SOU 2016:76

Skatt på finansiell verksamhet

Till statsrådet Magdalena Andersson

Regeringen beslutade vid sammanträde den 7 maj 2015 att uppdra åt en särskild utredare att ta fram ett förslag till en skatt på den finansiella sektorn, som minskar den skattefördel som sektorn kan antas få till följd av att omsättning av finansiella tjänster har undantagits från mervärdesskatt. Den 18 maj 2015 förordnades f.d. kammarrättslagmannen Christer Sjödin som särskild utredare.

Som experter att biträda utredningen förordnades den 15 juni 2015 kammarrättsrådet Mona Aldestam, rättsliga experten Maria Andersson Berg, auktoriserade skatterådgivaren Elisabeth Bergmann, chefsjuristen Thomas Bohlin, ekonomen Anna Brink (entledigades den 25 augusti 2016), kanslirådet Charlotta Carlberg (entledigades den 15 september 2016), professorn Peter Englund, skatteexperten Ulrika Hansson, LO-ekonomen Torbjörn Hållö, departementssekreteraren Peter Höglund, rättssakkunnige Robert Sand, departementssekreteraren Mikaela Sonnerby, docenten Helena Svaleryd, kanslirådet Dan Sölverud, skattejuristen Henrik von Sydow och kanslirådet Erik Willers. Juristen Marie Rosvall förordnades som expert den 25 augusti 2016.

Som sekreterare anställdes den 1 september 2015 nationalekonomen Anna-Kirsti Löfgren och kammarrättsassessorn Elin Ruthström.

Utredningen om skatt på finanssektorn lämnar härmed över betänkandet Skatt på finansiell verksamhet (SOU 2016:76). Till betänkandet fogas särskilda yttranden.

Utredningens uppdrag är därmed avslutat.

Stockholm i oktober 2016

Christer Sjödin

/Anna-Kirsti Löfgren och Elin Ruthström

5

Innehåll

Sammanfattning ................................................................ 11

1 Författningsförslag ..................................................... 19

1.1 Förslag till lag (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt ..................................................................... 19 1.2 Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244) ............................................................................. 21 1.3 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) ............................................................................. 31 1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor ................................................ 33 1.5 Förslag till förordning om ändring i skatteförfarandeförordningen (2011:1261) ........................... 34

2 Ärendet .................................................................... 35

2.1 Uppdrag ................................................................................... 35 2.2 Arbetets bedrivande ................................................................ 36

3 Inledning .................................................................. 39

3.1 Bakgrund ................................................................................. 39 3.2 Utblick ..................................................................................... 40 3.3 Uppgift .................................................................................... 48

Innehåll SOU 2016:76

6

4 Den finansiella sektorn ............................................... 49

4.1 Kapitalallokering ..................................................................... 49 4.1.1 Olika tidshorisonter ................................................ 50 4.1.2 Värdepappersmarknaden ........................................ 51 4.1.3 Banken som mellanhand ......................................... 52 4.1.4 Värdet av kapitalallokering ..................................... 54 4.2 Betalningsförmedling ............................................................. 54 4.3 Riskhantering .......................................................................... 55 4.3.1 Extern riskhantering ............................................... 55 4.3.2 Intern riskhantering ................................................ 57 4.4 Mellanhänderna i det finansiella systemet ............................ 58 4.4.1 Kreditinstitut ........................................................... 59 4.4.2 Riskkapitalbolag ...................................................... 62 4.4.3 Placerare ................................................................... 63 4.4.4 Värdepappersinstitut ............................................... 66 4.5 Särskilda regler ........................................................................ 67 4.5.1 Skydd mot systemrisker ......................................... 67 4.5.2 Skydd för försäkringstagare ................................... 69 4.5.3 Stabilitetsfond, insättningsgaranti och investerarskydd ....................................................... 70 4.5.4 Regler kring olika slags verksamhet ....................... 72 4.6 Omfattning ............................................................................. 75 4.6.1 Produktionen i finansbranschen ............................ 75 4.6.2 Olika delar av verksamheten .................................. 79 4.6.3 Sett ur konsumenternas perspektiv ........................ 84

5 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn ........... 87

5.1 Samhällsekonomiska utgångspunkter ................................... 87 5.2 Grundläggande skatterättsliga principer ............................... 91 5.2.1 Legalitetsprincipen .................................................. 92 5.2.2 Likformighetsprincipen .......................................... 93 5.2.3 Neutralitetsprincipen .............................................. 94 5.2.4 Skatteförmågeprincipen .......................................... 95 5.2.5 Den socialpolitiska beskattningsprincipen ............ 96

Innehåll

7

5.3 Allmänt om beskattning i den finansiella sektorn ................ 96 5.4 Särskilt om mervärdesskatt i den finansiella sektorn ............ 98 5.4.1 Mervärdesskattesystemet ...................................... 100 5.4.2 Undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster .................................................................... 111 5.4.3 Återbetalning av ingående mervärdesskatt vid exportomsättning .................................................. 148 5.4.4 Mervärdesskattegrupper ........................................ 149

6 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn ................................................................... 159

6.1 Beskattningsmetoder ............................................................ 160 6.1.1 Övergripande om skatter och metoder ................ 160 6.1.2 Mervärdesskattebesläktade alternativ ................... 161 6.1.3 Finansiell aktivitetsskatt (FAT) ........................... 166 6.1.4 Finansiell transaktionsskatt (FTT) ...................... 170 6.2 Inhemsk beskattning ............................................................ 173 6.2.1 Tidigare beskattning .............................................. 173 6.2.2 Tidigare förslag till beskattning ............................ 180 6.3 Utländsk beskattning............................................................ 189 6.3.1 Danmark ................................................................ 189 6.3.2 Finland ................................................................... 203 6.3.3 Island ...................................................................... 205 6.3.4 Norge ..................................................................... 209 6.3.5 Belgien .................................................................... 211 6.3.6 Frankrike ................................................................ 213 6.3.7 Italien...................................................................... 216 6.3.8 Storbritannien ........................................................ 219 6.3.9 Tyskland ................................................................. 221 6.4 Fördjupat samarbete inom EU om beskattning av finansiella transaktioner (EU FTT) ..................................... 222 6.4.1 Val av beskattningsmetod ..................................... 224 6.4.2 Utformning och omfattning ................................. 227 6.4.3 Kommissionens konsekvensanalyser ................... 228 6.4.4 Medlemsstaters konsekvensbedömningar och inställning ............................................................... 237

Innehåll SOU 2016:76

8

6.4.5 Ytterligare konsekvensaspekter ........................... 245

7 Överväganden och förslag ......................................... 249

7.1 Uppskattning av skattefördelens storlek ............................ 249 7.2 Beskattningsmetod för att minska skattefördelen ............. 253 7.2.1 Utgångspunkter .................................................... 253 7.2.2 Vilken beskattningsmetod är lämpligast? ............ 254 7.2.3 Hur bör skatten utformas? ................................... 263 7.2.4 Vilka effekter skulle en eventuell EU FTT kunna få för Sverige? ............................................. 333 7.2.5 Är skatten förenlig med EU:s statsstödsregler? .................................................... 335 7.2.6 Är skatten förenlig med unionsrätten i övrigt? ... 352

8 Konsekvensanalys .................................................... 359

8.1 Problembeskrivning ............................................................. 359 8.2 Samhällsekonomiska konsekvenser ..................................... 360 8.2.1 Samhällsekonomisk effektivitet ........................... 361 8.2.2 Incidens .................................................................. 363 8.2.3 Fördelningseffekter ............................................... 379 8.3 Administrativt ....................................................................... 397 8.3.1 Företagen ............................................................... 397 8.3.2 Skatteverket ........................................................... 399 8.3.3 De allmänna förvaltningsdomstolarna ................. 402 8.4 Offentligfinansiella effekter ................................................. 403 8.4.1 Vid övervältring på pris ......................................... 404 8.4.2 Vid övervältring på lön ......................................... 405 8.4.3 Sammantagen offentligfinansiell effekt ............... 407

9 Författningskommentar ............................................ 409

9.1 Förslag till lag (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt .................................................................. 409 9.2 Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244) ........................................................................... 416

Innehåll

9

9.3 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) ........................................................................... 423 9.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor .............................................. 425 9.5 Förslag till förordning om ändring i skatteförfarandeförordningen (2011:1261) ......................... 426

Särskilda yttranden .......................................................... 429

Litteraturförteckning ........................................................ 471

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:51 ........................................... 499

Bilaga 2 Förslag till rådets direktiv om genomförande av

det fördjupade samarbetet på området för skatt på finansiella transaktioner COM (2013) 71 final ........... 503

Bilaga 3 Skattebortfallet till följd av att finansiella tjänster

har undantagits från mervärdesskatt ........................... 545

11

Sammanfattning

Mervärdesskatteundantaget och uppdraget

Mervärdesskatt ska betalas till staten vid sådan omsättning inom landet av varor och tjänster som är skattepliktig och görs av en beskattningsbar person i denna egenskap. Mervärdesskatt är en indirekt omsättningsskatt, eftersom den tas ut av näringsidkare men – genom ett särskilt avdragssystem – läggs på försäljningspriset till konsumenterna och inte belastar tidigare produktionsled.

Omsättning av varor och tjänster är generellt skattepliktig. Från skatteplikt undantas emellertid enligt 3 kap.9 och 10 §§mervärdesskattelagen (1994:200), ML, omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet, liksom omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster (mervärdesskatteundantaget).1 Sådana finansiella tjänster har alltså undantagits från mervärdesskatt. Mervärdesskatteundantaget föranleds av skattetekniska svårigheter med att beskatta omsättning av finansiella tjänster, för vilken ersättningen är svårbestämbar.

Utredningen ska mot denna bakgrund ta fram ett förslag till en skatt på den finansiella sektorn, som minskar den skattefördel som sektorn kan antas få till följd av mervärdesskatteundantaget.

1 Dessa bestämmelser har genomförts i nationell rätt med anledning av artikel 135 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1) (mervärdesskattedirektivet).

Sammanfattning SOU 2016:76

12

Skattefördelen av mervärdesskatteundantaget

Med utgångspunkt i en beräkning av statens skattebortfall av mervärdesskatteundantaget har utredningen uppskattat skattefördelen av undantaget för den finansiella sektorn till 18,3 miljarder kronor för 2013 och 19,1 miljarder kronor för 2018.

Det att den finansiella sektorn har en skattefördel av mervärdesskatteundantaget betyder inte nödvändigtvis att varje enskild aktör har en skattefördel av undantaget. På aktörsnivå skiljer sig skattefördelen nämligen åt beroende på i vilken utsträckning aktörerna påverkas av effekter av ”dold” mervärdesskatt som inte får dras av, och i vissa fall därpå följande s.k. kumulativa effekter, som följer av själva mervärdesskatteundantaget.

Beskattningsmetod

Unionsrätten medger att medlemsstaterna ger beskattningsbara personer rätt till valfrihet för mervärdesbeskattning av vissa finansiella transaktioner.2 Med beaktande av de skattetekniska svårigheterna med att inordna finansiella transaktioner i mervärdesskattesystemet och det inte önskvärda med partiell mervärdesbeskattning av sådana transaktioner samt att valfri mervärdesbeskattning sannolikt inte minskar skattefördelen av mervärdesskatteundantaget i någon egentlig utsträckning, bör denna möjlighet inte användas.

Juridiskt mervärdesskattebesläktade alternativ till beskattning av finansiella tjänster är inte möjliga att införa. De utgör inte några heltäckande beskattningsalternativ och riskerar att vara oförenliga med unionsrättens förbud mot att införa andra skatter och avgifter som kan karaktäriseras som omsättningsskatter.3 De är dessutom praktiskt oprövade och administrativt krävande.

Den lämpligaste beskattningsmetoden är finansiell aktivitetsskatt. En sådan skatt tas som utgångspunkt ut på lönekostnader och vinst, och innebär därmed beskattning av en motsvarighet till det mervärde som inte mervärdesbeskattas. Det gör den beskattningsmetoden ändamålsenlig för att minska skattefördelen av mervärdesskatteundantaget. En finansiell transaktionsskatt, som

2 Se artikel 137 i mervärdesskattedirektivet. 3 Se artikel 401 i mervärdesskattedirektivet.

SOU 2016:76 Sammanfattning

13

tas ut på värdet av finansiella transaktioner, är mindre lämplig för detta ändamål. Dessutom får en finansiell transaktionsskatt sannolikt större påverkan på de finansiella aktiviteterna.

Utformning

En finansiell aktivitetsskatt i form av en finansiell verksamhetsskatt föreslås införas genom en särskild lag om finansiell verksamhetsskatt.

De skattetekniska svårigheter som föranlett mervärdesskatteundantaget gör att det inte är möjligt att beskatta endast den del av verksamheten som, till följd av omsättning som specifikt avser tillhandahållande av finansiella tjänster till slutkonsument eller till annan inte mervärdesskattskyldig, genererar en skattefördel av undantaget på aktörsnivå.

Skattskyldighet

Skattskyldigheten bör som utgångspunkt omfatta den som har sådan verksamhet med mervärdesskatteundantagen omsättning av finansiella tjänster på vilken en nationell finansiell verksamhetsskatt kan tas ut.

Skattskyldig föreslås därför vara den som inte är skyldig att betala mervärdesskatt (inte är mervärdesskattskyldig) för omsättning av tjänster av den anledningen att omsättningen har undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 9 eller 10 § ML. Det gäller vanligtvis den som omsätter sådana tjänster. Vid viss gränsöverskridande handel kan det dock i stället gälla den som förvärvar tjänsterna. För skattskyldighet krävs även verksamhet som medför avgiftsskyldighet till socialavgifter, d.v.s. arbetsgivaravgifter eller egenavgifter. Detta omfattar den som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980), SAL. I fråga om handelsbolag, omfattas även den som har delägare som är avgiftsskyldig enligt 3 kap. SAL för handelsbolagets verksamhet. I fråga om mervärdesskattegrupp, omfattas den som har gruppmedlem som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. SAL eller har gruppmedlem som är handelsbolag som har delägare som är avgiftsskyldig enligt 3 kap. SAL för handelsbolagets verksamhet. Denna skattskyldighet, från vilken Sveriges riksbank undantas, är alltså inte begränsad till aktörer i den finansiella sektorn.

Sammanfattning SOU 2016:76

14

Beskattningsunderlag

En finansiell aktivitetsskatt bör som utgångspunkt baseras på lönekostnader och vinst, som motsvarar det mervärde som inte mervärdesbeskattas. Det finns inte något befintligt vinstbegrepp som överensstämmer med den vinst som ligger implicit i beskattningsunderlaget för mervärdesskatt. Av praktiska skäl ligger det närmast till hands att definiera vinst som det inkomstskatterättsliga överskottet i inkomstslaget näringsverksamhet. Vissa skattskyldiga redovisar emellertid inte sådan vinst, varför deras beskattningsunderlag endast kan utgöras av lönekostnader, som motsvarar mervärdet sämre. Skatten skulle då behöva tas ut av olika skattskyldiga på olika beskattningsunderlag och därmed också med olika skattesats. Effekterna av en så hög grad av differentiering och komplexitet är svåra att förutse och kan riskera att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion i strid med Europeiska unionens, EU:s, statsstödsregler. En skatt på vinst kan också skapa svårhanterliga incitament att kringgå den delen av skatten. Det är därför olämpligt att inkludera vinst i beskattningsunderlaget. En finansiell aktivitetsskatt kan i stället modifieras så att beskattningsunderlaget baseras på enbart lönekostnader. Så har exempelvis den danska lønsumsafgiften, såvitt avser finansiella aktiviteter, utformats. Ett sådant beskattningsunderlag gäller lika för alla utan åtskillnad, men leder samtidigt till en försämrad verksamhetsintern neutralitet mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. Detta snävare beskattningsunderlag är ändå lämpligare än ett bredare beskattningsunderlag som även inkluderar vinst.

Beskattningsunderlaget föreslås därför utgöras av den skattskyldiges under beskattningsåret sammanräknade lönekostnader. Om den skattskyldige visar att endast en del av lönekostnaderna ska anses hänförlig till omsättning av tjänster för vilken mervärdesskattskyldighet inte föreligger av den anledningen att omsättningen har undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 9 eller 10 § ML, får beskattningsunderlaget i stället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund. Uppdelningen bör göras efter skälig grund eftersom det inte går att med exakthet allokera lönekostnader till omsättning och schabloner kan leda till missvisande beskattningsresultat. Skälig grund har samma övergripande inne-

SOU 2016:76 Sammanfattning

15

börd som i mervärdesskattesystemet, d.v.s. den fördelningsgrund som leder till det mest rättvisande eller exakta resultatet. På så vis beaktas blandad verksamhet.

Med lönekostnader avses de avgiftsunderlag för socialavgifter, d.v.s. arbetsgivaravgifter och egenavgifter, som förekommer i verksamheten. För den som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. SAL avses den skattskyldiges avgiftsunderlag enligt samma lag. För handelsbolag som har delägare som är avgiftsskyldig enligt 3 kap. SAL för handelsbolagets verksamhet avses även delägarnas avgiftsunderlag enligt samma lag för handelsbolagets verksamhet. För mervärdesskattegrupp som har gruppmedlem som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. SAL eller har gruppmedlem som är handelsbolag som har delägare som är avgiftsskyldig enligt 3 kap. SAL för handelsbolagets verksamhet avses gruppmedlemmarnas och delägarnas, såvitt avser handelsbolagets verksamhet, avgiftsunderlag enligt samma lag. På så vis beaktas i princip alla kostnader för arbete likvärdigt.

Skattens storlek

För att helt eliminera skattefördelen av mervärdesskatteundantaget krävs en skattesats om i vart fall drygt 40 procent av beskattningsunderlaget. På grund av de olika snedvridningseffekter som skatten för med sig är det uteslutet att bestämma skattesatsen så att skattefördelen av mervärdesskatteundantaget helt elimineras. Skattesatsen bör i stället bestämmas så att skattefördelen av mervärdesskatteundantaget i skälig utsträckning minskar.

Skatten föreslås därför tas ut med 15 procent av beskattningsunderlaget. Det finns skäl att fortlöpande se över hur omständigheterna utvecklas och om skattesatsen bör justeras.

Varken skatten eller beskattningsunderlaget bör uppgå till ett visst lägsta belopp för att skatt ska tas ut. Det beror bl.a. på att en beloppsbegränsning kan strida mot EU:s statsstödsregler.

Sammanfattning SOU 2016:76

16

Förfarande

Skatten bör infogas i inkomstskatteförfarandet och inkluderas i preliminärskattesystemet. För att skatten inte ska leda till olikvärdig belastning bör den inte få dras av som utgift i inkomstbeskattningen. Förhandsbesked bör kunna lämnas i frågor om skatten.

Ändringar föreslås därför i skatteförfarandelagen (2011:1244), liksom i skatteförfarandeförordningen (2011:1261), samt i inkomstskattelagen (1999:1229) och i lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2018 och, i vissa fall, förenas med vissa övergångsbestämmelser.

Förenlighet med unionsrätten

Skatten bedöms vara förenlig med mervärdesskattedirektivet, eftersom den inte kan karaktäriseras som en omsättningsskatt.

Vidare bedöms skatten vara förenlig med EU:s statsstödsregler, eftersom den inte kan anses innefatta någon åtgärd som utgör stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

Skatten bedöms även vara förenlig med Fördraget om Europeiska unionen4, i synnerhet de s.k. fördragsfriheterna, och unionsrätten i övrigt.

Effekter av en eventuell EU FTT

Inom EU pågår ett arbete med att ta fram en finansiell transaktionsskatt, EU FTT. Utredningen har haft i uppdrag att vid utformningen av förslagen beakta de effekter en sådan skatt skulle

4 EUT C 326/13, 26.10.2012, s. 13 (konsoliderad version).

SOU 2016:76 Sammanfattning

17

kunna få för Sverige, som valt att stå utanför samarbete. Det har emellertid inte annat än på ett övergripande plan varit möjligt att beakta några sådana effekter, eftersom det för närvarande inte upprättats något slutligt förslag till EU FTT och det ännu inte är känt hur den skatten närmare kan komma att utformas.

Konsekvenser

Det att vissa varor och tjänster, men inte andra, är belagda med mervärdesskatt innebär samhällsekonomiskt ineffektiva snedvridningar av konsumtionen. Vem som i praktiken kommer att betala skatten, skattens incidens, påverkar hur effektiv den blir. Skatten kan anses öka den samhällsekonomiska effektiviteten om dess incidens liknar incidensen av mervärdesskatten, som brukar antas övervältras på konsumentpriserna.

Skatten bedöms till en väsentlig del komma att övervältras på priserna på finansiella tjänster. Sannolikt kommer den också, till en del, att övervältras på löntagarna i den finansiella sektorn. Övervältring på lönerna blir svårare ju högre skatten är eftersom lönerna i den finansiella sektorn inte kan vara lägre än på de anställdas olika alternativarbetsmarknader om det ska gå att behålla och rekrytera arbetskraft.

För beskattningsbara personer som till stor del producerar finansiella tjänster kan det bli fördelaktigt att importera finansiella tjänster och använda dem som insatsprodukter i stället för att låta dem ingå som ett led i den egna produktionen. Därtill får privatpersoner, ifall skatten leder till högre priser, anledning att överväga att importera finansiella tjänster eller, om de befinner sig i andra EU-länder, avstå ifrån att importera finansiella tjänster från Sverige.

Ifall skatten fullt ut övervältras på priserna på finansiella tjänster kan priserna för banktjänster o.d. beräknas öka med 3,1 procent och priserna för försäkringstjänster med 3,7 procent.

Skatten skulle tränga undan 11 procent av de ursprungliga lönerna om den fullt ut övervältras på lönerna och det minskade löneutrymmet fördelas på samma sätt som tidigare mellan egentlig lön, ålderspensionsavgift (delvis) och avtalade försäkringar o.d. En sådan ensidig övervältring skulle samtidigt innebära att varken priser, efterfrågan eller producenternas kostnader påverkades.

Sammanfattning SOU 2016:76

18

Skatten innebär ökad administration för berörda företag. Även Skatteverkets och de allmänna förvaltningsdomstolarnas administration och därmed förenade kostnader ökar.

Skatteintäkterna bedöms på sikt ligga inom intervallet 3,7–7,0 miljarder kronor, i 2018 års prisnivå, och sannolikt i den övre delen av intervallet. Skatteövervältringens fördelning på löner och priser är avgörande för var inom detta intervall skatteintäkterna hamnar. En skatt som övervältras på lönerna ger större följdeffekter i form av minskade skatteintäkter och ökade offentliga utgifter än en skatt som övervältras på priserna, vilket har beaktats. Om de ökade kostnaderna för Skatteverket och de allmänna förvaltningsdomstolarna inte kan finansieras inom tillgängliga budgetramar, kan de finansieras med dessa skatteintäkter.

19

1 Författningsförslag

1.1 Förslag till lag (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Finansiell verksamhetsskatt ska betalas till staten enligt denna lag på verksamhet som avser omsättning av vissa finansiella tjänster som har undantagits från mervärdesskatteplikt.

Skattskyldighet

2 § Skattskyldig är den som

1. inte är skyldig att betala mervärdesskatt för omsättning av tjänster av den anledningen att omsättningen har undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 9 eller 10 § mervärdesskattelagen (1994:200), och

2. a) är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980),

b) i fråga om handelsbolag, har delägare som är avgiftsskyldig

enligt 3 kap. socialavgiftslagen för handelsbolagets verksamhet, eller

c) i fråga om mervärdesskattegrupp, har gruppmedlem som är

avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. socialavgiftslagen eller har gruppmedlem som avses i b).

3 § Sveriges riksbank är inte skattskyldig.

Författningsförslag SOU 2016:76

20

Beskattningsunderlag

4 § Beskattningsunderlaget utgörs av den skattskyldiges under beskattningsåret sammanräknade lönekostnader. Om den skattskyldige visar att endast en del av lönekostnaderna ska anses hänförlig till sådan omsättning som avses i 2 § 1, får beskattningsunderlaget i stället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

5 § Med lönekostnader avses

1. för den som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980), den skattskyldiges avgiftsunderlag enligt samma lag,

2. för handelsbolag som har delägare som är avgiftsskyldig enligt 3 kap. socialavgiftslagen för handelsbolagets verksamhet, delägarnas avgiftsunderlag enligt samma lag för handelsbolagets verksamhet, och

3. för mervärdesskattegrupp som har gruppmedlem som är avgiftsskyldig enligt 2 eller 3 kap. socialavgiftslagen eller har gruppmedlem som avses i 2, gruppmedlemmarnas och delägarnas, såvitt avser handelsbolagets verksamhet, avgiftsunderlag enligt samma lag.

Skattesats

6 § Skatt ska betalas med 15 procent av beskattningsunderlaget.

Förfarande vid uttag av skatt

7 § Bestämmelser om förfarandet vid uttag av skatt finns i skatteförfarandelagen (2011:1244).

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Lagen tillämpas på ersättning som utges efter den 31 december 2017.

3. Lagen tillämpas också på inkomst som uppbärs efter den 31 december 2017. Omfattar beskattningsåret tid såväl före som efter ikraftträdandet ska, om den skattskyldige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses hänförlig till tiden efter den 31 december 2017 som svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela beskattningsåret.

SOU 2016:76 Författningsförslag

21

1.2 Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs i fråga om skatteförfarandelagen (2011:1244)

dels att 3 kap. 4 §, 5 kap. 3 §, 29 kap. 1 §, 30 kap. 1, 3 och 4 §§, 31 kap. 2 §, 34 kap. 1 §, 56 kap. 3 och 10 §§ samt 59 kap. 23 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 34 kap. 5 a §, och närmast före den en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

3 kap.

4 §1

Vad som avses med beskattningsår framgår av följande uppställning:

För avses med beskattningsår

1. skatt enligt

b) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

c) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 1–4, och

d) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader, samt avgift enligt

e) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift

beskattningsår enligt 1 kap.1315 §§inkomstskattelagen eller, för svenska handelsbolag, räkenskapsåret

2. skatt enligt lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 6–10

det kalenderår som skatten ska betalas för eller det beskattningsår då skatteunderlag för avkastningsskatt ska tas upp

1 Senaste lydelse 2015:892.

Författningsförslag SOU 2016:76

22

enligt 13 § lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel

3. skatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta och lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

det kalenderår då ersättningen betalas ut

4. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) som ska redovisas för redovisningsperioder

beskattningsår enligt 1 kap. 14 § mervärdesskattelagen

5. annan mervärdesskatt det kalenderår då den felaktiga debiteringen har gjorts, eller förvärvet eller omsättningen har skett

6. punktskatt som ska redovisas för redovisningsperioder

beskattningsår enligt 1 kap. 14 § mervärdesskattelagen

7. annan punktskatt det kalenderår då den händelse som medför skattskyldighet har inträffat

8. övriga skatter det kalenderår som skatten ska betalas för

9. arbetsgivaravgifter och avgifter som ingår i slutlig skatt

det kalenderår som avgiften ska betalas för.

Med beskattningsår för fysisk person avses dock i fråga om preliminär skatt alltid kalenderår.

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

Vad som avses med beskattningsår framgår av följande uppställning:

För avses med beskattningsår

1. skatt enligt

b) lagen (1984:1052) om stat-

beskattningsår enligt 1 kap.1315 §§inkomstskattelagen eller, för svenska handelsbolag, räkenskapsåret

SOU 2016:76 Författningsförslag

23

lig fastighetsskatt,

c) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 1–4, och

d) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader, och

e) lagen (XXXX:XXX) om finansiell verksamhetsskatt, samt avgift enligt

f) lagen ( 2007:1398 ) om kommunal fastighetsavgift

2. skatt enligt lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 6–10

det kalenderår som skatten ska betalas för eller det beskattningsår då skatteunderlag för avkastningsskatt ska tas upp enligt 13 § lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel

3. skatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta och lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

det kalenderår då ersättningen betalas ut

4. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) som ska redovisas för redovisningsperioder

beskattningsår enligt 1 kap. 14 § mervärdesskattelagen

5. annan mervärdesskatt det kalenderår då den felaktiga debiteringen har gjorts, eller förvärvet eller omsättningen har skett

6. punktskatt som ska redovisas för redovisningsperioder

beskattningsår enligt 1 kap. 14 § mervärdesskattelagen

7. annan punktskatt det kalenderår då den händelse som medför skattskyldighet har inträffat

8. övriga skatter det kalenderår som skatten ska

Författningsförslag SOU 2016:76

24

betalas för

9. arbetsgivaravgifter och avgifter som ingår i slutlig skatt

det kalenderår som avgiften ska betalas för.

Med beskattningsår för fysisk person avses dock i fråga om preliminär skatt alltid kalenderår.

Med beskattningsår för mervärdesskattegrupp avses huvudmannens beskattningsår enligt första stycket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §2

Om Skatteverket har beslutat att beskattningsbara personer får bilda en mervärdesskattegrupp, ska den huvudman som verket utsett för gruppen enligt 6 a kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200) redovisa och betala mervärdesskatt för den verksamhet som gruppen bedriver och i övrigt företräda gruppen i frågor som rör sådan skatt.

Om Skatteverket har beslutat att beskattningsbara personer får bilda en mervärdesskattegrupp, ska den huvudman som verket utsett för gruppen enligt 6 a kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200) redovisa och betala mervärdesskatt och finansiell verksamhetsskatt enligt lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt för den verksamhet som gruppen bedriver och i övrigt företräda gruppen i frågor som rör sådana skatter.

Underlag för kontroll av redovisningen ska finnas tillgängligt hos huvudmannen.

29 kap.

1 §3

Inkomstdeklaration ska lämnas till ledning för

1. bestämmande av underlag för att ta ut skatt eller avgift enligt

b) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

2 Senaste lydelse 2013:369. 3 Senaste lydelse 2011:1289.

SOU 2016:76 Författningsförslag

25

c) 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

d) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i de fall som avses i 2 § första stycket 1–4 och 6–10 den lagen,

e) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

f) lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift,

g) 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, och

h) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift,

g) 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,

h) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift, och

i) lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt,

2. bestämmande av underlag för att ta ut egenavgifter enligt 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980),

3. bestämmande av skattereduktion, samt

4. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken.

30 kap.

1 §4

En fysisk person ska lämna en inkomstdeklaration, om

1. intäkterna i inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet i annat fall än som avses i 2 har uppgått till sammanlagt minst 42,3 procent av prisbasbeloppet under beskattningsåret,

2. sådan intäkt i inkomstslaget tjänst som avses i 11 kap. 45 §, 50 kap. 7 § samt 57 kap.20 och 21 §§inkomstskattelagen (1999:1229) eller intäkt av passiv näringsverksamhet har uppgått till sammanlagt minst 100 kronor under beskattningsåret,

3. intäkterna i inkomstslaget kapital, med undantag för sådan ränta, utdelning eller annan avkastning som kontrolluppgift ska lämnas om enligt 17 eller 19 kap. och för sådan schablonintäkt som kontrolluppgift har lämnats om enligt 22 kap. 16 § eller 17–21 §§, har uppgått till sammanlagt minst 200 kronor under beskattningsåret,

4. han eller hon är begränsat skattskyldig och den skatte- eller avgiftspliktiga intäkten har uppgått till sammanlagt minst 100 kronor under beskattningsåret,

4 Senaste lydelse 2012:835.

Författningsförslag SOU 2016:76

26

5. underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel eller särskild löneskatt på pensionskostnader ska fastställas, eller

5. underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel, särskild löneskatt på pensionskostnader eller finansiell verksamhetsskatt ska fastställas, eller

6. uppgift om skalbolag enligt 31 kap. 14 § ska lämnas.

3 §5

För år efter dödsåret ska ett dödsbo lämna en inkomstdeklaration, om

1. de skattepliktiga intäkterna, med undantag för sådan ränta, utdelning eller annan avkastning som kontrolluppgift ska lämnas om enligt 17 eller 19 kap. och för sådan schablonintäkt som kontrolluppgift har lämnats om enligt 22 kap. 16 § eller 17–21 §§, har uppgått till sammanlagt minst 100 kronor under beskattningsåret,

2. underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel eller särskild löneskatt på pensionskostnader ska fastställas, eller

2. underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel, särskild löneskatt på pensionskostnader eller finansiell verksamhetsskatt ska fastställas, eller

3. uppgift om skalbolag enligt 31 kap. 14 § ska lämnas.

4 §6

En inkomstdeklaration ska lämnas av

1. aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana stiftelser, andra liknande subjekt eller andra tillgångsmassor som enligt stiftelseförordnande eller motsvarande bestämmelse har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss släkts, vissa släkters eller bestämda fysiska personers ekonomiska intressen,

2. sådana ideella föreningar och registrerade trossamfund som avses i 7 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229), om intäkterna

5 Senaste lydelse 2011:1289. 6 Senaste lydelse 2013:967.

SOU 2016:76 Författningsförslag

27

under beskattningsåret har överstigit grundavdraget enligt 63 kap. 11 § den lagen,

3. andra juridiska personer än sådana som avses i 1 och 2, med undantag för dödsbon och svenska handelsbolag, om de skattepliktiga intäkterna under beskattningsåret har uppgått till sammanlagt minst 200 kronor, och

4. andra juridiska personer än dödsbon för vilka underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel eller särskild löneskatt på pensionskostnader ska fastställas.

4. andra juridiska personer än dödsbon för vilka underlag för statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, avkastningsskatt på pensionsmedel eller särskild löneskatt på pensionskostnader ska fastställas, eller om underlag för finansiell verksamhetsskatt ska fastställas.

31 kap.

2 §

En inkomstdeklaration ska innehålla

1. nödvändiga identifikationsuppgifter,

2. uppgifter om de intäktsposter och kostnadsposter som ska hänföras till respektive inkomstslag,

3. uppgifter om de allmänna avdrag som den deklarationsskyldige har rätt till,

4. de uppgifter som behövs för beräkning av skatt eller avgift enligt

a) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

b) 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

c) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel,

d) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

e) 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,

h) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift,

h) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift, och

i) lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt,

Författningsförslag SOU 2016:76

28

5. de uppgifter som behövs för beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken, samt

6. de uppgifter som behövs för att avgöra om en begränsat skattskyldig uppfyller kraven för att få allmänna avdrag enligt 62 kap. 5–8 §§ eller grundavdrag enligt 63 kap. inkomstskattelagen.

34 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om – syftet med informationsuppgifter (2 §), – uppgifter till den deklarationsskyldige (3–5 §§), och

– uppgifter till den deklarationsskyldige (3–5 a §§), och

– uppgifter till den kontrolluppgiftsskyldige (6–11 §§).

5 a §

Uppgifter till handelsbolag som har delägare som är fysisk person

Om handelsbolag som har delägare som är fysisk person begär det ska varje sådan delägare till handelsbolaget lämna de uppgifter om sitt avgiftsunderlag enligt 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980) som behövs för att beskattningsunderlag till finansiell verksamhetsskatt ska kunna fastställas för handelsbolaget eller för den mervärdesskattegrupp som handelsbolaget är medlem av.

56 kap.

3 §7

I beslut om slutlig skatt ska Skatteverket fastställa underlaget för att ta ut skatt eller avgift enligt

2. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

7 Senaste lydelse 2011:1289.

SOU 2016:76 Författningsförslag

29

3. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 1–4 och 6–10 den lagen,

4. lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

5. lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift, och

6. lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift.

5. lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift,

6. lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift, och

7. lagen om (XXXX:XXXX) finansiell verksamhetsskatt.

10 §

Ett besked om den slutliga skatten och om resultatet av beräkningen enligt 9 § ska skickas till fysiska personer och dödsbon senast den 15 december efter beskattningsårets utgång.

Till andra juridiska personer än dödsbon ska sådana besked skickas senast den 15 i tolfte månaden efter beskattningsårets utgång.

Till mervärdesskattegrupper ska beskeden skickas senast den 15 i tolfte månaden efter beskattningsårets utgång.

59 kap.

23 §8

Om huvudmannen för en mervärdesskattegrupp inte har fullgjort skyldigheten att betala mervärdesskatt, är varje annan beskattningsbar person som ingår i gruppen tillsammans med huvudmannen skyldig att betala skatten till den del skatten hänför sig till verksamhet som gruppen har bedrivit under den tid den beskattningsbara personen varit medlem i gruppen.

Om huvudmannen för en mervärdesskattegrupp inte har fullgjort skyldigheten att betala mervärdesskatt eller finansiell verksamhetsskatt, är varje annan beskattningsbar person som ingår i gruppen tillsammans med huvudmannen skyldig att betala skatten till den del skatten hänför sig till verksamhet som gruppen har bedrivit under den tid den beskattningsbara personen varit medlem i gruppen.

8 Senaste lydelse 2013:369.

Författningsförslag SOU 2016:76

30

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Lagen tillämpas på ersättning som utges efter den 31 december 2017.

3. Lagen tillämpas också på inkomst som uppbärs efter den 31 december 2017. Omfattar beskattningsåret tid såväl före som efter ikraftträdandet ska, om den skattskyldige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses hänförlig till tiden efter den 31 december 2017 som svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela beskattningsåret.

SOU 2016:76 Författningsförslag

31

1.3 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 4 §, 16 kap. 17 § och rubriken närmast före 9 kap. 4 § inkomstskattelagen (1999:1229)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Svenska allmänna skatter Svenska allmänna skatter och

finansiell verksamhetsskatt

9 kap.

4 §

Svenska allmänna skatter får inte dras av. Som sådana skatter räknas bland annat kommunal och statlig inkomstskatt och kupongskatt.

Finansiell verksamhetsskatt enligt lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt får inte heller dras av.

16 kap.

17 §2

Särskilda skatter och avgifter som avser näringsverksamheten ska dras av. Om skatten eller avgiften sätts ned, ska motsvarande del av avdraget återföras det beskattningsår då debiteringen ändras.

Särskilda skatter och avgifter som avser näringsverksamheten ska dras av. Om skatten eller avgiften sätts ned, ska motsvarande del av avdraget återföras det beskattningsår då debiteringen ändras. I 9 kap. 4 § finns en bestämmelse om att finansiell verksamhetsskatt enligt lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt inte får dras av.

1 Lagen omtryckt 2008:803. 2 Senaste lydelse 2011:1271.

Författningsförslag SOU 2016:76

32

Avkastningsskatt som beräknas på avsättning i balansräkning med tillämpning av 3 a § fjärde stycket lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel ska dras av. Om skatten sätts ned, ska motsvarande del av avdraget återföras det beskattningsår då debiteringen ändras. Om skatten sätts ned genom avräkning av utländsk skatt, hindrar detta inte att hela skattebeloppet dras av.

Andra stycket tillämpas också på avkastningsskatt som med tillämpning av 3 a § nionde stycket lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel beräknas på värdet av ett avtal om tjänstepension med villkor som innebär att det utländska tjänstepensionsinstitutet kan likställas med en pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

I 29–31 §§ finns bestämmelser om egenavgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

SOU 2016:76 Författningsförslag

33

1.4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:189 ) om förhandsbesked i skattefrågor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag gäller förhandsbesked om

1. skatt eller avgift som avses i

a) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

b) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel för dem som avses i 2 § första stycket 1–4 och 6–10 i den lagen,

c) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

d) lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift,

f) lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift,

3. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200)och lagen (XXXX:XXXX) om finansiell verksamhetsskatt,

4. taxering enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), och

5. skatt enligt kupongskattelagen (1970:624). Förhandsbesked lämnas av Skatterättsnämnden efter ansökan av en enskild eller det allmänna ombudet hos Skatteverket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Lagen tillämpas på ansökningar om förhandsbesked som kommer in till Skatterättsnämnden efter den 31 december 2017.

1 Senaste lydelse 2015:885.

Författningsförslag SOU 2016:76

34

1.5 Förslag till förordning om ändring i skatteförfarandeförordningen (2011:1261)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

5 §

I en mervärdesskattedeklaration ska utgående skatt som avser sådana unionsinterna förvärv som anges i 1 kap. 1 § första stycket 2 mervärdesskattelagen (1994:200) redovisas särskilt.

Omsättning av tjänster för vilken skyldighet att betala mervärdesskatt inte föreligger av den anledningen att omsättningen har undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 9 eller 10 § mervärdesskattelagen (1994:200) ska också redovisas särskilt i en mervärdesskattedeklaration.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Förordningen tillämpas för redovisningsperioder som påbörjas efter den 31 december 2017.

35

2 Ärendet

2.1 Uppdrag

Regeringen beslutade vid sammanträde den 7 maj 2015 att en särskild utredare ska ta fram ett förslag till en skatt på finanssektorn, som minskar den skattefördel som sektorn kan antas ha till följd av att omsättning av finansiella tjänster undantagits från mervärdesskatt.

I direktiven till utredningen (dir. 2015:51), som utgör bilaga 1 till betänkandet, anges att den särskilde utredaren ska uppskatta skattefördelens storlek och med grund i den bedömningen ta fram ett förslag till en skatt på finanssektorn. Enligt direktiven ska skatten som utgångspunkt träffa företag som omsätter tjänster som avses i 3 kap.9 och 10 §§mervärdesskattelagen (1994:200).

Skatten kan enligt direktiven utformas på olika sätt. Som exempel nämns att viss vägledning kan hämtas från den danska lønsumsafgiften. Enligt direktiven ska skatten vara lätt att tillämpa och inte kunna kringgås. Den ska dessutom vara förenlig med EU:s statsstödsregler och unionsrätten i övrigt.

Utredningen ska också innehålla en analys av de effekter som EU:s pågående arbete med att ta fram en s.k. skatt på finansiella transaktioner (EU FTT) skulle kunna få för Sverige.

Konsekvenserna av förslaget ska enligt direktiven analyseras ur ett juridiskt, samhällsekonomiskt, offentligfinansiellt och administrativt perspektiv. Ur samhällsekonomiskt perspektiv ska särskilt belysas effekterna på konkurrensen mellan företag i olika sektorer och mellan svenska och utländska företag, effekterna på försäkrings- och kreditgivning till företag och privatpersoner samt incidensen, d.v.s. vilken grupp som kommer att bära skattebördan. Ur administrativt perspektiv ska effekterna för företagens administrativa börda belysas. Vidare ska konsekvenserna för Skatteverket

Ärendet SOU 2016:76

36

och de allmänna förvaltningsdomstolarna belysas, liksom därmed förenade eventuella kostnadsökningar och finansiering av dessa.

2.2 Arbetets bedrivande

Under utredningstiden har åtta sammanträden med experterna ägt rum. Tillsammans med experterna har även ett seminarium hållits i utredningens slutskede.

Utredningen har också hämtat in information om ett antal europeiska länders särskilda skatter i finanssektorn. Detta har gjorts genom att utredningen tillskrivit motsvarigheterna till det svenska Finansdepartementet i Danmark, Finland, Island och Norge samt Belgien, Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Vid urvalet av länder har utredningen beträffande de nordiska länderna beaktat att de har likartade finansiella sektorer och rättssystem som Sverige. Vad beträffar övriga länder har beaktats att de är stora europeiska länder med betydelsefulla ekonomier som, liksom Sverige, är EU-medlemsstater som har att förhålla sig till unionsrätten. Dessutom har utredningen gjort urvalet i förhoppning om att få en blandning av olika beskattningsmetoder och särskilda skatter översiktligt belysta. Därvid har utredningen frågat de som tillskrivits om bl.a. motiven för den eventuella skattens införande, vilka överväganden som gjorts vid valet av beskattningsmetod och utformningen av skatten. I det sammanhanget har utredningen även frågat om det beaktats att finansiella tjänster är undantagna från mervärdesskatt och om undantaget ansetts utgöra en skattefördel för finanssektorn samt vilken betydelse mervärdesskatteundantaget i så fall haft för skattens införande. Utredningen har också frågat om skatten utvärderats och vad utvärderingen i så fall givit för resultat. Dessutom har utredningen frågat om effekterna av EU FTT analyserats och vad man i så fall kommit fram till.

Därutöver har utredningen haft fördjupade skriftliga kontakter med framför allt företrädare för det danska Skatteministeriet, som motsvarar det svenska Finansdepartementet. Utredningen har även haft ett sammanträde med chefkonsulenten Jens Holger Helbo Hansen och specialkonsulenten Sebastian Vind vid Skatteministeriet

Ärendet

37

som därvid redogjort för erfarenheter av lønsumsafgiften. Utredningen har också deltagit i diverse seminarier och föreläsningar.

Tillsammans med sedvanligt utredningsarbete har den information som hämtats in från ifrågavarande länder, liksom de kompletterande uppgifter som hämtats in från Finansdepartementet och i övrigt, utgjort underlag för och bidragit till utredningens överväganden och förslag.

39

3 Inledning

3.1 Bakgrund

Mervärdesskatt ska betalas till staten vid sådan omsättning inom landet av varor och tjänster som är mervärdesskattepliktig och görs av en beskattningsbar person i denna egenskap. Huvudregeln är att all omsättning av varor och tjänster är mervärdesskattepliktig. Från mervärdesskatteplikt undantas emellertid omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet, liksom omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster.

Undantaget från mervärdesskatt föranleds av skattetekniska svårigheter med att beskatta omsättning av finansiella tjänster, för vilken ersättningen är svårbestämbar. Flera länder har i stället infört särskilda skatter i finanssektorn. I Sverige föreslogs en sådan skatt redan 1990, men förslaget ledde inte till lagstiftning.

Under 2000-talet har frågan diskuterats på nytt. De tidigare borgerliga regeringspartierna ansåg att det faktum att den finansiella sektorn är undantagen från mervärdesskatt bidrar till att beskattningen är lägre än för andra delar av näringslivet och att skatteuttaget bör öka inom sektorn,1 något de därefter stått fast vid som oppositionspartier.2 Utredningen har nu fått i uppdrag av regeringen att ta fram ett förslag till en skatt på finanssektorn, som minskar den skattefördel som sektorn kan antas ha till följd av undantaget. Även om uppdraget såtillvida är begränsat är det ofrånkomligt, beträffande så gränsöverskridande tjänster, att inte inledningsvis belysa frågan i ett större sammanhang med en utblick.

1Alliansens valmanifest 2014–2018. 2 Flerpartimotionen 2014/15:3002 samt partimotionerna 2015/16:2512, 2015/16:3043, 2015/16:3223, och 2015/16:3244.

Inledning SOU 2016:76

40

3.2 Utblick

Diskussioner om beskattning av den finansiella sektorn har pågått under lång tid. Den brittiska stämpelskatten på aktier, som är en begränsad form av finansiell transaktionsskatt, infördes ursprungligen för flera hundra år sedan. Redan i kölvattnet av 1930-talets ekonomiska depression förespråkade ekonomen John Maynard Keynes mer allmänna finansiella transaktionsskatter. Han menade att det förekom en överdriven spekulation av okunniga finansiella aktörer som ökade den ekonomiska instabiliteten. För att motverka detta föreslog han en låg transaktionsskatt på handeln på börsen. I början av 1970-talet lanserade ekonomen James Tobin idén att beskatta valutahandeln för att stävja kortsiktiga spekulationer i utländsk valuta och på så sätt stabilisera valutavärdet, den s.k. Tobinskatten. Denna skatt skulle enligt honom vara låg och tas ut på all handel med utländsk valuta. Ekonomiprofessorn Edgar L. Feige föreslog 1989 en låg platt skatt på alla ekonomiska transaktioner i syfte att förbättra den ekonomiska effektiviteten och öka stabiliteten på finansmarknaderna.

Under 1980–1990-talen förekom olika typer av nationell beskattning av finanssektorerna runt om i världen.3 Exempelvis hade Sverige, liksom flera andra europeiska länder, en skatt på omsättning av vissa värdepapper.4 I Danmark och Finland fanns även skatter på kreditgivning och på försäkringsgivning. Det har i efterhand visat sig att utformningen av dessa skatter i många fall inte var tillräckligt väl anpassad efter den alltmer globala finansiella handeln. Till följd av sviktande beskattningsunderlag och bristande skatteintäkter avskaffades sedermera flertalet av dessa skatter. Även den svenska skatten avskaffades, sedan en stor del av handeln flyttat utomlands.5 I stället föreslogs i Sverige en särskild skatt på finanssektorn, som enligt huvudregeln skulle tas ut på företagens lönekostnader och vinst, men förslaget ledde inte till lagstiftning.6Däremot införde Danmark en motsvarande skatt på företagens

3 En utförligare redogörelse för detta finns i bl.a. SOU 1990:46 s. 85 ff. 4 Se den numera upphävda lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värdepapper. 5 SFS 1991:1466 och prop. 1991/92:34 s. 3. Se vidare bl.a. Almenberg, Johan och Wiberg, Magnus, Skatt på finansiella transaktioner, Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus,

Beskattning av finanssektorn, och Kaiding, Josephine, The Financial Transaction Tax, med där angivna hänvisningar. 6SOU 1990:46.

Inledning

41

lönekostnader, den s.k. lønsumsafgiften, som tas ut än idag. Lønsumsafgiften är inte begränsad till den finansiella sektorn, men tas ut efter en särskild metod för finansiella aktiviteter.

En bank-, finans- och fastighetskris drabbade Sverige under 1990-talet. Den bakomliggande orsaken till krisen var överoptimistisk kreditgivning baserad på fastighetssäkerheter. Krisen berodde i stor utsträckning på att kreditmarknadsregleringen för bostadsmarknaden, som tidigare begränsat utlåningen, och valutaregleringen avskaffades. I kombination med en rad andra faktorer gav krisen upphov till sviktande offentliga finanser. En följd av krisen blev att det svenska finansiella regelverket stramades upp och att det infördes ett ramverk för statligt stöd till bankerna.7

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det framför allt s.k. globaliseringskritiska nätverk och rättviserörelser som höll debatten om beskattning av finanssektorn vid liv.

Mot slutet av 2000-talet tog emellertid diskussionerna om beskattning av finanssektorn ny fart i allt bredare kretsar.

Efter den globala ekonomiska nedgången under 2001–2002 upplevde världen en stark ekonomisk tillväxt och låg inflation. Räntorna var låga, lån var lättillgängliga och de finansiella riskerna ansågs vara begränsade och under kontroll. Åren 2007–2008 uppkom dock turbulens på de internationella finansmarknaderna. Turbulensen kulminerade i en global finanskris som nådde Sverige 2008–2009. Efterdyningarna av krisen har fortfarande inte upphört och effekterna av krisen går ännu inte att överblicka fullt ut.

Upprinnelsen till finanskrisen står framför allt att finna i USA:s övervärderade och överbelånade bostadsmarknad som resulterade i en s.k. bostadsbubbla som brast. Under mer än ett decennium ökade huspriserna i USA kraftigt. En bidragande orsak till det var att även hushåll med svag betalningsförmåga och säkerhet fick bolån till relativt låg ränta, s.k. subprimelån. När dessa hushåll fick svårigheter att betala räntor och amortera på sina lån, samtidigt som huspriserna började falla, resulterade det i ökade kreditförluster för bolåneinstituten. De finansiella institut, som ursprungligen stått för bolånen, hade paketerat om dessa i s.k. strukturerade produkter och sålt dem vidare i form av komplexa

7 Se redogörelsen i prop. 2008/09:61 s. 21 f. samt bl.a. Barr, Daniel och Pierrou, Hannah,

Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?.

Inledning SOU 2016:76

42

finansiella instrument. Dessa instrument hölls av en mängd aktörer, och på grund komplexiteten i instrumenten var det svårt att se vilka aktörer som hade större eller mindre problem. Samtidigt var soliditeten hos många banker låg. När problemen spred sig i den finansiella sektorn kunde även relativt begränsade förluster leda till stora problem. Detta gjorde det svårt att sälja finansiella instrument med koppling till den amerikanska bostadsmarknaden. Den bristande transparensen och den svaga motståndskraften ledde till brist på förtroende mellan finansiella institutioner. Banker blev tveksamma till att låna ut till varandra. Då bankerna i hög grad finansierar sig med lån från varandra och andra finansiella institutioner ledde förtroendebristen till likviditetstorka inom både den finansiella och den reala ekonomin. I takt med sviktande betalningsförmåga hos låntagarna och fallande priser på de belånade fastigheterna ökade dessutom kreditförlusterna.

Via komplexa finansiella instrument och finansiella marknader spred sig problemen till andra länder och regioner. Detta resulterade i att flera finansiella institut runt om i världen fick ekonomiska problem och att myndigheterna gick in med olika typer av stöd för att undvika att systemviktiga finansiella institut slogs ut. I övrigt rörde det sig om lån till förmånliga villkor, kapitaltillskott och låga styrräntor. Världen över presenterades krispaket för att minimera konsekvenserna av finanskrisen. Som exempel kan nämnas att USA:s fjärde största investmentbank Lehman Brothers, liksom bankerna Franklin Bank SSB och Security Pacific Bank, gick i konkurs, att den amerikanska staten tog över de två största bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae, liksom försäkringsbolaget American International Group, att investmentbankerna Morgan Stanley och Goldman Sachs rekonstruerades till vanliga banker, att den brittiska staten nationaliserade storbanken Bradford & Bingleys låneverksamhet och förde över banken Northern Rock i statlig ägo, att de belgiska, luxemburgska och nederländska staterna gemensamt delvis förstatligade storbanken Fortis Bank och att Islands tre största banker förstatligades. Många länder drabbades av recession av olika grad.

Inledning

43

För vissa länder, exempelvis Island och Grekland, växte statsskulderna okontrollerat med statsfinansiella kriser som följd.8

Starka statsfinanser, relativt god finansiell stadga i svenska finansiella företag, förhållandevis gynnsamma yttre förutsättningar, relevanta och snabba åtgärder samt ett fungerande samarbete mellan myndigheterna bildade basen för en framgångsrik krishantering i Sverige.9 Även om Sverige, delvis till följd av de åtgärder som vidtogs redan efter 1990-talets kris, alltså klarat sig förhållandevis väl genom den senaste krisen har den haft en långsiktigt negativ effekt på den svenska ekonomin.10

För att gå till botten med orsakerna till finanskrisen tillsatte USA:s kongress under 2009 kommittén The National Commission of the Causes of the Financial and Economic Crisis in the United

States. Under 2011 presenterade kommittén rapporten The Financial Crisis Inquiry Report. Kommittén slog fast att finanskrisen hade varit möjlig att undvika. Vidare redogjorde kommittén för i huvudsak följande slutsatser. Omfattande brister i den finansiella regleringen och tillsynen var förödande för stabiliteten på de finansiella marknaderna. En av huvudorsakerna till krisen var bristande bolagsstyrning och riskhantering i många systemviktiga institut. En kombination av omfattande upplåning, riskfyllda investeringar och bristande insyn förde det finansiella systemet på kurs mot krisen. Det var bolånekollapsen, i kombination med den bristande säkerheten för värdepappersinteckningen, som spred krisen. Värdepappershandeln med ickestandardiserade produkter utanför officiella fondbörser, s.k. over the counter-derivat, eller OTC-derivat, bidrog i betydande utsträckning till krisen. Kreditinstitutens misslyckanden bidrog också i väsentlig utsträckning till krisen. USA:s regering var illa förberedd och dess inkonsekventa agerande bidrog till osäkerhet och att panik uppstod på de finansiella marknaderna.

Bland medlemmarna i Group of Twenty Finance Ministers and

Central Bank Governors, G20, återfinns några av de värst drabbade länderna. År 2009 vände sig G20-ländernas ledare till Inter-

8 Se bl.a. Finanskrisen eller hur det väntade oväntat hände, Institutet för tillväxtpolitiska studier, s. 13 ff., Bergström, Clas, Finanskrisen, s. 5–7, Bergkvist, Lars-Georg, Från bostadsbubbla till finanskris, och prop. 2008/09:61 s. 18 ff. 9SOU 2013:6 s. 21. 10Stabiliteten i det finansiella systemet, Finansinspektionen.

Inledning SOU 2016:76

44

nationella valutafonden, IMF, och begärde en rapport om vilka åtgärder olika länder infört eller övervägde att införa för att se till att finanssektorn i rimlig och väsentlig utsträckning bidrar till att betala för de statliga ingripandena för att reparera banksystemet.

Under 2010 presenterade IMF rapporten A Fair and Substantial

Contribution by the Financial Sector – Final Report for the G-20.

IMF konstaterade att många länder, till följd av finanskrisen, lämnat omfattande stöd till sina finansiella sektorer.11 Vidare konstaterade IMF att finanssektorn kan vara underbeskattad på grund av att finansiella tjänster i allmänhet har undantagits från mervärdesskatt. I rapporten lämnade IMF förslag på två olika lösningar för att undvika att staterna och därmed skattebetalarna måste gå in med medel för att rädda systemviktiga finansiella institut. Det rörde sig dels om en slags stabilitetsavgift i form av en

Financial Stability Contribution (FSC) för att täcka eventuellt framtida statligt stöd till den finansiella sektorn, dels om en skatt på de finansiella institutens vinst och lönekostnader i form av en Financial Activities Tax (FAT), d.v.s. finansiell aktivitetsskatt. Den senare skatten skulle bidra till att täcka ytterligare kostnader som uppstår i samband med finanskriser, verka dämpande på den finansiella sektorns storlek på grund av vissa skatteavvikelser för sektorn, exempelvis mervärdesskatteundantaget, samt minska överdrivet risktagande i sektorn. Som alternativ till FAT diskuterades även en Financial Transaction Tax (FTT), d.v.s. finansiell transaktionsskatt, som är en bredare form av Tobinskatt. IMF uteslöt inte något av alternativen men fann att FTT inte är lämpligast för att uppnå G20-ländernas målsättning. Detta motiverades i korthet med att transaktionsvolym varken är en bra parameter för att uppskatta fördelarna eller de kostnader som den medför för varje enskilt finansinstitut, att FTT inte är inriktad på huvudorsakerna till finansiell instabilitet, och att FTT i stor utsträckning kan

11 Eurostat har beräknat att finanskrisen i direkta kostnader kostat skattebetalarna i EU 90 miljarder euro, motsvarande 0,7 procent av bruttonationalprodukten (BNP), se t.ex. EU

Banking Sector, European Banking Federation, s. 12. I genomsnitt ställdes offentliga resurser motsvarande 6,2 procent av BNP till den finansiella sektorns förfogande i G20-området (exklusive garantier om 11 procent av BNP). Om hänsyn tas till att delar av stödet betalats tillbaka uppgick kostnaden i början av 2010 till i genomsnitt 2,8 procent av BNP.

Motsvarande kostnad i USA uppgick till 3,5 procent av BNP. Som en följd av finanskrisen uppstod ett genomsnittligt produktionsbortfall om 26 procent av BNP i G20-länderna. Se vidare bl.a. Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn.

Inledning

45

komma att bäras av konsumenterna i stället för att belasta vinsterna i den finansiella sektorn. Därför ansågs FAT vara ett lämpligare alternativ. IMF underströk också vikten av internationellt samarbete, särskilt gällande gränsöverskridande finansinstitut.

G20-länderna kunde dock inte enas om någon lösning. Därefter har diskussionerna om en internationell lösning avtagit, samtidigt som diskussionerna inom USA respektive Europeiska unionen (EU) om att gå vidare med en unionsintern lösning intensifierats.

Såväl i USA som inom EU, liksom i enskilda stater, har flera finansstabiliserande åtgärder vidtagits. För svenskt vidkommande finns sedan tidigare en statlig insättningsgaranti12, som successivt utökats, och ett statligt investerarskydd13. Numera finns även en utvidgad och förstärkt tillsyn av finanssektorn samt en resolutionsreserv, 14 liksom ett förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.15 Dessutom finns regler om kapitalbuffertar16 och kapitaltäckning.17 Åtgärderna bygger i allt väsentligt på EU-direktiv som syftar till att harmonisera reglerna på det finansiella området.18

När det gäller en särskild skatt på finanssektorn har såväl FAT som FTT utretts inom EU. Europeiska kommissionen rekommenderade under 2010 FAT framför FTT, i huvudsak med hänvisning till risken för omlokalisering av finansiella aktiviteter med FTT.19 Bland medlemsstaterna fanns emellertid ett bredare stöd för FTT än FAT.20 År 2011 lämnade kommissionen i stället ett förslag till skatt på finansiella transaktioner (EU FTT).21 Enligt kommissionen hade finanssektorn väsentligen bidragit till att orsaka krisen, medan staterna och den europeiska allmänheten fått bära kostnaderna för den.22 Kommissionen konstaterade att finansiella institut har mycket höga vinstmarginaler och att de i stor utsträckning direkt eller indirekt räddades av de räddnings- och garantitransak-

12 Se lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. 13 Se lagen (1999:158)om investerarskydd. 14 Se lagen (2015:1016) om resolution. 15 Se lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. 16 Se lagen (2014:966) om kapitalbuffertar. 17 Se lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. 18 Se vidare bl.a. Bergström, Clas, Finanskrisen, samt Brodin, Kristofer och Bryntse, Niklas,

Skatter och avgifter i den svenska finansiella sektorn. 19 COM (2010) 549 final. 20 COM (2010) 549 final. Se även bl.a. Kaiding, Josephine, The Financial Transaction. 21 COM (2011) 594 final. Se även bl.a. MEMO/11/640. 22 Inom EU har kostnaderna för stöd under 2008 och 2009 beräknats uppgå till närmare 20 procent av BNP, se t.ex. SEC (2011) 1102 final, vol. 1, s. 13.

Inledning SOU 2016:76

46

tioner som finansierades av de europeiska skattebetalarna under 2008–2012. Dessa transaktioner, i kombination med den sviktande ekonomiska aktiviteten till följd av ökad osäkerhet gällande det finansiella systemets stabilitet, medförde enligt kommissionen en försämring av de offentliga finanserna i Europa. Enligt kommissionen var finanssektorn också underbeskattad eftersom mervärdesskatt inte tas ut på finansiella tjänster, varför det fanns behov av likvärdiga konkurrensvillkor i beskattningshänseende jämfört med andra sektorer. Dessutom fanns enligt kommissionen en bred samsyn inom EU och på internationell nivå om att finanssektorn bör bidra på ett mer rimligt sätt till att betala kostnaderna som sektorn ger upphov till.

Kommissionen konstaterade att flera av EU:s medlemsstater på egen hand infört olika former av nationell beskattning av finanssektorn men att en väl fungerande inre marknad kräver en harmoniserad lagstiftning. Syftet med kommissionens förslag var att skapa ett gemensamt europeiskt tillvägagångssätt som är förenligt med den inre marknaden och att komplettera EUregelverket för att åstadkomma säkrare finansiella tjänster genom att motverka särskilt riskabelt beteende på vissa segment av finansmarknaderna så att ytterligare finansiella kriser kan undvikas. Enligt kommissionen skulle en EU FTT motverka skatteundandragande, förhindra dubbelbeskattning och minimera snedvridning av konkurrensen. Kommissionen konstaterade att medlemsstaterna inte i tillräcklig utsträckning kunde uppnå detta själva.

Europaparlamentet yttrade sig positivt om kommissionens förslag om EU FTT.23 Det gjorde även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén24, liksom Europeiska unionens regionkommitté25. Däremot kunde Europeiska unionens råd, det s.k. ministerrådet, inte nå nödvändig enhällighet om förslaget. 26 Bland de länder som motsatte sig förslaget fanns Cypern, Luxemburg, Storbritannien och Tjeckien. Även Danmark, som har en egen form av FAT, och Sverige27, som har negativa erfarenheter av FTT

23 P7_TA(2012)0217. 24 ECO/321 – CESE 818/2012. 25 CDR 331/2011. 26 COM (2012) 631 final, och COM (2013) 71 final. 27 Faktapromemoria 2011/12:FPM20 och kommenterad dagordning den 1 oktober 2012 till Rådet för ekonomiska och finansiella frågors (Ekofinrådets) möte den 9 oktober 2012 i Luxemburg. Se vidare t.ex. Eriksson, Emelie, En europeisk skatt på finansiella transaktioner.

Inledning

47

sedan den tidigare nationella omsättningsskatten på vissa värdepapper, motsatte sig förslaget. Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Spanien och Tyskland var några av förespråkarna av förslaget. Flertalet av dessa länder har nationella särskilda skatter på finanssektorn.

På begäran av elva medlemsstater (Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike) beslöt rådet under 2013 att bemyndiga dessa stater att upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan när det gäller att skapa ett gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner.28 Som skäl för beslutet angav rådet bl.a. följande. Det fördjupade samarbetet, som bygger på kommissionens tidigare förslag, syftar till att den inre marknaden ska fungera väl. Genom detta samarbete undviks parallella nationella ordningar och därmed en onödig fragmentering av marknaden, liksom de problem som detta medför i form av snedvridning av konkurrensen, omläggning av handeln och incitament för aktörer att undvika att betala skatt. Sådana frågor är särskilt viktiga på det berörda området, som kännetecknas av mycket rörliga beskattningsunderlag. Det fördjupade samarbetet bör tillhandahålla den rättsliga ram som behövs för att inrätta ett gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner i de deltagande medlemsstaterna och säkerställa att de grundläggande inslagen i skatten harmoniseras. Förutsatt att eventuella villkor för deltagande är uppfyllda är det fördjupade samarbetet vid varje givet tillfälle öppet för samtliga medlemsstater.

Sverige har inte motsatt sig samarbetet men valt att inte delta i detsamma.29 Samarbetet förväntas leda till att de deltagande medlemsstaterna (numera endast tio; Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike) enas om utformningen av EU FTT som tidigast under 2016, varefter EU FTT sannolikt kan införas tidigast under 2018.

I USA tas en låg avgift ut vid aktiehandel. Avgiften finansierar den svenska Finansinspektionens amerikanska motsvarighet The

U.S. Securities and Exchange Commission.30 Även i USA har det

28 Rådets beslut 2013/52/EU. 29 Faktapromemoria 2012/13:FPM76 samt kommenterade dagordningar den 24 april 2013 inför Ekofinrådets möte den 6 maj 2013 i Bryssel och den 1 december 2014 inför Ekofinrådets möte den 9 december 2014 i Bryssel. 30 Se bl.a. Almenberg, Johan och Wiberg, Magnus, Skatt på finansiella transaktioner.

Inledning SOU 2016:76

48

förekommit diskussioner och lagstiftningsförslag om en finansiell transaktionsskatt (US FTT), men de har inte lett till lagstiftning.

3.3 Uppgift

Som nämnts inledningsvis är utredningens uppgift begränsad till att ta fram ett förslag till en skatt på finanssektorn, som minskar den skattefördel som sektorn kan antas ha till följd av att omsättning av finansiella tjänster undantagits från mervärdesskatt. Denna uppgift förutsätter en överblick av den finansiella sektorn, en genomgång av mervärdesskatteundantaget, liksom tidigare och befintlig beskattning av sektorn, en redogörelse för olika beskattningsmetoder samt en uppskattning av den eventuella skattefördelens storlek, innan något förslag och konsekvenserna därav kan övervägas. Betänkandet är uppbyggt i enlighet härmed.

49

4 Den finansiella sektorn

Detta kapitel är avsett att ge en översiktlig bild av vad den finansiella sektorn omfattar. Utgångspunkten i beskrivningen är verksamhetens tre grundläggande funktioner – kapitalallokering, betalningsförmedling och riskhantering. Fungerande system för att förmedla kapital från sparare till låntagare, genomföra betalningar och tillhandahålla riskhantering, t.ex. i form av försäkringar är oumbärliga i en modern ekonomi. Dessa funktioner upprätthålls av olika slags finansiella företag såsom banker, försäkringsbolag, bostadsinstitut, fondbolag, clearingorganisationer, börser m.fl. Vissa sådana företag är specialiserade på någon funktion medan andra, i synnerhet bankerna, är mer eller mindre djupt involverade i alla tre funktionerna. En beskrivning av sektorn som utgår från dess funktioner ger därför en bättre överblick än en som utgår ifrån företagsstrukturen.1

Förståelsen av finanssektorn blir dock haltande utan kännedom om vilka slags institutioner som är verksamma där. I kapitlets senare avsnitt ges därför först en övergripande bild av finanssektorns företagsstruktur sedan en översiktlig beskrivning av den särskilda regleringen av sektorn. Avslutningsvis åskådliggörs den finansiella sektorns omfattning.

4.1 Kapitalallokering

Den som har större inkomster än konsumtion spar pengar och det mest triviala sättet att göra det är att själv lägga undan överskottet. Ett ekonomiskt mer fördelaktigt alternativ är att låna ut överskottet till

1 Denna beskrivning bygger i stor utsträckning på den som ges i SOU 2000:11, kapitel 4, vilken alltså är källan i avsnitt 4.1–4.3, om inte annat anges.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

50

någon som har behov av pengar och är villig att betala ett pris i form av ränta för detta. Vanligt banksparande är ett exempel på sådan utlåning. Ett annat alternativ är att satsa pengarna som riskkapital i något företag, i hopp om att satsningen på sikt ska ge avkastning. Köp av aktier eller andelar i aktiefonder är exempel på sådant sparande. Då ges dock inte några utfästelser såsom i ett lånekontrakt. Ytterligare ett sätt att använda ett finansiellt överskott är att köpa eller spara i försäkringar. Den som har gjort försäkringsåtagandet betalar då i ett senare skede en ekonomisk ersättning om en viss situation uppstår. Det kan handla om förhållandevis förutsebara situationer såsom uppnådd pensionsålder eller mer osannolika situationer såsom brand eller inbrott.

4.1.1 Olika tidshorisonter

Den som spar pengar kan låna ut sitt överskott direkt till en eller flera låntagare som han eller hon träffar avtal med eller till en förmedlare eller intermediär (typiskt sett en bank) som i sin tur lånar ut pengarna. Detta är de två grundmodellerna för lånefinansiering.

Ett skäl att använda en bank eller något annat slags intermediär är att den som spar vanligen vill kunna få tillbaka sin fordran relativt snabbt medan den som lånar tvärtom brukar ha behov av att kunna disponera pengarna under en längre och bestämd tid. Banker kan tillhandahålla en likvid inlåning för spararen och långfristig utlåning för låntagaren.

Vid direktupplåning, liksom för riskkapitalinsatser i ett aktiebolag, hanteras de olika tidshorisonterna genom att ett värdepapper, såsom en obligation eller aktie, säljs till den som har sparade medel att placera. Sådana värdepapper kan sedan överlåtas till någon annan genom försäljning på en andrahandsmarknad. Även på detta sätt har spararen sina pengar snabbt tillgängliga samtidigt som låntagaren kan disponera pengarna under en längre tid.

Denna beskrivning omfattar inte lån mellan privatpersoner som avtalas muntligen. Förutsättningen i sådana fall är att långivare och låntagare också kan enas om tidsramen.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

51

4.1.2 Värdepappersmarknaden

På värdepappersmarknaden går det, schematiskt sett, att ta upp lån eller skaffa riskkapital. Den som lånar ger ut en obligation, växel eller ett certifikat medan den som skaffar riskkapital i första hand ger ut aktier.

I första hand är det staten och större företag som kan sköta sin upplåning på ett kostnadseffektivt sätt genom att ge ut och sälja obligationer, växlar och certifikat. Härigenom får lånefinansieringen ett tydligt marknadspris. Faktorer som vem som lånar respektive lånar ut och vilken löptid lånet har påverkar räntesatserna på olika lån.

Lånekontrakt handlar om att skapa förutsebarhet och låg risk. Långivaren får efter en viss tid tillbaka sina pengar inklusive ränta utan att engagera sig i hur de används under tiden och räntan påverkas inte av eventuell vinst som låntagaren gör.

Företag kan också ha behov av mer riskvilligt kapital. Den som startar ett företag satsar normalt egna tillgångar i företaget. Växande företag kan dock behöva större riskkapital än vad företagaren själv kan stå för. Ett sätt att lösa detta är att låta andra än företagaren satsa pengar och på så sätt få del av framtida vinster. När företagarens enda utfästelse är att dela med sig av vinsten kräver de flesta sparare någon form av inflytande över företaget. Detta löses genom att företaget ger ut aktier som gör spararna till delägare i företaget. Aktieägarna får inflytande över företaget bl.a. genom att utse styrelse.

Eftersom den som har ett överskott att placera och den som är i behov av kapital vanligen har olika tidshorisonter för hur lång en placering bör vara, skulle få vilja satsa sina pengar i aktier eller obligationer om det inte relativt snabbt och till låga kostnader gick att sälja dem, d.v.s. omvandla dem till pengar. En andrahandsmarknad där värdepapper kan köpas och säljas ökar därför tillgången på riskkapital och lånekapital.

Ju mer likvid marknaden är, d.v.s. ju mer det handlas, desto villigare blir spararna att satsa sina pengar i värdepapper. För att satsa på en mindre likvid tillgång, d.v.s. en sådan som det är svårare att sälja, kräver spararna normalt högre ränta om det gäller ett lån eller högre avkastning om det gäller aktier. Därför innebär en likvid andrahandsmarknad för värdepapper lägre kapitalkostnader för den

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

52

som har ett kapitalbehov. Detta kan stimulera investeringar och produktion och i förlängningen tillväxt och sysselsättning. Samtidigt möjliggör det en högre avkastning för spararna jämfört om de enbart var hänvisade till bankinlåning.

Aktiemarknaden ger också förutsättningar för en mer effektiv produktion genom att viktig information bildas där. Aktiebolagen får löpande ett mått på kostnaden för att få tillgång till mer riskkapital genom att handeln på aktiemarknaden kontinuerligt prissätter deras aktier. Därmed underlättas investeringsbesluten. Den kontinuerliga prissättningen medför också att företagsledningarnas sätt att hantera företagen löpande granskas och bedöms av marknaden.

4.1.3 Banken som mellanhand

När det nu finns värdepappersmarknader där sparare och låntagare kan mötas kan man fråga sig vilken funktion banker som tar betalt för att förmedla lånen fyller. Svaret är att bankkunderna först och främst betalar för information. Långivarna löper alltid en större eller mindre risk för att låntagarna inte kommer att betala tillbaka lånen. När det gäller att bedöma hur stor den risken är har låntagarna mer information än långivarna. Informationen är asymmetrisk eftersom låntagarna vet mer om sin ekonomi och sina avsikter än vad de presumtiva långivarna vet. Om de som vill låna skulle ge ut egna obligationer skulle det vara omöjligt för enskilda sparare att bedöma kreditvärdigheten hos dem alla. Därför är det i praktiken bara stora institutioner och företag med väl känd och dokumenterad verksamhet som kan finansiera sig genom att emittera, d.v.s. ge ut, egna obligationer. Dessutom är de fasta kostnaderna för en värdepappersemission ganska stora vilket också innebär att detta bara är kostnadseffektivt att genomföra när det handlar om stora lån. Därför måste andra aktörer i huvudsak sköta sin lånefinansiering via banker eller andra intermediärer.

Bankverksamhetens kärna är att mot ränta ta emot sparmedel som inlåning, vilka spararna har rätt att ta ut när de så önskar, och att använda dessa sparmedel till mer eller mindre långfristig utlåning. De omvandlar alltså tillgångar i form av kortfristig

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

53

inlåning till långfristig utlåning. Utlåningen sker till högre ränta än inlåningen och skillnaden däremellan utgör bankernas räntenetto.

Denna obalans mellan illikvida tillgångar och kortfristiga skulder är inget problem så länge förtroendet för banken är stort. Men om en banks förmåga att betala sina skulder av någon anledning skulle börja ifrågasättas kan den förlora sin finansiering. Det kan t.ex. ske om den gör stora kreditförluster eller om det inte finns tillräckligt med information för att bedöma bankens finansiella styrka. Det klassiska problemet är då att det uppstår uttagsanstormning, d.v.s. att det inte finns tillräckligt med pengar när många insättare vill ta ut sina besparingar samtidigt. Eftersom bankerna i dag till stor del finansierar sig på de finansiella marknaderna är den största risken nu snarare att marknadsaktörerna inte vill förnya bankens lån eller köpa dess värdepapper. Banken riskerar då att inte ha tillräckligt med likvida medel och kan även i en sådan situation behöva ställa in betalningar. Eftersom bankerna lånar av och handlar med varandra i stor omfattning riskerar problem i en bank att sprida sig till andra banker. Risken att en störning inträffar i hela det finansiella systemet brukar kallas en systemrisk.2 Sådana latenta systemrisker motiverar den särskilda reglering och tillsyn som omgärdar banker och andra finansiella företag. Detta motiverar också, tillsammans med en ambition att skydda spararna, insättargarantier.

Bankerna måste på ett rationellt sätt kunna samla in och analysera information om ett stort antal lånekunder och om den ekonomiska utvecklingen i stort för att hålla förlusterna i utlåningen på en hanterbar nivå. Bankerna utvärderar alltså låntagarna löpande för långivarnas räkning och har därmed även en kontrollerande funktion.

Bankerna måste också bygga upp och upprätthålla ett sådant förtroende hos spararna att det inte inträffar plötsliga massuttag av sparmedel. Bankernas förtroende bygger i stor utsträckning på att de kan hantera kreditriskerna i utlåningen på ett bra sätt. De banker som gör de bästa kreditbedömningarna och kredituppföljningarna får minst problem med kreditförluster och får ett övertag i konkurrensen eftersom de kan ge kunderna den bästa kombinationen av in- och utlåningsräntor.

2Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 71 f.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

54

4.1.4 Värdet av kapitalallokering

Den finansiella sektorn bidrar till att ”inlåsta” produktionsresurser prissätts på marknaden och kommer till användning, vilket är en vinst för samhällsekonomin. De som har möjlighet och behov av att investera kan inte förväntas ha tillräckliga besparingar för att finansiera investeringen helt med egna medel. Omvänt kan de som har besparingar inte alltid förväntas ha behov och möjlighet att investera. Utan en fungerande finansmarknad skulle alternativen för dessa sparare vara att antingen lägga undan pengar utan att få ränta eller att minska sparandet och öka konsumtionen. Med en marknad för finansiering blir investeringarna förhållandevis oberoende av enskilda investerares sparförmåga och begränsas bara av det totala sparandet i ekonomin. Genom att de nationella finansmarknaderna blir allt mer integrerade med varandra är det i princip det globala sparandet som sätter gränsen för investeringarna. Separeringen av sparande- och investeringsbesluten liksom av spararnas och investerarnas tidshorisonter möjliggör mycket större investeringar och därmed materiellt välstånd än vad som annars hade varit möjligt.

En väl fungerande finansmarknad och kompetenta finansiella aktörer kan därtill bidra till att bättre investeringar görs, på grund av stordriftsfördelarna på kreditmarknaderna.

4.2 Betalningsförmedling

En av den finansiella sektorns grundläggande funktioner är den som betalningsförmedlare. I en utvecklad ekonomi är det så självklart att det finns ett generellt betalningsmedel, pengar, att vi knappt ens reflekterar över det. Att betalningar kan genomföras säkert, snabbt och till låga kostnader har stor samhällsekonomisk betydelse.

Pengar finns, i princip, i två former, kontanter och tillgodohavanden på inlåningskonton. Genom att framför allt bankerna erbjuder likvid inlåning kan sådana tillgångar användas för löpande betalningar. Därmed har den likvida bankinlåningen också blivit en fundamental förutsättning för betalningar. De finansiella företagen har på så sätt fått en allt större roll i betalningssystemet över tiden.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

55

Penninghantering innebär risker för stöld, förfalskning och manipulation. Även betalning genom överföringar av inlåningsmedel innebär risker. För att riskerna ska hållas nere måste de tekniska systemen och de legala arrangemangen kring hanteringen vara robusta och säkra. Vidare måste de kontohållande institutionerna vara finansiellt stabila. Skulle oklarheter och störningar avseende detta uppstå så kan funktionsförmågan i betalningssystemet snabbt försämras och i värsta fall upphöra. En sådan systemrisk påverkar alla delar av ekonomin och får stora samhällsekonomiska skadeverkningar om den slår till.

4.3 Riskhantering

Nästan all ekonomisk verksamhet innefattar ett visst mått av risktagande. Investeringar, produktutveckling och marknadsföringssatsningar kan lyckas, men också gå fel och resultera i förluster. Det finns olika sätt att hantera sådana risker och en av den finansiella sektorns grundläggande funktioner är att tillhandahålla tjänsten riskhantering till övriga delar av ekonomin.

De flesta aktörer i ekonomin är riskundvikande på så sätt att de i någon mån är beredda att betala för att minska sin risk. Att placera sina sparmedel så att man får en lägre men säkrare avkastning än vad man skulle få om man valde en mer riskfylld placering är ett exempel på detta. Om det inte fanns en marknad för hantering av finansiella risker skulle ett antal riskfyllda men högavkastande investeringsprojekt inte kunna förverkligas. Därför bidrar den finansiella sektorn också genom sin riskhanteringsfunktion till utvecklingen i den reala ekonomin.

4.3.1 Extern riskhantering

Bankutlåning kan i sig ses som en form av riskhantering. De som spar på bank slipper själva söka upp och kreditvärdera en eller flera presumtiva låntagare. Dels gör då banken en riskbedömning av varje låntagare, dels innebär den stora mängden låntagare hos banken en spridning, eller diversifiering, av riskerna. Banken kan på så sätt hantera ett visst mått av kreditförlust utan att insättarnas medel eller bankens fortlevnad hotas.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

56

Sparande i värdepappersfonder bygger på samma princip om riskspridning. I sådana fonder administrerar och förvaltar särskilda fondbolag medel placerade i aktier och/eller värdepapper.3 Riskerna är enklare att sprida i en fond än om varje sparare själv skulle köpa aktier.

Även riskhanteringen i försäkringsföretag bygger på samma princip. Genom att gruppera ett stort antal individer och osäkra utfall kan försäkringsföretag räkna fram relativt säkra mått på antalet händelser (skador) som kommer att inträffa inom varje grupp inom loppet av en viss tidsperiod. Möjligheten att skapa riskpooler med ett stort antal försäkringstagare som delar på risken som är förknippad med en viss händelse innebär att försäkringsföretagen kan hantera risker på ett mer effektivt sätt än vad varje enskild försäkringstagare kan. För försäkringstagaren innebär en försäkring att en stor och okänd kostnad omvandlas till en kostnad som är både hanterbar och känd. För detta betalar försäkringstagaren en premie. Försäkringsföretaget åtar sig att ersätta försäkringstagaren om den försäkrade händelsen inträffar och om försäkringen innehåller ett sparmoment åtar sig försäkringsföretaget också att förvalta kapitalet under sparandetiden för att, vid en viss tidpunkt, betala ut det i enlighet med vad som avtalats.4

Genom diversifiering kan man bli av med risker som är oberoende av varandra. Det handlar t.ex. om enstaka stölder som försäkringstagare råkar ut för oberoende av de andra försäkringstagarna eller enstaka låntagare som går i konkurs oberoende av de andra låntagarna. Däremot elimineras inte risker som drabbar många samtidigt genom sådan diversifiering. Djupa konjunkturnedgångar med många konkurser och naturkatastrofer med omfattande egendomsskador är exempel på risker som det är svårare att hantera genom diversifiering inom ett land. Genom internationell diversifiering kan sådana risker reduceras samtidigt som detta blir en kanal genom vilken utländsk ekonomisk turbulens får fäste i den nationella ekonomin.

En annan metod att hantera risker är omfördelning. Eftersom olika aktörer har olika vilja och förmåga att ta på sig risk är det fördelaktigt för flera parter att omfördela riskerna genom handel.

3Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 88 f. 4Tillsynen av försäkringsföretagen, Finansinspektionen, s. 4.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

57

Exportföretag kan t.ex. vilja slippa valutarisken och koncentrera sig på sin produktion I stället för att bygga upp kunskap om valutamarknaden.

Handel med risk sker framför allt i olika s.k. derivat på derivatmarknader. Derivat är kontrakt vars värde baseras på prisutvecklingen på ett värdepapper eller någon annan underliggande tillgång. Den enklaste formen av derivat är ett terminskontrakt som i utgångsläget t.ex. bestämmer kursen på en valuta som i bestämd mängd ska växlas in vid en viss tidpunkt i framtiden. Detta kan vara värdefullt för exportföretag som gör upp affärer i utländsk valuta och behöver veta hur mycket de får i inhemsk valuta när betalningen kommer. Köparen av ett optionskontrakt, som är ett annat slags derivat, har större handlingsfrihet. Om det gäller valuta har han eller hon då möjligheten att växla till en på förhand fastställd kurs men har rätt att avstå om valutakursen utvecklas så att det är mer fördelaktigt att växla till rådande kurs i stället.

En annan form av riskomfördelning är återförsäkring vilket, förenklat, innebär att ett försäkringsföretag i sin tur försäkrar sig mot alltför stora skadekostnader hos ett annat försäkringsföretag.

4.3.2 Intern riskhantering

För att kunna tillhandahålla tjänsten riskhantering är det viktigt att företagen i finanssektorn kan kontrollera och hantera sina egna risker. Detta görs på olika sätt.

Till en del sker det genom statlig reglering och tillsyn där minimikrav formuleras och efterlevnaden följs upp. Kravet på kapitaltäckning, d.v.s. att en viss del av utlåningen måste täckas av eget kapital i banken, är ett exempel på sådan reglering.

De finansiella företagen bedriver också egen aktiv riskhantering. Kreditprövningen som har nämnts flera gånger som ett betydelsefullt inslag i verksamheten är ett exempel på detta. Ett annat är försäkringsbolagens återförsäkring.

Genom att köpa och sälja värdepapper, valutor och derivat justerar finansiella företag löpande sin balansräkning för att hålla en sammansättning av tillgångar och skulder som både är förenlig med företagets lönsamhetskrav och med en rimlig och kontrollerbar risknivå. Handeln är alltså ett medel för riskhantering även om det

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

58

inte alltid är okomplicerat att den samtidigt syftar till att skapa vinst i företaget, vilket i sig kan innebära ett risktagande. Genom denna handel får de allt mer globaliserade marknaderna för värdepapper, valutor och derivat betydelse för finansföretagens kunder även när dessa själva inte är aktiva på sådana marknader.

Verksamheten i finansiella företag bygger ytterst på kundernas förtroende. Vid sidan om regler, tillsyn och riskanalys har också företagskulturen och etik betydelse för hur risker hanteras.

4.4 Mellanhänderna i det finansiella systemet

Mellanhänderna, intermediärerna, i det finansiella systemet kan schematiskt delas in i fyra grupper kreditinstitut, riskkapitalbolag, placerare och värdepappersinstitut. Dessa kan i sin tur delas in i olika undergrupper vilket framgår av figur 4.1. Indelningen syftar till att ge en överblick över strukturen på den verksamhet som bedrivs i finanssektorn och hur den regleras.5

I praktiken finns ofta flera olika slags intermediärer inom en och samma koncern. De stora bankkoncernerna strävar efter att kunna erbjuda tjänster och produkter inom hela det finansiella området, varför de ofta omfattar både bankbolag, bolåneinstitut, försäkringsbolag och fondbolag m.m. Koncernerna organiserar dock sina verksamheter på olika sätt. Exempelvis har två av de fem största koncernerna i Sverige sina värdepappersrörelser i särskilda dotterbolag medan de övriga har valt att bedriva sådan verksamhet inom bankbolaget. Det förekommer också att företag som huvudsakligen bedriver annan verksamhet erbjuder finansiella tjänster som komplement till den huvudsakliga verksamheten.

5 Om inte annat anges är källan i avsnitt 4.4 Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

59

4.4.1 Kreditinstitut

Kreditinstituten är specialister på att bedöma och övervaka kreditrisker. Dit räknas banker och kreditmarknadsföretag, d.v.s. företag som erbjuder lån med viss inriktning, såsom bolåneinstitut. Bankerna har en nyckelroll genom sin roll i betalningsväsendet. Fram till den 1 juli 2004 hade de monopol på att ta emot inlåning men sedan dess får även kreditmarknadsföretag ta emot inlåning från allmänheten.

Inlåningen till kreditinstituten omfattas av den statliga insättningsgarantin som skyddar insättningar på konton på upp till, vad som i kronor motsvarar, 100 000 euro per kund och institut. Även andra företag får ta emot inlåning från allmänheten, under vissa betingelser, men denna inlåning omfattas inte av insättningsgarantin.

I en bankrörelse kombineras betalningsförmedling via generella betalsystem med att ta emot medel (t.ex. inlåning på konto) som ska betalas tillbaka inom högst 30 dagar när kunden begär det. En finansieringsrörelse tar dels emot medel från allmänheten och lämnar dels kredit, ställer garantier för kredit, köper fordringar

Finansiella intermediärer

Värdepappersinstitut

Värdepappersbolag

Svenska kreditinstitut

som har tillstånd att

bedriva

värdepappersrörelse

Placerare

Försäkringsbolag

Fondbolag

Pensionsfonder

Riskkapitalbolag

Kreditinstitut

Banker

Kreditmarknadsföretag

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

60

eller ordnar finansiell leasing av lös egendom. Banker och kreditmarknadsföretag får bedriva annan finansiell verksamhet vid sidan om bank- eller finansieringsrörelsen.

Bankerna är den största gruppen av kreditgivare bland de kreditgivande instituten. På den svenska marknaden svarar de fyra största bankaktiebolagen (SEB, Nordea Bank, Swedbank och Handelsbanken) tillsammans för 74 procent av bankernas sammanlagda balansomslutning. De s.k. nischbankerna tillhör också denna kategori. Förutom bankaktiebolag finns sparbanker och medlemsbanker. Sparbankerna är många men vanligtvis små. De har inte något aktiekapital och eventuella överskott fonderas inom banken. Medlemsbanker är ekonomiska föreningar som har till uppgift att bedriva bankverksamhet för sina medlemmar vilka är med och påverkar bankernas aktiviteter. Eventuella överskott går till rörelsen och kan i viss mån delas ut till medlemmarna som överskottsutdelning.

De fyra stora bankkoncernerna bedriver en betydande del av sin verksamhet utanför Sverige. Omkring 47 procent av deras utlåning till allmänheten är utlåning till utländsk allmänhet. För Nordeas del är utlåningen till utländsk allmänhet till och med större än den till svensk allmänhet. En betydande del av de stora bankkoncernernas risk finns därmed i utlandet. En avsevärd del av utlåningen finansieras inte via inlåning i samma valuta utan storbankerna är beroende av finansiering på utländska kapitalmarknader.

Kreditinstitut

Banker

Aktiebolag Sparbanker Medlemsbanker

Kreditmarknads-

företag

Bolåneinstitut

Övriga (däribland

finansbolag)

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

61

I kategorin kreditmarknadsföretag är bolåneinstituten den dominerande gruppen. De har som huvudsaklig uppgift att finansiera köp av fastigheter, framför allt bostäder. Deras utlåning motsvarar drygt 42 procent av kreditinstitutens sammanlagda utlåning. Säkerheten i kreditgivningen är främst panträtt i fast egendom eller kommunal borgen. Det förekommer även statliga kreditgarantier. Det finns sex bolåneinstitut på den svenska marknaden och de tre som dominerar marknaden ingår i bankkoncerner.

Upplåningen sker framför allt från stora kapitalförvaltare såsom försäkringsbolag, banker och AP-fonderna. 26 procent av utlåningen sker i utländsk valuta. För att minska ränteriskerna som uppkommer när bolåneinstituten finansierar sig till fast ränta men lånar ut till rörlig använder de sig av derivat eller s.k. swapkontrakt.

Genom ett swapkontrakt omvandlar kreditinstitutet en rörlig ränta från låntagaren till en fast ränta som den betalar till den som har lånat ut genom att köpa en obligation. Kontraktet innebär att institutet ingår ett avtal med en tredje part om att byta den rörliga räntan mot en fast ränta under obligationens löptid. Eftersom kreditinstituten delvis finansierar bolånen i svenska kronor med utländsk valuta behöver de också skydda sig mot växelkursrisk. Det gör de vanligen genom att sluta ett kontrakt, s.k. valutaswap, där den utländska valutan byts mot svenska kronor under viss tid.

Bland kreditmarknadsföretagen finns, förutom bolåneinstituten, finansbolag och företags- och kommunfinansierade institut. På den svenska marknaden finns 30 finansbolag och 11 företag i någon av kategorierna företags- och kommunfinansierade institut, monetära värdepappersbolag eller monetära investeringsfonder. Deras utlåning utgjorde drygt 8 procent av kreditinstitutens totala utlåning i slutet av 2014.

Finansbolagen kännetecknas i dag av att de ofta har specialiserat sig på en viss typ av finansiering. De tillhandahåller t.ex. leasing6, factoring7 eller revers- och kontokortskrediter8. En del av den verksamhet som bedrivs av finansbolag förekommer också inom bankkoncerner. I vissa fall, ofta av administrativa skäl, utgör finans-

6 Leasing är ett sätt att finansiera t.ex. ett fordon genom att hyra det på längre sikt genom ett leasingföretag. 7 Factoring kan antingen avse ett köp av eller belåning på en faktura. 8 En revers är samma sak som ett skuldebrev, d.v.s. ett skriftligt löfte om återbetalning av en skuld.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

62

bolagen egna bolag inom bankkoncernerna och i andra fall bedrivs verksamheten inom bankerna. Bakgrunden är att bankernas möjligheter att låna ut pengar, före 1985, var begränsade av vissa restriktioner. Utlåningsmöjligheterna ökades genom att bankerna bildade finansbolag som inte omfattades av dessa restriktioner. Det finns dock finansbolag som ägs av icke-finansiella företag. De utgör då ett komplement till den ordinarie verksamheten genom att erbjuda kunderna finansieringsmöjligheter. Exempelvis erbjuder de stora biltillverkarna ofta kunderna finansiering på det sättet.

Det finns också finansbolag som har riktat in sin verksamhet på kreditgivning till en särskild sektor. Ett exempel på det är Kommuninvest i Sverige AB som har bildats av ett flertal kommuner och landsting för att ordna medlemmarnas finansiering kostnadseffektivt.

Finansbolagen finansierar huvudsakligen sin verksamhet genom lån från andra finansiella institut, främst banker. Vissa finansbolag ger även ut certifikat, obligationer och reverser på värdepappersmarknaden.

4.4.2 Riskkapitalbolag

Etablerade företag, som inte är redo för börsnotering eller andra former av offentlig aktiehandel kan ha svårt att få banklån eftersom de innebär en högre risk. I stället kan de få finansiering i form av privat riskkapital via ett riskkapitalbolag. Sådana bolag skiljer sig från andra finansiärer genom att de ofta har ett aktivt ägarengagemang i företagen vars aktiekapital de investerar i. Investeringarna brukar kallas private equity. Även småföretagare som vill utveckla sin verksamhet utan att behöva belåna privata tillgångar kan söka privat riskkapital.

Investeringarna kan i huvudsak delas in i investeringar i tidiga faser i ett företags livscykel, som brukar kallas venture capitalinvesteringar, och investeringar i senare faser som brukar kallas buy out-investeringar.

I Sverige etablerades de första riskkapitalbolagen i slutet av 1980-talet och i början av 2014 fanns här 136 riskkapitalbolag som tillsammans förvaltade omkring 500 miljarder kronor. Merparten

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

63

riktar sig mot buy out-segmentet. En stor del av kapitalet i de svenska riskkapitalfonderna kommer från utländska investerare.

4.4.3 Placerare

Till de finansiella intermediärerna räknas också ett antal mellanhänder som inte i första hand ägnar sig åt kapitalförsörjning utan åt att förvalta andras tillgångar. Dit hör försäkringsbolag, fondbolag och pensionsfonder.

Vid slutet av 2014 fanns det 274 svenska försäkringsbolag och 53 utlandsägda filialer på den svenska försäkringsmarknaden. De flesta av dessa är små lokala företag men marknaden domineras av några få större bolag. Försäkringsbolagens totala placeringstillgångar uppgick till 3 879 miljarder kronor varav de sex största (Alecta, Skandiakoncernen, AMF Pension, Folksam, SEB Trygg Liv och Länsförsäkringar) ägde 72 procent.

Försäkringsbolagen delas in i livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag som försäkrar mot olika slags risker. Dessa verksamheter får inte drivas i samma företag men drivs ofta inom samma koncern.

Livförsäkringsbolag ger ersättning när en försäkrad blir oförmögen att arbeta, avlider eller uppnår pensionsålder. I flera fall är det alltså situationer som man räknar med att de ska inträffa. Produkterna behöver därför inte bara ses som försäkringar utan kan även ses som en form av långsiktigt sparande. Livförsäkringar kan delas in i traditionella livförsäkringar och fondförsäkringar. Traditionella livförsäkringar ger en garanterad avkastning medan avkastningen i fondförsäkringar bestäms av de enskilda fondernas utveckling. Arbetstagare har ofta försäkringar som ger ersättning vid sjukdom, arbetsskada och pensionering genom de olika kollektivavtalen.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

64

Skadeförsäkringsbolag ersätter skador på egendom och betalar ut skadestånd till tredje person. Skadeförsäkringar innebär inte något egentligt sparande utan försäkringstagarna betalar premier för att få ersättning endast om skada uppstår. Skadeförsäkringsbolagens aktiviteter på värdepappersmarknaden syftar därför enbart till att förvalta bolagens egna medel.

Försäkringsbolag drivs i Sverige i tre former: vinstutdelande aktiebolag, aktiebolag drivna enligt ömsesidiga principer och helt ömsesidiga bolag. Formen har betydelse bland annat för hur avkastningen fördelas.

I vinstutdelande försäkringsaktiebolag tar försäkringstagarna inte några finansiella risker. Det egna kapitalet ägs av aktieägarna och om ett bolag inte lever upp till sina åtaganden får aktieägarna skjuta till kapital eller låta bolaget gå i konkurs. Ett exempel är SEB Trygg

Placerare

Försäkringsbolag

Livförsäkringsbolag

Skadeförsäkrings-

bolag

Understöds-

föreningar

Pensionsstiftelser

Fondbolag Pensionsfonder

Första AP-fonden

Andra AP-fonden

Tredje AP-fonden

Fjärde

AP-fonden

Sjätte AP-fonden

Sjunde AP-fonden

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

65

Liv. I ett aktiebolag drivet enligt ömsesidiga principer och helt ömsesidiga bolag är det däremot försäkringstagarna som tar de finansiella riskerna genom att de själva äger det egna kapitalet. Om det uppstår underskott får t.ex. pensionsutbetalningar sänkas. Folksam, Alecta och Skandia är exempel på ömsesidiga försäkringsbolag medan Länsförsäkringar Liv Försäkrings AB och AMF är exempel på försäkringsbolag drivna enligt ömsesidiga principer.

En liten del av marknaden för pensionsförsäkringar består av understödsföreningar (försäkringsföreningar) och pensionsstiftelser. Understödsföreningar är föreningar som driver försäkringsrörelse som riktar sig till personer som tillhör samma yrkesgrupp eller medlemmar i vissa intressegemenskaper, t.ex. anställda i ett företag. Oftast erbjuder de endast pensionslösningar men några få erbjuder även sjukförsäkringar. Pensionssparande förekommer också i pensionsstiftelser. En arbetsgivare kan starta en pensionsstiftelse och årligen föra över belopp dit som senare betalas ut som pension till de anställda.

Fondbolag förvaltar och administrerar kapital i värdepappersfonder och erbjuder vanligen ett stort antal fonder med olika placeringsinriktning. Den svenska marknaden domineras av de bankägda fondbolagen och de fyra största, som ägs av de största bankkoncernerna, svarade vid utgången av 2014 tillsammans för 59 procent av fondmarknaden. Fonderna kan vara aktiefonder, räntefonder (som placerar i räntebärande värdepapper) och blandfonder. Det finns även hedgefonder som skiljer sig från de andra fonderna genom att förvaltningen är relativt obunden avseende placeringsstrategier och vilka finansiella instrument (t.ex. derivat) som kan användas.

På senare år har fondbolag knutna till försäkringsbolag ökat sin andel av fondmarknaden. Det är till en del en följd av pensionsreformen år 2000 och premiepensionsvalet. I grund och botten är pensionssparande i livförsäkringsbolag och i fondbolag samma sak men ägandeform och beskattning skiljer sig åt.

Det allmänna pensionssystemet består av två delar, en inkomstpension i ett fördelningssystem som finansieras med löpande avgifter och ett premiepensionssystem där utbetalningarna finansieras med medel som har fonderats under intjänandetiden. Avgifterna till pensionssystemet motsvarar 18,5 procent av de pensionsgrundande inkomsterna. 2,5 procentenheter av detta avsätts i

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

66

premiepensionssystemet och där väljer pensionstagarna hur medlen ska förvaltas.

De statliga AP-fonderna förvaltar pensionsmedel främst inom ramen för fördelningssystemet. Därtill förvaltar Sjunde AP-fonden pensionsmedlen för dem som har avstått från att välja förvaltare för sin premiepension. Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonden har identiska placeringsregler. De får placera medel i alla noterade och omsättningsbara instrument på kapitalmarknaden men minst 30 procent av fondens tillgångar ska placeras i räntebärande papper med låg risk och endast en begränsad del av tillgångarna får utsättas för valutarisk. Reglerna för Sjätte AP-fonden är mer flexibla när det gäller val av instrument men tillåter inte investeringar utomlands. Sjunde AP-fonden får investera utomlands samt i andra instrument än aktier och räntebärande värdepapper.

4.4.4 Värdepappersinstitut

Värdepappersinstituten är de värdepappersbolag och svenska kreditinstitut som har Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappersrörelse samt utländska företag som driver värdepappersrörelse från en filial i Sverige. Deras funktion är huvudsakligen att bedriva handel med värdepapper för kunders räkning i eget namn, s.k. kommissionshandel, och att köpa och sälja värdepapper för egen räkning i egenskap av marknadsgarant. Marknadsgaranter måste alltid vara beredda att både köpa och sälja värdepapper och behöver därför hålla ett lager av värdepapper. Därmed tar de på sig en del av marknadsrisken. Värdepappersinstituten bidrar härigenom till att skapa förutsättningar för en likvid och effektiv marknad för värdepapper.

Värdepappersinstituten hjälper också till vid emissioner av värdepapper. Vidare har de möjlighet att lämna krediter till kunder som köper värdepapper och förvaltningstjänster och ta emot inlåning i begränsad utsträckning.

Värdepappersbolag är en typ av värdepappersinstitut som ofta är specialiserade på någon eller några verksamheter. Det rör sig t.ex. om ett stort antal mindre kapitalförvaltningsbolag. Eftersom de ofta är inriktade på att förmedla köp- och säljintressen är balansomslutningen många gånger relativt liten.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

67

Många banker bedriver också omfattande värdepappersverksamhet. Vid slutet av 2014 hade 25 av 38 svenska kreditinstitut, samtliga bankaktiebolag, Finansinspektionens tillstånd att driva värdepappersrörelse, däribland de fyra storbankerna. En del av de banker som bedriver värdepappersrörelse är bolag som i grunden endast bedriver sådan rörelse men som har skaffat sig banktillstånd för att inte genom olika begränsningar få konkurrensnackdelar gentemot bankerna. Även 47 sparbanker hade något eller några tillstånd för värdepappersrörelse. Det handlar då vanligen om tillstånd att förmedla värdepappersaffärer vilket innebär att ta emot kunders order lokalt och vidarebefordra dem till någon bank som har fler tillstånd.

4.5 Särskilda regler

Eftersom det är av vital betydelse för hela samhällsekonomin att det finansiella systemet fungerar väl är detta omgärdat av särskild reglering. Reglerna styrs i stor utsträckning av vad som har beslutats inom Europeiska unionen, EU.9

4.5.1 Skydd mot systemrisker

För att få driva ett företag som erbjuder finansiella tjänster krävs i de flesta fall tillstånd från Finansinspektionen. Det gäller utöver banker, betaltjänstföretag, företag som verkar inom börs och clearing, fondbolag, fonder, försäkringsbolag, försäkringsförmedlare, hypoteksinstitut, kreditmarknadsföretag, utgivare av elektroniska pengar och värdepappersbolag. Finansinspektionen kontrollerar bl.a. företagets tillgång på kapital, verksamhetsplan samt ägare och ledning. Ett företag som har fått tillstånd står under Finansinspektionens tillsyn.10 För banker och kreditmarknadsföretag finns det bestämmelser om hur de ska organisera och bedriva sin verksamhet.11

9 Om inte annat anges är källan i avsnitt 4.5 Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank. 10Tillstånd av FI eller enbart registrering?, Finansinspektionen. 11 Lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

68

För att skydda samhällsekonomin mot de systemrisker som ligger latent i banksystemet finns det regler för hur mycket kapital och likviditet banker ska ha som buffert mot kreditförluster och likviditetsproblem. Därmed minskar risken för att bankerna ska gå i konkurs vilket i sin tur medför att förtroendet för dem ökar och att de lättare får tillgång till finansiering.

Utgångspunkten för denna reglering är framför allt de s.k. Baselregelverken, vilka är globala överenskommelser om bankregleringar. Reglerna i sig är inte legalt bindande utan de måste implementeras i nationell rätt. Den första överenskommelsen, Basel I, träffades 1988. Därefter har regelverket reviderats flera gånger.

Den senaste överenskommelsen, Basel III, trädde i kraft 2014. Den har utformats mot bakgrund av den globala finanskrisen åren 2007–2009 och syftar till att stärka bankernas förmåga att stå emot förluster och likviditetsstress och därmed till att minska risken för finansiella kriser. Överenskommelsen omfattar tre pelare. Den första hanterar det grundläggande kapital som en bank måste hålla. Den andra hanterar tillsyn och riskbedömning. Särskilda kapitalkrav kan t.ex. åläggas enskilda banker p.g.a. risker som inte täcks av den första pelaren. Den tredje pelaren hanterar informationskrav som ska göra det lättare för marknadsaktörerna att förstå vilken risk en specifik bank tar.12

Jämfört med tidigare regelverk infördes genom Basel III en striktare definition av kapital, vilket innebär att en banks kapital i större utsträckning än tidigare måste bestå av rent aktiekapital. I det nya regelverket krävs också åtgärder för att minska risken för att banker ska drabbas av likviditetsbrist. Bankerna måste ha tillräckligt stora likviditetsbuffertar för att hantera sina åtaganden under minst 30 dagar. Vidare krävs att skillnaden i löptid mellan en banks finansiering och dess utlåning inte blir för stor.

Det finns också regler om hur många styrelseuppdrag en styrelseledamot får ha och om rörlig ersättning till den verkställande ledningen och andra befattningshavare. Kreditinstituten, värdepappersbolagen och Finansinspektionen är ålagda att införa

12 Det nya bankregelverket har lett till ändringar i lagen om bank- och finansieringsrörelse och till tillkomsten av nya lagar såsom lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag samt lagen (2014:966) om kapitalbuffertar.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

69

ändamålsenliga system för att kunna omhänderta anmälningar om misstänkta regelöverträdelser (s.k. visselblåsare ska skyddas). De som anmäler misstänkta missförhållanden ska både i institutet i fråga och hos Finansinspektionen erhålla ett absolut sekretesskydd för uppgifter som kan avslöja deras identitet.

4.5.2 Skydd för försäkringstagare

Från och med den 1 januari 2016 gäller ett nytt regelverk på försäkringsområdet, Solvens II, med riskbaserade regler för försäkringsrörelser.13 Solvens II är en reformering av den grundläggande regleringen av försäkringsföretag på EU-nivå, vilken har implementerats i nationell rätt.14

Enligt dessa regler ska ett försäkringsföretag ta fram en särskild solvensbalansräkning som är skild från den finansiella redovisningen där tillgångar och skulder marknadsvärderas. Värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska bestå av en bästa skattning och en riskmarginal. Vidare ska en aktsamhetsprincip genomsyra företagens investeringsverksamhet, vilket innebär att de tidigare kvantitativa placeringsreglerna ersatts med kvalitativa regler för tillgångsförvaltningen.15

Solvens II-regelverket innebär också att storleken på den kapitalbuffert ett företag måste ha får en tydligare koppling till de risker företaget är utsatt för. Företagen får därmed två kapitalkrav, ett minimikapitalkrav och ett solvenskapitalkrav. Varje företag måste därför identifiera, mäta och hantera de risker det är utsatt för. Detta ska ge företagen incitament att utveckla sin riskhantering.16

Regelverket innehåller också krav på transparent redovisning vilken ska ge försäkringstagare, aktieägare och andra intressenter en bättre bild av företagens finansiella ställning. Som en del av detta ska företagen årligen lämna offentliga solvens- och verksamhetsrapporter.17

13Tillsynen av försäkringsföretagen 27 maj 2015, Finansinspektionen, s. 16. 14 Det nya regelverket har lett till ett flertal författningsändringar på försäkringsområdet, bl.a. i försäkringsrörelselagen (2010:2043). 15Tillsynen av försäkringsföretagen 27 maj 2015, Finansinspektionen. s. 17 f. 16 A.a. 17 A.a.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

70

4.5.3 Stabilitetsfond, insättningsgaranti och investerarskydd

För att hantera finanskrisen som kulminerade 2008 stiftades en lag som gav staten möjlighet att, med kort varsel lämna banker och kreditmarknadsföretag stöd ur en särskild stabilitetsfond, om det behövdes för att förhindra att de fick finansiella problem som kunde hota stabiliteten i det finansiella systemet. I ett sådant läge kunde staten t.ex. lämna garantier, ge kapitaltillskott eller ta över ägandet i ett kreditinstitut genom att tvångsinlösa bolagets aktier. Banker och andra kreditinstitut betalade en årlig stabilitetsavgift till fonden. Avgiften var 0,036 procent av summan av skulder och avsättningar, dock inte obeskattade reserver, vid utgången av räkenskapsåret.18Hittills har Riksgäldskontoret fakturerat närmare 12 miljarder kronor sedan avgiften började tas ut 2009. Fondens sammanlagda behållning uppgick den 30 juli 2015 till 53 miljarder kronor. Utöver stabilitetsavgiften har fonden tillförts medel genom avgifter för garantier som har ställts ut inom garantiprogrammet, transaktioner kopplade till statens stöd till Carnegie Investment Bank under krisen, överskott efter avyttring av Nordeaaktier som anskaffats inom ramen för kapitaltillskottsprogrammet, räntor samt ett inledande statligt anslag om 15 miljarder kronor 2008.19När fonden inrättades var målet att den inom 15 skulle uppnå motsvarande i genomsnitt 2,5 procent av BNP.20

Regelverket ändrades 2016 bl.a. genom att nya lagar om resolution och förebyggande statligt stöd till kreditinstitut infördes.21 De nya reglerna innebar att stödlagen upphävdes den 1 februari 2016 och stabilitetsavgiften tas inte ut för år efter år 2015.22 I stället infördes ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag samt företag som ingår i samma koncern som

18 Lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, och Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet (2015:1), Riksgäldskontoret, s. 3. 19Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet (2015:2), Riksgäldskontoret. 20Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet (2015:1), Riksgäldskontoret, s. 3. 21 Lagen (2015:1016) om resolution och lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. 22 Lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

71

sådana företag, harmoniserat inom EU genom EU:s s.k. krishanteringsdirektiv.23

Genom de nya reglerna skapas ett särskilt förfarande för att hantera ett institut i kris utan att försätta det i konkurs. Förfarandet innebär att staten genom Riksgäldskontoret kan ta kontroll över problemdrabbade institut för att rekonstruera eller avveckla dem under ordnade former om det krävs för att bevara den finansiella stabiliteten. Under processen hålls hela eller delar av verksamheten igång så att insättare och andra kunder har tillgång till sina konton och övriga tjänster. Förlusterna hanteras genom att institutets aktie- och fordringsägare får sina innehav nedskrivna och/eller konverterade till aktiekapital. Därigenom får ägare och långivare, snarare än staten, bära eventuella förluster i företaget på samma sätt som i en vanlig konkurs. Garanterade insättningar är undantagna från skuldnedskrivning.24

De nya reglerna ska inte bara ge möjlighet att rekonstruera eller avveckla kreditinstitut m.fl. utan vid hot om en allvarlig störning i det finansiella systemet kan staten, via Riksgäldskontoret, i vissa fall ge förebyggande stöd till livskraftiga banker och andra kreditinstitut. Genom lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut har dock förutsättningarna för att ge stöd blivit mer begränsade. Det är t.ex. endast tillåtet att ge stöd till institutens finansiering via garantier. Kapitaltillskott är tillåtet bara i särskilda fall.25

Alla typer av konton hos banker och kreditmarknadsföretag, liksom hos värdepappersinstitut som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, omfattas av den statliga insättningsgarantin. Den skyddar insättningar på upp till 950 000 kronor per kund och institut. Garantin finansieras genom en årlig avgift som baseras på institutets sammanlagda insättningar till den del de omfattas av garantin och bestäms med hänsyn till institutets risknivå26

23Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190). 24Bankkrishantering (resolution), Riksgäldskontoret. 25Förebyggande stöd, Riksgäldskontoret. 26 Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

72

Vid utgången av 2015 uppgick insättningsgarantins värde till 35,2 miljarder kronor.27

Vidare finns ett skydd för investerares finansiella instrument och likvida medel hos värdepappersinstitut, fondbolag och förvaltningsbolag. Förlorade tillgångar upp till ett värde av 250 000 kronor per institut är skyddade.28 Investerarskyddet finansieras med en årlig administrativ avgift och en avgift för inträffade ersättningsfall. Den sammanlagda avgiften som togs ut av instituten för 2014 var 1 176 082 kronor.29

4.5.4 Regler kring olika slags verksamhet

Finansiella institut och inlåningsföretag, däribland spar- och låneföreningar, behöver inte ansöka om tillstånd av Finansinspektionen för att driva sin verksamhet. Det räcker att de ansöker om registrering av verksamheten. Finansiella institut driver valutaväxling eller annan finansiell verksamhet, till exempel kreditgivning. I samband med registreringen gör Finansinspektionen en kontroll bl.a. av ägare och ledning. För inlåningsföretag kontrolleras också att de uppfyller de krav som finns på eget kapital och att de kommer att informera blivande kunder om att insatta medel inte omfattas av insättningsgarantin. 30 Pengarna omfattas inte heller av investerarskyddet.

Finansinspektionen kontrollerar därefter minst en gång per år att de registrerade företagen uppfyller de krav som ställs på dem. Denna myndighet har rätt att utföra platsundersökningar hos finansiella institut, men inte hos inlåningsföretag och spar- och låneföreningar. Om ett registrerat företag inte följer gällande författningar har Finansinspektionen möjlighet att förelägga företaget att upphöra med verksamheten.31

Det är alltså inte bara kredit- och värdepappersinstitut som får ta emot pengar från allmänheten som ska betalas tillbaka inom ett år från det att kunden begär det. Det får även andra aktiebolag och

27Insättningsgarantin, Riksgäldskontoret. 28 Lagen (1999:158) om investerarskydd. 29Avgifter till investerarskyddet, Riksgäldskontoret. 30Tillstånd av FI eller enbart registrering?, Finansinspektionen. 31 A.a.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

73

ekonomiska föreningar förutsatt att de först registrerar sig hos Finansinspektionen. Sådana inlåningsföretag får ta emot högst 50 000 kronor per konsument, men för andra kunder, t.ex. företagskunder, finns inte någon beloppsbegränsning.32

Företag som bedriver viss finansiell verksamhet utan att vara tillståndspliktiga enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse har anmälningsplikt till Finansinspektionen, vilken ska kontrollera att företagen följer lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel.33

För att bedriva sådan verksamhet med konsumentkrediter som snabblåneföretagen bedriver krävs tillstånd från Finansinspektionen. Den myndigheten ska sedan i sin tillsyn kontrollera att företagen följer gällande regler. Reglerna handlar om att företagen ska driva sin verksamhet på ett sunt sätt och på att större ägare i företagen, liksom deras ledning ska vara lämpliga.34

En svensk fond är en samling värdepapper såsom aktier och obligationer som ägs av dem som har satt in pengar i fonden. Fonderna förvaltas av fondbolag som behöver tillstånd för sin verksamhet och som väljer vilka värdepapper fonden ska investera i. Förvaringen av fondernas tillgångar samt in- och utbetalningar sköts av s.k. förvaringsinstitut. Dessa verkställer också de beslut som fattas i fondbolaget och kontrollerar att dessa överensstämmer med gällande lagstiftning och fondbestämmelserna. Fondbolaget och förvaringsinstitutet ska verka oberoende av varandra. Förvaringsinstitutet ska vara en bank eller ett annat kreditinstitut.35

Försäkringsbolag får inte fritt driva olika slags försäkringsrörelser. Skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse får inte annat än i mycket begränsad omfattning bedrivas i samma bolag. Skade- och livförsäkringsbolag får även bedriva återförsäkringsrörelse. Men ett återförsäkringsbolag får inte ägna sig åt något

32 Lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. 33 Lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. 34 Lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter. 35 Lagen (2004:46) om värdepappersfonder och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

74

annat än återförsäkring. Det är också reglerat att företagen måste ha ett visst buffertkapital utöver de åtaganden som företaget har.36Rättsförhållandet mellan försäkringsgivare, försäkringstagare och andra som försäkringarna ska skydda är reglerat.37 När det gäller försäkringsförmedling finns regler om tillståndsgivning för verksamheten liksom om central registrering av förmedlaren samt vissa skyldigheter som förmedlaren har.38

Det krävs tillstånd att bedriva värdepappersrörelse och de som får tillstånd står sedan under Finansinspektionens tillsyn. Värdepappersinstituten, vilka har tillstånd att bedriva värdepappersrörelse, ägnar sig, förutom åt köp och försäljning av finansiella instrument, åt rådgivning och diskretionär portföljvalsförvaltning. Det finns regler om hur värdepappersinstituten ska organisera och bedriva sin verksamhet, vilka krav som ställs på deras ledning samt uppföranderegler som ska skydda kunderna.39 De omfattas av lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag liksom av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

När det gäller reglerade marknader (börser) och liknande handelsplatser finns det regler om tillträde till marknaderna. Vidare ställs vissa krav på börsägare och börsledning liksom på de finansiella instrumenten som ska tas upp till handel på marknaden.40

En clearingorganisation41 ska uppfylla särskilda verksamhetskrav.42För den som tillhandahåller clearingtjänster som central motpart finns regler om tillstånd och tillsyn, hur verksamheten ska organiseras och bedrivas, vilka krav som ställs på ägare och ledning och vilket buffertkapital som ska finnas. Det finns också bestämmelser om OTC-derivatkontrakt (sådana som om handlas utanför de reglerade marknadsplatserna) som clearas via en central motpart

36Försäkringsrörelselagen. 37Försäkringsavtalslagen (2005:104). 38 Lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. 39 Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. 40 Lagen om värdepappersmarknaden. 41 En clearingorganisation ägnar sig åt clearingverksamhet. Clearingverksamhet är fortlöpande verksamhet som består i att på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument enligt lag om värdepappersmarknaden. 42 Lagen om värdepappersmarknaden.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

75

och krav på rapportering av derivatkontrakt till ett transaktionsregister. Därtill finns bestämmelser om riskhantering av OTC-derivatkontrakt som clearas bilateralt mellan två motparter utan central motpart.43 och 44

Hur värdepapperscentraler, d.v.s. företag som bl.a. driver system för avveckling av värdepapper, ska organisera och bedriva sin verksamhet är reglerat.45 Efter en clearing och avveckling av en värdepappersaffär finns bestämmelser om kontoföringen av de papper som har bytt ägare på den nya ägarens värdepapperskonto. Av kontoföringen framgår vem som är ägare till aktier och andra finansiella instrument.46 I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument finns bland annat bestämmelser om när det finns skyldighet att upprätta prospekt vid försäljning av finansiella instrument samt anmäla innehav av aktier.

4.6 Omfattning

Finanssektorn har stor betydelse för resten av ekonomin genom att tillhandahålla en finansiell infrastruktur som möjliggör snabba, smidiga och säkra ekonomiska transaktioner. Inom sektorn förmedlas kapital till stora värden och stora ekonomiska risker hanteras där. I relation till de värden som hanteras är värdet av den produktion som sker i sektorn måttligt.

4.6.1 Produktionen i finansbranschen

Finansbranschens bidrag till bruttonationalprodukten, BNP, var 152 miljarder kronor 2013. Därmed stod den för 4 procent av förädlingsvärdet i ekonomin.

43 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1). 44 Genom en ny EU-förordning (MiFIR) kommer det fr.o.m. 3 januari 2017 att ställas krav på att vissa OTC-derivatkontrakt ska handlas på organiserade marknadsplatser. 45 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 (EUT L 257, 28.8.2014, s. 1). 46 Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

76

Källa: SCB (nationalräkenskaperna) och egna beräkningar.

Under större delen av perioden från 1990 har finansbranschen bidragit med mellan tre och fyra procent av förädlingsvärdet i ekonomin. Under en period dessförinnan, från den senare delen av 1980-talet till den senare delen av 1990-talet, var dock bidraget vissa år betydligt högre än fyra procent samtidigt som det kunde fluktuera kraftigt mellan åren.

Källa: SCB (nationalräkenskaperna) och egna beräkningar.

0% 1% 2% 3% 4% 5% 6%

19 80

19 82

19 84

19 86

19 88

19 90

19 92

19 94

19 96

19 98

20 00

20 02

20 04

20 06

20 08

20 10

20 12

banker och andra kreditinstitut

försäkrings- och återförsäkringsbolag, pensionsfonder

serviceföretag till finansoch försäkringsverksamhet

0,0% 0,5% 1,0% 1,5% 2,0% 2,5%

19 80

19 82

19 84

19 86

19 88

19 90

19 92

19 94

19 96

19 98

20 00

20 02

20 04

20 06

20 08

20 10

20 12

sysselsatta

timmar

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

77

År 2013 arbetade i genomsnitt 96 000 personer i finansbranschen, vilket var 2,1 procent av alla sysselsatta det året. Andelen har legat på drygt 2 procent sedan 1990. Finansbranschens andel av sysselsättningen hade dessförinnan ökat från 1,6 procent sedan 1980. Den genomsnittliga arbetstiden har inte utvecklats i takt med den i andra branscher. Därför utgjorde antalet arbetade timmar i finansbranschen knappt 2 procent av antalet arbetade timmar i ekonomin 2013 i stället för att som i mitten av 1990-talet utgöra en lika stor andel av timmarna som av antalet sysselsatta. (Se figur 4.5.)

En stor andel av de anställda i finans- och försäkringsverksamhet är banktjänstemän eller kreditrådgivare o.d. (29,2 procent 2013) och där finns också många företagsekonomer av andra slag (10,0 procent) såsom revisorer och marknadsanalytiker. Försäkringsrepresentanterna utgör 11,9 procent av de anställda i branschen. Bank(- och post)kassörerna utgör inte mer än 1,9 procent av de anställda men tillsammans med administrativa assistenter och annan kontorspersonal utgör de ändå en betydande andel (10,0 procent). En annan stor grupp är systemerare, programmerare och övriga dataspecialister tillsammans med datatekniker (9,2 procent). År 2013 var 7,6 procent av de anställda inom finans- och försäkringsverksamhet chefer.

Samma år var 52 procent av de anställda i branschen kvinnor och 48 procent män.47 Andelen kvinnor var 62 procent bland banktjänstemännen och kreditrådgivarna o.d., 48 procent bland de andra slagen företagsekonomer, 48 procent bland försäkringsrepresentanterna, 74 procent bland administrativa assistenter och annan kontorspersonal, och 33 procent bland systemerarna, programmerarna och de övriga dataspecialisterna tillsammans med datateknikerna i branschen.

Åren 1993–2002 närmade sig löneandelen i finansbranschen den i det totala näringslivet från att ha haft en betydligt lägre andel. Löneandelen är mätt som lön och sociala avgifter i förhållande till förädlingsvärdet till baspris.48 Åren 2002–2008 kan löneandelen i

47 SCB (Yrkesregistret), anställda i näringsgrenarna inom finans- och försäkringsverksamhet. 48 Förädlingsvärdet till baspris skiljer sig från förädlingsvärdet till marknadspris, som är det mått som används för BNP, genom att produktsubventioner har lagts till och produktskatter har dragits ifrån. Produktsubventioner är subventioner som betalas per enhet av en producerad eller importerad vara eller tjänst. Produktskatter är skatter som man är skyldig att betala per enhet av en vara eller tjänst som produceras eller ingår i en transaktion. Exempelvis mervärdesskatten är en produktskatt.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

78

finansbranschen sägas i stort sett ha legat i nivå med den i det totala näringslivet på drygt 45 procent, även om fluktuationerna var större i den mindre delbranschen. Efter 2008 har löneandelen i finansbranschen minskat till 38 procent 2103 medan den har ökat något i näringslivet totalt sett.

Källa: SCB (nationalräkenskaperna) och egna beräkningar.

Frånsett åren 2006 och 2007 har driftsöverskottet, mätt som driftsöverskottet netto i förhållande till förädlingsvärdet till baspris, varit högre i finansbranschen än i det totala näringslivet sedan 1993. År 2013 var driftsöverskottet 39 procent. Lönekostnaderna och driftsöverskottet netto utgör tillsammans med kapitalförslitningen förädlingsvärdet till faktorpris. Förädlingsvärdet till baspris erhålls genom att till detta lägga övriga produktskatter49 och dra ifrån övriga produktsubventioner50.

49 Övriga produktionsskatter består av alla skatter som företag åläggs som en följd av deras produktionsaktiviteter, oberoende av kvantiteten eller värdet av de producerade eller sålda varorna och tjänsterna, exempelvis fastighetsskatt. 50 Övriga produktionssubventioner består av alla subventioner som företag erhåller som en följd av deras produktion, oberoende av kvantiteten eller värdet av de producerade eller sålda varorna och tjänsterna, exempelvis anställningsstöd. 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%

19 93

19 95

19 97

19 99

20 01

20 03

20 05

20 07

20 09

20 11

20 13

näringslivet totalt

varuproducenter

tjänsteproducenter

finansbranschen

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

79

Källa: SCB (nationalräkenskaperna) och egna beräkningar.

4.6.2 Olika delar av verksamheten

De tillgångar som hanteras inom finansbranschen är stora i förhållande till de 152 miljarder kronor som producerades där 2013. År 2014 var balansomslutningen 10 970 miljarder kronor i kreditinstituten och 12 miljarder kronor i värdepappersbolagen. Placerarna hade placeringstillgångar, d.v.s. tillgångar som har placerats för att generera avkastning, till ett värde av 8 225 miljarder kronor. Därtill förvaltar riskkapitalbolagen 500 miljarder kronor.

51 och 52

År 2014 omfattade kreditinstitutens utlåning till allmänheten 5 976 miljarder kronor. Hälften av detta hade lånats ut av bankerna och 42 procent eller 2 513 miljarder kronor av bolåneinstituten. 53

51 Riskkapitalbolagens placeringstillgångar kan i någon mån finnas redovisade under placerare varför det finns risk för viss dubbelräkning här. 52Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 83. 53Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 129. 0%

10%

20% 30% 40%

50%

60% 70%

19 93

19 95

19 97

19 99

20 01

20 03

20 05

20 07

20 09

20 11

20 13

näringslivet totalt

varuproducenter

tjänsteproducenter

finansbranschen

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

80

Balansomslutning/

Placerings-

tillgångar

Utlåning till

allmänheten

Övrig utlåning

Räntebärande

värdepapper Aktier Övrigt

Kreditinstitut

Banker

7 371 2 962 2 081

888 548 893

Bolåneinstitut

2 693 2 513 63

12 0 104

Övriga kredit- marknadsföretag

905

501 44

208 4 149

Summa kreditinstitut

10 970 5 976 2 188

1 108 552 1 146

Placerare

Försäkringsbolag

3 849

68 18

1 353 2 173 237

AP-fonder

1 513

--

487 965 60

Fondbolag

2 863

--

476 1 316 555

Summa placerare

8 225

68 18

2 316 4 454 852

Värdepappersbolag

12

0,2 6

1,0 0,6 4

Anm.

Kolumn 1 visar balansomslutningen för banker, bostadsinstitut, övriga kreditmarknadsföretag och

värdepappersbolag, medan den för försäkringsbolag och AP- fonder visar placeringstillgångarna, samt förvaltade medel för värdepappersfonderna.

Källa: Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank.

Det svenska banksystemet är stort i förhållande till den svenska ekonomin. I Sverige, liksom i Storbritannien, Nederländerna och Schweiz, motsvarar bankernas tillgångar närmare 400 procent av landets BNP. För Sveriges del finns en betydande del av dessa tillgångar utomlands. De fyra storbankernas utomlands placerade tillgångar utgjorde 44 procent av bankernas sammanlagda tillgångar, i slutet av 2013.54

54Finansiell stabilitet 2015:1, Sveriges riksbank, s. 5.

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

81

Anm. I banktillgångar inkluderas landets bankkoncerners samtliga tillgångar, det vill säga både tillgångar inom och utom landet.

Källa: Sveriges riksbank, Finansiell stabilitet 2015:1.

Genom att storbankerna är sammanlänkade och exponerade mot varandra skulle hela det svenska finansiella systemet påverkas negativt om det uppstod problem i en av dem. De är också känsliga för såväl störningar på de globala finansiella marknaderna som för brister i förtroendet för det svenska banksystemet eftersom de är beroende av marknadsfinansiering och till stor del i utländsk valuta. Sammantaget innebär det att instituten är exponerade mot stora likviditetsrisker även om motståndskraften i det svenska banksystemet har förbättrats under de senaste åren, exempelvis genom krav på likviditetstäckningsgrad hos kreditinstitut.55

Bankernas största låntagarkategori är svenska icke-finansiella företag som har lånat 41 procent av de 2 962 miljarder kronor som bankerna har lånat ut till allmänheten, följd av de svenska hushållen som har lånat 35 procent. De svenska hushållen är däremot viktigare än de icke-finansiella företagen som långivarkategori och står för 53 procent av inlåningen från svensk och utländsk allmänhet följd av svenska icke-finansiella företag som står för 28 procent. 56

55Finansiell stabilitet 2015:1, Sveriges riksbank, s. 5, och Finansiell stabilitet 2016:1, Sveriges riksbank, s. 14 och s. 34. 56Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 69 f.

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450

Es tla nd

R um än ie n

Li ta ue n

Sl ov ak ie n

Tj ec kie n

Bu lg ar ie n

Po le n

U ng er n

Le ttla nd

Fi nla nd

Sl ov en ie n

Be lg ie n

Ita lie n

Irl an d

Me de lv är de

Lu xe m bu rg

G re kla nd

Po rtu ga l

Ty sk la nd

Ö st er rik e

C yp er n

D an ma rk

Fr an kr ik e

Sp an ie n

St or br ita nn ie n

Sv er ig e

N ed er lä nd er na

Sc hw eiz

De svenska storbankernas utländska verksamheter

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

82

Anm. För svenska banker avser siffrorna skulder och eget kapital för verksamhet som bedrivs i Sverige. Svenska bankers verksamhet i utlandet som bedrivs genom filialer eller dotterbolag är inte inkluderad. För utländskt ägda banker inkluderas filialverksamhet i Sverige samt svenska dotterbolag.

Källa: Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank och egen bearbetning.

Under den senaste tioårsperioden har svenska hushåll ökat i betydelse framför allt som låntagare, från 25 till 35 procent, men också som långivare, från 47 till 53 procent. Detta motsvaras av något större minskningar av de svenska icke-finansiella företagens andel av in- och utlåningen.

Utlåningen till allmänheten motsvarade 39 procent av bankernas tillgångar 2014 och inlåningen från allmänheten motsvarade 36 procent av skulderna och det egna kapitalet.

-3000 -2000 -1000 0 1000 2000 3000

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

Svenska hushåll

Svenska icke-finansiella företag

Svensk offentlig sektor

Utländsk allmänhet

Övrig svensk utlåning

utlåning inlåning

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

83

Källa: Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank och egen bearbetning.

Av de 2 513 miljarder som bolåneinstituten hade lånat ut till allmänheten i slutet av 2014 hade 53 procent småhus och 20 procent bostadsrätter som pant vilket indikerar att det i stor utsträckning rör sig om utlåning till hushållen. 19 procent hade flerbostadshus som pant och resten handlade om affärs- och kontorshus m.m.57

Bland placerarna var det försäkringsbolagen som hade störst placeringstillgångar, 3 849 miljarder kronor i slutet av 2014. Av dessa tillgångar fanns 86 procent hos livförsäkringsbolagen och 14 procent hos skadeförsäkringsbolagen. Försäkringsbolagens tillgångar består till övervägande del, 56 procent, av aktier men också till stor del, 34 procent, av obligationer. Även om det i slutet av 2014 fanns 274 svenska försäkringsbolag och 53 utlandsägda filialer på den svenska försäkringsmarknaden är marknaden koncentrerad till några få stora bolag. 85 procent av placeringstillgångarna fanns hos de tio största försäkringsbolagen.58

Av de 2 863 miljarder kronor som förvaltades i fondbolagen i slutet av 2014 uppgick de svenska hushållens fondandelar till ett

57Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank s. 75 f., och egna beräkningar. 58Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank s. 84 ff., och egna beräkningar.

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000

skulder och eget kapital

Eget kapital

Övrigt

Emitterade värdepapper Inlåning från utländska monetära finansinstitut Inlåning från svenska monetära finansinstitut Inlåning från utländsk allmänhet Inlåning från svensk allmänhet

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000

tillgångar

Övrigt

Riksgälden och Riksbanken Räntebärande värdepapper Utlåning till utländska monetära finansinstitut Utlåning till svenska monetära finansinstitut Utlåning till utländsk allmänhet Utlåning till svensk allmänhet

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

84

värde av 776 miljarder kronor, vilket motsvarade 27 procent av tillgångarna. Fondbolagen har vanligen ett stort antal fonder med olika placeringsinriktning. 56 procent av det förvaltade kapitalet var placerat i aktiefonder, 21 procent vardera i räntefonder och blandfonder och 2 procent var placerat i hedgefonder. Den svenska fondmarknaden domineras av bankägda fondbolag. De fyra största fondbolagen som förvaltade 59 procent av kapitalet ägs av de största bankkoncernerna.59

4.6.3 Sett ur konsumenternas perspektiv

När det gäller betalningsförmedlingen ser användningen av kontanter ut att ha minskat i ekonomin. Eftersom det som utmärker kontantbetalningar är att de genomförs direkt mellan betalare och mottagare, utan någon betalningsförmedlare, finns inte något fullständigt mått på kontantanvändningen. Att värdet på de sedlar och mynt som är i cirkulation har minskat i förhållande till BNP är dock en av flera indikationer på att kontantanvändningen har minskat. Efter att ha varit förhållandevis stabil under 1990-talet ser kontantanvändningen, mätt på detta sätt, ut att ha minskat igen den senaste tioårsperioden.60

Källa: Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank.

59Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 88, och egna beräkningar. 60Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 107 f.

0% 1% 2% 3% 4% 5% 6% 7% 8% 9% 10%

19 50

19 54

19 58

19 62

19 66

19 70

19 74

19 78

19 82

19 86

19 90

19 94

19 98

20 02

20 06

20 10

20 14

SOU 2016:76 Den finansiella sektorn

85

Samtidigt har kortanvändningen ökat. Antalet transaktioner med bank-, betal- eller kreditkort vid ett säljföretags kortterminal har ökat från 970 miljoner 2005 till 2 620 miljoner 2014. Det innebär en ökning med 170 procent. År 2014 var antalet transaktioner 12 gånger så stort som 1998. 61

Mindre vanligt än kortbetalningar är gireringar och autogireringar, d.v.s. betalningar där betalaren instruerar sin bank att överföra ett visst belopp från sitt bankkonto direkt till mottagarens bankkonto. När det gäller hur stora värden som förmedlas står dock gireringar och autogireringar tillsammans för 94 procent av det totala transaktionsvärdet för de kontobaserade betalningarna.

Källa: Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank s. 133.

Hushållen använde 1,3 procent av konsumtionsutgifterna till försäkringstjänster och 3,5 procent till finansiella tjänster 2013. Även om en viss uppgång i hur stor andel av utgifterna som går till finans- och försäkringstjänster under perioden 1980–2013 kan skönjas så är uppgången liten både totalt sett och i förhållande till fluktuationerna under perioden.

61Den svenska finansmarknaden 2015, Sveriges riksbank, s. 109 f., och egna beräkningar.

Den finansiella sektorn SOU 2016:76

86

Källa: SCB (nationalräkenskaperna).

0,0% 0,5% 1,0% 1,5% 2,0% 2,5% 3,0% 3,5% 4,0% 4,5%

19 80

19 82

19 84

19 86

19 88

19 90

19 92

19 94

19 96

19 98

20 00

20 02

20 04

20 06

20 08

20 10

20 12

försäkringstjänster andra finansiella tjänster

87

5 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

Den finansiella sektorn är i allt väsentligt föremål för samma slags beskattning som andra sektorer (se avsnitt 5.3). Beskattningen är utformad utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter och präglas av vissa grundläggande skatterättsliga principer (se avsnitt 5.1–5.2). Dessa principer har också bäring på mervärdesbeskattningen, från vilken omsättning av bank- och finansieringstjänster och sådan omsättning som utgör värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet, liksom försäkrings- och återförsäkringstjänster, har undantagits. Mervärdesskatteundantaget regleras ytterst av artiklarna 135.1 a–g och 135.2 d i mervärdesskattedirektivet1, som genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 och 10 §§ mervärdes-skattelagen (1994:200), ML (se avsnitt 5.4).2 Om inte annat anges används fortsättningsvis enbart samlingsbegreppet finansiella tjänster för samtliga sådana tjänster.

5.1 Samhällsekonomiska utgångspunkter

Beskattning syftar till att ta in skatteintäkter på ett så samhällsekonomiskt effektivt sätt som möjligt för att finansiera gemensamma utgifter, att öka effektiviteten på marknaden när det finns negativa externa effekter, som t.ex. skadliga utsläpp från industri och konsumtion, eller att omfördela resurser mellan olika grupper i samhället.

1 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1). 2 Artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet har också delvis genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 23 § ML, jfr HFD 2016 ref. 6 (förhandsbesked).

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

88

Uttag av skatter medför i allmänhet samhällsekonomiska kostnader genom att skatteuttaget snedvrider ekonomiska beslut jämfört med en situation utan skatter. Användningen av skatteinkomsterna ger samtidigt upphov till samhällsekonomiska intäkter. För att den samhällsekonomiska vinsten av skattefinansierade verksamheter ska bli så stor som möjligt är det angeläget att beskattningen utformas så att de samhällsekonomiska kostnaderna av skatteuttaget minimeras.3

Att skattesystemet förhåller sig neutralt och inte onödigtvis snedvrider prisrelationer är alltså en förutsättning för att hushåll och företag ska kunna fatta samhällsekonomiskt rationella beslut om konsumtion och resursanvändning.

Skillnaden mellan skatter och avgifter

En skatt kan karaktäriseras som ett tvingande bidrag till det allmänna utan direkt motprestation. 4 Med avgift däremot förstås vanligen en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna. Beträffande avgifter är det alltså i första hand fråga om en penningprestation för vilken det allmänna lämnar ett specificerat vederlag. Till avgifter brukar också hänföras penningprestationer som tas ut i näringsreglerande syfte och som i sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler.

5

Riksdagen beslutar genom lag om skatter och avgifter.

6

Rätten

att besluta om skatter kan endast undantagsvis delegeras.

7

Mot-

svarande begränsning gäller inte avgifter, utan rätten att besluta om avgifter kan i allmänhet delegeras till regeringen eller kommunerna.

8

Vidare kan regeringen överlåta sin beslutanderätt till för-

valtningsmyndigheter eller kommuner.

9

Beslut om avgifter kan

således förekomma i såväl lag som förordning eller annan författning.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

89

Konsumtionsskatter

Av särskild betydelse för utredningens uppdrag är de ekonomiska aspekterna av konsumtionsskatter. Mervärdesskatt (moms) är en skatt på mervärdet, eller förädlingsvärdet, i varje produktionsled avseende varor och tjänster. Mervärdesskatten blev i samband med skattereformen som genomfördes 1991 betydligt mer likformig än tidigare.10 Detta var viktigt eftersom mervärdesskattens uppgift är att generera skatteintäkter utan att samtidigt styra produktionen och konsumtionen i någon viss riktning. I de fall det är önskvärt att, genom beskattning, styra produktion och konsumtion i någon viss riktning används i stället punktskatter. Punktskatter är konsumtionsskatter som tas ut på särskilda varor och tjänster.11

Det är viktigt att skilja på vem som rent skattetekniskt betalar in en skatt och hur skattebördan fördelas i samhällsekonomisk mening. Mervärdesskatten betalas av näringsidkarna men den snedvrider inte incitamenten i produktionsledet eftersom den vältras framåt i produktionskedjan och betalas av konsumenterna i slutledet. Skatten kan däremot påverka konsumtionens sammansättning och nivå beroende på hur den övervältras på konsumenterna. Att mervärdesskatten gör konsumentpriserna högre än producentpriserna innebär i allmänhet att produktionen blir mindre, att konsumenterna får betala mer och att producenterna får mindre betalt än i en situation utan skatt. Fördelningen av skattebördan mellan producenter och konsumenter beror på hur priskänsliga konsumenterna är.12

En omsättningsskatt är en skatt som utgår vid försäljning av varor eller tjänster, såsom mervärdesskatten eller punktskatter på exempelvis alkohol eller energi. Eftersom omsättningsskatter betalas i samband med konsumtion kan de också kallas konsumtionsskatter. Sverige hade tidigare, åren 1941–1946 och 1960–1968, olika former av omsättningsskatter som, till skillnad från mervärdesskatten, bara togs ut vid försäljning till slutkonsument.13

10Enhetlig beskattning?, Riksrevisionen, s. 22. 11SOU 1990:46 s. 195. 12SOU 2005:57 s. 355 f. 13Omsättningsskatt, Nationalencyklopedin och Thunberg, Per, Moms från början, s. 16 f., och SOU 2005:57 s. 90.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

90

Finansiella tjänster är undantagna från mervärdesbeskattning eftersom de i stor utsträckning betalas genom skillnaden mellan in- och utlåningsräntor i stället för med avgifter.14 Att beskatta denna ränteskillnad skulle i och för sig inte vara omöjligt. Det verkliga hindret mot att inlemma de finansiella tjänsterna i mervärdesskattesystemet är att skatten måste kunna hänföras till varje kund, så att producenter kan göra avdrag för ingående mervärdesskatt, vilket inte enkelt går att göra med räntedifferensen.15 Ytterligare en komplikation är att räntorna på olika placeringar också inkluderar en premie för risken att just den placeringen misslyckas.

Riskpremien ska inte ses som en del av betalningen för själva den finansiella tjänsten, men skulle inte heller gå att dra från beskattningsunderlaget då den svårligen kan observeras.16 Genom att finansiella tjänster undantas från mervärdesbeskattning och producenterna därmed inte kan göra avdrag för ingående mervärdesskatt bortfaller endast mervärdesskatten på finansiella tjänster, inte på insatsprodukterna i den produktionen. Producenterna av insatsprodukter betalar mervärdesskatt som sedan via priserna får antas föras vidare först till de finansiella företagen och sedan till deras kunder.17

Optimal beskattning

Efter skattereformen 1991 har det gjorts många avsteg från den likformiga beskattning som då eftersträvades. Avstegen har många gånger haft helt andra motiv än ökad samhällsekonomisk effektivitet. Ibland har det emellertid framhållits att ett system baserat på optimal beskattning kan vara mer effektivt samhällsekonomiskt sett än en enhetlig skatt. Optimal beskattning innebär att skatteintäkten tas in med minsta möjliga påverkan på företagens och hushållens beslut, så att snedvridningseffekterna i ekonomin blir så små som möjligt. En likformig beskattning är optimal under förutsättning att det inte finns några skattefria områden. När det inte är möjligt att beskatta alla områden kan de samhälls-

14 Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 196. 15A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF s. 64. 16 Huizinga, Harry, A European VAT on financial services?, s. 505. 17 Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 196.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

91

ekonomiska kostnaderna till följd av beskattningen minimeras om varor och tjänster med låg priskänslighet beskattas hårdare än varor med hög priskänslighet. Att tillämpa en sådan differentiering skapar dock svårlösta tillämpningsproblem och det är ofta svårt att bedöma skillnader i priskänslighet.18 Därför kan likformighet ändå vara att föredra.

5.2 Grundläggande skatterättsliga principer

Ett skattesystem kan ha olika uppgifter. En självklar huvuduppgift för varje skattesystem är, som tidigare nämnts, att finansiera offentlig verksamhet. Därför är det viktigt att skatteuttaget sker på ett effektivt sätt. Uttaget kan göras genom direkta skatter, som är avsedda att bäras av de som formellt påförs dem, såsom exempelvis inkomstskatt. Det kan även göras genom indirekta skatter, som är avsedda att bäras av andra än de som formellt påförs dem, såsom exempelvis mervärdesskatt, som tas ut av näringsidkarna men som är avsedd att bäras av konsumenterna. I övrigt kan skattesystem användas för att bedriva stabiliseringspolitik, fördelningspolitik och allokeringspolitik. Det svenska skattesystemets utformning och utveckling präglas av en sammanvägning av dessa uppgifter och av mer detaljerade skattepolitiska mål som varierat över tid.

Nära förknippade med huvuduppgifterna är de juridiska principer på vilka skattesystemet bygger. De flesta västerländska skattesystem har vissa i huvudsak gemensamma grundläggande skatterättsliga principer. Dessa principer handlar i korthet om att skattesystemen ska vara rättssäkra och legitima, liksom om tilltron till systemen och hur de rättfärdigas. Principernas vikt och inbördes ordning varierar i viss utsträckning mellan länderna, liksom över tid. Överlag gäller att principerna kan sägas utgöra en slags yttre ram för hur skattesystem får eller bör utformas.

Det nuvarande svenska skattesystemet är i rättsligt avseende uppbyggt efter legalitets- och likformighetsprinciperna. Därutöver ligger tyngdpunkten framför allt på skatteförmågeprincipen och den socialpolitiska beskattningsprincipen. På senare tid har också neutralitetsprincipen tillmätts allt större betydelse.

18Enhetlig beskattning?, Riksrevisionen, s. 20 ff., 35 och 56 ff.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

92

Mot bakgrund av de grundläggande skatterättsliga principernas betydelse för skattesystemets utformning finns det anledning att redogöra för dem i det följande.

5.2.1 Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen är av grundläggande betydelse i en rättsstat. Den innebär att den offentliga makten ska utövas under författningarna.19 Härigenom ska den enskilde tillförsäkras rättssäkerhet och förutsebarhet, utan inslag av godtycke och fritt skön, i myndighetsutövningen.

På straffrättens område innebär principen ett förbud mot analog och retroaktiv tillämpning. Principen har ansetts ha motsvarande betydelse inom skatterätten, d.v.s. skatt får tas ut endast med uttryckligt författningsstöd. I princip ska alltså även skattereglerna tillämpas restriktivt och enligt sin ordalydelse, och de får inte ges tillbakaverkande effekt. Inom skatterätten, liksom inom övriga rättsområden, gäller också att en underordnad regel inte får tillämpas i strid med en överordnad regel. Det innebär exempelvis att grundlag gäller framför andra författningar, samt att vissa fördrag och andra instrument samt rättsakter, avtal och andra beslut som antagits av Europeiska unionen (EU), bl.a. om förbud mot att lämna statsstöd, gäller här i landet med den verkan som följer av dessa instrument, även om en underordnad nationell regel påbjuder något annat (se avsnitt 7.2.4 och 7.2.5).20

Ett viktigt inslag i principen är att enskilda ska ha möjlighet att på förhand bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Kravet gör sig med styrka gällande inom skatterätten, då en skattskyldigs felaktiga bedömning av de skattemässiga konsekvenserna av sitt handlande kan leda till negativa ekonomiska konsekvenser. Bland annat detta är också bakgrunden till att det finns möjlighet att begära förhandsbesked rörande vissa skatte-

191 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen. 20 Se 2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till EU, och artikel 107–109 i fördraget om EU:s funktionssätt (EUT C 326, 26.10.2012, s. 47–390, konsoliderad version) (EUF-fördraget).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

93

rättsliga konsekvenser av transaktioner inom exempelvis inkomst- och mervärdesbeskattningen.21

5.2.2 Likformighetsprincipen

Även likformighetsprincipen har grundläggande betydelse i en rättsstat. Den innebär att offentliga förvaltningsuppgifter ska utföras med beaktande av allas likhet inför författningarna samt med iakttagande av saklighet och opartiskhet.22 Av principen följer att lika fall ska behandlas lika och utan ovidkommande hänsyn.

På skatterättens område innebär principen att beskattningen ska vara rättvis och likformig. Det betyder att alla i samma ekonomiska och sociala situation ska beskattas på samma sätt. Det bygger på en ambition om en rättvis fördelning av skattebördan, s.k. skatterättvisa. Utgångspunkten är således att skattskyldiga varken ska gynnas eller missgynnas i förhållande till någon annan i en motsvarande situation. Enligt principen bör lagstiftaren sträva efter att likartade fall så långt som möjligt ska beskattas enhetligt och på ett likartat sätt. Exempelvis ska inkomster som är ekonomiskt likvärdiga beskattas på samma sätt, oavsett inkomsternas art och uppkomstsätt. Avsteg från principen har dock gjorts, exempelvis när det gäller lägre arbetsgivaravgifter i vissa fall.

Till principen kan även hänföras att skattereglerna inte ska möjliggöra skatteflykt och skatteplanering, eftersom det skapar bristande likformighet och medför orättvisor i skattebelastningen.

En strävan efter likformighet kan dock leda till komplicerade regler som är svåra att tillämpa. I vissa fall har principen därför fått stå tillbaka för enklare och mer lättillämpade regler med schablonmässiga inslag. Det gäller exempelvis avdrag för vissa kostnader inom inkomstslaget tjänst. Ett annat exempel är undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster (se avsnitt 5.4).

21 Se lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor. 221 kap. 9 § regeringsformen.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

94

5.2.3 Neutralitetsprincipen

Neutralitetsprincipen innebär att skattereglerna ska vara neutrala inför den skattskyldiges val mellan olika handlingsalternativ. Med andra ord ska beskattningen inte styra hans eller hennes agerande. Om alternativen är ekonomiskt likvärdiga före skatt bör de därför också vara det efter skatt. Enligt denna princip ska skatterna alltså inte påverka den skattskyldiges val. Principen har således nära samband med likformighetsprincipen (se avsnitt 5.2.2).

Neutralitet i skattesystemet har särskilt eftersträvats för att inte påverka den skattskyldiges val av kapitalplaceringsalternativ, val av boendeform, val mellan kontant lön och naturaförmåner och val av företagsform. Inom bolagsbeskattningen går principen ut på att skattereglerna inte ska påverka bolagens val av hur de ordnar sin produktion eller distribution, eller sina inköp. Principen medför också att beskattningen ska vara neutral i förhållande till bolagens val av investeringsalternativ, liksom finansieringsalternativ.

På mervärdesbeskattningens område handlar principen om att i så liten utsträckning som möjligt påverka marknaden, och att så långt det är möjligt undvika konkurrensstörningar. Likvärdiga varor och tjänster ska beskattas lika mycket, oavsett hur lång produktions- och distributionskedjan är.23 Det är alltså fråga om att upprätthålla neutralitet gentemot mervärdesskattesystemet, belastningsneutralitet, så att konsumenterna – och inte näringsidkarna – belastas av skatten, och neutralitet gentemot liknande och konkurrerande transaktioner, konkurrensneutralitet.24För ekonomisk verksamhet med omsättning av varor eller tjänster som inte är mervärdesskattepliktig, exempelvis omsättning av finansiella tjänster, upprätthålls dock inte denna neutralitet (se avsnitt 5.4).

Principen kan motiveras från samhällsekonomiska utgångspunkter. För att skapa förutsättningar för nyföretagande och expansion i mindre och medelstora företag har det exempelvis ansetts angeläget att enskilda näringsidkare och handelsbolag kan arbeta på samma skattemässiga villkor som mindre aktiebolag. Principen kan även motiveras av rättviseskäl, eftersom bristande neutralitet kan leda till en olikformighet i beskattningen. Dessutom

23 Se t.ex. EU-domstolens avgörande i mål C-89/81, Hong Kong Trade, REG 1982 s. I–1275, punkten 6. Se vidare Sonnerby, Mikaela, Neutral uttagsbeskattning på mervärdesskatteområdet. 24 Jfr Sonnerby, Mikaela, Neutral uttagsbeskattning på mervärdesskatteområdet, s. 151 f.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

95

minskar risken för skatteflykt och skatteplanering i ett neutralt skattesystem.

Neutralitetssträvandena kan dock leda till att skattereglerna blir komplicerade och svåra att tillämpa. Det är ett skäl till att principen ibland fått stå tillbaka till förmån för ökad klarhet och enkelhet. Ett annat skäl är att fullständig neutralitet inte alltid bedöms leda till samhällsekonomiskt optimala skatter och samhällsekonomisk effektivitet (se avsnitt 5.1). Som exempel på avsteg från principen kan nämnas det s.k. jobbskatteavdraget. Detta avdrag innebär lägre beskattning i form av en skattereduktion för aktiva arbetsinsatser i motsats till passiva inkomster såsom sjukpenning, pension, arbetslöshetsersättning och dylikt. Syftet med avdraget är att det ska utgöra ett incitament att arbeta. Även andra skattereduktioner har införts av effektivitetsskäl. Det gäller exempelvis avdrag för arbetskostnader för reparation och underhåll samt om- och tillbyggnad i, eller i nära anslutning till, bostaden, s.k. ROT-avdrag, och för hushållsnära tjänster, s.k. RUT-avdrag. Syftet med avdragen är att öka sysselsättningen och de beskattningsbara inkomsterna och att minska förekomsten av s.k. svartarbete i dessa branscher. Sådana avsteg innebär också avsteg från likformighetsprincipen (se avsnitt 5.4.2).

5.2.4 Skatteförmågeprincipen

Enligt skatteförmågeprincipen ska beskattning ske efter var och ens förmåga att betala skatt. Beskattningen ska alltså ske i förhållande till den skattskyldiges skatteförmåga, inte i förhållande till exempelvis den nytta han eller hon har av den offentliga verksamheten – vilket brukar kallas intresseprincipen – eller dylikt. Principen har fått stor genomslagskraft och anses ligga till grund för en stor del av den moderna inkomstskattelagstiftningen.

Principen har haft störst politisk betydelse när det gäller progressiv inkomstbeskattning, d.v.s. att den som har högre inkomster också ska betala en högre andel av sin inkomst i skatt än den som har lägre inkomster. Ett annat inslag i principen är att den skattskyldiges personliga förhållanden, exempelvis försörjningsbörda, bör beaktas. Utifrån principen har också resonerats att kapitalinkomster bör beskattas hårdare än arbetsinkomster. Vidare

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

96

har principen ibland åberopats till stöd för bolagsskatten, med hänvisning till att bolag antas ha en skatteförmåga utöver företagens ägare.

5.2.5 Den socialpolitiska beskattningsprincipen

Enligt den socialpolitiska beskattningsprincipen ska skatt tas ut för att uppnå politiska socialt eftersträvansvärda ändamål. De tydligaste exemplen på detta är alkohol- och tobaksskatterna. Dessa punktskatter syftar nämligen till att minska förekomsten av skadliga produkter i samhället. Även energi- och lotteriskatterna motiveras av socialpolitiska ändamål. Progressiv beskattning, som syftar till att omfördela ekonomiskt välstånd i samhället, är ett annat exempel på det. För att uppnå det omfördelande ändamålet utformas sådan skatt för att åstadkomma att inkomstskillnaderna i samhället jämnas ut. Denna princip har också i stor utsträckning bäring på förmögenhets- samt arvs- och gåvoskatter.

5.3 Allmänt om beskattning i den finansiella sektorn

För den finansiella sektorn gäller i allt väsentligt samma skatteregler som i övriga sektorer.25 Det kan dock noteras att den finansiella sektorn är särreglerad i förhållande till andra sektorer, inte minst vad gäller avgiftsfinansierad tillsyn m.m. (se avsnitt 4.5).

Juridiska personer som är egna skattesubjekt, d.v.s. aktiebolag, ekonomiska föreningar samt i vissa fall stiftelser och ideella föreningar med säte i Sverige, ska således betala skatt på inkomst av näringsverksamhet i form av bolagsskatt.26 Skattesatsen har sänkts i flera omgångar, från att fram till 1989 ha varit 52 procent, till nuvarande 22 procent, av den beskattningsbara inkomsten, d.v.s. vinsten.27 För vissa juridiska personer, exempelvis försäkringsföretag, d.v.s. livförsäkringsföretag och skadeförsäkringsföretag, samt investmentföretag och sparbanker, finns särskilda bestäm-

25 För en utförlig redogörelse för skatt på finansiella instrument hänvisas till bl.a. Tivéus, Ulf och Jacobsson, Sara, Skatt på finansiella instrument. 261 kap.3 och 7 §§, 2 kap. 3 § och 13 kap. 2 §inkomstskattelagen (1999:1229); IL. 2765 kap. 10 § IL. Företagsskattekommittén har föreslagit att bolagsskatten sänks ytterligare, se SOU 2014:40.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

97

melser för hur vinsten ska beräknas.28 Tidigare fanns också vissa särskilda regler för banker och andra finansiella institut, såsom fondkommissionsbolag, kreditaktiebolag och finansbolag, särskilt för den skattemässiga värderingen av tillgångar och skulder. Det var dock en strävan vid 1990–1991 års skattereform att endast i undantagsfall ha avvikande skatteregler för banker och andra finansiella institut. I den mån avvikande skatteregler numera förekommer är dessa i stället i huvudsak kopplade till innehavet snarare än till innehavaren.29 Handelsbolag, kommanditbolag och enskilda firmor utgör däremot inte egna skattesubjekt.30 Dessa juridiska personer omfattas därför inte i sig av bolagsskatten. I sådana bolag är huvudregeln i stället att varje delägare beskattas för sin andel av vinsten.31

Den som avyttrar kapitaltillgångar med vinst blir som utgångspunkt föremål för s.k. realisationsvinstbeskattning.32 Det gäller huvudsakligen fysiska personer. Utdelas vinsten beskattas utdelningen som huvudregel hos ägaren.33

På avkastning av pensionsmedel gäller, i stället för inkomstskatt till viss del, en särskild avkastningsskatt.34 Skattskyldiga är bl.a. livförsäkringsföretag och pensionsstiftelser. Syftet med denna skatt är att uppnå en jämnare beskattning av olika former av sparande. På premie för grupplivförsäkring och ersättning på grund av sådan försäkring gäller en särskild premieskatt.35 Skattskyldiga är av praktiska skäl försäkringsföretag, arbetsgivare och näringsidkare, men skatten ska motsvara den beskattning av intjänad förmån som

28 Se 39 kap. IL. 29 Det kan dock konstateras att regeringen i budgetpropositionen för 2017 (prop. 2016/17:1 s. 229 ff.) föreslagit att ränteutgifter på vissa efterställda skulder, som får ingå i kapitalbasen vid tillämpning av regelverket om kapitaltäckning, inte ska få dras av. Förslaget gäller banker och andra kreditinstitut, värdepappersbolag, Svenska Skeppshypotekskassan, vissa fondbolag, betalningsinstitut, vissa förvaltare av alternativa investeringsfonder, försäkringsföretag och motsvarande utländska företag. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. Förslaget ökar enligt propositionen neutraliteten mellan finansiering med eget kapital och finansiering med efterställda skulder som får ingå i kapitalbasen vid tillämpning av regelverket om kapitaltäckning i finanssektorn. Förslaget ger enligt propositionen dessutom företag i finanssektorn incitament att öka soliditeten. Enligt propositionen skulle det i sin tur kunna öka finanssektorns motståndskraft i finanskriser. 30 Jfr 1 kap. 3 och 7 §§ samt 2 kap. 3 § IL. 31 5 kap. 1 och 3 §§, 41 kap. 4 §, 50 kap. 7 § och 57 kap. 2 § IL. 32 Se 44 kap. IL. 33 Se 25 resp. 44 kap. IL. 34 Se lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. 35 Se lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkring, m.m.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

98

skulle ha skett hos den försäkrade om denne varit skattskyldig. Syftet med denna skatt är att åstadkomma en neutral skatte- och avgiftsmässig behandling av olika avtalsförsäkringar. Skatten är avsedd att motsvara den skatt som skulle ha tagits ut om förmånen skulle ha inkomstbeskattats och belagts med särskild löneskatt.

Liksom i övriga sektorer ska arbetsgivare och egenföretagare inom den finansiella sektorn betala socialavgifter i form av arbetsgivaravgifter och egenavgifter,36 samt allmän löneavgift.37Särskild löneskatt ska också betalas på pensionskostnader.38

I förekommande fall är aktörer i den finansiella sektorn, liksom i övriga sektorer, även skyldiga att betala statlig fastighetsskatt39 och kommunal fastighetsavgift40.

Däremot är omsättning av finansiella tjänster – till skillnad från merparten av de varor och tjänster som omsätts i övriga sektorer – undantagen från mervärdesbeskattning (se avsnitt 5.4).41

5.4 Särskilt om mervärdesskatt i den finansiella sektorn

Mervärdeskatt infördes i Sverige den 1 januari 196942 och ersatte då den tidigare allmänna varuskatten.43 och 44 Mervärdeskatt, numera mervärdesskatt, som i dagligt tal brukar kallas moms, är en indirekt skatt på konsumtion. Det är en omsättningsskatt som ursprungligen utformades efter mönster av den allmänna varuskatten.

När mervärdeskatten infördes var varor generellt skattepliktiga, medan vissa särskilt föreskrivna varor var skattefria. För tjänster var det tvärtom; de var skattefria, om inte skatteplikt var särskilt föreskriven. Skatteplikten för tjänster var begränsad till prestationer som i huvudsak var kopplade till skattepliktiga varor och innefattade förfärdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning,

36 Se socialavgiftslagen (2000:980). 37 Se lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. 38 Se lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader. 39 Se lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt. 40 Se lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift. 41 3 kap. 9 och 10 §§ ML. 42 Se lagen (1968:430) om mervärdeskatt, upphävd genom SFS 1994:200. 43 Se förordningen (1959:507) om allmän varuskatt, upphävd genom SFS 1968:430. 44 En utförligare redogörelse för utvecklingen från allmänna konsumtionsskatter till dagens mervärdesskatt återfinns i SOU 2005:57 s. 89 ff.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

99

servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring. Med denna utformning följde att åtskilliga tjänster var undantagna från skatt. Skatteplikten har sedan successivt utökats till att, efter skattereformen 1990–1991, gälla alla varor och tjänster, om inte annat särskilt föreskrivits. Det innebär att skatteplikt numera gäller i princip samtliga varor och tjänster. Vid sidan av de statsfinansiella skälen för denna reform anförde departementschefen bl.a. följande.

Mervärdeskatt ska gynna samhällsekonomisk effektivitet, innehålla så få indirekta eller dolda subventioner som möjligt, vara enkel att tillämpa för myndigheter och skattskyldiga och vara fördelningspolitiskt acceptabel. Mervärdeskatten ska också ha en konstruktion som underlättar en anpassning till de regler som ska tillämpas inom EG [förutvarande Europeiska gemenskapen, numera EU, utredningens anm.] på skatteområdet.45

Till skillnad från varuskatten, som endast togs ut i detaljhandelsledet, är mervärdesskatten en flerledsskatt. Det innebär att det är mervärdet i varje led beskattas, men att skatten normalt inte belastar näringsidkarna i slutändan. Syftet med mervärdesskatten är att den slutligen ska belasta försäljningspriset till konsumenterna, och därigenom fungera som en generell konsumtionsskatt. Skatten har givits en generell karaktär med relativt få undantag för att uppnå konsumtionsneutralitet, d.v.s. att den i så liten utsträckning som möjligt ska påverka konsumenternas val mellan olika slags varor och tjänster.46

Mervärdesskattesystemets utformning har präglats av, och är numera en del av, unionsrätten (se avsnitt 5.4.1). Genom direktiv som medlemsstaterna är skyldiga att implementera, d.v.s. införliva i nationell rätt, har mervärdesskattesystemet inom unionen harmoniserats.47 Den svenska mervärdesskatten har i flera omgångar anpassats till unionsrätten.48 På mervärdesskatteområdet gäller principerna om unionsrättens företräde, lojalt samarbete och

45Prop. 1989/90:111 s. 86. 46 Se bl.a. prop. 1989/90:111 s. 88. 47 Mervärdesbeskattningen inom EU baseras på mervärdesskattedirektivet. Detta direktiv ersatte den 1 januari 2007 rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (sjätte mervärdesskattedirektivet). Därutöver finns en rad rättsakter om genomförande, tillämpning och administrativt samarbete kring mervärdesskattesystemet. 48 En redogörelse för dessa anpassningar återfinns i SOU 2005:57 s. 125 f.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

100

unionskonform tolkning av nationell rätt.49 Vid konflikt mellan unionsrätten och nationell rätt, har direktivbestämmelser som är fullständiga, tillräckligt precisa och ovillkorade direkt effekt till förmån för enskilda fysiska och juridiska personer.50

Redan när mervärdeskatten, sedermera mervärdesskatten, infördes i nationell rätt undantogs omsättning av finansiella tjänster från skatteplikt. Genom EU-medlemskapet har Sverige också en skyldighet att undanta finansiella transaktioner från mervärdesskatt.51

Det att finansiella tjänster är undantagna från mervärdesskatt innebär att dessa tjänster inte annat än i undantagsfall berättigar till avdrag eller återbetalning för ingående mervärdesskatt (se avsnitt 5.4.1–5.4.3). Genom möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper finns emellertid regler som i viss utsträckning kompenserar för denna neutralitetsbrist (se avsnitt 5.4.4).

5.4.1 Mervärdesskattesystemet

Utformning

Av 1 kap. 1 § första stycket ML följer att mervärdesskatt ska betalas till staten

 vid sådan omsättning inom landet av varor eller tjänster som är skattepliktiga och görs av en beskattningsbar person i denna egenskap52,

 vid skattepliktigt unionsinternt förvärv av varor som är lös egendom, om inte omsättningen är gjord inom landet, eller

 vid sådan import av varor till landet som är skattepliktig.

49 Se bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-14/83, Von Colson och Kamann mot Land

Nordrhein-Westfalen, REG 1984 s. I–1891 (svensk specialutgåva s. 577), och C-106/89, Marleasing mot Comercial Internacional de Alimentación, REG 1990 s. I–4135 (svensk specialutgåva s. 729). 50 Se t.ex. EU-domstolens avgörande i mål C-150/99, Stockholm Lindöpark, REG 2001 s. I– 493, punkterna 30 och 31. 51 Se dock 137.1 a i mervärdesskattedirektivet, som behandlas i avsnitt 5.4.2. 52 Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte och resultat, se 4 kap. 1 § första stycket första meningen ML.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

101

Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) är som huvudregel den som omsätter varan eller tjänsten. I vissa fall – exempelvis vid viss gränsöverskridande handel – gäller dock skyldigheten att betala mervärdesskatt i stället den som förvärvat varan eller tjänsten, s.k. omvänd skattskyldighet.53

Skatteplikten är generell till sin karaktär. Omsättning av varor och tjänster samt import är således skattepliktig, om inte annat är särskilt föreskrivet. Unionsinternt förvärv är skattepliktigt om motsvarande omsättning skulle ha varit det.54 En vara omsätts när den överlåts, d.v.s. äganderätten överförs, mot ersättning. Överföring av en vara till ett annat EU-land ska under vissa förutsättningar likställas med omsättning av varan. En tjänst omsätts när den mot ersättning utförs, överlåts eller på annat sätt tillhandahålls någon. Med omsättning förstås även att en vara eller tjänst tas i anspråk genom uttag ur den skattskyldiges verksamhet.55

Skyldigheten att betala mervärdsskatt (skattskyldigheten) inträder som huvudregel när varan har levererats eller tjänsten har tillhandahållits eller när varan eller tjänsten har tagits i anspråk genom uttag.56

Mervärdesskatt tas ut i varje led i produktions- och distributionskedjan. Systemet är konstruerat så att skatten inte ska belasta de skattskyldiga, utan de slutliga konsumenterna (skattebärare). Det är emellertid inte konsumenterna som deklarerar och betalar mervärdesskatten till staten. I stället är det näringsidkarna, som i egenskap av skattskyldiga, betalar in mervärdesskatten till staten för konsumenternas räkning. Varje skattskyldig har sedan rätt att avräkna den skatt som han eller hon har betalat till sina leverantörer (ingående mervärdesskatt) från den skatt som vederbörande själv mottagit från sina kunder (utgående mervärdesskatt).57 Om den ingående mervärdeskatten är större än den utgående mervärdesskatten, får den skattskyldige i stället s.k. restitution, d.v.s. återbetalning, av staten. Mervärdesskatten påverkas inte av antalet led i produktions- och distributionskedjan. På så sätt träffar beskattningen endast det mervärde som producerats i varje led,

531 kap. 2 § ML. 543 kap. 1 § ML. 55 Jfr 2 kap. 1 och 2 §§ ML. 561 kap. 3 § ML. 57 Se 8 kap. ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

102

därav benämningen mervärdesskatt. Den skatt som kvarstår får den skattskyldige kompensera sig för genom ett tillägg på priset för varan eller tjänsten. Denna skatt ska bäras av den slutliga konsumenten, som den alltså övervältras på. Han eller hon betalar således ett pris inklusive mervärdesskatt, utan att denna skatt får dras av eller tillgodoräknas honom eller henne på annat sätt. Principen om att mervärdesskatt endast ska belasta den slutliga konsumenten är av grundläggande betydelse i mervärdesskattesystemet. Den totala skattebelastningen på en vara eller tjänst kommer genom detta system alltid att motsvara gällande skattesats oberoende av vilket led i produktions- eller distributionsprocessen det är fråga om, så länge inte något led är undantaget från mervärdesskatt.

Skattesatsen är generellt 25 procent av beskattningsunderlaget.58När det är särskilt föreskrivet tillämpas en av två lägre skattesatser. För exempelvis rumsuthyrning i hotellverksamhet, upplåtelse av campingplatser, konstverk, livsmedel59 samt restaurang- och cateringtjänster är skattesatsen 12 procent. Den lägsta skattesatsen, 6 procent, gäller för exempelvis viss personbefordran, böcker, tidningar, tidskrifter samt vissa kulturella och idrottsliga evenemang.60Beskattningsunderlaget utgörs i allmänhet av ersättningen för varan eller tjänsten inklusive andra skatter och avgifter.61 Mervärdesskatten är alltså ett pålägg på priset i det sista ledet före skatten.

Vill man räkna fram hur stor del av ett pris som utgör mervärdesskatt respektive underlag för pålägg av mervärdesskatt kan man göra en slags s.k. baklängesberäkning enligt följande.

Pålägg av Marginal- Beskattnings- mervärdesskatt mervärdesskatt underlag av ersättningen 25 % 20,00 % 80 % 12 % 10,71 % 89,29 % 6 % 5,66 % 94,34 %

587 kap. 1 § första stycket ML. 59 Förutom spritdrycker, vin och starköl. 60 7 kap. 1 § andra och tredje styckena ML. 61 7 kap. 2–11 §§ ML.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

103

Mervärdesskattesystemet kan med ett enkelt exempel62åskådliggöras på följande sätt.

Anita och Bengt är näringsidkare.

Anita gör prydnadsföremål av saker hon hittar ute i naturen. Hon säljer ett antal prydnadsföremål till Bengt för 200 kronor inklusive 25 procents mervärdesskatt. Det är hon som betalar in mervärdesskatten på försäljningspriset 160 kronor (exklusive mervärdesskatt), d.v.s. 40 kronor i utgående mervärdesskatt.

Bengt driver en butik, där han säljer prydnadsföremålen till en konsument för 300 kronor inklusive mervärdesskatt. Det är han som betalar in mervärdesskatten på försäljningspriset 240 kronor (exklusive mervärdesskatt), d.v.s. 60 kronor i utgående mervärdesskatt, men från det får han dra de 40 kronorna i ingående mervärdesskatt som han betalade till Anita vid inköpet av prydnadsföremålen. Netto betalar han alltså in 20 kronor i mervärdesskatt till staten.

I konsumentens pris ingår mervärdesskatt med 60 kronor, varav Anita betalat in 40 kronor och Bengt 20 kronor. Den totala mervärdesskatteinbetalningen på 60 kr utgör 20 procent av det pris som betalats av konsumenten.

Ett antal varor och tjänster är undantagna från mervärdesskatt. Det gäller exempelvis köp och hyra av fastighet, sjukvård, tandvård, social omsorg, viss utbildning i offentlig regi, finansiella tjänster och viss kulturverksamhet.63 Den som tillhandahåller sådana varor eller tjänster har inte rätt att dra av den ingående mervärdesskatten. I avdragshänseende får han eller hon därigenom samma ställning som en konsument. För näringsidkare som tillhandahåller en skattefri vara eller tjänst blir skatten på inköp således en kostnad. Vederbörande måste därför i allmänhet höja sina priser för att kompensera sig för den mervärdesskatt som han eller hon inte får

62 Exemplet utgår från Kleerup, Jan m.fl., Mervärdesskatt i teori och praktik, s. 18 f. 63 3 kap. 2– 32 §§ ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

104

dra av. Undantaget från mervärdesskatt begränsar sig därigenom till en skattelättnad avseende mervärdet som skapats hos honom eller henne. Det innebär att priset som den slutliga konsumenten får betala påverkats av den mervärdesskatt som producenten har betalat i tidigare led. Detta brukar beskrivas som att det finns en ”dold” mervärdesskatt i priset för varor och tjänster som är undantagna från skatteplikt.

Om sådana varor och tjänster som är undantagna från mervärdesskatt säljs vidare till skattskyldiga subjekt uppstår s.k. kumulativa effekter som leder till en särskild form av dubbelbeskattning, som ibland brukar kallas skatt på skatt.64 I mervärdesskattesystemet finns ett relativt stort antal tjänster, särskilt inom det finansiella området, som är undantagna från mervärdesskatt och tillhandahålls aktörer som är skattskyldiga.65 Detta skapar brister med avseende på likformighet och neutralitet (se avsnitt 5.2.2 och 5.2.3).

De kumulativa effekterna kan åskådliggöras på följande sätt.

64 Motsvarande effekter uppstår också av vissa andra skatter och avgifter, exempelvis inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, se t.ex. SOU 1990:46 s. 231. 65 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 15–17.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

105

Källa:

Hultqvist, Anders, Moms och finansiella tjänster, s. 14, med ett förtydligat minustecken under

rubriken ”Ej kumulativa effekter:” under punkten 2 före ordet ”moms”.

Som framgår av figuren kan den skattskyldige, som köper den mervärdesskatteundantagna varan eller tjänsten, inte göra avdrag för den ”dolda” mervärdesskatten. När den skattskyldige tar ut mervärdesskatt på sin försäljning kommer skatten därför delvis att beräknas på den mervärdesskatt som den skattebefriade redan har betalat. Då uppstår alltså, som anförts, en särskild form av dubbelbeskattning, motsvarande den ingående skattebelastningen för den inte skattepliktiga verksamheten.66 Om den skattskyldige köparen i en sådan situation har möjlighet att i stället välja en skattskyldig tillhandahållare, torde han eller hon föredra detta, trots att inköpspriset då kan förväntas vara högre, eftersom mervärdesskatt debiteras. Denna skatt blir nämligen avdragsgill för köparen, varför han eller hon i realiteten får en lägre anskaffningskostnad. Om en skattefri verksamhet däremot inte belastas med ingående mervärdesskatt, betyder skatte-

66 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 15–17.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

106

friheten endast att viss konsumtion hålls utanför beskattning. Finns det i produktions- och distributionskedjan möjlighet att välja mellan att anlita en sådan leverantör eller en skattskyldig leverantör medför rätten till avdrag för den skatt, som betalats till den senare på grund av dennes skattskyldighet, att de faktiska anskaffningskostnaderna blir lika i båda fallen.

Ett fåtal varor och tjänster är s.k. kvalificerat undantagna från mervärdesskatt. Det gäller exempelvis receptbelagda läkemedel och flygbensin.67 Den som har omsättning av sådana varor och tjänster har rätt till återbetalning av mervärdesskatt för inköp i verksamheten, d.v.s. den ingående mervärdesskatten. Därigenom påverkas inte priset till konsumenten av mervärdesskatten.68

Utgångspunkten är att skatteplikten och skattesatsen bestäms för varje enskild vara respektive tjänst för sig. Tillhandahållandet av en vara eller tjänst kan emellertid innefatta flera olika delkomponenter. Hur varan eller tjänsten då kategoriseras kan ha avgörande betydelse för skatteplikten och skattesatsen, liksom för vilket land som har beskattningsrätt. Om flera varor eller tjänster, som ska behandlas olika i mervärdesskattehänseende, tillhandahålls mot gemensam ersättning ska man i första hand dela upp vederlaget efter de faktiska omständigheterna och i mervärdesskattedeklarationen ta upp den del av beskattningsunderlaget som belöper på det skattepliktiga tillhandahållandet respektive dela upp underlaget på olika skattesatser. Om detta inte är möjligt, ska beskattningsunderlaget bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.69

67 3 kap. 23 § 2 och 4 ML. 68 10 kap. 11–11 f §§ ML. 697 kap. 7 § ML.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

107

Innan en sådan uppdelning görs ska det prövas om det som omsätts anses utgöra ett eller flera tillhandahållanden.70 Då ska skatteplikten respektive skattesatsen bedömas enligt den s.k. huvudsaklighetsprincipen, d.v.s. utifrån tillhandahållandets huvudsakliga karaktär. Finns det objektivt sett ett klart samband mellan de olika komponenterna, är det fråga om ett enda tillhandahållande, oavsett om det underliggande avtalet anger separata priser eller ett samlat pris. Baserat på en samlad bedömning kan vissa delkomponenter betraktas som underordnade. Bedömningen får göras utifrån vad en tänkt genomsnittlig köpare i huvudsak efterfrågar. När en rådgivare reser för att fullgöra ett uppdrag innebär det inte att rådgivaren delvis tillhandahållit en resetjänst, eftersom det som kunden efterfrågar och får är rådgivning. Resan är enbart en underordnad kostnadskomponent i rådgivarens verksamhet.71 Om en komponent i sig betingar ett mycket lågt pris i förhållande till den samlade transaktionen, kan det vara ett skäl till att se den som underordnad i förhållande till den huvudsakliga komponenten. Som exempel på det kan nämnas att om en utbildning inkluderar litteratur, är det fråga om en utbildningstjänst om tjänsten i huvudsak består av utbildning, medan det i stället är fråga om bokförsäljning om vederlaget i huvudsak avser litteratur.72 Andra indikatorer kan vara om de olika komponenterna har ett så självständigt värde i förhållande till varandra att det inte kan vara

70 Varken ML eller mervärdesskattedirektivet innehåller några bestämmelser angående frågan om tillhandahållanden som består av flera delar ska behandlas som en enda sammansatt transaktion eller flera självständiga transaktioner. Frågan har emellertid berörts i ett flertal avgöranden från EU-domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i HFD 2012 ref. 30 (förhandsbesked), där domstolen ansåg att överlåtelse av en tidskrift tillsammans med en CD-skiva, med en viss artist som gemensamt tema, utgjorde omsättning av två separata varor, sammanfattat EU-domstolens praxis på följande sätt. Först ska göras en samlad bedömning av de omständigheter som kännetecknar transaktionen i fråga för att det ska kunna avgöras om det rör sig om två eller flera separata tillhandahållanden eller ett enda tillhandahållande. Domstolen har också slagit fast dels att varje transaktion i regel ska anses som separat och självständig, dels att en transaktion, som ur ekonomisk synvinkel utgörs av ett enda tillhandahållande, inte får delas upp fiktivt så att mervärdesskattesystemets funktion undergrävs. Ett enda tillhandahållande föreligger när två eller flera delar har ett så nära samband att de tillsammans objektivt sett utgör ett enda odelbart ekonomiskt tillhandahållande och att det därför vore konstlat att försöka skilja de olika delarna från varandra. Ett enda tillhandahållande föreligger dessutom när en eller flera delar utgör det huvudsakliga tillhandahållandet medan andra delar måste betraktas som underordnade tillhandahållanden som skattemässigt ska behandlas på samma sätt som det huvudsakliga. I synnerhet ska ett tillhandahållande anses som underordnat när kunderna inte efterfrågar detta i sig utan det endast är ett medel att på bästa sätt åtnjuta det huvudsakliga tillhandahållandet. 71 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 41. 72 Jfr Hultqvist, Anders, Moms och finansiella tjänster, s. 94–97, och Westberg, Björn,

Mervärdesskattedirektivet, s. 37–40, med där angivna hänvisningar.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

108

fråga om ett enda tillhandahållande, om komponenterna marknadsförts som ett tillhandahållande och om det finns valfrihet att välja bort en del av säljarens transaktion.73

På motsvarande sätt kan en ekonomisk verksamhet berättiga till delvis avdrag för ingående mervärdesskatt. Mervärdesskatt på inköp som är direkt hänförligt till antingen skattepliktig eller skattefri verksamhet är antingen helt avdragsgill eller inte alls avdragsgill. När ett och samma inköp görs för såväl skattepliktig som skattefri verksamhet får avdrag göras för den del av inköpet som kan hänföras till den skattepliktiga verksamheten.74 Om sådan uppdelning inte kan göras, får avdraget bestämmas genom uppdelning efter skälig grund. Det kan exempelvis handla om lokalkostnader i en verksamhet som omfattar såväl skattefri kreditgivning som skattepliktig rådgivning. Mervärdesskatten avseende hyran blir då delvis avdragsgill. Hur stor andel som får dras av bestäms av vilken fördelningsgrund som används för att allokera kostnaderna mellan verksamheterna. Oftast används omsättning, nedlagd arbetstid eller använd lokalyta som fördelningsgrund, beroende på vilken slags verksamhet och vilka kostnader det är fråga om.75

Unionsrättens prägel på utformningen

Unionsrätten har präglat mervärdesskattesystemets utformning.

Enligt EUF-fördraget ska Europeiska unionens råd, det s.k. ministerrådet, anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om indirekta skatter, i den mån sådan harmonisering är nödvändig för att säkerställa att den inre marknaden upprätthålls och fungerar och för att undvika snedvridning av konkurrensen.76Det första mervärdesskattedirektivet antogs redan 1967.77 Enligt

73Rättslig vägledning om ett eller flera tillhandahållanden, Skatteverket. 74 Se dock den s.k. 95-procentsregeln i 8 kap. 14 § första stycket ML, enligt vilken följande gäller. Om den ingående skatten avser förvärv eller import för verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet, får hela den ingående skatten för ett visst förvärv eller en viss import ändå dras av om förvärvet eller importen till mer än 95 procent görs för den del av verksamheten som medför skattskyldighet, eller om skatten för förvärvet eller importen inte överstiger 1 000 kronor och mer än 95 procent av omsättningen i verksamheten medför skattskyldighet. 758 kap. 4 b § ML. Se även Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 48–51. 76 Artikel 117 i EUF-fördraget. 77 Rådets första direktiv 67/227/EEG av den 1 april 1967 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om omsättningsskatter.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

109

det direktivet skulle alla medlemsstater senast den 1 januari 1970 införa ett gemensamt mervärdesskattesystem, som innebar att en allmän skatt togs ut på all konsumtion av varor och tjänster. Skatten skulle delvis finansiera EG:s, numera EU:s, budget. Harmonieringen skulle öka neutraliteten för såväl den nationella som den gemensamma handeln. En omfattande detaljreglering av mervärdesskattesystemet ägde sedermera rum genom det sjätte mervärdesskattedirektivet. Direktivet antogs 1977 och skulle implementeras senast 1978. Genom detta direktiv lämnades litet utrymme för medlemsstaterna att avvika från direktivets regler. Samtidigt har EU-domstolens tolkning av reglerna kommit att tillmätas allt större betydelse. Det sjätte mervärdesskattedirektivet har varit föremål för flertalet ändringar sedan det antogs. Efter omarbetningar, med bibehållet materiellt innehåll, antogs 2006 det nya mervärdesskattedirektivet.

Syftet med mervärdesskattedirektivet har formulerats enligt bl.a. följande. Förverkligandet av målet att skapa en inre marknad förutsätter att det i medlemsstaterna tillämpas en sådan lagstiftning om omsättningsskatter som inte snedvrider konkurrensvillkoren eller hindrar den fria rörligheten för varor och tjänster. Det är därför nödvändigt att genom ett mervärdesskattesystem åstadkomma en sådan harmonisering av lagstiftningen om omsättningsskatter som i möjligaste mån undanröjer faktorer som kan snedvrida konkurrensvillkoren, på nationell nivå såväl som på unionsnivå. Ett mervärdesskattesystem blir enklast och mest neutralt när skatten tas ut på ett så allmänt sätt som möjligt och när dess tillämpningsområde omfattar alla led av produktion och distribution samt tillhandahållande av tjänster. Det ligger därför i den inre marknadens och medlemsstaternas intresse att det införs ett gemensamt system som tillämpas också på detaljhandeln.78

Genom mervärdesskattedirektivet fastställs således det gemensamma systemet för mervärdesskatt inom EU. Andra skatter eller avgifter som kan karaktäriseras som omsättningsskatter får inte förekomma inom unionen.79 Principen om det gemensamma systemet för mervärdeskatt innebär tillämpning på varor och tjänster av en allmän skatt på konsumtion som är exakt propor-

78 Punkterna 4 och 5 i ingressen till mervärdesskattedirektivet. 79 Se artikel 401 i mervärdesskattedirektivet.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

110

tionell mot priset på varorna och tjänsterna, oavsett antalet transaktioner som äger rum under produktions- och distributionsprocessen före det led där skatt tas ut. På varje transaktion ska mervärdesskatt, beräknad på varornas eller tjänsternas pris enligt den skattesats som är tillämplig på sådana varor eller tjänster, vara utkrävbar efter avdrag av det mervärdesskattebelopp som burits direkt av de olika kostnadskomponenter som utgör priset. Det gemensamma systemet för mervärdesskatt ska tillämpas till och med detaljhandelsledet.80

Inom unionsrätten har neutralitetsprincipen, liksom kravet på rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar, tillmätts stor betydelse. Även de grundläggande principerna om proportionalitet, effektivitet, likabehandling, likvärdighet och förbud mot diskriminering har ansetts väsentliga.81 Inom unionsrätten har därutöver utvecklats särskilda principer på mervärdesskattens område. Skatteneutralitetsprincipen innebär framför allt att konsumtions-, produktions- och konkurrensneutralitet ska iakttas. Denna princip utgör hinder för att behandla ekonomiska aktörer, som tillhandahåller likadana varor eller tjänster, olika i mervärdesskattehänseende.82 Principen utgör också hinder mot att liknande och således konkurrerande varor eller tjänster behandlas olika i sådant hänseende.83 Dessutom innebär principen att man vid beskattningen inte får skilja mellan lagliga och olagliga transaktioner, auktoriserade och inte auktoriserade subjekt eller stora och små belopp, utan författningsstöd.84 Mervärdesskatteprincipen innebär att endast mervärdet ska beskattas. Principen upprätthålls genom att den skattskyldige får dra av den ingående skatt som belastar de inköp han eller hon gjort för att kunna utföra tjänsten eller tillhandahålla varan. För att mervärdesskatten inte ska bli en kostnad för den skattskyldige ska det vidare finnas reciprocitet mellan säljarens utgående skatt och köparens ingående skatt på en

80 Artikel 1 i mervärdesskattedirektivet. 81 Westberg, Björn, Mervärdesskattedirektivet, s. 1–37. 82 EU-domstolens avgörande i mål C-481/98, Kommissionen mot Frankrike, REG 2001 s. I– 3369, punkten 22. 83 EU-domstolens avgörande i mål C-216/97, Gregg, REG 1999 s. I–4947, punkten 20. 84 EU-domstolens avgöranden i mål C-155/94, Wellcome Trust mot Commissioners of

Customs & Excise, REG 1996 s. I–3013, punkterna 22–23, C-349/96, CPP, REG 1999 s. I– 973, punkten 15, C-455/98, Salumets m.fl., REG 2000 s. I–4993, samt i de förenade målen C-259-260/10, The Rank Group, REU 2011 s. I–10947.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

111

transaktion. Reciprocitetsprincipen, som hänger samman med mervärdesskatteprincipen och utgör en del av neutralitetsprincipen, innebär dels att den utgående skatten hos säljaren ska korrespondera med den ingående skatten hos köparen, dels att rätten till avdrag för ingående skatt tidsmässigt inträder samtidigt som den utgående skatten blir möjlig att utkräva.85 På så vis ska principen garantera neutralitet i mervärdesskattesystemet.86 Ytterligare en betydelsefull princip är den om förfarandemissbruk. Principen innebär att konstruerade transaktioner, vars enda syfte är att uppnå skattefördelar, ska omdefinieras och i stället beskattas som om de inte hade företagits.87

5.4.2 Undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster

För att uppnå ett likformigt och neutralt mervärdesskattesystem ska skattebasen helst bestå av samtliga varor och tjänster, med så få undantag från skattskyldigheten som möjligt. Undantag i konsumentförsäljningsledet medför i allmänhet en skattelättnad eftersom försäljningen blir obeskattad, men också förlorade skatteintäkter för staten. Dessutom medför undantag från mervärdesskatt dels en konkurrenssnedvridning, dels s.k. kumulativa effekter, eftersom varan eller tjänsten, om den används som insats, innehåller en ”dold” mervärdesskatt som nästa led i produktions- eller distributionskedjan inte får dra av från sin ingående mervärdesskatt och som följaktligen kan påverka konsumentens pris (se avsnitt 5.4.1).

Mot denna bakgrund har undantag från mervärdesskatt i allmänhet ansetts kräva särskilda skäl. Sådana undantag har införts av antingen sociala eller skattetekniska skäl. Exempel på socialt motiverade undantag är mervärdeskattefrihet för upplåtelse av bostäder, social omvårdnad, sjukvård och undervisning. Dessa undantag kan ses som komplement till samhällets direkta bidrag till verksamheterna. De skattetekniskt motiverade undantagen avser svårigheten att på ett acceptabelt och rimligt sätt foga in viss verksamhet i

85 EU-domstolens avgöranden i mål C-396/98, Schlosstrasse, REG 2000 s. I–4279, punkten 38, och C-400/98, Breitsohl, REG 2000 s. I–4321, punkten 36. 86 Se vidare bl.a. SOU 2005:57 s. 124 f. 87 EU-domstolens avgörande i mål C-255/02, Halifax, REG 2006 s. I–1609, punkten 98.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

112

regelsystemet. Dessa undantag kan exempelvis avse svårigheten att fastställa beskattningsunderlaget eller att annars skapa ett enkelt och sammanhängande regelverk utan komplicerade särregler. Det senare är fallet med finansiella tjänster.

Bakgrund

Det nuvarande undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster kommenterades relativt kortfattat i Allmänna skatteberedningens betänkande Nytt skattesystem (SOU 1964:25), som ligger till grund för mervärdesskattesystemet. Beredningen gick igenom några av de tjänster som med den dåvarande ordningen var befriade från den allmänna varuskatten, däribland finansiella tjänster, och anförde därvid bl.a. följande.

Olika skäl kan anföras för att bibehålla nuvarande skattefrihet för dessa tjänster och alltså endast beskatta inköpen för sådana verksamheter. En skatteplikt för dessa tjänster skulle medföra en icke obetydlig ökning av antalet skattskyldiga men ge en relativt ringa intäktsökning. I fråga om bank- och försäkringstjänster torde få beaktas andra än rent skattetekniska synpunkter. Vidare torde överlag gälla, att den ingående skattebelastningen för dessa slag av verksamheter är av underordnad betydelse och därför knappast kan ha någon egentlig effekt på prissättningen. Enligt beredningens uppfattning bör därför nuvarande skattefrihet för ifrågavarande tjänster bli bestående vid övergång till mervärdeskatt.88

Departementschefen anslöt sig utan vidare kommentar till beredningens förslag,89 varefter finansiella tjänster också undantogs från mervärdeskatt.90

Mervärdeskattesystemet genomgick därefter en omfattande reformering vid 1990–1991 års skattereform. Reformen ledde till att mervärdeskatten utvidgades till en generell och enhetlig beskattning av i princip all yrkesmässig omsättning av varor och tjänster. Endast enstaka undantag behölls. Reformen föregicks bl.a. av Kommittén för indirekta skatters betänkande Reformerad mervärdeskatt m.m. (SOU 1989:35). Kommittén ansåg att mer-

88SOU 1964:25 s. 403. 89Prop. 1968:100 s. 112. 90 Se 8 § 3) och 4) samt anvisningspunkterna 5 och 6 den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

113

värdeskatt på finansiella tjänster skulle ha fog för sig från flera utgångspunkter och att en hel rad skäl talade för att finansiella tjänster borde inkluderas i mervärdeskattesystemet. Samtidigt konstaterade kommittén att de internationella och tekniska aspekterna var svårbedömda och fordrade en mer omfattande analys. Kommittén avstod därför från att lägga fram något förslag i denna del, och förordade i stället att frågan utreddes vidare i särskild ordning.91 Med anledning härav tillsatte regeringen en särskild utredare med uppgift att utreda beskattningen av den finansiella sektorn.92 I avvaktan på resultatet av denna utredning lämnades inte något förslag i denna del. Finansiella tjänster förblev därför undantagna från mervärdeskatt.93

Därefter överlämnade Utredningen om beskattning av den finansiella sektorn betänkandet Särskild skatt i den finansiella sektorn (SOU 1990:46). Gällande mervärdeskatt på finansiella tjänster innehåller betänkandet bl.a. följande.

Utredningen har prövat skälen för att tjänsterna på den finansiella sektorn undantas från mervärdeskatteplikt. Utredningen har därvid funnit att de skattetekniska svårigheterna med att inordna dessa tjänster under mervärdeskatten är betydande. Den största svårigheten är därvid att identifiera det underlag på vilket den utgående mervärdeskatten ska beräknas. Detta är en följd av att tjänsterna på den finansiella sektorn inte prissätts på samma sätt som andra tjänster eller varor. Vederlaget för tjänsterna har mera sällan formen av en avgift. Vederlaget kan också – helt eller delvis – ligga ’dolt’ i vederlaget för ett omsatt värdepapper eller i det sammanlagda vederlaget, d.v.s. räntekostnaden, för ett lån. Utredningen har redovisat några olika metoder som syftar till att kunna inordna även sådana tjänster som inte prissätts på ett ’normalt’ sätt under mervärdeskatten. Dessa metoder – fullbeskattningsmetoden och marginalbeskattningsmetoden – har emellertid visat sig ha sådana brister att de, enligt utredningens mening, inte kan tillämpas i praktiken. Utredningen anser det inte heller vara lämpligt att införa en ordning där endast avgiftsbelagda tjänster omfattas av mervärdeskatteplikten och där skatteunderlaget utgörs av avgiften. Utredningen har också beaktat att EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv [numera mervärdesskattedirektiv, utredningens anm.] i princip undantar finansiella tjänster och försäkringstjänster från den mervärdeskattebas som avses gälla inom gemenskapen [numera unionen, utredningens anm.].

91SOU 1989:35 s. 192195. 92 Fi 1989:02. 93Prop. 1989/90:111 s. 104 f. samt 8 § 3 och 4, liksom anvisningspunkterna 5 och 6 till, den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

114

Av vad som nu sagts framgår att utredningen anser att den finansiella sektorn är av sådan speciell karaktär att den inte utan ett skattetekniskt mycket komplicerat nytt regelsystem kan inordnas under mervärdeskatten.94

När ML trädde i kraft den 1 juli 1994 döptes mervärdeskatten om till mervärdesskatt. Undantaget från mervärdesskatt på finansiella tjänster kvarstod oförändrat i den nya lagen. De skattetekniska svårigheterna med att infoga dessa tjänster i mervärdesskattesystemet har inte närmare ifrågasatts och det synes vedertaget att det inte heller är möjligt utan tekniskt komplicerade och mindre lämpliga särregleringar. Vid försäljning av tjänster där ett finansiellt företag agerar mellanhand betalas nämligen inte någon tydlig avgift. Exempelvis när en bank är mellanhand för kunder som vill låna pengar och kunder som vill låna ut pengar utgörs kundernas betalningar inte av avgifter, som skulle kunna beläggas med mervärdesskatt. I stället betalar kunderna för tjänsten genom sina räntevillkor. Kunder som lånar ut pengar betalar genom att få en lägre ränta än vad de skulle ha fått om avgiften var explicit. På motsvarande sätt betalar kunderna som lånar pengar av banken en högre ränta än vad de skulle ha gjort om avgiften var explicit. Enskilda betalningar som utformas på detta sätt kan inte observeras. Det är därför svårt att definiera beskattningsunderlaget för varje enskild transaktion, något som är en förutsättning för att exempelvis fastställa rätten till avdrag för ingående mervärdesskattskatt. Inte heller när försäkringsföretag är mellanhand för kunder som vill dela risk med andra i ett försäkringskollektiv betalas tjänsten med explicita avgifter, som skulle kunna beläggas med mervärdesskatt. Betalningen för att ingå i försäkringskollektivet ingår i stället i försäkringspremien. Denna ska också täcka kostnaderna för försäkringsföretagets ersättningar till försäkringstagare.

Till saken hör naturligtvis numera också, sedan Sveriges medlemskap i EU, att finansiella tjänster undantagits från mervärdesbeskattning enligt unionsrätt med direkt effekt (se avsnitt 5.4).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

115

Omfattning

95

Undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster regleras ytterst av artiklarna 135.1 a–g och 135.2 d i mervärdesskattedirektivet, som genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 och 10 §§ ML.96 Medlemsstaterna får enligt artikel 137.1 a i mervärdesskattedirektivet medge beskattningsbara personer rätt till valfrihet för beskattning av sådana finansiella transaktioner som avses i 135.1 b–g i direktivet, något som Sverige inte har gjort.

Mervärdesskattedirektivets bestämmelser är utförligare än de nationella bestämmelserna i ML. Eftersom ML ska tolkas i ljuset av mervärdesskattedirektivet är det i praktiken de mer detaljerade reglerna som blir gällande även för svenskt vidkommande.97

När det gäller omfattningen av undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster har det förekommit mängder av avgränsningsproblem. Till följd av att ML är kopplad till unionsrätten, inom vilken rättspraxis fortlöpande utbildas och utvecklas, har det inte ansetts möjligt att justera ML för att förtydliga avgränsningarna. I stället har det ansetts lämpligare att justeringar sker på EU-nivå.98 Sådana justeringar, liksom olika förtydliganden, i kombination med alltmer omfattande rättspraxis från EUdomstolen, har i viss utsträckning minskat avgränsningsproblemen, även om de fortfarande förekommer.

Omfattningen av mervärdesskatteundantaget exemplifieras i det följande med ett urval av rättspraxis och annan vägledning till och med utgången av juni 2016.

Undantaget för finansiella transaktioner enligt artikel 135 i mervärdesskattedirektivet

I mervärdesskattedirektivet föreskrivs ett antal undantag från skatteplikt. Såvitt nu är av intresse aktualiseras artikel 135 i mervärdesskattedirektivet.

95 De finansiella begrepp som förekommer i detta avsnitt har i huvudsak behandlats i kapitel 4. I den mån begreppen inte behandlats där definieras de i fotnoter i detta avsnitt. 96 Artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet har också delvis genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 23 § ML, jfr HFD 2016 ref. 6 (förhandsbesked). 97 Jfr t.ex. RÅ 2003 ref. 21 (förhandsbesked), och Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 37 f. 98 Se bl.a. SOU 2005:57 s. 258 f.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

116

Artikel 135.1 a–g i mervärdesskattedirektivet innehåller följande.

Medlemsstaterna ska undanta följande transaktioner från skatteplikt: a. Försäkrings- och återförsäkringstransaktioner, inbegripet

tjänster med anknytning till sådana transaktioner som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter. b. Beviljande av och förmedling av krediter samt förvaltning av

krediter av den som beviljat krediten. c. Förmedling av och annan befattning med kreditgarantier

eller andra säkerheter samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat krediten. d. Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och

transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar. e. Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande valuta, sedlar

och mynt använda som lagligt betalningsmedel, med undantag av mynt och sedlar som är samlarobjekt, d.v.s. guld-, silver- eller andra metallmynt eller sedlar som normalt inte används som lagligt betalningsmedel eller som är av numismatiskt intresse. f. Transaktioner, inbegripet förmedling men med undantag av

förvaltning och förvar, rörande aktier, andelar i bolag eller andra sammanslutningar, obligationer och andra värdepapper, dock med uteslutande av handlingar som representerar äganderätt till varor och sådana rättigheter eller värdepapper som avses i artikel 15.2. g. Förvaltning av särskilda investeringsfonder såsom dessa

definieras av medlemsstaterna.

Det framgår av artikel 135.2 d i mervärdesskattedirektivet att uthyrning av boxar, d.v.s. bankfack och motsvarande utrymmen för säkerhetsförvaring, inte är undantaget från skatteplikt.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

117

Undantaget från skatteplikt för finansiella transaktioner har föranletts dels av svårigheten att finna en tillfredsställande metod för att beräkna beskattningsunderlaget, dels av strävan att undvika tillkommande kostnader för konsumentkrediter.99

Undantaget enligt artikel 135.1 b–g i mervärdesskattedirektivet avser enbart finansiella transaktioner. Sådana kan utföras av andra än banker och finansbolag. Avgörande för undantagets tilllämplighet är tjänstens art, och inte vem eller vilka som utför eller förvärvar den.100 Detsamma gäller sådana försäkringstransaktioner som avses i 135.1 a i mervärdesskattedirektivet. På motsvarande sätt är transaktioner som faller utanför artikel 135.1 a–g i mervärdesskattedirektivet inte undantagna från skatteplikt enbart därför att de utförs av en bank, ett försäkringsbolag eller ett försäkringsföretag eller i mer allmän mening är att beteckna som finansiella transaktioner.101 Det spelar således inte någon roll om den som utför transaktionen är en bank, en värdepappershandlare eller ett försäkringsföretag; det är transaktionens art och karaktär som är avgörande för undantagets tillämplighet.

I mervärdesskattedirektivet har undantaget från mervärdesskatt för finansiella transaktioner fått en förhållandevis vid utformning. Enligt ordalydelsen undantas exempelvis transaktioner rörande konton, betalningar, fordringar, värdepapper och sedlar. Enligt EU-domstolen ska undantaget dock tolkas strikt och restriktivt, eftersom det innebär ett avsteg från den allmänna principen att mervärdesskatt ska tas ut på varje tillhandahållande av tjänster från en beskattningsbar person som sker mot vederlag.102 EU-domstolen har slagit fast att det endast är tjänster som är specifika och väsentliga för de aktuella transaktionerna som kan omfattas av undantaget. De finansiella transaktionerna måste alltså skiljas från

99 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-455/05, Velvet & Steel Immobilien, REG 2007 s. I–3225, punkterna 21–22. 100 Jfr bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-2/95, SDC mot Skatteministeriet, REG 1997 s. I–3017, punkterna 31–33 och 56–57, C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring, REG 2003 s. I–6729, punkten 64, C-169/04, Abbey National, REG 2006 s. I–4027, punkten 66, C-453/05, Volker Ludwig, REG 2007 s. I–5083, punkterna 25 och 27, och C-455/05, Velvet &

Steel Immobilien, REG 2007 s. I–3225, punkten 24. 101 Jfr bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-240/99, Skandia, REG 2001 s. I–1951, punkterna 34, 40, 43 och 44, C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I–1371, punkterna 42 och 46, C-472/03, Arthur Andersen, REG 2005 s. I–1719, punkterna 33 och 39, och C-242/08, Swiss Re Germany Holding, REG 2009 s. I–10099, punkterna 25 och 28. 102 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-29/08, SKF, REG 2009 s. I-10413, punkten 46, med där angivna hänvisningar.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

118

mer generella tekniska och administrativa transaktioner.103 När det gäller transaktioner rörande betalningar, överföringar och värdepapper m.m. har EU-domstolen slagit fast att de i synnerhet kännetecknas av att de kan medföra rättsliga och finansiella förändringar mellan parterna i affären. För vissa andra tjänster, exempelvis förmedling av värdepapper och förvaltning av fonder, synes inte något sådant krav ha ställts upp. Av avgörande betydelse är alltså att tjänsten framstår som specifik och väsentlig för den finansiella aktiviteten. Tjänsten ska kunna särskiljas från administrativa, rådgivande och tekniska tjänster som används i samband med den finansiella aktiviteten men som till sin art inte skiljer sig från andra tjänster som tillhandahålls i övriga sektorer.104

Vägledande tolkning av begreppen i mervärdesskattedirektivet har i allt väsentligt utvecklats genom EU-domstolens rättspraxis. Europeiska kommissionen lämnade under 2007 förslag till ändringar i mervärdesskattedirektivet avseende undantaget från mervärdesskatt för finansiella transaktioner och därtill relaterade tillämpningsföreskrifter.105 Dessa förslag, som inte ledde till någon förändrad unionsrättslig reglering, var i hög grad baserade på den dittillsvarande rättsutvecklingen och kan fundera som stöd vid tolkningen av begreppen och gällande rätt, åtminstone fram till 2007.106 Det bör emellertid observeras att kommissionens begrepp inte fullt ut överensstämmer med den nu gällande direktivstexten samt att rättsläget har utvecklats sedan dess, inte minst genom EUdomstolens därefter tillkomna avgöranden. Det finns därför anledning att, utan att göra anspråk på någon fullständighet, redogöra för vissa relevanta begrepp för undantagets omfattning.

103 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-2/95, SDC mot Skatteministeriet, REG 1997 s. I–3017, punkterna 66–68, och Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 37 f. 104 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-2/95, SDC mot Skatteministeriet, REG 1997 s. I–3017, punkten 53, och Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 37 f. 105 COM (2007) 746 final, och COM (2007) 747 final. 106 Jfr bl.a. Westberg, Björn, Mervärdesskattedirektivet, s. 392 ff., och Lexino, Kommentar till 3 kap. 9 § ML.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

119

Artikel 135.1 a i mervärdesskattedirektivet107 innehåller följande.

Försäkrings- och återförsäkringstransaktioner, inbegripet tjänster med anknytning till sådana transaktioner som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter.

En försäkringstransaktion kännetecknas enligt en allmän uppfattning av att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kommit överens om när avtalet ingicks, för det fall försäkringsrisken skulle förverkligas. Enligt denna definition innefattar en sådan transaktion till sin natur ett avtalsförhållande mellan den som tillhandahåller försäkringstjänsten och den försäkrade vars risk täcks av försäkringen. Det är inte nödvändigt att den prestation som försäkringsgivaren har åtagit sig att tillhandahålla vid försäkringsfall består av betalning av en summa pengar. Denna prestation kan även utgöras av räddningsservice, i form av antingen kontanta medel eller serviceförmåner. En medlemsstat får inte begränsa omfattningen av undantaget för försäkringstransaktioner till att endast avse sådana tjänster som utförs av de försäkringsgivare som enligt den nationella rätten tillåts att bedriva försäkringsverksamhet.108

En försäkringstransaktion ska alltså innefatta dels en försäkringsrisk, dels ett åtagande gentemot försäkringstagaren. Beträffande försäkringsrisk har ett organ som mot en fast årlig avgift förbinder sig att till sina medlemmar tillhandahålla prestationer i form av vägassistans för det fall haveri eller olycka inträffar ansetts omfattas av begreppet försäkringstransaktioner.109 Vad gäller åtagande gentemot försäkringstagaren har ett försäkringsbolags åtagande att, mot marknadsmässig ersättning, bedriva ett annat helägt försäkringsbolags verksamhet, vilket bolag fortsatte att ingå försäkringsavtal i eget namn, inte ansetts utgöra en

107 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 10 § ML. 108 Se bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-349/96, CPP, REG 1999 s. I–973, punkterna 17–19, 22 och 36, och C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I–1371, punkterna 39, 41, 42 och 46. 109 EU-domstolens avgörande i mål C-13/06, Kommissionen mot Grekland, REG 2006 s. I– 11565, punkten 14.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

120

skattefri försäkringstransaktion.110 Inte heller har en överlåtelse mot vederlag av ett bestånd med avtal om återförsäkring av livförsäkring, som skett mellan ett bolag etablerat i en medlemsstat och ett försäkringsbolag etablerat i tredjeland, vilken medför att nämnda försäkringsbolag – med försäkringstagarnas samtycke – tar över samtliga rättigheter och förpliktelser enligt avtalen, ansetts omfattas av undantaget.111

En återförsäkringstransaktion är en försäkringstransaktion som består i att en försäkringsgivare åtar sig att, mot en premie, överta en annan försäkringsgivares skulder (skyldigheter) som följer av förpliktelser i de försäkringsavtal denne ingått med sina försäkringstagare.112 En sådan transaktion sker exempelvis när försäkringsgivaren överlåter den överenskomna försäkringsrisken mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren till ett återförsäkringsföretag.113

Tjänster med anknytning till försäkrings- och återförsäkringstransaktioner som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter förutsätter att det finns ett direkt eller indirekt rättsförhållande mellan försäkringsmäklaren eller försäkringsagenten och såväl försäkringsgivaren som försäkringstagaren.114 På försäkringsförmedlingens område avses med försäkringsförmedling verksamhet som består i att lägga fram, föreslå och utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå sådana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskild vid skada.115 Av avgörande betydelse är att tjänsten avser att ett försäkringsavtal sluts mellan huvudmannen och försäkringstagaren. Försäkringsförmedling omfattar även sådana tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller försäkringsagenter som endast står i ett indirekt förhållande till någon av parterna genom en annan huvudagents förmedling, som själv står i

110 EU-domstolens avgörande i mål C-240/99, Skandia, REG 2001 s. I–1951, punkterna 43– 44 och domslutet. 111 EU-domstolens avgörande i mål C-242/08, Swiss Re Germany Holding, REG 2009 s. I– 10099, punkterna 30, 34, 37, 38, 48, 52, 53 och 59. 112 Jfr EU-domstolens avgörande i mål C-242/08, Swiss Re Germany Holding, REG 2009 s. I–10099, punkten 38. 113 Jfr bl.a. COM (2004) 273 final. 114 Se bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I–1371, punkten 44, och C-472/03, Arthur Andersen, REG 2005 s. I–1719, punkten 36. 115 Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

121

direkt förhållande till någon av parterna och med vilken försäkringsmäklaren eller försäkringsagenten är bunden genom avtal.116

En försäkringsmäklare och försäkringsagent har således till uppgift att, som mellanhand, för försäkringstagarens räkning finna och erbjuda en försäkring som är anpassad till försäkringstagarens behov. Vid bedömningen av vad som utmärker en försäkringsmäklare och försäkringsagent ska hänsyn tas till vad verksamheten består i. Kännetecknande för denna yrkesutövning är uppsökande av potentiella kunder och att sammanföra dessa med försäkringsgivaren.117

Tjänster gällande s.k. back office, bestående i bl.a. uppbyggnad och administration av informationsteknik, som tillhandahålls ett försäkringsbolag, har inte ansetts utgöra sådana tjänster med anknytning till försäkringstransaktioner och återförsäkringstransaktioner som utförs av en försäkringsmäklare eller försäkringsagent. Därvid har beaktats att verksamheten saknar väsentliga inslag som är kännetecknade för försäkringsmäklares och försäkringsagenters verksamhet, såsom att söka upp kunder och att sammanföra dessa med försäkringsgivaren.118 En sammanslutning av försäkringsbolag, som på uppdrag av försäkringsbolag eller försäkringsförmedlare gör tekniska undersökningar, värderingsuppdrag eller skadereglering, har inte heller ansetts utföra vare sig försäkringstransaktioner eller närstående tjänster som utförs av en försäkringsmäklare eller försäkringsagent, när sammanslutningen utför värdering av motorfordonsskador för sina medlemmars räkning.119

Artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet120 innehåller följande.

Beviljande av och förmedling av krediter samt förvaltning av krediter av den som beviljat krediten.

116 EU-domstolens avgörande i mål C-124/07, Beheer, REG 2008 s. I–2101, punkten 29. 117 Se bl.a. EU-domstolens avgöranden i mål C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I–1371, punkten 44, och C-472/03, Arthur Andersen, REG 2005 s. I–1719, punkten 36. 118 EU-domstolens avgörande i mål C-472/03, Arthur Andersen, REG 2005 s. I–1719, punkten 36. 119 EU-domstolens avgörande i mål C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I–1371, punkterna 39, 41, 42 och 46. 120 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 § ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

122

Artikel 135.1 c i mervärdesskattedirektivet121 innehåller följande.

Förmedling av och annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat krediten.

Artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet122 innehåller följande.

Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar.

Artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet123 innehåller följande.

Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande valuta, sedlar och mynt använda som lagligt betalningsmedel, med undantag av mynt och sedlar som är samlarobjekt, d.v.s. guld-, silver- eller andra metallmynt eller sedlar som normalt inte används som lagligt betalningsmedel eller som är av numismatiskt intresse.124

Artikel 135.1 f i mervärdesskattedirektivet125 innehåller följande.

Transaktioner, inbegripet förmedling men med undantag av förvaltning och förvar, rörande aktier, andelar i bolag eller andra sammanslutningar, obligationer och andra värdepapper, dock med uteslutande av handlingar som representerar äganderätt till varor och sådana rättigheter eller värdepapper som avses i artikel 15.2.126 och 127

121 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 § ML. 122 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 § ML. 123 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 och 23 §§ ML. 124 Detta ska inte vara tillämpligt på s.k. platinum nobles, se artikel 45 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för mervärdesskattedirektivet (genomförandeförordningen). 125 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 § ML. 126 I artikel 15.2 i mervärdesskattedirektivet anges att medlemsstaterna får betrakta följande som materiella tillgångar: Vissa rättigheter i fast egendom. Sakrätter som ger innehavaren nyttjanderätt till fast egendom. Aktier eller motsvarande som ger innehavaren rättsliga eller faktiska rättigheter såsom ägare eller innehavare av fast egendom eller del därav. 127 Försäljningen av en option, i de fall en sådan försäljning är en transaktion inom tillämpningsområdet för denna artikel, ska utgöra ett tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet, och ett sådant tillhandahållande av tjänster ska betraktas som skilt från de underliggande transaktioner som tjänsterna hänför sig till, se artikel 9 i genomförandeförordningen.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

123

Beviljande av krediter avser utlåning av, eller utfästelse att låna ut, betalningsmedel. Det är fråga om kreditgivning varigenom kapital ställs till förfogande för någon annan i utbyte mot ersättning.128

Förmedling avser verksamhet av en mellanman som inte är part i den finansiella transaktionen och som inte utför de typiska partsprestationerna. Detta innefattar normalt också förhandlingsverksamhet, något som kan bestå i att exempelvis underrätta parterna om tillfällen att sluta ett sådant avtal, att komma i kontakt med motparten och att förhandla om detaljerna i prestationen och motprestationen i kundens namn och för dennes räkning.129

Förmedling av krediter kan exempelvis bestå i att informera om kreditutbud, arrangera kontakt med kreditgivare och förhandla om kreditavtalens innehåll i kundens namn och för kundens räkning, underrätta parten om tillfällen att sluta avtal. Förmedlaren är inte själv part i kreditavtalet. Ändamålet med denna verksamhet är alltså att göra det som är nödvändigt för att parterna ska sluta avtal, utan att förmedlaren har något eget intresse gällande avtalets innehåll.

Även den som enbart utför något led i den avsedda verksamheten tillhandahåller tjänster som är undantagna från skatteplikt, förutsatt att tillhandahållandet kan kategoriseras som förmedling. Undantaget förutsätter inte ens att det finns ett avtalsförhållande mellan förmedlaren och någon av parterna i kreditavtalet. Den omständigheten att en underagent till en huvudagent inte är avtalsrättsligt bunden till någon av parterna i ett kreditavtal till vilkets slutande han eller hon medverkat, och att underagenten inte tar direkt kontakt med den ena av dessa parter, hindrar således inte att underagentens tjänster är undantagna från skatteplikt. Detta förutsätter dock att hans eller hennes verksamhet inte begränsas till hanteringen av en del av de materiella transaktionerna i anslutning till kreditavtalet.130

Kreditgarantier avser övertagande av ansvar för en annan persons skulder. En sådan garanti förutsätter ett trepartsförhållande mellan kreditgivare, kredittagare och garantigivare. Garantigivaren åtar sig

128 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-306/94, Régie dauphinoise, REG 1996 s. I– 03695, och Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 102. 129 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-235/00, CBS Financial Services, REG 2001 s. I–10237, punkterna 38–40. 130 Se bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-453/05, Volker Ludwig, REG 2007 s. I–5083, punkterna 23, 29, 33, 34 och 40, samt Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 107–114.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

124

att svara för kredittagarens skuld och för detta åtagande ersätts vederbörande av kredittagaren, som å sin sida åtar sig att ersätta garantigivaren för eventuell betalningsskyldighet gentemot kreditgivaren. Garantigivarens ersättning från kredittagaren utgör mervärdesskattebefriad ersättning för en kreditgaranti. Ett typiskt exempel på detta är traditionella bankgarantier.131 Garantier avseende reparationer eller ny produkt vid fel i vara omfattas inte av skattefriheten.132

För förmedling av kreditgarantier torde i tillämpliga delar gälla samma sak som för förmedling av krediter.133

Förvaltning av krediter respektive kreditgarantier av den som beviljat krediten avser administrativa åtgärder som i sig inte förändrar den rättsliga och finansiella ställningen mellan kreditgivare och kredittagare. Exempel på sådana tjänster är kreditkontroller, värdering av tillgångar, kreditbedömningar, handläggning av kreditansökningar, förande av register och övervakning av betalningar.

Spar- och transaktionskonton omfattar normalt på marknaden förekommande konton för pengar.134

Överföring är en transaktion som består i att verkställa en order att överföra ett penningbelopp från ett bankkonto till ett annat.

Den kännetecknas i synnerhet av att den medför en förändring i den befintliga rättsliga och ekonomiska situationen mellan betalaren och mottagare, för det första, och mellan dessa och deras respektive bank och i förekommande fall mellan bankerna, för det andra. Dessutom är överföringen den enda transaktionen som medför denna förändring.135 Det synes inte föreligga någon skillnad mellan betalningar och överföringar i detta avseende, eftersom de faktiska omständigheterna och avtalsrättsliga banden är jämförbara.136Transaktioner rörande överföringar tolkas så att de tjänster som tillhandahålls måste ha som verkan att medel överförs och medföra rättsliga och ekonomiska förändringar. En sådan

131 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 103 f. 132 A.a., s. 104. 133 A.a., s. 107. 134 A.a., s. 80 f. 135 Jfr bl.a. EU-domstolens avgörande i mål C-350/10, Nordea Pankki Suomi, REU 2011 s. I– 7359, punkterna 24–26, med där angivna hänvisningar. 136 Jfr EU-domstolens avgörande i mål C-2/95, SDC mot Skatteministeriet, REG 1997 s. I– 3017, punkten 50.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

125

tjänst som är undantagen från skatteplikt enligt mervärdesskattedirektivets mening bör särskiljas från tillhandahållandet av endast en materiell eller teknisk tjänst, som exempelvis att ett datasystem ställs till en banks förfogande.137 Finansiell information via elektronisk kommunikation, s.k. SWIFT-tjänster, undantas inte från skatteplikt. Ansvaret för sådana tjänster är nämligen begränsat till de tekniska aspekterna och omfattar inte de specifika och väsentliga beståndsdelarna i finansiella transaktioner som är undantagna från mervärdesskatt. 138

För förmedling av betalningar respektive överföringar torde i tillämpliga delar gälla samma sak som för förmedling av krediter och kreditgarantier.139

Indrivning av fordringar innefattar tjänster varigenom en näringsidkare köper fordringar med den kreditrisk som följer med därpå och i gengäld tar ut en avgift av sina kunder. Detta har ansetts vara huvudsakligen administrativt till sin karaktär och räknas därför inte till sådana finansiella tjänster som undantas från mervärdesskatt.

Exempel på skattepliktiga indrivningstjänster är inkassoverksamhet, kravhantering, skuldbevakning samt bokförings- och reskontratjänster. Även s.k. factoring140 utesluter mervärdesskattefrihet, om syftet är att utföra tjänster som medför att kunden avlastas indrivningen och betalningsrisken för fordringen.141 Begreppet indrivning av fordringar ska tolkas extensivt. Ett företags tillhandahållande av tjänster – som i huvudsak består i att anmoda tredje mans bank att, via ett autogirosystem, till ett konto tillhörande tillhandahållaren av tjänsten överföra ett belopp som nämnda tredje man är skyldig den sistnämndes kund, att till kunden översända en sammanställning över erhållna belopp, att kontakta de tredje män från vilka tillhandahållaren av tjänsten inte har erhållit betalning och, slutligen, att anvisa tjänstetillhandahållarens bank att till kundens bankkonto överföra erhållna betalningar, efter avdrag för

137 Se t.ex. EU-domstolens avgörande i mål C-235/00, CBS Financial Services, REG 2001 s. I–10237, punkten 26. 138 EU-domstolens avgörande i mål C-350/10, Nordea Pankki Suomi, REG 2011 s. I–7359. 139 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 86 f. 140 Fakturakredit, d.v.s. att ett företag finansierar sig genom belåning eller försäljning av sina kundfordringar till ett finansbolag (fakturabelåning respektive fakturaköp). 141 Jfr bl.a. C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring, REG 2003 s. I–6729, samt Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 117–124, och Westberg, Björn, Mervärdesskattedirektivet, s. 404 f.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

126

ersättningen till nämnde tillhandahållare – omfattas av begreppet indrivning av fordringar och är således mervärdeskattepliktiga.142

Valutaväxling avser tillhandahållande av tjänster varigenom en person, med tillämpning av växelkurserna mellan olika länders valutor, till annan valuta överför sedlar och mynt som normalt används som lagligt betalningsmedel, insättningar eller medel på ett valutakonto. Transaktioner rörande växling av den virtuella valutan bitcoin till traditionella valutor omfattas också av begreppet och sådana transaktioner är därmed mervärdesskattefria.143 Avgifter som tas ut för och annat vederlag i samband med valutaväxling är mervärdesskattefritt. Växlingstransaktioner där en bank köper en valuta till ett överenskommet belopp och som motprestation säljer en annan valuta till ett avtalat belopp utgör tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Ersättningen utgör det belopp som banken verkligen erhåller för egen räkning vilket motsvaras av bankens bruttoresultat av transaktionerna över en viss tid.144

Aktier, andelar i bolag eller andra sammanslutningar, obligationer och andra värdepapper omfattar särskilt dels instrument som ger äganderätt i juridiska personer, dels skuldebrev. Med andra värdepapper avses sådana värdepapper som är jämförbara med de nyss uppräknade.145 Exempel på sådana värdepapper är standardiserade optioner och terminer (derivat) som finns upptagna på en reglerad värdepappersmarknad.146

Transaktioner rörande värdepapper avser sådana transaktioner som kan skapa, förändra eller utsläcka parternas rättigheter och skyldigheter avseende värdepapper.147 Försäljning av ett rabattkort utgör inte en transaktion som rör värdepapper eller andra överlåtbara skuldebrev.148 Transaktioner som syftar till att överlåta aktier i fastighetsbolag och som också leder till detta, men som i

142 EU-domstolens avgörande i mål C-175/09, AXA UK, REU 2010 I–10701, punkten 36. 143 EU-domstolens avgörande i mål C-264/14, Hedqvist, ECLI:EU:C:2015:718 (uppgift om publicering saknas), punkterna 32 och 57. 144 EU-domstolens avgörande i mål C-172/96, Commissioners of Customs & Excise mot First

National Bank of Chicago, REG 1998 s. I–4387, punkten 50. 145 EU-domstolens avgörande i mål C-461/12, Granton Advertising, ECLI:EU:C:2014:1745 (ännu inte publicerat), punkten 27. 146 Artikel 9 i genomförandeförordningen. 147 EU-domstolens avgörande i mål C-235/00, CBS Financial Services, REG 2001 s. I–10237, punkten 33. 148 EU-domstolens avgörande i mål C-461/12, Granton Advertising, ECLI:EU:C:2014:1745 (ännu inte publicerat), punkten 39.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

127

själva verket avser fast egendom som ägs av dessa bolag och en (indirekt) överlåtelse av denna egendom, har ansetts omfattas av undantaget från skatteplikt.149

Förmedling av värdepapper är en verksamhet som utförs av en mellanman som inte är part i ett avtal avseende värdepapper och vars verksamhet skiljer sig från de typiska avtalsenliga prestationer som parterna i sådana avtal utför.150

Varken förvaltning eller förvaring av värdepapper är undantaget från skatteplikt. Förvaltning av värdepapper kan avse sådana administrativa förvaltningsåtgärder som utförs av depåhållare eller förvarare av värdepapper, exempelvis hantering av utdelningar, skatter och annan rapportering. Sådana åtgärder innebär inte några rättsliga eller finansiella förändringar avseende värdepapper.151 En banks tillhandahållande av förmögenhetsförvaltning, bestående i att förvalta värdepapper efter en strategivariant som kunden själv valt, varefter banken har rätt att disponera tillgångarna i kundens namn och för kundens räkning utan att först inhämta instruktioner från kunden, som varje kvartal får en redovisning av förvaltningens utveckling, utgör ett enda odelbart skattepliktigt ekonomiskt tillhandahållande av förvaltning av värdepapper.152 Förvaring av värdepapper avser sannolikt fysisk förvaring av sådana papper, exempelvis förvaring av aktiebrev i ett bankvalv.153 En sådan tjänst inte medför inte rättsliga eller finansiella förändringar avseende värdepapper.

Artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet154 innehåller följande.

Förvaltning av särskilda investeringsfonder såsom dessa definieras av medlemsstaterna.

Fonder avser olika slags arrangemang för kollektiva investeringar. Investeringsfonder utgör företag för kollektiva investeringar i

149 EU-domstolens avgörande i mål C-259/11, DTZ Zadelhoff, ECLI:EU:C:2012:423 (publicerat i den elektroniska rättsfallssamlingen), punkten 42. 150 Jfr bl.a. Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 130. 151 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 135 f., med där angivna hänvisningar. 152 EU-domstolens avgörande i mål C-44/11, Deutsche Bank, ECLI:EU:C:2012:484 (publicerat i den elektroniska rättsfallssamlingen), punkterna 29 och 46. 153 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 134. 154 Bestämmelsen har genomförts i nationell rätt genom 3 kap. 9 § ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

128

sådana finansiella instrument som undantas i artikel 135.1 a–e i mervärdesskattedirektivet och för kollektiva investeringar i fastigheter. Förvaltning av investeringsfonder avser verksamheter som syftar till att förverkliga investeringsmålen för investeringsfonderna i fråga.

Det förhållandet att det är upp till medlemsstaterna att definiera begreppet särskilda investeringsfonder möjliggör för staterna att gestalta den nationella rätten inom ramen för mervärdesskattedirektivets lydelse och syfte med beaktande av de generella mervärdesskatterättsliga principerna, i synnerhet konkurrensneutralitet. Medlemsstaterna får därför inte göra någon åtskillnad mellan öppna och slutna investeringsfonder. De får inte heller göra någon åtskillnad mellan fonder med extern respektive egen förvaltning.155

När det gäller förvaltning av särskilda investeringsfonder ska de tjänster som tillhandahålls avse de specifika och väsentliga beståndsdelarna i förvaltningen av fonderna för att omfattas av undantaget. Förutom portföljförvaltning omfattas också administrering av fonden. Rena materiella eller tekniska tillhandahållanden omfattas däremot inte av undantaget. Exempel på sådana tjänster är externrevision och tillhandahållande av drift av datasystem, även om systemen anpassats särskilt för fondförvaltningen. Det har alltså inte i sig någon betydelse om den tjänst som tillhandahålls är nödvändig för förvaltningen av investeringsfonder. Tjänster som avser administrativ förvaltning och bokföring som tillhandahålls fonden av tredje man omfattas däremot av förvaltningsbegreppet, om de vid en helhetsbedömning utgör en avgränsad enhet och de är specifika och väsentliga för förvaltningen av fonderna.156

Förvaltning av särskilda investeringsfonder omfattar exempelvis tjänster genom vilka ett pensionsinstitut tillvaratar rättigheter för pensionskunder i en pensionskassa genom att upprätta konton och genom att gottskriva inbetalda avgifter på pensionskundernas konton i pensionsordningen. Begreppet omfattar även vissa

155 EU-domstolens avgörande i mål C-363/05, JP Morgan Fleming Claverhouse Investment

Trust och The Association of Investment Trust Companies, REG 2007 s. I–5517, punkterna 36–37 och 54. 156 EU-domstolens avgörande i mål C-169/04, Abbey National, REG 2006 s. I–4027, punkterna 64 och 70–72.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

129

bokföringstjänster och kontoupplysningstjänster. Pensionskassor har ansetts kunna omfattas av undantaget, när de finansieras av de personer som ska få pensionerna utbetalda, när sparmedlen investeras utifrån en princip om riskspridning och när investeringsrisken bärs av pensionskunderna. Det har därvid ansetts sakna betydelse att avgifterna betalas in av arbetsgivaren, att deras storlek beror på kollektivavtal mellan organisationer av arbetsgivare och arbetstagare, att de sätt som pensionen betalas ut på kan variera, att avgifterna ger rätt till avdrag enligt bestämmelserna om inkomstskatt eller att det är möjligt att komplettera pensionen med ett underordnat försäkringsinslag.157

Investeringsbolag, i vilka kapitalet sammanförs från flera investerare som står risken vid förvaltningen av de tillgångar som samlats i bolaget för att köpa, äga, förvalta och sälja fastigheter i syfte att uppnå en vinst som ska delas ut till samtliga andelsägare i form av utdelning, varvid andelsägarna även bereds vinning genom att deras andelar ökar i värde, kan utgöra särskilda investeringsfonder, under förutsättning att den berörda medlemsstaten underkastat dessa bolag en särskild statlig tillsyn. Begreppet förvaltning avser då inte den faktiska förvaltningen av fastigheterna i en särskild investeringsfond.158

En investeringsfond, i vilken en tjänstepensionsplans tillgångar sammanförs, har dock inte ansetts utgöra en särskild investeringsfond, vars förvaltning kan vara undantagen från skatteplikt, eftersom de som är anslutna till denna plan inte står risken för hur fonden förvaltas och då arbetsgivarens inbetalningar till tjänstepensionsplanen utgör ett sätt för denne att uppfylla sina skyldigheter enligt lag gentemot sina anställda.159 Däremot har placeringsrådgivning rörande överlåtbara värdepapper från en tredje man till ett kapitalförvaltningsbolag, som förvaltar en särskild investeringsfond, ansetts utgöra förvaltning av denna fond, trots att den tredje mannen inte agerat utifrån delegerat uppdrag.160

157 EU-domstolens avgörande i mål C-464/12, ATP PensionService, ECLI:EU:C:2014:139 (ännu inte publicerat), punkterna 59 och 76. 158 EU-domstolens avgörande i mål C-595/13, Fiscale Eenheid X, ECLI:EU:C:2015:801 (ännu inte publicerat), punkterna 64 och 79. 159 EU-domstolens avgörande i mål C-424/11, Wheels Common Investment Fund Trustees m.fl., ECLI:EU:C:2013:144 (publicerat i den elektroniska rättsfallssamlingen), punkten 29. 160 EU-domstolens avgörande i mål C-275/11, GfBk, ECLI:EU:C:2013:141 (publicerat i den elektroniska rättsfallssamlingen), punkten 33.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

130

Fonder av angivet slag kan omfatta sådana särskilda investeringsfonder med fast aktiekapital som investmentbolag, vars förvaltning sköts av en extern förvaltare.161

Undantaget för bank- och finansieringstjänster och för värdepappershandel enligt 3 kap. 9 § ML

Från skatteplikt undantas omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet.

Med bank- och finansieringstjänster avses inte notariatverksamhet, inkassotjänster, administrativa tjänster avseende factoring eller uthyrning av förvaringsutrymmen.

Med värdepappershandel förstås omsättning och förmedling av aktier, andra andelar och fordringar, oavsett om de representeras av värdepapper eller inte, och förvaltning av värdepappersfonder enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder och specialfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Bank- och finansieringstjänster 162

Någon legal definition av bank- och finansieringstjänster finns inte. Det har ansetts svårt att entydigt bestämma begreppets innebörd. Avgörande betydelse har tillmätts tjänstens huvudsakliga karaktär.163 I övrigt får begreppet tolkas i huvudsak mot bakgrund av de mer detaljerade bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet.

Med bank- och finansieringstjänster avses exempelvis in- och utlåningstjänster, valutatransaktioner och betalningsförmedling.164Undantaget för bank- och finansieringstjänster omfattar räntor, sådana avgifter och provisioner inom bank- och finansieringsföretagens kontorsrörelse som har samband med in- och utlåning, betalningsförmedling, kreditförmedling, kreditgaranti samt handel

161 EU-domstolens avgörande i mål C-363/05, JP Morgan Fleming Claverhouse Investment

Trust och The Association of Investment Trust Companies, REG 2007 s. I–5517, punkterna 35–37. 162 Detta motsvarar artikel 135.1 b–d och delvis e i mervärdesskattedirektivet, jfr HFD 2016 ref. 6. 163RÅ 1996 not. 243. 164Prop. 1989/90:111 s. 104 och 193, prop. 1994/95:57, s. 96, och SOU 1994:88, s. 126.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

131

med valutor. Det omfattar också exempelvis avgifter för kontoutdrag och saldouppgifter, valutaväxling, betalningsgireringar och överföringsuppdrag samt uppläggning av krediter. Avgifter som säljaren tar ut av en kund när denne betalar med kredit- eller betalkort i samband med förvärv av en vara eller tjänst ska dock ingå i beskattningsunderlaget för tillhandahållandet av den varan eller tjänsten. Undantaget omfattar endast tjänsteomsättningar, och inte finansieringsföretags omsättning av varor som enligt köpeavtal återtagits av företaget.165 Bankers försäljning av artiklar som köpts in för försäljning till kunder är också skattepliktig. Administrativa tjänster avseende factoring, d.v.s. tjänster som tillhandahålls i samband med factoring, exempelvis bokförings- eller reskontratjänster, eller andra administrativa tjänster, exempelvis översättning, fotokopiering, tillhandahållande av programvara och kreditupplysning, omfattas inte av undantaget. Som ytterligare exempel på tjänster vars omsättning inte är undantagen från skatteplikt kan nämnas upprättande av testamente, boutredningar, förvaltning av lån, förvaltning av omyndigs tillgångar, förvaltning av värdepapper, juridiska tjänster och andra rådgivningstjänster som exempelvis kapitalförvaltning.166

I övrigt förekommer gränsdragningsproblem vid tolkningen av vad undantaget omfattar. Dessa problem uppstår vanligen vid bedömningen av dels tjänstens karaktär, dels om tillhandahållandet utgör en eller flera tjänster. Problematiken har gett upphov till viss rättspraxis, framför allt förhandsbesked, och annan vägledning som det finns anledning att beröra, för att exemplifiera undantagets omfattning.

Ett företags tjänster i form av värdering av fastigheter, som utförs på uppdrag av en bank i samband med långivning, har ansetts utgöra skattepliktiga tjänster.167 Även datatjänster utförda åt en bank har ansetts skattepliktiga.168 En fastighetsmäklares förmedling av låneansökningar, som föregåtts av viss kreditbedömning, till en bank har inte heller ansetts undantagen från skatteplikt.169

165 Jfr 3 kap. 24 § tredje stycket och 8 kap. 11 § ML. 166 Fink, Hans m.fl., Mervärdesskatt, kommentaren till 3 kap. 9 § ML. 167RÅ 1992 not. 209 (förhandsbesked). 168RÅ 1992 not. 210 (förhandsbesked). 169RÅ 1994 not. 13 (förhandsbesked).

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

132

Utlåning i samband med försäljning av en vara, när lånet tillhandahålls enligt särskilt låneavtal och är avskilt från bolagets försäljningsverksamhet, har dock ansetts omfattas av undantaget från skatteplikt.170 Även ett dotterbolags förmedling av ett moderbolags betaltjänst har ansetts undantaget. Eftersom moderbolagets betaltjänst utgjorde en från skatteplikt undantagen transaktion rörande betalningar ansågs även dotterbolagets omsättning av förmedlingstjänsten vara det.171 Vidare har omsättning av tjänster avseende betalningsförmedling ansetts undantagen, även när en underentreprenör till bolaget tillhandahåller bolaget dessa tjänster.172 Hantering av kortbetalningar som tillhandahålls ett ehandelsföretag har ansetts utgöra från skatteplikt undantagen betalningsförmedling.173 Även Bankgirocentralens transfereringstjänster gällande medel mellan betalare och mottagare samt service som tillhandahålls i anslutning därtill har ansetts utgöra en sådan banktjänst som omfattas av undantaget. Detsamma har ansetts gälla tillhandahållande av dataprogram, som bankkontoren kan utnyttja via sina terminaler. Däremot har Bankgirocentralens omsättning avseende uppdragsfakturering inte ansetts omfattas av undantaget, då den från själva betalningsförmedlingen ansetts vara en klart åtskild prestation och inte en tjänst som är underordnad betalningsförmedlingen.174

Transaktionsövervakning till ett kortföretag, bestående i att manuellt analysera information som fångats upp av kortföretagets automatiska system i syfte att upptäcka och kunna stoppa bedrägliga inköp med kundens kort, har inte ansetts omfattas av undantaget från skatteplikt.175

Ett åtagande att hantera en grupp bankers kredit- och betalkortssystem, vari ingår bl.a. att genomföra bankkundernas korttransaktioner från auktorisation till insamling av transaktioner, överföra medel, administrera och göra avräkningar, vid fel hantera påföljande reklamationer, bedrägerivarningar, kravhantering och statistik, har ansetts utgöra en enda från skatteplikt undantagen

170 Skatterättsnämndens beslut den 11 oktober 2005. 171HFD 2014 ref. 73 (förhandsbesked). 172 Skatterättsnämndens beslut den 15 oktober 2009, dnr 18-08/1. 173 Skatterättsnämndens beslut den 31 oktober 2012, dnr 51-11/1. 174 Skatterättsnämndens beslut den 13 november 1997, och RÅ 1999 not. 46 (förhandsbesked). 175 Skatterättsnämndens beslut den 9 juli 2012.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

133

tjänst.176 Likaså har ett bolags omsättning av tjänster, såsom beviljande av krediter och möjlighet att handla mot faktura, till innehavare av bolagets egna betalkort ansetts omfattas av undantaget. Även avgifterna som bolaget får från de företag som är anslutna till kortet, vilka i sin tur drar nytta av konceptet genom att kortinnehavarna handlar med dessa, har ansetts kunna hänföras till skattefria bank- och finansieringstjänster. De tjänster som bolaget tillhandahåller i form av en servicefunktion till företag, vid betalningar som sker med kontokort utfärdade av utomstående kontokorts-företag, har dock ansetts utgöra skattepliktiga administrativa tjänster.177

Ett bolag som på uppdrag av ett annat bolag utför s.k. kassaservicetjänster, som består i att förmedla insättningar och uttag på bankkonton, inlösen av checkar och postgiroutbetalningar, mottagning av dagskassor, förmedling av betalning och kontrollräkning av kontanter, har ansetts tillhandahålla skattefria banktjänster.178

Tjänster som en bank utför i samband med hanteringen av långfristiga bostadskrediter för ett kreditmarknadsbolags räkning, och som avslutas med ett kreditbeslut, har ansetts utgöra sådan kreditförmedling som omfattas av undantaget från skatteplikt. Detsamma har ansetts gälla bankens tjänster vid omsättning och övertagande av krediter för vilka kreditmarknadsbolaget är kreditgivare. Däremot har bankens omsättning av tjänster som avser arkivering av kreditakter inte ansetts undantaget från skatteplikt.179Tjänster i samband med kreditansökningar som tillhandahålls av ett postorderföretag, som öppnar inkomna ansökningar, registrerar, diarieför och tar fram kompletterande uppgifter, har dock inte ansetts utgöra sådan kreditförmedling som är undantagen från skatteplikt.180 Inte heller har ett koncernbolags tillhandahållande av tjänster till ett kreditbolag, i samband med att andra företag inom koncernen förmedlar krediter mellan kreditbolaget och kredittagarna, ansetts utgöra sådana kreditförmedlingstjänster som omfattas av undantaget. Den konkreta förmedlingsinsatsen i det fallet har därvid ansetts utföras av de andra koncernföretagen och

176 Skatterättsnämndens beslut den 30 juni 2006. 177 Skatterättsnämndens beslut den 28 februari 2006. 178 Skatterättsnämndens beslut den 15 juni 2004. 179RÅ 1998 not. 111 (förhandsbesked). 180RÅ 2005 not. 61 (förhandsbesked).

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

134

bolagets uppgifter har i sammanhanget endast ansetts vara att på olika sätt verka för att koncernföretagen ska utföra kreditförmedlingen.181 Vidare har ett dotterbolags tjänster, som innebär att för moderbolagets räkning föra förhandlingar med gäldenärer och även bevilja nya krediter, ansetts utgöra sådana förvaltningstjänster som inte omfattas av undantaget från skatteplikt. Eventuella inslag som i mervärdesskattehänseende är att betrakta som finansiella tjänster har därvid framstått som underordnade förvaltningen.182

När det gäller factoring anser Skatteverket att tjänsten är skattepliktig om det huvudsakliga syftet med tjänsten är att tillhandahålla en administrations- och indrivningstjänst. Detta gäller oavsett om fråga är om fakturaköp eller fakturabelåning. För det fall det i fakturabelåningsfallen även föreligger en kreditgivning, som inte är underordnad administrations- och indrivningstjänsten, är denna enligt Skatteverket undantagen från skatteplikt och den ränta som erhålls som ersättning ska inte beskattas. Detta gäller även om ränta tas ut som en minskning av kundfordringsbeloppet. Vid sådana fakturaköp när det inte finns något åtagande att tillhandahålla en administrations- och indrivningstjänst åt säljaren av kundfordringarna föreligger inte något tillhandahållande av tjänster från factoringbolaget och därmed inte någon ersättning att beskatta. Ett exempel på sådana situationer är när förfallna fakturor köps för endast en bråkdel av det nominella värdet, d.v.s. i fall där någon avlastning av indrivningen och betalningsrisken inte sker.183

Växlingsbolags växlingsvinst har ansetts undantaget från skatteplikt.184 Även växlingstransaktioner med den virtuella valutan bitcoin har ansetts vara det.185 Däremot har en marknadsföringstjänst avseende valutaväxling, som ett utländskt dotterbolag utför efter anlitande av ett moderbolag som självt tillhandahåller valutaväxling, inte ansetts omfattas av undantaget.186

181RÅ 2010 ref. 27 (förhandsbesked). 182RÅ 2003 not. 194 (förhandsbesked). 183 Skatteverkets ställningstagande den 20 december 2004. 184 Skatterättsnämndens beslut den 8 april 1999. 185HFD 2016 ref. 6 (förhandsbesked), som föregicks av att domstolen hämtat in förhandsavgörande från EU-domstolen, se mål C-264, Hedqvist, ECLI:EU:C:2015:718 (uppgift om publicering saknas), 186RÅ 2010 not. 25 (förhandsbesked).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

135

Värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet187

Värdepapper brukar avse prestations- eller legitimationspapper vars värde kan bestämmas i pengar och som utgör en förmögenhetstillgång möjlig att omsättas på den allmänna marknaden, exempelvis aktier och obligationer. Värdepapper karaktäriseras av att den enligt pappret förpliktade inte får fullgöra sin prestation till någon annan än den som kan visa upp pappret.188

Med värdepappershandel avses omsättning och förmedling av aktier, andra andelar och fordringsbevis, oavsett om de representeras av värdepapper eller inte. Skattefriheten omfattar de rättigheter som är knutna till angivna instrument och inte till värdepappren som sådana i deras egenskap av samlarobjekt. All omsättning av aktier, andra andelar och fordringar är alltså undantagen från skatteplikt. Detta gäller oavsett om det är en bank eller annat finansieringsinstitut som omsätter angivna instrument för egen räkning eller om det är en beskattningsbar person som exempelvis säljer aktier. Skattefrihet föreligger oavsett om aktierna är kapital-, placerings-, eller organisationsaktier. Skattefriheten omfattar också förmedling av aktier, andra andelar etc. Råd i samband med förmedling av värdepapper kan också omfattas av undantaget, så länge tjänsterna inte framstår som självständiga i förhållande till förmedlingstjänsten. Rådgivning i samband med exempelvis ett företagsköp är däremot inte undantagen från skatteplikt.189

Från skatteplikt undantas vederlag för aktier och andra värdepapper samt courtage, avgifter och provisioner som tas ut av exempelvis banker och värdepappersbolag vid handel i kommission och förmedling av värdepapper. Så länge tjänsterna är specifika och väsentliga för den aktuella verksamheten, d.v.s. nödvändiga för en värdepapperstransaktion eller därmed jämförlig verksamhet, och innebär att rättigheter eller skyldigheter gällande värdepapper eller motsvarande skapas, förändras eller utsläcks omfattas de som utgångspunkt av undantaget. Således omfattas exempelvis försäljning av ett s.k. lagerbolag, genom överlåtelse av aktierna i

187 Detta motsvarar artikel 135.1 f i mervärdesskattedirektivet. 188 Se bl.a. Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 136 f. 189 Fink, Hans m.fl., Mervärdesskatt, kommentaren till 3 kap. 9 § ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

136

bolaget, av undantaget. Undantaget gäller även vid försäljning och förmedling av andelar i handelsbolag och kommanditbolag. Centrala värdepappersförvarare, som har auktorisation att kontoföra finansiella instrument i avstämningsregister, kan också tillhandahålla tjänster som omfattas av undantaget. Även för tjänster som tillhandahålls s.k. emittent, d.v.s. avstämningsbolag, och som säkerställer att ägaromregistrering eller ägaröverföring sker mellan värdepapperskonton i avstämningsregister eller att registrering sker vid emission gäller undantaget. Detsamma gäller tjänster till s.k. kontoförande institut, d.v.s. den som av en central värdepappersförvarare medgetts rätt att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregistret, om tjänsterna avser ansvar för förändringen av den rättsliga och finansiella ställningen av värdepappret.190 Skatteverket anser också att ersättning från Riksgäldskontoret till återförsäljare av premieobligationer omfattas av undantaget.191 Däremot omfattas inte tjänster som inte förändrar den rättsliga och finansiella situationen för värdepapper mellan parterna, exempelvis uppdatering av aktieägarbok, av undantaget.192

Liksom beträffande bank- och finansieringstjänster förekommer i övrigt gränsdragningsproblem med värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet vid bedömningen av tjänstens karaktär och om tillhandahållandet ska ses som en eller flera tjänster. Även i detta fall finns anledning att beröra viss rättspraxis och annan vägledning, för att exemplifiera undantagets omfattning.

I fråga om transaktioner rörande värdepapper har ett bolags bolagsbildningskostnader till följd av verksamhet med försäljning av lagerbolag, som medför utgifter i form av registreringsavgifter och kapitalutgifter samt utgifter för eget arbete, mot ersättning inte ansetts omfattas av undantaget, utan utgöra vederlag för ett skattepliktigt tillhandahållande till köparna av lagerbolagen.193 Även likviditetsgarantitjänster, i form av ett åtagande att fortlöpande och för egen räkning ställa köp- och säljkurser på uppdragsgivarens aktier för att främja likviditeten på aktien, har ansetts skatte-

190 EU-domstolens avgöranden i mål C-235/00, CBS Financial Services, REG 2001 s. I– 10237, och C-2/95, SDC mot Skatteministeriet, REG 1997 s. I–3017, samt RÅ 1999 not. 46 (förhandsbesked). 191Rättslig vägledning om värdepapper och jämförbar verksamhet, Skatteverket. 192Rättslig vägledning om värdepapper och jämförbar verksamhet, Skatteverket. 193HFD 2011 not. 33 (förhandsbesked).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

137

pliktiga.194 Däremot har undantaget ansetts omfatta tjänster som ett kreditmarknadsföretag tillhandahåller genom att mot ersättning utfärda en emissionsgaranti till ett bolag som ska emittera aktier, vilken innebär att kreditmarknadsföretaget åtar sig att förvärva sådana aktier som eventuellt inte kommer att tecknas inom den tid som aktieteckningen pågår.195 Vidare har de tjänster enligt depåavtal som ett bolag utför och ansvarar för i egenskap av kontoförande institut och förvaltare, och som säkerställer ägarregistrering, överföring eller andra rättsliga förändringar avseende värdepapper, ansetts omfattas av undantaget. Även de betalningstransaktioner som det bolaget genomför, och som hör samman med en värdepappersavveckling, har ansetts undantagna från skatteplikt. Löpande hantering av bolagshändelser, bl.a. vidarebefordran av information till kunderna och inkasserande av utbetalningar, värdering av innehavet på kontot, tillhandahållande av kontouppdrag, åtgärder beträffande skatter, bl.a. tillhandahållande av deklarationsuppgifter, samt andra tjänster av administrativ karaktär har däremot inte ansetts medföra några sådana rättsliga och ekonomiska förändringar för parterna som krävs för skattefrihet.196

När det gäller gränsdragningen mellan förmedling och marknadsföring måste tillhandahållaren agera som mellanman för att en tjänst ska bedömas som förmedling av sådana finansiella produkter som är undantagen från skatteplikt. För att tillhandahållaren ska anses agera som mellanman måste denne enligt Skatteverket känna till både säljarens och köparens identitet. Vidare måste ersättningen enligt Skatteverket vara villkorad av att en eller flera huvudtransaktioner faktiskt äger rum. Enligt Skatteverket behöver mellanmannens tillhandahållande inte vara särskilt omfattande. Verksamheten kan exempelvis begränsas till att bereda parterna tillfälle att ingå avtal. Det krävs inte att förmedlaren deltar i förhandlingarna om de slutliga avtalsvillkoren mellan parterna. Det är tillräckligt att förmedlarens insats medför att ett avtal sluts mellan parterna. Omfattningen av rådgivning i samband med förmedlingen har inte någon avgörande betydelse vid bedömningen

194 Skatterättsnämndens beslut den 5 mars 2004. 195 EU-domstolens avgörande i mål C-540/09, Skandinaviska Enskilda Banken, REU 2011 s. I–1509, punkten 38, och HFD 2011 ref. 38. 196RÅ 2009 not. 23 (förhandsbesked).

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

138

av om tillhandahållandet omfattas av undantaget. Skatteverket anser däremot att det är fråga om skattepliktig marknadsföringstjänst om tillhandahållaren endast informerar om de finansiella produkterna, exempelvis vid ett möte eller genom att dela ut prospekt utan att ha kännedom om kundernas identitet.197

Ytterligare en gränsdragningsfråga rör den mellan aktie- och företagsförmedling. När en fastighet med anlitande av mäklare ska säljas i bolagsform har mäklarens förmedling av aktierna i bolaget ansetts undantagen från skatteplikt.198 Skatteverket anser mot denna bakgrund att om ett uppdrag att förmedla ett företag resulterar i en överlåtelse av aktierna i företaget, omfattas tjänsten av undantaget. Om uppdraget däremot resulterar i en överlåtelse av inkråmet i företaget, anser Skatteverket att tjänsten inte omfattas av undantaget. Enligt Skatteverket har det inte någon betydelse om ett förmedlingsuppdrag är formulerat som ett öppet avtal, d.v.s. att det kan resultera i antingen en överlåtelse av inkråmet eller en överlåtelse av aktierna i företaget. Det är alltid vad som faktiskt överlåts som enligt Skatteverket avgör om förmedlingstjänsten omfattas av undantaget eller inte.199

Det förekommer också gränsdragningsfrågor om vad som utgör sådan förmedling som är undantagen från skatteplikt. Som nämnts har förmedling av aktier i fastighetsmäklarbolag ansetts omfattas av undantaget. Att bolaget i övrigt ägnat sig åt fastighetsförmedling har inte ansetts spela någon roll eftersom frågan om skatteplikt bedöms oberoende av vem som tillhandahåller eller tar emot tjänsten.200 En mäklarfirmas förmedling av bostadsrättslägenheter har dock inte ansetts utgöra sådan förmedling av andelar som är undantagen från skatteplikt. Detta har motiverats med att när kunden står inför ett förvärv av en sådan lägenhet är det nyttjanderätten till den specifika lägenheten som är avgörande för om det blir något förvärv eller inte, varför nyttjanderätten framstått som mer betydelsefull för kunden än andelen i bostadsrättsföreningen i sig.201

Vidare har ett uppdrag att utföra ett antal olika tjänster i syfte att sälja uppdragsgivarens aktier i ett fåmansbolag, vilket bl.a.

197Rättslig vägledning om värdepapper och jämförbar verksamhet, Skatteverket. 198HFD 2011 ref. 21 (förhandsbesked). 199 Skatteverkets ställningstaganden den 23 augusti 2011 och den 21 februari 2012. 200HFD 2011 ref. 21 (förhandsbesked). 201 HFD:s avgörande den 2 juni 2015 i mål nr 4004-14 (förhandsbesked).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

139

innefattar inslag av analys, ansetts utgöra en enda sammanhållen tjänst som är undantagen från skatteplikt. De åtgärder som föregått den slutliga överlåtelsen har därvid ansetts vara av förberedande natur och bedömts endast utgöra medel för att kunden på bästa sätt ska kunna få den förmedlingstjänst som var det centrala enligt uppdraget, varför dessa åtgärder var av underordnad betydelse.202

Ett bolag som bedriver verksamhet i form av portföljförvaltning av värdepapper för sina kunders räkning har ansetts tillhandahålla en bank en från skatteplikt undantagen tjänst avseende förmedling av värdepapper, när bolaget ingår ett samarbetsavtal med den depåhållande banken, enligt vilket bolaget lägger order hos banken om köp och försäljning av värdepapper, varefter banken genomför transaktionen och betalar en provision till bolaget.203 Även verksamhet med att köpa och sälja aktier för depåkunders räkning via Internet eller olika fondkommissionärer som ett bolag, i detta fall ett kontoförande institut hos en central värdepappersförvarare med tillstånd att bedriva värdepappersrörelse i form av förmedling av värdepapper för annans räkning i eget namn, bedriver har ansetts omfattas av undantaget.204 Vidare har s.k. corporate finance-verksamhet, i den del den avser förmedling av aktier med introduktion på en reglerad marknad eller i anslutning till nyemission, som innefattar flera olika tjänster som har anknytning till ett bolags finansiering, ansetts utgöra en enda tjänst som omfattas av undantaget.205 Ett företags förvärv av tjänster från utländsk investmentbank i samband med att företaget ska avyttra ett större aktieinnehav, något som till stora delar ansetts vara av samma karaktär som corporate finance-tjänster, har också ansetts omfattas av undantaget.206 Likaså har tjänster i samband med aktieemission, som består i att kontakta potentiella investerare och informera om emissionen och frågor i anslutning till den samt att utföra visst arbete i anslutning till aktieteckningen, ansetts utgöra värdepappersförmedling som omfattas av undantaget.207 Även för tillhandahållande av vissa Internetbaserade tjänster till ett fond-

202HFD 2013 ref. 32 (förhandsbesked). 203RÅ 2009 ref. 49 (förhandsbesked). 204 Skatterättsnämndens beslut den 21 december 2005. 205RÅ 2001 not. 23 (förhandsbesked). Se vidare Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 165 ff. 206RÅ 2010 not. 91 (förhandsbesked). 207 Skatterättsnämndens beslut den 25 maj 2009, dnr 21-08/1.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

140

bolag, med tillstånd att utöva förvaltning av en värdepappersfond och försäljning och inlösen av andelar i fonden, har undantaget ansetts gälla. Däremot har en informationstjänst som tillhandahålls i samband därmed bedömts vara en fristående tjänst som inte omfattas av undantaget.208 Vidare har s.k. market maker-tjänster, som inte bedömts ha samband med förmedling av räntebärande instrument, ansetts skattepliktiga.209

Ett uppdrag att upprätta incitamentprogram baserat på teckningsoptioner för de anställda, något som omfattar fyra olika delmoment rörande bl.a. utarbetande av villkor, genomgång av formalia, värdering av optionerna samt insamling och sammanställning av information, har inte ansetts omfattas av undantaget från skatteplikt.210 Kapitalförvaltningsuppdrag, som grundar sig på en uppdragsbeskrivning som kunden medverkar till att utforma, med direktiv för kortsiktig handel och med en kommitté som fattar beslut om uppdrag avseende långsiktiga placeringar, har ansetts utgöra en enda tjänst som inte bedömts undantagen från skatteplikt.211 Vidare har undantaget för värdepappershandel inte ansetts omfatta en tjänst som innebär att för enskildas räkning, inom ramen för PPM-systemet, ta initiativ till köp och försäljningar av fondandelar.212 Inte heller har undantaget ansetts gälla förvaltning av kapital som i allt väsentligt bedömts bestå av en analys- och rådgivningstjänst.213

Förvaltning av värdepappersfonder och specialfonder214

Med värdepappershandel avses även förvaltning av värdepappersfonder och specialfonder, d.v.s. de svenska kontraktsrättsliga fonderna. Dessa fonder utgör den nationella definitionen av begreppet särskilda investeringsfonder i mervärdesskattedirektivet. För värdepappersfonder gäller särskilda regler om placering och riskspridning. Exempel på sådana fonder är vanliga aktiefonder, räntefonder och blandfonder. Specialfonderna, vars

208 Skatterättsnämndens beslut den 21 december 2000. 209RÅ 2004 ref. 100. 210 Skatterättsnämndens beslut den 9 januari 2002. 211RÅ 2003 not. 178 (förhandsbesked). 212RÅ 2006 not. 77 (förhandsbesked). 213RÅ 1998 not. 249 (förhandsbesked). 214 Detta motsvarar artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

141

upprättande kräver särskilt tillstånd, får avvika från de placeringsregler som gäller för värdepappersfonderna. Exempel på sådana fonder är hedgefonder. Även fonder som till viss del vill placera i onoterade aktier utgör specialfonder.215

Portföljförvaltningsfunktionen, d.v.s. att fatta beslut om köp och försäljning av värdepapper utifrån fondens investeringspolicy, omfattas av begreppet. Detsamma gäller funktioner avseende administration av fonden. Exempel på sådan administration är juridiska tjänster och redovisningstjänster avseende fondförvaltningen, förfrågningar från kunder, värdering och prissättning inklusive kontrolluppgifter gällande skatter, övervakning av att tillämpliga bestämmelser följs, upprätthållande av andelsägarregister, fördelning av intäkter, emission och inlösen av andelar, affärsutveckling inklusive utskick av certifikat och registeröverföring.216

Skatteverket anser att undantaget omfattar förvaltningen av fondens kapital, d.v.s. beslut om placeringar och omplaceringar av fondtillgångarna och utövande av de funktioner som följer med själva innehavet av de värdepapper som fonden äger. Enligt Skatteverket omfattar undantaget också tillhandahållanden av andra tjänster när dessa tillsammans utgör en administrativ tjänst som är utmärkande för och har omedelbar anknytning till förvaltningen av investeringsfonder. Däremot anser Skatteverket att undantaget inte omfattar sådana tjänster som avser funktioner som åligger förvaringsinstitut.217 Enligt Skatteverkets uppfattning måste det i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning utifrån de moment som ingår i åtagandet. Om de tillsammans utgör en administrativ tjänst som avser värdepappersfonder eller specialfonder och som bara i princip kan tillhandahållas sådana företag som deltar i fondförvaltning, omfattas denna del av undantaget.

Undantaget ska tillämpas oberoende av vem som tillhandahåller tjänsten. Skatteplikten ska avgöras utifrån tjänstens art.218 Ett konsultbolags tjänster till ett fondbolag rörande regelefterlevnad och riskhantering har ansetts utgöra en avgränsad enhet som är

215 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 186 f. 216 Se EU-domstolens avgörande i mål C-169/04, Abbey National, REG 2006 s. I–4027, och jfr Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 190 f. 217 Skatteverkets ställningstagande den 23 januari 2007. 218Rättslig vägledning om förvaltning av investeringsfonder, Skatteverket. Jfr också t.ex. Skatterättsnämndens tre beslut den 27 mars 2007.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

142

specifik och väsentlig för förvaltningen av särskilda investeringsfonder på sätt som omfattas av undantaget.219

Om de moment som ingår i åtagandet tillsammans i stället bedöms utgöra en administrativ tjänst av allmän art, som i princip kan tillhandahållas även sådana företag som inte deltar i fondförvaltning, omfattas de däremot inte av undantaget. Inte heller ett tillhandahållande som omfattar endast enstaka moment i fondadministrationen, exempelvis information till andelsägare, gör det. Tjänster som tillhandahålls fondförvaltare och som är av rent materiell eller teknisk art, exempelvis externrevision och drift av datasystem, omfattas inte heller av undantaget. Som nämnts gäller detsamma för tjänster som avser funktioner som ett förvaringsinstitut ansvarar för, exempelvis förvaring av fondens tillgångar, betalningar för genomförda transaktioner, utbetalningar till andelsägare vid inlösen av andelar och kontroll av att medlen i fonden används enligt lag.220

Skatteverket anser att ett aktiebolag kan behandlas som en investeringsfond, med avseende på dess förvärv av vissa förvaltningstjänster, om följande förutsättningar är uppfyllda.

 Aktiebolaget är ett företag för kollektiva investeringar som riktar sig till allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning.

 Aktiebolaget har ett enda syfte att erbjuda investerare att indirekt, genom delägarskap i aktiebolaget, företa investeringar i överlåtbara värdepapper.

 Bolagets aktie är upptagen till handel på en sådan reglerad marknad som avses i lagen om värdepappersmarknaden eller föremål för handel på en sådan handelsplattform som avses i samma lag eller på en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).221

Däremot har en fond som organisatoriskt är utformad som ett kommanditbolag med verksamhet inom private equity-området –

219 Skatterättsnämndens beslut den 1 november 2012, dnr 8-12/1. 220 EU-domstolens avgörande i mål C-169/04, Abbey National, REG 2006 s. I–4027, punkterna 64 och 70–72, samt Rättslig vägledning om förvaltning av investeringsfonder, Skatteverket. 221 Skatteverkets ställningstagande den 7 februari 2008.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

143

alternativa investeringar – inte ansetts utgöra en särskild investeringsfond.222

När det gäller avgifter som ett kapitalförvaltande bolag tar ut från kunderna och från de värdepappersfonder som de förvaltar, har en fondavgift som tas ut av fondbolaget med högst 1,25 procent av fondens värde ansetts avse ersättning för en sådan förvaltningstjänst som är undantagen från skatteplikt. En försäljningsavgift som tas ut av kunden eller fondandelsinnehavaren med högst 2 procent av andelens värde vid försäljning har dock ansetts avse ersättning för tjänster i form av försäljning av andelar i värdepappersfonder. Denna avgift har ansetts undantagen från skatteplikt redan på den grunden. En extra avgift som tas ut av kunder eller fondandelsinnehavare i enlighet med fondbolagets särskilda förvaltningsmodell beroende på kundens val av placeringsstrategi har dock inte ansetts omfattas av undantaget, med hänvisning till att denna tjänst utgör en rådgivningstjänst som inte omfattar bolagets fondförvaltning.223

Ett svenskt fondbolags förvärv av förvaltartjänster från en utländsk förvaltare har ansetts vara undantagen från skatteplikt.224

Undantaget för försäkringstjänster enligt 3 kap. 10 § ML 225

Från skatteplikt undantas omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster, inbegripet tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar eller återförsäkringar. Försäkringsföretag tillhandahåller också ett antal fristående tjänster för vilka skatteplikten får bedömas i det enskilda fallet. Det kan vara fråga om olika administrativa eller finansiella tjänster, databehandling, arbetskraft, skadereglering, etc. Om en sådan tjänst ingår som ett naturligt och underordnat led i en tillhandahållen försäkringstjänst omfattas det av undantaget. Annan omsättning som ett försäkringsbolag har faller utanför undantaget. Detta gäller exempelvis försäljning av varor som övertagits i samband med skadereglering.

222RÅ 2010 not. 42 (förhandsbesked). 223 Skatterättsnämndens beslut den 9 januari 2003. 224 Skatterättsnämndens beslut den 18 juni 2003. 225 Detta motsvarar artikel 135.1 a i mervärdesskattedirektivet.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

144

Tjänster som ett dotterföretag till ett försäkringsbolag utför åt det bolaget omfattas inte heller av undantaget, såvida inte tjänsterna utgör en försäkringstjänst eller dotterföretaget utför tjänster i egenskap av försäkringsmäklare åt moderföretaget.

Försäkringstjänster innefattar ett avtalsförhållande mellan den som tillhandahåller försäkringstjänsten och den försäkrade personen vars risk täcks av försäkringen. Tjänsterna ska alltså innefatta dels en försäkringsrisk, dels ett åtagande gentemot försäkringstagaren. Däremot har snöförsäkring som kunden automatiskt omfattas av enligt allmänna bokningsvillkor inte ansetts utgöra en försäkringstjänst.226 Skatteverket anser att en s.k. böteskassa, som exempelvis betalar privatpersoners eventuella böter på grund av fortkörning, gratisåkning i kollektivtrafiken eller olovlig nedladdning från Internet, inte tillhandahåller en försäkringstjänst, eftersom det enligt verket inte går att identifiera någon försäkringsrisk.227

Garantier som lämnas av säljaren av en vara eller tjänst och som skyddar köparen mot skador som uppkommer på grund av brister som säljaren är ansvarig för utgör inte försäkringar. Det kan exempelvis röra sig om garanti- och serviceavtal som avser materialfel, tillverkningsfel och förslitningsskador som tillhandahålls av en försäljare. Sådana garantiåtaganden ska ses som en underordnad del av den vara eller tjänst som garantin avser, med andra ord som ett komplement till försäljningen.228 Tillhandahållande av försäkring vid samtidigt tillhandahållande av annan tjänst eller vara kan utgöra en bikostnad i det senare tillhandahållandet och ska då ingå i beskattningsunderlaget för detsamma. Skatteverket anser att om köparen kan välja att teckna försäkringen mot en separat ersättning utgör försäkringen en separat skattefri tjänst. Detsamma gäller om köparen kan avstå från att teckna försäkringen och då får betala ett reducerat pris. Om försäkringen ingår i priset för varan eller tjänsten och köparen inte kan avstå från försäkringen mot reducerat pris anser Skatteverket att försäkringen däremot ingår i beskattningsunderlaget för såld vara eller tjänst. Enligt Skatteverket innebär detta exempelvis att avbeställnings-

226 Skatterättsnämndens beslut den 8 december 2009, dnr 6-09/1. 227 Skatteverkets ställningstagande den 12 december 2012. 228 Jfr bl.a. HFD 2011 not. 97 (förhandsbesked) och prop. 1984/85:77 s. 40 f.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

145

skydd som hotell eller stuguthyrningsföretag erbjuder kunden mot särskild ersättning ska ses som en separat tjänst samt att ersättningen för avbeställningsskyddet inte ska ingå i beskattningsunderlaget för uthyrningen utan ska behandlas som ersättning för en försäkringstjänst som är undantagen från skatteplikt.229

Återförsäkringstjänster innebär att försäkringsgivaren överlåter den överenskomna risken till ett återförsäkringsföretag.

Med försäkringstjänster, inklusive återförsäkringstjänster, förekommer gränsdragningsproblem vid bedömningen av tjänstens karaktär. För att belysa detta berörs viss rättspraxis och annan vägledning, för att exemplifiera undantagets omfattning.

Undantaget från skatteplikt har ansetts tillämpligt på dels de tillhandahållanden som avser försäljning av försäkringar, dels de som avser besiktningar som utförs antingen som underlag för premiesättningen m.m. innan kunden får teckna en husbocksförsäkring eller som, exempelvis på grund av ändrade riskförhållanden, avser en bedömning av om ett tillfredsställande försäkringsavtal föreligger. Besiktningar som utförs i rent skadeförebyggande syfte och sådan skadereglering som avses i försäkringsvillkoren för husbocksförsäkring har däremot inte ansetts omfattas av undantaget och är således skattepliktiga.230 Ett försäkringsbolags skadereglering, som innebär att försäkringsgivaren ersätter försäkringstagarens skada, genom bl.a. reparation av den skadade varan eller förvärv av ny vara eller tjänst, har ansetts hänförlig till försäkringsbolagets tillhandahållande av försäkringstjänster.231 Däremot har ett samarbete mellan ett bilföretag och ett försäkringsbolag om tillhandahållande av s.k. märkesförsäkring i samband med försäljning av bilar inte ansetts medföra att bilföretaget tillhandahåller en försäkringstjänst, även om bilföretaget marknadsför försäkringen.232

229 Se RÅ 2004 not. 46 (förhandsbesked), och Skatteverkets ställningstagande den 10 mars 2015. Jfr EU-domstolens avgörande i mål C-224/11, BG

Ż Leasing, ECLI:EU:C:2013:15

(publicerat i den elektroniska rättsfallssamlingen), där tillhandahållande av en leasingtjänst som förenats med ett tillhandahållande av en försäkring av leasingobjektet, vilken tecknats av leasinggivaren som fakturerat leasingtagaren har ansetts utgöra två fristående tillhandahållanden varav det senare bedömts undantaget från mervärdesskatt. 230RÅ 1995 not. 105 (förhandsbesked). 231RÅ 2007 not. 139. 232RÅ 2006 not. 90 (förhandsbesked).

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

146

Ett åtagande att förvalta ett försäkringsbolags tillgångar, genom att bl.a. handha försäkringsbolagets värdepappersportfölj och fatta investeringsbeslut som hör samman med denna samt tillhandahålla s.k. back office-tjänster och vissa andra administrativa tjänster i samband med förvaltningen, har inte ansetts omfattas av undantaget. Den omständigheten att en tjänst bidrar till ett försäkringsbolags huvudsakliga verksamhet har därvid inte ansetts medföra att fråga är om en försäkringstjänst.233 Ett försäkringsbolags tillhandahållande av grunddata och beräkningstjänster som avser pensionsförpliktelser till försäkrade har inte heller ansetts omfattas av undantaget.234 Ett bolags verksamhet med att sälja s.k. completion bonds, d.v.s. färdigställandegaranti, bestående i att garantera sina kunder att en viss film ska bli färdig inom viss tid och till visst pris, har inte ansetts omfattas av undantaget. Det synes därvid ha haft betydelse för bedömningen att bolaget genom olika rapporteringssystem dagligen kan följa inspelningen av filmen och självständigt fatta beslut om åtgärder av olika slag för att uppfylla garantin.235

Unionsrätten har i svensk rätt tolkats så att för att det ska vara fråga om sådana tjänster med anknytning till försäkringstransaktioner som utförs av förmedlare av försäkringar ska den som utför tjänsten stå i kontakt med både försäkringsgivaren och försäkringstagaren och dessutom ha sakkunskap på området. Det får inte vara tjänster som någon gör i försäkringsbolagets ställe. Det avgörande har ansetts vara den faktiska verksamheten, och inte den eventuella behörigheten att binda försäkringsgivaren.236 En tjänst som består i att en bank erbjuder sina kunder speciellt framtagna och förmånliga försäkringar, och på sin Internetsida informerar om hur kunderna på olika sätt kan få kontakt med försäkringsgivaren, har ansetts utgöra en från skatteplikt undantagen förmedling av försäkringar.237

Även vid tolkningen av vad som utgör försäkringsförmedling uppstår gränsdragningsproblem, varav vissa behandlats i rättspraxis och annan vägledning. Det finns anledning att beröra detta för att exemplifiera undantagets omfattning.

233RÅ 2009 not. 140 (förhandsbesked). 234 Skatterättsnämndens beslut den 14 mars 2005. 235 Skatterättsnämndens beslut den 1 oktober 1999. 236RÅ 2005 ref. 80 (förhandsbesked). 237HFD 2015 ref. 29 (förhandsbesked).

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

147

Undantaget har inte ansetts omfatta en underleverantörs tillhandahållande av tjänster som avser skadereglering till ett försäkringsbolag, eftersom dessa tjänster inte bedömts ha samband med försäkringsförmedling. Underleverantören var en licensierad försäkringsmäklare som inte hade förmedlat några försäkringar åt det försäkringsbolag åt vilken underleverantören utfört skaderegleringarna.238 Med hänvisning därtill har de tjänster som ett bolag tillhandahåller sina lokala försäkringsbolag, för att de ska bedrivas effektivt och likartat, och som i allt väsentligt bedömts utgöra administrationstjänster, inte ansetts kunna ses som förmedling av försäkring eller som ett underordnat led i en sådan förmedling.239

Telefonförsäljning av försäkringar, vars syfte var att sluta försäkringsavtal mellan försäkringsbolaget och en försäkringstagare, har ansetts som en tjänst som avser förmedling av försäkringar.240 Däremot har en bilåterförsäljares ersättning från en bilverkstad för s.k. bärgningsförsäkring som återförsäljaren ingår med ett försäkringsbolag, och som innebär att försäkringsbolaget står för kostnaden för bärgningen av en såld bil till närmaste märkesverkstad om den får driftstopp, inte ansetts utgöra försäkringsförmedling, med hänvisning till att det är återförsäljaren som är försäkringstagare.241

Ett bolags anvisning av placering och omplacering av försäkringskapital till ett visst försäkringsbolags värdepappersfonder i enlighet med försäkringstagares fondbytesfullmakt har ansetts utgöra en skattepliktig tjänst.242 Tillhandahållande av en fondförsäkring i form av en fondportfölj har inte ansetts omfattas av undantaget.243Likaså har ett bolags rådgivnings- och placeringstjänst avseende fondförsäkringar, där försäkringstagaren bestämmer i vilka av tillgängliga värdepappersfonder som försäkringskapitalet ska placeras, ansetts skattepliktig. Ett sådant bolag har nämligen ansetts tillhandahålla försäkringstagarna något som närmast kan liknas vid en analys- och rådgivningstjänst rörande fondplacering.244

238RÅ 2009 not. 80 (förhandsbesked). 239 Skatterättsnämndens beslut den 14 maj 1996. 240 Skatterättsnämndens beslut den 18 juni 1999. 241 Skatterättsnämndens beslut den 18 augusti 2006. 242RÅ 2004 not. 234 (förhandsbesked). 243RÅ 2005 not. 115 (förhandsbesked). 244 Skatterättsnämndens beslut den 14 maj 1998.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

148

5.4.3 Återbetalning av ingående mervärdesskatt vid exportomsättning

Finansiella tjänster är som huvudregel okvalificerat undantagna från mervärdesskatt, d.v.s. någon rätt att dra av eller få återbetalning av ingående mervärdesskatt föreligger normalt inte.

Vid exportomsättning i förhållande till tredje land finns dock under vissa förutsättningar rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt som hänför sig till omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet, med undantag för förvaltning av värdepappersfonder och specialfonder, samt omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster, inbegripet tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar eller återförsäkringar. Detta innebär ett s.k. kvalificerat undantag från mervärdesskatt. Rätt till sådan återbetalning föreligger endast om

 förvärvaren är en beskattningsbar person som i ett land utanför EU har antingen sätet för sin ekonomiska verksamhet eller ett fast etableringsställe till vilket tjänsten tillhandahålls eller, om den beskattningsbara personen saknar sådant säte eller etableringsställe i det landet, den beskattningsbara personen är bosatt eller stadigvarande vistas där,

 förvärvaren inte är en beskattningsbar person och förvärvaren är bosatt eller stadigvarande vistas i ett land utanför EU, eller

 omsättningen har direkt samband med varor som ska exporteras till ett land utanför EU.245

Ett företag som säljer sådana tjänster behöver alltså inte betala in någon mervärdesskatt till staten, men har ändå rätt till återbetalning av sina mervärdesskatteutgifter. Detta kallades tidigare för teknisk skattskyldighet.

24510 kap. 11 § ML, som motsvarar artikel 169 c i mervärdesskattedirektivet.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

149

5.4.4 Mervärdesskattegrupper

Utgångspunkten i mervärdesskattesystemet är att varje beskattningsbar person är att betrakta som ett separat skattesubjekt. Medlemsstaterna får dock som en enda beskattningsbar person betrakta sådana personer som är etablerade i medlemsstaten och som, trots att de är rättsligt oberoende, är nära förbundna med varandra genom finansiella, ekonomiska och organisatoriska band.246

Med ikraftträdande 1999 införde Sverige en sådan möjlighet i 6 a kap. ML genom rätten att registrera s.k. mervärdesskattegrupper, som också benämns gruppregistrering. För företag i finansiell gruppering motiverades införandet av denna möjlighet med att de företag inom gruppen som bedriver finansiell verksamhet därigenom kan undvika en inte avdragsgill ingående mervärdesskatt vid förvärv från övriga företag i gruppen,247 något som är en betydelsefull mervärdesskatterättslig fördel.248

Bakgrund

Huvudregeln är att mervärdesskattskyldighet föreligger för skattepliktig omsättning av en beskattningsbar juridisk eller fysisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett om det finns någon ägar- eller intressegemenskap mellan säljaren och köparen. En koncern utgör i sig inte någon juridisk person. Omsättning som görs av enskilda koncernföretag eller mellan företag i någon annan sammanslutning av juridiska personer med intressegemenskap beskattas således på samma sätt som omsättning mellan helt fristående företag.

Principen att beskatta även omsättning mellan företag i en företagsgrupp är av betydelse när det gäller konkurrensneutraliteten gentemot fristående företag. Detta gör sig särskilt gällande när det förvärvande företaget bedriver mervärdeskattefri verksamhet som inte medför rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Den skatt som uppkommer vid skattepliktiga interntransaktioner blir därmed en kostnad för företagsgruppen, på

246 Artikel 11 i mervärdesskattedirektivet. 247Prop. 1997/98:148 s. 1. 248 Se bl.a. Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 66.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

150

samma sätt som om tjänsten förvärvats från ett fristående företag med skattepliktig verksamhet.

I den mån det förvärvande företaget självt bedriver skattepliktig verksamhet föreligger avdragsrätt för skatten och den utgör därmed i princip inte någon kostnad för företagsgruppen. Effekten av att inte beskatta interna förvärv som görs av företag med skattefri verksamhet blir således att helt fristående företag kan komma att få svårare att sälja sina tjänster. De fristående företagen kan hamna i konkurrensunderläge om förvärvaren av tjänsterna har möjlighet att bedriva samma verksamhet inom koncernen utan att belastas av mervärdesskatt. Det förhållandet att tjänster inom ett företag som regel inte beskattas medan däremot omsättning mellan företagen i en grupp beskattas kan sägas motverka en uppdelning av ett företags verksamhet på flera företag. Detta gör sig särskilt gällande i de fall det förvärvande företaget bedriver skattefri verksamhet som inte medför avdragsrätt för ingående skatt. Den skatt som uppkommer vid skattepliktiga interntransaktioner blir därmed en kostnad för företagsgruppen på samma sätt som om tjänsten förvärvats från ett fristående företag med skattepliktig verksamhet.

När möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper infördes anfördes, beträffande den finansiella sektorn, bl.a. följande.

Inom EG [numera EU, utredningens anm.] har ett antal direktiv utfärdats om finansiella tjänster. De syftar till en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande av nationella regler inom gemenskapen [numera unionen, utredningens anm.]. Dessa direktiv har genomförts i den svenska lagstiftningen. Principerna om enda auktorisation innebär att en auktorisation, som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget har sitt huvudkontor, ska gälla i hela EES-området. Syftet är att företaget fritt ska kunna etablera filialer och erbjuda tjänster i andra medlemsländer. EG-direktiven har enligt företrädare för branschen inneburit att svenska banker och försäkringsföretag utsatts för en allt hårdare utländsk konkurrens. I de fall de utländska konkurrenterna inte behöver vidkännas någon merkostnad i hemlandet i form av mervärdesbeskattning för sina gruppinterna tjänster kan de erbjuda billigare tjänster på den svenska marknaden än vad de svenska bankerna och försäkringsföretagen kan. Inom försäkringssektorn har framhållits att gruppregistrering utnyttjas i de länder där svensk försäkringsverksamhet har sina största konkurrenter.249

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

151

Om den finansiella sektorn anfördes vidare bl.a. följande.

Bank- och försäkringsbolag har ofta verksamheten uppdelad på flera juridiska personer. Uppdelningen beror på ekonomiska, strategiska och affärsmässiga faktorer och är ofta en produkt av fusioner och omstruktureringsprocesser. En omfattande strukturomvandling fortgår inom banksektorn av framför allt internationella skäl. De finansiella verksamheterna är sällan uppbyggda på organisatoriskt lika sätt. Beskattningen av gruppinterna tjänster kan därför medföra skillnader i skattehänseende mellan olika företagsgrupper även på den inhemska marknaden vilket på ett snedvridande sätt påverkar de olika företagens inbördes konkurrensförmåga. Ju större del av en finansiell verksamhet som ligger i ett eller ett fåtal bolag eller företag, desto mindre betungande blir mervärdesskatteeffekterna. De finansiella företagens verksamhet regleras i särskild lagstiftning för banker, värdepappersbolag och försäkringsföretag. Företagen är i princip förhindrade att driva annan verksamhet än finansiell sådan. Dessutom finns legala krav på att olika finansiella verksamheter endast får bedrivas i separata bolag.

[---]

När finansiell verksamhet drivs i flera företag inom en och samma grupp anses det av kostnads- och effektivitetsskäl ofta mest rationellt att samordna vissa för gruppens funktion viktiga interna tjänster i separata bolag. Detta har uppgetts gälla för exempelvis datatjänster, informationsteknik, management, övergripande administration, ekonomistyrning, ekonomi och redovisning, depåtjänster, teletjänster, produktutveckling, juridisk rådgivning, gemensam kunddatabas, kundservice, reklam och marknadsföring, distribution och tryckeri, transport, inköp, personaladministration, utbildning, fastighetsförvaltning, kapitalförvaltning, betalningsservice, intern revision, skadereglering (försäkringssektorn), inkasso (banksektorn) m.m. Ofta är tjänsterna till sin natur sådana som de enskilda företagen i gruppen annars själva skulle fått utföra för att driva sin verksamhet. De gruppinterna tjänsterna uppges nästan uteslutande avse stödtjänster som är nödvändiga för de finansiella företagens utåtriktade tjänsteproduktion. Försäkringsbranschen uppger att man tillgripit administrativa förändringar av mervärdesskatteskäl vilka inte ansetts lämpliga från andra utgångspunkter för att minska mervärdesskattekostnaderna för gruppinterna omsättningar. Detta har skett genom s.k. tillikaanställning. Det betyder att personal som utför arbete åt flera av bolagen i en försäkringsgrupp har anställts i samtliga bolag. Varje anställd utför då endast arbete åt sina egna arbetsgivare. Med en sådan organisation anses ingen ökad mervärdesskattekostnad uppkomma, eftersom egenregiarbete inte medför skattskyldighet. Denna ordning

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

152

har dock enligt branschen skett på bekostnad av en ökad administration och därmed sammanhängande kostnader. Inom banksektorn uppges att det ofta inte är praktiskt möjligt att vidta administrativa åtgärder för att undvika mervärdesbeskattningen

.

250

Regeringen motiverade införandet av möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper enligt bl.a. följande.

Möjligheten till gruppregistrering med stöd av sjätte direktivet [numera mervärdesskattedirektivet, utredningens anm.] utgör – såsom också några remissinstanser påpekat – ett avsteg från principen om att alla skattepliktiga omsättningar ska beskattas. Åtgärden är således extraordinär inom mervärdesskattesystemet och kan dessutom om den görs allmänt tillämplig inom skattefria sektorer komma att försämra konkurrensneutraliteten för andra delar av näringslivet.

[---]

Vad som anförts om mervärdesbeskattningens snedvridande inverkan på bank- och försäkringsbranschens interna verksamhetsformer och därmed på deras inbördes konkurrensförmåga, samt om deras internationella konkurrensutsatthet och det angelägna i att banker och försäkringsföretag tillförsäkras samma verksamhetsbetingelser som motsvarande företag i ett flertal andra EG-länder [numera EU-länder, utredningens anm.], kan enligt regeringen anses utgöra sådana starka skäl som talar för ett införande av gruppregistrering inom denna sektor.

[---]

Rätten till gruppregistrering innebär utan tvekan en fördel för de företag som kommer i åtnjutande av denna möjlighet. Dessa fördelar måste vägas mot de samhällsekonomiska och konkurrensmässiga aspekterna. Bestämmelserna bör således utformats så att den negativa konkurrenssituationen för de fristående företagen så långt möjligt minimeras. Spärrar mot skatteundandraganden bör också införas.251

Efter att möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper införts har mindre redaktionella ändringar i regelverket vidtagits, utan att regelverket som helhet förändrats på något avgörande sätt.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

153

Förutsättningar

Två eller fler beskattningsbara personer252 får anses som en enda beskattningsbar person (mervärdesskattegrupp) och den verksamhet som mervärdesskattegruppen bedriver som en enda verksamhet.253 Omsättning mellan företagen i mervärdesskattegruppen ska således inte beaktas. Detta är i enlighet med vad som gäller för interna transaktioner inom ett och samma företag. All omsättning av eller till någon av mervärdesskattegruppens medlemmar ska mervärdesskatterättsligt anses ha gjorts av eller till gruppen, genom huvudmannen.254 Mervärdesskattegruppens verksamhet är således skattefri om gruppen utåt enbart tillhandahåller tjänster som är undantagna från skatteplikt. Det gäller även om det inom mervärdesskattegruppen görs omsättningar som i sig är skattepliktiga. Om mervärdeskattegruppens externa verksamhet avser såväl skattepliktiga som skattefria tillhandahållanden ska gruppen behandlas på samma sätt som en beskattningsbar person som bedriver s.k. blandad verksamhet.255 Avdragsrätten för ingående mervärdesskatt bedöms även i övrigt efter de allmänna mervärdesskattereglerna.256 Avdragsrätten görs gällande av huvudmannen också beträffande inköp som fakturerats ett annat företag i gruppen.257

I en mervärdesskattegrupp får endast ingå

1. beskattningsbara personer som står under Finansinspektionens

tillsyn och som bedriver verksamhet som inte medför skattskyldighet därför att omsättningen av tjänster är undantagen från skatteplikt med stöd av 3 kap. 9 eller 10 § ML, och

2. beskattningsbara personer med huvudsaklig inriktning att

tillhandahålla beskattningsbara personer som avses i punkt 1 varor eller tjänster, eller

252 Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte och resultat, se 4 kap. 1 § första stycket första meningen ML. 2536 a kap. 1 § första stycket ML. 254 Se 6 a kap. 4 § ML, och prop. 1997/98:148 s. 33. 255 Jfr 1 kap. 2 § första stycket 1 ML. 2566 a kap. 1 § andra stycket ML. 257 Jfr 8 kap. 13–14 §§ ML, och prop. 1997/98:148 s. 41 f.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

154

3. beskattningsbara personer som är kommissionärsföretag och

kommittentföretag i ett sådant kommissionärsförhållande som avses i 36 kap. IL.

Beskattningsbara personer som avses i första och andra punkterna får inte ingå i fler än en mervärdesskattegrupp.258

Det finns alltså tre huvudgrupper av företag som kan ingå i en mervärdesskattegrupp, d.v.s. finansiella företag, stödbolag och kommissionärsföretag. Finansiella företag omfattar kreditinstitut, d.v.s. bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker, liksom kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag, d.v.s. sådana aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse, liksom försäkringsföretag, d.v.s. försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag, och försäkringsmäklare.259 Även sådana i en bankkoncern ingående företag som endast indirekt står under Finansinspektionens tillsyn genom upplysningsskyldighet gentemot inspektionen anses omfattade av regleringen om de bedriver skattefri finansiell verksamhet. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas industrikoncerner som har sin finansieringsverksamhet bolagiserad och där finansieringen endast avser produktionsbolagets avsättning av egna varor eller tjänster. Med stödbolag avses sådana bolag som huvudsakligen är inriktade på att tillhandahålla finansiella företag, som står under Finansinspektionens tillsyn, stödtjänster. Sådana tjänster kan utgöras av redovisning, ledning, administration m.m.260 Ett fackförbund, som tillhandahåller ett helägt försäkringsbolag vissa administrativa tjänster, har dock inte ansetts som sådan näringsidkare vars huvudsakliga inriktning är att tillhandahålla bolaget tjänster.261 Endast sådana kommissionärsföretag som avses i 36 kap. IL kan ingå i en mervärdesskattegrupp bildad av kommissionärsföretag och kommittentföretag. I realiteten krävs då att alla de beskattningsbara personerna i mervärdesskattegruppen kan lämna eller erhålla koncernbidrag.262

2586 a kap. 2 § ML. 259Prop. 1997/98:148 s. 68. 260Prop. 1997/98:148 s. 69. 261RÅ 2004 ref. 34 (förhandsbesked). 262 Fink, Hans m.fl., Mervärdesskatt, kommentaren till 6 a kap. 2 § ML.

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

155

Vidare får i en mervärdesskattegrupp endast ingå en beskattningsbar persons fasta etableringsställe i Sverige.263 En utländsk filial har inte ansetts kunna ingå i en mervärdesskattegrupp.264 Av unionsrätten har ansetts följa att tjänster som en huvudetablering i tredje land har tillhandahållit åt sin filial i Sverige som ingår i en mervärdesskattegrupp ska anses ha tillhandahållits gruppen och att den är skattskyldig för omsättningen.265 Internfakturering av tjänster som ett huvudbolag med säte i tredje land tillhandahåller en filial som ingår i en mervärdesskattegrupp i en medlemsstat har ansetts utgöra beskattningsbara transaktioner som mervärdesskattegruppen i egenskap av köpare är mervärdesskattskyldig för.266

Möjligheten att registrera en mervärdesskattegrupp begränsas av att en sådan grupp endast får avse beskattningsbara personer som är nära förbundna med varandra i finansiellt, ekonomiskt och organisatoriskt hänseende. Det torde emellertid inte krävas att alla de beskattningsbara personerna har dessa samband med alla företag inom mervärdesskattegruppen (horisontellt samband). Det torde räcka med att de beskattningsbara personerna har dessa samband samtidigt med minst ett annat företag i mervärdesskattegruppen, exempelvis huvudmannen (vertikalt samband).267 Vid införandet av möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper anfördes beträffande denna begränsning bl.a. följande.

Ofta bedrivs såväl bank som försäkringsföretag inom samma gruppering. Företag inom den svenska banksektorn är oftast uppbyggda som en koncern med moderbolag och ett antal dotterbolag som vanligen är helägda. Finansiell verksamhet bedrivs också av värdepappersbolag. Företagen inom den sektorn liksom inom banksektorn är ofta uppbyggda enligt en holdingbolagsmodell där moderbolaget är ett holdingbolag och det finansiella företaget utgör dotterföretag. Interna tjänster inom värdepappersbolagen tillhandahålls ofta av avdelningar inom de finansiella företagen. Det förekommer dock att exempelvis datatjänster tillhandahålls internt av ett separat dotterbolag. Vid sidan om koncernstrukturen förekommer även andra starkt integrerade organisationsformer. Folksamgruppen uppträder som en finansiell gruppering men består organisatoriskt av moderbolagen Folksam Sak och Folksam Liv, vart och ett med egna dotterbolag.

2636 a kap. 2 § andra stycket ML. 264RÅ 2006 not. 29 (förhandsbesked). 265HFD 2015 ref. 22 (förhandsbesked). 266 EU-domstolens avgörande i mål C-7/13, Skandia America (USA), ECLI:EU:C:2014:2225 (ännu inte publicerat), punkterna 32 och 38. 267 Fink, Hans m.fl., Mervärdesskatt, kommentaren till 6 a kap. 3 § ML.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

156

Länsförsäkringsgruppen har en s.k. federativ uppbyggnad på så sätt att lokala försäkringsbolag (länsbolagen) tillsammans äger ett försäkrings- och servicebolag (Länsförsäkringsbolagens AB). Detta bolag är i sin tur moderbolag i en koncern med helägda bolag vilka har ansvar för bl.a. fondförvaltning och livförsäkring. Länsbolagen äger också ett bankbolag. De interna tjänsterna utförs av moderbolaget gentemot länsbolagen. [---] Finansiellt samband föreligger exempelvis när de finansiella företagen genom ägande eller på annat sätt har ett bestämmande inflytande över tjänsteföretagen. En sådan bestämmanderätt bör anses föreligga om det föreligger koncernförhållande mellan företagen av sådant slag som avses i koncerndefinitionen i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554). Enligt bestämmelsen, som även reglerar indirekta koncernförhållanden, är ett av koncernkriterierna att moderbolaget innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i dotterföretaget. Samma koncerndefinition tillämpas för bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag […]. Gruppregistrering bör emellertid med hänsyn till bl.a. Länsförsäkringsgruppens och Folksams särskilda organisationer vara möjlig även utanför egentliga koncernorganisationer. Det finansiella sambandet bör således anses uppfyllt om flera finansiella företag tillsammans utövar ett betydande ägande i ett annat bolag i en företagsgrupp eller de utgör försäkringsföretag […]. Ett finansiellt samband bör anses föreligga även i det fallet att ett kreditinstitut äger samtliga aktier i ett livförsäkringsbolag som inte konsoliderats med moderföretaget därför att allt överskott som uppkommer i livförsäkringsbolagets verksamhet tillfaller försäkringstagarna. Ekonomiskt samband föreligger exempelvis vid kontinuerligt utbyte av tjänster och varor mellan företagen eller om ett företag på annat sätt kontinuerligt bedriver ekonomisk verksamhet i nära samarbete med ett annat företag och därvid främjar och kompletterar dess verksamhet. Detta torde för övrigt vara huvudanledningen till att gruppregistrering begärs. Organisatoriskt samband kan anses föreligga när företagen har gemensamma administrativa funktioner såsom gemensamma funktioner för t.ex. ledning och marknadsföring. Vart och ett av de tre kriterierna måste föreligga samtidigt. Det enskilda kriteriet kan dock vara uppfyllt i varierande grad. En totalbedömning måste göras i varje enskilt fall. Såsom utredningen i SOU 1992:121 föreslagit bör således kravet på finansiellt samband anses vara tillgodosett även vid ett mer begränsat ägande inom en grupp av företag under förutsättning att företagen utgör en sammanhållen enhet till följd av avtal om stadigvarande samverkan och utbyte av tjänster. Utredningen syftade därvid på ett starkt ekonomiskt och organisatoriskt samband.268

SOU 2016:76 Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn

157

Ett antal fristående banker har på grund av avtal om stadigvarande samverkan ansetts ha haft tillräckligt nära finansiellt, organisatoriskt och ekonomiskt samband för att ha rätt att registrera en mervärdesskattegrupp.269

Som framgått är den kanske mest betydelsefulla aspekten av mervärdesskattegrupper att omsättning mellan gruppmedlemmar inte beaktas vid mervärdesbeskattningen. Vid gruppinterna försäljningar behöver således mervärdesskatt inte redovisas. Detta är en betydelsefull fördel, när det inköpande företaget bedriver mervärdesskattefri verksamhet och därför saknar rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Mervärdesskatt redovisas alltså endast på försäljning till köpare utanför mervärdesskattegruppen. Avdragsrätten för mervärdesskatt på inköp från leverantörer utanför mervärdesskattegruppen bestäms utifrån gruppens externa skattepliktiga omsättning i förhållande till undantagen omsättning. En mervärdesskattegrupp hanteras således som ett enda skattskyldigt subjekt. I mervärdesskattehänseende hanteras de olika bolagen inom gruppen närmast som olika affärsområden eller kontor inom ett och samma bolag.270

Det förefaller emellertid vara intressant även för företag i inkomstskatterättsliga kommissionärsförhållanden som bedriver mervärdesskattepliktig verksamhet att registrera mervärdesskattegrupper. Anledningen till att även företag med mervärdesskattepliktig verksamhet bildar mervärdesskattegrupper torde framför allt vara den administrativa förenkling det medför. Det finns således även företag som ingår i mervärdesskattegrupper som därigenom inte undgår kostnader för ingående mervärdesskatt.271

Förekomst

Året efter att möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper infördes, 1999, fanns 52 mervärdesskattegrupper registrerade. Numera finns drygt 150 registrerade mervärdesskattegrupper. Drygt 65 av dem avser inkomstskatterättsliga kommissionärsförhållanden,

269RÅ 2005 not. 106. 270 Nilsson, Ulf, Moms för bank och finans, s. 66. 271 Lagrådsremiss överlämnad den 28 maj 2014, s. 23.

Nuvarande beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

158

varav ungefär 35 grupper bedriver mervärdesskattepliktig verksamhet.272

Möjligheten att registrera mervärdesskattegrupper utgör som nämnts en mervärdesskatterättslig och administrativ fördel för gruppmedlemmarna. Ett slopande av denna möjlighet har bedömts öka skatteintäkterna med 400 miljoner kronor för 2015.273 Utgångspunkten måste därför vara att statens kostnader för mervärdesskattegrupperna uppgår till motsvarande belopp.

272 A. remiss, s. 23 och 26, och uppgifter framtagna av Skatteverket per den 26 oktober 2015. 273Prop. 2014/15:99 avsnitt 5.7.

159

6 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

Särskild beskattning i den finansiella sektorn kan ske på olika sätt och kan ha åtminstone delvis olika ändamål. Eftersom utredningens uppdrag är att ta fram ett förslag till en skatt som minskar den skattefördel som den finansiella sektorn kan antas få till följd av att omsättning av finansiella tjänster har undantagits från mervärdesskatt enligt 3 kap.9 och 10 §§mervärdesskattelagen (1994:200), ML, begränsar sig den fortsatta redogörelsen till sådana beskattningsmetoder som till någon del kan åstadkomma just detta. Det står nämligen medlemsstaterna fritt att införa andra skatter än mervärdesskatt avseende finansiella tjänster, under förutsättning att skatten inte kan karaktäriseras som en omsättningsskatt (se avsnitt 5.1 och 5.4.1).1 De i praktiken vanligaste beskattningsmetoderna är finansiell transaktionsskatt (FTT) och finansiell aktivitetsskatt (FAT). Dessa, liksom vissa andra, beskattningsmetoder behandlas i detta kapitel (se avsnitt 6.1).

För närvarande har Sverige inte någon särskild skatt i den finansiella sektorn (däremot förekommer särskilda avgifter i sektorn, se avsnitt 4.5.2).2 Kapitlet innehåller dock en redogörelse för tidigare inhemsk beskattning, liksom tidigare förslag till beskattning (se avsnitt 6.2), samt för ett antal andra länders beskattning (se avsnitt 6.3). Dessutom beskrivs det fördjupade samarbetet inom Europeiska unionen, EU, om beskattning av finansiella transaktioner (EU FTT) (se avsnitt 6.4).3

1 Se artikel 401 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1) (mervärdesskattedirektivet). 2 Skillnaden mellan skatter och avgifter har belysts i avsnitt 5.1. 3 De finansiella begrepp som förekommer i detta kapitel har i huvudsak behandlats i kapitel 4 och 5. I den mån begreppen inte behandlats där definieras de i detta kapitel.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

160

6.1 Beskattningsmetoder

Teoretiskt sett går det att beskatta finansiella tjänster på så sätt att det mycket väl kompenserar för undantaget från mervärdesbeskattning. Detta kommer att beskrivas i avsnitt 6.1.2. Så vitt utredningen känner till har dessa teoretiska modeller i praktiken inte prövats i något land.4

Det är i stället främst två typer av beskattningsmetoder som har varit aktuella i diskussionerna under senare år och som förekommer i olika länder. Den ena typen är en finansiell aktivitetsskatt som brukar förkortas FAT (Financial Activities Tax) och den andra typen är finansiell transaktionsskatt som brukar förkortas FTT (Financial Transaction Tax). Båda skattetyperna kan utformas på olika sätt t.ex. vad gäller skattebasen. I avsnitten 6.1.3 och 6.1.4 redogörs närmare för de båda beskattningsmetoderna och några olika varianter av dem.

6.1.1 Övergripande om skatter och metoder

Att kompensera för att finansiella tjänster är undantagna från mervärdesbeskattning är ett skäl att öka beskattningen av sektorn, men inte det huvudsakliga av de skäl som har framhållits under senare år. Finanskrisen som kulminerade 2008 har föranlett en internationell debatt om hur den finansiella stabiliteten kan och bör stärkas. I detta sammanhang har, förutom regleringen av sektorn, behovet av särskild beskattning diskuterats.

Att finanssektorn, på grund av sin betydelse för hela ekonomin, kan räkna med betydande stödåtgärder när den har problem har framhållits som ett motiv för särskild beskattning eftersom detta får till följd att sektorn inte bär hela den samhällsekonomiska kostnaden för den risk som verksamheten ger upphov till. Vinsterna av ett riskfyllt agerande tillfaller ju marknadsaktörerna medan skattebetalarna får stå för en del av eventuella förluster. Därmed får marknadsaktörerna incitament att ta större risker än vad som är samhällsekonomiskt optimalt.5

4A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s. 65. 5 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

161

De stora, systemviktiga, bankerna sägs på grund av detta ha en implicit garanti av värdet av långivarnas fordringar på banken. Den implicita garantin motsvarar en förmögenhetsöverföring även om det inte är klart i vilken grad det är bankernas aktieägare, långivare eller låntagare som gynnas. Det resolutionsförfarande med möjligheter till skuldnedskrivning som etableras i och med att EU:s krishanteringsdirektiv implementeras (se avsnitt 4.5.3) förväntas dock minska den implicita garantin.6

Härutöver är incitamenten att ta hänsyn till att finansiella problem i en bank tenderar att påverka andra banker svaga. Det finns därför externa effekter av risktagandet i den finansiella verksamheten som kan leda till instabilitet i den reala ekonomin. Teoretiskt sett skulle finanssektorn kunna beskattas på ett sådant sätt att skatten för varje institut blir lika stor som de externa effekter det ger upphov till, vilket skulle ge incitament att reducera de externa effekterna. Det har också framhållits att skatteintäkter skulle kunna täcka kostnader som uppstod till följd av krisen i finanssektorn.7

Utöver detta diskuteras olika former av särskild beskattning i finanssektorn som metoder att beskatta övervinster, höga ersättningar och bonusar i sektorn samt minska prisrörligheten hos finansiella tillgångar.

6.1.2 Mervärdesskattebesläktade alternativ

Att finansiella tjänster är undantagna från mervärdesbeskattning innebär att de finansiella instituten inte kan göra avdrag för ingående mervärdesskatt. Därigenom blir finansiella tjänster som riktas till privatpersoner underbeskattade och de som riktas till företag överbeskattade. Sammantaget brukar det anses att sektorn subventioneras härigenom och att den därför kan vara större än vad den skulle vara om tjänsterna inte var undantagna från mervärdesskatt. En skatt som utformas så att den kompenserar för

6 Se Den implicita statliga garantin till systemviktiga banker, Finansinspektionen. Finansinspektionen uppskattar värdet av den implicita garantin av de fyra svenska storbankerna till (som genomsnitt med olika beräkningsmetoder) 26 miljarder kronor per år under perioden 1998–2014 och som mest till 203 miljarder kronor år 2009. 7 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn,samt SEC (2010) 1166, s. 4.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

162

undantaget kan medföra att sektorn minskar till sin optimala storlek.8 I det följande beskrivs, teoretiskt, sex metoder som går ut på att beskatta finansiella tjänster på sätt som, så långt det är möjligt, liknar mervärdesbeskattningen. Den andra, tredje och fjärde metoden kan ses som modifierade varianter av den första, kassaflödesbeskattning. De sista två metoderna diskuterades av Utredningen om beskattning av den finansiella sektorn i 1990 års betänkande Särskild skatt i den finansiella sektorn.9

Kassaflödesbeskattning 10

Ofta är priset på finansiella tjänster inte tydligt uttalat så att det går att belägga med mervärdesskatt utan inkluderat i räntor, försäkringspremier, växelkurser o.d. Ett sätt att hantera detta är att mervärdesbeskatta alla inbetalningar till finansiella företag som om de vore betalningar för en tjänst och låta dem göra avdrag för ingående mervärdesskatt på alla utbetalningar (oavsett om den som får betalningen är registrerad för mervärdesskatt eller ej).

När en bankkund sätter in pengar på ett bankkonto betalas mervärdesskatt på insättningen och när kunden så småningom tar ut sina pengar och den ränta han eller hon får görs ett avdrag för ”ingående” mervärdesskatt. I den mån priset för banktjänsten är inbakat i räntan (som därför är lägre än vad den annars skulle vara) blir avdraget lägre och därmed betalas mervärdesskatt på tjänsten. På motsvarande sätt görs avdrag för ”ingående” mervärdesskatt när banken lånar ut pengar och mervärdesskatt betalas på återbetalningen och den ränta som låntagaren betalar. Totalt sett betalar banken mervärdesskatt på ränteskillnaden mellan spararnas och låntagarnas räntor. På samma sätt behandlas andra finansiella tjänster.

Finansiella tjänster till andra företag beskattas inte, eftersom metoden går ut på att utöka mervärdesbeskattningen till finansiella tjänster och i mervärdesbeskattningen undantas handel mellan företag genom att företagen får göra avdrag för den mervärdesskatt

8A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s. 64 f., samt Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 9SOU 1990:46. 10 Källan i detta underavsnitt är Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 197 ff.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

163

de betalar. Löner liksom transaktioner knutna till eget kapital såsom aktieutdelningar och köp och försäljning av aktier undantas från denna beskattning. Utbetalningar till aktieägare representerar inte finansiella tjänster utan vinst gjord på tillhandahållande av finansiella tjänster.

Det har funnits farhågor om att kassaflödesbeskattningen skulle kunna medföra likviditetsproblem. Låntagare skulle avkrävas mervärdesskatt på låneinbetalningen just i det läge då han eller hon behöver pengar. Detta behöver dock inte vara något problem. Långivaren bör vara beredd att låna ut en summa som täcker både det ursprungliga lånet och mervärdesskatten till samma villkor som han eller hon, utan kassaflödesbeskattning, skulle ge det ursprungliga lånet eftersom låneutbetalningen nu medför en återbetalning av en lika stor mervärdesskatt som den som låntagaren betalar.

Principiellt sett måste denna metod betraktas som träffsäker. James Mirrlees m.fl. pekar dock på att den praktiskt sett kan vara förknippad med vissa svårigheter. En sådan är att helt nya begrepp och mekanismer skulle behöva introduceras i ett redan komplext skattesystem. Den stora mängden olikartade finansiella transaktioner som äger rum i en modern ekonomi talar för att systemet skulle innebära en avsevärd administration. Även själva övergången till ett sådant nytt system skulle kunna medföra svårigheter.

Separat skatt på finansiella tjänster

11

Om en separat skatt på finansiella tjänster introducerades, i stället för att dessa tjänster inlemmades i mervärdesskattesystemet, med kassaflödesbeskattning såsom beskrevs ovan, skulle inte varje transaktion behöva beskattas för sig. Det skulle räcka att summera berörda kassaflöden under ett år och beskatta summan. Administrationen skulle bli enklare med denna metod även om övervakningen samtidigt skulle bli svårare.

Det skulle kunna uppstå gränsdragningsproblem mellan vilka kassaflöden som är förknippade med finansiella aktiviteter och vilka som är förknippade med andra aktiviteter. Men om skattebasen för en sådan separat skatt på finansiella tjänster är de

11 Källan i detta underavsnitt är Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 201 ff.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

164

finansiella tjänster som är undantagna från mervärdesskatt och om skattesatserna för denna skatt och mervärdesskattesatsen är lika stora så blir detta gränsdragningsproblem av mindre betydelse. Den samlade skattebetalningen blir lika stor oavsett hur betalningarna kategoriseras.

Skattesatsen noll i transaktioner mellan företag

12

Finansiella transaktioner mellan företag beläggs inte med skatt med kassaflödesbeskattningen genom att det som är ett beskattningsbart inflöde i ett företag är ett avdragsgillt utflöde i ett annat. Ett alternativt sätt att åstadkomma detta är att låta skattesatsen för sådana transaktioner vara noll. Det skulle i praktiken omvandla skatten på finansiella tjänster från en mervärdesskatt till en omsättningsskatt i slutkonsumtionsledet. James Mirrlees m.fl. tar upp både för- och nackdelar med denna metod.

En fördel med att låta skattesatsen för finansiella transaktioner mellan företag vara noll skulle vara att endast företag som säljer finansiella tjänster till slutkonsumenter skulle beröras av systemet. Hela vidden av finansiella transaktioner mellan företag såsom transaktioner förknippade med marknadsfinansiering, interbankfinansiering och derivathandel skulle vara oberörda av skatten.

En nackdel skulle vara att företagen måste skilja på finansiella tjänster till hushåll och andra företag. När hela skatteintäkten uppstår i slutkonsumentledet går också större skatteintäkter förlorade om en transaktion undgår skatt.

Skatteberäkningskonton

13

Ett likvärdigt alternativ till att beskatta alla inbetalningar och medge avdrag för alla utbetalningar är att skjuta upp skattebetalningen/skatteavdraget för ett visst lån, mot en lämplig ränta, till dess att lånet återbetalas. Detta är vad metoden med skatteberäkningskonton går ut på.

För att detta ska vara likvärdigt med att betala/göra avdrag för skatten direkt måste räntesatsen återspegla det sanna nuvärdet av

12 Källan i detta underavsnitt är Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 203 f. 13 Källan i detta underavsnitt är Mirrlees, James m.fl., Tax by design, s. 204 ff.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

165

framtida betalningar/avdrag, och inte inkludera någon avgift för den finansiella tjänsten. Eftersom betalning och återbetalning av kapital tar ut varandra blir det som beskattas skillnaden mellan den faktiska räntan och denna normalränta.

Transaktioner mellan företag bör exkluderas från beskattning för att inte produktion av insatsprodukter ska beskattas. Detta kan ske antingen genom att låta företagskunder återkräva skatt som har betalts via deras skatteberäkningskonton eller genom att sätta skattesatsen till noll på transaktioner mellan företag så att endast finansiella transaktioner till hushåll beskattas.

Med en välavvägd normalränta blir nuvärdet av omedelbara skattebetalningar/skatteavdrag med kassaflödesbeskattning lika stort som uppskjutna betalningar/avdrag på skatteberäkningskonton. Om normalräntan däremot sätts för högt överbeskattas sparande och underbeskattas lånande och vice versa.

Samtidigt finns enligt James Mirrlees m.fl. flera fördelar med denna metod. En fördel är att de mindre betalningar och avdrag som skatteberäkningskontona innebär jämfört med kassaflödesbeskattning minskar risken för skattebortfall som kan uppkomma om den långivare som har fått en avsevärd återbetalning av mervärdesskatt lyckas undkomma att betala mervärdesskatt när lånet återbetalas. En annan fördel är att det är förhållandevis lätt att införa skatten och ändra skattesatser med denna metod.

Subtraktionsmetoden

14

Med subtraktionsmetoden beskattas ett företags sammanlagda intäkter minskat med alla andra kostnader för verksamheten än lönekostnaderna. Enligt Utredningen om beskattning av den finansiella sektorn leder metoden till samma resultat som mervärdesskattesystemet, så vitt avser storleken på den skatt ett företag har att betala till statskassan, när alla kostnader utom lönekostnaderna är belastade med en fullt avdragsgill mervärdesskatt. I den mån så inte är fallet kommer skatten bli mindre än vad företaget skulle ha haft att betala i mervärdesskattesystemet. Företagen får inte lyfta av ingående mervärdesskatt och deras

14 Källan i detta underavsnitt är SOU 1990:46 s. 218 ff.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

166

kunder får inte göra avdrag för denna skatt. Därför uppstår kumulativa effekter.

Med intäkter avses här ränte-, avgifts- provisions- och premieintäkter o.d. samt uttag, utdelningar och skattepliktiga koncernbidrag. Med avdragsgilla kostnader avsågs 1990 alla kostnader, utom lönekostnader, som var avdragsgilla i inkomstbeskattningen.

Nettovinstmetoden

15

Med nettovinstmetoden beskattas företagens nettovinster, d.v.s. summan av företagens räntenetto, avgifts- och provisionsintäkter o.d. samt den vinstmarginal som de tillgodogör sig i sin verksamhet. Därmed tas hänsyn till sådana kostnader som inte är belastade med mervärdesskatt. Metoden innebär att de företag som omfattas av beskattningen får dra av ingående mervärdesskatt. Däremot får deras kunder inte dra av denna skatt, varför kumulativa effekter uppstår.

Både subtraktionsmetoden och nettovinstmetoden har likheter med den separata skatt på finansiella tjänster som beskrevs ovan, men med den skillnaden att den senare beskattar finansiella tjänster (via därmed förknippade kassaflöden) medan de tidigare beskattar hela företag.

6.1.3 Finansiell aktivitetsskatt (FAT)

När skatt på finansiella aktiviteter diskuteras brukar den tilltänkta skattebasen bestå av löner och vinster i företag som tillhandahåller finansiella tjänster. Därmed är basen relaterad till finanssektorns förädlingsvärde och skatten kan fungera som en kompensation för undantaget från mervärdesbeskattning.

Ofta är dock utgångspunkten i diskussionerna om finansiell aktivitetsskatt en annan, nämligen att de prestationsbaserade ersättningarna inom finanssektorn anses ge upphov till ett samhällsekonomiskt ineffektivt risktagande. Ersättningsanordningar grundade på kortsiktig avkastning, utan tillräckligt hänsynstagande till riskerna, ger, tillsammans med statliga bankgarantier, anställda

15 Källan i detta underavsnitt är SOU 1990:46 s. 222 ff.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

167

en större del av eventuell vinst än av eventuell förlust. Därmed blir risktagandet lönsamt både för aktieägare, ledning och anställda. En skatt på löner och vinster i finansiella institut, över en viss nivå, har framhållits som ett medel för att få instituten att internalisera sådana externa effekter.16

Inom EU, Internationella valutafonden (IMF) och Group of Twenty Finance Ministers and Central Bank Governors (G20), diskuteras tre olika former av finansiell aktivitetsskatt (FAT1, FAT2 och FAT3) vilka redogörs för i det följande.17

FAT1

FAT1 är den aktivitetsskatt som mest påminner om en mervärdesskatt. Skattebasen är ersättningar till anställda och vinst, där vinstkomponenten utgör vinst efter bruttoinvesteringar (d.v.s. investeringar motsvarande förslitning och nettoinvesteringar) men utan avdrag för finansiella kostnader i finansiella företag.18 Detta är en klar parallell till mervärdesbeskattningen som avser det förädlingsvärde som skapas i företaget.19 Underlaget för mervärdesskatt, när alla varor och tjänster är belagda med mervärdesskatt, motsvarar nämligen försäljningsintäkterna minskade med kostnaderna för insatsprodukter och bruttoinvesteringar, med korrigering för export. Försäljningsintäkterna minskade med kostnaderna för insatsprodukter är i sin tur det samma som lönekostnader i förening med bruttovinst.20 (Se vidare avsnitt 7.2.3, underavsnitt Beskattningsunderlag.)

Om den finansiella aktivitetsskatten ska kompensera för mervärdesskatteundantaget så bör företagen inte kunna göra avdrag för ingående mervärdesskatt. Detta beror på att den ingående mervärdesskatten är en skatt på förädlingsvärdet i tidigare led medan denna form av finansiell aktivitetsskatt däremot enbart är en

16 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 17A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, samt SEC (2010) 1166. 18 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 19 Jfr additionsmetoden i SOU 1990:46 s. 208 ff. 20 Jfr Kristoffersson, Anders, Neutral beskattning av bolagsinkomster i en öppen ekonomi – cash-flowskatter och andra skatter, s. 407 ff.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

168

skatt på det förädlingsvärde som har skapats i det senaste ledet, d.v.s. i finansföretaget.21

Däremot borde företag som använder finansiella tjänster, principiellt sett, få dra av den ingående aktivitetsskatten mot sin utgående mervärdesskatt. Detta låter sig dock inte göras av samma skäl som har föranlett undantaget från mervärdesbeskattning. Ett pragmatiskt sätt att hantera detta är att sätta skattesatsen för den finansiella aktivitetsskatten lägre än rådande mervärdesskattesats. Alternativt skulle företag kunna få göra ett grovt och uniformt avdrag.22

Enbart lönekostnader som mått på finansiell aktivitet

Danmark har en skatt på mervärdesskattebefriad verksamhet, den s.k. lønsumsafgiften. Såvitt avser den finansiella sektorn baseras skatten på lönekostnader, d.v.s. löner, bonusutbetalningar, löneförmåner och pensionsutbetalningar. Kompensation i form av aktieoptioner är dock exkluderad. Därmed liknar lønsumsafgiften FAT1 med den skillnaden att vinsterna inte är en del av skattebasen.23

En skatt vars underlag endast utgörs av lönekostnader skiljer sig från en FAT1 på så sätt att skattebasen inte kan anses motsvara det förädlingsvärde som skapas i ett företag utan endast en del därav. En skatt som är baserad på lönekostnaderna står därför längre från mervärdesskatten. Den missgynnar också i högre grad verksamheter som är personalintensiva. Löneskattens fördelar ligger främst på det administrativa planet.24

FAT2

FAT2 syftar till att beskatta övervinster i finanssektorn, i bemärkelsen ersättning till arbete och kapital utöver den lägsta nivå de som tillhandahåller det begär. IMF har pekat på flera möjliga,

21A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s. 66. 22A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s. 67. Jfr även SOU 1990:46 s. 231. 23 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 24SOU 1990:46 s. 225 f.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

169

men inget självklart, sätt att bestämma vid vilken vinstnivå beskattningen ska börja. Lönen måste ge de anställda en skälig ersättning både för den kompetens de har och för hur hårt de anstränger sig under arbetstiden. Att identifiera hur stor del av en lön som överstiger ersättningen för ansträngning och kompetens är i praktiken ogörligt. Vad som föreslås är i stället att topplönerna i finanssektorn jämförs med topplönerna i andra sektorer i avvägningen av vid vilken lönenivå beskattningen ska börja.25

FAT3

Om aktieägare och ledning i ett företag får en större del av eventuell vinst än av eventuell förlust, t.ex. för att förlusten delvis bärs av skattebetalarna genom statliga garantier, kan ett skadligt risktagande uppstå. Den tredje formen av finansiell aktivitetsskatt syftar till att stävja ett samhällsekonomiskt skadligt risktagande. Beskattningsunderlaget utgörs av avkastning en bit över vad som kan betraktas som normal avkastning. En sådan skatt förmodas belasta finansiella institut med hög risknivå genom att hög risk ofta medför hög avkastning. Risken för att det även blir hög avkastning till följd av kompetens och ansträngning som beskattas är oundviklig.26

Det är inte självklart om det är onormalt hög avkastning på eget kapital eller tillgångar som bör beskattas. Investerares möjligheter att växla mellan skulder och eget kapital talar för att det är avkastningen på tillgångar. En beskattning av avkastningen på eget kapital skulle dock kunna motverka motiven för skuldfinansiering som ges av företagsbeskattningen.27

De två senare formerna av finansiell aktivitetsskatt innebär en progressiv beskattning eftersom de beskattar löner och vinster över en viss nivå. För alla formerna gäller att större, gränsöverskridande företag har bättre möjligheter att kringgå beskattningen genom att omlokalisera verksamheten.28

25A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s.67 f. 26 A.a., s. 68. 27 A.a., s. 68 f. 28 A.a., s. 68.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

170

6.1.4 Finansiell transaktionsskatt (FTT)

En finansiell transaktionsskatt är en skatt som tas ut vid köp och försäljning av vissa värdepapper och finansiella instrument. Ett gammalt exempel är Tobin-skatten, d.v.s. en skatt som skulle tas ut i samband med valutaväxling för att stärka valutastabiliteten, vilken lanserades av James Tobin 1972 (se även avsnitt 3.2). De varianter av FTT som på senare tid har diskuterats både i EU och inom IMF och G20 har inneburit att skatten ska tas ut på bruttovärdet av omsättningen i olika transaktioner utan avdrag för eventuella kostnader, på den marknadsplats som genomför affären.29

En transaktionsskatt syftar bl.a. till att minska volatiliteten, d.v.s. prisrörligheten, hos finansiella tillgångar. Överdrivet kortsiktiga transaktioner sägs nämligen göra prisrörligheten omotiverat stor och befaras därigenom öka risken för att finansiella kriser får spridningseffekter. Det finns dock inget entydigt teoretiskt eller empiriskt stöd för att en transaktionsskatt skulle minska volatiliteten. Ett argument för att volatiliteten skulle minska med en transaktionsskatt är att en sådan missgynnar kortsiktiga placerare som spekulerar i prisrörelser från ett jämviktspris. Ett argument för att volatiliteten skulle öka är att likviditeten på finansmarknaden skulle minska och det är på illikvida marknader som handeln kan påverka priset. Samtidigt som en transaktionsskatt skulle kunna begränsa rent spekulativa placeringar skulle den göra andra kapitalrörelser, såsom finansieringen av utrikeshandel och riskspridningen, dyrare.30

En finansiell transaktionsskatt har även nämnts som ett sätt att kompensera för att flertalet finansiella tjänster är undantagna för mervärdesskatt och därmed att ge finanssektorn mer likvärdiga konkurrensvillkor i förhållande till andra sektorer.31

Eftersom en transaktionsskatt, som namnet anger, tas ut på varje transaktion kan de kumulativa effekterna, d.v.s. att beskattningsunderlaget är påverkat av beskattning i tidigare skeden, bli märkbara. Företagen kan undvika detta genom att integrera olika verksamheter så att transaktioner kan ske inom ett och samma, i stället för mellan olika, företag. På så sätt kan en finansiell trans-

29 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 30 A.a. 31 COM (2013) 71 final EN, s. 2.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

171

aktionsskatt ge drivkrafter att skapa större finansiella institutioner.32

En förutsättning för att en finansiell transaktionsskatt ska gå att utforma på ett bra sätt är att det görs i ett internationellt samarbete. Skattebasen kan nämligen i mindre utsträckning än skattebasen för finansiell verksamhet antas vara bunden till den plats där verksamheten bedrivs. Med fria kapitalrörelser kan en helt nationell finansiell transaktionsskatt därför medföra att många av transaktionerna flyttas till ett land utan sådan skatt. Eftersom handeln med värdepapper, redan i dag, i stor utsträckning, sker vid ett fåtal finansiella centra så skulle intäkterna från en finansiell transaktionsskatt varken vara bundna till köparens, säljarens eller värdepapperets hemvist.33

Beskattningsunderlaget kan utformas på olika sätt. Inom EU och IMF har två varianter diskuterats, en mer omfattande som inkluderar derivat (FTT1) och en begränsad som undantar derivat (FTT2).34 Med derivat menas kontrakt vars värde baseras på prisutvecklingen av någon underliggande tillgång såsom aktier, räntor eller valutor.

Aktiemarknaden delas upp i en primärmarknad och en sekundärmarknad. På primärmarknaden gör aktiebolagen aktieemissioner och köpeskillingen kommer bolagen till godo genom att det egna kapitalet ökar. Om aktierna sedan säljs vidare sker det på en sekundärmarknad. Om både primär- och sekundärmarknaden omfattas av en transaktionsskatt riskerar de ökade transaktionskostnaderna att påverka företagens möjligheter att förvärva nytt eget kapital.35

Beskattningsunderlaget för aktier och obligationer är tämligen okomplicerat och utgörs av transaktionens värde. När det gäller derivat däremot finns två olika alternativ. De kan antingen beskattas utifrån kontraktets underliggande värde eller utifrån premien, d.v.s. priset på kontraktet. De olika alternativen ger helt olika effektiv skattesats. Skattebasens storlek blir betydligt större

32A Fair and Substantial Contribution by the Financial Sector, IMF, s. 21. 33 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. Jfr även SEC (2011) 1103 final, s. 6. 34 SEC (2010) 1166 s. 11, samt Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 35 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

172

om kontraktets underliggande värde beskattas. Samtidigt ökar kostnaden för att hantera finansiella risker med derivat påtagligt om handeln med derivat beskattas som om det vore den underliggande tillgången som handlades. Risken för finansiell instabilitet kan öka om möjligheten till effektiv riskhantering begränsas. Om premien beskattas riskerar effekten på mängden derivattransaktioner i stället att bli mindre än önskad.36

Nackdelen med att undanta derivat är att det ger en möjlighet att kringgå transaktionsskatten genom att skapa derivatinstrument som återspeglar den egentliga tillgångsaffären.37

Vem som i slutändan kommer att få betala en transaktionsskatt är svårbedömt. Skatten kan öka företagens kapitalkostnad och därmed göra det mer kostsamt att investera om den faller på de ickefinansiella företagen. Kapitalstrukturen skulle då påverkas eftersom den optimala fördelningen mellan lån och eget kapital skulle förändras. I den mån den faller på hushållen har en transaktionsskatt progressiva inslag eftersom höginkomsttagare och förmögna relativt sett gör fler finansiella transaktioner. Å andra sidan skulle den också tas ut på transaktioner av kollektivt förvaltat kapital, t.ex. i pensionsfonder och fondbolag, och skulle då belasta fler inkomstgrupper.38

Stämpelskatt

Stämpelskatt är en skatt som tas ut på olika former av förmögenhetsomsättning såsom försäljning av fastigheter eller finansiella tillgångar. Den benämns så på grund av de stämpelmärken som tidigare fästes på dokumenten över förmögenhetsomsättningen och skatten.

I Sverige finns idag en stämpelskatt vid förvärv av fast egendom (fastigheter) och vid beviljande av inteckning. Denna skatt beräknas på köpeskillingen eller, om denna understiger taxerings-

36 A.a. 37 A.a. 38 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn, och SEC (2011) 1103 final, s. 6 f.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

173

värdet, på taxeringsvärdet året närmast före det år då ansökan om lagfart beviljas.39

Åren 1984–1995 fanns även en stämpelskatt på aktier. Skatten togs ut i samband med bildande av aktiebolag och vid ökning av aktiekapital i ett befintligt aktiebolag. (Se vidare avsnitt 6.2.1.)

En stämpelskatt på omsättning av finansiella tillgångar kan jämföras med en finansiell transaktionsskatt.40

Storbritanniens stämpelskatt på 0,5–1,5 procent vid vissa aktietransaktioner41 har framhållits som ett lyckat exempel på stämpelskatt. Den tas ut på transaktioner i aktier i brittiska aktiebolag oavsett om transaktionen äger rum i eller utanför Storbritannien. Transaktioner i aktier i utländska aktiebolag beskattas däremot inte. Denna skatt ser inte ut att ha inneburit omallokeringar, är svår att undvika och administrationskostnaderna har varit låga.42 (Se vidare avsnitt 6.3.8.) Andra länder som har olika former av stämpelskatter är Schweiz och Irland. 43

6.2 Inhemsk beskattning

Sverige har för närvarande inte någon särskild skatt i den finansiella sektorn. Däremot har Sverige tidigare haft sådana skatter. Erfarenheterna av dessa skatter är betydelsefulla för utredningens uppdrag att ta fram ett förslag på en särskild skatt i den finansiella sektorn. Det finns därför anledning att åtminstone översiktligt beröra tidigare inhemska skatter och förslag till skatter.

6.2.1 Tidigare beskattning

Sverige har tidigare haft transaktionsskatteliknande skatter i form av en omsättningsskatt på vissa värdepapper och en stämpelskatt på aktier. Omsättningsskatten upphävdes 1991, medan stämpelskatten upphävdes 1995. Dessa skatter behandlas i det följande.

39 Lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter. 40 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn. 41 A.a. 42 SEC (2010) 1166, s. 19 och 38. 43 Hiort af Ornäs, Lena och Wiberg, Magnus, Beskattning av finanssektorn.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

174

Omsättningsskatt på vissa värdepapper

Utformning och utveckling 44

Till och med utgången av 1979 utgick en omsättningsskatt i form av en fondstämpel vid köp och byte av s.k. fondpapper, d.v.s. aktier och obligationer m.m. Skatten uppgick till 0,3 procent av försäljningsvärdet när det gällde aktier. I samband med överlåtelsen upprättades en avräkningsnota för kontroll av beskattningen och av handeln med dessa värdepapper. Skatten slopades vid utgången av 1979 av främst tekniska och administrativa skäl.

Redan 1984 infördes en annan omsättningsskatt, den s.k. valpskatten, som omfattade vissa värdepapper45 och som kan liknas vid en finansiell transaktionsskatt (se avsnitt 6.1.4). Den var bredare än föregångaren och omfattade vissa närmare angivna värdepapper. Skatten utgick till en början med 1 procent av vederlaget för varje omsättning, d.v.s. med 0,5 procent på säljledet och 0,5 procent på köpledet. Skatten träffade både sådan aktiehandel som skedde under medverkan av fondkommissionärer och s.k. direktaffärer, d.v.s. transaktioner utan sådan medverkan. I det sistnämnda fallet begränsades dock skattskyldigheten till handel med en omslutning av minst 500 000 kronor per kalenderhalvår. Som fondkomissionärer räknades de banker och aktiebolag som av dåvarande Bankinspektionen medgivits tillstånd att i eget namn utöva handel med värdepapper för annans räkning. Fondkommissionärerna hade rätt att hålla ett visst eget lager av värdepapper för att underlätta fondkommissionärsverksamheten, d.v.s. att handla för egen räkning, utan att behöva betala skatt för sitt led.

Under riksdagsbehandlingen av förslaget om omsättningsskatten46 uppvaktade representanter för Svenska bankföreningen och för fondkommissionärerna skatteutskottet med en begäran om att vissa typer av aktieaffärer, som omfattades av regeringens förslag, borde undantas från omsättningsskatt. Enligt bankföreningen borde valutautlännings – varmed avsågs fysisk och juridisk person med hemvist utanför Sverige – handel undantas från

44 Redogörelsen baseras i huvudsak på SOU 1990:46 s. 85 ff. 45 Lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värdepapper, som upphävdes genom SFS 1991:1466. 46 SkU 1983/84:11.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

175

omsättningsskatt. Vidare ansåg bankföreningen att omsättningen av utländska aktier och värdepapper borde undantas från skatteplikt. Som skäl för det åberopades att det annars förelåg risk för att utländska aktieplacerares affärer skulle dras från Sverige och för att konkurrenssituationen för svenska banker och fondkommissionärer på den utländska aktiemarknaden kunde komma att allvarligt försämras. Skatteutskottet, som uttalade viss förståelse för synpunkterna, ansåg sig dock inte fullt ut kunna bifalla de framställda kraven. I enlighet med vad skatteutskottet förordat utformades lagtexten så att om den för vars räkning fondkommissionären medverkade inte var bosatt i Sverige, skulle skatt inte betalas för dennes led när omsättningen avsåg utländska värdepapper. Skatteutskottet hade undersökt möjligheterna att medge längre gående befrielse från skatt men funnit att undantagsregler av den innebörden skulle medföra kontrollproblem och risk för missbruk. Skatteutskottet ansåg därför att man i vart fall i ett inledningsskede, och tills närmare erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningen, borde begränsa skattefriheten på det sätt som sedermera också kom att ske.

Skatt togs alltså inte ut på en valutautlännings led när denne köpte eller sålde utländska värdepapper genom en svensk fondkommissionär. Däremot utgick skatt på valutautlänningens led när denne omsatte svenska värdepapper genom en svensk fondkommissionär. Likaså togs skatt generellt ut – d.v.s. både på svenska och utländska värdepapper, med eller utan medverkan av fondkommissionär – i ledet då en fysisk eller juridisk person med hemvist i Sverige uppträdde som köpare eller säljare.

Under utskottsbehandlingen aktualiserades även ett problem av annan art. Svensk Industriförening framhöll att sådana omsättningar som av exempelvis strukturella och marknadstekniska skäl skedde inom en aktiebolagskoncern skulle komma att omfattas av skatt i samma omfattning som omsättning mellan utomstående. För att inte önskvärda strukturomvandlingar inom näringslivet skulle motverkas tillkom därför, i enlighet med vad skatteutskottet förordade, ett stadgande som innebar att skatt inte skulle tas ut på sådana koncerninterna överlåtelser som var undantagna från realisationsvinstbeskattning.

Kort efter det att omsättningsskatten införts höjdes skattesatsen. Den fördubblades den 1 juli 1986, vilket innebar att köpare

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

176

och säljare sammanlagt skulle betala 2 procent, d.v.s. vardera 1 procent, av vederlaget i skatt. Omsättningsskatten utvidgades också till att omfatta vissa nya värdepapper. Vid tillkomsten beskattades omsättning av aktier, konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, interimsbevis, teckningsrättsbevis, optionsbevis och delbevis. Från och med den 1 juli 1986 blev omsättning av skuldebrev förenade med optionsrätt till köp av aktier, inköpsrättsbevis, teckningsbevis samt köp- och säljoptioner avseende aktier och konvertibla skuldebrev skattepliktiga. Dessa värdepapper ansågs jämförbara med de redan skattepliktiga eftersom de var bärare av likartade rättigheter. Handeln med instrumenten hade kommit att få en sådan omfattning att lagstiftaren ansåg att det fanns skäl att låta även dessa omfattas av skatten. I samband med denna ändring ersattes också de tidigare angivna begreppen teckningsrättsbevis och delbevis med begreppet emissionsbevis, varigenom även omsättning av bevis om företrädesrätt att delta i emission av konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt till nyteckning blev skattepliktig.

Den 1 juli 1987 blev omsättning av köp- och säljoptioner som avsåg aktieindex, s.k. indexoptioner, samt terminskontrakt som avsåg aktier, aktieindex eller konvertibla skuldebrev också skattepliktiga. Handeln med standardiserade optioner hade vid denna tid kommit att utvecklas mycket snabbt såväl omsättningsmässigt som i fråga om introduktionen av nya instrument. De nya inslagen i form av indexoptioner och standardiserade terminskontrakt ansågs ha sådana likheter med köp- och säljoptioner avseende aktier, vilka redan omfattades av beskattningen, att omsättningsskatt borde tas ut även på dessa nya instrument, inte minst för att undvika snedvridningseffekter.

Skattebasen utvidgades ytterligare den 1 januari 1989. Omsättningsskatten kom då även att omfatta värdepapper på penning- och obligationsmarknaden. Det undantag som hade gällt fondkommissionärers handel för egen räkning på aktiemarknaden slopades. Utvidgningen innebar att omsättningsskatt på egen handel på såväl aktiemarknaden som penning- och obligationsmarknaden i stället skulle utgå med en till hälften reducerad skattesats. Skatten kom också att omfatta omsättning av räntebärande löpande skuldebrev, räntebärande enkla skuldebrev som utgjorde s.k. masspapper samt premieobligationer. Skatt skulle

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

177

vidare tas ut vid handel med terminskontrakt samt köp- och säljoptioner som avsåg de skattepliktiga värdepapperen. Överlåtelser där Sveriges riksbank och Riksgäldskontoret var avtalspart undantogs från beskattning.

Den 15 april 1990 inskränktes skatteplikten för omsättning av värdepapper. Ändringarna innebar dels att skatteplikten för omsättning av värdepapper på den s.k. penning- och obligationsmarknaden, med undantag för premieobligationer, slopades, dels att fondkommissionärernas omsättning för egen räkning av skattepliktiga värdepapper undantogs från beskattning.

Omsättningsskatten på aktier halverades sedan från och med den 1 januari 1991. Skatten på aktier och andra värdepapper avskaffades helt från och med den 1 december 1991 genom att lagen upphävdes. Som skäl för det anfördes bl.a. följande.

Aktiviteten på den svenska aktiemarknaden har minskat kraftigt under senare år vilket inneburit en rad nackdelar för svenskt näringsliv. Omsättningsskatten på aktier och andra värdepapper har bidragit till denna utveckling. Genom den minskade likviditeten har företagen fått svårare att skaffa riskkapital på aktiemarknaden. Det bör därvid särskilt framhållas att det är en stor grupp företag, både medelstora företag och en rad större företag som inte är välkända i utlandet, som främst drabbats av den dåliga likviditeten på den svenska aktiemarknaden. Likaså har handeln med små aktieposter försvårats vilket motverkar strävandena efter ett mer spritt aktieägande. Skatten har vidare bidragit till att den svenska aktiehandeln i ökande utsträckning flyttats till utländska marknader och att utländska placerares affärer på den svenska fondbörsen minskat.

[---]

Ett avskaffande av omsättningsskatten på aktier och andra värdepapper innebär ett inkomstbortfall brutto för staten på cirka 3,3 miljarder kronor per år. Nettointäkten av skatten är dock väsentligt mindre. Dels är skatten en avdragsgill kostnad vid reavinstbeskattningen, dels skapar skatten inlåsningseffekter. En transaktionsskatt bidrar till att intäkterna från reavinstbeskattningen och bolagsbeskattningen minskar. De slutliga effekterna av ett avskaffande av omsättningsskatten är därför svåra att uppskatta.47

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

178

Erfarenheter 48

Omsättningsskatten blev alltså varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Skatten har ansetts ha haft negativa ekonomiska konsekvenser. Det faktum att skatten endast togs ut på inhemsk omsättning, i en tid när den finansiella handeln blev allt mer internationell, har framhållits som ett grundläggande problemen med skatten. Dessutom har skattens utformning ansetts vara en starkt bidragande orsak till att det uppstod vida möjligheter till skatteundandragande. Ett annat problem var bristande neutralitet när det gäller typen av instrument som omfattades av skatten. Exempelvis omfattades inte alla former av derivat, vilket ledde till en ökad handel med finansiella instrument som inte omfattades av skatten.

Det finns olika skäl till att omsättningsskatten avskaffades. Till att börja med blev intäkterna från skatten, på grund av skatteundandragandet, en besvikelse. Under skattens första tid påverkades handeln av den då gällande valutaregleringen (den gällde fram till 1989) som gjorde det svårare för svenska investerare att flytta transaktioner till utländska marknader. När valutaregleringen upphörde sjönk skatteintäkterna från att ha varit 0,45 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till 0,12 procent av BNP, eftersom den slopade valutaregleringen gjorde det möjligt att flytta transaktionerna utomlands. Intäkterna från skatten på räntebärande värdepapper förväntades uppgå till 1 500 miljoner kronor per år, men kom i genomsnitt endast att uppgå till omkring 50 miljoner kronor per år. Eftersom omsättningen minskade blev dessutom intäkterna från reavinstbeskattningen lägre. Intäkterna från omsättningsskatten åts nästan helt upp av denna minskning. Nettoeffekten av skatten för staten var således nära nog noll. Ytterligare en orsak till de minskade intäkterna från reavinstskatten var nedgången i aktiekurserna som åtföljde införandet av omsättningsskatten.

Utöver de låga intäkter som omsättningsskatten genererade, blev omlokalisering ett allvarligt problem. Skattskyldiga var svenska värdepappersinstitut och fysiska personer bosatta i Sverige vid

48 Redogörelsen baseras i huvudsak på SEC (2011) 1102 final, vol. 1, s. 18 f., SOU 1990:46 s. 257 ff., Kaiding, Josephine, The Financial Transaction Tax, och Eriksson, Emelie, En europeisk skatt på finansiella transaktioner.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

179

handel som översteg ett värde om 500 000 kronor per halvår. Med anledning av att utländska personer inte omfattades av skatten, handlade de i allt mindre utsträckning genom svenska värdepappersinstitut medan svenska personer minskade sin handel på börsen generellt. En effekt av skatten var att handeln med de ledande svenska aktierna flyttade till Londonbörsen och med den en stor del av handelsvolymen. 60 procent av omsättningen avseende de elva mest omsatta svenska aktieklasserna flyttade dit, efter 1986 års tillkännagivande att skattesatsen skulle fördubblas. 30 procent av all svensk aktiehandel flyttade utomlands. År 1990 hade hälften av omsättningen av svenska aktier emigrerat till Londonbörsen.

Detta har ansetts visa att den finansiella sektorn har en mycket hög rörlighet, vilket har bedömts göra det svårt för länder att agera på egen hand i fråga om beskattning av sektorn. Vidare har känsligheten för små förändringar i skattesatsen ansetts visa att inte bara skattebasen är viktig utan även skattenivåerna. Okoordinerade nationella åtgärder har därför ansetts kunna leda till problem med omlokalisering och snedvridning av konkurrensen. När beskattningsunderlaget omfattar ett brett utbud av finansiella produkter har en internationell samordning befunnits mycket lämplig. I sammanhanget har det, framför allt inom EU, varnats för att införandet av nationsspecifika system för nya skatter skulle kunna leda till snedvridningar och resultera i dubbelbeskattning för finansiella institutioner som är aktiva över nationsgränserna (se avsnitt 6.4).

Stämpelskatt på aktier

Stämpelskatt är en skatt på vissa former av förmögenhetsomsättningar. Sådana skatter syftar i allmänhet till att åstadkomma en merbeskattning av kapital grundad på den socialpolitiska beskattningsprincipen (se avsnitt 5.1 och 5.2.5).

Den stämpelskatt på aktier som gällde 1984–1995 togs ut i samband med bildande av aktiebolag och vid ökning av aktiekapital i ett befintligt aktiebolag. Skattskyldig var aktiebolaget och

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

180

skattskyldigheten inträdde vid registreringen av det skattepliktiga förfarandet.49 Även före 1984 fanns en liknande stämpelskatt.50

Enligt huvudregeln utgick stämpelskatt med 2 procent av aktiernas nominella belopp. Denna regel gällde alltid i samband med aktiebolagsbildning. När det gällde ökning av aktiekapitalet fanns kompletterande regler. Vid sådan händelse skulle, om ett högre belopp hade betalats för aktierna än det nominella beloppet, skatten beräknas på detta högre belopp. Vid utbyte av skuldebrev mot aktier, där ett högre belopp hade betalats för skuldebreven än vad som motsvarade aktiernas nominella värde, skulle skatten beräknas på det högre beloppet. Syftet med de kompletterande reglerna var att beskatta de vid nyemissioner och vid konvertering av skuldebrev mot aktier vanligt förekommande överkurserna.

För det fall betalning för vissa aktier skett genom tillskott av apportegendom51 skulle stämpelskatt för dessa aktier betalas med motsvarande belopp som den skatt som utgick för de aktier som betalats med pengar. Om samtliga aktier helt eller delvis hade betalats med apportegendom skulle skatten beräknas med ledning av aktiernas nominella belopp eller, om det var högre, på det belopp som hade betalats för aktierna utöver apportegendomen.

För att främja riskkapitalförsörjningen till det svenska näringslivet slopades stämpelskatten 1995.52 Slopandet beräknades endast ge en budgetförsvagning om 0,6 miljarder kronor.53

6.2.2 Tidigare förslag till beskattning

Förslaget

Den 1 september 1989 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att se över beskattningen av den finansiella sektorn. Utredningen om beskattning av den finansiella sektorn54 föreslog i juni 1990 i betänkandet Särskild skatt i den finansiella sektorn att

49 Lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, som upphävdes genom SFS 1994:1900. 50Stämpelskattelagen (1964:308), som upphävdes genom SFS 1984:405. 51 Tillgångar som överlåts i stället för kontanter på ett aktiebolag i samband med bildandet eller vid en nyemission, vilket exempelvis kan bestå av aktier. 52Prop. 1994/95:25 s. 49. 53Prop. 1994/95:25 s. 73. 54 Fi 1989:02.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

181

en sådan skatt skulle införas och att omsättningsskatten på vissa värdepapper i samband därmed avskaffades (se avsnitt 6.2.1).55

I direktiven till utredningen56 angavs bl.a. följande.

De förslag som utredningen (Fi 1987:07) om reformerad inkomstbeskattning (RINK), utredningen (Fi 1985:06) om reformerad företagsbeskattning (URF) samt KIS [Kommittén för indirekta skatter (Fi 1987:06), utredningens anm.] har presenterat har bl.a. till syfte att göra skattesystemet mer likformigt och neutralt. Om detta syfte ska uppnås minskar skälen för specifika punktskatter och omsättningsskatter på olika områden. Mot bakgrund härav är det nödvändigt att göra en förutsättningslös bedömning av hur den finansiella sektorn bör behandlas i detta sammanhang. Utredaren bör särskilt pröva motiven för särlösningar på området. Utredaren bör göra en översyn av frågan om finansiella tjänster och försäkringstjänster ska inordnas under mervärdesskatten och därvid också presentera förslag till hur detta tekniskt kan utformas. Vidare bör prövas om den ökade internationaliseringen eller andra förhållanden har förändrat förutsättningarna för den nuvarande omsättningsskatten. De samhällsekonomiska och fördelningspolitiska effekterna av förslagen bör belysas.

Utredningen ansåg att den finansiella sektorn var av sådan speciell karaktär att den inte utan ett skattetekniskt mycket komplicerat nytt regelsystem kunde inordnas under mervärdesskatten. Inte heller ansåg utredningen att det var möjligt att införa punktskatter på transaktioner inom denna sektor. Detta förhållande borde dock enligt utredningen inte automatiskt leda till att konsumtion av tjänster i den finansiella sektorn behandlas på ett från skattesynpunkt gynnsammare sätt än annan konsumtion. Enligt utredningens mening talade i stället starka skäl för att skattebelastningen ska vara lika stor på alla konsumtionsområden, med undantag för sådana områden där sociala eller liknande hänsynstaganden motiverar särbehandling. Tjänsterna i den finansiella sektorn kunde enligt utredningen inte anses vara av sådan karaktär att de borde behandlas annorlunda i skattehänseende än de tjänster som omfattades av mervärdesskatteplikten. Utredningen fann det därför motiverat att den finansiella sektorn påfördes en skattebelastning som kunde jämföras med den som ett inordnande av de finansiella tjänsterna under mervärdesskatten skulle innebära.57

55SOU 1990:46. 56 Dir. 1989:35. 57SOU 1990:46 s. 12 f.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

182

Mot den bakgrunden föreslog utredningen att en särskild skatt skulle införas i den finansiella sektorn. Den föreslagna skatten skiljde sig från mervärdesskatten såtillvida att den inte riktade sig mot konsumtionen av vissa tjänster utan i stället mot de subjekt som tillhandahöll dessa tjänster. Skatten föreslogs emellertid utgå på ett underlag som i allt väsentligt liknade mervärdesskattebasen, nämligen det i företaget skapade mervärdet.58

Skattskyldiga skulle enligt huvudregeln vara de subjekt som tillhandahöll från mervärdesskatteplikt undantagna finansiella tjänster och stod under tillsyn av dåvarande Bank- eller Försäkringsinspektionen, som numera motsvaras av Finansinspektionen. Det saknades således i princip betydelse om subjektet också tillhandahöll varor eller tjänster som omfattades av mervärdesskatteplikten. För att skattskyldighet skulle inträda var det alltså tillräckligt att verksamheten till någon del avsåg tillhandahållande av sådana tjänster som angetts. Den begränsning av skattskyldigheten som låg i att subjektet också skulle stå under tillsyn av Bank- eller Försäkringsinspektionen var betingad av administrativa skäl. Enligt utredningen torde begränsningen endast i undantagsfall medföra några konkurrensneutralitetsproblem av betydelse eftersom de tjänster som var i fråga praktiskt sett endast bestod av subjekt som stod under Bank- eller Försäkringsinspektionens tillsyn.59

Utredningen föreslog att företag som enligt huvudregeln omfattades av skattskyldigheten till den särskilda skatten, men som samtidigt var skattskyldiga till mervärdesskatt för mer än 80 procent av verksamhetens sammanlagda omsättning, skulle vara frikallade från skattskyldighet till den särskilda skatten. Skälet till detta var att det, mot bakgrund av det grundläggande motivet för skattens införande, inte ansågs vara lämpligt att låta denna skatt träffa företag vars omsättning till övervägande del omfattades av mervärdesskatteplikt. Utan detta undantag skulle det ifrågavarande företaget enligt utredningen kunna sägas bli utsatt för en oacceptabel dubbelbeskattning.60

Som tidigare angetts skulle skatten utgå på ett underlag som svarade mot det i det skattskyldiga företaget tillskapade mervärdet.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

183

Utredningen redovisade olika metoder för beräkningen av detta underlag och förordade att beskattningsunderlaget enligt huvudregeln skulle utgöras av summan av det skattskyldiga företagets lönekostnader och vinst. Med lönekostnader avsågs samma begrepp som i den föreslagna lagen om skatteutjämningsreserv61 skulle ligga till grund för avsättning till s.k. L-surv, d.v.s. summan av de belopp som under beskattningsåret erlagts som lön till arbetstagare i förvärvskällan. Med vinst avsågs samma begrepp som enligt förslaget till samma lag skulle ligga till grund för beräkning av schablonskatt på beskattningsårets inkomst, d.v.s. den vid taxeringen till statlig inkomstskatt beräknade inkomsten före återföring av föregående års avsättning till skatteutjämningsreserv, avdrag för årets avsättning till skatteutjämningsreserv, avdrag för viss aktieutdelning och avdrag för utdelning på andra inbetalda insatser än förlagsinsatser.62

I vissa fall kunde enligt utredningen den redovisade huvudregeln inte tillämpas. Så var fallet när det gällde livförsäkringsföretagen och vissa försäkringsmäklare. Livförsäkringsföretagen var skattskyldiga till inkomstskatt men redovisade inte i sina deklarationer en vinst som avspeglade företagens faktiska rörelseresultat. För dessa företags del skulle den särskilda skatten därför endast utgå på lönekostnaderna, enligt förslaget. Utredningen föreslog att detta förhållande särskilt skulle anges i den lag som skulle ligga till grund för skatten. En försäkringsmäklare som är en fysisk person redovisade inte någon vinst i den mening som avsågs. Utredningen föreslog därför att beskattningsunderlaget i dessa fall, förutom eventuella lönekostnader, i stället skulle utgöras av nettointäkten i förvärvskällan före avsättning till skatteutjämningsreserv och före avdrag för egenavgifter.63

Utredningen föreslog att den särskilda skatten skulle utgå med 4 procent av underlaget. Därvid utgick utredningen från att skatteuttaget skulle vara jämförbart med det skatteuttag som skulle ha följt av att tjänsterna på den finansiella sektorn inordnades under mervärdesskatten. Stor försiktighet präglade utredningens bedömning i detta avseende. Hänsyn togs till att skatten inte kunde

61Prop. 1989/90:110. Se lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv, som upphävdes genom SFS 1993:1540. 62SOU 1990:46 s. 14 f. och 244–249. 63SOU 1990:46 s. 14 f.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

184

lyftas av i samband med export och påföras i samband med import. Utredningen beaktade också att den reformerade företagsbeskattningen skulle innebära en skärpning av den direkta beskattningen av företagen på den finansiella sektorn. Den särskilda skatten skulle inte vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.64

När det gäller utredningens närmare överväganden i fråga om skattesatsen uttalades bl.a. följande.65 Skattesatsen bör bestämmas till en nivå som svarar mot den belastning som mervärdesskatteplikt skulle innebära. En ordning där den särskilda skatten var lika stor som mervärdesskatten, skulle leda till att skatteuttaget av den särskilda skatten blir väsentligt högre än om de finansiella tjänsterna kunde inordnas under mervärdesskatteplikten. För det första innebär tillämpningen av den särskilda skatten att mervärdet i ett företag beräknas utan att ta hänsyn till att företaget också belastas med en icke avlyftbar ingående mervärdesskatt. För det andra är den särskilda skatten inte avlyftbar för de mervärdesskattskyldiga subjekt som i och för sin verksamhet anskaffar finansiella tjänster. Den särskilda skatten måste därför utgå från en väsentligt lägre procentsats än den som gäller för mervärdesskatten. Vid bedömningen av vilken skattesats som ska väljas är två faktorer av betydelse. Den första är förädlingsgraden eller, mer precist, förhållandet mellan mervärdet i den finansiella sektorn och summa mervärde i de mervärdesskattepliktiga varor och tjänster som anskaffats för verksamheten i sektorn. Förädlingsgraden i den finansiella sektorn kan beräknas till 3,5.66 Den andra faktorn är storleken på den andel av de finansiella tjänsterna om säljs till icke mervärdesskattepliktiga subjekt, d.v.s. till subjekt som saknar möjlighet att lyfta av ingående mervärdesskatt. Försiktigtvis har antagits att andelen försäljning av finansiella tjänster till icke mervärdesskattskyldiga subjekt uppgår till 50 procent. Skattesatsen

64SOU 1990:46 s. 15. 65SOU 1990:46 s. 15 och 249254. 66 Denna beräkning föregicks av följande resonemang (SOU 1990:46 s. 252). Förädlingsgraden i den finansiella sektorn kan beräknas genom att ställa mervärdet i denna sektor i relation till mervärdet i de mervärdesskattepliktiga insatsvaror och insatstjänster som ingår i produktionen av finansiella tjänster. Mervärdet, d.v.s. löner och vinst, kan för 1991 beräknas till cirka 45 miljarder kronor. Den icke avlyftbara ingående mervärdesskatten i denna sektor kan för samma år beräknas till cirka 3 miljarder kronor, vilket medför att mervärdet i insatsvarorna och insatstjänsterna kan beräknas uppgå till cirka 12,8 miljarder kronor. Förädlingsgraden i den finansiella sektorn kan således beräknas till cirka 3,5, vilket är ett mycket högt tal jämfört med flertalet andra samhällssektorer.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

185

bör därför uppgå till ungefär 7 procent, för att skatteuttaget ska svara mot det skatteuttag som skulle följa av att finansiella tjänster inordnades under mervärdesskatteplikten. Med hänsyn till bl.a. att den särskilda skatten inte kan lyftas av i samband med export och påföras i samband med import, vilket påverkar konkurrensförmågan och skapar bristande konkurrensneutralitet i förhållande till utlandet, att skattskyldiga till den särskilda skatten delvis kan omfattas av mervärdesskatteplikt och att den reformerade företagsbeskattningen innebär en skärpning av den direkta beskattningen av företag i den finansiella sektorn bör den särskilda skatten dock sättas lägre, förslagsvis till 4 procent.

Enligt utredningens bedömning var den föreslagna särskilda skatten att jämställa med en sådan allmän skatt för vilken avdrag såsom för driftkostnad normalt inte ska medges vid inkomstbeskattningen. Vid fastställandet av skattesatsen utgick utredningen också från att någon avdragsrätt inte skulle medges.67

Beskattningsförfarandet för den särskilda skatten föreslogs knytas an till vad som gällde för inkomstskatten. De uppgifter som behövdes för beräkningen av skatten skulle lämnas i den årliga inkomstdeklarationen. Förslaget medförde således att bestämmelserna om taxering för inkomst skulle tillämpas när underlaget för skatten bestämdes samt att bestämmelserna om uppbörd skulle gälla i fråga om debitering och uppbörd av skatten.68

Utredningen föreslog slutligen att – om den särskilda skatten infördes – omsättningsskatten på vissa värdepapper skulle slopas. Detta förslag skulle enligt utredningen ses mot bakgrund av, och som direkt följd av, utredningens förslag i övrigt angående beskattningen av den finansiella sektorn.69

Statens skatteintäkter kunde enligt utredningen för 1991 beräknas till ungefär 1,8 miljarder kronor, baserat på en beräknad skattebas om cirka 44,7 miljarder kronor, fördelat på lönekostnader om cirka 15 miljarder kronor och vinst om cirka 29,7 miljarder kronor.70

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

186

Remissbehandling av förslaget

Dåvarande Bankinspektionen, dåvarande Försäkringsinspektionen, dåvarande Riksskatteverket, Statskontoret, dåvarande Riksrevisionsverket och Kammarrätten i Jönköping anmodades att yttra sig över utredningens förslag till särskild skatt på finanssektorn. Därutöver bereddes andra instanser tillfälle att yttra sig över detsamma. En majoritet av remissinstanserna som uttalade sig i sak om den föreslagna skatten, såväl de obligatoriska som de fakultativa instanserna och i synnerhet branschföreträdarna, avstyrkte utredningens förslag.

Bankinspektionen avstyrkte förslaget och ansåg att en skattebelastning på svenska finans- och försäkringsföretag inte hade någon motsvarighet i utlandet och därmed medförde risk för utflyttning av både efterfrågan och utbud på finansiella tjänster.

Enligt Bankinspektionen skulle därmed samhällsekonomiska kostnader uppstå som kunde överstiga de intäkter skatten väntades ge. Förutom en försämrad konkurrenssituation gentemot omvärlden skulle införandet av skatten enligt Bankinspektionen även leda till andra negativa effekter, exempelvis förvärrade kumulativa effekter, partiell dubbelbeskattning av vissa finansföretag samt konkurrensfördel för icke-finansiella företags finansieringsverksamhet.71

Försäkringsinspektionen ansåg att förslaget inte borde genomföras. Försäkringsinspektionens huvudinvändning var att det fanns en betydande risk för negativa konsekvenser för de svenska försäkringsbolagen i en situation där de stod inför en ökad internationell konkurrens. Enligt Försäkringsinspektionen krävdes under alla förhållanden klargöranden av bl.a. om den föreslagna skatten skulle vara förenlig med förutsättningarna för verksamhet på en vidgad EG-marknad (numera EU-marknad).72

Riksskatteverket uttalade sig om förslaget endast beträffande uppbörd av preliminär B-skatt,73 vilket här är av mindre intresse.

Statskontoret anförde sammanfattningsvis följande. Förslaget har administrativa fördelar genom att reglerna om vem som ska vara skattskyldig och om när skattskyldigheten ska inträda begränsar antalet skattskyldiga. Om föreslaget genomförs, vill Statskontoret

71 Bankinspektionens yttrande den 13 september 1990, dnr 1668/90-ö7u. 72 Försäkringsinspektionens yttrande den 7 september 1990, dnr 1403/90. 73 Riksskatteverkets yttrande den 14 september 1990, dnr A13-404-90.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

187

peka på risken för att det kan uppstå företag som är anpassade till att undgå den föreslagna beskattningen – reglerna om tillsyn och om skattskyldighetens inträde förefaller inbjuda till det.74

Riksrevisionsverket tillstyrkte förslagets principiella utformning.

Vidare såg Riksrevisionsverket positivt på att utredningen vid utformningen av förslaget konsekvent sett till behovet av enkla och schablonmässiga lösningar, för att beskattningsförfarandet skulle förorsaka minsta möjliga merarbete för såväl skatteförvaltningen som berörda företag. Riksrevisionsverket fann därför inte heller anledning att utifrån sina utgångspunkter framföra några erinringar mot den närmare utformningen av förslaget.75

Kammarrätten i Jönköping avstyrkte att förslaget genomfördes.

Enligt kammarrätten hade utredningen underskattat bristerna i konkurrensneutralitet om den föreslagna skatten infördes. Hänvisningen till att skattesatsen satts lågt för att begränsa effekterna fann kammarrätten inte övertygande. Enligt kammarrätten hade utredningen inte heller tillräckligt beaktat den snedvridning av konkurrensen som följde av att finansiella tjänster i utlandet – i och för sig naturligt nog – inte omfattades av den föreslagna skatten. Bortsett från att en utflyttning av sådana tjänster till utländska, från svenska finansvärlden oberoende subjekt, kunde befaras, låg det enligt kammarrätten också i sakens natur att svenska subjekt med utländska etableringar skulle komma att utnyttja dessa för sin finansiella verksamhet respektive försäkringsverksamhet. De nackdelar av liknande slag som lagen om skatt på omsättning av vissa värdepapper medfört för svenskt näringsliv skulle enligt kammarrätten komma att följa också med den föreslagna skatten. Mot denna bakgrund ansåg kammarrätten även att man kunde ifrågasätta om utredningens beräkningar av skatteutfallet skulle bli av den storleksordning som förutsatts.76

När det gäller övriga remissinstanser kan nämnas att Sveriges riksbank ansåg att den föreslagna skatten inte borde införas. Vid en sammanvägning av de principiella motiven för en skatt på finansiella tjänster, i första hand betydelsen av en neutral och likformig indirekt beskattning, och de problem och nackdelar som

74 Statskontorets remissvar den 7 september 1990, dnr 395/90-4. 75 Riksrevisionsverkets yttrande den 11 september 1990, dnr 22-90-1025. 76 Kammarrätten i Jönköpings remissyttrande den 14 september 1990, dnr 17-13/90.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

188

den föreslagna skatten enligt Sveriges riksbank var förenad med ansåg banken att det senare övervägde. Enligt Sveriges riksbank var den viktigaste invändningen risken för att skatten skulle ge upphov till olika typer av snedvridningar.77 Även Riksgäldskontoret avstyrkte förslaget, med hänvisning till de konkurrensnackdelar för svensk finanssektor som skatten skulle innebära.78 Likaså avstyrkte

Kommerskollegium förslaget, med hänvisning till sjätte mervärdesskattedirektivet och förslag till direktiv, som enligt kollegiet borde avvaktas innan förslaget infördes.79 En klar majoritet av de andra remissinstanserna avstyrkte också förslaget. Branschföreträdare i allmänhet ifrågasatte bl.a. att mervärdesskatteundantaget för finansiella tjänster medförde en konkurrenssnedvridning och att den föreslagna särskilda skatten skulle medföra ökad konkurrensneutralitet mellan olika näringssektorer.

Vidare framförde branschföreträdare i allmänhet bl.a. att den föreslagna särskilda skatten skulle leda till försämrad svensk konkurrenskraft gentemot omvärlden. Svenska Bankföreningen anförde bl.a. att den föreslagna särskilda skatten till sin verkliga innebörd är en mervärdesskatt och därför står i strid med utvecklingen inom EG (numera EU).80Svenska Försäkringsbolags Riksförbund (numera Svensk Försäkring) anförde bl.a. att av utredningen framräknade skatteintäkter, 1,8 miljarder kronor, som utredningen påstår motsvarar vad en mervärdesskatt skulle ha inbringat, är egendomligt eftersom beskattningsunderlaget för mervärdesskatt inte kan fastställas.81

Utredningens förslag ledde inte till att det infördes någon särskild skatt i den finansiella sektorn. Däremot slopades omsättningsskatten på vissa värdepapper.82

77 Sveriges riksbanks yttrande den 29 augusti 1990, dnr 90-97-DIR. 78 Riksgäldskontorets remissvar den 14 september 1990, dnr 13-902186. 79 Kommerskollegiums yttrande den 14 september 1990, dnr REV 397/90. 80 Svensk Bankförenings remissyttrande den 4 september 1990. 81 Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds (numera Svensk Försäkrings) yttrande den 12 september 1990. 82Prop. 1991/92:34 och SFS 1991:1466.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

189

6.3 Utländsk beskattning

Även om Sverige för närvarande inte har någon särskild skatt i den finansiella sektorn har många andra länder det, varför det finns anledning att beröra dessa länders skatter. Av de länder som inte har någon särskild skatt i den finansiella sektorn överväger flera att på egen hand eller, genom deltagande i det fördjupade samarbetet inom EU angående EU FTT, införa en sådan skatt. Redogörelsen utgår i allt väsentligt från de svar som utredningen fått av respektive länders motsvarigheter till det svenska Finansdepartementet. I förekommande fall har redogörelsen i stället i huvudsak utgått från, eller kompletterats med, andra källor vilka stämts av mot de uppgifter Finansdepartementet hämtat in. (Se avsnitt 2.2, där övervägandena vid urvalet av länder behandlats.)

Med anledning av hur direktiven utformats (se bilaga 1), har särskild vikt lagts vid den danska lønsumsafgiften (se avsnitt 6.3.1).

Norden

I Norden har Danmark, Finland och Island särskilda skatter i sina finansiella sektorer. Norge har utrett saken och nyligen lämnat ett förslag till en sådan skatt. Dessa skatter behandlas i det följande.

6.3.1 Danmark

Danmark har en särskild form av löneskatt, lønsumsafgift, på verksamheter med aktiviteter som avser tillhandahållande av varor och tjänster som är undantagna från mervärdesskatt, däribland finansiella tjänster.83 För verksamheter i den finansiella sektorn infördes avgiften 1990 och i övrigt 1992.84 Avgiften kan ses som ett substitut för mervärdesskatt. Såvitt avser finansiell verksamhet utgör avgiften en slags finansiell aktivitetsskatt.85

83 Bekendtgørelse af lov nr 1079 af 31. augusti 2013 om afgift af lønsum m.v. samt bekendtgørelse nr 774 af 21. juni 2013 om afgift af lønsum m.v. 84 Lønsumsafgiften föregicks av en s.k. ambi-avgift enligt lov nr. 840 af 17. december 1987

om arbejdsmarkedsbidrag

(ambi-loven), som upphävdes 1991.

85 För en utförligare redogörelse för Danmarks beskattning i den finansiella sektorn, se t.ex. Møller Nielsen, Henrik och Hjerrild Fonseca, Birgitte, Beskatning af den finansielle sektor i

Danmark.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

190

Avgiftspliktiga verksamheter

Avgift ska betalas till staten för verksamheter som mot vederlag tillhandahåller varor och tjänster som är undantagna från mervärdesskatt. Detta gäller även offentliga aktörer. När en mervärdesskattegrupp bedriver avgiftspliktig verksamhet är det gruppen som är avgiftsskyldig.

Från mervärdesskatt undantas, såvitt nu är av särskilt intresse,

 försäkrings- och återförsäkringsverksamhet, inbegripet tjänster i samband med sådan verksamhet som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter, samt

 följande finansiell verksamhet: – lån och förhandlingar om krediter och långivarens förvaltning av egna lån, – säkerhet och garantier, inklusive förhandlingar om detta, samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat krediten, – transaktioner och förhandlingar rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag för inkasso, – transaktioner och förhandlingar rörande valuta, sedlar och mynt som används som lagligt betalningsmedel, förutom samlarföremål, – transaktioner och förhandlingar, med undantag av förvaltning och förvar, rörande värdepapper, utom handlingar som representerar äganderätt till varor och dokument som ger bestämda rättigheter, inklusive rättigheter för användning av fastigheter samt aktier och aktier som ger innehavaren rättsliga eller faktiska rättigheter som ägare eller användare av fast och en del av egendom, och – förvaltning av investeringsfonder.86

86 13 § bekendtgørelse af lov nr 106 af 23. januari 2013 om merværdiafgift (momsloven).

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

191

Huvudregeln är att avgiftspliktiga verksamheter ska registrera sig för lønsumsafgift hos tull- och skattemyndigheten om avgiftsunderlaget överstiger 80 000 danska kronor. För försäkrings- och återförsäkringsverksamhet samt finansiell verksamhet gäller dock att de ska registrera sig, om de anställer avlönad arbetskraft.

Beräkning av avgiften

Lønsumsafgiften utgör avgiftsunderlaget multiplicerat med avgiftssatsen. Underlaget och satsen varierar beroende på vilken metod som ska användas för att beräkna avgiften. Metoden är avhängig verksamhetens aktiviteter och organisationsform.

För organisationer, fonder, föreningar, forskare, verksamheter med mervärdesskattefria spelaktiviteter och offentliga verksamheter som inte har en beskattningsbar vinst är avgiften 6,37 procent av lönesumman (metod 1).

För verksamheter i den finansiella sektorn, som omfattar verksamheter med aktiviteter rörande försäkring, in- och utlåning, kreditförmedling, pensionssparande, investeringsförvaltning, betalningsförmedling samt handel med värdepapper eller valuta, och vissa självständiga grupper, är avgiften 13,6 procent av lönesumman (metod 2).87 Som exempel på verksamheter eller branscher som ska använda sig av denna metod kan nämnas banker, börsmäklare, värdepappersfonder, investeringsbolag, realkreditinstitut, pantbrevshandlare, finansieringsfonder, intermediärer som förmedlar lån samt försäkringsföretag och försäkringsmäklare.88

För verksamheter som publicerar eller importerar tidningar är avgiften 3,54 procent av intäkterna från försäljningen av tidningarna (metod 3).

För övriga verksamheter är avgiften 4,12 procent av lönesumman med tillägg för vinst eller avdrag för förlust (metod 4).

Med metod 1 och 3 sker deklaration och betalning kvartalsvis. För metod 2 sker detta månadsvis. Med metod 4 gäller mot-

87 När lønsumsafgiften i den finansiella sektorn infördes 1990 var avgiftssatsen omkring 9 procent av lönesumman. Därefter höjdes den gradvis till 10,9 procent för 2013. Avgiften utgjorde 11,4 respektive 12,2 procent de efterföljande åren. För 2016 utgör avgiften 13,6 procent, gradvis stigande till 15,3 procent för 2021. 88 Karnov, Lønsumsafgift, s. 52 och 110.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

192

svarande preliminärt kvartalsvis (enbart lönesumman) och slutligt årsvis (lönesumman och vinsten).

Avgiften är avdragsgill vid fastställandet av bolagens beskattningsbara inkomst.89

En verksamhet ska endast betala avgift för de avgiftspliktiga aktiviteterna. Vissa verksamheter har blandade aktiviteter, d.v.s. avgiftspliktiga aktiviteter och mervärdesskattepliktiga aktiviteter, avgiftspliktiga aktiviteter som omfattas av flera metoder för att beräkna avgiftens storlek, eller avgiftspliktiga aktiviteter och aktiviteter som varken är mervärdesskattepliktiga eller avgiftspliktiga. Verksamheter som bedriver både avgiftspliktiga och inte avgiftspliktiga aktiviteter, ska på grundval av en sektorsvis uppdelning av verksamheten göra en fördelning av lönesumman, samt i förekommande fall vinst och förlust, på den avgiftspliktiga delen av verksamheten respektive den övriga delen av verksamheten. Motsvarande fördelning ska göras när de avgiftspliktiga aktiviteterna ska beräknas enligt olika metoder.

När verksamheten har både avgiftspliktiga och inte avgiftspliktiga aktiviteter, ska avgiftsunderlaget utgöras av den del av lönesumman som avser de avgiftspliktiga aktiviteterna. Den lönesumma som svarar mot den faktiskt använda tidsförbrukningen för dessa aktiviteter ska ingå i avgiftsunderlaget. Uppdelningen kan exempelvis göras mot bakgrund av tidsregistreringar.90

Verksamheter i den finansiella sektorn, som har blandade aktiviteter, och som inte vill eller kan bestämma den faktiska tid som spenderas på en eller flera av de anställda som helt eller delvis är verksamma i den avgiftspliktiga verksamheten, ska i stället använda den s.k. fördelningsmetoden 60/40. Då ska 60 procent av lönesumman i sin helhet hänföras till avgiftsunderlaget, medan resterande 40 procent av lönesumman ska hänföras till underlaget efter att ha reducerats med verksamhetens delvisa mervärdesskatteavdragsprocent (”delvise momsfradragsprocent”). Detta är en schabloniserad fördelningsmetod som syftar till att underlätta administrationen för de avgiftsskyldiga och det allmänna (inom ramen för denna schabloniserade metod finns enligt danska

89 Møller Nielsen, Henrik och Hjerrild Fonseca, Birgitte, Beskatning af den finansielle sektor i

Danmark, s. 18. 90 Karnov, Lønsumsafgift, s. 136 f.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

193

uppgifter tydliga incitament att försöka påverka mervärdesskatteavdragsprocenten).

Fördelningsmetoden kan åskådliggöras med följande exempel. 91

En finansiell verksamhet hänför – 50 anställda till avgiftspliktiga aktiviteter, och – 150 anställda till både avgiftspliktiga och andra aktiviteter. Den samlade lönesumman för de anställda utgör 100 miljoner danska kronor, och den delvisa mervärdesskatteavdragsprocenten motsvarar 25 procent. Avgiftsunderlaget för denna verksamhet utgör – 60 procent av 100 miljoner danska kronor = 60 miljoner

danska kronor, adderat med – 40 procent av 100 miljoner danska kronor reducerat med

25 procent = 30 miljoner danska kronor. Avgiftsunderlaget utgör således 90 miljoner danska kronor.

Om en verksamhet har avgiftspliktiga aktiviteter som omfattas av flera metoder för att beräkna avgiftens storlek, ska den betala avgift för dessa aktiviteter enligt respektive metod. En finansiell verksamhet som bedriver exempelvis både finansiella aktiviteter och undervisningsaktiviteter ska således betala avgift enligt metod 2 för de finansiella aktiviteterna respektive avgift enligt metod 4 för undervisningsaktiviteterna.92

Vissa verksamheter – såsom den som bedrivs av försäkringsmäklare – som anses tillhöra den finansiella sektorn, och därför ska använda metod 2, ska inte betala någon avgift, om verksamheten drivs i en enskild firma utan anställda. Då är avgiftsunderlaget nämligen 0 kronor, i motsats till om verksamheten skulle ha använt sig av metod 4, som även inkluderar vinst/förlust av självständig verksamhet.

Vad särskilt gäller de finansiella aktiviteter, som innebär att verksamheten omfattas av metod 2, kan följande sägas. Verksamheter med

91 Karnov, Lønsumsafgift, s. 141. 92 Karnov, Lønsumsafgift, s. 109 och 129 ff.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

194

finansiella aktiviteter ska betala avgift enligt metod 2 när de finansiella aktiviteterna är verksamhetens huvudaktivitet. Om verksamheten har andra avgiftspliktiga aktiviteter än finansiella aktiviteter, exempelvis utbildning, ska verksamheten betala avgift för dessa aktiviteter enligt metod 1 eller 4. Det är endast verksamheter, där de finansiella tjänsterna utgör en väsentlig del av verksamhetens samlade omsättning, som omfattas av metod 2. Om intäkterna från finansiell verksamhet utgör mer än 50 procent av den samlade omsättningen, anses verksamheten normalt som finansiell. Verksamheter med finansiella biaktiviteter omfattas inte av metod 2. Som exempel på verksamheter med finansiella biaktiviteter kan nämnas detaljhandelsverksamheter, resebyråer och egendomsmäklare som säljer försäkringar och försäkringslösningar i samband med försäljning av varor och tjänster. Sådana verksamheter kan i stället omfattas av metod 1 eller 4, beroende på deras organisationsform.93

Avgiftssystemet, med fyra olika metoder och därmed förenade avgiftssatser som beror på verksamhetens aktiviteter och organisationsform, kan enligt danska uppgifter utgöra incitament för företag att omorganisera sin verksamhet så att de kan använda sig av en fördelaktigare metod och därigenom minimera avgiften.

Lönesumma och anställda

Som anställda i verksamheten räknas sådana personer som får ersättning för personligt arbete i ett anställningsförhållande. Innehavare av enskilda näringsverksamheter är inte anställda i verksamheten och deras ”lön” ingår därför inte i lönesumman.94

En persons lön ska alltid räknas med i lönesumman, om lönen utgör A-inkomst, och om mottagaren omfattas av Arbejdsmarkedets Tillægspension (ATP), som är en obligatorisk kompletterande inkomstrelaterad pensionsordning. Om personen inte omfattas av ATP, men får betald semester eller semesterersättning, ska lönen också medräknas i lönesumman.

93 Karnov, Lønsumsafgift, s. 109. 94 Karnov, Lønsumsafgift, s. 156.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

195

Till verksamhetens lönesumma ska räknas varje form av lön till bolagets anställda inklusive tillägg i bruttobelopp, exempelvis semesterersättning, ersättning för obekväm arbetstid, övertidsersättning, bonus, arbetsgivarens löpande betalningar till pensionsplaner, avgångsvederlag, oavsett om det utgör en del av lönen eller betalas ut separat. Vid beräkningen av lönesumman ska avlöning i natura medräknas i den utsträckning det berättigar till semester. Detsamma gäller avlöning i aktier och köp- och teckningsrättigheter till aktier m.m.

Lön till anställda, som arbetar i filialer m.m. i utlandet, för vilka verksamheten betalar ATP-bidrag, ska medräknas i lönesumman.95

Överväganden beträffande avgiftsunderlaget

På fråga varför avgiftsunderlaget enligt metod 2 (den finansiella sektorn) enbart omfattar lönekostnader, och inte också vinst såsom en traditionell FAT1 (se avsnitt 6.1.3), har danska källor redovisat bl.a. följande överväganden.

En ’lønsumsafgift’ inklusiv en skat på overskud vil, i modsætning til momsen og en ren lønsumsafgift, også være en skat på afkastet af kapital. Grundet kapitalens mobilitet vil dette sænke investeringsniveauet indtil afkastet af kapital efter skat svarer til afkastet på verdensmarkedet. Lønsumsafgiften er i Danmark ikke indført for at øge beskatningen af kapital i den finansielle sektor, hvorfor overskud/underskud ikke indgår i beskatningsgrundlaget. Hertil kommer, at beskatning af finansiel kapital ligger uden for momssystem. En hypotetisk moms på den finansielle sektor vil således alene skulle pålægges den såkaldte rentemarginal. Hertil kommer, at mulighederne for transferpricing ikke gør tilgangen med beskatning af overskud mere hensigtsmæssig. At skattebasen for lønsumsafgiftens metode 4 alligevel indeholder overskud/underskud skyldes, at de virksomheder, der afregner efter denne metode, ofte er karakteriseret ved få ansatte og ejere der lægger deres egen arbejdskraft i virksomheden. Det betyder, at aflønning af arbejdskraft ofte kommer til udtryk som en del af overskuddet. En afgift alene på den opgjorte lønsum vil således ofte medføre en uhensigtsmæssig lav beskatning og i visse tilfælde slet ingen.

95 Karnov, Lønsumsafgift, s. 148 ff.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

196

För den finansiella sektorn anses enligt danska beskrivningar lönesumman bäst motsvara det mervärde som för närvarande undgår beskattning till följd av att omsättning av finansiella tjänster har undantagits från mervärdesskatt. Lønsumsafgiften anses motsvara, och ha samma verkningar som, en mervärdesskatt på sådan omsättning. Att också låta vinst ingå i avgiftsunderlaget skulle enligt danska uppgifter leda till en oönskad beskattning och ett missvisande beskattningsresultat, eftersom den vinst som implicit beskattas genom mervärdesskatten inte är densamma som beskattas genom inkomstskatten. Enligt danska källor har det inte uppmärksammats att metod 2 skapat någon omfördelning mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital hos de verksamheter som omfattas av metoden. Detta hänger enligt danska beskrivningar delvis samman med att vinst i den finansiella sektorn är förhållandevis högt inkomstbeskattad (liksom i Sverige 22 procent). Enligt danska uppgifter finns det ingenting som tyder på att arbetskraft förlagts utom landet eller att lönerna sänkts till följd av metod 2. Snarare är lönerna i den finansiella sektorn enligt danska källor högre än i andra näringssektorer. Några påtagliga skatteplaneringsmöjligheter som lett till kringgående av lønsumsafgiften har inte observerats.

Särskilt om avgiftens storlek

När lønsumsafgiften i den finansiella sektorn infördes 1990 var avgiftssatsen omkring 9 procent av lönesumman. Därefter höjdes den gradvis till 10,9 procent för 2013. Avgiften utgjorde 11,4 respektive 12,2 procent de två efterföljande åren. För 2016 utgör avgiften 13,6 procent, gradvis stigande till 15,3 procent för 2021.

Sedan avgiften infördes har avgiftsintäkterna legat relativt stabilt på omkring 0,25–0,3 procent av BNP. De totala intäkterna uppgick under 2012 till knappt 5,9 miljarder danska kronor, motsvarande ungefär 0,3 procent av BNP. För 2012 utgjorde den finansiella sektorns andel av de totala intäkterna 70 procent.96

96 Møller Nielsen, Henrik och Hjerrild Fonseca, Birgitte, Beskatning af den finansielle sektor i

Danmark, s. 18.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

197

”Neutraliserande” avgiftssats

Det danska finansdepartementet presenterade under 2014 en beräkning av skattebortfallet (”skatteudgift”) till följd av mervärdesskatteundantaget i den finansiella sektorn.97 Utgångspunkten för beräkningen är en uppskattning av nettofördelen för den finansiella sektorn av att den är undantagen från mervärdesskatt och i stället betalar lønsumsafgift. Nettofördelen/skattebortfallet för 2013 beräknades till 2,7 miljarder danska kronor (2013 års nivå), motsvarande 0,1 procent av BNP. Skattebortfallet förväntas successivt sjunka till och med 2021, som ett resultat av den gradvis stigande avgiftssatsen. I relation till skattebortfallet beräknades den ”neutraliserande” avgiftssaten till 17,4 procent. Denna avgiftssats avspeglar hur stor avgiften beräkningstekniskt ska vara för att avgiftsintäkterna ska svara mot skattebortfallet som följer av mervärdesskattebefrielsen.

”Optimal” avgift

Undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster anses medföra en fördel för privata och andra inte mervärdesskattskyldiga konsumenter. Omvänt anses undantaget utgöra en nackdel för mervärdesskattskyldiga kunder, då deras pris inkluderar ”dold” mervärdesskatt på finansiella tjänster som inte berättigar till avdrag för ingående mervärdesskatt (se avsnitt 5.4.1). Det är känt i Danmark att denna effekt förstärks ytterligare av lønsumsafgiften.

Trots att lønsumsafgiftssatsen successivt höjts sedan den infördes är avgiften ändå lägre än mervärdesskattesatsen. Det beror enligt danska beskrivningar på att lønsumsafgiften inte kan dras av för mervärdesskattskyldiga köpare. Så för dessa – och det är en stor del av aktiviteten i den finansiella sektorn i Danmark som är relaterad till företagskunder – är det enligt danska redogörelser fråga om en negativ snedvridning mellan finansiella tjänster som köps externt och ”egenproduktion” av sådana tjänster. På samma sätt förekommer enligt danska beskrivningar olikbehandling mellan tjänster som köps utifrån (med ingående mervärdesskatt som inte

97 Se promemorian Momsfritagelse – Skatteudgift for den finansielle sektor, Skatteministeriet, j.nr. 13-6691059, den 20 augusti 2014.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

198

kan dras av) och intern produktion. Den ”optimala” lønsumsafgiften har enligt danska beskrivningar därför i princip ansetts vara en avvägning mellan den vinst som beror på konsumenternas bättre konsumtionsval, kontra snedvridningen av sektorns egen inköpssammansättning.98

Erfarenheter

Trots att Danmark haft lønsumsafgiften sedan 1990 finns inte någon analytisk litteratur om avgiften. Den danska staten har inte heller vidtagit någon egentlig utvärdering av konsekvenserna av avgiften, men har uppgivit att danska myndigheter – utifrån tillgängliga data för den finansiella sektorn (vinst före skatt, arbetskostnader och nettointäkter) – inte sett några tecken på att aktiviteterna i den finansiella sektorn minskat som en följd av avgiften.99 Enligt danska källor har det inte uppmärksammats att avgiften såvitt avser finansiella aktiviteter skapat någon omfördelning mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital i avgiftspliktiga verksamheter, att arbetskraft förlagts utom landet eller att lönerna sänkts till följd av avgiften. Inte heller har några påtagliga skatteplaneringsmöjligheter som lett till kringgående av avgiften observerats. Utöver den danska statens beskrivningar höll Peter Birch Sørensen, professor i ekonomi vid Köpenhamns universitet, under 2011 – när han var biträdande generaldirektör vid Danmarks Nationalbank – ett föredrag om den danska erfarenheten av en finansiell aktivitetsskatt i form av lønsumsafgift i den finansiella sektorn.100 Sammanfattningsvis redovisade han nedan följande slutsatser.

Lønsumsafgiften utgör ett substitut för mervärdesskatt på finansiella tjänster och tillhör därför, även om den danska skattebasen inte innefattar vinst, kategorin FAT1(se avsnitt 6.1.3).

Resultaten av att de flesta finansiella tjänster är undantagna från mervärdesskatt är att finansiella tjänster till företag är överbeskattade (ingående mervärdesskatt får inte dras av) och att finan-

98 Møller Nielsen, Henrik och Hjerrild Fonseca, Birgitte, Beskatning af den finansielle sektor i

Danmark, s. 17. 99 SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 12 f. 100 Birch Sørensen, Peter, The Danish Experience With A Financial Activities Tax.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

199

siella tjänster till hushåll är underbeskattade (förädlingsvärdet mervärdesbeskattas inte). Det är på förhand oklart om finansiella tjänster är genomsnittligt underbeskattade, men det finns belägg som tyder på det. Forskningen indikerar att de totala mervärdesskatteintäkterna skulle öka om finansiella tjänster kunde beläggas med mervärdesskatt, åtminstone inom EU. Så är också fallet i Danmark. FAT1 är därför en rationell beskattningsmetod.

Den danska finansiella sektorn säljer årligen finansiella tjänster för omkring 66 miljarder danska kronor till konsumenter som inte är mervärdesskattepliktiga, huvudsakligen hushåll. Samtidigt köper företag i den danska finansiella sektorn årligen mervärdesskattepliktiga tjänster för ungefär 18 miljarder danska kronor, som de inte får göra avdrag för. Om den finansiella sektorn kunde underkastas mervärdesskatt, skulle det potentiella tillägget till mervärdesskattebasen utgöra skillnaden mellan dessa två belopp, d.v.s. cirka 48 miljarder danska kronor per år. Med tillämpning av en 25-procentig mervärdesskattesats skulle detta årligen generera mervärdesskatteintäkter om ytterligare 12 miljarder danska kronor. För att säkerställa likvärdiga skatteintäkter från olika sektorer skulle skattesatsen för den danska finansiella sektorn således behöva höjas till 25,7 procent, givet den nuvarande storleken på sektorns lönesumma (jfr dock ovan under rubriken ”Neutraliserande” avgiftssats). Detta är en statisk beräkning, som förutsätter att skattebasen är konstant. I praktiken skulle man förvänta sig en viss förskjutning av skattebördan vid en skattehöjning, antingen genom en höjning av räntorna som tas ut av den finansiella sektorn eller genom lönesänkningar för de anställda i sektorn. Från ett rent skatteintäktsperspektiv finns det emellertid inte någon tvekan om att skattesatsen för den danska finansiella aktivitetsskatten är för låg, om skatten är avsedd att ersätta den uteblivna mervärdesskatten på finansiella tjänster.

Det finns dock pragmatiska argument som talar för att ha en relativt låg finansiell aktivitetsskattesats. Det första argumentet för en låg skattesats är att begränsa överbeskattningen av företags inköp av finansiella tjänster. Sådana tjänster blir överbeskattade även utan en finansiell aktivitetsskatt. Om man till det lägger en finansiell aktivitetsskatt som inte kan dras av mot mervärdesskatten uppstår kumulativa effekter för företag-till-företag-transaktioner. Detta skapar oönskade snedvridningseffekter. (Se avsnitt 5.4.1.)

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

200

Det andra argumentet för en låg skattesats är att, i avsaknad av internationell koordination, begränsa den försämrade internationella konkurrenskraften och risken för skatteundandragande.

På frågor om effekterna av den danska finansiella aktivitetsskatten svarade Peter Birch Sørensen vid föredraget bl.a. följande.

 Har den danska finansiella aktivitetsskatten hämmat tillväxten i den danska finansiella sektorn?

Det totala förädlingsvärdet i den finansiella sektorn i Danmark är ungefär detsamma som i EU15101. Dessutom finns det inte några tecken på att den finansiella sektorn i Danmark vuxit långsammare än i övriga EU under de senaste åren. Dessa uppgifter tyder på att den danska finansiella aktivitetsskatten inte allvarligt har hämmat aktiviteten i den finansiella sektorn i Danmark.

 Har den danska finansiella aktivitetsskatten hämmat sysselsättningen i den danska finansiella sektorn?

Eftersom den danska finansiella aktivitetsskatten tas ut på den totala finansiella sektorns löner, kan det befaras att skatten håller nere sysselsättningen i sektorn. Under 1990-talet går det att skönja en viss tendens till att det totala antalet arbetade timmar i den danska finansiella sektorn sjönk i förhållande till det totala antalet arbetade timmar i ekonomin som helhet. Detta kan möjligtvis avspegla en gradvis anpassning av sysselsättningen i den finansiella sektorn till följd av den danska finansiella aktivitetsskatten. Sysselsättningen i den danska finansiella sektorn ligger dock väl i linje med motsvarande sysselsättning i EU15. Sammantaget tyder detta på att den danska finansiella aktivitetsskatten inte har utgjort ett allvarligt hinder för sysselsättningen i den finansiella sektorn i Danmark.

 Har bördan av den danska finansiella aktivitetsskatten förts över på de anställda i den finansiella sektorn?

Om skattebördan förts över på de anställda inom den finansiella sektorn genom en minskning av deras relativa löner, skulle man

101 Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien Sverige, Storbritannien, Tyskland och Österrike.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

201

förvänta sig en långsammare löneökningstakt i denna sektor än på andra håll i ekonomin. Den genomsnittliga lönen i den danska finansiella sektorn har dock ökat nästan exakt i linje med den genomsnittliga takten i tillverkningssektorn. Detta talar för att bördan av den danska finansiella aktivitetsskatten inte har förts över på de anställda i den finansiella sektorn.

 Har bördan av den danska finansiella aktivitetsskatten vältrats över på kapitalägarna?

Om de relativa lönerna i finanssektorn inte har justerats nedåt, förväntar man sig att de totala arbetskostnaderna i den danska finansiella sektorn ökat i förhållande till motsvarande kostnader i andra länder. Mycket riktigt absorberar arbetskostnaderna också en större andel av det totala förädlingsvärdet i den danska finansiella sektorn än i EU15. Detta kan tyda på att den danska finansiella aktivitetsskatten har reducerat vinstandelen av förädlingsvärdet, vilket i sin tur tyder på att ägarna av den finansiella sektorn åtminstone får bära en del av bördan av skatten.

 Har bördan av den danska finansiella aktivitetsskatten vältrats över på konsumenterna i den finansiella sektorn?

Det är också tänkbart att en del av skattebördan har vältrats över på konsumenterna i den finansiella sektorn genom en höjning av bankernas utlåningsräntor och en sänkning av bankernas inlåningsräntor. I så fall skulle man förvänta sig en ökning av skillnaden mellan utlånings- och inlåningsräntorna efter införandet av skatten, liksom efter efterföljande höjningar av skattesatsen. Överraskande nog går det inte att skönja några sådana förändringar.

Peter Birch Sørensen sammanfattade vid föredraget sina slutsatser enligt följande. Med förbehåll för att det inte går att veta exakt hur den danska finansiella sektorn skulle ha utvecklats och vilka vinster som skulle ha funnits förutan den danska finansiella aktivitetsskatten, finns det alltså inte någon indikation på att skatten allvarligt försämrat tillväxten eller sysselsättningen i sektorn. Vidare verkar bördan av den danska finansiella aktivitetsskatten inte ha vältrats över på de anställda i den danska finansiella sektorn, och det finns inte heller någon tydlig indikation på att

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

202

skattebördan vältrats över på kunderna i sektorn genom en högre räntemarginal. Snarare verkar det som att den danska finansiella aktivitetsskatten reducerat vinsterna i den danska finansiella sektorn.

Även om erfarenheterna av den danska finansiella aktivitetsskatten varit tämligen positiva, kan utformningen av skatten enligt Peter Birch Sørensen sannolikt förbättras. Han framförde vid föredraget följande förbättringsförslag. Först och främst bör skattebasen inte enbart bestå av de totala lönerna i den finansiella sektorn. Vill man utforma en finansiell aktivitetsskatt så lik mervärdesskatten som möjligt, bör skattebasen också inkludera beskattningsbara vinster med avdrag för avkastning av eget kapital. För att undvika skillnader i den skattemässiga behandlingen av olika former av kompensation – lön respektive icke-lön – för arbete, borde skattebasen även innefatta värdet av personaloptioner och liknande former av icke-lönekompensation till ledande befattningshavare. Detta skulle innebära ökade administrativa kostnader men samtidigt försegla kryphålen i skattebasen.

Avslutningsvis visar den danska erfarenheten enligt vad Peter Birch Sørensen framförde vid föredraget att finansiell aktivitetsskatt kan införas som substitut för mervärdesskatt. Enligt honom finns det inte några övertygande tekniska argument för att exkludera (rena) vinster och personaloptioner m.m. från skattebasen. Med en måttlig skattesats finns det enligt honom inte något skäl att befara att en finansiell aktivitetsskatt allvarligt hämmar aktiviteten i den finansiella sektorn. Detta gäller även i en liten och öppen ekonomi. Små länder löper dock enligt honom en större risk för att en hög skattesats gör att de finansiella aktiviteterna drivs utomlands. En internationellt samordnad finansiell aktivitetsskatt, exempelvis inom EU, skulle enligt honom öka de potentiella skatteintäkterna.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

203

6.3.2 Finland

Finland har dels en överlåtelseskatt på bl.a. värdepapper, dels en försäkringspremieskatt. Dessa skatter behandlas kortfattat nedan.102

Överlåtelseskatt

Finland har varken någon finansiell aktivitetsskatt eller renodlad finansiell transaktionsskatt. Däremot har Finland en överlåtelseskatt, som utgör en slags stämpelskatteliknande transaktionsskatt, som tas ut i samband med överlåtelse av fastigheter och värdepapper.103

På överlåtelse av fastigheter och värdepapper ska alltså till staten betalas en överlåtelseskatt. Staten och dess inrättningar är, med vissa undantag, befriade från att betala denna skatt. Med värdepapper avses aktier och interimsbevis för aktier, andelsbevis i ekonomiska sammanslutningar, grundfondsbevis i sparbanker och placeringsandelsbevis i andelsbanker samt interimsbevis för dessa, sådana av samfund utfärdade skuldebrev eller andra fordringsbevis för vilka räntan bestäms enligt resultatet eller derivatens storlek eller vilka berättigar till del i årsvinsten eller överskottet, samt bevis över teckningsrätt till dessa och överlåtelsehandlingar som gäller en sådan rätt. Såsom värdepapper anses också värdeandelar som motsvarar nämnda värdepapper.

Överlåtelseskatten ska inte betalas på värdepapper som säljs på värdepappersbörsen. Inte heller ska skatten betalas på egendom som fåtts som gåva, eller genom testamente eller avvittring104. Särskilda regler gäller för överlåtelse av värdepapper till utlänningar. Överlåtelseskatten ska inte betalas på överlåtelsen om varken överlåtaren eller förvärvaren är allmänt skattskyldig i Finland och inte heller ett utländskt kreditinstituts, värdepappersföretags, fondbolags eller en Europeiska ekonomiska samarbetet-baserad förvaltare av allmän investeringsfonds filial i Finland. Vad som

102 För en utförligare redogörelse för Finlands beskattning i den finansiella sektorn, se t.ex. Hokkanen, Marja m.fl., Taxation in the Financial Sector in Finland. 103 Lagen om överlåtelseskatt (931/1996). 104 Uppdelning av mark mellan kronan, d.v.s. staten, och enskilda.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

204

gäller för allmänt skattskyldiga i Finland tillämpas också på finländska öppna bolag och kommanditbolag.

Skattesatsen är 4 procent för fastigheter, exempelvis egnahemshus, fritidsbostäder, skogsfastigheter och tomter (även s.k. outbrutna områden och vissa andelar), 2 procent för aktier i bostadsaktiebolag, fastighetsbolag och ömsesidiga fastighetsbolag, exempelvis aktier i höghus eller radhus, golfaktier och semesteraktier, och 1,6 procent för andra aktier än aktier i ett bostads- eller fastighetsbolag, exempelvis telefonaktier och s.k. affärsaktier. Överlåtelseskatten beräknas på köpeskillingen eller gängse värdet av annat vederlag (egendom som överlåtits vid byte). Den del av ett bolagslån som belastar de köpta aktierna räknas också till köpesumman innan man beräknar överlåtelseskatten. Överlåtelseskatten ska alltså betalas på det skuldfria priset även om man skulle betala den eventuella skuldandelen, d.v.s. andelen av bolagslånet, i samband med köpet.

Det är köparen som ska beräkna och på eget initiativ betala överlåtelseskatten. Om skatten understiger 10 euro, behöver den dock inte betalas. På överlåtelse av äganderätt till värdepapper är det förvärvaren som ska betala skatten. Som huvudregel ska skatten betalas inom två månader från det att köpebrevet undertecknats.

För 2014 uppgick statens intäkter av överlåtelseskatten till 702 miljoner euro, varav 300 miljoner euro avseende fastigheter, 184 miljoner euro bostadsaktier inklusive affärs-, kontors-, fabriks-, garage- och dylika utrymmen i bostadsaktieformat, 20 miljoner euro kreditandelar och 198 miljoner euro värdepappershandel.

Försäkringspremieskatt

Finland har också en försäkringspremieskatt. Denna skatt uppvisar många likheter med mervärdesskatten.

På försäkringspremie, som uppbärs med stöd av försäkringsavtal, ska, om egendom i Finland eller till där bedriven verksamhet ansluten eller annan därvarande förmån är försäkrad, utgå en försäkringspremieskatt.105 Fri från denna skatt är försäkringspremie, som grundar sig uteslutande på person-, kredit- eller

105 Lagen om skatt på vissa försäkringspremier (664/1966).

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

205

återförsäkringsavtal, på patientskadeförsäkringsavtal, på avtal om transportförsäkring av vara som exporteras, importeras eller transiteras eller på avtal om försäkring av huvudsakligen i utrikesfart använt sjö- eller luftfartyg eller annan rörlig transportmateriel.

Skattskyldig till försäkringspremieskatten är envar som bedriver försäkringsrörelse i Finland. Betalas försäkringspremien till någon annan än försäkringsgivaren, är försäkringstagaren skattskyldig.

Skattesatsen utgör 24 procent av försäkringspremierna utan skatt. Denna skattesats står i överensstämmelse med den standardmässiga mervärdesskattesatsen i Finland.

Försäkringspremieskatten beräknas kalendermånadsvis: för försäkringsgivare på basen av de försäkringspremier som influtit under månaden, samt för försäkringstagare på basen av de försäkringspremier denne betalat under månaden.

För skatt på försäkringspremier gäller i övrigt vad som gäller för mervärdesskatt.106 Det innebär exempelvis att förfarandereglerna som gäller för mervärdesskatten också är tillämpliga på försäkringspremieskatten.

För 2014 var intäkterna från försäkringspremieskatten 748 miljoner euro. Skatten anses åtminstone delvis kompensera för mervärdesskatteundantaget gällande försäkringstjänster.107

6.3.3 Island

Island har inte någon lång historia av särskilda skatter i den finansiella sektorn. Efter 2008–2009 års finanskris infördes en finansiell aktivitetsskatt. Sedan tidigare har Island också en stämpelskatt på vissa värdepapper. Dessa skatter behandlas kortfattat nedan.108

106 Se mervärdesskattelagen (1501/1993). 107 Hokkanen, Marja m.fl., Taxation in the Financial Sector in Finland, s. 15 f. 108 För en utförligare redogörelse för Islands beskattning i den finansiella sektorn, se t.ex. Davidsson, David S., och Thorleifsdottir, Gudrun, Financial Sector Taxation in Iceland.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

206

Finansiell aktivitetsskatt

Med ikraftträdande 2012 har Island en finansiell aktivitetsskatt (”fjársýsluskatt“).109 Det var bl.a. utvecklingen gällande beskattning i de finansiella sektorerna i grannländerna och IMF:s rekommendationer som låg till grund för valet av beskattningsmetod. Att i stället införa en finansiell transaktionsskatt bedömdes inte genomförbart, eftersom det ansågs vara en komplicerad beskattningsmetod med en skatt som enkelt kunde undvikas. Den finansiella aktivitetsskatten utformades i linje med IMF:s rekommendationer (se avsnitt 3.2 och 6.1) och efter den danska modellen med lønsumsafgift (se avsnitt 6.3.1).

Utöver att generera skatteintäkter infördes den isländska finansiella aktivitetsskatten för att kompensera för det faktum att finansiella företags och försäkringsföretags verksamheter i stor utsträckning är undantagna från mervärdesskatt samt för att skapa bättre finansiell stabilitet genom att reducera sektorn och att förhindra oönskad expansion. Skatten är alltså avsedd att ersätta mervärdesskatteundantaget och därigenom eliminera skillnaderna mellan den finansiella sektorn och övriga sektorer. Som ett resultat av mervärdesskatteundantaget ansågs finansiella tjänster nämligen vara underbeskattade. Skattefördelens storlek har dock inte varit föremål för någon närmare uppskattning.

Skattskyldiga till den finansiella aktivitetsskatten är de finansiella företag, varmed avses kommersiella banker, kreditinstitut, värdepappersmäklarhus, fondbolag, fonder och andra finansiella institut, samt försäkringsföretag som utför tjänster som är undantagna från mervärdesskatt. Detsamma gäller de filialer, agenter och andra som företräder utländska parter som är engagerade i sådana aktiviteter. Från skattskyldigheten undantas i huvudsak pensionsfonder och statligt helägda offentliga institutioner.

I den finansiella aktivitetsskatten ingår två komponenter; dels en generell finansiell aktivitetsskatt, dels en speciell finansiell aktivitetsskatt. Skattebasen för den generella finansiella aktivitetsskatten är företagets samtliga lönekostnader och annan ersättning för arbete, av något slag, med ett fåtal undantag. Skatten tas ut

109 Lög nr. 165/2011 um fjársýsluskatt.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

207

månatligen och utgör en avdragsgill kostnad vid inkomstbeskattningen. Skattesatsen var 5,45 procent av skattebasen för inkomståret 2012, 6,75 procent för inkomståret 2013 och 5,50 procent för inkomståren 2014 och 2015. Under 2014 betalade 143 företag generell finansiell aktivitetsskatt. Året därpå var det 152 företag som gjorde det. Till det kommer den speciella finansiella aktivitetsskatten, som är en slags övervinstbeskattning, på 6 procent av den del av den årliga inkomstskattebasen som överstiger 1 miljard isländska kronor. Avsikten med denna gräns är att skatten ska träffa de större bankerna och inte de mindre finansiella instituten. Under 2014 och 2015 betalade nio bolag speciell finansiell aktivitetsskatt.

När den finansiella aktivitetsskatten infördes beräknades vardera komponenten generera skatteintäkter om 2,25 miljarder isländska kronor.110 För taxeringsåren 2014 och 2015 blev skatteintäkterna av den generella finansiella aktivitetsskatten emellertid ungefär 3,5 miljarder respektive 2,9 miljarder isländska kronor. Samma år uppgick skatteintäkterna av den speciella finansiella aktivitetsskatten till ungefär 13 miljarder respektive 6 miljarder isländska kronor.

Beslutet att införa både en generell och en speciell finansiell aktivitetsskatt, och inte enbart en högre generell finansiell aktivitetsskatt på 10,5 procent, som ursprungligen föreslogs, var av rent politisk natur. Anledningen till det dubbla systemet har, trots att det delvis avser övervinstbeskattning, enligt isländska uppgifter ansetts vara att det träffar förädlingsvärdet i den finansiella sektorn på ett bättre sätt. Andra fördelar med den dubbla skatten har ansetts vara att den skyddar lägre avlönade arbeten i sektorn och reducerar löneglidning i toppen samt att den är administrativt enkel.111 Från statens perspektiv är emellertid en betydande nackdel med att förlita sig på övervinst som beskattningsunderlag att det finns enorma skillnader mellan de finansiella institutens inkomstskattebas enligt deras räkenskaper och deras inkomstskattebas enligt den årliga taxeringen. Historiskt sett har den här diskrepansen varit väldigt stor för isländska finansiella institut, vilket

110 Jonasdottir, Marianna, Financial Activities Tax in Iceland. 111 Davidsson, David S., och Thorleifsdottir, Gudrun, Financial Sector Taxation in Iceland, s. 8.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

208

genererar väldigt osäkra intäkter av övervinstbeskattningen. Det finns enligt isländska uppgifter ett betydande utrymme för att med olika redovisningsåtgärder undvika övervinstbeskattningen, medan grundskatten inte lämnar något eller litet utrymme för skatteundandragande.

Enligt isländska beskrivningar lobbade den finansiella sektorn hårt mot den ursprungliga finansiella aktivitetsskatten. Ett viktigt led i kritiken var att skatten skulle utgöra ett allvarligt hot mot både löneutvecklingen och jobben, särskilt i det lägre lönespektrumet, och leda till ökade räntor för privatpersoner och företag. Ny arbetsmarknadsstatistik innehåller enligt isländska uppgifter inte några belägg för den befarade utvecklingen. Faktum är att den finansiella sektorn var föremål för den största löneökningen bland alla sektorer på Island under 2012, med löneökningar på igenomsnitt över 9 procent, i jämförelse med genomsnittliga 5 procent i samtliga sektorer. Därmed enligt isländska källor inte sagt att den finansiella sektorn inte påverkas av den finansiella aktivitetsskatten. Överkompensation anses enligt isländska förklaringar allmänt sett utgöra ett bränsle för och ofta leda till ett suboptimalt risktagande, särskilt inom finansbranschen. Den finansiella aktivitetsskatten är enligt isländska uppgifter avsedd att mildra en sådan oönskad utveckling och därigenom främja den finansiella stabiliteten. Nyligen har de finansiella instituten enligt isländska uppgifter hävdat att den finansiella aktivitetsbeskattningen är en av orsakerna till deras höga driftskostnader. En källa till oro är enligt isländska förklaringar det faktum att lönekostnaderna tenderar att vara proportionellt högre för små företag. Den finansiella aktivitetsskatten kan således enligt isländska källor få oönskade effekter från konkurrenssynpunkt om den skulle höjas mycket.

Stämpelskatt

Under årtionden har många transaktioner och tjänster i den isländska finansiella sektorn varit föremål för stämpelskatt. Det inkluderar transaktioner avseende exempelvis värdepapper, låneavtal, skuldemissioner och försäkringsavtal. IMF rekommenderade 2010 att stämpelskattesatserna reducerades eller att skatterna helt slopades när den finansiella situationen tillät det. För närvarande

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

209

tas stämpelskatt enbart ut vid finansiella transaktioner av tillgångar. Från och med 2014 är skattesatsen normalt 1,6 procent för juridiska personer och 0,8 procent för fysiska personer.112

Stämpelskatter kan enligt isländska uppgifter inte anses vara en direkt skatt på finansiella institut, men de är en skatt på specifik finansiell aktivitet och i den egenskapen bedöms den isländska stämpelskatten få effekter på de finansiella institutens drift.

6.3.4 Norge

Norge är inte medlem i Europeiska unionen (EU) och omfattas därför inte av unionsrättens krav på att medlemsstaterna undantar finansiella transaktioner från mervärdesbeskattning (se avsnitt 5.4.2). Även i Norge är emellertid omsättning av finansiella tjänster genom nationell rätt undantagen från sådan beskattning. Någon särskild skatt på finanssektorn finns inte i landet.113Däremot har flera sådana skatter utretts och föreslagits.

Under 2011 föreslog en finanskriskommitté att Norge skulle införa en stabilitetsavgift och en finansiell aktivitetsskatt.114 Efter att förslaget diskuterats tillsattes en särskild skattekommitté för att utreda beskattning av finanssektorn. Kommittén föreslog under 2014 bl.a. att beskattningsunderlaget för mervärdesskatt skulle utvidgas till att omfatta finansiella tjänster som tillhandahålls mot konkret vederlag, såsom avgifter, kommissioner, etc., inklusive försäkringar. Samtidigt föreslog kommittén en särskild skatt på marginalintäkterna för s.k. marginalbaserade finansiella tjänster utan tydligt vederlag, såsom handel med valuta, obligationer, derivat och liknande, som då borde utformas så att skatten så långt som möjligt får mervärdesskattens neutrala egenskaper.115

I fråga om undantaget från mervärdesskatt för finansiella tjänster medför en skattefördel uttalade skattekommittén bl.a. följande.116 Avsaknaden av avdragsrätt för varor och serviceinsatser

112 Lög nr. 138/2013 um stimpilgjald. 113 För en utförligare redogörelse för Norges överväganden vad gäller beskattning i den finansiella sektorn, se t.ex. Rabben, Arnulf och Røvik, Aarne, Norwegian Economic and

Legal Report. 114 NOU 2011:1. 115 NOU 2014:13. 116 NOU 2014:13 s. 234.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

210

i finanssektorn innebär att näringsidkares användning av finansiella tjänster överbeskattas. Hushållen underbeskattas, eftersom det mervärde som produceras av den finansiella institutionen inte beskattas. Kostnaden för finansiella tjänster är därför högre för mervärdesskatteregistrerade personer, medan hushållen köper billigare finansiella tjänster än om dessa skulle varit belagda med mervärdesskatt. I vilken utsträckning den finansiella sektorn som helhet är under- eller överbeskattad beror på fördelningen mellan avdragsberättigade och icke avdragsberättigade kunder. Baserat på beräkningar givet norska förhållanden är genomsnittliga finansiella tjänster billigare jämfört med andra varor och tjänster som är föremål för mervärdesskatt. Detta leder till överanvändning av finansiella tjänster och att den finansiella sektorn är större än vad den skulle ha varit om den omfattades av mervärdesskattesystemet.

För 2014 har den norska regeringen uppskattat att finansiella tjänster, i jämförelse med mervärdesskattepliktiga tjänster, är underbeskattade med ungefär 8 miljarder norska kronor. Därvid framhöll regeringen att denna uppskattning bygger på osäkra beräkningar och närmast måste betraktas som en preliminär indikation på storleksordningen av underbeskattningen.117

Med utgångspunkt i siffror från 2010 har den norska regeringen bedömt att de föreslagna skatteförändringarna årligen kan generera 7 miljarder norska kronor i skatteintäkter, givet den 25-procentiga normalskattesatsen avseende mervärdesskatt.118 Om de föreslagna skatteförändringarna helt återspeglas i priserna på finansiella tjänster, har regeringen också uppskattat att dessa förändringar kan innebära kostnadsbesparingar för företag på 2 miljarder norska kronor. Det beror på att den finansiella sektorn då skulle få rätt att dra av ingående skatt som hänför sig till sådana tjänster, vilket därigenom eliminerar de nuvarande kumulativa effekterna (se avsnitt 5.4.1).119

I oktober 2015 meddelade den norska regeringen att den kommer att verka för att skattekommitténs förslag genomförs.

Efter en parlamentarisk uppgörelse föreslog den norska regeringen i oktober 2016 en finansskatt på löner och vinst.120 Skatten på

117 Prop. 1 LS (2013–2014) s. 289–296. 118 Prop. 1 LS (2013–2014) s. 295. 119 Prop. 1 LS (2013–2014) s. 296. 120 Prop.1 LS (2016–2017), 188–195.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

211

löner tas ut på avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter med 5 procent. Skatten på vinst uppnås genom att bolagsskatten för den finansiella sektorn inte sänks från 25 till 24 procent som för övriga. Syftet med finansskatten är att kompensera för att finansiella tjänster har undantagits från mervärdesskatt. Värdet av mervärdesskatteundantaget är dock fortfarande avsevärt högre än finansskatten.

Övriga Europa

I övriga Europa är det inte ovanligt med särskilda skatter i den finansiella sektorn. Under 2000-talet har allt fler länder infört sådana skatter. Den fortsatta redogörelsen begränsar sig till eventuellt förekommande skatter av sådant slag i Belgien, Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland.

6.3.5 Belgien

Belgiska företrädare har uppgivit att finansiella tjänster i allmänhet får en fördel av att de har undantagits från mervärdesskatt. Belgien har använt sig av den i artikel 137.1 a i mervärdesskattedirektivet föreskrivna möjligheten att ge beskattningsbara personer rätt till valfrihet för beskattning av sådana finansiella transaktioner som avses i 135.1 d i direktivet, d.v.s. transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar (se avsnitt 5.4.2).

Därutöver har Belgien en särskild skatt på börstransaktioner, som är en slags transaktionsskatteliknande stämpelskatt på värdepapper.121 Skatten gäller vissa transaktioner som ingåtts eller utförts i Belgien genom en belgisk mellanhand, såvida de är relaterade till börsnoterade fonder, oavsett deras ursprung. Skatten gäller inte vid teckning av nya värdepapper (primärmarknadstransaktioner).

Skatten omfattar:

121 Redogörelsen utgår från SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 2 f.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

212

 Varje försäljning och köp, och i allmänhet varje transaktion mot vederlag (sekundärmarknadstransaktioner). Under förutsättning att parterna är belgiska beskattas sekundärmarknadstransaktioner två gånger; dels hos köparen, dels hos säljaren.

 Varje inlösen av egna aktier genom ett investeringsbolag, förutsatt att inlösen avser kapitaliseringsaktier (”capitalization shares”).

Alla typer av finansiella instrument omfattas av skatten, exempelvis aktier, aktier i investeringsföretag och obligationer, men inte derivatinstrument. För att vara beskattningsbar måste dock transaktionen avse börsnoterade fonder. Sådana fonder avser alla marknadsnoterade värdepapper, som genom sin natur kan göras till föremål för handel på organiserade marknadsbörser. Som en konsekvens av det är också OTC-transaktioner beskattningsbara.

Skatten tas inte ut om inte någon belgisk mellanhand agerar inom ramen för sin verksamhet med avseende på transaktionen (som köpare eller försäljare av värdepapper). Med mellanhand förstås varje person vars yrkesverksamhet består i att utföra börstransaktioner eller OTC-transaktioner.

Skattebasen skiljer sig åt för olika typer av transaktioner och utgör:

 För förvärv eller inköp, det belopp som ska betalas av köparen efter avdrag för provisionen.

 För försäljning, det belopp som tas emot av säljaren eller överlåtaren, utan avdrag för provisionen.

 För inlösen av egna kapitaliseringsaktier från en SICAV122, substansvärdet (”Net Asset Value”), utan avdrag för avgifter. I vissa särskilt föreskrivna fall gällande SICAV med EU-pass ska skattebasen minskas med den källskatt som innehålls.

Skattesatsen varierar beroende på vilken typ av transaktion som beskattas. Skatten är som huvudregel 0,09 procent (med ett tak på 800 euro per transaktion). En skatt på 1,32 procent (med ett tak på 2 000 euro per transaktion) tas ut för kapitaliseringsaktier i

122 Kollektiv investeringsplan.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

213

investmentbolag och 0,27 procent (med ett tak på 800 euro per transaktion) för andra värdepapper såsom aktier.

Det finns också ett antal specifika undantag från skatten, bland vilka de viktigaste i praktiken gäller dels transaktioner som görs för egen räkning, s.k. proprietary trading, d.v.s. egenhandel, av vissa finansiella institutioner, exempelvis banker, försäkringsföretag, organisationer för finansiering av pensioner och företag för kollektiva investeringar, dels transaktioner som görs för egen räkning av utländska skattebetalare.

Skatten ska normalt betalas till de belgiska skattemyndigheterna av den ansvariga förmedlaren senast månaden efter den månad då transaktionen genomfördes. Skatten ska sedan bekräftas av den som avslutade eller utförde transaktionen.

6.3.6 Frankrike

Frankrike har sedan 1968 en allmän löneskatt, som såvitt avser den finansiella sektorn kan liknas vid en finansiell aktivitetsskatt,123 och därtill sedan 2012 en finansiell transaktionsskatt. Dessa skatter behandlas kortfattat i det följande.

Allmän löneskatt

Frankrike har en allmän löneskatt (”taxe sur les salaires”) som tas ut av arbetsgivare som inte är mervärdesskattskyldiga eller som inte varit mervärdesskattskyldiga avseende minst 90 procent av sin omsättning under det föregående året.124 För skattskyldighet krävs att arbetsgivaren har hemvist eller är etablerad i Frankrike. Undantagna från skatteplikt är företag vars omsättning understiger vissa tröskelvärden (som för 2011 utgjorde 80 000 euro för försäljning av varor och 32 000 euro för tjänster).

123 Se bl.a. SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 13 f. och Almenberg, Johan och Wiberg, Magnus,

Skatt på finansiella transaktioner, s. 504 f. 124 La loi n° 66-10 du 6 janvier 1966 portant réforme des taxes sur le chiffre d’affaires och la loi n° 68-1043 du 29 novembre 1968 relative à diverses dispositions d’ordre économique et financier. Se även t.ex. SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 13 f.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

214

För arbetsgivare som är delvis mervärdesskattepliktiga tas skatten ut i proportion till omfattningen av undantaget från mervärdesskatteplikt.

Skattebasen är i princip densamma som basen för socialavgifter. Den består av bruttolönen, före avdrag för arbetstagarens nationella försäkringspremie, inklusive traktamente, bonus och naturaförmåner. Ersättning som betalas av det offentliga är undantagen, så länge det inte leder till att konkurrensen snedvrids. Ersättning till lärlingar är helt eller delvis undantagen, beroende på antalet anställda. Dessutom är ett antal andra ersättningar undantagna. Det gäller i huvudsak sådan ersättning som betalas i samband med utbildning av arbetstagare och incitament för att anställa arbetslösa. Arbetslöshetsersättning och liknande ersättningar ingår inte i skattebasen.

Normalskattesatsen är 4,25 procent. För individuella bruttoårslöner som för 2016 utgör 7 714–15 401 euro gäller i stället skattesatsen 8,50 procent, för 15 402–152 122 euro skattesatsen 13,60 procent och för 152 123 euro och därutöver skattesatsen 20 procent. Det finns reducerade skattesatser för Frankrikes utomeuropeiska territorier. Om den årliga skatten understiger 2 040 euro får arbetsgivaren en skattereduktion. För ideella föreningar tillämpas särskilda skattelättnader. Skatten är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Liksom den danska lønsumsafgiften är den franska allmänna löneskatten generellt utformad i syfte att adressera vad som uppfattas som underbeskattning av företag till följd av mervärdesskatteundantag (se avsnitt 6.3.1). Båda dessa skatter är därför brett utformade och inte begränsade till respektive länders finansiella sektorer.125

För 2008 utgjorde skatteintäkterna 11,3 miljarder euro, motsvarande 0,55 procent av BNP. Finansinstituten står för ungefär 85 procent av skatteintäkterna.

125 Larking, Barry, Overview of Existing National Taxation of the Financial Sector, s. 47.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

215

Finansiell transaktionsskatt

Vidare har Frankrike en finansiell transaktionsskatt, som i huvudsak omfattar följande.126

 Aktiehandel. Förvärv av aktierelaterade värdepapper i publika bolag som är etablerade i Frankrike och vars börsvärde överstiger 1 miljard euro (år 2013 omfattades ungefär 110 företag). Skattesatsen utgjorde från början 0,1 procent av vederlaget, men har numera höjts till 0,2 procent av vederlaget. Beskattning sker även vid handel med aktier utanför Frankrike.

 Högfrekvent handel. Ordrar som kännetecknas av att de skickas för att sedan ändras eller upphävas under en period som understiger tröskelintervallet en sekund. Skattesatsen utgör 0,01 procent på avbrutna ordrar när de överstiger ett visst tröskelvärde.

 ”Credit default swaps” (CDS). Köp av derivatinstrument som ställts ut av företag med verksamhet i Frankrike av en fysisk eller juridisk person med hemvist i Frankrike. Skattesatsen utgör 0,01 procent av det nominella värdet av det underliggande kontraktet.

Likt den brittiska stämpelskatten (se avsnitt 6.3.8) omfattas endast aktier utgivna av fransketablerade bolag, vilka dessutom ska vara publika och av viss storlek. Däremot upprätthålls inte den princip som Frankrike tidigare framhärdat om att alla marknader, alla aktörer och alla instrument ska omfattas, eftersom emissioner och överlåtelser inom en företagsgrupp, vissa finansiella instrument, exempelvis alla typer av derivat, och en del aktörer, såsom s.k. market makers, undantas från beskattning. Detta har ansetts vara förenat med en risk för ökad handel med obeskattade subsidierade instrument.

Högfrekvent handel är den mest lättflyttade typen av transaktioner eftersom sådana transaktioner inte är inriktade på långsiktiga investeringar utan små marginaler och därmed kan substitueras på

126 La loi n° 2012–354 du 14 mars 2012 de finances rectificative pour 2012. Se även t.ex. Eriksson, Emelie, En europeisk skatt på finansiella transaktioner, s. 11–13, med där angivna hänvisningar.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

216

obeskattade marknader. Avsikten med skatten i denna del är att den ska vara handlingsdirigerande för att minska vad som anses utgöra skadliga transaktioner.

Skatten uppskattades generera skatteintäkter om 500 miljoner euro under 2013.127

6.3.7 Italien

Italien har sedan 1990-talet en regional produktionsskatt, som såvitt avser finansiell verksamhet kan betecknas som en finansiell aktivitetsskatt.128 Sedan 2013 har Italien också en finansiell transaktionsskatt.

Regional produktionsskatt

Italien har en regional produktionsskatt för de som bedriver kommersiell verksamhet (”Imposta Regionale sulle Attività Produttive”, IRAP).129 Skatten infördes för att ersätta flera befintliga skatter, har en viss koppling till mervärdesskatte och tas ut på ett beskattningsunderlag som motsvarar beskattningsunderlaget för finansiell aktivitetsskatt, varför den är av intresse även om den inte enbart avser mervärdesskattebefriad verksamhet.130

Skattskyldigheten omfattar aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och andra som till uteslutande eller huvudsakligt ändamål har att bedriva näringsverksamhet, inklusive fysiska personer som bedriver kommersiell verksamhet och vissa jordbrukare. Även statliga institutioner omfattas av skatten. Beskattningsunderlaget utgör värdet av nettoproduktionen, vilket definieras som redovisad vinst plus lönekostnader.

Det finns flera undantag från skatten, exempelvis vad avser värdepappersfonder och pensionsfonder.

127 EUobserver, France launches financial transaction tax. 128 Se bl.a. SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 15, och Larking, Barry, Overview of Existing

National Taxation of the Financial Sector, s. 47. 129 Redogörelsen utgår i huvudsak från SEC(2011) 1102 final, vol. 9, s. 15. 130 Jfr Keen, Michael m.fl., The Financial Activities Tax, s. 130.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

217

Avdrag medges för kostnader för exempelvis arbetskraftsförsäkringar och personer med funktionshinder. Dessutom medges avdrag med 1 850 euro per anställd för maximalt fem anställda (vissa regioner tillämpar dock en avdragsrätt om maximalt 9 200 euro för varje anställd). Detta gäller enbart för företag vars inkomst understiger 400 000 euro.

Skattesatsen är som huvudregel 3,80 procent. Regionerna har dock möjlighet att höja skattesatsen med upp till en procentenhet. För banker och finansiella företag är skattesatsen 4,20 procent och för försäkringsföretag är den 5,30 procent. Skatten får inte dras av i inkomstbeskattningen.

Under 2008 uppgick skatteintäkterna till 36 miljarder euro, motsvarande 2,3 procent av BNP.

IRAP kan inte karaktäriseras som en sådan omsättningsskatt som är oförenlig med unionsrätten (se avsnitt 5.4.2). EU-domstolen har slagit fast att förbudet mot att, utöver tillåten mervärdesskatt, införa andra skatter eller avgifter som karaktäriseras som omsättningsskatter inte utgör hinder för att behålla en skatt som har sådana kännetecken som IRAP.131 Därvid uttalade EU-domstolen bl.a. följande. Medan mervärdesskatten tas ut vid varje transaktion på försäljningsstadiet och medan den till sitt belopp är proportionell mot priset för tillhandahållna varor eller tjänster, är IRAP däremot en skatt som tas ut på nettovärdet av produktionen i företaget. Underlaget för IRAP motsvarar nämligen den skillnad som i resultaträkningen framgår mellan å ena sidan ”produktionsvärdet” och, å andra sidan, ”produktionskostnader” enligt den definition som dessa begrepp ges i den italienska lagstiftningen. Den inkluderar sådana element som lagerförändringar, avskrivningar och nedskrivningar, vilka inte har något direkt samband med tillhandahållandet av varor och tjänster som sådant. Under dessa förhållanden kan inte IRAP anses vara proportionell mot priset på de tillhandahållna varorna och tjänsterna. En skatt kan inte undgå förbudet mot andra omsättningsskatter på grund av att det förekommer skillnader med avseende på metoden för beräkning av avdrag för den skatt som redan betalats, om dessa skillnader snarast är av teknisk karaktär och de inte hindrar denna skatt från att få väsentligen

131 EU-domstolens avgörande i mål C-475/03, Banca popolare di Cremona, REG 2006 s. I– 9373.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

218

samma verkan som mervärdesskatten. En skatt som tas ut på produktionsverksamhet på ett sätt som innebär att det inte är säkert att den i likhet med en sådan konsumtionsskatt som mervärdesskatten i slutändan bärs av slutkonsumenten kan däremot hamna utanför tillämpningsområdet för förbudet. I förevarande fall gäller att medan mervärdesskatten genom sin avdragsmekanism endast bärs av slutkonsumenten och är fullständigt neutral i förhållande till de skattskyldiga personer som befinner sig i den produktions- och distributionsprocess som föregår det slutliga beskattningsskedet, oavsett hur många transaktioner som skett, gäller detta inte i fråga om IRAP. För det första kan en skattskyldig person nämligen inte med någon precision beräkna det IRAP-belopp som redan inkluderats i förvärvspriset för varor och tjänster. För det andra gäller att om en skattskyldig kunde inkludera den skatt som ska betalas på den egna verksamheten i sitt försäljningspris för att därigenom övervältra skatten på nästa led i distributions- eller konsumtionsprocessen, så att underlaget för IRAP omfattade inte bara det mervärde som tillförts utan också själva skatten i sig, skulle alltså IRAP beräknas på ett belopp som fastställts på grundval av ett försäljningspris som redan i förväg innehåller den skatt som ska betalas. Även om det antas att en person som är skatt- skyldig och som sysslar med försäljning till slutkonsumenten bestämmer priset med hänsyn till det skattebelopp som ingår i den skattskyldiges allmänna kostnader, har inte alla skattskyldiga personer möjlighet att på detta sätt eller i sin helhet övervältra skattebördan. Därav följer att IRAP, enligt den lagstiftning som reglerar densamma, inte är tänkt att övervältras på slutkonsumenten på ett för mervärdesskatten kännetecknande sätt. En skatt med samma kännetecken som IRAP skiljer sig från mervärdesskatten på ett sådant sätt att den inte kan kvalificeras som en skatt med karaktär av omsättningsskatt.132

132 EU-domstolens avgörande i mål C-475/03, Banca popolare di Cremona, REG 2006 s. I– 9373, punkterna 30–35 och 37.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn

219

Finansiell transaktionsskatt

Vidare har Italien en skatt på vissa finansiella transaktioner med finansiella instrument som är utgivna av bolag med hemvist i landet. Skatten omfattar aktier, aktieliknande finansiella instrument och derivat samt högfrekvenshandel. Skatten är i övrigt i huvudsak utformad på samma sätt som den franska finansiella transaktionsskatten (se avsnitt 6.3.6).

6.3.8 Storbritannien

Storbritannien har en transaktionsskatteliknande stämpelskatt på aktier och en försäkringspremieskatt. Dessa skatter behandlas kortfattat nedan.

Stämpelskatt på aktier

En brittisk stämpelskatt på aktier introducerades för första gången redan på 1600-talet. Den nuvarande stämpelskatten (STS) infördes 1986 och består egentligen av två separata skatter; stämpelskatt och stämpelreservskatt (SDRT).133 Antingen stämpelskatt eller stämpelreservskatt tas ut vid överlåtelse av aktier i brittiska företag med 0,5 procent av priset. Stämpelskatten gäller överlåtelser med hjälp av aktieöverlåtelseformulär eller pappersinstrument, d.v.s. certifierade aktier, medan stämpelreservskatten gäller papperslösa överlåtelser av aktier i elektronisk eller dematerialiserad form. När efterföljande transaktioner inte kan beskattas, exempelvis vid överlåtelser av andelar till en clearingtjänst, tillämpas en högre skattesats om 1,5 procent av priset.

Stämpelskatten utgår alltså i samband med handel på både primär- och sekundärmarknaden med aktier i företag som inkorporerats i Storbritannien. Även underliggande aktier vid handel med optioner och terminer omfattas. Flertalet undantag gör att vissa mellanliggande led över huvud taget inte beskattas, vilket enligt brittiska uppgifter anses minska de kumulativa effekterna av skatten. Skattelättnader ges också till mäklarhus som handlar med

133 Stamp Act 1891 och Finance Act 1986 Part III–IV.

Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn SOU 2016:76

220

aktier för egen räkning, medan mer långsiktiga placeringar inte får några skattelättnader. Syftet med skattelättnaderna är enligt brittiska källor att upprätthålla Londonbörsens roll som ett finansiellt centrum. Dessa undantag och lättnader medförde att över 70 procent av aktieomsättningen i Storbritannien inte beskattades 2005.134

Syftet med stämpelskatten är enligt brittiska uppgifter framför allt statsfinansiellt. Skatten syftar inte i första hand till att styra marknadsbeteenden. Genom att skatten tas ut automatiskt vid transaktionstillfället är den en av Storbritanniens billigaste skatter att administrera och att driva in. Dessutom är den enligt brittiska källor inte lätt att undvika. Skatten är vidare enligt brittiska uppgifter utformad för att så långt som möjligt begränsa snedvridningar på marknaden.

Den största skillnaden mellan den brittiska stämpelskatten och den svenska omsättningsskatten på vissa värdepapper (se avsnitt 5.2.1) är att stämpelskatten tas ut på handel med värdepapper i brittiska bolag, vilket gör att det inte spelar någon roll om transaktionerna eller parterna flyttas, något som kunde göras för att undgå omsättningsskatten. Dessutom utgör Storbritannien Europas finansiella centrum, vilket gör det svårare att undvika marknaden. Schweiz, som också är ett land med omfattande finansiell handel, har en liknande stämpelskatt.135

Skatteintäkterna av den brittiska stämpelskatten uppgår årligen till cirka 0,2–0,4 procent av BNP.136

Försäkringspremieskatt

En skatt på försäkringspremier (IPT) infördes enligt brittiska uppgifter i Storbritannien 1994 för att generera skatteintäkter från försäkringssektorn, som är undantagen från mervärdesskatt.137Skatten tas ut med en normalskattesats på 9,5 procent för merparten av sådana försäkringar som täcker risker i Storbritannien, inklusive försäkringar avseende motorer, egendom, medicin samt sjuk-

134 Almenberg, Johan och Wiberg, Magnus, Skatt på finansiella transaktioner, s. 87 f., med där angivna hänvisningar, och Eriksson, Emelie, En europeisk skatt på finansiella transaktioner, s. 9 f. 135 Almenberg, Johan och Wiberg, Magnus, Skatt på finansiella transaktioner, s. 88. 136 Eriksson, Emelie, En europeisk skatt på finansiella transaktioner, s. 9 f. 137 Finance Act 1994 Part III.

SOU 2016:76 Metoder för särskild beskattning i den finansiella sektorn