SOU 1964:25

Nytt skattesystem : förslag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 maj 1960 har chefen för finansdepartementet, statsrådet G. E. Sträng, den 21 i samma månad till— kallat numera presidenten i kammarrätten G. T. Hedborg, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. A. Ericsson, ledamoten av riks— dagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gustafson, numera hovrätts- rådet S. L. S. Jungefors, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten A. H. Nilstein, lantbrukaren S. Oscarsson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren S. E. Sundin, professorn C. Welinder, numera rätts— avdelningschefen N. E. M. Åqvist och kanslichefeu F. O. Östman med upp- drag att verkställa en allmän översyn av beskattningssystemet. För utred- ningen har antagits benämningen skattesystemutredningen.

Med stöd av bemyndigande ovannämnda dag har departementschefen vid samma tillfälle vidare tillkallat presidenten Hedborg, direktören S. G. Grabo, filosofie kandidaten T. A. Ekström, hovrättsrådet Jungefors, filosofie dok- torn H. Kristersson, lagbyråchefen S. V. Lundell, direktören B. A. 0. Nilsson, direktören P. H. Ohlin, docenten K. Samuelsson, direktören S. Svensson och

direktören B. Östergren med uppdrag att verkställa utredning av frågan om den framtida utformningen av företagsbeskattningen m.m. För denna ut- redning har antagits benämningen företagsskatteutredningen.

Departementschefen har uppdragit åt Hedborg att såsom ordförande leda arbetet inom de båda utredningarna och åt J ungefors att vara utredningarnas huvudsekreterare.

Sedan Ohlin den 10 april 1962 på egen begäran entledigats från det honom meddelade uppdraget, har departementschefen samma dag uppdragit åt di- rektören B. Lyberg att såsom utredningsman deltaga i företagsskatteutred- ningens arbete. Som ersättare för Samuelsson, som den 29 mars 1963 på egen begäran entledigats, utsågs den 19 april 1963 direktören G. A. Henrikson.

Den gemensamma benämningen för de inbördes självständiga men i vid- sträckta hänseenden samverkande båda utredningarna är allmänna skatte- beredningen.

Att såsom experter biträda beredningen har departementschefen förordnat dels den 7 juni 1960 direktören E. G. Bergqvist, numera byrådirektören C. B. Edlund, direktören L.-E. Fosselius, byråchefen H. R. Fridolin, docenten D. Helmers, direktören S. A. Järdler, professorn E. F. Lundberg (entledigad på egen begäran den 19 februari 1962) och lagbyråchefen E. A. P. Reuterswärd, dels den 5 juli 1960 docenten J. R. Wallander (entledigad på egen begäran den 15 september 1961), dels den 14 november 1960 numera statssekretera- ren 1. E. Eckersten och professorn N. E. B. Västhagen, dels den 23 januari 1961 filosofie licentiaten C.-J. Åberg, dels den 15 september 1961 professorn E. V. H. Dahmén (entledigad på egen begäran den 19 februari 1962), dels den 19 februari 1962 docenten K.-O. Faxén, dels den 14 september 1962 landskamreraren B. L. A. Lindqvist, dels den 25 januari 1963 budgetsekre- teraren L. E. Peterson, dels den 19 april 1963 docenten L. Lindberger, dels ock den 18 november 1963 byrådirektören E. R. Hallman.

Att vara biträdande sekreterare åt beredningen har den 5 juli 1960 förord- nats kammarrättsassessorn U. A. M. Reenstierna, den 1 september 1960 förste länsnotarien J.-E. A. Rosén och den 18 januari 1963 kammarrätts- fiskalen B. G. Björne.

Vidare har uppdragits den 28 september 1962 åt häradsskrivaren H. S. E. Arnklint och den 16 november 1962 åt fru Dorothea Strömberg att biträda inom skatteberedningens kansli. '

Till beredningen har för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande av Kungl. Maj:t överlämnats

1) två den 15 oktober 1957 och den 10 september 1958 dagtecknade skrifter från Sveriges redareförening angående önskemål om vissa reformer på be— skattningsområdet såvitt angår den svenska sjöfartsnäringen,

2) en den 26 november 1957 dagtecknad skrift från Aktiebolaget Aero- transport i fråga om vissa reformer på beskattningsområdet såvitt angår luftfarten,

3) bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1963 i anledning av väckta motioner om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning,

4) allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 54 i anledning av vid 1962 års riksdag väckta motioner dels om utredning rörande befolkningsfrågans olika aspekter och dels angående vissa familjepolitiska åtgärder,

5) den 20 mars 1961 dagtecknade skrifter från Svenska tonsättares inter- nationella musikbyrå (STIM), Föreningen Svenska tonsättare, Föreningen Svenska kompositörer av populärmusik, Svenska musikförläggare föreningen, Grammofonleverantörernas förening, Musikfrämjandet, Sveriges allmänna biblioteksförening samt musikkonsulenten Arne Aulin, i vilka hemställts att försäljningsskatten på grammofoner och grammofonskivor måtte upphä— vas, m.m.,

6) den 10 och den 17 maj 1963 dagtecknade skrifter från Kooperativa för- bundet och Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor, vari hemställts om slopandet av den särskilda varuskatten på socker, samt

7) en den 10 januari 1963 till finansdepartementet inkommen skrift från konstnären B. L. Berggren, vari hemställts om viss ändring i förordningen om försälj ningsskatt.

Beredningen har därjämte från ett stort antal organisationer och samman— slutningar samt enskilda personer mottagit framställningar rörande spörs— mål, sammanhängande med skattesystemets utformning. I det samtidigt här- med avlämnade betänkandet har innehållet i vissa av dessa framställningar sammanfattningsvis återgivits.

Här må omnämnas att, på skatteberedningens initiativ, beredningens leda— möter, experter och sekretariat den 5 och 6 april 1961 sammanträffat med representanter för olika grenar av det svenska näringslivet och därvid fått tillfälle att ta del av synpunkter och bedömanden av beskaffenhet att kunna öva inflytande på beredningens utredningsarbete och ställningstaganden. Sammankomsten anordnades i regi av Sveriges Industriförbund, som därvid samrått med ett stort antal andra näringsorganisationer.

Vidare bör omnämnas att skattesystemutredningen, i vars uppgift ingått att pröva den till inkomstbeskattningen hörande familjebeskattningen, under hösten 1963 beretts tillfälle att vid en särskilt anordnad sammankomst ta del av meningsyttringar i frågan från företrädare för ett antal organisa- tioner, nämligen Högerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund, Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund, Sveriges Socialdemokratiska Kvin- noförbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Husmodersförbundet, Yrkes- kvinnors Klubbars Riksförbund, Fredrika Bremerförbundet, Landsorganisa- tionen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akade- mikers Centralorganisation.

Under utredningsarbetets gång har beredningen eller representanter för denna i betydande omfattning haft överläggningar med befattningshavare

hos olika myndigheter, med representanter för andra statliga utredningar samt med företrädare för olika bransch- och intresseorganisationer.

Beredningen har avgivit remissyttranden dels över ett av utredningen om sparstimulerande åtgärder avgivet betänkande i ämnet (SOU 1961: 2), dels över 1958 års socialförsäkringskommittés betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961: 29), dels över en inom social- departementet upprättad promemoria med förslag till Lag om allmän för- säkring, m. m. (SOU 1961: 39) samt dels över inom Nordiska rådet väckta förslag om harmonisering av skattereglerna för aktiebolag och motsvarande associationer i Sverige, Danmark, Norge och Finland, om harmonisering av huvudformerna för indirekt beskattning samt om harmonisering av skatter och avgifter på vissa varor.

Beredningens ordförande har — sedan tillfälle därtill beretts _ avgivit yttranden dels över det av uppbördsorganisationskommittén avlämnade be- tänkandet om automatisk databehandling inom folkbokförings- och upp- bördsväsendet (SOU 1961: 4), dels över det av samma kommitté avgivna förslaget till organisation m. m. för centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden (Finansdepartementet, stencil 1963, nr 8), dels över det av dubbel— beskattningssakkunniga avgivna betänkandet Internationella skattefrågor (SOU 1962: 59) samt dels över ett inom finansdepartementet upprättat för- slag till ändrade bestämmelser vid inkomsttaxeringen om högsta belopp för avdrag vid nedsatt skatteförmåga (Finansdepartementet, stencil 1963, nr 7). ' Beredningen, som — efter det chefen för finansdepartementet efterhört möjligheten för beredningen att under första halvåret 1964 färdigställa ett betänkande rörande främst de fysiska personernas beskattning och bered- ningen utfäst sig att om möjligt efterkomma detta önskemål — haft att arbeta under antydda förutsättning, får härmed överlämna betänkande med förslag till nytt skattesystem. De framlagda förslagen avser de fysiska perso- nernas beskattning men är av väsentlig innebörd jämväl för övriga skatt- skyldiga. I samband härmed må understrykas att i betänkandet behandlats frågor av mer grundläggande betydelse för uppbyggandet av skattesystemet medan vissa spörsmål gällande fysiska personer av materiell men mindre central betydelse av tidsskäl nu icke kunnat redovisas. Detsamma gäller upp- draget att utreda möjligheterna att införa s. k. definitiv källskatt för lön— tagare. Även den närmare översynen av företagsbeskattningen återstår att verkställa.

Beredningen vill omnämna, att de i bilaga 3 till betänkandet intagna redo— görelserna för huvuddragen av den franska mervärdeskatten och för det inför tyska förbundsdagen framlagda förslaget till mervärdeskatt i huvudsak bygger på material, som direktören vid Institutet för utländsk rätt Bo G. Sandström sammanställt för beredningens räkning.

Beredningen vill slutligen meddela, att den inte ingått på frågor av orga- nisatorisk natur som förslagets genomförande kan aktualisera för av det- samma berörda myndigheter.

Vid betänkandet har fogats ett antal särskilda yttranden och reservationer. Stockholm den 1 juni 1964.

G. Hedborg

John Ericsson Sven Grabo Sven Gustafson Tord Ekström

Stig Jungefors Arne Henrikson Rudolf Meidner Stig Jungefors Arne H. Nilstein Helge Kristersson Sigge Oscarsson Sture Lundell Sven E. Sundin Bengt Lyberg Carsten W'elinder Axel Nilsson

N. Erik Åqvist Stig Svensson

Oscar Östman Bertil Östergren

/ Ulf Reenstierna J.-E. Rosén G. Björne

AVDELNING I

UTREDNINGSUPPDRAGET

KAPITEL 1

Direktiven

Skattesystemutredningens och företagsskatteutredningens direktiv innefatä tas i yttrande till statsrådsprotokollet den 13 maj 1960 av chefen för finans- departementet, statsrådet Sträng. Departementschefen anförde i avseende å den översyn, som skulle ankomma på skattesystemutredningen, följande.

Under 1950-talet har statsmakterna, i den mån beslut om nya statsinkomster behövt fattas, praktiskt taget enbart anlitat indirekt beskattning. Systemet av in- direkta skatter har härvid successivt utbyggts, senast genom den i höstas beslu- tade allmänna varuskatten. Samtidigt har den direkta beskattningen modererats' genom justering av skatteskalorna och höjda ortsavdrag. Generella skattesänk- ningar har sålunda beslutats vid olika tillfällen, bl. a. i samband med den all- männa varuskattens införande. Därjämte har skattereglerna mildrats på ett fler-— tal olika punkter, där de ansetts verka alltför hårt.

Trots dessa åtgärder från statsmakternas sida domineras vårt skattesystem allt- jämt av de direkta skatterna till stat och kommun. Även om man ser enbart till den statliga beskattningen, har de direkta skatterna övervägt fram till den all-' männa varuskattens införande, och de torde trots denna Skatt åter inom kort kom- ma att inflyta med större belopp än de indirekta skatterna. Orsaken härtill ligger främst i de progressiva skatteskalornas konstruktion samt den fortgående steg- ringen av medborgarnas inkomster.

1

Sedan konstaterats att det offentligas starkt stegrade inkomster och ut-i gifter sammanhängde med den allmänna produktions- och inkomsts'teg-E ringen men också med att den moderna samhällsutvecklingen starkt'vidgat' det allmännas uppgifter, fortsatte departementschefen.

Inför den utveckling som här i korthet antytts har det framträtt ett starkt behov av att underkasta hela skattesystemet en samlad översyn. Vårt nuvarande skattesystem har i stora delar tillkommit i ett helt annat samhälle än det i vilket vi lever i dag. De ökade anspråken på det allmänna och den omvälvande stan- dardstegring som kommit hela folket till del motiverar därför en omprövning även av skattesystemets utformning. Tidigare skatteutredningar -— bl. a. 1949 års skatteutredning, 1952 års kommitté för indirekta skatter samt företagsbeskattnings- kommittén — har gjort värdefulla undersökningar, som torde bli av grundläggande betydelse för den aktuella utredningen. Deras verksamhetsområden har emeller- tid varit begränsade. Vad som nu synes erforderligt är att verkställa" en ompröv- ning av skattesystemet i dess helhet. Denna bör igångsättas snarast och verk- ställas under hänsynstagande till den utveckling på olika samhällsområden som är att vänta under 1960- talet.

ken gemensamma för olika grupper av skattebetalare. Men i många grundläggande frågor måste olika synpunkter anläggas när det är fråga om å ena sidan enskilda medborgare och å andra sidan bolag och andra juridiska personer. En av anled- ningarna härtill är att den skatt som tas ut av juridiska personer helt eller del- vis kan komma att ytterst få bäras av andra. Å andra sidan har man beträffande enskilda skattebetalare att ta hänsyn till att personliga förhållanden av olika slag påverkar skatteförmågan.

Med hänsyn till det mycket omfattande utredningsarbetet ansågs detta böra fördelas mellan två skilda utredningar, av vilka den ena borde ägna sig åt den allmänna översynen av skattesystemet och åt frågor, som i främsta rummet gällde fysiska personer. Den andra utredningen skulle avse beskatt- ningen av bolag och andra juridiska personer. Utredningarna skulle be— drivas i nära inbördes samråd med gemensam ordförande och huvudsekre- terare.

Angående skattebördans fördelning anfördes därefter.

Målet för utredningen bör i första hand vara att finna en rättvis och rationell fördelning av skattebördan. Beskattningens totala storlek i och för sig ligger där- emot vid sidan av de frågor som bör undersökas i detta sammanhang. Jag vill här endast anmärka, att man visserligen kan räkna med att det totala skatteunder- laget kommer att successivt öka vid stigande nationalprodukt, men även måste räkna med att statens utgifter kommer att stiga. Redan gjorda åtaganden, bl. a. för folkpensioneringen, kommer jämte andra automatiska utgiftsstegringar att väga tungt i budgeten. Å andra sidan är det angeläget att inte öka det totala skattetryc- ket. Eventuella framtida förändringar i den totala skattebördan betingas emel- lertid, av politiska värderingar och beslut, och de ligger följaktligen utanför ut- redningens arbetsområde.

I anslutning härtill bör erinras om att det allmänna även på andra vägar än genom beskattning i detta ords vedertagna mening utövar en inkomstomförde- lande verksamhet. Exempel härpå utgör vissa avsnitt av socialförsäkringen. Stund- om beror det på mer eller mindre historiskt betingade omständigheter, om den inkomstomfördelande verksamheten äger rum inom beskattningens ram eller hän- föres'till något annat område av det allmännas verksamhet. I den allmänna dis- kussionen har härvidlag särskilt uppmärksammats barnbidragen. Skatterna får givetvis sättas in i detta större sammanhang, och utredningen bör vara oförhind- rad att föreslå förskjutningar i fråga om gränserna mellan det egentliga skatte- området och närliggande områden.

'En betydande del av skatteinkomsterna går till kommunerna. En väsentlig sek- tor av samhällsverksamheten ankommer också på dessa organ. De senare årens utveckling har kännetecknats av ett ökat inkomstbehov för kommunerna, och detta har tagit sig uttryck i stegradc utdebiteringssatser och ökade krav på ekonomiskt bidrag från statens sida. De härmed sammanhängande problemen bör uppmärk- sammas vid den omprövning som nu föreslås.

Frågan om skattebördans fördelning bör med angivna utgångspunkter prövas förutsättningslöst. Härvid bör man inte rygga tillbaka för långtgående reformer. Det bör inte tagas för självklart, att just det nuvarande svenska skattesystemet, som framvuxit under historiskt betingade omständigheter, är det som bäst pas- sar morgondagens svenska samhälle. Kritik har anförts mot detta system på åt- skilliga punkter. Det ligger i sakens natur, att man inte kan konstruera ett skatte- system, som tillfredsställer alla, men en jämförelse med utlandet visar, att även

i fråga om de huvudsakliga riktlinjerna för skattesystemet sinsemellan olikartade lösningar är tänkbara.

Sedan departementschefen erinrat om att de indirekta skatterna, oaktat de ytterst bärs av de enskilda konsumenterna, redovisas huvudsakligen av de juridiska personerna och att de direkta skatterna till mer än 70 procent erläggs av fysiska personer, anfördes vidare.

Till den indirekta beskattningens fördelar har brukat räknas, att den ur tek- nisk synpunkt är lättare att handhava, något s'om bl. a. sammanhänger med att de som har att redovisa och inbetala skatten är jämförelsevis få till antalet. Å andra sidan har gjorts gällande, att man inte borde bibehålla hela det nuvarande systemet av punktskatter vid sidan om den generella beskattning som sker ge- nom allmänna varuskatten.

Diskussionen om de direkta skatterna gäller självfallet i första hand deras nivå. Vid sidan därav har det hävdats, att gällande bestämmelser på ett ofta onödigt och invecklat sätt tillgodoser s. k. millimeterrättvisa. Ett visst motstånd har emeller- tid gjort sig gällande mot schablonartade lösningar på beskattningsområdet. En framträdande roll i diskussionen spelar de frågor, som sammanhänger med pro- gressiviteten i den statliga direkta beskattningen, särskilt det förhållandet att en jämförelsevis hög skatt drabbar extrainkomster och andra inkomstökningar (mar- ginalskatten). Obenägenheten att accept-era schablonartade lösningar får ses mot bakgrund av detta förhållande. Även jämförelsevis små ändringar i beräkningen av skattepliktiga inkomster kan ge påtagliga utslag i fråga om storleken av den skatt som skall erläggas. '

I detta sammanhang bör erinras om de problem som sammanhänger med fa- miljebeskattningen, särskilt den s. k. sambeskattningen. Vissa reformer på om- rådet har genomförts vid årets riksdag. Önskemål om ytterligare åtgärder, bl. a. en ändrad avvägning av den direkta beskattningen mellan familjer och ensam- stående och ett ökat hänsynstagande till försörjningsbördan, har, såsom fram- går av propositionen nr 76/1960, förordats av många myndigheter och organisa- tioner. Dessa frågor bör följaktligen bli föremål för kommitténs prövning.

Mot den direkta beskattningens nuvarande utformning har vidare anförts, att vissa skattebetalare har särskilda möjligheter att — med legala eller illegala me- del — undandra sig denna beskattning. Skattekontrollen är effektivast beträffande löntagarna, och detta förhållande skapar hos många en känsla av att andra, och då främst företagare och lantbrukare, blir förhållandevis lindrigare beskattade. Problemen i fråga om skattefusk och skatteflykt torde höra till de allvarligaste på den direkta beskattningens område och måste utöva inflytande på utformningen av skattesystemet.

Efter att ha erinrat om att det inte ankom på utredningen att föreslå nå- gon ändring i det samlade skattetrycket övergår departementschefen att beröra frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt skatt. Därvid framhålles att, sedan de båda utredningarna bildat sig en uppfattning om den totala skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer, frågan uppkom i vilken utsträckning olika skatteformer borde komma till användning. I förgrunden trädde då spörsmålet om och i vilken utsträck- ning man skulle gå vidare på den förut inslagna vägen att lätta på den di-

rekta beskattningen och ytterligare påbygga systemet av indirekta skatter. Departementschefen fortsatte.

Såsom närmare utvecklats i den hösten 1959 framlagda propositionen om all- män varuskatt, har inställningen till den indirekta skatteformen tidigare varit ganska negativ. Bakgrunden härtill får sökas i de samhällsekonomiska och scciala förhållandena under gångna tider. I ett äldre samhälle kunde det med fog sägas, att den indirekta beskattningen, i den mån den avsåg nödvändighetsvaror, i sär- skild grad träffade de ekonomiskt sämst ställda, medan dessa å andra sidan en- dast i ringa mån blev föremål för samhällets omsorger. Genom den allmänna in- komstutjämningen och stegringen av medborgarnas levnadsstandard, i förening med samhällets insatser på olika områden för breda lager av vårt folk, har denna bild väsentligt ändrats. Det allmännas engagemang på det sociala området gör det vidare möjligt att motverka eller upphäva den indirekta beskattningens verk— ningar för de ekonomiskt svagaste skikten i samhället. Gällande indexreglering av utgående folkpensioner verkar sålunda automatiskt i denna riktning för folk- pensionärernas del. Även för barnfamiljerna kan kompensation lämnas liksom skedde vid införandet av den allmänna varuskatten. Också i andra hänseenden kan de sociala förmånerna anpassas till ett förändrat läge inom beskattningen.

För att i ökad utsträckning bygga vårt skattesystem på en relativt starkare an- del av indirekt beskattning kan starka skäl åberopas. En väsentlig del av de to- tala skatterna måste under alla förhållanden träffa de breda lagren av inkomst- tagare. Man kan då med fog ställa frågan om icke deras bidrag till det allmän- nas utgifter i ökad utsträckning bör lämnas i form av indirekt skatt. Denna skatte- form är som tidigare nämnts tekniskt enklare och är lättare att kontrollera. En förskjutning från direkt till indirekt beskattning torde vidare vara en nödvän- dig förutsättning för de inte minst ur löntagarsynpunkt önskvärda reformer inom den direkta beskattningen som skall antydas i det följande.

Departementschefen framhöll härefter att hela det nuvarande systemet av indirekta skatter var i behov av översyn. Därvid borde den allmänna varuskatten ses som ett bestående element i skattesystemet och energi- skatten som ett komplement till varuskatten. Uppmärksamheten torde sär— skilt inriktas på om alla nu utgående punktskatter borde fortbestå vid si- dan av den generella beskattningen och hur en ökning av den sistnämnda skulle samordnas med en sänkning av den direkta skatten och obligatoriska försäkringsavgifter.

Härefter övergick departementschefen till reformer inom den direkta be- skattningen. Efter att först ha berört frågan om de enskilda rörelseidkar— nas, de fria yrkesutövarnas och jordbrukarnas skattemässiga behandling 'och därvid riktat uppmärksamheten på den problematik, som betingades av en nettovinstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder i kombination med en progressiv inkomstbeskattning, anfördes följande.

Möjligheterna —— — — till reformer av den direkta beskattningen av enskilda personer är, såsom tidigare antytts, i huvudsak beroende av den förskjutning mot ökad indirekt beskattning som kan komma att föreslås. Detta sammanhänger, såsom jag likaledes nämnt i det föregående, med att utredningen bör utgå från

att något utrymme för inkomstbortfall för det allmänna icke torde vara för han- den. Å andra sidan bör det vid reformer inom den direkta beskattningen und-

vikas att genomföra ändringar, som för olika grupper medborgare medför på- tagliga höjningar av de på skattsedlarna debiterade utskylderna.

Det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattning- ens område torde vara att minska skatten på mindre löneinkomster och i sam— band därmed förenkla skatteuppbörden. Det gamla önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare träder härvid i blickpunkten. Vissa reformer under se— nare år har underlättat en övergång till ett sådant system. Därjämte har vi nu- mera erfarenheter från den sedan ingången av år 1959 tillämpade sjömansskat— ten. Möjligheterna att införa en definitiv källskatt för löntagare bör därför all- varligt prövas.

En sådan omläggning av löntagarskatten förutsätter emellertid att flera kompli— cerade frågor löses, t. ex. beskattningen av tjänsteinkomster vid sidan av det or- dinarie arbetet samt av inkomster av kapital och fastighet. Möjligheter förelig- ger måhända att även för inkomster av sådana slag införa någon form av käll- skatt. En sådan källskatt finnes redan, nämligen kupongskatten. Sambandet med reglerna för den allmänna tilläggspensioneringen och annan socialförsäkring måste beaktas. Även frågan om kontrollen över arbetsgivarna aktualiseras i detta sam- manhang. I flera främmande länder beskattas löneinkomster definitivt vid käl- lan och åtskilliga erfarenheter bör kunna hämtas från dessa länder.

Det viktigaste hindret för att förverkliga önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare har hittills legat i det jämförelsevis höga skatteuttaget och varia- tionerna i marginalskatten. Skall en övergång till en definitiv källskatt för lön- tagare kunna förverkligas, förutsätter detta sannolikt att man genom en förskjut- ning mot indirekt beskattning kan skapa utrymme för en avsevärd nedpressning av nivån för de direkta skatterna. I detta sammanhang måste givetvis upptagas frågan om progressiviteten i skattesystemet i dess helhet och inom dess olika de— lar, bl. a. den statliga inkomstskatten. Dessa frågor får prövas närmare i ljuset av den allmänna uppläggning av skattesystemet som utredningen kan förorda.

Vid skattebördans avvägning mellan olika skatteformer och mellan skilda ka- tegorier skattebetalare bör, liksom hittills, skatteförmågeprincipen vara avgö— rande. De gångna årens erfarenheter har lärt oss att denna princip inte bör få leda till att bestämmelserna blir invecklade och svårtillämpade. Detta bör emel- lertid inte hindra att man inom det ökade utrymme som genom ökad andel för indirekt beskattning kan komma att stå till buds aktualiserar vissa reformför- slag, som förestavas av rättviseskäl men som hittills fått skjutas åt sidan såsom alltför kostnadskrävande. Det sagda gäller bland annat de förut nämnda frågorna rörande familjebeskattningen. I samband därmed bör prövas huruvida den nu— varande fördelningen av skattebördan mellan barnfamiljer och övriga är riktigt avvägd.

Utredningen bör vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger med be- skattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler innebär i prin- cip att förmögenhetsinkomst beskattas hårdare än arbetsinkomst, där förmögen— heten underkastas särskild beskattning. Häremot kan i och för sig inte resas nå— gon invändning. Förmögenhetsbeskattningen tillhör emellertid de frågor som stän- digt står under diskussion, och den bör helt naturligt ingå i den allmänna om- prövning av beskattningen som skall ankomma på utredningen. Bland de spörs— mål på förmögenhetsbeskattningens område som blivit föremål för diskussion kan särskilt nämnas det förhållandet att förmögenhetsskatten i förening med in- komstskatten på avkastningen i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Det har också ifrågasatts det berättigade i att ta ut förmögenhetsskatt

på förmögenhet som är nedlagd i produktionsmedel, t. ex. i lantbruk. Å andra sidan har påpekats att värdestegringsvinster under nuvarande förhållanden i stor utsträckning icke beskattas. Erinras kan bl. a. att vissa närliggande spörsmål för närvarande prövas inom den kommitté som har att utreda frågan om värdebe- ständiga lån. — Frågan om arvsskattens höjd och huvudsakliga fördelning, som nyligen blivit föremål för ingående prövning, bör lämnas utanför utredningen, i den mån annat inte föranledes av de resultat som framkommer på andra om- råden.

Det tillades, att de förslag, som utredningen kunde komma att fram- lägga i fråga om den statliga inkomstbeskattningen, borde vara så utformade att de kunde tillämpas även beträffande den kommunala beskattningen. Redan önskemålet att göra källskatten definitiv talade för att det nuva— rande sambandet mellan statlig och kommunal beskattning bibehölls och att kvarstående olikheter i fråga om inkomstberäkning m. m. så långt möj— ligt undanröj des.

I" det anförande till statsrådsprotokollet, som innefattar direktiven för företagsskatteutredningen, erinrade departementschefen inledningsvis om åtskilliga av de synpunkter, som upptagits i direktiven för skattesystem- utredningen och som ovan återgivits. Det framhölls bl.a. att fördelningen av skattebördan mellan å ena sidan enskilda personer och å andra sidan juridiska personer ingalunda var självklar. Vid prövningen av denna fråga fick beaktas intresset av att erhålla en ekonomiskt och skattetekniskt lämp— ligt avvägd företagsbeskattning. Härefter anfördes.

Till närmare utveckling av det sist sagda kan här anföras följande. Självfal- let bör det allmänna för att finansiera sina utgifter liksom hittills beskatta den vinst som uppstår i företagens verksamhet. Frågan om vinstbeskattningens stor- lek är emellertid endast en av de frågor som bör besvaras, när det gäller att fast- ställa ramen för uttaget av skatt hos företagen. Bland övriga förhållanden, som måste beaktas i sammanhanget, kan nämnas, att skatterna påverkar omkostnads- nivån hos företagen samt att dessa å andra sidan i större eller mindre utsträck- ning kan inlägga skatterna i sina kalkyler och övervältra dem på andra. Även den på företagen lagda nettovinstbeskattningen torde åtminstone i viss utsträck- ning övervältras. Hänsyn måste vid avvägningen tagas till sociala avgifter o. dyl. som företagen får vidkännas. Bilden kompliceras av att företagen har att med- verka i uppbörden av indirekta skatter på enskildas konsumtion och i denna egen- skap blir skattskyldiga. Även tullarnas roll i detta sammanhang bör beaktas.

Företagsbeskattningen har under senare år rönt inverkan av den ekonomiska politiken och har tjänat som ett av instrumenten för denna. Att beskattningen även i fortsättningen måste spela denna roll — givetvis inom de gränser som be- tingas av skatternas allmänna uppbyggnad och verkningssätt — är uppenbart. Även detta förhållande måste beaktas då det gäller att ange en ram för vad som skall uttagas i skatt av företagen.

Efter att ha erinrat om skattesystemets utformning i vissa hänseenden och verkningarna därav anförde departementschefen Vidare.

Bestämmelserna för den direkta företagsbeskattningen var så sent som år 1955 föremål för översyn, och reglerna ändrades i väsentliga hänseenden. Syftet med

1955 års reform var dock såtillvida begränsat som företagsbeskattningskommittén, vars betänkande låg till grund för de ”nya reglerna, i första hand hade till upp- gift att framlägga förslag, varigenom företagsbeskattningen kunde göras neutral från konjunktursynpunkt. Framför allt eftersträvades, att beskattningsreglerna inte skulle verka investeringsstimulerande i ett högkonjunkturläge.

1955 års reform på företagsbeskattningens område innebar inte någon radi— kal omläggning av beskattningssystemet. Företagsbeskattningskommittén hade vid sina överväganden funnit att beskattningen av företagen liksom dittills borde byg— ga på nettovinstmetoden. De nya bestämmelserna innebar i huvudsak endast, att avskrivnings- och värderingsreglerna skärptes och att möjligheterna att avsätta till pensionsstiftelser begränsades. För att stimulera till ökade investeringar un- der sämre konjunkturer infördes därjämte ökade möjligheter att göra avsättning till investeringsfonder.

Utformningen av skattesystemet utgör en av de faktorer som påverkar närings- livets struktur. Mot den nuvarande företagsbeskattningen har från denna utgångs— punkt både före och efter 1955 års reform riktats kritik. Sålunda framhöll 1950 års långtidsutredning i sitt betänkande (SOU 1951: 30) att det med tanke på de enligt utredningens mening snedvridande och produktivitetssänkande följderna av en alltför hård beskattning av företagens nettovinster syntes vara ett önske- mål att mildra denna form av företagsbeskattning. Av denna anledning borde man enligt utredningen övergå till en eller annan form av bruttobeskattning, d. v. s. skatter lagda på företagens bruttoinkomster eller utgifter. Även under senare år har i den ekonomiska debatten framförts önskemål om att i fråga om företagen helt eller delvis övergå till bruttobeskattning. Hur ett sådant beskattningssystem skulle utformas har emellertid endast antytts i allmänna ordalag. Något mera pre— ciserat förslag har icke framförts.

Även företagsbeskattningskommittén berörde i sitt betänkande ( SOU 1954:19 sid. 54 ff) frågan om övergång helt eller delvis till en bruttobeskattning. Kom— mitténs uppgift var emellertid i detta hänseende begränsad till att bedöma om ett system med bruttoskatt ur konjunkturpolitisk synpunkt kunde vara ett alterna- tiv eller komplement till en beskattning av företagens nettovinster. Kommittén fann för sin del att övervägande skäl talade för att företagsbeskattningen utfor- mades såsom en nettovinstbeskattning. Emellertid framhöll kommittén att dess överväganden inte kunde anses grunda sig på en så ingående analys, som från rent teoretiska synpunkter varit i och för sig önskvärd.

Departementschefen övergick så till att behandla olika former för beskatt— ning av företag och framhöll därvid följande.

Nettovinstbeskattningen av företagen är närmast att se som en konsekvens av den för direkt beskattning grundläggande principen om skatt efter skatteförmå— gan. Att man inte kan renodla denna princip i fråga om företagsbeskattningen framgår av det förut anförda och har f. ö. redan kommit till uttryck i lagstift- ningen. Från nu angivna utgångspunkter bör det sålunda inte möta något hin- der att överväga ett ökat inslag av bruttobeskattning i vårt land. De undersök— ningar från mera begränsade utgångspunkter som företagsbeskattningskommittén utfört rörande olika former för beskattning av företag bör nu fullföljas.

I de tidigare förda diskussionerna har nettovinstbeskattningen och bruttobe- skattningen stundom angivits som alternativa lösningar, som åtminstone i prin- cip skulle utesluta varandra. Enligt mln uppfattning kan det emellertid ifråga— sättas om man med sådana utgångspunkter kan komma fram till en praktiskt lämplig lösning av företagsbeskattningens problem.

Otvivelaktigt har nettovinstbeskattningen vissa nackdelar. Såsom ett skäl mot denna beskattningsform har bl. a. anförts, att den har starka tendenser att drabba de framåtgående högeffektiva företagen hårdare än andra. Mot nettovinstbeskatt- ningen kan vidare anföras att den stimulerar till icke nödvändiga utgifter; det allmänna kan sägas bidraga till dessa kostnader genom lägre skatter.

En betydande nackdel ligger också däri att Skattekontrollen är svår och in— vecklad. Hur en nettovinstbeskattning än utformas -— i avseende å rätten att vid- taga vinstreglerande dispositioner och även i andra avseenden —— är det ofrån- komligt att en sådan beskattning inte sällan måste erbjuda betydande svårighe- ter i tillämpningen. Det utpräglade skattetänkande som sammanhänger med att skatten betraktas som en av företagens största omkostnadsposter föranleder fö- retagen att noga bevaka sina intressen i skattefrågor. Myndigheterna å sin sida tvingas till ingående och tidsödande kontroll, så långt resurserna härtill förslår-. Nettovinstbeskattningen medför även att åtskilliga mindre nogräknade företag el- ler företagare tillgodoför sig obehöriga avdrag respektive underlåter att lämna en korrekt redovisning av sina bruttoinkomster. Skattefusket har stora proportioner, och det krävs en betydande utökning av taxeringsorganisationen för att komma tillrätta med detsamma.

Sedan i direktiven konstaterats att från sålunda angivna synpunkter vä- gande invändningar utan tvivel kunde göras mot gällande skattesystem, fortsatte departementschefen.

Möjligt är att en bruttobeskattning kan utformas så att den medför ett ökat kostnadsmedvetande inom företagen och underlättar Skattekontrollen. Men en bruttobeskattning av den art Som långtidsutredningen tänkt sig har även nack- delar. Vad i första hand angår de högeffektiva företagen är det inte utan vidare givet att de skulle gynnas av en sådan beskattningsform. Många högeffektiva fö.- retag arbetar nämligen med små marginaler. En bruttobeskattning av antytt slag kan vidare innebära en tung börda för nystartade och expanderande företag, som normalt inte kan räkna med vinster under uppbyggnadstiden. Motsvarande situa— tion kan uppkomma för exportindustrierna och med importen konkurrerande hem- mamarknadsföretag under tider av hård konkurrens med avsättningssvårigheter och sjunkande priser.

Det finns emellertid många olika former av bruttobeskattning. Såsom förut nämnts har vi redan ett inslag av bruttobeskattning i form av indirekta skatter, vilka träffar företagen såsom »konsumenter», samt i form av sociala avgifter. Erinras må att, vid remissbehandlingen av betänkandet om den statliga indirekta beskattningen, såsom ett alternativ till en allmän varuskatt förordats en allmän råvarubeskattning. Ett alternativ som även kan övervägas är att beskatta det i företaget arbetande kapitalet. En sådan beskattning skulle i viktiga hänseenden kunna få samma verkningar som en mera komplicerad beskattning, lagd på brut- tointäkter eller omkostnader, och den kan möjligen också i förening med en net- tovinstbeskattning bidraga till en rationellare avvägning av skattebördan mellan högeffektiva och mindre högeffektiva företag.

Det torde varken vara möjligt eller ens önskvärt att i detta sammanhang pre- cisera alla de olika former av bruttobeskattning och kombinationer av brutto- beskattning och nettobeskattning, som kan ifrågakomma. Utredningen bör vara oförhindrad att pröva alla de förslag, som framförts i den allmänna diskussio— nen och som eventuellt kan framkomma under arbetet i utredningen. Påpekas kan, att det uppenbarligen finns starka beröringspunkter mellan å ena sidan några av de nuvarande indirekta skatterna och de sociala avgifterna samt å andra

sidan vissa i debatten föreslagna former av bruttobeskattning. De nuvarande in- direkta skatternas roll i ett tänkt system med ökat inslag av bruttobeskattning bör närmare analyseras, och det får övervägas i vad mån de olika beskattnings- formerna, såvitt företagen angår, bör bestå vid sidan av varandra.

Därefter uttalades att det anförda torde ge vid handen att man knappast skulle kunna tänka sig en fullständig övergång till en bruttobeskattning. Man fick sannolikt i stället räkna med att utredningens överväganden ledde till att en nettovinstbeskattning i viss utsträckning borde behållas. Det fick ankomma på utredningen att göra en avvägning härvidlag. Särskilda pro- blem torde uppstå, om man i ett system med ökat inslag av bruttobeskatt- ning ville inpassa företag, som bedrevs av enskilda personer och andra med progressiv inkomstbeskattning.

Härefter anfördes.

Det får bli en huvuduppgift för utredningen att förutsättningslöst analysera och diskutera de fördelar och nackdelar som kan vara förbundna med nettovinst- beskattning och olika former av bruttobeskattning respektive olika kombinatio- ner av nettovinst- och bruttobeskattning. Därvid måste särskilt klarläggas de pro- blem som hör samman med möjligheterna till skatteövervältring. Det torde vara en rätt allmän uppfattning, att skatter på företagens nettovinster inte övervält- ras i samma utsträckning som bruttoskatter. Möjligheterna till övervältring måste emellertid bedömas utifrån det nya läge, som uppkommit genom sjustatsmark- naden och avvecklingen av tullmurarna.” Det måste även utredas vilka verkningar beskattningssystemet kan väntas få bl. a. i fråga om prisutvecklingen, konkur- rensförhållandena olika företag och branscher emellan och i förhållande till ut— landet samt i fråga om tänkbara strukturförändringar inom näringslivet.

Det är överhuvudtaget nödvändigt att ingående undersöka och analysera de verkningar som tänkbara omläggningar i det nuvarande systemet för företagsbe- skattningen kan väntas få bl. a. från skattetekniska, handelspolitiska, statsfinan— siella och andra ekonomiska synpunkter och i samband därmed belysa återverk- ningarna på den ekonomiska politiken i övrigt. I detta sammanhang kan erinras om de särskilda problem som hänger samman med utrikeshandeln. Här anmäler sig sådana frågor som huruvida exportvaror bör befrias från att belastas av skatt respektive i vad mån skatt bör träffa importvaror. Även den inverkan det nya systemet får på kommunernas skatteunderlag måste klarläggas.

En annan viktig sida, som behöver belysas, är den roll beskattningen kan spela i konjunkturpolitiken. Vid utformningen av beskattningssystemet bör i möjlig mån eftersträvas att beskattningen kan bli ett lämpligt medel i den ekonomiska politiken. Ett skattesystem, som utgör en kombination av nettovinst- och brutto- skatt, torde erbjuda tämligen goda möjligheter att anpassa beskattningen efter olika konjunkturlägen. Det bör ankomma på utredningen att ange tänkbara al- ternativ för att variera de permanenta reglerna i olika konjunktursituationer. Eventuellt kan det befinnas lämpligt att i olika konjunkturlägen ha möjlighet att förskjuta gränsen mellan nettovinstbeskattning och bruttobeskattning. Det bör emellertid också understrykas att näringslivet har ett starkt intresse av att reg- lerna skall bli så stabila som möjligt.

Det får bli en särskild uppgift för utredningen att pröva i vad mån en diffe- rentiering av skattereglerna bör ske efter företagets art. Det kan sålunda even- tuellt befinnas Önskvärt att ha olika regler för stora och små företag och att i

större utsträckning än nu är fallet ha särskilda bestämmelser för skattskyldiga med speciell verksamhet såsom banker, försäkringsföretag, holdingföretag, stif- telser etc. Även beskattningen av handelsbolag och liknande sammanslutningar får prövas i detta sammanhang. Möjligt är, att man kan finna en gemensam form för beskattning av sådana sammanslutningar och av exempelvis fåmansbolag. Man bör även uppmärksamma de regler som gäller för beskattning av utländska bo- lag. Att beskattningen av enskilda personer, som driver rörelse eller lantbruk, erbjuder särskilda problem, har redan angivits i det föregående.

Man torde kunna utgå från att en eventuell mera genomgripande omläggning av företagsbeskattningen inte lämpligen bör ske på en gång. För att undgå stör- ningar i näringslivet måste man därför sannolikt räkna med en gradvis skeende övergång. Utredningen bör, om den förordar ett ökat inslag av bruttobeskattning, upprätta en plan för de olika etapper, i vilka en omläggning skall ske.

Inom ramen för den nuvarande nettovinstbeskattningen bör utredningen fram— lägga förslag om de ändringar som kan befinnas önskvärda med hänsyn bl. a. till de förut anförda synpunkterna. En särskild fråga kan bli att bygga vidare på de erfarenheter som kan vinnas av den nyligen föreslagna provisoriska lagstiftningen om beskattning-en av aktieutdelningar. Man bör eftersträva att tillgodose förenk— lings- och kontrollsynpunkter. Att även på denna väg försöka bekämpa skatte- fusk och skatteflykt är enligt min mening en av de angelägnaste uppgifterna på ifrågavarande område.

Avslutningsvis framhölls, att utredningen skulle vara oförhindrad uppta hela nettovinstbeskattningssystemet till omprövning. Detta gällde även frå- gan om den inbördes avvägningen av skattesatserna för olika slag av juri- diska personer.

KAPITEL 2

Utredningsarbetets förutsättningar och uppläggning

När allmänna skatteberedningen fick i uppdrag att allsidigt och i ett sam- manhang ompröva det gällande skatte- och avgiftssystemet i praktiskt ta- get hela dess vidd samt framlägga de förslag, som motiverades av verk- ställda undersökningar och överväganden, var det i själva verket första gången som ett dylikt arbete igångsattes i vårt land, i allt fall sedan skatte- och avgiftstrycket nått den höjd som följt av det allmännas efter hand allt— mer omfattande engagemang inom skilda samhälleliga områden. Om beho— vet av och anledningen till en sådan samlad översyn torde i första hand kunna sägas, att den etappvisa utbyggnad av skatte— och avgiftssystemet som ägt rum samt de, mången gång omfattande och betydelsefulla, par- tiella reformer som skett inom avgränsade områden ej alltid kunnat för- enas med ett mera genomfört bedömande av frågan, huruvida det samman- tagna skatte- och avgiftstrycket på ett ändamålsenligt sätt fördelats mel- lan skatter och avgifter av olika slag. Ej heller har det måhända alltid va- rit möjligt att i samband med varje delreform bilda sig en mer säker upp- fattning huruvida man verkligen nått den rimliga eller önskade fördelningen av skattebördan i dess helhet mellan dem som har att bära denna börda. Slutligen, och inte minst, kan konstateras att partiella reformer självfal— let inte medgivit det samlade grepp över hela skatte- och avgiftssystemet, som möjliggjort vidsträcktare reformer i syfte att nå en rationellare ut- formning av detta system. Överväganden i sådan riktning kan därför så— gas ha skjutits på framtiden. Resultatet har också blivit ett relativt svår- överskådligt och kanske onödigt komplicerat komplex av olika skatter och avgifter. Som exempel härå kan anges raden av punktskatter vid sidan av den allmänna varubeskattningen och det invecklade systemet med på olika sätt konstruerade avgifter för socialförsäkringens finansiering.

Om med det sagda pekats på en rad skäl för det initiativ, som lett fram till att allmänna skatteberedningen tillkallats, bör å andra sidan däri inte inläsas någon egentlig kritik mot den under gångna år tillämpade ord- ningen med en mer partiellt betonad lagstiftning. Det har med tidigare valda utgångspunkter för av olika skäl betingade reformsträvanden tett sig naturligt att var för sig utreda och lagstifta beträffande sådana frågor som exempelvis kommunalbeskattningen, fastighetsbeskattningen, företagsbe-

skattningen, den direkta statsbeskattningen av fysiska personer, familje- beskattningen, den allmänna varubeskattningen, punktbeskattningen och avgiftsuttag för finansiering av skilda socialförsäkringsgrenar. Det kan ha varit angeläget att snarast efterkomma bestämda reformkrav inom olika områden, att utan större dröjsmål bereda ekonomiskt underlag för nya eller ökade samhälleliga åtaganden, att snabbt utnyttja beskattningen i stabiliseringspolitiskt syfte etc. Givetvis har för sådana ändamål verk- ställda utredningar och lagstiftningsåtgärder tillkommit under beaktande i möjlig mån av verkningarna av skattesystemet i dess helhet och dettas ändamålsenliga utformning. Att förutsättningarna härför varit begränsade är likväl uppenbart. Den understundom framförda kritiken att det nuva- rande skattesystemet ger intryck av »ett brokigt lapptäcke» kan visserligen te sig överdriven eller i allt fall förefalla framförd utan tillräckligt beak- tande av de olikartade kraven på systemet och de betingelser, varunder lag— stiftningen på beskattningsområdet mången gång måst ske. Detta hindrar inte att starka skäl talar för en samlad översyn av hela skatteområdet i dess grundläggande hänseenden.

Det bör också hållas i minnet, att ett uppdrag sådant som det vilket ålagts skatteberedningen förutsätter omfattande undersökningar samt dj up- gående diskussioner och överväganden, där skilda värderingar och intres- Sen på en rad områden måste ställas mot varandra. Utredningsarhetet blir 'med nödvändighet tidskrävande.

De partiella reformernas väg får därför förutses även för framtiden vara ett normalt och kanske ofta återkommande inslag. Men det är då å andra sidan önskvärt att — oaktat detta kan ske måhända endast med avsevärda tidsmellanrum — även framdeles allsidiga omprövningar av systemet sker mot bakgrunden av den fortskridandc samhällsutvecklingen.

I detta sammanhang torde även böra framhållas att den allsidiga om- prövning av skatte- och avgiftssystemet, som ålagts skatteberedningen, kan tillika ha en i viss mån annan bakgrund än den ovan antydda. Här åsyftas den efter hand alltmer fördjupade uppfattningen om det nära sambandet mellan de olika komponenterna i detta system i avseende å såväl samhälls- ekonomiska verkningar som effekter för de enskilda medborgarna. Ett stu- dium av den indirekta beskattningens verkningar för individen är uppen- barligen en förutsättning för att på skäligt sätt kunna utmäta den direkta skatten i olika inkomstlägen. Socialförsäkringsavgifterna och sättet för de- ras uttagande måste på ett liknande sätt vägas in om en rimlig fördelning av bördan skall åstadkommas; de kan inte, såsom understundom skett, ses och bedömas för sig som något isolerat. Men även företagsbeskattningen har, om än svårbedömda, verkningar för den enskilde medborgaren och sådana omläggningar av denna beskattning som de, vilka enligt direktiven skall prövas, kan medföra avsevärda omfördelningar. Härtill kommer det djupa sambandet mellan skattesystemets konstruktion och samhälleliga

stödåtgärder inom transfereringarnas ram; omfattningen och konstruktio- nen av de senare måste spela en roll när olika beskattningsalternativ prö- vas och skattebördans rimliga fördelning bestämmes.

I direktiven för skatteberedningen har uttryckligen angivits att det inte ankommer på beredningen att göra värderingar om det framtida behovet av statsinkomster eller bedömningar över det totala skattetryckets omfatt- ning. Detta uttalande förtydligas i föreskriften, att det inte ankommer på beredningen att föreslå någon ändring i fråga om det samlade skattetryc- ket.

Därmed har beredningens uppdrag givits en i visst hänseende klart av- gränsad innebörd. Det nya skatte- och avgiftssystemet eller — om man så vill — de jämkningar inom det gällande systemet, som kan förordas, får inte föranleda att staten tillföres mindre, och för den delen inte heller större, inkomster än om nuvarande system i sin gällande utformning bi- behållits. Beredningens uppgift är avgränsad till att bedöma vilka kompo- nenter som skall ingå i systemet, hur mycket som inom varje område skall uttagas för att den åsyftade avkastningen sammanlagt skall uppnås samt hur regelsystemet inom delområdena skall vara utformat för att i möjlig män på en gång en ändamålsenlig konstruktion skall uppnås, en rimlig fördelning av skattetrycket inkomsttagarna emellan erhållas och samhälls- ekonomiska olägenheter undvikas.

Redan av det sagda framgår att reformförslag näppeligen kan på något delområde slutligt bedömas utan att samtidigt ställning tages till hur re- gelsystemet ej blott i princip utan även i hetydelsefullare detaljhänseenden skall vara utformat inom övriga områden.

Med det sagda har då också angivits den nödvändiga gången i bered- ningens arbete. Varje delområde inom skatte— och avgiftssystemet har sär- skilt undersökts och olika alternativa förändringar inom dessa har ställts under diskussion. Någon definitiv ståndpunkt till ifrågasatta förändringar på något enskilt sådant område har inte tagits förrän det varit möjligt att överblicka vilka samtidiga förändringar av i allt fall mer genomgripande omfattning, som kan förordas inom de övriga områdena. Endast med denna framgångsmetod har det tett sig möjligt att hålla det samlade greppet över hela systemet och därigenom skapa förutsättningar för att detta skall bli ändamålsenligt konstruerat och till sina verkningar godtagbart.

I direktiven för de båda utredningar, som sammantagna bildar allmänna skatteberedningen, har angivits huvuduppgifterna för vardera utredningen. Sambandet mellan frågeställningarna har åtminstone delvis uppmärksam- mats redan i direktiven och samråd mellan de båda i princip självständiga utredningarna har för sådana fall anbefallts. Däremot har inte angivits att utredningarna skall i frågor av betydelse för dem båda i formellt hänse- ende gå samman. Självständigheten kvarstår med andra ord även i dessa

fall, och beslutfattandet har genomgående tillgått så att vardera utredningen tagit sin ståndpunkt även i frågor som uppenbarligen berört dem båda. Risk kan därvid självfallet ha förelegat för en olikartad majoritetsinställ— ning i gemensamma grundläggande hänseenden. Sådana situationer har emellertid i praktiken inte uppkommit. Frågor, som enligt direktiven och enligt inom beredningen omfattade synpunkter mer uppenbart ankommit allenast på den ena av utredningarna, har självfallet behandlats uteslutan— de av denna.

Till svårigheterna har hört att göra en sakligt betingad uppdelning av spörsmål, som borde betraktas såsom ankommande enbart på endera ut— redningen resp. vara av gemensam beskaffenhet. Vad ovan antytts om det nära sambandet mellan huvudparten av allt inom skatte— och avgiftsom— rådet har därvid medfört att i väsentligt vidare mån än vartill direktiven i och för sig föranleder frågeställningar bedömts tillhöra den senare kate- gorien. Att denna omständighet tyngt utredningsarbetet har bedömts så- som en mindre olägenhet än risken att eftersätta ett mer allsidigt bedö- mande.

En närmare redovisning för hur uppdelningen i huvudsak skett torde vara på sin plats.

De principiella övervägandena rörande fördelningen på direkt skatt, in- direkt skatt och socialförsäkringsavgifter har behandlats såsom en fråga ankommande på båda utredningarna. Härvid bör bemärkas, såsom i senare sammanhang närmare utvecklas, att företagsbeskattningen omprövats alle- nast i så måtto att tanken på att ersätta nuvarande nettovinstbeskattning av företagen med en renodlad bruttoskatt avvisats. Denna omprövning har en- ligt direktiven ankommit uteslutande på företagsskatteutredningen, som följaktligen är ensam ansvarig för detta ställningstagande. Att åter avväg- ningen mellan den direkta beskattningen av fysiska personer samt indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter behandlats av båda utredningarna sam— manhänger med betydelsen härav ej blott för de enskilda medborgarna utan även för företagarna vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer.

Den närmare utformningen av den direkta beskattningen av fysiska per- soner i vad avser sådant som ortsavdrag, skatteskalor o. d. —— och i sam— band därmed återverkningarna på kommunalbeskattningens område — har ansetts exklusivt ankomma på skattesystemutredningen. I vissa hän- seenden, såsom i avseende å progressionens utformning och förmögenhets- beskattningen, har önskemål framkommit från företagsskatteutredningens sida att göra synpunkter gällande. Samråd har då ägt rum, men den sist- nämnda utredningen delar inte det formella ansvaret för förslaget i dessa delar.

Valet mellan olika former för generell indirekt skatt av konsumtions- beskattningstyp har — oaktat frågan i förstone och enligt direktiven kunde synas ankomma endast på skattesystemutredningen —— behandlats inom

båda utredningarna med hänsyn till frågans markanta betydelse jämväl för företagen. Även detalj utformningen av det framlagda förslaget till mer- värdeskatt har setts såsom en gemensam angelägenhet. De 5. k. punktskat- terna har behandlats på motsvarande sätt.

Vad slutligen angår förslaget om socialförsäkringens finansiering, har detta av uppenbara skäl även i detaljhänseenden handlagts såsom en på båda utredningarna ankommande fråga.

Beträffande arbetsgången torde här få tilläggas att sådana frågor av cen- tral betydelse som den allmänna målsättningen i avseende å ett nykonstrue— rat eller förändrat skattesystem samt de principer, efter vilka bedöman- dena borde inriktas, behandlats vid plenarsammanträden. I övrigt har inom varje delområde av någon betydenhet särskilda arbetsgrupper bestående av ledamöter, experter och sekreterare ingående förarbetat frågorna och sam- manställt material. Resultatet har därefter redovisats inför beredningen, i förekommande fall inom vederbörande särskilda utredning, där de slut- liga övervägandena —— ofta efter det krav på ytterligare expertanalyser till- godosetts — ägt rum.

Slutligen torde få framhållas följande. Enligt direktiven åligger det skattesystemutredningen att undersöka möj— ligheterna att för löntagarna, eller vidsträckta grupper av dem, införa vad som brukar benämnas en definitiv källskatt. Även enligt utredningens me- ning är angeläget att förutsättningarna ur olika synvinklar för en sådan reform ingående granskas. Parallellt med det övriga utredningsarbetet har vissa förberedande undersökningar och diskussioner ägt rum. Av uppenbara skäl har emellertid möjlighet saknats att i nu förevarande sammanhang slut— föra och redovisa övervägandena hårutinnan, särskilt som mycket kompli- cerade frågeställningar möter. Uppdraget i denna del är alltså en i huvudsak kvarstående uppgift för utredningen. Det må å andra sidan understrykas, att de i detta betänkande framlagda förslagen genomgående utformats under beaktande jämväl av önskemålet att underlätta eller i allt fall inte ytterligare försvåra förutsättningarna för en uppbördsreform av antydd innebörd.

KAPITEL 3

Kravet på skattesystemets avkastning

Den allmänna föreskriften att ett nytt eller ändrat skatte- och avgiftssystem skall tillföra staten samma inkomst som det nuvarande systemet har på så sätt beaktats, att vad det nuvarande systemet i av beredningen omprö- vade delar avkastar har framräknats, varefter de föreslagna nya reglerna så avvägts att en motsvarande inkomst för staten framkommer. Det ligger emellertid i sakens natur, att kalkyler av denna art måste bli i någon mån osäkra. Särskilt är detta fallet, när såsom här blir erforderligt att beräkna såväl det gällande som det föreslagna systemets fiskala effekt ända fram t. o. m. är 1970. Antaganden måste då införas i kalkylen i sådana hänse— enden som beträffande realinkomst— och penningvärdeförändringar. Här må tilläggas, att —— såsom i det följande närmare redovisas — beräkning—— arna i avseende å vad det gällande skattesystemet skulle ha är 1970 av- kastat utförts som om detta varit i hetydelsefullare delar indexreglerat.

Det bör betonas, att utgångspunkterna för beräkningarna alltså varit att det nya skattesystemet skall ge samma intäkt år 1970 som det nuvarande- under förutsättning av stabilt penningvärde. Detta innebär inte, att real- värdet av statens inkomster stannar på nuvarande nivå. Det kommer att stiga med det genom realinkomstförbättringar ökande skatteunderlaget.

Innan en närmare redogörelse lämnas för de verkställda kalkylerna, bör anmärkas att även om den helt övervägande delen av beskattningsområdet lagts under beredningens prövning åtskilligt likväl faller utanför. Redan i direktiven anges att så skall vara fallet med arvs- och gåvobeskattningen. Härtill kommer att vissa punktskatter med hänsyn till deras speciella na- tur ansetts inte lämpligen böra omprövas av beredningen. Detta gäller skat- terna på alkoholhaltiga drycker och tobak, automobilskatten, vissa regle— ringsavgifter m. m.

De skatter och avgifter, som omfattas av översynen, är _— förutom delar av den kommunala inkomstbeskattningen —— den statliga inkomstskatten, förmögenhetsskatten, avgifterna till folkpensioneringen och till den del av sjukförsäkringen som avser sjukvård och husmödrarnas grundsjukpen- ning, den allmänna varuskatten, den särskilda varuskatten (exkl. utjäm- ningsskatten), försäljningsskatten, pälsvaruskatten och läskedrycksskatten (inkl. skatten å lättöl) samt energiskatten. Vad gäller den statliga inkomst-

skatten har förut anmärkts att den i detta betänkande redovisade över- synen endast i visst hänseende avser den s. k. företagsbeskattningen. Så- som därvid framhölls och längre fram närmare berörs har företagsskatte— utredningen inte funnit skäl att förorda en omläggning av nettovinstskatten å företagen till en bruttoskatt. Kvar står emellertid att fullfölja översynen av företagsbeskattningen; den slutliga redovisningen härför skall lämnas i ett senare betänkande. Givetvis är inte uteslutet att därvid kan komma att framläggas förslag av statsfinansiell innebörd. Härifrån har emellertid av uppenbara skäl måst bortses, när den kalkyl uppgjorts som för skattebe- redningen varit av grundläggande betydelse då det gällt att beräkna av— kastningskravet i avseende å ett omlagt skattesystem.

Det har alltså gällt att i första hand beräkna vad det nuvarande skatte- och avgiftssystemet i omprövade delar tillför statskassan. De föreslagna nya reglerna har därefter så utformats att staten genom dem skall erhålla en motsvarande avkastning.

Det hade i och för sig tett sig naturligt om dessa beräkningar i förstone inriktats på det första år, varunder det nya systemet börjat tillämpas. Si— tuationen och bedömandena kompliceras emellertid därav att en av de mera omfattande och grundläggande reformerna inte kan med en gång i sin helhet genomföras utan förutsätter ett successivt ikraftträdande. Här åsyftas beredningens i det följande redovisade förslag till en genomgri- pande omgestaltning av avgiftsuttaget för finansieringen av socialförsäk— ringen. Förslaget innebär i sammandrag att de nuvarande avgifterna till folkpensioneringen och vissa delar av sjukförsäkringen avvecklas i sam- band med att en gemensam socialförsäkringsavgift införes, vilken för lön— tagarnas del ges formen av en arbetsgivaravgift och för övriga inkomst- tagare konstrueras såsom en egenavgift. Arbetsgivaravgiften, som tek- niskt i viss utsträckning sammankopplats med arbetsgivarnas avgifter för tilläggspensioneringen, måste införas i ett antal etapper, vartill kommer att den föreslagna arbetsgivaravgiftens avkastningseffekt blir beroende av det för tilläggspensioneringen vid varje tillfälle gällande procentuella ut- taget.

En naturlig utgångspunkt för den nu ifrågavarande kalkylen har därför blivit den tidpunkt då den nya socialförsäkringsavgiften enligt bered- ningens förslag i dess helhet införts. Första året så är fallet är år 1970. Tillvägagångssättet har då blivit att en beräkning gjorts av vad det nu gällande skatte- och avgiftssystemet i relevanta delar skulle avkastat år 1970, därest det oförändrat bibehållits. Det framgår av den nedan i detalj redovisade kalkylen, att staten — givetvis under de förutsättningar som uppställts för kalkylens genomförande — år 1970 skulle tillförts en inkomst av 17 240 miljoner kr. Uppgiften har då blivit att konstruera ett system, vars olika komponenter ger staten en motsvarande inkomst år 1970. Se- dan så skett, har återstått att avgöra hur regelsystemet skall konstrueras

under åren fr. o. m. 1966, då reformens genomförande enligt förslaget skall påbörjas, fram till år 1970 då det successiva ikraftträdandet avslutats. Här- vid har vissa ofrånkomliga bindningar förelegat i det den nya socialförsäk- ringsavgiften av olika skäl måste påföras stegvis. Regelsystemet i övrigt under övergångsåren har då avpassats med hänsyn härtill. Detta innebär att de målsättningar eller den värdering, som ligger bakom beredningens förslag i dess fullt utbyggda skick, inte i alla hänseenden kan få sin fulla genomslagskraft under övergångsåren. Den olägenhet, som kan anses ligga häri, är ofrånkomlig och möjligen inte av större räckvidd. Denna proble- matik behandlas ingående i ett senare sammanhang.

I det följande lämnas en redogörelse för beräkningarna eller beräknings- grunderna i avseende å de olika skatterna eller grupperna av skatter.

l. Statlig inkomstskatt för fysiska personer

De härutinnan gjorda beräkningarna har utgått från antagandet, att in— komsten för en och var påverkas på sätt svarar mot en årlig levnadskost- nadsstegring efter år 1963 av 2 procent och realinkomstförbättring av 3 pro- cent. Detta innebär att de nominella inkomsterna beräknas öka med 5 pro- cent per år och inkomsttagare. Inkomsterna har alltså förutsatts öka lika mycket i alla inkomstlägen. Hänsyn har tagits till en antagen stegring av antalet inkomsttagare, särskilt inom kategorien gifta kvinnor, men även till en i viss mån ändrad sammansättning av inkomsttagargrupperna. Detta har medfört att den årliga ökningen av den sammanlagda inkomstsumman beräknats till 5,85 procent.

Vid uträkningen av den statliga inkomstskatten har vidare beaktats den förändring i utskyldsavdraget, som sammanhänger med den fortgående höj- ningen av de kommunala utdebiteringssatserna. Beräkningarna har vidare utförts utan beaktande av den genom beslut vid 1964 års riksdag borttagna rätten till avdrag för påförda folkpensionsavgifter. Å andra sidan har ej heller beaktats den vid 1964 års riksdag beslutade höjningen av barnbi- draget med 150 kr. Enär nämnda inkomstförstärkning för staten svarar mot ungefärligen den kostnad, som betingas av sagda barnbidragshöjning, påverkas slutresultatet av de här utförda beräkningarna ej av anmärkta förhållanden.

Antagandet om en inkomstuppräkning med hänsyn till en årlig levnads— kostnadsökning medför icke enbart en häremot svarande höjning av den beräknade inkomstskattesumman. Denna skulle stiga inte oväsentligt snab— bare. Detta beror framför allt på att inkomstsumman skjuter upp i högre progress—ionsskikt genom att den blir nominellt om än icke reellt högre och på att grundavdragen får ett lägre realvärde och så att säga urholkas. Dessa extra skatteintäkter för staten uppkommer ej vid ett antagande om oför— ändrade levnadskostnader. De ifrågavarande skatteintäkterna svarar ej hel-

ler mot någon utgiftsökning för statsverket, som beror av levnadskostnads— ökningen för inkomsttagarna. Utredningen har följaktligen bedömt den i direktiven givna föreskriften att ett nytt eller ändrat skattesystem skall tillföra staten samma inkomst som det gällande systemet så, att fråga skall vara om de skatteintäkter som det senare skulle år 1970 ha inbringat vid stabilt penningvärde.

Förhållandet kan också uttryckas så att beredningen räknat som om nu- varande grundavdrag, förvärvsavdrag och skiktgränser i skatteskalorna va- rit indexreglerade. Med denna och i övrigt angivna utgångspunkter har den statliga inkomstskatten för fysiska personer beräknats uppgå år 1970 till ca 9800 miljoner kr. Det må anmärkas att sistnämnda belopp motsvarar 11,7 procent av summa sammanräknad nettoinkomst. Motsvarande andel för år 1964 kan beräknas till 10,0 procent. Härav framgår att även med en tänkt indexreglering staten tillföres en ökad andel av den vid varje till— fälle aktuella summan sammanräknad nettoinkomst. Detta betingas uppen- barligen av det förhållandet att realinkomstökningen föranleder ett efter hand allt större inslag av progressivt beräknad skatt. Om äter det gällande systemet utan någon förändring bibehållits år 1970, kunde detsamma ha beräknats avkasta sistnämnda är ca 11 135 miljoner kr.

2. Förmögenhetsskatt Omräkningarna för år 1970 utgår från att de mindre förmögenheterna ökar i storlek mer än de större, såsom tillgänglig statistik visar att förhållandet varit under senare år. Med hänsyn härtill och under antagande tillika av en årlig penningvärdeförsämring av 2 procent har synts godtagbart att i detta sammanhang räkna med att de mindre förmögenheterna ökar med 4 procent och de större med 2 procent, allt per år. Förmögenheter av mellanliggande storleksordning har uppräknats i förhållande härtill. Penningvärdeföränd- ringen bidrar följaktligen till att förmögenheterna förskjutes till högre pro- gressionsskikt. Denna principiellt inte åsyftade merbeskattning har är 1970 beräknats till 30 å 40 miljoner kr. Om en indexreglering tillämpats fr. o. m. är 1964 hade intäkterna av förmögenhetsskatten år 1970 kunnat beräknas till ca 320 miljoner kr.

3. Folkpensionsavgifter Vid beräkningarna har avgiften antagits utgå med oförändrat 4 procent och hänsyn har ej tagits, såsom ovan nämnts, till den slopade avdragsrätten vid inkomstbeskattningen. Liksom vid övriga beräkningar har förutsatts en årlig levnadskostnadsstegring om 2 procent och realinkomstökning om 3 procent. Genom vissa uppskattningar har hänsyn tagits till förändringen av antalet inkomsttagare i avgiftspliktig ålder. Avgiftsbeloppe't har kalkylerats för år 1970 till ca 1 500 miljoner kr.

34 4. Sjukförsäkriugsavgifter till grundförmånema

Först har de totala kostnaderna för grundförmänerna beräknats. Detta har skett med utgångspunkt från av riksförsäkringsverket uppskattade utgifts- belopp för är 1963. Härvid har förvaltningskostnaderna fördelats med lika belopp mellan försäkringsgrenarna. Utgiftsbeloppen har så antagits årligen tillväxa med 5 procent för läkarvård m. m. samt för förvaltningskostnader. Läkemedelsutgifterna har antagits öka med 9 procent om året medan utgif- terna för sjukhusvård och resor har förutsatts öka endast med 2 procent. Kostnaderna för grundsj ukpenning, barntillägg och moderskapspenning har slutligen antagits oförändrade för samtliga berörda. För husmödrarna har dessa kostnader dock beräknats nedgå något beroende på den förutsatta ökningen av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor. På grundval av så— lunda angivna förutsättningar har de totala kostnaderna för grundförmä- nerna beräknats öka från 678 miljoner kr. år 1963 till 912 miljoner kr. år 1970. Sedan statsbidraget enligt gällande bestämmelser frånräknats, upp— går det kvarstående beloppet år 1970 till ca 660 miljoner kr. Det är detta belopp som skall finansieras genom arbetgivar— eller egenavgifter.

5. Allmän varuskatt

Ovan under punkt 1 har den årliga ökningen av inkomstsumman beräk— nats till 5,85 procent. Med utgångspunkt från riksrevisionsverkets beräk— ningar att intäkterna av den allmänna varuskatten för budgetåret 1964/65 uppgår till 3 300 miljoner kr. har dessa intäkter beräknats öka i takt med ökningen av inkomstsumman för fysiska personer. Sedan den sålunda be- räknade summan reducerats med hänsyn till att den för konsumtion dis- ponibla inkomstsumman ej ökar lika mycket på grund av den direkta be- skattningens progressivitet, har den allmänna varuskatten med ett uttag av 6 procent beräknats år 1970 avkasta ca 1:- 460 miljoner kr.

6. Särskild varuskatt (exkl. utjämningsskatt), försäljningsskatt, pälsvaruskatt och äskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl)

Dessa punktskatter har av kontrollstyrelsen och tullverket beräknats för budgetåret 1964/65 inbringa ca 450 miljoner kr. Den årliga relativa ökningen av detta skattebelopp har förutsatts vara något större än för den allmänna varuskatten med hänsyn till elasticiteten i efterfrågan inom detta varu- område. För år 1970 har skattebeloppet kalkylerats till ca 640 miljoner kr.

7. Energiskatt

Beräkningarna har skett med utgångspunkt från läget är 1962. Industri— förbrukningen av elkraft har beräknats öka med 6,5 procent om året fram

till år 1967 och därefter med 4 procent medan den årliga ökningen av de- taljförbrukningen uppskattats till 7 procent. Prisnivån på elkraft har an- tagits vara oförändrad. Energiskatten på bensin har beräknats öka med 50 procent från år 1962 till år 1970 motsvarande en enligt olika prognoser lika stor ökning av personbilsbeståndet. Förbrukningen av motorbrännolja har beräknats öka med 60 procent mellan de båda åren. Som en jämförelse kan nämnas att enligt 1957 års vägplan antages lastbilarnas transportar— bete fram till år 1975 årligen komma att öka med 7 å 10 procent. Intäk- terna av energiskatt på eldningsolja antages öka med 10 procent om året medan för kolbränslen har räknats med oförändrade skatteintäkter.

De verkställda beräkningarna har föranlett en uppskattning av intäkten av energiskatten för år 1970 till ca 960 miljoner kr.

Sammanställes de ovan angivna beräkningarna av vad de utav bered- ningen omprövade skatterna skulle ha avkastat år 1970 — så har skett i tabell 1 — finner man att dessa skatter med de valda beräkningsgrunderna skulle ha tillfört statsverket en intäkt av 18 340 miljoner kr.

Tab. 1, utvisande vad de av skatteberedningen omprövade skatterna och avgifterna skulle ha avkastat år 1970.

Miljoner kr 1. Statlig inkomstskatt för fysiska personer ................ 9 800 2. Förmögenhetsskatt .................................... 320 3. Folkpensionsavgifter .................................. 1 500 4. Sjukförsäkringsavgifter till grundförmånerna ............ 660 5. Allmän varuskatt (6 %) . ............................ 4460

6. Särskild varuskatt (exkl. utjämningsskatt), försäljnings- skatt, pälsvaruskatt och läskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl) 640 7. Energiskatt .......................................... 960 Summa 18 340

Om sålunda beloppet 18 340 miljoner kr. ger uttryck för vad förenämnda skatter och avgifter kan antagas avkasta år 1970, skall å andra sidan be— märkas att de allmänna barnbidragen här bör beaktas såsom en avgående post; de kan betecknas som en negativ skatt. Med utgångspunkt från barn- bidrag om 550 kr., d. v. s. det belopp som gällde då ifrågavarande kalkyl ut— fördes, och under antagande att sagda belopp i 1970 års penningvärde mot- svarar 625 kr. och att antalet barn under 16 år kan för år 1970 uppskattas till 1 750 000 erhålles en avgående post ä 1 100 miljoner kr. Detta innebär en nettoavkastning av (18 340—_] 100 =) 17 240 miljoner kr.

AVDELNING II

FÖRSLAGETS UTGÅNGSPUNKTER OCH ALLMÄNNA MOTIVERING

KAPITEL 4

Det gällande skattesystemet och kritiken mot detta

Inledning

Skatte— och avgiftssystemet är uppbyggt av olika direkta och indirekta skat- ter samt avgifter. Med inbördes varierande tyngd träffar dessa medborgarna på ett sätt som är beroende på en gång av den kategori skattskyldiga, varom är fråga (ensamstående, gifta, barnfamiljer etc.), och vederbörandes inkomst— läge. Beredningen har enligt sina direktiv att — med utgångspunkt från ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag — överväga skattebördans fördelning i olika hänseenden och särskilt frågan om övergång till ökad indirekt be- skattning i samband med en sänkning av den direkta beskattningen. Även omfattningen av uttaget av avgifter till socialförsäkringens finansiering skall i det sammanhanget prövas. Vilka skatter och avgifter, som är föremål för beredningens överväganden, har redan i det föregående angetts.

Vid ett ställningstagande till frågan om den lämpliga avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter i ett refor- merat skattesystem gäller det att beakta ett flertal faktorer. Sålunda påver- kas avvägningen mellan de olika skatteformernas relativa tyngd av omfatt- ningen av det totala skatte- och avgiftsuttaget. Av betydelse är vidare in- komstfördelningen i samhället ävensom omfattningen av samhällets stöd- och hjälpåtgärder av olika slag och de inkomstomfördelande effekter dessa kan innebära. Behandlingen av detta problemkomplex förutsätter jämväl kännedom om olika skatters och avgifters verkningar för olika grupper eller kategorier av medborgare.

Mot bakgrunden av en redogörelse för huvudpunkterna i det gällande skat- tesystemet skall inom ramen för denna avdelning redovisas den statistiska bilden av nuvarande fördelning mellan skatter och avgifter, inkomstutveck- lingen ävensom vissa synpunkter på beskattningen av huvudsakligen prin- cipiell natur. Därefter upptar beredningen från mera allmänna utgångs- punkter frågan om den avvägning mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter som enligt beredningens mening bör ifråga— komma. Den närmare redovisningen av fördelningsfrågorna samt olika indi- viduella verkningar av det föreslagna systemet lämnas i senare sammanhang. Slutligen skall i denna avdelning jämväl framläggas beredningens förslag i vad avser formen för den generella indirekta beskattningen samt motive- ringen härför.

40. Uppbyggnaden av skattesystemet

Den statliga inkomstskatten riktar sig mot såväl fysiska som juridiska per— soner. Underlaget för skatten är den sammanlagda nettoinkomsten resp. den huvudsakligen enligt bokföringsmässiga grunder beräknade nettovinsten se- dan reduktion skett för s.k. allmänna avdrag och —— vad gäller fysiska per— soner — ortsavdrag. Skatten är för de senare progressiv, medan skatten å aktiebolag och ekonomiska föreningar beräknas efter fixerade procentsatser.

Genom taxeringen till kommunal inkomstskatt, vilken i det väsentliga sker på samma sätt som taxeringen till statlig inkomstskatt, bestämmes det antal skattekronor för envar fysisk och juridisk person, med vilket veder- börande deltar i den kommunala repartitionen. Den årligen fastställda kom- munala utdebiteringen betingas av relationen mellan kommunens skatte- behov och tillgängligt antal skattekronor. Skatten är proportionell och skat— tesatsen densamma för fysiska och juridiska personer.

Statlig förmögenhetsskatt uttas efter en progressiv skatteskala på förmö- genheter över viss nivå. Skatten träffar inte aktiebolag och ekonomiska ' föreningar.

Den allmänna varuskatten utgår på varor och tjänsteprestationer vid till- handahållande till konsument här i riket. Skatten är i princip konstruerad som en ettledsskatt, uttagen i detaljhandelsledet. Den träffar emellertid inte endast konsumtion i trängre bemärkelse utan även investeringar och visst förbrukningsmaterial inom hela produktions- och distributionskedjan. Skat- ten utgår med 6 procent på vederlaget för varorna eller tjänsteprestationerna resp. på saluvärdet av uttaget av skattepliktiga varor ur rörelsen. I vederlaget eller saluvärdet inräknas skattens belopp.

Den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, socker och sirap, tekniska preparat samt spelkort, utjämningsslcatten på choklad och vissa andra varor, försäljningsskatten på grammofonvaror, knutna mattor, pärlor och guldsmedsvaror, pälsvaruskatten samt skatten på läskedrycker, lättöl och andra maltdrycker är alla typiska punktskatter av huvudsakligen konsumtionsskatutetyp om än med en inbördes delvis olikartad konstruktion. Vid försäljning av dessa varor uttas den allmänna varuskatten oberoende därav att punktbeskattning dessförinnan skett.

Till punktskatterna är även att hänföra energiskatten, vilken utgår på bensin och inotorsprit, brännolja och kolbränslen samt elektrisk kraft. Energiskatten brukar betraktas som ett komplement till den allmänna va- ruskatten, bl.a. därför att den senare i sin nuvarande utformning icke om- fattar det energiskattebelagda området. Den träffar hushållens förbruk- ning och vad därmed är att jämställa och är i denna del en renodlad kon- sumtionsskatt. Den utgår emellertid även på industriell och annan av nä- ringsverksamhet betingad konsumtion. Den blir därigenom liksom den all- männa varubeskattningen en kostnadsfaktor för produktion och distribu-

tion. Energiskatten på bensin och motorbrännolja utgår vid sidan av den särskilda drivmedelsbeskattningen.

Av socialförsäkringsavgifterna må här nämnas avgifterna till folkpen— sioneringen samt vissa grundförmåner inom sjukförsäkringen.

Folk-pensionsavgift påföres, där så skall ske, med den taxerade inkomsten som avgiftsunderlag. Avgiften beräknas efter 4 procent och är maximerad till 600 kr. Detta gäller såväl ensamstående som för makar gemensamt. Av- gift utgår redan vid en taxerad inkomst av 2.400 kr men vissa s.k. upp- trappningsregler har införts med tanke på de lägsta inkomsttagarna.

Även avgift till sjukvårdsförsäkringen erläggs på grundval av den taxe- rade inkomsten. Sådan avgift uttas av alla, som är inskrivna i allmän för- säkringskassa och vilkas taxerade inkomst uppgår till minst 2.400 kr. En upptrappningsregel finns även här. Till viss del finansieras sjukvårdsför- säkringen vidare genom särskilda kollektivt beräknade arbetsgivaravgif- ter. % Vad beträffar grundsjukpenningförsäkring till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen) sker finansiering enligt samma regler som gäller för grundsjukpenningförsäkring överhuvud. Alla som är tillförsäkrade grundsjukpenning debiteras en särskild avgift, som ej är avhängig av vederbörandes taxerade inkomst.

Sjukförsäkringsavgifterna fastställs av riksförsäkringsverket och är till

Tabell 2, utvisande i miljoner kr vad vissa skatter och avgifter beräknats avkasta 1963/64

Statlig inkomstskattl

fysiska personer ............................................................. 5 800 juridiska personer ........................................................... 1 100 Statlig iörmögenhetsskatt1 ........................................................ 240 Allmän varuskatt .............................................................. 3 100 Särskild varuskatt

choklad- och konfektyrvaror .......................................... 145

(exklusive utjämningsskatt)

socker och sirap ..................................................... 53 tekniska preparat .................................................... 75 spelkort ............................................................ 1 till tullverket ........................................................ 26 300 Utjämningsskatt på choklad m.m ............................................. 38 Försäljningsskatt .......................................................... 57 Skatt på pälsvaror .......................................................... 7 402 Skatt på läskedrycker och lättöl .................................................. 75 Energiskatt ................................................................... 675 Avgifter till sjukvårds/örsäkringenl

egenavgifter ................................................................. 250 arbetsgivaravgifter .......................................................... 165 Avgifter till hemmafruars grundsjukpenning1 ....................................... 70 Fotkpensionsavgifter1 ........................................................... 1 280

Summa 13 157 1 Debiterade belopp.

sin storlek beroende av bl.a. förhållandena inom de särskilda sjukkasse- områdena.

En sammanställning av vad de nu nämnda skatterna och avgifterna inne- bär i fråga om inkomster för staten visas i tabell 2, soul bygger på de senaste inkomstberäkningarna för budgetåret 1963/64.

Beskattningens omfång och fördelning

För att erhålla ett mått på omfattningen av det totala uttaget av skatter och avgifter kan detta sättas i relation till bruttonationa]produkten till mark- nadspris. I tabell 3 belyses i absoluta och relativa tal den utveckling, som i angivet hänseende ägt rum under ett antal år. Anmärkas må, att den på detta sätt angivna omfattningen av skatte- och avgiftsuttaget väl anger tyng— den i detta men å andra sidan inte beaktar, att en ej oväsentlig del av skatte- och avgiftsintäkterna kommer medborgarna till godo genom inkomstöver— föringar (s. k. transfereringar). Av tabellen framgår, att det totala skatte- och avgiftsuttaget såväl i absoluta tal som i relation till bruttonationalpro- dukten ökat avsevärt under den redovisade tidsperioden. Skatternas och av- gifternas andel av bruttonationalprodukten har sålunda mellan åren 1948 och 1963 ökat med ca 50 procent. I absoluta tal utgjorde skatterna och avgif— terna år 1963 ett mellan 4 51 5 gånger så stort belopp som år 1948. Skatterna till staten resp. kommunerna har under perioden blivit något mer än fyra gånger så stora.

I tabell 4 visas de inbördes relationerna mellan direkta och indirekta skat-- ter samt socialförsäkringsavgiftcr. Såsom framgår av tabellen har stegringen i uttaget av socialförsäkringsavgifter medfört, att deras relativa andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget ökat avsevärt mellan åren 1948 och 1963. Andelen direkta skatter visar med undantag för år 1953 en sakta sjunkande tendens, medan indirekta skatternas andel varierar inom ganska vida grän— ser. De indirekta skatternas andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget är nära nog oförändrad vid periodens början och vid dess slut. Minskningen av andelen direkta skatter motsvaras således helt av en ökning av andelen socialförsäkringsavgifter.

I detta sammanhang vill skatteberedningen framhålla, att beredningen sökt göra vissa beräkningar i syfte att belysa fördelningen av det totala skatte- och avgiftsuttaget mellan fysiska och juridiska personer. Då det emellertid därvid visat sig vara erforderligt att i olika betydelsefulla hänseenden be- gagna så grova schabloner, att slutresultaten av beräkningarna måste be- dömas såsom i hög grad osäkra, har beredningen inte ansett sig böra redo- visa dessa beräkningar.

Sedan sålunda angetts omfattningen av det samlade skatte- och avgifts- trycket återstår att i möjlig mån söka belysa hur skilda kategorier av skatt— skyldiga fysiska personer i olika inkomstlägen träffas av skatter och av-

Tabell 3. Omfånget av skatter och avgifter samt relationen till bruttonationalprodukten

BNP . . Summa skatter 0. milj. Skägtteerntlu 333513] Övriga tsäl'åmjvsåä; avgifter exk1.ATP- År kr ATP- soc. ' g avgifter * mark- avg. förs. nads- Di- Indi— Di- Indi- avg. Milj. i% av Mil" kr i% av pris rekta rekta rekta rekta kr BNP 1' BNP 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 | 12 1948 27 833 2 077 2 150 1 683 23 _ 337 6 270 22,5 6 270 22,5 1953 43 115 4 492 2 934 3 222 33 — 535 11 217 26,0 11 217 26,0 1958 59 778 5 759 5 025 4 139 33 _ 1 547 16 503 27,6 16 503 27,6 1959 63 445 5 433 5 812 4 563 29 __ 1 991 17 829 28,1 17 829 28,1 1960 69 303 6 915 7 177 5 255 27 738 2 082 22 193 32,0 21 455 31,0 1961 75 526 7 453 7 780 5 978 26 1 126 2 225 24 588 32,6 23 462 31,1 1962 81 648 7 816 9 133 6 410 27 1439 2 406 27 231 33,4 25 792 31,6 1963 87 100 7 446 10 034 7 050 19 1 886 2 923 29 358 33,7 27 472 31,5

Anm: Med statliga direkta skatter avses skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse exkl. folk- pensionsavgift. Beloppen avser intlutna skatter under de budgetår, som börjar de angivna åren. Till statliga indirekta skatter har hänförts automobilskattemedel samt tullar och acciser.

Med kommuner avses borgerlig och kyrklig primärkommun, landsting och municipalsamhäl- len. De kommunala direkta skatterna avser debiterad skatt enligt närmast följande års taxering, innehållen sjömansskatt samt influten artistskatt. Kommunala indirekta skatter avser under resp. år innuten nöjesskatt (kommunala delen) och hundskatt.

ATP-avgifter inkluderar statens arbetsgivaravgift och avser för resp. år påförda belopp. Till övriga socialförsäkringsavgifter har hänförts avgifter till folkpensioneringen, sjukförsäkringen samt yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Statens och kommunernas arbetsgivaravgif- ter till ATP och sjukförsäkringen har dubbelräknats till den del dessa utgifter bestrides med skatteinkomster.

Uppgifterna för åren 1962 och 1963 avser delvis beräknade belopp.

Tabell 4. Den inbördes relationen mellan direkta skatter, indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter

Skatter , .. Skatter Soc. förs. År _—* bor. fors. Summa avg. exkl. Summa Direkta Indirekta avg. Direkta Indirekta ATP 1 | 2 3 4 5 6 7 8 9 1948 60,0 34,6 5,4 100 60,0 34,6 5,4 100 1953 68,8 26,4 4,8 100 68,8 26,4 4,8 100 1958 60,0 30,6 9,4 100 60,0 30,6 9,4 100 1959 56,1 32,7 11,2 100 56,1 32,7 11,2 100 1960 54,8 32,5 12,7 100 56,7 33,6 9,7 100 1961 54,6 31.8 13,6 100 57,2 33,3 9,5 100 1962 52,3 33,6 14,1 100 55,2 35,5 9,3 100 1963 49,4 34,2 16,4 100 52,8 36,6 10,6 100

gifter. Individuella beräkningar av detta slag är vanskliga att utföra, främst med hänsyn till de förenklade beräkningsgrunder, som måste komma till an- vändning vid fördelningen av den indirekta skatten och de delvis ovissa antaganden, som i övervältringshänseende måste uppställas. Likväl torde beräkningar av detta slag vara erforderliga och resultaten blir av betydelse vid ett bedömande av vad en omläggning mot ökad indirekt beskattning och

Tabell 5. Den totala skatten år 1964 för ensamstående skattskyldig i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol.

Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkrings- avgift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter. Kommunal utdebitering =16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor Iiiikbägtteäxlädlftå? för före- Allmän varuskatt tagare få?" ptå inves- T 1 1 d' kt fö.? are?” = Direkt 532? Så 552355 . (Misa sååå Direkt 111551 "feta! anställd lon inkl. _ indirekta skatt skatt (= lön) andeli skatt skatte- m. m. skatter (kol. B+ (kol 3) (kol. 4+ (kol 7) arbetsgi- pliktig och som. 4+5+6) ' 5+6) ' varavgift konsum- antas bh .. tion övervält- for 1 anställd rac 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Anställd 6 000 6 350 1 507 203 96 197 2 003 23,7 7,8 31,5 8 000 8 467 2 181 262 125 255 2 823 25,8 7,6 33,3 10 000 10 584 2 855 321 154 314 3 644 27,0 7,5 34,4 12 000 12 701 3 688 372 179 366 4 605 29,0 7,2 36,3 15 000 15 876 4 977 447 217 442 6 083 31,3 7,0 38,3 18 000 19 051 6 373 517 252 515 7 657 33,5 6,7 40,2 20 000 21 168 7 330 562 275 562 8 729 34,6 6,6 41,2 25 000 26 460 9 840 668 331 675 11 514 37,2 6,3 43,5 30 000 31 752 12 577 765 382 779 14 503 39,6 6,1 45,7 40 000 42 336 18 261 942 479 977 20 659 43,1 5,7 48,8 50 000 52 920 24 252 1 103 570 1 164 27 089 45,8 5,4 51,2 60 000 63 504 30 538 1 248 656 1 338 33 780 48,1 5,1 53,2 80 000 84 672 43 392 1 514 821 1 676 47 403 51,2 4,7 56,0 100 000 105 840 56 878 1 742 974 1 988 61 582 53,7 4,4 58,2 Företagare 6 350 1 394 208 99 201 1 902 22,0 8,0 30,0 8 467 2 130 264 126 257 2 777 25,2 7,6 32,8 10 584 2 844 321 154 314 3 633 26,9 7,5 34,3 12 701 3 711 371 179 365 4 626 29,2 7,2 36,4 15 876 5 047 444 215 440 6 146 31,8 6,9 38,7 19 051 6 501 512 250 510 7 773 34,1 6,7 40,8 21 168 7 509 555 272 555 8 891 35,5 6,5 42,0 26 460 10 042 660 327 667 11 696 38,0 6,3 44,2 31 752 12 809 755 377 769 14 710 40,3 6,0 46,3 42 336 18 348 939 477 974 20 738 43,3 5,6 49,0 52 920 24 072 1 109 574 1 171 26 926 45,5 5,4 50,9 63 504 30 129 1 262 664 1 355 33 410 47,4 5,2 52,6 84 672 42 588 1 539 837 1 709 46 673 50,3 4,8 55,1 105 840 55 623 1 778 999 2 039 60 439 52,6 4,6 57.1

Tabell 6. Den totala skatten är 1964 för gift skattskyldig utan barniolika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt & motorfordon, tobak och alkohol.

Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkrings- avgift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter. Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor ligilåcååzåvåätä— för före- Allmän varuskatt tagare (före _ ATP" t på;;äS- Total Indirekt .. . som 11 - - . . ' '

").!" avgift) = Direkt tas på varor . Övriga skatt Direkt skatt Total anstalld lon inkl. mdlrekta skatt skatt ( = lön) andel i skatt skatte- m. m. skatter (kol. 3+ (kol 3) (kol. 4+ (kol 7)

arbetsgi- pliktig och som 4+5+6) ' 5+6) ' . konsum- antas bli varavglft . .. .. för tion overvalt- d anställd ” 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Anställd 6 000 6 350 1 040 252 106 216 1 614 16,4 9,0 25,4 8 000 8 467 1 714 320 134 274 2 442 20,2 8,6 28,8 10 000 10 584 2 393 386 163 333 3 275 22,6 8,3 30,9 12 000 12 701 3 075 452 192 391 4 110 24,2 8,1 32,4 15 000 15 876 4 078 550 235 479 5 342 25,7 8,0 33,6 18 000 19 051 5 098 646 278 566 6 588 26,8 7,8 34,6 20 000 21 168 5 717 712 307 627 7 363 27,0 7,8 34,8 25 000 26 460 7 698 856 373 762 9 689 29,1 7,5 36,6 30 000 31 752 10 095 979 431 879 12 384 31,8 7,2 39,0 40 000 42 336 15 502 1 193 534 1 089 18 318 36,6 6,7 43,3 50 000 52 920 21 261 1 386» 630 1 285 24 562 40,2 6,'_ 46,4 60 000 63 504 27 354 1 560 719 1 468 31 101 43,1 5,9 49,0 80 000 84 672 39 963 1 874 890 1 815 44 542 47,2 5,4 52,6 100 000 105 840 53 449 2 138 1 043 2 127 58 757 50,5 5,0 55,5 Företagare 6 350 850 261 109 223 1 443 13,4 9,3 22,7 8 467 1 586 326 137 279 2 328 18,7 8,8 27,5 10 584 2 296 391 165 336 3 188 21,7 8,4 30,1 12 701 3 007 455 193 394 4 049 23,7 8,2 31,9 15 876 4 059 551 235 480 5 325 25,6 8,0 33,5 19 051 5 152 644 277 564 6 637 27,0 7,8 34,8 21 168 5 840 707 305 622 7 474 27,6 7,7 35,3 26 460 7 808 851 371 757 9 787 29,5 7,5 37,0 31 752 10 199 975 429 875 12 478 32,1 7,2 39,3 42 336 15 447 1 195 535 1 092 18 269 36,5 6,7 43,2 52 920 20 911 1 400 637 1 300 24 248 39,5 6,3 45,8 63 504 26 767 1 582 731 1 492 30 572 42,2 6,0 48,1 84 672 38 972 1 909 909 1 855 43 645 46,0 5,5 51,5 105 840 52 007 2 186 1 071 2 186 57 450 49,1 5,1 54,3

Tabell 7. Den totala skatten år 1964 för gift skattskyldig med 2 barn i olika inkomst- Iägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter,

exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol.

Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsav- gift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter minus barnbidrag (550 kr per barn). Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, lar

I procent av brutto- inkomsten (kol. 2)

för före- Allmän varuskatt tagare Sååå på inves- för avgift) = som ut- terings- Övriaa Total Direkt Indirekt Total .. .. . _ Direkt tas på varor . . =: skatt skatt anstalld Ion inkl. _ indirekta _ skatt _ skatt (= lön) andel i skatt skatte- m. m. skatter (kol. 3—1— (kol 3) (kol. 4+ (kol 7) arbetsgi- pliktig och som 4+5+6) ' 5+6) ' varav gift konsum— antas "bli för tron övervalt- anställd rad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Anställd 6 000 6 350 — 60 322 128 260 650 — 0,9 11,2 10,2 8 000 8 467 614 393 156 319 1 482 7,3 10,3 17,5 10 000 10 584 1 293 463 185 377 2 318 12,2 9,7 21,9 12 000 12 701 1 975 532 213 435 3 155 15,5 9,3 24,8 15 000 15 876 2 978 636 257 524 4 395 18,8 8,9 27,7 18 000 19 051 3 998 738 300 611 5 647 21,0 8,7 29,6 20 000 21 168 4 617 808 329 672 6 426 21,8 8,5 30,4 25 000 26 460 6 598 960 395 806 8 759 24,9 8,2 33,1 30 000 31 752 8 995 1 090 453 924 11 462 28,3 7,8 36,1 40 000 42 336 14 402 1 318 556 1 134 17 410 34,0 7,1 41,1 50 000 52 920 20 161 1 523 652 1 330 23 666 38,1 6,6 44,7 60 000 63 504 26 254 1 708 741 1 512 30 215 41,3 6,2 47,6 80 000 84 672 38 863 2 044 912 1 860 43 679 45,9 5,7 51,6 100 000 105 840 52 349 2 328 1 064 2 172 57 913 49,5 5,3 54,7 Företagare 6 350 _ 250 331 131 268 480 —- 3,9 11,5 7,6 8 467 486 399 159 324 1 368 5,7 10,4 16,2 10 584 1 196 468 187 381 2 232 11,3 9,8 21,1 12 701 1 907 536 215 438 3 096 15,0 9,4 24,4 15 876 2 959 637 257 524 4 377 18,6 8,9 27,6 19 051 4 052 735 298 609 5 694 21,3 8,6 30,0 21 168 4 740 802 327 667 6 536 22,4 8,5 30,9 26 460 6 708 955 393 802 8 858 25,4 8,1 33,5 31 752 9 099 1 086 451 920 11 556 28,7 7,7 36,4 42 336 14 347 1 320 557 1 136 17 360 33,9 7,1 41,0 52 920 19 811 1 537 659 1 344 23 351 37,4 6,7 44,1 63 504 25 667 1 731 753 . 1 536 29 687 40,4 6,3 46,7 84 672 37 872 2 081 931 1 900 42 784 44,7 5,8 50,5 105 840 50 907 2 379 1 093 2 230 56 609 48,1 5,4 53,5

vidgat uttag av socialförsäkringsavgifter i form av arbetsgivaravgifter inne- bär för den enskilde. '

Sådana nu avsedda beräkningar skulle i och för sig kunna avse alla skat- ter och avgifter. Osäkerheten i de förutsättningar, som måste uppställas vid en fördelning av detta omfattande slag, skulle emellertid bli betydande. På grund härav och då en dylik kalkyl ej i förevarande sammanhang torde vara av större intresse har beredningen begränsat beräkningarna till att avse endast sådana skatter, som omprövas av beredningen i nu förevarande sam- manhang. Sålunda lämnas utanför kalkylen företagsbeskattningen liksom ock skatterna på alkoholhaltiga drycker och tobak. Jämväl skatterna på motorfordon och på drivmedel till dessa —— den senare dock ej i vad den gäller energibcskattningen — har ställts utanför beräkningarna. Med de angivna begränsningarna konnner därför kalkylen att avse kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sj ukförsäkringsavgifter, tilläggspen- sionsavgifter, andel i arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring, allmän varuskatt liksom ock övriga indirekta skatter med undantag av de förut angivna.

Slutresultaten av beräkningarna framgår av tabellerna 5—7. Vissa beräk- ningar av grundläggande karaktär har intagits i den vid detta betänkande fogade bilaga 1.

Rörande de använda beräkningsmetoderna torde få anmärkas följande. Vid beräkningarna har i fråga om anställda arbetsgivaravgifterna till såväl sjukvårdsförsäkringen, tilläggssjukpenningförsäkringcn som tilläggspensio- neringen antagits bli helt övervältrade proportionellt mot inkomstens stor- lek. Dessa arhetsgivaravgifter har för år 1964 beräknats motsvara 0,35, 0,97 resp. 4,52 procent eller tillsammans 5,84 procent av inkomsten av an- ställning. Beredningen är medveten 0111 att ovisshet kan råda om hur ar— betsgivaravgifterna Övervältras. Det har emellertid antagits, att dessa avgifter beaktas vid löneuppgörelserna, och beredningen har funnit övervägande skäl tala för att de här ifrågavarande beräkningarna bör utföras på angivet sätt.

För att vid de antagna övervältringsförhållandena i fråga om arbetsgi- varavgifterna jämförbara årsinkomster skall erhållas för anställda och fö- retagare har, såvitt avser de anställda, bruttoinkomsterna uträknats. Med bruttoinkomst avses därvid den anställdes lön (=nettoinkomsten) ökad med de övervältrade arbetsgivaravgifterna. Då som tidigare nämnts de samman- lagda arbetsgivaravgifterna har beräknats till 5,84 procent av inkomsten av anställning, kommer bruttoinkomsten att överstiga nettoinkomsten(=lönen) med detta procenttal. Bruttoinkomsten är med andra ord den inkomst (lön) som den anställde _ enligt de gjorda antagandena —— skulle ha haft om arbetsgivaravgifterna ersatts med egenavgifter såsom fallet är för före- tagarna. Kategorier av anställda och företagare med samma bruttoinkomst bör således kunna jämföras med varandra. En viss skillnad ligger emellertid däri att en företagare får något större förmåner från tilläggspensioneringen

än en anställd med samma bruttoinkomst. Härifrån bortses emellertid i detta sammanhang. '

Vid de individuella beräkningarna har den indirekta beskattningen be- aktats i den mån den inte i enlighet med vad ovan sagts ställts utanför kalkylen. Vad beträffar den allmänna varuskatten har beräkningarna utförts med ledning av resultaten från 1958 års levnadskostnadsundersökning. Huvudsyftet med denna undersökning var att möjliggöra ett studium av konsumtionsförhållandena separat för olika befolkningsgrupper. Begreppet konsumtion definierades därvid såsom förbrukning av reala tillgångar och tjänster. Konsumtionen mättes med vissa undantag efter leveransprincipen, dvs konsumtionsvärdet ansågs vara lika med summan av de varor och tjäns- ter, som levererats till de undersökta hushållen under undersökningsperio— den, oavsett om varan eller tjänsten betalats.

Resultatet av undersökningen gav vid handen bl.a., att värdet av den enligt varuskatteförordningen skattepliktiga konsumtionen kunde uppskattas till de procenttal av värdet av den totala konsumtionen, som redovisas i tabell 8.

Tabell 8. Andelen varuskattepliktig konsumtion i olika konsumtionsutgiftsklasser Konsumtionsutgiftsklass Ensamstående Gifta utan barn Gifta med 2 barn —11 999 58 % 66 % 70 % 12 000—21 999 56 % 64 % 68 % 22 000— 53 % 61 % 65 % Vid beräkningarna av den individuella belastningen har man utgått ifrån de deklarerade inkomsterna. Dessa har reducerats med direkta skatter och avgifter och ett schablonmässigt ——- »till 10 procent av återstoden —— beräknat belopp för sparande. Vad som därefter återstått har ansetts åtgå för konsum- tion. Den del härav som är underkastad skatteplikt enligt varuskatteförord- ningen har beräknats med ledning av procenttalen i tabell 8. Om man antog, att den allmäna varuskatten utgjorde 6 procent av den på nyss angivet sätt beräknade varuskattepliktiga konsumtionen för olika inkomsttagare skulle emellertid framkomma för låga skattebelopp. Förklaringen härtill är bl. a., att inkomsttagarna kan ha tillförts medel, för vilka deklarationsplzikt inte förelegat. Dessa medel kan ha förbrukats på varuskattepliktig konsumtion och till dylika förhållanden tas inte hänsyn vid beräkningar enligt ovan an- givna metod. För att på ett schablonmässigt sätt beakta angivna omständig- heter har varuskatten beräknats inte till 6 procent utan till 7,95 procent av den med utgångspunkt från deklarerade inkomster uppskattade varuskatte— pliktiga konsumtionen för de olika inkomsttagarna. Sistnämnda procenttal har erhållits genom att sätta den för år 1964- beräknade totala allmänna varu— skartten på privat konsumtion i relation till storleken av den totala varu- skattepliktiga konsumtionen för samtliga inkomsttagare sådan denna kan beräknas på grundval av deklarerade inkomster. Genom att beräkna skatten efter 7,95 procent får man således hela varuskatten på privat konsumtion fördelad på deklarerade inkomster.

Det nu anförda har avsett den allmänna varuskatt, som direkt uttas vid de enskilda konsumenternas förvärv av skattepliktiga förnödenheter. Skatt uttas emellertid även på offentlig konsumtion samt på investeringar. Vid beräkningarna har antagits att de enskilda konsumenterna ytterst träffas av hela den skatt, som uttas på de privata investeringarna samt av något mer än hälften av den skatt som belöper på offentlig konsumtion och investe— ringsverksamhet. Den sålunda såsom övervältrad betraktade skatten har beräknats till 1,99 procent av vederbörandes inkomst efter skatt. Mot anta- gandet om övervältring kan visserligen invändas, att den nu förefintliga pro- duktionsapparaten inte i allo belastats av varuskatt men på sikt torde kunna antas, att så blir fallet. Såsom redan förut anmärkts kan visshet självfallet inte föreligga om hur en övervältring sker. Övervägande skäl har emellertid synts beredningen tala för att utföra en kalkyl som den ifrågavarande på nu angivet sätt.

Beträffande övriga indirekta skatter har det inte ansetts lämpligt att anknyta till resultaten av levnadskostnadsundersökningen utan i stället har den beräkningsmetoden använts, att den samlade avkastningen av dessa skatter ställts i relation till summan av deklarerade inkomster efter direkt skatt. Det därvid erhållna procenttalet (4,06) har applicerats på inkomsten efter direkt skatt för skilda kategorier och inkomstlägen. Detta tillväga— gångssätt har bl.a. medfört, att även den del av energiskatten, som uttages av företagen, behandlats som om den ytterst träffar de enskilda konsu— menterna.

Kritiken mot det nuvarande skattesystemet

Mot det skatte- och avgiftssystem, som tidigare i kortfattat sammandrag redovisats, har kritik från olika synpunkter riktats och det har ansetts, att en samlad översyn bör komma till stånd. De avgörande skälen härför kan sammanfattas så att behov ansetts föreligga att pröva, huruvida en ända— målsenlig fördelning på skatter och avgifter av olika slag kan anses före- ligga, om den samlade skattebördan på ett rimligt sätt är fördelad mellan dem som har att bära denna börda samt om det nuvarande systemet kan anses i allo rationellt uppbyggt.

Vägledande för skatteberedningen har självfallet i första hand varit den närmare utförda kritik mot det nuvarande systemet, som innehålles i de meddelade direktiven, och vad därutöver anförts i den allmänna debatten eller framkommit vid beredningens utredningsarbete och överväganden. Föl— jande må härom i detta sammanhang anföras.

De nyss återgivna allmänna skälen för den åt skatteberedningen upp— dragna översynen av skattesystemet grundas enligt vad i direktiven fram- hålles på det förhållandet att det nuvarande skattesystemet i stora delar

tillkommit i ett helt annat samhälle än det vi i dag lever i. Den efter hand starkt förändrade samhällsbilden anges vara en grundläggande faktor att beakta. Härvid åsyftas sådant som inkomstutvecklingen för medborgarna i gemen, de förändrade förutsättningar som inrymmes i en med målmedve- tenhet förd politik med full sysselsättning som central målsättning samt ett utbyggt socialförsäkringssystem med uppgift att trygga läget för dem som av olika skäl är i en försämrad l'örsörjningssituation. Beredningen har ålagts beakta denna förändrade samhällsbild och därjämte den fortsatta utveck— ling, som kan vara att förvänta under 1960-talet.

Det är också mot denna bakgrund som direktiven såsom en betydelsefull uppgift ålägger beredningen att ompröva fördelningen mellan direkt och indirekt skatt. Den tidigare negativa inställningen till en mer omfattande indirekt beskattning säges ha förlorat i tyngd med hänsyn till en utveck- ling innebärande att en väsentlig del av de totala skatterna måste under alla förhållanden träffa de breda lagren av inkomsttagare. Det tillägges, att genom en ökad indirekt beskattning förutsättningar tillskapas för inte minst från löntagarsynpunkt önskvärda reformer inom den direkta beskattningen.

I anslutning härtill bör erinras om vad i direktiven uttalas därom, att utredningen är oförhindrad föreslå förskjutningar mellan det egentliga skatteområdet och närliggande områden. Med det sistnämnda avses uppen- barligen möjligheten att ändra omfattningen av företrädesvis avgifterna till socialförsäkringen.

Beträffande den indirekta beskattningen ställes i direktiven frågan om hela det nuvarande systemet av punktskatter bör bibehållas vid sidan av en allmän varubeskattning. Häri ligger uppenbarligen en antydan om att det indirekta skattesystemet kan behöva överses i syfte att vinna en från skilda synpunkter rationellare ordning.

Vid den mera detaljmässiga genomgången i direktiven av den direkta be- skattningen pekas särskilt på några omständigheter av beskaffenhet att höra beaktas. Så sker beträffande progressiviteten i den statliga beskattningen, särskilt det förhållandet att en jämförelsevis hög skatt drabbar extrain— komster och inkomstökningar (det s.k. marginalskatteproblemet). Vidare nämnes särskilt sambeskattningen och behovet av en ändrad avvägning av den direkta beskattningen mellan familjer och ensamstående och ett ökat hänsynstagande till försörjningsbördan, varjämte tillägges att skattebördan för barnfamiljerna bör omprövas.

Mer allmänt uttalas _ till ledning för övervägandena — att vid skatte— bördans avvägning bör, liksom hittills, skatteförmågeprincipen vara av- görande, att nya regler bör så konstrueras att i möjlig mån skattefusk och skatteflykt förhindras samt att sådana ändringar bör undvikas som medför påtagliga höjningar av de på skattsedlarna debiterade utskylderna. I anslut- ning härtill framhålles att det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattningens område är att minska skatten på mindre löne—

inkomster och i samband därmed förenkla skatteuppbörden. Möjligheterna att införa en definitiv källskatt för löntagare bör allvarligt prövas.

Vad angår företagsbeskattningen pekas på intresset av att erhålla en ekonomiskt och skattetekniskt lämpligt avvägd företagsbeskattning. I di- rektiven uttalas att självfallet bör det allmänna för att finansiera sina ut- gifter liksom hittills beskatta företagens vinst. Men det framhålles att även en skatt på nettovinsten kan i viss utsträckning övervältras. Om tanken på en bruttobeskattning sägs att denna bör närmare prövas från skilda syn- punkter, bl.a. med hänsyn till övervältringsaspekten, men också att en full- ständig övergång från nettovinst- till bruttobeskattning av företagen knap— past kan tänkas. Vägledande för övervägandena kring företagsbeskattning- en sägs skola vara skattetekniska, handelspolitiska, statsfinansiella och andra ekonomiska synpunkter, varjämte pekas på denna beskattnings kon- junkturpolitiska roll.

Med det nu återgivna har huvuddragen av den i direktiven angivna kri- tiken mot skattesystemet eller vad i detta som kan behöva omprövas an— tytts. I den allmänna debatten, sådan denna speglats i press och facktid- skrifter och genom vad som förekommit i riksdagen, har givetvis även an- förts åtskilligt av en mer principiellt inriktad kritik mot den nuvarande ordningen i skilda delar. I mycket sammanfaller vad därvid anförts med vad direktiven innehåller eller ligger i allt fall i linje därmed. I andra hän— seenden är så äter inte fallet. Som exempel kan nämnas kravet på ett index- reglerat system för den direkta beskattningen som automatiskt förhindrar att ortsavdrag o.likn. urholkas och skatteskiktsgränser passeras såsom en följd av försämrat penningvärde. Åtskilliga andra exempel kunde i och för sig här nämnas. Skatteberedningen har vid sina överväganden beaktat även dessa invändningar och vad därutöver framkommit vid beredningens egna diskussioner samt i de mera utförda resonemang, som innehålles i de föl- jande kapitlen, upptagit dessa synpunkter till behandling.

KAPITEL 5

Beskattningens ändamål samt principerna för dess fördelning

Beskattningens tyngd och omfattning har under åren avsevärt ökat, och detta är självfallet att se som en konsekvens av eller en förutsättning för realiserandet av efter hand alltmer vidgade samhällspolitiska målsättning- ar. Det allmänna har i växande omfattning engagerat sig i och tagit an- svaret för den samhälleliga utvecklingen i olika hänseenden och på skilda områden. Uppgiften att tillgodose allenast vissa mer kollektivt betingade samhällsbehov har vuxit till något vida mer.

Om sålunda den ökade graden av beskattning har ett nära samband med genomförandet av samhällspolitiska målsättningar och om en vidgad be- skattning eljest varit medlet att förbehålla det allmänna den andel i de till- gängliga resurserna, som erfordrats för en intensifierad verksamhet inom den offentliga sektorn, bör tillika uppmärksammas, att parallellt härmed en utveckling ägt rum inom beskattningens område som inte uppburits av fiskala strävanden. Vad här åsyftas är att beskattningen utnyttjats för så- dant som en utjämning av inkomst- och egendomsfördelningen i samhället, för att öva påverkan på konjunkturförloppet i den ena eller andra rikt- ningen, för att nå en inverkan på kapitalbildningen eller på näringslivets kapitalförsörjning, etc.

Att denna utveckling inte i allo varit av alla uppfattad som önskvärd är välbekant. I själva verket torde meningsbrytningarna på detta område varit särskilt starka. Beskattningens omfattning och utformning har hört till det mest kontroversiella inom samhällsdebatten under i allt fall de se- naste decennierna.

Till ett konstaterande av att kraven på beskattningens tyngd och utform- ning varit underkastade utvecklings- och förändringsprocesser från tid till annan kan fogas, att en fortsatt sådan utveckling med visshet måste förut- ses. Häri ligger att det väl kan synas möjligt att mer allmänt sammanfatta de ändamål och syften, som vid en given tidpunkt kan hävdas i avseende å beskattningen, samt med detta och den i övrigt föreliggande samhälls- bilden som bakgrund ange de principiella aspekterna på beskattningens ut- formning, omfattning och fördelning i skilda hänseenden. Men det bör då också stå klart, att ett dylikt skattepolitiskt program med den fortskridande samhällsutvecklingen snabbt kan bli inaktuellt eller i allt fall i betydelse-

fulla hänseenden behöva omprövas. Härtill kommer att sålunda uppställda målsättningar och principer måste i mycket bli beroende av politiska vär- deringar och subjektiva bedömanden. Att inom allmänna skatteberedningen —— som sammansättes av representanter för politiska partier och för olika närings- och intresseorganisationer samt av företrädare för det allmänna, för skatterättslig expertis och för på området aktuell vetenskaplig erfa- renhet — söka utforma ett skattepolitiskt program måste förutses medföra, att detsamma antingen blev representativt för blott vissa av ledamöterna, medan andra grupper bland dessa var för sig utarbetade program av annat innehåll, eller ock fick hållas i så allmänna och i mycket opreciserade for- muleringar att något egentligt värde av detsamma knappast skulle erhållas.

Den i avgörande hänseenden breda samling, som föreligger beträffande de i detta betänkande framlagda förslagen, kan i förstone synas motsäga det nyss angivna. Så torde likväl inte vara fallet. Den starka uppslutningen kring huvudpunkterna i betänkandet är i vissa delar att se som resultatet av en beredvillighet hos beredningens ledamöter att jämka sina synpunkter och önskemål på olika punkter i en gemensam strävan att ernå ett i dess helhet godtagbart om än inte i alla delar av var och en i första hand efter- strävat slutresultat.

Med hänsyn till det nu återgivna har beredningen funnit sig böra avstå från att såsom utgångspunkt för de fortsatta övervägandena fastlägga ett skattepolitiskt program, byggande på i detalj utförda värderingar och med bestämd prioritering när olika hänsynstaganden och önskemål brytes mot varandra. Detta betyder å andra sidan självfallet inte, att ett principiellt inriktat betraktelsesätt ej fått göra sig gällande vid de olika frågornas be- dömanden utan är fastmer ett uttryck för att skattesystemets uppbyggnad och konstruktion enligt beredningens mening genomgående kräver en av- vägning mellan olika hänsynstaganden, en avvägning som i skilda sam- manhang för till olika resultat. En bundenhet på förhand till hur avväg- ningen principiellt skall träffas skulle närmast te sig hindersamt för ett gott slutresultat.

Givetvis finns det emellertid ett antal faktorer eller omständigheter, som genomgående spelat en betydelsefull roll vid de avväganden, varå det nu framlagda förslaget bygger. Hit hör främst sådant som de skilda ändamål vilka beskattningen skall tillgodose, effekter av densamma som i möjlig mån bör eftersträvas eller förhindras, principiellt grundade regler för skatte- bördans fördelning, administrativa och praktiska hänsynstaganden osv.

En översiktlig genomgång av de viktigare av dessa faktorer och omstän- digheter torde vara lämpligt att nu redovisa. I denna redovisning inlägges emellertid inte någon värdering av den tyngd, varmed den ena eller andra av dessa i olika sammanhang bör hävdas. Ställning härtill får tagas vid de konkreta avgörandena. När dessa i det följande redovisas, lämnas därvid motiveringar varav framgår på vilka grunder beredningens avgöranden träf-

54 fats. I vissa fall får av de redovisade förslagen utläsas hur värderingen av olika inverkande omständigheter utfallit.

Vad först angår beskattningens ändamål må följande anföras. Beskattningens klassiska uppgift är självfallet att finansiera det allmän- nas utgifter. Genom en aktiv budgetpolitik, med av det samhällsekonomiska läget betingad över- eller underbalansering såsom vanlig företeelse, blir frågan om att mer exakt täcka de statliga utgifterna under ett givet budgetår av i viss mån underordnad betydelse. Å andra sidan måste alltjämt, främst genom beskattningen, tillses att staten förbehålles den andel i resurserna som svarar mot aktiviteten inom den offentliga sektorn.

Till den del det handlar om att tillföra det allmänna erforderliga inkoms- ter kvarstår likväl beskattningens klassiska uppgift. Det synes härvid stå klart, att det principiellt inte bör vara inkomsternas storlek som skall av- göra utgifternas omfattning. Beskattningen är enligt sin natur medlet för realiserandet av statsmakternas beslut, må vara att sådana beslut måste fattas under hänsynstagande till medborgarnas beredvillighet att genom högre skatter lämna sin medverkan.

Förut har framhållits att skatteberedningen enligt direktiven inte har att bedöma utgiftssidan i den statliga budgeten utan i stället har att utgå från vad härutinnan gäller. Uppgiften begränsar sig således till att konstruera ett rationellt skatte- och avgiftssystem och inom ramen för detta verkställa önskvärda omfördelningar av skattebördan. Vid detta förhållande saknar beredningen anledning ingå på frågan om beskattningens roll för statens utgiftsfinansiering i vidare mån än nu skett. Häri ligger att beredningen ej har att uttala sig om på vilka områden en lindring eller skärpning av be- skattningen bör sätta in, när så med hänsyn till det statsfinansiella lägets utveckling kan bli aktuellt. Detta betyder å andra sidan inte att ett nytt skattesystem rimligen kan utformas utan hänsynstagande till att detsam- ma smidigt skall kunna anpassas efter ett förändrat statsfinansiellt läge. De brister, som härutinnan kan sägas vidlåda det gällande systemet, måste avhjälpas.

Under senare hälften av 1800-talet började den uppfattningen vinna insteg, att beskattningen vid sidan av sin fiskala uppgift skulle fylla jämväl funk- tionen att verka utjämnande på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Häri låg ett avståndstagande från den klassiska liberalismens tes att be— skattningen borde vara i detta hänseende neutral.

Uppkomsten och utbredningen av betraktelsesättet att beskattningen skul- le ha en utjämnande effekt _ ursprungligen emanerande från företrädare för den finansteoretiska forskningen _ synes idémässigt vara att se mot bakgrunden av de stora samhällspolitiska problem som dominerade vår världsdel under det slutande 1800-talet, den s.k. sociala frågan. Det indu-

55 striella genombrottet förändrade i hög grad de yttre villkoren för män- niskornas liv. Nya produktionsmedel och metoder skapade förutsättning för en omfattande produktionsutveckling och möjliggjorde därmed också för- bättrade levnadsvillkor. Den redan tidigare ojämna fördelningen av inkomst och egendom mellan olika medborgargrupper uppmärksammades ytterligare. Trycket av de sociala problem, som följde i industrialismens spår, med- förde krav på att beskattningen skulle utnyttjas för att korrigera inkomst- och f örmögenhetsbildningen i samhället.

Denna internationella tendens i avseende å skattepolitikens målsättning aktualiserades i vårt land främst efter den politiska demokratins genom— brott. Några mer konkreta och uttryckliga ställningstaganden i riktning mot ett principiellt godtagande av en dylik målsättning kom emellertid inte omedelbart till stånd. Ännu så sent som år 1928 gjorde bevillningsutskottet t.o.m. ett uttalande som tvärtom måste fattas som ett avvisande av tanke— gångar i antydd riktning. När är 1947 kvarlåtenskapsskatten infördes, re- dovisades å andra sidan uttryckligen uppfattningen att beskattningen borde tillgodose ett egendomsutjämnande ändamål, må så vara att denna upp- fattning inte var allmänt omfattad.

Det bör emellertid hållas i minne, att skattereglerna efter hand erhållit en utformning — här åsyftas särskilt den progressiva inkomstbeskattning— ens kraftiga skärpning —— som för tanken till att lagstiftaren inte kan ha stått främmande för önskemålet att nå en viss utjämningseffekt. En pro- gressiv beskattning kan emellertid motiveras utifrån ett annat synsätt, som i praktiken kan vara svårt att särhålla från önskemålet att åstadkomma in- komstomfördelning, nämligen efter maximen om skattebördans fördelning efter förmågan att bära densamma. Slutsatserna kan efter båda tankelin- jerna bli desamma, och den senare principen är den som merendels återgår i de officiella motiveringarna. Det må här lämnas öppet i vad mån inkomst— omfördelningstanken haft influens på besluten.

En annan fråga, som skall här —— om än ytligt —— beröras, är hur kravet på ett skattesystem med direkt och uttryckligt syfte att nå omfördelniugs- effekter kan i dagens läge bedömas. Inledningsvis skulle då alltjämt kunna hävdas, att i ett samhälle med en icke statligt reglerad löne- och inkomst- bildning den progressiva inkomstbeskattningen liksom även förmögenhets— beskattningen ter sig som naturliga komponenter i skattesystemet. Å andra sidan torde utrymmet för ett sådant resonemang vara mindre nu än i tidi- gare skeden. Ett flertal faktorer medverkar härtill och några skall i korthet antydas.

De väsentligaste torde vara den allmänna inkomststegringen samt realise- randet av ett socialpolitiskt program med högt ställda målsättningar.

Genom den inkomstutveckling som skett, och vad därutinnan för fram- tiden kan antagas komma att gälla, har det stora flertalet inkomsttagare på ett helt annat sätt än tidigare tillförsäkrats del i standardutvecklingen. Om

än inkomststatistiken alltjämt utvisar en betydande differentiering — i ett senare sammanhang finns anledning att närmare återkomma härtill _— är uppenbart att allt bredare grupper erhållit en vida högre levnadsstandard än vad som gällde tidigare.

Realiserandet av de socialpolitiska målsättningarna har två i samman- hanget väsentliga effekter. Den ena är, att i den mån detta skett med skatte- medel härav automatiskt följt att den större inkomsttagaren i högre grad än den mindre — och detta redan vid en proportionell men än mer vid en progressiv beskattning — avstått av sin inkomst för sagda ändamål. Den andra aspekten är att genom socialpolitiken avsevärt förbättrade förutsätt- ningar tillskapats för medborgare i ett på grund av ålder, sjukdom eller annan omständighet utsatt ekonomiskt läge att bibehålla rimliga försörj- ningsmöjligheter. Det kan också konstateras att ju mer dessa transfereringar avser inkomstlösa personer eller medborgare i knappa inkomstförhållanden, desto klarare framträder draget av inkomstutjämning.

Till detta bör också läggas den starkt målmedvetna politik, som åsyftar att bereda alla medborgare möjlighet till full sysselsättning, en politik vari också ingår att underlätta för medborgarna att vid behov övergå till nya sysselsättningsområden. Härigenom har erhållits förbättrade förutsättningar för på längre sikt tryggade ekonomiska förhållanden. I sammanhanget bör även erinras om genomförandet av tilläggspensioneringen.

Vid en mera allmän genomgång av de ändamål, som ett skattesystem bör fylla, möter man även kravet på att beskattningen skall utnyttjas för en kon- junkturstabiliserande ekonomisk politik. Denna aspekt på beskattningen har tilldragit sig egentlig uppmärksamhet först under de senaste decennierna men har å andra sidan vid särskilda tillfällen intagit en central plats i skatte— debatten.

Bakgrunden är självfallet den efter hand framvuxna uppfattningen om statsmakternas uppgift att med den ekonomiska politikens alla tillgängliga medel verka för en utjämning av kon junktursvängningarna i syfte att trygga en hög och jämn sysselsättning. Skatteinstrumentets utnyttjande i detta syfte har alltså i och för sig intet att göra med det statsfinansiella behovet men kan självfallet medföra att detta temporärt kommer i ett delvis annat läge.

I den mån beskattningens uppgift i nu antytt hänseende inskränker sig till att möjliggöra en budgetmässig över— eller underbalansering kan sägas att kravet på skattesystemet är uppfyllt om detta medger tillräcklig grad av flexibilitet. Om ett för högt tryck i samhällsekonomin, eller dess mot— sats, är att återföra på en för stor konsumtionsbenägenhet resp. en för ringa konsumtionsefterfrågan framträder måhända i första hand kravet på ett system som inrymmer en på varor och tjänster inriktad beskattning så konstruerad att den kan ges ett varierande tryck och att förändringar däri

får snabb effekt i det antydda hänseendet. Det finns anledning för bered- ningen att i ett senare sammanhang återkomma till denna fråga vid en dis- kussion av den allmänna varubeskattningens utformning, där en huvud- form, den s. k. mervärdeskatten, riktar sig mot konsumtionen, medan alter- nativen i större eller mindre omfattning inrymmer moment av belastning på investeringarna.

Om åter ett övertryck i samhällsekonomin härrör från investeringssek- torn och, givetvis även, om aktiviteten inom denna sektor bedömes såsom för låg, framkommer önskemålet om regler i skattesystemet, som kan änd- ras så att en påverkan nås. Statsmakterna har, när ett övertryck av detta slag rått, arbetat inom beskattningens ram med sådana åtgärder som sär- skilda investeringsavgifter, inskränkningar i rätten till s.k. vinstreglerande dispositioner och höjning av skattesatserna för aktiebolag och ekonomiska föreningar. I det motsatta läget, med för låg investeringsgrad, är främst att notera frisläppandet av investeringsfonderna och investeringsstimulerande extra avdrag.

Att beskattningen bör utformas så att den inte onödigtvis motverkar det ekonomiska framåtskridandet i samhället är en i och för sig självfallen syn- punkt. Det görs emellertid gällande något därutöver, nämligen att beskatt- ningen bör tilläggas ett mer direkt ändamål att främja produktivitetstillvämt och ekonomiskt framåtskridande. En så allmänt formulerad ändamålsbe— stämning kan möjligen av alla omfattas. När det gäller mer konkreta ställ- ningstaganden i sådant syfte, möter emellertid inte bara svårbedömda utan mången gång även kontroversiella avvägningsfrågor. Sparandet och kapital- bildningen är betydelsefulla faktorer härvidlag och åtgärder ägnade att sti- mulera sådana effekter är givetvis förtjänta av överväganden. Detsamma gäller regler som inte motverkar arbetsviljan eller överhuvud benägenheten till ökade insatser inom produktionsområdet. De problem, som man här möter, präglas ej blott av svårigheten att realistiskt bedöma effekten av olika åtgärder utan även av att lösningar, som från nu angivna synpunkter kan te sig önskvärda, lätt möter invändningar ur andra synvinklar. En an- nan avvägningsfråga är den i vad mån tonvikten skall läggas på regler, som främjar det s.k. företagssparandet, eller på anordningar, som åsyftar spa- rande på annat sätt, och om till äventyrs någon viss balans häremellan bör eftersträvas.

Frågan om produktivitetsfrämjande beskattningsregler i övrigt torde främst hänföra sig till området för företagsbeskattningen i en vidare mening. Hit hör sådant som spörsmålet om nettovinst- eller bruttobeskattning av före- tagen men även frågan om varubeskattningens utformning. I det först— nämnda hänseendet möter man problemet om nettovinstbeskattningen kan anses stimulera ett mindre rationellt ianspråktagande av produktionsresur— serna resp. om man genom en bruttobeskattnings karaktär av kaskadskatt

kan nå en strukturförändring inom näringslivet med ett bättre utnyttjande av dessa resurser som följd. I det senare hänseendet, varubeskattningens ut- formning, hör främst till problemställningen att undersöka huruvida en annan utformning än den gällande kan stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft på utlandsmarknaden och även inom landet när konkur— rens råder från främmande företag.

I de nu angivna hänseendena redovisas i detta betänkande vissa ställ- ningstaganden. Åtgärder inom ramen för en fortsatt nettovinstbeskattning av företagen får däremot av företagsskatteutredningen prövas i ett senare betänkande och synpunkter av nu senast antydd art torde då komma under fortsatt bedömande.

Vid en genomgång av de ändamål, som beskattningen helt eller delvis kan anses böra tillgodose, möter man uppenbarligen i och för sig väsentliga synpunkter, beträffande vilka tvekan kan råda om de bör betecknas såsom ingredienser i en ändamålsbeskrivning eller om de skall betecknas såsom krav och önskemål i avseende å beskattningen från en så att säga annan nivå. Vart de systematiskt bör hänföras är emellertid för beredningens ställ- ningstagande till ett reformprogram likgiltigt. Det angelägna är att de ges det beaktande, som kan ifrågakomma. En översiktlig redogörelse skall där- för även i dessa hänseenden lämnas.

Att den internationella aspekten år av väsentlig betydelse vid utform- ningen av ett skattesystem bör i sammanhanget understrykas. Vid en redo- visning av omständigheter som måste influera vid val av skattesystem tor- de vara ofrånkomligt att i åtskilliga hänseenden beakta och dra konsekven— serna av den snabba utvecklingen mot ett ökat internationellt samarbete och beroende. Nyss har berörts det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft och erforderligheten av att med tanke härpå överväga be- skattningens utformning. Problemet inskränker sig emellertid inte härtill. Man möter här även sådant som företagsamhetens och kapitalets ökade rör— lighet och benägenhet att söka sig till områden där de största förtjänstmöj- ligheterna och den bästa förräntnringen kan förväntas men också såsom en följd av arbetskraftens ökade rörlighet den påbörjade utvecklingen i rikt- ning mot harmonisering av sociallagstiftningen och vidgade möjligheter för människor i olika länder att bli delaktiga av de förmåner som gäller inom det land, där de under olika tidsskeden arbetat eller varit bosatta.

Man torde här stå inför början av en utveckling, om vars fortsättning man kan göra vissa antaganden men knappast mer. Att dessa antaganden emellertid kan inverka på utformningen av skattesystemet och reglerna för socialutgifternas finansiering är uppenbart. Häri ligger självfallet inte att det svenska systemet i alla hänseenden måste anpassas till vad i andra län- der gäller eller kan förmodas där komma att gälla. Utrymme finns förvisso för avvikelser, vartill kommer att vårt land, om än litet, kan tänkas i viss

mån medverka till likartade problemlösningar i andra länder. Det saknas inte exempel på något sådant; här kan erinras om den uppmärksamhet i andra länder som de gällande reglerna för maskinavskrivningar och varu- lagervärdering samt för konjunkturinvesteringsfonder inom ramen för en nettovinstbeskattning av företagen rönt. Likväl måste konstateras att det internationella läget på skatte- och avgiftsområdet måste uppmärksammas och påverka konstruerandet av ett nytt skattesystem. I detta sammanhang mä även erinras om vissa internationella avtalsbestämmelser beträffande den indirekta beskattningen.

GATT och andra internationella överenskommelser tillåter restitution av indirekta skatter på export av varor och tjänster med den begränsningen att restitutionen icke får innebära exportsubvention, dvs den restituerade skatten får ej överstiga den faktiska skattebelastningen. Med samma moti— vering förbjudes i princip användning av utjämningsskatter till skydd för inhemsk produktion, vilket innebär att utjämningsskatter på importvaror inte får överstiga skatterna på motsvarande inom landet producerade.

Den nu återgivna principen, vilken Sverige godkänt genom sin anslutning till GATT och EFTA, brukar benämnas destinationslandsprincipen. Inne— börden av denna kan uttryckas jämväl så, att de på varor och tjänster be- löpande indirekta skatterna skall tillfalla det land där konsumtionen äger rum. Den konventionella rätten att restituera indirekt skatt vid export resp. att pålägga den på importvarorna ger uttryck för grunduppfattningen att de indirekta skatterna är att betrakta som konsumtionsskatter.

I den teoretiska diskussionen har ibland framförts tanken att övergå från destinationslandsprincipen till den s.k. ursprungslandsprincipen. Med den senare förstås, att exportlandet, dvs tillverkningslandet, skulle belasta de inom landet producerade varorna med indirekt skatt. Ursprungslandsprin— cipen kan intressera länder, som har för avsikt att genomföra en mycket långt gående harmonisering av sin beskattning. Principen innebär i ett så- dant läge, som endast är tänkbart inom en fast organisation av stater, att man behandlar de ifrågavarande medlemsstaterna som en enhet och sålunda slopar skattegränserna inom området i fråga. Detta förutsätter i sin tur att samma indirekta skatt tillämpas i samtliga medlemsstater och att skatte- fördelningsproblemet mellan staterna löses. Inom EEC har denna fråga ta- gits upp till diskussion men något ställningstagande till förmån för ur- sprungslandsprincipen har ej skett. Däremot har destinationslandsprincipen ej ifrågasatts vid handel mellan EEC och utanförstående stater. Vad beträf— far GATT:s och EFTAzs regler på detta område föreligger ej heller någon uttryckt önskan om ett övergivande av destinations]andsprincipen.

Redan i direktiven uttalas att den synpunkten bör beaktas, att nya regler skall så utformas att i möjlig mån skatteflykt och skattefusk förhindras eller försvåras. Denna problematik, som alltid torde kvarstå hur än ett regel—

system konstrueras, är i avsevärd mån beroende av den kostnad man vill nedlägga på och de fullmakter man vill tillägga en kontrollorganisation; i dessa hänseenden faller bedömandet utanför skatteberedningens uppdrag. Vad som åter kvarstår är önskemålet om regler på det materiella och tek- niska planet, som gör intresset av skatteundandragande mindre och möj- ligheterna av att åstadkomma sådan svårtillgängligare genom beskattningens anknytning till mer uppenbara och lättkontrollerade fakta.

Nåra detta önskemål ligger kravet på ett regelsystem där relationen mel- lan skattens avkastning och kostnaderna för dess administration och upp- börd m. m. _ vare sig dessa faller på det allmänna eller på arbetsgivarna eller de skattskyldiga — ter sig godtagbar.

I ett tidigare sammanhang har antytts att en väsentlig synpunkt i avseende å ett skattesystem måste vara, att detta inrymmer förutsättningar för åstad- kommande av den variation i statsinkomsterna, som betingas av föränd— ringar i det statsfinansiella läget. Här åsyftas alltså inte av tillfälliga kon— junktursvängningar betingade förändringar inom ramen för en stabilise- ringspolitik utan de härav oberoende, långsiktigare förändringarna i det samlade skattetrycket. Det kravet på ett nytt system måste hävdas, att möj— ligheter skall föreligga att smidigt utnyttja regelsystemet i angivna syfte utan att därigenom allvarligare snedvridningar i det samlade skattetryckets relativa fördelning i olika hänseenden inträder. Denna synpunkt torde spela en särskild roll, när det gäller den indirekta beskattningens utformning och reglerna för finansieringen av socialförsäkringen.

Ett annat önskemål är att ernå en sådan konstruktion av systemet, att förändringar i penningvärdet inte automatiskt utlöser förändringar i skat- tetrycket och dettas relativa fördelning. Denna synpunkt torde göra sig sär- skilt gällande i avseende å den direkta beskattningen av fysiska personer.

Vid utformningen av skattesystemet finns också anledning att beakta särskilda principer och normer för skattebördans fördelning mellan och grunderna för dess utmätande hos de olika skattesubjekten. Inom den fi— nansteoretiska doktrinen har dessa spörsmål gjorts till föremål för relativt ingående analyser. Ståndpunkter och uppfattningar, som därvid kommit till uttryck, är väl delvis att se som konstateranden av principer, vilka kan sägas ha varit grundläggande i olika länder och under skilda tidsskeden när skatteregler utformats. Men det bör tillika konstateras att resultatet av dessa analyser understundom spelat en omedelbar roll, när förändringar i skattesystemen övervägts och genomförts. Det är självfallet av intresse att ta del av vad inom doktrinen härutinnan redovisas och detta så mycket mer som redan i beredningens direktiv pekats på att den väsentligaste av de diskuterade principerna, nämligen den om skattebördans fördelning efter förmågan att bära densamma, alltjämt bör vara av utslagsgivande betydelse.

Inom finansvetenskapen har man alltså sökt att utarbeta vissa som ob- jektiva betraktade normer för skattefördelningen i samhället. Dessa normer torde väl, som förut antytts, ha i större eller mindre utsträckning påverkat utformningen av skattesystemet såväl i vårt land som annorstädes. Å andra sidan synes inget lands skattesystem kunna sägas ha konsekvent uppbyggts med tillämpning av den ena eller andra principen. Detta skulle för övrigt ej gärna vara möjligt att åstadkomma, eftersom beskattningens alla mål- sättningar och verkningar ej låter sig täckas in under en abstrakt formu- lerad finansvetenskaplig princip. Detta förhållande medför, att principerna ej kan tillerkännas någon primär och oemotsäglig allmängiltighet som till äventyrs undanskjuter andra krav som må ställas på beskattningen. Be- skattningsprincipernas värde torde kunna sägas ligga däri, att de i vissa konkreta situationer kan ge vägledning och övar ett allmänt inflytande.

Förarbetena till vårt beskattningssystem innehåller sällan några närmare utförda principresonemang i avseende å olika skattefördelningsnormer. Man har i regel nöjt sig med att framhålla att en ökning av beskattningen bör falla på de mest bärkraftiga eller eljest pekat på någon omständighet, som i det särskilda fallet ansetts vara avgörande.

De viktigaste, sinsemellan mera klart avgränsade principerna är de som brukar benämnas intresseprincipen samt skatteförmågeprincipen. Förutom dessa båda brukar inom finansdoktrinen ytterligare en del fördelningsprin- ciper uppställas, vilka dock till sin natur måhända kan ses som varianter på någon av de förutnämnda, t.ex. minsta offerprincipen samt den social- politiska beskattningsprincipen.

En fördelningsprincip, som man här möter, är alltså den s. k. intresse- principen, vilken utgår från att beskattningen bör fördelas på de enskilda samhällsmedborgarna i förhållande till den nytta som envar av dem har av den offentliga hushållningen. En grundläggande tankegång bakom intresse- principen är, att då statsmakterna genom sin verksamhet bidrar till att skydda inkomst- och förmögenhetsbildningen i samhället det allmänna också bör vara berättigat till en proportionell andel av denna. Ett system av pro— portionella avkastnin'gsskatter har —— åtminstone i tidigare skeden _ an- setts ligga i linje med skattefördelning efter intresseprincipen.

Vid utformningen av det nu gällande skattesystemet i vårt land synes in- tresseprincipen på det hela taget ha spelat en tämligen underordnad roll. Otvivelaktigt kan dock vissa drag påvisas som ligger i linje med denna fördelningsnorm.

Vad beträffar den statliga beskattningen lärer det aldrig ha ifrågasatts att fördela hela beskattningen efter intresseprincipen. Detta kan sägas vara ogörligt redan på grund därav att det ej går att uppskatta den enskildes nytta av den totala statsverksamheten. Företrädesvis är det vissa delar av denna verksamhet —— vilka på ett mer entydigt sätt kan sägas komma vissa medborgare eller intressegrupper till godo —— som ansetts böra finansieras

genom en beskattning efter intresse. Exempel härpå erbjuder motorfordons- beskattningen samt den beskattning som föreligger enligt förordningen om skogsvårdsavgift. Av principiellt intresse i detta sammanhang är vidare frågan om socialförsäkringarnas finansiering. De olika sociala försäkring— arna finansierades ursprungligen genom avgifter, som stod i relativt be- stämd relation till förmånerna. I denna finansieringsmetod har emellertid under den följande utvecklingen skett en förskjutning därhän, att numera föreligger ofta inte något fast formellt samband mellan avgifter och för- måner. På sistone har emellertid med viss styrka framförts tankegångar om att kostnaderna för socialförsäkringarna i ökad utsträckning bör bekostas genom avgifter, vilka åtminstone inom vissa gränser borde bestämmas i rela— tion till de förmåner som tillkommer den försäkrade. Tydligt torde vara att i den mån obligatoriska socialförsäkringsavgifter avväges och uttages med hänsyn till avgiftsbetalarens nytta av socialförsäkringen, dessa avgifter kan betraktas som skatter fördelade efter intresseprincipen.

När det åter gäller den kommunala beskattningen torde utrymmet för intresseprincipen, särskilt tidigare, ha varit större. Detta torde i sin tur åtminstone i någon mån sammanhänga därmed, att det kan te sig motiverat att betrakta de relativt små enheter som kommunerna utgör som en eko— nomisk intressegemenskap. Från en dylik utgångspunkt har det, främst i tidigare skeden, hävdats att den kommunala beskattningen borde utformas som ett system av fastighets- och näringsskatter. Främst den kommunala fastighetsbeskattningen _ som dock nu kan sägas vara under avveckling — kan anföras som exempel på intresseprincipens inflytande på skatteför- delningen.

Den andra huvudprincipen för beskattningens fördelning brukar inom fi— nansvetenskapen benämnas skatteförmågeprincipen. Denna princip utgår från att beskattningen bör drabba envar i förhållande till hans ekonomiska bärkraft så, att den innebär ett i princip lika stort offer för alla. Under— stundom kallas därför denna fördelningsnorm också lika—offerprincipen. Skatteförmågeprincipen anses i regel leda till ett inslag av progressiv bc- skattning, där alltså skatteandelen växer snabbare än skatteobjektet.

En svårighet att realisera skatteförmågeprincipen ligger för visso däri, att det ställer sig svårt eller omöjligt att fastställa den olika skatteförmågan för personer i skilda inkomstlägen. Det är ej möjligt att objektivt avgöra hur stor skatteandelen bör vara för en person med högre inkomst jämfört med en person med lägre inkomst för att —— under i övrigt likartade förut- sättningar — deras olika skatteförmåga skall vara lika starkt tagen i an- språk. Skatteförmågeprincipen ger en allmän vägledning men inte heller mer.

En större betydelse än för bestämmandet av skattesatserna vid den direkta beskattningen torde skatteförmågeprincipen ha erhållit när det gällt att ut- forma skatteobjektet. Inkomstbegreppets bestämning i vår skattelagstiftning

har sålunda rönt inflytande av skatteförmågeprincipen. Utgångspunkten torde därvid ha varit att vissa inkomster och inkomstslag otvivelaktigt med- för viss skatteförmåga, som bör tas i anspråk för beskattning, medan andra tillskott bedömts på annat sätt. Ett likartat betraktelsesätt torde ha varit avgörande för beräkningen av den skattepliktiga nettoinkomsten (netto- vinsten).

Ett mått på skatteförmågan torde kunna erhållas endast om man tar hän- syn till den samlade inkomsten från olika förvärvskällor. Det ligger därför i linje med skatteförmågeprincipen att beskattningen utformas som en all— män inkomstskatt för fysiska personer och ej såsom ett system av special- skatter, vilka ej medger någon samlad bedömning av den enskildes skatte- förmåga. Skatteförmågeprincipen torde vidare böra föranleda därtill, att ett visst grundbelopp — existensminimum — i botten av den samlade in- komsten fritages från beskattning i den mån en täckning av detta existens- minimum inte ges genom direkta bidrag från det allmänna. Beskattningen skall vidare vara likformig på det sättet att den träffar alla vilkas inkomst överstiger detta existensminimum. Inkomstbeskattningen av fysiska per- soner torde vidare för att kunna anses ge uttryck för skatteförmågeprin- cipen böra — med den inskränkning som nyss antyddes _ utformas så att hänsyn tages till faktorer av olika slag som påverkar den enskildes ekono- miska bärkraft, främst försörjningsförpliktelser. Skatteförmågeprincipen har jämväl lett till att inkomst av kapital betraktas som mer bärkraftig än in- komst av förvärvsarbete; den särskilda skatten å förmögenheten är att se mot denna bakgrund.

Det synes således vara främst vid utformningen av den direkta beskatt- ningen av fysiska personer som utrymme kan beredas för beaktande av skatteförmågeprincipen. Vid en konsumtionsbeskattning synes i praktiken annat hänsynstagande till skatteförmågan ej vara möjligt än det som ligger i beskattningens allmänna tyngd. S.k. lyxskatter kan visserligen finna sin motivering i skatteförmågan, men avkastningsmässigt är de av ringa be- tydelse, vartill kommer den förskjutning i betraktelsesättet i avseende å be- greppet lyxvaror eller i allt fall mer umbärliga varor som följt med den all- männa standardutvecklingen.

Av övriga fördelningsprinciper för beskattningen må här endast nämnas den s. k. minsta offerprincipen samt den s. k. socialpolitiska beskattnings— principen. Enligt den förstnämnda principen, som utgår från den utilita- ristiska tesen om största möjliga nytta för största möjliga antal människor bör beskattningen fördelas så, att den medför minsta möjliga uppoffring för samhällsmedlemmarna. Man utgår från att ju större inkomst en person har desto mindre nytta medför varje nytt inkomsttillskott. Härav följer att det innebär mindre uppoffring för en större inkomsttagare att avstå från en skatteandel än för en mindre så länge den förres inkomst överstiger den senares. Teoretiskt kan därför denna princip åberopas till stöd för att genom

en konfiskatorisk beskattning till statskassan indra inkomster utöver ett visst belopp även om i praktiken bl.a. hänsyn till sparandet lett till att denna tanke ej realiserats. — Den socialpolitiska beskattningsprincipen utgår från att genom beskattningen bör korrigeras orättvisor i inkomstfördelningen. Denna princip, som fick sin utformning i samband med att beskattningen ansågs böra fullfölja en egendomsutjämnande funktion, utgår från att innan skattefördelningen göres skall vissa såsom icke berättigade ansedda in- komster bortbeskattas. Som exempel på sådana brukar anföras oförtjänta värdestegringar, krigskonjunkturvinster o.d. Därefter skall beskattningen fördelas så att den omfördelar nationalinkomsten till förmån för mindre inkomsttagare. Den socialpolitiska beskattningsprincipen torde för vårt lands vidkommande ha varit av viss betydelse företrädesvis med avseende å frågan om socialförsäkringarnas finansiering. Åtminstone tidigare har det ju häv— dats, att socialförsäkringarna borde finansieras på sådant sätt att det åstad- koms en vertikal inkomstomfördelning olika inkomstgrupper emellan.

Intresse- och skatteförmågeprinciperna företer den olikheten i förhål- lande till de senast angivna beskattningsnormerna att de förra principiellt godtar och utgår från den bestående egendomsfördelningen i samhället, me- dan detta ej är fallet med de senare.

KAPITEL6

Inkomstförhållandena

I nkomstutveckling och inkamstfördelning

Som underlag för ett bedömande av avvägningen mellan uttaget av direkt och indirekt skatt samt socialförsäkringsavgifter måste föreligga kännedom om inkomstnivån och inkomstfördelningen i samhället. I förevarande kapitel har för ett antal år sammanställts vissa uppgifter i nu avsedda hänseenden. Beräkningarna bygger på statistiska centralbyråns årliga inkomststatistik. I denna statistik, som utgår från uppgifterna i de allmänna självdeklaratio- nerna, medtages emellertid blott sådana personer som haft inkomster över viss nivå. Inkomster, som ej är skattepliktiga, t. ex. barnbidrag, sj ukpenning— ersättningar och olika slag av socialunderstöd, framkommer inte i denna statistik.

De inkomstår för vilka uppgifter sammanställts är 1948, 1953, 1957, 1961, 1964 och 1970. Inkomsterna under år 1948 var de första, varå gällan— de förordning om statlig inkomstskatt tillämpades. Åren 1953 och 1957 påverkades uttaget av inkomstskatt av mera väsentliga förändringar i in- komstbeskattningen. År 1961 är det senaste är, för vilket fullständig inkomst— statistik finns tillgänglig. År 1964 bildar utgångspunkt för beredningens kal— kyler i skilda hänseenden, och år 1970 förutsättes vara det första år, då det av beredningen framlagda förslaget i dess helhet trätt i kraft. För sist- nämnda båda är redovisas självfallet beräknade belopp. Framräkningen av inkomstfördelningen har skett på så sätt, att den faktiska pris- och inkomst— utvecklingen från år 1961 till år 1963 i möjlig mån beaktats. För åren där- efter fram till år 1970 har räknats med en penningvärdeförändring av två procent per år och en realinkomstökning av tre procent per år. Vidare har de totala inkomsterna antagits stiga —— förutom med de angivna fem pro- centenheterna — med 0,85 procent per är, huvudsakligen beroende på en be- räknad ökning av antalet inkomsttagare. Stegringen av de nominella in— komsterna per inkomsttagare har antagits ske likformigti samtliga inkomst— klasser.

Medelinkomsten för makar gemensamt (och med dem jämställda) resp. ensamstående 'har under den undersökta perioden utvecklats eller kan be- räknas utveckla sig på sätt framgår av tabell 9.

66 Tabell 9. Medelinkomsten 1948—1970

År Äktenskap Ensamstående Samtliga kr. kr. (tax.enh.) kr.

1948 7 300 3 600 5 300 1953 11 000 5 600 8 300 1957 14 000 G 800 10 500 1961 18 300 8 300 13 300 1964 22 100 9 900 16 000 1970 29 900 13 300 21 900

Såsom tabellen utvisar kan de nominella medelinkomsterna för såväl gifta som ensamstående år 1970 antas bli i runt tal fyra gånger så höga som år 1948.

För att få en uppfattning om hur medelinkomsterna efter eliminering av penningvärdeförändring kan beräknas utveckla sig fram till år 1970 har i tabell 10 de förut angivna siffrorna för åren 1953—1970 omräknats med hjälp av 1949 års konsumentprisindex, så att beloppen avser enhetligt penningvärde.

Av tabell 10 framgår, att realinkomsterna fram till år 1970, jämfört med inkomstförhållandena år 1948, kan beräknas bli ungefär fördubblade. Den nominella inkomstökningen mellan de båda åren kan alltså till ungefär hälf— ten tillskrivas reell standardökning och till återstoden penningvärdeför— ändring.

I syfte att belysa inkomstfördelningen lämnas i tabellerna 11 och 12 uppgifter om antalet inkomsttagare i olika inkomstklasser under de år som sammanställningen omfattar.

För att underlätta en jämförelse de olika åren emellan har uppgifterna i sistnämnda tabeller omräknats i tabellerna 13 och 14 till att utvisa den pro- centuella fördelningen av inkomsttagarna på inkomstklasser.

Av tabellerna 11 och 13 framgår, att den nominella inkomstnivån för den statistiska enheten äktenskap väsentligt stigit sedan år 1948 samt att den kan beräknas komma att stiga ytterligare fram till år 1970. Detsamma gäller —— ehuru i mindre grad — de reala inkomsterna. Medan år 1948 drygt 32 pro-

Tabell 10. Realinlcomsiens utveckling 1948—1970

Äktenskap Ensamstå- Samtliga _

År kr ende, kr (tax. enh.), kr Index 1948 7 300 3 600 5 300 981 1953 8 400 4 300 6 400 128 1957 9 500 4 600 7 100 145 1961 11 000 5 000 8 000 163 1964 12 100 5 400 8 800 179 1970 14 600 6 500 10 700 201

1 Beräknat med hjälp av äldre indexserier.

Tabell 1]. Antalet äktenskap fördelade på inkomstklasser

År Inkomstklass 1948 1953 1957 1961 1964 1970

_ 3 000 177 100 72 600 40 900 22 700 14 300 6 000 3 000— 4 000 134 800 72 900 56 200 22 700 14 100 7 800 4 000—- 5 000 187 800 76 400 65 900 49 200 23 700 9 800 5 000— 6 000 241 500 86 700 62 600 55 800 43 000 12 800 6 000— 7 000 215 400 109 200 64 500 52 300 48 200 24 700 7 000— 8 000 159 700 136 300 74 800 46 300 45 200 34 800 8 000— 9 000 87 900 49 400 41 400 37 500 9 000— 10 000 j 186 800 326 000 104 000 55 100 39 400 37 300 10 000— 12 000 94 100 250 500 243 900 141 000 91 600 65 900 12 000— 15 000 65 300 227 000 329 700 273 600 182 600 94 700 15 000; 20 000 43 000 160 500 317 300 413 000 400 400 224 200 20 000— 30 000 26 800 79 800 194 000 397 600 530 000 601 900 30 0004 50 000 11 100 23 000 50 900 154 100 276 700 585 100 50 000—100 000 4 100 7 000 14 600 24 100 50 900 162 800 100 000— 900 1 400 2 500 4 700 7 300 17 600 Summa 1 548 400 1 629 400 1 709 800 1 761 700 1 808 900 1 923 100

cent hade inkomster om högst 5 000 kr., beräknas blott 9 procent år 1970 ha inkomster som understiger 10 000 kr. (En inkomst som år 1948 uppgick till 5 000 kr. kan år 1970 med hänsyn till förändringen i penningvärdet antas motsvara ca 10 000 kr.) År 1948 hade ca 84 procent inkomster understigande 10 000 kr. År 1970 beräknas blott 29 procent ha inkomster under 20 000 kr.

Av tabellerna 11 och 13 kan vidare utläsas, att år 1948 en fjärdedel av de gifta inkomsttagarna hade inkomster understigande ca 4 400 kr., medan lika stor andel hade inkomster som översteg ca 8 500 kr. Den mellanliggande hälften av äktenskapen hade således inkomster mellan 4 400 och 8 500 kr.

Tabell 12. Fördelningen av ensamstående på inkomstklasser

År Inkomstklass 1948 1953 1957 1961 1964 1970

_ 3 000 926 600 461 000 370 600 259 500 143 300 61 200 3 000_ 4 000 290 900 209 300 204 900 221 200 200 100 80 100 4 000— 5 000 225 500 173 400 156 200 168 400 181 200 150 000 5 000— 6 000 157 700 163 300 137 500 136 400 140 100 142 100 6 000— 7 000 93 200 153 800 125 500 114 500 117 900 125 200 7 000— 8 000 47 400 131 300 123 300 105 800 100 900 102 300 8 0004 9 000 116 500 104 300 94 300 90 200 9 000— 10 000 i 38 800 174 500 100 100 100 500 90 000 79 600 10 000— 12 000 17 900 75 400 151 300 177 400 170 900 142 600 12 000— 15 000 10 100 38 200 110 700 186 500 220 100 199 100 15 000— 20 000 5 600 18 600 47 400 130 300 213 300 281 700 20 000— 30 000 3 400 8 800 17 900 49 500 103 700 264 900 30 000— 50 000 1 500 2 500 4 900 11 000 23 000 72 100 50 000—100 000 600 900 1 500 2 300 4 000 10 800 100 000— 100 200 300 500 800 1 700 Summa 1 819 500 1 611 200 1 668 600 1 768 200 1 803 600 1 803 600

Tabell 13. Den procentuella fördelningen av antalet äktenskap på inkomstklasser

År 1948 | 1953 | 1957 1961 1964 1970 Inkomstklass Index (år 1949: 100) 98 128 145 163 179 201

— 3 000 11,4 4,5 2,4 1,3 0,8 0,3 3 000— 4 000 8,7 4,5 3,3 1,3 0,8 0,4 4 000— 5 000 12,1 4,7 3,8 2,8 1,3 0,5 5 000— 6 000 15,6 5,3 3,7 3,2 2,4 0,7 6 000— 7 000 13,9 6,7 3,8 3,0 2,6 1,3 7 000— 8 000 10,3 8,4 4,4 2,6 2,5 1,8 8 000— 9 000 5 1 2,8 2,3 2,0 9 000— 10 000 l 12'1 20'0 6:1 3,1 2,2 1,9 10 000— 12 000 6,1 15,4 14,3 8,0 5,1 3,4 12 000— 15 000 4,2 13,9 19,3 15,5 10,1 4,9 15 000— 20 000 2,8 9,8 18,6 23,4 22,1 11,7 20 000— 30 000 1,7 4,9 11,3 22,6 29,3 31,3 30 000— 50 000 0,7 1,4 3,0 8,7 15,3 30,4 50 000—100 000 0,3 0,4 0,8 1,4 2,8 8,5 100 000— 0,1 0,1 0,1 0,3 0,4 0,9 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

År 1964 beräknas motsvarande hälft av dessa ha inkomster mellan 13 500 och 27 000 kr. och år 1970 mellan 18 500 och 36 700 kr. Relationen mellan det högre och det lägre beloppet är för vart och ett av de- nämnda tre åren ungefär densamma, nämligen 2 : 1.

Tabell 14. Den procentuella fördelningen av ensamstående på inkomstklasser.

År 1948 | 1953 | 1957 1961 I 1964 1970 Inkomstklass Index (år 1949: 100) 98 128 | 145 163 | 179 201

—— 3 000 50,9 28,6 22,2 14,7 7,9 3,4 3 000— 4 000 16,0 13,0 12,3 12,5 11,1 4,5 4 000— 5 000 12,4 10,8 9,4 9,5 10,1 8,3 5 000— 6 000 8,7 10,1 8,2 7,7 7,8 7,9 6 000— 7 000 5,1 9,5 7,5 6,5 6,5 6,9 7 000— 8 000 2,6 8,1 7,4 6,0 5,6 5,7 8 OOO—— 9 000 ] 2 1 10 8 7,0 5,9 5,2 5,0 9 000— 10 000 ' ” 6,0 5,7 5,0 4,4 10 000— 12 000 1,0 4,7 9,1 10,0 9,5 7,9 12 000— 15 000 0,6 2,4 6,6 10,6 12,2 11,0 15 000— 20 000 0,3 1,2 2,8 7,4 11,8 15,6 20 000— 30 000 0,2 0,5 1,1 2,8 5,8 14,7 30 000— 50 000 0,1 0,2 0,3 0,6 1,3 4,0 50 OOO—100 000 0,0 0,1 0,1 0,1 0,2 0,6 100 000— 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,1 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

För att ytterligare ge en grov bild av fördelningen av inkomsterna inom gruppen gifta må följande siffror anföras. Den fjärdedel av äktenskapen, som år 1948 hade de lägsta inkomsterna, representerade ungefär 10 pro- cent av den totala inkomstsumman för ifrågavarande statistiska enhet; den fjärdedel som år 1948 hade de högsta inkomsterna representerade ca 47 procent av den totala inkomstsumman. År 1970 har motsvarande andelar beräknats uppgå till 10 resp. 45 procent. Den mellanliggande hälften av äktenskapen representerar således 43 resp. 45 procent av den totala in- komstsumman för gifta åren 1948 och 1970.

Någon större förändring i den nominella inkomstfördelningen inom grup- pen gifta har således inte skett sedan år 1948 och *har ej heller beräknats komma att äga rum fram till år 1970.

Av tabellerna 12 och 14 framgår, såvitt avser gruppen ensamstående, att av dessa hade år 1948 25 procent inkomster som understeg ca 1 800 kr, medan lika stor andel av dessa inkomsttagare hade inkomster överstigande 4 600 kr. Hälften av de ensamstående inkomsttagarna hade således inkomster mellan 1 800 och 4 600 kr. Åren 1964 och 1970 beräknas motsvarande hälft av de ensamstående inkomsttagarna ha inkomster mellan 4 600 och 13 500 kr. resp. mellan 6 100 och 18 100 kr.

Den fjärdedel av de ensamstående inkomsttagarna, som år 1948 hade de lägsta inkomsterna, representerade ca 9 procent av den totala inkomst- summan för denna grupp. År 1970 kan motsvarande andel beräknas utgöra 8 procent. Den fjärdedel av de ensamstående inkomsttagarna, som hade de högsta inkomsterna år 1948, representerade ca 49 procent av den totala inkomsten för ensamstående. År 1970 kan motsvarande andel beräknas bli lika stor. Den mellanliggande hälften av de ensamstående inkomsttagarna representerar således 42 resp. 43 procent av den totala inkomstsumman för ensamstående åren 1948 och 1970. Någon nämnvärd förändring i den nominella inkomstfördelningen har således ej heller skett i vad gäller de ensamstående.

I en vid betänkandet fogad bilaga 2 redovisas vissa ytterligare statistiska uppgifter angående inkomstfördelningen.

Det hade givetvis varit av värde att kunna ange inkomstfördelningen efter direkt skatt (disponibel inkomst) under de olika åren samt att därvid även beakta betydelsen av inkomstöverföringar för personer i olika inkomst- lägen 1n.1n. Då inkomstöverföringar till betydande belopp emellertid är av icke skattepliktig natur och därjämte tillfaller personer i vitt skilda in- komstlägen, har några mer utförda beräkningar i detta hänseende ej gjorts. Några uppgifter skall dock lämnas. Marginalskatten för den statliga in- komstskatten vid en årsinkomst av 4 400 kr. för gift inkomsttagare utgjorde år 1948 11 procent, medan marginalskatten efter nu gällande skatteska-

la vid en årsinkomst av 13500 kr. år 1964 utgör 10 procent och vid en inkomst av 18 500 kr. år 1970 likaledes 10 procent. Vid en inkomst av 8500 kr. för gift inkomsttagare utgjorde marginalskatten år 1948 ca 16 procent, medan marginalskatten efter nu gällande skatteskala vid en års- inkomst av 27 000 kr. år 1964 utgör 30 procent och vid en årsinkomst av 36 700 kr. år 1970 38 procent. Även om skattebelastningen under hand ökat —— relativt sett _ på mindre inkomster, bl.a. på grund av att ortsavdraget höjts blott obetydligt i förhållande till stegringen i den allmänna inkomst- nivån, torde dock. de anförda siffrorna ge vid handen, att en större del av de högre inkomsterna än av de lägre genom progressiviteten i den statliga inkomstskatten för närvarande och även framdeles kommer att få avstås i skatt jämfört med vad som gällde år 1948. Detsamma gäller beträffande ensamstående inkomsttagare. De ovan anförda siffrorna för gifta har sammanställts i följande tablå.

Årsinkomst . Årsinkomst . _ År (undre kvartil- Margng/alskatt (övre kvartil— Margng/alskatt värdet), kr '0 värdet), kr 0 1948 .......... 4 400 11 8 500 16 1964 .......... 13 500 10 27 000 30 1970 .......... 18 500 10 36 700 38

I tabell 15 har medxianinkomsten —— dvs. det inkomstbelopp som halva an- talet inkomsttagare minst uppnår och som den andra hälften av dessa ej uppnår — för gifta resp. ensamstående ställts i relation till medelinkomsten under de ifrågavarande sex åren. Av tabellen framgår, såvitt avser de gifta inkomsttagarna, att mellan åren 1948 och 1957 en något större ökning —— relativt sett —— ägt rum av de lägre inkomsttagarnas än av de högre inkomst- tagarnas inkomster. För tiden därefter har inkomstökningen skett resp. har beräknats ske likformigt i alla inkomstlägen. _— För de ensamstående har inte några större förändringar i angivet hänseende ägt rum och har ej heller beräknats komma att ske fram till år 1970.

Tabell 15. Förhållandet mellan median- och medelinkomst 1948—1970

Äktenskap Ensamstående Å” Medianin- Medelin- Kol. 2 i % Median- Medelin- Kol. 5 i % komst kr komst kr av kol. 3 inkomst kr komst kr av kol. 6 1 2 3 4 5 6 7 1948 6 150 7 300 84 2 950 3 600 82 1953 9 600 11 000 87 4 750 5 600 85 1957 12 500 14 000 89 5 750 6 800 85 1961 16 300 18 300 89 6 850 8 300 83 1964 19 500 22 100 88 8 200 9 900 83 1970 26 600 29 900 89 11 000 13 300 83

7 1 De låga inkomsttagarna

Statistiska centralbyrån har verkställt en undersökning av personer som åren 1958 och 1959 hade låga inkomster. Undersökningens främsta syfte var att belysa om de som hade en låg deklarerad inkomst utgjorde en svag inkomstgrupp i skatte- och socialpolitisk mening.

Med låg inkomst avsågs i undersökningen i fråga om ensamstående en sammanräknad nettoinkomst enligt inkomststatistiken understigande 6 000 kr. och i fråga om makar en sammanlagd sammanräknad nettoinkomst un- derstigande 10000 kr. Till gruppen låga inkomsttagare räknades således även de som ej återfanns i inkomststatistiken.

Undersökningen omfattade personer i åldern 17—66 år eller, såvitt avsåg makar, sådana äktenskap, där mannen tillhörde denna åldersgrupp. Perso- ner som uppbar ålderspension från folkpensioneringen medtogs ej.

Låg linkomst med ovan angiven definition och avgränsning i åldershän- seende hade 772000 ensamstående personer eller ca 52 procent av hela antalet ensamstående i dessa åldrar. Av dessa befann sig 416 000 i åldern 17—24 år och 100 000 i åldern 60—66 år. Drygt 67 procent av de ensam— stående med låg inkomst tillhörde således dessa åldersgrupper.

Av hela antalet ensamstående med låg inkomst hade ca 527 000 sådan inkomst på grund av någon av nedan angiva orsaker (i samtliga fall hade inkomst inte åtnj utits under hela året).

Antal %

1) Militärtjänst .............................. 49 000 9 2) Studier ................................... 155 000 29 3) Sjukdom ................................. 183 000 35 4) Arbetslöshet .............................. 52 000 10 5) Hushålls- och vårdnadsuppgifter ............ 38 000 7 6) In- eller utträde på arbetsmarknaden ....... 13 000 3 7) Andra uppgifter eller uppgift saknas ........ 37 000 7 Summa 527 000 100

Grupperna vid 3) och 4) torde i flertalet fall ha uppburit sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd, d.v.s. icke skattepliktig inkomst som alltså inte återspeglas i inkomststatistiken. De återstående grupperna utgjordes av — frånsett värnpliktiga och studerande — ett relativt litet antal inkomst- tagare.

Kvarstående ensamstående inkomsttagare — vilka arbetat under hela året — utgjorde 245 000. Av dessa hade 35 000 anställning i hushåll el. likn. och lika många tillhörde gruppen jordbruksarbetare m. fl. En tredje grupp, omfattande 25000 inkomsttagare, utgjordes av lärlingar. I fråga om de två första grupperna torde låg inkomst i många fall ha hängt samman med låg värdering vid taxeringen av naturaförmåner. Många av dessa inkomst- tagare torde dessutom haft anställning i föräldrarnas företag varför deras inkomstförhållanden inte utan vidare var jämförbara med andra inkomst— tagares. Övriga ensamstående, som arbetat hela året men ändock hade låg

inkomst, återfanns till stor del bland butiks- och kontorsanställda samt inom kategorin egna företagare. I fråga om de senare kan låg deklarerad inkomst ha sin förklaring i variationen i årsinkomst mellan olika är och måhända i låg värdering vid inkomsttaxeringen av naturaförmåner eller i de förmån- liga reglerna för avskrivning å inventarier o. d.

Under 10 000 kr. i sammanräknad nettoinkomst enligt inkomststatistiken hade 339 000 gifta par, där mannen var i åldern 17—66 år, eller drygt 21 pro- cent av hela antalet gifta par. Något över en tredjedel av de låga inkomst- tagarna hade sin huvudsakliga inkomst från jordbruksfastighet eller rörelse.

Av hela antalet gifta par med låg inkomst hade 163000 låg inkomst på grund av någon av följande orsaker (i samtliga fall hade inkomst ej åtnjutits under hela året).

Antal %

1) Militärtjänst ............................. 9 000 6 2) Studier ................................... 4 000 2. 3) Sjukdom ................................. 103 000 63 4) Arbetslöshet .............................. 28 000 17 5) Hushålls- och vårdnadsuppgiftcr ............ 1 000 1 6) In- eller utträde på arbetsmarknaden ....... 7 000 4 7) Andra uppgifter eller uppgift saknas ........ 11 000 '7 Summa 163 000 100

Av dessa 163 000 gifta par hade 131 000 eller 80 procent låg inkomst på grund av sjukdom eller arbetslöshet. För dem torde liksom för motsvarande grupper av ensamstående gälla, att de regelmässigt uppburit ej skattepliktig sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd. Antalet återstående gifta par med låg inkomst och vilka ej haft inkomst hela året utgjorde 32 000.

Antalet gifta par med låg inkomst, som haft sysselsättning hela året, upp- gick till 176 000. Av dessa hade inte mindre än 123 000 åtnjutit företagar- inkomst. Som ovan framhållits torde vid taxeringen redovisad låg inkomst för företagarna i många fall kunna förklaras med variationen i årsinkomst olika är emellan och med att naturaförmåner kan ha värderats lågt; även reglerna för lagervärdering och avskrivning å inventarier kan härvidlag ha spelat en roll.

Sammanfattningsvis torde av undersökningen framgå, att det endast. i ett relativt litet antal fall förhåller sig så, att personer med låg deklarerad in— komst också är hänvisade till att leva uteslutande på denna inkomst.

I nko mstöue rföringar

Uppenbart är att den relativa tyngden i beskattningen sådan den framträ- der vid en analys av skattebördans fördelning ger ett ofullständigt uttryck för graden av standardutjämning genom finanspolitiska åtgärder. En be- tydande del av det allmännas inkomster i form av skatter och avgifter återföres — ej sällan omedelbart och i form av kontanta utbetalningar _

till medborgarna i form av samhälleliga förmåner av skilda slag. Dylika inkomstöverföringar (transfereringar) förekommer i betydande omfatt- ning på flera områden inom ramen för det offentligas verksamhet men i alldeles särskild grad på social— och familjepolitikens områden. Inkomst- överföring eller transferering kan definieras såsom en överföring av me— del till den icke statliga sektorn utan att direkt motprestation i form av varor eller tjänster ifrågakommer. Med denna allmänna bestämning kan till området för transfereringar hänföras ett stort antal poster på den statliga budgetens utgiftssida av vitt skilda slag och av växlande storleksordning. Om såsom ett exempel tages inkomstöverföringarna budgetåret 1962/63, kan dessa totalt beräknas omfatta ca 9 100 miljoner kr. eller drygt 50 procent av driftbudgetens utgiftsposter. Alltefter art och ändamål kan inkomst- överföringarna fördelas i grupper. En sådan gruppering är den i direkta och indirekta. De direkta inkomstöverföringarna utgöres dels av sådana som tillföres enskilda personer omedelbart eller genom kommunernas för- medling, dels av sådana som tillföres kommuner eller Vissa andra rätts- subjekt i och för deras verksamhet. Såsom indirekta inkomstöverföringar betecknas sådana som i vart fall i första hand tillföres företagssektorn men som på längre eller kortare sikt kan antas komma konsumenterna tillgodo i form av lägre priser, t. ex. jordbrukets subventionering.

I förevarande sammanhang är av intresse främst de direkta inkomst— överföringarna och av dessa i första hand sådana som utbetalas till en- skilda personer. Inkomstöverföringar av denna typ svarade budgetåret 1962/63 för en totalsumma av ca 4 600 miljoner kr. eller drygt 25 procent av driftbudgetens utgifter. De i särklass mest betydelsefulla posterna av denna typ av inkomstöverföringar var bidrag till folkpensioneringen (ca 2980 mkr), allmänna barnbidrag (ca 960 mkr), bidrag till sjukkassor m. 111. (ca 330 mkr), bidrag till erkända arbetslöshetskassor (ca 60 mkr), studiebidrag och stipendier av olika slag (ca 170 mkr).

En avsevärd del av de direkta inkomstöverföringarna (budgetåret 1962/63 mer än 3 200 mkr) tillföres kommunerna för deras verksamhet av skilda slag framförallt på skolväsendets och åldringsvårdens områden.

De direkta inkomstöverföringarna till enskilda kan avse förmåner av mer eller mindre generell natur.

I samtliga fall krävs att den som skall få åtnjuta en inkomstöverföring uppfyller vissa fastställda krav, t. ex. viss ålder, sjukdom, moderskap e. (1.

För de största inkomstöverföringarna räcker det med att dessa objek- tivt konstaterbara krav är uppfyllda (större delen av folkpensioneringen, barnbidrag, arbetslöshetsersättning och allmänna studiebidrag). Vissa in- komstöverföringar är emellertid inkomstprövade, dvs. de utgår endast till personer, som ej uppnår en viss inkomstgräns. Exempel på inkomstöver- föringar av detta slag är bidrag till bostadsförbättringar, naturastipendier till studerande, mödrahjälp och fri rättegång. Av de statliga inkomstöverföring-

arna till enskilda representerar dock denna typ en förhållandevis liten del (ca 2 % ).

Det ligger i sakens natur att transfereringarna förutsätter ett motsva- rande uttag av skatter och avgifter. På grund av deras skiftande karaktär och med hänsyn till svårigheten att ange vilka skatter och avgifter, som är föranledda just av inkomstöverföringarna, är det svårt att objektivt fast- ställa nettoresultatet av denna verksamhet för olika grupper och enskilda. De inkomstprövade förmånerna innebär i vart fall en överföring av inkoms- ter från större till mindre inkomsttagare. Beträffande övriga inkomstöver- föringar kan påpekas att även om dessa betraktas som finansierade av en mot inkomsten proportionell avgift, de likväl får en viss inkomstutjämnande effekt om förmånerna utgår som fasta belopp per capita. Större inkomst- tagare får då betala ett större belopp för samma förmån än mindre inkomst- tagare. Häni ligger självfallet en standardutjämning olika medborgargrupper emellan, som betingas på en gång av skatte— eller avgiftsuttaget och av de uppburna medlens destination.

KAPITEL 7

Avvägnjngen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter

Av central betydelse är frågan om den avvägning mellan direkt och indi- rekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter, som från skilda synpunk- ter —— samhällsekonomiska och statsfinansiella, sociala och administrativa _ kan framstå såsom den lämpligaste i ett reformerat skattesystem. Det ställningstagande, som i detta hänseende ifrågakommer, måste ske under beaktande av fördelningen av det totala uttaget av skatter och avgifter mellan medborgare i olika inkomstlägen. Den närmare utformningen av reglerna särskilt för den direkta skatten men även för socialförsäkrings— avgifterna kan i viss omfattning anpassas efter tyngden i den indirekta beskattningen i syfte att ge det totala skatte- och avgiftsuttaget den öns- kade fördelningen medborgarna emellan. Den grundläggande uppdelningen på systemets tre huvudkomponenter blir likväl av stor betydelse. I det sagda ligger också att omfånget av uttaget inom något delområde ej kan bedömas isolerat.

Vid en inkomstbeskattning föreligger alltid relation mellan inkomst och skattebelastning och en ändring i inkomstens storlek medför en ändrad be- lastning. Vid en generell indirekt beskattning av konsumtionen föreligger samband mellan konsumtionsutgifter och skattebelastning och en ändring i storleken av dessa utgifter medför ändring i belastningen. Uttaget av social- försäkringsavgifter kan bestämmas i princip utifrån andra relationer, såsom sambandet mellan förmån och avgift inom socialförsäkringen, utjämning av inkomsten tidsmässigt sett etc. Det mönster efter vilket en direkt eller in— direkt beskattning eller ett uttag av socialförsäkringsavgifter påverkar den enskildes disponibla inkomster eller konsumtionsutgifter kan följaktligen förutsättas bli olika alltefter den typ av pålaga som anlitas. Med hänsyn här- till måste —— som nyss framhölls —— behandlingen av avvägningsproblemet omfatta alla de angivna komponenterna samt den inbördes relativa fördel- ningen mellan olika finansieringstyper bedömas med hänsyn tagen till den totala belastningen för inkomsttagare av olika kategorier och i skilda in- komstlägen.

Någon allmänt erkänd norm för en bestämd fördelning av det totala skatte— och avgiftsuttaget mellan direkta och indirekta skatter samt so-

cialförsäkringsavgifter torde ej kunna uppställas. En tillbakablick på det svenska skattesystemets uppbyggnad visar, att avvägningen mellan dessa olika finansieringsformer varierat från tid till annan. Ännu vid 1800-talets slut erhöll staten sina huvudsakliga inkomster av tullmedel och speciella konsumtionsskatter, dvs. främst genom en indirekt beskattning. Så blev förhållandet ännu lång tid efter det att en allmän inkomstskatt genom- förts i början av 1900-talet även om den direkta beskattningen successivt växte i betydelse. Socialförsåkringsavgifter såsom en självständig finan- sieringsform tillkom i samband med socialförsäkringarnas framväxt och dessa avgifter har därefter kommit att få väsentligt ökad betydelse genom socialförsäkringens utbyggnad och förbättring.

Utvecklingen under de senast förflutna årtiondena har kännetecknats av stegrat behov av inkomster för det allmänna, vilket länge tillgodosågs inom ramen för den statliga och kommunala inkomstbeskattningen. Nämnas kan, att år 1900 uttogs indirekta skatter till en andel motsvarande 4,5 pro- cent och direkta skatter motsvarande 2,9 procent av bruttonationalproduk- ten; socialförsäkringsavgifter ifrågakom ej. År 1948 utgjorde motsvarande andel för den indirekta beskattningen 7,8 procent, för den direkta beskatt- ningen 13,5 procent samt för socialförsäkringsavgifterna 1,2 procent. År 1963 beräknas de indirekta skatterna uppgå till 10050 miljoner kr., dvs. till 11,5 procenrt av bruttonationalprodukten, medan den direkta beskattningen beräknas till 14 500 miljoner kr. motsvarande 16,7 procent av bruttonational- produkten och socialförsäkringsavgifterna till 4800 miljoner kr. eller 5,5 procent av bruttonationalprodukten.

Bakom den antydda utvecklingen ligger en serie av skilda skatte- och utgiftsbeslut, av vilka de senare i ej obetydlig utsträckning avsett refor- mer på socialförsäkringsområdet. Avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning försköts på ett mer avgörande sätt framförallt genom infö- randet av den allmänna omsättningsskatten fr.o.m. år 1960 och därefter beslutad höjning av denna. Av reformerna på socialförsäkringsområdet av beskaffenhet att inverka på omfattningen av uttaget av avgifter skall i detta sammanhang endast erinras om genomförandet av tilläggspensio- ringen fr.o.m. år 1960.

Ett ställningstagande till frågan om den lämpliga avvägningen mellan olika finansieringsformer röner, såsom nämnts, inverkan av ett flertal fak- torer, t. ex. omfattningen av det totala skatte- och avgiftsuttaget, inkomst- nivån och inkomstfördelningen, den ekonomiska och sociala politiken etc. Härmed är också klart, att förhållanden, som kan ha förelegat vid en gi- ven tidpunkt, förändras allteftersom den ekonomiska och sociala utveck- lingen i samhället fortskrider, varigenom de sakliga motiv som tidigare må .ha funnits för en viss avvägning kan komma att förlora i styrka. Nya syn- punkter och värderingar blir aktuella, som kan föranleda ändringar eller

modifikationer i den avvägning mellan olika finansieringskällor, som skatte- och avgiftssystemet innebär.

Det svenska skattesystemets uppbyggnad gav länge uttryck för en strä- van att i största möjliga utsträckning begagna den direkta skatteformen samt därjämte en punktbeskattning av vissa varor som av olika skäl an- sågs böra göras till föremål för beskattning, såsom alkoholhaltiga dryc— ker och tobak samt varor av s. k. lyxkaraktär. Den bakomliggande tanken torde ha. varit att via beskattningens utformning söka åstadkomma en in- komst- eller standardutjämning samt att i princip ej beskatta varor, som ingick i den nödvändiga förbrukningen. Denna principiellt avvisande inställ- ning till en generellt utformad indirekt beskattning hade sin grund i uppfatt- ningen, att en dylik skatteform medförde en relativt starkare belastning på inkomsttagare, vilka på grund av låg inkomst eller stor försörjningsbörda hade den minsta skatteförmågan. Också i vad avsåg socialförsäkringens finansiering kunde spåras en strävan att använda de allmänna skatterna som finansieringskålla. Härigenom kunde socialförsäkringsavgifterna hållas på relativt låg nivå, vilket av sociala skäl bedömdes som motiverat.

Denna allmänna bild av skatte- och avgiftssystemets uppbyggnad har på senare tid förändrats, framförallt genom införandet av den allmänna va- ruskatten ävensom genom att i samband med utbyggnaden av socialförsäk- ringen denna i ökad utsträckning finansierats genom avgifter. Beredningen har i direktiven ålagts att överväga en fortsatt förskjutning i riktning mot ökad indirekt beskattning ävensom att pröva omfattningen av uttaget av socialförsäkringsavgifter. Samtidigt ingår i beredningens uppdrag att fram- lägga förslag till jämkningar av inkomstbeskattningen.

Som en följd av det allmännas växande engagemang på olika områden har de offentliga utgifterna och därmed beskattningen starkt ökat och kom- mit att representera en större andel av nationalprodukten än under tidigare skeden, då den offentliga verksamheten var mer begränsad. En beskatt- ning på en genomsnittligt hög nivå är ett utmärkande drag för alla länder med en omfattande offentlig verksamhet. I denna mening kan beskatt- ningen sägas vara en mätare på de olika ekonomiska, sociala och kulturella prestationer som samhället tillhandahåller medborgarna.

Av tabell 3 framgår, att det totala uttaget av direkta och indirekta skat- ter samt socialförsäkringsavgifter mellan åren 1948 och 1963 stigit från 6 270 till 29 358 miljoner kr. Under samma tidsperiod ökade bruttonatio- nalprodukten från 27 833 till 87 100 miljoner kr. Det totala skatte- och av- giftsuttagets andel av bruttonationalprodukten steg följaktligen under den redovisade perioden från 22,5 till 33,7 procent. Den relativa fördelningen mellan de olika komponenterna av pålagor företer under perioden vissa förändringar. Såsom framgår av tabell 4 nedgick den direkta beskattningens andel av totala uttaget av skatter och avgifter från 60 till 49,4 procent, den indirekta beskattningens andel var i huvudsak oförändrad, medan andelen

socialförsäkringsavgifter steg från 5,4 till ej mindre än 16,4 procent. Det är främst genomförandet av tilläggspensioneringen som medfört den markanta stegringen i uttaget av socialförsäkringsavgifter.

Den nuvarande skatte- och avgiftsbelastningen på fysiska personer av olika kategorier och i skilda inkomstlägen framgår av de förut intagna tabellerna 5—7 jämte kommentarer. Såsom redan i sammanhang därmed framhållits har försök gjorts att beräkna belastningen av olika skatter och avgifter på de juridiska personerna, företrädesvis aktiebolagen, men resul- taten av beräkningarna har ansetts vara så osäkra, att de ej tillåter några slutsatser av betydelse i nu förevarande sammanhang. Beredningen har där- för avstått från att redovisa dessa beräkningar. Med anknytning till det sist anförda vill emellertid beredningen framhålla följande.

Den del av utr-edningsuppdraget, som avser utformningen av företags— beskattningen, har av skäl som angetts i det föregående i viss mån fått stå

Tabell 16. Fördelningen av vissa skatter och avgifter på inkomsttagargrupper bland ensamstående respektive gifta år 1964.

Skatter + avgifter Inkomsttagare Inkomstklasser Inkomst-

kr summa i % av i%av sum- i varje i % av milj. kr. milj. kr inkomst- ma skatt + inkomst- totala summan avgifter klass antalet

1 2 3 4 5 6 7

Ensamstående —10 000 5 969 1 506 25,2 25,4 1 067 800 59,2 10 000—15 000 4 999 1 570 31,4 26,5 391 000 21,7 15 OOO—20 000 3 776 1 311 34,7 22,1 213 300 11,8 20 OOO—30 000 2 514 957 38,1 16,1 103 700 5,7 30 OOO—50 000 869 378 43,5 6,4 23 000 1,3 50 000— 397 210 52,9 3,5 4 800 0,3 Summa 18 524 5 932 32,0 100,0 1 803 600 | 100,0 Gifta

—10 000 1 861 364 19,6 2,6 269 300 14,9 10 000—15 000 3 601 990 27,5 7,1 274 200 15,2 15 OOO—20 000 7 234 2 129 29,4 15,3 400 400 22,1 20 000—30 000 13 236 4 213 31,8 30,2 530 000 29,3 30 OOO—50 000 10 581 4 022 38,0 28,9 276 700 15,3 50 000— 4 523 2 210 48,9 15,9 58 200 3,2 Summa 41 036 13 928 33,9 100,0 1 808 900 100,0

Anm. Med inkomst avses i denna tabell sammanräknad nettoinkomst. För makar, som båda har inkomst, har inplaceringen i inkomstklass skett efter makarnas sammanlagda inkomst. Med skatter och avgifter avses statlig och kommunal inkomstskatt för fysiska personer, avgifter till grundförmånerna inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter, allmän varuskatt som uttas på skatte— pliktig privat konsumtion, fem sjättedelar av övrig allmän varuskatt (som antas bli över- vältrad), tullar (exkl. tull å sprit, vin, maltdrycker, tobak, bilar-och bildelar), särskild varuskatt exkl. utjämningsskatt, skatt å läskedrycker och lättöl samt energiskatt. Barnbidragen har ej räknats som negativ skatt i denna tabell. Beloppen är mycket approximativa. Anledningen till att den genomsnittliga skattehelastningen på gifta, 33,9 procent, blir större än för ensamstående, 32,0 procent, ehuru de gifta inom varje inkomstklass har lägre skatt än de ensamstående, är att flertalet av de ensamstående återfinnes inom de lägsta inkomstklasserna.

tillbaka för önskemålet, att förslag så snabbt som möjligt skulle framläg- gas på centrala punkter inom området för de fysiska personernas beskatt- ning, där ett genomförande av reformer framstått som särskilt angeläget. Å andra sidan förhåller det sig givetvis så, att avvägningen av skatte- och avgiftsuttaget för de fysiska personerna röner inverkan av företagsbeskatt- ningens höjd och avkastningsförmåga. Då emellertid sistnämnda frågor ännu ej varit föremål för ett slutligt ställningstagande av företagsskatte— utredningen utan alltjämt _ inom vissa gränser — står öppna, har bered- ningen såsom arbetsförutsättning måst utgå från den nu rådande fördel- ningen av skatte- och avgiftsuttaget mellan fysiska och juridiska personer. Den komponent i skatte- och avgiftssystemet, som företagsbeskattningen representerar, har följaktligen förutsatts skola avkasta lika mycket som enligt gällande regler.

Från angivna utgångspunkt är av intresse att utröna hur stor del av den totala belastningen på fysiska personer, som kan antas belöpa på in- komsttagare i olika inkomstlägen. I tabell 16 har de fysiska personernas belastning, såvitt avser i tabellen omnämnda skatter och socialförsäkrings- avgifter, fördelats mellan vissa inkomsttagargrupper. Fördelningen avser år 1964.

De anförda siffrorna i tabell 16 ger endast en grov och överslagsmässig bild av skatte- och avgiftsfördelningen. Främst de indirekta skatternas åter- verkningar på realinkomstfördelning och realstandard är svåra att med större säkerhet ange, en svårighet som vidlåder varje försök att bestämma hur skatterna slutligt drabbar olika kategorier eller inkomsttagargrupper. Av sammanställningen framgår emellertid att av det nu ifrågavarande ut- taget av skatter och avgifter av fysiska personer, 19 860 miljoner kr., ett belopp av 4 430 miljoner kr., dvs. 22,3 procent, kan beräknas. härröra från inkomsttagare i inkomstlägen upp till högst 15 000 kr. I dessa inkomstlä- gen befinner sig ca 2 002 000 inkomsttagare, dvs. 55,4 procent av det totala antalet. Inkomsttagare med inkomster mellan 15 000 och 20 000 kr. resp. mel- lan 20 000 och 30 000 kr. kan beräknas svara för 3 440 miljoner kr. eller 17,3 procent resp. 5 170 miljoner kr. eller 26,0 procent av skatte- och avgifts- uttaget. Antalet inkomsttagare i dessa —inkomstlägen uppgår till 614000 resp. 634000 motsvarande 17,0 procent resp. 17,5 procent av totalantalet. Inkomsttagare med inkomster över 30 000 kr. kan antas erlägga 6 820 mil- jone-r kr. i skatter och avgifter, motsvarande 34,4 procent. Antalet inkomst- tagare med inkomster över 30000 kr. uppgår till 363000 eller 10,1 pro- cent av det totala antalet inkomsttagare.

Den huvudsakliga delen av det nu ifrågavarande skatte— och avgiftsut- taget av fysiska personer uttas alltså av inkomsttagare i inkomstgrupperna upp till 30 000 kr. Antalet inkomsttagare i dessa grupper utgör ca 90 pro— cent av totala antalet inkomsttagare. Inkomstsumman för inkomsttagare med årsinkomster över 30 000 kr. utgör en så relativt liten andel av den

totala inkomstsumman, att en beskattning som i mer betydande utsträck— ning inriktade uttaget på just dessa skulle ge en ringa effekt.

Det kan alltså fastslås, att uttaget av nu ifrågavarande skatter och so- cialförsäkringsavgifter har sådan omfattning, att det inte till annat än en förhållandevis begränsad del skulle kunna inriktas mot inkomsttagare i högre inkomstlägen. Alldeles oavsett den högre eller lägre progressivitet, man kan vilja ge skattesystemet, är behovet av statsinkomster så stort, att en avsevärd beskattning nödvändigtvis måste, om än i olikartad omfatt- ning, träffa praktiskt taget alla grupper av inkomsttagare eller — för att använda det i direktiven nyttjade uttryckssättet träffa även de breda lagren av inkomsttagare. I detta läge blir därför frågeställningen närmast denna. Eftersom uttaget av skatter och avgifter måste drabba praktiskt taget alla inkomsttagargrupper, vilken form bör då detta uttag erhålla —— en direkt eller indirekt beskattning eller en ökning av socialförsäkrings- avgifterna eller en kombination häremellan?

Såväl fördelar som nackdelar kan väl från skilda synpunkter antas vara förknippade med envar av de angivna finansieringsformerna. De speciella olägenheter, som vidlåder en viss typ av pålaga, kan förutsättas bli mer framträdande i ju högre grad den ifrågavarande finansieringsformen an- litas. Från denna synpunkt framstår ett utnyttjande av alla finansierings- formerna i kombination med varandra som eftersträvansvärt. Därigenom kan storleken av ett uttag inom varje finansieringskälla för sig hållas på en lägre nivå. Vidare möjliggöres genom en kombination av de olika kom- ponenterna, att de individuella verkningarna av det samlade skatte— och avgiftssystemet kan göras mer nyanserade.

Den ökade omfattningen av det offentligas verksamhet har, såsom nämnts, medfört en ökad beskattning och en stegring av det genomsnittliga utta- get av skatter och avgifter. Å andra sidan användes de ökade statsinkoms- tema i betydande utsträckning till att direkt bekosta sociala förmåner av särskild betydelse för lägre inkomsttagare samt för barnfamiljer. Beskatt- ningen möjliggör följaktligcn en omfördelning i inkomstutjämnande rikt- ning. Socialförsäkringsavgifterna kan därjämte sägas medföra en omför- delning på ett något annorlunda sätt, nämligen mellan olika perioder av li- vet, såsom mellan den aktiva och den passiva tiden, mellan hälso- och sjuk— domsperioder etc. *

Det främsta argumentet mot användningen av en generell indirekt be— skattning har tidigare varit, att en sådan beskattning drabbar även perso- ner med låga inkomster samt att den med relativt större tyngd träffar sådana inkomsttagare, för vilka de nödvändiga konsumtionsutgifterna på grund av försörjningsbördans omfattning representerar en större andel av inkomsten än inkomsttagare med mer begräns-ad försörjningsbörda.

Det förhåller sig obestridligen så att en generell indirekt beskattning av. konsumtionen, isolerat sett, tar en procentuellt större andel av de lägre än

av de högre inkomsterna. Detta förhållande, som för övrigt gäller även i fråga om socialförsäkringsavgifterna, belyses bl. a. av tabellerna 5—7. Ut- rymmet för konsumtion och därmed den indirekta beskattningens tyngd i förhållande till olika stora inkomster är emellertid självfallet beroende av storleken och utformningen av den vid varje tidpunkt gällande inkomstskat- ten. Det är ju endast den del av inkomsten, som återstår sedan den direkta skatten erlagts _ den disponibla inkomsten _— som i förening med even— tuella icke skattepliktiga transfereringsinkomster kan fördelas mellan kon— sumtion och sparande. De angivna effekterna av den indirekta beskatt- ningen kan alltså ej bedömas isolerade utan måste, såsom förut framhål- lits, ses mot bakgrunden av vad skatte- och avgiftssystemet i sin helhet in- nebär. Härtill kommer emellertid vad i det föregående anförts därom, att samhällsutgifterna numera är så stora _ med därav föranlett ökat skatte- och avgiftsuttag — att en avsevärd beskattning måste drabba även rela- tivt små och medelstora inkomster. I detta sammanhang är inkomstnivån och inkomstfördelningen av intresse.

Av tabellerna 9 och 10 framgår, att de nominella medelinkomsterna så- väl för gifta som ensamstående år 1964 kan beräknas vara ungefär tre gånger och år 1970 omkring fyra gånger så stora som år 1948. Mellan åren 1948 och 1970 kan realinkomsterna beräknas i stort sett ha fördubblats. Denna allmänna inkomststegring representerar självfallet en betydande ök- ning av skattekraften överhuvud. Tabell 13 utvisar exempelvis att, medan år 1948 ca 84 procent av de gifta inkomsttagarna hade inkomster understigande 10 000 kr., andelen sådana inkomsttagare, som år 1970 har inkomster under— stigande 20 000 kr., kan beräknas uppgå till endast 29 procent.

Förutsättningarna för en ändrad avvägning i riktning mot en ökning av den generella indirekta beskattningen samt av avgifterna till socialförsäk- ringen har väsentligt förändrats genom den ekonomiska tillväxten och den därav föranledda allmänna inkomststegringen ävensom de sociala förmå- nernas utbyggnad och förbättring. Tidigare var denna avvägning i'myc- ket liktydig med frågan om beskattningens fördelning mellan större och mindre inkomsttagare, något som ej längre är fallet. En ökad indirekt be- skattning liksom ock en ökning av socialförsäkringsavgifterna behöver ej av fördelningspolitiska skäl avvisas, enär den utjämning av inkomst- och förmögenhetsfördelningen, som bedömes som önskvärd, kan erhållas genom en progressiv inkomstbeskattning av högre inkomster i kombination med att en betydande del avstatsinkomsterna används för inkomstöverföringar. När alltså ett avsevärt skatte- och avgiftsuttag måste äga rum även i avseen- de å lägre eller medelstora inkomster, torde det inom vissa gränser vara av underordnad betydelse, huruvida uttaget sker i form av en generell indirekt beskattning eller i form av en proportionell inkomstbeskattning eller i en kombination mellan båda finansieringstyperna. I förra fal—let är beskatt- ningen proportionell i relation till konsumtionsutgifterna och i senare fallet

—— om man bortser från grundavdraget -——i förhållande till inkomsten. Såväl storleken av inkomsten som omfattningen av konsumtionsutgiifterna kan sägas — alltjämt inom vissa gränser — ge ett godtagbart uttryck för för- mågan att erlägga skatt. Den ökade konsumtionen kunde i och för sig anses utgöra ett motiv för en ändrad avvägning i riktning mot ökad andel indirekt beskattning. Det anförda resonemanget torde gälla jämväl i avseende ä socialförsäkringsavgifter. Dessa torde i realiteten kunna antas få i huvudsak samma verkningar som en proportionellt utformad inkomstbeskattning.

En ökning av den indirekta beskattningen bör vid oförändrat totalt skat— teuttag medföra en sänkning av den direkta inkomstskatten, vilken kan åstadkommas genom jämkningar i olika delar av regelsystemet för den sistnämnda. Det är vidare möjligt att därvid förfara så att omfördelningar av det totala skatteuttaget mellan olika kategorier skattskyldiga kommer till stånd. En kompensation för den ökade indirekta skatten kan för skatt- skyldiga i mindre inkomstlägen ges t. ex. genom höjning av grundavdra- gen och slopandet av avgifter, som uttas redan vid mycket låga inkomster. För sådana grupper som folkpensionärerna och barnfamiljerna kan den erforderliga kompensationen vinnas genom en höjning av folkpensionerna och barnbidragen. Folkpensionerna är indexreglerade och en generell pris- höjning medför en automatisk höj ning av pensionsförmånerna. Höjningen av barnbidragen däremot förutsätter beslut i särskild ordning och höj ningen kan givetvis ges sådan omfattning att en reell skatteomfördelning till barn- familjernas förmån kommer till stånd.

Å andra sidan får ej förbises, att alla grupper och enskilda i samhället ej kan inom beskattningens ram ges kompensation vid en förhöjning av den indirekta beskattningen. Deras inkomster kan redan före en sänkning av inkomstskatten vara så små, att de ej betalar någon sådan skatt och följaktligen vinner de ej något på en sådan skattesänkning. De kanske ej heller kommer i åtnjutande av några särskilda sociala förmåner. Behovet av att i nu avsedda fall kunna vidta kompensatoriska åtgärder kan emel- lertid vara mycket olika. Ibland föreligger säkerligen ett uttalat kompen- sationsbehov, t. ex. i fråga om vissa pensionärer och arbetslösa. I andra fall är behovet av kompensation ej lika motiverat. Detta kan gälla t. ex. vissa hemmavarande ungdomar med kontinuerliga inkomster, deltidsarbe- tande etc. Hår må hänvisas till den i tidigare sammanhang redovisade un— dersökningen rörande inkomsttagare med låga inkomster vid beskattningen.

De grupper, som mera normalt och oaktat kontinuerlig sysselsättning har så låga inkomster, att en ökad indirekt beskattning ej kan. uppvägas av en sänkning av den direkta skatten, torde vara relativt små. Behovet av att mer generellt utforma skattesystemet med tanke på sådana grupper av in- komsttagare är följaktligen ej lika framträdande som tidigare och måste vägas mot de fördelar i övrigt som kan vara förenade med en ändrad av-

vägning av beskattningen i angiven riktning. Genom åtgärder av socialpo- litisk natur kan de grupper tillgodoses, vilka kan antas ha det största be— hovet av kompensation, nämligen barnfamiljerna och folkpensionärerna. Å andra sidan återstår otvivelaktigt vissa kategorier av medborgare, som på ett socialt ej godtagbart sätt kan komma att drabbas av en höjd indirekt beskattning. Att inom skattesystemets ram tillskapa ett mer generellt utfor- mat kompensationssystem för dessa grupper torde ej vara möjligt utan man lärer vara hänvisad till i huvudsak selektivt insatta åtgärder inom ramen för socialpolitiken eller inom eljest berörda områden.

En ökad andel indirekt beskattning ävensom ett ökat uttag av social- försäkringsavgifter bör alltså enligt beredningens uppfattning inte avvisas av sociala skäl. Fördelarna med en omfördelning av skatte- och avgifts- trycket i antydd riktning har till en del redan ovan antytts; det tillskapas förändrade förutsättningar för sådana åtgärder som ett ökat stöd åt barn- familjerna. Det blir också förbättrade möjligheter att tillgodose andra in- vändningar mot det gällande systemet. Detta beröres i det följande.

En framträdande roll i diskussionen spelar de frågor som sammanhänger med progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen. Det har gjorts gällande, att progressiviteten i beskattningen blivit så skärpt att allvarliga nackdelar inträtt. Detta har följt ej blott av penningvärdeförändringen utan även av den realinkomstförbättring, som medfört att talrika grup- per av inkomsttagare passerat det s. k. proportionella skiktet i inkomst- skatteskalan. I direktiven anges att en sänkning av inkomstbeskattningen och en reduktion av marginalskattesatserna skall övervägas. Beredningen avser nu att mot denna bakgrund framlägga vissa synpunkter på avväg- ningsproblematiken. En generell indirekt beskattning liksom ett uttag av i huvudsak proportionella socialförsäkringsavgifter bidrar till en standard- utjämning i samhället endast i så måtto att staten tillförs intäkter som bi- drar till realiserandet av socialpolitiska målsättningar. Bedömes därför en ytterligare utjämning som önskvärd kan detta inom ramen för skattepo— litiken åstadkommas genom en kompletterande progressiv inkomstbeskatt- ning. Enligt beredningens mening kan man inte avstå från en sådan. Den grad av progression som synes böra ifrågakomma behandlas i kap. 21 och skall ej diskuteras i detta sammanhang.

En hög progressiv inkomstbeskattning har från skilda synpunkter kri- tiserats. Beredningen inskränker sig här att hänvisa till den genomgång av-ämnet, som i detta betänkande sker i kap. 21. De slutsatser, som där dras, innefattar bestämda önskemål om en vidgning av det första skiktet i inkomstskatteskalan och en sänkning av uttagsprocenten i de närmast följande skikten, allt i syfte att lindra trycket i den direkta beskattningen för stora grupper av skattskyldiga och att för deras vidkommande åtmins- tone i viss mån komma till rätta med den s. k. marginalskatteproblemati-

ken. En anpassning av skatteskalan i dess helhet mäste anknyta härtill, varvid vissa marginella effekter i nyss antydda hänseenden kan nås även i de närmast följande skikten.

Önskemål av detta slag kan inte tillgodoses inom ramen för en inkomst- beskattning av gällande storleksordning. De kan beaktas endast i samband med en höjning av den indirekta beskattningen och även av socialförsäk- ringsavgifterna.

Även annat än önskemålet att lindra den direkta beskattningen och sär- skilt marginalskatterna förutsätter ökade intäkter för staten utanför in- komstbeskattningens ram. Med erinran om vad tidigare anförts torde få konstateras att det är en angelägen uppgift att lätta bördan för barn- familjerna. En mer väsentlig effekt i detta hänseende är mycket kostnads- krävande. En allmän och kraftig höjning av den direkta skatten skulle vara förenad med så avgörande nackdelar att intäkter av annat slag ter sig som den enda framkomliga vägen om barnfamiljernas läge skall kunna verksamt förbättras. Detsamma gäller sådana reformkrav som skattelätt- nader för skattskyldiga i låga inkomstlägen och för förvärvsarbetandc gifta kvinnor.

En generell indirekt beskattning eller ett uttag av socialförsäkrings- avgifter torde inte —— vid nu rådande förhållanden _ i samma mån som den direkta skatten möjliggöra skattefusk och skatteundandragande åtgär- der. En utveckling i riktning mot minskad direkt skatt kan innebära ökade förutsättningar för den skatterättvisa som ligger i att den avsedda skatte- belastningen verkligen träffar en och var. _ Det kan också ligga ett värde från psykologiska synpunkter i ett system som minskar den omedelbara be- lastningen på inkomsten och på varje inkomstökning. Enär en konsumtions- skatt erlägges endast i förening med att inköp sker blir det också möjligt för medborgarna att i någon omfattning själva bestämma hur mycket de vill erlägga i skatt eller spara. Även i dessa omständigheter ryms en faktor som kan anses tala för ett ökat inslag av indirekt beskattning och en sänk- ning av inkomstskatten.

I detta sammanhang vill beredningen framhålla några synpunkter av allmän natur på den beskattning av vissa såsom mer umbärliga ansedda varuslag, som omfattas av beredningens överväganden. Det skäl, som ur- sprungligen utgjort motivet för denna typ av beskattning överhuvud, näm— ligen att de avsåg varor som hade s.k. lyxkaraktär eller i vart fall kunde betraktas som mer umbärliga, torde enligt beredningens mening ej längre framträda med större styrka. De genomsnittligt stegrade inkomsterna och den höjda levnadsstandarden har medfört, att konsumtion-svanorna i vårt land numera är så utjämnade, att en särskild beskattning av sådana varor ej längre ter sig påkallad. I den mån detta inte helt kan sägas vara fallet, är dock avkastningen så obetydlig att den knappast kan anses motivera den erforderliga administrationen. Vid en höjning av den generella indirekta

beskattningen torde avgörande skäl tala för ett slopande av den nu åsyftade punktbeskattningen. Beredningen förordar därför, att den särskilda varu- skatten, skatten på läskedrycker och lättöl, försäljningsskatten och päls- varuskatten avvecklas. Jämväl energiskatten bör enligt beredningens mening föras in under den generella indirekta beskattningen. Hithörande spörsmål behandlas närmare i kap. 30.

Sammanfattningsvis vill beredningen framhålla följande. Vid ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag av nuvarande omfattning står det klart, att en avsevärd beskattning måste drabba även relativt små inkomster. För att effektuera ett erforderligt uttag bör anlitas alla de ifrågavarande fi- nansieringsformerna — direkt beskattning, indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter. Härigenom erhålles en förhållandevis jämn be- lastning av finansieringskällorna och uttaget inom varje sådan kan hållas på lämplig nivå. Därmed torde också i görlig utsträckning kunna undvikas de nackdelar som är förknippade med varje finansieringstyp, i synnerhet vid ett mer extremt utnyttjande av densamma.

En ökad generell indirekt beskattning framstår av olika skäl som eftersträvansvärd. Invändningar som under tidigare skeden kunde riktas mot användandet av denna skatteform har förlorat i" styrka. Medelin- komsterna har avsevärt stigit och antalet enskilda med en påtagligt låg in- komst är endast i tämligen ringa mån sådana, som för sin försörjning är uteslutande hänvisade till denna. I väsentlig utsträckning kan den ökade skattebelastning, som genom en höjd indirekt beskattning inträder, motver— kas genom en sänkning av direktbeskattningen, där detta anses önskvärt. Härtill kommer, att inom social- och familjepolitikens ram kan vidtas kom- pensationsåtgårder såsom beträffande folkpensionärer och barnfamiljer.

Vad nu anförts äger i allt väsentligt giltighet jämväl i vad avser ett ökat uttag av socialförsäkringsavgifter. Inkomstutvecklingen kan i och för sig åberopas som motiv för ett ökat uttag av sådana avgifter med utgångspunkt från att en viss relation mellan förmåner och avgifter skall föreligga. Genom konstruktionen med arbetsgivaravgifter såvitt angår löntagare och lämplig ordning för bestämmandet av egenavgifterna för övriga inkomsttagare kan tillses, att avgifterna för mindre inkomsttagare avvägs med hänsyn till här- kraften.

Den progressiva inkomstbeskattningen har, såsom en följd av penning- "Järdeförändringen men även med hänsyn till den allmänna inkomstutveck- lingen, enligt beredningens mening numera fått en inte önskvärd tyngd och omfattning. Än mer skulle detta bli fallet under den tidsperiod som nu kan överblickas, om reglerna inte ändrades. Beredningen förordar att så sker men i en omfattning som är förenlig med ett allsidigt bedömande av kravet på inkomst- och standardutjämning samt lämplig skattefördelning. En sänkning av direktbeskattningen kan med hänsyn till det totala behovet av

skatte- och avgiftsintäkter endast ifrågakomma genom att den indirekta beskattningen och uttaget av socialförsäkringsavgifter höjes.

Beredningen föreslår att den statliga inkomstbeskattningen såvitt avser fysiska personer så avvägs att den år 1970 kan beräknas avkasta ca 7 700 miljoner kr., dvs. en sänkning med ca 2 100 miljoner kr. jämfört med vad ett bibehållande av den nuvarande statliga inkomstbeskattningen med in- dexreglering nämnda år skulle ha inbringat. Härigenom blir inkomsskatten proportionell för ett betydande antal inkomsttagare. Vidare föreslås, att den statliga förmögenhetsbeskattningen genom justering av skiktgränserna sän- kes med 70 miljoner kr.

Det skattebortfall sänkningen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medför föreslås kompenserat i första hand genom en höjning av den indi— rekta beskattningen med ca 2 410 miljoner kr. i förhållande till vad nuvaran- de system nämnda år skulle i omprövade hänseenden avkasta. Vidare föreslår beredningen, att uttaget av de socialförsäkringsavgifter, som omprövats av beredningen, höjs därhän att dessa år 1970 kan beräknas uppgå till ca 3 060 miljoner kr. innebärande en ökning med 900 miljoner kr.

De olika komponenterna i systemet skulle då sammanlagt tillföra staten ca 19 480 miljoner kr. eller 1 140 miljoner kr. mera än om gällande system bibehållits. Av sistnämnda belopp avses enligt beredningens förslag 1000 miljoner kr. skola användas till barnfamiljernas förmån och 140 miljoner kr. för att kompensera folkpensionärerna för den ökade belastningen med indi- rekt skatt. Det ökade stödet till barnfamiljerna förutsättes i beredningens förslag skola utgå i form av generellt höjda barnbidrag, därvid dessa be— aktats som en så att säga negativ skatt. Kompensationen till folkpensionä- rerna är en direkt följd av pensionernas indexreglering. En sådan ändrad avvägning mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkrings-

( ' »

Tabell 17. Fördelningen år 1970 mellan skatter och socialförsäkringsavgifter enligt nu— varande och föreslagna regler

. . Socialförsäk- . _ [ v Direkt skatt Indirekt skatt ringsavgifter Summa I%av I%av I%av Milj. kr totalt Milj. kr totalt Milj. kr totalt Milj. kr %

belopp belopp belopp Nuvarande regler. . . 10 120 55 6 0602 33 2 160 12 18 3404 100 Beredningens förslag 7 950 41 8 4703 43 3 060 16 19 4805 100

1 Avser statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt. 2Avser allm. varuskatt, särsk. varuskatt, försåljningsskatt, läskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl) och pälsvaruskatt samt energiskatt. 3 Avser föreslagen mervärdeskatt samt höjning av bensinskatten. " Efter avdrag för kostnaderna för barnbidrag, 1 100 miljoner kr, återstår 17 240 miljoner kr. 5 Efter avdrag för kostnader för barnbidrag, 2 100 miljoner kr, samt för indextillägg till folk- pensionärerna i anledning av höjd indirekt beskattning, 140 miljoner kr, återstår 17 240 mil- joner kr.

avgifter uppfyller de krav som med beredningens utgångspunkter ställes på skatte- och avgiftssystemet från avkastningssynpunkt. Den ändrade fördel- ningen möjliggör vidare enligt beredningens uppfattning en önskvärd diffe- rentiering i belastningen mellan olika kategorier inkomsttagare i skilda in- komstlägen; den närmare innebörden av förslaget i detta hänseende belyses sammanfattningsvis i kap. 32. Härtill kommer, att den ifrågasatta skatte- omläggningen tillgodoser administrativt och uppbördsmässigt betingade önskemål.

Totalt medför beredningens ställningstagan-de i fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter — i omprövade delar — en förskjutning ilde olika pålagornas relativa betydelse på sätt framgår av tabell 17.

I tabellen har endast medtagits de statliga skatter och avgifter som varit före-mål för omprövning av beredningen. I de angivna beloppen ingår alltså inte exempelvis kommunal inkomstskatt, skatt på tobak och flertalet alko— holhaltiga drycker, bilskattemedel eller avgifter för sjukpenningförsäkring eller tilläggspensionering.

Om å andra sidan det totala uttaget såväl av statliga och kommunala skat- ter som av socialförsäkringsavgifter beaktas, kommer beredningens förslag att medföra att år 1970 de direkta skatternas andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget minskar från 52,2 till 46,4 procent samt att de indirekta skat- ternas andel ökar från 30,2 till 34,5 procent och socialförsäkringsavgifternas andel från 17,6 till 19,1 procent.

Den närmare utformningen av bestämmelserna inom de olika skatte- och avgiftsområdena behandlas längre fram i betänkandet i samband varmed vissa ytterligare skäl för omfördelning från direkt till indirekt skatt och till ökad avgiftsfinansiering av socialförsäkringen anföres. Av systematiska skäl har dock befunnits lämpligt att i anslutning till vad ovan upptagits fram- lägga de motiv beredningen vill anföra i vad avser frågan om val av skatte- form för den generella indirekta beskattningen.

KAPITEL 8

Indirekt beskattning och företagsbeskattning

Alla nu gällande indirekta skatter är konstruerade så, att skattskyldighe— ten åvilar den som tillverkar eller tillhandahåller de beskattade prestatio- nerna. Skattskyldigheten är därvid emellertid regelmässigt begränsad till de fall där tillverkningen eller tillhandahållandet av skattepliktiga objekt sker yrkesmässigt. Detta innebär, att de skattskyldiga i dessa fall utgöres av rörelseidkare eller andra näringsutövare. Dessa har i sin egenskap av ar— betsgivare att utge avgifter till olika socialförsäkringsändamål och de har vidare att erlägga inkomstskatt för nettointäkten av verksamheten.

Enligt sina direktiv ålägges företagsskatteutredningen att pröva frågan, huruvida nettovinstbeskattningen av företagens inkomst lämpligen borde ersättas, helt eller delvis, av någon form av s. k. bruttobeskattning av fö— retagen, dvs. en skatt som uttas på samtliga eller vissa av företagens in- täkter (inkomster) eller kostnader (utgifter) eller i relation till det i fö- retagen arbetande kapitalet. Häri ligger, att en bruttoskatt i mycket får samma verkningar som en indirekt skatt av sedvanlig konsumtionsskatte- typ.

I detta betänkande som huvudsakligen behandlar de fysiska personernas beskattning — i samband varmed finansieringen av socialförsäkringsutgif- terna omprövas och en omfördelning från direkt skatt till ökad konsum- tionsbeskattning behandlas — har ställning till företagsbeskattningen inte tagits i vidare mån än att en fullständig omläggning av nuvarande nettovinst- beskattning av företagen till en renodlad bruttobeskattning av företagsskat— teutredningen avvisats. Tilläggas må, att en övergång till bruttobeskattning, i vart fall om denna skulle helt eller huvudsakligen ersätta nettovinstskatten, skulle öva starkt inflytande på konsumenternas beskattning. Det skulle så— lunda inte låta sig väl förena med en renodlad bruttobeskattning av företagen att samtidigt vid sidan därav upprätthålla en omedelbart på konsumtionen inriktad varubeskattning av förordat slag.

Termen företagsbeskattning är nu ej något klart avgränsat begrepp som låter sig entydigt bestämmas. Att uppställa en mer allmängiltig definition stöter på svårigheter. I sin allra vidaste bemärkelse torde med företags- beskattning avses alla skatter och avgifter som uttages hos företagen el- ler företagsidkarna och detta oavsett vilken uppfattning man kan ha om

den slutliga skattebäraren. I mer inskränkt mening torde med företags- beskattning förstås den beskattning, som träffar ett företags eller en före- tagares nettointäkt av rörelsen. I en ännu mer begränsad betydelse an- vändes uttrycket företagsbeskattning för att beteckna den inkomstbeskatt- ning, som åvilar aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Begagnat i sin förstnämnda —— och vidaste —- bemärkelse omfattar den nuvarande företagsbeskattningen ett flertal olika skatteformer såsom den nuvarande på nettovinstprincipen grundade direkta beskattningen av före- tagsiukomst, vidare sådana skatter och avgifter som uttas av företagen i förhållande till exempelvis deras konsumtion eller försäljning av varor och deras ianspråktagande av arbetskraft. Inom företagsbeskattningen i denna vidsträckta bemärkelse rymmes alltså sådant som den allmänna varuskat- ten och de 5. k. punktskatterna samt jämväl sådana pålagor som arbetsgi- varavgifterna.

I det följande avses — där inte annat anges _ med företagsbeskattning alla offentliga pålagor, där företagen är skattesubj ekt.

Beroende på företagsbeskattningens utformning kommer denna beskatt— ning via bl. a. pris- och lönebildningen att drabba de fysiska personerna på olika sätt. Man kan härvidlag mycket schablonmässigt indela de fysiska personerna i olika grupper. En grupp utgöres av dem som utövar företag- samhet i någon form (företagens ägare). En annan grupp är de anställda. En tredje grupp, som i sig innefattar de båda förstnämnda, utgöres av kon- sumenterna av tillhandahållna varor och tjänster.

Den skattebelastning som åvilar företagen riktar sig självfallet i yttre måtto mot företagen såsom sådana och därigenom mot deras ägare. Via främst prisbildningen kan dock dessa i större eller mindre grad övervältra sin skattebelastning på konsumenterna av de tillhandahållna varorna el- ler tjänsterna.

Utformningen av företagsbeskattningen kan även ses ur den samhälls— ekonomiska tillväxtens perspektiv. Härmed åsyftas den inverkan denna he- skatlning kan ha från produktions- och produktivitetssynpunkt och de möj— ligheter, som kan föreligga att medelst beskattningen påverka produktions- inriktningen och produktionsutvecklingen. Den fråga, som företagsskatte— utredningen följaktligen ställs inför, är om man med denna beskattning bör söka nå en påverkan och vilken påverkan som med alternativa skattesystem i själva verket nås. Huvuduppgiften har varit att analysera de för- och nack- delar som kan vara förbundna med olika alternativa utformningar av denna beskattning. Särskilt har därvid beaktats de problem, som hänger samman med möjligheterna till skatteövervältring, inverkan på prisutveckling, kon- kurrensförhållanden olika företag och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt tänkbara strukturförändringar inom näringslivet.

D-e antydda problemen har varit föremål för omfattande diskussioner inom en grupp av ledamöter och experter ur företagsskattcutredningen. Denna

utredning, på vilken ankommer att ta ställning till frågan om en övergång, helt eller i dominerande grad, från nettovinst- till bruttobeskattning, har funnit avgörande skäl tala häremot. En närmare redovisning av synpunk— terna härutinnan kommer framdeles att lämnas i det betänkande, som an- kommer på företagsskatteutredningen att avge. En översiktlig redogörelse för grunderna för det bedömande, som föranlett företagsskatteutredningen att ställa sig avvisande till tanken på en sådan övergång, skall dock i det följande ges.

Innan så sker må ånyo understrykas, att förslag av den innebörd, som i detta betänkande framförs, enligt företagsskatteutredningens mening förut- sätter en avvisande inställning till en övergång till renodlad bruttobeskatt- ning av företagen. En sådan beskattning innefattar enligt sin natur ett vä- sentligt mer omfattande inslag av indirekt beskattning, och därmed av kon— sumtionsbeskattning, än som innefattas i de i detta betänkande framförda förslagen. Om en bruttoskatt av företagen gavs en avsevärd tyngd är givetvis möjligt att skatten inte skulle kunna helt övervältras i produktpriser, mot de anställda eller mot annan utan till viss del stanna på företagen och deras ägare. En bruttoskatt av företagen skulle — vid det förhållandet att en om- sättningsskatt av nuvarande typ eller en mervärdeskatt sådan den i detta betänkande förordas av många skäl inte skulle kunna parallellt praktiseras liksom inte heller en punktbeskattning av nuvarande omfattning och möjli- gen inte heller en via arbetsgivarna uttagen socialförsäkringsavgift för de anställdas del — självfallet behöva ges en synnerligen omfattande tyngd. Det skulle likväl, då en skatt av detta slag enligt sin natur framträder som en typisk omkostnad för företagen, icke med någon högre grad av sannolikhet kunna antagas, att den skulle ens i den omfattning, som kan förmodas gälla den nuvarande nettovinstbeskattningen, stanna på företagen och ytterst drabba dess ägare. Detta har utgjort ett, men ingalunda det enda, av de skäl som föranlett företagsskatteutredningen att ställa sig avvisande till tanken att ersätta företagens nettovinstskatt med en s. k. bruttoskatt.

I det följande belyses något mer ingående problematiken kring nettovinst— och bruttobeskattningen och motiven för företagsskatteutredningens ställ- ningstagande i frågan.

För bedömningen av tänkbara alternativ till nuvarande nettovinstbeskatt— ning av företagen blir det uppenbarligen av stor betydelse vilka krav som i olika hänseenden kommer att ställas på verkningsförmågan av ifråga- varande skatter. En central fråga härvid är om det kan anses. tillräckligt, att de alternativa skatteformerna tillför statskassan lika stora belopp som nuvarande vinstbeskattning eller om det därutöver krävs att summan av företagsvinster, efter skatt av företagsbeståndet i dess helhet, skall förbli opåverkad av den ifrågasatta skatteomläggningen. Om det sistnämnda kra-

vet inte behöver vidhållas föreligger en väsentligt större rörelsefrihet vid utformningen av företagsbeskattningen än vad som eljest vore fallet.

Följande överväganden har emellertid utgått från den arbetsförutsätt- ningen, att en omläggning av företagsbeskattningen inte bör mera väsent- ligt inverka på den börda som beskattningen realt sett utövar på företagen, dvs. omläggningen bör inte som sådan ha någon systematisk inverkan på utvecklingen av summan av företagsvinster efter skatt.

Den kombination av skatteformer med betalningsskyldighet åvilande fö— retagen, på vilken skatteberedningen slutligt kommit att inrikta sitt utred— ningsarbete, innefattar bl. a. en omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt samt en utbyggnad av de socialförsäkringsavgifter som arbetsgivaren har att erlägga. Starka skäl kan anföras för att dessa arbets- givaravgifter på lång sikt fullständigt eller nästan fullständigt övervältras på löntagarna. Under övergångsperioden och åren närmast därefter kan arbetsgivaravgifterna däremot till större eller mindre del komma att stanna på företagen eller vissa av dessa. Å andra sidan innebär den föreslagna omläggningen inom den indirekta beskattningen till mervärdeskatt, att fö- retagen befrias från energiskatt samt allmän varuskatt på investerings- och förbrukningsvaror. Effekterna härav, såväl omedelbart som på längre sikt, blir beroende av i vilken grad företagen inom skilda verksamhets- områden i nuläget kunnat övervältra dessa skatter. Uppenbart är emeller- tid att anpassningen till inträdandet av avdragsrätt inom mervärdeskattens ram för företagens utgifter för energi samt investerings- och förbruknings- varor icke kommer att inträda momentant utan kräver viss tid. Med den föreslagna utformningen av skattesystemet skulle mervärdeskatten och _— i varje fall efter någon tid — socialförsäkringsavgifterna kunna vän- tas bli helt övervältrade på konsumenterna respektive de anställda. Här- utöver kan tilläggas, att nettovinstbeskattningen representerar en mera trög- övervältringsbar börda på företagen.

Gente-mot en sådan utformning av skattesystemet skulle det i och för sig vara tänkbart att uppställa alternativ där företagsbeskattningen mera ge- nomgående erhöll karaktären av en bruttobeskattning. Visserligen gäller om tänkbara bruttoskatter att dessa liksom de flesta indirekta skatter i huvudsak endast torde innebära en övergående belastning på företagen även om de är utformade i avsikt att medföra vissa verkningar för företagen. Dylika skatter torde nämligen med tiden degenerera från att vara skatter på företagsinkomst till att bli konsumtionsskatter eller skatter som över- vältras på anlitade produktionsfaktorer. Degenerationsprocessen kan emel- lertid beträffande vissa skatteformer tänkas vara av en i så hög grad successiv och tidskrävande karaktär att man för en avsevärd tidrymd kan ha att räkna med en påtaglig om än avtagande belastning på företagen. Eftersom tänkbara bruttoskatter i regel torde i högre grad komma att över- vältras än en nettovinstskatt blir slutsatsen att de uttagna skattebeloppen

—— om det reala skattetrycket på företagen skall bibehållas — måste bli vä— sentligt högre än vid nuvarande nettovinstbeskattning. De tilltänkta brutto— skatterna skulle följaktligen även komma att ersätta andra statsinkomster vid sidan av nettovinstskatten. Den praktiska innebörden härav skulle bli att ifrågakommande bruttoskatter fick träda istället för inte blott netto- vinstskatten utan även mervärdeskatten med dess karaktär av utpräglad konsumtionsbeskattning och kanske även för de på arbetsgivarna enligt beredningens förslag vilande avgifterna till socialförsäkringen.

Den form av bruttobeskattning, som i diskussionen företrädesvis fram- förts som tänkbart alternativ, har varit en bruttoomsättningsskatt av kaskad- typ, dvs. utan avdragsrätt för skatt på inköp av varor och driftsförnöden- heter. Så länge inte en fullständig övervältring har ägt rum kommer en sådan skatt genom att träffa företagen i deras egenskap av förbrukare att ha en tendens att i speciellt hög grad belasta sådana företag, som känne- tecknas av en hög råvaruförbrukning i förhållande till sin produktion el- ler omsättning, något som i vissa fall kunde tänkas bero på en förhållande- vis låg rationaliseringsgrad. I den mån det förhållit sig så, att det främst varit mindre rationella företag, som blivit belastade genom en sådan be- skattning — vilket såsom närmare skall påvisas i det följande inte genom- gående kan förmodas vara fallet — skulle emellertid denna belastning upp— höra vid den tidpunkt, då en fullständig övervältring kan anses ha ägt rum.

Väl så betydelsefull som den successiva nedslitning, vilken sannolikt kom- mer att äga rum av företagsbeskattningselementet i en bruttoskatt av kas- kadtyp, är den inverkan som denna skatteform i andra hänseenden kom- mer att utöva på förutsättningarna för den ekonomiska verksamheten inom olika grenar av samhällsekonomin och inom olika typer av företag. En viss ojämnhet i återverkningarna på olika sektorer inom samhällsekonomin får antas följa redan därav att övervältringstakten sannolikt kommer att bli varierande; övervältringen kan förmodas försiggå snabbare inom sådana näringsgrenar som är skyddade från internationell konkurrens än inom exportnäringar och andra näringar utsatta för internationell konkurrens. Det finns följaktligen anledning anta, att en bruttoskatt av angivet slag främst skulle komma att kvarligga på företag inom exportnäringarna och detta gäller givetvis oavsett om en övergång till en sådan beskattning för exportföretagen skulle medföra ett skatteuttag i förhållande till omsätt- ningen, som vore något högre eller något lägre än vid nuvarande nettobe- skattningssystem.

Vid speciella överkonjunkturer på de internationella exportmarkna- derna kan det vara ändamålsenligt med en sådan utformning av en före- tagsskatt att den blir särskilt kännbar för exportnäringarna. I nuvarande läge är en annan bedömning i övervägande grad aktuell. En anordning spe- ciellt riktad mot exporten ter sig emellertid överhuvud ej som ett rationellt inslag i ett permanent skattesystem. Det framstår som en av de väsentliga

fördelarna med en indirekt beskattning i mervärdeskattens form att ett sådant system skulle göra det möjligt att på ett från teknisk synpunkt till— förlitligt och vid internationell bedömning ej kontroversiellt sätt genomföra en avlyftning av den indirekta skattebördan på exporten. Vid en brutto- omsättningsskatt skulle en sådan avlyftning endast kunna baseras på scha- blonmässiga beräkningar. Det kan vidare ifrågasättas om vårt land vid för— handlingar med andra länder kan erhålla rätt att vid export avlyfta belast- ningen av en bruttoskatt om denna införes som ersättning för en nettovinst— skatt. Skulle emellertid en dylik avlyftning kunna genomföras helt eller till väsentliga delar, innebure detta en synnerligen påtaglig begränsning av före- tagsbeskattningselementet i bruttobeskattningen. Det må tilläggas, att för den händelse det vid en framtida överdriven exportkonjunktur skulle upp- komma önskemål om att införa en för exportnäringarna kännbar indirekt beskattning, det skulle finnas möjligheter att uppnå detta syfte genom att temporärt. helt eller delvis fråntaga exportörerna rätten att avlyfta ingående mervärdeskatt.

En mera genomgående ojämnhet med avseende på återverkningarna av en bruttobeskattning av kaskadtyp kommer till uttryck däri att den be— lastning, som en sådan skatt kommer att utöva på olika slag av ekonomisk verksamhet, kommer att stå i omvänt förhållande till graden av vertikal integration. En bruttoomsättningsskatt blir nämligen tyngande inte blott för sådana företag som kan anses som mindre rationella såtillvida som de kännetecknas av en hög råvaruförbrukning i förhållande till sin spe- ciella produktionsinsats och organisationsform; skatten kommer med spe- ciell skärpa att rikta sig även mot företag och näringsgrenar där produk— tionsinsatsen av andra skäl är jämförelsevis begränsad i förhållande till värdet av gj orda inköp i tidigare produktionsled, dvs. mot sådana företag och sektorer som kännetecknas av en förhållandevis låg grad av vertikal in— tegration. Som följd härav kommer en bruttoomsättningsskatt att belasta olika former av konsumtion med en viss ojämnhet, då graden av vertikal integration är varierande vid framställning och distribution av olika nyt- tigheter. Mera betydelsefullt synes vara att en bruttoomsättningsskatt kom— mer att inverka på konkurrensförhållandet mellan företag av olika integra- tionsgrad inom samma verksamhetsområde. Skatten förbättrar konkur— rensläget för företag med långt driven vertikal integration och blir härige— nom en kraft som systematiskt och oberoende av andra hänsyn främjar en utveckling i denna riktning.

Om en sådan utveckling genomgående kunde bedömas såsom fördelak— tig från samhällsekonomisk synpunkt skulle en sådan urskillningslös sti— mulans för integration i vertikal riktning kunna vara motiverad. Det finns emellertid ingenting som talar för att en starkare vertikal integration skulle medföra fördelar inom varje del av näringslivet; i många fall måste en oförändrad grad av vertikal integration vara att föredra och erfarenheten

har också visat att en medveten sänkning av den vertikala integrations- graden — exempelvis genom utläggande av underleveranser till fristående företag — i åtskilliga fall kan vara en'rationell åtgärd. Erfarenheterna från länder som tillämpar bruttoomsättningsskatter synes ge vid handen att underleveranser till fristående företag där är mindre vanliga och att skatte- bördan för en särskild näringsgren med låg »förädlingsinsats» i förhållande till omsättningen, nämligen partihandeln, framstått som så uppenbart över— dimensionerad vid enhetlig skatteprocent att särbestämmelser för denna nä- ringsgren har måst införas. Att mervärdeskatten till skillnad från en brutto— omsättningsskatt står neutral med avseende på utvecklingen ifråga om ver- tikal integration har under sådana omständigheter uppfattats som en för- del med den förstnämnda beskattningsformen.

En av de viktigaste angreppspunkterna i kritiken mot nettovinstbeskatt- ningen har varit att denna skatteform skulle vara ägnad att påtagligt för- svåra utvecklingen av de mest vinstgivande och som man kan förmoda mest rationella företagen, medan skattens återhållande inverkan på utveck— lingsmöjligheterna för de företag, som lämnar ingen eller ringa vinst, av naturliga skäl är förhållandevis begränsad. Om man nu varit beredd att avveckla nuvarande nettovinstbeskattning utan vidare åtgärder eller att ersätta denna skatt med någon form av beskattning som det vore lätt för företagen att övervältra så förefaller det rimligt antaga, att de mest vinst— givande företagen härigenom i sin fortsatta utveckling skulle — jämfört med nuvarande förhållanden — erhålla ett ytterligare försteg gentemot de övriga företagen. Om däremot alternativet till nuvarande nettovinstbeskatt- ning utgöres av någon skatteform som innebär en oförändrat effektiv skat- tebörda för företagsbeståndet i dess helhet, synes det inte kunna göras gäl- lande att den selektiva effekt, som nettovinstbeskattningen utövar på fö- retagen, skulle bidra till att försämra utvecklingstakten inom näringsli— vet. Vissa verkställda beräkningar av företagsskatteutredningen tyder näm- ligen på att belastningen med nettovinstskatt av olika skäl är lägre för exp-.in- siva företag än för stagnerande sådana.

Skatteberedningen, som har utgått från att företagsbeskattningen och dess närmare utformning skall bli föremål för fortsatt utredning inom fö- retagsskatteutredningen, har mot bakgrunden av de synpunkter som ovan anförts inte funnit det erforderligt att vid utformningen av de skatteför— slag som närmast är aktuella räkna med någon avveckling av företagsbe- skattningen i dess nuvarande form med härav följande krav på alternativa skattekällor. Beredningen har inte heller funnit att det med hänsyn till före— tagsskattefrågans nuvarande läge skulle innebära några allvarliga olägen- heter att nu framlägga förslag beträffande mervärdeskatt samt utökade socialförsäkringsavgifter.

KAPITEL 9

Den generella indirekta beskattningens utformning

Företagsskatteutredningen har ovan sammanfattat sina synpunkter på den s. k. bruttobeskattningen. Därvid har bl. a. den frågan ställts, om en före- tagsbeskattning av nettovinsttyp helt eller delvis borde ersättas av någon bruttoskatt. I det följande behandlar beredningen utformningen av den in- direkta beskattningen såsom komplement till främst beskattningen av fy- siska personers inkomster.

Beredningen har, såsom framgår av vad tidigare anförts, företagit en av- vägning av den samlade skattebördan mellan direkta och indirekta skatter saint socialförsäkringsavgifter. Beredningen har därvid stannat för att för- orda en förskjutning i riktning bl. a. mot en ökad indirekt skatt. Beredningen har vidare funnit övervägande skäl tala för ett slopande av flertalet punkt- skatter, vilket blir möjligt endast om staten kan beredas motsvarande intäk- ter genom den allmänna indirekta skatten. Som ett resultat av dessa över- väganden har framkommit, att av det samlade skatte— och avgiftsuttaget ca 8300 miljoner kr. år 1970 skall uttagas genom generell indirekt be- skattning. För beredningen har det framstått som oomtvistligt, att ett dylikt skatteuttag endast är möjligt genom en indirekt skatt med ett betydande skatteunderlag. Utredningsarbetet har därför inriktats på att klarlägga vilken form av generell indirekt skatt, som med hög avkastningsförmåga förenar ctt tillgodoseende av samhällsekonomiska och andra krav beträffande skat— tens verkningar, givetvis i belysning av hur det samlade skatte— och avgifts- systemet i sistnämnda hänseende verkar. Vid sidan av den inkomst- eller standardutjämning, som ernås medelst de socialpolitiska transfereringarna, kan konstateras att en inkomstomfördelande effekt uppnås inom ramen för skattesystemet genom den progressiva inkomstskatten. Den indirekta be- skattningens natur och möjliga utformning kan däremot icke tillgodose ett dylikt syfte på ett kvalificerat sätt. Beredningen har därför, i enlighet med en allmänt vedertagen uppfattning, funnit att den generella indirekta skat- ten bör fördelas mellan de fysiska personerna i förhållande till deras kon- sumtion av varor och tjänster. Även effektivitetssynpunkter talar för en dylik likformig beskattning. Med hänsyn till avvägningen av den indirekta skattens höjd mot storleken av fysiska personers inkomstskatt _ i syfte att uppnå den önskvärda fördelningen av skattebördan mellan olika kategorier

medborgare — är det också av största betydelse, att den indirekta skattens belastning på konsumtionen skall kunna bedömas med en tillfredsställande grad av exakthet. Är så icke fallet, kan verkningarna av konsumtionsskat— ten och inkomstskatten icke rationellt bedömas. Jämte den allmänna ut- gångspunkten att den indirekta beskattningen skall ökas har beredningen sålunda bedömt såsom väsentligt, att konsumtionsskatten ges en sådan konstruktion att dess belastning för olika inkomstgrupper kan fixeras. Härigenom möjliggöres att de kompenserande åtgärder, som en högre in- direkt beskattning föranleder, kan avvägas på ett mer rättvisande sätt. Det nu uppställda kravet får omedelbara konsekvenser för den tekniska ut- formningen av skatten. Att även rättsliga och uppbördstekniska synpunk- ter måste beaktas, så att tolkningsproblemen reduceras och tillämpningen i följd därav kan bygga på enkla rutiner, är vidare uppenbart.

Förarbetena till den allmänna varuskatten visar klart, att valet av gene- rell indirekt skatt måste stå mellan ett starkt begränsat antal alternativ. Bland dessa utmönstrades alternativen med generella ettledsskatter i pro- ducent- eller partihandelsledet, och beredningen har bedömt de då fram— förda invändningarna mot dessa skatteformer så avgörande, att anledning saknas att här ånyo utveckla desamma. I det följande kommer dock några av de väsentligaste att redovisas.

Den alltmer fördjupade diskussionen om den indirekta skattens verk- ningar för konsumtion, företagsstruktur samt inhemsk och internationell arbetsfördelning har aktualiserat mervärdeskatten såsom en lämplig form för generell indirekt beskattning. Med denna beteckning förstås en i för- hållande till priset på varor och tjänster likformig beskattning med en för— delad uppbörd i flera led. Genom ett avräkningsförfarande elimineras ku- mulativa effekter och varje led i distributionen och produktionen har att erlägga den skatt som belöper på värdeökningen i respektive led. Mervärde- skatten skiljer sig sålunda från en ren konsumtionsskatt, konsekvent uttagen i det sista ledet, allenasti uppbördstekniskt hänseende.

Beredningen redovisar i det följande sina grundläggande överväganden beträffande utformningen av den indirekta beskattningen vid ett relativt högt skatteuttag samt den därpå baserade granskningen av främst den all- männa varuskatten och mervärdeskatten. I anslutning härtill vill bered- ningen framhålla, att det betydande uttag, som beredningen föreslår skola ske genom indirekt skatt, av uppbörds- och taxeringstekniska skäl bör äga rum genom fortlöpande redovisning och upphörd.

Det krav på hög avkastningsförmåga, som måste uppställas för den gene- rella indirekta skatten, kan teoretiskt tänkas uppfyllt av flera olika skatte- former täckande ett betydande skatteunderlag, dvs. i praktiken den helt

övervägande delen av konsumtionen av varor och tjänster. Skatterna kan vara ettleds- eller flerledsskatter med goda övervältringsmöjligheter. Med dessa i och för sig givna utgångspunkter tor-de endast ett fåtal skatter stå till buds. Beredningen har vid sina undersökningar särskilt uppehållit sig vid den nuvarande allmänna varuskatten samt mervärdeskatten och brutto- omsättningsskatten, av vilka de två sistnämnda är flerledsskatter. Den all- männa varuskatten är en ettledsskatt och kan närmast jämställas med en detaljhandelsskatt.

En ettledsskatt av denna typ innebär, att hela eller den helt övervägande delen av skattebetalningen vilar på det sista ledet i distributionskedjan un- der det att de två andra skatterna innebär en fördelad skatteuppbörd i två eller flera led.

För lagstiftaren är det av betydelse att med hög grad av sannolikhet kunna bedöma vilken högsta skattesats som är praktiskt möjlig att till- lämpa vid dessa skatteformer. Teoretikerna kan naturligen icke lämna nå- gon annan vägledning för bedömandet än att en flerledsskatt har större av- kastningsförmåga än en ettledsskatt. Det kan nämnas, att i Norge tillämpas en detaljhandelsskatt med en skattesats av 10 procent. I fråga om mervärde— skatten må erinras om att den franska, vilken omfattar produktionen och distributionen till och med partihandelsledet, för en väsentlig del av beskatt- ningsunderlaget utgår med 20 procent. Den i Västtyskland enligt för när- varande gällande bestämmelser utgående bruttoomsättningsskatten har — med vissa undantag — en skattesats av 4 procent och i diskussionerna om dess omläggning har man avvisat tanken på dess ersättande med en detalj- handelsskatt, vars skattesats skulle behöva uppgå till 10 å 11 procent för att ge ungefärligen samma resultat som den nuvarande bruttoomsättningsskat- ten.

I debatten om olika indirekta skatters avkastningsförmåga framhålles ofta, att detaljhandelsskatten har sin begränsning till följd av att den vä- sentligen vilar på ett distributionsled, som inrymmer ett avsevärt antal små enheter, varför skattesatsen måste anpassas med hänsyn till deras finan- siella förhållanden. Vid flerledsskatter såsom mervärdeskatten och brutto- omsättningsskatten kan skattebelastningen hållas lägre 'i varje led vid samma totala skatteuttag. Flerledsskatterna föranleder till skillnad från en ettledsskatt vid samma totala skatteuttag att vid varje redovisningstill- fälle det till inbetalning förfallna skattebeloppet tar i anspråk en mindre del av den skattskyldiges likvida medel. Beredningen finner det icke möjligt att uttala en bestämd mening om dessa indirekta skatters optimum men an- ser med stöd av bl. a. nedan utvecklade synpunkter på Skattekontrollen, att detaljhandelsskatten har en avkastningsförmåga som ligger väsentligt un- der de nu diskuterade flerledsskatternas. Om den allmänna varuskatten bibehölls i oförändrad form, skulle — vid den av beredningen förordade övergången till ökad indirekt beskattning — skattesatsen år'1970 behöva

sättas till 9 procent vid ett bibehållande av punktskatterna (inkl. energiskat- ten) och till ca 11 procent om dessa slopades. Enligt beredningens mening närmar sig — eller överstiger — dessa skattesatser den höjd, vid vilken ris- kerna för väsentliga skattebortfall måste bedömas som allvarliga.

Med de här behandlade indirekta skatternas avkastningsförmåga sam- manhänger intimt möjligheterna att övervältra desamma. Vad först angår den allmänna varuskatten övervältras nära nog fullständigt den del av skat— ten, som uttas vid direkt tillhandahållande av varor och tjänster till kon- sumenter i egentlig mening. Till den del skatten härrör från produktiva in- vesteringar och förbrukningsartiklar inom näringslivet, främst industrin, sker som tidigare framhållits också _ om än något på sikt — en över- vältring på konsumenterna. På samma sätt övervältras energiskatten till den del den utgår på näringslivets förbrukning av bränsle och elkraft. Dessa övervältringseffekter minskas av det förhållandet, att exportindu- strin har mindre möjligheter att övervältra skatterna på svenska konsu- menter samt vidare av att importen kan föranleda sådan prissättning på de inom landet producerade varorna att total övervältring ej kan ske. Den allmänna varuskatten och energiskatten innebär, även med beaktande av angivna modifikationer, en i förhållande till den nominella skattesatsen icke obetydlig merbeskattning av den egentliga konsumtionen, eftersom re- dan före varuskattens påförande vid försäljning till konsument i priset in- gått varuskatt och energiskatt. Storleken av detta inslag varierar för olika varor och tjänster.

En höjning av skattebelastningen på produktiva investeringar och för- brukningsartiklar skulle föranleda, att det kumulativa momentet i den in- direkta beskattningen väsentligt ökades. Denna effekt skulle förstärkas, om en motsvarande skärpning skedde i fråga om beskattningen av närings- livets bränsle- och energiförhrukning. Situationen skulle närma sig den som inträder vid en bruttoomsättningsskatt med en lägre skattesats än den som skulle bli aktuell vid en erforderlig höjning av främst den allmänna varuskatten. Erfarenheterna från bruttoomsättningsskattens verkningar i Västtyskland är därför av intresse som en jämförelse. Inom det till väst- tyska ufinansdepartementet 'knutna vetenskapliga rådet har verkställts ut— redningar vilka visar att vid en viss tidpunkt den 4-procentig-a bruttoom- sättningsskatten för vissa undersökta varor belastar konsumentpriset med en genomsnittsprocent som svänger mellan 9 och 13 procent. I anslutning härtill vill beredningen framhålla, att den faktiska belastningen på varor och tjänster av en kumulativ indirekt skatt eller av en indirekt skatt med betydande kumulativa inslag ständigt förskjuts till följd av ändrade pro— duktions- och konsumtionsförhållan—den. Särskilt viktigt för bedömandet finner beredningen vara, att den totala belastningen ökar vid en stegring av investeringskvoten inom näringslivet. En från konsumenternas synpunkt önskvärd ytterligare mekanisering av distribution och produktion med åt-

följande ökad bränsle- och kraftförbrukning skärper skattetrycket. Dylika skatter utgår sålunda i realiteten efter en högre skattesats än den i skatte- författningen angivna och skillnaden tenderar att öka. Vid sammanväg- ningen av skatten på fysiska personers inkomster kan man icke utgå ifrån en på något längre sikt given belastning på de fysiska personernas kon- sumtion vid tillämpning av den allmänna varuskatten eller av en brutto- omsättningsskatt.

Även om det inte är möjligt att klarlägga en skatts övervältringsgrad un- der alla tänkbara varierande förutsättningar gäller dock att övervältringen kan underlättas genom tekniska åtgärder. I utländska utredningar som i detta hänseende genomförts har den slutsatsen dragits, att en mervärde- skatt kan konstrueras på sådant sätt att den i möjlig mån generellt över- vältras på konsumtionen. En sådan total övervältring medför att skatten drabbar varor och tjänster likformigt i relation till priserna samt vidare att skatten icke inom näringslivet föranleder konkurrenssnedvridning eller strukturella förskjutningar. Nu antydda fasta samband i ett mervärde- skattesystem mellan en så långt möjligt bestämbar och likformig belastning på konsumtionen, å ena, samt konkurrensneutralitet, å andra sidan, lämnar en betydelsefull ledning för valet av indirekt skatt.

Nuvarande system av allmän varuskatt, energiskatt och punktskatter på skilda varuslag har som redan framhållits den effekten, att beskattade va- ror och tjänster icke belastas lika. Den samlade verkan i detta hänseende kan således konstateras vara en viss snedvridning av konsumtionsvalet utan att denna för konsumenten alltid framstår såsom synlig eller möjlig att be— döma. Vid en väsentligt högre skattesats för den allmänna varuskatten skulle nämnda effekt på konsumtionsvalet öka.

Den ursprungliga grunden för nu utgående punktskatter är värderingar av vissa varor såsom lyxbetonade. Att sådana värderingar numera strider emot den allmänna meningen är uppenbart, vilket omvittnas av såväl 1952 års kommittés för indirekta skatter enhälliga rekommendation om deras avskaffande som remissyttrandena över kommitténs betänkande. 1963 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande nr 16 ger även ett otvetydigt uttryck för att konsumtionsbeskattningen bör vara likformig. Beredningen har såsom också i kap. 7 angivits kommit till det resultatet att punktskatterna till den del de motiveras av ovan återgivna värderingar bör upphävas under förutsättning att den valda generella indirekta skatten kan kompensera statens inkomstbortfall. Vid denna bedömning har bered- ningen också beaktat de tillämpningssvårigheter och tekniska brister, som vidlåder dessa punktskatter och som icke kan undvikas genom omlägg— ningar.

Det har mot bakgrunden av vad ovan och nu senast anförts bedömts som väsentligt att utgå från att 'konsumtion—sbeskattningen i den omfattning den

av beredningen omprövas skall göras så konsumtionsneutral som möjligt, varvid med konsumtionsneutralitet förstås icke blott att omedelbart kon- kurrerande varor och tjänster belastas lika utan att samtliga konsumtions- varor och tjänster belastas lika i förhållande till priset. Denna skattens ka- raktär bör vara opåverkad av den vid en viss tidpunkt gällande skattesatsen.

Av denna målsättning, att den generella konsumtionsbeskattningen skall vara i möjligaste mån likformig, följer att åtskilliga indirekta skatteformer kan avföras ur diskussionen. Man kan nämligen konstatera att vid ett högt skatteuttag varken kaskadskatter, råvaruskatter, producent- och grossist— skatter eller ett system av punktskatter kan föranleda en likformig konsum- tionsbeskattning knappast ens i den meningen att priserna på omedelbart konkurrerande varor belastas lika. Denna uppfattning stöds i hög grad av erfarenheterna från tillämpningen av dylika skatter i skilda länder. Under förarbetena till den allmänna varuskatten avvisades också de uppräknade skatteformerna.

I anknytning till det anförda bör i klarhetens intresse framhållas att en grossistskatt inte kan erbjuda samma möjligheter som en butiksvaru- skatt i detaljistledet att uppnå den avsedda konsumtionsneutraliteten. Grossistskatten är behäftad med en speciell teknisk problematik, som sam- manhänger med att beskattningsvärdet icke alltid kan anknytas till fak- turerat pris. Den försäljning som sker direkt från producent till detaljhan- del eller till förbrukare skall även drabbas av grossistskatten men man måste låta beskattningsvärdet släppa anknytningen till det fakturerade priset för att icke en allvarlig snedvridning skall uppstå i konkurrensen mellangrossister och producenter. En teknik med en eller ett begränsat antal schabloner för att bestämma ifrågavarande beskattningsvärde måste därför alltid tillgripas. Dessa schabloner måste enligt sakens natur slå mer eller mindre fel. Detta fel kommer att markeras ytterligare vid en högre skattesats. Även i fråga om detaljister, som utför grossistfunktioner, inställer sig tekniska svårigheter, om man icke godtar att nämnda detaljister ges skatteförmåner på övriga detaljisters bekostnad.

Vad slutligen angår bruttoomsättningsskatten konstituerar även denna en olika belastning på varor och tjänster. Härtill kommer såsom ovan ut- retts att den olikformiga belastningen av en bruttoomsättningsskatt eller av en annan indirekt skatt med starka kumulativa inslag ständigt förskj utes i skärpande riktning.

Bland kända skatteformer erbjuder endast detaljhandelsskatten och mer- värdeskatten möjligheter att åstadkomma den eftersträvade likformigheten. Vad särskilt angår en detaljhandelsskatt som karakteriseras av att varan beskattas endast en gång och att skatten uttages i detaljistledet har erfa- renheten lårt, att en sådan skatt av tekniska skäl icke lämpligen kan be- gränsas till »butikshandelsvaror», dvs. varor som förvärvas för konsum- tion i egentlig mening. De nämnda tekniska skälen är framförallt att de-

taljhandelns omsättning icke blir skattepliktig i sin helhet, vilket väsent- ligen försvårar tillämpningen både för detaljisterna och skatteadmini—stra- tionen, samt vidare det förhållandet att åtskilliga varor är såväl konsum- tionsvaror i egentlig mening som varor vilka kan utnyttjas i en produktiv verksamhet. Vår omsättningsskatt under det senaste världskriget hade vå- sentligen den antydda konstruktionen, vilken föranledde betydande olägen— heter i tillämpningen. Under förarbetena till den allmänna varuskatten före- låg allmän enighet om att icke konstruera skatten såsom den gamla om- sättningsskatten. Det bedömdes som nödvändigt att detaljhandelns omsätt— ning såvitt möjligt skulle vara skattepliktig i sin helhet.

För att fullständiga framställningen av de tekniska problem, vilka inryms i en konsumtionsneutral detaljistskatt, skall med några ord beröras de pro- blem som inställer sig därest man väljer tekniken att låta detaljistskatten omfatta alla varor men justerar systemet genom att eliminera den kumula- tiva effekten av skatten på inköp avsedda för distributionen och produk- tionen. Lösningen skulle därvid vara att förena detaljistskatten med regler om restitution av den skatt som indirekt belastar näringslivet. Detta tek- niska problem är givetvis mindre vid en detaljhandelsskatt än en kaskad- skatt som belastar varje omsättning av varan. Å andra sidan belyser de in- ternationella erfarenheterna av restitutionstekniken vid en kaskadskatt de tekniska problemen. Svårigheten att ange vilken skatt som skall restitueras kan man nämligen endast komma till rätta med genom en detaljerad upp- giftsskyldighet från näringslivet och en efterföljande prövning av fram- ställda restitutionsanspråk. En dylik utformning av detaljhandelsskatten förutsätter således såväl en kontroll av detaljhandelns omsättning som av de individuella framställningar om restitution som näringslivet skulle pre- sentera. Situationen skulle därvid bli den att skattemyndigheterna skulle vara tvungna att granska såväl skattskyldiga som icke skattskyldiga nä- ringsidkare och antalet skattskyldiga jämte restitutionsberättigade skulle bli lika stort som antalet skattskyldiga vid en mervärdeskatt uttagen i samt— liga led. Vid en jämförelse mellan den allmänna varuskatten och mervärde- skatten är angivna förhållande av betydelse. Därvid bör även beaktas att det i mervärdeskatten ingående avräkningsförfarandet måste verka väsent- ligt snabbare i tiden än ett till den allmänna varuskatten knutet restitutions- förfarande, även om detta liksom vid mervärdeskatten baseras på den skatt- skyldiges löpande bokföring av vid inköp påförd skatt.

Mot bakgrunden av det nu anförda har beredningen funnit att vid ett högt skatteuttag endast mervärdeskatten erbjuder en teknisk lösning, som så långt möjligt garanterar en i förhållande till priset likformig och efter den nominella skattesatsen utgående beskattning av varor och tjänster.

Förut har påpekats att kumulativa indirekta skatter påverkar närings- livets struktur och konkurrensförhållanden. Dett—a konstaterande får då av-

seende jämväl å den allmänna varuskatten och energiskatten. Verkningar av detta slag har bedömts som icke önskvärda och en ökad konkurrensneutra- litet i den indirekta beskattningen har eftersträvats. Denna neutralitet eller likformighet låter sig icke bestämma med generella formuleringar i rela- tion till ett tänkt skattefritt samhälle. I stället måste man bedöma verk- ningarna för internationell handel, distributions- och produktionsteknik, företagsform och företagsstruktur. Beskattningen bör i angivna hänseenden om möjligt inte ha snedvridande verkningar. Vad särskilt gäller den inter- nationella handeln medför nuvarande skatter, att importerade varor, efter- som någon kompletterande utjämningsskatt motsvarande den på grund av det kumulativa inslaget i nuvarande skatter ökade skattebelastningen på de inom landet producerade varorna icke uttages vid gränsen, får ett förmåns- läge i konkurrenshänseende gentemot de inom landet producerade. Även för den svenska exporten uppstår en allvarlig försämring av konkurrensläget i det att restitution vid export icke medges för den indirekta skattebelast- ningen.

Dessa faktiska förhållanden har föranlett kritik av vårt nuvarande system och önskemål har framförts om en sådan utformning av den indirekta beskattningen att den skall utmärkas av konkurrensneutralitet för de svenska företag som på hemmamarknaden konkurrerar inbördes samt med utländska varor. Till detta kommer givetvis kravet att den svenska exporten genom den indirekta beskattningens utformning inte skall komma i ett sämre konkurrensläge på den internationella marknaden än företag i andra betydelsefulla industriländer.

Möjligheterna att medelst åtgärder utanför skattelagstiftningens ram lägga till rätta sådana snedvridningar i konkurrensförhållandena gentemot utländska varor är starkt begränsade. En möjlighet skulle kunna vara att genomföra växelkursförändringar för att utjämna skillnaden i skattebe- lastningen. Denna utväg har emellertid avvisats i den internationella dis- kussionen och de praktiska möjligheterna att tid efter annan justera kur- serna för dylikt ändamål torde vara begränsade till följd av våra internatio- nella bindningar. Ett annat alternativ vore att genomföra tullhöjningar i kombination med exportsubventioner. Sådana åtgärder skulle emellertid strida mot bl. a. GATT och EFTA-avtalet.

I länder som tillämpar bruttoomsättningsskatter eller indirekta skatter med starka kumulativa inslag har man därför tvingats att tillämpa ett system av schablonmässigt beräknade skatterestitutioner och utjämnings- skatter för att jämställa det egna näringslivet med utländska konkurrenter. Ett sådant system av schabloner bär alltid inom sig fröet till tvister såväl inom landet som i förhållande till utlandet. Betecknande är också att de ansträngningar som gjorts inom EEC för att lösa detta problem i avseende å den internationella handeln resulterat i att kommissionen enligt Rom— fördraget skall övervaka restitutionsschablonernas konstruktion samt vidare

att kommissionen i en proposition till ministerrådet med hänsyn till de prak- tiska svårigheterna föreslagit att denna teknik så småningom skall förbjudas inom den gemensamma marknaden.

I det föregående har klarlagts det intima sambandet mellan en indirekt skatts likformighet vid belastning av konsumtionen och dess neutralitet i avseende å konkurrensförhållandena. För att uppfylla dessa krav skulle med den allmänna varuskatten behöva förenas ett restitutionsförfarande; denna möjlighet har ovan närmare diskuterats, varför här ej upprepas de olägenheter som därmed skulle vara förenade.

Enligt beredningens uppfattning bortfaller dessa problem inom en mer— värdeskatt.

Nedan skall något behandlas vissa med mervärdeskatten sammanhängan- de konkreta spörsmål i syfte att klarlägga dess verkningar.

Mervärdeskatten karakteriseras av den mellan företagen fördelade skatte- uppbörden, vars två väsentliga element är erläggande av skatten på gjorda inköp (den ingående skatten) samt inbetalning av differensen mellan skat— ten på omsättningen och den ingående skatten. Såsom under kap. 28 klar- lägges föreligger tekniska möjligheter att åstadkomma en snabb avlyftning av den ingående skatten, men en viss begränsad tid måste alltid få förflyta mellan erläggandet av den ingående skatten och dess avlyftning. Följden härav är en viss påverkan på likviditeten samt någon ränteeffekt. I en fort- löpande verksamhet utan extrema variationer i inköp och försäljning torde räntehelastning och räntevinst merendels utjämnas. Även om systemet förenas med snabb avlyftning av överskjutande ingående skatt kan vid t. ex. starka säsongvariationer någon räntehelastning kvarstå som icke låter sig helt eliminera. Med en rätt till restitution av överskjutande skatt begränsas dock räntebelastningen väsentligt. För det helt övervägande antalet skatt- skyldiga torde en räntevinst normalt inträda, vilket följer av att erläggan- det av skatten till staten vid tillämpning av kontantprincipen tidsmässigt inträffar efter det den skattskyldige själv uppburit skatt av köparna. Företag med högt »mervärde», såsom inom t.ex. hantverk och service- näringar, gör sålunda en räntevinst eftersom den skatt som skall inbetalas förskotteras av köparna, och skatten får därmed en likviditetsförbättrande effekt. Detta förhållande gör att mervärdeskatten icke kan påstås vara en belastning för arbetskraftskrävande i jämförelse med kapitalkrävande verk- samhet.

Den allmänna varuskatten utmårkes bl. a. av att den uttas på priset vid försäljning till konsument; skatten utgår m. a. o. på högsta möjliga beskatt- ningsvärde. Detta är en fördel, som jämväl utmärker mervärdeskatten därest densamma omfattar samtliga produktions- och distributionsled. Som tidigare anförts föranleder den allmänna varuskatten, att de skattskyldigas omsättning i sin helhet blir skattepliktig såvitt avser detaljhandelsledet. I

den mån'skatten uttas i andra led kommer den att omfatta endast en be- gränsad del av dessa företags omsättning, eftersom deras försäljning till återförsäljare är skattefri. Mervärdeskatten gör, att omsättningen i samtliga led blir i sin helhet skattebelagd, vilket underlättar kontrollen. Mervärde- skatten erbjuder i jämförelse med detaljhandelsskatten ytterligare kontroll- möjligheter genom att alla transaktioner blir skattebelagda och att skatten måste redovisas öppet i alla led utom detaljistledet. De fördelar, som är för- enade med den allmänna varuskatten, utmärker sålunda även mervärde- skatten.

Nedan skall några tekniska problem inom den allmänna varuskatten redovisas och en jämförelse göras med mervärdeskatten.

Den allmänna varuskatten utgår från att sälj aren skall bedöma huruvida köparen är återförsäljare eller producent som har rätt att inköpa vissa va- ror skattefritt. Ansvaret ligger härvid helt på säljaren. Detta är redan nu ett problem och vid en högre skattesats ett alltmer skärpt sådant. Det framstår som otillfredsställande att säljaren skall vara ekonomiskt ansvarig för en sådan bedömning. Vid utformningen av en generell indirekt skatt är det därför en naturlig strävan att anknyta skattskyldigheten till objektiva förutsättningar och att de speciella gränsdragningsproblem, som icke kan u'ndgås, i tekniskt hänseende placeras inom den persons redovisning som har de faktiska möjligheterna att förete bevisning. Detta tekniska problem _— Vilket även är kvantitativt betydande och icke kan lösas inom den nuva- rande allmänna varuskatten _ skulle genom en mervärdeskatt bortfalla.

För att eliminera icke avsedda kumulativa verkningar har i förordningen om allmän varuskatt införts en regel av innebörd att skattefrihet föreligger för material som utnyttjas för produktions- och distributionsändamål. Er— farenheterna i Sverige liksom från andra länder visar, att det föreligger utomordentliga svårigheter att definiera materialbegreppet så att en lik- formig tillämpning blir möjlig. I praktiken är detta nära nog ogörligt och Riksskattenämndens i ämnet utfärdade anvisningar innebär inte heller någon fullständig kartläggning av materialbegreppets omfattning. Bedöm- ningen måste i väsentlig grad ske utifrån förhållandena i det enskilda fallet. En lösning som skulle medföra tillfredsställande likformighet borde baseras på en principiellt riktig företagsekonomisk bedömning, något som i prak- tiken dock inte kan ske.

Även om Riksskattenämndens anvisningar begränsat tolkningsproblemet föreligger dock så stora praktisk-a svårigheter med den nuvarande gräns- dragningen att en förändring av lagstiftningen, därest denna skulle bestå, framstår som nödvändig. Som ett exempel på arten och omfattningen av dessa svårigheter kan nämnas, att stora företag inom verkstadsindustrin arbetar med flera tusen artiklar, vars skatterättsliga karaktär i varuskatte— hänseende är tveksam. Härtill kommer att artiklarnas karaktär ständigt förändras till följd av omläggningar i produktionsinriktning och produk-

tionsteknik. Genom den metodik, som tillämpas inom mervärdeskatten, elimineras hela detta problem. Man kan ställa frågan, om det inom den all- männa varuskattens ram kan vidtas förändringar, som om icke fullständigt så i väsentlig mån begränsar angivna svårigheter. Så torde måhända inte vara möjligt, eftersom grän—sdragningsproblemet icke kan undgås utan en- dast förskjutas.

Ett annat tekniskt problem, som förtjänar uppmärksamhet, är beskatt- ningen av uttag av varor för produktiva ändamål. Om ett företag inköper en maskin för sin verksamhet träffas detta inköp av skatt enligt det för ma— skinen betingade vederlaget. Skulle emellertid företaget i egen regi tillverka maskinen, träffar skatten endast det för ändamålet ianspråktagna materia- let i form av skattepliktigt uttag från lager av råvaror och material, däremot inte arbetskostnaden. Detta förhållande, som har en motsvarighet på tjänste- beskattningens område i fråga om reparationer i egen regi eller genom an- litande av utomstående, har gett vissa snedvridande effekter redan vid nu- varande skattesats. Inom ett mervärdeskattesystem bortfaller i princip detta problem.

Den dubbelbeskattning, som utmärker den allmänna varuskatten i vissa förut nämnda hänseenden, uppträder jämväl vid uthyrningsverksamhet, vilket föranlett vissa olägenheter. Än starkare har sådana framträtt i fråga om den skattemässiga behandlingen av transporter, eftersom dessa endast är skattepliktiga därest de utförs av säljaren av varan. Skulle den allmänna varuskatten bibehållas kan det ifrågasättas om inte, för att snedvridningar skall undvikas, även transporterna måste indras under beskattningen, vilket emellertid samtidigt skulle öka inslaget av dubbelbeskattm'ng. Även detta tekniska problem försvinner i ett mervärdeskattesystem, om detta ges en konsekvent utformning.

I diskussionen om den allmänna varuskatten har den konjunkturpolitiska aspekten föga beaktats, vilket har sin förklaring däri att utgångspunkten hela tiden varit att den allmänna varuskatten skall vara en lågprocentig skatt. Även om man sålunda under förarbetena till den allmänna varuskat- ten ansåg sig ha mindre anledning att syssla med de konjunkturpolitiska problemen har icke minst de senaste årens erfarenheter föranlett kritik av att varuskatten på grund av tekniska skäl icke tillåter ett undantagande av investeringarna från varuskatt. Såsom ovan konstaterats är utgångspunkten för skatteberedningens utredning av den indirekta beskattningen, att den i framtiden skall vara relativt hög. Genom denna förskjutning av utgångs- punkten blir de konjunkturpolitiska synpunkterna väsentligt intressantare än tidigare.

Mervärdeskatten erbjuder härvidlag vissa möjligheter för en konjunktur- stabiliserande politik. Utmärkande för mervärdeskatten är att företagens bokföring alltjämt liksom vid nettovinstbeskattningen skall vara en netto-

redovisning med avseende å skatterna samt att mervärdeskatten skall redo— visas särskilt för den ingående och den utgående skatten. Skulle det av konjunkturpolitiska skäl i ett visst läge anses erforderligt att begränsa före- tagens likviditet eller att momentant belasta företagens investeringar med en särskild avgift skulle detta låta sig genomföra genom att avdragsrätten för ingående skatt uppskjutes eller på annat sätt begränsas. Sådana åtgärder är förenade med vissa komplikationer av teknisk natur, vilka närmare be- handlas i kap. 28. En tidsbegränsad avvikelse från mervärdeskattens prin- cipiella utformning i fråga om investeringarna får alltså en liknande effekt som en investeringsavgift.

Mervärdeskatten kan till följd av sin konstruktion även utnyttjas för att öka belastningen på konsumtionen utan att investeringarna påverkas. Detta torde såsom i kap. 28 närmare utvecklas kunna ske utan större tekniska komplikationer.

En skatteform måste givetvis bedömas mot bakgrunden av de institutio- nella förhållanden som utmärker det land där skatten skall verka. Erfaren- heter från utlandet och den argumentering, som där förs, har därför av beredningen prövats för svenskt vidkommande. I fråga om den indirekta beskattningen har den skattepolitiska diskussionen under senare tid varit livligast inom EEC. Eftersom medlemsstaterna i EEC också utgör mycket viktiga konkurrenter till Sverige är det på sin plats att kortfattat erinra om utvecklingen i dessa länder.

I Romfördraget har väsentligen till följd av att olikheter i den indirekta beskattningen medfört konkurrenssnedvridning uppställts krav på en har- monisering av den indirekta beskattningen inom EEC. — Det bör härvid observeras att avgifter till socialförsäkringar icke jämställes med indirekta skatter i detta hänseende. — Arbetet inom EEC har resulterat i ett förslag till ministerrådet om en allmän övergång till mervärdeskatt i de sex län- derna. Under en övergångsperiod skulle länderna i sina generella indirekta skatter utrensa varje kumulativt drag. Efter övergångsperioden skulle samt- liga länder ha infört en mervärdeskatt omfattande produktionen och parti- handelsledet. Detta förslag har allvarligt kritiserats av det gemensamma grossistförbundet inom EEC. Kritiken bygger på det ovan påpekade förhål- landet att en beskattning t.o.m. grossistledet medför snedvridningar, vilka man svårligen kan komma till rätta med. Denna kritik har besvarats av kom- missionens experter, som förklarat att en mervärdeskatt som konsekvent genomföres och således omfattar jämväl detaljhandeln undanröjer den be- rättigade kritiken. I förslaget till ministerrådet har också förutsatts att del— tagarländerna, om de så önskar, kan tillämpa mervärdeskatten i hela pro— duktionen och distributionen. Länderna har att välja mellan en sådan lös— ning eller att komplettera med en detaljhandelsskatt. Förslaget är f. n. före- mål för överarbetning i syfte bl. a. att åstadkomma en övergång till mer-

värdeskatt i ett steg. På marknader utanför EEC skulle sålunda medlems- staterna konkurrera med varor, som icke belastas med någon generell in- direkt skatt.

Inom EEC är det endast Frankrike som för närvarande tillämpar en mer- värdeskatt. Denna infördes år 1954 och ersatte en tidigare ur en brutto— omsättningsskatt framvuxen produktionsskatt. Den franska mervärdeskat- ten, taxe sur la valeur ajoutée (TVA), är emellertid av historiska och andra skäl begränsad till produktionen och grosshandeln i vidsträckt mening. Åt- skilliga försök har gjorts att göra skatten mera generell och låta den om- fatta även övriga generella indirekta skatter. I Frankrike tillämpas näm- ligen vid sidan av TVA en skatt på tjänsteprestationer och en kommunal detaljhandelsskatt samt ett stort antal punktskatter. Den kritik som i Frankrike riktas emot mervärdeskatten grundas framförallt på det kom- plicerade system som dessa olika skatter tillsammans utgör. Därtill 'kom- mer att mervärdeskatten har differentierats genom att skilda slag av varor belastas med skatt efter olika satser. Den franska regeringen har nyligen förklarat sig vilja reformera mervärdeskatten i syfte att göra den mera konsekvent och enhetlig.

Något beslut har som nämnts ännu icke fattats av EEC:s ministerråd i fråga om harmoniseringen av de indirekta skatterna men Västtyskland har ändock börjat planlägga en övergång till mervärdeskatt. Den nuvarande tyska kaskadskatten, som infördes år 1916, har kommit att präglas av en mängd specialbestämmelser och har trots detta och den nominellt låga skattesatsen vissa samhällsekonomiska och företagsstrukturella verkningar som starkt kritiserats. Den västtyska regeringen har är 1963 framlagt en proposition om införande av en mervärdeskatt. Propositionen, som nu god- känts vid första läsningen, har föregåtts av en hel serie vetenskapliga och andra utredningar och varit föremål för remissförfarande. I det remitterade förslaget ävensom i propositionen har mervärdeskatten utformats väsent- ligen såsom en konsumtionsskatt med en upphörd i hela produktionen och distributionen. De långtgående begränsningar, som utmärker den franska mervärdeskatten och vilka medför snedvridningar och administrativa be- svärligheter, har i förslaget således icke accepterats.

Slutligen må nämnas att England sedan senaste världskriget har ett system av punktskatter som uttages i grossistledet (purchase tax). Någon beskatt- ning sker i princip icke av investeringar och någon verkan på export och import har icke dessa skatter, ett förhållande som givit den skattepolitiska diskussionen en annan inriktning än på kontinenten. Under efterkrigstiden har en tendens förmärkts att göra beskattningen något mera likformig. En statlig kommitté har nyligen avlämnat ett betänkande »Report of the Com- mittee on Turnover Taxation», vari behandlas bl. a. frågan om ersättande av purchase tax med en bruttoomsättningsskatt eller en mervärdeskatt. Kom- mittén avstyrker en dylik omläggning.

En redogörelse för huvuddragen av den franska mervärdeskatten och den västtyska propositionen om mervärdeskatt samt en sammanfattning av vissa delar av det engelska kommittébetänkandet lämnas i den vid detta betänkan- de fogade bilaga 3.

I det föregående har beredningen sökt att ingående belysa verkningarna i skilda hänseenden av de generella indirekta skatter som kan vara aktuella i en diskussion om det framtida skattesystemet. Vid det betydande skatte— uttag genom indirekt skatt, som beredningen förordat, måste stor varsamhet iakttas vid valet av skatteform så att icke blott den valda skattens allmänna verkningar utan även dess verkningar på begränsade områden blir godtag- bara. Vid granskningen av olika alternativ har befunnits, att en brutto— omsättningsskatt icke är förenlig med de krav, som bör ställas på den gene- rella konsumtionsskatten. Vid en jämförelse mellan den allmänna varu- skatten och mervärdeskatten vid ett högt skatteuttag anser beredningen, att de med den allmänna varuskatten förenade olägenheterna skulle komma att bli alltför svårbemästrade och att dessa väsentligen undvikes i en skatt av mervärdeskattetyp. Även om genomgripande ändringar vidtages i varu— skatten skulle den bli underlägsen mervärdeskatten. Beredningen har så- lunda kommit till den uppfattningen att mervärdeskatten med hänsyn till den likformiga belastningen av konsumtionen samt dess verkningar för näringslivet äger bestämda företräden framför övriga skatteformer. Dess höga avkastningsförmåga möjliggör också ett slopande av punktskatterna i den omfattning, som tidigare angivits, samt ett ersättande av energiskatten med en beskattning av bränsle- och energiförbrukningen inom mervärde- skattens ram. Beredningen har mot bakgrunden av vad nu och ovan anförts utarbetat ett förslag till en så långt möjligt konsekvent utformad mervärde- skatt omfattande samtliga produktions- och distributionsled.

Såsom tidigare angivits följer av beredningens principiella ståndpunkts- tagande till skatte- och avgiftssystemets framtida utformning, att ca 8 300 miljoner kr. år 1970 skall uttas i generell indirekt skatt. Med det av bered- ningen föreslagna beskattningsområdet för mervärdeskatten blir skattesat— sen 13 procent på ett beskattningsvärde, vari skatten ej inräknas. Denna skattesats motsvarar en skattesats av 11,5 procent på ett beskattningsvärde, vari skatten inkluderas. I jämförelse med den nuvarande allmänna varuskat- ten, som uttas på ett beskattningsvärde inklusive skatt, innebär beredningens förslag sålunda en höjning av skattesatsen från 6 till 11,5 procent. Av denna höjning motsvarar ca 2 procentenheter det skattebortfall som uppkommer genom den förordade punktskatteavvecklingen. Det må även omnämnas att en eliminering av det kumulativa inslaget i den allmänn-a varuskatten skulle erfordra en höjning av skattesatsen för denna från 6 till 7,5 ä 8 procent.

I detta sammanhang må tilläggas, att en höjd generell varubeskattning av ovan antydd konstruktion skulle förrycka relationen i den nuvarande

skattebelastningen mellan varor i allmänhet och sådana som nu är föremål för punktbeskattning. Beredningen har särskilt uppmärksammat skatte- belastningen på motorbränsle. För att inte förrycka den nuvarande, av del- vis speciella skäl betingade särskilda belastningen på dessa drivmedel för- ordas vissa skatteändringar för dessa varors vidkommande. Beredningen återkommer härtill i kap. 30.

AVDELNING III

SOCIALFÖRSÄKRINGENS FINANSIERING

KAPITEL 10

Inledning

Den svenska socialförsäkringen består av flera olika försäkringsgrenar, av vilka de mest betydelsefulla utgöres av folkpensioneringen, försäkringen för tilläggspension samt sjuk- (och moderskaps)försäkringen1. En särställ- ning i viss mån inom socialförsäkringssystemet intar yrkesskadeförsäk— ringen, som är en kombination av flera av de andra grenarna. Till social- försäkringarna hänföres jämväl arbetslöshetsförsäkringen, som skiljer sig från de övriga bl. a. därigenom, att denna försäkring ej är obligatorisk utan bygger på frivillig anslutning till arbetslöshetskassor, vilka bildats inom ramen för den fackliga organisationen.

De olika socialförsäkringarna har historiskt sett vuxit fram successivt och i åtskilliga hänseenden oberoende av varandra. Samordningen mellan dem vållade i tidigare skeden som regel inga större problem, bl. a. därför att förmånerna var relativt blygsamma. Den etappvisa utbyggnaden och omdaningen av socialförsäkringssystemet medförde emellertid, att de olika försäkringsgrenarna i ökad utsträckning kom att täcka samma eller nära- liggande områden. Det kom att framstå som alltmera klart, att socialför— säkringen borde utformas som ett enhetligt system, som genom sina olika komponenter skänkte den enskilde ett tillfredsställande ekonomiskt skydd.

En omfattande reformverksamhet igångsattes, som bl. a. hade till mål- sättning en i materiellt och administrativt hänseende förenhetligad social- försäkring. Dett-a reformarbete är numera i väsentliga stycken genomfört. Vid 1962 års vårriksdag fattades beslut, som innebar betydelsefulla mate- riella nyheter inom de viktigaste socialförsäkringarna —— folkpensione— ringen, tilläggspensioneringen samt sjukförsäkringen. Samtidigt samman- fördes huvudbestämmelserna om dessa försäkringsgrenar i ett enda lagverk lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Denna lag, som träd- de i kraft den 1 januari 1963, ersatte bl. a. de förut gällande särskilda lagar- na om allmän sjukförsäkring, om moderskapshjälp, om folkpensionering samt om försäkring för allmän tilläggspension.

Socialförsäkringen av i dag ger helhetsbilden av ett relativt enhetligt trygghetssystem, i vilket de olika försäkringsgrenarna ingår som kompo— nenter. Utanför lagen om allmän försäkring ligger emellertid alltjämt yr-

1 I enlighet med den terminologi, som begagnas i lagen om allmän försäkring, användesi det följande termen sjukförsäkring för att beteckna den kombinerade sjuk— och moderskapsförsäk— ringen.

kesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Den förra försäkringsgrenen regleras i lagen den M maj 1951; (nr 2113) om yrkesskadeförsäkring och den senare i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända ar- betslöshetskassor. Yrkesskadeförsäkringen är för närvarande föremål för översyn av särskild kommitté. Målsättningen för reformarbetet torde vara att inpassa denna försäkring i det omdanade enhetliga socialförsäkrings- systemet. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreligger ett kommitté- betänkande (SOU 1963: 40), enligt vilket denna försäkringsgren jämväl för framtiden föreslås skola vara utformad som en frivillig försäkring, som i lagtekniskt hänseende är fristående från lagen om allmän försäkring. Pro- positioni ämnet har förelagts 1964 års riksdag.

Vad beträffar socialförsäkringens finansiering har i huvudsak tre olika finansieringskällor stått till buds, nämligen

avgifter av de försäkrade (egenavgifter) avgifter av arbetsgivarna (arbetsgivaravgifter) samt skatter (stats- och kommunalskatter). I sammanhanget må vidare nämnas den typ av finansiering som består däri, att avkastning av fondmedel tas i anspråk för att täcka försäkrings— kostnaderna. Särskilt inom tilläggspensioneringen kan detta finansierings— sätt förväntas bli av betydelse.

Olika finansieringsformer har under skilda tidsperioder och för olika försäkringsgrenar tillämpats i varierande omfattning. Utan att av en sådan indelning dra några mer vittgående slutsatser kan utvecklingen av finan- sieringsmetoderna inom socialförsäkringslagstiftningen indelas i huvud- sakligen tre perioder.

Den första perioden varade alltifrån socialförsäkringarnas tillkomst fram till ungefär 1930-talets början. Den då vanligen tillämpade finansierings- principen byggde i väsentlig utsträckning på egenavgifter, som avvägdes efter i stort sett försäkringsmässiga grunder. Härtill kom relativt mindre betydande statsbidrag. Arbetsgivaravgifter såsom finansieringskälla kom till användning endast inom yrkesskadeförsäkringen.

Den andra epoken sträckte sig över 1930- och 1940-talen. Under denna inträdde en förskjutning i riktning mot en ökad användning av de allmän- na skatterna som finansieringskälla. Framförallt genom 1946 års folkpen- sionsreform utformades sålunda folkpensioneringen med ett dominerande inslag av skattefinansiering.

Under 1950-talet och tiden därefter _ som representerar det tredje ut- vecklingsskedet —— inträdde ett ökat inslag av avgiftsfinansiering såväl i form av egenavgifter som arbetsgivaravgifter. Standardhöj ningar och andra förbättringar inom folkpensioneringen finansierades i ej obetydlig utsträck- ning genom höjda folkpensionsavgifter. Den obligatoriska sjukförsäkringen, som trädde i kraft år 1955, innebar ett steg i riktning mot ökad avgiftsfinan-

siering även om inslaget av skattebidrag, särskilt till grundförmånerna inom försäkringen, var betydande. Genom denna reform, som innebar en relativt långtgående samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäk— ringen, erhöll arbetsgivaravgifterna ökad betydelse såsom finansieringskälla. Beslutet år 1959 om införande av den allmänna tilläggspensioneringen med dess uteslutande finansiering genom egen- och arbetsgivaravgifter innebar ytterligare ett väsentligt steg mot ökad avgiftsfinansiering.

Under det reformarbete, som ledde fram till lagen om allmän försäkring, lämnades principerna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orub- bade. Endast i den utsträckning som nödvändiggjordes av förslagen till för- bättrade förmåner framlades förslag till finansiering av kostnaderna, vilka byggde på en fortsatt tillämpning av de dittills inom de olika försäkrings- grenarna använda finansieringsformerna. Oaktat reglerna om folkpensio- nering, tilläggspensionering och sjukförsäkring samordnats i materiellt hän- seende och sammanförts i en lag gäller således i huvudsak skilda finansie- ringsbestämmelser för dessa försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäk- ringen följer sitt eget finansieringssystem och detsamma är fallet med ar- betslöshetsförsäkringen.

KAPITEL 11

Gällande rätt m. m.

Den allmänna försäkringen består som nämnts av folkpensioneringen, för- säkringen för tilläggspension samt sjukförsäkringen. Till försäkringen är anslutna en frivillig pensionsförsäkring och en frivillig sjukpenningförsäk— ring.

Försäkrade enligt lagen om allmän försäkring är dels svenska medborga- re, dels utlänningar som är mantalsskrivna i riket. Att en person är för- säkrad innebär ej i och för sig, att han omfattas av alla förmåner eller för— pliktelser enligt lagen. Närmare bestämmelser om i vilken utsträckning så är fallet finnes angivna för de olika försäkringsgrenarna. I viss utsträckning gäller olika regler för svenska medborgare och för utlänningar.

Den allmänna försäkringen är obligatorisk med automatisk anslutning. Undantagande år dock möjligt i viss i lagen angiven utsträckning.

Försäkrad, som är bosatt i riket, skall vara inskriven hos allmän för- säkringskassa från och med den månad varunder han fyller 16 år. ln- skrivningen har särskild betydelse för sjukförsäkringen såtillvida, att den ligger till grund för rätten till sjukpenningförmåner samt för avgiftsbe- räkningen.

F olkpensioneringen

Omfattning och utformning

Rätt till folkpension tillkommer svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven här för det år, under vilket han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan.

Pensionsrätten var tidigare i princip begränsad till att avse endast här i riket mantalsskrivna svenska medborgare, men i samband med 1962 års re- form uppmjukades detta krav. Genom särskilda överenskommelser har reglerna om folkpension gjorts tillämpliga på här bosatta medborgare i flera europeiska länder, däribland de nordiska länderna. Enligt överens- kommelserna uppställes för rätt till pension krav på vistelse i Sverige vissa är, olika för olika fall. Möjligheter föreligger också — främst för medbor— gare i de nordiska länderna, som flyttar från Sverige till annat nordiskt land — att i samband med sådan flyttning behålla rätt till folkpension, som börjat uppbäras.

Folkpensioneringens syfte är att garantera envar medborgare en viss för— sörjningsnivå, som kan anses utgöra en minimistandard. Alltefter pensions- anledningen benämnes förmånerna inom folkpensioneringen ålderspension, förtidspension och familjepension (änke- och barnpension). De generella förmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, såsom barntillägg och invaliditetstillägg samt hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Bestämmelserna rörande de båda sistnämnda förmånerna avviker i viss utsträckning från vad som eljest gäller inom folkpensioneringen. Det har därför ansetts motiverat att ej reglera dessa förmåner i lagen om allmän försäkring utan i stället inta bestämmelserna härom i en särskild för- fattning.

Rätt till ålderspension tillkommer försäkrad normalt från och med den månad, varunder han fyller 67 år. Efter mönster av vad som redan förut gällde inom tilläggspensioneringen och i syfte att i detta hänseende åstad— komma enhetlighet mellan pensionsformerna gäller numera också i fråga om folkpensioneringen en individuellt rörlig pensionsålder med rätt till förtida respektive uppskjutet uttag av folkpension. Ålderspension må så- lunda åtnjutas tidigast från och med den månad, då den försäkrade upp- når 63 års ålder, eller ock uppskjutas och börja uttas först efter 67 års ålder. Vid förtida uttag minskas pensionen på visst sätt och uppskjutes ut- taget ökas den på motsvarande sätt. Har försäkrad rätt till såväl folkpen- sion som tilläggspension skall pensionsåldern, bortsett från vad som gäller enligt särskilda övergångsbestämmelser, vara densamma för båda pensions- delarna.

Förtidspension från folkpensioneringen tillkommer försäkrad, som fyllt 16 år, för tid före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dess- förinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjuk— dom eller vanförhet är varaktigt nedsatt med minst hälften. Kan nedsätt- ningen av arbetsförmågan ej anses varaktig men kan den antas bli be- stående avsevärd tid äger den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag.

Rätt till änkepension från folkpensioneringen föreligger i regel för änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, samt för annan änka, som vid makens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst 5 år. Barnpension tillkommer barn under 16 år, vars far eller mor eller båda föräldrar avlidit.

Hustrutillägg kan tillkomma hustru till den som åtnjuter ålders- eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst 5 år. Det kommunala bostadstillägget ut— gör en förmån, som kommunerna själva äger besluta om. Det kan utgå till den som åtnjuter ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen. Varken hustrutillägg eller kommunalt

bostadstillägg kan utgå till den som uttagit förtida ålderspension, förrän han uppnått 67 års ålder.

Storleken av folkpensionsförmånerna uttryckes i lagen om allmän för- säkring såsom procentdelar av det med utgångspunkt från prisläget i sep- tember 1957 indexreglerade basbeloppet. Basbeloppet utgör 4 000 kr i 1957 års penningvärde. Genom att basbeloppet följer skiftningar i pris- läget kommer därigenom pensionsförmånernas storlek att anpassas efter prisutvecklingen. Sålunda anges exempelvis ålderspensionsbeloppet till en pensionär, vars make ej är berättigad till folkpension, till 90 procent av basbeloppet, dvs 3 600 kr om man utgår från ett basbelopp av 4000 kr. Utgångspunkten för nivåangivelsen år den målsättning, statsmakterna redan tidigare uttalat sig för med sikte på år 1968, nämligen såvitt avser ålders- pension 3 600 kr för ensamstående och 5 400 kr för två makar, allt uttryckt i 1957 års penningvärde. Av tekniska skäl har emellertid folkpensionernas anknytning till basbeloppet inte kunnat genomföras i samband med ikraft— trädandet av lagen om allmän försäkring utan uppskju—tits till en senare tidpunkt. Under en övergångstid bibehålles därför tidigare regler inom folk- pensioneringen med fasta indextillägg.

Ålderspension (inklusive indextillägg samt av innevarande års riksdag beslutade standardtillägg), som börjar utgå vid 67 år, uppgår fr. o. m. den 1 juli 1964 till 3 775 kr för ensamstående och till 5 900 kr för två makar, som båda uppbär folkpension. Hel förtidspension samt hel änkepension är av samma storlek som ålderspensionen.

Inkomstprövningen inom folkpensioneringen har begränsats och förmå- nerna är numera i regel ej föremål för sådan prövning. Efter 1962 års re- form är sålunda hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepen- sioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 de enda inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Folkpensionsförmåner är med ett par mindre betydelsefulla undantag en- ligt skattelagstiftningen att hänföra till skattepliktig inkomst. Den vars enda eller huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension skall dock anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag vid be— skattning. Vid sidoinkomster upp till viss storleksordning avtrappas succes- sivt detta extra avdrag.

Finansiering

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från kom- munerna. Till statsverket inflyter, förutom kommunbidragen, folkpensionsav- gifter samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Folkpensionsavgifterna redovisas numera å inkomstskattetiteln och ej, såsom tidigare skedde, å en särskild inkomsttitel i riksstaten. Bestämmelserna om folkpensionsavgift är intagna i lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensio-

neringen. I denna lag återfinnes jämväl reglerna om kommunernas bidrags- skyldighet till folkpensioneringen. Dessa sistnämnda bestämmelser, som undergick vissa ändringar i samband med 1962 års reform, har angetts ha provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av frågans behandling inom 1958 års skatteutjämningskommitté.

Svensk medborgare skall erlägga folkpensionsavgift för varje år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förut- sättning att han vid utgången av detta år fyllt minst 18 och högst 66 år samt att han varit mantalsskriven här i riket för året näst före taxerings- året. Avgiftsbefrielse gäller dock för den, som för december månad året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, ävensom för den, som avlidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ej uppgår till 2400 kr. Skall han taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser samt är den med vilken han skall samtaxeras ej enligt vad nyss sagts fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift, beräknas denna nedre gräns för avgiftspåföring med hänsyn till deras sammanlagda taxerade inkomst.

Folkpensionsavgiften utgår med 4 procent av den taxerade inkomsten men är maximerad _ lika för två makar tillsammans och för en ensam- stående avgiftspliktig _ till 600 kr. Vid samtaxering skall iakttas att, om vardera har en taxerad inkomst överstigande 7 500 kr, envar påföres pen- sionsavgift med 300 kr. Om endast den ene har en taxerad inkomst över- stigande 7 500 kr minskas i förekommande fall dennes avgift så att sam- manlagda beloppet av avgifterna ej överstiger 600 kr.

En särskild s. k. upptrappningsregel, som mildrar uppkommande trös- kelproblem, gäller såtillvida, att vid 2 400 kr taxerad inkomst avgiften be- stämmes till 10 kr och avgiften stiger sedan med en femtedel av inkomsten i vad denna överstiger 2 400 kr, till dess att 4 procent av den taxerade in- komsten kan tas ut, dvs vid 2 940 kr taxerad inkomst. Vid tillämpning av upptrappningsregeln skall avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en av- giftspliktig samt avgiftsbeloppet fördelas mellan dem i förhållande till var- deras taxerade inkomst.

Har avgiftspliktig åtnjutit avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga skall vid beräkningen av avgiften med taxerad årsinkomst avses vad som återstår sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag. För folkpensionsavgift, som dödsbo kan ha att erlägga, kan befrielse under vissa förutsättningar medges.

Folkpensionsavgiften påföres i den kommun där för den avgiftspliktige beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Den uppbäres samtidigt med de allmänna inkomstskatterna.

Folkpensionsavgiften har utgått efter växlande regler. Enligt 1946 års lag om folkpensionering var avgiften ursprungligen en procent av den till

statlig inkomstskatt taxerade inkomsten samt maximerad till 100 kr för ensamstående och 200 kr för makar. År 1953 höjdes avgiften till 1,8 procent av den taxerade inkomsten med ett maximum av 180 kr för ensamstående och 360 kr för makar. År 1956 höjdes uttaget till 2,5 procent av den taxerade inkomsten. Samtidigt höjdes även maximibeloppen i motsvarande grad, dvs till 250 kr för ensamstående och till 500 kr för makar. År 1958 höjdes avgif- ten till 4 procent av den taxerade inkomsten med ett maximibelopp av 600 kr såväl för ensamstående som för två makar. De nu gällande bestämmelserna om avgiftsuttag tillkom år 1961, då den nedre gränsen för avgiftsplikt höj des från förutvarande 1 200 kr till 2 400 kr taxerad inkomst.

Kommunernas årliga bidrag till folkpensioneringen avser kostnaderna för följande förmåner, som under året utbetalats för inom kommunen man- talsskrivna pensionsberättigade, nämligen förtidspensioner jämte barntill- lägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som in— träffat före den 1 juli 1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg. Bidragsreglerna har utformats så, att bidragens storlek inom vissa gränser kan variera, beroende på skatteunderlaget i kommunen.

Kostnader

De totala folkpensionskostnaderna för år 1964 kan beräknas uppgå till sammanlagt 4010 miljoner kr. Därav utgör kommunernas bidrag ca 660 miljoner kr och avkastningen av folkpensioneringsfonden 56 miljoner kr. Folkpensionsavgifterna för nämnda år beräknas inbringa ca 1 300 miljoner kr och återstående andel av kostnaderna eller ca 2 000 miljoner kr täcks av andra inkomster på statens driftbudget.

Fördelningen mellan olika finansieringskällor inom folkpensioneringen har undergått förskjutningar från tid till annan. Tabell 18 avser att belysa utvecklingen i detta hänseende under perioden 1954—1964. Som fram- går av tabellen har de statliga kostnaderna för folkpensioneringen, i fasta belopp, undergått en ej obetydlig ökning de senaste åren. Statens rela-

Tabell 18. Folkpensionskostnademas fördelning på finansieringskällor

Staten Kommunerna Försäkrade Räntor m. m. Summa

År milj. milj. milj. milj. milj.

kr % kr % kr % kr % kr %

1 2 3 4 5 6 7 ' 8 9 10 11 1954 925 60 209 13 381 25 27 2 1 541 100 1956 1 082 60 272 15 427 24 27 1 1 809 100 1958 1 216 55 304 14 641 29 35 2 2 196 100 1960 1 065 41 367 14 1 101 43 58 2 2 590 100 1962 1 482 46 480 15 1 210 37 55 2 3 227 100 ' 1964 1 994 50 660 17 1 300 32 "56 1 4 010 100 '

tiva andel har emellertid sjunkit under den större delen av perioden. För de senaste åren uppvisar dock statens kostnader en relativ stegring, vilket är en följd av att de senast beslutade höjningarna av folkpensionerna ej för— anlett någon höjning av folkpensionsavgiften. Kommunbidragen, i absoluta tal, har ökat avsevärt men den relativa andelen har förändrats i väsentligt mindre grad under perioden. De försäkrades avgifter har ökat både belopps— mässigt och procentuellt. Påfallande är ökningen i avgiftsuttag mellan åren 1958 och 1960, vilket sammanhänger med en då beslutad höjning av folk- pensionsavgiften.

Försäkringen för tilläggspension Omfattning och utformning

Försäkringen för tilläggspension utgör en påbyggnad av folkpensioneringen. Den avser att åt de förvärvsarbetande bereda pensionsförmåner, som till- sammans med folkpensionen står i viss relation till storleken av de arbets- inkomster, de försäkrade haft under sin aktiva tid.

Den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen beräk- nas på grundval av den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren från och med det, då han fyller 16 år, till och med det, då han fyller 65 år. Pensionsgrundande inkomst beräknas både för svenska medborgare och här i riket mantalsskrivna utlänningar. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt försäkringen betraktas alltjämt såsom försäkrad även om han ej längre uppfyller förutsättningarna om medborgarskap eller mantalsskriv- ning. Pension kan följaktligen tillkomma utlänningar jämväl under tid, då de ej är bosatta här i landet. De medborgarskaps- och mantalsskriv- ningsvillkor, som uppställts inom folkpensioneringen, saknar således mot- svarighet för tilläggspensioneringens del.

Tilläggspensioneringen är i princip obligatorisk, ehuru i begränsad ut- sträckning möjligheter föreligger att ställa sig utanför densamma genom s. k. undantagande. Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av för- värvsarbete, vartill räknas huvudsakligen löneinkomster (inkomst av an- ställning) samt inkomst av rörelse eller jordbruk (inkomst av annat för— värvsarbete). Den pensionsgrundande inkomsten utgöres emellertid ej av hela summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvs- arbete, som en försäkrad kan ha haft. En del av inkomstbortfallet kompen- seras nämligen redan genom folkpensionen. Tilläggspensionen beräknas därför endast under hänsynstagande till vad som ligger över en viss gräns, det s. k. basbeloppet, vilket som tidigare nämnts utgör 4 000 kr i 1957 års penningvärde. Basbeloppet uppgår för närvarande till 4800 kr. Tilläggs— pensionen skall emellertid ej kompensera hur stort inkomstbortfall som helst. Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensions-

grundande endast i vad den ligger mellan basbeloppet och ett maximibehpp, som motsvarar 7,5 gånger basbeloppet.

De olika pensionsförmåner som kan utgå är —— i likhet med vad som gäller inom folkpensioneringen ——— ålderspension, förtidspension och fa— miljepension (änke- och barnpension). Pensionsåldern i vad avser ålders- pensionen är densamma som gäller inom folkpensioneringen med möjlighet såväl till förtida som uppskjutet uttag av pensionsförmånerna.

Ålderspensionens storlek beror dels på antalet är, för vilka pensims- poäng tillgodoräknats, dels på storleken av pensionspoäng. Full ålderspen- sion, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medel- talet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år, reduceras dock produkten med en trettionde] för varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln) .

I pensioneringens inledningsskede gäller särskilda övergångsregler.

Förutsättningarna för erhållande av förtidspension, änkepension eller barnpension är —— ehuru med väsentliga skiljaktigheter — i princip lik- artade med förutsättningarna för erhållande av motsvarande förmåner en- ligt folkpensioneringen.

Såsom nämnts har en försäkrad möjlighet att individuellt anmäla undan- tagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av an- nat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet gäller i så fall även till- läggssjukpenning, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Pensionsförmåner enligt försäkringen för tilläggspension utgör skatte— pliktig inkomst.

Finansiering Tilläggspensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem utanför statsbudgetens ram. Den modifikationen från ett renodlat sådant system föreligger såtillvida som en betydande fondbildning sker. Kostnaderna för tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter och avkastning av de fondmedel, som bildats av avgifterna. Några statsbidrag skall således ej förekomma utan avgifterna skall vara så avvägda, att de tillsam- mans med fondavkastningen förslår till bestridande av pensionsutbetal— ningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen åvilande utgifter även- som till den fondering som finnes erforderlig.

Avgifterna är av två slag, nämligen dels avgifter från arbetsgivare för de anställda (arbetsgivaravgift), dels egenavgifter avseende inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (tilläggspensionsavgift).

Arbetsgivaravgiften är av kollektiv karaktär och beräknas på grundval av vad arbetsgivaren utbetalat i löner under året sedan därifrån dragits dels ett belopp, motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstigit 7,5 gånger basbeloppet. Dessa begräns- ningar i avgiftsunderlaget har främst sin grund i att man strävat efter att i princip endast sådana inkomster, som ger pensionsrätt, skall grunda av- giftsplikt. Vidare skall vid beräkningen av arbetsgivaravgift bortses från ar- betstagare, som vid årets ingång uppnått 65 års ålder, ävensom från sådana arbetstagare, vilkas lön under året ej uppgått till 300 kr. Med inkomst av anställning kan jämställas vissa andra arbetsersättningar, nämligen i de fall då den som betalat ut ersättningen åtagit sig att erlägga arbetsgivarav- gift.

För pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning och i förekommande fall även av sådana mindre lönebelopp, som ej inräk— nas i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgift, skall den försäkrade erlägga tilläggspensionsavgift. Denna egenavgift beräknas på den pensions— grundande inkomsten i den mån denna härrör från ifrågavarande inkomster inom ramen för en nedre och en övre gräns på liknande sätt som gäller vid beräkningen av arbetsgivaravgift. Tilläggspensionsavgift erlägges endast för pensionsgrundande inkomst, vilket bl. a. innebär att avgift ej påföres för- säkrad för år efter det under vilket han fyllt 65 år.

Arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter utgår efter en procent- sats, sonl fastställes av Konungen med riksdagen. Procentuttaget utgör för år 1964 7 och har för tiden därefter t. o. m. är 1969 fastställts att öka med en halv procentenhet om året. Pensionsmyndigheten (riksförsäkringsver— ket) skall vart femte år lägga fram förslag om avgiftsuttaget.

Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen är i likhet med vad som gäller beträffande tilläggspensionsavgifterna avdragsgilla vid inkomsttaxe— ringen.

Den pensionsgrundande inkomsten bestämmes för varje i Sverige bosatt försäkrad av den lokala skattemyndigheten, medan registrering av pen- sionsgrundande inkomst samt beräkning och registrering av pensions- poäng ombesörjes av den allmänna försäkringskassa, som den försäkrade tillhör.

Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen beräknas av riksförsäk- ringsverket gemensamt med arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen samt avgifterna på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring hos riks- försäkringsverket (och i förekommande fall till byggnadsforskningen). Av- gifter, som uppgår till högst 1 000 kr, påföres i regel i samband med uppbör- den av slutlig skatt för inkomståret, medan övriga avgifter uppbåres av riks- försäkringsverket genom ett särskilt uppbördsförfarande. Tilläggspensions- avgifterna behandlas i huvudsak på samma sätt som arbetsgivaravgifterna

för mindre arbetsgivare. Dock uträknas tilläggspensionsavgiften direkt av den lokala skattemyndigheten i samband med beräkningen av den pensions- grundande inkomsten.

En närmare redogörelse för debiterings- och uppbördsförfarandet lämnas i ett senare sammanhang.

Av de inflytande pensionsavgifterna bildas såsom nämnts en fond —— all- männa pensionsfonden. Fondförvaltningen ombesörjes av tre styrelser. Första fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter, som erlägges av stat och kommun, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större ar— betsgivare (minst 20 anställda) samt tredje fondstyrelsen Övriga arbetsgi- varavgifter samt egenavgifter.

Kostnader

Pensionsutbetalningar började först under år 1963 och då endast i obetyd- lig omfattning. Pensionsuthetalningarna under det första året uppgick till ca 35 miljoner kr. Därefter kommer utbetalningarna att successivt öka. Under den första tiden kommer dock avgifterna att betydligt överstiga vad som utbetalas i pensionsförmåner. För år 1964 kan avgifterna beräknas uppgå till ca 2 360 miljoner kr, varav 2 140 miljoner kr utgör arbetsgivar- avgifter och 220 miljoner kr utgör tilläggspensionsavgifter.

Sj ukförsäkringen Omfattning och utformning

Den allmänna sjukförsäkringen är avsedd att vid sjukdom eller barnsbörd bereda hjälp dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård eller för- lossning (sjukvårdsförsäkring), dels i form av en för dag beräknad ersätt- ning för inkomstbortfall i anledning av sjukdom eller barnsbörd (sjukpen- ningförsäkring). Envar svensk medborgare eller här i riket mantalsskriven utlänning skall vara inskriven i allmän försäkringskassa från och med den månad varunder han uppnår 16 års ålder.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar alla. Försäkringens förmåner består bl. a. av ersättning i viss utsträckning för utgifter för läkar-, tandläkar— och sjuk- husvård samt för i samband därmed företagna resor.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad i sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskas— sa och som har en inkomst av förvärvsarbete med minst 1 800 kr om året, skall vara placerad i sjukpenningklass. Kvinnlig försäkrad, som är inskri- ven hos allmän försäkringskassa men vars inkomst av förvärvsanbete ej uppgår till 1 800 kr, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, om hon

är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har haft barn, dock ej för tid efter den månad varunder hon fyllt 67 är (S. k. hemmafruförsäkring).

Kvinnor som omfattas av hemmafruförsäkringen tillhör sjukpenning— klass nr 1. Sjukpenningen i denna klass utgör 5 kr om dagen. De övriga sjuk- penningklassema är numrerade från 2 till 15. Den lägsta av sistnämnda klasser omfattar dem, vilkas inkomster av förvärvsarbete ligger mellan 1 800 kr och 2 600 kr per år, och den högsta dem, vilkas årsinkomst uppgår till 21000 kr eller mera. Sjukpenningbeloppen för dag i varje klass stiger från 5 kr i klass nr 2 till 28 kr i klass nr 15. Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 5 kr grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.

Genom 1962 års reform utsträcktes försäkringen för tilläggssjukpenning till att omfatta jämväl företagarna, dvs sådana som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. I fråga om dylik inkomst föreligger vissa möjligheter att ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning, dock endast i samband med undantagande också från tilläggspensioneringen.

Till sjukpenning kan komma barntillägg. Under tid för sjukhusvård minskas i regel sjukpenningen med visst belopp.

Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukperiod (ka- renstid). Såvitt angår sådan tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete, föreligger möjlighet att välja längre karenstid — 33 eller 93 dagar.

Kvinnlig försäkrad äger vid barnsbörd uppbära moderskapspenning med 900 kr eller vid flerbörd ytterligare 450 kr för varje barn utöver ett. Här- jämte utgår tilläggssjukpenning till kvinna, som viss tid före nedkomsten varit försäkrad för tilläggssjukpenning.

Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är ej begränsad till visst an- tal dagar utom för dem, som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen. En ålderspensionär har rätt till sjukpen- ning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad han fyllt 67 år eller dessförinnan börjar åt- njuta ålderspension eller hel förtidspension. Sjukpenning utgår ej till den som åtnjuter hel förtidspension men rätt till ersättning för sjukhusvård före- ligger under en tid av sammanlagt högst 180 dagar.

Sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen. Samord- ningen innebär att yrkesskadade under viss tid, den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän försäkringskassa. Först efter samordnings- tidens utgång utgår ersättning från yrkesskadeförsäkringen, dvs i regel sedan nittio dagar förflutit efter det skadan inträffade.

Ersättning, som tillfaller försäkrad enligt sjukförsäkringen, utgör ej skattepliktig inkomst.

Sjukförsäkringen finansieras genom ett system av sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag.

De försäkrades egna avgifter innefattar avgift för sjukvårdsförsäkringen samt i förekommande fall jämväl för sjukpenningförsäkringen.

Avgiften för sjukvårdsförsäkring, vilken avgift inkluderar ersättning för förlossningsutgifter och läkemedelsförmåner, är i viss mån beroende av den taxerade inkomsten. Avgiften skall erläggas av inskrivna i allmän försäk- ringskassa, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser uppgår till minst 2 400 kr och som ej fyllt 67 år eller vid årets utgång uppbär ålders- eller förtidspension. För makar räknas därvid, på motsvarande sätt som gäller för beräkning av folkpensionsavgift, med makarnas gemensamma inkomst. En upptrapp- ningsregel av likartad innebörd som den, som föreligger beträffande folk- pensionsavgiften, gäller jämväl för avgiften för sjukvårdsförsäkring. Har avgiftspliktig vid taxeringen till statlig inkomstskatt erhållit särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga skall med taxerad inkomst avses vad som återstår sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Avgiften för försäkring för grundsjukpenning, som jämväl innefattar avgift för barntillägg samt för moderskapspenning, påföres alla, som är försäkrade för grundsjukpenning. Den är följaktligen ej beroende av den taxerade inkomsten.

Avgiften för försäkring för tilläggssj ukpenning skall erläggas av dem, som är tillförsäkrade sådan sjukhjälp. Avgiftens storlek beror av den sjukpen- ningklass, den försäkrade tillhör, i förekommande fall av den karenstid som valts, samt i vad mån sjukpenningen svarar mot inkomst av anställ- ning eller annat förvärvsarbete.

Sjukförsäkringsavgifterna fastställes av riksförsäkringsverket. De skall vara så avvägda, att de i förening med kassornas övriga tillgängliga medel förslår till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och andra utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Avgifterna varierar de olika försäkringskassorna emellan i förhållande till olikheter i sj ukfrekvens, läkarvårdskostnader, resekostnader m. m. Avgifterna till sjukvårdsförsäk— ring är lika stora för alla avgiftspliktiga i en och samma försäkringskassa. 1 vad avser grundsjukpenning skall avgifterna vara lika stora för samtliga till grundsjukpenning berättigade och, såvitt avser tilläggssjukpenning, skall avgifterna till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av an- ställning vara lika stora för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhör samma sjukpenningklass. Till den del tilläggs- sjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skall avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda de- len av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller.

Avgifterna för grund- och tilläggssjukpenningförsäkringen beräknas för månad.

Från vad som gäller beträffande beräkningen av pensionsgrundande in- komst inom tilläggspensioneringen skiljer sig sjukförsäkringens inkomstbe- räkning bl. a. därigenom, att det inom sjukförsäkringen alltid blir fråga om en upp-skattning av den förväntade framtida inkomsten och inte om fastställande av en inkomst under förfluten tid. Härav följer, att den för- säkrades taxering ej har samma betydelse inom sjukförsäkringen som inom pensioneringen.

De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna upptas på debetsedel å slut- lig skatt såsom ett enda belopp.

Arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen utgår till sj ukvårdsförsäkringen och till försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifterna beräknas kollektivt på ett avgiftsunderlag, som utgöres av de löner arbetsgivaren utgett un- der året till sådana hos honom anställda arbetstagare, som är obligato- riskt försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Därvid bortses emeller- tid från lönebelopp, som ej uppgått till 300 kr om året, liksom ock från lö- nedelar, som överstiger 22 000 kr. Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen utgår med 1,5 procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Huvud- parten av avgiften eller elva femtondelar skall användas till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning och är avsedd att i princip täcka 60 procent av dessa utgifter. Återstående fyra femtondelar av arbetsgivaravgiften användes till bestri- dande av utgifterna för sjukvårdsförsäkring av samtliga försäkrade. Ut- giftema för tilläggssjukpenning i vad avser annat förvärvsarbete än anställ- ning bestrides helt med de försäkrades egna avgifter.

Mellan arbetsgivaravgifterna inom sjukförsäkringen och inom tilläggs- pensioneringen föreligger vissa skiljaktigheter. Sålunda saknas inom sjuk- försäkringen motsvarighet till det inom tilläggspensioneringen tillämpade basbeloppsavdraget. Vidare är maximigränserna för avgiftsunderlagen i de båda socialförsäkringsgrenama olika. Det förra förhållandet innebär att inom sjukförsäkringen ej uppkommer någon motsvarighet till problemet inom tilläggspensioneringen med att från avgiftsplikt borträkna inkomster, som skall anses kompenserade redan genom folkpensionen. En annan skilj- aktighet är, att inom sjukförsäkringen föreligger skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift oavsett arbetstagarens ålder. Ytterligare må anmärkas, att bidragsunderlaget inom sjukförsäkringen endast utgöres av löner till så- dana arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt yrkesskadeförsäk— ringen. Härigenom uteslutes från avgiftsplikt bl. a. löner som utbetalas till arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren liksom ock, under vissa förut- sättningar, till andra närstående.

Arbetsgivaravgifterna fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för vederbörande ändamål under året. Av arbetsgivaravgifterna kan

genom beslut i särskild ordning viss del överföras till en hos riksförsäk- ringsverket inrättad central fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfon- den. .

Statsbidrag till sjukförsäkringen utgår varje år till allmän försäkrings- kassa med hälften av kassans utgifter för sjukvårdsersättning — med un- dantag av ersättning för sjukhusvård i riket — för grundsjukpenning. för barntillägg samt för moderskapspenning.

Kostnader

De förbättringar inom sjukförsäkringen, som beslöts år 1962, har medfört kraftigt ökade utgifter för försäkringskassorna. Mellan åren 1962 och 1963 uppgår sålunda den beräknade utgiftsökningen till 520 miljoner kr.

Sjukförsäkringsavgiften för anställda vid uttag av preliminär A-skatt år 1964 utgör, såvitt avser sjukvårdsförsäkring, 75 kr i Stockholm och 60 kr för riket i övrigt, såvitt avser grundsjukpenningförsäkring, 70 kr respek— tive 55 kr samt beträffande tilläggssjukpenningförsäkring belopp varierande mellan 8 och 199 kr respektive 7 och 157 kr alltefter sjukpenningklass. För skattskyldiga som har att erlägga preliminär B-skatt är avgiftsdebiteringen för sjukvårds- och grundsjukpenningförsäkringarna densamma som vid ut- tag av preliminär A-skatt. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen är däremot inte desamma utan varierar mellan 20 och 482 kr i Stockholm och 16 och 381 kr i riket i övrigt.

En arbetsgivaravgift av 1,5 procent på löner upp till 22 000 kr har för år 1963 beräknats avkasta ca 600 miljoner kr och för år 1964 omkring 625 miljoner kr.

Försäkringskassornas totala utgifter för år 1964— har beräknats till 1 862 miljoner kr, varav statsbidragen kan beräknas uppgå till 375 miljoner kr, medan återstoden täckes av sj ukförsäkrings- och arbetsgivaravgifter.

Tabell 1.9. Sjukförsälcringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964

Staten Arbetsgivare Försäkrade Summa Belopp, milj. kr Sjukvårdsförsäkringen ............ 153 167 259 579 Grundsjukpenningförsäkringen ..... 222 — 264 486 Tilläggssjukpenningförsäkringen. . . . _ 458 339 797 Summa 375 625 862 1 862

Relativ fördelning, % Sjukvårdsförsäkringen ............ 26 29 45 100 Grundsjukpenningförsäkringen ..... 46 — 54 100 Tilläggssjukpenningförsäkringen. . . . —— 57 43 100 Summa 20 34 46 100

Den beräknade kostnadsfördelningen, avseende år 1964, inom den obliga- toriska sjukförsäkringen inklusive förvaltningskostnader framgår av ta- bell 19.

Yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna

En närmare redogörelse för yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna torde ej vara påkallad med hänsyn till att dessa båda försäkringsgrenar av skäl som i det följande närmare skall anges lämnas utanför skattebered— ningens överväganden. I detta sammanhang må endast nämnas, att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som er- lägges av arbetsgivarna. Avgifterna, som utgår å samma avgiftsunderlag som inom sjukförsäkringen, bestämmes med hänsyn till risken för olycksfall inom olika arbetsområden, som försäkringen avser. Arbetslöslletsförsäkringens kostnader bestrides genom avgifter från de försäkrade och genom statsbi— drag, vartill kommer vissa ränteinkomster från fondel'ade överskottsmedel. Olika kassor har olika avgifter, men också inom kassorna varierar avgif— terna, beroende på förmånernas storlek.

Vissa uppgifter om kostnaderna för yrkesskade- och arbetslöshetsförsäk- ringarna lämnas i den nedan intagna sammanfattningen.

Sammanfattning

Utvecklingen av socialförsäkringens olika grenar under perioden 1954—1964 belyses av tabell 20. Som jämförelse redovisas bruttonationalprodukten till marknadspris.

I detta sammanhang finnes anledning att något närmare betrakta utveck- lingen inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen under den redovisa-

Tabell 20. Kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringen

Brutto— Folkpen- Tilläggs- Sjukför— Yrkes— Arbets- Samtliga social— national— sionering pensione- säkring skadeför— löshets- försäkringar År produkt (inkl. kom- ring säkring försäk— (BNP) munbidrag) (inkl. fond- ring i 0/ av avkastning) kål 2 milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr ' 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1954 45 440 1 541 — 232 154 101 2 028 4,5 1956 53 452 1 809 _— 913 153 118 2 993 5,6 1958 59 778 2 196 — 1 067 145 111 3 519 5,9 1960 69 303 2 590 478 1 179 148 143 4 538 6,5 1962 81 648 3 227 1 434 1 362 148 150 6 322 7,7 1964 92 400 4 010 12 570 1 862 150 150 8 742 9,5

1 Debiterat belopp (för åren 1960 och 1962 faktiskt influtna belopp).

de perioden. Folkpensionskostnaderna har stigit från 1 541 miljoner kr år 1954, motsvarande 3,4 procent av bruttonationalprodukten, till 4 010 mil- joner kr år 1964, dvs. motsvarande 4,3 procent av na-tionalprodukten. Sjuk- försäkringen har från år 1955 stigit från 815 miljoner kr, motsvarande 1,7 procent av nationalprodukten, till 1 862 miljoner kr år 1964 eller 2,0 procent av nationalprodukten. Kostnaderna för de båda angivna socialförsäkrings- grenarna tog år 1955 4,9 procent av nationalprodukten i anspråk eller —— för- delat per capita 335 kr. År 1964 utgjorde motsvarande relationstal 6,4 procent respektive 768 kr.

I tabell 21 redovisas den uppskattade fördelningen mellan finansierings- källor inom de olika socialförsäkringsgrenarna för år 1964.

Folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter uttas efter andra grunder än de som tillämpas för direkta skatter i egentlig bemärkelse. Med hänsyn härtill drabbar avgifterna på annat sätt än de direkta skatterna. I syfte att belysa hur folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna belastar inkomst- tagare i olika inkomstlägen har sammanställts vissa uppgifter i tabell 22, avseende år 1964.

Av tabellen framgår, att ju lägre årsinkomsten är desto större andel av densamma — liksom av det totala beloppet pålagor — utgöres av folkpen- sions- och sjukförsäkringsavgifter. För inkomsttagare i högre inkomstlä- gen däremot är dessa avgifter av ringa betydelse såväl i jämförelse med årsinkomsten som med totalbeloppet pålagor. För andra inkomsttagare än

Tabell 2]. Socialförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964

Folk- Tilläggs- Sjuk- kaes' få???" samlhlga Inkomstslag pensio— pensio- försäk- s.. a__e- 9.5 ? S' 5.901? ' nerin nerin rin forsak- forsak— forsak- g g g ring ring ringar 1 2 3 4 5 6 7 Belopp, milj. kr Staten ................... 1 994 — 375 5 60 2 434 Kommuner ............... 660 —— _— — —— 660 Arbetsgivare .............. — 2 140 625 110 _ 2 875 Försäkrade ............... 11 300 2220 862 _ 68 2 450 Räntor o. d. ............. 56 210 —— 35 22 323 Summa 4 010 2 570 1 862 150 150 8 742 Relativ fördelning, % Staten ................... 50 —— 20 3 40 28 Kommuner ............... 17 — — —— — 7 Arbetsgivare .............. — 83 34 74 —— 33 Försäkrade ............... 32 9 46 — 45 28 Räntor o. d. ............. 1 8 —— 23 15 4 Summa 100 100 100 100 100 100

1 Avser beräknade folkpensionsavgifter debiterade år 1965. 2 Avser tilläggspensionsavgifter.

Tabell 22. Folkpensions- och sjukförsäkringsavyiiternas storlek för anställda inkomst- tagare i olika inkomstlägen år 1964

Summa socialförsäkrings- Ö avgift S'uk- ver— Summa Å Statlig Kom- FOIk' flör- vältrad pålagor netto (se anm ) - .rs_ inkomst- munal De” säk— arbets— (kol 2 ' inkomst skatt inkomst- sions- rin S_ ivar- +3_'*_4 brutto i (7 i (7 skatt avgift g. g . (kol. 4 0 0 avglft avgift + 5 + 6) + 5 + 6) av av årsin- sum— koms- ma på- kr kr kr kr kr kr kr kr kr ten lagor 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Ensamstående 6 000 271 534 200 152 79 1 236 431 351 , 28,4 8 000 431 853 264 166 105 1 819 535 445 , 24,5 10 000 592 1 170 328 181 132 2 403 641 491 12 000 902 1 483 392 210 158 3 145 760 572

15 000 1 430 1 960 488 223 198 4 299 909 650 20 000 2 541 2 762 600 259 263 6 425 1 122 761 25 000 3 917 3 582 600 281 329 8 709 1 210 772 30 000 5 537 4 407 600 281 395 11 220 1 276 776 40 000 8 987 6 057 600 281 527 16 452 1 408 834

50 000 12 744 7 707 600 281 658 21 990 1 539 916 60 000 16 796 9 357 600 281 790 27 824 1 671 977 80 000 25 182 12 657 600 281 1 054 39 774 1 935 1 074 100 000 34 200 15 957 600 281 1 317 52 355 2 198 1 256

&

nu:-Arx mm;—:wa- blåhUlUV common tim)-loco.) common P” :o

Gift (mannen ensam inkomsttagare)

6 000 70 139 210 271 79 769 560 426 , 55,4 8 000 231 457 274 285 105 1 352 664 521 , 38,5 10 000 393 777 339 300 132 1 941 771 622 , 32,0 12 000 552 1 091 402 329 158 2 532 889 724

15 000 794 1 567 499 342 198 3 400 1 039 861 20 000 1 200 2 371 600 378 263 4 812 1 241 936 25 000 2 045 3 193 600 400 329 6 567 1 329 902 30 000 3 325 4 018 600 400 395 8 738 1 395 863 40 000 6 498 5 668 600 400 527 13 693 1 527 977

50 000 10 023 7 318 600 400 658 18 999 1 658 1 024 60 000 13 882 8 968 600 400 790 24 640 1 790 1 040 80 000 22 023 12 268 600 400 1 054 36 345 2 054 1 113 100 000 31 041 15 568 600 400 1 317 48 926 2 317 1 296

».

w

».

HHHM MMS).?»P—U! mena—i (ååå—(IO Åmaqq OMCI—Å _; $'”

&]

Anm: Arbetsgivaravgifterna har förutsatts bli helt övervältrade på de anställda proportionellt mot lönebeloppet. Vidare har förutsatts avdragsrätt för folkpensions- och sjukförsäkringsav- gifterna vid beskattningen. Den kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande regler antagits vara 16,50 kr per skattekrona. Om avgifterna till folkpensioneringen och sjukförsäkringen slo- pades har räknats med att inkomsterna (lönerna) skulle öka lika mycket som övervältrade arbets— givaravgifter minskade. Med hänsynstagande till att ATP-avgifterna ökar vid höjda löner samt att även dessa arbetsgivaravgifter övervältras har inkomstökningen (löneökningen) beräknats till 1,25 procent. På grund av det ökade skatteunderlag som skulle följa härav samt på grund av slopade egenavgifter har utdebiteringen beräknats sjunka till 15,68 kr per skattekrona. Netto- summan socialförsäkringsavgifter har erhållits genom att bruttobeloppet minskats med den ökning i de statliga och kommunala inkomstskatterna som ett slopande av ifrågavarande avgifter skulle medföra. Beloppet motsvarar alltså den nettoökning av summa pålagor som avgifterna åstadkom- mit.

anställda blir avgiftsbelastningen i viss mån annorlunda med hänsyn till de skiljaktiga reglerna för påförandet av sjukförsäkringsavgift i dessa fall. Vidare bör beaktas, att en betydande del av kostnaderna för folkpensione- ringen och sjukförsäkringen finansieras med skattemedel vilket i sin tur medför, att den totala belastningen i olika inkomstlägen avviker i ej obetyd- lig utsträckning från den relativa avgiftsbelastningen.

KAPITEL 12

Den framtida kostnadsutvecklingen

Att söka ge en tillförlitlig belysning av hur socialförsäkringskostnaderna kommer att utveckla sig i framtiden är vanskligt med hänsyn till de många osäkra faktorer, som därvid spelar in. Självfallet blir osäkerheten beträf— fande prognoser av detta slag större ju längre framåt i tiden beräkningar- na sträcker sig. I den följande framställningen skall redovisas vissa sådana beräkningar, avseende tiden fram till och med år 1970. Samtliga kalkyler i detta kapitel har gjorts under antagande av en årlig nominell inkomststeg- ring med 5 procent per inkomsttagare, därvid penningvärdeförändringen be- räknats till 2 och stegringen av realinkomsten till 3 procent. Då antalet in- komsttagare beräknas öka — framförallt i vad avser gifta kvinnor —— har den årliga ökningen av inkomstsumman uppskattats till 5,85 procent.

Beträffande folkpensioneringen har räknats med fjorton indextillägg för år 1964 och sedan ytterligare ett indextillägg på 75 respektive 60 kr åt en- samstående respektive gift pensionär för varje år, så att år 1970 indextill- läggen uppgår till 20. Härutöver har förutsatts, att folkpensionerna höjes den 1 juli 1964, den 1 juli 1966 och den 1 juli 1968, varje gång med 300 kr för ensamstående och 450 kr för två makar, som båda åtnjuter folkpension. Härigenom kommer folkpensionerna år 1970 att utgöra 4 750 kr respektive 7 400 kr. Detta motsvarar 88 respektive 137 procent av basbeloppet, som för nämnda år beräknas uppgå till 5 400 kr. Storleken av folkpensionsförmå- nerna kan givetvis till följd av bl.a. riksdagens beslut komma att utveckla sig på annat sätt än som här förutsatts.

Folk-pensioneringen

F olkpensionskostnaderna kan beräknas stiga mycket starkt under den fram- förliggande delen av 1960-talet. Anledningen härtill är dels det stigande antalet pensionärer, dels de successivt förbättrade förmånerna inom denna socialförsäkringsgren. Under förutsättning att folkpensionsavgiften under den redovisade perioden utgår med oförändrat procenttal å den taxerade inkomsten samt att kommunbidragen fr. o. m. är 1965 ändras i enlighet med förslag av 1958 års skatteutjämningskommitté kan fördelningen mellan fi— nansieringskällorna antas utveckla sig på sätt framgår av tab. 23.

Tabell 23. Beräknade folkpensionskostnader med fördelning på finansieringskällor

Å Staten Kommuner Försäkrade Räntor o. d. Summa r milj. kr | % milj. kr % milj. kr % milj. kr | % milj. kr %

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 1964 1 994 50 660 17 1 300 32 56 1 4 010 100 1965 2 554 59 400 9 1 340 31 56 1 4 350 100 1966 2 839 61 420 9 1 375 29 56 1 4 690 100 1967 3 124 62 440 9 1 410 28 56 1 5 030 100 1968 3 419 63 460 9 1 445 27 56 1 5 380 100 1969 3 719 65 480 8 1 475 26 56 1 5 730 100 1970 3 874 65 500 9 1 500 25 56 1 5 930 100

Av tabell 23 framgår, att kostnaderna mellan åren 1964 och 1970 kan för- väntas stiga med ungefär 1 920 miljoner kr eller med 48 procent. Medan folkpensionskostnaderna år 1964 utgjorde 4,3 procent av nationalproduk- ten beräknas de för år 1970 uppgå till 4,6 procent. Bortser man från kom- munhidrag, ränteavkastning samt folkpensionsavgifter innebär det, att sta— tens kostnader för folkpensioneringen ökar med 1 880 miljoner kr eller med 94 procent under den redovisade perioden. Behöll man den nuvarande kon- struktionen av folkpensionsavgiften skulle statens bidrag — både i abso- luta och relativa tal — komma att få allt större betydelse, medan folkpen- sionsavgiftens andel i kostnadstäckningen skulle nedgå. Om hänsyn tas enbart till de statliga kostnaderna för folkpensioneringen skulle detta inne- bära, att statsbidragen, som år 1964 uppgår till 50 procent av totalkostna- derna, år 1970 skulle ha ökat till 65 procent, medan folkpensionsavgiftens relativa betydelse som finansieringskälla mellan de angivna åren nedgått från 32 till 25 procent.

Försäkringen för tilläggspension

En uppställning av beräknade inkomster och utgifter inom tilläggspensio- neringen för perioden 1964—1970 ger vid handen, att inkomsterna betydligt

Tabell. 24. Beräknade inkomster och utgifter inom tilläggspensioneringen

Arbetsgivar- Tilläggspen- Avkastning av Summa Pensioner

År avgifter sionsavgifter fondmedel (inkl. förv.—

kostnader)

milj. kr % milj. kr | % milj. kr | % milj. kr % milj. kr 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1964 2 140 83 220 9 210 8 2 570 100 160 1965 2 450 82 240 8 310 10 3 000 100 250 1966 2 785 80 265 8 420 12 3 470 100 350 1967 3 150 79 290 7 540 14 3 980 100 480 1968 3 545 78 315 7 680 15 4 540 100 630 1969 3 980 77 340 7 840 16 5 160 100 810 1970 4 435 76 365 6 1 010 18 5 810 100 1 020

överstiger utgifterna. Detta sammanhänger med att pensioneringen under perioden alltjämt befinner sig i uppbyggnadsskedet med betydande inkomst- överskott. Med utgångspunkt från att uttagsprocenten till och med år 1969 kommer att stiga med en halv procent om året samt under antagande att avgiftsuttaget för år 1970 kommer att uppgå till 10 procent, kan inkomster och utgifter antas utveckla sig på sätt framgår av tabell 24. (Uppgifterna är delvis hämtade ur prop. 1963: 123 samt grundar sig på antagandet om en förräntning av fonderna med 4 procent.)

Tabell 25. Beräknade sjukförsäkringskostnader med fördelning på finansieringskällor

Försäkringsgren Finansieringskälla 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 Absoluta tal, milj. kr Sj ukvårdsförsäkring Staten .............. 153 159 167 173 181 189 198 Arbetsgivare ......... 167 173 180 187 194 201 209 Försäkrade .......... 259 277 295 316 338 363 388 Summa 579 609 642 676 713 753 795 Grundsjukpenningför— säkring Staten .............. 222 222 222 222 222 222 222 Försäkrade .......... 264 266 268 271 273 276 278 Summa 486 488 490 493 495 498 500 Tilläggssjukpenningför— säkring Arbetsgivare ......... 458 477 495 513 533 554 576 Försäkrade .......... 339 362 386 411 433 455 470 Summa 797 839 ' 881 924 966 1 009 1 046 Hela sjukförsäkringen Staten .............. 375 381 389 395 403 411 420 Arbetsgivare ......... 625 650 675 700 727 755 785 Försäkrade .......... 862 905 949 998 1 044 1 094 1 136

Summa 1 862 1 936 2 013 2 093 2 174 2 260 2 341

Relativa tal, procent

Sjukvårdsförsäkring. . . . 31 32 32 32 33 33 34 Grundsjukpenningförsäk- ring .................. 26 25 24 24 23 22 21 Tilläggssjukpenningför— säkring ................ 43 43 44 44 44 45 45 Hela sjukförsäkringen.. . 100 100 100 100 100 100 100 Staten ................ 20 20 19 19 19 18 18 Arbetsgivare ........... 34 33 34 33 33 34 34

Försäkrade ............ 46 47 47 48 48 48 48

1 36 S ] ukförsäkringen

Kostnaderna för sjukförsäkringen kan under tidsperioden 1964—1970 vän- tas stiga med ca 480 miljoner kr eller med 26 procent. De närmare beräk- ningarna i detta hänseende framgår av tabell 25. Beräkningen av sjuk— försäkringskostnaderna har utförts med utgångspunkt från riksförsäkrings- verkets beräkningar för år 1963. De försäkrades avgifter har erhållits som en restpost genom att från sjukförsäkringens totalkostnader statsbidrag och arbetsgivaravgifter har frånräknats, vilket i sin tur förutsätter, att sjukför- säkringsavgifterna kommer att stiga. Förvaltningskostnaderna har fördelats med lika belopp på de tre försäkringsgrenarna.

Av nationalprodukten kan beräknas tas i anspråk för sjukförsäkrings— ändamål är 1964 2,0 procent och år 1970 1,8 procent. Av sjukförsäkringens olika grenar är det kostnaderna för sjukvårdsförsäkring samt för tilläggs- sjukpenningförsäkring som ökar relativt mest under perioden. Grundsjuk- penningförsäkringens kostnader däremot kan i kronor räknat antas komma att vara i stort sett oförändrade. I relation till totalkostnaderna för sjuk- försäkringen utvisar deras procentuella andel en minskning från 26 pro- cent år 1964 till 21 procent år 1970.

Med hänsyn till det system för finansiering, på vilket sjukförsäkringen bygger, kommer —— vid ökade kostnader och oförändrade finansieringsfor- mer — statsbidragen i förhållande till de totala kostnaderna att något sjun— ka relativt sett, medan sjukförsäkringsavgifterna uppvisar viss ökning.

De totala kostnaderna för sjukpenningförsäkringen (grund- och tilläggs- sjukpenning) beräknas år 1964 uppgå till 1 283 miljoner kr och år 1970 till 1 546 miljoner kr. Av dessa belopp utgör förstnämnda är 127 miljoner kr eller 10 procent kostnaderna för den s. k. hemmafruförsäkringen, 1 032 miljoner kr eller 80 procent kostnaderna för de anställdas sjukpenningför—

Tabell 26. Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggspensionering och sjuk—

försäkring Brutto- national- Sää;- Tilläggs— Sjuk- Summa År . produkt p . pensionering1 försäkring (BNP) nering milj.kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr i % av BNP 1 2 3 4 5 6 7 1964 92 400 4 010 2 570 1 862 8 442 9,1 1965 97 800 4 350 3 000 1 936 9 286 9,5 1966 103 500 4 690 3 470 2 013 10 173 9,8 1967 109 600 5 030 3 980 2 093 11 103 10,1 1968 116 000 5 380 4 540 2 174 12 094 10,4 1969 122 800 5 730 5 160 2 260 13 150 10,7 1970 129 900 5 930 5 810 2 341 14 081 10,8

1 Beloppen avser summorna av arbetsgivaravgifter och egenavgifter samt avkastning av fond— medel.

säkring samt återstoden 124 miljoner kr eller 10 procent kostnaderna för sjukpenningförsäkring till övriga förvärvsarbetande. Av kostnaderna för sjukpenningförsäkringen år 1970 kan 117 miljoner kr eller 8 procent antas belöpa på hemmafruförsäkringen, 1 304 miljoner kr eller 84 procent på de anställdas sjukpenningförsäkring samt återstoden 125 miljoner kr eller 8 procent på sj ukpenningförsäkring till övriga förvärvsarbetande.

Sammanfattning

Ett visst mått på storleken av socialförsäkringskostnaderna erhålles, om dessa ställes i relation till bruttonationalprodukten till marknadspris. Den procentsiffra, som då framkommer, utvisar hur stor del av den samlade produktionen i landet som socialförsäkringskostnaderna motsvarar. Denna relation kan under den angivna tidsperioden antas utveckla sig på sätt tabell 26 utvisar.

Fördelningen — under förutsättning av oförändrade finansieringsregler frånsett kommunbidragen till folkpensioneringen — på olika finansierings- källor av de totala kostnaderna för folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring under den angivna tidsperioden framgår av tabell 27.

En jämförelse mellan åren 1964 och 1970 utvisar, att inkomsterna för de tre socialförsäkringsgrenarna ökar med 5 639 miljoner kr eller 67 procent. Den största procentuella ökningen (301 %) uppvisar fondavkastning m. m., något som är helt naturligt med hänsyn till den successiva uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden. Den därnäst största relativa ökningen visar arbets-

Tabell 27. Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggpensionering och sjuk- försäkring med fördelning på linansieringskällor

År Staten Koll::rTm_ Arbetsgivare Försäkrade Räntor o. (1. Summa 1 2 3 4 5 6 7 Belopp, milj. kr 1964 2 369 660 2 765 2 382 266 8 442 1965 2 935 400 3 100 2 485 366 9 286 1966 3 228 420 3 460 2 589 476 10 173 1967 3 519 440 3 850 2 698 596 11 103 1968 3 822 460 4 272 2 804 736 12 094 1969 4 130 480 4 735 2 909 896 13 150 1970 4 294 500 5 220 3 001 1 066 14 081 Relativ fördelning, procent 1964 28 8 33 28 3 100 1965 32 4 33 27 4 100 1966 32 4 34 25 5 100 1967 32 4 35 24 5 100 1968 32 4 35 23 6 100 1969 31 4 36 22 7 100 1970 30 4 37 21 8 100

givaravgifterna (89 %) till följd av de successiva avgiftshöjningarna till tilläggspensioneringen. Statens bidrag har under perioden ökat nästan lika mycket (81 %). Statens andel av kostnaderna har ökat från 28 till 30 pro- cent. Denna ökning är en följd av omläggningen av kommunbidragen till folkpensioneringen. De försäkrades avgifter samt bidragen från kommuner— na nedgår relativt sett.

Beaktar man enbart kostnaderna för folkpensionering och sjukförsäk- ring kommer statens andel av kostnaderna att stiga avsevärt under den re- dovisade perioden, nämligen från 40 till 52 procent. Det är främst de ökade folkpensionskostnaderna utan motsvarande höjning av avgifterna, som föranleder denna stigande andel av skattefinansiering.

KAPITEL 13

Den internationella bakgrunden

Lagstiftningen på socialförsäkringsområdet har — Världen över -—— efter andra världskrigets slut undergått en omfattande utbyggnad och effekti- visering. Den utveckling, som ägt rum, har emellertid i stort sett präglats av varje lands nationella utgångspunkter och problem. Endast i ringa omfattning har uppnåtts en harmonisering av de olika ländernas lagstift— ning med gemensamma målsättningar beträffande strukturen och uppbygg- naden av socialförsäkringen. Det internationella socialpolitiska samarbetet har i stället främst kommit att inriktas på att tillgodose ett praktiskt be— hov av samordning mellan skilda länders socialförsäkringssystem. Med samordning i nu avsedd bemärkelse förstås, att en medborgare vid flyttning från ett land till ett annat blir tillförsäkrad sociala förmåner samt att luc— kor och dubblyrer i det sociala försäkringsskyddet i möjlig utsträckning förhindras.

Mot bakgrunden av den antydda utvecklingen ger en internationell ut- blick över socialförsäkringsområdet bilden av ett oenhetligt mönster även om synfältet begränsas till att avse enbart förhållandena i Västeuropa. För- månerna från socialförsäkringens olika grenar växlar sålunda från land till land. Vissa stater har förlagt tyngdpunkten i sin socialpolitik till barnbidrag och övriga liknande familjeförmåner. Andra har mer markerat byggt ut förmånerna på pensions- eller sjukförsäkringssidan. Somliga åter har gett visst företräde åt arbetslöshetsförsäkring eller yrkesskadeförsäkring. Fi- nansieringsformerna uppvisar betydande skiljaktigheter och jämväl i många övriga hänseenden föreligger materiella och lagtekniska olikheter mellan skilda länders socialförsäkringssystem.

Nu angivna faktorer är ägnade att försvåra en komparativ analys av so- cialförsäkringens utveckling och nivå i olika länder. En sådan skulle i själ— va verket förutsätta en ingående redogörelse för socialförsäkringens upp- byggnad, förmåner och finansiering i varje enskilt land, något som ej kan ifrågakomma i detta sammanhang. Framställningen skall därför begränsas till vissa huvudsakligen statistiska uppgifter om den relativa fördelningen mellan olika finansieringskällor i några västeuropeiska länder i vad avser utgifterna för sociala ändamål. Härutöver skall anges några huvudlinjer i de internationella samordningssträvandena på socialförsäkringsområdet.

De socialförsäkringssystem, som tillämpas i Västeuropa, är av företrädes- vis två olika typer. Den ena typen utgöres av sådana socialförsäkringar, som omfattar i princip hela befolkningen inom vederbörande land, even- tuellt med begränsning till landets egna medborgare. Envar är i regel själv- ständigt försäkrad och åtnjuter alltså ej försäkringsförmåner på grund av någon annans försäkring. I försäkringar av denna typ är förmånerna ofta i det enskilda fallet oberoende av motprestation från den försäkrades sida och sådana försäkringar brukar helt eller i väsentlig utsträckning finansie- ras med skatter eller avgifter av skattekaraktär. I internationella samman- hang betecknas försäkringar av denna typ understundom icke-kontributiva. Som exempel på försäkringar av hithörande typ kan nämnas flera av de nordiska ländernas s. k. folkförsäkringar, däribland den svenska folkpen- sioneringen.

Den andra huvudtypen av socialförsäkringar är den som bygger på en försäkringsprincip i mera strikt mening. Försäkringar tillhörande denna grupp är ofta begränsade till att avse bestämda kategorier av medborgare, företrädesvis arbetare och vissa grupper av tjänstemän. Arbetstagarens fa- miljemedlemmar är ofta ej självständigt försäkrade utan åtnjuter förmå- ner på grund av familjeförsörjarens försäkring. I övervägande utsträckning tillämpas avgiftsfinansiering (arbetsgivar— och/eller egenavgifter). Inkoms— tens storlek kan vara av betydelse för rätten att omfattas av försäkringen och för förmånsnivån. Likaledes kan erläggandet av avgifter _utgöra villkor för rätten att tillgodonjuta försäkringsförmåner. Försäkringar av nu be- skriven konstruktion brukar i internationellt språkbruk benämnas kontri- butiua. Socialförsäkringssystemen inom EEC-länderna utgöres till över- vägande del av försäkringar av nu angiven typ.

De sociala utgifternas fördelning mellan olika jinansieringskällor i vissa länder

Den internationella arbetsorganisationen (ILO) i Geneve utger periodiskt återkommande publikationer över utgifterna för sociala ändamål i olika länder. En sammanställning över de olika finansieringskällornas relativa betydelse i vissa länder för år 1960 har gjorts i tabell 28. I tabellen »— som upptar inkomster (ej utgifter) för sociala ändamål —— avses med socialförsäkring åtgärder överhuvud av social karaktär, såsom hälso- och sjukvård, sjukhusväsen, offentliga arbeten, offentlig barnavård m. ni. Den för Sverige redovisade andelen av bruttonationalprodukten är följaktligen en annan än den i tab. 20 angivna. Härtill kommer, att jämväl definitionen av vad som förstås med bruttonationalprodukt ej är densamma som begagnas i nationell redovisning.

De i tabell 28 redovisade statistiska uppgifterna torde kunna skänka en uppfattning om hur fördelningen mellan olika finansieringskällor i ett an—

Tabell 28. Socialförsäkringsinkomsternas fördelning på finansieringskällor i vissa länder

Procentuell fördelning av samtliga socialförsäkringsinkomster Summa socialförsäk— Avgifter Speciella Bidrag ritrågs;nol;01;s- Land skatterfor Stats- från andra Fondav- bru ttontätio- de för- arbets- socialfor— bidrag offentliga kastmng, nalprodukten .. . säkrings- myndig- räntor o.d. . sakrade givarna ändamål heter tlll mark- nadspris 1 2 3 4 5 6 7 8 Sverige ....... 20,5 11,0 — 40,2 26,7 1,6 12,6 Danmarkl. . . . 11,5 10,6 3,4 51,5 22,5 0,5 11,1 Finland ...... 9,0 36,7 — 28,4 19,1 6,8 10,4 Norge1 ....... 31,7 26,5 — 16,3 23,8 1,7 10,9 Storbri- tannien”-'.. . . 18,8 17,0 —- 53,9 5,4 4,9 11,1 Västtyskland . 24,9 41,2 1,4 24,6 — 7,9 17,0 Frankrike. . . . 15,4 61,5 2,5 15,0 2,3 3,3 14,0 Neder- länderna . . . 40,4 39,2 —— 10,3 2,4 7,7 12,9 Belgien ....... 18,5 41,5 0,4 31,0 0 8,6 14,4 Italien ....... 11,9 59,1 0 22,9 0 6,1 14,7

* Uppgifterna avser budgetåret 1959/60 2 » » » 1960/61

tal länder gestaltar sig. För Sveriges vidkommande må uppmärksammas, att genomförandet av tilläggspensioneringen ökat arbetsgivaravgifternas relativa betydelse som finansieringskälla.

Såsom framgår av sammanställningen är andelen av olika finansierings- källor växlande. I Sverige och Danmark utgör skatterna den relativt största finansieringskällan. Finland uppvisar en förhållandevis betydande finan- siering genom arbetsgivaravgifter, medan i Norge de försäkrades egna av- gifter är en relativt väsentlig finansieringskälla.

Jämväl i Storbritannien utgör skatterna den dominerande finansierings- källan. För flertalet EEC-länder svarar arbetsgivaravgifterna för huvud- parten av socialförsäkringens inkomster även om procenttalen avsevärt va- rierar medlemsländerna emellan. Speciellt höga procenttal för arbetsgivar- avgifterna uppvisar Frankrike och Italien.

Internationella samordningssträvanden

Ett socialpolitiskt samarbete på det internationella planet bedrives av flera olika organisationer och sammanslutningar, av vilka kan nämnas FN, ILO och Europarådet.

På ILO:s initiativ har under årens lopp tillkommit ett flertal konventio- ner och rekommendationer i skilda sociala ämnen, i synnerhet på arbets- lagstiftningens område. Den inbördes likabehandlingen av olika medlems- staters medborgare är syftet med den vid 1962 års arbetskonferens antagna konventionen angående utlänningars likställande med ett lands egna med-

borgare i fråga om social trygghet. Denna konvention — som är en ram- konvention vilken i viktiga hänseenden förutsättes kompletterad av regio— nala och bilaterala samordningskonventioner — är att se som ett led i de internationella strävandena att göra arbetskraften fritt rörlig över gränser- na. Sverige har ratificerat konventionen, såvitt avser vissa av dess be- stämmelser, bl. a. de om hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap och barnsbörd, yrkesskada och arbetslös- het. Däremot omfattar ratifikationen hittills ej förmåner vid invaliditet och ålderdom och vid familjeförsörjarens frånfälle.

Av internationella instrument, som tillkommit på initiativ av Europa- rådet, må nämnas 1953 års båda provisoriska europeiska överenskommel- ser om social trygghet, en europeisk konvention av samma år om social och medicinsk hjälp samt den år 1962 av riksdagen godkända europeiska sociala stadgan. Enligt de förstnämnda avtalen, vilka ratificerats av Sverige, likställes inom vissa gränser utlänning med vederbörande stats egna med- borgare i fråga om sociala förmåner. Den sociala stadgan kan sägas utgöra främst en minimistandardkonvention för stora delar av det sociala fältet. Inom Europarådet diskuteras för närvarande ett förslag till en europeisk konvention, vilken är avsedd att ersätta 1953 års båda provisoriska över- enskommelser. Genomföres förslaget kommer att för Europarådets med— lemsstater gälla regler för samordning av de olika ländernas socialförsäk- ringar av väsentligen samma innehåll som de regler, vilka gäller för EEC- staterna enligt den mellan sistnämnda stater antagna förordningen om migrerande arbetstagares sociala förmåner.

Mellan de nordiska länderna bedrives sedan lång tid tillbaka ett nära sam- arbete i socialpolitiskt hänseende. Detta nordiska samgående har kommit till uttryck bl. a. i den år 1955 mellan de nordiska länderna träffade kon- ventionen om social trygghet.

Den metodik, som kommer till användning för att lösa uppkommande samordningsproblem, är i viss mån olika beroende på om de försäkringar, som skall internationellt samordnas, tillhör den ena eller andra av de båda förutnämnda huvudgrupperna av försäkringstyper. Vid en internationell samordning mellan t. ex. de nordiska socialförsäkringarna av folkförsäk- ringstyp tillämpas delvis andra kriterier än ”vid en samordning mellan försäkringar tillhörande den andra typen. Speciellt svårlösta problem kan förutsättas uppkomma, när olika försäkringssystem brytes mot varandra, dvs när en försäkring av den ena typen skall internationellt samordnas med en försäkring av den andra typen.

Samordning mellan de nordiska länderna

För att erhålla erforderlig avgränsning av den förmånsberättigade person- kretsen i de socialförsäkringar, som förekommer i de nordiska länderna

och som innebär lika stora och i betydande omfattning skattefinansierade förmåner för alla, har i de olika nationella lagarna uppställts vissa krav i fråga om medborgarskap och bosättning. Enligt svensk lag utgår t. ex. folkpension i princip endast till i Sverige bosatta svenska medborgare även om detta villkor numera uppmjukats.

1955 års konvention utgår från, att en medborgare i något av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna vara likställd med landets egna medborgare i vad avser socialförsäkringslagstiftningen. Samordning har erhållits på så sätt, att en sådan medborgare får socialförsäkringsförmåner i det land, där han är bosatt, i enlighet med bestämmelserna i det l-andets lagstiftning. Såvitt avser pensioner har principen kompletterats med ett krav på viss tids (5 år) bosättning, dock att den som redan åtnjuter pen- sion får behålla den under den femåriga väntetiden. Återkrav de olika län- derna emellan av utbetalade försäkringsförmåner ifrågakommer ej.

Från nordisk sida har det ej ansetts möjligt att utan vidare jämställa medborgare i icke-nordiska länder med de egna ländernas medborgare i fråga om rätt till folkpension. Ej heller har man velat medge sådan ut- ländsk medborgare rätt att åtnjuta folkpension vid bosättning i sitt hem- land. För en icke-nordisk medborgare torde det i regel krävas viss tids bo- sättning i det nordiska landet för att folkpension skall kunna utgå. Lämnar vederbörande Norden mister han den folkpension, han må ha tillerkänts. Att utge t. ex. en partiell folkpension har hittills ej ansetts kunna ifråga- komma.

Samordning mellan EEC-länderna Romfördraget förutsätter, att en gemensam arbetsmarknad skapas för med— lemsländernas medborgare samt att de olika nationella socialförsäkrings- systemen samordnas så, att det ej uppstår luckor eller dubblyrer i för- säkringsskyddet vid flyttning mellan medlemsstaterna. En författnings- mässig reglering av detta problemkomplex har antagits att gälla mellan medlemsstaterna. Dessa nu avsedda samordningsbestämmelser omfattar ålders-, invalid- och efterlevandepensionering, sjuk- och moderskapsför- säkring, yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, familjebidrag samt hj älp vid dödsfall. l förevarande sammanhang skall uppmärksammas främst samordningsföreskrifterna i fråga om pensionering samt sjuk- och moder- skapsförsäkring.

En grundläggande princip för EEC-metodiken är, att en migrerande ar- betstagare skall åtnjuta de rättigheter och vara underkastad de skyldig— heter som följer av lagen i det land, där han är anställd. En dylik utgångs- punkt framstår som naturlig i länder, där socialförsäkringslagstiftningen är uppbyggd av helt eller huvudsakligen avgiftsfinansierade försäkrings- system med väsentligen försäkringsmässigt avvägda relationer mellan för-

månernas storlek, å ena, samt kvalifikationstider och erlagda avgifter, å andra sidan. Tillämpningen av principen om att anställningslandets lag skall gälla medför exempelvis, att förmåner skall utgå till en försäkrad och hans familjemedlemmar även när de uppehåller sig utanför anställ— ningslandet. Något krav på bosättning uppställes alltså ej. Är fråga om naturaförmåner (sjukhus- och läkarvård) blir det i första hand det land, där förmånerna skall åtnjutas, som har att utge dessa (vistelselandet). Återkrav kan emellertid ifrågakomma gentemot anställningslandet.

Samordningen av pensionssystemen i EEC-staterna bygger i övrigt på huvudsakligen följande principer.

Medborgare i EEC-länderna skall med avseende å pensionslagstiftningen i vart och ett av medlemsländerna behandlas lika (likabehandlingsprinci- pen).

Vid bedömandet av migrantens rätt till pension och vid beräkning av pensionens storlek skall försäkringsperioder, som hänför sig till arbete i olika medlemsländer, på visst sätt sammanläggas (sammanläggningsprin- cipen).

Migranten skall från varje medlemsland i vilket han arbetat få en pen- sion, vars storlek är avvägd efter försäkringsperiodens längd i landet i fråga ( prorataprincipen) .

Ingen av de pensioner, som tillkommer migranten, får indras eller mins- kas av den anledningen, att migranten är bosatt i annat medlemsland än det som utger pensionen (exportabilitetsprincipen).

De angivna principerna har sin grund i det inom EEC—länderna förhärs- kande synsättet, att pensionen är något, som den försäkrade successivt bygger upp åt sig själv. Den pensionsrätt, som migranten skapar i ett med— lemsland, skall kunna påbyggas i ett annat medlemsland och ge till resultat en pension från de länder, i vilkas produktion han varit verksam. En för- delning skall äga rum mellan de olika länderna i proportion till den tid han varit verksam i respektive länder.

I fråga om sjukförsäkringen utgår samordningstekniken från att en ar- betstagare skall vara sjukförsäkrad i anställningslandet samt att han skall betala avgifter och åtnjuta förmåner enligt det landets lag. Om sjukför— säkringen omfattar jämväl anhöriga till den försäkrade får även dessa sjukförsäkringsförmåner efter samma lag.

En internationell samordning av den svenska socialförsäkringen enligt de principer, som antagits att gälla inom EEC-gemenskapen, torde medföra vissa problem, främst med avseende å folkpensioneringen. Denna är näm- ligen till sin konstruktion annorlunda än de pensionsformer som EEC- ländernas samordningsteknik är avpassad för. Att på sätt som skett inom folkpensioneringen avgränsa den förmånsberättigade personkretsen genom uppställande av vissa medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor står

ej i överensstämmelse med likabehandlings- och exportabilitetsprinciperna. En direkt tillämpning av sammanläggnings- och prorataprinciperna är folk- pensioneringen är vidare ej möjlig, eftersom något direkt samband ej före- ligger mellan förmåner, avgifter och försäkringsperioder.

Tilläggspensioneringen är allmänt sett konstruerad på ett sätt som be- tydligt bättre än folkpensioneringen kan anslutas till EEC-ländernas sam- ordningsteknik även om jämväl denna lagstiftning innehåller ett antal be- stämmelser, som torde få omprövas inför eventuella samordningsförhand- lingar.

I fråga om sjukförsäkringen är EEC-ländernas samordningsföreskrifter avpassade för en försäkringstyp, som omfattar enbart eller företrädesvis arbetstagare och där arbetstagarens anhöriga regelmässigt åtnjuter för- måner på grund av familjeförsörjarens försäkring. Med hänsyn härtill kan en samordning mellan svensk och kontinental sjukförsäkring på grundval av EEC-metodiken i vissa fall bli haltande. Det är t. ex. främmande för den svenska sjukförsäkringen att ersätta sjukvårdskostnader för en ut- ländsk kvinna, som är bosatt utomlands, enbart därför att hennes make arbetar i Sverige. Lämnas emellertid ej sådan ersättning skulle resultatet för kvinnans del kunna bli en lucka i försäkringsskyddet. Omvänt skulle en dubblyr i skyddet kunna uppkomma, när en svensk tar anställning utomlands men lämnar sin familj kvar i hemlandet. Avvikande är jämväl reglerna om återkrav mellan olika länders sj ukförsäkringar.

KAPITEL 14

Reformbehovet

Den snabba utbyggnaden och förbättringen av skyddet mot de ekonomiska följderna av sjukdom, ålderdom, invaliditet och försörjarens frånfälle har medfört en kraftig ökning av kostnaderna för socialförsäkringens olika grenar. Finansieringsproblemen har härigenom blivit av en helt annan stor- leksordning än under tidigare skeden, då förmånerna var mer begränsade. Under perioden 1954—1964 har sålunda socialförsäkringsutgifterna stigit från 2 028 till 8 742 miljoner kr, dvs. mer än fyrdubblats. Även om hänsyn måste tas till att penningvärdet under tiden förändrats synes de angivna siffrorna dock kunna ge en viss uppfattning om den förbättring i den socia— la omvårdnaden, som på relativt kort tid inträtt.

Redan gjorda åtaganden från statsmakternas sida leder i en nära framtid till en ytterligare, avsevärd ökning av främst utgifterna för folkpensione- ringen. Härtill kommer, att socialförsäkringen också i framtiden med all sannolikhet kommer att bjuda på en rik utveckling. Mot denna bakgrund framstår det som ett aktuellt krav, att frågan om socialförsäkringens fi- nansiering ges en —— på längre sikt — tillfredsställande lösning.

De etappvis genomförda reformerna på skilda områden av socialförsäk- ringen innebar, att såväl den materiella utformningen som finansierings- frågorna löstes i stort sett för varje socialförsäkringsgren för sig. Kravet på enhetlighet och samordning inom systemet kom härigenom i viss män att eftersättas. Tillkomsten av lagen om allmän försäkring betecknade en vändpunkt i detta hänseende, såvitt avser den materiellrättsliga sidan av socialförsäkringslagstiftningen. Den för sjukförsäkringen, folkpensione- ringen och tilläggspensioneringen gemensamma lagen innebar ett avgöran- de steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett mera enhetligt system. Under detta reformarbete lämnades emellertid metoderna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering i huvudsak orubbade. En samlad översyn av finansieringsreglerna bedömdes som erforderlig. Då emellertid dessa frågor ägde nära samband med beskattningens utformning överhu- vud ansågs de böra komma under bedömande i ett vidare sammanhang och närmare övervägas i anslutning till förslag på beskattningsområdet.

Frågan om socialförsäkringens finansiering kan ej ses isolerad från ut- formningen av skatte- och avgiftssystemet i dess helhet. Med den omfatt- ning socialförsäkringsutgifterna numera har, är finansieringsfrågorna av

ingripande betydelse både för samhället och den enskilde. Finansierings- reglernas utformning har betydelsefulla återverkningar i skilda hänseenden. Inkomstomfördelande effekter av olika slag kan uppnås exempelvis i för- hållandet mellan högre och lägre inkomsttagare, mellan gifta och ensam- stående, mellan en aktiv generation och förmånstagarna enligt socialför- säkringen, mellan arbetsgivare och anställda etc.

I den allmänna debatten har vid flera tillfällen framförts krav om änd- rade finansieringsregler för socialförsäkringen. Angående målsättningen för ett reformprogram på området föreligger emellertid ej enighet. I- vissa sammanhang har förordats en långt gående avgiftsfinansiering, där social— försäkringen t. o. m. tänkts kunna frikopplas från budgeten i övrigt till ett nära nog självförsörjande försäkringssystem. I andra sammanhang åter har uttalats, att en total skattefinansiering borde eftersträvas av socialförsäk- ringens samtliga grundförmåner. De angivna meningsriktningarna må re- presentera ytterlighetsståndpunkter. I regel har debattinläggen kommit att avse vad som bedömts vara en mer lämplig avvägning mellan olika finan- sieringsformer inom vissa socialförsäkringsgrenar.

Redan av det nu anförda torde framgå, att en prövning av frågan om socialförsäkringens finansiering måste ingå som ett betydelsefullt led i den översyn av skatte- och avgiftssystemet i dess helhet, som skattebered— ningen enligt sina direktiv har att göra. Beredningen vill i det följ ande något närmare ange i vilka hänseenden den anser behov av ändrade finansierings- regler i särskild grad föreligga.

Aktuella reformkrav

Det nuvarande finansieringssystemet för socialförsäkringen är ej uppbyggt efter enhetliga principer och finansieringsreglerna framstår understundom som svåröverskådliga och komplicerade. Sjukförsäkringen finansieras så- lunda genom ett system av egenavgifter, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Tilläggspensioneringen finansieras för löntagarnas del genom avgifter som erlägges av arbetsgivarna och för övriga förvärvsarbetande genom avgifter från de försäkrade själva. Folkpensioneringen kan snarast sägas vara skat- tefinansierad, om också en del av kostnaden bestrides genom en avgift. Folkpensionsavgiften kan nämligen ses som en efter speciella grunder ut- gående skatt. Kommunerna deltar i kostnaderna för folkpensioneringen men inte för socialförsäkringen i övrigt. Yrkesskade- och arbetslöshetsför- säkringarna följer var och en sitt eget finansieringssystem.

Behov föreligger av att söka nå fram till klarare och mer enhetliga lin- jer på finansieringsområdet. Ett finansieringssystem, som bättre tillgodo- ser krav på enkelhet, enhetlighet och överskådlighet, är ägnat att under- lätta en bedömning av hur skatte- och avgiftsbelastningen i dess helhet drabbar olika grupper av inkomsttagare. Att åvägabringa all möjlig klar-

het i detta hänseende är angeläget med hänsyn till den omfattning, det samlade skatte- och avgiftsuttaget erhållit. Därigenom kan skapas förut- sättningar för en mer saklig och rationell bedömning av beskattningen och dess fördelning. Denna synpunkt kan sägas erhålla ökad betydelse om socialförsäkringsavgifterna betraktas ej som ett system av fristående på- lagor utan fastmer som en integrerande del av den samlade beskattningen av fysiska personer.

Genomförandet av lagen om allmän försäkring innebar en ökad materiell och lagteknisk samordning av socialförsäkringens viktigaste grenar. Den— na reform skulle otvivelaktigt te sig ofullständig, om ej också finansierings— formerna för dessa försäkringsgrenar blev föremål för överväganden. De- partementschefen framhöll i den proposition, som låg till grund för lagen, att det torde framstå som ett mycket starkt önskemål, att finansierings- reglerna för de med varandra i förmånshänseende samordnade försäkrings- grenarna bringades i bättre samklang med varandra och förenklades.

En annan synpunkt på finansieringsspörsmålen är förknippad med den framtida kostnadsutvecklingen på socialförsäkringsområdet. Redan förut har framhållits, att framförallt inom folkpensioneringen kan motses snabbt växande kostnader. Mellan åren 1964 och 1970 kan sålunda folkpensions- kostnaderna beräknas stiga från ca 4010 till ungefär 5 930 miljoner kr, dvs en ökning med 48 procent. Under samma tidsperiod kan jämväl sjuk- försäkringskostnaderna antas öka från 1 862 till 2 341 miljoner kr — en ök— ning med ungefär 26 procent.

Denna snabba kostnadsökning innebär, att successivt ökande inkomst— belopp måste avsättas för nu angivna socialförsäkringsändamål under den framförliggande delen av 1960-talet. Redan detta förhållande utgör ett starkt för att ej säga avgörande motiv för en översyn av socialförsäkringens finansieringssystem i syfte att anpassa dess regler till det växande intäkts- behovet. Det torde kunna ifrågasättas, om ej de erforderliga inkomstför- stärkningarna blir av sådan storleksordning, att de kan anses spränga ra- men för det gällande systemet. Nya vägar för finansieringen kan behöva bli föremål för övervägande. Erinras må vidare i detta sammanhang om det — i och för sig tämligen självklara —— förhållandet, att ju mer en pålaga växer i storlek desto angelägnare är det, att den fördelas mellan olika grup- per och enskilda i samhället på ett så rättvist och i uppbördstekniskt hän- seende så ändamålsenligt sätt som möjligt.

Speciella perspektiv jämväl med avseende å finansieringsfrågorna kan föranledas av de internationella samordningssträvandena på socialförsäk- ringens område. Hitintills har socialförsäkringen och dess finansiering i stort sett utformats från tämligen renodlade nationella utgångspunkter. Internationella hänsynstaganden har endast i undantagsfall behövt ifråga—

komma. Ett på detta sätt avskärmat synsätt torde emellertid ej vara till- fyllest i våra dagar, då målet för de internationella strävandena på social- försäkringens område mera klart framträder. Alldeles oavsett Sveriges framtida ställning i förhållande till den europeiska gemensamma markna- den torde en internationell aspekt på finansieringsfrågorna ej kunna und- gås. Den pågående europeiska integrationen siktar till att göra arbetskraf- ten fritt rörlig över gränserna. I samband härmed har rests krav på lik- ställighet för de i integrationen deltagande ländernas medborgare inom alla berörda länders socialförsäkringssystem. Ett beaktande av detta krav ger vid handen, att socialförsäkringens finansieringsproblem knappast kan ges invändningsfria lösningar utan att konstruktionen av finansierings- systemen i de andra länder, med vilka utbytet av arbetskraft kan bli livligt, beaktas.

Vad som särskilt ansetts vara mindre tillfredsställande i det nuvarande finansieringssystemet är den konstruktion, som vissa egenavgifter erhållit. Formen för uttaget av avgifter främst till folkpensioneringen och sjuk- vårdsförsäkringen avviker från gängse principer för beskattning. Genom att dessa avgifter beräknas och börjar uttas redan å den taxerade inkoms- ten och ej först sedan en beskattningsbar inkomst framräknats tillgodoses ej, har man menat, principen om ett avgiftsuttag efter förmåga.

Nu angivet betraktelsesätt utgår ifrån, att de nämnda avgifterna ingår som en integrerande del i skattesystemet samt att de bör uppfattas såsom skatter i mera egentlig bemärkelse. I den utsträckning och med den rätt man kan säga, att det är först den beskattningsbara inkomsten, som ger ett uttryck för skatteförmågan, innebär den angivna grunden för debite- ring av avgifterna ett avsteg från den eljest beträffande fysiska personer tillämpade principen om skatt efter förmåga. Härigenom kommer —— med detta synsätt -—— inkomster som är så små, att de ej kan anses ge uttryck för någon skatteförmåga, att belastas med socialförsäkringsavgifter.

I viss utsträckning har man under senare år sökt motverka en som allt- för hård bedömd belastning på de låga inkomsttagarna genom att höja den nedre gräns vid vilken nu avsedda avgifter påföres. Sålunda höjdes denna gräns från 1 200 till 2 400 kr i anslutning till den av 1961 års höst- riksdag beslutade reformen på beskattningens område. I syfte att över- brygga de tröskelproblem, som uppstod och accentuerades i samband med att gränsen för avgiftsbefrielse försköts uppåt, infördes samtidigt en upp- trappningsregel för uttaget av folkpensionsavgift. Jämväl i fråga om av- giften till sjukvårdsförsäkringen har den nedre inkomstgränsen för avgifts— uttaget förskjutits uppåt på motsvarande sätt samtidigt som en upptrapp— ningsregel införts, motsvarande den som gäller för folkpensionsavgiften.

Kvar står emellertid att invändningar alltjämt synes kunna göras mot reglerna för avgiftsuttaget till folkpensioneringen och även till sjukvårds-

försäkringen från synpunkten att avgifterna i vissa fall drabbar hårdare än som i och för sig synes väl förenligt med hänsyn till förmågan att bära sådana avgifter. Därmed är å andra sidan ej utan vidare givet, att en av— giftsfinansiering bör utformas med ledning av samma grundsatser, som sedvanligen tillämpas för skatter i egentlig bemärkelse.

En översyn av finansieringsreglerna är vidare påkallad av administra- tiva och uppbördsmässiga skäl. Genom tillkomsten av lagen om allmän för- säkring torde ha skapats förutsättningar för förenklingar och rationalise- ringar av finansieringssystemet. Debitering, uppbörd och indrivning av ett stort antal särskilda men beloppsmässigt tämligen små egenavgifter _ som dessutom är differentierade på olika sätt —— ter sig ej ändamålsenligt från administrativ synpunkt. Att pröva förutsättningarna för enklare och mer rationella metoder i dessa hänseenden utgör därför en angelägen uppgift.

Vad härefter särskilt angår tilläggspensioneringens finansieringssystem har också i fråga om detta framkommit krav på viss översyn. Överhuvud- taget är det vid ett system med kollektiva arbetsgivaravgifter av det slag, varom här är fråga, ej möjligt att i alla lägen uppnå fullständig identitet mellan inkomster som berättigar till pension, å ena, och varå avgifter be- räknas, å andra sidan. De inom tilläggspensioneringen gällande reglerna om basbeloppsavdrag i förening med föreskriften om årsarbetarberåkning medför för de säsong- och korttidsanställdas del samt vid fall av dubbelan— ställningar, att full överensstämmelse ej alltid uppnås mellan den indivi- duellt beräknade pensionsgrundande inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och de lönedelar, som ingår i arbetsgivarnas avgiftsunder- lag och som följaktligen är bestämmande för avgiftens storlek. Dylika ef- fekter —— som helt år en följd av att den pensionsgrundande inkomsten beräknas individuellt under det att arbetsgivaravgiften utgår på ett kollek- tivt underlag — har vållat viss kritik mot systemet. Än mer iögonenfallande blir sådana nu avsedda verkningar av systemet framdeles allteftersom av- gifterna uttas efter högre procenttal. Det skulle onekligen vara av värde från tilläggspensioneringens synpunkt, om reformförslag som medförde bättre överensstämmelse mellan förmåner och avgifter i detta hänseende kunde framläggas.

I detta sammanhang må slutligen också uppmärksammas, att avgifts- underlaget Vid beräkningen av arbetsgivaravgifter inom, å ena sidan, till- läggspensioneringen och, å andra sidan, sjukförsäkringen uppvisar betydande skiljaktigheter, något som otvivelaktigt är ägnat att komplicera beräkning- en och uppbörden av dessa avgifter. Både den nedre och den övre avgifts— gränsen för påförande av arbetsgivaravgift är olika i de båda försäkringar— na, vartill kommer ytterligare andra skiljaktigheter, t. ex. i fråga om ålders- gränser. Från rationaliserings- och förenklingssynpunkter är givetvis ett

så enhetligt avgiftsunderlag som möjligt vid beräkningen av arbetsgivar- avgifter önskvärt.

Vissa motionsyrkanden m. m.

Frågor inom området för socialförsäkringens finansiering har vid flera tillfällen aktualiserats i riksdagen. Några på senare tid behandlade spörs- mål av mer principiellt intresse skall anges i det följande.

I motioner till 1961 års riksdag (I: 505 och II: 599) underströks behovet av att nå fram till klarare linjer i fråga om principerna för finansieringen av de sociala försäkringarna. Härjämte framställdes yrkanden om att inom skatteberedningen en översyn skulle göras av finansieringsreglerna i syfte att uppnå en ökad grad av avgiftsfinansiering.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 15) bl. a., att det då pågående samordnings- och kompletteringsarbetet på socialförsäkringens område omfattade även frågan om ett förenhetligande av finansieringsreg— lerna. Vissa delar av det i motionerna aktualiserade spörsmålet var således föremål för övervägande, medan beträffande andra delar en omprövning var förhållandevis nära förestående. I detta läge ansåg utskottet ej befogat att tillstyrka motionärernas yrkanden.

I motioner till samma års riksdag (1:48 och II: 64) hemställdes om sådan ändring inom tilläggspensioneringen, att sammanfallande regler blev gäl- lande för avgiftsheräkning och beräkning av pensionsgrundande inkomst vid korttidsinkomster, såsom t. ex. för jordbrukare med regelbundna kort- tidsinkomster av skogsarbete. Likartade krav om ändringar väcktes jäm- väl i vissa andra motioner.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 56) över motionerna, att det aktualiserade spörsmålet hade samband med' finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Då detta var föremål för överväganden inom socialdepartementet, som enligt uppgift hade uppmärksamheten riktad på det aktualiserade spörsmålet, fann utskottet det ej påkaLlat för riksdagen att taga något initiativ i frågan.

Med anledning av propositionen nr 188 till 1961 års höstriksdag med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen m. m. väcktes ett par motioner (I: 729 och 11: 868) om att folkpensionsavgift beträffande gifta inkomsttagare och ensamstående med hemmavarande barn under 16 år skulle uttas först vid en inkomst av 3 600" kr samt att avgiften skulle på visst sätt avtrappas. I samma motioner framhölls, att på längre sikt borde efter- strävas en sådan utformning av skatte- och avgiftssystemet, att icke någon i inkomstläge under beskattningsbar inkomst helastades med direkt skatt eller avgift. Man borde enligt motionärernas mening övergå till ett sådant system, att de grundläggande förmånerna inom socialförsäkringen helt skattefinansierades. Utredning i detta syfte borde utan dröjsmål företas av allmänna skatteberedningen.

Andra lagutskottet, som hade att avge utlåtande (nr 72) över det först— nämnda motionsyrkandet, anförde bl. a., att enligt utskottets mening vissa skäl talade för att uttag av socialförsäkringsavgifter borde begränsas till sådana fall, där vederbörande hade att erlägga inkomstskatt. Det av mo- tionärerna väckta spörsmålet borde emellertid prövas i ett större samman- hang. Utskottet erinrade om att finansieringssystemet inom socialförsäk- ringarna var föremål för överväganden inom socialdepartementet ävensom att allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv hade att pröva hithö- rande frågor. Med hänsyn härtill avstyrktes motionsförslagen.

Bevillningsutskottet, som hade att yttra sig över motionerna såvitt avsåg yrkandet om övergång till skattefinansiering, framhöll i sitt betänkande (nr 79) bl. a., att det enligt utskottets mening var angeläget, att det ifråga- varande motionskravet övervägdes. Utskottet erinrade därvid om — under hänvisning till direktiven för allmänna skatteberedningen — att frågan om en ökad skattefinansiering inom socialförsäkringen kunde väntas bli före- mål för överväganden inom allmänna skatteberedningen. Att på förhand binda utredningen vid en viss lösning borde enligt utskottets mening ej ifrå- gakomma, varför motionsyrkandena avstyrktes.

I anslutning till proposition nr 90 till 1962 års riksdag med förslag till lag om allmän försäkring m. m. väcktes ett flertal motioner, delvis av lik- artad innebörd, berörande finansieringsspörsmålen. I ett par av dessa (I: 474 och 11:537) yrkades sålunda bl. a., att gränsen för påförande av folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift skulle bestämmas till 4500 kr taxerad inkomst.

I sitt utlåtande över motionerna (nr 27) hänvisade andra lagutskottet till sitt förutnämnda utlåtande nr 72 vid 1961 års riksdag.

I motionerna I: 455 och II: 543 framfördes bl. a. ånyo yrkanden om att frågan om skattefinansiering av de grundläggande socialförsäkringsförmå- nerna måtte hänskjutas till allmänna skatteberedningen för utredning. De försäkringar son; avsågs angavs i motionerna vara sjukförsäkringen och folkpensioneringen.

Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande (nr 44) över sistnämnda motioner, att utskottet delade uppfattningen att frågan om finansieringen av socialförsäkringarna borde övervägas inte minst från synpunkten att söka åstadkomma en ökad samordning av de nuvarande olika principerna i detta hänseende. Då denna fråga emellertid var föremål för uppmärk- samhet inom allmänna skatteberedningen och då motionärernas utrednings- yrkanden med hänsyn härtill fick anses vara tillgodosedda ansåg sig ut- skottet ej höra föreslå riksdagsskrivelse i ämnet.

Jämväl vid 1963 års riksdag har riksdagen haft att ta ställning till mo— tionsyrkanden av likartad innebörd som vissa förut återgivna, t. ex. över- gång till skattefinansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen ( I: 515 och II: 627), korttidsanställdas rätt till tilläggspension (I: 542 och II: 655)

m. in. Nu avsedda motionsyrkanden har med likartad motivering, som i re— spektive fall i det föregående angetts, avstyrkts av vederbörande utskott.

I samtliga ovan angivna fall har riksdagen beslutat i enlighet med veder- börande utskotts hemställan.

Området för reformförslag

Såvitt avser området för reformförslag må till en början konstateras, att principerna för finansieringen av tilläggspensioneringen efter ingående ut- redningar och under livligt politiskt engagemang i frågan relativt nyligen fastlagts. Den utformning, finansieringssystemet erhållit, torde ha spelat en roll vid uppgörelserna om löner, pensioner och anställningsvillkor i övrigt. De långsiktiga verkningarna av den valda finansieringsformen kan ännu ej överblickas och det dröjer åtskilliga år, innan systemet är helt ut- byggt. Med hänsyn till att statsmakterna så nyligen tagit ståndpunkt i frågan om finansieringen av denna socialförsäkringsgren och då i direk— tiven för skatteberedningen inte antytts, att någon omprövning skulle an- komma på beredningen, har beredningen funnit sig inte ha i uppdrag att ingå på gällande, grundläggande principer för tilläggspensioneringens fi- nansiering. Beredningen har å andra sidan funnit hinder inte föreligga för att överväga sådana mindre ingripande ändringar, jämkningar och till- rättalägganden i finansieringssystemet, som betingas främst av vad bered— ningen på andra områden inom socialförsäkringens finansiering kan finna sig vilja-förorda.

Yrkesskadeförsäkringen är för närvarande föremål för särskild utredning. I samband med detta utredningsarbete torde även finansieringsfrågorna inom försäkringen komma under bedömande. Med hänsyn härtill anser sig skatteberedningen ej böra ingå på finansi—eningsfrågor, som sammanhänger med denna socialförsäkringsgren. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen har innevarande års riksdag förelagts proposition med förslag till ändringar såväl av arbetslöshetsförsäkringens materiella utformning som av dess finanSieringsregler. På grund härav anser sig skatteberedningen ej heller böra ingå på finansieringen av denna försäkringsgren.

Av de olika socialförsäkringsgrenarna kvarstår således folkpensionering— en och sjukförsäkringen. Finansieringen av dessa båda socialförsäkringar utgör i realiteten det område, som omfattas av skatteheredningens i det föl— jande framförd-a förslag. Framhållas bör emellertid, att kommunernas bi- drag till folkpensioneringen varit föremål för prövning av 1958 års skatte- utjämningskommitté i samband med dess utredning rörande den kommu- nala skatteutjämningen. Beredningens ställningstaganden kommer därför, såvitt avser folkpensioneringen, att begränsas till att avse de statliga kost— naderna. '

KAPITEL 15

Finansieringsformerna

Gränsdragning mellan avgift och skatt

Tid efter annan har i den offentliga debatten aktualiserats frågan om so- cialförsäkringens finansiering utifrån mera principiella synpunkter. Väsent- ligen har diskussionen kretsat kring frågeställningen, huruvida socialför- säkringen bör i ökad utsträckning finansieras genom avgifter eller genom skatter. I denna debatt torde man ha utgått från, att det råder en klar bo— skillnad mellan dessa båda finansieringsformer samt att de medför sins- emellan olikartade verkningar. Avgiften har företrädesvis betraktats såsom en mera direkt betalningsprestation, som den enskilde eller hans arbetsgi— vare har att fullgöra för en viss socialförsäkringsförmån, som samhället tillhandahåller. Skatten däremot har ansetts innebära en obligatorisk på- laga till det allmänna, för vilken den enskilde ej på ett motsvarande sätt erhåller en direkt synlig motprestation.

En definition av avgift och skatt i enlighet med vad nu antytts torde vara den inom finansteorin gängse. Å andra sidan är det tydligt, att prin- cipiella skillnader mellan de båda finansieringstyperna i större eller mind- re utsträckning kan elimineras, alltefter de effekter från fördelningsmäs- siga eller andra synpunkter som man avser att uppnå eller vill undvika. En avgift kan följaktligen utformas på ett sätt som kännetecknar en skatt, och en pålaga, som formellt framträder som en skatt, kan utrustas med åt- skilliga av avgiftens kännetecken. Detta är också något som i Vissa fall ägt rum i vårt skattesystem och som understundom gör det svårt att dra nå- gon klar gränslinje mellan avgifter och skatter.

Vad beträffar folkpensionsavgiften beräknas den — såsom kunde gälla en skatt —— proportionellt på ett fastställt inkomstunderlag, den taxerade inkomsten, och i likhet med vad som anses utmärkande för en inkomstskatt är den allmän såtillvida, att den regelmässigt påföres alla medborgare i viss ålder, vilkas inkomst uppgår till visst minimibelopp. Ej heller är den föremål för specialdestination i budgeten. Å andra sidan inrymmer folk- pensionsavgiften drag, som brukar anses karakteristiska för en avgift i finansteoretisk mening. Vissa kategorier medborgare är sålunda generellt befriade från avgiftsplikt, såsom ålders- och förtidspensionärer. Vidare är avgiften maximerad i förhållande till inkomsten. Folkpensionsavgiften kan

därför sägas förete drag av både avgift och skatt. Den har också karak- teriserats som en »specialskatt som har formen av en avgift» och som en »avgift av skattekaraktär». Dessa kännetecken av både avgifts- och skatte— karaktär hos folkpensionsavgiften är att se mot bakgrunden av folkpensio- neringens historiska utveckling från en pensionsförsäkring, där försäk— ringstagaren hade att erlägga premier med fasta belopp, till en folkförsäk- ring av den nuvarande typen utan inslag av försäkringsmässighet i den meningen, att det individuellt skulle råda något fast samband mellan för— måner och avgifter.

Hos sjukförsäkringsavgifterna är avgiftskaraktären mer framträdande än hos folkpensionsavgiften. Detta förhållande sammanhänger med att sj uk— försäkringen, som överhuvud är uppbyggd efter mer försäkringstekniska grunder än folkpensioneringen, är att betrakta som en riskförsäkring med i princip finansiering genom avgifter, vilka skall vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel kan antas förslå till bestridande av kostnaderna för försäkringen. Varje underskott inom sjukförsäkringen skall således, liksom inom den enskilda försåkringsverksamheten, mötas med en höjning av avgifterna. Å andra sidan är bl. a. statsbidragen till vissa grenar av sjukförsäkringen betydande, vilket i sin tur är ägnat att i förevarande hänseende minska draget av försäkringsmässighet. Tillskott ur andra finan— sieringskällor medför, att egenavgifterna kan hållas på en betydligt lägre nivå än vad som eljest skulle varit möjligt. Härigenom förlorar egenavgif- terna i viss mån det för en avgift i nu avsedd bemärkelse karakteristiska draget, nämligen att tjäna som mätare av förmånernas vår-de. Jämväl i andra hänseenden har vissa egenavgifter inom sjukförsäkringen kommit att utrustas med för en skatt utmärkande drag. Sålunda uttas exempelvis av— giften för sjukvårdsförsäkringen, i likhet med folkpensionsavgiften, först då en taxerad inkomst av viss storlek föreligger, upptrappningsregler till— lämpas etc.

Den egenavgift inom tilläggspensioneringen, som erlägges för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, torde i här avsedd bemärkelse böra betraktas som en avgift utan drag av skatt.

Inom sjukförsäkringen finansieras vissa kostnader genom arbetsgivar- avgifter, som uttas på ett kollektivt beräknat underlag av löner upp till visst belopp. Inom tilläggspensioneringen gäller detsamma, såvitt avser an- ställda, dock att avgifterna här helt skall erläggas av arbetsgivarna och ej till någon del av de försäkrade själva. Härtill kommer att avgiftsunderlaget är ett annat än det inom sjukförsäkringen tillämpade.

En särskild fråga är hur dessa arbetsgivaravgifter bör uppfattas. Ett av- giftsmoment kan sägas ligga däri, att arbetsgivaravgifterna är avsedda för Visst ändamål samt att de avväges med hänsyn till kostnaderna. Å andra si- dan beräknas avgifterna kollektivt på ett visst framräknat löneunderlag. För den enskilde försäkringstagaren föreligger inte det för en avgift utmärkande

direkta och formella sambandet mellan hans prestation och hans försäk- ringsmåssigt bestämda förmån.

Till sina verkningar på relationen mellan kostnaderna för arbetskraft och kapital kan arbetsgivaravgifterna närmast jämföras med en skatt, som utgår på företagens utbetalade löner — en löneskatt. Både vid en arbetsgivaravgift och vid en löneskatt utgör sålunda underlaget för utmätandet av pålagan kostnaderna för anlitandet av den mänskliga arbetskraften.

Emellertid föreligger åtskilliga skiljaktigheter mellan arbetsgivaravgift och löneskatt. En olikhet är, att en löneskatt har löner och därmed jämförliga inkomster som underlag, medan en arbetsgivaravgift ——- åtminstone av i vårt land förekommande typ —— för den icke anställda arbetskraftens vidkom- mande har en motsvarighet i en egenavgift, beräknad på inkomsten. Vid en arbetsgivaravgift ifrågakommer vidare begränsningar i skilda hänseenden, såsom i fråga om avgiftsunderlag, genom uppställandet av vissa åldersgrän- ser, specialdestination av inflytande medel etc., medan dylika hegränsnings- regler ej är typiska för en löneskatt. Den mest avgörande skillnaden torde dock vara, att en löneskatt, betraktad som en indirekt skatt på företagens användning av arbetskraft, kan ges en konjunkturpolitisk funktion. En arbetsgivaravgift å andra sidan, som är avvägd med hänsyn till kostnader- na för visst ändamål, kan lämpligen ej varieras av konjunkturpolitiska hänsyn.

Av det anförda torde framgå, att gränsdragningen mellan avgifter och skatter inom vårt system av olika pålagor ingalunda är så entydig, som man i förstone kunde vara benägen att tro. Varianter och övergångsformer möter, i vilka drag från olika finansieringsformer flyter in i varandra. Från viss synpunkt skulle kunna hävdas, att de nu ifrågavarande socialförsäkrings- avgifterna får uppfattas såsom skatter med fördelningen bestämd huvud- sakligen utifrån en intresseprincip. Svårigheten att dra någon skarpare gränslinje mellan avgift och skatt understryker å andra sidan något som redan förut framhållits, nämligen att verkningarna av socialförsäkringens finansieringsformer ej kan bedömas såsom något isolerat. Effekterna av olika typer av pålagor måste uppenbarligen ses i ett sammanhang och under hänsynstagande till hur avgifts- och skattesystemet i dess helhet är utformat.

Valet av huvudsaklig finansieringsform

Enighet torde råda därom, att en översyn av socialförsäkringens finansiering är påkallad av olika skäl —— såväl med avseende å tyngden i det uttag, som hör ifrågakomma, som från synpunkten att åstadkomma en ökad samord- ning och större överskådlighet av de nuvarande olika finansieringsmetoder— na. De närmare riktlinjer, efter vilka en sådan översyn bör bedrivas, och då i första hand frågan om vilken eller vilka finansieringsformer —— egenavgif—

ter, arbetsgivaravgifter och skatter -— som företrädesvis hör anlitas, om- fattas emellertid inte av lika stor samstämmighet. Där går åsikter och in- tressen starkare isär. Främst möter två mer motsatta meningsriktningar.

Enligt den ena uppfattningen bör eftersträvas ett ökat inslag av avgifter med en motsvarande minskning av skattefinansieringen. Enligt den andra bör åstadkommas en utökad finansiering med skattemedel så, att alla de grundläggande förmånerna inom socialförsäkringen blir helt skattefinansie- rade. Av dem som uttalar sig för en utveckling i enlighet med den förstnämn- da uppfattningen förordar vissa en utbyggnad av systemet med egenavgifter, medan andra bedömer en ökning av den relativa andelen av arbetsgivar- avgifter, såvitt avser finansieringen av de anställdas socialförsäkringsför- måner, som önskvärd.

Företrädarna för uppfattningen att ett ökat inslag av avgifter bör efter- strävas torde ha som utgångspunkt, att socialförsäkringen bygger på en för- säkringstanke, i princip ej väsensskild från den, som får sitt uttryck i det privaträttsliga försäkringsavtalet. Vid detta förhållande framstår det som naturligt, att försäkringen finansieras genom avgifter, som åtminstone i viss ej alltför obetydlig utsträckning är avvägda i proportion till de olika försäk- ringsförmåner, som den försäkrade kan komma i åtnjutande av. Framförallt sociala skäl kan emellertid föranleda, att jämväl skattefinansiering av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna måste tillämpas. Ju mer in- komst- och levnadsstandarden i samhället stiger desto mer förlorar dock motivet för skattefinansiering i styrka. Över den statliga budgeten finansie— rade kostnader bör enligt denna meningsriktning hållas så låga som möjligt, så att denna försäkringsmässiga aspekt i fråga om avvägningen mellan prestationer och förmåner bättre kommer till uttryck.

Såvitt avser pensionssystemet är enligt denna uppfattning tilläggspensio- neringens finansiering utformad på ett i princip riktigt sätt från angiven utgångspunkt. I fråga om folkpensioneringen däremot är en ändrad finansie- ringslinje påkallad i syfte att reducera andelen av skattefinansiering. Jämväl i fråga om sjukförsäkringen anlägges ett likartat synsätt.

Enligt dem som anser, att en ökad skattefinansiering bör ifrågakomma, föreligger ej skäl att i fråga om sådana socialförsäkringsförmåner, som till- kommer alla medborgare efter generella regler, bedöma finansieringsfrågan på annat sätt än som gäller beträffande samhällets utgifter i övrigt. Finan- sieringen av dylika förmåner bör följaktligen ske i enlighet med gängse reg- ler för beskattningen. Med den nuvarande ordningen är principen om skatt efter ekonomisk bärkraft ej på ett tillfredsställande sått tillgodosedd på förevarande område. Avgifterna för de grundläggande socialförsäkringsför- månerna, avseende folkpension, sjukvårdsersättning samt grundsjukpen— ning, drabbar de lägre inkomstgrupperna alltför tungt. En ändrad avväg— ning bör därför ske i riktning mot en fullständig skattefinansiering av dessa förmåner. Jämväl administrativa skäl talar för en sådan omläggning.

Beträffande övriga socialförsäkringsförmåner, som tillkommer endast vissa grupper och där storleken av förmånen är beroende av inkomsten, är det däremot motiverat, ,att kostnaderna finansieras genom avgifter, som är graderade efter förmånens storlek.

Vad beträffar frågan, huruvida inom ramen för ett avgiftssystem avgif- terna bör uttas såsom egenavgifter eller, i fråga om den anställda arbets— kraften, såsom arbetsgivaravgifter, torde förespråkarna för den förstnämn- da finausieringsmetoden fästa särskild vikt vid vad man anser vara egen- avgiftens företräde från psykologisk synpunkt. Genom att en egenavgift debiteras särskilt och följaktligen är lättare att identifiera för den enskilde är den ägnad, har det hävdats, att skapa ett från psykologisk synpunkt värdefullt samband mellan försäkringens förmånssida och dess kostnads— sida. Avgiften bidrar till att skänka den enskilde känslan av att han själv betalar för sitt försäkringsskydd och därigenom förvärvar rätt till de för- måner, som detta garanterar. En kollektivt beräknad arbetsgivaravgift är ej, menar de som företräder denna meningsriktning, förenad med dessa psyko- logiska fördelar.

De som önskar att finansieringen av de anställdas socialförsäkringsför- måner sker i form av arbetsgivaravgifter torde se ett motiv härför i det förhållandet, att dessa kostnader bör betraktas som produktionskostnader, som skall erläggas av arbetsgivaren, må så vara att den ökade belastningen på produktionen kan utöva inverkan å lönesättningen. Härjämte medför ett system av arbetsgivaravgifter, åtminstone om de beräknas kollektivt på en viss lönesumma, betydande fördelar från administrativa och uppbördsmäs- siga synpunkter jämfört med ett egenavgiftssystem.

Beredningen övergår härefter till att anföra vissa allmänna synpunkter av beskaffenhet att inverka på frågan om valet av huvudsaklig finansie- ringsform. Självfallet kan meningarna vara delade om vilken eller vilka finansieringsmetoder, som företrädesvis bör komma till användning. Att med utgångspunkt från ett principiellt anlagt betraktelsesätt söka fast- lägga den ena eller andra uppfattningen såsom den riktiga är dock enligt beredningens mening av underordnat värde. En som objektiv ansedd norm för hur ett val mellan olika finansieringsmetoder bör ske och för hur den inbördes avvägningen mellan dem bör äga rum lärer näppeligen kunna uppställas. Ett ställningstagande måste fastmer bli beroende av de prak- tiska synpunkter och konsekvenser —— samhällsekonomiska och statsfinan- siella, sociala och administrativa — som kan antas vara förknippade med den ena eller andra finansieringsmetoden. Med hänsyn till det nära sam- bandet mellan olika delar av beredningens utredningsuppdrag kan under- laget för ett bedömande därvid ej begränsas till att avse enbart socialför- säkringsområdet utan måste ske i det större perspektiv, beredningen har

för sitt arbete, och de förslag på övriga områden, som beredningen kommer att framlägga.

Enligt den ena av de i det föregående angivna meningsriktningarna bör vissa grundläggande socialförsäkringsförmåner, avseende folkpensionering- en, sjukvårdsförsäkringen samt försäkringen för grundsjukpenning, helt skattefinansieras. En sådan omläggning skulle för år 1964 innebära att statens utgifter för dessa försäkringar ökade från 2 369 till 4 359 miljoner kr eller med 1 990 miljoner kr. För år 1970 skulle utgiftsökningen uppgå till 2 375 milj oner kr (6 669 —— 4 294). Avgifternas slopande skulle, om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen borttogs i samband därmed, innebära en viss ökning av den beskattningsbara inkomsten och därmed av den statliga in- komstskatten. Betydelsen härav skulle emellertid vara relativt ringa och en avsevärd skärpning av beskattningen måste äga rum för att staten skulle kompenseras för avgiftsbortfallet.

Om de ifrågavarande socialförsäkringskostnaderna helt skulle finansie- ras genom en höjning av uttaget för den allmänna varuskatten i dess nu- varande utformning skulle erfordras år 1964 en höjning av skatteprocen- ten med ca 3 enheter och år 1970 med drygt 2,5 enheter, dvs från nuvarande 6 till 9 respektive 8,5 procent.

Valdes metoden att finansiera de ifrågavarande socialförsäkringsutgif- terna genom en proportionell inkomstbeskattning för fysiska personer, vil- ken beräknades å beskattningsbar inkomst, skulle uttaget av skatt behöva fastställas till år 1964 drygt 4 procent och år 1970 drygt 3 procent.

En omläggning till fullständig skattefinansiering av de ifrågavarande socialförsäkringsförmånerna fick emellertid rimligen finansieras genom anlitande av både den direkta och den indirekta skatten.

Om den senare höjdes i den omfattning, som skatteberedningen förut angett, dvs staten tillfördes en merinkomst ungefärligen motsvarande 3 procents höjning av skattesatsen för den generella varubeskattningen så- dan den f. n. är utformad samt om grundavdragen höjdes och barnfamiljer- na medgavs lättnader i avsedd omfattning, skulle —— därest man tillika helt skattefinansierade de angivna socialförsäkringsförmånerna —— den reste- rande inkomstförstärkningen kunna nås genom en skatteskala, som för det första skiktet angav uttagsprocenten till 12 (mot nu 10) och som fortsätt- ningsvis byggde på en brant progression. Skalan skulle i vissa mellanlägen kunna göras något mildare än den nuvarande, men fortsättningsvis skulle den bli brantare än den gällande. Önskemålet att med hänsyn till den ökade indirekta beskattningen inte höja skattesatsen i det första skiktet skulle kunna tillgodoses med en ytterligare höjning av varubeskattningen utöver vad beredningen velat förorda. Den möjliga skatteskalan skulle givetvis inte tillrättalägga den genom redan inträffad penningvärdeförändring skärpta progressionen; än mindre beaktades resultatet av en fortsatt penningvärde-

förändring fram till år 1970. Den skärpta varubeskattningen skulle Över nå- got visst inkomstläge inte till någon del kompenseras.

Av skäl som framgår redan av det anförda finner skatteberedningen all- varliga invändningar möta mot en fullständig skattefinansiering av grund- skyddet inom socialförsäkringen. Det ter sig enligt beredningens uppfatt— ning ej välbetänkt att avstå från en av de nu tillgängliga finansieringskäl— lorna, dvs en avgiftsfinansiering. Handlingsmöjligheterna skulle utifrån de krav, som kan följa av den fortsatta samhällsutvecklingen, bli väsentligt inskränkta. En stelhet skulle prägla systemet och kunna försvåra ett fort— satt reformarbete. Härtill kommer att vid en fullständig skattefinansiering av grundskyddet det kunde bli erforderligt att i vissa hänseenden ompröva förmånssidan inom främst grundsjukpenningförsäkringen med ökade kost- nader som följd.

Beredningen vill å andra sidan framhålla, att den är väl medveten om det berättigade i kravet på att vissa egenavgifter till socialförsäkringen på ett bättre sätt än nu bör anpassas till förmågan hos mindre inkomsttagare att erlägga avgifterna. Detta krav kan emellertid tillgodoses inom ramen för beredningens förslag. Härtill återkommer beredningen i det följande.

Av detta ståndpunktstagande följer, att ett ökat intäktsbehov inom so— cialförsäkringen enligt beredningens uppfattning bör mötas med ett ökat in- slag av avgiftsfinansiering. Därvid uppkommer frågan om en påbyggnad och utvidgning av systemet med egenavgifter bör övervägas eller om, för de anställdas vidkommande, andelen arbetsgivaravgifter bör ökas.

Mot bakgrunden av det materiella förenhetligande, som ägt rum inom socialförsäkringen och som bl. a. kommit till uttryck i lagen om allmän försäkring, framstår ett förenhetligande jämväl av finansieringssystemet som ett angeläget önskemål. Tilläggspensioneringens finansieringsregler bildar en fast utgångspunkt vid uppdragandet av riktlinjerna för ett mera enhetligt och systematiskt enklare finansieringssystem. En utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter på grundval av de principer som vunnit tillämpning inom denna försäkringsgren är enligt beredningens mening en naturlig och logisk utvecklingslinje. Därigenom kan enklare tekniska' lösningar av olika frågor vinnas och administrativa fördelar tillvaratas. Ett system med arbetsgivaravgifter för den stora gruppen av anställda är från dessa synpunkter att förorda framför en utbyggnad av systemet med individuella egenavgifter. Enligt vad i det föregående anförts har egen- avgifterna ansetts vara av speciellt värde från psykologisk synpunkt därige- nom, att de kan vara ägnade att understryka kostnadssammanhangen. Tyd— ligt är emellertid, att under alla förhållanden en betydande skattefinansie- ring måste förutsättas skola äga rum av folkpensioneringen samt vissa de- lar av sjukförsäkringen, vilket i sin tur medför, att avgiftens betydelse från denna synpunkt mindre klart framträder. Snarare skulle debitering och upphörd av egenavgifter komma att framstå som en onödig arbetsomgång.

Den uppbördsordning, som systemet med arbetsgivaravgifter innebär, kan emellertid av naturliga skäl ifrågakomma endast i fråga om den anställda arbetskraften. Beträffande övriga avgiftspliktiga måste ett system med egen- avgifter alltjämt komma till användning.

I enlighet med vad nu anförts vill skatteberedningen, i vad avser frågan om valet mellan olika finansieringsformer, förorda ett vidgat inslag av av— gifter, vilka för de anställdas vidkommande konstrueras såsom arbetsgi— varavgifter och för övriga inkomsttagare såsom egenavgifter. Den närmare utformningen och innebörden av beredningens förslag samt motiven för detsamma skall utvecklas i det följande. '

KAPITEL 16

Beredningens förslag. Utformning och motivering

Av föregående kapitel framgår, att beredningen anser, att en omläggning av socialförsäkringens finansieringssystem bör äga rum i riktning mot ett ökat inslag av arbetsgivaravgifter, såvitt avser kostnaderna för den an- ställda arbetskraftens socialförsäkringsförmåner. Man torde kunna utgå ifrån, att arbetsgivaravgifterna övar inverkan vid förhandlingsuppgörel- serna om löne- och anställningsvillkor. I konsekvens med denna tankegång bör därför uttas ett — i princip —— motsvarande ökat mått av egenavgifter av dem, som har andra inkomster än av anställning och för vilka följaktligen arbetsgivaravgifter ej uppbäres.

I samband med en omläggning av finansieringssystemet i antydd riktning slopas vissa nu utgående avgifter till olika socialförsäkringsgrenar. På något längre sikt inträder med det system beredningen avser att förorda en för- skjutning mellan inkomstkällorna så, att finansieringen med avgifter ökar och skattefinansieringen minskar, jämfört med den avvägning, som nu föreligger. Vid uppdragandet av de närmare riktlinjerna för en omläggning av finansieringen gäller det att beakta en mångfald synpunkter. Några problemställningar av mer grundläggande betydelse skall inledningsvis och översiktligt anges.

En målsättning bör vara, att finansieringssystemet är ägnat att på längre sikt ge en tillfredsställande lösning av socialförsäkringens finansierings- problem. Den snabba kostnadsökningen inom i synnerhet folkpensionering— en innebär från denna synpunkt en påfrestning, som ställer särskilda krav på systemets avkastningsförmåga, smidighet och anpassningsbarhet.

En omläggning mot ökad relativ andel av arbetsgivaravgifter som inkomst- källa har, liksom andra mera betydande förändringar av skatte— och av- giftssystemet, samhällsekonomisk betydelse. En ändrad avvägning i an- tydd riktning av mer omfattande slag får fördenskull förutsättas skola ske etappvis i syfte att undvika störningar i samhällsekonomin. De strukturella verkningarna inom företagssektorn måste uppmärksammas och bedömas vid ställningstagandet till frågan hur mycket av socialförsäkringskostnader- na som lämpligen kan erläggas i form av arbetsgivaravgifter och i vilken takt förändringar bör ske.

Att finansieringssystemet erhåller en sådan utformning, att det medför en relativt likformig fördelning av socialförsäkringskostnaderna mellan Olika grupper i samhället samt att uttaget av pålagor, sett ur den enskildes synvinkel, avpassas efter en bärkraftsprincip, är självfallet frågor av be- tydande vikt. Från angivna synpunkter måste finansieringen av social- försäkringen sättas in i ett större sammanhang, nämligen utformningen av skattesystemet i dess helhet i avseende å såväl beskattningen av fysiska personer som företagsbeskattningen.

Internationella utvecklingstendenser på socialpolitikens område torde även böra beaktas. Särskild uppmärksamhet påkallas av internationella integrationsstråvanden med målsättningen att tillskapa en gemensam ar— betsmarknad på grundval av principen om arbetkraftens fria rörlighet över gränserna.

Från tekniska och administrativa synpunkter måste eftersträvas, att syste- met blir enkelt och lätthanterligt i tillämpningen. Tilläggspensioneringens finansieringsregler bildar i detta hänseende den fasta utgångspunkten för en fortsatt utveckling. Mot bakgrunden av den samordning, som ägt rum i materiellt hänseende, framstår en sammangjutning jämväl av finansie- ringsreglerna som en logisk och naturlig utveckling ägnad att medföra administrativa och uppbördsmässiga fördelar.

Avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering

Förmånerna från socialförsäkringens olika grenar kan uppdelas å ena sidan i sådana, som avser att bereda alla medborgare ett grundläggande socialt för- säkringsskydd oberoende av förvärvsinkomst, och å andra sidan i sådana, som syftar till att utgöra en garanti mot inkomstbortfall och som därför är avvägda efter storleken av förvärvsinkomst. Det förra slaget av social- försäkringsförmåner, som i detta sammanhang skall betecknas grundför- måner, kännetecknas främst därav, att de är oberoende av förvärvsinkomst och att det ej föreligger något krav på samband mellan förmån och presta- tion inom försäkringen, vartill kommer att finansieringen huvudsakligen sker genom skatter eller avgifter av skattekaraktär. För det senare slaget av socialförsäkringsförmåner, som i konsekvens med det anförda skall benämnas tilläggsförmåner, är ett utmärkande drag, att förmånen är be— roende av och inom vissa gränser varierar med inkomsten samt att kost- naderna täckes genom avgifter, vilkas storlek avväges i princip i relation till utgående förmåner.

Med denna indelning kan till gruppen av grundförmåner hänföras folk- pensioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt försäkringen för grundsjuk- penning till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda _ den s.k. hemmafruförsäkringen. Inom samtliga dessa försäkringsgre- nar föreligger ett socialförsäkringsskydd, som utgår helt oberoende av de

individuella inkomstförhållandena. Såsom tilläggsförmåner kan räknas till- läggspensioneringen samt sjukpenningförsäkringen med undantag av hem— mafruförsäkringen. För dessa försäkringsgrenars vidkommande är förmå— nen på visst sätt ställd i relation till inkomsten av förvärvsarbete.

Att med utgångspunkt från denna indelning göra någon markerad gräns- dragning av materiell karaktär mellan de båda typerna av förmåner skulle dock ej vara ägnat att ge en rättvisande bild av socialförsäkringssystemet. Den nutida socialförsäkringen måste, såsom i annat sammanhang fram— hållits, ses som en helhet, i vilken förmånerna från skilda försäkringsgrenar ingår som komponenter och där tilläggsförmånerna avvägts under hänsyns— tagande till omfattningen av grundförmånerna. Inom t. ex. pensioneringen avser folkpensioneringen att täcka bortfallet av förvärvsinkomster under och upp till en viss nivå, medan tilläggspensioneringen ersätter inkomst- bortfall över denna nivå. Härav följer, att tilläggspensionens storlek ej kan fastställas utan att man beaktar storleken av bottenpensionen. På åtminsto- ne i viss mån likartat sätt kan sjukpenningförsäkringens förmåner ej ses isolerade från de förmåner, som utgår från sjukvårdsförsäkringen. Det är summan av grund- och tilläggsförmåner som ger ett socialförsäkringsskydd av den önskade storleken.

Jämväl i fråga om grundförmånerna gäller således, åtminstone i viss om— fattning, att de i likhet med tilläggsförmånerna utformats och avvägts med tanke på att skänka ett socialförsäkringsskydd mot inkomstbortfall. Vid det— ta förhållande framstår det som tveksamt, om det är berättigat att dra någon skarpare skiljelinje mellan denena eller andra typen av förmåner. Denna tvekan gäller då även det betraktelsesättet, att grundförmåner och tilläggsförmåner bör finansieras på principiellt olikartat sätt med skatte- finansiering i fråga om de förra och avgiftsfinansiering beträffande de senare socialförsäkringsförmånerna. Beredningen är snarare benägen anse, att finansieringen av grundförmånerna till förvärvsarbetande, mot bak— grunden av det nyss anförda, bör bedömas på relativt likartat sätt som fi- nansieringen av tilläggsförmånerna. En annan sak är, att beträffande grund— förmånerna särskilda sociala hänsyn måste skänkas beaktande, vilket i sin tur kan utöva inflytande på finansieringsmetodernas utformning.

Enligt det nuvarande finansieringssystemet bekostas en avsevärd del av socialförsäkringens grundförmåner med skatter eller med avgifter av skat— tekaraktär. Av de statliga utgifterna för folkpensioneringen kan sålunda år 1964 1 994 miljoner kr eller 61 procent antas bestridas med statliga skat- temedel och 1 300 miljoner kr eller 39 procent med folkpensionsavgifter. Inom sjukvårdsförsäkringen kan nämnda år 153 miljoner kr eller 26 pro— cent av utgifterna inom denna försäkringsgren beräknas belasta budgeten, medan återstoden av kostnaderna eller 426 miljoner kr erlägges i form av egen— och arbetsgivaravgifter. Kostnaderna för hemmafruförsäkringen, 127

miljoner kr, fördelar sig ungefär till lika delar på skatte- respektive av- giftsfinansiering.

På längre sikt medför ett bibehållande av de nuvarande finansieringsreg- lerna, att den skattefinansierade andelen av grundförmånerna stiger. En uppfattning om den förskjutning mellan finansieringskällorna som kommer att inträda, därest det nuvarande finansieringssystemet kvarligger oför- ändrat, ger tab. 29.

Som framgår av tab. 29 är förskjutningen mellan finansieringskällorna störst inom folkpensioneringen. Den vid periodens början avgiftsfinansie- rade andelen, 39 procent, beräknas vid periodens slut ha sjunkit till 28 procent. På motsvarande sätt har den skattefinansierade andelen under den redovisade tidrymden stigit från 61 till 72 procent. De mellan åren 1964 och 1965 särskilt markanta ändringarna i relationstalen beror till väsentlig del på, såsom redan förut nämnts, att kommunbidragen från och med sist- nämnda år förutsatts ändrade i enlighet med förslag av 1958 års skatteut- jämningskommitté. Inom sj ukförsäkringens grundförmåner inträder en för- skjutning, låt vara obetydlig, i riktning mot ökad avgiftsfinansiering. Totalt utvisar tabellen en tämligen snabbt sjunkande relativ andel avgiftsfinansie- ring samt en motsvarande stigande relativ andel skattefinansiering av kost- naderna för socialförsäkringens grundförmåner.

Det nuvarande finansieringssystemet för socialförsäkringens grundför- måner med dess mycket betydande inslag av skatte- eller i vart fall skatte-

Tabell 2.9. Beräknade kostnader för socialförsäkringens grundförmåner med fördelning på finansieringskällor-

Folkpensioneringen Sjukförsåliärågsås grund- Summa därav Utgifter därav därav för sjuk- . År Statliga Vårds- Utållflter

F'tgifäkr avgifts- skatte- rfårsszålint avgifts- skatte- grund- avgifts- skatte- or 9 ' finan- finan- hegnma— tinan- finan- för- finan- finan— pensmn sierat sierat .. sierat sierat måner sierat sierat

frufor- säkring milj. kr % % milj. kr % % milj. kr % %

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1964 3 294 39 61 706 70 30 4 000 45 55 1965 3 894 34 66 734 71 29 4 628 40 60 1966 4 214 33 67 766 71 29 4 980 39 61 1967 4 534 31 69 798 71 29 5 332 37 63 1968 4 864 30 70 834 72 28 5 698 36 64 1969 5 194 28 72 872 72 28 6 066 35 65 1970 5 374 28 72 912 73 27 6 286 34 66

liknande finansiering är att se mot bakgrunden av dessa förmåners fram- växt och utbyggnad. När folkpensioneringen omdanades genom 1930- och 1940-talens reformer var ännu dess primära mål att garantera en minimi- standard, som innebar trygghet mot nöd. Med hänsyn till de ekonomiska resurserna kunde detta åstadkommas endast genom betydande insatser från samhällets sida. En pensionering, som till mer avsevärd del grundades på avgiftsfinansiering, skulle ha medfört antingen för höga pensionsavgif- ter eller för låga pensioner. Jämväl med avseende å finansieringen av sj uk- försäkringens grundförmåner gjorde sig ett likartat synsätt gällande. En tämligen betydande skattefinansiering tillämpades i syfte att hålla försäk- ringsavgiftema nere vid från social synpunkt rimliga belopp.

Detta allmänna utgångsläge för finansieringen och valet av finansierings- former har avsevärt förändrats genom den allmänna produktions- och in- komststegringen i samhället. Den allt högre inkomststandarden har skapat ökade möjligheter för ett vidgat inslag av avgifter samtidigt som den av sociala skäl motiverade skattefinansieringen ej längre framstår som lika nödvändig som vid ett bedömande för blott något decennium sedan. I den mån som det grundläggande socialförsäkringsskyddet undan för undan höjes för att anpassas till den allmänna standardhöjningen kan vara mo- tiverat att finansiera härmed förenade kostnader med avgifter, som uttas och fördelas efter delvis andra grunder än de allmänna skatterna. Flera skäl kan anses tala härför.

Det argument för avgiftsfinansiering, som i den historiska utvecklingen torde ha betytt mest och som alltjämt är av dominerande betydelse, är det rent statsfinansiella. Ju större krav medborgarna ställer på utbyggnaden och förbättringen av socialförsäkringens förmåner desto större svårigheter föreligger att medelst de nu utgående allmänna skatterna skaffa erforderliga ekonomiska resurser. Mot bakgrunden av den kostnadsökning, som är att motse beträffande socialförsäkringens grundförmåner, framstår detta som ett realistiskt argument jämväl för framtiden. En ren skattefinansiering av socialförsäkringens grundförmåner skulle kräva ett kraftigt ökat uttag av främst indirekt skatt, eftersom möjligheterna att öka den direkta skatten torde kunna bedömas som otillräckliga eller obefintliga. År 1970 kan kost- naderna för socialförsäkringens grundförmåner beräknas motsvara in- täkterna av en generell konsumtionsskatt av mervärdeskattetyp av ca 9 å 10 procent. Invändningar mot avgi'ftsfinansieringens tendens att verka re- gressivt torde därför böra bedömas mot bakgrunden av de alternativ som kan uppställa—s. Härtill kommer vad tidigare anförts därom, att de indivi- duella verkningarna av en viss avgift eller skatt är av underordnat intresse i jämförelse med vad det samlade skatte- och avgiftssystemet —- individuellt sett — innebär.

Den offentliga sektorn har i vårt land successivt ökat i betydelse. Detta innebär, att en stigande andel av inkomsterna har använts till offentlig

konsumtion, offentliga investeringar och utgifter av transfereringskaraktår. Med den omfattning samhällets verksamhet har är det nödvändigt att an- lita olika finansieringskällor. Eljest kan belastningen på envar av dem bli alltför stor och de särskilda nackdelar, som vidlåder varje finansierings- typ, därigenom bli mera påtagliga än om kostnaderna fördelas mellan flera finansieringskällor.

En avgiftsfin-ansiering kan vidare, såsom redan framhållits, i viss mån vara ägnad att upprätthålla och befästa ett för medborgarna påtagligt och synligt samband inom socialförsäkringen mellan förmåner och ekonomiska uppoffringar. Därigenom torde åtminstone i någon grad kunna inskärpas ett medvetande om och ett ansvar för försäkringens kostnadssida. Häri har an- setts ligga en psykologisk faktor av visst värde.

Tydligt är, att denna psykologiska faktor kan tillmätas betydelse ej en— dast i ett system med egenavgifter, utan jämväl vid finansiering medelst arbetsgivaravgifter. Vad den senare finansieringsformen beträffar torde kunna förutsättas, att arbetsmarknadens parter kommer att vara medvetna om avgifternas inverkan på lönesättningen. Redan den omständigheten, att avgiften förutsättes skola användas till bestridande av de angivna förmå- nerna kan i viss mån medföra, att den betraktas som mera godtagbar och acceptabel än direkta eller indirekta skattebidrag. Vidare kan från denna synpunkt en avgiftsfinansiering måhända innebära bättre garantier för att krav på förbättrade förmåner på ett mer näraliggande sätt väges mot ut- gifts- och finansieringssidan. En nackdel med en hög skattefinansiering av vissa förmåner ligger ej blott däri, att vid gynnsamma statsfinanser kan- ske på sikt angelägnare åtgärder av exempelvis investeringskaraktär må- hända kan få stå tillbaka för ökade tr-ansfereringsutgifter utan även i det förhållandet, att inkomstöverflyttningar av annan omfattning kan komma till stånd än som vid ett mera samlat [bedömande ter sig motiverat.

Vissa föreliggande ojämnheter i belastningshänseende torde till en del vara följ den av att det nuvarande finansieringssystemet i väsentlig utsträck- ning utgår från den nominella — till inkomstskatt taxerade — årsinkomsten. Sådana effekter kan åtminstone i viss mån motverkas genom att frångå det direkta skattesystemet med dess schablonmässiga avdragsregler och be- reda utrymme för ett ökat inslag av avgifter, som utgår efter delvis andra grunder än den direkta inkomstbeskattningens. Låg skattepliktig eller be- skattningsbar inkomst är ingalunda alltid bevis för en reellt låg levnads— standard. Beredningen vill här erinra om den undersökning av de lägre inkomsttagarna, som utförts av statistiska centralbyrån och för vil- ken redogjorts i annat sammanhang. Resultatet av undersökningen ger vid handen, att de lägre inkomsttagarna får sin prägel av sådana kategorier som sjuka, arbetslösa, studerande, militärtjänstgörande samt sådana, som under året inträtt på arbetsmarknaden (ungdomar, vissa tillfälligt förvärvs- arbetande kvinnor). Härtill kommer emellertid en ej obetydlig kategori,

vars skattemässiga förhållanden är sådana, att konsumtionen överstiger den deklarerade inkomsten.

Vid en internationell utblick på finansieringsformerna är det snarast på— fallande vilket företräde avgiftsfinansieringen tillerkänts inom socialför— säkringssystemen på den europeiska kontinenten. Bland medlemsstaterna i den europeiska gemensamma marknaden är denna finansieringsform för- härskande, vilket i sin tur övat inflytande på den utformning, som den inbördes samordningen mellan dessa länders socialförsäkringar erhållit. Så— som nämnts kan de principer i detta hänseende, som antagits att gälla mellan EEC-staterna, komma att inflyta i en allmän europeisk konvention i ämnet och på så sätt utsträckas till att omfatta Västeuropa i dess helhet. Mot bakgrunden av ett dylikt perspektiv skulle en fullständig eller över- vägande skattefinansiering ej ligga i linje med de internationella utveck- lingstendenserna.

Även om vägande skäl sålunda enligt beredningens mening kan anföras för ett ökat inslag av avgiftsfinansiering i fråga om socialförsäkringens grundförmåner kan det å andra sidan ej bli fråga om att finansiera detta socialförsäkringsskydd efter mera rent försäkringsmässiga principer. Olika skäl, främst skillnader i betalningsförmåga, medför att en ej obetydlig skattefinansiering allt framgent måste förutsättas skola ifrågakomma. Ju mer socialförsäkringsförmånerna utbygges samt realinkOmsterna stiger för den aktiva befolkningen desto starkare kan emellertid betonas, att det bör föreligga ett samband mellan förmåner och prestationer jämväl i fråga om socialförsäkringens grundförmåner. Att söka fastställa någon objektiv norm för fördelningen mellan avgifts- och skattefinansiering synes emel- lertid ej vara möjligt. Man torde knappast komma längre än att utifrån alla inverkande omständigheter — därav de betydelsefullaste kan sägas vara kostnadsramen för socialförsäkringen, den inkomstbild som dagens samhälle ger, ävensom de individuella verkningarna av direkta och indi- rekta skatter samt av själva avgiftssystemet —— fastställa en som rimlig an- sedd avvägning. Man får därvid ha klart för sig, att utvecklingen kan leda fram till att vid en framtida tidpunkt avvägningen kan ge ett annat resul- tat. Det kan å andra sidan anses angeläget understryka, att tvära kastning- ar ej bör ske och att väsentligare förskjutningar mellan de olika finansie- ringskällorna ej bör äga rum utan en allsidig prövning.

Det framgår av vad ovan anförts att man för närvarande har en fördel- ning mellan skatter och avgifter såvitt gäller grundförmånerna, som inne- bär ca 55 procent skattefinansiering. Det framgår vidare att vid ett bibe- hållande av de nuvarande avgiftsreglerna skattefinansieringen år 1970 skulle uppgå till ungefärligen 66 procent. Skatteberedningen har vid sitt ställnings— tagande funnit det vara rimligt att eftersträva en avgiftsfinansiering, som inte är lägre än den nuvarande och som innefattar en kostnadstäckning genom avgifter på inemot hälften av utgifterna.

1 69 Förslagels omfattning

Med den förut angivna utgångspunkten att finansieringen av yrkesskade- försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen helt lämnas utanför beredning- ens överväganden samt att frågan om tilläggspensioneringens finansiering i princip ej avses skola komma under bedömande i förevarande samman- hang begränsas beredningens förslag till att omfatta folkpensioneringens och sj ukförsäkringens finansieringsformer. Härtill kommer att frågan om kom- munernas bidrag till folkpensioneringen _- en fråga, som varit föremål för utredning av en särskild kommitté — ej heller omfattas av den föl- jande framställningen.

Otvivelaktigt skulle det från vissa synpunkter innebära fördelar, om be- redningens förslag till omläggning av finansieringssystemet avsåg såväl folkpensioneringen som sjukförsäkringen i dess helhet. Härigenom skulle på ett radikalt sätt kunna rådas bot på den oenhetlighet, som det nuva- varande systemet är behäftat med. Med en dylik vittgående syftning för en omläggning skulle i princip kunna tänkas, att omläggningen till arbetsgi- varavgifter blev så omfattande, att den avsåg de anställdas förmåner från båda de nämnda försäkringsgrenarna i hela deras vidd. Förutsättningar för synnerligen enkla och enhetliga linjer på finansieringsområdet skulle därigenom skapas och ett för hela socialförsäkringen enhetligt avgifts— underlag kunna ifrågakomma. Det nuvarande systemet av olika slag av egenavgifter skulle helt kunna utmönstras, såvitt avser de anställda.

En så omfattande omläggning till arbetsgivaravgifter, som den nu skisse- rade, är emellertid bl. a. mot den kostnadsmässiga bakgrunden enligt be- redningens mening i detta sammanhang ej realistisk. Den övergångstid som skulle erfordras, innan ett förslag av så genomgripande innebörd vore till fullo fört ut i praktiken, måste rimligtvis göras lång även om den konjunk- lurella utvecklingen förlöpte gynnsamt. Vid en mindre gynnsam utvecklings- gång skulle tempot för ett genomförande behöva avsaktas med ytterligare förskjutning framåt i tiden som följd. Dessa angivna faktorer är ägnade att begränsa målsättningarna för en omläggning av finansieringssystemet.

Om det således ej är praktiskt möjligt att framlägga ett så genomgri— pande förslag, att det skulle innebära en mer eller mindre total omlägg- ning till arbetsgivaravgifter för de anställdas förmåner från folkpensio- neringen och sjukförsäkringen, kan man i det läget alltid ha delade me- ningar om vilka förmåner och huru mycket omläggningen bör omfatta. Man kan inrikta sig på att låta ändrade finansieringsregler avse, i första hand antingen grundförmånerna eller tilläggsförmånerna.

Ett avgörande motiv för att förslaget i första hand bör ta sikte på grund- förmånernas finansiering under det att finansieringen av tilläggsförmåner— na — dvs i detta sammanhang sjukpenningförsäkringen till-förvärvsarbe-

tande _ lämnas utanför är, att det är företrädesvis inom denna del av social- försäkringsområdet som särskilt kraftiga kostnadsökningar är att vänta. Vidare är det främst mot finansieringsreglerna inom denna del av social- försäkringen, som kritik yppats och krav på reformer framförts. För- slaget bör därför enligt beredningens uppfattning främst avse finansie- ringssystemet för socialförsäkringens grundförmåner.

I detta sammanhang föreslås således ej ändrade regler i fråga om finan- sieringen av de förvårvsarbetandes sjukpenningförsäkring. En omlägg- ning av finansieringssystemet jämväl beträffande dessa förmåner så, att de enhetligt finansierades genom arbetsgivaravgifter, som erlades på ett för pensioneringen och sjukförsäkringen gemensamt avgiftsunderlag, skulle förvisso innebära, att finansieringsreglerna blev i hög grad förenklade och enhetliga. En sådan omläggning skulle därför från administrativ synpunkt framstå som en önskvärd utveckling. Ett genomförande framdeles av en definitiv källskatt utan efterföljande taxering för vissa grupper av arbets- tagare kan innebära ytterligare motiv för strävanden i denna riktning. Skulle de anställdas sjukpenningförmåner finansieras helt genom arbetsgivaravgif- ter skulle det å andra sidan innebära, att dessa avgifter ökade år 1964 med 574 miljoner kr och år 1970 med 728 miljoner kr. Ändrade regler för sjuk- penningförsäkringens finansiering äger vidare nära samband med frågan om sjukpenningskalans utformning och uppbyggnad. En vidgning av försäk- ringens avgiftsunderlag kunde eventuellt anses böra medföra, att hela sj uk- penningskalan ändras och utbygges. De överväganden och ställningstagan- den som kunde föranledas härav ligger emellertid utanför beredningens uppdrag och torde förutsätta särskilda undersökningar. Härtill kommer, att frågan om beskattningen av socialförsäkringsförmåner överhuvud — en fråga som skatteberedningen ej avser att pröva i nu förevarande samman- hang — kan komma att beröras vid en närmare prövning av sjukpenning- försäkringens utformning.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts begränsas beredningens förslag till att avse finansieringen av folkpensioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt den s. k. hemmafruförsäkringen under det att finansieringen av sjuk- penningförsäkringen till förvärvsarbetande ej omfattas av förslaget.

Avgiftsuttagets utformning Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen ingår numera som delar i ett pensionssystem —- den allmänna pensioneringen. Även sjukförsäk- ringen har i materiellt hänseende samordnats med pensionssystemet. Pen- sioneringen och sjukförsäkringen bildar en enhet jämväl i så måtto, att deras författningsmässiga reglering i huvudsak sammanförts i ett lagverk. Mot bakgrunden av det materiella och formella samband som sålunda före- ligger framstår en mera enhetlig finansiering av de berörda socialförsäk-

ringsgrenarna med en om möjligt gemensam avgiftsdebitering och upphörd som i hög grad angelägen. En given utgångspunkt är därvid, såsom redan tidigare understrukits, att tilläggspensioneringens finansieringssystem _- med kollektivt beräknade arbetsgivaravgifter »för löntagare samt i princip motsvarande egenavgifter för övriga förvärvsarbetande -— skall ligga orub- bat. En utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter kräver ett däremot svarande uttag av egenavgifter för andra inkomsttagare än anställda, så att avgiftsbelastningen på anställningsinkomster och övriga inkomstslag blir i princip likformig. Att uppnå en i alla lägen fullständig likvärdighet i be- lastningshänseende mellan å ena sidan de kollektivt beräknade arbetsgi- varavgifterna och å andra sidan de individuellt påförda egenavgifterna torde dock ej vara möjligt. Praktiska men därmed också i viss mån schema- tiska regler måste komma till användning.

Inom tilläggspensioneringen utgår arbetsgivaravgifter på den under året utbetalda lönesumman, reducerad på visst sätt. Vid fastställandet av av- giftsunderlaget avdras från lönebeloppet bl. a. ett belopp motsvarande ett basbelopp per årsarbetare ävensom lönebelopp, som för år räknat ligger ovanför den fastställda maximigränsen för pensionsgrundande inkomst. Syf- tet med dessa avdrag är, att man generellt sett velat uppnå, att arbetsgi- varavgift skall utgå endast för sådan del av inkomsten, som grundar rätt till tilläggspension.

Av de båda gränsbeloppen är minimibeloppet —— basbeloppet — det ojäm- förligt viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande praktiskt taget alla anställda. Reglerna om basbeloppsavdrag har medfört vissa problem —— den s. k. basbeloppsproblematiken _ som 'det finnes anledning att i detta sammanhang något närmare ingå på. Den problematik som avses hänför sig dels till frågan om sambandet i vissa fall mellan avgifter och förmåner inom försäkringen, dels till vissa administrativa och kontrollmässiga spörsmål, som uppkommer vid tillämpningen av föreskrifterna om basbelopp.

Vad först beträffar frågan om sambandet mellan förmåner och avgifter medför tillämpningen av basbeloppsavdrag, att full överensstämmelse ej alltid uppnås mellan å ena sidan den individuellt beräknade pensionsgrun- dande inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och å andra sidan de lönedelar som ingår i arbetsgivarens avgiftsunderlag och som följaktligen är bestämmande för avgiftens storlek. Denna bristande kon- gruens mellan förmån och avgift inträder vid korttids- och deltidsanställ- ningar samt i fall med s. k. blandad inkomst ävensom vid dubbelanställ- ningar. Några exempel torde — med utgångspunkt från att basbeloppet uppgår till 4 800 kr — få illustrera innebörden av det nu sagda.

Ex. 1. Om en person såsom enda förvärvsinkomst har 4800 kr från en anställning, som varar ett halvt år, skall arbetsgivaren erlägga arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med ett halvt basbelopp, alltså ä (4 800 — 2 400 =) 2 400 kr.

Någon pensionsgrundande inkomst beräknas inte i detta fall, eftersom förvärvsinkomsten inte överstiger basbeloppet, men det oaktat har arbets- givaren att erlägga viss arbetsgivaravgift.

Ex. 2. Om en person såsom förvärvsinkomst har dels 4800 kr på gund av verksam-het i egen rörelse (eller jordbruk), dels 4 800 kr på grund av fyra måna- ders anställning erlägger arbetsgivaren för den sistnämnda inkomsten arbetsgivar- avgift, som beräknas på lönen minskad med en tredjedel av basbeloppet, dvs på (4 800 __1/3 X 4 800 =) 3 200 kr.

Den försäkrade är skyldig att själv erlägga avgift till tilläggspensio- neringen för pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomsten av rörelse (eller jordbruk). Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall göras på inkomsten av anställning, vilken i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas tilläggspensionsavgift på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Anställningsinkomsten motsvaras därför ej till någon del av pensionsgrundande inkomst, oaktat viss arbetsgivaravgift utgår därå.

Ex. 3. Om en person har inkomst från två helt'izdsanställningar med 10 000 kr från vardera anställningen beräknas arbetsgivaravgift å (10 000—4 800 =) 5 200 kr för envar av dessa inkomster, dvs å sammanlagt 10 400 kr.

För den försäkrade beräknas. den pensionsgrundande inkomsten i detta fall till (10 000 + 10 000 _— 4 800 =) 15 200 kr. Här är följaktligen den pensionsgrundande inkomsten (15200 kr) större än den inkomst, varå arbetsgivaravgift skall utgå (10 400 kr).

Ex. 4. Om en person har inkomst av anställning hos en arbetsgivare med 40 000 kr, motsvarande helårsanställning, och hos en annan arbetsgivare med 20000 kr, motsvarande halvårsanställning, beräknas arbetsgivaravgift, såvitt avser den förstnämnda inkomsten å (36 000—4800 :) 31200 kr och, beträffande den sistnämnda inkomsten å (18 000—2 400 =) 15 600 kr, dvs å sammanlagt 46 800 kr av den försäkrades inkomst.

För den försäkrade kan pensionsgrundande inkomst _ efter avdrag för basbelopp och med iakttagande av maximibeloppet _ utgöra högst 31200 kr. Jämväl i detta fall beräknas följaktligen arbetsgivaravgift å viss inkomst, oaktat den ej motsvaras av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen.

De exemplifieradc effekterna är en följd av att arbetsgivaravgiften be— räknas kollektivt under det att den pensionsgrundande inkomsten beräk- nas individuellt. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidra till finansie— ringen av tilläggspensioneringen för alla anställda, som enligt lagen om- fattas av pensioneringen och alltså inte just för den, på vars lön avgift beräknas eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren.

I riksdagen har vid flera tillfällen framförts krav om ändring av bestäm- melserna i nu angivet hänseende, så att bättre överensstämmelse ernås mellan inbetalda avgifter och pensionsgrundande inkomster.

Vad härefter avser de administrativa och kontrollmässiga problem, som

uppkommer vid tillämpningen av reglernaom basbelopp, erinras om att avdraget framräknas av riksförsäkringsverket som produkten av det för året gällande basbeloppet samt antalet årsarbetare. Med en årsarbetare avses därvid den, som varit anställd hela året på heltid; Föratt denna räkä neoperation skall kunna utföras måste arbetsgivarna lämna uppgifter om såväl det totala antalet arbetstimmar i rörelsen under året som det beräké nade genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full arbetstid (genomsnittlig årsarbetartid). Kontrollen av att de i detta hän— seende lämnade uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl synnerligen begränsad. Anges antalet arbetstimmar vara högre än det verkliga är detta ägnat att för arbetsgivaren medföra ett större basbeloppsavdrag och där- med en för honom förmånligare avgiftspåföring än vad som rätteligen bort tillämpas. Basbeloppsavdraget kan därvid komma att utnyttjas fullt ut även för arbetskraft som ej motsvarar en hel årsarbetare. .

Förekomsten jämväl av ett övre gränsbelopp medför i princip .likartade problem som basbeloppsavdraget. Jämfört med sistnämnda avdrag är emellertid förekomsten av ett maximibelopp av den storleksordning, varom här är fråga, av underordnad praktisk betydelse. Härtill kommer, att hän- synstagande till maximibeloppet ej sker kollektivt utan individuellt för varje arbetstagare. Att iaktta maximibeloppet ankommer på arbetsgiVaren så snart denne har att redovisa mer än 10 personer.

Arbetsgivaravgifter

När det gäller att förverkliga förslagets grundtanke om ett :ökat inslag av arbetsgivaravgifter på grundval av och med anknytning till tilläggspen- sio'neringens finansieringssystem är skilda praktiska lösningar möjliga. En möjlighet är att slopa det nuvarande basbeloppsavdraget som avgifts- fri inkomst och jämväl å dessa inkomster utta avgift efter samma procent- sats som fastställes att gälla för arbetsgivaravgifterna inom tilläggspensio- neringen. De avgiftsintäkter, som inflyter och belöper på inkomster upp till gränsen för basbeloppet, kan avskiljas från övriga inbetalda avgifter. Inflytande avgifter, som hänför sig till inkomster som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, skall givetvis avse tillåt! =,gspensioneringens fi- nansiering och tillföras allmänna pensionsfonden. Återstoden av ifrågava- rande avgiftsintäkter skall tillföras de angivna av beredningens förslag om- fattade socialförsäkringsgrenarna. Då emellertid ett avgiftsuttag, som på angivet sätt begränsades till'att avse endast inkomster upp till basbelopps— gränsen, från avkastningssynpunkt ej skulle erbjuda en tillfredsställande lösning av 'finansieringsproblemen, fick man utgå från, att ett på detta sätt konstruerat avgiftsuttag måste ytterligare utbyggas. Därvid kunde övervägas att bibehålla en viss egenavgift till socialförsäkringens grundförmåner, må- hända konstruera-d på i princip likartat sätt som folkpensionsavgiften. En annan möjlighet är att komplettera avgiftsuttaget å inkomster upp till grän-

sen för basbeloppet med ytterligare ett avgiftsuttag av viss procentuell stor- lek, som kunde fastställas att motsvara viss procent å hel-a lönesumman upp till tilläggspensioneringens övre gränsbelopp. Ännu ett alternativ är att konstruera avgiftsuttaget så, att en avgift av viss procentuell storlek uttas å samma underlag, som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen. Med en konstruktion av sist antydd innebörd skulle alltså basbeloppsavdraget bibe- hållas.

Det är företrädesvis dessa nu skisserade förslag till lösningar, som när- mare övervägts av beredningen.

En avgift beräknad å inkomst inom basbeloppet på förut antytt sätt skulle medföra, att de anställdas grundförmåner från socialförsäkringen till en del finansierades genom avgifter av i princip samma slag som avgif- terna till tilläggspensioneringen. Systemet skulle innebära en följsamhet till kostnadsutvecklingen såtillvida, att avkastningen automatiskt ökade i takt med stegringen i avgiftsuttaget inom tilläggspensioneringen. I denna mening skulle den ifrågasatta ordningen kunna sägas besitta en dynamisk effekt och en inbyggd automatik, som måste bedömas som en fördel mot bakgrunden av den förestående snabba kostnadsökningen på området.

Ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomsterna skulle innebära ett mera en- hetligt system för kostnadsansvaret samt en i princip rättvisande anknyt- ning mellan folkpensioneringens och tilläggspensioneringens finansiering. Denna skulle kunna sägas återspegla den materiella uppbyggnaden av de båda pensionsformerna.

En avgift även å inkomst inom ramen för basbeloppet skulle få till följd, att frågan om en viss inkomst härrörde av anställning eller av annat för- värvsarbete betydde mindre för den samlade avgift —— i form av arbetsgi— varavgift eller egenavgift — som följde med inkomsten. Den i vissa få" mindre goda överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter inom till- läggspensioneringen, som det nuvarande systemet inrymmer, skulle genom reformen tillrättaläggas såtillvida som allmänna pensionsfonden ej skulle komma att tillföras avgiftsintäkter för inkomster, som ej tillika medförde pensionsrätt inom tilläggspensioneringen.

För att anknyta till de i det föregående angivna exemplen skulle sålunda i ex. 1 den å anställningsinkomsten utgående arbetsgivaravgiften ej till någon del tillföras allmänna pensionsfonden utan i stället i sinhelhet över— föras till staten och användas till bestridande av kostnaderna för social- försäkringens grundförmåner. Ett sådant resultat framstår som motiverat på grund av att någon pensionsgrundande inkomst i förevarande fall ej beräknas. Såvitt avser ex. 2 skulle allmänna pensionsfonden ej komma att tillföras den på anställningsinkomsten belöpande arbetsgivaravgiften utan denna kommer att på förut angivet sätt tillgodoföras staten. Jämväl i detta — praktiskt viktiga — fall skulle således ernås en riktig relation mellan

förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen. Vad härefter beträffar ex. 3 skulle allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp, motsvarande den arbetsgivaravgift som skall erläggas å den pensionsgrundande inkomsten 15 200 kr, under det att återstoden 'av utgående arbetsgivaravgifter i enlig- het med vad förut angetts tillgodoföres statsverket. Liksom i de båda före— gående skulle också i detta exempel allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp motsvarande avgiften å den pensionsgrundande inkomst som be— räknas för den försäkrade. Detsamma gäller ex. 4. Jämväl i detta fall skulle ett slopande av basbeloppsavdraget medföra, att allmänna pensionsfonden tillfördes ett belopp motsvarande den avgift, som skall utgå å den pensions- grundande inkomsten, dvs å 31 200 kr.

Den ifrågasatta ordningen skulle alltså innebära, att endast sådana in- komster, som gav pensionsrätt inom tilläggspensioneringen, medförde av- gift till densamma. Resultatet härav skulle bli att avgifterna till allmänna pensionsfonden i vissa fall blev något lägre eller —— undantagsvis —- något större än vid tillämpning av nu gällande regler. Hur dessa effekter belopps- mässigt skulle påverka allmänna pensionsfonden lärer ej kunna kvantitativt bestämmas.

Å andra sidan kunde inträffa, att statsverket vid ett avgiftsuttag å bas- heloppsinkomster i vissa fall erhöll för stora avgiftsbelopp — såsom i ex. 4 —— om nämligen man jämför med vad som skall erläggas för en avgifts- pliktig med inkomst från endast en anställning. Det torde dock kunna förut— sättas, att sådana effekter inträffar endast i undantagsfall.

Till en närmare redogörelse för hur fördelningen av influtna avgifter skall äga rum mellan allmänna pensionsfonden och statsverket vid en ord- ning som den ifrågasatta återkommer framställningen i det följande.

En annan fördel som är förenad med ett slopande av hasheloppsavdraget är, såsom längre fram närmare skall belysas, att de olägenheter från kon— trollsynpunkt, som är förknippade med det avgiftsfria hottenheloppet, i väsentlig grad undanröjes.

Uttagandet av avgift även å basbeloppet skulle vidare medföra, att fi- nansieringssystemet inom socialförsäkringen kunde samordnas och för- enklas från administrativ synpunkt. Förutsättningar skulle skapas för ge- mensam dehitering och upphörd av de här ifrågasatta arbetsgivaravgifterna samt av arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen, vilket i sin tur skulle innebära avsevärda rationaliseringsvinster inom dehiterings- och uppbördsväsendet. Anknytning skulle jämväl erhållas till sjukförsäkring- ens finansieringssystem, såvitt avser beräkningen av avgiftsunderlag för lägre inkomster. Sammanfattningsvis må framhållas att avsevärda fördelar från tekniska och administrativa synpunkter skulle vinnas om avgiftsunder- laget utsträcktes till att omfatta jämväl basbeloppet. De samhällsekonomis- ka aspekterna på en dylik anordning skall anläggas i ett senare avsnitt.

Om emellertid avgiftsfinansieringen av socialförsäkringens grundförmå-

ner begränsades till att på nu angivet sätt avse ett uttag av avgift enbart på inkomster inom ramen för basbeloppet skulle finansieringssystemet av- kasta mindre än det nuvarande. År 1970 kunde ett dylikt system — för alla inkomsttagares del _ beräknas avkasta ca 1 850 miljoner kr, medan ett bibehållande av de nuvarande reglerna kunde antas inbringa ca 2 160 mil— joner kr. Ett på angivet sätt utformat avgiftsuttag måste fördenskull ut- byggas.

Ett särskilt motiv för en ytterligare utbyggnad av underlaget ligger jäm- väl i det förhållandet, att ett avgiftsuttag av ifrågasatt storlek, som begrän- sades till att omfatta endast inkomster inom ramen för basbeloppet, skulle medföra, att finansieringen av grundförmånerna icke endast inom folk- pensioneringen utan även inom sjukförsäkringen i alltför hög grad fixera- des vid tilläggspensioneringens finansieringsregler. På sikt skulle en sådan ordning ej möjliggöra den variation av avgiftsintäkter, som kunde visa sig erforderlig utifrån de ifrågavarande socialförsäkringsgrenarnas behov. Ut- tagsprocenten inom tilläggspensioneringen påverkas nämligen av ett antal faktorer såsom fondbildning, löneutveckling etc, vilka ej är av samma betydelse för kostnadsutvecklingen med avseende å socialförsäkringens grundförmåner. Ett applicerande av tilläggspensioneringens uttagsprocent å inkomster upp till hasheloppsgränsen utgör fördenskull ej i och för sig något rationellt mått på en lämplig avvägning mellan avgifts- och skatte- finansiering för socialförsäkringskostnader av grundförmånskaraktär.

I syfte att vinna ökade avgiftsintäkter kunde man tänka sig att komplet— tera avgiftsuttaget å basbeloppsinkomster med en egenavgift av viss stor- lek.

En sådan ordning skulle dock medföra komplikationer från administra- tiv synpunkt. Den skulle innebära, att två olika avgifter skulle erläggas, vilka beräknades och debiterades efter olika grunder. Särskilt framträdan- de skulle olägenheterna vara för andra inkomsttagare än anställda. Dessa skulle sålunda få erlägga en egenavgift, som beräknades och debiterades i princip på deras nettoinkomster upp till basbeloppsgränsen och efter sam- ma procentsats som tillämpades inom tilläggspensioneringen, alltså en mot- svarighet till den belastning, som avgiftsuttaget å hasheloppsinkomster ut- gjorde för löntagarnas del. Därutöver skulle utt—as — av alla inkomsttagare — en egenavgift, som beräknades på den beskattningsbara inkomsten. Med hänsyn till dessa administrativa komplikationer anser sig beredningen ej kunna förorda ett på detta sätt kombinerat system av arbetsgivar— och egen- avgifter.

Arbetsgivaravgifterna kunde vidare, såsom antytts i det föregående, 1 och för sigwkonstrueras så, att de beräknades å exakt samma underlag,'som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen. Med en sådan konstruktion skulle avgiftsuttaget kunna varieras alltefter de ifrågavarande socialför—

säkringsgrenarnas behov. Debiteringen och uppbörden av avgifterna skulle äga rum i samband med motsvarande åtgärder inom tilläggspensioneringen. Om avgiftsuttaget utgjorde 5 procent skulle detta innebära, att intäkterna kunde beräknas uppgå är 1964 till drygt 1 400 miljoner kr och år 1970 till ca 2 050 miljoner kr. Tillsammans med avgiftsuttaget till tilläggspensione- ringen skulle med denna ordning år 1964 uttas 12 och år 1970 —— vid an— tagen uttagsprocent av 10 inom tilläggspensioneringen — 15 procent av underlaget.

Genom en sådan ordning skulle emellertid ej ernås, att finansieringen av grundförmånerna anknöt till den materiella uppbyggnaden av pensions- systemet med folkpensioneringen i botten och tilläggspensioneringen som en påbyggnad på denna. Inom det avgiftspliktiga skiktet av löneinkomster skulle avgiftsuttaget bli mycket betydande, medan inkomsterna såväl ne- danför basbeloppsgränsen som ovanför det övre gränsbeloppet ej på mot- svarande sätt belastades. Detta i sin tur skulle ge upphov till vissa tröskel- problem — av speciellt stor praktisk betydelse vid basbeloppsgränsen — som skulle skärpas i samband med avgiftsstegringen inom tilläggspensio- neringen. De problem och komplikationer som enligt vad förut angetts är förenade med hasbeloppsavdraget skulle bli än större. Önskan att få så stora basbeloppsavdrag som möjligt skulle nämligen förstärkas till följd av den väsentligt stegrade uttagsprocenten på löneinkomsterna mellan avgiftsun- derlagets nedre och övre gränsbelopp. Under hänvisning till vad nu an- förts vill beredningen ej förorda, att uttaget av arbetsgivaravgifter konstrue- ras på sätt här ovan diskuterats.

Den eftersträvade ökningen av avgiftsintäkter kan, såsom förut nämnts, vinnas genom att uttaget av arbetsgivaravgifter å inkomster inom ramen för basbeloppet kompletteras med ett uttag motsvarande en viss procen- tuell andel av den totala lönesumman upp till det övre gränsbeloppet inom tilläggspensioneringen, alltså 7,5 gånger basbeloppet.

En anordning av denna innebörd skulle medföra _ förutom att de för— delar, som är förenade med ett avgiftsuttag å inkomster upp till basbe— loppsgränsen, erhålles — att ett alternativ skapas som är tillfredsställande från avkastningssynpunkt. Det särskilda procentuella uttaget å lönein— komster upp till det övre gränsbeloppet kan varieras utifrån behovet inom de socia[försäkringsgrenar som avses skola finansieras. Varje procenten- het på lönesummor upp till det övre gränsbeloppet kan beräknas avkasta år 1964 ca 420 miljoner kr och år 1970 ca 570 miljoner kr. Om t. ex. den sär— skilda procentsatsen å anställningsinkomsterna upp till det övre gränsbelop- pet bestämmes till 2 skulle detta i förening med avgiftsuttaget å basbelopps- inkomsterna kunna beräknas avkasta år 1964 ca 1 820 miljoner kr, varav ca 980 miljoner kr erhålles genom tillämpning av tilläggspensioneringens av— giftsprocent även å basbeloppsinkomster (7 %), medan ca 840 miljoner kr

utgör avkastningen av 2-procentsuttaget å hela avgiftsunderlaget. År 1970 skulle avgiftsintäkterna uppgå till ca 2 830 miljoner kr, med fördelningen ca 1 690 (10 %) respektive ca 1 140 miljoner kr.

Av de ovan diskuterade förslagen till lösningar är enligt beredningens uppfattning det sist redovisade alternativet från skilda synpunkter att föredra. Beredningen föreslår därför, att arbetsgivaravgifterna konstrueras på så sätt, att nuvarande basheloppsavdrag slopas som avgiftsfri inkomst och att jämväl å detta underlag uttas avgift efter samma procentsats, som tillämpas inom tilläggspensioneringen. I syfte att vinna större avgiftsintäk- ter än vad som är möjligt genom en ordning av enbart denna innebörd före- slås därjämte, att ytterligare avgiftsuttag skall äga rum med 2 procent å hela avgiftsunderlaget med maximum vid det övre gränsbeloppet inom tilläggs- pensioneringen.

Den föreslagna uthyggnaden av arbetsgivaravgifterna avser att utgöra en för folkpensioneringen samt sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift.

Egenavgifter

I fråga om andra inkomster än sådana av anställning _ där följaktligen er- läggande av arbetsgivaravgift ej kan ifrågakomma _ föreslår beredningen, att en egenavgift uttas av i princip motsvarande storlek som arbetsgivaravgif— ten å anställningsinkomst. Angående såväl underlaget för beräkning av avgiften som den procentuella storleken av densamma liksom ock i fråga om reglerna för uttag i övrigt bör i största möjliga utsträckning tillämpas vad som gäller beträffande uttaget av arbetsgivaravgift. Härigenom ernås, att inkomsttagare, för vilken skall erläggas arbetsgivaravgift, och inkomst- tagare, som har att utge egenavgift, träffas av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt. Å andra sidan skall redan här förutskickas, att vissa skilj- aktigheter i reglerna för uttaget av arbetsgivaravgifter och egenavgifter är ofrånkomliga, något som framställningen återkommer till i det följande. I förevarande sammanhang skall mer allmänt anges de riktlinjer, efter vilka egenavgiften föreslås skola vara konstruerad.

I likhet med vad som gäller beträffande påföringen av tilläggspensions- avgift bör underlaget för beräkningen av egenavgift i princip utgöras av den sammanlagda nettoinkomsten —— bruttoinkomst efter avdrag av kostnader för inkomstens förvärvande -— från de olika förvärvskällor, som kan före- ligga. Genom att beräkningen av avgiften anknytes till nettoinkomsten och ej till något annat underlag —— t. ex. taxerad eller beskattningsbar inkomst _ ernås en bättre överensstämmelse med vad som i detta hänseende tilläm- pas med avseende å uttaget av arbetsgivaravgift. Vad beträffar omfattningen av avgiftsunderlaget samt den procentuella storleken av avgiftsuttaget före- slås, att samma bestämmelser skall tillämpas som i fråga om de av bered-

ningen föreslagna arbetsgivaravgifterna. På nettoinkomst av samma storlek som basbeloppet beräknas följaktligen avgift efter samma procentsats som för året fastställts att gälla för uttag av avgift till försäkringen för tilläggs— pension. Därutöver skall avgift utgå med ytterligare 2 procent av hela den sammanräknade nettoinkomsten med iakttagande av att underlaget för av- giftsberäkning är maximerat till 7,5 gånger basbeloppet. Genom denna konstruktion blir egenavgiften och arbetsgivaravgiften i princip likvärdiga från belastningssynpunkt.

Beräkningen av egenavgiften skall göras med ledning av samma uppgifts- material, som ligger till grund för taxeringen, dvs självdeklarationer, kon- trolluppgifter m. m. Om _ för att ange ett exempel _ basbeloppet antas uppgå till 4 800 kr och det för tilläggspensioneringen tillämpade procentut- ' taget är 7, uppgår egenavgiften för en nettoinkomst å 15 000 kr sålunda till 636 kr. En egenavgift av nu angiven konstruktion kan beräknas inbringa år 1970 ca 300 miljoner kr. Tilläggas må, att beloppen framräknats _ i en— lighet med vad som föreslås i det följande _ med utgångspunkt från till- lämpning av s. k. samberäkning av makars avgifter.

Med hänsyn till att vid uttag av egenavgifter betalningsförmågesynpunkter måste skänkas särskilt beaktande och då det knappast är möjligt att utta sådana avgifter av de lägsta inkomsttagarna förordar beredningen införandet av en viss nedre inkomstgräns, före vilken avgift ej skall påföras. I syfte att mildra i samband härmed uppkommande trösleeleffekter bör i inkomst- skikten närmast ovanför denna gräns uttas en på visst sätt reducerad _ upp- trappad — avgift, till dess att full avgift kan påföras. I enlighet härmed föreslår beredningen, att uttag av egenavgift ej skall ifrågakomma i de fall, då beskattnings-har inkomst inte föreligger. Därutöver bör gälla, att egen- avgiften ej i något fall må överstiga 10 procent av den beskattningsbara in- komsten. En spärregel av denna innebörd har en efter hand avtagande effekt som helt upphör vid beskattningsbar inkomst år 1970 av omkring 9 500 kr för gifta och 8 500 kr för ensamstående. Grundförsäkringsavgiften kommer då att i skilda inkomstlägen utgå med följande belopp.

Årsinkomst Grundförsakrmgsavgift, kr, for k r gift utan barn ensamstående

6 000 _ 211

8 000 11 7 348 10 000 253 484 12 000 386 617 1 4 000 522 753 16 000 658 860 18 000 793 900 20 000 932 940

Anm. Ortsavdrag ( grundavdrag) = 6 000 kr för gift och 3 000 kr för ensamstående. Kommunal utdebitering 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr.

En upptrappningsregel av angivet slag innebär, att dessa avgifter år 1970 _ vid antaget grundavdrag av 6 000 kr för gifta och 3 000 kr för ensamståen- de _ avkastar omkring 70 miljoner kr mindre än som ifrågakommit utan någon spärregel. Till den närmare utformningen och tillämpningen av upp- trappningsregeln återkommer framställningen i det följande.

Den föreslagna egenavgiften avser att utgöra en för folkpensioneringen samt sj ukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift, som uttas å andra inkomster än av anställning. Självfallet skall avgift uttas oberoende av om inkomsttagaren gjort anmälan om undantagande från försäkringen för till- läggspension och tilläggssj ukpenning.

Den här föreslagna egenavgiften benämnes i fortsättningen grundförsäk- ringsavgift.

Vissa individuella verkningar

I tabellerna 30 och 31 belyses storleken av socialförsäkringsavgifterna i olika inkomstlägen vid tillämpning av dels de nuvarande, dels de föreslagna reglerna. Varje jämförelse som på detta sätt isolerat avser socialförsäkrings- avgifterna _ och följaktligen ej den totala skatte- och avgiftsbelastningen _ är helt naturligt av begränsat värde. Å andra sidan kan det vara av ett visst intresse att söka bedöma de förändringar i uttaget av avgifter till socialförsäkringens grundförmåner, som blir en följd av förslaget. Jämfö- relsen avser år 1970, då förslaget förutsättes skola vara helt genomfört.

Av tabellerna 30 och 31 framgår, att avgifterna till grundförmånerna en— ligt nuvarande regler representerar en större andel av årsinkomsten ju lägre inkomsten är. Detsamma blir förhållandet, såvitt avser de anställda, även vid ett genomförande av beredningens förslag vid inkomster överstigande 12 000 kr för ensamstående och 25 000 kr för gifta. Självfallet är antagan— det om att arbetsgivaravgifterna övervältras proportionellt mot lönebeloppet osäkert. Det har dock synts motiverat att utföra beräkningarna under detta antagande.

Förslaget innebär, jämfört med nuvarande regler, att ensamstående an- ställda erhåller minskad avgiftshelastning i inkomstlägen upp till 8 000 kr. För gifta anställda inträder en minskning i avgiftsbelastningen i inkomst- lägen upp till 18 000 kr. I inkomstlägen överstigande dessa belopp ökar av- giftsbelastningen och blir såväl i absoluta som relativa tal större med sti- gande inkomst.

För företagarna innebär beredningens förslag, att avgiftsuttaget i relation till årsinkomsten är störst vid en inkomst å ca 14 000 kr för ensamstående och ca 20 000 kr för gifta. I högre inkomstlägen sjunker det relativa avgifts- uttaget med stigande inkomst liksom fallet är jämväl enligt nuvarande reg- ler. Den upptrappningsregel för grundförsäkringsavgifterna, som föreslås skola tillämpas, medför för företagare med lägre inkomster, att det relativa

Avgifter till grundförmånerna enligt nuvarande regler beredningens förslag Skillnad i nettokostnader övervältrad arbets- . Års- . totalt givaravgift inkomst sjuk— över- .. folk- .. .. (= 10") pen- for- valtrad netto (se brutto netto (se . säk- arbets— brutto smns- _ . anm.) anm.) (, avgift rings— givar— (kol. kr 0 avgift avgift 2+3 i % av i % av (kol. 9, ikål'alulr +4) årsin- årsin- kol. 6) 0 k kol. 6) oms- koms- kr kr kr kr kr , kr ten kr kr ten 1 2 3 4 | 5 e 7 8 9 10 11 12 Ensamstående 6 000 204 62 19 285 240 4,0 256 212 3,5 _ 28 _ 12 8 000 267 62 25 354 296 3,7 341 287 3,6 _ 9 _ 3 10 000 331 62 31 424 355 3,5 426 366 3,7 + 11 + 3 12000 394 62 38 494 407 3,4 511 442 3,7 + 35 + 9 14 000 457 62 44 563 437 3,1 596 488 3,5 + 51 + 12 16 000 520 62 50 632 458 2,9 682 529 3,3 + 71 + 16 18 000 584 62 57 703 499 2,8 767 587 3,3 + 88 + 18 20 000 600 62 63 725 491 2,5 852 608 3,0 + 117 + 24 25 000 600 62 78 740 478 1,9 1 065 709 2,8 + 231 + 48 30 000 600 62 94 756 466 1,6 1 278 800 2,7 + 334 + 72 40 000 600 62 126 788 486 1,2 1 704 951 2,4 + 465 + 96 50 000 600 62 157 819 515 1,0 2 130 1 241 2,5 + 726 + 141 75 000 600 62 235 897 572 0,8 3 195 1 724 2,3 + 1 152 + 201 100 000 600 62 314 976 607 0,6 4 260 2 106 2,1 + 1 499 + 247 Gift man, vars hustru saknar inkomst 6000 215 181 19 415 415 6,9 256 256 4,3 _ 159 _ 38 8000 283 181 25 489 378 4,7 341 269 3,4 _ 109 _ 29 10000 347 181 31 559 442 4,4 426 347 3,5 _ 95 _ 21 12000 410 181 38 629 494 4,1 511 423 3,5 _ 71 — 14 14 000 474 181 44 699 554 4,0 596 501 3,6 _ 53 _ 10 16 000 537 181 50 768 614 3,8 682 580 3,6 _ 34 _ 6 18 000 600 181 57 838 677 3,8 767 659 3,7 _ 18 _ 3 20 000 600 181 63 844 689 3,4 852 729 3,6 + 40 + 6 25 000 600 181 78 859 724 2,9 1 065 921 3,7 + 197 + 27 30 000 600 181 94 875 710 2,4 1 278 1 047 3,5 + 337 + 47 40 000 600 181 126 907 665 1,7 1 704 1 148 2,9 + 483 + 73 50 000 600 181 157 938 663 1,3 2 130 1 422 2,8 + 759 + 114 75 000 600 181 235 1 016 717 1,0 3 195 1 973 2,6 + 1 256 + 175 100 000 600 181 314 1 095 757 0,8 4 260 2 407 2,4 + 1 650 + 218

Anm.: Nettokostnaderna för grundförmånerna har erhållits genom att bruttobeloppen ändrats med hänsyn till den förändring i de statliga och kommunala inkomstskatterna som ett införande av avgifter enligt nuvarande regler resp. enligt beredningens förslag skulle medföra jämfört med de skattebelopp som skulle erhållas utan dylika avgifter. Nettobeloppen motsvarar alltså den ökning av summa pålagor (skatter + avgifter + övervältrade avgifter) som avgifterna till grundförmånerna medför.

Arbetsgivaravgifterna har förutsatts bli helt övervältrade på de anställda proportionellt mot lönebeloppet. Vidare har förutsatts avdragsrätt för folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna vid beskattningen. Avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen har antagits vara 10 % och bas- beloppet 5 400 kr. Vid uträkningarna såväl enligt nuvarande regler som enligt beredningens förslag har de av beredningen föreslagna grundavdragen och skatteskalorna tillämpats. Dcn kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande regler antagits vara 17,50 kr per skattekrona. Om avgifterna för grundförmånerna slopades har räknats med att inkomsterna (lönerna) skulle öka lika mycket som övervältrade arbetsgivaravgifter minskade. På grund av det härav ökade skatteunderlaget har utdebiteringen beräknats sjunka till 17,00 kr per skattekrona. Vid genom- förande av beredningens förslag har likaledes räknats med att inkomsterna skulle ändras med samma belopp som de övervältrade arbetsgivaravgifterna uppgår till. Utdebiteringen har här— vid beräknats stiga till 17,67 kr per skattekrona.

Tabell 3]. Avgifter till grundförmånerna år 1970 för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag

Å Avgifter till grundförmånerna enligt rs- inkomst nuvarande regler beredningens förslag Skillnad i (fore figp- nettokostnader anl__ brutto netto = 10" _ totalt (se anm.) inkl. an- folk— sluk- del i ar- pen- för— netto ”ägg??" sions- ”så; brutto (se anm.) i % av kr % .. ' . ' - kol. 10 for an- avgift avgift (k01- - o årsm (kol. 8 (. 1 av 0 ställda 2+3) /" koms" —kol 5) 1 4 ” ärsin- ten ' kol. 5) koms- kr kr kr kr kr ten kr kr 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Ensamstående 6470 217 62 279 225 3,5 240 197 3,0 _ 28 _ 12 8 627 277 62 339 275 3,2 384 315 3,7 + 40 + 15 10 784 338 62 400 328 3,0 529 434 4,0 + 106 + 32 12 941 399 62 461 383 3,0 674 552 4,3 + 169 + 44 15 098 460 62 522 407 2,7 819 628 4,2 + 221 + 54 17 254 520 62 582 425 2,5 885 651 3,8 + 226 + 53 19 411 581 62 643 468 2,4 928 667 3,4 + 199 + 43 21 568 600 62 662 453 2,1 971 655 3,0 + 202 + 45 26 960 600 62 662 432 1,6 1 079 681 2,5 + 249 + 58 32 352 600 62 662 413 1,3 1 187 701 2,2 + 288 + 70 43 136 600 62 662 443 1,0 1 350 828 1,9 + 385 + 87 53 920 600 62 662 436 0,8 1 350 800 1,5 + 364 + 83 80 880 600 62 662 462 0,6 1 350 816 1,0 + 354 + 77 107 840 600 62 662 482 0,4 1 350 820 0,8 + 338 + 70 Gift man, vars hustru saknar inkomst 6 470 232 181 413 373 5,8 12 11 0,2 _ 362 _ 97 8 627 293 181 474 362 4,2 155 128 1,5 _ 234 — 65 10 784 354 181 535 416 3,9 300 247 2,3 _ 169 _ 41 12 941 415 181 596 468 3,6 446 366 2,8 _ 102 _ 22 15 098 476 181 657 523 3,5 591 485 3,2 — 38 — 7 17 254 537 181 718 576 3,3 736 603 3,5 + 27 + 5 19 411 597 181 778 629 3,2 879 721 3,7 + 92 + 15 21 568 600 181 781 641 3,0 971 801 3,7 + 160 + 25 26 960 600 181 781 662 2,5 1 079 910 3,4 + 248 + 37 32 352 600 181 781 640 2,0 1 187 952 2,9 + 312 + 49 43 136 600 181 781 583 1,4 1 350 962 2,2 + 379 + 65 53 920 600 181 781 571 1,1 1 350 929 1,7 + 358 + 63 80 880 600 181 781 599 0,7 1 350 950 1,2 + 351 + 59 107 840 600 181 781 610 0,6 1 350 953 0,9 + 343 + 56

Anm. Angående förutsättningarna för beräkningarna se anm. till tabell 30.

avgiftsuttaget blir lägre ju mindre inkomsten är. Detta förhållande åter innebär en avvikelse från vad som gäller enligt nuvarande regler. I inkomst- lägen upp till 8 000 kr erhåller en ensamstående minskad avgiftsbelastning och samma förhållande inträffar för gifta i inkomstlägen upp till 16 000 kr.

Såsom framgår av vad nu anförts blir ändringarna i avgiftsuttaget delvis olika för anställda respektive företagare. En jämförelse i detta hänseende mellan de båda kategorierna ter sig dock ej meningsfull med hänsyn till den olikartade konstruktionen av avgiftsuttaget och de antaganden som i tabel- lerna måst uppställas i vad avser övervältringse-ffekten.

Samhällsekonomiska verkningar

Frågan om de samhällsekonomiska och strukturella verkningarna av social— försäkringens finansieringssystem kan ses dels som en jämförelse mellan olika sätt att finansiera givna förmåner, dels som en jämförelse mellan ett tänkt utgångsläge utan socialförsäkringsförmåner och ett läge med på visst sätt finansierade förmåner. Innebörden av övervältring av avgifter eller skatter, finansieringssystemets effekter på den funktionella inkomstfördel- ningen (arbetsinkomst och kapitalinkomst) eller på den ekonomiska fram- stegstakten blir beroende av vilken typ av jämförelse som avses.

Vid en jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna [systemet för finansiering av socialförsäkringsförmåner av given omfattning torde starka skäl kunna anföras för att övervältringen av arbetsgivaravgifterna på lön- tagarna på lång sikt blir fullständig eller nästan fullständig. Från företagens synpunkt är arbetsgivaravgiften att betrakta som en kostnad, jämförbar med lönekostnaden, och det finns ingen anledning att antaga att den slutliga jämvikten mellan priser, lönekostnader i vidsträckt mening, växelkurser etc. skulle bli annorlunda av den anledningen att en del av lönekostnaderna utgår i form av arbetsgivaravgifter.

En annan sak är att under övergångsperioden och åren närmast därefter _ innan ett nytt jämviktsläge har hunnit utbildas _ arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kan komma att stanna på företagen. Effekten under denna period kan bli, .att produktionsfaktorn arbete fördyras i för- hållande till produktionsfaktorn kapital eller, annorlunda uttryckt, att ka- pitalavkastningen i förhållande till den sammanlagda arbetsersättningen i form av arbetslön och socialförsäkringsförmåner begränsas.

Intresset för en diskussion av effekterna av en relativ fördyring av arbete i förhållande till kapital knyter sig således i första hand till övergångsperio- den och åren närmast därefter. Eventuellt kan även en sådan relativ för- dyring komma att kvarstå som en långsiktig följd av finansieringssyste- mets omläggning; i så fall blir även en diskussion av de långsiktiga effekter— na av intresse.

Om en relativ minskning av kapitalavkastningen inträder under övergångs- perioden och åren närmast därefter eller eventuellt även på längre sikt, möter frågan om detta kommer att leda till en högre eller lägre kapitalbild- ning än nuvarande finansieringssystem. För frågans belysning kan därvid

vara tjänligt att skilja mellan å ena sidan den enskilda kapitalbildningen, hushållssparandet och företagssparandet och å andra sidan den offentliga kapitalbildningen inom stat och kommun samt kapitalbildningen inom till- läggspensioneringen.

Om företagen inte förmår att helt övervältra de ökade arbetsgivaravgif- terna i form av en lägre takt i lönestegringen än annars skulle ha blivit fallet, kan detta sägas innebära, att avkastningen på det i företagen investe- rade kapitalet genom arbetsgivaravgifterna blir lägre än den annars skulle ha blivit. Om emellertid målsättningen för den ekonomiska tillväxten antas oförändrad, får den lägre avkastningen på det i företaget arbetande kapitalet icke medföra, att företagens investeringar också blir lägre. De minskade självfinansieringsmöjligheter, som den lägre avkastningen innebär, måste kompenseras genom en ökad länefinansiering eller genom att hushållen i ökad utsträckning via aktiemarknaden tillför företagen nytt ägarkapital. Hushållssparandet kan stimuleras genom sparfrämjande åtgärder av olika slag, nye-mission av aktier kan underlättas etc. Sistnämnda och övriga frågor av betydelse för företagens finansiering torde vara att hänföra till området för företagsskatteutredningens fortsatta arbete. Det bör dock observeras, att dessa åtgärder verkar ojämnt inom skiilda delar av näringslivet. Effekterna på investeringarna av en avkastningsminskning till följd av bristande för- utsättningar för övervältring av arbetsgivaravgifter kan icke för alla grupper av företag kompenseras på dessa vägar. För vissa grupper kan det bli en investeringsminskning och därmed en begränsning av utvecklingsmöjlig- heterna överhuvudtaget. Dock kan det sägas, att den ekonomiska politiken förfogar över ett antal alternativa medel att inom måttliga gränser och i genomsnitt kompensera de effekter på företagens investeringar, som ökade, icke helt övervältrade arbetsgivaravgifter skulle kunna få. Det sagda gäller såväl övergångsperioden som mer långsiktigt.

Det är vidare att observera att företagssparandet endast utgör en del av den totala kapitalbildningen i samhället. Fonderingen inom den allmänna tilläggspensioneringen bestämmes av riksdagen för 5 år i sänder, bl. a. mol: bakgrunden av det samlade behovet av kapitalbildning. Målsättningen för den statliga finanspolitiken är ej en balanserad driftbudget, inte ens på lång sikt, utan sådan grad av budgetbalans, som är förenlig med full sysselsätt- ning och stabilitet i samhällsekonomin, speciellt beträffande de utrikes be- talningarna och prisutvecklingen.

Från samhällsekonomisk synpunkt blir arbetsgivaravgifterna endast en del av ett större komplex av faktorer, som påverkar kapitalbildningen. Åt- skilliga av dessa faktorer är möjliga att påverka genom den ekonomiska po- litiken i en sådan utsträckning, att man härigenom kan korrigera eventuella framtida, bestående, mindre önskvärda effekter av en arbetsgivaravgift. Som exempel på åtgärder av denna typ kan nämnas sådana i syfte att sti- mulera det personliga sparandet och lättnader i nyemissionshindret för aktie—

bolag. Huvudproblemet från samhällsekonomisk synpunkt är därför ej de långsiktiga bestående effekterna av en omläggning till arbetsgivaravgifter utan effekterna under själva övergångsperioden och åren närmast därefter.

Avgifterna till tilläggspensioneringen uttas endast på inkomstdelar mel- lan basbeloppet och 7,5 gånger basbeloppet. Till följd härav kommer den procentuella genomsnittliga avgiftsbelastningen att variera mellan typiska låglöneföretag och typiska höglöneföretag. Vid ett avgiftsuttag om 12 prov cent blir den genomsnittliga avgiften för ett företag med ett löneläge, mot— svarande endast två gånger basbeloppet, lika med 6 procent, under det att avgiftsbelastningen i ett utpräglat höglöneföretag kan uppgå till omkring 10 procent. Skillnaden utgör således i runt tal fyra procentenheter.

Tages även basbeloppet i anspråk som avgiftsunderlag i enlighet med be- redningens förslag blir den genomsnittliga belastningen praktiskt taget lika för låglöne- och höglöneföretag. Avgiftsökningen blir således omkring 4 procent starkare för ett utpräglat låglöneföretag än för ett höglöneföretag. Man kan fråga sig, vilken betydelse för strukturutvecklingen i näringslivet en skillnad i den genomsnittliga avgiftsbelastningen, företagsvis räknat, av storleksordningen 4 procent kan innebära. Det kan erinras om att dyrorts- spännvidden för arbetare för närvarande uppgår till ca 25 procent och att de branschvisa skillnaderna i genomsnittligt föntjänstläge för arbetare, efter det att hänsyn till dyrorftsfaktorn tagits, är av storleksordningen 10 å 20 procent.

En annan aspekt på den föreslagna avgiftens strukturella verkningar är belastningen på expanderande jämfört med stagnerande företag. Skulle av- giften belasta de expanderande företagen relativt sett hårdare, skulle detta kunna tänkas bromsa takten i strukturomvandlingen i näringslivet.

En viss belysning av denna fråga kan erhållas av tabell 32, hämtad ur företagsskatteutredningens pågående under-sökningar av nettovinstskattens verkningar m. m. I denna undersökning indelas aktiebolagen i expansions— taktsklasser efter omsättningsutveckling mellan perioderna 1956—1958 och 1959—1961. Aktiebolag med en omsättningsökning överstigande 30 procent hänföres till expansionstaktsklass 1, de med omsättningsökning mellan 30 procent och 10 procent till klass 2 och de med omsättningsökning understi- gande 10 procent till klass 3. Tabellen är baserad på ett slumpmässigt urval av ca 200 medelstora aktiebolag (lönesumma år 1961 mellan 0,5 och 5 mil- joner kr) och kan anses representativ för denna grupp.

Tabellen visar, att lönenivån är praktiskt taget densamma för expansiva som för stagnerande företag. Åtminstone så långt gäller företag av denna storleksgrupp kan den slutsatsen således dras, att arbetsgivaravgiften be- lastar expanderande och stagnerande företag lika. Det bör dock framhållas, att någon uppdelning i branscher och regioner inte varit möjlig i detta material.

Tabell 3.2 utvisande löneniudn för arbetare och tjänstemän är 1961 i expansiva respektive stagnerande företag

Genomsnittlig lön (tusental kr) per . samtliga Expansronstaktsklass arbetare tjänstemän anställda inkl. företags- ledare 1 11 ,5 16,4 13,3 2 1 1 ,8 1 8,2 14,2 3 10,3 1 7,2 12,6 Samtliga företag 11,3 17,2 13,4

Hänsynen till strukturella effekter av detta slag torde ej kunna tillmätas avgörande vikt i detta sammanhang. Även om den procentuella avgiftsbelast- ningen blir högre för företag, branscher eller regioner med lågt genomsnitt- ligt löneläge, ä—r effekten liten i jämförelse med nu rådande löneskillnader. Bedömer man en ökad utjämning som önskvärd torde andra medel vara tjänligare och verka snabbare.

Vad härefter angår frågan om arbetsgivaravgiftens långsiktiga incidens för löntagare i olika inkomstskikt torde inom företagen en arbetsgivaravgift med den konstruktion, som föreslagits, komma att behandlas som en kollek- tiv avgift, belastande samtliga löntagare med lika procenttal. Exempelvis torde ej sällan arbetsgivaravgifterna behandlas som indirekta personalkost- nader, vilka inte fördelas på kostnadsställen eller kostnadsbärare utan föres på ett för hela företaget gemensamt konto. Kostnadsredovisningen sker med andra ord på ett sådant sätt att en fördelning av arbetsgivaravgifterna på olika grupper av löntagare inom företaget vid kalkyleringen av kostnaderna för särskilda produkter eller avdelningar är tekniskt svår att genomföra.

Vid kollektiva löneförhandlingar antas arbetsgivaravgifter belasta olika löntagargrupper i skilda inkomstlägen med ett enhetligt procenttal, trots att i verkligheten vissa skillnader kan föreligga. ATP-avgiftens konstruktion med ett särskilt basbeloppsavdrag har sålunda ej utgjort motiv för särskilda höjningar av kontantlönerna för låglönegrupper, utan de höjningar som under 1960-talets första år företagits för sådana grupper har motiverats av hänsyn till lönestrukturens utveckling, tillgång och efterfrågan på arbets- kraft av olika slag, behovet att tillrättalägga snedvridningar till följd av ojämnheter i löneglidning m. m.

Även om det icke kan anses uteslutet, att en arbetsgivaravgift av föresla- gen konstruktion kan komma att innebära en något högre belastning för löntagare i de lägre inkomstskikten jämfört med inkomsttagare i de högre

inkomstskikten, kan den sannolika skillnaden icke kvantitativt preciseras. Man torde under alla omständigheter kunna utgå från att den är av under- ordnad storleksordning. Under sådana förhållanden torde man för praktiskt bruk kunna kalkylera med att arbetsgivaravgiften, sedan anpassning efter ett övergångsskede ägt rum, belastar löner i olika inkomstlägen med sam- ma procenttal, oavsett att arbetsgivaravgiften utgår med högre procenttal på basbeloppsdelen än för inkomster mellan basbeloppet och 7,5 gånger detsamma. Arbetsgivaravgiften har alltså ansetts belasta löntagare i skilda inkomstlägen med samma procenttal, trots att avgiftsbelastningen på löne— delar understigande basbeloppet är avsevärt högre än genomsnittet och trots att ingen arbetsgivaravgift uttas på lönedelar överstigande 7,5 gånger basbeloppet. Motiveringen härför är i korthet att företagen i praktiken be- handlar arbetsgivaravgiften kollektivt och att det därför är mest rimligt att vid en beräkning av detta slag utgå från att den belastar alla lönedelar lika.

Förslaget ur internationell synvinkel

I annat sammanhang har redogjorts för strävandena på det internationella socialpolitiska området och för vissa problem, som är förknippade med en samordning mellan olika länders socialförsäkringssystem. En tillfredsstäl— lande internationell samordning kan väl i och för sig vinnas, oberoende av vilken finansieringsform som tillämpas, under förutsättning att enighet rå- der om de kriterier, som skall uppställas för samordningen. De principer, på vilka samordningen mellan EEC-länderna bygger, erbjuder å andra sidan för vårt land vissa svårigheter att acceptera, särskilt för folkpensioneringens vidkommande. Det är mot bakgrunden härav man har att se finansierings- formens betydelse ur internationell synvinkel.

En avgiftsfinansiering av folkpensioneringen — vare sig den sker genom egenavgifter eller arbetsgivaravgifter —— är ägnad att minska olikheterna mellan svensk och kontinental finansieringsmetod, vilket torde vara av vår— de såväl vid samordning i större internationella sammanhang överhuvud som inför ett svenskt deltagande i den gemensamma europeiska marknaden i synnerhet. I fråga om tilläggspensioneringen uppkommer ej något motsva- rande problem från samordningssynpunkt, eftersom den är uppbyggd efter en metodik som betydligt bättre än folkpensioneringen kan anslutas till kontinentala socialförsäkringssystem. Det måste antas vara ett intresse att tillämpa samma samordningsmetod för båda grenarna av det svenska pen- sionssystemert, så att folkpension och tilläggspension i praktiken även för migranten kommer att utgöra en enda pension. Från denna synpunkt är be- redningens förslag ägnat att underlätta en samordning med de kontinentala systemen på grundval av den metodik för samordning som valts inom EEC- länderna och som nu är under behandling i Europarådet. J ämväl i fråga om sjukförsäkringen kan anläggas liknande synpunkter.

188 Avgifispliktiga inkomster

En målsättning för beredningens förslag har i det föregående bl. a. angetts vara att tillskapa mera enhetliga och överskådliga finansieringsregler inom socialförsäkringen. Förslaget om uttag av arbetsgivaravgift till socialförsäk- ringens grundförmåner med utbetalda löner som underlag och med teknisk anknytning till de regler, som gäller för avgiftsuttaget till tilläggspensione- ringen, är sålunda dikterat bl. a. av en önskan att tillvarata de fördelar från förenklings- och rationaliseringssynpunkter, som ett utbyggt system med kollektiva arbetsgivaravgifter medför. Samtidigt bringas finansieringsreg- lerna för de med varandra i materiellt hänseende samordnade socialförsäk- ringsgrenarna i bättre samklang med varandra.

Målsättningen att tillskapa enhetliga finansieringsregler kan emellertid drivas mer eller mindre långt och anknytningen till tilläggspensioneringens finansieringssystem kan göras mer eller mindre fullständig. Önskvärdheten att tillgodose samordnings- och förenklingssträvanden kan i och för sig tala för en mycket nära sådan anknytning. Andra skäl åter, främst hänsyn till skiljaktigheter av materiell natur mellan grundförmåner och tilläggsför- måner, kan anföras mot en långt driven likformighet med avseende å finan- sieringsreglerna.

Rätt till tilläggspension och i konsekvens härmed avgiftsskyldighet till försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete, vartill hänföres dels inkomst av anställning, dels inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas som regel på grundval av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt.

Vid inkomsttaxeringen skiljes mellan ett antal olika inkomstslag, näm- ligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, till- fällig förvärvsverksamhet och kapital. Av dessa sex inkomstslag blir endast tre aktuella vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst, nämligen in- komst av jordhruksfastighet, rörelse och tjänst. Vid beräkningen av pen- sionsgrundande inkomst bortses således från exempelvis inkomst av kapital, inkomst av annan fastighet eller av utarrenderad jordbruksfastighet, realisa— tionsvinst m. ni.

Av sådana intäkter, som hänföres under det skatterättsliga begreppet in- komst av tjänst, är det endast inkomst av anställning och vissa andra arbets— ersät—tningar, som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen. Andra inkomster äter, som i den allmänna självdeklarationen redovisas under för— värvskällan tjänst, grundar ej någon sådan pensionsrätt. Det sist anförda gäller exempelvis pensionsförmåner av olika slag, livräntor, undantagsför— måner samt periodiska understöd o. d., för vilka givaren är berättigad till avdrag vid inkomsttaxeringen.

Det avgiftsuttag, som beredningens förslag innebär, avser att ersätta folk-

pensionsavgiften samt avgifterna till sjukförsäkringens grundförmåner. Dessa avgifter uttas för närvarande med beaktande av den avgiftspliktiges taxerade inkomst. Häri ingår således alla de förutnämnda sex inkomstslagen och självfallet även olika slag av intäkter, vilka i den allmänna självdekla- rationen redovisas såsom inkomst av tjänst. Befrielse från skyldighet att erlägga nämnda avgifter ifrågakommer i princip endast för ålders- och förtidspensionärer.

Socialförsäkringens grundförmåner utgår efter generella regler och med enhetliga belopp till alla medborgare. Rätten att komma & åtnjutande av dem är ej, såsom i fråga om tilläggsförmånerna, beroende av att inkomst av förvärvsarbete av viss storlek skall föreligga eller ha förelegat. Detta för— hållande utgör ett starkt motiv för att skyldigheten att erlägga avgifter till finansieringen av förmånerna omfattar i princip alla medborgare samt att avgiftsuttaget bör beräknas å samtliga deras inkomster. En ordning enligt vilken avgiftsuttaget — i likhet med vad som gäller inom tilläggspensione- ringen — begränsades till att avse endast inkomster av förvärvsarbete skulle leda till viss ojämnhet i belastningen mellan förvärvsarbetande och vissa övriga grupper av inkomsttagare. Det skulle ej te sig tillfredsställande om en inkomsttagare, vars inkomst härrört ur exempelvis kapital eller annan fas- tighet, skulle — oaktat vederbörande åtnjuter socialförsäkringsförmånerna — vara befriad från de relativt höga avgifter som beredningens förslag inne- bär. Detta skulle ju endast i princip innebära, att högre avgifter fick uttas från de förvärvsarbetande. Även om vissa administrativa skäl och hänsyn till förenklingssträvanden i och för sig kunde anses tala för en mera fullständig samordning i nu förevarande hänseende mellan avgiftsuttaget inom tilläggs- pensioneringen och till socialförsäkringens grundförmåner och oaktat det avgiftsbortfall, som blev följden av en sådan ifrågasatt ordning, totalt sett skulle bli tämligen obetydligt, är dessa skäl likväl enligt beredningens me- ning inte tillräckligt bärande. Beredningen förordar därför, att avgiftsutta- get till socialförsäkringens grundförmåner ej begränsas till att avse endast inkomster av förvärvsarbete utan omfattar samtliga inkomster.

Avgiftsunclerlag

Inom tilläggspensioneringen anses förvärvsinkomsten, såvitt avser inkoms— ter av anställning, utgöra den erhållna lönen, med avdrag för kostnader, som arbetstagaren haf-t att bestrida i anställningen. Fråga skall därvid vara om direkta utgifter i själva arbetet och avdrag medges endast enligt särskilda regler. Kostnader för resor till och från arbetet, räntor å studielån etc inver- kar ej minskande på pensionsrätten och får ej heller avdras vid avgifts-' påföringen.

I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete — inkomst av jordbruksfastig- het, som brukas av den försäkrade, rörelse samt arbete som utförts för

annans räkning utan att anställningsförhållande förelegat _ är det netto- inkomsten, dvs bruttointäkten med avdrag för omkostnader i den ifråga- varande förvärvskällan, som anses utgöra förvärvsinkomst. Sålunda beräk- nad inkomst av annat förvärvsarbete ingår i underlaget för beräkning av pensionsgrundande inkomst samt tilläggspensionsavgift.

Angående underskott å förvärvskälla gäller särskilda regler. Från inkomst av rörelse skall sålunda vid beräkning av pensionsgrundande inkomst av- dras underskott å annan rörelse under beskattningsåret. På motsvarande sätt skall från inkomst av jordbruksfastighet avdras underskott ä annan jordbruksfastighet. Däremot får underskott å rörelse ej avräknas mot över- skott å jordbruksfastighet eller underskott å jordbruksfastighet avdras från överskott i rörelse. Självfallet påverkar ej underskott å jordbruksfastighet eller rörelse beräkningen av pensionsgrundande inkomst av anställning.

De inom tilläggspensioneringen fastlagda principerna torde ej kunna sä- gas ge uttryck för fullständig likformighet i fråga om pensionsrätt och av— giftsgrundande inkomst mellan kategorierna anställda och övriga förvärvs- arbetande. I viss mening kan sålunda anses, att anställningsinkomster (i regel utan avdrag) i större usträckning ger pensionsrätt och belastas med avgifter än övriga förvärvsarbetandes inkomster (nettoinkomster). Å andra sidan beräknas inkomst av anställning netto i den meningen, att å inkomsten belöpande arbetsgivaravgift ej inräknas i densamma. I nettoinkomsten av annat förvärvsarbete ingår däremot den kostnadspost som tilläggspensions- avgiften utgör. Denna kostnad får givetvis ökad betydelse vid stigande av- giftsuttag. Slutligen må erinras om att eventuell bristande likformighet i nu berörda hänseenden mellan anställda och övriga grupper förvärvsarbetande motväges därav, att den pensionsgrundande inkomsten —— och därmed stor- leken av tilläggspensionen _ är avpassad efter storleken av de avgifter som må ha erlagts.

Beredningen har tidigare förordat, att avgiftsunderlaget för den föreslagna avgiften till socialförsäkringens grundförmåner skall utgöras av summan av alla slag av inkomster. Detta ställningstagande medför vissa avvikelser från de nu återgivna för tilläggspensioneringen gällande reglerna. Sålunda skall vid framräknandet av underlag för grundförsäkringsavgiften hänsyn tas ej enbart till nettoinkomsterna av jordbruksfastighet och rörelse utan till nettoinkomsterna från samtliga förvärvskällor. Det samlade avgifts- underlaget för påförandet av avgift kommer därför, med visst nedan när- mare angivet undantag, att utgöras av den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. Detta inkomstbelopp är — med specifikation på inkomstslag _— redovisat i den allmänna självdeklarationen. Några svårigheter att fast— ställa avgiftsunderlaget torde följaktligen ej behöva uppkomma.

I fråga om avdrag för underskott å förvärvskälla skulle ett strängt fast- hållande vid tilläggspensioneringens principer medföra, att nettoinkomsten beräknades i varje förvärvskälla för sig samt att avdrag för underskott fick

göras endast med vissa begränsningar. Detta tillvägagångssätt skulle dock vara ägnat att komplicera det administrativa handhavandet av reglerna, eftersom uppgifter av nu antydd innebörd ej finnes på ett sammanfattande sätt redovisade i deklarationen. För att kunna utnyttja den förut nämnda sammanställningen av nettoinkomsterna, som återfinnes å deklarationsblan- ketten, torde fördenskull det avsteget från tilläggspensioneringens principer i nu angivet hänseende böra göras, att underskott å en förvärvskälla bör få avdras mot överskott inom en annan förvärvskälla, oberoende av om de skilda förvärvskällorna är att hänföra till samma inkomstslag eller ej. En sådan ordning kan för övrigt anses motiverad även såtillvida, att den kan sägas innebära ett hänsynstagande till skatteförmågan, ett hänsynstagande som kan te sig naturligt när det såsom här är fråga om avgifter till social— försäkringens grundförmåner.

Vid en jämförelse med inkomst av anställning kan visserligen ej förbises, att den föreslagna metoden med avseende å beaktande av underskott kan medföra viss olikformighet. Underskott i en viss förvärvskälla kan näm- ligen aldrig avräknas mot inkomst av anställning och därigenom reducera summan av de skatter och avgifter, som eljest skall utgå å anställnings- inkomsten. Från den olikformighet i belastningshänseende, som kan upp— komma, torde man emellertid få bortse.

Såsom nämnts skall underlaget för grundförsäkringsavgiften utgöras av den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. Detta innebär, att de 5. k. allmänna avdragen ej inverkar reducerande på storleken av underla- get för avgiftsberäkning. Att i princip beakta avdrag av detta slag synes ej kunna ifrågakomma, enär olikformigheten mellan arbetsgivaravgifter och grundförsåkringsavgifter då skulle bli alltför betydande. Endast i ett hänseende synes enligt beredningens mening ett beaktande böra ifråga— komma. Här åsyftas avdrag för periodiskt understöd. En tänkbar lösning skulle vara att såsom underlag för grundförsäkringsavgiftens beräkning stipulera den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag i förekomman- de fall för utgivet periodiskt understöd. Om den som utger understödet har inkOmst av annat än anställning, skulle förhindras, att avgift beräknas på en och samma inkomst först hos utgivaren och sedan hos mottagaren av det periodiska understödet. En regel av detta slag skulle emellertid ej vara av värde när fråga är om en person med inkomst uteslutande av anställning och med åtagande att utge periodiskt understöd; någon reduktion av arbets- givaravgiften eller restitution av densamma kan ej ifrågakomma. En ända— målsenligare konstruktion torde därför uppnås om man i stället föreskriver att grundförsäkringsavgiften skall beräknas på den sammanräknade netto— inkomsten efter avdrag i förekommande fall för däri ingående uppburet periodiskt understöd. Med en dylik regel ifrågakommer inte i något fall att den mot det periodiska understödet svarande inkomsten blir avgiftsbe— lagd mer än en gång. Väl kan invändas att det rätteligen borde vara motta-

garen av understödet, som träffas ej blott av inkomstskatten utan även av ifrågavarande avgift. Denna synpunkt torde dock få stå tillbaka för de skäl, som talar för den senast antydda regelkonstruktionen.

Blandad inkomst

Inom tilläggspensioneringen gäller vid fall av blandad inkomst _ dvs in- komst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete föreligger sam- tidigt — att arbetsgivaren har att erlägga arbetsgivaravgift å löneinkomsten samt att den försäkrade själv har att inbetala tilläggspensionsavgift be- träffande den avgiftspliktiga inkomsten i övrigt. I nu avsedda fall tillämpas ett avräkningsförfarande efter principer som reglerats i lagstiftningen. Bas- beloppet skall således i första hand avräknas mot inkomsten av anställning, vilket medför, att anställningsinkomsten alltid skall läggas >>i botten». Be- lopp, från vilket skall bortses på grund av maximiregeln, skall i konsekvens härmed i första hand avräknas från inkomst av annat förvärvsarbete. De angivna reglerna får till resultat bl. a., att då anställningsinkomsten ej över— stiger basbeloppet, pensionsgrundande inkomst i sin helhet härrör av in- komst av annat förvärvsarbete.

Med beredningens ställningstagande, att samtliga inkomstslag skall vara avgiftsgrundande vid påföring av avgift till socialförsäkringens grundför— måner kommer fall av kombinationer mellan arbetsgivar- och grundförsäk- ringsavgifter ej att vara inskränkta till att avse enbart inkomsttagare, som förutom av anställning har inkomst jämväl i form av andra arbetsersätt- ningar eller av rörelse eller jordbruksfastighet. Kombinationsfall inträffar också då en anställd, förutom sin löneinkomst, har andra inkomster, exem- pelvis av egnahem, kapital, livränta, pensionsförmån etc. Beredningens för- slag kan fördenskull antas medföra ett ökat antal kombinationsfall mellan arbetsgivar- och egenavgifter.

Å andra sidan verkar vissa faktorer reducerande på antalet fall, då å an- ställningsinkomst uttagen arbetsgivaravgift skall kompletteras med erläg- gande av grundförsäkringsavgift för övriga inkomster. Såsom nämnts er- lägges arbetsgivaravgiften å den anställdes inkomst efter avdrag endast för omkostnader i anställningen, medan grundförsäkringsavgiften beräknas på den avgiftspliktiges nettoinkomster. I redovisningen av nettoinkomsten å deklarationsblanketten ingår bl. a. jämväl nettoinkomsten av anställning. Hänsyn har således här tagits till omkostnader för intäkternas förvärvande. Härav följer emellertid också, att den redovisade anställningsinkomsten i denna sammanställning kan vara lägre än den inkomst, för vilken arbets- givaren erlagt arbetsgivaravgift. Från den sammanräknade nettoinkomsten skall emellertid avräknas den del, varå arbetsgivaravgift skolat utgå, och grundförsäkringsavgift skall följaktligen utgå endast å nettoinkomst därut- över och endast i den mån den inte överstiger maximigränsen. Med detta till-

vägagångssätt kommer i själva verket löntagare att kunna ha viss inkomst av annat än anställning utan att detta behöver medföra skyldighet ätter-_ lägga grundförsäkringsavgift. Föreligger dessutom rätt till vissa schablon- avdrag, t. ex. från inkomst av kapital, reduceras härigenom ytterligare an.- talet kombinationsfall mellan arbetsgivar— och grundförsäkringSavgifter. ,

I sammanhanget må nämnas, att det totala antalet avgiftspliktiga år 1964 kan beräknas uppgå till ca 3,5 miljoner. Av dessa torde för drygt 2,5 mil- joner (73 %) skola erläggas uteslutande arbetsgivaravgift. Ca 350 000; (10 %) torde ha att erlägga uteslutande grundförsäkringsavgift, medan för bortåt 600 000 (17%) torde ifrågakomma en kombination av arbetsgivar- och gr undförsäkringsavgift. ".

Vad angår tekniken vid avgiftsberäkningen i fall av blandade mkomster må framhållas följande. Man utgår från den sammanräknade nettoinkonis- ' ten enligt deklarationen. Ingår icke i denna pensionsgrundandeinkomst av ' anställning, blir förfarandet ytterst enkelt; det föreskrivna uttaget _- hjälp- tabell kan härvid tänkas uppställas — sker med den sammanräknade netto-

inkomsten som underlag. Om åter inkomst åtnjutits, för vilken arbetsgivaren , .

haft att erlägga arbetsgivaravgift, förfares på följande sätt. Den samman- _ räknade nettoinkomsten lägges först på sätt nyss beskrivits till grund för beräkningen av avgiften. Mot anställningsinkomsten svarande avgift avlä- ses därefter i samma hjälptabell. Skillnaden mellan de båda beloppen utgör den avgift som skall påföras.

Avgiftsberäkning för makar

Beredningens förslag u-tgår från att avgiftsuttaget skall äga rum endast under förutsättning att inkomst föreligger. Om av två samtaxerade (i det följande användes för dessa beteckningen makar) endast den ene har inkomst skall alltså blott av denne uttas avgift. I detta hänseende är förslaget i överens- stämmelse med vad som gäller beträffande folkpensionsavgiften men (står i motsats till vad som är stadgat för makes avgifter till sjukförsäkringen. För ' dessa senare föreskrives nämligen, att om för ene maken ej beräknats någon till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, den andre skall påföras båda ma— karnas av gifter.

Avgiftsberäkningen för maka1 kan utformas på huvudsakligen två olika sätt. Det ena tillvägagångssättet är att beräkna avgiften för make med en- . dast vederb01 andes egen inkomst som avgiftsunderlag. Den andra möjlighe— ten är att påföra avgiften för makar med utgångspunkt från att deras sam- . manräknade inkomster skall utgöra avgiftsunderlag. Det förstnämnda till- vägagångssättet må i detta sammanhang benämnas särberäkningsmetoden och det sistnämnda samberäkningsmetoden.

Tilläggspensioneringen bygger på principen att om två makar båda har

inkomster av förvärvsarbete pensionsgrundande inkomst beräknas för envar av dem särskilt. I konsekvens härmed uttas också avgifter å envar av makar- nas inkomster. Då s. k. faktisk sambeskattning föreligger, dvs då ene maken arbetar i ett av andre maken drivet företag (jordbruk eller rörelse), beräk- nas pensionsgrundande inkomst endast för den ene av makarna. F öljdriktigt erlägges i sådant fall tilläggspensionsavgift endast av en make. Det anförda s-tår i överensstämmelse med den grundläggande principen inom tilläggs- pensioneringen om att likformighet mellan underlaget för försäkringens förmåner och avgifter i princip skall föreligga. För tilläggspensioneringens del tillämpas alltså en särberäkningsmetod.

Beredningens förslag bygger på ett system av kollektivt beräknade arbets- givaravgifter för anställningsinkomsternas del samt individuellt beräknade grundförsäkringsavgifter i övriga fall. Såvitt avser två makar, som båda har anställningsinkomster, måste tydligtvis arbetsgivaravgift med hänsyn till dennas kollektiva karaktär erläggas å envar av makarnas inkomster —— i förekommande fall med det övre gränsbeloppet som maximum för vardera makens avgiftsunderlag. I fråga om anställningsinkomster är man följakt- ligen hänvisad till att begagna särberäkningsmetoden. Vid detta förhållande kan ifrågasättas, om ej samma metod borde tillämpas jämväl vid beräkning av grundförsäkringsavgift, så att en likformig avgiftsbelastning ernås mel- lan å ena sidan makar, som båda har anställningsinkomster, och å andra sidan makar, som båda har inkomster av annat än anställning eller ene ma- ken har inkomst av anställning och andre maken av annat förvärvsarbete.

Beredningen har tidigare förordat, att avgiftsplikten ej skall begränsas till att omfatta inkomst av förvärvsarbete utan skall avse samtliga inkomster. Från denna utgångspunkt skall i det följ ande med några exempel belysas de konsekvenser, vartill den ena eller den andra metoden kan leda. Anmärkas må, att i de exempel som redovisas, basbeloppet förutsättes uppgå till 5 400 kr, uttagsprocenten till tilläggspensioneringen antas vara 10 samt det pro- portionella procentuttaget å avgiftsunderlaget upp till det övre gränsbelop- pet 2. Det övre gränsbeloppet uppgår följaktligen till 40 500 kr och maximi— avgiften utgör alltså 1 350 kr. Vidare bör uppmärksammas, att i de anförda exemplen hänsyn ej tagits till den särskilda begränsning av grundförsäk- ringsavgiften som i vissa fall följer av den föreslagna upptrappningsregeln.

Om endast den ene maken antas ha inkomst, medan den andre maken ej har egen inkomst, uppkommer inte någon ojämnhet i förevarande hänseende i avgiftsbelastningen, allteftersom arbetsgivaravgift respektive grundförsäk- ringsavgift skall erläggas. Har maken inkomst av anställning med 15 000 kr skall utgå arbetsgivaravgif t med 840 kr. Har maken inkomst av annat än an- ställning och uppgår nettoinkomsten därav till 15 000 kr skall han erlägga grundförsäkringsavgift med 840 kr. Tyngden i avgiftsuttaget är i dessa båda fall likvärdig.

Såsom antytts kan den särberäkning av avgiften, som måste tillämpas om båda makarna har anställningsinkomster, utgöra motiv för att samma be- räkningssätt kommer till användning också vid påföring av grundförsäk- ringsavgift. Att särberäkna avgiften för gruppen av makar, där båda är an- ställda, men tillämpa samberäkning för makar i övriga fall är ägnat att medföra vissa ojämnheter i belastningshänseende. Ett exempel torde belysa detta förhållande. I exemplet förutsättes, att arbetsgivar- och grundförsäk— ringsavgifter drabbar den enskilde på helt likartat sätt;

. Sam- ' Sär- Inkomst beräkning beräkning kr kr kr Mannen har inkomst av anställning ......... 15 000 840 (arb.avg.) 840 (arb.avg.) Hustrun har inkomst av rörelse ............. 15 000 300 (grf.avg.) 840 (grf.avg.) Summa 30 000 1 140 1 680

Som synes leder med det valda exemplet en samberäkning till ett avgifts- uttag som är 540 kr mindre än en särberäkning av avgiften. Har båda makar- na anställningsinkomster med 15 000 kr vardera utgår arbetsgivaravgift å deras inkomster med (840 + 840 =) 1 680 kr. Är inkomsten åter samlad på en hand och är det således endast den ene maken som har de nyss angivna inkomsterna (15 000 + 15 000) av anställning och rörelse, medan den andre maken saknar inkomst, uppgår avgiften till (840 kr arb.avg. :+ 300 kr grf.- avg. =) 1 140 kr. '

Att en samberäkning respektive en särberäkning leder till så olikartad be- lastning i kronor räknat beror på att tyngdpunkten i avgiftsuttaget är förlagd till inkomster upp till basbeloppsgränsen, medan inkomster ovanför denna gräns belastas med ett procentuellt mindre uttag. Vid fall av blandad inkomst medför samberäkningsmetoden att, om ene eller båda makarna har inkomst av anställning, denna skall läggas »i botten». Har ene eller båda makarna andra inkomster skall dessa läggas ovanpå anställningsinkomsten och kan bli föremål för lindrigare avgiftsuttag eller — om maximum förr avgiftsunder- laget uppnåtts —- gå fria från avgift. Om mannen har inkomst av anställning, som föranleder uttag av maximal arbetsgivaravgift (1 350 kr), uttas vid samberäkning ej ytterligare avgift även om hustrun till äventyrs har annan inkomst av sådan storlek att jämväl hennes inkomst når upp till eller över- stiger avgiftstaket. Jämför man härmed det fallet, att envar av makarna har inkomster av anställning, som föranleder uttag av maximal arbetsgivaravgift (1 350 kr) å envar av makarnas inkomster, framstår till fullo skillnaden

mellan sam- och särberäkningsmetoderna. Mot bakgrunden av det nu anför- da kan det, utifrån synpunkten av likformig belastning mellan olika make-_ grupper, i och-för sig te sig motiverat att tillämpa särberäkningsmetoden vid avgiftsberäkning'för makar. Frågan är emellertid vilka konsekvenser i öv- rigt detta tillvägagångssätt skulle medföra.

Inkomstbeskattningen av äkta makar bygger på sambeskattningsprincipen. Sambeskattningen tillämpas inte enbart för makar som båda har förvärvs- arbete. Också i sådana äktenskap, där endast den ene maken har inkomst, tillämpas i realiteten sambeskattning. Ett hänsynstagande till båda makar- nas inkomst- och förmögenhetsförhållanden har bedömts som motiverat med hänsyn till den faktiska ekonomiska enhet som äktenskapet innebär. Beredningen har" 1 annat sammanhang kommit att inta den ståndpunkten, att inkomstbeskattningen av äkta makar i allt fall inte f. 11. kan omläggas från sam- till särbeskattning.

Redan mot denna bakgrund kan man hysa viss tvekan om lämpligheten av att väl bibehålla sambeskattningen som metod för äkta makars inkomst- beskattning men i fråga om grundförsäkringsavgifterna — vilka uppen— barligen står beskattningen nära ——- tillämpa en särberäkning. Att den sistnämnda metoden måste ifrågakomma beträffande arbetsgivaravgifter är betingat framförallt av avgiftens kollektiva karaktär: den erlägges av arbetsgivaren, den anställde behöver ej deklarera för den och den upptas ej på hans skattsedel. Men dylika faktorer är också ägnade att i viss mån ge avgiften en annan karaktär än av en sådan direkt pålaga som den indi- viduellt beräknade och påförda grundförsäkringsavgiften innebär.

En särberäkning av avgiften för makar skulle medföra —— i fall då endera eller båda "har att erlägga grundförsäkringsavgift —— en högre avgift om in- komsten är fördelad mellan makarna än om den är samlad hos endast den ene av dem. Om t. ex. två makar vardera har inkomst av rörelse med 15 000 kr utgör avgiften vid särberäkning (840 + 840 =) 1 680 kr. Hade hela rörel- seinkom'sten 30 000 kr varit samlad hos blott den ene av makarna skulle däremot avgiften uppgå till 1 140 kr, alltså 540 kr mindre. Detta förhållande — som är en följd av avgiftsuttagets konstruktion —— skulle i vissa fall kunna antas utgöra ett motiv för makarna att samla hela sin inkomst hos en av dem. En motvikt till sådana tendenser utgör å andra sidan, att överflyttning av förvärvsinkomst från ene maken till den andre kan medföra, att veder- börande går miste om pensionsgrundande inkomst och därmed på längre sikt pensionsinkomster. En annan motvikt mot dylika transaktioner kan också ligga däri, att rätten till förvärvsavdrag ävensom vissa schablonavdrag därigenom ej kan utnyttjas. Att överflytta inkomster, som ej medför pen- sionsrätt inom tilläggspensioneringen, kan emellertid i vissa fall ställa sig fördelaktigt vid en särberäkningsmetod. Ett exempel torde illustrera detta förhållande. ' '

Sam- Sär- Inkomst beräkning beräkning kr kr kr

Mannen har inkomst av anställning ......... 45 000 1 350 (arb.avg.) 1 350 (arb.avg.)

Hustrun har inkomst av annan fastighet och kapital 5 400 — 648 (grf.avg.)

Summa 50 400 1 350 1 998

Skulle hustruns egendom överföras på mannen medför detta, vid en till- lämpning av särberäkningsmetoden, bortfall av grundförsäkringsavgiften utan att fördenskull mannens avgift ökar. Detta exempel avser alltså att be- lysa, att en särberäkningsmetod i vissa fall kan medföra risk för förmögen— hets- och inkomsttransaktioner mellan makarna i syfte att ernå lägre avgift.

I fall av s. k. faktisk sambeskattning synes tillämpningen av särberäk- ningsmetoden av förklarliga skäl vara utesluten. Beträffande dessa fall skulle man således under alla omständigheter räkna med att i jordbruk eller rörel- se, där hustrun biträder mannen i arbetet, grundförsäkringsavgiften blir lägre än i de motsvarande fall, där hustrun har egen inkomst, oaktat familj e-. inkomsten kan vara densamma. Man kan jämföra å ena sidan det fall, att två makar tillsammans driver en rörelse eller ett jordbruk, som ger en inkomst av 30 000 kr, och å andra sidan det fall att vardera maken driver en rörelse eller ett jordbruk, som ger 15 000 kr. De har således samma inkomst i de båda fallen. En tillämpning av särberäkningsmetoden medför i det fall, där makarna driver en rörelse gemensamt, en avgift ä 1 140 kr men i det fall, där makarna driver var sin rörelse, en sammanlagd avgift av 1 680 kr (840 kr på vardera maken). Tillämpning av samberäkningsmetoden däremot leder i dessa fall till att avgiften i båda fallen uppgår till 1 140 kr. Till det nu anförda må fogas påpekandet, att i familjer med minderåriga barn hust- rus förvärvsavdrag avses skola bli olika stort allteftersom hon arbetar i elle-r utanför ett av mannen drivet företag. *

Det ovan anförda torde ha visat, att vid särberäkning avgiften kan bli högre om inkomsten är fördelad mellan makarna än om den är samlad hos endast den ene av dem. Å andra sidan skulle också det motsatta resultatet kunna tänkas uppkomma, nämligen om man skulle ha en särberäknad upp- trappningsregel. Beredningen har såsom tidigare nämnts uttalat sig för att grundförsäkringsavgift aldrig må överstiga 10 procent av den beskattnings- bara inkomsten. När det gäller makar måste denna regel rimligen tillämpas på makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst. Detta utvisar att — även vid en tillämpning i övrigt av särberäkningsmetoden —— upptrapp- ningsregeln i vart fall måste tillämpas med utgångspunkt från makarnas sammanlagda inkomster, vilket således innebär, att samberäkning under alla förhållanden i detta hänseende äger rum.

Med avseende å underskott i förvärvskälla leder särberäkningsmetoden till att underskott i ene makens förvärvskälla kan verka reducerande endast å samme makes men aldrig å andre makens grundförsäkringsavgift. Med sam- beräkningsmetoden däremot kan underskott hos ene maken inverka redu— cerande på den grundförsäkringsavgift, den andre maken må ha att erlägga. Å andra sidan kan ej, om makes inkomst utgöres av anställningsinkomst, uppkommande underskott i annan förvärvskälla tillgodoräknas.

Det anförda torde ha gett vid handen, att avgiftsberäkningen för makar ger upphov till vissa problem, som det är svårt att ge en alltigenom invänd- ningsfri lösning. Vid ställningstagandet till frågan har man enligt bered— ningens uppfattning att välja mellan att tillgodose kravet på likformighet i belastningen i ettdera av följande hänseenden. Antingen kan man inrikta sig på att söka åstadkomma en likvärdig belastning mellan å ena sidan makegrupper, för vilka skall erläggas arbetsgivaravgift, och å andra sidan makegrupper, som har att erlägga grundförsäkringsavgift, och därmed även för de fall där ene maken har inkomst av anställning och andre maken annan inkomst samt för fall med blandade inkomster. Eller också kan man eftersträva att tillskapa likformighet i avgiftsuttaget inom gruppen av av- giftspliktiga, som har att erlägga grundförsäkringsavgift, så att man får en så enhetlig och likartad behandling som möjligt av olika inkomsttagare med enbart inkomst av annat än anställning. Under förutsättning att arbetsgivar— och grundförsäkringsavgifter antas drabba grupperna av inkomsttagare på helt likartat sätt torde en särberäkning av avgifter för makar, som båda har inkomster, vara ägnad att ge det från belastningssynpunkt mest likfor- miga resultatet mellan å ena sidan makegrupper, för vilka skall erläggas ar- betsgivaravgifter, och å andra sidan makegrupper, som har att erlägga grundförsäkringsavgifter. Vid jämförelse mellan olika fall inom den kate- gori, som har att erlägga grundförsäkringsavgifter, ger däremot en särbe- räkning ej det mest likformiga resultatet från belastningssynpunkt. Fast- mer kan avgifterna bli av växlande storlek, beroende på om endast den ene eller om båda makarna intjänat inkomsten och, i senare fallet, hur den för- delar sig mellan makarna. Härtill kommer, att en generell särberäkning av makars avgifter i vissa fall kan föranleda inkomst- och förmögenhetstrans- aktioner makarna emellan i syfte att åstadkomma den från avgiftssyn- punkt mest gynnsamma inkomstuppdelningen. Utan att överdriva betydel- sen av sådana transaktioner kan ej bortses från, att beräkningsmetoden kan innebära ett incitament till dylika åtgärder. Bedömer man därför som an- geläget att tillskapa likformiga regler för avgiftsuttaget inom den grupp av avgiftspliktiga, för vilka enbart grundförsäkringsavgift skall erläggas, samt att ej tillskapa regler, som kan antas stimulera till åtgärder i avgiftsundan- dragande syfte, torde samberäkningsmetoden böra tillerkännas företräde.

I detta sammanhang torde få anmärkas, att en kombination av sär- och samberäkningsmetoderna — exempelvis på så sätt att särberäkning gällde i fråga om makarnas förvärvsinkomster under det att samberäkning tilläm— pades beträffande icke-förvärvsinkomster — ej heller skulle ge en tillfreds- ställande lösning. Visserligen torde väl genom en dylik kombination risken för transaktioner i syfte att undandra avgift väsentligen bortfalla. Den förut påtalade ojämnheten i avgiftsbelastningen, som kunde bli följden av om in— komsten var fördelad mellan makarna eller om den var samlad hos en av dem, skulle dock alltjämt kunna inträffa. Vidare skulle en sådan ordning framstå som administrativt komplicerad, då den skulle kunna medföra, att ej mindre än tre olika avgifter påfördes makarna. Från administrativa syn— punkter möter därför en sådan ordning invändningar.

Under hänvisning till vad nu anförts vill beredningen förorda, att den föreslagna grundförsäkringsavgiften — i likhet med vad som gäller beträf- fande folkpensionsavgiften _ beräknas med hänsyn till makarnas samman- räknade inkomster. Härigenom ernås likformighet i avgiftsuttaget inom den grupp av försäkrade, för vilka enbart grundförsäkringsavgifter utgår. Med hänsyn till att dessa avgifter individuellt beräknas och fördelas är det enligt beredningens mening angeläget, att de utformas på sådant sätt, att de kan sägas medföra en likformig avgiftsbelastning inom denna grupp, oavsett hur fördelningen av inkomsten mellan makar inom gruppen sedan må variera. Ej minst väsentligt är, att inom denna grupp härigenom samma avgift uttas vid faktisk sambeskattning som vid andra fall av sambeskattning. Bered- ningen är medveten om, att invändningar kan resas mot den föreslagna lös— ningen, om man till utgångspunkt för en jämförelse av avgiftsbelastningen tar makegrupper med anställningsinkomster å ena och makegrupper med övriga inkomster å andra sidan, främst därutinnan att man ej kan gynna makar, som båda är anställda, med lägre avgiftsprocent på den del av ena inkomsten som ligger under basbeloppet och med ett gemensamt maximi- belopp. Att en samberäkning av praktiska skäl ej kan tillämpas när fråga är om anställningsinkomster mås—te accepteras och framstår som en ej av- görande olägenhet mot bakgrunden av, att den djupare skiljelinjen går mel- lan de kollektivt beräknade, genom arbetsgivarna uttagna avgifterna å ena sidan och de individuellt beräknade, på skattsedeln debiterade grundförsäk— ringsavgifterna å andra sidan.

Att avgörande skäl enligt beredningens mening måste anses tala för en samberäkningsmetod har ovan framhållits. Tilläggas må, att avgiftsintäkter- na skulle öka med 35 å 40 miljoner kr om en särberäkningsmetod tillämpa- des. Den helt övervägande delen av detta belopp hänför sig till familjer, där en av makarna har inkomst helt eller huvudsakligen av anställning och den andre maken inkomst av annat slag.

200 Åldersgränser

Inom tilläggspensioneringen gäller en allmän övre åldersgräns för avgifts- uttag. Arbetsgivaravg'ift uttas således ej å löner till anställda, som vid årets ingång fyllt 65 år, och tilläggspensionsavgift uttas ej för år efter det den för- säkrade fyllt 65 år. Däremot tillämpas ingen nedre åldersgräns i fråga om uttag av arbetsgivaravgifter, vilket kan medföra, att arbetsgivaravgift skall erläggas oaktat någon pensionsgrundande inkomst ej beräknas. Inom sj uk- försäkringen tillämpas ej några åldersgränser överhuvud, såvitt avser uttaget av arbetsgivaravgifter. Egenavgifter till sj ukvårdsförsäkringen och hemma- fruförsäkringen däremot avser endast försäkrade i åldern 16—66 år. Folk- pensionsavgift påföres envar i åldern 18—66 år.

När det gäller pensionsförmåner framstår det som naturligt att ej utta avgifter av dem, som uppnått pensionsåldern liksom ej heller av personer, som ej uppnått en viss nedre åldersgräns. Mot denna bakgrund har man att se nu förekommande åldersgränser för avgiftspåföring inom socialförsäk- ringen och vissa sådana gränser torde allt framgent böra ifrågakomma.

Lämpligen bör, såvitt avser övre åldersgränsen, denna överensstämma med motsvarande gräns inom tilläggspensioneringen, vilket innebär för ar- betsgivaravgiftens del, att sådan ej skall beräknas å lön till anställd, som vid årets ingång fyllt 65 år. Vad däremot gäller en nedre åldersgräns torde en sådan — vid 16 år —— böra införas med avseende å uttag av arbetsgivar- avgift =till socialförsäkringens grundförmåner och till tilläggspensioneringen. I samband med införandet av tilläggspensioneringen diskuterades, om löner till arbetstagare före det år, då de fyller 16 år, skulle ingå i avgiftsunder- laget. Med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse ansågs det då inte motiverat att göra något undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt. Vid en ordning i enlighet med beredningens förslag kommer avgiftsuttaget å löner att ej oväsentligt öka. Då blir frågan av större räckvidd än tidigare även om det naturligtvis generellt förhåller sig så, att företagen i mycket liten utsträckning anlitar arbetstagare för tid före det år, då dessa uppnår 16 år, och följaktligen ej tillgodoräknas pensionsgrundande inkomst. Härtill kom- mer, att grundförsäkringsavgift ej avses skola påföras inkomsttagare under 16 år. På grund av vad nu anförts vill beredningen föreslå, att uttag av ar- betsgivaravgift ej skall ifrågakomma å löner till arbetstagare för tid före det år, då dessa uppnår 16 års ålder.

Vad härefter gäller uttaget av grundförsäkringsavgift torde sådan ej böra påföras för år efter det, den försäkrade fyllt 65 år. Härigenom kommer sam- ma övre åldersgräns att gälla som i fråga om uttaget av arbetsgivaravgifter. Inom folk- och tilläggspensioneringen gäller emellertid numera viss valfrihet med avseende å valet av pensionsålder. Pension kan sålunda uttas tidigast från och med månaden efter den, då vederbörande fyllt 63 år. I den mån så- dant förtida uttag ifrågakommer synes ej —— i likhet med vad som för när-

varande gäller — avgift böra påföras för tid efter det pensionen börjat utgå. Å andra sidan må ej förbises, att en sådan avgiftsbefrielse möjligen kan på ett icke avs-ett sätt stimulera till förtida uttag av pensionsförmåner.

Såvitt avser en nedre åldersgräns för påförandet av grundförsäkringsav— gift torde denna — likaledes i överensstämmelse med vad som föreslås i fråga om uttag av arbetsgivaravgifter _ böra sättas vid 16 år. Barn som exempel- vis uppbår avkastning av kapital, fastighet c. d. blir i enlighet med denna regel fria från skyldighet att erlägga avgift till socialförsäkringens grund- förmåner.

Avdragsrätt

De av beredningen föreslagna arbetsgivaravgifterna utgör en omkostnad av i princip samma karaktär som en löneutgift och måste självfallet vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen i samma omfattning som en sådan ut- gift. Arbetsgivarens avdragsrätt för avgifterna motsvaras inte, såsom gäller för lön, av någon motsvarande skattepliktig inkomst för den anställde. Detta har sin teoretiska motivering däri, att den anställde väl borde vara skyldig skatta för berörda förmån men samtidigt skulle han vara berätti- gad till ett motsvarande avdrag; en legal »tyst kvittning» är därför prin— cipiellt godtagbar och från praktiska synpunkter i hög grad önskvärd.

Av det sagda följer som en ofrånkomlig konsekvens att även grundförsäk- ringsavgiften måste vara avdragsgill. En annan ordning härutinnan skulle kunna tänkas endast 0111 grundförsäkringsavgiften utmättes efter en annan och lägre procentsats än den för arbetsgivaravgiften ifrågakommande. Detta skulle å andra sidan medföra komplikationer för avgiftsberäkningen vid fall av blandad inkomst (lön jämte inkomst av annat slag). Avdragsrät— ten i avseende å såväl den ena som den andra avgiften är självfallet prin- cipiellt motiverad med hänsyn till den föreliggande skatteplikten för ut- gående folkpensionsförmåner. Detsamma gäller visserligen inte sjukförsäk- ringens grundförmåner, som sagda avgifter även avses skola till viss del finansiera. Den omständigheten att dessa förmåner gjorts skattefria är emel— lertid en konsekvens inte av ett principiellt betraktelsesätt utan ett av andra skäl förestavat avsteg från en principiellt riktig beskattning. Med hänsyn till vad nu anförts förordar beredningen, att såväl de föreslagna arbetsgivaravgifterna som grundförsäkringsavgifterna skall vara avdrags- gilla vid inkomsttaxeringen.

Upptrappningsregelns tillämpning

Såsom tidigare framhållits har det synts beredningen motiverat att införa regler, som medför att de lägsta inkomsttagarna helt undgår grundförsäk-

ringsavgift och att denna vid stigande inkomst påföres så att tröskelproblem undvikes. Den s.k. upptrappningsregel, som förordas, innebär att avgiften inte i något fall skall överstiga 10 procent av vederbörandes beskattnings- bara inkomst. Detta medför att avgiften, som enligt huvudregeln beräknas på den sammanräknade nettoinkomsten, i de minsta inkomstlägena över- huvud ej påföres och utgår med sitt fulla belopp år 1970 för gifta vid en beskattningsbar inkomst av ca 9 500 kr och för ensamstående vid en beskatt- ningsbar inkomst av ungefär 8 500 kr.

En avgiftslindring av detta slag bör främst med hänsyn till arbetsgivar- avgiftens kollektiva karaktär inte tillämpas i avseende å arbetsgivaravgiften för anställda. Av den föreslagna regelns utformning följer att en avgifts- differentiering sker även mellan gifta och ensamstående såtillvida att de förstnämnda får en relativt förmånligare behandling. Även detta ligger i linje med det hänsynstagande till förmågan att gälda avgiften, som efter- strävats. Så långt upptrappningsregeln verkar innebär densamma vidare att avgiftens storlek göres beroende ——- förutom av grundavdraget _ av s. k. allmänna avdrag.

Upptrappningsregeln är mycket enkel i tillämpningen när vederbörandes inkomst helt härrör av annat än anställning. Man jämför avgiften å den sammanräknade nettoinkomsten, avläst i hjälptabell, med 10 procent av vederbörandes beskattningsbara inkomst och påför det lägsta av beloppen såsom grundförsäkringsavgift.

Något mer komplicerat blir läget när det handlar om en inkomsttagare i vars sammanräknade nettoinkomst ingår såväl lön som annan inkomst. Tek- niken blir här den, att den mot den sammanräknade nettoinkomsten sva- rande avgiften först avläses i hjälptabell utan hänsynstagande till upptrapp- ningsregeln. Detta belopp minskas med den beräknade arbetsgivaravgiften å anställningsinkomsten. Det sålunda framkomna skillnadsbeloppet jäm- föres med det belopp som utgör 10 procent av den beskattningsbara inkoms- ten. Det lägsta av dessa två belopp utgör grundförsäkringsavgift. Beräk— ningsmetoden bygger alltså även i detta fall på enkla och lättillgängliga för— utsättningar.

Den situation kan inträffa att den sammanräknade nettoinkomsten under- stiger anställningsinkomsten och att därmed den beräknade arbetsgivarav- giften är större än grundförsäkringsavgiften å den sammanräknade netto- inkomsten eller 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Någon restitution av skillnadsbeloppet bör inte ifrågakomma lika litet som i ett fall då den sammanräknade nettoinkomsten omfattar uteslutande inkomst av anställning och den beräknade arbetsgivaravgiften överstiger 10 procent av den enskilde anställdes beskattningsbara inkomst.

Det i det följande återgivna exemplet visar hur grundförsäkringsavgiften uträknas. Basbeloppet antas vara 5 400 kr samt uttaget av socialförsäkrings— avgifter 10 + 2 procent.

1. Inkomst av anställning ................................ 1 000: — 2. >> » annat slag ................................ 11000:— 3. Sammanräknad nettoinkomst .......................... 12 000: — 4. Beskattningsbar inkomst .............................. 4 000: —— 5. Avgift svarande mot rad 3 .............................. 780: — 6. Arbetsgivaravgift svarande mot rad 1 .................... 120: — 7. Beräknad grundförsäkringsavgift utan beaktande av upp- trappningsregeln (rad 5—rad 6) ........................ 660: —

8. Maximal grundförsäkringsavgift genom upptrappningsregeln 400: _ 9. Grundförsäkringsavgift som skall påföras (: det lägsta av beloppen å rad 7 och rad 8) ............................ 400: —-

Debitering och upphörd m.m.

Från skilda synpunkter ter det sig naturligast, att arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens grundförmåner debiteras och uppbäres i anslutning till arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen. Härigenom skapas förutsättningar för att förenkla systemet, särskilt i vad avser lämnandet och kontrollen av arbetsgivaruppgifter. Påföringen av de grundförsäk— ringsavgifter, som beredningen föreslår i fall då arbetsgivaravgift ej ifråga- kommer, torde däremot ej kunna omedelbart anknytas till motsvarande förfarande beträffande tilläggspensionsavgifter med hänsyn till att under— laget för de båda avgifterna är olika.

Mot bakgrunden av en översiktlig redogörelse för beräkningen, debite- ringen och uppbörden av arbetsgivar- och egenavgifter inom tilläggspen- sioneringen skall nu behandlas de regler som i motsvarande hänseende före- slås skola gälla i fråga om avgifterna till socialförsäkringens grundförmåner.

A rbetsgivaravgifter

Arbetsgivarna har att erlägga årliga avgifter för de anställdas sjukförsäkring, tilläggspensionering och i förekommande fall yrkesskadeförsäkring. Alla dessa arbetsgivaravgifter debiteras och uppbäres i ett samordnat system och efter enhetliga administrativa regler, varom bestämmelserna återfinnes i förordningen den 18 december 1959, nr 552, angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m. (avgiftsförordningen). De i arbetsgivaravgift i vidsträckt betydelse ingående avgifterna beräknas var och en enligt sina särskilda regler, t. ex. med avseende å avgiftsunder— lag, avgiftspliktens omfattning m. m. I förevarande sammanhang skall i huvudsak beröras endast avgiften till försäkringen för tilläggspension.

Avgiftsunderlag

Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen beräknas på kontant lön och naturaförmåner i form av kost eller bostad som arbetsgivaren under året utgett till arbetstagare. Till lön räknas ej sådan särskild ersättning, som en arbetsgivare kan utge till sina anställda för vissa med arbetet förenade kostnader, 5. k. kostnadsersättning. Erhåller en arbetstagare lön, som är så beräknad, att han därav själv skall bestrida sina kostnader i anställningen, ingår likväl hela lönen i underlaget för avgiftsberäkningen. Efter medgi- vande av riksförsäkringsverket kan emellertid en arbetsgivare få göra visst avdrag för arbetstagarens kostnader i anställningen, dock endast under förutsättning att kostnaderna uppgått till minst 10 procent av lönen. Riks- försäkringsverket har rätt att lämna nu avsett medgivande antingen utan särskild framställning — nämligen såvitt avser arbetstagare i viss verk- samhet (hemarbetare, skogshuggare, skogskörarc o. d.) — eller också efter sådan framställningi fråga om viss eller vissa arbetstagare.

Regeln att arbetsgivare skall erlägga avgift på lön, som utbetalats till arbetstagare, gäller ej undantagslöst. Sålunda skall arbetsgivaravgift inte beräknas på lön, som för arbetstagare under året ej uppgått till minst 300 kr, eller på lön till arbetstagare, som uppnått 65 års ålder vid ingången av det år, avgiften avser. Lön, som utbetalas av utomlands bosatt arbetsgivare eller utländsk juridisk person, blir inte avgiftsgrundande annat än för det fall, att arbetstagaren sysselsatts vid skötseln av fastighet i Sverige eller i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. Ej heller grundar lön från arbetsgivare, 80111 är utländsk beskickning eller lönat konsulat eller som tillhör sådana institutioner, avgiftsplikt. Lön, som svensk arbetsgivare utger till utomlands sysselsatt utländsk arbetskraft, blir ej heller avgifts— belagd.

De angivna undantagen från avgiftsskyldighet ansluter sig till den princi- pen, att lönebelopp, som inte blir pensionsgrundande, ej heller skall med- föra avgiftsplikt. Undantagen i fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst och avgift för anställda hos de angivna utländska arbetsgivarna gäller ej för svenska medborgare i de fall arbetsgivaren enligt av riksför- säkringsverket godtagen förbindelse svarar för avgiftsbetalningen. I detta sammanhang må erinras, att lön till arbetstagare, som ej fyllt 16 är, även— som lön till i Sverige inte mantalsskrivna utlänningar, som här i landet ut- fört arbete åt svenska arbetsgivare, skall medtas vid avgiftsberäkningen, oavsett att någon pensionsgrundande inkomst ej beräknas för dessa ka- tegorier.

En uppdragsgivare och en uppdragstagare kan träffa överenskommelse om att för uppdragen utgiven ersättning skall anses såsom inkomst av an— ställning, trots att ett egentligt arbetstagarförhållande ej föreligger. Har så— dan överenskommelse träffats åligger det den som utgett ersättningen att

' ': . Ä,,J 5.163: ? betala arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen och försäkringenför tilläggs- pension.

Skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grund- förmåner bör utformas på samma sätt som gäller i frågaom skyldighet att utge arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen. De .särskilda förbin- delser som i vissa fall kan gälla för avgiftsbetalning bör i konsekvens-här- med innefatta åtagande att erlägga den sålunda ändrade arbetsgivarav- giften. Genom att ett enhetligt underlag gäller för båda de nämnda arbets- givaravgifterna kan debiteringen och uppbörden av dem samordnas.-I de förut i korthet återgivna reglerna om avgiftsskyldighetens omfattning av— ses ej skola göras annan ändring än att av skäl, som redogjorts för i an— nat sammanhang, undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt före— slås skola gälla jämväl beträffande löner till arbetstagare under 16 är.

De nedre och övre gränsbeloppen

Avgiftsunderlaget för beräkning av arbetsgivaravgift till tilläggspensione- ringen erhålles genom att från summan av de av arbetsgivaren utbetalade lönerna göres två avdrag, nämligen dels ett basbeloppsavdrag och dels ett maximiavdrag. Det förra verkställer riksförsäkringsverket i samband med avgiftsberäkningen. Det senare har vederbörande arbetsgivare själv att iaktta, om han har att redovisa mer än 10 arbetstagare. Beträffande övriga arbetsgivare verkställes jämväl maximiavdraget av riksförsäkringsverket.

Basbeloppsavdraget framräknas genom att det vid årets ingång gällan- de basbeloppet multipliceras med det beräknade genomsnittliga antalet ar- betstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, med- räknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal.

Till grund för beräkningen av det genomsnittliga antalet arbetstagare läg— ges två tidsuppgifter, vilka arbetsgivaren har att lämna i arbetsgivarupp- giften, nämligen dels det totala antalet arbetstimmar under året i arbets- givarens verksamhet (sammanlagda arbetstiden), dels det antal timmar, en hos arbetsgivaren helårsanställd med full arbetstid genomsnittligt har arbetat (genomsnittliga årsarbetstiden). Båda tidsuppgifterna skall i ar- betsgivaruppgiften uttryckas i timmar. Antalet basbeloppsavdrag, som en arbetsgivare är berättigad till, erhålles genom att dividera den förra tidsupp- giften med den senare.

Summauppgiften skall i princip avse arbetad tid. Vid beting och sådant ackordsavlönat arbete, där arbetstiden inte registrerats, kan antalet ar- betstimmar beräknas genom att den sammanlagda lönen divideras med

den genomsnittliga timförtjänsten i närmast jämförlig verksamhet. Det kan nämnas, att för arbetstagare inom industrin har 2 000 arbetstimmar an- setts utgöra ett normalmått å genomsnittlig ärsarbetartid. Har arbetsgivare inte angett sin genomsnittliga årsarbetstid, utgår riksförsäkringsverket från närmast tillämpliga normalvärde.

Vid beräkningen av avgiften till försäkringen för tilläggspension skall undantas den del av utgiven lön, som för arbetstagare och år överstiger 7,5 gånger basbeloppet. För år 1964 utgör basbeloppet 4800 kr, maximi- beloppet (7,5 x 4 800 =) 36 000 kr och det maximalt avgiftsgrundande belop— pet (36 OOO—4800 :) 31200 kr. De arbetsgivare, som har att avge arbetsgivaruppgift för mer än 10 anställda, mäste såsom nämnts själva iaktta maximiavdragsregeln. Detta sker på så sätt, att de undantagna be- loppen —— vad som för arbetstagare och år överstiger maximibeloppet —— summeras och upptas såsom en särskild avdragspost i arbetsgivaruppgiften. Arbetsgivare med högst 10 anställda däremot behöver inte beakta den ifrågavarande regeln utan riksförsäkringsverket utför i dessa fall maxime- ringen i samband med avgiftsberäkningen.

Även vid beräkningen av maximiavdraget spelar tidsfaktorn en roll. För en arbetstagare som arbetat full tid hos arbetsgivaren hela året skall högst 36000 kr medräknas. Har arbetstagaren exempelvis arbetat hela året med halv arbetstid eller halva året med hel arbetstid skall högst 18 000 kr _medräknas.

I vissa fall kan svårigheter föreligga att beräkna arbetsgivaravgiften för tilläggspensioneringen med tillämpning av basbelopps- och maximiav— drag. På dessa fall kan en särskild regel bli tillämplig, som ger möjlig- heter till en mera schablonmässig avgiftsberäkning. Den ger bl. a. utrymme för att beräkna avgiften på hela lönesumman men efter en procentsats, som jämkats nedåt med hänsyn till hasbeloppsavdraget.

.En svårighet vid tillämpningen av nuvarande regler om basbeloppsav- drag erbjuder det att bedöma riktigheten av de tidsuppgifter, som bildar underlag för avdraget. Att lämna korrekta uppgifter om den sammanlagda arbetstiden och den genomsnittliga årsarbetartiden innebär otvivelaktigt i vissa fall svårigheter. Från kontrollsynpunkt är man å andra sidan i stor utsträckning hänvisad till att godta de uppgifter i detta hänseende, som arbetsgivaren lämnat i arbetsgivaruppgifterna. Möjligheterna till kontroll av att uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl begränsade i synnerhet vad beträffar summauppgiften. En effektiv kontroll torde nämligen förut- sätta direkt granskning av den till grund för löneutbetalningarna liggande bokföringen, något som endast i undantagsfall kan ifrågakomma.

Redan förekomsten av ett på detta sätt bestämt avgiftsfritt bottenbelopp kan följaktligen utgöra ett incitament för en arbetsgivare att söka erhålla så många basbeloppsavdrag som möjligt, varigenom arbetsgivaravgifterna

blir lägre. De svårkontrollerbara tidsuppgifterna i arbetsgivaruppgiften kan från denna synpunkt utnyttjas i syfte att undgå vederbörliga avgifter. Exempelvis kan en arbetsgivare uppge det totala antalet arbetstimmar högre än vad det faktiskt uppgår till för att bli tillgodoräknad ett motsva- rande för stort antal basbeloppsavdrag med åtföljande förmånligare av: giftspåföring. Härigenom uppkommer risk för en felaktig avgiftspåfö- ring, en risk som kan förutsättas bli större ju mer avgiftsuttaget till till- läggspcnsioneringen ökar.

I nu berörda hänseenden innebär en ordning enligt beredningens för— slag särskilda möjligheter till förenklingar av uppgiftsskyldigheten samt till att i sammanhanget svårkontrollerbara faktorer undanröjes. I och med att inkomster jämväl upp till basbeloppsgränsen blir föremål för avgiftsuttag erfordras ej längre några tidsuppgifter för att fastställa underlaget för bas- beloppsavdraget. De nu föreskrivna uppgifterna för allmänna tilläggspen- sioneringen om det totala antalet arbetstimmar under året samt det beräk- nade genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full arbetstid synes därför kunna slopas. Detta medför för arbetsgivarna, som har att lämna de berörda uppgifterna, en ej oväsentlig förenkling av den nuvarande arbetsgivaruppgiften. Samtidigt innebär det, att den svårkontrol- lerbara faktor, som tidsuppgifterna utgör, i huvudsak försvinner.

Såvitt avser maximiavdraget kan visserligen uppgifter om faktorn ar- betad tid alltjämt bli erforderliga för en riktig avgiftspåföring. Jämfört med tidsuppgifterna för hasbeloppsavdraget är emellertid ifrågavarande tids- uppgifter för bestämmandet av maximiavdraget av underordnad betydelse. Med hänsyn till det allmänna löneläget är det nämligen endast för ett be- gränsat antal fall, som uppgifter om antal arbetstimmar är erforderliga för beräkning av maximiavdraget.

Debitering

Arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen beräknas av riksförsäkrings- verket på grundval av det avgiftsunderlag som närmare beskrivits i det föregående. Till grund för beräkningen skall arbetsgivare före utgången av januari månad året efter det uppgiften avser (utgiftsåret) lämna en sär- skild arbetsgivaruppgift.

Skyldig att lämna sådan uppgift är varje arbetsgivare, som under det år uppgiften avser utgett lön till någon hos honom anställd arbetstagare med minst 300 kr. Vid arbetsgivaruppgiften skall arbetsgivaren i regel bl. a. foga ett exemplar av var och en av de kontrolluppgifter, vilka han enligt 37 5 1 mom. första, andra och sjunde punkten taxeringsförordningen har att avlämna för inkomsttaxeringen. Arbetsgivaruppgift avlämnas regel— mässigt till den lokala skattemyndighet (i Stockholm överståthållaräm-

betet), inom vars tjänstgöringsområde arbetsgivaren skall taxeras till stat- lig inkomstskatt.

Reglerna om arbetsgivaruppgift kompletteras med ett antal bestäm- melser av speciell natur, såsom kontroll av att uppgiftsskyldigheten full— göres; bestämmande av avgiftsunderlag i vissa fall genom uppskattning. ändring av avgiftsunderlag i vissa fall m. m. Bl. a. kan nämnas, att för ändring av avgiftsunderlaget gäller en tidsgräns av 6 år efter utgången av utgiftsåret inom vilken alltså ändringen måste ha skett.

Sedan den i arbetsgivaruppgiften lämnade uppgiften om utbetalad löne- summa —— minskad med eventuella omkostnadsavdrag — reducerats med basbeloppsavdrag och eventuella lönedelar utöver maximibelopp samt av— rundats till närmaste lägre jämna hundratal kronor, uträknas avgiften ge- nom att det återstående beloppet multipliceras med den för året gällande uttagsprocenten.

Arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen debiteras och uppbäres på två olika sätt. Avgift, som tillsammans med arbetsgivaravgift till sj ukför— säkringen, yrkesskadeförsäkringen i riksförsäkringsverket och i förekom- mande fall byggnadsforskningsavgift uppgår till i princip högst 1 000 kr, debiteras på arbetsgivarens skattsedel för slutlig skatt och uppbäres i samma ordning som skatten (skattedebitering). Avgift, som överstiger 1 000 kr, debiteras på särskild räkning, som från riksförsäkringsverket tillställes arbetsgivare, varefter sistnämnda avgifter direkt uppbäres av verket (di- rektdebitering) .

Den angivna gränsen mellan skatte- och direktdebitering tillämpas en- dast i princip'och riksförsäkringsverket äger, om skäl därtill föreligger, frångå densamma. Så har också skett av olika skäl, framförallt i fråga om avgifter under 1000 kr, vilka alltså i viss omfattning direktdebiteras.

Skattedebiteringen ett visst är avser slutliga arbetsgivaravgifter för när- mast föregående år (utgiftsåret). Beträffande dessa avgifter har riksför— säkringsverket att lämna lokala skattemyndigheten uppgift i Stockholm senast den 1 augusti och i Övriga landet senast den 1 september året näst efter utgiftsåret. Uppgiftslämnandet sker i förteckningar, i vilka arbets- givarna redovisas uppbördsdistriktsvis med angivande av _— förutom ar- betsgivaravgiften —— även de viktigaste uppgifter, som legat till grund för avgiftsberäkningen.

De arbetsgivaravgifter, som debiteras på särskild räkning av riksförsäk— ringsverket, innefattar regelmässigt dels slutlig avgift, dels ock preliminär avgift. Härtill kan i vissa fall komma tillkommande avgift (t. ex. på grund av beslut om höjt avgiftsunderlag i anledning av granskning av arbetsgi- vares avlöningsbokföring).

Den slutliga avgiften beräknas och debiteras året näst efter utgiftsåret och upptages på räkning, som utsändes i januari året efter debiteringsåret.

Under utgiftsåret har arbetsgivaren att i avräkning å den slutliga avgiften erlägga en preliminär avgift. Under t. ex. 1964 har arbetsgivare som direkt— debiteras att erlägga dels slutlig arbetsgivaravgift för 1962 med avräk- ning för vad som erlagts såsom preliminär avgift under sistnämnda är, dels preliminär avgift för 1964.

Den preliminära avgiften för visst år skall i princip beräknas till samma belopp som arbetsgivarens under nästföregående år debiterade slutliga avgift. Hänsyn skall emellertid tas till om uttagsprocenten undergår några förändringar mellan slutligåret och preliminäråret.

I vissa fall blir en beräkning av preliminär arbetsgivaravgift enligt nu angivna huvudregel ej möjlig utan särskilda regler kan bli att tillämpa. För att påförd preliminär avgift skall bringas i bättre överensstämmelse med beräknad slutlig avgift, kan ett jämkningsförfarande ifrågakomma.

De regler om debitering av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen, för vilka nu översiktligt redogjorts, torde oförändrade kunna tillämpas jäm— väl i fråga om de av beredningen föreslagna arbetsgivaravgifterna till social- försäkringens grundförmåner. De båda slagen av arbetsgivaravgifter kommer att debiteras och uppbäras i ett sammanhang och utåt framstår de som en enda avgift. Huruvida gränsbeloppet för skattedebitering respektive direkt- Jebitering alltjämt bör utgöra i princip 1 000 kr, kan självfallet diskute- ras. Det angivna gränsbeloppet fastställdes i samband med införandet av tilläggspensioneringen.

Anledningen till att beloppet fastställdes till 1 000 kr angavs vara, att ett större avgiftsbelopp ej lämpligen ansågs kunna påföras i anslutning till beskattningen utan att preliminär betalning föregått.

Ett bibehållande av den nuvarande beloppsgränsen även efter ett genom— förande av beredningens förslag kommer att medföra, att antalet direkt- debiterade avgifter väsentligt ökar. Redan den fortgående höjningen av ut- tagsprocenten medför, att antalet arbetsgivare med avgiftsuppbörd hos riksfÖrsäkringsverket successivt stiger. Med hänsyn till vad som angetts vara motivet för fastställandet av den nuvarande beloppsgränsen och då ett ökat antal arbetsgivare med avgiftsuppbörd hos riksförsäkringsverket på grund av utnyttjandet av automatiska databehandlingsmaskiner ej är ägnat medföra nämnvärda olägenheter av administrativ art vill beredningen för— orda, att beloppsgränsen för skatte- respektive avgiftsdebitering bibehålles oförändrad.

Såvitt gäller de arbetsgivaravgifter, som staten i sin egenskap av arbets- givare har att erlägga, gäller särskilda föreskrifter, som meddelas av lio- nungen. Vad staten sålunda har att utge beräknas på grundval av särskild lönestatistik från de statliga myndigheterna. Varje år bestämmer Konungen det belopp som skall tillföras socialförsäkringen. Särskilda belopp bestäm-

mes för å ena sidan vart och ett av de affärsdrivande verken samt riks-

:;

banken och riksgäldskontoret och a andra sidan statsförvaltningen i öv-

rigt.

Nu berörda föreskrifter torde — med iakttagande av den höjning av avgiftsbeloppen vartill genomförandet av beredningens förslag må för— anleda _— kunna tillämpas i princip oförändrade jämväl efter förslagets genomförande.

Uppbörd

Skattedebiterade arbetsgivaravgifter uppbäres som nämnts i samband med de allmänna skatterna och räknas i uppbördshänseende såsom skatt. Den slut— liga arbetsgivaravgiften anges å debetsedeln å slutlig skatt. Under inkomst- året erlägges, på liknande sätt som gäller för större arbetsgivare, en pre- liminär arbetsgivaravgift också av dem som har att erlägga skattedebite- rad arbetsgivaravgift. Denna ingår i den preliminära B-skatt, som skall erläggas. Den preliminära B-skatten för t. ex. 1964 är i regel lika stor som den slutligt debiterade skatten å 1962 års inkomster inberäknat den slut- liga arbetsgivaravgiften för sistnämnda år.

Nu ifrågavarande avgiftsbelopp insättes å statsverkets tjänstepostgiro- konto. Riksförsäkringsverket äger tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mellan summan av de skattedebiterade arbetsgivaravgifterna och vad som kan antas bli avskrivet på grund av bristande betalning.

Uppbörden av direktdebiterade arbetsgivaravgifter gestaltar sig på i 1111- vudsak följande sätt.

Räkning å arbetsgivaravgift —— upptagande slutlig och preliminär avgift — skall utsändas senast den 18 januari det år avgiften skall erläggas. Om ar- betsgivaravgift, som skall betalas under året, inte överstiger 300 kr, har arbetsgivaren att erlägga beloppet senast den 18 februari. Eljest fördelas avgiften till inbetalning vid sex uppbörder under året med senaste inhe- talningsdag den 18 i envar av månaderna februari, april, juni, augusti, ok- tober och december. När synnerliga skäl därtill föreligger kan riksförsäk— ringsverket medge anstånd med erläggande av avgiftsbelopp som upp— bäres av verket.

Direktdebiterad arbetsgivaravgift skall regelmässigt erläggas genom in- betalning över postgiro. Avgift, som inte erlägges inom föreskriven tid, skall av riksförsäkringsverket omgående anmälas till indrivning. Å för sent erlagt belopp uttas restavgift med i regel 4 procent.

Uppkommer i nu avsedda fall ett tillgodohavande för arbetsgivaren skall riksförsäkringsverket utan särskild ansökan återbetala vad arbetsgivaren erlagt för mycket. Tillgodohavandet skall dock gå i avräkning mot even- tuellt restförd arbetsgivaravgift. Under vissa förutsättningar är arbetsgi- varen berättigad till ränta på de pengar som återbetalas.

Om arbetsgivare anser, att han påförts arbetsgivaravgift obehörigen eller med oriktigt belopp kan han söka rättelse hos riksförsäkringsverket inom ett år, efter det han erhållit vederbörlig debetsedel eller räkning. Högsta besvärsinstans i ärenden angående arbetsgivaravgift är försäkringsdomsto- len.

Det får förutsättas, att uppbörden av de av beredningen föreslagna ar- betsgivaravgifterna kommer att ske i samma ordning som uppbörden av nu- varande arbetsgivaravgifter.

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning stadgas om restavgift, indrivning och redovisning av skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om restförda avgiftsbelopp. Det- samma bör gälla beträffande efterkrav och preskription.

En särskild fråga är vem som i sista hand bör svara för avgiftsförluster till följd av arbetsgivares bristande betalningsförmåga m. m. Såväl inom tilläggspensioneringen som i fråga om arbetsgivaravgifter till sjukförsäk- ringen gäller, att respektive försäkringar själva i princip har att svara för sådana avgiftsförluster. Vid tillämpningen av denna regel kommer ett scha- blonförfarande till användning som i stort sett innebär, att såvitt rör skatte- debiterade avgifter riksförsäkringsverket äger tillgodoföra sig ett belopp mot- svarande skillnaden mellan det i samband med slutlig skatt totalt påförda avgiftsbeloppet för riket och vad som av dessa avgifter erfarenhetsmässigt kan beräknas bli avskrivet på grund av bristande betalning. I fråga 0111 direktdebiterade arbetsgivaravgifter som restförts får riksförsäkringsver- ket tillgodoföra sig ett belopp motsvarande vad som enligt inkomna redo- visningar erlagts. De angivna beloppen fördelas mellan de skilda försäkrings- grenarna i samma proportion som avgifterna ingår i summan av de arbets- givaravgifter som anmälts för påföring i samband med slutlig skatt respek- tive i summan av de under nästföregående år debiterade slutliga avgifterna.

Några ändringar i nu återgivna regler rörande skyldighet att svara för avgiftsförluster torde av praktiska skäl ej böra vidtas. Detta innebär, att jämväl sådana arbetsgivaravgifter, som utgår till socialförsäkringens grund- förmåner, reduceras med vad som kan beräknas bli avskrivet på grund av bristande betalning. Från materiell synpunkt är tydligtvis ett sådant för- farande i och för sig ej motiverat — här är ju fråga om grundförmåner som finansieras genom skatter därest avgiftsintäkterna ej förslår. Å andra si- dan skulle ett undantag från de angivna reduceringsreglerna beträffande arbetsgivaravgifterna till grundförmånerna medföra praktiska svårigheter och leda till komplicerade avräkningsförfaranden. Med hänsyn härtill torde någon ändring ej böra göras i de angivna reglerna. Det ligger i sakens natur att i den mån avgiftsintäkterna ej förslår till täckandet av kostnaderna för grundförmånerna vad som återstår skall bestridas av statsmedel.

Under förarbetena till tilläggspensioneringen uttalades, att skäl kunde anföras för att även de större arbetsgivarnas avgifter borde uppbäras i sam- band med skatten. Sålunda framhölls, att kostnaderna för denna uppbörds— metod var mindre än för den särskilda avgiftsuppbörden hos riksförsäkrings- verket. Vidare innebar tudelningen av avgiftsuppbörden i och för sig en olägenhet. Å andra sidan framhölls, att frågan om uppbördsväsendets ad- ministrativa utformning var föremål för utredning av en särskild kommitté. Att i det läget vidta ändring i förevarande hänseende ansågs därför ej lämpligt. På grund därav och då även vissa andra skäl kunde anföras mot en ändring i antydd riktning föreslogs, att det dittills gällande systemet för avgiftsuppbörden tills vidare skulle bibehållas.

Det debiterings- och uppbördsförfarande i fråga om arbetsgivaravgifter som f. n. tillämpas och som infördes i samband med tilläggspensioneringen angavs då vara av provisorisk karaktär och valt med hänsyn till nödvän— digheten att snabbt få arbetet i gång på ett tillfredsställande sätt. Det för- utsattes att härmed sammanhängande frågor längre fram skulle kunna upptas till omprövning. Beredningen vill avslutningsvis i detta sammanhang erinra om att riksdagens revisorer i sin berättelse för år 1963 aktualiserat frågan om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna. Revisorerna uttalade bl. a., att nu föreliggande möjligheter att kontrollera underlaget för debitering av arbetsgivaravgifter var otillräckliga. Med hänsyn till pågående utredningar, bl. a. den inom allmänna skatteberedningen pågående översynen, inskränkte sig revisorerna till att framhålla betydelsen av att sådana lösningar efter- strävades som på ett bättre sätt än vad nu var fallet möjliggjorde en effektiv kontroll av beräkningen av avgiftsunderlaget.

Huruvida mer ingripande ändringar av organisatorisk art i fråga om debi- teringen och uppbörden av arbetsgivaravgifter kan bli påkallade av bered- ningens nu framlagda förslag, avser skatteberedningen ej att närmare ta ställning till. Detta synes vara en fråga, som får övervägas i annat samman- hang, eventuellt genom de centrala tillsynsorganen på området — riksför— säkringsverket och den fr. o. m. den 1 juli 1964 tillskapade centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden —— eller ock genom en särskild utredning.

Redares arbetsgivaravgift

För beräkningen av avgifter till bl. a. försäkringen för tilläggspension till vissa sjömän gäller särskilda regler enligt förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.

Bemanningen på svenska fartyg i utrikesfart utgöres i ej obetydlig utsträckning av utlänningar, som inte är mantalsskrivna här i landet. Om full arbetsgivaravgift skulle beräknas på lönerna till samtliga anställda

ombord på sådana fartyg, skulle detta medföra inbetalning av arbetsgivar-

avgifter, som endast delvis _ nämligen för de svenska sjömännens vid- kommande —— motsvarades av pensionsrätt. För att undvika sådana verk— ningar har stadgats, att arbetsgivaravgift för redare i vissa fall skall be- räknas efter en procentsats, som jämkats nedåt med hänsyn till förekomsten av utländska sjömän på de svenska fartygen.

Konungen fastställer procentsatser bl. a. för uttaget av arbetsgivar- avgift till försäkringen för tilläggspension. Denna procentsats skall utgöra viss andel av den för året utgående procentsatsen till tilläggspensioneringen. Andelen Skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de 3 år, som närmast föregått det år, då procentsatsen fastställes.

Avgiftsunderlaget är med vissa undantag detsamma som gäller för uttag av arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen. Sålunda skall jämväl lön som för arbetstagare under året ej uppgått till minst 300 kr inräknas i av- giftsunderlaget. Ej heller skall från avgiftsunderlaget frånräknas löner till arbetstagare, som vid utgiftsårets ingång fyllt 65 år. Den för innevarande år (1964) tillämpade procentsatsen för redaravgift till tilläggspensioneringen är 4,51.

De redare, som har att redovisa sjömansskatt, skall avlämna arbetsgivar- uppgift till sjömansskattekontoret i Göteborg. Bedriver sådan redare jäm- väl icke sjömansskattepliktig sjöfart skall en arbetsgivaruppgift för sådan del av verksamheten lämnas i vanlig ordning till vederbörande lokala skatte- myndighet. Avgiften debiteras av riksförsäkringsverket samt uppbäres i samband med skatteuppbörden och redovisas till sjömansskattekontoret.

Ett genomförande av beredningens förslag medför självfallet, att arbets- givaravgifter skall uttas jämväl å basbeloppsdelen av anställningsinkomster som utgår till här ifrågavarande arbetstagare. Å det sålunda utökade under- laget torde arbetsgivaravgift böra utgå efter en procentsats, som för varje år fastställes av Konungen. Redare har enligt nu gällande regler att jämväl till sjukförsäkringen erlägga en —— på liknande sätt som gäller beträffande tilläggspensioneringen —— reducerad arbetsgivaravgift. Jämväl denna avgift bör vid ett genomförande av beredningens förslag jämkas.

Arbetsgivaravgifternas fördelning

Med hänsyn till att arbetsgivaravgifter till olika socialförsäkringsgrenar enligt gällande ordning debiteras och uppbäres gemensamt kan i de total- belopp, arbetsgivarna har att erlägga, ingå ett flertal delavgifter, som skall tillföras respektive försäkringsgrenar. Allteftersom avgifterna inflyter sker en fördelning mellan försäkringsgrenarna och i förekommande fall bygg- nadsforskningen på så sätt, att i princip varje inflytande avgiftsbelopp upp-

delas med tillämpning av de procentandelar, med vilka summorna av re- spektive delavgifter ingår i totalsumman av debiterade arbetsgivaravgifter. Såvitt avser direktdebiterade arbetsgivaravgifter fastställes dessa kvoter preliminärt med utgångspunkt från hur de olika delavgifterna ingår i totalsumman av de avgifter, som upptas på de i januari månad varje år utsända räkningarna. En justering av fördelningskvoterna vidtas successivt med hänsyn till sådana ändringar, som föranledes av senare under året gjorda debiteringar. I fråga om de skattedebiterade arbetsgivaravgifterna uträknas de olika delavgifterna i samband med avgiftsdebiteringen.

De föreslagna arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens grundför- måner avses som nämnts skola uppbäras tillsammans med övriga sådana av- gifter, och tekniskt torde de komma att debiteras gemensamt med avgif- terna till tilläggspensioneringen m. m. såsom en enda post. Någon fördel- ning mellan vad som skall överföras till statsverket respektive vad som skall tillföras allmänna pensionsfonden sker Således ej i samband med debiteringen utan först på ett senare stadium. Å andra sidan måste själv— fallet en riktig sådan fördelning av influtna avgiftsbelopp äga rum.

En fördelning i nu förevarande hänseende torde kunna ske med utgångs- punkt från och på grundval av tillgängliga uppgifter 0111 de försäkrades pensionsgrundande inkomster. Dessa skall i fråga 0111 anställningsinkoms— ter i princip motsvara det inkomstunderlag, som ligger till grund för de kollektiva arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen. För att avgöra vad som bör tillföras tilläggspensioneringen erfordras kännedom om summan av samtliga pensionsgrundande inkomster av anställning. Fördelningen sy- nes därefter böra tillgå så, att ett belopp motsvarande produkten av an— givna summa och den för tilläggspensioneringen fastställda avgiftsprocen— ten minskat med ett beräknat värde av de restantier, som belöper på denna del av försäkringen, överföres till allmänna pensionsfonden, medan åter- stoden — sedan därifrån dragits vad som tillkommer andra socialförsäk- ringsgrenar — tillföres statsverket såsom bidrag till folkpensioneringen och grundförmånerna inom sjukförsäkringen.

Det närmare tillvägagångssättet vid fördelningen torde kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med något av följande alternativa förslag.

Det ena förslaget utgår från att uppgifter om pensionsgrundande in- komster med fördelning på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete redan nu framräknas för varje år av de lokala skattemyn- digheterna och redovisas för envar skattskyldig i debiteringslängderna. Som regel torde emellertid dessa uppgifter för närvarande inte summeras i läng- derna. Om skyldighet att verkställa sådan summering infördes samt upp- gifterna tillställdes riksförsäkringsverket, skulle erhållas direkt det under- lag, som erfordrades för ifrågavarande fördelning.

Det andra alternativet utgår från att uppgifter om pensionsgrundande inkomster för varje år översändes av de lokala skattemyndigheterna till de

allmänna försäkringskassorna. Dessa inför uppgifterna jämte motsvarande pensionspoäng m. m. på särskilda pensionskort. Uppgifterna på korten — så- ledes även uppgifterna om pensionsgrundande inkomster _— avser riksförsäk- ringsverket enligt vad beredningen inhämtat att fortlöpande utnyttja för statistik, som erfordras bl. a. för bedömning av det framtida behovet av avgiftsuttag till tilläggspensioneringen. Sådan statistik, som torde komma att grundas på ett sample av för ändamålet passande storlek, änmar verket framställa för varje år. Såsom en biprodukt kommer denna statistik även att ge upplysning 0111 det totala omfånget av de pensionsgrundande inkoms- terna med fördelning på anställningsinkomst och annan inkomst.

Var och en av de båda skisserade lösningarna torde medföra en riktig fördelning av avgifterna mellan statsverket och allmänna pensionsfon- den. Fonden kommer slutligt att tillföras så mycket avgiftsmedel, som svarar mot de pensionsgrundande anställningsinkomsterna minskat med ett be- räknat värde av restantier. Det förstnämnda alternativet, som grundar sig på en summering av de pensionsgrundande inkomsterna, ger en exakt för- delning. Det senare alternativet, som utgår från ett statistiskt urval, skänker en från statistisk synpunkt i och för sig godtagbar fördelning av avgifterna, ehuru den ej kan förutsättas bli helt exakt. Beträffande den sistnämnda metoden kan tillfogas, att den statistik, som avses skola upprättas, ej torde hinna färdigställas, förrän tidigast någon gång under andra halvåret efter taxeringsåret.

Med hänsyn till att beredningen anser det vara i hög grad påkallat, att fördelningen av avgiftsintäkterna mellan statsverket och allmänna pen— sionsfonden blir så exakt riktig som möjligt vill beredningen förorda en lösning i enlighet med det förstnämnda alternativet.

Crundförsäkringsavgifter

Med den ståndpunkt, beredningen intagit, att i princip alla slag av inkomster skall kunna föranleda påföring av avgift till socialförsäkringens grundför- måner torde det vara nödvändigt, att debiteringen av grundförsäkrings- avgifter anordnas som ett i stort sett fristående förfarande, som ej omedel- bart kan anknytas till debiteringen av tilläggspensionsavgift. Sistnämnda avgift beräknas ju på grundval av endast inkomst av annat förvärvsarbete än av anställning. Såsom redan tidigare framhållits kan förutsättas att fall med blandad inkomst föreligger relativt ofta. Det kan sålunda antas, att avgiftspliktiga i ej obetydlig utsträckning, förutom inkomst av anställning, jämväl har inkomst av annat slag, för vilken skall erläggas grundförsäk— ringsavgift. Vid beräkningen av denna avgift utgår man, såsom redan tidi- gare nämnts, från den i allmänna självdeklarationen redovisade uppgiften om den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. I den mån anställ- ningsinkomst å vilken utgått arbetsgivaravgift jämväl föreligger skall denna

avräknas mot nettoinkomsten samt grundförsäkringsavgift beräknas endast å återstoden, självfallet under iakttagande såväl av att anställningsinkoms- ten lägges »i botten» som av maximiregeln och övriga förekommande be— gränsningsregler.

Debitering

Tilläggspensionsavgift, som företagare m. fl. har att betala för sin egen tilläggspension, behandlas i huvudsak på samma sätt som arbetsgivaravgif- terna för de mindre arbetsgivarna, dock med den avvikelsen att avgiften debiteras av den lokala skattemyndigheten i samband med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Tilläggspensionsavgiften påföres där- efter debetsedeln å slutlig skatt, å vilken för övrigt jämväl den pensions— grundande inkomsten finnes angiven. För att kunna beräkna storleken av grundförsäkringsavgift i fall då blandad inkomst föreligger måste uppen- barligen debiteringsmyndigheten äga kännedom om storleken av den in— komst av anställning, å vilken arbetsgivaravgift skall erläggas. Debiteringen av grundförsäkringsavgifterna synes fördenskull ej lämpligen kunna äga rum förrän i samband med fastställandet av pensionsgrundande inkomst.

Med hänsyn till att beräkningen och påföringen av grundförsäkringsav— gifter sålunda i betydande utsträckning är beroende av åtgärder, som sam- manhänger med fastställandet av pensionsgrundande inkomst, torde det från praktiska och administrativa synpunkter framstå som ändamålsenligt, att nu avsedda debiteringsåtgärder vidtas samtidigt. Arbetsuppgifterna med fastställande av pensionsgrundande inkomst ävensom uträkning och på- föring av tilläggspensionsavgift utföres av lokal skattemyndighet i den för- säkrades hemort. Arbetet skall vara avslutat senast under september månad under taxeringsåret. Med ledning av inkomstdeklarationer och erforder- liga kontrolluppgifter från arbetsgivare fastställes den pensionsgrundande inkomsten av anställning samt av annat förvärvsarbete. Härefter äger er- forderliga noteringar rum å ett särskilt inkomstkort, som beträffande varje försäkrad innehåller de uppgifter, som erfordras för att kunna beräkna pensionspoängens storlek. Från inkomstkortet överföres därefter uppgift om storleken av pensionsgrundande inkomst, fördelad på inkomst av an- ställning och av annat förvärvsarbete, till debiteringslängden.

Vad härefter beträffar de anteckningar, som blir erforderliga att göra i samband med fastställandet av grundförsäkringsavgift, torde åtminstone ett par olika förslag kunna framläggas. Erforderliga föreskrifter torde få meddelas i administrativ ordning.

En av de antydda möjligheterna är sålunda att komplettera det nuvarande inkomstkortet med alla sådana uppgifter, som är erforderliga jämväl för framräknandet av grundförsäkringsavgift. En annan möjlighet är att verk- ställa de erforderliga anteckningarna rörande grundförsäkringsavgift direkt å inkomstdeklarationen. Med hänsyn till att, såsom nämnts, redan för när-

varande viss överföring sker av uppgifter från inkomstkortet till debite- ringslängden medan däremot någon motsvarande överföring av uppgifter ej äger rum direkt från inkomstdeklarationen till debiteringslängden torde det förstnämnda alternativet av administrativa och praktiska skäl böra förordas. Inkomstkortet måste därvid förses med de uppgifter som anses erforderliga för beräkningen av grundförsäkringsavgift. Det förutsättes, att de gjorda noteringarna skall vara så fullständiga, att därav framgår hur avgiften beräknats. Vidare skall de utgöra underlag för erforderliga över- föringar till debiteringslängden. För att tillgodose nu angivna krav bör in— komstkortet kompletteras med uppgifter i ett antal hänseenden.

Uppbörd

Tilläggspensionsavgift uppbäres i samband med de allmänna skatterna. För att ge rätt till pensionspoäng måste avgiften normalt betalas senast den 30 september andra året efter det, som avgiften avser. Har försäkrad erlagt visst belopp men ej skatten i dess helhet betraktas det erlagda beloppet i första hand som betalning på avgiften till tilläggspensioneringen.

Grundförsäkringsavgift avses skola debiteras och uppbäras i samband med de allmänna skatterna och några speciella problem i anslutning till uppbörden torde ej behöva uppkomma. Motsvarighet till de nyss återgivna reglerna beträffande tilläggspensionsavgift blir självfallet ej erforderlig för den här ifrågavarande avgiftens del. Med hänsyn till att denna ej debite- ras gemensamt med tilläggspensionsavgiften utan såsom en särskild post å skattsedeln uppkommer ej några fördelningsproblem mellan statsverket och allmänna pensionsfonden.

I fråga om vissa skattskyldiga, som har att erlägga preliminär A-skatt, kan grundförsälu'ingsavgiften medverka till differenser mellan preliminärt erlagd skatt samt den slutliga skatten. Detta gäller i fråga om sådana nu avsedda skattskyldiga, som har ringa eller ingen inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening, t. ex. sådana pensionärer, som ej är be- friade från skyldighet att erlägga grundförsäkringsavgift eller sådana av- giftspliktiga som har mer betydande inkomster av annat slag än förvärvs— arbete. Eftersom avgiftsuttaget till socialförsäkringens grundförmåner — i motsats till vad som är fallet med exempelvis folkpensionsavgiften _ ej torde kunna beaktas vid upprättande av källskattetabeller kan uppstå viss bristande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Självfal- let har den avgiftspliktige i nu avsedda fall alltid möjlighet att påkalla jämkning i syfte att vinna bättre överensstämmelse mellan det preliminära uttaget och den slutligt påförda skatten. Vidare äger lokal skattemyndighet ex officio vidta jämkningsåtgärder, där sådana befinnes erforderliga. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser beredningen det ej vara påkallat med speciella föreskrifter för nu avsedda fall.

Enligt nuvarande bestämmelser äger arbetsgivare, som anser. att arbets— givaravgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, att söka rättelse hos riksförsäkringsverket inom ett år efter det att han erhål- lit vederbörlig debetsedel eller räkning. Klagan över riksförsäkringsverkets beslut föres hos försäkringsdomstolen, som är högsta instans.

Vad angår försäkrads egen avgift till tilläggspensioneringen uträknas denna i samband med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Den som anser, att avgiften felaktigt beräknats, äger söka rättelse hos den lokala skattemyndigheten, vilken har att undersöka om avgiften rätt debite- rats med hänsyn till storleken av den fastställda pensionsgrundande in- komsten av annat förvärvsarbete än anställning och gällande uttagsprocent. Föreligger anledning anta, att klagomålen avser storleken av nämnda pen— sionsgrundande inkomst har klaganden —— därest den lokala skattemyndig- heten ej själv äger vidta rättelse — att anföra besvär hos riksförsäkrings- verket och i sista hand hos försäkringsdomstolen. Ändras besvärsvägen denna inkomst skall den lokala skattemyndigheten underrättas om ändringsbe— slutet för omräkning av den debiterade avgiften och för vidtagande av de övriga åtgärder som härav föranledes.

Vad beträffar den av beredningen föreslagna arbetsgivaravgiften till so- cialförsäkringens grundförmåner torde i fråga om besvärsordningen sam— ma regler böra tillämpas som i motsvarande hänseende gäller i fråga om arbetsgivaravgifter till övriga socialförsäkringar.

Vad avser de föreslagna grundförsäkringsavgifterna äger dessa uppenbar— ligen ett nära samband med den avgiftspliktiges inkomsttaxering. Något di- rekt samband mellan hans pensionsgrundande inkomst och skyldigheten att erlägga grundförsäkringsavgift föreligger å andra sidan i regel ej. I vissa fall kan emellertid storleken av den pensionsgrundande inkomsten bli av betydelse jämväl för beräkningen av den grundförsäkringsavgift som skall påföras. Detta kan sålunda vara fallet om blandad inkomst föreligger.

Det sist sagda kunde möjligen tala för att besvär rörande grundför- säkringsavgift borde inordnas i besvärssystemet inom socialförsäkringen. Å andra sidan anser beredningen det dock ligga närmast till hands att i fråga om dessa avgifter tillämpa den besvärsordning, som utformats för debiterings- och taxeringsmålen. Undantagsvis torde kunna inträffa, att ett anhängiggjort skattemål får vila i avbidan på att en hos socialförsäk- ringens prövningsinstanser förd talan slutligt avgöres. Några olägenheter torde inte föranledas härav.

Sedan de nu planerade dataanläggningarna tagits i bruk för debite- ring och upphörd av skatter torde, såvitt nu kan bedömas, något nämnvält

merarbete inte uppstå vid debiteringen och uppbörden av socialförsäk- ringsavgifterna enligt beredningens förslag. Däremot förorsakar debite- ringen och uppbörden under tiden intill dess ovannämnda databehandling införts möjligen ett visst merarbete hos de lokala skattemyndigheterna jäm- fört med det nuvarande arbetet med debiteringen och uppbörden av folkpen- sions— och sjukförsäkringsavgifterna. Då emellertid den manuella debite- ringen och uppbörden beräknas omfatta endast ett par år och då det even— tuella merarbetets omfång inte torde vara betydande behöver ett genom- förande av beredningens förslag ej inge betänkligheter från nu angivna synpunkter.

KAPITEL 17

Specialmotivering

Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring 19 kap. Om försäkringens finansiering

I 19 kap. lagen om allmän försäkring återfinnes reglerna om finansieringen av sjukförsäkringen samt försäkringen för tilläggspension. Bestämmelserna om folkpensioneringens finansiering har däremot intagits i en särskild lag — lagen om finansiering av folkpensioneringen. Vid ett genomförande av ändrade finansieringsformer i enlighet med beredningens förslag bör emel- lertid jämväl reglerna för folkpensioneringens finansiering inflyta i angivna kapitel. Detta förhållande i förening med de föreslagna ändrade bestäm- melserna rörande uttaget av arbetsgivaravgifter får till följd tämligen om- fattande ändringar i förevarande kapitel av lagen om allmän försäkring.

1 5.

I paragrafen fastslås en skyldighet för arbetsgivare att för varje år erlägga arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen. De under a) och e) i paragrafen upptagna förmånerna utgöres av sådana, vilka enligt bered- ningens förslag i viss utsträckning skall finansieras genom arbetsgivarav— gifter. De vid b) och d) angivna socialförsäkringsförmånerna finansieras redan enligt gällande regler till viss del respektive helt genom sådana avgif- ter. Underlaget för arbetsgivaravgiften i de hänseenden som anges under a), e) och d) blir enhetligt och sträcker sig upp till sju och en halv gånger bas— beloppet. Underlaget för arbetsgivaravgiften enligt b) utgöres däremot, i lik— het med vad som för närvarande gäller, av löner upp till 22 000 kr.

2 5.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avgiftsunderlag vid uttag av arbetsgivaravgift och motsvaras i gällande rätt av 1 & andra—femte styc- kena. Beredningens förslag medför emellertid ett flertal ändringar i de nu— varande reglerna rörande avgiftsunderlag.

Den från materiell synpunkt mest betydelsefulla ändringen är, att uttag av arbetsgivaravgift skall avse hela lönebeloppet med iakttagande endast av vissa övre gränsbelopp. Den nuvarande begränsningsregeln inom tilläggs-

pensioneringen, att avgiftsuttaget i princip skall ske endast å lön över bas- beloppet, har följaktligen slopats. Härigenom har ett mera enhetligt under- lag för beräkning av arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen er- hållits.

Hänsyn främst till de komplikationer, hasbeloppsavdraget kan medföra, har föranlett, att enligt gällande bestämmelser en supplementär regel för av— giftsberäkning i vissa fall må tillämpas. Om sålunda särskilda skäl föran- leder därtill, kan arbetsgivaravgift beräknas på Sätt som avviker från de ordinära reglerna under förutsättning att en sådan beräkning ger i hu- vudsak samma resultat. Denna supplementära regel för avgiftsberäkning har, med hänsyn till att hasbeloppsavdraget föreslås skola slopas, ansetts kunna undvaras och saknar fördenskull motsvarighet i den föreslagna för- fattningstexten.

Från den allmänna regeln om avgiftsplikt göres undantag beträffande löner till arbetstagare, som vid ingången av det år avgiften avser ej fyllt 15 år, och, såvitt avser arbetsgivaravgift till grundförmånerna samt till försäkringen för tilläggspension, i fråga om löner till arbetstagare över 65 år. Förslaget om införande av en nedre åldersgräns vid uttag av arbetsgivaravgift har motiverats i annat sammanhang. Den övre åldersgränsen är densamma som den som för närvarande tillämpas för arbetsgivaravgift till försäkringen för tilläggspension. Påpekas må, att beträffande arbetsgivaravgift till sjuk— penningförsäkringen _ liksom hittills -— någon övre åldersgräns ej skall iakttas. Arbetsgivaravgift till denna försäkringsgren utgår följaktligen jäm- väl å lön till arbetstagare över 65 år.

Enligt nuvarande regler skall vid beräkning av arbetsgivaravgift till sjuk— försäkringen bortses från arbetstagare, som ej är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Denna bestämmelse, som infördes år 1955 i den då gällande lagen om allmän sj ukförsäkring, motiverades vid sin tillkomst med önskvärdheten av att arbetsgivarbidraget till sjukförsäk- ringen samt avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skulle avse samma personer och samma lönesummor. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen avsåg emellertid, framhölls det vidare, vid en strikt tolk- ning jämväl arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utomlands inte var obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Fördenskull borde i förtyd- ligande syfte uttryckligen anges, att arbetsgivarbidraget endast skulle gälla arbetstagare som omfattades av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Någon bestämmelse av motsvarande innebörd finnes ej, såvitt avser arbets— givaravgifterna inom tilläggspensioneringen.

Det är självfallet önskvärt, att bestämmelserna rörande avgiftsunderlag inom den allmänna försäkringen så långt möjligt samordnas. Särbestämmel- ser bör ifrågakomma endast om detta är påkallat av synnerliga skäl. Några sådana skäl kan inte anses föreligga med avseende å den nu ifrågavarande bestämmelsen och någon motsvarighet till den har därför ej upptagits i

den föreslagna texten. Härigenom har erhållits en enhetlig reglering i berört hänseende för arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen. En konse- kvens av att den avgiftspliktiga personkretsen är enhetlig i förevarande hän- seende blir exempelvis, att arbetsgivaravgift till sjukpenningförsäkringen uttas å lön från svensk arbetsgivare till svensk arbetstagare, som är an- ställd utomlands även om arbetstagaren ej är tillförsäkrad sjukpenning. Denna avvikelse från regeln att utgående avgifter i princip skall motsvaras av förmåner är emellertid av så ringa praktisk betydelse, att hänsyn till förenklingssträvanden ansetts böra bli utslagsgivande. '

Vad slutligen beträffar de i andra stycket sista punkten av den föreslagna paragrafen intagna begränsningsreglerna för uttag av arbetsgivaravgift överensstämmer dessa med vad som för närvarande gäller för försäkringen för tilläggspension. De angivna reglerna avses emellertid skola bli tillämp- liga jämväl med avseende å arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen samt till folkpensioneringen. Förslaget medför exempelvis att för svenska med- borgare, som är anställda vid svenskt företag utomlands, arbetsgivaravgift skall erläggas ej blott —— såsom redan nu sker —— till försäkringen för till— läggspension utan jämväl till sjukförsäkringens grundförmåner samt till folkpensioneringen.

3 &.

Bestämmelserna om grundförsäkringsavgift har intagits i förevarande paragraf. Reglerna har utformats delvis med de nuvarande bestämmelserna angående folkpensions- och sjukförsäkringsavgift som förebild. Avgiften avses skola påföras med ledning av uppgifter, som legat till grund för den årliga taxeringen. Åldersgränser motsvarande dem som gäller för skyldig- het att erlägga arbetsgivaravgift har föreskrivits.

När det gäller att ange omfattningen i personellt hänseende av skyldig- heten att erlägga grundförsäkringsavgift må erinras om att försäkrade enligt lagen om allmän försäkring är svenska medborgare samt de som utan att vara svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Att en person är för- säkrad medför emellertid ej, såsom tidigare framhållits, i och för sig att han omfattas av alla förmåner eller förpliktelser enligt lagen. Här i riket mantalsskrivna utländska medborgare kommer i åtnjutande av sjukför- säkringsförmåner och detsamma gäller, på grundval av konventioner, vissa utländska medborgare, som är bosatta men ej mantalsskrivna här i riket. Rätten att komma i åtnjutande av folkpensionsförmåner däremot förutsätter för båda de angivna kategoriernas del särskild föreskrift härom i ingångna konventioner. Vad beträffar kategorin svenska medborgare som är bosatta utomlands (s. k. utlandssvenskar) gäller i princip, att de ej äger rätt till den svenska sjukförsäkringens och folkpensioneringens förmåner under tid, då de är bosatta utomlands, men att de kommer i åtnjutande av sådana förmå- ner så snart de bosätter sig här i riket. Folkpension utgår dock numera till

svensk medborgare bosatt i utlandet, om han var mantalsskriven här i riket det år, då han fyllde (32 år och de fem åren närmast dessförinnan. Vidare är utlandssvenskar berättigade till sjukvårdsförmåner i anslutning till sj ukdom som uppkommer under vistelse här i landet.

I största möjliga utsträckning bör självfallet eftersträvas likformighet mellan förmånsrätt enligt socialförsäkringen och avgiftsplikt till den- samma. Å andra sidan är det av praktiska skäl ej möjligt att i alla lägen ernå sådan Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter. I förevarande hänseende har det tett sig mest naturligt att utforma avgiftsplikten i per- sonellt hänseende så, att den avser dem som enligt vad förut angetts är för- säkrade enligt lagen om allmän försäkring, dvs svenska medborgare samt här i riket mantalsskrivna utlänningar. Att därutöver uppställa något krav om bosättning här i riket har ej ansetts böra ifrågakomma. En regel av sist antydd innebörd skulle medföra, att en utlandssvensk, som t. ex. hade in- komst av rörelse här i riket, befriades från avgiftsskyldighet.

I likhet med vad som gäller för folkpensionsavgift och sjukvårdsförsäk— ringsavgift har stadgats befrielse från skyldighet att erlägga grundför- säkringsavgift för den som tar ut ålderspension före den ordinarie pensions- åldern (förtida uttag) liksom ock för den som åtnjuter förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Personer som avlidit under inkomståret blir ej föremål för påföring av grundförsäkringsavgift.

4 5.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet att utge avgift till sjukförsäkringen, avseende de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukpenning (grund- och tilläggssjukpenning) jämte därtill hörande för- måner åt försäkrade med inkomst av förvärvsarbete. Närmast motsvarar paragrafen nuvarande 2 5, som reglerar skyldigheten att utge sjukförsäk- ringsavgift.

Avgiftsskyldighet enligt den föreslagna paragrafen föreligger för sådana försäkrade som är placerade i högre sjukpenningklass än nr 1. Försäkrade som är placerade i klass nr 1 (de s. k. hemmafruarna) omfattas ej av avgifts- skyldighet enligt denna paragraf.

Den avgift, varom här är fråga, föreslås skola benämnas sjukpenning- avgift.

Tredje och fjärde styckena i nuvarande 2 5 har kunnat utgå, eftersom där intagna bestämmelser äger avseende endast å avgift för sjukvårdsersätt- ning men ej å avgift för sjukpenning. Jämväl den i sista stycket av nuva— rande 2 5 intagna bestämmelsen med hänvisning till uppbördsförordningen angående skyldighet för gift skattskyldig att svara jämväl för sjukförsäk- ringsavgiften för den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans, har slopats. Det har ej ansetts motiverat att ålägga den ene av två samtaxe-

rade skyldighet att svara för sjukpenningavgift för den, med vilken han är samtaxerad.

55.

Paragrafen motsvaras av nuvarande 3 5.

6 5.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den procentsats som skall till- lämpas vid uttag av arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grundför- måner samt till försäkringen för tilläggspension. Därjämte upptas i paragra- fen regler om hur influtna avgiftsbelopp skall fördelas mellan försäkringen för tilläggspension (allmänna pensionsfonden) och statsverket. Angående motiven för de föreslagna reglerna må hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. Här skall endast erinras om att tilläggspensione- ringen i princip har att själv svara för avgiftsförluster till följd av arbets- givares bristande betalningsförmåga in. 111. Allmänna pensionsfonden skall följaktligen endast tillföras så mycket av faktiskt influtna avgifter, som med tillämpning av den för året gällande procentsatsen hänför sig till lön eller ersättning som är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning.

7 5. Bestämmelserna motsvarar, frånsett viss jämkning av formell natur, 5 g i nuvarande lydelse.

8 5.

Denna paragraf upptar regler om den procentsats efter vilken arbetsgivar- avgif t till tilläggssj ukpenning på grundval av inkomst av anställning [1 5 b)] skall beräknas. Motsvarighet har den föreslagna paragrafen i nuvarande 4 5.

Enligt gällande bestämmelser skall arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen utgå med 1,5 procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgif- ten skall fyra femtondelar användas till bestridande av utgifter för sj ukvårds- ersättning, medan återstående elva femtondelar skall användas som bidrag till täckandet av kostnaderna för tilläggssjukpenning åt försäkrade med in- komster av anställning. Enligt beredningens förslag skall arbetsgivaravgift till sj ukvårdsförsäkringen ingå i den för socialförsäkringens grundförmåner och försäkringen för tilläggspension gemensamma arbetsgivaravgiften. Den arbetsgivaravgift, som skall utgå enligt förevarande paragraf, kommer därför att avse uteslutande kostnader för tilläggssjukpenning åt anställda. "Avgifts- procenten skall följaktligen — för att den angivna relationen skall bibehål- las — nedsättas från 1,5 till 1,1 av avgiftsunderlaget. En i nuvarande 4 5 in—

tagen erinran om att fölsäkringskassorna åvilande utgifter för läkemedel skall anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning har utgått.

9 5.

De närmare reglerna 0111 beräkning av grundförsäkringsavgift har upp— tagits i denna paragraf. Deras sakliga innebörd "har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen och torde fördenskull nu kunna förbigås. Det må dock understrykas, att vid fall av blandad inkomst sådan inkomst varå arbetsgivaravgift utgår alltid, i likhet med vad som gäller inom för-säkringen för tilläggspension, skall i första hand avse inkomst upp till basbeloppet.

10 5. Denna paragraf motsvarai huvudsakligen 4 5 lagen om finansiering av folkpensioneringen. . ' Bestämmelsen om befrielse från eller nedsättning av grundförsäkrings- avgift i vissa fall för avliden torde ej komma att få större praktisk. betydelse med hänsyn till att avgift enligt förslagets bestämmelsel ej skall påföras för den, som avlidit under inkomståret. -

11 g. .

Förevarande paragraf upptar bestämmelser om fastställande av sjukpen— ningavgift och har sin motsvarighet i nuvarande 6 5 . De i nämnda paragraf fjärde och femte styckena intagna bestämmelserna, som äger tillämpning endast i fråga om sjukvårdsförsäkringsavgifter, har utgått. I den föreslagna textens sista stycke har intagits en hänvisning till de föreslagnabestämmel- serna i 10 å andra stycket. Härav följer, att befrielse från skyldighet :att utge sjukpenningavgift kan medges helt eller delvis under de i sistnämnda för- fattningsrum angivna förutsä'ttningarna. Detta innebär ej någon nyhet i sakligt hänseende (jfr nuvarande 10 & tredje stycket).

12 &.

Förevarande paragraf, som innehåller regler om de allmänna försäkrings- kassornas rätt till statsbidrag, motsvarar delvis nuvarande 7 5.

Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag till allmän försäkrings— kassa med hälften av kassans utgifter för sjukvårdsersättning” med undan- tag för ersättning fö1 sjukhusvård i riket, för grundsjukpenning, för barn- tillägg samt för moderskapspenning.

Enligt beredningens förslag skall kostnaderna för sjukvårdsersättning samt för den s. k. hemmafruförsäkringen bestridas av statsmedel i den mån uttaget av arbetsgivaravgift och grundförsäkringsavgift ej förslår härtill. Såsom framgått av vad tidigare anförts skall statsverket vidare till— godoföras vad som inflyter i avgiftsintäkter. Den allmänna försäkringskas— san äger följaktligen att av statsverket erhålla ersättning för nu ifråga—

varande sjukförsäkringskostnader motsvarande dessa kostnaders fulla be- lopp.

I fråga om kassornas utgifter för grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt förvärvsarbetande föreslås ej ändring i nu gäl— lande regler.

En särskild fråga avser de allmänna försäkringskassornas förvaltnings- kostnader. Enligt nuvarande bestämmelser skall sjukförsäkringen samt försäkringen för tilläggspension var och en bära sina förvaltningskostnader, vilka alltså får finansieras på samma sätt som övriga utgifter som åvilar den ifrågavarande försäkringsgrenen. För sjukförsäkringens del innebär detta, att kassornas förvaltningskostnader i princip slår igenom på arbetsgivar- och sjukförsäkringsavgifterna. Med hänsyn till att enligt beredningens för- slag kassornas samtliga utgifter för sjukvårdsersättning samt för den s.k. hemmafruförsäkringen skall täckas av statsmedel torde det ej kunna anses motiverat att låta kassornas förvaltningskostnader helt slå igenom enbart å arbetsgivar- och sjukpenningavgifterna till sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Till den del förvaltningskostnaderna kan anses hänföra sig till kassornas arbetsuppgifter i avseende å sjukvårdsersättning samt hernmafruförsäkring bör de bestridas av statsmedel. En bestämmelse av denna innebörd har intagits i den föreslagna författningstexten.

13 5.

I den mån kostnaderna för folkpensioneringen ej kan bestridas genom de föreslagna arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifterna skall statsverket tillskjuta erforderliga medel. En erinran härom har intagits i denna para— graf. Uppmärksammas må dock, att kommunerna enligt en särskild lag är skyldiga att bidraga till kostnaderna för vissa folkpensionsförmåner.

14 5. Frånsett ett par redaktionella jämkningar motsvarar denna paragraf nu- varande 9 5.

15 &. Den sakliga motsvarigheten till bestämmelserna i förevarande paragraf återfinnes i.5 & lagen om finansiering av folkpensioneringen samt i 19 kap. 10 5 första stycket.

16 5. I denna paragraf har med viss redaktionell jämkning sammanförts be- stämmelser från nuvarande 10 5 andra stycket samt 11 5. De i nuvarande 10 5 tredje stycket intagna bestämmelserna har jämväl motsvarighet i för- slaget, se 10 å och 11 & fjärde stycket.

Redan i ett tidigare sammanhang har framhållits, att beredningens för- slag i princip skall träda i kraft den 1 januari 1966. Särskilda bestämmelser blir emellertid erforderliga under en övergångstid. Med övergångstiden sam- manhängande problem behandlas i avdelning VII.

Utöver de förut angivna ändringarna i lagen om allmän försäkring förut- sätter ett genomförande av beredningens förslag jämkningar jämväl i ett antal andra författningar. Förslag till sådana följdändringar har fogats till betänkandet.

E,|| man»?

hg r...-|||

| '||";

|— ” J..-!" J || 1'_ ' Wii |. .. ||| ||| |

| | '|||__|. ( ('Mina lilla;

. . ._ . |, . r. || .| . ||- ||. .' . "|"||| "' ' . .| ..'|'...||||.| |||- |||. _ . : ' - | ' _ . . .. . |' |_ '..| ' I' ”'I " ' | || || | ' |, | _ J |.||| _ || . . ||'|||—'|'|| |||-|. w' _ | ' — || |||| |—.. | .* | .|._ ||... _'v.'|.|*'l -.J.|' . "J *. '. " ' | | " ' ' ”'”-***” " ' | , ' || |'.' ,|'l ' . | | _ -* |, '._|' | ” ':.1'214'L . || '|.— '||. - ||,- ll 'IIH l .. .. .. || . ._ ' ”|" _ ||| "h". ml.||".1 M... Hav-" ["låt -'-'|k . |'|

'! ..."|,l."

.it." |a;||..-||||1 t...-| li || .|.| | u

_..h'ujq ru (' n .|

11.11an |." uf. _.- i 19 1...|-

AVDELNING IV

DEN DIREKTA BESKATTNINGENS UTFORMNING

KAPITEL 18

Inledning

Tidigare har omnämnts föreskriften i direktiven för skatteberedningen att ett reformerat skatte- och avgiftssystem skall tillföra statsverket samma sammanlagda inkomst som det nuvarande systemet. Därvid har även angivits hur beredningen uppfattat denna föreskrift och konsekvenserna därav. Be— räkningar har gjorts, i första hand med sikte på år 1970 då det föreslagna nya systemet avses skola ha fullt ut trätt i tillämpning, av vad gällande skatteregler då skulle ha avkastat, varefter de förordade nya bestämmelser- na avvägts så att en motsvarande avkastning sagda år uppnås. För över- gångsåren fram till år 1970 har likartade kalkyler gjorts och ikraftträdande- bestämmelserna har utformats med beaktande bland annat härav; hithöran— de problematik behandlas i ett senare sammanhang.

Med avkastningskravet år 1970 sålunda fastlagt har beredningen träffat. såsom förut ock redovisats, sin avvägning mellan vad som skall uttas i form av direkt skatt, indirekt skatt och avgifter till socialförsäkringen. Detta har givetvis skett under beaktande av hur reglerna inom de särskilda områdena har kunnat utformas och hur verkningarna därav skulle bli för medborgare i olika inkomst- och försörjningslägen. Avvägningen innebär, såvitt nu är i fråga, att den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer skall år 1970 tillföra statsverket i runt tal 7 700 miljoner kr.

På skattesystemutredningen har därefter ankommit att i detalj utforma förslag till regler för den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer och att i anslutning därtill aktualisera de samtidiga ändringar som bör ske i avseende å den kommunala inkomstbeskattningen. Övervägandena och för- slagen i dessa hänseenden redovisas i detta avsnitt.

Först må emellertid framhållas, att när inom skatteberedningen den av- vägning skett, som innebär en ökning av den indirekta beskattningen och av avgiftsfinansieringen inom socialförsäkringen samt å andra sidan en sänk- ning av inkomstskatten för fysiska personer, har — såsom därvid redovi- sats — en värdering skett av den tyngd, varmed olika synpunkter, krav och önskemål gjort sig gällande vid utformningen i stort av ett ändrat skatte- system. I den mån beskattningen anses böra fylla en inkomstomfördelande funktion får detta sålunda i huvudsak ske inom ramen för en direkt beskatt— ning av det omfång, som följer av nyssnämnda avvägning. Det hänsynstagan— de till den direkta beskattningens inverkan i avseende å sådant som sparande,

kapitalbildning, intresse av ökade arbetsinsatser osv., som kan ifrågakomma, får likaledes ske inom ramen för en inkomstbeskattning av det angivna 0111- fånget. Önskemålet att nya regler skall försvåra eller minska intresset för skatteflykt och skattefusk torde huvudsakligen ha verkat i riktning mot höjd indirekt skatt och ökad avgiftsfinansiering inom socialförsäkringen samt en samtidig sänkning av den direkta skatten, med vilken företeelser av antydd art är i särskild mån förknippade. Genomföres vad härutinnan föreslås, kanske någon gynnsam marginell effekt kan förväntas; längre gående åt- gärder, dvs. ytterligare reducering av den direkta skatten, har inte kunnat förenas med andra hänsynstaganden.

I den betydelsefulla och för det fortsatta arbetet avgörande frågan om den samlade skattebördans fördelning på de tre huvudelementen i systemet har beaktats alla omständigheter av väsentlig innebörd. En ökad indirekt be- skattning vid sidan av på visst sätt konstruerade avgifter till socialförsäk- ringen och en kvarstående inkomstskatt av ifrågasatt storleksordning har sålunda ansetts ge förutsättningar för en önskad skattefördelning olika in- komsttagare och inkomsttagargrupper emellan. I nu förevarande samman- hang, där uppgiften är att i detalj fastlägga reglerna för inkomstbeskatt— ningen, blir fråga om att fullfölja de grundläggande tankegångarna.

KAPITEL 19

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Statlig inkomstskatt

Såsom grundläggande princip för uppbyggnaden av den statliga inkomst- beskattningen har städse gällt att skatten skall beräknas under hänsyns- tagande till förmågan att utge skatt. Som mätare på denna förmåga skulle kunnat ifrågakomma att använda den skattskyldiges samlade inkomst. Det har emellertid ansetts, att skatteförmågan inte borde ställas i direkt relation härtill. Den lägsta delen av inkomsten har nämligen ansetts inte representera någon skatteförmåga. Å andra sidan har man i svensk skattepolitik utgått från att de övre delarna av en högre inkomst är bärkraftigare än de lägre, varför skatten gjorts progressiv. Vidare tas viss hänsyn till inkomsttagarens personliga förhållanden. Sålunda anses i vissa fall en person med en viss inkomst inte ha samma skatteförmåga som en annan person med lika hög inkomst.

Reglerna om den statliga inkomstbeskattningen har upptagits i förord— ningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt. Denna förordning hänvisar emellertid i åtskilliga hänseenden till kommunalskattelagen den 28 sep- tember 1928.

Skatt utgår för inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Vart och ett av dessa in- komstslag — utom tjänst kan omfatta flera förvärvskällor. Driver exem- pelvis cn skattskyldig två självständiga rörelser, föreligger två förvärvs- källor. Inkomsten av varje förvärvskälla uppskattas för sig.

Principen för inkomstberäkningen är, att från intäkterna i en förvärvs— källa får avdras alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande dock att — såsom beträffande egnahems- fastigheter — en schablonmässig inkomstberäkning sker i vissa fall.

Enligt uttryckliga stadganden är vissa intäkter undantagna från skatte- plikt och vissa kostnader icke avdragsgilla.

Någon definition av inkomstbegreppet finns inte utan för varje inkomst- slag anges -— dock inte uttömmande utan mera som exempel _ vad som är skattepliktig intäkt och vilka kostnader, som får dras av.

Om skattskyldig haft intäkt av tjänst, anses han alltid ha haft avdrags- gilla utgifter till belopp av minst 100 kr. Överstiger summan av avdragsgilla

utgifter 100 kr., avrundas avdraget —— om det inte utgör helt hundratal kr. _— uppåt till närmast hundratal kr.

Skattskyldig, som haft intäkt av kapital av annat slag än intäkt av fastig- het i utlandet och av utomlands självständigt bedriven rörelse, äger, där bruttointäkterna överstiger de avdragsgilla kostnaderna, utöver avdrag för dessa åtnjuta extra avdrag med 400 kr. Har den skattskyldige under beskatt- ningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, får avdrag för dem båda gemensamt åtnjutas med 800 kr. I intet fall får dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som motsvarar skillnaden mellan bruttointäkterna och de avdragsgilla kostnaderna.

Summan av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor be— nämnes sammanräknad inkomst. Härifrån får avdragas underskott å för- värvskälla. Återstoden utgör den skattskyldiges sammanräknade netto- inkomst. Från denna får ytterligare avdrag göras. Hit hör sådant som avdrag för kommunala utskylder, gift kvinna _ i vissa fall även annan — tillkom— mande förvärvsavdrag, avdrag för försäkringsavgifter samt avdrag för periodiskt understöd. Avdraget för försäkringsavgifter är uppdelat i två de- lar. Den ena avser sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringspremier och är begränsad till högst 500 kr. för makar och 250 kr. för ensamstående. Den andra delen avser den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften. Utgår ingen sådan avgift eller är den lägre än 300 kr. för makar respektive 150 kr. för en- samstående, skall likväl avdrag medges med sagda belopp. Även premier för pensionsförsäkriug är avdragsgilla.

Vad som återstår efter nu angivna s. k. allmänna avdrag utgör den skatt— skyldiges taxerade inkomst. Från denna inkomst äger skattskyldig, som varit bosatt i riket under hela beskattningsåret, åtnjuta ortsavdrag med 2 250 kr., om han är ensamstående, och med 4 500 kr., om han är gift. En— samstående med barn äger dock rätt till samma avdrag som gift. Under vissa förhållanden kan vid sidan av ortsavdrag medges ett extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Återstående belopp utfört i hela hundratal kr. — i förekommande fall sker avrundning neråt — utgör den skattskyldiges beskattningsbara inkomst. Denna ligger till grund för skatteberäkningen.

Skatten utgår med viss procent av ett grundbelopp. Detta beräknas med ledning av endera av två skatteskalor, den för gifta eller den för ogifta. För ett relativt brett bottenskikt är skatten proportionell. Först vid en årsinkomst av ungefär 20 000 kr. för gifta och 10 000 kr. för ensamstående börjar skat- ten bli progressiv. För gift skattskyldig med en årsinkomst av högst ca 24 500 kr. blir skatten två gånger det belopp, som uttas av en ensamstående vars beskattningsbara inkomst är hälften så stor som den giftes; detta inne- bär att den s. k. tudelningsprincipen tillämpas.

Har äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, båda haft

inkomst, beräknas skatten för dem å summan av deras beskattningsbara inkomster.

För varje år beslutas med vilken procent av grundbeloppet, som skatten skall utgå. Uttas mer än 100 procent får likväl inte den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande statsskatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 65 procent av denna inkomstdel. F. 11. uttas 100 procent av grundbeloppet.

Kommunal inkomstskatt

Den allmänna kommunalskatten utgår såsom kommunal inkomstskatt och är en repartitionsskatt. Kommunens icke på annat. sätt täckta utgifter för— delas mellan kommunens skattskyldiga i förhållande till det antal skatte- kronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt i kommunal- skattelagen fastställda grunder. Skatten är således i motsats till den statliga inkomstskatten proportionell mot den beskattningsbara inkomsten.

Den kommunala inkomstskatten beräknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Såsom underlag för skatten påföres skattskyl— dig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Denna fastställes efter i huvudsak samma grunder, som gäller vid bestämmande av till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst. Som skattepliktig inkomst för en fastighetsägare upptas emellertid det högsta av fastighetens avkastning och det s. k. garantibeloppet för fastigheten. Detta beräknas till 2 1/2 procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret. En annan olikhet gentemot den inkomstberäkning, som ligger till grund för den statliga in- komstskatten, är att avdrag för kommunalutskylder icke medges (ej heller får statlig inkomst- eller förmögenhetsskatt avdras).

Den kommunala utdebiteringen för visst är bestämmes av kommunen un- der hösten nästföregående år med ledning av senaste uppgifter om antalet skattekronor i kommunen. Staten, som ombesörjer uppbörden av skatt, för- skotterar kommunen dess beräknade inkomst; exakt avräkning sker senare.

I syfte att i vissa fall begränsa skatteuttaget hos fysisk—a personer har införts en särskild spärregel, den s. k. SO-procentregeln. En förutsättning för spärregelns tillämpning är, att den skattskyldige på grund av taxering för visst taxeringsår påförts statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel med belopp, Som sammanlagt överstiger 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det be- lopp, varmed avdrag för allmänna skatter må ha medgivits. Uppfylles detta villkor ncdsättes den statliga inkomstskatten och den statliga förmögenhets- skatten så mycket, att återstoden kommer att motsvara 80 procent av an- givna underlag. Den statliga förmögenhetsskatten får dock inte nedbringas

till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle ha utgått å 50 pro- cent av den skattepliktiga förmögenheten. Räcker inte den sålunda med- givna nedsättningen till för att nedbringa skatterna till 80 procent av inkoms- ten, skall återstoden erläggas, oaktat skatten överstiger 80 procent.

Inkomstbeskattningens storlek i olika inkomstlägen

I tabell 33 lämnas uppgifter om hur inkomstskatterna drabbar skattskyldiga i olika inkomstlägen. Beloppen är uträknade för anställda. För företagare och pensionärer uppstår vissa skiljaktigheter sammanhängande med varia- tioner i skyldigheten att utge socialförsäkringsavgifter och den inverkan på beskattningsunderlaget, som följer av att berörda avgifter är avdragsgilla. Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 16 kr. 50 öre.

Tab. 33. Statlig och kommunal inkomstskatt samt total inkomstskatt i kronor

Ensamstående Gift man varvs hustru saknar inkomst Årsinkomst - Statlig Kommunal Total Statlig in- 1332)??? mil—gåsh- inkomstskatt inkomstskatt inkomstskatt komstskatt skatt skatt 1 2 3 4 5 6 7 6 000 271 534 805 70 139 209 8 000 431 853 1 284 231 457 688 10 000 592 1 170 1 762 393 777 1 170 12 000 902 1 483 2 385 552 1 091 1 643 15 000 1 430 1 960 3 390 794 1 567 2 361 18 000 2 046 2 433 4 479 1 033 2 041 3 074 20 000 2 541 2 762 5 303 1 200 2 371 3 571 25 000 3 917 3 582 7 499 2 045 3 193 5 238 30 000 5 537 4 407 9 944 3 325 4 018 7 343 40 000 8 987 6 057 15 044 6 498 5 668 12 166 50 000 12 744 7 707 20 451 10 023 7 318 17 341 60 000 16 796 9 357 26 153 13 882 8 968 22 850 80 000 25 182 12 657 37 839 22 023 12 268 34 291 100 000 34 200 15 957 50 157 31 041 15 568 46 609

K A P I T E L 20 Skattefritt minimum

Gällande bestämmelser m. m.

Ortsavdrag (grundavdrag)

Vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt medges ortsavdrag med 4 500 kr. för gifta och 2 250 kr. för ensamstående.

Med gift skattskyldig avses skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken. Till denna kategori hänföres även gift skattskyldig, som under beskattningsåret inte levt tillsammans med andra maken, och ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) under förutsättning i båda fallen att vederbörande haft hemma— varande barn under 18 år. Med gift person likställes vidare skattskyldig, som lever tillsammans med annan person utan att vara gift med denne, om de båda tidigare varit förenade i äktenskap eller gemensamt har eller har haft barn. . :

Har äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, envar taxe— rats för inkomst, delas avdraget lika mellan dem, dock att den ena maken tillgodoräknas avdrag, som den andra maken ej kan utnyttja.

För att ortsavdrag skall medges till fullo erfordras, att den skattskyldige varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret och icke varit skyldig erlägga sjömansskatt. Om han varit bosatt här allenast under en del av be- skattningsåret, medges avdrag med en tolftedel av respektive avdragsbelopp för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bo— satt. Har den skattskyldige inte varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret, föreligger ej rätt till ortsavdrag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt, minskas avdraget med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken sådan skatt erlagts.

I fråga om den kommunala beskattningen gäller att avdraget medges å den i hemortskommunen taxerade'inkomsten. Kan kommunalt ortsavdrag helt eller delvis inte utnyttjas i nämnda kommun och har taxerad inkomst på— förts den skattskyldige i annan kommun, skall emellertid bristen avräknas från sistnämnda inkomst.

Avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga Vid sidan av ortsavdrag kan skattskyldig medges särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Avdraget kan beviljas, om vederbörandes skatteförmåga under beskatt— ningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom eller vissa andra omständigheter. Avdragsrätt föreligger vidare, om skattskyldigs in— komst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund av bl. a. nedsatt arbetsförmåga, understigit existensminimum. För folkpensionärer gäller sär— skilda regler i detta hänseende.

Efter beslut vid 1964 års riksdag är avdraget i de båda fallen maximerat till 4 500 kr. I de fall, där avdraget medges på grund av att inkomsten lin- derstigit existensminimum, må dock avdraget för barnfamiljer uppräknas med högst 1 000 kr. för varje barn.

Genom bestämmelser i uppbördsförordningen kan sådana omständigheter, som må föranleda avdrag på den grunden, att den skattskyldiges inkomst understigit existensminimum, beaktas redan vid uttagandet av preliminär skatt. Centrala uppbördsnämnden har att, till ledning för de lokala skatte— myndigheterna, fastställa normalbelopp för existensminimum.

Hänsynstagande till existensminimum vid utmätning och införsel Enligt utsökningslagen skall vid utmätning av förfallen lön m. m. undan- tagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn till nästa förfallodag. Jämlikt införsellagen skall vid in— försel vederbörande förbehållas visst belopp, motsvarande vad han kan an— ses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn.

Vid bedömande av vad som sålunda skall undantas tillämpar indrivnings- verket i Stockholms stad — enligt vad som upplysts — såväl vid utmåtning som införsel följande normalbelopp för år.

Ensamstående .......................................... 5 160 kr. Sammanlevande makar .................................... 7 200 » Tillägg för varje barn .................................... 840 »

Jämkning kan ske av normalbeloppen såväl uppåt som nedåt, exempelvis med hänsyn till den faktiska hyreskostnaden. '

I detta sammanhang bör observeras att nu ifrågavarande normalbelopp avser bruttobelopp av lön m. m. Ortsavdragen däremot och i förekomman- de fall avdrag för nedsatt skatteförmåga sker från den skattskyldiges taxerade inkomst. Dessa förhållanden bör hållas i minnet vid de jämförelser, som senare göres mellan normalbeloppen och ortsavdragen.

Vissa normer inom socialvärden

Enligt lagen om socialhjälp äger den, som på grund av ålderdom, sj ukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, i den mån han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på

annat sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehålle och till den värd, som finnes erforderlig.

Sociala nämnderna i Stockholm räknar, enligt lämnade uppgifter, sedan november 1962 med följande normalbelopp per år för nedan angivna kate- gorier:

ensamstående utan barn . . . . .................... 3 120 kr » nle 1 >> ........................ . . 4 200 » » >> 2 >> ............................ 5 040 » » >> 3 >> ............................ 5 760 » makar utan barn .................................. 4 740 » » med 1 >> .................................. 5 700 >> >> >> 2 >> .............................. 6 540 >> .................................. 7 260 >> >> »3 »

Historik . Sedan länge har skattelagstiftningen innehållit bestämmelser om att visst belopp av den skattskyldiges inkomst skall undantas från beskattning. Grun- den härför har varit, att den inkomst, som kunde sägas motsvara existens- minimum, ansetts sakna skattekraft och detta oavsett hela inkomsten-s-stor- lek. Man bestämde därför belopp, ortsavdrag, som i princip skulle motsvara den skattskyldiges existensminimum med hänsyn till bl. a. levnadskostna— derna å boningsorten och den skattskyldiges försörj ningsbörda. Hänsyn togs endast till oundgängligen nödvändiga utgifter såsom för föda, kläder, bo- stad, bränsle, lyse, bohag, tvätt och sjukvård.

Enligt 1.928 års lagstiftning bestod ortsavdragen av grundavdrag och fa- miljeavdrag. Ortsavdragen var differentierade efter fem ortsgrupper. Fa— miljeavdrag åtnjöts för hustru, med vilken den skattskyldige under be- skattningsåret levt tillsammans, och för hemmavarande eller av den skatt- skyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, som inte haft minst 450 kr. inkomst. Genom den så kallade bankningen åstadkoms en mjukare övergång från skattefrihet till skatteplikt. De statliga avdragen var dubbelt så stora som de kommunala. I högsta dyrort utgjorde vid statstaxeringen grundavdraget 1 000 kr. och familjeavdraget 400 kr. Ortsavdragen för barn- lösa makar uppgick således till 1 400 kr. Genom bankningen kunde därut- över högst 700 kr. undantas från beskattning.

Genom 1938 års reform genomfördes vid statsbeskattningen en förändrad avvägning av skattebördan mellan ensamstående skattskyldiga samt skatt— skyldiga med familj av olika storlek. För ensamstående införde man ett system med fallande ortsavdrag. Allt efter inkomstens stegring minskade avdraget kontinuerligt, så att det helt upphörde i mellersta ortsgruppen vid taxerade belopp å 14 600 kr. För andra skattskyldiga än ensamstående be- stämdes för den högsta ortsgruppen såväl grundavdraget som familjeavdra— get för hustru till 760 kr. samt familjeavdraget för vartdera av de två första

Genom beslut av 1947 års riksdag rörande statsbeskattningen ersattes familjeavdragen för barn med skattefria allmänna barnbidrag. Med slopan- de av uppdelningen i grundavdrag och familjeavdrag samt av bankningen bestämdes ortsavdragen för makar till belopp mellan 2 500 kr. och 3 000 kr., beroende på vilken ortsgrupp den skattskyldige tillhörde. Beloppen hade föreslagits av 1945 års statsskatteberedning och motiverats bl. a. med att levnadskostnaderna stigit avsevärt sedan 1938. Vidare hade beredningen på- pekat den indirekta beskattningens betydelse för inkomsttagare med mindre inkomster och funnit, att skattebefrielse eller Skattelättnad i skälig utsträck- ning borde med hänsyn härtill medgivas vid den statliga inkomstbeskatt- ningen. För ensamstående bibehölls systemet med fallande ortsavdrag.

År 1950 vidtogs ändringar av reglerna för den kommunala beskattningen, varigenom ortsavdragen konstruerades efter i stort sett samma linjer, som gällde vid statsbeskattningen. Något system med fallande ortsavdrag för en- samstående infördes dock ej. Ortsavdragen för gifta bestämdes för de olika ortsgrupperna tillbelopp mellan 1 680 och 2 000 kr. Relationen mellan de statliga och de kommunala ortsavdragen för gifta blev således 3: 2. För en- samstående bestämdes avdraget i den högsta ortsgruppen till 1 400 kr.

De statliga ortsavdragen behandlades därefter av 1949 års skatteutredning i dess är 1951 avlämnade betänkande. I fråga om de ensamståendes orts- avdrag anförde utredningen, att även om reduceringen av avdragen motive- rats såsom en avvägningsåtgärd, varigenom man velat tillförsäkra familje- försörjarna en viss förmånsställning vid beskattningen, kunde denna sär— skilda konstruktion med bortfallande ortsavdrag lika väl ses som en skärp- ning i de ensamståendes beskattning, en >>ungkarlsskat-t». Vid valet mellan att uttaga en sådan skatt genom reducering av ortsavdragen eller genom en särskild skatteskala för ensamstående syntes enligt utredningen den senare metoden innebära en mera naturlig lösning än den förra. Därest en särskild »ungkarlsskatt» skulle bibehållas, föreslog utredningen, att den lades in i en skatteskala, som skulle begagnas för denna kategori skattskyldiga. Orts- avdragen föreslogs bli fasta och variera mellan 1 680 och 2 000 kr. alltefter dyrort.

För äkta makar föreslog utredningen, att ortsavdragen bestämdes till be— lopp mellan 3 360 kr. och 4 000 kr. Avdraget skulle härigenom bli dubbelt så stort som för ensamstående.

De av skatteutredningen föreslagna ortsavdragen infördes genom beslut av 1952 års riksdag.

År 1957 höjdes de kommunala ortsavdragen till samma belopp som de statliga.

I proposition till 1961 års höstriksdag föreslogs att dyrortsgraderingen av ortsavdragen skulle helt avskaffas (genom tidigare beslut hade antalet orts- grupper reducerats till tre) samt att ortsavdragen skulle höjas till 4 500 kr.

för gifta och 2 250 kr. för ensamstående vid såväl den statliga som den kom- munala beskattningen. Som skäl för höjningen åberopade departements- chefen, att inkomst- och prisutvecklingen sedan 1957, då de kommunala orts- avdragen fastställdes, lett till en relativ minskning av avdragen och att ett återställande av deras realvärde framstod som angeläget, särskilt för att lindra beskattningen i de lägsta inkomstskikten. Genom den föreslagna upp- räkningen skulle avdragen indexmässigt bibehålla sitt värde från senaste höjningen den 1 januari 1958 och dessutom höjas något därutöver. Departe- mentschefen anförde, att skäl i och för sig kunde åberopas för ytterligare höjning av ortsavdragen, men att frågan syntes böra anstå i avbidan på resultatet av allmänna skatteberedningens arbete.

I sitt i anledning av propositionen avlämnade betänkande förklarade be- villningsutskottet, att det i och för sig inte ville bestrida, att skäl kunde åbe- ropas för en höj ning utöver den i propositionen föreslagna. Av samhällseko- nomiska skäl var det emellertid inte möjligt att i rådande konjunkturläge vidga ramen för skattesänkningen allt för mycket. En ytterligare höjning av ortsavdragen skulle göra det erforderligt att i stället vidtaga inskränkningar i andra avseenden. De åtgärder på den direkta beskattningens område, som _— utöver höjningen av ortsavdragen _— föreslagits, bedömde utskottet vara mer angelägna än en ytterligare höj ning av ortsavdragen.

Riksdagen godtog vad i propositionen föreslagits.

Ortsavdragen har varit föremål för flera motioner vid 1963 års riksdag. Bland annat har som en aktuell målsättning angivits en höjning av avdragen till 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående.

Utredningen Frågan om ett skattefritt bottenbelopp vid inkomstbeskattningen har städse bedömts såsom ett betydelsefullt moment i denna beskattnings utformning. Detta är givetvis att se mot bakgrunden av att en person med mindre inkomst kan avstå ringa eller intet härav i skatt.

I vårt land har kravet på att lägre inkomster skall vara fria från eller få en reducerad skatt i förhållande till vad som eljest ifrågakommit traditionellt lösts genom att man vid inkomstberäkningen medgivit ett särskilt avdrag, i gällande lagstiftning benämnt ortsavdrag men av utredningen —— sedan detta avdrags differentiering med hänsyn till dyrortsgrupper numera avskaffats _ i dess förslag kallat grundavdrag. Det nuvarande avdraget är så konstrue- rat att det tillföres alla inkomsttagare oavsett inkomstläge.

Andra metoder för tillgodoseende av kravet på att lägre inkomsttagare får den avsedda skattebefrielsen eller skattereduktionen är tänkbara och i det svenska skattesystemet har tidigare förekommit en delvis annan ordning.

En metod är att vid inkomstberäkningen medge ett avdrag som reduceras med stigande inkomst och som i ett visst läge helt bortfaller (fallande av- drag). På detta sätt var ortsavdraget vid statsbeskattningen för ensamståen-

de konstruerat i ett tidigare skede. Som skäl för en sådan ordning kan givet- vis anges att behovet av ett skattefritt bottenbelopp är större för en lägre än en högre inkomsttagare och att i något visst läge behov överhuvud inte längre kan anses föreligga att garantera vederbörande en skattefri botteninkomst. Ett sålunda konstruerat avdrag skulle med andra ord uteslutande vara ett led i skattebördans fördelning med avståndstagande från det längre gående syftet att i alla lägen lämna viss inkomstdel utanför underlaget för skatte— beräkningen.

Enligt utredningens mening är från synpunkten att ernå den önskade för- delningen av skattebördan i huvudsak likgiltigt om man tillämpar metoden med fasta eller fallande avdrag, åtminstone såvitt gäller den statliga inkomst- skatten. Det föreligger nämligen ett direkt samband mellan grundavdragens konstruktion och storlek, å ena sidan, samt graden av progressivitet i skatte- skalorna, å andra sidan. Medges endast lägre inkomsttagare ett (fallande) avdrag, måste detta påverka skatteskalorna i progressivitetslindrande rikt- ning; i motsatt fall är en starkare progressivitet motiverad. Slutresultatet i avseende å skattebördans fördelning kan ungefärligen bli densamma.

Från dessa utgångspunkter blir alltså andra skäl avgörande. Ett betydel— sefullt sådant är det som föranledde 1949 års skatteutredning att föreslå och 1952 års riksdag att besluta avskaffandet av det då gällande avtrappade ortsavdraget för ensamstående och samtidigt införandet av en särskild skatteskala för ogifta: rationellare möjligheter tillskapades för att differen- tiera skatteuttaget mellan gifta och ensamstående på önskat sätt. Ett annat skäl är uppenbarligen det inte minst för de enskilda inkomsttagarna mer svåröverskådliga läge, som uppkommer om man i förhållande till nuläget än ytterligare komplicerar grunderna för skatteuträknandet.

Härtill kommer att anordningen med fallande avdrag möter invändningar vid den kommunala beskattningen. Frånsett att denna beskattning skulle inom vissa gränser bli progressiv kan konstateras att en på ifrågasatt sätt beskuren avdragsrätt innebär en ökning av antalet skattekronor och skatteören i kommunen och medför följaktligen en lägre utdebiteringssats än som eljest ifrågakommit. Detta är självfallet relativt förmånligare för de större inkomsttagarna liksom för de juridiska personerna. Ett tillrättaläg- gande härav kan inte ske på samma sätt som vid den statliga inkomstbeskatt— ningen, vilket torde framgå bl. a. av det förhållandet att man under den tid, då fallande avdrag för ensamstående gällde vid ”statsbeskattningen, sam— tidigt tillämpade fasta avdrag vid kommunalbeskattningen. Det skulle vara en från skilda synpunkter mycket litet önskvärd utveckling 0111 olika av- dragsregler skulle gälla vid den statliga och den kommunala beskattningen.

Utredningen ställer sig följaktligen avvisande till tanken på fallande grundavdrag.

Ett annat alternativ till fasta grundavdrag är att — såsom sker i Norge —— reducera den uträknade skatten med särskilt fastställt belopp. Detta kan

bestämma—s utan "avseende å den skattskyldiges inkomst men också ställas i förhållande till denna.

Metoden att reducera den uträknade skatten med särskilt belopp torde —— vad gäller den statliga inkomstskatten — ge ungefärligen samma möjlig— heter att ernå den åsyftade skattebelastningen som systemet med fasta grundavdrag vid inkomstberäkningen och en med hänsyn härtill avvägd progression. Väljes ordningen med fast skatteavdrag, vilket från prakt-iska synpunkter torde vara det minst olägliga, erhåller lägre inkomsttagare av— sedd skattebefrielse eller skattelindring; motsvarande effekt uppnås givet— vis även om avdraget utmätes efter en i förhållande till inkomsten stigande eller fallande skala. För högre inkomsttagare får gälla en skatteskala, ut- mätt med hänsyn till avdragets konstruktion, därvid det högre skatteuttagets inslag av progressivitet är att återföra på skatteavdraget eller skatteskalan eller på bådadera.

Nackdelen med anordningen ligger till en början däri, att systemet blir mer svåröverskådligt och administrativt olägligt än det f. n. gällande. En måhända väsentligare invändning är att en anordning av detta slag icke väl faller in i den kommunala beskattningen, där av skilda skäl fasta grund- avdrag är att föredra. Att åter använda olika metoder vid stats- och kommu- naltaxeringarna skulle vara förenat med uppenbar olägenhet och helt stri- da mot den utveckling i riktning mot en enhetlig taxering, som i olika lag- stviftningssammanhang eftersträvats och som även för framtiden måste stå som en målsättning.

Av anförda skäl ställer sig utredningen avvisande även till tanken att in- föra avdrag på skatten i stället för grundavdrag vid inkomstberäkningen. Ordningen med fasta grundavdrag bör även för framtiden bibehållas.

Innan utredningen övergår att redovisa sina ändringsförslag i avseende å grundavdragen, torde vara lämpligt att mer allmänt ange utredningens syn— punkter på innebörden av dylika avdrag. I debatten kring dessa avdrag åter- kommer ofta missuppfattningar, som bör tillrättaläggas.

Såsom framgår av vad förut anförts kan ett fast avdrag sägas innebära att för varje inkomsttagare oavsett dennes inkomstläge bortses vid själva skatteberäkningen från den första delen av inkomsten. När man valt denna ordning har syftet i första hand varit att befria lägre inkomsttagare från skatt eller att för dem lindra skatten. Den omständigheten att även större inkomsttagare, huvudsakligen av skäl som ovan berörts, tillföres samma fasta avdrag innefattar för dem inte någon förmån, enär progressiviteten i beskattningen utmätts under beaktande av bl. a. grundavdraget. Det kan t. 0. m. göras gällande att förekomsten av grundavdrag närmast är en olägen- het för större inkomsttagare vid det förhållandet att marginalskatten ökar för dem mer och snabbare än som eljest skulle skett.

Det ligger i sakens natur, att om i ett i övrigt oförändrat regelsystem

grundavdragen utan vidare avskaffades detta skulle medföra ett i kronor räknat större skatteuttag hos högre inkomsttagare än hos lägre. Detta för- hållande berättigar emellertid uppenbarligen inte till påståendet att grund- avdraget gynnar de högre inkomsttagarna utan påvisar allenast sambandet mellan av varandra avhängiga regler inom systemet. En ändring på en punkt nödvändiggör en omprövning på en annan punkt, om man vill ha en oför— ändrad relativ belastning. Om åter syftet skulle vara att skärpa högre in- komsttagares skatt, är det skatteskalan som bör överses.

Förhållandet mellan grundavdrag och skattebelastning belyses enklast med hänvisning till det kommunala skatteområdet. Förefintligheten, liksom varje höjning, av grundavdraget framtvingar en häremot svarande höjning av utdebiteringen, varav följ er en skärpt beskattning av högre inkomsttagare och av juridiska personer.

Men läget är i princip inte annorlunda beträffande statsbeskattningen. Sammanhangen kompliceras dock något därav att det skattebortfall, som följer av ett höjt grundavdrag, kan kompenseras ej blott genom skärpt progression vid inkomstbeskattningen utan även genom praktiskt taget vil- ken annan åtgärd som helst, som för staten medför ökade intäkter eller mins- kade utgifter. Om emellertid läget är att statens utgiftsbehov skall anses så- som något givet och om man under beaktande av olika inverkande omstän- digheter nått en uppfattning om den önskvärda graden av indirekt skatt och omfånget av avgifter till socialförsäkringen är bara att konstatera att ett givet belopp skall inflyta i form av inkomstskatt och att i följd härav ett skattebortfall genom grundavdrag, eller höjda sådana, måste kompenseras genom progressiviteten i beskattningen, såvida man inte vill eftersätta andra reformer inom inkomstskattesystemet. .

Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om till vilka belopp grundavdragen bör bestämmas.

Vid bedömningen av om gällande avdrag är att anse som tillräckliga kan till en början vara av intresse att göra en jämförelse med vissa f. 11. till- lämpade normer inom socialvården och vid utmätning eller införsel. Upp— gifter härom har lämnats i ett tidigare avsnitt och återges här i följande sammanställning.

Normalbelopp, som undantas Normalhelopp Hushållstyp Grundavdrag vid utmätning vid socialhjälp och införsel i i Stockholm Stockholm Ensamstående ....... 2 250 kr 5 160 kr 3 120 kr Äkta makar ......... 4 500 » 7 200 » 4 740 »

Uppgifterna utvisar, att ifrågavarande belopp inte oväsentligt överstiger gällande grundavdrag. Genom att vid sidan av grundavdrag medge avdrag

för väsentligen nedsatt skatteförmåga kan visserligen ernås att inkomst, som svarar mot ett mer realistiskt beräknat existensminimum, undantas från beskattning. Sådant extra avdrag kan dock endast ifrågakomma, när vissa särskilda, i författningarna angivna omständigheter föreligger.

En annan utgångspunkt för överväganden rörande grundavdragens be- lopp är att med ledning av konsumentprisindex undersöka, hur stora avdra- gen bör vara för att ha samma realvärde som vid en viss längre tillbaka lig- gande tidpunkt.

Proposition med förslag till de nu gällande avdragen framlades i oktober 1961. Från nämnda månad till november 1963 har index stigit från 163 till 177. Om man vill höja avdragen med hänsyn till denna indexstegring, blir beloppet för gifta 4 880 kr. och för ensamstående 2 440 kr.

År 1957 fastställdes de kommunala avdragen i högsta ortsgruppen till samma belopp som de statliga eller till 4 000 kr. för makar och 2 000 kr. för ensamstående. En uppräkning med hänsyn till indexhöj ningen från nämnda tidpunkt ger ävenledes beloppen 4 880 kr. respektive 2 440 kr.

En justering från 1952, då de vid den statliga taxeringen medgivna avdra- gen i högsta ortsgrupp bestämdes till 4 000 kr. för makar och 2 000 kr. för ensamstående, ger beloppen 5 620 kr. och 2 810 kr.

Genom 1947 års skattebeslut fastställdes de statliga avdragen i högsta orts- gruppen till 3 000 kr. för makar. För en ensamstående blev avdraget högst 2 000 kr. En uppräkning av dessa belopp ger 5 650 kr. och 3 770 kr.

Den ovan gjorda jämförelsen med vissa normalbelopp och uppräkningarna med hänsyn till inträffade penningvårdeförändringar ger vid handen, att de i dag gällande avdragen & och för sig inte är tillfyllest. Detta konstaterande är emellertid inte ensamt utslagsgivande vid ett bedömande i dagens läge. Synpunkter av annan art gör sig även gällande.

Med den traditionellt gällande och av utredningen fortsättningsvis god— tagna metoden med fasta grundavdrag blir en självklar konsekvens av höjda sådana avdrag att ett betydande skatteunderlag, hänförligt till alla inkomst— tagare oavsett deras inkomstläge, faller bort. Ju mer grundavdragen höjs, desto högre nivå måste gälla för den progressiva skatteskalan resp. desto större återhållsamhet måste iakttas när det gäller barnbidrag, förvärvs— avdrag etc. Det må här nämnas, att om de år 1964 gällande reglerna skulle på så sätt ändras att grundavdragen höjdes med 500 kr. för gifta och med 250 kr. för ensamstående skarttebortfallet för staten nämnda år skulle bli ca 240 miljoner kr. En höjning med 1 000 kr. resp. 500 kr. motsvarar det dubbla skattebortfallet; en höjning med 1 500 kr. resp. 750 kr., innebärande en upp— räkning av ortsavdragen till 6 000 kr. resp. 3 000 kr., ger ett bortfall av 720 miljoner kr. Härtill kommer givetvis återverkningarna vid den kommu— nala beskattningen, då utredningen inte överväger att uppge de bestämda fördelar som är förenade med samma avdrag vid båda taxeringarna.

Vad nu anförts om den finansiella innebörden av höjda grundavdrag och

den omständigheten att höjningens omfattning framstår såsom en avväg- ningsfråga gör det angeläget att förutsättningslöst och utan bindning till tidigare fastställda belopp _- och vad dessa med hänsyn till penningvärde- förändringen skulle i dagens läge motsvara — pröva grundavdragens skäliga omfattning.

Det må då omedelbart framhållas, att skilda omständigheter kan med— verka till ett i viss mån annat synsätt nu beträffande grundavdragen än ti— digare. Vad här åsyftas är den allmänna inkomstutvecklingen och genom— förda socialpolitiska målsättningar samt därutöver vad den numera till— gängliga utredningen rörande s. k. låga inkomsttagare utvisar.

I ett tidigare sammanhang har den redovisning lämnats för grupperingen på inkomstklasser samt utvecklingen härutinnan, varpå skatteberedningen bl. a. grundat sin inställning till omfattningen av den indirekta beskatt- ningen. Uppenbarligen är sagda redovisning av intresse jämväl när grund— avdragen prövas. Utredningen inskränker sig här till att hänvisa till kap. 6.

Vidare har i kap. 6 berörts omfattningen av de 5. k. transfereringarna och deras destination. Därvid har tillika påpekats, att åtskilliga av dessa bi- drag — så är fallet med exempelvis enligt sjukförsäkringen utgående belopp, hyres- och bostadssubventionerna, barnbidragen och även annat stöd åt barnfamiljerna samt folkpensionerna i betydande omfattning _ utgör icke skattepliktig inkomst eller i varje fall inte beskattas, varför de som kom- mit i åtnjutande av dylika bidrag taxeras för lägre inkomst än som svarar mot deras försörjningsförutsättningar. Inkomststatistiken ger här med andra ord ej en rättvisande bild av levnadsstandarden. Det kan antagas, att den statistiskt inte åtkomliga högre nivå, som följer av berörda bidrags— verksamhet, framförallt avser låga eller lägre inkomsttagare.

Av särskilt intresse är vidare den numera tillgängliga utredningen angåen- de de låga inkomsttagarnas antal och sammansättning. Statistiska central- byrån har verkställt denna undersökning, som likaledes redovisats tidigare i detta betänkande —- se närmare under kap. 0. Här må följande nämnas.

År 1959 fanns i Sverige omkring 340 000 gifta par där mannen var i åld— rarna 17—66 år och vilka hade en gemensam deklarerad inkomst under 10 000 kr. Av dessa arbetade emellertid endast drygt hälften hela året. I ungefär en fjärdedel av äktenskapen var mannen över 60 år. Något över en tredjedel hade sin huvudsakliga inkomst från jordbruksfastighet eller rörel— se. Det visade sig vidare, att över 40 procent av de gifta paren hade skattefria inkomster, som svarade mot lägst en femtedel av totalvinkomsten. För över hälften av gifta par med gemensam deklarerad inkomst under 6 000 kr. ut- gj orde icke deklarerade inkomster minst 30 procent av den totala inkomsten.

Undersökningen utvisar vidare, att det samma år fanns ca 770 000 ej gifta personer i åldrarna 17——66 år med lägre deklarerad inkomst än 6 000 kr. Om man räknar bort de, som studerade, fullgjorde militärtjänstgöring eller av annan anledning ej arbetade på heltid hela året, kvarstår ca 245 000 per—

soner. Dessa var i regel unga personer. Drygt en tredjedel av samtliga ogifta i mindre inkomstlägen hade inkomst av undantagsförmån eller periodiskt understöd eller bidrag från annan person till försörjningen.

Det må här _ i anknytning till vad tidigare anförts om skattefria sociala förmåner — tilläggas, att 1958 års levnadskostnadsundersökning utvisar att i inkomstklassen 0—--4 999 kr. summan av konsumtionsutgifter och skatter för samtliga yrkesgrupper utom pensionärer översteg beloppet 4 999 kr. För en grupp uppgick skillnaden till något mer än 3 000 kr. eller drygt 60 procent. Frågan om storleken av grundavdrag får alltså bedömas jämväl mot bak- grunden av vad nu återgivits. Och detta innebär i sina huvuddrag, att redan enligt inkomststatistiken antalet inkomsttagare med en inkomst som inte medger rimliga försörjningsmöjligheter starkt minskat och måste framdeles antagas ytterligare minska, att de som likväl enligt statistiken kvarstår bland dem som med hjälp av sin inkomst ej har skäliga försörjningsförutsättningar i många fall tillföres skattefria socialförmåner som inte oväsentligt förbätt- rar deras läge samt att bland de låga inkomsttagarna återfinns ett över- vägande antal värnpliktiga, studerande eller hemmavarande familjemedlem- mar med del- eller korttidsanställningar.

Sammanställes detta med vad förut konstaterats om skattebördans omfatt- ning och det ofrånkomliga i att en väsentlig del av denna bäres av de breda lagren av inkomsttagare kommer enligt utredningens mening frågan om grundavdragens storlek i ett i viss mån förändrat läge. Höjningar blir till fördel för en begränsad grupp av inkomsttagare bland vilka den övervägande delen —— deltidsanställda, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hemmasöner och hemmadöttrar med tillfälligt arbete etc. — har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grund— avdragshöjningar sker en övervältring av skattebördan på människor i nor— mala inkomstlägen, varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelätt- nader åt barnfamiljer. Å andra sidan kvarstår givetvis en inte helt obetydlig grupp av inkomsttagare med förhållandevis låga inkomster som också ger uttryck för deras reella försörjningsförutsättningar. Denna grupp kräver ett fortsatt beaktande, men perspektiven i denna avvägningsfråga har uppen- barligen undergått förskjutningar.

Den höjning av grundavdragen, vartill utredningen kommit efter en pröv- ning av alla på frågan inverkande omständigheter, innebär att dessa avdrag år 1970 skall uppgå till 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående. De belopp, vartill avdragen övergångsvis fram till nämnda är bör fastställas, behandlar utredningen i ett senare sammanhang.

Det framgår av vad förut anförts, att utredningen förutsätter samma grundavdrag vid den kommunala som den statliga taxeringen. Härigenom reduceras självfallet det kommunala skatteunderlaget och en höjning av utdebiteringen ifrågakommer. Hithörande problem behandlas tillsammans

med övriga på kommunalbeskattningen inverkande reformförslag nedan i ett särskilt avsnitt.

Det må här inskjutas, att utredningens förordande av olika grundavdrag för gifta och ensamstående bygger på förutsättningen att sambeskattningen bibehålles. Denna fråga behandlas nedan 1 kap. 22.

Vidkommande det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga m. m. fin- ner utredningen vad i förevarande betänkande föreslås icke vara av beskaf- fenhet att föranleda omprövning av de för detta särskilda avdrag meddelade bestämmelserna.

KAPITEL 21

Progressionen i inkomstbeskattningen

Gällande progression

Progressionen i inkomstbeskattningen sammanhänger huvudsakligen med utformningen av de statliga inkomstskatteskalorna. Skatten utgår för fysiska personer med viss i särskild ordning bestämd procent av ett grundbelopp. Detta angives i två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående. Ska- lorna är uppbyggda på sådant sätt att för de lägsta beskattningsbara in- komsterna grundbeloppet beräknas efter 10 procent. Vid vissa gränser över- går man till att tillämpa högre procentsatser för ovanför liggande inkomst- skikt. Dessa procentsatser stiger successivt, tills den beskattningsbara in- komsten överstiger 150 000 kr., då grundbeloppet för såväl gifta som en— samstående beräknas efter 65 procent. De tillämpliga procentsatserna framgår av tabell 34.

Tab. 34, utvisande gällande inkomstskatteskalor

Skatt inom skiktet % Beskattningsbar inkomst

Gifta Ensamstående

-— 6 000 10 10

6 000— 9 000 10 20 9 000— 12 000 10 25 12 000— 16 000 20 30 16 000— 20 000 30 36 20 000— 30 000 38 41 30 000— 40 000 43 45 40 000— 60 000 48 49 60 OOO—100 000 54 54 100 OOO—150 000 59 59 150 000— 65 65

F. n. uttas i inkomstskatt 100 procent av grundbeloppet. De angivna procentsatserna utvisar den statliga marginalskatten, dvs. skatten på den beskattningsbara inkomsten inom ifrågavarande skikt- gränser.

I tabell, som intagits under kapitel 19, anges den statliga inkomstskatten för skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen.

Det torde i detta sammanhang böra understrykas det närmast självklara

förhållandet, att den statliga inkomstskatten måste hela progressionsskalan igenom anses vara av statsmakterna avvägd under hänsynstagande jämväl till sådana faktorer, som lösryckta ur det större sammanhanget kan betrak- tas såsom särskilda förmåner med en med den stegrade inkomsten ökad räckvidd. Här åsyftas den inverkan på skatteuttaget, som följer främst av grundavdragen och avdraget för kommunalutskylder.

Den kommunala inkomstskatten är i princip proportionell och tillämplig uttagningsprocent bestämmes av kommunerna genom att dessa repartiserar sina utgifter på det inom resp. kommun tillgängliga skatteunderlaget. De kommunala grundavdragen medför emellertid att skatten kan sägas er- hålla en viss grad av progressivitet. Om den kommunala utdebiteringen är 16,50 kr. per skattekrona uppgår skatten för gift skattskyldig med en taxerad inkomst av 6 500 kr. till belopp av 330 kr. eller 5,1 procent av den taxerade inkomsten. Skulle denna vara tio gånger högre blir den kommunala inkomst- skatten 9 982 kr., vilket motsvarar 15,4 procent av den taxerade inkomsten.

Den svaga progressiviteten i kommunalskatten framgår av tabell 35, i vilken för olika årsinkomster angivits skattebelopp i kronor och i procent av årsinkomsten.

Det kan konstateras att progressxionen i inkomstbeskattningen framträder något mindre starkt om man ser till den sammantagna effekten av den stat- liga och kommunala beskattningen än om man blott betraktar skatteskalan vid den statliga taxeringen. Att den senare å andra sidan måste antagas vara av lagstiftaren avvägd med hänsyn även till kommunalskatten är uppen-

Tab. 35. Kommunalskattens storlek i förhållande till årsinkomsten i olika inkomstlägen

Årsinkomst, kr Skatt i kr aikäiåiååääsiä Gift man vars hustru 5 000 — -— saknar inkomst ......... 10 000 777 7,8 20 000 2 371 11,9 30 000 4 018 13,4 40 000 5 668 14,2 60 000 8 968 14,9 100 000 15 568 15,6 150 000 23 818 15,9 Ensamstående ............. 3 000 64 2,1 5 000 376 7,3 10 000 1 170 11,7 20 000 2 762 13,8 30 000 4 407 14,7 40 000 6 057 15,1 60 000 9 357 15,6 100 000 15 957 16,0 150 000 24 207 16,1

Anm. Uträkningarna har utförts för anställda enligt nuvarande beskattningsregler samt under förutsättning av en kommunal utdebitering av 16,50 kr per skattekrona.

bart. Den sammantagna progressionen har belysts i beräkningar för vilka redovisas i kap. 4.

Historik En progressiv statlig inkomstskatt infördes första gången genom. 1902 års förordning om inkomsslcatt. Enligt denna uttogs skatt efter skattesatser, som steg från 2 promille till 5 procent. Vid sidan av inkomstskatten uttogs bevillningen, som var proportionell. Till staten utgick således å inkomst dels en progressiv och dels en proportionell skatt.

Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes den gamla inkomstskatten och bevillningen med en fast och i sin helhet pro- gressiv skatt. Skattesatserna enligt denna förordning varierade mellan 4 promille och 6 procent. , .

Sedan extra inkomstskatter uttagits under åren före första världskriget, tillkallades år 1918 sakkunniga för att biträda vid en revision av den statliga direkta beskattningen. I samband därmed framhöll departementschefen, att av de högre inkomsttagarna borde i förhållande till de lägre uttas en väsent- ligt högre skatt än enligt 1910 års förordning.

Efter verkställd utredning beslöts vid 1919 års riksdag vissa ändringar i sistnämnda förordning innebärande en väsentligt ökad skattebörda för de större inkomsttagarna. Skatten skulle utgå med viss procent av ett grund- belopp. Detta beräknades för olika inkomstskikt efter procentsatser, som varierade mellan 3 och 15. För åren 1920—1928 uttogs skatt- med lägst 150 och högst 175 procent av grundbeloppet.

De är 1919 införda skalorna inflöt oförändrade i 1928 års förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Av grundbeloppet uttogs för åren 1929—1938 i skatt 145—170 procent. Därutöver uttogs för åren 1932—1938 särskilda progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter.

Genom en förordning av år 1938 skedde en uppdelning av inkomst- och förmögenhetsskatten i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Bot- tenskattens grundbelopp var svagt progressivt och utgjorde för olika in- komstskikt 4,5—6,5 procent. Tilläggsskatten uttogs på beskattningsbara belopp överstigande 8 000 kr. efter procentsatser, som steg från 2 till 28. För åren 1940—1947 utgjorde bottenskatten 150 procent av grundbeloppet. Vi- dare uttogs nämnda år en progressiv värnskatt ; de sista åren var högsta marginalskattesatsen för denna 31 procent.

År 1947 skildes inkomstbeskattningen från förmögenhetsbeskattningen. Inkomstskatten gjordes i sin helhet rörlig och grundbeloppet utgjorde för olika skikt av beskattningsbar inkomst 10—70 procent.

Sedan vissa jämkningar i skalan genomförts år 1951 infördes år 1952 skilda skatteskalor för gifta och ensamstående. Grundbeloppen beräknades till 12—65 procent av olika skikt av beskattningsbar inkomst.

Fr. o. m. är 1953 t. o. m. är 1956 uttogs 110 procent av grundbeloppet. Där— efter har uttagningsprocenten varit 100.

År 1956 sänktes den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Tyngd- punkten i skattesänkningen förlades till de mindre inkomsttagarna. Den lägsta procentsatsen för beräkning av grundbeloppet sänktes till 11.

Vissa ändringar i skalorna vidtogs år 1959 i samband med den allmänna varuskattens införande. Bl. a. sänktes nyssnämnda lägsta procentsats till 10.

Genom beslut av 1961 års riksdag fastställdes de nu gällande skalorna. Genom dessa och andra ändringar uppstod lättnader i inkomstskattehän- seende med huvudvikten lagd på de små och medelstora inkomsttagarna.

Utredningen

I den finansteoretiska doktrinen behandlas i regel den s. k. skatteförmåge- principen såsom en ren skattefördelningsnorm. Det är å andra sidan uppen— bart att en tillämpning av densamma faktiskt innefattar något mer, nämligen ett led i en inkomstutjämning och detta alldeles oavsett 0111 så medvetet åsyftats eller ej. 1 mindre män var detta fallet när samhällets uppgifter in- skränkte sig till att tillgodose sådana kollektivt betingade uppgifter som att organisera och finansiera polis- och rättsväsende, försvar o. d. Annorlunda är förhållandet i ett samhälle som det vi lever i, där en avsevärd del av de influtna skatteinedlen användes för transfereringar destinerade i vissa fall utan hänsyn till mottagarnas ekonomiska situation och i andra fall till grup- per som man funnit höra i särskild mån stödjas. Härigenom kommer uppen— barligen en inkomstomfördelning till stånd." Denna omfördelning samman- sättes alltså av två moment: skatteuttaget, där redan en proportionell men än mer en progressiv beskattning medverkar härtill, och skattemedlens användning.

Det vore möjligen inte outförbart, att söka beloppsmässigt något belysa innebörden av denna omfördelning i stort och även med exempel visa vad den i vissa individuellt valda fall betydde. Givetvis finge man därvid förfara schablonmässigt, exempelvis så att man sökte sammanräkna all den skatt — direkt och indirekt sådan liksom avgifter til—l socialförsäkringen, m. m. — som medborgare över visst inkomstläge betalade mer än medborgare under samma inkomstläge och på något sätt väga detta mot samhällets stödåtgär- der under en samtidig analys av hur de senare i olika fall kom skilda med- borgargrupper till godo.

Om en undersökning av detta slag varit möjlig att utföra, är dock föga sannolikt att dess värde för bedömandet av progressionen vid inkomstbe- skattningen blivit mer betydande. En långt mer differentierad bild, betingad av olika alternativt valda förutsättningar, skulle med säkerhet erhållas än som det vore möjligt att beakta vid med nödvändighet generellt och schablon— mässigt utformade regler. Härtill kommer att den nu berörda aspekten på

progressiviteten blott är en, och möjligen ej den viktigaste, av de här in- verkande.

I de't anförda ligger emellertid, att enligt utredningens mening ett visst beaktande måste ges transfereringarnas omfattning och reglerna för deras destination, när progressiviteten bedöms. Utredningen vill här hänvisa till den tidigare, i kap. 6, lämnade redovisningen för transfereringarna och deras omfattning.

En annan fråga, som i förevarande sammanhang må beröras, är den som gäller låga eller lägre inkomsttagare. Hänsynen till dem tages inom inkomst— beskattningen främst vid bedömandet av grundavdragen, och utredningen hänvisar härutinnan i första hand till vad som redovisats ovan i kapitel 20. Beträffande inkomsttagare, vilkas inkomster är så stora att desamma över- stiger grundavdraget utan att vederbörande likväl kan hänföras till dem som har en mer »normal» årsinkomst, kan sägas att en låg uttagsprocent borde gälla och lägre ju mindre den beskattningsbara inkomsten är, detta som ett komplement till den effekt» som nås genom grundavdrag. Som framgår av undersökningen angående låga inkomsttagare är emellertid huvudparten av dem personer, vilkas skattekraft inte kan bedömas som särskilt svag men det oaktat erhåller samma förmån av ett uppräknat grundavdrag som dem man i första-hand velat gynna med detta högre avdrag. Vad nu sagts talar i sin mån även mot en differentierad skattesats när det gäller de lägre skikten av beskattningsbar inkomst. Härtill kommer som en måhända mer av- görande synpunkt det starka önskemålet att just för de lägre och för de bredare skikten av inkomsttagare ha en gemensam skattesats och därigenom för deras vidkommande undslippa den progressivitet som skapar den s. k. marginalskatteproblematiken. Ett brett proportionellt skikt — som är den sedvanliga om än något oegentliga benämningen av det första området inom den statliga inkomstbeskattningen — har i gällande lagstiftning eftersträvats och utredningen har den bestämda meningen att så även framdeles bör ske. Med hänsyn till det avsevärda skattebortfall, som skulle föranledas av en sänkning av den för det proportionella skiktet f. n. gällande skattesatsen, 10 procent, har utredningen stannat för att bibehålla denna skattesats. Ett ytterligare skäl härför är att enligt utredningens mening en längre gående progressionsutjämning bör eftersträvas på sikt, än vad utredningen funnit det möjligt att i detta betänkande förorda. Ett lägre skatteuttag i det första skiktet skulle te sig som ett hinder för en utveckling i sådan riktning.

Med utgångspunkt från en lägsta skattesats av 10 procent möter så frågan om omfattningen av det proportionella skiktet och om stegringen därefter i skattesats. Förut har redovisats vissa synpunkter kring progressiviteten såsom ett led i en efter bärkraft anordnad beskattning och uppmärksamheten har därvid även riktats på den omfördelningseffekt, som nås genom skatte- uttaget och de influtna skattemedlens användning. Dessa synpunkter kan

uppenbarligen inte ge mer än en allmän vägledning vid sidan av andra hän— synstaganden som i det följande skall anges.

Av väsentligt intresse är givetvis den bild som man i dag har av inkomst- tagarnas fördelning på inkomstklasser, hur utvecklingen härutinnan varit och hur den för en mer överskådlig framtid kan antagas bli.

Till en början må här hänvisas till den redovisning i angivna hänseende, som lämnats tidigare i kap. 6. Följande tillägges i syfte att i första hand ge underlag för ett bedömande rörande den lämpliga omfattningen av det pro- portionella skiktet.

Genom beslut vid 1952 års riksdag infördes skilda skalor för gifta och en— samstående, varjämte ett mer omfattande proportionellt skikt infördes. De nya reglerna tillämpades första gången på 1953 års inkomster, då nämn— da skikt sträckte sig upp till en beskattningsbar inkomst av 8 000 kr. för gifta och 4 000 kr. för ensamstående. Detta svarade mot en högsta årsinkomst av 13 240 kr. resp. 6 570 kr. Det kan vara av intresse att med utgångspunkt härifrån göra vissa beräkningar och jämförelser med sikte på åren 1964 och 1970. Beloppen 13 240 kr. och 6 570 kr. kan till en början med hänsyn till inträffad och beräknelig penningvärdeförändring omräknas till läget 1964 resp. 1970. Det är vidare möjligt att utifrån vad som är känt resp. kan an- tagas om den genomsnittliga lönenivåns förändring undersöka vad en års- inkomst 1953 av nyssnämnda storleksordning motsvarar 1964 och 1970. I båda fallen kan man så framräkna den beskattningsbara inkomsten, var- igenom beaktas sådant som den höjning av grundavdragen som skett sedan år 1953 och som enligt utredningens förslag i nästföregående kapitel ytter- ligare skall ha skett är 1970. De belopp som framkommer kan avläsas i tabell 36.

Med iakttagande av att den övre gränsen för det proportionella skiktet enligt nu gällande skatteskalor går vid 12 000 kr. för gifta och 6 000 kr. för ensamstående kan av uppgifterna i tabell 36 konstateras, att om allenast

Tab. 36 med vissa jämförelser mellan årsinkomst och beskattningsbar inkomst

1964 1970 Gifta Ogifta Gifta Ogifta Arsinkomst 1953 för gifta av 13 240 och för ogifta av 6 570 motsvarar m.h.t. penningvärdeförändring . . . 18 460 9 160 20 790 10 320 Motsvarande beskattningsbara inkomst ....................... 10 800 5 300 11 500 5 600 Arsinkomst 1953 för gifta av 13 240 och för ogifta av 6 570 motsvarar m.h.t. förändring i genomsnittlig lönenivå ....................... 25 220 12 510 33 800 16 770 Motsvarande beskattningsbara inkomst ....................... 16 400 8 000 22 300 10 800

penningvärdeförändringen beaktas den högsta årsinkomst, som år 1953 för gift resp. ogift rymdes inom sagda skikt, alltjämt och med en inte helt obe- tydlig marginal inrymmes inom detsamma 1964 och 1970. Man finner emellertid även att löneutvecklingen i kombination med penningvärdeför- ändringen medfört ett helt förändrat läge för den vars årsinkomst 1953 var den högsta som då medförde proportionell skatt. Ser man på år 1964 kan konstateras att för den gifte med beskattningsbar inkomst av 16400 kr. ett belopp av 4 000 kr. beskattas efter 20 procent och ett belopp av 400 kr. efter 30 procent samt att för den ogifte med beskattningsbar inkomst av 8 000 kr. ett belopp av 2 000 kr. beskattas efter 20 procent. Med oförändrade skatteskalor skulle år 1970 — trots den förutsatta uppräkningen av grund- avdragen —— av den giftes beskattningsbara inkomst ej mindre än 10 300 kr. progressivt beskattas med en högsta skattesats av 38 procent samt av den ogiftes beskattningsbara inkomst 4800 kr. beskattas progressivt med en högsta skattesats av 25 procent.

Följande uppgifter torde jämväl förtjäna intresse.

År 1953 föll inom det proportionella skiktet 75 procent av alla gifta in- komsttagare och 68 procent av alla ensamstående. Motsvarande siffror för åren 1964 och 1970, det senare året med föreslagna högre grundavdrag men alltjämt med gällande skatteskalor, skulle ungefärligen bli för 1964 52 resp. 57 procent och för 1970 33 resp. 47 procent.

Det kan givetvis inte utan vidare sägas att läget 1953 skall öva något av- görande inflytande på det bedömande som nu skall göras. Men om man velat åren 1964 och 1970 fånga upp inom det proportionella skiktet lika stor an- del av inkomsttagarna som skedde år 1953, vore erforderligt att sätta den övre gränsen för detta skikt år 1964 för gifta vid 17 700 kr. (motsvarande årsinkomst: 26 800 kr.) medan för ogifta gränsen skulle gå vid 7 400 kr. (motsvarande årsinkomst: 11 800 kr.) samt är 1970 för gifta vid 24 800 kr. (motsvarande årsinkomst: 36 800 kr.) medan för ogifta skulle gälla 10 100 kr. (motsvarande årsinkomst: 15 900 kr.).

När omfattningen av det proportionella skiktet skall bestämmas, måste önskemålet att fånga upp så vida grupper som möjligt av inkomsttagare i de vanliga inkomstklasserna vägas mot den härav betingade kostnadseffekten och dennas samband med möjligheterna att åstadkomma andra önskvärda reformer inom inkomstbeskattningens ram. Utredningen har stannat för att föreslå att år 1970 — det år varpå bedömandet i första hand inriktats — gränsen för det proportionella skiktet skall gå för gifta vid en beskattnings- bar inkomst av 16 000 kr., motsvarande en beräknad årsinkomst av 26 200 kr., och för ensamstående vid en beskattningsbar inkomst av 8 000 kr., vil- ket svarar mot en årsinkomst av 13 300 kr. Detta innebär, därest grund- avdragen fastställs på sätt föreslagits, att år 1970 50 procent av alla gifta och 57 procent av samtliga ensamstående skulle falla inom det proportio- ne-lla skiktet. Jämfört med läget är 1953 rymmes alltså en mindre andel av

samtliga inkomsttagare inom detta skikt, vilket i och för sig är mindre till- fredsställande. Som framgår av vad förut sagts skulle emellertid en ytter- ligare höj ning av skiktgränsen försvåra möjligheterna att ge barnfamiljerna en mer omfattande lättnad eller ock framtvinga en starkare progression — och detta redan i de närmast följande inkomstskikten — än som bedömts som lämplig. Å andra sidan föreslår utredningen, som närmare framgår av det följande, en i förhållande till gällande skala inte obetydlig sänkning av uttagsprocenten i inkomstskikten närmast över det första.

I detta sammanhang, men med tanke även på de fortsatta resonemangen om skatteskalan, torde få återges vissa beräkningar av hur inkomsttagarna fördelas år 1970 på inkomstklasser. Härvid har förutsatts en årlig inkomst- ökning om 5 procent, därav 2 procent avsett penningvärdeförändring och återstoden standardförbättring. Beräkningarna återges i tabellerna 37 och 38.

Det kan alltså beräknas att av 1 861 000 äktenskap och 1 694 000 ensam- stående med beskattningsbar inkomst 895 000 resp. 922 000 skulle falla inom det första skiktet av de nya skalorna. Det bör emellertid påpekas att

Tab. 37. Inkomsttagarnas fördelning efter beskattningsbar inkomst år 1970 vid grund- avdrag på 6 000 resp. 3 000 kr

Beskatt- , . nin gsbar in- Äktenskap Ensamstående Samtliga komst 1 000 kr Antal % Antal % Antal % 1 2 3 4 5 6 7 0 61 800 3,2 110 000 6,1 171 700 4,6 0— 2 74 300 3,9 254 600 14,1 328 900 8,8 2— 4 81 200 4,2 279 100 15,5 360 300 9,7 4— 6 75 500 3,9 211 600 11,7 287 100 7,7 6— 8 90 800 4,7 176 400 9,8 267 200 7,2 8— 10 111 800 5,8 163 300 9,1 275 100 7,4 10— 12 137 700 7,2 149 100 8,3 286 700 7,7 12— 14 160 000 8,3 126 300 7,0 286 300 7,7 14— 16 164 000 8,5 98 500 5,5 262 600 7,0 16— 18 149 900 7,8 72 900 4,0 222 800 6,0 18— 20 132 800 6,9 49 100 2,7 181 900 4,9 20— 22 115 200 6,0 32 700 1,8 147 900 4,0 22— 25 137 000 7,1 29 100 1,6 166 100 4,5 25— 30 159 _600 8,3 23 700 1,3 183 300 4,9 30— 35 96 700 5,0 11 500 0,6 108 200 2,9 35— 40 59 800 3,1 5 500 0,3 65 300 1,8 40— 50 60 200 3,1 5 100 0,3 65 200 1,7 50— 60 25 200 1,3 2 000 0,1 27 300 0,7 60— 80 15 000 0,8 1 600 0,1 16 600 0,4 80—100 6 300 0,3 700 0,0 6 900 0,2 100—120 3 100 0,2 300 0, 3 500 0,1 120—150 2 300 0,1 200 0,0 2 600 0,1 150—200 1 600 0,1 200 0,0 1 800 0,0 200— 1 500 0,1 200 0,0 1 700 0,0 Samtliga 1 923 100 100 1 803 600 100 3 726 700 100

Tab. 38. Antal inkomsttagare med viss minimiinkomst (beskattningsbar inkomst) år 1970 vid grundavdrag på 6 000 resp. 3 000 kr -

Beskatt- ningsbar in- Äktenskap Ensamstående Samtliga komst ej - understi- gande kr Antal % Antal % Antal % 1 2 3 4 5 6 7 200 000 1 500 0,1 200 0,0 1 700 0,0 150 000 3 100 0,2 300 0,0 3 400 0,1 120 000 5 400 0,3 600 0,0 6 000 0,2 100 000 8 600 0,4 900 0,0 9 500 0,3 80 000 14 900 0,8 1 500 0,1 16 400 0,4 60 000 29 900 1,6 3 100 0,2 33 000 0,9 50 000 55 100 2,9 5 100 0,3 60 200 1,6 40 000 115 200 6,0 10 200 0,6 125 500 3,4 35 000 175 000 9,1 15 700 0,9 190 700 5,1 30 000 271 700 14,1 27 200 1,5 298 900 8,0 25 000 431 200 22,4 51 000 2,8 482 200 12,9 22 000 568 200 29,5 80100 4,4 648 300 17,4 20 000 683 400 35,5 112 700 6,2 796 200 21,4 18 000 816 200 42,4 161 900 9,0 978 100 26,2 16 000 966 100 50,2 234 700 13,0 1 200 800 32,2 14 000 1 130 100 58,8 333 200 18,5 1 463 400 39,3 12 000 1 290 100 67,1 459 500 25,5 1 749 700 47,0 10 000 1 427 800 74,2 608 600 33,7 2 036 400 54,6 8 000 1 539 600 80,1 771 900 42,8 2 311 500 62,0 6 000 1 630 300 84,8 948 300 52,6 2 578 600 69,2 4 000 1 705 800 88,7 1 159 900 64,3 2 865 700 76,9 2 000 1 787 100 92,9 1 439 000 79,8 3 226 000 86,6 100 1 861 300 96,8 1 693 600 93,9 3 554 900 95,4 Samtliga 1 923 100 100 1 803 600 100 3 726 700 100

vid dessa beräkningar alla inkomsttagares situation förutsatts förändrad relativt lika mycket. Detta antagande kan givetvis inte vara helt realistiskt. En fortsatt övergång från låg- till höglönegrupper kan ske, kvinnolönerna kan komma att stiga relativt hastigare etc. Det har dock inte varit möjligt utföra några beräkningar från sådana förutsättningar.

När utredningen så övergår till frågan om skatteskalorna i övrigt, eller med andra ord progressiviteten i beskattningen, möter man ett mycket om- diskuterat ämne inom skattelagstiftningen, där olika synpunkter och vår- deringar bryts mot varandra.

Allmänt kan sägas att här mindre än på flertalet andra områden det är möjligt att ange objektivt grundade omständigheter som utvisar hur ett bedömande bör ske. Vad som kan göras är att söka sammanställa och i möjlig mån belysa de faktorer, som traditionellt åberopas i denna debatt eller på vilka man eljest önskar rikta uppmärksamheten, varefter en he- dömare har att ta det intryck därav som ifrågakommer och på grundval därav ta sin ståndpunkt.

'=.'.Inledningsvis_må då erinras om att förut anförts en del synpunkter kring den inkomstomfördelning, som på olika vägar nås genom åtgärder från sam- åhällets sida. Det därvid anförda kan vara till viss vägledning för den, som ställer sig frågan om eller i vad mån progressiviteten bör utmätas med sikte på ytterligare omfördelningseffekter. Till det då sagda kan fogas en erinran tom den allmänna löne— och inkomstutvecklingen och om löntagarnas, och även andra inkomsttagargruppers, i förhållande till en gången tid föränd- rade förutsättningar för en rimlig del i välständsutvecklingen.

Även andra hänsynstaganden kan ifrågakomma. En oftå uppmärksammad fråga är den om inkomstbeskattningens effekt på- utbudet av arbetskraft. På utredningens uppdrag har dess ledamot Carsten Welinder behandlat ämnet i en till utredningen avgiven prome- jnoria. Promemorian har fogats såsom Bilaga 4 vid detta betänkande.

I" promemorian påpekas bl. a. svårigheterna att ange beskattningens betydelse för den gifta kvinnans förvärvsarbete. Med instämmande i och för 'sig häri må dock framhållas, att inför en utveckling, där vissa samhälls- intressen'talar för ett ökat engagemang av de gifta kvinnorna i förvärvslivet, en progressiv beskattning av makarnas sammanlagda inkomst kan framstå 'som motverkande denna utveckling. Slutsatsen innebär att skäl talar för en ;sänkning av progressiviteten och att —— då denna arbetskraft i stor utsträck- ining finns bland de bredare lagren av inkomsttagare —— denna dämpning bör .för derasgvidkommande i särskild mån eftersträvas. Frågan om de förvärvs- arbetande gifta kvinnornas beskattning behandlas emellertid senare, i kap. 22,,._och då utifrån vidare aspekter. . I hithörande sammanhang brukar ofta pekas på att större inkomsttagare eller personer med betydande förmögenhet ej sällan av skatteskäl bo- sätter sig i s. k. skattebilliga länder, när de har förutsättningar för en dylik emigration. Företeelser av denna art torde man emellertid omöjligen kunna förhindra genom ändringar i de svenska skattelagarna. Nivåskillnaden i skatteuttaget är så betydande att det framstår som helt orealistiskt att söka genom en sänkning av det svenska skattetrycket nå en sådan utjämning att det inte alltjämt skulle från beskattningssynpunkt vara påtagligt lönsamt för skattskyldiga av denna typ att utflytta. För skatteberedningen gäller därjämte att konstruera ett system, som väl kan innefatta omfördelningar mellan skatter av olika slag och även mellan skilda kategorier inkomsttagare, men som likväl inte innebär en sammantaget sänkt skattenivå. Det är helt uteslutet att i det givna läget låta antydda företeelser påverka ställnings— tagandena.

En annan uppmärksammad fråga är sambandet mellan inkomstbeskatt— ning och personligt sparande. Detta är ett spörsmål som ofta dryftats sär- Skilt i samband med progressionen i beskattningen. Här torde inte behöva ifrågakomma att närmare ingå på de mångahanda åtgärder, som beslutats i

259 sparstimulerande syfte Och vars effekt svårligen kan stati'stisktfrel'leräpå: liknande sätt belysas (avdrag från kapitalinkOmst, för "pen-sions- och kapital-: försäkringspremier, särskilda beskattningsregler för egna hem och bostads- rättsfastigheter, "skattefritt belopp vid förmögenhetsbeskattnin"geni etc.?".- Det må erinras. att 1949 års skatteutredning, som i sitt "år" 1951" "avgivna be'—E tänkande sökt klargöra det samlade skattetryckets och deenSkilda— skat-teb' formernas inverkan på sparandet, som sin mening 11ttalåde,'a.t.t" det inte torde kunna bestridas att de år 1947 genomförda skattehöjningar—na lett; till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägare ;av::stö1*.re förmögenheter samt att en viss kapitalkonsumtion syntes kunna-konstateras som en följd av kapitalbeskattningen. '

När det göres gällande att skattereglerna bör. så utformas att det personv liga sparandet främjas, har framhållits att de faktorer som. påverkanspag; randet, nämligen skälen till sparande samt viljan—och förmågandärtill, torde. vara så individuellt betingade att några säkrare slutsatser av mer generell läckvidd knappast kan dragas i avseende ä olika utformade beskattnmgsv reglers faktiska inverkan härvidlag. *

Det brukar framhållas att beskattningen geneiellt sett har en tvåfaldig effekt på sparandet. Därmed avses att beskattningen dels reducerar. sparan— dets avkastning och därigenom påverkar viljan att spara, dels mlnskar den efter skatt behållna inkomsten och sålunda reducerar för mågan att spara..

:.;:

motiven. enligt vad undersölåtningarb visa1 —- kan sägas, att beskattnmgens utformning torde vara av underordnad betydelse. Såsom stöd för en. sadan uppfattning har åberopats bl. a. resultatet av undersökningar rörande infla- tionens effekt på sparandet. Under de senaste decennierna har åtskilliga fm— mer av sparande pågrund av inflationen givit negativ avkastningtsårskilt- om man sett till avkastningen efter skatt. ”Inflationen kunde under" sådana förhållanden tänkas inte blott avskräcka från sparande genomv' att ber-öva detta avkastningen utan även få målsparandet på längre "sikt att” framstå» som meningslöst. Emellertid säges inflationen _— såvitt kunnat empiriskt utrönas — inte' 1 väsentlig grad ha haft sådana verkningar. ' — *3 * Beskattningens effekt på sparviljan är självfallet också beroende av "de förmåner sparandet beredes, f. n. främst rätten till avdrag dels från intäkter" av kapital (400 reSp. 800 kr.), dels för försäkringspremier, ifråga,—"om' pen"— sionsförsäkringsp-remier till obegränsat belopp. Det understrykes 'ofta' att ju högre inkomstskatten är, desto värdefullare framstår dessa förmåner. ' Man kan fråga sig i Vilken mån en konsumtionsbeskattning har—annan effekt på sparviljan än den direkta beskattningen. Den uppfattningen'ha'r— framförts, att konsumtionsbeskattning träffar sparviljan mindre än en in— komstskatt, eftersom man genom en inskränkning av konSumtionen kan i

motsvarande mån undgå skatt. Det är emellertid tveksamt om belägg finns för denna åsikt, åtminstone om konsumtionsbeskattningen utformas såsom en allmän varuskatt. En av varuskatt orsakad prishöjning minskar kon— sumentens köpkraft, men bortsett från fall, där höjningen väntas bli endast tillfällig, kan synas tveksamt om denna prishöjning verkligen utgör ett incitament till ökat sparande.

När det gäller beskattningens effekt på förmågan att spara blir främst två frågor av intresse: hur verkar en sänkning av progressionen på sparandet och hur påverkas detta av en generell sänkning av den direkta skatten kompenserad av en höjd omsättningsskatt.

Den uppfattningen framföres ofta, att en sänkning av progressionen ökar sparandet. Därvid utgår man ifrån att sparkvoten är högre bland stora in- komsttagare än bland små och menar att ju starkare progressionen är, desto mera reduceras deras möjlighet till sparande som verkligen har förmåga därtill. Enligt vad undersökningar visar är det också riktigt att sparkvoten är högre bland större inkomsttagare. De faktorer som påverkar sparandet — försörjningsplikter, förväntning om framtida inkomster osv. —- är dock så mångskiftande att regeln inte är undantagslös.

Resultatet i avseende å sparandet vid en sänkning av progressionen måste emellertid bli mycket svårbedömt. Sparandet under ett övergångsskede blir måhända annorlunda än på sikt; de som får ändrad skatt förändrar kanske inte samtidigt sitt sparande, särskilt inte om detta är bundet (livförsäk- ringar, fastighetsamorteringar osv.) .

En liknande osäkerhet föreligger självfallet då man söker bedöma effek- ten på sparandet av en progressionssänkning som samordnas med en skärp- ning av varubeskattningen.

En annan synpunkt. som vid en diskussion av den progressiva beskatt- ningen brukar framföras, är dennas inverkan på löneanspråken. Även detta är en fråga, vari någon säker vetskap ej kan inhämtas, men där synpunkter framförts, vartill bedömaren får ta den hänsyn han finner motiverad. Vad som gjorts gällande är, att om den marginalskatt, som träffar en löneökning, är mer betydande, skatten föranleder högre löneanspråk än som vid en mer moderat marginalskatt ifrågakommit. Iakttagelser av detta slag säges ha gjorts i skilda sammanhang och särskilt när fråga varit om tjänstemans förflyttning från ett företag till ett annat eller från en ort till en annan. Här— igenom skulle företagen nödgas bära högre lönekostnader än eljest med re- sultat att prisnivån pressas i höjden och svenkt näringslivs konkurrensläge försämras. _ Det är kanske främst mot bakgrunden av vad nu återgivits man har att se önskemålet från företagsskatteutredningens sida att få göra synpunkter gällande inför skattesystemutredningen, när denna har att utforma inkomstbeskattningen.

Mot det anförda har genmälts, att inkomstskatten knappast övat nå—

got egentligt inflytande vid utformande av lönekraven från de breda lagren av arbetstagare och att det syntes tveksamt om skatten annat än i rena undantagsfall spelat någon egentlig roll när det gällt inkomsttagare i högre inkomstlägen. Den omständigheten att löntagare med särskild ut- bildning eller eljest speciella kvalifikationer kunnat tillförsäkra sig myc- ket höga löner —— och därvid måhända såsom argument åberopat marginal— skatten — har ansetts som ett resultat inte av skattetänkande utan av ett för vederbörande mycket gynnsamt läge på arbetsmarknaden som till fullo utnyttjats.

Som nyss framhölls lär knappast vara möjligt att i det nu ifrågavarande hänseendet bringa full klarhet. Utredningen betvivlar emellertid inte upp- giften att marginalskatten understundom anförts som argument i lönedis— kussioner och att detta argument i vissa fall även övat direkt inflytande på träffade löneöverenskommelser. Även om marginalskattens mera omedel- bara betydelse i sammanhang som dessa allenast gällt förhållandevis begrän- sade kategorier löntagare i högre inkomstskikt, måste å andra sidan an- tagas att lönesättningen för dem på sikt påverkar andra och bredare grup- pers lönekrav.

Är förmodandena i nu angivna hänseenden riktiga, innebär detta tvivels- utan invändningar mot en starkt progressiv inkomstbeskattning. Den genom progressionen åsyftade utjämningen uteblir vad gäller dem som lönemäs- sigt snabbt kan kompensera sig. Långsiktigt uppkommer en extra press på den allmänna lönenivån, betingad ytterst av beskattningen.

Vid en diskussion kring progressiviteten i inkomstbeskattningen brukar även åberopas dennas samband med skattefusk och skatteflykt. Utredningen är medveten om att företeelser av detta slag, enligt den hos taxeringsmyn- digheterna samlade erfarenheten, inte är begränsade till skikten av högre inkomsttagare eller till inkomsttagare inom särskilda näringar. Förekomsten av skattefusk sammanhänger med effektiviteten i kontrollen samt den en- skilde medborgarens laglydnad och känsla för vad heder och samvete bjuder.

Uppenbarligen kan om vissa skatteformer sägas att de har det företrädet framför andra att de i relativt mindre grad medger skatteundandragande. Åtminstone med vissa former av indirekt beskattning torde sådant företräde vara förenat och detsamma gäller i huvudsak även den av skatteberedningen i detta betänkande föreslagna socialavgiften. Det är å andra sidan uppenbart att just den direkta inkomstskatten genom sin konstruktion och tyngd i särskild mån lockar till åtgärder & skatteundandragande syfte. Att denna skatteform emellertid inte kan undvaras i systemet är lika uppenbart. Den förordade sänkningen av nivån för den statliga inkomstskatten kan möjligen tänkas ha någon gynnsam marginell effekt i nu diskuterat hänseende.

Det kan antagas att taxeringskontrollen .i det hela är tillfredsställande vad gäller flertalet löntagare och beträffande den övervägande delen av

dessas inkomster. Att skattefusk ej sällan konstateras även hos sådana in- komsttagare är å andra sidan känt liksom fallet är beträffande andra skatt- skyldiga än löntagare. Då skatteundandragande kan iakttagas redan bland dem, som faller inom det proportionella skiktet, skulle kunna sägas att skattesatsens höjd'ej är det avgörande. Å andra sidan måste det vara be- rättigat anta att ju högre marginalskatten är, och därmed vinsten av falsk- deklaration eller skatteflyktsåtgärder, desto större är lockelsen att undandra inkomst från beskattning. Det är möjligt att en omfördelning mot ökad in- direkt skatt och höjda avgifter till socialförsäkringen av föreslagen konstruk— tion i samband med en allmän sänkning av inkomstskattenivån kan något motverka skatteundandragandet. Det synes utredningen dock föga troligt, att de marginalskattesänkm'ngar, som överhuvud kan övervägas, skulle på något väsentligt sätt påverka läget.

Med vad nu anförts har utredningen 'berört ett antal aspekter på den progressiva inkomstskatten, som traditionellt tillhör diskussionen och be- träffande vilka samtliga kan sägas att deras kvantitativa betydelse inte kan mer bestämt eller exakt fastläggas. De är alla av beskaffenhet att i större eller mindre grad, allt efter varje bedömares egen uppfattning, kunna inverka vid ett ställningstagande till skatteSkalorna. '

Det återstår emellertid att redovisa ytterligare ett antal väsentliga syn- punkter, beträffande vilka man väl kan ha delade meningar om vilken be- tydelse de skall i föreVarande sammanhang tillmätas men som kan till sin innebörd något klarare belysas.

Till en början torde få något beröras den problematik, som föranledes av progressionen i beskattningen och som sammanhänger med att vissa skatt- skyldiga —-* här åsyftas de 'som före inträdet i förvärvslivet ägnat längre tid åt studier än som för det stora flertalet inkomsttagare ifrågakommer — har ett färre antal år än andra, varunder inkomst förvärvas. Årsinkomsten är då normalt högre än för den med ingen eller ringa studietid utöver den allmänna skolutbildningen. Genom progressionen reduceras emellertid den- na inkomst mer, understundom väsentligt mer, än som ifrågakommer vid en lägre årsinkomst och detta oaktat att den lägre inkomsttagaren kan ha en livsinkomst som inte i motsvarande mån understiger den mer utbildades livsinkomst.

Denna fråga har, av uppenbara skäl, särskild betydelse för de akademiskt eller på likvärdigt sätt utbildade och den har ingående studerats i en inom Sveriges akademikers centralorganisation verkställd undersökning, publice- rad hösten 1963 i en skrift med titeln »Lön och livsinkomst». Utan att här mer ingående referera undersökningsresultatet torde dock följande få i sammandrag återges.

Undersökningen har avsett skilda yrkesutövare, bl. a. en metallarbetare, en folkskollärare, en jurist i den statliga förvaltningskarriären och en lektor.

Tab. 39. Brulto- och nettolivsinkomster :" vissa fall

Bruttolivsin— Nettolivsin— komst komst Metallarbetaren ............. 706 000 kr 557 000 kr Folkskolläraren ............. 909 000 » 685 000 » Juristen .................... 1 176 000 » 831 000 » Lektorn .................... 1 205 000 » 841 000 » Bruttolivsin- Nettolivsin— komst komst Metallarbetaren ........ . . . . . 100 100 Folkskolläraren ............. 129 123 Juristen .................... 167 149 Lektorn .................... 171 151

De sammanlagda bruttolivsinkomsterna under den yrkesverksamma åldern (16—64 år) och vad som återstår av dessa sedan direkta skatter från- räknats (nettolivsinkomst) samt relationen mellan de olika inkomstbeloppen har beräknats på sätt tabell 39 utvisar. *

Beräkningar har gjorts av vad som benämnts överbeskattning på grund av ojämnhet i inkomstkurvan för respektive yrkesutövare. Därvid har den adderade bruttolivsinkomsten fram till 65 års ålder fördelats jämnt på femtio år. Den sammanlagda skatten på dessa årliga inkomstbelopp har där— efter jämförts med den verkliga skattebelastningen. Jämförelserna utvisar sammanlagd »merskatt» på sätt i tabell 40 anges.

Oaktat utredningen inte närmare ingått på och prövat de förutsättningar, som uppställts för de nu återgivna beräkningarna, kan likväl anses att de ger en ungefärlig bild av progressivitetens innebörd vid jämförelser av detta slag.

Den uppmärksammade effekten äger uppenbarligen samband med att det är årsinkomsten som användes såsom mätare av skatteförmågan. Om skat- teawägningen i fall som dessa — ett betraktelsesätt som synes utredningen riktigt —— ses såsom en fråga avseende mindre läget ett enstaka år och mer det sammantagna resultatet över en längre tidsperiod, är uppenbart att års- inkomsten är ett mindre lämpligt mätinstrument för inkomsttagare med ett

Tab. 40. Merskatt vid ojämn inkomstkurva

Kronor Procent Metallarbetaren ............. 9 900 7 Folkskolläraren ............. 23 400 12 Juristen .................... ' 50 200 17 Lektorn .................... 73 250 25

färre antal år, varunder inkomst förvärvas, än som gäller för flertalet andra. Genom speciella avdragsregler eller särskilda skatteomräkningsföreskrifter skulle vissa tillrättalägganden möjligen kunna ske. Det torde dock kunna förutses att svårigheter och invändningar här skulle möta. En rimlig dämp- ning av progressionen skulle medföra ett minskat behov av särregler av an— tydd innebörd.

En annan omständighet, som bör uppmärksammas vid prövning av skatte- skalorna, är självfallet den av skatteberedningen föreslagna omläggningen i övrigt av skatte- och avgiftssystemet och innebörden därav. Änyo bör under- strykas att det är den samlade skattebördans fördelning mellan de olika stora inkomsttagarna, som måste anses vara det utslagsgivande när man söker utfinna vad som kan anses såsom rimligt eller rättvist. Det är uppen- bart, att en lindring i progressiviteten ger en lättnad i statsskatten för in- komsttagare över det proportionella skiktet, något som till viss del för öv— rigt är motiverat redan med hänsyn till penningvärdeförändringen. Men andra faktorer verkar, om än med begränsad tyngd, i motsatt riktning. De skall här blott antydas, då ett närmare studium lämpligen sker senare i ett samlande avsnitt (se kap. 32). Av utredningen föreslagen standardförbätt- ring i avseende å grundavdragen föreslås skola gälla jämväl kommunal— beskattningen liksom det ännu inte redovisade förslaget till förbättrade förvärvsavdrag; reduktionen av det kommunala skatteunderlaget medför automatiskt en höjd utdebitering eller med andra ord en övervältring av kommunalskatt mot större inkomsttagare. Den föreliggande rätten till av- drag för kommunalutskylder reduceras i effekt vid sänkt progression för de större inkomsttagarna. Verkställda undersökningar utvisar vidare att ett ganska bestämt samband föreligger mellan inkomsten efter skatt och varu— beskattad konsumtion; en minskad progression medför därför för veder- börande högre varuskatt och detta särskilt sedan denna höjts. Den före- slagna socialavgiften, uttagen hos arbetsgivarna men vid lönesättningen över- vältrad på de anställda, torde — oaktat i viss mån delade meningar kan råda om hur övervältringen de facto kommer att ske —— med sannolikhet innebära en väsentligt större belastning för högre än för lägre löntagare i jämförelse med effekten av nuvarande avgifter till socialförsäkringen. —— Som nyss framhållits kommer allt detta att längre fram i betänkandet när- mare belysas. Utredningen har emellertid redan nu velat erinra härom till förebyggande av för långtgående slutsatser om den reella innebörden av måttligare jämkningar i den progressiva skatteskalan.

Ovan har utredningen redovisat sitt förslag avseende omfattningen av det 5. k. proportionella skiktet och visat, utifrån gjorda antaganden rörande inkomst- och befolkningsutvecklingen, antalet skattskyldiga som år 1970 inte blir föremål för progressiv beskattning, nämligen 50 procent äktenskap och 57 procent ensamstående. Såsom därvid även framhölls hade det i och

för sig varit önskvärt med en högre skiktgräns och därigenom ett större antal proportionellt beskattade skattskyldiga. Med bibehållande av en första skattesats av 10 procent _ motiverad främst av hänsyn till de lägsta grup- perna av skattskyldiga _ och med beaktande av andra föreliggande önske— mål har det emellertid ej befunnits möjligt att ytterligare höja ifrågavarande gräns. Det är då å andra sidan ett starkt önskemål, att hålla en måttlig _ i förhållande till dagsläget starkt reducerad _ skattesats för de närmast föl- jande skikten i syfte att för de kvarstående breda grupperna av skattskyldiga i möjlig mån begränsa den s. k. marginalskatten. Tidigare i detta kapitel, se tabell 37 ovan, har redovisats samtliga inkomsttagares fördelning efter be- skattningsbar inkomst. Av tabellen kan utläsas att av de 50 procent äkten- skap och 43 procent ensamstående, som skulle bli föremål för progressiv beskattning, en mycket betydande del återfinns i de närmast följande skikten med en relativt jämn fördelning inom dessa. Först vid en beskattningsbar inkomst överstigande 30 000 kr. vad gäller äktenskap minskar antalet mer påtagligt. Beträffande ensamstående är läget såtillvida annorlunda att en ganska jämn nedgång kan konstateras i varje enskilt skikt över beskattnings- bar inkomst av 8 000 kr.

Tab. 41, utvisande föreslagna inkomstskatteskalor i jämförelse med gällande skalor

Gifta Ogifta

Beskattnings- Nuva- Föresla- Skillnad Beskattnings- Nuva- Föresla- Skillnad har inkomst rande gen skala kol. 3_ bar inkomst rande gen skala kol. 7— skala kol. 2 skala kol. 6

1 000 kr % % 1 000 kr % %

1 2 3 4 5 | 6 | 7 8

_ 12 10 10 | _ _ 6 10 10 _ 12_ 16 20 10 _10 6— 8 20 10 _10 16— 18 30 16 _14 8— 9 20 16 — 4 18— 20 30 16 —14 9_ 10 25 16 _ 9 20— 24 38 22 _16 10_ 12 25 22 _ 3 24— 30 38 28 _10 12— 15 30 28 _ 2 30_ 32 43 28 —15 15_ 16 30 28 _ 2 32— 40 43 34 _ 9 16— 20 36 34 _ 2 40— 60 48 40 _ 8 20— 30 41 39 _- 2 60_ 80 54 46 _ 8 30_ 40 45 44 _ 1 80—100 54 46 —— 8 40— 50 49 44 _ 5 100—120 59 52 _ 7 50— 60 49 49 _ 120—150 59 52 _ 7 60— 75 54 49 _ 5 150—200 65 58 _ 7 75—100 54 54 _ 200—250 65 58 _ 7 100—125 59 54 _ 5 250—300 65 65 _ 125_150 59 59 _ 300—400 65 65 _ 150—200 65 59 _ 6 400_ 65 65 _ 200— 65 65 _

De skatteskalor, som utredningen stannat för att föreslå gälla för år 1970, återges i tabell 41, därvid tillika angivits nu gällande skalor och skiljaktig— heterna i förhållande till dessa.

Det framgår av tabellen bl. a., att de föreslagna liksom de nuvarande ska- lorna börjar med 10 och slutar med 65 procent, att den nuvarande s. k. puckeln i skalan för gifta i skikten närmast över det första skiktet utjäm- nats och att skalorna alltigenom visar jämna skattesatsstegringar till för- hindrande av kraftigare marginalskattehöjningar. Det kan vidare konstate- ras _ jämför tabell 42 nedan _ att de breda skikten av äktenskap med högre beskattningsbar inkomst än 16 000 kr. får skatten för den överskj utande in- komsten sänkt från 30 till 16, 38 till 22 resp. 38 till 28 procent. Även för en— samståendes inkomst i skikten 6 000 till 10 000 kr. inträder avsevärda sänk— ningar. De båda skalorna bygger vidare på en höj ning av den s. k. tudelnings- gränsen till beskattningsbar inkomst av 40 000 kr.; skälen härför behandlas i kapitel 22 om familjebeskattningen. Skalorna bygger också på en bibehållen sambeskattning av makar, vilken fråga ävenledes behandlas i kapitel 22.

l tabell 42 anges hur inkomsttagarna vid föreslagna grundavdrag och skatteskalor år 1970 kan beräknas fördela sig på de olika skikt av beskatt- ningsbar inkomst, för vilka skilda procentsatser gäller.

Ett studium av de föreslagna skatteskalorna i jämförelse med de nu gällande skalorna ger vid handen, att den statliga inkomstskatten år 1970 reduceras avsevärt i förhållande till vad som gällt, därest sistnämnda skalor oförändrade bibehållits. Detta är givetvis också vad som åsyftats. Genom andra åtgärder, främst höjningen av den indirekta skatten och omlägg- ningen av socialavgifterna, kompenseras staten härför. För de enskilda skatt- skyldiga åsyftas en omfattande omläggning från direkt till indirekt skatt. En sänkning av den statliga inkomstskatten i alla inkomstlägen skall så- lunda ske, må så vara att härmed förenas de jämkningar i skattetrycket

!Tab. 42. Inkomsttagarnas fördelning år 1970 på olika skikt beskattningsbar inkomst

Beskattningsbar Skattesatsi Äktenskap Beskattningsbar Skattesatsi Ensamstående inkomst i inkomst 1 OOO-tal kr % i 1 OOO-tal kr %

_ 16 10 895 100 — 8 10 921 700 16— 20 ' 16 » 282 700 8_ 10 16 163300 20— 24 22 212 200 10_ 12 22 149 100 24— 32 28 243 300 12_ 16 28 224 800 32— 40 34 112 700 16— 20 34 122 000 40— 60 40' 85 400 20_ 30 39 85 500 60—100 46 21 300 30— 50 44 22 100 100—150 52 5 500 50— 75 49 3 300 150—250 , 58 2 300 75—125 54 1 300 250— 65 900 125—200 59 _ 400 ' 200— 65 200

Summa 1 861 400 1 693 700

mellan olika kategorier skattskyldiga som av olika skäl framstår som önsk— värda.

Förut har understrukits att ändringar i den statliga inkomstbeskatt— ningen inte kan ses isolerade, när det gäller skattebördans rättvisa eller rimliga fördelning. I ett senare avsnitt väges det hela samman och förutsätt- ningar gives där att bedöma om det-sammantagna skattetrycket fördelats på tillfredsställande sätt.

Marginalskatten, alltså den skatt som i ett givet inkomstläge träffar en inkomstökning, kan ej heller studeras uteslutande med hjälp av skatteska- lorna. Här tillkommer kommunalskatten jämte de avgifter av skattekarak- tär, som drabbar inkomstförvärv, samt ev. avdragsrättlhärför vid statsbe— skattningen. Nedan visas med några exempel marginalskatten år 1964, hur densamma var år 1953 i de valda fallen omräknade med hänsyn till pen- ningvärdc- och genomsnittlig realinkomstförändring samt med tillämpning av då gällande regler ävensom hur marginalskatten ter sig år 1970, med iakttagande av de 1 detta betänkande föreslagna reformer, för skattskyldiga med inkomst år 1970 motsvarande de för år 1964 valda inkomstbeloppen. Därvid har räknats med en kommunal utdebitering år 1953 av 12 kr. 72 öre samt åren 1964 och 1970 av 16 kr. 50 öre, allt per skattekrona. *

För en anställd skattskyldig, som år 1964 har en årsinkomst av 15 000 kr., 30 000 kr. och 60 000 kr., kan marginalskatteprocenten _ under hänsyns- tagande till statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensions- och sjuk- försäkringsavgifter _ beräknas när det gäller gift till 28, 48 resp. 57 och när det gäller ogift till 39, 51 resp. 57. ' '

Nämnda årsinkomster motsvarade år 1953 ungefärligen 7 900 kr., 15 800 kr. och 31 600 kr. Med beaktande av statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensionsavgift utgjorde marginalskatten samma år för skattskyldiga med dessa inkomster 25, 32 och 46 procent om de var gifta samt 29, 42 och 49 procent om vederbörande var ogift.

De ovan angivna årsinkomsterna för 1964 _ 15 000 kr., 30 000 kr. och 60 000 kr. _ kan år 1970 antagas motsvara 20 100 kr., 40 200 kr. och 80 400 kr. Marginalskatteprocenten med beaktande av statlig och kommunal in- komstskatt samt sj ukpenningavgift kan i sistangivna inkomstlägen beräknas utgöra 25, 40 och 55 procent vad gäller gift skattskyldig samt 40, 53 och 57 procent vad gäller ensamstående.

Tilläggas må att, när utredningen i det föregående'förordat olika skalor för gift och ensamstående, detta bygger på förutsättningen att sambeskatt- ningen av makar bibehålles. Övervägandena härutinnan redovisas i näst- följande kapitel.

K A P I T E L 22 Familj ebeskattningen

Inledning

Begreppet familjebeskattning inrymmer ett helt komplex av skilda frågor och torde inte uttömmande kunna definieras med några få ord. När termen användes åsyftas inte alltid hela detta komplex utan man avser ett eller flera av de moment, som ingår däri.

Om man likväl försöker närmare ange vad familjebeskattningen avser, torde till en början kunna fastslås, att den omfattar den direkta beskatt— ningen —— såväl beskattningen av inkomst som av förmögenhet. Till familje- beskattning hänför man å andra sidan i allmänhet inte den indirekta be- skattningen, ehuru delar av denna —- exempelvis den allmänna varuskatten _ kan drabba en familj i en viss konsumtionsutgiftsklass på ett annat sätt än en ensamstående, som konsumerar ett motsvarande belopp. I begreppet för man ofta in ett moment av avvägning. Man ser med andra ord inte bara på det skattebelopp, som drabbar en familj, utan man gör jämförelser med skatten för ensamstående eller för familjer av annan struktur.

Vill man ange den mer vanliga definitionen på familjebeskattning kan sägas att därmed avses inkomstbeskattningen av familjer i jämförelse med ensamstående och den inbördes avvägningen av samma beskattning mellan familjer av olika_struktur.

Med uttrycket familj avser man i allmänhet gifta personer med eller utan barn. I fråga om beskattningen rör man sig emellertid även med begreppet ofullständiga familjer, varmed avses ensamstående skattskyldig med hem- mavarande barn.

Med gift person avses skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, samt skattskyldig, som lever till— sammans med annan person utan att vara gift med denne, om de båda tidi— gare varit förenade i äktenskap eller gemensamt har eller har haft barn.

Med ensamstående avses alltså annan än gift skattskyldig i sistnämnda bemärkelse som tillika ej är att hänföra till kategorin ofullständiga familjer.

Avvägningen mellan familjer av skilda strukturer avser förhållandet mel- lan dels beskattning av gifta med hänsyn till om barn finns eller ej samt dels skatteuttaget av gifta där endera resp. båda makarna är inkomsttagare.

Problematiken kring familjebeskattningen och särskilt beskattningen av

makar har ofta stått i centrum för skattedebatten; i hög grad har så varit fallet även under senaste tid. Det torde få konstateras, att de mer renodlade lösningar, som här kan ställas mot varandra och kring vilka den offentliga diskussionen med betydande intensitet förts, bygger delvis på inbördes oförenliga synsätt och värderingar. Häri ligger att vilken ståndpunkt, som än intages, den kommer att möta kritik från det ena eller andra hållet. Värda att diskutera är givetvis även möjligheterna att söka mer kompromissbeto- nade lösningar eller att, utifrån en principiell inställning till frågan om sam- eller särbeskattning, utforma övriga till familjebeskattningen hörande reg- ler så att de med det gjorda valet av ståndpunkt förenade negativa effekterna i möjlig mån dämpas.

En diskussion av familjebeskattningen måste omfatta en rad frågor med ett inbördes nära samband. Dessa kan knappast särhållas från varandra och ställningstagande i ett hänseende förutsätter en åtminstone ungefärlig upp- fattning om vad som kan uppnås genom åtgärder i andra hänseenden. Likväl har utredningen redovisat sina motiveringar och förslag med ett försök till systematisering. Var för sig behandlas sålunda avvägningen mellan gifta och ogifta (med en uppdelning på detaljavsnitten: medel för avvägningen; sam- eller särbeskattning; frågan om särbeskattning i vissa fall; relationen mel- lan grundavdragen; och avvägningen av skatteskalorna), vidare avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej (förvärvsavdrag), avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej och behandlingen av ofullständiga familjer.

Utredningen understryker således att dess uppfattning beträffande fa- miljebeskattningen framkommer först efter ett studium av vad som anföres under samtliga ifrågavarande avsnitt men vill samtidigt också framhålla att det understundom varit erforderligt att i vissa avsnitt beröra frågor som systematiskt i första hand tillhör andra avsnitt.

Avvägningen mellan gifta och ensamstående Medel för avvägningen Enligt gällande bestämmelser sker en differentiering av skatteuttaget av gifta och ensamstående såväl vid den statliga som den kommunala inkomst- beskattningen genom att en gift skattskyldig medges dubbelt så stort grund- avdrag som en ensamstående, varjämte gift skattskyldig har rätt till högre schablonavdrag från inkomst av kapital och större avdrag för försäkrings— premier än som kan medges en ensamstående. Vid beräkning av den statliga inkomstskatten tillämpas för gift skattskyldig en delvis på tudelningsprin- cipen uppbyggd skatteskala och för ensamstående en annan skala med bran- tare progression.

3:0m;äkta;makar-, som levt tillsammans under beskattningsåret, båda haft inkomst,;taxeras vardera maken för sin inkomst. Grundavdraget för varje make beräknasdärvid till hälften av det för gifta gällande avdraget. Hänsyn tas .till båda makarnas inkomstförhållanden på sådant sätt att, om den ena maken intehelt kanutnyttja delallmänna avdrag, vartill han är berättigad, .eller'vfgrundavdraget, bristen avräknas hos den andre maken. Den statliga inkOmstskatten beräknas med ledning av skatteskalan för gifta å det sam- manlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas mellanmakarna efter förhållandet mellan nämnda inkomster.

. g-Förvdet sätt,,på vilket beskattningen av äkta makar är anordnad enligt gällande bestämmelser, användes benämningen sambeskattning. När man talar om sambeskattning, fattar man emellertid understundom begreppet mera; ins-kränkt och åsyftar allenast den sammanläggning, som sker av ma— kars beskattningsbara" inkomster vid beräkning av den statliga inkomst- skatten.

En särskild form av sambeskattning är den, som sker därigenom att en in- komst vid taxering hänföres till allenast den ena maken, ehuru den härrör från en förvärvskälla, i vilken båda makarna varit verksamma. Man brukar då, tala om faktisk sambeskattning. Sådan sker om två makar arbetar i den enes jordbruk eller rörelse. Till följd av förbudet för make att vid inkomst- beräkningen avdra lön till andra maken eller eljest värdet av dennes arbete _ varemot- korresponderar en motsvarande skattefrihet för den senare _ blirii.nämnda-fall förstnämnde make beskattad för hela inkomsten.

Sambeskattningen resulterar alltid i att två makar med en viss samman- lagd inkomst påföres lägre statlig inkomstskatt än en ensamstående skatt- skyldig med samma inkomst.

Vid äktenskaps ingående kan uppstå förändringar 1 makarnas samman— lagda skattebelastning. Dessa förändringar brukar benämnas sambeskatt— ningseffekten. I de flesta fallen är förändringen numera till fördel för makar- na. Om två personer, som vardera har inkomst av viss storleksordning, ingår äktenskap, kan de emellertid till följd av progressionen i den statliga in- komstbeskattningen sammanlagt få högre skatt, än de hade före giftermålet. Detta resultat brukar benämnas negativ sambeskattningseffekt.

Beskattningen av äkta makar kan emellertid även utformas på sådant sätt "att 'de. behandlas som av varandra oberoende skattskyldiga. För en sådan be- skattningsmetod användes beteckningen särbeskattning.

Principfrågan om sam- eller särbeskattning Tidigare anförda synpunkter Sambeskattning—av äkta makar har tillämpats sedan lång tid tillbaka och bestämmelser härom infördes redan i'början av detta århundrade. Frågan om makar skall bli föremål för sam- eller särbeskattning har där-

efter behandlats av åtskilliga utredningar och varit föremål-för”. "storti'inr. tresse i den offentliga debatten. Skälen för och mot det ena och andra alter— nativet har med utvecklingen delvis ändrat karaktär och tyngd.

Glunden för sambeskattning har varit att äktenskapet ansetts konstituera en ekonomisk gemenskap och en likvärdig inbördes standard för makarna. Konsekvensen av betraktelsesättet har blivit dubbla grundavdrag med hän- syn till att två personer skall ha sin nödvändiga försörjning av familje— inkomsten men också en sammanläggning" 1 föl ekommande fall av makarnas inkomst vid skatteberäkningen med de konsekvenser detta kan få. Häri lig— gel bl. a. att man ansett, att skatteförmågan hos en familj i allmänhet var densamma, vare sig inkomsten intjänats enbart av den ena maken eller av båda makarna. Det har understrukits, att jämförelse inte borde ske mellan två ogifta personers beskattning och beskattningen av dem sedan de gift sig med varandra. Väsentligale har ansetts vara att jämföra tv å familjer med lika stora inkomster, där inkomsten' 1 det ena fallet helt intjänats av ena maken och 1 det andra fallet av båda makarna, därvid skatteförmågan bedömts vara i stort sett densamma för båda familjerna.

Ibland har som argument mot sambeskattning anförts att särskilt hustruns medborgerliga rättigheter skulle på något sätt åsidosätta's' genom denna be'- skattningsmetod. Häremot har invänts att, då bada makarna ägde rätt till samma levnadsstandard och envar av makarna sålunda regelmässigt kunde låta jämväl den andre makens inkomst bli bestämmande för hans utgifter, det skulle vara oriktigt att vid utmätandet av skatten behandla makarna som om fråga var om två ensamstående. Den rättsliga och faktiska ekonomiska gemenskapen i äktenskapet har ansetts tala för sambeskattningssys'temet'.

För de fall, där ena maken biträdde den andre" 1 dennes förvärvsVerksani- het, har sambeskattningen ansetts i särskild grad lämplig. Svårigheterna'ätt för dylika fall särskilja värdet av vardera makens arbete har f.ö. ansetts 's'a stora, att ej blott sambeskattning utan även samtaxering bedömts som den enda möjliga lösningen. '

Det har sagts, att sambeskattning och särbeskattning endast är två 't'ek- niska metoder för beskattning av äkta makar och att den ena metoden inte behövde innebära en hårdare beskattning av makarna än den andra. Ma'n' har påpekat, att det inte fanns något, som hindrade att en sambeskattmng utformades på sådant sätt, att den resulterade i en lindligale skatt för ma- kar, än vad de haft att betala som o'gifta, eller att deras skatt blev ungefar lika stor som ensamståendes. Frågan om äkta makars beskattning har all'- setts vara inte så mycket ett spörsmål om särbeskattning eller sambesk'a'tt- ning utan fastmera en fråga om avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående. ' : '

Som argument mot särbeskattning har anförts, att en sådan metod öppna-. de möjlighet för makar att uppnå skattelättnader genom. att :ideklarationerr. na fördela inkomst mellan sig, såatt skatteprogressionen'blev:den;mins£a.-

möjliga. Om en sådan möjlighet stod öppen för somliga men däremot var ute- sluten för andra, har det ansetts vara uppenbart, att ojämnheter skulle upp- stå, som inte var förenliga med en likformig och rättvis beskattning.

Kritik och önskemål i sammandrag Även om de invändningar som framförts mot sambeskattnillgssystemct inte fått samma innebörd och omfattning, sedan det mera allmänt uppmärk- sammats, att såsom familjebeskattningen numera är utformad endast i ett ringa antal fall äktenskapet utlöser en skärpt beskattning, kan konstateras att frågan ändock under senare år ägnats en betydande uppmärksamhet. Därvid har man emellertid ofta inte betraktat sambeskattningen som ett led i avvägningen av skatteuttaget mellan gifta och ensamstående utan grundat kritiken på en jämförelse mellan äktenskap, vari båda makarna har för- värvsarbete resp. sådana i vilka hustrun är hemmafru. I den mån avväg- ningen mellan gifta och ensamstående beaktats, har man understundom inte jämfört ett äktenskap, vari båda makarna har viss sammanlagd inkomst, med en ensamstående med samma inkomst utan i stället utan att beakta mannens inkomstförhållanden gjort jämförelser mellan den skatt, som ut- tas av hustrun på hennes inkomst, och skatten för en ogift kvinna med lika stor inkomst.

Det har gjorts gällande, att den gifta kvinnans valrätt mellan yrkesarbete och arbete i hemmet påverkas oförmållligt av det gällande skattesystemet. Man har menat, att en gift kvinna inte får samma behållning av sitt arbete som. en ogift och att förvärvsarbetet medför ekonomiska uppoffringar, som inte uppstår i äktenskap med hemmafruar. Med kritiken har man ibland åsyftat inte blott att få ett system, som verkar neutralt för en hustru, när hon överväger att ta förvärvsarbete, utan man har velat erhålla en direkt stimulans till förvärvsarbete.

Den gällande sambeskattningen har sagts utgöra en kvarleva från en för- gången tid, då det ansågs idealiskt att en hustru ägllade sig helt åt hemmets skötsel, och innebära en premiering av den undersysselsatta hemmafrun. En särbeskattning har ansetts stå i bättre överensstämmelse med makars civilrättsliga och ekonomiska självständighet.

Man har vidare angripit själva utgångspunkten för den gällande familje- beskattningen, nämligen att differentiering i första hand sker mellan gifta och ensamstående, och i stället velat fästa avgörande vikt vid om den skatt— skyldige har barn eller inte.

Utredningen

Svaret på frågan om sam- eller särbeskattning sammanhänger främst med 0111 man vid inkomstbeskattningen skall utgå från ett —— om uttrycket tillåts _— individualistiskt betraktelsesätt och så att säga sätta individen i förgrunden

273 eller om man skall fästa avgörande vikt vid om en eller flera personer skall leva på en viss inkomst.

Den ledande principen för utformningen av gällande beskattningsregler har alltid angivits vara att hänsyn skall tas till den skattskyldiges förmåga att betala skatt. I direktiven för skattesystemutredningen sägs också, att skatteförmågeprincipen, liksom hittills, bör vara avgörande vid skattebör— dans avvägning mellan skilda kategorier skattebetalare. Denna princip kan emellertid inte till sin innebörd så klart anges, att lnan lned ledning därav direkt kan bestämma storleken av den skatt, som en viss inkomst skall bära. Principen kan dock tjäna till ledning vid avvägningen mellan skatteuttaget hos olika skattesubjekt. Om man gör en vertikal jämförelse finner man uppenbarligen att en större inkomst kan bära en relativt högre skatt än en mindre och man har vid bestämmande av relationerna mellan skattebeloppen ansett att de övre inkomstdelarna bör belastas med högre skatt än de lägre och som en konsekvens därav infört en progressiv skatteskala. Vidare leder betraktelsesättet vid horisontella jämförelser till att en viss inkomst bör belastas med mindre skatt allt eftersom den personkrets, sonl skall leva på inkomsten, ökar.

Innebörden av det sagda är således, att man skjuter det individualistiska betraktelsesättet i bakgrunden och i stället fäster avseende vid det kollektiv, som för sin försörjning är beroende av inkomsten. Detta betraktelsesätt le- der i sin tur till att det i princip bör vara likgiltigt vilken individ i kollek- tivet, som uppbär ifrågavarande inkomst. Det är således med detta synsätt utan betydelse om i ett äktenskap mannen eller hustrun eller båda makarna är inkomsttagare (att en merkostnad kan uppkomma när båda makarna arbetar är en annan fråga som givetvis kräver beaktande). Riktigheten av det anförda torde klarast framgå, om man jämför två äktenskap, i vilka män- nen har lika stor inkomst av arbete, men där en arbetsfri inkomst av viss storleksordning uppbäres i ena fallet av mannen och i andra fallet av hust- run. Några bärande skäl att behandla dessa äktenskap skattemässigt olika föreligger uppenbarligen inte.

I sambeskattningen ligger, som framgår av det anförda, två grundläg- gande moment. Oavsett om endera eller båda makarna har inkomst, tillgodo- förs dubbelt grundavdrag med hänsyn till att två personer skall ha sin för- sörjning ur familjeinkomsten. Det andra momentet är att progressionen skall drabba den gemensamma inkomsten, och detta oavsett om endera eller båda makarna haft inkomsten ; först därigenom blir beskattningen med detta synsätt rättvis. Visserligen kan påpekas att man i gällande system — och enligt utredningens förslag även fortsättningsvis _ arbetar med olika skalor för gifta och ogifta, att äktenskapet automatiskt medför en övergång till den mindre brant progressiva skalan och att häri skulle ligga en åtminstone i vissa fall inte motiverad lättnad för gifta skattskyldiga. Häremot skall då

invändas att ordningen med två skalor befunnits erforderliga för en rimlig differentiering av skattetrycket mellan ensamstående och gifta.

Här må även erinras om följande. I ett tidigare skede fästes i den all— männa debatten uppmärksamheten särskilt på det förhållandet att äkten- skap mellan två inkomsttagare då regelmässigt medförde en högre samman- lagd skatt. Det talades om straffskatt på äktenskap och problemet bedömdes med hänsyn till konsekvenserna som allvarligt. Efter vidlyftiga utredningar infördes då den s. k. tudelningsprincipen, som för det stora flertalet fall undanröjde merbeskattningen vid äktenskap. En lösning av problemet ge- nom införandet av särbeskattning avvisades av olika skäl. En sådan hade väl inneburit, att två förvärvsarbetande inte genom giftermål fick högre sam- manlagd skatt än tidigare. Men konsekvensen hade också blivit att om blott den ena av kontrahenterna var förvärvsarbetande denne inte fick någon skattelindring trots den ökade försörjningsbördan. Helt otillfredsställande skulle detta te sig, när i familjen föddes barn och hustrun fick särskilda svårigheter att förskaffa sig —— eller bibehålla _— arbetsinkomst, något som med hänsyn till de ökade familjekostnaderna då i och för sig kunde vara mer angeläget än tidigare.

Invändningar av detta slag möter givetvis även vid en diskussion i dagens läge av ett utbyte av sam- mot särbeskattning, må så vara att genom sam- hälleliga stödåtgärder av annat slag —- moderskapspenning, barnbidrag o. a. — läget kan ha i viss mån förändrats.

Sedan sålunda i korthet angivits de värderingar och bedömanden, som uppbär gällande regler om sambeskattning, bör först prövas om teoretiska” och principiella invändningar kan anföras häremot och med vilken tyngd detta kan ske. I andra hand bör undersökas huruvida synpunkter av annan art kan föranleda att sambeskattningsprincipen uppges; här åsyftas sådant som avlägsnandet av skattemässiga omständigheter eller effekter av be— skaffenhet att försvåra för den gifta kvinnan att utnyttja sin valrätt mellan arbete i och utom hemmet, arbetsmarknadspolitiska aspekter o. likn.

Vid en diskussion i förstnämnda hänseende ligger nära till hands att all- knyta till vad som anförts i den allmänna debatten av mer principiell natur.

Kritikerna av sambeskattningen framför ofta synpunkten att denna be- skattningsordning hör hemma i ett förgånget tidsskedes samhälle, där lik- ställighet mellan könen inte rådde i det hustrun var att anse som försörjd av mannen och med en uppgift, som i det hela begränsade sig till att sköta makarnas gemensamma hem och hushåll och omhänderha den omedelbara tillsynen avbarnen. Det har tillagts, att — sedan synsättet härutinnan radi— kalt ändrats i det kvinnans likaberättigande i alla hänseenden erkänts och den gifta kvinnan i följd av sin ökade valrätt i avseende å sysselsättning i inte obetydlig omfattning ägnat. sig åt förvärvsarbete —— sambeskattningen framstår som något förhenne diskriminerande och inte förenlig med hennes fulla medborgerliga» rättigheter och personliga"självständighet. I menings- utbyten av detta slag förekommer också ofta att kvinnans i lag fastställda

275 status ur rättslig, ekonomisk och social synvinkel åberopas såsom ett skäl för särbeskattning, dock att vad lagen innehåller. om makars ömsesidiga underhållsskyldighet och rätt till inbördes lika standard Samtidigt men från annat håll ej sällan andrages som skäl för sambeskattning.

Enligt utredningens mening är de rent juridiska aspekterna på makarnas inbördes relationer av mindre intresse i förevarande sammanhang. En själv— ständig medborgerli'g status för kvinnan, något som med gällande värde- ringar i samhället är en självklarhet, kan rimligen inte heller vara det av— görande för skatteberäkningen. Reglerna för sambeskattning kan f. 6. så utformas -—— och är det också för det helt övervägande antalet fall —— att det allmännas krav på skatt av förvärvsarbetande makar är mindre än vad som utkrävts av dem om de beskattats såsom ogifta. Häri ligger, om man likväl fäster avseende vid argumentet om varje makes självständiga medborgerliga status, intet ingrepp i denna status, synnerligast som skatten fördelas ma— karna emellan efter var och ens inkomst. Invändningen kan dock möjligen anses kvarstå för det mindre-tal fall, där sambeskattningen ger högre skatt än särbeskattning. Av det sist sagda följer närmast att fog finns för åtgär- der i syfte att eliminera eller i allt fall ytterligare begränsa fall av sistnämnda slag, må så vara att åtgärder i sådan riktning får vägas mot andra hänsyns- taganden.

Utredningen är emellertid medveten om att kritikerna av sambeskatt- ningen argumenterar även efter andra linjer. Påståendet om den gifta kvin- nans skattemässiga diskriminering uppbygges 1 Själva verket från helt andra utgångspunkter. Man utgår inte från jämförelser mellan beskattningsresul- tatet för å ena sidan två ogifta personer och å andra sidan makar. Man tar fasta på det etablerade skattemässiga läget för en familj, där endast ena maken, vanligen mannen, är inkomsttagare och undersöker merskatten för makarna _ och naturligtvis även den del av den sammanlagda skatten som påförs hustrun —— därest hon i ett fall som detta tar arbete. I linje härmed ställs — som underlag för kritiken -— mot varandra familjer, där endera resp. båda makarna har inkomst. I vartdera fallet medges dubbelt grund— avdrag och tillämpas samma skatteskala (den för gifta), vartill kommer —— när båda makarna arbetar —- att inkomsterna sammanläggs vid uträknandet av den progressiva skatten.

Det diskriminerande eller eljest otillfredsställande häri har återförts på de effekter i skattehänseende, som äktenskapet såsom sådant utlöser, och på att en sammankoppling vid skatteberäkningen överhuvud sker av makars inkomster. Det har hävdats att var och en borde —— oberoende av civilstånd —— behandlas för sig såsom en självständig enhet och-utan beaktande av vederbörandes större eller mindre försörjningsbörda.

Utredningen vill då ange orsakerna till den kritiserade effekten för att därefter redovisa sina egna synpunkter.

heter. Den första sammanhänger med grundavdragen eller närmare bestämt med det förhållandet att makar oberoende av om båda har inkomst eller ej tillgodoräknas dubbelt grundavdrag. Därav följer att en gift kvinna, som efter att ha arbetat i hemmet övergår till förvärvsarbete, inte på grund därav tillför familjen något ytterligare grundavdrag. Förhållandet kan också ut- tryckas så att om en förvärvsarbetande gift kvinna upphör med sitt förvärvs- arbete detta inte betar familjen den förmån, som ligger i dubbla grund- avdrag. — Den andra omständigheten gäller skatteskalorna. I syfte att åstad- komma en differentiering i beskattningen mellan å ena sidan ensamstående och å andra sidan gifta överhuvud användes för de förra en skala med star- kare progression än för de senare. Den mildare skalan kommer sålunda till användning även i familjer, där bara den ene maken har inkomst. Detta betyder, vilket just avsetts, att redan äktenskapet såsom sådant medför en lindrigare progressiv beskattning än som ifrågakommer för den ogifte. — Den tredje omständigheten, slutligen, är själva sammanläggningen av ma- karnas inkomst vid den för dem gemensamt utförda skatteberäkningen, i följd varav familjeinkomsten träffas av skatteskalans progressivitet.

De synpunkter, som utredningen vill anknyta till var och en av dessa tre omständigheter eller faktorer, hänför sig till ett resonemang avseende frågan huruvida sambeskattningen kan anses vara till sin uppbyggnad principiellt oriktig och till sin innebörd mot någon diskriminerande. Utredningen kom- mer därefter att behandla sambeskattningen från en annan synvinkel, näm- ligen för att söka belysa huruvida skäl kan finnas att uppge densamma inte för att den skulle kunna anses leda till orättfärdiga resultat utan därför att den till äventyrs ger andra inte önskvärda effekter.

Vad då först angår grundavdragen, finns uppenbarligen ingen anledning till kritik när två förvärvsarbetande personer gifter sig. De har båda som ogifta enkelt grundavdrag och får som gifta ett gemensamt dubbelt avdrag. Kritiken avser det förhållandet, att det dubbla avdraget kvarstår även om hustrun — därför att makarna så önskar eller därför att barn föds i famil— jen —— upphör med förvärvsarbete. Kritiken träffar naturligtvis även det dubbla grundavdraget när detta utgår till familj, där hustrun överhuvud inte haft förvärvsarbete. Det framgår av vad tidigare anförts att det dubbla avdraget i sistnämnda fall har sin grund i hänsynstagande till att två per— soner skall ha sin försörjning av familjeinkomsten och att man därför inte funnit det rättvist att likställa dessa familjer med en ogift person. För ut- redningen ter det sig svårt att inse att detta förhållande kan innefatta en teoretisk invändning mot sambeskattningen; än mindre kan utredningen häri se något diskriminerande mot den gifta förvärvsarbetande kvinnan som ju är tillförsäkrad sitt grundavdrag. En helt annan fråga, som inte samman— hänger med behandlingen av den gifta förvärvsarbetande kvinnan, är om den hemmavarande hustruns arbete i hemmet kan och bör beskattas, ev. på

så sätt att mannen tillerkännes blott enkelt grundavdrag. Denna fråga, som inte kan vara avgörande för ett bedömande av sambeskattningen från prin-

Tab. 43. Sambeskattningseffeklen med gällande regler (kom. uldeb. 16,50 kr)

Årsinkomst Statlig och kommunal inkomstskatt makarna mannen hustrun före giftermålet efter ökning (+) eller tillhopa giftermålet minskning (—)

kr kr kr kr kr kr 1 2 3 4 5 6

G 000 6 000 0 805 209 — 596

5 000 1 000 566 99 _ 467 3 000 3 000 194 99 —— 95 1 000 5 000 566 99 —— 467

10 000 10 000 0 1 762 1 170 _— 592

9 000 1 000 1 521 1 061 — 460 7 000 3 000 1 140 1 061 —— 79 5 000 5 000 1 132 1 061 —— 71 3 000 7 000 1 140 1 061 — 79

15 000 15 000 0 3 390 2 361 _ 1 029

14 000 1 000 3 029 2 254 —— 775 12 000 3 000 2 482 2 255 -— 227 10 000 5 000 2 328 2 254 — 74

8 000 7 000 2 327 2 256 —— 71 5 000 10 000 2 328 2 254 —- 74

20 000 20 000 0 5 803 3 571 — 1 732

19 000 1 000 4 889 3 459 — 1 430 17 000 3 000 4 208 3 461 — 747 15 000 5 000 3 956 3 461 — 495 13 000 7 000 3 750 3 459 _ 291 10 000 10 000 3 524 3 462 -—— 62

8 000 12 000 3 669 3 459 —— 210

30 000 30 000 0 9 944 7 343 —- 2 601

29 000 1 000 9 435 7 128 —- 2 307 27 000 3 000 8 527 7 127 —— 1 400 25 000 5 000 8 065 7 118 — 947 23 000 7 000 7 611 7 108 —— 503 20 000 10 000 7 065 7 113 + 48 18 000 12 000 6 864 7 099 + 235 15 000 15 000 6 780 7 108 + 328 10 000 20 000 7 065 7 113 + 48

50 000 50 000 0 20 451 17 341 ————3 110

49 000 1 000 19 908 17 102 —2 806 45 000 5 000 18 311 17 090 — 1 221 40 000 10 000 16 806 17 070 + 264 35 000 15 000 15 869 17 050 —1— 1 181 30 000 20 000 15 247 17 032 + 1 785 20 000 30 000 15 247 17 032 + 1 785

100 000 100 000 0 50 157 46 609 »— 3 548

99 000 1 000 49 539 46 329 —-— 3 210 95 000 5 000 47 641 46 314 —— 1 327 90 000 10 000 45 760 46 291 + 531 80 000 20 000 43 142 46 247 + 3 105 70 000 30 000 41 839 46 231 + 4 392 50 000 50 000 40 902 46 231 + 5 329

cipiella synpunkter, behandlar utredningen ingående i ett senare samman- hang. . ' '

Den andra faktorn i sambeskattningen är att den mildare av de båda skatteskalorna tillämpas för gifta Och detta oavsett om båda makarna har förvärvsarbete eller ej. Förut har framhållits att lagstiftaren valt ordningen med två skalor för att nå en skattedifferentiering mellan ensamstående och gifta. Det är uppenbart, att sambeskattningen i vad den innebär att den gifta kvinnans inkomst skattläggs efter den mildare skalan inte kan innefatta något mot henne diskriminerande eller eljest någon invändning från hennes sida mot sambeskattningen.

Den tredje och sista faktorn i sammanhanget är den sammanläggning av makars inkomster, som sker vid skatteberäkningen. Familjeinkomsten blir därigenom föremål för samma progressiva skattebelastning som inträtt om hela inkomsten förvärvats av en av makarna. Det torde vara uppenbart, att ett skattesystem, på vilket man ställer kravet att det skall medverka till en rimlig grad av utjämning alla inkomsttagargrupper emellan, just måste efter- sträva ett sådant resultat. Detta kan alltså inte åberopas som en principiellt grundad kritik mot sambeskattningen. Utredningen är å andra sidan helt medveten om att denna effekt kan ur andra synvinklar te sig mindre önsk- värd — den kan menligt inverka på hustruns intresse för förvärvsarbete. Man är emellertid då inne på frågan om det finns avgörande invändningar mot sambeskattningen från annan utgångspunkt. Härtill återkommer ut- redningen i det följande.

Invändningar mot att sammanläggningen vid skatteberäkningen av ma- kars inkomster i vissa fall medför s. k. negativ sambeskattningseffekt har emellertid mött kritik. Den omständigheten, att den sammanlagdaskatten på makars inkomster överstiger summan av deras skatt, beräknad efter reg— lerna för ogift, har man därför genom den s. k. tudelningen försökt i väsent- lig mån förebygga. Tabell 43 utvisar den sambeskattningseffekt, i positiv och negativ riktning, som följer av gällande system.

Med uppgifterna i tabell 43 bör sammanställas tillgängliga uppgifter om

Tab. 44. Fördelning på inkomstklasser 1961 och 1970 av äktenskap där båda makarna har inkomst '

Äktenskap vari båda makarna haft ink.

Äktenskap vari båda

Inkomstklass, kr makarna haft ink.

lnkomstklass, kr

1961 1970 —19 999 415 518 —19 999 202 600 20 000—24 999 160 018 20 000—24 999 119 700 25 OOO—29 999 92 522 ' 25 OOO—29 999 159 400 30 OOO—39 999 68 001 30 OOO—39 999 265 400 40 OOO—49 999 21 225 40 OOO—49 999 139 900 50 OOO—99 999 9 797 50 OOO—99 999 103 900 100 000— ' 2 485 100 000— 9 500

Summa 769 566 Summa 1 000 400

hur antalet äktenskap, däri båda makarna har inkomst, fördelar sig på olika inkomstklasser. Sistnämnda uppgifter hänför sig till är 1961. En beräkning av läget är 1970, då antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor antagits öka, vi- sas samtidigt. Se härom tabell 44.

Antalet äktenskap, däri båda makarna har inkomst och denna sammanlagt uppgår till högst 20 000 kr., 30 000 kr. och 40 000 kr., utgjorde år 1961 resp. beräknas utgöra år 1970 i förhållande till totalantalet äktenskap där båda makarna har inkomst:

20 000 kr 30 000 kr 40 000 kr år 1961 54,0 % 86,8 % 95,6 % år 1970 20,3 % 48,2 % 74,7 %

Det är förenat med vissa svårigheter att exakt ange i hur många fall sam- beskattningseffekten är positiv eller negativ. Helt uppenbart är emellertid, att det senare inträffar i ett ganska ringa antal fall. Vissa ungefärliga upp- skattningar låter förmoda, att i 97 å 98 procent av samtliga äktenskap verk- ningarna f. n. är positiva. Den negativa effekten begränsar sig alltså till ungefär 2 ä 3 procent fall och inträder först när makarna tillsammans tjänar ca 30 000 kr. och då endast i vissa inkomstkomhinationer och med högst måttliga belopp. En mer påtaglig merskatt i förhållande till vad som för- anletts av särbeskattning kan konstateras först i de höga och mycket höga inkomstlägena. — I sammanhanget må tilläggas att någon som helst upp- skattning givetvis inte kunnat göras av det antal fall, där gift kvinna kan ha avstått från förvärvsarbete med hänsyn till vad hon trott eller vetat om be- skattningseffekten. -

Sammanfattningsvis vill utredningen uttala, att den framförda kritiken mot sambeskattningen inte enligt utredningens mening innefattar sådana invändningar av teoretisk och principiell natur att sambeskattningen därför bör överges. Väl kan kritik riktas mot fall av negativ sambeskattningseffekt, men här finns förutsättningar att genom jämkningar i regelsystemet helt eller huvudsakligen förebygga dylika effekter. Ett uppgivande av sambe- skattningen lär inte heller vara förenligt med den uppfattning utredningen har om den lämpliga och rättvisa skattefördelningen familjerna emellan. Likvälvill utredningen pröva om så starka invändningar kan från andra utgångspunkter än en principiell kritik av sambeskattningen riktas mot den— samma, att den med hänsyn härtill bör frångås. Utredningen övergår att behandla denna fråga. , . -

Utredningen vill då till en början framhålla, att den är väl medveten om att sambeskattningen medför eller kan medföra resultat, som måste beteck- nas som från viss synpunkt otillfredsställande. Här åsyftas de fall. där en- dera maken ——- kanske vanligen mannen — ensam har inkomst och där hustrun, efter fullföljda studier eller eljest 1 syfte att öka familjeinkomsten

eller att med valfrihetens rätt utbyta hemarbete mot annan sysselsättning, vill övergå till förvärvsarbete. Hennes grundavdrag har då så att säga redan konsumerats inom familjen och den genom hustruns arbete tillförda in- komsten »toppar» familjeinkomsten med den skatteprogression som därav följer. Detta utgör i och för sig en naturlig och självklar konsekvens av sambeskattningen och kan, som framgår av vad förut anförts, inte inne- fatta någon teoretiskt grundad invändning mot densamma. Likväl är effek— ten ur andra synvinklar otillfredsställande, nämligen med hänsyn till att hustrun de facto kan känna sig hämmad i sin rätt att välja sysselsättning och att samhället kan vilja stimulera hennes arbete utom hemmet i stället för motsatsen. Denna effekt hänför sig i viss mån redan till grundavdragets konstruktion, i det hustrun väl får sitt enkla avdrag men mannen samti- digt —— då han ej längre är ensam försörjare — mister sitt tidigare dubbla avdrag. Men kritiken gäller kanske främst konsekvenserna av progressionen och den högre marginalskatt som därav föranleds. Härvid skall då ej förglöm- mas att merskatten genom progressionen fördelas mellan makarna. Den mer- skatt, som faller på mannen, kan väl för honom synas olustig och spela sin roll i sammanhanget. Mer avgörande torde dock vara den relativt höga skatt som drabbar hustruns egen inkomst. Problemet uppkommer ej eller är av mindre räckvidd när den samlade familjeinkomsten ligger inom det propor- tionella skiktet resp. mindre väsentligt överstiger detta. Häri ligger ett skäl för bredast möjliga proportionella skikt och måttliga stegringar i progressi- viteten i de följande skikten. Ju högre familjeinkomsten är, desto hårdare framträder å andra sidan den negativa effekten. Återigen är remediet en dämpad progression, men man möter också som en självklarhet kravet på en progressiv beskattning som ger tillräckligt ur en allmännare synvinkel av rättvis skattefördelning mellan stora och små inkomsttagare. Det blir då till sist en avvägningsfråga, där den sistnämnda synpunkten jämte andra invändningar mot en övergång till särbeskattning får vägas mot arbets— marknadspolitiska och andra aspekter på problemet av beskaffenhet att tala mot sambeskattning.

Innan utredningen ingår härpå må först något beröras vissa frågor, som tillhör diskussionen kring sam- eller särbeskattning eller i allt fallt tagits upp i det sammanhanget i den offentliga debatten.

Som skäl mot makars sambeskattning har åberopats att något liknande ej gäller för annan hushållsgemenskap såsom mellan syskon, föräldrar och barn eller överhuvud mellan samboende som ej är gifta och ej har barn till- sammans. Härtill är emellertid blott att genmäla, att det förhållandet att man av praktiska skäl och därför att man i sådana fall ej kan uppställa samma presumtion om kontrahenternas inbördes "relationer som i förhållandet mel— lan makar inte kan i dylika situationer föreskriva sambeskattning, knappast innefattar något tyngre vägande skäl för att avstå från en såsom riktig ansedd beskattning för det helt dominerande antalet fall av sammanlevnad.

En annan betydelsefull omständighet är hänsynen till fallen av s. k. fak- tisk sambeskattning. Vår skattelagstiftning upptar en regel om förbud för ena maken att göra avdrag för lön till andra maken. Det torde vara omöjligt att tänka sig en ändring härutinnan. En kontrollerande myndighet eller an- nan utomstående kan inte —i allt fall inte utan att kräva och verkställa en så— dan insyn i makarnas förhållanden och gestaltning av sin tillvaro och syssel- sättning som säkerligen skulle av alla avvisas —— bilda sig en uppfattning om det korrekta eller godtagbara i vad som skulle uppges om lön mellan makar. Man torde vara helrt hänvisad till fortsatt faktisk sambeskattning av jord- brukare, röreluseidkare och fastighetsägare och man skulle vid en för övriga fall genomförd särbeskattning ställas inför en klart diskriminatorisk be- handling av vissa inkomsttagargrupper.

En särbeskattning skulle vidare ge mycket olikartade resultat i avseende å makarnas sammanlagda skatt allt eftersom familjeinkomsten fördelade sig mellan makarna. Helt skilda skatteuttag skulle nås om vardera maken tjäna- de ungefär lika mycket och om den övervägande delen av inkomsten hänförde sig till en av makarna. Detta skulle givetvis vara en följdriktig konsekvens av särbeskattningen men kan också förutses möta kritik från rättvisesyn— punkter.

Utredningen vill nu återkomma till de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på sambeskattningen. Redan förut har framhållits att de måhända med viss tyngd kan åberopas och att detta är ett förhållande som kan te sig särskilt olämpligt i ett läge, där det är ett samhällsintresse att i vidgad omfattning utnyttja den arbetskraftsreserv som hemmahustrurna utgör. Detta förhål- lande torde emellertid inte kunna tillerkännas utslagsgivande betydelse vid beskattningens utformning och skall ej heller till sin innebörd överdrivas. I det följande kommer att visas att den tungt vägande målsättningen att om— fördela skatten till barnfamiljernas förmån inte är förenlig med att för deras vidkommande beröva dem, i det fall hustrun är hemma och sköter barnen, det dubbla grundavdraget eller beskatta dem efter en strängare pro- gressiv skala (»ungkarlsskatteskalan»). Det skulle ej heller vara rimligt, att i äktenskap, där hustrun på grund av ålder, sjukdom eller det lokala arbetsmarlmadsläget har svårighet att få arbete, skärpa beskattningen av just arbetsmarknadspolitiska skäl. Kvar skulle stå hemmafruar utan barn i yngre åldrar med förutsättningar att få och ta arbete. En ändring av regler- na rörande sambeskattning i syfte att stimulera deras intresse för förvärvs- arbete är möjligen inte särskilt angelägen. För flertalet av dem torde den med förvärvsarbetet förenade inkomsten eller tillfredsställelsen med för— värvsarbetet såsom sådant vara av avgörande betydelse. »— Tilläggas må att frågan om förvärvsavdrag i fall som dessa behandlas längre fram.

När utredningen då ställt sig frågan om ett hänsynstagande till de möjliga arbetsmarknadspolitiska effekter, som en övergång till särbeskatt- ning skulle kunna medföra, och till de skäl i övrigt, som kan anföras till

förmån för en sådan åtgärd, bör föranleda att sambeskattningens företräden uppges, har utredningen funnit övervägande skäl i dagens läge tala för att den gällande ordningen bibehålles. Till denna uppfattning har även medver- kat den föreliggande anpassningen till nuvarande regler och de mycket kraf- tiga skatteskärpningar, som en särbeskattning skulle medföra för ett stort antal familjer med hemmavarande hustru och även för ett betydande antal barnfamilj er. Detta belyses närmare i det följande.

En fullt utförd särbeskattning innebär, att varje individ behandlas själv- ständigt och oberoende av annan. Ett grundavdrag och en skatteskala är självklara förutsättningar. Sammanläggning av inkomst ifrågakommer lika litet som makes rätt att utnyttja andra makens underskott eller bristande möjlighet att fullt tillgodogöra sig grundavdraget. Schablonavdrag från kapitalinkomst och för försäkringspremier bör omregleras efter samma principer. De s. k. ofullständiga familjerna mister vid en konsekvent till- lämpning av särbeskattningsprinciperna och om kompensationsåtgärder av annat slag inte kan tillgripas de särskilda förmåner, som de f. n. åtnjuter. Förvärvsavdragen utgår också ur systemet.

Vid en övergång till särbeskattning möter givetvis i och för sig ej hinder att fastställa grundavdrag och skatteskala på sätt man vill. Det är m. a. o. ej nödvändigt, att tillämpa vad härutinnan f. n. gäller för ensamstående. Å andra sidan torde det av flera skäl vara anledning att i förevarande sam- manhang anknyta härtill. Önskemålet från vissa synpunkter att nå en sär— beskattning måste uppenbarligen realiseras under hänsynstagande i möjlig mån till den långt centralare och hetydelsefullare målsättningen att förbättra läget för barnfamiljerna, -i varje fall under inga förhållanden försämra det. Det ligger i sakens natur att, om alla beskattades på sätt nu gäller för en— samstående, de ogifta — dessa utgör f. 11. 1,7 miljoner skattskyldiga medan antalet familjer, såväl fullständiga som ofullständiga, uppgår till ca 1,9 miljoner -——- inte skulle få någon skattehöjning; i själva verket får de en viss Skattelättnad som senare skall visas. Häri ligger att en skatteomfördelning till förmån för barnfamiljerna helt skulle bekostas av de barnlösa familjer- na. Därest nuvarande grundavdrag för ensamstående höjdes och nuvarande »ungkarlsskatteskala» gjordes mindre progressiv, skulle de ogifta få en skattelindring och de barnlösa familjerna skulle då ensamma bära även detta.

Mot den antydda bakgrunden måste en övergång i dagens läge till en sär- beskattning, som ger skattelättnader för de ensamstående och som därige— nom försvårar möjligheterna att förbättra barnfamiljernas ställning, te sig orealistisk. Utredningen villi syfte att illustrera vad som hände om en sär— beskattning skulle ske enligt gällande grundavdrag och skala för ensam— stående redovisa på grundval härav utförda beräkningar. Härvid får dock anmärkas att, om dessa förutsättningar för en särbeskattning uppställts, det av tekniska skäl inte varit möjligt att fullt exakt i alla hänseenden tillämpa

dem. Tillgänglig statistik rörande inkomstfördelningen mellan makar är så uppställd att schabloniserade beräkningsgrunder 'i viss omfattning måste till- lämpas. Detsamma gäller i viss mån även konsekvenserna av förvärvsavdra- gets slopande. Vidare har det inte varit möjligt att helt iaktta konsekven- serna av den följdriktiga omläggningen av kapital- och försäkringsavdragen. Beräkningarna torde emellertid i ringa grad påverkas av vad nu sagts och de torde för förevarande ändamål vara godtagbara. Tilläggas må att effekten av de inkomstöverföringar mellan makar, som en särbeskattning måste an- tagas utlösa, självfallet inte kunnat beaktas. — Det ligger i sakens natur att de i det följande återgivna beräkningarna närmast är att se som illustre— rande räkneexempel. '

. Genom omläggningen till sådan särbeskattning skulle statsinkomsterna öka med i runt tal 1 680 miljoner kr. Vid ett studium av verkningarna av omläggningen för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen må först beröras vad som inträffar inom kommunalbeskattningens område. Det kommunala skatteunderlaget ökar genom att det dubbla grundavdraget utbyts mot enkelt i familjer, där endast en av makarna har inkomst, och genom att i familjer, där båda ma- karna väl har inkomst men där enderas inkomst ej uppgår till det enkla grundavdragets belopp, det nuvarande familjeavdraget reduceras. Skatte- underlaget' ökar vidare genom att de ofullständiga familjerna mister sin nuvarande förmånsställningoch genom att förvärvsavdraget i samtliga fall utgår ur systemet. Den ökning av skatteunderlaget, som blir följden härav, medför en sänkt utdebiteringss'ats. Denna sänkning kan för landet i dess hel- het beräknas uppgå till omkring 0,90 kr. per skattekrona. Ett sänkt uttag per skattekrona är uppenbarligen till förmån för de ensamstående, för vilka reformen inte medför någon ökning av antalet skattekronor, liksom för juridiska personer. En övervältring sker mot fullständiga familjer, däri en- dera maken saknar inkomst eller har lägre inkomst än som motsvarar enkelt grundavdrag, samt genomgående mot ofullständiga familjer; i dessa fall ökar nämligen antalet skattekronor.

Självfallet är det vid statsbeskattningen, som de avgörande förändringar- na inträder, men i de verkställda beräkningarna (tabell 45 och även tabell 46) har jämväl förändringarna i den kommunala inkomstskatten beaktats. Det är sålunda den totala skatteeffekten som studerats.

Det framgår av tabell 45 bl. a. att alla ensamstående får Skattelättnad medan skatteskärpning inträder för alla familjer, alltså även barnfamiljer, när mannen har hela inkomsten och likaledes när hustrun har en deltids- inkomst av 4 000 kr. vid sidan av vad mannen förtjänar. Om åter inkomsten är jämnt fördelad mellan makarna, blir det skattelättnader i ganska vid om- fattning när fråga är om barnlösa familjer; i barnfamilj er av denna typ blir det skatteskärpning upp till årsinkomster av 30 000 kr. men i högre lägen skattelättnader.

Tab. 45, utvisande ökning eller minskning av skallen för olika kategorier av skattskyl- diga vid införande av särbeskattning

Ökning (+) eller minskning (_) av den totala skatten vid särbeskattning Årsinkomst (för makar Gift man Samtaxerade makar; Samtaxerade makar, deras sam- Ensam- vars hustru hustruns inkomst som vardera har lika Ofullstän- manlagda = 4 000 kr stora inkomster diga . stående saknar . . mkomst) inkomst familjer utan barn med barn utan barn med barn 1 2 3 4 5 6 7 8 kronor 4 000 — 9 + 272 + 325 + 469 _ 122 _ 51 + 413 6 000 _ 25 + 523 + 155 + 282 _ 8 + 112 + 817 8 000 _ 41 + 510 + 61 + 279 + 61 + 279 + 1 026 10 000 _ 57 + 493 + 44 + 262 + 45 + 318 + 1 037 12 000 _ 62 + 629 + 26 + 244 + 28 + 355 + 1 183 16 000 _ 86 + 1 007 + 154 + 372 _ 1 + 436 + 1 566 20 000 _ 103 + 1 578 + 573 + 772 + 4 + 432 + 2 097 25 000 _123 + 2 085 + 980 + 1 246 + 111 + 675 + 2 779 30 000 — 142 + 2 401 + 1 163 + 1 496 _ 102 + 594 + 3 268 40 000 _182 + 2 634 + 1 324 + 1 710 _ 890 _ 69 + 3 604 50 000 _231 + 2 817 + 1 431 + 1 851 _ 1 667 _ 776 + 3 866 60 000 _260 + 2 977 + 1 479 + 1 932 — 2 299 _ 1 337 + 4 108 80 000 _317 + 3 160 + 1 521 + 2 015 _ 3 589 _ 2 542 + 4 391 100 000 _400 + 3 077 + 1 438 + 1 932 _ 5 191 _ 4 144 + 4 308 200 000 _620 + 3 064 + 1 108 + 1 675 _ 11 501 _ 10 298 + 4 479 1 procent av årsinkomsten 4 000 _O,2 + 6,8 + 8,1 + 11,7 _ 3,0 _ 1,3 + 10,3 6 000 _ 0,4 + 8,7 + 2,6 + 4,7 _ 0,1 + 1,9 + 13,6 8 000 _0,5 + 6,4 + 0,8 + 3,5 + 0,8 + 3,5 + 12,8 10 000 _O,6 + 4,9 + 0,4 + 2,6 + 0,4 + 3,2 + 10,4 12 000 _0,5 + 5,2 + 0,2 + 2,0 + 0,2 + 3,0 + 9,9 16 000 _0,5 + 6,3 + 1,0 + 2,3 + 0,0 + 2,7 + 9,8 20 000 _0,5 + 7,9 + 2,9 + 3,9 + 0,0 + 2,2 + 10,5 25 000 _0,5 + 8,3 + 3,9 + 5,0 + 0,4 + 2,7 + 11,1 30 000 _ 0,5 + 8,0 + 3,9 + 5,0 _ 0,3 + 2,0 + 10,9 40 000 _ 0,5 + 6,6 + 3,3 + 4,3 _2,2 _O,2 + 9,0 50 000 _ 0,5 + 5,6 + 2,9 + 3,7 _ 3,3 _ 1,6 + 7,7 60 000 _ 0,4 + 5,0 + 2,5 + 3,2 _ 3,8 _ 2,2 + 6,8 80 000 _ 0,4 + 3,9 + 1,9 + 2,5 _ 4,5 _ 3,2 + 5,5 100 000 _ 0,4 + 3,1 + 1,4 + 1,9 _ 5,2 _ 4,1 + 4,3 200 000 _ 0,3 + 1,5 + 0,6 + 0,8 _ 5,8 _ 5,1 + 2,2

Anm. Med total skatt avses sammanlagd statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpen- sions- och sjukförsäkringsavgifter. Vid särbeskattning har förutsatts att varje skattskyldig behandlas självständigt och oberoende av annan (så dock ej beträffande sjukförsäkringsavgiften) och skattlägges enligt nuvarande regler för ensamstående. Den kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande grunder antagits vara 16,50 kr per skattekrona och vid särbeskattning 15,60 kr. Hela inkomsten har förutsatts utgöra inkomst av anställning.

Det kan tilläggas, att av inemot 1,9 miljoner familj er _ såväl fullständiga som ofullständiga — skulle uppskattningsvis 800 000 a 850 000 få en skatte- höjning på mer än 1 000 kr.

Som förut framhållits tillför emellertid en särbeskattning staten en in— komstökning av ca 1 680 miljoner kr. Oaktat denna förutsättning inte torde

Tab. 46, utvisande ökning eller minskning av skatten för olika kategorier av skattskyldiga vid en omläggning till särbeskattning och en höjning av barnbidraget med 980 kronor per barn.

Årsin- Ökning (+) eller minskning (_) av den totala skatten vid särbeskattning; kronor komst (för makar Gift man vars hustru saknar Samtaxerade makar; hustruns Samtaxerade makar som vardera Ofullständiga den ge— Ensam- inkomst inkomst = 4 000 kr har lika stora inkomster familjer mensam- stående ma årsin- komsten) 0 barn 1 barn 2 barn 4 barn 0 barn 1 barn 2 barn 4 barn 0 barn 1 barn 2 barn 4 barn 1 barn 2 barn

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

122— 1031— 2011— 3971 _ 567_1547 8— 868— 1848— 3808 _ 163_1 143 61 _ 701 _ 1 681 _ 3 641 + —— 934 45 _ 662 _ 1 642 _ 3 602 + 57 _ 923 28 _ 625 _ 1 605 _ 3 565 + 203 _ 777 1 — 544 _ 1 524 _ 3 484 + 586 394

4_ 548_ 1528_ 3488 + 1 117 137 111 _ 305 _ 1 285 —— 3 245 + 1 799 819

4 000 — 9 6 000 _ 25 8 000 _ 41 10 000 _ 57 12 000 _ 62

16 000 _ 86 20 000 _ 103 25 000 _ 123 30 000 _ 142 40 000 _ 182 50 000 — 231 60 000 _ 260 80 000 _ 317 100 000 _ 400 200 000 _ 620

272 _ 708 _ 1 688—3 648 + 325 — 511 _1 491 _3 451 .523 _ 457—1437 _3 397 + 155 _ 698 _ 1 678 _3 638 510 _ 470 _ 1 450—3 410 + 61 _ 701 — 1 681 _3 641 493 487 _ 1 467 _ 3 427 + 44 _ 718 _ 1 698 _3 658 629 351 _ 1 331 _ 3 291 + 26 _ 736 _ 1 716 _ 3 676

007 27 _ 953 _ 2 913 — 608 — 1 588 _ 3 548 578 598 _ 382 _ 2 342 _ 208 _ 1 188 _3 148 085 105 + 125 — 1 835 + 266 _ 714 _2 674 401 421 + 441 _1 519 + 516 _ 464 _2 424 102 — 386 _ 1 366 _ 3 326 + 2 288 308 634 674 —1 286 324 + 730 _ 250 _2 210 890 _ 1 049 _ 2 029 _ 3 989 + 2 624 644 + +

+ _ + +

+ +

+ +1 + +1 817 857—1103+ 109 _2069_ 1667— 1756— 2736_— 4696 +2886+1906 977 017— 943+ 28 _1988_ 2299— 2317— 3297— 5257 +3128+2148

+ +2 + +? + +2

1

||+++ l++|l

+ 837+ 997+ 160 180+ 55 _1905_ 3589— 3522— 4502— 6462 +3411 431 077 + 28 _1988_ 5191— 5124_ 6104_ 8064 +3328 348

+

064 285 —2245—11 501 _11 278—12258—14218 + 3499 519

1

1 200 _ 760 1 117 — 843 1 104 _ 856

097 084

|l+l|

1!) CO O

_ +

_4 N LD HHH Ftv-(NNO! _HNNN NNCOCOOG

+++++ +++++ +++++

+++++ +++++

vara realistisk, är likväl avintresse att undersöka hur läget skulle bli om in- komstökningen i dess helhet användes för att lätta det för barnfamiljerna genom särbeskattningen uppkomna läget genom'höjda barnbidrag. Enär antalet barn år 1964 kan beräknas till 1 713 000, skulle det alltså vara möjligt att höja barnbidraget med ca 980 kr. Om detta belopp behandlas som negativ skatt, förändras bilden på sätt tabell 46 utvisar.

Ett studium av tabell 46 utvisar att alla ensamstående får Skattelättnad (kol. 2), medan det motsatta gäller alla barnlösa familjer med hemmavaran- de hustru (kol. 3), vidare att gift med hemmavarande hustru och ett barn får Skattelättnad upp till en årsinkomst av 12 000 kr. men därefter skatte— skärpning (kol. 4) medan tvåbarnsfamiljen i detta läge får lättnad upp till 20 000 kr. men därefter skärpning (kol. 5) under det fyrbarnsfamiljen ge— nomgående får lättnad (kol. 6). I familjer, där hustrun har en deltidsanställ- ning, blir det genomgående skärpning för de barnlösa (kol. 7) och lättnadei för familjer med minst två barn (kol. 9 och 10); för enbarnsfamiljerna blir det lättnad upp till en årsinkomst av 20 000 kr. och därefter skärpning. Når familjeinkomsten är jämnt fördelad mellan makarna, blir bilden oenhetlig när det gäller barnlösa familjer men med lättnader genomgående sedan famil- jeinkomstenpasserat 25 000 kr.; i de högre inkomstlägena blir det mycket väsentliga lättnader (kol. 11). De i dessa fall synnerligen omfattande skatte- lättnaderna i'barnfamiljerna utläses i kol. 12_14. De ofullständiga enbarns- familjerna får vid en konsekvent utförd särbeskattning nästan genomgående skatteskärpning (kol. 15), medan ofullständiga tvåbarnsfamiljer fåi för- sämring i lägen över 16 000 kr.

De redovisade resultaten torde ge en klar bild av de mycket ojämna verk- ningarna för barnfamiljernas vidkommande av en omläggning till särbe- skattning. Att dessa ojämna verkningar därjämte fördelar sig på ett irratio- nellt sätt torde utan vidare kommentarer framgå. Ett ur vissa synvinklar bättre resultat skulle möjligen uppnås om barnbidragshöjn—ingen differentie- rades så att större bidrag utmättes för det första barnet än för de följande. Frånsett att en sådan differentiering knappast är en fråga som faller inom ramen för skattesystemutredningens uppdrag, torde få konstateras att in- vändningar från andra synpunkter kan resas mot en dylik ordning och att densamma ingalunda skulle mer fullständigt tillrättalägga läget. Vidare skulle uppenbarligen erfordras särskilda åtgärder i syfte att i möjlig mån eliminera skatteskärpningen för ofullständiga familjer.

Det torde emellertid vara angeläget framhålla, att den i det föregående redovisade beräkningen bygger _ såsom redan inledningsvis antytts _ på delvis ohållbara förutsättningar. Det torde inte vara acceptabelt, att i så avsevärd omfattning som fallet blir höja skatteuttaget för barnlösa familjer i mindre inkomstlägen, där en av makarna har hela inkomsten eller den övervägande delen av densamma. För en familj med hemmafru och års- inkomst av 10 000 kr. skulle skattehöjningen bli ca 500 kr.; i inkomstlägena

15 000 kr. och 20000 kr. uppgår höjningarna till ca 900 kr. resp. ca 1 600 kr. Det torde vara ofrånkomligt med en uppräkning av grundavdraget och en jämkning av skatteskalan med hänsyn härtill och det skulle inte vara möjligt att kompensationsvis ytterligare höja progressionen i den redan nu starkt progressiva »ungkarlsskatteskalan». Omfattningen av grundavdragshöj- ningen och jämkningen av skalan kan alltid diskuteras. Om man emellertid skulle inskränka sig till att tillrättalägga situationen för barnlösa familjer med hemmafru, som har en inkomst av högst 10 000 kr., skulle härför åtgå mer än en miljard kr. av merinkomsten genom särbeskattningen å ej fullt 1,7 miljarder kr. Härav skulle följa vissa skattelättnader för såväl ensam- stående som familjer. Till den de] dessa senare är barnfamiljer skulle visser- ligen en något mindre höjning av barnbidragen än eljest erfordras för deras kompensation. Å andra sidan skulle skattelättnader i ökad omfattning auto— matiskt tillföras de ogifta och den ökade skatteintäkt, som föll på familjerna, skulle delvis åtgå härför och följaktligen i än mindre mån vara tillräcklig för att återställa barnfamiljernas läge före övergången till särbeskattning. Att i detta hänseende utföra detaljmässiga skatteberäkningar har tett sig överflödigt.

Ovan har återgivits vad som inträffar om gällande skattesystem ändras 1 så måtto att alla inkomsttagare skattläggs såsom ensamstående och den där- av ökade svtatsinkomsten användes för höjning av barnbidragen. Frågan kan ställas hur läget förändras vid en omfördelning från direkt till indirekt skatt i den omfattning, beredningen förordar. Den av beredningen ifrågasatta ök- ningen av den indirekta beskattningen svarar i nuläget mot ca 1 750 miljo— ner kr. Denna höj da indirekta skatt har inte sin motivering i önskemålet att skapa förutsättningar för ökat stöd till barnfamiljerna. Den är heller inte särskilt lämplig för sådant ändamål, då den kan sägas i särskild mån träffa barnfamilj erna. Av olika kategorier skattskyldiga i samma inkomstläge mås- te nämligen den antagas bli mest belastad av den indirekta skatten, som har den efter direkt skatt största disponibla inkomsten, och detta gäller just barnfamiljerna. Beredningen tillrättalägger i sitt förslag denna effekt ge- nom en uppräkning av barnbidragen.

Syftet med en övergång till ökad indirekt beskattning är att nå en häremot svarande lättnad i den direkta skatten. Härav följer ofrånkomligt att de framkomna medlen väsentligen måste tagas i anspråk för sådant som juste- ring av grundavdrag och skatteskalor. Skattetrycket skulle eljest på ett inte godtagbart sätt skärpas för alla kategorier skattskyldiga och för dem som oförmånligt påverkas av en omläggning från sam— till särbeskattning vida mer än vad tabell 46 utvisar. Skulle man anse sig kunna utnyttja viss del av förenåmnda belopp å 1 750 miljoner kr. för en ytterligare ökning av det generella barnbidraget, vore väl därigenom möjligt att i förhållande till ut- gångsläget så att säga >>nollställa» situationen för de barnfamiljer, som får

sitt läge försämrat vid övergång till särbeskattning på sätt tabell 46 utvi- sar. Samtidigt skulle de barnfamiljer som i särskild mån gynnas av en så- dan övergång _ detta sker i mycket väsentlig mån när båda makarna har ungefär lika stora inkomster och när familjeinkomsten är betydande — få än större förbättringar. Diskrepansen i behandlingen av olika kategorier barnfamiljer sådan den framträderi tabell 46 skulle inte minska.

Till vad nu anförts må fogas några ganska självklara synpunkter. Om den betydelsefullaste målsättningen för en omkonstruktion av skattesyste- met är en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån, kan en tillräck— lig effekt härutinnan inte nås därest bidrag för ändamålet inte kan hämtas från de ensamstående. Dessa utgör inemot hälften av samtliga inkomsttaga- re. De barnlösa familjerna kan inte ensamma belastas i den erforderliga omfattningen. Än mindre torde få ifrågakomma att vad av dem ytterligare kan uttagas i skatt skall till någon del komma de ensamstående till godo.

Häri ligger, såsom med det förestående torde ha visats, att målsättningen 0111 ett väsentligt ökat stöd till barnfamiljerna inom beskattningens ram inte är väl förenlig med kravet på övergång till särbeskattning. När detta förhållande vid något tillfälle i den offentliga debatten observerats av sam- beskattningens kritiker, har ifrågasatts en särskilt sträng skatteskala för de ogifta, i allt fall i högre inkomstlägen. Härtill år då att genmäla _ förutom att man härmed inte i erforderlig omfattning löser det finansiella proble- met _ att detta självfallet innefattar en fortsatt olikartad behandling av gifta och ogifta, dvs. just vad som genom den krävda reformen skulle undvi- kas. Tilläggas må att det skulle framstå som synnerligen oförklarligt varför en ensamstående med exempelvis 40 000 kr. i inkomst skulle få sin toppin- komst väsentligt hårdare beskattad än toppinkomsterna hos vardera av två makar med inkomst var för sig av 40 000 kr.

Utredningen har i detta kapitel sökt ingående belysa de väsentligaste skälen både för och emot en övergång till fullständig särbeskattning. Över- vägandena har lett till avvisande av tanken på en sådan övergång. Utred- ningen vill emellertid tillägga att den är väl medveten om att omständig- heter och förhållanden, som i dagens läge måste te sig avgörande vid ett ställningstagande, med samhällsutvecklingen _ och kanske i en inte av- lägsen framtid _ kan förändras. Här åsyftas särskilt den faktiska om— fattningen av de gifta kvinnornas förvärvsarbete och deras reella möjlig- het att erhålla och åtaga sig sådant arbete. En faktor, från vilken inte heller kan bortses, är den föreliggande anpassningen till gällande skattesystem och konsekvenserna av en omläggning av detta i hänseende som nu disku- terats. För utredningen har detta varit en tungt vägande synpunkt när det kunnat konstateras att en övergång i dagens läge till särbeskattning inte väl låter sig förenas med en skatteomfördelning till förmån för barnfamiljerna i allmänhet. Sedan åter en sådan omfördelning nåtts, kan även detta med- verka till en perspektivförskjutning i särbeskattningsfrågan.

När utredningen sålunda funnit sambeskattningen nu inte kunna uppges, har utredningen å andra sidan inte stannat härvid utan även undersökt möj— ligheterna till och konsekvenserna av mer begränsade ingrepp i gällande sam- beskattningsordning. Man kommer därvid över till åtgärder, som är betydligt mer möjliga att genomföra, dock att även därvidlag tungt vägande invänd— ningar möter. För dessa undersökningar redogöres i det följande.

Frågan om särbeskattning i vissa fall En fråga, som ägnats uppmärksamhet i den offentliga debatten och även behandlats i motioner till riksdagen, är om man vid bibehållen sambeskatt- ning bör i vissa fall medge undantag härifrån och behandla makar såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Förespråkare för ett dylikt system tor- de främst ha i tankarna kvinnor, som _ kanske ofta efter långvarig och kvalificerad utbildning _ genom förvärvsarbete kommer upp i sådana in- komstlägen, att med hänsyn jämväl till mannens inkomst en negativ sam-" beskattningseffekt uppstår.

Ehuru utifrån renodlade skatteförmågesynpunkter invändningar möter mot ett fakultativt särbeskattningssystem av antytt slag, kan uppenbarligen från andra synpunkter vissa skäl härför anföras. Med en anordning av denna typ finns möjlighet förhindra, att i något fall den sammanlagda skatten på förvärvsarbetande makars inkomster överstiger summan av den skatt, som” vid särbeskattning skulle påförts dem. Man skulle med andra ord förhindra en negativ sambeskattningseffekt, som _ om än undantagsvis _ eljest upp- kommer. Det har ansetts, att rätten och möjligheten till en dylik skatte- beräkning skulle i viss omfattning dämpa kritiken mot sambeskattningen och kanske även medföra en positiv arbetsmarknadspolitisk effekt. Hustrur- 111ed förutsättningar att genom förvärvsarbete erhålla en högre inkomst, vilkas mån likaledes hade en högre inkomst _ för andra bjuder den fakul- tativa särbeskattningen inga förmåner _ skulle få en stimulans till sådant arbete.

Till förebyggande av missuppfattning rörande den fakultativa särbeskatt- ningens innebörd bör understrykas att med densamma tillgodoses den del av kritiken mot sambeskattningen som tar sikte på att denna i vissa speciella lägen ger endera eller båda makarna en högre sammanlagd skatt än som för- anletts av särbeskattning. Vidare blir varje makes efter skatt kvarstående inkomst oberoende av andre makens inkomst. Någon inverkan på den för- värvsarbetande hustruns påstådda diskriminatoriska behandling i allmän- het, alltså på kritiken av att dubbelt ortsavdrag och skatteskalan för gifta tillämpas även för äktenskap, där hustrun är hemmafru, sker däremot inte. Enär den fakultativa särbeskattningen ger en dämpande effekt i avseende- å makars sammanlagda skatt endast i högre inkomstlägen, är den följakt- ligen utan betydelse i det stora flertalet äktenskap och övar där intet infly-

tande på den progressivt beräknade skatt som över visst inkomstläge träffar hustruns förvärvsinkomst.

Den fakultativa särbeskattningen är närmast att se som en påbyggnad till skatteregler, som bygger på s. k. tudelning upp till visst inkomstläge. I inkomstlägena över detta skulle den fakultativa särbeskattningen komplette- ra systemet med effekt för förvärvsarbetande makar med var för sig mer betydande inkomster.

En förutsättning för att en fakultativ särbeskattning skall kunna för- ordas, har utredningen ansett vara, att systemet kan utformas på sådant sätt, att dess ekonomiska effekt väger tyngre än invändningar av annat slag.

Som förebild för ett fakultativt särbeskattningssystem har angivits de regler, som sedan år 1960 tillämpas i Norge.

Huvudregeln enligt det norska beskattningssystemet för uttagande av stat- lig inkomstskatt av äkta makar är, att sambeskattning skall ske. Enligt sär- skilda bestämmelser medges emellertid särbeskattning i viss utsträckning. Reglerna härför är i huvudsak följ ande.

Som villkor för särbeskattning uppställes att båda makarna skall ha in- komst av »arbeid, naeringsdrift eller annen virksomhet». Föreligger denna förutsättning, kan envar av makarna begära, att den lägsta inkomsten av ifrågavarande slag blir föremål för särskild taxering. Om hustrun t. ex. har en arbetsinkomst på 10 000 kr. och mannen har sådan inkomst å 15 000 kr., kan var och en av makarna begära att hustruns inkomst, som är den lägsta, beskattas hos henne. Om den make, som har den lägsta arbetsinkomsten, även har inkomst exempelvis av kapital skall denna inkomst beskattas hos den andre maken tillsammans med hans inkomst.

Särbeskattningen omfattar således bara vissa inkomstslag. Som inkomst av arbete räknas även tantiem, provisioner, pensioner och livräntor.

Rätt till särbeskattning föreligger inte, när båda makarnas inkomst härrör från den ena makens eller makarnas gemensamma rörelse. Inkomst av dylik rörelse skall i detta sammanhang i sin helhet betraktas som åtnj uten av den make, som mä anses vara den verkliga utövaren av rörelsen, även om också den andre maken arbetat i denna. Om två makars arbetsinsats bedömes lik- värdig, anses inkomsten vara förvärvad av mannen.

Om den särbeskattade maken betalt gäldräntor eller livförsäkringspremier eller haft andra utgifter, som inte kan hänföras till någon bestämd förvärvs- källa, skall utgiften som regel frånräknas den inkomst, som blir särbeskat- tad, och inte till någon del belasta den inkomst, som vid skatteberäkningen överföres till andra maken. Detta gäller dock inte om det visar sig att _ då gäldräntor m. m. fördelas proportionellt på inkomsterna _ minst 500 kr. skulle belöpa på den inkomst, som skall beskattas hos den andra maken. I sådana fall proportioneras avdragen på de båda inkomsterna.

När en del av den särbeskattade makens inkomst beskattas hos den andra maken, föreligger inte rätt att få den skatt, som beräknas hos sistnämnda

make, fördelad. Undantag från denna regel gäller dock vid skilsmässa eller dödsfall.

Vid taxeringen skall den make, som särbeskattas, räknas som ensamståen— de. Till barn eller andra personer, som makarna har att försörja, tas hänsyn vid beskattningen av den andra maken.

Förvärvsavdrag medges inte vid särbeskattning.

Det anmärkes att i Norge tillämpas en och samma skatteskala för alla kategorier fysiska personer medan man i Sverige arbetar med olika skalor för ensamstående och för gifta.

Vid behandlingen av spörsmålet hur ett eventuellt fakultativt svenskt särbeskattningssystem bör utformas, har utredningen till en början funnit, att begränsningar mäste stipuleras i avseende å de inkomstslag, som skulle kunna bli föremål för särbeskattning. Visserligen skulle det från administra— tiv synpunkt vara en fördel, om alla slag av inkomster fick särbeskattas, men de principiella skäl, som kan anföras mot att den skattemässiga behand- lingen av två makar skall bli beroende av vem av dem, som uppbär en bety- dande arbetsfri inkomst, har ansetts vara så starka, att ett sådant system måste avvisas.

Utredningen har huvudsakligen diskuterat två alternativ till begräns- ningar, nämligen att medge särbeskattning för inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet eller för allenast inkomst av tjänst.

Det förstnämnda alternativet begränsar på ett tämligen tillfredsställande sätt särbeskattningsmöjligheterna till de inkomstslag, där en verklig arbets— insats erfordras för att ett inkomstförvärv skall uppkomma. Gränsdrag— ningen är dock ej invändningsfri. Sålunda hänföres till intäkt av jordbruks— fastighet arrende för utarrenderad sådan fastighet, vilket ju inte erfordrar någon arbetsinsats, under det att inkomst av hyresfastighet, vilken inkomst kan vara förenad med en inte obetydlig arbetsinsats, inte skulle medföra rätt till särbeskattning.

En mer vägande invändning mot alternativet ligger däri, att skatteflykts— åtgärder stimuleras eller att i varje fall legala arrangemang lätt kan åstad- kommas med skattelättnader som följd.

Antag att en man driver ett omfattande skogsbruk på en honom tillhörig jordbruksfastighet, varjämte han är ägare av ett sågverk. Genom att över— föra t. ex. jordbruksfas'tigheten på hustrun, utan att arbetsuppdelningen mel— lan makarna fördenskull förändras, kundc skattemässiga fördelar erhållas.

En annan man har ett jordbruk, som ger hög avkastning. Fastigheten är lagfaren på båda makarna. Sistnämnda förhållande saknar betydelse i gäl- lande sainbeskattningssystem, varför mannen deklarerat hela jordbruks- inkomsten. Införes rätt till särbeskattning, åberopar mannen äganderätts- förhållandena och vardera maken deklarerar hälften av avkastningen och var och en taxeras för sin andel. Resultatet blir i vissa lägen skattelättnader och detta även om endast mannen arbetat i jordbruket.

En av ena maken ägd och av honom utan hjälp av andra maken driven rörelse kan tillföras ett handelsbolag eller ett kommanditbolag med de båda makarna som delägare. Vardera maken får inkomst och särbeskattning kan begäras. Dylika arrangemang kan däremot normalt inte vidtagas när det är fråga om löneinkomster.

Ser man på fallen av faktisk sambeskattning, varmed här åsyftas de fall där båda makarna verkligen arbetar i rörelsen eller jordbruket, kan —— om inte redan från början båda makarna är delägare _ genom äktenskapsför- ord tillses att så blir fallet, varefter inkomstuppdelning sker. Från en syn— punkt är härom mindre att säga, men det kan också konstateras att på en omväg förbudet mot avdrag för lön till make kringgåtts.

Ett remedium mot nu antydda åtgärder skulle kunna vara, att —— såsom i Norge — inte medge särbeskattning för inkomst som härrör ur makarnas gemensamma rörelse eller jordbruk. Häremot kan åter invändas — förutom att tillämpningssvårigheter kan förutses — att detta är i vissa fall direkt orättvist. Man måste fråga sig varför makar med var sin rörelse skall få en skattelindring, som man förvägrar de makar vilka med betydande gemen— samma arbetsinsatser driver en verksamhet.

Vad därefter angår alternativet att endast medge särbeskattning för in- komst av tjänst kan sägas, att man därvid når just dem, från vilka kritiken hårdast sätter in, nämligen makar med kanske omfattande och dyrbar ut- bildning och med anställningsinkomst i förhållande därtill. Å andra sidan måste alternativet te sig synnerligen orättvist i åtskilliga fall, t. ex. när det gäller äktenskap mellan å ena sidan rörelseidkare (egna företagare såsom läkare, tandläkare, advokater, arkitekter, författare, handelsidkare etc.) och å andra sidan löntagare samt naturligtvis även i äktenskap mellan två rörel— seidkare. Alternativet lockar självfallet även den rörelseidkare, som har möjlighet därtill (och det gäller många men ingalunda alla, vilket ytterliga- re markerar orättvisan), att ombilda sitt företag till aktiebolag och i yttre måtto göra sig själv till löntagare.

Det kan således konstateras, att intet av de två senast diskuterade alter- nativen går fritt från grava anmärkningar. Utredningen har emellertid fun- nit att det förstnämnda alternativet —— att medge särbeskattning vid inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet —— är det minst olämpliga och där— för i och för sig att föredra. Som villkor för särbeskattning skulle givetvis uppställas att båda makarna hade inkomst av angivet slag.

Även med dessa mindre begränsningar i avseende å inkomstslag följer svårlösta problem, nämligen när endera eller båda makarna har sidoinkoms- ter, dvs. inkomster som inte skulle vara särbeskattningsbara.

De flesta skattskyldiga, varom nu är fråga, torde ha någon sidoinkomst, exempelvis av kapital eller annan fastighet. För att i görligaste mån und- vika administrativa svårigheter kunde till äventyrs bortses från smärre sidoinkomster. Sålunda kunde man låta särbeskattningen omfatta jämväl

sidoinkomster, därest desamma tillhopa understeg exempelvis 5 000 kr. eller tio procent av makarnas sammanlagda inkomst av tjänst, rörelse och jord- bruksfastighet.

I fråga om behandlingen av sidoinkomster, som sålunda inte skulle om— fattas av en särbeskattning, kunde övervägas ett system liknande det norska, dvs. låta den make, som hade den högsta särbeskattningsbara inkomsten, bli skattskyldig jämväl för båda makarnas sidoinkomster. Enär det måste för- utsättas, att skatteskalan för ensamstående skulle tillämpas vid särbeskatt- ning, måste emellertid invändningar resas mot ett dylikt förfaringssätt. En make skulle därigenom kunna få sin inkomst sambeskattad med en ansenlig andra maken tillhörig sidoinkomst och få sin skatt bestämd med hänsyn härtill. Utredningen skulle därför anse det lämpligare att man beräknade den skatt, som enligt reglerna för sambeskattning kunde sägas vara hänför- lig till sidoinkomsterna, och påförde varje make det skattebelopp, som be- löpte på den makens sidoinkomster. Därefter fick verkställas särtaxeringar av vardera maken för dennes särbeskattningsbara inkomster. Beräkningarna skulle ske på ungefär följande sätt.

Först nträknades makarnas sammanlagda skatt enligt huvudregeln, dvs med sambeskattning och tillämpning av skatteskalan för gifta. Därefter be- räknades på motsvarande sätt den totala skatt, som skulle påföras makarna, om sidoinkomsterna inte funnits. Därvid fick medges allmänna avdrag med allenast de belopp, som vid proportionering kunde sägas belöpa på de sär- beskattningsbara inkomsterna. Skillnaden mellan de uträknade skattebelop— pen påfördes den make, som hade sidoinkomsten, eller —-— om båda makarna hade sidoinkomster — dem båda i förhållande till storleken av var och ens sidoinkomst. Sedan skulle vardera maken beskattas för sina särbeskattnings- bara inkomster och därvid medges allmänna avdrag, som reducerats på sätt framgår av vad ovan angivits. Skatten beräknades enligt skalan för ensam- stående och varje make påfördes det för honom beräknade skattebeloppet. Härefter skulle skatten för vardera makens sam- och särbeskattade inkoms- ter sammanräknas.

Beträffande frågan huruvida gift kvinnas förvärvsavdrag borde vid ifråga- varande särtaxering medges eller ej, kan å ena sidan sägas att så knappast borde ske vid det förhållandet att dylikt avdrag ej är väl förenligt med en renodlad särbeskattning. Då emellertid en fakultativ särbeskattning utan förvärvsavdrag skulle få en ytterst begränsad räckvidd, har utredningen funnit det tänkta systemet förutsätta dylikt avdrag.

Vidkommande spörsmålet om regler rörande särbeskattning borde till— lämpas ex officio av myndigheterna, talar vissa skäl för att så skulle ske. Å andra sidan skulle detta medföra ett väsentligt och onyttigt merarbete i alla de fall, där man först efter mycket omständliga uträkningar skulle finna att särbeskattningen ej var gynnsam. Härtill skulle komma att en make vid särbeskattning kunde påföras högre skatt än vid sambeskattning, ehuru den

sammanlagda skatten för makarna blev lägre, och det kunde —— i fall av söndring i äktenskap el. likn. — vara ovisst hur önskemålen var. Utred- ningen är därför av den uppfattningen att ett initiativ borde erfordras från de skattskyldiga, innan särbeskattning skedde. En annan sak är att myndig- heterna kunde på något sätt medverka för att rikta makarnas uppmärksam- het på rätten att begära särbeskattning.

Av vad ovan anförts framgår att vissa skäl kan anföras för en fakultativ särbeskattning, men också att en sådan skapar nya råttviseproblem och mås— te förutses locka till missbruk och skatteflykt. En allvarlig invändning är även att reglerna nödvändigtvis blir mycket komplicerade, för de skattskyl- diga svåröverskådliga och i praktiken för dem merendels omöjliga att till sin innebörd i det enskilda fallet överblicka. För myndigheterna blir de arbets- belastande även om det är ett starkt begränsat antal fall, där reglerna visar sig medföra skattelättnader.

Mot denna bakgrund måste fråga uppenbarligen bli om en avvägning mot det faktiska behovet och det reella värdet för de skattskyldiga av en rätt till fakultativ särbeskattning.

I tabell 47 anges den Skattelättnad, som makar i vissa inkomstlägen skulle uppnå vid en särbeskattning. Det har antagits, att makarnas totala årsin— komster är »särbeskattningsbara». Förutsättningarna för de i tabellen redo- visade skatteberäkningarna, som avser statlig och kommunal inkomstskatt, har varit, att grundavdrag medges på sätt utredningen föreslår med 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående samt att även den statliga inkomst— skatten beräknas enligt de av utredningen föreslagna skalorna. Förvärvs— avdrag har tillgodoräknats hustru med barn såväl vid sam- som särbeskatt— ning och beräknats — såsom för de ifrågavarande fallen föreslagits —— till 4 000 kr. Hänsyn har inte tagits till andra avdrag än utskyldsavdrag, för- värvsavdrag och grundavdrag.

Man finner av tabell 47 (kol. 6 och 9) att den fakultativa särbeskattningen skulle betyda föga för barnfamiljerna annat än i synnerligen höga inkomst- lägen och då blott vid vissa inkomstkombinationer. Något mer skulle sär- beskattningsrätten innebära för de barnlösa familjerna men även där vara ganska betydelselös i inkomstlägen under 100 000 kr. Först vid betydligt högre inkomster och i särskilda kombinationsfall framkommer belopp av mer väsentlig betydelse. De extremaste fallen möter när makarna tjänar var- dera 100 000 kr., varvid sambeskattningseffekten är 2 975 kr., och då mannen tjänar 200 000 kr. och hustrun 100 000 kr., därvid merskatten blir 4 343 kr.

Det är sålunda endast i mycket höga inkomstlägen och i vissa inkomst- kombinationer som särbeskattningen skulle vara av egentligt värde för ma- karna. Antalet sådana fall kan överslagsvis anges till någon eller några få pro- mille av samtliga äktenskap. Det kan med denna bakgrund knappast anses troligt att någon arbetsmarknadspolitisk effekt av betydelse skulle nås med en fakultativ särbeskattning; de höga inkomstförvärv, varom är fråga, torde

Tab. 47, utvisande den Skattelättnad som makar i vissa inkomstlägen skulle uppnå vid en särbeskattning. Skatteskalar m. m. enligt utredningens förslag. Kommunal utdebitering 16,50 kr per skattekrona

Årsinkomst, kr Gifta utan barn Gifta med barn

skatt vid skatt vid skillnad skatt vid skatt vid skillnad makarna sambe- särbe— kol. 5— sambe- särbe- kol. 8—

mannen hustrun tillhopa skatt- skatt- kol. 4 skatt- skatt— kol. 7

ning ning ning ning kr kr kr kr kr kr 1 2 3 4 5 6 7 8 9

20 000 20 000 40 000 9 917 9 918 + 1 8 322 8 394 + 72 30 000 50 000 14 184 14 401 + 217 12 388 12 500 + 112 40 000 60 000 18 973 19 370 + 397 16 977 17 365 + 388 60 000 80 000 29 055 30 018 + 963 26 957 27 888 + 931 100 000 120 000 51 019 53 159 + 2 140 48 823 50 695 + 1 872 30 000 20 000 50 000 14 184 14 401 + 217 12 388 12 877 + 489 30 000 60 000 18 973 18 884 _ 89 16 977 16 983 + 6 40 000 70 000 23 963 23 853 _ 110 21 967 21 848 _ 119 60 000 90 000 34 546 34 501 _ 45 32 350 32 371 + 21 100 000 130 000 56 717 57 642 + 925 54 230 55 178 + 948 40 000 20 000 60 000 18 973 19 370 + 397 16 977 17 846 + 869 30 000 70 000 23 963 23 853 _ 110 21 967 21 952 _ 15 40 000 80 000 29 055 28 822 _ 233 26 957 26 817 _ 140 60 000 100 000 40 037 39 470 _ 567 37 841 37 340 _ 501 100 000 140 000 62 709 62 611 _ 98 60 312 60 147 _ 165 60 000 20 000 80 000 29 055 30 018 + 963 26 957 28 494 + 1 537 30 000 90 000 34 546 34 501 _ 45 32 350 32 600 + 250 40 000 100 000 40 037 39 470 _ 567 37 841 37 465 _ 376 60 000 120 000 51 019 50 118 _ 901 48 823 47 988 _ 835 100 000 160 000 74 693 73 259 _ 1 434 72 296 70 795 _ 1 501 100 000 20 000 120 000 51 019 53 159 + 2 140 48 823 51 635 + 2 812 30 000 130 000 56 717 57 642 + 925 54 230 55 741 + 1 511 40 000 140 000 62 709 62 611 _ 98 60 312 60 606 + 294 60 000 160 000 74 693 73 259 _ 1 434 72 296 71 129 _ 1 167 100 000 200 000 99 375 96 400 _ 2 975 96 778 93 936 _ 2 842 200 000 20 000 220 000 112 361 116 721 + 4 360 109 764 115 197 + 5 433 30 000 230 000 118 854 121 204 + 2 350 116 257 119 303 + 3 046 40 000 240 000 125 347 126 173 + 826 122 750 124 168 + 1 418 60 000 260 000 138 333 136 821 _ 1 512 135 736 134 691 _ 1 045 100 000 300 000 164 305 159 962 _4 343 161 708 157 498 _4 210

vederbörande inte avstå från av hänsyn till den relativt ringa sambeskatt- ningseffekten, helst när det gäller barnlösa makar. Särbeskattningen skulle då förr motiveras av hänsyn till önskemålet att överhuvud förhindra negativ sambeskattningseffekt för förvärvsarbetande makar. Utredningen har inte varit främmande för tankar av detta slag men funnit det avgörande vara att _ såsom förut skildrats _ bestämmelser i ämnet måste bli mycket in- vecklade och i fall, där deras tillämpning påkallades för prövning om skatte— lättnad kunde vinnas, administrativt tyngande, varjämte, om än i ett begrän— sat antal fall, de skulle inbjuda till skatteflykt.

Utredningen har sålunda funnit sig inte böra förorda att en fakultativ sär- beskattning införes.

Relationen mellan grundavdragen His torik

Relationen mellan ortsavdragen för barnlösa gifta och ensamstående utgjorde enligt 1928 års lagstiftning genomsnittligen i de olika ortsgrupperna 1,4: 1.

Genom beslut av 1938 års riksdag infördes vid statsbeskattningen ett system med fallande ortsavdrag för ensamstående. Förhållandet mellan av— draget för barnlösa makar med fullt utnyttjad bankning och högsta avdraget för en ensamstående, innan detta började reduceras, utgjorde i högsta orts- grupp 1,7: 1.

Genom 1947 års lagstiftning avseende den statliga beskattningen ändrades relationerna sålunda, att ortsavdraget för äkta makar kom att förhålla sig till avdraget för ensamstående, innan detta började falla, som 1,5: 1. Det ändrade relationstalet hade motiverats med en hänvisning till praxis i så— dana fall, där socialvårdande myndigheter med hänsyn till praktiska behov haft att fastställa understöd avsedda att ge en nödtorftig försörjning vid inkomstbortfall. I dessa fall hade behovet av understöd för ensamstående befunnits utgöra omkring % av behovet för samboende makar. Praxis i fråga om existensminimum vid indrivning hade genomgående utvisat en ännu mindre differens. Skulle denna använts som norm, hade avdraget för ensam— stående fått fastställas till 3/4 eller 4/5 av avdraget för barnlösa familjer.

1949 års skatteutredning föreslog, att avdragen vid statsbeskattningen skulle bestämmas i högsta ortsgruppen till 4 000 kr. för gifta och 2 000 kr. för ensamstående samt att sistnämnda avdrag skulle vara fast. Förslaget inne- har således en ändring av relationen till 2: 1.

Departementschefen anslöt sig i proposition till 1952 års riksdag till förslaget och uttalade, att mycket talade för att makars ortsavdrag borde bestämmas till dubbelt så stort belopp som ortsavdraget för ensamstående. Visserligen hade en jämförelse med sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassades till belopp motsvarande omkring 2/3 av makars ortsavdrag. Departementschefen var emellentid benägen att i detta avseende godtaga 1949 års skatteutrednings mening om att denna av— vägning inte utan vidare kunde överföras på beskattningen. De lägsta in- komstskikten av ensamstående hade en mycket olikartad sammansättning och bestod till stor del av ungdomar, vilka ännu inte i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet utan bodde i sina föräldrahem, biträdde föräldrarna i deras jordbruk osv. Det syntes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de mer ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall höra i princip

tillgodoses genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tillämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. _ Riks- dagen godtog vad sålunda föreslogs.

Utredningen

Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter angående vissa tillämpade normalbelopp vid utmätning m. m. är relationen mellan dylika belopp för gifta och för ensamstående annorlunda än förhållandet mellan grundavdra- gen för dessa kategorier. De dårvid gällande relationstalen kan sägas ge ett visst stöd för en förhöjning av den ensamståendes grundavdrag i förhållande till det för gift skattskyldig gällande avdraget. Den i tidigare sammanhang redovisade undersökningen rörande de låga inkomsttagarna ger emellertid vid handen, att den bild av denna kategori, som inkomststatistiken ger, ofta inte kan anses motsvara den reella skatxteförmägan hos berörda skattskyldi- ga. Det finns emellertid en inte helt obetydlig grupp ensamstående, som lever i så små omständigheter att en relativ förhöjning av deras grundavdrag är motiverad. Utredningen hänvisar till vad i dessa hänseenden anförts i kap. 6.

För bedömning av den inbördes avvägningen anser emellertid utredningen, att tudelningsprincipen, som enligt utredningens mening inte kan nu över- ges, och tekniska synpunkter talar för den gällande relationen 2: 1. En tu- delning bör nämligen tillämpas från botten. Gränsen för skattepåföring bör således sättas till ett dubbelt så högt belopp för gifta som för ensamstående. Om man bestämmer grundavdraget för ensamstående till högre belopp än hälften av avdraget för gifta, kan inkomsttagare i låga inkomstlägen komma i ett sämre läge när de gifter sig, såtillvida att de som ensamstående väl är skattefria men som gifta kan bli beskattade. Vidare torde det vara tekniskt svårt att konstruera skatteskalor enligt vilka tudelningen inte börjar från botten.

Utredningen vill i detta sammanhang, med anknytning i viss mån till vad som anförts i avsnittet angående sam- eller särbeskattning av makar, uppta till närmare diskussion frågan om vad som här må benämnas ingrepp i gäl— lande sambeskattningsordning.

Kritiken av sambeskattningen har, som förut antytts, inriktats bl. a. på det förhållandet att värdet av en hemmavarande hustrus arbete inte upptas till beskattning och att det oaktat dubbelt grundavdrag tillgodoförs mannen. Om man först ser till frågan om en direkt beskattning av den hemmavarande hustruns arbetsinsats, kan kanske sägas att visst skäl härför möjligen skulle kunna hämtas från betraktelsesättet, att en person eller en familj som åt sig själv utför tjänster har en större förmåga att avstå skatt från kontant- inkomsten än den person eller familj som för samma tjänster måste anlita avlönad arbetskraft. Å andra sidan skulle en beskattning av hustruns arbets- insats i hemmet uppenbarligen strida mot grundläggande och vedertagna

principer i vår skatterätt, varjämte må tilläggas att inte i något land en sådan beskattning ansetts möjlig att realisera. En beskattning av hustruns arbetsinsats skulle omedelbart aktualisera en motsvarande beskattning av det värde, som ligger i att den ogifte själv sköter sitt hem och hushåll eller som är förenat med att envar lagar sina kläder, utför arbete på sin villa eller i sin trädgård, sköter sin bil etc.

Svårbemästradc eller olösbara värderingsfrågor skulle också möta om man ville beskatta den hemmavarande hustruns arbetsinsats. Värdet därav skulle uppenbarligen vara beroende av sådant som hustruns kompetens, för— måga och faktiska arbetsinsats liksom av den omfattning vari mannen med— verkade i hemmets skötsel. Ett högre värde borde beräknas _ och en högre skatt uttas _ alltefter antalet barn i familjen, nämligen med hänsyn till den ökade arbetsinsats som därvid krävs av hustrun. Värdet av arbetsinsatsen finge också anses vara större om bostaden var omodern eller svårskött, etc.

Något mer tänkbart skulle möjligen vara att lägga inte den verkliga arbets— insatsen utan hustruns kapacitet till grund för värdering och beskattning. Detta skulle emellertid helt strida mot principerna för skattelagstiftningen i övrigt; ingen beskattas för en på grund av underlåten arbetsinsats utebliven inkomst. En schablonmässig värdering av just hemmahustruns arbetskapa— citet skulle inte heller vara förenlig med de variationer i denna kapacitet som betingas av ålder, sjukdom och personliga förutsättningar i övrigt.

Om sålunda en direkt beskattning av hustruns arbete i hemmet är en helt omöjlig tanke, kan åter vara värt att överväga om en i viss mån likartad effekt kunde nås genom att i dessa fall ge mannen blott enkelt grundavdrag och om en dylik åtgärd skulle te sig rimlig eller möjlig. I någon mån har denna fråga redan förut behandlats, nämligen i anslutning till den princi- piella diskussionen av sambeskattningen. Här torde följ ande få tilläggas.

Mot att schablonmässigt beakta värdet av hemmavarande hustrus arbets- insats sålunda att mannen vägras det dubbla grundavdraget möter invänd- ningar av delvis samma art som vid en direkt beskattning av värdet av denna insats. Tanken bygger med nödvändighet på förutsättningen att mannen inte i något fall får mer än enkelt grundavdrag. Häri ligger att skatteskärpning inträder även när hustrun av hälsa eller ålder inte kan ta förvärvsarbete lik- som då hon _ vare sig detta beror på bristande kvalifikationer eller ej _ överhuvud inte kan få sådant arbete. Men det betyder också att mannens skatt höjes även när hustrun av sjukdom eller ålder inte kan uträtta något egentligt arbete ens i hemmet. Synpunkter av denna art skulle föranleda att en förändring av detta slag i många fall skulle te sig orättvis och anses inte i rimlig mån beakta skatteförmågan. Av vad tidigare anförts framgår också att familjer i mindre inkomstlägen, där hustrun är hemma och kan sköta hemmet, får knappast acceptabla skattehöjningar. Slutligen bör påpekas att skattehöjningen skulle i särskild mån drabba barnfamiljerna, enär i dessa familjer det är långt vanligare att hustrun är hemma och sköter barnen.

Visserligen skulle de ökade skatteintäkterna just användas till höjda barn- bidrag, men höjningen skulle inte kunna göras så stor att fåbarnsfamiljer med hemmavarande hustru fick kompensation medan å andra sidan barn- familjer med förvärvsarbetande hustru skulle få påtagliga förbättringar. Häri kan väl sägas ligga en stimulans till förvärvsarbete. Men den åstad- kommes genom ett högt skattetryck för bl. a. stora grupper av barnfamiljer.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter har utredningen funnit det å ena sidan inte möjligt att genomgående för alla familj er med hemmavaran- de hustru bortta det nuvarande dubbla grundavdraget men å andra sidan undersökt konsekvenserna av ett mer begränsat ingrepp i syfte att i vissa fall få till stånd en beskattning, på indirekt våg, av hemmahustruns arbets- insats och samtidigt ernå en effekt som skulle kunna vara av arbetsmark- nadspolitisk innebörd.

Tankegången är följande. Förvärvsarbetande makar får som nu vardera enkelt grundavdrag, men någon överflyttning till den andra maken skulle ej medges när den enas inkomst är otillräcklig för utnyttjande till fullo av dennes avdrag. När hustrun är hemmavarande, skulle som allmän regel gälla, att blott enkelt grundavdrag skulle tillgodoräknas mannen. Härifrån skulle vissa undantag gälla. Om barn fanns i familjen skulle dubbelt grund- avdrag medges. Så skulle i princip också vara fallet, när med hänsyn till hustruns ålder, hälsa och liknande omständigheter någon arbetsmarknads- politisk effekt ej kunde förväntas eller det eljest skulle framstå som oskäligt med en skattehöjning. Härutinnan har svårigheter mött att uppställa med nödvändighet enkla och praktikabla regler. Utredningen har i sin undersök— ning nödgats stanna för en ren åldersgräns som det enda tänkbara. Om hustrun uppnått 50 år, skulle det dubbla grundavdraget medges.

Verkställd undersökning visar, att år 1961 fanns totalt 1 735 000 gifta kvinnor. Härav hade 937 000 hemmavarande barn och skulle redan av den— na anledning ej beröras av förändringen. Återstående 798 000 har fördelats med hänsyn till såväl ålder som förekomst av förvärvsinkomst. Därvid har befunnits att 146 000 gifta kvinnor under 50 år och utan barn helt saknade förvärvsinkomst medan 23 000 kvinnor av ifrågavarande kategori hade för— värvsinkomst under 3 000 kr. Om man minskar dessa antal med antalet äktenskap, i Vilka hustrun i inte ringa grad deltagit i mannens jordbruk elle-r rörelse, kvarstår 123 000 resp. 21000 familjer som skulle helt eller delvis förlora ett grundavdrag och få skattehöjning. Det har förmodats att, med hänsyn till den gifta kvinnans ökande benägenhet att ta förvärvsarbete, an- talet av förändringen negativt berörda familjer år 1970 skulle vara omkring 100 000.

Statens merinkomst år 1970, beräknad på grundval i övrigt av utredningens reformförslag, kan kalkyleras till ca 50 miljoner kr. Detta belopp skulle möjliggöra en höjning av barnbidraget med ca 25 kr.

Åtskilliga invändningar, som möter den sålunda ifrågasatta omläggningen,

framgår redan av vad förut anförts. Den väsentligaste invändningen torde rikta sig mot den ifrågasatta åldersgränsen. Den skulle innefatta en legal presumtion för att varje kvinna under 50 år har förmåga att arbeta och möj- lighet att få förvärvsarbete medan motsatsen skulle gälla för varje kvinna över 50 år. Skattehöjningen skulle vidare träffa familjer med hemmavaran— de hustru i de mindre inkomstlägen, där en höjning måste te sig oskälig. Anordningen skulle tillika innebära att ett barnavdrag av det enkla grund- avdragets storlek i realiteten inbyggdes i systemet, nämligen för familjer med hemmafru när det första barnet föds, och skulle för den hustrun när- mast utgöra ett skäl för att ej överväga förvärvsarbete. Något liknande skulle kunna sägas om varje förvärvsarbetande hustru, som får barn; dubbelt grundavdrag får familjen hennes förvärvsarbete förutan. Den arbetsmark— nadspolitiska effekten skulle helt hänföra sig till hemmavarande hustrur utan barn och under 50 år eller just den kategori av kvinnor, som ändå torde välja förvärvsarbete om de så önskar och har möjlighet därtill.

Av skäl som framgår av vad ovan anförts har utredningen funnit sig inte kunna framföra ett förslag av angiven innebörd.

Till sist torde i detta sammanhang få nämnas att utredningen även under- sökt möjligheterna att få en ytterligare differentiering av grundavdragen i förhållande till vad nu gäller. Här åsyftas tanken att i ökad omfattning ut— mäta skatten på familjeinkomsten i förhållande till det antal konsumtions- enheter som familjen omfattar. Då denna fråga i särskild mån samman— hänger med avvägningen av skatteskalorna behandlas den emellertid i det följande avsnittet.

Avvägningen av skatteskalorna Historik

Systemet med olika skatteskalor för gifta och ensamstående infördes år 1952. Skalan för gifta byggde på tudelningsprincipen upp till en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr., vilket innebar att skatten för beskattningsbara in- komster upp till denna gräns var dubbelt så stor som skatten för en ensam- stående med hälften så stor beskattningsbar inkomst.

Tidigare hade man haft endast en skatteskala. Avvägning mellan gifta och ogifta skedde genom ortsavdragen, därvid man hade ett system med fallande avdrag för ensamstående vid statsbeskattningen.

1952 års reform grundade sig på förslag av 1949 års skatteutredning. I fråga om det fallande ortsavdraget för ensamstående anförde utredningen, att — även om reduceringen av avdragen motiverats såsom en avvägnings— åtgärd, varigenom man velat tillförsäkra familjeförsörj arna en viss förmåns— ställning vid beskattningen —- denna särskilda konstruktion med bortfallan— de ortsavdrag lika väl kunde ses som en skärpning i de ensamståendes be- skattning, en »ungkarlsskatt». Vid valet mellan att uttaga en sådan skatt

genom reducering av ortsavdragen eller genom en särskild skatteskala för ensamstående syntes enligt utredningen den senare metoden innebära en mera naturlig lösning än den förra. Därest en särskild »llngkarlsskatt» skulle bibehållas, föreslog utredningen, att den lades in i en skatteskala, som skulle begagnas för denna kategori skattskyldiga.

Beträffande tudelningsprincipen påpekade utredningen att en sambeskatt- ning enligt denna princip inte endast var en teknisk metod för att ordna äkta makars beskattning utan att denna tekniska metod samtidigt innebar, att skattebördan mellan äkta makar och ensamstående fixerades på ett visst sätt. Förslag framlades att godta tudelningsmetoden upp till en viss gräns nämligen intill en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr. för makar. Som skäl mot en fullt genomförd tudelning anfördes att statsfinansiellt utrym- me härför inte förelåg samt att skillnaden i skatt för en ogift och en gift person, särskilt i de högre inkomstlägena, skulle bli så stor, att det med skäl kunde ifrågasättas, om denna skillnad verkligen var motiverad av den ökade försörjningsbörda, som kunde vara förenad med ingående av giftermål. Ut- redningen uttalade, att man torde kunna finna att makarnas faktiska eko- nomiska gemenskap i inkomstlägen över en viss nivå hade sådan betydelse, att de vid beskattningen inte kunde jämställas med två ogifta personer. Det påpekades vidare, att en konsekvent genomförd tudelning skulle medföra en relativ skärpning av den ensamståendes beskattning. Beträffande den av- vägning, som låg ovanför tudelningsgränsen, påpekade utredningen, att nå- got klart principuttalande inte kunde göras. Den mångfald av synpunkter, som kunde anläggas på skalornas slutliga utformning, gjorde att avgörandet till sist alltid måste bli en skälighetsavvägning.

1957 års sambeskattningsrevision fann en höjning av tudelningsgränsen vara önskvärd och diskuterade frågan om tudelningen borde genomföras fullt ut. Förutsättningar att då genomföra en reform på detta område syntes dock enligt revisionen knappast föreligga och förslag om ändring framlades ej.

Genom beslut av 1961 års höstriksdag fastställdes nu gällande skatteska— lor, varigenom tudelningsgränsen höjdes till en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr., motsvarande en årsinkomst av 24 500 kr.

Utredningen Olikartade krav ställs på inkomstbeskattningens utformning allt efter de effekter som eftersträvas eller de önskemål som i skilda sammanhang skjuts i förgrunden. Dessa krav är mången gång oförenliga, och det är därför helt naturligt att det gällande skattesystemet, och väl alla i realiteten tänkbara alternativ till detta, i mycket bygger på kompromisser mellan olika hänsyns- taganden.

1 det föregående har sambeskattningen, mot bakgrunden av den mycket" starka kritik som -— om än från begränsade grupper av skattskyldiga men å andra sidan inte utan visst fog —- framförts mot densamma, av utredningen

gjorts till föremål för en ingående granskning. Detta har skett under jäm- förelse med den från dessa håll krävda fullständiga särbeskattningen, men även mindre långtgående ingrepp i ett system, som bygger på sambeskatt- ning, har undersökts.

Parallellt med önskemål om övergång till särbeskattning ifrågasätts från andra håll något som utifrån den skattemässiga sammanbindningen av ma- kar. närmast måste betecknas som särbeskattningens konträra motsats, näm- ligen ett vida mer långtgående tillgodoseende av skatteförmågeprincipen än som inrymmes i gällande system. Här åsyftas det 5. k. mångdelningssyste- met, innebärande en sammanläggning av makarnas inkomster och en skatte- beräkning som sker utifrån antalet konsumtionsenheter i familjen. Omedel— bart må tilläggas att, såsom i det följande skall närmare beröras, ett mång- delningssystem kan i viss mån anpassas efter sådant som om hustrun har förvärvsarbete eller ej och utformas i allt fall i viss omfattning så att arbets- marknadspolitiska synpunkter tillgodoses.

Först må emellertid framhållas, att det nu gällande systemet väl står på sambeskattningens grund men också att en rad åtgärder ingår däri som åsyf— tar att undanröja eller mildra de i vissa avseenden oförmånliga verkningarna härav. En av dessa åtgärder är skatteskalornas konstruktion med en tudel- ning genomförd så långt detta ansetts möjligt med hänsyn till å ena sidan kostnadsaspekter och å andra sidan den rimliga graden av skattedifferentie- ring mellan familjer och ensamstående. Grunden för tudelningen är önske- målet att i möjlig mån förhindra den förut omnämnda negativa sambeskatt- ningseffekten. För utredningen framstår detta som en alltjämt väsentlig målsättning och i ett läge, där övergång till särbeskattning av förut redovisa- de skäl inte kan förordas, måste enligt utredningen tudelningsprincipen vid- hållas och om möjligt utbyggas. Utredningen återkommer härtill i det följan- de men vill först redovisa vissa synpunkter i avseende å den mera långtgåen- de mångdelningen.

Denna förutsätter i och för sig endast ett grundavdrag och en skala. Av- draget och skiktgränserna i den progressiva skalan skall emellertid räknas upp med en koefficient, vars storlek görs beroende av antalet konsumtions— enheter i familjen. För ensamstående skall koefficienten vara 1. Detta inne— bär, att han får ett grundavdrag och att skatten beräknas direkt efter ska- lan. För barnlösa makar skulle koefficienten genomgående kunna sättas till 2. Detta innebär en fördubbling av grundavdraget och att skiktgränserna i skalan skj utes motsvarande uppåt (ett skikt, som enligt grundskalan slutar vid 10 000 kr., skjutes upp till 20 000 kr., etc.). Skatten på makarnas samman— lagda inkomst skulle m. a. o. beräknas som om denna inkomst halverats, varefter för vardera hälften uttages en skatt såsom för ensamstående. Detta skulle innebära i alla lägen en effekt motsvarande den som uppnåddes vid fullt genomförd tudelning enligt traditionellt mönster. Det skulle emellertid också kunna övervägas att låta koefficienten 2 för makar vara förbehållen

gifta par, där både man och hustru har förvärvsinkomst (av viss minsta stor- leksordning). På så sätt skulle hustrun stimuleras till förvärvsarbete.

I barnfamiljer skulle koefficienten ytterligare uppräknas under hänsyns— tagande till antalet barn. En uppräkning med 0,5, ev. 0,33 har ifrågasatts. Även härutinnan vore möjligt med en differentiering på så sätt att högre barnkoefficent beräknades i familjer, där båda makarna var förvärvsarbe- tande, i syfte att därigenom stimulera eller premiera hustruns arbete utom hemmet.

Om koefficienten 2 valdes för alla familjer, alltså även de där hustrun är hemmavarande, skulle genom en kombination med förvärvsavdrag en sti- mulans till förvärvsarbete kunna uppnås.

Inom utredningen har verkställts ett antal beräkningar utifrån på olika sätt valda förutsättningar av hur ett system av denna innebörd skulle utfalla. Det torde föra för långt att här i detalj återge desamma. De innebär genom- gående att omfattande skattesänkningar skulle uppnås för barnfamiljer i något högre inkomstlägen och ju högre familjens inkomstläge är, desto kraf— tigare skulle skattelättnaden bli. Så skulle bli fallet redan vid ett barn. Har familjen fler barn, skulle de ytterligare skattelättnaderna bli uppseende- väckande stora. Mångdelningssystemet för m.a.o. för långt i fråga om skattedifferentiering och det skulle bjärt kontrastera mot den nuvarande ordningen med lika stora barnbidrag i alla inkomstlägen —— barnbidraget skulle ju så att säga utbytas mot barnkoefficienten vars faktiska innebörd är helt beroende av familjens inkomstläge. En anordning med en på något sätt avtrappad barnkoefficient för högre inkomstlägen skulle knappast kunna tänkas.

Givetvis finns även andra invändningar. En är svårigheten att —— om koefficienten 2 förbehålles familjer med förvärvsarbetande hustru —— ange den omfattning av sådant arbete som berättigar till den högre koefficienten. Likartade problem möter vid fall av faktisk sambeskattning. En annan fråga är hur man skall förfara, då barnen har inkomst av feriearbete el. likn. Rätte— ligen skulle barnets inkomst inräknas i familjeinkomsten, något som å andra sidan kunde medföra en relativt sett stark skattebelastning på denna in- komst.

Oaktat mängdelningssystemet, som är i alldeles särskild mån lämpat om man vill skattemässigt premiera flerbarnsfamiljerna, har uppenbara före— träden, när det gäller att tillgodose skatteförmågeprincipen, har utredningen av skäl som anförts ej kunnat förorda dess införande.

För att härefter återgå till tudelningsprincipen har utredningen redan ut- talat, att densamma vid i övrigt av utredningen gjorda ställningstaganden måste bibehållas och bör utbyggas. Vissa skäl finns givetvis för en fullstän- dig tudelning, nämligen önskemålet att helt avlägsna negativa sambeskatt— ningseffekter. Detta skulle emellertid innebära en större differentiering av

Tab. 48, utvisande statlig inkomstskatt för gifta och ensamstående samt skillnaden i skatteuttaget för de båda kategorierna

Statlig inkomstskatt i kronor enligt

skatteskalor med full

frsin- gällande skatteskalor föreslagna skatteskalor tu delnin g iomst . Ensam— . . Ensam- . . Ensam- Skill- Gifta stående Skillnad Gifta st åen dc Skillnad Glfta stående nad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 10 000 393 592 199 267 529 262 267 529 262

20 000 1 200 2 541 1 341 1 074 1 938 864 1 074 1 938 864 30 000 3 325 5 537 2 212 2 093 4 695 2 602 2 093 4 772 2 679 40 000 6 498 8 987 2 489 4 080 7 953 3 873 4 080 8 113 4 033

60 000 13 882 16 796 2 914 9 732 15 301 5 569 9 852 15 628 5 776 100 000 31 041 34 200 3 159 24 144 31 760 7 616 24 088 32 421 8 333 200 000 79 982 83 359 3 377 66 877 78 782 11 905 65 266 82 222 16 956 300 000 134 257 137 634 3 377 115 307 130 874 15 567 113 418 136 484 23 066

'Anm. Uträkningarna har utförts för anställda med tillämpning av nuvarande regler för social- försäkringarnas finansiering samt under förutsättning av en kommunal utdebitering på 16,50 kr per skattekrona. Beträffande gifta förutsättes att mannen är ensam inkomsttagare. Uträkning- arna enligt gällande skatteskalor har utförts med tillämpning av gällande ortsavdrag medan vid uträkningarna enligt föreslagna skatteskalor och skatteskalor med full tudelning de föreslagna grundavdragen beaktats. Skatteskalorna med full tudelning har konstruerats så att de beräknats avkasta ungefär samma belopp som de föreslagna skatteskalorna.

skattetrycket mellan ensamstående och gifta än som ur andra synpunkter kan anses önskvärd. Utredningen har stannat för att föreslå en tudelning upp till en beskattningsbar inkomst för gifta av 40 000 kr., motsvarande en års- inkomst av ungefär 55 000 kr. I tabell 48 redovisas differentieringen mellan gift och ogift i avseende å den statliga inkomstskatten vid sålunda uppbygg- da skalor varjämte anges differentieringen enligt nu gällande regler och en- ligt skalor som bygger på fullständig tudelning.

Utredningens förslag medför att endast en eller några få promille av samt- liga äktenskap, och detta i mycket höga inkomstlägen, skulle drabbas av en negativ sambeskattningseffekt.

Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej ( förvärvsavdrag )

Gällande bestämmelser

Föl'värvsavdrag medges efter enahanda grunder vid den statliga och den kommunala beskattningen. Bestämmelserna beträffande sammanlevande makar innebär följ ande.

Om hustrun haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller av eget arbete är hon berättigad till avdrag med 300 kr. Har hon haft hemmavarande barn under 16 år, medges därutöver

avdrag med 20 procent av ifrågavarande inkomst. Det sammanlagda avdraget är dock maximerat till 2 000 kr.

Avdrag med 300 kr. medges vidare hustru, som haft inkomst av jordbruks- fastighet, under förutsättning att hon utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde.

Om mannen haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och hustrun utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kr., må mannen åt- njuta avdrag med nämnda belopp.

För att avdragsrätt skall föreligga erfordras, att den skattskyldige varit bosatt här i riket under större delen av beskattningsåret.

Vidare får avdrag åtnj utas endast om och i den mån den inkomst, som be- rättigar till avdraget, räcker till. F örvärvsavdraget kan således inte ge av— dragsgillt underskott. Det sammanlagda avdraget för sammanlevande makar får inte överstiga 300 kr. eller, om förhöjning av avdraget med 20 procent av inkomsten ifrågakommer, 2 000 kr.

Historik

Förvärvsavdrag infördes vid den statliga beskattningen genom beslut av 1919 års riksdag. Avdraget, som var maximerat till 400 kr., var konstruerat som ett rent omkostnadsavdrag och avsåg kostnader för nödigt biträde i hemmet; för rätt till avdrag krävdes alltså faktiska utgifter. Som skäl för införandet av detta avdrag anfördes att skatteförmågan hos äkta makar del- vis var beroende på vem av makarna, som förvärvade inkomsten. I de fall då hustrun hade förvärvsverksamhet blev hon ofta förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel och makarna måste då i regel använda sig av avlönat bi- träde för utförande av de sysslor, som eljest skolat utföras av hustrun. Denna utgift fick enligt departementschefen anses som en kostnad för förvärvande av hustruns arbetsinkomst.

Redan påföljande år delades avdraget upp sålunda, att 200 kr. av hustruns arbets-inkomst alltid blev skattefria, vare sig hon haft biträde i hemmet eller ej, samt att därjämte kostnad för biträde, där sådant anlitats, fick avdragas med högst 200 kr. Som skäl för ändringen åberopades bl. a. att det tidigare avdraget blev utan betydelse för de mindre bemedlade, som ej hade råd till utgifter för biträde. Samma år infördes motsvarande bestämmelser vid den kommunala beskattningen.

Genom 1928 års lagstiftning slopades det särskilda omkostnadsavdraget å 200 kr. vid såväl stats- som kommunalbeskattningen. Det skattefria beloppet 200 kr. bibehölls i form av ett schablonavdrag, som medgavs om hustrun haft inkomst av rörelse eller eget arbete.

Sedan förvärvsavdraget vid statsbeskattningen helt avskaffats år 1938, återinfördes det genom beslut av 1947 års riksdag. Avdraget sattes i relation till hustruns inkomst av rörelse eller eget arbete och bestämdes till 50 pro— cent av denna inkomst, dock högst 1 000 kr. Departementschefen anförde

som motiv, att förvärvsarbetet måste förutsättas åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostnader och att samhället behövde ut- nyttja den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden. Om hustrun arbe- tade i hemmet, tillfördes familjen en naturajnkomst, som inte beskattades, varför man av rena jämlikhetsskäl måste eftersträva, att beskattningen inte träffade större del av den genom förvärvsarbetet erhållna inkomsten än vad som kunde anses utgöra en verklig nettoinkomst. Vidare anfördes att behovet av en ökad avdragsrätt blivit större genom en föreslagen ändrad avvägning mellan ortsavdrag för ensamstående och äkta makar. Samma år höjdes schablonavdraget vid kommunalbeskattningen till 300 kr.

1949 års skatteutredning föreslog en reducering av det statliga avdraget till 300 kr. Som motiv anfördes bl. a., att det gällande avdraget genom sin schablonmässiga karaktär i många fall illa stämde med verkligheten och kunde ge en större fördel än som rätteligen syntes befogad.

I proposition till 1952 års riksdag föreslogs emellertid, att förvärvsavdra- get vid statsbeskattningen skulle utvidgas utöver vad utredningen föreslagit på så sätt, att vid barnförekomst avdrag vid statstaxeringen skulle få göras utöver de 300 kronorna med tio procent av inkomsten, sammanlagt dock högst med 1 000 kr., samt att avdraget på 300 kr. skulle medgivas även vid faktisk sambeskattning. Beträffande det högre förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn anförde departementschefen bl. a., att även om barnför— sörjningskostnader i princip inte beaktades vid beskattningen, det dock var tydligt att det kunde finnas ett behov av att differentiera förvärvsavdraget med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsökning upp- kom genom förvärvsarbetet. Det var enligt departementschefen inte fråga om barnförsörjningskostnader i egentlig mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvärvande och en förhöjning av förvärvsavdra- get för dessa kvinnor fick därför endast till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem och andra förvärvsarbetande hustrur, som inte hade dylika särskilda kostnader.

Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.

Den nuvarande utformningen av förvärvsavdragen föreslogs av sambe— skattningsrevisionen, som år 1959 avgav ett betänkande rörande familje— beskattningen.

Revisionen ansåg, att avdraget väsentligen borde betraktas som ett kost— nadsavdrag, avsett att utjämna skillnaden i utgifter för den familj, där hustrun hade förvärvsarbete, och den familj, där hon arbetade i hemmet. I och med att avdraget gav en skälig kompensation för dylik kostnadsökning, kunde det även fungera som en stimulans till ökad arbetsinsats från den gifta kvinnans sida. Att därutöver sikta till att ge avdraget en självständig funktion som stimulerande faktor på arbetsmarknaden fann emellertid re- visionen inte tillrådligt. Slutligen kunde enligt revisionen förvärvsavdraget

30.7 tillika sägas ha funktionen att mildra sambeskattningens verkningar vid arbetsinkomst. Det påpekades dock att en sådan funktion inte var erforderlig i den mån tudelningen var genomförd.

Enligt revisionen kunde det ifrågasättas, om beträffande gifta kvinnor utan minderårigt barn kostnaderna var av sådan betydelse, att ett förvärvs— avdrag kunde anses ofrånkomligt. Revisionen fann emellertid att förutsätt— ningar inte förelåg för att slopa det gällande avdraget å 300 kr.

I proposition till 1960 års riksdag uttalade departementschefen, att skälen för de generella avdragen om 300 kr., bortsett från barnfamiljerna, förlorat det mesta av sin bärkraft. Åtskilligt skulle därför kunna tala för att slopa nämnda avdrag i vad angick familjer utan minderåriga barn. Departements— chefen ansåg emellertid, att en sådan åtgärd borde få anstå till en tidpunkt, då den kunde genomföras utan att medföra skattehöjningar för de därav berörda.

Frågan om förvärvsavdragens utformning har under senare år behandlats i åtskilliga motioner till riksdagen. Bl. a. har yrkats att de fasta avdragen och kvotavdragen måtte höjas, att rätt till relativt högre avdrag skulle före- ligga vid lägre inkomster, att avdrag utöver schablonavdragets maximibelopp skulle kunna medges för styrkta högre kostnader för barns omhändertagan— de samt att vid barnförekomst en utvidgad avdragsrätt skulle införas vid faktisk sambeskattning och då gift kvinna haft inkomst av jordbruksfas- tighet.

Utredningen

Förvärvsavdraget är en integrerande del av inkomstskattesystemet i dess gällande uppbyggnad. I ett mångdelningssystem hör det logiskt ej hemma, knappast heller i ett renodlat särbeskattningssystem _ i varje fall inte med en exklusiv anknytning till hustrun. Av utredningens förslag om bibehållen sambeskattning följer att rätt till förvärvsavdrag i vissa lägen alltjämt bör föreligga.

Förvärvsavdragets uppgift är att tillföra hustrun ett avdrag i anledning av den särskilda kostnad för familjen, som kan uppkomma på grund av hennes förvärvsarbete. Om det nuvarande avdraget uppräknas, följer härav en viss skatteomfördelning till förmån för familjer med förvärvsarbetande hustru. Avdraget kan också i praktiken komma att framstå som en åtgärd på beskattningsplanet, som ökar den reella valfriheten för den gifta kvin— nan mellan arbete i och utom hemmet.

Vid sina överväganden rörande förvärvsavdragen har utredningen till en början behandlat frågan om skäl föreligger att medge dylikt avdrag, när skattskyldig saknar barn.

Som nyss framhölls är skälet för att medge förvärvsavdrag önskemålet att ge kompensation för ökade kostnader, som kan uppstå till följd av hust- rus förvärvsarbete. Genom avdraget bör åstadkommas en viss horisontell

utjämning mellan familjer med hemmavarande hustrur och sådana, där hustrurna har förvärvsarbete.

Enligt utredningens förmenande skall hänsyn härvid inte tas till samtliga kostnadsökningar som i och för sig skulle kunna beräknas. Därest en hustru på grund av sitt arbete anser sig böra hålla högre standard i avseende å klä— der eller om hon åsamkas en kostnadsfördyring genom att hon nödgas inta sin lunch utom hemmet, är detta omständigheter, som uppenbarligen inte kan beaktas i detta sammanhang. Om så skedde skulle, tvärtemot vad gäller, alla inkomsttagare —— gifta som ogifta — rimligen ha en motsvarande av— dragsrätt. De kostnadsökningar, som skall kompenseras genom avdraget, måste vara av annat slag. Till en början bör gälla att utgifterna skall hänföra sig till sådana sysslor, som en hustru utan förvärvsarbete regelmässigt kan antas utföra i hemmet. Men det kan göras gällande att ej heller detta är krav nog; en ogift får ju intet avdrag för sina motsvarande utgifter. Det måste utifrån ett strikt principresonemang krävas att utgifterna är av en mer spe- ciell natur såsom gäller beträffande vårdkostnader för barn.

Om man likväl skulle vara benägen att beakta en merkostnad i hemmet i vidsträcktare mening, kan konstateras att situationen i dagens samhälle får anses vara sådan, att en presumtion för egentliga kostnadsökningar i detta hänseende knappast kan uppställas om barn saknas i familjen. Utvecklingen torde ha fört fram till att en hustru genom sitt förvärvsarbete merendels inte på grund därav behöver åsamka familjen Ökade kostnader av beskaffen- het att här kunna beaktas. Även om någon fördyring skulle uppstå, kan den- na svårligen sägas vara sådan, att samhället via beskattningsreglerna bör ge någon generell kompensation härför. Utredningen anser förty att, sett ut— ifrån kostnadssynpunkter, tillräckliga skäl inte kan anses föreligga att med- ge förvärvsavdrag, när barn saknas. Den omständigheten att hustruns sam— manlagda arbetsbörda kan bli mer omfattande kan i och för sig inte inverka på frågans bedömande.

Utredningen har då övervägt, huruvida arbetsmarknadspolitiska synpunk— ter kan med sådan styrka åberopas att skäl för att medge barnlösa gifta kvin- nor förvärvsavdrag likväl kan anses föreligga.

När en skattskyldig kommit upp i sådana inkomstlägen att progressionen verkar, minskar nettobehållningen av varje ytterligare arbetsinsats. Obe- roende av vilka allmänna slutsatser man anser sig kunna dra av progressio- nens inverkan på arbetsviljan, föreligger speciella förhållanden beträffande en hemmahustru, som överväger att skaffa sig en inkomst. Om mannen skaffar sig extraarbete, kan han visserligen känna sig missnöjd med den marginalskatt som drabbar ersättningen för arbetet, men han befinner sig inte i sämre läge än andra män med motsvarande inkomster. För hustrun gäller att hennes grundavdrag är så att säga redan konsumerat inom famil— jen. Det tillföres nu henne, men mannens skatt ökar i anledning härav. Sam— beskattningen medför vidare att hustruns inkomst kan få en relativt kraftig skattebelastning. Benägenheten att ta arbete kan då också minska.

Å andra sidan har den barnlösa hustrun i realiteten en helt annan valfri- het än hustrun i barnfamiljer i avseende å sin sysselsättning. Hon kan mer— endels betydligt lättare lösgöra sig från hemmet för förvärvsarbete. Då det avgörande för om en barnlös hustru väljer förvärvsarbete torde vara till- fredsställelsen med sådant arbete eller det därmed förknippade inkomst- förvärvet, måste antagas att ett förvärvsavdrags arbetsmarknadspolitiska effekt i fall som dessa skulle vara ringa, såvida avdraget inte gjordes mycket stort.

Det nuvarande avdraget å 300 kr. torde i detta hänseende vara utan egent- lig betydelse. Tillräckliga skäl att väsentligt öka detsamma har utredningen inte ansett föreligga. Fasthellre har det framstått som angeläget att utnyttja det tillgängliga utrymmet för en så kraftig ökning som möjligt av förvärvs— avdraget för hustru i familj med barn. Mot denna bakgrund har utredningen funnit sig böra förorda att det nuvarande avdraget å 300 kr. i barnlösa fa— milj er slopas.

Utredningen övergår härefter att behandla frågan om förvärvsavdrag för barnfamiljer och börjar därvid med det fall, att gift kvinna har inkomst av eget arbete; avdrag vid faktisk sambeskattning behandlas senare.

Enligt gällande bestämmelse .tas inte hänsyn till den faktiska storleken i det enskilda fallet av kostnadsfördyringar till följd av hustruns förvärvs— arbete. Principiellt kan starka skäl anföras för att göra avdraget beroende av de verkliga kostnaderna. Det torde förhålla sig så, att det nuvarande avdraget tillgodoföres i åtskilliga fall, där inga eller endast obetydliga kostnadsök- ningar faktiskt uppstår, under det att i andra fall avdraget inte utgör till- räcklig kompensation härför. Det skattebortfall, som uppkommer genom oberättigade avdrag, skulle då kunna användas till en förhöjning av avdra- gets maximibelopp, varigenom större rättvisa skulle uppnås. En prövning av vilka kostnader, som är i det enskilda fallet hänförliga till barnen, torde emellertid medföra avsevärda svårigheter. Även om hustrun styrker, att hon betalat visst belopp till en främmande arbetskraft i hemmet, nödgas man pröva hur stor del av detta belopp, som avser avdragsgilla kostnader. Av— dragsgill är ju bara den del av den utgivna ersättningen, som omedelbart sammanhänger med barnets vård och tillsyn, inte vad som svarar mot annat arbete i hemmet. Måhända finns också anledning anta att konstlade löner till nära anhöriga el. likn. skulle utbetalas eller påstås vara utbetalda. En tänkbar utväg skulle vara att ha schablonavdrag i botten samt därutöver ett avdrag för verkliga kostnader. Härigenom skulle antalet fall, som fordrar en närmare prövning, måhända nedbringas, men svårigheter skulle kvarstå, irritationer vid taxeringskontrollen uppkomma och förenklingssträvandena eftersättas. Efter ingående diskussioner har utredningen ansett, att avdra- get alltjämt bör bibehålla sin schablonartade karaktär.

I detta sammanhang må omnämnas att inom Tjänstemännens centralorga— nisation våren 1963 utförts en stickprovsundersökning i avsikt att belysa förhållandena för barnfamiljer, där båda makarna har förvärvsarbete. Un—

dersökningen omfattade omkring 900 familjer med barn under 11 år, där modern var medlem av någon TCO-organisation. Det handlade således hu— vudsakligen om kvinnor med kontors—, apoteks-, laboratorie- eller sj ukvårds— arbete och om små-, folk- eller förskollärarinnor.

Undersökningen avsåg bl. a. familjernas utgifter för hemhjälp och barn- stugevård (daghem, familjedaghem, fritidshem, lekskola etc.). I detta hän— seende framkom bl. a. följande.

Familjer, där hustrun arbetade minst 30 timmar i veckan, betalade i ge— nomsnitt per är

a) om familjen hade hemhjälp minst 100 tim./mån.

för hemhjälp ...................... 4656 kr. för barnstugevård .................. 36 kr. Summa 4 692 kr.; och

h) om familjen hade hemhjälp mindre än 100 tim./mån.

för hemhjälp ...................... 528 kr. för barnstugevård .................. 972 kr.

Sunnna 1 500 kr.

Av familjerna tillhörde något mer än hälften grupp b), dvs. flertalet ord— nade barntillsynen genom att anlita barnstugeverksamheten.

Omfattningen av betald hemhjälp syntes främst bestämmas av inkomsten och växte proportionellt mot såväl familjens som hustruns inkomst. Där- emot föreföll familjens storlek vara av mindre betydelse därvidlag. Den ge— nomsnittliga utgiften per år för hemhjälp och barnstugevård var i familjer med ett barn 2 664 kr., i familjer med två barn 3 312 kr. samt i familjer med tre eller flera barn 2 820 kr. Uppgifterna avser familjer där hustrun arbetade minst 30 timmar i veckan.

Även bosättningen påverkade den omfattning i vilken betald hemhjälp anlitades. Ju större orter familjerna bodde på, desto färre timmar anlitades sådan hjälp. Detta kunde antagas sammanhänga med att hjälp svårare er- hölls i städerna än på landsbygden och att det i städerna fanns bättre till- gång på barnstugor, vilka för familjerna blev billigare att anlita än hem- hjälp.

Det markerade sambandet mellan hustruns inkomst och utgifterna för barntillsynen belystes av följande uppställning.

Genomsnittlig utgift per år, kr

Hemhjälp Barnstugor S: a A. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och har årsinkomst 12 OOO—18 000 kr. 1 956 696 2 652 B. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och har årsinkomst 18 OOO—24 000 kr. 3 312 348 3 660

C. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och har årsinkomst 24 000 kr. eller högre 4 056 180 4 236

I genomsnitt användes sålunda ungefär 20 procent av hustruns brutto- inkomst till betalning av hemhjälp'och barnstugevård. Denna andel var i stort sett konstant i de olika inkomstklasserna. De individuella variationerna kring genomsnittet var emellertid stora.

Beträffande utformningen av avdraget har utredningen diskuterat möjlig- heterna att göra detta beroende av barnantalet. En dylik konstruktion kan motiveras med att kostnaderna för barntillsyn utan tvekan kan bli större i en familj med många barn än i en enbarnsfamilj. Om ett eller två barn finns, räcker kanske tillfällig hjälp i den mån barndaghem o. likn. inte kan utnyttjas, men har familjen 3—4 barn erfordras måhända hembiträde eller barnsköterska. Tveksamhet föreligger emellertid om vid vilket barnantal skillnaderna kan antas uppstå och det är ovisst, om den schablon, som skulle behöva tillgripas, vore ägnad att medföra någon större rättvisa. Utredningen har förty inte ansett sig böra föreslå en differentiering med hänsyn till barn- antalet.

Vidare har utredningen behandlat spörsmålet om förhållandevis högre av- drag bör medges vid lägre inkomster. En motivering härför kan sökas i det förhållandet, att en kvinna med barn, som går ut i förvärvslivet, måhända omedelbart åsamkas vad som skulle kunna betecknas såsom initialkostnader. Å andra sidan kan ifrågasättas om det inte är först vid en mera omfattande arbetsinsats, som verkliga kostnader uppstår. Om man fäster avgörande vikt vid kostnadsfrågan, skulle principiella motiv kunna andragas för att över- huvud inte medge avdrag, förrän hustruns inkomster uppgår till— så stora belopp, att man finner fråga vara om en mer omfattande arbetsinsats och på grund därav kan uppställa en kostnadspresumtion. När en sådan in- komstgräns uppnåtts, skulle å andra sidan ett högt initialavdrag kunna med- ges. En konstruktion av sist angivet slag möter dock invändningar, inte minst från psykologiska synpunkter. Vidare kan verkliga kostnadsökningar uppstå redan vid en lägre inkomst och vid deltidsanställningar. Utredningen har därför avvisat denna tanke.

Beträffande konstruktionen av avdraget har utredningen med beaktande av förenklingssynpunkter och den fördel, som kan ligga i att smärre in- komster inte föranleder taxering, ansett, att ett förhållandevis högt minimi- avdrag bör förordas samt att detta av bl. a. kostnadsskäl bör ligga inom ramen för ett av inkomstens storlek beroende kvotavdrag. Som lämpligt minimiavdrag vill utredningen föreslå 1 000 kr. Detta avdrag bör dock med- ges endast under förutsättning, att hustrus inkomst därtill förslår.

I syfte att ett mera reellt beaktande skall kunna ske av de kostnadsök- ningar, som uppstår för mödrar med förvärvsarbete, har utredningen ansett sig böra föreslå en icke obetydlig höjning av avdragets maximibelopp. Vid överväganden rörande storleken av detsamma har å andra sidan hänsyn an— setts böra tas till att ett schablonavdrag med nödvändighet måste medges i

åtskilliga fall då något berättigat krav på avdrag icke kan anses föreligga. Utredningen har funnit en övre gräns på 4 000 kr. innefatta en skälig av- vägning.

Det högsta avdraget anser utredningen i princip böra utgå vid en mer nor- mal årsinkomst av heltidsarbete. Det har därför ansetts lämpligt att maxi— malt avdrag medges vid en inkomst av 16 000 kr., vilket innebär att kvoten bör bestämmas till 25 procent.

För närvarande medges avdrag utöver 300 kr., om kvinnan haft hemma— varande barn under 16 år. Frågan kan ställas, om skäl föreligger att diffe- rentiera avdraget efter barnens ålder. Ofta torde kostnader för tillsyn av barn före skolåldern vara högre än när fråga är om barn, som vistas i skolan större delen av moderns arbetsdag. En annan gräns, som eventuellt kan skönjas, är då barnet uppnår åldern 10—11 år. Måhända kan sägas att barnet därefter kan klara sig självt efter skolans slut. Även för barn över sistnämnda ålder kan emellertid merkostnader uppstå kanske inte för om— händertagande i egentlig mening utan i stället för vård i vidsträcktare be- märkelse. Enär en differentiering i berörda hänseende skulle vara svår att göra och te sig egendomlig vid jämförelse mellan få- och flerbarnsfamiljer samt innebära en nackdel från taxeringssynpunkt och då en eventuell orätt- visa automatiskt utjämnas genom åren i väl de flesta fall, har utredningen inte ansett sig böra föreslå någon sådan differentiering.

Det har diskuterats, om förvärvsavdraget bör göras beroende av hur lång hustruns arbetsdrag är och om hon utför förvärvsarbetet i eller utom hem- met. Avdraget skulle med en differentiering kunna bli bättre anknutet till kostnadsaspekterna. Å andra sidan skulle vara svårt eller omöjligt att ut- forma rationella regler, varjämte gränsproblem och administrativa besvär- ligheter tillskapades. Utredningen har ansett nackdelarna väga tyngre än fördelarna.

I fullständiga familjer medges endast hustrun förvärvsavdrag från in— komst av eget arbete. Frågan har ställts om avdraget inte borde på något sätt delas mellan makar som båda har förvärvsarbete. För en delning kan som motiv anföras att tillsynen av barn är eller borde vara en makarnas gemen- samma angelägenhet. Vissa skäl kan alltså anföras för en sådan uppdelning. Två olika konstruktioner skulle då kunna tänkas. Den närmast till hands liggande skulle vara en regel av innebörd att förutsättningen för avdrag överhuvud var att båda makarna hade förvärvsinkomst och att ett för dem gemensamt förvärvsavdrag proportionerades mellan makarna i förhållande till deras inkomster. Detta skulle emellertid medföra att en mycket ringa arbetsinkomst hos den ena maken skulle ge den andre maken ett betydande avdrag, vilket vore uppenbart orimligt. Att stipulera ett visst minsta in— komstläge för vardera maken skulle ge tröskelproblem och stimulera fel— aktiga inkomstredovisningar. Den andra och mer adekvata utformningen av regelsystemet skulle vara att ge vardera maken ett självständigt förvärvs-

avdrag motsvarande hälften av vad som skulle kunna ifrågakomma för för- värvsarbetande hustru vid ett bibehållande av den i gällande lagstiftning tillämpade ordningen. Som förutsättning för avdragsrätt skulle givetvis även här gälla att båda makarna har arbetsinkomst. Egendomliga resultat skulle emellertid även i detta fall ernås. En obetydlig inkomst hos ena ma- ken kan inte rimligen motivera att den andre maken får sitt fulla avdrag. Man fick då införa en bestämmelse om att den ena makens avdrag aldrig fick vara större än den andres. Men häremot måste invändas, att den om— ständigheten att t. ex. hustrun tjänar 500 kr. och genom förvärvsavdraget får denna inkomst skattefri, knappast gör det rimligt att på grund härav mannen automatiskt blir berättigad till ett eget avdrag å 500 kr. En in— komst å sistnämnda belopp skulle m. a. o. utlösa en avdragsrätt inom fa- miljen ä 1 000 kr. Inkomstöverföringar eller felaktigt redovisadevarbets- inkomster skulle uppenbarligen medföra relativt omfattande, icke avsedda skattelättnader.

Av nu anförda skäl, vari ligger beaktande även av administrativa och kontrollmässiga synpunkter, ställer utredningen sig avvisande till tanken att frångå förvärvsavdragets nuvarande principiella konstruktion.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att gift kvinna med inkomst av eget arbete må — under förutsättning att hon haft hemma- varande barn under 16 år och inkomsten därtill förslår — medges avdrag med 25 procent av nämnda inkomst upp till 16000 kr., dock lägst med 1 000 kr. Maximalt avdrag blir således 4 000 kr., innebärande en fördubbling mot vad nu gäller.

Om hustru haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, medges för närvarande förvärvsavdrag efter samma grunder som vid inkomst av eget arbete. Avdrag, även kvotavdrag, utgår alltså oavsett om mannen arbetat i rörelsen eller ej, m.a.o. oberoende av om det är ett fall av faktisk sambeskattning eller ej. Om det åter är mannen, som innehar den rörelse vari hustrun varit verksam, utgår schablonavdrag med 300 kr. (som tillföres mannen) men inte kvotavdrag. Är fråga om jordbruk, är reg- lerna sådana att schablonavdraget, men inte kvotavdrag, utgår när hustrun arbetat i jordbruket och hennes arbetsinsats kan värderas till minst 300 kr.; vem av makarna som är ägare eller egentlig brukare av fastigheten är betydelselöst. —— Dessa regler är ej invändningsfria, men utredningen har inte funnit en annorlunda principiell gestaltning av desamma vara att föredra. Såsom utredningen i det följande redovisar föreslås vid inkomst av jordbruk — oavsett vem av makarna som redovisar inkomsten — ett schablonavdrag, uppräknat i förhållande till det nuvarande, men intet kvot- avdrag. Detsamma kan givetvis övervägas även när fråga är om rörelse. Å andra sidan är många kvinnliga rörelseidkare i en situation som är i före- varande sammanhang mer att jämföra med en kvinnlig anställd befattnings- havares eller löntagares än med en hustrus verksamhet i familjejordbruk.

Tab. 49 med uppgifter om jordbrukarhustrurnas arbetsinsats i jordbruket

Antal arbetstimmar

Storleksgrupp (åkerareal i hektar) Högst Lägst 5,1—10,0 871 467 10,1—20,0 1 018 552 20,1—30,0 794 540 30,1—50,0 598 324

Den schablonmässiga reglering, varom här blir fråga, torde enligt utred— ningens mening därför böra anknytas till gällande bestämmelser. Detta innebär, att hustru, som är rörelseidkare, får avdrag efter samma regler som gällt om hon varit anställd. Är hon däremot verksam i mannens rörelse, blir behandlingen densamma som om hon arbetat i ett av mannen drivet jord- bruk.

Utredningen övergår så att närmare behandla frågan om avdrag vid in— komst av jordbruk.

För bedömningen av denna fråga har det ansetts vara av betydelse att få en mera allmän uppfattning av jordbrukarhustrurs arbetsinsats i jordbruket.

Från jordbruksekonomiska undersökningen för år 1961 har vissa uppgif— te-r inhämtats, ägnade att belysa omfattningen av jordbrukarhustrurnas ar- betsinsats i jordbruket. Uppgifterna framgår av tabell 49.

Undersökningen får anses utvisa, att jordbrukarhustruns arbetsinsats i många fall är av den storleksordning att, om särskilda kostnader för famil- jen därigenom kan antas uppstå, förvärvsavdrag bör medges.

Beträffande kostnadsfrågan har ibland gjorts gällande, att jordbrukar- hustruns arbete i stor utsträckning är förlagt till hemmet eller dess omedel- bara närhet och att det bland annat av denna anledning inte uppstår några kostnadsökningar för tillsyn och vård av barnen. Frånsett att arbetsplatsens belägenhet inte är av betydelse för frågan, om avdrag skall medges från exempelvis inkomst av tjänst, torde man emellertid kunna anta att med jordbrukets ökade mekanisering och bortfallet av lejd arbetskraft, hustrun i många fall tvingas att utföra sitt arbete under förhållanden, som försvårar tillsynen och vården av barnen. Kostnader kan därigenom uppstå och detta gäller kanske framförallt i den mån hustruns arbete i jordbruket kon- centreras till vissa säsonger, exempelvis skördetiden.

Av detta skäl har utredningen funnit det motiverat med ett fortsatt för- värvsavdrag. Att det nuvarande avdraget å 300 kr. i vissa fall är för lågt synes troligt. Å andra sidan kan inte samma generella kostnadspresumtion uppställas som när en gift kvinna tar anställning.

Utredningen har diskuterat om avdraget, såsom när fråga är om hustrus inkomst av eget arbete, bör utformas som ett kvotavdrag.

I begreppet kvotavdrag ligger, att avdraget ställes i relation till ett värde av den ifrågavarande arbetsinsatsen. När det gäller en anställd, anknyter man avdraget till lönen. Fråga har uppstått, om man skall försöka värdera jordbrukarhustruns arbetsinsats med ledning av en normal lantarbetarlön. Mot en sådan metod kan emellertid anföras att en rörelseidkande hustrus förvärvsavdrag bestämmes av förvärvskällans avkastning och inte av den ersättning, hon skulle ha erhållit, om hon som anställd utfört liknande ar- betsuppgifter. En annan tänkbar metod är att man beräknar värdet av hust- rus arbete till viss del av nettointäkten av jordbruket. Mot en sådan beräk- ningsmetod kan emellertid invändas, att jordbrukets avkastning ofta inte står i relation till nedlagt arbete. Avkastningen kan vara låg under år av missväxt, då hustrun måhända ägnat osedvanligt stor tid åt utearbete, eller till följd av inventarieutbyten och reparationer. Å andra sidan kan stora skogsuttag vissa år bidraga till särskilt hög avkastning. Vidare kan påpekas att om man uppskattar värdet av hustruns arbete till viss del av jordbrukets netto och sedan beräknar avdraget till viss kvot av denna del, man inför en schablon i schablonen, som många gånger inte är ägnad att ge något mer rättvisande resultat.

Det sist anförda talar enligt utredningen för att låta avdraget förbli fast. Ett lämpligt belopp har ansetts vara det mins-ta avdrag, som enligt utred— ningens förslag medges hustru med inkomst av eget arbete, dvs. 1 000 kr. Mot detta belopp kan invändas att det synes lågt vid jämförelse med det högsta avdragsbeloppet, som kan medges i sistnämnda fall. Å andra sidan torde —— även om det bör prövas om värdet av hustruns arbete verkligen uppgår till angivna belopp _— skäl finnas till antagande, att denna prövning ofta inte kan bli i allo effektiv, varför ett högre avdragsbelopp skulle för— anleda en ökning av vad som kan betecknas såsom oberättigade avdrag.

Utredningen föreslår alltså, att vid jordbruksinkomst schablonavdrag med högst 1 000 kr. skall kunna medges. Är det mannen som redovisar jord— bruksinkomsten tillföres denne avdraget, eljest hustrun. Kvotavdrag in— föres ej. I vad som förordats ligger även den ändringen —— i syfte att åstad- komma ökad likställighet med rörelseidkare —- att avdrag medges inom ramen för 1 000 kr. med det belopp, som svarar mot värdet av hustruns arbetsinsats, alltså i förekommande fall med lägre belopp än 1 000 kr. Det nuvarande avdraget å 300 kr. förutsätter som bekant att arbetsinsatsen varit värd minst det beloppet; avdrag har m. a. o. aldrig kunnat medgivas med lägre belopp än 300 kr. Vad utredningen föreslår är givetvis en för jord- brukarna mer tillfredsställande ordning, varigenom f. 6. ett besvärligt trös— kelproblem undvikes.

Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att den föreslagna uppräk— ningen av förvärvsavdraget när det gäller rörelse och jordbruk förutsätter uppmärksamhet från myndigheternas sida vid taxeringskontrollen. Enligt vad som upplysts torde det nuvarande avdraget å 300 kr. ofta medges utan

egentlig granskning. Så är inte förenligt med avdrag av föreslagen storleks— ordning.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att förvärvsavdrag medges en- ligt följande.

Gemensam förutsättning i samtliga fall är att i familjen funnits hemma- varande barn under 16 år.

Gift kvinna, som haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete får avdrag med 25 procent av inkomsten upp till 16 000 kr. I den mån inkomsten därtill förslår medges dock alltid avdrag med 1 000 kr.

Gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för värdet av egen arbetsinsats i jordbruket intill belopp av 1 000 kr.

Gift man med inkomst av rörelse eller jordbruk, vari hustrun utfört arbe- te, får avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats in- till belopp av 1 000 kr.

Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej Gällande bestämmelser

Äkta makar med barn erhåller f. 11. samma ortsavdrag och hänföres till sam— ma skatteskala som makar utan barn. Någon hänsyn till barnförsörjnings- kostnaderna tages — utöver vad som kan anses ligga i det nyss behandlade förvärvsavdraget — sålunda normalt inte vid bestämmande av inkomstskat- tens storlek. Emellertid är uppenbart att barnfamiljernas skattebelastning inte kan bedömas utan att hänsyn tages till framför allt de allmänna barn- bidragen. Dessa har såväl historiskt som i debatten kring hithörande frågor knutits samman med beskattningen och har i åtskilliga sammanhang be- traktas som en integrerande del av beskattningssystemet i vidsträckt be- märkelse. Det kan därför anses motiverat att — som i det följande kommer att ske — betrakta jämväl barnbidragen som ett medel för differentiering av skattebördan mellan familjer med och utan barn.

I fråga om rätt till allmänna barnbidrag gäller f. n. i huvudsak följande. För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna medel som bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå sådant bidrag med 550 kr. om året. Bidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som inte är svensk medborgare, om barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller ock barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas i riket. Bidraget utgår fr. o. m. kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till bidrag eljest uppkommit, t. o. m. det kvar- tal varunder barnet fyller 16 år. Rätten att uppbära bidraget tillkommer i allmänhet barnets moder. Utbetalningen sker kvartalsvis genom vederböran— de barnavårdsnämnds försorg, sedan vårdnadshavaren eller annan person anmält att bidrag bör utgå. Rätten till allmänt barnbidrag må ej överlåtas och kan inte tas i mät för gäld. Tillsyn över tillämpningen av lagen om allmänna

barnbidrag utövas av socialstyrelsen, över vars beslut härutinnan talan inte må föras. — Det allmänna barnbidraget är icke skattepliktig inkomst.

Här må erinras jämväl om det stöd barnfamiljerna erhåller genom åtgär- der av mera socialpolitisk karaktär. Härmed avses exempelvis barnpensioner och barntillägg inom det allmänna pensionssystemet, allmänt och särskilt studiebidrag, barnstugevård till nedsatt kostnad, fria Skolmåltider och läro— böcker, familjebostadsbidrag etc. Då emellertid dessa slags förmåner tradi- tionellt anses stå utanför beskattningssystemet skall de här inte närmare behandlas.

Historik

Ursprungligen skedde avvägningen av skattebördan mellan familjer med barn och familjer utan barn genom ett system av barnavdrag. Familjeför- sörjare medgavs vid beräkning av den beskattningsbara inkomsten avdrag med visst belopp för vart barn, som han var pliktig att försörja. Genomgående bestämdes beloppen vid kommunalbeskattningen lägre än vid statsbeskatt— ningen. Avdragen var till en början nominellt låga; sålunda utgjorde av- draget år 1920 vid statstaxeringen 200 kr. och vid kommunaltaxeringen 100 kr. Till följd av bankningen kunde beloppen dock höjas med 50 procent. Åldersgränsen för barn, som berättigade till avdrag, gick vid 21 år.

Genom 1928 års reform av stats- och kommunalbeskattningen inarbe—tades föräldrars rätt till avdrag för barn i ortsavdraget. Detta bestod därefter av grundavdrag, som tillkom alla skattskyldiga, och familj eavdrag, som tillkom familjeförsörjande skattskyldig med visst fast belopp för såväl hustru som för varje barn under 16 år utan egen inkomst om minst 450 kr. Ingen diffe- rentiering av avdragens storlek med hänsyn till barnantal förekom. Familje- avdragens belopp bestämdes vid statstaxeringen till 400 kr. (ortsgrupp V) och vid kommunaltaxeringen till hälften därav.

Nyssnämnda principer för beaktande av barnkostnaderna vid beskatt- ningen ägde i huvudsak bestånd i omkring 20 år eller vid statsbeskattningen till år 1947 och vid kommunalbeskattningen till år 1950. Under denna tid vid- togs endast smärre justeringar av bestämmelserna i syfte att eliminera verk— ningar av penningvärdeförsämring och något förbättra barnfamiljernas ställ- ning. År 1938 höjdes sålunda vid statsbeskattningen familjeavdraget för de två första barnen till 620 kr. och för det tredje barnet och följande till 940 kr., allt i ortsgrupp V. Vidare höjdes den familjeavdragsberättigande åldern för barn till 18 år. I fråga om kommunalbeskattningen infördes den höjda åldersgränsen medan i övrigt äldre bestämmelser bibehölls.

1947 års skattebeslut innebar bl. a. ett slopande av bamavdragen vid be- skattningen. Ortsavdrag medgavs inte längre med grundavdrag och familje- avdrag utan med ett för makar gemensamt fast belopp, olika stort inom de fem ortsgrupperna (2 500—3 000 kr.). Bankningen upphörde. För vart barn utgick enligt särskild lag icke skattepliktiga barnbidrag med ett för alla

Skälet för barnavdragens utbyte mot barnbidrag var främst att ett stort antal barnfamiljer på grund av låg inkomst inte kunde utnyttja avdra- gen. Dessa familjer betalade ingen eller så ringa skatt att eftergivande av skatten icke medförde nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda. Av hela antalet taxerade familjer med barn betalade två femtedelar inte någon in- komst— eller förmögenhetsskatt till staten och ytterligare två femtedelar hade taxerade belopp, som understeg ortsavdragets dubbla summa, innebärande att de ej helt kunde utnyttja de genom bankningsregeln förhöjda ortsavdra- gen. Antalet helt obeskattade familjer steg starkt med familj ernas barnantal. I fråga om familjer med 4—6 barn betalade drygt tre fjärdedelar ingen som helst skatt. Mot bakgrunden härav anförde departementschefen i proposi- tionen till 1947 års riksdag att utbyte av barnavdrag mot barnbidrag i låga inkomstklasser skapade en starkt ökad differentiering till barnfamiljernas förmån; i de högre inkomstklasserna blev differentieringen mindre än ti- digare. Detta sammanhängde med skattens progressivitet; vid den skattesats som vid författningsändringen gällde inom skiktet 20 000—30 000 kr. be- skattningsbart belopp, nämligen 30 procent, var förmånen av ett barnavdrag på 810 kr., dvs. det före reformen gällande bankade avdraget för första barnet i mellersta ortsgruppen, 292 kr., vilket var mer än barnbidragsbeloppet 260 kr. I låga inkomstklasser hade däremot barnavdragsförmånen varit av mycket litet värde.

Vid kommunalbeskattningen infördes genom beslut av 1950 års riksdag regler motsvarande dem som gällde vid statsbeskattningen. I samband där— med höjdes barnbidragen till 290 kr.

Barnbidragen har senare höjts ytterligare», huvudsakligen för att hålla deras reella värde oberoende av penningvärdets fall och för att kompensera barnfamiljerna för uttagen allmän varuskatt. Sålunda bestämdes barnbidra— gen år 1957 till 400 kr., år 1959 till 450 kr. samt år 1961 till 550 kr. Vid 1964 års riksdag har beslut fattats om en höjning av barnbidraget till 700 kr.

Barnkostnadernas storlek

En rimlig avvägning av skattebördan med hänsyn till barnförsörjningskost— naden kräver viss kännedom om dessa kostnaders storlek. Självfallet är det inte möjligt att fastställa exakta belopp härvidlag, beroende på såväl de in- dividuella variationerna inom familjerna som svårigheten över huvud taget att fastställa exempelvis barnens andel av kostnader för bostad, lyse, bohag osv. samt värdet av vården och tillsynen i hemmet. En viss uppfattning om den genomsnittliga barnkostnaden kan emellertid erhållas genom social- styrelsens levnadskostnadsundersökningar, vid vilka man sökt beräkna de faktiska barnkostnaderna, dvs. värdet av den konsumtion i vidaste bemärkel— se, som barnet svarar för. Den senaste undersökningen utfördes är 1958 och de därvid erhållna beloppen har sedermera framräknats till att avse

Tab. 50. Barnkostnaderna år 1961 Kronor per hushåll och år

Hushåll med

Samtliga 1 barn 2 barn 3 o fl barn barnhushåll Individuell konsumtion (livsmedel, kläder etc) ..................... 1 800 3 260 4 900 2 860 Andel i gemensam konsumtion (bo— stad, lyse etc.) ................. 1 950 3 210 3 490 2 640 Värdet av vård och tillsyn i hemmet 3 280 4 830 5 590 4 510 Värdet av offentlig konsumtion (främst undervisningen) ......... 870 1 740 2 960 1 560 Summa 7 900 13 040 16 940 11 570 = 1,8 barn Kostnad per barn ................ 7 900 6 520 4 980 6 430 Kostnad per barn och månad ...... 660 540 420 540 Därav svarar samhället för: Summa (inkl. barnbidrag å 400 kr) . 1 410 2 810 4 780 2 530 Kostnad per barn ................ 1 410 1 410 1 410 1 410 Kostnad per barn och månad ...... 120 120 120 120 och hushållet för: 6 490 10 230 12 160 9 040 Kostnad per barn ................ 6 490 5 110 3 570 5 020 Kostnad per barn och månad ...... 540 420 300 420

kostnadsnivån under första halvåret 1961. I tabell 50 återges dessa fram- räknade värden. Vid en bedömning av barnkostnaderna f. n. får således be- aktas skedda höjningar av såväl den allmänna kostnadsnivån som av barn- bidragen.

Utredningen

En målsättning för skattesystemutredningen har varit att ernå en viss skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån. Allmänt torde den upp- fattningen vara omfattad att samhället, dvs. alla medborgare, skall i ökad omfattning bidra till barnkostnadernas bestridande. Ätskilligt av åtgärder på detta område hör hemma inom den allmänna social- och familjepolitiken; i denna del ligger bedömandena (i huvudsak utanför vad som ankommer på utredningen. Åtgärder mer omedelbart hänförliga till beskattningen skall å andra sidan bedömas av utredningen. När det gäller skatteområdet, brukar kraven i avseende å barnfamiljerna formuleras så att ökad skatterättvisa kräves, varvid åsyftas att barnfamilj ernas skattekraft i förhållande till andra skattskyldigas inte tillräckligt beaktas. Givet är att beskattningens utform- ning blir ett led i den allmänna social- och familjepolitiken, vars samlade bedömande och avvägning — såsom nyss framhölls —— här inte är aktuell. Av intresse är till en början att få en uppfattning om i vilken utsträckning förekomst av barn påverkar familjernas skatteförmåga. Härvid får hänsyn

tas till barnkostnadernas genomsnittliga storlek. Å andra sidan bör också uppmärksammas omfattningen och inriktningen av de stödåtgärder av so- cialpolitisk natur, som nu tillföres barnfamiljerna. Värdet av de senare kan emellertid inte beloppsmässigt i alla hänseenden fixeras.

I fråga om barnkostnaderna sådana socialstyrelsen angivit dem, alltså även med ett beräknat värde av den barnen i hemmet lämnade vården och tillsynen, uppgår kostnaderna enligt ovannämnda undersökning genom- snittligen för första barnet till ca 6 500 kr., vilket belopp belastar hushållet. Av denna summa uppges ca 3 200 kr. (6 490—3 280) motsvara kontanta ut- gifter. I en tvåbarnsfamilj blir kostnaden per barn 5 110 kr., svarande mot kontanta utgifter för vartdera barnet av 2 700 kr., etc. Beträffande de sociala förmånerna finns inga motsvarande beräkningar. Man måste emellertid vid bedömningen av deras värde för barnfamiljerna i allmänhet beakta, att de f. 11. inte alltid utgår generellt utan efter behovs- eller inkomstprövning. Till belysning av detta förhållande kan anföras, att den mest omfattande för— månen vid sidan av barnbidragen, nämligen familjebostadsbidragen, beräk- nas utgå till omkring 250 000 familjer (år 1964), medan hela antalet barn— familjer utgör ca en miljon. Detta betyder självfallet, att familjer i mindre inkomstlägen väl får en lättnad men också att det stora flertalet barnfamil- jer inte denna väg lämnas något stöd.

Ett generellt och väsentligt stöd åt barnfamiljerna ligger däremot i barn- bidragen. Dessa betraktas traditionellt och med hänsyn till motiveringen för deras tillkomst som ingående i skattesystemet; bidraget betecknas därvid ofta som en negativ skatt, ev. som en skatterabatt. Med förbigående tills vidare av frågan huruvida det kontanta barnbidraget, barnavdrag vid taxe- ringen eller en kombination av bådadera är att föredra kan konstateras att det främst är med hjälpmedel av detta slag, som en mer omfattande skatte- differentiering till barnfamiljernas förmån kan åstadkommas. Barnfamil- jerna, såväl de fullständiga som de ofullständiga, tillerkännes högsta grund- avdrag och skattläggs efter den mindre progressiva av de två skatteskalorna. Härutinnan kan man ej komma längre, om man t. v. håller frågan om barn- avdrag utanför diskussionen, men det sagda innefattar å andra sidan ingen förmån i förhållandet till de barnlösa familjerna. Genom förvärvsavdraget i dess av utredningen föreslagna utformning ges barnfamiljer, där hustrun har förvärvsarbete, en inte oväsentlig Skattelättnad i förhållande till vad nu gäller, och detsamma blir för barnfamiljer fallet vid faktisk sambeskattning i jordbruk och rörelse. Längre sträcker sig inte förvärvsavdragets verkningar och det förstärkta förvärvsavdraget åsyftar ju f. ö. intet annat än kompen- sation för extra barnkostnader vid gift kvinnas förvärvsarbete.

Det är alltså barnbidraget, eller ett cv. barnavdrag, som har att fylla upp- giften att åstadkomma den egentliga skatteomfördelningen till barnfamil- jernas förmån.

Här må inskjutas att teoretiskt kan uppställas sådana alternativ till kon-

tanta barnbidrag eller taxeringsmässiga barnavdrag som särskilt avdrag från den för barnfamiljen på vanligt sätt uträknade skatten, en särskild förmånlig skatteskala för barnfamiljer el. likn. I den mån dessa uppslag ej behandlats av utredningen i samband med redogörelsen för det s. k. mång- delningssystemet torde här endast få omnämnas, att utredningen efter gjor- da överväganden inte funnit dessa uppslag vara av större intresse och därför här inte närmare ingår på dem.

Vid en diskussion av barnbidragens storlek torde till en början få konsta- teras att en uppräkning är betingad redan av den i betänkandet förordade höj ningen av konsumtionsbeskattningen. Det är förenat med vissa svårighe- ter att mer exakt ange den sålunda motiverade bidragshöjningen. Om emel- lertid antages att barnkostnaden år 1961 genomsnittligt utgjorde 2 000 kr. (jfr tabell 50) samt att motsvarande belopp åren 1966 och 1970 skulle vara ca. 2 500 kr. resp. 3 000 kr., finner man _ enär konsumtionsfördyringen i anledning av den högre indirekta skatten kan beräknas uppgå till något mer än tre procent — att barnbidraget bör höjas år 1966 med ca. 80 kr. och år 1970 med ytterligare 20 kr. Beräkningarna är givetvis ovissa men torde likväl ge en antydan om. den erforderliga minimihöjningen av bidraget. Den ytterligare höjning, som är möjlig att föreslå, är givetvis beroende av ställningstagandena i övriga till inkomstbeskattningen hörande hänseenden. Den omständigheten att övervägandena rörande stödet till barnfamiljerna inom beskattningens ram redovisas i detta avsnitt och först sedan flertalet övriga frågor behandlats innebär självfallet inte, att omfattningen av detta stöd beaktats så att säga i sista hand. Alla önskemål och hänsynstaganden har hela tiden vägts mot varandra.

Såsom framgår av det följande föreslår utredningen en skatteomfördel- ning till barnfamiljernas förmån, som möjliggör att barnbidraget i det år 1970 fullt genomförda nya skattesystemet uppgår till 1 200 kr. Detta belopp nås efter successiva höjningar fr. o. m. är 1966. I förhållande till ett barn- bidrag å 550 kr. motsvarar ett bidrag ä 1 200 kr. en merkostnad år 1970 av ca 1 140 miljoner kr. och i förhållande till ett barnbidrag å 700 kr. en mer- kostnad av ungefär 875 miljoner kr.

När utredningen haft att ta ställning till hur barnfamiljerna skall tillföras skattelättnaden, har i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utredningen, nämligen en höjning av det gene— rellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxeringen. Andra möjligheter kan emellertid tänkas utan att detta skulle strida mot utredningens värderingar och principiella ställningstagande, givetvis under förutsättning att stödet till barnfamiljerna tillföres dem på ett generellt sätt allteftersom de erforderliga medlen genom det nykonstruerade skatte- och avgiftssystemet successivt framkommer.

Når således här och i senare avsnitt av betänkandet beräkningar utförs med utgångspunkt från en viss allmän höjning av barnbidragen, är dessa be-

räkningar närmast att se som räkneexempel belysande resultatet om just denna möjlighet att verkställa skatteomfördelningen utnyttjas.

För att så återgå till frågan om vilket är att föredra av de båda alternativ för ökat stöd åt barnfamiljerna, som kan diskuteras inom skattesystemutred- ningen, nämligen kontanta barnbidrag eller taxeringsmässigt medgivna barnavdrag, har utredningen — med hänsyn till föreliggande meningsbryt- ningar — funnit det angeläget att söka objektivt bedöma företrädena och nackdelarna med dessa båda alternativ. Oaktat så vid ett rent teoretiskt reso— nemang inte nödvändigtvis är givet, förutsättes härvid likväl att bidraget resp. avdraget skall vara beloppsmässigt generellt bestämt och följaktligen inte skall variera, uppåt eller nedåt, med inkomstläget.

Det bör då till en början konstateras, att barnbidrag och barnavdrag i princip inte är funktionsmässigt jämförbara. Väl kan i vissa lägen deras reella effekt mera fullständigt sammanfalla, men så sker endast undan— tagsvis.

Det kontanta barnbidraget innebär en lika förmån för alla. Staten bidrar med ett av familj ens inkomstläge oberoende belopp till bestridande av barn— kostnaderna. Finansieringen sker över den allmänna budgeten; även barn- familjerna kan alltså sägas bidra till barnbidragen, och detta kan desto hell- re sägas som på sin tid ett direkt samband förelåg mellan avskaffandet av de tidigare barnavdragen och införandet av de kontanta bidragen.

Barnavdragen åter har till syfte att, med hänsyn till barnfamilj ernas noto- riskt lägre skattekraft än de barnlösa familjernas i samma inkomstläge, ernå en differentiering, som skapar en så att säga horisontell rättvisa och likställd- het vid beskattningen. Barnavdragen är därvid att bedöma som grundavdrag vid beskattningen, i och för sig lika berättigade som de för ensamstående och makar utgående avdragen.

Med ett progressivt inkomstskattesystem ligger det i sakens natur, att ett barnavdrag kan omräknas till en i kronor större Skattelättnad i högre in- komstlägen än i lägre. Detta förhållande har ofta tagits till intäkt för på- ståendet att ett system med barnavdrag skulle speciellt gynna högre inkomst- tagare och detta på de lägres bekostnad.

Enligt utredningens mening är detta påstående inte utan vidare riktigt. Uppenbart är visserligen att om i ett givet läge ett visst utrymme finns för skattesänkning och om detta utrymme användes för införande av barnavdrag utan att skatteskalan samtidigt omprövas, en ökad grad av s. k. honisontell skatterättvisa väl kan åstadkommas men också att den möjliga skattelätt- naden kommer barnfamiljerna till godo i en omfattning som är direkt av- hängig av inkomstläget. Annorlunda ligger det åter till när frågan om barn- avdrag och skatteskala samtidigt omprövas. Vill man då införa barnavdrag, blir läget ur viss synvinkel inte annorlunda än det som inträffar om man samtidigt höj er de vanliga grundavdragen: progressiviteten får bedömas med hänsyn därtill och något för de lägre inkomsttagarna oförmånligt behöver

inte ligga i en sådan reform. En annan sak är att barnfamiljer utan inkomst eller med mindre inkomst genom barnavdraget får intet eller ringa stöd. Då en förbättring av stödet åt dem kan åstadkommas endast genom kontan- ta barnbidrag, vilka å andra sidan skall vara generella och utgå med lika belopp för alla barn, blir resultatet att skatteskalan och särskilt den pro- gressiva delen därav måste anpassas till en högre nivå. Vid ett teoretiskt re- sonemang som detta kan alltså konstateras, att i barnavdrag ligger det givna värdet att horisontell skatterättvisa kan tillskapas men också att den pro- gressiva skalan måste läggas på en högre nivå än som eljest ifrågakommer därest målsättningen på en gång är denna horisontella rättvisa och ett i huvudsak likvärdigt stöd till alla barnfamiljer.

Med det anförda har utredningen för egen del velat uttala, att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare.

Utredningen kan å andra sidan inte biträda uppfattningen att barnavdrag ofrånkomligen erfordras i ett skattesystem för att systemet skulle kunna anses godtagbart. Detta belyses enklast om man tänker sig att statsfinansiellt utrymme fanns för skattefria barnbidrag av sådan storleksordning att barn- kostnaderna helt täcktes. Någon anledning att då överväga barnavdrag skulle ej finnas. Resonemanget kan teoretiskt föras vidare. Om varje med- borgare var tillförsäkrad en tillräcklig skattefri botteninkomst, skulle skäl för grundavdrag överhuvud ej föreligga. Om nu invändes att statsfinansiellt utrymme saknas för barnbidrag av antydd storlek, kan härtill genmälas att varje ytterligare höj ning närmar bidraget till den nivå, som ytterst kan efter- strävas. Dock är därmed inte den frågan besvarad huruvida i ett läge, där detta mer vidsträckta utrymme saknas, de tillgängliga resurserna rimligen bör åtminstone till viss del användas för att tillgodose den horisontella rätt- visan. Det blir ett spörsmål om avvägning mellan olika hänsynstaganden.

Utredningen övergår så att mer i detalj studera det faktiska läget och vad som inträffar om i den föreliggande situationen det ena eller andra alter- nativet Väljes. Man möter härvid ganska komplicerade förhållanden, främst genom den inverkan som barnavdrag övar jämväl på den kommunala be- skattningen. Det måste också konstateras att utredningens tidigare redo- visade förslag till skatteskala byggt på förutsättningen att alternativet barn- bidrag skulle väljas. Såsom redan antytts måste ett samband anses före- ligga mellan grundavdragens omfattning och skatteskalans progressivitet. Införes barnavdrag kan detta motivera en omprövning av den föreslagna skatteskalan.

Utrymmet medger alltså en uppräkning år 1970 av barnbidraget med 650 kr. i förhållande till bidrag å 550 kr. och med 500 kr. om jämförelse göres mot bidrag å 700 kr. Av höjningen bör 100 kr. ses som en kompensation för den föreslagna ökade varubeskattningen (detta belopp motsvarar år 1966

ca 80 kr.). Det kan i detta sammanhang vara av intresse att göra några jäm— förelser mellan å ena sidan det barnbidrag, som möjliggöres om hela utrym- met användes för en höjning av det nuvarande barnbidraget, och å andra sidan de i tidigare sammanhang fastställda barnbidragen. Sådana infördes år 1947 och därvid till belopp av 260 kr. Då emellertid barnavdrag vid nämnda tid ännu medgavs vid den kommunala taxeringen, kan jämförelser med det första barnbidraget ej utan svårigheter göras. Genom beslut är 1950 borttogs barnavdraget även vid kommunaltaxeringen, varvid bidraget fastställdes till 290 kr. Höjningar av bidraget har sedan skett i olika omgångar. Göres en omräkning med utgångspunkt från förändringar i konsumentprisindex fin- ner man att år 1963 motsvaras ett barnbidrag år 1950 å 290 kr. av ett bidrag å 5508 kr., ett bidrag är 1957 å 400 kr. av ett bidrag å 488 kr., ett bidrag är 1959 å 450 kr. av ett bidrag å 520 kr. och ett bidrag är 1961 å 550 kr. av ett bi— drag Tå 597 tkr. Av detta kan dragas den slutsatsen, att —— om det år '1961 gällande barnbidraget å 550 kr. penningvärdemässigt skall uppräknas till 1963 års nivå och om kompensation ges för den förordade höjda varubeskatt— ningen — barnbidraget måste uppräknas till ca 680 kr. Detta belopp blir emellertid otillräckligt redan under år 1964 med hänsyn till vad som kan an- tagas om fortsatt penningvärdeförändring.

Nu kan möjligen invändas att en uppräkning med hänsyn till konsument- prisindex inte är vad som bör ske. Riktigare kunde vara att undersöka i vil- ken omfattning barnfamjljernas konsumtionsutgifter efter varje uppräk- ning av barnbidragen täcktes av dessa bidrag och som en första utgångs- punkt ta de sålunda framkomna relationstalen till grund för ett bedömande. Detta skulle innebära att barnbidragen bestämdes under visst beaktande s. a. s. även av den genomsnittliga standardförbättringen. Undersökningar av detta slag är emellertid av skilda skäl svårgenomförda. Färskare uppgifter än för år 1958 beträffande barnfamiljernas hushållsbudget har inte funnits för utredningen tillgängliga. Härtill kommer att under senare år en rad åt- gärder av familjepolitisk natur genomförts, exempelvis inom ramen för familjebostadsunderstödet, barnstugeverksamheten och moderskapsförsäk- ringen, från vilka i sammanhanget inte skulle utan vidare kunna bortses.

Utredningen har inte funnit sig kunna på antytt sätt närmare analysera läget. Detta har heller inte synts särskilt angeläget, då den skatteomfördel- ning till barnfamiljernas förmån, vartill utredningen syftar, går utöver vad som kan förutses föranledas av en sådan analys.

Det bör emellertid ånyo konstateras, att om de gällande barnbidragen å 550 kr. inte skall genom skattereformen »urholkas» de måste år 1966 upp— räknas med ca. 80 kr. och år 1970 med ytterligare 20 kr. Även med hänsyn till den sedan år 1961 —— då bidragen fastställdes till 550 kr. — fortlöpande penningvärdeförsämringen måste en uppräkning ske, nämligen år 1966 med ca 80 kr. och år 1970 med ytterligare 50 kr. Härigenom skulle likväl ingen reell förbättring ha lämnats. Detta betyder, att en inte obetydlig del av det

tillgängliga utrymmet för stödet åt barnfamiljerna uppenbarligen måste an- vändas för höj ning av barnbidragen.

En perspektivförskjutm'ng inträder sedan vid 1964 års riksdag beslut fat- tats om höjning av barnbidraget med 150 kr. Härigenom återställas ej blott barnbidragets värde av år 1961, då det senast justerades; även en standard- förbättringi storleksordningen 100 kr. sker.

Det ligger i sakens natur, att sedan barnbidragen vid 1964 års riksdag höjts till 700 kr., detta i realiteten binder utredningen vid bidrag av minst denna storleksordning och följaktligen i motsvarande mån inskränker det möjliga utrymmet för barnavdrag. Det torde nämligen vara helt uteslutet, att för den, om än begränsade, krets som med hänsyn till inkomstläget inte kan utnytt- ja barnavdrag försämra stödet. Då enighet därjämte föreligger om lika barn- bidrag för alla oavsett inkomstläget, torde varje nedsättning av en gång be- slutade barnbidrag kunna avföras från praktisk diskussion.

Det är uppenbart att barnavdragen kan så avvägas att till barnfamiljer lämnas inom statsbeskattningens ram ett sammantaget stöd motsvarande det tillgängliga utrymmet för en barnbidragshöjning.

Men uppenbart är också att detta stöd överhuvud inte kommer de barn— familjer tillgodo, som helt saknar skattepliktig inkomst eller vilkas inkomst inte överstiger det s. k. dubbla grundavdraget. För familjer med större in- komst är stödets omfattning beroende av i vad mån inkomsten täcker det dubbla grundavdraget och summan av de barnavdrag som betingas av an- talet barn. I fråga om avdragens verkningar i detta hänseende kan barn- familjerna indelas i tre grupper. För de lägsta inkomsttagarna — årsinkoms- ter 1970 upp till 8 000 a 10 000 kr. -— medför avdraget inte någon eller en- dast obetydlig skattelättnad. För inkomsttagarna i det proportionellt be— skattade skiktet, vilka helt kan utnyttja avdraget, innebär detta en lindring motsvarande omkring 25 procent av avdraget. Till denna grupp hör flertalet barnfamilj er. För inkomsttagare med progressivt beskattade inkomster slut- ligen medför avdragen en lättnad, som beloppsmässigt beror av marginal- skatten inom inkomstens toppskikt eller från ca 30 upp till 70 procent av avdraget.

Avdragens ringa stödjande effekt i de lägsta inkomstklasserna utgjorde huvudskälet för deras utbyte mot barnbidrag år 1947. Det må erinras att vid avdragens avskaffande två femtedelar av hela antalet taxerade barnfamiljer hade så låga inkomster att de icke betalade någon skatt till staten och att ytterligare två femtedelar hade taxerade belopp, som understeg ortsavdragets dubbla summa, innebärande att de ej kunde helt utnyttja de genom bank- ningsregeln förhöjda ortsavdragen. Antalet helt Obeskattade familjer steg starkt med familjernas barnantal. I fråga om familjer med 4—6 barn betala- de drygt tre fjärdedelar ingen som helst skatt.

Det är med hänsyn till det nyss anförda av intresse att se i vilken mån barnfamiljernas beräknade inkomster år 1970 skulle tillåta dem att utnyttja

Tab. 51. Samboende äkta makar fördelade efter barnantal och beskattningsbar inkomst år 1970 vid grundavdrag på 6 000 kronor för gifta.

Anm. Makar, som båda haft inkomst, har här räknats som en inkomsttagare

Beskattnings— Familjer med nedanstående antal hemmavarande barn under 16 år har inkomst 1 000 kr 0 1 2 3 Minst 4 Summa 0 54 300 4 400 1 500 900 700 61 800 0——— 2 59 100 8 200 3 700 1 800 1 500 74 300 2— 4 56 900 12 500 6 400 3 000 2 400 81 200 4— 6 46 200 14 700 8 000 3 700 2 900 75 500 6— 8 52 500 18 800 11 200 4 900 3 400 90 800 8— 10 60 100 25 000 15 800 6 500 4 400 111 800 10— 12 69 300 32 800 21 700 8 600 5 200 137 600 12— 14 77 100 40 300 27 000 9 800 5 800 160 000 14— 16 75 200 43 600 29 500 10 000 5 700 164 000 16— 18 67 900 41 100 27 100 9 000 4 800 149 900 18— 20 59 400 37 300 24 200 7 900 4 000 132 800 20— 22 52 700 32 400 20 700 6 400 3 000 115 200 22— 25 65 700 37 800 24 100 6 500 2 900 137 000 25— 30 81 500 41 400 27 300 6 900 2 500 159 600 30— 35 52 400 22 500 16 100 4 400 1 200 96 600 35— 40 31 400 12 800 10 700 3 900 1 000 59 800 40— 50 30 900 11 800 11 400 5 000 1 100 60 200 50— 60 12 500 4 300 4 600 2 800 1 000 25 200 60— 80 7 500 2 300 2 600 1 900 700 15 000 80—100 3 400 900 1 000 800 200 6 300 100—120 1 700 400 500 400 100 3 100 120—150 1 300 300 400 300 _ 2 300 150—200 900 200 300 200 _ 1 600 200— 800 200 300 200 — 1 500 Samtliga 1 020 700 446 000 296 100 105 800 54 500 1 923 100 Totalantalet barn i fullständiga familjer = 1 595 400 Antal barn i ofullständiga familjer m.fl. = 156 600 Summa = 1 752 000

ev. barnavdrag. Utredningen har därför med ledning av inkomststatistiken låtit beräkna de fullständiga familjernas inkomstförhållanden nämnda år med det resultat, som framgår av tabell 51.

Tabell 51 ger vid handen att inkomstbilden år 1970 är helt annorlunda än är 1947. Som exempel kan nämnas att antalet fullständiga barnfamiljer utan beskattningsbar inkomst (grundavdrag 6000 kr.) år 1970 kan be— räknas till 7 500 eller omkring 0,8 procent av hela antalet barnfamiljer. Av i tabellen lämnade uppgifter samt efter vissa antaganden rörande de ofull- ständiga familjernas inkomstförhållanden och antalet fullständiga barn- familjer, som haft inkomster under deklarationspliktsgränsen och därför inte redovisats i inkomststatistiken, kan antalet barnfamiljer som skulle kunna fullt utnyttja barnavdrag på upp till exempelvis 1 800 kr. år 1970 beräknas till omkring 940 000 eller 94 procent av samtliga familjer. Återstoden utgöres

av familjer i de minsta inkomstlägena eller av familjer i något högre in- komstlägen men med ett större antal barn.

Det kan alltså konstateras, att ett ganska ringa antal barnfamiljer inte skulle kunna utnyttja måttligt avvägda barnavdrag år 1970. Detta för- hållande innebär uppenbarligen, att kravet på tillgodoseendet av den hori- sontella rättvisan genom införande av barnavdrag framträder med ökad tyngd. Å andra sidan kan givetvis även den lilla grupp, som får ingen eller ringa båtnad av barnavdrag, resa berättigade krav på ett verksamt stöd.

Detta krav kan — det har förut framhållits —— tillgodoses med en maximal, men då också generell, barnbidragshöjning utifrån de givna premisserna, varefter en skärpning av skatteuttaget i och för finansiering av barnavdrag som gav den önskade differentieringen mellan familjer med och utan barn fick övervägas. Då hårdare skatteskalor än de av utredningen föreslagna emellertid av andra skäl inte synes böra ifrågakomma, kan man ej finna lösningen denna väg.

Utredningen har också diskuterat en annan möjlighet, nämligen att med— ge det begränsade antal familjer som helt eller delvis ej kunnat utnyttja sitt barnavdrag ett häremot svarande kontant bidrag vid sidan av det sedvanliga barnbidraget. Efter ingående studier har emellertid befunnits att så bety- dande invändningar av teknisk, administrativ och annan natur möter att uppslaget inte kunnat fullföljas.

I detta läge återstår ej annat än. att mot varandra väga önskemålen om s. k. horisontell skatterättvisa och hänsynen till de omkring 60 000 familjer med i genomsnitt 2 a 3 barn i varje familj, som helt eller delvis inte skulle kunna utnyttja barnavdrag av den omfattning varom fråga skulle kunna vara.

Utredningen återkommer nu till spörsmålet om barnavdrags inverkan på den kommunala beskattningen. Att barnbidrag i detta hänseende är helt utan betydelse är uppenbart. Men införandet av avdrag medför automatiskt, då dessa avdrag självfallet skulle gälla även vid kommunalbeskattningen, att antalet skattekronor minskar. En högre utdebitering per skattekrona följer härav. Barnfamiljerna får skattelättnader, övriga kommunalt skattskyldiga skärpningar.

En konsekvens av detta förhållande blir alltså en skatteomfördelning jäm- väl på kommunalskatteområdet till barnfamiljernas förmån. Såsom vissa inom utredningen verkställda beräkningar utvisar, blir den ganska själv- klara konsekvensen den att barnavdrag så utmätta att de för statsbeskatt- ningens del stannar inom ramen för det enligt ovan givna utrymmet sam- tidigt ger via kommunalskatten en inte obetydlig effekt därutöver till barn- familjernas förmån som medför att alternativet med barnavdrag framträ— der som starkare skatteomfördelande till barnfamilj ernas förmån, totalt sett, än anordningen med höjda barnbidrag. Någon förmån skulle detta vis- serligen inte innebära för de förut berörda barnfamiljer som inte skulle kunna helt eller delvis utnyttja avdragen — för denna, om än ganska ringa,

grupp skulle resultatet närmast framstå som jämförelsevis än mer otill- fredsställande —- men för det stora antalet familje-r förbättrades läget yrtter- ligare.

Några synpunkter må anknytas till det nu anförda. Barnavdrag vid den kommunala beskattningen minskar antalet skattekronor för barnfamilj erna. Oaktat en högre utdebitering per skattekrona inom kommunen blir en auto- matisk följd, får nämnda familjer Skattelättnad. Denna avtar dock med stigande inkomst. Juridiska personer, ensamstående och barnlösa familjer får genomgående en högre kommunalskatt. Om det sammantagna skatte- trycket för dessa senare sådant detta framkommer efter införande av barn- avdrag vid taxeringen skulle anses innefatta en riktigare skatteavvägning än som följer av utredningens förslag, som inte bygger på barnavdrag, kan gi- vetvis sägas att i huvudsak samma skattetryck kan för dessa kategorier inkomsttagare istället åstadkommas genom en hårdare uppläggning av in- komstskatteskalan vid den statliga beskattningen. Detta skulle visserligen gå ut även över barnfamiljerna, men samtidigt skulle staten erhålla en in- komstförstärkning möjliggörande en ytterligare uppräkning av barnbi- dragen.

Utredningen har med det sagda endast velat konstatera, att det samman- tagna stödet till alla barnfamiljer kan i praktiken via statsbeskattningen och med hjälp av barnbidrag ges samma omfattning som ett stöd, vilket helt eller delvis bygger på barnavdrag vid statlig och kommunal inkomsttaxering.

Oaktat en väsentlig skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån är eftersträvansvärd, vill utredningen också framhålla att effekten på kommu- nalbeskattningens område av införda barnavdrag kan inge betänkligheter. Vad utredningen i andra sammanhang föreslår _ en närmare behandling av detta ämne sker senare —— medför en minskning av det kommunala skatte- underlaget, vilket i sin tur föranleder en viss utdebiteringshöjning. Om barnavdrag därjämte infördes, skulle utdebiteringshöjningen bli inte ovä- sentligt stör-re. Frågan om statsbidrag .till kommunerna skulle därigenom komma i ett mer pressat läge. Utredningen finner det emellertid synner— ligen önskvärt med en konstruktion av skattesystemet som inte framtvingar statsbidrag, ett ändamål för vilket utredningen f. ö. inte reserverat något utrymme. Det sagda manar till försiktighet beträffande reformer som mer avsevärt påverkar det kommunala skatteunderlaget.

Skälet för barnavdrag är och förblir önskemålet om horisontell rättvisa — på såväl stats- som kommunalbeskattningens område — mellan familjer med och utan barn, ett önskemål som är sakligt motiverat så länge barn- bidragen inte täcker barnkostnaderna. Men frågan blir vilket som väger tyngst: att använda det tillgängliga utrymmet helt för barnbidrag, varige— nom alla barnfamiljer får ett av inkomstläget oberoende stöd samtidigt som man närmar bidraget till det förvisso avsevärt mycket högre belopp, vartill man ytterst kan vilja syfta, eller att åtminstone delvis använda det för vad

här kallats horisontell rättvisa, varigenom de förstnämnda önskemålen blir i motsvarande mån eftersatta.

Vid ett ställningstagande tillkommer emellertid ytterligare omständig- heter, som övat inflytande på utredningens beslut.

Bidragssystemet är så utformat att barnbidraget regelmässigt tillställes modern. Härigenom har barnbidragets samband med barnkostnadernas be- stridande ansetts bli i särskild mån markerat. Det torde förhålla sig så att ett fortsatt och vidgat stöd till barnfamiljerna i denna tekniska utformning har bestämda företräden. Vidare sker utbetalningen av bidraget kvartalsvis, varigenom en viss garanti erhållits för att ett belopp kontinuerligt blir till- gängligt för barnets behov. Man har också förbud mot utmätning av rätten till barnbidrag, något som verkar i samma riktning. Om ett ökat stöd till barnfamiljerna lämnas i form av barnavdrag. tar detta sig i yttre måtto det uttrycket att källskatteavdraget för löntagare resp. inbetalningen av B-skatt för jordbrukare och rörelseidkare blir lägre. Det inträder m. a. o. en ospeci- ficerad skattesänkning, som vederbörande kanske inte i samma män för- knippar med hänsynstagande till barnkostnaden och som han under alla förhållanden får svårt att beloppsmässigt utläsa helst som samtidigt en viss allmän övergång från direkt till indirekt skatt äger rum.

En annan omständighet, på ett annat plan, är att ett skattesystem som bygger på såväl barnbidrag som barnavdrag med nödvändighet är en mer komplicerad anordning. Detta gäller inte bara för myndigheterna utan även för arbetsgivarna -—— källskattetabellerna måste mycket väsentligt byggas ut — och för de skattskyldiga som när barn föds i familjen måste hos myn- digheterna begära ändrade avdragsdirektiv för arbetsgivarna.

Såsom redan förutskickats har utredningen ställt sig avvisande till tan- ken att införa barnavdrag och finner höjda barnbidrag böra föredras. Tidi- gare har angivits att det ökade stödet till barnfamiljerna medger generellt bestämda barnbidrag år 1970 ä 1 200 kr.

Utredningen önskar emellertid tillägga, att även detta är ett område, där med utvecklingen bedömandet kan utfalla annorlunda. En fortsatt inkomst- utjämning och standardförbättring kan medföra att invändningarna mot barnavdrag förlorar i tyngd.

Ofullständiga familjer

Gällande bestämmelser

En ensamstående familjeförsörjare med hemmavarande barn under 18 år erhåller samma ortsavdrag som två makar, dvs. 4500 kr., varjämte den statliga inkomstskatten beräknas efter den för makar avsedda skatteskalan. Ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn under 16 år äger vi- dare, om han haft inkomst av rörelse, i vilken han varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, åtnjuta förvärvsavdrag med 300 kr. jämte 20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med

2 000 kr. Därest han haft inkomst av jordbruksfastighet och utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde, erhåller han förvärvsavdrag med 300 kr.

Om ensamstående skattskyldig har barn som han helt eller delvis under- håller utan att vara vårdnadshavare —-— hit hör flertalet ogifta eller från- skilda fäder _— jämställes han i beskattningshänseende med ensamstående utan barn med det undantaget, att han, så länge barnet är under 16 år, äger avdraga utgivna underhållsbidrag upp till ett högsta belopp av 1 000 kr. per ar.

Utredningen

Den gällande likställigheten mellan ensamstående barnförsörjare och full- ständiga familjer såvitt avser rätt till grundavdrag och förvärvsavdrag samt tillämplig skatteskala har nyligen prövats av riksdagen och utredningen har för egen del inte funnit sig ha anledning att aktualisera någon ändring här- utinnan vid skattesystemets omläggning.

KAPITEL 23

Frågan om indexreglering av grundavdrag m.m.

En fråga, som under senare år varit föremål för uppmärksamhet, är om beskattningsreglerna bör utformas så att i vissa hänseenden en automatisk inverkan sker i förhållande till förändringar i levnadskostnadema. Önskemål om en sådan indexreglering har framförts särskilt i samband med diskussio- ner rörande grundavdrag och skatteskalor.

Här må erinras att enligt lagen om allmän försäkring vid fastställande av pensioner hänsyn tas till förändringar i prisnivån. Såväl folkpension som tilläggspension skall stå i viss relation till ett basbelopp. Detta fastställes av Konungen för varje månad och utgör 4000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under tredje månaden före den, som basbeloppet avser, och prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal mä dock ej föranleda ändring av basbeloppet med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent, sedan närmast föregående änd- ring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade basbeloppet skall avrun- das till närmaste hundratal kronor. Genom dessa regler uppnås således en värdebeständighet av pensionsförmåner.

Som motiv för en indexreglering i första hand av grundavdrag och skatte— skalor men även av förvärvsavdrag och barnbidrag kan anföras att, om vid en samlad översyn av beskattningssystemet en viss fördelning av skattebör— dan mellan skattskyldiga av skilda kategorier i olika inkomstlägen befun- nits motiverad och beskattningsreglerna utformats i syfte att uppnå det av— sedda resultatet, den gjorda avvägningen inte bör — såsom fallet eljest kan bli redan efter en ganska kort tidrymd —— förryckas genom förändringar i penningvärdet. Visserligen kan det uppnådda resultatet vidmakthållas ge- nom att statsmakterna med kortare tidsmellanrum tar beskattningsreglerna under omprövning, men denna måste då samtidigt avse vidsträckta delar av skattesystemet. Detta skulle bli obehövligt vid en indexreglering och de över— syner, som då fick ske med längre tidsmellanrum, kunde ta sikte på sådana omprövningar och omvärderingar som betingades av den allmänna inkomst- utvecklingen och förändringar i det statsfinansiella läget.

Om sålunda vissa skäl kan åberopas för indexreglering finns å andra sidan omständigheter, som möjligen kan anses tala häremot.

Det allmännas inkomster, genom skatter av olika slag eller annorledes, varierar och detsamma gäller utgiftssidan. Utvecklingen är svår att över-

blicka redan på kort sikt. Det är då också svårt att ange vilket inkomstskatte- tryck man skall syfta till. Förändringar i inkomstskattenivån kan vidare komma att bedömas mot annan bakgrund än den rent statsfinansiella situa— tionen; konjunkturpolitiska hänsyn kanrmana till skärpningar eller lätt— nader i beskattningen. Inställningen till avvägningen mellan direkt och indi- rekt skatt skiftar erfarenhetsmässigt från utvecklingsskede till utvecklings— skede. Den allmänna inkomstutvecklingen går vidare snabbt och fördel- ningen mellan direkt och indirekt skatt kan man om några år vilja ha i betydelsefulla hänseenden annorlunda än vad som bedömes önskvärt i dags- läget. På ett motsvarande sätt kan med inkomstutvecklingen bedömandet i avseende å avvägningen av den direkta skatten mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen förändras från tid till annan och lätt nog ganska snabbt. De nu antydda omständigheterna kan alla inverka på ett bedömande av det önsk- värda i en indexreglering. Frågan kan även ställas om man inte under alla förhållanden har att räkna med så ofta återkommande ändringar i skatte- systemet att av penningvärdeförändringen uppkommande förskjutningar i skattetrycket lika gärna kan i samband därmed tillrättaläggas.

Med det sist anförda har utredningen velat antyda, att en indexreglering kan från vissa synpunkter möjligen befinnas mindre önskvärd eller behöv- lig. Skälen för en indexreglering har dock synts utredningen väga väsentligt tyngre. Den ger en trygghet mot icke avsedda snedvridningar, som kan vara av betydelse inte minst av psykologiska skäl. Tillrättaläggandena sker snabbt och kräver inga utredningar och särskilda riksdagsbeslut. En indexreglering minskar ej heller möjligheterna att vidta önskvärda förändringar i regel— systemet.

I det sagda ligger att utredningen uttalar sin principiella anslutning till tanken att införa en indexreglering i systemet för direkt beskattning. Ett utfört förslag i denna riktning kräver emellertid mer ingående övervägan— den än vad utredningen i detta betänkande kunnat redovisa. Vilka kompo- nenter i systemet som bör indexregleras måste sålunda närmare prövas. Det är kanske heller inte utan vidare givet att anknytning genomgående skall ske uteslutande till konsumentprisindex. Det kan t. ex. erinras om synpunkten att barnbidraget borde anknytas till en fixerad andel av barnfamiljens hus- hållsbudget, innebärande alltså ett visst mått av kontinuerlig standard- förbättring. En ingående analys av hela detta frågekomplex måste föregå ett beslut, därvid även tekniska och administrativa aspekter måste ob— serveras.

För utredningen har frågan om en genomförd indexreglering inte fram- stått som omedelbar-t aktuell. Detta sammanhänger med att förslagen i detta betänkande utformats med sikte på år 1970, vid vilken tidpunkt re- formens successiva ikraftträdande avslutats. För tiden fram till dess av— vägs beskattningen, så långt det-ta är möjligt med hänsyn till föreliggande bindningar och hinder av teknisk och annan natur, på sådant sätt att den

successiva anpassningen sker med beaktande av antagna penningvärdeför- ändringar under övergångstiden. Utredningen vill emellertid erinra om att den i sina beräkningar utgått från en årlig penningvärdeförsämring av två procent. Skulle det visa sig att penningvärdeförsämringen blir större än så, innebär detta att den nominellt men icke reellt högre inkomsten blir belastad med större skatt än som med utredningens förslag avsetts. Utredningen anser förty att skatteskalorna i sådant läge bör jämkas motsvarande.

Frågan om möjligheterna att införa en indexreglering för tiden efter år 1970 bör, såsom framgår av det förut anförda, enligt utredningens mening allvarligt prövas.

KAPITEL 24

Individuella verkningar av utredningens förslag

Såsom förut framhållits är det i första hand den sammantagna effekten av hela det föreslagna nya skattesystemet som bör jämföras med motsva— rande effekt av det gällande systemet, när de individuella verkningarna skall bedömas. Underlag för en sådan bedömning ges i kap. 32, där vissa kommentarer även göres. Det är emellertid även av intresse med ett jäm- förande studium av de individuella verkningarna enbart vad gäller inkomst— skatten. Därvid bör dock hela tiden hållas i minnet att den totala skatte- och avgiftsbelastningen är en annan samt att den relativa belastningen av skilda kategorier inkomsttagare i olika inkomstlägen framträder på ett an- nat sätt när totaleffekten av hela det nya systemet studeras.

I den i detta kapitel intagna tabellen 52 visas den totala inkomstskattens storlek är 1970 enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag. Förutsättningarna för beräkningarna, som avser anställda i olika inkomst- lägen och som särskilt utförts för ensamstående, gift man utan barn och med hustru utan inkomst samt för gift man med två barn och med hustru utan inkomst, har varit följande. Den statliga inkomstskatten enligt nuva— rande regler har beräknats strikt efter gällande bestämmelser; någon tänkt indexreglering av grundavdrag m. ni. har alltså inte införts i kalkylen. Barn- bidrag har i båda fallen räknats som negativ skatt; dessa bidrag har upp- tagits till 550 kr. resp. 1200 kr. Finansieringen av grundförmånerna har förutsatts äga rum på sätt nu gäller vid beräkningarna av inkomstskatten enligt såväl de gällande som de föreslagna reglerna; avdrag har med andra ord i båda fallen beräknats för sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifter. Härigenom har den totala inkomstskatten i de båda fallen gjorts jämför- bara. (Att avdragsrätt för folkpensionsavgifter ingår i kalkylen är f. ö. i överensstämmelse med att barnbidraget upptagits till 550 kr. när skatt en- ligt nuvarande regler beräknats.) Den kommunala utdebiteringen har vid nuvarande regelsystem antagits vara 16,50 kr. per skattekrona; med bän- syn till förordad höjning av grundavdrag 111. m. har utdebiteringen antagits stiga till 17,50 kr. per skattekrona, vilken utdebitering ligger till grund för skatteutråkningen enligt utredningens förslag.

Av tabell 52 kan alltså utläsas den totala inkomstskatten år 1970 för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen därest allenast den änd- ringen vidltogs i gällande skattesystem att av utredningen föreslagna grund-

Tabell 52. Inkomstskattens storlek är 1970 för anställda i vissa inkomstlägen, dels en- ligt nuvarande regler dels enligt utredningens förslag

Skatt enligt nuvarande Skatt enligt utredningens Ökning (+) eller minskning (_) i

regler, kr förslag, kr skatten ärligt Statlig Komru- Total in- Statlig Komlnu' Total in- Statlig Ko'll'lm' . Tom] m- nal ln- k ln— nal ln- . nal m- inkomstskatt komst- komst- omst- komst- komst- komst- lnkomst- komst- skatt skatt skatt skatt skatt skatt skatt skatt kr % 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Ensamstående 6 000 271 534 805 205 436 641 _ 66 _ 98 _ 164 _ 20,4 8 000 431 853 1 284 364 772 1 136 _ 67 _ 81 _ 148 _ 11,5 10 000 592 1 170 1 762 523 1 108 1 631 _ 69 — 62 _ 131 _ 7,4 12 000 902 1 483 2 385 680 1 442 2 122 _ 222 _ 41 _ 263 _ 11,0 15 000 1 430 1 960 3 390 990 1 948 2 938 _ 440 _ 12 _ 452 _ 13,3 18 000 2 046 2 433 4 479 1 461 2 450 3 911 _ 585 + 17 _ 568 — 12,7 20 000 2 541 2 762 5 303 1 893 2 798 4 691 — 648 + 36 _ 612 — 11,5 25 000 3 917 3 582 7 499 3 122 3 668 6 790 _ 795 + 86 — 709 _ 9,5 30 000 5 537 4 407 9 944 4 594 4 543 9 137 _ 943 + 136 _ 807 _ 8,1 40 000 8 987 6 057 15 044 7 811 6 293 14 104 — 1 176 + 236 _ 940 _- 6,2 50 000 12 744 7 707 20 451 11 425 8 043 19 468 _ 1 319 + 336 _ 983 _— 4,8 60 000 16 796 9 357 26 153 15 055 9 793 24 848 _ 1 741 + 436 _ 1 305 _ 5,0 80 000 25 182 12 657 37 839 22 948 13 293 36 241 _ 2 234 + 636 _ 1 598 __ 4,2 00 000 34 200 15 957 50 157 31 242 16 793 48 035 — 2 958 + 836 _ 2 122 .— 4,2 Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 70 139 209 _ _ _ _ 70 _ 139 _ 209 _ 100,0 8 000 231 457 688 104 220 324 _ 127 _ 237 _ 364 _ 52,9 10 000 393 777 1 170 264 560 824 _ 129 _ 217 _ 346 _ 29,6 12 000 552 1 091 1 643 421 894 1 315 — 131 _ 197 _ 328 — 20,0 15 000 794 1 567 2 361 660 1 400 2 060 _ 134 _ 167 — 301 — 12,7 18 000 1 033 2 041 3 074 897 1 902 2 799 — 136 _ 139 — 275 — 8,9 20 000 1 200 2 371 3 571 1 062 2 252 3 314 _ 138 _ 119 _ 257 _ 7,2 25 000 2 045 3 193 5 238 1 472 3 124 4 596 _ 573 _ 69 _ 642 _ 12,3 30 000 3 325 4 018 7 343 2 056 3 999 6 055 _ 1 269 _ 19 _ 1 288 _ 17,5 40 000 6 498 5 668 12 166 3 988 5 749 9 737 —2 510 + 81 _2 429 _ 20,0 50 000 10 023 7 318 17 341 6 499 7 499 13 998 —3 524 + 181 —3 343 — 19,3 60 000 13 882 S 968 22 850 9 520 9 249 18 769 _4 362 + 281 _4 081 — 17,9 80 000 22 023 12 268 34 291 16 126 12 749 28 875 _ 5 897 + 481 _5 416 _ 15,8 00 000 31 041 15 568 46 609 23 716 16 249 39 965 _ 7 325 + 681 _ 6 644 _ 14,3 Gi ft man med två barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 — 1 030 139 _ 891 _2 400 _ —2 400 _ 1 370 _ 139 _ 1 509 8 000 _ 869 457 _ 412 _2 296 220 _ 2 076 _ 1 427 _ 237 _ 1 664 ' 10 000 _ 707 777 70 _ 2 136 560 _ 1 576 _ 1 429 _ 217 _ 1 646 — 2 350 12 000 _ 548 1 091 543 _ 1 979 894 _ 1 085 _ 1 431 — 197 _ 1 628 _ 300 15 000 _ 306 1 567 1 261 _1 740 1 400 _ 340 _1 434 _ 167 _1 601 _ 127 18 000 _ 67 2 041 1 974 _ 1 503 1 902 399 _ 1 436 _ 139 — 1 575 _ 79,8 20 000 100 2 371 2 471 _ 1 338 2 252 914 _ 1 438 _ 119 _ 1 557 — 63,0 25 000 945 3 193 4 138 _ 928 3 124 2 196 _ 1 873 _ 69 _ 1 942 — 46,9 30 000 2 225 4 018 6 243 _ 344 3 999 3 655 _2 569 _ 19 _2 588 _ 41,5 40 000 5 398 5 668 11 066 1 588 5 749 7 337 _3 810 + 81 _ 3 729 _ 33,7 50 000 8 923 7 318 16 241 4 099 7 499 11 598 _4 824 + 181 _4 643 — 28,6 60 000 12 782 8 968 21 750 7 120 9 249 16 369 _5 662 + 281 _5 381 _ 24,7 80 000 20 923 12 268 33 191 13 726 12 749 26 475 _ 7 197 + 481 _6 716 _ 20,2 00 000 29 941 15 568 45 509 21 316 16 249 37 565 _ 8 625 + 681 _ 7 944 _ 17,5

avdrag och skatteskalor tillämpades. Angående den effekt, som uppnås i av- seende å inkomstskatten om det i" detta betänkande framlagda reformför— slaget i dess helhet genomförs, hänvisas till kap. 32.

Det kan vara av intresse att sätta de i tabell 52 lämnade uppgifterna om den totala inkomstskatten år 1970 i relation till inkomstskattetrycket vid några tidigare tillfällen. Så har till en början skett i tabell 53. De valda jäm— förelseåren är år 1953 då första gången de av 1952 års riksdag beslutade nya ortsavdragen och skatteskalorna tillämpades, år 1958 då ändrade kommu- nala ortsavdrag och nya skatteskalor trätt i kraft samt är 1964. Beräkningar— na har gjorts utifrån jämförbart penningvärde med det för år 1964 gällande som bas. Såsom kommunal utdebitering har räknats med medelutdebite- ringen under ett vart av åren 1953, 1958 och 1964; för år 1970 har räknats med en utdebiteringssats av 17 kr. 50 öre. Tabell 53 visar alltså den procen- tuella belastningen i förhållande till årsinkomsten. Att procenttalen i kol. 5 är genomgående lägre än i kol. 4 är en självklar följd av den förutsatta över- gången till en ökad indirekt beskattning. Skiljaktigheterna är emellertid knappast betydande och än mindre blir detta fallet vid en jämförelse mellan kol. 5 och belastningssiffrorna i kol. 2 resp. 3.

Tab. 53. Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen med samma realvärde åren 1953, 1958, 1964 och 1970. Årsinkomsterna angivna i 1964 års

penningvärde . Kommunal och statlig inkomstskatt Marginalskatt (kommunal och statlig ÅrsnLkomst i procent av årsinkomsten inkomstskatt) i procent r 1953 1958 1964 1970 1953 1958 1964 1970 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Ensamstående 6 000 15,0 13,0 13,4 12,3 24,0 22,7 24,0 24,9 10 000 19,0 17,8 17,6 17,2 27,8 27,8 24,0 24,9 15 000 22,6 22,5 22,6 20,9 31,6 35,3 36,2 34,5 20 000 25,9 26,3 26,5 25,3 38,6 41,3 41,5 40,6 25 000 28,8 29,4 30,0 29,2 41,5 44,8 46,6 45,5 30 000 31,1 31,9 33,1 32,6 45,4 44,8 50,7 49,7 40 000 35,2 36,2 37,6 37,3 49,2 49,1 54,1 53,8 50 000 38,0 39,2 40,9 40,6 49,2 52,5 54,1 53,8 75 000 43,4 44,5 46,4 46,0 56,9 56,0 57,4 57,9 100 000 46,8 48,0 50,2 49,6 60,7 60,3 61,6 62,0 Gift man vars hustru saknar inkomst

6 000 8,0 3,9 3,5 0,2 24,0 22,7 24,0 24,9 10 000 14,4 11,4 11,7 10,1 24,0 22,7 24,0 24,9 15 000 17,6 15,2 15,7 15,0 24,0 22,7 24,0 24,9 20 000 19,5 18,2 17,9 17,6 27,8 31,1 24,8 25,7 25 000 21,7 21,5 21,0 19,5 36,4 36,2 41,5 30,7 30 000 24,1 24,3 24,5 21,7 36,4 40,4 48,2 35,6 40 000 28,6 29,3 30,4 26,2 46,3 45,6 48,2 40,6 50 000 32,1 33,0 34,7 30,0 46,3 50,8 52,4 50,5 75 000 38,6 39,8 41,8 37,1 55,9 55,1 56,6 55,4 100 000 42,9 44,3 46,6 41,7 55,9 60,3 61,6 55,4

I tabell 53 visas också skiljaktigheten i marginalskatt de olika åren emellan. Mer markanta förändringar kan konstateras endast beträffande gifta i inkomstlägena 25 OOO—40 000 kr., vilket sammanhänger med att den s. k. skattepuckeln utjämnas enligt utredningens förslag. I övrigt kan konsta- teras att den marginella inkomstskatten endast i ganska ringa mån påverkas.

Utredningen har vidare undersökt hur skattebelastningen ter sig under de valda åren för inkomster, som står i oförändrad relation till medelinkomsten under ett vart är. Dessa undersökningar anknyter alltså ej blott som i tabell 53 till penningvärdeförändringen utan överhuvud till inkomstutvecklingen. Resultatet återges i tabell 54, som i övrigt bygger på samma förutsättningar som rtabell 53. Jämföres i tabell 54 kol. 5 med kol. 2 resp. 3 finner man ge- nomgående en skatteskärpning; göres jämförelsen med kol. 4 erhålles samma bild med undantag för att giftai de högsta inkomstlägena får är 1970 någon reducering men likväl en avsevärd merbelastning i förhållande till läget är 1958 (kol. 3). _ I tabell 54 redovisas även marginalskatten. Denna är för år 1970 (kol. 9) genomgående högre än för åren 1953 (kol. 6) och 1958 (kol. 7). I förhållande till år 1964 (kol. 8) är bilden något mer oenhetlig.

Tab. 54. Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen åren 1953, 1958, 1964 och 1970 med inkomsten ställd irelation till medelinkomsten

Årsinkomst Kommunal och statlig inkomstskatt Marginalskatt (kommunal och statlig M : medel- i procent av årsinkomsten inkomstskatt) i procent InkomSt 1953 1958 1964 1970 1953 1958 1964 1970 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Ensamstående , 12,4 11,3 14,1 15,1 24,0 22,7 24,0 24,9 , 16,3 15,1 17,3 18,3 24,0 22,7 24,0 24,9

18,3 18,0 20,6 21,4 27,8 27,8 32,1 34,5 20,2 20,6 23,4 24,9 27,8 32,0 36,2 40,6 21,9 22,9 25,9 28,0 31,6 35,3 41,5 45,5 24,2 25,7 29,3 32,1 35,8 41,3 46,6 49,7 27,8 29,8 34,3 36,8 41,5 44,8 50,7 53,8 30,6 33,0 37,6 40,2 45,4 49,1 54,1 53,8 33,1 35,7 40,4 42,5 45,4 49,1 54,1 57,9 37,1 39,6 44,5 46,4 49,2 52,5 57,4 57,9 42,3 44,8 49,7 51,4 56,9 56,0 61,6 62,0

».»..-

ZZSZZEZEEEZ

».

auwwmy—Hooo ooomommomm»

Gift man vars hustru saknar inkomst

5,5 0,7 4,8 5,8 12,6 22,7 24,0 24,9 10,2 8,1 11,2 12,2 24,0 22,7 24,0 24,9 13,6 11,7 14,3 15,3 24,0 22,7 24,0 24,9 15,7 13,9 16,2 17,3 24,0 22,7 24,0 25,7 17,1 15,4 17,6 18,7 24,0 22,7 24,8 25,7 18,5 17,7 20,4 21,3 24,0 31,1 33,2 35,6 20,9 21,9 26,0 25,7 31,6 36,2 48,2 40,6 23,7 25,4 30,4 29,5 36,4 40,4 48,2 45,5 26,3 28,7 33,9 32,9 41,5 45,6 52,4 50,5 31,0 33,4 39,2 37,8 46,3 50,8 56,9 55,4 37,2 40,2 46,0 43,8 51,1 55,1 61,6 60,4

.nu». _.....»-

ZZSZZEZEEES måWMMfo—ll—IOOO ooomounooooaux

KAPITEL 25

Förmögenhetsbeskattningen

Inledning

Reglerna om förmögenhetsbeskattningen ges i förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt.

Skatt uttas årligen av fysiska personer under förutsättning att den på visst sätt beräknade beskattningsbara förmögenheten överstiger 80 000 kr.

Skatten utgår efter en progressiv skala. De tillämpliga skattesatserna framgår av tabell 55.

Skattepliktig förmögenhet utgöres av kapitalvärdet av den skattskyldi- ges tillgångar av viss angiven beskaffenhet, i den mån samma värde över— stiger kapi-talvärdet av hans skulder. Såsom tillgångar upptages bl. a. fas- tigheter, lös egendom avsedd för stadigvarande bruk i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, aktier, obligationer och kontanta medel.

Såsom beskattningsbar förmögenhet upptages den skattskyldiges skatte- pliktiga förmögenhet vid beskattningsårets utgång. Om den skattskyldiges inkomst är låg i förhållande till förmögenheten tillämpas dock en reduk- tionsregel.

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, sker sam- beskattning. Vidare kan i vissa fall en skattskyldig taxeras jämväl för sina barns förmögenhet.

Utredningen

Enligt direktiven bör utredningen uppmärksamma de frågor, som sam- manhänger med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Det påpekas, att förmögenhetsbeskattningen tillhör de frågor, som ständigt

Tab. 55. Gällande skala för förmögenhetsskatten

Beskattningsbar förmögenhet, kr Skatt inom skiktet, %, 80 000— 100 000 5 100 OOO— 150 000 8 150 000— 200 000 10 200 000— 400 000 13 400 OOO—1 000 000 16 1 000 000_ 18

står under diskussion och att den helt naturligt bör ingå i den allmänna omprövning av beskattningen, som skall ankomma på utredningen. Bland de spörsmål, som blivit föremål för diskussion, nämnes det förhållandet, att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Vidare fram— hålles att man ifrågasatt det berättigade i att ta ut skatt på förmögenhet, som är nedlagd i produktionsmedel, t. ex. i lantbruk.

Förutom de speciella spörsmål, som direktiven omnämner, inrymmer förmögenhetsbeskattningen även andra frågor, till vilka ställning torde böra tagas vid en översyn av gällande bestämmelser.

Med den av utredningen uppställda målsättningen i fråga om tiden för avlämnande av förevarande betänkande har det icke varit möjligt att till behandling upptaga samtliga till förmögenhetsbeskattningen hörande frå- gor. Då vissa skäl kan anföras mot att till en isolerad behandling bryta ut vissa speciella frågor, har utredningen förty övervägt att överhuvud inte behandla förmögenhetsbeskattningen i förevarande sammanhang. Utred— ningen har emellertid inom området för den direkta inkomstbeskattningen föreslagit en rad åtgärder, betingade av hänsynstagande bl. a. till inträffade förändringar i penningvärdet. Det har med hänsyn härtill bedömts såsom konsekvent att utan ett eljest ofrånkomligt dröjsmål söka ernå även de jämkningar i förmögenhetsbeskattningen, som har ett mera omedelbart samband med uppkomna penningvärdeförändringar och förskjutningar i förmögenhetsfördelningen. De jämkningar, varom då blir fråga, gäller det skattefria bottenbeloppet och själva skatteskalan. Förslaget får ses som ett provisorium såtillvida att den mera fullständiga översynen redovisas först i ett senare betänkande.

Det bör här inskjutas att nästa allmänna fastighetstaxering skall äga rum är 1965. Den höjning av taxeringsvärdena, som därvid ifrågakommer, torde få anses utgöra ett ytterligare skäl för en översyn av förmögenhets- beskattningen. Det erinras att en sådan översyn befanns påkallad & anslut- ning till nästföregående allmänna fastighetstaxering.

Den nu gällande skatteskalan överensstämmer med den skala, som fast- ställdes år 1952, med den avvikelsen att skattepliktsgränsen sistnämnda år bestämdes till 50 000 kr.

Genom beslut av 1957 års riksdag höj des skattepliktsgränsen till 80 000 kr. Denna justering förestavades bl. a. av en önskan att lindra den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som beräknades uppkomma i anledning av 1957 års allmänna fastighetstaxering.

l tabell 56 återges hur de beskattningsbara förmögenheterna fördelar sig med hänsyn till deras storlek. För åren 1957 och 1961 har uppgifterna häm- tats ur tillgänglig statistik. Uppgifterna för år 1970 hänför sig till beräk- ningar, som bygger på att de lägsta förmögenheterna ökat och ökar med 4 procent om året och förmögenheter på en miljon kr. eller mer med 2 pro-

Tab. 56, utvisande antalet beskattningsbara förmögenheter och förmögenhetssummor inom olika storleksklasser

Beskattnings_ År 1957 År 1961 År 1970 balijo- Antalet Förmögen- Antalet Förmögen- Antalet för— Förmögen- lgOOO k; förmögen- hetssumma förmögen- hetssumma mögen- hetssumma heter milj. kr heter milj. kr heter milj. kr 1 2 3 4 5 6 7 80— 90 22 700 1 878,2 29 084 2 464,8 48 000 4 090 90— 100 17 952 1 669,3 22 742 2 155,4 38 000 3 580 100— 125 30 125 3 310,33 37 729 4 200,2 65 500 7 290 125— 150 18 398 2 490,7 23 057 3 145,7 40 600 5 540 150— 175 11 658 1 876,5 14 713 2 377,1 26 100 4 220 175— 200 7 972 1 489,0 10 104 1 886,8 18 200 3 410 200— 250 9 793 2 189,3 12 465 2 772,7 22 300 4 960 250— 300 5 563 1 505,3 6 896 1 882,2 12 700 3 460 300—— 400 5 855 2 018,1 7 282 2 508,6 12 700 4 350 400— 500 2 939 1 294,2 3 683 1 638,3 6 000 2 670 500— 750 3 067 1 842,7 3 862 2 323,1 6 300 3 770 750—1 000 1 102 931,8 1 494 1 279,4 2 300 1 940 1 OOO—2 000 1 057 1 443,1 1 429 1 914,7 2 100 2 830 2 000— 421 2 028,8 623 2 837,1 850 3 800 Samtliga 138 602 25 967,3 175 163 33 386,1 301 650 55 910

cent om året; förmögenheter av mellanliggande storleksordning har uppräk— nats efter en fallande skala.

Tabellen utvisar mer än en fördubbling av såväl antalet beskattningsbara förmögenheter som sammanlagd förmögenhetssumma från år 1957 till år 1970.

Den relativa ökningen mellan åren 1957 och 1961 inom olika skikt be-

Tab. 56 a, utvisande förmögenheternas tillväxt 1957—1961

Beskattningsbar förmö—

Ökning av an- Ökning av för-

_ talet förmögen- mögenhetssum- genhet, 1 000 kr heter, % morna, %

80— 90 28 31 90— 100 27 29 100— 125 25 27 125— 150 25 26 150— 175 26 27 175— 200 27 27 200— 250 27 27 250— 300 24 25 300—- 400 24 24 400— 500 25 27 500—— 750 26 26 750—1 000 36 37 1 OOO—2 000 35 33 2 000— 48 40 Samtliga 26 29

skattningsbar förmögenhet av såväl antalet förmögenheter som förmögen- hetssummorna anges i tabell 56 a.

Såsom framgår av de angivna procentsiffrorna är ökningen av såväl an- talet förmögenheter som förmögenhetssummorna mycket jämn inom de olika skikten bortsett från det högsta. En något större ökning finner man dock även inom det lägsta skiktet, dvs. beskattningsbar förmögenhet av 80 OOO—90 000 kr.

När det gäller att fastställa skattepliktsgränsen, har ett önskemål an- setts vara att på en gång nå en anpassning med hänsyn till penningvärde- förändringen och avföra från beskattning det stora antalet förmögenhets- ägare som finns i de lägsta skikten. En anknytning till konsumentprisindex är visserligen inte invändningsfri, men om den år 1957 till 80 000 kr. fast— ställda skattepliktsgränsen likväl uppräknas med ledning därav, finner man att denna gräns skulle i november 1963 svarat mot en gräns vid ca 100 000 kr. Med hänsyn till den fortskridande penningvärdeförändringen bör ett högre gränsbelopp gälla är 1970. Utredningen förordar att skattepliktsgränsen sättes vid 125 000 kr. Om så sker utesluts år 1970 från beskattning 151 500 förmögenheter, som vid bibehållna regler skulle ha beskattats; detta mot- svarar drygt halva antalet enligt tabell 56 beräknade förmögenheter det året.

Utredningen har för sina interna bedömanden uppställt ett stort antal alternativa skatteskalor. Det torde inte vara erforderligt att återge dem alla här. Den skala, som utredningen förordar, framgår av tabell 56 b.

Det framgår att den föreslagna skalan börjar med en skattesats av 7 promille och slutar, såsom den nuvarande, med en skattesats av 1,8 procent. Den lägsta skattesatsen avser förmögenhet mellan 125 000 kr. och 200 000 kr., vilket innebär en stark breddning av det första skiktet av skalan i för- hållande till vad nu gäller. Den följande stegringen i skattesats är i det hela jämnt avvägd.

Den av utredningen föreslagna ändringen på förmögenhetsbeskattningens område innebär år 1966, då den förutsättes första gången skola gälla, ett minskat uttag av förmögenhetsskatt i storleksordningen 85 miljoner kr. De gällande skalorna skulle nämligen medföra ett uttag av 285—290 miljoner

Tab. 56 b. Föreslagen förmögenhetsskatteskala i jämförelse med gällande skala

D Beskattningsbar förmögenhet, Skattesatser, Ån

1 000 kr Gällande skala Föreslagen skala

80— 100 5 0 100— 125 8 0 125— 150 3 7 150— 200 10 7 200— 400 13 10 400—1 000 16 14 1 000— 18 18

kr. medan de föreslagna ger blott 200—205 miljoner kr. Skillnadsbeloppet är emellertid delvis att återföra på ett tillrättaläggande av den merskatt som föranletts av penningvärdeförändringen. Om som utgångspunkt Väljes år 1957, då riksdagen senast beslöt beträffande förmögenhetsskatten, kan konstateras, att förmögenhetsskatten år 1966 skulle inbringa ca 235 miljoner kr. med samma reella skattetryck som år 1957. De föreslagna skatteskalorna innebär sålunda vid jämförelse med 1957 års skattetryck en reell minskning på endast 30—35 miljoner kr.

Särskilda frågor

Avslutningsvis torde här få anmälas vissa Spörsmål, som aktualiserats av i det föregående framlagda förslag till ändringar av inkomst- och förmögen— hetsbeskattningen.

Enligt 22 ä 1 mom. taxeringsförordningen skall fysisk person, om han varit häri riket bosatt under hela beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömansskatt, utan anmaning avlämna självdeklaration dåres-t hans bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret upp- gått till sammanlagt minst 2 400 kr. Sådan skyldighet åligger vidare enligt samma författningsrum fysisk person (och i beskattningshänseende därmed jämställd juridisk person), vilkens till statlig förmögenhetsskatt skatteplik- tiga tillgångar vid beskattningsårets utgång haft ett värde överstigande 80 000 kr. Har makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattnings- året och levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller förmögenhet, gäller att vardera makens deklarationsskyldighet be- dömes med hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och för— mögenhet. Detsamma gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om skatt— skyldiga, som avses i 65 å sista stycket kommunalskattelagen (vissa av de 5. k. samvetsäktenskapen).

Bestämmelserna innebär att deklarationsskyldighet inträder så snart bruttoinkomsterna är så stora att beskattningsbar inkomst kan uppkomma eller när de skattepliktiga tillgångarna uppnår den beloppsgräns, där taxe— ring till förmögenhetsskatt blir aktuell.

De av utredningen framlagda förslagen om höjda grundavdrag och höjd gräns för uttag av förmögenhetsskatt motiverar en omprövning av gällande regler om deklarationsskyldighet.

Ett införande av grundavdrag ä 3 000 kr. för ensamstående medger höj— ning av gränsen för deklarationsplikt på grund av inkomst till samma be— lopp. En något högre gräns kunde i och för sig vara möjlig med hänsyn bl. a. till reglerna om schablonavdrag för försäkringsavgifter, men utred- ningen finner 3 000 kr., såsom svarande mot en månadsinkomst om jämnt 250 kr., vara att föredra. På grund härav föreslår utredningen en ändring i taxeringsförordningen av nu angiven innebörd i samband med att grund- avdraget för ensamstående höjes till 3 000 kr.

l avseende å förmögenhetsbeskattningen innebär utredningens förslag att fysiska personer och därmed jämställda skattesubjekt inte skall utgöra statlig förmögenhetsskatt därest den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 125000 kr. Med hänsyn härtill föreslår utredningen en mot- svarande höjning av beloppsgränsen för deklarationsplikt på grund av för— mögenhetsinnehav.

Till sist må anmärkas att beredningens förslag rörande socialförsäk— ringens finansiering får anses motivera förslag om slopande av makars rätt till förhöjt schablonavdrag för försäkringsavgifter enligt 46 5 2 mom. 3) kommunalskattelagen. Den nu gällande högre gränsen för makar betingas av att ena maken under vissa förutsättningar kan påföras avgift även för andra maken, nämligen om denne saknar inkomst. Om denna regel bort- tages, synes grunden för det högre schablonavdraget för makar bortfalla. Utredningen föreslår därför en justering av nämnda lagrum i enlighet med vad här angivits.

gar-Mmmm "regin

pilus !(ödiöl lit Malla zlatan u m.m o .. - garam-um. ils ... u n lift finalen: utan:

,_ , . .. . , _ ' . KML"??? _J]

| . | ' |S|'|| i || ' - | | |_ .-I' | | | || | >- . ' - [ || fli | ”i | | | _ , u. *

AVDjELNING V

DEN INDIREKTA BESKATTNINGEN

Inledning

Tidigare i detta betänkande, i kap. 7, har skatteberedningen redovisat sin principiella inställning till skattesystemets allmänna uppläggning och där- vid även angivit hur enligt beredningens mening skatteuttaget bör i stort för- delas mellan systemets tre huvudkomponenter direkt skatt, indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter. Den gjorda avvägningen innebär ett ökat in- slag av indirekt skatt; ökningen ligger i en storleksordning som på ett unge- fär svarar mot en höjning av skattesatsen för gällande allmänna varuskatt från nuvarande sex till nio procent.

Beredningen har emellertid i tidigare sammanhang, i kap. 9, även tagit ställning till den indirekta beskattningens principiella utformning. Av skäl, som därvid redovisats, förordar beredningen, att den nuvarande allmänna varuskatten omlägges till en s. k. mervärdeskatt och ges en tyngd som till en början svarar mot vad den nuvarande generella indirekta skatten ger jämte den nyss angivna ökningen av sådan skatt. Men vidare föreslås en avveckling av ett betydande antal nu utgående s. k. punktskatter, vilket balanseras mot en häremot svarande höjning av den generella indirekta skatten. Den sistnämnda höjningen medför alltså i och för sig inte någon ökning av det sammantagna indirekta skattetrycket men föranleder själv- fallet, att den för den generella indirekta skatten tillämpliga skattesatsen blir högre än som eljest ifrågakommit. Skattesatsen föreslås av beredningen till 13 procent, men det är därvid att märka att såsom beskattningsvärde föreslås att gälla det ifrågakommande vederlaget exklusive skatt. Då skatten f. n. beräknas på vederlaget inklusive skatt, är nuvarande skattesats ä 6 procent inte jämförbar med den förordade å 13 procent utan med en skatte— sats å 11,5 procent. Avkastningen år 1970 har ——- under hänsynstagande till konsekvenserna av samtliga i detta betänkande föreslagna reformer — kal- kylerats till 8 320 miljoner kr.

Det framgår tillika av vad förut anförts, att beredningen — huvudsakligen i syfte att sedan energiskatten avskaffats såsom självständig skatteform och s.a.s. inordnats under mervärdeskatten inte förrycka den föreliggande differentieringen mellan beskattningen av varor i allmänhet samt skatten å bensin och motorbrännolja _ förordar en justering av gällande skattesats för den särskilda bensinskatten.

I denna avdelning av betänkandet kommer att redovisas de närmare över- vägandena rörande den allmänna varuskattens omläggning till en mervärde- skatt och hur den senare enligt beredningens mening bör i detalj konstrue- ras. Vidare kommer den s. k. punktbeskattningen att behandlas ävensom spörsmål i samband med den avveckling därav som förordas.

KAPITEL 27

Nuvarande indirekt beskattning

I detta kap. lämnas en redogörelse för huvuddragen av den gällande indirek— ta beskattningen i de delar densamma av beredningen omprövas eller eljest särskilt uppmärksammas. Av skäl som framgår av vad i tidigare samman— hang anförts omfattar redogörelsen inte automobilskatten eller skatterna på sprit, vin och tobak. Ej heller behandlas sådant som regleringsavgifter på fettvaror m. m.

Den allmänna varuskatten

Genom förordningen den 1 december 1959, nr 507, om allmän varuskatt in- fördes från och med den 1 januari 1960 en generell skatt på konsumtionen inom landet av varor samt tjänster, som har avseende på varor.

Den konsumtion allmänna varuskatten i första hand avser att träffa är hushållens förbrukning av livsmedel, kläder, möbler, husgeråd och andra förnödenheter. Utöver den privata konsumtionen träffar skatten emellertid även den offentliga konsumtionen och den förbrukning som äger rum, då staten, kommunerna och näringslivet tar i anspråk maskiner och andra inventarier samt övriga hjälpmedel i de av dem bedrivna verksamheterna. Ge- nom beskattningen av näringslivets investeringar och ianspråktagande av övriga hjälpmedel för produktionen erhåller varuskatten ett kumulativt drag, eftersom de med dessa hjälpmedel framställda produkterna blir föremål för beskattning, då de sedermera försäljes för konsumtion.

Större delen av allmänna varuskattens beskattningsunderlag härrör från den privata konsumtionen; av vad nyss sagts framgår emellertid att en mindre del av underlaget härrör från näringslivets förbrukning av investe- ringsvaror och andra hjälpmedel för produktionen. Varuskatten är alltså i huvudsak en skatt som drabbar försäljningen av varor från detaljhandlarna till de enskilda människorna. Eftersom skattskyldigheten enligt varuskatte— förordningen åvilar säljaren, kommer varuskatten härigenom i huvudsak att bli en detaljhandelsskatt.

Som inledningsvis anförts träffar varuskatten inte blott förbrukningen av varor utan också konsumtionen av vissa tjänsteprestationer.

Skattesatsen utgör för närvarande sex procent av beskattningsvärdet för tillhandahållna nyttigheter. Beskattningsvärdet utgöres av det pris eller

vederlag, som konsumenten i varje särskilt fall erlägger med skattens belopp inräknat.

För att i skattehänseende uppnå lika behandling av varor producerade inom landet och importerade varor uttages varuskatt på till landet införda varor i de fall skatt skulle erlagts, om varan förvärvats inom landet. I mot- sats till huvudregeln _ enligt vilken skattskyldigheten åvilar sälj aren av den skattepliktiga varan — erlägges skatten för importerad vara av konsumenten själv.

Enär allmänna varuskatten är avsedd att träffa endast konsumtionen inom landet, är exporten som sådan skattefri. Med export jämställes försälj- ning av varor för bruk ombord å far-tyg eller luftfartyg i utrikes trafik.

Beskattningsmyndighet är i fråga om importen tullverket och eljest läns- styrelserna. Riksskattenämnden har att såsom ett centralt organ för den allmänna varuskatten verka för en riktig och enhetlig tillämpning. Nämnden kan meddela bindande förklaring om en vara är skattepliktig eller ej samt meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering till allmän varuskatt.

Grunderna för beskattningen

För att allmän varuskatt skall utgå vid tillhandahållande av en vara eller en tj änsteprestation inom landet erfordras att följande tre villkor är uppfyllda:

1) Varan eller tjänsteprestationen måste vara skattepliktig, med andra ord falla inom det skattepliktiga varu- och tjänsteområdet.

2) (överlåtaren—sälj aren måste bedriva sin verksamhet yrkesmässigt. 3) Förvärvaren—köparen av prestationen måste vara konsument i för- fattningens mening; han måste med andra ord förvärva den skattepliktiga varan eller prestationen för annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller motsvarande.

Av det ovan sagda följer att en överlåtelse av skattepliktig vara eller tjänst alltid i princip medför skyldighet att erlägga skatt, om överlåtelsen sker inom ramen för en av överlåtaren bedriven yrkesmässig verksamhet och förvärva— ren avser att använda varan eller tjänsten för konsumtion i författningens mening. Å andra sidan föreligger inte skattskyldighet även om varan eller tjänsten är skattepliktig, i de fall överlåtaren ej bedriver yrkesmässig verk- samhet eller förvärvaren tillgodogör sig varan eller tjänsten för annat ända- mål än konsumtion.

Om den överlåtna varan eller tjänsteprestationen faller utanför det skatte- pliktiga varu- och tjänsteområdet kan skattskyldighet givetvis aldrig ifråga- komma även om överlåtaren bedriver sin verksamhet yrkesmässigt och för- värvaren avser att använda varan eller tjänsten för konsumtion. En rörelse- idkare kan således undgå att bli skattskyldig, om han antingen endast av- yttrar skattefria varor och tjänster eller också enbart sälj er till andra än kon- sumenrter och detta i senare fall även om försäljningen avser i och för sig skattepliktiga varor och tjänster.

Det skattepliktiga varuområdet Med vara förstås enligt författningen materiella ling av lös egendoms natur. Utanför det skattepliktiga området faller således fast egendom. Med fast egendom förstås vad som enligt kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet. Tillbehör, inredningar eller andra beståndsdelar till fastighet, som borttages från denna, blir dock därmed att hänföra till varor. Till varor hänföres ej elektrisk kraft, vatten från vattenverk eller gas, som tillhanda- hålles i ledningar.

Handlingar vilkas värde grundar sig på rättigheter av olika slag _ såsom aktier, obligationer, biljetter, lotter och presentkort — är inte vad gäller sådant värde att anse som varor. Om dessa handlingar, innan de erhåller det värde rättigheten medför, försäljes som trycksaker, anses de dock såsom varor. Frimärken, sedlar och mynt, som har samlarvärde, är att hänföra till varor.

Enligt huvudregeln är alla varor skattepliktiga. Av särskilda skäl har dock vissa undantag från huvudregeln stadgats. Sålunda har i vissa fall undantag stadgats för att man därigenom skall undgå en inte önskvärd dubbelbeskatt- ningseffekt. I andra fall har undantagen motiverats med kontrolltekniska skäl. Slutligen har praktiska skäl eller hänsyn till näringslivets konkurrens— förmåga gentemot utlandet utgjort motiv för att vissa varor undantagits från skatteplikt. De viktigaste undantagen är följ ande:

a) Jordbruksråvaror m. m. Detta undantag omfattar utsäde, fröer, plan- tor, foder— och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, bet- ningsmedel, bakteriekulturer för växter samt ogräsbekämpnings- och växt- skyddsmedel. Även emballage för jordbruksprodukter är undantaget från skatteplikt. Dessa nu uppräknade varor är huvudsakligen att betrakta såsom råvaror för livsmedelsframställningen. Enär de färdiga livsmedlen blir föremål för beskattning vid försäljningen till de enskilda konsumenterna, skulle en dubbelbeskattningseffekt följa, om även dessa råvaror blev be- skattade, då de såldes till jordbrukarna. Att man valt denna teknik -— att undanta jordbruksråvarorna från beskattning --— sammanhänger med att jordbrukarna inte är likställda med rörelseidkarna i varuskattehänseende (ej generellt skattskyldiga för sin försäljning) och därför inte kan inköpa råvaror och annat material skattefritt med stöd av de regler som härvidlag gäller för rörelseidkare.

De nu uppräknade varorna är emellertid i princip skattepliktiga i den mån de försäljes direkt till slutlig konsument. Sålunda föreligger skatteplikt för blomsteur- och köksväxtfröer, gödnings-, ogräsbekämpnings- eller växtskydds- medel som användes för privat trådgårds- och växtodling och vilka säljes i härför avpassade smärre förpackningar eller på liknande .sätt.

b) Levande djur. Även detta undantag är motiverat av att en dubbelbeskatt- ningseffekt eljest skulle uppkomma, enär livsmedel såsom kött, fläsk, charkuterivaror, köttkonserver och slaktade fjäderfä är skattepliktiga vid

försäljning till slutlig konsument. Även i detta fall gäller emellertid vissa inskränkningar i skattefriheten. Sålunda föreligger skatteplikt för fiskar och skaldjur, då de säljes i levande skick såsom livsmedelsvaror. Vidare har skatteplikt föreskrivits för sådan försälj ning av levande djur som sker i zoo- logiska och liknande affärer. Akvariefiskar och burfåglar m. fl. djur faller således under beskattningen.

c) Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick. Även beträf- fande detta undantag gäller den inskränkningen, att skatteplikt föreligger om varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpackning har karaktär av butiksvara. Denna skatteplikt har utan s-törre svårigheter låtit sig inordna i systemet, då försäljning av sådana varor i smärre förpack— ningar i allmänhet sker av någon som är skattskyldig för sin övriga för- sälj ning.

d) Drivmedel och andra bränslen. Detta undantag har främst motiverats av svårigheterna att från sådan förbrukning av drivmedel och andra bräns- len, som är att hänföra till konsumtion, särskilja sådan förbrukning för pro- duktivt ändamål, som enligt varuskattens konstruktion ej skall beskattas enligt reglerna om skattefrihet för råvaror och annat material. Vidare har beaktats att fossila bränslen och drivmedel samt elektrisk kraft är föremål för energibeskattning.

Även här har emellertid föreskrivits viss inskränkning i skattefriheten. Om nu angivna varor tillhandahålles såsom butiksvaror i konsumentförpack- ning eller motsvarande föreligger skatteplikt. Rödsprit, fotogen och gasol är dock alltid skattefria.

e) Fartyg och luftfartyg. Detta undantag har i huvudsak betingats av att det torde vara omöjligt att upprätthålla en generellt verkande beskattning av fartyg och luftfartyg.

I fråga om fiskefartygen gäller undantaget oberoende av fartygets storlek, medan skattefriheten för övriga fartyg gäller endast sådana, som har en nettodräktighet av minst 20 registerton. Reservdelar, fasta inredningar o. d. omfattas även av skattefriheten. Mudderverk, flodsprutor och fyrskepp ut- gör skattepliktiga varor, enär dessa ej hänföres till fartyg.

f) Krigsmateriel. Detta undantag från skatteplikten omfattar endast krigs- materiel, som försäljes till staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud. Undantaget får närmast anses vara motiverat av praktiska skäl. Det har ansetts såsom en onödig omgång att beskatta av staten inköpt krigsmateriel.

g) Allmänna nyhetstidningar samt vissa periodiskt utgivna publikationer. Undantaget för allmänna nyhetstidningar gäller sådana publikationer av .dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett nummer per vecka. Undantaget i övrigt gäller medlemsblad, personaltidningar och lik- nande i den mån de tillhandahålles utan särskild avgift samt periodiska publikationer som väsentligen framstår som organ för sammanslutningar

med huvudsakligt syfte att verka för religiösa, nykterhetsfrämjande, poli- tiska, idrottsliga eller försvarsfråmjande ändamål eller har till syfte att företräda vanföra och andra arbetshindrade medlemmar.

h) Läkemedel. Detta undantag från den generella skatteplikten — som gäller försäljning av läkemedel enligt recept eller till sjukhus — har till- kommit för att bl. a. hålla kostnaderna för läkemedel nere. Vidare har be- aktats, att dessa varor är rabatterade eller kostnadsfria.

Utöver nu redovisade undantag från skatteplikten för varor gäller bl. a., att viss skattefrihet föreligger för konstnärs försäljning av egna konstverk samt att skattefrihet föreligger för reklamtrycksaker på främmande språk, som är avsedda att spridas utomlands.

Det skattepliktiga tjänsteområdet Såsom tidigare antytts beskattas genom allmänna varuskatten även vissa tjänsteprestationer. De tjänsteprestationer som sålunda beskattas är sådana som huvudsakligen har avseende å skattepliktiga varor samt innefattar för- färdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring.

För att tjänsteprestation skall bli skattepliktig erfordras alltså att den huvudsakligen har avseende å skattepliktig vara. Tjänsteprestation på skattefri vara (t. ex. fartyg och flygplan) är därför skattefri. Om tjänste— prestation utföres på annat än vara, exempelvis på fastighet, är denna presta- tion ej heller skattepliktig. En skillnad föreligger dock i beskattningseffek- ten mellan å ena sidan det fall att tjänsteprestationen avser en skattefri vara och å andra sidan det fall att prestationen har avseende å annat än vara. Skillnaden hänför sig till behandlingen i beskattningshänseende av det för prestationens utförande nyttjade materialet. Som något utförligare kom- mer att behandlas under avsnittet om konsumentbegreppet äger den som yrkesmässigt utför tjänsteprestationer med avseende på varor (såväl skatte- pliktiga som skattefria) inköpa material för sin verksamhet obeskattat. Den som utför tjänsteprestationer på annat än varor har däremot att erlägga skatt på det använda materialet. Detta medför, att vid tjänsteprestationer med avseende på skattefria varor blir såväl arbets- som materialkostnader— na skattefria. Vid sådana prestationer med avseende på exempelvis fastig- heter blir å andra sidan endast själva arbetsprestationen skattefri.

Även om tjänsteprestation har avseende å skattepliktig vara blir den skattepliktig endast om tj änsteprestationen huvudsakligen avser sådan vara. Av denna anledning är exempelvis tjänsteprestation som avser rengöring av bostäder och andra lokaler skattefri även om rengöringen i viss omfattning inbegriper möbler, mattor och annan i och för sig skattepliktig lös egendom.

Med tjänstebeskattningens anknytning till skattepliktiga varor följer vi— dare, att uthyrning av bostäder, hotellrum och andra lokaler faller utanför beskattningens ram. Detsamma gäller rese- och transporttjänster liksom

tjänster, som tillhandahålles av resebyråer, banker, försäkringsinrättningar m. fl. Skatt utgår ej heller på prestationer som utföres av fria yrkesutövare, t. ex. läkare, advokater, arkitekter, revisorer m. fl. och vilka normalt inte tar sig uttryck ni att slutprodukten blir en vara.

Andra personliga tjänster som faller utanför det skattepliktiga området är sådana som utföres av exempelvis frisörer och sjukgymnaster.

För att tjänsteprestation skall bli skattepliktig erfordras därjämte, att den innefattar antingen förfärdigande på beställning, uthyrning, servering, re- paration, underhåll, ändring eller rengöring eller också två eller flera av dessa moment i förening.

För att uthyrning av vara skall föranleda beskattning erfordras att upp— låtelsen avser själva varan. Besittningen av varan måste således övergå till förhyraren, för att skatteplikt skall inträda. På grund härav faller trans- portuppdrag, som består i tillhandahållande av fordon och förare, utanför skatteplikten. I detta sammanhang må framhållas den skillnad i beskatt- ningseffekten som kan uppkomma i det fall en vara säljes fritt köparen i jämförelse med om den säljes fritt säljaren. Säljes varan fritt köparen kom- mer transportkostnaden att inkluderas i varans pris och således utgöra en del av beskattningsvärdet. Säljes varan åter fritt säljaren och denne för köparens räkning ombesörjer transporten och han då anlitar en fristående fraktförare inkluderas inte transportkostnaden i beskattningsvärdet. Om däremot varan visserligen säljes fritt säljaren men denne själv utför trans- porten till köparen inkluderas jämväl transportkostnaden i beskattnings— värdet. Beskattningseffekten blir således olika i de angivna fallen.

Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället i därför iordningställd lokal eller annat utrymme. Till servering hänföres av denna anledning inte försäljning av t. ex. varm korv från kiosk eller för- sälj ning från automat, enär någon lokal för förtäringen inte tillhandahålles. Sådan försäljning är i stället att jämställa med varuförsäljning. Denna dis- tinktion har betydelse med hänsyn till att speciella regler gäller för bestäm- mandet av den skattepliktiga omsättningen i serveringsrörelser.

I fråga om underhåll, reparation, ändring eller rengöring gäller, att om så- dana arbeten utföres på skattefria varor även tj änsteprestationen blir skatte- fri. Skattefriheten omfattar i detta fall såväl arbetet som det material som nyttjats för prestationens utförande.

Skattskyldigheten För att skatt skall uttagas i samband med överlåtelse av skattepliktig vara eller tj änsteprestation erfordras — såsom tidigare anförts — att överlåtaren uppfyller vissa rekvisit.

Enligt huvudregeln måste överlåtelsen ingå såsom ett led i en av öVer- lätaren yrkesmässigt bedriven verksamhet. Huruvida verksamheten bedri-

ves yrkesmässigt får bedömas med beaktande av sådana omständigheter som verksamhetens omfattning och syfte i varje enskilt fall. Oftast kan bedöm- ningen härutinnan ske enligt inkomstskatteförfattningarnas rörelsebegrepp.

Av skäl, som närmare skall beröras vid behandlingen av konsumentbegrep- pet, är den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror, i vad angår denna tillverkning, skattskyldig, ändå att han inte försäljer sådana varor yrkes- mässigt.

Med försälj ning jämställes uttag ur rörelsen av skattepliktig vara för kon— sumtionsändamål, t. ex. för den skattskyldiges privata bruk.

Från huvudregeln om skattskyldighet har föreskrivits vissa undantag. Sålunda medför tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänste- prestationer samt uttag av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning inte skattskyldighet. Enligt praxis är verksamhet med en skattepliktig om— sättning ej överstigande 1 000 kr. för helt år räknat att anse som ringa.

Skattskyldighet åvilar ej heller den som utför tjänsteprestation med av— seende på kläder eller andra textilvaror, om vederbörande saknar fast drift- ställe för verksamheten. De grupper som faller under detta undantag är de s. k. hemsömmerskorna liksom de som tillfälligt åtar sig sömnadsarbeten i sitt hem. Vidare är från skattskyldighet undantagen försäljning och uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. d. Härunder faller även överlåtelse av sådana tillgångar vid avyttring av rörelse, vid fusioner eller vid liknande transaktioner.

Slutligen har av konkurrens- eller marknadsskäl ytterligare ett undantag från skattskyldighet införts, nämligen för försäljning eller uttag ur rörelse av begagnade personbilar samt vissa skåp- och lastbilar. Undantaget gäller sådana fordon, som vid försäljning i obegagnat skick träffas av den särskilda bilaccisen.

Att man lagtekniskt utformat detta undantag såsom en inskränkning i skattskyldigheten och inte hänfört de begagnade bilarna till det skattefria varuområdet medför, att begagnade personbilar och andra här aktuella fordon alltjämt är att anse såsom skattepliktiga varor. Härav följer att skatt utgår på yrkesmässigt utförda reparationer och andra skattepliktiga tj änste- prestationer på begagnade motorfordon av alla slag.

Konsumentbegreppet

Det tredje villkoret för att tillhandahållande av en vara eller en tj änstepresta— tion skall medföra skattskyldighet är att förvärvaren är att anse som konsu- ment i författningens mening.

Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller för användning såsom ma— terial vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av tjänste-

prestationer med avseende på varor. Efter motsvarande grunder bedömes, om den, åt vilken tjänsteprestation tillhandahålles, är att anse som kon- sument.

Med material som nyss nämnts förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sammansättning framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktions- eller bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel och liknande, eller ock att förbrukas i varuhanteringen, t. ex. såsom emballage.

Man kan säga, att det är definitionen av konsumentbegreppet som medför att allmänna varuskatten i princip blir en ettledsskatt lagd i sista ledet av produktions- och distributionskedjan. Genom att förvärv av en vara för yrkesmässig återförsäljning eller servering eller för användning såsom ma- terial vid yrkesmässig tillverkning för avsalu m. 111. inte anses såsom kon— sumtion kommer inga förvärv för dessa ändamål inom produktions- och distributionskedjan att medföra skattskyldighet. Annorlunda uttryckt kom- mer försäljningar för dessa ändamål mellan olika rörelseidkare att bli fria från skatt. Det är blott då försäljningar av dessa varor sker till konsument som skatt skall uttas. ”

Om vara förvärvas för annat ändamål än yrkesmässig återförsälj ning eller servering eller användning såsom material för yrkesmässig tillverkning för avsalu, utgår skatt även om förvärvaren bedriver yrkesmässig verksamhet. Det är av denna anledning som näringslivets investeringar träffas av all- männa varuskatten. Med den definition som getts av begreppet material kommer ett förvärv av maskin eller annat inventarium att bli beskattat.

Som inledningsvis omnämnts är det vid överlåtelser inom landet av skatte- pliktiga varor säljaren som blir skattskyldig. Av detta följer, att det måste ankomma på honom att försöka fastställa för vilket ändamål förvärvaren köper en vara. Till ledning för säljaren har i författningen stadgats att kö- paren alltid skall antagas vara konsument såvida det inte är uppenbart att så inte är fallet.

Genom definitionerna av begreppen konsument och material kommer — som redan antytts -— varuskatten att till sin effekt bli en ettledsskatt med ett kumulativt inslag. Det kumulativa inslaget härrör därvid från utform- ningen av materialbegreppet. Det omfång detta begrepp erhållit undantar från beskattning — om övriga förutsättningar härför föreligger — blott sådana varor som direkt kommer att ingå i den framställda produkten samt sådana indirekta hjälpmedel som förbrukas i den egentliga produktions- och distributionsprocessen. Till indirekta hjälpmedel har i praxis räknats varor av verktygskaraktär med en varaktighetstid av upp till två veckor vid normal förbrukning. Vad som här kan vålla vissa svårigheter är att det är den skattskyldige säljaren som har att bedöma förbrukningstiden för ifrågavarande hjälpmedel i köparens verksamhet. Vad som ytterligare komplicerar denna bedömning är att ett och samma hjälpmedel för en köpa-

re kan falla inom begreppet material men för en annan utanför. Vidare torde ett och samma slags hj älpmedel i olika grenar av en viss köpares verksamhet kunna tänkas bli använt på sådant sätt att det antingen utgör material och således får förvärvas skattefritt eller faller utanför detta begrepp och således i princip blott får förvärvas beskattat.

Konsument- och materialbegreppens utformning innebär, att skattskyl- dighet inte inträder för den som säljer vara till någon, vilken i sin tur avser att använda varorna för bl. a. yrkesmässig återförsälj ning eller såsom ma- terial vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor. Om således försälj— ningen av en vara har till syfte att användas för framställning av eller för arbete på en fastighet (vilken således inte år vara i författningens mening) medför detta att köparen blir att betrakta såsom konsument. Praktiskt inne- bär detta att byggmästare, byggnadshantverkare och liknande är att anse såsom konsumenter vid förvärv av varor för sin verksamhet. Byggmästarens eller byggnadshantverkarens avtal med beställaren faller således utanför beskattningens ram. Detta medför, att skatten inte träffar kostnaderna för det arbete, som nedlägges på byggnadsplatsen eller som ingår i utförda in- stallationer. Detta har i sin tur till följd, att konsumtionen av byggnader blir lägre beskattad än annan konsumtion.

Byggmästare och byggnadshantverkare kan emellertid även bedriva yrkes- mässig försäljning av varor eller utföra tjänsteprestationer på varor. För dessa delar av verksamheten föreligger skattskyldighet. Därmed följer i princip rätt till skattefria inköp av omsättningsvaror och material för rörel— sen. En byggmästare eller byggnadshantverkare kommer härigenom att be- traktas såsom konsument vid inköp för byggnadsdelen av rörelsen men som återförsäljare i vad avser försäljningsdelen av rörelsen.

För att beskattningen skall få avsedd verkan krävs särskilda anordningar för nu ifrågavarande grupper av rörelseidkare med såväl skattefri som skattepliktig verksamhet.

Antingen kan en sådan rörelseidkare inköpa alla råvaror och allt mate— rial beskattat eller också kan han inköpa allt skattefritt. Inköper han alla rå- varor beskattade skulle detta medföra en ej önskad dubbelbeskattningseffekt vid yrkesmässig och därmed skattepliktig återförsälj ning av sådana produk- ter. För att undvika denna dubbelbeskattningseffekt har därför i författ- ningen föreskrivits, att vederbörande vid redovisningen av varuskatt från sin skattepliktiga omsättning äger åtnjuta avdrag för beskattade inköp.

Om en rörelseidkare av nu ifrågavarande art däremot äger inköpa allt sitt material och alla sina råvaror skattefritt skulle detta — om ej särskilda föreskrifter meddelats _— medföra att han undgick skatt även på det material etc som användes vid arbeten på fastigheter. På grund härav är den som använder Obeskattade råvaror och obeskattat material vid arbeten på fastig- heter skyldig betrakta detta material och dessa råvaror såsom uttag ur rörel-

sen av varor och blir därmed skyldig erlägga varuskatt för värdet av dessa uttag. Det är av denna anledning — såsom anförts i avsnittet om skattskyl- digheten — som den vilken yrkesmässigt tillverkar byggnadsvaror är skatt- skyldig i vad angår denna tillverkning ändå att han inte försäljer sådana varor yrkesmässigt.

Ett tredje alternativ för realiserandet av en rättvis beskattning av nu ifrågavarande grupper skattskyldiga är att dessa får dels verkställa skatte- fria inköp och då för försäljningsdelen av rörelsen, dels ock inköpa beskatta- de råvaror och beskattat material för entreprenaddelen av rörelsen. Detta förfarande kräver emellertid, att bokföringen är så ordnad att de olika rörel- sedelarna klart kan hållas isär.

Riksskattenämnden har utfärdat ett flertal anvisningar beträffande varu- skatteförordningens tillämpning bl. a. för olika branscher inom byggnads- området.

Skattskyldighetens inträde m. m.

Enligt huvudregeln inträder skattskyldigheten, när betalningen eller annat vederlag för den skattepliktiga varan eller tj änsteprestationen inflyter kon- tant eller eljest kommer säljaren tillgodo (kontantmetod). Vid uttag av skattepliktig vara inträder skattskyldigheten när uttaget sker. Samman- lagda summan av dessa vederlag och värden av egna uttag utgör den skatte- pliktiga omsättningen för vilken skatt skall redovisas. Efter särskilt med- givande kan skattskyldig i stället få redovisa sin skattepliktiga omsättning efter bokföringsmässiga grunder, d. v. s. på grundval av faktureringen. Han har då att i sin skattepliktiga omsättning inräkna uppkomna fordringar för tillhandahållna skattepliktiga varor eller tjänster.

Fördelen med en redovisning enligt kontantmetoden är att den skattskyl— dige inte behöver förskottera skatten, eftersom han inte behöver inleverera den förrän han själv erhållit betalning från sin kund. Vid bokföringsmässig redovisning å andra sidan kan säljaren få förskottera skatten.

För beräkning av den skattepliktiga omsättning, varå skatt skall erläg— gas, gäller speciella reduceringsregler för serveringsrörelser och säljare av monteringsfärdiga trähus.

Är omsättningen i serveringsrörelse till minst nio tiondedelar att hänföra till servering får sålunda den eljest skattepliktiga omsättningen reduceras till 60 procent. Är serveringsandelen mindre men minst en tredjedel av om- sättningen må reducering ske till 80 procent. Vid än lägre serveringsandel får ingen reducering ske. I fråga om försäljning eller uttag ur rörelse av monteringsfärdiga trähus gäller, att den eljest skattepliktiga omsättningen får reduceras till 70 procent.

Nu nämnda reduceringsregler får ses mot bakgrunden av att i ser- veringsvaras pris ingår viss ersättning för prestation som närmast är av personlig natur samt att priset för en leverans i paket av monteringsfärdigt

trähus inrymmer ersättning för fabriksmässigt utförda arbetsprestationer som icke träffas av skatt om arbetena utförs direkt på byggplatsen enligt traditionella byggmetoder. Reduceringsreglernas syfte kan därför sägas vara att åstadkomma en jämnare beskattning.

Beskattningsvärde

Beskattningsvärdet utgöres vid tillhandahållande av skattepliktig vara eller tjänsteprestation av vederlaget med beloppet av den allmänna varuskatten inräknat. Vid uttag av skattepliktig vara ur rörelsen utgöres beskattnings- värdet av varans saluvärde enligt ortens pris inklusive skattens belopp. Till vederlag hänföres såväl kontant likvid som likvid i natura, t. ex. i form av inbytesvara. Vid beräkning av beskattningsvärdet får avdrag icke ske för avbetalningstillägg eller i priset ingående ersättning för transport-, em- ballage— eller andra kostnader. Lämnas rabatt utgöres beskattningsvärdet av det rabatterade priset även vid rabattering i efterhand.

Beskattningsförfarandet Varje skattskyldig är pliktig anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen. Bedriver den skattskyldige flera självständiga förvärvsverksamheter skall särskild anmälan inlämnas för varje verksamhet.

Om den verkställda registreringen skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis, i förekommande fall ett för varje förvärvskälla.

Det åligger den skattskyldige att utan anmaning avge deklaration rö- rande sin skattepliktiga omsättning och om grunderna för omsättningens beräkning. Varje deklaration skall avse en redovisningsperiod om två mä- nader) januari—februari, mars—april osv). För mindre rörelser äger länsstyrelsen medge att redovisningsperiod skall omfatta helt kalenderår eller helt annat räkenskapsår. Inbetalningen av på en redovisningsperiod belöpande skatt skall ske senast den 18 i månaden efter utgången av pe- rioden. Varuskatten erlägges således preliminärt efter likartat system som gäller för inkomstskatten. I samband med den årliga inkomsttaxeringen verkställes även taxering till allmän varuskatt. Därvid fastställes den på räkenskapsåret belöpande skattepliktiga omsättningen och på grundval härav sker debitering av slutlig allmän varuskatt, vilken avräknas mot den erlagda preliminära skatten. Envar skattskyldig erhåller debetsedel å slut- lig allmän varuskatt. Utvisar denna att den slutliga skatten överstiger den preliminära skall skillnadsbeloppet såsom kvarstående skatt inbetalas senast den 18 januari året efter taxeringsåret. I motsatt fall återbetalas den överskjutande preliminära skatten till den skattskyldige. Vid avräkning som nu nämnts äger den skattskyldige bli gottskriven viss kostnadsersättning

för sitt bestyr med skatten, under förutsättning dock att den deklarerade skattepliktiga omsättningen ej understiger 10000 kr. Ersättningen utgår efter en i förhållande till den skattepliktiga omsättningen degressiv skala.

Jordbrukarnas beskattning

Beskrivningen av allmänna varuskatten har hitintills tagit sikte i första hand på hur reglerna utformats för de rörelsedrivande företagarna. Som framgått därvid är rörelseidkare med skattepliktig försäljning och mot- svarande skyldig att låta registrera sig och att erlägga preliminär skatt på grundval av ett särskilt deklarationsförfarande. För jordbrukarna har ett förenklat förfarande föreskrivits. Dessa har endast att lämna uppgifter om sin skattepliktiga omsättning i jordbruksbilagan till den årliga inkomst- deklarationen. Jordbrukarna är skattskyldiga dels för den försäljning av skattepliktiga varor som sker till konsument dels ock för de skattepliktiga produkter som för egen förbrukning uttages från jordbruket eller dess bi- näringar. Den härå belöpande varuskatten fastställes i samband med den årliga inkomsttaxeringen och påföres den vanliga debetsedeln för slutlig inkomstskatt. Är den skattepliktiga försäljningen endast av ringa omfatt- ning (ej över 1 000 kr. för år räknat) och utgör värdet av egna uttag icke 400 kr. åsättes ingen taxering till allmän varuskatt.

Importbeskattningen m. m. Om skattepliktig vara införes till landet av någon som är attlanse som konsument enligt de allmänna bestämmelserna, föreligger skattskyldighet för importören. Skattskyldighet föreligger dock inte därest allmän varuskatt icke skolat utgå, om varani stället sålts inom landet av yrkesmässig säljare till den, för vars räkning införseln sker. Ej heller föreligger skattskyldighet om det visas att i anledning av varans tillhandahållande skattskyldighet en- ligt varuskatteförordningen föreligger för annan än den för vars räkning införseln äger rum. Skatten fastställes och uppbäres av tullverket i den ord- ning som är föreskriven för tull. Skattesatsen sex procent gäller även vid skattepliktig import och beskattningsvärdet utgöres av varans tullvärde (cif—värde) med tillägg för tull och andra staten tillkommande avgifter och skatter, inklusive den allmänna varuskatten.

Bensin- och brännoljeskatt

För bestridande av det allmännas kostnader för vägväsendet har sedan länge —— förutom årlig fordonsskatt —— uttagits särskild skatt på bensin, motorsprit och motorbrännolja. I sin nuvarande utformning regleras denna drivmedelsbeskattning genom förordningen den 7 april 1961, nr 372, om bensinskatt och förordningen den 15 december 1961, nr 653, om brännolje— skatt.

Bensinskatten omfattar bensin och andra motorbränslen, som innehåller

minst 70 viktprocent bensin, samt alkohol och alkoholblandningar, som är avsedda för motordrift. Skatt utgår icke för mineraloljeprodukt, som införes till riket för att vid oljeraffinaderi användas såsom råvara vid till— verkning av bensin. Vidare är från beskattning undantaget motorbränsle, som användes för järnvägsdrift, luftfart och vissa tekniska ändamål.

Skattskyldighet till bensinskatt åvilar den, som här i riket tillverkar skattepliktigt motorbränsle. Sådan tillverkare skall vara registrerad hos kontrollstyrelsen. Därjämte kan den som i större utsträckning återförsäljer, förbrukar eller lagerhåller sådant motorbränsle efter ansökan bli registre- rad såsom skattskyldig hos kontrollstyrelsen.

Införes skattepliktigt motorbränsle av annan än registrerad åvilar skatt— skyldigheten importören. I sådant fall inträder skattskyldigheten när in- förseln sker och skatten erlägges i den ordning som är föreskriven för tull. För registrerad skattskyldig inträder skattskyldigheten när leverans sker till icke registrerad köpare eller varan tages i anspråk för annat ändamål än försäljning. Registrerad skattskyldig redovisar skatten månatligen till kontrollstyrelsen på grundval av deklaration.

Sedan den 1 januari 1962 utgör bensinskatten 38 öre per liter.

Den särskilda brännoljeskatten omfattar sådana petroleumprodukter, som brukas för drift av motorfordon och som inte träffas av bensinskatt. Brännoljeskatten har sedan årsskiftet 1961/62 samma konstruktion som bensinskatten. Medan skatten dessförinnan erlades av ägarna av brännolje- drivna fordon, åvilar skattskyldighet sedan den 1 januari 1962 i första hand den, som inom riket tillverkar brännolja och som i sådan egenskap blivit registrerad hos kontrollstyrelsen. Därjämte må den, som i större ut— sträckning försäljer brännolja utan att vara tillverkare ävensom den som förbrukar brännolja både för drift av motorfordon och för annat ändamål, bli frivilligt registrerad såsom skattskyldig hos kontrollstyrelsen. Härjämte åvilar skattskyldighet den, som utan att vara registrerad inför brännolja till riket. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket vid införseln och enligt den ordning, som är föreskriven för tull. För registrerad skattskyldig in- träder skattskyldigheten, när obeskattad brännolja levereras till icke re— gistrerad köpare eller tages i anspråk för annat ändamål än försäljning. Sedan den 1 januari 1962 utgör brännoljeskatten 34 öre per liter för re- gistrerad s. k. blandad förbrukare, dvs förbrukare som använder bränn- olja såväl såsom motorbränsle som för annat ändamål, t. ex. för drift av tippnings- och lastningsanordningar. För tillverkare, återförsäljare och skattskyldiga importörer utgör skattesatsen 31 öre per liter. Skattesatsdifferentieringen hänger bl.a. samman med att registrerad s.k. blandad förbrukare äger åtnjuta avdrag för brännolja som använts för drift av tippnings- och lastningsanordningar eller eljest för andra än- damål än fordons framförande medan någon motsvarande avdragsrätt inte

föreligger för annan köpare av brännolja. Sådan annan köpare kan i vissa fall erhålla restitution av skatt efter ansökan hos kontrollstyrelsen.

Brännoljeskatten erlägges till kontrollstyrelsen på grundval av deklara- tion, i regel kvartalsvis.

Energiskatt Enligt förordningen den 31 maj 1957, nr 262, utgår allmän energiskatt på bensin och motorsprit, kol- och koksbränslen, brännoljor samt elektrisk kraft.

Encrgiskatten på bensin och motorsprit omfattar samma varuslag som den i det föregående behandlade särskilda bensinskatten och uttages i sam- ma ordning som denna skatt. Skatten utgår med 9 öre per liter. För bensin, som används för framställning av stadsgas, utgör energiskatten 1,6 öre per liter.

Encrgiskatten på övriga bränslen omfattar kol och koks jämte stybb och briketter därav samt motorbrännoljor, eldningsoljor och bunkeroljor. Inhemska fasta bränslen är undantagna från skatteplikt. Skattskyldighet inträder då skattepliktigt bränsle inom landet levereras till annan än re— gistrerad köpare eller av registrerad tages i anspråk utan samband med försäljning eller ock införes till riket av annan än registrerad. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket i samband med varans införsel. Eljest erlägges skatten enligt särskilt deklarationsförfarande till kontrollstyrel- sen. Obligatorisk registreringsskyldighet åvilar inhemska producenter av skattepliktigt bränsle. Därjämte kan större återförsäljare och förbrukare efter ansökan bliva registrerade såsom skattskyldiga hos kontrollstyrelsen. Skatten utgår för stenkol med 12 kr per ton, för koks med 14 kr per ton, för stybb och briketter av kol och koks med 6 kr per ton samt för tunn eld- ningsolja liksom motorbrännolja med 25 kr per kubikmeter och för tjock eldningsolja med 16 kr per kubikmeter.

Encrgiskatten på elektrisk kraft utgår med 10 procent å erlagda eller beräknade avgifter för kraft, som användes i industriell rörelse med en förbrukning per år och driftställe av mer än 40 000 kWh. Skatten på annan kraft utgår med 7 procent av kraftavgifterna.

Skyldighet att erlägga energiskatt för elektrisk kraft åvilar yrkesmässiga distributörer samt producenter, som själva förbrukar eller yrkesmässigt distribuerar kraft till förbrukare. Kraftproduktion i ringa omfattning för- anleder icke skattskyldighet. Skatteredovisningen sker till kontrollstyrel- sen enligt särskilt deklarationsförfarande, vilket i vad avser distributörer är anpassat efter tillämpade debiteringsperioder för kraftavgifter.

Särskild varuskatt

Enligt förordningen den 25 maj 1941, nr 251, utgår särskild varuskatt på socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror, skönhetsmedel, parfymer,

hårvatten, tandkräm m. fl. kemisk-tekniska artiklar samt spelkort.

Enligt skattens nuvarande utformning är inhemsk tillverkare av skatte- pliktig vara skyldig att vara registrerad såsom skattskyldig hos kontroll- styrelsen. Därjämte kan importör frivilligt bli registrerad såsom skattskyl- dig hos styrelsen. Sålunda registrerad redovisar och erlägger skatt till sty- relsen på grundval av deklaration rörande försålda och för vidare bear— betning ianspråktagna skattepliktiga varor. I allmänhet avges deklaration för varje kalendermånad. Införes skattepliktig vara till riket av icke registre- rad importör uttages varuskatten av tullverket i samband med varuin- förseln.

Den särskilda varuskatten utgör för socker 20 öre per kilogram, för sirap 16 öre per kilogram och för spelkort 1 krona per lek. I fråga om öv- riga varor utgår skatten såsom en vårdeskatt efter viss procent av varans beskattningsvärde. Detta värde utgöres av det lägsta priset exklusive skatt vid försäljning i större poster till fristående återförsäljare, dvs i regel grossistens inköpspris. Detta beskattningsvärde gäller för andra varor än puder, parfymer, toalettartiklar m.fl. kemisk-tekniska artiklar. I fråga om dessa varor utgöres beskattningsvärdet av priset exklusive skatt vid försäljning till detaljist. Vid skattepliktig import utgöres beskattningsvär- det av varans tullvärde med tillägg av tull.

Skattesatserna utgör 65 procent för choklad- och konfektyrvaror samt skönhetsmedel, 40 procent för parfymer, hårvatten o.d. samt 20 procent för tandkräm, munvatten, schamponeringsmedel o. d.

Utjämningsskatt

Enligt förordningen den 3 juni 1960, nr 258, utgår en särskild utjämnings- skatt på choklad- och konfektyrvaror samt dessutom på wafers och bisquits. Denna skatt ingår såsom ett led i en av Sveriges anslutning till EFTA be- tingad särskild reglering med syfte att undanröja den belastning som jord- bruksregleringen eljest skulle utgöra för vissa svenska livsmedelsindustrier i konkurrensen med företag inom andra EFTA-länder. Utjämningsskatten utgör 50 öre per kilogram och uttages på samma sätt som den särskilda varuskatten.

Pälsvaruskatt

Enligt förordningen den 30 juni 1943, nr 477, utgår särskild skatt på inom riket beredda lösa pälsskinn och importerade pålsvaror. För inom riket be- redda skinn erlägges skatten av beredaren på grundval av deklaration till kontrollstyrelsen, medan eljest skatten uttages av tullverket i samband med varuinförseln.

Skatten är i fråga om inhemska skinn konstruerad såsom en styckeskatt med differentierade skattesatser i förhållande till värdet och i fråga om im-

porterade pälsvaror såsom en värdeskatt. Skatten på inhemska pälsskinn utgår med belopp motsvarande 10 procent av vad som kan anses utgöra det för olika skinnslag gällande genomsnittliga värdet vid utlämning från be- redningsställe. För importerade pälsvaror gäller differentierade skattesat- ser varierande mellan lägst 2 procent av varans tullvärde inklusive tull för textilvaror med ringa pälsmaterial till högst 10 procent för beredda lösa pälsskinn.

Försäljningsskatt

Genom förordningen den 5 mars 1948, nr 85, uttages särskild försäljnings- skatt på guldsmedsvaror, grammofonvaror och äkta mattor. Skyldighet att erlägga försäljningsskatt åvilar inhemska tillverkare av skattepliktiga varor samt sådana återförsäljare utan egen tillverkningsverksamhet, som frivilligt blivit registrerade såsom skattskyldiga hos kontrollstyrelsen. I syfte att något begränsa den frivilliga registreringen gäller såsom förut- sättning för registrering att skatt skall erläggas med visst minimibelopp för år räknat. Skatten erlägges i nu nämnda fall till kontrollstyrelsen på grundval av deklaration. Införes skattepliktig vara av annan än registrerad tillverkare eller återförsäljare uttages skatten av tullverket i samband med varuinförseln. ,

Skatten utgör för guldsmedsvaror 20 procent av det avtalade vederlaget (priset inklusive skatt) eller, i fråga om skattepliktig import, det beräk- nade konsumentpriset eller varans tullvärde inklusive tull, ökat med 25 procent. För enbart återförsäljare gäller att skatt skall erläggas med mini- mum 1 200 kr. per kalenderår. Salmna skattesats gäller för äkta mattor vid tillhandahållande inom riket medan skatten vid import av sådana mat- tor utgör 100 kr. per kilogram om mattan innehåller natursilke och med lägst 10 och högst 40 kr. per kilogram för skattepliktiga mattor av andra slag. Minimiskatten per år för registrerad skattskyldig utgör 1 200 kr. om försäljningen endast omfattar mattor av egen tillverkning och eljest 3 600 kr. Samma minimiskatteregler gäller i fråga om försäljningsskatten på grammofonvaror. Skatten utgår i denna del såsom en styckeskatt med differentierade skattesatser. För grammofonautomater utgör skatten 250 kr. per styck, för andra skivväxlare och grammofoner lägst 20 och högst 50 kr. per styck samt för grammofonskivor 50 öre per spelsida om spel- tiden för denna är högst 8 minuter och eljest 1 kr. 50 öre per spelsida, dvs normalt 1 respektive 3 kr per skiva.

Omsättningsskatt å motorfordon Enligt förordningen den 23 november 1956, nr 545, utgår omsättningsskatt å motorcyklar, personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller personbils- karosseri utrustade lastbilar med en tjänstevikt ej över 1 800 kilogram, när fordon av angivet slag, som icke är eller tidigare icke varit upptaget

i hilregister, av tillverkare eller hos kontrollstyrelsen registrerad impor- tör levereras till köpare eller uttages ur rörelsen utan samband med för- säljning. Därjämte utgår omsättningsskatt när sådant fordon införes till riket av annan än registrerad importör. I sistnämnda fall uttages skatten av tullverket i samband med införseln. Eljest åvilar skattskyldigheten till- verkaren respektive den registrerade importören och skatten erlägges till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande.

Omsättningsskatten utgår med det antal kronor, som motsvarar 110 procent av fordonets tjänstevikt uttryckt i kilogram. För bilar med högre tjänstevikt än 1 600 kilogram tillkommer en avgift av 145 kr. för varje fullt femtiotal kilogram, varmed tjänstevikten överstiger 1 600 kilogram. Skatten avrundas till närmast lägre helt tiotal kronor. — För motorcyklar utgör skatten 180 kr. om tjänstevikten ej överstiger 75 kilogram, 240 kr. vid tjänstevikt mellan 75 och 160 kilogram samt eljest 360 kr.

Tabell 57. Sammanställning över den för 1964/65 beräknade avkastningen av indi- rekta skatter m.m., miljoner kr

Allmän varuskatt ............................................................. 3 300 Bensinskatt .................................................................. 1 045 Brännoljeskatt ................................................................ 220 Energiskatt:

Bensin ................................................................ 250 Stenkol, koks, stybb, briketter ........................................... 20 Motorbrännolja ........................................................ 30

Eldningsolja 1—2 ...................................................... 130 Eldningsolja 3— ....................................................... 100

Elkraft ............................................................... 180 710 Särskild varuskatt:

Socker och sirap ........................................................ 55 Choklad och konfektyrvaror, inkl. utjämningsskatt1 ........................ 185 Tekniska preparat ...................................................... 80 Spelkort .............................................................. 1 Till tullverket1 ......................................................... 3 347 Försäljningsskatt:

Guldsmedsvaror ........................................................ 48 Grammofonvaror ....................................................... 8 Mattor ................................................................ 3

Till tullverket .......................................................... _1_ 60 Pälsvaruskatt ................................................................. S Skatt å läskedrycker ........................................................... 74 Skatt å lättöl ................................................................. 3 Omsättningsskatt å motorfordon ................................................ 280 Summa avkastning & av beredningen omprövade indirekta skatter ...................... 6 047 Summa avkastning a av beredningen ej prövade indirekta skatter m. m. (skatt på öl och

starköl, skatt å sprit och vin, tobaksskatt, fordonsskatt, trafikomläggningsskatt, av- gifter och accis å fettvaror m. m. samt tullar) ................................... 4 402 Total avkastning av indirekta skatter m. m. ........................................ 10 449

Anm.:1 Uljämningsskatt ingår häri med sammanlagt ca 40 miljoner kr.

Beskattningen av malt- och läskedrycker regleras genom förordningen den 27 maj 1960, nr 253, om tillverkning och beskattning av malt- och läskedryc— ker. Beskattningen omfattar inom landet tillverkade sådana drycker. Skat- ten uppbäres hos producenterna och erlägges till kontrollstyrelsen på grund- val av särskilt deklarationsförfarande. För importerade malt- och läske- drycker utgår tull som avpassats med hänsyn till den inhemska beskatt- ningen.

Nuvarande skattesatser har gällt sedan den 20 mars 1958. Skatten på lättöl utgör 12 öre per liter. För öl utgör skatten 48 öre per liter och för starköl 1 kr 41 öre per liter. Skatten på läskedrycker utgör 38 öre per liter.

En sammanställning utvisande vad den indirekta beskattningen beräknats avkasta budgetåret 1964/65 (uppgifterna väsentligen hämtade från den år 1964 avlämnade statsverkspropositionen) återges ovan i tabell 57.

KAPITEL 28

Utformningen av mervärdeskatten

Allmänna synpunkter

Skälen för den allmänna varuskattens omläggning till en mervärdeskatt har redovisats ovan i kap. 9. Med viss anknytning till vad därvid anförts torde här inledningsvis få tilläggas följande mera principiella synpunkter på mervärdeskatteprincipens praktiska tillämpning m. m.

Beskattningsformen

Mervärdeskatten kan karakteriseras såsom en allmän konsumtionsskatt med uppdelad betalningsskyldighet. Medan vid ettledsskatter av den all- männa varuskattens typ hela skatteuttaget sker vid skatteobjektets till- handahållande till de slutliga konsumenterna uppdelas skatteuttaget vid en mervärdeskatt på flera på varandra följ ande led i produktions- och distri- butionskedjan. Därvid svarar varje led för skatten på värdetillväxten (mer- värdet), som tillförts skatteobjektet genom bearbetning, hantering eller annan prestation inom det egna ledet. Tekniskt sett åstadkommes detta genom att samtliga skattskyldiga i sin skatteredovisning äger från skatten på egen omsättning avdraga ingående skattebelastning på förvärv av olika slag för verksamheten.

Denna avdragsrätt kan sägas vara den fundamentala skillnaden mellan flerledsskatter av kaskadtyp och mervärdeskatten. Genom avdragsrätten elimineras den kumulativa skatteeffekt, som följer av att varje omsättning i ett kaskadskattesystem medför en faktisk skattebelastning. Därmed und- går man att den totala skattebelastningen blir olika om ett skatteobj ekt pas- serar flera eller färre beskattningsled. Den totala effekten av mervärde- skatten blir genom avdragsrätten i princip densamma som om hela skatten uttagits enbart i sista beskattningsledet. Mervärdeskatten ger sålunda sam- ma skattebelastning som en ettledsskatt på den egentliga konsumtionen och det är sålunda egentligen endast den uppdelade betalningsskyldigheten eller skatteuppbörden och den därmed förenade avdragsrätten, som skiljer mer- värdeskatten från en ettledsskatt.

Man kan även säga, att rätten till avdrag för ingående skattebelastning är den primära förutsättningen för att mervärdeskatten skall verka neu- tralt från konsumtions- och konkurrenssynpunkt. Härför kräves dock att avdragsrätten gäller generellt för alla anskaffningar, som direkt eller in—

direkt har avseende på produktion eller hantering av skattepliktiga ob- jekt, och sålunda omfattar ingående skattebelastning inte endast på omsätt- ningstillgångar utan även på anläggningstillgångar och anskaffningar av omkostnadskaraktär. Därmed elimineras den kumulativa skatteeffekt, som vidlåder den allmänna varuskatten genom att denna träffar även produktiva investeringar i byggnader, maskiner och inventarier och dessutom viss varu- och tjänstekonsumtion av omkostnadskaraktär inom näringsverksamheten.

En avdragsrätt av den omfattning, som nu antytts, ger mervärdeskatten karaktär av en renodlad beskattning av den inhemska konsumtionen. För att detta skall ernås fullt ut och skatten därmed också skall verka neutralt med avseende på det internationella handelsutbytet måste — såsom i tidigare sammanhang framhållits — systemet utformas så att all ingående skatte- belastning kan elimineras för exporterande företag. I det fall exporterande företag icke har någon skattepliktig inhemsk omsättning av sådan storlek att skatten dårå räcker till för en total avlyftning av ingående skattebelast- ning måste särskilda möjligheter finnas för att åstadkomma en sådan av— lyftning.

I fråga om importen erbjuder mervärdeskatten inga konkurrensproblem. Om skatten uttages på importpriset eif med samma skattesats som gäller för tillhandahållande inom landet av samma slags skatteobjekt blir skatte— belastningen i princip likvärdig och detta oavsett om fråga är om import för vidare bearbetning, återförsäljning eller direkt förbrukning. Detta kan sägas bero på, att man i varje led i produktions- och distributionskedjan genom avdragsrätten får en av skatten opåverkad prisbildning och att den totala faktiska skattebelastningen motsvarar skatten enligt gällande skatte— sats på det vid varje omsättning gällande beskattningsvärdet. Det bör emel- lertid även beaktas, att importbeskattningen kan begränsas till annan varu- införsel än sådan som medför avdragsrätt för importören, om det tillskapas förutsättningar för en snabb avlyftning genom avdragsförfarandet av den skatt, som träffar motsvarande inköp inom landet.

Detta förhållande betyder också, att mervärdeskatten icke får sådana ackumulerade verkningar, som kaskadskatterna gärna leder till. Då varje omsättning i ett kaskadskattesystem medför en faktisk skattebelastning på inköpspriserna, blir den totala skatteeffekten på försäljningspriserna större än den till statsverket inlevererade skatten om man vid prissättningen kal- kylerar med procentuella omkostnads- och vinstpålägg. En skatt endast i sista ledet av typen detaljhandelsskatt på butikshandelsvaror har ingen så- dan effekt på prissättningen, men det har inte heller mervärdeskatten. I denna skatteform får den ingående skattebelastningen genom att den är avdragsgill ingen direkt kostnadseffekt. De skattskyldiga har därför inget motiv för att i sina kalkyler räkna med någon kostnadshöjande ingående skattebelastning. Skatten kommer därmed såsom redan framhållits att utgå på av beskattningen i tidigare led opåverkade priser och den av köparna

erlagda skatten kommer totalt sett att överensstämma med den till stats— verket inlevererade skatten. Man kan också uttrycka saken så, att en strikt utformad mervärdeskatt icke har någon inverkan på resultatet av de skatt- skyldigas verksamhet .i vidare mån än som följ er av de kostnader, som för— anledes av själva uppbörden av den skatt som konsumenterna har att stå för. Framhållas må dock att skatten kan få en ytterligare kostnadseffekt, näm- ligen om den ingående skattebelastningen inte kan avlyftas eller på annat sätt elimineras relativt snabbt. Det är emellertid möjligt att komma till rätta med detta problem, som främst kan an-tagas få betydelse för exportföretag, nyetablerade företag och företag med påtagligt säsongbetonad försäljning.

Mervärdeskattens räckvidd

Av väsentlig betydelse är att en mervärdeskatt omfattar samtliga led. Den totala skatten blir därigenom fördelad på alla led i produktions— och distributionskedjan i förhållande till värdetillväxten vid varje omsättning i de olika på varandra följande beskattningsleden. Skattskyldighet åvilar därmed inte endast detaljister och motsvarande utan därjämte producenter, partihandlare och andra därmed likställda.

En mervärdeskatt, som omfattar samtliga led kan även sägas innebära, att den nuvarande allmänna varuskatten bibehålles men utbygges bakåt i produktions- och distributionskedjan genom den uppdelade betalnings- skyldigheten. Det är alltså i egentlig mening icke fråga om införandet av en ny skatt i ersättning för en annan utan frågan gäller närmast en teknisk ändring, varigenom det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten eli- mineras utan att beskattningen av konsumtionen brytes. Nu till allmän varuskatt skattskyldiga blir i princip skattskyldiga även till mervärde- skatt. Det nya för dessa skattskyldiga blir, att den egna betalningsskyldig- hete—n till staten endast kommer att avse skillnaden mellan skatten på egen omsättning och den ingående skattebelastningen. För skattens redovisning tillkommer endast att uppgift även skall framtagas och lämnas om de av- dragsgilla skattebeloppen. Nämnas må, att ett motsvarande avdragsförfa- rande redan förekommer för den allmänna varuskatten. Om skattskyldig av någon anledning inköpt omsättningsvaror till pris inklusive skatt äger han sålunda avdra inköpsvärdet härav vid beräkningen av sin skattepliktiga omsättning. Sådant avdrag kan även göras av den, som i beskattat skick in- köpt varor hänförliga till skattefritt material.

I mervärdeskattesystemet tillkommer emellertid producenter och parti— handlare som nya generellt skattskyldiga kategorier. Redan den allmänna varuskatten har emellertid ett icke oväsentligt inslag av skattskyldighet även för dessa kategorier. Detta sammanhänger bl. a. med skatteplikten för byggnadsmaterial, maskiner och inventarier, vilka varor i betydande ut- sträckning levereras till förbrukarna direkt från tillverkare eller företag av

partihandelskaraktär. Dessutom kan skattskyldighet uppkomma enbart på grund av reglerna om skatt på uttag av varor ur rörelse för konsumtions- ändamål. Men även om man alltså har ett inslag av skattskyldighet för pro- ducenter och partihandlare i den allmänna varuskatten har man att räkna med att den generella skattskyldigheten för dessa ka-tegorier i mervärde— skattesystemet kommer att medföra en icke obetydlig utökning av antalet skattskyldiga. Hur stor denna ökning blir är beroende av skattens utform- ning. Hår må endast erinras om att skattskyldighet till allmän varuskatt icke föreligger för byggnadsföretagare eftersom fast egendom icke utgör skatte- pliktig vara. Byggnadsföretagarnas ställning i ett mervärdeskattesystem blir beroende av hur skattebelastningen på produktiva fastighetsinveste- ringar och motsvarande kan avlyftas för att kravet på en neutral beskattning skall kunna upprätthållas.

I varuskattehänseende intar jordbrukarna en särställning såtillvida, att de icke är skyldiga att erlägga preliminär skatt för egna uttag och direkt konsumentförsäljning av skattepliktiga hemmaproducerade alster. Skatten uttages i stället på grundval av uppgifter i jordbrukarens självdeklaration och påföres den vanliga debetsedeln för slutlig inkomstskatt. Jordbrukarnas ställning i ett mervärdeskattesystem blir annorlunda med hänsyn till kravet på en ur såväl konsumtions- som konkurrenssynvinkel neutral beskattning. Skall detta krav uppfyllas, måste möjligheter tillskapas för en avlyftning av jordbrukets ingående skattebelastning för alla anskaffningar för j ordbruks- driften. Dessa spörsmål behandlas närmare i det följande i ett särskilt av— snitt.

Beskatmingsområdet

Av det hittills anförda torde ha framgått, att generell avdragsrätt för all ingående skattebelastning utgör den primära förutsättningen för en från såväl nationell som internationell synpunkt likformig och neutral beskatt— ning. Detta kan sägas i sin tur betyda, att i princip alla leveranser och presta- tioner som direkt eller indirekt påverkar konsument- och exportpriserna på varor måste inrymmas under beskattningen eller att skattskyldighet i prin- cip bör åvila varje företagare, som vid inköp av varor och tjänster, nödvän- diga för rörelsen, erlagt skatt till föregående led. Endast i sådant fall till- skapas förutsåttningar för att prisbildningen göres oberoende av skatten. Ges skatten en mindre allmän räckvidd torde kumulativa skatteverkningar inte helt kunna undvikas. Av praktiska och andra skäl kan det emellertid vara nödvändigt och önskvärt att göra speciella inskränkningar i beskatt- ningsområdets omfattning även om därmed följer viss kumulativ skatte- effekt.

En beskattning av nu antydd räckvidd kan emellertid också sägas utgöra ett minimum för en mervärdeskatt. Det föreligger således intet hinder för

att göra beskattningen vidsträcktare och under densamma inbegripa områ- den, som inte omfattas av den allmänna varuskatten. Detta kan vara moti- verat av kravet på en lika beskattning av all slags konsumtion och skulle ytterligare understryka skattens karaktär av en generell konsumtionsbe- skattning. Hårtill kommer önskvärdheten att få ett så brett skatteunderlag som möjligt, varigenom skattesatsen kan hållas nere. Detta har betydelse inte minst därför att avdragsrätten för produktiva investeringar och an- skaffningar av omkostnadskaraktär medför ett betydande bortfall i skatte- underlaget för mervärdeskatten jämfört med underlaget för den allmänna varuskatten.

De nyss antydda kumulativa verkningar, som kan uppkomma genom inskränkningar i beskattningen, sammanhänger med att avdragsrätt inte gärna kan tillkomma andra än dem som bedriver sådan verksamhet med avseende på skattepliktiga objekt, som medför eller skulle medföra skatt- skyldighet för tillhandahållande inom landet. Den som utövar en icke skat— tepliktig verksamhet som s.a.s. faller utanför beskattningens ram år i mervärdeskattehänseende att likställa med konsument. Även om ingående skattebelastning på anskaffningar för sådan verksamhet skulle övervältras framåt i priserna på tillhandahållna skattefria prestationer kan därav icke följa någon avdragsrätt för avnämare som själv är skattskyldig. Förut- sättningen för avdragsrätt kan sägas vara, att fråga är om en faktisk debi— tering av skatt för vilken skattskyldighet åvilar närmast föregående säljare och att sålunda avdragen representerar belopp, som annan skattskyldig har att ansvara för gentemot staten. Om i princip skattskyldig sälj are av särskilda skäl medges befrielse från betalningsskyldighet till staten, t.ex. på grund av verksamhetens ringa omfattning, bör detta dock icke utgöra hinder för köparens rätt till avdrag för skatt, som han blivit debiterad av och erlagt till sådan leverantör. En annan konsekvens av det nu anförda bör vara, att företagare, som bedriver såväl skattepliktig som icke skattepliktig verk- samhet, äger rätt till avlyftning av ingående skattebelastning endast för den del därav, som faller på den skattepliktiga delen av verksamheten.

Till ytterligare belysande av vad nu anförts må tilläggas följande. Om icke skattepliktig verksamhet, som belastas med ingående skatt, direkt eller via ytterligare icke skattepliktigt led riktar sig mot slutliga konsumenter, blir resultatet att skatt icke kommer att utgå på det omsättningsmässiga mervärde, som tillskapats i detta eller dessa led. Detta kommer att gynna så- dan verksamhet i den mån den konkurrerar med annan skattepliktig verk- samhet. Skulle å andra sidan icke skattepliktig verksamhet rikta sig mot skattskyldiga i produktions- och distributionskedjan resulterar skattefri- heten i en dubbelbeskattningseffekt, motsvarande den ingående skattebe- lastningen för den icke skattepliktiga verksamheten. Har den skattskyldige köparen i detta fall möjlighet att i stället välja en skattskyldig leverantör, torde han föredra detta trots att inköpspriset då kan förväntas bli högre

genom att skatt kommer att debiteras. Denna skatt blir nämligen för honom avdragsgill, varför han i realiteten får en lägre faktisk anskaffningskostnad.

Skulle återigen en icke skattepliktig verksamhet ej vara belastad med någon ingående skatt, betyder skattefriheten endast att viss konsumtion hålles utanför beskattningen. Föreligger i produktions- och distributions- kedjan valmöjlighet mellan att anlita sådan leverantör eller en skattskyldig leverantör medför rätten till avdrag för den skatt, som erlagts till den senare på grund av dennes skattskyldighet, att de faktiska anskaffningskostnader— na blir lika i båda fallen.

Tilläggas må, att det nu anförda gäller även i fråga om skattefrihet på grund av att försäljning eller motsvarande är att anse såsom icke yrkes- mässig och av denna anledning icke medför skattskyldighet.

Undantag från skatteplikt Om man emellertid vill göra ytterligare inskränkningar i beskattningens räckvidd genom speciella undantag för objekt, som i princip borde vara skattepliktiga i enlighet med skattens allmänna konstruktion, blir proble- matiken annorlunda. Genom att skatt regelmässigt utgår på varje omsätt— ning och man därför har att räkna med viss direkt eller indirekt skattebe— lastning var man än går in i produktions- och distributionskedjan blir det av särskild betydelse om man åsyftar full skattefrihet för visst objekt eller endast en begränsad Skattelättnad. Möjligheterna att åstadkomma den ena eller andra effekten är i viss mån olika och härvid inverkar även vad slags objekt åtgärden avser. Genomgående år det emellertid en fråga om att helt eller delvis eliminera den skattebelastning, som följer av den uppdelade skatteuppbörden. Nämnas må att problematiken är i princip densamma i fråga om avlyftningen av skattebelastningen för exporten.

När det gäller ettledsskatter av den allmänna varuskattens typ kan av speciella skäl betingade inskränkningar i den generella beskattningen åstad- kommas genom särskilda undantag från skatteplikt eller genom undantag från beskattning vid visst speciellt tillhandahållande, dvs i realiteten genom viss inskränkning i eljest föreliggande skattskyldighet. Den allmänna va- ruskatten innehåller exempel på sådana inskränkningar, bl.a. genom det generella undantaget från skatteplikt för allmänna nyhetstidningar samt undantaget för läkemedel som försäljes enligt recept eller till sjukhus. Då den allmänna varuskatten endast utgår vid tillhandahållandet till konsu- ment och tidigare förvärv av råvaror, omsättningsvaror m.m. icke träffas av skatt åstadkommes genom dessa undantag automatisk skattefrihet i av- sedd omfattning. Att en viss skatteeffekt kvarstår genom beskattningen av investeringsvaror m.m. får anses ligga i varuskattens allmänna konstruk- tion. Här må även beaktas att skattefrihet automatiskt också föreligger för en i och för sig skattepliktig tjänsteprestation om den utföres på en från skatteplikt undantagen vara.

Vid en mervärdeskatt har man emellertid såsom tidigare framhållits all- tid att räkna med viss ingående skattebelastning. Denna skattebelastning härrör inte endast från anskaffningar av material o.dyl. för tillverkningen och tillhandahållandet av objektet utan även från skattebelastningen för själva produktions- och distributionsapparaten m.m. Om man därför av speciella skål vill göra viss fårdigvara helt skattefri genom undantag från skatteplikt måste tillses att inte bara producentens ingående skatt på ma- terial och annat som använts för färdigvarans tillverkning kan avlyftas utan att även varans distribution kan ske utan någon bestående skattehe- lastning.

Sker tillverkningen och distributionen av varan hos företagare, som även tillhandahåller skattepliktiga objekt i sådan omfattning att skatten på den skattepliktiga andelen av omsättningen överstiger den totala ingående skat- tebelastningen, d.v.s. för såväl skattepliktig som skattefri omsättning, er- nås automatiskt genom avdragsrätten fullständig skattefrihet för den från skatteplikt undantagna varan. Denna kan då i detta och efterföljande led säljas till pris utan någon skatteinfluens såväl inom landet som vid export.

Skulle nu nämnda omsättningsförhållande föreligga enbart i sista ledet, t. ex. detaljhandelsledet, kvarstår en möjlighet att åstadkomma fullständig skattefrihet inom landet genom att undantaga varan från beskattning endast i detta led. Skatt kommer då att utgå i tidigare produktions- och distribu- tionsled. Därmed tillskapas i dessa led en skattepliktig omsättning, som i vanlig ordning kan utnyttjas för avlyftningen av den ingående skattebelast— ningen. Skulle konsumentförsålj ning ske även i producent- och grossistleden kan undantaget från beskattning utsträckas till att omfatta även sådan för- säljning utan att föranleda några komplikationer så länge den skattefria konsumentförsäljningen jämte eventuell export är av så begränsad omfatt- ning att den resterande skattepliktiga omsättningen räcker till att avlyfta den totala ingående skattebelastningen. I sådant fall skulle även vara tänkbart att låta undantaget gälla generellt för all försäljning av färdigvaran. Skatte- tekniskt framstår det som enklare att precisera ett undantag från skatteplikt än ett undantag, som skall gälla visst led eller viss köparekategori. Domine— rar den skattefria omsättningen, härtill kan bidraga att varan även försälj es på export, år det emellertid icke möjligt att enbart genom undantag för färdigvaran åstadkomma någon fullständig skattefrihet vare sig för till- handahållandet inom landet eller för exporten. Detsamma gäller om ingen eller endast otillräcklig skattepliktig omsättning skulle föreligga i hela pro- duktions- och distributionskedj an.

För fullständig skattefrihet i dessa fall skulle i princip erfordras, att undantaget från skatteplikt utsträcktes till att omfatta även råvaror och annat material samt anskaffningar av omkostnads- och anläggningskarak- tär för varans tillverkning och dess distribution i samtliga led. En sådan utvidgning av skattefriheten synes möjligen tänkbar om tillverkningen och

distributionen sker av företag utan annan verksamhet. Skattens verkningar skulle i sådant fall kunna elimineras genom en generell rätt till skattefria inköp för verksamheten, t. ex. genom särskild av beskattningsmyndigheten utfärdad licens, i förening med skattefrihet för försäljningen (undantag från skattskyldighet). Ur skatteteknisk synvinkel kan häremot invändas, att det erfarenhetsmässigt visat sig vara förenat med olägenheter att an- knyta skattefrihet för vissa objekt till viss köparekategori och vissa drifts— förhållanden. Rör det sig om smärre grupper företagare kan detta dock vara en framkomlig väg även om det innebär ett principiellt avsteg från mervärdeskattens allmänna konstruktion och funktion.

Man har emellertid i detta sammanhang även att beakta, att verksamheten kan ändra karaktär, varigenom de primära förutsättningarna för skattefrihet ändras. Härvid kan det bli fråga om övergång till icke skattepliktig verk- samhet som faller utanför beskattningens ram och därmed icke längre med- för avdragsrätt för ingående skatt eller också till verksamhet, som medför skattskyldighet och därmed också avdragsrätt. I det förstnämnda fallet skulle omläggningen av verksamheten i princip kräva, att skatt skulle få erläggas på inneliggande lager av skattepliktiga omsättningstillgångar eller motsvarande som förvärvats skattefritt efter skattens införande för att före- taget icke skall gynnas gentemot konkurrerande företag, som träffats av en ingående skattebelastning utan att ha någon avdragsrätt. Rätteligen borde skatt utgå även på viss andel av anskaffningsvärdet av anläggningstill- gångar under samma tid. Vid en mervärdeskatt med generell räckvidd torde man dock endast undantagsvis behöva räkna med omläggningar av ifråga- varande slag. Den praktiska betydelsen av det nu anförda torde därför vara relativt ringa.

I det andra fallet, d.v.s. vid övergång till en skattepliktig verksamhet som medför skattskyldighet, får tidigare rätt till skattefria förvärv icke samma betydelse. Följden vid en sådan övergång blir endast att företaget under den första tiden kommer att sakna avdragsrätt och sålunda inte får en till skatten på värdetillväxten reducerad egen betalningsskyldighet, utan i stället får erlägga skatt för hela omsättningsvärdet. Man får därför i detta fall inga egentliga konkurrensstörningar, även om det dock kan ligga en viss förmån i den tidigare skattefriheten på inköpssidan jämfört med de kon- kurrenter, som hela tiden haft en ingående skattebelastning på sina an— skaffningar. Denna förmån torde dock i allmänhet kunna antagas vara av relativt ringa betydelse och är därtill tidsbegränsad.

Liknande problem som de nu antydda uppkommer vid omläggning av verksamhet i motsatt riktning, d.v.s. vid övergång från verksamhet, som antingen föranlett skattskyldighet eller legat utanför beskattningens ram, till verksamhet som för redan existerande företag är förenad med rätt till skattefria inköp för produktion eller distribution av enbart från beskatt-

ning undantagna objekt. Då kan undantagsvis uppkomma fall där det vid tidpunkten för omläggningen kan finnas en kvarstående ingående skatte— belastning, som i princip bör kunna elimineras.

Det må även beaktas, att en till råvaror, material och investeringar ut- sträckt skattefrihet i syfte att åstadkomma total skattefrihet för en färdig- vara kan leda till att man endast till andra skattskyldiga inom produktions- och distributionskedjan överflyttar problemen med att åstadkomma en av- lyftning av ingående skattebelastning.

Restitution m.m.

Allmänt sett torde det endast undantagsvis förekomma sådana ensar- tade produktions- och distributionsförhållanden att en önskvärd skattefri- het för visst färdigt objekt lämpligen kan åstadkommas med hjälp av ge- nerell skattefrihet på anskaffningar genom hela produktions- och distribu- tionskedjan. Vad som härvidlag ter sig möjligt, och detta gäller i princip även för exportdominerad verksamhet avseende skattepliktiga objekt, synes vara att genom speciella undantag för vissa objekt eller anskaffningar be- gränsa den ingående skattebelastningen där så är möjligt utan att därav följer redovisnings- eller kontrolltekniska olägenheter eller särskilda av- lyftningsproblem. För faktisk ingående skattebelastning, som icke kan av- lyftas, måste möjligheter föreligga till restitution. Redan på grund av expertens dominerande betydelse inom vissa av våra viktigaste närings- grenar torde det inte vara möjligt att utforma ett mervärdeskattesystem utan ett restitutionsinstitut. Vidtages dessutom inskränkningar i beskatt- ningens generella räckvidd blir behovet härav än större. Det framstår dock som angeläget att restitutionsfallen begränsas, vilket kan åstadkommas genom att avräkningsreglerna göres så smidiga som möjligt.

Den främsta förutsättningen härför är en generell beskattning av kon- sumtionen utan undantag. Därmed skulle restitutionsförfarandet begränsas till en erforderlig avlyftning av ingående skattebelastning för företag, vars verksamhet normalt är helt eller till en dominerande grad inriktad på ex- port. För sådana företag blir avdragsrätten otillräcklig och såsom tidigare antytts torde man inte kunna räkna med att på annat sätt än genom resti- tution åstadkomma någon fullständig avlyftning av ingående skattebelast- ning. Det är även angeläget att restitution här kan erhållas med minsta möj— liga tidsutdräkt för att begränsa den kostnadshöjande effekt, som den in- gående skattebelastningen får för dessa på världsmarknaden konkurrerande företag.

Man har emellertid att räkna med att även andra än exportföretag kan tillfälligtvis få en ingående skattebelastning, som inte omedelbart i närmast följande skatteredovisning kan avlyftas från skatten på egen omsättning. Det kan här vara fråga om en av säsongbundenhet betingad stor upplagring

som inte ger en omedelbar försäljning, en större investeringsutgift eller en kombination härav vid exempelvis nyetablering. Det kan ifrågasättas om sådan tillfälligt överskjutande ingående skattebelastning för speciell redo- visningsperiod bör medföra en automatisk restitutionsrätt. Praktiska skäl kan anföras för att utforma systemet så, att den avdragsrätt som icke kunnat utnyttjas vid viss skatteredovisning får anstå till nästa redovisnings- tillfälle. Härvid kan tänkas att vad som kvarstår outnyttjat vid utgången av visst beskattningsår (räkenskapsår) återbetalas i form av överskjutande mervärdeskatt efter särskild taxering på samma sätt som sker i fråga om överskjutande allmän varuskatt i det fall erlagd preliminär sådan skatt överstiger den slutliga skatten enligt taxeringen. Vid samma taxeringsför- farande för mervärdeskatten skulle detta betyda att utbetalningen av resti- tutionsbeloppet skulle ske först vid slutet av taxeringsåret. Ges däremot rätt till avdrag för kvarstående ingående skattebelastning vid varje skatte- redovisning oberoende av om beloppet hänför sig till samma eller tidigare beskattningsår torde man vinna fördelen med en snabbare avlyftning av ingående skattebelastning. Något hinder härför bör icke föreligga även om mervärdeskatten utformas med ett årligt taxeringsförfarande för en slutlig fastställelse av skatten för varje beskattningsår.

Det torde emellertid kunna uppkomma fall, där restitution även av till— fälligtvis överskjutande ingående skattebelastning framstår som berättigad. Möjligheten till restitution synes därför böra omfatta även sådana speciella fall. Utan att medgiva en automatisk rätt till restitution för överskjutande ingående skattebelastning skulle detta kunna åstadkommas genom en regel om restitutionsrätt, så snart överskjutande ingående skatt för viss eller flera på varandra följande redovisningsperioder överstiger visst fastställt minimibelopp.

Partiell skattefrihet

Det hittills anförda kan sammanfattas sålunda, att om omsättningsförhållan— dena erbjuder möjlighet till avlyftning av all ingående skattebelastning full skattefrihet för viss konsumtion kan åstadkommas genom undantag från an- tingen skattepljkt eller skattskyldighet. Föreligger icke sådana omsättnings- förhållanden måste restitution tillgripas. Motsvarande gäller för att åstad- komma en fullt skattefri export. Skillnaden mellan undantag från skatte- plikt och undantag från skattskyldighet är närmast av formell art och båda undantagsformerna kan innefattas i begreppet undantag från skatteplikt för viss omsättning.

Vill man emellertid av speciella skattetekniska eller andra skäl endast åstadkomma en begränsning av skattens genomslag eller totaleffekt före- ligger viss möjlighet härtill genom inskränkning i skattskyldigheten i för-

ening med slopad avdragsrätt. Om exempelvis en vara säljes till konsumen— ter enbart av specialiserade detaljhandlare skulle man genom att undantaga dessa från skattskyldighet få en skatteeffekt begränsad till skatten på de- taljisternas inköp av omsättningsvaror och anskaffningar av omkostnads- och investeringskaraktär. Mervärdet i detaljhandelsledet skulle därmed und— gå beskattning. Om det gäller en vara, som normalt ingår i ett större detalj- handelssortiment, skulle en begränsning av skatteeffekten kunna åstadkom- mas genom att undanta konsumentförsäljningen av varan från beskattning och samtidigt förvägra avdragsrätt för den skatt som belastat inköpen. Övrig ingående skattebelastning avseende såväl andra omsättningsobjekt som omkostnads— och inve-steringsförvärv skulle vara avdragsgill från skat- ten på den skattepliktiga andelen av omsättningen.

En begränsning av skatteeffekten på detta sätt torde emellertid endast kunna ske, om varan i fråga uteslutande saluföres genom detaljhandeln och dess inköp för återförsäljning sker hos samma produktions— eller distri- butionsled. I annat fall kan den ingående skatt, som belastar konsument- priserna, bli olika beroende på köparens ställning eller inköpskälla och där- med få viss konkurrensstörande verkan. Med hänsyn härtill och dessutom av skattetekniska skäl torde sådana åtgärder i syfte att begränsa skattens effekt endast i undantagsfall kunna komma till användning.

I detta sammanhang må även framhållas, att ett undantag från skattskyl- dighet, som till skillnad mot vad fallet var i de nyss anförda exemplen är be— gränsat till ett tidigare led än det sista, ger en kumulativ skatteeffekt. I så— dant fall blir ingående skatt i det från skattskyldighet undantagna ledet en faktisk kostnadsbelastning, som kan förväntas påverka försäljnings- priserna i detta led. När sedan skattskyldigheten sätter in i efterföljande led kommer skatten där att utgå på priser som inrymmer viss icke avdrags— gill skattebelastning. Sådana åtgärder står således i strid med principerna fö-r en mervärdebeskattning. _ Tilläggas må emellertid, att ett undantag även kan ges formen av frihet från betalningsplikt. Då föreligger alltjämt en formell skattskyldighet som faller under bestämmelserna om debite- ring och uttag av skatt på egen omsättning. Skillnaden mellan denna skatt och den ingående skatten behöver emellertid icke erläggas, t. ex. på grund av rörelsens ringa omfattning. Denna frihet från betalningsskyldighet bör icke förta köparens rätt till avdrag för ingående skattebelastning och där- med uppkommer i detta fall ingen kumulativ skatteeffekt.

Skattesatsdifferentiering m. 111. För en begränsning av skatteeffekten på viss konsumtion finns även möjligheten att tillgripa en skattesatsdifferentiering eller speciella reduce— ringsregler med motsvarande verkan. Rent allmänt kan sägas — och härvid-

lag torde inte minst kunna åberopas erfarenheterna från den differentierade franska mervärdeskatten — att väsentliga fördelar från speciellt kontroll— och redovisningssynpunkt vinnes, om en enhetlig skattesats gäller för skat- ten i dess helhet. Detta har man också tagit fasta på vid utformningen av den allmänna varuskatten. Denna utgår med enhetlig skattesats, som gäller både vid försäljning inom landet och vid import. I fråga om två speciella beskattningsområden, nämligen servering och monteringsfärdiga trähus, har det emellertid med hänsyn till beskattningens omfattning i övrigt an- setts motiverat att begränsa skatteeffekten. Detta har dock inte skett genom justering av skattesatsen utan genom rätt till viss procentuell nedsättning av den eljest skattepliktiga omsättningen. Skatt erlägges därvid med belopp motsvarande den allmänna skattesatsen på den reducerade skattepliktiga omsättningen.

Vid en ettledsskatt av den allmänna varuskattens typ har detta system den fördelen, att reduceringsreglerna inte behöver ändras vid justeringar av den allmänna skattesatsen, såvida man inte i samband därmed även vill ändra skattenedsättningens relativa storlek. Systemets tillämpning i fråga om den allmänna varuskatten har dock inneburit vissa problem. Detta sam- manhänger främst med att de av reduceringsreglerna berörda skattskyldiga i betydande utsträckning även bedriver verksamhet, varå dessa regler icke äger tillämpning, samt dessutom att rätten till reducering för serverings- rörelse är beroende av serveringens andel av den totala omsättningen.

I fråga om mervärdeskattens möjligheter till en reducering av skatteef- fekten genom reduceringsregler av nu antytt slag är först att märka, att den åsyftade reduceringen av skattens effekt icke kan anknytas till ett speciellt avdrag från ett vid skatteredovisningen framräknat mervärde, som repre- senterar skillnaden mellan den skattepliktiga omsättningen och de avdrags— gilla anskaffningsvärdena inkl. ingående skatt. En reducering av detta »mer- värde» kan till sin effekt bli varken likformigt eller enhetligt av den an- ledningen, att detta värde endast undantagsvis i skatteredovisningen kom- mer att återspegla den verkliga värdetillväxten i priserna eller m.a.o. bruttovinsten på den redovisade omsättningen. Detta beror på att avdraget för inköpta beskattade omsättningsvaror under viss redovisningsperiod säl- lan kan förväntas vara identiskt med vad som erhållits för de under pe- rioden försålda objekten. Härtill kommer, att avdrag för beskattade förvärv av investerings- eller omkostnadskaraktär är helt oberoende av omsätt- ningens storlek. Redovisningstekniskt sett blir mervärdet, varå skatt skall erläggas, lågt för period varunder stora beskattade inköp ägt rum, men högt för period med små eller inga avdragsgilla inköp. Detta förhållande måste medföra, att en reduceringsregel anknuten till det i skatteredovisningen framräknade mervärdet inte endast kan få olika effekt från en redovis—

ningsperiod till annan för samma skattskyldiga utan också att effekten kan bli olika för olika skattskyldiga med hänsyn till deras inbördes varie- rande avdragsrätt. Dessa olikheter får ökad betydelse genom att skatten omfattar samtliga led.

Om reduceringsregler av ifrågavarande slag skall kunna tillämpas i ett mervärdeskattesystem måste de därför liksom fallet är i fråga om den all- männa varuskatten anknytas till omsättningen. Men även om detta tek- niskt sett skulle vara möjligt torde den uppdelade betalnings— eller skatt— skyldigheten för mervärdeskatten begränsa möjligheterna att tillämpa detta förfarande. Sker tillhandahållandet av de objekt, för vilka man önskar re- ducera skatteeffekten, endast i sista ledet (detaljhandelsledet el. motsv.) torde det inte vara förenat med större olägenheter att tillämpa sådana re— duceringsregler för mervärdeskatten än för den allmänna varuskatten. Sker emellertid tillhandahållande till konsumenter även i tidigare led, kan där föreligga andra omsättningsförhållanden så att effekten av en allmängiltig procentuell reducering blir annorlunda och därmed icke likformig totalt sett. I sådant fall skulle det erfordras olika reduceringsregler för olika ka- tegorier skattskyldiga för att ernå en någorlunda likformig skatteeffekt. Dessa förhållanden utesluter inte men begränsar möjligheterna att tillämpa ifrågavarande slags reduceringsregler i ett mervärdeskattesystem i syfte att begränsa skatteeffekten för viss slutlig förbrukning.

Avräkning mellan in- och utgående skatt m. m. Ett närliggande spörsmål gäller, om skatteredovisningen även efter över- gång till mervärdebeskattning kan eller bör anknytas till en enbart om- sättningsmässig avräkning. Därmed avses, att redovisningen skulle gå ut på att fastställa det skattepliktiga mervärdet, varå skatt skall erläggas, i analogi med nuvarande regler om att deklaration för preliminär allmän va- ruskatt skall ange den skattepliktiga omsättningen. I detta spörsmål är av speciellt intresse, att avdragen fö-r ingående skatt i så fall skulle ske såsom s.k. omsättningsavdrag med belopp svarande mot anskaffningskostnaden inkl. skatt. Ett sådant redovisningsförfarande kräver inte endast att skatte— satsen är enhetlig utan också i princip, att beskattningsvärdet liksom nu bör utgöras av vederlaget inkl. skatt. Endast därigenom kan skatteredovisningen automatiskt ge ett skatteutfall, som överensstämmer med den faktiska av köparna uttagna skatten. Till belysande härav kan följande exempel ges.

Ex. 1. Skatt debiteras å pris exkl. skatt. Skattesats 10 %.

Försäljning inkl. skatt .......................... 11 000 deb. skatt 1 000 Avdragsgilla inköp inkl. skatt .................... 5500 » » 500 Skattepliktigt mervärde .......................... 5 500 diff. 500

Skatten å mervärdet efter 10 % skulle bli 550 kr, medan debiteringen endast borde föranleda en betalningsskyldighet å 500 kr. Skatteredovisningen kan därför icke anknytas till mervärdet utan en speciell omräkning.

379 Ex. 2. Skatt utgår på pris inkl. skatt. Skaltesats 10 %.

Försäljning inkl. skatt .......................... 11 000 deb. skatt 1 100 Avdragsgilla inköp inkl. skatt .................... 5500 » » 550 Skattepliktigt mervärde .......................... 5 500 diff. 550

Skatt efter 10 % å mervärdet ger 550 kr, vilket överensstämmer med debite- ringen. Detta beror på att skatten i detta fall utgår på priset inkl. skatt.

Utöver det nu anförda måste emellertid beaktas, att systemet med om- sättningsavdrag kan få en särskild betydelse vid justering av den allmänna skattesatsen. Om exempelvis skattskyldig efter vidtagen skattesatshöjning har en kvarstående avdragsrätt för inköp, som beskattats med den tidigare lägre skattesatsen, skulle ett omsättningsavdrag för dessa inköp få samma effekt som om den högre skattesatsen belastat inköpen. Den skattskyldiges betalningsskyldighet skulle därmed bli lägre än vad som svarade mot de- biterad utgående skatt och faktisk ingående skattebelastning. Vid en allmän skattesatssänkning skulle resultatet bli det motsatta. — Det nu anförda kan åskådliggöras med följande exempel, där det antages att skattesatsen höjes från 5 till 10 procent å pris inkl. skatt.

Ex. Försäljning inkl. 10 % skatt ................ 10 000 deb. skatt 1 000 Avdragsgilla inköp inkl. 5 % skatt ................ 5000 » » 250 Skattepliktigt mervärde .......................... 5 000 diff. 750 Skatt härå efter 10 % ............................ 500

Med hänsyn till den faktiska ingående skattebelastningen borde betalningsplik- ten rätteligen utgöra 750 kr, men vid ett system med omsättningsavdrag skulle den upplupna skatten reduceras till 500 kr.

Nämnas må att likartade problem uppstod vid höjningen av skattesatsen för den allmänna varuskatten från 4 till 6 procent. AV hänsyn till de skatt- skyldiga föreskrevs nämligen, att den högre skattesatsen icke skulle gälla för leveranser som skett eller avtalats före viss tidpunkt. Det var möjligt att genom ett relativt enkelt avdragsförfarande åstadkomma en korrekt skatteredovisning för skattskyldiga, som berördes av dessa bestämmelser. Dessa skattskyldiga äger sålunda reducera sin skattepliktiga omsättning med en tredjedel av den andel av omsättningen, för vilken skattesatsen 4 procent alltjämt skall gälla. Å den sålunda reducerade omsättningen be- räknas den upplupna skatten enligt den högre skattesatsen och eftersom 6 procent å två tredjedelar av ett belopp är lika med 4 procent av hela be- loppet fås därmed ett korrekt skatteutfall. Skulle emellertid skattesatsen för den allmänna varuskatten höjas ytterligare en gång inom en snar fram- tid blir redovisningsfrågan mera komplicerad. I sådant fall får man näm- ligen räkna med att skatteredovisningen skall kunna ge ett riktigt skatte- utfall för tre olika samtidigt gällande skattesatser. Det kan ifrågasättas om det för den allmänna varuskatten gällande och på omsättningsavdrag ba- serade redovisningsförfarandet erbjuder möjligheter till en korrekt skatte- redovisning i en sådan situation.

De nu berörda problemen med omsättningsavdrag torde bli än mera fram- trädande i ett mervärdeskattesystem genom den på avdragsrätten baserade uppdelade betalningsskyldigheten. Man torde emellertid i allt väsentligt undgå dessa problem i vad avser skatteutfallet om skatteredovisningen i stället för omsättningsavdrag från den skattepliktiga omsättningen baseras på avdrag för ingående skatt från skatten på omsättningen i fråga. Därtill kommer att någon annan metod än avräkning av skatt mot skatt icke är möjlig att tillämpa vid restitutionsfall, t. ex. för exportföretag. Från redo- visningssynpunkt synes icke heller systemet med skatteavdrag vara förenat med några särskilda olägenheter eftersom man under alla omständigheter måste utgå ifrån att de skattskyldiga i sin bokföring skall kunna inhämta uppgifter om och därtill styrka sin avdragsrätt. Om man dessutom utgår från en i princip öppen skattedebitering hör systemet med skatteavdrag knap- past vara förenat med några redovisningsmässiga svårighet-er. Framhållas må även, att metoden med skatteavdrag synes verksamt kunna bidraga till att kalkyleringen av priserna sker på grundval av kostnader exkl. skatt.

Systemet med skatteavdrag har således det företrädet framför systemet med omsättningsavdrag, att det ger automatiskt ett redovisningsmässigt rik- tigt skatteutfall vid skattesatsjusteringar. Därmed är systemet också an- vändbart för avlyftning av ingående skattebelastning enligt differentierade skattesatser. Det kan t.o.m. konstateras, att förutsättningen för en mer— värdeskatt med differentierade skattesatser är att redovisningen baseras på en avdragsrätt för ingående skatt från skatten på egen skattepliktig om— sättning. Vid en sådan utformning av skatteredovisningen erbjuder alltså en skattesatsdifferentiering vissa möjligheter att åstadkomma en önskvärd reducering av skatteeffekten på viss konsumtion. Detta torde dock icke kunna åstadkommas utan att redovisningen och även kontrollen blir om- ständligare, speciellt om de objekt, vilka avses skola få en reducerad skatte- belastning, tillhandahålles av företagare med även annan skattepliktig om- sättning. I sådant fall måste omsättningen uppdelas på de olika skattesat- serna för att skatteredovisningen skall bli riktig och självfallet medför detta ett merarbete som ökar med antalet differentierade skattesatser. — Tilläggas må även, att differentierade skattesatser liksom inskränkningar i skattskyldigheten kan orsaka problem med avlyftning av ingående skatte- belastning.

Slutsatsen måste därför bli, att det från skattetekniska och redovisnings- mässiga synpunkter är i hög grad önskvärt att mervärdeskatten utformas med en enhetlig skattesats för ett så vidsträckt beskattningsunderlag som möjligt.

Begränsning av betalningsskyldighet m. m. Den föregående redogörelsen angående skattesatsdifferentiering och speciella reduceringsregler har närmast avsett åtgärder i syfte att begränsa skarttens

effekt på viss konsumtion. En skattesatsdifferentiering kan emellertid teo- retiskt sett även utnyttjas för en begränsning av betalningsskyldigheten i ett tidigt beskattningsled utan att detta får någon effekt på det totala skatte- uttaget. Såsom påvisats i det föregående får exempelvis en reducering av skattesatsen enbart i producentledet den effekten, att den ingående, av- dragsgilla skattebelastningen blir lägre och det skattepliktiga mervärdet större i det närmast efterföljande ledet. Det blir m. a. o. en viss förskjut- ning i betalningsplikten från producenterna till närmast följande distribu- törer inom ramen för ett totalt sett oförändrat skatteuttag.

Nu nämnda förhållanden kan erbjuda viss möjlighet att genom en skatte- satsdifferentiering åstadkomma av speciella skäl önskvärda inskränkningar i skattskyldigheten eller bctalningsskyldigheten för särskilda kategorier nä- ringsidkare. Om man sålunda för viss bransch kan finna, att den ingående skattebelastningen normalt och på något längre sikt kan beräknas motsvara hälften av skatten på omsättningen skulle en nedsättning av den allmänna skattesatsen till hälften för branschen i fråga betyda att ut- och ingående skatt skulle i princip väga lika, även om man givetvis får utgå ifrån att detta inte gäller i varje enskilt fall eller för varje skatteperiod. Om man emellertid totalt sett kan räkna med en någorlunda balans skulle man kunna gå ett steg längre och medgiva frihet från betalningsskyldighet för de inom branschen verksamma skattskyldiga. Dessa skulle därmed få kvitta den ingående skattebelastningen mot den på egen omsättning debi— terade och uttagna skatten utan någon formell redovisningsskyldighet. Ge- nom att trots friheten från betalningsskyldighet för dessa skattskyldiga bibehålla kravet på att skatt skall debiteras på försäljningen skulle skatt- skyldiga i närmast efterföljande led få ett underlag för skatteavdrag från skatten på egen omsättning enligt den för detta led gällande allmänna skat- tesatsen. Därmed skulle skattesatsreduceringen i det tidigare ledet bli eli— minerad och den totala skatteeffekten bli densamma som om den allmänna skattesatsen gällt i samtliga led.

Mot en sådan utformning av beskattningen kan givetvis anföras, att man inte kan räkna med någon faktisk utjämning i de enskilda fallen. Det måste bli en schablonmässigt avvägd skattesatsjustering som kan slå åt både det ena och det andra hållet för de inom branschen verksamma, inte minst beroende på att skatten speciellt på investeringarna normalt ger en i tiden ojämn skattebelastning. Och även om man härvidlag kan räkna med en utjämning på längre sikt mellan år med olika stor investeringsaktivitet torde systemet endast kunna tänkas för branscher eller näringsgrenar med i hög grad ensartade driftsförhållanden.

I detta sammanhang skall beröras ytterligare en åtgärd som är tänkbar för en av praktiska skäl önskvärd begränsning av antalet skattskyldiga. Enligt varuskatteförordningen föreligger icke skattskyldighet för yrkes—

mässig verksamhet av ringa omfattning, varmed enligt praxis förstås verk- samhet med skattepliktig omsättning ej överstigande 1 000 kr. för år räk- nat. Det är möjligt att stadga ett motsvarande undantag från skattskyldig- het till mervärdeskatt. Effekten därav blir emellertid inte någon total skattefrihet som i fråga om den allmänna varuskatten utan endast frihet från skyldighet att inbetala skatten på mervärdet från egen omsättning. Detta kan ha viss betydelse, när det gäller att fastställa gränsvärdet för skattefriheten. Ett undantag från skattskyldighet för verksamhet av ringa omfattning i tidigare led än det sista bör dock i princip icke leda till någon begränsning av avdragsrätten i det närmast efterföljande ledet. Såsom tidi- gare framhållits bör det därför även i fråga om transaktioner mellan dessa led ske en faktisk skattedebitering, varå köparen kan grunda sin avdragsrätt helt oberoende av säljarens eventuella skyldighet att själv inleverera någon skatt. Här må även inskjutas, att avdragsrätten givetvis icke kan göras be— roende av om säljaren fullgör eller underlåter att fullgöra honom åvilande redovisnings- och betalningsskyldighet.

Mot bakgrunden av nu anförda allmänna synpunkter kommer den fort- satta redogörelsen att mera direkt inriktas på utformningen av en mervärde- skatt i materiellt hänseende. Vissa redovisningstekniska spörsmål kommer även att beröras.

Beskattningsområdel

Den nu utgående allmänna varuskatten är utformad såsom en skatt på yr- kesmässigt tillhandahållande till förbrukare av varor och tjänsteprestationer. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur och med endast vissa begränsade och av speciella skäl betingade undantag föreligger skatte- plikt för alla sådana varor.

Skatteplikten för tjänster är begränsad till prestationer, som i huvudsak har avseende på skattepliktig vara och innefattar förfärdigande på beställ- ning (arbetsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring. Med denna utformning följer att åtskilliga tjänster är un— dantagna från beskattning. Detta gäller t.ex. prestationer avseende från skatteplikt undantagna varor (exempelvis reparationer av fiskefartyg), rese- och transporttjänster samt prestationer av personlig natur eller eljest av- seende annat än varor. Härvid är att märka, att skattefriheten för tjänste- prestation avseende en från skatteplikt undantagen vara omfattar både arbetsprestationen och det material i form av utbytta delar eller annat, som åtgår för arbetets utförande. I fråga om personliga och andra tjänster, som faller utanför beskattningens ram, gäller däremot, att de, som till- handahåller sådana tjänsteprestationer, är att anse som konsumenter i in- köpshänseende och därmed belastas med skatt på alla sina förvärv av skatte— pliktiga varor och tjänster för verksamheten, även till den del dessa för- värv har karaktär av material.

Med skattepliktens anknytning till begreppet varor av lös egendoms natur följer vidare att fastigheter och arbetsprestationer avseende fastigheter lik- som uthyrning av rum, bostäder och andra lokaler icke omfattas av skatten. Även här gäller att den som säljer eller uthyr fast egendom eller bedriver byggnadsverksamhet eller ock utför arbeten å fastigheter är att anse som konsument i inköpshänseende.

Såsom framhållits i det föregående kan en mervärdeskatt med generell avdragsrätt för ingående skattebelastning sägas utgöra en beskattningsform, som är helt inriktad på den inhemska konsumtionen. Skattens avkastnings- förmåga är därför i allt väsentligt betingad av hur stor del av den privata konsumtionen, som lämpligen kan och bör inrymmas under beskattningen. Ytterligare avkastning av skatten torde närmast föranledas av att det icke är praktiskt möjligt att såra den privata konsumtionen från annan kon- sumtion. Statlig och kommunal konsumtion torde således icke kunna be- handlas annorlunda än den privata. En beskattning dessutom av konsum- tion inom näringslivet torde få ses som ett av praktiska eller andra skäl betingat avsteg från kravet på en helt konsumtions— och konkurrensneutral beskattning.

En mervärdeskatt, som omfattar samtliga produktions- och distributions- led erbjuder den högsta avkastningen redan av den anledningen att skatt kommer att utgå på det högsta tänkbara beskattningsvärdet, nämligen pri- set till slutlig konsument. Självklart är dessutom att ju generellare skatten kan göras, desto större avkastning erbjuder den. Samtidigt skapas därmed bättre möjligheter för en avlyftning av ingående skattebelastning inom de olika beskattningsleden. En skatt på alla yrkesmässigt utförda leveranser och prestationer utgör därför den bästa förutsättningen för en såväl kon— kurrens- som konsumtionsneutral beskattning. En skatt med sådan räckvidd torde dessutom kunna antagas medföra de minsta skattetekniska problemen och bl. a. begränsa restitutionsfallen till i huvudsak exportdominerad verk- samhet.

Utformningen av beskattningsområdet för mervärdeskatten har således en avgörande betydelse inte endast för avkastningsförmågan utan också, och detta är inte minst viktigt, för möjligheterna att åstadkomma en likformig beskattning. Beskattningens räckvidd har också såsom tidigare antytts väsentlig betydelse för skattens praktiska tillämpning. Varje inskränkning förtar inte endast något av skattens generella karaktär utan leder i allmän- het till skattetekniska komplikationer, som vid en mervärdeskatt med dess uppdelade skatt— och betalningsskyldighet kan bli särskilt svårbemästrade.

Mot bakgrund av det nu anförda synes till att börja med kunna fastslås, att en mervärdeskatt, som omfattar samtliga led, bör utgå inte endast på varor utan även på tjänsteprestationer. De skäl, som anfördes för en all- män varuskatt med sådan omfattning, äger giltighet även på mervärdeskat—

ten. Härutöver kan emellertid framhållas, att skatteplikt även för tjänster utgör en förutsättning för att undgå kumulativa skatteverkningar från pres- tationer, som utföres åt skattskyldiga för deras verksamhet. Beaktas må dessutom, att en mervärdeskatt på tjänster icke leder till någon ojämnhet i beskattningen på sätt som den allmänna varuskatten i vissa fall medför. Om t. ex. en företagare i egen regi utför reparations— och underhållsarbe- ten på sin maskinpark, träffar varuskatten endast eventuell materialförbruk- ning men inte själva arbetskostnaden. Utföres arbetet av en fristående före- tagare utgår skatt på hela vederlaget inkl. arbetskostnaden. Denna olikhet har föranlett viss kritik, enär den kan utgöra motiv för rörelseidkare att över- gå till att i egen regi utföra reparationsarbeten m. m. för att reducera skatte- belastningen. Vid en mervärdeskatt även på tjänster bortfaller detta kon- kurrensproblem genom att hela den ingående skattebelastningen blir av- dragsgill i båda fallen. Mervärdeskatten erbjuder även möjligheter att via avdragsrätten eliminera den dubbelbeskattning, som varuskatten leder till för renodlade uthyrningsföretag genom att skatt utgår såväl på inköpen av uthyrningsvaror som på hyresintäkterna.

Med skatteplikt för både varor och tjänsteprestationer får mervärdeskat- ten en direkt anknytning till den allmänna varuskatten med dess skatteplikt för varor av lös egendoms natur och tjänsteprestationer med avseende på skattepliktiga sådana varor. Detta innebär emellertid inte att denna utform- ning av skatteplikten automatiskt kan eller bör överföras till mervärde— skatten.

Såsom tidigare anförts medför avdragsrätten för ingående skattebelast- ning ett bortfall av den skatteintäkt, som den allmänna varuskatten ger genom beskattningen av näringslivets investeringar m.m. Detta bortfall kan enligt aktuella konsumtions- och investeringssiffror uppskattas till ca 20 procent av varuskattens totala avkastning. Med hänsyn till önskvärd- heten att hålla skattesatsen låg framstår det som angeläget att i möjligaste mån kompensera detta bortfall genom att utsträcka mervärdeskatten till konsumtionsområden, som ligger utanför den allmänna varuskattens ram. Möjligheterna härtill synes i första hand ligga i en utvidgad tjänstebeskatrt- ning.

En utvidgning av beskattningsområdet ger inte endast mervärdeskatten en generellare karaktär med åtföljande större avkastning utan har dess- utom sin särskilda betydelse i neutralitetshänseende. Såsom anförts i det föregående har man att räkna med viss ingående skattebelastning för varje slags leverans och prestation. En avlyftning av denna skattebelastning i syfte att undgå kumulativa skatteeffekter förutsätter i princip skatteplikt, enär endast därigenom underlag skapas för avdragsrätt. Ju vidsträcktare beskattningsområdet göres, desto större blir därför möjligheterna att åstad- komma en neutral beskattning.

Från såväl avkastnings- som neutralitetssynpunkt är det speciellt ett område, som mot bakgrunden av den allmänna varuskattens konstruktion är av särskilt intresse. Det gäller mervärdeskattens utformning i fråga om byggnads- eller fastighetsområdet. Detta spörsmål inrymmer många olika aspekter, varför det ansetts lämpligt att i ett sammanhang diskutera detta beskattningsområde i ett efterföljande särskilt avsnitt. Redogörelsen inriktas därför närmast på en mera detaljmässig genomgång av skattepliktens ut— formning i övrigt, (1. v. s. i fråga om beskattningen av varor och av sådana tjänsteprestationer, som avser annat än fastighet.

Varubeskattningen

Skatteplikt bör föreligga för i princip alla varor av lös egendoms natur med endast av skattetekniska eller andra särskilda skäl betingade undantag. Med skatteplikt även för arbetsprestationer på fastighet saknar det betydelse hur man betraktar leverans i förening med installation eller montering av fastighetstillbehör, s. k. fast maskin e. dyl., eftersom i sådant fall skatt skall utgå på hela vederlaget om skatteplikt föreligger för installationsobjektet.

I varuskattehänseende hänföres elkraft, i ledningar tillhandahållen gas och vatten från vattenverk icke till varor och omfattas därför icke av skatte- plikten. Aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar, presentkort och andra liknande handlingar är att anse som varor endast när de säljes som tryck— saker. Mynt och frimärken beskattas endast i egenskap av samlarobjekt.

I mervärdeskattehänseende är särskilt att beakta, att elkraft, gas och vat- ten utnyttjas för produktiva och andra motsvarande ändamål, samt dess- utom, att elkraft och bränslen, som används såsom råvara för gasframställ- ning, omfattas av den allmänna energiskatten. Denna skatt belastar även förbrukningen av elkraft, bränslen och drivmedel inom all annan verk- samhet. För att vid övergång till mervärdeskattesystemet kunna tillgodose kravet på en neutralt verkande indirekt beskattning erfordras därför, att den samlade effekten för näringslivet av såväl ingående mervärdeskatt som energiskatt kan elimineras. En möjlighet härtill är att inbegripa elkraft, bränslen och drivmedel under skatteplikten för mervärdeskatten i förening med ett slopande av energiskatten. Den privata förbrukningen av dessa nyt— tigheter skulle därvid i stället för energiskatt träffas av en mervärdeskatt utan inslag av annan indirekt skatteeffekt. I fråga om den produktiva an- vändningen skulle kumulativa skatteeffekter på priserna för varor och tjänster undgås genom avdragsrätten.

Ett annat alternativ skulle vara att vid bibehållande av energiskatten med- giva särskilt avdrag för erlagd sådan skatt för produktiva ändamål vid re— dovisningen av mervärdeskatt. En sådan avdragsrätt skulle dock inte med- föra någon fullständig skatteutjämning, enär priserna på elkraft och bräns- len måste antagas bli påverkade av en ingående skattebelastning från mer- värdeskatten. Skattetekniska komplikationer kan dessutom väntas upp-

komma, t. ex. i fråga om rätten till avdrag för ingående mervärdeskatt hos rörelseidkare med egen kraftförsörjning. Från dessa synpunkter synes ett inlemmande av energiskatten under mervärdeskatten vara att föredra. Här- till kommer att vid införandet av en mervärdeskatt principiellt grundade skäl för en särbehandling av energiområdet ej synes föreligga. Ytterligare synpunkter på denna fråga anföres i ett särskilt avsnitt rörande energi- skatten i kap. 30.

För skatteplikt för vatten skulle i och för sig kunna anföras vissa skäl. Här synes dock böra beaktas, att näringslivets vattenförsörjning liksom den privata i betydande utsträckning sker från egna brunnar och vatten- täkter. Skatteplikt för vattenverkens leveranser torde därför f.n. leda till större ojämnhet i beskattningen än vid ett undantagande. Några skattetek- niska komplikationer torde inte följa av skattefrihet för sådana leveranser, därest vattenverken anses som konsumenter i inköpshänseende. Rätteligen borde i sådant fall avdragsrätt vägras för ingående mervärdeskatt, som hän- för sig till rörelseidkares egen vattenförsörjning. En sådan begränsning av avdragsrätten skulle emellertid medföra skattetekniska komplikationer och bör därför enligt beredningens uppfattning icke ifrågakomma, även om där- med följer viss ojämnhet i beskattningen.

I enlighet med det nu anförda förordar beredningen, att nuvarande skatte- frihet för vatten från vattenverk blir bestående, men att under det skatte- mässiga varubegreppet inrymmes elkraft och gas i förening med ett slopande av den nuvarande särskilda energiskatten.

I fråga om aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar, presentkort och andra handlingar eller bevis, vilkas värde grundar sig på rättigheter av olika slag, synes skäl tala för att bibehålla varuskattens regler om skatteplikt endast vid försäljning av sådana handlingar och bevis som trycksak el. motsv. Utgör dylik handling bevis för erlagt vederlag för skattepliktig leverans eller prestation, bör skatteplikten anknytas till leveransen eller prestationen med åtföljande rätt till avdrag för ingående skattebelastning även för det tillhandahållna beviset. — Jämväl i fråga om mynt och frimärken synes det naturligt att anknyta skatteplikten till försäljning enbart av samlar— objekt.

Från den allmänna varuskattens i princip generella skatteplikt för ma— teriella ting av lös egendoms natur gäller vissa undantag. Därmed upp— kommer frågan, hur dessa varor skall behandlas vid övergång till en mer— värdeskatt. Under hänvisning till vad som anförts i det inledande avsnittet till detta kapitel må här endast erinras om, att undantag från skatteplikt icke betyder full skattefrihet med mindre ingående skattebelastning också kan eli- mineras. Härvid kan två utvägar teoretiskt stå till buds, nämligen antingen en hela produktions- och distributionskedjan omfattande skattefrihet eller

skattefrihet för försäljning till konsument med bibehållen avdragsrätt för ingående skattebelastning, eventuellt i form av restitution. Endast undan- tagsvis torde emellertid den förstnämnda utvägen vara praktiskt tillämplig.

l. Jordbruksråvaror m.m. (AVF1 105 1 mom. 1). Gällande undantag omfattar utsäde, fröer, plantor, foder- och gödselmedel, torvströ, konserve— ringsmedel för foder, bakteriekulturer för växter samt betnings-, ogräsbe- kämpnings- och växtskyddsmedel, dock icke vid försäljning i detaljhandels- förpackningar eller på liknande sätt. Undantag gäller därjämte för em— ballage, som förbrukas av jordbrukare vid försäljning av egna alster.

Såsom anförts i annat sammanhang är undantaget för dessa varor pri— märt betingat av att jordbrukare av praktiska skäl icke likställts med andra producenter i fråga om rätt till skattefria inköp av råvaror och annat nia— terial för framställning av varor för avsalu. Undantaget har således till— kommit i syfte att undvika dubbelbeskattning av livsmedel, som erhålles från jordbruket. Jordbrukarnas skattskyldighet till allmän varuskatt är begränsad till egna uttag och direkta konsumentförsäljningar av hemma— producerade jordbruksalster.

Vid en mervärdeskatt gäller det att åstadkomma en avlyftning av in- gående skattebelastning inte endast för jordbruksproduktionen utan även för efterföljande förädlings- och distributionsled för att ingen kumulativ skatteeffekt skall träffa de livsmedelsvaror, som erhålles från jordbruket. Detta förutsätter antingen att jordbrukets leveranser av egna produkter för vidare bearbetning eller återförsäljning kan ske till priser utan någon skattepåverkan eller också att skatt uttages på dessa leveranser. En av skatten opåverkad prisbildning på jordbrukets leveranser kan emellertid, såsom redan framhållits inte åstadkommas enbart genom undantag från skatteplikt för inköp av jordbruksråvaror och annat material. Undantaget måste i så fall utsträckas till att omfatta även jordbrukets investeringar i anläggningar, maskiner och inventarier samt anskaffningar av övrig om- kostnadskaraktär. Men härtill kommer, att dessa anskaffningar liksom rå- varuförsörjningen består av varor, vilkas tillverkning och distribution redan träffats av skatt. Även denna ingående skattebelastning i tidigare led måste kunna elimineras för att ernå en helt skattefri prisbildning på jordbrukets produkter. Vore detta praktiskt genomförbart skulle beskatt— ningen för jordbrukets del kunna begränsas till skattskyldighet enbart för egna uttag och direkta konsumentförsäljningar i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om den allmänna varuskatten. Såsom anförts i det inledande avsnittet till detta kapitel skulle detta inte begränsa den totala skattebelastningen för livsmedelsvaror från jordbruket. Följden skulle en- dast bli en reducering av avdragsrätten i närmast efterföljande beskattnings— led.

1 AVF=törordningen om allmän varuskatt

Den nu antydda lösningen torde dock vara förenad med alltför stora praktiska tillämpningssvårigheter för att kunna realiseras. Man synes där- för få tänka sig någon form av skattskyldighet för jordbrukarna för att på så sätt åstadkomma en avlyftning av ingående skattebelastning, som träffar jordbruksdr-ift. Denna fråga behandlas närmare i ett efterföljande avsnitt. Med en utformning av beskattningen enligt därvid anförda riktlinjer före- ligger inget behov av undantag från skatteplikt för jordbrukets råvaruför- sörjning. Beredningens förslag innebär således att undantaget från skatte- plikt för dessa varor slopas.

2. Levande djur (AVF 105 1 mom. 2). Föreliggande undantag omfattar andra levande djur än sådana, som säljes såsom livsmedelsvaror (fiskar, skaldjur m. fl.) eller i s. k. zoologiska affärer. Undantaget har samma bak- grund som undantaget för jordbruksråvaror. Det är dock inte begränsat "till levande inventarier för jordbruk utan omfattar även exempelvis rid- och kapplöpningshästar och hundar.

I mervärdeskattehänseende bör levande dj ur bedömas på samma sätt som jordbruksråvarorna och sålunda i princip generellt inbegripas under skatte- plikten.

3. Drivmedel och andra bränslen (AVF 10 ä 1 mom. 3). Nu gällande un- dantag omfattar alla slags bränslen för uppvärmning och energialstring. Skatteplikt föreligger dock, när annat ämne än fotogen, rödsprit eller gas sälj es på sådant sätt att det har karaktär av butikshandelsvara. Denna inskränkning i varuskattens omfattning är närmast betingad av de praktiska svårigheterna att såra sådan försäljning av bränslen och driv- medel, som vore att hänföra till skattefritt material, från försäljning för skattepliktig konsumtion. Dessutom har hänsyn tagits till energiskatten på dessa varor. De vid en ettledsskatt av den allmänna varuskattens konstruktion före- liggande svårigheterna att beskatta bränslen och drivmedel bortfaller vid en mervärdeskatt. Inledningsvis har även anförts olika skäl, som talar för att inbegripa dessa varor under denna skatt i förening med ett slopande av den särskilda energiskatten. Med beredningens ställningstagande till förmån för en sådan omläggning av beskattningen på energiområdet följer att skatte- plikten till mervärdeskatt måste omfatta bränslen och elkraft. Skatteplikten bör därvid ges generell räckvidd och således omfatta även ved, torv och in— hemska kolbränslen, som icke omfattas av energiskatten.

4. Jord, sand, grus och sten (AVF 10 5 1 mom. 4). Undantaget härutinnan omfattar nu nämnda varor vid försäljning i obearbetat eller krossat skick annorledes än som butikshandelsvara. Det har anmärkts, att detta undan— tag i vissa fall leder till en ojämn beskattning. Särskilt har härvid påtalats, att murbruk och betong, som säljes färdigblandat, beskattas till fulla vär- det, medan skatten för byggnadsentreprenör, som själv blandar murbruket

eller betongen på byggnadsplatsen, endast träffar inköpen av cement men inte inköpen av sand, grus eller makadam.

Vid en mervärdeskatt bör detta undantag utgå och ersättas med generell skatteplikt för jord, sand, grus och sten samt mer eller mindre bearbe- tade produkter därav. Härför kan bl. a. anföras, att det förekommer före— tag utan annan verksamhet än försäljning av sand och grus samt i egen regi krossad sten (singel och makadam). Med skatteplikt för detta varu— område får dessa företag möjlighet att avlyfta ingående skattebelastning för sin verksamhet.

Beaktas må i detta sammanhang, att förvärv av exempelvis grustäkter ej blir föremål för beskattning om skatteplikten på fastighetsområdet be- gränsas till nyproduktionen av byggnader samt till reparation, underhåll m. in. av fastigheter.

5. Fartyg och luftfartyg (AVF 10 5 1 mom. 5). Undantag gäller nu gene- rellt i fråga om luftfartyg, men i fråga om fartyg är det begränsat till fiske— fartyg samt andra fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton (registreringspliktiga fartyg). Undantaget omfattar således icke smärre mo— torbåtar eller segelbåtar för nöjesbruk, ej heller fyrskepp, flodsprutor, pon- tonkranar, flytdockor eller andra flytande objekt, i fråga om vilka förflytt— ningen är av underordnad betydelse i förhållande till huvudändamålet. Här— utöver må nämnas, att av varuskattens konstruktion följer, att skattefri- heten även omfattar reservdelar, fasta tillbehör o.dyl. till skattefria far- koster.

Bakgrunden till detta undantag är närmast, att det icke framstår som tekniskt möjligt att upprätthålla en generellt verkande beskattning inom ett område, som är i så hög grad internationellt inriktat som sjöfarten och luftfarten.

Nämnda förhållande synes utgöra bärande skäl för att denna inskränk- ning i beskattningen bör bli bestående vid övergång till en mervärdeskatt. Spörsmålet blir då, hur ingående skattebelastning skall kunna elimineras för varvsindustrins del. Denna är i hög grad specialiserad på fartygsbyggen och man kan därför inte annat än i fråga om småbåtsvarven räkna med att det föreligger någon skattepliktig omsättning, som är tillnärmelsevis av sådan storlek att ingående skattebelastning kan avlyftas. Det blir då er- forderligt med restitution.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas att inte bibehålla nu gällande skatte- frihet för fiskefartyg för att därmed begränsa restitutionsfallen. I sådant fall fick avlyftning av ingående skattebelastning för det yrkesmässiga fiskets fartygsanskaffningar liksom annan ingående skattebelastning ske mot skat- ten på här i riket landad och försåld fångst. Skäl synes dock kunna anföras mot en sådan utvidgning av beskattningen vid övergång till mervärdeskatt. Det väsentligaste fisket sker på internationellt vatten och betydande mäng—

der fisk landas i utländska hamnar för omedelbar avyttring. De inter— nationella aspekterna synes således kunna åberopas även för en bestående skattefrihet för fiskefartyg. Här må inskjutas, att försäljning av varor för bruk ombord vid fiske på internationellt vatten bör likställas med export.

Den del av varvsindustrin, som uteslutande eller till dominerande del bygger nu skattefria fartyg, omfattar ett mindre antal företag. Därför synes kunna ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att för deras del med— giva generell rätt till skattefria anskaffningar. För att detta skall kunna betyda en fullständig skattefrihet på inköpssidan måste det dock såsom påtalats i det inledande avsnittet vara möjligt för varvsindustrins leveran- törer att avlyfta sin ingående skattebelastning mot skatt från annan egen omsättning. Finnes ingen sådan skattepliktig omsättning blir resultatet endast, att restitutionsproblemet flyttas från varvsindustrin till dennas le- verantörer. Vissa undersökningar av omsättningsförhållandena hos varvs— industrins leverantörer synes ge vid handen att denna lösning skulle kunna tillgripas. Nackdelen med densamma skulle väl närmast vara, att leveran- törerna fick arbeta med både skattefria och skattepliktiga leveranser på hemmamarknaden.

Övervägande skäl synes därför tala för att skattefrihet för varvens an- skaffningar åstadkommes genom restitution av överskjutande ingående skatt på samma sätt som för exportföretagen. Detta betyder, att varven får iaktta samma deklarationsskyldighet som andra rörelseidkare och därvid konstaterad överskjutande ingående skatt restitueras.

6. Krigsmateriel (AVF 105 1 mom. 6). Undantag gäller nu för krigsma- teriel, som säljes till staten för militärt bruk och som är underkastad ut- förselförbud. Annan försäljning inom landet är skattepliktig. I huvudsak är det endast tygmateriel, som är skattefri. Intendenturmateriel m. m. faller således utanför skattefriheten.

Bakgrunden till detta undantag är, att det ansetts vara en onödig omgång att upprätthålla en generell beskattning av varor, som till övervägande de] endast förvärvas av staten för försvarets räkning. Samma skäl kan åbero- pas för en bestående skattefrihet för statens krigsmaterielanskaffningar vid övergång till en mervärdeskatt. Men även här uppkommer då frågan, hur ingående skattebelastning skall kunna elimineras.

I vart fall torde statens egen tillverkning av krigsmateriel vara i så hög grad specialiserad och inriktad på enbart statens behov att möjligheter sak- nas för en avlyftning av ingående skattebelastning mot annan och skatte- pliktig omsättning. Detsamma torde visserligen inte gälla i fråga om annan inhemsk krigsmaterieltillverkning, men här kan avlyftningsfrågan kompli- ceras av företagens exportinriktnjng. Om för de senare frågan löses enligt de allmänna reglerna om avdragsrätt och restitution om avdragsrätten icke kan utnyttjas, borde i princip samma gälla för den statliga krigsmaterieltill-

verkningen. Häremot kan anföras, att skatteuttag som föranleder restitu— tion inom den statliga sektorn framstår såsom en onödig omgång, som i möjligaste mån bör undvikas. Den möjlighet, som härutinnan står till buds, skulle vara, att liksom diskuterats i fråga om varvsindustrin medgiva skatte- frihet för inköp för den statliga krigsmaterieltillverkningen. Även om denna tillverkning är i hög grad koncentrerad och konkurrensförhållandena där- till torde vara sådana, att en dylik lösning icke skulle kunna anses otillbör— ligen gynna den statliga verksamheten i jämförelse med den övriga, anser sig beredningen dock icke böra förorda något avsteg från de allmänna reg- lerna genom särskild skattefrihet för inköp för statens egen tillverkning av krigsmateriel. Att även här tillämpa restitutionsförfarandet torde innebära mindre praktiska olägenheter än en sådan skattefrihet.

7. Tidningar och tidskrifter (AVF 10 Q 1 mom. 7). Härutinnan gällande undantag omfattade från början allmänna nyhetstidningar samt sådana periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och andra liknande publikationer, som tillhandahålles utan avgift. Fr. o. m. den 1 januari 1961 utsträcktes skattefriheten till att omfatta även periodiska publikationer, utgivna av sammanslutningar som verkar för religiösa, nykterhetsfräm— jande, politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande ändamål eller företräder vanföra medlemmar. Ett slopande av denna skattefrihet skulle medföra en inte obetydlig ökning av skatteunderlaget och därmed skatteutfallet. Enbart konsumtionen av dagstidningar torde f. n. motsvara ett belopp av storleksordningen 500 miljoner kr per år. Från skatteteknisk synpunkt skulle även fördelar vinnas, om skatteplikten till mervärdeskatt omfattade alla periodiska publikationer utan undantag. I sådant fall skulle en avlyftning av ingående skattebelast- ning kunna ske automatiskt både för tidnings— och tidskriftsföretagen och för utgivare, som anlitar fristående tryckeri. Nu skattefria publikationer och främst då dagstidningarna försäljes i betydande utsträckning av detaljister med annan varuförsäl j ning. Med generell skatteplikt för publikationer skulle dessa återförsäljare icke längre ha någon skattefri försäljning, som måste säras från den skattepliktiga. Vad nu sagts kan anföras för att inrymma nu skattefria publikationer under skatteplikten för mervärdeskatten. Andra skäl kan emellertid andra- gas mot en sådan skärpning av beskattningen. Här må endast erinras om att publikationerna var undantagna från 1940 års allmänna omsättningsskatt samt att 1952 års kommitté för indirekta skatter i sitt betänkande, som legat till grund för utformningen av den allmänna varuskatten, efter ingående överväganden med beaktande av bl. a. marknadsmässiga och skattetekniska faktorer fann sig böra förorda skattefrihet för detta område. Kommittén avvisade i detta sammanhang även tanken på en skatt i produktionsledet, baserad på framställningskostnaderna i form av pappers- och trycknings-

kostnader. —— I varuskatteproposiutionen till 1959 års riksdag framhöll före- dragande departementschefen med utgångspunkt från den principiella upp- fattningen att skatten borde göras så vidsträckt som möjligt, att det fram— stod som både angeläget och motiverat att man utnyttjade det icke oväsent- liga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer erbju— der. Dock förordades skattefrihet för dagstidningar och vissa gratis till- handahållna publikationer i enlighet med vad ovan redovisats.

Den tidigare behandlingen av detta beskattningsområde har skett mot bakgrunden av, att frågan gällt ett undantag från en allmän ettledsskatt. I den föreliggande situationen gäller emellertid frågan ett undantag från skatteplikt i ett mervärdeskattesystem, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled. Vidare bör beaktas, att nuvarande skattefrihet gäller både publikationerna som sådana och det material (papper, tryckfärg, kli- chéer m. m.), som erfordras för publikationernas framställning och distri— bution. Liksom all annan näringsverksamhet träffas emellertid tidnings- utgivningen av skatt på investeringar och sådana omkostnader, som ej är att hänföra till skattefritt material.

I det inledande avsnittet till detta kapitel har redogjorts för de skatte— tekniska problem, som undantag från skatteplikt medför i ett mervärde- skattesystem. Med anknytning till vad därvid anförts kan en bestående skattefrihet för de nu från skatteplikt undantagna dagstidningarna och tid- skrifterna utformas antingen såsom en i princip fullständig skattefrihet eller en enbart till försäljningen begränsad skattefrihet. Dessa alternativa lösningar medför olika skattetekniska problem, som förtjänar särskilt beak- tande vid ett ställningstagande i frågan.

Alternativet med en till försäljningen begränsad skattefrihet skulle inne- bära, att utgivarna icke skulle ha någon rätt att avlyfta den ingående skatte- belastningen för publikationernas framställning och distribution. Återför- säljarna skulle därmed inte få någon skattedebitering på sina inköp och givetvis icke heller någon avdragsrätt för sin försäljning av ifrågavarande publikationer. Ingen skattskyldighet skulle åvila utgivare av enbart från vidare beskattning undantagna publikationer och i dessa fall skulle inga problem föreligga i fråga om avdragsrätten. Sådana problem skulle emellertid uppkomma för företag, som trycker och utger icke endast från vidare be- skattning undantagna publikationer utan även skattepliktiga sådana och därtill kanske utför civiltryck i en och samma anläggning. Det torde vara vanligt även bland dagstidningsföretagen, att man utför tryckeriarbeten på beställning och i anslutning därtill dessutom bedriver varuförsäljning. I sådana fall av kombinerad rörelse skulle en uppdelning av ingående skatte- belastning på skattefri och skattepliktig verksamhet bli erforderlig.

En utformning av mervärdeskatten på detta sätt skulle betyda viss skärp— ning av beskattningen av publikationerna jämfört med nuvarande förhål-

landen. Skatt skulle nämligen träffa inte endast anskaffningar av investe- ringskaraktär utan även inköp av råvaror och annat material, som nu kan förvärvas skattefritt. Möjligen skulle denna effekt kunna begränsas genom att medgiva dagstidningsföretagen rätt till skattefria inköp av tidningspap— per. Det är här fråga om en klart avgränsad köparegrupp, till vilka pappers- leveranserna sker direkt från ett fåtal producenter.

Alternativet med fullständig skattefrihet för nu från skatteplikt undan- tagna publikationer förutsätter, att i princip all ingående skattebelastning skall elimineras. Har utgivaren av sådan publikation annan och tillräcklig skattepliktig omsättning åstadkommes detta automatiskt genom avdrags— rätten. Man har emellertid att räkna med, att det både på tidnings- och tid— skriftssidan förekommer verksamhet, som endast omfattar utgivning av skattefria publikationer eller där annan samtidigt bedriven skattepliktig verksamhet är otillräcklig för avlyftning av all ingående skattebelastning.

I dessa fall synes icke kunna ifrågakomma att medgiva någon generell rätt till skattefria inköp för att på så sätt eliminera skattens verkningar. Särskilt på tidskriftssidan förekommer utgivare med högst skiftande ställ- ning och därtill skulle en generell skattefrihet för inköp omfatta en mängd olika varor och tjänster och därmed beröra många olika skattskyldiga leve- rantörer. Den tidigare antydda möjligheten att medgiva skattefria inköp av tidningspapper till dagstidningarna kvarstår emellertid. Man synes också kunna räkna med att tryckeri, som ombesörjer tryckning av skattefri tid- skrift, skall kunna utföra tryckeriarbetet till pris exkl. skatt. Man torde nämligen i allmänhet kunna förvänta att sådant tryckeri har annan och till- räcklig skattepliktig omsättning, som skulle kunna utnyttjas för avlyftning av hela den ingående skattebelastningen.

En fullständig skattefrihet i enlighet med detta alternativ ställer sig för- månligare än nuvarande skattefrihet med hänsyn till att rätten till avlyft- ning av ingående skatt skulle omfatta även skattebelastningen på investe— ringar och sådana omkostnader, som nu icke inrymmes under det skattefria materialbegreppet. Såsom redan framhållits kan man emellertid icke räkna med att en fullständig avlyftning av den ingående skattebelastningen skall kunna ske automatiskt genom avdragsrätten. I det fall ingen annan skatte- pliktig verksamhet bedrives eller där denna är av otillräcklig omfattning måste avlyftningen åstadkommas genom restitution. Olägenheterna med en relativt begränsad ökning av antalet restitutionsfall synes emellertid enligt beredningens uppfattning vara mindre än de olägenheter som en till försälj- ningen av publikationerna begränsad skattefrihet kan förväntas medföra i de fall utgivaren även bedriver skattepliktig verksamhet och den ingående skattebelastningen i följd härav måste fördelas på vad som bör vara avdrags- gillt för denna verksamhetsgren och icke avdragsgillt för utgivningen av skattefri publikation.

Från skatteteknisk synpunkt finner beredningen därför en i princip full- ständig skattefrihet vara att förorda framför en till försäljningen begränsad skattefrihet. Dock synes härvidlag den inskränkningen böra göras, att skatte— friheten i fråga om gratis tillhandahållna medlemsblad, personaltidningar och andra liknande publikationer bör begränsas till skattefri leverans från den som ombesörjer tryckningen. För en sådan begränsning kan anföras att här icke är fråga om yrkesmässigt bedriven utgivning och vidare att en sådan begränsning korresponderar med nu gällande undantag.

För det slutliga ställningstagandet till frågan om slopad eller bestående men fullständig skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna publika- tioner synes det lämpligt att redan i detta sammanhang även ta upp frågan om mervärdeskatt på intäkter från annonser, annonsförmedling o. dyl.

Annonsinföring i publikationer och andra tryckalster liksom utformning och förmedling av annonser utgör tjänsteprestationer, som ej omfattas av den gällande allmänna varuskatten. Intäkter från sådan verksamhet föranle- der således f. n. icke skattskyldighet. Det föreligger emellertid inget. hinder för att inrymma även detta område under mervärdeskatten och en sådan åt- gärd kan inte heller anses betyda någon dubbelbeskattning i fråga om skatte- pliktiga annonsorgan.

En skatt på annonser och därmed förenade tjänster medför ingen faktisk skattebelastning för näringslivet, enär debiterad skatt för annonsering i reklamsyfte eller annat ändamål för skattepliktig verksamhet skulle vara avdragsgill enligt de allmänna reglerna. Någon ökad skatteintäkt för staten skulle en beskattning av sådan annonsering därför inte medföra. Endast den privata och den därmed likställda annonseringen skulle ge en faktisk ökning av skatteunderlaget och skatteintäkten. Enligt uppgift kan värdet av denna annonsering f. n. beräknas uppgå till drygt 100 miljoner kr per år.

Från avkastningssynpunkt kan därför sägas, att en beskattning av annon- ser och andra tjänster med avseende på annonser är av relativt begränsad betydelse. Andra aspekter kan emellertid anläggas på en sådan utvidgning vid övergång till mervärdeskatt.

Såsom ovan framhållits måste man vid alternativet med i princip full- ständig skattefrihet räkna med att erforderlig avlyftning av ingående skatte- belastning endast kan åstadkommas genom restitution. Med skatteplikt för annonser skulle utgivarna av skattefria publikationer få en skattepliktig omsättning, som skulle kunna utnyttjas för avlyftning av den ingående skattebelastningen för publikationens framställning och utgivning. Även om man måste utgå från att denna skattepliktiga omsättning inte kan möj- liggöra en automatisk avlyftning av den totala ingående skattebelastningen, torde en beskattning av annonserna likväl verksamt kunna bidraga till en begränsning av restitutionsfallen och restitutionsanspråken.

Samma betydelse har icke en annonsbeskattning vid ett slopande av nu-

varande skattefrihet för publikationer. Utvidgningen av beskattningsom— rådet ger viss intäktsökning, men denna är såsom tidigare framhållits av relativt begränsad betydelse. Från dessa synpunkter finns enligt bered- ningens uppfattning föga anledning att kombinera en slopad skattefrihet för publikationer med en beskattning av annonser o. dyl. Andra skattetek— niska synpunkter kan emellertid anföras.

För den yrkesmässiga annonseringen i reklamsyfte o. dyl. anlitas i bety- dande utsträckning fristående företag inom reklambranschen. Dessa företag bedriver i allmänhet även verksamhet, som redan nu och därmed även efter omläggningen medför skattskyldighet, t. ex. utförande av olika slags tryck- saker för reklamändamå]. Det torde även förekomma att ett uppdrag åt sådant företag omfattar såväl trycksaksreklam som annonsreklam, varvid samma material kan i viss utsträckning utnyttjas för båda reklamformerna. Vid skattefrihet för annonser inställer sig spörsmålet, om ingående skatte— belastning för utformning m. ni. av annonser bör medföra avdragsrätt eller inte. Skulle avdragsrätt icke medgivas måste reklamföretagen verkställa en uppdelning av den ingående skattebelastningen på avdragsgilla och icke avdragsgilla belopp. En sådan uppdelning torde vara förenad med bety- dande praktiska olägenheter och svårigheter i såväl redovisnings- som kon- trollhänseende.

Härtill kommer att företagen kan själva ombesörja sin annonsreklam eller också Vända sig direkt till annonsorganet. Rätteligen borde då även ingående skattebelastning för sådan annonsreklam undantagas från av- dragsrätt. Därmed skulle fördelningsproblem uppkomma även i dessa fall. Enligt beredningens uppfattning synes en sådan begränsning av avdrags- rätten icke vara motiverad i fråga om tidningsföretag eller andra företag med egna reklamavdelningar, som även ombesörjer annonsreklam för det egna företaget. För likställighet i beskattningen bör därmed följa, att även de fristående reklamföretagen medgives obeskuren avdragsrätt. Det nu an- förda skulle betyda, att skattefrihet för annonser bör utformas såsom en fullständig skattefrihet, som även inrymmer skattefrihet för tjänster avse— ende utformning och förmedling av annonser. För de fristående reklamföre- tagcn skulle en sådan utformning av beskattningen kräva en uppdelning av omsättningen på skattepliktig och skattefri verksamhet. Sådan uppdelning måste ske redan nu och torde vara väsentligt enklare än en motsvarande uppdelning av den ingående skattebelastningen.

Det nu anförda har gällt mervärdeskattens utformning med skattefrihet för annonser. Skulle beskattningsområdet i stället utsträckas till att även omfatta annonseringen synes det naturligt att under skatteplikten också inbegripa tjänsteprestationer med avseende därpå.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts finner beredningen att de lös- ningar som kan ifrågakomma vid övergång till mervärdeskatt utgör an- tingen en slopad skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna publika-

tioner utan någon utvidgning av beskattningen till även annonsområdet eller en bestående och — med tidigare angiven begränsning —— i princip fullständig skattefrihet i förening med skatteplikt för annonser och tjänste- prestationer med avseende på annonser.

Från skatteteknisk synpunkt har förstnämnda alternativ enligt bered- ningens uppfattning bestämda fördelar, vartill kommer att detta alternativ erbjuder en inte oväsentlig ökning av skatteunderlaget och skatteutfallet. Redan av dessa skäl förordar beredningen, att nuvarande undantag från skatteplikt för tidningar och tidskrifter slopas vid övergång till mervärde- skatt. Såsom ytterligare skäl härför kan emellertid framhållas svårigheten att finna en sakligt berättigad gränsdragning i beskattningshänseende mel- lan olika media för det »fria ordet». Varken i fråga om nyhetsförmedlande eller när det gäller informerande, underhållande eller kulturella funkrtioner kan det sägas föreligga någon från beskattningssynpunkt relevant skillnad mellan å ena sidan dagspress eller å andra sidan veckopre-ss, fackpress, böcker, radio eller television. En i möjligaste mån enhetlig behandling i be- skattningshänseende av dessa media är enligt beredningens mening nöd— vändig.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att en särskild utredning tillsatts för att undersöka tidningspressens ekonomiska förutsättningar m. m. I direktiven för denna utredning uttalas bl. a., att det ankommer på de sakkunniga att överväga, huruvida och i vilken utsträckning särskilda åtgärder bör vidtagas från statsmakternas sida för vidmakthållande av en fri opinionsbildning. Enligt beredningens uppfattning kan det inte vara lämpligt att föregripa resultatet av denna utredning genom en särbehandling av tidningarna inom mervärdebeskattningen. Den naturliga utgångspukten för en bedömning av ett eventuellt behov av särskilda stödåtgärder bör vara en i princip enhetlig skattemässig behandling av alla opinionsmedia.

8. Läkemedel (AVF 10 5 1 mom. 8). Detta undantag, som enligt gällande regler avser försäljning av läkemedel enligt recept och till sjukhus, bör enligt beredningens uppfattning bli bestående vid övergång till mervärdebeskatt- ning utan att därmed följer några större skattetekniska olägenheter. De receptbelagda läkemedlen tillhandahålles endast från apoteken. Dessa blir skattskyldiga för annan försäljning och kan utnyttja skatten härå för avlyftning av den ingående skattebelastning, som vid den förordade, till sista beskattningsledet begränsade skattefriheten kommer att träffa alla inköp. Kan därvid fullständig avlyftning icke åstadkommas på grund av den skattefria försäljningens omfattning, återstår möjligheten att medgiva restitution. För läkemedelsfabrikanternas del följer, att skatt skall utgå på deras leveranser till apoteken och detta bör ge dem erforderligt underlag för avlyftning av den ingående skattebelastningen. Även här kan dock upp- komma restitutionsfall med hänsyn till att den skattepliktiga omsättningen

kan vara otillräcklig på grund av omfattande skattefria leveranser på export och till sjukhus.

9. Om privatperson vid inresa till riket inför sprit, vin eller tobaksvaror i sådan myckenhet, att tullfrihet icke åtnjutes, gäller, att tull uttages med belopp vari även varuskatten inräknats. Därför är sådan införsel nu undan- tagen från skatteplikt (AVF 10 ä 1 mom. 9). Denna av praktiska skäl be- tingade ordning bör lämpligen bestå även vid en mervärdeskatt. Här må även nämnas, att generell skattefrihet föreligger vid införsel till riket av skattepliktig vara under sådana omständigheter, som medför frihet från införselavgift enligt förordningen den 13 maj 1960, nr 396. Även på denna punkt synes mervärdeskatten böra utformas i överensstämmelse med vad som nu gäller. Beredningen förordar således en bestående skattefrihet för sådan införsel till riket.

10. Övriga undantag. Utöver nu nämnda undantag har vissa ytterligare inskränkningar i skatteplikten för vissa varor genomförts med stöd av 10 g 2 mom. AVF. Sålunda föreligger skattefrihet för vissa tryckalster och mikrofilmer, som införes till riket såsom gåva eller gratislån. Detta undantag, som i första hand tillkommit i bibliotekens intresse, bör bli bestående vid övergång till mervärdeskatt. Ett annat redan tidigare berört undantag gäller emballage och material för emballage, som säljes till jordbrukare för användning vid försäljning av egna jordbruksprodukter. Vid en mervärdeskatt med skattskyldighet för jordbrukare bör detta undantag utgå av samma skäl som undantaget för jordbrukets råvaruförsörjning. Motsvarande bör gälla nuvarande undantag från skatteplikt för reklam- trycksaker på främmande språk, som är avsedda att spridas utomlands. Vid en mervärdeskatt erfordras inget sådant undantag, eftersom avdragsrätten möjliggör en avlyftning av ingående skattebelastning för sådana alster.

Från skatteplikt har vidare undantagits konstverk, hänförliga till tull- taxenummer 9901—9903, när de försäljes av upphovsmannen direkt till konsument på annat sätt än under butiksmässiga former eller i samband "med utställning eller ock när de införes till riket i anslutning till sådan för- säljning. Till nämnda tulltaxenummer hänföres målningar och teckningar utförda för hand (nr 99.01), konstgrafiska originalblad såsom etsningar, gravyrer, träsnitt och litografier (nr 99.02) samt originalskulpturer oavsett material (nr 99.02). Undantaget är således under angivna förutsättningar begränsat till dessa slags konstverk och inrymmer därmed inte sådana alster som teckningar för reklamändamål, modeteckningar e. d., hand— målade föremål, masstillverkade reproduktioner, keramik eller annat konst- hantverk.

Om en inskränkning i beskattningen anses böra bli bestående på detta område —— beredningen vill för egen del ej föreslå någon ändring härut- innan — synes praktiska skäl dock tala för att generellt hänföra konstnärs försäljning av egna verk, som omfattas av nyssnämnda tulltaxenummer, till verksamhet som faller utanför mervärdeskattens ram. I sådant fall skulle ingen skattskyldighet föreligga för ifrågavarande konstnärer, men inte heller någon avdragsrätt för ingående skattebelastning. Mot en sådan utformning av mervärdeskatten kan anföras, att därmed viss dubbelbeskattningseffekt skulle uppkomma i fråga om konstverk, som inköpes från konstnär för yrkesmässig återförsäljning. Återförsäljarna skulle icke få någon ingående skattedebitering att avdraga från skatten på egen omsättning. Man synes dock kunna bortse härifrån. Vidare skulle emellertid kunna anföras, att den reguljära konsthandeln skulle bli missgynnad och att i vart fall skatt borde utgå på konstnärs försäljning av egna verk under butiksmässiga former för att upprätthålla en likformig beskattning. En sådan begränsad skattskyldig- het skulle emellertid medföra betydande skattetekniska olägenheter i fråga om avdragsrätten. Dessutom torde konkurrensfrågans praktiska betydelse vara ringa. _ Beredningens förslag på denna punkt innebär således ingen ändring i skattepliktshänseende, men viss utvidgad skattefrihet från skatt— skyldighetssynpunkt.

Slutligen må i detta sammanhang även uppmärksammas en inskränkning i den allmänna varuskatten, som har avseende på beskattningen av begag- nade varor. Vad som härvidlag åsyftas är den skattefrihet, som sedan den 1 maj 1960 gäller för den yrkesmässiga handeln med begagnade personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade begag— nade lastbilar med tjänstevikt ej över 1 800 kg. Denna inskränkning i den allmänna varuskatten omfattar samma fordonsslag, som vid försäljning i obegagnat skick träffas av den särskilda bilaccisen, och det är att märka att denna accis höjdes samtidigt med ändringen i varuskatten i syfte att eliminera ett intäktsbortfall.

Ifrågavarande inskränkning i varuskatten har inte formen av undantag från skatteplikt utan avser undantag från eljest föreliggande skattskyldig— het. Begagnade personbilar och övriga nu aktuella lastbilar utgör således skattepliktiga varor och därmed följer bl. a., att skatt utgår på reparationer och andra skattepliktiga tjänsteprestationer med avseende på sådana bilar.

Liksom i fråga om den allmänna varuskatten bör skatteplikten för en mervärdeskatt med här ifrågasatt utformning omfatta såväl nya som begag- nade varor. Att därigenom samma vara kan komma att beskattas mer än en gång, kan icke anses utgöra skäl för ett undantag för begagnade varor, efter- som det vid varje beskattningstillfälle rör sig om en ny omsättning. För- säljning av en begagnad vara kan dessutom föregås av både reparation och ändring av varan, varjämte denna även kan bli föremål för reparation eller

annan skattepliktig åtgärd för ägarens räkning. Härav bör följa, att skatte- plikten för begagnade bilar bör bli bestående vid övergång till mervärde- skatt. Beredningen finner emellertid dessutom att skäl talar för ett slopande av nu gällande undantag för handeln med sådana bilar. Denna fråga be- handlas ytterligare i det följande.

I enlighet med det nu anförda skulle en övergång till mervärdeskatt för- anleda vissa begränsningar av de undantag, som på varusidan gäller för den allmänna varuskatten. Frågan blir då om mervärdeskatten som sådan kan eller bör föranleda andra, nu icke gällande undantag. Härvidlag har intet framkommit som skulle kunna motivera någon ytterligare inskränkning i beskattningen såvitt gäller den slutliga varukonsumtionen. I det föregående har antytts, att speciella inskränkningar i beskattningen inom själva pro— duktions— och distributionskedjan i vissa fall skulle kunna erbjuda skatte— tekniska fördelar främst genom att begränsa anspråken på och behovet av restitution. Bl. a. har härvidlag framhållits möjligheten att vid fullständig skattefrihet för nyhetstidningar medgiva skattefrihet för leveranser av tid- ningspapper. Med den av beredningen förordade utformningen av beskatt- ningsområdet har det emellertid icke framkommit behov av att utnyttja denna möjlighet till undantag för vissa varuleveranser inom produktions— och distributionskedjan.

Tjänstebeskattningen

I fråga om beskattningen av tjänsteprestationer synes det naturligt att bygga på den skatteplikt som föreligger i fråga om varuskatten. Med bort- seende tills vidare från byggnadsområdet bör således i princip generell skatteplikt föreligga för arbetsbeting, uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring och rengöring, som har avseende på skattepliktigt objekt. Vidare bör liksom nu gälla att skattefrihet föreligger för skattepliktig tjänsteprestation, som avser från skatteplikt undantagen vara, t. ex. fartyg, samt att skattefriheten härvidlag omfattar såväl material som arbete. Den som utför sådan prestation bör således äga rätt till avdrag för ingående skattebelastning eller, om denna avdragsrätt icke kan utnyttjas, till resti- tution. Motsvarande bör gälla i andra sådana fall.

Enligt särskilt stadgande utgår icke varuskatt på uthyrning av mätare i samband med abonnemang på gas, vatten, elkraft o. likn. eller av teleappa- rater o. dyl. I den mån sådan uthyrning sker i anslutning till abonnemang, som ej omfattas av mervärdeskatten, bör denna skattefrihet bli bestående. Ingår uthyrningen däremot som ett led i abomiemang, som omfattas av skatteplikten, bör däremot även hyresavgiften inräknas i beskattningsvärdet. Avgift för mätare vid abonnemang på elkraft och gas kommer därmed att omfattas av mervärdeskatten, genom att dessa nyttigheter enligt bered-

ningens förslag inbegripes under skatteplikten. Däremot kommer skattefri— het alltjämt att föreligga för uthyrning av mätare vid abonnemang på vatten. Detsamma blir fallet ifråga om uthyrning av teleapparat-er vid en bestående skattefrihet för televerkets tjänster.

Tidigare har framhållits att i princip alla sådana leveranser och presta— tioner, som direkt eller indirekt påverkar prisbildningen, bör omfattas av mervärdeskatten för att denna skall bli neutral i konkurrenshänseende. Dessutom har framhållits önskvärdheten av en utvidgning av beskattnings— området för att kompensera det bortfall som följer av avdragsrätten för investeringar m. m. samt att det härvidlag huvudsakligen är tjänsteområdet, som kan erbjuda någon breddning av skatteunderlaget.

Den från allmän varuskatt undantagna tjänstekonsumtionen omfattar i huvudsak s. k. personliga tjänster och av fria yrkesutövare tillhandahållna tjänster, nöjen, vissa tjänster inom bostads- och fastighetsområdet samt rese—, transport- och andra kommunikationstjänster. En utvidgning av den generella indirekta beskattningen till dessa områden ger ett ökat skatteutfall. Åtskilliga av dessa tjänster berör emellertid även näringslivet, varför mer- värdeskattens tillämpning på dessa områden har betydelse även med avseen- de på en neutral eller likformig beskattning.

1. Personliga tjänster 0. likn. Bland dessa nu skattefria tjänster av per— sonlig natur eller som tillhandahålles av fria yrkesutövare m. fl. förekom— mer renodlade konsumtionstjänster och tjänster, som enbart utnyttjas av näringsidkare (>>produktiva tjänster»), men också tjänster, som utnyttjas av både allmänheten och näringslivet. En till detta område utvidgad skatte— plikt vid övergång till mervärdebeskattning medför därför en ökad skatte— intäkt endast vad gäller konsumtionstjänsterna. Då dessa tjänster redan nu träffas av viss skatt genom att de, som tillhandahåller dem, är att be- trakta som konsumenter vid inköp för verksamheten, begränsas intäkts- ökningen till det mervärde, som ligger i priserna på tjänsteprestationerna i fråga. De »produktiva tjänsterna» medför ingen faktisk intäktsökning, eftersom med skatteplikt skulle följa avdragsrätt för de företagare, som tar sådan tjänst i anspråk. Motivet för att inrymma dessa tjänster under mervärde— beskattningen skulle därför i första hand vara, att även i denna del elimi- nera kumulativa skatteverkningar. I allmänhet torde emellertid den in- gående skattebelastningen vara av relativt underordnad betydelse och i sådant fall synes man kunna bortse från den kumulativa effekt, som skulle bli följden av en bestående skattefrihet. Är nämnda effekt ringa synes icke heller behöva befaras, att en bestående skattefrihet medför konkurrens- störningar eller stimulerar företagen att själva ombesörja dessa tjänste- prestationer i stället för att anlita fristående företagare. För att dessutom ernå en önskvärd begränsning i nytillskottet av skatt-

skyldiga synes därför utvidgningen av skatteplikten inom ifrågavarande område böra begränsas till sådana konsumtionstjänster, som ger ett mera väsentligt intäktstillskott eller eljest är av sådan karaktär att en beskattning framstår som motiverad med hänsyn till skattens utformning i övrigt. Be- träffande de »produktiva tjänsterna» synes utvidgningen kunna begränsas till sådana, där ett bestående undantag skulle medföra en mera betydande dubbelbeskattningseffekt. En utvidgning av skatteplikten härutöver kan emellertid vara motiverad av att nu skattefri tjänst normalt tillhandahålles av företagare, som även utför skattepliktig prestation. En utvidgning av skatteplikten skulle då förenkla skatteredovisningen genom att företagaren icke skulle behöva göra någon uppdelning av sin ingående skattebelastning på avdragsgilla och icke avdragsgilla belopp.

Till personliga konsumtionstjänster kan i första hand hänföras sjukvård, läkarvård, tandvård, barnavård, åldringsvård o. dyl., dvs. tjänster, som till- handahålles av sjukhus, vårdhem, barnhem, barnkrubbor o. likn. samt av läkare, tandläkare, sjukgymnaster m. fl. Allmänt sett föreligger det inga tekniska svårigheter att vid övergång till mervärdebeskattning upprätthålla nuvarande skattefrihet på detta område. Det skulle betyda, att skatt liksom hittills skulle träffa inköpen för sådan verksamhet. Skulle man emellertid vilja gå längre än en till mervärdet i detta sista led begränsad skattefrihet, torde detta icke kunna åstadkommas genom en generell eller begränsad rätt till skattefria inköp. Då skulle problem uppkomma med avlyftningen av leverantörernas ingående skattebelastning. Enda möjligheten till fullständig skattefrihet på detta område torde därför vara, att medgiva restitution, vil- ket dock skulle medföra en väsentlig ökning av antalet restitutionsfall. Bl. a. med hänsyn härtill förordar beredningen en i princip oförändrad skattefrihet för dessa tjänster, vilket alltså skulle innebära ett undantag utan avdragsrätt för ingående skattebelastning.

Uppdrag, som utföres av begravningsbyråerna, synes enligt beredningens uppfattning kunna ges motsvarande skattefrihet, oaktat däri kan ingå till- handahållande som enligt nuvarande regler föranleder skattskyldighet för försäljning av skattepliktig vara.

En annan kategori nu skattefria personliga konsumtionstjänster kan sammanfattas under begreppet undervisning och bildningsverksamhet. Till denna grupp kan hänföras inte endast allmän statlig, kommunal och privat undervisning utan även exempelvis språk-, sång-, musik-, dans- och annan speciell undervisning, körkortsutbildning o. dyl. Även bokutlåning, före- läsningsverksamhet, utställnings- och museiverksamhet o. likn. kan hän- föras hit. -—- En övergång till mervärdebeskattning bör inte föranleda någon ändring i nuvarande skattefrihet, vilket skulle innebära att skatt alltjämt kommer att träffa inköpen för sådan verksamhet. Liksom hittills bör även gälla, att tillhandahållande av material för enbart självstudier, t. ex. gram-

mofonkurser för språkstudier, bör betraktas som skattepliktig varuförsälj- ning, vilken alltså ej omfattas av skattefriheten för undervisning.

Det förekommer emellertid också att viss försäljning av undervisnings— material sker vid läroanstalter och av korrespondensinstitut. För de senare föreligger nu skattskyldighet vid försäljning av material, som icke inne- fattas i avgiften för en beställd kurs. Vid övergång till mervärdebeskattning synes skattefriheten böra utsträckas till att omfatta även sådan för- säljning. Därmed skulle man undgå problemen med en uppdelning av in— gående skattebelastning på avdragsgill och icke avdragsgill andel. En sådan generell skattefrihet synes knappast kunna medföra några konkurrens— störande verkningar så länge försäljningen närmast är att hänföra till en serviceverksamhet för undervisningsverksamheten. Samma synpunkter skulle kunna läggas på sådan försäljning av vykort, reproduktioner, sou- venirer och litteratur, som förekommer på museer. Här kan emellertid före- ligga en mera direkt konkurrens med den reguljära handeln samtidigt som annan i princip skattepliktig verksamhet kan bedrivas, t. ex. servering. I sådana fall synes skattskyldighetsfrågan få bedömas enligt de allmänna reglerna. Om därvid skattskyldighet uppkommer, bör dock avdragsrätten för ingående skatt begränsas till vad som direkt är att hänföra till anskaff- ningar för den skattepliktiga verksamhetsgrenen.

En tredje grupp av nu skattefria personliga konsumtionstjänster utgöres av sådana, som tillhandahålles av herr— och damfrisörer, skönhetsinstitut, badinrättningar o. dyl. Det synes skäligt att utsträcka beskattningsområdet till dessa slags tjänster vid övergång till mervärdebeskattning. Vissa tek- niska fördelar skulle vinnas därmed, eftersom de, som tillhandahåller dessa tjänster, i inte obetydlig utsträckning även bedriver varuförsäljning eller annan skattepliktig verksamhet. Med en utvidgad skatteplikt skulle man i dessa fall undgå komplikationer i avdragshänseende. —— Skäl synes dock kunna anföras mot att uttaga skatt på avgifter, som erlägges till kommu- nala och andra för allmänheten upplåtna badinrättningar. Det är här ofta icke fråga om verksamhet, som drives i vinstsyfte, och prissättningen torde därför ofta vara sådan, att inget eller endast ringa skattemässigt mervärde skulle uppkomma. Det förekommer emellertid, att badinrättning är kombine- rad med t. ex. tvätvtim'ättnling, varför problem med avseende på avdragsrätten kan uppstå vid en bestående skattefrihet för badtjänster. Avdragsrätten bör i princip vara begränsad till den ingående skattebelastningen för den del av verksamheten, som föranleder skattskyldighet eller avser tillhandahållande av skattepliktig prestation. Beredningen finner likväl övervägande skäl tala för att tjänster, som tillhandahålles av allmänna badinrättningar hålles utanför mervärdeskatten och att utvidgningen av beskattningsområdet således begränsas till tjänster avseende hårvård, skönhetsvård och mot- svarande.

Bland tjänster, som tillhandahålles såväl allmänheten som näringslivet, må först nämnas tjänster av advokater, fastighetsmäklare, lantmätare och veterinärer samt tjänster, som tillhandahålles av dj ursj ukhus, banker, fond— kommissionärer, försäkringsinrättningar, lånerörelser, vaktföretag m. fl. Olika skäl kan anföras för att bibehålla nuvarande skattefrihet för dessa tjänster och alltså endast beskatta inköpen för sådana verksamheter. En skatteplikt för dessa tjänster skulle medföra en icke obetydlig ökning av an— talet skattskyldiga men ge en relativt ringa intäktsökning. I fråga om bank- och försäkringstjänster torde få beaktas andra än rent skattetekniska syn- punkter. Vidare torde överlag gälla, att den ingående skattebelastningen för dessa slag av verksamheter är av underordnad betydelse och därför knappast kan ha någon egentlig effekt på prissättningen.

Enligt beredningens uppfattning bör därför nuvarande skattefrihet för ifrågavarande tjänster bli bestående vid övergång till mervärdeskatt. I fråga om ett område synes det emellertid med hänsyn till den i det följande för- ordade utformningen av mervärdeskatten inom byggnadsområdet föreligga skäl för en utvidgning av beskattningsområdet, nämligen beträffande tjäns- ter med avseende på byggnader och annan fast egendom, som tillhanda— hålles av arkitekter, byggnadskonsulter och motsvarande. Det förekommer att byggnadsföretagare åtar sig entreprenader, som innefattar såväl ritnings- och konstruktionsarhetet som själva byggnadsarbetet samt att gemensamt pris uttages för sådan entreprenad. Det förekommer emellertid också att skilda företagare anlitas för ritnings- eller konstruktionsarbetet och för bygg- nadsarbetets utförande. För att tillgodose kravet på likformighet i beskatt- ningen synes det enligt beredningens uppfattning vara den mest ändamåls- enliga lösningen, att under mervärdeskatten inrymma tjänster, som tillhan- dahålles av byggnadsarkitekter, byggnadskonstruktörer och liknande.

Tilläggas må emellertid, att det även inom de områden, för vilka nuvaran- de skattefrihet förordas bli bestående enl-igt vad nyss anförts, kan förekom- ma verksamheter, .som är kombinerade med i princip skattepliktig försälj- ning eller motsvarande. Sålunda kan nämnas, att skattskyldighet nu åvilar försäkringsföretag för försäljning av varor, som övertagits i anledning av försäkringsfall. I fråga om sådana kombinerade rörelser får, såsom tidigare framhållits, skattskyldighets- och avdragsfrågan bedömas enligt de all- männa reglerna.

I tidigare avsnitt rörande skatteplikten för tidningar och tidskrifter tog beredningen även upp frågan om mervärdeskatt på annonser och tjänste- prestationer med avseende på annonser. Därvid kom beredningen också något in på reklambranschens ställning i mervärdeskattehänseende. Såsom anfördes i detta sammanhangär annonsuppdrag icke att hänföra till tjänste- prestation, som omfattas av den allmänna varuskatten. Då motsvarande gäller för enbart idémässiga arbeten och rena utredningsuppdrag kan skatt-

skyldigheten till allmän varuskatt för reklambranschens del sägas vara begränsad till sådan verksamhet, som resulterar i en leverans av skatteplik- tig vara, t. ex. en reklambroschyr, eller annat tillhandahållande med avse- ende på sådan vara.

Vid övergång till mervärdebeskattning skulle det från skatteteknisk syn- punkt vara fördelaktigt, om skatteplikten omfattade alla prestationer som tillhandahålles av företag inom reklambranschen, således även annonsupp- drag och andra nu skattefria arbeten. I sådant fall skulle en automatisk avlyftning av reklamföretagens ingående skattebelastning åstadkommas enligt de allmänna avdragsreglerna. Beredningen har emellertid i nyss- nämnda sammanhang uttalat att en utvidgning av beskattningsområdet till annonser och tjänsteprestationer med avseende därpå endast synes böra ifrågakomma vid en bestående skattefrihet för nu från skatteplikt undan- tagna periodiska publikationer, men icke vid ett slopande av denna skatte- frihet. För att tillgodose kravet på likformighet i beskattningen borde dock enligt beredningens uppfattning generell avdragsrätt för ingående skatte- belastning föreligga, oavsett om beskattningsområdet utvidgas till att om- fatta annonser och annonsuppdrag eller ej.

Beredningens ställningstagande till förmån för ett slopande av nuvarande undantag från skatteplikt för dagstidningar och vissa andra periodiska publikationer innebär därför att intäkter från annonsuppdrag icke skall föranleda skattskyldighet men att likväl ingående skattebelastning för sådana uppdrag skall vara avdragsgill i överensstämmelse med den av- dragsrätt som får åtnjutas av t. ex. industriföretag med egen, reklam- avdelning. Andra av reklamföretag utförda prestationer, som är skattefria enligt nuvarande regler, synes enligt beredningens uppfattning böra inrym- mas under skatteplikten till mervärdeskatt liksom redan nu skattepliktiga prestationer.

Vad som ovan anförts beträffande varuskattens tillämpning på reklam- branschen har en motsvarighet i sådan verksamhet, som bedrives av skriv— byråer och liknande företag. Enligt varuskattens konstruktion kan skatt- skyldigheten för dylik verksamhet sägas vara begränsad till arbeten, som resulterar i en leverans av en upplaga av utfört skrivarbete (ett mångfal- digande genom duplicering e. dyl.). Rena utskrifter med eller utan genom- slagskopior och andra liknande arbeten är icke att hänföra till skatteplik- tiga tjänsteprestationer. Redan i varuskattehänseende medför detta skatte- tekniska olägenheter med hänsyn till att skattefriheten för företagens mate— rialförbrukning endast kan gälla den del av verksamheten, som föranleder skattskyldighet. För att undgå olägenheterna med en uppdelning av ingå— ende skattebelastning på skattepliktig och skattefri verksamhet förordar beredningen därför att skatteplikt vid övergång till mervärdeskatt införes för alla av Skrivbyråer och liknande företag utförda beställningsarbeten. Härunder synes dock icke böra inbegripas översättningsarheten som utföres

av auktoriserade eller andra translatorer utan annan yrkesmässig verk- samhet.

Senast berörda områden har gällt tjänster, som huvudsakligen utföres åt näringslivet. Till andra sådana tjänster kan vid sidan av senare behandlade transporttjänster och tjänster med anknytning till fastighetsområdet hän- föras affischering, bokföring och revision, databehandling och hålkorts- service, ekonomisk konsultverksamhet avseende företagsorganisation, mark- nadsanalyser m. m., formgivning, inkasso och kreditupplysning, maskin—, material- och varuprovning, kemiska och tekniska analyser och laboratorie- undersökningar m. m. Rätteligen borde samtliga sådana tjänster omfattas av mervärdeskatten för att kravet på en neutral beskattning skall tillgodo- ses. Den kumulativa effekten av en bestående skattefrihet för dessa tjänster synes dock i allmänhet vara ringa och i viss utsträckning torde verksamhet med avseende på dessa tjänster även omfatta sådana, som i det föregående hänförts till det skattefria området. Endast undantagsvis torde här före- komma kombinationer med i princip skattepliktig försäljningsverksamhet. I fråga om databehandling, hålkortsservice samt verksamhet med avseende på provning, analys och kontroll kan förhållandena dock vara annorlunda. Sådan verksamhet kan kräva betydande investeringar i maskiner och an- läggningar, vilket kan medföra en relativt hög ingående skattebelastning samtidigt som driften träffas av en löpande beskattning, t. ex. genom skatte- plikten för elkraft och bränslen. Detta motiverar enligt beredningens upp— fattning att dessa tjänster inordnas under beskattningen vid övergång till mervärdeskatt.

Enligt beredningens bedömanden synes icke påkallat att ytterligare vidga skatteplikten inom här ifrågavarande tjänsteområden. Den som i enlighet härmed tillhandahåller skattefri tjänsteprestation blir således liksom enligt nuvarande regler att betrakta som konsument. Hans ingående skattebelast- ning kan således icke avlyftas mot skatt på egen omsättning. Därmed ger skattefriheten för de tillhandahållna tjänsteprestationerna viss kumulativ skatteeffekt i den mån prestationerna utföres för en till mervärdeskatt skattskyldig näringsidkare.

Med hänsyn härtill och då det inte kan uteslutas att denna kumulativa effekt i vissa fall kan vara av viss betydelse har beredningen även disku- terat möjligheten att låta företag, som utför i princip skattefria tjänste- prestationer åt skattskyldiga näringsidkare, frivilligt inträda i systemet med full skattskyldighet som följd. De praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan optionsrätt låter sig emellertid svårligen över- blicka, varför beredningen för egen del icke ansett sig kunna framlägga något förslag härutinnan.

2. Nöjen. En beskattning av olika slags nöjen inom mervärdeskattens ram skulle kunna motiveras med att här är fråga om renodlade konsum- tionstjänster. Det synes emellertid böra beaktas, att den särskilda nöjes-

skatten helt avvecklats genom beslut av 1963 års vårriksdag. Redan dess- förinnan hade ett flertal inskränkningar gjorts i denna beskattning, be- tingade av såväl kulturella och ideella som praktiska och ekonomiska skäl. Avvecklingen av biografnöjesskatten har dessutom förbundits med speciella åtgärder under medverkan av staten och filmbranschen i syfte att stödja den inhemska filmproduktionen.

Om nöjesområdet med hänsyn till det nu anförda icke anses höra om- fattas av mervärdeskatten, kan likväl skattskyldighet uppkomma genom att varuförsäljning och servering ingår i verksamheten. Här liksom i andra tidigare berörda fall får skattskyldighetsfrägan bedömas enligt de allmänna reglerna för ett tillgodoseende av kravet på konkurrens på lika villkor. Upp- kommer skattskyldighet bör likaså gälla, att avdragsrätt för ingående skatte- belastning endast föreligger för sådana anskaffningar, som direkt och ute- slutande är att hänföra till den skattepliktiga delen av verksamheten.

3. Vissa tjänster med anknytning till fastigheter m. m. Mervärdeskattens tillämpning på byggnads- och fastighetsområdet behandlas särskilt i ett efterföljande avsnitt. Vissa tjänster med anknytning till detta område synes dock lämpligen böra upptagas i detta sammanhang. Ett sådant område gäller hotelltjänster och i förening därmed tillhanda- hållna servcringstjänster. I varuskattehänseende utgör tillhandahållande av logi en skattefri tjänst. Debiteras kost och logi var för sig, utgår skatt endast på kostpriset. Tillämpas gemensamt pris, får den skattepliktiga kostandelen beräknas efter skälig grund. Med hänsyn till den varierande standarden på såväl kost som logi har här inga generella schabloner kunnat fastställas. Väsentliga praktiska fördelar är därför att vinna om vid övergång till mer- värdebeskattning även logiandelen inrymmes under skatteplikten. I sådant fall bordeäven enbart rumsuthyrning i yrkesmässigt bedriven rörelse om— fattas av skatteplikten. En sådan utvidgning skulle med avseende främst på avdragsrätten vara en fördel i fråga om kombinerade hotell- och restaurang- rörelser. Beredningen förordar därför en sådan utvidgning av beskattnings- området. I konsekvens härmed och för att undvika tillämpningssvårigheter med uppdelning av kombinerade rörelser förordar beredningen därjämte, att de nu för serveringsrörelser gällande reduceringsreglerna slopas.

Till nu aktuella tjänster kan även hänföras yrkesmässig upplåtelse eller uthyrning av i särskild lokal eller fastighet inmonterade frysboxar ävensom yrkesmässig magasinering och effektförvaring. Det är här fråga om tjäns- ter, som tillhandahålles såväl allmänheten som näringslivet. En utvidgning av beskattningsområdet till dessa tjänster skulle därför ge viss ökning av skatteutfallet och även vara ägnad att eliminera kumulativa skatteeffekter och komplikationer med avseende på avdragsrätten för kombinerade före- tag. Beredningen förordar med hänsyn härtill att dessa tjänster inrymmes under beskattningen, dock med den begränsning som kan följa av vad som

i fråga om upplåtelser i form av hyresrätt till fastighet uttalas i efterföl- jande avsnitt angående mervärdeskattens tillämpning på byggnads- och fastighetsområdet. Därvid behandlas även frågan om uthyrning av garage och garageplatser. Det torde även böra uppmärksammas att tvätteriföretags upplåtelse av s. k. tvättautomater redan nu enligt uttalande av riksskatte- nämnden är att anse som skattepliktig tjänsteprestation.

I detta sammanhang må även behandlas en speciell inskränkning i skatte- plikten för tvätt och annan rengöring av skattepliktiga varor. Av varuskat- tens konstruktion följer att skattefrihet föreligger för rengöring av bostäder och andra lokaler. Enligt särskilt stadgande i varuskatteförordningen gäller denna skattefrihet, även om arbetet i viss omfattning avser möbler eller annan lös egendom och således oaktat att arbetet i denna del avser skatte- pliktiga varor. För en bestående skattefrihet på denna punkt kan anföras att dylik rengöring i betydande utsträckning utföres av konsumenterna själva eller av särskilt anställda och icke av yrkesmässiga rörelseidkare. Utföres arbetet av konsumenten själv kommer mervärdeskatten att träffa det använda materialet. Avser rengöringen emellertid rörelselokal och ut- föres arbetet av rörelseidkaren i egen regi synes icke böra ifrågakomma att från dennes avdragsrätt undantaga skattebelastningen för det för ändamålet anskaffade materialet. Visserligen torde denna skattebelastning i allmänhet vara ringa, men likväl skulle skatteplikt för yrkesmässigt utförd fastighets- rengöring vara ägnad att tillgodose kravet på neutralitet i beskattningen. Rengöringsföretaget skulle därvid kunna avlyfta sin ingående skattebelast- ning och rörelseidkaren, som anlitar företaget, skulle få en avdragsgill skattedebitering. Skatt skulle därjämte träffa rengöringen av lös egendom på samma sätt som när t. ex. mattor och hemtextilier lämnas för rengöring till tvätteriföretag. Härtill kommer, att det även på detta område finns kom- binerade rörelser med viss skattepliktig verksamhet, för vilka en bestående skattefrihet för ifrågavarande arbeten skulle komplicera avdragsförfarandet, eftersom i sådant fall ingen avdragsrätt bör åtnjutas för skatt, som belastar den skattefria delen av verksamheten. Skäl kan således anföras både för och mot en bestående skattefrihet på denna punkt. Beredningen anser dock över- vägande skäl tala för att skattefriheten slopas på denna punkt. Vid en sådan utvidgning av beskattningen synes även skäligt att skatten utgår på hela det betingade vederlaget utan någon sådan reducering, som i det följande kommer att diskuteras i fråga om andra tjänsteprestationer med avseende på fastighet.

Det nu anförda har avsett rengöring av bostäder och andra lokaler, even- tuellt i förening med rengöring av däri befintlig lös egendom. Härunder faller icke rengöring av gator och allmänna platser och ej heller sophämt- ning o. d. Tekniska skäl kan anföras mot att inbegripa sådan verksamhet un- der beskattningen. Även här kan emellertid förekomma att verksamheten

bedrives i kombination med annan, som omfattas av beskattningen. Vid be- stående skattefrihet för dylik renhållning, bör avdragsrätten för ingående skattebelastning hos sådant kombinerat företag begränsas till den skatte- pliktiga delen av verksamheten. Oaktat olägenheterna med en sådan upp- delning av den ingående skattebelastningen anser sig beredningen icke böra förorda att mervärdeskatten utsträckes även till detta område.

4. Transport— och resetjänster m. m. Av tjänsterna på kommunikations— området är transporttjänsterna av särskilt intresse med hänsyn till deras inverkan på prisbildningen. Såsom tidigare framhållits följer av den all- männa varuskattens utformning, att alla transportföretag, resebyråer, spe- ditörer och andra, som utför eller förmedlar utförande av transport- och resetjänster, är att anse som konsumenter vid förvärv för verksamheten. Skatt träffar således nämnda företags anskaffningar av såväl omkostnads- som investeringskaraktär, t. ex. SJ:s anskaffningar av rullande material samt buss-, åkeri- och taxiföretagens fordonsanskaffningar. Den allmänna varuskatten medför därför en indirekt kostnadseffekt inom detta område, vilken dock i fråga om sjöfarten och luftfarten begränsas genom undan- tagen från skatteplikt för fartyg och luftfartyg. Under vissa förhållanden kan emellertid transporttjänsterna trots skatte- friheten sägas bli helt och omedelbart beskattade. Detta sammanhänger med att priset på en vara är beroende av leveranssättet. Sker leverans fraktfritt eller cif köparen ingår i priset ett tillägg för täckande av kostnaderna för va- rans transport till köparen, medan detta tillägg bortfaller vid leverans fritt säljarens lager ell-er fob. I båda fallen utgöres beskattningsvärdet av det till— lämpade priset inkl. skatt och det är särskilt stadgat att vid beräkning av nämnda värde avdrag icke får göras för i priset ingående transport-, em- ballage- och andra liknande kostnader. Härav följer att vid fraktfria leve- ranser skatt utgår även på transportkostnaden eller m. a. o. att man får en skillnad i skatteeffekt för de båda leveransformerna, som motsvarar skatten på transportkostnadens andel av priset för fraktfri leverans. Detta förhål- lande, som icke torde kunna undgås vid en skatt av den allmänna varuskat- tens konstruktion, liar föranlett viss kritik och skall även ha orsakat om- läggningar av leveransvillkoren i syfte att nedbringa skattebelastningen. Det har framhållits, att olikheten i skattens effekt är särskilt framträdande för vissa tyngre varor med relativt lågt förädlingsvärde, t. ex. tegel och cement, för vilka varor transportkostnaden representerar en betydande del av cif—priset. Vid övergång till ett mervärdeskattesystem synes det möjligt att undgå nu nämnda verkningar och därmed åstadkomma en neutral beskattning med avseende på såväl hemmamarknaden som exporten genom att inrymma transporttjänsterna under skatteplikten. I sådant fall skulle de inom trans- portvåsendet verksamma bli skattskyldiga med avdragsrätt för ingående

skattebelastning. Därmed skulle den för utförda transporter debiterade skatten komma att utgå på av skatten i övrigt opåverkade transportavgifter och då denna skattedebitering skulle vara avdragsgill för producenter, åter- försäljare och andra skattskyldiga liksom annan ingående skattebelastning, skulle prissättningen även i övrigt kunna ske utan någon indirekt skatte- influens. För konsumenterna skulle skattebelastningen bli lika oavsett leve- ransformen.

Enligt det anförda skulle skatteplikt för transporter i första hand vara motiverad för att tillgodose kravet på en prisneutral beskattning även om en sådan utvidgning av beskattningsområdet också medför viss faktisk intäktsökning. Transporter i form av godsbefordran utföres emellertid i betydande utsträckning av företag, som även ombesörjer personbefordran. Från enbart skatteteknisk synpunkt och speciellt då med hänsyn till av- dragsrätten för ingående skattebelastning skulle väsentliga fördelar vinnas om även resetjänsterna inrymdes under mervärdebeskattningen. För en sådan utvidgning av beskattningsområdet kan dessutom anföras, att rese- tjänsterna representerar en inte oväsentlig post i den privata konsumtionen och att en beskattning härav har betydelse även med avseende på skattens avkastning och därmed också på skattesatsens höjd.

Mot bakgrund av det nu anförda finner beredningen att starka skäl talar för att inbegripa rese- och transporttjänsterna under skatteplikten vid över- gång till mervärdebeskattning. Vid sitt ställningstagande till förmån för en sådan utvidgning av beskattningsområdet har beredningen även uppmärk- sammat att den skulle komma till stånd under en period, då en omläggning av den statliga trafikpolitiken genomföres i syfte att skapa ett mer konkur- rensfräm jande system på trafikmarknaden. Beredningen har emellertid för egen del icke funnit detta förhållande utgöra något hinder för en beskatt- ning av resor och transporter inom mervärdeskattens ram. Av tidigare redo- visade skäl synes en sådan beskattning i jämförelse med vad som gäller vid nuvarande skatteform bidraga till ökad neutralitet i konkurrenshänseende på detta område.

Beredningen förordar således att mervärdeskatten även skall omfatta resor och transporter samt andra tjänster med avseende härpå. I princip bör skatteplikten omfatta all slags yrkesmässig varubefordran och i fråga om resor inte endast reguljär statlig, kommunal eller enskild fjärr- och närtrafik utan även exempelvis taxiresor, turistresor och sightseeing—turer. Härav följer att skatteplikten i princip bör omfatta person- och godsbeford- ran såväl till lands medelst järnväg, motorfordon och annat trafikmedel som till sjöss och i luften. Med hänsyn till konkurrensförhållandena har bered— ningen icke ansett sig böra förorda några speciella inskränkningar härvid- lag, t. ex. ett undantag från skatteplikt för luft- och sjötransporter.

Med angiven utformning av skatteplikten på detta område torde man i allt väsentligt undgå problemet med kombinerade företag som bedriver både

skattepliktig verksamhet och verksamhet som faller utanför mervärde- skattens ram. I ett fall av särskild betydelse föreligger emellertid sådan kombinerad verksamhet. Sålunda bedriver postverket paketbefordran i bety- dande omfattning för både allmänhetens och företagens räkning och därtill viss personbefordran vid sina diligenslinjer. För att tillgodose kravet på en neutral beskattning bör dessa delar av postverkets verksamhet inbegripas under beskattningen. Å andra sidan synes inte kunna ifrågasättas, att under beskattningen inbegripa postverkets övriga verksamhet, dvs dess brev- befordran, bankrörelse m. m. Det tekniska problemet beträffande avlyft- ningen av ingående skattebelastning för den del av postverkets verksamhet, som i enlighet härmed bör omfattas av mervärdeskatten, synes dock enligt beredningens uppfattning kunna lösas med en relativt enkel fördelnings- regel.

Ett speciellt skattetekniskt problem vid skatteplikt för resor och trans- porter gäller beskattningens tillämpning, när fråga är om befordran, som omfattar både inlandet och utlandet.

Vad först gäller godsbefordran från Sverige till utländsk destinationsort synes detta problem kunna elimineras genom att likställa transporten med export och på denna grund åstadkomma skattefrihet. I sådant fall skulle ingen skattedebitering ske för transporten medan transportföretaget skulle ha generell avdragsrätt för ingående skattebelastning på samma sätt som det varuexporterande företaget.

Vid import återigen kommer tullverkets uttag av skatt liksom redan nu är fallet att ske på grundval av importvarans tullvärde inklusive tull. Detta betyder att till grund för skatteuttaget skall ligga det pris (normalpris), som varan skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare, under antagande tillika, att säljaren här alla kostnader, som hänför sig till varans försäljning och avlämnande på inför- selorten. Detta kan sägas innebära, att skatten kommer att utgå på basis av importvarans eif-värde inklusive tull och därmed ernås en ekvivalent be— skattning av importvarorna jämfört med inhemska varor av samma slag. Anlitas särskilt transportorgan för transport av importvaran från införsel- orten till annan ort träffas denna transport av skatt enligt de allmänna reglerna. I fråga om importbeskattningen torde i övrigt få hänvisas till ett efterföljande särskilt avsnitt.

Beträffande den internationella persontrafiken till och från Sverige med järnväg, flyg eller annat transportmedel synes det icke vara praktiskt mö j- ligt att åstadkomma någon beskattning, som tar sikte på den inom landet tillhandahållna tjänsten. Beredningen förordar fördenskull, att endast resor inom landet skall omfattas av beskattningen medan även här befordran till och från utländsk destinationsort i skattetekniskt hänseende likställes med skattefri export. I enlighet härmed skulle ingen skatt utgå vare sig på den reguljära utrikestrafiken eller på charterflyg eller andra motsvarande resor

till utlandet. Beredningen är medveten om att en sålunda utformad rese- beskattning kan föranleda vissa problem och risker för en i princip oberät- tigad skattefrihet, men har likväl ansett sig böra förorda en beskattning enligt dessa riktlinjer i avvaktan på en lösning av frågan genom internatio- nella överenskommelser.

Med skatteplikt för rese- och transporttjänster i enlighet med nu redo- visade förslag bör även följa att skatteplikt skall föreligga för förmedling av sådana tjänster, när förmedlaren uppträder som självständigt mellanled och därvid uppbär likviden för tjänsteprestationen i fråga. I enlighet härmed bör således under beskattningen även inbegripas verksamhet som bedrives av exempelvis resebyråer och speditörer.

Till kommunikationsområdet är även att hänföra de tjänster, som till- handahålles av televerket. I och för sig föreligger inget hinder för att under beskattningen inrymma detta tjänsteområde. Men också här skulle avdrags- tekniska problem uppstå med hänsyn till televerkets verksamhet på radio- och televisionsomrädet. Det framstår därtill såsom en onödig omgång att införa en beskattning med ett avdragsförfarande för ingående skattebelast- ning på ett område, där ingen konkurrenssituation föreligger och där de kumulativa skatteeffekterna vid en bestående skattefrihet torde sakna bety- delse. Beredningen förordar således ingen utvidgning av mervärdeskatten till detta område och i överensstämmelse härmed har beredningen redan i det föregående uttalat, att nuvarande undantag från skatteplikt för uthyr- ning av teleapparat i samband med abonnemang bör bli bestående.

Skattskyldigheten

Åtskilliga tekniska problem inom en mervärdeskatt kan såsom framgått av det inledande avsnittet lösas genom en viss utformning av skatteplikten eller särskilda regler angående skattskyldigheten. Ytterligare en lagteknisk möjlighet erbjuder bestämningen av begreppet omsättning i visst produk- tions- eller distributionsled. Beredningens ställningstaganden till skattskyl- dighetens omfattning m. m. framlägges i det följande i anslutning till vad som gäller enligt den allmänna varuskatten. Skattskyldighet vid införsel till riket behandlas dock särskilt i ett efterföljande avsnitt.

Vid en mervärdeskatt konstitueras skattskyldigheten liksom vid den all- männa varuskatten av att verksamheten innefattar yrkesmässig försäljning eller yrkesmässigt tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation. Be- greppet yrkesmässighet kan härvidlag fixeras på sätt som skett i varuskatte- förordningen. Enligt denna får frågan bedömas främst med hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten. I allmänhet blir bedöm- ningen densamma som när man i inkomstskattehänseende har att avgöra huruvida rörelse föreligger eller ej. Redan här må dock framhållas, att be-

redningen i det följande förordar i princip generell skattskyldighet för jord- bruk och skogsbruk, dvs för verksamhet som enligt kommunalskattelagen är att hänföra till inkomst av jordbruksfastighet.

Liksom för närvarande bör offentlig verksamhet, oavsett i vilken juridisk form den bedrives, i princip föranleda skattskyldighet för sådant tillhanda- hållande av varor och tjänster, som sker i konkurrens med det enskilda näringslivet. Statens och kommunernas i denna betydelse yrkesmässiga verksamhet bör sålunda i erforderlig omfattning underkastas mervärde- skatten för att undvika den snedvridning av konkurrensen som annars upp- kommer.

Vid övergång till mervärdeskatt torde emellertid finnas anledning att på vissa punkter överväga en ändring av gällande regler för bestämning av skattesubjektet. Såsom tidigare framhållits medför omläggningen till en mervärdeskatt med här förordad utformning en betydande ökning av antalet skattskyldiga. Från såväl näringslivets som beskattningsmyndigheternas synpunkt är det därför angeläget att i första hand utnyttja möjligheterna till sådana begränsningar i skattskyldigheten, som icke återverkar på skat- tens generella karaktär eller inkräktar på skatteutfallet.

Enligt nuvarande regler gäller i fråga om handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag samt vissa s. k. partrederier och gruvbolag, att envar delägare är skattskyldig till allmän varuskatt i förhållande till sin andel i bolaget. Väsentliga praktiska fördelar skulle vinnas, om skattskyldigheten för sådana företag kunde anknytas till företaget eller en delägare i stället för som nu till varje delägare. Beredningens författningsförslag har utformats för att möjliggöra en sådan formell begränsning i skattskyldigheten.

Vidare gäller enligt nuvarande regler, att varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse (särskild förvärvskälla), skall regi- streras för sig. Den som bedriver flera sådana självständiga och i varu- skattehänseende skattepliktiga rörelser har i följd härav att avge skilda skatteredovisningar för varje rörelse-och vidare skall envar av dessa åsättas särskild taxering. Även härvidlag skulle praktiska fördelar vinnas om redo- visningen av mervärdeskatten kunde koncentreras till en för samtliga för- värvskällor gemensam redovisningsskyldighet. Därmed skulle även ett smi- digare avräkningsförfarande kunna åstadkommas. Såsom exempel härpå kan nämnas det fall, då en skogsfastighet uteslutande används för att förse en av samma ägare bedriven förädlingsindustri med råvaror. Därest dessa skilda förvärvskällor i mervärdeskattehänseende kunde betraktas såsom en gemensam näringsverksamhet skulle man undgå, att den ena förvärvskällan skulle få redovisa skatt för en omsättning som helt skulle motsvara vad som i den andra förvärvskällan skulle utgöra en avdragsgill ingående skatte- belastning. För att undvika en sådan onödigt omständlig skatteredovisning har i beredningens författningsförslag intagits regler om att skattskyldig med flera förvärvskällor skall kunna avge gemensam mervärdeskatteredo-

visning. Nämnas må dock att sådan rätt icke kan ifrågakomma enbart på grund av viss intressegemenskap. Det förhållandet att ett aktiebolag helt äges av ett annat kan således icke föranleda, att moderbolaget skall kunna svara för mervärdeskatten i en för båda bolagen gemensam skatteredovisning. I sådana fall bör mervärdeskatten i princip följa samma regler som de för in— komstbeskattningen gällande.

Den allmänna varuskatten är konstruerad såsom en skatt på yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänster till konsumenter. Där- vid likställes varuuttag ur rörelse för konsumtionsändamål med skatteplik— tig försäljning. I mervärdeskattesystemet saknar konsumentbegreppet bety- delse eftersom skatt i princip skall utgå på varje yrkesmässig omsättning oavsett köparens eller mottagarens ställning. Samtidigt riktar sig emellertid skatten mot vad som bättre överensstämmer med begreppen konsument och konsumtion enligt allmänt språkbruk. Mervärdeskatten erbjuder dessutom automatiskt en riktigare gränsdragning mellan konsumenter och närings- idkare.

Beträffande uttag möjliggör mervärdeskatten en väsentlig förenkling i det att uttag endast föranleder beskattning om uttaget avser konsumtion i egentlig mening. För närvarande gäller att ett företag är skyldigt att dekla- rera skattepliktigt uttag i det fall företaget i egen regi konstruerar och till- verkar t. ex. en maskin som skall användas i den egna produktionen. Av varuskattens konstruktion följer emellertid, att skatt därvid endast utgår på värdet av det material som använts för maskinens tillverkning, men inte på arbetskostnaden. En konkurrenssnedvridning inträder ofta till följd härav. Från varuskattesynpunkt framstår tillverkningen av maskinen i egen regi såsom mången gång väsentligt billigare än inköp från annat före- tag, såvitt icke förstnämnda företag yrkesmässigt till tredje man tillhanda- håller maskincr av samma slag. I detta senare fall gäller uttaget en om- sättningsvara och beskattas enligt dennas saluvärde.

Industriföretagen äger enligt varuskatteförordningen rätt att inköpa om- sättningsvaror och material skattefritt och en daglig situation är att ett företags olika avdelningar uttar sådana tillgångar för t. ex. reparation av maskiner eller underhåll av anläggningen. Sådana uttag skall beskattas. Det säger sig självt att varken företagsledningen eller skattemyndigheterna har möjlighet att i detalj följa den faktiska tillämpningen ute på förråd och avdelningar.

Dessa snedvridningsproblem och kontrollkomplikationer försvinner i allt väsentligt vid övergång till en mervärdeskatt.

Skattskyldighet till allmän varuskatt inträder enligt huvudregeln när vederlaget för skattepliktig vara eller tjänsteprestation inflyter kontant eller eljest, t. ex. i form av naturalikvid, kommer den skattskyldige tillgodo eller när skattepliktig vara uttages ur rörelsen. Det föreligger emellertid möjlig-

het för skattskyldig att i stället för skatteredovisning på grundval av in- flutna likvider (redovisning enligt 5. k. kontantmetod) tillämpa en bok- föringsmässig redovisning på grundval av uppkomna fordringar enligt ut- färdade fakturor.

I ett mervärdeskattesystem kan skattskyldighetens inträde och omfatt— ning anknytas till såväl bokföringsmässig som kontantmässig skatteredo- visning. Nuvarande valrätt mellan dessa metoder för skatteredovisningen bör och kan således bli bestående. Erfarenheterna från tillämpningen av den franska mervärdeskatten ger en antydan om att flertalet näringsidkare kom- mer att välja redovisning enligt kontantmetoden. Denna metod är även nu förhärskande i fråga om redovisningen av allmän varuskatt. Värdet med denna redovisningsform kan närmast sägas vara, att den skattskyldige icke behöver erlägga skatt förrän denna erlagts av konsumenten. Vid bokförings- mässig redovisning kan däremot den skattskyldige i viss utsträckning få förskottera skatten.

I nu nämnda hänseenden föranleder således övergången till mervärde- skatt ingen principiell ändring. Härvid bör även beaktas att förslaget inne- bär rätt till omedelbar avlyftning av ingående skattebelastning enligt i prin— cip samma regler som redovisningen av skatten på egen omsättning sker. Såväl avdragsförfarandet som redovisningsförfarandet i övrigt behandlas mera ingående i efterföljande särskilda avsnitt.

För närvarande beskattas icke försäljning av maskiner och andra anlägg- ningstillgångar, som utrangerats efter användning i näringsverksamhet. I 13 5 AVF stadgas nämligen, att skattskyldighet icke föreligger vid försälj- ning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. dyl. Med försäljning jämställes överlåtelse av dylika tillgångar vid avyttring av rörelse, vid fusion eller vid liknande transaktioner. Med hänsyn till avdrags- rätten bör principen vid en mervärdeskatt vara, att försäljning av närings- idkare tillhöriga anläggningstillgångar bör beskattas. Även konkurrensskäl kan anföras för en sådan beskattning. Å andra sidan bör ett avsteg från en generell sådan beskattning göras i fråga om fusioner enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar eller andra motsvarande transaktio- ner. Vidare bör skattskyldighet ej heller inträda vid omvandling av ett före- tags juridiska form, t. ex. från enskild firma till aktiebolag.

Enligt nyssnämnda författningsrum gäller vidare, att skattskyldighet inte föreligger vid tillhandahållande av tjänsteprestation med avseende på kläder eller andra textilvaror, där den som utför prestationen icke har fast drift- ställe för verksamheten. Med hänsyn till vad som i det följande förordas i fråga om i samma paragraf stadgade undantag från skattskyldighet för verksamhet av allenast ringa omfattning, syne-s behov icke föreligga av ett särskilt undantagande för här ifrågavarande verksamheter utan fast drift- ställe.

En annan inskränkning i skattskyldigheten, som redan tidigare berörts av beredningen, gäller den skattefrihet som sedan den 1 maj 1960 gäller för handeln med begagnade personbilar och vissa begagnade lastbilar. Såsom därvid framhållits förordar beredningen att detta undantag från skattskyl- dighet slopas vid övergång till mervärdeskatt. För en sådan ändring kan enligt beredningens uppfattning anföras, att handeln med begagnade motor— fordon representerar ett väsentligt skatteunderlag samt att, enligt vad be- redningen erfarit, nuvarande inskränkning i beskattningen medfört be— tydande skattetekniska och kontrolltekniska olägenheter. Den nyss föror- dade beskattningen av företagens försäljningar av egna anläggningstill- gångar kan även sägas utgöra motiv för att åter beskatta handeln med begagnade bilar. Beredningen har i detta spörsmål även beaktat, att sär- skilda åtgärder vidtagits eller aviserats i syfte att öka trafiksäkerheten på våra vägar, bl. a. i form av skärpta bestämmelser i fråga om handeln med och nyttjandet av begagnade motorfordon. Mot denna bakgrund synes det inte längre motiverat med detta speciella undantag från beskattning av begagnade skattepliktiga varor, vilket undantag primärt var betingat av att varuskatten kunde befaras medföra en förskjutning av handeln med begag- nade bilar från den reguljära handeln till den svårkontrollerhara irregul- jära handeln samt dessutom till en ökad försäljning mellan privatpersoner.

Vad gäller vissa speciella verksamheter såsom kommissions- och auk- tionsförsäljning samt försäljningsförmedling genom agenter och mäklare saknas anledning att frångå vad som gäller enligt varuskatteförordningen. Någon skattskyldighet skall således ej inträda för agent med endast provi— sionsinkomst, vilket även vid importaffärer är motiverat inte minst av reg- lerna om beräkning av importvarans tullvärde. Skattskyldighet kommer i dessa fall att åvila huvudmannen eller — vid import — den för vars räkning införseln äger rum. Här må dock uppmärksammas, att skattskyldighet kan uppkomma även för agent, nämligen om han uppträder som säljare i eget namn och emottager likviden för verkställd leverans eller motsvarande. Det är då inte fråga om agentverksamhet i egentlig mening utan om självständig försäljning. I enlighet härmed uppkommer skattskyldighet för den, som i yrkesmässig verksamhet försäljer en skattepliktig vara för ägarens räkning, t. ex. ett för försäljning inlämnat konstverk eller smycke.

Även i fråga om skattskyldigheten för serveringsrörelser synes nuvarande bestämmelser kunna överföras på mervärdeskatten med endast den ändring, som följer av beredningens tidigare redovisade förslag om slopande av de speciella reduceringsreglerna för beräkningen av den skattepliktiga omsätt- ningen i sådan rörelse. Vid sådant förhållande föreligger inte längre behov av det i 18 å AVF intagna stadgandet, enligt vilket serveringsrörelse, som bedrives jämsides med annan väsentligen artskild verksamhet, kan i varu- skattehänseende bli betraktad såsom särskild förvärvskälla.

Det nu anförda innebär vidare, att tillhandahållande av kost åt egen per— sonal i annat än serveringsrörelse inte skall anses utgöra yrkesmässig verk- samhet. I mervärdeskattehänseende kommer detta att innebära, att arbets- givaren får betala skatt på sina inköp av råvaror, förbrukningsartiklar, utrustning m. m. för ifrågavarande kosthåll men saknar avdragsrätt härför. Mot att inrymma även tillhandahållande av kost åt personal under arbets- givarens skattepliktiga verksamhet kan åberopas svårigheterna att i sådant fall fastställa kostens beskattningsvärde, Upplåtes driften av personalmatsal eller personalrestaurang på entreprenad åt annan, följer liksom nu av de allmänna reglerna, att entreprenören blir skattskyldig om verksamheten är att anse som yrkesmässigt bedriven.

Med den av beredningen i det föregående förordade utformningen av beskattningsområdet kommer detaljhandelns skattskyldighet till mervärde- skatt att bli i stort sett av samma omfattning som för närvarande. De bestå— ende undantagen från skatteplikt gäller huvudsakligen varor, som inte för- säljes genom detaljhandeln och därmed undgår man olägenheterna med en uppdelning av försäljningen på skattepliktig och skattefri omsättning. En- dast undantaget från skatteplikt för läkemedel torde föranleda en sådan uppdelning. Det nya momentet för detaljhandelsföretagen utgör avdrags— rätten för ingående skatt, men några svårigheter att tillgodogöra sig denna avdragsrätt torde ej behöva uppkomma.

För grosshandeln torde icke heller uppstå några problem i fråga om skattskyldigheten, eftersom omsättningen inom landet i allmänhet torde vara skattepliktig. Tillämpningen av skatten vid cash and carry-systemet blir enklare, genom att skatt skall uttagas på all försäljning oavsett köpa- rens ställning. För industrins del kan man även normalt räkna med att hela den inhemska omsättningen blir skattepliktig. Undantagen härifrån gäller de industrier, som berör skattefriheten för fartyg, luftfartyg och krigs- materiel.

All exportförsäljning blir liksom nu skattefri utan att detta på något sätt inverkar på avdragsrätten. Denna skattefrihet styrkes med utförselhand- lingar och synes därför icke behöva medföra några speciella problem.

Till den skattepliktiga omsättningen skall jämväl hänföras skattepliktiga uttag. Som ovan angivits kommer dessa skattepliktiga uttag att vara mer begränsade än enligt gällande förordning, enär skattskyldighet icke kom— mer att föreligga för varor, som uttages för den yrkesmässiga verksamheten. De skattepliktiga uttagen begränsas sålunda till varuuttag för konsumtion i egentlig mening.

Vid nuvarande allmänna varuskatt inträder en svårighet beträffande ut- ländska företag, som verkar inom landet utan att sådant fast driftsställe finnes som angives i kommunalskattelagen eller tillämpligt dubbelbeskatt-

ningsavtal. Skattskyldigheten bör bestämmas med hänsyn till den faktiska verksamheten inom landet, varigenom de tolkningsproblem som nu upp- kommer bör kunna begränsas.

Enligt varuskatteförordningen föreligger icke skattskyldighet till allmän varuskatt om värdet av tillhandahållna skattepliktiga varor och tjänste- prestationer samt uttag av skattepliktiga varor i yrkesmässig rörelse sam- manlagt är av endast ringa omfattning (AVF 13 5 a) jämte anvisn.). I över— ensstämmelse härmed föreligger icke heller skattskyldighet för ägare eller brukare av jordbruksfastighet för försäljning av jordbruksprodukter i ringa omfattning (63 5). Härjämte gäller enligt 65 å, att taxering icke skall åsättas jordbrukare, om skattskyldighet icke föreligger för försäljning av jord- bruksprodukter och den skattepliktiga omsättningen i övrigt, dvs värdet av skattepliktiga varuuttag, icke uppgår till 400 kr.

Beträffande tillämpningen av dessa stadganden har riksskattenämnden meddelat anvisning av följande innebörd.

Om den sammanlagda skattepliktiga omsättningen av tillhandahållna skattepliktiga varor och tjänster och av skattepliktiga varuuttag i yrkes- mässig rörelse icke överstiger 1000 kr för år räknat, får verksamheten anses ha utövats i sådan ringa omfattning, att den bör vara undantagen från skattskyldighet. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och andra sådana företag, i fråga om vilka skattskyldigheten åvilar delägarna i förhållande till deras andelar i företaget, bör förutsättningen för skattefrihet för delägarna dock vara, att den skattepliktiga omsättningen för hela företaget (samtliga delägare) icke överstiger 1 000 kr för år räknat.

Enligt anvisningen bör motsvarande gälla i vad avser skattskyldighet för jordbrukares försäljning till konsument av skattepliktiga jordbrukspro- dukter. Är alltså den skattepliktiga omsättningen av sådan försäljning ej över 1 000 kr för år räknat bör skattskyldighet icke föreligga för försälj- ningsverksamheten. Dock bör frågan även här bedömas med hänsyn till den totala konsumentförsäljningen från fastigheten, om denna brukas av flera delägare gemensamt. Föreligger i enlighet härmed skattefrihet för försälj- ningen inträder skattskyldighet endast om skattepliktigt varuuttag ägt rum och värdet därav utgör minst 400 kr för beskattningsåret.

En omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt aktua- liserar frågan om att från skattskyldighet undantaga verksamhet av ringa omfattning. Omläggningen medför en väsentlig ökning av antalet skattskyl- diga, speciellt som beredningen, enligt vad som närmare redovisas i ett efterföljande särskilt avsnitt, förordar att jordbrukarna i princip likställes med rörelseidkarna och underkastas samma redovisningsskyldighet som dessa. Administrativa skäl kan därför åberopas för att från skattskyldighet undantaga de minsta näringsidkarna. Å andra sidan måste tillses, att en så- dan inskränkning icke medför obilliga förmåner eller verkar ogynnsamt i

konkurrenshänseende. Hänsyn måste även tagas till det skattebortfall, som inskränkningar i skattskyldigheten medför. Härvid är även att märka att skattesatsen för mervärdeskatten blir väsentligt högre än den för varu- skatten nu gällande. Beaktas bör emellertid samtidigt, att ett undantag från skattskyldighet till mervärdeskatt icke medför ett mot omsättningen svarande skattebortfall utan endast ett bortfall som svarar mot skillnaden mellan ut- och ingående skatt, dvs skatten på mervärdet. Den ingående skatten på anskaffningarna för den från skattskyldighet befriade verksam- heten blir en bestående beskattning som inte elimineras genom frihet från formell skattskyldighet. En skattskyldighetsgräns kan dock medföra skatte- frihet i flera på varandra följande led och därvid förorsaka ett skattebort- fall motsvarande flera leds mervärden.

Den uppdelade skattskyldigheten i ett mervärdeskattesystem bör allmänt sett möjliggöra en högre skattskyldighetsgräns än den 1 OOO-kronorsgräns som gäller för den allmänna varuskatten. Vid bedömningen av frågan mäste emellertid hänsyn tagas inte endast till det högre skatteuttag som blir aktu- ellt utan också till de i hög grad varierande mervärdena för olika slag av verksamhet. För vissa tjänster bestämmes priset huvudsakligen av arbets- insatsen och därmed blir det skattepliktiga mervärdet förhållandevis stort. För återförsäljare däremot kan inköpen av omsättningsvaror och tillkom- mande skattebelagda omkostnader utgöra en väsentlig del av priset, var- igenom det skattepliktiga mervärdet blir förhållandevis litet. Ser man enbart till omsättningen utan beaktande av skattens höjd representerar nuvarande 1 OOO-kronorsgräns vid en—mervärdeskatt 4 000 kr om mervärdet är 25 pro- cent och 2 000 kr om mervärdet är 50 procent, men endast 1 333 kr om mer- värdet är 75 procent.

Då en gräns för skattskyldighet till mervärdeskatt främst är motiverad av praktiska skäl, synes det angeläget att reglerna utformas så, att det redan på förhand kan avgöras om skattskyldighet för visst är föreligger eller ej. Detta synes icke bli möjligt med en till mervärdet eller skatten på mervärdet anknuten gräns. På grund av avdragsrättens konstruktion kan mervärdet icke på förhand fastställas med någon större säkerhet. Mervärdet represen- terar icke bruttovinsten för rörelsen eftersom avdragsrätt föreligger även för investeringar o. d. Därför kan mervärdet växla högst avsevärt från år till år och mellan företag av samma storleksordning inom samma bransch. Ett slut- ligt ställningstagande till skattskyldighetsfrågan skulle därför icke kunna ske förrän efter varje räkenskapsårs utgång. För bedömningen måste då finnas tillgång till uppgifter i en eller annan form om mervärdets storlek. Därmed skulle ifrågavarande företagare i praktiken vara med i systemet och de praktiska fördelarna med att undantaga dem från fullständig skattskyldig- het skulle bortfalla. Härtill kommer att det skattepliktiga mervärdet kan bli obetydligt även för storföretag på grund av exempelvis stor skattefri

export eller stora investeringar eller stora andra anskaffningar under viss period. Det saknas anledning att hålla sådana företag utanför skattskyldig- heten och därmed skulle en till mervärdet anknuten gränsdragning medföra speciella tillämpningsproblem.

Då avsikten med åtgärden är att från skattskyldighet undantaga skatte- pliktig verksamhet i endast ringa omfattning synes det därför även i ett mervärdeskattesystem nödvändigt att anknyta skattefriheten till viss om- sättningsgräns. Understiger den skattepliktiga (totala) omsättningen detta gränsvärde bör frihet från skattskyldighet automatiskt föreligga. Det bör finnas tillräckliga möjligheter att därvid bedöma skattskyldighetsfrågan på grundval av uppgifter i den allmänna självdeklarationen.

Det bör emellertid beaktas, att här diskuterad frihet från skattskyldighet egentligen avser frihet från redovisnings- och betalningsskyldighet för en i och för sig skattepliktig verksamhet. Detta har betydelse när friheten gäller näringsidkare, som säljer till annan skattskyldig. Det förhållandet, att säl- jaren åtnjuter frihet från betalningsskyldighet bör alltså såsom tidigare framhållits icke föranleda, att skattskyldig köpare hos sådan från betal- ningsplikt fritagen näringsidkare går förlustig någon avdragsrätt.

Av skäl som nyss anförts bör gränsen för skattskyldighet anknytas till verksamhetens totala omsättning av skattepliktiga objekt, inbegripet export- försäljning härav. Med skattefrihet bör då primärt följa, att restitution eller avräkning i efterhand inte kan ifrågakomma i det fall den ingående skatte- belastningen skulle överstiga skatten på egen skattepliktig omsättning. I vart fall synes detta böra gälla, om den överskjutande ingående skattebelast- ningen inte är betingad av skattefri export. I sådant fall bör kunna hävdas, att friheten från skattskyldighet på längre sikt ger förmåner, som får anses uppväga en för visst är överskjutande ingående skatt. Detta resonemang har inte samma giltighet, när den överskjutande ingående skatten är betingad av att skattefri export normalt förekommer. Även om man vid den i det följande förordade skattskyldighetsgränsen knappast torde ha att räkna med att denna kan bli av praktisk betydelse för exporterande företag, synes likväl skattskyldighetsbestämmelserna böra utformas så, att företag varom nu är fråga kan bli registrerat såsom skattskyldigt för att den allmänna avdragsrätten skall kunna utnyttjas och möjliggöra en helt skattefri export. Beredningens författningsförslag har utformats under beaktande härav.

Ytterligare ett spörsmål torde få beröras i detta sammanhang. Liksom skett i fråga om bedömningen av skattskyldighet till allmän varuskatt synes det skäligt, att samma bedömning i mervärdeskattesystemet bör anknytas till verksamhetens totala omfattning, när verksamheten bedrives gemensamt av flera delägare. Tidigare har uttalats, att skattskyldigheten till mervärde- skatt för verksamhet, som drives i form av handelsbolag eller kommandit-

bolag eller eljest gemensamt av flera delägare bör anknytas till bolaget eller en delägare och inte som nu till envar delägare. Vrid en sådan utformning av skatten torde problemet i allt väsentligt bortfalla, men man torde ha att räkna med fall där det icke framstår som möjligt med en gemensam redo- visning, t. ex. i fråga om enkla bolag. Skulle i dessa fall skattskyldighets- frågan bedömas för varje delägare efter uppdelning av verksamheten i för- hållande till ägarandelarna skulle den situationen kunna inträffa att frihet från skattskyldighet skulle föreligga för delägarna men icke för annan mot- svarande verksamhet av samma storlek med endast en ägare.

Med hänsyn till det nu anförda synes därför rimligt, att i de fall skatte- pliktig verksamhet bedrives i kompanjonskap under former, som enligt de allmänna reglerna medför skattskyldighet för delägarna i förhållande till deras andelar i företaget, skattskyldighetsfrågan skall bedömas med hänsyn till företagets eller verksamhetens totala omsättning.

Mot bakgrund av det nu anförda har beredningen diskuterat olika lös- ningar för en önskvärd begränsning av skattskyldigheten eller rättare sagt redovisningsskyldigheten för mindre näringsidkare. Härvid har övervägts att anknyta skattskyldigheten till ett gränsvärde som skulle kunna sägas kor- respondera med nuvarande gräns vid 1 000 kr för skattskyldighet till allmän varuskatt. För en sådan relativt låg gräns talar, att man kan helt bortse från konkurrensstörande verkningar samt att skattebortfallet blir obetydligt. Å andra sidan har man att räkna med att bortfallet i antalet skattskyldiga blir ringa och att därmed föga administrativa fördelar vinnes. Från denna synpunkt borde företräde ges åt en högre gräns, som kan beräknas ge prak- tiska fördelar av någon egentlig betydelse. Därvid måste emellertid särskilt beaktas, att gränsen inte skapar tröskelproblem, som ter sig obilliga eller som medför risker för obehöriga åtgärder i syfte att tillgodogöra sig grän- sens fördelar. För att sådana olägenheter inte skall uppstå, synes det därför nödvändigt att vid en högre skattskyldighetsgräns åstadkomma en mjuk övergång från skattefrihet till full skattskyldighet genom särskilda avtrapp— ningsregler, som reducerar betalningsplikten närmast över gränsen.

Efter ingående överväganden har beredningen ansett sig böra förorda en gräns för redovisningsskyldighet vid 8000 kr i total årsomsättning med en avtrappningsregel för ärsomsättningar mellan 8000 och 24 000 kr av innebörd, att den skattepliktiga andelen av totalomsättningen reduceras till vad som motsvarar 1,5 gånger det belopp, varmed den faktiska skattepliktiga omsättningen överstiger 8 000 kr. Såsom exempel på effekten av en sådan regel kan nämnas, att en skattepliktig årsomsättning av 12 000 kr reduceras till (12 000 —8 000) )( 1,5 : 6 000 kr, en årsomsättning av 16 000 kr till 12 000 kr och en årsomsättning av 20 000 kr till 18 000 kr. Dessa exempel har avsett skattskyldiga med endast skattepliktig omsättning. Föreligger även

skattefri omsättning, t. ex. exportförsälj ning, skall denna del av omsättningen inte medräknas vid avtrappningsregelns tillämpning. Om sålunda totala årsomsättningen uppgår till 23 000 kr, men 5 000 kr avser skattefri export, blir effekten att den skattepliktiga omsättningen 18000 kr reduceras till 15 000 kr. Metoden innebär en reducering efter degressiv skala så att full skattskyldighet inträder vid den övre gränsen för avtrappningsområdet 24 000 kr.

Även i fråga om verksamheter, som faller inom avtrappningsområdet, måste beaktas, att den ingående skattebelastningen kan överstiga den ut- gående skatten på egen omsättning eller att överskjutande ingående skatt framkommer vid avräkningen mellan ingående skatt och skatten på den reducerade skattepliktiga omsättningen. I sådana fall bör gälla, att restitu- tion eller avdragsrätt endast kan ifrågakomma om den ingående skatten överstiger skatten på den faktiska skattepliktiga omsättningen, dvs omsätt— ningen före reducering, och att restitution eller kvarstående avdragsrätt en- dast kan avse skillnaden mellan dessa belopp.

Det bör vidare beaktas, att den i det föregående förordade gränsen för skattskyldighet eller rättare sagt redovisningsskyldighet vid 8 000 kr i års- omsättning närmast blir av form—ell natur. Genom avdragsrätten för ingående skattebelastning kommer den faktiska gränsen att ligga högre eller vid 9 500 kr om mervärdet utgör 75 procent, vid 12 000 kr om mervärdet är 50 pro- cent och vid 16 000 kr om mervärdet utgör 25 procent.

Mervärdeskattens tillämpning vid import och export

Enligt nu gällande regler är importbeskattningen begränsad till sådan in- försel av skattepliktiga varor som göres av den, vilken är att anse som kon- sument. Skattskyldigheten åvilar därvid den importerande konsumenten och inträder då införseln sker. Skatten erlägges till tullverket. Skattskyldig- het föreligger oberoende av om importvaran inköpts i utlandet, utgöres av gåva eller införes för lån, uthyrning eller annan liknande användning inom riket. Förutom tidigare redovisade undantag från skatteplikt för importvara gäller dock att skattefrihet dessutom föreligger för införsel som sker under omständigheter som medför frihet från skatt enligt bestämmelserna i 1 5 förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införsel i vissa fall. Vidare följer av reglernas utformning att införsel av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror kan ske skattefritt, när införsel sker för yrkesmässig åter- försäljning eller hearbetning inom landet.

Omläggning-en till mervärdeskatt borde i princip innebära, att skatt skall uttagas genom tullverkets försorg på all införsel till riket oavsett vilken ställning importören har. På detta sätt är den franska mervärdeskatten ut—

formad och även det västtyska förslaget till sådan skatt går ut på en generell importbeskattning. Enligt beredningens uppfattning kan det emellertid ifrågasättas, om denna princip behöver upprätthållas. Redan nu är en be— tydande del av importen tullfri och allt talar för att tullfriheten kommer att bli än mera omfattande. En generell beskattning vid gränsen skulle därför medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning för tullverket, som inte kan uppvägas av att man genom den generella beskattningen inte längre skulle behöva i varje särskilt fall bedöma om skatt skall utgå eller ej med hänsyn till importörens ställning. Det bör vidare beaktas, att olika åtgärder vidtagits eller överväges i syfte att förenkla tullbehandlingen av importen. En gene— rell importbeskattning torde allvarligt försvåra dessa rationaliseringssträvan— den. Det framstår därför som angeläget att i möjlig mån begränsa tullver- kets bestyr med mervärdeskatten. En möjlighet härtill synes enligt bered— ningens uppfattning vara, att begränsa beskattningen vid gränsen till annan import än sådan, som sker av skattskyldig näringsidkare för dennes skatte- pliktiga verksamhet här i riket. Dä varje sådan skattskyldig liksom nu skall vara registrerad hos vederbörande länsstyrelse och därvid skall tilldelas särskilt registernummer, bör det vara möjligt att anknyta skattefriheten vid import till införsel, som sker av sålunda registrerad skattskyldig. I hu— vudsak skulle därmed tullverkets bestyr med mervärdeskatten bli begränsat till den s. k. privatimporteu.

Visserligen kan sägas att en i enlighet härmed utformad importbeskatt— ning innebär ett avsteg från principerna för en mervärdebeskattning. I praktiken innebär emellertid den ifrågasatta lösningen endast att man un— derlåter att uttaga skatt, som importören skulle ha rätt att avdraga i närmast följande skatteredovisning för verksamheten här i riket. Det synes onödigt att upprätthålla en sådan beskattning, när den berör en och samma skatt— skyldig och där skatteuttaget vid import och skatteavdraget vid skatteredo- visningen kan nära sammanfalla i tiden.

Härutöver bör emellertid också beaktas, att principen om omedelbart av— drag för ingående skattebelastning medför, att det knappast kan innebära någon förmån av praktisk betydelse med skattefrihet vid import i jämförelse med skattebelagda inköp inom landet. Den i sistnämnda fallet uttagna skat— ten blir avdragsgill och begränsar därmed den skatt, som skall erläggas till staten. Skattefriheten vid import medför i stället, att den skattskyldiges skattepliktiga mervärde och därmed betalningsplikt blir större.

Med hänsyn till det anförda anser beredningen övervägande skäl tala för att begränsa importbeskattningen till sådan, som sker av annan än registre— rad skattskyldig. Beredningens författningsförslag har också utformats i enlighet härmed.

Beredningens förslag innebär en begränsning av den beskattning, som nu handhaves av tullverket, i så måtto att registrerad skattskyldigs import av maskiner och andra tillgångar för verksamheten till skillnad mot vad nu är

fallet blir skattefri. I övrigt föranleder övergången till mervärdeskatt endast den skillnaden att skatten skall beräknas på varans värde exkl. skatt och inte som nu på värdet inkl. skatt. I fråga om gällande speciella undantag från skatteplikt vid import har beredningen i det föregående uttalat sig för en bestående skattefrihet. Vidare kommer även efter omläggningen skatte- frihet att föreligga för sådan import, som enligt vad därom är särskilt stadgat är undantagen från införselavgift. För fullständighetens skull må även nämnas att viss skattefrihet vid import följer av att skatt liksom tull endast uttages i hela kronor. Värdegränsen för sådan skattefri import blir lägre än nu genom den högre skattesatsen för mervärdeskatten. Beredningen har dock inte för egen del ansett detta förhållande böra föranleda en särskild värdegräns för uttagande av mervärdeskatt vid import.

Mervärdeskattens ändamål är att träffa konsumtionen inom landet. Ex- porten skall således kunna ske skattefritt. Detta åstadkommes tekniskt genom att exportören får dra av sin ingående skattebelastning från skatten på den inhemska omsättningen. Vid bristande möjlighet till sådant avdrag erhåller exporterande företag restitution. Restitutionsförfarandet liksom avdragsrätten behandlas närmare i efterföljande särskilda avsnitt. I detta sammanhang må endast framhållas, att exportör är i princip skattskyldig och därmed också redovisningsskyldig, även om han endast säljer på export. Detta är nödvändigt för att avräkningsförfarandet skall kunna tillämpas.

Övergången till mervärdeskatt föranleder ingen ändring av vad som är att hänföra till export enligt nu gällande regler. Härunder faller således även försäljning av varor för bruk ombord på fartyg eller luftfartyg i utrikes- trafik. I mervärdeskattehänseende skall emellertid i enlighet med vad som tidigare förordats även resor och transporter till utrikes ort jämställas med skattefri export.

Mervärdeskattens tillämpning inom byggnadsområdet

Såsom tidigare redovisats följer av den allmänna varuskattens konstruk- tion, att försäljning och uthyrning av fastigheter och annan fast egendom liksom arbetsprestationer, som utföres vid uppförande, reparation eller underhåll av fastigheter, faller utanför beskattningens ram. Härav följer i sin tur, att byggmästare, byggnadshantverkare och andra, som utför arbeten på fastigheter, är att anse som konsumenter vid förvärv av varor och tjäns- ter för verksamheten. Därmed åvilar skattskyldighet dem, som levererar skattepliktiga varor och tjänster till ifrågavarande byggnadsföretagare, medan dessa icke är skattskyldiga för sina åtaganden gentemot sina bestäl- lare. Detta betyder, att utförda byggnadsarbeten belastas med skatt mot- svarande värdet av skattepliktiga och råd förvärvet beskattade varor och tjänster, som tagits i anspråk för arbetenas utförande. Däremot träffas icke själva arbetskostnaderna av någon skatt.

Bedriver byggnadsföretagare även försäljning av skattepliktiga varor eller utför han skattepliktiga tjänsteprestationer på varor, föreligger skattskyl- dighet för denna verksamhet. Detsamma gäller, om han bedriver fabriks- mässig tillverkning av byggnadsvaror, t. ex. i eget cementgjuteri. Skattskyl- dighet föreligger i sistnämnda fall även om tillverkningen enbart sker för den egna byggnadsverksamhetens behov. För sådan del av byggnadsföre- tagares verksamhet, som medför skattskyldighet, äger han liksom andra producenter och återförsäljare av varor inköpa material och omsättnings- varor skattefritt. I fråga om byggnadsverksamheten är företagaren dock alltjämt att anse som konsument i inköpshänseende. Har varor inköpts skattefritt, t. ex. såsom omsättningsvara för försäljningsverksamheten, men icke försålts utan i stället använts som material för ett byggnadsarbete skall skatt härför redovisas enligt reglerna för uttag ur rörelse av skattepliktig vara för konsumtionsändamål.

Bland de olika kategorierna företagare inom hyggnadshranschen torde byggmästare och anläggningsentreprenörer endast i relativt begränsad om— fattning vara skattskyldiga och då främst på grund av att fabriksmässig tillverkning av byggnadsmaterial förekommer. Endast i mindre omfattning torde nämnda företagare bedriva försäljningsverksamhet, som medför skatt— skyldighet. Här må inskjutas att skattskyldighet icke uppkommer vid för- säljning av varor, som byggnadsföretagare i egenskap av konsument för- värvat i beskattat skick för användning som hjälpmedel i byggnadsverksam- heten. Plåtslagare, målare och rörinstallatörer är andra kategorier bygg- nadsföretagare, som endast i begränsad utsträckning bedriver verksamhet som föranleder skattskyldighet. Annorlunda ställer det sig i fråga om elin- stallatörer, golvläggare, glasmästare och smeder. Sådana rörelseidkare bedriver i stor utsträckning verksamhet, som även innefattar varuförsälj- ning eller tjänsteprestationer avseende varor, och är därmed skattskyldiga för denna del av verksamheten. Detta förhållande medför vissa komplika- tioner i fråga om rätten till skattefria inköp av material och omsättnings— varor för den skattepliktiga delen av rörelsen. Riksskattenämnden har utfär— dat särskilda anvisningar till ledning för varuskatteförordningens tillämp- ning inom nu nämnda branscher och har därvid eftersträvat att få till stånd enhetliga regler branschvis med beaktande av de speciella förhållandena inom varje bransch. I vissa fall, t. ex. i fråga om rörinstallationsbranschen, innebär detta i praktiken att företagarna redovisar skatt endast för mer— värdet på egen varuförsäljning, d. v. s. på skillnaden emellan försäljnings— värdet inkl. skatt och det beskattade inköpsvärdet.

Om även en mervärdeskatt primärt anknytes till det för den allmänna varuskatten gällande varubegreppet med avseende på såväl varu- som tjänstebeskattningen, skulle detta i princip innebära, att sista beskattnings- ledet på här ifrågavarande beskattningsområde skulle bestå av leveran-

törerna av skattepliktiga varor och tjänster till byggnadsföretagare. Ingen skattskyldighet skulle föreligga för av sådana företagare utförda arbeten å fastigheter. Den ingående skattebelastningen, som drabbar företagarnas för- värv av varor och tjänster av såväl omkostnads- som investeringskaraktär, skulle därmed icke kunna avlyftas mot någon egen skattepliktig omsättning. Å andra sidan har man att räkna med att företagarna kommer att kompen- sera sig för sina genom den ingående skattebelastningen ökade direkta och indirekta kostnader genom höjda entreprenadpriser. För byggnadsföretagens del skulle därmed en övervältring av den ingående skattebelastningen ske på beställarna på samma sätt som nu sker i fråga om den allmänna varu- skatten.

Avser byggnadsarbetet en bostadsfastighet skulle den skatt, som uttagits på byggnadsmaterialet, direkt eller indirekt via hyrorna träffa privatkon- sumtioncn. En sådan skatteeffekt överensstämmer i och för sig med beskatt- ningens syfte och anknyter i sina verkningar till vad nu gäller.

Avser däremot arbetet en produktiv anläggning eller motsvarande upp- kommer en skattebelastning, som måste kunna avlyftas för att kumulativa skatteverkningar skall undgås. Något underlag för en sådan avlyftning av skatt, som belastat investeringar i eller andra arbeten å produktiva anlägg- ningar, skulle emellertid föreligga endast för producenter och andra, som utför sådana arbeten i egen regi. Dessa skulle få en avdragsgill skattedebite- ring på sina inköp av byggnadsmaterial o. d.

Något motsvarande underlag för avdragsrätt skulle icke föreligga vid anlitande av utomstående byggnadsföretagare. Eftersom skattskyldighet icke skulle åvila dessa, skulle det icke ske någon skattedebitering, till vilken beställarnas avdragsrätt kan anknytas. En förutsättning härför skulle vara att byggnadsföretagarna utan att vara skattskyldiga skulle i sina fakturor öppet ange den skatt, som belastat verkställda arbeten. I denna skattebelast- ning skulle emellertid ingå inte endast erlagd skatt på det använda bygg- nadsmaterialet utan även den skatt, som utgått på företagets anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär. Det torde icke vara praktiskt möj- ligt att genomföra eller föreskriva ett sådant debiteringssystem, bl. a. på den grund att byggnadsarbeten i betydande utsträckning utföres enligt anbud utan någon specificerad Sluträkning av de faktiska kostnaderna samt dess- utom att entreprenörerna själva ofta anlitar underentreprenörer för vissa arbeten. Härtill kommer att byggnadsföretagen kan ha fog för att motsätta sig ett förfarande som skulle ge beställarna upplysningar om företagens interna förhållanden.

En annan utväg för en eliminering av den ingående skattebelastningen för produktiva byggnadsarbeten skulle då vara att medgiva beställarna en scha- blonmässig avdragsrätt för värdet av gjorda ny- och reinvesteringar i fastig- heter. Denna schablon skulle motsvara en beräknad genomsnittlig skatte- belastning på sådana investeringar. Man har emellertid härvidlag att beakta,

att arbeten å fastigheter är av högst skiftande art. Detta gäller här inte endast nyproduktion, där betydande skiljaktigheter i kostnadsstrukturen torde föreligga mellan kraftverk, fabriksbyggnader, lagerlokaler och kontors- och försäljningslokaler. Härtill kommer olika slags underhålls-, ändrings— och reparationsarbeten å redan befintliga fastigheter. I fråga om sådana arbeten torde kostnadsstrukturen inte endast avvika från den vid nypro— duktion utan även utvisa betydande skiljaktigheter inbördes med hänsyn till arbetets art. Enbart nu nämnda förhållanden försvårar utformningen och tillämpningen av en på detta sätt utformad schablonmässig avdrags- rätt.

Vid ett mervärdeskattesystem med här ifrågasatt utformning måste emel- lertid dessutom uppmärksammas, att —— såsom ovan redovisats _ verk- samhet med avseende på fastigheter i betydande utsträckning är kombine- rad med försäljningsverksamhet. För sådan kombinerad rörelse skulle skattefrihet för byggnadsarbeten i princip betyda, att avdragsrätt endast skulle föreligga för ingående skattebelastning, som är hänförlig till den skattepliktiga försäljningsverksamheten. En uppdelning av ingående skatte- belastning i enlighet härmed skulle medföra ytterligare svårigheter från såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt utöver dem, som redan nu före- ligger.

Nu påtalade olägenheter skulle undvikas om skatteplikten för mervärde- skatten utsträckes till att omfatta även tjänsteprestationer avseende fastig- heter, härunder inbegripet såväl nyproduktion av fastigheter som repara- tions-, ändrings- och underhållsarbeten med avseende på fastigheter och fastighetstillbehör samt dessutom montering, reparation o. (1. av s. k. fasta maskiner. Detta skulle betyda att generell skattskyldighet införes för alla inom byggnadsområdet verksamma rörelseidkare enligt samma regler som för producenter och återförsäljare.

Vid en sådan principiell utformning av beskattningen skulle byggnads- företagarna debitera skatt på entreprenadsummorna och inbetala skillnaden mellan denna skatt och ingående skattebelastning på förvärven av omsätt- nings- och anläggningstillgångar för rörelsen. Det skulle alltså ske en skatte- debitering, till vilken beställarens avdragsrätt kan anknytas och därmed skulle det finnas ett underlag för avlyftning av ingående skattebelastning för ny— och reinvesteringar i egna produktiva anläggningar både när arbetet utföres i egen regi och när utomstående anlitas.

Denna utformning av beskattningen på byggnadsområdet skulle emeller- tid också betyda, att den yrkesmässiga produktionen av bostäder och andra icke produktiva anläggningar skulle träffas av skatt på hela vederlaget inklusive den nu skattefria arbetskostnaden. Detsamma skulle bli fallet i fråga om reparationer och andra arbeten å byggnader. Jämfört med nu- varande förhållanden skulle detta, om inga andra åtgärder vidtages för en

reducering av skatteeffekten, innebära en skärpt beskattning av bl. a. bo- stadskonsumtionen, vilket i sin tur skulle ytterligare vidga redan nu rådande betydande skillnader i boendekostnaderna. Även andra konsekvenser följer emellertid med en beskattning även av byggnadsarbeten.

Om byggnad uppföres för att användas av ägaren för både rörelse och bostad bör avdragsrätt föreligga endast för den del av den debiterade skat- ten som hänför sig till den produktiva fastighetsdelen. Här kräves alltså att den skattskyldige gör en uppdelning av den ingående skattebelastningen efter skälig grund. Samma blir förhållandet i fråga om reparationer och andra skattepliktiga arbeten å sådana kombinerade fastigheter men dess- utom kan en ytterligare fördelning bli aktuell för löpande fastighetsom- kostnader. Detta blir exempelvis fallet om skatteplikt införes för bränslen och fastigheten har gemensam uppvärmning för bostads- och affärsloka- lerna.

Ett liknande fördelningsproblem föreligger redan i fråga om beräkningen av de avdragsgilla fastighetskostnaderna för inkomsttaxeringen av rörelse i sådana fastigheter. Det synes därför inte vara omöjligt för de skattskyldiga att åstadkomma en motsvarande fördelning av ingående skattebelastning för sin redovisning av mervärdeskatt. En slutlig bestämning och reglering av avdragsrättens omfattning torde därvid kunna samordnas med taxerings- förfarandet.

Beräkning av den avdragsgilla skatteandelen i nu nämnda fall kan kom- plicerasav att utrymmen, som från början varit avsedda för bostad, tages i anspråk för rörelsen. I sådant fall kan finnas en kvarstående ingående skattebelastning, som härrör från fastighetens uppförande. Detsamma gäl- ler, om en vid uppförandet beskattad bostadsfastighet omändras helt eller delvis till rörelsefastighet. '

Det synes emellertid icke vara möjligt att i dessa fall taga hänsyn till den ursprungliga ingående skattebelastningen. Det torde också kunna ifråga- sättas om här föreligger något berättigat krav på avdragsrätt i vidare mån än som följer av eventuell ingående skattebelastning för omändringen av de redan befintliga utrymmena för produktiva ändamål. För denna ståndpunkt talar även att en bostadsfastighet kan avyttras flera gånger innan den kom- mer till användning för skattepliktigt rörelseändamål. Det torde vara ogör- ligt att då förena det sista förvärvet med en avdragsrätt för den skatt, som utgått vid fastighetens uppförande eller vid därefter företagna ändringar av tidigare ägare.

Sker försäljning av fastighet, som redan från början uppförts för att av ägaren användas för skattepliktig verksamhet, kan man vid skatteplikt även för byggnadsarbeten iprincip utgå ifrån, att avlyftning kunnat ske av in- gående skattebelastning. Det kan dock tänkas fall, där försäljningen sker

innan säljaren kunnat avlyfta hela sin avdragsgilla ingående skattebelast- ning på grund av otillräcklig egen skattepliktig omsättning. Avvecklas rörel- sen i samband med fastighetsförsäljningen skulle skatteplikt även för denna försäljning utgöra en möjlighet att åstadkomma en avlyftning av den kvar- stående skattebelastningen. Fastighetsförsäljningen fick då anses såsom en transaktion i den dittills bedrivna rörelsen. En annan lösning skulle i detta fall vara att medgiva restitution av den kvarstående skattebelastningen utan att beskatta fastighetsförsäljningen. I sådant fall skulle priset för fas— tigheten inte påverkas av tidigare skatt och ingen avdragsrätt uppkomma för köparen. Avvecklas icke rörelsen skulle den kvarstående skattebelast— ningen från den försålda fastigheten i princip kunna avdragas från skatten på framtida egen omsättning. Medgives sådan avdragsrätt kan givetvis inte köparen få någon avdragsrätt för sitt fastighetsförvärv annat än om även denna transaktion göres skattepliktig. Komplikationer kan här uppstå om avyttringen gäller en kombinerad bostads- och rörelsefastighet. Beredningen finner övervägande skäl tala för att hålla fastighetsförsäljningar av ifråga- varande slag utanför beskattningen. Skulle kvarstående ingående skatte- belastning föreligga bör reglering ske genom restitution enligt de allmänna reglerna härom.

Frågan om mervärdeskatten även bör omfatta fastighetsöverlåtelser är av stor principiell betydelse. Enbart förekomsten av kombinerade rörelse- och bostadsfastigheter gör att man endast torde kunna ifrågasätta en skatte- plikt omfattande alla slags fastigheter. Möjligheterna att härvidlag upprätt— hålla någon generell beskattning synes emellertid begränsade. Bostadsmark- naden består i betydande utsträckning av privatförsäljningar, med eller utan anlitande av mäklare. Med en till yrkesmässigheten anknuten skattskyldig- het skulle dessa försäljningar falla utanför beskattningens ram, såvida inte särskilda regler införes om beskattning även av sådana privatförsäljningar. Praktiska skäl kan anföras häremot. Om i följd härav enbart yrkesmässig försäljning av fastigheter skulle beskattas kan strukturella marknadsstör- ningar uppkomma. Vad som härvidlag är att hänföra till yrkesmässig fas- tighetsförsäljning kan även inrymma problem.

Å andra sidan kan icke gärna den yrkesmässiga avsaluproduktionen av nya fastigheter undantagas från beskattning om skatteplikt införes för bygg- nadsarbeten. I inte obetydlig omfattning förekommer att byggnadsentrepre- nörer och exploatörer förvärvar tomtmark och dårå uppför byggnader för avsalu. Sådan eller liknande försäljning av nyproducerade fastigheter inkl. tomt torde ej kunna undantagas från beskattning. För att ernå likställighet med annan byggnadsverksamhet borde detta i princip leda till skatt jämväl på försäljning av enbart tomtmark och upplåtelse av tomträtt. Men här åter- kommer problemet med att sådana försäljningar och .upplåtelser i betydande utsträckning icke torde vara att anse som yrkesmässiga och att därför någon generell beskattning icke torde kunna upprätthållas.

Nu anförda tekniska skäl synes tala för att skatteplikten inom fastighets- eller byggnadsområdet bör begränsas till uppförande, reparation, underhåll o. dyl. av byggnader samt till yrkesmässig försäljning av nyuppförda, repa- rerade eller moderniserade fastigheter. Av nyssnämnda skäl och för att pri- märt begränsa skatten till vad som kan betraktas som det tillskapade mer- värdet bör beskattningen av de skattepliktiga fastighetsförsäljningarna om- fatta endast byggnadsvärdet och inte även eventuell-t markvärdc, som ingår i priset för den sålda fastigheten.

Ett annat spörsmål, som inställer sig vid en sådan utformning av beskatt- ningen, gäller hur man skall förfara i fråga om värdestegring på byggnad. En byggmästare inköper t. ex. en Villafastighet för visst pris och säljer den efter reparation och renovering för visst högre pris. Sker dessa affärshän- delser i nära tidsmässigt sammanhang torde anledning saknas att räkna med något inslag av annan värdestegring än den, som hänför sig till de utförda förbättringarna. Förflyter längre tid mellan transaktionerna kan emellertid försäljningspriset inrymma även annan värdestegring. I detta exempel har villaköpet utgjort ett icke skattepliktigt förvärv och därmed föreligger ingen avdragsgill ingående skattebelastning för byggmästaren. Frågan blir då, om hela försäljningspriset skall utgöra beskattningsvärde eller om detta bör begränsas till skillnaden mellan försäljnings- och inköps— priset. I ett annat fall förvärvas en saneringsfastighet, men det förflyter en avsevärd tid mellan inköpet, rivningen och färdigställandet av den nya byggnaden. Här blir frågan, om anskaffningskostnaden bör få avräknas vid beskattningsvärdets beräknande för den nya fastigheten. Beredningens i det följande redovisade ställningstaganden till mervärdeskattens utformning på detta område tar sikte på att även härutinnan i möjligaste mån åstadkomma en beskattning som träffar det tillskapade mervärdet.

Ett hittills inte berört spörsmål gäller möjligheterna att åstadkomma lik- ställighet i beskattningshänseende mellan skattskyldiga, som bedriver verk- samhet i egna fastigheter, och sådana som utövar verksamhet i förhyrda lokaler. Vid en mervärdeskatt, som omfattar samtliga led och dessutom både varor och tjänster, kommer åtskilliga skattskyldiga att tillhöra sist- nämnda kategori. En skatt på nyproduktion, underhåll m. 111. av fastigheter medför en kostnadsökning som kommer att återverka på hyrorna för såväl rörelseidkare som andra hyresgäster. Om dessutom bränslen och annat, som kan hän-föras till fastighetens driftskostnader, inrymmes under skatteplik- ten blir mervärdeskattens'inverkan på hyrorna än större. För att ernå lik- ställighet mellan olika kategorier skattskyldiga och samtidigt därmed en neutral beskattning borde denna skatteeffekt i hyrorna kunna elimineras.

I princip skulle detta kunna åstadkommas genom att» införa skatteplikt för uthyrning av fastigheter, bostäder och andra lokaler. Rörelseidkare med förhyrd lokal skulle då få en avdragsgill skattedebitering på hyran och hans

hyreskostnader skulle därmed icke påverkas av skatten. Detta förutsätter att ägare av hyresfastigheter göres till skattskyldiga för sina hyresintäkter med rätt att från skatten dårå avdraga skatt, som utgått vid fastighetens uppförande samt vid dess underhåll, drift och förvaltning. Om denna hyres- heskattning göres generell och således även omfattar bostadsuthyrning, torde det vara nödvändigt att även införa en skatt på boendet i egnahem. En sådan kompletterande beskattning borde i sin tur leda till att egnahemsägare skulle ha rätt till avdrag för skatt som utgått vid byggnadens uppförande och senare vidtagna ändringar eller åtgärder, som icke är att hänföra till drifts- kostnader. En sådan avdragsrätt kompliceras av att skatten på en beräknad årshyra måste bli väsentligt mindre än den skatt, som belastat byggnadens uppförande. En avlyftning av denna skattebelastning skulle därför kunna ske först på längre sikt, om inte ett restitutionsförfarande tillgripes. Det- samma blir fallet i fråga om hyresfastigheter.

En generell beskattning av fastighetsuthyrning inom mervärdeskattens ram skulle förutom nu antydda tekniska svårigheter medföra en betydande utökning av antalet skattskyldiga. Olägenheterna skulle icke bli mindre om beskattningen begränsades till uthyrning av fastigheter och lokaler för skattepliktig verksamhet i syfte att upprätthålla en ur de skattskyldigas Synpunkt neutral beskattning. Tvärtom synes en sådan begränsning med- föra ytterligare komplikationer med hänsyn bl. a. till rörligheten på hyres- marknaden och de ständiga förändringarna i fastighetsbeståndet. Tekniska skäl kan således anföras för att icke inrymma uthyrning av fastigheter under skatteplikten för mervärdeskatten. Häremot kan dessutom framhållas, att en sådan beskattning skulle ytterligare öka skillnaderna i hyresnivån mellan äldre och nya hus. Här må dock inskjutas, att några tekniska svårigheter icke synes föreligga för den tidigare förordade beskattningen av yrkesmässig uthyrning av hotellrum o. likn.

Det nu anförda kan även sägas innebära att beredningen inte ansett sig böra närmare undersöka möjligheterna att utnyttja mervärdeskatten såsom ett led i bostadspolitiken.

Om emellertid beskattningen inom byggnads- och fastighetsområdet ut- formas i enlighet med vad som ovan skisserats kvarstår frågan om en avlyft- ning av skattens inverkan på hyrorna för rörelselokaler. Härom kan först sägas, att effekten på hyrorna av den skatt, som träffar nyproduktionen av fastigheter, är begränsad till skattens belopp utslagen på den ekonomiska livslängden för fastigheten. Hyresgästen träffas således årligen endast av en mindre del av den totala primära skattebelastningen. En liknande fördel- ning i tiden kan sägas gälla för löpande förslitningsunderhåll av fastig- heterna. Härtill kommer emellertid, att mervärdeskatten med den föreslagna utformningen av beskattningsområdet också får en direkt effekt på drifts- kostnaderna för fastighetens uppvärmning, i de fall fastighetsägaren svarar

för uppvärmningen. Dock mä beaktas, att mervärdeskatten på bränslen är avsedd att ersätta nuvarande energiskatt.

Beredningen har diskuterat olika lösningar för en avlyftning av skatte— belastningen på hyrorna för rörelselokaler. Härvid har beaktats möjligheten att medgiva någon form av schablonmässigt fastställda avdrag på basis av de faktiska hyreskostnaderna. Det torde emellertid vara förenat med betydande svårigheter att fastställa ett sådant schablonavdrag med någon generell räck— vidd med hänsyn till att hyrorna varierar inte endast på grund av skillnader i byggnadens konstruktion, utformning, standard m. in. utan också alltefter det ändamål byggnaden eller lokalen är avsedd för (verkstad, butik, kontor, lager eller annat). Hyran kan dessutom bestämmas av helt andra faktorer, t. ex. läget. För ett nöjaktigt resultat torde det av antydda skäl vara nöd- vändigt, att fastställa avdraget individuellt, varvid fastighetsägarens medver- kan skulle vara erforderlig. Uppenbarligen kan avdragsrätt inte heller till- komma andra än dem, som bedriver verksamhet i förhyrd lokal i fastighet, som uppförts efter mervärdeskattens tillkomst och därvid belastats med sådan skatt. Avdragsrätten skulle således vara avhängig av fastighetens till- komst och problem skulle därmed uppkomma om eller i vad mån en mer eller mindre genomgripande ombyggnad eller reparation av äldre fastighet skulle konstituera avdragsrätt eller om sådan åtgärd beträffande vid upp- förandet beskattad fastighet borde föranleda justering av tidigare fastställd avdragsrätt. Det sist anförda ger även en antydan om att det torde erfordras fortlöpande omprövningar och justeringar av avdragsbeloppen. Med hänsyn till dessa förhållanden finner .beredningen nu diskuterad avdragsrätt inte utgöra någon praktiskt möjlig lösning av frågan.

Beredningen har även beaktat möjligheten att tillgripa en till bränsle- tilläggen anknuten schablonmässig avdragsrätt för att därmed i vart fall eliminera skattens effekt till viss del. I jämförelse med den nyss diskute— rade lösningen skulle fördelen med detta alternativ vid första påseende vara, att avdragsrätten skulle kunna ges generell tillämpning i anslutning till mervärdeskattens ikraftträdande. Hyra kan emellertid utgå med belopp som utan specificering inkluderar bränslekostnaden och vidare kan bränsletill- lägget endast representera merkostnaden utöver den i grundhyran inräknade bränslekostnaden. I båda dessa fall kompliceras tillämpningen av en scha- blonmässig avdragsrätt och med hänsyn bl. a. härtill anser sig beredningen inte heller kunna förorda denna lösning av frågan om avlyftning av skatte- belastningen i hyra för rörelselokaler.

Mot bakgrund av det .nu anförda har beredningen stannat vid att på annat sätt och från annan utgångspunkt åstadkomma en allmän begränsning av skattebelastningen inom byggnads- och fastighetsområdet vid en utform— ning av mervärdeskatten enligt tidigare angivna riktlinjer. Med en sådan åtgärd bör automatiskt följa enmotsvarande reducering av skattens effekt

på hyrorna till förmån för alla som bor i hyreslägenheter eller driver rö- relse i förhyrda lokaler. Därmed skulle också skillnaderna i hyresnivå och bostadskostnader mellan nya och gamla hus begränsas.

I det föregående har redovisats skälen för att vid övergång till mervärde— skatt utvidga skattskyldigheten till de inom byggnadsområdet verksamma företagen. Om därvid skatt skulle utgå på det för entreprenaden eller annat arbete på fastighet betingade vederlaget skulle omläggningen medföra en väsentlig skärpning av beskattningen jämfört med nuvarande förhållanden, där endast materialet men inte arbetskostnaden träffas av skatt. Enligt beredningens uppfattning kan olika skäl anföras för att på detta område inte öka skattebelastningen i vidare mån än vad som följer av en högre skattesats. Med skattskyldighet för byggnadsföretagen och andra inom det- ta område verksamma skulle en sådan begränsning av skattens effekt kunna åstadkommas genom en särskild reduceringsregel motsvarande den, som i varuskattehänseende gäller för bl. a. säljare av monteringsfärdiga trähus. I fråga om sådan försäljning beräknas skatten på 70 procent av den eljest skattepliktiga omsättningen. Denna reduceringsregel har tillkommit i syfte att från beskattning undantaga sådan i priset ingående arbetskostnad, som icke omfattas av den allmänna skatten när traditionella arbetsmetoder till— lämpas. Nämnas må också att en motsvarighet finns i den franska mer- värdeskatten, där skatt utgår endast på 60 procent av entreprenadsumman.

Motivet för en reduceringsregel skulle således primärt vara att begränsa skattens effekt till materialvärdet för byggnadsentreprenader och andra skattepliktiga arbeten med avseende på fastigheter. Såsom tidigare fram— hållits varierar emellertid materialvärdets andel högst väsentligt för olika slags entreprenader och fastighetsarbeten. För att ernå en till nämnda värde anpassad skattebelastning skulle därför krävas olika reduceringsregler för olika slags arbeten. En sådan långt driven differentiering är dock förenad med praktiska olägenheter. Från såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt skulle väsentliga fördelar vinnas, om endast en enda reduceringsregel kunde ges en allmän tillämpning och sålunda gälla för såväl byggnadsenxtreprenader i egentlig mening som andra arbetsprestationer med avseende på fastigheter. Önskemålet om en huvudregel omfattande det övervägande antalet presta— tioner bör dock kunna förenas med uppställandet av en specialregel för vissa nedan närmare angivna anläggningsarbeten, som låter sig klart identi— fiera och beträffande vilka en god skattekontroll kan upprätthållas.

Vid bedömningen av möjligheterna att utforma en huvudregel avsedd för en vid tillämpning har beredningen ansett särskild vikt böra fästas vid att åstadkomma en reducering, som på ett nöjaktigt sätt tillgodoser konsumen- ternas intressen från den angivna utgångspunkten. Därför bör enligt bered- ningens uppfattning huvudregelns utformning i första hand anknytas till materialvärdets andel av entreprenadsumrnorna vid uppförande av egnahem och hyresfastigheter. Av under hand inhämtade uppgifter framgår också.

att materialandelen normalt är störst för sådana byggnadsentreprenader samtidigt som skillnaderna i denna andels relativa storlek är förhållandevis begränsade. Med beaktande härav anser beredningen, att huvudregeln för reducering bör utformas på grundval av materialandelen vid bostadsbyggan- det. Denna regel bör jämväl gälla de entreprenader, som utföres direkt åt näringsidkare, eftersom den därvid debiterade mervärdeskatten blir en av- dragsgill ingående skatt för beställaren i dennes mervärdeskatteredovisning. Vad åter angår vissa anläggningsarbeten förekommer en väsentligt lägre materialandel än vid bostadsbyggandet. Sådana anläggningsarbeten utgöres av vägar, hamnar, flygfält, berggrundsarbeten, broar, yttre vatten- och av- loppsledningar och liknande. Dessa anläggningsarbeten, vilka är klart av- gränsbara gentemot byggnadsarbeten, utföres regelmässigt med en betydande insats av maskinell utrustning. Beträffande dessa arbeten, vilka huvudsak- ligen faller inom den offentliga sektorn, föreligger en speciell konkurrens— situation, som skulle starkt påverkas om samma reduceringsregel valdes som för bostadsbyggandet. För dylika anläggningsarbeten lämpat beskattnings- värde måste fixeras efter noggranna utredningar av statliga myndigheter och branschen i fråga. Beredningen anser därför icke möjligt att i lagtexten ange en lämplig avvägning och föreslår i följd härav att riksskattenämnden erhåller bemyndigande att för denna typ av arbeten fastställa beskattnings— värde.

Med hänsyn till det nu anförda bör det enligt beredningens uppfattning vara möjligt att anknyta huvudregelns utformning till den för bostads- byggandet rådande genomsnittliga kostnadsfördelningen på material och arbete. Enligt inhämtade uppgifter kan materialandelen för bostadsbyggan- det i genomsnitt beräknas uppgå till 55 år 60 procent av den totala byggnads- kostnaden. En reduceringsregel av innebörd att skatt skall beräknas på 60 procent av totala debiterade byggnadskostnaden eller på debiterat pris för fastigheten, i förekommande fall reducerat med däri ingående markvärde, bör därför enligt beredningens uppfattning utgöra en godrtagbar lösning av frågan. Med den begränsning av skattebelastningen som därmed åstadkom- mes reduceras skattens effekt på hyrorna i motsvarande grad.

En i enlighet härmed till bostadsbyggandet anknuten huvudregel för re- ducering av skattebelastningen bör gälla även reparations-, underhålls- och ändringsarbeten avseende fastigheter, som utföres av byggmästare och andra byggnadsentreprenörer. Frågan blir då om samma regel också kan eller bör ges tillämpning på installationer och liknande arbeten med avseende på fas- tigheter eller fastighets-tillbehör, som utföres av andra företagare, t. ex. av elinstallatörer, rörledningsfirmor, målare, plåtslagare, golvläggare och sme- der. Härvidlag har beredningen ansett sig böra förorda en utformning av mervärdeskatten som i princip kan sägas innebära ett avsteg från nuvarande regel om skattefrihet för arbetsprestation på fastighet. Vad beredningen i första hand åsyftar gäller transaktioner, som visserligen innefattar installa-

tion eller motsvarande av en vara i fastighet, men där transaktionen huvud— sakligen har karaktär av varuförsäljning. Det förhållandet att varan efter installationen blir att hänföra till fastighetstillbehör bör således enligt be- redningens uppfattning inte obetingat föranleda att en varuleverans i för- ening med installation av varan i fastighet bör berättiga till en nedsättning av beskattningen enligt här diskuterad reduceringsregel. Inte heller synes sådan nedsättning böra ifrågakomma vid reparation eller annat skattepliktigt ar— bete avseende ett speciellt fastighetstillbehör, t. ex. kylskåp.

Är det däremot fråga om arbeten som inte har nyssnämnda karaktär av varuleverans utan helt eller i väsentlig grad har avseende på själva bygg— naden eller fastigheten, såsom målningsarbeten, indragning av vatten och avlopp eller omläggning av värmesystemet, framstår en nedsättning av skattebelastningen såsom motiverad. Även i fråga om sådana arbeten har man att räkna med betydande variationer i kostnadsstrukturen, där alltså en enhetlig reduceringsregel inte kan ge en till den faktiska materialandelen begränsad skattebelastning. Enligt beredningens uppfattning bör emeller- tid även här kravet på en sådan begränsning av skattens effekt få vika för de praktiska fördelarna med en enhetlig reduceringsregel. Med hänsyn här- till förordar beredningen att mervärdeskatten skall beräknas på 60 procent av vederlaget jämväl för nu aktuella arbeten avseende fastigheter. Detsamma bör gälla beträffande i det föregående förordad beskattning av tjänster med avseende på fastigheter, som tillhandahålles av arkitekter, byggnadskonsul- ter och motsvarande.

Mot bakgrund av vad nu anförts kan beredningens förslag angående mer- värdeskattens utformning på byggnadsområdet sammanfattas enligt föl— jande och i överensstämmelse härmed h-ar även beskattningsreglerna ut- formats i beredningens författningsförslag.

1. Skatteplikt föreligger för

a) nyproduktion, ändring, reparation och underhåll samt rivning av byggnader,

b) anläggnings- och markarbeten av skilda slag såsom väg-, bro-, kanal-, tunnel- och kraftledningsarbeten, arbeten avseende vatten och avlopp, schaktning och andra grundarbeten ävensom trädgårdsanläggning och andra planeringsarbeten avseende mark,

c) arbeten avseende upp- och nedmontering, installation, ändring, repa- ration, underhåll och rengöring av fastighetstillbehör och s. k. fasta maski- ner, samt

(1) arbeten avseende byggnader och annan fast egendom, som utföres av arkitekter, byggnadskonsulter m. fl.

Skatteplikt enligt a) ovan innefattar även av byggmästare eller annan entreprenör bedriven yrkesmässig försäljning av byggnad, som han i egen regi uppfört för avsalu eller som han inköpt för återförsäljning efter repa-

ration eller ändring, ävensom uttag av sådan byggnad för skattepliktigt ändamål. Förutsättning för skattskyldighet i nu nämnda fall bör vara att byggnaden utgjort omsättningstillgång i säljarens rörelse.

2. Med skatteplikt som nu angivits följer generell skattskyldighet för byggmästare, entreprenörer, anläggare, byggnadshantverkare och andra, som bedriver yrkesmässig byggnads- och anläggningsverksamhet. Nuvarande särskilda stadgande om skattskyldighet för fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror för egen byggnadsverksamhet kan utgå, ef- tersom generell skattskyldighet införes. Tillverkare och säljare av monteringsfärdiga hus är alltjämt att betrakta som säljare av skattepliktiga varor. Åtar sig sådan tillverkare eller åter- försäljare även uppmonteringen av de levererade monteringsfärdiga bygg- nadselementen utgör detta en skattepliktig tjänsteprestation och vederlaget härför skall inräknas i beskattningsvärdet.

3. För att nöjaktigt tillgodose kravet på en konkurrensneutral mervärde— skatt och i princip bibehålla nuvarande skattefrihet för arbetsprestationer på fastighet skall följande avdrags- och reduceringsregler gälla.

a) Vid skattepliktig försäljning av byggnad jämte mark får avdrag göras med belopp motsvarande skillnaden mellan det betingade vederlaget och byggnadens värde eller ock med belopp motsvarande köpeskillingen (an- skaffningskostnaden) för marken eller, i förekommande fall, exploaterings— fastigheten.

b) I fråga om andra entreprenadarbeten än tidigare omnämnda anlägg— ningsarbeten avseende vägar m. m. samt skattepliktig försäljning av bygg- nad skall beskattningsvärdet anses utgöra 60 procent av vederlaget, i före- kommande fall det enligt a) ovan reducerade vederlaget. Samma reduce- ringsregel skall äga tillämpning i fråga om skattepliktigt uttag av byggnad, försäljning och uttag av monteringsfärdiga kompletta hus, oavsett material, samt i fråga om andra skattepliktiga arbetsprestationer med avsende på fastigheter, dock inte när fråga är om enbart rengöring eller transaktion, som huvudsakligen har karaktär av varuleverans men som även innefattar installation, inmontering e. dyl. ai fastighet. I dessa fall skall skatten således beräknas på det faktiska vederlaget.

I fråga om tidigare omnämnda anläggningsarbeten må med avvikelse från huvudregeln beskattningsvärdet bestämmas enligt av riksskattenämnden fastställda reduceringsregler.

c) Från den enligt b) ovan framräknade skatten får avdrag vid skatte- redovisningen ske för ingående skattebelastning enligt de för denna av— dragsrätt gällande allmänna reglerna.

4. Med undantag för tidigare förordad skatteplikt för yrkesmässig rums— uthyrning i hotellrörelse och motsvarande faller upplåtelse med hyresrätt till fastigheter, bostäder och andra lokaler utanför beskattningen. Bered- ningen har i detta sammanhang särskilt övervägt frågan om att under be-

skattningen inbegripa yrkesmässig garageuthyrning. Mot en sådan utvidg- ning av beskattningen kan emellertid anföras att åtskilliga bilägare har ga- rage i den egna fastigheten eller också hyr garage tillsammans med bosta— den. Vad som i mervärdeskattehänseende skulle vara att anse som yrkes— mässig garageuthyrning omfattar därför endast en begränsad del av fordons- beståndet. Vidare torde kunna ifrågasättas om en beskattning av sådan ga- rageuthyrning kan genomföras utan att även beskatta avgiftsbelagd parke- ring. Beredningen har därför för egen del inte ansett sig böra förorda att under mervärdeskatten inbegripa garageuthyrning eller andra motsvarande upplåtelser. Bedrives sådan uthyrning yrkesmässigt i förening med annan skattepliktig verksamhet, t. ex. bensinförsäljning, hör av detta ställnings- tagande följa att avdragsrätt för ingående skattebelastning endast omfat- tar vad som är att direkt hänföra till den skattepliktiga verksamhetsgrenen.

Med en i enlighet härmed utformad beskattning på fastighets- och bygg— nadsområdet undgås inte viss kumulativ effekt för skattepliktiga rörelser, som bedrives i förhyrda lokaler, eftersom dessa ej får någon avdragsrätt för i hyran ingående skattebelastning. Denna effekt begränsas dock av den särskilda reduceringsregeln.

För skattskyldiga på byggnadsområdet, som även bedriver försäljnings- verksamhet eller annan skattepliktig verksamhet avseende annat än fas- tigheter, medför här förordade utformning av mervärdeskatten, att åtskill- nad måste göras mellan fastighetsarbeten och den övriga verksamheten. Den speciella reduceringsregeln gäller endast för den förstnämnda delen av verksamheten. Detta kan sägas vara en nackdel med systemet, men det bör beaktas att liknande olägenheter vidlåder den allmänna varuskatten. En- ligt denna skall skatt i princip utgå på varor som anskaffas för fastighets- arbeten, medan omsättningsvaror och annat material för samtidigt bedriven försäljningsverksamhet eller fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror skall kunna inköpas skattefritt. Det ankommer härvid på leverantörerna att bedöma huruvida skatt skall utgå eller ej på leveranser till sådan kombi— nerad rörelse. Vid det här föreslagna systemet blir samtliga leveranser till sådant företag skattepliktiga och leverantörerna behöver inte som nu göra någon bedömning av köparens eventuella rätt till skattefria inköp. I stäl- let ankommer det på den skattskyldige köparen att själv i sin skatte- redovisning vidtaga de justeringar, som föranledes av den särskilda redu- ceringsregeln för fastighetsarbeten och motsvarande och i enlighet härmed redovisa skatt i överensstämmelse med vad han påfört och uttagit av sina kunder. Allmänt sett torde det vara en fördel att leverantörernas skattskyl- dighet inte längre göres beroende av köparnas ställning. Då man dessutom kan utgå från, att entreprenadarbeten och andra arbeten avseende fastig- heter redan nu alltid blir föremål för fakturering, synes de redovisningstek— niska problemen vid det nu förordade systemet inte behöva medföra så stora olägenheter som nu föreligger.

437 Mervärdeskattens tillämpning på jordbruk och skogsbruk

Såsom tidigare redovisats är ägare och brukare av jordbruksfastighet skattskyldiga till allmän varuskatt för försäljning till konsument samt ut- tag av skattepliktiga produkter från jordbruket och dess binäringar. Skatt- skyldighet föreligger icke för försäljning i endast ringa omfattning (skatte- pliktig omsättning ej över 1 000 kr för år). Om i sådant fall värdet av egna uttag icke uppgår till 400 kr. åsättes ingen taxering. Skatt, som skall erläg- gas av jordbrukare, uttages på grundval av särskilda uppgifter i jordbruks- bilagan till självdeklarationen och påföres den vanliga slutskattesedeln. J ordbrukare har således ingen skyldighet att deklarera och erlägga prelimi- när allmän varuskatt under löpande år. Därmed åtnjuter jordbrukare icke någon kostnadsersättning. Nämnas må vidare, att anknytningen av skatt- skyldigheten till uttag och direktförsäljning av produkter från jordbru— ket och dess binäringar innebär att skattefrihet föreligger för uttag och direktförsäljningar av produkter från skogsbruket.

Vid en omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled och där beskatt- ningsområdet är av minst oförändrad omfattning, vore det en väsentlig fördel, om skattskyldigheten för jordbrukets del liksom hittills kunde be— gränsas till sådan egenförbrukning och direktförsäljning, som från rätt- vise- och konkurrenssynpunkter skäligen bör beskattas. I sådant fall skulle nu gällande förenklade beskattningsförfarande kunna bli bestående. F ör- utsättningarna härför är emellertid beroende av möjligheterna att eliminera ingående skattebelastning på jordbrukarnas förvärv av omsättnings- och anläggningstillgångar så att någon kumulativ skatteeffekt inte uppstår på livsmedelsvaror och annat, som erhålles från jordbruket. Uppenbart år att en skattskyldighet begränsad till egna uttag och konsumentförsäljning nor- malt skulle vara otillräcklig för en avlyftning av ingående skattebelastning genom avdragsförfarandet. En utvidgning av skattskyldigheten till att om- fatta även egna uttag av ved och direktförsäljningar av skogsprodukter torde knappast ändra detta förhållande.

I avsnittet om skatteplikt för jordbruksråvaror m. 111. har redan fram- hållits, att det inte framstår som praktiskt möjligt att genom generell rätt till skattefria inköp eliminera skattens verkningar för att på så sätt hålla jordbruket formellt utanför beskattningen eller begränsa jordbrukarnas skattskyldighet till vad som nu gäller. För att åstadkomma detta skulle därför återstå att genom ett särskilt restitutionsförfarande eliminera in- gående skattebelastning för jordbrukets del. I sådant fall skulle jordbru- kets leveranser för vidare bearbetning eller återförsäljning kunna ske till av skatten opåverkade priser medan skatten skulle sätta in först i närmast efterföljande led. Såsom tidigare framhållits skulle detta inte få någon be- tydelse på den skatt som träffar konsumenterna utan endast att ingen

avdragsrätt skulle följa av inköp för återförsäljning eller bearbetning från jordbrukare.

Ett restitutionsförfarande i syfte att eliminera ingående skattebelastning skulle betyda en avsevärd såväl numerär som beloppsmässig utvidgning av restitutionsinstitutet. Antalet jordbruk överstiger f. n. 200 000 och man fick räkna med att restitution skulle bli aktuell för så gott som samtliga. I de fall jordbruk eller skogsbruk bedrives av någon som även utövar annan skattepliktig verksamhet skulle man möjligen kunna räkna med viss be- gränsning av restitutionsfallen, genom att redovisningen av mervärdeskatt, såsom tidigare förordats, får ske i ett sammanhang för samtliga verksam- hetsgrenar utan någon uppdelning på skilda förvärvskällor.

Från praktiska synpunkter framstår en sådan utvidgning av restitutions- institutet som föga tilltalande. För tillgodoseende av en neutral mervärde- skatt med avseende såväl på jordbruksproduktionen som på konsumtio- nen av livsmedelsvaror och andra produkter från jordbruk och skogsbruk synes därför inte återstå annat än att införa skattskyldighet även för den- na del av näringslivet. I och för sig synes inte heller några principiella er- inringar kunna resas mot att i mervärdeskattehänseende likställa jordbru- karna med rörelseidkarna för att tillgodose kravet på en neutral beskattning. Härvid synes även böra beaktas den framtida strukturen av det svenska jord- bruket och att det synes lämpligt att en mervärdeskatt redan från början utformas med sikte på det bestående jordbruket.

En sådan utformning av mervärdeskatten medför emellertid en väsentlig utökning av antalet skattskyldiga varav många är av ringa storlek. En- ligt 1961 års jordbruksräkning fanns 233000 jordbruk med areal över 2 hektar. Av dessa hade 38 000 mer än 20 hektar. Nedgången i antalet en- heter från den föregående räkningen år 1957 var ca 33 000, vilka samtliga torde ha varit mindre enheter. Även om en fortsatt nedgång i minst samma takt kan förväntas den närmaste framtiden, ger redan dessa siffror en uppfattning om frågans betydelse. Härtill kommer att de små enheterna do- minerar i antal. Till belysande härav må nämnas, att bruttoårsintäkten år 1961 från jordbruk inklusive skogsbruk för ca en tredjedel av enheterna inte översteg 10000 kr och för drygt hälften låg under 15000 kr. Upp- skattningsvis kan beräknas, att dessa jordbruk svarade för ca 12 respek— tive 24 procent av hela saluvärdet av jordbruksproduktionen. Denna har i normalkalkyl för år 1962/63 beräknats till 4 870 miljoner kr.

Med hänsyn till dessa förhållanden har beredningen närmare undersökt möjligheterna att på detta område åstadkomma ett förenklat beskattnings- förfarande utan konkurrensstörande effekter. Beredningen har dock icke funnit möjligt att åstadkomma förenklingar, som icke medför besvärande olägenheter i andra hänseenden. I detta sammanhang har även övervägts om det inte med hänsyn till det stora antalet små driftsenheter kunde vara motiverat med en särskild skattskyldighetsgräns för jordbruk och skogs—

bruk. Beredningen har dock ansett övervägande skäl tala för en i princip lika behandling av olika näringsgrenar och att därför den i det föregående förordade skattskyldighetsgränsen och avtrappningsregeln bör gälla gene- rellt och således även omfatta jordbruket och skogsbruket.

Enligt beredningens uppfattning bör således jordbruket och skogsbruket i mervärdeskattehänseende behandlas på i princip samma sätt som andra skattepliktiga näringsgrenar. I enlighet härmed bör skattskyldighet åvila dem som bedriver jordbruk och skogsbruk för all försäljning av skatteplik- tiga varor, härunder inbegripet försäljning av levande och döda inventarier, för egna uttag för konsumtionsändamål samt för utförda skattepliktiga tjänsteprestationer. Skatt, som utgått för inköp för verksamheten, blir av- dragsgill vid redovisningen av skatten på egen omsättning enligt samma grunder som för övriga skattskyldiga. Ett fördelningsproblem uppkommer här i fråga om kostnader för byggnader på fastigheten, eftersom endast ingående skattebelastning avseende driftsbyggnader berättigar till avdrag, däremot inte skatt som gällt bostadsutrymmen för ägare och anställda. I de fall ingående skattebelastning överstiger skatten på egen omsättning, t. ex. på grund av en större investering i maskiner eller driftsanläggning, erbjuder restitutionsförfarandet möjlighet till snabb avlyftning av det över- skjutande beloppet.

Avdragsrätten

Som framgått av den tidigare framställningen, utgör rätten till avdrag för ingående skatt det element i mervärdeskattesystemet som eliminerar eller i vart fall starkt reducerar den kumulativa effekt som eljest skulle följa av att skatten uttas på hela försäljningsintäkten i varje led i produktions- och distributionskedjan. Avdragsrättens syfte är således, att tillsammans med andra komponenter (t. ex. enhetlig skattesats och beskattningsområ- dets omfattning) medverka till att denna form av allmän indirekt beskatt- ning blir konsumtions- och konkurrensneutral.

Målsättningen vid avdragsrättens utformning bör således vara dels att alla varor, tjänster och andra objekt, som omfattas av mervärde- skatten, i konsumentens hand drabbas lika hårt av denna,

dels att näringslivets struktur, valet av företagsform, företagsstorlek, kombinationen av de ianspråktagna produktionsfaktorerna m. ni. inte på- verkar den slutliga skatten,

dels ock att exporterad vara inte belastas med mervärdeskatt.

Allmänna förutsättningar för avdragsrätt Ett första villkor, som måste vara uppfyllt för att avdrag för ingående skatt skall få åtnj utas, är att skatt utgått vid förvärvet av ifrågavarande vara

eller annat objekt. Detta innebär, att endast sådana förvärv som antingen skett från någon vilken själv varit skyldig uttaga skatt på sin leverans eller som vid import träffats av skatt, kan grunda avdragsrätt för ingående skatt.

Ett annat villkor som måste uppfyllas är att den som yrkar avdrag för ingående skatt bedriver yrkesmässig verksamhet avseende tillhandahållan- de av sådana varor, tjänster och andra objekt, som antingen omfattas av skatteplikten eller också särskilt undantagits från denna utan att detta förenats med särskild inskränkning i avdragsrätten, t. ex. i syfte att be- gränsa skattefriheten enbart till mervärdet i det sista beskattningsledet. Det anförda kan sägas innebära att avdragsrätt endast kan tillkomma den som bedriver verksamhet, för vilken skattskyldighet föreligger eller skulle före- ligga vid tillhandahållande av skattepliktig prestation inom landet. Företag som bedriver export av skattepliktiga varor och på denna grund icke får någon betalningsplikt för inhemsk omsättning har således samma rätt till avdrag för ingående skatt som företag med enbart försäljning inom landet. Restitution utgår i det fall den ingående skatten inte kan avlyftas enligt avdragsförfarandet.

Utföres i verksamhet som nu nämnts även prestationer, som faller utan- för beskattningens ram, åtnjutes ingen avdragsrätt för denna del av verk- samheten. Avdragsrätten får i sådant fall beräknas efter skälig grund. I detta sammanhang må även uppmärksammas att rörelseidkare kan vara att betrakta som slutlig konsument beträffande vissa inköp eller motsva- rande. Därvid päförd skatt medför givetvis inte avdragsrätt. Härvidlag kan emellertid även vara fråga om konsumtion t. ex. av vara, som primärt an— skaffats för användning såsom material för produktionsändamål eller för omsättning. Inköpet har i sådant fall varit av avdragsgill natur och i följd härav får ianspråktagandet av varan för konsumtionsändamål upptas så- som skattepliktigt uttag ur rörelsen och inräknas i rörelseidkarens skatte- pliktiga omsättning.

Avdragsrättenslomfattning

Avdragsrätten bör _ såsom ovan framhållits _ ges sådan omfattning, att alla skattepliktiga objekt i konsumentens hand träffas lika av mer- värdeskatten. För att sådan konsumtionsneutralitet skall uppnås erfordras, att varje skattepliktigt objekt i princip skall belastas blott med så mycket skatt som motsvarar skatten enligt den gällande skattesatsen på objektets konsumentpris, dvs i normalfallet detaljhandelspriset. Då detta pris och därmed också den utgående skatten i detaljhandelsledet återspeglar sum- man av mervärdena i alla de led objektet passerat på sin väg till konsumen- ten samt rent schablonmässigt den ingående skatten i ett visst beskattnings- led helt motsvarar den utgående skatten i det närmast föregående ledet erfordras, att all ingående skatt i samtliga led genom avdragsrätten elimi— neras för att kumulativa effekter av skatten skall undvikas.

Avdragsrätten måste därför omfatta inte blott sådan skatt som belastat inköp av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror för återförsäljning utan även skatt som belastat förvärv av anläggningstillgångar och hjälpmedel, bränslen m. In. av omkostnadskaraktär liksom också skatt som utgått på tj änsteprestationer för verksamheten.

I fråga om avdragsrättens utformning för att tillgodose kravet på kon- kurrensneutralitet i beskattningen kan man särskilja två huvudmoment. Det ena är att konkurrensen mellan inhemska företag ej skall påverkas av skatten. Det andra har avseende på de svenska företagens förhållanden gentemot utländska konkurrerande företag.

För att konkurrensen mellan de svenska företagen ej skall påverkas av skatten erfordras, att avdragsrätten ges sådan innebörd eller utformning, att företag som för sin verksamhet har en relativt stor andel skattebelagda inköp inte kommer i sämre läge än de som har en relativt liten andel skatte- belagda inköp. Ett företag kan således för sin verksamhet använda mycket råvaror och maskiner (skattebelagda inköp) men ringa arbetskraft medan förhållandena för ett annat företag, som framställer likartad eller konkurre- rande produkt, kan vara det motsatta. För att någon diskriminering av det förstnämnda företaget inte skall ske i jämförelse med det andra erfordras att all ingående skatt får avdragas och en sådan avdragsrätt kan därför också sägas utgöra förutsättningen för att skatten inte skall påverka före- tagens val av kombination av olika produktionsfaktorer.

Vad gäller de svenska företagens konkurrensförhållanden på den inter- nationella marknaden är det särskilt angeläget att avdragsrätten utformas så att all ingående skatt får avdragas för att ingen kostnadsfördyrande skatteeffekt skall belasta exporten av här i landet producerade varor.

Hittills i detta avsnitt om avdragsrättens omfattning har förutsatts att verksamheten varit av sådan art, som i princip berättigar till avdragsrätt för all ingående skattebelastning. En företagare kan emellertid bedriva verksamhet som faller utom beskattningens ram. Detta fall måste såsom redan tidigare antytts hållas isär från det fall verksamheten avser tillhan— dahällanden som är skattefria på grund av undantag från skatteplikt utan att skattefriheten härvidlag förenats med särskild inskränkning i avdrags- rätten, d. v. 5. när man genom undantaget åsyftat fullständig skattefrihet från all skattebelastning.

Vid avyttring av objekt som faller utom beskattningens ram föreligger inte skattskyldighet. Härav följer att något avdrag för ingående skatt inte kan komma i fråga. En sådan nu nämnd företagare blir i avdragshänseen— de att jämställa med slutlig konsument. För ingående skattebelastning får han kompensera sig via priserna på sina egna prestationer. Avyttras dessa till slutliga konsumenter kommer dessa därigenom att indirekt träffas av

skatten. Hur stor denna belastning blir beror på hur stora företagarens skattebelagda inköp varit i förhållande till hans egen omsättning.

En företagare som förvärvar objekt som faller utanför beskattningens ram kommer inte att påföras någon mervärdeskatt vid sitt förvärv. Något avdrag för ingående skatt kan han därför inte åtnjuta. Leverantören av det inte skattepliktiga objektet kan emellertid förväntas genom prishöjning kompensera sig för sin egen ingående skattebelastning. Förvärvaren kom- mer inte att kunna åtnjuta avdrag för denna indirekta skattebelastning och därmed uppkommer viss kumulativ skatteeffekt. Den praktiska betydelsen härav torde dock bli ringa med hänsyn till mervärdeskattens generella räckvidd.

Om å andra sidan företagare förvärvar objekt som är skattefria på grund av undantag från skatteplikt kommer han visserligen ej heller då att debi- teras någon skatt av leverantören, men förvärvet är i detta fall i motsats till det nyss nämnda inte belastat med vare sig direkt eller indirekt mer— värdeskatt eftersom leverantören haft avdragsrätt för all sin ingående skat— tebelastning.

Såsom tidigare antytts kan emellertid företagare inom ramen för sin verksamhet vara att anse som slutlig konsument även i andra hänseenden. Exempel härpå är då företagare tillhandahåller sina anställda eller sig själv olika förmåner. Företagaren kan således låta uppföra och tillhandahålla tjänstebostäder åt sina anställda, tillhandahålla kost åt dessa eller inneha semesterhem, som ställs till personalens förfogande. Ingående skatt på in- köp m. m. för sådana ändamål bör inte föranleda avdragsrätt enär härvid- lag är fråga om förmåner, som är att jämställa med slutlig konsumtion. Om nämligen de anställda i stället för förmåner av nu angiven art haft hög- re kontant lön och därvid använt detta lönetillskott för inköp av bostad, kost m. m., hade de haft att erlägga och även bära den mervärdeskatt, som i sådant fall skulle uttagas av säljarna. Ingående skatt som belastar inköp, som tar sig uttryck i olika förmåner för de anställda, bör således i princip ej medföra avdragsrätt. Skulle sådan ingående skatt vara avdragsgill för företagaren blev följden, att dessa former av slutlig konsumtion undgick be- skattning och därmed behandlades förmånligare än annan likartad konsum- tion. Målsättningen att mervärdeskatten skall vara konsumtionsneutral fordrar alltså, att mervärdeskatt på inköp m. m. för nu angivna ändamål inte berättigar till avdrag.

I detta sammanhang må emellertid särskilt uppmärksammas den skillnad som föreligger mellan det fall då nu nämnd förmån tillhandahålles när- mast såsom ett utflöde av den av företagaren bedrivna verksamheten (t. ex. kost åt anställda i en yrkesmässig restaurangrörelse) och det fall då för— månen inte har sådant omedelbart samband med den bedrivna verksamhe- ten (t. ex. upplåtelse av tjänstebostad åt anställd). I det första fallet bör liksom redan gäller i fråga om tillämpningen av den allmänna varuskatten

värdet av den tillhandahållna förmånen inräknas i den skattepliktiga om- sättningen med därav följande rätt till avdrag för ingående skatt på för- värv för ändamålet. I det andra fallet bör däremot värdet av förmånen inte inräknas i den skattepliktiga omsättningen, varav i sin tur följer att avdrag för ingående skatt med avseende på förmånen inte heller får ske.

Ytterligare några inskränkningar i avdragsrätten skall beröras i detta sammanhang. Enligt beredningens uppfattning bör således avdragsrätt inte föreligga för ingående skatt på kostnader för representation, eftersom även representation kan sägas ha karaktär av slutlig konsumtion. Vidare bör av- drag för ingående skatt på inköp av personbilar och andra motorfordon få ske endast med så stor del som belöper på användningen i den skatte- pliktiga verksamheten. Motsvarande bör gälla i fråga om mervärdeskatt på drivmedel och andra kostnader för fordonet.

Här må även något beröras det fall, då företagare i egen regi tillverkar en maskin eller annan anläggningstillgång för verksamheten. I mervärde- skattehänseende behöver vare sig värdet av sådan maskin eller värdet av det för tillverkningen utnyttjade materialet redovisas som skattepliktigt uttag ur rörelsen. Genom att avdragsrätten för inköp av material m. m. för verk- samheten uppkommit och därmed också utnyttjats redan vid inköpstill- fället och således redan kan antagas ha utnyttjats, åstadkommes härmed en motsvarande avlyftning av den ingående skattebelastningen, som av- dragsförfarandet tillförsäkrar företagare vid inköp av anläggningstillgångar från fristående leverantörer. På samma grunder behöver inte heller över- föring av en vara från lagret av omsättningsvaror för användning som hjälpmedel i verksamheten redovisas såsom skattepliktigt uttag. Följden skulle eljest endast bli att det mot värdet av sådant uttag svarande skatte— beloppet skulle få avdragas såsom ingående skatt och detta vid en tidpunkt då hela den faktiska ingående skattebelastningen redan eliminerats genom de allmänna reglerna om avdragsrätt.

För de renodlade uthyrningsföretagen med skattskyldighet till mervärde- skatt för uthyrning av skattepliktiga varor kommer avdragsrätten enligt nu angivna riktlinjer att eliminera den kumulativa skatteeffekt, som f. n. följer av den allmänna varuskattens konstruktion. Skatten på inköpen av uthyrningsobjekten kommer nämligen att vara avdragsgill såsom all annan ingående skattebelastning för en skattepliktig verksamhet.

I det inledande avsnittet till detta kapitel har beredningen understrukit värdet av enhetlig skattesats för hela beskattningsområdet. Om särskilda skäl motiverar en begränsning av skattens effekt på något område bör detta därför inte åstadkommas genom en skattesatsdifferentiering utan genom reduceringsregler motsvarande dem, som i "varuskattehänseende tilläm- pas för serveringsrörelser och säljare av monteringsfärdiga trähus. Bered- ningen har inte heller föreslagit någon skattesatsdifferentiering i detta syfte men väl reduceringsregler av angivet slag för byggnads- och fastig—

hetsområdet. Av den tidigare redogörelsen härom har framgått att innebör- den av huvudregeln är, att skatten på utförda byggnadsentreprenader m. ni. skall beräknas på endast 60 procent av vederlaget. Tillämpningen av denna regel gäller således den skattepliktiga omsättningen för skattskyldiga inom detta område och har inte någon inverkan på dessa företagares rätt till avdrag för faktisk ingående skattebelastning enligt de allmänna reglerna. I princip blir därför följden av regeln endast en reducering av dessa före— tags mervärden och en häremot svarande lägre betalningsplikt. För skatt- skyldig, som anlitat sådant företag för arbete som omfattas av reduce— ringsregeln, blir effekten den motsatta. Hans ingående skattebelastning blir lägre genom reduceringsregeln, men då den allmänna skattesatsen gäller för hans egen skattepliktiga omsättning får han redovisningsmässigt sett ett högre mervärde och en större betalningsplikt. Dessa förhållanden kan dock inte få några återverkningar i konkurrenshänseende. Sett från de skattskyldigas synpunkt har reduceringsregeln knappast någon reell be— tydelse eftersom full avdragsrätt skulle föreligga även om skatt utgick på hela vederlaget. Motivet för den nu angivna huvudregeln har också varit ett annat, nämligen att begränsa mervärdeskattens effekt på bostadskostna- derna.

Avdragsrättens utnyttjande i tiden

Avdragsrättens utnyttjande i tiden är vid sidan av avdragsrättens omfattning den faktor som har störst betydelse vid avdragsrättens utformning.

Det är uppenbart, att längden av den tid som förflyter mellan tidpunkten för erläggandet av den ingående skatten på en anskaffning och den tidpunkt då denna skatt får utnyttjas såsom avdrag mot företagens egen utgående skatt har stor betydelse. Ju längre företagaren måste så att säga ligga ute med skattebeloppet desto större verkan får detta för honom. För företagaren måste det därför vara av stort intresse att denna avlyftning sker så snabbt som möjligt. Det må emellertid framhållas, att effekten av den ingående skatten inte bör ses isolerad för sig utan i samband med företagarens egen utgående skatt. För flertalet skattskyldiga blir förhållandena sådana, att de, samtidigt som de har att erlägga skatt på sina egna förvärv, också uttar skatt och detta i regel med större belopp. I normalfallet, där egna leveranser sker kontinuerligt, flyter skatt ständigt in. Även om företagaren har att erlägga skatt till sina egna leverantörer och avlyftningen av denna inte sker omedelbart, torde den sammantagna effekten av ingående och ut— gående skatt i regel inte förorsaka någon likviditetsförsämring. För vissa branscher eller företag och i vissa situationer kan förhållandena emellertid bli andra. Sålunda kan exportandelen av den totala försäljningen vara så stor att den ingående skatten normalt kommer att överstiga den utgående skatten. Vidare kan den ingående skatten temporärt bli större än den ut-

gående, t. ex. om stora inköp eller omfattande investeringar medför stora ingående skattebelopp. Detta kan inträffa bl. a. vid nyetablering.

För att genom generella regler så långt som möjligt eliminera sådana verkningar bör redovisningen av den egna utgående skatten och avdragen för ingående skattebelastning koordineras. Såsom närmare kommer att be- handlas i efterföljande avsnitt angående redovisningsförfarandet bör redo- visning och inbetalning av mervärdeskatt ske periodvis under löpande år i överensstämmelse med det för den allmänna varuskatten gällande deklara— tionsförfarandet. Här skall därför endast anläggas några mer principiella synpunkter på frågan om avdragsrättens tillämpning i redovisningshänseen- de. Den härmed nåra sammanhängande frågan om restitution av överskju- tande ingående skatt behandlas också i ett särskilt avsnitt i det följande.

I fråga om skatt, som träffat inköp av råvaror, halvfabrikat och färdig— varor för vidare bearbetning, sammansättning eller vidareförsäljning i be- fintligt skick, kan enligt beredningens uppfattning inte sättas i fråga att utforma avdragsrätten så, att denna inte inträder förrän samma objekt blivit föremål för omsättning. Härvidlag bör gälla, att avdrag får göras för hela den ingående skatt som belastat inköpen under varje redovisningsperiod med bortseende från att det inte är dessa inköp som konstituerat omsätt- ningen under samma period. Denna princip får sägas ligga helt i linje med mervärdeskattens karaktär av omsättningsskatt.

Vad nu sagts bör gälla även ingående skatt, som träffat inköp av förbruk- ningsmateriat och andra skattskyldig tillhandahållna leveranser och presta- tioner av omkostnadskaraktär.

I fråga om anskaffningar av anläggningstillgångar i form av ny- och re- investeringar kan diskuteras huruvida samma omedelbara avdragsrätt bör gälla eller om denna bör begränsas genom en fördelning i tiden så att av- dragen motsvarar anläggningarnas utnyttjande i förhållande till den ekono- miska livslängden. Sistnämnda regel skulle närmast innebära att avdrags- rätten anknytes till avskrivningarna. Ett sådant förfarande torde emellertid innebära, att avdragsrätten skulle kunna regleras först i efterhand i anslut- ning till årsbokslutet och den därpå följande taxeringen. Härtill kommer att den ingående skatten skulle ligga kvar i och belasta företaget under en i vissa fall avsevärd tid, vilket skulle medföra inte önskvärda effekter med hänsyn till bl. a. kravet på en konkurrensneutral utformning av mervärde- skatten.

Med bortseende i detta sammanhang från möjligheterna att utnyttja av- dragsrätten för konjunkturstabiliserande syften anser beredningen redan av nu nämnda skäl, att huvudregeln även i fråga om investeringarna bör vara att omedelbar avdragsrätt skall föreligga för hela den ingående skatte- belastningen. Till stöd för detta ställningstagande må ytterligare framhållas följande.

Med omedelbar och full avdragsrätt för ingående skattebelastning kommer

statens årliga inkomster av mervärdeskatten att överensstämma med den skatt, som samtidigt uttagits av konsumenterna. Därmed understrykes mer- värdeskattens karaktär av en renodlad konsumtionsskatt, som i detta av- seende skiljer sig från den allmänna varuskatten endast genom den uppde- lade uppbörden.

Leverantören av en skattepliktig investeringsvara eller motsvarande blir skyldig att uttaga och inbetala skatt i direkt anslutning till leveransen. Efter- som den utgående skatten hos leverantören helt motsvarar förvärvarens in- gående avdragsgilla skattebelastning synes det även av denna anledning föl jd— riktigt, att den senare genast får dra av skattebeloppet.

Vidare är det såsom tidigare framhållits av konkurrensskäl angeläget, att all ingående skatt avlyftes så fort som möjligt. Om ingående skatt på in- vesteringar får avdragas blott i förhållande till avskrivningarna skulle detta få till följd att företag som utnyttjar mycket realkapital i form av bygg- nader och maskiner blir ogynnsammare behandlade än företag som utnyttjar mycket arbetskraft.

Beaktas bör dessutom, att ett till avskrivningarna anknutet avdragssystem för ingående skatt på förvärv av anläggningstillgångar måste medföra be— tydande praktiska olägenheter från såväl redovisningstekniska som kontroll- tekniska synpunkter.

Vad nu anförts utgör enligt beredningens uppfattning bärande skäl för principen, att fullt avdrag för ingående skatt bör åtnjutas omedelbart även för investeringar.

Avdragsrätten från konjunkturpolitisk synpunkt

I den tidigare redogörelsen för beredningens principiella ställningstagande till förmån för en omläggning av den nuvarande allmänna varuskatten till en mervärdebeskattning har berörts möjligheterna att utnyttja denna skat- teform för konjunkturpolitiska syften. Härom må först nämnas att mer- värdeskatten liksom andra indirekta konsumtionsskatter erbjuder möjlig- heten att via skattesatsjusteringar påverka konsumtionen. Med i det föl- jande förordad utformning av redovisningssystemet för mervärdeskatten bör sådana justeringar också kunna genomföras utan egentliga tekniska komplikationer.

Vid huvudregeln om omedelbar avdragsrätt för ingående skattebelast— ning får en skatttesatsj ustering ingen annan effekt på näringslivet än vad som följer av konsumenternas reaktion inför den prishöjande eller prissänkande verkan, som det ändrade skatteuttaget medför. Mervärdeskatten erbjuder emellertid såsom redan framhållits i tidigare sammanhang även möjligheten att temporärt utnyttja avdragsrätten för konj unkiturpolitiska åtgärder, som mera direkt riktar sig mot näringslivet. Sålunda föreligger möjligheterna att, med avsteg från principen om en i möjligaste mån neutral beskattning

utan kumulativa verkningar, uppskjuta, vägra eller begränsa i princip av- dragsgill ingående skattebelastning.

Effekten av en uppskjuten avdragsrätt kan sägas innebära, att man under viss tid håller inne belopp, motsvarande den skatt som erlagts till leveran— törerna, och på så sätt åstadkommer en likviditetsåtstramning. Genom att upphäva eller minska förskjutningen i avdragsrättens inträde kan därefter en likviditetslättnad åstadkommas. Då avdragen därigenom får ske snabbare och i övergångsskedet ökar beloppsmässigt, minskas mervärdet och den skatt som skall inbetalas till staten.

Möjlighet föreligger även att helt vägra avdrag för viss i princip avdrags- gill ingående skattebelastning. Genom att exempelvis vägra avdragsrätt för investeringar, som sker under viss tid, skulle därmed kunna uppnås samma effekt som genom en särskild investeringsavgift. En vägrad avdragsrätt innebär dock ett kumulativt inslag i mervärdebeskattningen av helt annan betydelse än en enbart uppskjuten avdragsrätt kan medföra.

Vidare föreligger möjlighet, att under viss tid medgiva endast en begrän— sad eller partiell avdragsrätt för vissa anskaffningar av investeringskaraktär. En sådan åtgärd skulle verka återhållande på investeringsverksamheten. Genom att sedermera medgiva rätt till avdrag för sålunda ackumulerad, resterande ingående skatt, skulle därigenom följa en reducering av betal— ningsplikten och därmed också en likviditetsförbättring, som skulle utgöra stimulans till ökad aktivitet.

Tekniskt sett kan en begränsad avdragsrätt utformas antingen på det sättet, att avdrag medgives i förhållande till avskrivningarna, eller också på det sättet, att avdrag medgives för en viss procentuell andel av den fak- tiska ingående skattebelastningen. I föregående avsnitt angående avdrags- rättens utnyttjande i tiden har angetts vissa tekniska komplikationer med en till avskrivningarna anknuten avdragsrätt. Bl. a. har framhållits, att en sådan avdragsrätt endast torde kunna regleras i efterhand i anslutning till årsbokslutet. Från teknisk synpunkt synes därför en begränsning av avdrags- rätten till viss särskilt fastställd procent av den faktiska ingående skatte- belastningen ha företräde. En sådan reducerad avdragsrätt skulle kunna utnyttjas i den löpande skatteredovisningen och skulle därför få en ome— delbar och samtidigt en mera neutral likviditetseffekt. Å andra sidan torde det vara nödvändigt att i båda fallen närmare specificera de slag av anskaff- ningar av investeringskaraktär, som endast berättigar till begränsad av— dragsrätt. Detta kan föranleda gränsdragningsproblem och dessutom har man att räkna med kontrolltekniska olägenheter.

Jämfört med en på ett eller annat sätt utformad begränsning eller redu— cering av avdragsrätten torde en endast uppskjuten avdragsrätt vara enk— lare att genomföra från såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt. Meto— den innebär nämligen, att full avdragsrätt inträder när tiden härför väl är inne. Även här torde dock erfordras en närmare specificering av vad

den uppskjutna avdragsrätten är avsedd att omfatta. Man har därför även vid denna metod att beakta avgränsningsproblemen och behovet av till- fredsställande kontrollmöjligheter.

Det bör även beaktas, att åtgärder i syfte att begränsa eller uppskjuta av- dragsrätten för vissa anskaffningar torde få kombineras med att skatt även skall uttagas vid skattskyldigs import av sådana varor, som åtgärden avser.

Beskattningsvärde, skattepliktig omsättning m. m.

Med beskattningsvärde förstås det varuvärde eller motsvarande, på vilket skatten beräknas. Detta värde kan bestämmas på olika sätt. Det kan an— tingen anknytas till det mellan parterna vid en transaktion i varje särskilt fall avtalade vederlaget eller också till det värde som på basis av vissa an— taganden kan sägas vara »normalt» för en viss bransch.

Enligt AVF utgöres beskattningsvärdet vid försäljning och motsvarande av det erlagda vederlaget och vid uttag ur rörelse av varans värde enligt ortens pris, i båda fallen inklusive varuskattens belopp. Utgår även annan staten tillkommande skatt eller avgift, skall beloppet härav inräknas i be- skattningsvärdet. I fråga om import utgöres beskattningsvärdet av varans tullvärde (eif-värdet ) med tillägg av tull och övriga staten tillkommande av- gifter och skatter, härunder inbegripet den allmänna varuskatten. — Vidare gäller, att vid beräknande av beskattningsvärdet avdrag inte får ske för transport-, emballage- och andra liknande i priset ingående kostnader och ej heller för avbetalningstillägg. Lämnas rabatt, utgöres beskattningsvärdet av det rabatterade vederlaget och redovisningsförfarandet medger korrigering även för i efterhand lämnad rabatt, återbäring o. d.

Beskattningsvärdet är således nu anknutet till det faktiska vederlaget eller, beträffande uttag, det faktiska vederlag som skulle ha erhållits om fråga i stället varit om försäljning. En omläggning till medvärdebeskattning föranleder ingen ändring härutinnan. Det kan även sägas, att anknytningen av beskattningsvärdet till det faktiska vederlaget utgör förutsättningen för en neutralt verkande mervärdebeskattning. Härför kräves dock, att trans- porttj änsterna inbegripes under skatteplikten.

Vad nu sagts innebär emellertid inget hinder för en skatteredovisning på grundval av fakturerade värden. Denna redovisningsform får ökad betydel- se vid övergången till mervärdebeskattning med hänsyn till kravet på under- lag, som kan styrka rätten till avdrag för ingående skatt. Behovet av att i så— dant fall medgiva möjlighet till korrigering av skatteredovisningen för ut- nyttjad rätt till kassarabatt eller för i efterhand lämnad återbäring, bonus m. m. behandlas särskilt i det följande.

Enligt AVF inkluderas skattens belopp i beskattningsvärdet. Skattesatsen appliceras således på vederlaget inklusive skatt och vid redovisningen på

den skattepliktiga omsättningen med skatten inräknad. Att reglerna utfor- mats så hänger samman med att varuskatten huvudsakligen uttages i detalj— handelsledet. Huvudparten av detaljhandelns försäljning sker i form av kontantaffärer och utan att faktura eller annan handling upprättas, på vil— ken skatten kan upptagas såsom en särskild tillkommande post. Ett inklu— derande av skatten i beskattningsvärdet ger dessutom den fördelen, att skatteredovisningen kan anknytas direkt till det bokföringstekniska omsätt— ningsbegreppet. En naturlig följd av systemet är vidare, att justeringar i skatteredovisningen för skattefri försäljning, i efterhand lämnad rabatt m. m. sker i form av omsättningsavdrag och inte som skatteavdrag.

Skattskyldig kan dock om han så önskar debitera skatten öppet på priset exklusive skatt. Han har då att beakta, att den skatt som skall inlevereras skall motsvara skatten enligt gällande skattesats på den skattepliktiga om- sättningen inklusive skatt. Nuvarande skattesats av 6 procent motsvarar ett skattepålägg på priset före skatt av 6,383 procent.

Vid en detaljhandelsskatt av den allmänna varuskattens typ behöver ett inkluderande av varuskatten i beskattningsvärdet inte medföra risk för obe- rättigade prishöjningar, eftersom skatten uttages först vid tillhandahållan- det till slutliga förbrukare. Det kumulativa inslaget i varuskatten kan icke heller medföra sådan ackumulerad skatteeffekt på konsumentpriserna, som kaskadskatterna leder till. Mervärdeskatten har det gemensamt med kaskad- skatterna, att den uttages i flera på varandra följande led, men den väsent- liga skillnaden ligger däri, att den ingående mervärdeskatt, som träffar skattskyldigs anskaffningar, icke medför någon faktisk kostnadsbelastning eftersom den är avdragsgill från skatten på egen omsättning eller också kan avlyftas genom restitution. Därmed saknas såsom tidigare nämnts anledning, att vid en mervärdebeskattning kalkylera med någon skattebelastning vid prissättningen och de skattskyldiga kan på både hemmamarknaden och exportmarknaden tillämpa av skatten opåverkade priser, till vilka skyldig- heten att uttaga skatt på leveranser inom landet kan anknytas.

En mervärdeskatt bör således inte i något led föranleda större prishöj- ningar än som motiveras av den utgående skatten på priset före skatt och därmed får skatten ingen snedvridande verkan på prisstrukturen.

Mot bakgrunden av det nu anförda synes naturligt, att beskattningsvärdet i mervärdeskattesystemet bör utgöras av priset eller vederlaget exklusive skatt och att skatten debiteras öppet på detta beskattningsvärde. Om dessa regler förenas med en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet tillska— pas de bästa garantier för att mervärdebeskattningen icke skall föranleda några oberättigade ackumulerade verkningar på priserna.

Bokföringsmässigt skulle detta ernås, om den ingående avdragsgilla skatten på anskaffningarna och den utgående skatten på egen omsättning redovisades på ett eller flera konton, skilda från affärsbokföringen i övrigt.

Saldot på sådant skattekonto eller skillnaden mellan kontona för in- och ut— gående skatt skulle då direkt utvisa den skatt på mervärdet, för vilken be- talningsskyldighet föreligger eller som kan berättiga till restitution. I bok— slutshänseende skulle sådana belopp utgöra skuld respektive fordran att upp- tagas i balansräkningen.

En bokföringsmässig skatteredovisning enligt nu antydda riktlinjer skulle betyda, att inköpskostnaden exklusive skatt skulle utgöra anskaff- ningsvärdet för såväl anläggnings- som omsättningstillgängar. Därmed skulle avskrivningar, lagernedskrivningar 0. d. få ske på vården exklusive skatt och skulle således icke påverkas beloppsmässigt av erlagd ingående skatt. Detta skulle betyda en skillnad mot vad som nu gäller i så måtto, att den varuskatt, som utgått vid anskaffning av en anläggningstillgång, utgör en del av den faktiska anskaffningskostnaden och därmed via avskrivningarna påverkar rörelseresultatet. Mervärdeskatten skulle icke få någon sådan di- rekt effekt på resultatet, vare sig i fråga om beskattade anskaffningar av anläggningskaraktär eller i fråga om beskattade inköp av omkostnadskarak- tär. — En annan följd av här antytt redovisningssystem blir, att skatten på egen omsättning icke skall inräknas i den bokföringsmässiga omsättningen.

Vid en från affärsbokföringen i övrigt sårad redovisning av mervärde- skatten enligt antydda riktlinjer kan betalningsskyldigheten direkt beräknas med ledning av de bokförda in— och utgående skattebeloppen och det behövs inga omräkningar av omsättnings- eller omkostnadsbelopp. Detta torde innebära en avgjord fördel om differentierade skattesatser skulle komma till användning liksom vid skattesatsförändringar. Här må erinras om de sär- skilda åtgärder, som fick vidtagas vid höjningar av skattesatsen för den all— männa varuskatten, för att skatteredovisningen skulle bli riktig i fråga om sådana likvider, som erlagts efter höjningen, men för vilka den lägre skatte— satsen alltjämt skulle gälla.

Det nu anförda talar för, att beskattningsvärdet vid övergång till mer— värdebeskattning bör ändras till vederlaget exklusive skatt och att denna ändring förenas med bestämmelser om en i princip öppen skattedebitering och en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet. Därmed tillgodoses kravet på underlag, som kan styrka rätten till gjorda avdrag för ingående skatt.

För detaljhandelns del kan dock ifrågasättas, om man rimligen kan eller bör uppställa krav om öppen skattedebitering och fakturering. Eftersom detaljhandelns huvudsakliga försäljning sker till konsumenter, föreligger från köparesynpunkt icke behov av en sådan ordning, enär någon avdrags- rätt icke är aktuell för köparna. Riskerna för en ackumulerad skatteeffekt i detta led är inte heller större än vid nuvarande beskattningsform. Detta och förhållandena i övrigt talar för, att detaljhandeln och därmed jämställda i sista beskattningsledet även efter omläggningen bör ges möjlighet att redo- visa skatt på samma sätt som nu med avkall på kraven om öppen skattedebi—

tering och fakturering. —— En detaljist eller hantverkare kan emellertid ut- föra skattepliktig leverans eller motsvarande till annan skattskyldig för dennes rörelse. Det ligger då i köparens intresse att få skatten debiterad öppet på faktura eller annan motsvarande handling för att få ett underlag, som styrker rätten till avdrag. Ett undantag från reglerna om öppen debite— ring eller fakturering i sista beskattningsledet bör därför icke gälla i fråga om sådana leveranser.

Beredningen har mot bakgrund av det nu anförda kommit till den slut- satsen, att mervärdebeskattningen bör bygga på en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering, med undantag dock från denna huvudregel för detaljhandeln och därmed jämförligt sista bc- skattningsled.

Med sålunda förordad begränsning av faktureringsskyldigheten med öp- pen skattedebitering till sådana transaktioner mellan skattskyldiga, som medför avdragsrätt för mottagaren (köparen), får frågan om beskattnings- värdet skall utgöras av vederlaget inklusive eller exklusive skatt ökad be— tydelse. Här må inskjutas, att beskattningsvärdet enligt den franska mer- värdeskatten utgöres av vederlaget inklusive skatt, men i det framlagda tyska förslaget vederlaget exklusive skatt. I båda fallen föreligger fakture- ringsskyldighet med öppen skattedebitering: i det tyska förslaget dock be- gränsad till transaktioner mellan rörelseidkare, dvs i överensstämmelse med vad som här ifrågasatts för den svenska mervärdeskatten. Det är emel— lertid också att märka, att den franska skatten endast omfattar producent- och grossistleden, medan det tyska förslaget liksom det här diskuterade gäl- ler en skatt, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled.

En ändring av nu gällande beskattningsvärde till vederlaget exklusive skatt skulle närmast ha till syfte att markera, att in- och utgående skatt en- dast utgör delar i ett uppbördssystem, som icke påverkar de skattskyldigas kostnader och intäkter från rörelsens synpunkt och att därmed uppdel- ningen av beskattningen på flera led icke bör föranleda någon ackumulerad effekt på priserna. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om större risker för ackumulerade priseffekter skulle föreligga, om en obligatorisk fakture— ringsskyldighet med öppen skattedebitering i nyss angiven omfattning an- knytes till ett i princip oförändrat beskattningsvärde. Ställningstagandet i denna fråga synes därför i första hand kunna bestämmas av de praktiska för- och nackdelarna med den ena eller andra bestämningen av beskattnings— värdet.

Behålles vederlaget inklusive skatt såsom beskattningsvärde föranleder övergången till mervärdeskatt ingen ändring av skatteredovisningen i vad avser den utgående skatten på egen skattepliktig omsättning. Denna skall då liksom nu angivas till belopp med skatt och den upplupna skatten därå framräknas enligt gällande skattesats. Den öppna Skattedebiteringen, som i,

princip skall ske vid alla skattepliktiga transaktioner mellan skattskyldiga, skulle emellertid då få verkställas enligt en mot skattesatsen svarande på— läggsprocent på priset före skatt. I praktiken skulle detta betyda, att debite- ringen i varje faktura måste ske enligt ett brutet tal, eftersom förusättningen är att skattesatsen fastställes till ett helt procenttal. Samma påläggsprocent måste tillämpas vid kalkyleringen av priserna inklusive skatt av de skatt- skyldiga i sista beskattningsledet, som utnyttjar undantaget från plikten att fakturera och öppet debitera skatten. I och för sig är detta inget nytt. Även nu med skattesatsen 6 procent för den allmänna varuskatten måste öppen debitering liksom skattens inkalkylering i priserna ske enligt ett brutet tal (6,383 % ), för att full kompensation skall erhållas för den betalningspliktiga skatten.

Ändras beskattningsvärdet till vederlaget före skatt kan den öppna debi- teringen i fakturorna ske genom att applicera skattesatsen på priset exklu- sive skatt. Likaså kan skattesatsen direkt tillämpas för skattens inkalkyle- ring i priserna. Det erfordras alltså ingen omräkning av skattesatsen till på- läggsprocent och man undgår därmed det merarbete och de risker för fel- räkningar, som följer av att brutna tal med en eller flera decimaler skulle få användas både vid debitering och kalkylering. Å andra sidan skulle skatt— skyldiga i sista beskattningsledet, som utnyttjar möjligheten att inräkna skatten i priserna, såsom underlag för sin skatteredovisning få utgå från en skattepliktig omsättning, som liksom nu inkluderar skatten. För att den utgående skatten på denna omsättning, skall bli riktigt redovisad måste skattebeloppet uträknas enligt ett mot skattesatsen på priset före skatt sva- rande lågre procenttal på priset inklusive skatt. Uträkningen av skatten på den sålunda deklarerade skattepliktiga omsättningen får därvid ske enligt ett brutet tal. Nämnas må, att först vid en skattesats av 25 procent på veder- laget exklusive skatt eller 20 procent på vederlaget inklusive skatt blir även omräkningstalet ett helt procenttal. För att ytterligare belysa detta spörs— mål lämnas i följande sammanställning exempel på det omräkningstal, som vid de båda nu diskuterade systemen svarar mot viss skattesats.

Beskattningsvärdet utgöres av vederlaget exkl. skatt

Skattesatsen utgör i procent . _ . 6 10 12 13 14 Vid beräkning av skatt på veder- lag eller omsättning inkl. skatt

motsvarar skattesatsen följande procenttal .................... 5,660 9,091 10,714 11,504 12,281

Beskattningsvärdet utgöres av vederlaget inkl. skatt

Skattesatsen utgör i procent . _ . . 6 10 12 13 14 Vid beräkning av skatt på veder-

derlag eller omsättning exkl. skatt motsvarar skattesatsen följande påläggsprocent ................ 6,383 11,111 13,636 14.944 16,279

Det må här även beaktas att beskattningsvärdets bestämmande återverkar på skatteutfallet. Med vederlaget före skatt såsom beskattningsvärde måste skattesatsen sättas högre än vid vederlaget inklusive skatt som beskattnings- värde, för att samma skatteintäkt skall ernås. De skillnader i skattesatsens storlek som betingas härav kan även utläsas av sammanställningen ovan.

Båda alternativen har således för- och nackdelar. Den fördel som ligger i, att den öppna Skattedebiteringen i fakturorna kan ske enligt skattesatsen utan omräkning av denna till ett brutet skattepålägg, talar till förmån för vederlaget före skatt såsom beskattningsvärde. Å andra sidan kan ett be- skattningsvärde, som inkluderar skatten, ge vissa redovisningstekniska för- delar och innebär dessutom en metodik som flertalet skattskyldiga redan har erfarenhet från. Med hänsyn inte minst till kravet om en i princip obli— gatorisk faktureringsskyldighet med öppen debitering av skatten anser dock beredningen övervägande skäl tala för att beskattningsvärdet bör utgöras av vederlaget exklusive skatt.

Avslutningsvis må tilläggas, att det i fråga om redovisningen av in- och ut- gående skatt i de skattskyldigas bokföring icke synes lämpligt eller erforder- ligt att utfärda några mera detaljerade föreskrifter som läser bokföringen till visst system. Vad tidigare anförts härom är att betrakta endast som exempel. Det väsentliga är att skatten hålles åtskild från affärsbokföringen.

Skattepliktig omsättning

Enligt AVF utgör de vederlag inkl. skatt, som under en redovisningsperiod influtit från skattepliktiga konsumentförsäljningar och motsvarande med tillägg av värdet av egna uttag, den på perioden belöpande skattepliktiga omsättningen, varå den upplupna skatten skall beräknas. Vid tillstånd till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, utgöres den skattepliktiga omsättningen för redovisningsperioden av vad som under denna inklusive skatt fakturerats på konsumenter med tillägg av värdet inklusive skatt av gjorda uttag.

Framräkningen av den skattepliktiga omsättningen i deklaration skall i normalfallet ske genom en bruttoredovisning. Från de i rörelsen totalt in- flutna intäkterna jämte värdet av egna uttag avdrages omsättningen från skattefri försäljning, i efterhand lämnad rabatt m. 111. Vid bokföringsmässig redovisning får därjämte avdrag göras för kundförluster. Skillnadsbeloppet utgör den skattepliktiga omsättningen på vilken skatten skall uträknas enligt gällande skattesats.

Skattskyldiga, vars verksamhet endast till mindre del faller under varu- skatten, t. ex. grossister och producenter, kan få tillstånd till s. k. netto- redovisning. I sådant fall behöver endast den skattepliktiga delen av verk- samheten redovisas i deklaration liksom endast sådana korrigeringar, som

berör denna. Nettoredovisning kan ske enligt såväl kontantmetod som bok— föringsmässiga grunder.

En fjärde redovisningsmetod, den s. k. indirekta metoden, finns, men den torde icke behöva behandlas i detta sammanhang.

Även efter omläggningen kommer den skattepliktiga omsättningen att ut— göras av influtna eller fakturerade vederlag med tillägg av värdet av egna uttag. Oavsett hur beskattningsvärdet bestämmes kommer emellertid den skattepliktiga omsättningen att få en i viss mån ändrad innebörd. Den kom- mer inte längre att direkt återspegla den skattskyldiges betalningsplikt, utan bildar endast underlaget för den utgående skattens beräkning. Betalningsplik— ten bl-ir beroende av de avdrag för ingående skatt, som får göras från skat— ten på den egna skattepliktiga omsättningen. En annan skillnad blir, att den skattepliktiga omsättningen i normalfallet kommer att korrespondera mot den bokföringsmässiga omsättningen för skattskyldiga i samtliga led. Endast för exporterande skattskyldiga och skattskyldiga som beröres av undantagen från skatteplikten, t. ex. varven, kommer större skiljaktigheter att föreligga mellan dessa omsättningsbegrepp, och endast för dessa skattskyl- diga skulle därför den s. k. nettometoden kunna få någon praktisk betydelse. Behovet av denna metod efter omläggning till mervärdebeskattning behand- las närmare i ett efterföljande särskilt avsnitt avseende beskattningsför- farandet. Närmast skall därför behandlas vissa speciella spörsmål med mera direkt anknytning till beskattningsvärdet och den skattepliktiga om- sättningen.

Rabatter, återbäring o. (1.

Enligt AVF skall såsom tidigare nämnts kassarabatter och andra rabatter, som direkt avdrages från likviden, icke inräknas i beskattningsvärdet. Om rabatt, bonus eller återbäring utges i efterhand får avdrag ske med det så— lunda utgivna beloppet från omsättningen för den period, under vilken ut- givandet skett. Resultatet härav blir att i båda fallen blott nettovederlaget blir beskattat.

En övergång till mervärdebeskattning innebär såsom redan nämnts ingen ändring i principen om en till nettovederlaget anknuten beskattning. Därför föranleder övergången ingen ändring i nuvarande regler, enligt vilka å ena sidan i priset ingående avbetalningstillägg, emballage- och fraktkostnader o.d. icke får avdragas vid beskattningsvärdets bestämmande, men å andra sidan rabatt, som direkt avgår från likviden, icke skall inräknas i nämnda värde.

Vid sådan rabattering är nettovederlaget fixerat vid såväl kontant- som kreditförsäljning och några korrigeringar i skatteredovisningen till följd av rabatteringen behöver inte vidtagas oavsett om den skattskyldige tillämpar kontant- eller bokföringsmässig skatteredovisning.

Är det emellertid fråga om rabatt i efterhand i form av återbäring, års- bonus e. d., torde rabatteringen regelmässigt ske ganska lång tid efter det betalningen fullgjorts och säljarens skattskyldighet inträtt. Säljarens löpan- de skatteredovisning måste då ske på grundval av influtna eller fakturerade bruttovederlag och skatten på dessa bruttovederlag kommer köpare med av— dragsrätt att tillgodogöra sig. Om skattebelastningen skall motsvara det faktiska nettovederlaget, måste då korrigeringar ske i samband med ra— battens utgivande.

Gäller rabatteringen sådana transaktioner mellan skattskyldiga, som med- för avdragsrätt för köparen, skulle båda parters skatteredovisning beröras av en sådan korrigering. Säljaren har i detta fall inbetalt ett mot rabatten svarande för högt skattebelopp, medan köparen tillgodogjort sig ett mot- svarande för högt skatteavdrag. De härav betingade korrigeringarna i båda parternas skatteredovisningar skulle därför uppväga varandra och till sin effekt endast innebära en förskjutning i betalningsskyldigheten parterna emellan utan att den sammanlagda skattebelastningen ändras. Det kan där- för synas onödigt att för ifrågavarande slags transaktioner genomföra korri- geringar för rabatter i efterhand. Även ur redovisnings— och kontrollsynpunkt vore det fördelaktigt, om sådana korrigeringar kunde undvikas.

Något annorlunda förhåller det sig, om rabatten gäller köpare som är slutliga konsumenter och här kommer man även in på den återbäring som lämnas i detaljhandeln. Om korrigering icke medgives i skatteredovis- ningen för den mot sådan återbäring svarande skatten, skulle säljarna kun- na hävda, att de sj älva får stå för detta skattebelopp och att skatten därmed också påverkar konkurrensen. Detta synes tala för att nu gällande möjlighet till korrigering för återbäring och motsvarande i efterhand borde bli bestå— ende. Det synes dock värdefullt om den begränsningen kunde göras, att korrigering endast må vidtagas för sådana rabatter i efterhand, som utgår till slutliga konsumenter. Då skulle man undgå behovet av att kontrollera, huruvida en Säljares korrigering för rabatt till annan skattskyldig även för- anlett en korrigering i köparens skatteredovisning så att inget skattebort— fall uppkommit. Beredningen förordar av anförda skäl att möjligheterna till korrigering för rabatter o. d., som lämnas i efterhand begränsas till kon- sumentfallen, d. v. s. i huvudsak till detaljhandelsledet.

En ytterligare form av rabatt' 1 efterhand torde få beröras. Det gäller sådan villkorlig rabatt, som kan utgå vid betalning inom viss tid. Ofta utformas betalningsvillkoren så, att köparen har exempelvis 3 månaders kredit men erhåller 2 procents kassarabatt vid—betalning inom en månad. Då fakturan utställes är det ovisst, vilket betalningsalternativ köparen kommer att välja. Den skatt, som säljaren debiterar, måste därför beräknas på bruttopriset. Utnyttjar köparen den längre kredittiden, erfordras inga särskilda åtgärder. Utnyttjar han emellertid möjligheten till kassarabatt, borde rätteligen korri— gering vidtagas så att skatteredovisningen korresponderar mot nettoveder—

laget. Det förutsättes att kassarabatten beräknas av köparen på beloppet inkl. skatt. Även här gäller att det av såväl redovisnings- som kontrolltek— niska skäl vore önskvärt, om korrigeringar kunde undvikas. I allt väsentligt torde det här röra sig om transaktioner mellan skattskyldiga, för vilka kor- rigeringarna såsom tidigare nämnts saknar betydelse. Härtill kommer att korrigeringarna kan kompliceras av att parterna, 0111 båda är skattskyldiga, tillämpar olika redovisningsmetoder. Med hänsyn härtill anser beredningen inte att någon korrigering i dessa fall av rabattering framstår som erfor- derlig.

Växellikvider, diskonto och växelriinta

Enligt AVF skall vid beräkning av skattepliktig omsättning belopp, som in- flutit vid diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Detta innebär dels att emottagandet av själva växeln inte är att jämställa med betalning, dels att i den skattepliktiga omsättningen i ett sådant fall endast kommer att ingå nettobeloppet, dvs. det belopp varå växeln lyder minskat med dis— kontot. Om å andra sidan säljaren själv ligger på växeln och densamma av köparen omsättes med ny växel (i regel å ett lägre belopp) samt i förekom- mande fall skillnadsbeloppet jämte ränta inbetalas till säljaren, skall i den skattepliktiga omsättningen inräknas såväl skillnads- som räntebeloppet. Detta innebär, att man städse beskattar det totala vederlag som för en viss prestation kommer säljaren till godo.

Behandlingen av växellikvider på ovan angivet sätt medför, att beskatt- ningsvärdet och därmed skattebelastningen blir olika stor beroende på hur med växeln förfares. Denna olikhet i skattebelastningen beror därvid på faktorer som inte direkt har något samband med parternas uppgörelse i an— slutning till avtalets ingående. Om säljaren diskonterar växeln är oftast något som köparen helt enkelt saknar kännedom om och att köparen vill omsätta växeln kan många gånger bero på efter avtalets ingående inträffade händelser. Beskattningsvärdet påverkas således av faktorer som inte blir kända förrän efter det parterna kommit överens om priset för själva presta- tionen. Att förordningen om allmän varuskatt likväl tillämpas på detta sätt torde hänga samma med att skattskyldighetens inträde enligt huvudregeln har anknutits till den tidpunkt, då likviden kommer säljaren tillhanda och beskattningsvärdet anknutits till det faktiska vederlaget.

Vid övergång till mervärdebeskattning kan det ifrågasättas, om man skall bibehålla dessa regler för beräkning av skattepliktig omsättning vid betal- ning medelst växel. Av flera skäl synes det vara av värde, om skatteberäk- ningen i stället kunde anknytas till det avtalade priset, dvs. till det belopp, varå den ursprungliga växeln lyder. Från neutralitetssynpunkt är det otill- fredsställande, att skattebelastningen på en viss prestation blir beroende av

betalningssättet och därtill av faktorer, vilka inte tillkommer förrän i efter- hand. För de skattskyldiga kommer bestyret med skatten att underlättas. Även från kontrollsynpunkt torde det vara av värde om skatteredovisningen kan anknytas till det ursprungligen fakturerade beloppet. Vidare må anföras, att i de fall växellikviden avser en affärstransaktion mellan två skattskyldi— ga rättssubjekt medför en av säljaren företagen diskontering av växeln i så fall en minskning av det skattebelopp denne har att erlägga till statsverket utan att någon motsvarande minskning i köparens avdragsrätt uppkommer. Som ett ytterligare skäl att de nu antydda korrigeringarna i skatteredovis- ningen inte bör ske må nämnas, att såväl diskonto som ränta enligt praxis vid bokföringen torde föras på räntors konto eller liknande och således vid bokslutstillfället avslutas mot vinst- och förlustkonto utan att påverka varukontot eller motsvarande konto.

Övervägande skäl talar därför enligt beredningens uppfattning för att mer- värdeskatten vid växelaffärer skall anknytas till det fakturerade eller eljest överenskomna vederlaget med bortseende från växeldiskontot.

Beskattningsförfarandet

Beskattningsförfarandet för den allmänna varuskatten har nära anknutits till det för de direkta skatterna gällande taxerings- och uppbördssystemet. I korthet gäller följande.

Envar, som är skattskyldig för försälj ning eller motsvarande inom landet, skall vara registrerad hos länsstyrelsen i det län där hans hemortskommun är belägen. Över verkställd registrering utfärdas särskilt bevis, varav framgår det registe-rnummer den skattskyldige tilldelats samt den ordning, som skall gälla för skatteredovisningen. Driver skattskyldig flera självständiga rörel- ser, registreras varje sådan förvärvskälla för sig. I fråga om handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag m. fl. gäller, att varje delägare är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget och därför skall vara personligen registrerad. Vidare kan serveringsrörelse, som drives i förening med annan väsentligen artskild verksamhet, bli registrerad såsom särskild förvärvs— källa. Detta stadgande har tillkommit för att även dessa rörelser skall kunna komma i åtnjutande av de särskilda reduceringsreglerna för servering.

Enligt den ordning, som angivits i registreringsbeviset, skall den skatt- skyldige under löpande är inbetala preliminär allmän varuskatt på grund- val av deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning. Normalt skall skatteredovisning ske för perioder om två månader och verkställas senast den 18 i månaden efter periodens utgång. Skattskyldig med liten skattepliktig omsättning kan medgivas tillstånd till årsredovisning. Samtidigt med dekla- rations avgivande erlägges den enligt denna upplupna skatten.

Efter årets utgång fastställes den skattepliktiga omsättningen slutligt genom särskild taxering i samband med den årliga taxeringen till inkomst-

skatt. Denna taxering sker i de särskilda nämnderna för taxering av rörelse— idkare m. fl. Med ledning av taxeringen uträknas genom postgirokontorets försorg den slutliga allmänna varuskatten och sker avräkning mellan denna och den redovisade preliminärskatten. Överstiger den slutliga skatten den preliminära jämte den kostnadsersättning, som den skattskyldige skall gott- skrivas, skall skillnaden erläggas i efterskott såsom kvarstående allmän varuskatt. I motsatt fall återbetalas skillnadsbeloppet såsom överskjutande allmän varuskatt. Debetsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje skattskyldig. _ I fråga om taxering, upphörd, besvär m. m. gäller .i övrigt i princip samma som för de direkta skatterna.

Till allmän var uskatt skattskyldig jordbrukare erlägger ingen p1el—iminär skatt. I stället har han att i jordbruksbilagan till självdeklarationen angiva värdet inklusive skatt av konsumentförsäljningar och egna uttag av hem- maproducerade skattepliktiga jordbruksprodukter (produkter från jordbru- ket eller dess binäringar). Med ledning härav sker taxering till allmän varu— skatt samtidigt med inkomsttaxeringen och den ska-tt, som belöper på den därvid fastställda skattepliktiga omsättningen, påföres den vanliga debet— sedeln för slutlig inkomstskatt.

Allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel till riket för konsuments räkning, uppbäres av tullverket i samma ordning som är föreskriven för tull. I denna .del är alltså tullverket beskattningsmyndighet. Elj est utövas tillsy- nen över skatten av länsstyrelserna och för detta ändamål finns ett särskilt varuskattekontor inrättat vid varje länsstyrelse. Riksskattenämnden har för tillämpningen av varuskatteförordningen tilldelats 1 princip samma uppgif- tel som i fråga om de du ekta skatterna.

Nu gällande beskattningsförfarande beröres endast föga av en övergång till mervärdebeskattning. I allt väsentligt kan nuvarande ordning bli he- stående. Därför behandlas i det följande endast sådana delar i systemet, som behöver ändras eller eljest förtjänar ett särskilt beaktande i anledning av omläggningen. De tekniska övergångsproblemen, som omläggningen från allmän varuskatt till mervärdeskatt medför, behandlas dessutom i ett särskilt efterföljande avsnitt angående ikraftträdandet.

Registrering

Övergången till mervärdebeskattning medför ett tillskott av nya skattskyl— diga, framförallt inom producent- och grossistleden, men dessutom kommer skattskyldigheten för åtskilliga redan nu registrerade att utvidgas. Detta gäller sådana rörelseidkare i nyssnämnda led, vars skattskyldighet nu en- dast omfattar egna uttag eller en i endast begränsad utsträckning bedriven konsumentförsäljning. Sistnämnda förhållanden kan ha medfört, att den skattskyldige erhållit tillstånd till årsredovisning och dessutom rätt att tillämpa skatteredovisning enligt s. k. nettometod.

Vidare må i detta sammanhang erinras om att skattskyldighet icke före- ligger vid skattepliktig verksamhet i endast ringa omfattning. Såsom redo— visats i annat sammanhang föreligger på denna grund frihet från skatt- skyldighet, om den skattepliktiga omsättningen för år räknat icke överstiger 1000 kr. För handelsbolag, kommanditbolag o. likn. är härvidlag före- tagets omsättning avgörande och icke den på envar delägare belöpande om- sättningen i förhållande till hans andel i företaget.

För av omläggningen betingat nytillskott av skattskyldiga måste registre- ring verkställas och för övriga angivna redan registrerade och rörelseidkare med ringa skattepliktig omsättning kan omregistrering eller registrering bli aktuell med hänsyn till deras ändrade status i mervärdeskattesystemet. Med den i det föregående föreslagna gränsen för frihet från skattskyldighet till mervärdeskatt kan även andras nuvarande skattskyldighet bli beroende av omläggningen. En teknisk fråga, som här inte närmare kommer att beröras, gäller om övergången till mervärdebeskattning föranleder ändring av nu— varande registernummersystem.

Omläggningens konsekvenser i vad avser skattskyldigheten gör, att samt- liga redan nu skattskyldiga liksom alla nytillkommande skattskyldiga bör ingiva registreringsanmälan med speciellt sikte på den ändrade beskatt- ningsformen. Ny registreringsanmälan blir även erforderlig med hänsyn till den tidigare förordade möjligheten för skattskyldiga med flera förvärvs- källor att få hela sin skattskyldighet till mervärdeskatt samlad under ett registernummer utan nuvarande uppdelning på varje särskild förvärvs- källa. Såsom tidigare anförts skulle vissa väsentliga fördelar, främst i vad avser avlyftningen av ingående skattebelastning, ernås vid en sådan ändring av registreringsförfarandet. Detsamma gäller den ävenledes tidigare för- ordade möjligheten att i fråga om företag som drives gemensamt av flera delägare, härunder inbegripet handelsbolag och kommanditbolag göra före- taget ellcr en delägare skattskyldig i stället för envar delägare i sådant före— tag. Ett slopande av reduceringsreglerna för serveringsrörelse får vidare till följd, att sådan rörelse i förening med annan artskild verksamhet icke längre behöver betraktas såsom särskild förvärvskälla i varuskattehänseende. Slut- ligen må framhållas, att, det även i fråga om rätt till skattefria inköp samt för bedömningar angående restitution är av värde att via en generell ny anmälningsskyldighet få in olika primäruppgifter.

En i enlighet härmed förordad allmän anmälningsskyldighet för ny-, om- cller avregistrering berör emellertid inte de i AVF intagna allmänna registre— ringsbestämmelserna utan är närmast en av själva omläggningen betingad åtgärd. Stadganden härom hör därför hemma i de särskilda ikraftträdande- bestämmelserna för omläggningen. I fråga om skattskyldighet, som upp— kommer först efter omläggningen genom nyetablering eller rörelseöverta- gande, synes de nuvarande allmänna registreringsreglerna kunna äga fort- satt giltighet med endast sådana ändringar, som betingas av vad nyss an—

förts beträffande gemensam redovisning för flera förvärvskällor och för verksamheter med flera delägare. Detsamma gäller regeln om skyldighet att anmäla ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats.

Givet är vidare, att bevis om verkställd registrering med uppgift om regis- ternummer och redovisningsordning skall utfärdas och tillställas varje skatt- skyldig i överensstämmelse med vad som redan nu gäller. Här må tilläggas, att registreringen avseende skattskyldighet till mervärdeskatt icke kan få vidare betydelse än vad registreringen nu har. Den har sålundai varuskatte- hänseende egentligen endast en kamera] och kontrollteknisk funktion. Detta hindrar dock inte att registreringen vid nuvarande beskattningsform kan ha visst bevisvärde för bedömningen om skatt skall uttagas eller ej på leveranser till annan rörelseidkare. Detsamma blir fallet även efter över— gången till mervärdebeskattning med hänsyn till den i det föregående för- ordade skattefriheten för registrerad skattskyldigs import för verksamheten.

Deklarationsskyldigheten

Övergången till mervärdebeskattning föranleder ingen principiell ändring av deklarationsförfarandet. Registrerad skattskyldig skall alltså alltjämt er- lägga preliminär skatt under löpande år på grundval av deklaration. Nuva- rande huvudregel att deklarationer skall avgivas sex gånger om året för redovisningsperioder om två månader synes likaledes kunna bli bestående, även om skattesatsen höjes vid övergången till mervärdebeskattning. Genom avdragsrätten för ingående skatt kommer den högre skattesatsen i allmänhet inte att leda till någon ökad betalningsskyldighet för redan nu skattskyldiga detaljister och jämställda. Därmed saknas anledning att övergå till redo— visning varje månad.

. För skattskyldiga med liten skattepliktig omsättning och därmed liten be— talningsskyldighet bör nuvarande möjlighet till årsredovisning bli beståen- de. Någon fixerad gräns för sådan redovisning finns inte i fråga om den all— männa varuskatten och det synes inte heller lämpligt att för mervärdeskat- ten beståmma viss absolut gräns för rätt till årsredovisning. Allmänt sett hör emellertid sådan redovisning i mervärdeskattesystemet kunna medgivas upp till en högre gräns än enligt nu utbildad praxis med hänsyn till att betal- ningsplikten bestämmes inte som nu enbart av den skattepliktiga omsätt- ningens storlek utan av skillnaden mellan denna och den avdragsgilla in- gående skattebelastningen, d. v. s. av mervärdet. Då emellertid detta värde varierar väsentligt för olika slag av verksamheter skulle en fix omsättnings- gräns för rätt till årsredovisning få olika reell innebörd. Även andra faktorer än enbart omsättningens eller mervärdets storlek bör dessutom kunna tagas i beaktande vid bedömningen av redovisningsintensiteten. Med hänsyn här- till synes det mest lämpligt, att bedömningen härutinnan bör ske efter en mera individuellt betonad prövning. Praktiska skäl talar dock för att skatt-

skyldiga, som faller inom det i det föregående förordade avtrappningsområ— det, d.v.s. skattskyldiga med årsomsättning mellan 8 000 och 24000 kr, generellt bör ges tillstånd till årsredovisning. Det kan dock vara av värde med vissa vägledande normer för åstadkommande av enhetlighet i bedöm- ningen. Detta bör emellertid kunna tillgodoses genom att riksskattenämnden, om behov härav uppkommer, utfärdar allmänna anvisningar i ämnet. Be- redningen vill härutöver endast framhålla, att det, med hänsyn till det väsent- ligt större antalet skattskyldiga till mervärdeskatt i jämförelse med antalet varuskatteskyldiga och då inte minst utvidgningen till allmän skattskyldig- het på jordbruksområdet, bör vara av största intresse att möjligheterna till avsteg från regeln om redovisning varannan månad beaktas och tillvaratas.

Utifrån nu anförda synpunkter bör det även tillskapas möjligheter till redovisning halvårsvis och per tertial, eventuellt även per kvartal. Därmed skulle redovisningen underlättas för sådana skattskyldiga, för vilka års- redovisning inte kan komma i fråga men å andra sidan sex redovisningar per år framstår såsom onödigt krav. Med sådana variationsmöjligheter bör även övervakningen och kontrollen av skatteredovisningen underlättas. Bered— ningens författningsförslag har utformats med sikte på att möjliggöra en skatteredovisning i enlighet med vad som nu anförts.

Enligt AVF förfaller den preliminära skatten till betalning den 18 i måna- den närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser. Deklaration skall därför avgivas inom denna tid och för redovisningen ut- nyttjas en deklarationsblankett, som samtidigt utgör postgiroinbetalnings- kort. Deklaration avgives sålunda samtidigt med att skatten inbetalas på ett för hela riket gemensamt postgirokonto för allmän varuskatt. Sker redovis- ning och skattebetalning icke inom föreskriven tid påföres den skattskyldige särskild restavgift. Då särskilda skäl föreligger äger Kungl. Maj:t medgiva att viss skattskyldig eller grupp av skattskyldiga må, utan att gälda rest- avgift, inbetala preliminär skatt efter den allmänna förfallodagen. Sådant medgivande har lämnats i mycket begränsad omfattning och i huvudsak endast vissa skattskyldiga föreningar inom den producentkooperativa rörel- sen, för vilka ett speciellt avräkningsförfarande mellan föreningen och med- lemmarna (jordbrukarna) ansetts motivera en förlängd respittid. I intet fall har dock längre anstånd medgivits än till den 25 i månaden efter redo- visningsperiodens utgång.

Systemet med ett kombinerat deklarations- och inbetalningsförfarande har stora förtjänster och det saknas anledning att frångå detta system vid övergång till mervärdebeskattning. I själva deklarationsförfarandet tillkom- mer emellertid nu ett nytt moment genom att inte endast den utgående skatten på egen omsättning skall redovisas utan även den avdragsgilla in- gående skatten för beräkningen av den till betalning förfallna skatten på mervärdet. Även om underlaget för dessa beräkningar bör kunna hämtas

direkt ur bokföringen synes berättigat med viss förlängning av respittiden för avgivande av deklaration och skattens inbetalning. Beredningen förordar därför att förfallodagen framflyttas till den 25 i månaden närmast efter redovisningsperiodens utgång.

Förutom den deklarationsskyldighet, som nu berörts, har skattskyldig med tillstånd till redovisning enligt s. k. indirekt metod att vid sin allmänna självdeklaration foga särskild uppgift, s. k. tilläggsdeklaration, angående sin skattepliktiga omsättning för hela beskattningsåret. Denna uppgift er- fordras för en slutlig avstämning av den i deklarationerna för preliminär skatt redovisade skattepliktiga omsättningen med hänsyn till att denna om— sättning preliminärt framräknats på grundval av omräknade inköpsvärden för antingen skattepliktiga eller skattefria varor. Vidare har genom för- anstaltanden av riksskattenämnden tillskapats viss möjlighet för skatt- skyldiga att själva rätta till sin redovisning av preliminär skatt för förhållan- den, som framkommit efter det sista preliminärdeklarationen ingivits. För detta ändamål tillhandahåller länsstyrelserna en särskild blankett för juste- ringsuppgift av i princip samma utformning som den ordinarie deklaratio- nen. Sådan justeringsuppgift kan insändas till vederbörande varuskattekon— tor under tiden fram till sista dagen för självdeklarationens avgivande. Den- na möjlighet till justering av skatteredovisningen har visat sig ha visst värde främst för skattskyldiga med brutet räkenskapsår.

Vid övergång till mervärdebeskattning föreligger såsom närmare behand- las i det följande inte något behov av den s. k. indirekta redovisningsmeto— den. Däremot kan möjligheten att på eget initiativ vidtaga rättelser av pre- liminärskatteredovisningen få ökad betydelse. Detta kan tillgodoses genom att, vid ett slopande av den indirekta redovisningsmetoden, bestämmelserna om skyldigheten att avgiva tilläggsdeklaration ersätts med regler om fakul- tativ rätt att vid den allmänna självdeklarationen foga särskild justerings- uppgift för frivillig rättelse av redan fullgjord skatteredovisning för för- hållanden, som blivit kända först efter sista deklarationstillfället för be- skattningsåret. Beredningens förslag innefattar en sådan möjlighet till rättelse av skatteredovisningen. Skattskyldig, som icke har att avgiva själv- deklaration, bör givetvis ha samma justeringsmöjlighet. Det bör dock under- strykas, att denna möjlighet till efterjustering inte får tas till intäkt för en mindre noggrann löpande skatteredovisning. Denna skall överensstämma med de faktiska affärstransaktionerna enligt bokföringen.

I fråga om anmaning att avgiva deklaration, anstånd med deklarations avgivande och betalnings erläggande, påförande av restavgift, indrivning, besvär och övriga med deklarations- och uppbördssystemet sammanhängan- de spörsmål synes övergången till mervärdebeskattning icke föranleda någon ändring av gällande, till den direkta beskattningen anknutna bestämmelser.

Såsom tidigare framhållits skall deklaration för preliminär allmän varu— skatt avse den skattepliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräk— ning. Normalt skall den skattepliktiga omsättningen beräknas enligt en bruttoredovisning med utgångspunkt från de totala kontant eller i natura influtna försäljningsintäkterna inkl. skatt med tillägg för värdet av egna uttag. Från summan härav får avdragas:

1. Försäljning och uttag av skattefria varor och ersättningar för skattefria tjänste— prestationer.

2. Skattefri försäljning till producenter, återförsäljare och motsvarande.

3. Erlagda likvider för förvärv, som beskattats vid inköpet, men där rätt till skattefrihet förelegat.

4. I efterhand lämnad rabatt, kontant återbäring o. dyl. samt t. ex. erlagt belopp för inlösen av diskonterad växel, som tidigare i samband med diskonteringen föranlett skattepliktig inkomst. a. Likvider för sådana leveranser, för vilka skattefrihet åtnjutes enligt de sär- skilda ikraftträdandebestämmelserna. För sådana likvider, för vilka enligt ikraftträdandebestämmelserna till skattesatshöjningcn den 1 januari 1962 den tidigare lägre skattesatsen 4 % alltjämt skall gälla, får avdrag göras med en tredjedel av omsättningsbeloppet för att den höjda skattesatsen skall kunna appliceras på den framräknade skattepliktiga omsättningen och därvid ge ett redovisningsmässigt riktigt resultat. [ normalfallet utgör skillnaden mellan summa intäkter och summa avdrag enligt ovan den skattepliktiga omsättningen, varå den upplupna preliminära skatten skall beräknas enligt gällande skattesats. Är den skattskyldige del? ägare i handelsbolag, kommanditbolag e. dyl. skall han emellertid dessutom ange den del av den skattepliktiga omsättningen, som svarar mot hans andel i företaget, liksom den därä belöpande skatten, för vilken han är betalnings- skyldig. Är det fråga om serveringsrörelse eller verksamhet avseende för— säljning av monteringsfärdiga trähus gäller att den framräknade skatte- pliktiga omsättningen skall nedsättas enligt de särskilda reduceringsreglerna för sådana verksamheter, varefter skatten skall angivas med belopp som svarar mot den allmänna skattesatsen på den sålunda reducerade skatte- pliktiga omsättningen.

Deklarationsförfarandet bygger alltså på en kontantmässig bruttoredovis- ning med omsättningsavdrag. Från denna huvudregel kan emellertid såsom redan framhållits i olika sammanhang medgivas undantag. Länsstyrelsen kan sålunda på ansökan medgiva att skattskyldig i stället för redovisning enligt kontantmetoden får redovisa skatt enligt bokföringsmässiga grunder på grundval av uppkomna fordringar. Detta innebär att såsom skattepliktig omsättning skall upptagas inte blott vad som influtit från kontantförsälj- ningar och motsvarande utan dessutom summan av fakturerad kreditför- sälj ning. Tillämpningen av denna metod innebär i regel att skatt erlägges i förskott innan betalningen influtit. För likställighet med skattskyldiga, som

tillämpar kontantmetoden, äger därför skattskyldig med bokföringsmässig redovisning rätt att, utöver vad som tidigare nämnts, verkställa avdrag för lidna kundförluster, för diskonto som erlagts vid diskontering av kundväxel samt för rabatter som avdragits vid betalning enligt faktura.

Skattskyldig med ringa skatteplikt-ig eller skattefri omsättning kan vidare medgivas redovisning enligt 5. k. indirekt metod. Denna innebär att den skattepliktiga omsättningen under löpande är preliminärt beräknas med ledning av inköpen av antingen skattepliktiga eller skattefria varor. I det förstnämnda fallet anges i deklaration såsom skattepliktig omsättning det be— lopp, som de under perioden inköpta skattepliktiga varorna motsvarar i för- säljningsvärde enligt vid inköpstillfället gällande konsumentpriser. I det se— nare fallet upptages det faktiska försäl j ningsvärdet under perioden i deklara— tionerna, varefter avdrag göres med det på samma sätt omräknade värdet av inköpta skattefria varor. I båda fallen gäller som [tidigare nämnts att en sär- skild tilläggsdeklaration skall avges efter räkenskapsårets utgång för erfor— derliga justeringar med hänsyn till under året inträffade lagerförändringar, förändringar i kundfordringar, prisändringar å varor i lager samt lämnade rabatter m. m.

Slutligen kan såsom tidigare nämnts tillstånd medgivas för redovisning enligt s. k. nettometod. Denna innebär att skatteredovisningen får begrän- sas till den skattepliktiga delen av verksamheten med avsteg från eljest gällande bruttoredovisningsprincip. Metoden är närmast avsedd :för produ- center och grossister med konsumentförsäljning i endast liten skala och kan användas för såväl kontant- som bokföringsmässig redovisning i de— klarationerna.

I mervärdeskattesystemet blir i princip all försäljning inom landet skatte- pliktig oberoende av köparens ställning samtidigt som beskattningsområ- det utvidgas och nu gällande undantag från skatteplikt väsentligen begrän- sas. Detta gör att det icke längre föreligger samma behov av möjligheterna att få tillämpa redovisning enligt indirekt metod eller enligt nettometoden. Mot den förstnämnda metoden kan dessutom anföras, att »den justering i särskild tilläggsdeklaration, som dess tillämpning kräver, är komplicerad att utföra och svår att kontrollera. Med hänsyn härtill bör denna metod utgå såsom en särskilt angiven redovisningsmöjlighet, vilket dock icke bör hindra att skatteredovisningen i praktiken kan ske på basis av inköpen.

I fråga om nettometoden kan redan nu anmärkas, att den ger föga un- derlag för kontroll. Denna aspekt får ökad betydelse vid övergång till mer- värdebeskattning, eftersom avdragsrätten är i princip generell. För expor— terande företag, med endast en begränsad skattepliktig omsättning på hemmamarknaden, bör det från kontrollsynpunkt vara värdefullt att yrka- de avdrag för ingående skatt kan bedömas med ledning av uppgifter om hela omsättningen och icke endast om den skattepliktiga delen. Med hän- syn härtill bör även nettometoden slopas.

Vid övergång till mervärdebeskattning synes det sålunda möjligt att be- gränsa redovisningsalternativen till kontantmässig och bokföringsmässig redovisning. Kontantmetoden överensstämmer med de oförändrade regler— na om att skattskyldigheten inträder när likviden imflutit och den bok- föringsmässiga redovisningen innebär att avsteg från nämnda regel må gö- ras av den, som finner detta vara praktiskt lämpligt. Beaktas må emeller- tid att kraven om faktureringsskyldighet och öppen skattedebitering gäller oberoende av vilken redovisningsmetod som den skattskyldige väljer.

Vad så gäller själva fullgörandet av deklarationsskyldigheten mä erin— ras om att varuskatten redovisas genom postgirokontoret. För redovisning- en användes ett hålkort av standardformat som är både deklaration och skatteinbetalningskort. Den halvan av kortet, som utgör deklarationsblan- kett, avskiljes av postgirokontoret och översändes till vederbörande läns- styrelse efter kontroll av att deklarerat och inbetalt belopp är identiska. Andra halvan av kortet utnyttjas för en hålkortsmässig bokföring och redo- visning av inbetald skatt, på vilken även den efterföljande avräkningen mellan slutlig skatt och erlagd preliminärskatt bygger.

En övergång till mervärdebeskattning påverkar icke denna tekniska ut- formning av deklarationsförfarandet. Tilläggas må dock, att beredningen för egen del inte tagit upp frågan att för mervärdeskattens debitering och avräkning utnyttja nyare tekniska hjälpmedel. Beredningen har således endast konstaterat att det för den allmänna varuskatten gällande systemet i princip kan överföras på mervärdeskatten.

Såsom tidigare framhållits bygger varuskatteredovisningen på systemet med omsättningsavdrag för beräkning av den skattepliktiga omsättning, för vilken skatt skall erläggas. Detta system är enkelt så länge man endast har en allmän skattesats och skillnad endast behöver göras mellan skatte- pliktig och skattefri omsättning. Vid differentierade skattesatser medför systemet tekniska olägenheter och av denna anledning har man i stället valt metoden med schablonmässig reducering av den eljest skattepliktiga omsättningen för att redovisningstekniskt åstadkomma samma effekt som en sänkning av skattesatsen. Systemet med omsättningsavdrag medför emel— lertid även tekniska problem, om man vid ändring av skattesatsen vill undvika retroaktiva verkningar av ändringen. Tidigare har redovisats hur detta problem löstes vid höjning av skattesatsen för den allmänna varu- skatten från fyra till sex procent samtidigt som det påpekats, att svårbe— 1nästrade problem skulle uppkomma för att vid ytterligare en skattesats- höjning kunna åstadkomma en riktig skatteredovisning med nuvarande system med omsättningsavdrag.

Av dessa skäl synes det värdefullt om skatteredovisningen vid övergång till mervärdebeskattning i högre grad kunde bygga på ett avräkningsför- farande baserat på skatteavdrag. Betydelsen härav blir dessutom större med hänsyn till den nytillkommande generella rätten till avlyftning av

ingående skattebelastning från skatten på egen omsättning. Å andra sidan har i det föregående förord givits för systemet med omsättningsnedsätt- ning framför en skattesatsdifferentiering för att åstadkomma en önsk- värd reducering av skattebelastningen för entreprenad- och vissa andra byggnadsarbeten. Dessa till synes divergerande lösningar låter sig dock förenas vid en utformning av skatteredovisningen enligt följande riktlinjer.

Redovisningen av den utgående skatten bör liksom hittills anknytas till skyldighet att i deklaration för preliminär skatt lämna uppgift om den skattepliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräkning. Således bör liksom enligt nu gällande huvudregler uppgift lämnas om likvider, som influtit i kontanter eller i natura från kontantförsäljningar och motsvaran- de, om värdet av egna uttag samt dessutom för den, som tillämpar bokfö- ringsmässig redovisning, om beloppet av vad som fakturerats för kreditleve— ranser. Vid öppen skattedebitering med vederlaget exklusive skatt såsom be— skattningsvärde skall dessa belopp angivas utan ska-tt. Primärunderlaget härför bör härvidlag kunna hämtas direkt ur bokföringen.

Från beloppet av sålunda redovisad sammanlagd bruttoomsättning synes reduceringar i form av omsättningsavdrag lämpligen böra göras för följan— de belopp, som icke påverkas av skattesatsens höjd eller av skattesats- justeringar. A. Intäkter från skattefri exportförsäljning och motsvarande samt från sådan försäljning eller motsvarande, som är skattefri enligt de ursprungliga ikraft- trädandebestämmelserna. (Jfr även avsnittet om ikraftträdandet.) B. Intäkter, avseende från skatteplikt undantagna varor och tjänster jämte vär- det av uttag av sådana varor, under förutsättning att värdet inräknats i de- klarerad bruttoomsättning. C. Belopp motsvarande så stor andel av den resterande skattepliktiga omsätt— ningen, för vilken nedsättning må göras enligt särskilda reduceringsregler i syfte att ernå samma effekt som en skattesatsjustering.

Skillnaden mellan sålunda framräknad bruttoomsättning och summa omsättningsavdrag utgör den skattepliktiga omsättningen, varå den utgå— ende skatten skall beräknas enligt den allmänna skattesatsen. Övriga kor- rigeringar för beräkning av det betalningspliktiga eller restitutionsberätti- gande skattebeloppet verkställes därefter såsom skatteavdrag. Motivering- en härför skulle vara, att härvidlag är fråga om avdrag som är beroende av skattesatsens höjd och den faktiska skattebelastningen enligt såväl de- bitering som skattebetalning. Här kan avdragsrättens storlek bli beroende av sådan särskild reduceringsregel som avses under punkt C ovan. Vidare må beaktas att, såsom närmare redovisas i efterföljande avsnitt angående ikraftträdandet, korrigeringsmöjlighet även måste finnas för förhållanden som hänför sig till tiden före omläggningen, men där det inte varit möj- ligt att vidtaga erforderlig justering i sista redovisningen enligt de gamla reglerna. Sådana speciella korrigeringar bör korrespondera med den före omläggningen gällande skattesatsen.

Det viktigaste skatteavdraget blir det sammanlagda skattebeloppet, som erlagts för avdragsgilla anskaffningar för rörelsen. Här diskuterad utform- ning av mervärdebeskattningen bygger på att avdrag omedelbart får göras för hela det'erlagda skattebeloppet. Skulle omedelbar avlyftning icke med- givas för ingående skatt på investeringar, torde skatteredovisningen kunna lösas så, att totala skattebeloppet upptages »inom linjen» och det avdrags— gilla del—beloppet utföres såsom skatteavdrag.

Övriga skatteavdrag skulle omfatta följande korrigeringsposter:

a) Skattehelopp, som hänför sig tillI inlösen av växel eller kundförlust, som in- gått i tidigare deklarerad skattepliktig omsättning.

b) Skattehelopp, som svarar mot i efterhand lämnad rabatt o. d. till slutliga kon- sumenter i enlighet med vad som härom förordats i det föregående. Beaktas må dessutom att korrigering icke skall göras för diskonto, som erlagts vid diskontering av växel eller kontrakt, eller för annan motsvarande ränte- kostnad. 0) Skattebelopp, som hänför sig till outnyttjad avdragsrätt. Härunder faller även korrigering för exempelvis återbäring, som utbetalats efter omläggningen för tid dessförinnan, liksom sådan korrigering, som erfordras för att skattesats- höjningen i anledning av omläggningen icke skall få retroaktiv verkan. Detta gäller sådant tillhandahållande, för vilket skattesatsen fyra eller sex procent skall gälla även efter omläggningen enligt de särskilda ikraftträdandebestäm- melserna.

Sistnämnda korrigeringar komplicerar skatteredovisningen i hög grad och varje begränsning av sådana korrigeringar vore en fördel. Detta spörs— mål beröres ytterligare i avsnittet angående ikraftträdandet. Eftersom så— dana korrigeringar dock torde bli ofrånkomliga bör även beaktas möjlig— heten att lösa redovisningsfrågan genom omsättningsavdrag i stället för skatteavdrag.

Skillnaden mellan skattebeloppet enligt den allmänna skattesatsen på den efter verkställda omsättningsavdrag återstående skattepliktiga omsätt- ningen och summan av därefter verkställda skatteavdrag blir vid detta re- dovisningsförfarande det betalningspliktiga skattebeloppet, vilket skall erläggas samtidigt med deklarationens avgivande genom insättning på det för riket gemensamma postgirokontot för skatten. Utvisar deklarationen ett minussalzdo utgör detta den överskjutande ingående skatt, som i princip skall restitueras. Härom torde få hänvisas till efterföljande avsnitt angå- ende restitutionsförfarandet.

Det har förutsatts att redovisningen av utgående skatt på egen skatte- pliktig omsättning skall kunna ske enligt både kontantmässiga och bokfö- ringsmässiga grunder. En särskild fråga blir då, om även avdragen för in- gående skattebelastning bör kunna ske, när skulden bokförts eller om av- drag skall få ske först när likviden och därmed även skatten erlagts. Om— läggningen till mervärdebeskattning ändrar inte den hittills gällande hu— vudprincipen om att skatt icke skall behöva erläggas förrän betalningen

influtit. Om skattskyldig därför redovisar skatt enligt kontantmetoden bör därav följa, att samma metod skall gälla i fråga om avlyftningen av in- gående skatt och att sålunda förutsättningen för avdragsrätten skall vara, att skattebetalning skett till leverantören. Vid avbetalning bör varje del— likvid till leverantören berättiga till ett häremot svarande skatteavdrag.

Har skattskyldig valt att tillämpa bokföringsmässig redovisning av ut— gående skatt innebär detta oftast, att den utgående skatten redovisas innan likviden influtit. Detta talar för att den skattskyldige även bör få tillämpa en bokföringsmässig avlyftning av ingående skatt och att sålunda avdrags- rätt bör föreligga redan när inköpsfakturan bokföres som skuld. En bok— föringsmässig redovisning av både ut- och ingående skatt på grundval av uppkomna fordringar och skulder torde även underlätta arbetet med skatte— redovisningen. Dock må framhållas, att skattskyldig vid detta system kan komma i åtnjutande av avdrag även om ingen betalning sker till leverantö- ren. Denne skulle då ha rätt att sedermera verkställa särskilt avdrag för liden kundförlust och rätteligen borde i sådant fall den skattskyldige kö- paren, om han ännu bedriver rörelse, korrigera sin redovisning för det skatteavdrag, som han tidigare tillgodogjort sig. I praktiken synes det emel- lertid inte vara möjligt att upprätthålla krav om sådana korrigeringar hos köparen eller omvänt göra säljarens rätt till korrigering för kundförlustcr beroende av eventuell åtgärd från skattskyldig köpares sida.

Ett annat tidigare berört spörsmål torde böra uppmärksammas i detta sammanhang. I den skattepliktiga omsättningen skall såsom hittills även inräknas värdet av egna uttag. Enligt nuvarande beskattningsform faller under skattepliktiga uttag inte endast sådana, som sker för Skattskyldigs privata förbrukning och liknande, utan även Vissa uttag för rörelsen. En fabrikant av maskiner skall således såsom skattepliktig omsättning upptaga värdet av maskin, som han från sitt omsättningslager uttar för användning i rörelsen. Vidare föreligger skattepliktigt uttag, när rörelse- idkare från lager av råvaror eller förråd av skattefritt annat material uttar varor för reparation eller underhåll av anläggningstillgångar.

Vid övergång till mervärdebeskat[ning konnner, såsom tidigare framhål- lits, sistnämnda slag av uttag att gälla varor, för vilka avdragsrätt före- legat om de inköpts för ifrågavarande ändamål. Det framstår därför så- som onödigt att i mervärdeskattesystemet redovisa sådant ianspråktagan- de såsom skattepliktigt uttag för att sedan verkställa ett häremot svarande skatteavdrag. Till skattepliktiga uttag av varor ur rörelsen, som skall upp- tagas i redovisningen såsom skattepliktig omsättning, är därför att hän- föra endast sådana uttag, för vilka avdragsrätt icke föreligger.

J ordbrukama

I det föregående har framhållits, att övergången till en mervärdeskatt krä- ver, att jordbruket och skogsbruket inlemmas under beskattningen. Av

skäl som därvid anförts har beredningen förordat att utövare av jordbruk och skogsbruk skall likställas med andra skattskyldiga näringsidkare. Där— med blir de nu behandlade allmänna reglerna om registrering, deklara- tionsskyldighet, taxering m. m. tillämpliga även på jordbruket och skogs- bruket. Nuvarande regler om beskattning av jordbrukarnas egna uttag och direkta konsumentförsäljningar på grundval av särskilda uppgifter i jord- bruksbilagan till självdeklarationen kan därigenom slopas.

Importbeskattningen

En övergång till mervärdebes-kattning föranleder ingen ändring av nuva- rande ordning för uttagande av allmän varuskatt vid införsel till riket. Skatt, som skall utgå vid import, fastställes och uppbäres av tullverket enligt vad som är föreskrivet för tull.

Taxeringsförfarandet

Såsom tidigare framhållits sker årlig taxering till allmän varuskatt samti- digt med den årliga inkomsttaxeringen. Till grund för registrerad skatt- skyldigs taxering ligger avgivna deklarationer för preliminär skatt och öv- riga handlingar, som har avseende på preliminärskatteredovisningen, t. ex. särskilda fastställelsebeslut. Dessa deklarationer och handlingar överläm- nas till vederbörande taxeringsmyndighet i ett särskilt omslag, varå note— rats uppgifter om deklarerad eller eljest fastställd skattepliktig omsättning samt dessutom beloppet av den kostnadsersättning, som den [skattskyldige äger åtnjuta.

Taxeringen går ut på att slutligt fastställa den skattepliktiga omsätt- ningen för beskattningsåret. Denna jämte eventuell kostnadsersättning infö- res i en särskild varuskattelängd och med ledning av denna längdföring sker sedan genom postgirokontorets försorg debitering av slutlig skatt och av- räkning mot erlagd preliminärskatt. Överstiger den slutliga skatten den preliminära jämte gottskriven kostnadsersättning skall sålunda kvarstå- ende skatt inbetalas senast den 18 januari året efter taxeringsåret. I mot- satt fall återbetalas skillnadsbeloppet såsom överskjutande skatt. Belopp under tio kronor behöver ej inbetalas, men återbetalas inte heller. — De- betsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje registrerad skattskyldig.

Taxering av till allmän varuskatt skattskyldig jordbrukare sker på grund- val av i självdeklarationen upptagna uppgifter om värdet av egna uttag och direkta konsumentförsäljningar. Skatten härå påföres den vanliga de- betsedeln för inkomstskatt.

Vid en övergång till mervärdebeskattning kan taxeringen av registrerade skattskyldiga, bland vilka även kommer att ingå jordbrukarna, icke längre bestå i enbart ett fastställande av den skattepliktiga egna omsättningen.

Med hänsyn till rätten till avdrag för ingående skattebelastning måste taxeringen därutöver innefatta ett fastställande av antingen det slutliga mervärdet eller den slutliga skatten på detta värde. Eftersom det tidigare förordats ett redovisningssystem, där avlyftningen av ingående skatte- belastning skall ske i form av skatteavdrag från den på den skattepliktiga omsättningen belöpande utgående skatten, synes naturligt att låta taxe— ringen gå ut på att fastställa den slutliga skatten på mervärdet. Denna metod synes även enklast, eftersom deklarationerna skulle innehålla di- rekta uppgifter härom.

Metoden kommer emellertid att innebära, att taxering kan få åsättas med minusbelopp den skattskyldige till godo, nämligen i de fall smnma avdragsgill skatt överstiger summa utgående skatt. Särskild hänsyn måste även tagas till restitutionsbelopp, som kan ha återbetalat—s till den skatt- skyldige redan under beskattningsåret. Taxeringen kan därför sägas gå ut på, att med en gång fastställa såväl den slutliga skatten som eventuell kvarstående eller överskjutande skatt. Det synes dock möjligt att begränsa själva taxeringsarbetet till ett fastställande av den slutliga mervärdeskatten plus eller minus och i det efterföljande debiteringsarbetet fastställa det beloppsmässiga resultatet av taxeringen.

Utöver det nu anförda bör uppmärksammas, att de nämnder, som nu handhar taxeringen av jordbrukare och därmed likställda, efter omlägg— ningen till mervärdebeskattning får en väsentligt utökad uppgift i jämfö- relse med den taxering till allmän varuskatt som nu är begränsad till jord- brukarnas konsumentförsäljning och egna uttag av hemmaprodueerade jordbruksprodukter.

Reslitutionsförfarandet

Det ligger i allmänna varuskattens konstruktion, att skatterestitution har en relativt begränsad betydelse. AVF innehåller dock vissa regler härom.

Sålunda stadgas, att om erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga skatt med minst tio kronor, skillnadsbeloppet skyndsamt skall återbetalas av länsstyrelsen till den skattskyldige. Sådan överskjutande slutlig skatt framgår av debetsedeln å slutlig allmän varuskatt, som utfär— das för varje skattskyldig.

Framkommer vid granskning av skatteredovisningen, att preliminär skatt erlagts med för högt belopp eller att inbetalning skett med högre belopp än fastställd debitering utvisar skall likaledes återbetalning ske av för myc- ket inbetalat belopp. Detsamma gäller, om det eljest efter verkställd utred- ning konstaterats, att någon blivit påförd slutlig, kvarstående eller till— kommande allmän varuskatt med för högt belopp eller att skattskyldig till— godoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp. Det är

här närmast fråga om att på ett enkelt sätt åstadkomma en rättelse av felaktig debitering.

Slutligen gäller, att den som vinner nedsättning i eller befrielse från påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt äger åter— bekomma för mycket erlagt belopp.

Beaktas må emellertid också, att en inbetalning av preliminär skatt med större belopp än som svarar mot samtidigt deklarerad skattepliktig om- sättning kan rättas till genom en motsvarande reducering av nästföljande skatteinhetalning enligt överenskommelse härom mellan den skattskyl- dige och varuskattekontoret.

Vid övergång till mervärdebeskattning bör givetvis återgivna bestämmel- ser om skatterestitution stå kvar. Behovet av restitution blir emellertid vid en mervärdebeskattning ett helt annat, genom att den utgående skatten på egen omsättning i vissa fall kommer att vara otillräcklig för en avlyft— ning av ingående avdragsgill skattebelastning.

Vid nuvarande beskattnings-form kan visserligen tänkas fall, där omsätt- ningsavdragen för viss period blir större än den skattepliktiga omsättning— en. Den skattskyldige avger då 5. k. nolldeklaration och reglerar sin out— nyttjade avdragsrätt såsom ett extra avdrag i nästföljande skatteredovis- ning. Samma förfarande kan givetvis tillämpas även efter övergången till mervärdebeskattning. Men vid denna skatteform har man att räkna med inte endast undantagsfall, där den utgående skatten på egen omsättning alltid kommer att understiga den ingående avdragsgilla skattebelastningen. Härtill kommer sådana fall, där den ingående skattebelastningen för viss period är av sådan storlek i förhållande till skatten på den skattepliktiga omsättningen, att någon fullständig avlyftning genom avdragsförfarandet kan komma till stånd först på längre sikt.

I båda dessa typfall kan en reglering i efterhand för helt beskattningsår ske vid den slutliga avräkningen efter verkställd taxering i överensstäm- melse med nu gällande regel om restitution i det fall den erlagda prelimi- närskatten överstiger den slutliga. Restitution skulle således ske även i det fall ingående avdragsgill skatt överstiger den slutliga skatten på egen omsättning. En sådan regel erfordras också, men den erbjuder icke en till- fredsställande lösning av hela problemet.

Ett sådant restitutionsförfarande skulle nämligen innebära, att exempel— vis företag med huvudsakligen exportinriktning skulle få vänta på en av— lyftning av sin ingående skattebelastning till slutet av taxeringsåret, dvs. till slutet av året efter det den ingående skatten erlagts till leverantörerna. Det kan här komma att bli fråga om betydande skattebelopp, där alltså en reglering med så långt dröjsmål skulle kunna betyda en avsevärd likvi- ditetsbelastning och direkt eller indirekt ränteförlust. Härav skulle dess—

utom följa konkurrensstörande verkningar. I princip samma gäller, så snart avlyftning av ingående skatt icke kan ske omedelbart genom avdrag från utgående skatt. Härvidlag må särskilt uppmärksammas förhållandena vid nyetablering. Vid sådan åsamkas näringsidkaren en ingående skatte- belastning, som kan avlyftas först när försäljningsverksamheten kommit i gång och rörelsens art kan därvid vara sådan, att fullständig avlyftning kan ske först efter relativt lång tid. Den ingående skatten kan då få en betungande likviditetseffekt. Denna effekt minskas dock om den skatt— skyldige åtnjuter längre kredit på sina anskaffningar än han själv lämnar sina kunder. Bedriver han huvudsakligen kontantförsäljning och är om- sättningshastigheten på lagret dessutom hög kan också en avlyftning av ingående skattebelastning ske relativt snabbt, men man kan inte räkna med att detta alltid blir fallet eftersom den ingående skatten inte endast träffar inköpen av omsättningsvaror, förbrukningsmaterial o. (1. utan även an- skaffningarna av maskiner, inventarier och andra anläggningstill-gångar.

Med hänsyn till nu antydda förhållanden är det därför _ såsom redan tidigare i olika sammanhang framhållits — nödvändigt att i mervärde- skattesystemet skapa möjlighet att genom restitution åstadkomma en snabb avlyftning av ingående skattebelastning, när detta inte automatiskt kan ske genom avdragsförfarandet. Å andra sidan är det önskvärt, att restitu- tionsärendena begränsas i möjlig mån.

T ill att börja med synes vara klart, att frågan om restitution i det en— skilda fallet måste bedömas utifrån en fullgjord deklarationsskyldighet enligt de allmänna reglerna för skatteredovisningen och att det sålunda genom deklaration dokumenterats att en till beloppet fixerad överskju- tande ingående skatt föreligger. Därmed får beskattningsmyndigheten snabbt in erforderligt underlag för bedömningen av restitutionsfrågan och restitutionsbeloppet.

Med detta system bör även följa att prövningen av restitutionsfrågan blir beroende av den för rörelseidkaren fastställda ordningen för deklarations- skyldighetens fullgörande. Har årsredovisning medgivits får alltså frågan om restitution anstå till dess deklarationen för hela kalenderåret eller an— nat gällande redovisningsår avgivits. För att åstadkomma snabbast möj- liga avlyftning av överskj utande ingående skatt för exportföretagen bör dessa avgiva deklaration varannan månad enligt huvudregeln.

Beträffande frågan om förutsättningarna för att restitution skall lämnas i anslutning till deklarerad överskjutande ingående skatt synes uppenbart att förutsättningar härför föreligger, när varje redovisningsperiod kommer att uppvisa sådan skatt, t. ex. på grund av expertens dominerande bety- delse för företaget eller av att verksamheten i betydande omfattning har avseende på från skatteplikt undantagna objekt. Exportindustrin och andra exportinriktade företag liksom varvsindustrin och tillverkare av krigsma—

teriel bör således kunna räkna med restitution på grundval av ingivna de- klarationer varannan månad.

I andra fall, där alltså överskjutande ingående skatt icke blir en normal företeelse utan där sådan uppkommer endast tillfälligtvis, t. ex. på grund av större investering eller upplagring av varor, kan diskuteras om inte i vart fall borde vägras restitution om man uppenbarligen kan räkna med att den för viss redovisningsperiod icke utnyttjningsbara avdragsrätten kan regleras i nästkommande skatteredovisning. Skäl kan emellertid anföras mot en sådan begränsning av restitutionsrätten. Det kan även i dessa fall röra sig om betydande belopp och man kan inte heller på förhand med nå- gon absolut säkerhet avgöra om avlyftningsmöjlighet kommer att föreligga vid nästa skatteredovisning. Det torde därför krävas en mera ingående in— dividuell prövning av restitutionsanspråket. Härtill kommer spörsmålet, om det med hänsyn till den efterföljande taxeringen och den därpå grundade avräkningen och debiteringen kan bli möjligt att avlyfta ett outnyttjat av- drag avseende sista redovisningen för ett beskattningsår i första redovis— ningen under nästföljande år. Ett sådant förfarande torde leda till kompli- kationer vid debiteringsarbetet.

Med hänsyn till det nu anförda anser sig beredningen böra förorda en i princip generell rätt till restitution av deklarerad överskjutande ingående skatt. För att dock begränsa antalet restitutionsärenden och därmed under— lätta skattens administration bör dock den begränsningen införas att resti- tution utgår först när den överskjutande ingående skatten för viss period eller sammanlagt för flera perioder under samma beskattningsår överstiger 500 kr. Uppnås detta gränsbelopp i sista skatteredovisningen för beskatt— ningsåret hör restitution ske utan avvaktan på taxeringen och den därpå följande slutliga debiteringen. Understiger vad för mycket erlagts 500 kr, bör restitutionen däremot ske i form av återbetalning av överskj utande slutlig mervärdeskatt i samband med debetsedlarnas utsändande på sätt som nu sker i fråga om överskjutande slutlig allmän varuskatt.

Föreligger i enlighet med det nu anförda rätt till restitution bör utbetal- ningen av beloppet ske utan dröjsmål genom vederbörande länsstyrelses försorg.

Avslutningsvis må erinras om tidigare uttalanden beträffande restitution i fall, då avtrappningsregeln blir tillämplig. Såsom därvid framhållits bör restitution endast ifrågakomma om den ingående skatten överstiger skatten på den skattepliktiga omsättningen före reducering.

Kostnadsersättning

Sedan halvårsskiftet 1960 utgår viss kostnadsersättning till skattskyldiga, som har att erlägga preliminär allmän varuskatt, dvs. andra skattskyldiga än jordbrukare och importerande konsumenter. Reglerna om sådan ersätt-

ning ändrades med verkan fr. 0. m. den 1 januari 1962 i samband med då vidtagen skattesatshöjning. Denna ändring innebär, att ersättningen i stål- let för att avdragas vid inbetalningen av preliminär skatt enligt deklaration gottskrives den skattskyldige i efterhand för helt beskattningsår i samband med avräkningen mellan den slutliga skatten på den taxerade skatteplik— tiga omsättningen och den redovisade preliminärskatten. Ersättningen ut- går i förhållande till den deklarerade skattepliktiga omsättningen _ i fö- rekommande fall den reducerade skattepliktiga omsättningen —— enligt en degressiv skala för fem olika storleksklasser. I lägsta klassen utgör ersätt- ningen 40 kr plus 4 promille av omsättningsbeloppet över 10000 kr. I högsta klassen utgör ersättningen 630 kr plus 0,05 promille av omsättningen över 3 miljoner kr. Vid skattepliktig årsomsättning under 10 000 kr utgår ingen ersättning. __ Ersättningsbeloppet upptages såsom en särskild post i debetsedeln å slutlig allmän varuskatt och kommer därigenom den skatt- skyldige till godo antingen i form av överskjutande skatt eller minskad kvarstående skatt. —— Enligt 1963 års taxering uppgick de skattskyldigas kostnadsersättning för beskattningsåret 1962 till sammanlagt 25,5 miljoner kr. Detta belopp gäller väsentligen ersättning enligt de nya reglerna.

Omläggningen av reglerna för kostnadsersättning vidtogs för att elimi- nera vissa olikformigheter och praktiska olägenheter i det ursprungliga systemet. Dessutom ernåddes den fördelen, att ersättningen genom anknyt- ningen till den deklarerade skattepliktiga omsättningens storlek blev obe- roende av skatteuttaget.

Vid övergång till mervärdeskatt kan enligt beredningens uppfattning ifrågasättas om motiv längre föreligger för särskild ersättning till de skatt- skyldiga för deras bestyr med skatteuppbörden. Med nuvarande skatte- form kan såsom skäl för ersättningen anföras att det huvudsakligen är detaljhandeln, hantverket och därmed jämställda som har besväret att ut- taga och redovisa skatten. Den särställning, som detta sista led i produk— tions- och distributionskedjan nu har, bortfaller i mervärdeskattesystemet med dess generella skattskyldighet för samtliga led. Visserligen tillkommer ett nytt moment i skatteredovisningen, nämligen avdragsförfarandet, men det ökade arbete som detta medför bör bli begränsat och bör dessutom kompenseras med den föreslagna förlängningen av respittiden för dekla- rations avgivande och skattens erläggande.

För ett slopande av kostnadsersättningen kan även åberopas den fördel som övergången till mervärdeskatten medför för de skattskyldiga genom att alla anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär inte längre kommer att belastas med skatt tack vare avdragsrätten för ingående skatte- belastning.

Ytterligare aspekter kan emellertid anläggas på frågan med utgångspunkt från nu gällande ersättningsregler. Såsom nyss redovisats innebär dessa

att ersättning utgår i förhållande till den för beskattningsåret deklarerade totala skattepliktiga omsättningen. Underlag för en beräkning av ersätt- ningen i enlighet härmed kommer att finnas även efter omläggningen till mervärdeskatt. En bestående ordning skulle även innebära en i princip oför- ändrad ersättning för det stora antalet redan nu skattskyldiga detaljister m. fl. För skattskyldiga grossister och producenter, som nu endast erläg— ger allmän varuskatt för en begränsad del av omsättningen, medför om- läggningen att normalt allt tillhandahållande här i riket blir skattepliktig omsättning och därmed skulle dessa skattskyldigas ersättning öka. En yt- terligare betydande ökning av den totala ersättningen skulle föranledas av det tillskott av nya skattskyldiga framförallt i producent- och grossistle- den, som omläggningen medför. Härvidlag bör dessutom beaktas att i er- sättningsgrundande omsättning även skulle ingå sådan som i efterföljande led blir export. De exporterande företagen skulle å andra sidan få en rela- tivt sett låg ersättning med nuvarande anknytning av ersättningen till den skattepliktiga omsättningen. Detta oaktat kan man utgå från att ett bi- behållande av nuvarande ersättningssystem skulle leda till en högst vä— sentlig ökning av den totala ersättningen i såväl absoluta som relativa tal.

Beredningen har mo-t bakgrund av vad sålunda anförts funnit övervä- gande skäl tala för att slopa nuvarande regler om kostnadsersättning vid övergång till mervärdeskatt.

Ikraftträdandet från teknisk synpunkt

Såsom tidigare framhållits innebär den här föreslagna omläggningen inte att en generell indirekt skatt ersättes med en annan. Fråga är mer om en teknisk ändring, varigenom mervärdeskattesystemets principer göres till— lämpliga på den allmänna varuskatten utan att kontinuiteten i konsumtions- beskattningen brytes. Åtskilliga nu gällande regler påverkas icke heller av en omläggning till mervärdebeskattning. De rent författningstekniska frågor- na skall emellertid inte behandlas i detta sammanhang utan endast de ome- delbara övergångsproblemen.

En omläggning av den generella indirekta beskattningen enligt ovan för— ordade riktlinjer underlättas av att den allmänna varuskatten är konstrue— rad som en ett-ledsskatt, vilken utgår först vid tillhandahållande till kon- sument. Detta i förening med konsumentbegreppets utformning gör, att inneliggande lager av omsättningsvaror, råvaror o. d. inte är belastade med någon skatt. Man undgår därmed de problem med avlyftning av skatte- belastning i lagerhållningen, som föreligger vid en omläggning av t. ex. kumulativa flerledsskatter till en mervärdeskatt. Dock är att märka att sådana problem i vissa fall och i mera begränsad omfattning uppkom- mer genom att införandet av mervärdeskattens principer sker samtidigt med ett slopande av viss punktbeskattning.

Allmänt sett synes omläggningen icke medföra större tekniska problem än när den allmänna varuskatten infördes och sedermera höjdes. I allt väsentligt sammanhänger problemen med reglerna om skattskyldighetens inträde samt att en höjning av skattesatsen sker samtidigt med omlägg— ningen. Den utvidgade skattskyldigheten och den generella avdragsrätten inom produktions- och distributionskedjan, som tillkommer genom om— läggningen, ändrar dock i viss mån övergångsproblematiken.

Ikraftträdandet från skattskyldighetssynpunkt

Skattskyldighet till allmän varuskatt inträder när likviden för skattepliktig leverans eller motsvarande inflyter kontant eller eljest kommer den skatt- skyldige till godo. För skattskyldig med tillstånd till s. k. bokföringsmässig redovisning på grundval av faktureringen inträder skattskyldigheten när fordringen uppkommer. I fråga om uttag ur rörelse inträder skattskyldig- heten alltid när uttaget sker och i fråga om skattepliktig import, när in- förseln äger rum.

I dessa allmänna bestämmelser vidtogs vid skattens införande de begräns— ningarna, att skattefrihet skulle föreligga för tillhandahållande, som skett före den 1 december 1959 eller varom före den 16 oktober 1959 slutits skriftligt avtal med till beloppet bestämt vederlag. För skattefrihet vid im- port gällde dessutom, att anmälan om ingånget skriftligt avtal skulle gö- ras hos generaltullstyrelsen före förordningens ikraftträdande den 1 ja- nuari 1960. —— Här må inskjutas, att skattskyldig, som redan från starten erhöll tillstånd till bokföringsmässig redovisning, därmed icke undgick skattskyldighet för leveranser, som verkställts och fakturerats under de— cember 1959 men som inte betalts före förordningens ikraftträdande. För sådana leveranser hade den skattskyldige att erlägga skatt enligt kontant- metoden på grundval av influtna likvider.

När skattesatsen med verkan fr. 0. In. den 1 januari 1962 höjdes från fyra till sex procent kompletterades de ursprungliga, alltjämt gällande ikraftträdandebestämmelserna med stadganden av innebörd, att den höjda skattesatsen icke skulle gälla för leveranser eller motsvarande, som skett före den 1 december 1961 eller varom före den 2 november 1961 slutits skrift- ligt avtal med bestämt vederlag. Även här gällde anmälningsskyldighet till generaltullstyrelsen i fråga om avtalad import.

De återgivna ikraftträdandebestämmelserna har tillkommit i de skatt- skyldigas intresse för att skydda dem från en retroaktiv verkan av beskatt- ningen i fall, när ingen skatteövervältring på avnämarna skulle vara möj— lig. De krav, som därvid uppställts i fråga om slutna avtal, har närmast betingats av riskerna för ett kringgående av beskattningen.

Såsom tidigare redovisats påkallar övergången till mervärdeskatt ingen ändring av reglerna för skattskyldighetens inträde. Det förutsättes alltså,

att skattskyldighet alltjämt skall uppkomma först i och med att betal— ningen influtit, dock med bestående möjlighet att få redovisa skatten en- ligt bokföringsmässiga grunder. Detta i förening med skattesatsens höj- ning kan primärt sägas innebära, att för dem, som redan är och alltjämt blir skattskyldiga, samma situation uppkommer som vid höjningen av skat- tesatsen från fyra till sex procent. För de nytillkommande skattskyldiga kan situationen sägas bli densamma som för dem, vilka berördes av varuskat- tens införande. För båda kategorierna skattskyldiga föreligger därför be- hov av särskilda övergångsbestämmelser, motsvarande de tidigare, för att eliminera en inte åsyftad retroaktiv verkan av omläggningen. Tidsgrän- serna torde därvid få bestämmas med hänsyn till den tid, som förflyter från det förslaget framlägges till dess omläggningen träder i kraft.

Omläggningen av varuskatten till en mervärdebeskattning ändrar dock övergångsbestämmelsernas betydelse i vissa avseenden. Detta samman- hänger med utvidgningen av beskattningen till nu icke skattebelagda le— veranser av omsättningsvaror, råvaror och material m. m. inom produk- tions- och distributionskedjan och med den avdragsrätt, som tillkommer producenter och distributörer inte endast för sådana anskaffningar utan även för redan nu skattebelagda anskaffningar av investerings- och om- kostnadskaraktär.

De hittills tillämpade ikraftträdandebestämmelserna har tagit sikte på kreditleveranser och motsvarande, som skett men icke betalts före varu- skattens ikraftträdande eller höjning, samt sådana avtalade leveranser, som icke fullgjorts före ikraftträdandet eller höjningen. Med avseende på om- läggningen till mervärdebeskattning kan man urskilja fyra typfall av så- dana kreditleveranser och avtal, nämligen:

A. Sådana som både i varuskattehänseende och mervärdeskattehänseende är att hänföra till skattepliktig slutlig konsumtion. Ex.: leverans av kapitalvara till privatperson.

B. Sådana som är att hänföra till skattepliktig försäljning både i varuskatte- hänseende och i mervärdeskattehänseende men som medför avdragsrätt enligt mervärdesystemet. Ex.: leverans av maskin till producent.

C. Sådana som utgör skattefri leverans i varuskattehänseende men som be- skattas såsom slutlig konsumtion i mervärdeskattehänseende. Ex.: nytillkommen skatteplikt för konsumenttjänst.

D. Sådana som utgör skattefri leverans i varuskattehänseende men som beskat- tas med avdragsrätt för köparen i mervärdesystemet. Ex.: leverans av råvara till producent och leverans av omsättningsvara till återförsäljare.

I fallen A och C sammanfaller övergångsproblematiken helt med vad som gällde vid varuskattens införande och höjning. Med analog utformning av övergångsbestämmelserna elimineras i dessa fall den retroaktiva verkan av omläggningen.

I fallen B och D blir emellertid problemställningen nu en annan. Medan det tidigare i fall B legat i köparens intresse att komma i åtnjutande av

skattefrihet eller skatt enligt den lägre skattesatsen, får köparen nu intresse av att få leveransen beskattad enligt de nya reglerna för att komma i åt— njutande av mervärdebeskattningens avdragsrätt. Att skattesatsen höjts saknar betydelse för köparen. Hans intresse blir att uppskjuta leveransen eller betalningen till dess omläggningen trätt i kraft eller också att få till stånd en sådan formell ändring av redan ingånget avtal, att dess fullgörande träf- fas av avdragsgill mervärdeskatt. Det torde icke heller föreligga nägra svå- righeter att härvidlag komma överens med säljaren, eftersom denne ändå har att redovisa skatt för leveransen, såvida denna inte skett så tidigt el- ler grundas på avtal av så gammalt datum, att skattefrihet föreligger en- ligt de ursprungliga i AVF intagna ikraftträdandehestämmelserna.

I fall D kan det endast bli fråga om skattefrihet eller skatt enligt mer- värdeskattesystemet. Eftersom uttagen skatt då berättigar till avdrag för köparen är det honom ganska egalt hur övergången sker. Nackdelen med att få leveransen beskattad skulle väl närmast vara att det kan förflyta viss tid innan avlyftningen kan ske via avdragsförfarandet.

Det tillskott av nya skattskyldiga, som omläggningen medför, kommer i första hand att bestå av producenter och grossister. Deras skattepliktiga prestationer kommer väsentligen att bestå av sådana som fall D avser, dvs prestationer som medför avdragsrätt för mottagaren. Det skulle därför kunna ifrågasättas, om inte skattskyldigheten till mervärdeskatt kunde be- gränsas till levaranser och motsvarande, vilka sker först fr. o. m. dagen för omläggningens ikraftträdande utan hänsynstagande till prestationer som skett dessförinnan men betalts först därefter. Det är emellertid klart, att det härvidlag inte endast blir fråga om prestationer som medför avdragsrätt. Vissa prestationer kommer att avse skattepliktig konsumtion. Vidare kom- mer icke alla nya skattskyldiga att tillhöra nyssnämnda kategorier. Utvidg— ningar i beskattningsområdet ger automatiskt nya skattskyldiga med skatte- pliktig konsumtionsomsättning. Härvidlag må särskilt beaktas den till bygg- nadsområdet utvidgade skattskyldigheten. Då tekniska skäl talar för att bestämmelserna i möjlig mån bör vara enhetliga och generellt giltiga, synes icke speciella, från de allmänna grundprinciperna avvikande övergångs- bestämmelser böra införas för vissa kategorier nytillkomna skattskyldiga. Härtill bör beaktas, att ju mera omfattande skattskyldigheten göres, ju bättre möjligheter föreligger för de skattskyldiga att avlyfta egen ingående skatte— belastning genom avdragsförfarandet.

Frågan om en anknytning av skattskyldigheten till mervärdeskatt till le- veranstidpunkten har emellertid även andra aspekter.

I fråga om avtalade men icke fullgjorda leveranser, som medför avdrags- rätt i mervärdesystemet, skulle det vara i köparens intresse, om leverans- tidpunkten blev avgörande för de nya reglernas tillämpning. Varje leve- rans fr. o. m. omläggningens ikraftträdande skulle då beskattas med av- dragsrätt oavsett när eller hur avtalet ingåtts. Detta förutsätter dock att

köparen, oberoende av avtalets utformning, accepterar Skattedebiteringen mot att han får avdragsrätt. I fråga om avtalade konsumentleveranser fö- religger emellertid ingen avlyftningsmöjlighet. Här ligger det därför i kö- parens intresse att åberopa avtalet för en lägre beskattning och i säljarens intresse att endast få redovisa så mycket skatt som han faktiskt har möj- lighet att övervältra.

I fråga om fullgjorda men icke betalda kreditleveranser av sådant slag, som medför avdragsrätt i mervärdeskattesystemet, skulle en anknytning av beskattningen till leveranstillfället icke ligga i köparens intresse, enär då betalningen skulle bestå i icke avdragsgill varuskatt. Här skulle det i stället vara önskvärt att bibehålla regeln om att betalningstidpunkten skall vara avgörande. I sådant fall har köparen intresse av att uppskjuta betal- ningen. Är köparen däremot slutlig konsument föreligger det omvända för- hållandet, varvid dock bör beaktas att han kan undgå höjd skatt genom att betala tidigare.

Det föreligger således vissa intressemotsättningar. Den primära målsätt- ningen bör emellertid liksom hittills vara att eliminera en retroaktiv ver- kan av omläggningen i de fall övervältring inte kan ske utan skatten eller i vart fall skattehöjningen skulle träffa leverantören. Därför bör, enligt beredningens uppfattning, de av omläggningen betingade övergångsbestäm— melserna ges i princip samma utformning som tidigare i vad avser full— gjorda kreditleveranser och avtalade framtida leveranser och motsvarande. Därmed kan de allmänna reglerna om skattskyldighetens inträdande bibe- hållas utan ändring och kontinuiteten i beskattningen brytes inte. Det sy— nes även möjligt, att genom lämpligt avvägda tidsgränser i allt väsentligt undgå snedvridningar. Å andra sidan torde åtgärder säljare och köpare emellan i syfte att åstadkomma avdragsrätt för den senare få accepteras med därav följande skattebortfall.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke viss uppmjukning av hittills tillämpade bestämmelser och den praxis som utbildats bör kunna genomföras i de av omläggningen betingade övergångsbestämmelserna. Kraven om att avtal för att kunna åberopas skall vara skriftligt, varmed avses att båda parter skriftligen bundit sig vid avtalet, och dessutom inne— hålla ett till beloppet bestämt vederlag har medfört, att man icke helt und- gått retroaktiva verkningar av beskattningen till de skattskyldigas nack- del. Det kan även synas onödigt att upprätthålla vissa strängt formella krav, när åtskilliga avtal kommer att avse leveranser, där det inte blir fråga om någon definitiv beskattning genom köparens avdragsrätt. Härtill kom— mer emellertid, att de företagare, som sett till att avtal om maskininköp o. d. uppfyller de hitills uppställda kraven, skulle komma i sämre läge än de företagare, som ej iakttagit samma försiktighet. Den förstnämnda le- veransen skulle i princip träffas av icke avdragsgill varuskatt, medan den sistnämnda skulle träffas av högre men avdragsgill mervärdeskatt.

Det synes möjligt att genom en uppmjukning av kraven på avtalets ut- formning kunna i allt väsentligt eliminera nu nämnda verkningar utan att därmed följer ökad risk för ett kringgående av beskattningen. Vad som härvid enligt beredningen bör kunna komma i fråga är, att beträffande kra- vet på skriftligt avtal låta det vara tillräckligt om endast ena parten ge- nom offert elle-r accept i skriftlig form bundit sig vid avtalet. Vidare bör alltjämt gälla, att vederlaget skall vara angivet eller på annat sätt enty- digt fixerat i avtalet, men att en i avtalet intagen klausul, som ger sälja— ren rätt till prisjustering för ökade kostnader 0. d. fram till leveranstill- fället, icke skall verka diskriminerande annat än om klausulen utnyttjas för höjning av vederlaget. I sådant fall bör övergångsbestämmelserna icke äga tillämpning på avtalet utan skatt utgå enligt den vid skattskyldighe- tens inträde gällande skattesatsen.

Ett särskilt spörsmål gäller, om det vid omläggningen till mervärdebe- skattning föreligger något behov av att göra övergångsbestämmelserna till— lämpliga på ingångna avtal avseende import och att därvid såsom tidigare införa anmälningsskyldighet till generaltullstyrelsen. Väsentliga fördelar skulle vinnas om inget avsteg behövde göras från regeln om att skattskyl- dighet vid import inträder när införseln äger rum. Med den i det föregående förordade utformningen av importbeskattningen skall skatt efter omlägg— ningen till mervärdebeskattning i huvudsak endast uttagas för privatimpor- ten. Sker sådan import på grundval av avtal, varå nu gällande ikraftträdande- bestämmelser äger tillämpning, skulle en mervärdebeskattning anknuten till tidpunkten för införseln medföra en skärpt beskattning eller m.a.o. en retroaktiv verkan av omläggningen till privatimportörernas nackdel.

För bedömningen av detta spörsmål har vissa uppgifter under hand in— hämtats från generaltullstyrelsen angående anmälningar om ingångna avtal i anledning av höjningen av den allmänna varuskatten fr. 0. m. årsskiftet 1961/62. Totala antalet sådana anmälningar uppgick till omkring 6 000, varav cirka 2 procent torde ingivits av statliga och kommunala inrättningar, veten— skapliga institutioner, trafikföretag och kraftverk. Endast ett tiotal anmäl- ningar avsåg egentlig privatimport. Vidare har uppgivits att leverans enligt de anmälda avtalen i allmänhet torde vara fullgjord före årsskiftet 1964/65; senare leverans torde beröra endast ett 60-tal fall.

Med hänsyn härtill bör det enligt beredningens uppfattning vara möjligt att ge mervärdeskatten generell tillämpning för all import av skattepliktiga varor fr. o. m. omläggningens ikraftträdande.

Tidigare tillämpade ikraftträdandebestämmelser har även omfattat sär— skilda stadganden avseende postprenumeration av den innebörden, att tid- punkten för prenumerationsavgiftens inbetalning till postverket och icke tidpunkten för postverkets redovisning till utgivaren skulle avgöra om varu— skatteförordningen respektive den höjda skattesatsen skulle äga tillämpning

på likviden. Även dessa stadganden har tillkommit för att eliminera en be- skattning, som eljest skulle stanna på utgivaren. Det är här fråga om för— skottsbetalningar enligt taxor, som av praktiska skäl mäste fastställas ganska lång tid i förväg. På denna grund bör motsvarande gälla vid omläggningen till mervärdebeskattning och stadganden härom intagas i övergångsbestämmelserna.

Avdragsrätt vid ikraftträdandet

Det hittills anförda har i första hand tagit sikte på den utgående skatten på de skattskyldigas omsättning. Vid omläggning till mervärdebeskattning till— kommer såsom en ny faktor de skattskyldigas generella rätt till avdrag för ingående skattebelastning. Vid sidan av den betydelse denna avdragsrätt kan få med avseende på leverantörernas skattskyldighet i enlighet med vad som redan behandlats, synes avdragsrätten knappast föranleda några speciella övriga start- eller övergångsproblem. Här synes endast behöva beaktas, att skatt som utgått enligt de före omläggningen gällande reglerna icke kan föranleda avdragsrätt, men att sådan föreligger så snart fråga är om påförd mervärdeskatt enligt de från och med omläggningen gällande allmänna reg- lerna och enligt den då gällande högre skattesatsen. Någon avräkning av all- män varuskatt mot mervärdeskatt bör alltså i princip icke vara tillåten utan endast avräkning av ingående mervärdeskatt mot utgående sådan skatt.

Nu nämnda regel kan dock inte upprätthållas utan undantag. Sålunda hör rätt föreligga att från mervärdeskatt avräkna sådan erlagd allmän varu- skatt, för vilken avdragsrätt uppkommit men icke kunnat utnyttjas före omläggningen. Såsom exempel härpå kan nämnas nu gällande rätt till av— drag för rabatter, som lämnats i efterhand (årsbonus, kontant årsomsätt- ningsrabatt o. dyl.). Här har man att räkna med fall, där avdragsrätten icke kunnat utnyttjas i den sista skatteredovisningen före omläggningen. En annan avdragsrätt eller justeringsmöjlighet, som bör bestå efter omlägg— ningen, gäller den rätt, som tillkommer skattskyldig med bokföringsmässig redovisning att i efterhand göra avdrag för deklarerad skattepliktig omsätt- ning som sedermera icke influtit kontant på grund av bristande betalning (kundförluster). Det nu anförda kan sägas innebära, att den rätt till korri— gering i efterhand, som förutsetts i varuskatteförordningen, bör bli bestå— ende även efter omläggningen till mervärdebeskattning. Detta synes inte be- höva medföra några svårare tekniska komplikationer.

Det är att märka, att nu åsyftad rätt till avdrag eller efterjustering icke har några återverkningar på mervärdeskatteredovisningen. Skattskyldig, som efter omläggningen erhåller återbäring hänförlig till tid dessförinnan, skall således icke inräkna detta belopp i sin skatteredovisning för mervärde- skatt. Justering för årsbonus eller återbäring, som hänför sig till tid efter omläggningen, begränsas i enlighet med vad som tidigare förordats till be- lopp som utges till konsumenter.

Ett tillgodoseende av kravet på kontinuitet i beskattningen kan sägas formellt innebära, att skattskyldighet till allmän varuskatt automatiskt övergår till skattskyldighet till mervärdeskatt. Om skattskyldighet enligt de allmänna reglerna inträtt först efter omläggningen, skall skatt automatiskt utgå enligt den för mervärdebeskattningen gällande skattesatsen, såvida inte övergångs- bestämmelserna kan åberopas för en beskattning enligt de tidigare reglerna och då gällande lägre skattesats. I enlighet härmed får bedömas, om skatt- skyldig med kontantredovisning skall redovisa skatt enligt den nya eller gamla skattesatsen för likvider, som efter omläggningen inflyter, t. ex. från försälj ning på avbetalning. I analogi härmed har skattskyldig med bokförings- mässig redovisning att erlägga skatt enligt den vid faktureringen gällande skatteformen och skattesatsen, därest inget annat följer av övergångsbestäm— melserna. Härvid är att märka att inga särskilda åtgärder erfordras för att nytillkommande skattskyldiga, som redan från starten går in för bokfö- ringsmässig redovisning, icke skall undgå skattskyldighet för sådana full— gjorda men ännu oguldna skattepliktiga prestationer, som medför skatt- skyldighet för den, som tillämpar redovisning enligt kontantmetoden. Detta följer av redan nu gällande regler om skattskyldighetens inträdande, vilka regler avses bli bestående.

Ett spörsmål som, mot bakgrunden av det senast anförda, förtjänar beaktande gäller förutsättningarna för en redan skattskyldig att i samband med omläggningen övergå från en redovisningsmetod till annan. Rikt- punkten måste givetvis även här vara, att kontinuiteten i beskattningen inte brytes. Om därför en skattskyldig önskar övergå från kontantmetod till bok- föringsmässig redovisning bör skattskyldigheten kvarstå för de vid om- läggningen utestående fordringarna avseende skattepliktiga prestationer. Om den skattskyldige ej vill reglera denna skattskyldighet med en gång för att sedan helt kunna inrikta sig på en bokföringsmässig redovisning på grundval av faktureringen, får skatten på dessa fordringar redovisas enligt kontantmetoden allt eftersom likviderna inflyter. I senare fallet bör skatten utgå enligt den efter omläggningen gällande högre skattesatsen, om inte övergångsbestämmelserna medger en beskattning enligt tidigare gällande skattesats. Regleras skatten på utestående fordringar på så sätt, att dessa inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den sista redovisningen före omläggningen, synes detta förfarande böra accepteras såsom en definitiv beskattning. Framhållas må, att köparen alltid har möjlighet att reglera sin skuld före omläggningen och därmed undgå den höjda skatten.

Något annorlunda ställer sig förhållandena, om en redan skattskyldig vid omläggningen vill övergå från bokföringsmässig redovisning till kontant- metod. En sådan övergång kan bli önskvärd av den anledningen, att bok- föringsmässig redovisning i allmänhet innebär att skatten på egen omsätt— ning förskotteras och att denna förskottering ökar beloppsmässigt med höjd skattesats. Detta kan bli fallet även vid övergången till mervärdebe-

skattning. _ I detta fall har skatt erlagts under tid, då de äldre reglerna varit gällande. Denna skattebetalning får anses vara definitiv, eftersom den klart hänför sig till skattskyldighet, som inträtt före omläggningen. Där- med bör de likvider, som efter omläggningen inflyter från dessa redan fak- turerade leveranser, icke inräknas i den kontantmässiga skattepliktiga om- sättningen till mervärdebeskattning.

Det senast anförda kan sägas innebära, att det vid en omläggning till mervärdeskatt i förening med höjning av skattesatsen kan bli förmånligare att övergå från bokföringsmässig redovisning till kontantmetod än tvärtom. I det senare fallet kan den höjda skattesatsen bli tillämplig på de utestående fordringarna, medan i det förra fallet den på grundval av faktureringen redovisade skatten enligt då gällande lägre skattesats alltid bör anses vara definitiv. I den mån det här är fråga om leveranser, som medför avdragsrätt för köparna, saknar denna skillnad dock praktisk betydelse.

Ett speciellt problem kan vid omläggningen uppstå av den anledningen, att köparens avdragsrätt för ingående skattebelastning kan bli beroende av den redovisningsform, som leverantören tillämpar. Om en skattskyldig med bokföringsmässig redovisning fakturerar och bokför t. ex. en maskin- leverans till en fabrikant före omläggningen, utgör skatten allmän varu— skatt och redovisas som sådan. Sker betalningen av köparen först efter om- läggningen, har han anledning att betrakta skatten som avdragsgill mer- värdeskatt, eftersom betalningen skett under tid då enligt huvudregeln skattskyldighet enligt mervärdeskattesystemet föreligger. Här bör dock beaktas, att fakturan upptagit skatt enligt den före omläggningen gällande lägre skattesatsen och att det därmed bör stå klart för köparen att fråga är om sådan varuskatt, som icke berättigar till avdrag vid redovisning av egen mervärdeskatt.

I det motsatta fallet där alltså leverantören tillämpar kontantmetod och köparen bokföringsmässig redovisning synes inget liknande problem upp- komma, enär köparens skattebetalningar efter omläggningen alltid kommer att utgöras av avdragsgill mervärdeskatt.

Ikraftträdandet i taxeringshänseende

Den taxering till allmän varuskatt som årligen sker i samband med inkomst— taxeringen, innebär, att den skattepliktiga omsättningen för beskattnings- året fastställes slutligt med ledning av avgivna deklarationer för preliminär skatt. På grundval av denna taxering sker genom postgirokontorets medver— kan debitering av slutlig skatt och avräkning mot redovisad preliminär skatt, varvid den skattskyldige även gottskrives honom tillkommande kostnads- ersättning. Debetsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje skattskyldig.

Vid varuskattens införande stadgades i en särskild ikraftträdandebestäm- melse, att första taxeringen till allmän varuskatt skulle avse tiden fr. 0. m.

den 1 januari 1960 för skattskyldig, vars beskattningsår icke sammanföll med kalenderåret. Första taxeringen kunde därmed komma att omfatta mer eller mindre än ett helt beskattningsår. En motsvarande bestämmelse synes erforderlig vid omläggningen till mervärdeskatt med hänsyn till därvid nytillkomna skattskyldiga med s. k. brutet räkenskapsår.

Höjningen av skattesatsen för den allmänna varuskatten från fyra till sex procent med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 krävde även särskilda bestämmelser med avseende på taxeringen av skattskyldiga med beskatt- ningsår, som omfattade tid både före och efter nämda dag. Dessa bestäm- melser innebar att vid taxeringen särskilt skulle angivas den skattepliktiga omsättningens fördelning på ifrågavarande delar av beskattningsåret. En sådan uppdelning erfordrades för en riktig skattedebitering och avräkning. För att möjliggöra detta stadgades vidare, att i det fall redovisningsperiod sträckte sig över årsskiftet 1961/62, t. ex. för årsredovisande skattskyldig med brutet räkenskapsår, särskilda deklarationer skulle avgivas för de delar av perioden som hänförde sig till tiden före och efter årsskiftet. — Motsva- rande bestämmelser erfordras vid omläggning till mervärdebeskattning för taxeringen av redan skattskyldiga med brutet räkenskapsår.

För denna kategori skattskyldiga tillkommer ett annat spörsmål. Såsom tidigare framhållits kan taxeringen efter omläggningen icke som nu avse den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret. Med hänsyn till av- dragsrätten för ingående skattebelastning måste taxeringen i stället gå ut på att fastställa den slutliga mervärdeskatten. För skattskyldiga med brutet räkenskapsår uppkommer då den situationen, att någon taxering måste ske efter såväl de gamla som nya reglerna.

Ett ytterligare spörsmål i sammanhanget gäller nuvarande kostnadsersätt- ning, som gottskrives de skattskyldiga vid avräkningen mellan slutlig skatt enligt taxeringen och redovisad preliminärskatt. Dessa ersättningsbelopp ut- räknas på varuskattekontoren och noteras i särskild ordning å de omslag, som med deklarationerna m. m. överlämnas till taxeringsmyndigheterna och som sedermera utnyttjas för längdföringcn och debiteringsarbetet.

Då beredningen förordar ett slopande av nuvarande ersättning synes det enklast, att för skattskyldig med brutet räkenskapsår, som omfattar tid såväl före som efter omläggningen, medgiva ersättning enligt de nu gällande reglerna för den del av deklarerad skattepliktig omsättning, som hänför sig till tiden före omläggningen. Stadganden härom torde få intagas i över- gångsbestämmelserna.

Anmälningsskyldighet vid ikraftträdandet

Den i varuskatteförordningen intagna plikten för skattskyldig att anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun

är belägen, får, såsom tidigare nämnts, ny aktualitet vid omläggningen till mervärdebeskattning i första hand genom den utvidgade skattskyldigheten. Enligt nuvarande regler skall anmälan om registrering ha inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbörjande. Vid skat- tens införande stadgades i en särskild ikraftträdandebestämmelse, att den, som den 1 januari 1960 bedrev skattepliktig verksamhet, senast den 15 januari 1961 skulle avgiva sin registreringsanmälan.

En motsvarande bestämmelse erfordras vid omläggningen till mervärde- beskattning. Önskvärt är att ny— och omregistrering kan ske så snabbt som möjligt. Därför bör bestämmelsen utformas så, att anmälan kan förväntas inkomma i så god tid, att erforderligt ställningstagande till skattskyldighets- frågan kan ske före omläggningens ikraftträdande.

Skatteunderlag, skattesats m. m.

Omläggningen av den nuvarande allmänna varuskatten till en mervärde- skatt med i det föregående förordad utformning medför en i princip generell skattskyldighet inom hela produktions- och distributionskedjan. Antalet skattskyldiga till allmän varuskatt uppgår f. 11. till i runt tal 177 000 (enligt 1963 års taxering), vartill kommer jordbrukare med skattskyldighet för konsumentförsäljning och egna uttag.

För de senare medför omläggningen den skillnaden att de likställes med övriga näringsidkare och därigenom liksom dessa skall redovisa och erlägga skatt löpande under året enligt det för mervärdeskatten gällande deldata- tionsförfarandet. Såsom tidigare nämnts uppgick antalet enheter med areal över 2 hektar vid jord-bruksräkningen år 1961 till ca 233 000 eller till ca 208 000 företagare. Den allt övervägande delen härav kommer att omfattas av skattskyldigheten. Härvid bör dock beaktas, att en inte oväsentlig ned- gång i antal jordbruk redan skett efter nämnda jordbruksräkning och att en ytterligare minskning kommer att ske under tiden fram till omläggning— ens ikraftträdande. Det nu aktuella antalet företagarenheter torde vara ca 200 000.

Beträffande rörelseidkare och därmed jämställda torde man på grundval av tillgängliga, men bristfälliga statistiska uppgifter kunna uppskatta an- talet skattskyldiga till mervärdeskatt till i runt tal 240000, dvs. inemot 75 000 fler än nu till allmän varuskatt skattskyldiga. Angivna siffror får dock tas med viss reservation.

Med den föreslagna utformningen av mervärdeskatten kommer skatt i princip att uttas på alla yrkesmässiga omsättningar inom landet av skatte— pliktiga objekt i samtliga produktions- och distributionsled. Häri ingår även omsättningar, som i efterföljande led utmynnar i skattefri export eller annat skattefritt tillhandahållande. Det primära skatteunderlaget blir här- igenom betydligt större än underlaget för den allmänna varuskatten. Detta

primära skatteunderlag eller 5. a. s. bruttounderlag för mervärdeskatten är emellertid av mindre intresse eftersom det inte återspeglar skattens av- kastning. Genom avdragsrätten för ingående skattebelastning bestämmes avkastningen och skatteutfallet i allt väsentligt av den andel av den privata konsumtionen, som omfattas av beskattningen. Även den skattefria konsum- tionen kan ge viss skatteintäkt, i det att skatt kan träffa inköp i och för verksamhet, varigenom tillhandahålles från beskattningen undantagna objekt.

Härutöver ger mervärdeskatten intäkter från den skattepliktiga offent- liga konsumtionen, från produktionen av bostäder och allmänna och en- skilda byggnader av icke »produktiv» karaktär såsom skolor, sjukhus, mi- litära anläggningar och förvaltningsbyggnader, från väg- och gatuarbeten m. In. samt dessutom från sådana anskaffningar inom näringslivet som icke medför avdragsrätt. I denna del träffar mervärdeskatten även statlig konsumtion och investering, varav dock icke följer någon faktisk skatte- intäkt för staten.

Enligt vad som tidigare anförts, bör den i mervärdeskattesystemet upp- delade redovisnings- och betalningsskyldigheten icke föranleda större höj— ning av konsumentpriserna än om skatten i sin helhet uttagits i sista ledet, dvs vid tillhandahållandet till konsumenterna. Det nu anförda gör att man vid beräkningen av mervärdeskattens avkastning endast har att medräkna det skatteunderlag, som ger en slutlig för köparen icke avdragsgill skatt. När skatteunderlag för mervärdeskatten anges i det följande har det denna innebörd.

Mervärdeskattens avkastning betingas således i väsentligt högre grad än avkastningen från den allmänna varuskatten av den privata konsumtionen. F. n. träffas i runt tal 70 procent av den privata konsumtionen av allmän varuskatt. Med den föreslagna utvidgningen av beskattningsområdet till att även omfatta bl. a. bränsle, drivmedel, resor, frisörtjänster och hotelltjäns- ter kan mervärdeskatten beräknas träffa drygt 80 procent av den privata konsumtionen enligt aktuella siffror. Med tillägg för det skatteunderlag, som härrör från den offentliga konsumtionen, bostadsproduktionen och in— vesteringarna i vägar, allmänna anläggningar och motsvarande, kan skatte- underlaget för mervärdeskatten för år 1964 beräknas till i runt tal 50 500 miljoner kr mot i runt ta] 53 500 miljoner kr för den allmänna varuskatten enligt nuvarande konstruktion.

I annat sammanhang har redovisats att mervärdeskatten år 1970 avses skola ge en intäkt av ca 8 300 miljoner kr. Med utgångspunkt från nyss an- givna skatt'eunderlag för år 1964 har en beräkning gjorts av 1970 års mot- svarande skatteunderlag. Enligt denna beräkning erfordras för att mer- värdeskatten detta år skall ge den erforderliga intäkten att skattesatsen fastställes till 13 procent vid vederlaget exklusive skatt som beskattnings- värde.

KAPITEL 29

Specialmotivering

Såsom tidigare framhållits i olika sammanhang innebär den av beredningen föreslagna mervärdeskatten egentligen endast, att mervärdeskatteprincipen göres tillämplig på den generella indirekta beskattning, som utgår enligt förordningen om allmän varuskatt (SFS 1959: 507). Väsentligen är det en teknisk omläggning, varigenom skattskyldigheten utsträckes till att om- fatta hela produktions- och distributionskedjan, i förening med ökat skatte- uttag.

Från denna synpunkt är en nära till hands liggande lösning att åstad— komma omläggningen enbart genom ändringar i nu gällande varuskatte- förordning. Härför kan också anföras att en mervärdebeskattning enligt beredningens förslag inte innebär någon principiell ändring av själva be- skattningsförfarandet. Jämfört med vad som nu gäller för den allmänna varuskatten föranleder omläggningen inga eller endast smärre ändringar med avseende på bestämmelserna om registrering, deklarationsskyldighet, taxering, skattekontroll, uppbörd, besvär m. m. Den nära anknytningen av beskattningsförfarandet till vad som gäller i inkomstskattehänseende blir bestående.

Å andra sidan medför omläggningen till mervärdeskatt betydande änd- ringar i nu gällande bestämmelser av materiellt innehåll, dvs i fråga om de bestämmelser som reglerar skatteplikten, skattskyldigheten, beskattnings- värdet m. m. Härtill kommer behovet av särskilda bestämmelser för regle- ring av de skattskyldigas rätt till avdrag för ingående skattebelastning och av andra av denna avdragsrätt och mervärdeskatteprincipen i övrigt be- tingade särbestämmelser, t. ex. i fråga om faktureringsskyldighet, skatte- redovisning och restitution. Härjämte må beaktas, att jordbruket och skogs- bruket får ändrad ställning vid omläggning till mervärdeskatt.

Med hänsyn härtill har beredningen funnit mest ändamålsenligt att ut- arbeta förslag till helt ny författning, vilken är avsedd att ersätta inte endast nu gällande förordning om allmän varuskatt utan även sådana kungörelser angående särskilda undantag från skatteplikt, som utfärdats med stöd av 10 5 2 mom. varuskatteförordningen, i den mån undantagen föreslås bli be— stående efter omläggningen. Det har dock, bl. a. med hänsyn till det i stort sett oförändrade beskattningsförfarandet, framstått som naturligt att ut- forma författningsförslaget i så nära överensstämmelse som möjligt med

den gällande varuskatteförordningen. Det utarbetade förslaget har därför samma uppbyggnad och i stort sett samma kapitel- och paragrafindelning som nämnda förordning.

I betänkandet har genomgående använts benämningen mervärdeskatt för den ändrade formen för den generella indi-rekta beskattningen. Detta får också sägas vara en vedertagen teknisk benämning av denna beskattnings- form och den korresponderar också med skattens benämning i Frankrike (taxe sur la valeur ajoutée) liksom med den engelska beteckningen för en skatt med denna konstruktion (added value tax). Det kunde därför vara motiverat att även författningsmässigt bruka benämningen mervärdeskatt i stället för benämningen allmän varuskatt. Sistnämnda benämning är redan nu något oegentlig eftersom skatten omfattar såväl varor som tj änstepresta— tioner med avseende på varor. Med den föreslagna utformningen kommer beskattningsområdet att bli mera vidsträckt och innefatta inte endast varor och tjänster dårå, utan även byggnader, tjänsteprestationer med avseende på byggnader och annan fast egendom samt tjänsteprestationer av personlig natur. Detta utgör ytterligare skäl för en namnändring.

Vid ett ställningstagande till detta spörsmål bör beaktas att mervärde— skatten till sin konstruktion är en omsättningsskatt inom hela produktions- och distributionskedjan, där eljest vid flerledsskatter uppkommande ku— mulativa skatteeffekter elimineras genom avdragsrätten för ingående skatte— belastning. Det är alltså inte en skatt på vad som i egentlig mening är att anse som det mervärde, som uppkommit genom bearbetning, hantering och motsvarande hos envar skattskyldig inom de på varandra följande be- skattningsleden. Vad som i den föregående redogörelsen benämnts såsom skatt på mervärdet utgöres av skillnaden mellan skatten på den skattskyl- diges omsättning och hans ingående avdragsgilla skattebelastning såsom detta skillnadsbelopp framkommer rent avräkningsmässigt. Tidigare har framhållits, att detta skillnadsbelopp med hänsyn till avdragsrättens utform- ning endast undantagsvis i skatteredovisningen kan tänkas motsvara Vad som är att betrakta såsom skatten på det egentliga mervärdet.

Med hänsyn till' vad nu anförts är det nödvändigt, att författningen inne- håller bestämmelser som klart reglerar de skattskyldigas skatteuttag på egen omsättning och dem tillkommande avdragsrätt. Jämfört med varu- skatteförordningens utformning innebär detta i princip endast, att nuva- rande regler angående skattskyldighetens omfattning och inträde, skatte- pliktig omsättning m. m. kompletteras med regler med avseende på avdrags- rätten. Därmed konstitueras automatiskt de skattskyldigas betalningsplikt eller restitutionsrätt utan att det föreligger behov av att tillgripa begreppet mervärde eller av att definiera detta begrepp.

Samtidigt som en i enlighet härmed utformad författning ansluter till varuskatteförordningens konstruktion, vilket som tidigare anförts bedömts

som värdefullt, markeras att skatten tekniskt sett är en allmän omsättnings- skatt, som i princip skiljer sig från den allmänna varuskatten endast ge- nom den speciella avdragsrätten för eliminering av kumulativa skatteeffek- ter från den till samtliga led utvidgade skattskyldigheten.

Mot bakgrund av vad nu anförts anser beredningen att av olika alternativ benämningen allmän omsättningsskatt bör ges företräde för den enligt mervärdeskatteprincipen utformade generella indirekta beskattningen. Be- redningens författningsförslag har också utformats i enlighet härmed.

Beträffande de olika bestämmelserna i författningsförslaget torde i huvud— sak kunna hänvisas till den tidigare redogörelsen beträffande skattens tek- niska utformning. Vidare torde få hänvisas till bestämmelserna i Varu- skatteförordningen (AVF ), speciellt i de delar som gäller beskattningsför— far-andet (24 å och följande). I detta sammanhang bör även beaktas, att sär- bestämmelser angående jordbrukarnas skattskyldighet m. ni. inte längre erfordras med hänsyn till den föreslagna ändringen av denna näringsgrens ställning vid övergång till mervärdebeskattning. Förslaget innehåller för- denskull ingen motsvarighet till stadgandena 2 5 och 62—66 55 AVF. Här- utöver torde beträffande de olika bestämmelserna i författningsförslaget få anföras följande.

1 och 2 55.

Dessa paragrafer motsvarar 1 & AVF med de ändringar, som betingats av den nya benämningen av skatten (allmän omsättningsskatt) och av beskatt- ningsområdets utvidgning.

35.

Denna paragraf överensstämmer helt med 3 & AVF. Härav följer, att de särskilda föreskrifterna rörande importbeskattningen på samma sätt som i AV F intagits under ett särskilt kapitel (kap. 14; 62—65 55).

45.

I förevarande paragraf har överförts bestämmelserna i 4 5 AVF med så- dana tillägg och ändringar, som föranletts av den nytillkomna avdragsrätten och dennas inverkan på reglerna om redovisning, upphörd, debitering och restitution.

55.

Denna paragraf motsvarar 5 & AVF och har utformats under beaktande, att omsättningsskatten liksom den allmänna varuskatten är att betrakta såsom sådan speciell skatt till det allmänna som är avdragsgill vid inkoms-t-

taxeringen om den medräknats vid inkomstberäkningen. Härom må ytter- ligare framhållas följande.

I fråga om skattebelagt förvärv, som inte omfattas av rätten till avdrag för ingående skattebelastning enligt förordningens avdragsbestämmelser, är den påförda omsättningsskatten att anse såsom en del av anskaffningskostnaden. Härav följer, att skatten är avdragsgill vid inkomsttaxeringen i den mån den är att hänföra till andel av driftskostnad eller motsvarande i kommu— nalskattelagens mening.

I fråga om skattebelagt förvärv, för vilket avdragsrätt för ingående skatte- belastning föreligger, är däremot den påförda omsättningsskatten inte att anse såsom del av anskaffningskostnaden. I följd härav må avdrag vid in- komsttaxeringen åtnjutas för till staten erlagd preliminär omsättningsskatt endast om omsättningsskatten medräknats vid inkomstberäkningen och om— sättningen sålunda upptagits till belopp inklusive skatt. I motsatt fall före- ligger inte avdragsrätt vid inkomsttaxeringen och härav följer att erhållen restitution för överskjutande ingående preliminär omsättningsskatt då inte är att anse såsom intäkt vid inkomstberäkningen.

6—8 55.

Dessa paragrafer överensstämmer i sak helt med 6—8 55 AVF.

9 g.

Denna paragraf motsvarar 9 och 10 55 AVF. De i 2 mom upptagna undan— tagen från skatteplikt omfattar även de undantag, som i varuskattehänseen- de föreligger för vissa som gåva eller gratislån införda tryckalster och mikro- filmer enligt kungörelsen den 15 januari 1960, nr 8, och för vissa konstverk, när de försäljes av upphovsmannen eller av honom införes till riket, enligt kungörelsen den 3 juni 1960, nr 237. Dessa kungörelser avses fördenskull upphöra att gälla i samband med omsättningsskatteförordningens ikraft- trädande.

3 mom. motsvarar 10 5 2 mom. AVF .

10 g.

Skatteplikten i vissa fall för byggnader har intagits i denna paragraf, som saknar motsvarighet i AVF. Paragrafen har vidare kompletterats med anvis- ningar, varav framgår att skatteplikten i förekommande fall gäller endast byggnad och inte mark.

115.

Bestämmelserna i denna paragraf reglerar skatteplikten för tj änstepresta— tioner och motsvarar således 11 & AVF med de tillägg som betingats av ut— vidgningen av beskattningen till olika nu skattefria tjänsteområden.

I 2 mom. har intagits en ny bestämmelse motsvarande stadgandet i 9 5

3 mom., varigenom det även i fråga om tjänsteprestationer tillskapats möj- lighet till sådana jämkningar i skatteplikten, som påkallas av erfarenheter- ua från tillämpningen.

12 5.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 12 & AVF, även om mervärdeskatte- principens tillämpning föranlett väsentliga ändringar i såväl materiellt som formellt hänseende. Av mervärdebeskattningens konstruktion följer att be- gränsningen av skattskyldigheten till tillhandahållande till konsumenter måste ersättas med bestänunelser om att skattskyldigheten vid yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga objekt gäller generellt för alla närings- idkare och därmed jämställda. Stadgandena i 1 mom. har utformats i enlig- het härmed. Vidare må beaktas att nuvarande stadgande i 12 5 1 mom. AVF om skattskyldighet vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror utgått med hänsyn till den förordade omläggningen av beskattningen inom bygg- nadsområdet, varigenom i princip generell skattskyldighet införes för före- tagare inom detta område.

Bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket innebär, att skattskyldighet och därmed redovisningsskyldighet föreligger enligt de allmänna bestämmel- serna, ändock att företagaren inte har någon skattepliktig omsättning på grund av att verksamheten antingen är helt inriktad på exportförsäljning eller på försäljning av enbart från skatteplikt undantagna varor. Det pri— mära syftet med detta stadgande är därför att genom redovisningsplikt för ifrågavarande företagare få underlag för och sålunda också tillgodose deras rätt till avlyftning av ingående skattebelastning genom restitution.

Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar i princip stadgandena i 12 5 2 mom. AVF varvid tillägg dock gjorts för att möjliggöra redovisning av en delägare för samtliga delägares räkning.

I 3 mom. har intagits bestämmelser om att — till skillnad mot vad som gäller enligt AVF —— gemensam redovisning skall kunna avges av skattskyl- dig med mer än en särskild förvärvskälla, som föranleder skattskyldighet till omsättningsskatt.

4 mom. motsvarar 12 5 3 mom. AVF. Ett särskilt tillägg har dock gjorts i syfte att förhindra, att man på framtiden skall kunna uppskjuta beskatt- ningen av byggnad, som efter färdigställandet kvarstår i skattskyldig bygg- nadsföretagares ägo och utnyttj as för ett i dessa fall skattepliktigt ändamål, t. ex. uthyres för bostadsändamål. Tidpunkten för det skattepliktiga uttaget av byggnad har härvidlag anknutits till den tidpunkt, då byggnaden efter färdigställandet tagits i anspråk för ändamål som nyss nämnts. Det har inte ansetts möjligt att i författningen närmare precisera denna tidpunkt. Skäl kan anföras för ett hänsynstagande till att viss tid kan förflyta från det byggnaden färdigställts till dess den helt tagits i anspråk för det skatteplik—

tiga ändamålet. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att utfärda närmare anvisningar angående tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse.

13 5.

Denna paragraf kan sägas motsvara 13 % AVF. I sistnämnda författnings- rum intagna stadgande om undantag från skattskyldighet för verksamhet i ringa omfattning har ersatts med ett i 2 mom. intaget stadgande om frihet från redovisnings- och betalningsplikt för verksamhet med årsomsättning av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer ej överstigande 8 000 kr. i överensstämmelse med beredningens förslag härom. Med denna gräns har stadgandet i 13 5 första stycket b) AVF beträffande frihet från skattskyldig- het för hemsömmerskor m. fl. kunnat utgå. Av skäl som närmare redovisats i den allmänna motiveringen har dessutom den enligt 13 5 första stycket c) AVF föreliggande friheten från skattskyldighet för försäljning och uttag av driftstillgångar begränsats till försäljning av sådana tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten eller annan liknande transaktion. Vidare följer av beredningens förslag, att nuvarande i 13 å andra stycket AVF in- tagna bestämmelser om undantag från skattskyldighet för den yrkesmässiga handeln med begagnade personbilar och vissa andra begagnade bilar utgår. -— Vad nu sagts framgår av utformningen av 12 g 1 mom. i förslaget.

I detta sammanhang bör även beaktas, att undantaget från skattskyldig- het för konstnärlig verksamhet enligt 1 mom. a) i förslaget medför, att någon rätt till avdrag för ingående skattebelastning icke kan ifrågakomma i sådan verksamhet.

Beträffande 2 mom. första stycket i förslaget må särskilt framhållas, att här inte är fråga om undantag från skattskyldighet utan endast om befrielse från redovisnings- och betalningsplikt för en i princip skattepliktig verksam- het. Det förutsättes alltså, att skatt uttages på försäljningen och motsvaran- de enligt förordningens bestämmelser. Denna skatt får utnyttjas för kompen- sation av ingående skattebelastning, dock utan rätttill restitution för över— skjutande ingående omsättningsskatt.

Stadgandet i 2 mom. andra stycket erbjuder möjlighet för skattskyldig, som är befriad från redovisningsskyldighet, att bli underkastad denna för att på så sätt kunna komma i åtnjutande av avdragsrätt för ingående skatt, när detta framstår såsom motiverat, t. ex. med hänsyn till att bedriven export skall kunna ske utan skattebelastning.

14 g. Denna paragraf motsvarar 14 å AVF. 15 å.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 15 & AVF med de ändringar, som be— tingats av att i beskattningsvärdet inte skall inräknas skattens belopp. Vi—

dare har i 1 mom. intagits bestämmelser om reducering av beskattnings- värdet för byggnader och tj änsteprestationer med avseende på byggnader och- annan fast egendom i enlighet med beredningens förslag om reducerad be- skattningseffekt på detta område.

16 5.

1 mom. i denna paragraf motsvarar 16 & AVF, medan 2 mom. innehåller de nytillkomna bestämmelserna angående den av beredningen förordade avtrappningsregeln för skattskyldiga närmast över den i 13 5 2 mom. an- givna gränsen för redovisningsskyldighet. Såsom framhållits i annat sam- manhang utgår beredningen från att av avtrappningsregeln berörda skatt- skyldiga skall kunna redovisa skatten årsvis.

17 5.

I denna paragraf har intagits de nytillkomna bestämmelserna om den för mervärdebeskattningens tillämpning erforderliga faktureringsskyldigheten ävensom den av beredningen förordade inskränkningen härav för detalj- handelsledet och motsvarande led. Härutöver har intagits bestämmelse om att faktura i vissa fall kan ersättas av en av köparen utfärdad avräknings- nota, t. ex. vid sådant avräkningsförfarande som allmänt förekommer inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. — Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i AVF, vars 17 5 rör tillämpningen av den s. k. indirekta redo- visningsmetoden. Denna metod bortfaller enligt beredningens förslag vid omläggning till mervärdebeskattning.

18 5.

I denna paragraf har sammanförts bestämmelserna om de skattskyldigas rätt till avdrag för ingående skattebelastning samt till restitution. Paragra— fen saknar motsvarighet i AVF med bortseende från stadgandet i 18 5 1 mom. AVF om rätt för skattskyldig till allmän varuskatt att göra avdrag i syfte att eliminera dubbelbeskattningi sådana fall, då den skattskyldige inte kun- nat utnyttja honom tillkommande rätt till skattefria inköp eller skattefri import av material eller omsättningsvaror. I 18 5 2 mom. AVF intagna bestämmelser om reducering av den skattepliktiga omsättningen i serve- ringsrörelse har utgått i enlighet med beredningens förslag på denna punkt. I 18 5 3 mom. AVF intagna reduceringsregel avseende monteringsfärdiga trähus ersättes av de i 15 % intagna bestämmelserna om reducerat beskatt— ningsvärde för byggnader m. m.

19 och 20 55.

Dessa paragrafer motsvarar 19 och 20 55 AVF. Utöver formella ändringar har endast gjorts ett tillägg under 19 5 2 mom., enligt vilket uppgifter för

bedömning, huruvida skattskyldighet föreligger eller ej, kan infordras från näringsidkare, som inte avgivit registreringsanmälan.

21 5.

Denna paragraf motsvarar 21 & AVF och innehåller i 1 mom. endast så- dana ändringar, som betingats av att gemensam skatteredovisning skall kunna avges för flera särskilda förvärvskällor samt att det skall vara möj— ligt att tillämpa även andra redovisningsperioder än nuvarande perioder om två månader och helt räkenskapsår.

Stadgandet i 21 5 1 mom. AVF om att deklaration skall avse den skatte- pliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräkning har överförts till ett nytillkommet 2 mom., vari även intagits bestämmelser om redovis- ning i deklaration av ingående avdragsgill skattebelastning. _— 3 och 4 mom. motsvarar helt 21 ä 2 och 3 mom. AVF.

22 5.

I denna paragraf har intagits bestämmelser om den av beredningen före- slagna möjligheten för skattskyldig att avgiva särskild justeringsuppgift för rättelse av redan fullgjord deklarationsskyldighet enligt 21 5. Paragrafen saknar motsvarighet i AVF och har ersatt den inte längre erforderliga be- stämmelsen i 22 å AVF om att särskild tilläggsdeklaration skall avgivas av skattskyldig med tillstånd till s. k. indirekt redovisning.

23 5. Denna paragraf motsvarar helt 23 % AVF.

24—59 55.

Dessa paragrafer avseende taxering, skattekontroll, upphörd, anstånd med inbetalning av skatt och indrivning av skatt m. m. motsvarar med i huvudsak endast formella ändringar 24— -59 55 AVF. Dock må särskilt framhållas, att förfallodagen för erläggande av preliminär skatt enligt 46 & 1 mom. ändrats från den 18 till den 25 i månaden närmast efter redovis- ningsperiodens utgång och att en motsvarande förlängning av respittiden för inbetalning av kvarstående skatt stadgats i 50 5. Vidare bör beaktas att de i 49 & AVF intagna bestämmelserna om kostnadsersättning utgått i en- lighet med beredningens förslag om slopande av sådan ersättning vid om- läggning till mervärdebeskattning.

60 5.

Denna paragraf motsvarar 60 & AVF, varvid dock 1 och 2 mom. har om- kastats av redaktionella skäl. I det föreslagna 1 mom. har därjämte in- tagits reglerna om restitution i de fall ingående avdragsgill skattebelastning

överstiger utgående skatt på den skattepliktiga omsättningen eller eljest i det fall avdragsgill överskjutande ingående skatt uppkommer. Bestämmel- serna härom korresponderar med vad som stadgas i 18 5 1 mom. andra stycket.

61 5.

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 61 & AVF.

62—65 gg.

Dessa paragrafer motsvarar 67—70 55 AVF och innehåller i jämförelse med dessa författningsrum endast sådana ändringar, som betingats av he— gränsningen av importbeskattningen till annan införsel av skattepliktiga varor än sådan, som sker av registrerad skattskyldig för hans skattepliktiga verksamhet här i riket, samt dessutom av att skattens belopp inte skall in- räknas i beskattningsvärdet.

66—69 55.

Ifrågavarande paragrafer motsvarar 71—74 55 AVF med i sak endast den ändringen, att i 67 & intagits stadganden om utvidgad rätt för riksskatte— nämnden att meddela bindande förklaringar. Sådan förklaring skall kunna meddelas inte endast beträffande skatteplikt eller ej för viss vara eller varu- grupp utan även i fråga om skatteplikt eller ej för viss byggnad och viss tjänsteprestation. Härjämte skall bindande förklaring kunna meddelas i annan fråga av särskild betydelse för tillämpningen.

70—79 55.

Dessa paragrafer överensstämmer i sak helt med 75——84 åå AVF.

Anvisningarna till 2 5.

Denna anvisning motsvarar anvisningen till 1 & AVF med tillägg, som be- tingats av förslaget om att transporter och resor till utlandet skall likställas med export. Vidare har i förtydligande syfte angivits att till export även är att hänföra tjänsteprestation å vara, som införs till riket för att efter prestationens fullgörande åter utföras ur riket. En sådan tillämpning av om— sättningsskatten står i överensstämmelse med vad som gäller i varuskatte- hänseende.

till 15 g.

Bestämmelserna angående betalning mot växel innebär ett avsteg från vad som nu gäller enligt AVF. Såsom framhållits i den allmänna redogörel- sen har denna ändring framstått som motiverad i syfte att vid växelaffärer

åstadkomma en enhetlig skatteeffekt, som är oberoende av om mottagen växel diskonteras eller inte.

Bestämmelserna i sista stycket avser den av beredningen i den allmänna redogörelsen förordade inskränkningen i tillämpningen av reglerna om re- ducerat beskattningsvärde för byggnader och tjänsteprestationer avseende byggnader och annan fast egendom. I syfte att ernå en enhetlig tillämpning härutinnan har här intagits bestämmelser om att skatt skall utgå på hela vederlaget" om vid försäljning av vara i förening med dennas inmontering i fastighet vederlaget till minst två tredjedelar utgör ersättning för den till- handahållna varan. Avvägningen har härvidlag skett under beaktande av att skatten i fråga om tjänsteprestationer med avseende på byggnader skall beräknas på allenast 60 procent av vederlaget.

till 16 5.

I sista stycket har intagits bestämmelser om den av beredningen i den allmänna motiveringen förordade begränsningen av justeringar för i efter- hand utgivna rabatter och dylikt till sådan rabattering, som lämnas andra än skattskyldiga.

Ikraftträdandet

Med hänsyn till att beredningen enligt vad som tidigare antytts och som närmare redovisas i efterföljande avsnitt förordar viss avveckling av punkt- beskattningen i samband med omläggningen av den allmänna varuskatten 'till en allmän omsättningsskatt enligt mervärdeskatteprincipen har det be- funnits lämligast att samla de särskilda bestämmelserna rörande över- gången till den nya beskattningsformen och punktskatteavvecklingen i en särskild förordning (förordning angående införande av förordningen om allmän omsättningsskatt). Utformningen av beredningens förslag till denna författning har skett i överensstämmelse med vad som anförts i den all— männa motiveringen för mervärdebeskattningen och vad som i det följande anföres i fråga om punktbeskattningen. Beredningens i detta sammanhang förordade restitution av skattebelastningen på inneliggande lager av vissa punktbeskattade varor regleras också i detta författningsförslag. Detta in- rymmer dock inte beredningens förslag om en avveckling av nu utgående skatt på läskedrycker och lättöl, med hänsyn till att den för denna beskatt- ning gällande författning —— förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker —— får bestående gil- tighet i fråga om öl och starköl. Beredningen har därför beträffande denna punktskatteavveckling utarbetat särskilt förslag till ändring av nämnda förordning.

KAPITEL 30

Punktbeskattningen

Att beredningen ställt utanför sina överväganden sådana nu utgående punkt- skatter som de å alkoholhaltiga drycker och tobak har förut framhållits. Detsamma gäller den årliga motorfordonsskatten, trafikomläggningsskatten, tullar, stämpelavgifter och till jordbrukspolitiken hörande regleringsavgifter och acciser. Av tabell 57, intagen ovan i kap. 27, framgår att den sammanlag— da indirekta skatten för budgetåret 1964/65 beräknats till 10 449 miljoner kr. och att den av beredningen omprövade eller eljest särskilt behandlade in- direkta skatten ingår häri till ett belopp av 6 047 miljoner kr. Av sistnämnda belopp motsvarar 3 300 miljoner kr. beräknad avkastning från den all-männa varuskatten; återstoden utgör alltså 2 747 miljoner kr., varav bensin- och brännoljeskatt 1 265 miljoner kr. och energiskatt 710 miljoner kr.

I kap. 7 har beredningen angivit sin principiella inställning till den nu aktuella punktbeskattningen och denna innebär att flertalet av de behand- lade punktskatterna föreslås avvecklade i anslutning till att varuskatten omläggs till mervärdeskatt, varvid denna får ges en sådan tyngd att de bort- fallande statsinkomsterna kompenseras. Beredningens förslag innebär att — vid sidan av de här ovan inledningsvis omnämnda indirekta skatterna som av beredningen överhuvud ställts utanför diskussionen — följande punktskatter skall, om än i vissa fall jämkade, kvarstå, nämligen bensin- skatten, brännoljeskatten och den s. k. bilaccisen. De punktskatter, som föreslås avvecklade, ger en sammanlagd avkastning, som för budgetåret 1964/65 beräknats till 492 miljoner kr. och som är 1970, därest de bibehål- les, kan beräknas motsvara ca 640 miljoner kr. Här har inte medräknats energiskatten, som år 1970 kan beräknas ge en intäkt av ca 960 miljoner kr. enligt nu gällande skattesatser.

Avskaxffandet av ett antal punktskatter och en motsvarande höjning av den allmänna indirekta skatten bör — då statens skatteintäkter härigenom inte ökar _— ej innebära någon ökad belastning för konsumenterna totalt sett. Då emellertid punktskatterna avser bestämda konsumtionsområden, kan å andra sidan givetvis inte förhindras att vissa förskjutningar olika konsumentkategorier emellan kan uppkomma. Omfattningen härav torde dock ej bli betydande.

Det förda resonemanget bygger uppenbarligen på förutsättningen att punktskatteavvecklingen får fullt genomslag i konsumentpriserna. För be-

redningen har det framstått som en förutsättning för dess förslag i denna del, att denna inverkan på konsumentpriserna verkligen kan förväntas. De gällande konkurrensförhållandena inom de berörda branscherna har därvid bedömt-s vara sådana att den antydda effekten skall nås. Det bör här även omnämnas att inför beredningen direkta utfästelser gjorts från ett antal i det följande angivna branschorganisationer inom näringslivet att iaktta de prismässiga konsekvenserna av bortfallande punktskatter. Beredningen för- utsätter att statsmakterna, genom vederbörliga organ, vid ett avskaffande av punktskatterna övervakar och redovisar den faktiska prisutvecklingen.

Några av de här aktuella punktskatterna uttages först vid försäljning till konsument el. motsv., medan flertalet uttages vid tidigare omsättning inom produktions- och distributionskedjan. Denna senare skatteform medför, att leden efter beskattningsledet bedriver verksamhet med beskattade lager. Ett speciellt spörsmål är därför, om eller i vad mån den förordade punktskatte- avvecklingen bör kombineras med åtgärder i syfte att eliminera skattebe— lastningen på inneliggande lager för att underlätta en omedelbar anpassning av priserna till det ändrade kostnads- och marknadsläget.

Med den höjd, som de här aktuella punktskatterna har, torde man icke kunna räkna med en sådan omedelbar prisanpassning enbart av den anled- ningen att avvecklingen medför sänkta återanskaffningspriser. En sådan pris- anpassning skulle i vissa fall leda till en förlustbringande omsättning av lagren. Det förhållandet, att punktskatterna kan ha införts utan hänsyns- tagande till lagerhållningen och att därmed vissa extraordinära vinster då kan ha uppkommit, synes inte kunna ges någon avgörande betydelse. Varu- tillgången och lagerhållningen torde nu vara helt annan än när skatterna in— fördes. Väsentliga höjningar av skattesatserna har skett i vissa fall och ett stort antal företag inom de aktuella branscherna har under mellantiden upphört, bytt ägare eller nyetablerats.

Nämnda förhållanden kan åberopas för att en avlyftning av skattebelast- ningen på de vid tidpunkten för punkt-skatteavvecklingen inneliggande lag- ren bör övervägas i såväl konsumenternas som näringslivets intresse. För de förra är det angeläget att en omedelbar prisanpassning kommer till stånd med hänsyn inte minst till den samtidiga höjningen av den generella in— direkta skatten. Ett konserverande av den redan etablerade prisnivån före sistnämnda skatt under viss övergångstid skulle föranleda en skärpning av den totala skattebelastningen för konsumenterna. För den av avvecklingen berörda delen av näringslivet återigen har man att räkna med högst skif- tande förhållanden i fråga om såväl lagerhållning som omsättningshastig- het på lagren. Detta kan påverka prisanpassningen och härvidlag innebära att vissa företagare har ett gynnsammare läge än andra, vilket skulle kunna utnyttjas i konkurrenshänseende.

Om således skäl kan anföras för åtgärder i syfte att eliminera skattebe—

lastningen på inneliggande lager synes a andra sidan behovet härav icke vara lika framträdande över hela det här aktuella området. Allmänt sett synes sådan åtgärd icke påkallad, i de fall omsättningshastigheten på lagret är hög. Här må även erinras om att de senaste inskränkningarna i punkt- beskattningen icke innefattade några åtgärder avseende beskattad lagerhåll- ning.

, Är det däremot fråga om varor med låg omsättningshastighet och det därför kan förväntas ta längre tid innan de skattebelagda lagren ersättes med varor utan annan skattebelastning än avdragsgill mervärdeskatt synes enligt beredningens uppfattning skäl tala för att skattebelastningen hör av— lyftas i rimlig omfattning. Härvid bör emellertid även hänsyn tagas till skattens höjd. De fall där skattebelastningen i enlighet härmed bör elimine- ras behandlas i den följande redovisningen för varje särskild skatt.

Beträffande det tekniska tillvägagångssättet för att åstadkomma en av- lyftning må först beaktas, att företagen med beskattade lager normalt icke själva är skattskyldiga till den skatt, som belastar lagren. Däremot torde de samtliga bli skatt-skyldiga till mervärdeskatt. Det skulle därför vara möj- ligt att åstadkomma avlyftningen genom en speciell för detta ändamål ut- formad avdragsrätt vid redovisningen av mervärdeskatt. Genom ett sådant kvittningsförfarande skulle avlyftningen kunna ske automatiskt utan att ett särskilt restitutionsförfarande skulle behöva tillgripas. Avdrags- eller kvittningsrätten skulle därvid 'kunna utformas på så sätt, att varje säljare, som önskade tillgodogöra sig denna rätt, till vederbörande länsstyrelse in- gav en bestyrkt uppgift om det beskattade lagrets storlek och sammansätt- ning enligt särskild lagerinventering vid tidpunkten för punktskatteavveck- lingen. Dessa uppgifter fick då granskas av länsstyrelsen, som därefter fastställde det avdragsgilla beloppet. Med hänsyn till att skatten i vissa fall ingått i annat pris än det som utgjort beskattningsvärdet för den punkt- skattskyldige och att den avdragsberättigade icke alltid kunde väntas äga kännedom om den faktiska skattebelastningen blev det nödvändigt att av— dragsbeloppet fast-ställdes av länsstyrelsen i särskild ordning. Riksskatte- nämnden skulle härvidlag kunna meddela närmare anvisningar för en en- hetlig men också schablonmässig beräkning av avdragsbeloppen efter sam- råd med berörda branschorganisationer.

Ett på detta sätt utformat avdragsförfarande torde medföra ett inte ovä- sentligt merarbete för länsstyrelserna, samtidigt som en ökad arbetsbelast— ning uppkommer genom den allmänna varuskattens omläggning till en mer- värdeskatt. Ett alternantiv skulle därför vara att helt eller delvis låta kon— trollstyrelsen i sin egenskap av beskattningsmyndighet för de ifrågavarande punktskatterna omhänderha bestyret med avlyftningen. En lösning skulle då vara att kontrollstyrelsen på grundval av ingivna bestyrkta lageruppgif- ter restituerade skattebeloppen till vederbörande säljare. En annan lösning

skulle vara att kontrollstyrelsen för länsstyrelsernas räkning fastställde de belopp, som skulle vara avdragsgilla vid redovisningen av mervärdeskatt. Med den kännedom som kontrollstyrelsen besitter i fråga om de i detta sammanhang aktuella punkt-skatterna, skulle styrelsen vara väl lämpad för uppgiften. Med hänsyn härtill och med beaktande av den arbetsbelastning, som mervärdeskattereformen medför för länsstyrelserna, finner bered- ningen övervägande skäl tala för att låta kontrollstyrelsen omhänderha be- styret med beräkningarna i de enskilda fallen av den avlyftning av skatte- belastningen på inneliggande lager, som beredningen i det följande förordar. Förord synes således enligt beredningens mening höra ges systemet med fast— ställelse av belopp, som därefter må avdragas vid redovisning av mervärde— skatt. Därmed skulle det icke bli aktuellt med direkta återhetalningar. Vid detta system synes det av praktiska skäl vara motiverat att bortse från skatte— belastningar som är av ringa storlek och endast medgiva avdragsrätt, då anskaffningsvärdet inklusive skatt av det inneliggande lagret av punkt— beskattade varor uppgår till minst 1 000 kr.

Utifrån nu anförda synpunkter behandlas avvecklingsfrågan i det föl- jande.

Den allmänna energiskatten

Förordningen om allmän energiskatt (SFS 1957: 262, omtryckt 1959: 96) trädde i kraft den 1 juli 1957. Skatten hade en föregångare i den år 1951 införda och i samband med energiskattens ikraftträdande upphävda el- skatten.

Energiskatt uttages på elektrisk kraft samt på fasta och flytande bränslen dock med undantag för inhemska bränslen såsom ved, kol och torv. Energi— skatten utgår vid sidan av de särskilda drivmedelsskatterna på bensin och

brännolja. Skattesatserna är för bensin 9 öre per liter, för lätta oljor — härunder in- begripet motorbrännolja (autodiesel) —— 25 kr. per ms, för tunga oljor

16 kr. per ms, för koks och stenkol 14 respektive 12 kr. per ton samt för stybb och briketter 6 kr per ton. Därjämte utgår för bensin bensinskatt med 38 öre per liter och för lätta oljor till motorfordonsdrift brännoljeskatt med i allmänhet 31 öre per liter. För elektrisk kraft utgår skatten med 10 pro- cent av kraftens beskattningsvärde, om kraften förbrukas i industriell rö— relse med en förbrukning av mer än 40 000 kWh för driftställe under helt beskattningsår, och med 7 procent av kraftens beskattningsvärde, om den förbrukas i annan ordning såsom skattepliktig kraft. Med beskattningsvärde förstås i princip summan av de avgifter som kraften betingar eller — där fråga är om kraft som förbrukas av kraftproducenten eller kraftdistri-butö- ren själv — skulle betinga vid leverans till utomstående.

I fråga om skattepliktiga bränslen inträder skattskyldighet till energi— skatt, när varan levereras till annan än hos kontrollstyrelsen registrerad

köpare eller av den som är registrerad tages i anspråk utan samband med för- säljning eller ock införes till riket av annan än registrerad. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket i samband med införseln. Eljest erlägges skatten till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande. Obligato- risk registreringsplikt och därmed skattskyldighet åvilar inhemska produ- center av skattepliktigt bränsle. Därjämte kan större återförsäljare och för— brukare bli frivilligt registrerade såsom redovisningsskyldiga hos kontroll- styrelsen. — I fråga om elkraft åvilar redovisningsskyldigheten yrkesmäs- siga eldistributörer och producenter, som själva förbrukar eller yrkesmäs- sigt till förbrukare distribuerar kraft. Redovisningsskyldig skall vara re- gistrerad hos kontrollstyrelsen och till styrelsen erlägga skatt på grundval av särskilt deklarationsförfarande.

Vid kontrollstyrelsens sida finns en särskild rådgivande nämnd (energi— skattenämnden) med uppgift att till styrelsen avgiva yttrande och förslag i ärende rörande energiskatt.

Beskattningen av bensin är i princip begränsad till förbrukning för mo— tordrift. Detta följer av ett stadgande i bensinskatteförordningen, 'som här- utinnan även gäller för energiskatten, att avdrag i deklaration får göras för bl. a. bensin som sålts eller förbrukats för annat tekniskt ändamål än mo— tordrift. I fråga om annat bränsle är energiskatten i princip begränsad till förbrukning för framställning av energi i form av mekanisk energi, ljus och värme genom ett särskilt stadgande i energiskatteförordningen, enligt vilket kontrollstyrelsen äger fastställa om och i vad mån avdrag i deklara- tion må göras för bränsle, som sålts eller förbrukats för annat än energi- alstring. Motsvarande gäller beträffande bränsle som förbrukats eller sålts för förbrukning vid industriell verksamhet, där bränslekostnaden utgör en mer betydande del av tillverkningskostnaderna.

I fråga om elkraft gäller att kontrollstyrelsen äger medgiva skattened- sättning då en anpassning av beskattningsvärdet till faktiskt utgående eller beräknade kraftavgifter skulle leda till uppenbart obilligt resultat liksom eljest då det av särskilda omständigheter finnes påkallat med sådan åtgärd. Behovet av en reducering av energiskatten på elkraft i andra fall än de nu nämnda har tillgodosetts i annan ordning. Någon motsvarighet till nyss- nämnda avdragsregler på bränslesidan har således hittills inte funnits för elkraft.

Encrgiskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 710 miljo- ner kr., varav i skat;t på elkraft 180 milj oner kr. och i skatt på drivmedel och bränslen 530 miljoner kr. Av totala skatteintäkten torde inemot två tredje- delar falla på privat och motsvarande konsumtion.

Såsom motivering för att energiförbrukningen år 1957 gjordes till före- mål för beskattning anfördes att utbyggnaderna på energiområdet föran- ledde ett ökat medelsbehov för statsverket. Med energiskattens införande

åsyftades vidare en förskjutning mot ökad konsumtionsbeskattning så att förutsättning skapades för en vidgning av investeringsutrymmet. Den först— nämnda motiveringen torde förlorat sin betydelse och numera betraktas energiskatten närmast som ett komplement till den allmänna varuskatten som icke omfattar elkraft och bränslen. Punktbeskattningen lämnades så- som tidigare nämnts orörd vid införandet av den allmänna varuskatten och tekniska svårigheter förelåg för att inordna energibeskattningen inom den allmänna varuskattens ram. Hade det energiskattebelagda området infogats i den allmänna varuskatten, skulle emellertid energiförbrukningen för pro- duktiva och därmed jämställda ändamål i enlighet med principerna för varuskatten blivit skattefri (skattefritt material) .

Det bör beaktas att med de skäl som angavs för energibeskattningens in- förande ansågs förenligt att stadga ovan återgivna regler för nedsättning av beskattningen av energi som förbrukas inom produktionen. Dessa regler är icke motiverade av skattetekniska synpunkter utan tillkom såsom en avsiktlig och nödvändig begränsning av beskattningen av sistnämnda för- brukning.

Nyss berörda förhållande har fått en intressant belysning av 1952 års kom- mitté för indirekta skatter i en i dess betänkande redovisad analys av en råvarubeskattning. Kommittén konstaterade att en skatt på råvaror, däri inbegripna bränslen, ytligt sett erbjöd fördelar i jämförelse med en färdig- varuskatt. Kommittén framhöll emellertid att en närmare granskning vi- sade dels att en skatt på råvaror inte kunde bli så enkel som det kunde före- falla Vid första påseendet, dels att skattens verkningar på näringslivets struktur och arbetsmetoder kunde bli omfattande och långt svårare att be- döma än en skatt lagd på färdiga varor. Kommittén avvisade också en all- män råvaruskatt men uteslöt inte att det vid former av mera begränsad in- direkt skatt kunde vara lämpligt att välja ut vissa speciella råvaror för be- skattning. I proposition nr 162 till 1959 års riksdag med förslag till allmän varuskatt avvisade också föredragande departementschefen råvaruskatten som en lämplig form av generell indirekt beskattning under åberopande bl. a. av de olägenheter som gör sig gällande vid en kaskadskatt samt att man inte undgick variationer i skattebelastningen olika industrigrenar emellan liksom ej heller svårigheter att avväga beskattningen av import— varor och att hålla exportvarorna utanför beskattningen.

I den föregående redogörelsen, i kap. 9, har anlagts vissa synpunkter på en generell indirekt beskattning med ett väsentligt högre skatteuttag än som sker i fråga om den allmänna varuskatten. Detta är en utgångspunkt som helt skiljer sig från de förutsättningar under vilka den allmänna varuskatten in- fördes och som enligt skatteberedningens mening ger ökad tyngd åt den principiella kritiken mot en bestående punktbeskattning av elenergi och bränslen som förbrukas inom produktionen.

De invändningar, som kan riktas mot energiskatten, ligger främst i skat- tens kostnadsfördyrande verkningar »för näringslivet. Det är också mot denna bakgrund som det redan [från början tillskapades särskilda regler eller möjligheter för nedsättning av eller frihet från skatt. Därmed har skattens underlag i icke ringa mån förändrats. Verkningarna av skatten har detta oaktat på vissa punkter visat sig vara sådana att fråga uppkommit om vissa ytterligare jämkningar i energibeskattningen. Sålunda har i pro— position till 1964 års riksdag framlagts förslag till vissa sådana jämkningar, vilka i första hand går ut på att åstadkomma större likställighet i beskatt- ningshänseende mellan bränsle och elkraft. Förslaget innebär bl. a. att sådana avdragsregler, som redan tidigare gällt för drivmedel och bränslen, införes för elkraft. Men även om det genom olika åtgärder åstadkommes en likformig belastning på skilda energikällor, räknat i kalorivärde, kvarstår likväl, att skatten verkar snedvridande på valet mellan energikrävande och inte energikrävande produktionsmetoder.

Energiskatteförordningen saknar bestämmelser om restitution av energi- skatt, som belastar framställning av exportprodukter. Likaså saknar för- ordningen bestämmelser om utjämningsskatt på importerade varor. Sverige har alltså hittills beträffande energibeskattningen avstått från att utnyttja de internationella överenskommelser som medger rätt till sådana åtgärder.

Trots de olika dispensbestämmelserna torde det sålunda vara ofrånkomligt att energiskatten träffar skilda företag och skilda branscher ojämnt. I viss mån uppvisar därför energiskatten samma brister som den allmänna varu- skatten på investeringar och vissa omkostnadsvaror, även om dock här bör beaktas de möjligheter till jämkningar som energiskattens dispensbestäm— melser erbjuder. Bristerna framträder såväl inom landet i det att företagen belastas olika hårt som på den internationella marknaden genom att förut- sättningar för skattenedsättning eller skattefrihet inte förelegat annat än i begränsad omfattning. För att åstadkomma likställighet mellan här i riket producerade varor och hit importerade skulle erfordras en utjämningsskatt som är svår att beloppsmässigt bestämma. Vid utformningen av sådan skatt skulle man därför tvingas tillämpa schabloner, vilka erfarenhetsmässigt utsätts för skarp kritik från konkurrensländer. Ett restitutionsförfarande i syfte att avlyfta skattebelastningen för vår export torde också vara förenat med tekniska problem.

Mot bakgrund av vad nu anförts har beredningen —— såsom redan tidigare angivits — ansett sig böra förorda, att den särskilda energiskatten avveck— las vid övergång till en generell mervärdeskatt och därvid ersättes med en beskattning av elkraft och bränsle inom mervärdeskattens ram.

En omläggning av energi- och bränslebeskattningen i enlighet med detta förslag får återverkningar i skilda hänseenden. Såsom redan framhållits i avsnittet rörande mervärdeskattens tekniska utformning får omläggningen

i första hand den betydelsen, att mervärdeskattens regler om avdragsrätt för ingående skattebelastning blir tillämpliga på skatt, som uttages för el- kraft och bränslen för produktiva och andra därmed likställda ändamål. Genom denna avdragsrätt begränsas den faktiska avkastningen från energi- och bränslebeskattningen inom mervärdeskattens ram till vad som faller under privat och annan motsvarande förbrukning. F. 11. kan drygt en tredje- del av intäkten från energiskatten beräknas härröra från sådan beskattning, som blir avdragsgill i mervärdeskattehänseende. Omläggningen kan därför sägas medföra en motsvarande intäktsminskning. För att kompensera ett bortfall av sådan storleksordning erfordras en höjning av skattesatsen för mervärdeskatten med drygt en halv procentenhet.

Det nu anförda återspeglar emellertid inte den faktiska effekten av om- läggningen för vare sig staten eller konsumenterna. Detta beror på att skattebelastningen på energi- och bränsleområdet efter omläggningen blir en annan än den nuvarande genom att energiskattesatserna icke överens— stämmer med den skattesats, som kräves för mervärdeskatten i det av be- redningen förordade skattesystemet. Härtill kommer, att nu gällande spe— cifika skattesatser på bränsleområdet blir ersatta med en skatt på varuvär- det enligt mervärdeskattens allmänna skattesats. Därigenom kommer såväl skattebelastningen som skatteutfallet att påverkas inte endast av konsum- tionsutvecklingen utan även av prisutvecklingen.

Beredningens förslag i fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt skatt m. m. kräver såsom tidigare nämnts att skattesatsen för mervärde— skatten sättes till 13 procent. Eftersom därvid beskattningsvärdet skall ut- göras av vederlaget exkl. skatt och inte som nu vederlaget inkl. skatt mot- svarar nämnda skattesats endast 11,5 procent vid jämförelse med nuvarande skattesats av 6 procent för den allmänna varuskatten. Ett fullt genomslag i priserna av denna skattesatshöjning skulle med bortseende från kumulativa skatteeffekter innebära en höj ning med drygt 6 procent av prisnivån för den konsumtion, som nu och även framdeles omfattas av den generella indirekta beskattningen.

För det nu energiskattebelagda området blir effekten en annan i den mån energiskatten avviker från den allmänna varuskattens höjd. Är energiskat- ten lägre än den allmänna varuskatten blir priseffekten vid fullt genomslag större än nyssnämnda procenttal och i sådant fall kan omläggningen sägas medföra en relativ fördyring av konsumtionen. Är energiskatten högre än den allmänna varuskatten blir effekten den omvända.

I fråga om elkraft utgår energiskatt med 10 procent för industrikraft och med 7 procent för annan kraft, i båda fallen med priset före skatt som beskattningsvärde. Energiskatten är således i denna del högre än den all- männa varu—skatten och omläggningen medför därför en relativt sett mindre skattehöjning än vad som följer för det redan varuskattebelagda området. Skillnaden blir dock obetydlig för den privata kraftförbrukningen, där

energiskatten utgör 7 procent, och vidare är att märka, att energiskattesat- sen 10 procent gäller för kraft, som generellt omfattas av mervärdeskattens avdragsrätt.

Vad gäller eldningsoljor för uppvärmningsändamål och motsvarande ut- visar en beräkning på grundval av aktuella listpriser i s. k. O-zon, att om— läggningen till mervärdeskatt i stort sett skulle medföra en oförändrad skattebelastning eller i vissa fall en sänkt beskattning med hänsyn till att rabatter på listpriserna lämnas i betydande utsträckning. Omläggningen ställer sig således gynnsam i fråga om förbrukningen av olja för—bostads- uppvärmning. För näringslivets del får denna effekt mindre betydelse, efter- som vskatten blir avdragsgill efter omläggningen.

Även i fråga om kolbränslena visar en beräkning på grundval av aktuella priser, att omläggningen torde medföra en lägre skattehöjning än vad mer- värdeskattereformen i övrigt kan förväntas leda till. Encrgiskatten för dessa bränslen torde i allmänhet vara högre än den allmänna varuskatten men å andra sidan icke så hög som den föreslagna mervärdeskatten. Man har där- för att räkna med att omläggningen på detta område får viss prishöjande effekt.

Effekten av omläggningen i fråga om beskattningen av motordrivmedel redovisas i efterföljande särskilda avsnitt rörande de särskilda skatterna på ben-sin och motorbrännolja.

Om inga mera betydande prishöjningar dessförinnan inträffar kan så— ledes omläggningen till mervärdebeskattning i fråga om elkraft och bräns- len beräknas medföra en lägre relativ skattehöjning än vad som höjningen av skattesatsen för den generella indirekta beskattningen kan förväntas medföra på de områden, som redan nu omfattas av denna beskattning. Å andra sidan betyder omläggningen att kraft- och bränsleförbrukningen i skattehänseende likställes med annan konsumtion. Denna effekt av omlägg— ningen ligger helt i linje med beredningens tidigare deklarerade inställning till punktbeskattningen. Enligt beredningens uppfattning föreligger inga skäl för att i det framtida skattesystemet beskatta kraft- och bränsleför- brukningen annorlunda än annan konsumtion av nödvändighetsvaror. Effekten av omläggningen torde likväl bli en något större skatteintäkt från den kraft- och bränsleförbrukning, som icke omfattas av mervärdeskattens avdragsrätt, än vad energiskatten skulle ge i motsvarande delar.

Av den tidigare redogörelsen för energiskattens konstruktion har fram- gått, att energiskatt för bränslen och drivmedel erlägges av tillverkare samt sådana större återförsäljare, lagerhållare och förbrukare som efter ansökan blivit registrerade såsom skattskyldiga. Med denna utformning av beskatt- ningen följer, att det vid tidpunkten för den föreslagna omläggningen inom näringslivet kan finnas beskattade lager av drivmedel och-bränslen, som är avsedda att direkt eller efter försäljning utnyttjas för sådant ändamål, som

i mervärdeskattehänseende medför avdragsrätt för ingående skattebelast- ning. Genom möjligheterna för större återförsäljare och förbrukare att bli registrerade som skattskyldiga, varmed följer rätt till skattefria inköp, be- gränsas den skattebelagda lagerhållningen. Sådan lagerhållning förekommer dock, antingen på grund av att man icke utnyttjat möjligheten att bli re- gi-strerad som skattskyldig eller också därför att förutsättningar för sådan registrering icke föreligger.

Nu nämnda förhållanden aktualiserar frågan om det kan anses föreligga behov av åtgärder för en avlyftning av energiskattebelastningen på sådana lager av bränslen och drivmedel, som efter omläggningen kommer att för- brukas för i mervärdeskattehänseende avdragsgillt ändamål. Enligt bered- ningens uppfattning föreligger icke skäl för sådana åtgärder vare sig i fråga om beskattad lagerhållning hos återförsäljare eller i fråga om sådan lager- hållning hos förbrukare inom näringslivet. Beträffande de förra torde det vara praktiskt ogörligt att åstadkomma en skatteavlyftning med ifråga— varande syfte och härtill kommer att omsättningshastigheten på de beskat- tade lagren i allmänhet torde vara hög. Vad åter gäller den beskattade lagerhållningen inom näringslivet må beaktas, att beredningen icke ifråga— satt någon avlyftning av allmän varuskatt, som belastar inneliggande lager av förrådsartiklar eller andra varor av omkostnadskaraktär. Därmed bör icke heller ifrågasättas att avlyfta energiskatt på sådana lager av bränsle och drivmedel, som är avsedda att utnyttjas för produktionsändamål eller motsvarande.

Av naturliga skäl kan det icke förekomma några beskattade lager av elkraft vid tidpunkten för omläggningen. Denna medför dock på detta be- skattningsområde ett speciellt övergångsproblem, som sammanhänger med sättet för skattens uttagande. Skyldigheten att erlägga energiskatt för el— kraft åvilar förbrukaren, medan skyldigheten att redovisa skatten såsom tidigare antytts åvilar den som yrkesmässigt till förbr-ukare distribuerar egenproducerad eller inköpt kraft eller ock förbrukar egenproducerad ikraft. Enligt huvudreglern'a redovisas skatten kvartalsvis av producent utan distributionsverksamhet och för bestämda debiterings- eller redovisnings- perioder av övriga skattskyldiga. Med sådan debiteringsperiod kan antingen avses den tid, som utfärdade räkningar för levererad kraft avser, eller också den tid, varunder mätaravläsning i och för avgiftsdebiteringen äger rum. Den förstnämnda debiteringsperioden gäller då räkningarna för en hel abonnentgrupp avser i huvudsak en och samma förbrukningsperiod (må- nad, kvartal eller annan del av år). Den sistnämnda perioden återigen gäller, då mätaravläsningen av kraftförbrukningen sker successivt och ut- färdade räkningar i anslutning härtill för olika abonnenter inom en grupp avser olika tider. Sker exempelvis mätaravläsning successivt tre gånger om året med ungefär samma intervall utgör varje kalendertertial en debiterings-

och redovisningsperiod. Successiv mätaravläsning tillämpas vanligen i fråga om leveranser av lågspänd kraft för s. k. borgerlig förbrukning, d. v. 5. för de största abonnentgruppema. Nämnas må emellertid, att man i viss ut— sträckning övergått till endast en mätaravläsning per år. Avgiftsdebitering kan dock ske flera gånger om året, varvid i de fall räkning utfärdas utan avläsning avgifterna beräknas preliminärt t. ex. på grundval av föregående års siffror. Slutlig reglering sker därefter vid den avgiftsdebitering under året, som verkställes i anslutning till mätaravläsningen.

Nu nämnda debiterings- och redovisningsförhållanden får särskild bety— delse för en omläggning av energiskatten till mervärdeskatt fr.o.m. en viss bestämd tidpunkt, t. ex. från visst årsskifte. Härvid är först att märka att omläggningen från skattskyldighetssynpunkt icke medför annan principiell skillnad, än att kraftproducenter och distributörer blir reellt skattskyldiga och icke som nu endast redovisningsskyldiga för den skattskyldighet som åvilar förbrukarna. Omläggningen medför dock dessutom den skillnaden att den, som utnyttjar egenproducerad kraft för annat produktivt eller där- med i mervärdeskattehänseende likställt ändamål (t. ex. industriföretag med egen kraftförsörjning) icke längre behöver redovisa skatt för sådan förbrukning av egen kraft. Detta sammanhänger med att skattskyldig till mervärdeskatt inte behöver redovisa skatt för uttag i rörelsen av sådan ka- raktär, som skulle medfört avdragsrätt för ingående skattebelastning om fråga i stället varit om inköp från annan företagare. Egenproducerad kraft, som utnyttjas för annat ändamål, skall givetvis redovisas som skattepliktigt uttag och för sådan förbrukning blir producenten i princip skattskyldig lik- som då han bedriver distribution till förbrukare.

I fråga om sådan kraftdistribution, för vilken avgiftsdebiteringen sker för enhetliga förbrukningsperioder utgörande kalenderår eller del därav, t. ex. månad, kalenderkvartal eller kalendertertial, liksom i fråga om kraft- producents egen förbrukning av kraft bör det inte vara förenat med några svårigheter att genomföra omläggningen i omedelbar anslutning till mer— värdeskattens införande. Detta gäller oavsett om avg-iftsdebiteringen år ha- serad på mätaravläs-ning av energiförbrukningen eller ej.

Samma förutsättningar för en allmän omläggning i omedelbar anslutning till mervärdeskattens införande föreligger inte, när avgiftsdebiteringen för distribuerad kraft sker på grundval av successivt verkställda mätaravläs- ningar eller när debiteringen inte utgår efter uppmätt energiförbrukning och avser förbrukningsperiod (debiteringsperiod) som omfattar tid såväl före som efter tidpunkten för mervärdeskattens införande.

För en samtidig omläggning skulle i förstnämnda fall erfordras en sär- skild mätaravläsning hos samtliga ifrågavarande abonnenter i omedelbar anslutning till nämnda tidpunkt. Det synes emellertid knappast praktiskt möjligt att åstadkomma en sådan allmän mätaravläsning för distributörer med mera betydande detaljdistribution och härtill kommer, att en sådan

508 åtgärd för åtskilliga distributörer skulle innebära en betydande extra ar- betsbelastning vid sidan av den tillämpade ordnarie avläsningsrutinen.

Utan mätaravläsning som nu nämnts skulle en anknytning av omlägg- ningen till tidpunkten för mervärdeskattens införande kunna åstadkommas genom att i sådana fall, då en ordinarie avgiftsdebitering på grundval av uppmätt energiförbrukning omfattar tid såväl före som efter mervärde- skattens ikraftträdande, proportionsvis fördela avgifterna på dessa båda tidsperioder. På samma sätt skulle omläggningen kunna genomföras även om avgiftsdebi-teringen inte sker på grundval av uppmätt energiförbrukning.

Mot en sådan lösning kan emellertid anföras, att den skulle medföra ett väsentligt merarbete för flertalet distributörer. Fördelningen måste genom- föras individuellt och räkningar för den ifrågavarande debiteringsperioden måste utfärdas avseende såväl energiskatt som mervärdeskatt. Generell redovisningsskyldighet för perioden skulle föreligga dels till kontrollstyrel— sen av energiskatt och dels till länsstyrelsen av mervärdeskatt. En sådan uppdelad skatteredovisning kan förväntas medföra särskilda kontrolltek- niska och andra olägenheter.

Med hänsyn till vad nu nämnts har beredningen därför ansett sig böra förorda, att omläggningen från energiskatt till mervärdeskatt anknytes till den första mätaravläsningen av energiförbrukningen, som enligt gällande principer verkställes efter ingången av år 1966, eller, om avgiftsdebiteringen inte sker på grundval av uppmätt energiförbrukning, till utgången av sådan debiteringsperiod, som omfattar tid såväl före som efter mervärdeskattens ikraftträdande. Med denna lösning ernås, att omläggningen inte får någon retroaktiv verkan, vilket enligt beredningens uppfattning är en fördel. Å and- ra sidan blir följden att den i jämförelse med mervärdeskatten lägre energi- skatten kommer att utgå under viss tid efter mervärdeskattens införande. Enligt beredningens uppfattning är det angeläget att omläggningen kommer till stånd utan alltför lång övergångsperiod med hänsyn till såväl det skatte- bortfall som den bestående kumulativa skatteeffekt, som följ er av en fortsatt tillämpning av energiskatteförordningen. Därför bör den särbestämmelsen införas, att mätaravläsning för övergång från energiskatt till mervärde- beskattningen skall med avsteg från gällande avläsningsrutiner, verkställas inom viss tid, förslagsvis inom tre månader från mervärdeskattens införande. En motsvarande begränsning av energiskatteförordningens tillämpning bör ske om den sista under år 1965 påbörjade debiteringsperioden avseende kraft, för vilken avgiftsdebiteringen inte sker på grundval av uppmätt energi- förbrukning, utgår först efter utgången av mars månad är 1966. I sådant fall bör energiskatt påföras för tiden (intill den 1 april 1966 och mervärdeskatt för tiden därefter enligt en proportionell fördelning av kraftavgiften på dessa båda delar av debiteringsperioden.

Nämnas må, att liknande ikraftträdandebestämmelser som de nu anförda gällde, när elskatten på sin tid infördes och när denna skatt sedermera er-

sattes av den allmänna energiskatten. Det må vidare tilläggas, att det inte bör föreligga hinder för distributör som så önskar att verkställa särskild mätaravläsning i omedelbar anslutning till mervärdeskattens införande och anknyrta omläggningen till sålunda verkställd särskild mätaravläsning.

I överensstämmelse med vad nu anförts har beredningens författnings- förslag i denna omläggningsfråga utformats.

I detta sammanhang må även nämnas att det icke bör föreligga något hin- der för distributör att redovisa mervärdeskatt för samma perioder som gällt för hans redovisning av energiskatt. Å andra sidan kan ifrågasättas om inte de allmänna reglerna för mervärdeskattens redovisning bör gälla även för kraftdistributörerna. För sådan redovisningsordning kan anföras att en distributör kan verkställa debitering av avgifter både för bestämda förbruk— ningsperioder och på grundval av successiva mätaravläsningar. Med till- lämpning av de allmänna redovisningsreglerna för mervärdeskatten får kraftdistributörer liksom andra skattskyldiga redovisa skatt på grundval av influtna eller — vid bokföringsmässig redovisning — debiterade kraftavgifter under varje redovisningsperiod. Med hänsyn till de skiftande debiterings- förhållandena synes båda redovisningsmetoderna dock böra stå öppna. Be— redningens författningsförslag har också utformats på ett sätt som möjlig- gör detta.

Avslutningsvis må även nämnas, att den avdragsrätt för ingående mervär— deskatt, som tillkommer kraftdistributör, icke enligt beredningens uppfatt- ning bör göras beroende av att energiskatteomläggningen medför skattskyl- dighet till mervärdeskatt först efter dennas ikraftträdande. Avdragsrätt bör således föreligga för all sådan distributören påförd mervärdeskatt, som är av avdragsgill natur enligt de allmänna reglerna. Detta kommer inte att med- föra någon fördel för kraftdistributörerna i förhållande till övriga till mer- värdeskatt skattskyldiga. Givetvis kan dock icke denna avdragsrätt utnyttjas vid redovisning av energiskatt utan avdragen måste göras i mervärdeskatte- redovisningen.

Bensin- och brännoljeskatterna

Såsom redan framhållits utgår energiskatten på motordrivmedel vid sidan av de särskilda skatter, som enligt förordningarna om bensinskatt (SFS 1961: 372) och brännoljeskatt (SFS 1961: 653) uttages för bestridande av det allmännas kostnader för vägväsendet. Dessa senare skatter är också utforma- de så att de endast träffar drivmedel för motorfordon och de uttages i prin- cip på samma sätt som energiskatten på bränslen, dvs. av hos kontrollsty- relsen registrerade producenter, återförsäljare och förbrukare. Bensinskat- ten utgör f. n. 38 öre per liter och brännoljeskatten 31 öre per liter. Skatt— skyldig förbrukare, som använder brännolja för både skattefritt och skatte-

pliktigt ändamål, erlägger skatt med 34 öre per liter. Ene-rgiskatten för dessa varuslag utgör såsom tidigare nämnts 9 respektive 2,5 öre per liter.

Intäkten från de särskilda bensin- och brännoljeskatterna har för bud- getåret 1964/65 beräknats till 1 265 miljoner kr., varav i bensinskatt 1 045 miljoner kr.

Beredningen har tidigare uttalat, att nuvarande särbeskattning av motor- drivmedlen bör bli bestående. Beskattningen av dessa varor påverkas emel— lertid på samma sätt som bränsleområdet i övrigt av den föreslagna omlägg- ningen av energiskatten till en beskattning inom mervärdeskattens ram. Vid en sådan omläggning av beskattningen kommer motordrivmedlen att träffas av bensin- eller brännoljeskatt samt av mervärdeskatt. De nuvarande speci- fika skattesatserna för energiskatten ersättes därvid med en skatt enligt mervärdeskattens allmänna skattesats på varupriset, vari punktskattens be- lopp ingår. Den totala skattebelastningen och sålunda även skatteutfallet blir därigenom efter omläggningen beroende av om priset före mervärde— skatt ger en högre eller lägre mervärdeskatt än nu utgående energiskatt. Förhållandena härutinnan utvisar också om omläggningen till mervärde- skatt kan beräknas medföra större eller mindre priseffekt än vad mervärde— skattereformen medför för annan konsumtion, som redan omfattas av den generella indirekta beskattningen.

Omläggningens betydelse i dessa hänseenden på kraft- och bränsleområdet har redovisats i föregående avsnitt. I fråga om de här aktuella drivmedlen utvisar en beräkning på grundval av aktuella priser vid försäljning ex pump i s. k. O-zon att energiskatten för högoktanig bensin utgör drygt 11 procent av priset inkl. skatt och för standardbensin drygt 12 procent av samma pris, medan energiskatten för motorbrännolja utgör 4 procent av priset inklusive skatt. Vad nu anförts gäller orabatterade priser i O-zon. I dessa fall kan där- för sägas att nuvarande energiskatt på bensin är ungefärligen dubbelt så hög som den allmänna varuskatten och därmed nu av ungefär samma höj d, som den föreslagna skattesatsen för mervärdeskatten. Mervärdeskattereformen i förening med ett ersättande av energiskatten med en drivmedelsbeskattning inom mervärdeskattens ram skulle därför vid oförändrad prissättning inne- bära en nära nog oförändrad skattebelastning på bensin och därmed också en oförändrad prisnivå. Samtidigt har man såsom framhållits i föregående av- snitt att räkna med att mervärdeskattereformen kommer att höja prisnivån med drygt 6 procent på det område, som nu och framdeles omfattas av den generella indirekta beskattningen. Omläggningen skulle således innebära att förbrukningen av bensin skulle relativt sett förbilligas jämfört med vad effekten blir för annan skattebelagd varuförbrukning.

I fråga om motorbrännolja skulle effekten närmast bli den motsatta. Eftersom energiskatten på detta drivmedel enligt vad nyss angivits motsva- rar endast 4 procent av priset inkl. skatt och den sålunda är lägre än den allmänna varuskatten, medför omläggningen en relativt sett större höjning

av skattebelastningen än vad omläggningen medför på de områden, som re- dan omfattas av den generella beskattningen.

Det nu anförda bygger på aktuella orabatterade priser i s. k. O-zon. Effek- ten av omläggningen blir något annorlunda i de fall särskilda zon-tillägg på priserna tillkommer liksom i de fall rabatt lämnas i en eller annan form. Då emellertid inverkan av zon-tilläggen i förevarande hänseende går i mot- satt riktning som den inverkan rabattering medför, synes det anförda ge en god bild av den faktiska primäreffekten av en övergång till mervärdeskatt på drivmedelsområdet.

Den föreslagna mervärdeskattereformen har betingats inte endast av önskvärdheten att åstadkomma en ytterligare omfördelning från direkt till indirekt beskattning utan också av att i ett sådant läge få till stånd en generell indirekt beskattning, som verkar neutral med avseende på konsum- tion och konkurrens. Mot denna bakgrund framstår det för beredningen som mindre tillfredsställande, att effekten av denna reform för ett område, där särskilda skäl motiverar en bestående särbeskattning, skulle bli en relativ skattelindring jämfört med reformens effekt i övrigt. I fråga om sådana områden synes det enligt beredningens uppfattning motiverat att utforma den indirekta beskattningen så, att de rådande prisrelationerna till andra beskattningsområden i möjlig mån upprätthålles.

En sådan effekt skulle kunna åstadkommas genom en differentiering av skattesatsen för mervärdeskatten, men mot en sådan åtgärd kan — såsom tidigare redovisats —— allvarliga skattetekniska skäl anföras. En annan lös- ning skulle vara, att vidtaga en skattesatsj ustering i drivmedelsbeskattningen. En sådan åtgärd är icke förenad med några speciella skattetekniska svårig- heter och bör enligt beredningens mening därför ges förord.

Med utgångspunkt från tidigare redovisade aktuella listpriser i s. k. 0-zon och den för mervärdeskatten föreslagna skattesatsen skulle en ungefärlig likvärdig priseffekt ernås genom en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter. Under hänvisning till vad ovan anförts förordar beredningen sådan ändring av skattesatsen för nämnda skatt vid den föreslagna omläggningen av energiskatten till en beskattning inom mervärdeskattens ram. I fråga om brännoljeskatten föreslår beredningen ingen ändring av nu gällande skattesats. Detta drivmedel utnyttjas väsentligen för sådana ändamål för vilken den utöver brännolj eskatten utgående mervärdeskatten blir avdrags- gill. —— Den föreslagna höj ningen av bensinskatten kan beräknas medföra en intäktsökning i nuläget av i runt tal 100 miljoner kr och för år 1970 av ca 150 miljoner kr. Att denna intäktsökning med gällande regler förbehålles vägväsendet är en omständighet som beredningen här lämnat å sido.

Tidigare höj ningar av drivmedelssskatterna har i allmänhet varit förenade med en mot skattesatshöjningen svarande beskattning av inneliggande lager av viss minimistorlek hos icke skattskyldiga. En sådan lagerbeskattning är

ägnad att motverka en extraordinär upplagring i syfte att undgå den höjda beskattningen. Den av beredningen förordade skattesatsj usteringen för bensinskatten aktualiserar frågan om en sådan lagerbeskattning. Bered- ningen anser dock icke för egen del att en sådan åtgärd bör tillgripas i detta fall, där en höjning av särbeskattningen endast ingår såsom ett led i en större och genomgripande omläggning av den indirekta beskattningen. Erin- ras må även att beredningen icke funnit skäl föreligga för en avlyftning av energiskattebelastningen på sådana lager, som kan komma att användas för i mervärdeskattehänseende avdragsgilla ändamål.

Omsättningsskatten på motorfordon ( bilaccisen )

Denna skatt infördes genom beslut av 1956 års riksdag (SFS 1956: 545) i er— sättning för en tidigare gällande särskild investeringsavgift och beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 280 miljoner kr. Skatten uttages i fabri- kant— och importörledet och utgår vid leverans eller uttag av icke inregistre— rade motorcyklar, personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller person- bilkarosseri utrustade lastbilar med en tjänstevikt ej över 1 800 kg. Skatten är konstruerad såsom en specifik skatt med skattesatser avpassade efter fordonsslag och tjänstevikt.

De i enlighet härmed punktbeskattade fordonen omfattas även av den allmänna varuskatten. Med verkan fr. o. m. den 1 maj 1960 infördes emeller- tid frihet från skattskyldighet till allmän varuskatt för handeln med be- gagnade sådana automobiler, som omfattas av bilaccisen när fråga är om försäljning av nya fordon. I samband därmed höjdes bilaccisen på dessa fordon för att kompensera skattebortfallet genom inskränkningen i den all- männa varuskatten. Dessa åtgärder berörde icke motorcyklarna, utan dessa särbeskattas alltjämt enligt de skattesatser, som fastställdes vid bilaccisens tillkomst.

När skattesatsen för den allmänna varuskatten med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 höjdes från 4 till 6 procent vidtogs ingen justering av skatte- satserna för bilaccisen.

I det förslag till omläggning av den allmänna varuskatten till en mer- värdeskatt, som redovisats i det föregående, har beredningen förordat att undantaget för handeln med begagnade bilar slopas och att detta område sålunda åter inrymmes under den generella indirekta beskattningen. Detta ställningstagande har främst betingats av önskemålet att tillskapa största möjliga underlag för den höjda generella indirekta beskattningen samt av redovisnings— och kontrolltekniska skäl. Hänsyn har emellertid också tagits till att skärpta åtgärder vidtagits eller aviserats för att i trafiksäke'rhetens intresse åstadkomma en sanering av handeln med och brukandet av begagna— de motorfordon. Vid sådant förhållande synes de marknadsmässiga skäl, som låg till grund för undantaget från allmän varuskatt, icke längre kunna

I en till beredningen ingiven skrivelse har Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening hemställt att beredningen vid sin översyn av den indirekta beskattningen måtte beakta i skrivelsen an— förda synpunkter. I skrivelsen har organisationerna särskilt vänt sig mot den särbeskattning av bilismen som sker genom den s. k. bilaccisen. Härom framhålles bl. a. följande.

Den särbeskattning av personbilar och lätta Skåpbilar som den särskilda onl- sättningsskatten innebär medför i första hand en enligt organisationernas mening omotiverad fördyring för konsumenterna. Skatten torde i genomsnitt uppgå till omkring 9 % av det slutliga bilpriset.

Genom att motsvarande fördyrandc punktskatt ej belastar de flesta andra jäm- förbara konsumentkapitalvaror torde skatten också medföra en viss snedvridning av konsumtionen, ehuru denna effekt är svår att bedöma.

Även om försäljningsutvecklingen särskilt under 1963 varit starkt positiv finns ingen anledning att inför de nu aktuella långsiktiga bedömningarna negligera den direkta negativa effekt omsättningsskatten kan komma att få på längre sikt. Inte minst för de svenska biltillverkarna kan en försäljningshämniande punktbeskatt- ning komma att medföra allvarliga bekymmer. För dessa företag är nämligen för- säljningen på den inhemska marknaden av avgörande betydelse när det gäller att upprätthålla konkurrenskraften på den internationella marknaden.

Bilaccisen liksom den dessförinnan gällande investeringsavgiften får en— ligt beredningens uppfattning anses ha tillkommit främst för att av sam- hällsekonomiska skäl något reducera den rådande exceptionellt höga takten i motorfordonsparkens ökning. Det föreligger således särskilda skäl för denna punktbeskattning, som kan åberopas för dess fortbestånd tills vidare oberoende av en omläggning av skattesystemet enligt av beredningen för- ordade riktlinjer. Skatten har också utformats så, att den väsentligen riktar sig mot privatbilismen och endast i mera begränsad omfattning mot den yrkesmässiga trafiken.

Vid en bestående bilaccis vid sidan av en höjd generell omsättningsskatt enligt mervärdeprincipen, som även omfattar nu undantagna försäljningar av begagnade bilar, uppkommer frågan, om detta inte borde föranleda en ned- justering av bilaccisens skattesatser till vad som gällde före höjningen i maj 1960. Även om vissa skäl kan anföras för en sådan åtgärd, har bered- ningen för egen del icke ansett sig böra framlägga något förslag härom.

Den särskilda varuskatten

Den särskilda varuskatten (SFS 1941: 251, omtryckt 1960: 612) omfattar nu- mera socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror, kemisk-tekniska ar- tiklar —— såsom kosmetika, parfymer, schamponeringsmedel och tand- kräm —— samt spelkort. Skatten uttages i fabrikant- och importörledet och utgör för socker 20 öre per kg, för sirap 16 öre per kg och för spelkort en krona per lek. För övriga varor utgår skatten med viss för olika varugrupper

varierande procent av varans beskattningsvärde. För det kemisk-tekniska varuområdet utgöres detta värde av priset exkl. skatt vid försäljning till detaljist, medan priset exkl. skatt vid försäljning i större poster till återför- säljare, d. v. s. i regel priset till grossist, utgör beskattningsvärdet för choklad- och konfektyrvaror. Skattesatserna utgör f. 11. 65 procent för choklad- och konfektyrvaror och kosmetika, 40 procent för parfymer, hår- vatten o. dyl. samt 20 procent för tandkräm, munvatten m. m. Den totala intäkten från den särskilda varuskatten beräknas för budgetåret 1964/65 uppgå till ca 310 miljoner kr.

I fråga om choklad- och konfektyrvaror utgår jämte särskild varuskatt en speciell utjämningsskatt. Denna senare skatt, som icke inräknats i nyss- nämnda intäktsbelopp, behandlas för sig i ett efterföljande särskilt avsnitt.

Socker och sirap. Den särskilda varuskatten på socker och sirap kan för budgetåret 1964/65 beräknas ge en intäkt av drygt 55 miljoner kr. Skatten träffar såväl konsumtionen som den produktiva förbrukningen av socker och sirap, dock med det undantaget att skatt, som utgått på inköp för tillverk— ning av choklad- och konfektyrvaror, får avdragas vid redovisningen av skat- ten på färdigvarorna.

Här må omnämnas att Kooperativa förbundet och Handelns samarbets- organ i jordbruksfrågor i till Kungl. Maj:t ingivna framställningar, som överlämnats till beredningen, hemställt om ett slopande av särbeskattningen av socker. Såsom skäl härför har främst åberopats den kraftiga höjning av världsmarknadspriset, som föranletts av den politiska utvecklingen på Cuba.

I överensstämmelse med den tidigare redovisade principiella inställningen till punktbeskattningen anser beredningen att den särskilda varuskatten på socker och sirap bör slopas vid den av beredningen förordade omläggningen av skattesystemet.

Choklad- och konfektyrvaruområdei. I denna del kan den särskilda varu— skatten beräknas ge en intäkt av i runt tal 170 miljoner kr för budgetåret 1964/65. Härav torde ca två tredjedelar falla på chokladvaror och resterande tredjedel på s. k. sockerkonfektyrer.

»Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen har i en till bered— ningen inkommen skrift hemställt, att beredningen i samband med förslag till omläggning av principerna för indirekt beskattning måtte förorda slo- pandet av den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror. Skälen härför har närmare utvecklats i skriften under åberopande dessutom av en på föreningens uppdrag verkställd utredning om choklad— och konfektyr- fabrikantföreningens ekonomiska förhållanden m. m. under särskilt be— aktande av särbeskattningens verkningar. Föreningen sammanfattar sina synpunkter i frågan sålunda.

På grund av choklad- .och konfektyrvarornas stora priskänslighet har den nu- varande särbeskattningcn av dessa varor medfört, att per capita konsumtionen

stagnerat. Vidare har en förskjutning ägt rum från de mera förädlade och indu— striellt mera krävande chokladprodukterna till sockerkonfektyrer. Detta innebär en snedvridning av produktionens inriktning och försvagar choklad— och konfek— tyrindustrins konkurrenskraft både på hemmamarknaden och vid export. Pro— blemet kommer att bliva än mera kännbart i samma mån planerna på ett utvidgat ekonomiskt samarbete med andra länder förverkligas.

Skatten, som vid införandet avsågs få tillfällig karaktär, har vidare medfört en rad gränsdragningsproblem mellan beskattade och icke beskattade varor. Sär- skilt allvarligt är detta problem i fråga om importerade varor, där ofta en direkt diskriminering förekommer.

Föreningen har dessutom åberopat, att dess medlemmar, som svarar för drygt 80 procent av skatteuppbörden, utfäst sig att vid slopande av skat— ten omedelbart vidtaga en häremot svarande prisjustering.

I detta sammanhang må även nämnas, att varuskatten på choklad- och konfektyrvarorna enligt uppgifter i nyssnämnda utredning uppgår till i genomsnitt 23 procent av konsumentpriset. Inräknas även utjämnings- skatten och den allmänna varuskatten utgör totala skattebelastningen ca 33 procent av konsumentpriset.

Den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror ger genom den höga skattesatsen en betydande avkastning och skattens slopande får därigenom en icke oväsentlig återverkan på skattesatsen för den gene— rella indirekta skatten. Det har också gjorts gällande, att den bromsande effekten på konsumtionen, som skatten utövar, kan vara ur viss synvinkel önskvärd. Beredningen anser dock icke dessa förhållanden utgöra sådana särskilda skäl, som obetingat motiverar denna särbeskattnings fortbestånd vid den förordade omläggningen av skattesystemet. Skatten har såsom Svenska choklad— och konfektyrfabrikantföreningen närmare redovisat oför— månliga verkningar i produktions- och konkurrenshänseende för de in- hemska producenterna.

Även rent skattetekniska skäl kan anföras för särbeskattningens avveck- ling. Uttaget av skatt sker enligt ett på särskilt sätt fixerat beskattnings— värde, som ofta icke överensstämmer med det fakturerade priset. Denna ut- formning av skatten har varit betingad av önskan att åstadkomma en enhet- lig skattebelastning. Det synes dock tveksamt om man härigenom i prak- tiken fått till stånd en ekvivalent beskattning, speciellt i vad avser beskatt- ningen av likvärdiga varor av inhemskt och utländskt ursprung. Härtill kommer svårigheter av kontrollteknisk natur liksom också problem med avseende på beskattningsområdets avgränsning.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts anser beredningen att särbeskatt- ningen av choklad- och konfektyrvaror bör avvecklas.

Det kemisk-tekniska varuområdet. Den särskilda varuskatten på kosme- tika, parfymer, hårvatten, tandkräm m. fl. sådana varor kan för budgetåret 1964/65 beräknas ge en intäkt av drygt 80 miljoner kr. I fråga om detta varuområde har speciellt beskattningen av tandkräm, tandpulver och mun-

vatten varit föremål för diskussion och såsom tidigare omnämnts fram- fördes senast vid 1963 års våt—riksdag motionsyrkanden om ett slopande av skatten på dessa varor.

Även i direkt till beredningen framförda synpunkter från företag inom branschen har man särskilt vänt sig mot att genom särbeskattning för- dyra de medel, som verkar för en bättre munhygien. Andra skäl har emel— lertid även åberopats för en fullständig avveckling av skatten i denna del. Det förhållandet att skatten ansetts träffa i viss mån lyxbetonade eller um- bärliga varor kan enligt dessa uttalanden icke längre med större fog hävdas. Skatten medför, enligt vad som framhålles av branschens företrädare, en orättvis belastning av ett visst varuområde och denna orättvisa förstärkes av en kumulativ total skatteeffekt. I vissa fall träffas produkterna av tre olika skatter, genom att skatt även utgår på råvaran teknisk sprit. Detta liksom de för skilda varugrupper varierande skattesatserna får, framhåller man, en direkt inverkan på produktionsinriktningen. Tillverkarna tvingas att anpassa produkterna efter beskattningen och att därvid av skattetek— niska skäl utforma produkterna annorlunda än som från konsumentsyn- punkt vore mest önskvärt. Härtill kommer, att de kriterier, efter vilka skatteplikten avgöres, är vaga, varför det uppstår betydande svårigheter i fråga om såväl avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet som klassificeringen av de skattepliktiga varorna efter skatteklass. Såsom exempel härpå nämnes, att ett schamponeringsmedel kan beroende på ut- formningen i vissa detaljer vara skattefritt eller skattepliktigt och i senare fallet beskattas efter skattesatsen 20, 40 eller 65 procent. Osäkerheten be— träffande klassificeringen i skattehänseende och en ofrånkomlig sköns- mässighet i bedömningen utgör enligt fabrikanterna ett störande inslag i konkurrensen liksom det förhållandet att skattefria substitutvaror före- kommer i viss utsträckning.

Enligt beredningeus uppfattning föreligger icke sådana särskilda skäl, som motiverar ett fortbestånd av den särskilda varuskatten på detta varu- område i det av beredningen förordade skattesystemet.

Övriga varor. Förutom i det föregående behandlade varuområden om- fattar den särskilda varuskatten numera endast spelkort. Intäkten härav uppgår till ca en miljon kr.

Denna särbeskattning bör enligt beredningens mening upphävas sam- tidigt med att den särskilda varuskatten i övrigt avvecklas i enlighet med vad beredningen i det föregående förordat.

Vid en avveckling av den särskilda varuskatten aktualiseras frågan om åt- gärder för en avlyftning av den skatt, som belastar inneliggande lager i leden efter beskattningsledet. Skatten omfattar flera sinsemellan helt skilda varuområden. Genomgående är det fråga om färdigvaror och därmed

träffar skatten främst lager avsedda för återförsäljning i befintligt skick inom distributionen. Skatteplikten omfattar emellertid även varor, som ut- nyttjas såsom råvara eller motsvarande, och därmed har man även att räkna med skattebelagda råvarulager vid skattens avveckling.

I första hand är det socker men även sirap, som kan ha karaktär av både (ansättningsvara och råvara. I sistnämnda egenskap användes dessa varor av flera olika tillverkare inom livsmedelsområdet (bagerier, konservindu- strier, dryckesfabrikanter m. fl.) samt av serveringsrörelser. Här må erin— ras om att skattebelastningen på choklad- och konfektyrfabrikanternas sockerförbrukning elimineras genom ett särskilt avdragsförfarande vid re- dovisningen av skatt på deras försäljning av färdigvaror.

Beträffande beskattningsområdet i övrigt torde skattebelagda varor endast undantagsvis och i mera begränsad omfattning ha karaktär av råvara eller omkostnadsvara. Ett exempel härpå är förbrukningen av vissa skattepliktiga tekniska preparat inom frisörbranschen.

För olika delar av beskattningsområdet varierar marknadsförhållandena .äsentligt med avseende på såväl omsättningshastighet som distributions— vägar. Varor sådana som socker, choklad- och konfektyrvaror,t tandkräm och vissa andra kemisk-tekniska varor torde ha en relativt hög omsättnings- hastighet, medan denna för andra delar av det kemisk-tekniska va1uom- rådet torde vara låg. Såsom tidigare nämnts hal man fl ån branschhåll upp- skattat skattebelastningen på detaljhandelns inneliggande lager av kemisk- tekniska varor till ca 40 miljoner kl. Med hänsyn till skatteutfallet från detta varuområde tyder nämnda belopp på att lagren i genomsnitt icke omsättes två gånger per år. Detta torde vara en väsentligt lägre omsättnings- hastighet än för t. ex. socker och konfektyrvaror.

Omsättningshastigheten av beskattade låvarulager kan svårligen bedö- mas och torde dessutom variera avsevärt. Här bör emellertid också beak— tas, att skattens priseffekt är en annan än när fråga är om omsättnings- varor. För de senare har skatten en direkt mot skattesatsen svarande pris- effekt. När skatten träffar en råvara begränsas denna effekt i förhållande till råvarans andel i färdigvarans pris. Allmänt sett synes därför kunna sä— gas, att behovet av en skatteavlyftning är mindre i fråga om råvarulager och motsvarande än i fråga om lager av omsättningsvaror.

En annan faktor av intresse i detta sammanhang är skattens relativa höjd. Såsom tidigare redovisats skulle skatten enligt den av Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen verkställda utredningen motsvara i ge- nomsnitt 23 procent av konsumentpriserna för choklad- och konfektyrvaror. Skatten på socker och sirap är f. n. väsentligt lägre eller omkring 10 procent av konsumentpriserna för standardkvaliteter. Priseffekten har här givetvis påverkats av den kraftiga höjningen på världsmarknaden, som föranletts av den politiska utvecklingen under senare tid.

Inom det kemisk—tekniska varuområdet gäller tre olika skattesatser _

20, 40 och 65 procent —— och i förhållande härtill varierar skattens effekt på konsumentpriserna för olika delar av detta område. Variationerna torde uppskattningsvis ligga mellan ca 10 och 25 procent av detaljpriserna. Vad slutligen angår skatten på spelkort medför den specifika skattesatsen att priseffekten varierar högst väsentligt med hänsyn till kvalitet och pris.

Det föreligger således väsentliga skillnader med avseende på marknads— förhållanden och skattens höjd inom det här aktuella beskattningsområdet, vartill kommer att skatten i viss utsträckning belastar lagerhållningen inte endast av omsättningsvaror utan även av råvaror och motsvarande. Genom beskattningsområdets bredd beröres ett flertal branscher inom både produk- tion och distribution av skattens avveckling. En avlyftning av skattebelast- ningen på inneliggande lager får därigenom en väsentlig betydelse även ur administrativ synvinkel.

Enligt beredningens uppfattning intar socker och sirap en viss särställning i förevarande sammanhang. Den internationella utvecklingen har medfört betydande prishöjningar för konsumenternas del och detta förhållande har även föranlett framställningar från handelns sida om skattens avveck- ling. Vid en sådan åtgärd framstår det därför som angeläget att en omedel- bar prisanpassning till det ändrade marknadsläget kommer till stånd. Och även om det här är fråga om varor med relativt hög omsättningshastighet bör å andra sidan beaktas, att man har att räkna med skattebelagda lager i både grossist- och detaljistledet. Detta kan få återverkningar i avseende å prisanpassning till det ändrade läget. Beredningen anser därför övervägande skäl tala för en avlyftning av skattebelastningen på lagren.

Socker och även sirap är emellertid också de varor, som i mera betydande omfattning har karaktär av råvara. Tidigare har framhållits att skatten här- vidlag har en begränsad effekt på priserna. Redan detta förhållande synes enligt beredningens mening motivera att icke föranstalta om någon avlyft- ning av skatt på inneliggande lager av socker och sirap, som har karaktär av råvarulager hos tillverkare, serveringsrörelser o. a. En sådan begräns- ning ligger också i linje med vad beredningen i samma spörsmål anfört i fråga om energiskattens omläggning till mervärdeskatt. Härtill kommer, att förbrukningen av socker och sirap som råvara torde i väsentlig utsträckning ske hos företagare som icke i övrigt beröres av den här förordade punkt— skatteavvecklingen och att därför begränsningen skulle erbjuda vissa prak- tiska fördelar.

Vad gäller det övriga här aktuella beskattningsområdet finner beredningen med beaktande av såväl omsättningsförhållandena och skattebelastningens höjd skäl föreligga för en avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager. Härvidlag synes icke behov föreligga för olika bedömning av lagren av omsättningsvaror och lagren av råvarukaraktär. I allmänhet torde råvaru- lagren vara av obetydlig omfattning och därför synes här icke erforderligt med annan inskränkning av rätten till skatteavlyftning än den som följer

av den tidigare föreslagna begränsningen till visst lägsta lagervärde eller skattebelopp. Den härvidlag förordade gränsdragningen torde begränsa av— lyftningsfallen i icke obetydlig omfattning i fråga om återförsäljare, som endast saluför enstaka eller ett fåtal sådana skattebelagda varor det här är fråga om, t. ex. spelkort, hårvatten o. likn.

Beredningen förordar således, att avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager av sådana varor, som omfattas av den särskilda varu— skatten, bör medgivas i den mån lagervärdet eller skattebeloppet överstiger tidigare angivna gränsvärde och fråga icke är om lager av socker och sirap av råvarukaraktär.

Utjämningsskatten m. m.

Sedan den 1 juli 1960 utgår en speciell utjämningsskatt på choklad- och konfektyrvaror samt vissa wafers och bisquits (SFS 1960: 258). Skatten utgör 50 öre per kg och uttages i tillverkar- och importörledet enligt i prin- cip samma ordning som gäller för den särskilda varuskatten. Tillverkning av wafers och bisquits i allenast ringa omfattning föranleder icke skatt- skyldighet. Utj ämningsskatten inbringar f. n. inemot 40 miljoner kr för år.

Såsom tidigare antytts sammanhänger denna särbeskattning med Sveriges anslutning till EFTA-konventionen. Enligt denna hänföres vissa av jord- bruksregleringen berörda färdigprodukter till sådana industrivaror, som omfattas av konventionens bestämmelser om tullavveckling. Då de för ifrågavarande produkter utgående tullarna till en betydande del motsvarade avgifter, som uttages inom jordbruksregleringen, skulle denna tullavveck- ling -— om inga särskilda åtgärder vidtogs —— missgynna de svenska till- verkarna i konkurrensen med företag från annat EFTA-land, genom att de för sina råvaror från jordbruket får erlägga ett med jordbruksavgifterna förhöjt pris.

För att eliminera sådana ogynnsamma verkningar infördes genom beslut av 1960 års vårriksdag ett provisoriskt utjämningsförfarande i syfte att bereda tillverkarna av choklad- och konfektyrvaror, wafers, bisquits och vissa andra färdiga livsmedelsvaror tillgång till råvaror till världsmark- nadspriser. Till täckande av kostnaderna för denna åtgärd infördes här ifrågavarande utjämningsskatt.

Utjämningsförfarandet går ut på en avlyftning av de regleringsavgifter eller motsvarande, som belastat tillverkarnas råvaruförbrukning. I fråga om produktionen av utjämningsskattebelagda färdigvaror (choklad- och kon- fektyrvaror, bisquits och wafers) sker denna utjämning genom ett sär- skilt avdragsförfarande vid företagens skatteredovisning till kontrollsty- relsen. Iövriga fall sker utjämningen genom bidrag från jordbruksnämnden på grundval av dit ingivna uppgifter om den avgiftsbelagda råvaruför— brukningen.

AV det anförda framgår, att utjämningsskatten har en speciell bakgrund med anknytning såväl till den svenska jordbruksregleringen som till vårt lands anslutning till EFTA-konventionen. Skatten ingår i ett provisoriskt system, vars primära syfte är att tillgodose svensk livsmedelsindustris konkurrensintressen. Med hänsyn till dessa särskilda motiv för utjämnings- skatten har beredningen för egen del inte ansett sig kunna förorda skattens slopande.

Skatten på malt- och läskedrycker

Denna skatt (SFS 1960: 253) omfattar här i riket tillverkade maltdrycker (starköl, öl och lagrat lättöl) samt läskedrycker (mineralvatten, aromati- serat kolsyrat vatten, lemonader o.d.). Skatten uppbäres hos tillverkarna. Vid import erlägges tull som avpassats med hänsyn till skatten på inhemska drycker. Skatt och tull utgår f. n. med följande belopp per liter.

Skatt Tull Starköl (med högst 4,5 viktsprocent alkohol) ........ 141 öre 159 öre Öl (med högst 2,8 viktsprocent alkohol) ............ 48 >> 60 » Lättöl (med högst 1,8 viktsprocent alkohol) .......... 12 >> 22 » Läskedrycker .................................... 33 >> 35 >>

För budgetåret 1964/65 beräknas intäkten från denna beskattning uppgå till 200 miljoner kr, varav i skatt på lättöl ca 3 miljoner kr och i skatt på läskedrycker ca 74 miljoner kr.

Såsom tidigare framhållits har beredningen ansett sig böra ställa skatter- na på alkoholhaltiga drycker utanför sina överväganden. Därmed har be- redningen åsyftat de punktskatter som utgår på sprit, vin och maltdrycker. Av de senare intar emellertid lättölet enligt beredningens uppfattning viss särställning, och därför tar beredningen i det följande upp frågan om en avveckling inte endast av skatten på läskedrycker utan även skatten på lättöl.

I fråga om läskedrycksskatten har Sveriges vattenfabrikanters riksför- bund i en till beredningen ingiven skrift närmare redovisat de skäl, som enligt förbundets mening motiverar ett slopande av denna punktbeskatt- ning. Dessa skäl sammanfattas av förbundet sålunda.

1) Läskedryckerna är numera ett ordinärt livsmedel, som till 80 % konsumeras i hemmen med en framträdande plats bland hushållens måltidsdrycker. Tidigare lyxkaraktär är försvunnen och konsumtionen sker i ungefär samma utsträckning i alla inkomstklasser.

2) Uteslutande statsfinansiella skäl har på sin tid föranlett läskedrycksskattens införande och senare genomförda skattehöjningar. När skatten infördes förut— skickades att den var av provisorisk karaktär och att den skulle avvecklas så snart förhållandena åter blev normala.

3) Läskedrycksskatten diskriminerar läskedryckerna i konkurrensen med andra alkoholfria drycker och övriga närstående produkter. Det är ur rättvisesynpunkt

stötande att läskedrycker särbehandlas och betungas med en särskild produktions- skatt enbart därför att de är tillsatta med kolsyra. Alla alkoholfria drycker bör i beskattningshänseende behandlas lika.

4) 1952 års kommitté för indirekta skatter har i princip tagit avstånd från punktbeskattning och förordar att läskedrycksskatten hör omprövas vid införan- det av en allmän indirekt beskattning.

5) Läskedrycksskatten är nykterhetsfientlig och står i strid med de olika åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits för att främja en övergång till alkoholsvaga och alkoholfria drycker. Den (av förbundet tidigare i inlagan) refererade IUI-undersökningen och erfarenheterna från bl.a. USA ger belägg för att ett slopande av läskedrycksskatten verkligen skulle resultera i en sådan konsumtionsförskjutning.

Riksförbundet har därjämte till beredningen avgivit en deklaration enligt vilken de till förbundet anslutna företagen, vilka svarar för ca 85 procent av läskedrycksproduktionen, avser att vid ett bortfall av läskedrycksskatten genomföra en motsvarande sänkning av sina priser.

Även Svenska Nykterhetsfrämjandet har i en till beredningen ingiven skrift särskilt framhållit angelägenheten från nykterhetssynpunkt av ett slopande av läskedrycksskatten. Om så sker, uttalas i skrivelsen, kommer de alkoholfria dryckerna att få en starkt ökad konkurrenskraft gentemot de alkoholhaltiga dryckerna och de kan få vidast möjliga användning som al- ternativ till de alkoholhaltiga dryckerna.

Läskedrycksskatten ger en betydande avkastning. Av jämförbara skatter är det endast den särskilda varuskatten som inbringar mer. Oaktat den se- nare skattens statsfinansiella betydelse har beredningen förordat dess av- veckling vid en omläggning av skattesystemet enligt i betänkandet förordade riktlinjer. Vad beredningen anfört till stöd för denna avveckling synes äga giltighet även i fråga om låskedrycksbeskattningen. Med hänsyn härtill och då inga andra särskilda skäl kan anses föreligga för en bestående särbe- skattning av läskedryckerna vid en omläggning av skattesystemet, anser beredningen att en avveckling av läskedrycksskatten bör ske.

Enligt beredningens uppfattning kan likvärdiga skäl motivera en ompröv- ning även av skatten på lättöl. På olika sätt vidtages åtgärder i syfte att åstadkomma en omläggning av konsumtionen till alkoholsvagare drycker. En avveckling av skatten på lättöl kan enligt beredningens uppfattning få en sådan effekt genom att öka lättölets konkurrenskraft i jämförelse med maltdrycker med högre alkoholhalt. Med beaktande dessutom av den rela— tivt ringa avkastningen anser sig beredningen därför kunna förorda att även skatten på lättöl avvecklas samtidigt med läskedrycksskatten.

Såsom tidigare redovisats uttages skatten hos tillverkarna vid deras för- säljning till återförsäljare, serveringsrörelser och förbrukare. Efterföljande led arbetar således med beskattade varor. Såväl läskedrycker som lättöl, d.v.s. de drycker som omfattas av den föreslagna avvecklingen, utgör emellertid varor med mycket hög omsättningshastighet. Det synes därför

icke föreligga anledning att medgiva någon avlyftning av skattebelastningen på de vid tidpunkten för skattens avveckling inneliggande lagren av läske- drycker och lättöl hos detaljhandlare, serveringsrörelser och andra säljare. Den omedelbara prisanpassning som kan förutsättas ske i tillverknings- ledet bör snabbt slå igenom i dessa efterföljande led.

Försäljningsskatten

Försäljningsskatten (SFS 1948: 85) omfattar med vissa speciella inskränk- ningar guldsmedsvaror (naturpärlor, ädelstenar och varor därav samt va- ror av ädelmetall), grammofonvaror (grammofoner, skivspelare och grani- mofonskivor) och s. k. äkta mattor. Skyldighet att erlägga försäljningsskatt åvilar den, som hos kontrollstyrelsen blivit registrerad såsom säljare av skattepliktig vara, ävensom icke registrerad importör av sådan vara. Obli- gatorisk registreringsskyldighet föreligger för yrkesmässig tillverkare av skattepliktig vara. Därjämte kan den, som enbart säljer skattepliktiga va- ror av annans tillverkning, frivilligt låta registrera sig som skattskyldig. Sålunda registrerad äger skattefritt inköpa skattepliktiga varor för åter— försäljning och har att redovisa skatt för egen försäljning eller motsva- rande till icke registrerad köpare. För andra skattskyldiga än sådana som endast säljer guldsmedsvaror av egen tillverkning gäller att skatt skall er- läggas med visst minimibelopp för år eller månad räknat. Därigenom är det icke ekonomiskt fördelaktigt för företag med endast liten skattepliktig för- sälj ning att låta registrera sig som skattskyldig.

I fråga om försäljning inom landet och motsvarande utgör skatten 20 procent av detaljhandelspriset inklusive skatt i vad avser gudsmedsvaror och äkta mattor. Motsvarande gäller i fråga om skattepliktig import av guldsmedsvaror, medan skatten vid skattepliktig import av äkta mattor ut- går enligt differentierade skattesatser efter vikt. För grammofonvaror gäl- ler samma specifika skattesatser vid både försäljning inom landet och im- port. För grammofoner och skivspelare utgör skatten lägst 20 och högst 50 kr per styck och för grammofonautomater 250 kr per styck. För gram- mofonskivor med en speltid per ljudspår av högst åtta minuter utgör skat— ten 0:50 kr per ljudspår och för grammofonskivor med längre speltid 1: 50 kr per ljudspår, dvs normalt en respektive tre kr per skiva.

Nyssnämnda minimiskatt utgör 1 200 kr per år eller 100 kr per må— nad för återförsäljare av guldsmedsvaror. Samma belopp gäller för dem, som säljer grammofonskivor och äkta mattor av enbart egen tillverkning, medan minimibeloppet 3 600 kr per år eller 300 kr per månad gäller öv- riga registrerade säljare av sådana varor.

Försäljningsskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 60 miljoner kr, fördelade med 49 miljoner kr på guldsmedsvaror, 8 mil- joner kr på grammofonvaror och 3 miljoner kr på äkta mattor.

beskattningen av grammofonvaror framförts i till Kungl. Maj :t ingivna och till beredningen överlämnade framställningar från Svenska tonsättares in- ternationella musikbyrå, Sveriges allmänna biblioteksförening, Musikfräm- jandet m. fl. För en sådan åtgärd har man i dessa framställningar åbero- pat grammofonvarornas stora betydelse för det allmänna musikintresset och för musikundervisningen samt särbeskattningens hämmande inverkan på möjligheterna att inspela värdefullare och artistiskt mera högklassiga mu- sikverk. Det framhålles vidare att beskattningen framstår som i hög grad orättvis vid jämförelse med förhållandena för andra konstnärliga verk och för andra former av musikåtergivning. Härvidlag har man särskilt pekat på att en ökad användning av bandspelare bidragit till en minskad avsätt- ning av grammofonvaror. Såsom en alternativ lösning har därför ifråga- satts införandet av en särskild licensavgift för bandspelare för att åstad- komma större skattemässig likställighet mellan olika former av musik- återgivning.

I tidigare omnämnda motioner till 1963 års vårriksdag åberopas i stort sett samma skäl för en avveckling av särbeskattningen av grammofonva- ror. Vid denna riksdag framfördes även motionsyrkanden om en proviso- risk nedsättning av försäljningsskatten på guldsmedsvaror. Såsom skäl här- för åberopades bl.a., att man i Danmark med verkan fr.o.m. den 1 april 1963 slopat dittillsvarande särbeskattning av guldsmedsvaror och att detta kunde förväntas medföra, att ytterligare betydande summor undandroges den svenska guldsmedsbranschen utöver vad som redan tidigare följt av att man vid resor utomlands kan köpa guldsmedsvaror till förmånligare priser.

Särskilda skäl har således anförts för en avveckling av försäljnings- skatten i dess väsentligaste dclar. Vad som härvid anförts synes även få ökad betydelse i det för beredningen aktuella läget med ökat uttag av ge- nerell indirekt skatt. Beredningen anser emellertid redan utifrån tidigare deklarerad principiell inställning till punktbeskattningen, att försäljnings- skatten i dess helhet bör avvecklas vid en omläggning av skattesystemet en- ligt de av beredningen förordade riktlinjerna. Vad som anförts till stöd för nyss återgivna yrkanden styrker denna uppfattning.

Enligt försäljningsskattens konstruktion inträder skattskyldighet då för— säljning sker till konsument eller annan icke registrerad köpare. Försälj- uingar mellan registrerade är skattefria. Härav följer att någon beskattad la- gerhållning icke uppkommer i andra fall än när någon på grund av mini- miskattebestämmelserna eller av annan orsak inte registrerat sig som skatt- skyldig. Endast i dessa fall kan det alltså bli aktuellt med åtgärder för av— lyftning av skattebelastningen på de vid tidpunkten för skattens avveckling inneliggande lagren.

Minimiskattereglerna kan sägas innebära att frivillig registrering blir ekonomiskt ofördelaktig om skatten på den skattepliktiga försäljningen för

år räknat understiger 1 200 kr i fråga om guldsmedsvaror och 3 600 kr i fråga om grammofonvaror och äkta mattor. Vid skattesatsen 20 procent på priset inkl. skatt motsvarar dessa belopp en skattepliktig årsomsättning av 6 000 respektive 18 000 kr. Vid skattepliktig omsättning av så ringa stor- lek torde man normalt kunna räkna med att även lagerhållningen är ringa och att det fördenskull föreligger mindre behov av åtgärder för en avlyftning av skattebelastningen på lagren. Å andra sidan torde omsättningshastighe- ten för här aktuella varuslag vara förhållandevis låg -— möjligen med un- dantag för grammofonskivor _ och dessutom kan föreligga fall där man underlåtit att registrera sig trots en betydande skattepliktig försäljning.

Anförda förhållanden liksom den relativt höga skattebelastningen moti- verar enligt beredningens uppfattning, att rätten till skatteavlyftning även bör omfatta lager av omsättningsvaror, som är belastade med försäljnings- skatt. Med den i det föregående till visst lägsta lagervärde eller skattebelopp föreslagna gränsen för sådan avlyftning torde antalet avlyftniugsfall i fråga om försäljningsskattebelagda varulager bli relativt ringa liksom också to- tala summan av det belopp som därmed skulle tillgodoföras säljarna.

Pälsvaruskatten

Pälsvaruskatten (SFS 1943: 477) omfattar i sin nuvarande utformning här i riket beredda lösa pälsskinn samt till riket införda lösa eller till tavlor o. d. hopfogade pälsskinn och varor av eller försedda med pälsskinn. Bland päls- varor som i enlighet härmed omfattas av importbeskattningen återfinnes färdiga pälsverk, handskar och huvudbonader av eller med foder av päls— skinn samt kläder av textilmaterial, försedda med krage, uppslag eller an- nan besättning av pälsskinn.

För här i riket beredda pälsskinn utgår skatten såsom en styckeskatt lned skattebelopp, motsvarande 10 procent av ett av Kungl. Maj:t för olika skinn— slag fastställt beskattningsvärde. Detta värde skall utgöra det genomsnitt- liga värde, som skinn av ifrågavarande slag kan antagas ha vid utlämning från beredningsställe. Skattskyldigheten för inom riket beredda pälsskinn åvilar beredaren.

I fråga om importen är skatten utformad såsom en differentierad värdc- skatt med varans tullvärde inkl. tull som beskattningsvärde. Härvid gäl- ler skattesatserna 10 procent för beredda lösa skinn, 8 procent för skinn som hopfogats till tavlor, ämnen eller liknande stycken, 6 procent för va- ror av pälsskinn samt 4 eller 2 procent för kläder av textilmaterial med viss pälsbesättning o. (1. Vid import uttages skatten av tullverket samti— digt med tullen.

Pälsvaruskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 8 miljoner kr. I sin nuvarande utformning har skatten gällt sedan ingången av är 1962, då en mera genomgripande ändring i beskattningen trädde i kraft. Dessförinnan var pälsvaruskatten avvägd så, att den i fråga om här i riket

beredda skinn motsvarade en genomsnittlig skattebelastning av 15 procent av skinnens värde i berett skick, medan skatten vid import utgjorde 20 pro- cent av importvarans värde. Ändringen i beskattningen innebar således en allmän sänkning av skatten till en för inhemska och importerade varor enhetlig nivå. En sådan anpassning av skatten var närmast betingad av EFTA-konventionens bestämmelser om att protektionistiska element i den indirekta beskattningen skulle elimineras före ingången av år 1962. I sam- manhanget må även nämnas att tnllsatsen för beredda pälsskinn och va- ror av pälsskinn fastställts till 6 procent med beaktande av pälsvaruskatten.

Pälsvaruskatten har således numera en utformning som tillgodoser kraven på internationell neutralitet i den indirekta beskattningen. Förutsättningen för en sådan neutralitet är dock, att beskattningsvärdena och skattebeloppen för här i riket beredda pälsskinn återspeglar de genomsnittliga priserna på olika skinnslag och sålunda fortlöpande anpassas efter prisutvecklingen. En sådan anpassning är också förutsedd. Nämnas må att beskattningsvärdena och skattesatserna för inom landet beredda skinn finnes angivna i särskild förteckning, som upptar ett drygt (SO-tal olika skinnslag.

För beredningens vidkommande gäller emellertid frågan om det föreligger sådana särskilda skäl, som kan motivera pälsvaruskattens fortbestånd i det av beredningen föreslagna framtida skattesystemet. Enligt beredningens uppfattning synes sådana skäl icke föreligga och i följd härav förordas skat- tens avveckling.

Även denna skatteavveckling aktualiserar frågan om en avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager. Genom att skatten på här i riket beredda skinn uttages redan hos beredarna, belastar den inte endast lagren av lösa skinn, tavlor o. dyl. hos återförsäljare härav och hos körsnärer och andra pälsvarutillverkare utan även lagren av konfektionerade pälsvaror hos både tillverkare och återförsäljare av sådana färdigvaror. Importbeskatt- ningen ger i princip samma effekt, varvid dock är att märka att det för en ekvivalent beskattning varit nödvändigt att under skatteplikten inrymma såväl lösa skinn och sammansatta tavlor därav som färdiga pälsvaror och med pälsskinn försedda textilvaror. I denna del har skatten således karaktär av både råvaruskatt och färdigvaruskatt.

Såsom framhållits i det föregående innebar omläggningen fr.o.m. den 1 januari 1962 en väsentlig nedsättning av pälsvaruskatten. Denna nedsätt— ning genomfördes utan hänsynstagande till skattebelastningen på innelig- gande lager. Mot att anlägga samma syn på frågan vid här aktuell avveck- ling av pälsvaruskatten kan emellertid anföras, att avvecklingen skulle ske samtidigt med en betydande höj ning av den generella indirekta skatten, som även omfattar pälsvaruområdet. Detta i förening med att omsättningshastig- heten för vissa tillhörande varor torde vara låg, bl. a. beroende på säsongmäs- siga svängningar, kan enligt beredningens mening motivera åtgärder, som underlättar en snabb prisanpassning till det genom skatteavvecklingen och

övergången till mervärdeskatt ändrade läget. Härför kan även anföras önsk- värdheten av att avvecklingen icke medför besvärande störningar i kon- kurrensen mellan inhemska och importerade varor.

Mot bakgrund härav anser beredningen övervägande skäl tala för att en avlyftning bör medgivas i fråga om sådan skatt, som belastar inneliggande lager av lösa pälsskinn och hopfogade tavlor, ämnen och andra stycken av pälsskinn. Med hänsyn till den konkurrenssituation, som avvecklingen med— för beträffande inhemska och importerade skinn, bör denna avlyftning om— fatta lagerhållningen såväl hos återförsäljare av dessa varor som hos till— verkare av pälsvaror och med pälsskinn försedda andra slags varor. Prak- tiska skäl synes här tala för att beräkningen av skattebelastningen på sådana lager bör ske på grundval av de skattesatser, som gäller för inom riket he- redda skinn.

Kvar står då den skatt, som belastar inneliggande lager av färdigvaror. För beklädnadsvaror av textilmaterial med någon form av pälsbesättning utgör skatten vid import 4 eller 2 procent, men då skatten utgår på varans tullvärde inklusive tull representerar den en lägre andel av det vid följande återförsäljning inom landet tillämpade priset. Då det dessutom här är fråga om ett betydande varusortiment, för vilket det skulle vara förenat med be— tydande svårigheter att på ett någorlunda riktigt sätt beräkna den faktiska skattebelastningens storlek, förordar beredningen ingen skatteavlyftning i denna del.

För pälsverk och andra pälsvaror i egentlig mening är skattebelastningen högre. Importskattesatsen utgör för dessa varor 6 procent, men även här bör beaktas att den faktiska priseffekten torde vara icke oväsentligt lägre ge— nom att skatten utgår på varans tullvärde. Redan med hänsyn till att skatten utgör en jämförelsevis begränsad del av färdigvarornas konsumentpriser, ställer sig beredningen tveksam till en avlyftning av skattebelastningen på lagren av dessa varor. Härtill kommer, att det här liksom i fråga om nyss behandlade beklädnadsvaror torde vara förenat med betydande praktiska svårigheter att beräkna skattebelastningens storlek på ett nöjaktigt sätt. Beredningen anser sig med hänsyn härtill icke heller beträffande lagerhåll— ningen av dessa färdigvaror böra förorda någon skatteavlyftning.

Det framgår av vad ovan anförts, att beredningen —— främst av hänsyn till intresset av en snabb anpassning av prisnivån till läget efter ifrågavarande punktbeskattnings avveckling och höj ningen av nivån för den generella indirekta beskattningen — förordat en avlyftning i vissa fall av den sär- skilda skatt, som vilar å inneliggande lager. Detta innebär givetvis inte annat än att en av huvudsakligen tekniska skäl så att säga i förskott uttagen skatt, som ännu ej hunnit träffa den slutlige konsumenten, återbetalas. Frågan har emellertid även en, om än tillfällig, statsfinansiell innebörd; staten får under ett övergångsskede en reducerad inkomst. Storleken härav kan svårligen anges. Problemet är dock uppenbarligen av begränsad räckvidd.

AVDELNING VI

DEN SAMLADE EFFEKTEN AV FÖRESLAGNA REFORMER

KAPITEL 31

Skattereformens innebörd från stats- och kommunlinansiella synpunkter

I kap. 3 har beredningen redovisat sina beräkningar rörande det avkast- ningskrav, som skall år 1970 gälla i avseende å ett reformerat skattesystem. Det utgående barnbidraget — liksom alla övriga relevanta poster i det gäl- lande systemet omräknat med hänsyn till redovisade antaganden rörande penningvärdeförändringen _ har därvid beaktats som en negativ skatte- post. Beräkningarna visar att staten skall år 1970 genom ett nykonstruerat skatte- och avgiftssystem tillföras 17 240 miljoner kr. I kap. 7 har bered— ningen därefter angivit hur enligt dess mening systemet bör i sin grund- struktur vara; i samband därmed anges även uttagets fördelning på syste- mets huvudkomponenter.

Beredningens förslag innebär bl. a. en viss fortsatt övergång till indirekt beskattning. Enär folkpensionerna är indexreglerade, föranleder sagda över- gång stegrade pensionsutgifter. Detta har beaktats genom att skattesyste— mets bruttoavkastning så avvägts att förenämnda belopp 17 240 miljoner kr. framkommer som ett netto för staten, sedan den av beredningens förslag be- tingade ökningen av folkpensionskostnaden avräknats. Att de höjda bam— bidragen även beaktats följer redan därav att dessa bidrag i förevarande sammanhang genomgående behandlas såsom en del av skattesystemet.

Sammanställes de nyss åsyftade, i kap. 3 redovisade beräkningarna med vad det nya systemet skulle i detalj och sammanlagt avkasta erhålles den uppställning, som återges i tabell 58.

Det bör här måhända anges hur beloppet ä 7 700 miljoner kr. vid 1 i ta- bell 58 framräknats. I kap. 3 har angivits att utan en tänkt indexreglering den direkta skatten å fysiska personer skulle med gällande system är 1970 kalkylerats till 11 135 miljoner kr. Omläggningen av socialförsäkringsavgif- terna föranleder en nedräkning av beloppet med 245 miljoner kr. samt höj— ningen av grundavdragen med 1050 miljoner kr. och av förvärvsavdragen med 40 miljoner kr. Tillrättaläggandet av den merbeskattning, som utan indexreglering av skiktgränserna i skatteskalorna skulle inträda, föran— leder en fortsatt nedräkning med 800 miljoner kr. Omgestaltningen av ska- lorna ger därutöver ett bortfall av 1 300 miljoner kr. Kvarstående belopp blir då 7 700 miljoner kr.

Tabell 58, utvisande i miljoner kr vad gällande och föreslaget system avkaslar år 1970

Gällande sy-

stem med Föreslaget

indexregle- system ring

1. Statlig inkomstskatt för fysiska personer .................. 9 800 7 700 2. Förmögenhetsskatt ..................................... 320 250 3. Folkpensionsavgifter .................................... 1 500 — 4. Sjukförsäkringsavgifter till grundförmånerna ............... 660 —— 5. Nykonstruerade socialt'örsäkringsavgiiter .................. — 3 060 6. Gällande allmänna varuskatt ............................ 4 460 —— 7. Energiskatt ............................................ 960 — 8. Särskild varuskatt m. m ................................. 640 — 9. Nykonstruerad generell indirekt skatt ..................... — 8 320 10. Höjd bensinskatt ....................................... _— 150 11. Kostnad för barnbidrag ................................. —— 1 100 —— 2 100 12. Ökade folkpensionskostnader ............................ — ——- 140 17 240 17 240

Anm.: Till förebyggande av missuppfattningar understrykes att uppställningen i tabell 58 uteslutande avser den del av skattesystemet som av beredningen omprövats. Tabellen visar alltså inte statens samlade skatte- och avgiftsintäkter.

Härefter torde få behandlas de i detta betänkande framlagda förslagens betydelse från kommunfinansiell synpunkt.

I den mån föreslagna ändringar i skatte- och avgiftssystemet inverkar på beräkningen av beskattningsbar inkomst enligt kommunalskattelagen på- verkas underlaget för den kommunala inkomstskatten, och förändringar i kommunernas utdebiteringar kan föranledas därav. Av intresse i föreva— rande sammanhang är de föreslagna ändringarna av grundavdrag och för- värvsavdrag samt konsekvenserna i avdragshänseende av förslaget om so- cialförsäkringens finansiering.

För att belysa verkningarna av nyssnämnda åtgärder för år 1970, då de förutsättes vara helt genomförda, har till en början uppställts antaganden rörande det sammanlagda skatteunderlaget för kommunerna år 1970 vid oförändrat skattesystem.

Vid 1965 års taxering kan summan av de taxerade inkomsterna beräknas uppgå för fysiska personer till 56 350 miljoner kr. och för juridiska perso- ner till 5 060 miljoner kr. eller sammanlagt till 61 410 miljoner kr. Om man beträffande fysiska personer antager en årlig inkomstökning om 5 procent per inkomsttagare samt att en viss ökning sker av antalet inkomsttagare och vidare att de 5. k. allmänna avdragen något stiger, kan de taxerade in- komsterna för fysiska personer vid 1971 års taxering uppskattas till 80 070 miljoner kr. För juridiska personer kan de taxerade inkomsterna vid samma års taxering med en antagen årlig ökning med 5 procent beräknas ha stigit till 6 780 miljoner kr. Summa taxerade inkomster vid 1971 års taxering kan således beräknas till (80 070 + 6 780 =) 86 850 miljoner kr., vilket innebär

en ökning av 1965 års taxerade inkomster (61410 miljoner kr.) med 41,4 procent. Summan av grundavdrag, avdrag för nedsatt skatteförmåga och avrundningar av beskattningsbar inkomst, vilken summa vid 1903 års taxe- ring uppgick till 12 409 miljoner kr., har antagits utgöra 13 600 miljoner kr. vid 1971 års taxering. Summa beskattningsbar inkomst vid sistnämnda taxering för fysiska personer kan sålunda uppskattas till (80 070— 13 600 :) 66470 miljoner kr., vilket belopp motsvarar ett skatteunderlag av 664,7 miljoner skattekronor. För juridiska personer utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst varför summa beskattningsbar inkomst för dessa vid 1971 års taxering kan beräknas till 6 780 miljoner kr., motsvarande 67,8 miljoner skattekronor. Enligt beslut i samband med 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer tillskjuter staten ett skatteunderlag som utifrån vissa givna regler senast beräknats till 19,5 resp. 18,5 miljoner skattekronor. Om tills vidare bortses från den omläggning, som föreslagits i 1958 års skatteutj ämningskommittés nyligen avgivna betänkande, och omi stället antages att genom tillskott av staten kommunernas skatteunderlag enligt 1971 års taxering ökar med samma belopp som f. n. ifrågakommer, erhålles ett sammanlagt skatteunderlag för år 1970 av (664,7 + 67,8 + 19,5 + 18,5 :) 770,5 miljoner skattekronor.

Fråga uppkommer då hur det sålunda beräknade skatteunderlaget skulle påverkas av beredningens förslag. De förordade ändringarna av grund- avdragen och förvärvsavdragen har beräknats medföra minskningar av skatteunderlaget för år 1970 med 42 resp. 2,2 miljoner skattekronor. Sum- man av de föreslagna avgifterna för finansiering av socialförsäkringens grundförmåner kan år 1970 antagas överstiga summan av avgifterna för dessa förmåner enligt nuvarande regler med 900 miljoner kr. Härigenom reduceras skatteunderlaget med 9 miljoner skattekronor. Å andra sidan kommer vid en övervältring å de anställda av utgående arbetsgivaravgifter underlaget för beräkning av avgifterna till tilläggsskyddet att minska (de anställda får lägre lön). Sistnämnda avgifter kan antagas minska med ca 200 miljoner kr. Enär avdragen vid taxering härigenom nedgår med samma belopp, ökar skatteunderlaget med 2 miljoner skattekronor. Nettoeffekten blir således ett skatteunderlagsbortfall om 7 miljoner skattekronor.

Det nu anförda föranleder således antagandet att det sammanlagda skatte— underlaget för år 1970 kommer att minska med (42 + 2,2 + 7 =) 51,2 miljo- ner skattekronor eller från 770,5 till 719,3 miljoner skattekronor.

För att få en uppfattning om vilka förändringar av kommunernas me- delutdehitering per skattekrona, som följer härav, kan man med olika ut- gångspunkter söka analysera läget. Ett sätt är att man utgår från kom- munernas utdebiteringsbehov för år 1964 och med uppställande av vissa antaganden rörande förändringar i detta behov beräknar storleken av det- samma för år 1970. Ett annat sätt är att utgå från att samma reella skatte- tryck kommer att råda år 1970 som år 1964.

Det totala skatteunderlaget för år 1964 kan beräknas till 525,1 miljoner skattekronor. Därvid har staten förutsatts tillskjuta skatteunderlag i tidi- gare angiven omfattning eller med 19,5 och 18,5 miljoner skattekronor. Vid en antagen medelutdebitering av 16 kr. 50 öre per skattekrona skulle kommunalskatten jämte skatteersättningen från staten uppgå till (16,5 )( 525,1 :) 8 664 miljoner kr. En tänkbar metod att beräkna det kommunala utdebiteringsbehovet år 1970 skulle möjligen kunna vara att uppräkna sist— nämnda belopp i takt med den antagna tillväxten av summa taxerad in— komst enligt kommunalskattelagcn. Kommunerna skulle då bibehållas vid ungefärligen nuvarande andel i nationalprodukten. Enligt de beräkningar rörande ökningen av taxerade inkomster, för vilka tidigare redogjorts, kan summan därav enligt 1971 års taxering beräknas överstiga motsvarande summa enligt 1965 års taxering med 41,4 procent. Ökas beloppet 8 664 mil- joner kr. i relation härtill, stiger detsamma till 12 251 miljoner kr. Om sist- nämnda belopp kunde antagas motsvara det kommunala utdebiteringsbeho- vet år 1970, kan konstateras att för att täcka detta behov erfordras en ut- debitering om 15 kr. 90 öre per skattekrona på ett totalt skatteunderlag av 770,5 miljoner skattekronor (skatteunderlaget vid oförändrat avgifts- och skattesystem) och om 17 kr. 3 öre på ett sammanlagt underlag av 719,3 miljoner skattekronor (770,5 miljoner skattekronor minskat med skatte— underlagsbortfall till följd av beredningens förslag).

Dessa beräkningar av det framtida kommunala utdebiteringsbehovet kan givetvis vara orealistiska. Det är likväl av intresse att konstatera, att med de valda förutsättningarna medelutdebiteringen för år 1970 skulle _— vid ett genomförande av i detta betänkande framlagda förslag _— överstiga medelutdebiteringen för år 1964 med allenast (17,03— 16,50 :) 53 öre.

Om äter den andra av de ovan antydda beräkningsmetoderna tillämpas, nämligen att samma reella kommunala skattetryck skall föreligga åren 1964 och 1970, finner man att den genomsnittliga ökningen av medelutdebi- teringen per skattekrona blir 1 kr. 15 öre. Detta framgår av det följande.

Det totala skatteunderlaget för år 1970 kan med gällande regler, såsom tidigare angivits, beräknas till 770,5 miljoner skattekronor. Därest gällande grundavdrag och förvärvsavdrag indexreglerats från 1963/64, skulle för år 1970 uppstå skatteunderlagshortfall på 17,5 respektive 0,7 miljoner skatte— kronor och det sammanlagda underlaget kan med dessa förutsättningar beräknas till (770,5 —- 17,5 —— 0,7 :) 752,3 miljoner skattekronor. Tillämpas 1964 års medelutdebitering per skattekrona, 16 kr. 50 öre, på nämnda skatte- underlag framkommer ett belopp av 12 413 miljoner kr., som skulle svara mot det kommunala utdebiteringsbehovet. För att täcka detta med det skatte- underlag, som med gällande regler beräknats föreligga år 1970, erfordras en genomsnittlig utdebitering av 16 kr. 11 öre per skattekrona. Om man åter hänför sig till det lägre skatteunderlag, som betingas av beredningens förslag, blir den genomsnittliga utdebiteringen 17 kr. 26 öre per skattekrona. Skiljak-

tigheten i skattesats är alltså 1 krona 15 öre. Vid jämförelse med nuvarande genomsnittliga skattetryck av 16 kr. 50 öre blir höjningen 76 öre.

Båda de angivna beräkningsmetoderna bygger på osäkra antaganden och förutsättningar. Men de kan likväl ge en ungefärlig uppfattning om den genomsnittliga utdebiteringshöjning, som kan föranledas av de i detta be— tänkande framlagda förslagen.

I samband med tidigare ortsavdragsreformer har staten kompenserat kommunerna för minskning av skatteunderlag till följd av reformerna och fråga kan uppstå om så bör ske även i förevarande sammanhang. Vid be— handlingen av detta spörsmål skall till en början bortses från variationer i utdebiteringarna inom skilda kommuner.

Av betydelse vid avgörande om kompensation skall ges i anledning av en grundavdragshöjning bör vara syftet med densamma och om höjningen är kombinerad med andra åtgärder inom skattesystemet. Därest avsikten är att åstadkomma en allmän skattelindring enbart genom en höjning av de kommunala grundavdragen lär det icke finnas någon annan väg att gå än att låta staten vid reformens genomförande ersätta kommunerna för in- komstbortfallet. Om så ej sker kommer höjda utdebiteringar att medföra en viss övervältring av skattebördan från små till större inkomsttagare och från fysiska till juridiska personer. I nu förevarande sammanhang har situationen emellertid varit en annan. Uppgiften har varit att inom ramen för vad det gällande skatte- och avgiftssystemet skulle ge verkställa en all— män omprövning och föreslå de åtgärder, som befunnits erforderliga för er- hållande av en såsom ändamålsenlig bedömd fördelning av bördan mellan skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen samt mellan olika for- mer av skatter och avgifter. När resultaten av förslagen i skilda hänseenden sammanvägts och beräkningar verkställts av hur ett på förordat sätt refor— merat skatte— och avgiftssystem verkar för inkomsttagare i olika inkomst- klasser och av skilda slag har hänsyn tagits till att kommunala utdebite- ringshöjningar kan uppstå. Därvid har den senare av de ovan skisserade metoderna för beräkning av utdebiteringshöjningarna lagts till grund för bedömandena och för år 1970 har i enlighet härmed räknats med en kom— munal utdebitering av 17 kr. 26 öre per skattekrona. De individuella verk- ningar, som följer härav, har befunnits godtagbara.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att anledning inte funnits föreligga att framföra förslag om kompensation till kommunerna i form av statsbi- drag på grund av förhöjningen av medelutdebiteringen i kommunerna. En annan fråga är emellertid om kompensationsåtgärder erfordras med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan, synnerligast om dessa ojämnheter skulle förstärkas vid ett genomförande av förslagen i detta betänkande.

Dessa förslag torde som regel medföra att för en kommun, som har lågt skatteunderlag per invånare, det totala underlaget reduceras relativt sett kraftigare än för en kommun med större skatteunderlag per invånare, och

den förstnämnda kommunen skulle kunna bli nödsakad att verkställa en förhållandevis större utdebiteringshöjning än den andra kommunen.

I förevarande sammanhang är uppenbarligen de förslag, som 1958 års skatteutjämningskommitté framlagt innevarande år, av betydande intresse. Denna kommitté föreslår att ett allmänt kommunalt skatteutjämningssystem införes efter i huvudsak följande riktlinjer.

Systemet syftar dels till att lämna kommuner med brist på skatteunder- lag kompensation därför, dels till att reducera utdebiteringssatser som Över- stiger medelutdebiteringen. Det förstnämnda syftet uppnås genom ett stats- bidrag som grundas på tillskjutet skatteunderlag medan det sistnämnda syftet uppnås genom ett direkt i kronor bestämt statsbidrag.

Det tillskjutna skatteunderlaget i en kommun bestäms på grundval av skattekraften i kommunen, dvs. skatteunderlaget per invånare, samt i viss mån även av storleken av den totala utdebiteringen per skattekrona. För att beakta de kostnadsolikheter, som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet, föreslås en indelning i tre skattekraftsområden. Det tillskjutna skatteun- derlaget till de borgerliga primärkommunerna föreslås bestämmas sålunda att om kommunernas skattekraft understiger 80, 100 eller 115 procent av medelskattekraften i riket (tillämplig procentsats beror på vilket skatte- kraftsområde vederbörande kommun tillhör), kommunerna garanteras skill- naden. En viss reducering härav kan dock ske vid låg utdebitering. Det skatteunderlag, som tillskjutes en kommun, får sedan i vanlig ordning delta i repartiseringen och staten ersätter kommunen vad som av utdebiteringen hänför sig till det tillskjutna skatteunderlaget.

Statsbidraget på grund av utdebitering över medelutdebiteringen föreslås motsvara 40 procent av vad som skulle ha utdebiterats utöver medelutdebi— teringen, därest bidrag som nu sagts inte ifrågakommit.

Beträffande landstingen och de kyrkliga primärkommunerna föreslås att bidrag utgår i form av tillskott av skatteunderlag på i stort sett ovan angi- vet sätt. Däremot har kommittén inte funnit tillräckliga skäl föreligga att ge landstingen eller de kyrkliga kommunerna bidrag på grund av att ni— debiteringen överstiger viss nivå.

Enligt skatteutjämningskommitténs mening kan det föreslagna bidrags— systemets skatteutjämnande effekt betecknas som god. I tabell 59 anges hur kommunerna och folkmängden beräknats fördela sig på utdebiterings— klasser utan skatteutjämning och med utjämning enligt kommitténs förslag.

Om skatteutjämningskommitténs förslag genomföres synes sålunda en väsentlig utjämning av skattetrycket kommunerna emellan komma till stånd. Därav följer vidare att i avsevärd mån elimineras verkningarna av de olikheter i skatteunderlagsbortfall, som föranledes av ett genomförande av i detta betänkande framlagda förslag. Beträffande kommuner med låg skattekraft innebär nämligen utjämningssystemet att skatteunderlaget ——

Tabell 5.9, utvisande kommunernas och folk-mängdens fördelning efter total utdebitering

Utdebitering per skattekrona

—13,99 14,00—16,99 17,00—19,99|20,00—-21,99 22,00—

Anlal kommuner utan skatteutjämning ....... 33 339 462 66 106 med » ....... 188 752 66 —— —— Folkmängd, I OOO-tal utan skatteutjämning ....... 1 194 2 691 2 923 278 456 med » ....... 1 660 5 344 538 — —

inklusive det av staten tillskjutna _ alltid hålles i bestämd relation till me— delskatteunderlaget.

Genomföres skatteutjämningskommitténs förslag, synes således inte er— forderligt att av hänsyn till kommuner, som f. n. är i ett mer pressat finan- siellt läge än flertalet övriga, föreslå någon särskild kompensation för skat- teunderlagsbortfall i anledning av de i detta betänkande framförda förslagen. Det bör emellertid understrykas den givna förutsättningen för detta resone- mang, nämligen att en allmän skatteutjämning kommer till stånd.

I detta sammanhang må påpekas att de större kommunala enheter, som kan komma till stånd i framtiden, torde medföra att de ekonomiska olik— heterna mellan kommunerna kommer att ytterligare minska.

Tilläggas må att den gällande ordningen för statens förskotterande av kommunalskattemedel kan medföra, att relationerna mellan förskott och belopp, vartill kommunerna slutligt finnes vara berättigade, kan oförmån- ligt påverkas under något övergångsskede. I anledning härav torde få över— vägas om omräkningar av skatteunderlag bör utföras på sätt skett i sam— band med tidigare ortsavdragsreformer.

KAPITEL 32

Individuella verkningar

Även om ett nytt skatte- och avgiftssystems sammantagna verkningar för skilda kategorier medborgare i olika inkomstlägen ingalunda är det enda avgörande vid ett bedömande av systemet —— här måste, det har förut fram- hållits, även annat beaktas såsom t. ex. det svenska näringslivets konkur— rensmässiga förutsättningar, önskemål om rationella och effektiva regler med anpassbarhet till den ekonomiska utvecklingen m. m. —— är likväl uppenbart att just de individuella verkningarna måste tilldra sig ett väsent- ligt intresse. Genom dessa belyses bl. a. graden av omfördelning i det nya systemet eller m.a.o. omfattningen av skattelättnaden för vissa grupper och skärpningen för andra. De effekter i dessa hänseenden, som redovisas i det följande, har självfallet inverkat på beredningens ställningstaganden och ger med andra ord uttryck för den grad av omfördelning som bered- ningen ansett sig kunna förorda.

* I kap. 16 har angivits hur den föreslagna socialförsäkringsavgiften verkar för löntagare under vissa antaganden rörande övervältringen och för andra än löntagare. I kap. 24 redovisas vissa verkningar i avseende å den statliga och kommunala inkomstskatten. Kalkyler angående den förordade indirekta beskattningens betydelse för olika medborgare har däremot inte förut redo— visats. Detta sker i det följande i samband med att socialförsäkringsavgif— tens och inkomstbeskattningens belastning på medborgarna sammanläggs. Man möter härvid i huvudsak samma eller liknande problem, som dem vilka var förenade med bedömningen i kap. 4 av hur den sammantagna effekten av det nuvarande systemet av avgifter och indirekta skatter kan antagas bli.

De mycket omfattande beräkningar, vilkas slutresultat skall i jämförande tabeller ställas mot varandra och i det följande redovisas, har utförts efter principer som först skall i korthet anges.

Inledningsvis har den totala skatten enligt gällande regler, så långt dessa av beredningen ställts under omprövning, beräknats för år 1970 (här, som i andra fall, med uppdelning dels på anställda och dels på företagare samt med särskild redovisning i vartdera fallet på kategorierna ensamstående, gift man utan barn och med hustru utan inkomst samt gift man med två barn och hustru utan inkomst). Härvid har samma beräkningsgrunder till— lämpats som vid den nyss omnämnda kalkylen i kap. 4. Detta betyder bl. a. att samtliga enligt det gällande systemet utgående arbetsgivaravgifter anta—

gits övervältrade proportionellt mot de anställdas löner, att den indirekta skatten antagits drabba medborgarna i viss omfattning utifrån antaganden, som grundar sig på resultatet av 1958 års levnadskostnadsundersökning, och i övrigt i förhållande till deras efter inkomstskatt disponibla inkomst samt att förvärvsavdrag vad gäller anställd inte i något fall beräknats, me- dan sådant avdrag vad gäller gift företagare beräknats till 300 kr.

De nu åsyftade tabellerna har fogats vid detta betänkande som bilaga 5. Därnäst har den totala skatten år 1970 uträknats i princip enligt nuva- rande regler men under antagande tillika att en indexreglering gällt för grundavdrag, förvärvsavdrag, barnbidrag och skiktgränser i skatteskalorna. Penningvärdet har antagits försämrat med två procent om året, räknat från 1964 års ingång. I övrigt har för dessa tabeller, som är fogade vid be- tänkandet som bilaga 6, gällt samma förutsättningar som för tabellerna i bilaga 5.

Slutligen har i ytterligare två tabeller, vidfogade såsom bilaga 7, den to- tala skatten år 1970 beräknats enligt det föreslagna nya skatte- och avgifts-

Tabell 60. Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för ensam- stående i olika inkomstlägen Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter.

Årsinkomst, kr Total skatt för anställd, kr Total skatt för företagare, kr för före- tagare för an- gå!; enligt föränd- enligt föränd- ställd ( = a ift) _ enligt nuvaran- enligt rad enligt nuvaran- enligt rad lön) en- liir? inkl_ nuva- de regler före- skatte- nuva- de regler före- skatte- ligt nu— andel i. rarde med in- slagna börda rande med slagna börda varande arbets gi- regler dcxregle- regler (kol. 5—— regler index- regler (kol. 9— regler varavgif- ring kol. 4) reglering kol. 8) ter för anställd 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

6 000 6 470 2 122 2 058 2 094 8 000 8 627 2 978 2 919 3 026 10 000 10 784 3 835 3 779 3 956 12 000 12 941 4 837 4 687 4 885 15 000 16 176 6 377 6 185 6 346

18 000 19 411 8 006 7 781 7 933 20 000 21 568 9 119 8 822 9 089 25 000 26 960 12 002 11 594 12 071 30 000 32 352 15 087 14 561 15 236 40 000 43 136 21 446 20 871 21 816

50 000 53 920 28 070 27 379 28 706 60 000 64 704 34 966 34 071 35 629 80 000 86 272 48 999 47 929 49 954 100 000 107 840 63 573 62 326 64 576

36 1 940 1 877 1 940 107 2 872 2 813 2 988 177 3 791 3 725 4 012 198 4 834 4 686 5 035 161 6 460 6 269 6 611

152 8 144 7 963 8 234 9 315 9 022 9 401 477 12 249 11 856 12 388 675 15 388 14 881 15 571 945 21 746 21 186 22 074

1 327 28 043 27 350 28 487 1 558 34 644 33 752 34 953 2 025 48 167 47 004 48 505 2 250 62 198 60 950 62 525

++++ +++++ +++++ N 2; ++++ +++++ +++++ U' &

systemet. De nu ökade arbetsgivaravgifterna har antagits övervältrade på i princip samma sätt som de gällande avgifterna. Den indirekta skatten har, vid det förhållandet att mervärdeskatten givits en generell räckvidd, anta- gits genomgående övervältrad i förhållande till disponibel inkomst, dvs. in- komst efter direkt skatt. För det allmänna såsom slutlig konsument har be- räknats samma relativa belastning som vid nuvarande system. För företa- gare har beräknats förvärvsavdrag med 1 000 kr., när vederbörande är gift och har barn.

Från detta tabellmaterial har slutsiffrorna för skatte- och avgiftsbelast- ningen i de olika fallen framtagits och sammanförts i tre tabeller, här in- tagna som tabellerna 60—62.

Tabeller av detta slag, upprättade under så realistiska antaganden i olika hänseenden som möjligt, är å ena sidan en ofrånkomlig förutsättning för en uppfattning av hur ett nytt skattesystem belastar medborgarna i jämförelse med ett gällande system. Å andra sidan måste med skärpa understrykas, att beräkningarna likväl med nödvändighet bygger på delvis ovissa övervält—

Tabell 6]. Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens [örslag för gifta utan barn i olika inkomstlägen Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter.

Årsinkomst, kr Total skatt för anställd, kr Total skatt för företagare, kr för före- tagare för an- få; enligt föränd- enligt föränd- ställd (= av ift)—— enligt nuvaran- enligt rad enligt nuvaran- enligt rad lön) en- Få inkl— nuva- de regler före- skatte- nuva- de regler före- skatte- ligt nu- ondel i. rande med in- slagna börda rande med slagna börda varande afbetsgi— regler dexregle- regler (kol. 5— regler index- regler (kol. 9— regler varavgif— ring kol. 4) reglering kol. 8) nr för anställd 1 2 3 4 5 G 7 8 9 10 6 000 6 470 1 741 1 602 1 546 _ 56 1 494 1 344 1 131 ——- 213 8 000 8 627 2 610 2 474 2 365 —— 109 2 433 2 288 2178 — 110 10 000 10 784 3 478 3 346 3 294 _ 52 3 348 3 208 3 202 —— 6 12 000 12 941 4 351 4 223 4 222 —— 1 4 264 4 127 4 226 + 99 15 000 16 176 5 638 5 519 5 620 + 101 5 648 5 516 5 772 + 256 18 000 19 411 6 943 6 829 7 001 + 172 7 019 6 892 7 305 + 413 20 000 21 568 7 758 7 643 7 934 + 291 7 913 7 791 8 304 + 513 25 000 26 960 10188 9 866 10 239 + 373 10 363 10 051 10 641 + 590 30 000 32 352 12 984 12 411 12 661 + 250 13 182 12 622 13 091 + 469 40 000 43136 19 114 18 345 18 141 _ 204 19 311 18 520 18 430 — 90

50 000 53 920 25 560 24 589 24 097 — 492 25 388 24 398 23 826 — 572 60 000 64 704 32 305 31 096 30 468 —— 628 31 825 30 569 29 733 — 80 000 86 272 46 163 44 818 43 767 — 1 051 45 168 43 702 42 150 ——-1 552 100 000 107 840 60 781 59 093 57 814 —1 279 59 242 57 541 55 386 — 2 155

Tabell 62. Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta med två barn i olika inkomstlägen

Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Skattebeloppen har reducerats med barnbidrag på 550, 625 resp. 1 200 kr per barn. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter.

Årsinkomst, kr Total skatt för anställd, kr Total skatt för förctagare, kr för före- tagare för an- få? enligt föränd- enligt föränd- ställd (= avgift) = enligt nuvaran- enligt rad enligt nuvaran- enligt rad lön) en- lön inkl nuva- de regler före- skatte- nuva- de regler före- skatte- ligt nu- andel i. rande med in- slagna börda rande med slagna börda varande arbetsgi- regler dexregle- regler (kol. 5— regler index- regler (kol. 9— regler varavgif— ring kol. 4) reglering kol. 8) ter för anställd 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 6 000 6 470 780 507 -—- 528 —- 1 035 534 250 — 987 —- 1 237 8 000 8 627 1 651 1 382 290 —- 1 092 1 475 1 196 — 166 _— 1 362 10 000 10 784 2 526 2 258 1 219 —— 1 039 2 396 2 120 857 —1 263 12 000 12 941 3 401 3 138 2 148 —— 990 3 314 3 044 1 881 —- 1 163 15 000 16 176 4 695 4 441 3 546 —— 895 4 705 4438 3 427 — 1 011 18 000 19 411 6 006 5 757 4 927 _ 830 6 080 5 819 4 961 — 858 20 000 21 568 6 825 6 574 5 859 —— 715 6 979 6 723 5 996 —— 727 25 000 26 960 9 263 8 807 8 165 — 642 9 438 8 990 8 346 —- 644 30 000 32 352 12 067 11 361 10 587 — 774 12 264 11 571 10 754 —- 817 40 000 43 136 18 212 17 308 16 067 — 1 241 18 406 17 484 16 005 —- 1 479 50 000 53 920 24 670 23 567 22 023 — 1 544 24 498 23 375 21 359 ——2 016 60 000 64 704 31 426 30 085 28 393 — 1 692 30 949 29 561 27 227 — 2 334 80 000 86 272 45 307 43 831 41 692 — 2 139 44 317 42 718 39 597 ——-3 121 100 000 107 840 59 948 58 127 55 739 —2 388 58 423 56 580 52 837 ——3 743

ringsantagandeu och grova schabloner. Det kan därför sägas att de redovisa- de beräkningarna närmast bör ses såsom räkneexempel, utvisande hur skat- te— och avgiftsbelastningen blir om de olika antagandena skulle till alla delar vara realistiska.

Några kommentarer må här lämnas till tabellerna 60—62. I kol. 3 och 7 anges skatten om gällande regler oförändrade bibehölls år 1970. Det kan sägas att man därför borde i första hand jämföra beloppen i dessa kolumner med skattebelastningen enligt kol. 5 resp. 9. En sådan jäm- förelse synes dock orimlig och därför ointressant -— gällande regler för in- komstbeskattningen måste ofrånkomligen jämkas med utvecklingen. Av större intresse är att jämföra kol. 4 och 8 med resp. kol. 5 och 9. Den jäm- förelsen utvisar, per år 1970, hur dagens skattetryck omfördelas enligt be- redningens förslag.

Av tabell 60 finner man att de ensamstående i alla inkomstlägen får en nå- got skärpt beskattning, vilket är en given förutsättning för ett ökat stöd till

barnfamiljerna. Skärpningcn är ganska måttlig i de lägre och i de år 1970 vanliga inkomstlägena. Differensen mellan kol. 6 och 10 beror på olika om- ständigheter men främst sammanhänger den med att arbetsgivaravgifterna antagits övervältrade proportionellt mot lönerna.

Tabell 61 visar en något splittrad bild med obetydligt minskad skattebörda i låga inkomstlägen, någon skärpning i vissa mellanlägen och därefter en sänkt men i relation till skattebelastningen ganska ringa lindring i de föl- jande inkomstlägena.

Av tabell 62 framgår att skattelindringen för barnfamiljerna är genom- gående oeh relativt sett inte obetydlig.

Skattelindringen vid årsinkomster mellan 15000 kr. och 30000 kr. är beloppsmässigt lägre än i skikten därunder och däröver. Förklaringen här- till är inte märklig. Den nu gällande skatteskalan utmärkes av den s. k. skattepuckeln, som för gifta börjar vid årsinkomster kring 25 000 kr.; den kan sägas föregås av en »svacka» i inkomstlägena därunder. En utjämning av progressionsökningen i nu berörda inkomstlägen har ansetts angelägen. Konsekvensen härav blir för ifrågavarande, nu förhållandevis gynnsamt behandlade barnfamiljer något mindre lättnader än för övriga barnfamil- jer, när skalan rättas till. Vid inkomster över t. ex. 30 000 kr. visar följakt- ligen också tabellen en i kronor räknat något större skattelindring än i mel- lanskiktet.

I tabell 63 lämnas uppgifter om vad en viss inkomst år 1970 med hänsyn till den antagna inkomstutvecklingen motsvarar år 1964. Av tabellen fram-

Tabell 63 med omräkning av inkomstbelopp

Motsvarande Motsvarande realin- inkomst år 1964 vid komst år 1964 vid Inkom” år 1970' I” 5 % årlig inkomst. 2 % årlig levnads- ökning, kr kostnadsstegring, kr 6 000 4 477 5 328 8 000 5 970 7 104 10 000 7 462 8 880 12 000 8 955 10 656 15 000 11193 13 320 18 000 13 432 15 983 20 000 14 924 17 759 25 000 18 655 22 199 30 000 22 386 26 639 40 000 29 849 35 519 50 000 37 311 44 399 60 000 44 773 53 278 80 000 59 697 71 038 100 000 74 622 88 797

går tillika vad en viss inkomst år 1970 motsvarar år 1964 med hänsyn till vad som antagits om stegringen enbart av levnadskostnaderna. Uppgifterna i tabell 63 kan vara till vägledning för den, som vill bilda sig en uppfattning om vad det föreslagna skattesystemet innebär i förhållande till de år 1964 gällande förhållandena.

Det bör understrykas att beräkningarna i förenämnda tabeller inte tar sikte på de fall, där hustrun har förvärvsinkomst och barn finns i familjen. Det förbättrade förvärvsavdraget ger här en ytterligare, inte obetydlig skatte- lättnad i förhållande till vad nu gäller. Däri ligger då även att skattenivån för dessa familjer över huvud ligger inte obetydligt under den som anges i tabell 62.

Ovan har, med understrykande av den ovisshet som ofrånkomligt vidlåder de utförda beräkningarna, angivits det föreslagna skatte- och avgiftssyste- mets innebörd för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen. Den i det nya systemet förutsatta övergången i viss omfattning från direkt till indirekt beskattning innebär att den preliminära skatten (källskatt för an- ställda och s.k. B-skatt för övriga skattskyldiga) minskar liksom den på

Tabell 64. Det sammanlagda skatte— och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr

Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Arsinkomst gift man vars hustru = kontant lön), ensamstående saknar inkomst kr enligt enligt skillnad enligt enligt skillnad nuvarande föreslagna kol. 3 — nuvarande föreslagna kol. 6 — reg1.r regler kol. 2 regler regler kol. 5

1 2 3 4 5 6 7 6 000 1 157 760 — 397 690 90 — 600 8 000 1 714 1 271 — 443 1 247 526 — 721 10 000 2 271 1 783 — 488 1 809 1 038 — 771 12 000 2 987 2 309 _— 678 2 374 1 564 —- 810 15 000 4 101 3 170 _— 931 3 202 2 318 — 884 18 000 5 322 4 238 —- 1 084 4 047 3 092 — 955 20 000 6 162 5 036 — 1 126 4 549 3 589 -— 960 25 000 8 380 7168 — 1 212 6 238 4 848 -— 1 390 30 000 10 825 9 523 — 1 302 8 343 6 315 —— 2 028 40 000 15 925 14 458 -— 1 467 13 166 10 030 —— 3 136 50 000 21 332 19 782 _ 1 550 18 341 14 284 — 4 057 60 000 27 034 25 106 —— 1 928 23 850 19 060 — 4 790 80 000 38 720 36 453 —— 2 267 35 291 29 129 — 6 162 100 000 51 038 48 .220 — 2 818 47 609 40111 — 7 498

debetsedeln för slutlig skatt upptagna summan av skatter och avgifter. För de anställdas vidkommande tillkommer att vissa av de nuvarande avgifter- na till socialförsäkringen ersättes av arbetsgivaravgifter, vilka väl förutsättes övervältrade på de anställda i samband med löneuppgörelserna men som inte påverkar deras preliminära eller slutliga skatt.

Omfattningen av den skatt, som vid förslagets genomförande avvältras debetsedeln för en anställd, visas i tabell 64 (med särskild redovisning för ensamstående och gift man med hustru utan inkomst). Av tabellen fram- går alltså den debiterade skatten enligt nuvarande och enligt föreslagna regler på grund av 1971 års taxering (beskattningsåret 1970) samt skill- nadsbeloppet.

En motsvarande beräkning har i tabell 64 a gjorts för företagare. Det framgår av vad ovan sagts att den för en företagare från debetsedeln av- vältrade skatten är mindre än den för en anställd. Arbetsgivaravgiften mot- svaras nämligen här av egenavgift, den s. k. grundförsäkringsavgiften. Det understrykes att skiljaktigheten mellan tabellerna 64 och 64 a ger uttryck inte för olikhet mellan anställda och företagare i belastningshänseende utan endast för i vilken omfattning den direkt debiterade skatten minskar i de båda fallen.

Tabell 64 a. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln entig11971 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr.

Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst gift man vars hustru (=före ATp_ ensamstående saknar inkomst avgift), kr . . . . enligt enligt skillnad enligt enligt skillnad nuvarande föreslagna kol. 3 — nuvarande föreslagna kol. 6 —- regler regler kol. 2 regler regler kol. 5

1 2 3 4 5 6 7 6 000 1 264 1 035 — 229 719 197 — 522 8 000 1 979 1 816 — 163 1 436 897 —- 539 10 000 2 695 2 591 —— 104 2 152 1 672 -— 480 12 000 3 531 3 388 _— 143 2 892 2 469 -—- 423 15 000 4 815 4 555 —— 260 3 956 3 622 —— 334 18 000 6 232 5 796 —— 436 5 055 4 811 -— 244 20 000 7 173 6 650 — 523 5 745 5 562 — 183 25 000 9 598 9 025 _- 573 7 620 7 301 —— 319 30 000 12 198 11 569 —- 629 9 804 9 031 —- 773 40 000 17 767 17 043 -—- 724 14 979 13 096 —— 1 883 50 000 23 104 22 219 — 885 20 016 17 133 —- 2 883 60 000 28 685 27 543 _— 1 142 25 361 21 659 —— 3 702 80 000 40 219 38 682 — 1 537 36 677 31 639 -- 5 038 100 000 52 537 50 241 — 2 296 48 923 42 460 — 6 463

I detta sammanhang må följande tilläggas. I den allmänna debatten kring inkomstbeskattningen framförs ofta, såsom tidigare redovisats, synpunk— terna att en relativt hård sådan beskattning inverkar oförmånligt på ar- betskraftssituationen, medverkar att försvåra möjligheterna att nå en annan ordning för äkta makars beskattning, stimulerar skattefusk och skatteun- dandragande, etc. Det framhålles tillika att denna olägenhet skulle väsent- ligt minska, därest en mer omfattande övergång från direkt till indirekt beskattning kom till stånd. Beredningen är fullt medveten om att den i detta betänkande förordade omläggningen till indirekt skatt inte är av den om- fattningen, som från nyss antydda synpunkter skulle vara erforderlig, men också om att en omläggning av detta slag måste vägas mot andra hänsyns- taganden. Man står här inför en avvägningsfråga, där beredningens ställ— ningstagande självfallet i hög grad präglats av arten och graden av skatte- omfördelning vid en i en given situation mer eller mindre omfattande om- läggning till ökad indirekt beskattning. Det synes emellertid beredningen inte osannolikt att med den fortskridande samhällsutvecklingen det kan bli aktuellt med en fortsatt omläggning till indirekt beskattning och att där- igenom fördelar skulle kunna uppnås bl.a. därutinnan att rådande bind- ningar till vissa tekniska lösningar i fråga om inkomstskattens konstruk— tion inte längre skulle göra sig i samma mån gällande. Det bör härvid un- derstrykas, att det av beredningen förordade skattesystemet så konstruerats att framtida skatteomläggningar kan ske inom ramen för detta system, som har en helt annan flexibilitet än det nuvarande.

' '-' '|- ".,". ' ; '|'..1'u' p'uliu |||th | ",-,!' ,,fwgilqlilr Intag. f_l'atilluilfli ' ": Humla-| .. . 8.13 ..m 4

är ..unnznijs. || !! |.|||_ llklz'lai * |!

' |||-%7t'1'jth4n Tå, '|'... ||,|.,|..,|u_ ”$$"

|||: "(Hilti .f'tuu." '.. __,

||_".r,'| . nja.-. *...fklii'fp'" Gilanl' Malti 1||| gmail) 'r. t'l'lf. |å|lkfi$m " läil' .-""' '.||l'.u.| J.M.”. . |"|."'| | .. I'm! hang—tara '||. lj.'."_||'|'.'.|| tua-|||... J |||... ._|.|'.|' "*.—hm award-mår.». ml, m..'|_|1 ;...1. nu;! . 'q'k . ”|| 3753” nt.-Sm; mamma.—mit _uimt'ulrrrh ..J

I.M." ..'|

r

atv'fr'n &_an ||." | . |||, Rahm-mun ru' 4'11' ring ..?..L. 'N'-':' |..._ ||. ....” .'1..'l|||'£'_|.|'. ; 1|'_1'|:_ ”Helt] Hmm..- . tim.-| 'flfff..1_l'.l_'i,'lli—.i' .liJJg'I'fl'JLÖ,”ppm-'”." | _'|- "' ' Pm. JT'L'll r ,lJ-J— ph' g" |..'.-'.l" riifl'ih ...a-'ulnrl 'L'.'|||,l-'r ;,IZJ :.n..'|._,..- us .” "”"W .'.|?1..'|H|' #J'J'kll'lfffjl'l. Lulujulnm' ...ii 'l_'|||.|'|*.|.f.'| ,...h.|"ä|-JI | Hhklm'l' rh. billig _l'lL—Muf n; |. b,? AH!-||”; www! all'n'ila "'nhljä'n'l men:-||" .| land ? 'inknlungMFmQIn galär- [llt 'IW'R" rl

|| ';'

,i| mamma.. 43 amma.” emm.-alm nuit om..; Bah |||. .»icälvqr'jm .l.

. || .hw'miu'tl'. -. ...i milj. nfcwil'qi .|| |. _ Tu Ill 5. nfjlj'rlul'll .lJIi RJ!” ännu” ||||||m| Mim; ||i| 'mi

|?” IJ"|||.. *-J"7'rl |_'? "*U-'lh.'1"_'|"

4- ,| hugga? IW, ' &

i? .|'.-

AVDELNING VII

REFORMENS IKRAFTTRÄDANDE

KAPITEL 33

Reformens ikraftträdande

Tidigare har redovisats skälet föratt skatteberedningen utformat sitt förslag i dess fullt utbyggda skick med sikte på år 1970. Detta skäl sammanhänger med den förordade omläggningen av finansieringen av socialförsäkringens grundförmåner i vad denna omläggning för de anställdas vidkommande innefattar en övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter. De senare har inte i sin fulla omfattning ansetts kunna omedelbart uttagas utan förut- sättes successivt påförda under en övergångsperiod omfattande åren 1966—— 1970. Anledningen härtill är i första hand önskemålet att undvika störning- ar i samhällsekonomin. Men det bör tillika erinras om att storleken av dessa arbetsgivaravgifter, och därigenom även av de i förhållande härtill avvägda grundförsäkringsavgifterna för företagare, är till del beroende av den pro— centsats, som gäller för uttaget av arbetsgivaravgifter till tilläggspensione— ringen. Den för varje år gällande procentsatsen i sistnämnda hänseende skall nämligen tillämpas även för den föreslagna nya arbetsgivaravgiften i vad denna beräknas å den anställdes basbeloppsinkomst. Som bekant har ifråga- varande procentsats fastställts till 8 för år 1966 för att därefter—successivt öka till 9,5 år 1969. För tiden därefter har beslut ännu ej fattats om uttags- procenten; att beredningen, såsom framgår av vad tidigare anförts, verk- ställt sina beräkningar för år 1970 med utgångspunkt från ett procenttal av 10 innefattar givetvis intet som helst ställningstagande till en på bered- ningen inte ankommande fråga utan är helt betingat av nödvändigheten av att välja en räkneförutsättning. '

Den omständigheten att fullfunktionsstadiet 1 avseende å det nya avgifts- systemet nås först efter ett antal övergångsår har gjort det nödvändigt att anpassa skatteomläggningen härtill. Ett önskemål har varit att redan det första året, 1966, nå så långt i reformhånseende som med beaktande av olika omständigheter är möjligt samt anpassa de kvarstående åtgärderna till den efter hand förändrade situation som med de ökande socialförsäkringsavgife terna inträder. Det har därvid tillika varit en strävan att avväga åtgärderna för de olika åren under femårsperioden 1966—1970 så att ett samtidigt be- aktande sker i olika hänseenden av verkningarna av en fortlöpande penning— värdeförändring sådan den i betänkandet antagits utveckla sig. Därigenom har då ej blivit erforderligt att för denna tidsperiod konstruera något i annan ordning indexreglerat system, en åtgärd till vilken skattesystemutredningen eljest givit sin principiella anslutning. I samband härmed må erinras om uttalandet i kap. 23 att om penningvärdeförsämringen under ifrågavarande

tidsperiod blir större än som i detta betänkande antagits, de föreslagna reg- lerna för uttaget av inkomstskatt bör i motsvarande mån jämkas till förhind- rande av snedvridning i skattebelastningen.

Vid lösningen av frågan hur omläggningen under de fem åren skall ske har förelegat olika bindningar och det har varit angeläget att på en gång beakta en rad omständigheter. Föreskriften att det nykonstruerade systemet skall tillföra statsverket lika stora intäkter som det nuvarande har — som " framgår av vad förut redovisats —— iakttagits i avseende å år 1970. Men det har även ansetts angeläget att under ett vart av övergångsåren söka väsent- ligen tillgodose detta krav.

Ett annat hänsynstagande är vad ovan antytts därom att den nykonstrue- rade socialförsäkringsavgiften (arbetsgivar- och grundförsäkringsavgiften) bör påföras på ett sätt som är förenligt med samhällsekonomisk balans och att avvecklingen av de gällande avgifterna i görlig mån samordnas med på- —förande't av de nya.

Av väsentlig betydelse är vidare att omläggningen av skatte- och avgifts-

' systemet sker på sådant sätt att denna inte för något eller några enstaka år medför en snedbelastning för den ena eller andra kategorin skattskyldiga eller för skattskyldiga i skilda inkomstlägen. En för alla jämn och successiv ' anpassning från utgångsläget fram till år 1970 bör eftersträvas. Häri ligger i även att större skiljaktigheter i behandlingen av anställda och andra skatt- skyldiga bör undvikas även för enskilda år. ' Vidare måste administrativa och liknande synpunkter beaktas. Särskilt torde så långt möjligt böra iakttagas att med det nya systemet tillkommande arbetsuppgifter av större omfattning samordnas i tiden med den avlastning 5 av nuvarande uppgifter, som föranledes av de föreslagna reglernas genom- förande.

Det framgår av det sagda, att av grundläggande betydelse för lösningen av den s. k. övergångsproblematiken är den takt, varmed de nya arbetsgivar— avgifterna bedömes kunna påföras.

Till en början torde få erinras om vissa synpunkter av mer allmän be-

: skaffenhet, som anförts ovan under kap. 16. Där framhölls bl. a. att starka " skäl kunde anföras för att övervältringen av arbetsgivaravgifterna på lön- 'tagarna på sikt blev fullständig eller nästan fullständig. Från företagens '"synpunkt var arbetsgivaravgiften att betrakta som en kostnad, jämförbar ' med lönekostnaden, och det fanns ingen anledning anta att den slutliga jäm- 'vikten' mellan priser, lönekostnader i vidsträckt mening, växelkurser etc. skulle bli annorlunda därför att en del av lönekostnaderna utgick i form av ' arbetsgivaravgifter. Det tillades, att en annan sak var att under övergångs- 2 perioden och åren närmast därefter _ innan ett nytt jämviktsläge hunnit ' utbildas-'_' arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kunde komma att . ”stanna på företagen.

' Vidare har i'kap. 16 uttalats att till undvikande av störningar i samhälls-

ekonomin en mer omfattande omläggning till arbetsgivaravgifter måste förutsättas ske etappvis. Med anknytning härtill kan uppenbarligen sägas att ju längre övergångsperioden göres, desto mjukare kan påförandet av arbets- givaravgifterna ske.

En lång övergångstid måste å andra sidan vägas mot andra faktorer, fram- förallt den olägenhet som ligger i att söka konstruera ett nytt skatte- och avgiftssystem vars fullfunktionsstadium inträder vid en så avlägsen fram— tida tidpunkt att utvecklingen för tidrymden i fråga inte kan med någon större grad av säkerhet överblickas. Ett påförande av de föreslagna arbets- givaravgifterna och motsvarande egenavgifter för företagare förutsätter vi- dare en häremot i möjlig mån balanserad avveckling av nuvarande avgifter. Av tekniska och administrativa skäl kan nuvarande avgiftssystem avvecklas endast i ett starkt begränsat antal etapper. Det skulle framstå som en vä- sentlig olägenhet om debitering och uttag skulle parallellt ske av avgifter, om än reducerade sådana, enligt såväl gällande som föreslaget system.

Beredningen har, som framgår redan av vad förut anförts, funnit en tids- period av fem år, 1966—1970, innefatta en rimlig avvägning mellan olika hänsynstaganden. Med detta som utgångspunkt uppkommer frågan hur på- slaget av arbetsgivaravgift bör ske under de ifrågakommande fem åren. Det belopp, vartill dessa avgifter år 1970 kommer att uppgå, har beräknats till 2 830 miljoner kr., ett belopp — det bör hållas i minnet — som är avdrags- gillt liksom vanlig lönekostnad vid taxeringen. I och för sig finns möjlighet att på ett relativt jämnt sätt fördela detta belopp över åren i fråga och då med de konsekvenser i avseende å skatte- och avgiftsomläggningen i övrigt som följer därav. Å andra sidan ligger det i sakens natur att ju större del av avgiftspåslaget, som kan förläggas till det första året, desto större del av det omfattande reformprogrammet kan omedelbart genomföras.

Självfallet ligger enligt beredningens mening ett betydande värde i reali- serandet snarast av så vidsträckta delar som möjligt av den förordade skatte- och avgiftsomläggningen. Väsentliga administrativa fördelar är också för- enade härmed. Det avgörande måste emellertid vara huruvida ett mer bety- dande uttag av arbetsgivaravgifter under är 1966 kan antagas ske utan sam- hällsekonomiska störningar och vidare utan att åtminstone på sikt förutsätt- ningarna för dessa avgifters övervältring mot löntagarna väsentligt rubbas.

Vid ett studium av hithörande spörsmål är av betydelse att konstatera vilka övriga förändringar i gällande skatte- och avgiftssystem som kan genomföras år 1966 och innebörden av dessa.

Vid ingången av sistnämnda år skall, enligt vad beredningen föreslår, den allmänna varuskatten omläggas till en mervärdeskatt. Nuvarande allmänna energiskatt inordnas samtidigt under mervärdeskatten, varjämte övriga punktskatter i av beredningen förut förordad omfattning avskaffas. Mer- värdeskattens tyngd anpassas med hänsyn härtill. Av denna skatte— omläggning följer att betydande utgiftsposter för näringsverksamhe-

ten bortfaller. Den allmänna varuskatten belastar näringslivets produk- tiva investeringar; omfattningen härav, vid bibehållande av gällande regler, kan för år 1966 beräknas till 725 miljoner kr. Varuskatten belastar vidare näringslivets förbrukning av icke skattefritt material och ianspråktagande av vissa tjänster. Energiskatten träffar näringslivets förbrukning av elkraft, bränslen och drivmedel. Några av övriga punktskatter har delvis en motsva- rande utgiftseffekt; detta gäller exempelvis den särskilda varuskatten på socker och sirap vid dessa varors ianspråktagande i vissa fall såsom råvaror eller motsvarande. Näringslivets utgiftsbelastning i nu angivna hänsenden kan för år 1966 beräknas till drygt 450 miljoner kr.

Skatteomläggningen år 1966 skulle alltså medföra att utgifter för närings— livet på sammanlagt inemot 1 200 miljoner kr. bortfaller.

Vid ett bedömande av innebörden härav bör beaktas vad som kan för— modas gälla i avseende å övervältringen av de nu ifrågavarande skatterna. Såsom i tidigare sammanhang anförts har beredningen utgått från att dessa skatter åtminstone på sikt övervältras liksom löner och andra utgifter. Tak- ten i övervältringen, och därmed graden av övervältring vid någon given tidpunkt, kan emellertid variera mellan olika verksamhetsområden, bran- scher och företag. Den omedelbara effekten av förenämnda utgiftsavlast- ning kan följaktligen i skilda fall gestalta sig olika. Såsom exempel härpå må följande anföras. Har övervältringsmöjligheterna varit goda, innebär en utgiftsavlastning i och för sig en möjlighet till prisanpassning till en lägre nivå. Detta betyder också att beträffande arbetsgivaravgifter, som till även- tyrs inte omedelbart kunnat i sin helhet övervältras mot de anställda, sär- skilda förutsättningar föreligger till övervältring mot priserna. Om möj- ligheterna att övervältra skatterna varit mer ogynnsamma, måste utgiftsav- lastningen vara av särskilt värde för berörda företag. En arbetsgivaravgift, som påföres i samband med utgiftsavvecklingen och som inte i sin helhet omedelbart övervältrats mot de anställda, kan antagas i motsvarande mån — om än temporärt — verka reducerande på värdet av slopandet av före- nämnda skatter. Det bör dock i sammanhanget uppmärksammas att en från det tidigare skedet härrörande skattebelastning åvilar dessa företag under en övergångstid.

Även om den gynnsamma effekten av utgiftsavlastningen för företagen till någon del skulle inträda först efter hand, måste, oavsett vad som må ha gällt om skatteövervältringen, de ekonomiska verkningarna för företagen väntas bli av den storleksordningen redan för år 1966, att man icke kan bort- se från dessa verkningar vid bedömandet av vilken stegring av arbetsgivar- avgifterna detta år som må antagas vara förenlig med samhällsekonomisk balans.

Beredningen har ställt under diskussion ett uttag av arbetsgivaravgift år 1966, som svarar mot en tillämpning av den det året för avgiftsberäkningen i och för tilläggspensioneringen gällande procentsatsen på det aktuella bas-

beloppet, i kombination med en samtidig avveckling av enligt gällande regler utgående arbetsgivaravgifter till sjukvårdsförsäkringen. Detta innebär en utgiftsökning för arbetsgivarna som kan beräknas till drygt 1 000 miljoner kr.

Innan beredningen övergår att beröra hur avgifts- och Skatteomläggningen i övrigt är 1966 skulle kunna samordnas med detta uttag av arbetsgivar- avgifter, vill beredningen framhålla att den är medveten om att den avse- värda utgiftsavlyftningen för näringslivet år 1966 inte kan antagas beröra alla branscher och företag på ett likformigt sätt eller i proportion till avgifts- belastningen. Inom vissa sektorer, kanske främst exportindustrin, torde lätt- naderna bli större än på andra håll. Detta innebär en viss ojämnhet i verk- ningarna vid tiden för omläggningen till mervärdeskatt och uttaget av arbets- givaravgifter.

Emellertid får i detta sammanhang erinras om att beredningen utgått från att de senare kommer att beaktas vid löneuppgörelserna och inverka på dessa. Beredningen har tidigare även framhållit att anledning finns till antagande att avgifterna åtminstone på sikt kommer att fullständigt eller i det närmaste fullständigt övervältras mot de anställda. Den omständigheten att ett mer omfattande påslag av arbetsgivaravgifter sker är 1966 kan visserligen an- tagas ge minskade övervältringsförutsättningar detta första år men inverkar enligt beredningens uppfattning inte på antagandet om en mer fullständig övervältring på något längre sikt. Detta innebär, att den ojämnhet i över- vältringsförutsättningar, som kan göra sig gällande under ett inlednings- skede, ej skulle bli bestående.

Det bör här även inskjutas, att ett uttag av arbetsgivaravgifter år 1966 i ovan angiven omfattning medför att ökningen av dessa avgifter under åren 1967—1970 blir väsentligt mindre än som eljest ifrågakommit. Detta fram- står såsom särskilt angeläget med hänsyn till att den under dessa år fort- satta omläggningen av skattesystemet inte tillför näringslivet några samti- diga direkta lättnader.

Med den inkomstförstärkning, som följer av det ifrågasatta uttaget av arbetsgivaravgifter år 1966, erbjudes möjligheter att redan detta år i bety- dande omfattning realisera skattereformens målsättningar.

Det blir möjligt att omedelbart avskaffa nuvarande egenavgifter till folk- pensioneringen och till omprövade delar av sjukförsäkringen. Detta är i hög grad angeläget med hänsyn till att dessa avgifter innebär en relativt sett hård belastning av mindre inkomsttagare. Det är också angeläget att vinna de administrativa fördelar, som är förenade med att slopa debiteringen av des- sa avgifter samtidigt som skyldighet införes att påföra de nya arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifterna. Det må här framhållas, att beredningen inte skulle finna det möjligt att'föreslå ett avskaffande år 1966 av de ifrågavaran- de avgifterna till sjukförsäkringen om påslaget av arbetsgivaravgifter ej ges den förut antydda omfattningen.

Vid detta större uttag av arbetsgivaravgifter år 1966 blir det möjligt att redan detta är mer väsentligt anpassa den statliga inkomstbeskattningen till den nivå, som slutligt dock nås först år 1970. De förbättrade förvärvsavdra- gen kan omedelbart införas, barnbidragens successiva anpassning uppåt kan påbörjas och utrymme erhålles för jämkningen av förmögenhetsbeskatt- ningen.

I det följande skall det sagda ytterligare belysas, varjämte kommer att visas att den sammanlagda effekten av skatte- och avgiftsomläggningen år 1966 för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen innebär en väl avvägd anpassning till vad härutinnan slutligt åsyftas, att de statsfinansiella kraven på beskattningen för år 1966 tillgodoses samt att det successiva genomförandet under de följande åren av reformen i övrigt kan anknytas till den ifrågasatta omläggningen år 1966 med effekter i olika hänseenden som för varje enskilt år får anses godtagbara.

Mot bakgrunden av vad nu återgivits _ avlastningen år 1966 av utgifter för näringslivet på inemot 1 200 miljoner kr. samt sambandet mellan ett mera omfattande påslag av arbetsgivaravgifter detta år och möjligheterna till synnerligen önskvärda reformer vid samma tidpunkt —— förordar bered- ningen, att dessa avgifter påföres i enlighet med vad i det föregående angivits.

Av det mera omfattande påslaget av arbetsgivaravgift år 1966 följer att avgiftsökningen de följ ande åren blir mindre. Skäl kan anses tala för en sär- skilt låg avgiftsökning år 1967 och en försiktig anpassning uppåt till den nivå, som avses skola gälla år 1970. Om man beaktar att uttaget på basbe- loppsinkomsten stiger med en halv procent om året och om det komplette- rande avgiftsuttaget å hela inkomsten upp till sju och en halv gånger bas- beloppet bestämmes till en halv procent år 1967 för att därefter öka med en halv procent om året, erhålles en avgiftsstegring i enlighet med vad nyss sagts. Detta framgår av följande uppställning.

1965 1966 1967 1968 1969 1970

Uttag å basbeloppet enligt % för

ATP ......................... 8,0 8,5 9,0 9,5 10,0 Uttag å hela inkomsten upp till 7,5

ggr basbeloppet, % ............ 0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 Uttag av arbetsgivaravgift till

grundförmånerna, milj. kr ...... 173 1 200 1 565 1 955 2 375 2 830 Ökn. av arbetsgivaravgifter, milj. kr 1 027 365 390 420 455

Beredningen förordar ett avgiftsuttag under de ifrågakommande åren enligt vad nu sagts.

Tidigare har angivits huvuddragen av de reformer, som enligt beredning- ens mening bör genomföras år 1966. I det följande skall mer detaljerat och systematiskt redovisas de olika etapperna under övergångsåren sådana de förordas av beredningen.

]. Nuvarande arbetsgivaravgift till sjukvårdsförsäkringen avvecklas, i en- lighet med vad förut sagts, år 1966.

2. Nuvarande egenavgifter till folkpensioneringen liksom nuvarande egen- avgifter till sjukvårdsförsäkringen och till den s.k. hemmafruförsäkringen påföres sista gången i anslutning till 1966 års taxering.

3. Grundavdragen, som f. n. uppgår till 4 500 kr. för gifta och till 2 250 kr. för ensamstående, bibehålles oförändrade vid 1967 års taxering men höjes vid

1968 års taxering till 5 000 kr. resp. 2 500 kr.,

1969 » » » 5 300 » » 2 550 » , 1970 » » >> 5 700 » » 2 850 » , och 1971 » » » 6 000 » » 3 000 » .

4. Förvärvsavdragen sådana de av skattesystemutredningen föreslagits tillämpas fr. o. m. 1967 års taxering.

Tabell 65, utvisande nuvarande och föreslagna skatteskalor för den statliga inkomst— skatten för fysiska personer vid 1967—1971 års taxeringar.

Beskattningsbar Nuva- Skala Vid Skillnad Skala Vid Skillnad .Skala Skillnad . _ . 1967 och 1969 och v1d 1971 lnkomst l rande 1968 års kol. 3—— 19.70 års kol. 5— års kol. 7— 1 OOO-tal kr skala taxering” kol. 2 taxeringar kol. 3 taxering kol. 5 1 2 3 | 4 | 5 6 7 8 Gifta _ 12 10 10 _ 10 _ 10 _ 12_ 16 20 10 _ 10 10 _ 10 _ 16_ 20 30 20 _10 18 _2 16 —2 20_ 24 38 25 _ 13 24 _ 1 22 _ 2 24_ 30 38 30 _ 8 29 _ 1 28 _ 1 30_ 32 43 30 _ 13 29 _ 1 28 _ 1 32_ 40 43 36 _ 7 35 _ 1 34 _ 1 40_ 60 48 42 _ 6 41 _ 1 40 _ 1 60_100 54 48 _ 6 47 _ 1 46 _ 1 100—150 59 54 _ 5 53 _ 1 52 _ 1 150—250 65 60 _ 5 59 _ 1 58 _ 1 250_ 65 65 _ 65 _ 65 _ Ensamstående

_ 6 10 10 _ 10 _ 10 _ 6_ 8 20 10 _ 10 10 _ 10 _ 8_ 9 20 20 _ 18 _ 2 16 _ 2 9_ 10 25 20 _ 5 18 _ 2 16 _ 2 10_ 12 25 25 _ 24 _ 1 22 _ 2 12_ 16 30 30 _ 29 _ 1 28 _ 1 16_ 20 36 36 _ 35 _ 1 34 _ 1 20_ 30 41 41 _ 40 _ 1 39 _ 1 30_ 40 45 46 + 1 45 _ 1 44 _ 1 40_ 50 49 46 _ 3 45 _ 1 44 _ 1 50_ 60 49 51 + 2 50 _ 1 49 _ 1 60_ 75 54 51 _ 3 50 _ 1 49 _ 1 75—100 54 56 + 2 55 _ 1 54 _ 1 100—125 59 56 _ 3 55 _ 1 54 _ 1 125—150 59 61 + 2 60 _ 1 59 _ 1 150—200 65 61 _ 4 60 _ 1 59 _ 1 200_ 65 65 _ 65 _ 65 _

5. Skatteskaloma vid den statliga inkomsttaxeringen anpassas etappvis sålunda att vissa skalor tillämpas vid 1967 och 1968 års taxeringar samt andra vid 1969 och 1970 års taxeringar, varefter fr.o.m. 1971 års taxering skall gälla de slutliga, i kap. 21 ovan angivna skalorna. Skalorna vid 1967 och 1968 års resp. vid 1969 och 1970 års taxeringar föreslås få den utformning, som framgår av tabell 65, i vilken tabell jäm— förelser även göres med nuvarande skatteskalor liksom inbördes mellan de förordade nya skalorna.

6. Förmögenhetsbeskattningen anpassas till den föreslagna nya skatte- skalan fr. o. m. 1967 års taxering.

7. Barnbidragen höjes r 1966 till 800 kr.,

1967 » 880 » ,

1968 » 960 >> ,

1969 » 1 120 » och » 1970 » 1200 ».

8. Den nuvarande allmänna varuskatten omlägges år 1966 till en mer- värdeskatt i samband varmed de punktskatter, för vilkas slopande bered- ningen uttalat sig, avvecklas. Mervärdeskatten uttages fr.o.m. år 1966 med 13 procent.

9. Bensinskatten höjes fr. o. m. 1966 med fyra öre per liter. mo

VUV

Tab. 66, utvisande statens skatteintäkter i miljoner kr för åren 1966_1970 enligt gällande och föreslagna regler

| 1966 1967| 1968| 1969 1970

A. Statens skatteintäkter enligt nuvarande regler

1. Avgifter till grundförmånerna ..... 1 920 1 980 2 040 2 100 2 160 2. Statlig inkomstskatt, fysiska per- soner .......................... 7 005 7 640 8 315 9 035 9 800 3. Förmögenhetsskatt .............. 290 295 305 310 320 4. Avgår: barnbidrag ............... _ 985 _ 1 010 _1 035 _ 1 065 _ 1 100 5. Allmän varuskatt ............... 3 580 3 780 3 995 4 220 4 460 6. Särskild varuskatt m. m .......... 500 530 565 600 640 7. Energiskatt ..................... 770 815 860 910 960 8. Totalsumma skatter och avgifter. . 13 080 14 030 15 045 16 110 17 240

B. Statens skatteintäkter enligt föreslagna regler

9. Avgifter till grundförmånerna. . . . 1 305 1 700 2 125 2 575 3 060 10. Statlig inkomstskatt, fysiska per- soner ......................... 6 220 6 570 6 870 7 355 7 700 11. Förmögenhetsskatt ............. 205 215 225 240 250 12. Avgår: barnbidrag .............. _1 360 _ 1 505 _ 1 655 — 1 945 _ 2 100 13. Mervärdeskatt ................. 6 685 7 050 7 455 7 870 8 320 14. Ökning av bensinskatten ........ 125 130 140 145 150 15. Avgår: ökade folkpensionskostna- der ........................... _ 130 _ 130 — 135 _ 140 _ 140 16. Totalsumma skatter och avgifter. 13 050 14 030 15 025 16 100 17 240

Såsom kommentar till den sålunda angivna ordningen för Skattereformens ikraftträdande må följande anföras.

Från statsfinansiell synpunkt iakttages på ett i huvudsak tillfredsställande sätt kravet på att det nuvarande och det för varje särskilt år föreslagna regel- systemet lämnar en likvärdig avkastning. Detta visas i tabell 66, där beräk— ningarna av vad det nuvarande skatte- och avgiftssystemet varje år avkastar utförts _ såsom skett i övriga delar av betänkandet _ från förutsättningen att systemet varit indexreglerat.

Vad härefter angår de särskilda posterna, hänvisas vad gäller den nya arbetsgivaravgiften och den i förhållande härtill avvägda grundförsäkrings- avgiften samt i fråga om avvecklingen av vissa nu utgående avgifter till vad förut i detta kapitel anförts.

Grundavdragen höjes först fr. o. ni. det andra året och därefter successivt. Att någon grundavdragshöjning ej föreslås det första året sammanhänger med att detta år avvecklas nuvarande egenavgifter till grundförmånernas finansiering. Innebörden härav för mindre inkomsttagare är en större lätt- nad än som skulle följa av en eljest möjlig grundavdragshöjning.

De höjda och delvis omkonstruerade förvärvsavdragen föreslås skola redan det första året vinna full tillämpning. Detta har synts motiverat med hänsyn till avdragens begränsade statsfinansiella innebörd och önskemålet att inte ytterligare komplicera övergångsbestämmelserna.

Jämkningen av skatteskalorna sker, som framgår av vad ovan redovisats, etappvis. En mer väsentlig sådan redan för det första året är betingat ej blott av hänsyn till penningvärdeförändringen utan även för åstadkommande av balans i samtliga inkomstlägen i förhållande till den skärpta indirekta beskattningen.

Höjningen av den skattefria förmögenhetsgränsen och jämkningen i övrigt av förmögenhetsskatteskalan föreslås skola gälla från och med 1967 års taxe- ring. Ett av skälen härför är att nästa allmänna fastighetstaxering skall ske år 1965 och att denna kan förutses föranleda höjda taxeringsvärden. En jämkning av förmögenhetsbeskattningen har skattesystemutredningen fun- nit i och för sig påkallad, och det kan synas naturligt att den tidsmässigt an- knytes till att de höjda taxeringsvärdena inverkar på beskattningen. Detta sker emellertid första gången redan vid 1966 års taxering eller med andra ord vid en tidigare taxering än som beröres av i detta betänkande framförda förslag. Frågan huruvida förmögenhetsbeskattningen bör ändras med effekt redan i avseende å sistnämnda taxering torde därför falla vid sidan av vad här kan föreslås. Å andra sidan har utrymme synts i detta sammanhang böra beredas för en ändrad förmögenhetsbeskattning från och med 1967 års taxe- ring.

Barnbidragen uppräknas år 1966 med 250 kr. om jämförelse göres med de gällande bidragen å 550 kr. och med 100 kr. vid en jämförelse med barn—

bidrag å 700 kr. En ökning sker sedan år från år i relativt jämn takt till dess bidragen år 1970 nått en höjd av 1 200 kr. Barnbidragshöjningen år 1966 tillsammans med övriga effekter av Skatteomläggningen ger, såsom nedan visas i tab. 67, inte oväsentliga lättnader detta år åt barnfamiljerna. Givetvis kan sägas att de inte är tillräckliga och att man därför borde söka i snabbare tempo genomföra den under åren 1966—1970 successivt skeende omfördel- ningen till barnfamiljernas förmån. Det bör emellertid ihågkommas att andra medel inte disponeras för detta ändamål än som erhålles genom en skärpt beskattning av andra inkomsttagargrupper. Denna skärpning måste i rimlig mån fördelas under ett antal år. Uppmärksamheten bör i samman- hanget även riktas därpå att lättnaderna sådana de i tab. 67 redovisas för anställd med två barn förutsätter att modern saknar inkomst av förvärvs— arbete. Har hon sådan inkomst, ger det väsentligt förbättrade förvärvsavdra- get, vilket gäller redan från och med år 1966, ytterligare inte obetydliga lätt- nader åt barnfamiljer i sådant läge.

Övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt måste ske i ett tempo. Anledning saknas att verkställa omläggningen vid annan tidpunkt än ingången av år 1966. Någon olägenhet synes ej heller förenad med att samtidigt höja den generella indirekta skatten i sådan omfattning att det avsedda utrymmet erhålles för en minskning av den direkta skatten; detta är ju i själva verket förutsättningen för den åsyftade delreformen år 1966. En annan fråga är om mervärdeskatten därutöver omedelbart bör ges sådan tyngd att de ifrågakommande punktskatterna tillika kan år 1966 avskaffas. Vad då först gäller den betydelsefullaste av dessa, nämligen energiskatten, bör erinras att mervärdeskatten så konstruerats att underlaget för den- samma inkluderar underlaget för energiskatten. Det är med denna konstruk- tion av mervärdeskatten ej gärna möjligt att ens temporärt bibehålla denna punktskatt vid sidan av mervärdeskatten. Beträffande övriga ifrågakom- mande punktskatter är bindningen inte lika hård. Väsentliga nackdelar skulle dock vara förenade med dessa skatters fortbestånd även under en kor— tare tidrymd vid sidan av en höjd generell varuskatt. Genom att den senare skatten normalt beräknas på varans pris inklusive punktskatten i fråga skulle den bristande neutraliteten i det nuvarande systemet ytterligare f ram— hävas. Med hänsyn härtill och då beredningen inte funnit några vägande skäl vara att anföra mot att omedelbart slopa samtliga berörda punktskatter har beredningen utformat sitt förslag i enlighet därmed.

I det föregående har belysts ett [antal väsentliga aspekter inför den s. k. övergångsproblematiken och innebörden av beredningens förslag till skatte- och avgiftsreformens genomförande. Det kvarstår emellertid att redovisa effekten av de förordade övergångsbestämmelserna i avseende å de indivi- duella verkningarna. En av förutsättningarna för att dessa bestämmelser skall framstå som godtagbara är uppenbarligen att de olika kategorierna

skattskyldiga i skilda inkomstlägen under ett vart av övergångsåren får en. rimlig skattebelastning.

Beredningen har vel kställt ingående beräkningar' 1 dessa hänseenden, vilka , skall häri sammandrag återges. Av tabell 67 framgår det totala skattetrycket » för år 1966, beräknat enligt enahanda förutsättningar som uppställts för lik-.. artade, tidigare i detta betänkande redovisade beräkningari avseende å skat-. tetrycket, dels enligt nuvarande och dels enligt föreslagna regler ävensom. uppkommande skiljaktigheter.

Av tabell 67 framgår att skatten för ensamstående genomgående, eller

Tab. 67, utvisande förändring i skattebördan för år 1966 genom beredningens förslag. för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen Kommunal utdebitering = 16, 50 kr/skr enligt nuvarande regler samt 16,35 kr/skr enligt före— slagna regler. Uttag till ATP = 8 %. Basbelopp = 5 000 kr. Skattebeloppen har 1 förekommande fall reducerats med barnbidrag om 550 respektive 800 kr per barn. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter.

Årsinkomst, kr Total skatt för anställd, kr Total skatt för företagare, kr för före- tagare för an- (före ATP- .. .. .. .. ställd avgift enligt . terandmd enligt . ”ändrad .. .. . enligt skatte— enligt skatte- ( = lon) = lonmkl. nuva- föreslagna börda nuva- föresla na börda enligt andel i rande regler (kol 4_ rande re legr (kol 7__ nuvarande arbetsgi- regler koi 3) regler g kol 6) regler varavgifter ' ' för an- ställd) 1 2 3 4 5 6 7 | 3 Ensamstående 6 000 6 391 2 046 2 090 + 44 1 920 1 937 + 17 10 000 10 652 3 714 3 821 + 107 3 692 3 855 + 163 15 000 15 978 6 190 6 180 _ 10 6 254 6 311 + 57 20 000 21 304 8 872 8 960 + 88 9 042 9 145 + 103 30 000 31 956 14 715 15 094 + 379 14 949 15 262 + 313 50 000 53 260 27 447 28 404 + 957 27 316 28 089 + 773 100 000 106 521 62 302 64 001 + 1 699 61 068 62 438 + 1 370 Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 6 391 1 657 1 609 _ 48 1 463 1 376 _ 87 10 000 10 652 3 346 3 339 _ 7 3 246 3 294 + 48 15 000 15 978 5 450 5 503 + 53 5 432 5 643 + 211 20 000 21 304 7 509 7 658 + 149 7 633 7 870 + 237 30 000 31 956 12 601 12 354 _ 247 12 726 12 544 _ 182 50 000 53 260 24 924 23 830 _ 1 094 24 645 23 441 _ 1 204 100 000 106 521 59 485 57 281 _ 2 204 58 088 55 417 _ 2 671 Gift man med två barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 6 391 694 226 _ 468 501 _ 257 _ 758 10 000 10 652 2 390 1 956 _ 434 2 291 1 661 — 630 15 000 15 978 4 503 4 120 _ 383 4 487 4 018 _ 469 20 000 21 304 6 572 6 275 _ 297 6 696 6 273 _ 423 30 000 31 956 11 680 10 971 _ 709 11 806 10 858 _ 948 50 000 53 260 24 029 22 447 _ 1 582 23 750 21 656 _2 094 100 000 106 521 58 643 55 898 _ 2 745 57 251 53 546 — 3 705

praktiskt taget genomgående, ökar medan barnfamiljerna genomgående får lättnader, alltså en direkt åsyftad omfördelningseffekt. Bilden för de barn- lösa familjerna är mer splittrad. Skattehöjningarna i vissa fall för de senare liksom för de ensamstående är måttliga, lättnaden för barnfamiljerna mer iögonenfallande. Det får dock observeras att differensen för dessa såsom den framkommer i kol. 5 och 8 bygger på jämförelse mellan barnbidrag å 550 kr. resp. 800 kr., De avsevärt större skattelättnaderna för gift företagare med barn i jämförelse med gift löntagare med barn har sin förklaring i att för de förstnämnda i motsats till de sistnämnda räknats med förvärvsavdrag i enlighet med vad som föreslagits. Om löntagaren förutsatts vara en gift kvinna och inte en gift man hade större överensstämmelse i dessa fall nåtts mellan kol. 5 och kol. 8. _ Den förhållandevis goda överensstämmelsen i avseende å— förändrat skattetryck mellan anställda och företagare av skilda kategorier är. påfallande.

Beredningen har vidare beräknat hur förändringarna för de olika kate- gorierna skattskyldiga blir under ett vart av de följande övergångsåren, där— jvid jämförelse gjorts mellan effekten av de för varje år föreslagna reglerna

Tabell 68, utvisande förändringen av skattebelastningen i kronor åren 1967—1.970

1967 1968 1969 1970 Årsinkomst .. .. .. .. .. Foreta— .. Foreta- .. Forcta— .. Foreta- Anstalld gare Anstalld gare Anstalld gare Anstalld gare 1 2 | 3 4 | 5 6 | 7 8 | 9 Ensamstående 6000 _25 + 56 _ 7 _14 _ 18 _31 _ 8 _20 10000 + 8 + 68 + 21 + 15 + 11 + 1 + 18 + 10 15000 :|: 0 + 19 — 13 + 12 + 23 + 44 + 3 + 26 20 000 + 15 + 27 _ 47 — 25 + 25 + 42 _ 64 _ 43 30000 + 26 + 35 _113 _100 + 38 + 52 _133 _109 . 50 000 + 103 + 74 _ 216 _ 245 + 107 + 83 _ 237 _ 256 100 000 + 236 + 124 _ 513 _ 678 + 230 + 119 _ 534 — 691 Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 _ 98 _ 25 _ 51 _ 81 _ 67 _ 114 + 32 _ 86 10 000 _ 65 _ 13 _ 23 _ 48 _ 48 _ 81 _ 27 _ 57 — 15000 _ 23 _ 4 + 11 + 12 _ 11 _ 41 + 8 _ 22 ' 20 000 + 19 + 35 + 45 + 64 + 25 + 46 + 38 + 62 3 _ 30000 ;t 0 + 14 _38 _ 7 + 35 + 73 _ 1 31 50 000 + 44 + 14 _ 158 _ 191 + 63 + 40 _ 194 _ 221 100 000 + 178 + 43 _ 453 — 633 + 190 + 63 _ 491 _ 672 Gi/t man med två barn och vars hustru saknar inkomst

6 000 _ 258 _ 189 _ 211 _ 234 _ 387 _ 320 _ 128 _ 160 10 000 _ 225 _ 176 _ 183 _ 216 _ 368 _ 409 _ 187 _ 227 15 000 — 183 _ 160 _ 149 _ 179 _ 331 _ 368 _ 152 _ 189 20 000 _ 141 _ 129 _ 115 _ 98 _ 295 _ 278 _ 122 _ 100 30 000 _160 _115 _198 _137 _285 _249 _161 _116 50 000 _ 116 _ 150 _ 318 _ 349 _ 257 _ 284 _ 354 _ 372 100000 + 18 _ 116 _613 _791 _ 130 _260 _651 _822

och effekten av reglerna för året närmast dessförinnan enligt beredningens förslag. Alla nytillkommande faktorer har alltså beaktats, däribland beräke nelig förändring i kommunal utdebitering. Se härom tabell 68. .

I anslutning till tabellerna 67 och 68 må följande anföras. Det är knappast teoretiskt och än mindre praktiskt möjligt att under ett antal år successivt genomföra en skattereform som den här ifrågavarande och beträffande samt— liga kategorier skattskyldiga i ett vart särskilt inkomstläge nå en effekt som år för år innebär en helt jämn anpassning fram till slutläget. De resultat härutinnan, som i tabellerna redovisas, torde _ enligt vad verkställda under— sökningar visar _ vara de bästa, som överhuvud kan utifrån grundläggande förutsättningar nås. De är enligt beredningens mening också helt godtagbara. Tillfredsstållande är därjämte att konstatera den goda överensstämmelsen genom åren mellan skatteeffekterna för anställda och företagare i jämför- bara lägen.

De nu återgivna beräkningarna bygger emellertid i några "hänseenden på vissa jämkningar 1 förhållande till regelsystemet 1 dess slutliga utformning. Dessa torde nu få redovisas.

Den grundförsäkringsavgift, som utgår för annat än anställningsinkomst, skall genom en särskild spärregel aldrig uttagas med högre belopp än som svarar mot 10 procent av den beskattningsbara inkomsten (se härom när— mare kap. 16). Härigenom tillgodoses kravet att denna egenavgift inte skall träffa hårdare än som med hänsyn till förmågan att bära avgiften framstår som rimligt. Denna spärr- eller upptrappningsregel fungerar i avsedd omfatti ning först sedan grundavdragen höjts till 6 000 kr. resp. 3 000 kr. Detta avses skola ske först vid 1971 års taxering. Särskilda regler bör följaktligen gälla för tiden intill dess. Av beredningen verkställda beräkningar visar att en tillfredsställande och med slutläget jämförbar effekt nås om i stället för pro- centtalet 10 följande procenttal användes, nämligen 5 vid 1967 års, 7 vid 1968 års, 8 vid 1969 års och 9 vid 1970 års taxering. Beredningens förslag bygger dal for på angivna förutsättningar.

Ett annat speciellt problem gällande endast 1967 års taxering torde ocksä få redovisas här. . ' ' '

Det i detta betänkande framlagda förslaget till omläggning av avgifterna till folkpensioneringen och till vissa delar av sjukförsäkringen innebär alltså, att å inkomst av anställning erlägges en arbetsgivaravgift medan för annan inkomst uttages en egenavgift, benämnd grundförsäkringsavgift. Arbets— givaravgiften är för arbetsgivaren avdragsgill vid taxeringen på sätt gäller för vanliga lönekostnader. Vid ett antagande om denna avgifts övervältring på löntagarna blir angivna omständigheter att likställa med en. situation, där löneinkomsten ökat med arbetsgivaravgiften och där löntagarna varit berätf tigade till avdrag vid taxeringen för motsvarande egenavgifter. Löntagarna skattar enligt det föreslagna systemet med andra ord inte för den_förmån,»

'som arbetsgivaravgiften för dem innebär, och får å andra sidan inte heller någon egen avdragsrätt.

Konsekvensen härav blir _ såsom tidigare redovisats _ att rörelseidkare

beh andra, som påföres grundförsäkringsavgift, bör vara berättigade till avdrag för denna. Vid fall av såväl anställningsinkomst som annan inkomst utgår en kompletterande grundförsäkringsavgift som också den bör vara avdragsgill. . Bestämmelser i enlighet med det nu sagda har upptagits i författnings- förslagen. Systemet fungerar redan vid den första taxeringen efter reformens genomförande såvitt angår arbetsgivaravgiften. Annorlunda blir emellertid fallet vad gäller grundförsäkringsavgifterna. Med reformens ikraftträdande i förevarande hänseende den 1 januari 1966 debiteras grundförsäkringsavgift första gången i anslutning till 1967 års taxering, och denna avgift blir av— dragsgill i 1968 års deklaration och vid 1968 års taxering. Vid 1967 års taxe— ring skulle något avdrag däremot inte ifrågakomma.

Detta måste på något sätt tillrättaläggas för att rörelseidkare och liknande skall redan från början behandlas på ett med de anställda likvärdigt sätt. Visserligen skulle kunna invändas att rörelseidkarna m. fl. på lång sikt inte förlorar någon avdragsrätt, enär denna så att säga kvarstår ett är längre än den med arbetsgivaravgiften förenade avdragsrätten. Härifrån synes emel— lertid böra bortses, då det torde vara angelägnare att förhindra en om än till- fällig skatteskärpning.

Beredningen har förordat att socialförsäkringsavgiften för år 1966 skall beräknas till åtta procent _ d. v. s. den procentsats som nämnda år skall "gälla för uttaget till tilläggspensioneringen _ av basbeloppet, som sagda år antagits utgöra 5 000 kr. Härav följer att grundförsäkringsavgiften kan upp- gå till högst 400 kr. för ensamstående och sammanlagt för makar. En rimlig anordning, när det gäller skattskyldiga utan anställningsinkomst, skulle följ- 'aktligen vara att vid 1967 års taxering medge ett särskilt avdrag såsom för grundförsäkringsavgift med 400 kr. Det skulle kunna ifrågasättas huruvida inte ett i någon mån »avtrappat» avdrag borde gälla när inkomsten under- stigit det belopp vid vilket full grundförsäkringsavgift uttages, d. v. 5. vid en inkomst omkring 15 000 kr. Från stats- och kommunfinansiell synpunkt är :frågan av ringa innebörd. Med hänsyn härtill och då regler i antytt syfte skulle bli komplicerade i konstruktion och tillämpning, torde avgörande skäl 'tala för en i dessa fall generellt utformad avdragsrätt.

Den särskilda avdragsrätten å 400 kr. vid 1967 års taxering kan emellertid inte gälla, eller obeskuren gälla, andra fall än då inkomsten helt härrör av annat än anställning. Vid »blandad» inkomst uttas nämligen i första hand arbetsgivaravgift, som är i vanlig ordning avdragsgill, och i andra hand en med hänsyn till arbetsgivaravgiften reducerad grundförsäkringsavgift. Av- draget å 400 kr. borde därför rätteligen reduceras med åtta procent av an- ställningsinkomsten vid fall av blandad inkomst. Detta skulle åter innebära

Tabell 6.9. Avdrag för grundförsäkringsavgift vid 1967 års taxering Anställn.- Särskilt avdrag 8 % av an- Kol. 2 minus Föreslaget ink. »brutto» ställn.- ink. kol. 3 särskilt avdrag 1 2 3 4 5 0—1 000 400 O— 80 400—320 400 1 001—2 000 400 80—160 320—240 300 2 001—3 000 400 160—240 240—160 200 3 001—4 000 400 240—320 160— 80 100 4 001_5 000 400 320—400 80— O 0

en i tillämpningen komplicerad regel, uppenbarligen mer komplicerad än som med hänsyn till omständigheterna kan anses nödvändigt.

En schablonmässig nedräkning av avdraget å 400 kr. allteftersom anställ- ningsinkomsten överstiger vissa bestämda belopp blir enkel i tillämpningen och från rättvisesynpunkt godtagbar. Av tabell 69 framgår hur avdraget synes böra beräknas i nu avsedda fall.

Tilläggas må att det i kol. 5 i tabell 69 angivna särskilda avdraget gäller såväl ensamstående som samtaxerade makar sedda som en enhet.

Föreskrifter i ämnet har upptagits i övergångsbestämmelserna till de vid betänkandet fogade förslagen till ändringar i kommunalskattelagen och statsskatteförordningen.

Även ett annat spörsmål som sammanhänger med de föreslagna nya reg- lernas ikraftträdande torde här få beröras.

Den nu såsom egenavgift utgående sjukförsäkringsavgiften ersättes till del av den nykonstruerade socialförsäkringsavgiften. Avdragsrätten för denna har behandlats i det föregående. Av den nuvarande sjukförsäkringsavgiften av egenavgiftskaraktär kommer fortsättningsvis att kvarstå den s.k. sjuk- penningavgiften, beträffande vilken några ändringsförslag ej framlägges. Denna avgift avses alltså bestå liksom den därmed förenade rätten till avdrag vid taxeringen. (Att denna avgift schablonmässigt må i förekommande fall avrundas uppåt till 150 kr. för ensamstående och för makar tillsammans har behandlats tidigare.) Författningarna har omkonstruerats i enlighet här- med. Ett särskilt problem uppkommer emellertid vid avgivande av deklara- tion till ledning för 1967 års taxering.

Redan fr.o.m. sistnämnda års taxering, vid vilken arbetsgivarna får avdrag för den nya arbetsgivaravgiften och andra inkomsttagare än an- ställda för den nya grundförsäkringsavgiften (jfr ovan), bör — till und- vikande av dubbla avdrag _ de skattskyldiga inte ha rätt till avdrag för annan sjukförsäkringsavgift än sjukpenningavgiften. Sjukförsäkringsavgif— ten debiteras f.n. i en post på debetsedeln för slutlig (tillkommande) skatt och därav inhämtar den skattskyldige uppgift om det avdragsbelopp, som han äger utföra i deklarationen. När endast sjukpenningavgift framdeles

upptages å debetsedeln, avdrages detta belopp; häri ligger ingen komplika- tion. Men när deklarationen år 1967 skall upprättas, finner den skattskyldige _ om annat inte föreskrives _ på debetsedeln i fråga endast ett gemensamt belopp för den avdragsgilla sjukpenningavgiften och övriga vid denna taxe- ring inte avdragsgilla, enligt äldre bestämmelser för sista gången påförda sjukförsäkringsavgifter. Frågan torde kunna lösas genom en i administrativ ordning utfärdad föreskrift att sjukpenningavgiften i fråga upptages på den ifrågavarande debetsedeln såsom en särskild post.

Ytterligare må tilläggas att vid bifall till de i detta betänkande framlagda förslagen det blir erforderligt med vissa jämkningar i förordningen om sjö- mansskatt, bl. a. vad gäller sjömansskattetabellerna. De senare bör anpassas efter de nya grundavdragen och skatteskalorna. Förslag härtill har inte utarbetats i detta sammanhang.

I kap. 32 har visats omfattningen av de skatter och avgifter, som avvältras debetsedeln sedan reformen i dess helhet trätt i kraft (jfr tabellerna 64 och 64 a). Beredningen har gjort motsvarande beräkningar för det första av de ifrågavarande övergångsåren. Då dessa beräkningar har ett betydligt aktuellare intresse har de ansetts böra här redovisas. Så har skett i tabellerna

Tab. 70. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet pci debetsedeln enligt 1967 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr.

Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst ensamstående gift man vars hustru saknar ( = kontant lön), inkomst kr enligt enligt skillnad enligt enligt skillnad nuvarande föreslagna kol. 3— nuvarande föreslagna kol. 6— regler regler kol. 2 regler regler kol. 5 1 2 3 4 5 6 7 6 000 1 157 947 _ 210 690 388 _ 302 8 000 1 714 1 458 — 256 1 247 899 _ 348 10 000 2 271 1 970 _ 301 1 809 1 411 _ 398 12 000 2 987 2 496 _ 491 2 374 1 937 _ 437 15 000 4 101 3 507 _ 594 3 202 2 691 _ 511 18 000 5 322 4 696 — 626 4 047 3 465 _ 582 20 000 6 162 5 527 _ 635 4 549 3 962 _ 587 25 000 8 380 7 777 _ 603 6 238 5 302 _ 936 30 000 10 825 10 250 _ 575 8 343 7 010 _ 1 333 40 000 15 925 15 384 _ 541 13 166 11 014 — 2 152 50 000 21 332 20 875 _ 457 18 341 15 510 _ 2 831 60 000 27 034 26 366 _ 668 23 850 20 528 _3 322 80 000 38 720 38 078 _ 642 35 291 31 005 _4 286 100 000 51 038 50 211 — 827 47 609 42 321 _ 5 288

Tab. 71. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 8 %. Basbelopp = 5 000 kr.

Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst ensamstående glft man Äilifolrlåsttm saknar (före ATP—avgift) kr enligt enligt skillnad enligt enligt skillnad nuvarande föreslagna kol. 3— nuvarande föreslagna kol. 6— regler regler kol. 2 regler regler kol. 5 1 2 3 4 5 6 7 6 000 1 278 1 108 — 170 735 454 — 281 8 000 1 965 1 829 _ 136 1 421 1 176 _ 245 10 000 2 651 2 548 _ 103 2 107 1 895 _ 212 12 000 3 467 3 290 _ 177 2 821 2 638 _ 183 15 000 4 718 4 424 _ 294 3 838 3 704 _ 134 18 000 6 099 5 716 _ 383 4 895 4 722 _ 173 20 000 7 024 6 620 _ 404 5 551 5 339 _ 212 25 000 9 406 9 018 — 388 7 380 6 922 _ 458 30 000 11 974 11 596 _ 378 9 537 8 752 _ 785 40 000 17 344 16 966 _ 378 14 535 12 945 _ 1 590 50 000 22 686 22 387 _ 299 19 583 17 284 _ 2 299 60 000 28 297 27 878 _ 419 24 966 22 145 _ 2 821 80 000 39 869 39 460 — 409 36 282 32 467 — 3 815 100 000 52 187 51 462 _ 725 48 573 43 783 _4 790

70 (anställda) och 71 (företagare). Härvid bör understrykas ifrågavarande beräkningars syfte och begränsade innebörd. De ger inte uttryck för annat än de belopp, som avlastas debetsedlarna, och är ej till vägledning för ett bedömande av reformens faktiska innebörd för anställda i jämförelse med företagare eller för skattskyldiga i olika inkomstlägen.

AVDELNING VIII

SAMMANFATTNING AV FÖRSLAGEN

fiT—h Ai . |

KAPITEL 34-

Sammanfattning av förslagen

Det uppdrag, som lämnats allmänna skatteberedningen, avser en omprövning av den övervägande delen av gällande skatte— och avgiftssystem. Utanför beredningens prövning faller, förutom finansieringen av tilläggspensione- ringen, i princip endast arvs- och gåvobeskattningen samt vissa speciellt betingade punktskatter såsom beskattningen av alkoholhaltiga drycker och tobak, huvudparten av motorfordons- och drivmedelsbeskattningen, vissa regleringsavgifter m. m.

Skatteberedningen sammansättes av två inbördes självständiga utred- ningar, nämligen skattesystemutredningen, på vilken främst ankommer frå- gor av mer omedelbar betydelse för de fysiska personernas beskattning, och företagsskatteutredningen, som i första hand har att pröva utformningen av företagsbeskattningen. Sambandet mellan de båda utredningarnas uppgifter är i åtskilliga hänseenden mycket framträdande; i dessa har samverkan skett och gemensamma överväganden redovisas. I andra hänseenden åter har bedömandet ankommit endast på endera utredningen.

Av i detta betänkande redovisade ställningstaganden och förslag har så— lunda båda utredningarna deltagit i frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter, valet av skatteform för den indirekta beskattningen och den närmare utformningen av förslaget till mervärdeskatt ävensom övervägandena i fråga om socialförsäkringens finansiering. Frågan om reglerna för den direkta beskattningen av fysiska personer har däremot helt vilat på skattesystemutredningen medan spörs— målet om en övergång från nettovinstbeskattning till s. k. bruttobeskattning av företagen behandlats uteslutande av företagsskatteutredningen.

Önskemålet att förslag snarast skulle framläggas inom området för de fysiska personernas beskattning _ till vilket område är att hänföra ej blott inkomst- och förmögenhetsbeskattningen utan även konsumtionsbeskatt- ningen och socialförsäkringens finansiering —— har medfört, att före-tags- skatteutredningens arbete i viss mån fått stå tillbaka för denna uppgift. En omprövning av företagsbeskattningen har därför hitintills ej hunnit ske i vidare mån än att företagsskatteutredningen tagit ställning till och avvisat tanken på att helt ersätta nuvarande nettovinstbeskattning av företagen med en renodlad bruttoskatt. Den komponent i skattesystemet, som företagsbe- skattningen utgör, kommer alltså att bli föremål för fortsatt behandling.

Enligt direktiven ankommer det ej på beredningen att göra värderingar eller bedömningar rörande det samlade uttaget av skatter och avgifter eller att föreslå ändringar däri. Beredningens uppdrag är följaktligen begränsat till att _ med utgångspunkt från ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag _ framlägga de förslag till omfördelningar i olika hänseenden av detta uttag, som beredningen kan vilja förorda. Räckvidden och omfattningen av de framförda förslagen vad gäller socialförsäkringens finansiering föranleder att reformen härutinnan måste förutsättas skola genomföras etappvis under ett antal år. Det första steget i omläggningen föreslås sålunda skola tagas år 1966 och de följande under åren fram till och med år 1970, som är det första år då beredningens förslag förutsättes vara i dess helhet genomfört. Reformen i övrigt har anpassats till dessa förutsättningar. Med hänsyn till att det föreslagna skatte- och avgiftssystemet skall tillföra staten lika stora intäkter som det gällande har dettas fiskala effekt är 1970 beräknats och de nya reglerna avvägts med hänsyn härtill. Vid beräkningen av vad gällande regler skulle år 1970 avkasta har _ såsom närmare angivits i kapitel 3 — antagits en årlig nominell inkomstökning av 5 procent, därav 2 procent förutsatts svara mot levnadskostnadsstegring och återstoden mot realin- komstförbättring. Vidare har beräkningen utförts som om en sådan index- reglering beträffande inkomstskattesystemet gällt att penningvärdeföränd— ringen inte föranlett skatteskärpning.

De statliga skatter och avgifter, som varit föremål för omprövning, är den statliga inkomstskatten, förmögenhetsskatten, avgifterna till folkpensione- ringen och till den del av sjukförsäkringen som avser sj ukvård och husmöd- rarnas grundsjukpenning, den allmänna varuskatten, den särskilda varu- skatten (exkl. utjämningsskatten), försäljningsskatten, pälsvaruskatten och Iäskedrycksskatten (inkl. skatten å lättöl) samt energiskatten. Avkast- ningen av dessa skatter och avgifter år 1970 har beräknats till 18 340 miljo- ner kr eller _ om barnbidragen räknas som negativ skatt — till 17 240 mil- joner kr. Det nya systemet har alltså avvägts så att samma nettoavkastning sagda år uppnås.

Av grundläggande betydelse för arbetet har varit den i direktiven anbe- fallda prövningen av frågan om ett ökat inslag av indirekt beskattning i syfte att därigenom bereda utrymme för lättnader i den direkta skatten. I sam- band med denna prövning har även övervägts omfattningen av uttaget av socialförsäkringsavgifter. De allmänna bedömandena härutinnan har redo- visats under avd. Il.

Beredningen konstaterar där, att det samlade skatte— och avgiftsutta- get avsevärt stigit under senare år. Omfattningen av stegringen belyses när— mare i tabellerna 3 7. Å andra sidan har medelinkomsterna väsentligt Ökat och de nominella medelinkomsterna kan antagas bli i runt tal fyra gånger så höga år 1970 som år 1948 under det att realinkomsten mellan de an-

givna åren antages bli fördubblad. Någon större förändring i den nomi- nella inkomstfördelningen har inte skett sedan år 1948 och har heller inte antagits komma att äga rum för återstoden av tidsperioden 1948—1970. (Se tabellerna 9—15.) Vad angår inkomsttagare med låg deklarerad inkomst åter— ger beredningen resultatet av en av statistiska centralbyrån verkställd och redovisad undersökning beträffande dessa. Däri konstateras att denna kate- gori av inkomsttagare i övervägande grad får sin prägel av sådana grupper som sjuka, studerande, militärtjänstgörande, arbetslösa etc., dvs. personer som ej haft sysselsättning under hela året och som i åtskilliga fall åtnj utit skattefria och därför av ifrågavarande statistik inte omfattade inkomster. Endast i ett relativt litet antal fall har personer med låg deklarerad inkomst också visat sig vara hänvisade att uteslutande leva på denna. Beredningen riktar också uppmärksamheten på de direkta inkomstöverföringarna till en— skilda i form av folkpensioner, barnbidrag etc. samt omfattningen och inne- börden av dessa 5. k. transfereringar.

Beredningen fastslår, att vid det skatte- och avgiftsuttag, vartill samhälls- utvecklingen fört fram, även mindre inkomster ofrånkomligen måste träffas av en relativt sett tämligen betydande beskattning. Beredningen anser av- görande skäl tala för att det samlade skattebehovet tillgodoses genom anli- tande av såväl direkt och indirekt skatt som socialförsäkringsavgifter. Här- igenom kan uttaget inom de olika finansieringskällorna hållas vid lägre nivå än eljest och de olägenheter, som vid varje finansieringsform gör sig gällande, i möjlig mån begränsas. Invändningar som under tidigare skeden riktats mot användandet av en generell indirekt beskattning och avgifter till socialförsäkringen har enligt beredningens uppfattning förlorat i styrka ge— nom den allmänna inkomst- och standardhöjningen i samhället. Den belast- ning, som genom en höjd sådan beskattning skulle inträda, kan för det stora flertalet inkomsttagare motverkas genom en sänkning av direktbeskattningen eller genom direkta kompensationsåtgärder till sådana grupper som folk- pensionärer och barnfamilj er.

Den direkta inkomstbeskattningen anser beredningen ha nått en sådan höjd att det framstår som angeläget att minska uttaget av sådan skatt. Den höga inkoms-tbeskattningen sammanhänger med att genom penningvär- deförändringen och realinkomstförbättringen ett betydande antal inkomst- tagare passerat det 5. k. proportionella skiktet i inkomstskaltteskalan och efter hand träffats av en alltmer skärpt progressiv skatt. Övervägandena på detta område har fört fram till förslag om en vidgning av det första skiktet i in- komstskatteskalan och en sänkning av uttagsprocenten i de följande men med tyngdpunkten förlagd till skikten angränsande det första. I viss mån tillgodoses då också den starka kritik, som riktats mot den s. k. marginal— skatten. Även annat än önskemålet att lindra den direkta beskattningen och särskilt marginalskatten förutsätter emellertid ökade intäkter för staten utanför inkomstbeskattningens ram. Framför allt är det enligt beredningens

mening en angelägen uppgift att lätta bördan för barnfamiljerna liksom att åstadkomma vissa lättnader för mindre inkomsttagare och för förvärvs- arbetande gifta kvinnor. Ett genomförande av dylika reformer är kostnads- krävande. En höjning av den direkta skatten skulle enligt beredningens uppfattning vara förenad med så avgörande nackdelar, att intäkter ur andra finansieringskällor ter sig som den enda framkomliga vägen, därest reform- kraven skall kunna tillgodoses.

Beredningens grundläggande bedömanden har fört fram till att den statliga inkomstskatten för fysiska personer så avvägs, att den år 1970 kan beräknas avkasta ca 7 700 miljoner kr, dvs. en sänkning med ca 2 100 miljoner kr jämfört med vad ett bibehållande av den nuvarande statliga inkomstbeskatt- ningen med indexreglering av ovan antytt slag skulle ha nämnda år avkastat. Vidare föreslås, att den statliga förmögenhetsskatten sänkes med ca 70 mil- joner kr genom justering av skiktgränserna. Det skattebortfall, sänkningen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medför, föreslås kompenserat i första hand med ca 2 410 miljoner kr i ökad indirekt beskattning i för- hållande till vad nuvarande system är 1970 skulle i omprövade hänseenden avkasta. Vidare föreslår beredningen, att uttaget av de socialförsäkrings- avgifter, som omprövats av beredningen, höjs därhän att dessa år 1970 kan beräknas uppgå till ca 3 060 miljoner kr, innefattande en ökning jämfört med vad ett bibehållande av nuvarande finansieringssystem i angivna hän- seenden nämnda år skulle innebära med ca 900 miljoner kr. De sålunda öka- de bruttointäkterna föreslås skola till ett belopp av ca 1 000 miljoner kr an- vändas till ökat stöd åt barnfamiljerna i form av höjning av barnbidragen medan återstående 140 miljoner kr reserveras för den höjning av folkpen- sionerna som betingas av den ökade indirekta beskattningen. — Vad nu an— givits innefattar alltså en omfördelning inom ramen för den avkastning, som enligt direktiven skatte- och avgiftssystemet skall lämna.

I tabell 58 återfinns en översiktlig uppställning av vad delkomponenterna i gällande och föreslaget system beräknats avkasta år 1970, dvs. vid den tidpunkt då de föreslagna nya reglerna fullt ut trätt i kraft.

Beredningens förslag på området för socialförsäkringens finansiering kan sammanfattas sålunda.

Inledningsvis konstateras, att socialförsäkringens finansieringssystem ej är uppbyggt efter enhetliga principer samt att det föreligger behov av kla— rare och mer överskådliga finansieringsregler på detta område. Den snabba kostnadsökning, som är att motse framför allt inom folkpensioneringen, utgör i och för sig motiv för _en översyn av finansieringsmetodema i sam— band varmed nya vägar för finansieringen bör bli föremål för överväganden. Sålunda beräknas folkpensionskostnaderna stiga mellan åren 1964 och 1970 med 1 920 miljoner kr, dvs. med 48 procent. Formen för uttaget av nuvaran- de folkpensionsavgifter och vissa avgifter till sjukförsäkringen har rönt in-

vändningar från synpunkten att dessa avgifter i vissa fall drabbar hårdare än som synes väl förenligt med förmågan att bära sådana avgifter. Pågåen— de europeiska integrationssträvanden med målsättningen att tillskapa en friare europeisk arbetsmarknad kräver beaktande liksom internationella utvecklingstendenser på finansieringsområdet. Härtill kommer, att särskilda förutsättningar för förenklingar och rationaliseringar av finansieringssyste— met tillskapats genom tillkomsten av den för sjukförsäkringen, folkpensio- neringen och tilläggspensioneringen gemensamma lagen om allmän försäk- ring.

Beredningen har ej ansett sig böra ingå på finansieringen av yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna, enär dessa båda försäkringsgrenar är före- mål för prövning i andra sammanhang. Ej heller har beredningen ansett sig böra ingå på de nyligen fastlagda principerna för tilläggspensioneringens finansiering. Frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringen har prövats av 1958 års skatteutjämningskommitté. Beredningen har ej heller ingått på finansieringen av sjukpenningförsäkringen till förvärvsarbetande, främst med hänsyn till det nära samband som på detta område föreligger mellan finansieringsreglerna och utformningen av sj ukpenningskalan. Sist- nämnda fråga, som torde förutsätta särskilda undersökningar, har ansetts falla utanför beredningens uppdrag. Med angivna begränsningar omfattar därför beredningens förslag på detta område finansieringen av folkpensio- neringen (frånsett kommunbidragen) samt sjukvårdsförsäkringen och för- säkringen för sjukpenning till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda (den s. k. hemmafruförsäkringen). För dessa nu an- givna förmåner använder beredningen beteckningen grundförmåner.

Beredningen upptar till bedömande men avvisar tanken på en fullständig skattefinansiering av vissa förmåner inom socialförsäkringen, nämligen folkpensioneringen samt försäkringen för sjukvårdsersättning och grund— sjukpenning. En sådan omläggning —— som skulle innebära att statens ut— gifter för de angivna försäkringsgrenarna skulle år 1970 öka med 2 375 mil— joner kr _ skulle kräva skattehöjningar svarande mot avgiftsbortfallet och försvåra en som önskvärd bedömd omläggning av den direkta beskatt- ningen. Att avstå från socialförsäkringsavgifterna i nu förevarande hänseen- de skulle också innebära begränsade handlingsmöjligheter framdeles när fråga kan uppkomma om att tillgodose nya, av samhällsutvecklingen betinga- de krav.

Om det nuvarande finansieringssystemet i vad avser socialförsäkringens grundförmåner oförändrat bibehölls, skulle-den skattefinansierade andelen snabbt stiga, väsentligen beroende på de ökade folkpensionskostnaderna. Sålunda skulle den skattefinansierade andelen kunna beräknas stiga mellan åren 1964 och 1970 från 55 till 66 procent, varigenom den avgiftsfinan- sierade andelen under samma tid alltså skulle sjunka från 45 till 34 procent. En sådan utveckling synes beredningen ej önskvärd. Den allmänna inkomst—

höjningen har skapat ökade möjligheter för ett vidgat inslag av avgifter samtidigt som den av sociala skäl motiverade skattefinansieringen ej fram— står i lika mån erforderlig som tidigare. Väsentligt är å andra sidan att konstruera reglerna så att avgifterna träffar på ett sätt som är förenligt med förmågan att bära dem.

Beredningens överväganden har fört fram till en avgiftsfinansiering inne- bärande att inemot hälften av kostnaderna för grundförmånerna täckes denna väg. Den närmare utformningen av förslaget framgår av det följande.

För de anställdas del erbjuder systemet med arbetsgivaravgifter från ad- ministrativa och uppbördsmässiga synpunkter den lämpligaste formen för avgiftsuttag. Beredningen har utgått från att arbetsgivaravgifterna övar inverkan vid förhandlingsuppgörelserna om löne- och anställningsvillkor. Genom att för andra inkomsttagare än anställda uttas motsvarande egen- avgifter träffas dessa inkomsttagare av avgiftsuttaget på ett i princip lik- värdigt sätt.

Arbetsgivaravgifterna konstrueras med tilläggspensioneringens finansie— ringssystem som utgångspunkt och målsättningen har varit att tillskapa ett finansieringssystem som är tillfredsställande från avkastningssynpunkt och som blir enkelt i tillämpningen. Beredningen föreslår i första hand, att uttag av nu ifrågavarande arbetsgivaravgift skall ske efter samma procent— sats som den för tilläggspensioneringen tillämpliga å inkomster av anställ- ning i vad de inte överstiger det för året gällande basbeloppet. Då emellertid ett enbart på angivet sätt konstruerat uttag av arbetsgivaravgifter ej är tillräckligt, föreslås ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift med 2 procent å hela löneunderlaget, dock med maximum vid för tilläggspensioneringen tillämpligt övre gränsbelopp (7,5 gånger basbeloppet). Härigenom blir under- laget för avgiftsberäkningen enhetligt för socialförsäkringens grundförmå- ner samt tilläggspensioneringen.

Debiteringen och uppbörden av de föreslagna arbetsgivaravgifterna sker i samband med motsvarande åtgärder för arbetsgivaravgifterna till tilläggs- pensioneringen. Vad som av influtna avgifter belöper på pensionsgrundande inkomst enligt tilläggspensioneringen avskiljes sedermera och tillföres all- männa pensionsfonden.

Det av beredningen föreslagna tillvägagångssättet medför, att avgifterna till tilläggspensioneringen på ett bättre sätt än för närvarande motsvaras av pensionsgrundande inkomst för de försäkrade. Förslaget innebär att det s. k. hasbeloppsavdraget slopas, varigenom uppgiftslämnandet & arbetsgivar- uppgifterna förenklas samtidigt som vissa nu föreliggande kontrollsvårig- heter helt eller huvudsakligen bortfaller.

Den föreslagna arbetsgivaravgiften, som för den anställda arbetskraftens del avser att utgöra en för folkpensioneringen och sjukförsäkringens grund- förmåner gemensam avgift, kan år 1970 — vid ett antaget procentuttag till tilläggspensioneringen av 10 — beräknas inbringa 2 830 miljoner kr.

Den egenavgift som föreslås skola erläggas till socialförsäkringens grund— förmåner av dem, som har inkomster av annat än anställning, skall vara av i princip motsvarande tyngd som uttaget av arbetsgivaravgift. Avgiftsunder- laget utgöres av den sammanräknade nettoinkomsten av olika förvärvs- källor med bortseende från sådan inkomst för vilken arbetsgivaravgift er- lägges. Från denna regel föreslås dock med tanke på lägre inkomsttagare det undantaget, att avgiften inte i något fall skall överstiga 10 procent av den beskattningsbara inkomsten (för makar den gemensamma beskattningsbara inkomsten). Härigenom erhålles en »upptrappning» av avgiften, där det fulla avgiftspåslaget inträder vid en beskattningsbar inkomst år 1970 av omkring 9 500 kr för gifta och 8 500 kr för ensamstående.

Vid blandad inkomst, dvs. dels inkomst varå arbetsgivaravgift skall er- läggas och dels inkomst för vilken egenavgift skall beräknas, föreslås regler motsvarande dem vid tilläggspensioneringen ; inkomst varå arbetsgivar- avgift skall beräknas lägges »i botten» och reducerar den egenavgift som skulle ha utgått, därest egenavgift skolat beräknas för hela den avgifts- pliktiges sammanräknade nettoinkomst, självfallet med iakttagande i före- kommande fall av avgiftsmaximum.

En egenavgift av angiven konstruktion kan beräknas inbringa år 1970 ca 230 miljoner kr.

Den föreslagna egenavgiften, som avser att utgöra en för folkpensione- ringen samt sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift, benämnes grundförsäkringsavgift.

De individuella verkningarna av förslagen på socialförsäkringsområdet framgår av tabellerna 30 och 31, till vilka här hänvisas.

De framlagda förslagen bygger, såsom redan nämnts, på tanken att avgifts- pliktiga, för vilka skall erläggas arbetsgivaravgift, och avgiftspliktiga, som skall påföras grundförsäkringsavgift, skall träffas av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt. Å andra sidan har det inte varit möjligt att i alla hänseenden upprätthålla kravet på likformighet utan vissa skiljaktigheter i reglerna för uttaget av arbetsgivaravgifter och grundförsäkringsavgifter har ansetts ofrånkomliga. Denna bristande likformighet i utformningen av reg- lerna beror främst därpå att arbetsgivaravgifterna beräknas kollektivt un- der det att grundförsäkringsavgifterna påföres individuellt.

Den praktiskt mest betydelsefulla skiljaktigheten i nu avsett hänseende föreligger i fråga om beräkningen av avgifter för makar. De föreslagna reg- lerna bygger på att avgiftsuttag skall äga rum endast under förutsättning att inkomst föreligger. Om av två samtaxerade endast den ene har inkomst skall följaktligen blott av denne uttas avgift. I fråga om avgiftsuttaget i öv- rigt för makar med inkomst av annat än anställning bygger förslaget på en samberäkningsmetod, innebärande att makarna ses som en enhet. Härigenom undvikes ett olikartat avgiftsuttag för de fall där familjeinkomsten är den-

samma men på olika sätt fördelad mellan makarna. Fallen av s. k.” faktisk sambeskattning, där under alla förhållanden blott en avgift kan påföras, har också starkt talat för att genomgående använda en samberäkningsmetod.

För uttaget av såväl arbetsgivaravgifter som grundförsäkringsavgifter föreslås skola tillämpas i princip enhetliga åldersgränser, en nedre vid 16 år och en övre vid 65 år. Förslaget om en nedre åldersgräns för uttag av arbets- givaravgift innebär en nyhet i förhållande till vad som för närvarande gäller.

Vidare förutsättes, att såväl arbetsgivaravgifterna som grundförsäkrings- avgifterna skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. De förra måste ofrånkomligen vara detta, då de representerar en typisk omkostnad för ar- betsgivaren. Om avdrag vägrades för de senare skulle en snedvridning i be— lastningshänseende uppkomma mellan olika inkomsttagargrupper.

Beredningens förslag på socialförsäkringsområdet skall genomföras, såsom nedan närmare beröres, etappvis under åren 1966—1970. De nuvarande folkpensionsavgifterna samt avgifterna till sjukförsäkringens grundförmå- ner föreslås slopade redan från år 1966.

I fråga om den direkta beskattningen av fysiska personer har ovan i den- na sammanfattning framhållits, att skatteberedningens förslag innebär att inkomstskatten år 1970 skall, med de valda beräkningsförutsättningarna, uppgå till 7 700 miljoner kr. Den närmare utformningen av de regler, som skall tillgodose detta avkastningskrav, har ankommit på skattesystemutred— ningen.

Alla de olika komponenterna i inkomstskattesystemet har därvid genom— gåtts. Ståndpunkterna har tagits under ett samtidigt beaktande av den be- lastning för olika kategorier inkomsttagare i skilda inkomstlägen, som an- tagits bli följden av omgestaltningen av socialförsäkringsavgifterna samt av ändringen och den ökade tyngden i den indirekta beskattningen. Ställning-s— taganden har vidare skett på sådant sätt att en avvägning träffats mellan en rad olika i och för sig tungt vägande men understundom motstridiga önske- mål. Vid sidan av den uppgift, som inkomstbeskattningen alltjämt har att fylla såsom ett medel för inkomst— och standardutjämning, kan de väsentliga hänsynstagandena sammanfattas sålunda. Skatteförmågan måste i alla lägen beaktas men också bedömas utifrån det allmänna läge, som samhälls- utvecklingen _ främst inkomstutvecklingen och realiserade socialpolitiska målsättningar _ fört fram till. De mindre inkomsttagarnas situation måste uppmärksammas men den starka kritiken mot en för långt driven progres- sion kräver samtidigt beaktande. Barnfamiljernas behandling inom ramen för beskattningen kan inte f. n. anses vara tillfredsställande. Familj ebeskatt- ningen måste överhuvud överses. Vid en bibehållen sambeskattning av ma- kar _ utredningen har inte funnit det möjligt att frångå denna princip med hänsyn bl. a. till de eljest uppkommande ogynnsamma verkningarna för det stora antalet barnfamiljer — erfordras åtgärder för att minska vissa mindre

önskvärda effekter härav. Den förvärvsarbetande gifta kvinnans situation kräver beaktande.

De framlagda förslagen kan sammanfattas sålunda. En höj ning av ortsavdragen eller, som de av utredningen benämnes, grund- avdragen har ansetts erforderlig bl. a. för att förhindra en eljest av bered- ningens förslag föranledd skatteskärpning för mindre inkomsttagare. Å andra sidan har bedömandet härutinnan tagit intryck ej blott av den för- ändrade situation, som följt av den allmänna inkomstutvecklingen och svå- righeterna att tillgodose andra tungt vägande önskemål om höjningen av grundavdragen göres mycket omfattande, utan även av vad som numera är känt om den huvudsakliga delen av gruppen låga inkomsttagare och deras reella läge. Utredningen har förordat att grundavdragen skall uppgå år 1970 till 6 000 kr för gifta och till 3 000 kr för ensamstående mot f. n. 4 500 kr resp. 2 250 kr.

I fråga om skatteskalorna föreslås att det första skiktet med en uttags- procent av, som nu, 10 skall gälla upp till en beskattningsbar inkomst av för gifta 16 000 kr och för ensamstående 8 000 kr, motsvarande en högsta årsinkomst av ca 26 200 kr resp. 13 300 kr. Inom detta s. k. proportionella skikt har beräknats år 1970 falla 50 procent av alla äktenskap och 57 pro— cent av samtliga ensamstående. Motsvarande procentsiffror år 1964 är 52 respektive 57. Önskemålet att här nå längre har inte kunnat förenas med andra hänsynstaganden. Å andra sidan har avsevärda sänkningar gjorts av uttagsprocenten i de närmast följande skikten av beskattningsbar inkomst.

Av tabell 41 framgår de föreslagna skatteskalorna i jämförelse med de gällande. Tabell 42 visar hur antalet skattskyldiga kan år 1970 beräknas för- dela sig på olika skikt av beskattningsbar inkomst.

Trots den inte oväsentliga jämkningen av skatteskalorna i främst deras »nedre del» blir ändringen i marginalskatten inte mer betydande. En gift anställd med årsinkomst av 15 000 kr, 30 000 kr och 60 000 kr har nu en marginalskatt av 28, 48 respektive 57 procent; denna ändras för honom vid beaktande av vad som antagits om inkomstutvecklingen fram till år 1970 sålunda att marginalskatten uppgår till 25, 40 och 55 procent. Är fråga om en ogift anställd är nuvarande procenttal för marginalskatten 39, 51 respek- tive 57 medan år 1970 procenttalen blir 40, 53 respektive 57. (Se härom när- mare slutet av kapitel 21.)

Beträffande familjebeskattningen har utredningen först prövat frågan om sam- eller särbeskattning av äkta makar. De ingående övervägandena härutinnan redovisas under kapitel 22 och kan här blott i korthet anty- das. Allmänt kan sägas att utredningen funnit invändningar av teoretisk och principiell natur inte kunna med fog riktas mot sambeskattningsprin- cipen som sådan. Denna princip bygger på hänsynen till skatteförmågan och är ett led i en såsom rättvis bedömd skattefördelning. Utredningen fram—

håller emellertid även att synpunkter av denna natur kan befinnas böra stå tillbaka för andra hänsynstaganden, särskilt den omständigheten att den gifta kvinnan genom sambeskattningen kan känna sig hämmad i sin rätt att välja sysselsättning. Även arbetsmarknadspolitiska hänsyn skulle i någon omfattning kunna åberopas till förmån för ett uppgivande av sambeskatt- ningen. Vid granskningen av dessa synpunkter har utredningen dock funnit dem inte framträda med avgörande tyngd. Ett avskaffande av sambeskatt- ningen skulle inte rimligen kunna ifrågakomma i barnfamiljer med hemma- varande hustru och inte heller i andra familjer där hustrun på grund av ål- der, sjukdom eller lokala arbetsmarknadsförhållanden inte kan utföra för- värvsarbete. Kvar skulle stå familj er utan barn med hemmafru i yngre ålder med förutsättning att få och ta arbete. En ändring av sambeskattningsregler- na för dessa fall har ej framstått som särskilt angelägen. För flertalet av des- sa gifta kvinnor torde den med förvärvsarbetet förenade inkomsten eller till- fredsställelsen med förvärvsarbetet såsom sådant vara det avgörande.

Ett uppgivande av sambeskattningen skulle vidare inte kunna gälla 5. k. faktisk sambeskattning, varför vid en för övriga fall införd särbeskattning vissa inkomsttagargrupper med fog skulle kunna tala om en diskrimina- torisk behandling.

En väsentlig invändning mot en övergång i dagens läge till en renodlad särbeskattning är att en dylik åtgärd inte är förenlig med den viktigare mål- sättningen att nå en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån och detta på ett för barnfamiljer i olika lägen något så när jämbördigt sätt. Ut- redningen har med ingående uträkningar belyst detta i kapitel 22 och i de där intagna tabellerna 45 och 46, därvid det irrationella utfallet av en om- läggning till särbeskattning även för andra än barnfamiljerna belyses.

En av invändningarna mot sambeskattningen är den, om än undantagsvis, uppkommande s. k. negativa sambeskattningseffekten. Tabell 43 visar när en sådan effekt med nuvarande regler uppkommer (ca 2 ä 3 procent av alla äktenskap). Med utredningens förslag reduceras detta antal till någon eller några få promille av äktenskapen. Endast i synnerligen höga inkomstlägen och blott i vissa kombinationer framkommer belopp av någon egentlig sto-r- leksordning. Detta visas i tabell 47.

Mot denna bakgrund har utredningen inte funnit erforderligt förorda en fakultativ särbeskattning, som förutsätter invecklade och i tillämpningen komplicerade regler.

I fråga om avvägningen av grundavdrag mellan gifta och ensamstående har utredningen ansett, att tudelningsprincipen, som enligt utredningens me- ning inte kan nu överges, och tekniska synpunkter talar för den gällande re— lationen 2 : 1. I förevarande sammanhang har utredningen diskuterat frågan om borttagande av det dubbla grundavdraget för familjer med hemmavaran— de hustru men ansett övervägande skäl tala häremot.

Vad gäller avvägningen av skatteskalorna har utredningen — med av-

577 visande av tanken att verkställa skatteberäkningen utifrån antalet konsum- tionsenheter i familjen — funnit, att tudelningen bör bibehållas och utb'y'gé gas. Önskemålet att helt avlägsna negativa sambeskattningseffekter' har i och för sig ansetts utgöra skäl för en fullständig tudelning. Då "emellertid detta skulle innebära en större differentiering av skattetrycket mellan en: samstående och gifta än som från andra synpunkter kan anses önskvärd, har utredningen stannat för att föreslå en tudelning upp till en beskatt- ningsbar inkomst av 40000 kr, motsvarande en årsinkomst av ungefär 55 000 kr. Den nuvarande tudelningsgränsen går vid en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr, vilket motsvarar en årsinkomst av ca 24 500 kr.

Utredningen föreslår att det nuvarande förvärvsavdraget å 300 kr i barn— lösa familjer slopas och att förvärvsavdrag i fullständiga familjer medges enligt följande.

Gemensam förutsättning i samtliga fall är att i familjen funnits hemma— varande barn under 16 år. Gift kvinna, som haft inkomst av rörelse vari hon vari-t verksam i ej blott ringa omfattning eller inkomst av eget arbete, får avdrag med 25 procent av inkomsten upp till 16 000 kr, dvs med högst 4 000 kr. I den mån inkomsten därtill förslår medges dock alltid avdrag med. 1 000 kr. Gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för värdet av egen arbetsinsats i jordbruket intill belopp av 1 000 kr. Gift man med inkomst av rörelse eller jordbruk, vari hustrun utfört arbete, får avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats intill belopp av 1 000 kr.

En målsättning för skattesystemutredningen har varit att ernå en skatte— omfördelning till barnfamiljernas förmån. När utredningen haft att ta ställ.- ning till hur barnfamiljerna skall tillföras skattelättnader har i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utred- ningen, nämligen en höjning av det generellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxeringen. Utredningen har funnit, att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare. Önskemålet om s. k. horisontell skatterättvisa genom införande av barnavdrag måste emellertid vägas mot andra hänsynstagan- den. Omkring 60 000 barnfamiljer skulle enligt gjorda beräkningar helt eller delvis inte kunna utnyttja barnavdrag av den storleksordning, varom fråga skulle vara. Då man inte kan underlåta att beakta dessa familjer, torde annat än en höjning av barnbidragen inte kunna ifrågakomma.

I fråga om den gällande likställigheten mellan ensam barnförsörjare och fullständiga familjer såvitt avser rätt till grundavdrag och förvärvsavdrag samt tillämplig skatteskala har utredningen inte funnit sig ha anledning att aktualisera någon ändring.

Den. sammanlagda effekten av ändringarna inom området för inkomst— beskattningen redovisas i tabellerna 52—54.

Utredningen har utan att framlägga förslag i ämnet uttalat sin principiella anslutning till tanken att för tiden efter år 1970 utforma beskattningsregler- na. så att i vissa hänseenden automatiska ändringar sker i förhållande till förändringar i levnadskostnaderna (indexreglering).

Vad härefter angår förmögenhetsskatten, har utredningen, som nu ej redovisar en fullständig översyn av reglerna härför, framlagt förslag till ändringar av skatteskalan.

.Förslaget innebär, att skattepliktsgränsen fastställes till 125 000 kr, att det första skiktet breddas samt att skalan börjar med en skattesats av 7 pro— mille och slutar, såsom den nuvarande, med en skattesats av 1,8 procent. Den skala som utredningen förordar samt gällande skala återges i tabell 56 b.

Vad härefter angår den indirekta beskattningen erinras till en början om den förordade omfördelningen från direkt till indirekt skatt och om det av beredningen föreslagna slopandet av ett antal s. k. punktskatter mot en kompenserande höjning av den gene-rella indirekta skatten. Den senare skall med hänsyn härtill så avvägas att den år 1970 avkastar drygt 8 300 miljo- ner kr.

För beredningen har det stått klart, att ett skatteuttag av denna storlek endast är möjligt genom en indirekt skatt med ett betydande skatteunderlag och hög avkastningsförmåga. Mot denna bakgrund har utredningsarbetet i första hand inriktats på att klarlägga, huruvida den gällande allmänna varuskatten i sin nuvarande konstruktion utgör en lämplig form vid ett så— dant skatteuttag eller om någon annorlunda utformad generell indirekt skatt med hänsyn till avkastningsförmåga och verkningar i övrigt är att före- draga.

'Under beaktande av den inkomstomfördelande effekt som vid sidan av sooialpölitiska transfereringar ernås genom den progressiva inkomstskatten har beredningen funnit att den generella indirekta skatten bör fördelas i princip likformigt mellan de fysiska personerna i förhållande till deras kon— sumtion av varor och tjänster. Härvid har bedömts som väsentligt att en så- dan konsumtionsskatt konstrueras så, att dess effekt för konsumenterna kan fixeras och att sålunda möjligheter erbjudes för en rättvis avvägning av skattebördan i dess helhet. Ett tillgodoseende härav måste kombineras med enkelhet i beskattningen från såväl rättsliga som tekniska och administrativa synpunkter.

' Med det krav på hög avkastningsförmåga, som måste ställas på den generella indirekta beskattningen, kan enligt beredningens uppfattning ett- ledsskatter i produktions— eller partihandelsledet avföras från diskussionen. Inte blott från avkastningssynpunkt utan även i olika tekniska hänseenden

är dessa skatter underlägsna den gällande allmänna "varuskatten. Därmed har beredningen från de angivna utgångspunkterna funnit att valet' står mellan denna skatt och en generell flerledsskatt av typen bruttoomsättnings- skatt (s. k. kaskadskatt) eller av typen mervärdeskatt. Dessa senare skatte- former har det gemensamt att skatt uttages i flera på varandra följande led i produktions- och distributionskedjan. Skillnaden mellan dessa skatter lig- ger däri, att den ackumulerade eller kumulativa skatteeffekt som det upp- repade skatteuttaget medför vid en bruttoomsättningsskatt elimineras vid en mervärdebeskattning genom att de skattskyldiga äger avdraga den skatt, som utgått på inköp för verksamheten, från den skatt som uttagits på egen omsättning. Därmed begränsas de skattskyldigas betalningsplikt till vad som kan sägas motsvara skatten på den värdeökning som tillskapats av den skattskyldige. Avdragsrätten för ingående skattebelastning medför sam- tidigt, att mervärdeskatten ger samma skattebelastning som en konsumtions- skatt, konsekvent uttagen i sista ledet. Den reella skillnaden mellan mer- värdeskatten och en sådan ettledsskatt är därför endast av uppbördsteknisk natur. Meda-n vid en ettledsskatt hela skatteuttaget sker på en gång blir det vid en mervärdeskatt fördelat över samtliga beskattningsled i förhållande till värdetillväxten inom varje led.

Av nu nämnda skatteformer torde en generell kaskadskatt ha en större avkastningsförmåga än såväl en ettledsskatt av den allmänna varuskattens typ som en mervärdeskatt. Enligt beredningens uppfattning är det emellertid också uppenbart att mervärdeskatten genom den uppdelade betalningsplik- ten erbjuder möjlighet till högre skatteuttag än den allmänna varuskatten. Om denna bibehölls i oförändrad form skulle skattesatsen år 1970 behöva sättas till 11 år 12 procent. Enligt beredningens mening skulle detta innebära ett skatteuttag, vid vilket riskerna för väsentliga skattebortfall måste—be- dömas som allvarliga, eller m. a. o. att den allmänna varuskattens optimala avkastningsförmåga uppnåtts eller överskridits.

En med avkastningsförmågan nära sammanhängande fråga är möjlig— heterna till skatteövervältring. Härvidlag kan man utgå från en nära- nog fullständig övervältring i fråga om den allmänna varuskatt, som utgår vid tillhandahållande till slutliga förbrukare. Man kan emellertid enligt bered- ningens uppfattning även räkna med en motsvarande övervältring —— om än något på sikt —— av den varuskatt som träffar näringslivets investeringar och omkostnader. Detsamma gäller energiskatten pä bränsle och elkraft-. Härav följer, att man har en inte obetydlig merbeskattning av den egentliga konsumtionen, än vad den nominella skattesatsen indikerar. Storleken av denna tillkommande skattebelastningvarierar för olika varor och tjänster, vartill kommer att den ständigt förskj utes till följd av ändrade produktions- och konsumtionsförhållanden. Denna effekt från det kumulativa inslaget i den indirekta beskattningen skulle öka vid en höjning av skattesatsen för den allmänna varuskatten och en skärpning av energibeskattningen.

Den samlade verkan av nuvarande indirekta beskattning innebär sålunda en olika skattebelastning av olika delar av konsumtionen. Därmed påverkas inte endast konsumtionsvalet utan även näringslivets inriktning i olika hänseenden. Denna påverkan ökas vid höjt skatteuttag. Enligt beredningens uppfattning bör denna effekt i nuvarande skattesystem undanröjas och er- sättas med en konsumtionsneutral indirekt beskattning i den meningen att inte endast omedelbart konkurrerande varor och tjänster belastas lika utan även att konsumtionen i stort träffas av en likvärdig skattebelastning, där speciella skäl inte motiverar annat.

Med denna målsättning kan inte endast tidigare omnämnda ettledsskatter iproduktions- eller partihandelsledet avföras ur diskussionen utan även flerledsskatter av kaskadtyp liksom skattesystem som innehåller väsentligt inslag av punktskatter. Enligt beredningens uppfattning erbjuder endast en detalj handelsskatt på konsumtionen och mervärdeskatten en hög avkastning i förening med likformighet i beskattningen. Erfarenheterna har emellertid givit vid handen att en detaljhandelsskatt inte lämpligen kan konstrueras enbart som en skatt på konsumtionen i egentlig mening. Av tekniska skäl bör en sådan skatt utformas såsom en generell skatt på omsättningen i be- skattningsledet för att inte väsentliga redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter skall uppkomma. Mot denna bakgrund får ses det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten som följer av att skatten omfattar även näringslivets investeringar och vissa omkostnader.

Beredningen har undersökt möjligheterna att tillgodose kravet på en lik— formig beskattning inom den allmänna varuskattens ram. Den tänkbara lös- ningen skulle vara att införa ett från själva beskattningen fristående restitu- tionsförfarande avseende sådan skatt, som träffar näringslivets investeringar och omkostnader. Ett sådant speciellt restitutionsinstitut har emellertid be- funnits vara förenat med betydande tekniska olägenheter och har därför framstått såsom underlägset mervärdeskattesystemet, som automatiskt er- bjuder en likformig beskattning genom rätten till avdrag för ingående skat-te- belastning på inköp för skattepliktig verksamhet.

Verkningarna av det kumulativa inslaget i nuvarande indirekta beskatt- ning är emellertid även från annan synpunkt otillfredsställande. Här åsyftas dettas inverkan på det svenska näringslivets konkurrenskraft gentemot ut— landet. Eftersom normalt importen inte belastas med någon utjämningsskatt motsvarande den kumulativa skatteeffekten för inhemska konkurrensvaror, kan sägas att nuvarande system missgynnar det inhemska näringslivet i konkurrensen på hemmamarknaden och effekten för exporten blir densam— ma, eftersom exportföretagen inte medges någon avlyftning av den indirekta skattebelastning, som de träffas av. Att söka åstadkomma konkurrensneutra— litet i beskattningen genom schablonmässigt avvägda utjämningsskatter respektive skatterestitutioner är, såsom erfarenheter från vissa andra länder utvisar, förenat med svårigheter och kan leda till konfliktsituationer.

Enligt beredningens uppfattning bortfaller dessa problem vid en övergång till mervärdeskatt. Likaså erbjuder denna skatteform konkurrensneutralitet med avseende på distributions- och produktionsteknik, olika företagsformer och olika företagsstruktur. Mervärdeskatten utgör sålunda inget incitament till vertikal integration, då skattebelastningen blir i princip densamma obe- roende av hur många beskattningsled en vara passerar. För att denna kon- kurrensneutralitet skall kunna upprätthållas är det dock nödvändigt, att rätten till avdrag för ingående skattebelastning är i princip generell och sålunda omfattar belastningen på såväl investeringar som omkostnader samt dessutom att denna avlyftning kan ske snabbt, varvid restitution får tillgripas om skatten på egen omsättning är otillräcklig för en automatisk avlyftning. Härutöver är det emellertid enligt beredningens mening nödvän- digt, att skatten omfattar samtliga produktions- och distributionsled fram till och med detaljhandelsledet och ges en i möjlig mån generell omfattning med avseende på beskattningsområdet. Därjämte bör en enhetlig skattesats tillämpas för hela beskattningsområdet.

En i enlighet härmed utformad mervärdeskatt ger den högsta avkast- ningen och undanröjer vissa besvärande tekniska problem, som den nuvaran- de allmänna varuskatten är förknippad med. Sålunda bortfaller helt behovet av en bedömning från sälj arens sida huruvida köparen är att anSe som kon- sument eller ej. De rådande svårigheterna vid tillämpningen av begreppet skattefritt material bortfaller även, vilket är en väsentlig fördel. Vidare undanröjes vissa nu rådande ojämnheter i beskattningen, bl. a. den dubbel- beskattningseffekt, som uppkommer för renodlade uthyrningsföretag genom att skatt utgår på såväl inköpen av uthyrningsobjekten som vid deras uthyr- lung.

Det framgår av det återgivna att beredningen funnit det angeläget att prin- cipiellt konstruera en generell indirekt beskattning av det omfång, varom här är fråga, så att neutralitet föreligger från såväl konkurrens- som kon- sumtionssynpunkt. Detta betyder å andra sidan inte, att beredningen under- låtit att beakta värdet av skatteregler som låter sig utnyttjas för en konjunk- turstabi—liserande ekonomisk politik. Just från dessa synpunkter erbjuder mervärdeskatten möjligheter, som den gällande allmänna varubeskattningen eller andra former av indirekt beskattning inte i samma mån synes inrymma. Variationer i skattesatsen ger möjligheter att påverka konsumtionsbenägen— heten utan att, som enligt gällande system, investeringssidan beröres. Genom en inskränkt, förskjuten eller upphävd rätt till avdrag för ingående skatte— belastning kan å andra sidan just investeringssidan påverkas.

Mot bakgrund av det anförda och under beaktande av den principiella in- ställning till den framtida utformningen av företagsbeskattningen, som företagsskatteutredningen gett uttryck för, har beredningen funnit, att en bruttoomsättningsskatt inte är förenlig med de krav, som bör ställas på den generella konsumtionsskatten. Vid ett så högt skatteuttag, som ett genom-

förande av beredningens förslag kräver, har beredningen kommit till den uppfattningen att mervärdeskatten med hänsyn till den likformiga belast- ningen av konsumtionen samt dess verkningar för näringslivet äger bestäm— da företräden framför den allmänna varuskatten liksom andra generella skatteformer. Beredningen förordar med hänsyn härtill att den allmänna varuskatten omlägges till en generell konsumtionsskatt enligt mervärde— skatteprincipen, att i samband därmed energiskatten ersättes med en be- skattning av bränslen och elkraft inom mervärdeskattens ram samt att den särskilda varuskatten, försäljningsskatten, pälsvaruskatten och skatten på lättöl och läskedrycker slopas. Av övriga nu utgående punktskatter har be- redningen endast behandlat drivmedelsskatterna och den s. k. bilaccisen. Enligt beredningens uppfattning bör denna särbeskattning bibehållas med endast den ändringen att en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter föreslås i syfte att bibehålla en i princip oförändrad prisrelation mellan detta drivmedel och andra konsumtionsvaror efter omläggningen till mervärde— skatt.

Vid en i enlighet härmed utformad indirekt beskattning inom det av bered— ningen i övrigt förordade framtida skatte- och avgiftssystemet erfordras, att mervärdeskatten år 1970 skall avkasta ca 8 300 miljoner kr. Med den före- slagna tekniska utformningen av mervärdeskatten kräver detta att skatte— satsen sättes till 13 procent med priset exklusive skatt som beskattnings- värde. Detta motsvarar ca 11,5 procent om skatten i likhet med vad som gäller i fråga om den allmänna varuskatten skulle utgå på priset inklusive skatt såsom beskattningsvärde. Den reella skattesatshöjningen är således från 6 till 11,5 procent, varav drygt 2 procentenheter är betingade av kom- pensationen för skattebortfallet från punktskatteavvecklingen. Vidare bör beaktas, att en eliminering av det kumulativa inslaget i den allmänna varu- skatten skulle kräva en höjning av skattesatsen från 6 till 7,5 år 8 procent.

Enligt beredningens uppfattning bör den föreslagna punktskatteavveck- lingen ta sig uttryck i motsvarande sänkningar av priserna på härav berörda varor. Då emellertid samtidigt en höjning skulle ske av den generella skatten på dessa varor har beredningen ansett motiverat att föreslå viss avlyftning av den skattebelastning, som förekommer på inneliggande lager av punkt- beskattade varor för att på så sätt underlätta en omedelbar prisanpassning till det genom skattereformen ändrade kostnads- och marknadsläget. Sådan skatteavlyftning har dock ansetts böra begränsas till lager av omsättnings- varor, som är belastade med särskild varuskatt och försälj ningsskatt samt till lager av beskattade pälsskinn.

Vad så gäller utformningen av den generella indirekta beskattningen en- ligt mervärdeprincipen innebär beredningens förslag i korthet följ ande.

Liksom den allmänna varuskatten är mervärdeskatten enligt den av be- redningen föreslagna utformningen en omsättningsskatt. Skillnaden mellan

dessa båda skatter ligger egentligen endast däri, att skattskyldigheten om- fattar samtliga led i produktions- och distributionskedjan och att de skatt- skyldiga vid redovisningen äger avdraga skattebelastningen på inköp för verksamheten från skatt på den egna skattepliktiga omsättningen.

I tekniskt hänseende skiljer sig således mervärdeskatten föga från den allmänna varuskatten och beredningen har funnit att det nuvarande för den allmänna varuskatten gällande beskattningsförfarandet i allt väsentligt kan tillämpas på mervärdeskatten. Beredningen föreslår därför i stort sett oför- ändrade regler i fråga om registrering av skattskyldiga och i avseende å skattens redovisning liksom beträffande upphörd, taxering, besvär, anstånd m. m. Förslaget går härutinnan ut på att skatten skall redovisas fortlöpande under året för särskilda redovisningsperioder och att skatten skall slutligt fastställas för varje beskattningsår på grund av särskild taxering i samband med inkomsttaxeringen. I dessa delar är det således i princip ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning. Nämnas må dock att beredningen före- slår att skatteredovisningen och den samtidiga skatteinbetalningen skall framflyttas från den 18 till den 25 i månaden närmast efter periodens ut- gång och vissa åtgärder föreslås därjämte i syfte att förenkla redovisningen bl. a. för skattskyldiga med flera särskilda förvärvskällor och för delägare i handelsbolag, kommanditbolag och liknande företag. Av det anförda följer vidare att länsstyrelsen liksom nu blir beskattningsmyndighet i fråga om beskattningen inom landet och tullverket i fråga om importbeskattningen.

Mot bakgrund av det nu anförda har det för beredningen framstått som naturligt att även i materiellt hänseende utforma mervärdeskatten i så nära överensstämmelse som möjligt med den allmänna varuskatten, även om förslaget i dessa hänseenden inrymmer väsentliga ändringar i förhållande till den allmänna varuskatten. Dessa delar av förslaget skall därför behand- las något utförligare i det följande.

Beskattningsområdct. Mervärdeskattens omfattning har primärt anknu— tits till den nu gällande och i princip generella skatteplikten för varor och tjänster avseende varor. Med hänsyn till kravet på likformighet eller neutra— litet i beskattningen ävensom önskvärdheten att kunna hålla skattesatsen läg har beredningen närmare undersökt möjligheterna av att åstadkomma en utvidgning av beskattningsområdet. Detta har även betingats av behovet att kompensera det skattebortfall som följer av att avdragsrätten skall omfatta jämväl investeringar och sådana omkostnader, som inte är att hänföra till skattefritt material enligt nuvarande regler. Beredningens överväganden från dessa utgångspunkter kan sammanfattas sålunda.

Med hänsyn till förslaget om att ersätta energiskatten med en beskattning inom mervärdeskattens ram slopas nuvarande undantag från skatteplikt för bränslen och drivmedel, varjämte elkraft och gas inrymmes under skatte- plikten. Nuvarande undantag för jordbruksråvaror o. d.,levande djur samt jord, sand, grus och sten slopas bl. a. med hänsyn till att skattskyldighet en-

ligt förslaget införes för jordbruk och—skogsbruk. Vidare föreslås ett slopan- de av nuvarande skattefrihet för nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer under åberopande av såväl skattetekniska skäl som att därmed ernås en inte oväsentlig ökning av skatteunderlaget.

Övriga nu gällande undantag från skatteplikt för krigsmateriel, fartyg, luftfartyg och läkemedel föreslås bli bestående liksom skattefriheten för konstnärers försäljning av egna alster. Denna senare skattefrihet anses böra bli generell och gälla oavsett hur försäljningen sker.

Skatteplikten anses liksom hJittills böra omfatta såväl nya som begagnade varor. Detta bör gälla utan inskränkningar och i följd härav föreslås ett slopande av nuvarande skattefrihet för den yrkesmässiga handeln med be- gagnade personbilar och vissa andra begagnade motorfordon.

I fråga om tjänstebeskattningen föreslås betydande utvidgningar. Av des- sa må först nämnas att beredningen förordar generell skatteplikt för person- och varubefordran inom landet samt att skatteplikt införes för arbeten av olika slag avseende byggnader och fastigheter, härunder inbegripet bl. a. nyproduktion, rivning, reparation, underhåll och rengöring av bostäder och andra byggnader samt olika slags anläggningsarbeten. I konsekvens härmed införes skatteplikt för byggnader, som byggnadsföretagen uppför för för- säljning. Dessa utvidgningar har framstått som särskilt nödvändiga för att tillgodose kravet på en neutral beskattning. Beredningen har dock inte ansett sig böra förorda någon skärpning av beskattningen inom fastighetsområdet i vidare mån än som följer av högre skattesats och föreslår därför vissa rc- duceringsregler i syfte att begränsa skattens effekt så att den kan beräknas bli begränsad till den egentliga varuförbrukningen. I detta sammanhang må även framhållas, att beredningen inte ansett sig böra föreslå att bostads— uthyming eller annan uthyrning av lokaler eller fastigheter skall beskattas; dock föreslås skatt på rumsuthyrning i hotellrörelse och motsvarande.

Av övriga föreslagna utvidgningar i fråga om tjänstebeskattningen må här nämnas skönhetsvård och hårvård, automatisk databehandling och motsva- rande samt sådana tjänster med avseende på byggnader som tillhandahållas av arkitekter m. fl. Reklamen föreslås vidare bli beskattad med undantag dock för annonsering.

Beredningens förslag i fråga om skattepliktens omfattning innebär, att drygt 80 procent av den privata konsumtionen kan beräknas falla under mervärdebeskattningen. Motsvarande siffra för den allmänna varuskatten är ca 70 procent.

Skattskyldigheten. Mervärdeskatten bygger i princip på generell skattskyl- dighet i—nom hela produktions— och distributionskedjan. Liksom nu utgör förutsättningen för skattskyldighet att verksamheten bedrives yrkesmässigt. Såsom tidigare antytts föreslås att jordbruk och skogsbruk hänföres till sådan verksamhet. Dessa näringsgrenar blir således i mervärdeskattehän- seende likställda med annan produktion och försäljning. Skattskyldigheten

är i princip generell från nu nämnda utgångspunkt, dock föreslås undantag från redovisningsskyldighet för verksamhet med skattepliktig omsättning ej överstigande 8 000 kr för år. Överstiger omsättningen detta belopp men inte 24 000 kr föreslås tillämpning av en särskild avtrappningsregel, varigenom den skattepliktiga omsättningen vid skatteredovisningen reduceras enligt en degressiv skala så att i princip full skattskyldighet inträder vid den övre gränsen. -

Tilläggas må att med skattepliktig försäljning likställes uttag av vara ur rörelse för ändamål som är att hänföra till konsumtion. Detsamma gäller i fråga om byggnadsföretagares ianspråktagande av byggnad för bostads- ändamål eller liknande.

Bcskattningsvärde m. m. I varuskattehänseende gäller att skatten utgår på vederlaget med skattens belopp inräknat. I fråga om mervärdeskatten föreslår beredningen den principiella ändringen, att vederlaget exklusive skatt eller häremot svarande värde skall gälla såsom beskattningsvärde. Av skäl som tidigare antytts föreslås dock, att beskattningsvärdet i fråga om byggnader, monteringsfärdiga hus, oavsett material, samt arbeten avseende byggnader skall utgöra endast 60 procent av vederlaget exklusive skatt eller häremot svarande värde. I fråga om vissa anläggningsarheten skall annan reducering av beskattningsvärdet kunna bestämmas av riksskattenämnden. Nämnas må även att beredningen föreslår ett slopande av nuvarande re- duceringsregler för serveringsrörelser. —— Å det enligt dessa riktlinjer be- stämda beskattningsvärdet skall skatten beräknas enligt den gällande skatte- satsen, av beredningen föreslagen till 13 procent.

A vdrags- och restitutionsrätten. Av mervärdeskattens allmänna konstruk- tion följer att de skattskyldiga vid sin skatteredovisning äger från skatten på egen omsättning avdraga skatt, som belastat inköp för verksamheten. Kan denna avdragsrätt inte utnyttjas omedelbart, får vad som kvarstår avdragas i närmast följande skatteredovisning. Beredningen föreslår dock, att resti- tution skall utgå så snart avdrag, som inte kunnat utnyttjas, uppgår till minst 500 kr.

Avdragsrätten omfattar i princip all ingående skattebelastning för den skattskyldiges verksamhet. Beredningen anser dock den inskränkningen böra göras, att avdragsrätt inte skall föreligga för skatt, som belastat kost, bostad eller logi åt anställda eller vissa andra personalvårdande åtgärder eller för skattebelastning som är att hänföra till representa-tion. Dessa in— skränkningar i avdragsrätten är enligt beredningens mening motiverade av att härvidlag är fråga om konsumtion.

lmportbeskattningen. I princip borde mervärdeskatteprincipens tillämp- ning innebära att skatt genom tullverkets försorg skulle uttagas på all im- port av skattepliktiga varor. Beredningen har emellertid ansett det vara en onödig omgång att uttaga skatt på sådan import som sker av skattskyldig näringsidkare för dennes verksamhet och som således omfattas av dennes

avdragsrätt vid redovisning av skatt för tillhandahållande inom riket. Därför har beredningen föreslagit att importbeskattningen begränsas till privat- importen och motsvarande. Denna utformning av beskattningen vid import bör med hänsyn till det snabbt verkande avdrags- och restitutionsförfarandet inte föranleda några konkurrensstörande verkningar.

Beredningen har beräknat den sammanlagda skatte- och avgiftsbelast- ningen för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen enligt nuva— rande regler i vad de av beredningen omprövats och enligt de föreslagna nya bestämmelserna. När det gällt den indirekta beskattningen och arbetsgivar- avgifterna till socialförsäkringen, har övervältringsantaganden uppställts för vilka i betänkandet ingående redogjorts. Beredningen har understrukit den ofrånkomliga ovissheten beträffande antaganden av detta slag och även på- pekat den schablonmässighet som måste vidlåda beräkningarna, villka bc- tecknats såsom räkneexempel.

Beräkningarna har i första hand utförts för år 1970, då den föreslagna reformen förutsatts helt ha trätt i kraft. Den totala skatte- och avgiftsbördan har beräknats dels som om nuvarande regler oförändrade bibehållits, dels som om detta skett med den inskränkningen att reglerna för inkomstbeskatt— ningen varit indexreglerade och dels enligt de föreslagna nya reglerna. Re- sultatet av beräkningarna framgår av tabellerna 60——62. (Att liknande be— räkningar utförts även för år 1966, då reformens ikraftträdande påbörjas, finns anledning återkomma till längre fram.)

Av tabellerna 64 och 64 a kan inhämtas vilka skatte- och avgiftsbelopp. som vid genomförandet av reformen avlastas debetsedlarna i anledning av 1971 års taxering. Det understrykes att dessa tabeller inte ger uttryck för förändring i den sammanlagda skatte- och avgiftsbördan för skilda katego- rier skattskyldiga eller för personer i olika inkomstlägen.

I detta sammanhang må framhållas att de föreslagna höjningarna av grundavdragen och förändringarna beträffande förvärvsavdragen förutsatts skola gälla jämväl den kommunala inkomstbeskattningen. Härav liksom till följd av omläggningen av socialförsäkringens finansiering sker en vis minskning av kommunernas skatteunderlag. Den höjning av medelutdebi- teringen, som kan antagas följa härav, har inte ansetts motivera en kom- pensation tilll kommunerna i form av statsbidrag. Genomföres en allmän skatteutjämning har inte heller synts erforderligt att av hänsyn till kom- muner, som f. n. är i ett mer pressat finansiellt läge än flertalet övriga, för - slå några kompensationsåtgärder. De närmare övervägandena härutinnan återfinnes i kapitel 31. '

Den föreslagna reformens ikraftträdande har erbjudit särskilda problem. Detta sammanhänger med att den nya arbetsgivaravgiften ansetts inte kun-

587 na i sin helhet omedelbart påföras. Avgifterna har förutsatts bli beaktade vid löneuppgörelserna och det har bedömts att de åtminstone på sikt-övervältras mot löntagarna. Till undvikande av störningar i den samhällsekonomiska balansen har av gifterna förutsatts successivt påföi da under femårsperioden 1966—1970. .

Vissa skäl kan anföras för en jämn avgiftsstegring under tidsperioden i fråga. Förutsättningarna för en mer omedelbar övervältring mot löntagarna framträder då gynnsammare. Det finns emellertid omständigheter av. olika beskaffenhet som föranlett beredningen att föreslå ett mer omfattande av- giftspåslag, i storleksordningen 1 000 miljoner kr, år 1966. Denna problema- tik har närmare behandlats i kapitel 33, dit här i första hand hänvisas. [ korthet må följande återges.

Skatte- och avgiftsomläggningen i dess helhet måste anpassas till det successiva påförandet av de nya arbetsgivaravgifterna. Oavsett takten 1. detta påförande avses den allmänna varuskatten skola är 1966 omkonstrueras till en mervärdeskatt i samband varvid energiskatteområdet inordnas under mervärdeskatten och vissa punktskatter avskaffas. Härav följer en utgifts- avlastning för näringsverksamheten av inemot 1 200 miljoner kr. Mot denna bakgrund har en större ökning år 1966 av arbetsgivaravgifterna "än som eljest ifrågakommit framstått som förenlig med samhällsekonomisk balans. En konsekvens blir vidare att avgiftsökningarna de följande åren kan göras motsvarande mindre, något som framstår som önskvärt med hänsyn till att näringslivet under dessa år inte tillföres någradirekta lättnader genom den [01 tsatta omläggningen av skattesystemet.

Vid en ökning av arbetsgivaravgifterna år 1966 med ca 1 000 miljoner kr vinnes avsevärda fördelar. Det blir då möjligt att omedelbart avveckla de nuvarande egenavgifterna till folkpensioneringen och sjukförsäkringen i omprövade delar. Dessa avgifter innefattar en relativt hård belastning för de mindre inkomsttagarna. Det blir också möjligt att i övrigt omedelbart genomföra vidsträckta delar av det reformprogram som dock slutligt kan realiseras först år 1970. — Från administrativa synpunkter är det även synnerligen angeläget att förena införandet av de nya avgifterna med ett omedelbart avskaffande av de gällande avgifterna.

Beredningens förslag innebär att arbetsgivaravgifterna ökar år 1966 med 1 027 miljoner kr och under ett vart av åren 1967—1970 med belopp av 365, 390, 420 och 455 miljoner kr.

Reformens genomförande under åren 1966—1970 föreslås skola ske så- lunda.

1. De nya arbetsgivaravgifterna påföres i enlighet med vad nyss återgivits.

2. Nuvarande egenavgiften till folkpensioneringen och aktuella delar av sjukförsäkringen avskaffas, såsom tidigare ock nämnts, år 1966.

3. Grundavdragen (ortsavdragen) bibehålles oforandl ade vid 1967 års taxe- ring men höjes för gifta och ensamstående

588 vid 1968 års taxering till 5000 kr'resp. 2 500" kr;

» 1969. » » » 5 300 » » 2 650 » ; » 1970 » >> >> 5 700 » » 2 850 » och » 1971 » » » 6 000 » » 3 000 » . 4. De nya förvärvsavdragen tillämpas i sin helhet redan fr. o. m. 1967 års taxering.

o. Skatteskalorna vid den statliga inkomsttaxeringen anpassas etappvis till dem, som föreslagits skola gälla fr. o. m. 1971 års taxering, så att vissa skalor skall gälla vid 1967 och 1968 års taxeningar och andra vid 1969 och 1970 års taxeringar. _ Samtliga skatteskalor finns redovisade i tabell 65.

6. Skalorna för förmögenhetsbeskattningen' jämkas på föreslaget sätt redan fr. o. m. 1967 års taxering. Det erinras i sammanhanget att nästa allmän- na fastighetstaxering äger rum är 1965 och kan förutses föranleda höjda taxeringsvärden. ' ' ' !. Barnbidragen höjes år 1966 till 800 kr,

» 1967 » 880 >> , » 1968 » 960 >> , » 1969 » .1120 » och » 1970 » 1200 >>.

8. Den nuvarande varuskatten omläggs år 1966 till en mervärdeskatt, som uttas med 13 procent. De punktskatter, som beredningen föreslår slopade, avskaffas i samband därmed.

9. Bensinskatten höjes fr. o. m. :ir-1966 med fyra öre per liter.

En på detta sätt successivt genomförd reform tillför statsverket för ett vart av övergångsåren praktiskt taget samma inkomst, som gällande regler med indexreglering i enlighet med vad ovan sagts skulle ha inbringat. Detta visas i tabell 66.

De förändringar i individuell skatte- och avgiftsbelastning, som vid den förordade omläggningen av systemet under åren 1966 till 1970 inträder ett vart år, har beräknats och redovisats i tabellerna 67 och 68.

Slutligen må nämnas att de belopp, som skulle avlastas debetsedlarna i anledning av 1967 års taxering, finns angivna i tabellerna 70 och 71.

AVDELNING IX

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i" lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 5, 19 kap. samt 20 kap. 14 5 lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt ned-"an angives.

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m.m.

2 5. Med inkomst —— —— _ —- _. —— trehundra kronor. Ersättning i ——————— såsom arbetsgivare. Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedriv es från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller elsättning från flämmande makts härvarande beskick- ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivale, vilken tillhör beskickning ellel konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgaie, såframt svenska staten ellei utländsk beskickning häl i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk. juridisk person, som äger ett bestäm— mande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksför- säkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift enligt 19 kap. 1 5 till sjukförsäkringen i vad den avser sjukvårdsersättning och i 3 kap. 25 sista stycket avsedd försäkrad tillkommande grundsjukpenning jämte balntillägg och moderskapspenning, till folkpensioneringen samt till för- säkringen för tilläggspension; och skall 1 dylikt fall den som åtagit sig sådan förbindelse anses såsom albetsgiv are.

19 kap. Om försäkringens finansiering 1 &. Arbetsgivare skall för varje år erlägga arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen, nämligen &) till sjukförsäkringen i vad den avser sjukvårdsersättning samt i 3 kap. 2 5 sista stycket avsedd försäkrad tillkommande grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning; -

b) till sjukförsäkringen i vad den avser tilläggssjukpenning på grundval av inkomst av anställning;

c) till folkpensioneringen; samt (i) till försäkringen för tilläggspension.

2 &.

Arbetsgivaravgift utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 11 kap. 2 å andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete. Härvid skall häll— syn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den överstiger för är räknat, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 5 a), e) och d), sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet och, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 5 b), tjugutvätusen kronor.

Vid beräkning av underlaget för arbetsgivaravgift skall vidare bortses från vad till arbetstagare utgivits, om vad denne sammanlagt under året uppburit icke uppgått till trehundra kronor. Ej heller skall i underlaget in- räknas vad som utgivits till arbetstagare, som vid årets ingång icke uppnått femton års ålder eller, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 5 a), e) och d), uppnått sextiofem års ålder. Såsom underlag för arbetsgivaravgift skall slutligen ej heller räknas sådan lön eller annan ersättning, vartill en- ligt 11 kap. 2 5 sista stycket hänsyn ej skall tagas vid beräkning av inkomst av anställning eller som, om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes, avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

3 5.

Envar försäkrad skall, under iakttagande av vad nedan i detta kapitel sägs, för varje år till den allmänna försäkringen i hänseenden varom för— mäles i 1 5 a) och c) erlägga grundförsäkringsavgift på grund av inkomst av annat än anställning, därest han vid årets ingång uppnått minst femton och högst sextiofyra års ålder.

Grundförsäkriugsavgift skall ej erläggas av den, som för december månad det är avgiften avser åtnj utit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag eller för den som avlidit före utgången av nämnda år.

4 5.

Försäkrad, som visst år varit placerad i högre sjukpenningklass än nr 1, skall för nämnda år erlägga sjukpenningavgift avseende den allmänna för— säkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moder— skapspenning. Avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade Varit placerad i sådan sjukpenningklass. Densom fullgör tjänstgöring så— som värnpliktig må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens

slut gjort framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

5 &.

Försäkrad, för vilken för visst är fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda är er- lägga tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad den- na härrör från inkomst av annat förvärvsarbete.

6 5.

Arbetsgivaravgift i andra hänseenden än som avses i 1 5 b) skall utgå efter en procentsats, som med två enheter överstiger den procentsats, vartill ut- taget av avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 7 5 fastställts.

Av sagda arbetsgivaravgift skall försäkringen för tilläggspension tillföras ett belopp motsvarande den del av avgiften, som med tillämpning av den en— ligt 7 & fastställda procentsatsen hänför sig till pensionsgrundande inkomst av anställning. Återstoden av avgiften skall tillföras statsverket.

'i 5.

Den i arbetsgivaravgiften enligt nästföregående paragraf ingående avgif- ten till försäkringen för tilläggspension samt tilläggspensionsavgift enligt 5 & skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen med riks- dagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen för- ordnar.

8 &.

Arbetsgivaravgiften i hänseende som avses i 1 5 b) skall utgå med en och en tiondels procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Avgiften skall användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgif- ter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för angivet ändamål under året. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av

de medel, söm enligt vad nu" sagts skola tillgodoföras de allmänna försäk— ringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna s jukför- säkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

9 5.

I 3 5 omförmäld grundförsäkringsavgift skall beräknas å den försäkrades sammanräknade nettoinkomst enligt taxeringen för statlig inkomstskatt årel näst efter det år avgiften avser. Har den försäkrade haft att såsom inkomst upptaga periodiskt understöd, skall avgiften beräknas på den sammanräk— nade nettoinkomsten efter avdrag för sagda understöd. Avgiften skall utgå efter den enligt 7 & fastställda procentsatsen å inkomst som icke överstiger det vid ingången av det år avgiften avser gällande basbeloppet och därutöver med två procent å hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.

Försäkrade, som samtaxeras, skola sammanlagt erlägga grundförsäkrings- avgift med belopp som skulle ha beräknats, därest deras sammanräkna— de nettoinkomster tillkommit endast en av dem. Vad ovan sägs om perio- diskt understöd skall därvid äga motsvarande tillämpning. Vidare skall iakt- tagas att, 0111 hos endera av de försäkrade uppkommit underskott å för— värvskälla till belopp överstigande inkomsten från övriga förvärvskällor, avgiftsunderlaget minskas med skillnadsbeloppet i fråga. Avgiften fördelas mellan de försäkrade i förhållande till varderas avgiftsgrundande inkomst.

Har den försäkrade åtnjutit inkomst, för vilken skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift föreligger, skall grundförsäkringsavgiften beräknas till skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill avgiften skulle ha uppgått vid beräkning av denna i enlighet med vad förut i denna paragraf sagts, och å andra sidan en på motsvarande sätt beräknad avgift avseende allenast den inkomst för vilken arbetsgivaravgift skall beräknas. För försäkrade, som samtaxeras, skall därvid avgiften beräknas och fördelas enligt i andra stycket angivna grunder. Har försäkrad vid sidan av annan inkomst åtnjutit in— komst, för vilken sjömansskatt erlagts, skall grundförsäkringsavgiften be- räknas på sätt ovan i denna paragraf angives med iakttagande av att den sammanräknade nettoinkomsten skall ökas med belopp motsvarande in- komsten av anställning ombord, beräknad enligt grunderna för fastställande av pensionsgrundande inkomst.

Grundförsäkringsavgiften må i intet fall beräknas till högre belopp än tio procent av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten eller, när fråga är om försäkrade som samtaxerats, av summan av deras beskatt- ningsbara inkomster.

Grundförsäkringsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste hela krontal.

. 10 5.

Har försäkrad avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans från- fälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår. grundförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläg- gande helt eller delvis av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätte- ligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år, då den försäkrade avlidit.

11 &.

Sjukpenningavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna l'örsäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Sjukpenningavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning med bortseende från förmåner, vilka tillkom- ma försäkrad som avses i 3 kap. 2 & sista stycket,, ävensom till förvaltnings— kostnader och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barn- tillägg och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsj ukpenning. Avgifterna skola i vad de avse grundsj ukpenning vara lika stora för samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkrings- kassan. Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora för alla för- säkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra samma sjuk- penningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som avses i 3 kap. 2 5 första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet eller övergång till kor- tare karenstid skett efter ingången av den månad varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu stadgats..Avgifterna skola be— räknas för månad.

Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 5 stadgas vid ingången av månad, för vilken sj ukpenningavgift skall utgå, icke berättigad till sjukpenning för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst åråtnj utit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall sjukpenningavgift avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnj utits.

Vad i 10 5 är stadgat beträffande grundförsäkringsavgift skall äga mot- svarande tillämpning i fråga om sjukpenningavgift.

12 5 Allmän försäkringskassa äger av statsmedel erhålla ersättning med be- lopp motsvarande a) samtliga kassans utgifter för sjukvårdsersättning, för sjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt försäkrad som avses i 3 kap. 2 & sista stycket ävensom för den del av kassans förvaltningskostnader som hänför sig till ifrågavarande förmåner; b) hälften av kassans utgifter för grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt annan försäkrad än sådan som angivits under a).

13 &.

Kostnaderna för folkpensioneringen skola i den mån de icke täckas av avgifter på sätt förut i detta kapitel angivits bestridas av statsmedel, dock att kommunerna skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen i en- lighet med vad därom är särskilt stadgat.

14 5. Om debitering och upphörd av arbetsgivaravgift samt av tilläggspensions- avgift ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga av- gift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen.

15 å. . Grundförsäkringsavgift påföres i den kommun, där för den försäkrade beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Om debitering och upphörd av grundförsäkringsavgift ävensom av sj uk- penningavgift stadgas i övrigt i uppbördsförordningen. -

16 5.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket uppbära hela beloppet av de sj ukpenningavgifter, som vid debi- tering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning. .

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen ut- färdar.

20 kap. Övriga bestämmelser 14 &. Beträffande fullföljd av talan 1 vissa fall skall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 11 kap. 45 eller 19 kap. 14 5 eller 15 5 andra stycket.

I fråga 0111 besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 5, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 & 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest. stadgande, som. ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Härutöver skall följande iakttagas. Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning beträffande avgifter, som avse tiden före ikraftträdandet av denna lag.

Arbetsgivaravgift i andra hänseenden än som avses i 19 kap. 1 5 b) skall för åren 1966—?1969 icke beräknas till högre belopp än som svarar mot

för år 1966 åtta procent av avgiftsunderlaget; för år 1967 nio procent av avgiftsunderlaget; för år 1968 tio procent av avgiftsunderlaget; samt för år 1969 elva procent av avgiftsunderlaget. I 19 kap. angiven grundförsäkringsavgift skall för åren 1966—1969 icke beräknas till högre belopp än som svarar mot

för år 1966 åtta procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet;

för år 1967 åtta och en halv procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en halv procent av hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyssnämn- da basbelopp;

för år 1968 nio procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en procent av hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyssnämnda basbelopp; samt

för år 1969 nio och en halv procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en och en halv pro- cent av inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyss- nämnda basbelopp.

Grundförsäkringsavgiften för nedan angivna år må dock i intet fall utgå med högre belopp än som svarar mot i det följande omförmälda procenttal av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten eller, när fråga är om samtaxerade, den gemensamma beskattningsbara inkomsten, näm- ligen för år 1966 5 procent, för år 1967 7 procent, för år 1968 8 procent samt för år 1969 9 procent.

Förslag till

lag om ändring 1 lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av , folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 1—5 55 lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen skola upphöra att gälla den 1 januari 1966, dock att vad i nämnda paragrafer stadgats alltjämt skall gälla i fråga om pensions— avgifter i anledning av taxering för inkomst år 1966 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 39 & förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Härigenom förordnas, att 39 5 förordningen den 18 december 1959 an— gående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 5.

Tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 & lagen om allmän försäkring skall, med iakttagande av vad i 40 å sägs, debiteras och uppbåras i en- lighet med vad som stadgas i upp- bördsförordningen.

Tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 5 5 lagen om allmän försäkring skall, med iakttagande av vad i 40 & sågs, debiteras och uppbåras i en— lighet med vad som stadgas i upp— bördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre be- stämmelser alltjämt skola gälla i fråga om avgift som avser tiden före ikraft- trädandet.

Förslag till

förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 1—4 55 förordningen den 18 december 1959 an- gående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 & samma förordning skall upphöra att gälla.

1 5.

Redare skall, i enlighet med vad nedan sägs, för varje är å vad han under året utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bo— stad till sådan arbetstagare hos honom, som avses i 1 5 första stycket för- ordningen om sjömansskatt, erlägga arbetsgivaravgift enligt 19 kap. 1 5 la— gen om allmän försäkring.

2 å.

Konungen skall fastställa procentsatser för uttaget av arbetsgivaravgift i de hänseenden som angivas i 19 kap. 1 5 lagen om allmän försäkring. Beslut om de båda procentsatser, som skola tillämpas för visst år, skall fattas under året dessförinnan.

För arbetsgivaravgift i hänseenden varom förmäles i 19 kap. 1 5 a), e) och (1) lagen om allmän försäkring skall procentsatsen för visst är utgöra en på sätt nedan sägs bestämd andel av den procentsats, som enligt 19 kap. 6 5 sag— da lag skall gälla för det året. Procentsatsen för arbetsgivaravgift i hän— seende som avses i 19 kap. 1 5 b) lagen om allmän försäkring skall utgöra samma andel av den procentsats, varmed avgift enligt 19 kap. 8 5 nämnda lag skall utgå. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medel- tal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år då pro- centsatserna fastställas. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en brutto- dräktighet understigande 300 registerton. Procentsatserna beräknas med två decimaler.

3 g. Arbetsgivaravgift i hänseenden varom förmäles i 19 kap. 1 5 a), e) och (1) lagen om allmän försäkring utgår efter den för året gällande procent- satsen och beräknas för varje redare ä summan av lön till arbetstagare som

i 1 5 sägs sedan därifrån dragits för varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstigit sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 5 förut angivna lag omförmålda basbelopp, som gäller vid årets ingång.

4 5.

Arbetsgivaravgift i hänseende som avses i 19 kap. 1 g h) lagen om allmän försäkring utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas för varje redare å summan av lön till arbetstagare som i 1 & sägs, sedan därifrån för varje arbetstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat överstigit tj ugutvåtusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966. Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning beträffande avgifter som avse tiden före ikraftträdandet.

I fråga om arbetsgivaravgift som avses i 3 & denna förordning skall gälla, att avgiften för åren 1966—1969 skall fastställas med beaktande av vad för motsvarande år är stadgat i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den ' om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av 5 & förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) ' angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 5 5 förordningen den 4 juni 1954 angående kost- nadsfria eller prisnedsatrta läkemedel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

59.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förord- ning bes—trides av statsmedel med belopp för kalenderår motsvaran- de en krona 15 öre för envar, som vid utgången av det är kostnaden avser är inskriven hos allmän för- säkringskassa, och i övrigt av de allmänna försäkringskassorna i för— hållande till antalet inskrivna för— säkrade vid nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäk— ringsavgi/t enligt lagen om allmän försäkring.

(Föreslagen lydelse)

..

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förord- ning bestrides av statsmedel.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestäm- melser alltjämt skola gälla för kostnader avseende år 1965 och tidigare år.

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Härigenom förordnas, att 35 5 5 mom., 46 5 2 och 3 mom., 48 & 2—4 mom., 49 g, 50 5 2 och 3 mom., 52 ä 1 mom., 53 5 1 mom. och 65 & kommunalskatte-

lagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 48, 49, 60, 69 och 70 55 samma lag samt underrubriken till 48 å angivna lag skola erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 5.

5 111 o in. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl dels lotteri- vinst, därest densamma icke jämlikt 19 5 är frikallad från beskattning, d e l s 0 c k intäkt genom restitu- tion, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift eller tilläggspensionsavgift, för vil- ken avdrag av den skattskyldige åt- njutits vid tidigare års taxeringar,

5 m 0 111. Till intäkt somi 1 mom. avses räknas jämväl dels lotteri— vinst, därest densamma icke jämlikt 19 5 är frikallad från beskattning, d e l s 0 c k intäkt genom restitu— tion, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående grundförsäkrings- avgift eller tilläggspensionsavgift, för vilken avdrag av den skattskyldige åtnju'tits vid tidigare års taxeringar.

46 5. 2 m 0 m. I hemortskommunen —— —- —— eller uppfostran; 2) för (1 el s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående till- läggspensionsavgift, som under be- skattningsåret påförts den skattskyl- dige, dels o ck avgift för pen— sionsförsäkring, som ej avses i 33 5. därest avgiften under beskattnings- året erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

2) för d els sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående grund- försäkringsavgift eller tilläggspen- sionsavgift, som under beskattnings- året påförts den skattskyldige, d e l s ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 &, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skatt- skyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

3) för (1 els sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående s juk— försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 S' lagen om allmän försäkring, som un- der beskattningsåret påförts den skattskyldige, dels ock premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen ka- pitalförsåkring, arbetslöshetsförsäk- ring samt sådan sjuk- eller olycks- fallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sj ukkassa för begravnings— hjälp, som ej avses i 33 5 och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring; samt

(Föreslagen lydelse)

3) för (1 el s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjuk- penningavgift enligt 19 kap. 4 & la- gen om allmän försäkring, som un— der beskattningsåret påförts den skattskyldige, dels ock premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar av följande

slag, vilka ägas av honom själv eller,

i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapi- talförsäkring, arbetslöshetsförsäk- ring samt sådan sjuk- eller olycks- fallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begrav- ningshjälp, som ej avses i 33 å och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2——4 kap. lagen om allmän försäk- ring; samt

4) för belopp —————— 1 000 kronor. Har skattskyldig ——————— eller underhållsbidraget. Därest skattskyldig —- —- —— — —— -— nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall, såvitt avser sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 2 5 lagen om allmän försäkring, be- räknas till ett belopp av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt till ett belopp av minst 300 kronor. Avdrag för öv— riga i första stycket 3) här ovan av- sedda premier och andra avgifter må ej för skattskyldig åtnjutas till hög- re belopp än 250 kronor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnju- tas med högst 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall, såvitt avser sjukpenningavgift enligt 19 kap. l; 5 lagen om allmän försäkring, för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt beräknas till ett belopp av minst 150 kronor. Avdrag för övriga i första stycket 3) här ovan avsedda premier och andra avgifter må ej för skattskyldig åt- njutas till högre belopp än 250 kro— nor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor må vidare åt—

må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemma- varande barn under 18 är.

3 m 0 m. Har kvinna med hemma- varande barn under 16 år haft in- komst av rörelse, vari hon varit verk- sam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, må hon åt- njuta avdrag med 300 kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst, sam- manlagt dock högst med 2000 kro- nor. Gift kvinna, som icke har hem- mavarande barn under 16 år, må, därest hon levt tillsammans med sin man och haft inkomst som nyss sagts, åtnjuta avdrag med 300 kro- nor. Avdrag med sistnämnda belopp må jämväl åtnjutas av kvinna, som haft inkomst av jordbruksfastighet och utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde, därest kvin- nan antingen varit gift och levt till- sammans med sin man eller ock haft hemmavarande barn under 16 år.

Vad i föregående stycke sågs skall även gälla beträffande man med hemmavarande barn under 16 år, därest han antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin hust- ru eller ock varit ogift (varmed jäm- ställes änkling eller frånskild).

Har gift man, som levt tillsam- mans med sin hustru, haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har hustrun utfört arbete i för— värvskällan till ett värde av minst 300 kronor, mä mannen åtnjuta av- drag med nämnda belopp.

(Föreslagen lydelse) njutas om skattskyldig under be- skattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller från- skild) och haft hemmavarande barn under 18 år.

3 mom. Har kvinna med hem- mavarande barn under 16 år haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med 1 000 kronor eller, därest en sådan beräknings- grund föranleder högre avdrag, med 25 procent av nämnda inkomst, dock högst med I; 000 kronor. Har kvinna med hemmavarande barn under 16 år haft inkomst av jordbruksfastig- het och utfört arbete i förvärvskällan, må han åtnjuta avdrag med belopp motsvarande värdet av arbetsinsat- sen, dock högst med 1 000 kronor.

Vad i föregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande man med hemmavarande barn under 16 år, därest han antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin hustru eller ock varit ogift (varmed jämställes änkling eller frånskild).

Har gift man med hemmavaran- de barn under 16 år levt tillsammans med sin hustru och haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har hustrun utfört arbete i förvärvs- källan, mä mannen åtnjuta avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats, dock högst med 1000 kronor.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret va- rit här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till av- drag därtill förslår och må för skatt- skyldig eller, om skattskyldig varit gift och levt tillsammans med sin make, för makarna tillsammans icke överstiga 300 kronor eller, därest för— höjning av avdraget med 20 procent av inkomsten ifrågakommer, 2000 kronor.

(Föreslagen lydelse)

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret va— rit här i riket bosatt. Avdraget mä åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till av- drag därtill förslår och må för skatt- skyldig eller, om skattskyldig varit gift och levt tillsammans med sin make, för makarna tillsammans icke överstiga 4000 kronor. Härjämte skall iakttagas att avdrag, som enligt första och andra styckena må åtnju- tas från inkomst av jordbruksfastig- het och enligt tredje stycket från in- komst av jordbruksfastighet eller rörelse, ej får tillgodoföras skatt- skyldig eller sammanlevande makar tillsammans med högre belopp än in- alles 1 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment skall erhållas _ —— —— sagda kommun.

Ortsavdrag. Grundavdrag.

48 g.

2 m 0 m. Skattskyldig fysisk per- son, som varit här i riket bosatt un- der h e l a beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt orts- avdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskatt— ningsåret varit gift och levt tillsam- mans med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med 4 500 kronor.

Gift skattskyldig, som under be- skattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 18 år, åtnjuta kommunalt

?. m 0 m. Skattskyldig fysisk per- son, som varit här i riket bosatt un— der h e l a beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt grundavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskatt- ningsåret varit gift och levt tillsam— mans med andra maken, åtnjuter kommunalt grundavdrag med 6000 kronor.

Gift skattskyldig, som under be- skattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 18 år, åtnjuta kommunalt

(Nuvarande lydelse) ortsavdrag med belopp som i före— gående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (e n s a m- 5 t äe n d e) äger åtnjuta kommu- nalt ortsavdrag med 2 250 kronor.

Har skattskyldig under beskatt- ningsåret varit skyldig erlägga sjö- mansskatt, skall det enligt bestäm- melserna i detta moment eljest med- givna ortsavdraget minskas med en tolvtedel för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kro- nor.

3 m 0 m. Skattskyldig fysisk per- son, som varit här i riket bosatt allenast under e n d el av beskatt- ningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt ortsavdrag, ut- görande för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i 2 mom. med- givna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas ned- åt till jämna tiotal kronor.

4 mom. Angående avräkning i vissa fall av kommunalt ortsavdrag från inkomst iannan kommun än hemortskommunen stadgas i 50 ä 3 'mom. andra stycket.

(Föreslagen lydelse) grundavdrag med belopp som i före- gående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (e n s a m- s tå e n d e) äger åtnjuta kommu- nalt grundavdrag med 3 000 kronor.

Har skattskyldig under beskatt- ningsåret varit skyldig erlägga sjö- mansskatt, skall det enligt bestäm- melserna i detta moment eljest med- givna grundavdraget minskas med en tolvtedel för varje kalendermå— nad, för vilken sjömansskatt erlagts. Det avdragsbelopp, som sålunda er- hålles, avrundas nedåt till jämna t—io- tal kronor.

3 m 0 111. Skattskyldig fysisk per— son, som varit här i riket bosatt allenast under e n d el av beskatt— ningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt grundavdrag, ut- görande för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, en »tolvtedel av det enligt bestämmelserna i 2 mom. med— givna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas ned- åt till jämna tiotal kronor.

4 mom. Angående avräkning i vissa fall av kommunalt grundav- drag från inkomst i annan kommun än hemortskommunen stadgas i 50 5 3 mom. andra stycket.

49 &.

Därest delägarna i boet efter av- liden person, som vid dödsfallet va- rit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvud— sakligen beroende av dödsboets in- komst, må dödsboet efter taxerings— nämndens eller, .om besvär anförts

Därest delägarna i boet efter av- liden person, som vid dödsfallet va- rit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvud- sakligen beroende av dödsboets in— komst, må dödsboet efter taxerings— nämndens eller, om besvär anförts

(Nuvarande lydelse)

eller ock särskild framställning där- om gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövnings- nänmdens beprövande kunna för se- nare beskattningsår än det, då döds- fallet inträffade, tillerkännas kom- munalt ortsavdrag med högst samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fort— farande levt.

(Föreslagen lydelse)

eller ock särskild framställning där- om gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövnings— nämndens beprövande kunna för se— nare beskattningsår än det, då döds- fallet inträffade, tillerkännas kom- munalt grundavdrag med högst sam- ma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt.

50 ä.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskom- munen den beskattningsbara in— komsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt ortsav- drag. Den beskattningsbara inkoms- ten skall angivas i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteför- måga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshän- delse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta all- mänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild fram- ställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp,

2 inom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskom- munen den beskattningsbara in- komsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt grund- avdrag. Den beskattningsbara in— komsten skall angivas i hela hundra- tal kronor, så att överskjutande he- lopp, som icke uppgår till helt hund- ratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmå- ga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av lång— varig sjukdom, olyckshändelse, ål— derdom, underhåll av andra när— stående än barn, för vilka den skatt- skyldige ågt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jäm— förlig omständighet, må efter taxe- uingsnämndens eller, om besvär an— förts eller ock särskild framställ- ning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, pröv- ningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat be-

(Nuvarande lydelse)

dock högst 4 500 kronor. Har skatt- skyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, var- med jämkning medgivits.

lopp, dock högst 4500 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åt- njutit avdrag för nedsatt skatteför- måga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, var- med jämkning medgivits.

Om skattskyldigs —— -— — — _— -— motsvarande tillämpning. Skattskyldig, vars —————— stycket förmäles.

Vad härefter ______ beskattningsbar inkomst.

3 m 0 m. För skattskyldig, —— —— _— -— —— _ stycket förmäles.

Kan kommunalt ortsavdrag helt eller delvis icke utnyttjas i hemorts- kommunen, och har taxerad inkomst påförts den skattskyldige i annan kommun, skall bristen avräknas från sistnämnda inkomst. Därvid skola i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 46 5 äga motsvarande tillämpning. Vad efter dylik avräkning återstår utgör för den skattskyldige beskattnings- bar inkomst i kommunen.

Kan kommunalt grundavdrag helt eller delvis icke utnyttjas i hemorts- kommunen, och har taxerad inkomst påförts den skattskyldige i annan kommun, skall bristen avräknas från sistnämnda inkomst. Därvid skola i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 46 å äga motsvarande tillämpning. Vad efter dylik avräkning återstår utgör för den skattskyldige beskattnings- bar inkomst i kommunen.

För annan ______ beskattningsbar inkomst.

Beskattningsbar inkomst —— —- — —— _ — kronor, bortfaller.

52 5. 1 m 0 m. Äkta makar, —— — —— — -— —— gemensamma inkomst. Har vid ——————— andra kommuner. Underskott å ——————— samma slag.

Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 5 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av orts- avdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxera— de inkomst i hemortskommunen, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst i samma kommun. Kvarstående brist må, med tillämpning av bestämmelserna i 50 5 3 mom. andra stycket, avräknas

Grundavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det be- lopp, som i 48 5 2 mom. andra styc- ket sägs, dock att, om sådan del av grundavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst i hemortskommu- nen, bristen må avräknas å den and— ra makens taxerade inkomst i sam— ma kommun. Kvarstående brist må, med tillämpning av bestämmelserna i 50 5 3 mom. andra stycket, avräk-

(Nuvarande lydelse)

å makarnas taxerade inkomster i andra kommuner.

(Föreslagen lydelse)

nas å makarnas taxerade inkomster i andra kommuner.

Avdrag som ——————— styckena medgiva.

53 ä. 1 m 0 m. Skyldighet att — — — — —-- — rörelse; samt för sådan i slutlig eller tillkom- mande skatt ingående folkpensions— avgift eller tilläggspensionsavgift, som restituerats, avkortats eller av- skrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidi- gare års taxeringar ;

b) staten:

för sådan i slutlig eller tillkom- mande skatt ingående grundförsäk- ringsavgift eller tilläggspensionsav- gift, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid ti- digare års taxeringar;

för inkomst —— —-- —- —— —— —— eller rörelse.

Riksskattenämnden må, — — — — —— — icke föras.

65 5.

Fråga, huruvida skattskyldig haft barn eller icke eller om barn är att räkna såsom hemmavarande eller icke, liksom ock fråga om barns ål— der skall bedömas efter förhållan- dena den 1 november året näst före taxeringsåret. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas rätt till avdrag enligt 46 5 2 mom. första stycket vid 3) och 46 5 3 mom. även- som ortsavdrag, anses som hemma— varande endast hos den ena av dem.

Fråga, huruvida skattskyldig haft barn eller icke eller om barn är att räkna såsom hemmavarande eller icke, liksom ock fråga om barns ål- der skall bedömas efter förhållande- na den 1 november året näst före taxeringsåret. Med barn avses jäm- väl styvbarn ävensom adopterat barn. Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas rätt till avdrag enligt 46 5 2 mom. första stycket vid 3) och 46 5 3 mom. även- som grundavdrag, anses som hem— mavarande endast hos den ena av dem.

I fråga ——————— följ ande beskattningsåret. De för ——————— make avlidit. Har eljest —————— för taxeringen. De för —————— haft barn. Anvisningar . till 48 5. Vad i ————————— i 65 g . —Vid beräknande av ortsavdrag för gift skattskyldig, som under beskatt-

Vid beräknande av grundavdrag för gift skattskyldig, som under be-

ningsäret levt tillsammans med and- ra maken och som under nämnda år uppburit inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall vid tillämp— ningen av bestämmelserna i 48 5 2 inom. sista stycket iakttagas, att minskningen av ortsavdraget skall beräknas på halva det avdrag, som skulle tillkommit makarna gemen- samt, om icke någon av dem haft att erlägga sjömansskatt.

(Föreslagen lydelse) skattningsåret levt tillsammans med andra maken och som under nämnda år uppburit inkomst, för vilken er- lagts sjömansskatt, skall vid tillämp— ningen av bestämmelserna i 48 5 2 mom. sista stycket iakttagas, att minskningen av grundavdraget skall beräknas på halva det avdrag, som skulle tillkommit makarna gemen- samt, om icke någon av dem haft att erlägga sjömansskatt.

till 49 5.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bo- satt, äger på grund av bestämmelser- na i 53 g 3 mom. att för det beskatt- ningsår, under vilket dödsfallet in— träffat, åtnjuta kommunalt orts- avdrag med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan beskattningsårets ingång och döds- fallet här i riket bosatt, skall avdrag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets ut— gång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet med de i 48 5 3 mom. meddelade bestämmelserna.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bo- satt, äger på grund av bestämmelser- na i 53 5 3 mom. att för det beskatt- ningsår, under vilket dödsfallet in- träffat, åtnjuta kommunalt grund- avdrag med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan be- skattningsårets ingång och döds- fallet här i riket bosatt, skall avdrag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets ut; gång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet med de i 48 5 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom — _ —— —— — —— ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket bosatt, må vid taxering medgi- vas ortsavdrag allenast för den tid, under vilken nämnda person det be- skattningsår, då dödsfallet inträffa- de, varit här i riket bosatt.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid "sitt frånfälle icke varit här i riket bosatt, må vid taxering medgi- vas grundavdrag allenast för den tid, under vilken nämnda person det be- skattningsår, då dödsfallet inträffa- de, varit här i riket bosatt.

till 60 5. Till ledning —— —- — -— — ——- på municipalsamhället.

3. En person är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna mu-

3. En person är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna mu-

nicipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipal- samhällets område. Han har haft in- komst dels av rörelsen, däri fastig- het icke ingår, till belopp av 9000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8 000 kronor. Av sist- nämnda belopp skola alltså 2000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till Skattskyldig, som i denna para- graf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmå— ner i beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga be- stämmelserna om allmänna avdrag (46 å), ortsavdrag (48 5) samt de i 50 och 51 åå för i riket bosatt per- son meddelade föreskrifterna om be- skattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 5 [och 55 5] meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande döds- bo efter person, varom i förevaran— de paragraf förmäles.

till

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga de om allmänna avdrag i 46 5 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 5) eller de i 50 och

(Föreslagen lydelse) nicipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipal— samhällets område. Han har haft in- komst dels av rörelsen, däri fastig- het icke ingår, till belopp av 15 000 kronor och dels av kapital till belopp av 5 000 kronor eller sålunda tillhopa 20 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, grundavdrag 111. m. utgör den beskattningsbara in— komsten 12 000 kronor. AV sistnämn- da belopp skola alltså 3000 kronor upptagas såsom belöpande å muni- cipalsamhället.

69 å.

Skattskyldig, som i denna para- graf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmå- ner i beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga be- stämmelserna om allmänna avdrag (46 å), grundavdrag (48 &) samt de i 50 och 51 55 för i riket bosatt per— son meddelade föreskrifterna om be— skattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. Det i 49 5 med- delade stadgandct är jämväl till- lämpligt beträffande dödsbo efter person, varom i förevarande para- graf förmäles.

70 5.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga de om allmänna avdrag i 46 Q 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om grundavdrag (48 5) eller de i 50 och

51 55 för i riket bosatt person med— delade föreskrifterna om beskatt— ningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 5 [och 55 &] meddelade stadgandena äro icke gällande för dödsbo efter per— son, varomi 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

51 55 för i riket bosatt person med— delade föreskrifterna om beskatt— ningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. Det i 49 5 med- delade stadgandet är icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om efter— taxering för år 1966 eller tidigare år. Härutöver skall följ ande iakttagas.

1. I stället för vad i 48 5 2 mom. stadgats om grundavdrag av 6 000 kronor och 3 000 kronor skall övergångsvis gälla, att grundavdragen vid 1967 års taxering och vid eftertaxering för år 1967 skola utgöra 4 500 kronor och 2 250 kronor, vid 1968 års taxering och vid eftertaxering för år 1968 5 000 kronor och 2 500 kronor, vid 1969 års taxering och vid eftertaxering för år 1969 5 300 kronor och 2 650 kronor samt vid 1970 års taxering och vid efter— taxering för år 1970 5 700 kronor och 2 850 kronor.

2. Vad i 35 5 5 mom. och 53 5 1 mom. enligt dessa lagrums äldre lydelser stadgas om i restituerad, avkortad eller avskriven slutlig eller tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift skall i förekommande fall alltjämt äga t1llämpning.

3. Vid 1967 års taxering och vid eftertaxering för år 1967 äger skattskyl- dig med inkomst av beskaffenhet att kunna föranleda påförande för år 1966 av grundförsäkringsavgift åtnjuta särskilt avdrag såsom för grundförsäk- ringsavgift med, om annat ej framgår av vad nedan sägs, 400 kronor. Har den skattskyldige uppburit jämväl sådan inkomst, för vilken skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift förelegat, och har denna inkomst överstigit 4 000 kronor, må särskilt avdrag ej medges. Har ifrågavarande inkomst överstigit 3 000 kronor men ej 4 000 kronor, skall avdrag medges med 100 kronor; har den överstigit 2 000 kronor men ej 3 000 kronor, skall avdrag medges med 200 kronor; och har den överstigit 1 000 kronor men ej 2 000 kronor, skall avdrag utgå med 300 kronor. Om den skattskyldige varit gift och levt till- sammans med andra maken, skola förutsättningarna för och storleken av vad makarna gemensamt må avdraga bedömas som om deras gemensamma inkomst tillkommit endast en av dem.

4. Vad i lag eller annan allmän författning sägs om ortsavdrag skall efter denna lags ikraftträdande avse grundavdrag.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 5 1 mom., 8 5, 9 ä 2 mom., 10 Q 1 mom. och 11 5 1 mom. förordningen den 26 juli 1.947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 5. 1 m 0 111. Från sammanlagda -— —— — — —— —— nästföljande stycke. Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åt- njuta avdrag för periodiskt under- stöd eller därmed jämförlig perio— disk utbetalning, för tilläggspen- sionsavgifter samt för avgifter för pensionsförsäkring och för annan personförsäkring ävensom för under- håll åt ej hemmavarande barn under 16 är, allt i den omfattning som i 46 5 2 mom. kommunalskattelagen sägs.

Harsådan———_______

Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnju— ta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk ut- betalning, för grundförsäkringsavgif- ter och tilläggspensionsavgifter samt för avgifter för pensionsförsäkring och för annan personförsäkring ävensom för underhåll åt ej hemma- varande barn under 16 är, allt i den omfattning som i 46 5 2 mom. kom- munalskattelagen sägs.

i fråga.

85.

Skattskyldig fysisk person, som varit här 'i riket bosatt under be- skattningsåret, äger att å den taxe- rade inkomsten åtnjuta statligt orts- avdrag. Vad i 48 5 2 och 3 mom. samt 49 & kommunalskattelagen stadgas angående kommunalt ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under be- skattningsåret, äger att å den taxe- rade inkomsten åtnjuta statligt grundavdrag. Vad i 48 5 2 och 3 mom. samt 49 & kommunalskatte- lagen stadgas angående kommunalt grundavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt grundavdrag.

(Nuvarande lydelse)

9å.

2 m 0 111. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av be- skattningsåret, utgöres den beskatt- ningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela hundratal kronor, så att överskju- tande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmå- ga hava varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 ä 2 mom. and— ra, tredje eller fjärde stycket kom- munalskattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställ— ning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, pröv— ningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt orts- avdrag, med ytterligare ett efter om- ständigheterna avpassat belopp, dock högst med belopp som stadgas i 50 5 2 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen. Har skatt- skyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

2 m 0 m. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av be- skattningsåret, utgöres den beskatt— ningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt grundavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela hund— ratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmå- ga hava varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 5 2 mom. and— ra, tredje eller fjärde stycket kom- munalskattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställ- ning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, pröv- ningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat be— lopp, dock högst med belopp som stadgas i 50 g 2 mom. andra och tredje styckena kommunalskatte- lagen. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sj ömans- skatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med det belopp, var- med jämkning medgivits.

Vad härefter ——————— beskattningsbar inkomst.

10 5.

1 mom. Statlig inkomstskatt — —— —— — _ — angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt ortsavdrag med belopp, som beräknas med ledning av 48 ä 2 mom.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt grundavdrag med belopp, som beräknas. med ledning av 48 5

andra eller tredje stycket kommu— nalskattelagen och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grund— beloppet:

när den beskattningsbara inkoms- ten ickc överstiger 12 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara in- komsten ;

(Föreslagen lydelse)

?. inom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkoms- ten icke överstiger 16000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

(Nuvarande lydelse) 12 000 men icke 16 000 kr:

16 000 » » 20 000 » : 2 000 » 20 000 » » 30 000 » : 3 200 » 30 000 » » 40 000 » : 7 000 » 40 000 » » 60 000 » : 11 300 » 60 000 » » 100 000 » : 20 900 » 100 000 » » 150 000 » : 42 500 » 150 000 kr ' 72 000 »

(Föreslagen lydelse)

] 200 kr för 12 000 kr och 20 % av återstoden;

16 000 » » 30 % » » ; 20 000 » » 38 % » » ; 30 000 » » 43 % » » ; 40 000 » » 48 % » » ; 60 000 » » 54 %) » » ; 100 000 » » 5.9 % » » ; 150 000 » » 65 0/0 » »

16 000 men icke 20 000 kr: 1 600 kr för 16 000 kr och 16 % av återstoden; 20 000 » » 24 000 » : 2 240 » » 20 000 » » 22 % » » ;

24 000 » » 32 000 » : 3 120 » » 24 000 » » 28 % » » , 32 000 » » 40 000 » : 5 360 » » 32 000 » » 34 % » » ; 40 000 » » 60 000 » : 8 080 » » 40 000 » » 40 % » » ; 60 000 » » 100 000 » : 16 080 » » 60 000 » » 46 % » » , 100 000 » » 150 000 » : 34 480 » » 100 000 » » 52 % » » ; 150 000 » » 250 000 » : 60 480 » » 150 000 » » 58 % » » ; 250 000 kr : 118 480 » » 250 000 » » 65 % » »

För annan — —— — —- —— -— utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkoms- ten icke överstiger 6 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara in- komsten;

när den beskattningsbara inkoms- ten icke överstiger 8 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara in- komsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

(Nuvarande lydelse)

6 000 men icke 9 000 kr: 600 kr för 9 000 » » 12 000 » : 1 200 » » 12 000 » » 16 000 » : 1 950 » » 16 000 » » 20 000 » : 3 150 » » 20 000 » » 30 000 » : 4 590 » » 30 000 » » 40 000 » : 8 690 » » 40 000 » » 60 000 » : 13 190 » » 60 000 » » 100 000 » : 22 990 » » 100 000 » » 150 000 » : 44 5.90 » » 150 000 kr ' 74 090 » »

6 000 kr och 20 % av återstoden; 9 000 » » 25 % » » ; 12 000 » » 30 % » » ; 16 000 » » 36 % » » ; 20 000 » » 41 % » » ; 30 000 » » 45 % » » ; 40 000 » » 4.9 % » » ; 60 000 » » 54 % » » ; 100 000 » » 59 % » » ; 150 000 » » 65 % » » .

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 000 men icke 10 000 kr: 800 kr för 8 000 kr och 16 % av återstoden; 10 000 » » 12 000 » : 1 120 » » 10 000 » » 22 0/0 » » ; 12 000 » » 16 000 » : 1 560 » » 12 000 » » 28 % » » ; 16 000 » » 20 000 » : 2 680 » » 16 000 » » 34 0/o » » ; 20 000 » » 30 000 » : 4 040 » » 20 000 » » 39 % » » ; 30 000 » » 50 000 » : 7 940 » » 30 000 » » 44 % » » ; 50 000 » » 75 000 » : 16 740 » » 50 000 » » 49 0/0 » » ; 75 000 » » 125 000 » : 28 990 » » 75 000 » » 54 % » » ; 125 000 » » 200 000 » : 55 990 » » 125 000 » » 59 % » » ; 200 000 kr : 100 240 » » 200 000 » » 65 % » » . Ändå att —— —— —— — — —— denna inkomstdel. Med familjestiftelse ———————— —- ekonomiska intressen. 11 5.

1 m 0 m. Äkta makar, —— —— — — -— -—- gemensamma inkomst.

Har vid ——————— makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av Grundavdrag beräknas för en var makarna till hälften av det belopp, av makarna till hälften av det belopp, som i 48 5 2 mom. andra stycket som i 48 ä 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen sägs, dock att, kommunalskattelagen sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt om sådan del av grundavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bris- ena makens taxerade inkomst, bris- ten må avräknas å den andra ma- ten må avräknas å den andra makens

kens taxerade inkomst. taxerade inkomst. Avdrag, som —————— kommunalskattelagen medgiva. Skatten beräknas —- — -— -— —— —— tillika iakttagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre be- stämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1966 eller tidigare år. Härutöver skall följande iakt- tagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till lagen den ...... om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) stadgas om grund— avdrag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å grundavdrag vid taxeringen för statlig inkomstskatt.

2. I fråga om 1967 och 1968 års taxeringar samt i fråga om eftertaxeringar för sagda år skall i stället för vad i 10 ä 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat följande gälla: För skattskyldig, som åtnjuter statligt grundavdrag med belopp, som beräknats med ledning av 48 's" 2 mom. andra eller tredje stycket kommu-

nalskattelagen och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 16 000 kronor: 10 pro- cent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger

16 000 men icke 20 000 kr:

»:

20 000 24 000 32 000 40 000 60 000 100 000 150 000 250 000 kr

))

24 000 32 000 40 000 60 000 100 000 150 000 250 000

1 600 kr för 2 400 3 400 5 800 8 680 17 080 36 280 63 280 : 123 280

>) ») » »

)) )) »

16 000 kr och 20 % av återstoden; 20 000 24 000 32 000 40 000 60 000 100 000 150 000 250 000

» >) » ))

25 % 30 % 36 % 42 % 48 % 54 % 60 % 65 %

! , 7 7 , 9

7

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke

sägs utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10 pro- cent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8 000 men icke 10 000 kr: » : 10 000 12 000 16 000 20 000 30 000 50 000 75 000 125 000 200 000 kr

))

12 000 16 000 20 000 30 000 50 000 75 000 125 000 200 000

800 kr för 1 200 1 700 2 900 4 340 8 440 17 640 30 390 58 390 : 104 140

))

8 000 kr och 20 % av återstoden; 10 000 12 000 16 000 20 000 30 000 50 000 75 000 125 000 200 000

» >)

25 % 30 % 36 % 41 % 46 % 51 % 56 % 61 % 65 %

>)

. u. u. u-w- u. v. .. »..

3. I fråga om 1969 och 1970 års taxeringar samt i fråga om eftertaxeringar för dessa år skall i stället för vad i 10 5 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat följande gälla: För skattskyldig, som åtnjuter statligt grundavdrag med belopp, som be- räknats med ledning av 48 ä 2 mom. andra eller tredje stycket kommunal- skattelagen och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 16000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

16 000 men icke 20 000 kr: 1 600 kr för 16 000 kr och 18 % av återstoden; 20 000 » » 24 000 » : 2 320 » » 20 000 » » 24 % » » ;

24 000 » » 32 000 » : 3 280 » » 24 000 » » 29 % » » 32 000 » » 40 000 » : 5 600 » » 32 000 » » 35 % » » ; 40 000 » » 60 000 » : 8 400 » » 40 000 » » 41 % » » ; 60 000 » » 100 000 » : 16 600 » » 60 000 » » 47 0/0 » » ; 100 000 » » 150 000 » : 35 400 » » 100 000 » » 53 (% » » ; 150 000 » » 250 000 » : 61 900 » » 150 000 » » 59 % » » ; 250 000 kr : 120 900 » » 250 000 » » 65 % » » .

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10 pro- cent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8 000 men icke 10 000 kr: 800 kr för 8 000 kr och 18 % av återstoden; 10 000 » » 12 000 » : 1 160 » » 10 000 » » 24 % » » ; 12 000 » » 16 000 » : 1 640 » » 12 000 » » 29 %) » » ; 16 000 » » 20 000 » : 2 800 » » 16 000 » » 35 % » » ; 20 000 » » 30 000 » : 4 200 » » 20 000 » » 40 % » » ; 30 000 » » 50 000 » : 8 200 » » 30 000 » » 45 % » » ; 50 000 » » 75 000 » : 17 200 » » 50 000 » » 50 % » » ; 75 000 » » 125 000 » : 29 700 » » 75 000 » » 55 % » » ; 125 000 » » 200 000 » : 57 200 » » 125 000 » » 60 % » » ; 200 000 kr : 102 200 » » 200 000 » » 65 % » »

4. Vad i punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen den ............ om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) stad- gats om särskilt avdrag i vissa fall såsom för grundförsäkringsavgift skall äga motsvarande tillämpning vid 1967 års taxering till statlig inkomstskatt och vid eftertaxering för år 1967 till sådan skatt.

Förslag till

förordning angående ändrad lydelse av 10 å och 11 g 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt (nr 577)

Härigenom förordnas, att 10 å och 11 5 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 å.

Fysisk person, oskift dödsbo, ut- ländskt bolag elleri 10 5 1 mom. för- ordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra, statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmö-

Fysisk person, oskift dödsbo, ut- ländskt bolag eller i 10 Q 1 mom. för- ordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmö-

genheten icke överstiger 80 000 kro— genheten icke överstiger 125 000 nor. kronor. Ej heller —- — —— —— — — 5 000 kronor. 11 5. 1 m 0 m. Statlig förmögenhetsskatt —— —— — familjestiftelse utgöra: när den beskattningsbara förmö- genheten icke överstiger 100 000 kro— nor: fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmö- genheten icke överstiger 200 000 kro- nor: sju promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 125 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

(Nuvarande lydelse)

100 000 men icke 150 000 kr.: 100 kr. för 100 000 kr. och 8 %0 av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 500 » » 150 000 » » 10 000 » » ; 200 000 » » 400 000 » : 1 000 » » 200 000 » » 13 000 » » ; 400 000 » » 1 000 000 » : 3 600 » » 400 000 » » 16 000 » » ; 1 000 000 kr. : 13 200 » » 1 000 000 » » 18 0 » »

621 (Föreslagen lydelse ) 200 000 men icke 400 000 kr.: 525 kr. för 200 000 kr. och 10 %0 av återstoden;

400000 » »1000000 »: 2525 » » 400000 » » 14%0» »: , 1000000kr. :10925 » » 1000000 » » 18%0 » » '

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre be- stämmelser alltjämt skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1966 eller tidigare år.

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av 22 5 1 mom. och 68 & taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 5 1 mom. och 68 & taxeringsförordningen den 23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

( N uuarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 g. 1 m 0 m. Nedannämnda skattskyldiga -— — —— beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens brutto— intäkter av en eller flera förvärvs— källor under beskattningsåret upp- gått, om han varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och un- der denna tid icke erlagt sjömans- skatt, till sammanlagt minst 2400 kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives i 3 5 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets utgång haft ett värde överstigande 80 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk per- son som avses i 6 5 1 mom. b) nämn- da förordning, 5000 kronor, samt

3) fysisk person, vilkens brutto— intäkter av en eller flera förvärvs- källor under beskattningsåret upp- gått, om han varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och un- der denna tid icke erlagt sjömans- skatt, till sammanlagt minst 3000 kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som an- gives i 3 5 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid be- skattningsårets utgång haft ett vär- de överstigande 125 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk person som avses i 6 & 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor, samt

5) fysisk eller ——————— skattepliktig inkomst. Vid bedömandet —————— statlig förmögenhetsskatt. Hava makar, ——————— stycket kommunalskattelagen. Skall skattskyldig ——————— deklarationsskyldighetens bedömande. Vid tillämpning ——————— riket bosatta. I fråga —————— den avlidne.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 68 5. För taxeringsnämnd _______ skattskyldiges namn. I inkomstlängden ______ varå avgiften skall beräknas. Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomsten till minst 2400 kronor för ensamstående och till sammanlagt minst 2 400 kronor för makar, som samtaxeras, skall den beräknade taxerade inkomsten in- föras, även om beskattningsbar in- komst icke uppkommer.

1 f örmögenhetslängden ______ beskattningsbara förmögenheten. Närmare föreskrifter —————— av Kungl. Maj :t. Taxeringslängd underskrives —— —- —- —— -— — av denne.

Denna förordning träder i kraft vad gäller ändringen i 22 5 1 mom. vid 3) den 1 januari 1971 och i övrigt den 1 januari 1967.

Förslag till förordning om ändring iuppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 1 5, 3 5 1 mom., 4 5 3 mom., 12 5, 25 5 samt 27 5 1 och 3 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 skola erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan angives samt att 2 5 4 mom. samma förordning skall upp— höra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Med skatt förstås i denna förord- ning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, folkpensionsav-

gifter enligt lagen om finansiering av folkpensioneringen, tilläggspen— sionsavgifter enligt 19 kap. 3 5 lagen om allmän försäkring, sjukförsäk— ringsavgifter enligt 19 kap. 2 & sist- nämnda lag, arbetsgivaravgifter en- ligt 17 5 förordningen angående upp- börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., såda- na byggnadsforskningsavgifter enligt förordningen angående byggnads— forskningsavgift vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, ävensom annuiteter å avdikningslån och å för— skott för avlösning av frälseräntor.

Med skatt förstås i denna förord— ning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings— skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, grundförsäk- ringsavgifter enligt lagen om allmän försäkring, tilläggspensionsavgifter enligt 19 kap. 5 &” angivna lag, sjuk- penningavgifter enligt 19 kap. 4 5 samma lag, arbetsgivaravgifter en- ligt 17 5 förordningen angående upp- börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., såda- na byggnadsforskningsavgifter en- ligt förordningen angående bygg— nadsforskningsavgift vilka icke upp- bäras av riks-försäkringsverket, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av fräl- seräntor.

Kungl. Maj :t ——————— föreskriften avses.

3å.

1 m 0 m. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, där han kan antagas bliva påförd

1 m 0 m. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, där han kan antagas bliva påförd

slutlig skatt enligt den årliga taxe- ringen året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt lned belopp, vilket så nära som möjligt kan an- tagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, stat- lig förmögenhetsskat—t, folkpensions- avgift, tilläggspens—ionsavgift, sjuk-

slutlig ska-tt enligt den årliga taxe- ringen året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an— tagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, stat- lig förmögenhetsskatt, grundförsäk- ringsavgift, tilläggspensionsavgift, sjukpenningavgift, kommunal in- komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

45.

försäkringsavgift, kommunal in- komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

3 mom. Skattetabellerna skola angiva den preliminära skatten un— der förutsättning att statlig in— komstskatt beräknas med tillämp- ning av det procenttal av grundbe- loppet, som bestämts för inkomst— året, att sjukförsäkringsavgift be- räknas i enlighet med vad riksför- säkringsverket bestämmer för in- komståret samt att det samman- lagda beloppet av kommunal in- komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skatte- krona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka av centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden fastställas för varje inkomstår.

3 mom. Skattetabellerna skola angiva den preliminära skatten un- der förutsättning att statlig in- komstskatt beräknas med tillämp- ning av det procenttal av grundbe- loppet, som bestämts för inkomst- året, att sjukpenningavgift beräk— nas i enlighet med vad riksförsäk- ringsverket bestämmer för inkomst- året samt att det sammanlagda be- loppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatte— öre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka av centrala folkbokfö— rings— och uppbördsnämnden fast— ställas för varje inkomstår.

Oaktat vad —— —— —— —— —— -— vederbörande stad.

12 5.

I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utom- lands, skall preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten be-

I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utom— lands, skall preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten be-

(Nuvarande lydelse) löpande statlig inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

(Föreslagen lydelse) löpande statlig inkomstskatt samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t fast- ställda grunder.

25 &.

Vid debitering av preliminär B- skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:

att folkpensionsavgift uträknas med tillämpning av 2 och 3 åå lagen om finansiering av folkpensione- ringen, därvid iakttages att sådan av- gift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det under vil- ket han fyllt sextiofem år;

Vid debitering av preliminär B- skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:

att grundförsäkringsavgift uträk— nas med tillämpning av 19 kap. 3 och !) 55 lagen om allmän försäkring, därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller sexton år, eller efter det under vilket han fyllt sextiofem år;

att tilläggspensionsavgift — —— — —- — —— fastställts för inkomståret;

att sjukförsäkringsavgift påföres i enlighet med vad riksförsäkrings— verket bestämmer för inkomståret med iakttagande tillika av vad i 2 5 4 mom. denna förordning sägs;

att sjukpenningavgift påföres i enlighet med vad riksförsäkringsver- ket bestämmer för inkomståret;

att för ————————— och tingslag.

27 5. l m 0 m. Vid debitering —— —— _ —— »— —— skatten debiteras; att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för inkomst- året fastställda procentsatsen för av- giftsuttaget, därvid öretal bortfaller;

att i 1 & omförmäld sjukförsäk- ringsavgift debiteras med belopp som uträknats av allmän försäkringskas- sa, dock att vid debiteringen skall beaktas vad i 19 kap. 2 och 6 åå la- gen om allmän försäkring stadgas angående avgiftsplikt och nedsätt— ning av avgift;

att makars sjukförsäkringsavgif- ter skola i fall, varom i 2 &" 4 mom.

att grundförsäkringsavgift och tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av vad finnes för uttag av sådana avgifter för inkomståret fastställt, därvid iakttages att öretal bortfaller;

att i 1 & omförmäld sjukpenning- avgift debiteras med belopp som ut- räknats av allmän försäkringskassa, dock att vid debiteringen skall beak- tas vad i 19 kap. 11 5 lagen om all- män försäkring stadgas angående nedsättning av avgift;

(Nuvarande lydelse) sägs, i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräk- nats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst;

627 (Föreslagen lydelse)

att i ———————————— öretal bortfaller. 3 m 0 m. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyl- dige till statsverket erlägga ränta med nio procent, för en beräknad tid av ett är, å den del av det överskju- tande beloppet, som överstiger ettu- sen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundra- tal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp, ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersätt- ningsskatt eller i 1 & omförmälda av— gifter eller annuiteter med undantag av folkpensionsavgift, tilläggspen- sionsavgift och sjukförsäkringsav- gift, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. un- der 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

3 m 0 m. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med mins-t en femtedel av den slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyl- dige till statsverket erlägga ränta med nio procent, för en beräknad tid av ett är, å den del av det överskju- tande beloppet, som överstiger ettu- sen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundra- tal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp, ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersätt- ningsskatt eller i 1 & omförmälda av- gifter eller annuiteter med undantag av grundförsäkringsavgift, tilläggs- pensionsavgift och sjukpenningav- gift, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. un- der 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vad i —————— omförmäld ränta.

Dennaförordning träder i kraft vad angår upphävandet av 2 g 4 mom. och ändringarna i 27 5 1 och 3 mom. den 1 januari 1967 samt i övrigt den 1 januari 1966. Dock skall iakttagas att äldre bestämmelser i 27 5 1 och 3 mom. alltjämt skola gälla beträffande sjukförsäkrings- och folkpensions- avgifter avseende tiden före nämnda lagrums ikraftträdande.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 & handelsbalken

Härigenom förordnas, att 1.7 kap. 12 & handelsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 &.

(Nuvarande lydelse)

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 5, med förmåns- rältt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins- emellan: statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftnings- skatt, ersättningsskatt, fondskatt, kommunal inkomstskatt, landstings- medel, tingshusmedel, pensionsav- gift enligt lagen om folkpensione- ring, avgift enligt Iagen om försäk- ring för allmän tilläggspension, sjuk- försäkringsavgift för den obligato- riska försäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring, bidrag från arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag och lagen om moderskapshjälp samt avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jämte till- läggsavgift enligt 39 & sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa er- sättningar enligt lagen om försäk- ring för olycksfall i arbete 111. m., samtliga skatter, avgifter och bidrag dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens av—

(Föreslagen lydelse)

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 5, med förmåns- rätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins- emellan: statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftnings- skatt, ersättningsskatt, fondskatt, kommunal inkomstskatt, landstings- medel, tingshusmedel, avgifter enligt lagen om allmän försäkring, nämli- gen arbetsgivaravgift, grundförsäk- ringsavgift, sjukpenningavgift samt tilläggspensionsavgift, avgift för ob- ligatorisk försäkring i riksförsäk- ringsanstalten enligt lagen om yrkes- skadeförsäkring jämte tilläggsavgift enligt 39 g sistnämnda lag och av- giftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete 111. in., samtliga skatter, avgifter och bidrag dock en— dast om de enligt verkställd debite- ring förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidi- gare än två år före konkursansök- ningens ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för

(Nuvarande lydelse)

trädande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkurs- ansökningens ingivande. Förmåns- rätt som nu sagts må dock icke åt— njutas för utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxe— ring och som eljest skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken för- månsrätt enligt första punkten åt- njutes. Vad sist stadgats skall även gälla beträffande avgifter eller bi- drag, vilka påförts för avgiftsunder- lag som avses i 14 5 förordningen angående upphörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän till- läggspension, m. m.

(Föreslagen lydelse) utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punkten åtnjutes. Vad sist stadgats skall även gälla beträf- fande avgifter eller bidrag, vilka på- förts för avgiftsunderlag som avses i 14 & förordningen angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om all- män försäkring, m. m.

Enahanda förmånsrätt — —— —— —— -— — tidigare än två år före konkurs-

ansökningens ingivande.

Förmånsrätt som -— — —— _— — _— konkursansökningens ingivande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I samband därmed skall iakt- tagas, att i 12 5 angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där angivits, avse jämväl avgifter och bidrag, för vilka förmånsrätt gällt enligt sagda lagrum i dess lydelse före denna lags ikraftträdande.

Förslag till

förordning om allmän omsättningsskatt

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser

1 5. Till staten skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erläg- gas allmän omsättningsskatt (omsättningsskatt).

2 &. Omsättningsskatt utgår för a) varor, som försäljas eller på annat sätt tillhandahållas eller tagas i anspråk här i riket eller ock införas till riket, h) byggnader, som försäljas eller tagas i anspråk här i riket, c) tjänsteprestationer, som tillhandahållas här i riket. (Se vidare anvisningarna.)

3 &. I fråga om införsel till riket äro bestämmelserna i denna förordning till— lämpliga endast i den mån detta följer av vad i kap. 14 sägs.

4 5.

1 mom. Omsättningsskatt är preliminär eller slutlig. Skatten kan i före- kommande fall påföras såsom kvarstående omsättningsskatt eller tillkom- mande omsättningsskatt.

Preliminär omsättningsskatt redovisas och erlägges, i avräkning på slut- lig omsättningsskatt, för bestämd tidsperiod (redovisningsperiod) samt skall motsvara skillnaden för perioden mellan utgående omsättningsskatt och sådan ingående omsättningsskatt, som medför rätt till avdrag enligt 18 5. Med utgående omsättningsskatt avses sådan skatt, som belöper på skattskyldigs skattepliktiga omsättning, och med ingående omsättnings- skatt sådan skatt, som belöper på inköp och motsvarande för skattskyldigs näringsverksamhet.

Överstiger avdragsgill ingående omsättningsskatt för viss redovisnings- period den utgående omsättningsskatten för samma period, utgör skillnads- beloppet överskjutande preliminär omsättningsskatt.

2 mom. Med slutlig omsättningsskatt avses sådan omsättningsskatt, som fastställts enligt taxeringsbeslut meddelat senast den 30 november under taxeringsåret.

Med tillkommande omsättningsskatt avses dels omsättningsskatt som debiteras på grund av taxeringsbeslut efter den 30 november under taxe- ringsåret, dels omsättningsskatt som påföres på grund av eftertaxering, dels ock omsättningsskatt som utöver tidigare påförd skatt erlägges på grund av beslut rörande ändrad debitering.

Kvarstående omsättningsskatt är sådan skatt, som återstår att erlägga sedan preliminär omsättningsskatt avräknats från slutlig omsättningsskatt.

Överskjutande slutlig omsättningsskatt är sådan skatt, varmed prelimi- när omsättningsskatt för helt beskattningsår överstiger den slutliga omsätt- ningsskatten.

5 5. Har omsättningsskatt medräknats vid inkomstredovisningen skall skatten i vad den erlagts till statsverket anses såsom sådan speciell skatt, för vilken avdrag må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav resti- tuerad, avkortad eller avskriven omsättningsskatt, för vilken avdrag i en- lighet härmed medgivits, utgöra skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.

6 &.

Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen eller uppbördsförordningen, begagnas i denna förordning, ha de, såvida ej annat angives eller framgår av sammanhanget, samma innebörd som i nämnda författningar.

(Se vidare anvisningarna.)

7 5.

Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar äger, när syn- nerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av omsätt- ningsskatt. Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas med stöd av förordnande som nu sagts.

8 5.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning er- forderliga föreskrifter. Formulär till blanketter och längder som erfordras för tillämpningen fastställas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar.

Kap. 2. Om skatteplikt 9 &.

1 mom. Vara är skattepliktig, därest den icke enligt vad i 2 inom. sägs är undantagen från skatteplikt. Gas, vatten och elektrisk kraft anses såsom varor enligt denna förordning.

2 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Fiskefartyg, så ock andra fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom luftfartyg.

2. Krigsmateriel, som är underkastad utförselförbud, när den försäljes till staten för militärt bruk.

3. Läkemedel, när de försäljas enligt recept eller till sjukhus.

4. Konstverk, hänförliga till tulltaxenummer 99.01—99.03, när de för- säljas av upphovsmannen, så ock när de av honom eller för hans räkning in- föras till riket.

5. Tullfria tryckalster, hänförliga till kap. 49 i tulltaxan, samt mikro- filmer, hänförliga till tulltaxenummer 37.05, när de införas till riket såsom gåva eller lån utan vederlag.

6. Spritdrycker och viner samt tobaksvaror och cigarrettpapper, när de införas i den ordning som avses i 12 5 4 mom. c) och h) rusdrycksförsälj— ningsförordningen eller 1 g andra stycket förordningen om tobaksskatt. 3 mom. Kungl. Maj :t äger förordna om ytterligare undantag från skatte— plikt beträffande särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

10 &. Byggnad är skattepliktig, när den utgör lagertillgång i yrkesmässigt be- driven byggnadsverksamhet (byggnadsrörelse). (Se vidare anvisningarna.)

11 5.

1 mom. Tjänsteprestation är skattepliktig, när den innefattar

a) förfärdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning, servering, för— varing, montering, reparation, kontroll, analys, underhåll, ändring eller ren— göring av skattepliktig vara,

b) uppförande, rivning, reparation, ändring, underhåll eller rengöring av byggnad,

c) anläggande, reparation, ändring eller underhåll av vägar, gator och andra farleder, broar, slussar, kraftledningar och andra anläggningar för stadigvarande bruk, så ock anläggande eller underhåll av trädgårdar, par— ker och liknande,

d) befordran av personer och varor samt förmedling av sådana rese- och transporttjänster,

e) rumsuthyrning i hotellrörelse och liknande rörelse,

f) skönhetsvård, hårvård och liknande,

g) reklam med undantag för annonser,

h) automatisk databehandling och liknande. Skatteplikt föreligger därjämte för sådana tjänster med avseende å bygg- nader och annan fast egendom, som tillhandahållas av arkitekter, byggnads— konsulter och liknande, samt för tjänster, som tillhandahållas av Skrivby- råer och liknande.

2 mom. Kungl. Maj:t äger förordna om undantag från skatteplikt för viss tjänsteprestation.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 3. Om skattskyldighet m.m. 12 5.

1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undantag som i 13 å sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skatteplik- tig tjänsteprestation,

e) den som i yrkesmässigt bedriven byggnadsverksamhet försäljer skatte- pliktig byggnad.

Med yrkesmässig försäljning likställes uttag ur näringsverksamhet av skattepliktig vara eller byggnad för ändamål, som enligt bestämmelserna i 18 & icke medför rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt.

Såsom skattskyldig enligt denna förordning anses jämväl den som på sätt i första stycket sägs försäljer i 9 5 2 mom. punkterna 1—3 angivna varor eller utför eller ombesörjer utförande av tjänsteprestation med av- seende å sådana varor, så ock den som försäljer skattepliktiga varor på export eller utför annan med sådan export jämställd försäljning eller presta— tion.

2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i 53 5 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s.k. gruvbolag gäller, att envar delägare i sådant bolag eller rederi är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget. På ansökan av samtliga delägare äger dock läns- styrelsen besluta, att en delägare skall anses som skattskyldig till omsätt- ningsskatt för företagets hela skattepliktiga verksamhet.

3 mom. Bedriver någon mer än en i 1 mom. omförmäld verksamhet, äger länsstyrelsen, ändock att verksamheterna enligt kommunalskattelagen ut- göra särskilda förvärvskällor, besluta att samtliga verksamheter skola an- ses utgöra en förvärvsverksamhet i vad avser skattskyldighet till omsätt- ningsskatt.

!; mom. Skattskyldighet inträder, när vederlag för skattepliktigt till- handahållande inflyter kontant eller eljest kommer den skattskyldige till

godo eller när skattepliktigt uttag äger rum. Uttag av byggnad skall anses ha skett, när byggnaden färdigställts och tages i anspråk av den skattskyl— dige för bostadsändamål eller motsvarande.

Har enligt 16 & medgivande lämnats att inräkna uppkomna fordringar i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder, skall skattskyldigheten, i vad avser fordran uppkommen under tid för medgivandets tillämpning, in— träda när fordringen uppkommit.

(Se vidare anvisningarna.)

13 5.

1 mom. Skattskyldighet föreligger icke

a) vid sådan konstnärlig verksamhet, för vilken i 9 g 2 mom. punkten 4 stadgat undantag från skatteplikt äger tillämpning,

b) vid överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, varulager och andra tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten, fusion eller annan liknande transaktion.

2 mom. Skyldighet att redovisa och erlägga omsättningsskatt föreligger icke vid yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tj änste— prestationer, om värdet därav jämte värdet av uttag av skattepliktiga varor för år räknat icke överstiger 8 000 kronor, häri icke inräknat beloppet av omsättningsskatten.

Länsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, efter ansökan av skatt— skyldig besluta, att redovisningsskyldighet skall för honom föreligga, oaktat verksamheten är av den mindre omfattning som ovan sägs.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 4. Om beskattningsvärde m.m. 14 5. Skatten utgår med 13 procent av beskattningsvärdet.

15 ä.

1 mom. Beskattningsvärdet utgör

a) vid försäljning och annat tillhandahållande av vara eller tj änstepresta— tion: vederlaget exklusive omsättningsskatt,

b) vid uttag av vara: varans saluvärde enligt ortens pris exklusive om— sättningsskatt,

c) vid tillhandahållande och uttag av byggnad: belopp motsvarande 60 procent av vederlaget eller byggnadens saluvärde exklusive omsättningsskatt.

I fråga om monteringsfärdiga hus ävensom byggnads- och anläggnings- entreprenader och liknande samt annan tjänsteprestation med avseende å

fastighet än rengöring utgör beskattningsvärdet 60 procent av vederlag eller värde som i första stycket 3) och b) sägs. Avser entreprenad enbart sådana anläggningar som vågar, broar, flygfält, hamnar, yttre vatten- och avlopps— ledningar eller liknande må, i den ordning som i 67 å omförmäles, för dylik entreprenad fastställas annat procenttal än nu sagts.

2 mom. Stadgas i lag eller författning, att vara vid försäljning skall be- tinga visst pris, må utan hinder därav varan försäljas till det högre pris som kan föranledas av omsättningsskatten.

3 mom. Vid beräkning av staten tillkommande skatt eller avgift, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall utgå efter försäljningspris eller annat liknande värde, skall i sådant värde icke inräknas omsättningsskat- tens belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

16 5.

1 mom. Vederlag enligt 15 & hänföres till den skattepliktiga omsättning- en för den redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige till godo; dock äger länsstyrelsen på fram- ställning av skattskyldig medgiva, att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder.

Värde å uttagen vara eller byggnad hänföres till den skattepliktiga om- sättningen för den redovisningsperiod, varunder uttaget jämlikt 12 5 4 mom. har skett.

2 mom. För verksamhet, i vilken värdet av tillhandahållna skatteplik- tiga varor och tjänsteprestationer jämte värdet av uttag av skattepliktiga varor uppgår till 8 000 kronor men icke 24 000 kronor för år räknat, skall den skattepliktiga omsättningen vid redovisning av preliminär omsättnings— skatt upptagas till belopp motsvarande en och en halv gånger värdet av den eljest skattepliktiga omsättningen minskad med 8 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

17 5.

I fråga om tillhandahållande, för vilket omsättningsskatt skall utgå, är skattskyldig pliktig att, med de undantag som i andra stycket sägs, utfärda faktura eller annan skriftlig handling, varav framgår —— förutom det för transaktionen betingade vederlaget samt den därå belöpande omsättnings- skatten — de upplysningar i övrigt, som äro av betydelse med avseende å skattskyldighet och avdragsrätt.

Från faktureringsplikt, som i första stycket sägs, undantages tillhanda- hållande i detaljhandeln och annan därmed jämställd verksamhet ävensom sådant tillhandahållande, för vilket avräkning mellan köpare och säljare sker på grundval av avräkningsnota, som upprättas av köparen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 5. Om avdragsrätt 18 g.

1 mom. Från skattskyldigs utgående omsättningsskatt för viss redovis- ningsperiod mä, med den begränsning som i 2 mom. sägs, avdragas den in- gående omsättningsskatt, som under samma period utgivits för inköp och motsvarande för den skattskyldiges näringsverksamhet. Har enligt 16 & medgivande lämnats att inräkna uppkomna fordringar i omsättningen en- ligt bokföringsmässiga grunder, må dock avdrag ske för den period under vilken den ingående omsättningsskatten bokföres.

Överstiger den ingående omsättningsskatten för viss redovisningsperiod den på samma period belöpande utgående skatten, må överskjutande belopp avdragas under närmast följande redovisningsperiod eller redovisnings- perioder. När överskjutande belopp, som ej kunnat avdragas, uppgår till minst 500 kronor, är skattskyldig berättigad till restitution enligt bestäm- melserna i 60 5 1 mom.

I fall, som avses i 16 5 2 mom., äger skattskyldig rätt till avdrag eller restitution som nu sagts endast i den mån den ingående omsättningsskatten överstiger skatten på den skattepliktiga omsättningen i dess helhet.

2 mom. Avdrag för ingående omsättningsskatt får, ändock att skatten belastat inköp eller motsvarande för den skattskyldiges näringsverksam- het, icke göras till den del den belöper å

a) kost åt personal i annan verksamhet än serveringsrörelse,

b) bostad eller logi för den skattskyldige eller för anställd, särskild an- läggning för personalen såsom semesterhem, badhus, fritidsgård och lik- nande, härunder inbegripet tillbehör, inventarier och utrustning till även— som underhåll och drift av sådana bostäder och anläggningar,

c) varor och tjänsteprestationer med avseende å annan naturaförmån till anställd eller annan personalvård än som angivits under a) och h),

(1) varor, byggnader och tjänsteprestationer för representationsändamål,

e) varor, byggnader och tjänsteprestationer för verksamhet, som icke omfattas av skattskyldigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 6. Om registrering 19 5.

1 mom. Skattskyldig är pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen, anmäla sig för registrering.

Anmälan för registrering skall göras skriftligen och innehålla uppgifter angående den skattskyldiges fullständiga namn och postadress, hemorts- kommun och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och belägenhet, räkenskapsårets omfattning samt tidpunkten för verksamhetens påbörjande eller övertagande ävensom, där så är möjligt, beräknad årsomsättning med

fördelning på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning. I fall, som avses i 12 5 3 mom., skall anmälan innehålla uppgifter för varje särskild förvärvsverksamhet.

Anmälan för registrering skall ha inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbörjande eller övertagande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall underrättelse om änd- ringen ingivas till länsstyrelsen senast inom två veckor.

Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis. 2 mom. För bedömning huruvida skattskyldighet föreligger, äger läns- styrelsen infordra härför erforderliga uppgifter från näringsidkare, som icke avgivit anmälan jämlikt 1 mom.

3 mom. Den, som underlåter att i behörig ordning avlämna anmälan, underrättelse eller uppgifter enligt 1 och 2 mom., må av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

20 &. Hos länsstyrelsen skall föras register (omsättningsskatteregister), med vars hjälp för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i om- sättningsskattehänseende förekommit rörande honom.

Kap. 7. Om deklarationsskyldighet m.m. 21 5.

1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva deklaration an- gående preliminär omsättningsskatt för varje verksamhet som jämlikt 19 & blivit särskilt registrerad. Deklaration skall avse redovisningsperiod om två månader. Redovisningsperioderna under ett kalenderår utgöras av, den första månaderna januari och februari, den andra månaderna mars och april, den tredje månaderna maj och juni, den fjärde månaderna juli och augusti, den femte månaderna september och oktober samt den sjätte må— naderna november och december. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl därtill äro, beträffande viss skattskyldig besluta att redovisningsperiod skall omfatta längre tid än två kalendermånader eller ock helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfaller med kalender- året, räkenskapsår.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyl- diges hemortskommun är belägen, och insändas inom tid som i 46 5 angives för inbetalning av preliminär omsättningsskatt för redovisningsperioden.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall särskild deklaration avlämnas för varje sådan del.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär.

2 mom. Deklaration avseende preliminär omsättningsskatt skall inne- hålla uppgifter angående den på redovisningsperioden belöpande skatte- pliktiga omsättningen, den på denna omsättning belöpande utgående pre- liminära omsättningsskatten samt den ingående preliminära omsättnings- skatt för perioden, som medför avdragsrätt enligt 18 å.

Belopp, som upptagas i deklaration, skola utföras i helt krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

3 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestäm- melserna i 1 mom. är deklarationsskyldig, pliktig avgiva deklaration.

4 mom. Deklarationsskyldig bör, utöver vad deklarationsformuläret för- anleder, meddela de upplysningar som kunna vara av betydelse för fast- ställande av skatt och för åsättande av en riktig taxering.

22 5.

Har efter det skattskyldig avgivit deklaration för sista redovisningsperio- den under beskattningsåret framkommit förhållanden, som påkalla rättelse i fråga om redovisningen av preliminär omsättningsskatt för beskattnings- året, skall den skattskyldige avlämna särskild uppgift (justeringsuppgift). Justeringsuppgiften skall avse den preliminära omsättningsskatten för hela beskattningsåret.

Justeringsuppgiften skall av den skattskyldige fogas vid den allmänna självdeklaration han enligt därom gällande bestämmelser har att avlämna. Är skattskyldig icke pliktig att avlämna allmän självdeklaration, skall justeringsuppgiften ingivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyl- diges hemortskommun är belägen, före utgången av mars månad under taxeringsåret.

I fråga om justeringsuppgift skola bestämmelserna i 21 5 1 mom. fjärde stycket, 2 mom. andra stycket samt 4 mom. äga motsvarande tillämpning.

23 5. Vad i 36 å och 51—55 åå taxeringsförordningen stadgas rörande an- maning att avgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall äga motsvarande tillämpning å deklaration och justeringsuppgift, som ovan i 21 och 22 55 sägs.

Kap. 8. Om taxering 24 &. Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst— skatt skola i tillämpliga delar och med iakttagande av vad i denna förord- ning stadgas lända till efterrättelse med avseende å taxering till omsätt- ningsskatt.

Taxeringsintendentcn i länet har att med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna i 17 å taxeringsförordningen bevaka det allmännas rätt i frågor om taxering till omsättningsskatt samt verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa.

26 å. Taxering till omsättningsskatt äger rum i den skattskyldiges hemorts- kommun. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

27 5.

T axering till omsättningsskatt skall avse den slutliga omsättningsskatten eller, i förekommande fall, den överskjutande omsättningsskatten för be- skattningsåret och verkställas i samband med den årliga taxeringen.

Av skattskyldiga jämlikt 21 & avlämnade deklarationer för förflutet be- skattningsår skola senast den 15 april under taxeringsåret jämte inkomna justeringsuppgifter jämlikt 22 å och övriga för taxeringen erforderliga handlingar överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd.

28 5.

Vid taxeringen skall den slutliga omsättningsskatten angivas i fulla tio- tal kronor, så att belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller. På motsvarande sätt skall överskjutande slutlig omsättningsskatt angivas i fulla tiotal kronor.

29 5.

Ha i 21 & föreskrivna deklarationer ej avlämnats eller kan, på grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan, den slutliga om- sättningsskatten eller den överskjutande slutliga omsättningsskatten icke tillförlitligen beräknas, skall denna vid taxeringen uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt.

30 5. Av taxeringsnämnd besluta-de taxeringar till omsättningsskatt skola in- föras i särskild längd (omsättningsskattelängd).

31 5.

Har taxering åsatts för högre slutlig omsättningsskatt eller lägre över— skjutande slutlig omsättningsskatt än den skattskyldige enligt 21 å dekla- rerat eller eljest till länsstyrelsen eller till taxeringsnämnden uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om avvikelsen och om skälen

härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke avlämnat deklaration, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om taxeringen.

I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skola bestämmelserna i 69 5 4 inom. taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efter- rättelse.

32 &.

Beträffande besvär över taxering till omsättningsskatt skola taxerings- förordningens föreskrifter om besvär över taxering till statlig inkomstskatt gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent samt att bestämmel— serna i 98 5 2—6 mom. taxeringsförordningen icke skola hava avseende å omsättningsskatt.

33 5.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 å föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos pröv- ningsnämnden intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om för den skattskyldige utfärdats debetsedel å kvarstående omsättningsskatt i anled- ning av den taxering varom fråga är och han icke erhållit nämnda debet- sedel under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debet— sedel.

34 5.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller påföres någon, må samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till omsättningsskatt.

35 5.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till ledning vid taxering för omsättningsskatt och har uppgiften följts eller har uppgiften eljest föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han blivit för lågt taxerad, skall han eftertaxeras för vad som genom be- rörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse såsom ringa eller det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att eftertaxering sker.

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt-

skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning av bestämmelserna i 29 5.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit att lämna uppgift eller infordrad upp- lysning.

Vid eftertaxering skola, med iakttagande av vad ovan i 32 och 34 55 sägs, bestämmelserna i 115 och 116 55 taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 9. Om skattekontroll 36 5. Efter anmaning är deklarationsskyldig pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas er- forderliga för kontroll av avlämnad deklarations riktighet eller för faststäl- lande av skatt eller åsättande av taxering. Dylika upplysningar skola läm- nas skriftligen, där ej annat angivits i anmaningen. Deklarationsskyldig skall tillika efter anmaning förete kontrakt, konto- utdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling, som finnes erforderlig för kontroll av deklarationen.

37 5.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxering har skattskyldig att, efter anmaning, lämna uppgift angående skattepliktiga transaktioner, som under viss angiven tid förekommit med annan närings- idkare. Vad i 39 5 4 mom. taxeringsförordningen finnes stadgat om be— frielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämpliga delar gälla.

38 5.

Det åligger deklarations- eller uppgiftsskyldig att i skälig omfattning ge- nom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldigheten och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av skatt.

Underlaget skall bevaras under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat.

39 5.

Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan upp- gift samt om skyldighet att lämna upplysning om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 och 49 55 taxeringsförordningen stadgas.

För skattekontroll och taxering erforderlig, i denna förordning icke sär- skilt omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda ändamål begäres, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrätt- ning. Vad i 46 5 taxeringsförordningen stadgas skall härvid äga motsva- rande tillämpning.

41 5.

1 mom. Taxeringsintendenten i länet åligger att övervaka, att skattskyl- dig behörigen avgiver deklaration och, på sätt i 46 och 47 55 närmare an- gives, inbetalar preliminär omsättningsskatt.

Inkommen deklaration skall av taxeringsintendent snarast möjligt under- kastas förberedande granskning. Befinnes därvid den skattskyldige hava inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger taxeringsintendenten fastställa den ytterligare preliminära skatt, som den skattskyldige har att erlägga.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i avgiven dekla- ration eller bristfälligt underlag för deklaration, den preliminära omsätt- ningsskatten ej tillförlitligen beräknas, skall denna uppskattas och fast— ställas med tillämpning av bestämmelserna i 29 5.

I fastställelsebeslut skall angivas viss tid, inom vilken skatten skall er— läggas.

2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att preliminär omsättningsskatt bör utgå med annat belopp än meddelat fastställelse- beslut utvisar, äger taxeringsintendent till betalning fastställa den ytterli- gare skatt, som den skattskyldige skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det tidigare fastställda beloppet.

3 mom. Om återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt stadgas i 60 5.

42 5.

För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna för- ordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskatt- ningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om skattepåföring, taxe- ring eller eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos deklarations- eller uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller annat organ som avses i 40 5.

Granskningen må avse visst eller vissa beskattningsår och det löpande årets handlingar.

Den hos vilken taxeringsrevision sker är pliktig att lämna tjänsteman, ät vilken uppdragits att verkställa revisionen, tillträde till lokaler, som använ- das i vederbörandes verksamhet, ävensom att för granskning av handlingar och varulager lämna tjänstemannen nödigt biträde.

I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 56—58 55 taxeringsför- ordningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

43 5.

Granskning av deklaration må verkställas endast av ämbets- eller tjänste- man, på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna i denna för- ordning ankommer, ävensom ordförande och kronoombud i taxeringsnämn- den, de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må granska deklarationer i den omfattning som erfordras för uppdragets fullgörande.

Vid skattekontroll och taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman, varom i 16 5 2 mom. taxeringsförordningen förmäles, må taga del av dekla- rationer i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utförande.

Den som enligt vad ovan sagts äger taga del av deklaration må i förekom- mande fall taga del jämväl av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid taxering till inkomstskatt.

I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skattekontroll och taxering avlämnade uppgifter samt av myndighet vid skatte- och taxeri-ngskontroll upprättade handlingar, så ock beträffande förvaring och förstöring av deklarationer och andra handlingar i tillämp- liga delar gälla vad i 50 5 taxeringsförordningen stadgas.

44 5.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 36 5 tillkommer taxerings- intendent, taxeringsnämnd och prövningsnämnd ävensom, i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande, tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision.

I de fall som avses i 37 5 må anmaning göras av taxeringsintendenten i länet.

Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skall vad i 52—55 55 taxeringsförordningen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 5.

Länsstyrelsen ävensom ordförande i taxeringsnämnd och taxeringsassi- stent skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplys- ningar som finnas erforderliga för fullgörande av honom åvilande skyldig- het att inbetala skatt och avlämna registreringsanmälan, deklaration eller annan uppgift.

Kap. 10. Om upphörd 46 5. 1 mom. Preliminär omsättningsskatt förfaller till betalning den 25 i må- naden närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser. 2 mom. Senast den dag preliminär omsättningsskatt förfaller till betal-

ning skall densamma inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller till sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp er- lägges i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preli- minära omsättningsskatten 10 kronor, må inbetalning underlåtas.

3 mom. Då särskilda skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t eller den myndig- het Kungl. Maj:t därtill förordnar medgiva att viss skattskyldig eller viss grupp av skattskyldiga må, utan att gälda restavgift varom förmäles i 58 5, inbetala preliminär omsättningsskatt efter det skatten förfallit till betalning.

47 5.

Av taxeringsintendent till betalning fastställd preliminär omsättnings- skatt skall, i förekommande fall jämte stadgad restavgift, inom tid som angives i fastställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto.

48 5. Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande omsättningsskatt åvilar länsstyrelsen.

49 5.

Vid debitering av slutlig omsättningsskatt skall skattskyldig gottskrivas, förutom preliminär omsättningsskatt som av den skattskyldige inbetalats, sådan preliminär omsättningsskatt som jämlikt 41 5 fastställts till betal- ning. I förekommande fall skall hänsyn därjämte tagas till överskjutande preliminär omsättningsskatt, som jämlikt 60 5 1 mom. restituerats till den skattskyldige för det beskattningsår som debiteringen avser.

50 5.

Framkommer vid avräkning som i 49 5 sågs kvarstående omsättnings- skatt, förfaller denna till betalning den 25 januari året näst efter taxerings- året och skall beloppet därav senast nämnda dag inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto.

Kvarstående omsättningsskatt, som ej uppgår till minst tio kronor, skall dock icke erläggas.

51 5.

Tillkommande omsättningsskatt skall inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto senast å dag som länsstyrelsen bestäm- mer, dock att länsstyrelsen då särskilda skäl därtill äro må meddela före- skrift om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfällen, högst tre.

52 5. Inbetalning av omsättningsskatt sker kostnadsfritt. Till postgirokonto inbetalad skatt skall anses vara inbetalad den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt.

53 5.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel å slutlig omsättningsskatt ävensom, när skattskyldig skall erlägga tillkommande omsättningsskatt, debetsedel å sådan skatt. Debetsedel skall upprättas i enlighet med fast- ställt formulär.

Debetsedel å slutlig omsättningsskatt skall senast den 15 december under taxeringsåret översändas till den skattskyldige.

Debetsedel ä tillkommande omsättningsskatt skall översändas till den skattskyldige så snart ske kan.

Kap. 11. Om anstånd med inbetalning av skatt 54 5.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må om synnerligen ömmande omständigheter föreligga beviljas anstånd med erläggande av den kvarstående eller till- kommande omsättningsskatt, som förfaller till betalning närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet skall avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder skatten förfaller till betalning.

Om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig för- bättring sedan anstånd beviljats, må frågan om anstånd upptagas till för- nyad prövning.

55 5.

Skattskyldig, som anfört besvär över beslut rörande taxering till omsätt— ningsskatt, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxe- ringen. I fråga om sådant anstånd skola bestämmelserna i 49 5 1 mom. uppbördsförordningen äga motsvarande tillämpning.

56 5.

Om den preliminära omsättningsskatt, som enligt 49 5 skall gottskrivas skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga omsättningsskatt och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må anstånd beviljas den skattskyldige med erläggande av så stor del av nämnda belopp, som kan beräknas bliva avkortat.

57 5. Beslut om anstånd enligt 54—56 55 meddelas av länsstyrelsen efter fram- ställning av den skattskyldige. Beträffande anstånd skola i övrigt bestämmelserna i 51 5 uppbördsför- ordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 12. Om indrivning av skatt m.m. 58 5.

Har deklaration ej avgivits och preliminär omsättningsskatt ej inbetalats inom föreskriven tid eller har skattskyldig underlåtit att inom sådan tid inbetala i avgiven deklaration angivet belopp, skall restavgift utgå å icke inbetalat belopp. Vad nu sagts skall gälla jämväl där preliminär omsätt- ningsskatt eljest fastställts till betalning och skatten ej inbetalats inom i fastställelsebeslutet angiven tid, så ock där skattskyldig underlåtit att in- betala kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt i tid och ordning som i 50 eller 51 5 sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre för varje hel krona av den del av skat— ten, som icke erlagts, dock ej mindre än en krona. Restavgiften skall vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.

Vad i 58 5 2 mom. och 64 5 uppbördsförordningen finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande restavgift varom här är fråga.

59 5. Har skattskyldig underlåtit att i behörig tid och ordning inbetala omsätt- ningsskatt, skall oguldet belopp jämte restavgift enligt 58 5 indrivas. I fråga om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav och presaription av omsättningsskatt skola motsvarande bestämmelser i upp- bördsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 13. Om restitution av skatt 60 5.

1 mom. Framkommer vid förberedande granskning, varom i 41 5 för- mäles, att skattskyldig inbetalat preliminär omsättningsskatt med för högt belopp, eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre belopp än fastställd debitering utvisar, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala för mycket inbetalat belopp. Motsvarande skall gälla, när jämlikt 21 5 avgiven deklaration utvisar överskjutande preliminär omsättningsskatt. Restitution som nu nämnts skall dock icke ske av belopp, som understiger 500 kronor.

2 mom. Framkommer överskjutande slutlig omsättningsskatt vid avräk- ning, varom i 49 5 förmäles, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala be— loppet därav till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av belopp, som understiger tio kronor.

3 mom. Har riksrevisionsverket vid granskning av verkställd debitering funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preli- minär omsättningsskatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utred- ning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande fin- nes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräk- nats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom åter- betala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållan- de, som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskjutande preliminär omsättningsskatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, återbekomma vad han för mycket erlagt.

!; mom. Vid restitution av skatt enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad i 68 5 3 och 4 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

61 5. Skattskyldig, som jämlikt 60 5 3 mom. äger återbekomma för mycket erlagd skatt, skall erhålla ränta dårå efter fem procent för år. Vid beräkning av ränta skall vad i 69 5 2 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 14. Om införsel till riket 62 5. I fråga om införsel till riket skola bestämmelserna i 1, 2, 5 och 7—9 55, 15 5 3 mom., 66, 67 och 69 55 med tillhörande anvisningar i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

63 5.

Skattskyldighet åvilar den för vars räkning införsel äger rum av skatte- pliktig vara. Skattskyldigheten inträder när införseln sker.

Skattskyldighet enligt första stycket föreligger icke, därest den, för vars räkning införseln äger rum, blivit registrerad jämlikt 19 5 för näringsverk- samhet här i riket och införseln uppenbarligen avser vara för användning i denna verksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Skatten utgår med 13 procent av beskattningsvärdet. Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 3 5 tull- taxeförordningen, med tillägg av å varan belöpande tull samt andra staten tillkommande avgifter och skatter än omsättningsskatt enligt denna för- ordning.

Vid bestämmande av beskattningsvärdet skall dock iakttagas att i fall som avses i 6 5 2 mom. tulltaxeförordningen beskattningsvärdet är lika med det belopp, som betingats för reparationen, med tillägg som i andra stycket sägs,

i fall som avses i 6 5 3 och 4 mom. tulltaxeförordningen avdrag må med— givas för vad som i annan ordning belagts med omsättningsskatt enligt denna förordning,

i fall som avses i 6 5 5 mom. tulltaxeförordningen avdrag må medgivas för värdet av svenskt konstruktionsarbete eller annan liknande prestation.

65 5.

Omsättningsskatt, som enligt denna förordning skall utgå vid införsel till riket, fastställes och uppbäres av tullverket i den ordning, som är före- skriven beträffande tull. Även i övrigt skall vad i gällande författningar stadgas i fråga om tull i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande omsättningsskatt enligt denna förordning.

Kap. 15. Om riksskattenämnden 66 5. Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande verk- samhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning.

67 5.

Riksskattenämnden må -— förutom i fall som i 15 5 1 mom. andra stycket sägs när så finnes erforderligt för att tillgodose det i 66 5 angivna syftet och frågan icke finnes vara av beskaffenhet att höra, efter därom gjord an- sökan, prövas i den ordning 68 5 stadgar, meddela bindande förklaring huru- vida viss vara eller varugrupp, viss byggnad eller viss tjänsteprestation är skattepliktig enligt denna förordning. Riksskattenämnden må även, när nämnden finner detta av särskilda skäl påkallat, meddela bindande för— klaring i annan fråga än nu sagts rörande tillämpningen av denna förord- ning.

Över nämndens beslut i fråga om bindande förklaring må klagan ej föras.

68 5.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet till omsättningsskatt ifrågakommer, må riksskattenämnden, om det finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked angående fråga, som avser sökandens taxering till omsättningsskatt.

Förhandsbesked skall hos riksskattenämnden sökas skriftligen senast den dag då deklaration eller, om sökanden har att avlämna flera deklarationer under beskattningsåret, den sista deklarationen för nämnda är senast skall avlämnas till ledning för taxering varom fråga är.

I övrigt skola bestämmelserna i 2 5 andra stycket, 3—8 samt 11 och 12 55 förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

69 5.

Vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall riksskatte- nämnden bestå av ordföranden och ytterligare sex för en tid av fyra år sär- skilt utsedda ledamöter, av vilka en skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.

Vice ordföranden skall vara lagfaren. Av övriga ledamöter skola två vara lagfarna eller hava avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda tre ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet. De tre återstående ledamöterna skola utses så att kännedom om förhållandena inom näringslivet kommer att förefinnas inom nämnden.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sam- manlagt sex suppleanter.

Beträffande ledamöter och suppleanter, så ock i fråga om riksskattenämn- dens verksamhet i ärenden enligt denna förordning, skola i övrigt bestäm— melserna i 19 5 taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

Kap. 16. Särskilda föreskrifter 70 5.

Innehållet i deklaration eller annan i 43 5 avsedd handling må, utom i de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som själv må taga del av handlingen i fråga.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 40 5, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen eller granskningen avsedda ändamålet.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt ytt-

rats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde med prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som avses i denna paragraf må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande.

71 5. Om ansvar i vissa fall för den, vilken lämnat oriktig uppgift i deklaration eller i fall som avses i 21 5 3 mom. eller 36 5, stadgas i skattestrafflagen. Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats, skall taxeringsintendenten i länet göra anmälan till åklagare.

72 5.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva deklaration, icke be— hörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar han deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för taxering eller för fastställande av skatt, straf- fes med böter, högst trehundra kronor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias. Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av taxeringsintendent.

73 5. I fråga om föreläggande och uttagande av vite skall vad i 123 och 124 55 taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning. Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

74 5.

Den som icke åtnöjes med sådant av taxeringsintendent meddelat beslut, varom i 41 5 förmäles, äger att i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

75 5.

Mot länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må, i den mån förbud häremot icke stadgats, talan fullföljas genom besvär hos kammarrätten, i mål angående utdömande av vite av den som förpliktats utgiva vite och av taxeringsintendenten i länet samt i annat mål av den skattskyldige. Besvä- ren skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Hava besvären inom angiven tid inkom-

mit direkt till kammarrätten, må detta dock ej utgöra hinder för besvärens prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända hand- lingarna till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, skall denna infordra förkla- ringar och översända avskrift därav till klaganden. Finnes för målets bered- ning ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna härom. Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom be— svär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag, dock att i mål om utdömande av vite besvärstiden skall vara tre veckor.

76 5.

Besvär över beslut, varom ovan i denna förordning förmäles, befria icke klaganden i vidare mån än i 55 5 sägs från att i behörig ordning erlägga skatt.

77 5.

För omsättningsskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även omsättningsskatt, som på grund av efter— * taxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

78 5. Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statsverkets räkenskaper må anmärkning icke framställas med avseende å verkställd taxering till omsättningsskatt.

79 5. Av taxeringen till omsättningsskatt föranledda särskilda kostnader vid taxeringsarbetet bestridas av statsmedel. Bestämmelserna i 129 5 taxerings- förordningen skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Anvisningar till 2 5.

Begränsningen till tillhandahållande och ianspråktagande inom riket innebär, att exportförsäljning av varor är skattefri. Med export är att jäm- ställa försäljning av varor för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik och tillhandahållande av tjänsteprestation med avseende å tillbehör, utrust—

ning eller dylikt till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik, så ock befordran av varor för mottagande utom riket och personbefordran till utrikes ort, även till den del transporten eller resan sker inom landet. Motsvarande gäl— ler tjänsteprestation å vara, som efter tjänsteprestationens. fullgörande till- handahålles utom riket, därest den införts i och för tjänsteprestationen.

till 6 5. Saknar skattskyldig hemortskommun enligt bestämmelserna i 66 5 kom- munalskattelagen, skall Stockholm anses som den skattskyldiges hemorts— kommun.

till 9 5.

Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke blott färdigställda varor och delar därav utan även halvfabrikat och råva- ror samt obearbetade naturprodukter såsom jord, sand, grus och sten.

Skatteplikt för vatten föreligger icke vid tillhandahållande från vatten- verk eller eljest, när varan icke har karaktär av butiksvara eller serverings- vara.

Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, sedlar, frimärken, biljetter, lottsedlar och presentkort -— äro icke vad gäller dylikt värde att anse såsom varor. Däremot skola sådana handlingar, när de försäljas såsom trycksak eller såsom samlar- objekt, anses som varor. Motsvarande skall gälla mynt.

Fastighet utgör icke vara. Med vara likställes dock växande skog vid upp- låtelse med avverkningsrätt eller vid försäljning utan samband med avytt- ring av marken. Motsvarande gäller upplåtelse eller försäljning av annan växtlighet. Borttages från fastighet tillbehör, inredning eller andra bestånds- delar bli dessa att hänföra till varor.

Till fartyg, undantagna från skatteplikt, hänföras icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna till gällande tulltaxa anknutna avgräns- ning följer, att exempelvis flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flyt- dockor utgöra skattepliktiga varor.

till 10 5. _ Det anmärkes att avyttring eller upplåtelse av mark är skattefri.

till 11 5.

Anknytningen av skatteplikten för de i 1 mom. första stycket a) angivna tj änsteprestationerna till skattepliktiga varor innebär, att tjänster med avseénde å särskilt undantagna varor, t. ex. fiskefartyg, äro skattefria. Detta gäller såväl material- som arbetskostnad för sådan prestation.

Tjänsteprestation med avseende å krigsmateriel, som avses i 9 5 2 mom.

och äges av staten, är skattefri oavsett om materielen försålts till staten eller tillverkats av staten själv för militärt bruk.

Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället å därför iordningställd lokal eller plats.

Till skattepliktig uthyrning av vara är icke att hänföra tillhandahållande i samband med abonnemang av exempelvis teleapparat eller mätare för avläsning av vattenförbrukning.

Till skattepliktig befordran av vara är att hänföra postbefordran av pa- ket, men icke av brev, korsband, affärshandlingar eller liknande.

till 12 5.

Yrkesmässigt bedriven verksamhet föreligger, när inkomsten därav enligt kommunalskattelagen är att hänföra till inkomst av rörelse eller av jord- bruksfastighet. Sådan verksamhet skall vidare anses föreligga, när den utövas av staten, kommun eller annan samt innefattar icke allenast till- fälligt tillhandahållande av skattepliktiga varor eller tjänsteprestationer till allmänheten. Av staten eller kommun bedriven verksamhet med uteslutande syfte att tillgodose egna behov skall däremot icke anses såsom yrkesmässigt bedriven annat än om verksamheten bedrives i bolagsform eller liknande. Detta skall gälla även i den mån samgående i sådant syfte sker mellan staten och kommun eller mellan kommuner och skattskyldighet enligt vad nyss sagts icke skolat föreligga, om skilda verksamheter bedrivits. Vad här sagts om kommun gäller även landstingskommun. —— Det anmärkes vidare, att skattskyldighet icke föreligger för exempelvis privatpersons försäljning av personlig egendom.

Till skattskyldigs yrkesmässiga försäljning hänföres, med de undantag som följer av vad i 13 5 1 mom. b) sägs, försäljning eller överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, lager av varor och andra varutill- gångar av skattepliktig natur. Vad nu sagts skall även gälla realisation av levande och döda inventarier i jordbruk, oaktat intäkten härav icke är att hänföra till skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen.

Vid försäljning i kommission är kommissionären att anse såsom säljare. Vid försäljning genom förmedling av agent eller annat ombud, som för sin medverkan endast uppbär provision eller annan liknande ersättning från sin huvudman, är huvudmannen att anse såsom säljare, dock att vid för- säljning å auktion auktionsförrättaren skall anses såsom säljare, om han jämväl annorledes än å auktion driver handel med sådana varor som för- säljas å auktionen. Låter skattskyldig å auktion försälja omsättningstill- gång eller annan anläggningstillgång än byggnad, är bruttointäkten härav att hänföra till omsättning i den skattskyldiges verksamhet med den inskränkning som följer av vad i 13 5 1 mom. b) sägs.

Skattepliktigt uttag föreligger endast om rätt till avdrag för ingående om- sättningsskatt jämlikt 18 5 inträtt innan varan eller byggnaden tages i an-

språk för icke avdragsgillt ändamål. Till skattepliktigt uttag hänföres i en- lighet härmed ianspråktagande av vara för den skattskyldiges eller hans anställdas personliga bruk, för kost åt personal i serveringsrörelse och lik— nande, däremot icke exempelvis överföring av maskin eller annan vara från lager av omsättningsvaror för användning såsom anläggningstillgång eller material i den skattskyldiges verksamhet. Skattepliktigt uttag av byggnad föreligger endast i fråga om byggnadsrörelse.

Till skattepliktigt varuuttag är även att hänföra ianspråktagande för skattepliktigt ändamål av sådan vara, som skattskyldig jämlikt 63 5 andra stycket infört till riket utan att omsättningsskatt uttagits av tullverket i samband med införseln.

Med skattskyldighet enligt 1 mom. tredje stycket följer, att ifrågavarande näringsidkare åtnjuter rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt enligt bestämmelsernai 18 5.

Till yrkesmässig försäljning hänföres icke avyttring av byggnad, som utgör lagertillgång i byggnadsrörelse, om skattskyldighet enligt vad i 12 5 4 mom. sägs inträtt tidigare genom att byggnaden tagits i anspråk för bo— stadsändamål eller motsvarande.

till 13 5.

Frågan, huruvida verksamhet är av sådan omfattning att skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 13 5 2 mom., skall beträffande verksam- het som avses i 12 5 2 mom. bedömas med hänsyn till omsättningen för hela företaget. Motsvarande skall gälla i fall som avses i 12 5 3 mom.

till 15 5.

I beskattningsvärdet skola i förekommande fall ingå andra staten till— kommande skatter och avgifter än omsättningsskatt enligt denna förord- ning.

Vid beräknande av beskattningsvärde får avdrag icke ske för transport-, emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för skatte- pliktigt tillhandahållande. Debiteras ersättning för sådana kostnader sär- skilt, skola beloppen därav inräknas i beskattningsvärdet. — Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om s. k. avbetalningstillägg.

Kassarabatter och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola icke inräknas i beskattningsvärdet.

Vid tillhandahållande, för vilket skattskyldig godtagit betalning mot växel, skall beskattningsvärdet utgöras av det fakturerade eller eljest av— talade priset. Avdrag får således icke ske för ränta eller annan kostnad, som avgått vid diskontering av växeln. Ej heller skall i beskattningsvärdet eller den skattepliktiga omsättningen inräknas ränta eller annan ersätt- ning, som erlägges till den skattskyldige vid inlösen eller omsättning av icke diskonterad växel.

Varas saluvärde enligt ortens pris beräknas enligt samma grunder som gälla enligt kommunalskattelagen.

Innefattar tillhandahållande av vara även inmontering i fastighet, var- igenom varan blir att hänföra till fastighetstillbehör, skall tillhandahållan- det anses såsom varuförsäljning, om det betingade eller avtalade veder— laget till minst två tredjedelar utgör ersättning för den genom transaktio— nen tillhandahållna varan. Vid sådant tillhandahållande utgör således hela vederlaget beskattningsvärdet.

Uttages gemensamt pris för försäljning eller annan prestation, som inne- fattar såväl skattepliktigt som icke skattepliktigt tillhandahållande, bestäm- mes beskattningsvärdet — i förekommande fall med tillämpning av den i 1 mom. omförmälda reduceringsregeln — genom uppdelning av priset efter skälig grund.

Gäller tillhandahållande som nu sagts byggnad jämte mark skall bygg- nadens värde, varav beskattningsvärdet utgör 60 procent, bestämmas med ledning av bokförda kostnader för byggnaden och skäliga pålägg. Om så ej kan ske, må byggnadens värde bestämmas till skillnaden mellan det to— tala vederlaget för den försålda fastigheten och den häremot svarande in- köpskostnaden.

till 16 5.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall inlösen eller omsättning av växel anses utgöra kontant likvid med belopp motsvarande, vid inlösen av växel, växelns nominella värde och, vid växelomsättning, det belopp var- med växelfordringen minskat.

Nödgas skattskyldig på grund av bristande betalning själv inlösa diskon— terad växel, må växelbeloppet avdragas vid senare beräkning av skatteplik- tig omsättning. Skulle betalning sedermera inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom skattepliktig omsättning.

Såsom kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för inköp. Har rabatt, återbäring eller bonus avseende skattepliktigt tillhandahål- lande utgivits i efterhand, får avdrag härför göras från omsättningen, dock endast i den mån gottgörelsen utgått till andra än skattskyldiga. Häremot svarande avdrag från den skattepliktiga omsättningen verkställes för den period varunder utgivandet skett.

till 17 5.

Såsom exempel på vad som skall framgå av faktura eller motsvarande handling utöver vederlaget och den därå belöpande omsättningsskatten må nämnas uppgift om kundens namn och adress eller annan för kundens identifiering godtagbar angivelse, om transaktionens art och omfattning samt, vid leverans till annan ort, om platsen för mottagandet av varan.

Yrkade avdrag för ingående omsättningsskatt skall kunna styrkas av skattedebiteringar å inköpsfakturor och andra motsvarande handlingar.

Den i 2 mom. angivna inskränkningen i avdragsrätten för personalvård skall icke gälla ingående omsättningsskatt, som belöper å åtgärder till före- byggande av olycksfall på arbetsplats eller liknande, men däremot skatt, som belöper på individuella förmåner såsom semesterresor, presenter och liknande.

Avser skattebelagt inköp eller motsvarande endast delvis sådant ända— mål, för vilket avdragsrätt föreligger, eller ock endast delvis den verk- samhet, som omfattas av skattskyldigheten, skall beloppet av den avdrags- gilla ingående omsättningsskatten bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

till 63 5.

Importbeskattningen är begränsad till annan införsel av skattepliktiga varor än sådana, som göres av registrerad skattskyldig för dennes närings- verksamhet här i riket. Har skattskyldig erlagt omsättningsskatt vid inför- sel av vara, som därefter utnyttjas för avdragsgillt ändamål, föreligger av- dragsrätt jämlikt 18 5 vid redovisning av preliminär omsättningsskatt för den inom riket bedrivna verksamheten. I övrigt gäller, att skattskyldighet föreligger oberoende av om den skattepliktiga importvaran inköpts i utlan— det eller utgöres av gåva eller ock införes för lån, uthyrning eller ann-an lik- nande användning inom riket, med undantag dock för införsel som sker under omständigheter som medför frihet från skatt enligt bestämmelserna i 1 5 förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införselavgift

—i vissa fall.

Angående ikraftträdandet av denna förordning förordnar Konungen i överensstämmelse med riksdagens beslut.

Förslag till

förordning angående införande av förordningen om allmän omsättningsskatt

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser 1 5. Förordningen om allmän omsättningsskatt träder i kraft den 1 januari 1966 i den mån ej annat följer av vad nedan sägs. Förordningens bestäm— melser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende å åt- gärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

2 5.

Genom förordningen om allmän omsättningsskatt upphävas följande för- ordningar med verkan från och med den 1 januari 1966 i den mån ej annat följer av vad nedan sägs:

förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt; förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt på vissa pälsvaror; förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt; förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt. De upphävda förordningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före upphävandet.

Särskilda övergångsbestämmelser 3 5.

Den som bedriver verksamhet, varmed följer skattskyldighet enligt 12 5 förordningen om allmän omsättningsskatt, skall där så är möjligt senast den 1 november 1965 och i annat fall före utgången av år 1965 hos läns- styrelsen i det län där hans hemortskommun för år 1966 är belägen, an- mäla sig för registrering. I fråga om sådan anmälan skola bestämmelserna i 19 5 förordningen om allmän omsättningsskatt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om skattskyldighet till allmän varuskatt från och med utgången av år 1965 ersättes av skattskyldighet till allmän omsättningsskatt, äger för- ordningen om allmän varuskatt tillämpning jämväl efter utgången av nämn— da år i fråga om sådant tillhandahållande inom riket av vara eller tjänste- prestation, som skett före den 1 oktober 1965 eller varom före den 1 ok- tober 1965 slutits skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet fast- ställt. Motsvarande skall gälla i fråga om sådant tillhandahållande genom postverkets försorg av periodiska publikationer, för vilket vederlaget in- kommit till postverket under år 1965, även om vederlaget först därefter kommer mottagaren till godo.

Om i fall som avses i första stycket ett före den 1 oktober 1965 slutet skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet fastställt, avser tillhanda- hållande av tjänsteprestation, äger förordningen om allmän varuskatt till- luämpning å sådan tjänsteprestation jämväl efter utgången av år 1965 intill den dag därefter, då avtalet skulle upphöra att gälla, om avtalet med iakt- tagande av gällande uppsägningsvillkor uppsagts den 1 oktober 1965.

5 5.

Vid tillämpningen av 4 5 skall såsom skriftligt avtal anses jämväl skriftlig viljeförklaring, som avgivits av allenast en av de avtalsslutande parterna, därest avtalet fullgöres i enlighet med denna viljeförklaring.

Innehåller skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet angivet, be- stämmelse om rätt till ändring av vederlaget med hänsyn till inträffade kost- nadsökningar eller dylikt, skall vederlaget likväl anses till beloppet fast- ställt, därest nämnda bestämmelse icke utnyttjas för ändring av vederlaget. Motsvarande skall gälla även om vederlaget ändrats, därest bestämmelsen om rätt till sådan ändring i avtalet anknutits till ändring i officiellt index eller —— i fråga om entreprenadarbeten och motsvarande — i kollektivavtal och ändringen av vederlaget vidtagits i överensstämmlese härmed.

6 5.

I fråga om tillhandahållande, för vilket förordningen om allmän varuskatt enligt vad i 4 och 5 55 sägs skall tillämpas jämväl efter utgången av år 1965, äger förordningen om allmän omsättningsskatt icke tillämpning. Sistnämn- da förordning skall icke heller gälla beträffande annat tillhandahållande inom tid eller på sätt som i 4 och 5 55 sägs eller beträffande uttag av bygg- nad, som färdigställts före utgången av år 1965 eller, därest byggnadsarbetet påbörjats före den 1 juli 1965, senast den 30 juni 1966.

7 5. I fall, som avses i 4 5, skall preliminär allmän varuskatt redovisas och erläggas i samband med redovisning av preliminär omsättningsskatt.

659 8 5.

Omfattar redovisningsperiod, som avser preliminär allmän varuskatt, eller beskattningsår tid såväl före som efter ingången av år 1966 skall i fråga om redovisning och taxering av allmän varuskatt och av omsättnings- skatt gälla följande.

Föreligger efter ingången av år 1966 icke skattskyldighet till omsättnings- skatt, skall redovisning av preliminär allmän varuskatt för tiden intill utgången av år 1965 avgivas senast den 18 januari 1966.

Föreligger efter ingången av år 1966 skattskyldighet till omsättningsskatt, skall redovisning av preliminär allmän varuskatt för tiden intill utgången av år 1965 ske i samband med första redovisningen av omsättningsskatt. Skilda deklarationer för preliminär skatt skola därvid avgivas för den all— männa varuskatten och för omsättningsskatten.

Vid taxeringen skall, i förekommande fall, angivas dels till allmän varu- skatt skattepliktig omsättning, dels ock slutlig omsättningsskatt enligt förordningen om allmän omsättningsskatt.

9 5. Kostnadsersättning enligt 49 5 förordningen om allmän varu-skatt skall bestämmas i förhållande till den skattepliktiga omsättningen enligt dekla- rationer avseende tid före utgången av år 1965.

10 5.

Utan hinder av vad i 2 5 sägs skall, såvitt gäller elektrisk kraft, förord— ningen om allmän energiskatt äga tillämpning jämväl efter utgången av år 1965 intill dess första mätaravläsningen av energiförbrukningen under år 1966 äger rum. Om denna mätaravläsning enligt tillämpade principer skolat verkställas först efter utgången av mars månad 1966, skall mätaravläsning ske före nämnda tidpunkt. Sker avgiftsdebitering icke på grundval av upp- mätt energiförbrukning, skall energiskatteförordningen äga tillämpning in- till utgången av den sista debiteringsperiod som tagit sin början under år 1965, dock längst till utgången av mars månad 1966. Om debiteringsperio- den slutar efter sistnämnda tidpunkt, skall energiskatt utgå på den del av kraftavgiften, som proportionellt faller på tiden dessförinnan.

11 5. 1 fall som avses i 10 5 äger förordningen om allmän omsättningsskatt till- lämpning först från och med den dag efter utgången av år 1966, då förord- ningen om allmän energiskatt icke vidare skall äga tillämpning.

12 5. Rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt jämlikt 18 5 förordningen om allmän omsättningsskatt föreligger från och med ingången av år 1966,

oaktat skattskyldighet i fall som avses i 6 och 11 55 inträder först efter in- gången av nämnda år.

Angående restitution av lagerskatt 13 5.

Innehar näringsidkare vid ingången av år 1966 lager av varor, för vilka skatt tidigare utgått enligt förordningen om särskild varuskatt, förord- ningen om skatt å vissa pälsvaror eller förordningen om försäljningsskatt, medgives restitution av sådan skattebelastning å lager (lagerskatt) i form av särskild avdragsrätt vid redovisning av preliminär omsättningsskatt en- ligt vad nedan i 14—20 55 sägs.

14 5.

Rätt till restitution av lagerskatt tillkommer näringsidkare, som innehar lager av beskattade varor varom i 13 5 förmäles med ett inköpsvärde in- klusive skatt om minst 1 000 kr. Vid beräkning av lagrets värde må dock icke inräknas sådan lagerhållning av socker och sirap, som är avsedd att an- vändas såsom råvara eller motsvarande eller såsom serveringsvara; ej heller må inräknas lager av andra pälsvaror än lösa pälsskinn och till tavlor, ämnen eller liknande stycken hopfogade lösa pälsskinn.

15 5.

Näringsidkare, som önskar komma i åtnjutande av restitution av lager- skatt, skall avgiva deklaration rörande sitt lager av skattebelagda varor, för vilket restitution yrkas.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär. Deklarationen skall ingivas till kontroll-styrelsen och vara di-t inkommen senast den 31 januari 1966, där ej kontrollstyrel- sen annat medgiver.

16 5.

Kontrollstyrelsen åligger att i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration, samt fastställa värdet av det lager, för vilket restitution yr- kats, ävensom därå belöpande restitutionsbelopp.

Beräkningen av restitutionsbeloppet skall ske enligt de vid utgången av år 1965 gällande skattesatserna. Utgår skatten efter visst procenttal må restitutionsbeloppet beräknas med ledning av den genomsnittliga skatte— belastningen enligt beskattningsvärden vid tillhandahållande från skattskyl— dig. Beräkning av restitutionsbelopp för lager av lösa pälsskinn samt hop- fogade tavlor, ämnen och stycken därav skall ske på grundval av de vid utlämning från beredningsställe här i riket gällande skattesatserna.

Så snart ske kan skall kontrollstyrelsen till varje näringsidkare, som avgivit deklaration för restitution av lagerskatt, översända utdrag av läng- den, såvitt honom angår, tillika med underrättelse om vad näringsidkaren har iakttaga om han vill överklaga kontrollstyrelsens beslut.

Längdutdrag som nu nämnts skall därjämte översändas till länsstyrelsen i det län, där näringsidkarens hemortskommun är belägen.

18 5.

Fastställt restitutionsbelopp äger näringsidkaren tillgodogöra sig genom avdrag vid inbetalning av preliminär omsättningsskatt. Kan hela beloppet icke avdragas vid en och samma redovisning av sådan skatt, må återstoden avdragas i följande skatteredovisningar.

Saknas förutsättning för näringsidkaren att tillgodogöra sig restitutions- beloppet eller del därav på sätt som i första stycket sägs, skall beloppet så snart ske kan utbetalas genom länsstyrelsens försorg.

19 5.

Vad i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning stad— gas med avseende på kontroll hos skattskyldig och om besvär skall äga motsvarande tillämpning i fråga om näringsidkare, som avgivit deklaration rörande restitution av lagerskatt.

20 5. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Övriga bestämmelser 21 &.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erfor- derliga föreskrifter ävensom eljest meddela sådana bestämmelser, som er- fordras i fråga om ikraftträdandet av förordningen om allmän omsättnings- skatt och om upphävandet av de i 2 5 angivna förordningarna.

Formulär till blanketter för deklaration m. m., som erfordras för restitu- tion av lagerskatt, fastställas av kontrollstyrelsen, som för ändamålet även äger meddela erforderliga närmare anvisningar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt dårå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam- ling.

Förslag till

förordning angående ändring av förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker

Härigenom förordnas, att rubriken till förordningen den 27 maj 1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker samt 1, 3—-7 och 10 55 nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives, samt att 12 5 samma förordning skall upphöra att gälla.

Förordning om tillverkning och beskattning av vissa maltdrycker

(Nuvarande lydelse)

Med m alt (1 ry c k förstås varje jäst odestillerad dryck, som fram- ställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses såsom maltdryck allenast om den innehål- ler högst 4,5 viktprocent alkohol.

Maltdryck betecknas som I ('i t t 6 I, om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent, som öl, om alkoholhal- ten överstiger 1,8 men icke 2,8 vikt- procent och som starköl, om al- koholhalten överstiger 2,8 viktpro- cent. Lättöl skall anses såsom få 1' s k t, om det är jäsande eller el— jest innehåller jäst. Annat lättöl be- tecknas som I a 9 r a t.

Till läskedrycker hänföras

(Föreslagen lydelse)

15.

Med m al t (1 r y c k förstås varje jäst odestillerad dryck, som fram- ställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne och som har en alkoholhalt överstigande 1,8 viktprocent; dock skall genom hembrygd tillverkad så- dan dryck anses såsom maltdryck allenast om den innehåller högst 4,5 viktprocent alkohol.

Maltdryck betecknas som öl, om alkoholhalten icke överstiger 2,8 viktprocent och som s t a r k ö ], om alkoholhalten överstiger 2,8 viktpro— cent.

(Nuvarande lydelse)

kolsyrat mineralvatten och annat kolsyrat vatten, i tulltaxan upptagna under tulltaxenummer 22.01 A, samt de drycker som i tulltaxan upptagits under tulltaxenummer 22.02 A. Tillverkare kallas den som bedriver tillverkning av malt- eller läskedrycker för försäljning.

663 (Föreslagen lydelse)

Tillverkare kallas den som bedriver tillverkning av maltdryc- ker för försäljning.

35.

Beskattningsmyndighet år ——————— kontrollens utövande.

Det åligger tillverkare att lämna kontrollstyrelsen de uppgifter som erfordras för upprättande av stati- stik över tillverkning och försäljning av malt- och läskedrycker.

Det åligger tillverkare att lämna kontrollstyrelsen de uppgifter som erfordras för upprättande av stati- stik över tillverkning och försäljning av maltdrycker.

45.

1 m om. För rätt —— — -— yttra sig. Den som———och starköl.

2 m om. Den som avser att upp- taga tillverkning för försäljning av färskt lättöl, lagrat lättöl eller läs- kedrycker eller att övertaga rörelse med sådan tillverkning skall hos kontrollstyrelsen göra förhandsan— mälan om dagen för upptagandet av tillverkningen eller för övertagandet. Sådan anmälan skall även göras om avbrott i eller nedläggande av till- verkning och försäljning av lagrat lättöl eller läskedrycker samt om nedläggande av tillverkning av färskt lättöl.

3 mom. Om fullgjord anmälan rörande upptagande och övertagan- de av rörelse, som i I och 2 mom. sägs, skall kontrollstyrelsen utfärda bevis.

För rätt —— -— — yttra sig.

Den som — — — och starköl.

Om fullgjord anmälan rörande upptagande och övertagande av rö- relse som i andra stycket sägs, skall kontrollstyrelsen utfärda bevis.

664 (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

55.

För tillverkning — — — —— — — råvaror användas.

Lättöl mä icke utan kontrollsty— relsens medgivande tillverkas med stamvörtstyrka överstigande 6 pro- cent.

65.

Malt- och läskedrycker må för an- nat ändamål än utförsel ur riket el- ler till svensk frihamn eller, såvitt avser starköl, uppläggning på pro- vianteringsfrilager utlämnas från tillverkningsställe endast på slutna kärl eller behållare, vilka godkänts av kontrollstyrelsen eller med av- seende på rymden blivit märkta på sätt i 14 5 lagen om mått och vikt sägs. Sådana kärl och behållare sko— la vara försedda med uppgift om tillverkarens namn eller om tillverk- ningsstället eller med tillverkarens inregistrerade varumärke samt, be- träffande maltdrycker, om varuslag (lättöl, öl, starköl) och, beträffande läskedrycker, med uppgift om dryc- kens benämning. Tillverkarens namn och tillverkningsstället må angivas med förkortning, som kontrollstyrel- sen godkänt. Varuslag må angivas med särskild beteckning, som god- känts av kontrollstyrelsen. Kärl eller behållare, innehållande maltdryck, må icke förses med uppgift, ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig.

Utan hinder av vad i första stycket sägs, må utlämning av läskedrycker i öppet kärl ske från automat, som godkänts av kontrollstyrelsen eller ock blivit vederbörligen justerad.

Maltdrycker må för annat ända— mål än utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller, såvitt avser starköl, uppläggning på proviante- ringsfrilager utlämnas från tillverk- ningsställe endast på slutna kärl el— ler behållare, vilka godkänts av kon— trollstyrelsen eller med avseende på rymden blivit märkta på sätt i 14 5 lagen om mått och vikt sägs. Sådana kärl och behållare skola vara för- sedda med uppgift om tillverkarens namn eller om tillverkningsstället eller med tillverkarens inregist- rerade varumärke samt om varu- slag (öl, starköl). Tillverkarens namn och tillverkningsstället må an- givas med förkortning, som kontroll- styrelsen godkänt. Varuslag må an- givas med särskild beteckning, som godkänts av kontrollstyrelsen. Kärl eller behållare, innehållande malt- dryck, må icke förses med uppgift, ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig.

(Nuvarande lydelse)

665 (Föreslagen lydelse)

75.

För lagrat lättöl, öl, starköl och läskedrycker skall tillverkare, där ej annat följer av 8 &, erlägga skatt. Skatten utgår för liter med

tolv öre för lagrat lättöl, fyrtioätta öre för öl, en krona fyrtioett öre för starköl, och

trettiotre öre för läskedrycker. Skattskyldigheten inträder, då va- ran utlämnas från tillverkningsstäl- let eller, såvitt angår öl eller starköl, där förtäres.

För maltdrycker skall tillverkare, där ej annat följer av 8 &, erlägga skatt. Skatten utgår för liter med fyrtioåtta öre för öl och en krona fyrtioett öre för starköl.

Skattskyldigheten inträder, då va- ran utlämnas från tillverkningsstäl- let eller där förtäres.

10 5.

Underlåter någon att fullgöra i 3 & tredje stycket stadgad uppgiftsskyl- dighet eller upptager någon tillverk- ning av färskt lättöl utan att göra anmälan därom enligt 4 5 2 mom. el- ler bryter någon mot vad i 5 eller 6 5 stadgas, straffes med böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff frias.

Underlåter någon att fullgöra i 3 5 tredje stycket stadgad uppgiftsskyl- dighet eller bryter någon mot vad i 5 eller 6 5 stadgas, straffes med bö— ter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff frias.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966. Äldre bestämmelser skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före ikraftträdandet.

.||_ , » » |. I ', . . , . : 'v

.! '

. ; r . *

__ »__ ,.

AVDELNING X

SÄRSKILDA YTTRANDEN OCH RESERVATIONER

1|'|1|'_le"_ H.. || | * » ' .u ? »|». » - _ » . » » _ |... .*H JV» . ll L '. Wii.», » »» . "n - "_ »».» . » kl. .. Ha_llu J . 'f . lÅi, | 4», _, '. » .I_ ' j — , 1. _'| ln, - | * ut, ' '”» ut'-&.. | |. . ' ll » , |. U' & "Ä * j» ,. r, »» '» * "i.u » » l » .» » 1. l ' 1 0

Förteckning över särskilda yttranden

avgivna av

herrar Gustafson, Sundin och Östman. . . . . . ." . . . . . . 671 (angående förutsättningarna för beredningens arbete)

herrar Kristersson och Oscarsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 673 (angående socialförsäkringens finansiering) herr Sundin . . . . . . . . . 675 (angående finansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen)

herrÖstman.... 676 (angående arbetsgivaravgifter m.m.)

herrar Meidner,Nilstein och Östergren . . . . . . . . . . . . . . 677 (angående utformningen av familjebeskattningen)

herrarGustafsonochSundin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 685 (angående barnbidragen) herrar Meidner,Nilstein och Östergren . . . . . . . . . . . . . . . . . 686 (angående barnbidragen)

herrar Sundin och Gustafson . . . . . . . . . . . . . . . . . . 687 (angående den kommunala beskattningen) herrar Meldner, Nilsteln, Åqv1st och Östergren . . . . . . . . . . . . . . 688

(angående bruttobeskattning) herrar Gustafson, Nilsson och Svensson med instämmande av experten Berg—

qvist..... ...689 (angående mervärdeskattens användning i konjunkturpolitiskt syfte)

herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist . . . 690 (angående mervärdeskatt på begagnade bilar) herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist. . . 691 (angående viss fråga i samband med punktskatternas avskaffande)

herrSundin... ...........692

(angående barnbidragen under övergångsperioden)

Förteckning över reservationer

avgivna av

herrar Meidner och Nilstein med instämmande såsom särskilt yttrande av

herrÖstergren..... ............693 (angående den direkta inkomstbeskattningen) herrGustafson.... 699 (angående frivillig särbeskattning)

herrar Gustafson och Sundin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 700

(angående förvärvsavdragen)

herr Östman . . . (angående barnavdrag) herrar Ekström, Meidner, Nilstein, Welinder, Åqvist och Östergren . (angående gränsen för redovisningsskyldighet vid mervärdeskatten) herr Ericsson. (angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter) skatteberedningens ordförande herr Hedborg samt herrar Gustafson, Lyberg, Sundin och Östman. . (angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter) herr Svensson . (angående mervärdeskatt på tidningar och tidskrifter) herrar Gustafson, Nilsson, Sundin, Svensson och Östman med instämmande av experten Bergqvist. (angående kostnadsersättning åt skattskyldiga till mervärdeskatt) herrar Kristersson och Oscarsson . . . . . . . . . . . (angående höjningen av bensinskatten) herr Nilsson . (angående mervärdeskatt på begagnade bilar) herrLyberg. (angående bilaccisen) herr Meidner. (angående kompensation åt kommunerna för bortfall av skatteunderlag) herrar Meidner och Nilstein. . (angående reformens ikraftträdande) herrar Nilsson och Svensson med instämmande av experterna Bergqvist och Fosselius . (angående reformens ikraftträdande) herr Welinder . (angående reformens ikraftträdande) herr Ekström (angående huvudlm] erna i skatteberedningens förslag)

712

713

715

717

719

721

722

723

724

731

737

740

757

Särskilt yttrande av herrar Gustafson, Sundin och Östman

(angående förutsättningarna för beredningens arbete)

Enligt direktiven får beredningen ej föreslå några förändringar i den to- tala skattebördan. Departementschefen uttalar i detta sammanhang bl.a.: »Eventuella framtida förändringar i den totala skattebördan betingas emel- lertid av politiska värderingar och beslut och de ligger följaktligen utanför utredningens arbetsområde.» Av detta följer att beredningens arbete skall anses vara av huvudsakligen teknisk natur, såtillvida att uppdraget gäller att konstruera ett nytt skattesystem inom ramen för det skattetryck som gällde när beredningen tillsattes.

Beredningens målsättning har bl. a. varit att förbättra barnfamiljernas ställning. Då den som ovan nämnts enligt direktiven inte har att göra några bedömningar om det totala skattetryckets storlek och således inte kan före- slå någon sänkning av skattetrycket, måste här angivna målsättning medföra en viss ökad belastning för ensamstående och för familjer utan barn. Även för ensamstående och barnlösa familjer blir resultatet likaväl i alla inkomst- lägen en sänkning av de på skattsedeln debiterade skatterna och avgifterna. Beredningen har försökt att bedöma hur dels den höjda indirekta beskatt— ningen, dels de arbetsgivaravgifter som träder i stället för de anställdas egen— avgifter till folkpensioneringen och en del av sjukförsäkringen, övervältras i olika inkomstklasser. Man har i detta fall fått utgå från osäkra antaganden och grova schabloner, varför beräkningarna inte gör anspråk på att vara exakta. Även om de i betänkandet intagna tabellerna beträffande de indivi— duella verkningarna inte ger ett exakt uttryck för utfallet i de enskilda fal- len, så blir totalresultatet en ökad belastning för här berörda grupper.

Det hade varit önskvärt att låta ensamstående och barnlösa familjer »växa in» i det nya systemet under övergångstiden på ett sådant sätt att några höj - ningar av den totala bördan i kronor inte behövt ske. Det är att beklaga att detta med de förutsättningar under vilka beredningen arbetat inte varit möjligt.

Utformningen av skattereglerna utgår från schablonen att ensamstående utan barn saknar försörjningsplikter. Så är emellertid inte alltid fallet. En- samstående kan exempelvis ha faktiska försörjningsplikter mot anhöriga, vilket också kan vara fallet för familjer utan barn under 16 år. Dessa för— hållanden bör enligt vår mening göras till föremål för fortsatt undersökning. Det bör härvid prövas i vad mån reformer inom ramen för beskattningen kan möjliggöra ett bättre beaktande av ifrågavarande försörj ningsplikter och andra därmed jämförbara förhållanden.

Då beredningens förslag till ändrade socialavgifter inte kan genomföras i ett sammanhang utan omläggningen måste ske successivt fram till år 1970, ökar givetvis osäkerheten i beräkningarna om inkomstutveckling etc.

Enligt beredningens egna antaganden kommer de av beredningen omprö- vade skatterna och avgifterna från år 1964 fram till år 1970 att tillföra staten ytterligare 5 800 miljoner kronor utan att skattehöjningar vidtages. I denna siffra ingår ej den inkomstökning som skulle ha ägt rum i fråga om den per— sonliga inkomstskatten till följd av den antagna penningvärdeförsämringen men trots detta innebär beloppet en ökning under dessa år med över 50 %. Detta belopp har beredningen till följd av direktiven ej kunnat ta i anspråk. För att använda direktivens ordval kommer dessa medel att i framtiden för- delas enligt politiska värderingar och beslut och förslag om detta ligger utan- för beredningens arbetsområde. Beloppet kan givetvis bli större än vad be- redningen antagit. Denna ökning av statsinkomsterna torde komma att i stor utsträckning tagas i anspråk för s. k. automatiska utgiftsstegringar och för nya reformer. Men med en klok hushållning kan också en del av inkomst- ökningen användas för skattesänkningar på områden där detta är motiverat.

Särskilt yttrande av herrar Kristersson och Oscarsson

(angående socialförsäkringens finansiering)

Beredningens förslag till socialförsäkringarnas finansiering bygger på den förutsättningen, att tilläggspensioneringens regler skall bilda en fast nt- gångspunkt vid uppdragandet av finansieringsreglerna även för övriga so- cialförsäkringsgrenar. Motiveringen härför är endast, att »tilläggspensio- neringen efter ingående utredningar och under livligt politiskt engagemang i frågan relativt nyligen fastlagts». På det sättet har beredningen låst sitt utgångsläge och den motivering för arbetsgivaravgifter som sedan följer blir en rationalisering för den från början intagna ståndpunkten. Enligt vår mening hade det varit riktigare att ta upp finansieringen av hela socialför- säkringskomplexet, inklusive ATP, till prövning, givetvis utan att för den skull beröra det materiella innehållet i respektive socialförsäkringsgrenar, vilket legat utanför beredningens uppdrag.

En viktig skillnad föreligger mellan grundförmåner och tilläggsförmåner- på så sätt, att de förra är oberoende av förvårvsinkomsten, medan de senare står i visst förhållande till inkomstens storlek. Beträffande grundförmåner— na avvisar beredningen det administrativt enklaste finansieringssättet, näm- ligen fullständig skattefinansiering, vilket också ur principiell synpunkt ligger nära till hands med tanke på att förmånerna är lika för alla. Bered- ningen avvisar emellertid en sådan finansiering med hänsyn till det kraftigt ökade skatteuttag som skulle erfordras, vidare med hänsyn till att det direk- ta sambandet mellan finansieringssida och förmånssida helt skulle försvinna samt även med hänsyn till den internationella utvecklingen. Av dessa skäl synes oss endast de två sista ha betydelse, medan däremot om kostnaderna måste gälla att de inte blir lägre därför att man har avgifter i stället för skatt.

Vad gäller anställdas bidrag till grundförmånernas finansiering föreslår beredningen, att de nuvarande egenavgifterna försvinner samtidigt som kol— lektiva arbetsgivaravgifter införes. Den motivering, med vilken förslaget underbygges — nämligen att det blir ett enhetligare finansieringssystem än det nuvarande, att det blir ett påtagligt och synbart samband mellan för- måner och ekonomiska uppoffringar samt att det är administrativt enkelt — är beroende av att man utgått från att ATP-finansieringen är fastlåst. Vad beredningen anför i sin motivering skulle enligt vår mening på ett betydligt mer fullständigt sätt ha kunnat förverkligas, om man i stället valt att för- säkringsmässigt med egenavgifter finansiera samtliga tilläggsförmåner,

vartill sedan knutits en finansiering av grundförmånerna antingen helt genom skatter eller — såsom enligt beredningens förslag skall ske för andra än anställda — förutom genom skatter även genom egenavgifter så långt detta av sociala skäl hade kunnat anses rimligt.

Flera faktorer talar för att en sådan egenfinansiering icke skulle ha blivit administrativt svårhanterligare än en finansiering med arbetsgivaravgifter. De inkomstbelopp, på vilka avgiftsdebiteringen skulle ha skett, måste ju ändock alltid uträknas individuellt som underlag för fastställandet av till— läggsförmånernas storlek. För företagarna måste tillvägagångssättet ha inne— burit en förenkling.

Att arbetsgivaravgiftens betydelse för löneutvecklingen uppmärksammas av arbetsmarknadens förhandlande organisationer, skall ingalunda bestridas. Men detta ger svagt underlag för beredningens intentioner, att det jämväl i fråga om socialförsäkringarnas grundförmåner bör finnas ett samband mellan förmåner och prestationer. Då nämligen beredningen inte endast behåller nuvarande kollektiva avgiftsfinansiering genom arbetsgivarna utan därtill utsträcker den, uppluckras ju i stället för stärkes nämnda samband. Övervältringsproblematiken eller frågan om var avgiften till sist drabbar kommer alltid att bli oklar.

Genom den av beredningen föreslagna arbetsgivaravgiften löses den s. k. basbeloppsproblematiken, dvs. att i en del fall avgifter nu kan få erläggas till tilläggspensioneringen utan att pensionspoäng erhålles. Detta noteras med tillfredsställelse. Samma möjlighet skulle emellertid ha erhållits även i ett system med egenavgifter och därtill inte endast som nu enligt bered- ningens förslag vid den nedre ATP-gränsen (basbeloppet) utan även vid den övre (7,5 gånger basbeloppet).

Beredningen har som nämnts haft ATP:s finansieringssystem som fast utgångspunkt vid utformningen av sina förslag. Gehör för en prövning av hela socialförsäkringsfältet har icke varit möjlig att erhålla. I det läget har det för oss framstått som enda praktiskt gångbara möjligheten att Visser— ligen tillstyrka beredningens förslag men att göra det med de kritiska syn- punkter som ovan framförts.

Särskilt yttrande av herr Sundin

(angående finansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen )

Vid beredningens överväganden rörande beskattningen av fysiska personer har undertecknad hävdat att de grundläggande socialförsäkringsförmånerna helt borde skattefinansieras och att inkomsttagarna inte borde påläggas direkt skatt eller socialförsäkringsavgift i fråga om inkomstdelar under ortsavdragets nivå. Tilläggsförmånerna skulle enligt denna ordning helt avgiftsfinansieras, varvid avgifterna skulle uttagas endast på inkomstdelar över ortsavdragets nivå och för arbetstagarnas del inbetalas av arbetsgivarna. Genom en sådan ordning skulle ha uppnåtts en avvägning av den totala be- skattningen i olika inkomstlägen, som varit till fördel för de lägre inkomst- tagarna, samt enhetligare linjer för skattesystemet i betydelsefulla avseen- den.

Det har emellertid inte varit möjligt att inom beredningen vinna gehör för en sådan utformning. Sedan detta stått klart har mina strävanden inrik— tats på att inom ramen för den konstruktion, varom beredningen i övrigt varit ense, åstadkomma modifikationer i enlighet med ovan angivna tanke- gångar. Härigenom har beträffande företagarnas avgifter för egen social- försäkring vunnits viss modifikation, till fördel för främst ensamföretagare och företagare med fåtal anställda.

Särskilt yttrande av herr Östman

(angående arbetsgivaravgifter m. m.)

Det betänkande som skatteberedningen här framlägger är på vissa punkter resultatet av ömsesidiga eftergifter och hänsynstaganden, dikterade av en samfälld strävan att nå ett så gott totalresultat som möjligt. För egen del har jag bl. a. ifråga om inkomstskatteskalorna och förvärvsavdraget ansett bättre lösningar stå att finna utan att jag för den skull velat reservera mig. Beträf- fande skatteskalorna beklagar jag, att föreliggande direktiv lagt hinder i vägen för en enligt min mening angelägen ytterligare lättnad i progressivi- teten, varjämte jag skulle ha velat se tudelningsprincipen genomförd över hela fältet. Vad angår förvärvsavdraget synes mig ett lägre schablonavdrag kombinerat med rätt till avdrag för styrkta nödiga kostnader för barntill— synen ha inneburit ett rättvisare system.

Ifråga om den föreslagna arbetsgivareavgiften har jag endast med mycket stor tvekan anslutit mig till beredningens förslag. Enligt min mening skulle en finansiering av här ifrågavarande socialförsäkringskostnader medelst egenavgifter som omfattat även de anställda ha varit mer tillfredsställande. Därigenom skulle sambandet mellan utgående förmåner och härför erforder- liga avgifter kunna hållas levande för samtliga skattskyldiga. Oavsett att en övervältring av arbetsgivareavgifterna kan antagas komma till stånd — i varje fall på sikt —— i samband med de allmänna löneförhandlingarna mel- lan arbetsmarknadens parter, torde avgiften i det stora hela icke komma att uppfattas som sådan av löntagarna. Resultatet härav kan lätt bli en framtida tävlan mellan de politiska partierna där man utan att ägna tillbörlig omsorg åt finansieringssidan bjuder över varandra ifråga om de förmåner det här gäller. Beslut om förbättrade förmåner kan sålunda komma att ske i riks- dagen utan tillräckligt hänsynstagande till att det verkliga skattetrycket här- igenom stiger.

När jag trots mina starka betänkligheter anslutit mig till beredningens för- slag om arbetsgivareavgifter, är detta ställningstagande rent politiskt be- tingat. I och med att icke blott övriga representanter för de politiska par- tierna utan även representanter för arbetsgivare- och löntagareorganisatio- ner givit förslaget sin anslutning, går jag ut från såsom självklart att detta kommer att genomföras av 1965 års riksdag. Då det vidare får anses orealis- tiskt att _ sedan beslutet en gång träffats — få till stånd en återgång till nuvarande system, skulle ett förslag från min sida om finansiering av social— försäkringarna medelst egenavgifter icke kunna konsekvent fullföljas i riks- dagen. Jag har, såsom högerpartiets representant, i ett sådant läge icke fun— nit tillräckliga skäl att i reservation föra fram en egen linje.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein och Östergren

(angående utformningen av familjebeskattningen)

I. I direktiven för allmänna skatteberedningen anförs, att inom ramen för beredningens förslag på den direkta beskattningens område även reformer av familjebeskattningen kan komma att aktualiseras. I samband härmed skulle beredningen pröva huruvida den nuvarande fördelningen av skatte— bördan mellan barnfamiljer och övriga är riktigt avvägd. Härvidlag ger direktiven endast vägledning så till vida som skatteförmågeprincipen skall anses avgörande vid avvägningen mellan skilda kategorier. Kommittén har ävenledes haft att pröva de problem som sammanhänger med den s. k. sam- beskattningen liksom progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen.

För uppnåendet av uppställda mål kan i och för sig olika vägar beträdas vid utformningen av den direkta beskattningen. Härvid kan man välja mellan ett individualistiskt betraktelsesätt och ett kollektivistiskt. Utredningsmaj o— riteten har i betänkandet varit inne på båda dessa system, och den närmare innebörden av dem behöver därför icke utvecklas.

Ändock bör framhållas, att det individualistiska systemet sätter den enskil— de individens egna omständigheter i centrum för skatteavvägningen, och något hänsynstagande till försörjningsbördan i den hushållsgemenskap, i vilken individen ingår, tas ej vid utformningen av beskattningen. Enligt detta betraktelsesätt blir inkomstskatten sålunda avvägd enbart med hänsyn till storleken av den förvärvade inkomsten för ifrågavarande individ.

Enligt det kollektivistiska betraktelsesättet avväges beskattningen inte enbart med hänsyn till inkomstens storlek utan jämväl med hänsyn till den skatteförmåga som betingas av den gemensamma försörjningsbördan i den hushållsgemenskap, i vilken individen ingår.

Vid direktbeskattningens utformning räknas för närvarande endast med den hushållsgemenskap, som är uppbyggd kring äktenskap och s. k. ofull- ständiga familjer. Det är sålunda på denna grundval, som det nuvarande sambeskattningssystemet vilar. I mer renodlad form skulle det kollektivis- tiska betraktelsesättet utvidgas till att omfatta även andra medlemmar i sådana hushåll och även till andra typer av hushållsgemenskaper, så att t. ex. barn boende tillsammans med föräldrar sambeskattades med dessa. Så sker för närvarande ej i det system som tillämpas i vårt land, trots att en mycket betydande del av ensamstående personer i skattelagstiftningens mening torde tillhöra gemensamhetshushåll av något slag.1

1 Se sambeskattningsrevisionens betänkande (SOU 1959:13) sid. 76.

Av det sagda framgår, att det system som hitintills använts i vårt land, och som utredningens förslag ävenledes ansluter till, utgör en kompromiss mellan ett individualistiskt och kollektivistiskt system -— dock med någon förskjutning mot det senare systemet.

Det kan konstateras, att man i och för sig kan bygga upp skattesystemet efter någon av de angivna linjerna. Man kan i båda fallen åstadkomma en skatteavvägning horisontellt och vertikalt sett, som kan anses acceptabel. Genomförbarheten av reformer i den ena eller andra riktningen begränsas emellertid av storleken i de förändringar i förhållande till den nuvarande skatteavvägningen, som respektive system medför. Detta gäller även om resultatet innebär en skatteavvägning, som från rent objektivt uppställda principer kunde anses godtagbar och eftersträvansvärd.

Det sagda leder till att en reform av skattesystemet som skulle innebära antingen ett mer renodlat individualistiskt eller ett kollektivistiskt skatte- system inte kan genomföras med en gång. Det måste alltid bli fråga om en utveckling på sikt. Enligt vårt bedömande är det emellertid rimligt, att man i arbetet med reformering av skattesystemet strävar mot ett långsiktigt mål, trots att de reformer som i varje etapp kan genomföras är relativt begrän- sade. Därvid uppställer sig frågan, huruvida man i det sammanhanget skall föra utvecklingen i riktning mot ett individualistiskt skattesystem eller i motsatt riktning.

Beredningens majoritet har tolkat skatteförmågeprincipen så att det indi- vidualistiska betraktelsesättet skj uts i bakgrunden och att avseende istället bör fästas vid det kollektiv, som för sin försörjning är beroende av en viss inkomst. Denna tolkning utgör grunden för den ställning, som majoriteten intar i frågan om sam- eller särbeskattning, och för de förslag till ändrad direkt beskattning (grundavdrag, skatteskalor, förvärvsavdrag), som maj 0— riteten framlägger.

En utveckling av systemet i kollektivistisk riktning kan visserligen framstå som eftersträvansvärd, om man med beaktande av principen om beskattning efter förmåga anser, att familjeenhetens eller rättare sagt hushållsgemen- skapens försörjningsbörda kan och bör utgöra en av grunderna för avväg- ningen av beskattningen. Vi anser emellertid, att majoritetens tolkning av skatteförmågeprincipen i och för sig är godtycklig. Den skulle leda till orim- liga konsekvenser, därest alla kollektiv, som för sin försörjning är beroende av viss inkomst, omfattades härav. .

En sådan ordning förutsätter till att börja med att barn och föräldrar sambeskattas. Detta skulle i jämförelse med nuvarande ordning ytterligare markera den särbehandling som hushållsgemenskaper byggda på förhållan- det mellan makarna inbördes och mellan barn—föräldrar är underkastade i jämförelse med andra typer av hushållsgemenskaper. Allt starkare krav skulle uppkomma på att jämväl individer ingående i andra hushållsgemen- skaper skulle beskattas med'hänsynstagande till den gemensamma försörj-

ningen. En utveckling i sådan riktning skulle uppenbarligen leda till admi- nistrativa olägenheter och även till beroendeförhållanden i beskattningen, som framstår som oacceptabla, och som alls ej svarar mot de krav på smi- dighet och enkelhet i skattesystemet som i morgondagens samhälle kommer att ställas.

Oavsett hur man i övrigt vill tolka och tillämpa ska-tteförmågeprincipen är det enligt vår mening principiellt oriktigt att genom skattedifferentiering gynna eller missgynna äktenskapet som sådant. Det är oförenligt med vår allmänna syn på det moderna samhället, där män och kvinnor agerar som likaberättigade individer, att äktenskapets till äventyrs ännu kvardröjande inslag av försörjningsinstitution skall utgöra motiv för favorisering av äktenskapet. Ej heller får skattesystemets konstruktion föranleda en diskri— minering av äktenskapet.

En allmän utgångspunkt för utformningen av ett skattesystem bör sålunda enligt vår mening vara, att skattereglerna inte bör vara köns- eller civil- ståndsbundna. Den fullständiga jämlikheten mellan könen i rättsliga och medborgerliga avseenden liksom makarnas gemensamma ansvar för barn- omvårdnaden bör även komma till uttryck däri att de könsdiskrimineringar _— de må sedan verka till nackdel för kvinnor eller män —— som har sin upp— rinnelse i en gången tids rollfördelning mellan könen, elimineras.

Skatteförmågeprincipen utgör dock enligt vår uppfattning endast en av de principer, som bör vara vägledande för utformningen av skattesystemet. En annan princip, som är negligerad i majoritetens behandling av den direkta beskattningen, är den att skattereglerna bör vara så utformade, att de inte motverkar människornas önskan att ägna sig åt förvärvsarbete. I första hand åsyftas här en utformning av skattereglerna, som underlättar för den gifta kvinnan att fritt från skattesynpunkter träffa sitt val mellan verk- samhet inom hemmet och förvärvsarbete utanför hemmet.

Vårt nuvarande skattesystem präglas helt naturligt i hög grad av den samhällsbild och de arbetsmarknadsförhållanden som varit rådande under gångna tider, och som främst karakteriserades av kvinnornas bundenhet vid hemmen. Den tidigare oftast kortvariga kvinnliga yrkesinsatsen på be- gränsade områden har bildat underlaget för uppfattningen, att kvinnans bundenhet vid hem och familj skattemässigt bör betraktas som normalfallet, medan den yrkesarbetande kvinnan i skattehänseende behandlats som en avvikelse från detta mönster. Ett skattesystem med skilda skatteskalor för gifta och ogifta, med dubbla ortsavdrag för gifta män och med könsbundna förvärvsavdrag för kvinnor, återspeglar situationen i ett samhälle, där den av mannen försörjda hemmakvinnan var regeln och den yrkesarbetande kvinnan undantaget. Med industrialiserings- och urbaniseringsprocessen har följt strukturförändringar på vår arbetsmarknad, vars främsta kännetecken utgörs av kvinnornas snabba framträngande inom yrkeslivet. Den mycket snabba utvecklingen på detta område (är 1940 var 10 procent av alla gifta

kvinnor under 65 år yrkesverksamma, år 1950 var siffran 16 procent och år 1960 drygt 26 procent) har ännu inte hunnit ta sig uttryck i ett förändrat skattesystem. För framtiden kan en fortsatt utveckling mot ökad yrkes— intensitet bland gifta kvinnor förväntas. Giftermålsåldern sjunker och sän- ker därmed också åldern för kvinnornas återinträde i förvärvslivet efter av- brottet för barnomvårdnaden ; flickornas bättre yrkesutbildning underlättar detta återinträde och, viktigast av allt, efterfrågan på kvinnlig arbetskraft beräknas bli allt större. Slutligen medför urbaniseringsprocessen som sådan en ständig höjning av de gifta kvinnornas totala yrkesverksamhet; förvärvs- intensiteten för gifta kvinnor var enligt 1960 års folkräkning dubbelt så hög i städerna som på landsbygden. Det är sålunda angeläget, att skattesystemet anpassas till detta förändrade läge och att vid en skattereform arbetsmark- nadsaspekterna beaktas.

Dessa arbetsmarknadsaspekter år av två olika slag. I vissa fall _ av skatteberedningen uppskattade till mindre än 3 % av samtliga äktenskap — uppkommer en s. k. negativ sambeskattningseffekt, d.v.s. två makar med förvärvsarbete blir hårdare beskattade än två ensamma personer med sam- ma inkomst. Vid genomförande av majoritetens förslag kommer ovannämn- da procentsiffra att starkt nedgå. Men även för ett stort antal äktenskap där sådan negativ sambeskattningseffekt ej uppkommer existerar vad vi önskar kalla en tröskeleffekt. En hustru, som står i begrepp att uppta ett yrkes- arbete, finner, att den äkta mannen redan har utnyttjat hennes grundavdrag och övriga till honom överflyttade avdrag samt att hennes inkomst genom sambeskattningen drabbas av progressiviteten med full kraft. Detta för- hållande är för kvinnan en realitet av för valet mellan hem- och yrkesar— bete kanske avgörande betydelse, oaktat en negativ sambeskattningseffekt ej uppkommer. Med rätt eller inte gör en sådan hustru måhända även en jämförelse mellan den egna skatten och skatten på motsvarande inkomst för en ensamstående kvinna. Denna dubbla tröskeleffekt — en följd av grund- avdragsreglerna och av skatteprogressionen som sådan — mildras visserligen genom förvärvsavdraget men har likväl, i varje fall för makar utan barn under 16 år, sådan styrka, att den redan i måttliga inkomstlägen leder till en nära nog prohibitiv marginalskatt (jfr tabell). Det måste anses angeläget, att systemets ur arbetsmarknadssynpunkt hämmande effekt elimineras.

II. Vi anser sålunda, att en långsiktig och successiv övergång till ett indi- vidualistiskt skattesystem bör komma till stånd. Sammanfattningsvis är det enligt vår mening följ ande synpunkter, som talar härför.

1. De skattskyldiga, antingen de är gifta eller ogifta, lever i hushållsgemen- skap eller är ensamstående, har försörjningsplikt eller inte, bör i princip betraktas som självständiga rättssubjekt, vilket innebär, att deras be- skattning inte blir beroende av andra omständigheter än deras egen in- komst. Härav följer, att vi på lång sikt eftersträvar ett skattesystem med

en enhetlig skatteskala och särbeskattning av äkta makar. I ett dylikt system finns, sedan det är slutgiltigt utformat, inte plats för vare sig överflyttning av grundavdrag eller andra avdrag mellan makarna, ej heller för könsbundna förvärvsavdrag.

2. Det är nödvändigt att i långt högre grad än tidigare åvägabringa en standardutjämning mellan barnfamiljer -— fullständiga eller ofullstän- diga — och övriga. Samhällets familjestöd, som alltmera fått formen av barn— och utbildningsbidrag och vars yttersta syfte är att avlyfta hela barnkostnaden från vårdnadshavarna, bör inte vara knutet till dessas kön, civilstånd eller familjeställning utan uteslutande till barnen själva.

3. Vi lägger stor vikt vid de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på skatte— systemet. Skattesystemet bör anpassas till de nya arbetsmarknadsför- hållanden, som uppkommer som en följd av kvinnornas ökade förvärvs- verksamhet. Vid sambeskattning och nuvarande regler för grundavdrag existerar en för de gifta kvinnornas arbetsinsats hämmande tröskeleffekt, som bör elimineras.

Tröskeleffekten vid gift kvinnas förvärvsarbete Nuvarande förhållanden 1970 enligt skatteberedningen Skatt i Skatteökning i Skatt i Skatteökning i % av äktensk. p. g. a. hu. % av äktensk. p. g. a. hu. kvinnans förvärvsarb. i % av kvinnans förvärvsarb. i % av Inkomst ink om hu. ink. (hu. skatt + Inkomst ink om hu.ink. (hu. skatt + hon är mannens merskatt) hon är mannens merskatt) ogift utan barn med barn ogift utan barn med barn m. 20000 m. 26 800 hu. 10 000 23,4 36,6 29,6 hu. 13 400 21,9 37,5 24,9 m. 30 000 m. 40 200 hu. 10 000 23,4 47,0 38,9 hu. 13 400 21,9 45,0 31,0 m. 40 000 m. 53 600 hu. 10 000 23,4 49,9 41,1 hu. 13 400 21,9 51,0 35,5 m. 20 000 m. 26 800 hu. 20 000 31,2 42,7 38,6 hu. 26 800 31,6 41,3 34,2 m. 30 000 m. 40 200 hu. 20 000 31,2 49,5 45,1 hu. 26 800 31,6 48,0 40,3 m. 40 000 m. 53 600 hu. 20 000 31,2 52,7 47,9 hu. 26 800 31,6 51,5 43,7 m. 20 000 m. 26 800 hu. 30 000 36,3 45,7 42,7 hu. 40 200 38,0 44,5 39,4 m. 30 000 m. 40 200 hu. 30 000 36,3 51,3 48,2 hu. 40 200 38,0 49,3 44,2 m. 40 000 m. 53 600 hu. 30 000 36,3 54,0 50,8 hu. 40 200 38,0 53,1 47,5

4. Slutligen kan även administrativa synpunkter anföras för ett individua- listiskt beskattningssystem. Sambeskattningen är redan i och för sig mera komplicerad än särbeskattning. Eftersträvas i enlighet med de till bered— ningen lämnade direktiven en definitiv källskatt, är särbeskattningen utan tvivel den överlägsna beskattningsformen.

III. Av det anförda framgår, att en i förhållande till majoritetens uppfatt- ning modifierad skatteförmågeprincip och arbetsmarknadssynpunkterna ut- gör utgångspunkterna för vår bedömning av frågan hur avvägningen av skattebördan mellan olika kategorier lämpligen bör ske.

Vi har därför kommit till att det är riktigt och ändamålsenligt, att utveck- lingen föres i riktning mot ett individualistiskt skattesystem. Emellertid är vi medvetna om att tiden ännu inte är mogen för ett totalt genomförande av en sådan princip. Vi anser sålunda att en anpassning i denna riktning av olika skäl endast kan ske etappvis.

Ett tekniskt skäl, som av majoriteten behandlats med viss utförlighet, är att särbeskattningen kan leda till överflyttning av inkomst i syfte att undgå eller mildra »skatteprogress-ivitetens verkningar. För gruppen »faktiskt sam- beskattade», d. v. s. äkta makar, som båda är verksamma i egen rörelse, upp- kommer svårlösta tekniska problem vid särbeskattning. Majoriteten torde dock ha överskattat dessa svårigheter och har enligt vår uppfattning inte underkastat detta problemkomplex en så ingående granskning, att man med visshet kan avgöra, huruvida dessa svårigheter i dagens läge men framför all-t på sikt kan bemästras eller ej. Redan beredningens förslag till sänkta marginalskatter innebär en minskad risk att de skattskyldiga genom in- komstöverflyttningar söker undgå skärpt beskattning. En ytterligare sänk- ning av progressiviteten är önskvärd och torde kunna förutses för framtiden och därmed minskas incitamentet till manipulationer av detta slag. Den fak— tiska sambeskattningen kan vidare förväntas få en numerärt allt mindre om- fattning i samma mån som de näringsgrenar, där faktisk sambeskattning spelar en avsevärd roll, kommer att få minskad betydelse som en följd av strukturförändringar inom näringslivet. Även om vi på intet sätt vill bestri- da, att en övergång till ett individualistiskt skattesystem skulle försvåras av det alltjämt stora antalet fall av faktisk sambeskattning, anser vi oss kunna utgå ifrån att dessa fall i framtiden kommer att bli allt färre och hindren för en omstöpning av skattesystemet därmed mindre.

En annan omständighet, som manar till försiktighet vid den av oss i prin- cip önskade omläggningen av skattesystemet är, att förändringarna av ar- betsmarknadsstrukturen ännu inte har hunnit så långt, att kvinnorna i prak- tiken har uppnått full jämställdhet med männen. Genom brister i yrkes- utbildning, främst bland medelålders och äldre kvinnor, ännu kvardröjande fördomar mot kvinnlig arbetskraft och otillräckliga arbetstillfällen, främst

i ensidiga industriorter och i glesbygderna, skulle, i varje fall för närvaran— de, en likabehandling av gifta och ensamstående i skattehänseende vara uppenbart olämplig. Så länge ett betydande antal gifta kvinnor inte har reell möjlighet att välja förvärvsarbete, kan skattesystemet inte bortse från detta förhållande.

Vi avvisar den av beredningen diskuterade tanken på en ålders- eller gene- rationsdifferentiering beträffande det s. k. dubbla grundavdraget för gifta, ej förvärvsarbetande kvinnor utan barn, liksom utvägen att ersätta detta avdrag med en arbetslöshetshjälp, som skulle prövas från arbetsmarknads- synpunkter — båda förslagen torde lida av betydande administrativa svag- heter. I stället har vi i vår reservation sökt finna en mellanlösning, som pe- kar fram mot en särbeskattning men under ett övergångsskede skyddar mot en merbeskattning, vilken i fall som de nyss angivna måste uppfattas som oskälig. Men även i detta hänseende torde en successiv anpassning av skatte— systemet bli möjlig i samma mån som en mera differentierad arbetsmarknad erbjuder flera arbetstillfällen för kvinnorna och allt färre gifta kvinnor utan barn kommer att vara utan förvärvsarbete utanför hemmet.

Slutligen skulle en övergång från ett system med två skatteskalor till en enhetlig skatteskala föra med sig avsevärda anpassningsproblem. Detta talar för att övergången sker i etapper. Vid fontsatta skattereformer bör successivt en utjämning mellan skatteskalorna för gifta och ogifta ske tills en över- gång till ett renodlat särbeskattningssystem blir möjlig.

Av det sagda framgår, att vårt principiella förord för ett individualistiskt skattesystem är förenligt med moderata reformkrav i dagens läge. I långa stycken kan vi ge vår anslutning till majoritetens förslag, medan vi på vissa punkter önskar föra fram alternativa eller kompletterande förslag, som sy- nes oss bättre ägnade att på längre sikt anpassa skattesystemet till ett för- ändrat läge. 1 den praktiska utformningen av familjebeskattningen för den närmaste framtiden anser vi oss inte kunna lämna sambeskattningssyste- mets grund men har velat sätta in beredningens förslag i ett större utveck— lingssammanhang och velat infoga en rad >>särbeskattningselement» i vår familjebeskattning. Med de förslag, som vi framför i vår reservation, har vi velat underlätta den på lång sikt mera fullständiga övergång till ett sär— beskattningssystem, som vi av ovan angivna skäl finner önskvärd.

IV. Vi anser, att starka skäl föreligger för att hela frågan om familje— beskattningens fortsatta utformning inom en jämförelsevis nära framtid blir föremål för en ny och grundligare prövning än skattesystemutredningen kunnat prestera på den begränsade tid, den haft till sitt förfogande för he- handlingen av denna väsentliga del av sitt utredningsuppdrag. Medan all- männa skatteberedningen har ägnat ett mycket ingående utredningsarbete åt såväl den indirekta beskattningen som en omläggning av vissa socialför- säkringsavgifter har utredningsarbetet beträffande familjebeskattningen

varit mer begränsat. Vi efterlyser här en skattereform, som präglas av en helhetssyn på familjebeskattningens mål och former.

När vi ansett oss kunna, med de avvikelser, som framgår av vår reserva- tion, i huvudsak ansluta oss till beredningens förslag, har detta skett i för— hoppningen, att den av oss föreslagna nya principiella översynen av familje- beskattningskomplexet skall komma till stånd. En sådan översyn kan också anses motiverad med hänsyn till att nytt statistiskt underlag har fram- kommit eller kan väntas framkomma inom de närmaste åren. Familje- beredningen har nyligen framlagt vissa undersökningar om barnkostnader- nas storlek. Av den planerade levnadskostnadsundersökningen kan nya upp- gifter framkomma beträffande levnadsnivå och konsumtionsvanor inom skilda familje- och inkomsttyper. Den redan igångsatta analysen av 1960 års folkräkning torde kasta nytt ljus över bl. a. utvecklingen, omfattningen och arten av kvinnornas förvärvsarbete samt över de förändringar i familj e- strukturen, som följer i urbaniseringens spår. Vi förutsätter, att resultaten av dessa och andra undersökningar kommer att bli av värde för en fortsatt bedömning av den lämpliga avvägningen av skattebördan mellan olika familjetyper.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Sundin

(angående barnbidragen)

Utredningen har föreslagit att skattelättnaden för barnfamiljerna skall åstadkommas genom en höjning av barnbidragen. Dessa betraktas som en negativ skatt. En förutsättning för att dessa barnbidragshöjningar skall kunna betraktas som en komponent i det av beredningen föreslagna skatte- systemet är enligt vår mening att de liksom hittills utgår generellt till alla familjer med hemmavarande barn under 16 år.

Andra familjepolitiska åtgärder har under senare år diskuterats. Bl. a. har förslag framkommit från olika håll om vårdnadsbidrag för familjer med barn under viss ålder, t. ex. 4 år eller 7 år etc. Sådana familjepolitiska åt— gärder tillhör inte skatteområdet. Utredningsmaj oritetens skrivning på s. 321 skulle kunna tolkas så att en del av det av utredningen friställda beloppet skulle kunna användas för sådana vårdnadsbidrag eller andra liknande åt- gärder. Detta skulle kunna innebära att vårdnadsbidrag införes på de all- männa barnbidragens bekostnad, varigenom ett mycket stort antal barn- familjer skulle komma i ett avsevärt sämre läge än vad beredningen angivit i sina tabeller över reformens individuella verkningar. Familjepolitiska åt- gärder av detta slag bör enligt vår mening finansieras med de medel som standardstegringen tillför statskassan.

Dessutom bör framhållas att det barnbidrag på 1 200 kronor som utred- ningen anger för år 1970 inte från allmänna synpunkter utgör någon be- dömning av den storlek som barnbidraget bör ha detta år. Det anger endast den barnbidragshöjning som kan finansieras inom ramen för nuvarande skattetryck. Också här kan en framtida bedömning innebära att en del av de statsinkomster som inflyter genom standardstegringen användes till höjning av barnbidragen.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein och Östergren

(angående barnbidragen)

Skatteberedningens uppgift har varit att föreslå önksvärda reformer av skattesystemet inom en kostnadsram som bestämts av avkastningen från de omprövade delarna av nuvarande skattesystem. Härvid har även barn- bidragen behandlats, eftersom de ansetts ha ett nära samband med skatte— systemet som sådant.

Skatteberedningen har räknat med en successiv höjning av barnbidragen till 1 200 kr år 1970. Beredningen har emellertid därvid uttalat, att, förutom generellt bestämda barnbidrag respektive barnavdrag, andra möjligheter för stöd åt barnfamiljerna kan tänkas, utan att detta skulle strida mot utred- ningens värderingar och principiella ställningstagande under förutsättning att stödet utgår på ett generellt sätt. Den kalkylerade allmänn-a höjningen av barnbidragen är, heter det, närmast att se som räkneexempel.

Med anledning härav vill vi framhålla, att vi för vår del vill se en höj- ning av barnbidragen till 1 200 kr år 1970 som ett förslag till den minimihöj— ning som kan uppnås inom kostnadsramen för ett omkonstruerat skattesy- stem. En ytterligare höjning kan ske genom att medel ianspråktages från de inkomstökningar som skattesystemet fortlöpande tillför staten. På samma sätt bör andra familjepolitiska åtgärder finansieras genom de ökade stats- inkomsterna. Att ianspråktaga de medel som stått till förfogande för en om- konstruktion av skattesystemet för andra familjepolitiska åtgärder än barn- bidrag respektive barnavdrag skulle enligt vår uppfattning dels icke stå i god överensstämmelse med förutsättningarna för beredningens arbete, dels i praktiken kunna leda till en lägre nivå för de samlade familjepolitiska åt- gärderna. Vidare skulle ett lägre generellt barnbidrag än 1 200 kr år 1970 leda till andra individuella verkningar än de beredningen räknat med.

Det väsentligaste är emellertid, att skälen för att de generella barnbidra— gen under 1960-talet bör höjas till minst 1 200 kr enligt vår mening är så starka, att genomförandet av önskvärda och lika starkt grundade familje- politiska åtgärder av annat slag icke bör få tagas till motiv för lägre gene— rella barnbidrag än de beredningen i sina kalkyler utgått från.

Särskilt yttrande av herrar Sundin och Gustafson

(angående den kommunala beskattningen)

Vissa av beredningens ställningstaganden rörande den statliga beskattningen av fysiska personer medför återverkningar på den kommunala beskatt- ningen. Skall kommunerna inte erhålla lägre inkomster till följd av genom- förandet av beredningens förslag kommer en höjning av den kommunala utdebiteringen att vara nödvändig. De utdebiteringshöjningar, som sålunda kan kommai fråga, skulle bli av skiftande storlek i olika kommuner.

Nämnda spörsmål har behandlats av 1958 års skatteutjämningskommitté som i sitt arbete haft att följa bestämda direktiv. Förutsättningen för vårt ställningstagande i förevarande avseende har varit att de ovannämnda åter- verkningarna på den kommunala utdebiteringen måste elimineras vid det slutliga avgörandet av de kommunala skatteutjämnings- och kostnadsför- delningsfrågorna.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein, Åqvist och Östergren

(angående bruttobeskattning)

Företagsskatteutredningens majoritet har avvisat en principiell övergång till bruttobeskattning av företagen. I anslutning härtill vill vi uttala, att skäl enligt vår mening föreligger för att under det fortsatta arbetet med företags- beskattningen närmare pröva ett vidgat införande av bruttobeskattningsele- ment. Den utredning, som hittills utförts inom beredningen, synes oss näm- ligen icke vara så ingående och allsidigt belysande, att det på grundval härav är möjligt att definitivt avvisa en viss utveckling i riktning mot brutto- beskattning.

Utgångspunkten för den fortsatta prövningen av frågan bör vara bered- ningens förslag om mervärdeskatt och socialförsäkringsavgifter, villka redan de kan sägas innebära inslag av bruttobeskattning, och till vilka vi anslutit oss. Även från denna utgångspunkt kan inom företagsbeskattningens ram ett eventuellt önskvärt ökat inslag av bruttobeskattning komma till stånd. Olika möjligheter står till buds härför. Sålunda är det t. ex. tänkbart att komplettera den av beredningen — vid sidan av den ökade konsumtions- beskattningen — föreslagna ökade beskattningen av löner (socialförsäk- ringsavgif t) med en beskattning av andra produktionsfaktorer.

Vi vill i detta sammanhang starkt understryka, att vi tillmäter möjlig- heterna att utnyttja mervärdeskatten i stabiliseringspolitiskt syfte mycket stor betydelse. Detta kan ske via en i vissa konjunkturlägen begränsad av- dragsrätt antingen generellt eller för vissa områden, t.ex. investeringar. Dessa spörsmål måste penetreras i det fortsatta utredningsarbetet.

Mervärdeskatten är således enligt vår mening väl förenlig såväl med ett ökat inslag av bruttobeskattning i företagsbeskattningen som med utnytt- jande av beskattningen i stabiliseringspolitiskt syfte. I det sagda ligger, att vi _ när det gäller utgångspunkterna för det fortsatta utredningsarbete som är erforderligt — för vår del vill tillmäta de stabiliseringspolitiska aspek- terna samt en lämplig balans mellan beskattningen av å ena sidan konsum— tion och löner och å andra sidan investeringar större betydelse än den typ av neutralitetssynpunkter, som framhävts i beredningens motivering för mer— värdeskatten.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson, Nilsson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist

(angående mervärdeskattens användning i konjunkturpolitiskt syfte)

Beredningen har anvisat vissa tekniska möjligheter att använda mervärde— skatten i konjunkturpolitiskt syfte dels genom variationer i skattesatsen dels genom att inskränka avdragsrätten, utan att dock ingå på frågan under vilka omständigheter detta bör ske. Vi vill i anslutning härtill uttala, att variationer i avdragsrätten enligt vår uppfattning bör tillgripas endast un- dantagsvis och då i sådana tillspetsade konjunkturer som under det hittills- varande skattesystemet kunnat motivera en investeringsavgift. De åtgärder som i sådana lägen kan komma i fråga är att genom att begränsa avdragsrätt för investeringar uppnå samma effekt som genom en investeringsavgift.

Försök att kontinuerligt använda mervärdeskatten som ett konjunktu- politiskt instrument genom att variera avdragsrätten, antingen generellt eller i fråga om investeringar, strider enligt vår mening mot mervärdeskat— tens ide'. Syftet med mervärdeskatten är att få en konsumtions- och konkur- rensneutral indirekt beskattning och detta möjliggörs just genom avdrags- rätten. Denna avdragsrätt kan sägas konstituera mervärdeskatten. Om av- dragsrätten varieras som ett normalt inslag i konjunkturpolitiken får mer— värdeskatten under goda konjunkturer starka inslag av den generella och kumulativa bruttobeskattning som beredningen från andra utgångspunkter avvisat.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist

(angående. mervärdeskatt på begagnade bilar)

När den nuvarande omsättningsskatten infördes gjordes inte något undan- tag för begagnade bilar. 1960 års riksdag beslöt emellertid enhälligt i anled- ning av proposition nr 117, att omsättningsskatt ej skulle utgå vid försälj- ning av begagnade personbilar och Skåpbilar samt att det beräknade skatte- bortfallet skulle kompenseras genom en höjning av bilaccisen. Departements- chefen anförde i propositionen att enligt hans mening goda skäl talade för en sådan omläggning av bilbeskattningen, och uttalade bl.a. följande: »Den allmänna varuskatt, som skall uttagas vid yrkesmässig försäljning av begag— nade hilar, kan utan tvivel befaras medföra viss förskjutning av handeln med sådana bilar från den reguljära |handeln till den irregulj ära. Man kan nämli- gen räkna med att den irreguljära handeln, med insikt om kontrollsvårig- heterna, i betydande utsträckning anser sig kunna underlåta att uttaga och redovisa allmän varuskatt. En ökning kan även uppkomma —— med motsva- rande minskning av den reguljära handeln —— i fråga om den i och för sig skattefria försäljningen av begagnade bilar direkt mellan privatpersoner.»

De av departementschefen anförda skälen ökar enligt vår uppfattning i styrka vid en höjning av den indirekta beskattningen. Vri ifrågasätter där— för lämpligheten av beredningens förslag att slopa undantagsbestämmelsen beträffande begagnade bilar. Det finns skäl att antaga att den skattefria för- säljningen av begagnade bilar skulle öka i sådan utsträckning på den regul- jära handelns bekostnad, att den inkomstökning för statsverket som bered- ningen räknat med i verkligheten kommer att bli mindre än förutsetts. Enligt vår uppfattning bör denna fråga tas upp till förnyad prövning.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten

Bergqvist

(angående viss fråga i samband med punktskatternas avskaffande)

Beredningens förslag om avskaffande av vissa punktskatter kommer att offentliggöras ungefär 18 månader innan det är avsett att träda i kraft. I den mån ifrågavarande punktbeskattning är av sådan storleksordning att en icke oväsentlig prissänkning kan väntas inträda den 1 januari 1966 och det är fråga om en varaktig konsumtionsvara, som konsumenterna anser sig kun- na vänta med att inköpa, kan handeln drabbas av svårigheter genom en minskad försäljning under tiden fram till den dag, då denna punktbeskatt- ning avskaffas. De varor som i detta sammanhang kan komma ifråga är guldsmedsvaror, pälsvaror och äkta mattor. För företag som koncentrerat sig på försäljning av dessa varor kan en sådan kraftig minskning av försälj- ningen förorsaka likviditetssvårigheter.

Vi anse oss böra fästa uppmärksamheten på här berörda problem och för- utsätta, att detsamma upptages till behandling med berörda branscher, innan beredningens förslag förelägges riksdagen.

Särskilt yttrande av herr Sundin

(angående barnbidragen under övergångsperioden)

Beredningen har beträffande de allmänna barnbidragen som första steg förordat att dessa 1966 skall uppgå till 800 kronor. I sitt arbete har bered— ningen dock varit hänvisad att hålla sina förslag inom den nuvarande reala inkomstvolymen men räknat med viss penningvärdeförsämring.

Med hänsyn till att dessa utgångspunkter varit givna för beredningen har jag ansett mig böra godtaga dess ställningstagande beträffande de all— männa barnhidragen. Vore det emellertid inte fråga om en skattepolitisk avvägning inom en på förhand given ram utan om en målsättning för barn- bidragens roll inom familjepolitiken skulle beredningens ställningstagande vara klart otillfredsställande. De allmänna barnbidragen utgår för när- varande med 550 kronor per barn och år, medan 1948 års barnbidragsnivå i dagens penningvärde utgör 525 kronor. Den reella förbättringen av barn- bidragen sedan införandet har varit så gott som obefintlig.

Om barnbidragen förbättrats i takt med de allmänna inkomstökningarna skulle de för närvarande ha uppgått till ca 870 kronor. Deras ekonomiskt ut— jämnande effekt är således avsevärt lägre nu än 1948. Det framstår för mig som ett absolut minimikrav att de allmänna barnbidragen —— under tillvara— tagande av de möjligheter de reala inkomstökningarna kommer att medföra —— höjes så att 1948 års utjämnande effekt uppnås vid inledningsvis nämnda tidpunkt.

Reservation av herrar Meidner och Nilstein med instämmande såsom särskilt yttrande av herr Östergren

(angående den direkta inkomstbeskattningen)

I denna reservation framlägges dels vissa förslag i enlighet med den princip— uppfattning som vi gett uttryck för i vårt särskilda yttrande angående fa- miljebeskattningen (sid. 677), dels vissa andra förslag rörande den direkta inkomstbeskattningen; som konsekvens härav föreslår vi ett högre uttag av mervärdeskatt.

1. Grundavdrag

Skattesystemutredningens majoritet har förordat en höjning av grund- avdraget (ortsavdraget) till 3 000 kr. för ensamstående och till 6 000 kr. för gifta makar och ofullständiga familjer. Utredningen förordar dessa höj- ningar trots att den konstaterar, att de »blir till fördel för en begränsad grupp av inkomsttagare bland vilka den övervägande delen —— deltidsanställ- da, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hemmasöner och hemmadöttrar med tillfälligt arbete etc. — har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grundavdragshöj ningar sker en över- vältring av skattebördan på människor i normala inkomstlägen (kursiv. av oss), varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelättnader åt barn— familjer» (sid. 247).

Vi ansluter oss till denna argumentering, som är väl underbyggd av de specialutredningar beträffande skattskyldiga med låga inkomster, som ut— fördes av statistiska centralbyrån rörande inkomstförhållandena åren 1957 och 1958. Utredningen visade, att bland de låga inkomsttagarna återfanns ett övervägande antal värnpliktiga, studerande eller hemmavarande familj e- medlemmar med del- eller korttidsanställningar. I 1958 års levnadskost— nadsundersökning påvisades, att den genomsnittliga konsumtionen jämte skatten för personer med låg inkomst kraftigt översteg inkomsten.

Av detta material har vi dragit konklusioner beträffande storleken av den lämpliga uppjusteringen av grundavdragen, som skiljer sig från majori- tetens. Vi anser, att en höjning till 2 750 resp. 5 500 kr. innebär en bättre avvägning mellan å ena sidan önskemålet att höja grundavdragen motsva- rande den inträffade försåmringen av penningvärdet och att åstadkomma skattelättnader för personer med reellt dåliga försörjningsförutsättningar

och å andra sidan kravet på att använda det disponibla utrymmet för skatte- sänkningar på det mest effektiva sättet.

På ytterligare en punkt kan vi inte dela majoritetens uppfattning. Majoritetens förslag, att dubbla grundavdrag liksom hittills bör utgå för familj er där hustrun inte har förvärvsarbete och barn under 16 år saknas, är enligt vår uppfattning grundat på en ofullständig analys av problemet. Vi har i vårt särskilda yttrande framhållit, att just för en sådan hustru en skatte- mässig tröskeleffekt uppkommer, som ofördelaktigt kan påverka hennes val mellan hemarbete och förvärvsarbete utom hemmet. Av skäl, som vi har utvecklat i vårt yttrande, kan denna tröskeleffekt inte i sin helhet elimineras och ett omedelbart slopande av det dubbla grundavdraget inte förordas. Som en övergångsanordning föreslår vi, att grundavdraget för makar utan barn under 16 år fastställs till 4 500 kr. Förslaget innebär, att grundavdraget för dylika makar förblir beloppsmässigt detsamma som hittills men att den negativa arbetsmarknadseffekten vid hustruns övergång till förvärvsarbete i någon mån mildras genom den förvärvsavdragskonstruktion, som nedan föreslås.

Våra förslag till grundavdrag innebär sålunda följande:

för ensamstående ............................ 2 750 kr. för makar utan barn ......................... 4 500

för makar med barn ..................... . . . . 5 500

för ofullständiga familjer . . . . ................. 5 500 »

2. Förvärvsavdrag

En konsekvens av det nyss angivna förslaget är, att vi också beträffande förvärvsavdraget för gift förvärvsarbetande hustru utan barn under 16 år för fram en särmening. Enligt majoritetens uppfattning saknas anledning att tillerkänna sådan hustru förvärvsavdrag. Huvudskälet härför uppges vara, att några särskilda merkostnader för hustrun, som önskar uppta ett yrkesarbete, inte uppkommer och att den arbetsmarknadsmässiga effekten kan negligeras. Som en konsekvens härav föreslår majoriteten slopandet av det f. n. utgående förvärvsavdraget om 300 kr. för hustru utan barn. - Vi kan inte dela denna uppfattning utan föreslår en höjning av det nu- varande 300-kronorsavdraget till 1 000 kr. Detta innebär, att avdragsbelopp motsvarande två fullständiga grundavdrag utgår för makar, som båda är förvärvsarbetande. För faktiskt sambeskattade utan barn föreslås liksom hittills ett förvärvsavdrag på 300 kr. utgå. Beträffande förvärvsavdragen för gift yrkeskvinna med barn och för faktiskt sambeskattade med barn ansluter vi oss till majoritetens förslag.

Våra förslag till förvärvsavdrag innebär sålunda följande: '

vid faktisk sambeskattning utan barn ............ 300 kr. vid faktisk sambeskattning med barn . .......... 1 000 » för gift yrkeskvinna utan barn .................. 1 000 för gift yrkeskvinna med barn: 25 % av inkomsten, dock lägst ................ 1 000 » och högst ................ 4 000 >>

3. Skatteskalorna

I enlighet med de av oss i Vårt särskilda yttrande angivna målen bör redan i denna reformetapp vidtagas åtgärder, som är bättre ägnade att tillgodose arbetsmarknadssynpunkterna än vad som sker i de av kommittémaj oriteten framlagda förslagen.

Förutom den av oss ovan föreslagna utformningen av grundavdragen och förvärvsavdragen anser vi därför, att en ytterligare sänkning av procentsat- serna i skatteskalan för den statliga inkomstskatten bör komma till stånd i förhållande till kommittémajoritetens förslag.

Vid denna avvägning har vi beaktat, att barnfamilj erna genom kommitté- förslaget uppnår en väsentligt förbättrad ställning genom den föreslagna höjningen av barnbidragen. Vidare har vi fäst avseende vid den förbättring av dessa familjers situation som inträder genom den föreslagna studie— hjälpsreformen. Den av oss föreslagna utformningen av grundavdraget beak- tar jämväl barnfamiljernas förhållanden. Vi återkommer längre fram till frågan om kompensation till barnfamiljerna för en av oss förordad ytter- ligare höj ning av mervärdeskatten.

Ett framträdande mål vid en reform av fysiska personers beskattning måste vara att reducera den direkta inkomstbeskattningens och marginal- skatternas storlek. Utredningsmajoriteten har här föreslagit en skatteskala som för gifta markant skiljer sig från den nu tillämpade. Emellertid hör framhållas, att sagda skatteskala tar sikte på förhållandena 1970. Utgår man från de antaganden beträffande penninglöneutvecklingen som legat till grund för utredningens arbete, skall man finna, att effekten av den reform som utredningsmajoritetens förslag innebär är mindre framträdande än vad en direkt jämförelse mellan nuvarande och av majoriteten föreslagen skala indikerar. För ensamstående personer innebär majoritetsförslaget väsentligt mera begränsade sänkningar i skatteskalan, vilket har till effekt att de som följd av den föreslagna skattereformen erhåller en skärpning av skatte- trycket, som enligt vårt förmenande är för långtgående. Kommittémajori- tetens avvägning av skatteskalan för gifta respektive ensamstående innebär, att skillnaden mellan gifta personers och ensamstående personers beskatt— ning blir större än för närvarande. Den så kallade tudelningsgränsen har också skjutits i höjden. Detta strider mot en utveckling i riktning mot ett skattesystem uppbyggt på den individualistiska principen vilket vi, såsom vi utvecklat i det särskilda yttrandet, anser bör vara en målsättning på lång

sikt. Ett skattesystem byggt på den av oss förordade principen fordrar, som vi närmare har berört i vårt särskilda yttrande, att progressionen i den direk— ta skatten blir mindre än vad som är fallet i utredningens förslag.

Mot bakgrund av vad som nu anförts, anser vi att skattesatserna i skalan för den statliga inkomstbeskattningen för gifta och ensamstående bör sänkas inom en kostnadsram, som motsvarar en genomgående sänkning med en procentenhet i förhållande till maj oritetens förslag.

Härutöver bör en ytterligare sänkning av skattesatserna för ensamstående ske. Storleken av denna sistnämnda sänkning av procentsatserna får be- stämmas av det utrymme som skapas genom de av oss föreslagna åtgärderna i fråga om utformningen av den direkta inkomstbeskattningen och den höj- ning av mervärdeskatten och därmed sammanhängande kompensationsåt- gärder, som vi i det följande föreslår.

Den reducering av marginalskattesatserna, som vi sålunda föreslår, ligger i linje med den minskning av den direkta beskattningen som enligt direktiven bör ligga till grund för utredningens arbete. Den mindre höjning av grund— avdragen, som vi i det föregående har föreslagit, innebär att kommunal- skatterna behöver höjas mindre än som vid oförändrade kommunala utgifter blir fallet vid ett genomförande av kommittémajoritetens förslag. Även detta är ägnat att minska den direkta beskattningens betydelse.

Vår avvägning av skatteskalorna innebär en lägre tudelningsgräns än en— ligt majoritetens förslag. Ett av motiven för dennas höjning har emellertid varit, att marginalskattesatserna bör nedbringas, vilket sker i vårt förslag i högre grad än i majoritetens. Ett annat motiv för en höjd tudelningsgräns har varit, att härigenom ytterligare ett antal fall av negativa sambeskatt— ningseffekter elimineras. Detta undvikes emellertid även genom det förslag till frivillig särbeskattning, som vi nedan framför. Med hänsyn till ange— lägenheten av att negativa sambeskattningseffekter ej uppkommer, är det en förutsättning för att den av oss förordade avvägningen av skatteskalorna för gifta och ensamstående skall vara acceptabel i dagens skattesystem, att möjlighet till frivillig särbeskattning öppnas.

4. Frivillig särbeskattning

Vi förordar införande av rätt till frivillig särbeskattning. Skälen för detta vårt ståndpunktstagande är a) att man härigenom tillgodoser det kravet på skattesystemet att negativa sambeskattningseffekter aldrig skall behöva uppstå, b) att tröskeleffekten på gifta kvinnors förvärvsarbete nedbringas i de fall där särbeskattning blir aktuell samt 0) att det från de synpunkter vi i det särskilda yttrandet anfört i familjebeskattningsfrågan är principiellt värdefullt att rätten till särbeskattning blir fastslagen.

Från dessa utgångspunkter är det ingen avgörande invändning mot sär—

697 beskattningen, att den kommer att medföra lägre sammanlagd skatt för makarna blott i ett begränsat antal fall och i högre inkomstlägen. Härtill kommer, att det antal fall där särbeskattning blir aktuell icke kan bedömas utifrån nu gällande förhållanden; den frivilliga särbeskattningen kan för- väntas ha en positiv arbetsmarknadseffekt, som kommer att öka antalet fall då särbeskattning är fördelaktigare än sambeskattning.

Även med utgångspunkt från den av majoriteten föreslagna avvägningen mellan skatteskalorna för gifta och ensamstående anser vi, att rätt till fri— villig särbeskattning bör införas. Vid den av oss förordade avvägningen av skatteskalorna blir behovet av regler om frivillig särbeskattning än större för att negativa sambeskattningseffekter skall kunna undvikas.

När det gäller den praktiska utformningen av den frivilliga särbeskatt- ningen ansluter vi oss till de alternativ som utredningen förordat i sin dis— kussion av denna fråga. Sålunda bör rätten till särbeskattning omfatta in- komst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet. Särbeskattningen hör av administrativa skäl omfatta sidoinkomster även av annat slag, därest dessa tillhopa understiger 10 % av makarnas sammanlagda inkomst av tjänst, rörelse eller jordbruksfastighet, dock högst 5 000 kr. Vid högre sidoinkoms- ter bör skatteberäkningen ske på det sätt utredningen angivit. Förvärvs- avdrag föreslås utgå även vid särbeskattning. För att särbeskattning skall komma till stånd bör båda makarna ha gjort framställning härom.

Enligt vår mening har utredningens majoritet starkt överdrivit invänd- ningarna mot en frivillig särbeskattning. Möjligheterna att i vissa speciella undantagsfall vidtaga legala transaktioner mellan makarna för att draga för- delar av särbeskattningen kan icke anses utgöra en tillräckligt bärande in- vändning. Även om ett visst administrativt merarbete uppkommer, blir detta för skattemyndigheterna så begränsat, att det med hänsyn tiil värdet av sär- beskattningsmöjligheten icke bör få utgöra ett hinder för den av oss för- ordade reformen.

5. Mervärdeskatten

För att täcka kostnaderna för de ytterligare sänkningar av den direkta be- skattningen, som vi förordat i förhållande till kommittémaj oritetens förslag, erfordras inkomstförstärkningar på annat sätt. En del av denna inkomstför- stärkning erhålles genom de lägre grundavdrag som vi föreslagit. Härutöver erfordras en höj ning av mervärdeskatten. Vi förordar, att denna uttages med en skattesats av 14 % i stället för majoritetens förslag om 13 %.

Den ökade skattebelastning genom indirekt skatt som detta medför i fråga om barnkostnaderna bör emellertid helt elimineras genom kompenserande åtgärder. Barnbidraget får därför anpassas till den av oss förordade högre nivån för mervärdeskatten.

Kostnadsmässigt innebär våra förslag följ ande år 1970: Vårt förslag i fråga om grundavdragen kan i förhållande till majoritets- förslaget beräknas medföra ökade skatteinkomster för staten till ett belopp av 425 milj. kronor, om man utgår från de av majoriteten föreslagna skatte— skalorna.

Vårt förslag i fråga om förvärvsavdrag kan under samma förutsättning beräknas medföra minskning av skatteinkomsterna för staten med 72 milj. kronor.

Nettoeffekten för staten av dessa båda förslag skulle sålunda i jämförelse med majoritetens förslag bli en ökning av skatteinkomsterna för staten med 353 milj. kronor.

Härutöver inverkar nämnda förslag på den kommunala beskattningen. Vid oförändrad kommunal utdebitering ökar sålunda skatteinkomsterna för kommunerna med de av oss föreslagna grundavdragen med 390 milj. kronor och minskas skatteinkomsterna som följd av vårt förslag om förvärvsavdra— gen med 63 milj. kronor. Nettoeffekten för kommunerna skulle sålunda bli en ökning med 327 milj. kronor -— allt i förhållande till maj oritetens förslag.

Sänkning av skatteskalorna med ett belopp motsvarande en procentenhet för såväl ensamstående som gifta räknat i förhållande till de av majoriteten föreslagna skatteskaloma kan beräknas minska statens skatteinkomster med ett belopp av storleksordningen 540 milj. kronor.

Den av oss förordade höjningen av mervärdeskatten från 13 till 14 % be- räknas öka statens skatteinkomster med ett belopp av storleksordningen 640 milj. kronor. Nettoeffekten av våra nyss angivna förslag var för den statliga inkomstskattens del en minskning av skatteinkomsterna med ca 190 milj. kronor (+ 353—540). För övriga av oss föreslagna reformer står då till förfogande ett belopp av storleksordningen (640 —— 190 =) 450 milj. kronor, jämfört med majoritetens förslag.

En mindre del av detta belopp åtgår för att eliminera den ökade mervärde- skattens effekt på barnkostnaderna genom en anpassning av barnbidragets nivå.

En ännu mindre del kommer att tagas i anspråk för att täcka de minsk- ningar i statens inkomster, som följer av ett fakultativt särbeskattnings- system enligt vårt förslag. Storleken av denna starkt begränsade kostnads- post påverkas givetvis i viss mån av förhållandet mellan skatteskalorna för gifta och ensamstående.

Den större delen av det till förfogande stående beloppet om 450 milj. kro- nor kommer sålunda att kunna användas för den av oss förordade ytterligare sänkningen av skattesatserna för ensamstående.

Reservation av herr Gustafson

(angående frivillig särbeskattn ing)

Utan att helt kunna ansluta mig till utredningens motivering delar jag dess uppfattning att det skattesystem som föreslås i detta betänkande ej kan byggas på särbeskattningsprincipen.

Jag instämmer i utredningens uttalande, att de omständigheter och för- hållanden som föranlett detta ståndpunktstagande kan förändras med sam- hällsutvecklingen —— kanske i en inte avlägsen framtid. En ny utredning i denna fråga kan enligt min uppfattning väntas bli aktualiserad genom sam— hällsutvecklingen. I avvaktan härpå finner jag det emellertid vara angeläget att en rätt till frivillig särbeskattning införes i syfte att eliminera den nega- tiva sambeskattningseffekten. Utredningen har i syfte att minska antalet fall där en sådan negativ sambeskattningseffekt uppkommer valt att höja tudelningsgränsen avsevärt. Om man genomför en frivillig särbeskattning är en höjd tudelningsgräns inte lika motiverad och det finns även andra skäl att anföra mot en sådan åtgärd. Då emellertid en ändring av tudelnings- gränsen skulle innebära en omfattande omkonstruktion av de föreslagna skatteskalorna, har jag i syfte att medverka till en bred anslutning till dessa skalor accepterat den i skalorna inbyggda tudelningsgränsen.

Beträffande den praktiska utformningen av den av mig föreslagna rätten till särbeskattning för alla som så begär ansluter jag mig till den metod som utredningen i sin diskussion av denna fråga ansett vara den lämpligaste för det fall att frivillig särbeskattning skulle införas, med den precisering som angives i reservationen av herrar Meidner och Nilstein.

Även om den frivilliga särbeskattningen endast skulle utnyttjas av ett mindre antal familjer är det enligt min uppfattning från principiella ut— gångspunkter angeläget att möjlighet därtill skapas. Den skulle helt säkert innebära en stimulans för gifta kvinnor med kvalificerad utbildning till ökade arbetsinsatser på för samhället betydelsefulla områden.

Reservation av herrar Gustafson och Sundin

(angående förvärvsavdragen )

Utredningens majoritet föreslår att det nuvarande förvärvsavdraget för hustru i familjer utan barn avskaffas. Samtidigt höjes den s.k. tudelnings— gränsen. Båda dessa åtgärder innebär att familjer där båda makarna för- värvsarbetar och i vilka antingen barn saknas eller där det yngsta barnet fyllt 16 år (i ofullständiga familjer 18 år) får bära en relativt större del av den samlade beskattningen än tidigare.

Utredningsmajoriteten motiverar sitt förslag bl. a. med att förvärvsavdra- get i princip endast bör täcka den del av kostnadsökningen på grund av båda makarnas förvärvsarbete utanför hemmet som är av mera speciell natur såsom vårdkostnader för barn.

Enligt vår uppfattning uppkommer det även i familjer som enligt [utred- ningsmajoritetens förslag ej skulle vara berättigade till förvärvsavdrag, extra kostnader som motiverar sådant avdrag. Dessutom talar arbetsmarknads- synpunkter för att förvärvsavdraget även användes i syfte att öka valfriheten för hustrun, så att en del av de nackdelar som i skattehänseende uppstår vid förvärvsarbete utanför hemmet bortfaller. Med anledning härav vill vi före— slå att det nuvarande avdraget å kr. 300 bibehålles i familjer med faktisk sambeskattning (familjer som innehar jordbruk eller rörelse och där båda makarna deltar i skötseln härav). Vidare föreslår vi att i familjer utan hem- mavarande barn under 16 år gift kvinna, som haft inkomst av rörelse vari han varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, skall få avdrag med 10 % av inkomsten upp till 10 000 kronor. I den mån inkomsten förslår skall dock alltid medgivas avdrag med 300 kronor.

Genom den av oss föreslagna konstruktionen av förvärvsavdraget uppnås också fördelar av en mjukare övergång i och med att yngsta barnet passerar 16-årsgränsen. Förvärvsavdraget vars maximum i de fall barn under 16 år finnes enligt förslaget skall uppgå till 4 000 kronor skulle då inte bortfalla helt i och med att det yngsta barnet nått lö-årsåldern.

Förslaget skulle i och för sig innebära en inkomstminskning för staten av ca 50 milj. kr. Det bör emellertid beaktas att beredningen icke tagit hänsyn till den ökning av skatteunderlaget som uppkommer genom de ökade arbets- insatser som kan väntas bli ett resultat av de föreslagna förvärvsavdragen. På någon sikt torde den beräknade inkomstminskningen av den utbyggnad av förvärvsavdragen, som vi här föreslagit, i väsentlig mån kompenseras genom

den ökning av skatteunderlaget som den samlade förstärkningen av förvärvs- avdragen kan väntas medföra.

Vid utformningen av förvärvsavdraget för barnfamiljer har våra synpunk— ter i stor utsträckning tillgodosetts varför vi ej har någon reservation att framföra i detta hänseende.

Reservation av herr Östman

(angående barnavdrag )

Den svenska inkomstbeskattningen bygger på skatteförmågeprincipen. Ett utslag härav är att vid beskattningen medges ortsavdrag, enligt skattesystem- utredningens förslag i fortsättningen benämnda grundavdrag. Syftet med dessa är att från beskattning undantaga den del av inkomsten som åtgår till elementära levnadskostnader _ för mat, husrum, kläder m. m. —— och vilken på grund härav saknar all skattekraft. Skattesystemutredningen föreslår ett grundavdrag på 3 000 kr. för ensamstående och 6 000 kr. för äkta makar. Sistnämnda grundavdrag skall även tillämpas för s. k. ensam förälder. Där- utöver förordar utredningen ingen gradering av grundavdraget med hänsyn till försörjningsbördan, varför samma avdrag skall utgå för barnfamiljer som för barnlösa makar. För min del anser jag att grundavdraget bör kom- pletteras med barnavdrag.

Att makar med barn har högre levnadskostnader än barnlösa makar är obestridligt, likaså att makar med flera barn har högre levnadskostnader än makar med få barn. Skillnaden utjämnas i någon mån genom barnbidragen men blir inte på långt när eliminerad. På grund härav har makar med barn lägre skatteförmåga än barnlösa makar och makar med många barn lägre skatteförmåga än makar med få barn.

För ensam förälder beaktas såsom nyss nämnts skillnaden i levnadskost- nader och därmed i skatteförmåga i förhållande till ensamstående utan barn genom en förhöjning av grundavdraget, enligt utredningens förslag på 3 000 kr. Detta utgör en form av barnavdrag, låt vara att det icke varieras med hänsyn till antalet barn. Förekomsten av barn beaktas även i annat samman- hang, nämligen vid fastställandet av s. k. förvärvsavdrag vilket endast med- g'es gift moder och ensam förälder.

Enligt min mening kräver konsekvensen att —— vid i övrigt lika skatte- förmåga — gifta personer med ett barn får lägre skatt än barnlösa makar, gifta med två barn lägre skatt än makar med ett barn osv. Det lämpligaste sättet att åstadkomma denna skattedifferentiering är att införa barnavdrag. Detta är i dagens läge en ovillkorlig förutsättning för att skatterättvisa skall kunna åvägabringas för makar med barn. Endast om barnbidraget vore så stort att det täckte de totala barnkostnaderna, skulle ett system utan barn- avdrag vara motiverat.

Frånvaron av barnavdrag innebär att skatt uttages på inkomst som inte

har skattekraft och som därför skattemässigt sett är att betrakta som obe— fintlig. Att såsom nu och såsom föreslås av utredningen för en viss grupp medborgare beskatta obefintlig inkomst innebär att samhället lägger sär— skilda bördor på denna grupp och sålunda inte repartiserar de gemensamma samhällsutgifterna efter likformiga grunder. Orättvisan är så mycket större som den på barnfamiljerna uppkomna obehöriga skattebelastningen blir större, ju fler barn som finns i familjen. Den drabbar vidare de lägre in- komsttagarna inom varje familjestorlek hårdare än de mer välsituerade.

Det förhållandet att beskattningen av gifta sker utan hänsynstagande till förekomsten av barn och att alltså skatt uttages på viss obefintlig inkomst innebär reellt sett att barnfamiljer beskattas efter högre skattesatser än barnlösa makar. Förhållandet mä belysas av följande exempel.

En gift person har en taxerad inkomst på 16 000 kr. Kommunalskatt utgår efter 16: 50 per skattekrona. Med de grundavdrag utredningen föreslår kom- mer kommunalskatt att beräknas å en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr. Den blir sålunda 1 650 kr. Familjen har ett barn. Låt oss här utan att ingå på frågan om hur stor den på familjen vilande merkostnaden för barnet i verkligheten är sätta beloppet till 1 000 kr. Den inkomst som har skattekraft är då inte 10 000 utan 9 000 kr. I förhållande till detta skatteunderlag mot- svarar den utgående kommunalskatten en utdebitering på 18: 39 per skatte— krona. Med samma beräkningssätt fär man för det fall att familjen har två barn en utdebitering på 20: 62, om den har tre barn 23: 57 och om den har fyra barn 27: 50 per skattekrona. Med en taxerad inkomst på 100 000 kr. blir motsvarande utdebiteringar per skattekrona 16: 68 vid ett barn, 16: 86 vid två barn, 17: 04 vid tre barn och 17: 23 vid fyra barn.

Kommunalskatten är avsedd att repartiseras efter enahanda grunder mel— lan kommunens inkomsttagare med utgångspunkt från skatteförmågan. Så- vitt barnavdrag inte införes, får barnfamiljerna såsom framgår av nyss- nämnda exempel bära en större andel av skattebördan —— och övriga skatt- skyldiga en lägre — än som motsvarar skatteförmågan.

Införandet av barnavdrag, sett som isolerad företeelse, skulle innebära en omfördelning av skatt från barnfamiljer till andra skattskyldiga, varvid skatteökningen för icke-barnfamiljer (och juridiska personer) bleve större ju högre inkomsten vore. Men även inom gruppen barnfamiljer skulle en förskjutning inträda, varigenom — i de allra högsta inkomstskikten — skattelättnaden kunde förbytas i någon skatteökning, mer framträdande ju färre antalet barn är.

Det anförda är enklast att belysa för kommunalbeskattningens del. In- förandet av barnavdrag på t.ex. 1 000 kr. för varje barn föranleder en genomsnittlig utdebiteringsökning från 16: 50 till avrundat 17 kr. per skatte- krona. För barnfamiljen innebär åtgärden dels skattelättnad genom att viss del av den tidigare beskattningsbara inkomsten blir skattefri dels skatte— skärpning genom att den efter barnavdrag återstående beskattningsbara in-

komsten belastas med högre utdebitering. Det skattesänkande momentet ger inom en viss kommun en i alla inkomstlägen lika stor lättnad per barn, i genomsnittskommunen på 165 kr. Det skatteskärpande momentet slår olika beroende på inkomstens storlek. Med de i exemplet valda utgångspunkterna blir skatteökningen 5 kr. för varje tusenlapp kvarstående beskattningsbar inkomst. Vid en kvarstående beskattningsbar inkomst av 33 000 kronor blir sålunda skatteskärpningen lika stor som skattelättnaden och resultatet för en enbarnsfamilj alltså att ingen ändring inträder. Vid högre inkomst blir slutresultatet en nettoökning. För flerbarnsfamiljer ligger motsvarande gräns vid 66 000 kr. för två barn, 99 000 kr. för tre barn osv.

Förhållandet är inte lika entydigt vid statsbeskattningen. I det långa lop- pet måste emellertid införandet av barnavdrag kompenseras genom skatte— höjning på annat område eller genom uteblivande av en annan skattesänk— ning. Antar man t. ex. att barnavdragen möjliggöres genom en höjning av uttagningsprocenten, är det alldeles klart att tendensen blir densamma som ifråga om kommunalbeskattningen, låt vara att förekomsten av olika pro- gressionsskikt gör serien mycket ryckig. De relativt korta progressionsskik- ten närmast över det proportionella skiktet leder vidare till att det skatte- lättande momentet där har överhanden. På grund härav skulle de största skattelättnaderna uppkomma för familjer där marginalskatten bestämmes av skattesatsen inom något av dessa korta progressionsskikt.

Det kunde i och för sig vara av intresse att i tabellform visa de verkningar jag här antytt för såväl kommunal- som statsbeskattningens del. Enär emel- lertid även utredningens majoritet betonat, att ett införande av barnavdrag inte i och för sig betyder ett starkare gynnande av de högre inkomsttagarna — vilket tidigare brukat sägas _ anser jag mig kunna nöja mig med det här anförda.

I sin framställning erinrar utredningen till en hörj an om att det teoretiskt kunde uppställas sådana alternativ till kontanta barnbidrag eller taxerings- mässiga barnavdrag som t. ex. en särskild förmånlig skatteskala för barn- familjer eller en beskattning enligt det s.k. mångdelningssystemet. Dessa uppslag avvisas emellertid utan utförligare motivering. Icke heller jag är beredd att i nuläget förorda en lösning efter någon av dessa linjer, ehuru jag tillmäter dem större värde än majoriteten inom utredningen synes göra. Här— efter säger majoriteten, att i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utredningen, nämligen en höjning av det generellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxe- ringen. Utredningen pekar på att barnavdrag är att bedöma som grund- avdrag vid beskattningen, »i och för sig lika berättigade som de för ensam- stående och makar utgående avdragen». Det framhålles att finansieringen av kontanta barnbidrag sker över den allmänna budgeten och att därför även barnfamiljerna kan sägas bidraga till barnbidragen. Gentemot påståendet

att barnavdrag speciellt skulle gynna högre inkomsttagare och detta på de lägres bekostnad framhålles, att läget inte är annorlunda än det som inträf— far om man samtidigt höjer de vanliga grundavdragen — »progressiviteten får då bedömas med hänsyn därtill och något för de lägre inkomsttagarna oförmånligt behöver inte ligga i en sådan reform». Utredningen säger klart ut, »att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade för— måner för högre inkomsttagare».

Mot dessa närmast positiva bedömanden av barnavdragen ställer utred- ningen därefter vissa kritiska synpunkter som jag något vill beröra.

Rent principiellt anför utredningen, att barnavdrag inte skulle vara moti— verade i ett läge där statsfinansiellt utrymme fanns för skattefria barnbidrag av sådan storleksordning att barnkostnaderna helt täcktes. Samtidigt erinras emellertid om att det i ett läge där detta mer vidsträckta utrymme saknas alltjämt kan diskuteras, huruvida icke de tillgängliga resurserna borde åt— minstone till viss del användas till att tillgodose den »horisontella» rättvisan, alltså till barnavdrag.

Nästa invändning bygger utredningen på ett uttalande att dess förslag till skatteskala vilat på förutsättningen att alternativet barnbidrag skulle väljas. Utredningen anser ett samband föreligga mellan grundavdragens omfattning och skatteskalans progressivitet och menar, att en omprövning av den före- slagna skatteskalan skulle behöva ske därest barnavdrag infördes. Utred- ningen torde härmed mena, att en lösning skulle kunna bestå i att barnbidra- gen höjdes och att därutöver barnavdrag infördes, varvid finansieringen finge ordnas genom en hårdare progressiv skala.

För egen del ansluter jag mig helt till majoritetens uppfattning att en här- dare progression än enligt utredningens förslag till skatteskala inte bör ifrågakomma. Därest de finansiella förutsättningarna vore tillfinnandes, borde snarare en ytterligare sänkning av progressionen ske. Mina utgångs- punkter för bedömandet av skatteskalorna har emellertid varit att barnav- drag borde införas. Såsom jag nedan kommer att visa, ger det förefintliga ekonomiska utrymme som både majoriteten och jag utgår från en starkare omfördelning till barnfamiljernas förmån genom att barnavdrag användes än genom att barnbidragen höjes generellt. I detta läge finner jag inte hän- visningen till de progressiva skatteskalorna vara relevant.

Utredningen tar därefter upp frågan om de lägre inkomsttagare som inte skulle kunna utnyttja barnavdrag vid beskattningen. Man erinrar om den mycket stora skillnad som inträtt sedan 1947. Medan nämnda är ungefär 2/5 av barnfamilj erna hade så låga inkomster att de inte alls betalade någon skatt till staten och ytterligare 2/5 befann sig i det inkomstläge att de inte kunde utnyttja helt bänkat barnavdrag, så kommer enligt utredningens be- räkningar år 1970 omkring 940 000 barnfamiljer (ca 94 %) att kunna fullt utnyttja barnavdrag på upp till exempelvis 1 800 kr. Detta förhållande

innebär; uppenbarligen, säger utredningen, »att kravet på tillgodoseendet av den; horisontella rättvisan genom införande av barnavdrag framträder med ökad .tyngd»._Å andra sidan kan enligt beredningens uppfattning även den lilla.-grupp som får ingen eller ringa båtnad av barnavdrag resa berättigade kram-på ett verksamt stöd. I själva verket synes denna invändning ha varit den för utredningen avgörande. Det kan visserligen diskuteras, säger utred- ningen,, att på annat sätt medge det begränsade antal familjer varom här är fråga ett mot barnavdraget svarande kontant bidrag vid sidan av det sed- vanliga barnbidraget. Utredningen har emellertid ansett att så betydande invändningar av teknisk, administrativ och annan natur skulle möta vid ett.,sådant system att uppslaget inte kunnat fullföljas. ;;,För min del har jag visserligen principiellt den uppfattningen att man inte kankräva mer av ett skattesystem än att det helt befriar från skatt sådana skattskyldiga som helt saknar skatteförmåga. Å andra sidan har jag tagit hänsyn _till att utredningens majoritet fäst så stor vikt vid önskemålet attitillgodose även familjer med mycket små inkomster. Såsom jag längre fram skall visa har jag därför lagt fram förslag till ett system som skulle tillgodose även dessa.

;_Majoniteten har slutligen pekat på det förhållandet att barnavdrag även skullegpåverka kommunalbeskattningen och därigenom ge barnfamiljerna enstörre. hjälp än som inom den givna ramen kan åstadkommas via barn— bidrag. Den uttrycker därvid farhågor för att den erforderliga utdebiterings— höjningen inom kommunerna skulle kunna bli så stor att viss kompensation måstelämnas från statens sida. Några medel härför vore emellertid inte reserverade inom den angivna ramen. Detta manar enligt utredningen till försiktighet beträffande reformer som mer avsevärt påverkar det kommu- nala skatteunderlaget.

Till denna fråga återkommer jag i samband med presentationen av mitt eget forslag . Ja" övergår härefter till att beskriva mitt förslag. Vid årets liksdag har beslut fattats om en höjning av det generella barn- bidraget till 700 kr. per barn. Utredningen föreslår, att detta belopp höjes yttenligane—till 1200 kr. Enligt min mening bör någon generell höjning uta över 700 kr. icke ske.

_-_._'.Enlig_tf-.utredningens beräkningar kommer antalet barn under 16 år att år 1970 ,uppgå till i runt tal-1 750 000. Dess förslag om en höjning av barnbidra- get med 500 kr. per barn kommer alltså att öka statsutgifterna med 875 milj. kr, Detta belopp anger den ram inom vilken jag har att hålla mig för att mitt förslag skall vara helt jämförbart med majoritetens.

Såsom jag nyss anfört vill jag icke förorda någon generell höj ning av barn- bidraget över 700 kr. Jag finner det emellertid angeläget att särskild hänsyn tages-; till;- flerbal nsfamiljerna och föreslår däl föl, att barnbidraget för tredje barnet i en familj blir 1 000 kr., för fjärde barnet 1 300 kr., för femte barnet

1 600 kr. samt för sjätte och varje följande barn '1 900 kr. En sådan höjning av barnbidraget från 700 kr. kommer att medföra en kostnadsökning på 100 milj. kr. Därmed skulle till förfogande för införande av barnavdrag stå ett belopp av 775 milj. kr. '

Ett barnavdrag på 1000 kr. skulle föranleda en minskning av beskatt- ningsbar inkomst på 1 750 milj. kr., om samtliga barnfamiljer helt kunde utnyttja avdraget. Enligt den inkomstfördelning varmed utredningenräknat för 1970 skulle den genomsnittliga statsskatteprocenten bli omkring 18% för gifta. Eftersom de ofullständiga familjerna genomsnittligt har lägre in— komster än de fullständiga, har jag för mina beräkningar utgått från-en genomsnittlig skatteprocent på 17,5. För barn upp till 16 år skulle det årliga skattebortfallet vid införande av barnavdrag på 1 000 kr. då uppgå till något över 300 milj. kr. Emellertid anser jag att barnavdrag bör medges intill 18 i stället för 16 år i de fall barnet icke har egen inkomst som föranleder taxe— ring. Med hänsyn härtill bör beloppet räknas upp med ungefär 3 % till 310 år 315 milj. kr. Ett belopp på 775 milj. kr. möjliggör sålunda införande av barnavdrag på 2 500 kr., vilket är mitt förslag. :

Enligt de kalkyler rörande barnkostnaderna år 1961 som utredningen refe- rerar uppgick de kontanta utgifterna för det första barnet i en familj till 3 200 kr. Häri finner jag visst stöd för att förorda ett barnavdrag på 2 500 kr. vid sidan av ett generellt barnbidrag på 700 kr. Jag vill även erinra om att barnavdraget enligt 1938 års riksdagsbeslut bankat utgjorde 930 kr. för första respektive andra barnet samt 1 410 kr. för vart barn utöver två. Tas hänsyn till den penningvärdeförsämring som ägt rum sedan 1938, motsvarar nämn;- da belopp nu i runt tal 2 500 respektive 3 750 kr. Då jag för min del föreslår lika stort barnavdrag för varje barn i en familj, är ett belopp av 2 500 kr.. uppenbarligen icke i överkant. ' =

Skäl skulle 1 och för sig kunna anföl as för att beträffande de ofullständiga familjerna ge särskilt barnavdrag endast från och med det andra barnet. Eftersom emellertid utredningen varit beredd »att i princip bibehålla 'den nuvarande skattefördelningen mellan ofullständiga och fullständiga famil- jer, har även jag utgått härifrån och föreslår därför, att barnavdrag skal—l medges för alla barn äv en i ofullständiga familjer. Detta framgår för övrigt av mina beräkningar ovan.

Utredningen räknar föl sin del vad gäller kommunerna med ett utdebite- ringsbehov år 1970 på 12 413 milj. kr. och med ett skatteunderlag på 719,3 milj. kr., motsvarande en genomsnittlig utdebitering per skattekrona på 17:26. Med mitt förslag skulle kommunerna totalt sett förlora 43,75 milj. skattekronor och det samlade skatteunderlaget sålunda nedgå till 675,55 milj. skattekronor. Det beräknade utdebiteringsbehovet motsvarar då ' en genomsnittlig utdebitering på 18: 37, vilket är 1: 11 högre än vad utred— ningen utgår från 1 sina beräkningar..

Egentligen är den här angivna erforderliga utdebiteringshöjningen för stor. Jag har nämligen byggt mina beräkningar rörande bortfallet av skatte-

underlag i kommunerna på att alla barnfamiljer skulle kunna helt utnyttja sina barnavdrag, ehuru detta ej ens 1970 kan beräknas vara fallet. Då jag "emellertid velat redovisa verkningarna av mitt förslag med en mycket säker marginal, har jag avstått från att här göra någon korrigering, trots att de nedan redovisade förbättringarna för barnfamiljerna i förhållande till maj 0- ritetens förslag därigenom skulle ha blivit ännu förmånligare.

Utredningen har som ovan anförts uttryckt vissa bekymmer för den ut- debiteringshöj ning som skulle uppkomma för kommunerna vid ett införande av barnavdrag utöver vad som eljest följer på grund av utredningens för- slag. Rent principiellt vill jag här erinra om att det dock icke gäller att i 'något avseende öka kommunernas utgiftssumma. Det är endast fråga om att repartisera dessa utgifter å kommunens skattedragare på ett annat sätt än eljest. Jag har ovan visat att resultatet blir en omfördelning från barn- familjer till barnlösa resp. juridiska personer ävensom att omfördelningen "går i riktning från lägre till högre inkomsttagare. Det förhållandet att den nominella skattesatsen blir högre är inte avgörande för skattetrycket inom kommunen. Detta framgår kanske bäst om man tänker sig det förhållandet att alla grundavdrag skulle avskaffas. Uppenbarligen skulle detta leda till en betydande sänkning av utdebiteringen per skattekrona, gissningsvis till cirka 13 kr. Resultatet skulle för en gift person, som nu har 5 000 kr. be- skattningsbar inkomst och blir beskattad enligt genomsnittsutdebiteringen (i beredningens kalkyler 17: 26 per skattekrona), finge sin skatt höjd från 863 kr. till 1 430 kr., medan en person som med beredningens förslag har 100 000 beskattningsbar inkomst och därmed en skatt på 17 260 kr. skulle få denna "sänkt till 13 780 kr. En kraftig omfördelning skulle alltså ske från större till [lägre inkomsttagare, men i varje fall de senare skulle ingalunda vara be- nägna att tala om en lägre kommunalskatt.

Jag har ovan visat att redan med en så låg beräknad kostnad för varje barn som 1 000 kr. den reella utdebiteringen för barnfamiljer är avsevärt högre än den nu genomsnittliga på 16: 50, särskilt vid relativt låga inkoms— ter. Är den beskattningsbara inkomsten enligt beredningens förslag 10 000 5kr., uppkommer sålunda om ett barn finns i familjen en merbelastning mot- svarande en utdebiteringshöjning på 1: 89. Merbelastningen motsvarar om antalet barn är två 4: 12, om antalet barn är tre 7: 07 etc. I jämförelse här- med år den ökning av utdebiteringen som enligt mitt förslag inträder för barnlösa och för juridiska personer ganska obetydlig.

För de barnfamiljer som inte tillfullo kan utnyttja de av mig förordade barnavdragen föreslår jag följande system.

Vid taxeringen göres en särskild beräkning för barnfamiljer vars beskatt- ningsbara inkomst är noll. I den mån de inte kunnat utnyttja barnavdragen, framräknas det icke utnyttjade beloppet. På detta negativa belopp beräknas skatt såsom om beloppet utgjort beskattningsbar inkomst. Den uträknade

skatten betraktas som »negativ» skatt och motsvarande belopp tillgodoföres barnfamiljen såsom inbetald preliminär skatt. När slutskattesedel därefter utfärdas sker återbäring i vanlig ordning. Kostnaderna för denna negativa skatt bäres av statsverket.

Eftersom jag vid mina kostnadsberåkningar ovan för statsbeskattningens del räknat med samtliga barn såsom om barnavdragen helt kunnat utnyttjas, påverkas mina kalkyler av sistberörda förslag endast i avseende å den nega— tiva kommunalskatt som skulle uppkomma för de allra lägsta inkomst- tagarna. Inkluderas kostnaderna härför, kan man räkna med att summan av det inkomstbortfall för statens del och de ökade utgifter, som mitt förslag medför år 1970, skulle uppgå till cirka 900 mot 875 milj. kr. enligt utred- ningens förslag om en höjning av barnbidraget från 700 till 1200 milj. kr. Skillnaden ligger uppenbarligen inom felmarginalen.

Till denna min reservation fogas en tabell, utvisande de individuella verk- ningarna för fullständiga familjer i olika inkomstskikt dels utan barn och dels med ett, två, tre, fyra eller fem barn. Tabellen innehåller också jäm- förelse mellan utredningens och mitt förslag. Jag har därvid i likhet med utredningen räknat barnbidrag såsom negativ skatt. För ofullständiga famil- jer erhålles i stort sett samma tendens vad resultaten beträffar.

Med ett givet, statsfinanserna belastande belopp kan man medelst barn- avdrag åstadkomma ett för alla barnfamiljer gynnsammare resultat än med barnbidrag, vilket även framhålles av majoriteten. För min del har jag nu använt 100 milj. kr. av det tillgängliga beloppet för att höja barnbidraget från och med tredje barnet, varjämte jag föreslagit en åldersgräns för barnavdrag på 18 i stället för 16 år. Härigenom åtgår ytterligare 20 a 25 milj. kr. På grund härav kan i tabellen i ett enda inkomstläge utläsas en obetydlig för— sämring enligt barnavdragslinjen. Så snart det är fråga om mer än ett barn blir förbättringen genom min linje genomgående och ganska avsevärd. För familj er med mer än två barn gäller detta i än större utsträckning.

I likhet med utredningens förslag om en barnbidragshöjning med 500 kr. till 1 200 kr. är mitt förslag om barnavdrag på 2 500 kr. och om särskild för- höjning av barnbidraget för flerbarnsfamiljerna avsett att tillämpas fr. o. m. 1970. I fråga om takten för insåttandet av ökat stöd till barnfamiljerna åren 1966—1970 anknyter jag helt till utredningens övergångsförslag och förordar sålunda nedanstående barnavdrags- resp. barnbidragsbelopp.

1966 1967 1968 1969 1970

Barnavdrag, kr 500 900 1 300 2 100 2 500 Barnbidrag, kr, för

barn nr 3 760 810 860 950 1 000

» » 4 820 920 1 020 1 200 1 300 » » 5 880 1 030 1 180 1 450 1 600 » » 6 940 1 140 1 340 1 700 1 900

Jag finner det anmärkningsvärt att utredningen i så ringa utsträckning ägnat uppmärksamhet åt de otillfredsställande förhållanden som uppkom- mer därest ensam förälder nu gifter sig eller samtaxering inträder av annat skäl. Utan att mera detaljerat ingå härpå vill jag nämna, att två ensamma föräldrar med vardera 8 000 kronors inkomst vid ingående av äktenskap skulle åsamka sig en skatteökning på ej mindre än 2 042 kr. Är varderas inkomst t. ex. 20 000 kr. blir skatteskärpningen 3 419 kr. Därest utredningen kunnat samla sig kring ett förslag grundat på barnavdrag, skulle skillnaden i mycket stor utsträckning kunnat minskas.

Sammanlagd statlig och kommunal inkomstskatt för fullständiga familjer enligt mitt alternativ

Barnbidrag är räknade som negativ skatt. Kommunalskatt efter 18,37 per skattekrona

Årsinkomst Antal barn under 18 år

1” o 1 2 3 4 5 6 000 0 -— 1 363 —— 2 726 -— 4 390 — 6 353 —— 8 616 8 000 530 —- 832 — 2 195 — 3 859 _— 5 823 _— 8 086 10 000 1 061 — 303 -— 1 664 — 3 328 —— 5 291 _— 7 554 12 000 1 591 226 — 1 136 _— 2 797 — 4 761 — 7 024 15 000 2 387 1 024 — 339 — 2 003 — 3 964 — 6 228 20 000 3 714 2 351 987 — 676 — 2 639 _— 4 903 25 000 5 041 3 677 2 314 651 — 1 313 — 3 576 30 000 6 583 5 098 3 641 1 977 14 — 2 249 40 000 10 417 8 685 6 974 5 067 2 883 498 50 000 14 773 12 920 11 076 9 046 6 716 4 085 60 000 19 632 17 653 15 688 13 525 11 073 8 320 80 000 29 858 27 859 25 883 22 608 21 033 18 158 100 000 41 044 38 946 36 848 34 455 31 758 28 751

Ökning (+) eller minskning (——) enligt mitt alternativ i jämförelse med utredningens

förslag Årsinkomst Antal barn under 18 år

1” 0 1 2 3 4 5 6 000 — — 163 —— 326 — 790 — 1 553 —- 2 616 8000 + 20 — 142 — 305 — 769 -—- 1 533 —— 2596 10000 + 40 —- 124 — 285 — 749 — 1 512 — 2575 12000 + 59 —- 106 — 268 — 729 — 1 493 — 2556 15 000 + 90 — 73 — 236 — 700 — 1 461 — 2525 20 000 + 140 -— 23 — 187 — 650 -— 1 413 — 2477 25 000 + 190 + 26 — 137 — 600 -— 1 364 —— 2 427 30 000 + 225 — 60 -— 317 — 781 —— 1 544 — 2 607 40 000 + 273 — 259 — 770 — 1 477 — 2 461 —- 3 646 50 000 + 323 —— 330 — 974 — 1 804 — 2 934 —— 4 365 60000 + 360 — 419 — 1 184 — 2 147 —- 3 399 — 4 952 80 000 + 445 — 354 _ 1 130 — 2 205 — 3 580 — 5 255 100 000 + 566 — 332 — 1 230 — 2 423 — 3 920 —— 5 727

Till slut vill jag — samtidigt som jag beklagar att utredningens majoritet inte dragit de slutsatser av sina utredningar och överväganden som jag fun- nit vara konsekventa _ uttala mitt erkännande åt majoriteten för dess redo- visning av frågan om barnavdrag contra barnbidrag. Såvitt jag kunnat finna består icke heller skillnaden mellan majoriteten och mig så mycket i en olik- artad bedömning av principfrågan som i den olikhet som förelegat oss emel— lan vid avvägningen gentemot andra synpunkter än de rent skattemässiga. Detta finner jag bestyrkt av majoritetens uttalande att »en fortsatt inkomst- utjämning och standardförbättring kan medföra att invändningarna mot barnavdrag förlorar i tyngd». Jag vågar uttrycka den förhoppningen att det av utredningen redovisade samlade materialet kring denna tidigare så kon- troversiella fråga skall bidraga till att minska motsättningarna i den följande allmänna debatten.

Reservation av herrar Ekström,1 Meidner, Nilstein, Welinder, Åqvist och Östergren

(angående gränsen för redovisningsskyldighet vid mervärdeskatten )

Kommittémajoriteten har föreslagit en gräns för redovisningsskyldigheten i mervärdeskatten vid 8 000 kronor i total årsomsättning med en avtrapp- ningsregel för årsomsättningar mellan 8 000 och 24 000 kronor. Vi anser att denna gräns är för högt satt. Resultatet måste komma att innebära snedvri- dande tendenser av ett icke acceptabelt slag. Vi fäster stort avseende vid det förhållandet att även om redovisningsskyldighet ej föreligger, vederbörande ändå äger uppbära mervärdeskatt, som sålunda icke behöver inlevereras till statsverket. De administrativa fördelarna med en gräns för redovisningsskyl— digheten enligt majoritetens förslag anser vi ej heller särskilt markanta, eftersom myndigheterna ändock måste kontrollera årsomsättningens storlek för bedömande av om redovisningsskyldighet föreligger eller ej. Vidare har vi beaktat, att upptrappningsreglerna i fråga om grundförsäkringsavgift — en anordning mot vilken vi anmält tveksamhet men ej motsatt oss med hän— syn till önskemålet att uppnå en helhetslösning —— är utformade på ett gynn- samt sätt för den kategori av företagare, som enligt majoritetsförslaget om avtrappningsregeln i fråga om mervärdeskatten skulle komma i en förmåns— ställning.

Vi föreslåri stället en annan metod. Denna innebär, att generell frihet från skattskyldighet till mervärdeskatt begränsas till skattepliktiga verksam- heter med en omsättning för år räknat icke överstigande 3 000 kronor. Bort- fallet i antal skattskyldiga vid en sådan gränsdragning blir relativt ringa, varigenom skattebortfallet blir obetydligt och likaså snedvridningstenden— serna. Vi förordar vidare, att en sådan gränsdragning kombineras med ett generellt grundavdrag motsvarande skatten på en omsättning av 1 000 kro- nor för år räknat, varigenom tröskelproblemet minskas.

1 Herr Ekstöm har särskilt erinrat, att han i en reservation framfört starka betänkligheter mot beredningens "helhetslösning" men att han likväl i hänseende, varom i denna reservation är fråga, velat instämma med övriga reservanter.

Reservation av herr Ericsson

(angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter)

Den av skatteberedningen förordade omläggningen av den allmänna varu- skatten till en mervärdeskatt innefattar bl. a. ett slopande av nu gällande undantag från skatteplikt för allmänna nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer. Därmed skulle dessa liksom alla andra skatteplik- tiga varor belastas med en skatt efter skattesatsen 13 procent på priset exkl. skatt. Såsom den nu gällande allmänna varuskatten konstruerats, om- fattar nämligen ifrågavarande skattefrihet inte endast den färdiga produkten utan även materialet (papper, tryckfärg, klichéer 0. dyl.) för dess framställ- ning och distribution. Den nuvarande skatteeffekten för här ifrågavarande publikationer är däremot begränsad till den skattebelastning, som träffar utgivarnas investeringar och andra anskaffningar, som inte är att hänföra till skattefritt förbrukningsmaterial eller motsvarande.

De motiv, som på sin tid förestavade nu gällande undantag för nyhets- tidningar, kan i och för sig inte påverkas av övergången till en generell konsumtionsbeskattning enligt mervärdeskatteprincipen. Jag anser därför, att omläggningen till mervärdeskatt på denna punkt bör gå ut på att i möj- ligaste mån upprätthålla en beskattning av samma relativa styrka, som den allmänna varuskatten nu medför. Det finns även tekniska förutsättningar för en sådan lösning av frågan.

I en av vissa ledamöter avgiven reservation förordas en fullständig skatte— frihet för allmänna nyhetstidningar. Detta innebär, att när alla andra varor får bära en nästan dubbelt så hög varuskatt, så befrias tidningar från den obetydliga skatt, som de nu har. Detta kan inte vara välbetänkt.

Enligt min uppfattning bör nuvarande undantag från skatteplikt för ny- hetstidningarna och vissa andra periodiska publikationer kvarstå vid om- läggningen till mervärdeskatt. Från denna utgångspunkt bör emellertid beskattningsreglerna utformas med sikte på att genom inskränkningar i rät- ten till avlyftning av ingående mervärdeskatt eller motsvarande åstadkom- ma en skattebelastning, som kan anses i skälig mån stå i paritet med den nuvarande skattebelastningen från den allmänna varuskatten.

I fråga om nyhetstidningarna kan detta ske genom att från avdrags— och re- stitutionsrätten undantaga den mervärdeskatt, som kommer att utgå på tid- ningspapperet. Detta bör inte vara förenat med tekniska olägenheter, efter- som tidningspapper endast i begränsad omfattning används för annat ända-

mål än framställning av nyhetstidningar. Enligt aktuella pris— och förbruk- ningssiffror skulle detta vid den för mervärdeskatten föreslagna skattesatsen (13 procent) betyda en skattebelastning av 18 å 20 miljoner kronor. Uttryckt i konsumtionsvärde kan effekten beräknas motsvara en skattebelastning av ca 4 procent. Jag anser detta vara en skälig beskattning av dagspressen i det av beredningen förordade skattesystemet och föreslår sålunda, att mer- värdeskatten beträffande nyhetstidningarna utformas i enlighet med nu an- givna riktlinjer.

En i jämförelse med nyhetstidningarna likvärdig skatteeffekt bör också upprätthållas för övriga nu från skatteplikt undantagna publikationer. Detta bör ske genom att ett bestående undantag från skatteplikt förenas med rätt till skattefri leverans från det tryckeri, som ombesörjer framställningen av publikationen, men utan rätt för utgivaren att åtnjuta avdrag eller resti— tution för den ingående mervärdeskatt, som kommer att belasta övriga inköp för utgivningen. Även denna lösning bör enligt min mening leda till en skä- lig skattebelastning utan några tekniska komplikationer.

Reservation av skatteberedningens ordförande herr Hedborg samt herrar Gustafson, Lyberg, Sundin och Östman

(angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter)

l gällande allmänna varubeskattning är nyhetstidningarna och vissa and- ra periodiska publikationer undantagna från skatteplikt. Försäljningen av sådana publikationer sker sålunda skattefritt. Av den allmänna varuskattens konstruktion följer vidare, att skattefrihet även föreligger för den helt över- vägande delen av tidningsföretagens materialförbrukning; detta gäller exem- pelvis tidningspapper, tryckfärg, stilmetall, klichéer o. dyl. Varuskatt utgår förutom vid inköp av annat material, huvudsakligen blott vid investeringar i byggnader, pressar och andra anläggningstillgångar. Anledningen till skat- tefriheten är att återföra på ett allmänpolitiskt bedömande från statsmak- ternas sida.

Skatteberedningen föreslår att den allmänna varuskatten omlägges till en mervärdeskatt, som i samband därmed ges sådan tyngd att utrymme bereds för en viss sänkning av den direkta skatten och för ett avskaffande av ett antal punktskatter. Skattefriheten för tidningar och tidskrifter inom nuvarande system föreslås samtidigt avskaffad.

Beredningen har ingående redovisat sina olika skäl för sist angivna för- slag. Även vi finner flertalet av dem väga tungt. Vi fäster emellertid ett stör- re avseende vid den omständigheten att enligt vår mening motivet för tid- ningarnas förmånsställning inom varubeskattningen gör sig i lika mån gäl- lande i avseende å mervärdeskatten. Då avgörande tekniska eller liknande invändningar inte kan resas däremot, synes oss övervägande skäl tala för att inte framföra förslag som mer väsentligt strider mot de värderingar, varå gällande regler i detta speciella hänseende bygger. Det kan sägas att en ytter- ligare omständighet, som talar mot en utvidgning av beskattningsområdet på ifrågasatt sätt är att ett borttagande av undantagsföreskriften för tid- ningarna skulle i tiden sammanfalla med en inte oväsentlig höjning av den generella indirekta beskattningens tyngd.

Vad nu anförts leder i och för sig inte till uppfattningen att en fullständig befrielse från mervärdeskatt bör ske. Ett skattetryck av samma relativa omfattning som det nuvarande kan sägas böra i första hand eftersträvas. Inom skatteberedningen har också undersökts möjligheterna härtill. Därvid har framkommit att tekniska och kontrollmässiga skäl starkt talar för ett val mellan alternativen full beskattning och full skattefrihet. En tredje

möjlighet skulle dock kunna vara att inte medge någon avlyftning av den ingående skattebelastningen på företagens inköp av tidningspapper men att också stanna därvid. Ett skatteuttag av ca 20 miljoner kr. skulle här- igenom erhållas. Mot denna möjlighet måste dock invändas, att den skulle innebära en från en mervärdebeskattning ganska väsensskild anordning och i realiteten inte innefatta annat än en accis på visst slag av papper med de speciella verkningar som kan följa därav. Av dessa skäl anser vi oss inte kunna förorda en till tidningspapperet begränsad beskattning. I valet mellan fullständig beskattning och fullständig skattefrihet finner vi —— som framgår av vad ovan anförts _ avgörande skäl tala för det senare.

Här må tilläggas följande. Nyligen har åt. en statlig utredning givits i uppdrag att undersöka behovet och lämpligheten av ett ekonomiskt stöd i någon form åt tidningspressen. Denna omständighet har synts beredningen utgöra ett särskilt skäl för dess ståndpunkt. För vår del har vi svårt att inse detta. Förr torde kunna göras gällande att borttagandet av nyhetstidningarnas speciella förmånsställning inom den indirekta beskattningen ter sig mindre väl motiverat i ett läge, där det befunnits erforderligt att igångsätta en ut- redning om ekonomiskt stöd åt samma tidningar.

Med åberopande av det sagda förordar vi att de ifrågavarande tidningar- na och tidskrifterna helt undantages från mervärdebeskattning genom ett bibehållet undantag från skatteplikt i förening med en i princip generell avdrags- eller restitutionsrätt för ingående mervärdeskatt.

Reservation av herr Svensson

(angående mervärdeskatt på tidningar och tidskrifter)

Skatteberedningen anser, att övervägande skäl talar för att hela tidnings- och tidskriftsområdet skall omfattas av den föreslagna mervärdeskatten.

I nu gällande system för indirekt beskattning är allmänna nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer undantagna från skatteplikt; Grundmotivet härför har varit att underlätta såväl nyhetsinformationen som den offentliga debatten.

Jag delar principiellt den av beredningen angivna uppfattningen, att be- skattningen enligt det föreslagna mervärdeskattesystemet bör vara generellt. verkande. För handeln är detta av särskild betydelse, då redovisningsför- farandet därigenom underlättas. Icke desto mindre anser jag, att ett undan- tagsförfarande är motiverat för tidningar och tidskrifter om detta göres generellt.

Beredningen har som ett av motiven för sitt ställningstagande till denna fråga åberopat den nyligen tillsatta utredningen om tidningspressens eko- nomiska förutsättningar. Utredningens resultat bör enligt beredningens me- ning icke föregripas. Tillkomsten av denna kommitté utgör ett uttryck för de svårigheter, under vilka många tidningsföretag numera arbetar. Jag fin- ner icke helt övertygande skäl föreligga att i detta läge föreslå beskattnings- mässiga åtgärder, som ytterligare torde försämra förutsättningarna att upp- nå skälig lönsamhet inom pressen.

Även om jag anser, att de av beredningen anförda argumenten för full skatteplikt för tidningar och tidskrifter i vissa stycken är väl underbyggda, finner jag dem dock icke ha den styrka, att de överväger kraften [1 de motiv, som hittills varit avgörande för ställningstaganden från statsmakternas sida för undantag från beskattning enligt nu gällande system.

Beredningen framhåller emellertid, att svårigheter föreligger att draga en sakligt berättigad gräns mellan dagstidningar och andra media för det fria ordet, vilket utmynnar i konstaterandet att »en i möjligaste mån enhetlig behandling i beskattningshänseende av dessa media är enligt beredningens mening nödvändig».

Det anförda leder för mitt vidkommande till ett förordande icke endast av ett bibehållande av skattefriheten för nyhetstidningar och vissa andra periodiska tidskrifter enligt nu tillämpade principer utan även till att undan— tagen från skatteplikt bör utvidgas till att omfatta samtliga periodiska publi- kationer, för vilka fordras av justitiedepartementet utfärdat utgivnings- bevis.

Vid genomförandet av detta förslag skulle ernås konkurrensneutralitet även i förhållande till utländska tidningar och tidskrifter, då påförande av mervärdeskatt vid direktimport av sådana alster redan av administrativa skäl torde vara svårt.

Min uppfattning i denna sak överensstämmer sålunda med vad 1952 års kommitté för indirekta skatter framhållit i sitt år 1957 avgivna betänkande. Utredningen gällde då en lågprocentig varuskatt. Argumenteringen vinner enligtgmin mening i styrka, då fråga är om en omsättningsskatt av den stor- leksordning, som skatteberedningen föreslår.

. Jag är väl medveten om, att dessa synpunkter även nu kan väcka invänd- ningar utifrån den uppfattningen, att icke alla periodiska publikationer hör tillmätas sådant värde som upplysnings- och debattorgan, att ett undantag i varuskattehänseende ur allmänna synpunkter framstår som berättigat. Men en objektiv gränsdragning härvidlag efter kvalitetssynpunkter torde vara i det närmaste ogenomförbar. Det kan också i detta sammanhang erinras om att beredningen föreslår full skattefrihet inom nöjesområdet, där även delade uppfattningar om värdet av vissa prestationer kan anses föreligga. - ;Med stöd av det åberopade förordar jag, att såväl dagstidningar som övriga periodiska skrifter undantages från skatteplikt med samtidigt åtnjuten av- dragsrätt för ingående mervärdeskatt. I anslutning till tryckfrihetsförord— ningen bör till kategorin tidningar och tidskrifter hänföras sådana periodiska publikationer, som enligt utgivningsplanen är avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra på särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.

Reservation av herrar Gustafson, Nilsson, Sundin, Svensson och Östman med instämmande av experten Bergqvist

(angående kostnadsersättning åt skattskyldiga till mervärdeskatt)" " '

1961 års höstriksdag beslöt enhälligt att till den, som enligt förordningen om varuskatt tillhandahåller konsument skattepliktig vara eller tjänste- prestation, skulle utgå kostnadsersättning, beräknad på den skattepliktiga omsättning som uppgick till 10 000 kronor eller däröver. .

Ehuru den sålunda utgående ersättningen icke täckt kostnaderna för det med upphörd och redovisning av varuskatten betingade merarbetet inom företagen, har dock ersättningen uppfattats som en erkänsla från statsmak- ternas sida för den medverkan i uppbördsarbetet som krävts av berörda företag.

I förevarande betänkande har skatteberedningen föreslagit, att den av riksdagen beslutade kostnadsersättningen vid upphörd och redovisning av allmän varuskatt skall avskaffas i samband med den allmänna konsumtions- beskattningens utvidgning och tekniska omläggning till mervärdeskatt. Som skäl härför åberopas bl.a. den fördel som övergången till mervärdeskatt medför för de skattskyldiga genom att alla anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär icke längre kommer att belastas med skatt på grund av avdragsrätten för ingående skattebelastning. Man pekar vidare på att det icke som för närvarande enbart blir detaljhandel, hantverk och där- med jämställda som har besväret att uttaga och redovisa skatten samt på att skattefrihet föreslås vid viss mindre omsättning av skattepliktiga varor.

Vad beredningen anfört rörande rätten till avdrag för ingående skatt på anskaffning av investerings- och omkostnadskaraktär har väsentligen bety- delse för de tidigare leden inom produktion och distribution. I det sista ledet, alltså inom detaljhandel, hantverk och liknande, blir denna avdragsrätt i regel av ringa betydelse. Uppbörds- och redovisningsarbetet blir i slutledet minst lika krävande och ansvarsfullt som hittills. Härtill kommer att företag i det sista ledet, vanligen mindre företag, icke har den kontorsorganisation som de större företagen har. I den mån de mindre företagarna ej själva på sin fritid kan fullgöra föreskriven redovisning måste de anlita särskild ar- betskraft, ofta någon bokföringsbyrå, revisor eller liknande. Särskilt för dessa företagare skulle det framstå som en uppenbar orättvisa om de be- rövades en skälig ersättning för sitt arbete i det allmännas tjänst.

Med stöd av det anförda yrkar vi, att kostnadsersättning alltjämt skall

utgå, dock endast till företag inom detaljhandel, hantverk och därmed jäm- förligt sista beskattningsled. Att det inom detaljhandel i vissa fall förekom— mer försäljningar, t.ex. till jordbrukare och hantverkare, vilka inte är att hänföra till det sista ledet, får man härvid bortse från. Vi föreslår en kost- nadsersättning enligt nedanstående skala. I det väsentligaste ansluter sig denna till vad nu gäller, ehuru den begränsas till att avse skattepliktig om- sättning mellan 25 000 och 2 milj. kronor. Härmed är sagt att statens kost— nader för den av oss föreslagna ersättningen kan beräknas bli av i stort sett samma omfattning som den nu utgående. Ersättning föreslås utgå i följande ordning. När den skattepliktiga omsättningen uppgår till 25 000 men icke 200 000 kr : 100 kr för 25 000 kr och 1,2 %, av återstoden 200000 | | 900 000 » :310 » » 200000 » » 0,2 %,, » »

900000 » » 2000000 »:450 » » 900000 » » 0,1%0 » » 2 000 000 kr och däröver : 560 » .

Reservation av herrar Kristersson och Oscarsson

(angående höjningen av bensinskatten)

Allmänna skatteberedningen har i sitt förslag om mervärdeskatt stannat för en generell och lika procentuell skattesats, innebärande en genomsnitt— lig höjning av prisnivån med 6,2 procent inom området för den generella indirekta beskattningen. Beträffande vissa nu punktbeskattade varor kom— mer mervärdeskattereformen att medföra prissänkningar, medan åter andra varor och tjänster framför allt sådana, som nu icke omfattas av den allmänna varuskatten, kommer att fördyras med hela mervärdeskatten. Denna ojämna verkan har av beredningen godtagits över hela beskattningsområdet. Dock har beredningens majoritet beträffande den även efter mervärdeskattens genomförande kvarstående bensinbeskattningen gjort ett avsteg genom att föreslå en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter. Motivet härför anges vara att åstadkomma en med avseende på konsumtion och konkurrens neutral verkan.

Enligt vår uppfattning är det inte klarlagt, att det skulle vara mer ange- läget att vidtaga åtgärder för att nå en sådan verkan i detta speciella fall än inom övriga av mervärdeskatten berörda områden. Om sådana avvägningar skall göras synes det vara mera nödvändigt att rätta till den ojämna höj ning av avståndskostnaderna som resornas och frakternas inlemmande i mer- värdeskatten innebär. Därför bör enligt vår mening någon ändring av driv- medelsbeskattningen inte göras i detta sammanhang om inte samtidiga åt- gärder vidtages för att neutralisera mervärdeskattens ojämna inverkan på övriga avståndskostnader.

Reservation av herr Nilsson

(angående mervärdeskatt på begagnade bilar)

Då enligt beredningens förslag mervärdeskattskyldighet icke skall före- ligga för privatpersoners försäljning av personlig egendom, fritas härigenom även bl.a. försäljning av begagnade bilar privatpersoner emellan, medan å andra sidan den yrkesmässigt drivna bilhandeln enligt beredningens för- slag skall belastas med mervärdeskatt jämväl å begagnade bilar. Handeln med begagnade bilar är mycket omfattande. År 1963 registrerades ca 230 000 nya personbilar medan ett antal ägarebyten av begagnade personbilar om 450 000 ägde rum. Värdet av de registrerade nya personbilarna låg omkring 2 500 mkr och för de omsatta begagnade bilarna 2 000 mkr. Denna omfatt- ning förklaras av att bilen närmast blivit en konsumtionsvara.

Undantag från varuskatt gäller som bekant för närvarande för handel med begagnade personbilar och vissa lättare Skåpvagnar med åtföljande skattefrihet för upprustningsreparationer av inbytesobjekt före ånyoför- säljning. Som kompensation för detta bortfall av varuskatt på denna sektor har en motsvarande höj ning av den s. k. bilaccisen skett.

Motiv för detta undantag för handeln med begagnade bilar har varit, att dess omsättning skulle bliva okontrollerbar och alternativt skulle få karak— tären av en »förmedling» för undvikande av varuskatt.

Det nu föreliggande förslaget att handeln med begagnade bilar, då den föreligger hos den yrkesmässiga bilhandlarverksamheten, skall belastas med varuskatt, medan de privata transaktionerna av alldeles samma karaktär skall fritas härifrån, kommer att medföra en icke önskad »förmedlingsverksam- het» av begagnade bilar av synnerligen stor och löslig omfattning. Dennas effekt ökas jämväl avsevärt på grund av det högre skatteuttaget. Jag föreslår därför, att handeln med begagnade bilar liksom hittills fritas från varuskatt.

Skulle så ej kunna bifallas föreslår jag att all handel med begagnade bilar varuskattebelägges på ett likvärdigt sätt, varvid skatteredovisning bör ske i samband med omregistrering av bilen. För att svårigheter beträffande redo- visningar av försäljningssiffror ej skall uppstå, kunna jämkade enhetspri- ser i grupper fastställas för typer och årgång. Skyldighet både för säljare och köpare att var för sig anmäla till bilregistret om skedd försäljning bör in— föras. Redovisningen av skattebeloppet bör åvila säljaren.

Vid genomförande av sistnämnda alternativ med varuskattebeläggning av all handel med begagnade bilar bör en minskning av bilaccisen å nya bilar i motsvarande grad ske.

Reservation av herr Lyberg

(angående bilaccisen )

De i förevarande betänkande fram-lagda förslagen, samlade under rubriken »Nytt skattesystem», utgör en sammanhängande helhet, om vilken nära nog alla ledamöter i skatteberedningen enats. Be-tydelsefullt är att denna enighet har tillkommit efter utjämning av skilda ståndpunkter och värderingar, vil- ket i och för sig naturligen innebär att eftergifter på vissa punkter vägts mot värdet av att få en bred anslutning till hela komplexet av förslag. Anledning saknas därför för mig såsom ledamot att uttala mig om vilka överväganden som för mig varit avgörande för det slutliga ställningstagandet eller att ingå i polemik mot vad som i vissa hänseenden anförts i särskilda yttran— den och reservationer. I konsekvens härmed har jag endast anmält avvikan- de mening i några tekniska frågor.

Som beredningen framhållit var motivet för införande av bilaccisen ett helt annat än de skäl, som åberopats vid tillkomsten av övriga punktskatter. Bilaccisen måste nämligen anses främst ha tillkommit för att något reducera den exceptionellt höga takten i motorfordonsparkens ökning. Beredningen har inte varit främmande för tanken att även bilaccisen bör avskaffas men inte ansett sig böra. nu föreslå en sådan åtgärd. Enligt min mening talar starka principiella skäl —- av samma art som de beredningen åberopat vid sitt ställningstagande till övriga punktskatter —— för ett slopande av bil- accisen. Det är emellertid tveksamt om inte en sådan åtgärd i dagens läge skulle kunna få sådana konsekvenser för det allmänna, att åtgärden i fråga inte kan godtas. Emellertid bör slås fast att bilaccisen skall avskaffas så snart förutsättningar härför föreligger. För att underlätta en sådan avveck- ling bör som ett första steg en sänkning av bilaccisen ske redan nu till den nivå, som gällde omedelbart före införandet av den allmänna varuskatten. Genom den skattehöjning som mervärdeskatten föranleder torde en mot— svarande efterfrågehämmande effekt ernås. Ett ytterligare skäl för en sådan sänkning är att begagnade bilar förutsätts skola underkastas skatteplikt till mervärdeskatt, varför den ursprungligen anförda motiveringen för 1960 års höj ning av bilaccisen inte längre är bärande.

Reservation av herr Meidner

(angående kompensation ät kommunerna för bortfall av skatteunderlag)

I direktiven till skattesystemutredningen erinras om att de senare årens utveckling har kännetecknats av ett ökat inkomstbehov för kommunerna, samt att detta tagit sig uttryck i stegrade utdebiteringssatser och ökade krav på ekonomiskt bidrag från statens sida. Det heter vidare, att »de härmed sammanhängande problemen bör uppmärksammas vid den omprövning (av skattesystemet) som nu föreslås» (kursiverat här).

Enligt min uppfattning bör direktiven i denna del tolkas sålunda, att ut- redningen vid sin omprövning av den direkta beskattningen bör beakta de ekonomiska konsekvenser, som en skattereform kan föra med sig för kom- munernas finanser. Att de stegrade utdebiteringssatserna och de ökade kra- ven på statliga bidrag särskilt omnämns i direktiven måste rimligtvis upp- fattas som en fingervisning om att utredningen bort föreslå åtgärder, ägnade att eliminera eller i varje fall minska behovet av ytterligare stegrade utdebi- teringssatser, som utredningens förslag till höjda grund- och förvärvsavdrag samt till ändrade regler för finansiering av socialförsäkringens grundför— maner ger anledning till.

Allmänna skatteberedningen har emellertid tolkat direktiven på annat sätt eller, vilket med tanke på svårigheten att uppfatta direktiven annorlun- da än som nyss angivits är ett mera adekvat uttryckssätt, har inte efterkom— mit statsrådets direktiv att vid sin översyn av skattesystemet beakta de kom- munfinansiella synpunkterna.

Beredningen konstaterar, att det sammanlagda kommunala skatteunder- laget under vissa antaganden om pris- och inkomstutvecklingen för år 1970 kommer som en omedelbar följd av beredningens förslag att minska med drygt 51 milj. skattekronor (motsvarande ett skattebortfall av mer än 800 milj . kr). Under förutsättning att samma reella kommunala skattetryck skall föreligga 1964 och 1970 fordras vid genomförandet av beredningens förslag en höj ning av den genomsnittliga utdebiteringen med 76 öre per skattekrona. Beredningen diskuterar i korthet frågan huruvida kompensation bör utgå till kommunerna i form av statsbidrag men avvisar denna tanke av främst två skäl.

Beredningen har för det första funnit, att dess samlade reformförslag ger »en såsom ändamålsenlig bedömd fördelning av bördan mellan skilda kate- gorier skattskyldiga i olika inkomstlägen», och att härvid hänsyn redan tagits till den erforderliga höjningen av de kommunala utdebiteringarna.

De individuella verkningarna härav säger sig beredningen kunna godta. För det andra menar beredningen, att några kompensationsåtgärder med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan inte erfordras och hänvisar härvid till ett av 1958 års skatteutjämningskommitté framlagt förslag.

För egen del anser jag inte, att något av de anförda argumenten är bärande eller ens relevant i förevarande sammanhang. Att de individuella verkningar- na av höjda utdebiteringar av beredningen befunnits godtagbara innebär givetvis ingalunda, att de är godtagbara ur kommunfinansiell synpunkt. Att åter en skatteutjämning till förmån för kommuner med lågt skatteunderlag kan komma att genomföras i framtiden kan heller inte rimligtvis anföras som argument mot kompenserande statsbidrag eftersom ett genomförande av skatteutjämningskommitténs förslag inte eller blott i ringa omfattning skulle kompensera kommunerna som helhet vid en reform som den av skatte- beredningen föreslagna. Jag kan sålunda inte dela beredningens konklusion, att någon statlig kompensation med anledning av dess förslag inte är erfor— derlig. I stället yrkar jag på att denna fråga blir föremål för en allsidig över- syn innan beredningens förslag genomförs. Den omständigheten att några medel för en dylik kompensation inte finns »reserverade» inom ramen för beredningens s. k. helhetslösning utgör enligt min uppfattning inte något allvarligt hinder för en dylik översyn utan är blott ett uttryck för den tolk— ning av direktiven, som har förestavat beredningens ståndpunktstaganden. Skulle en översyn av kompensationsfrågan leda fram till en annan konklu— sion än beredningens, synes det rimligt att ekonomiskt utrymme härför be- reds genom modifieringar av beredningens övriga förslag. Jag saknar anled- ning att här närmare precisera arten av dessa modifikationer men vill erinra om att det av mig, tillsammans med herr Nilstein, reservationsvis framförda förslaget till en i förhållande till majoritetsförslaget lägre höjning av grund- avdragen inte oväsentligt skulle minska bortfallet av skatteunderlag för kommunerna.

Att beredningen har ansett sig kunna bortse från de kommunfinansiella aspekter, som dess förslag implicerar, sammanhänger med de i hög grad verklighetsfrämmande förutsättningar beträffande utvecklingen av den kom- munala utdebiteringen, som beredningen har valt. Medan beredningen för övergångsperioden 1966—70 har gjort vissa antaganden om pris— och real- löneutvecklingen — imtebärande en årlig ökning med 2 % resp. 3 % — har man i fråga om de kommunala utdebiteringarna utgått från status quo och för år 1970, då skattereformen i sin helhet antas genomförd, endast kalkylerat med den utdebiteringshöjning, som blir en direkt följd av skattereformen. Rimligheten i ett sådant antagande har beredningen inte ansett sig behöva diskutera. Det är uppenbart, att ett mera realistiskt antagande om utveck- lingen av de kommunala utdebiteringarna hade kunnat leda fram till andra bedömningar av frågan huruvida kommunerna bort kompenseras för bort- fallet av skatteunderlag. Det är lika uppenbart, att beredningens godtagande

av de individuella verkningarna vilar på samma orealistiska förutsättningar; med mera rimliga antaganden om utvecklingen av de kommunala utdebite- ringarna fram till år 1970 skulle de individuella verkningarna av bered— ningens samlade fö-rslag blivit andra än de av beredningen i dess omfattande tabellmaterial redovisade. Det är en öppen fråga, om beredningen i så fall hade funnit avvägningen av skattebördan mellan skilda kategorier skatt- skyldiga i olika inkomstlägen godtagbar eller ej.

Eftersom beredningen sålunda enligt min uppfattning i denna fråga har utgått från principiellt oriktiga och alltigenom verklighetsfrämmande för- utsättningar och av dessa dragit felaktiga konklusioner beträffande frågan om statlig kompensation för bortfall av kommunalt skatteunderlag nödgas jag att med någon utförlighet motivera min avvikande mening.

Orimligheten i antagandet om under perioden 1966——70 oförändrad kom- munalskatt kan enklast illustreras med en återblick på kommunalskatte- utvecklingen under det gångna decenniet. Siffrorna i nedanstående tablå, som är hämtade ur årsboken för kommunerna för respektive år, borde ha gett en anvisning om trenden.

Sammanlagd kommunal utdebitering Landsting Utdeb. för år Städer Köpingar ' Landskom. Primärkom. 1955 12:07 12: 71 12: 48 12: 24 3: 75 1956 12:23 12:77 12:55 12:36 3: 67 1957 12:64 12: 74 12:53 12:60 3:55 1958 13: 78 13:64 13:54 13:68 3: 82 1959 14: 16 14: 34 14:25 14:20 4: 10 1960 14: 47 14:89 14:89 14: 63 4: 38 1961 14:78 15: 28 15:39 15:00 4: 64 1962 14:99 15:56 15:73 15:24 4:85 1963 15:18 15:91 15:99 14:46 5:04 1964 16: 27 16: 89 16: 90 16: 50 5: 63 Förändring Perioden 1955—64 + 4:20 + 4: 18 + 4:42 + 4: 26 + 1:88 1960—64 + 1:80 + 2:00 + 2: 01 + 1: 87 + 1: 25

I själva verket återspeglar denna markerade ökning av de kommunala utdebiteringarna en ständig ökning av den kommunala sektorns andel av den samlade nationalprodukten. Beredningens antagande, att kommunerna under perioden 1966—70 skulle bibehålla ungefärligen sin nuvarande andel i nationalprodukten framstår som orealistiskt mot bakgrund av den utveck- ling som har ägt rum under efterkrigstiden och som redovisas i stora drag i följ ande tablå.

Kommunala utgifternas andel av nationalprodukten

1950 1957 1963 (1) Kommunal konsumtion 2.468 4.189 7.192 (2) » investering 1.328 3.292 5.949 (3) Summa 3.796 7.481 13.141 (4) Bruttonationalprodukten 31.220 52.986 87.090 (S)/(4) » i procent 12,2 14,1 15,1 Källor: Konjunkturläget våren 1955

» oktober 1963

Något som helst realekonomiskt, kommuntekniskt eller utvecklingsmässigt skäl att för framtiden räkna med att denna utveckling skall avstanna, har inte förebragts av beredningen. Det finns i stället anledning att förutsätta en fortsatt och snarare accelererande tillväxt av den kommunala sektorns an- del och därmed av kommunernas utdebiteringsbehov. Ett flertal faktorer synes verka i denna riktning.

Den kommunala verksamheten omspänner allt fler områden av det sam- hälleliga livet. En stor sektor av de tjänster som lämnas medborgarna utanför den enskilda företagsamhetens ram ankommer på kommunalförvaltningen. Kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen och samhällsplane- ringen. Gator, vägar, sjukhus, skolor, sociala institutioner såsom ålderdoms- hem, barnhem, förskolor, idrotts- och friluftsanläggningar, allmän kultur— verksamhet osv. är kommunala uppgifter. Den fortskridande tätortskon— centrationen, urbaniseringsprocessen med de väldiga folkförflyttningarna från glesbygd till tätort ställer självfallet undan för undan ökade anspråk på den kommunala sektorn. Den tillströmmande befolkningen måste ha bo- städer, sjukvård, kommunikationer, gas och elkraft, socialvård, service etc.

Den oavbrutet ökade motorismens och den allmänna välståndsutveck- lingens följ der för stadskärnor och bebyggelsecentra beträffande markbehov och service måste mötas på den kommunala sektorn. En industrilokalisering medför anspråk på kommunerna, som måste ordna med bostäder och övriga serviceanordningar. Det är sålunda inte bara kommunernas egna intressen det här rör sig om utan ett betydande allmänt intresse som måste tillgodoses. Som var och en känner till fortsätter tätortskoncentrationen i accelererat tempo och medför obevekligen nya anspråk på kommunerna. Någon som helst anledning att anta att utvecklingen här skulle vända kan näppeligen förebringas. Sanningen torde vara den motsatta, vilket materialet från nä- ringsgeografer, befolkningsstatistiker och övrigt material i samband med kommunindelningsreformen belyst.

Sjukvården utgör ett exempel på områden, där en utomordentligt kraftig expansion och kostnadsutveckling pågår. Föråldrade sjukhusbestånd byts ut mot nya och kroppssjukvården differentieras och utvecklas väsentligt över hela landet vartill kommer den nya uppgiften med mentalsj ukvården.

Som exempel kan nämnas Stockholms läns landsting, som har ett utbygg— nadsprogram på ca 400 milj. kr. Dessa kostnader skall förräntas och amorte- ras. Härtill kommer personalfaktorn. Över hela linjen ökar vårdinsatserna, behov uppkommer av flera och alltmer specialiserade läkare, flera sjuk— sköterskor, ökad utbildning åt biträdespersonalen och antalsmässigt ökad sådan personal. Till dessa faktorer kommer vidare de nya medicinska be- handlingsmetoderna. forskningens landvinningar i form av nyare och dyrare mediciner och helt andra apparater och instrument. Medan dagkostnaderna vid sjukhusen ännu för få år sedan låg på 60 kr torde de nu vara uppe i bort- åt 120 kr, varav huvudmannen får täckning för 5 kr. Att under dessa förhållanden sjukvårdsposten i den kommunala budgeten kommer att väga allt tyngre med varje år är uppenbart.

Man skulle kunna hämta exempel även från andra områden för att visa hur trenden går mot ökad kommunalskatt. Bostadsbyggandet tenderar överallt till högre standard och större hänsyn till hela miljön, vilket medför ökad belastning för kommunerna i form av högre exploateringskostnader, större utrymmen för parker, bilfria leder, allmänna platser och ökad hänsyn till trevnadsvärdena _ som allt kostar pengar och som inte utan vidare kan kompenseras med ökade hyror.

Samhällets allmänna kraftiga satsning på grundskolan liksom på den hög- re utbildningen förutsätter betydande insatser från kommunernas sida.

Sammanfattningsvis kan sägas, att den gällande kommunallagstiftningen, statsmakternas egen politik samt medborgarnas krav på service ställer kom— munalförvaltningarna landet runt inför kravet att i ökad utsträckning lösa problem. I detta läge är det anmärkningsvärt, att en offentlig utredning med ett så maktpåliggande värv som att ompröva hela skattelagstiftningen går förbi hela det komplex av invecklade ekonomiska, administrativa och teknis- ka sammanhang som den kommunala ekonomin innebär.

Det ligger i sakens natur, att den oavbrutna ökningen av kommunalskat— terna väcker oro bland kommunalmännen och att förhandlingarna mellan staten och kommuner angående statsbidrag och kostnadsfördelning av upp- gifter av blandad statlig—kommunal karaktär ofta blir svårlösta. Från kom- munernas sida värjer man sig mot vad man kallar kostnadsövervältring från statens sida på kommunerna och som exempel anföres förskjutningar beträffande kostnaderna för skolverksamhet, skolbyggenskap, Skolmåltider etc. I fråga om Skolmåltider kan nämnas, att när denna reform genomfördes beräknades, att cirka 1/3 av kostnaderna skulle ligga på kommunerna och 2/3 på staten. På grund av bidragskonstruktionen är kostnadsfördelningen numera den att staten svarar för blott en tiondel.

Utan att ta ställning till frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun år det dock skäl att påpeka i detta sammanhang, att kostnadsöver- flyttningar av mera betydande storleksordning otvivelaktigt framkallar en mycket kraftig reaktion från kommunernas sida, som nödgas successivt

företa skattehöjningar ofta som följd av statliga beslut. Från kommunalt håll görs gällande, att större delen av de belopp som de senare årens skatte— höjningar inbragt erfordrats för att täcka kommunernas andel i kostnader för statliga beslut. Om staten skulle pålägga kommunerna en så väsentlig skattehöjning som skulle följa av beredningens förslag, bleve självfallet konsekvenserna antingen att andra trängande behov icke kan tillgodoses eller att denna skattehöjning måste läggas ovanpå övriga höjningar.

Med stöd av vad som här anförts vill jag uttala, att jag inte kan ansluta mig till beredningens uppfattning, enligt vilken skäl inte föreliggger att framföra förslag om kompensation till komunerna i form av statsbidrag på grund av förhöjningen av medelutdebiteringen i kommunerna. Jag anser, att beredningens antagande om oförändrat kommunalt skattetryck under perioden 1966—70 till nöds kan accepteras som ett räkneexempel, avsett att illustrera de kommunfinansiella verkningarna av beredningens förslag, medan antagandet är helt oacceptabelt som underlag för bedömningen av de förutsebara individuella verkningarna för olika kategorier av skattskyldiga samt för bedömningen av utvecklingen av det kommunala skattetrycket och därmed av frågan, huruvida åtgärder för en kompensation av skatteunder- lagsbortfallet bör vidtas eller ej.

Det återstår att kort beröra beredningens synpunkter på frågan huruvida kompensationsåtgärder kunde bli erforderliga med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan, som skulle kunna förstärkas vid ett genomförande av beredningens förslag. Beredningen hänvisar här till de förslag, som 1958 års skatteutjämningskommitté nyligen framlagt. Det kan här erinras om att kommittén enligt givna direktiv haft att hålla sig inom ramen av i stats- verkspropositionen för 1963/64 upptagna medel för skatteersättning till kommuner i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer samt för bidrag till skattetyngda kommuner eller tillsammans ca 750 milj. kr. Kom- mitténs uppgift har sålunda varit a-tt utarbeta förslag till skatteutjämning mellan kommuner inom en given kostnadsram, dvs. under antagandet av i princip oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner. Vid en ortsavdragsreform skulle ett genomförande av kommitténs förslag leda till att skillnaderna i de erforderliga utdebiteringsökningarna mellan olika grup- per av kommuner bleve obetydliga. Å andra sidan — och denna omständighet tillmäter jag större vikt _— sku-lle »totalt för hela riket — höjningen av ortsavdragen endast betyda en mindre förändring av det av staten tillskjut- na skatteunderlaget» (kap. 12 i korrektur till skatteutjämningskommitténs betänkande). Vid en av en sådan reform föranledd höjning av de kommu- nala u—tdebiteringarna skulle det sammanlagda skatteutjämningsbidraget till kommuner med brist på skatteunderlag komma att öka medan minskade skatteutjämningsbidrag skulle utgå på grund av hög utdebitering till kom— muner med god skattekraft och hög utdebitering. Kommitténs förslag mot- verkar sålunda en ytterligare ökning av ojämnheten i skattetrycket mellan

olika kommuner men inte den generella ökningen av utdebiteringsnivån. Förslaget innebär, såsom i en till skatteutjämningskommitténs betänkande fogad reservation framhålls, att den gräns, vid vilken statsbidrag inträder, automatiskt flyttas upp allteftersom den kommunala utdebiteringsnivån stiger. Reservanterna föreslår i stället en fast utdebiteringsgräns, en anord- ning, som vid en ortsavdragsreform skulle resultera i en reell ökning av stats- bidragen till kommunerna.

Skatteberedningens hänvisning till skatteutjämningskommitténs betän- kande — som för övrigt vid tidpunkten för slutjusteringen av skattebered- ningens betänkande inte i definitivt oskick funnits tillgängligt för bered- ningens ledamöter och vars förslag i fråga om utdebiteringsgränsen endast omfattas av den ena hälften av kommitténs ledamöter _ påverkar sålunda inte min ovan angivna uppfattning, att ett genomförande av den av skatte- beredningen föreslagna höj ningen av grundavdragen bör föregås av en förut— sättningslös prövning av frågan, huruvida och i vilken omfattning staten bör kompensera kommunerna för det skattebortfall som åsamkas dem som resultat av statliga beslut.

Reservation av herrar Meidner och Nilstein

(angående reformens ikraftträdande)!

I likhet med beredningens majoritet anser vi, att den förordade omlägg- ningen av finansieringen av socialförsäkringens grundförmåner, d. v. 5. för de anställdas vidkommande en övergång från egenavgifter till arbetsgivar- avgifter, bör ske successivt. Vi ansluter oss helt till den av majoriteten fram- förda uppfattningen, att riskerna för störningar i samhällsekonomin kan väntas bli mindre ju mjukare påförandet av arbetsgivaravgifterna sker.

Med instämmande i majoritetens sålunda deklarerade principiella inställ- ning till övergångsproblematiken nödgas vi anmäla allvarliga invändningar mot majoritetens praktiska förslag till takten i övergången från egenavgif- ter till arbetsgivaravgifter. Såsom framgår av kap. 33 föreslås nämligen, att denna övergång till inemot 40 % skall ske redan första året, (1. v. s. 1966, och resten i tämligen jämna etapper under de återstående fyra åren av över- gångsperioden. Självklart står en så skev fördelning inte i överensstämmelse med det av samhällsekonomiska överväganden förestavade önskemålet om en mjuk övergång. Inte heller kan vi acceptera de skäl, som majoriteten an- för som stöd för sitt förslag, som rimmar illa med den av hela beredningen omfattade grunduppfattningen, att från samhällsekonomiska utgångspunk— ter en gradvis övergång till arbetsgivaravgifter framstår som önskvärd.

Det är uppenbart, att övergången från egenavgifter till arbetsgivaravgifter i den omfattning beredningen föreslår måste utsätta arbetsmarknadens partsorganisationer för påfrestningar även under förutsättning, att över- gången sker på jämnaste sätt, d.v.s. i lika stora etapper under perioden 1966—1970. Den årliga överflyttningen skulle då motsvara drygt 1 % av löne- summan och, tillsammans med den redan beslutade höjningen av ATP-av- giften, inemot 1 1/2 %. En så pass betydande inteckning under en följd av år i det totala utrymme, som kan stå till förfogande för realinkomstförbätt- ringar, kan väntas medföra problem för de avtalsslutande parterna, som be- redningens majoritet avfärdar med konstaterandet, att denna överflyttning förutsätts bli beaktad vid löneförhandlingarna. Beredningen förutsätter i själva verket i sina kalkyler över de individuella verkningarna av den före- slagna skattereformen, att arbetsgivaravgifterna blir omedelbart och i sin

1 I denna reservation instämmer jämväl herr Ekström med erinran om att han ien egen reser- vation framfört starka betänkligheter mot betydande delar av beredningens samlade förslag. Hans anslutning till nu ifrågavarande reservation bygger sålunda på förutsättningen, att majo- ritetsförslaget skulle komma att genomföras.

helhet övervältrade på löntagarna. För att illustrera den faktiska innebör- den av detta antagande kan nämnas, att denna övervältring motsvarar stor- leken av den löneförhöjning, som för år 1964 överenskommits i de centrala förhandlingarna mellan LO och SAF. Det hade med andra ord, därest för- slaget till arbetsgivaravgifter hade blivit genomfört i dagsläget, inte funnits något utrymme för de kontantlöneförbättringar, som i och för sig är önsk— värda med hänsyn till behovet att fortlöpande korrigera lönebildningen i syf- te att motverka snedvridningar i lönerelationerna. Denna problematik är helt försummad i beredningens argumentering.

Om sålunda redan en jämn överflyttning av egenavgifter till arbetsgivar— avgifter under en femårsperiod skulle bli långtifrån problemfri ur lönebild- ningssynpunkt och ingalunda riskfri ur samhällsekonomisk synpunkt, måste påfrestningarna och riskerna bli ytterligare accentuerade och te sig helt oacceptabla med de övergångsanordningar, som beredningens maj oritet före- slår. Förslaget innebär, att drygt 2 % (och därest den höjda ATP-avgiften inkluderas nära 2 1/2 %) av lönesumman är »intecknade» och förutsätts över- vältrade på löntagarna första året, d.v.s. 1966. Vi vill på det bestämdaste avråda ifrån att detta förslag, som kan äventyra den samhällsekonomiska balansen, blir förverkligat.

Majoriteten synes i någon mån vara medveten om de risker, som en över- gång till arbetsgivaravgifter och en samtidig övervältring på löntagarna kan innebära. Den anser emellertid att riskerna ej inger farhågor. Som stöd an- för majoriteten en argumentering, som är nära nog oförenlig med dess egna antaganden. Den anser nämligen, att det högre avgiftsuttaget å cirka 1 000 mkr. år 1966 framstår som acceptabelt med hänsyn till den samtidiga kost- nadsavlastningen för näringslivet på inemot 1 200 mkr., varmed åsyftas slopandet av energiskatten, av vissa punktskatter och av den belastning på näringslivets investeringar och materialförbrukning, som den nu gällande allmänna varuskatten medför. Majoriteten synes här bortse från sitt eget antagande, att hela den nuvarande energiskatten liksom den formellt på näringslivet vilande delen av varuskatten av beredningen anses redan belasta konsumtionen och att beredningen i sina kalkyler utgår ifrån att denna be- lastning försvinner genom övergången till mervärdeskatt. Antagandet om _en viss »kvittning» av näringslivets kostnadsavlas-tning mot de högre arbets- givaravgifterna är sålunda inte konsistent med beredningens övriga förut- sättningar. Å andra sidan synes det inte konsekvent att, som beredningen gör, samtidigt utgå från en omedelbar övervältring av arbetsgivaravgifterna (som för år 1966 skulle medföra en kraftigt reducerad kontantlönehöjning) och en under hela övergångsperioden jämn stegring av reallönerna med 3 % per år.

Vi fäster emellertid mindre avseende vid oklarheten i majoritetens argu- mentering, som delvis är ett uttryck för den av professor Welinder i en re- servation påtalade osäkerheten i antagandena om olika skatteåtgärders över-

vältringseffekt, än vid de praktiska olägenheter, som en oproportionerligt snabb övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter kan förväntas med— föra. Oaktat argumentet om en »kvittning» av dessa avgifter eller en del därav mot lättnaderna för näringslivet strider mot beredningens egna kal- kylmässiga förutsättningar kan argumentet givetvis komma att framföras vid kommande löneförhandlingar. Vi saknar anledning att uttala oss om huruvida en dylik argumentering kan komma att minska de olägenheter, som det snabba uttaget av arbetsgivaravgifter kan förutses leda till. Bered- ningens majoritet säger sig vara medveten om att kostnadsavlyftningen för näringslivet inte berör olika branscher och företag på ett likformigt sätt, men bedömer denna ojämnhet inte som utslagsgivande. Den situation, som skulle uppstå, därest företrädare för näringslivet bedömer denna olägenhet som utslagsgivande, har beredningen uppenbarligen inte kunnat förutse eller inte velat ta ställning till. Av herrar Nilssons och Svenssons reservation i frågan framgår tydligt, att man inom vissa delar av näringslivet har en helt annan syn på övergångsproblematiken än majoriteten.

Majoriteten har sålunda enligt vår uppfattning allvarligt underskattat de risker ur lönebildnings- och stabiliseringssynpunkt, som kan uppstå vid en för snabb takt vid övergången till arbetsgivaravgifter. Det återstår att grans— ka frågan huruvida andra argument kan anses äga sådan tyngd, att de sam— hällsekonomiska skälen för en jämn övergångstakt kan åsidosättas.

Vi anser oss här kunna bortse från argument av typen: »Ju större del av avgiftspåslaget, som kan förläggas till det första året, desto större del av det omfattande reformprogrammet kan omedelbart genomföras» (sid. 549). Vår uppfattning är ju, att önskemålet om ett snabbt genomförande av re- formprogrammet bör vägas mot de risker för den samhällsekonomiska stabi- liteten, som vi befarar. Allvarligare skulle vara, därest beredningens majori- tet hade lyckats påvisa uppenbara administrativa olägenheter med en mera etappvis genomförd övergång till arbetsgivaravgifter. Beredningen anför, att den s.k. basbeloppsproblematiken enligt dess förslag elimineras redan förs- ta året av övergångsperioden. Denna problematik har existerat alltsedan år 1960 och att eliminera den först 1967 istället för 1966 kan inte vara en av- görande invändning mot en mjukare Övergångsanordning.

Slutligen hänvisar majoriteten till de nuvarande egenavgifternas regres- siva utformning och finner det därför angeläget, att inte blott folkpensions- avgifterna avskaffas redan första övergångsåret —— i detta avseende delar vi majoritetens uppfattning — utan jämväl egenavgifterna till omprövade de- lar av sjukförsäkringen. Ehuru denna synpunkt i princip är riktig bör dock erinras om att denna faktor utgör blott ett element, och därtill inte något av de väsentligaste, i ett komplex av skatte- och avgiftspolitiska åtgärder, vars samlade effekt för den enskilde under ett visst är inte rimligtvis kan överblickas. De i betänkandet redovisade tabellerna rörande övergångsårens individuella verkningar har sålunda trots sitt sken av siffermässig precision

endast karaktär av räkneexempel, som illustrerar vissa, i och för sig ytter- ligt osäkra antaganden. Beredningen själv uttrycker på en avgörande punkt tvivel på realismen i sina egna kalkyler, när den på sid. 551 anför, »att ett mer omfattande påslag av arbetsgivaravgifter. . . år 1966 . . . kan . . . antagas ge minskade Övervältringsförutsättningar detta första år». Med denna av beredningen själv påtalade osäkerhet i beräkningarna avseende ett enskilt år synes det oss orimligt att tillmäta majoritetens härovan återgivna syn- punkt avgörande betydelse på frågan huruvida avskaffandet av vissa egen- avgifter lämpligen bör anstå ytterligare ett år eller ej.

Av det anförda framgår, att vi i motsats till majoriteten har funnit över- vägande skäl tala för en jämn ökning av arbetsgivaravgiften under över- gångsperioden. I nedanstående tablå sammanställs vårt förslag med majo- ritetens under övergångsperiodens olika är.

Ökad arbetsgivaravgift i mkr.:

1966 1967 1968 1969 1970 Majoritetens förslag 1.027 365 390 420 455 Vårt förslag 607 535 485 520 510

Denna i förhållande till majoritetsförslaget jämnare takt i avgiftsut- taget medför även på ett antal andra punkter avvikelser från majoritetslin- jen. Vi redovisar nedan dessa punkter i samma ordningsföljd som i majori- tetsförslaget och fogar några kommentarer därtill.1

1. Nuvarande arbetsgivaravgift till sjukvårdsförsäkringen avvecklas år 1967.

2. Nuvarande egenavgift till folkpensioneringen påförs sista gången i an- ledning av 1966 års taxering och nuvarande egenavgifter till sjukvårdsför- säkringen och till den s.k. hemmafruförsäkringen påförs sista gången i anslutning till 1967 års taxering.

3. Grundavdragen förändras enligt följ ande: De bibehålls oförändrade vid 1967 och 1968 års taxeringar men höjs vid 1969 års taxering till 5 000 kr. resp. 2 500 kr.

1970 >> >> » 5600 » >> 2800 » och

1971 >> » » 6000 » >> 3000 »

4. Förvärvsavdragen tillämpas fr.o.m. 1967 års taxering (i likhet med maj oritetsförslaget) .

5. Skatteskalorna anpassas enligt majoritetens förslag.

6. Förmögenhetsbeskattningen ändras fr.o.m. 1969 års taxering.

1 På annan plats har vi reservationsvis angivit alternativa förslag beträffande den direkta beskattningens utformning och mervärdeskattens höjd. Följande förslag till övergångsanord- ningar bygger på majoritetsförslaget beträffande grundavdrag, förvärvsavdrag, skatteskalor, barnbidrag och mervärdesskatt. Den grundläggande frågan om takten i övergången till arbets-A givaravgift berörs inte av vår avvikande uppfattning på de nyss angivna punkterna.

enl. majoritetens förslag enl. vårt förslag 1966 till 800 kr. till 800 kr. 1967 » 880 » » 930 » 1968 » 960 » » 1.000 » 1969 » 1.120 » » 1.120 » och 1970 » 1.200 » » 1.200 »

8. Omläggningen av den indirekta beskattningen sker enligt majoritetens förslag.

9. Bensinskatten höjes fr.o.m. 1966 med 4 öre per liter (majoritetens förslag).

Kommentarerna kan begränsas till punkterna 2, 3, 6 och 7, där avvikel— ser föreligger i förhållande till majoritetens förslag.

Uttaget pä basbeloppet skulle år 1966 stanna vid 4 % mot av majoriteten föreslagna 8 %. Fr.o.m. år 1967 blir däremot uttaget detsamma i bägge alternativen och följer ATP:s uttagsprocent. I syfte att åstadkomma en mjukare övergång till arbetsgivaravgifter har »strängen» (uttag på 0—7 1/2 ggr, basbeloppet) fått en något annan stegringstakt.

. 1967 1968 1969 1970 Majoritetens förslag 0,5 % 1,0 % 1,5 % 2,0 % Vårt förslag _— 0,7 % 1,4 % 2,0 %

Att grundavdragen höjs i något långsammare takt än enligt majoritetens förslag står i överensstämmelse med tankegångarna i särskilt avgivet yttran- de (sid. 677) där vi utvecklat skälen för att vi inte betraktar en kraftig och snabb höjning av grundavdragen som en av de angelägnaste reformerna.

Ytterligare avvikelser mellan majoritets- och reservationsförslagen råder beträffande tidpunkten för sänkningen av förmögenhetsskatten och takten i förbättringen av barnbidragen. Beloppsmässigt och prioritetsmässigt har vi- velat se ett samband mellan dessa båda poster.

Det är vår uppfattning, att sänkningen av förmögenhetsbeskattningen utgör det minst angelägna och sakligt svagast underbyggda av beredningens förslag. Förslaget, som uttryckligen presenteras som ett provisorium, har heller inte föregåtts av några undersökningar eller principiella överväganden utan helt motiverats av den redan inträffade-och fram till är 1970 förutse- bara försämringen av penningvärdet. Beredningens majoritet vill redan fr.o.m. 1966 kompensera förmögenhetsägarna även för den del av pen— ningvärdeförsämringen, som väntas inträffa under senare delen av 60- talet. Vi kan inte ansluta oss till denna uppfattning utan anser, att åtgärden- får stå tillbaka för angelägnare uppgifter. Detta kan ske så mycket lättare som ett tidsmässigt samband mellan genom en ny fastighetstaxering höjda förmögenhetsvärden och en uppjustering av frigränsen för förmögenhets- beskattningen inte kan åberopas. De förhöjda taxeringsvärdena påverkar redan 1966 års taxering medan beredningens reformprogram avser tiden

Statens skatteintäkter i milj. kr. åren 1966—1970 enligt gällande och i reservationen föreslagna regler

1966 1967 1968 | 1969 | 1970 A. Statens skatteintäkter enl. nuvarande regler

1. Avgifter till grundförmånerna 1.920 1.980 2.040 2.100 2.160 2. Statlig inkomstskatt, fys. pers. 7.005 7.640 8.315 9.035 9.800 3. Förmögenhetsskatt 290 295 305 310 320 4. Avgår: barnbidrag — 985 — 1.010 — 1.035 — 1.065 — 1.100

5. Summa direkta skatter och avgifter minus barnbidrag 8.230 8.905 9.625 10.380 11.180 6. Allmän varuskatt 3.580 3.780 3.995 4.220 4.460 7. Särskild varuskatt 500 530 565 600 640 8. Energiskatt 770 815 860 910 960 9. Summa indirekta skatter 4.850 5.125 5.420 5.730 6.060 10. Totalsumma skatter och avgifter = kostnadsramen 13.080 14.030 15.045 16.110 17.240 B. Statens skatteintäkter enligt reservationen 11. Avgifter till grundförmånerna 1.200 1.430 1.955 2.515 3.060 12. Statlig inkomstskatt, fys. pers. 6.240 6.835 7.045 7.420 7.700 13. Förmögenhetsskatt 290 295 305 240 250 14. Avgår: barnbidrag — 1.360 — 1.590 -— 1.725 — 1.945 —2.100 15. Summa direkta skatter och avgifter minus barnbidrag 6.370 6.970 7.580 8.230 8.910 16. Mervärdeskatt (13 % på priset exkl. skatt) 6.685 7.050 7.455 7.870 8.320 17. Ökning av bensinskatten (4 öre/lit) 125 130 140 145 150 18. Summa indirekta skatter 6.810 7.180 7.595 8.015 8.470 19. Avgår: ökade folkpensionskostnader — 130 — 130 — 135 -— 140 — 140 20. Totalsumma 13.050 14.020 15.040 16.105 17.240

fr. o. m. 1967 års taxering. Vi förordar följaktligen, att förmögenhetsskatten, därest inte den slutgiltiga prövningen inom beredningen föranleder ett änd— rat ståndpunktstagande, sänks först fr. o. m. 1969 års taxering.

Däremot finner vi, liksom professor Welinder i särskilt avgiven reserva- tion, att en snabbare förskjutning av skattebördan till barnfamiljernas för- män förefaller berättigad. Med hänsyn till önskvärdheten att genomföra om- läggningen till mervärdeskatten och slopandet av punktskatterna i ett sam- manhang vill vi dock inte förorda ett bibehållande av några punktskatter ens under någon del av övergångsperioden. Till vårt förfogande står sålun— da endast de medel, som blir disponibla genom ett uppskov med förmögen— hetsskattens sänkning, d. v. s. cirka 80 milj. kr. åren 1967 och 1968. Detta belopp motsvarar inemot 50 kr per barnbidrag och år; en förstärkning, som vi finner ytterst angelägen med tanke på att skärpningen av den indirekta beskattningen av tekniska skäl har måst förläggas till periodens början. För övergångsperiodens två sista år överensstämmer vårt förslag till bam-- bidrag med majoritetens.

Reservation av herrar Nilsson och Svensson med instämmande av experterna Bergqvist och Fosselius

(angående reformens ikraftträdande)

Vid Allmänna skatteberedningens behandling av finansieringsformerna för de grundläggande socialförsäkringsförmånerna har vi efter noggrant över- vägande uttalat vår anslutning till förslaget om kollektiva arbetsgivar- avgifter, sådant det framlägges i detta betänkande. Vi har alltså icke någon avvikande mening om reformen som sådan.

Vid vårt ställningstagande har vi varit medvetna om, att en lösning av finansieringsfrågan efter dessa linjer skulle innebära en väsentlig belastning för företagen inom handel och hantverk. Vår anslutning till principen har emellertid givits i syfte att nå enighet om en helhetslösning efter stora linjer av de frågor beträffande fysiska personers beskattning och angränsande problemkomplex, som legat under beredningens övervägande.

Vid detta vårt ställningstagande har vi emellertid förutsatt — vilket även angivits som vår uppfattning — att övergången till det nya finansierings— systemet skulle ske successivt med jämnast möjliga fördelning under en femårsperiod. Orsaken härtill har varit att vi bedömer att en alltför snabb takt i genomförandet av det nya systemet, som skulle innebära relativt höga arbetsgivaravgifter redan under övergångsperiodens första år, skulle leda till svårlösta problem ur kostnads- och lönsamhetssynpunkt för företag inom servicenäringarna.

Beredningen har i kap. 8 angivit en principiell bedömning angående de socialförsäkringsavgifter, som arbetsgivaren enligt förslaget har att erlägga. Det heter däri å sidan 91 bl. a.: »Starka skäl kan anföras för att dessa arbets— givaravgifter på lång sikt fullständigt eller nästan fullständigt övervältras på löntagarna. Under övergångsperioden och åren närmast därefter kan arbets— givaravgifterna däremot till större eller mindre del komma att stanna på företagen eller vissa av dessa.»

Vid behandlingen av formerna för reformens ikraftträdande har bered- ningen erinrat om konstaterandet i kap. 16, där under rubriken »Samhälls- ekonomiska verkningar» anföres följande, som vid vår bedömning av takten för påförandet av arbetsgivaravgiften måste tillmätas stort beaktande: »En annan sak är att under övergångsperioden och åren närmast därefter — innan ett nytt jämviktsläge har hunnit utbildas —— arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kan komma att stanna på företagen. Effekten under

denna period kan bli att produktionsfaktorn arbete fördyras i förhållande till produktionsfaktorn kapital . . .»

I de tabellmässiga framställningarna av de individuella verkningarna har beredningen räknat med full övervältring av arbetsgivaravgifterna på de anställda. Med beaktande av vad ovan anförts kan konstateras, att det torde vara ovisst, huruvida denna effekt ernås, i varje fall på kort sikt.

Inom handel och hantverk är insatsen av arbete förhållandevis stor, då samma grad av mekanisering icke kan uppnås inom dessa näringar som inom den större industrin. Det är inte ovanligt att lönesummorna uppgår till 75 % av ett företags totala kostnadsstat. För dessa näringsgrenar måste där- för övergångseffekterna vid genomförande av beredningens förslag om so- cialförsäkringsavgifter bli större än inom andra sektorer av näringslivet.

Beredningens förslag innebär ett samtidigt borttagande av energiskatten. Vidare kommer enligt förslaget näringslivets investeringar och kostnader för förbrukningsmaterial att befrias från nu utgående allmän varuskatt genom att avdragsrätt för ingående skattebelastning kommer att föreligga inom mervärdeskattesystemet. För handel och hantverk är emellertid bortfallet av dessa belastningar långt ifrån av samma betydelse som inom den större industrin.

I övergångskapitlet har antytts, att i de fall arbetsgivaravgifter icke kan övervältras på de anställda, detta i stället skulle äga rum mot priserna. För handelns och hantverkets vidkommande kan vi icke godtaga detta betrak- telsesätt. Man måste nämligen förutsätta, att vid en omläggning av den in— direkta beskattningen i den omfattning, som beredningens förslag innebär, kommer konsumenternas prismedvetenhet att vara mycket hög. Tidigare erfarenheter talar för detta. Även den prisövervakande myndigheten kommer med säkerhet att med skärpt uppmärksamhet följa prisbildningen, särskilt inom det led som vänder sig direkt till förbrukarna. Att i ett sådant läge genomföra kompensationsåtgärder för stegrade indirekta personalkostnader i form av prishöjningar anser vi höra i största möjliga utsträckning undvikas.

Vi erinrar i detta sammanhang om att utfästelser givits beredningen att bortfallet av vissa punktskatter skall innebära att prissänkningar i minst motsvarande grad skall genomföras från industrins och handelns sida, så att fullt genomslag i priserna fram till konsumenterna kommer till stånd.

Vi kan alltså icke dela den uppfattning, som beredningen hyser beträffan- de övergångsåren, då den bedömt värdet för företagen av reformerna på den indirekta beskattningens område så stort, att den ansett sig kunna förorda en förhållandevis stark ökning av belastningen med arbetsgivaravgifter re- dan vid början av övergångsperiodens första år. Vi anser att denna bedöm- ning vilar på ett alltför generellt betraktelsesätt. Det kan icke vara tillfyllest att i detta sammanhang se enbart på de genomsnittliga verkningarna för näringslivet i dess helhet.

Då framläggandet av ett eget detaljerat förslag gällande övergångsåren

skulle kunna tolkas som ställningstaganden även berörande utformningen av den direkta beskattningen av fysiska personer avseende bl. a. grundav- drag, skatteskalor och barnbidrag, vilket exklusivt ansetts falla under skatte- systemutredningen, avstår vi från detta. Vi inskränker oss till att utifrån våra bedömningsgrunder inom företagsskatteutredningens område an- mäla vår från majoritetens mening avvikande uppfattning beträffande ge- nomförandet av de föreslagna arbetsgivaravgifterna fram till år 1970 och förordar en jämnare fördelning därav på samtliga övergångsår utifrån såväl samhällsekonomiska som företagsmässiga bedömningsgrunder.

Reservation av herr Welinder

(angående reformens ikraftträdande)

Detta yttrande disponeras så, att jag först anför några synpunkter på den tidsföljd i vilken jag anser de av beredningen föreslagna skattereformerna böra förverkligas. Kort sagt föreslår jag att barnbidragen redan 1966 skola höjas till 1 100 mot av beredningens majoritet föreslagna 800 kr. samt att detta finansieras genom ett uppskov med dels avskaffandet av punktbeskatt- ningen på >>umbärliga>> varor som sötsaker och läskedrycker dels ock den föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten. Ifråga om punktskatterna uttrycker jag tveksamhet rörande nödvändigheten av att i vissa fall ge resti— tution vid redan beskattade lager. Slutligen föreslår jag en omläggning av beskattningen av kapitalinkomst, så att avdraget enl. 39 å KL å ena sidan höjes men å andra sidan begränsas till avkastningen av monetära tillgodo- havanden. Då min ståndpunkt delvis grundar sig på en avvikande uppfatt- ning om vilken fördelningseffekt av beredningens förslag, som är mest san- nolik, kommer jag i senare avsnitt att framlägga några synpunkter på inci- densfrågan.

Till följd av att de föreslagna arbetsgivaravgifterna endast successivt kunna höjas, kan beredningens förslag förverkligas fullt ut först under år 1970. Detta ger övergångsbestämmelserna avgörande betydelse. Väsentliga äro de strukturella förändringar som föreslås — mervärdeskatt, socialavgift, omfördelning av skattebördan till förmån för barnfamiljer etc. Däremot får man räkna med möjligheten att, då man ej kan förutse skatteunderlag, ut- giftsbehov, penningvärde m.m. fram till år 1970, de föreslagna skattesat- serna och skattefria avdragen ej bli stort mer än räkneexempel, vilka belysa hur beredningens intentioner under vissa antaganden te sig i praktiken. Ej heller kan man vänta att statsmakterna om ett antal år hysa större venera— tioner för de av beredningens förslag, vilka då ännu ej realiserats. Detta gör att ju tidigare en reform föreslås bli realiserad, desto större är sannolikheten för att den verkligen genomföres. Tidsföljden för de föreslagna reformerna bör därför i första hand bestämmas av hur angelägna dessa anses vara.

Beredningens majoritet har föreslagit att barnbidragen under 1966 höjes från nuvarande 700 till 800 kr. Man har härvid räknat med en årlig penning- värdeförsämring av 2 procent, vilket torde vara lågt. I denna höjning ingår även en kompensation för att den nuvarande omsättningsskatten, som träf— far den skattepliktiga konsumtionen med 6,4 procent, utbytes mot en mer- värdeskatt, vilken samtidigt som den beskattar en större del av konsumtio- nen utgår med 13 procent. Visserligen räknar beredningen med att omsätt-

ningsskatten även träffar konsumtionen indirekt via investeringarna, men som jag nedan skall söka visa är detta antagande osannolikt. Även om man tar hänsyn till de väsentliga sänkningar av punktskatter, som föreslås, bli barnfamiljerna merbelastade genom omläggningen av den indirekta beskatt— ningen. Denna merbelastning bör i genomsnitt uppgå till över 100 kr. per barn. I varje fall under 1966 kommer därför ett förslag att blott höja barn- bidragen med 100 kr. att medföra höjda barnkostnader. Formellt kan bered- ningen undvika detta genom att den utgår från barnbidragen sådana de voro innan senaste höjning, d. v. s. 550 kr., men reellt är den ökade belastningen å barnfamiljerna ofrånkomlig, även om beredningen kan hänvisa till att den blivit förekommen ifråga om en del av sitt program; se vidare nedan. Visser- ligen tar beredningen å andra sidan ej hänsyn till den skatteskärpning, som avskaffandet av avdragsrätten för folkpensionsavgiften medfört, men denna träffar ej speciellt barnfamiljer.

Oavsett detta äro barnkostnaderna så höga, att en starkare omedelbar för- skjutning av skattebördan till barnfamiljernas förmån förefaller berättigad. Uppräknas de i Sociala meddelanden 1961 nr 6 angivna barnkostnaderna till dagens penningvärde, utgöra de sammanlagda genomsnittliga kostnaderna i en normalfamilj (barnantalet per hushåll knappt två) 6 000 kr. Detta belopp anger barnens individuella konsumtion och andel i familjens gemen- samma men medtar ej några vårdkostnader.

Visserligen föreslår beredningen en successiv uppökning av barnbidragen, så att de år 1970 uppgå till 1 200 kr., men denna siffra har mindre intresse, då man får räkna med att oavsett beredningens förslag kommer en höjning av barnbidragen att ske till 1970. Beredningen har självfallet med sitt förslag ej tagit ställning häremot, ehuru den omläggning av skattesystemet, som den föreslår, ej ger medel därtill. Även om den ökade avkastningen av de av beredningen behandlade skatterna beräknas åren 1966—1970 uppgå till över 4 miljarder kr., få kraven på höjda barnbidrag konkurrera med så många andra krav på ökade offentliga utgifter, att det är osäkert i vad mån de kunna realiseras. Det är därför motiverat att de planerade ändringarna av skattesystemet ej realiseras i snabbare takt än att en större höjning av barnbidragen än den föreslagna kan äga rum redan under år 1966, utan att någon del av skattesystemets ökade avkastning behöver tas i anspråk för detta ändamål. När jag föreslår att barnbidragen då höjas till 1 100 kr., utesluter jag ej att t. ex. differentiering kan ske efter barnantalet, blott de totala kostnaderna motsvara nämnda höjningar. Då barnbidragen äro att betrakta som en negativ skatt, få här avsedda belopp dock ej användas till annat än generella bidrag. Att gå in på här tänkbara möjligheter skulle ligga utanför ramen för denna utredning.

En höjning av barnbidragen till 1 100 i stället för 800 kr. under 1966 skulle kräva ytterligare ca 510 miljoner kr., vilka enligt de förutsättningar, utifrån

vilka beredningen arbetar, få erhållas genom uppskov med skattesänkningar eller eventuellt genom skattehöjningar. Så höga, som skatterna nu äro, är det ofrånkomligt att varje sådan åtgärd blir kännbar, även 0111 det bör under- strykas att det här blott är fråga om en omfördelning av disponibel inkomst skattebetalarna emellan. Vilka möjligheter stå härvid till buds?

Jag finner här ej någon anledning att föreslå något uppskov med den sänk- ning av inkomstskatten, vilken föreslås i huvudsak ske redan 1966. Visser- ligen är jag något mer skeptisk i fråga om dennas skadliga verkningar än vad majoriteten av beredningen synes vara. Som sedan närmare skall be- lysas anser jag också att denna sannolikt något överskattar den belastning på större inkomsttagare, som dess förslag totalt sett kommer att innebära. Ett uppskov med skattesänkningen enbart för deras del skulle dock få ringa finansiell effekt och behöver därför ej diskuteras i detta sammanhang, och det vore meningslöst att här förorda en allmän omkonstruktion av den för år 1966 föreslagna skatteskalan. Mindre inkomsttagares skatt måste under alla förhållanden lindras redan 1966 med hänsyn till att mervärdeskatten då omedelbart uttas med 13 procent. Härtill kommer att jag ej kan ansluta mig till förslaget om en avsevärd sänkning av förmögenhetsbeskattningen.

Någon höjning av arbetsgivaravgiften å basbeloppet utöver 8 procent är uppenbarligen ej motiverad, då denna i så fall skulle överstiga ATP-avgiften, vilket skulle ha klara administrativa nackdelar. De invändningar, som från arbetsmarknadens synpunkt anförts mot att forcera arbetsgivaravgiften, tala även mot att införa »strängen» tidigare än som föreslagits.

Ej heller kan jag föreslå en höjning av mervärdeskatten utöver 13 procent, då redan denna höjd synes inge betänkligheter. Ett skattesystem måste vara elastiskt, så att det vid behov kan tillgodose ökade krav på avkastning. San- nolikt få vi räkna med en sådan höjning av de statliga utgifterna, att trots ökat skatteunderlag det av beredningen föreslagna skattesystemet ej ger till- räckligt vid de skattesatser, denna räknar med. Vidare bör vid behov en stark överbalansering av budgeten kunna genomföras. Den enda skatt, som snabbt kan ge en starkt ökad avkastning och kan effektivt användas till att bedriva konj unkturpolitik, är mervärdeskatten. Från denna synpunkt vore det olyckligt att börja med en skattesats på mer än 13 procent. Dels veta vi ej med säkerhet, vilka försök till kringgående eller direkt skattefusk höga skattesatser kunna ge upphov till, dels ock drabba redan de föreslagna skat- tesatserna mindre inkomsttagare relativt hårt. Som redan berörts torde be- redningen underskatta den merbelastning å konsumenterna övergången från den nuvarande omsättningsskatten till mervärdeskatt kommer att medföra.

Däremot kan man diskutera i vad mån det är motiverat att omedelbart avskaffa punktbeskattningen. Vad energiskatten beträffar, torde denna vila till över 60 procent på företagen och till bortåt 40 procent direkt på konsu- menterna. Av den förra delen torde hälften ha kunnat övervältras. De skäl,

som anförts för att avskaffa energiskatten, förefalla så starka, att den blott i nödfall bör behållas.

Annat är fallet med de punktskatter, vilka en gång främst motiverats med att de träffade mindre nödvändig förbrukning. I alla skattesystem bli som »unibårliga» betraktade nyttigheter merbeskattade. Ett motiv härför är att även om det ej är frågan om »lyxskatter» i egentlig mening, anser man att sådana skatter drabba mindre regressivt än t. ex. en allmän omsättnings- skatt. Ett annat skäl är att de kunna i någon mån träffa en skatteförmåga, som främst till följd av undertaxering ej kommer fullt till uttryck i den taxe- rade inkomsten, och därför ej helt träffas av den allmänna inkomstskatten.

I Sverige ha tidigare nöjesskatten och skatten å glass samt å kaffe avskaf— fats. Beredningen fullföljer denna linje genom att föreslå att de särskilda varuskatterna å bl.a. sötsaker, läskedrycker, guldsmedsvaror och tekniska preparat avskaffas redan fr. o. 111. år 1966. Flertalet av dessa varor förbrukas numera i sådan omfattning, att man ej kan beteckna dem som lyxvaror. Där- emot äro de fortfarande umbärliga & den meningen, att den som har det eko- nomiskt svårt kan underlåta att förbruka dem. Även i vårt nuvarande väl— färdssamhälle finns det många, som måste spara på varje krona. De sociala aspekterna på en omläggning från punktbeskattning av dessa varor till en mervärdeskatt äro därför ej betydelselösa. Ett undantag från det här sagda utgör skatten å socker och sirap, som fördelas regressivt.

Jämte det att beredningen som motiv för avskaffandet av nämnda skatter kan peka på önskvärdheten att förenkla skatteadministrationen och på de önskemål, som framförts av branschorganisationer o.d., kan den hänvisa till sitt syfte att ernå »neutralitet» i den indirekta beskattningen. Genom att ej beskatta skilda nyttigheter olika hårt undviker man att begränsa det fria konsumtionsvalet. Hade beredningen även gått in på beskattningen av alko- holdrycker och tobak, hade den självfallet fått avstå från denna målsättning, och man kan ifrågasätta hur väsentlig den är när det gäller beskattningen av sötsaker, vilkas skadliga verkan å tänderna är obestridlig.

Ett skäl att genomföra skattesänkningen successivt är att det på så sätt bör bli lättare att bereda den friställda förvaltningspersonalen annan syssel- sättning. Detta kan förefalla vara en underordnad synpunkt, men förenk- lingen i administrationen är ett av motiven för att avskaffa en rad punkt- skatter.

Några tekniska svårigheter erbjuder ej en kombination av punkt- och mervärdebeskattning. Hade detta varit fallet, hade det utgjort en allvarlig invändning mot att införa en mervärdeskatt. Även om en rad punktskatter nu avskaffas, kan man i framtiden bli tvingad att införa nya. Givetvis kan man förstå att producenter och importörer snarast möjligt vilja bli befriade från med beskattningen förbundna olägenheter, men något är mer eller mindre kan ej här ha avgörande betydelse.

Ett annat skäl att ej anse nämnda skattesänkningar som de mest bråds-

kande är att det ej förefaller säkert att en total skattesänkning omedelbart leder till en motsvarande prissänkning »— ett exempel på fördröjd sådan erbjuder avskaffandet av skatten å glass. Beredningen framhåller å s. 497 f., att dess förslag »bygger uppenbarligen på förutsättningen att punktskatte- avvecklingen får fullt genomslag i konsumentpriserna. ——— De gällande konkurrensförhållandena inom de berörda branscherna ha därvid bedömts vara sådana att den antydda effekten skall nås. Det bör här även omnämnas att inför beredningen direkta utfästelser gjorts från ett antal i det följande angivna branschorganisationer inom näringslivet att iaktta de prismässiga konsekvenserna av bortfallande punktskatter. Beredningen förutsätter att statsmakterna, genom vederbörliga organ, vid ett avskaffande av punkt- skatterna övervakar och redovisar den faktiska prisutvecklingen.»

Detta resonemang är ej helt övertygande. Med kännedom om den ringa betydelse priskonkurrensen har inom många branscher i jämförelse med reklamkonkurrens o. d., vågar man betvivla att beredningens bedömning av konkurrensförhållandena är helt riktig. Inom mer än en av ifrågavarande branscher torde närmast råda vad man brukar benämna oligopol eller mo— nopolistisk konkurrens i motsats till fullkomlig sådan. Varje producent har genom reklam inarbetat sitt varumärke på sådant sätt, att han i viss om— fattning kan sätta sina priser oberoende av de övrigas — han har med andra ord monopol på sin speciella vara. Framför allt gäller detta för en del »skön— hetsmedel» o.d., där reklamen ej blott torde utgöra den största kostnads- posten utan även ge varan dess egentliga värde. I ett sådant fall är sannolik- heten för att en skattesänkning omedelbart skall slå igenom i priset ej sär- skilt stor. Även i andra av här ifrågavarande fall kan den diskuteras. Beredningen synes ej heller vara fullt övertygad om riktigheten av sin be- dömning av konkurrensläget. Å s. 498 framhåller den att med den höjd, de här aktuella punktskatterna ha, torde man icke kunna räkna med en sådan omedelbar prisanpassning enbart av den anledningen att avvecklingen medför sänkta återanskaffningspriser, varför den i vissa fall föreslår en restitution av redan uttagen skatt å lager. Härtill kan sägas att vid fullkom- lig konkurrens hade de sänkta återanskaffningspriserna omedelbart slagit igenom, oavsett de förluster detta vållat i fråga om beskattade lager.

Utan att betvivla branschorganisationernas goda vilja att kontrollera sina medlemmars prispolitik kan påpekas att deras maktresurser äro begränsade. Detsamma gäller i viss mån om »vederbörligt organ». Visserligen kan pris- och kartellnämnden konstatera i vad mån priset å existerande kvaliteter är sänkt, men prishöjningar sker gärna på så sätt att man släpper ut nya kvali- teter, som äro svåra att jämföra med de tidigare. På samma sätt kan en ute- bliven prissänkning döljas. Skulle likväl t.ex. pris- och kartellnämnden konstatera, att en fullständig prissänkning ej omedelbart ägt rum, kan den visserligen slå larm, men det är osäkert vad detta leder till. I varje fall lär en beskattning ej därför komma att införas på nytt. Med dessa tvivel på att

den omedelbara priseffekten blir total är ej sagt att så ej blir fallet på längre sikt.

För att omedelbart avskaffa nämnda punktskatter talar att man eljest skärper den ökade belastning å konsumenterna, som mervärdeskatten med— för. Detta är en olägenhet, som får vägas mot önskemålet av ytterligare höjda barnbidrag. I så fall kan man ej bortse från att det i huvudsak är frågan om beskattning av varor, som i nödfall kunna undvaras. Mot att ej omedel— bart avskaffa speciellt skatten å sötsaker kan invändas, att denna torde träffa många barnfamiljer särskilt hårt. Det synes dock omotiverat att ömma för de föräldrar, som låta sina barn förstöra tänderna med sötsaker eller i varje fall låta dem betunga den hårt ansträngda folktandvården.

Även om man accepterar beredningens förslag att avskaffa här behandlade skatter, är det därför svårt att inse att denna skattesänkning är så behjär- tansvärd, att den i sin helhet måste genomföras redan från ingången av 1966. De skatter, som föreslås avskaffade, beräknas detta år ge 500 miljoner kr. Uppskjutes även den föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten, stå 585 miljoner kr. till förfogande. För att omedelbart höja barnbidragen från före- slagna 800 till 1 100 kr. fordras som nämnts ca 510 miljoner kr. Återstoden räcker väl till för att omedelbart avskaffa dels den särskilda skatten å socker och sirap, vilken får antas vara starkt regressivt fördelad —— 1966 beräknas den ge 55 miljoner kr. _ dels ock skatten å tandkräm, munvatten o.d. Någon motivering för det senare torde ej behöva anföras. Det torde likväl återstå ca 10 miljoner kr., vilka kunde användas till någon ytterligare skat— tejustering. Så synes de 8 miljoner kr. pälsvaruskatten ger ej motivera dess existens.

Av vad ovan sagts om prisbildningen inom ifrågavarande branscher torde framgå, att jag ej är helt övertygad om att rätt till restitution av skatten å redan beskattade lager får större betydelse för den snabbhet, varmed skatte- sänkningarna komma konsumenterna till godo. Råder fri konkurrens, är en restitution onödig ur denna synpunkt. Är så ej fallet, är dess verkan disku- tabel. I vad mån den är »rättvis» mot företagen är svårt att säga. Det kan pe- kas på att tidigare skattehöjningar ej träffat lager i senare led än det be- skattade, vilket kunnat medföra skattevinster, att lagervinster böra ha gjorts under inflationen, att skatternas avskaffande även blir till fördel för före- tagen samt att det är osäkert i vad mån prissänkningar ske. En kontroll av att rätten till restitution ej missbrukas torde möta administrativa problem. Å andra sidan kan man ej bestrida möjligheten av att i vissa fall kännbara lagerförluster uppkomma, vilka ej kunna försvaras med hänsyn till mot- svarande tidigare vinster.

Under åren 1967—70 kunna barnbidragen lämpligen från 1 100 kr. höjas med 25 kr. per år — något mer än motsvarande den av beredningen beräk- nade penningvärdeförsämringen — varigenom de 1970 uppnå det av denna föreslagna beloppet. Härmed är ej sagt att ytterligare höjningar ej kunna

vara motiverade, men härtill räcka ej de av beredningen föreslagna skatte- ändringarna utan medel få som nämnts i så fall tagas från den förväntade inkomstökningen.

Under åren 1967 70 får alltså en successiv reduktion av här diskuterade punktskatter ske, så att de år 1970 äro helt avskaffade. Någon ordningsföljd för dessa reduktioner skall ej här diskuteras, men det synes ligga nära till hands att ge skatten å sötsaker en låg angelägenhetsgrad.

Av tidsskäl har det ej varit möjligt för beredningen att behandla samtliga de frågor, som sammanhänga med förmögenhetsbeskattningen, varför dessas mera fullständiga behandling får uppskjutas. Beredningen har dock före— slagit en reduktion av förmögenhetsbeskattningen med hänsyn till penning- värdeförsämringen. Detta sker genom att den skattefria gränsen höjes från 80 000 till 125 000 kr., samtidigt som skattesatserna reduceras inom inter- vallet 125 000—1 000 000 kr. Å s. 341 föreslår beredningen att denna skala bör gälla år 1970. Då ingen vet vilket resultatet blir av det fortsatta arbetet med förmögenhetsbeskattningen förefaller det skäligen meningslöst att ange någon siffra för detta år.

Mer anmärkningsvärt är att beredningen föreslår att dess förslag redan skall gälla för 1966, då penningvärdet antas vara 8 procent högre än 1970. Medan den först efter utförlig motivering föreslår en höjning av ortsavdra- gen med en tredjedel, vilken skulle börja år 1967 och först gälla fullt ut år 1970, föreslås en omedelbar höjning av det skattefria avdraget vid förmögen- hetsbeskattningen med mer än hälften. Att denna skall träda i kraft år 1966, motiveras enbart med en hänvisning till 1965 års fastighetstaxering. Som bekant åtnjuta fastighetsägarna ofta ett väsentligt skatteprivilegium tack vare de låga taxeringsvärdena. Det betvivlas ej att krav kommer att resas från deras sida om att få kompensation för höj da taxeringsvärden. Det synes dock ej finnas anledning för skatteberedningen att på detta sätt redan i för— väg ge sanktion åt ett sådant krav. Detta är endast motiverat, om man utgår från att en skattesänkning skall bli resultatet även av den kommande utred- ningen. Detta år dock ingalunda självfallet.

Intill år 1947 blev all förmögenhetsinkomst merbeskattad i jämförelse med inkomst av arbete genom att en bråkdel av förmögenheten lades till den taxerade inkomsten. Här finns ej anledning att gå in på den utförliga dis— kussion, som förts rörande olika motiv för en sådan merbeskattning. Till stor del rör det sig om en efterrationalisering av den självfallet rent politiska värderingen, att då inkomst av förmögenhet är arbetsfri, är den mindre be- rättigad än inkomst av arbete och bör därför merbeskattas. Men man har också pekat på att förmögenhetsinkomst är tryggare och på att, då ägaren förvärvar den utan att den tar hans tid i anspråk, han har mera tid över att göra sig själv tjänster av olika slag etc.

Numera äro ej blott mindre förmögenheter skattefria utan deras avkast- ning är till följd av avdragen å 800 respektive 400 kr. i 39 & KL direkt privi- legierad. Detta privilegium har motiverats med att man härigenom upp- muntrar sparandet, något som ej är bevisat. Den av beredningen föreslagna förskjutningen från direkt till indirekt beskattning ger under alla förhållan- den sparandet en något gynnsammare behandling. I fråga om monetära pla— ceringar kan detta avdrag motiveras med den värdeminskning de lida genom inflationen, vilken får avdras om man vill erhålla den reala avkastningen.1 Vid aktier och fastigheter kan något sådant skäl i regel ej anföras. Tvärtom ha dessa ofta, utöver den inflationsvinst de givit ägaren i fall där de äro belå- nade, undergått även en real värdestegring. Möjligheterna att på så sätt ernå en skattefri kapitalavkastning talar tydligen ej för en lindring av förmögen- hetsbeskattningen. Man kan även peka på den fördel fastighetsägarna vanli- gen ha av låga taxeringsvärden. Mest uppenbar är denna vid »villaschablo- nen», vilken även vid riktiga taxeringsvärden leder till för låg skatt. Under- taxeringen kan förekomma vid alla slag av fastigheter men är särskilt ut- präglad vid småhus. Även efter en ny fastighetstaxering lär denna till stor del kvarstå, och i varje fall bli taxeringsvärdena snart för låga till följd av penningvärdeförsämringen.

Å andra sidan har inflationen medfört en icke avsedd skatteskärpning, som kan motivera en sänkning. Med hänsyn till det behov av ökade skatte— intäkter, som följer av en omedelbar höjning av barnbidragen till 1 100 kr. anser jag det likväl motiverat att någon ändring av förmögenhetsbeskatt- ningen ej sker förrän efter verklig utredning. Behållas de nuvarande regler— na, kan förmögenhetsskatten är 1966 beräknas ge 85 miljoner kr. utöver de av beredningen antagna.

I syfte att skona de monetära tillgångarna, vilka träffas av penningvärde- försämringen, föreslår jag att avdragen enligt 39 & KL för deras del väsent— ligt höjas, medan de helt strykas för avkastningen å aktier, där de ej synas ha någon motivering. Vid ett realt betraktelsesätt utgör blott den del av rän— tan å utlånat kapital en verklig inkomst, vilken återstår sedan avdrag skett för kapitalets värdeminskning till följd av inflation. Det är visserligen ej säkert att avkastningen å alla realhillgångar stiger i takt med denna, men i så fall ha de undergått en real värdeminskning, till vilken ej finns större skäl att ta hänsyn än ifråga om övriga, icke avdragsgilla kapitalförluster. En konsekvent genomförd »realbeskattning» skulle innebära en radikal omlägg- ning av vår inkomstbeskattning, vilken ej här skall diskuteras, men på ovan berörda punkt kan ett steg i denna riktning utan svårighet tas. Då köparna av aktier synas vara mindre intresserade av dessas avkastning än av utsikten till kursvinster, torde avskaffandet av avdragsrätten för den förras del ej i högre grad påverka möjligheten att emittera aktier.

1 Se Indexlån, SOU 19642, 5. 403 f.

Självfallet kan man ej begära att ansvariga instanser skola ta ställning till en skattereform utan att ha någon uppfattning hur denna omfördelar skatte- trycket, då det i annat fall är omöjligt för dem att avgöra huruvida denna är »rättvcis» eller i varje fall politiskt önskvärd, eller ej. Å andra sidan måste en sådan kalkyl ofta bli osäker.

En utväg ur detta dilemma söker man vanligen finna genom att tillämpa några elementära satser ur incidensteorien. Man antar att en inkomstskatt ej kan övervältras, medan en accis ej blott blir helt övervältrad utan även fördelas å olika varor efter den å dem lagda skattesatsen, att en löneskatt på samma sätt blir helt övervältrad å de anställda etc. I fråga om dessa all- männa satser kan väl sägas att de vanligen äro mera användbara på lång än på kort sikt. Ofta får man räkna med så många ekonomiska friktionsmo- ment, att verkningarna av en skatteändring ej omedelbart slå igenom på pri- ser och löner. Man får i så fall söka bedöma dem med den kännedom man har om varu- och arbetsmarknaden. På längre sikt har man däremot knap- past någon annan möjlighet än att anta, att verkningarna bli de ovan- nämnda. Även om ett sådant antagande är osäkert, torde det vara det mest sannolika som står att ernå.

När jag ovan på några punkter framfört en från majoriteten avvikande uppfattning rörande den ordningsföljd, i vilken beredningens förslag böra genomföras, har jag till någon del motiverat denna med tvivel på att dess antaganden rörande skattefördelningen äro de mest sannolika. Beredningen har gj ort en sammanställning av sina slutsatser i tabellerna 60—62. I anslut- ning till dessa framhåller den ä 3. 538 f. att sådana tabeller äro en ofrånkom— lig förutsättning för att få en uppfattning om hur ett nytt skattesystem be- lastar medborgarna i jämförelse med ett gällande. >>Å andra sidan måste med skärpa understrykas, att beräkningarna likväl med nödvändighet bygger på delvis osäkra övervältringsantaganden och grova schabloner.» Härtill kan sägas att det ej räcker med att framhålla att siffrorna äro osäkra. Frågan blir huruvida de äro de minst osäkra, [som stå att erhålla.

De indirekta skatter, till vilkas incidens beredningen haft att ta ställning, äro energiskatten, en rad punktskatter och omsättningsskatten. Vi ha redan nämnt att energiskatten torde till inemot 40 procent vila på konsumenterna och till drygt 60 procent på företagen. De senare kunna ej på de förra över- vältra den del av skatten, som vilar på exportvaror och på produkter, vilkas priser å hemmamarknaden bestämmas genom konkurrens från importens sida. Beredningen har antagit att hela skatten, vilken är 1966 beräknas ge 7 70 miljoner kr., vilar å konsumenterna. Riktigare torde vara att räkna med att dessa blott belastas med omkring två tredjedelar.

I fråga om omsättningsskatten antar beredningen att ej blott den del, som direkt vilar å konsumtionsvaror, utan även hela den del, som belastar privata investeringar och något mer än hälften av den del, som belastar offentlig konsumtion och investering, träffar den privata konsumtionen. Enär bo- stadsbyggandet och den offentliga verksamheten fortfarande bli beskattade,

begränsar jag mig här till skatten å näringslivets investeringar. Genom att denna antas träffa konsumtionen, blir övergången till mervärdeskatt ej så tryckande, som eljest skulle vara fallet. Att detta antagande är det mest sannolika kan ifrågasättas.

Först och främst är det uppenbart att företagarna även här ej ha möjlighet att övervältra skatten på den del av produktionen — förslagsvis uppskattad till hälften — vilkens pris bestämmes av den internationella prisnivån. Över- vältring kan blott tänkas ske å skyddade hemmamarknader, och det är blott dessa vi behandla i det följande.

Möjligheterna till övervältring äro även på skyddade hemmamarknader långt mindre än vid t. ex. energiskatten. Denna ökar omedelbart företagens direkta driftkostnader, medan den här behandlade delen av omsättningsskat- ten endast till mindre del träffar dessa. I stället har den sedan 1960 främst fördyrat företagens investeringar. Under 1960 och 1961 ha inköpskostnader— na för maskiner o. d. ökats med 4,2 och under 1962—1964 med 6,4 procent och därmed i motsvarande grad ökat företagens kapitalkostnader. För bygg- nadsarbeten o. d. har kostnadsökningen varit lägre, då skatten blott fördyrat byggnadsmaterialet. Kostnadsökningen har alltså främst träffat företagens allmänna eller indirekta kostnader, vilka ej torde ha samma omedelbara be- tydelse för prispolitiken som de direkta. Vi kunna erinra om den, visserligen i fråga om sin realism omstridda, marginalteorien, enligt vilken företagen söka sätta sina priser så att gränskostnader och gränsintäkter sammanfalla. På kort sikt påverkas de senare ej av företagets kapitalkostnader, vilka ut- göra fasta kostnader. I den mån omsättningsskatten träffar skattepliktiga »förbrukningsartiklar», ökar den företagens direkta driftkostnader och kan övervältras på skyddade hemmamarknader. Men då beredningen räknar med att hela energiskatten träffar konsumenterna, kunna vi i gengäld bortse härifrån.

Föreställningen att ökade investeringskostnader omedelbart skulle av- spegla sig i en höjning av priset på företagens produkter strider tydligen helt mot den uppfattning, som dikterat vår penningpolitik. När staten i syfte att bromsa konjunkturen fördyrat investeringarna genom att höja räntan, begränsa avskrivningsrätten eller tillgripit en direkt investeringsavgift, har detta som bekant skett i syfte att bromsa inflationen. Det finns ingen anled- ning, varför först införandet och sedan höjandet av en omsättningsskatt å investeringar, närmast jämförbar med en investeringsavgift, skulle verkat på annat sätt. När konjunkturinstitutet i sina kalkyler över orsakerna till de ökade levnadskostnaderna för åren 1960 och 1962 tagit hänsyn till infö- randet respektive höjningen av omsättningsskatten, har det blott räknat med de belopp som direkt träffat konsumtionen. Däremot talar ej företagens— vinstutveckling under senare år mot att skatten, i den mån den hunnit på- verka företagens kapitalkostnader, även reducerat deras vinster — mera kan givetvis ej sägas.

Även på annat sätt är det lätt att visa det orimliga i antagandet, att här

behandlade del av omsättningsskatten vilar ä konsumenterna med hela sitt belopp. Detta belopp skulle i så fall under 1965 förränta och avskriva den ök- ning av företagens kapitalkostnader för detta år, som föranletts av att skat- ten under 1960—1965 fördyrat deras investeringar, vilket skulle ge en enorm överförräntning. Om skattens avskaffande fr.o.m. 1966 medförde en mot- svarande prissänkning, skulle alltså företagen lida en avsevärd inkomst- minskning, utan att deras kapitalkostnader för redan företagna investeringar sjönke. Visserligen bli framtida investeringar billigare genom att de ej träffas av mervärdeskatten, men enligt de av beredningen gjorda antagan- dena rörande övervältringen kommer detta helt konsumenterna till godo. Drar man ut konsekvenserna av beredningens uppfattning, kommer man alltså till den paradoxala slutsatsen att avskaffandet av omsättningsskatten ä investeringsvaror skulle vara till väsentlig nackdel för företagen.

Då omsättningsskatten ej träffar företagens driftkostnader utan endast med någon bråkdel hunnit öka deras kapitalkostnader finns ej anledning antaga att den i större omfattning övervältrats på lönerna. Av att skatten ej omedelbart bäres helt av företagen utan blott successivt ökar dessas kapital- kostnader följer givetvis ej, att den nationalekonomiskt sett ej omedelbart belastar någon. I den mån de offentliga utgifter den finansierar ej realt sett bekostas genom att lediga produktionsfaktorer tas i anspråk, måste de an— tingen reducera konsumtionen eller realkapitalbildningen, öka importen eller minska exporten. En annan möjlighet är att skatten förbättrat budgetbalan- sen. Den depressiva effekten härav kan främst antas träffa företagens vinster. Någon anledning att gå närmare in på dessa alternativ föreligger ej, då våra diskussioner blott avser de mest sannolika omedelbara verkningarna. Ambi- tionerna att bestämma de långsiktiga och definitiva skatteverkningarna har incidensteorien sedan länge uppgivit.

De mest sannolika antagandena äro därför att den del av omsättningsskat- ten, som träffat investeringarna, i huvudsak vilar på företagen, i den mån den hunnit öka dessas kapitalkostnader. Detta gäller såväl inom de bran- scher, dår priserna bestämmas genom internationell konkurrens, som — ehuru med något mindre säkerhet — om skyddade hemmamarknader. I så fall medför övergången till mervärdeskatt år 1966 en ytterligare belastning av konsumenterna med omkring 700 miljoner kr. utöver den av beredningen beräknade.

När den föreslagna arbetsgivaravgiften helt slagit igenom år 1970, beräk- nas den utgå med 10 procent av ett basbelopp, uppskattat till 5 400 kr. _— sannolikt blir det högre. Därpå lägges en »sträng» av 2 procent å hela inkoms— ten upp till 7% gånger basbeloppet. Hur beredningen anser detta belopp för- delat framgår av tabell 30. Man utgår i denna från att total övervältring äger rum på de anställda. På lång sikt är detta också det enda rimliga och mot- svarar samma antagande, som göres för t. ex. mervärdeskatten. Däremot

skiljer sig beredningens antagande från vad man brukar räkna med vid indirekta skatter genom att ej anse att övervältringen på de anställda åter- speglar den formella belastningen för varje anställd å arbetsgivarna — vi tala här om direkt övervältring —— utan räkna med en proportionell fördel- ning å hela lönesumman, inklusive å deras löner för vilka skatteplikt ej före- ligger. Belastningen blir på så sätt 4,26 procent. Nedanstående siffror visa skillnaden i bruttobelastning 1970.

Avgift enl. Direkt över- __ Inkomst tab. 30 vältrad avgift KOL 2 3 1 2 3 4

10 000 426 740 —— 314 20 000 852 940 —— 88 23 900 1 018 1 018 — 30 000 1 278 1 140 + 138 50 000 2 130 1 350 + 780 100 000 4 260 1 350 + 2 910

Som synes ge båda beräkningssätten samma resultat vid en inkomst av 23 900 kr. Att mindre inkomster bli hårdare belastade vid en direkt övervält- ring beror på att det till ATP avgiftsfria bottenbeloppet belastas med 12 pro— cent, i stället för blott 4,26 procent. För inkomsttagare under 10 000 kr. blir givetvis denna bottenbelastning än hårdare, men då den kräver att de äro fullt sysselsatta får denna möjlighet relativt ringa betydelse. Att högre in— komster blir lägre belastade vid direkt övervältring beror på att »strängen» blott utgör 2 procent samt slutar vid 40 500 kr. Det maximala belopp, som kan uttas per anställd, är alltså 1 350 kr. Medan en direkt övervältring ligger regressivt, antar beredningen en proportionell fördelning och får på så sätt att deras förslag ger en total skattebelastning, som är mera progressiv än den eljest skulle vara.

Beredningens antagande om övervältringen motsvarar ej det, som ligger till grund för ATP-avgiftens konstruktion. Denna syftar till att avgiften ej skall belasta det icke pensionsgrundande bottenbeloppet. Hade man räknat med en proportionell fördelning på hela inkomsten, hade det varit omotiverat att göra detta undantag liksom att maximera den avgiftspliktiga inkomsten. Man hade på så sätt sluppit åtskilligt administrativt besvär. Beredningen räknar för sin del med att även ATP-avgiften fördelas proportionellt på hela inkomsten, men därmed faller det kanske viktigaste argumentet för den fö- reslagna konstruktionen av arbetsgivaravgiften, nämligen att man ernår administrativa fördelar genom att fylla upp bottenbeloppet. Är ATP—avgiften fördelad som beredningen antar, hade för dess del denna fördel helt enkelt kunnat ernås genom att göra hela lönesumman avgiftspliktig.

Förutsätta vi oorganiserad marknadsprisbildning å arbetskraft, erbjuder arbetsgivaravgiftens fördelning i varje fall teoretiskt sett intet problem.

Kort sagt kommer ett företag att utsträcka sin efterfrågan å arbetare till den punkt, där det tillskott till dess intäkter, minskat med råvarukostnader etc., den sist anställde arbetaren tillför företaget, motsvarar lönen. Olika lönenivå inom skilda branscher beror dels på arbetskraftens olika skickligheter o.d. dels ock på dess större eller mindre knapphet. Hade arbetskraften varit fullt rörlig, hade löneskillnaderna i första hand motsvarat skillnaden i utbild- ningskostnad, i de krav som ställas på de anställda, i socialt anseende o.d. De som ägde särskilt naturlig fallenhet för ett arbete, kunde därutöver er- hålla en »begåvningsränta». I realiteten skapa dock olika friktionsmoment ytterligare löneskillnader; jämför nedan. Införes under dessa antaganden en arbetsgivaravgift, kommer denna att sänka lönen med det belopp, som be- löper på varje anställd, .d. v. 5. vi få vad ovan benämnts direkt övervältring.1 Huruvida avgiften erlägges av arbetsgivaren eller den anställde själv saknar betydelse för dess fördelning.

Enligt beredningens antagande rörande arbetsgivaravgiftens fördelning kommer denna för vissa anställdas del att kosta arbetsgivarna mindre och för andras del mera än som svarar mot lönesänkningen. En sådan fördelning står givetvis ej i överensstämmelse med ovan skisserade lönebildning. Att beredningen likväl utgår från densamma motiveras ä 5. 186 dels med att företagen ofta behandla arbetsgivaravgiften som en indirekt personalkostnad dels ock med praxis vid kollektiva löneförhandlingar.

Det förra argumentet synes innebära en sammanblandning av tvenne syn- punkter. En sak är att företagen vid de självkostnadsberäkningar, som ut- göra hjälpmedel för deras prispolitik, kunna behandla avgiften som en indi- rekt kostnad. En annan sak är om de äro villiga att anställa en person mot högre lön, inklusive arbetsgivaravgift, än som motsvarar det värde de anse honom ha för företaget.

Tyngre väger argumentet, att arbetsgivaravgiften behandlas kollektivt vid avtalsförhandlingar. Självfallet får man anta att hänsyn tas till arbetsgivar- avgiften vid dessa. Eljest hade den ej övervältrats på de anställda. Men där- med är intet sagt om har sådana hänsyn tas.

Se vi först till tjänstemännens löner, kunna visserligen kollektivavtal ge en generell förhöjning å utgående löner, förbättrad semester och andra all— männa förmåner. Däremot bestämma de i regel ej själva lönestrukturens uppbyggnad, utan denna avgöres främst genom individuella avtal. Vid dessa blir främst tillgång och efterfrågan på arbetskraft avgörande —— även om resultatet kan påverkas av parternas förhandlingsskicklighet.

Ett företag kan visserligen ha en tjänsteförteckning med fast löneskala,

1 Vi förutsätta ovan ett helt oelastiskt utbud ä arbetskraft, men detta följer av att vi i likhet med beredningen antagit att hela avgiften övervältras. Att märka är att utbudet av arbetskraft här är en funktion av antalet anställda. Anta vi åter, att ett företag har ett givet antal anställda, vilka kunna arbeta mer eller mindre hårt, kommer tillskottet till gränskostnaden blott att bestämmas av »strängen» eller om lönen överstiger det avgiftspliktiga beloppet helt bortfalla. I så fall sker blott en partiell övervältring resp. överhuvudtaget ingen sådan. Enligt ovan gjorda antagande om total övervältring bortse vi från denna möjlighet.

men denna måste uppgöras med hänsyn till marknadsläget. Ett företag kan tvingas ge en tjänsteman en löneförbättring för att kunna behålla honom. Detta kanske genom ett personligt lönetillägg eller genom att man skapar en ny bättre avlönad befattning för hans räkning. Exempel härpå återfinnas även inom den statliga förvaltningen. Så ha de statliga affärsverken delvis tvingats överge löneplanerna och kontraktsanställa personal. Höjningen av de högre tjänstemannalönerna ha motiverats med att staten eljest ej kan erhålla kvalificerad arbetskraft, lönerelationen mellan förvaltningspersonal och tekniker påverkas av den sämre tillgången på de senare etc. Även om man i dessa fall kan tala om en organiserad arbetsmarknad, är det frågan om en marknadsprisbildning, varför det förefaller mest sannolikt att anta, att i den mån en övervältring av arbetsgivaravgiften äger rum, återspeglar den direkt arbetsgivarnas belastning.

Antag åter att även lönerna bestämmas genom kollektivavtal. Vi ha ovan sett att om lönen för en anställd år 1970 understiger 23 900 kr., får arbets- givaren betala mera i arbetsgivaravgift för denne än som motsvarar den av beredningen antagna lönesänkningen med 4,26 procent, medan motsatsen är fallet vid högre löner. Kan man anta att en grupp anställda, vars genom- snittslön överstiger 23 900 kr., är villig att låta arbetsgivaren förtjäna på att den accepterar en sådan lönesänkning? Det enda tänkbara motivet att ge arbetsgivaren en sådan förmån skulle vara, att den sökte utverka att någon annan grupp anställda, vars lön understiger 23 900 kr., ej träffas av en mot arbetsgivarens hela kostnad svarande lönesänkning.

Är det tvenne grupper, som ej föra en samordnad lönerörelse — t. ex. en grupp arbetare och en grupp tjänstemän, av vilka de senare ha den högre lönen —— finns ej anledning anta något sådant. Tjänstemännen komma ej att vilja gå med på större lönesänkning än som motsvarar vad de kosta sina arbetsgivare. De senare åter komma att söka kompensera sig genom att av arbetarna kräva en mot kostnaderna svarande lönesänkning. Anta vi total övervältring, lyckas de också därmed.

Annat kan vara fallet om det rör sig om en hög- och en låglönegrupp inom samma organisation. Så söker LO som bekant föra en solidarisk lönepolitik, om än med begränsad effekt. Hade en sådan helt kunnat genomföras, hade

'löneskillnaderna inom olika yrken blott svarat mot skillnad i utbildning, ansvar, socialt anseende etc. Kort sagt man hade uppnått samma resultat som å en helt fri och rörlig arbetsmarknad och alltså fått vad vi benämnt en direkt övervältring av en arbetsgivaravgift.

Nu kan man ej gärna vänta sig att den solidariska lönepolitiken någonsin kan realiseras i denna omfattning. Det kommer väl alltid bli möjligt att, antingen genom avtal eller löneglidning, ta ut högre löner inom vissa bran- scher än andra, utan att dessa kunna motiveras av ovan angivna skäl. Men därav följer också att de anställda inom de branscher, där det är möjligt att ta ut sådana löner, ej äro tvungna att acceptera större lönesänkning än som svarar mot arbetsgivarens kostnader. Göra de detta, ge de sina arbetsgivare

en favör, som kan antas bli eliminerad genom löneglidning. Självfallet kan man ej utesluta möjligheten att den solidariska lönepolitiken leder till den av beredningen antagna kostnadsfördelningen — i varje fall inom LO. Men dess problem ligger kort sagt i att den till stor del måste motverka tendenser till lönedifferentiering, vilka till följd av olika vinstmarginaler och tillgång på arbetskraft inom skilda branscher hade rätt fullt ut vid »fri» lönebildning. Dessa tendenser skärpas i och för sig av arbetsgivaravgiften.

Sammanfattningsvis kan sägas att vare sig man utgår från individuell eller kollektiv lönebildning, förefaller det ej mest sannolikt att arbetsgivaravgiften övervältras på det sätt, beredningen antar. Mest uppenbart är detta, när det gäller löner för högre tjänstemän inom enskilda näringslivet, där avtalen äro helt individuella. Antag att en man har en sådan kapacitet, att han kan er- hålla en lön å 100 000 kr., försåvitt någon arbetsgivaravgift ej utgått. Införes en sådan, kostar denna för hans del arbetsgivaren 1 350 kr. Varför skulle han i så fall acceptera en lönesänkning med 4 260 kr.? Å s. 260 lutar beredningen åt att anställda med höga löner kunna tänkas delvis övervältra en starkt progressiv inkomstskatt å sina arbetsgivare. Anser man att de ha en så stark förhandlingsposition, att detta i varje fall är tänkbart, är det orimligt att räkna med motsatsen för arbetsgivaravgiftens del.

Även för ATP-avgiftens del räknar beredningen med övervältring å hela lönesumman. År 1966 antas den utgå med 8 för att 1970 ha stigit till 10 pro- cent. Det är mest rimligt att räkna med att den föreslagna arbetsgivaravgif- ten och ATP-avgiften tillsammans utgöra en proportionell belastning av det avgiftspliktiga beloppet, d. v. s. 7% gånger basbeloppet, vilket ej hindrar att det för envar av dem är mest sannolikt att räkna med en direkt övervältring. Genom att även låta ATP-avgiften träffa hela lönesumman skärper bered- ningen ytterligare den ovan berörda merbelastningen av större inkomstta- gare. Så belastas enligt tabell a, Bilaga 7, en anställd med 100 000 kr. in- komst med en sammanlagd avgift å 10 644 kr., trots att han blott kostar sin arbetsgivare 4 860 kr. De större löntagarna skulle alltså belastas hårdare av ATP-avgiften i förhållande till sina förmåner än de mindre. Även om denna merbelastning väsentligt lindras till följd av inkomstbeskattningen, ger den dock sannolikt en felaktig bild av progressionen vid den totala skatte- och avgiftsbelastningen.

Det bör än en gång understrykas att varje försök att beräkna skattefördel- ningen måste bli osäkert, varför man ej kan redovisa ett riktigt alternativ utan blott det som förefaller mest sannolikt. Av det ovan sagda framgår att jag ej kan instämma i beredningens uppfattning att »övervägande skäl» tala för att den del av den allmänna varuskatten, som vilar å investeringar, över- vältras å konsumenterna, samt för att arbetsgivaravgiften fördelas å hela lönesumman. I den mån man vågar tala om »övervägande skäl», anser jag alltså att dessa tala för att beredningen i sina fördelningskalkyler dels under- skattar den belastning, den föreslagna omfördelningen av konsumtions-

beskattningen kommer att innebära för konsumenterna, dels ock gör skatte- fördelningen mera progressiv än den sannolikt är.

Självfallet är det ytterst svårt att säga något bestämt Om hur berednings- majoritetens förslag påverkar skattefördelningen redan för år 1966, då över- vältring av arbetsgivaravgift och indirekta skatter först kan verka fullt ut på längre sikt. Jag har likväl här gjort ett försök att med hjälp av tabell 67 visa, hur den reella inkomstfördelningen påverkas. Med denna avser jag för— delningen av den totala inkomsten minskad med här relevanta skatter. Jag har helt enkelt förfarfit så att jag minskat årsinkomsten med den totala skatten enligt nuvarande regler och satt förändringen i skattebörda i rela— tion till de på så sätt erhållna beloppen. Ett plus visar alltså en procentuell ökning och ett minus en procentuell minskning av den reella inkomsten. I likhet med i tabell 67 antar jag för de gifta att hustrun saknar inkomst. Vi- dare antar jag att de sakna barn.

Reell inkomstförändring 1966 Anställd Företagare

Inkomständring, % Inkomständring, %

Inkomst Inkomst

Ogift Gift Ogift | Gift

10 000 _ 1,7 + 0,1 10 652 -— 2,3 —— 0,6 15 000 + 0,1 —— 0,6 15 978 — 0,5 — 2,0 20 000 —-0,8 _1,2 21 304 —O,8 —1,7 30 000 —2,5 + 1,4 31 956 —- 1,9 + 0,9 50 000 —4,2 + 4,3 53 260 -— 2,9 + 4,2 100 000 ——4,5 + 5,3 106 521 — 3,0 + 5,5

Som redan nämnts anser jag att beredningen sannolikt bort fördela arbets— givaravgiften regressivt. Särskilt gäller detta för löntagare med inkomst ut— över 7 1/2 gånger basbeloppet. År 1966 uttas blott en arbetsgivaravgift på 8 procent av basbeloppet, då beräknat till 5 000 kr. Formellt är det alltså för envar, som har fullt basbeloppsavdrag, frågan om en per capitaskatt av 400 kr., vilken till följd av avdragsrätten vid inkomsttaxeringen i realiteten blir mindre desto större inkomsten är. Till följd av omöjligheten att när- mare ange fördelningen redan under 1966 godtar jag om än med tvekan fördelningen i tabell 67.

Har ovan framhållit, att jag anser att beredningen genom att låta hela den nuvarande energiskatten och omsättningsskatten Vila å konsumenterna un— derskattat den belastning, som övergången till mervärdeskatt innebär för dessa. Denna har dock ringa betydelse för frågan om den reella inkomstför- delningen i ovanstående tabell. Antar man att en indirekt skatt utgår i pro— portion till den efter avdrag för direkta skatter disponibla inkomsten, påver- kar den ej den reella inkomstfördelningen. Detta är något, som ofta förbises

i den populära diskussionen, där man antar att så snart en indirekt skatt är regressivt fördelad, skärper den ojämnheten i inkomstfördelningen. För mer- värdeskattens del gäller detta endast om större inkomsttagare spara en större bråkdel av sin disponibla inkomst än mindre. Även om detta i genomsnitt är fallet — undantagen äro många — kan denna faktor ej ha sådan betydelse, att det finns anledning att ta hänsyn till densamma. Även den sparade in- komstens värde minskas.

Även med hänsyn till all osäkerhet ge ovanstående siffror en entydig bild. Den av beredningen åsyftade övervältringen från gifta till ensamstående framträder klart i alla inkomstklasser — 'de högre löntagarnas skatteskärp— ning är sannolikt dock överskattad. Mera anmärkningsvärt är att för de giftas del gäller att medan mindre inkomsttagare få sin reella inkomst re- ducerad, få större sin ökad —— antagligen mer än vad siffrorna ange. Orsaken härtill ligger i den föreslagna sänkningen av inkomstskatten.

Jag har här ej tagit hänsyn till barnbidragen. Då den verkliga höjningen av dessa med 100 kr. i regel ej motsvarar den ökade belastning på bamkost- naderna, som övergången till mervärdeskatt innebär, är den reella omfördel- ningen av inkomsten ej mera gynnsam för små inkomsttagare med barn i jämförelse med stora än vad ovanstående siffror visa. Snarare tvärtom.1 Jag anser därför att dessa siffror tala starkt för en större ökning av barnbidragen redan under 1966 än den av beredningen föreslagna.

1 Den reella omfördelningen av inkomsten ernår man alltså ej blott genom att minska barn- bidragen med den skatteökning som belöpa å dessa. Man får som utgångspunkt ta föräldrarnas inkomst minskad med barnkostnaderna och se, hur denna förändras.

Reservation av herr Ekström

(angående huvudlinjerna i skatteberedningens förslag)

Allmänna skatteberedningens uppgift har varit att företa en samlad över- syn över vårt skattesystem. Dess uppdelning på två kommittéer — visser- ligen med gemensam ledning — har emellertid inte varit till fördel för dess verksamhet, och den har dessutom — genom löfte till finansministern redan hösten 1962 att avge sina förslag till sommaren 1964 — tvungits att bedriva sina utredningar under en olämplig tidspress. I praktiken har ledamöterna av de båda kommittéerna arbetat åtskilda. Jag har således som medlem av företagsskatteutredningen haft ringa uppfattning om skattesystemutred- ningens arbete och har inte förrän på ett sent stadium haft tillfälle att framföra vissa synpunkter på inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, vilka då av tidsbrist inte kunnat tas upp till sakbehandling. Ifrågavarande synpunkter antyds i det följande avslutningsvis, medan reservationen i övrigt begränsas till de delar av beredningens förslag, som har ett direkt samband med företagsbeskattningen.

Beredningens förslag innebär ur internationell synpunkt att det svenska skattesystemet skulle närmas till det av EEC-kommissionen förordade, samt ur internt svensk synpunkt att »näringslivets» skatteönskemål i stor -ut- sträckning skulle tillgodoses. Uppenbarligen finns det ett visst samband mellan dessa båda led, som i det följande behandlas i tur och ordning. Redan här vill jag emellertid framhålla, att när jag nedan kritiserar bered- ningen för en kortsynt »näringslivsvänlighet», så gör jag det inte utifrån någon fientlig inställning till näringslivet; detta torde framgå både av syn- punkter som jag tidigare anlagt i den skattepolitiska debatten och av nedan framförda förslag. Vad det är fråga om, är vilken skattepolitik som kan vara rationell för svenskt näringsliv i det långa loppet, och hur en sådan skall kunna kombineras med en inkomst- och förmögenhetsbeskattning som syftar till fortsatt standardutj ämning.

Närmande till EEC

Beredningens utgångspunkt har varit det i direktiven uttryckta önske- målet om en fortsatt övergång från direkt till indirekt skatt. Stor enighet torde råda om att man här bör fortsätta på den tidigare inslagna vägen. Men frågan har varit hur en fortsatt övergång skulle verkställas, och här

har influenser från EEC blivit avgörande. Detta uttalas visserligen inte direkt i betänkandet men antyds redan av att beredningens förslag väsent- ligen sammanfaller med huvudpunkterna i EEC-kommissionens skattepro- gram, som förutom sedvanlig direkt inkomstbeskattning innefattar en om- kring 50-procentig bolagsskatt, betydande arbetsgivaravgifter samt en har- monisering av de indirekta skatterna till i första hand en mervärdeskatt. Enligt beredningen måste man ta stor hänsyn till den internationella ut- vecklingen på skatteområdet, och denna har angetts vara präglad av de. >>västeuropeiska» erfarenheterna. Framställningen i betänkandet är här både ofullständig och missvisande. I Västeuropa är det endast Frankrike som har en mervärdeskatt, medan det i Västtyskland föreligger ett rege- ringsförslag härom, vars genomförande dock inte får tas för givet. Särskilt i Holland och Belgien och i praktiken även i Italien ställer sig emellertid regeringarna enligt pressuppgifter ännu avvaktande, och i Storbritannien har förslag om övergång till mervärdeskatt nyligen avvisats av en statlig kommitté. Det föreligger med andra ord inga entydiga västeuropeiska er— farenheter eller lösningar, och i USA har skattediskussionen löpt i helt andra fåror.

Den i den allmänna debatten formulerade devisen »Europa väljer mer- värdeskatt» syns alltså föga träffande. Även om man begränsar synfältet till EEC är det ovisst vad som kan bli resultatet av den där förordade skatte- systemharmoniseringen, som enligt kommissionen bör vara genomförd till 1970 (dvs. samma år som beredningen valt som slutår för sin övergångs- period). Ett definitivt avskaffande av skattegränserna i EEC skulle komma ännu senare, och ett sådant har principiellt inte godtagits av Frankrike. Än mindre trängande synes det vara för utomstående länder att anpassa sig till det av EEC-kommissionen förordade skatteprogrammet. Ingen vet om eller när en associering kan komma till stånd, och ur denna synpunkt har inga rimliga skäl förelegat för en forcering av beredningens arbete.

Med hänsyn till diskussionen om en eventuell skatteharmonisering inom EFTA borde beredningen ha ansett det angeläget att närmare redogöra för skattediskussionen i Storbritannien, som borde vara av större vikt för oss. Där har den s. k. Richardson-kommittén i sitt nyligen publicerade betän- kande ställt sig avvisande till tanken på en omläggning av nuvarande höga punktskatter och även av nettovinstskatten till en mervärdeskatt (jämför bilaga 3) .

Kortsynt ”näringslivsvänlighet” Näringslivet har krävt att energiskatten samt den nuvarande varuskattens belastning på kapital- och förbrukningsvaror avskaffas, bl.a. med motive- ringen att den härav följande »dubbelbeskattningen» skulle bli än mera kännbar vid höjda indirekta skattesatser i framtiden. Dessa krav liksom

önskemålen om sänkt inkomst- och förmögenhetsbeskattning skulle i stor utsträckning tillgodoses genom beredningens förslag. Arbetsgivaravgifterna har varit det pris som näringslivet skulle få betala härför, vilket man ansett sig kunna göra, därför att Sverige härigenom skulle närma sig det av EEC- kommissionen förordade systemet.

Frågan är, om detta långtgående tillgodoseende av näringslivets skatte- krav är befogat. För egen del har jag i och för sig inget emot en generell indirekt beskattning av den storleksordning beredningen föreslagit men väl mot dess utformning.

Näringslivets krav har varit förestavade bl.a. av fruktan för en beståen- de avmattning i det privata näringslivet med sjunkande vinster och investe- ringar. Samma farhågor har varit dominerande inom skatteberedningen med dess kraftiga inslag av representanter för näringslivsorganisationer. Detta yttrar sig bl. a. i att beredningen har ägnat de stabiliseringspolitiska aspekterna så liten uppmärksamhet i tron att dessa numera mistat större delen av sin aktualitet.

Den nya konjunkturuppgång, som kom till stånd under 1963 och ut- vecklats ytterligare i år, har emellertid tagit död på dessa farhågor på kort sikt och komprometterar dem svårt på längre sikt. Den kraftiga export- ökningen under det senaste året har visat att den varuskatt och energiskatt som primärt träffar företagens investeringar och förbrukningsvaror inte varit något hinder för ett markant exportuppsving, och nya tendenser till stigande privat investering har även framträtt. Motsvarande gäller för Väst- tysklands del om dess nuvarande bruttoomsättningsskatt, som många an- sett vara ett svårt exporthinder (jämför nedan). På längre sikt är denna internationella konjunkturuppgång ett nytt tecken på att fullsyssel-sätt- ningsproblematiken under det senaste årtiondet kommer att bestå i vårt land under överskådlig framtid.

Det är bl.a. mot denna bakgrund, som en av beredningens huvudtankar måste bedömas, nämligen att i princip endast konsumtionen men inte in- vesteringarna bör beskattas, varigenom man skulle uppnå den rekommen- derade konsumtions- och konkurren-sneutraliteten. Häri ligger mera prin- cipiellt det överdrivet och kortsynt »näringslivsvänliga» i beredningens för- slag.

Skattefria investeringar och ”neutralitet”

Om man liksom beredningen åsyftar att beskatta mervärdet, dvs. föräd- lingsvärdet, borde från teoretisk utgångspunkt investeringarna dras in under skatten genom att avdragsrätt förvägras för dessa helt eller delvis, inne- bärande en beskattning av bruttoförädlingsvärdet respektive nettoföräd- lingsvärdet. Eftersom vi i fråga om nationalprodukten och de olika närmgs- grenarnas och företagens bidrag till denna av praktiska skäl rör oss med

bruttoförädlingsvärden, borde egentligen bruttoinvesteringarna — och un- der alla omständigheter nettoinvesteringarna — ingå i underlaget för en mervärdeskatt. I betänkandet finns emellertid inte ens en ansats till diskus- sion av detta grundläggande definitionsproblem, och vad beredningen före- slår är inte en mervärdeskatt utan snarast konsumtionsskatt. Av praktiska skäl använder jag dock i det följande beredningens terminologi på denna punkt.

I sak vill jag gentemot beredningen erinra om att den privata konsumtio- nens andel av bruttonationalprodukten kontinuerligt fallit från nära 2/3 ären 1938/39 till endast drygt hälften nu, medan den totala investerings— kvoten ökat kraftigt och de privata investeringarnas andel förblivit oför- ändrad eller stigit svagt. Skattepolitiken behöver med andra ord inte i och för sig sättas in för att den privata konsumtionens andel skall minska respek- tive investeringskvoten öka. Speciella skäl för att påskynda denna process kan förvisso tänkas, men några sådana har inte anförts av beredningen.

Mot bakgrund av det antydda fullsysselsättningsperspektivet kan det inte vara rimligt att helt undanta de privata investeringarna från beskattning. Beredningen tänker sig också att den föreslagna mervärdeskatten skall kun- na konjunkt—urvarieras genom att man »nlomentant» inskränker eller slopar avdragsrätten för investeringar, när läget så kräver. Uppenbart har bered- ningen föreställt sig detta som ett rent undantag och har därför ej heller funnit det mödan värt att ingående undersöka de praktiska problem, som kan vara förenade med ett sådant konjunkturpolitiskt användande av skat- ten. En prövning härav har dock anbefallts i direktiven.

Denna underlåtenhet är förklarlig. Om avdragsrätten för investeringar slo- pas tidvis, blir ju som framhålles i betänkandet mervärdeskatten varken konsumtions- eller konkurrensneutral; av betydelse är här att skattesatsen redan i utgångsläget skulle vara så hög som 13 procent. Än mindre »neutral» blir skatten om avdragsrätten av stabiliseringspolitiska skäl skulle in- skränkas ytterligare eller för längre perioder. Beredningens hela konstruk- tion blir då meningslös, och en sådan oneutral »mervärdeskatt» skulle prak- tiskt skilja sig föga från uden nuvarande allmänna varuskatten, om investe- ringsvaror under avmattningsår undantas från den sistnämnda. Skillnaden skulle minska även i förhållande till en bruttoomsättningsskatt, vilken ju kan definieras som en »mervärdeskatt» utan någon avdragsrätt men med i motsvarande mån lägre skattesats.

En »neutral» mervärdeskatt i beredningens anda förutsätter med andra ord att företagens investeringar inte beskattas annat än rent undantagsvis, och detta är oförenligt med en effektiv stabiliseringspolitik. I fullsysselsätt- ningssamhället måste beskattningen vara ett effektivt medel i den ekono- miska politikens strävan att behärska konjunkturerna och påskynda till- växten. Härför fordras inte bara att skattesatsen kan ändras så snabbt som möjligt utan även att beskattningen kan riktas mot konsumtion eller in-

vesteringar — och helst även delar därav _ eller bådadera, alltefter skift- ningarna i det ekonomiska läget. För detta ändamål saknas enligt min me- ning ett lämpligt instrument i beredningens förslag, så som den motiverat och utformat mervärdeskatten. Det är ju att märka att den föreslagna ar- betsgivaravgiften inte avses vara konjunkturvariabel och att inkomstbe- skattningen av fysiska och juridiska personer är mindre användbar härför. Mycket talar för att en bruttoomsättningsskatt -—— där skattesatsen är tek— niskt lätt att ändra —— eventuellt i kombination med avdragsrätt för skatt på investeringar vid avmattning och med en särskild investeringsavgift vid överkonjunktur skulle vara det effektivaste stabiliseringspolitiska skatte- instrumentet, bättre än en oneutral »mervärdeskatt» med inskränkt av- dragsrätt för investeringar.

Om vid en mervärdeskatt avdragsrätten för privata investeringar slopa- des, utom under enstaka avmattningsår, skulle sta-ten få en teoretisk merinkomst motsvarande uppskattningsvis ett par miljarder kronor per år. Detta skulle möjliggöra en betydande sänkning av skattesatsen. Dessutom skulle en sådan beskattning av investeringarna träffa företagen med en styrka motsvarande bara halva skattesatsen, då mervärdeskatten skulle vara avdragsgill vid nettovinstbeskattningen. Men även detta har förefallit beredningen för mycket och den har därför framfört tanken att avdrags- rätten för investeringar vid överkonjunktur endast skulle uppskjutas för att därefter i motsvarande mån ökas. Ett sådant arrangemang förefaller visserligen problematiskt ur beredningens egen neutralitetssynpunkt, bl. a. vid export, och kan medföra än flera restitutionsanspråk. En viktigare in- vändning är emellertid enligt min uppfattning att den skattemässiga olik- behandlingen av privat konsumtion och investering härigenom skulle kvar- stå. På längre sikt finns det inga stabiliseringspolitiska skäl för en skatte- preferering av investeringarna, vilken måste underlätta uppkomsten av över- kapacitet i produktionen. Den »neutralitet» i beskattningen, som beredningen tillmäter så stor vikt, skulle innebära en diskriminering till förmån för producenter och större förbrukare av kapitalvaror. Varför en strikt neutra— litet i fråga om skattebelastningen på olika konsumtionsvaror genom skatte- frihet för investeringar skulle vara viktigare än att beskatta både konsum- tion och investeringar är obegripligt ur annan synpunkt än just som ett för- svar för att frita företagens investeringar från skatt. Ej heller kan talet om en »teknisk omläggning» av den indirekta beskattningen fördölja att det väsent- liga är frågan om skattefrihet för investeringar.

Beredningens neutralitetsresonemang tar vidare främst sikte på den indi- rekta beskattningen. En sådan argumentering förutsätter emellertid att såväl arbetsgivaravgifter som den existerande nettovinstbeskattningen ej alls påverkar priserna, vilket synes strida mot erfarenheten och delvis även erkännes i betänkandet. Eni praktiken ojämn belastning av företag och bran- scher med nettovinstskatt och/eller arbetsgivaravgifter kan väl tänkas på-

verka olika konsumtionsvarors priser lika mycket som en oneutral »mer— värdeskatt» eller en bruttoomsättningsskatt. Hela beredningens resonemang om vikten av konsumtionsneutralitet komprometteras härigenom. Tillfogas bör att nettovinstbeskattningen ur neutralitetssynpunkt innebär en klar diskriminering mot i första hand flertalsbolagen samt att en särbeskattning av bara lönerna genom arbetsgivaravgifter slår mycket ojämnt på olika branscher och företag; detta får betydelse i den mån avgifterna ej helt kan övervältras på löntagarna. En bruttoomsättningsskatt träffar sannolikt olika produktionsfaktorer jämnare.

Det anförda antyder hur bräcklig beredningens motivering för ett »neutralt» skattesystem är. Ett ur alla synpunkter neutralt system är givet— vis omöjligt att konstruera. Beredningens argumentering bygger på en rad antaganden om i vilken mån olika skatter respektive avgifter vältras över på konsumenterna genom höjda priser eller på de anställda genom minska— de lönehöjningar. Alla dessa antaganden är emellertid lika ovissa, och be- redningen har också vägrat att söka precisera dem i siffror angående för- delningen på fysiska och juridiska personer av de föreslagna pålagor—na jämfört med den antagna fördelningen i nuet. En sådan beräkning — som för övrigt anbefallts i direktiven _ skulle parentetiskt sagt visa en minsk- ning av den skattebörda som faller på juridiska personer, därför att mer- värdeskatten förutsatts bli helt övervältrad på konsumenterna och arbets- givaravgiften på löntagarna _ ett tecken på >>näringslivsvänligheten» i be- redningens förslag.

Vägran att utföra en sådan beräkning är i och för sig rimlig med hän- syn till att skatter och avgifter vid full sysselsättning torde övervältras på pri— serna på någon sikt. Men det är då å andra sidan heller inte rimligt att be— redningen i så stor utsträckning grundat sina förslag på föreställningar om övervältringsförhållanden, som inte tål att preciseras. När allt kommer om— kring år olika praktiska förhållanden mer avgörande än en skenbar »neu- tralitet» i skattesystemet. Ett av dessa har ovan redan behandlats, näm- ligen olika skatteformers användbarhet i stabiliseringspolitiken, och jag skall nedan beröra ytterligare ett par.

Skatteavkastning och kontroll

Ett bland de främsta motiven för övergång till en mervärdeskatt har för beredningen varit dess beräknade höga avkastningsförmåga. Vid en ettleds- skatt som den nuvarande omsen anses det inte möjligt att ta ut mer än drygt 10 procent med hänsyn till risken för ökat skattefusk, medan man då skatten tas ut i flera led som vid en mervärdeskatt skulle kunna ta ut åt- minstone det dubbla. En given invändning mot ett sådant resonemang är, att man inte gärna kan veta något om detta; erfarenheter från andra länder är inte utan vidare tillämpliga på vårt land. Skillnaden mellan de nämnda

Ur avkastningssynpunkt torde det avgörande vara skatteunderlagets storlek, och en bruttoomsättningsskatt borde då framstå som särskilt till- talande. Vid en sådan skatt lagd på alla led utom detaljhandeln — alltså vid bibehållen varuskatt på konsumtionen —- skulle varje procentenhet i skatte- satsen avkasta ca 1 800 milj. kr. Den minskande effekten av en viss vertikal integration ri näringslivet vilken kan tänkas stimuleras av en bruttoomsätt- ningsskatt _ jämför nedan _— lär mer än väl uppvägas av den fortgående tillväxten av beskattningsunderlagets värde.

1 betänkandet hävdas vidare att mervärdeskatten är enkel till sin kon— struktion. Det omfattande restitutionsförfarande som är förenat med ett sådant system och de undantag beredningen sett sig föranlåten att utforma ger emellertid inte detta vid handen. Den nödvändiga debiteringen av skatt på varje enskild faktura i näringslivet måste vara förenad med ett omfat- tande merarbete; detta framgår bl. a. av att en skattesats med en decimal ansetts betungande.

Vad Skattekontrollen beträffar, har hävdats att avdragsrätten för ingåen- de mervärdeskatt ger en viss »självkontroll». Å andra sidan medför denna avdragsrätt, att inte bara omsättningen utan också avdragen måste kon- trolleras, och man får räkna med att företagens skatteexperter kommer att finna kryphål i detta liksom i andra skattesystem. Vid en mervärdeskatt måste denna dubbla kontroll bli mycket betungande med skatteangivelser på miljarder fakturor. Ett lätt kontrollerbart skattesystem utgör en stor för- del för samhället.

Med hänsyn till enkelhet och kontroll förefaller det som om en brutto- omsättningsskatt skulle vara betydligt lämpligare än en mervärdeskatt. Om avdragsrätten för ingående skatt slopas, får man en bruttoomsättningsskatt, varvid skattesatsen skulle kunna hållas mycket lägre, vilket i sin tur gör skattefusk mindre lockande. Beträffande de övriga delarna av beredningens förslag bör här tillfogas, att om den föreslagna arbetsgivaravgiften fram— står som lämplig ur kontrollsynpunkt, så framträder i stället nettovinst- beskattningen som desto mer otillfredsställande; jämför nedan.

Exportsynpunkter Till de viktigare områden där olika skatter kan få väsentligt olika effekt får vidare räknas exporten. Den föreslagna omläggningen av nuvarande allmänna varuskatt till mervärdeskatt motiveras bl.a. med att den sist- nämnda skulle möjliggöra ökad avlyftning av indirekt skatt vid export. Men den nya arbetsgivaravgiften skulle inte få lyftas av vid utförsel, och beredningens antagande om fullständig övervältring av densamma på lön- tagarna är osäkert, åtminstone under övergångstiden. Här har influensen från EEC varit särskilt påtaglig, där man ju redan har arbetsgivaravgifter i motsvarande omfattning. Bättre hade ur exportsynpunkt varit om bered-

ningen helt gått in för mervärdeskatt. Eftersom ej heller nettovinstskatten får avlyftas vid export, kunde det ha varit fördelaktigare att sänka eller slopa även denna och ersätta bortfallet med mervärdeskatt. Men en brutto— omsättningsskatt hade här också varit en tänkbar utväg.

Man ifrågasätter emellertid i betänkandet om Sverige vid förhandlingar med andra länder kan erhålla rätt att vid export avlyfta en bruttoskatt, om denna införes såsom ersättning för nettovinstskatten. Om man verk— ligen hyser farhågor härför, är det nödvändigt att få problemet närmare belyst. Huvudtanken bakom de internationella överenskommelserna på detta område är emellertid att indirekta skatter — i motsats till direkta —— får restitueras vid export, förutsatt att detta inte innebär någon subvention. Den genomsnittliga restitution som tillämpas av länder med bruttoomsätt- ningsskatter kan visserligen innebära en subvention i enskilda fall, men totalt sett behöver detta inte vara fallet. I själva verket har t. ex. västtyska exportörer de senaste åren klagat över att vid nuvarande bruttoomsättnings- skatt deras genomsnittliga restitutioner medför att mindre skatt restitueras vid export än som verkligen belastat dessa varor, och i vissa fall har resti— tutionen höjts. Det är med hänsyn till det anförda sannolikt att en brutto- omsättningsskatt, som träder i stället för nettovinstskatt, kan restitueras i full utsträckning vid export, vilket skulle innebära en fördel för denna. Det borde vara möjligt att vid sådan restitution finna vägledning i den behandling som härvidlag medges för olika varor i länder med mervärde- skatt.

Tilläggas bör slutligen att hela regelsystemet med exportrestitution och importutjämningsskatt har utbildats inom GATT, vars framtid nu före— faller mycket oviss.

Vidare skulle —— såsom framhållits bl.a. i en opublicerad PM till bered— ningen från den s. k. »bruttogruppen» —— de största minskningarnai skatte- belastning sannolikt komma exportföretagen till godo vid en eventuell över- gång från nettovinstskatt till bruttoskatt, medan hemmamarknadsföretag i regel skulle få högre skattebelastning. Detta antyder att en sådan omlägg- ning även härigenom skulle främja exporten och över huvud stimulera ut- rikeshandeln. Några som helst statistiska undersökningar härom har emel— lertid beredningen inte låtit göra, trots att dessa problem från början har spelat stor roll i argumenteringen för en omläggning av företagsbeskatt— mngen.

Nettovinst- kontra bruttobeskattning Beredningen förordar att nettovinstbeskattningen bibehålles och avser att företagsskatteutredningen senare skall avge betänkande med förslag till eventuella ändringar. Till denna slutsats har beredningen kommit efter en granskning av frågan om att helt eller delvis ersätta nettovinstbeskattningen

med någon bruttoskatt. Det är uppseendeväckande att beredningen ansett sig kunna ta ställning till denna viktiga principfråga nu utan att samtidigt lägga fram det material som ställningstagandet baserats på, nämligen ovan- nämnda PM från den s. k. bruttogruppen. Materialet i fråga är ytterst ofull- ständigt och har ansetts kunna presenteras i betänkandet bara i mycket komprimerad form (kap. 8). Detta sammanhänger med att beredningens arbete i stället koncentrerats på utformningen av förslagen om mervärde- skatt och socialförsäkringsavgifter. Den i direktiven anbefallda allsidiga be- lysningen av skattesystemet i dess helhet har med andra ord inte verkställts. Jag skall inte här gå närmare in på själva sakfrågan, eftersom bered- ningens motivering för nettovinstbeskattning och mot bruttoskatter är så kortfattad i betänkandet. Den baseras huvudsakligen på sådana allmänna föreställningar om övervältringsförhållanden och neutralitet som redan kritiserats ovan. Vissa andra av beredningens motiv har berörts i de när- mast föregående avsnitten och ytterligare ett par skall nämnas här. Beredningen har tillmätt det förhållandet alltför stor betydelse att Väst— tyskland skulle vara berett att gå över från sin bruttoomsättningsskatt till en mervärdeskatt. För det första är det inte alldeles säkert att en sådan reform verkligen kommer till stånd. För det andra har flera för detta land speciella förhållanden medverkat till regeringsförslaget härom, bl. a. med- lemskapet i EEC samt en, sedan storföretagens hjälp åt nazismen och de allierades dekartelliseringssträvanden efter kriget, allmänt spridd motvilja mot ökad koncentration inom näringslivet, vilken anses främjas av en bruttoomsättningsskatt. Det sistnämnda sammanhänger med att en sådan stimulerar till vertikal integration för undgående av skatten i något led av produktions- och distributionskedjan. Detta förhållande brukar ses som en avgörande nackdel med en kumulativ bruttoomsättningsskatt. Några faktiska belägg för att en sådan skatt verkligen skulle vara av större be- tydelse för den vertikala integrationens utbredning har emellertid inte anförts i betänkandet. Men i den mån vertikal integration skulle fram- kalla—s, torde denna verka konjunkturstabiliserande; integrerade företags verksamhet inom flera produktions- och/eller distributionsled får nämligen en likviditetsutjämnande effekt både för företagen själva och för ekonomin i dess helhet. En ordentlig utredning av den vertikala integrationens pro— blem skulle ha behövts, men någon sådan har beredningen inte gjort. Belysande för ytligheten i beredningens utredningar är vidare att den över huvud inte observerat att frågan om ett val mellan nettovinst och bruttobeskattning har förskjutits väsentligt under de senaste åren. För det första har då som bekant nettovinstskattens andel av de totala statsinkoms- terna minskat kraftigt. För det andra har nettovinstskattens andel av in- dusltrifö—retagens omsättning sedan mitten av femtiotalet varit sjunkande. År 1955 utgjorde den inklusive investeringsavgiften 3,7 procent, medan den 1960 var nere i 2,0 procent (exkl. varuskatter vilka ökade något i förhållan-

de till omsättningen). Det mest väsentliga är emellertid att denna minskning av skatten nästan uteslutande faller på de större industriföretagen, som skulle ha gynnats av en övergång från nettovinst- till bruttoskatt: de med mer än 1 000 anställda betalade nettovinstskatt motsvarande 5,8 procent av sin omsättning 1955 mot endast 2,7 procent 1960. En högst väsentlig ut- jämning av ifrågavarande skattetrycks relativa fördelning på industriföre- tag av olika storleksklasser har ägt rum.

Denna utveckling kan ingalunda helt tillskrivas den ganska obetydliga utjämning som skett mellan olika stora företag ifråga om bruttovinsten i relation till omsättningen, speciellt om man betänker att avskrivnings- kostnaderna ökat mera i de mindre företagen. För samtliga industriföretag utgjorde marginalen 10,7 procent 1955 mot 10,6 1960. Förklaringen till den minskade skatten ligger i stället till mycket stor del i de starkt ökade av- sättningarna till investeringsfonder, vilka 1960 var sju gånger större i för- hållande till omsättningen i de största företagen än i de minsta. Gör man det tankeexperimentet, att företagen i stället för att de avsatt överskotts- medel till investeringsfond skulle ha tagit fram dem som vinst 1960, skulle vinstskatten ha ökat med över 60 procent.

Just den faktiskt förda investeringsfondspolitiken innebär på sätt och vis ett erkännande av den argumentering mot nettovinstbeskattning som förts från LO-håll tidigare och som man refererat till i direktiven för företagsskatteutredningen; denna beskattning har setts som diskrimine- rande mot storföretag och därmed mot export samt därför i sista hand som skadlig för tillväxten. Å andra sidan strider beredningens positiva bedöm- ning av vinstbeskattningen i föreliggande betänkande mot den under se- nare år förda politiken att lindra dennas verkningar.

Om nettovinstbeskattningens skadlighet ur angivna struktursynpunkt fått mindre aktualitet, kvarstår den dock i andra hänseenden som delvis understrukits redan i direktiven för beredningen. Det heter där bl.a. att denna beskattningsform stimulerar till icke nödvändiga utgifter; det all— männa kan sägas bidra till dessa kostnader genom lägre skatter. En bety. dande nackdel anges också ligga i att kontrollen är svår och invecklad. Hur en nettovinstbeskattning än utformas, är det ofrånkomligt att den inte sällan måste erbjuda betydande svårigheter i tillämpningen. Det utpräg- lade skattetänkande som sammanhänger med att skatten betraktas som en av företagets största omkostnadsposter, föranleder enligt direktiven före- tagen att noga bevaka sina intressen i skattefrågor; myndigheterna å sin sida tvingas till ingående och tidsödande kontroll så långt resurserna för- slår. — Härutöver bör åtminstone nämnas de kreditmarknadsproblem som nettovinstbeskattningen medför genom att den försvårar nyemissioner av aktier och tenderar att binda kapital till de bestående företagen.

Det är beklagligt att beredningen inte tagit fasta på direktiven i angivna

avseenden. Den har i sin iver att polemisera mot bruttoskatter och för netto- vinstbeskattning över huvud inte ställt frågan huruvida den sistnämnda delvis borde ersättas av mervärdeskatt eller arbetsgivaravgifter — vilka ju beredningen till skillnad mot mig inte ser som bruttoskatter. En seriös diskussion härav kunde tänkas ha lett beredningen till annat resultat än den nu kommit till, åtminstone beträffande nettovinstbeskattningens skär- pa. Även häri visar det sig hur starkt bunden beredningen varit vid det föreslagna EEC-skattesystemet, vilket som ovan sagts innefattar en ungefär 50-procentig bolagsbeskattning.

Som nämnts betraktar beredningen varken socialförsäkringsavgifterna eller mervärdeskatten som bruttoskatter eller ens som företagsskatter. Detta betraktelsesätt, som har sin grund i de ovan kritiserade övervältringsreso- nemangen, kan ej dölja att arbetsgivaravgifterna på lång sikt inte kan skilja sig från en löneskatt av motsvarande styrka, och att de lika väl som mervärdeskatten tas ut av praktiskt taget alla företag oavsett om de över- vältras eller ej. Detta är enligt mitt synsätt det väsentliga och skiljer dem från t. ex. nuvarande omsättningsskatt och punktskatter, som tas ut av före- tagen i bara ett led respektive en bransch. Att beredningens syn på dessa frågor inte är oomstridd :i den teoretiska litteraturen framgår bl. a. av en upp— sats nyligen i Harvarduniversitetets Quarterly Journal of Economics (Lars G. Sandberg, Net profits versus gross business taxation: the Swedish debate, November 1963).

I praktiken innebär beredningens förslag enligt min mening inte bara ökad bruttobeskattning utan också relativt minskad nettovinstbeskattning; beredningen avser ju inte att den sistnämnda skall höjas och är införstådd med att investeringsfondspolitiken fortsättes, vilket automatiskt minskar denna skatts andel av de samlade skatteutgifterna. Jag anser det vara av stor vikt att utvecklingen mot ökad bruttobeskattning får fortsätta och yr- kar därför, i likhet med ledamöterna Meidner, Nilstein, Åqvist och Östergren i ett gemensamt särskilt yttrande, på att ett vidgat införande av bruttobe- skattningselement bör prövas i fortsättningen, bl. a. genom att även investe- ringarna beskattas tidvis.

För egen del reserverar jag mig vidare mot beredningens förslag att reg- lerna för nettovinstbeskattningen kvarstår oförändrade tills vidare. Jag före- slår i stället, att den statliga skattesatsen sänks från nuvarande 40 till 30 procent för både bolag och ekonomiska föreningar. Hur staten skall kompen- sera sig för därav följande inkomstbortfall om uppskattningsvis ett par hundra miljoner kronor berörs även i följ ande avsnitt, men åtminstone del- vis skulle detta kunna göras genom en i jämförelse med beredningens förslag ökad beskattning av eller minskad avdragsrätt för företagens investeringar. Den härigenom skärpta indirekta beskattningen skulle medge rätt till ökad restitution vid export.

Den direkta beskattningen av fysiska personer

Följande mycket allmänna synpunkter får ses mot den inledningsvis an- givna bakgrunden att jag som ledamot av företagsskatteutredningen men ej av skattesystemutredningen inte haft möjlighet att förrän mycket sent ta upp dem i beredningen.

För det första reagerar jag starkt mot att beredningen utan någon som helst sakbehandling ansett sig kunna förbigå tanken på en helt ny kon- struktion av den direkta beskattningen av fysiska personer, nämligen en progressiv beskattning av den konsumerade inkomsten enligt bl. a. Nicholas Kaldors förslag (An expenditure tax, London 1955). Jag får här nöja mig med att framhålla denna brist, som snarast bör avhjälpas genom en särskild utredning.

Vidare vill jag beträffande beredningens förslag rörande den aktuella inkomstbeskattningen av fysiska personer reservera mig mot att den inte behandlat frågan om inkomstbegreppet. Det hade enligt min mening varit nödvändigt att redan i detta sammanhang ta upp realisationsvinstbeskatt- ningen och över huvud frågan om beskattning av värdestegring, vilket ock- så framhålles i direktiven. En värdestegring är nu i princip föremål för förmögenhets- men inte inkomstbeskattning. På detta område har ett nytt läge uppstått i och med den inledningsvis antydda fullsysselsättningsproble— matiken. Det kan sägas att det förr inte var någon mening med att till inkomstbeskattning ta upp t. ex. aktiekursvinster under en högkonjunktur, vilka man kunde räkna med skulle gå mer eller mindre förlorade under påföljande lågkonjunktur. Här har förhållandena förändrats fundamen- talt, och det är bl.a. därför nödvändigt att så snabbt som möjligt få en utredning till stånd om beskattning av olika former av värdestegring.1 Drar man in även denna under inkomstbeskattningen, skulle skatteskalorna kunna sänkas betydligt mer än enligt beredningens förslag, och man skulle även kunna vinna utrymme för ett minskat uttag av nettovinstskatt enligt ovan och/eller en sänkning av andra skatter.

Beträffande beredningens förslag till sänkning av inkomst— och förmö- genhetsskatten för fysiska personer vill jag framhålla följande. Progres- sivskatten på högre löner har —— som ibland framhålles — sannolikt över- vältrats på företagen i stor utsträckning genom att dessa ofta måst bevilja nettolöner av önskad storlek. En sänkning av progressiviteten som den av beredningen föreslagna borde då egentligen följas av en sänkning av ifrå- gavarande penninginkomster. Vid full sysselsättning kan man dock inte vänta sig något sådant. Den föreslagna sänkningen av progressivskatten torde därför resultera i en ojämnare inkomstfördelning, och beredningens

1 Den s.k. aktievinstutredningen tillkallades av finansministern när denna reservation förelåg i korrektur. Dess direktiv är emellertid mindre långtgående än vad som ovan förordas, bl.a. i det avseendet att orealiserade värdestegringsvinster anges i princip ej böra beskattas i andra former än nu är fallet.

uppskattningar av den samlade effekten av förslagen tyder också härpå. Det är då enligt min mening nödvändigt att en sådan utveckling motverkas genom en skärpning av bl. a. förmögenhetsbeskattningen och/eller arvs- och gåvobeskattningen.

Ur denna synpunkt reserverar jag mig särskilt mot beredningens för- slag att sänka förmögenhetsbeskattningen. Beredningen har bedömt det som »konsekvent» att även här _ liksom i fråga om inkomstbeskattningen _ utan dröjsmål söka ernå de jämkningar »som har ett mera omedelbart samband med uppkomna penningvärdeförändringar och förskjutningar i förmögenhetsfördelningen». Det är karaktäristiskt att beredningen inte försökt göra någon analys av förmögenhetstillväxten i landet. Jag anser att förslaget om sänkning av förmögenhetsbeskattningen inte är konse- kvent i annan mening än som ett uttryck för den lyhördhet inför »närings— livets» kortsynta skattekrav som präglar hela betänkandet. Man kan myc- ket väl anse en kombination av sänkt inkomstbeskattning och höjd förmö— gen—hetsbeskattning som konsekvent, och en höjning av den sistnämnda vore enligt min mening även lämplig, av ungefär motsvarande styrka som den av beredningen föreslagna sänkningen. Även härigenom skulle utrym- me kunna vinnas för en sänkning av nettovinstbeskattningen.

I fråga om ortsavdraget har beredningen föreslagit en avsevärd höjning, vilken skulle förorsaka ett betydande skattebortfall. Däremot har bered- ningen inte velat föreslå en sänkning av den för det s. k. proportionella skik— tet gällande skattesatsen 10 procent just med hänsyn till det skattebortfall, som skulle följa därav. Det främsta motivet härför torde vara att bered- ningen på sikt eftersträvar en längre gående progressionsutjämning än den nu kunnat föreslå och att ett lägre skatteuttag i det första skiktet framstår som. ett hinder för en sådan utveckling. Jag förstår väl de skäl som legat till grund för beredningens förslag i nämnda viktiga hänseenden, men också starka skäl däremot kan anföras. Det egendomliga är emellertid att bered- ningen över huvud knappast redovisat några skäl för sitt ställningstagande _ här liksom i flera andra fall.

Beträffande beredningens förslag rörande familjebeskattningen vill jag slutligen uttrycka mitt instämmande i de principiella synpunkter som av- givits i ett yttrande av ledamöterna Meidner, Nilstein och Östergren.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att de utredningar som ligger till grund för beredningens förslag rörande inkomst- och förmögenhetsbeskatt- ningen har mera berört detaljer [i nuvarande skattesystem än systemet som sådant. Förslagen bör därför enligt min mening i huvudsak inte göras till föremål för lagstiftningsåtgärder utan en omfattande översyn.

Sammanfattning

1. Jag motsätter mig inte en generell indirekt beskattning av den styrka beredningen föreslagit, men jag anser att denna i princip bör träffa också

investeringarna, varvid skattesatsen skulle kunna hållas lägre. Jag reser— verar mig således mot en mervärdeskatt vilken i »neutralitetens» nanm riktar sig uteslutande mot konsumtionen, såsom beredningen i allt väsent- ligt föreslagit. Om en mervärdeskatt införes anser jag, liksom ledamö- terna Meidner, Nilstein, Åqvist och Östergren i särskilt yttrande, att den bör utnyttjas i stabiliseringspolitiskt syfte och sålunda under tider av överkon- junktur träffa inte bara konsumtionen utan också _ helt eller delvis _ in- vesteringar och andra kostnadselement i näringslivet. Det är uppenbart att det skulle finnas betydande likheter mellan en sådan ska-tt och en brutto- omsättningsskatt, som användes stabiliseringspolitiskt inte bara genom variationer av skattesatsen utan också genom medgivande av viss avdrags- rätt — t. ex. för investeringar _ under avmattningsperioder. Jag yrkar följ— aktligen liksom de nämnda ledamöterna på fortsatt utredning om en vidgad bruttobeskattning.

2. Jag reserverar mig vidare mot att beredningen uppskjutit frågan om nettovinstbeskattningens styrka och utformning. Jag anser att man redan nu borde ha föreslagit en sänkning av skattesatsen för den statliga vinst- beskattningen från 40 till 30 procent. Det inkomstbortfall som detta skulle förorsaka staten kan täckas bl.a. genom en i förhållande till beredningens förslag vidgad beskattning av investeringarna.

3. Jag reserverar mig också mot den av beredningen föreslagna sänk- ningen av förmögenhetsbeskattningen och anser att denna i stället borde hö- jas i motsvarande omfattning.

4. Beträffande inkomstbeskattningen av fysiska personer finner jag be- redningens förslag allmänt sett så svagt underbyggda av grundläggande ut— redningar att de i huvudsak inte bör göras till föremål för lagstiftningsåtgär- der utan en omfattande översyn. Jag yrkar särskilt på en snabbutredning av frågan om fysiska personers inkomstbeskattning för värdestegring. Jag an- ser slutligen att möjligheten att lägga om inkomstbeskattningen av fysiska personer till en progressiv konsumtionsbeskattning bör tas upp till nog— grann prövning.

AVDELNING XI

BILAGOR

ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor I procent av(fkgliuågoinkomsten för företa- Gift man vars Gift man vars gare (före Ensamstående hustru saknar Ensamstående hustru saknar

f.. ATP-avg.) inkomst inkomst ” — lön inkl anställd _ . ' (= lön) ?nga) ap F" F" A F" A F" c sgivar- .. ore- .. ore— n- ore- n- ore- avgift för AnStaHd tagare Anstalld tagare ställd tagare ställd tagare anställd 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 6 000 6 350 271 295 70 72 4,3 4,6 1,1 1,1 8 000 8 467 431 448 231 225 5,1 5,3 2,7 2,7 10 000 10 584 592 608 393 381 5,6 5,7 3,7 3,6 12 000 12 701 902 922 552 538 7,1 7,3 4,3 4,2

15 000 15 876 1 430 1 442 794 774 9,0 9,1 5,0 4,9 18 000 19 051 2 046 2 034 1 033 1 005 10,7 10,7 5,4 5,3 20 000 21 168 2 541 2 511 1 200 1 164 12,0 11,9 5,7 5,5 25 000 26 460 3 917 3 863 2 045 1 950 14,8 14,6 7,7 7,4 30 000 31 752 5 537 5 447 3 325 3 158 17,4 17,2 10,5 9,9

40 000 42 336 8 987 8 991 6 498 6 411 21,2 21,2 15,3 15,1 50 000 52 920 12 744 12 969 10 023 10 130 24,1 24,5 18,9 19,1 60 000 63 504 16 796 17 281 13 882 14 238 26,4 27,2 21,9 22,4 80 000 84 672 25 182 26 246 22 023 22 952 29,7 31,0 26,0 27,1 100 000 105 840 34 200 35 788 31 041 32 494 32,3 33,8 29,3 30,7

Tabell b. Summa direkta skatter samt avgifter till grundförmånerna ( för anställda inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter) år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor I procent av bruttoinkomsten (kol. 2) för företa- Gift man vars Gift man vars gare (före Ensamstående hustru saknar Ensamstående hustru saknar för ATP-av- inkomst inkomst anställd .giåt) = Ion. (= lön) m Bapdel l Fö e Före An Före An Före ar e sgi- .. r - .. - - - - — varavgift Anstalld tagare Anstalld tagare ställd tagare ställd tagare för anställd

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 6 000 6 350 1 088 1 149 621 605 17,1 18,1 9,8 9,5 8 000 8 467 1 638 1 667 1 171 1 123 19,3 19,7 13,8 13,3 10 000 10 584 2 187 2 198 1 725 1 650 20,7 20,8 16,3 15,6 12 000 12 701 2 881 2 883 2 268 2 179 22,7 22,7 17,9 17,2 15 000 15 876 3 992 3 962 3 093 2 974 25,1 25,0 19,5 18,7 18 000 19 051 5 188 5 106 3 913 3 757 27,2 26,8 20,5 19,7 20 000 21 168 6 035 5 914 4 422 4 245 28,5 27,9 20,9 20,1 25 000 26 460 8 248 8 077 6 106 5 843 31,2 30,5 23,1 22,1 30 000 31 752 10 711 10 473 8 229 7 863 33,7 33,0 25,9 24,8 40 000 42 336 15 846 15 715 13 087 12 814 37,4 37,1 30,9 30,3 50 000 52 920 21 288 21 439 18 297 18 278 40,2 40,5 34,6 34,5 60 000 63 504 27 025 27 496 23 841 24 134 42,6 43,3 37,5 38,0 80 000 84 672 38 781 39 955 35 352 36 339 45,8 47,2 41,8 42,9 100 000 105 840 51 169 52 990 47 740 49 374 48,3 50,1 45,1 46,6

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor Procentuell fördelning Sjukförsäk- Summa ringsavg. inkl. väl;? _ direkta Brutto andel i arbets- de ar- skatter Kom- Av ”_ = inkl. Statli Kommu- Folk- givaravgift hets- samt av- Statlig munal ter gtill Netto = andeli inkomså— nal in- pen- ivar- gifter till in- in- run d- Sum- lön arbets- skatt komst- sions- till till till- gav- grund- komst- komst- fgörmå- ma givarav- skatt avgift grund- .. . förmå- skatt , . .. laggs- gifter skatt nerna gift for- . nerna ( = skyd- tlll må- det ATP kol. 3+4 nerna +5+6) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 6 000 6 350 271 534 200 83 148 271 1 088 24,9 49,1 26,0 100 8 000 8 467 431 853 264 90 181 362 1 638 26,3 52,1 21,6 100 10 000 10 584 592 1 170 328 97 216 452 2 187 27,1 53,5 19,4 100 12 000 12 701 902 1 483 392 104 265 542 2 881 31,3 51,5 17,2 100 15 000 15 876 1 430 1 960 488 114 307 678 3 992 35,8 49,1 15,1 100 18 000 19 051 2 046 2 433 584 125 371 814 5 188 39,4 46,9 13,7 100 20 000 21 168 2 541 2 762 600 132 391 904 6 035 42,1 45,8 12,1 100 25 000 26 460 3 917 3 582 600 149 462 1 130 8 248 47,5 43,4 9,1 100 30 000 31 752 5 537 4 407 600 167 510 1 356 10 711 51,7 41,1 7,2 100 40 000 42 336 8 987 6 057 600 202 607 1 808 15 846 56,7 38,2 5,1 100 50 000 52 920 12 744 7 707 600 237 704 2 260 21 288 59,9 36,2 3,9 100 60 000 63 504 16 796 9 357 600 272 801 2 712 27 025 62,2 34,6 3,2 100 80 000 84 672 25 182 12 657 600 342 995 3 616 38 781 64,9 32,7 2,4 100 100 000 105 840 34 200 15 957 600 412 1 189 4 520 51 169 66,8 31,2 2,0 100

Tabell d. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en anställd gift man vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Årsinkomst, kr Absoluta tal, kronor Proeentuell fördelning Sjukförsäk- Summa ringsavg. inkl. Över- direkta Brutto andel i arbets- vältra- skatter . = inkl. St tl' Kommu- Folk- givaravgift de ar- samt av- Statlig Kom; ?Vggil Netto = andel i . a lg nal in- pen- bets- gifter till in- muna er l Sum- lön arbets- mkomst- komst- sions- till . . givar- rund- komst- m- grund- ma . skatt . till t111- . g_ komst- förmå- givarav- skatt avgift grund- 1" avgif- formå- skatt _ . .. aggs- . skatt nerna gift for- sk d- ter tlll nerna ( = må- dyet ATP kol. 3+4 nerna +5+6) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 6 000 6 350 70 139 210 202 148 271 621 11,3 22,4 66,3 100 8 000 8 467 231 457 274 209 181 362 1 171 19,7 39,0 41,3 100 10 000 10 584 393 777 339 216 216 452 1 725 22,8 45,0 32,2 100 12 000 12 701 552 1 091 402 223 265 542 2 268 24,3 48,1 27,6 100 15 000 15 876 794 1 567 499 233 307 678 3 093 25,7 50,6 23,7 100 18 000 19 051 1 033 2 041 595 244 371 814 3 913 26,4 52,2 21,4 100 20 000 21 168 1 200 2 371 600 251 391 904 4 422 27,1 53,6 19,3 100 25 000 26 460 2 045 3 193 600 268 462 1 130 6 106 33,5 52,3 14,2 100 30 000 31 752 3 325 4 018 600 286 510 1 356 8 229 40,4 48,8 10,8 100 40 000 42 336 6 498 5 668 600 321 607 1 808 13 087 49,7 43,3 7,0 100 50 000 52 920 10 023 7 318 600 356 704 2 260 18 297 54,8 40,0 5,2 100 60 000 63 504 13 882 8 968 600 391 801 2 712 23 841 58,2 37,6 4,2 100 80 000 84 672 22 023 12 268 600 461 995 3 616 35 352 62,3 34,7 3,0 100 100 000 105 840 31 041 15 568 600 531 1 189 4 520 47 740 65,0 32,6 2,4 100

Absoluta tal, kronor Procentuell fördelning Sjukförsäk- Summa Årsin- ringsavgift direkta komst Kommu- till Till- sig?:; Kommu- Avgifter (före Statlig nal Folkpen- läggs- ifter till Statlig nal till Sum- ATP- inkomst- inkomst- sions- till- pen- g run d- inkomst- inkomst- grund- ma avgift) kr skatt _ avgift grund- .. sions- g" skatt förmä- skatt f.. laggs- . formå- skatt ormå- avgift nerna nerna skyd- nerna ( = det kol. 2 + 3+4+5) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 6 350 295 582 210 62 137 108 1 149 25,7 50,6 23,7 100 8 467 448 886 271 62 206 257 1 667 26,9 53,1 20,0 100 10 584 608 1 195 333 62 241 405 2 198 27,6 54,4 18,0 100 12 701 922 1 503 396 62 275 553 2 883 32,0 52,1 15,9 100 15 876 1 442 1 968 490 62 310 775 3 962 36,4 49,7 13,9 100 19 051 2 034 2 427 583 62 397 998 5 106 39,9 47,5 12,6 100 21 168 2 511 2 741 600 62 449 1 146 5 914 42,5 46,3 11,2 100 26 460 3 863 3 552 600 62 449 1 516 8 077 47,8 44,0 8,2 100 31 752 5 447 4 364 600 62 449 1 887 10 473 52,0 41,7 6,3 100 42 336 8 991 6 062 600 62 449 2 184 15 715 57,2 38,6 4,2 100 52 920 12 969 7 808 600 62 449 2 184 21 439 60,5 36,4 3,1 100 63 504 17 281 9 553 600 62 449 2 184 27 496 62,9 34,7 2,4 100 84 672 26 246 13 047 600 62 449 2 184 39 955 65,7 32,7 1,6 100 105 840 35 788 16 540 600 62 449 2 184 52 990 67,5 31,2 1,3 100

Tabell f. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en gift man som är företagare och vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Absoluta tal, kronor Procentuell fördelning Sjukförsäk- Summa Årsin- ringsavgift direkta komst till . skatter . .. Tlll- Avgifter (fore Statlig Kommu' Folkpen- läggs- sim": 3?" Statlig Kommu' till ATP- . _ nal . gifter t111. nal Sum- , . inkomst- . SlOl'lS- . pen- inkomst- . grund- .lvgift) _ inkomst- . till- . grund- mkomst- .. _ ma k skatt _ avgift grund- .. srons- .. skatt _ formå- r skatt .. laggs- . formå- skatt formå— k (1 avgift nerna nerna s y - nerna ( = det kol. 2 + 3+4+5) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 6 350 72 142 210 181 137 108 605 11,9 23,5 64,6 100 8 467 225 445 272 181 206 257 1 123 20,0 39,6 40,4 100 10 584 381 754 334 181 241 405 1 650 23,1 45,7 31,2 100 12 701 538 1 063 397 181 275 553 2 179 24,7 48,8 26,5 100 15 876 774 1 528 491 181 310 775 2 974 26,0 51,4 22,6 100 19 051 1 005 1 987 584 181 397 998 3 757 26,7 52,9 20,4 100 21 168 1 164 2 300 600 181 449 1 146 4 245 27,4 54,2 18,4 100 26 460 1 950 3 112 600 181 449 1 516 5 843 33,4 53,3 13,3 100 31 752 3 158 3 924 600 181 449 1 887 7 863 40,2 49,9 9,9 100 42 336 6 411 5 622 600 181 449 2 184 12 814 50,0 43,9 6,1 100 52 920 10 130 7 367 600 181 449 2 184 18 278 55,4 40,3 4,3 100 63 504 14 238 9 115 600 181 449 2 184 24 134 59,0 37,8 3,2 100 84 672 22 952 12 606 600 181 449 2 184 36 339 63,2 34,7 2,1 100 105 840 32 494 16 099 600 181 449 2 184 49 374 65,8 32,6 1,6 100

Tabell a. Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970

Procentuell fördelning av Procentuell fördelning av

Antalet inkomsttagare inkomsttagarna inkomstsumman

Arsinkomst

kr År . År År

1948 1951 1955 1964 1970 1948 1951 1955 1964 1970 1948 1951 1955 1964 1970 1 2 3 4 5 6 7 8 9

(D F! i:; P( sr H CO v-u N H H i-4 0 H

— 3 000 1 103 700 782 800 459 000 157 600 67 200 32,8 23,4 3 000— 4 000 425 700 318 600 272 700 214 200 87 900 12,6 9 5 4 000— 5 000 413 300 313 900 235 000 204 800 159 800 12,3 9 4 5 000— 6 000 399 200 319 800 212 000 183 100 154 900 11,9 9,6 9 8

8 9 2 6

w_wma owe—__— wacom _.va— v—mmm mhmm

Qiu-:F:— vunnits

COOYFF NJ_ä'MO

6 000— 7 000 308 600 328 500 218 100 166 100 149 800 9,2 7 000—- 8 000 207 200 297 600 224 600 146 100 137 200 6,2 8 000— 9 000 232 200 135 700 127 600 7,0 9000— 10000) 225 600 419 mot 230200 129400 117000 % 6'7 1 ' i 10 000— 12 000 112 000 219 800 413 600 262 400 208 600 3 12 000— 15 000 75 400 157 100 371 900 402 800 293 900 2 1 0

».

camping sroo Q' memor cam =D

__z

.

CDCl'åtDljs mao avmo cum_mv v-uooov—

H QQDH w_ooou:

vvs—m'a

.. ..

"!

OOOv—c ':'-'HH Gäst?

namnen armén quo—a- HHH vega

15 000— 20 000 48 600 103 300 274 000 613 600 506 000 20 000— 25 0001 30 200 54 100 136 moi 399 400 485 900 &

I-l H H H HHH N. 00

com_w rx cash nn

25 000— 30 000 234 300 381 000

30 000— 40000 223 300 444200 40000_ 50000] 12600 17100 36800 76500 212900 % 0,4 0,5 I'll

50 000—100 000 4 600 5 900 11 700 54 900 173 500 0,1 0,2 0,3 100 000— 1 000 1 400 2 300 8 200 19 400 0,03 0,04 0,1 Summa 3 367 800 3 339 100 3 330 100 3 612 400 3 726 700 100 100 |100

10,3[

4,4

8 1,8 1,7 2,4 1 1

.b. MN v—lv-q

HHNN inmoo'mv-Y COLOCDN HH!— v—l

Gili—[NIO v—l H

18,6 11,5 13,3 1,2 3,9

100 100 100 100 100

Anm: Uppgifterna för åren 1948, 1951 och 1955 har hämtats ur SOU 1957: 13, Den statliga indirekta beskattningen, bilaga 3. Samtaxerade in- komsttagare har räknats såsom en enhet. Årsinkomst avser sammanräknad nettoinkomst.

__4

c;

v-o 001510th NHLON bwh—MD Omv-io

xavio

v-l OCDFQLQ Hwom

o 0 v—1 0 O 7—1

Tabell b. Inkomsttagamas fördelning på olika inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970 med inkomsten ställd ire- lation till medelinkomsten (=M)

Procentuell fördelning av Procentuell fördelning av

Antal inkomsttagare inkomsttagarna inkomstsumman

Årsinkomst

kr År År År

1948 1951 1955 1964 1970 1948 1951 1955 1964 1970 1948 1951 1955 1964 1970 1 2 3 4 5 6 7 8 9

:o "4 m v-4 sr H m H N _ H H G v-4

— 0,40 M 696 400 685 100 670 200 825 200 851 900 20,7 20,5 20,1 0,40— 0,60 M 485 700 434 400 433 300 458 900 467 600 14,4 448 700 427 200 411 800 422 900 433 500 13,3 12,8 12,4 432 800 439 400 432 600 424 800 444 300 12,9 409 400 410 100 429 500 399 700 413 400 12,2

M M M M 277 500 302 500 302 500 297 900 308 800 M 180 000 190 600 194 600 222 000 234 600 M 115 900 124 400 140 800 154 400 149 600 M 79 300 83 000 88 600 112 900 121 600 M M M M M

.. ..

o. CD H 0. :O F!

..

..

NHHHH NHHHv—l '? CD Fl Nm .. y

.. .. ..

HHH HH 1—1 DNMCDN FOQMH omr—vin MEFOS—CV) mewh QQ'CONN

.. ..

OMNOOQ [*NQQQ Omä'Q'N CDCDOOOv—l omhmm LD'Q'NHH

.. ..

108 700 114 400 115 300 153 700 161 100

49 200 52 800 49 200 66 800 68 000 42 200 42 500 33 100 46 100 45 000 26 100 20 900 18 500 18 000 17 600 11 100 8 300 7 500 6 600 7 100 10 00— 4 900 3 600 2 600 2 500 2 700

Summa 3 367 800 3 339 100 3 330 100 3 612 400 3 726 700 100 100 100 100 100

.. .. .. ..

100th whqoh OQLDDCO WOWHQ Hochmh QMNHH

sammen.- mmqmm w_NmN—a Nav-:=.— cocoa-m=n— i-n-uooo armatur—ol la_CÖOOCOv—i commune .H.—ooo

.. .. ..

OVNCDv—t hemma.-nn QHNQN CDGWON OOEDCDQ %#NHH

IOCDOOHCD wavh QQNHH

..

001—wa m=q—n common.— NNHv—tv—t 00:0va HHOOO mol mmmofm i-n-cooo FCH

..

came—cum. HHOOO HOONFID QOLONH "[*th (D_COCDNv—l

o 0 H

100

Anm: Uppgifterna för åren 1948, 1951 och 1955 har hämtats ur SOU 1957: 13, Den statliga indirekta beskattningen, bilaga 3. Samtaxerade inkomst- tagare har räknats såsom en enhet. Årsinkomst avser sammanräknad nettoinkomst. Medelinkomst år 1948 = 5 303 kr, 1951 = 6 764 kr, 1955 = 9 409 kr, 1964 = 16 006 kr och 1970 = 21 882 kr.

0 O &"

100

0 O 1—

Tabell c. Inkomsttagarnas fördelning på inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970, att en viss procentandel av inkomsttagarna tillförts varje klass

varvid klassindelningen gjorts sd

Procentuell fördelning av inkomsttagarna respektive år Årsinkomst

Procentuell fördelning av

inkomstsumman

År År

1948 1951 1955 1964 1970 1948 1955 1964

2 4 [* O H G? oo

20,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 5,0 3,0

1,0 0,5 0,4 0,1 100 Totala antalet in-

komsttagare res— pektive år. . . . . ..

—— 2 075 2 075— 2 787 2 787—_ 3 567 3 567—= 4 369 4 369— 5 195

5 195— 6 040 6 040— 7 175 7 175—- 9 376 9 376—12 113 12 113—17 451

17 451—23 263 23 263—31 078 31 078—61 683 61 683——

2 654 3 678 4 747 5 795 6 817

2 654— 3 678— 4 747— 5 795—-

6 817— 7 904 7 904— 9 313 9 313—12 064 12 064—15 443 15 443—21 150

21 150—26 886 26 886—35 188 35 188—69 700 69 700—

— 3 748 3 748— 5 152 5 152— 6 703 6 703— 8 188 8 188—- 9 627

9 627—11 052 11 052—13 055 13 055—16 636 16 636—20 731 20 731—27 567

27 567—35 433 35 433—46 596 46 596—86 221 86 221—

5 796 8 086 10 831 13 526

5 796— 8 086— 10 831— 13 526— 16 132 16 132— 18 616 18 616— 23 285 23 285—_ 30 069 30 069— 38 160 38 160— 48 801 48 801— 58 720 58 720— 76 228

76 228—143 932 143 932—

7 916 11 087 14 865 18 570 22 277

26 483 32 357 41 555

7 916— 11 087— 14 865—— 18 570—

22 277— 26 483—— 32 357— 41 555— 50 711 50 711— 67 951

67 951— 79 164

79 164—102 979 102 979—194 560 194 560—

3 367 800 3 339 100 3 330 100 3 612 400 3 726 700

HHHH

o v—1

..

QQDOLOO LOQLUDOO hm.-ao

......

LOQ'CDFG? omnäooo numero

..

HHv—(H HHH ”& N H

..

Lohmann Dogtown-> co.—QQ tra-mha omdooo maori—o Lovar—aa _muåcab mami-co

O _ 0 1—4 .O 0 1—1

". m v—t owman—= coq—uno :o.-unc:

Anm: Uppgifterna för åren 1948, 1951 och 1955 har hämtats ur SOU 1957: 13, Den statliga indirekta beskattningen, bilaga 3. Samtaxerade in- komsttagare har räknats såsom en enhet. Årsinkomst avser sammanräknad nettoinkomst.

Bilaga 3

Det västtyska förslaget till mervärdeskatt

Efter många års förberedande arbete och efter en livlig diskussion såväl inom olika kommittéer som i fack- och dagspress av frågan om en reformerad omsätt- ningsbeskattning i Tyskland framlade förbundsregeringen i juli månad 1963 ett förslag till ny omsättningsskattelag, innebärande övergång från nu gällande brutto- omsättningsskatt till en mervärdeskatt. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Skattepliktig omsättning utgörs av leveranser och vissa andra prestationer, uttag ur rörelse av skattepliktig vara samt import. Definitionen av begreppen leveranser och andra prestationer överensstämmer med den enligt nuvarande omsättningskatte- lag gällande; den föreslagna skatten blir alltså liksom den nuvarande en skatt på prestationer, utförda inom ramen för en rörelse. Härigenom avgränsas såväl pri- vata transaktioner som transaktioner, utförda av offentligrättsliga subjekt. Liksom enligt nuvarande rätt är både tillfälliga transaktioner och försäljning av företaget som sådant att betrakta som skattepliktig omsättning. Uttag ur rörelsen har i för- slaget uppdelats i två olika begrepp — Selbstverbrauch och Eigenverbrauch. Med det förra begreppet förstås, att en rörelseidkare såsom anläggningstillgång i sin rörelse använder föremål, som han tillverkat eller anskaffat. De varor det gäller är avskrivningsbara anläggningstillgångar, som enligt inkomstskattelagens bestäm— melser icke får på en gång avskrivas under anskaffnings- eller tillverkningsåret. Genom denna bestämmelse vill man undvika, att sådana anläggningstillgångar, för vilka — enligt vad nedan sägs _ ett i tiden fördelat avdrag föreslås, belastas med omsättningsskatt i olika hög grad. Med Eigenverbrauch förstås att rörelseidkaren uttar varor ur rörelsen för privat bruk eller nyttjar rörelsens anläggningstillgångar för sådant ändamål.

Begreppen rörelseidkare och rörelse motsvarar i stort sett de nu gällande. Ett för tysk omsättningsskatterätt speciellt regelkomplex må här anmärkas. Förvärvs- verksamhet anses icke självständigt bedriven, om utövaren eller utövarna av denna är förbundna med en annan rörelse på sådant sätt, att de måste följa den senare rörelseidkarens anvisningar. På grundval av denna bestämmelse behåller reform- förslaget det i gällande omsättningsskatterätt befintliga begreppet Organschaft och förklarar, att självständig verksamhet ej föreligger, då en juridisk person är under— kastad en annan rörelseidkares ledning (Organgesellschaft). Så anses vara fallet, då den juridiska personen, att döma av samtliga föreliggande faktiska förhållanden finansiellt, ekonomiskt och organisatoriskt, är inordnad i en annan rörelseidkares rörelse. Till skillnad från nu gällande förhållanden har emellertid Organschaft i förslaget icke längre betydelse för skatteberäkningen.

Med skattepliktig leverans förstås en prestation, genom vilken rörelseidkaren eller på hans uppdrag tredje man sätter köparen eller på dennes uppdrag tredje man i stånd att i eget namn förfoga över ett föremål. Andra skattepliktiga presta- tioner utgörs av tjänster och övriga prestationer, som ej består av någon leverans. Några speciella regler må här nämnas. Om en rörelseidkare till en beställare, som till honom överlämnat material för tillverkning av ett föremål, i stället för det före-

mål, som skulle tillverkas, levererar ett likartat föremål, som han vanligen tillver- kar av sådant material i sin rörelse, anses prestationen som tjänsteprestation, om ersättningen beräknas på samma sätt som om enbart en arbetsprestation utförts. Om en transportprestation eller en uthyrning av transportmedel sträcker sig både inom och utom Tyskland, är den inländska delen av transportprestationen omsätt- ningsskattepliktig.

Enligt förslaget stadgas, förutom skattefrihet för export, skattefrihet i åtskilliga andra fall. Till export räknas, förutom exportleveranser, lönförädling och vissa andra prestationer för utländsk räkning (t. ex. teknisk och ekonomisk rådgivning och planering för anläggningar i utlandet).

Principiellt är reformförslaget emot alla skattebefrielser i fråga om konsumtion inom landet och förbundsregeringen har givit mycket hållbara skäl för denna sin inställning. När trots detta skattebefrielserna i det föreliggande förslaget blivit relativt många, beror detta på framförallt tekniska och sociala skäl. Bland skatte- befrielserna märks flodtransporter, kreditgivning och omsättning av värdepapper, bolagsandelar m. m. (kapitalomsättningsskatten har icke inbakats i mervärde- skatten), vissa utarrenderingar och uthyrningar, vissa omsättningar inom social- försäkringarnas ram m. m. Sådana skattebefrielser i gällande omsättningsskattelag, som skulle motverka en konkurrensneutral utformning av mervärdeskatten, har ej ansetts kunna övertas i det nya förslaget. Skattebefrielse skall sålunda ej vidare förekomma för import av vissa bestämda rå- och hjälpvaror eller för andra presta- tioner i samband med importen, och ej heller för omsättning hos energiförsörj- ningsföretag tillhörande det allmänna eller för privat ekonomisk verksamhet inom radio och teater. Den nu gällande skattebefrielsen för jordbruket bortfaller också, även om viss lindring gjorts i fråga om skattesatsens höjd.

I vissa fall kan det för ett företag vara av fördel att avstå från detsamma med- given skattebefrielse, särskilt med tanke på möjligheten till avdrag för ingående skatt. Av denna anledning har givits möjlighet att efter särskild anmälan till be- skattningsmyndigheten avstå från skattebefrielsen, dock minst för en tid av fem kalenderår.

Beskattningsvärdet utgörs av den avtalade ersättningen till skillnad från nu gäl- lande huvudregel. Skatten skall sålunda icke inräknas i ersättningen. Uppdelningen i nettopris och skatt skall möjliggöra nettokalkylation samt att omsättningsskatten öppet redovisas i fakturan.

Importen beskattas i princip på samma sätt som enligt nu gällande omsättnings- skatterätt. Importutjämningsskatten (Ausgleichsteuer) beräknas sålunda på det importerade föremålets värde, varvid de vid importtillfället gällande tullföreskrif— terna om tullvärde och dess beräkning är avgörande.

Skattesatsen är i princip 10 procent av ersättningen för varje skattepliktig om- sättning och även importutjämningsskatten föreslås uttagen med samma skattesats. Skatten reduceras till 5 procent för leveranser och uttag för egen räkning av så- dama varor, som finns upptagna i en till lagen fogad särskild bilaga. Den reducerade skattesatsen gäller huvudsakligen livsmedel samt vissa råvaror, framförallt sådana som tillhör textilsektorn. Vid import nedsätts i dessa fall utjämningsskatten till 5 procent.

Om skattesatserna sägs i förbundsregeringens motivering till reformförslaget, att avsikten med dessa skattesatser varit att erhålla samma skatteinkomster som genom nuvarande omsättningsskatt. Om hänsyn tas till de i förslaget medgivna skattelättnaderna för vissa varor, skulle skattesatsen kunna sättas till 9 procent, om skatten liksom för närvarande inräknas i beskattningsvärdet. Men då förslaget baseras på, att skatten beräknas å nettopriset, har skattesatsen måst höjas till

10 procent, utan att alltså härigenom uppstår någon merbelastning eller ökade skatteinkomster. Förbundsregeringen framhåller, att skattesatserna icke är till— mätta med någon reserv för eventuell utjämning av övergångssvårigheter.

Bestämmelserna om avdrag för erlagd (ingående) omsättningsskatt utgör kärnan i det nya omsättningsskattesystemet. Genom detta avdrag undviks kumulation och åstadkommes att konsumtionsvaror — oavsett hur ofta de omsätts —— belastas lika vid lika pris och skattesats. Därigenom elimineras också skattemässigt incitament till företagskoncentration. Enligt lagförslaget får rörelseidkare från den omsätt- ningsskatt, som han är skyldig inbetala för sin omsättning under viss redovisnings- period, avdraga följande, på samma period belöpande skatt, nämligen a) den skatt, som belastat hans inköp för rörelsen, b) sådan skatt, som påförts för vara som sedan uttagits för eget bruk och därvid beskattats och c) importutjämningsskatt, som han erlagt för importerade varor. Avdrag får icke ske för a) skatt å leveranser och uttag för egen räkning av anläggningstillgång och import av föremål, som avser rörelse- idkarens skattefria leveranser, b) skatt för andra prestationer, som rörelseidkaren tar i anspråk för att utföra skattefri omsättning eller omsättning som faller utanför beskattningsområdet. Avdrag för skatt medges dock vid vissa slag av skattefri omsättning, nämligen export, lönförädling för utländsk räkning och vissa andra skattefria prestationer för utländsk räkning samt då det rör sig om omsättning, som sker i utlandet.

I fråga om avdrag för omsättningsskatt, som belastar investeringar, innebär för- bundsregeringens förslag en fördelning av avdraget i tiden. Vid leverans, uttag för egen räkning och import av avskrivningsbara anläggningstillgångar, vilkas anskaff- nings- eller tillverkningskostnad enligt inkomstskattelagens bestämmelser icke får på en gång avdragas under anskaffnings- respektive tillverkningsåret, får avdrag för ingående omsättningsskatt endast ske med lika stora årliga belopp, vilka mot- svarar de avskrivningar, som medges vid inkomstbeskattningen. Om sådan anlägg- ningstillgång avyttras, får rörelseidkaren på en gång avdraga ännu ej avdragen omsättningsskatt från den omsättningsskatteskuld, som åvilar honom, under förut- sättning att avyttringen innebär en skattepliktig omsättning eller en exportaffär.

Om den omsättningsskatt, för vilken avdragsrätt under viss redovisningsperiod föreligger, skulle överstiga den omsättningsskatt, för vilken rörelseidkaren är redo- visningsskyldig under samma period, överförs det överskjutande beloppet till föl- jande redovisningsperiod. Överstiger överskottet 1 000 DM, skall det efter ansökan restitueras. Definitiv reglering sker vid slutet av varje beskattningsår.

När en rörelseidkare utför leveranser och andra prestationer till en annan rörelseidkare i och för dennes rörelse, är han skyldig att utfärda faktura. Fakturan skall ange a) leverantörens och köparens namn och adress, b) de levererade varor- nas kvantitet och beteckning enligt handelsbruk eller art och omfattning av annan prestation, c) dag för leveransen eller prestationen, d) priset utan skatt och e) den på priset belöpande omsättningsskatten. Bestämmelsen om utfärdande av faktura är den centrala föreskriften för genomförandet av mervärdeskattesystemet i prak- tiken och genom densamma skapas en bestämd ordning för avdrag för ingående omsättningsskatt.

För sådana fall, då inköps- eller försäljningspris av någon anledning reduceras eller fordran visar sig värdelös, finns särskilda föreskrifter, som syftar till att i efterhand reglera för mycket eller för litet erlagd omsättningsskatt.

Om rörelseidkares skattepliktiga omsättning under förflutet kalenderår icke överstiger 20 000 DM, skall omsättningsskatt ej erläggas. Rörelseidkaren får i sådant fall ej heller avdraga ingående omsättningsskatt eller å sina utgående fakturor sepa- rat ange omsättningsskatten. Gör han likväl detta, blir han skattskyldig. För här

ifrågavarande småföretagare bortfaller vidare Skyldigheten att utfärda fakturor och att föra räkenskaper. Om en rörelse skulle ha påbörjats under visst kalenderår, gäller dessa föreskrifter, om den faktiska skattepliktiga omsättningen, efter om- räkning till årsomsättning, ej överstiger 20 000 DM. Rörelseidkaren har möjlighet att, inom tio dagar efter kalenderårets början, till beskattningsmyndigheten inge anmälan Om, att han från och med kalenderåret i fråga avstår från ovannämnda skattefrihet. Sådan anmälan är bindande för rörelseidkaren för minst ett ka- lenderår.

Rörelseidkare, som ej är skyldiga att föra handelsböcker, kan efter medgivande av beskattningsmyndighet få beräkna omsättningsskatten enligt kontantprincipen i stället för enligt bokföringsmässiga grunder.

Importutjämniugsskatten (Ausgleichsteuer) betecknas i lagförslaget som en kon— sumtionsskatt, för vilken tullföreskrifterna skall gälla. Varor, som ej är underkas- tade värdetull, skall i omsättningsskattehänseende behandlas som sådana.

Av särskild betydelse för småföretagare är, förutom ovannämnda bestämmelse om en frigräns vid 20 000 DM, föreskriften om beskattning efter schablonmässigt fastställda skattesatser. Enligt förslaget skall nämligen finansministern för att för- enkla beskattningen av sådana grupper av rörelseidkare, där förhållandena i be- skattningshänseende är likartade och som ej är skyldiga att föra handelsböcker, kunna fastställa schablonskattesatser såväl för den ingående avdragsgilla skatten samt grunderna för dennas beräkning som för den omsättningsskatt, som skall erläggas samt grunderna för dess beräkning. Schablonskattesatserna skall leda till en skatt, som ej i väsentlig mån avviker från den, som enligt lagen skulle ha upp- kommit utan tillämpning av desamma. En rörelseidkare, för vilken förutsättningar för beskattning enligt schablonskattesatser föreligger, kan emellertid inom tio dagar efter varje kalenderårs början hos beskattningsmyndigheten anmäla, att hans omsättning i rörelsen icke skall beskattas enligt schablon. En sådan förklaring är bindande för rörelseidkaren under minst fem kalenderår och återkallelse gäller från början av nästföljande kalenderår.

Någon bestämd tidpunkt för lagens ikraftträdande kan ej anges, men enligt vad som är känt beräknas lagen i vart fall icke kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1966.

Ur motiven till lagförslaget

I motiven till lagförslaget framhålls inledningsvis bl.a., att omsättningsskatte— reformen är att betrakta som en del av en omfattande skattereform, genom vilken förbundsregeringen förklarar sig söka åstadkomma, att arbetsviljan icke motverkas samt att konkurrensförhållandena ej påverkas i ogynnsam riktning. Denna mål— sättning kan endast ernås, om å ena sidan den totala skattebördan icke överskrider gränserna för skatteförmågan och om å andra sidan konkurrensneutrala grunder åstadkommes i fråga om de enskilda skatterna, och särskilt i fråga om sådana skatter, som belastar rörelseresultaten som kostnad. Förbundsstatens, delstaternas och kommunernas skatteinkomster uppgick år 1963 till 24,6 procent av brutto- nationalprodukten, vilket anges innebära att skattebelastningen är mycket hög. För— bundsregeringen anser därför, att skattepolitikens mål måste vara att undvika en ytterligare höjning av skattebelastningen å näringslivet.

Önskemålet om speciella föreskrifter i form av skattebefrielser eller skattened- sättningar, under motivering att mervärdeskatten uttas å företagens värdeskapande och att skattebördan därför blir tyngre på branscher och företag med stort värde- skapande, avvisas. Företag med stort värdeskapande får inga nackdelar genom

mervärdeskatten. Företag med lågt värdeskapande har endast skenbart en lättare skattebörda, ty det skattebelopp, som utgör skillnaden mellan den omsättningsskatt, sådana företag skall inbetala till beskattningsmyndigheten och det skattebelopp som företag med större värdeskapande skall inbetala, har de erlagt redan vid an- skaffningen av varor och tjänster, alltså vid betalningen av den ingående skatten. Båda slagen av företag kan, oavsett graden av värdeskapande, vid samma varu- priser och samma skattesats övervältra lika mycket omsättningsskatt på nästföljan- de led.

Enär mervärdeskatten medför, att summan av den skatt som betalas vid inköpen och den skatt som betalas till beskattningsmyndigheten alltid är lika stor för varje företag, oavsett värdeskapandet, under förutsättning av samma pris, framgår med all önskvärd tydlighet, att särskilda skattesatser för vissa näringsgrenar icke kan försvaras från värdeskapandets synpunkt.

I diskussionen har frågan om valrätt för vissa mindre företag att beskattas enligt gällande omsättningsskattelag eller enligt annan särskild ordning varit livlig. För- bundsregeringen förklarar emellertid, att en speciell beskattningsordning, vars tillämpning skulle vara beroende av företagets omsättning, måste undvikas vid en konkurrensneutral omsättningsskatt redan av den anledningen, att ett företags omsättning icke vore någon lämplig måttstock på dess prestationsförmåga.

Förbundsregeringen behandlar i motiven relativt kortfattat bestämmelserna om avdrag för omsättningsskatt å anläggningstillgångar. Det medges att avdrag för den på anskaffade investeringsvaror vilande omsättningsskatten är nödvändigt för att eliminera en eljest inträdande kumulation, men förbundsregeringen har endast ansett sig kunna föreslå ett i tiden fördelat avdrag för skatten d. v. 5. med årliga belopp, motsvarande de avskrivningar, som görs i inkomstskattehänseende. Anled- ningen härtill är, att ett medgivande av omedelbart avdrag för hela omsättnings- skatten på investeringsvarorna skulle få icke önskvärda konjunktur- och skatte- politiska följder samt att den högre skattesats, som i så fall blev nödvändig, skulle kunna få betänkliga verkningar på prisnivån. Av denna anledning ansåg rege- ringen det nödvändigt att näringsliv och förvaltning belastades med de med ett prorataavdrag på investeringsvarorna förenade, utomordentliga tekniska svårig- heterna. Det förtjänar framhållas att förbundsrådet, som haft att under hösten 1963 ta ställning till förbundsregeringens förslag till ny omsättningsskatt, i sitt utlåtande beträffande avdraget för omsättningsskatt å investeringsvarorna yrkat, att de före- slagna bestämmelserna skulle utgå. Förbundsrådet anför som motivering härför bl. a. följande: »Av ekonomiska och skattetekniska skäl bör omsättningsskatt, som åvilar inVesteringar, genast få avdragas med hela sitt belopp. Ett omedelbart av- drag främjar rationalisering genom investeringar av olika slag och därmed fram- stegstakten. Genom sådant avdrag bindes ej ingående omsättningsskatt i rörelsen, varigenom förhindras, att den inkomstskattemässiga avskrivningsproblematiken överförs på omsättningsskatterätten.

Det bör emellertid i detta sammanhang även beaktas, att omläggningen innebär att den tidigare skattebelastningen för näringslivet på råvaror, halvfabrikat, för- brukningsvaror, tjänster m. m. slopas i ett steg genom en omedelbar avdragsrätt för ingående skatt, varför de ekonomiska verkningarna av reformen blir mycket bety- dande redan genom denna förändring, som avser den större delen av näringslivets kostnader.

Den franska mervärdeskatten

Omsättningsskatt infördes i Frankrike första gången 1920. Den var konstruerad som en kaskadskatt, vilken drabbade varan vid varje förändring av ägande- eller besittningsrätten. År 1936 ersattes denna skatt av en produktionsskatt — taxe å la production _ som utgick efter en skattesats av 6 %. En viktig del i denna skatts konstruktion var systemet med uppskov av beskattningen —— suspension de taxe — på så sätt att en tillverkare fick rätt att, mot företeende av särskilt intyg om sin egenskap av tillverkare, skattefritt köpa råvaror, erforderliga för hans tillverkning. Då den tillverkade produkten sedermera försåldes av tillverkaren, uttogs produk- tionsskatten på försäljningspriset. Ännu ett steg i riktning mot en mervärdeskatt togs 1948, då uppdelad skattebetalning —— paiement fractionné —— infördes. Inne— börden härav var, att varje tillverkare måste betala skatt på sina råvaruinköp samt att han blev skattskyldig för sina försäljningar, men att han från den skatt, som utgick i senare fallet, fick dra av den skatt, som han erlagt vid varuinköpen.

År 1954 infördes den nuvarande mer-värdeskatten _ taxe sur la valeur ajoutée, TVA — med en skattesats av 16,85 % på beskattningsvärdet inklusive skatt. Grossis- ter och tillverkare blev skattskyldiga för sina försäljningar men fick rätt att från skatten dårå avdraga den skatt, som erlagts vid inköp, icke blott av råvaror som tidigare under produktionsskattens tid, utan också av indirekta hjälpmedel, sådana som oljor och smörjmedel, samt av anläggningstillgångar och av sådant som kunde hänföras till företagets allmänna omkostnader. Sedermera har skattesatsen höjts och utgör för närvarande 20 % av beskattningsvärdet inklusive skatt, d. v. s. 25 % av beskattningsvärdet exklusive skatt.

I detta sammanhang må nämnas, att det vid sidan av TVA utgår två andra indi— rekta skatter av generell karaktär, nämligen skatt å tjänsteprestationer _— taxe sur les prestations de service, TPS — och en kommunal detaljhandelsskatt — taxe locale. Skattesatserna för dessa skatter är 8,5 % resp, 2,75 %, beräknat på beskatt- ningsvärdet inklusive skatt.

För att ge ett begrepp om dessa skatters betydelse för den franska statskassan må vidare nämnas, att de indirekta skatterna för närvarande svarar för omkring 60 % av statsinkomsterna samt att omsättningsskatterna, till vilka förutom ovan— nämnda tre skatter också bör vissa punktskatter, taxes uniques, år 1961 svarade för ungefär 40 % av statsinkomsten.

Mervärdeskattens beräkning

TVA beräknas i varje led av produktions- och distributionskedjan (med undantag för detaljhandeln, som beskattas med taxe locale) på ett mervärde, som utgör skill- naden mellan varans försäljnings— och inköpspris. Detta åstadkommes på följande sätt. Vid försäljning av varor beräknar den skattskyldige TVA på försäljningspriset. Från den skatt, för vilken han sålunda blir redovisningsskyldig gentemot stats- verket, får han avdrag för den skatt, som han erlagt vid inköpet av ifrågavarande vara. Varje person, som är skattskyldig till TVA, är skyldig att lämna sin kund en faktura, på vilken finns upptaget dels varans pris utan skatt och dels det skatte- belopp, som beräknas på försäljningen i fråga.

Vid inköp krediteras leverantörers konto, varefter varors konto samt kontot för avdragsgill TVA debiteras. Vid försäljning debiteras kunders konto, varefter varors konto och kontot för TVA att redovisa krediteras. Dessutom görs nödvändiga note- ringar i särskilda kolumner i inköps— och försäljningsjournaler. Vid varje månads slut sammanräknas de två skattekontona. Beloppen jämte omsättningssiffrorna införs i en månatlig deklaration. Skillnaden mellan de två skattebeloppen inbetalas till skattemyndigheten. Skulle arvdragssumman överstiga det belopp, som skall redo- visas till skattemyndigheten, får överskottet överföras till nästkommande månads— deklaration. Avdragsrätten preskriberas först efter tre år. Av hänsyn till statskas— san har man infört den regeln, att avdrag för erlagd TVA skall ske med en månads fördröjning.

Förutsättningen för att avdrag för erlagd TVA skall få göras är, att den vara som tillverkas eller försäljs är skattepliktig till TVA, att förvärvaren av den vara, för vilken avdrag för erlagd TVA yrkas, själv är skattskyldig till TVA, samt att, i fråga om anläggningstillgångar, dessa nyttjas för framställning av till TVA skatte— pliktiga varor. Man skiljer mellan fysiska och finansiella avdrag. Rätt till fysiska avdrag ger sådana varor, som köps för återförsäljning i oförändrat skick av gros- sist, importör eller exportör, vidare råvaror, hel- och halvfabrikat, vilka direkt ingår i den tillverkade produkten, samt indirekta hjälpmedel vid tillverkningen, sådana som smörjmedel och oljor. Rätt till finansiellt avdrag ger anläggningstill- gångar av olika slag samt kostnader hänförliga till företagets allmänna omkostna- der. Sådan fast egendom, som icke nyttjas för industriell drift utan exempelvis för administrations- eller försäljningskontor, och vidare fordon för person- och varu- transport inom och utom företaget samt möbler ger dock icke rätt till avdrag.

Beskattningsvärde

Beskattningsvärdet utgöres av grosshandelspriset eller producentpriset med avdrag för rabatter och returer, men med tillägg bl. a. för frakt, försäkring och kurtage samt för alla skatter inklusive TVA, som skall betalas av säljaren.

I de fall då detaljhandelsförsäljning beskattas med TVA, erhålles grosshandels- priset genom ett avdrag från detaljhandelspriset av 20 % eller ett avdrag, som upp— går till två tredjedelar av medelbruttovinsten i rörelsen under föregående år.

Skattesatserna

Den vanligast tillämpade skattesatsen för TVA är 20 %. Med stöd av bestämmel- ser i skattelagen har emellertid den franska regeringen infört differentierade skat- tesatser, nämligen två nedsatta skattesatser, en till 6 % och en till 10 % samt två förhöjda skattesatser, en till 23 % och en till 25 %, allt räknat på beskattnings- värdet inklusive skatt. De reducerade skattesatserna tillämpas för varor av stor betydelse för folkhushållet, t.ex. livsmedel, bränsle och energi, och de förhöjda för mera lyxbetonade varor.

Differentieringen av skattesatserna medför inga särskilda olägenheter i fråga om varor, som till sin natur eller användning är klart avgränsade från varandra. Att kol och elektricitet är underkastade TVA till en skattesats av 10 % medför sålunda knappast några större gränsproblem, eftersom det icke finns någon med dem jämförlig vara, som är underkastad TVA till annan skattesats. Men om varorna är närbesläktade med varandra kan problem uppstå. Lagstiftaren har sålunda be- skattat livsmedlen i förhållande till den bearbetning de varit föremål för och därför befriat obearbetade produkter från skatt, medan produkter med viss, icke alltför stor bearbetning beskattas med en skattesats av 10 % och andra, såsom

konserver, efter en skattesats av 20 %. Härigenom uppkommer stundom problem i fråga om gränsdragningen mellan olika varor, varjämte skapas incitament för pro- ducenterna att presentera varorna på sådant sätt, att de faller inom de lägre skatte— satsernas områden.

Tillämpningsområde TVA drabbar huvudsakligen tre slag av transaktioner, nämligen varuförsäljning, byggnadsentreprenad och import.

Vuruförsäljning Med varuförsäljning avses i detta sammanhang försäljning genom antingen grossist eller tillverkare. Detaljhandeln beskattas däremot i regel icke med TVA utan med taxe locale. Försäljning av fast egendom beskattas med TPS.

Begreppet grossist är definierat i skattelagen. Som sådan anses person som för- säljer varor, vilka med hänsyn till sin art eller användning icke vanligen brukas av enskilda personer (t. ex. maskiner för handel eller industri), varor som är av— sedda för återförsäljning samt varor, som säljes till samma pris såväl i parti som i minut.

Med tillverkare förstås en person, som genom tillverkning, bearbetning eller utformning bidrar till att förläna en produkt den kommersiella form, i vilken kon- sumenten kan nyttja eller förbruka varan. Även den som sysslar med produktens kommersiella utformning och presentation, t. ex. paketering av visst speciellt slag, är sålunda att betrakta som tillverkare.

I två fall är även detaljhandelsförsäljning skattepliktig till TVA, nämligen dels då en grossist bedriver såväl gross- som detaljhandelsförsäljning, om den senare understiger hälften av totalomsättningen men likväl överstiger 300 000 NF, och dels i fråga om sådan försäljning, som bedrivs av kedje— eller mångfilialaffärer från mera än fyra försäljningsställen, likaså under förutsättning att detaljhandelsomsätt- ningen överstiger 300 000 NF.

Byggnadsentreprenad

Före tillkomsten av TVA tillgick beskattningen av byggnadsentreprenader på så sätt, att byggnadsmaterial beskattades med produktionsskatt till en skattesats av 15,35 %, medan återstoden av entreprenadsumman beskattades med TPS till en skattesats av 5,80 %.

Avskaffandet av de svårigheter, som härrörde från detta beskattningssätt, var ett av målen för de reformförslag, som framfördes i Frankrike under början av 1950-talet. Den naturligaste lösningen av problemet hade varit, att man beskattat byggnadsentreprenader med TVA till normal skattesats d. v. s. 20 %. Denna lösning visade sig emellertid omöjlig att genomföra, framförallt därför att skattebördan därigenom ansågs öka alltför kraftigt.

Av denna anledning tillgreps en kompromisslösning, innebärande att TVA uttogs med 20 % på 60 % av entreprenadsumman, vilket innebär en till 12 % reducerad skattesats. Denna speciella skattesats för TVA är orsak till åtskilliga gränsproblem. Eftersom byggnadsmaterial beskattas med TVA till 20 %, tjänsteprestationer med TPS till 8,50 % och byggnadsentreprenader med TVA till 20 % på 60 % av entre- prenadsumman, blir det exempelvis ur skattesynpunkt stundom fördelaktigt för en säljare, att viss transaktion betraktas som installation och icke som försäljning. För en installatör kan det vidare vara förmånligt att anses som byggnadsentrepre-

nör och få betala TVA på 60 % av totalsumman för arbete inklusive varor, i stället för att behöva betala TVA med 20 % på inmonterade delar och TPS med 8,50 % på utförd tjänsteprestation o. s. v. Detta problem i fråga om beskattningen av för- säljning, installation, byggnadsentreprenad och tjänsteprestation har skattemyn- digheterna sökt lösa genom olika gränsdragningar. Som exempel härpå kan näm- nas, att en person som i en fabrik installerar en maskin, vilken är en självständig enhet och som kan borttagas utan att fördärvas, beskattas som installatör, d. v. s. såväl till TVA som till TPS, medan däremot den som monterar en ljusskylt på en industrifastighet stundom kan beskattas som byggnadsentreprenör, d.v.s. med TVA på 60 % av räkningens belopp.

Import

Importerade varor drabbas av TVA, om detta skulle blivit fallet om varorna i fråga sålts inom Frankrike. TVA uttages på tullvärdet inklusive skatt. Skattskyldig är den som är skyldig avgiva tulldeklaration för varan. Av betydelse ur konkurrens- synpunkt är, att de franska importvarorna påförs en omsättningsskatt, vilken mot- svarar den som belastar de inhemska, konkurrerande varorna. I princip beskattas varje vara, inhemsk eller importerad, normalt med TVA till en skattesats av 20 %. De skönsmässiga beräkningar, som vid ett kaskadskattesystem är erforderliga för att söka åstadkomma jämvikt mellan skattebördan på de två varugrupperna, är således här överflödiga.

Optionsrätt

I vissa fall kan en person, som är skattskyldig till TVA, välja att i stället erlägga taxe locale eller TPS. Grossister kan sålunda välja att i stället för TVA erlägga taxe locale för hela eller en del av sin omsättning, varjämte vissa småföretagare med blandad verksamhet, vilka normalt är skattskyldiga till TVA för sin varuförsälj- ning och till TPS för sitt arbete, kan begära att få betala TPS på hela sin omsätt- ning under förutsättning att denna understiger 400 000 NF.

I andra fall kan personer, som är skattskyldiga till annan omsättningsskatt, i stål— let välja att få erlägga TVA. Så kan t. ex. vara fallet med en hantverkare, vilken normalt är befriad från såväl TVA som TPS och som endast erlägger taxe locale. Om denne hantverkare utför arbete för någon, som är skattskyldig till TVA, kan han ha vissa fördelar av att vara skattskyldig till TVA i stället för till taxe locale, eftersom han då på sina fakturor kan ta upp TVA, för vilket belopp hans kund kan få avdrag. Om hantverkaren varit skattskyldig till taxe locale, hade sådant avdrag ej kunnat ske. Dessutom får hantverkaren på så sätt möjlighet att själv från sitt skattebelopp dra av den TVA, som belastar hans egna inköp. Av samma skäl kan också detaljister, som säljer till grossister eller som exporterar, välja att betala TVA i stället för taxe locale.

Territorialitetsprincipen

TVA utgår endast på försäljning, tillverkning, byggnadsentreprenader m. m., som skett inom Frankrike, vartill i detta sammanhang även hänföres Monaco och départements d'outre mer — Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion. Av- görande för beskattningsfrågan är, var leveransen sker resp. var den fasta egen- domen är belägen. För importvarorna sker beskattningen i samband med förtull- ningen av varan.

788 Skattefrihet

Jordbruk, fiske och fiskodling Undantagna från TVA är bl. a. försäljning av produkter från jordbruk, fiske och fiskodling. Härtill kommer att jordbrukare för sin verksamhet får skattefritt inköpa åtskilliga av de varor, som nyttjas och förbrukas i jordbruket, t. ex. gödningsämnen, medan vissa andra förnödenheter får köpas till reducerade skattesatser. Vid köp av maskiner för jordbruket måste jordbrukarna visserligen betala TVA på inköpet men erhåller som kompensation statsbidrag med 15 % av inköpspriset. Fiskare kan för sin verksamhet skattefritt inköpa båtar, maskiner och fisknät.

Liksom alla skattefria områden medför också dessa vissa problem för leveran- törer av produkter till jordbrukare, eftersom dessa leverantörer inom sina företag får en skattepliktig och en skattefri zon med därav följande problem för avdrags- rätten. Vidare kan stundom uppstå problem beträffande gränsen mellan jordbru- kare och tillverkare. En jordbrukare kan exempelvis utsträcka sin verksamhet att omfatta viss industriell bearbetning, t. ex. konservering, och frågan blir då till vil- ken grupp han skall hänföras. Detta problem har lösts på det sättet att, om bearbet- ning endast avser produkter, som ingår i egen skörd, vederbörande betraktas som jordbrukare, medan han i annat fall anses som tillverkare.

Pressen

Tidningspressen har försetts med en vidsträckt skattefrihet såväl i fråga om för- säljning av egna alster som i fråga om inköp av råvaror och maskiner för verksam- heten. Sålunda =är ett tryckeriföretag befriat från TVA på den del av produktionen som avser tidningstryck. Befriade är även inköp av tryckfärg, papper och varor avsedda för framställning av tidningspapper.

Skeppsvarv och tlygplansfabriker Konstruktion, reparation och ombyggnad av handelsfartyg är med hänsyn till den internationella konkurrensen befriade från TVA. Men denna skattebefrielse skulle ha relativt liten betydelse, om icke också för fartygsbyggandet inköpta varor vore fria från skatt. Av den anledningen har införts skattebefrielse även för varor och produkter, som levereras till dylikt fartygsbygge. Skattefriheten skapar i detta fall fördelningsproblem för de skeppsvarv, som utom nyssnämnda fartyg också bygger krigsfartyg och flodbåtar vilka är skattepliktiga, samt för de företag, som förser skeppsvarven med förnödenheter för byggandet av handelsfartyg.

Vad nu sagts gäller även tillverkning m. ni. av flygplan, avsedda för internationell trafik.

Export

Den kanske största fördelen med TVA _ vid sidan av att såväl inom landet pro- ducerade som importerade varor beskattas lika _ är den skattebefrielse, som gäller för all export. Av stor betydelse i detta sammanhang är, att varan i säljarens resp. i tillverkarens räkenskaper finns noterad utan skatt, eftersom skatten fortlöpande noteras på särskilda konton. Vid export av en vara krävs således ej, såsom exem- pelvis vid kumulativa skattesystem, någon schablonberäkning av den skatt som belastar varan och ej heller den vidlyftiga administrativa apparat, som krävs för restitution av för varan under tidigare produktionsstadier erlagd omsättningsskatt. Härtill kommer att riskerna för ett orättmätigt understödjande av ett lands export-

industri genom för stor restitution av omsättningsskatt elimineras. TVA innebär en sådan neutralitet i fråga om internationell konkurrens, att de störningar, som de franska företagen i detta hänseende utsätts för, icke beror på det franska omsätt- ningsskattesystemet utan på ofullständigheter hos de utländska. Särskilt i fråga om länder med kaskadskatt föreligger ofta bristande jämlikhet i konkurrenshän— seende, eftersom de integrerade företagen i dessa länder intar en förmånsställning i förhållande till franska företag vilka, integrerade eller icke, alltid är jämställda i konkurrenshänseende.

Det torde vara en relativt allmän uppfattning, att tillkomsten av TVA inneburit ett stöd åt de franska exportföretagen. De har kommit i åtnjutande av en mera korrekt beräknad avlastning av omsättningsskatt än vad som var fallet under pro- duktionsskattens tid och fått rätt till avdrag även för den TVA, som belastat inves- teringarna, något som tidigare ej var fallet.

Exportören är sålunda icke skattskyldig till TVA för sina exportförsäljningar, men har full rätt till avdrag för den TVA, som belastar hans inköp av varor för export. Då exportören emellertid mestadels bedriver enbart exportförsäljning, har han oftast icke något TVA-belopp, från vilket han kan dra av den TVA som belastar hans varuinköp, utan måste begära restitution för erlagd TVA. Detta är det enda fall, då skattelagen medger restitution av TVA. En genomgående princip för TVA- systemet är nämligen, att restitution icke får förekomma, vilket har medfört att man för exportörernas del skapat möjligheter till skattefria inköp av varor, avsedda för export. För varje år fastställer skattemyndigheten på begäran av en exportör en viss kontingent, inom vilken exportören kan göra skattefria inköp hos sina leve- rantörer. Exportören upprättar särskilda intyg i två exemplar, av vilka skattemyn- digheten behåller det ena och förser det andra med sin påskrift. Dessa intyg anger, att exportören har rätt att hos leverantören skattefritt inköpa varor till ett visst i intyget angivet belopp samt att exportören, om varorna ej skulle exporteras, för- pliktar sig att själv betala den TVA, som normalt skulle ha utgått på hans inköp. De lämnas till leverantörerna för att av dessa företes som verifikation vid en eventuell räkenskapsgranskning från Skattemyndigheternas sida.

När varan exporteras, upprättar exportören utom varudeklaration och valuta- anmälan ett särskilt exportcertifikat, som av tullmyndigheten förses med påteck- ning om att varan exporterats och återsänds till exportören att nyttjas som veri- fikation gentemot skattemyndigheterna.

Exportören skall föra särskild redovisning för sin exportförsäljning, så att tull- och skattemyndigheter utan svårighet vid en räkenskapsgranskning kan följa de olika transaktionernas förlopp.

Begränsning av rätten att avdraga TVA

Butoh-regeln

Som redan nämnts, medges restitution av erlagd TVA endast i fråga om export. Med stöd härav har skattemyndigheterna uppställt den s.k. butoir-regeln, vilken avser sådana varor som ger rätt till fysiskt avdrag. Regeln innebär, att en skatt- skyldig aldrig får dra av ett större TVA-belopp för en vara än vad han på grund av varans försäljning är skyldig att betala in till skattemyndigheten. Om således en vara till följd av värdeminskning eller förstörelse förlorar en del av sitt värde eller helt går till spillo och om företaget således tvingas att sälja varan med förlust eller att kassera densamma, skulle företaget kunna komma i det läget, att det icke fick göra avdrag för hela det TVA-belopp, som påförts varan vid inköpet. Om sålunda

en vara köpts för 100 NF, av vilket belopp 20 NF avser TVA, och om varan i fråga säljs för 97,50 NF varav 19,50 NF avser TVA, så skall företaget i sin deklaration redovisa TVA med 19,50 NF men får från detta belopp avdraga, .icke 20 NF, utan endast 19,50 NF. Även om företaget kunnat göra fullt avdrag från det TVA-belopp för vilket det är redovisningsskyldigt på grund av andra försäljningar, är detta icke tillåtet.

Butoir—regeln har i viss mån modifierats genom en förordning av år 1900, som medger, att om varan helt gått förlorad genom en olyckshändelse sådan som brand eller översvämning eller gått förlorad under en transport, behåller den skattskyl- dige sin rätt till fullt avdrag för på varan vid inköpet erlagd TVA.

I de fall TVA skall utgå på basis av detaljhandelspriset skall såsom tidigare nämnts beskattningsvärdet anses utgöra nämnda pris med avdrag för 20 %. Om bruttovinsten emellertid understiger detta procenttal, är detta förfarande omöj- ligt på grund av butoir-regeln. Reduktion måste i så fall i stället ske med två tredje- delar av den procentuella bruttovinsten för närmast föregående år. På liknande sätt förhåller det sig med byggnadsentreprenader. I detta fall utgör beskattnings- värdet 60 % av entreprenadsumman. Men om entreprenören använder sig av rela- tivt mycket förarbetat material, kan butoir-regeln medföra, att fullt avdrag med 60 % icke kan göras, enär man då skulle få ett beskattningsvärde, som understeg värdet av det inköpta, förarbetade materialet. Regeln motverkar sålunda en teknisk utveckling inom byggbranschen.

Butoir-regeln har vidare en icke önskvärd effekt i fråga om varor, vilka är underkastade TVA till nedsatta skattesatser. Om exempelvis vid tillverkningen av en produkt används varor, vilka är skattepliktiga till TVA efter normal skattesats, och vidare den producerade enheten är belagd med relativt låg TVA, kan det in— träffa, att producenten till följd av butoir—regeln icke kan få fullt avdrag för den TVA, som belastar råvarorna för produktionen.

Pro-rata-regeln En annan regel av betydelse för avdragsmöjligheterna är pro-rata—regeln. Som tidigare angivits, är en av förutsättningarna för avdragsrätten, att den inköpta råvaran eller anläggningstillgången nyttjas för tillverkning av en vara, som är skattepliktig till TVA. I fråga om råvaror och annat, som ger rätt till fysiskt avdrag, regleras detta genom butoir-regeln. Men i fråga om anläggningstillgångar och så- dana nyttigheter och kostnader, som kan hänföras till företagets allmänna omkost- nader, är denna regel icke anrvändbar. Här måste man i stället använda sig av den s. k. pro-rata-regeln, varigenom åstadkommes att avdrag för den TVA, som påförts dessa tillgångar vid anskaffningen, endast får göras till den del tillgångarna nyttjas för produktion av skattepliktiga varor samt för exportvaror. Pro-rata-talet bestäms oftast för företaget i dess helhet _ även om vissa företag med skattemyndigheter- nas medgivande kan fastställa dylika relationstal för olika sektorer av företaget _ och uttrycker det procentuella förhållandet mellan å ena sidan företagets skatte- pliktiga försäljning, dess försäljning med uppskov av beskattningen och dess exportförsäljning och å andra sidan företagets totala omsättning. Relationstalet fastställs varje år på grundval av föregående års omsättning. Om sålunda pro-rata- talet för ett företag ett visst år är 80 % och om den TVA, som påförts en under året inköpt maskin, är 100 000 NF, får avdrag detta år ske för 80 000 NF.

Nyssnämnda avdrag är emellertid icke definitirvt utan skall korrigeras varje år under en femårsperiod (»pro rata dans le temps»). Under en period av fem år efter nyssnämnda maskinanskaffning skall sålunda företaget varje år undersöka,

om det gjorda avdraget skall korrigeras eller ej. Om företaget exempelvis nästkom- mande år fastställer ett pro-rata-tal av 90 %, har det rätt att för detta år göra ett ytterligare avdrag, vilket beräknas till en femtedel av skillnaden mellan 90 000 och 80 000, d. v. s. till 2 000 NF. Skulle å andra sidan pro-rata-talet ha sjunkit till 70 %, måste företaget till skattemyndigheten återbetala ett lika stort belopp av det avdrag för TVA, som gjorts vid maskinens anskaffning. Förutsättningen för dessa extra avdrag resp. återbetalningar är dock, att pro-rata-talet förändrats med minst 10 procentenheter i förhållande till det ursprungligen fastställda talet.

För nyetablerade företag fastställs i samråd med skattemyndigheten ett proviso- riskt pro-rata-tal, vilket skall gälla under de två första åren av företagets existens. Skulle det definitiva relationstal, som fastställs vid utgången av andra året, avvika med mindre än 5 % från det provisoriskt fastställda, blir det sistnämnda definitivt; i annat fall måste en korrigering ske. För företag, vilka från att ha varit skattefria övergår till att vara skattepliktiga, gäller särskilda bestämmelser.

Förklaringen till ovannämnda förfarande är att man velat förhindra, att ett före— tag gynnas eller missgynnas av att göra sina investeringar under ett visst år, då dess pro-rata-tal är ovanligt högt resp. lågt.

Bestämmelserna om pro—rata har betydelse även vid överlåtelse av en maskin eller av företaget i dess helhet under ovannämnda femårsperiod, eftersom en korri- gering då måste ske av de avdrag för erlagd TVA, som tidigare gjorts. Om exempel- vis en maskin anskaffats 1959 och sålts 1961, skall företaget i fråga till skattemyn- digheten återbetala två femtedelar av den TVA, som det avdragit vid maskinens anskaffning. I gengäld kan det företag, som förvärvar maskinen eller hela företaget, på grundval av ett intyg, som säljaren lämnar köparen, göra avdrag i sin tur för den TVA, som säljaren återbetalat till skattemyndigheten.

Reformfärslag

_Förslag till reformering av omsättningsskatterna har flera gånger framlagts. Ett år 1959 framlagt förslag kunde icke genomföras emedan det förutsatte ett avskaf- fande av taxe locale, som utgör den huvudsakliga inkomstkällan för kommunerna.

År 1960 framlade regeringen ett nytt reformförslag för nationalförsamlingen. I detta förslag framhölls de komplikationer, som följde av att tre olika skatter utgår på omsättningen, samt de problem, som i övrigt var förenade med skattesystemet. Till avhjälpande av svårigheterna föreslogs, att de tre skatterna skulle sammanslås till en enhetlig TVA med utvidgat tillämpningsområde och något ökade skattesatser, att man skulle förenkla det administrativa förfarandet genom att från beskattning undanta omkring en miljon småföretagare och hantverkare samt att man genom att öka avdragsmöjligheterna skulle understödja företag, som bidrog till ökad produktivitet.

För att tillgodose kommuner och övriga lokala organ föreslogs, att en viss del av skatteinkomsterna skulle inbetalas till en nationell skatteutjämningsfond, vars medel skulle fördelas mellan kommuner och departement under hänsynstagande till en önskvärd ökning av den ekonomiska aktiviteten.

Den normala och de förhöjda skattesatserna för TVA skulle höjas för att kom- pensera för bortfallet av taxe locale, medan skattesatserna till 6 % och 10 % skulle förbli oförändrade. TPS efter 8,50 % skulle ersättas av TVA till en skattesats av 10 % och därefter i fortsättningen ge rätt till avdrag på vanligt sätt, .vilket skulle eliminera den nuvarande kumulativa skatteeffekten på detta område.

TVA skulle utsträckas till alla slag av tillverkning, grosshandel, viss detaljhandel, tjänsteprestationer, försäljning för konsumtion på platsen m.m. Dessutom ville

förslagsställarna från beskattning undanta små detaljhandelsföretag med en års- omsättning understigande 400 000 NF. För andra småföretag än detaljhandlare med en årsomsättning understigande nyssnämnda belopp föreslogs vissa skönsmässigt bestämda avdrag med därav följande begränsad redovisningsskyldighet och -kon— troll. Enligt förslagets upphovsmän skulle antalet till TVA skattskyldiga företag på detta sätt reduceras högst avsevärt. Slutligen skulle fördröjningen av avdrag för TVA om en månad avskaffas.

Förslaget föll på grund av nationalförsamlingens ovillighet att avskaffa taxe locale. Det franska finansministeriet har emellertid inte givit upp arbetet på en omsättningsskattereform utan arbete pågår i syfte att åstadkomma ett ändrings- förslag, som skulle kunna överbrygga de starka motsättningarna mellan de många intressegrupperna på området. En särskild drivfjäder härtill har utan tvivel har— moniseringsarbetet inom den europeiska gemensamma marknaden varit och kan- ske framförallt det förslag till en tysk mervärdeskatt, som förelades förbundsdagen under sommaren 1963. Det förnyade franska reformförsöket har liksom tidigare till syfte att befria skattesystemet från de många undantag och skattebefrielser, som förorsakar svårigheter och administrativt merarbete bland annat genom att låta omsättningsskatten omfatta också detaljhandeln och grosshandeln samt att avskaffa den kommunala taxe locale. Detalj- och grosshandelns anslutning till reformförsla- get skulle underlättas genom medgivande av fullt och omedelbart avdrag för den mervärdeskatt, som belastar investeringarna, vilket särskilt skulle stimulera till investeringar i rationaliseringssyfte.

Den indirekta beskattningen i Storbritannien1

Den brittiske finansministern R. Maudling tillkallade i april 1963 G. Richardson, styrelseordförande i J. Henry Schroder Wagg and Co., auktoriserade revisorn Sir Henry Benson och direktören i National Economic Development Office Sir Donald MacDougall för att utreda verkningarna av en omsättningsskatt, som skulle ersätta nuvarande purchase tax eller profits tax eller båda dessa skatter. Utredningen skulle avse jämväl frågan om införande av en omsättningsskatt vid sidan av nu utgående skatter. Utredningsuppdraget i sistnämnda hänseende har icke verk- ställts. Vid utredningsarbetet skulle enligt direktiven särskilt beaktas önskvärd- heten av att främja den ekonomiska utvecklingen och exporten. Vidare skulle efter— strävas en rättvis skattefördelning med för staten oförändrade inkomster.

Kommittén har gjort skriftliga förfrågningar hos ett stort antal näringsorganisa- tioner samt haft hearings med dylika organisationer ävensom företag och olika experter.

Kommitténs betänkande, Report of the Committee on Turnover Taxation, är daterat den 21 februari 1964 och har i mars 1964 överlämnats till parlamentet av finansministern.

I det följande ges en sammanfattning av de delar i betänkandet, som kan vara av intresse för det ämnesområde skatteberedningen behandlar i sitt första del- betänkande. Nämnas må dock att kommittén ställer sig avvisande till ett ersättande av den speciella bolagsskatten, profits tax, med en mervärdeskatt. Kommitténs diskussioner härutinnan är icke ägnade att belysa fördelar och nackdelar hos olika former av konsumtionsskatter. Anmärkas må vidare att den engelska bolagsbeskatt- ningen skiljer sig i många väsentliga hänseenden från den svenska.

I det engelska betänkandet lämnas en redogörelse för bl.a. det engelska skatte- systemets struktur i jämförelse med EEC—ländernas och Nordamerikas Förenta Staters, den västtyska bruttoomsättningsskatten, den franska indirekta beskatt- ningen, särskilt mervärdeskatten, den västtyska propositionen om mervärdeskatt samt purchase tax.

Kommittén, som instämmer i den på kontinenten framförda kritiken mot brutto- omsättningsskatten, avstyrker dess införande.

Som bakgrund till kommitténs ställningstagande till mervärdeskatten återges här huvuddragen av purchase tax, som år 1962 belastade drygt 20 % av den privata konsumtionen. Punktskatter, som utgår på andra varor än purchase tax, drabbar en dryg sjättedel av konsumtionen. Tjänster och all byggnadsverksamhet är undan- tagna från indirekt beskattning.

1 Sammanfattning av Report of the Committee on Turnover Taxation (Cmnd. 2300, London 1964, 98 sid.) i vad betänkandet behandlar frågan om ersättande av purchase tax med en bruttoom- sättningsskatt eller en mervärdeskatt.

Med indirekt skatt belastade privata konsumtionsutgifter till marknadspris år 1962 i

Storbritannien

£ milj. Varor, som är underkastade purchase tax .............................. 4 000 Varor och tjänster, som är underkastade särskilda avgifter eller punkt- skatter (t. ex. tobak, vin och sprit samt öl, bensin, tipsvinster) ........ 3 225 Varor och tjänster, som inte är föremål för indirekt beskattning ........ 9 600 Hyror, arrenden och vattenavgifter .................................. 1 475 Summa konsumentutgifter .......................................... 18 300

Skattesatserna i purchase tax är 10, 15 och 25 % och tillämpas på ett beskatt- ningsvärde exklusive skatt. De skattepliktiga varorna är upptagna i en förteckning fogad vid författningen. Den lägsta skattesatsen avser bl. a. kläder, skodon, möbler, viss köksutrustning, golvmattor och tapeter. Med 15 % utgår skatten på konfityr- varor, glass och alkoholfria drycker. Den högsta skattesatsen, 25 %, tillämpas på pälsverk, guldsmedsvaror, väskor, paraplyer, elektriska lampor och armatur, kloc- kor, leksaker, Sportutrustning, musikinstrument, ett flertal fotografiska artiklar, radio- och televisionsapparater, toalettartiklar, kontorsutensilier, bilar och cyklar. Åtskilliga förbrukningsartiklar samt verktyg är generellt skattefria för att icke näringslivet skall belastas med skatt.

Skatten uppbäres av tillverkare och partihandlare, vilka registreras såsom skatt- skyldiga med rätt att i princip köpa skattefritt. Antalet skattskyldiga är cirka 65 000. Tillsynen av skatteuppbörden sker av kontrollörer vid kvartalsvisa besök hos de skattskyldiga. Kontrollen anses mycket effektiv.

Kommittén har ej verkställt någon närmare utredning beträffande en utsträck— ning av beskattningsområdet. Följande anföres dock. Skattskyldigheten kan enligt kommitténs mening utan större svårighet utsträckas till en stor del av livsmedels— industrin. Ett allvarligare problem skulle beskattningen av vissa livsmedel som färska frukter och grönsaker samt vissa mjölkprodukter utgöra. Härvid skulle det vara erforderligt att under beskattningen indraga antingen jordbrukarna eller detaljhandeln. Men, säger kommittén, detta är ett problem som inställer sig oavsett skatteform. Purchase tax är inte lämpad för beskattning av kol, koks, elkraft och gas, eftersom näringslivet därigenom skulle drabbas av skatten. En särskild skatt på den privata konsumtionen av elkraft och gas kan man dock tänka sig kon- struera. Att beskatta kol och koks skulle vara besvärligt, eftersom detta skulle inne- bära att detaljhandeln skulle dras in under beskattning, Svårigheter skulle inte uppstå vid beskattning av nu undantagna konsumtionsvaror. Sådana varor utgöres av bl. a. småbarnsskor, tyger, garner, textilier för hushållet, rengöringsmedel, böc- ker, tidningar, tidskrifter, begagnade bilar, gaskök, barnvagnar, pianon, gräsklipp— ningsmaskiner, andra trädgårdsredskap, sällskapsdjur och föda till dem. Beskatt- ning av tjänster skulle erbjuda särskilda problem med hänsyn till det stora antalet skattskyldiga, men, framhåller kommittén, sådana problem inställer sig vid varje skatteform, som utsträckes till tjänsteområdet.

Kommittén finner sålunda att beskattningsområdet kan utvidgas avsevärt om purchase tax kompletteras med en eller flera ettledsskatter.

Anledningen till att utredningen på denna punkt har gjorts så summarisk får sin förklaring av ett i annat sammanhang av kommittén gjort uttalande, vari kom- mittén utvecklar skälen för sin uppfattning att en omsättningsskatt icke kan göras generell. Kommittén anför att den inte kännernågot land där man tillämpar en generell konsumtionsskatt med enhetlig skattesats. I Frankrike tillämpas inom mer-

värdeskatten fem olika skattesatser och en rad undantag. I det tyska förslaget före— slås två skattesatser. Beträffande England anser kommittén att det skulle vara svårt att få en allmän anslutning till en generell beskattning av hela konsumtionen. Kom- mittén anför vidare bl. a.: »By long tradition, many of the basic necessities of life have been left untaxed. We do not think that it is realistic to assume a sudden and complete reversal of this tradition.»

Vid sin jämförande undersökning av mervärdeskatten och purchase tax antyder visserligen kommittén, att jämförelsen utförts mellan den senare skatteformen och en i princip generell och konsekvent mervärdeskatt men i realiteten begränsas såsom framgår av det följande jämförelsen till den nuvarande purchase tax och den gällande franska utformningen av mervärdeskatten. I sammanhanget må vidare an— märkas, att kommittén inte uppehåller sig vid sambandet mellan konsumtions- beskattning och beskattningen av fysiska personers inkomst.

Kommittén anför till en början att mervärdeskatten och purchase tax till synes uppvisar väsentliga olikheter. Vissa faktiska skillnader i tekniskt hänseende före- ligger otvivelaktigt mellan de två systemen, men de överensstämmer i sitt syfte. Båda systemen avser sålunda att beskatta den privata konsumtionen, även om detta för närvarande sker i mycket olika omfattning Den faktiska skattebelast- ningen avses i båda systemen stå i ett givet förhållande till varornas saluvärde. I purchase tax uttas skatten i ett led under det att mervärdeskatten bygger på en fördelad upphörd.

Purchase tax utgår på varor angivna i en särskild förteckning fogad vid skatte- författningen och skatten beräknas på grossistpriset. I princip beskattas endast varor för privat konsumtion. Industrins investeringsvaror är sålunda skattefria men en viss mindre beskattning sker dock av näringslivets förbrukning av vissa varor t. ex. bilar och kontorsmöbler. Som en följd härav utgör skatten endast ett obetydligt inslag i det engelska näringslivets kostnadsstruktur. Den kumulativa effekten av skatten, som sålunda påverkar priserna, är mycket liten.

Med den franska mervärdeskatten åsyftas väsentligen samma resultat, men med en annan metod. Den uttas sålunda på alla varor, men näringslivet är berättigat till avdrag för sin ingående skatt. Emellertid uppvisar det franska systemet några vik- tiga begränsningar i detta hänseende. Å andra sidan framgår det enligt kommitténs mening klart att mervärdeskatten är ett system, varigenom man undviker den kumulativa effekten i en flerledsskatt. I en ettledsskatt har man inte ett dylikt pro- blem. Vid kommitténs diskussioner med franska skattemyndigheter och företrä- dare för näringslivet framhölls likheten i de två systemen mycket starkt och en redogörelse lämnades för den historiska utvecklingen i Frankrike, vilken lett till valet av mervärdeskatt. Frankrike hade nämligen i jämförelse med USA och Stor- britannien tidigare en beskattning av investeringarna. Denna belastning utgjorde ett handicap för produktionen och det franska valet av skatt var sålunda motiverat av att åstadkomma lika konkurrensförhållanden. Skattelagstiftningen 1953—1955 hade helt enkelt till syfte att förändra en skatt, som tidigare hade belastat både investering och konsumtion, till att belasta endast den senare.

Utöver att de nu behandlade skatterna har samma syfte uppvisar de likheter i fråga om skattesatserna i det att differentierade skattesatser tillämpas i båda systemen. Härigenom möjliggöres enligt kommittén att olika slags konsumtions- varor kan belastas med olika höga skatter.

De viktigaste skillnaderna mellan de två systemen är att mervärdeskatten är en flerledsskatt och purchase skatt en ettledsskatt. Mervärdeskatten omfattar i och för sig alla slags varor under det att purchase tax begränsas till konsumtionsvaror. Beträffande dessa skillnader mellan skatterna anser kommittén att en nackdel med mervärdeskatten är det ökade arbetet för näringsliv och skattemyndigheter. Inom purchase tax förvärvar skattskyldiga sina varor utan skatt. Skatten uttas sålunda först i samband med att varan går över till konsument.

En mervärdeskatt medför att hela näringslivet medverkar i skatteuppbörden och att skatt uttas vid varje försäljning. Företagen måste hålla reda på såväl den in- gående som den utgående skatten. Antalet skattskyldiga blir större och inbetal- ningen från envar skattskyldig blir mindre än i en ettledsskatt.

Häremot anföres enligt vad kommittén erfarit att det finns vissa bestämda för- delar med den fördelade skatteuppbörden.

Metoden med fördelad skatteuppbörd infördes i Frankrike enligt vad kommittén anger ursprungligen för att temporärt påskynda inflödet av skatterna under en statsfinansiell kris. Genom den fördelade skatteuppbörden sker inbetalningarna snabbare än vid en ettledsskatt.

Om uppbördsterminerna görs lika i de två systemen innebör den fördelade upp- börden, att ett större arbetande kapital erfordras i en flerledsskatt än som behövs vid en ettledsskatt. Vill man minska denna effekt vid den fördelade skatteuppbör- den kan detta enligt kommitténs mening enklast ske genom en förlängning av redo- visningsperioderna. Företrädare för det franska näringslivet hade för kommittén framhållit, att det ligger en väsentlig psykologisk fördel i den fördelade skatte— uppbörden. Man menade att belastningen av en hög skatt, som uttas i ett led, blir mera besvärande än vid en fördelad skatteuppbörd. Skatten blir genom det senare förfarandet mera likformig och rättvis än om endast företag i ett led belastas med skatteinbetalning.

Kommittén tror för sin del inte att dessa synpunkter har någon betydelse i Stor— britannien. Kommittén medger att skattens prishöjande effekt kan medföra en begränsning av konsumenternas efterfrågan. Såvitt kommittén förstår föredrar det engelska näringslivet det nuvarande systemet för skatteuppbörd.

Det har, säger kommittén, framhållits att den fördelade skatteuppbörden har fördelar i kontrollhänseende. En fördel utgörs därav, att vid transaktioner mellan skattskyldiga, köparen har ett starkt intresse av att erhålla en faktura för att kunna utnyttja sin avdragsrätt för ingående skatt. Om säljaren har lämnat en sådan hand- ling, försvåras hans möjligheter att förvanska sin bokföring. En annan fördel är att metoden med fördelad skatteuppbörd begränsar storleken av den skatt som varje skattskyldig skall betala. Därigenom begränsas den eventuella vinsten av skattefusk.

Även purchase tax innehåller spärrar mot skatteflykt. Sålunda tillämpas ett system av kontroller mellan köparnas och säljarnas bokföring. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen sker vidare kontrollen genom täta besök hos de skattskyldiga.

Kommittén finner att den fördelade skatteuppbörden med avseende å skatte- kontrollen icke har större fördelar än purchase tax.

Beskattningsområdet är olika i de två skattesystemen. I Frankrike är det ett önskemål att beskatta ett vidare område av den privata konsumtionen. 1962 av— kastade den franska mervärdeskatten ett belopp motsvarande 7,3 % av den franska bruttonationalprodukten, under det att purchase tax avkastade omkring 2,3 % av

den engelska bruttonationalprodukten. Skillnaden i avkastningen beror bl. a. på olikheter i beskattningsunderlaget. Betydande avsnitt av den privata konsumtionen belastas i Frankrike med en högre skatt än i Storbritannien. Sålunda beskattas klä- der, möbler och vissa hushållsartiklar m. m. endast med 10 % i Storbritannien, under det att den franska mervärdeskatten utgår med 25 % på dessa varor. Den franska mervärdeskatten omfattar till skillnad från purchase tax även bearbetade livsmedel, kol och koks, elkraft och gas, byggnadsproduktionen, småbarnskläder, textilier för hushållen, tyger, rengöringsmedel, böcker, olja och bensin, tobak, spritdrycker och öl. Vidare beskattas statliga inköp i Frankrike, vilket icke sker i Storbritannien. Slutligen belastar mervärdeskatten åtskilliga kostnader för före- tagen därför att avdragsrätten inte är konsekvent. Den engelska purchase tax inne- bär enligt kommittén en mindre belastning.

I jämförelse mellan purchase tax och mervärdeskatten finner kommittén inte några fördelar förenade med den fördelade skatteuppbörden, som kan uppväga det ökade besväret för företag och skattemyndigheter.

Systemet med purchase tax medger enligt kommittén en stor frihet i valet av vilka delar av den privata konsumtionen som man önskar beskattade. Möjligheterna att utsträcka beskattningsområdet har tidigare utnyttjats. Lösningar finns som inte medför att näringslivet får ökade kostnader. En mervärdeskatt å andra sidan förutsätter en generellare beskattning än vad som är möjligt vid purchase tax. En mervärdeskatt möjliggör inte att näringslivets kostnader blir Obeskattade såvida inte hela näringslivet dras in i systemet, men detta torde inte kunna ske och åt- skillig näringsverksamhet ligger i Frankrike utanför beskattningen, vilket innebär en belastning på dessa näringsgrenars kostnader. Ju större del av näringslivet som ligger utanför beskattningen i desto större utsträckning belastas företagets kostna- der med skatt. Om delar av industrin hålles utanför systemet kommer sålunda en belastning att ske av kostnader för denna del av industrin. Kommittén anser där— för att purchase tax är ett mer ekonomiskt system för att beskatta konsumtion. Det är också mera effektivt. Ett utsträckande av beskattningen till tjänsteområdet, vilket för närvarande ligger helt utanför purchase tax, medför åtskilliga problem, vilka emellertid framträder oavsett val av skatteform. Vid en sådan utsträckning av beskattningsområdet måste ett betydande antal företag inom handeln och service- näringarna dras in i systemet.

En annan fråga, som kommittén behandlar, är huruvida en mervärdeskatt som sådan har några speciella egenskaper, vilka på ett alldeles särskilt sätt skulle främja exporten eller den ekonomiska tillväxten. Kommittén citerar här ett uttalande av engelska industriförbundet, som förklarar att purchase tax med nuvarande kon- struktion har fördelar framför den franska mervärdeskatten i fråga om export. Vad gäller frågan om skattens verkan på den ekonomiska tillväxten kan kommittén inte finna något skäl, varför den allmänna ekonomiska effekten av mervärdeskatten skulle vara annorlunda än den som purchase tax förorsakar. De olika skattesat- serna kan givetvis vid skilda tillfällen ha icke önskvärda verkningar. Så har t. ex. de höga skattesatserna inom purchase tax tidigare hållit tillbaka konsumtionen av vissa produkter och därigenom påverkat produktionsförhållandena. Men detta är en fråga om skattesatsen och icke en fråga om val mellan olika skattesystem. Den högsta skattesatsen inom den franska mervärdeskatten är i dag högre än den högsta inom purchase tax.

Kommittén sammanfattar sin ståndpunkt i bl. a. följande. Kommittén kan inte finna något skäl för att införa en mervärdeskatt i stället för purchase tax. Mer— värdeskatten som sådan har icke och i varje fall icke i vidare mån än purchase tax

verkningar som främjar export och ekonomisk tillväxt. Ett införande av mervärde- skatten skulle innebära ett fullständigt nytt system i Storbritannien. Situationen var en helt annan i Frankrike där mervärdeskatten utvecklats ur kumulativa skatter. Mervärdeskatten skulle för engelskt vidkommande innebära en mera arbetsam skatteform. Purchase tax är som skatteteknik mera logisk och ekonomisk. Tillämp- ningen av purchase tax har numera stabiliserats och skatten är väl inkörd. Om det skulle vara önskvärt med en beskattning av konsumtionen i större utsträckning kan enligt kommittén purchase tax kompletteras med ytterligare punktskatter så att dessa praktiskt taget kommer att träffa samtliga icke nu beskattade konsum- tionsvaror.

Bilaga 4

PM ang. inkomstbeskattningens betydelse för utbudet av arbetskraft av Carsten Welinder

När man talar om utbud av arbetskraft, avser man i första band utbud på arbets- marknaden. Vad här sägs har dock även tillämpning å beskattningens effekt å fria yrkesutövares, t. ex. tandläkare och praktiserande läkare, vilja att arbeta. Dessa yrkesutövare äro ej bl—ott av betydelse genom att de utföra ett kvalificerat arbete och att det råder brist på dem, utan även genom att de ha större möjlighet än fler- talet att själva bestämma sin arbetsinsats. Även å övriga företagare, inklusive jord- brukare, är det här sagda mutatis mutandis tillämpligt,

Att märka är att vi här tala om utbudet av arbetskraft och ej om arbetets resul- tat. Leder beskattningen till en förkortning av arbetstiden, är det ej nödvändigt att detta minskar produktionsresultatet i motsvarande grad. I så fall har frågan om beskattningens effekt å arbetsviljan ej den betydelse den eljest skulle ägt. Det är dock blott denna fråga vi här behandla. Än mindre anledning ha vi att gå in på frågan om ej många arbeta för mycket, så att de bli stressade etc.

Alla slutsatser rörande inkomstskattens betydelse för viljan att arbeta måste med nödvändighet bli ytterligt osäkra. Vare sig man använder induktiv eller de- duktiv metod, kan man blott nå begränsade resultat. Att fråga ett antal personer, hur de skulle handla i ett annat beskattningsläge, har ej mycket men-ing, då de ej gärna kunna med säkerhet bedöma sitt handlande i en tänkt situation. I den mån de över huvud taget söka ge objektivt riktiga svar, och ej propagera för lägre skatt, tänka de efter, hur de sannolikt skulle handla och föra då i regel resonemang av samma slag, som den frågande själv kan föra. Ej heller kan en statistisk under- sökning av hur ändringar i skattetrycket påverkat utbudet av arbetskraft ge något bestämt besked, då dessa ändringar inträffa samtidigt som en rad andra faktorer ändrats och venkningarna i regel ej kunna särskiljas. Endast indirekt och med stor osäkerhet kunna vissa faktiska erfarenheter utnyttjas.1

1 Empiriska undersökningar rörande denna fråga äro få. En av de grundligaste har skett i England 1956 — se G. F. Break: Income Taxes and Incentives to Work, The American Economic Review 1957. En förfrågan riktades till 306 advokater och revisorer, hur deras arbetsinsats påverkats av beskattningen. Trots att det var frågan om personer, vilka träffades av en hög marginalskatt samt hade relativt lätt att variera sin arbetsinsats, kunde hälften av dem ej redovisa något konkret tillfälle då de till följd av beskattningen hade minskat eller ökat denna. Bland de övriga rådde stor osäkerhet. Av samtliga tillfrågade uppgåvo 31 procent sig arbeta eller vilja arbeta mera till följd av beskattningen, medan 18 procent svarade motsatsen. Begränsa vi oss till de säkraste uppgifterna, finna vi att 8 procent bevisligen ha ökat sin arbetsinsats, medan 6 procent lika bevisligen minskat denna. Det kan nämnas att en mera begränsad undersökning av läkare i USA och en relativt omfattande av industriarbetare i England givit i huvudsak samma resultat — se de norska St. meld. nr 54 (1960—61) 5. 38. Som redan framhållits måste sådana resultat tas med stor försiktighet. De äro dock anmärk— ningsvärda genom att man kunnat vänta, att en majoritet skulle svara nej, antingen för att ge uttryck åt sitt missnöje med den höga beskattningen eller därför att de ständigt hört talas om dennas negativa arbetseffekt.

En deduktiv analys består i huvudsak av common sense-resonemang, grundade på den enkla psykologi, som brukar läggas till grund för nationalekonomisk kon- sumtionsteori. Givetvis kan man ej på detta sätt komma till några kvantitativt preciserade resultat, utan man kan blott peka på vad som är tänkbart och sanno- likt. Man kan likväl med deras hjälp renodla vissa frågeställningar samt påpeka tankefel. Den populära uppfattningen rörande beskattningens verkningar är ofta ensidig genom att man tar en synpunkt, som man är tilltalad av, och betraktar den som generellt tillämplig. Att detta leder till att man lätt Överskattar beskatt— ningens hämmande effekt å arbetsviljan är uppenbart.

Förutsättningen för att beskattningen över huvud taget skall kunna ha någon effekt på en persons .anbetsinsats är givetvis att han har möjlighet att variera denna. Detta kan ske genom övertidsarbete, hårdare takt vid ackordsarbete eller genom extraarbete bredvid den ordinarie sysselsättningen. Men variationen kan även vara kvalitativ, så att han kan arbeta mer eller mindre omsorgsfullt, ska-ffa sig bättre utbildning e. d. Vidare skall givetvis variationen i arbetsinsats vara förbunden med variation i arbetsinkomsten i form av ökad lön, extrainkomster, avancemang till bättre betald sysselsättning etc.

Men ökad arbetsinsats behöver ej blott medföra ökad inkomst. Arbetet kan in- till en viss punkt vara lustbetonat, eller i varje fall kan han finna det mindre tråkigt än att gå sysslolös, det kan ge en känsla av att man gör nytta och fyller sin plikt, tillgodose prestigebehov etc. Detta kan leda till att personer, som äro ekonomiskt oberoende, arbeta utan ersättning inom vetenskap, konst, politik etc. eller att personer, som för att leva måste åta sig betalt arbete, jämte detta ha obe- talda eller lågt betal-da bisysselsättningar inom nämnda verksamhetso-mråden. Även om de individuella variationerna äro talrika, vågar man väl säga att de högre löntagarnas arbete i regel är mera prestige- och lust—betonat än de lägres.

Självfallet är dock att drives arbetet utöver en viss gräns, måste de negativa effekterna bli dominerande. Det är tråkigt, tröttsamt eller blir t. o. m. hälsofar- ligt, det tar i anspråk tid, man kunnat ägna åt familjen, sina nöjen etc. Den ar- betande har för egen del ej stor glädje av ökad inkomst, om man för att förvärva den måste använda den tid, som erfordrats för att njuta av densamma.

Rent generellt kunna vi säga, att kan en person variera sin arbetsinsats, ut— sträcker han denna till den punkt, där nyttan .av ytterligare en insats, d. v. s. ar- betets gränsnytta, för honom uppväges av den uppoffring denna insats innebär eller med andra ord dennas gränsuppoffring ——- båda begreppen fattade i vid- sträcktaste bemärkelse. Vi säga att hans arbetsinsats här är utsträckt till den för honom optimala punkten, utan att häri söka inlägga någon objektiv värdering.

Givetvis kan denna sats för många inkomsttagares del verka ganska verklighets- främmande. Man har ett arbete att utföra och har ej större möjlighet att variera sin kvantitativa arbetsinsats. Detta gäller t. ex. om en tjänsteman, som ej har möj- lighet få extrasysselsättningar. Vad den kva-litativa sidan beträffar, kan den an- ställde göra sin skyldighet utan större utsikt till att detta skall leda till avance— mang, e. (1. För att nämna en helt annan grupp lär ej en jordbrukare i allmänhet variera sin arbetsinsats med hänsyn till ett gränsresonemang av ovan antytt slag. Men genom att konstatera detta är blott sagt att inkomstbeskattningen i många fall har ringa eller ingen betydelse för arbetsviljan.

Vid diskussionen av här antydda frågeställning börja vi med mera abstrakta resonemang för att därefter se i vad rmån det är möjligt att av dessa dra några praktisk-a slutsatser för vårt skattesystems del.

När vi här tala om arbetets gränsnytta, bortse vi från att detta tillgodoser verk— samhetsbehov, kan ge prestige etc., då denna »nytta» ej påverkas av beskatt- ningen. Vi ta alltså blott hänsyn till den gränsnytta, den arbetande erhåller av den inkomst detta ger. Denna nytta är beroende av tre faktorer: Arbetets gränsinkomst, inkomsttagarens totala inkomst i förhållande till hans utgi-ftsbehov samt inkoms- tens beskattning.

Ju större gränsinkomsten, d. v. s. inkomstökningen vid kvantitativt eller kvali- tativt ökad arbetsinsats, är, desto större är ceteris paribus arbetets gränsnytta. Ju större den totala inkomsten är, desto lägre är dess gränsnytta. Vi utgå alltså här från att inkomsten har avtagande gränsnytta. Detta inom ekonomisk teori allmänt gjorda antagande grundar sig på att har en person liten inkomst, tillgodoser han de för honom nödvändiga behoven av föda, kläder, bostad etc., medan han när inkomsten växer även kan tillgodose mindre viktiga behov. Genom att konstatera detta är givetvis ingenting sagt om i vilken omfattning g-ränsnyttan förändras, när inkomsten varierar.

Märk att vi skilja mellan arbetets ooh inkomstens gränsnytta. Den förra anger det marginella nyttotillskottet av ersättningen för en ökad arbetsinsats, den se- nare anger nyttan av den sista enhet inkomst, som förvärvas genom denna insats. Endast om ersättningen är proportionell mot arbetsinsatsen, är den ena en multi- pel av den andra, varför det är likgiltigt vilkendera vi utgå från i nedanstående resonemang. Stiger lönen vid ökad arbetsinsats t. ex. genom övertidsersättnuing, kan arbetets gränsnytta vara stigande trots att inkomstens är avtagande.

Beskattningen har en dubbel effekt. Å ena sidan ökar den genom att reducera den totala disponibla inkomsten dennas gränsnytt-a, å andra sid-an berövar den inkomsttagaren en del därav. Den återstående delen benämna vi nettogränsnytta i motsats till den totala gränsnyttan, som vi benämna bruttogränsnytta, eller där detta ej kan missförstås blott gränsnytta. Är gränsnyttan definierad som nyttan av »den sista kronan», är nettogränsnyttan vad som återstår sedan marginalskatten tagit sin del. Inkomstskatten ökar alltid genom att reducera den disponibla inkoms- ten dennas bruttogränsnytta, medan vårt problem är hur den påverkar nettogräns- nvttan.

Hade blott arbetets gränsinkomst beskattats, hade detta givetvis minskat arbets- insatsen. Skatten hade haft vad vi kunna benämna en negativ arbetseffekt. Det är denna man avser, när man säger att inkomstskatten avskräcker frå-n extraarbete, att den ej gör det lönande att arbeta över en viss gräns etc. Vi kunna göra en jäm- förelse med att av tvenne varor den ena blir beskattad och därmed stiger i pris. Själva prishöjningen som sådan gör det lönande att efter-fråga mindre av den be- skattade och mera av den Obeskattade varan. På samma sätt kan man säga, att om en person underlåter att arbeta »köper han fritid». Genom att denna ej är beskat- tad, blir under här antagna förutsättning ett byte av arbetstid mot fritid desto mera lönande ju högre arbetets ersättning blir beskattad. Vi kunna därför i överensstämmelse med konsumtionsteorin här tala om beskattningens substitu- tions- eller byteseffekt.

Antag som ett extremt motsatt fall, att skatten utgår med ett fixt belopp. Ge— nom att minska inkomsten ökar den dess gränsnytta och gör därmed en ökad ar— betsinsats lönande —— skatten har en positiv arbetseffekt.1 Det är denna, som åsyftas

1 När vi här förutsätta ceteris paribus, inlägga vi däri även att funktionen för arbetets ”nytta” är oberoende av den för dess ”uppoffring”. Att denna förutsättning för arbetstidens del möjligen är diskutabel på ett sätt, som kan öka sannolikheten för en positiv arbetseffekt, framgår nedan.

26—412209

när man säger att beskattningen gör det nödvändigt att arbeta hårdare för att kunna försörja sig, kunna hålla en viss standard etc. Vi kunna jämföra med möj- ligheten att en prishöjning på en vara med negativ inkomstelasticitet, d. v. 3. den förbrukas ju mera desto mindre inkomsten är, genom att minska realinkomsten kan leda till ökad förbrukning av denna. Vi kunna därför i detta fall tala om be- skattningens inkomsteffekt.

Beskattningen har alltså en dubbel effekt. Dels reducerar den den skattskyldi— ges totala inkomst, vilket har en positiv arbetseffekt. 'Dels ock lägger den beslag på en del av inkomstökningen, något som har en negativ effekt. Den förra effek- ten glömmes lätt. Man säger att hade ej skatten funnits, hade det lönat sig att ta ett extraarbete etc. men nu avstår man. Man tänker då ej på att hade skatten ej funnits, hade man haft mindre behov av ökad inkomst. Avgörande blir huruvida inkomst- eller substitutionseffekten blir dominerande. Uttar man samma totala skatt med högre eller lägre marginalskatt, d. v. s. ändrar blott skatteprogressionen, eller olika hög skatt med samma marginalskatt är svaret klart. I förra fallet leder en sänkning av marginalskatten till ökad arbetsinsats, medan i senare fall en lägre skatt leder till minskad arbetsinsats. Ändras såväl total som marginell beskattning, äro båda verkningarna tänkbara.

Inkomst- och substitutionseffekternas inbördes storlek är tydligen beroende av hur inkomstens gränsnytta varierar med denna. Sjunker bruttogränsnyttan snabbare än inkomsten ökas, säga vi att gränsnyttefunktionen, gf, är inkomstelastisk eller kortare sagt elastisk. l motsatt fall är den inkomstoelastisk eller kortare sagt oelastisk. Gränsfallet dem emellan är alltså, att gränsnyttan är omvänt proportio- nell mot inkomstens storlek. Vi säga i så fall, att gf är normalelastisk, trots att detta fall i och för sig ej kan anses vara något normalfall. Antag att skatten tar en bråkdel = 8 av inkomsten. Är gf normalelastisk, ökar gränsnyttan i så fall i pro-

portionen . Är den elastisk, ökas den snabbare så att produkten av (1 _— s) och

l—s gränsnyttan blir ju större, desto större s är. År gf oelastisk, är motsatsen fallet. Som mått på elasticiteten kunna vi — i överensstämmelse med vad som brukas vid en analys av t. ex. efterfrågan och utbud — ta det numeriska värdet av för- hållandet mellan den relativa ändringen av gränsnyttan och av inkomsten —— vi bortse alltså från att dessa ändras i motsatt riktning. Vid norma-lelastisk gf är elasticiteten : 1, vid elastisk > 1 och vid oelastisk ( 1.

Självfallet vore det av stort värde om man med hjälp av empiriska iakttagelser kunde säga i varje fall något om förloppet av gf. Helt utan möjlighet härtill äro vi ej. Antag att g/ är normalelastisk. I så fall kommer ceteris paribus en likformig ökning av en persons inkomst ej att påverka arbetets gränsnytta och därmed ej heller den optimala arbetsinsatsen. Med att ökningen är likformig förstå vi, att den kommer ersättningen för alla delar av hans arbetsinsats till godo i samma grad, så att han t. ex. ej främst får ökad övertidsersättning. Antag t. ex. att en fri yrkesutövare, som förtjänar 20 kr. per timme, är villig arbeta sju timmar per dag. Stiger hans inkomst till 25 kr. per timme och är han fortfarande villig arbeta samma tid, visar detta att för hans del är gf normalelastisk. Inskränker han till följd av inkomstökningen sin arbetstid, är gf elastisk och i motsatt fall oelastisk. Här bör finnas visst utrymme för empiriska undersökningar.

Under senaste halvsekel har som bekant en stark ökning av arbetslönen ägt rum. Samtidigt ha vi fått en stark förkortning av arbetstiden, såväl genom att ar- betsdagen förkortats som att semestern förlängts. Det ligger nära till hands att

härav dra den slutsatsen, att höjd inkomstnivå leder till ökad fritid. Visserligen har arbetstidens förkortning främst skett genom kollektiva aktioner. Ett syfte med dessa har varit att höja lönen genom att begränsa utbudet av arbetskraft. Gjorda undersökningar ha dock visat, att man bland löntagarna är starkt inställd på att ta ut en del av den standardhöjning, som fortsatt produktivitetshöjning vän- tas leda till, i form av Ökad fritid. I USA, där fackföreningarna äro långt svagare än i Sverige men timlönen högre, har arbetstiden förkortats än mera.

Det ovan sagda gäller främst industriarbetare, handelsanställda och liknande grupper. Däremot är det ej lika lätt att konstatera ökad fritid bland läkare, tand- läkare och liknande grupper av fria yrkesutövare —— bortsett från att man tar längre semester. Någon undersökning har dock ej skett av denna fråga. Bland högre tjänstemän är det vanligt att man jämte det ordinarie arbetet har extrasys- selsättningar. Att man ej inom dessa grupper synes vara lika inställd på att »köpa fritid» kan förklaras av att arbetet är mera prestige- och lustbetonat.

Att för stora grupper ökad inkomst lett till förkortad arbetstid visar dock ej utan vidare att för deras del gf är elastisk. Orsaken kan i stället vara att den högre inkomsten gjort fritiden mera värdefull. Man har fått ekonomisk möjlighet att skaffa sig bil, TV och sommarstuga, företa resor etc. För att kunna utnyttja dessa möjligheter måste man ha kortare arbetsdag och förlängd semester. Ovan gjorda antagande om ceteris paribus är i så fall orealistiskt, då den uppoffring arbetet medför ej är oberoende av den inkomst det ger.

Vi kunna belysa denna möjlighet med ett exempel: Antag att en person har be- stämd arbetstid, men såtillvida kan fritt variera sin arbetsinsats som han under denna tid kan arbeta mer eller mindre hårt vid ackordsarbete. Antag nu att hans lön genom höjda ackordssatser ökas likformigt. Är han i så fall villig att arbeta hårdare, visar detta att medan innan lönehöjningen arbetets gränsnytta ej motsvarade den uppoffring hårdare arbete medför, gör den nu detta. Arbetets gräns- nytta har alltså stigit när inkomsten ökats, eller med andra ord gf är oelastisk. Antag åter att samme person får möjlighet att arbeta på övertid, samt att han är villig härtill före nyssnämnda inkomstökning, men ej efter denna, även om över- tidsersättningen stigit i samma takt som den övriga inkomsten. Detta hade varit en naturlig konsekvens av en elastisk gf, men som ovan antagits är denna oelastisk. Förklaringen måste i stället vara att inkomstökningen givit fritiden ett ökat värde till följd av den större möjligheten att utnyttja densamma.

För vårt pro-blem är det dock utan betydelse, huruvida den negativa korrelation mellan inkomst och arbetstid, som synes föreligga för stora grupper inkomsttaga- res del, är beroende på en elastisk gf eller på att ökad inkomst ger fritiden större värde. Vi säga därför för enkelhets skull att den torde visa att stora grupper ha en elastisk gf —— med bestämdhet kan man ej sluta sig från ett tidsmässigt sam- band till ett orsaksförhållande. Även om denna slutsats är osäker, är den dock av intresse genom att den grundar sig på erfarenhetsrön, och ej blott är resultatet av common sense-resonemang.

Att märka är att även i fall, där inkomstökningen reducerat arbetstiden, behöver den ej ha minskat viljan att arbeta, då man kan vara Villig att arbeta hårdare un- der den förkortade anbetstiden för att under denna hinna förvärva den önskade inkomsten. Flertalet ha dock ej möjlighet att under den givna arbetstiden variera sin arbetsinsats. Även ackordsarbetare tvingas i regel att hålla det tempo produk- tionsprocessen anger — man har som bekant också alltmer ifrågasatt om ackord har större betydelse för att stimulera arbetsviljan. Härmed är ej- sagt att en för- kortning av arbetstiden med nödvändighet leder till minskat produktionsresultat, men denna fråga ligger som nämnts utanför vårt ämne.

Huruvida substitutions- eller inkomsteffekten ska-ll dominera och alltså beskatt- ningen minska eller öka arbetsinsatsen, blir dels beroende av gf dels ock av skatteskalan. Vi diskutera först olika alternativ under förutsättning av oförändrad inkomstnivå, d. v. s. inkomsten före skatt antas konstant. I ett samhälle med som regel stigande inkomster är detta givetvis ett orealistiskt antagande, men det gör det enklare att belysa vissa frågeställningar.

Att märka är att vi här blott kunna diskutera, huruvida arbetsinsatsen ökas eller minskas. Däremot kunna vi, även om vi göra antaganden om på vad sätt inkoms- ten varierar med arbetsinsatsen och om inkomstens gränsnytta, ej säga något om förändringens storlek. Detta följer av att vi utgå från att arbetsinsatsen före be- skattningen är utsträckt till den punkt, där dess gränsnytta sammanfaller med gränsnpploffringen för att förvärva denna — en uppoffring som kan vara reduce- rad genom intresse för arbetet, den prestige detta ger etc. Utan att göra något an- tagande om hur uppoffringen varierar med arbetsinsatsen, kunna vi blott säga i vilken riktning den senare förändras till följd av beskattningen.

I fråga om inkomstens gränsnytta anta vi som första fall, att denna är omvänt proportionell mot inkomstens storlek, d. v. s. gf är normalelastisk. Vidare anta vi först att skatten är proportionell. Skattens arbetseffekt är i så fall noll, d. v. s. arbetsinsatsen är densamma som om inkomsten varit obeskattad. Antag att skatten utgår med 25 procent av hela inkomsten — vi räkna alltså ej med något skattefritt grundbelopp. Då skatten reducerar inkomsten med en fjärdedel, ökar den brutto- gränsnyttan med en tredjedel. Genom att skatten tar en fjärdedel av denna, blir nettogränsnyttan densamma som gränsnyttan skulle vara om någon skatt ej hade utgått. Är skattebetalarens arbetsinsats redan utsträckt till vad vi benämnt den optimala punkten, innebär skatten ej någon anledning för honom att avvika från denna.

Antag åter att marginalskatten vid den [optimala arbetsinsatsen är 25 procent, medan skatten är progressiv. Den totala skatten reducerar i så fall inkomsten med mindre än en fjärdedel och ökar därmed bruttogränsnyt—tan med mindre än en tredjedel. Nettogränsnyttan understiger alltså den gränsnytta, som hade förelegat, om någon skatt ej hade utgått. Beskattningens arbetseffekt är negativ, så att den minskar arbetsinsatsen. Detta kan även uttryckas så att då marginalskatten är högre än den genomsnittliga skattesatsen, är substitutionseffekten starkare än inkomsteffekten. Progressionen kan antingen följa av en progressiv skatteskala eller ett skattefritt grundbelopp.

Av det ovan sagda följer att om skatten är regressiv, har den vid ovan gjorda antagande om gf en positiv arbetseffekt genom att reducera den marginella in- komsten mindre än den totala. Bortsett från att avdraget för kommunalskatt vid taxering till statlig inkomstskatt ger den förra en sjunkande marginalskatt samt från att underlaget för folkpensions- ooh sjukförsäkringsavgifterna är maximerat, ha vi ej någon formellt regressiv inkomstbeskattning, men reellt kan beskattningen vara regressiv genom att extra inkomster 1mdgå skatt till följd av falskdeklaration eller bli lågt beskattade, då den skattskyldige vid dem har möjlighet att göra kost- nadsavdrag som delvis äro avdrag för levnadskostnader.

Vi ha ovan antagit att gf är normalelastisk. Antag åter att den är elastisk, så att t. ex. en reduktion av inkomsten till tre fjärdedelar ökar bruttogränsnyttan till mer än fyra tredjedelar. I så fall har en proportionell skatt en positiv arbetseffekt. Antag t. ex. att den genom att utgå med en fjärdedel av inkomsten ökar dennas bruttogränsnytta med hälften. Så snart marginalskatten understiger en tredjedel,

ökas nettogränsnyttan och arbetsinsatsen blir större än om någon skatt ej hade utgått. Även en progressiv skatt kan alltså vid elastisk gf ge ökad arbetsinsats.

Som ett konkret exempel kunna vi ta att det väsentliga för en person är att uppnå en viss standard. Sedan han gjort detta, är ett ytterligare inkomsttillskott av ringa intresse. Antag att han, om någon skatt ej utgått, ej hade arbetat mer än som erfordrats för att uppnå denna standard. Beskattningen kan i så fall förmå honom att arbeta hårdare för att behålla samma inkomst. Vi ha ovan nämnt att erfarenheten synes visa att ökad inkomst kan leda till en förkortning av arbets- tiden genom att öka friti-dens värde. Även om det ej är teoretiskt riktigt att i detta fall tala om elastisk gf, kan även i detta fall beskattningen genom att minska den behållna inkomsten öka arbetseffekten.

Antag slutligen att gf är oelastisk. I så fall kommer även en proportionell skatt att ha negativ arbetseffekt. Detta gäller givetvis i än högre grad om en progressiv. Endast en regressiv skatt kan, men behöver ej, ha en positiv arbetseffekt. Då lång- samt sjunkande gränsny-tta motsvarar en behovsskala, som endast långsamt avtar i intensitet, medan motsatsen är fallet vid snabbt sjunkande gränsnytta, kan nyss- nämnda sats måhända synas strida mot allmän erfarenhet. Det kan synas ligga nära till hands att anta, att om en person ännu har viktiga behov otillfredsställda, kommer han trots beskattningen att ha större anledning att öka sin inkomst än en som har snabbt fallande behovsskala och därför har ringa intresse av ökad inkomst. Man förväxlar dock i så fall tvenne frågeställningar. Vi ha här antagit att arbetsinsatsen utsträckes till den punkt, där nyttan av ytterligare arbete upp— väges av den olust detta förorsakar. Utginge ej någon skatt, skulle ceteris paribus en person, vars inkomst har långsamt sjunkande gränsnytta, arbeta mera än en med snabbt sjunkande sådan. Detta hindrar ej att beskattningen starkare inskrän- ker den förres arbetsinsats, vilken det oaktat kan vara större än den senares.

Se vi till den totala effekten av en inkomstskatt, d. v. s. effekten i jämförelse med att någon skatt ej hade utgått, kunna vi alltså uppställa följande schema:

En progressiv skatt har negativ arbetseffekt, försåvitt gf är oelastisk eller nor- malelastisk, men en positiv sådan vid tillräckligt elastisk gf.

En proportionell skatt har negativ arbetseffekt vid oelastisk gf, neutral sådan vid normalelastisk samt positiv vid elastisk gf.

En regressiv skatt har negativ arbetseffekt vid tillräckligt oelastisk gf men har i övrigt positiv arbetseffekt.

Då man ej har någon möjlighet att bestämma olika inkomsttagares gf, saknar det intresse att ge dessa satser en matematisk precisering. Sin betydelse ha de genom att de visa, att man ej kan säga något generellt om hur inkomstbeskatt- ningen påverkar arbetseffekten. Då sannolikheten av en elastisk gf som nämnts ej är utesluten, kan även en progressiv beskattning tänk-as ha positiv arbetseffekt. Redan denna inledande analys visar alltså att många påståenden rörande beskatt- ningens effekt böra mottas med skepsis.

Vi ha ovan sett till den totala effekten av skatten, så att vi gjort en jämförelse med det tänkta fall att ingen skatt utginge. Mera realistiskt är givetvis att se till effekten av en skattehöjning eller skattesänkning. I fråga härom är dock ej myc- ket att tillägga till det redan sagda.

Det enklaste fallet är ånyo en proportionell skatt. Vi ha ovan framhållit att denna vid elastisk gf har en positiv arbetseffekt. Det är givetvis ej nödvändigt att gf vid den minskning av den disponibla inkomsten, som en skattehöjning medför, alltid visar samma elasticitet. Så länge elasticiteten är konstant eller tilltagande,

blir dock den positiva arbetseffekten desto större, ju starkare skattehöjningen år, medan vid avtagande elasticitet båda möjligheterna äro tänkbara.

Än mindre entydigt besvarad är frågan, hur en höjning av en progressiv skatt verkar. Vi anta först att höjningen ej påverkar progressionen, som vi kunna ut- trycka i relationen mellan marginell och genomsnittlig skatt. Är gf tillräckligt elastisk, kan skattehöjningen först medföra ökad arbetsinsats. Detta gäller även vid konstant men än mer vid växande elasticitet. Skulle skattehöjningen leda till en mildring av progressionen i ovan angivna mening ökas arbetseffekten starkare, i motsatt fall svagare. Vid fortsatt skattehöjning kommer man dock under alla för- hållanden till den punkt, där substitutionseffekten dominerar över inkomsteffekten, så att arbetseffekten blir negativ. Ju mera elastisk gf är och ju mer skattehöjningen försvagar progressionen, desto högre kan denna punkt ligga. Den kan mycket väl ligga så högt, att den saknar praktisk bety-delse.

Antag att marginalskatten vid varje skatteuttag är dubbelt så hög som den ge- nomsnittliga skatten. Om ej förr så när marginalskatten uppnår 100 procent, måste arbetseffekten bli negativ. Ett extremt motsatt fall är om blott den genom— snittliga men ej den marginella skatten stiger. Så sker vid vår statliga inkomst- skatt .för beskattningsbara inkomster över 150 000 kr. En höjning av uttagnings- procenten ökar för deras del den totala skatten men ej skatten vid marginalen och ger därigenom vad som återstår av den marginella inkomsten ökat värde. Arbetseffekten blir alltså positiv.

Vi ha ovan funnit att även om en progressiv skatt vid elastisk gf kan ha en positiv arbetseffekt, så har den dock ——- när det gäller att av en skattebetalare utta ett bestämt belopp — en mindre sådan än en proportionell och en än mindre än en regressiv skatt. Antag att en person skall betala ett bestämt skattebelopp. Ju mer progressiv den skatt är som uttas, desto större är sannolikheten för en negativ arbetseffekt. Som exempel kan tas att en person med 20 000 kr. taxerad inkomst antingen kan betala 25 procent i skatt på hela denna eller 50 procent i skatt på den del, som överstiger 10 000 kr. Arbetseffekten är tydligen med större sannolik-het negativ i det senare fallet än i det förra.

Denna tämligen självklara sats missförstås dock ofta så att man antar, att en progressiv skatteskala alltid har sämre arbetseffekt än en proportionell och ju sämre desto mera progressiv den är. 'Man kan dock ej utan vidare överföra vad som gäller för en skattebetalare på dem alla. Antag att vi göra skatten mindre progressiv genom att sänka den för stora inkomsttagare. Skall samma skattebelopp uttas, måste man i så fall höj-a den för små. Ett entydigt svar kan ej ges i fråga om verkningarna härav.

Antag för att ta ett extremt exempel att den nuvarande progressiva statliga in- komstskatten utbyttes mot en proportionell med oförändrade ortsavdrag. Vi anta att dess skattesats skulle utgöra 20 procent. Alla gifta med ett beskattningsbart be— lopp intill 10 000 kr. få i så fall höjd såväl total som marginell beskattning. De med inkomster mellan 16 000 och 24 440 kr. få den totala skatten höjd och den marginella sänkt, medan de med högre inkomster få båda sänkta. Inom den lägsta klassen får inkomsteffekten en positiv och substitutionseffekten en negativ arbetseffekt, medan motsatsen är fallet inom den högsta. I nyssnämnda mellan— grupp ha däremot båda en positiv arbetseffekt. Endast inom denna kan man alltså säga något bestämt om resultatet.

Man kan kanske anta att många små inkomsttagare komma att arbeta hårdare för att trots skattehöjningen kunna hålla sin standard, och att många stora in- komsttagares arbete är så prestige— eller lustbetonat, att det är föga skattekänsligt,

varför de trots skattesänkningen ej komma att nämnvärt öka sin arbetsinsats. Även om detta antagande är osäkert, är det dock uppenbart att det vanliga påståendet att en skärpning av progressionen får en negativ arbetseffekt är långt ifrån själv- fallet.

Stigande inkomstnivå

Vi anta fortfarande att en person utsträcker sin arbetsinsats till den punkt, där dennas nettogränsnytta motsvarar den gränsuppoffring den kräver. Antag nu att hans arbetsersättning undergår en proportionell höjning, så att lönen per timme, per producerad enhet etc. höjes likformigt. Vi bortse först från skatten. Är gf normalelastisk, blir arbetsinsatsens gränsnytta oförändrad. Detta följer av att in— komstens gränsnytta i så fall är omvänt proportionell mot inkomstens storlek. Även arbetsinsatsen blir alltså oförändrad, jämför ovan. Är åter inkomstens gf elastisk, blir resultatet av den ökade inkomstnivån en minskning av arbetsinsat- sen. I motsatt fall blir det en ökning.

Anta vi först att skatten är proportionell, blir vid en likformig inkomstökning dennas arbetseffekt tydligen beroende av hur inkomstökningen påverkar gf. An- tag att inkomstskatten utgår med 25 procent av hela inkomsten samt att en skatte- betal-ares inkomst ökas från 16000 till 24000 kr. Är elasticiteten densamma i intervallen 16—12000 och 24—18000 kr. inkomst _— dessa intervall motsvarar inkomsten före och efter ska-tt & resp. fall — blir tydligen beskattningens ar- betseffekt oförändrad. Härmed är ej sagt att skattebetalarens arbetsinsats blir densamma efter inkomstökningen. Är gf elastisk, kommer den disponibla in— komstens ökning från 12 till 18 000 kr. att minska hans arbetsinsats.

Är åter gf mera elastisk i intervallet 24—18 000 än i intervallet 16—12 000 kr. ger inkomstökningen, samtidigt som den i och för sig minskar arbetsinsatsen, beskattningen en större positiv arbetseffekt. Mera generellt kan sägas att i detta fall leder en inkomstökning på sätt som sannolikt illustreras av det sista halvsek- lets utveckling till en förkortning av arbetstiden. Denna förkortning hade dock varit ännu starkare, om ej en del av inkomstökningen bortbeskattats.

Är skatteskalan progressiv, kan en inkomstökning ha dubbel effekt. Å ena si- dan stiger marginalskatten och å andra sid-an den genomsnittliga skatten. Är gf elastisk, är det ej givet vilken effekt, som skall dominera utan detta beror på skatteskalan och elasticitetens styrka. Nu är det ej nödvändigt att en allmän in- komstökning medför vare sig ökad genomsnitts- eller marginalskatt. Är statens inkomstbehov oförändrat, kommer man antingen att sänka utdebiteringsprocenten eller ändra skatteskalan — vi förutsätta att denna ej är indexreglerad. Hittills har detta dock till följd av det växande utgiftsbehovet i stort sett ej skett, även om införandet av den allmänna varuskatten möjliggjort en viss lindring i den di— rekta beskattningen. Det framhålles ofta att progressionen blivit allt farligare för arbetsviljan, allteftersom inkomstökningen gjort att den träffar allt större lön- tagaregrupper. I den mån inkomstökningen även ökar deras genomsnittliga be- skattning är detta ej säkert, då substitutionseffekten i så fall motverkas av in— komsteffekten.

Några skattepolitiska synpunkter

Det sägs ofta att beskattningen ej bör träffa arbetsviljan. Helt självklart är dock ej detta. Samtidigt som det klagas över att den höga marginalskatten minskar lusten att arbeta, kan det klagas över ett standardjäkt, som leder till överansträngning och stress. Man kan dock säga att det ej är beskattningens uppgift att förhindra överansträngning genom för lång arbetsdag e. (1. I den mån staten över huvud

taget kan och bör åta sig denna uppgift, får detta ske genom arbetstidslagstift- ningen o. d. Beskattningen bör i stället utformas så, att den ej snedvrider valet mellan arbete och fritid. Man tillämpar i så fall även här det neutralitetskrav, som i utredningen uppställs som ett mål för den ekonomiska politiken. Vi kunna dra en parallell med konsumtionsbeskattningen. Vissa nyttigheter, främst alko- holdrycker, kunna av sociala o. d. skäl beskattas särskilt hårt, enär man vill in- skränka förbrukningen av dem. Bortsett härifrån brukar man säga att konsum- tionsbeskattningen ej bör inskränka det fria konsumtionsvalet utan vara neutral genom att träffa alla nyttigheter lika hårt.

Att beskattningen ej bör påverka valet mellan arbete och fritid innebär dock ej att det ideala vore, om den kunde läggas så att detta val skedde på samma sätt som om någon skatt över huvud taget ej hade utgått, d. v. 5. den bör [ha en neutral arbetseffekt. I så fall hade som ovan visats vid normalelastisk gf en proportionell skatt varit idealet. Vi kunna visserligen liksom ovan skett säga, att ur den en- skilde individens synpunkt föreligger den optimala arbetsinsatsen, när gräns- inkomsten av denna motsvarar gränsuppoffringen för densamma, varvid hänsyn ej tas till beskattningen. Vare sig denna inskränker arbetseffekten under eller ut- sträcker den över denna punkt, frångås optimum.

Men man bortser i så fall från att den offentliga hushållningen—s kostnader måste bäras. Denna tar i anspråk en del av folkhushållets produktionskapacitet och lämnar därmed mindre kvar åt den enskilda sektorn. Även om den offentliga sektorn tillgodoser behov, som undervisning och hälsovård, vilka eljest måst till- godoses av den senare, ökas ceteris paribus produktionens gränsnytta. Nödvän- digheten av en offentlig sektor gör det alltså mera lönande att öka produktionen än som varit fallet, om de fördelar, som den offentliga hushållningen ger, hade kunnat erhållas utan någon kostnad för folkhushållet,

Antag att innevånarna på en söderhavsö — ett i ekonomisk teori gärna brukat exempel — genom en klimatförsämring tvingades att skaffa sig mera solida bo- städer, medan deras möjligheter att tillgodose övriga behov bleve oförändrade. Antag först att deras bostäder blott kunde vara av ett slag, vilka de voro tvungna att anskaffa. Bostäderna skulle då för dem utgöra en fast kostnad, medan gräns- värdet av deras arbetsinsats blev beroende av deras behov av ytterligare nyttig- heter. Då gränsvärdet av en 'bestämd arbetsinsats alltså skulle ökas, skulle den optimala arbetsinsatsen bli större och de arbet—a hårdare än tidigare. Kunde de åter genom arbete även förbättra sina bostäder, skulle detta för dem vara ett ytterligare incitament till arbete.

På samma sätt utgör den offentliga sektorn ur hela folkhushållets synpunkt ett incitament till ökad produktion. Problemet är att dets-amma ej gäller ur den en- skilde skattezbetalarens synpunkt. Ur hans synpunkt är den nytta han har av den offentliga sektorn oberoende av hans skatt. En till följd av ökat arbete ökad be- skattning är för honom ej ett pris, för vilket han köper flera nyttigheter från den offentliga sektorn, utan han ser den blott som en minuspost i ersättningen för en ökad arbetsinsats. Annat är givetvis fallet ur hela folkhushållets synpunkt.

Utan att gå in på välfärdsekonomisk-a resonemang om skattefördelningen kan alltså sägas att en, om också ej tillräcklig, förutsättning för ett optimalt utbud av arbetskraft hade varit, att skatten för envar hade varit ett frivilligt pris för offentliga nyttigheter vilka han alltså inköpt på samma sätt som nyttigheter från den enskilda sektorn. Lika litet som ökad möjlighet att köpa de senare begränsar utbudet av arbetskraft, hade skatten i så fall gjort detta. Tvärtom skulle existen- sen av en offentlig sektor ha en positiv arbetseffekt, enär den ökade det antal sätt varpå inkomsten kunde användas.

En så konstruerad beskattning är självfallet otänkbar. Även om ovanstående resonemang är verklighetsfrämmande, visar det att intet skattesystem kan kon- strueras så, att det ej i någon mån påverkar valet mellan arbete och fritid till nack— del för den senare. Det längsta man kan komma vore en skatt, som utginge med ett fast belopp av envar, oavsett hans inkomst. I så fall skulle den negativa substitutionseffekten vara helt eliminerad. Även en sådan skatt är i praktiken otänkbar, men här utvecklade tankegång visar att en skatt kan ha en kraftigt ar— betsstimulerande effekt utan att likväl denna blir så stark, att kravet på neutrali- tet inför valet mellan arbetsinsats och fritid är realiserat.

Vi ha ovan mera generellt diskuterat beskattningens möjliga inverkan å utbudet av arbetskraft och funnit, att den kan ha såväl en positiv som en negativ arbets- effekt. Vi skola här i första hand gå något närmare in på några fall, där den kan tänkas ha den senare. Vi bortse alltså från dess inkomsteffekt och behandla blott dess substitutionseffekt, d. v. s. marginalbeskattningens möjliga verkningar. Förut- sättningen för att en skattebetalares arbetsinsats skall vara skattekänslig är givetvis först och främst, att han har möjlighet att variera denna. Vidare skall arbetets ersätt-ning även vid marginalen vara ett väsentligt motiv för detsamma. Detta förutsätter i sin tur att hans inkomst i väsentlig grad påverkas av hans arbets- insats samt att detta faktum är uppenbart för honom. Dessutom skall hans arbete ej vara så prestige- och lustbetonat e. d., att dess ekonomiska ersättning är av underordnad betydelse som motiv för detsamma.

Övertids- och ackordsarbete inom industri o. d. Detta ger skattebetalaren möj- lighet att variera sin arbetsinsats. Sådant arbete är i regel varken prestige- eller lustbetonat. Visserligen kan man oavsett inkomstförlusten finna det trist att ej vara sysselsatt, men den arbetsinsats, som man av denna orsak vill prestera, kan vara relativt ringa. Härpå tyder strävan till allt kortare arbetstid. Det förefaller sannolikt att systemet med skatteavdrag från lönen gjort marginalskatten mera märkbar, samtidigt som den totala beskattningen kanske märks mindre. Även huvudparten av kontorsarbete o. d., liksom underordnat arbete i serviceyrken, är varken prestige- eller lustbetonat, men här är möjligheten till övertids— eller ackordsarbete mindre. Ha dessa anställda möjlighet att göra karriär, torde som regel ej inkomstökningens beskattning avskräcka dem därifrån.

Att man kunnat ernå en ökad arbetsinsats [genom att enbart sänka skatten för extrainkomster 0. d. är uppenbart, då en sådan skattesänkning ej skulle haft nå- gon inkomst— utan enbart en substitutionseffekt. I vad mån detta är praktiskt möj- ligt skall ej diskuteras här. Resultatet av en likformig skattesänkning för hela in- komsten är däremot som ovan framhållits ej lika entydigt. I motsats till övertids- arbete eller h-årdare ackordsarbete 'äro åtskilliga bisysselsättningar prestige- eller lustbetonade och torde därför vara föga inkomstkänsliga.

Företagares arbete är av så skilda slag, att det är svårt att säga något generellt. Medan t.ex. fria yrkesutövare, som läkare och tandläkare, om de så önska — deras »skattetänkande» torde dock ej vara så markerat som ofta påstås — kunna variera sin arbetsinsats efter vad de anse lönande med hänsyn till bl. a. beskatt- ningen, kan t. ex. ej en jordbrukare på samma rationella sätt begränsa sitt arbete, då hans jordbruk under alla för-hållanden måste skötas. Detsamma gäller om många andra företag. Företagarens prestige kan kräva att hans företag skall vara ratio- nellt och effektivt samt expandera. Därför krävs ofta en insats av företagaren — något tillspetsat kan man säga att han ej är en fri man, som råder över sitt företag utan detta råder över honom — som ej bestämmes av hans marginalbeskattning. På företagsekonomiska problem finns här ej anledning att ingå.

Det ojämförligt mest diskuterade fallet är som bekant gift kvinnas förvärvs- arbete. Det kan erinras om att det skattetekniska problemet kort sagt ligger i att medan särbeskattning i allmänhet ej medför lägre sammanlagd beskattning av makarna, leder sambeskattning ofta till en väsentligt högre marginalskatt å hust— runs arbete. Det betonas också gärna, att denna hindrar gift kvinna från att ta förvärvsarbete. Nu bestämmes hennes val ej enbart av ekonomiska kalkyler. En gift kvinna kan behålla sitt arbete till följd av intresse för detta, till följd av den prestige det ger eller därför att hon ej trivs med hushållsarbete. Även om en egen inkomst träffas av en relativt hård marginalskatt, ger den dock en viss ekonomisk frihet gentemot mannen samt säkerhet vid äktenskapets upplösning. Lämnar en gift kvinna sitt arbete, är väl orsaken ofta mindre ekonomiska synpunkter än att hon ej kan få hemhjälp, själv vill ta hand om barnen eller därför att mannen önskar det.

Å andra sidan kan en skattesänkning i detta fall läggas så, att den praktiskt ta- get blott har en substitutionseffekt, men ej någon inkomsteffekt. Antag att gift kvinna överväger, huruvida det lönar sig för henne att ta förvärvsarbete. En skatte- sänkning endast å ersättningen för detta, t. ex. genom ökat förvärvsavdrag, gör hennes arbete mera lönande utan att samtidigt öka mannens behållna inkomst och därmed sänka gränsnyttan även av hustruns arbete. Annat är fallet vid en skatte- sänkning, som kommer såväl mannens som hustruns inkomst till del. Substitu- tionseffekten motverkas i så [fall av inkomsteffekten. I frå-ga om verkningarna av en dämpning av progressionen vid oförändrat totalt skatteuttag, vilken leder till att vissa grupper fä lägre men andra högre marginalskatt, äro som ovan visats olika fall tänkbara.

Det är därför svårt att säga hur stor roll beskattningen spelar för gift kvinnas förvärvsarbete. Antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor växer, men orsakerna härtill äro så många att det är svårt att dra någon bestämd slutsats till detta fak- tum. Å andra sidan skiljer sig gift hustrus förvärvsarbete från övriga här berörda fall genom att man där har en ej blott teoretiskt utan även praktiskt klar — om också till sin betydelse diskutabel — möjlighet att åstadkomma en positiv arbets— effekt.

Ombyte av arbetsplats eller sysselsättning. Framför allt om man måste byta bostadsort, kan detta ha negativa sidor. Att flytta från en ort till en annan drar kostnader, vilka vid frivillig flyttning ej äro avdragsgilla, i den mån ej särskilt flyttningsbidr—ag ges, och kan dessutom rent personligt kännas påkostande. Äro båda makarna förvärvsarbetande, kan en flyttning möta särskilda problem. Skulle det nya arbetet ej vara avsevärt mera lust- eller prestigebetonat än det gamla, eller eljest speciella förhållanden gör ett byte av arbetsplats eller bostadsort önskvärt, är det naturligt att frågan om den inkomstökning det nya arbetet ger kan få vä- sentlig betydelse. Skulle det nya arbetet kräva utbildningskostnader — ej heller dessa äro i regel avdragsgilla _ är det naturligt att man vill ha ersättning härför. Vi ha alltså här ett fall, där en hög marginalskatt ofta kan antas spela en väsent- lig roll.

D'äremot torde beskattningen ej vara av större betydelse för ungdomens val mellan att omedelbart ta anställning eller att skaffa sig en utbildning i syfte att i framtiden få ett bättre betalt yrke. Det är visserligen sant att den progressiva he— skattningen träffar akademiska yrken särskilt hårt genom att inkomsten är kon- centrerad till färre år. När ungdomen gör sitt yrkesval, torde den dock föga re- flektera över skattefrågor. Har man personliga intressen och kvalifikationer för akademiska studier, eller kräver ambitionen inom den socialklass man kommer från att man ägnar sig åt sådana, torde valet ej hindras av ekonomiska betänk-

ligheter. Särskilt gäller detta sedan samhället i ökad omfattning börjat subven- tionera högre utbildning. Inom sådana samhällsklasser, där den sociala ambitio- nen ej kräver sådan utbildning, är det dock troligt att ungdomen tar intryck av den goda lön den kan erhålla vid omedelbar anställning i jämförelse med den knappare standarden under studieåren, även om den senare blivit avsevärt för- bättrad. I så fall kan beskattningen i så måtto stimulera till högre utbildning som det är påtagligt att den tar en del av den inkomst, som omedelbart kan förtjänas, medan den högre beskattningen av framtida större inkomst ej är lika aktuell.

Sammanfattningsvis kan sägas att skall man peka på skattekänsliga sysselsätt- ningar, torde detta främst vara in-dustri- och lägre kontorsarbete samt i mindre grad hantverk. Jordbrukare samt flertalet stora inkomsttagare, såväl anställda som rörelseidkare, torde ha föga skattekänsligt arbetsutbud. I de fall, där byte av sysselsättning, som leder till byte av boningsort, är frivilligt, bör skattekänslig- heten vara större. I fråga om gift kvinnas förvärvsarbete äro så många fall tänk- bara, att det ej är möjligt att dra någon säkrare slutsats om arbetseffektens stor- lek. Intresset för högre utbildning torde vara föga skattekänsligt.

Det har redan framhållits att det är ytterst svårt att säga något bestämt om inkomstbeskattningens verkningar å arbetsviljan. En mängd olika fall äro tänk- bara, vilka över huvud taget ej eller endast med stor osäkerhet kunna analyseras kvantitativt. Man bör därför uttala sig försiktigare i denna fråga än som ofta sker. Några slutsatser kunna likväl dras:

Uppenbart är att en ökning av ortsavdragen får negativ arbetseffekt — även om man ej kan säga hur mycket — för de skattebetalare, vilka ej till följd här-av få lägre marginalskatt, då end-ast inkomsteffekten i så fall blir av betydelse. En lägre marginalskatt erhålles aldrig, om ortsavdraget ökas på bekostnad av det första intervallet i skatteskalan. De följande intervallen ligga alltså oförändrade i för- hållande till den taxerade inkomsten. Däremot kan en ökning av ortsavdragen, vilken ej påverkar skatteskalan, medföra lägre marginalskatt. I så fall kan man ej säga något bestämt om dess effekt å arbetsviljan.

I fråga om en höjning av ultagningsprocenten vid den statliga inkomstskatten kan man ej säga något annat med bestämdhet än att höjning får positiv arbets- effekt för dem, vilkas beskattningsbara belopp uppgår till 150 000 kr. Deras totala beskattning ökas vid oförändrad marginalskatt. I övrigt kan man ej generellt säga huruvida inkomst- eller substitutionseffekten är dominerande.

Frågan om en minskning av progressionen vid oförändrat totalt skatteuttag har redan berörts. Få stora inkomsttagare i så fall lägre såväl total som marginell beskattning, kan man ej säga något bestämt om arbetseffekten av detta. Detsamma gäller om små inkomsttagare få såväl höjd total som marginell skatt. Endast om som i ovan angivna exempel någon grupp skulle få höj-d total men sänukt marginell beskattning, är en positiv arbetseffekt klar.

Göra vi en jämförelse med en allmän omsättningsskatt, kan denna under förut- sättning att hela inkomsten konsumeras, få samma arbetseffekt som en proportio- nell inkomstskatt. Även här gäller att skatten å ena sidan minskar den totala in- komstens realvärde, och å andra sidan reducerar värdet av en inkomstökning. Lättast inses detta om vi anta att skatten utgår som en direkt skatt å den konsu- merade inkomsten —— en möjlighet som har diskuterats inom finansteorien men aldrig praktiskt realiserats. Effekten av en omsättningsskatt på all konsumtion blir tydligen densamma.

Mera realistisk är frågan, vilken effekten blir av att en progressiv inkomstskatt delvis utbytes mot en allmän omsättningsskatt eller, som för Sveriges del, en höj-

ning av denna. Ofta anses det så gott som självfallet att detta skulle få en positiv arbetseffekt. Så är dock ej fallet. Bortse vi från i vad mån en omfördelning av skattetrycket sker, kan rent generellt sägas att skattebetalarna å ena sidan få större disponibel inkomst, men å andra sidan få betala högre priser. Effekten blir alltså i stort sett densamma som vid en inkomstinflation, vilken i allmänhet ej uppfattas som ett incitament till ökad arbetsinsats.

Tillämpa vi tidigare utvecklade tankegångar, komma vi i korthet till följande resultat: Skulle resultatet av beskattningens omläggning för små inkomsttagare innebära en skärpning av såväl den totala som den marginella beskattningen, kan man ej säga något best-ämt om effekten för deras del. Detsamma gäller om de för stora inkomsttagare skulle innebära en sänkning av såväl'total som marginell be- skattning. Endast i fråga om den som får höjd total men sänkt marginell beskatt— ning kan man anta, att resultatet blir en positiv arbetseffekt.

Ett skäl till att man likväl allmänt anser en omsättningsskatt mindre skadlig för arbetsviljan än en inkomstskatt med samma fördelning är att den ej anses ge upphov till samma »skattetänkande». Man antar att en inkomsttagare mera ser till att en inkomstskatt berövar honom en del av den marginella inkomsten än att en omsättningsskatt ger denna lägre realvärde. Särskilt antas detta vara fallet vid extrainkomster o. d. Även om ett sådant »skattetänkande» är irrationellt, före- faller det sannolikt att det existerar i avsevärd omfattning.

Härtill kommer att en omsättningsskatt ej är fördelad på samma sätt som en inkomstskatt. Först och främst träffar den ej sparad inkomst, varför man har möjlighet att uppskjuta beskattningen. Visserligen minskar detta skatteintäkten för det allmänna, varför man får höja skattesatsen i motsvarande grad, men den möjlighet till Skattelättnad, som här erbjuder sig för konsumenten, kan likväl ha någon betydelse.

Denna Skattelättnad övervärderas dock lätt. Även den sparade inkomstens real- värde har minskats genom omsättningsskatten. Fördelen ligger i att den, i motsats till vid en inkomstskatt, ej blir »dubbelbeskattad». Antag att en person beslutar spara en del av sin inkomst. Är hans marginalskatt 50 procent, blir sparandets av- kastning först reducerad genom att hälften av det sparade kapitalet går till skatt, och därefter genom att halva avkastningen å den återstående delen blir bort- beskattad. Den behållna avkastningen reduceras alltså till en fjärdedel. Antag åter att en omsättningsskatt utgår med 100 procent — detta motsvarar tydligen en inkomstskatt av 50 procent. Det reala värdet av det sparade beloppet reduceras på så sätt till hälften, men någon ytterligare reduktion sker ej av dess avkastning. Övergången från inkomst- till omsättningsskatt har alltså samma effekt som en räntehöjning. Det är diskutabelt i vilken utsträckning en sådan ökar sparandet och givetvis än mera diskutabelt i vad mån högre avkastning å sparande kan vara ett incitament till ökad arbetsinsats.

Av övriga tänkbara skattefrågor skall här blott pekas på utbyte av inkomstskatt mot en arbetsgivareavgift. Vad som ovan sagts om en proportionell inkomstskatt är i huvudsak även tillämpligt å en sådan. Leder den till en proportionell lönesänk- ning, minskas å ena sidan den marginella inkomsten men erhåller å andra sidan penningenheten större värde. Skulle lönesänkningen åter delvis ligga »i botten» som en per capitaskatt, ökas möjligheten till en positiv arbetseffekt.

En rad frågor rörande inkomstbeskattningens verkningar å utbudet av arbets' kraft ha här diskuterats med utgångspunkt i inkomst— och substitutionseffekten. I de fall, där man blott behöver ta hänsyn till en av dessa, kan ett entydigt svar ges å frågan, i vilken riktning verkningarna gå, men däremot ej om deras styrka.

Måste man ta hänsyn till båda dessa effekter, kräver även ett försiktigt omdöme att man har någon uppfattning om inkomstens gränsnytta, vilket blott i undan- tagsfall är möjligt. Något annat generellt omdöme om inkomstskattens verkningar kan därför ej fällas än att dessa äro olika under skilda förutsättningar samt ofta torde väsentligt överskattas. Den ofta bestridda möjligheten att den i talrika fall har en positiv arbetseffekt kan ej avvisas.

De slutsatser, som kunna dras rörande inkomstbeskattningen ur här behand— lade synpunkter, måste därför med nödvändighet bli elementära och skola ej upp- repas. Här kan blott erinras om att man ej generellt kan säga att vid samma skatteuttag en svagt progressiv skatteskala är mindre hämmande å utbudet av ar- betskraft än en starkt progressiv sådan. Man kan ej ens med bestämdhet säga att den senare i allmänhet har en negativ arbetseffekt. Härav följer att den gynnsamma arbetseffekten av en partiell övergång till en allmän omsättningsskatt i varje fall ej torde vara stor.

Tabell a. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för anställda av olika kategorier 001 skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkom skatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 550 kr per barn. I övriga indirekta skatter 1 ej inräknats skatt å motorfordon. tobak eller alkohol.

Avgifter till Avgifter till Årsinkomst, kr Direkt skatt, kr grundförmå- tilläggsskyd- Indirekt skatt, kr Total skat nerna, kr det, kr sjukförsäk- allmän ringsavgift över- varuskatt kr i pri brutto = k mkl' andel ! valtra- . övriga (sum- 0,0") . . ommu- arbetsgl- de ar- på lnves- . . av netto = mkl' statllg nal folkp en- varavgift till betsgi- som ut- teringsva- md!” ma bru! lön andel i inkomst- inkomst- sions- varav- tas på ror rn m rekta kol. 3 toin arbetsgi- skatt skatt avgift till- gifter skatte- och som. skat- t. o. m. kom varavgift grund- ]" t'll pliktig tas bl' ter kol. t förmå- aggs- ! kon- fm .. 1 11) , en nerna skyd- ATP sumtion overvalt- (kol. det rad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 | 12 13 Ensamstående 6 000 6 470 272 522 200 81 142 399 210 99 197 2 122 32,2 8 000 8 627 433 831 265 87 173 533 271 129 256 2 978 34,5 10 000 10 784 594 1 142 329 93 206 666 332 158 315 3 835 35,1 12 000 12 941 908 1 448 393 99 253 799 386 184 367 4 837 37,= 15 000 16 176 1 442 1 914 490 108 292 999 465 223 444 6 377 39,4 18 000 19 411 2 061 2 376 586 118 353 1 199 538 259 516 8 006 41,2 20 000 21 568 2 562 2 697 600 124 371 1 332 586 283 564 9 119 42,1 25 000 26 960 3 949 3 497 600 139 437 1 665 698 340 677 12 002 44,5 30 000 32 352 5 578 4 303 600 155 480 1 998 800 392 781 15 087 46,1 40 000 43 136 9 050 5 914 600 186 567 2 664 991 493 981 21 446 49,” 50 000 53 920 12 825 7 525 600 217 654 3 330 1 164 587 1 168 28 070 52,1 60 000 64 704 16 904 9 136 600 248 741 3 996 1 323 675 1 343 34 966 54,( 80000 86 272 25 344 12 358 600 310 915 5 328 1 617 845 1 682 48999 "3563 100 000 107 840 34 400 15 580 600 372 1 089 6 660 1 875 1 002 1 995 63 573 59,( Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 6 000 6 470 70 135 210 200 142 399 261 108 216 1 741 26,£ 8 000 8 627 233 446 275 206 173 533 331 138 275 2 610 30,2 10 000 10 784 395 759 340 212 206 666 400 167 333 3 478 32,2 12 000 12 941 555 1 065 404 218 253 799 468 197 392 4 351 33,( 15 000 16 176 797 1 530 500 227 292 999 572 241 480 5 638 34,5 18 000 19 411 1 038 1 993 597 237 353 1 199 673 285 568 6 943 35,2 20 000 21 568 1 210 2 315 600 243 371 1 332 742 316 629 7 758 36,( 25 000 26 960 2 069 3 117 600 258 437 1 665 894 384 764 10 188 37,2 30 000 32 352 3 360 3 923 600 274 480 1 998 1 024 443 882 12 984 40,1 40 000 43 136 6 548 5 534 600 305 567 2 664 1 254 549 1 093 19 114 44,1 50 000 53 920 10 096 7 145 600 336 654 3 330 1 462 648 1 289 25 560 47,4 60 000 64 704 13 983 8 756 600 367 741 3 996 1 650 740 1 472 32 305 49,5 80 000 86 272 22 180 11 978 600 429 915 5 328 1 997 915 1 821 46163 53,5 100 000 107 840 31 241 15 200 600 491 1 089 6 660 2 294 1 072 2 134 60 781 56,4 Gif! man med två barn och vars husfru saknar inkomst 6 000 6 470 —1 030 135 210 200 142 399 333 131 260 780 12,1 8 000 8 627 —- 867 446 275 206 173 533 406 160 319 1 651 19,1 10 000 10 784 — 705 759 340 212 206 666 480 190 378 2 526 23,4 12 000 12 941 — 545 1 065 404 218 253 799 552 219 436 3 401 26,2 15 000 16 176 -— 303 1 530 500 227 292 999 660 264 526 4 695 29,( 18 000 19 411 — 62 1 993 597 237 353 1 199 768 308 613 6 006 30,2 20 000 21 568 110 2 315 600 243 371 1 332 841 339 674 6 825 31,6 25 000 26 960 969 3 117 600 258 437 1 665 1 002 406 809 9 263 34,4 30 000 32 352 2 260 3 923 600 274 480 1 998 1 141 465 926 12 067 37,5 40 000 43 136 5 448 5 534 600 305 567 2 664 1 384 572 1 138 18 212 42,2 50 000 53 920 8 996 7 145 600 336 654 3 330 1 605 670 1 334 24 670 45,5 60 000 64 704 12 883 8 756 600 367 741 3 996 1 804 762 1 517 31 426 48,6 80 000 86 272 21 080 11 978 600 429 915 5 328 2 175 937 1 865 45 307 52,5 100 000 107 840 30 141 15 200 600 491 1 089 6 660 2 493 1 095 2 179 59 948 55,6

'abell b. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna ommunal utdebitering = 16,11 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomst- :atten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 550 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Avgifter till grund- Avgifter ”" Direkt skatt, kr .. tilläggsskyd- Indirekt skatt, kr Total skatt formånerna, kr d , et, kr Årsin- sjukförsäkrings- allmän komst avgift till varuskatt (före till- . kr . ATF; statlig konåmu- folkpen- läggs- som ut- fåran??? övriga (summa 351323? avgi ) inkomst- na m' sions- till- pen- tas på 8 g ' indirekta kol. 2 _ kr komst- . grund- .. . ror m. m. komsten skatt _ avgift .. laggs- SlOnS- skatte- skatter t. o. m. skatt formå- k d "ft 1.1 t' och som k 1 10) (kol. 1) nerna S y ' avgi p ” lg antas bli 0 ' det konsum- .. '"lt tion overva - rad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 | 11 12 Ensamstående 6 470 306 588 214 62 137 107 218 103 205 1 940 30,0 8 627 458 880 275 62 206 323 276 131 261 2 872 33,3 10 784 626 1 176 337 62 241 538 335 159 317 3 791 35,2 12 941 934 1 474 398 62 275 754 386 184 367 4 834 37,4 16 176 1 445 1 917 491 62 345 1 078 461 221 440 6 460 39,9 19 411 2 040 2 362 584 62 397 1 401 532 256 510 8 144 42,0 21 568 2 511 2 665 600 62 449 1 617 577 279 555 9 315 43,2 26 960 3 848 3 446 600 62 449 2 156 687 335 666 12 249 45,4 32 352 5 414 4 227 600 62 449 2 695 787 386 768 15 388 47,6 43 136 8 861 5 833 600 62 449 3 510 978 486 967 21 746 50,4 53 920 12 929 7 570 600 62 449 3 510 1 166 588 1 169 28 043 52,0 64 704 17 340 9 308 600 62 449 3 510 1 336 682 1 357 34 644 53,5 86 272 26 532 12 783 600 62 449 3 510 1 648 864 1 719 48 167 55,8 107 840 36 306 16 257 600 62 449 3 510 1 924 1 033 2 057 62 198 57,7 Gift man utan barn 6 470 82 158 214 181 137 107 274 114 227 1 494 23,1 8 627 234 449 275 181 206 323 340 142 283 2 433 28,2 10 784 389 746 337 181 241 538 407 170 339 3 348 31,0 12 941 543 1 044 399 181 275 754 473 199 396 4 264 32,9 16 176 774 1 487 491 181 345 1 078 571 241 480 5 648 34,9 19 411 1 006 1 932 584 181 397 1 401 669 284 565 7 019 36,2 21 568 1 163 2 234 600 181 449 1 617 734 313 622 7 913 36,7 26 960 1 940 3 016 600 181 449 2 156 885 380 756 10 363 38,4 32 352 3 134 3 797 600 181 449 2 695 1 014 439 873 13 182 40,7 43 136 6 293 5 403 600 181 449 3 510 1 246 545 1 084 19 311 44,8 53 920 10 087 7 142 600 181 449 3 510 1 470 652 1 297 25 388 47,1 64 704 14 290 8 878 600 181 449 3 510 1 672 751 1 494 31 825 49,2 86 272 23 233 12 353 600 181 449 3 510 2 040 937 1 865 45 168 52,4 107 840 33 007 15 828 600 181 449 3 510 2 357 1 107 2 203 59 242 54,9 Gift man med två barn 6 470 — 1 018 158 214 181 137 107 347 136 272 534 8,3 8 627 —— 866 449 275 181 206 323 416 164 327 1 475 17,1 10 784 _ 711 746 337 181 241 538 487 193 384 2 396 22,2 12 941 — 557 1 044 399 181 275 754 557 221 440 3 314 25,6 16 176 — 326 1 487 491 181 345 1 078 660 264 525 4 705 29,1 19 411 — 94 1 932 584 181 397 1 401 764 306 609 6 080 31,3 21 568 63 2 234 600 181 449 1 617 833 335 667 6 979 32,4 26 960 840 3 016 600 181 449 2 156 993 402 801 9 438 35,0 32 352 2 034 3 797 600 181 449 2 695 1 130 461 917 12 264 37,9 43 136 5 193 5_403 600 181 449 3 510 1 374 567 1 129 18 406 42,7 53 920 8 987 7 142 600 181 449 3 510 1 613 674 1 342 24 498 45,4 64 704 13 190 8 878 600 181 449 3 510 1 829 773 1 539 30 949 47,8 86 272 22 133 12 353 600 181 449 3 510 2 221 960 1 910 44 317 51,4 107 840 31 907 15 828 600 181 449 3 510 2 571 1 129 2 248 58 423 54,2

Tabell a. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdra förvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för anställda-av olika kategorier och i skilt inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkoms skatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 625 kr per barn. I övriga indirekta skatter har inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Avgifter till Avgifter till

Årsinkomst, kr Direkt skatt, kr grundförmå- tilläggsskyd- Indirekt skatt, kr Total skatt nerna, kr det, kr sjukförsäk- allmän i ro ringsavgift över- varuskatt k p . . ., r cent brutto = kommu- mål-1:65?! 1 Yi??? å inves- övriga (sum- av netto — inkl. statlig nal folkp en- varav iftg till bets i- som Ut' tgrin sva- indi' ma brut— " .. _ andeli inkomst- . sions- g g tas på g rekta kol. 3 toin- Ion . mkomst- . varav- ror m. m. arbetsgi- skatt avglft . . skatte— skat- t.o.m. koms . skatt till- gifter . . och som varavgift grund- .. . pliktig . ter kol. ten .. laggs- till antas bh forma- kon- .. .. 11) (kol. nerna skyd- ATP sumtion overvalt- 2) det rad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Ensamstående 6 000 6 470 245 483 202 81 142 399 211 98 197 2 058 31,8 8 000 8 627 405 800 266 87 173 533 273 127 255 2 919 33,8 10 000 10 784 566 1 117 330 93 206 666 333 155 313 3 779 35,0 12 000 12 941 767 1 432 394 99 253 799 391 183 369 4 687 36,2 15 000 16 176 1 249 1 909 490 108 292 999 471 221 446 6 185 38,2 18 000 19 411 1 820 2 383 586 118 353 1 199 545 258 519 7 781 40,1 20 000 21 568 2 238 2 711 600 124 371 1 332 595 282 569 8 822 40,9 25 000 26 960 3 484 3 531 600 139 437 1 665 712 340 686 11 594 43,0 30 000 32 352 4 967 4 356 600 155 480 1 998 817 394 794 14 561 45,0 40 000 43 136 8 354 6 006 600 186 567 2 664 1 008 493 993 20 871 48,4 50 000 53 920 11 967 7 656 600 217 654 3 330 1 185 587 1 183 27 379 50,8 60 000 64 704 15 789 9 306 600 248 741 3 996 1 350 677 1 364 34 071 52,7 80 000 86 272 23 970 12 606 600 310 915 5 328 1 647 847 1 706 47 929 55,6 100 000 107 840 32 765 15 906 600 372 1 089 6 660 1 907 1 004 2 023 62 326 57,8

Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst

6 000 6 470 18 35 214 200 142 399 266 109 219 1 602 24,8 8 000 8 627 179 355 278 206 173 533 336 137 277 2 474 28,7 10 000 10 784 341 673 343 212 206 666 404 166 335 3 346 31,0 12 000 12 941 500 988 406 218 253 799 472 195 392 4 223 32,6 15 000 16 176 742 1 465 503 227 292 999 574 238 479 5 519 34,1 18 000 19 411 981 1 939 599 237 353 1 199 674 281 566 6 829 35,2 20 000 21 568 1 148 2 269 600 243 371 1 332 743 311 626 7 643 35,4 25 000 26 960 1 763 3 090 600 258 437 1 665 904 381 768 9 866 36,6 30 000 32 352 2 759 3 915 600 274 480 1 998 1 046 444 895 12 411 38,4 40 000 43 136 5 697 5 565 600 305 567 2 664 1 283 552 1 112 18 345 42,5 50 000 53 920 8 989 7 215 600 336 654 3 330 1 497 653 1 315 24 589 45,6 60 000 64 704 12 579 8 865 600 367 741 3 996 1 695 747 1 506 31 096 48,1 80 000 86 272 20 562 12 165 600 429 915 5 328 2 042 921 1 856 44 818 51,9 100 000 107 840 29 177 15 465 600 491 1 089 6 660 2 349 1 082 2 180 59 093 54,8

Gift man med två barn och vars hustru saknar inkomst ' 6 000 6 470 —1 232 35 214 200 142 399 346 134 269 507 7,8 8 000 8 627 —1 071 355 278 206 173 533 419 162 327 1 382 16,0 10 000 10 784 — 909 673 343 212 206 666 491 191 385 2 258 20,9 12 000 12 941 —— 750 988 406 218 253 799 563 219 442 3 138 24,2 15 000 16 176 — 508 1 465 503 227 292 999 671 263 529 4 441 27,5 18 000 19 411 —— 269 1 939 599 237 353 1 199 777 306 616 5 757 29,7 20 000 21 568 _ 102 2 269 600 243 371 1 332 850 335 676 6 574 30,5 25 000 26 960 513 3 090 600 258 437 1 665 1 020 406 818 8 807 32,7 30 000 32 352 1 509 3 915 600 274 480 1 998 1 171 469 945 11 361 35,1 40 000 43 136 4 447 5 565 600 305 567 2 664 1 421 577 1 162 17 308 40,1 50 000 53 920 7 739 7 215 600 336 654 3 330 1 650 678 1 365 23 567 43,7 60 000 64 704 11 329 8 865 600 367 741 3 996 1 859 772 1 556 30 085 46,5 80 000 86 272 19 312 12 165 600 429 915 5 328 2 230 946 1 906 43 831 50,8 100 000 107 840 27 927 15 465 600 491 1 089 6 660 2 558 1 107 2 230 58 127 53,9

'abell b. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdrag, irvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Lommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomst- satten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 625 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt a motorfordon, tobak eller alkohol.

. . Avgifter till Direkt skatt, kr mål”" nu grund" tilläggsskyd- Indirekt skatt, kr Total skatt ormånerna, kr det, k r . sjukförsäkrings- allmän ååå; avgift till varuskatt (före till- . kr . _ ATP- statlig kåärääf' folkpen- läggs- som ut- gänglig-. övriga (summa 231222? avgift) kr inkomst- komst- sions- run d- till- pen- tas på ror 51 m indirekta kol. 2 komsten skatt skatt avgift fgörma- läggs- sions- skatte- och som. skatter t. o. m. (kol 1) nerna 512221- avgift kg?;ålåb antas bli kOI' 10) tion övervält- rad 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Ensamstående 6 470 279 549 216 62 137 107 220 102 205 1 877 29,0 8 627 430 850 276 62 206 323 277 129 260 2 813 32,6 10 784 584 1 153 338 62 241 538 336 157 316 3 725 34,5 12 941 794 1 459 399 62 275 754 391 183 369 4 686 36,2 16 176 1 251 1 912 491 62 345 1 078 467 220 443 6 269 38,8 19 411 1 820 2 384 586 62 397 1 401 541 256 516 7 963 41,0 21 568 2 192 2 678 600 62 449 1 617 586 278 560 9 022 41,8 26 960 3 402 3 478 600 62 449 2 156 700 335 674 11 856 44,0 32 352 4 827 4 278 600 62 449 2 695 803 387 780 14 881 46,0 43 136 8 181 5 923 600 62 449 3 510 995 486 980 21 186 49,1 53 920 12 069 7 702 600 62 449 3 510 1 186 588 1 184 27 350 50,7 64 704 16 223 9 483 600 62 449 3 510 1 362 684 1 379 33 752 52,2 86 272 25 046 13 042 600 62 449 3 510 1 681 867 1 747 47 004 54,5 107 840 34 656 16 599 600 62 449 3 510 1 956 1 034 2 084 60 950 56,5 Gift man utan barn 6 470 26 51 217 181 137 107 280 114 231 1 344 20,8 8 627 177 351 277 181 206 323 346 142 285 2 288 26,5 10 784 332 655 339 181 241 538 412 169 341 3 208 29,7 12 941 486 960 401 181 275 754 477 197 396 4 127 31,9 16 176 715 1 414 492 181 345 1 078 574 238 479 5 516 34,1 19 411 946 1 869 585 181 397 1 401 671 279 563 6 892 35,5 21 568 1 103 2 180 600 181 449 1 617 735 307 619 7 791 36,1 26 960 1 652 2 980 600 181 449 2 156 895 378 760 10 051 37,3 32 352 2 555 3 780 600 181 449 2 695 1 036 440 886 12 622 39,0 43 136 5 429 5 425 600 181 449 3 510 1 274 548 1 104 18 520 42,9 53 920 8 964 7 206 600 181 449 3 510 1 507 657 1 324 24 398 45,2 64 704 12 838 8 984 600 181 449 3 510 1 719 759 1 529 30 569 47,2 86 272 21 479 12 543 600 181 449 3 510 2 090 945 1 905 43 702 50,7 107 840 30 922 16 102 600 181 449 3 510 2 412 1 116 2 249 57 541 53,4 Gift man med två barn 6 470 — 1 224 51 217 181 137 107 361 139 281 250 3,9 8 627 _— 1 073 351 277 181 206 323 430 166 335 1 196 13,9 10 784 _ 918 655 339 181 241 538 499 194 391 2 120 19,7 12 941 _ 764 960 401 181 275 754 569 222 446 3 044 23,5 16 176 _ 535 1 414 492 181 345 1 078 671 263 529 4 438 27,4 19 411 _ 304 1 869 585 181 397 1 401 773 304 613 5 819 30,0 21 568 _— 147 2 180 600 181 449 1 617 842 332 669 6 723 31,2 26 960 402 2 980 600 181 449 2 156 1 010 402 810 8 990 33,3 32 352 1 305 3 780 600 181 449 2 695 1 160 465 936 11 571 35,8 43 136 4 179 5 425 600 181 449 3 510 1 412 573 1 155 17 484 40,5 53 920 7 714 7 206 600 181 449 3 510 1 659 682 1 374 23 375 43,4 64 704 11 588 8 984 600 181 449 3 510 1 885 784 1 580 29 561 45,7 86 272 20 229 12 543 600 181 449 3 510 2 281 970 1 955 42 718 49,5 107 840 29 672 16 102 600 181 449 3 510 2 626 1 141 2 299 56 580 52,5

Tabell a. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 17,26 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomstskatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 1 200 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Avgifter till Avgifter till . Årsinkomst, kr Direkt skatt, kr grund- tilläggsskyddet, Indirekt Total skatt .. skatt, kr formå— kr nerna, kr b k (31,5 r. k i pm" rutto = .. .. s'u pen- v" ra- .. . r inkl. statlig kommu- overvalt— iJiingav- de ar- ovriga (sum- centav . . . rade ar. . . . mer- lndl- brut- netto = andel 1 in- nal m- h t . gift inkl. betsgi— .. d kt ma t . lön arbets- komst- komst- e Sgi- andel 1 varav- var e- m a kol. 3 om- . varavgif- . . skatt skat- koms- givarav- skatt skatt t arbetsgi- gifter t. o. m. . er . . tcr _ ten gift varavgift till kol. 9) (kol 2) ATP ' 1 2 3 4 5 6 | 7 | 8 9 | 10 | 11 Ensamstående 5 780 6 470 205 428 256 135 383 618 69 2 094 32,4 7 707 8 627 364 759 341 172 511 791 88 3 026 35,1 9 635 10 784 524 1 093 426 204 638 964 107 3 956 36,7 11 562 12 941 683 1 426 511 235 766 1 137 127 4 885 37,7 14 451 16 176 994 1 923 639 289 958 1 388 155 6 346 39,2 17 342 19 411 1 470 2 418 767 328 1 149 1 620 181 7 933 40,9 19 269 21 568 1 888 2 748 852 367 1 277 1 761 196 9 089 42,1 24 086 26 960 3 068 3 575 1 065 432 1 596 2 101 234 12 071 44,8 28 903 32 352 4 477 4 406 1 278 475 1 915 2 416 269 15 236 47,1 38 537 43 136 7 585 6 069 1 704 560 2 554 3 009 335 21 816 50,6 48 172 53 920 11 051 7 732 2 130 645 3 192 3 559 397 28 706 53,2 57 807 64 704 14 558 9 395 2 556 730 3 830 4 103 457 35 629 55,1 77 075 86 272 22 120 12 721 3 408 901 5 107 5 126 571 49 954 57,9 96 344 107 840 30 027 16 047 4 260 1 071 6 384 6 106 681 64 576 59,9 Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 5 780 6 470 — —— 256 135 383 695 77 1 546 23,9 7 707 8 627 116 242 341 172 511 884 99 2 365 27,4 9 635 10 784 276 575 426 204 638 1 057 118 3 294 30,5 11 562 12 941 435 908 511 235 766 1 230 137 4 222 32,6 14 451 16 176 673 1 405 639 289 958 1 490 166 5 620 34,7 17 342 19 411 911 1 900 767 328 1 149 1 751 195 7 001 36,1 19 269 21 568 1 069 2 230 852 367 1 277 1 924 215 7 934 36,8 24 086 26 960 1 466 3 057 1 065 432 1 596 2 360 263 10 239 38,0 28 903 32 352 2 022 3 889 1 278 475 1 915 2 773 309 12 661 39,1 38 537 43 136 3 851 5 551 1 704 560 2 554 3 528 393 18 141 42,1 48 172 53 920 6 237 7 215 2 130 645 3 192 4 209 469 24 097 44,7 57 807 64 704 9 104 8 877 2 556 730 3 830 4 832 539 30 468 47,1 77 075 86 272 15 480 12 203 3 408 901 5 107 5 999 669 43 767 50,7 96 344 107 840 22 722 15 529 4 260 1 071 6 384 7 061 787 57 814 53,6

Gift man med två barn och vars hustru saknar inkomst

5 780 6 470 —2 400 — 256 135 383 988 110 — 528 — 8,2 7 707 8 627 —-2 284 242 341 172 511 1 177 131 290 3,4 9 635 10 784 ——2 124 575 426 204 638 1 350 150 1 219 11,3 11 562 12 941 —1 965 908 511 235 766 1 523 170 2 148 16,6 14 451 16 176 —1 727 1 405 639 289 958 1 783 199 3 546 21,9 17 342 19 411 ——1 489 1 900 767 328 1 149 2 044 228 4 927 25,4 19 269 21 568 —1 331 2 230 852 367 1 277 2 217 247 5 859 27,2 24 086 26 960 — 934 3 057 1 065 432 1 596 2 653 296 8 165 30,3 28 903 32 352 — 378 3 889 1 278 475 1 915 3 066 342 10 587 32,7 38 537 43 136 1 451 5 551 1 704 560 2 554 3 821 426 16 067 37,2 48 172 53 920 3 837 7 215 2 130 645 3 192 4 502 502 22 023 40,8 57 807 64 704 6 704 8 877 2 556 730 3 830 5 125 571 28 393 43,9 77 075 86 272 13 080 12 203 3 408 901 5 107 6 292 701 41 692 48,3 96 344 107 840 20 322 15 529 4 260 1 071 6 384 7 353 820 55 739 51,7

Tabell b. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 17,26 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den

statliga inkomstskatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 1 200 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Avgifter till Avgifter till Årsin- Direkt skatt, kr grund- tilläggsskyddet, Indirekt skatt, kr Total skatt komst förmå- kr (före nerna, kr ATP- avgift) . kommu- grund- sjuk- . .. övriga kr (sum- i procent kr inäåålsgb nal försäk- pen- 322255; mervär- indirek- ma kol. 2 av årsin- skatt inkomst- ringsav- ning- avgift deskatt ta t. o. m. komsten skatt gift avgift skatter kol. 8) (kol. 1) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Ensamstående 6 470 241 504 241 137 107 639 71 1 940 30,0 8 627 385 804 385 206 323 796 89 2 988 34,6 10 784 531 1 108 531 241 538 956 107 4 012 37,2 12 941 677 1 412 677 275 754 1 116 124 5 035 38,9 16 176 954 1 871 863 345 1 078 1 350 150 6 611 40,9 19 411 1 402 2 353 928 397 1 401 1 577 176 8 234 42,4 21 568 1 784 2 672 971 449 1 617 1 717 191 9 401 43,6

26 960 2 928 3 490 1 079 449 2 156 2 057 229 12 388 45,9 32 352 4 297 4 310 1 187 449 2 695 2 369 264 15 571 48,1 43 136 7 460 6 001 1 350 449 3 510 2 973 331 22 074 51,2 53 920 11 324 7 864 1 350 449 3 510 3 590 400 28 487 52,8 64 704 15 253 9 724 1 350 449 3 510 4 199 468 34 953 54,0 86 272 23 825 13 447 1 350 449 3 510 5 330 594 48 505 56,2 107 840 32 937 17 170 1 350 449 3 510 6 396 713 62 525 58,0

Gift man utan barn

6 470 12 26 12 137 107 753 84 1 131 17,5 8 627 156 326 156 206 323 910 101 2 178 25,2 10 784 302 630 302 241 538 1 070 119 3 202 29,7 12 941 448 934 448 275 754 1 230 137 4 226 32,7 16 176 665 1 386 665 345 1 078 1 469 164 5 772 35,7 19 411 883 1 843 883 397 1 401 1 708 190 7 305 37,6 21 568 1 032 2 154 971 449 1 617 1 872 209 8 304 38,5 26 960 1 425 2 972 1 079 449 2 156 2 303 257 10 641 39,5 32 352 1 947 3 792 1 187 449 2 695 2 718 303 13 091 40,5 43 136 3 761 5 484 1 350 449 3 510 3 487 389 18 430 42,7 53 920 6 451 7 346 1 350 449 3 510 4 247 473 23 826 44,2 64 704 55 9 732 9 206 1 350 449 3 510 4 936 550 29 733 46,0 86 272 116 991 12 929 1 350 449 3 510 6 227 694 42 150 48,9 107 840 525 197 16 652 1 350 449 3 510 7 403 825 55 386 51,4

Gift man med två barn

6 470 _2 400 _ — 137 107 1 052 117 _ 987 ——15,3 8 627 —2 320 166 80 206 323 1 241 138 -— 166 _ 1,9 10 784 ——2 174 471 224 241 538 1 401 156 857 7,9 12 941 ——2 029 775 371 275 754 1 561 174 1 881 14,5 16 176 —1 812 1 227 588 345 1 078 1 800 201 3 427 21,2

19 411 —1 593 1 683 807 397 1 401 2 039 227 4 961 25,6 21 568 —1 449 1 985 951 449 1 617 2 198 245 5 996 27,8 26 960 _1 058 2 800 1 079 449 2 156 2 627 293 8 346 31,0 32 352 — 584 3 619 1 187 449 2 695 3 048 340 10 754 33,2 43 136 1 129 5 311 1 350 449 3 510 3 829 427 16 005 37,1 53 920 3 769 7 173 1 350 449 3 510 4 596 512 21 359 39,6 64 704 7 004 9 034 1 350 449 3 510 5 290 590 27 227 42,1 86 272 14 209 12 757 1 350 449 3 510 6 588 734 39 597 45,9 107 840 22 420 16 480 1 350 449 3 510 7 763 865 52 837 49,0

dalar. 3 larm- .

AVDELNING XII

TABELLFÖRTECKNING

_-.—_ ——-;q'—'-——-- .. ' - _'_..— __ — "'I "__-__?" _ .- ..'. ., ._ ' . _. - | .. .. [ Ill 1 _' 1i ' _ " | '_ . | . ". ' , . . . .. .. .|' , .' " - ." .' ' | . .' ' I' | .. ." ,. . . ." . . .' . :"l .. ' H 1 I | 'I __ fil" ' ' | , _i' II'II'LIl _HHIJE 'I "' il' | L-i' "' | Hi ” Hl'ji _ | | | _ _ '- " I: ' ""' ""> I I | " I'L' ' "" | IHH .- . .. . . .— ..... _ . .1 ' ._' 'If'.".'.'.:,jl,.' "'."'-'I'_'," .- '.. " 'I|'"=".'.'.'+.i5 Ll.|1"l'" — 1 ' . -" . IH ' H .. ' |. "'x ' " |. .. ..".. | .. ..' " '.. . ..,"'1_. "N' I .?" j. . här." ', .' 'l'1l '" . """""'"'. ,- ' u . . ' i '|' ' ' . 'I ,'i il) t' r ' .. ' .. ' . . = . fil i ' _ i ”' _" '. . . i' i." ... ,;1 EN?— »i II .r rx . . |. ' i . .. ' i F .. j . .. . . , ,. . . . |_ _ lI .. —

u ..._ .r .."..

?.

Tabell

[0

V::

10 11 12 13

14 15 16

18 19

20 21

Tabellförteckning

utvisande vad de av skatteberedningen omprövade skatterna och avgifterna skulle ha avkastat år 1970.

utvisande 1 miljoner kr, vad vissa skatter och avgifter beräknats avkasta 1963/64. Omfånget av skatter och avgifter sa'm't relationen till bruttonatio- nalprodukten

Den inbördes relationen mellan direkta sk'attei', indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.

Den totala skatten år 1964 för ensamstående skattskyldig i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol. .

Den totala skatten' år 1964 för 'gi'ft skattskyldig utan 'barn' i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol. . Den totala skatten år 1964 för 'gif't skattskyldig med 2' barn' 1 olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol. . Andelen varuskatteplikti'g 'kons'un'ition' i 'olika lionsumtions'utgifts- klasser

Medelinkomsten 1948'—1'970'

Realinkomstens utveckling 1948—1970. Antalet äktenskap fördelade på inkomstklasser. Fördelningen av ensamstående på inkomstklasser. Den procentuella fördelningen av antalet äktenskap på inkomst- klasser

Den procentuella fördelningen av ensa'mstå'en'de' p'å inkomstklasser Förhållandet mellan median- och medelinkomst 1948—1970. Fördelningen av vissa skatter och avgifter på inkomsttagargrupper bland ensamstående respektive gifta år 1964.

Fördelningen år 1970 mellan skatter och socialförsäkringsav'gif'te'r enligt nuvarande och föreslagna regler. Folkpensionskostnadernas fördelning på finansieringskällor: Sjukförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964 . . . Kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringen . . Socialförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964 .

Sid.

35

41

43

43

44

45

46

48 66 66 67 67

68 68 70 78

86 120

128 129

130

Tabell 22

23

26

27

28

29

30

31

32

33

37 38 39 40 41 42

43 44

45

46

47

48

Folkpensions- och sjukförsäkringsavgifternas storlek för anställda inkomsttagare i olika inkomstlägen år 1964 . . Beräknade folkpensionskostnader med fördelning på finansierings- källor. . . . Beräknade inkomster och utg'ift'er' inom tilläggspensioneringen . Beräknade sjukförsäkringskostnader med fördelning på finansie- ringskällor .

Beräknade kostnader för' fo'lk'pe'nsionerin'g, tilläggspensionering och sjukförsäkring. . Beräknade kostnader för' folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring med fördelning på finansieringskällor . Socialförsäkringsinkomsternas fördelning på finansieringskällo'i' i vissa länder . Beräknade kostnader för socialförsäkringens grundförmåner med fördelning på finansieringskällor .

Avgifter till grundförmånerna år 1970 för anställd 1 olika inkomst- lägen dels enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag Avgifter till grundförmånerna år 1970 för företagare i olika in- komstlägen dels enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag . utvisande lönenivån för arbetare och tjänstemän år '1961 1 'ex'pa'ns'iv a respektive stagnerande företag . Statlig och kommunal inkomstskatt samt total inkomstskat't i kronor . utvisande gällande ink'omst'sk'atteskalor . Kommunalskattens storlek i förhållande till årsinkomsten i "olika inkomstlägen

med vissa jämförelser mellan årsinkomst och beskattningsbar in- komst. .

Inkomsttagarnas fördelning efter besk'at'tni'ng'sb'ar' inkomst år' 1970 vid grundavdrag på 6 000 respektive 3 000 kr. .

Antal inkomsttagare med viss minimiinkomst (beskattningsbar' in- komst) år 1970 vid grundavdrag på 6 000 respektive 3 000 kr. Brutto- och nettolivsinkomster i vissa fall. . Merskatt vid ojämn inkomstkurva . .

utvisande föreslagna inkomstskatteskalor' 1 jämförelse med gällande skalor. .

Inkomsttagarnas för'de'lning år 1970 på' olika skikt' beskattningsbar inkomst. . Sambeskattningseffekt'en med gällande regler . .

Fördelning på inkomstklasser 1961 och 1970 av äktenskap där 'båda makarna har inkomst . . utvisande ökning eller minskning av skatten för olika kategorier av skattskyldiga vid införande av särbeskattning.

utvisande ökning eller minskning av skatten för olika kategorier av skattskyldiga vid en omläggning till särbeskattning och en höj- ning av barnbidraget med 980 kr per barn. utvisande den Skattelättnad som makar' 1 vissa inkomstlägen skulle uppnå vid en särbeskattning. Skatteskalor m.m. enligt utred- ningens förslag.

utvisande statlig inkomstskatt' för 'gifta o'ch' ensamstående sa'm't skillnaden i skatteuttaget för de båda kategorierna.

131

134 134

135

136

137

141

181

182

186

236 249

250

266 277

278

284

285

295

304

Tabell 49

50 51

52

53

58

59

60

61

62

63

64

64a

66

67

68

69 70

med uppgifter om jordbrukarhustrurnas arbetsinsats i jordbruket Barnkostnaderna år 1961.

Samboende äkta makar fördelade efter barnantal och beskattnings- bar inkomst år 1970 vid grundavdrag på 6 000 kr för gifta. Inkomstskattens storlek är 1970 för anställda i vissa inkomstlägen, dels enligt nuvarande regler dels enligt utredningens förslag

Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomst— lägen med samma realvärde åren 1953, 1958, 1964 och 1970 . Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomst— lägen åren 1953,1958,1964 och 1970 med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten . . . . . . . . . . . Gällande skala för förmögenhetsskatten . .

utvisande antalet beskattningsbara förmögenhete1 och förmögen— hetssummor inom olika storleksklasser.

utvisande förmögenheternas tillväxt 1957—1961.

Föreslagen förmögenhetsskatteskala i jämförelse med gällande skala . . Sammanställning över den för 1964/65 beräknade avkastningen av indirekta skatter m.m., miljoner kr.

utvisande i miljoner kr vad gällande och föreslaget system avkas- tar år 1970. . utvisande kommunernas och folkmängdens fördelning efter total utdebitering. . . . Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för ensamstående i olika inkomstlägen . . Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta utan barn i olika inkomstlägen .

Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta med två barn i olika inkomstlägen.

med omräkning av inkomstbelopp.

Det sammanlagda skatte— och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för anställda' 1 olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler .

Det sammanlagda skatte— och avgiftsbeloppet på debetsedeln en— ligt 1971 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels en- ligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler . utvisande nuvarande och föreslagna skatteskalor för den statliga inkomstskatten för fysiska personer vid 1967—1971 års taxeringar utvisande statens skatteintäkter i miljoner kr för åren 1966—1970 enligt gällande och föreslagna regler . utvisande förändring i skattebördan för år 1966 genom bered— ningens förslag för olika kategorier skattskyldiga 1 skilda inkomst— lägen . . utvisande förändringen av skattebelastningen" 1 kronor åren 1967—— 1970 Avdrag för grundförsäkringsavgift vid 1967 års taxering. . Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för anställda' 1 olika inkomstlägen dels enligt nu- varande, dels enligt föreslagna regler

314 319

326

337 338

340 340

341 364 530 535 537 538 539 540

541

542 553

554 557 558

561

562

Tabell 71 Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler .

Bil. ]. tab. 2.

Bil. 2. tab. a.

11.

Bil. 5. tab. a.

Bil. 6. tab. a.

Statlig inkomstskatt år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur sak— nar inkomst. .

Summa direkta skatter samt avgifter till grundförmånerna (för anställda inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter) år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst . Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en ensamstående anställd med fördelning på de olika skatterna och avgifterna . Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en anställd gift man vars hustru sakna1 inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen fö1 en ensamstående företagare med fördel- ning på de olika skatterna och avgifterna . . Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en gift man som är företagare och vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna.

Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser åren 1948,1951, 1955,1964 och 1970. Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser åren 1,948 1951,1955, 1964 och 1970 med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten (= M). .

Inkomsttagamas fördelning på inkomstklasser maren 1948,1951, 1955,1964 och 1970, varvid klassindelningen gjorts så att en viss procentandel av inkomsttagarna tillförts varje klass. .

Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna . . Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för företagare

av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna . . . .

Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdrag, förvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna.

. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med

indexreglerade grundavdrag, förvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna. . . .

773

777

778

814

815

816

817

Bil. 7. tab. &. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för an- ställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med för- delning på de olika skatterna och avgifterna . . . 818 b. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för före- tagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med för- delning på de olika skatterna och avgifterna. . . . . . . . . 819

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964

Systematisk förteckning

(siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartemeutet

Företagsmteckning. [10]

Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen ! Wennerström- aifiiren. [15] Rapport av parlamentariska nsmnden ! Wenner- strömatfiiren. [17]

Försvarsdepartementet Krigsmaktens törbandssjukvård. [:O]

Soolaldepartementet

Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsiörkortningens verkningar. [9] Beiåtändungstorskning vid ungdomsvårdskoloma.

Kommunikationsdeputementet Bilskrotning. [21]

Finansdepartementot

Värdesiikringskommlttén 1. Indexlån. Del I. [i] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkohoireklamen. [6] Statens skogar och skogslndustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt. skattesystem. 125]

Eoklesiutikdepntementet

1958 års utredning kyrka-stat m. Religionsfrihet. [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] Förbud mot utförsel av kuiturföremål. [22]

Jordbmksdepartementet

Kapitaiutveckungen i det svenska lantbruket [111

Ålgfrågan. [11] .

Veteriniirmedicinsk forskning och undervisning. Del 11. [121 Kronhjortsreservat m. m. [2.8]

Handelsdepsrtementet

Effektivare konsumentuppiysning. [4] Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [18]

Inrikesdepartemontet Konsumtionsmönster på bostadsmarmden. [|]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1964