SOU 1964:58

Aktion mot ungdomsbrott

2. Skolpsykologer ochlärare med vissa skolpsykologlska uppgifter 3. Specialundervisning. . . . 4. Samverkan skola—hem

Förstärkning av den psykiska barna— och ungdomsvården

1. Inledande synpunkter .

2. Nuvarande organisation av den psykiska barna- och ung— domsvården . . .

3. Psykisk barna— och ungdomsvård på försöksorten .

4. Samarbete .

. Förstärkningsåtgärder på arbetslivets område .

1. Inledande synpunkter . 2. Allmänt arbetsförberedande åtgärder 3. Individuellt stödjande åtgärder.

. Förstärkning av polis och åklagarmyndighet

1. Inledande synpunkter .

9 10 13

15

23 23 24 29

33 34 40 42 44 44 45 54 56 57 57 59 61 63

64 64

68 69 72

76 76 79 84

87 87

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7 Kapitel 8

Bilaga 1.

Bilaga 2.

2. Poliskåren på försöksorten . . 3. Åklagarmyndigheten på försöksorten

. Förstärkning av kriminalvården i frihet

. Utbildning och fortbildning . Inledande synpunkter . Barna- och ungdomsvården. Skolan Polisen

. Kriminalvården i frihet Praktiska problem . Samordning

. Upplysningsverksamhet Samarbete

Mätproblemet . . . Inledande synpunkter . Metoder att utforska brotts— och asocialitetsfrekvenser Kriminalstatistiken som mått på brottsligheten . Brott och brottslingar utanför kriminalstatistiken . . Asocialitet. . . . Vissa andra beteendetyper . . Sammanfattande synpunkter på valet av de beteenden som kan inkluderas i försöket. 8. Insamlandet av data 9. Mätningsproceduren .

Försöksverksamhetens planläggning och organisation 1. Inledande synpunkter . 9. Den centrala nämnden . . . ' Försökschefen och arbetsgruppen . Försöksverksamhetens kansli . Den lokala försöksorganisationen . Försöksperiodens längd

Kostnaderna för försöksverksamheten . Utredningens ståndpunktstagande. Sammanfattning

Summary in English.

Bilagor

Vissa uppgifter om Gävle, Uppsala, Västerås och Örebro Gävle.............

Uppsala

Västerås

Örebro .

Förstärkning av socialbyråns organisation i Lund. Av socialdirektör C. G. Stenkula

Bilaga 3.

Bilaga 4. Bilaga 5. Bilaga 6.

Bilaga 7.

Bilaga 8.

Bilaga 9.

Uppgifter om arbetsmarknadsutvecklingen för vissa av försöksverk- samheten berörda yrkeskategorier

Uppgifter om viss utbildnings- och fortbildningsverksamhet Polisstatistiska data från några medelstora svenska städer

Några kriminalstatistiska data beträffande inbrott och motorfordons- tillgrepp i Gävle och Västerås. Av docent Knut Sveri.

Kriminalitet och asocialitet bland ungdom i Gävle, Uppsala och Västerås. En provundersökning. Av jur. kand. Britt-Mari Persson- Blegvad

Kriminalstatistiska mått på behandlingseffekten. Av professor Gösta Carlsson

Statistiska synpunkter på planeringen av ett kriminologiskt experi— ment omfattande medelstora svenska städer. Av docent Gunnar Ek- lund .

222 226 232

238

248

307

314

Till Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet

Sedan riksdagen i enlighet med första lagutskottets hemställan i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1959, nr 307, anhållit om utredning av förut- sättningama att på viss plats försöksvis åstadkomma en förstärkning av de kriminalvårdande och socialvårdande institutionerna överlämnade Kungl. Maj :t den 30 juni 1959 utredningsuppdraget till dåvarande sakkunniga för överläggningar angående samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottslig- heten.

De sakkunniga utgjordes då av ledamöterna av riksdagens första kam- mare chefredaktören Yngve Möller och fru Annie Wallentheim, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare fru Margret Nilsson samt dåva- rande ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren Ture Königson och numera avlidne professorn Henrik Munktell. Hovrättspresi- denten Björn Kjellin var enligt särskilt förordnande ordförande. Som exper— ter biträdde överläkaren vid den psykiska barna- och ungdomsvården i Stockholm Hans Curman samt psykologen i fångvårdsstyrelsen Sven Lars- son. Förste aktuarien Ulla Larsson var sekreterare.

De sakkunniga avlämnade i november 1959 betänkandet Ungdomsbrotts- lighet (SOU 1959: 37). I samband med det nya uppdraget antog de sakkun- niga benämningen Utredningen angående försöksverksamhet mot ungdoms- brottsligheten.

Utredningens sammansättning har under arbetets gång förändrats. Sedan Königson på egen begäran entledigats från sitt uppdrag förordnades den 27 mars 1961 ledamoten av riksdagens andra kammare byrådirektören Daniel Wiklund till ledamot i Königsons ställe. Den 22 oktober 1962 blev Munktell på egen begäran entledigad från uppdraget. Såsom dennes efterträdare till- kallade departementschefen ledamoten av riksdagens första kammare läro— verksadjunkten Blenda Ljungberg.

Under arbetets gång har ytterligare experter kallats till utredningen, näm-

ligen den 1 februari 1960 professorn vid Lunds universitet Gösta Carlsson, docenten vid Stockholms universitet Knut Sveri samt juris doktorn Gunnar Fredriksson, den 23 maj 1960 juris kandidaten Britt-Mari Persson-Blegvad, den 6 december 1961 hovrättsfiskalen Erland Aspelin samt den 24 april 1962 stadsfiskalen Klas Lithner. Fredriksson blev den 27 maj 1963 på egen begä- ran entledigad från sitt uppdrag.

Inom sig har utredningen utsett ett arbetsutskott bestående av ordföran- den Kjellin, experterna Aspelin, Larsson, Britt-Mari Persson-Blegvad och Sveri samt sekreteraren Ulla Larsson.

Experten Britt-Mari Persson-Blegvad har utarbetat kapitel 2, »Utländskt material». Experten Sveri har utarbetat kapitel 5, >>Mätproblemet», samt det huvudsakliga innehållet av kapitel 3, »Försökets innebörd».

Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande, innefat— tande en modell till försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten. Upp— draget är därmed slutfört.

Stockholm i oktober 1964.

Björn Kjellin

Blenda Ljungberg Yngve Möller Margret Nilsson Annie Wallentheim Daniel Wiklund Erland Aspelin Gösta Carlsson Hans Curman Sven Larsson Ulla Larsson Klas Lithner

Bri tt-Mari Persson-Blegvad Knut Sveri

KAPITEL I

Inledning

1. Utredningsuppdraget

I två likalydande motioner till 1959 års riksdag (1:36 och II:49) framställdes förslag till vissa åtgärder i syfte att bekämpa brottsligheten. I motionerna påtalades att de bristande resurserna inom kriminalvården gör det svårt att bedöma verkningarna av det nuvarande systemet för behandling av asocial och kriminell ungdom. En möjlighet att utan större tidsutdräkt kunna studera hur ett reaktionssystem i »full tillämp- ning» fungerar, skulle erbjudas om statsmakterna ställde de medel till för- fogande som erfordras för att inom ett begränsat område kunna tillämpa hela raden av förebyggande och beivrande åtgärder, som inryms i det nuvarande systemet. Enligt motionärerna borde i en sådan försöksverksamhet ingå en planenlig samordning mellan förebyg- gande åtgärder i form av t.ex. vidgat stöd till ungdomsföreningar och andra fritidssysselsättande organ. Som exem- pel på andra åtgärder nämndes inrät- tande av kvarters- och ungdomspolis samt nattpatruller inom barnavården, förstärkning av övervakarorganisatio- nen och en ökad användning av foster- hem.

I anledning av dessa motioner an- förde första lagutskottet i utlåtande nr 25 år 1959 bl.a. följande.

Utskottet har inledningsvis berört svå- righeterna att bilda sig en uppfattning om orsakerna till den tilltagande kriminali— teten. Utskottet har likaledes konstaterat föreliggande brister i fråga om kriminal-

vårdens resurser. Att sistnämnda förhål- lande försvårat möjligheterna att erhålla kännedom om systemets betydelse såsom en faktor för resocialisering av missan- passad ungdom är ovedersägligt. Såsom motionärerna anför är detta en nackdel, som försvårar den effektivisering och för— nyelse av behandlingsmetoderna som syste- met bör genomgå för att bli så ändamåls— enligt som möjligt.

Det är givetvis önskvärt att kriminalvår- dens resurser förstärkes över hela fältet, så att systemet överallt kunde tillämpas i enlighet med vad som varit avsett. En så- dan förstärkning skulle kräva en betydan— de kapitalinsats icke enbart från statens utan även från kommunernas sida, och det torde därför icke kunna förväntas att den föreliggande bristsituationen kommer att hävas inom de närmaste åren. I den mån ett genomförande av motionärernas förslag skulle kunna stimulera till en snab- bare upprustning skulle redan detta inne- bära en betydande vinst. Men värdet av ett sådant försök skulle framför allt ligga däri, att man till en rimlig kostnad och utan alltför långt dröjsmål skulle beredas möj- lighet att utröna effekten av olika ifråga- kommande åtgärder och behandlingsfor- mer. Utskottet föreställer sig att kostna- den för den ifrågasatta försöksverksamhe- ten skulle utgöra endast en mycket liten bråkdel av vad kriminaliteten årligen kos- tar samhället.

Såsom framgår av den ovan intagna sam- manställningen av remissyttranden har motionärernas förslag avstyrkts i riksåkla- garämbetets och Föreningen Sveriges stads- domares yttranden. Föreningen har ej åbe- ropat några skäl för sin ståndpunkt, me- dan däremot riksåklagarämbetet ansett sig icke kunna tillstyrka, att statsmedel an- slås för ändamålet så länge som tillräck- liga medel icke kan utverkas för att bota de svåraste bristerna i kriminalvårdens och socialvårdens resurser. Vid utskottsbe-

handlingen har riksåklagaren inför utskot- tet förklarat sig vara intresserad av ifråga- varande projekt samt uppgivit, att hans negativa ståndpunkt enbart varit beroende av en bedömning av den statsfinansiella situationen, därvid han utom till de bris- tande resurserna hänvisat till svårigheter- na att få framlagda förslag om en förbätt- rad kriminalstatistik genomförda.

Flertalet remissinstanser har uttryckt sig positivt rörande projektet, och ej heller har förslaget i stort vid remissbehandling— en mött några erinringar av principiell natur. De erfarenheter som det skisserade programmet skulle kunna ge torde icke kunna erhållas genom någon nu pågående undersökning. Den som nyligen igångsatts av 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar tar endast sikte på att klarlägga orsakerna till ungdomsbrottslig— heten. Att det vid sidan härav skulle vara av stort värde att genom den ifrågasatta försöksverksamheten skapa förutsättning- ar för en undersökning av utfallet av olika kriminalpolitiska åtgärder framstår som uppenbart. Utskottet vill därför förorda att en utredning kommer till stånd för utrö- nande av möjligheterna att realisera mo- tionärernas tanke.

En av utredningens första uppgifter mås- te hli att utvälja ett lämpligt område för försöksverksamheten. Det synes härvid lig- ga nära till hands att rikta uppmärksam— heten mot någon av rikets större städer, där de med ungdomsbrottsligheten förknip— pade problemen är särskilt brännande. Här— efter bör omfattningen av de förstärkande åtgärder som kan komma att bli erforder- liga liksom beräkning av kastnaderna här— för bli föremål för undersökning. Dessa frågor blir givetvis avhängiga av de till- gängliga resurserna på den plats som ut- väljes för verksamheten. Principen bör härvid vara att brister i fråga om de kri- minalpolitiska resurserna avhjälpes, så att samtliga åtgärder inom gällande reaktions- system kan tillämpas enligt lagstiftarens intentioner och systemet fungera fullt till- fredsställande. Vad gäller de förebyggande åtgärderna bör beaktas vikten av att detta arbete inriktas även å den ungdom, som icke uppnått den straffrättsliga myndig— hetsåldern. Utskottet vill framhålla att den avsedda förstärkningen givetvis icke får vinnas genom att den normala standarden i fråga om behandlingsmöjligheter försäm- ras för det klientel, som icke tillhör det

med försöksverksamheten avsedda områ- det. Av de tillgängliga platserna på ung- domsvårdsskolorna får sålunda exempel— vis ej tagas i anspråk ett proportionsvis större antal för områdets del. Vid utred— ningen bör samråd äga rum med vederbö- rande kommunala myndigheter, varvid även uppkommande finansieringsspörsmål torde behandlas. Utredningen synes jämväl böra behandla frågan huru verksamhetens resultat skall säkerställas.

Kungl. Maj:t överlämnade den 30 juni 1959 ntredningsuppdraget till dåvaran- de sakkunniga för överläggningar angå- ende samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. Några ytterliga- re direktiv utöver vad riksdagen anfört angavs därvid icke.

2. Arbetsgången

Då utredningen vid sina förberedande sammanträden i december 1959—januari 1960 diskuterade det nya uppdraget stod det genast klart att den tänkta försöks- verksamheten — och då särskilt den vetenskapliga sidan därav skulle ge anledning till många svårlösta och svårg'ripbara problem.

Vi kunde redan på ett tidigt stadium av vårt arbete konstatera att något för— sök av den art och omfattning, som det här skulle bli fråga om, aldrig tidigare genomförts. Visserligen hade man fram- för allt i USA efter andra världskriget sysslat med planering och i viss ut- sträckning även genomförande av lik- nande projekt. I vissa fall, t. ex. det 5. k. Chicago Area-projektet,1 hade man valt ut en del av en stad, där man satt in ett intensivt brottsförebyggande ar- bete. I andra fall, t. ex. det s. k. Judge Baker—projektet,2 hade man syftat till att i en stad förstärka resurserna inom något eller några verksamhetsfält. Det visade sig snart att det utländska mate- rialet inte kunde tjäna till vidare led- ning för planläggningen av den nu ak-

1 Se kap. 2, s. 15 ff. * Se kap. 2, s. 17 ff.

tuella försöksverksamheten, där det gällde att inom ett begränsat område företa en totalförstärkning av all den förebyggande och beivrande verksam— heten mot kriminalitet och asocialitet bland ungdom, samt säkerställa resultat därav.

För att få en konkret föreställning om insatserna på det lokala planet i kam- pen mot ungdomsbrottsligheten och om de luckor, som kunde finnas i olika verksamheter, bedömde vi det som nöd- vändigt för det fortsatta arbetet att di- rekt på platsen studera förhållandena i en därför lämpad stad. Staden borde vara så beskaffad att en eventuell för- söksverksamhet kunde förläggas dit.

I utredningens direktiv hade fram- hållits att till försöksområde borde väl- jas en stad, där ungdomsproblemen var brännande. Närmast avsågs då någon av rikets större städer. Det fanns så- lunda skäl som talade för att förlägga studiebesöken till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Till förmån för ett sådant val talade bl. a. den omständigheten, att det troligen skulle vara lättare i de största städerna än på andra håll att rekrytera den för försöksverksamheten erforderliga personalen.

Vi fann emellertid att nackdelarna med att förlägga försöksverksamheten till en storstad var uppenbara. En verk- samhet av avsedd omfattning skulle här dra mycket stora kostnader. Det skulle också bli svårt att få en samlad över— blick över verksamheten. Planläggning- en skulle kompliceras och det veten- skapliga primärmaterialet bli synner- ligen omfattande. Ytterligare en omstän- dighet talade emot att välja någon av rikets största städer till försöksort, näm- ligen att man i så fall inte skulle kunna finna kontrollorter av jämförlig storlek, något som för försökets vetenskapliga bedömning torde vara en oundgänglig förutsättning.

En möjlighet vore att välja en sektor av Stockholm eller av någon av de öv- riga storstäderna till försöksområde. Vi fann emellertid att detta skulle försvåra såväl den praktiskt verkställande som den vetenskapliga uppläggningen av försöket. Befolkningens rörlighet mel- lan det utvalda området och övriga de- lar av staden skulle bl. a. erbjuda pro- blem. Vidare skulle det vara svårt för alla berörda myndigheter och organ att skilja sin verksamhet inom det utvalda området från sin verksamhet i den öv- riga staden.

Vi fann alltså övervägande skäl tala emot att välja Stockholm eller någon av de övriga storstäderna till försöksort. Det stod dock klart att försöksverksam- heten bör förläggas till en stad av sådan befolkningsstorlek att den kan antas ge tillräckligt underlag för en vetenskaplig bedömning av försöksverksamhetens re- sultat. Vidare stod det klart att försöks- orten inte bör förete alltför speciella avvikelser från andra orter av sam- ma storleksordning. Åldersfördelningen, könsfördelningen, befolkningens rörlig- het, näringslivets uppbyggnad och stads- planeringen kan nämnas som exempel på förhållanden, som bör uppmärksam- mas vid valet av försöksort. Om möjligt bör också väljas en stad, där de organ och institutioner, som kan komma att omfattas av försöket redan i stort sett finns inrättade, så att förstärkningen i huvudsak kan inriktas på att fylla ut befintliga luckor i verksamheten.

De synpunkter som vi sålunda från början kom att lägga på frågan om va— let av försöksort ledde till att uppmärk- samheten framför allt riktades på städer i storleksordningen 50 000—80 000 in- vånare.

Utredningens arbetsutskott har där- för företagit studiebesök bl. a. den 2 och 12 februari 1960 i Uppsala, den 26 och 27 februari 1960 i Västerås, den 16

och 17 mars 1960 i Borås, den 11 och 12 april 1960 i Gävle, den 9—11 novem- ber 1960 i Örebro, den 1 februari 1961 i Uppsala och den 4 september 1962 i Västerås. På dessa platser har därvid överläggningar hållits med representan- ter för kommunen och för dess social- vård, för polis- och åklagarmyndigheter och för skolmyndigheter. Vidare har deltagit företrädare för domstol, arbets- förmedling, skyddskonsulentorganisa- tion och psykisk barna- och ungdoms- vård. Ett stort antal personer har under dessa överläggningar uttalat sig om pro- blem av betydelse för en försöksverk- samhet. Vi finner dock ej skäl att i de- talj återge dessa uttalanden i detta be- tänkande; utförliga upplysningar finns bland utredningens handlingar, till vilka den intresserade hänvisas.3 I bilaga 1 lämnas en kort redogörelse för vissa myndigheter och organ i fyra av de be- sökta städerna. Denna beskrivning byg- ger på de upplysningar vi erhållit vid studiebesöken.

Genom studiebesöken kunde vi skaf- fa oss aktuella informationer om den brottsförebyggande verksamhetens for— mer och innehåll i respektive städer. Särskilt studerades förekomsten av och formerna för samarbete och samverkan mellan berörda organ och befattnings- havare. Vi fann bl. a. att delade me- ningar i vissa fall kunde råda om var förstärkningsåtgärder borde sättas in eller vilken av flera alternativa för— stärkningsåtgärder man framför allt borde inrikta sig på.

Efter dessa studiebesök har vi hållit sammanträden med representanter för statliga och kommunala myndigheter inom de verksamhetsområden som be- rörs av uppdraget.

Sammanträden i skolfrågor hölls år 1962 den 28 mars med professorn Tor- ten Husén, den 8 juni med undervis- ningsrådet Sixten Marklund, den 1 okto-

ber med Husén och konsulenten vid skolöverstyrelsen Nils-Ivar Sundberg, den 23 oktober med undervisningsråden S. E. Henricson, Karin Lundström och Oskar Olovsson samt skolöverläkaren Gösta Rodhe, den 1 november med re- presentanter för läroverkslärarnas riks- förbund, Sveriges folkskollärarinneför- bund, Sveriges småskollärarförbund, Svenska facklärarförbundet och Sveri— ges folkskollärarförbund samt den 19 december med representanter för Sve- riges Skolledarförbund.

Utredningen eller dess arbets-utskott höll vidare sammanträden i frågor rö- rande barna- och ungdomsvård år 1962 den 7 februari med socialdirektören i Lund C. G. Stenkula, den 28 mars med dåvarande sekreteraren vid statens ung- domsråd Bertil Bagger—Sjöbäek, den 11 juli med ungdomsintendenten vid Stock- holms barnavårdsnämnds fritidsavdel- ning Anna-Greta Gustafsson, den 11 sep- tember med socialchefen i Solna Bengt Söderberg, den 30 oktober med social- direktören i Gävle Olle Thollander och den 7 december med Stenkula samt ord- föranden i Lunds stads barnavårds— nämnd Per Blomqvist; i frågor rörande polis- och åklagarväsendet år 1962 den 25 april med byråchefen i inrikesdepar- tementet Kurt Lindroth, den 7 juni med Lindroth och kanslichefen vid polis— väsendets organisationsnämnd (PON) Håkan Djurberg och år 1963 den 3 ja— nuari med Djurberg samt förste byrå- sekreteraren vid PON Gunnar Carlson; i frågor rörande arbetslivet den 16 april 1962 med riksdagsmannen Nils Kell- gren, byråinspektörerna Stig Melin och Karl-Axel Lindkvist samt förste assisten- ten Greta Forsberg, samtliga vid arbets- marknadsstyrelsen, och den 16 maj 1963 med professorn vid statens institut för

” Diskussionsprotokoll, vilka överlämnats som bilaga till detta betänkande, förvaras i riksdagsbiblioteket.

lå ! | !

folkhälsan Axel Ahlmark; i frågor rö- rande psykisk barna- och ungdomsvård 1960 den 12 februari med professorn Anna—Lisa Annell, den 31 mars med pro— fessorn Sven Ahnsjö, den 9 november med överläkaren Bengt Rundberg, den 30 oktober 1962 med överläkaren Rag— nar Nilsén och den 19 december 1962 med överinspektören i medicinalstyrel— sen Karl Grunewald.

Parallellt med utformningen av för- söksverksamhetens aktionsprogram ar- betade vi med den vetenskapliga upp- läggningen av försöket. Vi strävade där- vid till en början efter att försöka klar- göra innebörden av det ifrågasatta för- söket. Det stod klart att begreppen ung- domskriminalitet och asocialitet måste bestämmas men att underlag saknades för att ge dessa begrepp den nödvändiga preciseringen. För att kunna planlägga den vetenskapliga sidan av verksam- heten måste vi därför införskaffa en del data, som inte finns tillgängliga i den redovisade offentliga statistiken.

Utredningens expert Sveri samt fil. kand. Britt Sveri företog under juli— augusti 1962 en genomgång och bearbet- ning av det primärmaterial, som legat till grund för två års polisstatistik i Gävle och Västerås avseende vissa brottstyper.

Vi fann det vidare nödvändigt att ge- nom en grupp experter med erfarenhet av sociologisk metodik närmare utfors- ka vilka möjligheter som finns att kom- plettera de kriminalstatistiska serierna med andra statistiska serier på grund- val av material från t. ex. barnavårds- nänmden och skolan. Utredningens ex- pert Britt-Mari Persson-Blegvad inför— skaffade med biträde av fil. kand. Ag— neta Linné och fil. stud. Monica Lief— gren det erforderliga primärmaterialet i Uppsala, Gävle och Västerås under feb- ruari—mars 1963.

Under slutskedet av utredningsarbetet

befanns det nödvändigt att låta företa en statistisk granskning av det veten- skapliga materialet. Docenten vid Upp- sala universitet Gunnar Eklund har där- vid biträtt utredningen som statistisk expert och utarbetat en särskild pro— memoria.

Under arbetets gång har vi hållit sammanträden gemensamt med och dis- kuterat gemensamma problem med kom- mittén för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna och 1956 års kli- entelundersökning. Vi har vidare hållit sammanträden med 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever samt avgivit yttrande över den senare utred- ningens betänkande »Vård utom ung- domsvårdsskola — organisation och principer».

Till utredningen har överlämnats en skrivelse från Skånska barnavårdsför- bundet angående viss föreslagen ung— domsundersökning samt en skrivelse från tillsynsman Ernst Björklund m. fl. med förslag till organisation av ung- domsvården.

Professor Erik Lindemann vid Massa- chusetts General Hospital i Boston redo- gjorde inför utredningen den 16 maj 1963 för ett förebyggande mentalhygie— niskt projekt i en förstad till Boston.

3. Principiella synpunkter på ntredningsupp- draget

Det förhållandet att samhällets brotts- förebyggande verksamhet undergår så snabba förändringar måste i hög grad försvåra ett planeringsarbete, som tar sikte på att förstärka administrationen i en ort på grundval av den befintliga organisationen vid en viss tidpunkt. Vid förverkligandet av en sådan plan några år senare skulle det med all sannolikhet visa sig att denna i åtskilliga delar re- presenterade ett passerat stadium. Ingen av de orter vi besökt, eller som

eljest är i samma storleksklass, kan an- ses äga sådana företräden att den under alla förhållanden bör komma i fråga framför de andra. Det är inte möjligt att redan på utredningsstadiet träda i förhandlingar med tänkbara kommuner för att träffa överenskommelser om per- sonal och lokalfrågor till någon bestämd tidpunkt. Vi anser att det inte är lämp- ligt att i förväg, innan försökets genom- förande beslutats och erforderliga me- del står till förfogande, utvälja en be- stämd försöksort. Den enda framkom- liga vägen är enligt vår mening att i stället utarbeta en modell till förstärk-

ningsplan, vilken kan ligga till grund för utbyggnaden i en stad av angiven storlek (50 000—80 000 invånare). Pla- nen bör göras ganska schematisk och ge utrymme för nödvändiga justeringar. Först då statsmakterna beslutat att en försöksverksamhet av planerat innehåll skall komma till stånd, bör Kungl. Maj:t utse försöksort, varefter en detaljerad planläggning av förstärkningsåtgärder- na kan ske på grundval av den skisse- rade modellen. Dessa synpunkter har bestämt vårt arbete såvitt avser den praktiskt verkställande delen av för- söksverksamheten.

KAPITEL 2

Utländskt material

I föregående kapitel har framhållits att en försöksverksamhet av den art och omfattning, som skisserats i utred- ningens direktiv, inte tidigare genom- förts. Under senare år har dock projekt med liknande målsättning diskuterats i USA och där har även relativt om— fattande försök av samma art genom— förts.

Intresset för försöksverksamhet av samordnande karaktär på det krimina- litetsförebyggande området väcktes först i USA. Detta hängde samman med den kraftiga och oroväckande stegring av ungdomskriminaliteten, som man ansåg sig kunna konstatera där på 1920-talet. Intresset inriktades därför tidigt på ett förebyggande arbete i större skala. På grund av förekomsten i USA av olika offentliga och privata organ med social- vårdande uppgifter fanns där också ett starkt behov av en typ av försök, som speciellt avsåg att samordna dessa or- gans verksamhet i brottsförebyggande syfte.1

Till det stigande intresset för försöks- verksamhet mot ungdomsbrottslighet medverkade också resultaten från Chi- cagoskolans sociologiska undersökning- ar.2 Redan 1892 fick Chicago-universi— tetet ett sociologiskt institut. Från detta institut utgick en hel grupp forskare, som gjorde banbrytande undersökning- ar av kriminaliteten i Chicago. Särskilt aktuella i detta sammanhang är Frede- ric M. Trashers?! undersökningar av kri- minella gäng och Clifford R. Shaws4

ekologiska undersökningar. Båda kom från olika utgångspunkter fram till att vissa distrikt av staden hade en större andel kriminella än andra mindre slum- präglade distrikt. Shaw utarbetade med utgångspunkt från dessa resultat ett utkast till en försöksverksamhet, som skulle gå ut på en aktivisering och sam- ordning av myndigheternas arbete i kampen mot nngdomsbrottsligheten. Han hävdade, att den stigande krimina- liteten berodde på de vuxnas bristande intresse för och dåliga tillsyn av de unga. De offentliga myndigheterna hade inte heller förstått att engagera lämp- liga personer som ungdomsledare. Man inriktade sig därför på att för försöks- verksamheten värva personer, som ar- betade i de kyrkliga och politiska för- eningarna inom försöksdistrikten. Dessa personer ansågs vara bättre lämpade för detta arbete än t. ex. socialarbetare, därför att de kände till stadsdelens för- hållanden bättre och lättare kunde kom- ma i kontakt med distriktets invånare. Det låg även ett pedagogiskt moment i denna uppläggning av arbetet. Man ville skapa bättre möjligheter till fritidssys- selsättning för alla barn och ungdomar,

1 Leon Radzinowicz: In Search of Criminology London 1961 s. 141 f. * John Madge: The Origins ot Scientific Sociology. New York 1962, s. 88 f. ” Frederic M. Trasher: The Gang. Astudy of 1213 Gangs in Chicago. Chicago 1927. ' Clifford R. Shaw & Henry D. McKay: Juvenile Delinquency and Urban Areas. Chicago 1942.

som bodde i distriktet. En del av för- söksverksamheten var speciellt inriktad på de ungdomar, som redan kommit i i kontakt med polis och barnavårdande myndigheter på grund av konstaterad kriminalitet.

Försöksverksamheten startade 1934 och omfattade tio distrikt av staden Chicago. I varje distrikt valdes en lek- mannakommitté, som var ansvarig för arbetets uppläggning. Största delen av det praktiska arbetet utfördes på den fritidsgård, som skulle finnas i varje distrikt. Arbetet där leddes såvitt möj- ligt av personal, som rekryterats från distriktet.

Verksamheten pågick i tjugofem år och studerades hela tiden av en stab av forskare, först under ledning av Shaw och efter hans död av Salomon Kobrin. Dessa vetenskapsmän fungerade också som rådgivare vid planeringen av det dagliga arbetet ute i distrikten.

Olika försök gjordes att mäta effek- ten av försöksverksamheten. Chicago har förändrats sedan försöket startades 1934 och det är svårt att urskilja vilka förändringar, som berott på Chicago Area-projektets verksamhet. Om man skulle söka bedöma försöksverksamhe- tens resultat genom att se på de till- gängliga kriminalstatistiska serierna, visar det sig att i tre fjärdedelar av de distrikt, där arbetet pågått, sjönk den registrerade brottsligheten under för- söksperioden. Det faktum att verksam- heten bedrevs endast i vissa distrikt av staden bidrog till svårigheterna att be- döma värdet av detta resultat. Shaw5 och hans kolleger bedömde möjlighe— terna på följande sätt: »Variationer i den registrerade kriminaliteten i mind- re områden påverkas av skiftande upp- fattningar av vad som är brott, av skif- tande sammansättning av befolkningen och av myndigheternas olika praxis. Med utgångspunkt från vårt arbete i

Chicagos centrum vet vi, att det inte finns någon fixerad volym kriminalitet. Vi vet också att det begås ett stort antal brott, som icke registreras, och att det beror på en rad olika och skiftande faktorer, i vilken utsträckning brott registreras».

Chicagoprojektet är ett exempel på en typ av försöksverksamhet, som går ut på att ge de unga möjligheter till en bättre kontakt med de vuxna och till en bättre organiserad fritidsverksamhet för att därigenom söka motverka och förebygga ungdomskriminalitet. Verk- samheten avsåg att nå samtliga ungdo- mar inom ett visst område. En försöks- verksamhet kan också byggas upp så att den omfattar en viss grupp perso— ner inom ett visst område. En sådan grupp kan t. ex. bestå av alla ungdomar i en viss ålder, som anses löpa fara att bli kriminella eller som redan konsta- terats vara kriminella.

Som exempel på den andra typen av försöksverksamhet kan nämnas Cam- bridge—Somerville Youth projektet. Själ- va försöksverksamheten pågick från 1939 till 1945. En arbetsgrupp valde ut 650 pojkar, som vid försökets början skulle vara mellan 9 och 11 år gamla och som bedömdes vara potentiellt kri- minella. Pojkarna delades upp i två grupper på vardera 325. Den ena grup- pen pojkar följdes av särskilt utbildade socialarbetare, som skulle övervaka dem och hjälpa dem till rätta, om de råkade ut för några svårigheter, och vid behov slussa dem vidare till olika experter, som också var knutna till försöket. Poj- karna i kontrollgruppen fick inte denna speciella hjälp. Resultatet av försöks- verksamheten har bearbetats och fram—

5 Brev från Clifford R. Shaw 5 mars 1953. Citerat efter Helen L. W itmer och Edith Tufls: »The effectiveness of delinquency prevention programs.» Childrens Bureau Publication 350—— 1954 s. 16.

lagts dels av Edwin Powers i samarbete med Helen WitmerB 1951 och dels av William och Joan McCord 19597. Po- wers ledde försöksverksamheten i dess avslutande skede och den bild, som han och Witmer ger av resultatet, är mye- ket pessimistisk. De kunde inte finna någon skillnad mellan t.ex. det antal brott, som begåtts av pojkarna i för- söksgruppen under försöksperioden och det antal brott, som begåtts av pojkarna i kontrollgruppen under samma period.

Witmer försökte då att bedöma resul- tatet av arbetet enligt andra kriterier än återfallskriminalitet, t. ex. enligt gra- den av social anpassning eller annan behandlingseffekt. Men inte heller om man försökte använda sådana — i en mening mera subjektiva — grunder för att bedöma resultatet av behandlingen, fann man några statistiskt signifikanta skillnader mellan försöksgruppen och kontrollgruppen. Witmer drog då den slutsatsen, att försöket misslyckats där- för att det inte funnits någon bestämd målsättning, som varit avgörande för arbetets uppläggning. William och Joan McCord utgick från samma material som Powers och Witmer. De tog antalet återfall och arten av dessa som utgångs- punkt för sin bedömning av försöks- verksamhetens effekt, och använde där- vid en efterundersökningsperiod på 10 år i motsats till Powers och Witmer, vilka endast kunnat räkna med en pe— riod på 3 år. Även William och Joan McCord kom fram till att det inte var någon större skillnad mellan försöks- och kontrollgrupp. Däremot Visade det sig att det fanns en viss skillnad mellan en grupp av 44 pojkar ur försöksgrup- pen och de övriga pojkarna. Dessa 44 pojkar hade fått en mer intensiv råd- givning och behandling än de andra. Cambridge-Somervilles projektets ini- tiativtagare och förste chef, dr Cabot, hade avsett att hela försöksgruppen

skulle bli föremål för en sådan intensiv behandling, men detta hade av olika skäl inte blivit fallet. I den intensiv- behandlade gruppen var visserligen an— talet återfall lika stort som i de andra grupperna, men återfallen var av lind- rigare karaktär.8 En ytlig rådgivning med anvisning av t.ex. läxhjälp eller bättre fritidssysselsättning, är enligt William och Joan McCord inte tillräck- lig för att påverka ungdomar. Därtill behövs en intensiv personlig kontakt med den unge, hans familj och hans kamratkrets. Endast genom en sådan individuell rådgivning och behandling kan unga potentiellt kriminella tänkas bli påverkade därhän att de och deras omgivning kan acceptera de i samhället gällande reglerna och lagarna.

Inte heller den verksamhet som unge- fär samtidigt hedrevs vid Judge Baker Guidance Center i Boston ansågs ha nå- gon preventiv effekt. Denna rådgiv— ningsbyrå är en av de äldsta i USA och förestods i sitt första skede av dr. Wil- liam Healy. Byrån mottog bl.a. pojkar, som hänvisats dit av ungdomsdomsto- lar i Boston. Personalen ställde diagnos och rekommenderade behandlingsåtgär— der av såväl medicinsk som psykologisk och social art och samordnade behand— lingen. Effekten av byråns arbete har varit föremål för flera undersökningar. Eleanor T. och Sheldon Glueck9 företog en efterundersökning av 1.000 pojkar, som hänvisats av ungdomsdomstolar till byrån. Av denna framgick, att 88 pro- cent av pojkarna hade återfallit och 70

' Edwin Powers & Helen Wilmer: An ex- periment in the prevention of delinquency. New York 1951.

" William McCord & Joan McCord: Origins of crime. A new evaluation of the Cambridge- Somerville youth study. New York 1959.

” William McCordå: Joan McCord: A. a. s. 182 f.

" Sheldon Glueckå Eleanor T. Glueck: One thousand delinquents, their treatment by court and clinic. Cambridge, USA, 1934.

procent i allvarligare kriminalitet. Per- sonal10 vid rådgivningsbyrån gjorde då en motsvarande undersökning av 1 000 pojkar, som inte hänvisats dit av ung- domsdomstolar och kom till ungefär samma resultat som makarna Glueck. Behandlingen ansågs därför vara utan effekt. Rådgivningsbyråns ledning drog då slutsatsen att uppläggningen av ar— betet varit helt förfelad och byråns form för samarbete med ungdomsdomstolen avskrevs.

Trots svårigheterna att bedöma vad som var effekt av försöksverksamheten i Chicago Area projektet och trots att resultaten av de här refererade försö- ken inte var särskilt uppmuntrande fortsatte diskussionen och planeringen av olika projekt. På uppdrag av det amerikanska federala organet Child- rens Bureau utarbetade sociologerna Helen L. Witmer och Edith Tufts11 år 1954 en översikt av redan avslutade och pågående undersökningar och försök. Översikten mynnade ut i en värdering av de hitintills uppnådda resultaten och en rekommendation för det framtida arbetet: »Vi har hunnit en liten bit på vägen mot målet att lära oss vad som kan och vad som inte kan verka preven- tivt, men vi har ännu en lång väg kvar. För att komma vidare krävs ett nära samarbete mellan teoretiker och prak- tiker».12

Utvecklingen sedan 1954 har i USA varit präglad av strävanden att söka åstadkomma detta nära samarbete. Marsnumret 1959 av tidskriften »The Annals»13 behandlade uteslutande olika typer av försöksverksamhet mot ung- domsbrottslighet. I denna redovisning finns ingenting som tyder på att det skett några större förändringar sedan Witmer och Tufts bedömde läget 1954.

År 1960 publicerade Childrens Bureau en ny redogörelse för läget, samman- ställd av Mary B. Novacku. Den år ha-

serad på ett frågeformulär, som skicka- des ut till 244 kommuner. Man frågade om kommunen var engagerad i någon form av försöksverksamhet mot ung- domsbrottslighet, som innebar en sam- ordning av tillgängliga resurser —— s.k. »community programs» eller »action programs». 107 kommuner svarade. Alla städer med en befolkning på över en halv miljon — utom en — hade någon typ av samordnande och förebyggande verksamhet. Sammanlagt hade under perioden 1958—59 satsats mellan 8 och 10 miljoner dollars på sådana projekt. Staden New York stod för huvudparten eller cirka 0 miljoner. Även denna över- sikt mynnade ut i en tämligen pessi- mistisk värdering av kvaliteten av den försöksverksamhet som förekom.

Det ringa vetenskapliga utbytet av de tidigare redovisade projekten hänger bl.a. samman med svårigheterna att precisera frågeställningarna i så hög grad att de går att pröva. Därför har en stor del av de medel, som är tillgäng- liga för försöksverksamhet i USA sat- sats på en upprustning av de vetenskap- liga institutionerna. Sålunda har t.ex. »Youth Studies Centre» i Santa Monica tillsammans med University of South— ern California fått ett särskilt anslag för att under en femårsperiod fungera som vetenskapligt centrum för olika typer av förebyggande verksamhet i Ca— lifornien.

Sedan år 1962 finns i USA inrättat ett federalt granskningsråd, som bl. a. skall

1" William Healy, Augusta F. Bronner& Myra E. Shimberg: The close of another chapter in criminology. Mental Hygiene 19: s. 208—222.

11 Helen L. Wilmerdt Edith Tufts: Se under not 5 a.a. ” Helen L. Wilmerå' Edith Tufts: A.a. s. 50. " The Annals of the American Academy of Political and Social Science Vol. 322. March 1959: Prevention of Juvenile Dellnquency. " Mary B. Novack: Community Programs and Projects for the Prevention of Juvenile Delinquency. Childrens Bureau Publications 14 — 1960.

ta ställning till ansökningar om fede- rala medel till försöksverksamhet på det samordnande och förebyggande planet. Rådet har uppställt följande minimi- krav.15 1. Det skall av planen framgå att av- sikten med projektet dels är att an— gripa någon av de väsentliga orsa— kerna till ungdomsbrottslighet och dels att åstadkomma en utveckling och samordning av olika organ som är engagerade i denna form för verksamhet. Projektet skall innebära att de 10- kala organen engageras.

3. Projektet skall stödjas ekonomiskt av de lokala myndigheterna.

4. Projektet skall innebära en form för försöksverksamhet, som är möjlig att tillämpa inom andra distrikt. ;>. En plan för en systematisk värde- ring och bearbetning av försöksre— sultaten skall ingå i projektet. I en rapport från National Council on Crime and Delinquency16 framhålles också att värdering av behandlingsre- sultat liksom värdering av åtgärder er- bjuder problem även inom andra sam— hällsvetenskaper än kriminologin. Jäm- sides med studier inom detta område måste en kartläggning ske av »nor- malt» beteende. Vissa forskningsresul- tat — också från Skandinavien _ kun— de tyda på att en del typer av kriminel— la handlingar är »normala» under ett visst skede av puberteten. Under de senaste åren har den kom— mitté för bekämpande av ungdoms- brottslighet, som tillsatts av den ameri- kanske presidenten, intresserat sig för försöksverksamhet, som innebär en samordning av tillgängliga resurser. Kommittén har fått stora anslag och har knutit till sig en rad vetenskapsmän, som fungerar som konsulter dels för kommittén och dels för projekt, som börjat sin verksamhet. Här kan nämnas Ex?

engelsmannen Leslie Wilkins, som varit knuten till Home Office i London. Med utgångspunkt från sina erfarenheter som konsult i USA behandlar han bl. a. i ett nyutkommet arbete17 praktiska och teoretiska problem som har samband med försöksverksamhet mot ungdoms- brottslighet. Han söker därvid precisera problemställningarna, såväl när det gäl- ler frågan om vilka organ som kan en- gageras i en försöksverksamhet, som beträffande frågan mot vilka personer det lönar sig att inrikta verksamheten. Han framhåller t. ex. skillnaden mellan att bekämpa och att förebygga ung- domskriminalitet. Om en försöksverk- samhet går ut på att bekämpa ungdoms- brottsligheten inriktar man sig på per- soner som antingen misstänks för att ha begått brott eller har dömts för detta. Om verksamheten däremot skall ha till syfte att förebygga ungdomskriminalitet måste en hel del arbete läggas ner på att inringa de ungdomar som, fastän de i lagens mening inte misstänks för brott, dock måste anses vara i farozonen. Wil— kins gör här följande huvudindelning: A. Behandling 1. Förstagångsbrottslingar 2. Recidivister B. Förebyggande verksamhet 1. Möjliga lagöverträdare 2. Andra icke—lagöverträdare Även W'alter B. Miller och Lloyd H. Ohlin har sedan några år tillbaka varit knutna till olika projekt som konsulter. De teorier som Ohlin och Richard A. Cloward17 formulerat, utgör utgångs- 'punkt för några av de aktuella »com-

munity research programs». Enligt des- sa teorier skulle kriminalitet bero på

15 Current Projects in the Prevention, Control and Treatment of Crime and Delin- quency. National Council on Crime and De- llnquency. New York. Spring 1962.

” A. a. s. 61

" Leslie T. Wilkins: Social Deviance. Social Policy Action and Research. London 1964.

bristande möjligheter till ett laglydigt liv, och en eventuell försöksverksamhet skulle gå ut på att avhjälpa dessa bris- ter. Detta skulle främst ske genom en koordination av samhällets resurser.

Som förut framhållits är inte något av de försök, som har redovisats här, av den art och omfattning som skisserats i utredningens direktiv. Chicago Area projektet bestod av en försöksverksam- het i vissa distrikt av staden, och den var utformad närmast som en samord- ning av de olika frivilliga organisatio- ner som arbetade i distrikten. Cam- bridge Somerville projektet och verk- samheten vid Judge Baker Guidance Center bestod i en samordning av över- vakning och mental rådgivning, som berörde vissa utvalda personer. En näraliggande invändning mot de redo- visade dåliga resultaten av dessa för- sök vore den att försöksverksamheten inte haft tillräcklig omfattning, antingen därför att den inte haft tillräckliga re- surser, så att den positiva stimulans som försöksverksamheten skulle erbju- da inte kunnat tränga igenom i en eljest »dålig» miljö eller att försöksverksam- heten omfattat för få kriminalitetsföre- byggande och kriminalitetsbekämpande organ. Det är omöjligt att ta ställning till detta bl. a. på grund av den bristan— de precisering av problemställningarna som omtalats tidigare.

Något förslag till en försöksverksam- het som skulle bestå av en fullständig samordning av alla tillgängliga resur- ser i en hel stad har inte antagits och förverkligats. Däremot finns det ett ut- kast till en sådan försöksverksamhet — det s.k. Wisconsinprojektet. Dä dess förutsättningar liknar dem, som fram- går av direktiven för vår utredning, är det amerikanska utkastet av intresse i detta sammanhang.

Den i Wisconsin planerade verksam- heten, som skulle försiggå i en stad i

staten Wisconsin, skulle omfatta en för- stärkning och utvidgning av redan exis- terande kommunala anordningar. Nya verksamhetsgrenar skulle i viss omfatt— ning prövas, t.ex. »uppspårande» so- cialarbcte, nya former för yrkesräd- givning, ungdomsläger etc. Ett speciellt organ skulle upprättas, som skulle sam- ordna försöksverksamheten och de kommunala organens verksamhet. Vi- dare skulle detta organ söka åstadkom- ma en ökad medborgerlig aktivitet. Slut- ligen skulle organet observera och vär- dera vad som händer i försöksorten un- der försöksperioden. Försöksorganet skulle alltså både administrera fält- arbetet och bedriva forskning. Försöks— orten skulle ha en befolkning mellan 50000 och 125 000 invånare. Försöks— perioden skulle vara 6 år.

Försöksprogrammet skulle rent kon- kret omfatta åtgärder, som kan bidra till att tidigt uppspåra barn och unga, som bedöms vara presumtivt kriminella. Detta skulle åstadkommas genom kon— takter från försöksorganets sida med föräldrar, lärare, präster och sköter- skor, d.v.s. personer, som genom sin dagliga verksamhet kan tänkas komma i kontakt med ungdom. Vidare skulle det upprättas en klinik i försöksstaden, dit barn och unga kunde hänvisas för diagnos och behandling. Organ för samordning och värdering av diagnos och behandling skulle också upprättas. Denna verksamhet förutsattes kräva en stab på mellan 30 och 40 personer och avlöningarna till staben beräknades till en kostnad av 1 300 000 kronor per år. Dessa medel skulle sökas från fonder. övriga omkostnader skulle i stort sett bäras av försöksorten själv.

Frågan om den lämpliga utformning— en av en försöksverksamhet med mål- sättningen att förebygga och bekämpa ungdomskriminalitet har varit berörd vid flera kongresser, möten och semi-

narier, som arrangerats av Förenta Na- tionerna. Vid det seminarium,15 som hölls i Frascati i oktober 1962 var hu- vudämnet frågan om effektiviteten av en sådan försöksverksamhet. Till se- minariet utarbetades flera intressanta artiklar,19 som handlade om frågan hur man skulle kunna mäta effekten av en förebyggande verksamhet, som skulle bestå i en samordning av tillgängliga resurser. Vidare utarbetades en rap- port20 med utgångspunkt från svaren på ett frågeformulär, som Skickats ut till de länder, som är medlemmar av Euro- pean Committee on Crime Problems. Frågeformuläret skickades ut i februari 1962. Tretton länder besvarade detta —— Österrike, Belgien, Danmark, Västtysk— land, Frankrike, Grekland, Italien, Lux— embourg, Holland, Norge, Sverige, Tur— kiet och England.

Huvudrapportören — Robert L. Mor— rison — sammanfattar resultatet av en- käten i nio punkter.

1. Åtta av de tretton länderna upp- lyser att det inte förekommit någon försöksverksamhet i respektive länder, som uppfyller de kriterier på en veten- skaplig uppläggning, som uppställts i frågeformuläret, d. v. 5. en vetenskaplig uppläggning, som möjliggör en mätning av effektiviteten av de försök som gjorts att systematiskt förebygga eller för- minska ungdomskriminalitet. Två av de övriga fem länderna rap- porterar om projekt, som dock inte uppfyllde de kriterier för en veten- skaplig uppläggning, som uppställes i frågeformuläret. Tre länder gav inga upplysningar på denna punkt.

2. Flera länder gav upplysningar om försök, som delvis uppfyllde de upp- ställda kriterierna.

3. Det var med utgångspunkt från denna enkät inte möjligt att för närva- rande dra några slutsatser angående vil-

ken typ av förebyggande verksamhet, som var mest effektiv.

4. Det var heller inte möjligt att dra några slutsatser angående europeisk kontra t.ex. amerikansk inriktning av sådan försöksverksamhet eller eljest an- gående nationella tendenser i denna.

5. I de länder där man planerar en försöksverksamhet tycks denna ha en »global» prägel, d.v.s. att man söker omfatta så många områden, som möj— ligt. Det framgår av enkäten att det tycks råda en nästan total frånvaro av relativt kortfristiga och lätthanterliga mindre projekt (t. ex. försöksverksam- het som rör värdering av ungdoms- klubbsarbete) .

6. Försöksverksamheten i de berörda europeiska länderna har hitintills varit dåligt förberedd och sporadisk.

7. Upplysningarna angående perso- nal, som är engagerad inom forskning på detta område är inte tillräckligt en- tydiga för att tillåta några generella slutsatser. Tendensen tycks gå mot tvär- vetenskapligt grupparbete, där personal med olika utbildning arbetar tillsam- mans.

8. Upplysningar angående de belopp som satsats på forskning av denna art är ofullständiga.

9. Man kan inte bearbeta materialet från en enkät av denna typ utan att

” European seminar on the evaluation of methods used in the prevention of juvenile delinquency, Frascati, Italy 14 to 23 october 1962. Report. United Nations SOA/ESWP 1962/3.

" Se bl.a. Pierre Ceccaldi: Research tech- niques for the evaluation of programmes for the prevention of juvenile delinquency och Helen L. Witmer: A brief guide to the evalua- tion of methods for the prevention of juvenile delinquency. International Review of Criminal Policy No 21 1963 United Nations Publication ST/SOA/SER. M/21. Sales NG 64 IV 3.

2" The effectiveness of current programmes for the prevention of juvenile delinquency. European Committee of Crime Problems. Council of Europe. Strasbourg 1963.

beklaga att det inte i alla europeiska länder finns en central organisation, som kan kollationera och koordinera material och aktivitet på det stora forskningsområde, som rör ungdoms- kriminalitet.

I siu sammanfattning slutar Morrison med att uttrycka den förhoppningen att man nu hunnit så långt att man kunde

samlas om en metodologisk insats. »Kanske dessa problem kan lösas for- tare om man påbörjar en försöksverk— samhet, som uppfyller de bästa möj— liga vetenskapliga kriterier _ på den vetenskapliga nivå som vi i dag befin- ner oss —— även om dessa kriterier är inadekvata».21

'" A.a. s. 97

KAPITEL 3

Försökets innebörd

]. Inledande synpunkter

Den principiella frågeställning, som ut- redningen enligt direktiven har att ta ståndpunkt till, kan kort beskrivas på följande sätt. Under de senaste 10—15 åren har man kunnat konstatera en myc- ket betydande ökning av antalet unga lagöverträdare i Sverige. Man har ty- värr mycket bristfälliga kunskaper om vilka de orsaker är som har lett till denna utveckling. Problemet har varit föremål för en intensiv debatt, dock utan att man har kunnat enas om någon acceptabel förklaring. Ett vanligt argu- ment är emellertid, att ungdomsbrotts- lighetens förändring har samband med det sätt på vilket myndigheterna reage- rar mot de ungas brottslighet. Hur bä- rande detta argument är vet man för närvarande inte. Uppenbart är emeller— tid att den statliga och kommunala verksamhet, som syftar till att förebyg- ga eller förhindra brottslighet och aso- cialitet, inte har kunnat stävja brotts— utvecklingen. En möjlig och näraliggan- de orsak kan vara, att denna verksamhet varit otillräckligt dimensionerad. En annan möjlighet, som givetvis inte ute- sluter den förstnämnda, kan vara att de olika myndigheterna inte i tillräcklig grad lyckats koordinera arbetet på ifrå- gavarande områden med en för stor splittring av de existerande resurserna till följd. Förutsatt att ungdomsbrotts- lighetens utveckling har samband med de antydda faktorerna bör det också vara möjligt att nedbringa brottslighe- ten och minska antalet brottsliga och

asociala individer inom ett bestämt be- gränsat område, om man inom detta område ökar myndigheternas resurser och i högre grad än vad som idag är fallet koordinerar deras verksamhet. För att kunna fastslå huruvida dessa förändringar i den social— och kriminal— politiska verksamheten har någon sådan effekt, måste man också lösa problemet hur resultaten av förstärkningsåtgärder- na skall kunna säkerställas.

Av det anförda framgår att utredning— ens uppgift är att dels framlägga ett förslag om ökning av myndigheternas resurser och koordinering av deras verksamheter och dels redovisa vilka möjligheter man har att fastställa den eventuella effekten av de föreslagna åt- gärderna. I följande kapitel kommer dessa frågor att diskuteras i detalj, me- dan vi i detta kapitel skall försöka ge en översiktlig presentation av frågor av mer principiell betydelse. Den problem- ställning som skall diskuteras är föl- jande:

I försöket ingår två huvudkomponen- ter (variabler), nämligen å ena sidan det mänskliga beteende som inryms i begreppen »brottslighet» och »asociali- tet» och å andra sidan allt som kan sammanfattas under termen »samhälle- liga åtgärder mot brottslighet och aso— cialitet». Dessa två komponenter för- utsätts stå i ett visst reellt samband med varandra på ett sådant sätt, att en förändring av den ena komponenten får återverkningar på den andra. Det är emellertid inte självklart vilka återverk-

ningar som blir resultatet av en för- ändring i en av komponenterna. En kvantitativ ökning av brottsligheten be- höver sålunda som bekant inte medföra en kvantitativ ökning av insatserna på åtgärdssidan, utan kan i stället med— föra t. ex. förändringar i myndigheter- nas praxis, medan å andra sidan för- ändringar på åtgärdssidan av olika skäl, som nedan skall diskuteras, inte utan vidare kan förutsättas påverka brottsligheten. Om man vore övertygad om effekterna i det senare fallet skulle givetvis en försöksverksamhet på om- rådet vara ohehövlig. Avsikten med försöket är just att visa på vilket sätt en förändring på åtgärdssidan påver- kar brottslighets- och asocialitetssidan.

När här talas om två »komponenter» rör man sig med en abstraktion. Under begreppen »brott» — »asocialitet» och »åtgärder» döljer sig mycket olikartade och komplicerade sociala och psykolo- giska realiteter. Innan man kan be- skriva själva försökets problematik är det därför på sin plats att närmare analysera de två komponenterna. Först därefter är det möjligt att bygga upp en modell för det tänkta samspelet mellan dem.

2. Brottslighet, asocialitet och missanpaasning

Termerna »brottslighet», »kriminalitet», »asocialitet», m. fl. har i dagligt tal en ganska diffus innebörd. Det är mycket sällan man försöker klart ange vilka realiteter man åsyftar. En närmare spe- cificering av dessa termer är emeller— tid nödvändig, om man skall försöka planlägga en verksamhet som avser att förebygga och rehabilitera. Om man inte har klart för sig vilka typer av mänskligt beteende man vill komma åt, är det omöjligt att planlägga motåtgär- derna.

Även av en annan anledning erford- ras en sådan specificering. För att man

skall kunna mäta den eventuella effek— ten av förstärknings- och samordnings- åtgärderna måste man på förhand ha klara definitioner av de beteenden man intresserar sig för. »Den totala brotts- ligheten» kan under en viss period vara relativt konstant men under en annan period visa betydande variationer.

Begreppet »brottslighet» är ur for- mell synpunkt relativt enkelt att av- gränsa. Brottsligt beteende är sådant beteende för vilket lagen stadgar straff. Man kan följaktligen göra upp en katalog över brottsliga handlingar på grundval av de lagar och förordning- ar som stadgar straff. Samtliga så- dana handlingar torde inte kunna hän— föras under begreppet »ungdomsbrotts- lighet» i den betydelse detta begrepp bör ha för försöksverksamhetens del. Utgångspunkten för valet av de brotts- arter, som försöksverksamheten skall syfta till att bekämpa, bör vara vad som faller under begreppet »ungdoms- brottslighet» såsom detta begrepp van- ligtvis uppfattas.

Man torde kunna utgå ifrån, att ung- domar mycket sällan överträder spe- cialstraffrättsliga regler, som rör nä- ringsliv och beskattning. Deras situation är sällan sådan att det är möjligt för dem att överträda dessa bestämmelser. Av specialstraffrätten återstår då reg- lerna rörande motorfordon och vägtra- fik (särskilt rattfylleri) samt enstaka andra bestämmelser som ungdomar un- dantagsvis Överträder (rusdrycksför- säljningsförordningen, varusmugglings- lagen, brandstadgan o. s. v.).

Av störst intresse är strafflagens olika bestämmelser. Det är utan tvekan vissa i strafflagen förekommande brotts- typer som man i första hand åsyftar med termen »ungdomsbrottslighet». Den bästa källan till information om frekvensen av olika brottstyper har man i den tillgängliga kriminalstati-

1957 1962 Ändring

Brottstyp Åb olut Absoluta 123332—

* fal & Procent tal Procent Procent 1. Strafflagsbrott, totaltl ............. 259 176 100,0 293 763 100,0 113 2. Tillgreppsbrott (20 kap.) ........... 194 060 75,0 219 802 75,0 113 Härav: inbrott .................... 42 717 16,5 62 002 21,1 145 rån ....................... 452 0,2 556 0,2 123 tillgrepp av bil ............. 18 062 7,0 23 836 8,1 132 » » mc ............. 4 795 1,9 2 327 0,8 49 » » moped ......... 10 045 3,9 11 165 3,8 111 » » cykel .......... 51 921 20,0 31 399 10,7 60 övriga tillgrepp ............. 66 068 25,5 88 517 30,2 134 3. Bedrägeri, häleri m. m. (21 kap.). . .. 18 714 7,2 18 927 6,5 101 4. Skadegörelse (24 kap.) ............. 11 425 4,4 15 465 5,2 135 5. Misshandelsbrott (14 kap.) .......... 9 789 3,8 9 735 3,3 100 6. Försking'ring m. m. (22 kap.) ....... 5 428 2,1 6 051 2,1 111 7. Sedlighetsbrott .................... 2 638 1,0 3 760 1,3 143 Härav: våldtäkt ................... 356 0,1 516 0,2 145 8. Övriga strafflagsbrott .............. 17 122 6,5 20 023 6,8 117

* Exkl. fylleri och förargelseväckande beteende.

stiken. Man måste emellertid beakta, att denna statistik är behäftad med många felkällor av vilka de mest be- tydelsefulla torde vara, att många brott inte blir anmälda till polisen samt att polisen inte uppklarar mer än en viss del av brotten. Kriminalstatistiken är sålunda en mycket grov måttstock på brottsligheten. De förändringar som har skett under de senare åren, och som här kommer att påvisas, är emellertid så stora, att man omöjligen kan förklara dem endast genom att hänvisa till sta- tistikens felkällor.

På grundval av den s. k. polisstati- stiken kan man konstatera följande be- träffande förändringarna i de till po- lisen anmälda brotten.1

År 1957 anmäldes till polisen 259 176 strafflagsbrott (exkl. fylleri och för- argelseväckande beteende). De flesta, eller 75 %, rörde sig om överträdelser av 20 kapitlet strafflagen (stöld, rån och egenmäktigt förfarande), 7 % var bedrägeribrott- och häleri, 4 % skade- görelsebrott, 4 % misshandelsbrott, 2 % förskingring och annan trolöshet, 1 %

sedlighetsbrott (inkl. våldtäkt) och 7 % samtliga övriga brottstyper.

År 1962 hade antalet anmälda straff- lagsbrott ökat till 293 763 eller med 13 %. Jämfört med år 1957 visar en del brottstyper en nedgång i antal anmäl- ningar medan andra visar uppgång. I och med att stöldbrotten är den domi- nerande brottskategorien, är det dessa brott som ger utslaget i totalsiffrorna. Av störst betydelse är den ökning i an- talet anmälda inbrottsstölder som man kan konstatera -— nära 50 % ökning under femårsperioden (från 42 700 till 62000 anmälningar). Av andra brott med stora absoluta tal, som har ökat, märker man speciellt biltillgreppen (32 %) och skadegörelserna (35 %). Även några brottstyper, som inte visar höga absoluta siffror, bör särskilt näm- nas, nämligen sedlighetsbrotten, där an- talet anmälda fall har ökat med 43 % samt rån som ökat med 23 %. Däremot har misshandelsbrotten inte ökat. Det

1 Brott som kommit till polisens kännedom och Allmän månadsstatistik. Statistiska cen- tralbyrån, Stockholm 1958 resp. 1963.

absoluta antalet anmälningar om över- trädelser av strafflagens 14 kapitel har under hela 1950-talet varit ca 9 000 fall per år. Även mera speciella typer av våldsbrott (våld eller hot mot tjänste- man, våldsamt motstånd och brott mot annans frihet eller frid — det senare med undantag för våldtäktsbrotten) har hållit sig ganska konstanta under pe- rioden.

Hur förhåller det sig nu med de olika åldersgruppernas andel i de anmälda brotten? Detta är en mycket svår frå- ga, där en rad felkällor måste beaktas. Viktigast av dessa är det förhållandet, att inte på långt när alla brott uppkla- ras, och att man följaktligen inte kan veta något mera bestämt om åldersför- delningen hos de personer som har för- övat de ouppklarade brotten. Då det gäller att planera den praktiska utform— ningen av kriminal- och socialpolitiska åtgärder har man dock inte någon annan utgångspunkt för bestämmande av åldersfördelningen än de förhålla- den, man kan utläsa av kriminalsta- tistiken.

Fullständiga åldersuppgifter beträf- fande de om brott övertygade individer- na finns för året 1961 i den officiella kriminalstatistiken.2

Vad beträffar brottsklassificeringen måste man emellertid beakta, att denna statistik hänför sig till det 5. k. huvud— brottet. Om samma person förövat mer än ett brott, blir han sålunda klassifi- cerad i den brottskategori, som enligt strafflagen kan medföra det strängaste straffet. Den bild man får av de ungas brottslighet blir, med denna begräns- ning, att det i första hand är tillgrepps— brottsligheten som dominerar. Den pro— centuella åldersfördelningen framgår av tabellen nedan.

Tabellen visar, att de brottstyper som i första hand kan anses typiska för ung- domsbrottslingsklientelet är de olika tillgreppskategorierna, nämligen in- brott, biltillgrepp, enkla stölder och snatterier, moped-, motorcykel- och cy- kelstölder samt rån. Man bör observe- ra, att en stor del av de uppklarade stöldbrotten har förövats av personer under 15 år, varför termen »ungdoms- brottslighet» måste utvidgas till att även omfatta ej straffmyndiga personer. Fak- tiskt förhåller det sig så beträffande in- brott, enkel stöld och snatteri samt moped- och motorcykeltillgrepp att 14- åringarna visar högst frekvens av upp-

2 Brottsligheten 1961. Statistiska central- byrån, Stockholm 1962.

Åldersfördelningen år 1961 för vissa brottstyper

Totala Ålder (Procent) Brottstyp antalet under 25 år och personer 15 år 15—17 år 18—20 år 21—24 år äldre Summa

lnbrottsstöld . . . 8 845 35,4 27,4 14,8 7,8 14,6 100,0 Stöld .......... 9 556 38,5 20,5 13,4 7,6 20,0 100,0 Snatteri ........ 4 615 38,5 18,4 9,7 4,9 28,5 100,0 Biltillgrepp ..... 2 668 17,8 41,0 22,3 10,0 8,7 100,0 Motorcykel-mo—

pedtillgrepp . . 1 963 67,0 22,6 4,6 1,8 4,0 100,0 Rån ........... 179 8,3 31,3 23,0 10,6 26,8 100,0 Bedrägeri. . .. . . . 3 777 3,7 12,8 13,1 11,0 59,4 100,0 Häleri .......... 2 244 17,8 28,3 14,6 9,2 30,1 100,0 Skadegörelse. . . . 3 635 67,0 12,8 5,5 4,0 10,7 100,0 Misshandel ..... 3 562 3,6 13,1 19,1 16,9 47,3 100,0 Sedlighetsbrott.. 1 114 2,9 27,5 15,2 10,6 43,8 100,0

täckta lagöverträdare bland alla ålders— klasser. Ungdomskriminaliteten är så- lunda till stor del en »barnkriminali- tet».

Bland andra brott kan man särskilt peka på skadegörelse, där även barnen tycks dominera, samt häleri och miss- handel, där 15—20-årsåldern har de högsta frekvenserna.

Därmed är i stort sett »ungdoms- brottsligheten» definierad såsom den ser ut enligt tillgängliga statistiska käl- lor. Ä andra sidan bör självfallet till begreppet också hänföras de brott, som inte kommer till polisens kännedom och alltså ligger utom kriminalstatistiken. Man bör givetvis också räkna med att barn och ungdom begär andra typer av brott men så sporadiskt att det inte lönar sig att redovisa dem i detalj. Den genomgång som här presenterats bety- der emellertid inte att sådana brotts— typer inte skall medtas vid en bedöm- ning av försöket.

Parallellt, och inte sällan i kombina- tion med brott, förekommer andra typer av missanpassningsfenomen som är av intresse, därför att de erfarenhetsmäs- sigt kan leda till, att individen utveck— las i asocial riktning. Utan jämförelse torde alkoholmissbruk kunna anses vara det viktigaste av dessa fenomen. Betydande svårigheter uppstår emeller- tid när det gäller att definiera detta be— grepp, Konsumtion av alkoholhaltiga drycker i och för sig är inte förbjudet —— inte heller för barn och ungdom. Nyare social alkoholforskning har ock- så kunnat påvisa att lner eller mindre sporadiskt användande av sådana dryc- ker förekommer rätt allmänt åtminsto- nc från 14 års ålder. Att använda alko- holkonsumtion som sådan som ett aso- cialitetskriterium är självfallet inte möjligt. Det är först när någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga dryc-

ker till uppenbar skada för sig eller annan, som alkoholkonsumtionen över- går till att bli ett missanpassnings- eller asocialitetsproblem. Vid vilken gräns man skall anse detta vara fallet är emellertid inte givet. Det är i sista hand den praxis och de uppfattningar som råder bland de sociala myndig— heterna som blir utslagsgivande. Det är därvid ofrånkomligt att betydan- de olikheter i uppfattningen kan före- ligga mellan skilda befattningshavare. Man bör emellertid inte överdriva dessa definitionssvårigheter. Uppfatt- ningen myndigheterna emellan skiljer sig kanske inte så mycket som uppfatt- ningen enskilda personer emellan. Po- lisens uppfattning om när en person är så akut alkoholförgiftad, att han bör omhändertas, skiljer sig sålunda knappast från barnavårds- eller nykter- hetsnämndens uppfattning. Svårare kan det bli, när det gäller att avgöra om »alkoholmissbruket» är av en sådan art att »asocialitet» eller »risk för asocia- litet» föreligger, men även här torde myndigheternas erfarenhet vara det enda man kan anknyta till.

Såsom påpekats är alkoholkonsum- tion som sådan varken »brottslig» eller »asocial», men kan ha samband med beteenden som faller in under dessa begrepp. Beträffande ungdom (och barn) gäller, att ju yngre personen i fråga är ju mindre konsumtion av al- kohol tolererar samhället. Sålunda inne- håller rusdrycksförordningen vissa be- gränsningar i rätten att utminutera och utskänka spritdrycker till unga perso- ner. Härav kan man dock icke dra någ- ra slutsatser då det gäller att definiera den »asocialitet» som består i »miss- bruk av alkohol». För ungdom gäller på samma sätt som för äldre att först när någon, ej blott tillfälligt, försätter sig i ett sådant rus, att han kan omhändertas, eller han kan sägas konsumera alkohol

Ålder | 1954 | 1955 1956 1957 1953 1959 1960 Mån 15 ...... 2,0 2,8 4,0 4,0 4,7 5,7 7,0 16 ...... 4,8 7,5 10,5 10,4 11,3 12,7 15,1 17 ...... 11,2 15,2 22,2 20,7 21,4 22,4 25,0 18 ...... 18,8 23,7 34,3 32,8 31,9 34,1 36,2 Kvinnor

15 ...... 0,07 0,02 0,24 0,22 0,49 0,70 0,92 16 ...... 0,09 0,09 0,35 0,41 0,51 0,98 1,04 17 ...... 0,16 0,25 0,33 0,45 0,74 0,97 1,19 18 ...... 0,22 0,46 0,43 0,56 0,64 1,37 1,20

så ofta att det uppenbart länder honom till skada kan han anses vara »missbru- kare».

Då det gäller att planlägga åtgärderna och bedöma utvecklingen torde statisti- ken över antalet individer som av poli- sen omhändertas för fylleri ge oss en viss måttstock på alkoholmissbruk. Även om statistiken på detta fält är ofullstän- dig, framgår det dock av tillgängliga data, att antalet omhändertaganden för fylleri har ökat betydligt under de se- nare åren. Tabellen ovan talar sitt tyd- liga språk om utvecklingen. Den avser endast de omhändertaganden, som re- sulterat i att en person fällts för brott mot 11 kap. 10 & strafflagen.

Det visar sig, att antalet 15—17—åriga män, som bötfällts för fylleri, har tre- dubblats under åren 1954—60 och an- talet kvinnor i samma ålder har tio- dubblats. Det kan följaktligen sägas, att det är i hög grad sannolikt att också ungdomsfylleriet och därmed antalet unga missbrukare har ökat. Alkoholpro- blemet bör därför räknas in bland de företeelser som försöket bör syfta till att komma till rätta med. Detsamma gäller andra former av berusning, t. ex. 5. k. sniffning och tablettmissbruk.

De två områden, brottslighet och al- koholmissbruk, som hittills berörts, har ett inbördes samband. Att många brott förövas under inverkan av alkohol tor-

de vara ovedersägligt, vilket också fram- går av en rad kriminologiska undersök- ningar. Vi finner det emellertid ange— läget att påpeka, att kunskaperna på detta område är bristfälliga, eftersom de undersökningar som utförts i vårt land om brottslingars förhållande till alkohol har omfattat uteslutande vuxna lagöverträdare eller de mest kvalifice- rade unga brottslingarna (ungdoms— vårdsskoleklientelet) . Beträffande de öv— riga unga lagövertrådarna saknar man helt undersökningar. De spridda erfa- renheter som föreligger, tyder på att alkoholen spelar en mindre roll som brottsfaktor i de lägre tonåren.

För flickornas vidkommande finns ett särskilt problem av viss betydelse att belysa, nämligen prostitutionen. Verk- lig prostitution, d. v. s. att en kvinna till större delen försörjer sig genom sexuel— la förbindelser, torde huvudsakligen vara ett storstadsproblem. I mindre stä- der torde prostitutionen sällan vara av sådan omfattning att den kan statistiskt mätas. »Flicktrafiken» i hamnstäderna och promiskuiteten i de 5. k. raggar- kretsarna kan förmodligen sällan hän- föras till prostitution. Detta hindrar självfallet inte att promiskuiteten som sådan är ett problem som kräver upp— märksamhet, då dess följder ofta kan vara ödesdigra för de unga själva.

De hittills behandlade problemområ-

dena torde i väsentliga delar täcka be- greppet »ungdomsasocialitet». Det finns emellertid några andra beteenden av barn och ungdom, som kräver intresse även om det knappast är rättvisande att omtala dem som »asocialitetsproblem». Vi har i detta sammanhang intresserat oss för avvikande beteenden inom sko- lan och arbetslivet, t. ex. disciplinsvå- righeter och skolskolk, arbetsovillighet och täta arbetsbyten. Det har visat sig, att dessa beteendemönster har nära samband med brottslighet och asociali- tet, varför det kan vara berättigat att inkludera dem i de typer av beteenden som försöket skall söka förebygga och förhindra.

De typer av beteenden, som är av in- tresse för försöket, skulle sålunda vara följande: 1) brottsligt beteende, vilket i praktiken för de aktuella åldersgrup— perna i första hand omfattar tillgrepps- brott, skadegörelse, fylleri, sexualbrott och enstaka andra strafflagsbrott samt vissa specialstraffrättsliga bestämmel- ser, t. ex. rattfylleri; 2) asocialt bete— ende, varav a) alkoholmissbruk och b) promiskuitet/prostitution torde vara de mest betydelsefulla samt 3) vissa andra beteenden, t. ex. disciplinsvårigheter i skolan, skolskolk, arbetsovillighet och täta arbetsbyten.

Beteendemönster som i den allmänna debatten brukar betecknas som ung- domsproblem, men vilka inte i och för sig är brottsliga eller asociala, t. ex. medlemskap i raggargrupper, har där- emot inte medtagits.

3. Myndigheterna och deras aktivitet

[samhället finns en hel rad institutioner som har till uppgift att förhindra be- teenden av den typ som ovan beskrivits. Flertalet av dessa institutioner är offent- liga, d. v. s. statliga eller kommunala med verksamheten reglerad i lagföre- skrifter. De icke offentliga organen har

ofta religiös, humanitär eller annan ideell anknytning.

En översikt över samhällsapparatens olika förgreningar och verksamhets- områden kommer att lämnas i nästa kapitel, varför vi här inte går i detalj på denna punkt. Man kan, rent översikt- ligt, företa en indelning efter institu— tionernas uppgift att direkt eller indi- rekt bekämpa brott och asocialitet.

Direkt brotts- och asocialitetsbekäm— pande uppgifter har i första hand po- lisen, barnavårdsnämnden och nykter- hetsnämnden (inkl. anstalts- och över- vakningssystemet) , åklagarmyndigheten och domstolarna (inkl. anstalts- och övervakningssystemet). Det bör dock påpekas att det primära syftet för des— sa organ inte kan sägas vara att bekäm- pa ungdomskriminalitet. Barnavårds- nämndens arbete t. ex. syftar framför allt till att bereda barn och ungdom så- dana uppväxtförhållanden, som svarar mot en socialpolitisk målsättning. Denna målsättning bestämmer verksamhetens art och omfattning. Åtgärder mot kri- minell och asocial ungdom utgör en vik- tig del därav, men täcker inte hela verk— samheten. Mera indirekt brottsbekäm- pande uppgifter har den psykiska bar— na- och ungdomsvården, skolan och den kommunala fritidsverksamheten. Helt indirekt, d. v. s. utan att det överhuvud- taget ingår som ett klart uttalat syfte med verksamheten att motarbeta brotts- lighet och asocialitet, arbetar åtskilliga andra organ med problem av intresse för försöksverksamheten. Detta gäller t. ex. de ideella ungdomsorganisationer- na, arbetsförmedlingsorganen, barnstu- gorna samt en rad andra offentliga och privata institutioner. Det hela bildar ett mycket komplicerat nät av aktivite- ter och en sociologisk analys skulle så- kerligen visa många olika slag av sam- band mellan de olika institutionernas och organens verksamhet.

De nu omtalade institutionerna utgör samhällets resurser i kampen mot brotts- ligheten och är följaktligen att betrakta som det instrument, som skall utnyttjas i försöket. Detta »instrument» är emel- lertid inte komponerat av likartade de— lar. Betydande variationer finns mellan dem. Man får därför räkna med rätt stora svårigheter när man skall försöka samstämma olika myndigheter och or— gan med varandra för en gemensam in- sats på enhetliga grunder. En antydan om några av de generella dragen hos de berörda institutionerna torde sålun- da vara motiverad. Beskrivningen be- gränsar sig här till de mest närliggande och aktuella, nämligen de offentliga myndigheterna.

Organisationsformerna hos de skilda myndigheterna är mycket olika. Stat- liga föreskrifter och för riket gemen- samma avtal mellan städerna och de fackliga organisationerna medför att personaluppsättningen och arbetsfor- merna blir ungefär enahanda för sam- ma typer av myndigheter i städer av samma storlek, även om utbyggnadstak- ten kan variera. Detta gäller t. ex. per- sonaluppsättningen inom polisen, so- cialbyråns avdelning för barna- och ungdomsvård, domstolen och skolan, där relativt hög grad av enhetlighet rå— der. På en del andra områden är enhet- ligheten mindre, t. ex. då det gäller organ för kommunal fritidsverksamhet och psykisk barna- och ungdomsvård. Betydande olikheter finns däremot mel— lan exempelvis polisen och barnavårds- avdelningen eller mellan domstolen och den psykiska barna- och ungdomsvår- den. Detta gäller inte bara sådana för- hållanden som att myndigheternas per- sonaluppsättningar är olika till storlek och utbildning eller visar olika ansikten utåt (polismannens uniform, läkarens vita rock) . Även rekryteringen är olika, eftersom kraven på dem som anställs

inom olika myndigheter måste variera avsevärt. Eventuella skillnader i upp- fattningar om t. ex. kriminalpolitiska insatser kan ytterligare förstärkas ge- nom den fortbildning som sker av per- sonalen i den egna myndighetens regi.

En av de faktorer, som har betydelse för personalens attityd till det arbete som utförs och för sättet att behandla klientelet, är myndighetens organisato- riska uppbyggnad. I ett social- och kri- minalpolitiskt försök, där ökad sam— verkan mellan olika grupper kommer att spela en väsentlig roll, måste man följaktligen beakta detta faktum.

Den verksamhet, som de olika myn- digheterna utövar, dirigeras av vissa mer eller mindre klart uttalade och kon- sistenta uppfattningar om arbetets syfte och innehåll, med andra ord av en viss ideologi. I och med att i de flesta fall statsmakten har stiftat lagar, som regle— rar verksamheten, finns oftast en offi- ciell ideologi uttalad eller gillad av riks- dagen i samband med lagens tillkomst. Det kan finnas sådana ideologiska stad- ganden införda i lagar och förordningar för att ge myndigheternas arbete en viss inriktning. Ett exempel härpå utgör barnavårdslagen, som i sin första para— graf stadgar, att »samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållan— den i övrigt för dem». För att få vet- skap om den officiella ideologi, vilken tjänar som rättesnöre för myndigheter- na, måste man i allmänhet studera de uttalanden, som gjorts under förarbe- tena till de lagar som reglerar deras verksamhet. Man finner då, att det långt ifrån kan sägas att myndigheternas of— ficiella ideologi är enhetlig. Lagarna kan ha tillkommit vid olika tidpunkter med olikartat kriminal- och SOcialpoli— tiskt klimat eller kan vara resultat av kompromisser. Det råder olika uppfatt-

ningar om barnuppfostran och om det mest effektiva sättet att nedbringa brottsligheten. Motsättningen mellan personer, som lägger huvudvikten vid 5. k. allmänpreventiva idéer och perso- ner, som mera inriktats på s. k. indi- ridualpreventiva synpunkter, avspeglar sig i all lagstiftning som rör unga lag- överträdare.

I de fall då lagen lämnar myndighe- terna stor frihet vid tillämpningen kan de enskilda myndigheterna i viss ut- sträckning inom lagens ram föra sin egen politik i syfte att bekämpa barn- och ungdomsbrottslighet. Under våra studiebesök i olika städer har vi kunnat konstatera rätt betydande ideologiska motsättningar mellan t. ex. polis—bar- navårdsnämnd, skola—psykisk barna- och ungdomsvård, polis—skola. Olika uppfattningar kan även påträffas inom en och samma myndighet, t. ex. mellan socialpolis och ordningspolis. För att förhindra missförstånd måste det un- derstrykas, att de ideologiska stånd— punkterna, t. ex. i fråga om »straff» contra »behandling» inte följer bestäm- da myndigheter. Man kan träffa på »strafftänkandet» hos representanter för barnavårdsnämnder likaväl som en ut- präglad »behandlingsinriktning» hos företrädare för polis och åklagarvä- sende.

De problem, som här antytts, reser de kanske mest betydande svårigheterna för genomförandet av ett kriminal— och socialpolitiskt försök, som innebär att myndigheterna gemensamt skall gå till samlad aktion mot brottslighet och aso- cialitet. Man kan inte tvinga företrädare för de olika myndigheterna att ändra sin personliga uppfattning. Man kan givetvis tvinga dem att ändra praxis, t. ex. genom direktiv utfärdade av cen- tralförvaltningen, men någon förbättrad samverkan kan knappast bli följden av ett sådant tillvägagångssätt.

De olika myndigheternas kompetens- områden kan stundom sammanfalla. Detta beror bl. a. på att flera myndig- heter har att syssla med samma ålders— kategorier. Sålunda kan redan på utred- ningsstadiet uppgiften att klarlägga ett begånget brott samtidigt ankomma på polis— och åklagarmyndigheten samt barnavårdsnämnden. Då det gäller att med beaktande av de personliga för— hållandena vidta lämpliga åtgärder har myndigheterna delvis parallella upp- gifter, och komplicerade regler gäller här för att likväl enhetliga åtgärder skall komma till stånd. I ett enskilt fall kan t. ex. såväl barnavårdsnämnd som skola, psykisk barna- och ungdomsvård och polis—åklagare samtidigt vara in- kopplade.

Bortsett från de områden där verk- samheten sålunda sammanfaller, är hu— vudregeln att ingripanden mot barn och ungdom i de lägre åldrarna an- kommer på socialvårdsorgan, medan de högre åldrarna ankommer på rättsvår- dande myndigheter. Myndigheternas skilda uppgifter kan medföra att perso— nalen inte får tillräcklig överblick över totaliteten i det arbete som uträttas. Den del, som man själv sysslar med, kan följaktligen komma att dominera ens föreställning om vilka av samhällets åt- gärder som är mest betydelsefulla och man kan lätt komma att betrakta det arbete, som andra myndigheter bedri- ver, med skepsis. Sådana uppfattningar förstärks säkerligen lätt i fall där man saknar personlig kontakt med personal från andra myndigheter eller där man inte förstår den ideologi som tjänar som rättesnöre för den andra myndighetens arbete. Erfarenheten visar dock, att det är möjligt att överbrygga de här antyd- da motsättningarna genom att stimulera till gemensamma diskussioner mellan representanter för de olika myndig— heterna.

Myndigheternas verksamhet i syfte att komma till rätta med brott och aso- cialitet hos barn och ungdom, är av mycket varierande art. Vi har vid våra studiebesök funnit att inom vissa verk- samhetsområden har de olika städerna angripit problemen på olika sätt och nått olika långt. Skillnaden städerna emellan har emellertid först och främst rört sig på sådana områden, där sam- hället låtit initiativet vila på kommuner- na, d. v. s. speciellt i fråga om det före- byggande arbetet. På de övriga områ- dena, där det rör sig om direkta åtgär- der — polisens spaningsverksamhet, an- vändning av åtgärder mot lagöverträ- dare etc. —— är skillnaderna betydligt mindre, vilket är naturligt med tanke på att denna verksamhet regleras i lag. Skillnader finns emellertid även här. Som exempel kan nämnas att åtalsefter- giftsfrekvensen kan variera rätt avse- värt från ett åklagardistrikt till ett an- nat.

Det faktum, att aktivitetsgraden och arten av aktiviteter skiljer sig från en stad till en annan medför vissa svårig- heter för försöket, speciellt för mät- ningsfrågan. Det är inte uteslutande på den ort, där försöket utförs, som för- ändringar inträffar. Sådana kommer att ske även i andra kommuner i landet, vilket försvårar möjligheterna till jäm- förelser. Man måste alltså beakta att myndigheterna och deras verksamhet inte kan ses som ett statiskt system utan att man har att göra med en föränder- lig och dynamisk verklighet.

Myndigheternas aktivitet påverkas av ytterligare ett moment av betydelse, nämligen det rent personliga. Det är självfallet att på detta område, lika väl som på många andra, det personliga in- flytandet kan vara starkt. Den nuvaran- de eller föregående ledaren av någon verksamhetsgren kan i positiv eller ne-

gativ riktning ha påverkat denna så att den är mera utvecklad än motsvarande verksamhetsgren i andra städer eller så att den tvärtom är underdimensionerad. Idealism och framstegsiver hos ledande kommunalpolitiker på en viss ort kan ha byggt upp institutioner och skapat en verksamhetsanda, som saknar mot- svarigheter på andra håll. Vid plan- läggning och bedömning av en försöks- verksamhet kan sådana personliga in— flytelser vara viktiga faktorer att be- akta.

Till det, som här betecknats som »aktiviteter», hör även myndigheternas samarbete. Rent allmänt kan sägas, att en tendens till ökat samarbete har före— kommit de senare åren på det här aktuella området. I viss utsträckning sker detta samarbete i den dagliga verk— samheten (t. ex. patrulleringsverksam— het); i övrigt förekommer samarbete på chefsnivå och i form av konferenser mellan olika befattningshavare.

Vi kommer i det följande att betona vikten av fördjupat samarbete mellan myndigheterna. Samarbete löser emel- lertid inte alla problem. Det är sålunda klart, att samarbetet kan försvåra arbe- tet för myndigheter med hög grad av specialisering. För specialisten kan det verka störande att antalet moment av betydelse för ett falls avgörande ökar. Samarbete fordrar dessutom förmåga att se ett konkret fall även ur andra specialisters synvinkel. Slutligen tar samarbetet tid. Vi är emellertid av den uppfattningen, att mycket positivt står att vinna genom ökat samarbete på det personliga planet. Man kan nämligen inte förneka, att en samarbetsform, som inskränker sig till en skriftväxling myn- digheterna emellan, kan medföra att dessa känner ett främlingsskap gent- emot varandra, vilket lätt leder till re— sultat som är mindre tillfredsställande

för klientelet. Eventuella ideologiska motsättningsförhållanden kan även för— stärkas och kan medföra att de myndig— heter som har gemensamma uppgifter motarbetar varandra.

4. Förstärkningsåtgätderna och därmed sam- manhängande problem Enligt utredningens direktiv skall för- söksverksamheten planeras så att den verksamhet, som avser att förebygga eller beivra brottslighet och asocialitet hos de unga, skall byggas ut och för— stärkas till »optimal nivå» i försöks— området eller, som det också har ut- tryckts, till en verksamhet i »full till- lämpning». Denna förstärkning skall inte begränsas till vissa organ, t. ex. har- navårdsnämnden eller polisen, utan av- se alla de förebyggande och beivrande åtgärder, som inryms i nuvarande sys- tem för behandling av asocial och kri- minell ungdom. Ej heller skall förstärk- ningen begränsas till att avse åtgärder riktade mot vissa åldersgrupper eller vissa kategorier av barn och ungdom. En sådan begränsning t. ex. till ungdom i straffmyndig ålder eller till vissa grupper av ungdomar, som hemfallit åt kriminalitet eller asocialitet, ligger inte inom ramen för utredningens direktiv. Försöket kräver en kartläggning och i viss mån en värdering av nuvarande kriminal- och socialpolitiska åtgärder inom vederbörande stad för att möjlig— göra en bestämning av behovet av för— stärkning i fråga om sådana åtgärder. Av det som ovan anförts om de berör- da myndigheterna och organen torde framgå att det inte är fråga om en samhällsinsats där mål och medel är klart definierade och där full harmoni råder mellan systemets enskilda led. En rad organ är dessutom av privat karak- tär eller berörs bara perifert av den här aktuella problemställningen. En för— söksverksamhet, som den här ifråga—

3—412669

varande, kan heller inte omfatta alla de åtgärder från samhällets sida, som kan vara ägnade att motverka ungdomskri- minalitet utan måste av praktiska skäl inskränkas till att avse vissa organ och verksamhetsfält av central betydelse. Den nödvändiga begränsningen innebär bl. a. att åtgärder inom viktiga områ— den, som på längre sikt kan antas ha stor betydelse ur förebyggande syn— punkt, inte kan inbegripas i själva för— stärkningsprogrammet. Detta gäller bl. a. så väsentliga områden som bostadsbyg- gande och stadsplanering. Som framgår av det följande har vi i vårt förslag till aktionsprogram i första hand inriktat oss på barnavårdsnämnden, skolan, ar- betsförmedlingen, åklagarmyndigheten och polisen, den psykiska barna— och ungdomsvården samt skyddskonsulent- organisationen.

Då det gäller att bestämma omfatt— ningen av förstärkningsåtgärderna, upp- kommer spörsmålet vad som skall för— stås med en verksamhet i »full tillämp- ning». Vi tänker oss att förstärkningen av organen skall ske till »optimal nivå». Hur skall då denna nivå kunna bestäm- mas? Rent teoretiskt skulle man sträva efter att genom de olika förstärknings- ätgärderna uppnå en viss idealsituation. Praktiskt torde det dock inte vara möj- ligt att laborera med en på vissa be— stämda åtgärder baserad optimal nivå för utbyggnaden. Man måste räkna med en fortlöpande samhällsutveckling på alla områden. Denna utveckling är omöj- lig att förutse. Vad man vid ett tillfälle bedömer som en fullt utbyggd verksam— het är kanske efter en tid ett redan pas— serat stadium. Endast om samhälls— utvecklingen stagnerar kan man uppnå en på förhand fixerad optimal nivå. I ett dynamiskt samhälle kommer den optimala gränsen för en utbyggd verk— samhet att ständigt förskjutas.

En verksamhet i »full tillämpning»

måste alltså betraktas ur dessa nu läm- nade synpunkter. Förstärkningen bör med andra ord i första hand inriktas på att i försöksområdet fylla ut befint— liga luckor i verksamheten, så att de omedelbara behoven effektivt kan till- godoses. Efter hand som behov upp— kommer på ett område bör resurser snabbt sättas in för att avhjälpa bristen. En sådan utbyggnad fortgår emellertid ständigt i samhället. Den avgörande skillnaden ur försökssynvinkeln är, att denna utbyggnad skall påskyndas i för- söksområdet och ske med ständigt akt- givande på försökets totala omfattning.

Det är emellertid inte utan vidare gi- vet vilka omedelbara behov som måste tillgodoses. För att fastställa bristerna i verksamheten måste man göra en nog- grann analys av förhållandena i för- söksområdet. Det kan röra sig om ökad personal, bättre kvalifikationer hos per- sonalen, bättre tekniska hjälpmedel och resurser i övrigt. Behovet kan också ligga på annat plan, t. ex. i fråga om samarbetet. Vid våra besök i olika tänk— bara försöksorter har vi fått en viss in- blick i hur olika befattningshavare ser på problemen. Det har därvid också framkommit att det på många håll rå- der skilda uppfattningar i fråga om be- hov av förstärkningsåtgärder. Vad en befattningshavare betraktar som ett oeftergivligt behov, bedömer kanske andra befattningshavare inom samma eller andra organ som mindre angeläget. På skolans område kan t. ex. råda myc— ket delade meningar om formerna för en utbyggd elevvård, särskilt beträffan- de den roll, som härvid bör spelas av respektive Skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. På andra områden råder liknande motsättningar. Det finns också områden, där man möter allmän enighet bland olika befattningshavare i fråga om behovet av en viss förstärk- ningsåtgärd. Det kan t. ex. röra sig om

betydelsen av att ett organ tillförs ökad personal. Man utgår från att organet, för att effektivt kunna bedriva sin verk- samhet och sätta in de rätta åtgärderna, fordrar ett visst antal befattningshavare. Det kan dock inte vara rationellt att förstärka organet enbart genom att till- föra detta nya befattningshavare, utan förstärkningen bör i lika mån inriktas på att öka effektiviteten hos den redan befintliga personalen, varvid också ar- betsformer och tekniska hjälpmedel bör beaktas.

Vi har kommit till den uppfattningen, att förstärkningsåtgärderna inte kan koncentreras till ett eller ett par ensta- ka arbetsområden. Orsaken till detta är att de skilda myndigheterna är sinsemel- lan beroende av varandra. En förstärk— ning av en myndighet medför ökad ar— betsbörda för ett flertal av de övriga myndigheterna. En förstärkning av po- lisen kan t. ex. förmodas medföra en högre bevakningseffektivitet och en högre uppklarningsprocent, vilket be- tyder, att flera lagöverträdare, alkohol- missbrukare o. s. v. kommer att remitte— ras till barnavårdsnämnden, domstolen, nykterhetsnämnden och den psykiska barna- och ungdomsvården. En ökning av barnavårdsnämndens resurser kan medföra ett ökat behov av psykiatrisk service 0. s. v. Om man uteslutande för- stärker ett enstaka led i systemet, kan detta på grund av arbetsanhopning hos de efterföljande leden måhända verka mera negativt än om man inte genom- fört någon förstärkning alls. Under alla förhållanden måste hänsynen till klien- telet medföra, att man genomför så sto- ra förstärkningar över hela fältet att onödiga förseningar undviks.

5. Försökets teoretiska problem

I detta kapitel har hittills presenterats en allmän redogörelse för de två kom- ponenterna, »brottslighet/asocialitet»

och »myndigheter», vilka är de två huvudvariabler som skall ingå i för- söket. Syftet med framställningen har varit att konkret presentera de faktiska realiteter och problem som man möter samt att avgränsa de beteendeområden som försöket, enligt vår uppfattning, i första hand bör inriktas på.

Utredningens direktiv stannar emel- lertid inte med detta. I uppdraget ingår också att framlägga förslag om hur ef- fekten av förstärkningen skall kunna mätas. Detta problem skall upptas till diskussion i det följande.

Försökets huvudproblem är teoretiskt sett mycket enkelt. Man har vid en be- stämd tidpunkt (t1) en viss brottslighet och asocialitet (Bl) samtidigt som man har ett flertal myndigheter (Al) som ar- betar för att motverka denna brottslig- het och asocialitet. Om man nu under en viss tidsperiod förstärker och för- bättrar myndigheternas arbetsvillkor skulle detta, om en ökning av myndig- heternas arbete överhuvudtaget har nå- gon inverkan på brottsligheten och aso— cialiteten, kunna avläsas i form av en förbättrad brotts- och asocialitetssitua- tion vid slutet av perioden (ta) . Det hela kan illustreras såsom skett i figur 1.

Även om det på detta sätt skulle vara möjligt att påvisa en viss förändring av brottslighetsvariabeln i försöksorten kan man emellertid därmed inte a priori sluta sig till, att förändringen berott på de olika förstärkningsåtgärderna. Man

Figur 1 Variabler: Före för- Under för- Efter för- söket, tid- söket, A Söket, tid— punkt t1 förstärkt punkt t,, Myndigheter (A) A. A: i i t Brottslighet och asocialitet. 131 B, B:, (B)

måste räkna med att en mängd andra faktorer kan ha inverkat, t. ex. befolk- ningens mobilitet eller ålderssamman- sättning, förändringar i näringsstruktu- ren, massmedia etc. En del av dessa faktorer kan man kanske kontrollera, och man kan möjligen också beräkna vilken effekt de haft på förändringen, men en hel rad andra faktorer vet man inte något om. Det är tydligen inte möj— ligt att bestämma verkan av förstärk- ningsåtgärderna genom att bara rikta uppmärksamheten på vad som sker i försöksområdet, utan man måste för- söka få någon kontroll av resultatet.

Det ligger då nära till hands att jäm- föra förhållandena med vad som sker på andra håll, att välja några kontrollor- ter. I dessa skall inte ske någon mot- svarande förstärkning. Om man nu kun- de räkna med att de obekanta faktorer- na verkar med samma kraft i försöks- orten som i kontrollorterna och vidare att utvecklingen i kontrollorterna står stilla, skulle man få en idealsituation med stora möjligheter att få fram ur vetenskaplig synpunkt hållbart resultat. Vetenskapsteoretiskt representerar den försökssituation, som man här har att göra med, en typ av experiment, som är väl bekant i den vetenskapliga me- todläran och vars syfte är att utröna huruvida en faktor eller variabel »kau- salt» påverkar en annan.3

Med »experiment» åsyftas den veten- skapliga metod som har till innehåll att man observerar ett skeende under kon- trollerade betingelser och är i stånd att manipulera med variablerna. Experi- ment som tillfredsställer dessa båda be— tingelser förekommer inte så ofta i so- cialvetenskaperna på grund av att det

3 Med begreppet »kausalt» menar man då inte annat än att man kan påvisa, att en föränd- ring i den ena variabeln alltid medför en änd- ring i den andra variabeln (invarians) och att man finner att ett samband mellan variablerna rent förståndsmässigt kan accepteras.

är relativt sällan som man har möjlighet att manipulera med människor. Å andra sidan förekommer så kallade »naturli- ga» experiment mycket ofta. Med detta uttryck brukar man åsyfta alla sam- hällsförändringar som kommer till stånd genom direkt ingripande från t. ex. de lagstiftande myndigheterna, på näringslivets område, genom föränd- ringar i livsbetingelserna m. m. Föränd- ringarna kan vara åsyftade (t. ex. en omläggning av näringslivets struktur) eller ske utan att man önskar det (t. ex. konjunkturförsämring, ökningen av an- tal skador vid ökad motorfordonstra- fik). Skillnaden mellan ett naturligt och ett reellt experiment ligger huvudsak- ligen i det förhållandet att de »natur- liga» experimenten aldrig sker under kontrollerade betingelser. Såsom exem- pel på »naturliga» experiment på det kriminalpolitiska området kan nämnas den fr. o. m. är 1959 införda förändrade praxis i den kriminalpolitiska behand- lingen av 15—17-åriga lagöverträdare. Denna nya praxis har medfört att en mycket större procent unga lagöverträ- dare ställs inför rätta än under 1950- talet (1955—57 ställdes bara 9% av samtliga för grövre brott misstänkta 15—17-åringar inför rätta medan år 1962 procenttalet var 34). Denna krimi- nalpolitik är ett medvetet försök att bringa brottslighetskurvan nedåt genom en ågärd som antas ha allmänpreventiv verkan. Ett annat exempel är strejken vid vin- och Spritcentralen våren 1963, som efter hand resulterade i att sprit- drycker inte gick att uppbringa. Här- igenom erbjöds en möjlighet att studera spritmissbrukets inverkan på brottsfre- kvensen vid olika typer av brott. Båda dessa »naturliga» experiment kan ge värdefulla erfarenheter, men vetenskap- ligt sett saknar man kontrollmöjligheter, i detta fall jämförelsematerial.

Det nu anförda torde visa, att »expe-

riment» är rätt vanliga även inom sam- hällslivet (dock under andra namn). Det kan följaktligen principiellt inte vara något hinder mot att man med- vetet använder socialvetenskaplig me- todik och socialvetenskaplig forskning för att studera effekten av sociala för— ändringar. Invändningen, att man inte får experimentera med människor, kan inte gälla för de fall, där man —— såsom i det här aktuella försöket ——förbättrar en stads möjligheter att lösa sina socia— la problem.

Beträffande den experimentella me- toden kan det vara på sin plats att göra några allmänna, icke—tekniska anmärk- ningar. Det finns vissa villkor som mås- te vara uppfyllda för att man skall kun- na säga att ett experiment föreligger. För det första: variablerna måste vara klart definierade och preciserade i verifierbar form, man måste ha ett in- strument för mätning av eventuella för- ändringar och man måste vara säker på att inte andra, ej kontrollerbara fak- torer stör proceduren. För det andra: den förändring man åstadkommer mås- te vara av sådan typ att man kan för- vänta sig att det som sker på experi- mentsidan är väsentligt annorlunda än det som sker på kontrollsidan. För det tredje: det måste vara möjligt att re- petera experimentet. I det följande kom- mer de nu anförda villkoren att disku- teras med hänsyn till försökssituationen.

I figur 2 har vi sökt illustrera för- söket såsom en experimentsituation med en kontrollort. Utöver vad som illustre- rats i figur 1 förekommer här en kon- trollort, där myndigheterna (az) är obe- rörda av den förstärkning och den effektivisering som skett i experiment- staden (Az). Vidare har vi de okända faktorerna (0) som förutsätts verka lika på brottsligheten i de två städerna under hela försöksperioden (ti—ta) . Om vi nu konfronterar denna idealbild med

|

realiteterna »— så långt vi känner dem — visar det sig strax att en rad meto- diska svårigheter uppstår.

För det första kan det diskuteras huruvida det är möjligt att fastslå ett utgångsläge för två (eller eventuellt fle- ra) städer. Kriminalitetssituationen, myndigheterna och de okända faktorer- na är säkerligen mycket olika städerna emellan. Någon slags »noll-ställning» av de olika variablerna kan man inte få till stånd. Vad man kan göra är att före försöket söka ge en objektiv analys av situationen i de städer man väljer. Eventuella olikheter som är av någon storleksordning bör man på detta sätt kunna fastslå, t. ex. skillnader som rör kriminalitetsfrekvens, myndigheternas arbetssätt och personaluppsättning, stä- dernas olika struktur i fråga om be- folkningssammansättning, socialklass- indelning, etc. Resultaten av en sådan analys bör givetvis beaktas när man skall bedöma försökets effekt. De möj- ligheter som finns att uttrycka jämförel- serna i matematisk-statistisk form bör undersökas.

På detta sätt skulle det åtminstone teoretiskt vara tänkbart att man skulle kunna få fram ett »noll-läge» för varje enskild stad. De skillnader man påträf- far städerna emellan skulle man kunna ta hänsyn till vid den slutgiltiga ana- lysen av försökets effekt.

Nu är emellertid förhållandet att man har att göra med dynamiska skeenden inom alla de sektorer av samhällslivet, som berörs av försöket. Den idealsitua- tion ur vetenskaplig synpunkt, som ovan beskrivits, där det uteslutande är i för- söksstaden som det förebyggande och beivrande samhällssystemet utvecklas, är alldeles otänkbar i det verkliga livet. De sociala och rättsliga myndigheterna befinner sig i ständig expansion och nya idéer kommer efterhand att realiseras. Någon möjlighet att hejda denna utveck-

Variabler: Myndig- _ A* A” | ! heter Experi- ment- i i staden Brott och Bl B” B3 asocialitet + + i | 0 Okända faktorer | + lr l Brott och bl bi ba asocialitet Kontroll- Stad I i i j Mvndig- a1 a,, —— * heter __ tid t1 t._. t,

ling i kontrollstäderna har man givet- vis inte. På samma sätt som antytts be- träffande »noll-läget» får man försöka att systematiskt studera händelseför— loppet i dessa städer och kontrollera detta mot händelseförloppet i försöks- staden. Detta bör göras med hjälp av standardiserade undersökningar som repeteras vid bestämda tidpunkter.

Den andra förutsättningen för att man överhuvudtaget skall kunna tala om ett försök av experimentell typ, är att det som sker i försöksstaden är väsentligt annorlunda än det som sker i kontrollorterna. Vad som här skall åsyftas med »annorlunda» kan givetvis diskuteras. Ett helt nytt sätt att angripa ungdomsproblemen kan dock inte kom— ma på tal. Utredningens direktiv före- skriver klart, att försöket måste hållas inom ramen för det gällande social- och kriminalrättsliga systemet. I första hand blir det följaktligen kvantitativa skillnader på försöksstadens myndig- hetssida som blir det mest betydelse-- fulla. Försöket måste därför innebära att så stora resurser ställs till myndigheter-—

nas förfogande att det arbete som ut- förs i försöksstaden verkligen blir av en sådan art, att det blir fråga om en skillnad jämfört med kontrollorternas verksamhet. Den enda begränsning som föreligger vad beträffar storleksord- ningen av dessa resurser är, att det i framtiden, om försöket visar sig med- föra gynnsamma effekter på brottslig- hets- och asocialitetssidan, skall vara möjligt att överföra systemet även till andra städer. Vi har funnit, att denna begränsning inte får uppfattas på det sättet att storleken av de förstärknings- åtgärder, som man sätter in i försöks- staden, direkt skall kunna kopieras i andra städer. Av ekonomiska skäl och med hänsyn till personalresurserna kan detta knappast förväntas bli möjligt in- om överskådlig framtid. Vad försöket skall visa är om det lönar sig att satsa på åtgärder av det slag försöket inne- fattar. Även om övriga kommuner inte har möjlighet att inom överskådlig fram- tid nå upp till den standard, som man under försökstiden kan erbjuda försöks- orten, bör detta vara ett mål som man kan sträva efter att uppnå. Allt detta givetvis under förutsättning att försöket verkligen visar, att man lyckas stävja brottslighet och asocialitet genom an- vändning av de medel som utredningen föreslår i följande kapitel.

Ur vetenskaplig synvinkel finner vi det angeläget att understryka betydel- sen av de synpunkter som här fram- hållits. Om man inte dimensionerar myndighetssidan i försöksstaden på ett sådant sätt att den verkligen skiljer sig från administrationen i kontrollstäder- na slår man benen undan själva försö- ket. De risker man tar genom en under- dimensionering och nedprutning av för- stärkningsprogrammet är mycket stora. Om man nämligen bara satsar så mycket på utbyggd effekt i försöksstaden att andra städer tar igen försprånget under

försökstiden kommer skillnaden stä- derna emellan inte att kunna mätas eller bli mycket små.

I samband med det här antydda pro- blemet är det naturligt att beröra frågan om försökstidens längd. Man måste räk- na med, att det tar en viss tid innan försöksåtgärderna kan börja göra sig gällande. Först när man nått en viss stabilitet, kan man säga att försöket bör- jar på allvar. För att man skall kunna studera vad som sker under den därpå följande tiden måste det förbättrade systemet få verka åtminstone några år. Vi har kommit till, att man måste räkna med en tidsperiod på åtminstone fem år efter det att förberedelsetiden är av- slutad.

Såsom påpekats är det en förutsätt- ning för att försöket skall kunna kallas ett vetenskapligt experiment, att man förfogar över ett tillräckligt exakt mät- ningsinstrument. Detta problem kom— mer mera utförligt att diskuteras i kap. 5, varför vi här skall inskränka oss till några generella reflektioner.

Mätningsproblemen gör sig gällande inte bara på »brottslighetssidan» utan även på »myndighetssidan». Att mäta »brottslighet» är en mycket svår upp- gift. Att mäta »asocialitet» torde vara ännu svårare och att mäta förändringar i myndigheternas arbetssätt fordrar att man tränger in på beteendevetenskapli- ga områden, som är mycket litet ut- forskade. Det är emellertid mätningen av brott och asocialitet som omedelbart är av störst betydelse för försöket. Be- träffande myndigheternas aktivitet är det inte nödvändigt med kvantitativa måttstockar, som kontinuerligt mäter förändringar. Det kan i och för sig vara tillräckligt med rent deskriptiva orga- nisations- och attitydstudier företagna med vissa mellanrum. Sålunda bör man försöka systematiskt beskriva hur or- ganisationen förändras under försökets

gång och redovisa vilka svårigheter som uppstår, t. ex. som en följd av att man har större personal, hur man har sökt lösa samarbetsfrågorna etc. Beträffande personalen är man givetvis intresserad av att studera de eventuella effekter ut- bildningsprogrammet har på dess atti- tyd gentemot klientelet, huruvida per- sonalen känner större trivsel i arbetet med större resurser o. s. v.

Brottslighet och asocialitet kan mätas på olika sätt. Dels kan man använda de polisstatistiska uppgifterna (brott kom- na till polisens kännedom, socialpoli- sens register över barn och ungdom på glid etc.), dels barnavårdsnämndens, skolans och andra offentliga myndig- heters anteckningar och protokoll. Man kan även kontrollera dessa uppgifter med stickprovsundersökningar inom befolkningen för att ta reda på hur många brott som reellt förövas. Man kan införskaffa data från varuhus och snabbköp om förövade, men till polisen ej anmälda snatterier o.s.v. Några av de möjligheter som här finns att till— gripa diskuteras i bilaga 7.

Vi utgår ifrån att det måste bli för- söksledningens sak att närmare besluta vilka av de möjliga sifferserierna, som skall läggas till grund för säkerställan- det av försökets resultat. För jämförel- ser måste exakt samma informationer inhämtas från kontrollstäderna. De många felkällor, som man i sådana sam- manhang erfarenhetsmässigt har att göra med, måste begränsas så långt som möjligt. För att man skall uppnå en tillräckligt hög grad av enhetlighet bör sålunda så mycket som möjligt av ma- terialinsamlingen ske under ledning av försökets forskningspersonal.

I samband med mätningsförfarandet bör ett annat problem av betydelse dis- kuteras. Man kan fråga sig om syftet med försöket uteslutande skall vara att

undersöka huruvida flera eller färre brott förövas, flera eller färre ungdo- mar skolkar från skolan 0. s. v., eller om syftet skall vara att på annat sätt mäta vilken effekt samhällsåtgärderna har, t. ex. söka att utröna den mentalhygie- niska effekten eller ungdomens större eller mindre grad av allmän anpassning i förhållande till hemmet, skolan, arbe- tet, fritiden, etc. Vi anser det önskvärt att sådana studier kommer till stånd inom försökets ram. Visserligen förelig- ger här betydande svårigheter vid be- dömning av resultaten och faktorerna brott och asocialitet måste vara kärnan i de empiriska studier, som skall be- drivas på försöksverksamhetens forsk- ningssida, men under verksamhetens gång synes olika vägar böra prövas för att få en så fullständig bild som möjligt av skedda förändringar.

Det här anförda betraktelsesättet kan uttryckas på så sätt, att det inte i första hand är kausalforskning som kommer att utföras i försökets regi, om man nämligen med kausalforskning avser frågor rörande brottsbetingande fakto— rer hos den enskilde individen, i hans omgivning eller i samhället i stort. Stu- dier av denna typ hör inte till försökets primära uppgift. Det är önskvärt att även sådana studier kommer att bli ut- förda i försöksstaden, men dessa får inte öva intrång på försökets huvuduppgift att utröna förstärkningsåtgärdernas effekt på den totala brottsligheten.

I varje experiment har man en stän- digt återkommande fråga om betydelsen av icke-identifierbara faktorers inver- kan på experimentet. Idealsituationen är den naturvetenskapliga, där man känner och kan kontrollera eller korri- gera faktorer, som kan verka störande på ett experimentellt skeende. Man före- ställer sig ofta, att det i naturvetenskap- liga och medicinska experiment är möj-

ligt att få kontroll över alla faktorer som kan inverka på experimentet. När- mare eftertanke ger emellertid vid han- den att detta är helt otänkbart. Så många faktorer kan tänkas inverka att man är ur stånd att korrigera dem alla. Vad man här gör, är att man kontrollerar genom upprepade försöksserier, varvid man kan förvänta, att de okända fakto- rernas inverkan i längden utjämnas. Det måste dock understrykas att man aldrig kan uppnå hundraprocentig sä- kerhet för att det inte är en oidentifie- rad faktor som är den »verkliga» orsa- ken till ett naturvetenskapligt eller me- dicinskt bevisat kausalsamband. Expe- rimentet — den mest fullkomliga meto- dik vetenskapen råder över -— kan så- lunda inte ge fullkomliga svar. Detta ligger i själva metoden. Skillnaden mel- lan ett naturvetenskapligt och ett social- vetenskapligt experiment ligger inte på det metodiska, utan på det praktiskt möjligas område.

Om man i ett försök av den typ som här behandlas kan söka kontrollera skillnader i utgångsläget städerna emel- lan samt under försökets gäng ständigt söka kontrollera vilka skillnader som efter hand uppträder, skulle man, under förutsättning att det är möjligt att kvan- tifiera observerade skillnader, kunna ta tillbörlig hänsyn till de av dessa fakto- rer, som kan gripa störande in i experi- mentet. Oidentifierade och fullkomligt okända faktorer finns det emellertid ingen möjlighet att göra något åt. Situa- tionen kan då bli följande: Antag att en typ av brott, mätt i form av en tids- serie, visar signifikant nedgång i för- söksstaden i förhållande till kontroll- städerna. Det ligger då nära till hands att dra den konklusionen att det är för- stärkningsåtgärderna i försöksstaden som har varit orsak till denna skillnad i brottsfrekvens. Som påpekats kan man dock aldrig vara hundraprocentigt säker

på att så är fallet. Det kan tänkas att en oidentifierad faktor har verkat just i försöksstaden och inte på någon annan plats. Om man nu hade möjlighet att repetera hela experimentet och även denna gång erhåller samma nedgång i försöksstaden men inte i kontrollorter- na skulle detta givetvis stärka antagan- det om förstärkningsåtgärdernas kausa- la betydelse. Men alldeles säker på att inte en oidentifierbar faktor är den verkliga orsaken kan man dock inte vara. Repetitionen av försöket ger oss emellertid mycket större säkerhet. Lik— som vid andra experiment möter givet- vis inte heller här hinder av teoretisk eller metodisk art att försöket upprepas, men en upprepning stöter i praktiken på så stora ekonomiska och andra svå- righeter, att man nu måste avstå från att föreslå ett på flera perioder uppdelat försök.

6. Övriga studieobjekt

I det föregående har redovisats försö- kets grundproblem sådant som vi har uppfattat detta på grundval av utred- ningens direktiv. Det finns emellertid ytterligare ett forskningsobjekt som måste täckas och som har en naturlig plats i försöket, nämligen studiet av be- handlingseffekten i det enskilda fallet.

Med detta åsyftas följande. Den här föreslagna upprustningen av den psykis- ka barna- och ungdomsvården, av har- navårdsnämndens behandlingsresurser, av skolans elevvård o. s. v. syftar till att ge myndigheterna möjligheter att be- handla det enskilda fallet på ett grund- ligare och mer adekvat sätt än tidigare. Lyckas detta arbete skulle resultatet bli en bättre anpassning hos den unge, d. v. 5. att han inte återfaller i brott, att han psykiskt kommer i bättre balans, att hans sociala relationer med föräld- rar, lärare och andra i omgivningen förbättras, att hans arbetsförhållanden

stabiliseras m. m. Forskningsuppgiften skulle vara att studera i vad mån man lyckas bättre med denna anpassnings- process i försöksstaden än i kontroll- orterna. _

Vår kunskap beträffande behandlings- effekter av här berörda slag är ytterst dålig. Det finns några enstaka utländska vetenskapliga studier av anstaltsbehand- ling och därmed sammanhängande pro- blem, medan tillförlitliga undersök- ningar av behandlingsresultaten för icke-institutionsklientel nästan alldeles saknasxI För att kunna studera försökets behandlingseffekter i detta avseende be— hövs följaktligen en noggrann plane- ring, där man knappast har några di- rekta förebilder om man vill använda andra kriterier än återfall _— icke åter- fall i brott. Vissa sådana kriterier har redan antytts: psykisk balans, arbets- anpassning, ändrade relationer till fa- milj och lärare, etc. Detta torde vara kriterier på anpassning, som på längre sikt är av väl så stor betydelse som kri- teriet återfall. Vi förutsätter, att man under förberedelserna till försöket nog- grant söker kartlägga möjligheterna att utarbeta användbara mätinstrument på det antydda området.

De större resurserna på försöksorten måste bl. a. innebära bättre möjligheter att anlita specialister för mer ingående individual-, grupp- och familjeterapi. Den dåliga tillgången på psykiatrer och psykologer gör att dessa f. n. nästan uteslutande måste ägna sig åt diagnostik

och endast mera sällan har tid och möjlighet att genomföra någon behand- ling i detta ords djupare bemärkelse. I försöksorten skulle det emellertid vara möjligt att bättre tillgodose behandlings— sidan samt att pröva sig fram med olika typer av terapi.

För att få till stånd rättvisande jäm- förelser mellan försöksstadens och kon- trollstädernas klientel måste man välja klart definierade kriterier på anpass- ning, något som kommer att medföra många tekniska och teoretiska problem. Sådana svårigheter kommer att i hög grad göra sig gällande då det blir fråga om mer djupgående metoder (djup— psykologiska tests etc.) för att analysera den enskilda klientens anpassning.

Slutligen måste understrykas, att tids- faktorn gör sig i hög grad gällande vid den typ av undersökningar som här har behandlats. En försökstid på 5 är gör det i flera fall omöjligt att inom själva försöksperioden avgöra vilka resultat en längre tids terapi har medfört. Man måste även beakta, att individer i de åldrar som omfattas av försöket, befin- ner sig i en labil period av sin utveck- ling. Det är följaktligen nödvändigt med efternndersökningar, t. ex. fram till det år då samtliga behandlingsfall har upp- nått 25 år. Sådana långtidsstudier med— för speciella problem, som det emeller- tid här inte är nödvändigt att beröra- närmare.

' Ett undantag är The Cambridge-Somer— ville Youth Study. Se Kap. 2, s. 16 ff.

KAPITEL 4

Förstärkningsplanen

I den diskussion vi fört i föregående kapitel har vi framhållit att systemet av förebyggande och beivrande åtgärder med nödvändighet måste avgränsas för att man skall få fram en för försökets genomförande användbar aktionsplan. Vi har valt att låta denna plan omfatta barnavårdsnämnden och denna nära— liggande organ på barna- och ungdoms- vårdens område, vidare skolan, den psy- kiska barna— och ungdomsvården, ar- betsförmedlingen, polisen, åklagarmyn— (ligheten samt skyddskonsulentorgani- sationen. Därmed är inte sagt att inte också andra ur försöksverksamhetens synpunkt betydelsefulla organ och in- stitutioner kommer att beröras av verk- samheten. Domstol och nykterhets- nämnd kommer att spela en viktig roll liksom flera andra kommunala eller kyrkliga organ. Ideella och andra orga- nisationer _ utöver ungdomsorganisa- tionerna som direkt berörs — kommer att på olika sätt få kontakt med verk- samheten. Försöksverksamheten kom- mer sålunda att i varje fall indirekt rik- ta sig till stora grupper av befattnings- havare, förtroendemän och enskilda ut- över dem som anges i aktionsprogram- met.

Enligt den modell för försökets plan- läggning och organisation, som vi redo- visar i kap. 6, skall det praktiska för- söksinnehållet planeras och planen i huvudsak förverkligas under den rela— tivt korta tiden av två år, försöksverk— samhetens förberedelsetid. Den för-

stärkta administrationen avses därefter fungera under en försökstid, då even- tuella förändringar i kriminaliteten och asocialiteten hos de unga skall veten- skapligt observeras och registreras. Den omständigheten att utbyggnaden av administrationen skall ske under en tid av endast två år medför en viss begräns- ning av det praktiska försöksinnehållet. Man måste sålunda räkna med att åt- gärder, som fordrar mycket lång och vidlyftig förberedelsetid, endast undan- tagsvis kan inrymmas i programmet. Som vi redan framhållit vid beskriv- ningen av försökets innebörd medför den nödvändiga begränsningen av ak— tionsplanen att stora och från före- byggande synpunkt betydelsefulla om- råden inte kan inrymmas i själva för— stärkningsplanen. Detta gäller t. ex. ho- stadsbyggande, stadsplanering och ar— betsmarknadspolitiska åtgärder. Det är dock uppenbart, att åtgärder inom des- sa områden i ett visst samhälle vid en given tidpunkt kan på ett avgörande sätt påverka utvecklingen. Vi förutsätter därför, att man som ett led i försöks- verksamheten håller en nära och kon- tinuerlig kontakt mellan de organ på försöksorten som svarar för planering- en inom dessa områden och den lokala och centrala försöksorganisationen.

Det kan diskuteras om sådana åtgär- der, vilka kan antas få betydelse först på lång sikt, d. v. s. under slutskedet av försökstiden eller därefter, bör inrym- mas i förstärkningsprogrammet. Det är

naturligtvis ofta svårt att på förhand bedöma, när verkningarna av de olika åtgärderna kan antas uppkomma. I lika mån måste det vara svårt att avgöra vilka verkningar en viss åtgärd kan förutses få. Följande exempel torde be- lysa svårigheterna: Förstärkningen av barnstugeverksamheten genom inrättan- det av nya barndaghem och lekskolor, bättre personal och en mentalhygieniskt inriktad behandling av de svåranpassa- (le förskolebarnen —— vilket anses vara av stor betydelse ur förebyggande syn- punkt — kommer att avse barn i de lägsta åldrarna. Under försöksverksam- hetens slutskede kommer den årskull, som först omfattats av denna förstärk- ning, att uppnå 10—11-årsåldern. Man kan således ifrågasätta om inte förstärk- ningen av barnstugeverksamheten borde falla utanför försöket. Som vi redan på— pekat torde det emellertid i allmänhet inte vara möjligt att isolera de olika åtgärderna på det social— och kriminal- politiska fältet och endast förstärka en sida av verksamheten, som berör en viss åldersgrupp, utan att detta också får verkningar på andra åldersgrupper. De straffbelagda gärningar och andra aso- cialitetsyttringar, vars förekomst skall registreras i försöksorten, kan också hänföras till barn och ungdom i åldrar- na långt nedanför 15-årsgränsen.

Vi har vidare framhållit, att förstärk- ningen för att ge mätbart resultat måste bli av avsevärd omfattning. I varje fall måste förstärkningsprogrammet sikta betydligt längre än vad andra med för- söksorten jämförbara städer kan tänkas åstadkomma under försökstiden. Detta är en förutsättning för den vetenskap- liga uppläggningen av försöket.

Följande modell över förstärknings- åtgärder, vilken avses kunna appliceras på en försöksort, har upprättats med hänsyn till detta vetenskapliga krav. Planen skall vidare kunna tjäna som

förebild för en framtida utbyggnad på andra platser. Ur denna synpunkt bör förstärkningsåtgärderna inte vara så omfattande att man på förhand kan säga att de omöjligt skulle kunna all- mänt genomföras inom en överskådlig framtid. Det är dock uppenbart att den begränsning som ligger häri kan kom- ma i strid med det vetenskapligt moti- verade kravet på förstärkningsåtgärder- nas omfattning. Man måste då enligt vår uppfattning välja det alternativ som säkerställer ett mätbart resultat. Vilka slutsatser som därav kan dras beträf— fande ett mera allmänt genomförande av åtgärderna torde få bedömas då för- söksresultatet föreligger.

Av diskussionen i kap. 3 framgår att förstärkningsåtgärderna måste hållas inom vissa gränser. Förstärkningspro- grammet skall dock innebära mer än en utbyggnad av administrationen i numerärt hänseende. Av väsentlig bety- delse är den del av programmet som avser att öka befattningshavarnas kapa- citet. Genom ett vidgat och intensivt fortbildningsarbete hoppas man här kunna nå betydelsefulla resultat. Av stor vikt är också den del av förstärk- ningsprogrammet, som ägnas åt sam- arbetsidén.

Förstärkningsprogrammet bygger på de erfarenheter vi inhämtat vid våra studiebesök samt vid de konferenser vi hållit med skilda experter under utred— ningens gång. Förstärkningsplanen gör inte anspråk på att vara uttömmande. Då den endast skall tjäna som modell för en tänkt försöksort, måste den kun— na revideras i olika delar och särskilt avpassas efter den valda försöksortens förhållanden. Detaljutformningen av det praktiska försöksinnehållet skall emel— lertid enligt vår i det följande redovisa- de organisationsplan anstå till förbere- delsetiden på central nivå, då det de-

finitiva valet av försöksort och kon- trollorter skett.

A. F örstärkningsåtgärder på barna- och ungdomsvårdens område

I. Inledande synpunkter

Vid de konferenser vi hållit med före- trädare för socialvården i olika städer har allmänt uttalats, att avdelningen för barna- och ungdomsvård är otillräck- ligt utbyggd. Man har framhållit att bristen på befattningshavare inte ger tillräckligt utrymme för uppsökande verksamhet, varigenom man skulle kun- na nå barn och ungdom i »riskzonen» och sätta in förebyggande åtgärder på ett tidigt stadium i barnets utveckling. Ingripandena skall ske snabbt men många gånger blir barnavårdsnämnden uppmärksammad på missförhållanden, som indicerar åtgärder jämlikt 25 & barnavårdslagen, först sedan den unge gjort sig skyldig till allvarliga kriminel- la och asociala handlingar. Bristen på personal anses vidare medföra, att man inte kan anslå så mycket tid åt varje utredningsfall, som man skulle önska. Man har även framhållit att en indi- viduellt avpassad behandlingsplan bör upprättas i varje enskilt fall under med- verkan av psykologisk, medicinsk och annan expertis, att en sådan plan efter hand bör revideras under behand- ' lingens gång och att resultatet av be- handlingen bör kontrolleras även någon tid efter dess avslutande men att bris- ten på tillräckliga behandlingsresurser ofta omintetgör detta.

Av den i bilaga 1 redovisade beskriv— ningen av Gävle, Uppsala, Västerås och Örebro framgår, att den sociala förvalt— ningen i dessa orter med undantag av örebro centraliserats till en socialbyrå, som står under ledning av en social- chef eller socialdirektör. Om man jäm- för organisationsplanerna för social-

vården i dessa orter, finner man, att organisationen och personalens fördel- ning på olika avdelningar och sektioner varierar. Detta är naturligt eftersom kommunerna lämnats stor frihet att ord- na förvaltningen lned hänsyn till skif- tande behov.

Under senare år har pågått en dis— kussion angående socialvårdsarbetets utformning, varvid förespråkare funnits för två olika principer. Den ena, funk- tionsprincipen, innebär att en tjänste- man helt skall ägna sig åt viss gren av socialvården —— t. ex. barnavården eller nykterhetsvården — medan den andra, familjevårdsprincipen, innebär att sam- me tjänsteman eller samma team av tjänstemän skall svara för all social— vård, som berör en och samma familj. Frånsett de mindre kommunerna i ri— ket har den sociala organisationen i re— gel byggts upp enligt funktionsprinci- pen. I Lund har man med en långt dri- ven centralisering sedan några år ar- betat efter familjevårdsprincipen och kunnat skaffa sig viss erfarenhet därav. Av de i bilaga 1 redovisade städerna är Gävle i färd med att organisera social— vårdsförvaltningen efter nämnda prin— cip.1

På vår hemställan har socialdirektö- ren C. G. Stenkula skisserat en plan över en utbyggd socialvårdsorganisa— tion i Lund, vilken avser att tillgodose de aktuella behoven för en effektivise- rad verksamhet enligt familjevårdsprin- cipen. Denna plan, vilken intagits som bilaga 2 till detta betänkande, innebär att socialbyrån tillförs en specivalavdel- ning, vilken direkt under socialdirektö- ren skall svara för kvalificerade utred- ningar och uppgifter hänförliga till den förebyggande barna- och ungdomsvår- den. I viss mån innebär detta ett avsteg

1 En redogörelse för erfarenheterna från Lund och Gävle har lämnats i Sociala Medde- landen 1962z3.

från familjevårdsprincipen. Även vid en omläggning till familjevårdsprincipen skall dock vederbörande tjänsteman inom byrån ha möjlighet att konferera med specialister på olika områden, lik- som vissa kvalificerade uppgifter kan överföras till en dylik specialavdelning. Frågan om värdet av en organisation en- ligt familjevårdsprincipen har föranlett delade meningar bland sakkunniga på detta område. Vi anser att det faller utanför vårt uppdrag att ta någon ställ— ning i denna fråga.

Vid utarbetandet av följande förstärk- ningsplan på barna- och ungdomsvår- (lens område har vi utgått från att det föreligger en centraliserad socialför— valtning på försöksorten. Vi finner att en sådan organisation är till fördel icke minst då det gäller att åstadkomma den för försöket nödvändiga samordningen.

För att finna ett mått på vad som skä- ligen kan erfordras av personal och andra resurser vid en fullt effektiv orga— nisation på försöksorten, måste man ta hänsyn till många svårbestämbara fak— torer. Man kan sålunda å ena sidan räk- na med att den förstärkning, som sam- tidigt skall ske på andra områden _ t. ex. inom skolan och polisen — kom- mer att medföra ökad belastning på so— cialbyråns avdelning för barna- och ungdomsvård. Å andra sidan kommer sannolikt t. ex. förstärkningen av den psykiska barna- och ungdomsvården att avlasta barnavårdsnämnden en del ar- bete såvitt angår de allvarligt missan— passade barnen. Under alla förhållan- den torde det bli mycket svårt att be- stämma omfattningen av de arbetsupp- gifter, som utöver vad nu är fallet skall läggas på försöksortens sociala admi— nistration, och beräkna i vilken ut- sträckning dessa vidgade arbetsuppgif- ter kommer att kräva mer personal. Det är möjligt, att man genom en rationell arbetsfördelning kan inbespara viss

personal. Men det är också som förut nämnts möjligt att en utbyggnad av verksamheten kommer att skapa nya be— hov av befattningshavare, som nu är svårt att förutse.

2. Allmänt förebyggande barna- och ungdoms- vård

Liksom inom socialvården i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer insett betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d.v.s. sådana åtgärder som siktar till att överhuvudtaget förebygga uppkoms- ten av vissa mera allmänt förekomman- de missförhållanden. Under begreppet barna- och ungdomsvård faller också omsorgen om den normala, friska ung- domen eller vad som brukar kallas den allmänna ungdomsvården. Som gemen- sam beteckning på de mera allmänt in- riktade insatserna från samhällets sida till barns och ungdoms bästa har i för- arbetena till barnavårdslagen använts uttrycket »allmänt förebyggande verk- samhet.»

Ansvaret för den allmänt förebyggan- de verksamheten har enligt barnavårds- lagen lagts på primärkommunen. De föreskrifter, som närmare bestämmer verksamhetens innebörd och syften, är däremot riktade till barnavårdsnämn- den. En allmän tillsyn från barnavårds- nämndens sida utgör en nödvändig för— utsättning för att nämnden skall kunna uppdaga behov av allmänna stödåtgär- der, välja sådana eller ta erforderliga initiativ därtill. Barnavårdslagen stad- gar därför, att barnavårdsnämnden skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen. Nämnden skall då särskilt uppmärksamma sådana underåriga, vil- ka med hänsyn till kroppslig eller själs- lig hälsa och utrustning, hem- och fa- miljeförhållanden samt omständigheter-

na i övrigt kan anses vara särskilt ut- satta för risk att utvecklas ogynnsamt. Barnavårdslagen reglerar inte när- mare hur barnavårdsnämnden skall full- göra sin tillsynsplikt. Under lagens för- arbeten angav barnavårdskommittén att även då direkt ingripande icke sker — särskild uppmärksamhet borde äg- nas hjälpklassbarn, barn i familjer där någon av föräldrarna eller annan hem- mavarande är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm eller då någondera av föräldrarna på grund av sjukdom eller av annan anledning är olämplig eller oförmögen att biträda med barnets vård och fostran. Föredragande statsråd till- fogade i propositionen med förslag till barnavårdslag2 »fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpass— ning yppats i den underåriges miljö». För att barnavårdsnämnden skall få kunskap om sådana underåriga, beträf- fande vilka särskild uppmärksamhet från nämndens sida är påkallad, måste man förutsätta ett djupgående samarbe- te mellan barnavårdsnämnden och oli- ka myndigheter, institutioner, för- eningar och andra, vars verksamhet be- rör barnavården. I barnavårdslagens förarbeten har särskilt betonats vikten av att barnavårdsnämnderna samarbe- tar med varandra och med socialvårds— organ i övrigt, särskilt socialnämnden, nykterhetsnämnden, prästerskap, skol- myndigheter, organ för psykisk barna- och ungdomsvård och tjänsteläkare. Vi— dare har nämnts barnavårdscentraler, distriktssköterskor, arbetsförmedlingar, abort- och sjukhuskuratorer och befatt- ningshavare inom familjerådgivningen. I förarbetena till barnavårdslagen framhöll barnavårdskommittén, att har- navårdsnämnden svårligen kunde ägna sig åt allt, som kan betecknas såsom allmänt förebyggande barna- och ung- domsvård. Utan att sätta gränser för vad nämnden i sådant hänseende kunde

företa fann kommittén det lämpligt att i lagen anvisa vissa allmänna stödåtgär- der eller typer av sådana åtgärder, som nämnden i mån av behov och möjlighet främst borde inrikta sig på, nämligen att verka för förbättring av barns och ungas fritidsförhållanden, att främja an- ordnande av god familjevård samt att inrätta barnavårdsanstalter och ung- domshem. Som exempel på andra in- satser nämnde kommittén förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter, bi- stånd åt yrkesvägledare samt medverkan till att barn och unga bereddes tillgång till medicinsk och psykologisk under- sökning. Vidare framhöll kommittén att barnavårdsnämnden i mån av behov borde söka göra insatser i fråga om ung- domens bostadsförhållanden, arbetsliv och ekonomi. Föredragande statsrådet ansåg i likhet med kommittén att åtgär- der för att förbättra barns och ungdoms fritidsförhållanden var en så central uppgift för barnavårdsorganen, att de särskilt borde framhållas i lagtexten, men att exemplifiering i övrigt borde undvikas, därför att angivandet av ex- empel lätt kunde komma att binda verk- samheten inom vissa utstakade gränser. I barnavårdslagen föreskrivs sålunda att nämnden har att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom.

Förstärkningen av den allmänt före- byggande barna— och ungdomsvården måste tillmätas stor betydelse i försöks— verksamheten. I det följande skall vi till en början behandla vissa organ, som har anknytning till barnavårdsnämnden och socialbyrån, nämligen familjeråd- givningsbyrån, barnavårdscentralerna och barnavårdsanstalterna. I samband

* Kungl. Maj:ts prop. nr 10: 1960, s. 83.

härmed kommer också barnavårdsmän- nen att uppmärksammas. Därefter skall framställningen inriktas på den allmän- na barna- och ungdomsvården. I vid— sträckt bemärkelse kan också verksam- heten inom andra organ _— t. ex. skolan, arbetsvården och den psykiska barna- och ungdomsvården —— sägas falla under den allmänt förebyggande sektorn. Des- sa organ kommer som nämnts att be- handlas under särskilda avsnitt.

Familjerädgivningsbyrå Åtgärder, som syftar till att öka föräld- rars och andra barnafostrares möjlig- heter att rätt handha vårdnaden och till- synen över barnen framstår som syn- nerligen angelägna. Den föräldraupp- lysning med särskild inriktning på upp- fostringsfrågor, som lämnas av barna- vårdsnämnden, skolan eller andra or- gan, spelar i detta hänseende stor roll.

På olika håll i landet har man prövat sig fram med rådgivningsverksamhet på familjelivets område, dels i primärkom- munal eller landstingsregi, dels med oli- ka kyrkliga eller enskilda huvudmän. Det har nämligen framstått som önskvärt att samhället engagerar sig mera för en familjevårdande verksamhet, som stäl- ler medicinsk, psykologisk och social sakkunskap till förfogande för dem, vil— ka känner behov av bistånd i en svår familjesituation. Enligt kungl. kung. den 2 december 1960, nr 710, lämnas numera statsbidrag till sådan verksamhet, som drivs efter vissa uppdragna riktlinjer. Till grund för lagstiftningen har när- mast legat 1955 års familjerådgivnings- kommittés betänkande med förslag till allmän familjerådgivning.s

Den understödda verksamheten skall av- se rådgivning och behandling i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj, upplysningar om samlevnadspro- blem samt stöd och rådgivning åt abort- sökande kvinnor. Familjerådgivningen skall byggas upp efter en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. Verksamheten är att betrakta som försöksverksamhet. Man kan tänka sig olika organisationsmodeller såsom öppen mottagning antingen vid särskilda familje— rådgivningsbyråer eller i anknytning till lasarettsklinik, central för den psykiska barna- och ungdomsvården eller rådgiv— ningsbyrå inom den abortförebyggande verksamheten. I enlighet med familjeråd- givningskommitténs förslag stadgas att den med rådgivning verksamma personalen på byråerna bör vara så sammansatt att både medicinsk och social sakkunskap finns re- presenterad. Minst två kuratorer avses vara knutna till en sådan byrå jämte psykiat- riskt och gynekologiskt utbildade läkarkon— sulter. Enligt familjerådgivningskommit— téns förslag borde byrån också ha möjlig- het att i förekommande fall anlita sär- skilda experter, t. ex. jurist eller präst. I propositionen' underströks särskilt att den personliga lämpligheten måste tillmätas stor betydelse vid anställandet av kuratorer bl. a. med hänsyn till den alltmera accen- tuerade personalbristen på detta område. Det vore enligt departementschefen olyck- ligt, om de formella kraven på familjeråd- givare skulle utestänga kvalificerade kraf— ter från yrket och därmed minska möjlig— heterna till en snabb utbyggnad av familje- rådgivningsverksamheten. Statsbidrag till verksamheten utgår för läkares, psykologs, kurators och pedagogassistents avlöning och resor i tjänsten. Bidrag kan utgå även om verksamheten drivs under annat huvud- mannaskap än av landsting, såsom av pri— märkommun eller i enskild regi.

En rådgivningsverksamhet av här an- givet slag bör inrymmas i förstärknings- planen.

Frågan, i vilka former en familjeråd- givningsbyrå bör inrättas på försöksor— ten, måste lösas med hänsynstagande till de lokala förhållandena. Om en redan befintlig verksamhet omfattar hela landstinget kan det — i likhet med vad vi föreslår för den psykiska barna- och ungdomsvården — visa sig lämpligt att avdela särskild personal för försöks- ortens behov. Som framgår av bilaga 1 förekommer i de där redovisade stä-

' SOU 1957:33 ' Kungl. Maj:ts prop. nr 135: 1960, s. 26 ff.

derna viss familjerådgivningsverksam- het, antingen med landstinget som hu- vudman eller i primärkommunal eller kyrklig regi.

Försöksortens familjerådgivningsby- rå bör ha tillgång till sakkunnig och väl kvalificerad personal. Det är angeläget att de familjerådgivare, som skall anli- tas i verksamheten, utöver erforderlig utbildning, äger den livserfarenhet och de egenskaper i övrigt, som gör dem särskilt skickade att ge råd och hjälp åt andra människor med personliga svå- righeter. Rådgivningspersonalen bör ak- tivt engageras i den fortbildningsverk- samhet vilken senare skall beskrivas.

Barnavårdscentraler

En av riktlinjerna för förstärkningspro- grammet bör vara att intensifiera den uppsökande verksamheten för att där- med möjliggöra, att de förebyggande åt- gärderna sätts in så tidigt som möjligt i barnens utveckling. Mödra- och barna- vårdscentralerna bör ur den synpunkten kunna göra betydelsesfulla insatser, då det gäller att upptäcka symtom på an- passningsstörningar eller andra miss— förhållanden, som kan antas äventyra barnets harmoniska utveckling. Vid des- sa centraler lämnas rådgivning och upp- lysning i syfte att göra föräldrarna väl skickade att handha vårdnaden om har- net.

Enligt kungl. kung. den 15 juni 1944, nr 396, utgår statsbidrag till den förebyggan- de mödra- och barnavården. Landstinget är huvudman för verksamheten, som an— ordnas efter en av medicinalstyrelsen god- känd plan. Under ett normalt havandeskap anses kvinnan böra besöka institutionens läkare 2—3 gånger och dessutom barnmors- kan eller sjuksköterskan. Efter barnets födelse räknar man med att modern och barnet skall göra 3—4 besök hos läkaren eller sjuksköterskan, vilken också företar flera hembesök. Vårdformen är utbyggd över hela landet. I princip bör alla nyfödda barn vara inskrivna vid barnavårdscentral.

Vid barnavårdscentral kan anordnas sär- skild mottagning för rådgivning i fråga om barn, vilka lider av nervösa besvär eller vissa andra egenheter eller är missanpassa- de eller svårfostrade, dock inte i sådana fall, där barnet anses vara i behov av barn— psykiatrisk specialistvård. För denna råd— givning, som möjliggjorts genom lagändring den 9 maj 1952, nr 225, utgår särskilt stats- bidrag. I motiven till detta stadgande an- fördes, att nervösa rubbningar hos barn är synnerligen vanliga.-5

Mödra- och barnavårdscentralernas verksamhet är på grund av befattnings- havarnas arbetsbelastning i huvudsak endast inriktad på den fysiska vården av barnen. Om verksamheten skall ut- sträckas till att också avse mentalhygie- nisk rådgivning av mera djupgående natur måste läkare och sköterskor kun- na anslå betydande tid åt varje särskilt »fall». En sådan individuell rådgivning torde förutsätta att flera centraler med mindre distrikt inrättas. Man bör då också räkna med tätare kontakter mel— lan centralen och föräldrarna—barnet. I fall,'där anpassningsstörningar eller andra missförhållanden uppmärksam- mas eller kan befaras, bör kontakten intensifieras. Särskild betydelse hör till- mätas de hembesök, som sköterskorna vid barnavårdscentralen skall företa och varigenom man kan få kunskap om har- nets miljö, något som är av vikt för den fortsatta kontakten.

Hur organisationen av den förebyg- gande mödra- och barnavården skall ut- formas på försöksorten bör bli beroen- de av de lokala förhållandena. Det är ur försöksverksamhetens synpunkt av vikt att barnavårdscentralernas perso- nal får vidgade möjligheter att ägna sig åt individuell rådgivning. I ett föl- jande avsnitt, som behandlar förstärk- ningen av den psykiska barna- och ung- domsvården, skall samarbetet mellan

5 Kungl. Maj:ts prop. nr 1: 1952, bil. 13, s. 216 ff.

detta organ och barnavårdscentralerna närmare utvecklas.

Barnavårdsmänn en

Vid en förstärkning av den allmänt före— byggande verksamheten på barna- och ungdomsvårdens område bör man ock- så uppmärksamma barnavårdsmännen.

Barnavårdsnämnd skall förordna bar— navårdsman för alla barn utom äktenskap samt — om den av föräldrarna som fått vårdnaden om barnet begär det eller nämn- den av särskild anledning finner det erfor- derligt — för barn inom äktenskap, där för- äldrarna lever åtskilda på grund av sönd- ring eller efter hemskillnad eller har upp— löst äktenskapet. Barnavårdsmannen skall bistå vårdnadshavaren med råd och upplys- ningar samt tillse att barnets rätt och bäs- ta behörigen tillvaratas. Bland åliggandena märks att öva tillsyn över barnets person- liga förhållanden och med uppmärksam— het följa dess utveckling. Barnavårdsman- nen skall besöka barnet och dess vårdare i erforderlig omfattning och ofördröjligen till vederbörande nämnd eller styrelse anmäla förhållanden, som kan föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller annat kommu- nalt organ. Uppdraget som barnavårds- man upphör, då barnet fyllt 18 år, men kan i särskilda fall utsträckas till dess barnet fyllt 21 år. Anses behov av barnavårdsman inte längre föreligga, kan barnavårdsnämn- den förordna att uppdraget skall upphöra innan barnet fyllt 18 år. Barnavårdsman- naskapen lämnas i flertalet kommuner och i varje fall i de större städerna till sär- skilda vid barnavårdsnämnden anställda tjänstemän.

Det är uppenbart att någon fördjupad kontakt mellan barnavårdsmannen och barnet endast kan åstadkommas i få fall, då barnavårdsmannen, som nu ofta är fallet, ensam skall ansvara för 200— 300 eller flera barnavårdsmannaskap. önskemål har framställts om att barna- vårdsnämnden i större utsträckning bor- de få möjlighet att befria barnavårds- männen från de okomplicerade fallen." Praxis är på denna punkt restriktiv och i socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 59: 1949 anförs att »entledigande av

barnavårdsman före barnets 18-årsdag bör ske endast i undantagsfall, t. ex. där modern genom sin ställning och sina personliga egenskaper har speciella för- utsättningar för att ensam kunna till— varataga barnets rätt och bästa och en- dast efter prövning i varje särskilt fall».

En förstärkning av barnavårdsmanna- sektionen bör ingå i aktionsplanen. Det gäller framför allt att söka åstadkomma ökad kontakt mellan barnavårdsmannen och vårdnadshavaren—barnet. I många fall blir det nu bara fråga om spora- diska, korta sammanträffanden. Man måste emellertid räkna med att flertalet ärenden fordrar tidskrävande insatser från barnavårdsmannens sida, om den- ne skall kunna bistå vårdnadshavaren på ett sådant sätt som lagen förutsätter. En effektivisering av denna verksamhet torde nödvändiggöra att antalet barna- vårdsmannaskap per barnavårdsman nedbringas.

Barnavårdsmannasektionen i en stad av försöksortens storlek torde bestå av ca 6—7 tjänstemän. Vi anser att en ök- ning med 3 assistenter med socionom- utbildning är motiverad.

Barnavårdsanstalter Barnavårdsanstalt utgör enligt lagen »sådan för vård och fostran av barn och ungdom under aderton är avsedd anstalt som ej är att hänföra till sjuk- vårdsanstalt, till hem för psykiskt efter- blivna, döva eller vanföra eller till så- dant elevhem som står under tillsyn av central Skolmyndighet». Vad i barna- vårdslagen stadgas om barnavårdsan- stalt äger ej tillämpning på ungdoms- vårdsskola.

Barnavårdsanstalterna indelas i barn— hem, d. v. s. spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem, barn- kolonier, barnstugor och elevhem.

' Se Barnavård och ungdomsskydd 1962: 5 och 6.

Det åligger landstinget att upprätta plan för barnhemsvårdens ordnande, vilken plan skall fastställas av Kungl. Maj:t. I den mån det ej sker på annat sätt —— t. ex. genom primärkommuns eller särskild stiftelses försorg — skall landstinget också svara för barnhem- mens tillkomst och drift.

Under våra studiebesök har från so- cialvårdshåll särskilt understrukits be- hovet av differentierade placeringsmöj- ligheter för barnavårdsklientelet. En kartläggning över behovet av barnhem bör göras på försöksorten. Därvid bör särskilt uppmärksammas de s. k. upp- tagningshemmen, d.v. s. hem för barn, som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation, antingen de omhändertagits för samhällsvård eller för utredning enligt 30 & barnavårds- lagen. På försöksorten bör finnas mind- re upptagningshem som drivs i familje- liknande former. Det kan emellertid därutöver visa sig erforderligt att in- rätta något upptagningshem av mera sluten karaktär med hänsyn till bestäm- melsen i 16 & Kungl. Maj:ts stadga den 28 oktober 1960, nr 595, för barnavårds- anstalter. Mödrahemmen innebär ett komplement till de olika stödåtgärder, som vidtas från samhällets sida för att hjälpa unga ensamma mödrar. Av vikt ur allmänt förebyggande synpunkt är också inrättandet av olika slag av spe- cialhem. Enligt motiven till barnavårds- lagen7 avses härmed hem för varaktig vård samt sådana hem i vilka skall pla- ceras dels de ojämnt mogna ungdomar— na, dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet, dels också vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering eller är i behov av vård i behandlingshem.

En viktig roll i detta sammanhang spelar också barnstugeverksamheten.

Bland barnstugorna kan man urskilja olika grupper av institutioner. Leksko- lorna avser i allmänhet att bereda vis- telse och fostran i särskilda avdelningar under begränsad tid av dagen åt barn i åldern 4—6 år och yngre barn. Dag- hemmen avser i allmänhet att bereda heldagsvistelse, d. v.s. vård under mer än sex timmar, åt barn under skolåldern som på grund av föräldrarnas förvärvs- arbete ej får tillsyn i hemmet. Fritids- hem (eftermiddagshem) avser i allmän- het att bereda vistelse och tillsyn efter skolarbetets slut för dagen åt i huvudsak yngre skolbarn till förvärvsarbetande föräldrar. Till verksamheten kan också hänföras familjedaghem, d. v. s. privata hem som mot ersättning kan bereda hel- dagsvistelse åt barn under skolåldern, vars båda föräldrar har förvärvsarbete.

Barnstugorna intar liksom skolan en unik position bland andra samhällsin- rättningar såtillvida som de erbjuder möjlighet till kontinuerlig observation under bestämda tider inte bara i fråga om barnens intellektuella utrustning och emotionella mognad o.s.v. utan också beträffande deras förmåga att fungera i ett socialt sammanhang. Om man re- dan under barnens förskoleår kan spåra anpassningsstörningar eller tendenser därtill, bör det finnas avsevärt större möjligheter att avvärja en ogynnsam utveckling än om störningarna redan hunnit ta sig manifesta uttryck. Bl. a, ur denna synpunkt bör en förstärkning av barnstugeverksamheten ingå i förstärk- ningsplanen.

Målsättningen för en utbyggnad av barnstugeverksamheten bör vara att om möjligt alla förskolebarn, vars föräldrar på grund av förvärvsarbete eller annan orsak saknar möjlighet att öva tillsyn över barnen på dagarna, kan erbjudas plats på barndaghem (familjedaghem) samt att alla övriga barn i lekskole-

7 Kungl. Maj:ts prop. nr 10:1960, s. 178.

åldern ges möjlighct till plats i lek— skola. Vidare bör alla barn i de lägre skolåren kunna placeras i fritidshem (eftermiddagshem), då föräldrarna inte kan utöva tillsynen över dem under eftermiddagarna. För den sistnämnda kategorien av barn bör också kunna upplåtas de ungdomsgårdar och kvar- tersgårdar, vilka skall finnas på försöks- orten, liksom vissa lekskolor och loka- ler inom skolan.

Det aktuella behovet av lekskolor, barndaghem, familjedaghem och fritids- hem i försöksorten bör kartläggas under försökets förberedelsetid. I detta sam- manhang vill vi hänvisa till en av 1962 års familjeberedning den 30 januari 1963 avgiven PM om tillgång och behov av barnstugor. Kartläggningen bör kun- na påskynda ett redan planerat ut-

'byggnadsprogram. Vid en behovsplane-

ring bör man också kunna räkna med stöd från den samarbetsgrupp mellan arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrel- sen och socialstyrelsen, som fungerar i syfte att ge kommunerna informationer för anordnande av daghemsverksamhet.

Barnstugorna måste utrustas med kva- lificerad personal. Bristen på utbildade förskollärare och otillräckliga utbild- ningsmöjligheter för dem, som vill söka sig in på banan, försvårar f. 11. barn- stugeväsendets utveckling. Det anses nu- mera allmänt vedertaget att särskild ut- bildning fordras för dessa befattnings- havare, som skall främja de växande småbarnens allsidiga och harmoniska utveckling. Ur försöksverksamhetens synpunkt gäller det här — liksom på t. ex. skolans område _ att stärka per- sonalens intresse och förståelse för men- talhygien. Förstärkningen av barnstuge- verksamheten bör därför i detta hän- seende också omfattas av ett utbild- nings- och fortbildningsprogram för barnstugepersonalen. Detta skall be- handlas under ett följande avsnitt.

Vi har uppmärksammat att befatt- ningshavare vid barnstugorna ofta kän- ner behov av att kunna rådgöra med och få bistånd av psykologisk expertis vid handhavandet av barn, som visat sym- tom på anpassningsstörningar. Till den- na fråga skall vi återkomma under av- snittet angående förstärkningen av den psykiska barna- och ungdomsvården. Det förutsättes där, att en särskild ar- betsgrupp, bestående av en förskole- psykolog och en kurator vid den psy- kiska barna— och ungdomsvårdens råd- givningsbyrå, skall avdelas för kontakt och samarbete med daghem och lek- skolor.

Vid en förstärkning av barnstugornas förebyggande verksamhet bör uppmärk- samheten också riktas på familjedag- hemmen. Man måste ställa stora krav på dessa personer, som åtar sig tillsyn och fostran av andras barn under en stor del av dagen. Vid socialbyråns av— delning för barnstugeverksamheten bör finnas en befattningshavare särskilt av- delad för förmedlingen av sådana fa- miljedaghem och för kontinuerlig kon- troll av verksamheten genom hembesök.

Allmän barna- och ungdomsvård

Samhällets ungdomsvårdsarbete har i ett flertal städer centraliserats till en kom— munal myndighet kallad ungdomssty- relse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor, ungdomsdelegation o. dyl. Om ett så- dant organ fungerar i kommunen bety- der detta, att harnavårdsnämndens ar- betsbörda lättas, men det innebär inte, att nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom kommunen. Föredragande statsrådet framhöll särskilt i propositionen till barnavårdslagen, att barnavårdsnämn- den såsom det centrala organet för sam- hällets barna- och ungdomsvård alltid ytterst bär ansvaret för att erforderliga åtgärder och anordningar inom kom-

munen vidtas till främjande av goda uppväxtförhållanden för ungdomen.

Det åligger sålunda barnavårdsnämn- den (eller det särskilda organet, om så- dant tillsatts) att ordna för de ungas lek, idrott, bad och nöjen samt verka för att hemgårdar och ungdomsgårdar kommer till stånd, att leda och inspek- tera verksamheten vid ungdomsgårdar, fritidsgårdar, arbetsstugor, bygglekplat- ser och övriga fasta anläggningar, att stimulera frivilliga krafter (enskilda föreningar och organisationer) till in- satser på det förebyggande ungdoms- arbetets område samt underlätta deras arbete bl. a. genom ledarutbildning, pro- gramtjänst, förenings- och lokalregister, att uppgöra förslag till fördelning av kommunala bidrag till ungdomsorga- nisationerna och handlägga frågor rö- rande förmedling av statsbidrag till fri- villigt ungdomsarbete.

En förstärkning av den allmänna ung- domsvården är beroende av att lämpliga fritidslokaler kan ställas till förfogande. På kommunalt initiativ har särskilt un- der senaste tioårsperiod uppförts åt- skilliga ungdomsgårdar, hemgårdar, för- eningsgårdar o. dyl., som erbjuder ung— domen möjligheter till nöjen, förströelse och viss bildningsverksamhet. Vi har också funnit, att betydande insatser i detta hänseende gjorts i de städer vi besökt. Den utbyggnad av den allmänna ungdomsvården, som skett i dessa stä- der liksom på andra orter, anses dock inte tillräcklig.

Till grund för en beräkning av för- söksortens behov av ungdomslokaler bör ligga en behovsundersökning, som tar hänsyn till försöksortens speciella för- hållanden. En sådan kartläggning av behovet bör — om den inte redan före- tagits —— äga rum under försöksverksam- hetens förberedelsetid.

Behovsundersökningen

hör också

klargöra hur ungdomsgårdarna på plat- sen lämpligen bör utformas för att skil- da intressen skall kunna tillgodoses. Man kan här tänka sig många olika lös- ningar. En vanlig variant synes vara, att ungdomsgårdar inrättas med såväl öppen som sluten avdelning. Den öppna delen tjänar här som samlingspunkt för de unga, som vill träffas och ha roligt. Den kan innehålla ett mindre kafé med kök och bardisk samt lek- eller sam- lingshall, som ger utrymme för bord- tennis, gymnastik, dans, sceniska fram- trädanden m. m. Den slutna delen är avsedd för klubb— och föreningsverk— samhet och ger utrymme för olika for- mer av hobbies, studiecirkelverksamhet o. s. v.

Av särskild betydelse ur försöksverk- samhetens synpunkt är, att även ung- domar med mera speciella intressen kan erbjudas fritidslokaler. I flera kommu- ner har försöksvis inrättats s. k. motor- gårdar, som särskilt tar sikte på ung- dom med motorintresse. På sina håll har invänts att det inte kan anses riktigt att på detta sätt särskilja en grupp ung- domar, utan att verksamheten i stället bör ges en mera allmän inriktning. Utan att i detta sammanhang ta ställning till dessa delvis kontroversiella synpunk- ter vill vi dock framhålla vikten av att man beaktar problemen för de ungdo- mar, som inte finner sig tillrätta eller trivs i vanliga ungdomsgårdar. För de bilintresserade ungdomarna kan det bli fråga om att utveckla deras intresse för bilar, vilket kan ske genom körkorts- utbildning, trafiksäkerhetsfrämjande åt- gärder, biltävlingar, bilorienteringstäv- lingar o.s.v. Samtidigt bör verksam- heten inte vara alltför specialiserad utan även ge ungdomarna möjlighet att odla och utveckla andra intressen.

De 5. k. hemgårdarna bör också upp- märksammas vid en utbyggnad av loka- liteterna för ungdomens fritidsverksam-

het. Dessa avser att erbjuda samlings- rum, klubbrum och andra utrymmen åt såväl de vuxna som ungdomen, något som anses kunna bidra till att utjämna generationsmotsättningar.

För att tillgodose den allmänna ung- domsvårdens lokalbehov på försöksor- ten kan det bli nödvändigt att inom ra- men för försöksverksamheten inrätta nya ungdomsgårdar, kvarters- och för- eningsgårdar liksom andra fritidsbygb- nader i en utsträckning, som nu anses möjlig först på lång sikt. Det kan därvid av praktiska skäl visa sig nödvändigt att utnyttja redan befintliga äldre bygg- nader och lokaler som provisorier.

Tiden för ungdomsgårdarnas öppet- hållande bör också uppmärksammas i försöksorten. I likhet med vad som sker på olika håll torde dessa institutioner under dagarna kunna fungera som »eftermiddagshem» för skolungdom, som på grund av föräldrarnas förvärvs- arbete eller andra orsaker bör erbjudas utrymme för läxläsning, hobby- och fri- tidssysselsättning o. dyl. De minsta skol- barnen bör få motsvarande möjligheter till lek och annan sysselsättning vid t. ex. lekskolorna, om detta inte kan ske inom skolan. Vidare bör i varje fall några ungdomsgårdar hållas öppna, då skolorna har feriestängt. De barn och ungdomar, som stannar i staden under sommaren, bör här erbjudas möjligheter i till fritidssysselsättning i olika former.

För den allmänna ungdomsvården är frågan om ungdomsledare av väsentlig betydelse. Ungdomsledarna torde kunna uppdelas i två huvudgrupper: dels del- tidsanställda ledare, varibland återfinns de frivilliga ledarna inom ungdomsorga- nisationerna, timanställda ledare vid ungdomsgårdar och specialledare, samt dels heltidsanställda yrkesverksamma ungdomsledare, till vilken grupp hän- förs föreståndare för ungdomsgårdar,

hemgårdar, fritids- och föreningsgårdar samt ungdomssekreterare, distrikts- och kretsinstruktörer.

Vid de konferenser vi hållit med före- trädare för barna- och ungdomsvården i olika städer har allmänt uttalats, att bristen på ungdomsledare av olika kate- gorier allvarligt försvårar ungdomsvår- dens utveckling. Förstärkningen av den allmänt förebyggande verksamheten bör till väsentlig del inriktas på att inten- sifiera rekryteringen av ungdomsledare och skapa bättre förutsättningar för dem att fullgöra sina funktioner.

Ungdomsledarna rekryteras bland människor i olika åldrar och med skif- tande bakgrund. En naturlig utveckling är att ungdomar, som »vuxit upp» i verksamheten, fortsätter som ledare. På en del håll har man strävat efter att engagera och utbilda ungdomarnas för- äldrar till ledare. Överhuvudtaget sker rekryteringen över ett mycket vid- sträckt fält. Detta gäller inte bara de »frivilliga» och fritidsengagerade ledar- na utan också de anställda. Dessa sist- nämnda rekryteras ofta bland frivilliga krafter, som låter fritidsintresset över- gå till att bli ett yrke. Ungdomsledar- funktionen bygger i särskilt hög grad på vederbörandes intressen och person- liga engagemang. Det är därför ange- läget att den breda basen för rekryte- ringen bibehålls.

Även om de anställda ungdomsledarna kommer att bilda kärnan i den allmän— na ungdomsvården, måste man i för- . söksorten räkna med betydande engage-

mang också från de frivilliga ungdoms- ledarnas sida. För att stimulera lämpliga personer att delta i ungdomsarbetet som klubbledare, föreningsfunktionärer, kursledare, instruktörer o. s.v. fordras intensifierade rekryteringsåtgärder. Er- sättningsfrågan bör i detta hänseende tillmätas betydelse. Genom en brett upp- lagd upplysningskampanj i syfte att öka

intresset för ungdomsfrågor och genom mobilisering av alla krafter i det före— byggande arbetet torde försöksorten er- bjuda gynnsamma förutsättningar för rekrytering av ungdomsledare av olika kategorier.

Verksamheten inom ungdomsgårdar och föreningsliv måste kompletteras med ett utåtriktat, kontaktskapande ar- bete. Till barnavårdsnämndens fritids- avdelning bör i detta syfte knytas fält- assistenter för arbete bland barn och ungdom i »riskzonen». Deras verksam- het bör inriktas på att få kontakt med och fånga upp störande ungdomsgäng och andra ungdomar med påtagliga fri- tidsproblem och genom att stimulera dem till fritidssysselsättningar bryta deras utveckling i asocial riktning. Den allmänna uppläggningen av fältverk— samheten bör markeras av en nära an- knytning till barnavårdsnämndens fri- tidsavdelning och till ungdomsorganisa— tionerna. Verksamheten bör också be- drivas i nära samarbete med barna— vårdsnämnden samt med skola, polis och andra myndigheter.

En viss fältverksamhet av nu avsett innehåll bedrivs på några håll i landet. Vederbörande tjänsteman arbetar då en- sam eller tillsammans med socialpoli— sen (nattpatrullen). Hamnen, järnvägs- stationen, torg, vissa barer, kaféer, restauranger, ungkarlshotell och liknan- de tillhåll för ungdom utgör hans verk- samhetsområde. Hans arbete är inrik- tat på att fånga upp såväl gängbild- ningar som enskilda problemfall.

I försöksorten bör finnas 2 fältassi- slenler för sådan utåtriktad, kontakt- skapande verksamhet.

Med hänsyn till den förhållandevis kraftiga utbyggnaden av den allmänna ungdomsvården som skall ske i försöks- orten bör också fritidsavdelningens tjänstemannasida förstärkas. Vi finner att avdelningen bör tillföras 2 nya

tjänstemän, förslagsvis en ungdomskon- sulent och en assistent. Behovet av ung- domsgårdsföreståndare och övriga ung- domsledare måste bli beroende av den ovan nämnda kartläggningen på detta område.

I betänkandet Ungdomsbrottslighet framhöll vi att ett betydelsefullt arbete nedläggs av ungdomsorganisationerna wa samhällets hjälptrupper i ungdomens fostran. Vi vill på nytt understryka de synpunkter som där lämnats. Förstärk- ningen av den allmänna ungdomsvården i försöksorten bör i väsentlig män in- riktas på att skapa bättre förutsättning- ar för föreningsverksamheten. Av vikt i detta sammanhang är, att organisatio- nerna kan erbjudas lämpliga lokaler. De hinder, som oaktat Kungl. Maj:ts cirku- lär den 5 november 1954, nr 671, på sina håll alltjämt föreligger mot att or- ganisationerna får disponera över loka- ler inom skolorna, bör undanröjas. Där- utöver bör särskilda insatser göras för att i erforderlig mån erbjuda organisa- tionerna och föreningarna tillgång till egna ändamålsenliga lokaler.

Även olika ungdomsorganisationer be— driver en betydelsefull uppsökande verksamhet till grund för medlems- rekryteringen. Föreningarna på försöks- orten bör stimuleras till ökade insatser då det gäller att fånga upp ungdom med anpassningssvårigheter. En lösning av ungdomsledar- och lokalfrågan är bety— delsefull också i detta avseende. Det är

. vidare av vikt att organisationerna er-

håller nödvändiga ekonomiska bidrag för sin verksamhet.

3. Individuellt förebyggande barna- och ung- domsvård

Genom en förstärkning av den allmänt förebyggande verksamheten och ett vid— gat samarbete mellan barna- och ung- domsvården, skolan, polisen och andra

organ samt mellan olika befattnings- havare inbördes skall den uppsökande verksamheten intensifieras på försöks- orten. Härigenom bör det vara möjligt för barnavårdsnämnden att i större ut- sträckning och på ett tidigare stadium ibarnets utveckling, än vad nu är fallet, få kunskap om missförhållanden, som kan indicera ingripanden jämlikt barna- vårdslagen. Man kan som följd härav vänta en ökad belastning på barnavårds- nämndens utredningssektion. Enligt 14 å barnavårdslagen åligger det barna- vårdsnämnden att utan dröjsmål in- leda erforderlig utredning, där åtgärd kan anses påkallad i fall, som kommit till nämndens kännedom genom anmä- lan eller på annat sätt.

Det är av stor betydelse att den ut- redning, som skall ligga till grund för barnavårdsnämndens åtgärder, blir om- sorgsfullt utförd. Utredningen skall en- ligt harnavårdslagen åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter, som är av betydelse för ärendets bedömning, och genomföras så skyndsamt som förhål- landena betingar samt bedrivas på så- dant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad inte i onödan vållas någon. Ur försöksverksamhetens synpunkt är det framför allt utredningar till grund för ingripande med stöd av 25 % barna- vårdslagen och i åtalseftergiftsärenden, som bör uppmärksammas.

För försöksortens vidkommande mås- te det bli fråga om en personalförstärk- ning på barna- och ungdomsvårdens utredningssida. För närvarande torde socialbyråns utredningsavdelning i stä- der av försöksortens storlek bestå av 5—9 tjänstemän. Vi anser det med hän- syn härtill motiverat att förstärka ut- redningssidan i försöksorten med 3—5 assistenter med socionomutbildning. Någon av utredarna bör vara placerad direkt hos polisen för att möjliggöra en snabb och ömsesidig kontakt. "Härige-

nom kan också barnavårdsnämndens utredning påbörjas samtidigt som polis— utredning pågår. Barnavårdsnämnden blir därmed tidigt informerad om för- hållandena. Utöver heltidsanställda be- fattningshavare torde det också finnas behov av tillfälliga medarbetare, som kan utföra vissa utredningar i t. ex. vårdnadsärenden och därmed avlasta en del av arbetet för de ordinarie be- fattningshavarna.

Enligt 30 % barnavårdslagen kan bar— navårdsnämnden under vissa förutsätt- ningar omhänderta den underårige för utredning i fall, där sannolika skäl före- ligger för ingripande med stöd av 25 % barnavårdslagen. Omhändertagandet för utredning kan bestå högst fyra veckor. På försöksorten bör som tidigare fram- hållits finnas upptagningshem för så- dana omhändertagna.

Då barnavårdsnämnden skall ingripa i fall, som avses i 25 % barnavårdslagen, har den i första hand att söka åstad- komma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen hjälp- åtgärder innefattande råd och stöd, för- maning och varning, föreskrifter röran- de den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Om dessa förebyg- gande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse skall den under- årige omhändertas för samhällsvård.

Man kan utgå ifrån att barnavårds- tjänstemännen till följd av personal- förstärkningen kommer att kunna åta sig övervakningsuppdrag i speciellt kva- lificerade fall i något högre grad än vad nu är fallet. Det ligger t. ex. nära till hands att en utredare, som vill följa ett särskilt svårbehandlat ärende, själv en- gagerar sig som övervakare. Man måste dock räkna med att den övervägande delen av övervakningarna handhas av frivilliga övervakare.

I syfte att stärka socialvårdens över- vakningsorganisation på försöksorten föreslår vi, att en särskild befattnings- havare _— han kan benämnas övervak- ningskonsulent — tillsätts vid social- byrån. Till övervakningskonsulentens uppgifter bör höra att samordna över- vakningsarbetet, stimulera lämpliga per- soner att äta sig övervakningar, själv svara för vissa kvalificerade fall, delta i arrangerandet av övervakarkurser (i samråd med skyddskonsulenten) och övervakarträffar, vara förbindelseman mellan lekmannaövervakaren och so- cialbyråns organ o.s.v. Man kan också förutsätta ett livligt samarbete mellan en sådan övervakarkonsulent och so- cialbyråns utredare.

I den individuellt förebyggande bar- na- och ungdomsvården spelar foster- hemsverksamheten en betydelsefull roll och bör därför förstärkas i försöks- orten.

Denna förstärkning bör särskilt inrik- tas på att dels vidga möjligheterna att finna lämpliga och intresserade foster- föräldrar, vilka kan äta sig vården av de unga, som omhändertas med stöd av 25 5 b) barnavårdslagen, och dels att ge dessa fosterföräldrar ökade möjlig- heter att fullgöra sina uppgifter.

Vi har vid våra studiebesök upp- märksammat, att barnavårdsnämnderna på många håll gör betydelsefulla insat— ser för att finna fosterhem. Behovet av vård i enskilt hem går dock inte alltid att tillgodose, varför man i många fall är nödsakad att omhänderta den unge för vård vid ungdomsvårdsskola. I vissa fall kan förhållandena vara sådana att ett omedelbart omhändertagande på an- stalt är nödvändigt. Man kan dock anta att ett intensifierat uppsökande av fos- terhem kommer att minska behovet av intagning på ungdomsvårdsskola.

Socialbyrån i försöksorten bör ha en

särskild fosterhemskonsnlent som för- utom att anskaffa de erforderliga fos- terhemmen också bör upprätthålla livlig kontakt med hemmen och bedriva fort- löpande kurativ verksamhet. Flertalet av de fosterhemsplaceringar det här blir fråga om kommer att avse platser utom försöksorten. Ur försöksverk- samhetens synpunkt är det av särskild vikt att barn och ungdomar som från andra håll placerats i fosterhem på försöksorten ägnas intensiv uppmärk- samhet.

För att stimulera lämpliga personer att ta fosterbarn och då framför allt barn, som omhändertagits för samhälls- vård med stöd av 25 5 b) barnavårds- lagen, bör barnavårdsnämnden kunna erbjuda fosterlöner, som står i rimlig proportion till de krävande och ansvars- fulla insatser, man måste begära av fosterföräldrarna. Det råder — enligt vad vi erfarit -— mycket olika praxis i kommunerna i fråga om storleken av fosterlönen. För vissa fosterhem —— d. v. s. sådana fall där barnet visat svå- rare anpassningsstörningar — lämnar landstingen bidrag till fosterlönen. Då elev placeras i fosterhem vid vård utom ungdomsvårdsskola utgår fosterlönen av statsmedel. Frågan om ersättningen till sådana fosterhem övervägs f. n. av 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårds- skoleelever.

4. Åtgärder mot ungdomsfylleriet

En förstärkning av försöksortens möj— ligheter att komma till rätta med ung- domens alkoholmissbruk är av väsent- lig betydelse för försöksverksamheten. Erfarenheterna visar att alkoholvanor- na breddats bland ungdomen, särskilt i de yngre åldersgrupperna, och att ut- vecklingen i fråga om ungdomsfylleriet varit särskilt ogynnsam. Alkoholmiss— bruket synes också spela en betydande

roll för omfattningen av kriminalitet och annan asocialitet bland ungdomen i de övre tonåren.

De senare årens utveckling ger vid handen att bestämmelserna mot att ut- minutera eller utskänka spritdrycker åt ungdom eller att eljest tillhandagå ung- dom med spritdrycker inte är så effek- tiva som önskvärt vore. Det kan därför vara befogat att i försöksorten vidta särskilda åtgärder för att gällande lagar och förordningar bättre skall efterlevas.

Undervisning i alkoholfrågor hör till— mätas stor betydelse i försöksverksam- heten. På det centrala planet bedriver Centralförbundet för nykterhetsunder- visning (CFN) i detta hänseende en om- fattande verksamhet i syfte att infor- mera och vidareutbilda lärare, anskaffa undervisningsmaterial, arrangera kur- ser och föredrag o. dyl. På det lokala planet tar nykterhetsnämnderna liksom frivilliga sammanslutningar av olika slag en rad initiativ i samma syfte. Det är av vikt att alla de lärare, ungdoms- ledare och andra, som deltar i de ungas fostran, har satt sig in i alkoholfrågan. På försöksorten bör man räkna med en vidgad undervisning i detta ämne på skolor, vid ungdomsgårdar, i förenings- livet, på arbetsplatser och överallt an- nars, där ungdom samlas. Det är be- tydelsefullt att den undervisning, som ges på olika stadier i grundskolan, kan fullföljas senare under ungdomsåren. Undervisning i alkoholfrågan bör också lämnas vid föräldramöten, klassmöten o. s. v.

Upplysning i alkoholfrågan lämnas av ett flertal statliga och kommunala organ, liksom frivilliga sammanslutningar och institutioner. Om en brett upplagd, kon- tinuerlig upplysningsverksamhet skall komma till stånd i försöksorten, bör en samordning ske i någon form. En be- fattningshavare vid socialbyrån kan lämpligen avdelas för denna uppgift.

Företrädare för den allmänna ungdoms- vården, nykterhetsvården, skolan, den psykiska barna- och ungdomsvården samt berörda frivilliga organisationer, bör delta i utformningen av verksam- hetens innehåll.

Vid sidan om den allmänt förebyg— gande nykterhetsvårdande verksamhe- ten bör försöksorten bygga ut och för- stärka de individuella behandlingsresur— serna för unga alkoholmissbrukare.

En förutsättning för den individuellt förebyggande nykterhetsvården är att det finns resurser för rådgivning och annan stödjande verksamhet samt för behandling och vård av de ungdomar, som missbrukar alkohol. Här liksom på andra områden gäller det att ingripa snabbt och på ett så tidigt stadium som möjligt i den unges utveckling. Inten- sifierad övervakning och en samlad in- sats från socialt och medicinskt håll bör eftersträvas. Genom vidgat samarbete mellan polisen—barnavården—nykter- hetsvården bör det vara möjligt att ska- pa förutsättningar för sådant tidigt in- gripande från medicinskt och socialt håll i enskilda fall.

B. Förstärkningsåtgärder på skolans område

I. Inledande synpunkter I betänkandet Ungdomsbrottslighet un- derstrykes skolans stora betydelse i den allmänna beredskapen mot ungdoms- kriminaliteten. Det påpekas, att det in- om skollivet finns åtskilliga moment som, rätt utnyttjade, kan främja en har- monisk utveckling av barnens person- lighet och bota brister däri, medan å andra sidan upplevelserna under skol- gången i vissa fall kan verka utveck— lingshämmande och förvärra anpass- ningssvårigheter, som funnits tidigare. I betänkandet betonas att det är ytterst angeläget att skolan engagerar sig i det

förebyggande arbetet på ett mer mål- medvetet sätt än för närvarande. Vissa förhållanden inom skolväsendet är äg— nade att minska skolans möjligheter att aktivt delta i kampen mot ungdoms- brottsligheten, såsom de alltför stora och tungrodda skolklasserna, de stora skolorna, brister i lärarutbildningen, otillräcklig tillgång på skolpsykologer och skolkuratorer, sammansättningen av vissa observationsklasser och s. k. praktiska klasser samt samarbetet mel- lan skolan och närliggande organ.

Sedan detta betänkande framlagts har den obligatoriska skolan blivit föremål för en genomgripande reform. I flera avseenden medför grundskolans för- verkligande att insatser som kan verka brottsförebyggande kommer att ökas. Skolan ställer som mål att bidra till en individuell fostran av eleven men också en fostran till social gemenskap. Sam- arbetet mellan hem, skola och samhälle tillmäts väsentlig betydelse. I läroplanen för grundskolan8 betonas att skolan ge— nom sin individuella och sociala fostran skall ge alla elever en grundläggande bildning, som till dem förmedlar sådana färdigheter och kunskaper, vanor, atti- tyder och värderingar, som är av bety- delse för deras fostran och personliga utveckling och för deras möjligheter att anpassa sig i dagens och morgondagens samhälle. Det heter vidare:

»Omtanke om elevens mentala och kroppsliga hälsa skall prägla skolans ar— bete och arbetsmiljö. Ansvaret för att ele- verna bibringas hälsofOStran faller främst på lärarna men även Skolläkare och skol- sköterska, skolpsykologer och i förekom- mande fall kuratorer skall här göra en in- sats. Varje enskild lärare bör känna till barns normala utvecklingsgång och de van— ligaste grundorsakerna för felaktigt bete- ende, så att han kan bidra till att hindra och häva förekommande anpassningssvå- righeter och skapa psykologiskt riktiga för- utsättningar för verksamheten inom sko- lans väggar. Såväl genom undervisning och rådgivning och olika former av fysisk

fostran som genom skolarbetets allmänna anordning och det andliga klimat, som präglar skolgemenskapen, bör skolan kun- na verka för sunda levnadsvanor och göra en viktig insats för elevernas kroppsliga och själsliga hälsa.»

Det är givet att skolan kommer att få en viktig plats i försöksverksamheten. Skolans befattningshavare kan bli vär— defulla medhjälpare för försöksled- ningen. De måste också engageras i den praktiskt verkställande delen av för— söksverksamheten. Det är en fundamen— tal princip vid förebyggande av brott och asocialitet att åtgärderna sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt i barnets utveckling. Skolan spelar i detta hänseende en viktig roll. Det måste vara en angelägen uppgift att öka lärarnas möjligheter att upptäcka symtom på anpassningssvårigheter hos eleverna och skapa bättre förutsättningar för lä- rarna att lösa störningsproblem i under- visningen och konfliktsituationer i för- hållandet mellan dem, barnen och för- åldrarna.

En förstärkning av lärarnas elevvår- dande funktioner ligger helt i linje med målsättningen för den nya skolan, som bl. a. avser att ge lärarna bättre möjlig- heter att fullgöra sina uppgifter på elevvårdens område genom väsentligt förbättrade arbetsbetingelser i olika hänseenden.

I diskussionen angående försöksverk- samhetens innebörd har vi framhållit att förstärkningsprogrammet inte bör begränsas till sådana förstärkningsåtgär— der, vilka _— oavsett försöksverksam- heten — ändå kan antas komma till stånd i försöksorten liksom i andra or- ter inom en relativt nära framtid. Det säregna med försöksortens ansträng— ningar bör ju vara att dessa markant skiljer sig från vad som sker på andra håll. På skolans område, där utveck—

8 SFS 1962: 480 (Mål och riktlinjer)

lingen under senaste decennier känne- tecknats av snabba förändringar, är det särskilt svårt att förutse den fortsatta utbyggnaden. Å andra sidan bildar det nu inledda stora reformarbetet en lämp— lig utgångspunkt härför. Vägen är nu, om än i grova linjer, utstakad för den närmaste framtiden.

Vid bedömandet av vilka förstärk- ningsåtgärder på skolans område, som bör omfattas av försöksverksamheten, har vi utgått från de brister som påta- lats i betänkandet Ungdomsbrottslighet.

"2. Skolpsykologer och lärare med vissa skol- psykologiska uppgifter I nämnda betänkande framhålls det anmärkningsvärda i att lärarna på många håll står mer eller mindre en- samma, då det gäller att klara upp be- svärliga skolsituationer. De sakkunniga påtalar här den uppenbara bristen på skolpsykologer och skolkuratorer. Vid de studiebesök vi företagit har från lä- rarhåll gjorts åtskilliga uttalanden, som bestyrker att lärarna själva uppfattar förstärkningen av psykologisk expertis i skolan som en väsentlig åtgärd. Vi an- ser också det vara av stor betydelse för försöksverksamheten att denna lucka i den skolsociala verksamheten fylls ut. För närvarande pågår en successiv utbyggnad av organisationen av regio- nala skolpsykologer, vilka försöksvis fungerat i några län. Då utbyggnaden fullföljts, vilket beräknas ske inom en tioårsperiod, skall vid varje länsskol— nämnd finnas en skolpsykolog. Det är givet att inrättandet av dessa tjänster innebär en avsevärd förstärkning på det skolsociala området. Den statliga orga- nisationen måste emellertid komplette- ras av och samspela med lokala skol- psykologer. Det åligger därför de regio— nala skolpsykologerna att arbeta för och stimulera till kommunala initiativ samt att verka för effektivisering och utveck-

ling av kommunal skolpsykologisk verk- samhet.

Vid planerandet av en utbyggd skol- psykologverksamhet i försöksorten har vi utgått ifrån att en regional skol- psykolog blir placerad i länet. Denna bör fungera redan innan försöksverk- samheten sätter igång och då ha hunnit skaffa sig goda insikter i skolförhållan- dena på försöksorten. I alldeles särskild grad mäste psykologen tas i anspråk för försöksortens behov under det förbere- (lande stadiet av försöksverksamheten. Psykologen bör t. ex. ta del i lärarnas fortbildningsverksamhet såsom kursle- dare, föreläsare, instruktör eller enbart som närvarande sakkunnig. Verksam— heten är emellertid inte begränsad till försöksorten och det är uppenbart att psykologen inte ensam kan handha de vittomfattande skolpsykologiska arbets- uppgifterna på denna ort. I väsentlig grad måste dessa uppgifter anförtros en lokal skolpsykologorganisation.

De skolpsykologer, som på kommunalt ini- tiativ fungerar på vissa håll, synes i stor ut— sträckning ägna sig åt diagnostiserings- och utredningsuppgifter, som samman- hänger med inskrivningen av nybörjare (skolmognadstest) samt med allmänna skolsvårigheter, som t. ex. kan leda till specialundervisning. Deras uppgifter är vi- dare till väsentlig del inriktade på anlags- och intressediagnostisering för studie- och yrkesval. Till deras funktioner hör också att ställa diagnoser eller företa utredning— ar rörande elever med grava anpassnings- störningar, där det ofta blir fråga om en förberedande utredning åt den psykis- ka barna— och ungdomsvården, dit ärendet sedan remitteras. Skolpsykologcrna företar såväl individual— som gruppundersökning— ar. De bedriver på många håll information och utbildning i vissa skolpsykologiska frå- gor samt medverkar i föräldramöten och på studiedagar.

Vid sidan om den informations- och utbildningsverksamhet, som skall bedri- vas av försöksortens skolpsykologer, kommer deras tjänster i vidgad omfatt-

ning att tas i anspråk för diagnostise- ring och utredning i fråga om studie- och yrkesval. Ett intensifierat elevvår- dande arbete bland lärarnwa torde ock- så komma att medföra ökat behov av individualundersökningar. Detta gäller kanske särskilt de elever, som uppvisar andra ofta mera svårdiagnostiserade an- passningsstörningar än de ur discipli- när synpunkt besvärliga eleverna. Skol- psykologerna bör också i högre grad än för närvarande kunna bistå den enskilde läraren i behandlingen av anpassnings- störda elever.

I det avsnitt, som behandlar den psy- kiska barna— och ungdomsvården, har vi förordat en förstärkning av denna verksamhet så att det — vid sidan om lasarettsavdelningen för barnpsykiatrisk observation och poliklinisk mottagning inom landstingsområdet — i försöks- orten skall finnas en fristående central för psykisk barna- och ungdomsvård.

På vissa håll förekommer ett värde- fullt samarbete mellan barnpsykiatrer och skolpsykologer. I Malmö har t. ex. detta samarbete varit organiserat inom en särskild skolornas rådgivningsbyrå, som utgör en fristående filial till stadens psykiska barna- och ungdomsvård. I andra fall har skolpsykologerna etable- rat samarbete med den psykiska barna- och ungdomsvårdens rådgivningsby- råer. Skolpsykologerna och rådgivnings- byråns personal på försöksorten bör etablera ett kontinuerligt samarbete. En radikal lösning vore att inrymma skol- psykologerna i själva organisationen för den psykiska barna- och ungdomsvår- den. Bl. a. med hänsyn till att skol- psykologerna, som tidigare framhållits, har betydelsefulla funktioner vid sidan om den rent mentalhygieniska verksam- heten, synes denna tanke dock inte vara realiserhar. Arbetsuppgifterna på sko- lans mentalhygieniska fält är emellertid så vittomfattande, att det finns stort ut-

rymme för insatser av psykologisk ex- pertis inom skolan i direkt anslutning till den psykiska barna- och ungdoms- vårdens rådgivningsbyrå. I följande av- snitt kommer denna fråga att närmare utvecklas.

Försöksorten bör enligt vår mening tillföras 2 skolpsykologer. Därjämte bör vid varje skolenhet finnas en lärare med nedsättning av undervisningsskyl— digheten för vissa skolpsykologiska upp- gifter vilken skall biträda skolpsykolo- gen i hans arbete vid skolan. Dessa lä- rare bör vara tillräckligt utbildade för att under skolpsykologens ledning kun- na göra grundläggande individualunder- sökningar och andra utredningar.

En grupp befattningshavare, som ock— så bör uppmärksammas bland skolans elevvårdande personal, är skolkurato- rerna. Deras arbetsuppgifter är betydel- sefulla inte minst då det gäller att skapa ett gynnsamt klimat i förhållandet sko- la—hem. Skolsköterskorna har i stor utsträckning fått handha dessa kurativa uppgifter.

Skolans mentalhygieniska verksamhet i försöksorten kan lämpligen organise- ras sålunda att man till den lokala skol- ledningen, varunder sorterar en skol- överläkare eller förste Skolläkare och eventuellt en skolöversköterska, knyter de båda skolpsykologerna samt en skol— kurator. Dessa skall svara för den cen- trala mentalhygieniska verksamheter: inom skolan samt för arbete ute på fäl- tet. Genom denna centrala instans bör också ett intensivt samarbete etableras mellan skolan och den psykiska barna- och ungdomsvården, som ställer kon- sulter till skolans förfogande.

Under skolförvaltningen ligger de oli— ka rektorsområdena. De kan bestå av låg-, mellan- och högstadium, alltså full- ständig grundskola, av gymnasium och högstadium eller av enbart gymnasium. Även andra kombinationer kan ifråga-

l l l

Skolans mentalhygieniska organisation

Skolförvaltning

Förste Skolläkare 2 skol- Skolans centrala mentalhygien. instans l(———>

Fristående central för psykisk barna- och ungdomsvård

2 psykologer för konsultverksamhet inom skolan

(skolöversköterska) psykologer Skolkurator Rcktorsområde Rektorsområde Rektorsområde [ II [II, IV osv. Mentalhygienisk Mentalhygienisk Mentalhygienisk arbetsgrupp arbetsgrupp arbetsgrupp Skolläkare D: 0 D: 0 Skolsköterska (skolkurator) Lärare med skolpsykolo— giska uppg.

komma, t. ex. yrkes- och fackskolor kombinerade med gymnasium. Varje rektorsområde bör ha tillgång till en mentalhygienisk arbetsgrupp bestående av skolläkaren, skolsköterskan samt den förut nämnde läraren med vissa skol— psykologiska uppgifter. I de fall, där skolkurator finns förordnad vid skolan, skall också denne ingå i gruppen. Ar- betsgruppen bör i första hand bistå rek- tor och den enskilde läraren vid svårig- heter i klassen. Ärenden av mer kompli- cerad art kan från skolans arbetsgrupp överföras på någon av skolpsykologer- na och den centrala mentalhygieniska instansen. Det kan också visa sig nöd- vändigt att koppla in den psykiska barna- och ungdomsvården på fallet. Den normala vägen torde därvid vara att detta sker via rektorn och skolpsyko- logen. Genom att rådgivningsbyrån av- ses få särskilda förbindelsemän till sko- lan kan man utgå ifrån att kommuni- kationerna mellan skolan och psykiska barna- och ungdomsvården blir livliga.

Organisationen av skolans mental- hygieniska verksamhet framgår av skiss.

3. Specialundervisning

Anordnandet av specialundervisning in- går som ett led i skolans strävanden att skapa bättre betingelser för en studie- gång avpassad efter den enskilde ele- vens förutsättningar och behov. Denna undervisning kan meddelas antingen i specialklasser eller som särskild spe- cialundervisning jämsides med vanlig undervisning.

Bland specialklasserna är hjälp- och observationsklasserna av särskilt intres- se för försöksverksamheten. De förra är avsedda för sådana intellektuellt svaga elever, som är oförmögna att med fram- gång delta i den vanliga skolundervis- ningen, men som inte är i behov av un- dervisning i särskola. Observationsklas- serna är avsedda för i huvudsak nor- malbegåvade elever, vilka uppvisar så- dana psykiska särdrag, att de lämpligen inte bör undervisas i vanlig klass och

som inte är i behov av annan special- undervisning.

Uttagningen av en elev till hjälp- eller observationsklass måste grundas på mycket noggranna och allsidiga un- dersökningar av eleven. Det blir här fråga om en kategoriklyvning, som i vissa fall av eleverna själva, deras för- äldrar eller omgivningen i övrigt kan uppfattas som en markerad gränsdrag- ning mellan de »bättre och sämre» ele- verna i skolan, och som kanske kan grundlägga eller befästa en viss aggres- sivitet mot samhället hos dessa special- klasselever.

Det finns alltså skäl som talar för att välja en restriktiv linje vid överförandet av elever från normalklass till hjälp— eller observationsklass. För närvarande gäller jämlikt 43 5 3 mom. skolstadgan att antalet specialklasser bör motsvara högst 15 procent av antalet normalklas- ser i kommunen. Vid de konferenser vi hållit med representanter för skolan har allmänt uttalats att någon fixerad gräns inte borde förekomma här. Det faller inte inom vårt uppdrag att föreslå nå- gon ändring i detta hänseende. Vi vill emellertid framhålla den möjlighet som finns att i vissa gränsfall tillgripa den särskilda specialundervisningen. Här- igenom kan en elev med svårighet på ett visst område, t. ex. läs- och skrivsvårig- heter, erhålla individuell stödundervis- ning just på detta område samtidigt som han går kvar i sin vanliga klass. Medan denna särskilda specialundervisning å ena sidan tillgodoser intresset att om möjligt bibehålla eleven i normalklass, bör den å andra sidan ge rika möjlig- heter till individuell behandling av ele- ven. Jämlikt 44 & skolstadgan skall till särskild specialundervisning även hän- föras s. k. särskild observationsunder- visning. Denna är avsedd för elever med anpassningssvårigheter av tillfällig art och ger möjlighet till individuell be—

handling av dessa elever vid sidan om den vanliga undervisningen. Sådan sär- skild observationsundervisning bör lik- som stödundervisningen i övrigt hand- has av speciallärare.

Stödundervisningen framstår sålunda som en verksam förstärkningsåtgärd. Även om en sådan utbyggnad av spe— cialundervisningen skulle kunna minska behovet av hjälp- och observationsklas- ser liksom andra specialklasser är det dock givet att man alltjämt måste räkna med en grupp elever, som på grund av intellektuell oförmåga eller emotionella störningar inte lämpligen bör under— visas i normalklass.

Det råder sedan länge stor brist på utbildade speciallärare. Förstärkningen på specialundcrvisningens område bör inriktas på att få fram en väl utrustad speciallärarkår på försöksorten. Frågan om utbildning och fortbildning av spe— ciallärare har behandlats i två särskilda betänkanden.”

Vad beträffar observationsklasserna bör någon eller några av dessa fungera i anslutning till den psykiska barna- och ungdomsvården. Sådana klasser finns anordnade i form av ett skoldag- hem för ea 14 elever vid den psykiska barna- och ungdomsvården i Stockholm. Skoldaghemmet är avsett för gravt an- passningsstörda pojkar och klasserna omfattar 5—8 elever. Varje elev blir föremål för noggranna undersökningar och observationer under medverkan av medicinsk och psykologisk expertis. Undervisningen sker i enlighet med en behandlingsplan, som upprättas för var— je elev. Eftersom elevernas hemförhål—

” Speciallärarutbildningens organisation; För— slag avgivet av 1960 års lärarutbildningssak- kunniga, Stockholm 1961. Stencil.

Utredning angående nya utbildningslinjer vid speciallärarlinjerna vid lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg. Förslag utarbetat på uppdrag av skolöverstyrelsen. Stockholm 1964. Stencil.

landen ofta är problemfyllda försöker man, parallellt med behandlingen av eleven, att sanera hemmiljön. Föräldra- arbete och i vissa fall individual- eller gruppterapi med barnen sker genom den psykiska barna- och ungdomsvår- dens personal. Skolan har tillsyn över eleverna även under eftermiddagarna, då särskild, pedagogiskt tillrättalagd, fritidssysselsättning ordnas för dem. Denna kvalificerade form av obser- vationsundervisning bör också prövas i försöksorten för sådana elever, som an- ses vara i behov härav. I följande av- snitt återkommer vi till denna fråga.

4. Samverkan skola—hem

Betydelsen av att skolan i sin elevvår— dande verksamhet samverkar med hem- met är uppenbar, särskilt då det gäller de lägre skolåldrarna. Genom sådan samverkan kan läraren skaffa sig känne- dom om elevens uppväxt- och studie- miljö och därmed hättre förstå bak- grunden till elevens beteende. En sam- verkan mellan skola och hem kan också ge elevens föräldrar bättre kunskaper om skolan och förståelse för dess arbete.

I sina allmänna anvisningar för skolans verksamhet har skolöverstyrelsen behandlat frågan om samverkan mellan skola och hem. Överstyrelsen framhåller därvid vik- ten av att direktkontakt etableras mellan föräldrar och lärare. Detta kan ske genom att läraren företar hembesök hos föräld- rarna eller genom att föräldrarna uppsöker skolan. De 5. k. klassmötena spelar härvid stor roll. Det är vidare enligt överstyrelsens mening av stor vikt att skolan håller föräld— rarna informerade om det vardagliga ar- betet. I vissa skolor använder man 5. k. kon- taktbok, vilken sänds hem till föräldrarna t. ex. en gång i månaden och vari antecknas anmärkningar, uppgifter om förbättrade arbetsresultat, upplysningar om möten m. m. De 5. k. åhörardagarna ger också viss information om skolarbetet samtidigt som de skapar möjligheter för vidare kontakt mellan läraren och elevernas föräldrar. Detsamma gäller de allmänna föräldramö- tena, som arrangeras av skolan, föräldra-

föreningen eller av båda gemensamt. En för- äldraförening kan göra betydande insatser för att underlätta skolledningens och lä- rarnas arbete vid föräldramöten av olika slag. Genom att föräldrarna i en sådan förening engageras i skolans arbete knyts de också närmare skolan och bidrar till att skapa goodwill för skolan i samhället. (Jfr Läroplan för grundskolan; Kungl. skol- överstyrelsens skriftserie nr 60, Stockholm 1962, sid. 25 ff.)

Dessa allmänna anvisningar om lämp- liga former för samverkan mellan skola och hem bör följas i försöksorten. Man bör här sträva efter att bygga upp en aktiv föräldraförening med avdelningar vid de olika skolorna och — om så är möjligt — också klasserna. Såväl skolan och den enskilde läraren som föräldra- föreningen bör vidare arbeta för att ele— vernas båda föräldrar sluter upp vid olika slags föräldramöten — det kan gälla information beträffande skolans verksamhet eller skolsociala frågor, pre- sentation av olika befattningshavare vid skolan, föredrag och diskussioner över aktuella skolfrågor o. s. v.

Genom att föra samman föräldrar och lärare till gemensamma diskussioner i frågor rörande elevvård och elevfostran kan man kanske lägga grunden till en mera enhetlig syn på problemen. Så- dana diskussioner kan ske vid föräldra- mötcn eller klassmöten. Av väsentlig betydelse är att eleverna själva, vilkas förhållanden diskussionerna gäller, del- tar och engageras i dessa. Överhuvud bör betonas att elevernas egen medver— kan är nödvändig i alla sammanhang som gäller skolförhållanden och elev— vård.

Även om dessa samverkansformer kommer att nå och engagera huvud- delen av föräldrarna till elever i för— söksorten, kan man med fog räkna med, att vissa föräldrar av olika anledningar avhåller sig från samarbete med skolan. I många fall är det här fråga om för- äldrar till elever, som visat anpassnings-

svårigheter eller på annat sätt avviker från övriga elever i klassen. Ur försöks- verksamhetens synpunkt är det ange- läget att just dessa föräldrar som saknas i föräldraföreningar, vid föräldramöten och åhörardagar, får en positiv inställ— ning till skolan och solidariseras med denna. I första hand ankommer det på den enskilde läraren att söka kontakt med dessa föräldrar. Detta kan ske ge- nom hembesök, då han samtidigt kan få kunskap om elevens miljö. Genom sam- tal kan han vinna föräldrarnas förtroen- de för sitt arbete och åstadkomma fort- satt ömsesidigt samarbete. Ej sällan tor- de motståndet dock vara så stort hos föräldrarna, att det fordras mer än så- dana hembesök för att etablera det önskvärda samarbetet. Skolkuratorn, som allmänt anses inta en mera neutral plats i skolan och därför i många fall har lättare att öppna vägen för ett fort- satt samarbete mellan skolan och hem- met, bör här kunna göra betydelsefulla insatser. Detsamma gäller självfallet också skolsköterskan. Skolans möjlig- heter att etablera samarbete med ele- vens föräldrar måste vara särskilt goda i försöksorten genom att föräldrarna från skilda håll _ det kan vara or- gan inom barna- och ungdomsvård, föräldraföreningar, ideella föreningar, massmedia o. s. v. — kommer att sti- muleras till ökat intresseengagemang för skolan.

I sistnämnda hänseende bör skolsty- relsen i försöksorten svara för en all- män upplysningsverksamhet angående skolan. Man kan t. ex. lämna uppgifter om skolan i en broschyr, som utdelas till alla föräldrar vid läsårets början. Informationsblad med aktuella skolfrå- gor kan distribueras kontinuerligt under läsåret o. s. v.

Frågan om en fortbildningsverksam- het på skolans område kommer att av- handlas i ett särskilt avsnitt.

C. Förstärkning av den psykiska barna- och ungdomsvården

1. Inledande synpunkter

överallt där psykisk barna- och ung- domsvård inrättats har det uppkommit långa väntelistor. Man finner ingenstä- des att de befintliga resurserna motsva- rar behovet. Detta beror på det stora hjälpbehovet hos både allmänhet och myndigheter när det gäller barnpsykiat- risk konsultation, men också på den psykiska barna- och ungdomsvårdens arbetsmetodik.

Som grund för denna arbetsmetodik ligger framför allt de samlade kunska- perna om den normala personlighets- utvecklingen och barnpsykiatriska rön om uppkomsten av psykiska sjukdoms- tillstånd hos barn. Personligheten grundläggs på basis av de medfödda anlagen genom tidiga interpersonella relationer. Ett barns beteende reflek- terar dess försök att anpassa sig till en rad mer eller mindre konflikt- och spänningsalstrande situationer. Det fris- ka, »välanpassade» barnet lyckas suc- cessivt finna metoder att förena sina egna önskningar, behov och impulser med omgivningens och omständigheter- nas krav på ett för alla parter accepta- belt sätt. Det emotionellt störda eller på annat sätt psykiskt handikappade bar- net gör också anpassningsförsök, men dessa blir ofta ineffektiva och otill- fredsställande. Hos barnet visar de sig då som beteenderubbningar, karaktärs- störningar eller neurotiska symtom, ofta mycket störande för omgivningen. Störda emotionella relationer med för- äldrarna kan vidareutveckla och fixera barnets symtom. Barnet är sålunda i hög grad beroende av de vuxna i sin närmaste omgivning. Detta gör att man i barnpsykiatrisk verksamhet som regel måste betrakta hela familjen som på- tient. För att förstå barnets reaktioner

måste man penetrera både dess nuva- rande och tidigare relationer inom fa- miljen och övriga miljöförhållanden och ofta arbeta på att behandla barnets om- givning lika mycket som barnet själv. Ibland, särskilt i yngre åldrar, är detta rent av viktigare. Samtidigt måste even- tuella somatiska komplikationer och inflytelser, t. ex. hjärnskador eller and- ra bakomliggande medicinska faktorer, noga beaktas. Detta innebär omsorgs- fulla och tidskrävande studier av de individuella fallen ur såväl sociala, psy- kologiska som medicinskt-psykiatriska aspekter, i samarbete mellan barnpsy- kiater, psykolog och kurator — det kli— niska teamet — där var och en har sin specialitet. I praktiken innebär detta att:

1. Kuratorn tar upp en psykosocial anamnes, som bl. a. innehåller uppgif- ter om familjens sociala och psykolo— giska status och bakgrund, patientens tidigare utveckling samt nuvarande ka- rakteristik och problematik. Särskilt angeläget är det härvid att belysa det känslomässiga »familjeklimatet» och samspelet familjemedlemmarna emel- lan.

2. Psykologen gör en undersökning beträffande utvecklingsnivå, personlig- hetsstruktur och personlighetsstörning- ens art. Vilka undersökningsmetoder som skall användas avgörs från fall till fall, men som regel kommer ett batteri av test, kombinerat med s. k. lekobser- vation eller ungdomsintervju, till an- vändning.

3. Barnpsykiatern ser som regel både föräldrar och barn var för sig. Han kompletterar anamnesen ur medicinsk- psykiatriska synpunkter samt gör en bedömning av föräldrarnas personlig- heter och deras möjligheter att i därför ägnade fall tillgodogöra sig en fortsatt behandling, samtidigt som han för dem redovisar resultaten av den hittills före-

5—412481

tagna utredningen. Barnet undersöks ur såväl barnpsykiatriska som medicinska aspekter. I en del fall föranstaltar läka- ren om vidare utredning eller komplet- terande psykologiska observationer. Re- miss till laboratorieundersökningar, ev. EEG, kan förekomma. Medicin sätts in när detta är indicerat, etc.

De insamlade diagnostiska data bear- betas och sammanställs, varvid man inte endast eftersträvar en sammanfat- tande individuell diagnos beträffande barnet utan ofta också en »familjedia— gnos». Utöver det kontinuerliga sam- arbete som förekommer mellan olika teammedlemmar, diskuteras mera kom- plicerade fall och sådana fall, där psy- koterapi är indicerad, vid en av läkaren ledd arbetskonferens, där representan- ter för samtliga teamkategorier är när- varande.

En rätt genomförd undersökning av här beskrivet slag innebär inte endast att fallet utreds och diagnostiseras utan har också ett direkt terapeutiskt värde. Sammanhang och dynamik blir belysta på ett sådant sätt att familjemedlem- marna får nya möjligheter att förstå och själva bearbeta problemen vidare. En förbättring kan också i många fall inträda som en direkt följd härav.

Vad beträffar den fortsatta handlägg- ningen kan fallen schematiskt delas upp i tre grupper på följande sätt (uppgif- terna avser närmast förhållandena inom rådgivningsverksamheten vid Stock- holms stads psykiska barna- och ung- domsvård).

1. Utredning med rådgivning. Unge— fär hälften av fallen kan avslutas i mer eller mindre direkt anslutning till den ovannämnda undersökningen. Utöver de 6-——8 besök som denna innebär, samt eventuellt några avslutande samtal med läkare, kurator eller psykolog, får många av dessa fall också hjälp med praktiska, konkreta upplysningar och åtgärder,

t. ex. placering i barnträdgård eller dag- hem, skol- eller klassbyten, kontakt med yrkesrådgivning, arbetsförmedling etc. En del fall utmynnar i placering i fos- terhem eller institutioner av skilda slag såsom sjukhus, behandlingshem, barn- ellcr ungdomshem o. s. v.

2. Fortlöpande kontakt. Omkring en fjärdedel av fallen kvarstår som aktu— ella i en mer eller mindre sporadiskt fortlöpande kontakt med rådgivnings- byrån. Bland dessa finns en del fall, där föräldrarna självständigt fortsätter att bearbeta och lösa familjens problem, men där de behöver sporadiskt stöd både ifråga om barnets behandling och en eventuell emotionell omställning. Vissa fall med fortlöpande medikamen- tös behandling hör till denna grupp. I andra fall får man satsa på att förmå föräldrar att så småningom samverka till vissa miljöförändringar. En del för- äldrar är från början mycket svagt mo- tiverade eller t. o. m. negativa inför be- söken på rådgivningsbyrån, och det kan bli fråga om att söka övervinna ett motstånd mot en anknytning, som för barnets del ter sig mycket angelägen. Detsamma gäller många ungdomar med kriminella eller asociala symtom. Här finns också fall, som skulle behöva en regelbunden psykoterapi, men där en sådan av olika skäl inte går att genom- föra. Det kan också gälla gravt störda barn, organiskt skadade, psykotiska gränsfall o. d., där en kontakt under en längre tid —— ofta under flera år —— är motiverad, dels för att hjälpa barnen med medicinering och olika stödåtgär- der, dels för att hjälpa föräldrarna att bättre acceptera situationen och lösa successivt uppkommande svårigheter.

3. Behandling. Den återstående fjär- dedelen får någon form av regelbunden psykoterapi, varierande från ett par gånger i veckan till en gång var fjor- tonde dag under en tid av ett halvt till två år.

De psykoterapeutiska resurserna är begränsade och måste utnyttjas på ett strängt arbetsekonomiskt sätt vad gäl— ler målsättning, metodik och patient- urval. Psykoterapin måste flexibelt an- sluta sig till de olika fallens art och svårighetsgrad och olika metoder kom— mer därför till användning. Arbetsinsat- sen måste avpassas så att patienten får en effektiv och tillräcklig hjälp. Det finns därför en kontinuerlig övergång från sådan behandling, som centreras kring aktuella och medvetna problem, till en mera djupgående terapi, som är inriktad på att efter hand bringa pa- tienten till insikt om omedvetna konflik- ter. Den senare är mest lämpad för neu- rotiska störningar.

Vid sidan av individualterapin intar gruppterapin en alltmer framträdande plats inom rådgivningSverksamheten. Frånsett att man vid gruppterapi sam— tidigt kan ge hjälp åt flera barn och ungdomar, är det många problem som synes vara särskilt lämpade att behand— la i grupp. Gruppterapeutiska metoder används i ökande utsträckning också vid behandling av asociala och krimi— nella ungdomar.

Gruppterapimetoderna varieras för olika patientkategorier och det före- kommer alla övergångar från grupper av aktivitetstyp till mera utpräglade psykoterapigrupper. Det är angeläget med en intim samverkan mellan indi- vidual— och gruppterapi så att behand— lingen kan effektiviseras genom att pa- tienten vid behov periodvis går i ena eller andra formen.

Samtidigt med behandlingen av barn och ungdomar uppehålls en regelbun- den kontakt med föräldrarna. Denna kontakt får olika utformning beroende på fallets art och familjens problema- tik. Den innebär i många fall en bear- betning av föräldrarnas egna problem och genomförs då av en kurator med lång erfarenhet och handledd utbild-

ning i »intensivt casework» eller av läkare.

Vissa mödrar till förskolebarn med relativt lindriga problem kan placeras i samtalscirklar om 8—10 mödrar un- der ledning av psykolog eller kurator. Samtidigt deltar barnen i grupper som leds av psykolog. Dessa grupper samlas en gång i veckan och verksamheten va- rar en till två terminer.

Förutom det här skisserade arbetet med diagnostik och behandling av en- skilda fall har den psykiska barna- och ungdomsvården viktiga profylaktiska uppgifter, som också är i hög grad tids- krävande. Dit hör t. ex. samarbete med sociala och medicinska barnavårdande institutioner, upplysningsverksamhet, kurser, föredragsverksamhet m. m.

Det barnpsykiatriska klientelet, som omfattar åldrarna upp till 21 år, kan schematiskt sammanfattas i nedanståen- de grupper. Samma indelning har här följts som i mentalsjukvårdsdelegatio- liens betänkande I »Psykisk barna- och ungdomsvård».10

I. Psykoser (egentliga sinnessjukdo- mar). II. Organiska hjärnskador. III. Utvecklingshämningar. IV. Beteenderubbningar.

a) Mognadsstörningar.

b) Okomplicerade miljöskador.

c) Neurotiska störningar.

d) Tidiga karaktärsstörningar (psy-

kopati).

Inom dessa diagnostiska grupper in- ryms tillstånd och problemkomplex som skiftar i hög grad, i all synnerhet som de stora åldersvariationerna inom klientelet i och för sig betingar mycket olika yttringar av samma sjukdomstill- stånd.

Grupp IV utgör det stora flertalet fall inom den öppna barnpsykiatriska vården. Självfallet är de fyra underav- delningarna a)—d) inte klart avgränsa-

de från varandra utan företer blandfor- mer.

De barn och ungdomar som återfinns i grupperna a), b) och o) är ofta väl tillgängliga för olika former av polikli- nisk behandling, såsom miljösanering, medicinsk behandling, stödterapi, indi- vidual- eller gruppsykoterapi jämsides med fortlöpande arbete med föräldrar- na. Vid mer fixerade störningar kan man dock inte vänta snabba resultat. I regel måste en psyke-terapi fortlöpa mer eller mindre intensivt under 1—2 år för att ge bestående resultat.

Av speciellt intresse för försöksverk- samheten är grupp (1), d.v.s. fall av tidiga karaktärsstörningar. Här åter- finns många av de barn och ungdomar som riskerar att successivt, med stigan— de ålder, utvecklas till kroniskt asociala eller kriminella individer.

Orsaksammanhangen, när det gäller de tidiga karaktärsstörningarna, är ännu högst osäkra. Många forskare uppfattar orsaken till dessa tillstånd som en tidig störning i relationen mellan föräldrar och barn — ofta genom tidig separa- tion från modern och talrika miljöbyten — andra forskare åter anser medfödda konstitutionella defekter eller hjärnska- dor avgörande. Som regel föreligger många samverkande faktorer. Vad som är viktigt med dessa fall är att tidigt få dem till behandling. Då de har nått ett mer framskridet tillstånd är det svårt att upprätta en nödvändig regelbunden kontakt med dem i en poliklinisk be- handling och man har därför icke an— nan möjlighet än att söka påverka dem genom institutionsbehandling.

Även inom alla de övriga diagnostiska grupperna, liksom också hos fullt friska barn, förekommer självfallet kriminella symtom och asociala yttringar av mer eller mindre övergående karaktär. Bak- om varje fall ligger ett komplicerat sam-

” SOU 1957: 40, sid. 22—26.

spel mellan sociala, psykologiska och medicinSkt-psykiatriska faktorer, där huvudvikten omväxlande ligger i de olika fälten. För bedömande av prognos och terapeutisk metodik är en diagnos- tisk studie av varje fall oundgänglig. Symtomet i och för sig säger föga om grundorsakerna, om svårighetsgraden och om vilken behandling som är den lämpligaste.

Poliklinisk behandling av asociala ungdomar erbjuder stora svårigheter på grund av att de sällan själva är aktivt hjälpsökande. En stödkontakt med so- ciala, medicinska och psykologiska åt- gärder måste smidigt anpassas till det individuella fallet. Den polikliniska verksamheten måste kompletteras med utrednings- och behandlingshem, där utredning och behandling kan fullföljas i de fall där institutionsplacering blir nödvändig. I vissa fall är sjukhusutred- ning på barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning angelägen. Remiss till ung- domsvårdsskola kan i andra fall vara den adekvata åtgärden.

Det är ur flera synpunkter naturligt att den psykiska barna- och ungdoms- vården kommer att inta en central po- sition i försöksverksamheten och den bör därför väsentligt förstärkas på för- söksorten. Vid våra studiebesök har vi också funnit att ett uttalat behov av en förstärkning föreligger. En genomgåen- de linje i förstärkningsprogrammet skall vara att öka förståelsen för de men- talhygieniska aspekterna på barn- och ungdomsarbete. Vi har också vid våra studiebesök funnit att det bland myndig- heter och andra som på olika områden sysslar med barn- och ungdomsfrågor finns ett starkt intresse för och behov av rådgivning och hjälp genom den psykiska barna- och ungdomsvårdens försorg.

Den psykiska barna- och ungdoms-

vården på försöksorten måste dimensio- neras så att den kan fylla de uppgifter som inom försöksprogrammets ram kommer att ställas på den. Den måste sålunda någorlunda svara mot allmän- hetens och myndigheternas efterfrågan på barnpsykiatrisk konsultation och be- handling. Den måste vidare kunna ägna sig åt verksamhet, som syftar till upp- spårande och förebyggande av miss- anpassning hos barn och ungdom. Det måste också i stor utsträckning ankom- ma på personalen inom den psykiska barna- och ungdomsvården att medver— ka i det allmänna utbildningsprogram- met på försöksorten och att bedriva mentalhygienisk upplysning i allmän— het. Slutligen kommer också den psykis- ka barna- och ungdomsvården att tas i anspråk när det gäller försökets veten- skapliga sida.

2. Nuvarande organisation av den psykiska barna- och ungdomsvården

I ungdomsvårdskommitténs betänkande från 1944 angående psykisk barna- och ungdomsvård” lades huvudvikten vid bekämpandet av kriminalitet hos barn och ungdom. Den psykiska barna- och ungdomsvårdens praktiska syfte skulle framförallt vara att förebygga social missanpassning och kriminalitet. Kom- mittén föreslog inrättandet av särskilda statsunderstödda centraler för psykisk barna- och ungdomsvård av övervägan- de poliklinisk karaktär och under chef- skap av specialutbildade läkare. Centra- lerna skulle tillgodose behovet av råd- givning i uppfostringsfrågor samt be- handling av missanpassade, psykiskt felutvecklade eller intellektuellt efter- blivna barn och ungdomar. Den före- byggande karaktären av verksamheten underströks. Medan man sålunda lade huvudvikten vid den öppna verksam- heten ansåg man att enstaka platser på

11 SOU 1944: 30.

barnavdelning kunde vara tillräckligt för klientelets behov av sjukhusobser- vation.

Då mentalsjukvårdsdelegationen 1957 och 1958 framlade sina betänkanden I och II rörande psykisk barna- och ung- domsvård resp. behandlingshem och mentalsjukhus för barn och ungdom12 kom tyngdpunkten helt naturligt att läggas på den sjukvårdsmässiga sidan och man siktade här främst på att be- reda psykiskt sjuka barn erforderlig medicinsk-psykiatrisk vård.

Mentalsjukvårdsdelegationens nämnda betänkanden har inte förelagts riksda- gen. Verksamheten vid den psykiska barna- och ungdomsvården regleras f. n. genom kungl. kung. den 4 novem- ber 1960, nr 619, om statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård samt av normalinstruktion och anvisningar utfärdade av medicinalstyrelsen den 23 februari 1962 (med.styr. cirk. 16—18/ 1962).

Den psykiska barna- och ungdomsvår- den skall anordnas efter en av medici- nalstyrelsen godkänd plan. I stora drag gäller nu för verksamheten:

1. Barn- och ungdomspsykiatrisk av- delning, med en i anslutning därtill an- ordnad poliklinisk mottagning (central) vid centrallasarettet och eventuellt pe- riodiskt återkommande filialmottagning på andra orter i länet, kan anordnas av landstinget. Denna avdelning avses vara basorganisation för den psykiska barna- och ungdomsvården och först i andra hand kan en mera fullständig öppen vård organiseras.

2. Fristående central för öppen barn- psykiatrisk vård kan anordnas för en eller flera begränsade räjonger inom landstingsområdet. En sådan fristående central skall stå under ledning av en överläkare och ha fullständig teamupp— sättning, d. v. s. såväl läkare som psyko- log och kurator.

3. Behandlingshem av två typer, dels typ I för i huvudsak neurotiskt klientel, där man räknar med relativt kort be- handlingstid, högst ett år, och dels typ II för barn och ungdomar, vars svårig— heter till övervägande del utgörs av ti- diga karaktärsstörningar och där man räknar med en genomsnittlig vårdtid på två år, kan anordnas antingen i anslut- ning till lasarettsavdelning eller till fri- stående central. Statsbidrag för verksamheten är oför- ändrade sedan 1945 och utgår med ett årligt belopp om 6 000 kronor för varje läkare och 3 000 kronor för varje annan kvalificerad befattningshavare (psyko- log, kurator och pedagogassistent).

Psykisk barna— och ungdomsvård i mer eller mindre utbyggd form förekommer f. n. inom 22 landstingsområden eller stå- der utom landsting och planeras i ytterli- gare 3 landsting. 21 barn- och ungdomspsy- kiatriska kliniker finns inrättade och till dessa finns knutna 20 centraler för polikli— nisk mottagning. Antalet fristående centra- ler är 19, varav 8 drivs av Stockholms stad, 1 av Ericastiftelsen i Stockholm, 5 av Göte- borgs stad, 3 av Stockholm läns landsting samt 1 av vardera landstingen i Hallands och Älvsborgs län. Dessutom finns 11 filial— mottagningar. Som behandlingshem i ovan angiven bemärkelse fungerar endast 2 in- stitutioner (Stockholms stad och Örebro län). Ett mindre antal anstalter finns god- kända som hem för psykopatiska och ner— vösa barn.

Fristående verksamhet har utbyggts längst i Stockholm. Av de 8 fristående cen- tralerna utgör 5 rådgivnings- och behand- lingsinstitutioner för var sitt distrikt av staden och står öppna för allmänheten di- rekt. De 3 övriga centralerna driver i hu- vudsak konsultationsverksamhet för barna— vårdsnämnden och dess institutioner.

3. Psykisk barna- och ungdomsvård på försöksorten

På försöksorten bör finnas barn— och ungdomspsykiatrisk lasarettsklinik med därtill knuten central för poliklinisk

1” SOU 1957: 40, 1958: 20.

mottagning. Barnpsykiatriska kliniker finns anordnade vid centrallasaretten i de i bil. 1 redovisade städerna Gävle, Västerås, Uppsala och Örebro. I anslut- ning härtill finns också poliklinisk mot- tagning för landstingsområdet, avseen- de barn och ungdom upp till 21 år. Vi föreslår att det på försöksorten vid si- dan av den befintliga lasarettsavdel- ningen och polikliniken inrättas en fri- stående central för psykisk barna- och ungdomsvård, vars upptagningsomräde begränsas till enbart försöksorten.

Som inledningsvis framhållits kom- mer den fristående centralen, tillsam- mans med den förut befintliga psykiska barna- och ungdomsvården, att spela en mycket viktig roll i försöksverksam- heten. Centralen bör därför byggas upp så att den dels kan bedriva en brett upplagd mentalhygienisk rådgivnings- och behandlingsverksamhet med viss uppsökande och konsultativ aktivitet och dels kan utgöra en undersöknings- station där en snabb och enhetlig be— dömning kan åstadkommas av de barn och ungdomar som behöver remitteras dit för social, psykologisk och barnpsy- kiatrisk penetration.

Det kan givetvis vara vanskligt att utan en ingående behovsuppskattning bestämma hur centralen skall dimensio- neras i fråga om personal och övriga resurser, men vissa hållpunkter kan er- hållas från olika undersökningar som företagits om behovet av psykisk barna- och ungdomsvård i allmänhet. Som för- ut påpekats har det visat sig att överallt där psykisk barna- och ungdomsvård anordnats har verksamheten snabbt bli- vit överbelastad och väntelistan blivit ett nära nog olösligt problem. Ett par svenska undersökningar kan belysa frå- gan om hur stort behovet ter sig.

En ännu icke publicerad undersökning13 av en representativ normalgrupp stock-

holmspojkar i åldern 8—16 år av Jonsson och Kälvesten i samarbete med Curman, ut— förd 1954—56, gav till resultat att 25 pro- cent av pojkarna företedde så dålig anpass- ning eller hade nervösa symtom av sådan art att de var i behov av barnpsykiatrisk hjälp. Ytterligare en tredjedel av pojkar- na företedde måttliga besvär, där omedel- bar hjälp inte var behövlig. Endast 44 pro— cent av hela gruppen kunde betecknas som välanpassad.

En undersökning av Gedda av nybörjar- na i ett överlärardistrikt i Göteborg 1948 visade att 47,5 procent av pojkarna och 41,5 procent av flickorna företedde psy— kosomatiska rubbningar, definierat som >>beteenderubbningar av den grad att de oro- at föräldrar och lärare eller därutöver ob- serverats av skolläkaren».14

Nycander fann »påtagliga abnormtill— stånd» hos 20 procent i ett kontrollmate- rial av 308 barn i åldern 2—18 år.15

Även utländska undersökningar visar en hög frekvens av psykiska störningar bland barn och ungdom. Några resultat skall i korthet anföras. Det bör påpekas att så— väl de utländska som de anförda svenska undersökningarna varierar högst avsevärt i fråga om materialurval, undersöknings- metodik, bedömningsgrunder o. s. v. Direkta jämförelser är därför inte möjliga.

En undersökning i Helsingfors 1956 av vart nionde barn i åldern 5—6 år (tillsam- mans 250 barn) visade bl. a. att 3,5 procent vårdades på institutioner för psykiskt sju- ka o. dyl., 2 procent var i behov av sådan vård, 10 procent behövde barnpsykiatrisk behandling medan slutligen 26 procent be— hövde viss observation och deras mödrar behövde stöd genom rådgivningsbyrå. Som helt välanpassade betecknades 43 procent.

På den danska ön Samse har man som ett led i en större studie undersökt alla 10- åriga barn, tillsammans 122. Av dessa barn betecknades 37 procent som välanpassade och 47 procent som någorlunda anpassa- de. Dåligt anpassade och i behov av hjälp

" Publiceras 1964. 14 Gedda, E. Frekvensen av psykoneurotiska beteenderubbningar på nybörjarstadiet inom ett av Göteborgs överlärardistrikt, Folkskolan — Sv. Lärartidning 1948.

Gedda, E. Fortsatta studier över nervösa be- teenderubbningar hos skolbarn. Folkskolan — Sv. Lärartidning 1952.

15 G. Nycander Personlighetsutveckling på avvägar. Sthlm 1950.

! ! r |

vid rådgivningsbyrå var 12 procent medan i procent stod under barnpsykiatrisk be- handling.

Två holländska undersökningar från 1957 av skolbarn i åldern 7—8 år och 12 år visade att 20—30 procent av barnen behövde hjälp för att klara sin anpassning i skola och hem. Ett par engelska undersökningar från 1952 och 1953 visar liknande siffror."

Såväl de anförda siffrorna som den praktiska erfarenheten ger sålunda vid handen att behovet av barnpsykiatrisk rådgivning och behandling är mycket stort. Det är samtidigt uppenbart att den psykiska barna- och ungdomsvården även vid en mycket omfattande utbygg- nad aldrig helt kan tillgodose det oer- hörda hjälpbehovet. För försöksortens vidkommande blir det därför angeläget att möta behovet på så bred front som möjligt genom att engagera andra insti— tutioner och organ som stöd åt den psykiska barna- och ungdomsvården.

Världshälsoorganisationen rekommen- derar i skriften Child Guidance Cen- ters" minst ett barnpsykiatriskt team per 45000 invånare (ett fullständigt team avses då bestå av 1 läkare, 2 psy- kologer, 2 kuratorer och kontorsperso- nal). För en stad av försöksortens stor- lek skulle sålunda, i enlighet med dessa rekommendationer, en fristående cen- tral med två barnpsykiatriska arbetslag ungefär utgöra ett rimligt mått för en utbyggnad. Jämfört med förhållandena i Stockholm ter sig visserligen en så— dan utbyggnad som relativt blygsam. I Stockholm, med en folkmängd av 800 000, arbetar 20—25 team i öppen barnpsykiatrisk verksamhet (inklusive skolans resurser) varför sålunda ett team svarar mot 30 000—40 000 invå- nare. Trots detta är också i Stockholm väntelistan ett mycket påtagligt pro- blem. Häremot kan anföras att de men- talhygieniska problemen i en storstad allmänt anses vara större och mera svårlösta än i en mindre stad.

Den fristående centralen bör i över- ensstämmelse med de allmänna planer- na stå öppen för allmänheten direkt när det gäller nervösa symtom, beteende— rubbningar och anpassningssvårigheter hos barn och ungdom upp till 21 år. För att (len skall kunna fylla sin roll i för- söksverksamheten bör den iförsta hand ta emot barn och ungdomar med aso— ciala eller kriminella symtom eller med sådana belastningsfaktorer, som utvisar att de är i farozonen för asocial utveck- ling. Om väntetider uppkommer, vilket givetvis är att befara, måste därför des— sa barn och ungdomar beredas förtur. Detta kan medföra att föräldrar till barn med neurotiska symtom och andra he- teenderubbningar avstår från att söka hjälp vid centralen. För detta klientel finns dock även lasarettsavdelningens barnpsykiatriska poliklinik, varför en sådan utveckling inte behöver uppfattas som alltför oroväckande.

I enlighet med försöksverksamhetens syfte bör centralen ges en viss upp- sökande inriktning, när .det gäller be- gynnande symtom på asocial eller kri- minell utveckling. Det är därför betydel- sefullt att ett väl organiserat samarbete etableras framför allt med skolan, barna- vårdsnämnden och de sociala barna- vårdsinstitutionerna i övrigt. Det måste också förutsättas att befattningshavare inom verksamheten skall delta i utbild- nings- och upplysningsverksamhet av olika slag, något som måste beräknas ta mycket tid i anspråk.

Vi föreslår att den fristående centra— len i försöksorten får en personalorga— nisation med 1 överläkare och 2 barn-

" Närmare uppgifter om de anförda under- sökningarna förekommer bl. a. i K. R. Grune- wald: Child Psychiatry in Sweden, Acta Paedopsychiatrica 1963, vol. 30 samt hos M. Davidson: Some Results of Psychological Disorders in Children, 1960. (Opublicerad sam- manställning för WHO, Euro-103.2/NVP 7).

" World Health Organisation Monograph Series nr 40- 1960.

psykiatriska team. På grund av den spe- ciella aktiviteten på försöksorten bör centralen därjämte tillföras ytterligare personal för konsultverksamhet och samarbete med skolan och den sociala barnavården. Organisationen framgår av följande plan.

Fristående central för psykisk barna- och ungdomsvård Rådgivninysbyrå

1 överläkare

1 bitr. överläkare 1 förste kurator 2 kuratorer

1 bitr. överläkare 1 förste kurator 2 kuratorer 1 psykolog 1 psykolog (terapeut) (diagnostiker) 1 bitr psykolog 1 bitr psykolog

(diagnostiker) (terapeut)

1 psykolog (gruppterapeut) + arvodesanställ— da gruppledare Expedition

1:e kontorsskrivare kanslibiträden expeditionsbiträde

Personal för konsuliverksamhel och samarbete 1 förste kurator barnavårdsnämnden 2 psykologer skolan 1 förskolepsykolog daghem ochlekskolor och 1 kurator 1 förskolepsykolog barnavårdscentraler

Rådgivningsbyrån bör ha väl tilltagna lokaler, som förutom väntrum, expedi— tionslokaler och rum åt de olika befatt- ningshavarna samt vederbörliga terapi- utrymmen bör innehålla föreläsnings- sal. Eventuellt kan lokaler för försöks- ledningen och dess experter vara inrym- da i samma byggnad. Bäst för ända- målet lämpar sig ett fritt beläget hus som i sin helhet disponeras för verk- samheten. Detta hus får ej ligga alltför långt från stadens centrum då det bör vara bekvämt åtkomligt för allmänheten och samarbetande institutioner.

Till rådgivningsbyrån bör knytas ett specialdaghem och en speciallekskola

för de förskolebarn, vilka vid undersök- ningen bedöms vara i behov av vidare observation eller pedagogisk behandling i mentalhygieniskt tillrättalagd miljö.

Under föregående avsnitt, som be— handlat förstärkningsåtgärder på sko- lans område, har vi framhållit att det torde finnas behov av specialklasser vid den psykiska barna- och ungdoms- vården. I anslutning till verksamheten hör sålunda inrättas en liten skola med låg- och mellanstadium, där barnen vistas hela dagarna. Skolan bör bestå av två klasser med 5—8 barn. I denna skola bör företrädesvis placeras barn, som uppvisat stora anpassningssvårig— heter i normalskola —— t. ex. skolk, vaga— bondage, snatteri, aggressivt beteende, höggradig motorisk oro, o. s. v. Till skolformen bör knytas specialutbildade lärare med erfarenhet från psykisk barna- och ungdomsvård och vidare personal för fritidssysselsättning. Skol- undervisningen bör avpassas efter klien— telets art och kompletteras med kon- struktiv och stimulerande aktivitet efter skolans slut. Samtidigt med denna skol— placering kan i en del fall bedrivas psykoterapi med barnen samt föräldra- arbcte genom rådgivningshyrån. Konti— nuerlig föräldrakontakt bör upprätthål- las också av skolan bl. a. i form av gruppdiskussioner.

4. Samarbete

I enlighet med verksamhetens allmänna inriktning på försöksorten är det för den psykiska barna- och ungdomsvår— den angeläget att intensifiera samarbe— tet med andra organ, vilka gör eller kan göra insatser för barns och ungdoms psykiska utveckling och anpassning. Detta gäller då närmast skolan, barna— vårdscentralerna och barnstugorna samt den hos barnavårdsnämnden anställda personalen.

Samarbete med skolan Skolans mentalhygieniska verksamhet som skisserats i föregående avsnitt skall i princip bygga på insatser av skolans mentalhygieniska arbetsgrupper. Dessa bör i första hand bistå rektor och en- skilda lärare vid svårigheter i klassen. Ärenden av mera komplicerad art kan från skolans arbetsgrupp överföras på någon av skolpsykologerna och den centrala mentalhygieniska instansen in— om skolan. Står det klart att problemet är av den arten att det inte kan lösas inom skolans ram bör ärendet överföras till den psykiska barna- och ungdoms- vården för utredning och behandling. Det är av stor vikt att detta samarbete sker smidigt och får en personlig prä- gel. Vi föreslår att från rådgivnings— byrån avdelas två psykologer med hu- Juduppgiften att arbeta inom skolan men administrativt ingående i den psy- kiska barna- och ungdomsvårdens orga— nisation.

Dessa två psykologer skall arbeta som konsulter åt skolans mentalhygieniska organisation när det gäller ärenden där barnpsykiatrisk utredning eller be- handling erfordras. Likaså kommer de att fylla en viktig funktion som kon- taktmän med skolan beträffande de skolbarn som anmäls direkt av föräld- rarna till den psykiska barna- och ung- domsvården ifråga om sådana problem som för sin lösning kräver skolans med- verkan.

Barn som skolkar, snattar eller visar annan social missanpassning, bör ägnas speciell uppmärksamhet och en rutin— mässig utredning av sådana fall bör vara regel. Härvid får göras en sovring så att vissa fall remitteras till barna- vårdsnämnden och andra fall till den psykiska barna— och ungdomsvården. Sociala utredningsfall och fall, där för- äldrarna är helt negativa till samarbete, bör sålunda i första hand remitteras till

barnavårdsnämnden medan fall, där psykologisk-psykiatrisk behandling sy- nes nödvändig och möjlig att etablera, bör hänvisas direkt till rådgivnings- byrån. Eventuellt kan sådan undersök— ning i vissa fall ske genom att barn- psykiater från rådgivningsbyrån håller mottagning på skolan.

Psykologerna bör också i samarbete med rådgivningsbyråns övriga personal fungera som ledare i den fortbildnings- verksamhet på skolans område som be- handlas i det följande, främst då det gäller skolans mentalhygieniska arbets- grupper men även i den övriga fortbild- ningen av lärare. Skolläkarna bör enga- geras i studiegrupper tillsammans med barnpsykiatrer. Möjlighet bör finnas att avlöna Skolläkarna för särskilda mot- tagningar rörande barn med nervösa symtom och beteenderubbningar, mot- svarande vad som nu gäller för barna- vårdscentralernas läkare.

Rådgivningsbyråns psykologer bör också ägna uppmärksamhet åt barnen i den specialskola som, enligt vad ovan utvecklats, bör inrättas i anknytning till psykiska barna- och ungdomsvården på försöksorten.

I mån av tid bör psykologerna även medverka med föredrag och kurser vid lärarnas studiedagar, föräldramöten o. s. v.

Samarbete med barnavårdsnämnden

Av särskild vikt är att uppnå en konti- nuerlig kontakt mellan barnavårds- nämndens utredningsavdelning och råd— givningsbyrån. Det torde även här vara lämpligt att avdela särskild personal från rådgivningsverksamheten för den- na uppgift. En kurator med mental— hygienisk vidareutbildning och grundlig erfarenhet såväl från den sociala som den psykiska barnavården bör utses till sådan förbindelseman. Denne kurator bör dela sin tid mellan rådgivnings-

byrån och barnavårdsnämnden och tjänstgöra som konsult åt nämndens tjänstemän, bl. a. när det gäller att av— göra vilka fall, som bör överföras till den psykiska barna- och ungdomsvår- den för mer eller mindre ingående handläggning där.

Regelbundna konferenser någon gång i veckan bör anordnas mellan barna— vårdsnämndens utredare och rådgiv- ningsbyråns personal. I dessa små ar- betskonferenser bör ingå en av läkar- na vid rådgivningsbyrån, en psykolog och den ovannämnda kuratorn jämte vederbörande avdelningschef vid bar- navårdsnämnden samt den eller de utredare som sysslar med aktuella fall. Här bör fall inom barnavårds- nämndens verksamhetsområde diskute— ras i den mån de är påtänkta för vidare utredning genom den psykiska barna— och ungdomsvårdens försorg eller det eljest föreligger behov av kon- sultation. Den vidare handläggningen av varje enskilt fall kan här planläggas. Om så befinns lämpligt kan härvid ett ärende helt övertas av rådgivningsby- rån, i andra fall medverkar byråns be- fattningshavare som konsulter, eventu— ellt efter läkare— och psykologobserva- tion av barnet. Vid dessa konsultations- fall behövs varierande insatser av lä- kare, psykolog och kurator. Det kan också tänkas att ett ärende som anmäls till rådgivningsbyrån lämpligen bör överföras till barnavårdssektionen efter diskussion och överenskommelse vid ovannämnda konferens.

Samarbete med daghem och lekskolor En social barnavårdsinstitution, som bör ägnas speciell uppmärksamhet i detta sammanhang är daghemmen. I daghemmen finns en hel del barn med anpassningssvårigheter, som f. n. ej får någon adekvat hjälp. Mödrarnas yrkes— arbete kan göra det svårt för dem att

uppsöka rådgivningsbyrå. Om i hemmen dessutom finns allvarliga sociala miss- förhållanden tvekar man av naturliga skäl att söka hjälp.

Åtskilliga av de barn i skolåldern, som genom skolans försorg anmäls till har- navårdsnämnden eller den psykiska barnavården och som då ofta har myc- ket svåra och fixerade beteenderubb- ningar hade redan då de vistades i dag- hem kunnat få behandling om dessa rubbningar då blivit klarlagda. Det är av stor vikt, att i tid spåra sådana av- vikelser i förskoleåldern, som kan ut- vecklas mot asocialitet eller psykiskt handikapp. Detta innebär att en kon- sultverksamhet utgående från den psy- kiska barna- och ungdomsvården och närmast bedriven av en förskolepsyko- log och en kurator torde ha en stor uppgift att fylla.

En del barn, som vållar svårigheter på daghemmen, företer relativt akuta beteenderubbningar och stressreaktio- ner. De kan ofta få tillräcklig hjälp ge- nom den institution de vistas på, om personalen har tillgång till en psykolog- konsult.

I mer komplicerade fall kan psykolo- gen ellcr kuratorn hjälpa personal och föräldrar genom att förmedla kontakten med rådgivningsbyrån och genom att hålla situationen flytande under vänte- tiden. Genom en dylik uppsökande verksamhet kommer inte endast miljö- skadade barn tidigare till behandling. Även hjärnskadade och utvecklingsstör- da barn i allmänhet kommer att dia- gnostiseras på ett tidigt stadium.

En svår kategori barn, som också ur försöksverksamhetens synpunkt har stor betydelse, utgörs av barn med grava beteenderubbningar där modern eller föräldrarna vägrar eller är oförmögna att inse det allvarliga i situationen och bestämt motsätter sig kontakt med råd- givningsbyrån. Här fordras i första

hand ett tålmodigt socialt arbete av uppsökande och kontaktskapande ka- raktär. Då det här ofta gäller problem- miljöer, kanske med flera barn på glid mot asocialitet, kan dylik kuratorsakti- vitet få en direkt brottspreventiv effekt.

Vare sig föräldrarna är samarbets- villiga eller inte beter sig en del barn på daghemmen så störande att de svårligen kan hanteras i en större grupp. För så- dana barn är det specialdaghem, som ovan föreslagits, av stort värde. Denna daghemsinstitution bör drivas med högst 6 barn i varje grupp och ha spe- ciellt väl utbildad personal. Hemmet bör kontinuerligt stå under barnpsykia- trisk läkartillsyn. I en sådan liten intim daghemsinstitution bör barnen kunna få hjälp och en förtroendefull kontakt ska- pas också med föräldrar, som tidigare visat sig obenägna för samarbete med den psykiska barna- och ungdomsvår- den.

Samma arbetslag, som utför ovan skisserade arbete i daghemmen, bör ock- så söka hinna med liknande konsult- verksamhet vid försöksortens lekskolor, där det också kan finnas en hel del för- skolebarn som visar utpräglade kam- ratsvårigheter och anpassningssvårig— heter av olika slag.

Samarbete med barnavårdscentraler

Av stor betydelse ur förebyggande syn- punkt är också att ett samarbete upp- rättas mellan barnavårdscentralerna och den psykiska barna- och ungdoms- vården på försöksorten. En förskole— psykolog bör avdelas för denna uppgift.

Vid barnavårdscentraler kontrolleras de flesta barn under de första levnads- åren. Läkarna och kanske allra mest sköterskorna på barnavårdscentralerna kan, förutom att handha den viktiga fysiska profylaktiska vården, också göra värdefulla insatser inom det mental- hygieniska arbetsfältet. Det är naturligt

för mödrarna att betrakta barnavårds- centralernas läkare och sköterskor som rådgivare också när det gäller barnens uppfostran och behandling vid vanliga beteenderubbningar som sömnsvårig— heter, syskonkonflikter, aggressionsut- brott etc. Vid sina hembesök får ofta sköterskorna en intim insyn i hemför- hållandena som kan vara av värde när det t. ex. gäller att bedöma barn med beteendestörningar och den fara som kan föreligga för en fortsatt ogynnsam utveckling.

Flera års erfarenhet från en psyko— logisk konsultverksamhet i Stockholm har visat att sköterskor och läkare vid barnavårdscentraler i hög grad kan in- tresseras för mentalhygieniska insatser. Psykologens verksamhet tar här främst sikte på att genom diskussionscirklar och seminarier för läkare och sköters- kor vid barnavårdscentralerna göra des- sa mer engagerade och kapabla att själva hjälpa mödrarna tillrätta med uppfostringsproblem och vanliga be- teenderubbningar hos barn. De blir härvid också bättre i stånd att bedöma i vad mån barnen behöver mer ingri- pande hjälp från exempelvis rådgiv- ningsbyråns sida. Psykologen följer sköterskan på hembesök i komplicerade fall och försöker i första hand lösa pro- blemen i samråd med vederbörande lä- kare vid barnavårdscentralen. Om detta visar sig ogörligt kan psykologen för- medla kontakt med rådgivningsbyrån. I en del fall kan den ändamålsenligaste lösningen vara en anmälan till barna- vårdsnämnden. Psykologen har också tillsammans med sköterskor och ibland läkare vid barnavårdscentralen diskus- sionsgrupper för föräldrar om vanliga barnproblem. Man kan förmoda att det med barnavårdscentralernas hjälp skall visa sig möjligt att i tid uppspåra en hel del barn med psykiska störningar och anpassningssvårigheter, vilka eljest

först i samband med skolgången, när störningarna är mer fixerade, kommer till den psykiska barna- och ungdoms- vårdens kännedom.

Samarbete med andra barnavårdsinsti— tutioner De fall, som ej kan utredas polikliniskt av barnavårdsnämnd eller rådgivnings- byrå, bör utredas på det eller de upp- tagningshem, som barnavårdsnämnden anordnar, såvida de ej lämpligen remit- teras till sjukhusavdelning. Behövlig barnpsykiatrisk konsultation och be- dömning kan då ske på barnhemmet med hjälp av den fristående centralens resurser. Eventuellt bör viss personal tillhörande den psykiska barna- och ungdomsvården stationeras på en dylik utredningsinstitution. Härvid kommer främst en kurator i fråga, medan psy— kolog och barnpsykiater bör anlitas för regelbundet återkommande besök. Vissa fall kommer efter utredningen att remitteras till fortsatt vård på ung- domsvårdsskola. Viktigt är att de inled- ningsvis berörda behandlingshemmen kommer till stånd i anslutning till för- söksverksamheten. Endast härigenom blir det möjligt för personalen inom den psykiska barna- och ungdomsvården att fullfölja en polikliniskt påbörjad be- handling, om institutionsplacering i en krissituation måste tillgripas.

D. Förstärkningsåtgärder på arbetsli- vets område

1. Inledande synpunkter Förmågan att på ett tillfredsställande sätt kunna anpassa sig till arbetslivets krav är av väsentlig betydelse för varje människa. I betänkandet Ungdoms- brottslighet diskuteras några av de yttre och inre orsaker, som kan hindra so- cialt anpassningsstörda ungdomar att på ett någorlunda friktionsfritt sätt in-

lemmas i arbetslivet. Olika åtgärder för att underlätta dessa ungdomars arbets- anpassning föreslås. Bl. a. rekommen- deras en mer differentierad elevvård i skolan, intensifierad yrkesvägledning, upplysning och propaganda på arbets— platser — även statliga och kommunala -— om de anpassningsstördas problem samt olika eftervårdsåtgärder för an- staltsklientel.

Åtgärder, som underlättar unga män- niskors inpassning i yrkes— och arbets— liv, kan ur de synpunkter, som är av intresse för försöksverksamheten, sche— matiskt hänföras till tre huvudområden. Åtgärderna kan vara av allmänt arbets- förberedande natur. Hit hör bl. a. sko— lans yrkesförberedande verksamhet, yr- kesvägledningen och speciella insatser som underlättar övergången mellan sko- la och arbetsliv. Individuellt stödjande är sådana åtgärder som inriktas på reha- bilitering av enskilda individer med mer eller mindre uttalade akuta pro- blem. Till detta område hör bl. a. olika arbetsvårdande åtgärder, t. ex. arbets- träning och omskolning, skyddad syssel- sättning, speciellt tillrättalagd yrkesut— bildning m. m. _ Den arbets— och yrkes- träning och skyddade sysselsättning, som förekommer på de olika ungdoms— anstalterna, kan även räknas till detta område. — Slutligen kan åtgärder för arbetsanpassning också ses som en frå- ga om eftervård för anstaltsklientel. Ut— över redan nämnda rehabiliteringsåtgär- der kan därvid t. ex. tillämpas place- ring vid speciella offentliga arbeten, sär- skild platsackvisition och upplysning på arbetsplatser.

På försöksorten torde förstärknings- åtgärder för att underlätta och förbätt— ra ungdomens arbetsanpassning bli aktuella på alla här angivna stadier. Huvudparten av de insatser som kan åstadkommas faller inom arbetsförmed- lingens område och inom skolans yrkes-

förberedande verksamhet. Som närmare utvecklas i det följande bör för arbets- förmedlingens vidkommande en för- stärkning av yrkesväglednings- och ar- betsvårdssidan med inriktning på för— söksorten närmast komma i fråga.

Många andra myndigheter och organ, barnavårds- och nykterhetsnämnd, psykisk barna— och ungdomsvård, efter- vårdsorgan m. fl., berörs av problemet om unga människors arbetsanpassning. De åtgärder som kan vidtas för att ge dessa organ bättre möjligheter att lösa ungdomars arbetsproblem, faller inom det allmänna förstärkningsprogrammet. Inom försökets ram blir det närmast fråga om att förbättra kontaktvägarna mellan övriga myndigheter och arbets- marknadsorganen.

Arbetsmarknadsstyrelsen är central myn— dighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefsmyndighet för länsarhetsnämnder- na, vilka leder arbetsförmedlingsarbetet på länsplanet. Vid varje länsarbetsuämnd, vars chef är länsarbetsdirektören, finns ett hu— vudkontor för arbetsförmedlingsverksam- heten samt ett antal på olika platser i länet förlagda avdelningskontor. Flertalet av de städer, som kan komma i fråga för försöks- verksamhet, är residensstäder och säte för länsarbetsnämndens kansli samt arbetsför— medlingens huvudkontor.

Huvudkontoret har dels expeditioner för allmän arbetsförmedling för de stora yr- kesområdena, dels specialförmedlingar. Vid huvudkontoret finns sålunda al—ltid expedi— tioner för yrkesvägledning, för arbetsvård och för tjänstemannaförmedling. I de län där en blivande försöksort kan vara be— lägen uppgår antalet befattningshavare vid länsarbetsnämnden till omkring 40—50 personer. Härav tjänstgör ungefär 20—25 tjänstemän, varav 12—15 kontorspersonal, vid kansliet, 10—15 tjänstemän vid den allmänna förmedlingen, 3—7 vid tjänste— mannaförmedlingen, 5—7 vid arbetsvårds— expeditionen och 3—4 tjänstemän vid ex— peditionen för yrkesvägledning. Personalen vid avdelningskontoren ute i länet varierar från en till ett tiotal befattningshavare, be- roende på ortens storlek. Härtill kommer ett antal orts- eller lokalombud samt kon— taktmän för yrkesvägledning.

Förmedlingstjänstemännen, bland vilka finns ett ganska stort antal socionomer och ett inslag av akademiker, rekryteras som aspiranter för att därefter genomgå intern vcrksutbildning. Assistentutbildning- en har en sammanlagd längd av 11/2 år. Därjämte kan tillkomma Specialkurser av varierande längd. För yrkesväglednings— tjänstemännen gäller en speciell rekryte- ringsgång.

I likhet med de flesta andra områden, som berörs av försöksverksamheten, kan man beträffande arbetsförmed- lingen säga, att den i dagens läge inte har tillräckliga resurser för att fylla de anspråk, som kan ställas på den, vare sig det gäller verksamheten i allmänhet eller den verksamhet som kan ha brotts- förebyggande betydelse. Man kan sam- tidigt konstatera, att den dynamiska ut- veckling som kännetecknar andra be— rörda organ och institutioner i hög grad utmärker arbetsförmedlingen. Den ak- tiva arbetsmarknadspolitikens målsätt- ningar torde komma att innebära en fortgående expansion och differentie- ring av arbetsförmedlingens olika verk- samhetsgrenar både före och under för- sökstiden.

Utbyggnaden av arbetsförmedlingens allmänna resurser synes få sin största betydelse för försöksverksamheten där- igenom att myndigheterna i försöks— orten, som i sin tur fått bättre arbets- betingelser, på ett effektivt sätt kan ut- nyttja arbetsförmedlingens tjänster. Samtidigt måste man beakta att de an- språk, som kommer att ställas på arbets- förmedlingen i skiftande konjunktur- lägen och vid strukturförändringar på arbetsmarknaden, givetvis kan komma att öka i snabbare takt än resurserna. En förstärkning av arbetsförmedlingens personal med avseende på försöksorten är därför nödvändig. Härvid måste man dock ta i betraktande, att såväl själva förmedlingsarbetet som arbetsförmed- lingens övriga verksamhet i allmänhet

bedrivs över större områden än en en— skild ort. Det torde därför inte vara möjligt att genomgående avgränsa för- stärkningsåtgärderna så, att de berör endast försöksorten.

Arbetsförmedlingen kommer genom den ordinarie förmedlingsverksamhe- ten, yrkesvägledningen och den växande omskolnings- och utbildningsverksam- heten i betydande utsträckning i kon— takt med de anpassningsstörda ungdo- marnas problem. Genom de befintliga verksamhetsformerna har man möjlig- het att på ett relativt smidigt sätt pröva olika hjälpåtgärder. Förstärkningen på detta område behöver därför inte er- bjuda alltför stora vanskligheter, då man i stort sett kan följa redan utstakade riktlinjer. Utöver en förstärkning av själva arbetsförmedlingsorganen krävs emellertid att övriga myndigheter och organ på försöksorten blir till fullo in— ställda på att utnyttja de möjligheter som bjuds.

I detta sammanhang är det nödvän— digt att beröra arbetsförmedlingens ställning i förhållande till andra myn- digheter. En av huvudtankarna i vårt förslag om försöksverksamhetens ut- formning är att en intensiv samverkan bör förekomma mellan de berörda sam- hällsorganen. Vid våra studiebesök och vid konferenser med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid betonats, att arbetsförmedlingsorganen ur vissa synpunkter måste inta en för- siktig hållning, när det gäller samarbete med andra myndigheter. Arbetsförmed- lingens tjänster skall stå till förfogande för både arbetsgivare och arbetssökan— de, vilket bl. a. betyder att den måste åtnjuta båda parters förtroende. En ar- betssökande, som lämnar uppgifter om sina personliga förhållanden eller en ar- betsgivare som ger upplysningar, vilka kan ge inblick i företaget, måste veta att dessa uppgifter är skyddade för insyn.

Upplysningarna skall i princip endast kunna användas för att ge underlag för bästa möjliga arbetsanvisning. Enligt 25 % lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar stadgas också att uppgifter som berör offentlig arbetsförmedling inte skall ut- lämnas i annan mån än som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande.

Från arbetsförmedlingshåll har i en- lighet med dessa principer betonats att arbetsförmedlingen bör stå neutral i förhållande till de arbetssökande och dessa bör inte få uppfattningen att av dem lämnade upplysningar om person- liga förhållanden förs vidare till andra organ som t. ex. polis, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Samtidigt har man emellertid också understrukit att arbetsförmedlingen, för att kunna full— göra sina uppgifter, självfallet är både intresserad och beroende av kontakt och samråd med andra myndigheter. Med allt hänsynstagande till de fram— förda synpunkterna vill vi här betona vikten av att ett fördjupat och utvidgat samarbete mellan arbetsförmedlingen och andra berörda samhällsorgan kom- mer till stånd på försöksorten.

En intensifiering av kontakten och samverkan på ett mer allmänt plan mel— lan arbetsförmedlingen och andra organ är även viktig ur försökssynpunkt. Läns- arbetsnämnden bör sålunda på lämpligt sätt vara representerad i det lokala för- söksorganet. Man bör också kunna för- utsätta att arbetsförmedlingstjänstemän— nen deltar i sådana upplysningsmöten och kontaktkonferenser, som under för— beredelse- och försökstiden ger infor- mation om försöket. Dessutom bör många av arbetsförmedlingens tjänste- män i olika egenskaper kunna medver- ka i utbildningsverksamheten på för- söksorten. I flera fall torde det bli na— turligt, att de engageras som föreläsare

eller ledare av studiegrupper. Någon speciell fortbildning i likhet med vad som planeras för andra personalgrup- per, torde däremot knappast bli aktu- ell för arbetsförmedlingstjänstemännens del. Däremot bör de i största utsträck- ning animeras att delta i annan pågå- ende fortbildning. Arbetsvårdens tjäns- temän kan t. ex. ha utbyte av den fort- bildning som ordnas för socialarbetar- na, och yrkesvägledarna bör i vissa delar kunna följa kurserna för lärare.

2. Allmänt arbetsförberedande åtgärder Skolans yrkesförberedande verksamhet

Förberedande yrkesvägledning i olika former och viss yrkespraktik ingår i un- dervisningen för den obligatoriska sko- lans högre klasser. I den nya nioåriga grundskolan ingår den yrkesförberedan- de undervisningen och praktiken som ett viktigt led i skolans arbete på hög- stadiet.

Som en sammanfattande benämning på de olika åtgärder som kan vidtas för att hjälpa ungdomar tillrätta med yrkes- valet brukar användas termen yrkes- orientering. Yrkesorienteringen i skolor- na bygger på ett nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och skolan. Konsu- lenten för yrkesvägledningsfrågor vid länsarbetsnämnden och länets skolche- fer skall för varje läsår lägga upp en plan för hur yrkesvägledningen vid sko— lorna skall bedrivas med utgångspunkt från de personalresurser som finns. Den arbetsförmedling för ungdom under 18 år, ungdomsförmedling, som tidigare bedrevs vid yrkesvägledningsexpeditio- nerna, har överförts till den allmänna förmedlingen för att yrkesvägledarna skall kunna ägna mer tid åt skolorna. I stort sett är arbetsfördelningen sådan, att det inom den obligatoriska skolan är skolans egna lärare både med och utan särskild utbildning som sköter den yr- kesorienterande verksamheten, medan

yrkesvägledarna vid arbetsförmedlingen är mer direkt engagerade när det gäller de högre skolorna. Vissa folkskollärare och läroverkslärare fungerar som yr— kesvägledningens kontaktmän för yr- kesorientering och praktikplaceringar. De har en särskild kortare utbildning för ändamålet och är i sin egenskap av yrkesvägledare anställda av arbetsmark- nadsverket.

Yrkesorienteringen i grundskolan be- står av s. k. teoretisk eller allmän yrkes- orientering, vilket är en del av ämnet samhällskunskap på högstadiet, vidare av enskild studie- och yrkesorientering och slutligen av praktisk yrkesoriente- ring, där eleverna under kortare perio- der får känna sig för på arbetsplatser.

Det ankommer på skolan att meddela allmän yrkesorientering, att lämna bi- drag till elevernas enskilda yrkesorien- tering genom bl. a. läraromdömen och skolläkarutlåtanden, att ge enskild stu- dievägledning och att bedriva för- och efterarbete för den praktiska yrkes- orienteringen. Arbetsmarknadsmyndig- heterna skall svara för enskild yrkesväg— ledning, yrkesorienterande föräldramö- ten, platsackvisition i samband med den praktiska yrkesorienteringen och vid elevers avgång från skolan, efterkontakt med elever, samt tillhandahålla yrkes- orienterande material.

I skolor med högstadium skall finnas yrkesvalslärare, som närmast under rek- tor har att ansvara för, informera om och samordna yrkesorienteringen på högstadiet. De har därvid bl. a. att i enskilda samtal med elever och deras föräldrar hjälpa eleven att sammanfatta sin situation.

Hösten 1963 tjänstgjorde i hela landet ca 530 yrkesvalslärare, varav 239 var behöriga. Behörighet tillkommer lärare som genomgått en termins specialkurs, anordnad av skolöverstyrelsen i sam- arbete med arbetsmarknadsstyrelsen.

Flertalet av de lärare som genomgår kursen är folkskollärare med vidareut- bildning. I sin egenskap av yrkesväg- ledare är yrkesvalslärarna deltidsan- ställda vid länsarbetsnämnden. I vissa kommuner är yrkesvalslärartjänsterna organiserade så att man har studierek- torer för yrkesvägledning.

Studie- och yrkesorientering är ur elevvårdssynpunkt mycket viktiga om- råden. I ett gemensamt betänkande av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadssty- relsen och överstyrelsen för yrkesutbild- ning, »Yrkesvägledningen i grundsko- lan»,15 har föreslagits att yrkesoriente- ringen skall samordnas med den övriga elevvården. Det föreslås att en ny grupp befattningshavare, skolkonsulenter, med akademisk, i vissa fall social utbildning, skall dels ombesörja den del av yrkes- orienteringen som ankommer på yrkes- valslärarna och därvid ersätta dessa, dels också fungera som skolpsykologer och skolkuratorer. Förslaget har hittills inte föranlett någon statsmakternas åt- gärd. Tills vidare består systemet med yrkesvalslärare.

I högstadieområden med mindre än 1 000 elever skall enligt betänkandet skolkonsulenten omhänderha alla de elevvårdande och yrkesorienterande ar- betsuppgifterna. För kommuner av för- söksortens storlek förutsätts att särskild kommunal skolpsykologtjänst inrättas. Man räknar också med särskilda skol- kuratorer. Skolkonsulenten skall där- för i de största kommunerna enbart få yrkesorienterande uppgifter.

Tillkomsten av skolkonsulenter skulle kunna lösa frågan om gränsdragning mellan de befattningshavare som _— ut- över lärarna själva -— sysslar med elev- vård. På grund av den differentiering mellan elevvårdsuppgifterna, som för- utsätts för de största kommunernas del, torde dock ett eventuellt genomförande av förslaget inte på något avgörande

sätt påverka den förut skisserade pla- neringen av förstärkningsåtgärder på skolans område.

Från skolhåll och på annat håll har vitsordats att systemet med yrkesvals- lärare inom försöksskolan har fungerat tillfredsställande. En naturlig förstärk- ningsåtgärd synes därför vara att på försöksorten öka antalet yrkesvalslärare (alternativt antalet skolkonsulenter).

Yrkesvalslärarna får en naturlig och nära kontakt med föräldrarna och ele- verna under sina samtal om elevernas studie- och yrkesvalsproblem. Genom sin arbetsförmedlingsutbildning och sin medverkan vid placering i yrkespraktik känner de till ortens arbetsliv. I be- tänkandet Ungdomsbrottslighet talas bl. a. om de svårigheter som de negativt inställda, skoltrötta eleverna i högre klasser vållar för skolan och för sig själva, svårigheter som, trots de större valmöjligheterna i den nya skolan, en- ligt mångas uppfattning kan tänkas bli ännu mer accentuerade i och med den förlängda skolplikten. Sådana elevers anpassning kan underlättas genom yr- kesvalslärarnas åtgärder.

De ökade mentalhygieniska insatser, som enligt förstärkningsprogrammet skall komma alla skolelever och deras föräldrar till godo, torde även komma att medföra ett ökat intresse för indi- viduell studie- och yrkesorientering. Elever, föräldrar och lärare kan i större utsträckning känna behov av att kunna vända sig till yrkesvalsläraren — liksom till arbetsförmedlingens yrkesvägledare _— för enskilda samtal om ungdomarnas problem och möjligheter.

Hur många yrkesvalslärare, som bör

" Yrkesvägledningen i grundskolan. Utred- ning och förslag beträffande den i den obliga— toriska skolan arbetande yrkesväglednings- personalens anställningsformer och organisa- toriska anknytning till skolväsendet och arbets- marknadsverket (20 okt. 1961, stencil.)

vara verksamma på försöksorten i för- hållande till andra orter, beror bl. a. på hur omfattande deras vanliga lärar- tjänstgöring är. En förekommande kom- bination är t. ex. 9 timmars vanlig lärar- tjänst och 15 timmars yrkesvägledning per vecka. Antalet yrkesvalslärare kan under sådana förhållanden ökas till två eller fler för varje yrkesvalslärarområ- de. Ett sådant område omfattar de elever i en skola eller en kommun, vars yrkes— vägledning handhas av en och samma yrkesvalslärare. Intet torde hindra att en lämplig och intresserad lärare enbart ägnar sig åt yrkesorientering. Skolkon— sulenttjänsterna skulle, om förslaget därom genomförs, bli heltidstjänster.

Vi föreslår att en sådan ökning av an- talet yrkesvalslärare, resp. ökning av antalet tjänstgöringstimmar per yrkes- valslärareområde, företas på försöks- orten, att yrkesorienteringens kapacitet blir minst den dubbla i förhållande till andra jämförliga orter. Hur denna ök- ning skall genomföras blir beroende av de aktuella förhållandena på försöks- orten vid försökets början. Städer av försöksortens storlek torde f. n. ha ett antal av 4—10 yrkesvalslärare. Vid fullt genomförd grundskola skulle förstärk- ningsprogrammet kunna innebära 10— 20 deltidstjänstgörande eller 3—5 hel- tidstjänstgörande yrkesvalslärare.

Utbildningskapaciteten för yrkesvals— lärare är f. n. begränsad. Hösten 1963 tjänstgjorde som nämnts drygt 50 pro- cent yrkesvalslärare utan behörighet, d.v.s. utan att ha genomgått special- kurs.19 Om inte utbildningsfrågan löses i annan ordning kan det därför bli aktuellt att hos vederbörande myndig- heter utverka, att företräde för yrkes— valslärarutbildning lämnas lärare, som skall tjänstgöra på försöksorten. En möj— lighet kan också vara att man på för- söksorten anordnar en egen kurs för yrkesvalslärare i samband med det sto—

ra fortbildningsprogrammet för lärare och andra personalgrupper.

övergångar: skola—arbetsliv

De första åren efter den obligatoriska skolans slut innebär för många ungdo- mar en rätt besvärlig anpassningsperiod till yrkesutbildningens och arbetslivets krav. Även om dessa anpassningspro— blem kommer att minska efter hand som den nya skolan kan göra eleverna bättre förberedda för arbetslivet, samt yrkes- och fackskolor får tillräcklig ka- pacitet, får man räkna med att proble— men alltid kommer att vara aktuella. Svårigheterna blir särskilt framträdan— de hos de ungdomar, vilka redan förut är handikappade eller missanpassade. Oförmåga att hålla ut i en utbildning eller stanna kvar på en arbetsplats är välkända drag hos barnavårdens, social- vårdens och rättsvårdens klientel. Miss— lyckandena i arbetslivet försvårar sedan ytterligare den sociala anpassningen. Åtgärder, som avser att motverka miss- lyckanden i arbetslivet, kan därför vara ägnade att förebygga brott och aso- cialitet.

Det förekommer f. n. inte någon or- ganiserad verksamhet för att fullfölja de insatser, som görs av skolan och av arbetsförmedlingen för att hjälpa ung- domarna till rätta vid inträdet på ar— betsmarknaden. Yrkesvalslärarna har enligt bestämmelserna skyldighet att hålla kontakt med elever viss tid efter skolans slut. Det ingår vidare i yrkes- vägledningstjänstemännens arbetsupp- gifter att följa sina klienter, att under- söka om de tagit ett anvisat arbete eller fullföljt yrkesutbildning, att hjälpa dem som kommit in på felaktig utbildnings- väg, som vantrivs på arbetsplatsen o. s. v. Sådan uppföljning och kontakt sker

" Enligt inhämtade upplysningar kommer är 1964 ca 120 och år 1965 ca 160 lärare att vinna behörighet som yrkesvalslärare.

även i viss utsträckning liksom den givetvis kan förekomma i andra for- mer och frän andra organ. Till följd av bristande resurser _ en alltför knapphändigt utbyggd elevvård i skolan och alltför knappa personalresurser hos arbetsförmedlingen _ torde dock den- na efterkontakt inte ha nått erforderlig omfattning och intensitet, vilket även framkommit vid våra studiebesök och kontakter med skol- och arbetsmark- nadsmyndigheter. Representanter för bl. a. barnavårds- och eftervårdsorgan, som har att ta befattning med de ur- spårade ungdomarnas arbetsproblem, har understrukit vikten av förebyggan- de åtgärder för ungdomens arbetsan- passning.

Vi föreslår att det på försöksorten or- ganiseras en kontaktverksamhet av del- vis uppsökande karaktär, som tar sikte på att underlätta ungdomens övergång från skola till arbetsliv. Verksamheten skall avse den obligatoriska skolans ele- ver. Härutöver bör även uppmärksam- mas elever i andra skolformer som av- bryter pågående skolgång eller utbild- ning.

De elever, som slutar skolan i för- söksorten och inte direkt går vidare till högre utbildning eller yrkesutbildning, kan ur de här aktuella synpunkterna indelas i följande grupper:

a) Specialklasselever. Särskilda kura— tiva insatser bör göras för de special- klasselever, som efter slutad skolgång bedöms vara i särskilt behov av hjälp med arbetsplacering och utbildning. En särskild kuratorsbefattning bör inrättas gemensamt för arbetsförmedling och skola för dessa uppgifter.

b) Elever som står under övervak— ning. övervakningsverksamheten kom- mer enligt vårt förslag att förstärkas på försöksorten. Övervakarna bör därför få goda möjligheter att i samarbete med

arbetsförmedlingen klara upp sina kli— enters utbildnings- och arbetsproblem.

c) Elever som utan att stå under över- vakning eller vara omhändertagna gjort sig kända som problemfall eller som till- hör problemfamiljer. Eleverna kan vara väl kända hos barnavårdsnämnd, so- cialpolis, ungdomsgårdsföreståndare, skolpsykolog, skolsköterska, den psy- kiska barna- och ungdomsvården etc. eller ha tilldragit sig sin lärares speciel- la intresse. Genom den intensifierade uppmärksamhet, som under försöksti- den skall ägnas skolelever samt genom samarbetet och kontakten mellan olika organ, bör sådana fall vara lätta att aktualisera under det sista skolåret.

Olika åtgärder har då redan vidtagits som bl. a. kan ha inneburit att eleven och hans föräldrar lärt känna och fått förtroende för t. ex. en viss lärare, en barnavårdstjänsteman, en ungdomsleda- re, en polisman eller annan. En sådan person kan lämpligen intresseras att mot arvode utöva en informell tillsyn efter slutad skolgång med sikte på ele— vens arbetsanpassning.

(1) Övriga elever. Majoriteten av de ungdomar som slutar skolan bereder inga påtagliga bekymmer i socialt av- seende. För sin egen personliga anpass- nings skull vore kanske ändå en del betjänta av en viss vägledning som kun- de bidra till att hjälpa dem tillrätta på arbetsmarknaden. För en mindre grupp där hemmet inte kan ge tillräckligt stöd skulle en sådan verksamhet kunna före- bygga social misskötsamhet som fram- träder först efter skolans slut. I ett vi- kande konjunkturläge eller vid omställ- ningar på arbetsmarknaden torde en sådan vägledning bli av särskilt stort värde.

Kontaktverksamheten bör organiseras i samverkan mellan arbetsförmedlingen, skolan och barnavårdsnämnden samt i

samråd med andra organ såsom den psykiska barna- och ungdomsvården och skyddskonsulentorganisationen. Hu- vudansvaret för verksamheten bör ligga på länsarbetsnämndens yrkesvägled- ningscentral. Vi föreslår att yrkesväg- ledningsexpeditionens personal för— stärks med en tjänsteman med uppgift att svara för att en kontinuerlig kon- takt hålls med de elever som lämnar skolan och av olika anledningar bedöms vara i särskilt behov därav. Han skall personligen sköta kontakten i de fall, där den inte kan ordnas på sätt som antytts i det föregående, (1. v. s. i huvud- parten av fallen. Av väsentlig betydelse är att denne tjänsteman etablerar god kontakt med olika arbetsgivare på orten och intresserar dem för de ungas pro- blem i arbetet. Företagsnämnder, ar- betsklubbar o. dyl. bör också informe- ras om dessa problem och därmed un- derlätta arbetsanpassningen för vissa unga arbetstagare.

Efterkontakt med klienter ligger helt i linje med yrkesvägledningens allmän- na principer. Verksamheten i försöks- orten innebär endast att man genom personalförstärkningen får tillfälle att utöva denna kontakt effektivt och kon- tinuerligt. I förhållande till ungdomarna kommer därför denna verksamhet från yrkesvägledningens sida att endast avse rådgivning och hjälp utan något mo- ment av tvång eller påverkan.

Verksamheten kan praktiskt organi- seras så, att skolledarna tillsammans med den ansvarige yrkesvägledaren mot slutet av varje läsår håller behövligt an- tal kollegier med deltagande av klass— lärare, yrkesvalslärare, Skolpsykolog, skolans mentalhygieniska arbetsgrupp representanter för barnavårdsnämnd, psykisk barna- och ungdomsvård samt eventuellt ytterligare organ. Härvid dis- kuteras vilka elever som kan vara i be- hov av efterkontakt, i vilka former den-

na bör äga rum 0. s. v. Med ett dylikt förfarande bör garantier kunna skapas för att inga problemfall förbigås och att heller inga onödiga, för ungdomarna och deras föräldrar kanske besvärande kontakter sker. Förberedelsearbetet för denna planering bör ankomma på sko— lan.

Vid uppläggningen av kontaktverk— samheten bör man även undersöka möj- ligheterna att anknyta denna till den obligatoriska hälsokontroll av arbets- tagare under 18 år, som enligt arbets- skyddslagen skall företas varje kalen- derår. Sådan kontroll skall förrättas på alla arbetsplatser med minderårig ar- betskraft av särskilt förordnad besikt- ningsläkare. Hälsokontrollen synes f. n. bestå av en relativt summarisk kropps- undersökning kompletterad med inspek- tion av den minderåriges fysiska ar- betsförhållanden. På försöksorten bör det vara möjligt att göra dessa under- sökningar mer omfattande och låta dem innefatta även ett social-medicinskt och mentalhygieniskt inslag. Möjlighet torde finnas att vid den allmänna hälsokon- trollen särskilja de ungdomar som kan behöva speciell uppmärksamhet. För- delen med en sådan anordning skulle vara att man kan utnyttja en redan be- fintlig organisation för att följa den minderåriga arbetskraften. Eftersom så- dana undersökningar sedan länge är obligatoriska behöver de heller inte av de unga uppfattas som ett otillbörligt tvång. En nackdel härmed är dock att kontaktperioden blir mycket kort. Ung- domarna slutar grundskolan vid 16 års ålder och hälsobesiktning skall ej före- komma efter fyllda 18 år.

Hur mycket arbetskraft som behöver sättas in på kontaktversamheten är svårt att på förhand avgöra. I en stad av försöksortens storlek utgör en års- kull ca 800—1 000 elever. Om man råk- nar med att 60—70 % av eleverna direkt

går vidare till högre eller annan utbild- ning och att grundskolan är fullt ge- nomförd t. o. m. nionde klassen skulle 300—400 nya ungdomar komma ut på arbetsmarknaden varje år. Hur många av dessa som kan vara i behov av vi- dare kontakt är svårt att förutse. Det förefaller dock osannolikt att en tjäns- teman skall kunna hålla samman verk- samheten. I brist på närmare hållpunk- ter beträffande den kapacitet, som and- ra organ i försöksstaden kan utveckla när det gäller att förhindra eller av- hjälpa ungdomens arbetsproblem, vill vi emellertid inte sträcka oss längre än till den här föreslagna uppläggningen.

3. Individuellt stödjande åtgärder

Inom ramen för arbetsförmedlingens verksamhet kan vidtas många åtgärder, som i olika hänseenden är ägnade att lösa människors arbetsproblem. Av grundläggande betydelse för både unga och äldre är självfallet den allmänna förmedlingsverksamheten, som syftar till att individen skall kunna anvisas ett arbete som i möjligaste mån svarar mot hans önskemål och förutsättningar.

Den tekniska och ekonomiska utveck- lingen, som kontinuerligt förändrar ar- betslivets struktur, ställer ständigt nya krav på anpassning och omställning hos arbetskraften. I syfte att minska arbets- löshetsriskerna, underlätta omflyttning av arbetskraft etc. driver arbetsmark- nadsmyndigheterna en omfattande ut- bildnings-, fortbildnings- och omskol- ningsverksamhet för olika grupper av arbetslösa, partiellt arbetsföra m. fl. Ett ganska vittgående ekonomiskt stöd kan lämnas den enskilde under utbildnings- tiden. Även åtskilliga socialt missanpas- sade ungdomar kan inom ramen för denna verksamhet få hjälp till en bättre arbetsanpassning.

Individuella åtgärder till hjälp för de ungdomar på försöksorten, som har svå-

righeter med sin arbetsanpassning, tor- de i första hand komma i fråga inom yrkesvägledning och inom arbetsvård.

Det är betydelsefullt att behovet av enskild yrkesvägledning för försöks- ortens ungdomar blir väl tillgodosett. En yrkesvägledare vid länsarbetsnämn- dens expedition för yrkesvägledning — utöver den som i det föregående före- slagits för efterkontakt _ bör avdelas som försöksortens kontaktman för yr- kesvägledning, till vilken barnavårds- nämnden och andra sociala organ samt centralen för psykisk barna- och ung- domsvård kan vända sig när det gäller enskilda ungdomar. För denna uppgift liksom för yrkesvägledningen i försöks- staden överhuvud kan komma att krä- vas en ytterligare utökning av antalet yrkesvägledare. En sådan förstärkning borde kunna genomföras med kort var- sel när behovet därav kan överblickas.

Som arbetsvård betecknas den verk- samhet som syftar till att bereda arbete åt människor vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning har eller väntas få svårare än andra att få och behålla ett för- värvsarbete. Vid varje länsarbetsnämnd och vid de större avdelningskontoren finns en arbetsvårdsexpedition dit dessa personer kan hänvisas för arbetsvårds- utredning, vilken tar hänsyn till klien- tens såväl sociala som fysiska och psykiska situation. Härvid inkopplas bl. a. länsarbetsnämndens förtroende— läkare. På grundval av denna utredning kan sökanden antingen direkt hänvisas till lämpligt arbete genom den allmänna förmedlingens försorg eller till yrkes- utbildning. I det senare fallet kan psyko- tekniskt anlagsprov företas. Om veder- börande inte kan placeras i öppna mark- naden eller på utbildning kan en tids arbetsträning eller arbetsprövning kom- ma i fråga. Om klienten befinns inte kunna konkurrera på öppna marknaden

kan han beredas någon form av skyddad sysselsättning, d. v. s. på skyddad verk- stad, i arkivarbete eller i statskommu- nalt beredskapsarbete för svårplacerad arbetskraft. — Andra hjälpåtgärder inom arbetsvården är hemarbete, nä- rings- och starthjälp.

Av arbetsvårdens klientel beräknas omkring en tredjedel lida av sådana ar- betshinder, vilka främst är av psykisk och social natur. Yngre och äldre, som skrivs ut från mentalsjukhus, fång- vårds-, alkoholist- och ungdomsanstal- ter, utgör en stor grupp. Vissa tjänste- män vid arbetsvårdsexpeditionen funge- rar som kontaktmän, när det gäller ar- betsvårdsåtgärder för dessa grupper.

Arbetsvården erbjuder långtgående möjligheter att avhjälpa unga män- niskors arbetsproblem. Några skall här i korthet beröras. I sin nuvarande form eller eventuellt upplagda på annat sätt bör de kunna intensifieras för försöks- ortens klientel.

1. De ordinarie yrkesutbildningsan- stalterna lider sedan lång tid av plats- brist. Erfarenheten har visat att detta leder till att bl. a. hjälpklassklientelet och andra ungdomar med brister i sin personliga utrustning inte kommer in på yrkesskolorna. En del länsarbets— nämnder har därför under senare år anordnat speciella yrkeskurser avsedda för hjälpklassklientel. En annan form av speciell yrkesut- bildning förekommer vid de 5. k. riks- yrkesskolorna. Vid dessa kan anordnas speciella kurser för svagbegåvade, t. ex. mekanikerkurser. Efter en grundläggan- de 12-veckors utbildning och observa- tionstid får eleverna särskild träning på en viss maskintyp eller ett visst arbets- moment som de visat sig ha särskilt handlag med. Man tillvaratar småmo— ment i deras anlagsutrustning. Kursti- den är individuellt avpassad. Med den

skicklighet eleverna förvärvat inom sitt lilla område kan de sedan lättare hävda sig på arbetsmarknaden.

Särskild yrkesutbildning för ungdom, som bedöms vara lämpad därför, bör kunna anordnas i kursform på försöks- orten. Utbildningsmöjligheterna för svagbegåvad ungdom och problemung— dom överhuvud torde generellt komma att förbättras i framtiden, varigenom även försöksortens ungdom kan bättre tillgodoses. Det kan inte bli tal om att ge ungdomar från försöksorten förtur till för dem särskilt lämpade utbild- ningsplatser. Då man emellertid kan för- vänta att många problemfall på försöks- orten jämfört med andra orter generellt kommer att bli tidigare uppfångade och grundligare utredda, torde deras möj- ligheter till utbildning relativt sett också bli bättre tillgodosedda.

2. Arbetsträning meddelas vid sär- skilda träningsverkstäder för klienter som av olika skäl ej kan placeras direkt på öppna marknaden. Träningens syfte är att ge en allmän arbetsfostran. Klien- terna skall under yrkesmässiga former och under viss läkartillsyn successivt träna upp arbetsvilja och arbetsförmå- ga, få vana vid maskiner, arbetskamra- ter o. s. v.

Träningsverkstäder inrättas av lands- tingen med statsbidrag. Även primär- kommuner kan vara huvudmän. Flera av de landsting, i vilka en försöksort kan vara belägen, har träningsverkstä- der. Det förekommer att missanpassade ungdomar tas emot för arbetsträning.

Skyddad sysselsättning är avsedd för personer som trots arbetsträning eller andra åtgärder inte kan reda sig i ett arbete på öppna marknaden. Huvudmän för skyddad sysselsättning kan vara landsting, kommunal förening eller stif- telse eller enskilda företag. En annan verksamhetsform är s. k. halvskyddad sysselsättning, där företag får bidrag

från arbetsmarknadsstyrelsen för att sysselsätta svårplacerad arbetskraft.

3. Sedan några år tillbaka anordnas i arbetsmarknadsstyrelsens regi särskilda arbeten för ungdomsvårdsskoleelever, s. k. beredskapsarbeten för specialhän- visade. Arbetet består av dels vägarbete, dels skogsvårdsarbete. Beredskapsarbe- tena är avsedda som en övergångsform till normalt liv och arbete för pojkar, som utplaceras från ungdomsvårdssko- lor för vård utom skola. Utom plats- chef, arbetsbefäl m. fl. finns vid dessa arbetsplatser en kurator, som skall ta sig an pojkarnas personliga problem och deras fritid. Avtalsenlig lön utgår och pojkarna betalar för kost och logi. Liknande arbeten förekommer eller pla- neras för personer utskrivna från fång- vårdsanstalter och nykterhetsvårdsan- Erfarenheterna från beredskapsarbe- tena bedöms som relativt tillfredsställan- de, i varje fall för vissa typer av klien- tel. Särskilt i fall där pojkarna genom speciella omständigheter kunnat tas om hand i familjeliknande former har er- farenheterna varit positiva. Det har även förekommit att man tagit emot pojkar som varit omhändertagna av barnavårdsnämnd men inte varit intag- na på ungdomsvårdsskola. Blandningen av klientel har varit mindre gynnsam, men eljest har denna placeringsform för av barnavårdsnämnd omhändertag- na bedömts ha vissa utvecklingsmöjlig- heter. Om behov därav visar »sig föreligga torde beredskapsarbete av liknande typ förhållandevis snabbt kunna anordnas för sådant klientel från försöksorten, som kan passa därför. Beredskapsarbete skulle även kunna ordnas för därför lämpad kvinnlig ungdom på försöks- orten, som behöver en tids miljöombyte.

Arbetsvård kräver mycket tid och tå- lamod. Behovet av arbetsvård i olika

former växer samtidigt mycket snabbt. Strukturförändringar på arbetsmarkna- den och den minskade efterfrågan på icke utbildad och icke kvalificerad ar- betskraft gör att allt fler människor får svårigheter att hävda sig på arbetsmark- naden och blir i behov av arbetsvår- dande åtgärder. Trycket på länsarbets- nämndernas arbetsvårdsexpeditioner är därför mycket starkt och personalresur- serna räcker många gånger inte till för de svåra och tidskrävande arbetsupp- gifterna. Om de ungdomar på försöks- orten, som i något avseende är i behov av utredning och åtgärder för arbets- vård, skall kunna ägnas den nödvändiga uppmärksamheten krävs att personal avdelas för ändamålet. Vi föreslår att personalstyrkan vid arbetsvårdsexpedi- tionen i försöksorten utökas med en tjänsteman som har till särskild upp- gift att ägna sig åt försöksortens unga klientel. Arbetsuppgifterna för denne arbetsvårdstjänsteman för försöksorten behöver därvid inte begränsas enbart till ungdomar. Föräldrar till problem- ungdomar kan t. ex. vara i starkt behov av arbetsvårdsåtgärder, om man vill åstadkomma en sanering av hemmiljön.

De förstärkningar vi i första hand föreslår på arbetsförmedlingens perso- nalsida utgör enligt det föregående en yrkesväglednings- och en arbetsvårds- ljänsteman, varvid den nytillkomne yr- kesvägledaren främst bör ägna sig åt förebyggande kontakt med ungdomar, som från skolan träder ut på arbets- marknaden. Personalstyrkan på läns- arbetsnämndens yrkesvägledningsexpe- dition skulle därmed öka från ca 3—4 till 4—5 och vid dess arbetsvårdsexpe- dition från ca 5—7 till 6—8 personer. Som redan påpekats i det föregående kan emellertid ytterligare personalför- stärkningar bli aktuella. Inte minst gäl-

ler detta för den allmänna förmedling- en, som av olika anledningar kan kom- ma att bli starkt belastad under för- sökstiden. Arbetsförmedlingstjänstemännen får en allsidig utbildning för olika förmed- lingsuppgifter och personalen är rela- tivt lätt utbytbar mellan olika avdel- ningar. Med arbetsmarknadsstyrelsens medverkan torde därför en tillfällig eller mera långvarig personalförstärk- ning inom den allmänna förmedlingen eller specialförmedlingarna under på— gående försökstid kunna åstadkommas.

E. Förstärkning av polis och åklagar- myndighet

1. Inledande synpunkter

Allmän enighet torde råda om att poli- sen har en särskilt viktig uppgift att fylla i kampen mot ungdomsbrottslig- heten. Upptäcktsrisken måste antas in- verka på brottsfrekvensen och ett snabbt polisingripande är önskvärt i brotts- förebyggande syfte.

En stad av försöksortens storlek har för närvarande både ordnings- och kri- minalpolisavdelning. På grund av det beslutade förstatligandet av polisväsen- det som kommer att träda i kraft den 1 januari 1965 synes det överflödigt att här ingå på poliskårens nuvarande or- ganisation i de tänkbara försöksorter- na. Den följande genomgången av de olika underavdelningarnas uppgifter i en blivande försöksort kommer att byg- ga på den föreslagna nya organisatio- nen. Då frågan gäller vilka uppgifter, som skall ingå i försöksverksamheten inom polisen, och vilken personalökning detta kan kräva, är givetvis poliskårens storlek och organisation i försöksorten av avgörande betydelse. Om den nyligen

blivit föremål för organisationsunder— sökning av polisväsendets organisations- nämnd eller på annat sätt och nämndens förslag följts, kan man räkna med att storlek, organisation och arbetsfördel- ning i huvudsak är avpassade efter de krav, som kan ställas på polisverksam- heten under normala arbetsförhållan- den. Om det å andra sidan inte före- kommit någon sådan undersökning un- der de senare åren, kan det befaras, att dessa krav inte helt är uppfyllda i olika hänseenden. Vi vill därför rekommen- dera, att rikspolisstyrelsen — om en dylik utredning inte gjorts under de senaste åren _ får i uppdrag att med förtursrätt låta utföra en sådan, så snart försöksorten utsetts. Sålänge denna inte bestämts, kan vi inte på grund av de starkt varierande lokala förhållandena avge något bestämt förslag till förstärk- ningsplan för polisen. I stället måste det här liksom i de tidigare avsnitten bli fråga om ett förslag i modellform till en utbyggd organisation. Sedan för- söksorten blivit bestämd, får modellen anpassas efter de lokala förhållandena.

Den i det följande skisserade perso- nalökningen kan visserligen förefalla så omfattande att planen på grund av eko— nomiska, personella och andra skäl skulle vara omöjlig att genomföra i praktiken. Vi vill dock understryka att --förslaget endast är att betrakta som en modell. Om de föreslagna brottsföre- byggande åtgärderna redan ingår som ett normalt led i polisverksamheten på försöksorten minskas givetvis behovet av personalökning. För fullständighe- tens skulle innehåller dock förslaget en redovisning av alla tänkbara punkter, där den förebyggande verksamheten kan aktiviseras. För att de vetenskapliga kraven på försöket skall kunna uppfyl- las, fordras också, som närmare utveck— lats i kap. 3, att ökningen ej får vara alltför ringa.

2. Poliskåren på försöksorten ] det följande skall de olika underavdel- ningarna, deras tänkbara uppgifter i försöksverksamheten och behovet av förstärkning genomgås i tur och ord- ning.

Ordningsavdelningen

Vad först beträffar ordningsavdel- ningens övervakningssektion ingår i denna bl. a. fotpatrullerande personal och personal för patrullering i radiobil.

Den fotpatrullerande personalen tjänst- gör huvudsakligen i stadens centrala delar, där dess verksamhet till stor del består av trafikövervakning och -dirigering under de tider, då trafikintensiteten är högst. I nya— re stadsdelar i utkanterna är fotpatrulle- ringen mindre vanlig.

Radiobilpersonalen har till uppgift att dels i allmänhet övervaka ordningen, dels ingripa i trafiken vid behov, dels utgöra en rörlig beredskapsavdelning, som kan till- delas uppgifter vid behov och dels utföra transporter m. m. Patrulleringen i ytterom- rådena utförs i allmänhet i bil.

På vissa håll förekommer även patrulle- ring med motorcykel, men detta är ovan- ligt och ingår oftast i trafikpolisens upp- gifter.

Polisverksamhetsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande20 dels att radiohilpa- trulleringcn skulle kombineras med fot- patrullering under en del av varje skift och dels att enmansbetjänade radiobilar skulle användas för vissa uppgifter.

När det gäller att bedöma behovet av personal i yttre tjänst vid ordningsav- delningen, utgår man enligt moderna metoder regelbundet från behovet av polispersonal på olika tider och platser samt fördelar sedan den tillgängliga styrkan så att lämpligt sammansatta skift uppstår. Erfarenheten visar att man för att kunna få ytterligare en polisman i tjänst dygnet runt på grund av gällande arbetstidsbestämmelser måste förstärka personalstaten med 4 tjänster.

Vad angår den fotpatrullerande per- sonalen förefaller det uppenbart, att denna behöver förstärkas för försöks—

verksamheten, i första rummet vad an— går den allmänna polisbevakningen. Denna bör därvid särskilt inriktas på så- dana tider och platser, där barn och ungdom förekommer i stort antal och där risk för brott eller vanart föreligger. Sådana platser kan vara förslummade delar av städernas centrum, byggnads- platser, »strög», parker och nya föror- ter med stor anhopning av barn och ungdom men med ringa polisbevakning. Bevakningen bör huvudsakligen insättas under eftermiddagar, kvällar och för- nätter samt i viss utsträckning under lördagseftermiddagar och helgdagar, särskilt med tanke på dem, som då är lediga från skolan. Tider och platser beror givetvis i stor utsträckning av för- söksortens speciella förhållanden. Man torde dock inte behöva räkna med behov av förstärkning under hela dygnet utan endast under halva, d.v.s. kl. 12—24 med någon förskjutning vid veckoslut o. dyl. Med den storlek på ordnings- avdelningen, som man har att räkna med i försöksorten, förefaller det önsk- värt med ytterligare 4 man i fotpatrul- lerande tjänst under halva dygnet, vilket motsvarar en förstärkning av 8 man. Be— träffande stadens ytterområden bör patrulleringen ske med hjälp av en mindre bil, med vilken den patrulle- rande polismannen kan förflytta sig från ett område till ett annat. Tjänst- göringen kommer därigenom att om- växlande bestå av fotpatrullering i kor- tare pass och motoriserad förflyttning.

Vad därefter angår radiobilstyrkan behöver även den förstärkas på ungefär samma grunder som beträffande den fot- patrullerande personalen. Dess uppgif- ter efter förstärkningen blir ungefär desamma som tidigare, men det är sär- skilt viktigt, att en stor del av den in- tensifierade övervakningen inriktas på

2" Polisens brottsbekämpande verksamhet, SOU 1961: 15, sid. 108.

svåråtkomliga och tidigare mindre ofta besökta platser, t. ex. parker. I en stad av avsedd storlek har man anledning räkna med en radiobilpatrull under hela dygnet och ytterligare en under ungefär halva dygnet. Behovet av för- stärkning bör bli ytterligare en patrull under hela och en under halva dygnet kl. 12—24. Tjänstgöringen under ett par kvällar i början av veckan kan dock i stället förskjutas till ett par morgnar och förmiddagar, speciellt med tanke på skolbarn som skolkar eller ungdomar som inte arbetar. Detta skulle kräva en förstärkning av 12 man. I samband här- med bör man kunna åstadkomma en besparing av personal och driftskost— nader genom att under hela dygnet er- sätta en vanlig tvåmans radiobil med en mindre bil, endast bemannad av en man. Möjligheten härtill är dock givetvis be- roende på de lokala förhållandena, sär- skilt frekvensen av uppdrag för radio— bilarna och uppdragens art. Denna be- sparing skulle sålunda bli 4 man, och den totala ökningen av radiobilstyrkan 8 man.

När det gäller ordningspolisens yttre verksamhet förutsätts att denna i mån av personaltillgång i viss utsträckning kan bedrivas av ett rörligt kommando. Detta innebär att all tillgänglig perso- nal under ledning av polisbefäl och med stöd av radioutrustat fordon till- delas korta, bestämda uppgifter inom ordningspolisarbetets ram, och att upp- gifterna bestäms med hänsyn till de lokala erfarenheterna om behovet av särskilda insatser.

Nästa sektion i ordningsavdelningen kommer att bli den delvis nyinrättade skyddssektionen, vari ingår tidigare so- cialpolis-, civilpatrull- och kvarters- polisuppgifter samt allmän spaning. Den senare uppgiften har tidigare i allmän- het handhafts av kriminalpolisen.

Vad först angår socialpolisuppgifter-

na, bör dessa innefatta vad som förut- sattes av polisverksamhetsutredningen i dess betänkande i frågan.21 På detta område föreligger utan tvekan det störs- ta behovet av och möjlighet till insatser från polisens sida i brottsförebyggande syfte när det gäller barn och ungdom. Vi räknar därför med ett behov av för- stärkning med 6 man. Dessa kan väntas bli fördelade på olika tjänstegrader från förste polisassistent till poliskonstapel enligt gällande kvoteringsregler.

I denna sektion kan även kvarters- polisverksamheten väntas ingå.

Förslaget därom härrör från polis- verksamhetsutredningen i dess nyss- nämnda slutbetänkande. Systemet inne— bär att man ger ett antal polismän var sitt ansvarsområde, inom vilket de sta— digvarande tjänstgör under längre tid för att få möjlighet att förvärva en le- vande och inträngande kunskap om alla förhållanden inom distriktet, som har polisiärt intresse. På polisverksamhets- utredningens förslag bedrevs försöks— verksamhet med kvarterspolis i bl. a. Malmö och Karlstad. Erfarenheterna var övervägande positiva. Verksamheten innebär dels vanlig ordningspolisverk- samhet, som efter omständigheterna sär— skilt kan inriktas på barn och ungdom, dels en del av den verksamhet, som vanligen bedrivs av ordningspolisens civilpatruller, och dels biträde åt kri— minalpolisen, när det gäller allmän spa- ningsverksamhet och beivrande av smärre brott och förseelser. Polisverk- samhetsutredningen förutsatte i sitt be- tänkande, att två polismän skulle dela ett »poliskvarter» med var sitt ansvars- område, inom vilket de också borde vara bosatta. Deras tjänstgöringstid bor- de bestämmas dels av chefen för den yttre verksamheten och dels i viss ut- sträckning av dem själva.

21 Socialpolis och kvinnlig polis, SOU 1958:34

För komplettering och intensifiering av den vanliga ordningspolisverksam— heten föreslår vi att kvarterspolis in— rättas i försöksorten som ett led i för- söksverksamheten. Kvarterspolis kan emellertid inte användas överallt. Som tidigare nämnts, är polisbevakningen normalt intensivast i centrum av en stad av försöksortens storlek. Där före- ligger följaktligen inte något behov av sådan särskild förstärkande verksamhet. För att ett område i övrigt skall lämpa sig för kvarterspolisverksamhet fordras dels att det är något så när avgränsat, dels att det är av lämplig karaktär med hänsyn till arbetsuppgifterna och dels att invånarantalet är av lämplig storlek. Följaktligen kan man inte utgå ifrån, att alla de delar av försöksorten, som ligger utanför centrum, är lämpade för kvarterspolisverksamhet. Vi har därför antagit att fyra dylika ansvarsområden kan utväljas. Till kvarterspoliser bör efter ansökan kommenderas lämpliga ordningspolismän, som inte är alltför unga och har intresse för denna delvis nya art av verksamhet samt bor nära och väl känner till de områden som ut- väljs. Den lokalt förstärkta polisbevak- ningen medför inte att ordningsavdel- ningens övriga yttre styrka kan ned- bringas. Personalökningen blir alltså 4 man, en inom vardera ansvarsområdet.

Någon ökning av personalbehovet för civilpatrullering torde ej vara erforder- lig, då denna dels anknyter till den re- dan behandlade socialpolis- och kvar- terspolisverksamheten och dels sam- manhänger med den tidigare vanligen av kriminalpolisavdelningen bedrivna allmänna eller fria spaningen. Denna senare verksamhet gäller i allmänhet yttre övervakning av brottslingar och lösdrivare, efterspaning av rymmare och efterlysta personer samt hotell (och eventuell gods-) spaning. Oberoende av den nuvarande omfattningen är det

uppenbart, att denna verksamhet bör förstärkas i försöksorten med särskild inriktning på ungdomsbrottslingar, i synnerhet sådana som rymt från eller efter permission ej återvänt till ung- domsvårdsskola, ungdomsfängelse eller annan anstalt, och som alltså på grund härav befinner sig i en situation, som medför avsevärd risk för nya brott. Lämpligen synes sektionen i detta hän- seende böra förstärkas med 4 man.

På skyddssektionen bör vidare an- komma laglydnadsfostran i skolan och eljest. Uppgiften bör dock ej anses krä— va någon personalökning. Vi utgår ifrån att viss skolundervisning i »lag och rätt» redan förekommer i enlighet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 december 195922 till skolöverstyrelsen m. fl. myndigheter angående vissa åtgärder i brottsföre- byggande syfte. Undervisningen är att anse som en betydelsefull arbetsuppgift för vederbörande polismän vid sidan av andra uppgifter. För äldre skolung— dom kan också studiebesök på stadens polishus ingå som ett led i undervis- ningen.

De normala uppgifter som åvilar tra- fiksektionen berörs inte av försöksverk- samheten. Man har dock anledning räk- na med, att i en stad av försöksortens storlek och karaktär finns en viss grupp av »motorungdom». Inom denna i och för sig obestämda grupp torde man kun- na återfinna en mindre men även den obestämd grupp av »raggare». Den se- nare kan redan nu antas vålla polisen ett visst arbete genom dels omfattande överträdelser av olika trafikföreskrifter såsom olovlig körning, underlåtenhet att registrera, betala skatt för och för- säkra fordonen, framförande av trafik- farliga fordon, vårdslöshet i trafik, dels vissa strafflagsbrott (stölder av bilde- lar och bensin), samt dels vissa före—

” SFS 1959: 604.

teelser på gränsen mellan brott och vanart, såsom sexuell promiskuitet. Det finns i detta sammanhang anledning att förstärka trafiksektionens personal med särskild inriktning på övervakning och kontroll av raggargruppens fordon och körsätt. För att åstadkomma en täckning under halva dygnet med 2 man, krävs härför förstärkning av 4 man.

Utredningsavdelningen

Den andra underavdelningen inom po- liskåren, som övertagit tidigare utred- ningsuppgifter från både ordnings- och kriminalpolisavdelningarna i den nu— varande organisationen, kan antas bli en utredningsavdelning, uppdelad på en kriminalsektion och en allmän ut- redningssektion samt en teknisk arbets— enhet.

Vad först angår kriminalsektionen, har man i en stad av försöksortens stor- lek anledning att räkna med en uppdel- ning på olika rotlar. Störst betydelse, när det gäller barn- och ungdomsbrot- ten, får den eller de rotlar som utreder stölder, fordonsstölder och skadegörel- se. I en avdelning av denna storlek är det mindre vanligt än i storstäderna med uppdelning på spanande och utre- dande verksamhet, men i allmänhet kan man räkna med att yngre personal (kri- minalassistenter) sköter spaningen efter förövare av anmälda brott, medan äldre personal (förste kriminalassisten- ter) sköter utredningen. I de flesta stä- der föreligger starkt behov av att inten- sifiera .spaningen efter förövarna av brott i ovannämnda kategorier, där nppklarningsprocenten regelbundet är låg. Detta gäller dels många stölder, t. ex. i skolor eller på andra allmänna platser, dels inbrott i affärer, arbetsbo— -dar, källare och Vindar, dels bilstölder och inbrott i bilar, dels moped- och »cykelstölder och dels slutligen skadegö- relse på arbetsplatser och på allmän

egendom. I många av dessa fall hinner man säkerligen knappast med någon brottsplatsundersökning, långt mindre någon verklig spaning, på grund av att nya anmälningar om viktigare ärenden inkommer varje dag. Polisverksamhets- utredningen har i sitt tidigare nämnda betänkande, s. 203, särskilt pekat på vikten av brottsplatsundersökning i alla stulna bilar, som anträffas, och i alla bilar, som utsatts för inbrott eller för- sök därtill. Oberoende av kriminalavdel- ningens storlek och organisation räknar vi därför med en behövlig förstärkning av 6 man (3 eller 4 förste kriminalassis- tenter och 3 eller 2 kriminalassistenter) . ' Beroende på de lokala förhållandena kan en av dess tjänster behöva dispo- neras inom den tekniska arbetsenheten som bl. a. har att utföra polistekniska undersökningar.

Vad härefter angår utredningsavdel- ningens allmänna utredningssektion kan dess uppgifter väntas innefatta dels specialstraffrättsliga utredningar i all- mänhet, dels ett mycket stort antal tra- fikutredningar, och slutligen ett stort antal övriga utredningar av allehanda, delvis förvaltningsbetonat slag. Under förutsättning att ovan skisserade för- stärkning av den yttre verksamheten genomförs, kommer denna att medföra behov av åtminstone 2 man i utred- ningstjänst.

Total personalökning

Den föreslagna utökningen av personal- staten med 34 tjänster vid ordnings- och 8 vid utredningsavdelningen eller till— hopa 42 man medför även ett behov av e. o. poliskonstapeltjänster som vikarier för att fylla de av olika anledningar ständigt uppkommande tillfälliga luc- korna i den disponibla styrkan. Härför skulle enligt vanligen tillämpade beräk- ningsnormer åtgå en man på 7 tjänster

eller 6 vikarietjänster i botten. ökningen skulle därför bli tillhopa 48 man.

Enligt gällande kvoteringsregler kom- mer vidare en förstärkning av olika un- deravdelningar med viss personal att vid överskridande av vissa gränser auto- matiskt medföra att underavdelningen ökas med någon tjänst i befälsgrad. Om detta kommer att bli fallet kan emeller- tid ej beräknas på förhand utan först sedan en försöksort utvalts. Avgörande blir därefter dels de olika underavdel— ningarnas och sektionernas storlek och personalbestånd, dels vilka utökningar som föreslås och beslutas. Följaktligen

' är det omöjligt att på förhand beräkna personalökningens storlek av denna an- ledning, likaså dess fördelning mellan olika befälsgrader eller om ökningen även inverkar på tjänster i kommissarie- graden. Med utgångspunkt från f. n. gäl- lande regler har emellertid en prelimi— när beräkning gjorts, utvisande att i varje fall 3 tjänster skulle väntas till- komma.

ökningen av antalet polismanstjänster utgör sålunda 51.

En sådan intensifiering av polisverk- samheten, som här skisserats, kommer att medföra behov av ökad kontorsper- sonal genuin ökad utskrift av utred- ningar, ökad registrering, förbättrad uppklarning och ökat behov av intern kommunikation. De krav som ur veten- skaplig synpunkt måste ställas på för- söksverksamheten inom polisen medför 'Vidare att statistikföringen måste bli be— tydligt mera omfattande än vad som under normala förhållanden skulle vara fallet. Härför kan beräknas en behövlig pcrsonalförstärkning av 4 personer.

Sammanfattningsvis skulle alltså per— sonalförstärkningen uppgå till 55 per- soner enligt vidstående uppställning.23

Ur den sålunda ovan antagna auto— matiskt inträdande ökningen av befäls- graderna bör den med hänsyn till per-

sonlig lämplighet för denna uppgift bäst ägnade förste polis- eller kriminalassis- tenten i 19:e lönegraden disponeras som ledare för försöksverksamheten inom poliskåren närmast under polischefen och de båda avdelningscheferna. Denna uppgift kommer bl. a. att kräva livligt deltagande i kontaktverksamheten med andra berörda samhällsorgan. På befatt- ningshavaren ifråga bör också vila förstahandsansvaret för den interna personalutbildningen på det brottsföre- byggande området.

En ökning av poliskåren med 51 man kan visserligen synas anmärkningsvärt stor, men enligt de allmänna förutsätt- ningarna för försöket gäller, att det föreligger ett behov som måste fyllas och att ökningen måste vara så omfat- tande att resultaten blir mätbara. Vidare bör framhållas att förstärkningen en- dast får användas för verksamhet som kan ha betydelse då det gäller att före- bygga och bekämpa brottslighet bland barn och ungdom på försöksorten, men däremot inte för att fylla eventuella

” Uppgifterna om placeringarna kan inte bli exaktare än vad som här angivits. De utgår från de nuvarande mycket noggrant specifice- rade tillämpningsbestämmelserna till polislöne- reglementet varav t. ex. kan framgå att en socialpolissektion på 6 man f. n. skall ha sam- mansättningen 1-2-2-1, medan en sektion på 8 man kanske har sammansättningen 1—1-2-3—1 o. s. v. Därför är det omöjligt att säga att en ökning av en viss sektion med 2, 4 eller 8 man medför att dessa kommer i vissa angivna lönegrader eftersom placeringen be- ror på hur stor sektionen eller avdelningen blir till antalet i den nya utformningen. An— talet är sedan avgörande för fördelningen. Emellertid kan man räkna med att upp— gifterna i kostnadssammanräkningen ändå blir ungefärligen riktiga eftersom vissa tjänster för kriminalpolismän i den nuvarande organi— sationen försvinner, alltså en minskning av lönekostnader, medan det blir en större andel förste poliskonstaplar istället för poliskon— staplar, alltså en höjning. Vad här sagts är grundat på de nu gällande bestämmelserna. Efter reformen väntas polislönereglementet ersättas av statens allmänna avlöningsregle- mente.

förste poliskonstaplar/poliskonstaplar

Lönegrad

Ao 15/13/11

Uppgifter Antal befattningar Övernakninqsseklionen fotpatrullering 8 bilpatruilering 8 förste poliskonstaplarlkonstaplar Ao 15/13/11

Skyddsseklionen

förste polisassistent

polisassistent 6 förste poliskonstapel förste poliskonstapel/poliskonstapel förste poliskonstapel/poliskonstapel polisassistent förste pt:liskonstapel/poliskonstapel

socialpolisverksamhet

kvarterspolisverksamhet

AA fd—

allmän spaning

Ao 17 Ao 15 Ao 15 Ao 15/13/11 Ao 15/13/11 Ao 15 Ao 15/13/11

Tra/iksektionen trafikövervakning polisassistent Ao 15 4 förste poliskonstapel Ao 15 förste poliskonstapel/poliskcnstapel Ao 15/13/11 Utredningsavdelningen Kriminalsektionen spaning och utredning angående förste kriminalassistent Ao 19 kända brott 6 förste kriminalassistent Ao 17 kriminalassistent Ao 15 Allmän utredningsseklion förste polisassistent. Ao 17 utredningsverksamhet 2 polisassistent Ao 15 förste poliskonstapel/poliskonstape1 Ao 15/13/11 Vikariepersonal 6 e.o. poliskonstaplar Ae 9/11

Automatisk ökning av befälska- dem för hela poliskåren (upp-

skattat)

Summa polispersonal 51 icke polisutbildad personal 4 Hela personalökningen 55

brister i andra hänseenden inom för- söksortens polis.

Även om förstärkningen i huvudsak avser utökning av personalen i yttre tjänst, kommer också att uppstå ett ökat behov av lokaler. Vidare uppkommer ett ökat behov av annan utrustning, bl. a. ytterligare 10 bilar, av vilka åt- minstone 6 måste vara radioutrustade.

Personalrekrytering

Enligt ovanstående plan föreligger ett behov av 51 polismän av olika grader

för den tid försöksverksamheten pågår. Eftersom anställningstiden i de flesta fall torde bli begränsad, måste tjänster- na på grund av gällande bestämmelser ledigförklaras som extra. På grund av längden blir det fråga om vikariatslöne— förordnanden. Det finns inte anledning att räkna med att dessa tidsbegränsade förordnanden kommer att locka några sökande från annan ort, annat än möj- ligen någon polisman från försöksortens grannkommuner. Alla högre befattning- ar än förste poliskonstapel, för vilka krävs särskild utbildning, kan väntas

bli sökta av och tillsatta med formellt kompetent men ännu ej befordrad per- sonal inom försöksortens poliskår. Följ- aktligen kommer det att uppstå stora vakanser i konstapelsgraden, dels efter tillfälligt befordrad personal, dels på grund av utvidgningen under försöks- perioden. För att fylla normala luckor har varje större poliskår att tillgå ett antal rekryteringstjänster, vars inne- havare inte har fast tjänstgöring. Dessa skall fylla luckorna i botten, då annan personal är förhindrad att tjänstgöra. Om de mot förmodan någon dag ej skul- le ha sådan vakans att fylla, tilldelas de lämpliga tillfälliga arbetsuppgifter. De rekryteringstjänster som redan finns i försöksortens poliskår åtgår alltså till fyllandet av normala luckor. Följakt- ligen kan de inte tas i anspråk för de nya, tillfälliga tjänsterna annat än ge— nom överflyttning, som lämnar samma totala behov av ny personal.

I en stad i varje län finns f. n. en aspi- rantgrupp under landsfogdens ledning. Sedan rekryteringspersonalen i aspi- rantgruppen genomgått grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, ställs personal därur av landsfogden till för— fogande för vikariat i länets olika polis- distrikt, antingen i större distrikt, där innehavarna av rekryteringstjänster till- fälligt inte räcker till, eller i mindre distrikt, där sådana tjänster saknas.

De tänkbara försöksorterna tillhör samtliga denna kategori av städer. Då givetvis andra polisdistrikt i länet ej får blottställas på vikarier, kan inte hela aspirantgruppen tas i anspråk för försöksverksamheten. Det är därför nöd- vändigt med en omfattande rekrytering som förberedelse till försöket. Denna bör spridas över hela landet för att aspiranternas standard skall bli något så när enhetlig. En sådan tillfälligt ökad rekrytering måste också förberedas i 'god tid. Polisväsendets organisations-

nämnd har utövat den centrala led- ningen av rekryteringsverksamheten inom riket och samordningen mellan de olika länen (jämför bil. 3). Efter omor- ganisationen av polisväsendet bör det ankomma på länspolischefen i försöks— länet och rikspolisstyrelsen att i sam- råd söka fylla luckorna med aspiranter från andra län, om möjligt i första hand grannlänen.

Det är vidare av vikt att man vid ny- rekryteringen i anledning av försöks- verksamheten tillser att en tillräcklig del av den nya polispersonalen utgörs av kvinnor.

I vad mån den f. n. pågående utred- ningen angående polisutbildningen kan medföra ett ändrat utbildningssystem i framtiden är ej klart. Skulle så bli fallet får givetvis personalrekryteringen för polisens de], när det gäller deltagande i försöksverksamheten, anpassas efter den eventuella reformen i detta avseende. Frågan om utbildning och fortbildning av polispersonal kommer att behandlas i ett följande avsnitt.

4. Åklagarmyndigheten på försöksorten

1 den blivande försöksorten har man, efter den beslutade reformen av åklagar- väsendet, anledning att räkna med att (len från polisen hela skilda åklagar- myndigheten består av fyra till sex åklagare. Chefsåklagaren kan väntas handlägga stornämndsmål och avgöra åtalsprövningar jämlikt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt barnavårds- och ungdomsfängelse— lagarna. Om myndigheten består av sex åklagare, kan de senare uppgifterna möjligen även handläggas av annan inom myndigheten (distriktsåklagare).

Rättegångsbalken föreskriver, att åklagarmyndigheten inte äger att ta be- fattning med för brott misstänkta perso— ner under 15 år. När det gäller person i åldern 15—18 år, på vilken barna-

vårdslagens särskilda regler om åtals- prövning ej är tillämpliga, skall pröv- ning av åtalseftergift jämlikt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa under- åriga ske beträffande brott som kan förskylla högre straff än böter. Jämlikt 3 5 i nämnda lag skall åtalsprövningen handläggas med största skyndsamhet, och efterges ej åtal, skall det väckas utan dröjsmål. Då åklagaren hör barna— vårdsnämnden, skall dess yttrande av- ges med största skyndsamhet.

För samtliga mål mot underåriga gäl— ler jämlikt 6 5 i 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig att de alltid skall behandlas skyndsamt. Jämlikt samma paragraf skall huvudförhandling mot den, som är under 18 år och är åtalad för brott varå straffarbete kan följa, hållas inom två veckor från den dag då åtalet väck— tes.

Jämlikt 69 % barnavårdslagen har statsåklagare att pröva om åtal skall ske mot den som inskrivits vid ungdoms- vårdsskola och begått brott före utskriv— ningen. Denna bestämmelse kan alltså få betydelse för hela gruppen 15—21 år.

Slutligen gäller jämlikt 19 & ungdoms- fängelselagen att statsåklagare har att pröva om åtal skall ske mot den som dömts till ungdomsfängelse och begått brott före frigivningen eller tillsyns- tidens utgång.

Till komplettering av bestämmelser- na i 1944 års lag för åklagarnas del har riksåklagarämbetet utfärdat ett cirkulär den 5 mars 1962, nr 110, angående åtgär- der från åklagarens sida för påskyndan- de av handläggningen av åtalseftergifts— ärenden. Häri har åklagarna anmodats att snarast underrätta barnavårdsnämnd om inledd förundersökning. Samtidigt har det förfaringssättet rekommende- rats, att åklagaren begär nämndens ytt- rande inom 14 dagar, eller om detta ej kan ske, upplysning inom samma tid

om anledningen till dröjsmålet och om när yttrandet kan väntas. Samtidigt er- inras om möjligheten att hos länsstyrel- sen påkalla åtgärd mot försumlig barna- vårdsnämnd.

Man har redan nu anledning anta, att både förundersökning och åtalspröv— ning mot ungdomar på grund av ovan- nämnda bestämmelser sker med stor snabbhet. Det är dock möjligt, att en ytterligare förbättring kan åstadkom- mas genom att den åklagare i försöks- ortens distrikt, vilken kommer att handlägga ungdomsmål i allmänhet, be— reds viss lättnad i arbetsbördan för vissa specialuppgifter. Dessa är för det första att leda förundersökningar i större ut- sträckning än vad som nu vanligen är fallet så att förundersökningarna dels skall bli snabbare färdiga, dels inriktas på vad som är av betydelse för åtals— frågan; för det andra att i enlighet med det i vissa städer redan prövade syste- met få tillfälle till muntliga överlägg— ningar med barnavårdsnämndens repre- sentant om lämplig åtgärd på ett så ti- digt stadium som möjligt; för det tredje att ägna mera tid åt att handlägga frå- gor om åtalseftergifter och åtalspröv- ningar samt för det fjärde att få tid till bättre förberedelse av större och vik— tigare mål, särskilt när det gäller på- följdsfrågan. Eftersom denne åklagare i de tänkbara försöksorterna endast äg- nar en del av sin arbetstid åt ungdoms- målen vill vi föreslå, att en avlastning av hans arbetsbörda sker, ,så att en del övriga uppgifter under försöksperioden överflyttas till annan åklagare inom myndigheten. Då den sålunda överflyt- tade arbetsbördan med all säkerhet ej kan bemästras utan personalökning måste problemet lösas genom att di— striktet tillförs en assistentåklagare.

Det bör slutligen framhållas, att en stor del av den i det följande föreslagna lokala specialutbildningen för polisper—

sonalen blir av betydelse även för åkla- garna på försöksorten. Följaktligen är det av vikt, att samtliga åklagare där kan beredas tillfälle att delta i kurs- verksamheten. Varje åklagare på för- söksorten kan nämligen få beröring med dessa frågor antingen i sin vanliga tjänstgöring eller som vikarie för den åklagare som i första hand sysslar med nämnda uppgifter.

F. Förstärkning av kriminalvården i frihet Vid planerandet av förstärkningsåtgär- der på frivårdens område måste man beakta att brottsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1965, kommer att medföra betydande utvidgning och in- tensifiering av kriminalvården i frihet. För närvarande pågår också — enligt beslut vid 1962 års riksdag och på grundval av de riktlinjer som utarbe- tats av 1956 års eftervårdsutredning24 -— en successiv upprustning av orga- nisationen för frivården.

Vid en förstärkning av den brotts— förebyggande verksamheten måste kri- minalvården i frihet ägnas betydande uppmärksamhet. Ungdomens andel inom frivårdsklientelet _— villkorligt dömda och villkorligt frigivna under övervakning resp. tillsyn —— är stor. Föl- jande sammanställning visar utveck- lingen i landet i dess helhet under se— nare år:25

I det redovisade antalet villkorligt dömda och villkorligt frigivna utgör de underårigas andel år 1960 36 %, år 1961 40 %, år 1962 42 % och år 1963 44 %. Om man enbart håller sig till de under-

årigas andel i antalet villkorligt dömda blir siffrorna för år 1960 40 %, år 1961 44 %, år 1962 46 % och år 1963 49 %.

Enligt de uppgifter från skyddskonsu- lenterna som redovisas i bilaga 1 har konsulenterna och assistenterna i stor utsträckning att ägna sig åt tillsynen över det yngre kriminalvårdsklientelet. Sålunda var t. ex. av tillhopa 177 vill- korligt dömda med övervakning i Väs- terås stad den 31 december 1962 inte mindre än 67 % i åldrarna under 25 år (9 % under 18 år, 40 % 18—20 år).

Eftervårdsutredningen har i sitt be- tänkande uttalat, att den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, som på- går och beräknas vara genomförd före utgången av 1964, bör betraktas som ett minimum av vad som erfordras för en fullt effektiv kriminalvård i frihet. Vi kan i vår förstärkningsplan utgå ifrån att skyddskonsulenten skall ha sin expe- dition förlagd till försöksorten samt att försöksorten jämte intilliggande dom- sagor kommer att bilda hans distrikt. Detta distrikt kan motsvara en eller flera övervakningsnämnders verksam- hetsområde.

För att åstadkomma en intensifierad behandling av frivårdsklientelet på för- söksorten — och då särskilt det yngre _ talar vissa skäl för att försöksorten bryts ut ur det ordinarie skyddskonsu- lentdistriktet till ett särskilt deldistrikt. I Stockholm och Göteborg finns sådana särskilda deldistrikt för det unga klien- telet inom resp. stad, vilka förestås av

” SOU 1961: 16. 35 Kungl. Maj:ts prop. nr 1: 1964, bil. 4, sid. 98.

Villk. dömda Dagfåru' Villk. frig. Digg? 1 jan. 1959 ...................... 10 685 3 305 1 215 55 1 sept. 1950 ..................... 12 399 4 926 1 523 120 1 sept. 1961 ..................... 13 995 6 094 1 789 151 1 sept. 1962 ..................... 15 079 6 947 1 865 135 1 sept 1953 ...................... 15 565 7 543 1 777 131

en skyddskonsulent med biträde av as- sistent. En sådan uppdelning av skydds— konsulentdistrikt kan emellertid med hänsyn till den pågående utbyggnaden av organisationen stöta på praktiska svårigheter eller eljest vara olämplig att genomföra. Det synes därför i stället vara nödvändigt att avdela personal in- om den befintliga organisationen till en intensifierad vård av försöksortens kli- entel.

Planen för den pågående utbyggnaden av den lokala skyddskonsulentorganisa— tionen ger inte utrymme för ett sådant särskilt tillgodoseende av försöksortens behov. För att åstadkomma den önsk- värda förstärkningen torde det därför bli nödvändigt att tillföra försöks— ortens konsulentdistrikt ytterligare 4 skyddsassistenter som ett led i försöket. Genom denna utbyggnad bör det bli möjligt för skyddskonsulenten och hans assistenter att på försöksorten utvidga verksamheten till att även omfatta så- dana uppgifter, vilka nu måste stå till- baka för andra »akuta» ärenden. Man kan t. ex. räkna med tätare direktkon- takter mellan konsulentorganisationens personal och klienter, vidgade möjlig— heter för skyddskonsulent och assisten— ter att själva handha övervakning av klienterna samt ägna tid och arbete åt en intensifierad övervakarutbildning, intensivt samarbete mellan konsulent— organisationen samt frivilliga överva- kare och personundersökare, ökade möj- ligheter att nå kontakt med arbetsgivare och åstadkomma ett engagemang från deras sida i frivården. överhuvud taget måste en sådan personalförstärkning ge konsulenten bättre möjligheter att inom olika verksamheter — t. ex. på arbets- livets och föreningslivets område — sprida kunskap om och härigenom ska- pa bättre förståelse för frivården. Den föreslagna förstärkningen av konsulent- organisationens resurser bör också ge

7—412669

möjlighet för personalen att lägga upp en behandlingsplan för varje enskilt övervakningsfall. Man kan utgå ifrån att övervakningsnämnden kommer att få ägna betydande arbete åt kriminal- vårdsklientelet på försöksorten.

Även om skyddskonsulenten och hans assistenter själva kommer att kunna sva- ra för en del av övervakningarna — i varje fall de mera komplicerade fallen -— måste det ändå bli nödvändigt att an- lita frivilliga övervakare i försöksorten. Av den i bil. 1 lämnade översikten framgår att det stora flertalet övervak- ningsuppdrag för närvarande är anför- trodda åt frivilliga krafter. I Gävle stad finns t. ex. 109 övervakare fördelade på 208 ärenden. Av dessa övervakare är 85 lekmän och 22 är tjänstemän inom socialvård, arbetsförmedling och polis.

1956 års eftervårdsutredning avläm- nade den 20 oktober 1961 ett stencilerat betänkande »Rekryteringen av och er- sättningen till enskilda personer såsom övervakare». Häri anförs bl. a. (s. 20 ff) :

»Antalet övervakare och tillsynsmän har enligt förut nämnda tablå stigit från 5197 den 1 oktober 1952 till 10 200 den 1 septem- ber 1961. Detta innebär att en betydande nyrekrytering av frivilliga övervakare ägt rum. Av uppgifter, som eftervårdsutred- ningen har inhämtat från skyddskonsulent- distrikt i olika delar av landet, framgår att anskaffningen av dylika frivilliga kraf— ter visserligen kräver en icke obetydlig ar- betsinsats från skyddskonsulenternas och deras assistenters sida men att den i det stora hela ej erbjuder några problem. I besvärliga övervaknings— och tillsynsfall —- huvudsakligen avseende personer som vill— korligt frigivits eller provutskrivits från fångvårdsanstalt — kan dock svårigheter föreligga att få fram lämpliga övervakare eller tillsynsmän. Dessa fall är ofta alltför arbetskrävande för att kunna anförtros åt lekmän, vilka i allmänhet ej heller besitter tillräcklig erfarenhet av övervakningsarbe- te för att komma till rätta med dem.»

Eftervårdsutredningen anförde vidare (5. 23) :

»Erfarenheterna utvisar, att det lämpli- gaste och mest givande tillvägagångssättet för att skaffa fram goda frivilliga överva— kare och tillsynsmän är att med ledning av upplysningar och anvisningar från enskilt, omdömesgillt håll, exempelvis redan verk— samma övervakare eller socialarbetare, sö- ka sig fram till den eller den för uppgiften passande personen. Enligt utredningens me- ning bör denna ”handplockningsmetod' kom- ma till användning i största möjliga ut- sträckning. För verksamheten skall liksom hittills skyddskonsulenterna och skydds- assistenterna svara. Efter sådan utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, som fö— reslagits av eftervårdsutredningen, bör öka- de möjligheter finnas att rekrytera på det— ta sätt.»

Det är angeläget att försöksorten kan besitta en kår av synnerligen väl kvali- ficerade övervakare. Särskild omsorg bör därför ägnas åt att försöka vinna de rätta personerna för uppgiften. Till för- stärkningsprogrammet hör också en vidgad övervakarutbildning. Till den- na fråga skall vi återkomma under ett följande avsnitt.

Man kan utgå ifrån att kriminalvår- dens övervakare i större utsträckning än f. n. kommer att rekryteras bland befattningshavarna vid berörda sociala organ, men att även andra frivilliga övervakare kommer att knytas till kri- minalvården i frihet. Försöksortens ut- bildningsprogram, som skall inbegripa alla övervakare på orten, måste kräva en icke obetydlig insats av tid och ar- bete. Med hänsyn till att flertalet över- vakare är bundna av ordinarie arbete på dagarna kan det bli nödvändigt att förlägga utbildningsverksamheten till fritiden. De stora krav, som bör ställas på övervakarna i försöksorten vid en intensifierad kriminalvård i frihet, mås- te även i övrigt medföra inskränkningar i deras fritid.

Såsom eftervårdsutredningen anfört måste det anses kännetecknande för en god övervakning att denna utförs i en anda av idealitet och socialt intresse.

Ersättningen 25 kronor för månad står ju inte på något sätt i proportion till de uppoffringar, som ett övervakningsupp- drag måste innebära. Det torde ej heller annat än undantagsvis vara möjligt att ge dessa övervakare kompensation för arbetsinsatser på fritid i form av ledig- het från deras ordinarie tjänst. För att möjliggöra rekryteringen av lämpliga övervakare, stimulera dem till aktivt deltagande i utbildningsverksamheten och till de vidgade arbetsinsatser, som måste följa av en intensifierad kriminal- vård i frihet, kan ersättningsfrågan komma att spela viss roll. Det faller utom vårt uppdrag att föreslå särskilda ersättningsregler för försöksortens över- vakare. Vi vill emellertid framhålla nöd- vändigheten av att dessa utöver arvodet erhåller gottgörelse för alla utlägg, som uppstår till följd av övervakningen.

En effektiviserad kriminalvård i fri- het förutsätter också att goda arbets- förhållanden kan erbjudas frivårds- klientelet. Som förut antytts måste det vara angeläget att skyddskonsulenten och hans assistenter får vidgade för- bindelser med arbetsgivare på försöks- orten, vilka är villiga att bereda plats åt klientelet. Man bör också räkna med nära kontakt mellan vederbörande över- vakare och klientens arbetsgivare. Frå- gan om ett bättre tillgodoseende av fri- vårdsklientelets behov på arbetsmark— naden har tidigare behandlats under avsnittet »förstärkningsåtgärder på ar- betslivets område».

Möjligheten att sörja för lämpliga bo- städer åt frivårdsklientelet är med det läge som råder på bostadsmarknaden i många fall begränsad. En lösning av bostadsfrågan kan dock vara av största betydelse för att förhindra återfall. Inom ramen för försöksverksamheten bör därför utredas om det är möjligt att upprätta ett inackorderingshem eller hospits på försöksorten, eventuellt i

skyddskonsulentorganisationens regi. Vid övergången från anstalt till frivård torde ett sådant hem många gånger kun- na spela stor roll för den fortsatta an- passningen. Även andra möjligheter bör prövas, t. ex. inackordering i familj.

G. Utbildning och fortbildning

l. Inledande synpunkter

Tidigare har vi i olika sammanhang framhållit vikten av att alla som med- verkar i kampen mot ungdomsbrottslig— heten, erbjuds goda utbildningsmöjlig— heter. Förstärkningen av administratio— n'en kan inte stanna vid en kvantitativ utbyggnad utan måste i lika hög grad inriktas på att höja kunskapsnivån och yrkesskickligheten hos befattningshava- re på det brottsförebyggande fältet.

För många grupper av befattnings- havare och andra, som kommer att be- röras av försöksverksamheten, är de nu- varande utbildningsmöjligheterna otill— räckliga. Bristen på utbildningsresurser nödvändiggör i vissa lägen att tjänster måste tillsättas utan att vederbörande äger de föreskrivna kvalifikationerna. Det framstår i sådana fall som önskvärt att särskild utbildning anordnas på för- söksorten eller eljest i anslutning till försöksverksamheten. Som exempel på sådana personalgrupper, vilka på grund av bristande utbildningsresurser i stor utsträckning saknar möjlighet att erhål- la den föreskrivna specialutbildningen, kan nämnas speciallärarna och yrkes- valslärarna. Beträffande den sistnämnda gruppen hänvisas till den tidigare fram- ställningen (s. 79—81).

Utbildning av speciallärare har tidi- gare huvudsakligen ägt rum i form av olika kurser. Efter förslag av 1960 års lärarutbildningssakkunniga26 sker sedan 1962 utbildning och fortbildning av spe- ciallärare vid speciallärarlinjerna vid

lärarhögskolorna i Stockholm och Göte— borg. 1962/63 förekom här bl. a. en ett- årig utbildning för ca 170 speciallärare, varav ca 100 hjälpklass- och observa- tionsklasslärare. En utvidgning och om- organisation av den nuvarande special— lärarutbildningen föreslås i ett betän- kande avgivet våren 1964.21 Det upp- lyses här att av de omkring 3 300 spe— ciallärare som var i verksamhet höstter- minen 1963 hade endast drygt 1 000 den erforderliga utbildningen. I betänkan- det föreslås att utbildningskapaciteten för speciallärare med ettårig utbildning från 1965/66 blir 350 per år, inklusive särskollärare och förskollärare. För lä- rare i hjälp-, observations-, skolmog- nads- och läsklass samt läsklinik före- slås en gemensam utbildningslinje.

En betydelsefull grupp, vars utbild- ningsmöjligheter också bör uppmärk- sammas i försöksverksamheten, är ung- doms- och fritidsledarna. I bil. 4 har vi samlat vissa uppgifter angående den nuvarande ungdomsledareutbildningen. Det är angeläget att alla ungdomsledare — oavsett olika uppgifter och funktio- ner — kan bibringas en grundläggande utbildning. Om denna utbildning inte kan ske på annat sätt bör socialbyråns fritidsavdelning svara därför.

Inom skilda verksamhetsfält anordnas numera vidareutbildning för personal av olika kategorier. Genom sådan vida- reutbildning kan befattningshavarna följa med utvecklingen på sitt område. Det måste överhuvudtaget anses vara av stor betydelse att befattningshavare som sysslar med praktiska uppgifter får tillfälle till en tids avbrott för en ordnad teoretisk genomgång av sitt

” Speciallärarutbildningens organisation. Stockholm 1961 (stencil.)

2" Utredning angående nya utbildningslinjer vid speciallärarlinjerna vid lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg. Förslag utarbetat på uppdrag av skolöverstyrelsen. Stockholm 1964. Stencil.

arbetsområde. Det bör åligga försöks- ledningen att tillse att de möjligheter till vidareutbildning som f. n. erbjuds administrationen, till fullo kommer att utnyttjas på försöksorten.

Vid sidan om den ordinarie utbild- ningen och vidareutbildningen, som förekommer på skilda håll och som bör intensifieras på försöksorten, föreslår vi att en fortbildningsverksamhet, som särskilt tar sikte på de mentalhygieniska aspekterna på det brottsförebyggande arbetet anordnas inom ramen för för- söksverksamheten. Denna fortbildning bör i princip inriktas på alla kategorier av befattningshavare som omfattas av förstärkningsplanen. Det är vidare av vikt att olika förtroendemän inom kom- munala nämnder och organ, vilka syss— lar med barn- och ungdomsfrågor, ges tillfälle till fördjupade kunskaper på det mentalhygieniska området.

I det följande skall vi närmare be- handla detta fortbildningsprogram inom olika av försöksverksamheten berörda områden.

2. Barna- och ungdomsvården

I bilaga 4 har vi redovisat innehållet i den mentalhygieniska fortbildningskurs för socialarbetare, som givits vid social— institutet i Stockholm.

Det hade varit önskvärt att all den socionomutbildade och därmed jäm- ställda personalen på försöksorten kun- de erbjudas en mentalhygienisk fort- bildning av liknande typ. Det kan emel- lertid, bl. a. med hänsyn till att deltagar- na för att följa kursen måste åtnjuta tjänstledighet under närmare ett halvt år, inte vara möjligt att tillgodose ett sådant utbildningsbehov som ett led i försöksverksamheten. Visserligen bör några av tjänstemännen från försöksor- ten kunna beredas plats på en dylik kvalificerad mentalhygienisk kurs, men

för det stora flertalet befattningshavare mäste anordnas särskild fortbildning på försöksorten. Denna verksamhet bör avse såväl de högre tjänstemännen vid socialbyrån (konsulenter, assistenter m. fl.) som kvalificerade befattnings- havare inom andra grenar av barna- och ungdomsvård samt övrig socialvård, t. ex. förskollärare, ungdomsgårdsförc- ståndare och andra heltidsanställda ung- domsledare, och dess innehåll och upp- läggning anpassas därefter.

Fortbildningsverksamheten kan läg- gas upp med den refererade mental- hygieniska kursen som förebild. Vissa moment kan vara gemensamma för samtliga deltagare — t. ex. ämnen som den normalpsykologiska utvecklingen, beteenderubbningar och neuroser i har- na- och ungdomsåren — medan delta— garna i andra avsnitt med fördel torde kunna delas upp i olika grupper. Pro- blem kring ungdomsbrottsligheten, lik- som frågor om anpassningen i hem, skola och arbetsliv bör inta betydande utrymme i kursprogrammet.

För att möjliggöra att deltagarna engageras i verksamheten bör viss tid anslås åt diskussioner och grupparbete. Studiebesök bör också ingå i program— met.

Kurserna kan hållas dels på tjänste- tid och dels på kvällstid. Man bör räk- na med att åtminstone fyra timmar var- je vecka anslås åt denna fortbildning, såvitt angår socialbyråns tjänstemän och andra berörda befattningshavare inom barna- och ungdomsvården. Verk- samheten bör vara särskilt intensiv un- der försökets förberedelsetid men full- följas under hela försöksperioden.

Försöksverksamhetens fortbildnings- program bör även innefatta lägre be- fattningshavare och tjänstemän på bi— trädesplanet. Frågan om utbildning av vårdpersonalen vid barnanstalter har övervägts av barnanstaltsutredningen i

dess betänkande 1.28 Här föreslås bl. a. att en kontinuerlig vidareutbildning an- ordnas för denna personal. I en sådan vidareutbildning bör kunna införas moment av särskild vikt för försöks— verksamheten. Det är också av betydel— se att den personal vid barnanstalter, barnstugor, ungdomsgårdar o. s. v., som inte har direkt vårdande uppgifter men ändå kommer i daglig kontakt med klientelet, omfattas av fortbildnings- verksamheten. För dessa kategorier lik- som för den stora gruppen av frivilliga krafter inom den allmänna ungdomsvår- den bör anordnas kortare orienterings- kurser med sikte på att öka deltagarnas förståelse för ett mentalhygieniskt be- traktelsesätt i arbetet.

3. Skolan

I bilaga 4 har intagits vissa uppgifter angående den nuvarande fortbildningen av lärare.

Försöksverksamhetens mentalhygie- niska fortbildningsprogram på skolans område bör välja samma målsättning som skolöverstyrelsen i sina allmänna anvisningar velat innefatta i begreppet god elevvård i mera avgränsad mening, nämligen »att förebygga uppkomsten av skolsvårigheter och personliga problem för den enskilde samt — i fall sådana situationer ändå uppstår — därjämte mera speciella åtgärder i avsikt att kom- ma till rätta med svårigheterna».

Vad lärarna utan tvekan i första hand synes vara mest betjänta av är konkret vägledning i kursform, varvid de kan komma med sina egna erfarenheter och få dem genomdiskuterade samt i dis- kussionens form få praktiska råd i aku— ta, besvärliga lägen. I dessa diskussioner bör delta såväl psykologisk expertis som företrädare för barna- och ung- domsvården och rättsvårdande organ. Härigenom torde lärarna på ett helt annat sätt kunna engageras i ett orsaks-

mässigt betraktelsesätt på problemen, än om deras aktivitet skall inskränkas till att avlyssna en föreläsning från nå- gon »auktoritet», som inte själv upplevt de praktiska svårigheterna. Diskussio- nerna bör byggas upp kring neutrala »typfall», på vilka lärarna kan applicera sina egna erfarenheter. Det är vår upp- fattning att en del frågor rörande skol- svårigheter skulle, om inte lösa sig själva, så dock blir mera lättlösta, om man genom sådana diskussioner kunde öka lärarnas förståelse för ett mental— hygieniskt och elevvårdande betraktel- sesätt.

Försöksverksamhetens mentalhygie- niska fortbildningsprogram bör upp- byggas så, att det kan nå alla lärare i försöksorten. Av organisatoriska skäl bör verksamheten drivas särskilt på var- ja skolenhet. Deltagarna bör uppdelas i grupper om högst 10—15 vardera för att alla skall kunna engageras och akti- veras. Det kan sålunda bli fråga om att indela lärarna vid samma skola i flera grupper. Skolledare, Skolsköterskor, yr- kesvalslärare och — i förekommande fall _ skolkuratorer bör aktivt delta i de olika gruppernas arbete.

För att få problemen belysta ur alla synvinklar bör grupperna, beroende på vilka »fall» som diskuteras, utökas med t. ex. en socialvårdstjänsteman, som kan tänkas inkopplad på »fallet», en barnavårdsman, en polisman, åklagaren, en övervakare, en skolläkare, en läkare vid den psykiska barna- och ungdoms- vården etc. I den mån arbetsuppgifter- na tillåter detta bör också experter inom ledningen för försöksverksamheten stäl- la sig till gruppernas förfogande.

Det är uppenbart att en fortbildnings- verksamhet av skisserat slag måste krä- va mycket förberedelsearbete. För att kurserna skall omfattas med tillräckligt

2” SOU 1962: 57.

intresse från deltagarnas sida är det nödvändigt att finna lämpliga grupple- dare. I redogörelsen för försöksverksam- hetens organisation föreslår vi att den arbetsgrupp, som under försökschefens ledning skall fungera i försöksorten, skall tillföras en utbildningsexpert för att leda planeringen och genomförandet av det vittomfattande fortbildningspro- grammet på försöksorten. Denne expert torde dock endast i ringa utsträckning kunna anlitas som gruppledare i lärar- nas fortbildningsverksamhet. Ej heller är det praktiskt genomförbart att låta skolpsykologerna leda alla grupperna. Det kommer dock att röra sig om en omfattande verksamhet. Med en beräk— ning av 250 deltagande lärare och 10 lärare i varje grupp skulle antalet grup— per bli 25. Tiden för de olika grupper- nas sammanträden kommer också i stor utsträckning att sammanfalla.

Ur praktisk synpunkt bör varje skola ha sin egen gruppledare, som står i dag- lig kontakt med lärarna och kan för- bereda de »fall», som skall diskuteras. Det ligger då nära till hands att anför- tro uppgiften åt den lärare med vissa skolpsykologiska uppgifter, vilken en- ligt vårt förslag bör finnas på varje skolenhet. Det kan emellertid lika väl bli fråga om att välja någon annan er— faren och därtill särskilt lämpad lärare eller annan befattningshavare vid sko- lan till gruppledare.

Under den förberedelsetid, som skall föregå försöksperioden, bör grupple— darna bli föremål för intensiv utbild- ning för sina uppgifter. Denna utbild- ning, vari gruppsykologi och gruppdy- namik utgör viktiga moment, bör för- slagsvis ledas av en av skolpsykologer- na i samråd med den psykologiska ex— pertis, som skall knytas till försöksled- ningen.

Skolpsykologen bör under hela för- sökstiden instruera och stödja grupple-

darna i deras verksamhet samt i mån av tid själv aktivt delta i kurserna. Kur- sernas uppläggning och innehåll kom- mer i stor utsträckning att bestämmas av deltagarna själva, vilka har att bidra med diskussionsämnen. Skulle kompli- kationer uppstå vid genomförandet av kursprogrammet bör skolpsykologen in- gripa. Eftersom han kan överblicka hela fortbildningsverksamheten, hör han också svara för en viss samordning av arbetet. Samma sakkunniga eller exper- ter kan t. ex. bli aktuella samtidigt för flera grupper. Det är av betydelse att skolpsykologen kontinuerligt under för- sökstiden samlar alla gruppledare till gemensamma överläggningar i frågor som angår uppläggningen av verksam- heten.

Kurserna bör fortgå kontinuerligt un- der läsåret och hela försökstiden. I en— lighet med den följande redogörelsen för försöksverksamhetens organisation och planläggning bör fortbildningen vara mest intensiv under försökets för— beredelsetid. Det kan vara motiverat att då låta deltagarna träffas två timmar varje vecka men därefter, under själva försökstiden, kan kanske sammankoms- terna ske med längre tidsintervaller, t. ex. var fjortonde dag.

Det är vidare av vikt att kurserna så— vitt möjligt förläggs till skoltid i stället för kvällar. Om en ansträngande arbets- dag skall föregå gruppverksamheten blir helt naturligt många deltagare alltför trötta för att på önskvärt sätt kunna engagera sig i kursarbetet. Det är givet att en sådan verksamhet på skoltid kan ge anledning till svårlösta organisato- riska och schematekniska problem. Det torde emellertid vara möjligt att vid schemats uppläggning för lästerminen reservera de timmar, som erfordras för kursarbetet. Lärare, som regelbundet deltar i verksamheten, bör kunna kom- penseras, t. ex. genom viss nedsättning

av undervisningsskyldigheten, förslags— vis med en timme för två timmars kurs— arbete i veckan.

Om de skisserade kurserna kan få ett innehåll, som lärarna själva uppfattar som något för sitt arbete väsentligt, är mycket vunnet. Grupparbetet kan vara stimulans i ett fortsatt elevvårdande ar- bete och bidra till att öka lärarnas för- ståelse för eleverna.

4. Polisen

1 bilaga 4 redovisas utbildningsplanen för statens polisskolas specialkurs i so- cialpolistjänst.

Vi förutsätter att den personal, som har socialpolisuppgifter och som blir kärnan i den brottsförebyggande verk- samheten, och eventuellt ytterligare nå- gon polispersonal genomgått denna kurs. Möjligheterna att under året före försöksverksamheten låta ytterligare, för aktivt deltagande i försöksverksamhe- ten avsedd personal genomgå kursen är troligen ganska små. Det råder nämligen vid polisskolan stor konkurrens mellan olika specialiteter om tid och utrymme för specialkurser. Även om det skulle ges en kurs i socialpolistjänst under lämplig tid är konkurrensen om plat- serna i detta högst aktuella ämne myc- ket stor mellan olika polisdistrikt. Ge— nom framställning till polisskolans sty- relse kan man möjligen bereda ett par platser extra åt försöksstadens poliskår på andra polisdistrikts bekostnad, men mera kan man troligen inte räkna med.

Den specialutbildning, som är önsk- värd för större delen av poliskåren, måste därför ordnas lokalt. Denna ut- bildning kan ha till förebild nyssnämn— da specialkurs vid polisskolan. Denna kurs omfattar dock vissa ämnen, som ej är av förstahandsbetydelse för för- söksverksamheten, vilken ju främst skall inriktas på barn och ungdom. En del av de återstående ämnena bör vidare mins-

kas både med hänsyn till kostnaderna och till polisverksamhetens behöriga bedrivande medan fortbildningen pågår.

Den fortbildningskurs, som sålunda bör anordnas som ett led i försöksverk- samheten för polisens vidkommande, kan förslagsvis omfatta följande ämnen och timantal:

Fyllerister och alkoholister som sociala problem 2

Alkoholism, psykiska alkoholsjukdomar samt alkohol och brott Nykterhetsnämndernas uppgifter och

arbetssätt Våra nykterhetsfrämjande organisationer

Ungdomspsykologi

Barnpsykiaterns syn på asocialitet och brott

Ungdomsbrottslingarna Ungdomskriminaliteten Ungdomsprostitutionen

Polisiära problem med de manliga kriminellt homosexuella Barnavårdsnämndernas uppgifter och ar- sätt Anstalter för unga inom socialvården

Nya barnavårdslagen

Polisen och de unga samt aktuella spörsmål Allmän orientering om fångvårdens orga nisation och behandlingsproblem Behandling av nya brottslingar Kriminalvård i frihet

Sexualbrottslighet Psykiska sjukdomar och psykopatier

Narkomanier och gittmissbruk Polisens erfarenhet av narkotikamissbruk Socialmedicinska synpunkter på yrkes- och arbetsanpassning 1

H NHNMQOHM N

CDOOMM

Hume-.nu»—

Härutöver bör tilläggas två i polis— skolans specialkurs inte förekommande ämnen, nämligen

Samarbetet mellan polisen och skolan 2 Ungdomen och arbetsmarknaden 2

Enligt ovanstående plan kommer kur- sen att omfatta 48 timmar. Vidare bör i programmet ingå studiebesök på en ungdomsvårdsskola för pojkar och en för flickor, samt på ett ungdomsfängelse eller en fångvårdsanstalt, speciellt av- sedd för yngre klientel. För dessa stu- diebesök tordekrävas tre dagar.

Det torde inte medföra någon svårig- het att ordna föreläsningar och övrig undervisning för här avsedd polisper-

sonal med 2 timmar i veckan, fördelade på 24 veckor, under det år som skall föregå försöksperioden. Om varje före- läsning upprepas två gånger, t. ex. en eftermiddag och följande förmiddag, bör all personal kunna ha tillfälle att närvara. En så kortvarig inskränkning av polisverksamheten på försöksorten kan ej heller antas medföra någon sär- skild risk för att denna försämras. Vad angår lärarkrafter, torde en stor del kunna hämtas från de specialister på olika områden som är verksamma i eller i närheten av försöksorten. Endast en mindre del därav synes behöva hämtas från annan ort.

Det är vidare av vikt att fortbild- ningen — frånsett rent orienterande moment — får så litet katedermässig utformning som möjligt och i stället koncentreras på praktiska demonstra— tioner. Betydande utrymme bör också här lämnas för diskussioner mellan del- tagarna.

På grund av försöksperiodens längd har man anledning att därunder räkna med en inte ringa personalavgång. Följ- aktligen måste man också förutsätta en

viss kontinuerlig nyanställning av per- ' sonal, som kommer att beröras av för- söksverksamheten. När det gäller en lämplig kursplan för att orientera sådan personal, kan man som förebild beträf- fande ämnen och proportioner mellan dessa använda planen för den tidigare skisserade nedskurna kursen i social- polistjänst.

En sådan orienteringskurs om för- slagsvis 36 timmar kan få följande sam- mansättning:

Allmän inledning och orientering om försö- ket med särskild hänsyn till polisens med- verkan

Ungdomspsykologi Barnpsykiatri Ungdomsbrottslingar och ungdomsbrotts- lighet Ungdomsprostituiion

Bai navårdslagen och dess åtgärder

[Out"—IQ (OHIO

Barnavårdsnämndens verksamhet Spritmissbruk bland unga Nykterh etsvåi dslagen Nykterhetsnämndens verksamhet Ungdomen och arbetsmarknaden Samarbetet. med skolan Straifrätt och straffprocessrätt betr. ung- dom Polisens deltagande i försöksverksamheten Socialpolisverksamhet i a.]mänhet 4

IQNHHHN

xllQ

Orienteringskursen bör läggas i en följd, för att den därav berörda perso- nalen så snart som möjligt skall få den önskvärda specialutbildningen, och upp- repas vid behov.

5. Kriminalvården i frihet

För närvarande bedrivs inom de olika skyddskonsulentdistrikten kurser för övervakare, tillsynsmän och personun- dersökare. För budgetåret 1964/65 har departementschefen hemställt om ett re— servationsanslag av 32000 kronor till sådana kurser. Fångvårdsstyrelsen har i rundskrivelse den 5 februari 1963 till samtliga skyddskonsulenter och skydds- assistenter med egen stationeringsort givit vissa riktlinjer för anordnandet av övervakarkurser. En redogörelse härför lämnas i bilaga 4. Samtidigt ges exem- pel på innehållet i en dylik övervakar- kurs.

Man måste räkna med en brett upp- lagd övervakarutbildning på försöks- orten. Verksamheten bör ta sikte på att nå samtliga övervakare av olika kate— gorier och med skilda förutsättningar för uppdraget. Som framgått av tidigare avsnitt i detta kapitel förekommer vid sidan om kriminalvårdens övervakning sådan tillsyn inom skilda socialvårds- grenar. Barnavårdsnämnd kan sålunda förordna om övervakning dels i fall, som avses i 25 % barnavårdslagen, och dels i samband med villkorligt upphö— rande av samhällsvård. Då ungdoms- vårdsskolelev placeras för vård utom skolan skall övervakning ske genom eller med biträde av särskilda eftervårdskon-

sulenter” (och eftervårdsassistenter). Den som är hemfallen åt alkoholmiss- bruk kan av nykterhetsnämnd ställas under övervakning, om vissa special— indikationer föreligger. övervakning skall också förekomma vid beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och vid försökspermission eller utskriv- ning från sådan anstalt.

Det måste vara av värde för försöks— verksamheten att en samordnad över- vakarutbildning kommer till stånd in- om de olika vårdområdena. På olika håll i landet förekommer sammanslut- ningar av frivilliga övervakare, vilka bl. a. avser att sörja för sina medlem- mars utbildning. Det bör också vara möjligt att på försöksorten driva gemen— samma övervakarkurser, som tar hän— syn till såväl kriminalvårdens som so- cialvårdens behov (typ 2 i fångvårds- styrelsens rundskrivelse). Denna kurs- verksamhet bör drivas i samråd mel- lan skyddskonsulenten, socialdirektören (socialbyråns övervakarkonsulent) och eftervårdskonsulenten. Vid kursernas uppläggning bör man tillgodogöra sig de erfarenheter från annan liknande verksamhet, vilka samlats av fångvårds- styrelsen.

Vid sidan om denna gemensamma övervakarutbildning bör det på försöks- orten också finnas utrymme för övriga av fångvårdsstyrclsen angivna typer av övervakarkurser.

6. Praktiska problem

Den utbildnings- och fortbildningsverk- samhet, som enligt den tidigare fram- ställningen skall anordnas på försöks- orten, medför helt naturligt betydande organisatoriska problem. Det mest ända- målsenliga synes vara att det omedel— bara ansvaret för fortbildningen inom berörda områden läggs på cheferna för vederbörande organ.

För socialbyråns vidkommande bör det således vara socialdirektören, som bör svara för verksamheten. Dennes ar- betsbörda är emellertid så tung att han endast i ringa utsträckning kan antas hinna anslå tid åt de praktiska frågor, som uppkommer vid utformningen av utbildnings- och fortbildningsprogram- met för barna- och ungdomsvårdens be- fattningshavare. Vi föreslår att vid so- cialbyrån tillsätts en utbildningsassi- stent vars huvudsakliga uppgift skall vara att syssla med dessa frågor. Vid utarbetandet av utbildningsprogrammet på den allmänna ungdomsvårdens om- råde bör en av de ungdomskonsulenter, som enligt vårt förslag skall tillföras fritidsavdelningen, aktivt medverka. Uppläggningen och genomförandet av kursverksamheten för socialvårdens övervakare bör, som tidigare framhål- lits, falla under »övervakarkonsulen- tens» arbetsuppgifter (se ovan 5. 56).

Fortbildningsverksamheten på sko- lans område bör bedrivas särskilt vid varje skola. Ansvaret för verksamheten bör ligga på skolstyrelsen, som enligt skollagen har att främja lärarnas fort- bildning, men de praktiska arrange- mangen bör lämpligen anförtros respek- tive rcktor. Varje skolledare bör dock ha tillgång till en sekreterare eller an- nat biträde, som kan vara honom be- hjälplig med detta arbete. Som tidigare angivits är det en av skolpsykologerna, som skall svara för att gruppverksam- heten får det avsedda innehållet.

Förstärkningen av polisen innebär, som framgår av tidigare avsnitt, att en förste polisassistent eller förste krimi- nalassistent kan bli disponibel för att biträda polischefen vid utarbetandet

” 1961 års utredning om effektivare åtgär- der för vård utom skola av ungdomsvårds- skoleelever hari ett delbetänkande (stencil juni 1963) föreslagit att eftervårdskonsulent- erna skall uppgå i en för flera vårdområden gemensam 1änskonsulentorganisation.

och genomförandet av specialutbild- ningen på polisens område samt svara för de organisatoriska frågorna i sam- band därmed.

Vad slutligen angår utbildningen på frivårdens område bör enligt vårt tidi- gare förslag kursverksamheten här dri- vas i samråd mellan skyddskonsulenten, socialdirektören (socialbyråns överva- karkonsulent) och eftervårdskonsulen- ten. Härutöver bör — om så finnes lämpligt —— skyddskonsulenten själv leda viss kursverksamhet för fångvår- dens övervakare och tillsynsmän samt för personundersökare.

Under utredningsarbetet har diskute- rats, huruvida den på olika områden skisserade fortbildningsverksamheten bör vara frivillig eller om det bör före- ligga visst tvång för befattningshavarna att delta däri. I de fall, där verksam- heten förläggs till tjänstetid, bör det helt naturligt ingå i deltagarnas skyl- dighet att bevista kurser, föreläsningar o. s. v. Lika naturligt är att kurser, som vänder sig till frivilliga krafter inom barna- och ungdomsvården eller efter- vården, måste bygga på frivillig med- verkan. I fall, där fortbildningsverk- samheten av praktiska skäl måste läg- gas utanför befattningshavarnas tjänste- tid, torde ej heller något krav på obliga- toriskt deltagande kunna uppställas. In-

tresset bland berörda tjänstemän för fortbildningsverksamheten torde dock vara så stort att ytterst få kommer att vilja undandra sig sin medverkan, även om verksamheten i viss utsträckning skulle komma att inkräkta på deras fri- tid.

7. Samordning

Utbildnings- och fortbildningsverksam- heten inom berörda organ innehåller i stor utsträckning gemensamma moment. Frågan om en central samordning av verksamheten spelar därför betydande roll.

Som redan nämnts innebär värt för- slag om försöksverksamhetens planlägg- ning och organisation att en expert på utbildningsfrågor skall knytas till för- söksledningen. Denne expert bör lämp- ligen kunna fungera som studierektor för försökets utbildnings- och fortbild- ningsverksamhet. Chefstjänstemännen för de organ, som skall omfattas av för- söket, och de befattningshavare, vilka särskilt avdelats för organisationen av utbildnings- och fortbildningsverksam- heten, bör jämte denne utbildnings- expert svara för uppläggningen i stort och för samordningen av verksamheten. En tänkbar sammansättning av detta samordningsorgan framgår av följande plan:

Skoldirektören Skolledarna Skolpsykolog Säåägliggliggsn Polischefen I utbildningsassistent Studierektor (Utbild- 1: e polisasmstent Socialbyråns ningsexpert vid övervakarkonsulent forsokslednmgen) _— Ungdomskonsulent SkyddSkOIlSUIenten | vid fritidsavdeln.

Överläkaren vid PBU: s rådgivnings- byrå

Vid de sammanträden, som detta sam- ordningsorgan skall hålla, bör man un- dersöka möjligheten att anlita gemen- samma föreläsare och kursledare för verksamheten, att driva vissa kurser och cirklar gemensamt för skilda kategorier av befattningshavare, att fördela och ut- nyttja tillgängliga lokaler för verksam- heten o.s.v. Det bör då vara möjligt att lägga upp ett schema, varigenom nödvändiga lärarkrafter rationellt kan utnyttjas. I stor utsträckning måste des— sa krafter hämtas från andra orter än försöksstaden.

H. Upplysningsverksamhet

Förstärkningen av resurserna på det kriminal- och socialpolitiska området, som behandlats i föregående avsnitt, bör förenas med en brett upplagd informa- tionsverksamhet angående försöket. Var- je befattningshavare, som berörs av för- söksverksamheten, bör sålunda vara in- förstådd med förutsättningarna för och syftet med försöket samt under verk- samhetens gång upplysas om dess fort- satta förlopp. Det är vidare angeläget att försöksortens medborgare hålls in- formerade om den pågående försöks- verksamheten.

Problematiken kring försöket torde kunna behandlas i naturlig anknytning till det fortbildningsprogram, som i princip skall omfatta samtliga berörda befattningshavare, frivilliga krafter och förtroendemän på försöksorten. Möjlig- het bör också finnas att här fortlöpande redovisa de insatser, som från olika håll görs inom ramen för försöksverk- samheten. Detta kan bidra till att öka och vidmakthålla intresset för verksam- heten.

Vid sidan härav bör anordnas särskil- da informationsmöten för olika grupper av stadens invånare, t. ex. föräldrar och andra barnafostrare, barn- och ung-

domsledare, barn- och hemvårdarinnor, lärare och övriga befattningshavare vid skolan, socialvårdstjänstemän, polismän och annan rättsvårdande personal, lä- kare och annan personal inom hälso- och sjukvård, befattningshavare vid kyr- kan, kommunala och andra förtroende- män, arbetsgivare och vissa näringsidka- re o.s.v. Vid arrangerandet av dessa informationsmöten bör samarbete ske mellan försöksledningen samt olika or- ganisationer, föreningar och andra sam- manslutningar.

Genom massmedia såsom press, radio och television bör upplysning om syftet med försöksverksamheten och rappor- ter om vad som sker på försöksorten kunna förmedlas till ortens invånare. Det är angeläget att man från början kan skapa en positiv inställning till pro— jektet hos befolkningen. Försöksverk- samheten bör uppfattas som en ange- lägenhet, vilken angår alla stadens med- borgare, och som —— för att lyckas —— måste engagera varje enskild. Press, ra- dio och television bör genom försöks- ledningens försorg kunna följa försö- kets uppläggning och fortlöpande hållas underrättade om verksamhetens för- lopp.

En broschyr, som innehåller viktiga data om försöksverksamheten, bör dis- tribueras till samtliga hushåll på för- söksorten. Denna broschyr bör också ge beskrivning över de olika institutioner, som finns på orten för rådgivning, vård, behandling eller annan social verksam- het, samt lämna hänvisning om vart den behövande bör vända sig med problem av olika slag. Sådana uppgifter bör vi- dare finnas anslagna vid offentliga in- stitutioner, arbetsplatser, fritidslokaler o. dyl.

Även annan informationsverksamhet genom broschyrer bör ifrågakomma. Enligt vad vi inhämtat har man inom Stockholms barnavårdsnämnd låtit ut-

arbeta broschyrer, som beskriver olika utvecklingsstadier hos barn och ung- dom. Dessa distribueras till barnens vårdnadshavare i anslutning till barn- bidraget. Tanken är att den broschyr, som avser ett visst utvecklingsskede, skall översändas till vårdnadshavaren, då problemen under detta skede är aktuella och vårdnadshavaren kan be- höva saklig information för att förstå barnets beteenden. Broschyrernas inne- håll skall vara positivt stödjande och vägledande snarare än kategoriskt normgivande. Exempel på annan skrift- lig vägledning erbjuder den serie små- skrifter, som Svenska föreningen för psykisk hälsovård utgivit, främst för att underlätta och komplettera upplysnings- arbetet vid barnavårdscentraler, barn- stugor och rådgivningsbyråer.

På kommunalt initiativ har på åt- skilliga håll i landet anordnats upplys- ningskampanjer i barn- och ungdoms- frågor. Dessa kampanjer har riktats så- väl till föräldrar och andra barnafost- rare som till de unga själva och syftar i allmänhet till att befästa vissa normer för den sociala gemenskapen eller be- kämpa vissa skadliga företeelser i sam- hället. Det kan inom ramen för försöks- verksamheten vara möjligt att närmare studera utfallet av ett sådant initiativ. 1960 års ungdomsupplysningsutredning har behandlat olika former av upplys- ningskampanjer i ett betänkande var- till vi vill hänvisa i denna del.”

Under mottot »ett brott att skaffa sprit till ungdom» har Samarbetsnämnden i alkoholfrågan med statsmakternas stöd år 1961 tagit initiativ till en upplys- ningskampanj. Gemensamt med folk- rörelserna har man därvid sökt skapa en folkopinion mot spritöverlåtelse till ungdom. Kampanjen har förts såväl ge- nom olika reklammedia som genom di- rekta insatser av flertalet organisatio- ner av facklig, politisk och ideell natur.

I Samarbete

I detta kapitel har vi i olika samman- hang framhållit betydelsen av att de befattningshavare, som från olika ut- gångspunkter direkt eller indirekt med- verkar i kampen mot ungdomsbrottslig- heten, tillsammans och med gemensam- ma ansträngningar söker lösa proble- men. De skilda organens befattnings- havare måste ha god kännedom om och förståelse för andra organs verksam- het, för att resurserna från alla håll till fullo skall kunna utnyttjas. Det framstår också som angeläget, att man från hem, skola, barna- och ungdomsvård, polis och andra rättsvårdande myndigheter liksom från samhällsorganen i övrigt såvitt möjligt kan följa en konsekvent linje i vården och behandlingen av de unga.

Försöksverksamhetens utbildnings- och fortbildningsprogram syftar bl. a. till att stärka samhörigheten mellan oli- ka grupper av befattningshavare och bidra till att befästa en »gemensam grundsyn» på arbetet. I viss utsträck- ning kommer fortbildningen att bedri- vas gemensamt för skilda personalgrup- per. Frågor, som rör samarbete och samverkan, bör också utgöra betydelse- fulla moment i kursprogrammet.

Betydelsen av att ett ingående sam— arbete etableras mellan skilda organ och befattningshavare, som ägnar sig åt brottsförebyggande verksamhet, har till- mätts stor betydelse i olika författ- ningar. I barnavårdslagen har sålunda intagits en bestämmelse enligt vilken barnavårdsnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vars verksamhet berör bar- navården (9 5). Motsvarande bestäm-

3" Betänkande avgivet av den statliga ex— pertutredningen angående upplysningsverk- samhet i ungdomsfrågor. Socialdepartementet, Stockholm 1961. Stencil.

melser finns intagna i socialhjälpslagen (7 5) såvitt avser socialnämnden samt i nykterhetsvårdslagen (65 %) avseende myndigheter, som handlägger ärenden enligt denna lag. Vidare har i olika kungörelser och instruktioner för so- cialvårdens befattningshavare — t. ex. för socialvårdskonsulenten, barnavårds- konsulenten, fosterbarnsinspektören _ liksom för t. ex. styrelse för ungdoms- vårdskola, lämnats föreskrifter om skyl- dighet att samarbeta med andra myn— digheter, institutioner eller befattnings- havare.

Genom en den 30 september 195931 företagen ändring av 1 5 allmänna polis- instruktionen stadgas numera att poli- sen fortlöpande skall uppehålla sam- arbete med socialvårdens organ och då polisen erhåller kännedom om förhål— lande, som bör föranleda ingripande av sådant organ, ofördröjligen underrätta organet härom.

I anslutning till nämnda ändring i polisinstruktionen utfärdade Kungl. Maj:t samma dag—"2 ett cirkulär till samt- liga länsstyrelser och lokala polismyn— digheter angående polisens brottsföre- byggande verksamhet. Häri framhålls angelägenheten av att denna verksam- het intensifieras och att därvid ett fort- löpande samarbete äger rum med so- cialvårdsmyndigheterna. I de större po- lisdistrikten bör sålunda _ framför allt på nätterna _ speciell för verksam- heten avdelad polispersonal företa pa- trullering gemensamt med befattnings- havare vid barnavårdsnämnden, och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdom, som driver omkring på gatorna eller håller till på platser och i lokaler, vilka är kända för miss- skötsamma personer. Vidare framhålls i cirkuläret värdet av att ett samarbets- organ upprättas för regelbundna, ofta återkommande informella överlägg- ningar mellan polisen, de socialvår-

dande myndigheterna och övriga myn- digheter med brottsförebyggande upp- gifter. Polischeferna i de större och medelstora distrikten uppmanas i cirku- läret att, i den mån så inte redan skett, ta initiativ till bildande av dylika sam- arbetsorgan.

Det utfärdade cirkuläret har följts av ett av Kungl. Maj:t den 13 novem- ber 195933 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämn- der, arbetsförmedlingsorgan, social- vårdskonsulenter och skyddskonsulen- ter avgivet cirkulär, vari understryks vikten av att de åt sin sida medverkar till ett gott samarbete med polisen i an- givna brottsförebyggande syfte, samt ett den 11 december 195934 till skolöversty- relsen, överstyrelsen för yrkesutbild- ning, länsskolnämnderna, skolstyrelser- na samt andra lokala styrelser för stat- liga, kommunala och statsunderstödda enskilda skolor och utbildningsanstal- ter, varigenom Kungl. Maj:t velat göra skolmyndigheterna uppmärksamma på angelägenheten av att även skolan med- verkar till ett vidgat samarbete myndig- heterna emellan i fråga om den brotts- förebyggande verksamheten. I sistnämn- da cirkulär framhålls att man i under- visningen måste eftersträva att hos ele- verna väcka förståelse och respekt för de rättsvårdande organens uppgifter och arbete och att undervisningen bör få en ökad brottsförebyggande effekt, om eleverna får orientering rörande brott och brottspåföljder under medver- kan av personal från domstolar, polis och socialvård. Vidare framhålls vik- ten av att skolan upplåter lokaler åt ideella organisationer, som verkar för ungdom.

De formella förutsättningarna för vid-

” SFS 1959: 473. ” SFS 1959: 474. ”3 SFS 1959: 492. '” SFS 1959: 604.

gat samarbete är sålunda givna. Det har emellertid visat sig att man på många håll ännu inte kunnat finna de former för samarbete och samverkan, som skall ge bestämmelserna ett praktiskt inne- håll.35 Även om man i enlighet med gäl- lande föreskrifter inrättat samarbetsor- gan mellan berörda myndigheter och be- fattningshavare har detta i vissa fall inte lett till de önskvärda förbättringar- na i förbindelsen mellan olika organ. Hur samarbetet kommer att utfalla i praktiken blir —- som vi framhållit i betänkandet Ungdomsbrottslighet —— be- roende av en mängd faktorer, som inte låter sig infångas i paragrafer och reg- lementen. Avgörande blir först som sist viljan och förmågan till samarbete hos de personer, vilka svarar för institutio- nernas verksamhet.

Den allmänna förstärkningen av den social- och kriminalpolitiska sektorn på försöksorten och då särskilt upplys- nings- och fortbildningsverksamheten bör stimulera till ett naturligt, utvidgat och fördjupat samarbete mellan dem, vilka på försöksorten tar del i den brottsförebyggande verksamheten eller på annat sätt medverkar i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Man kan sålun- da förutsätta livliga kommunikationer mellan befattningshavarna på informell väg, t. ex. genom telefonkontakter eller på annat sätt. Ett exempel på kontinuer- ligt förekommande informella konfe- renser mellan företrädare för barna- och ungdomsvård, polis, skola, psykisk barna- och ungdomsvård och andra or- gan, utgör de sammankomster, som förekommer i Malmö och som närmare redovisats i betänkandet Ungdoms- brottslighet (5.81). '

Det kan utöver dessa informella sam- arbetsformer finnas plats för ett fast organiserat samarbete mellan organen och dess befattningshavare. Den före— gående framställningen har givit åt-

skilliga exempel härpå. Bl. a. kan näm- nas socialpolisens och barnavårdsnämn- dens fältassistenters gemensamma upp- sökande verksamhet, den tjänsteman som av barnavårdsnämnden skall place— ras vid polisen, den psykiska barna- och ungdomsvårdens kontaktverksam- het o.s.v. Återkommande fasta arbets- konferenser bör förekomma mellan chefstjänstemännen för social— och kri- minalvårdens institutioner, mellan olika kategorier av befattningshavare inom ett och samma organ, mellan befatt- ningshavare vid olika organ, mellan för- troendemän och tjänstemän i förvalt- ningen o.s.v. Den tidigare framställ- ningen har givit åtskilliga exempel på områden, där dylika konferenser bör hållas. Här skall blott nämnas följande.

Skolan

För lärarnas del kan ökade kunskaper om andra befattningshavares arbetsom— råden, där liksom i skolan den unge står i centrum, skapa bättre utgångs- läge i det elevvårdande arbetet. Erfaren- heten visar emellertid att lärarna i stor utsträckning saknar kontakter med de tjänstemän inom barna- och ungdoms- vård, socialvård, nykterhetsvård, polis etc., vilka kanske har att göra med sam- ma barn som läraren dagligen arbetar med. För att möjliggöra en sådan när— mare kontakt bör det åligga skolledarna att arrangera sammankomster mellan skolans lärare och berörda socialvårds- tjänstemän. Förslagsvis en dag i början av varje lästermin bör ägnas åt sådan samarbetskonferens.

Psykisk barna- och ungdomsvård För den psykiska barna- och ungdoms— vårdens kontaktverksamhet är det av stor betydelse att samarbetskonferenser ordnas med berörda organ. Förutom de

” Jfr J0:s ämbetsberättelse 1962 s. 431.

ovan (5. 74) omnämnda veckokonfe— renserna bör anordnas samarbetskonfe— renser, varvid all personal från barna- vårdsnämnden och rådgivningsbyrån bör närvara. Dessa konferenser bör äga rum åtminstone ett par gånger om året för att befordra personliga kontakter mellan personalgrupperna och här- igenom underlätta ett kontinuerligt sam- arbete i enskilda fall.

Enligt vårt förslag skall försöksled- ningens lokala organisation byggas upp till ett fast samarbetsorgan för ordföran- dena i olika kommunala nämnder och styrelser samt vissa förvaltningschefer. Detta organ kommer att beskrivas i kap. 6 (s. 133 ff.).

KAPITEL 5

Mätproblemet

1. Inledande synpunkter Enligt direktiven har utredningen i upp- drag att försöka lösa frågan hur för- söksverksamhetens resultat skall säker- ställas, d. v. s. på vilket sätt och med vilka medel man skall avläsa dessa re- sultat. Detta problem har vållat stora svårigheter. Såsom framgår av kap. 2 har det knappast förekommit något mot- svarande projekt, som kan ge vägledning om hur man bör förfara. Vi har följ- aktligen sett oss nödsakade att själva in- gående arbeta med mätproblemet för att söka få klarlagt om detta problem över- huvudtaget kan lösas på ett tillfredsstäl— lande sätt. Det förhåller sig nämligen så, att hela försöket står och faller med frågan om man kan finna något sätt att mäta förändringar i sådana beteen- den som »brott» och »asocialitet». Det nya med det föreslagna försöket är i och för sig inte själva förstärknings- programmet. Detta skiljer sig, såsom framgått av den tidigare framställningen, inte till arten utan endast till graden från vad som kontinuerligt sker i alla svenska kommuner. Det nya är, att man önskar på ett vetenskapligt acceptabelt sätt kunna mäta de förändringar som eventuellt uppkommer till följd av en extraordinär upprustning.

Inom utredningen var man från bör- jan tämligen skeptiskt inställd till tan- ken att det skulle vara möjligt att mäta förändringarna, men efterhand som pro- blemet bearbetats har denna uppfatt- ning förändrats. Vi anser nu, att mät-

problemet kan bemästras på ett till- fredsställande sätt.

Det återstår emellertid att lösa många tekniska detaljfrågor, varför den föl- jande framställningen får betraktas som en skiss. Detaljfrågorna förutsätts bli lösta under försökets förberedelsetid.

En närmare analys av frågeställning- en visar, att begreppet »resultat» kan syfta på flera olika faktiska förändring- ar. Såsom framgår av kap. 3 har man att göra med två huvudkomponenter i försöket, nämligen dels »brott och aso- cialitet»,1 dels »samhällets åtgärder». Det gäller här att studera hur en för— ändring i åtgärdskomponenten påver- kar brotts- och asocialitetskomponen- ten. Självklart är att i och med genom- förandet av det förstärkningsprogram, som föreslagits i kap. 4 uppkommer en mängd förändringar i åtgärdskompo- nenten. Dessa förändringar kan t. ex. bestå i en snabbare eller trögare behandling av olika ärenden. De kan bestå i ökad samarbetsvilja och tä- tare kontakter olika myndigheter emellan eller också i en större eller mindre grad av friktion mellan myn- digheterna eller mellan högre och lägre befattningshavare inom samma myn-

1 Med uttrycken »brott», »asocialitet», »brottsliugar» m.fl. 1 det följande avses enbart att det åsyftade beteendet ingår i brotts- och asocialitetskomponenten. Häringripes även de beteenden då andra benämningar på grund av förövarens låga ålder eller andra omständig- heter språkligt sett vore lämpligare.

dighet. Dylika förändringar kan gi- vetvis uppfattas som resultat av för- söket och man kan konstruera olika instrument som mäter dessa effekter (t. ex. attitydtests). Sådana undersök- ningar av vad man i sociologin kallar administrativa eller byråkratiska struk- turer, kan utan tvekan vara av bety- dande intresse. Man kan därigenom lära sig något om vad som sker i åt- gärdskomponenten, när myndigheterna förstärks och får bättre materiella re- surser. Den allmänna uppfattningen torde vara, att sådana förändringar medför att arbetet utförs på ett för klientelet mera effektivt sätt. En sådan effekt är emellertid i och för sig icke självklar, eftersom andra förhållanden (t. ex. personalens motstånd mot för- ändringar i arbetsuppgifterna) kan ha negativ verkan på klientelsidan.

Även om de här berörda synpunk- terna är av betydande intresse och stu- dier av den anförda typen måste kom- ma till stånd, om man skall få en total bild av försöket, är det dock i första hand förändringarna i brotts- och aso- cialitetskomponenten som är av bety- delse. Själva grundfrågan är till synes mycket enkel, nämligen om man genom förstärkningsprogrammet kan få till stånd en konstaterbar förändring i an- talet brottsliga och asociala beteenden.

I detta kapitel skall först diskuteras vilka möjligheter man har att mäta dessa fenomen. Därefter kommer att skisseras en plan för tillvägagångssät- tet före, under och efter försökstiden.

De typer av beteenden, som diskute- ras i det följande, är desamma som re- dovisas i kap. 3, nämligen olika typer av brott (tillgreppsbrott, skadegörelse, fylleri, sexualbrott och enstaka andra straff— och specialstraffrättsliga brotts- typer), asocialitet (speciellt alkohol- missbruk och promiskuitet) samt vissa andra beteenden (av typen disciplin-

svårigheter och skolskolk, arbetsovil- lighet och täta arbetsbyten).

2. Metoder att utforska brotts- och asocialitets- frekvenser

När man skall ta reda på hur ofta ett visst mänskligt beteende förekommer, kan man principiellt bara välja två till- vägagångssätt, nämligen observation och information. Det förstnämnda innebär, att undersökaren systematiskt försöker iaktta och rapportera beteendet ifråga, t. ex. dess frekvens, variation, utsträck- ning i tid o. dyl. Beträffande de beteen- den, som det blir fråga om under försö- ket, säger det sig självt, att möjligheter- na att erhålla data med hjälp av obser- vationsmetoden är ytterst små.

Informations- och/eller intervjumeto- dens möjligheter har aldrig fullt utnytt- jats för att studera här avsedda avvi- kande beteenden. Principiellt kan man därvid tänka sig tre tillvägagångssätt: (a) man kan använda de informationer om avvikande beteenden, som kan er- hållas från myndigheter och andra or- gan, (b) man kan, genom att utfråga medborgarna, ta reda på hur ofta de beter sig avvikande och (c) man kan, i de fall där ett beteende är avvikande först när det får konsekvenser för and- ra medborgare, ta reda på hur ofta des- sa andra medborgare utsätts för sådant beteende (genom att intervjua ett urval av befolkningen).

Möjligheterna att använda dessa me- toder varierar säkerligen avsevärt från en typ av beteende till en annan. Om man bortser från problemet om infor— mationernas tillförlitlighet och endast ser till frågan om vilka informations- källor som finns att tillgå, så finner man, att båda de förstnämnda alterna— tiven kan vara aktuella för samtliga de avvikande beteenden som försöket skall inriktas på. Man har alltså två tänkbara möjligheter att erhålla uppgifter om

förekomsten av avvikande beteenden, nämligen dels att anlita av myndighe— terna införskaffade informationer (pro- tokoll, statistik o. s. v.) dels att direkt fråga medborgarna om och i vilken ut— sträckning deras beteende varit avvi— kande. Några studier av den senare ty- pen har utförts i de nordiska länderna under de senare åren med gott resultat.2 Det torde dock säkerligen komma att visa sig att metoden har sina begräns- ningar om man använder den på andra personkategorier än sådana på vilka den hittills prövats.

Vad beträffar den under (c) om- nämnda metoden har undersökningar av sådan typ ännu aldrig genomförts, varför det är svårt att veta något mera exakt om metodens betydelse. Man vå- gar emellertid säga att det inte finns några som helst andra praktiska svårig- heter att genomföra sådana undersök- ningar än det förhållandet att man mås- te använda mycket stora urval av be- folkningen. Intervjukostnaderna blir sålunda avsevärda. Metoden har dock, jämfört med de två andra, en viss be— gränsning däri, att den bara ger svar på frågan om frekvensen av vissa slag av brott och asocialitetsyttringar, näm- ligen de som direkt riktar sig mot nå- gon annan person, t. ex. inbrottsstöld. När det gäller sådana yttringar av brott och asocialitet, som inte har någon en- skild person som objekt, kan medbor— garna inte tjäna som informationskälla.

De här omnämnda metoderna, som bygger på intervjuteknik, kan självfal- let inte ersätta den officiella statistiken över brott, brottslingar och asocialitet, men de kan tjäna som supplement till och kontroll av denna statistik.

3. Kriminalstatistiken som mått på brottslig- heten

De typer av kriminalstatistik, som har speciell betydelse för försöket, är sta—

tistiken över brott som kommit till po- lisens kännedom (polisstatistiken), sta- tistiken över de om brott övertygade per- sonerna (brottslingsstatistiken) samt återfallsstatistiken. Av dessa statistik- typer är polisstatistiken överlägsen de övriga såsom index på brottstillståndel, eftersom den inte influeras av den va- rierande uppklarningsfrekvensen. Det är därför uppenbart, att av de officiella statistikserierna är polisstatistiken den enda som kan tjäna som måttstock på brottsligheten i försökets experiment- och kontrollorter.

Polisstatistiken har emellertid sin be— gränsning. Av olika skäl anmäls inte alla brott till polisen, och statistiken blir följaktligen ofullständig. Om man kunde förutsätta, att relationen mellan det reella antalet förövade brott och antalet till polisen anmälda brott vore konstant från en tidsperiod till en an- nan, skulle detta inte vara något pro- blem. Man brukar visserligen vanligtvis förutsätta en sådan konstant relation. men detta sker då utan någon bevisning.

Såsom framgår av det föregående är det dock möjligt att kontrollera rela- tionen mellan antalet anmälda brott och antalet förövade brott, nämligen med hjälp av intervjumetoden. För försökets vidkommande kan man härvid tänka sig flera vägar. Man kan företa inter- vjuer med urval av befolkningen i bör- jan och i slutet av försöksperioden, man kan låta smärre urval kontinuerligt rapportera vilka brott de har varit ut- satta för, och man kan företa intervjuer med urval av barn och ungdom för att

” Andenäs,Sueri och Hauge (norsk under— sökning) ; Strahl och Nyquist (svensk under— sökning): Kriminalitetshyppigheten hos ustraf fede, Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskah 1960; s. 97 resp. 113; Forssman och Gentz, Kriminalitetsförekomsten hos presumptivt o- straffade, Nordisk Tidskrift for Kriminalvi- denskab 1962, s. 318; Elmhorn, Faktisk brotts- lighet bland skolbarn i Stockholm (lic. av- handling, manus) Stockholm 1963.

ta reda på om de förövat brott under en viss tid 0. s. v. Under förutsättning av anonymitet torde dessa undersök- ningsmetoder ge resultat som kan ge betydlig stadga åt den löpande polis— statistiken. Visar det sig för en bestämd brottstyp, att relationen mellan den reel— la brottsligheten (d. v. 5. den som rap- porteras intervjuvägen) och polisstati- stikens brottsdata är konstant från en tidsperiod till en annan, kan polissta- tistikens kontinuerliga sifferserier för- modas ge en rättvisande bild av brotts- situationen och brottstrenden i vad av- ser denna brottstyp.

För att polisstatistiken på detta sätt skall kunna tjäna såsom måttstock eller 5. k. index på brottssituationens föränd- ringar fordras emellertid en fullständig revision och teknisk omläggning av den nuvarande polisstatistiken. Denna by,,- ger på summariska uppgifter från de olika polisdistrikten och är helt olämp- lig för mer djupgående analyser. I princip bör omläggningen ske efter de riktlinjer, som nu gäller för polissta- tistiken i Stockholm och Göteborg, (1. v. s. så att varje anmälan behandlas såsom en enhet. Den summariska rap- porteringen måste med andra ord er- sättas med individualuppgifter, som kan bearbetas med hålkorts— eller elektro- nisk datateknik. Sådan omläggning måste ske i såväl försöks- som kontroll- orterna. Försöksledningen bör bistå de olika städernas polismyndigheter med insamlandet av uppgifterna för att man skall kunna få till stånd en så enhetlig statistik som möjligt.3 Polisstatistiken bör även innehålla uppgifter om de personer som förekommer i de upp- klarade ärendena för att kunna samkö— ras med barnavårdens, domstolarnas, nykterhetsvårdens och annan existe- rande statistik. Detta är nödvändigt inte minst med tanke på återfalls- och rehabiliteringsstatistiken.

Den sistnämnda typen av polisstati- stik blir att anse som en brottslings- statistik och kan efter hand suppleras med uppgifter om de av myndigheterna beslutade och vidtagna åtgärderna. Därmed blir den även en reaktions- statistik. Man kan också utbygga den nuvarande reaktionsstatistiken4 och kombinera denna med polisstatistikens person- och brottsdata.

De serier över antalet brottslingar, som man på detta sätt får fram, kan även användas såsom index på brotts— lighetstillståndet. Dessa serier är de enda i kriminalstatistiken, som ger per- sonuppgifter med bl. a. för försöket så viktiga data som ålder och kön. Men medan den statistiska enheten inom po- lisstatistiken är det enskilda brottet, så är den inom brottslingsstatistiken den enskilda personen (och den mot honom beslutade reaktionen). Av naturliga skäl blir de absoluta siffrorna i brottslings- statistiken betydligt lägre än i polis- statistiken. Den förra är ju beroende av * huruvida polisen lyckas övertyga nå- gon om att ha förövat ett registrerat brott, d. v. s. denna statistik är beroen- de av nppklarningsprocenten.

Av bilaga 6 framgår, hur totalsiffror- na ter sig för några brottstyper i städer av den storleksordning, som anses lämp- lig för försöksverksamheten. Man fin- ner här, att antalet till polisens känne- dom komna inbrott i t. ex. Gävle var 233 år 1950 och 678 år 1960. Uppklar- ningsprocenten för de två åren var 39,2 resp. 23,5. Antalet personer över— tygade om brott var 52 resp. 135, varav i åldrarna under 20 år 29 resp. 85.

3 Man bör även undersöka huruvida den typ av index är användbar som föreslagits av T. Sellin och M. E. Wolfgang: Constructing an index of delinquency. (Center of Criminolo- gical Research, Philadelphia, October 1962). 4 Härmed avses den av statistiska central- byrån utgivna statistikserien »Brottslighetem som i själva verket är en reaktionsstatistik.

Sifferserier med så låga absoluta tal som de sistnämnda är självfallet lätt på- verkbara av tillfälligheter, såsom för- ändringar i uppklarningsfrekvensen, att polisen spränger en liga med ett stort antal medlemmar 0. s. v.

Detta förhållande måste beaktas un— der försöket. Man kan nämligen inte anse det uteslutet, att t. ex. den för- stärkning av polisens resurser, som har föreslagits i kap. 4, medför högre upp- klarningsprocent och följaktligen högre siffror i brottslingsstatistiken i försöks- staden. Använder man denna statistik som index för brottslighetstillståndet, kan detta uppfattas som en ökning i brottsligheten jämfört med kontrollor- terna, vilket det givetvis inte behöver vara fråga om.

Även en annan tänkbar felkälla bör nämnas. På grund av den förstärkta po- lisbevakningen in. in. i försöksstaden kan brottslingarna tänkas undvika den- na. I fråga om stadens egna ungdomar skulle detta betyda, att de förövar sina brott på annan ort. Detta bör kontrolle— ras, vilket kan ske genom statistiska centralbyråns rättsstatistik. Rörande ungdomar från annan ort, som normalt skulle ha sökt sig till försöksstaden, kan denna rörlighet kontrolleras genom stu- dier i försöksorten jämförd med kon- trollorterna.

4. Brott och brottslingar utanför kriminal- statistiken

I vissa fall förekommer det, att en offentlig myndighet får informationer om brott och brottslingar men inte lå— ter dessa uppgifter komma till polisens kännedom. Speciellt betydelsefulla är barnavårdsnämnden och skolan, även om det _ åtminstone för barnavårds- nämndens del —— knappast kan röra sig om något större antal. Data som kan införskaffas från andra myndigheter kan direkt supplera de kriminalstatistis-

ka uppgifterna. Några andra tänkbara informationskällor skall behandlas i det följande.

Det är sannolikt omöjligt eller åt- minstone mycket svårt att få till stånd kontinuerliga undersökningar av den s. k. dolda brottsligheten enligt inter- vjumetoden. Sociologiska undersökning- ar av denna typ måste koncentreras till vissa tidpunkter när man har tillfälle att utnyttja ett stort antal intervjuare. Å andra sidan kan man beträffande vis— sa brottstyper utnyttja annat material än det som finns hos polisen. Man har sålunda i många varuhus särskilda upp- gifter och register över varuhusstölder, man har data rörande skadegörelse på gatlyktor, telefonkiosker, offentliga be- fordringsmedel etc. hos de berörda kommunala eller statliga verken och man kan införskaffa uppgifter om ska- degörelse i skolorna. Erfarenhetsmäs- sigt vet man, att sådana brott mera säl- lan blir anmälda till polisen och följ- aktligen inte ingår i polisstatistiken. Genom ett samarbete med de privata och offentliga bolag och myndigheter som berörs av dessa brottstyper, skulle det vara möjligt att få till stånd kri- minalitetsserier över dessa brott. Hu- ruvida sådana serier bör inkorporeras i de officiella indexserierna är en frå- ga man får ta ställning till under för— beredelsetiden. Exempel på data av detta slag lämnas i bilaga 7.

I vissa fall har man även uppgifter om de personer, som har förövat brott av här behandlad typ. Det kan t. ex. vara en butikskund som ertappas med snatteri, men där man inte överlämnar ärendet till polisen, en skolpojke som stjäl från lärare eller kamrater, utan att skolan gör anmälan till polisen, eller ett pojkgäng som förövar skade- görelse på ett hyreshus utan att andra än hyresvärden blir inblandad. Om det är möjligt att göra kontinuerliga tids-

serier på sådana och likartade brotts- tillfällen, återstår att se. När man har studerat problemet närmare bör man, på grundval av de erfarenheter man då har vunnit, ta ståndpunkt till frågan om dessa data kan inkluderas i något brottsindex.

5. Asocialitet

Begrepp som »fylleri», »sedeslöst lev- nadssätt» och »arbetsvägran» har en betydligt mer oprecis innebörd än be- greppet »brott». Man kan även uttrycka detta så, att begreppet »asocialitet» är mera subjektivt till innebörden. Detta hindrar dock inte, att det finns bete- enden av angivet slag som alla (eller de flesta) människor i vårt samhälle skulle anse såsom asociala. Men gräns- dragningen mellan vad som skall anses vara asocialt och vad som skall anses »normalt» är mycket osäker. För att kunna bygga upp statistiska tidsserier som är jämförbara för olika städer måste man på något sätt införa enhet- liga kriterier som anger vilka beteen- den, som skall anses falla in under de avsedda begreppen. Till detta fordras empiriska studier av en typ som man f. n. saknar.

Vad man i dag kan säga om det be- teende som ryms i begreppet »fylleri» är följande. En person som beter sig på ett sådant sätt, att hans beteende anses falla in under begreppet fylleri, blir om- händertagen av polisen om han obser- veras. I gränsfallen kan emellertid bety- dande skillnader föreligga, dels mellan olika polismäns uppfattning av vilket beteende som faller innanför resp. utan- för begreppet, dels mellan traditionerna i de olika polisdistrikten. De skillnader man finner mellan medelstora svenska städer beträffande det 5. k. ungdoms- fylleriet är följaktligen mycket svårtol- kade. Av statistiken framgår, att år 1960/61 i örebro stad 89,3 oloo av män i

åldersklassen 15—21 år blev gripna för fylleri, medan det i Eskilstuna var 39,0 0/00 och i Jönköping 32,2 0/00. För— klaringen till dessa skillnader kan vara uttryck för faktiska olikheter i ungdo- mens umgänge med alkohol men det kan lika gärna vara ett uttryck för stör— re eller mindre tolerans hos polisen. Skillnaderna kan vidare ha samman- hang med polisens bevakningseffekti- vitet.

Det verkar med andra ord förhålla sig så, att man inte utan närmare stu- dier kan få till stånd en måttstock på fylleriet bland ungdomen i försöks- och kontrollorterna. Sådana studier bör sö- ka klarlägga huruvida man kan räkna med en enhetlig attityd hos de enskilda polismännen resp. polisen (som enhet) i skilda städer. Vidare bör man studera hevakningseffektiviteten. Ett speciellt problem, som torde vara enklare att klarlägga, är om det föreligger skillna- der i alkoholkonsum-tionen hos. de om vanliga brott, d. v. s. tillgreppsbrott, övertygade ungdomarna.

Begreppet »promiskuitet» syftar på extrema utslag av sexuell lösaktighet. I hamnstäder kan det t. ex. förekomma att unga flickor söker tillfälliga kon- takter med sjömän på båtar. Vad detta betyder för flickornas vidkommande — t. ex. om dessa flickor lättare blir hel- eller halvprostituerade — vet man ing- enting om. Man har även de s. k. »rag- garflickornna», som enligt vanlig upp— fattning är lösaktiga på gränsen till promiskuitet. Ej heller om detta fe- nomen har man några som helst data.

överhuvudtaget saknar man den un— derbyggnad i fakta, som gör det möj- ligt att besvara frågan om promiskui- teten bland ungdom är så omfattande att den går att behandla i statistisk form. Den enda tänkbara serie, som har visst sken av användbarhet, är upp— gifter från läkare rörande förekomsten

av veneriska sjukdomar. På grund av denna statistiks speciella karaktär kan man emellertid knappast dra några me- ra vittgående slutsatser av dessa data.

Beträffande den typ av asocialitet, som avses med »arbetsovillighet», gäl- ler samma svårigheter som i fråga om de hittills behandlade asocialitetsfeno- menen. Även om det är möjligt att fin- na en acceptabel definition på inne- börden av detta begrepp, uppstår här frågan om man kan få kännedom om vilka ungdomar som är av intresse i detta hänseende. En typ av »arbets- ovillighet» som är möjlig att få in- formationer om, nämligen skolskolk- ning, skall vi återkomma till. Följaktli- gen återstår arbetsovillighet bland ung— domar över skolpliktig ålder. Någon registrering av dessa ungdomars ar- betsförhållanden existerar inte (med några undantag). Det faktiska förhål- landet torde emellertid vara, att de flesta individer, om vilka man får så- dana informationer att de kan beteck— nas som arbetsovilliga, redan har re- gistrerats för brott eller annan asocia- litet, t. ex. hos polisen eller nykterhets— nämnden. Det förefaller sålunda vara onödigt att laborera med någon själv- ständig tidsserie för denna beteende—

typ.

6. Vissa andra beteendetyper

Tidsserier kan säkerligen bildas av sko- lornas data beträffande skolskolk. Vad en sådan serie i själva verket ger ut- tryck för, är emellertid svårt att yttra sig om. Man kan f. n. säga att det finns ett klart samband mellan skolk och brottslighet bland skolbarn. Följakt- ligen kan en sådan serie tas som mått- stock pä en viss dimension i anpass- ningen hos skolbarn. Man kan emeller- tid förmoda att skolk inte uteslutande behöver uppfattas som missanpassning i skolan utan att det lika gärna kan

vara fråga om en allmän missanpass- ning. Innan man försöker tolka sådana tidsserier bör dessa förhållanden stu- deras närmare från psykologiska och sociologiska synvinklar.

Vad nu sagts gäller också beträffan- de disciplinsvårigheter i skolan, vaga- bondage, narkotikamissbruk, sniffning och pennalism. Troligtvis är det rent praktisk endast möjligt att göra tidssc- rier av förstnämnda typ av beteende. De fyra sistnämnda typerna förekom- mer — allt tal om dem till trots — så sällan bland barn och ungdom att det redan av den anledningen är svårt att statistiskt få grepp om dem.

7. Sammanfattande synpunkter på valet av de beteenden som kan inkluderas i försöket

I det föregående har de beteenden, som enligt framställningen i kap. 3 an- setts vara av sådan art att de bör hän— föras under begreppen »brott» och »asocialitet», diskuterats ur mätnings- synvinkel. Värderingen av försökets re— sultat skall ske efter vedertagna sam— hällsvetenskapliga principer och sub- jektiva värdeomdömen undvikas. Där- med är det givet, att följande krav mås- te vara uppfyllda:5

a) De beteenden, som skall ingå i försöket, måste vara klart definierade.

b) Det måste vara praktiskt möjligt att ta reda på hur ofta beteendena ifrå- ga förekommer.

c) Beteendena måste förekomma i det verkliga livet så ofta, att det är möj- ligt att behandla dem med de statis- tiska metoder som gäller för tidsserier.

d) Beteendena måste vara av en så- dan typ, att det ingår i den rådande kri- minal- och socialpolitiken att förebyg— ga eller bekämpa dem.

Av de olika former för beteenden som

5 Om de här angivna kriterierna, se Inter— national Review of Criminal Policy (United Nations ST/SOA/SER. M/21)1964. spec. s. 9.

har diskuterats i kap. 3, visar det sig, att det beträffande kategorierna »brott» och »brottslingar» är möjligt att till- fredsställa kraven på exakthet och mät- barhet. Man kan här även utnyttja be- tydande erfarenhet från den kriminolo- giska forskningen.

Det kan vidare anses säkert, att man kan erhålla tidsserier beträffande »skol- skolk» och »skolsvårigheter». Dessa be— grepp måste emellertid närmare defi- nieras och studeras innan försöket bör- jar.

Slutligen är det möjligt att erhålla data beträffande fylleriförseelser och förekomsten av könssjukdomar bland barn och ungdom. Om värdet av dessa informationer, använda såsom index på typer av asocialitet, kan man emel— lertid ha anledning till viss skepsis. I likhet med beteendetyper som promis- kuitet, arbetsovillighet, vagabondagc, sniffning och pennalism — som vi fin- ner vara av tvivelaktigt värde att in- kludera i tidsserierna — kan man om dessa beteenden säga, att de inte till- fredsställer de ovan under a)—c) an- givna kraven. Detta ställningstagande betyder emellertid inte, att de nu nämn- da beteendetyperna bör uteslutas ur försöket. Vi saknar emellertid för närvarande sådana informationer som tillåter oss att definitivt ta ställning till om det är möjligt att på empirisk väg närmare avgränsa och studera dessa beteendeformer.

8. Insamlandet av data

En inventering av de existerande statis- tiska data rörande de ovan anförda be- teendetyperna ger vid handen dels att systematiska informationer saknas och dels att informationerna är otillfreds— ställandc för försökets ändamål. Beträf— fande brotten gäller sålunda, att den summariska statistik som idag förs av polismyndigheten i de berörda städer-

na, inte kan användas för mera ingå- ende studier. Denna statistik bygger inte på individualuppgifter om varje brott och innehåller ej heller några de- taljer om brottens närmare karakteris- tika. Brottsstatistiken måste följaktligen totalt läggas om i samtliga de städer som ingår i försöket. Hur detaljerna i denna statistik bör utformas, anser vi oss inte höra ta ståndpunkt till. Planerna måste utarbetas av försöksledningen i samar- bete med de berörda myndigheterna och statistiska centralbyrån. Rent generellt kan man säga, att statistiken måste byg— ga på detaljerade och hårt standardise- rade individualupplysningar om varje brott samt att alla möjligheter till kon- troll bör utnyttjas i syfte att få de olika städernas statistikföring så enhetlig som överhuvudtaget är möjligt. Denna sida av försöket är så betydelsefull, att vi förutsätter att en statistiker bör kny- tas till försöksledningen med uppgift att övervaka och leda statistikföringen på ort och ställe. Om det skulle visa sig, att de berörda myndigheterna inte själ- va har personal till de verkställande uppgifterna, måste sådan tillhandahål- las genom försöksledningen.

Som inledningsvis anförts, kommer de huvudsakliga data rörande brotten att inhämtas från polisen. Polisstatisti- kcn bildar sålunda grundstommen i brottsindex för varje stad. Som komple- ment till denna statistik skall brotts- statistiska data inhämtas från andra myndigheter. I första hand avses då uppgifter om förövade brott som di— rekt anmäls till barnavårdsnämnd, sko- la, el-verk, televerk, o. s. v. samt even- tuella data från privata firmor (varu- hus o. dyl.) och privatpersoner (bo- stadsföretag, hyresvärdar, vicevärdar m. fl.). I den utsträckning uppgifter inhämtas från andra än polis, barna- vårdsnämnd och skola, måste man myc- ket noggrant tillse att representativite-

ten för sådana informationskällor är densamma i de olika städerna. Uppgif- terna måste även vara sådana, att dub- belräkning med polisstatistiken kan undvikas.

Kontroll av brottsstatistiken genom intervjuer med urval av befolkningen bör ske minst två, helst tre gånger un- der försöksperioden. Första gången kan det lämpligen ske efter utgången av det första året som den individualiserade, här föreslagna brottsstatistiken är ge— nomförd. Hur man härvid skall gå till väga kan för närvarande inte anges, emedan sådana undersökningar aldrig har utförts tidigare.

Beträffande statistiken över brotts— lingar gäller, att den officiella statisti- ken — i den utformning den har sedan 1961 — kan användas utan större för— ändringar. Man måste dock tillse, att varje brott, som en lagöverträdare har övertygats om, finns redovisat på veder— börande persons individualformulär och är identifierbart på sådant sätt, att brot- tet ifråga kan återfinnas bland polis— statistikens motsvarande individualfor- mulär. Även andra förändringar kan visa sig önskvärda, t. ex. mer exakta data rörande brottslingens hemvist, upp- gifter om vilka som var medbrottsling- ar vid varje brottstillfälle etc.

Vad beträffar uppgifter om personer, som är misstänkta för att ha förövat brott, men där ärendet inte behandlas av polisen, kan det tänkas uppstå vissa svårigheter som en följd av att det i des— sa fall inte föreligger något beslut av kompetent myndighet i själva skuldfrå- gan. I praktiken torde emellertid detta mera sällan vålla några bekymmer i de fall där en annan offentlig myndighet har hand om ärendet (barnavårdsnämnd, skola); man får i dessa fall lägga till grund myndighetens beslut i frågan. Svårare kan det vara i de fall där en pri- vat firma (t. ex. ett varuhus) anser att

ett brott har förövats och utpekar en be- stämd person som gärningsman, och denna förnekar brott. Om saken inte överlämnas åt polismyndigheten måste man ta ståndpunkt till hur fallet skall bedömas ur försökets synvinkel. Flera alternativ kan vara aktuella (t. ex. intet brott föreligger, brott föreligger, men anses ouppklarat, brott föreligger och försöksledningen avgör själv i varje en- skilt fall om det skall anses uppklarat). Huvudsaken är emellertid att man får klara och entydiga regler för statistik- föringen på samtliga orter som har del i försöket.

Vid all användning av polisstatistiska data måste man emellertid uppmärk- samma, att det som polisstatistiken mä- ter, inte uteslutande är brott förövade av barn och ungdom. Det är enbart i de uppklarade fallen, som man vet om det är fråga om »ungdomsbrottslighet». Man kan möjligtvis beräkna barns och ung- doms andel i de ouppklarade brotts- anmälningarna genom att jämföra de uppklarade med de ouppklarade fallen inom varje brottskategori. En ganska hög grad av stabilitet synes nämligen föreligga mellan dessa två kategorier. Detta framgår exempelvis av bilaga 6. Jämför man de uppklarade med de ouppklarade fallen av inbrott i Gävle och Västerås på de två karakteristika »brottsplats» och »värdet av det stulna», finner man en tämligen likartad fördel- ning. Samstämmigheten är så stor att man (statistiskt sett) inte kan utesluta möjligheten av att de uppklarade och de ouppklarade brotten har samma slags gärningsmän, t. ex. gärningsmän med samma åldersfördelningJi Det ser följ— aktligen ut som om det genom liknande

6 Samtliga fördelningar för året 1960 har testats med chikvadrattest, vilken visar att skillnaderna mellan fördelningarna är så små, att de kan vara fritt dragna urval ur samma univers.

beräkningssätt skulle vara möjligt att få fram användbara beräknade fördelningar över barns och ungdoms andel i de ouppklarade brotten. Genom att använ- da den beräkningsmetod som föreslås i bilaga 9, där genomsnittssiffrorna för ett antal år före försöksverksamheten jämförs med liknande siffror i slutet av försöksperioden, uppnår man självfallet betydligt större säkerhet än vad som är fallet i det givna exemplet från Gävle—— Västerås där man bara rör sig med ett enstaka år.

Preliminärundersökningar av skol— skolk och skolsvårigheter (se bilaga 7) ger vid handen, att uppfattningarna va- rierar beträffande innebörden av dessa termer. Det måste följaktligen bli en uppgift för försöksledningen i samar- bete med skolmyndigheterna att under förberedelsetiden utarbeta enhetliga riktlinjer för denna del av undersök— ningen. Problemet är minst beträffande begreppet »skolk», även om det kan diskuteras hur komplett datainsamling- en bör vara på denna punkt. Däremot kan rätt stora svårigheter uppstå när man skall söka definiera innebörden av termen »skolsvärigheter». Det man här åsyftar är mindre skolprestationer än disciplinproblem, störande beteenden, negativistiska yttringar mot lärare etc. De informationskällor man har om des- sa beteendetyper, nämligen lärarna själ— va, måste nödvändigtvis bli subjektiva. Det finns emellertid ett par vetenskap- liga undersökningar som ger visst hopp om att dessa metodiska svårigheter kan lösas.7

Uppgifter om fylleriförseelser kan in- hämtas från ordningspolisen och, vad beträffar alkoholmissbruk som inte har manifesterat sig på sådant sätt, från barnavårds- och nykterhetsnämnderna.

Beträffande förekomsten av veneris- ka sjukdomar får man i första hand bygga på de summariska statistikupp-

gifter som sammanställs av hälsovårds- myndigheterna.

Av det nu sagda torde med all tyd- lighet framgå, att det under förberedel— setiden måste ske ett intensivt arbete med uppläggningen av statistiken rö- rande de olika beteendetyperna. Dels måste man utarbeta de nödvändiga blan- ketterna och ta ståndpunkt till alla de teoretiska och praktiska problem som därvid uppkommer, dels måste dessa in- strument användas i provundersökning- ar och sedan omformuleras på grundval av de erfarenheter som dessa prov ger. Samtidigt måste man träna och instruera den personal som skall överföra data från grundmaterialet till blanketterna. Slutligen måste man bestämma sig för vilka grundtabeller som skall redovisa resultaten, ett arbete som måste påbör- jas redan under förberedelsetiden. Till detta kommer att man även måste ta ställning till hur man skall gå till väga med de intervjuundersökningar med privatpersoner och -firmor som skall läggas till grund för kontrollen av den officiella statistiken.

Erfarenhetsmässigt vet man, att upp— läggningen av undersökningar av de här behandlade typerna fordrar mycket de- taljarbete och är mycket tidsödande. På en del områden, t. ex. beträffande po- lis- och brottslingsstatistiken, finns emellertid betydande sakkunskap, bl. a. i statistiska centralbyrån. Vi förutsätter, att uppläggningen sker i nära samarbete med de myndigheter och enskilda sak— kunniga som arbetar med liknande upp- gifter.

9. Mätningsproceduren Under förutsättning av att man följer de linjer för datainsamling som skisse—

" Husén, Husén och Svensson, Elever, lärare föräldrar (Stockholm 1959) och Menialkom— mittén, Elevvårdande verksamhet vid Stock- holms skolor (Stadskollegiets utlåtanden och memorial, bihang, 1962, Nr 96, Stockholm 1963).

rats i det föregående, kommer man att få en rad Sifferserier för de olika stä- derna. Dessa serier — omfattande måna- der, kvartal, halvår eller år — represen— terar de rådata som skall läggas till grund för en värdering av försökets re- sultat. Dessa rådata måste emellertid först behandlas och tolkas. Databehand- lingen kan och bör ske på olika sätt och enligt olika principer. Dels bör varje beteendetyp behandlas för sig, dels bör man föra dem tillsammans i olika indexsericr omfattande t. ex. samtliga typer av tillgreppsbrott, samtliga typer av brott mot person, skolskolk, skol- besvär o. s. v. Vidare kan det vara lämp- ligt att utarbeta totalindexsericr för samtliga beteendetyper. Liknande serier kan även utarbetas med utgångspunkt från individen (brottslingen) som sta- tistisk enhet under hänsynstagande till åldersfaktorn, uppklarningsfrekvensen, antalet brott per individ och antalet in- divider per brott.

Som en följd av att det absoluta an- talet fall per tidsenhet (t. ex. per år) är relativt litet, riskerar man lätt att de på detta sätt utarbetade tidsserierna visar tillfälliga variationer från ett år till ett annat. Sådana variationer, som t. ex. kan uppstå genom att en enstaka individ eller en liga under ett år är extremt aktiva, söker man utjämna ge- nom att bearbeta materialet på vissa be- stämda sätt, i första hand genom s. k. glidande medeltal. Ett exempel på vissa led i den statistiska proceduren före- kommer i bilaga 8.

Sedan materialet är bearbetat gäller det att fastslå huruvida försöksstadens tidsserier skiljer sig från de övriga stä- dernas tidsserier. Traditionellt opererar man här i statistiken med den s. k. 5 % (eller 1 %)nivån. Enligt en metod som redovisas i bilaga 8 och som grun- dar sig på polisstatistiken för 10 medel- stora svenska städer under åren 1950——

1960, skulle en förändring med 30 % ge en sådan signifikant skillnad. Detta be- tyder med andra ord, att om försöket hade startat under 1950-talet, måste för- söksstadens polisstatistiska tidsserier ha förskjutits minst 30 % (uppåt eller ned- åt) i förhållande till de övriga städerna, för att man med någon högre grad av säkerhet skulle ha kunnat påstå, att för- söket hade påverkat brottstillståndet i staden.

Principiellt samma resonemang förs i bilaga 9. Här föreslås emeller- tid att man, i stället för att operera med hela tidsperioden, jämför brotts- och asocialitetstillståndet under en tre- årsperiod innan försöket sätts i gång med de tre sista åren i själva försöks— perioden. De olika metoder som har redovisats i bilagorna förutsätts utpro- vade vidare under förberedelsetiden av försökets statistiska experter.

Slutfasen av försöket blir tolkningen av de resultat som har framkommit. Hur denna skall ske är inte utan vidare självklart. Enligt den traditionella ve- tenskapliga uppfattningen skall man bara redovisa resultat, vilket i detta fall vill säga att man redovisar huru- vida det föreligger eller inte föreligger statistiskt signifikanta skillnader mellan försöksorten och kontrollorterna. Det kan emellertid mycket väl tänkas att man på några punkter (vid vissa serier) kan finna sådana skillnader, medan man på andra punkter inte finner några skillnader. Man måste därför begära rätt detaljerade rapporter från forskar- na så att full insyn föreligger beträf- fande det sätt på vilket de kommer fram till sina konklusioner.

Den metod som här skisserats, med de signifikanskrav man där uppstäl- ler, är accepterad i modern samhälls- vetenskap såsom varande det fundamen— tala sättet att bearbeta empiriska data. Finner man att sådana skillnader före-

__..s.

ligger mellan försöksstad och kontroll- orter, att kraven på statistisk signifi- kans år tillfredsställda, kan man med hög grad av sannolikhet dra den slut— satsen, att det just är försöksverksam- heten, som påverkat brotts- och aso- cialitetsförhållandena i försöksstaden. Ett betydande problem kan emeller- tid tänkas uppstå, om resultaten inte är statistiskt signifikanta. Kraven på signifikans är nämligen mycket stränga enligt den traditionella statistiska me- toden. Frågan om alternativa statistiska

metoder enligt den statistiska besluts- teorien bör följaktligen beaktas. Syftet med detta nya sätt att behandla data är just att komma fram till rekommenda- tioner för aktivt handlande t. ex. på det affärsmässiga eller det socialpoli— tiska fältet, där man även kan tillåta sig att använda lägre signifikansnivåer. Vi är av den uppfattningen, att denna sta- tistiska metod bör tillämpas jämsides med den traditionella och hänvisar till framställningen i bilaga 9.

KAPITEL 6

Försöksverksamhetens planläggning och organisation

1. Inledande synpunkter

Den verkställande delen av försöksinne- hållet innefattar i huvudsak sådana upp- gifter, som det normalt ankommer på de ordinarie myndigheterna i försöks- orten att sörja för. Det är dessa myndig— heter som författningsenligt skall besluta och låta verkställa olika förstärknings- åtgärder på t. ex. barnavårdens och sko— lans område. Det ligger inte inom vårt uppdrag att föreslå någon annan ord- ning i försöksorten. Man måste dock räkna med, att insatserna i försöksorten kommer att bli avsevärt större än vad kommunen normalt anser sig kunna åstadkomma. Stadens särställning som försöksort motiverar också en särskild fördelning mellan staten och kommunen av kostnaderna för försöksverksamhe- tens praktiskt verkställande del. Till denna fråga skall vi återkomma i föl- jande kapitel.

Även om det praktiska försöksinnehål- let sålunda i stor utsträckning kommer att bestämmas av de lokala myndigheter- na, är det dock nödvändigt, att försöks- verksamheten i sin helhet får en central ledning, som inför statsmakterna kan svara för att verksamheten genomförs enligt fattade beslut. Denna försöksled- ning skall ansvara för den vetenskapliga sidan av verksamheten samt verka för att förstärkningsprogrammet får den omfattning och det innehåll, som moti- veras av de vetenskapliga kraven. De speciella åtgärder, som skall sättas in i försöksorten, måste därför noga plane- ras av försöksledningen, och plane-

ringen skall ske i samråd med de loka- la myndigheterna. Planeringen får dock inte ske under sådana former, att de 10- kala myndigheterna bibringas den upp- fattningen, att de genom försöksled- ningens åtgärder blir utsatta för utifrån kommande »statliga direktiv». Lika olyckligt är, om försöksortens myndig— heter genom den centrala försöksled- ningens åtgärder på något sätt skulle avlyftas ansvaret för sina egna ärenden. Detta skulle kunna leda till, att försöks- resultatet inte ger uttryck för vad en utbyggd lokal administration åstadkom- mer utan snarare kan uppfattas som ett försöksledningens eget sätt att hand- lägga olika ärenden.

För att verkningarna av ett genom- fört förstärkningsprogram skall kunna avläsas måste ur vetenskaplig synpunkt krävas att förstärkningsåtgärderna får en avsevärt större omfattning, än vad som kan åstadkommas i andra kom— muner i samma storleksordning som försöksorten. Vidare skall förstärknings- åtgärderna sättas in samtidigt och i ett sammanhang inom olika organ och på skilda verksamhetsfält. Det måste därvid förutsättas att utbyggnaden av admi- nistrationen i huvudsak kan genomföras under en relativt kort tidsperiod. Ur dessa synpunkter faller det sig natur— ligt, att dela upp försöksperioden så att man drar en bestämd gräns mellan en förberedelsetid för försöket, då ett in- tensivt förstärkningsarbete bör före- komma på alla områden, och en egen!- Iig försökstid, då den förstärkta admi-

nistrationen på försöksorten skall ver- ka i »full tillämpning» och resultatet härav skall avläsas. Genom en sådan gränsdragning kan man också på ett na- turligt sätt markera att försöksledningen inte skall ingripa i de lokala myndighe- ternas ordinarie funktioner. Under för- beredelsetiden kan försöksledningen och de lokala myndigheterna i samråd planera det praktiska försöksinnehållet och den lokala administrationen för- stärkas i laga ordning. Under själva för- sökstiden däremot skall försöksled- ningen i princip enbart syssla med ve- tenskapliga uppgifter och den praktiskt verkställande delen av försöket skall ligga på ordinarie organ.

Den skisserade periodindelningen innebär givetvis inte, att utbyggnaden i försöksorten skall upphöra i och med förberedelsetidens utgång. Försöksorten skulle då komma att förete allt mindre skillnader i förhållande till kontroll- orterna, där ju en fortlöpande utbygg— nad ständigt pågår, och inte kunna bi- behålla det relativa försprång framför dem som försöket förutsätter. Man mås— te alltså räkna med betydande förstärk- ningsåtgärder även under själva för- sökstiden som en naturlig följd av dy— namiken i samhället. Åtskilliga förstärk- ningsåtgärder — t. ex. det planerade fortbildningsprogrammet _ är till sin natur sådana, att de måste fullföljas un- der hela försöksperioden. Vissa åtgärder fordrar ett omfattande kartläggnings- och planeringsarbete och kan kanske endast åstadkommas etappvis. Det be— tydelsefulla är emellertid, att man un- der en dylik förberedelsetid skall kunna åstadkomma den samlade kraftinsats på olika områden, som erfordras för att försöksorten skall uppnå ett betydande försprång i utvecklingen på det social- och kriminalpolitiska fältet jämfört med andra motsvarande orter.

Den planerade förstärkningen av den

social- och kriminalpolitiska sektorn medför, att ett flertal överordnade myn- digheter måste engageras i verksam- heten. Utformningen av förstärknings- åtgärderna på skolans område blir så- lunda en fråga, som i viktiga delar berör skolöverstyrelsen. Den förebyggande mödra- och barnavården och den psy- kiska barna— och ungdomsvården skall anordnas efter en av medicinalstyrelsen godkänd plan. Socialstyrelsen utövar tillsynen över viktiga områden inom t. ex. barnavård och nykterhetsvård. Arbetsmarknadsstyrelsen svarar centralt för arbetsförmedling och yrkesvägled- ning. Rikspolisstyrelsen skall utgöra överordnad myndighet för försöksor- tens polis, o. s. v. Det är av stor bety- delse, att dessa och andra överordnade myndigheter underlättar försöksortens egna ansträngningar att åstadkomma den önskvärda förstärkningen. Försöks- ortens särställning bör t. ex. innebära, att ärenden eller framställningar, som angår försöksverksamheten, behandlas skyndsamt och med förtur av veder- börande överordnade myndighet.

Mot bakgrunden av det anförda har vi skisserat en modell över en försöks- organisation, som i sina huvuddrag upp- byggts på följande sätt:

A. På det centrala planet finns

a) en central nämnd, som gentemot statsmakterna svarar för försöksverk- samheten;

b) en försökschef, som är underställd nämnden men dock inom vida gränser självständigt kan planlägga och genom- föra arbetet;

c) tre eller fyra experter, som är fast knutna till försöksverksamheten och ar— betar under ledning av försökschefen (arbetsgruppen) ;

(1) ett antal experter med konsult- uppgifter.

B. På det lokala planet finns ett sam— arbetsorgan bestående av företrädare

för berörda lokala myndigheter och organ.

Försöket planeras och genomförs i etapper, varunder vissa förskjutningar äger rum i försöksorganisationens sam- mansättning och uppgifter. Försöks- perioden indelas på följande sätt:

a) Förberedelsetid på det centrala planet. Sedan Kungl. Maj:t utsett för- söksort samt försöksledningen konsti- tuerats företas en förberedande plane- ring av verksamheten ur alla aspekter.

b) Förberedelsetid på det lokala pla- net. Försökschefen, arbetsgruppen och övriga experter befinner sig på försöks- orten. Försökschefen genomför i sam- råd med det lokala samarbetsorganet en definitiv försöksplanering. Beslut fattas om förstärkningsåtgärdernas ge- nomförande, och planerade åtgärder verkställs av de ordinarie myndigheter- na. Därvid kan experter av olika slag engageras från försöksledningens sida. En intensiv informations- och fortbild- ningsverksamhet pågår inom olika grup- per av befattningshavare, förtroende- män och andra berörda personer på för- söksorten. Försöksledningen startar den vetenskapliga apparaten på försöks- och kontrollorterna.

c) Försökstid. Försökschefen och ar- betsgruppen kvarstannar på försöksor- ten samt ägnar sig nu i princip endast åt vetenskapliga uppgifter. Genomföran- det av förstärkningsprogrammet full— följs. Experter från den centrala för- söksledningen kan även nu biträda vid genomförandet av förstärkningsåtgär- derna på hemställan av lokala organ.

d) Slutredovisning av försöksverk- samhetens resultat.

2. Den centrala nämnden

Som vi inledningsvis framhållit bör led- ningen för försöksverksamheten vila på en central organisation. Detta är natur-

ligt med hänsyn till att verksamheten utgör ett statligt initiativ, som måste medföra betydande ekonomiska insat- ser från det allmännas sida.

Organiserandet av en försöksverksam- het hade givetvis underlättats, om för- söksledningen kunnat inrymmas under eller anknytas till någon redan befint- lig vetenskaplig eller annan central in- stitution på det kriminal- och social- politiska fältet. Den enda institution på detta område, som f. n. existerar, är det kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet. Detta institut består i dag av tre sektioner, nämligen en för medicinsk och psykologisk kri- minologi, en för kriminalsociologi samt en för allmän kriminalvetenskap och kriminalpolitik, och varje sektion före- stås av en professor. Vidare har kom- mittén för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna i ett nyligen av- lämnat betänkande1 föreslagit att en sektion för behandlingsforskning skall inrättas vid institutet.

En professur i allmän kriminologi har inrättats fr. o. m. den 1 juli 1964, men denna professur är ännu ej till- satt. Institutet har därför f. n. ingen fast anställd personal och dess verk- samhet är begränsad, både på grund av detta förhållande och på grund av blyg- samma anslag.

Det finns alltså här i landet inte något utbyggt kriminologiskt institut eller annan lämplig institution, vartill för- söksverksamheten kan knytas. Det är dock möjligt att kriminalvetenskapliga institutet kan komma att utvecklas till en sådan institution under de närmaste åren. Vi har emellertid utgått från da- gens situation och med hänsyn härtill ansett det nödvändigt att i modellen över försöksorganisationen skissera en fristående försöksledning. Om så be-

1 SOU 1964:24

finns lämpligt kan emellertid den av oss föreslagna försöksledningen seder- mera anknytas til'l kriminalvetenskapli- ga institutet som en självständig arbets- grupp.

Försöksledningen kan tänkas utbyggd efter olika principer. En möjlighet är att lägga ledningen och ansvaret för verk- samheten på en enda välmeriterad ve- tenskapsman och bakom honom ställa en representativ expertkommitté med rådgivande funktioner. Försöksledaren skulle då i mån av behov kunna kon- sultera experterna men i övrigt själv- ständigt planera och genomföra för— söket. Mot att på detta sätt låta en enda person ansvara för en försöksverksam— het av den omfattning, det här måste bli fråga om, kan dock anföras betänk- ligheter. Den säkraste garantin för att försöksverksamheten planeras och ge- nomförs på det ur vetenskaplig syn- punkt mest ändamålsenliga sättet, torde i stället ligga däri, att man fördelar an- svaret för verksamheten på flera hän- der. Detaljplaneringen och det prak- tiska genomförandet av det vetenskap- liga programmet bör dock —— för att arbetet skall kunna drivas rationellt — därvid anförtros åt en väl kvalificerad vetenskapsman, som skall bära det ome- delbara ansvaret härför.

Ledningen för försöksverksamheten bör enligt vår mening anförtros en cen- tral nämnd, som gentemot statsmakter- na svarar för att försöket genomförs på ett ur vetenskaplig synpunkt godtagbart sätt, i enlighet med riksdagens inten- tioner. Under nämnden har vi placerat en försökschef jämte en grupp experter.

Nämnden skall ha såväl beslutande som rådgivande funktioner. Alla frågor, som angår försöksverksamheten och inte faller under andra myndigheters eller organs beslutanderätt, skall alltså i princip avgöras av nämnden. Det kan röra sig om praktiska frågor av skilda

slag, t. ex. personal- och lokalfrågor, behov av forskningsmaterial o. s. v., men också frågor, som rör den vetenskap- liga uppläggningen av försöket. Under förberedelsetiden, då nämnden skall ta aktiv del i planerandet av försöksinne- hållet, har den också att ta ställning till behovet av olika förstärkningsåtgärder och överväga lämpliga åtgärder för att få till stånd de önskvärda förbättringar- na. Det skall vidare ankomma på nämn- den att svara för de statliga medel, som anslås åt försöksverksamheten. En vik- tig uppgift blir att stödja och uppmunt— ra enskilda forskare att välja arbets- uppgifter i anslutning till försöksverk- samheten.

Det är emellertid uppenbart att alla detaljfrågor, som rör försöksverksam— hetens praktiska och vetenskapliga upp- läggning, omöjligt kan underställas nämndens prövning. I stor utsträckning måste nämndens uppgifter därför, som ovan antytts, bli att fastställa generella riktlinjer för verksamheten. Det blir i stället försökschefens sak att inom de uppdragna gränserna självständigt lägga upp arbetet och fatta erforderliga be- slut.

Då det gäller nämndens sammansätt- ning bör framhållas att ett flertal centra- la myndigheter kommer att beröras av försöksverksamheten, t. ex. socialstyrel- sen, fångvårdsstyrelsen, medicinalsty— relsen, skolöverstyrelsen, arbetsmark- nadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, riks- åklagarämbetet och statistiska central- byrån. Vidare berörs olika vetenskap— liga ämnesområden av verksamheten, såsom sociologi, kriminologi, statistik, psykiatri, socialmedicin, mentalhygien, psykologi och pedagogik. Det är också lämpligt att nämnden har en viss par— lamentarisk anknytning. För att nämn- den skall bli funktionsduglig bör den inte vara för stor utan förslagsvis innehålla högst sju ledamöter. Vi har

dock inte ansett det möjligt att i denna modell i detalj föreslå, vilken samman- sättning nämnden lämpligen bör ha med hänsyn till alla berörda intressen.

Möjlighet bör finnas för nämnden att vid behov adjungera utomstående ex- perter.

För att fullgöra nämndens administra— tiva uppgifter bör finnas en sekreterare, vilken även kan fungera som admi- nistrativ chef för försöksledningens kansli.

3. Försökschefen och arbetsgruppen

Det egentliga arbetet med både plane- ring och genomförande av den från centralt håll bedrivna försöksverksam- heten skall enligt vår organisationsplan anförtros åt en försökschef. Denne har att föredra inför och underställa den centrala nämnden alla frågor, som ford- rar nämndens beslut. Han skall vida- re hålla nämnden fortlöpande informe- rad om verksamhetens gång. Efter ut- gången av varje verksamhetsår hör han avfatta en skriftlig redogörelse över dit- tills vunna erfarenheter. Även om för- sökschefen skall vara underställd nämn— den, måste han få en självständig ställ- ning. Han bör därför inom de gränser, som nämnden bestämmer, själv kunna lägga upp arbetet på sätt han bedömer lämpligt.

Det säger sig självt, att försökschefen inte ensam kan utföra det omfattande planeringsarbete, som skall föregå för— söket, eller själv genomföra det veten- skapliga programmet. För dessa uppgif- ter måste han ha tillgång till medhjäl- pare, med vilka han kan bilda en funk- tionsduglig arbetsgrupp. Försökschefens och hans medarbetares kvalifikationer liksom frågan om gruppens sammansätt— ning måste bli beroende av vilka ar- betsuppgifter, som skall läggas på dem. Verksamheten kommer att bli tvåfaldig, då arbetsgruppen dels har att i samråd

med de ordinarie myndigheterna svara för den praktiska uppläggningen av för— söksinnehållet och dels stå för genom- förandet av den vetenskapliga delen av försöksverksamheten.

Under vissa skeden av verksamheten torde det bli nödvändigt att vid sidan om den fasta arbetsgruppen anlita till— fälliga medhjälpare. En framkomlig väg vid anskaffandet av sådan nödvändig arbetskraft, t. ex. för mätning och re- gistrering, kan vara att engagera stu- derande vid universitet och social- institut eller andra grupper med för- utsättning och intresse för sådana upp- gifter, t. ex. lärare, vissa grupper av so- cialarbetare. Det får ankomma på med- lemmarna i arbetsgruppen att instruera sådana tillfälliga medhjälpare och över— vaka deras arbetsinsatser.

Vi har inledningsvis angivit att pla— neringen och genomförandet av den föreslagna försöksverksamheten skall ske i olika etapper, varunder förskjut- ningar kommer att äga rum i försöks- ledningens arbetsuppgifter. Det synes lämpligt, att i den fortsatta framställ- ningen följa den planerade verksam- heten i dessa etapper och därvid belysa försökschefens och hans medarbetares funktioner.

Förberedelser på central nivå Sedan den centrala nämnden konstitue- rats och försökschefen tillträtt sin be— fattning bör försöksledningen närmare penetrera innebörden av försöket och utarbeta en allmän plan över verk- samheten i enlighet med de av riksda- gen godkända principerna. En av för- sökschefens första uppgifter blir att föreslå medlemmarna i den permanenta arbetsgruppen.

På förslag av försökschefen bör den centrala nämnden fastställa ett hand- lingsprogram för förberedelsetiden på det centrala planet. Handlingsprogram-

met bör bl. a. innefatta samträning och utbildning av medlemmarna i arbets- gruppen. De måste t. ex. ha goda insik- ter i kommunal lagstiftning och för- valtning. Programmet bör också bestäm- ma arbetsfördelningen mellan gruppens medlemmar och ge dem tillfälle att för- bereda sig på sina speciella uppgifter. Under denna förberedelsetid bör för- sökschefen och hans medarbetare också genomföra den kartläggning av försöks- orten och kontrollorterna, som erford- ras för den vetenskapliga upplägg- ningen aV försöket. Härigenom kan för- söksledningen få en överskådlig bild av orternas näringsstruktur och befolk- ningsförhållanden samt av de organ, vilka bör omfattas av försöket. Kart- läggningen ger en uppfattning om före- fintliga luckor i den brottsförebyggan- de och brottsbeivrande verksamheten.

Därefter bör försökschefen utarbeta en plan över förstärkningsåtgärder, som bör komma i fråga på försöksorten. Till grund för denna planläggning kan ligga den i kap. 4 redovisade modellen över olika förstärkningsåtgärder, vilken i tillämpliga delar bör kunna appliceras på försöksorten. Det är givet, att för- sökschefen därvid måste träda i direkt förbindelse med berörda organ och be- fattningshavare på försöksorten. För- handlingar skall äga rum mellan honom och primärkommunens representanter. Förstärkningsåtgärder på t. ex. barna- och ungdomsvårdens eller skolans om- råde ligger i stor utsträckning under försöksortens egen förvaltning. Men även andra myndigheter och organ kan komma att beröras av försöksverksam- heten. Landstinget har t. ex. att svara för en utbyggnad av den psykiska bar- na- och ungdomsvården eller den före- byggande mödra- och barnavården, läns- arbetsnämnden för förstärkningsåtgär- der på arbetslivets område o.s.v. I många fall kan en planerad förstärk-

9—412669

ningsåtgärd också föranleda engage- mang från centrala myndigheters och andra organs sida. Icke minst viktigt är att fortlöpande samråd sker med repre— sentanter för berörda fackliga organisa— tioner. Planerandet av vissa förstärk- ningsåtgärder kan bli mycket tidskrä- vande. Försöksledningens insatser bör dock i huvudsak inskränkas till att göra vederbörande beslutande myndighet uppmärksam på aktuella brister i verk- samheten, föreslå lämpliga åtgärder för dess botande och -— om så erfordras och begärs _ ställa erforderlig expertis till förfogande. Myndigheten får sedan själv göra den erforderliga detaljplane- ringen och besluta om åtgärdens verk- ställande.

Till försökschefens uppgifter under denna första förberedelsetid hör också att utarbeta en plan över det vetenskap- liga programmet för verksamheten. Det blir härvid bl. a. fråga om att lägga upp de nya statistiska serier, som erfordras för att mäta förändringar i vissa brotts— typer och asocialitetsyttringar. De me- todfrågor som här blir aktuella har diskuterats i kap. 5.

Under förberedelsetiden på det cen- trala planet måste också träffas överens— kommelse med försöksortens och kon- trollorternas myndigheter om en rad praktiska arrangemang _— det kan t. ex. gälla anskaffande av arbetslokaler och bostäder åt försökschefen och hans per- sonal.

Förberedelser på det lokala planet Då planen över förstärkningsprogram- met, vilken efter hand godkänts av den centrala nämnden, förelagts de beslu— tande, lokala myndigheterna, kan för- sökschefen och hans medarbetare för- flytta sig till försöksorten och där upp— rätta kansli. Förberedelserna bör nu in- riktas på att verkställa de åtgärder, som innefattas i förstärkningsprogrammet.

Det är uppenbart, att gränsen mellan förberedelsetiden på central nivå och denna senare förberedelsetid blir gans- ka flytande. Vissa förstärkningsåtgärder är av sådan art, att deras verkställande kan påbörjas omedelbart, medan andra '_tnåste planeras mera i detalj, innan be- Islut kan fattas därom. Det senare gäller t. ex. åtgärder, som innefattar mera be- tydande personalförstärkningar av den lokala administrationen eller mycket stora och kostnadskrävande projekt.

Genomförandet av aktionsprogram- met kommer att ske i olika former. Det kan t. ex. bli fråga om att inrätta och utrusta lokaler för administrationen, uppföra barndaghem, lekskolor och and- ra barnavårdsanstalter, ungdomsgårdar, behandlingshem, barnavårdscentraler, rådgivningsbyrå och andra institutio- ner, tillsätta nya tjänster inom skilda verksamhetsgrenar 0. s. v.

En huvudlinje i förstärkningspro- grammet är, att alla de personalkatego- rier på försöksorten, som skall inrym- mas i försöksverksamheten, bör få en om möjligt enhetlig grundsyn på sitt ar- bete, baserad på intensivt samarbete, ökad kunskap om andra befattningsha- vares funktioner samt vidgat intresse för de mentalhygieniska aspekterna på barn- och ungdomsarbetet.

Man måste räkna med ett intensivt fortbildningsarbete under förberedelse- tiden. Enligt den i kap. 4 skisserade modellen (s. 105 ff) skall respektive chefstjänsteman svara för att organens befattningshavare erbjuds den planera- de fortbildningen samt en expert på ut- bildningsfrågor i försöksledningen sva- ra för en central samordning av verk- samheten. Försökschefen och övriga medlemmar av arbetsgruppen bör ta ak- tiv del i planerandet och utformningen av fortbildningsprogrammet samt med- verka som föreläsare, grupp- och dis- kussionsledare eller på annat sätt.

Det är vidare av vikt att den upplys- ningsverksamhet om försöket, som skis- seras i kap. 4, bedrivs i full utsträck- ning under förberedelsetiden. Även här måste försökschefen och hans medarbe- tare ta verksam de].

Före förberedelsetidens utgång måste försökschefen och hans arbetsgrupp ha slutfört alla åtgärder, som krävs för att den vetenskapliga apparaten skall kun- na fungera i försöks- och kontrollorter— na i enlighet med de fastställda planer- na. Detta innebär bl. a. att det mätnings- tekniska materialet är färdigställt och att all personal, som skall handha re- gistreringen, har instruerats för sina uppgifter. Erforderliga undersökningar för fastställande av utgångsläget och eventuella provundersökningar måste vara slutförda. Vid sidan av den re- gistrering, som skall ske fortlöpande under hela försökstiden, kan man räkna med särskilda undersökningar -— t. ex. enkät- och attitydundersökningar _ som sätts in vid olika tillfällen under försökets gång.

Försökstiden

Även om det bör vara möjligt att under förberedelsetiden i huvudsak planera försöksverksamhetens fortsatta omfatt- ning på det praktiskt verkställande pla- net, kan man självfallet inte räkna med att verksamheten under hela försöks- perioden till alla delar kommer att be- drivas efter den ursprungliga planrit- ningen. Ganska stora justeringar och förskjutningar kan bli aktuella. Det skall då i princip ankomma på de lokala or- ganen att ta initiativ till förändringar i försöksinnehållet. Dessutom bör för- sökschefen i lämpliga delar kunna väcka förslag om förändringar och bör givetvis så göra, om detta påkallas ur vetenskaplig synpunkt. Den centrala nämnden, som kontinuerligt hålls un- derrättad om arbetets gång, kan efter

hand godkänna förslag till sådana änd- ringar i försöksinnehållet.

Under hela försökstiden skall försöks- chefen och hans medarbetare vara sta- tionära vid försöksverksamhetens kansli på försöksorten. Åtminstone vissa av arbetsgruppens medlemmar torde dock ofta ha anledning att besöka kontroll- orterna. Försöksledningen skall nu i princip endast ägna sig åt det veten- skapliga arbetet.

Efter försökstidens utgång skall för- sökschefen svara för att det vetenskap- liga materialet bearbetas och samman- ställs. Under detta slutskede av försöks- verksamheten bör övriga medlemmar i arbetsgruppen vara honom behjälpliga med slutredovisningen. Försökschefen måste hålla livlig kontakt med veten- skapsmännen i den centrala nämnden och fortlöpande konferera med dem an- gående innehållet i den slutrapport om försöket som nämnden skall avge innan verksamheten kan avvecklas.

Arbetsgruppens sammansättning

Av redogörelsen hittills torde ha fram- gått att det inom försöksledningen mås- te finnas personal med olika kvalifika- tioner för att skilda sidor av försöks- verksamheten skall kunna genomföras. Det framgår vidare att den person som skall leda detta företag, måste äga sär- skilda förutsättningar härför. De veten- skapliga kvalifikationerna bör vara så höga och den vetenskapliga träningen sådan, att han kan medverka till och vara ansvarig för alla de undersök- ningar, som erfordras för att resultaten av verksamheten skall kunna säkerstäl- las. Av värde är vidare att han kan leda och svara för den praktiska utform- ningen av försöket, att han utöver sin vetenskapliga skolning har viss erfaren- het av administrativa och organisato- riska frågor samt att han är samarbets—

människa med förmåga till överblick och samordning.

Det säger sig självt, att det kan vara förenat med stora svårigheter att finna den person, som är villig och lämplig för uppdraget. Det kan därför visa sig nödvändigt att överföra vissa av för- sökschefens funktioner på annan med- lem av den permanenta arbetsgruppen.

Enligt vår organisationsmodell bör arbetsgruppen endast omfatta några få medlemmar. Dess sammansättning mås- te vidare i viss utsträckning bli beroen- de av hur försöksinnehållet preciseras. För den vetenskapliga delen av för- söksverksamheten — d. v.s. mätning och observation av processer i försöks- ort och kontrollorter _ torde under alla förhållanden en statistiker och en so- ciolog böra ingå i arbetsgruppen.

Vidare skall enligt organisationsmo- dellen en pedagog — helst med psyko- logisk skolning _— knytas till arbets- gruppen som utbildningsexpert. Denne bör gärna ha lärarerfarenhet, eftersom lärarkåren är en av de största personal- grupperna. Han skall under förberedel- setiden på alla områden biträda vid pla- nerandet av olika former av fortbild- ningsverksamhet samt svara för sam- ordningen av denna verksamhet. Medan gruppens övriga medlemmar skall ägna sig åt vetenskapligt observerande och registrerande uppgifter under försöks- tiden kommer denna expert även under detta skede att i huvudsak syssla med fortbildningsverksamhet.

En annan typ av expert, som det kan vara motiverat att knyta fast till arbets- gruppen, är en gruppsykolog. Under hela försöksperioden blir olika slag av gruppbildningar aktuella på såväl klien- telsidan och bland olika befolknings- grupper som på myndighetssidan. För- söksinnehållet torde i stor utsträck- ning komma att präglas av en strä- van att utnyttja gruppdynamiska effek-

ter inom t. ex. ungdoms- och föräldra- grupper. Den föreslagna verksam- hetens nyckelbegrepp »enhetlig grund- syn» och »samarbete» hos berörda or- gan förutsätter likaså samverkan inom grupper av tjänstemän och förtroende- män. En gruppexpert skulle därför få ett rikt arbetsfält under alla skeden och på alla nivåer inom försöksverksam- heten.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om hela arbetsgruppen med nödvändighet måste fungera under hela försöksperio- den. Det kan måhända synas tillräckligt att låta försökschefen vid behov anlita tillfälliga medhjälpare. Vi har dock, med hänsyn till att försöksledningen enligt modellen utgör en helt fristående orga- nisation, funnit det nödvändigt att låta arbetsgruppen vara fast knuten till för- söksverksamheten. För att nödvändig kontinuitet skall vinnas i arbetet och man skall kunna överblicka olika sidor av verksamheten erfordras en uppdel- ning av arbetskraften. En fast organi- serad och samarbetstrimmad arbets- grupp måste då vara att föredra fram- för tillfälliga medarbetare, vilka inte kan följa arbetet. För att man skall kunna rekrytera tillräckligt kvalificera- de experter torde det också vara nöd- vändigt att dessa kan garanteras en re- lativt lång anställningstid.

I likhet med vad som anförts beträf- fande försökschefens kvalifikationer måste det även när det gäller hans med- arbetare fästas stor vikt vid den veten- skapliga bakgrunden. Medarbetarna bör sålunda befinna sig på licentiatsnivå. Även för deras vidkommande synes praktiska erfarenheter och personliga egenskaper böra tillmätas stor betydelse.

Utöver denna fasta arbetsgrupp kom- mer försöksverksamheten att kräva med- verkan av olika tillfälliga experter på skilda områden under såväl förbere- delsetiden som försökstiden. Det kan

här röra sig om statistiker, sociologer, pedagoger, psykologer, psykiatrer, ex- perter på social utbildning, polis-, nyk- terhets- och arbetsmarknadsfrågor, ex- perter på föreningslivets område, på kommunal organisation och ekonomi etc. Det torde inte vara möjligt att be- döma, hur stort behovet av dessa exper— ter är, innan den centrala nämnden fast- ställt riktlinjerna för försöksverksam- heten. Behovet av ytterligare experter kommer sannolikt att aktualiseras under arbetets gång.

4. Försöklverksamhetens kansli

Försöksverksamhetens arbetskansli skall under förberedelsetiden på det centrala planet vara förlagt till den ort som är den centrala nämndens sammanträdes— ort. Därefter och under hela försöks- tiden skall kansliet vara inrättat på försöksorten.

Man måste räkna med att kansliet kommer att bli hårt arbetsbelastat och då alldeles särskilt under försöksverk- samhetens förberedelsetid. Det intensi- va planeringsarbetet kommer att kräva stora insatser också från kontorsperso- nalens sida. Uppbyggnaden av den ve- tenskapliga apparaten är i hög grad be- roende av att erforderliga tabeller, for- mulär, blanketter och liknande material kan utskrivas och distribueras i tid.

Kansliet skall formeut sortera under den centrala nämnden. I verkligheten kommer dock ledningen att ligga på för- sökschefen. Dennes övriga arbetsupp- gifter medger emellertid inte att han annat än i stora drag kan ta del i det löpande arbetet på kansliet. Vi har därför funnit det motiverat att föreslå en sekreterare som chef för kansliet. Denne bör samtidigt vara sekreterare åt den centrala nämnden. Till kansliet bör knytas en fast biträdespersonal av olika grader. Därutöver kan det tidvis bli nöd—

vändigt att anlita extra arbetskraft för skrivgöromål och annat expeditions- arbete.

5. Den lokala försöksorganisationen

I planen till den centrala försöksorga- nisationen har vi inte kunnat bygga på någon redan befintlig institution. När det gäller de lokala förhållandena är lä- get ett annat. I försöksorten finns såväl planerande och beslutande som verk- ställande organ, vilka fungerar enligt givna regler. För att en ur försöksled- ningens synpunkt önskvärd förstärk- ningsåtgärd skall komma till stånd, mås- te frågan härom väckas, ärendet beredas och beslut fattas i kommunal ordning.

Vi har tidigare understrukit vikten av att försökschefen och hans medarbe- tare planerar det praktiska försöksinne- hållet i samråd lned de lokala myndig- heterna. Detta samråd måste dock helt naturligt till väsentlig del inskränkas till vissa nyckelpersoner inom förvalt- ningen. Verkställandet av de olika för- stärkningsåtgärderna är emellertid be- roende av hur de lokala beslutande myn- digheterna samt, i vissa frågor, hur Kungl. Maj :t ställer sig därtill. Man kan inte bortse från, att det beslutande or- ganet, sedan ärendet beretts på vanlig väg, i vissa fall kan bedöma behovet av en förstärkningsåtgärd på annat sätt än vad försöksledningen gjort i sin plan.

En förutsättning för att de olika för- stärkningsåtgärderna skall kunna rea- liseras torde vara att den principiella frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blivit löst innan den beslutande myndigheten tar ställning till planen. Man måste också utgå ifrån att de planerade förstärkningsåtgärderna kommer att möta positivt intresse från de beslutande myndigheternas sida. En viss garanti härför får man genom att

företrädare för myndigheterna från bör- jan deltar i planeringsarbetet. Härige- nom kan man våga hoppas, att planen också kommer att följas av de beslutan- de instanserna.

Det är således angeläget att nyckel- personerna inom berörda organ blir omedelbart knutna till försöksverksam- heten. Ansvaret för genomförandet av det praktiska försöksinnehållet kommer i väsentlig män att vila på dessa nyckel- personer. Vi föreslår därför att det på försöksorten under ett tidigt stadium av förberedelsetiden inrättas ett fast sam- arbetsorgan för försöksverksamheten. Ordföranden eller annan företräda- re för viktiga nämnder och styrelser bör ingå i detta organ. Vidare kan det vara lämpligt att vissa förvaltningsche- fer, såsom socialdirektören, polischefen, skoldirektören, överläkaren vid den psykiska barna- och ungdomsvården, borgmästaren, chefsåklagaren, skydds- konsulenten, landstingsdirektören och länsarbetsdirektören ingår i organet. Med en sådan sammansättning kommer samarbetsorganet att bli stort och re- presentativt. överläggningar kan här hållas i frågor rörande försöksverksam- heten av gemensamt intresse för skilda organ och befattningshavare. Det bör bl. a. bli möjligt att härigenom samord- na förstärkningsåtgärder, som skall sät- tas in på olika håll. Möjlighet bör också finnas för organet att bilda arbetsgrup- per som bereder och samordnar vissa frågor. Som exempel härpå kan nämnas den i kap. 4 föreslagna samarbetsgrup- pen för utbildningsfrågor. En annan sådan samarbetsgrupp kan bestå av före- trädare för primärkommunen och lands- tinget samt ha till uppgift att diskutera och bereda frågor av gemensamt intres- se för försöksverksamheten.

Genom det skisserade samarbetsorga- net kan försökschefen få en samlad överblick över vad som sker på olika

håll inom försöksorten. Han kan å sin sida informera detta om försöksledning- ens åtgärder. För att få till stånd en smidig och kontinuerlig förbindelse mellan försöksledningen och de lokala myndigheterna kan det vara nödvändigt att utse ett särskilt arbetsutskott inom samarbetsorganet. Genom detta arbets- utskott, vari bör ingå representanter för såväl primärkommunen som landstinget, får försöksledningen möjlighet att med kort varsel underställa samarbetsorga- net aktuella frågor.

Ur försöksledningens synpunkt måste det vara värdefullt att få viktiga frågor av gemensamt intresse för olika myndig- heter och organ diskuterade inom sam- arbetsorganet innan ärendena föreläggs den beslutande myndigheten. Utöver sin uppgift som lokalt forum för förbindel- sen med den centrala försöksledningen kommer samarbetsorganet att spela stor roll för att främja det inbördes sam- arbetet mellan befattningshavarna på försöksorten och samarbetet mellan pri- märkommun och landsting.

6. Försöksperiodens längd

Då det gäller att beräkna försöksperio- dens längd bör man skilja på förbere- delsetiden och den egentliga försöks- tiden.

Förberedelsetiden utmärks av inten- sivt arbete såväl på det centrala som på det lokala planet. Arbetet kommer att bedrivas parallellt på bred front. Det är givetvis av väsentlig betydelse för för- sökets genomförande att försöksinnehål- let blir omsorgsfullt planerat. Detta för- utsätter en relativt lång förberedelsetid. Man har att räkna med många svår- förutsedda hinder, som kan fördröja arbetet. Den tid man beräknar för att rekrytera och lösgöra personal för olika uppdrag och befattningar, att anskaffa vetenskaplig utrustning, att kartlägga förhållandena i orten, att genomföra den

nödvändiga fortbildnings- och kursverk- samheten på olika nivåer o.s.v. blir kanske längre än vad man ursprungli- gen kunnat förutse. Det är därför till- rådligt att beräkna god tid för förbere— delserna. Å andra sidan bör inte för- beredelsetiden utsträckas så långt att intresset för försöket hinner svalna, innan det hela kommer igång. Det är också av betydelse för försökets genom- förande att ledningen snarast kan fast- ställa utgångsläget Och starta den veten- skapliga apparaten.

Vi räknar i modellen över försöks- verksamheten med en förberedelsetid om två år, varav ett år beräknas åtgå till förberedelser på det centrala planet. Tiden räknas från den dag, då den centrala försöksledningen påbörjar för- beredelserna. Tillsättandet av försöks- nämnd, försökschef och permanent ar- betsgrupp bör vara avklarat innan för- söksperioden tar sin början. Likaså bör underhandlingar ha slutförts med för- söksortens myndigheter angående sta- dens engagemang i försöket.

Bestämmandet av den egentliga för- sökstidens längd blir beroende av hur lång tid man ur vetenskaplig synpunkt bör kräva för att resultatet av försöks- verksamheten skall kunna påvisas. Från denna utgångspunkt måste man förut- sätta en relativt lång försökstid, så att det insamlade materialet kan ge tillräck- ligt underlag för en bedömning av re- sultatet.

Vi har stannat vid att föreslå en för- sökstid om fem år.

Det är givetvis tänkbart att effekten av förstärkningen inte kommer att fram- träda i full styrka förrän efter denna tids utgång. Det kan därför vara av in- tresse att fullfölja jämförelsen mellan försöksorten och kontrollorterna. Om försöksledningen i sin slutrapport fin- ner det önskvärt ur vetenskaplig syn- punkt bör vissa mätningar och under-

sökningar fortsätta på försöks- och kon- trollorterna och effekten avläsas efter ytterligare en tid om exempelvis fem år. En sådan efterföljande undersökning kan vara ett betydelsefullt komplement till den tidigare avgivna rapporten. Eventuellt kan en sådan vetenskaplig insats upprepas efter ytterligare en tids- period.

Arbetet med sammanställning och analys av det vetenskapliga materialet och utformandet av den slutrapport, som försöksledningen skall framlägga innan verksamheten kan avvecklas, kan uppskattningsvis komma att ta ca ett år i anspråk.

I sin helhet skulle alltså försöksperio- den uppgå till åtta år.

KAPITEL 7

Kostnaderna för försöksverksamheten

I utredningens uppdrag ingår att för- söka beräkna kostnaderna för den ifrå- gasatta försöksverksamheten. Möjlighe— ten att härvid åstadkomma en fullstän- dig och exakt beräkning begränsas dock av att utredningens förslag blott utgör en modell för en utbyggnad av verk- samheten i en tänkt försöksort av stor- leksordning 50 000—80 000 invånare. Det definitiva valet av förstärkningsåtgär— der måste bli beroende av de lokala förhållandena vid tiden för försökets genomförande. Man måste sålunda räk— na med avvikelser från modellen. Först under förberedelsetiden på central nivå, då valet av försöksort skett, är det allt- så möjligt att utarbeta en mera detal- jerad kostnadsplan. Den beräkning vi framlägger i det följande måste betrak- tas mot bakgrunden av dessa synpunk- ter och är alltså approximativ.

Helt naturligt kommer kostnaderna till väsentlig del att hänföras till den personalökning, som erfordras för ad- ministrationens utbyggnad. Särskilt kommer förstärkningen av den psykiska barna- och ungdomsvården samt poli- sen att kräva betydande rekrytering av personal. Bestämmandet av lönerna för de befattningshavare, som skall tillföras försöksorten, måste föregås av förhand- lingar med vederbörande fackorganisa- tioner. De löner på A- och B-planen, som vi räknat med i följande kostnadsplan, bygger på förhållandena den 1 januari 1965 och är i huvudsak baserade på jämförelser med lönesättningen för

andra befattningshavare med motsva- rande funktioner. Detta innebär själv- fallet inte något ställningstagande från utredningens sida i vad gäller olika befattningshavares inplacering i löne- grad. Med hänsyn till att åtskilliga tjänster måste begränsas till viss tid (försöksperioden) och få ett speciellt innehåll genom försöksverksamheten kan det vidare finnas anledning att införa särskilda bestämmelser i anställ- ningsvillkoren och löneavtalen för vissa befattningshavare.

Lönerna för de personer, som skall knytas till försöksledningen, måste av- passas efter deras särskilda kvalifika- tioner. Möjligheten att rekrytera för— sökschefen och hans närmaste medar- betare blir i hög grad beroende av att de kan erbjudas goda ekonomiska vill- kor.

En utbyggnad av barnavårdsanstaltcr av olika slag liksom av institutioner på den allmänna ungdomsvårdens om— råde kräver ökad personal vid barn- stugor, fritidshem, behandlingshem, spe- cialhem och andra liknande inrätt- ningar liksom ökat behov av ungdoms- gårdsföreståndare och ungdomsledare av olika kategorier. Det torde inte vara möjligt att ange hur stora dessa per- sonalkostnader blir innan kartlägg- ningen av behovet av dylika institutio- ner genomförts. Vi har därför nöjt oss med att reservera ett ungefärligt kost- nadsbelopp för denna betydande per- sonalökning.

Till personallönerna har vi under rubriken »övriga kostnader» reserve— rat belopp avseende vikariatsmedel, ålderstillägg, extra arvoden, kompensa- tion för folkpensionsavgift m. m., be- räknat till ca 20 procent av lönekost- naderna.

Inom ramen för försöksverksamheten måste det också bli fråga om att inrätta institutioner och lokaler av skilda slag. Förstärkningen av olika organ kräver sålunda ökat utrymme för personalen. Inrättandet av vissa organ — t. ex. den psykiska barna- och ungdomsvårdens rådgivningsbyrå eller familjerådgiv- ningsbyrån — förutsätter att lokalfrå- gan kan lösas. Vidare förutsätts som nämnts att barnavårdsanstalter, ung- domsgårdar och andra fritidslokaler inrättas i betydande utsträckning. Det kan emellertid med hänsyn till försöks- verksamhetens uppläggning endast un- dantagsvis bli fråga om att uppföra nya byggnader som led i verksamheten. Man måste i stället huvudsakligen inrikta sig på att nyttja redan befintliga bygg- nader, som kan inredas för ändamålet. Betydande kostnader måste därför ned- läggas på förvärv och förhyrning av byggnader eller av lokaler inom olika byggnader.

En viktig del av kostnadsplanen kan hänföras till den utbildnings- och fort- bildningsverksamhet, som i princip skall beröra varje befattningshavare med anknytning till försöket. Storleken av kostnaderna blir givetvis beroende av hur intensivt denna verksamhet kan bedrivas, hur stor anslutningen blir till föredrag, kurser, studiecirklar o. s. v. samt vilka kursledare och före- läsare, som kan engageras för verksam- heten. Det är i förslaget icke enbart fråga om en efterutbildning i sedvan- liga former utan försökets genomfö- rande bygger i hög grad på den sam- ordning och aktivering av olika grup-

per, som kan åstadkommas med till- hjälp av kursverksamheten. Kostnader- na måste då bcräknas därefter. Vi har efter skälighetsbedömning uppskattat dessa kostnader till 250 000 kronor, för- delat på de olika sektorer, som berörs av försöket.

Plan över de årliga kostnaderna för försöksverksamheten A. Personalkostnader1 1. Försöksledningen Arvoden, resekostnader och traktamenten åt den centra- la nämndens ordf. och leda—

möter .................. 30 000 Försökschefen (B 5) ........ 66 200 Övriga medlemmar av arbets-

gruppen (A 27) .......... 161 200 Konsulter, experter och till-

fälliga medarbetare, rese- ersättningar och trakta—

menten ................ 80 000 Sekreterare och chef för för-

söksledningens kansli (A

27) .................... 40 300 Biträdes— och exp.personal . . 65 000 övriga kostnader .......... 66 500

Kronor 509 200

2. Barna- och ungdomsvården

a) Socialbyrån

5 assistenter vid utred- ningsavd. (A 15) 102000 Tillfälliga utredare ...... 10 000 3 barnavårdsmän (A 15) 61 200 1 övervakarkonsulent (A 16) .................. 21 600 1 fosterhemskonsulent (A 16) .................. 21 600 1 utbildningsassistent (A 15) .................. 20 400

1 Grundlöner jämte rörligt tillägg för 1965 (SFS 1964: 575). Beräkningen avser lägstalöne- klass i resp. lönegrad i ortsgrupp 3.

2 ungdomskonsulenter (A

16) .................. 43 200 2 fältassistenter (A 15) . . 40 800 Befattningshavare vid har-

navårdsanstalter och barnavårdscentraler 300 000

Heltidsanställda ungdoms- gårdsföreståndare, ung- doms- och fritidsledare

m. fl. ................ 200 000 Biträdes- och exp.perso- ' nal .................. 100 000 övriga kostnader ........ 182 200

Kronor 1 103 000

b) F amiljerådgivningsbyrån

2 familjerådgivare (A 16) 43 000 Konsult. experter ........ 20 000 Biträdes- och exp.perso- nal .................. 18 000 Övriga kostnader ........ 12 200 Kronor 93 200 3. Skolan 2 skolpsykologer (A 25) . . . . 71 800 1 skolkurator (A 16) ...... 21 600 3 Skolsköterskor (A 9) 44100 Arvoden åt lärare med skol- psyk. uppgifter, skolläkare, rektorsassistenter m. fl. .. 80000 Övriga kostnader .......... 27 500 Kronor 245 000 4. Den psykiska barna- och ungdomsvården 1 överläkare2 .............. 72 000 2 bitr. överläkarea ........ 98 400 3 1:e kuratorer (A 16) ...... 64 800 5 kuratorer (A 15) ........ 102000 6 psykologer (A 25) ...... 215400 3 bitr. psykologer (A 21) 86 100 Lärare och biträden vid spe- cialskola och specialdag- hem (lekskola) .......... 120 000 Biträdes- och exp.personal . _ 80 000 Övriga kostnader .......... 167 700

Kronor 1 006 400

5. Arbetslivet

Yrkesvalslärare ............ 120 000 1 1:e assistent för efterkontakt (A 16) .................. 21 600 1 1:e assistent inom arbetsvår- den (A 16) .............. 21600 1 kurator (A 15) .......... 20400 Övriga kostnader .......... 36 700 Kronor 220 300 6. Polisen Övervakningssektion-en : 1 6 man (5: A 15, 7: A 13, 4: A 11) .................. 295300 Skyddssektionen: 14 man (3: A 17, 4: A 15, 4: A 13, 3: A 11) .................. 272400 Trafiksektionen: 4 man (1: A15,2:A13,1:A11).... 73300 Kriminalsektionen: 6 man (1: A 19, 3: A 17, 2: A 15) 135000 Allmänna utredningssektio- nen: 2 man (1: A 15, 1: A 13) .................. 38 700 övrig polispersonal: 9 man (1: A 19, 1: A 17, 1: A 15, 6: A 10) .............. 161900 Biträdes- och exp.personal 60 000 Övriga kostnader .......... 207 400

Kronor 1 244 000

7. Kriminalvården i frihet

4 skyddsassistenter (A 17) . . 91 600 Biträdes- och exp.personal . . 20 000 Övriga kostnader .......... 22 300

Kronor 133 900

De uppskattade personalkostnaderna uppgår sålunda i sammandrag och ef- ter avrundning till följande belopp:

* Motsvarande befattning i landstingstjänst B 1 jämte avlöningsförstärkning, som här in- kluderats.

** Motsvarande befattning i landstingstjänst A 25 jämte avlöningstörstärkning som här in- kluderats.

: | i i l l 1 ' l &

Försöksledningen ...... 509 000 2. Barna- och ungdomsvår-

den

a) Socialbyrån ........ 1 103 000

b) Familjerådgivnings-

byrån .............. 93 000

3. Skolan ................ 245000 4. Psykisk barna- och ung- domsvård .............. 1 006 000 5. Arbetslivet ............ 220 000 6. Polisen ................ 1 244 000 7. Kriminalvård i frihet . . . . 134 000

Kronor 4 550 000

B. Kostnader för anskaffning (förhyming) av byggnader och lokaler, för teknisk utrustning, arbetsmaterial o. dyl.

Försöksledningen

Förhyrning och inredning av arbetslokaler Teknisk utrustning för den

vetenskapliga apparaten .. 100000

Barna- och ungdomsvården Arbetslokaler för socialbyrån Lokaler (inredning) för bar- navårdsanstalter Anskaffning och inredning av fritidslokaler övriga driftskostnader (dock ej personallöner) ........ 1 250 000

Familjerådgivningsbyrån Arbetslokaler, inredning och

kontorsutrustning ........ 10 000

Skolan

Utrustning för skolans mental-

hygieniska arbetsgrupper 50 000

Den psykiska barna- och ung- domsvården

Arbetslokaler, inredning och utrustning av rådgivnings- byrån, specialskolan och specialdaghemmet (leksko-

lan) .................... 300 000

. för information ............

Polisen

Arbetslokaler, inredning och kontorsutrustning Teknisk utrustning (radiout-

rustade bilar m. m.) ...... 250 000 Kriminalvård i frihet Arbetslokaler och utrustning

av skyddskonsulentexpedi- tion .................... 10 000

Kronor 1 970 000

C. Kostnader för utbildnings- och fortbild- ningsverksamheten

Barna- och ungdomsvården . . 100 000 Skolan .................... 60 000 Polisen .................... 60 000 Kriminalvården i frihet . . . . 10 000 Diverse kostnader .......... 20 000

Kronor 250 000

1). Kostnader för upplysningsverksamhet

(Broschyrer, upplysningsskrifter, in- formationsmöten, upplysningskampan- jer m.m.)

Kronor 250000

De beräknade årliga kostnaderna u-t- gör sålunda tillhopa för personalförstärkningen . . 4 550 000 för lokaler, utrustning m. m. 1 970000 för utbildning och fortbild- ning .................... 250 000

250 000 Summa kronor 7 020 000

Kostnaderna är som angivits beräk- nade för år. En del av posterna är så- dana, att de i huvudsak endast kom- mer att belasta verksamheten under förberedelsetiden på det lokala pla- net. Den utbyggda administrationen skall emellertid bestå under hela för- söksperioden, driftkostnaderna blir i stort sett desamma och utbildnings-

och fortbildningsverksamheten skall fullföljas. Även om kostnaderna i viss utsträckning kan reduceras under själ- va försökstiden, måste man ändå där— under räkna med en årlig kostnad av cirka sex miljoner kronor, om den skis— serade förstärkningsplanen skall följas. Under förberedelsetiden på det centra- la planet kommer kostnaderna att i huvudsak hänföras enbart till försöks- ledningen och den vetenskapliga sidan av verksamheten.

Den totala kostnaden för en försöks- verksamhet enligt de uppdragna rikt— linjerna skulle sålunda approximativt kunna beräknas enligt följande:

1. Förberedelsetid på det

centrala planet ........ 500 000 2. Förberedelsetid på det

lokala planet .......... 7 000 000 3. Försökstid 5 år. Varje år

beräknas kostnaden till 6

milj. .................. 30 000 000 4. Slutredovisning av för-

söksresultatet .......... 500 000

Summa kronor 38 000 000

Kostnaderna för försöket skulle allt- så enligt dessa beräkningar stanna vid ca 38 miljoner kronor. Redogörelsen för försöksverksamhetens innebörd ger dock vid handen att man vid genom- förandet av ett så omfattande försök, som det här måste bli fråga om, bör_ räkna med en mängd oförutsedda ut- gifter. Härför bör reserveras ett be- lopp som kan beräknas till ca 10 pro— cent av kostnaderna. De slutliga kost- naderna skulle då komma att uppgå till omkring 42 miljoner kronor.

Eftersom försöksverksamheten utgör ett statligt initiativ och skall drivas i statlig regi bör kostnaderna för verk- samhetens planläggning och organisa—

tion liksom för den vetenskapliga si- dan av verksamheten bestridas av stats— medel. Frågan uppkommer emellertid i vad mån också kostnaderna för den del av förstärkningsåtgärderna, som under normala förhållanden åvilar kommuner- na, helt eller delvis bör övertas av staten. Det omfattande förstärkningsprogram- met kan antas medföra avsevärt större kostnader för försökskommunen än vad denna normalt skulle ha påtagit sig. Det torde vara alldeles klart att för- söksstadens möjligheter att engagera sig i verksamheten i hög grad blir be— roende av hur man kan lösa kostnads— gan. Man torde därför böra utgå ifrån att staten skall svara för huvuddelen av kostnaderna för förstärkningspro- grammet. Frågan om kostnadsfördel- ningen mellan stat och kommun bör dock lösas vid förhandlingar mellan sta- ten och den blivande försöksstaden. Vi anser oss därför inte höra på detta sta- dium framlägga något mera preciserat förslag till sådan fördelning.

En viktig fråga som måste behand- las vid dessa förhandlingar är vad som skall ske, då försöksperioden utlöper. I viss utsträckning kommer då försöks- organisationen att omfatta personal som icke i fortsättningen kan sysselsät- tas i försöksorten. Denna del av orga- nisationen måste då avvecklas på lämp- ligt sätt, eventuellt i etapper. Det kan emellertid å andra sidan förhålla sig så att det under försöket uppbyggts en viss verksamhet som det är Önskvärt att bibehålla i försöksorten. För denna del av försöksverksamheten blir då proble— met vid vilken tidpunkt och på vad sätt kostnaderna för verksamheten skall helt övertagas av kommunen. Härom måste åtminstone i princip en överens- kommelse föreligga, vilken eventuellt kan kompletteras genom förhandlingar vid en senare tidpunkt.

KAPITEL 8

Utredningens ståndpunktstagande

Det ligger i öppen dag att genomföran- det av ett försök av den art som skis- serats i utredningens direktiv skulle vara av mycket stort värde. Kriminali- tet och asocialitet bland barn och ung- dom skapar i det moderna samhället mycket allvarliga problem. Även då des— sa företeelser icke kvantitativt är om— fattande kan skadeverkningarna vara betydande. Samtidigt måste man konsta— tera att brott och asocialitet i det mänsk- liga samhället är urgamla företeelser och att detsamma gäller om ansträng— ningarna att råda bot på dessa problem i den mänskliga samlevnaden. Hittills har ingen lyckats lösa dem. Tvärtom sy- nes skadeverkningarna vara i ständigt växande. Man har heller icke i något annat land nått fram till effektiva meto- der på detta område. Till stor del måste detta skyllas på bristerna i våra kunska- per om de krafter som verkar på män- niskorna och framkallar samhällsskador av detta slag. De åtgärder som samhäl- lets organ med nödvändighet måste vid- ta för att söka motverka brott och asocialitet bygger icke på någon exakt kunskap om effekten utan måste i all- mänhet grundas på allmänna antagan— den. I och för sig behöver detta icke vara oriktigt, om de antaganden som anses vara erfarenhetsmässigt under- byggda också genom uppnådda resul- tat visar sig vara riktiga. Man står emel— lertid här inför samhällsskador som sy- nes ständigt öka trots de betydande an- strängningar som görs för att förebygga

dem. Detta förhållande innebär en all- varlig uppfordran till samhällsorganen att, även om det skulle kräva en mycket betydande insats, förbättra våra kun- skaper om effekten av de åtgärder som vidtas. Ur dessa synpunkter kan det knappast råda några delade meningar om det rimliga och riktiga i att försöka genomföna en försöksverksamhet av det slag som anges i utredningens direktiv.

Det visar sig emellertid då man griper sig an med att planlägga ett sådant för- sök att man stöter på betydande svå— righeter. Dessa är av två slag. Det är sålunda dels fråga om praktiska svå- righeter som framför allt hänför sig till möjligheterna att genomföra ett för- stärkningsprogram som i erforderlig grad skiljer sig från vad som sker i andra jämförliga orter. Och dels är svårigheterna av vetenskaplig art; de hänför sig till frågan i vad mån mät- bara resultat av försöksverksamheten kan redovisas. Det råder ett samband mellan dessa grupper av problem så tillvida som en primär förutsättning för att man skall kunna räkna med att få statistiskt mätbara skillnader mellan försöksorten och andra orter är den, att förstärkningsprogrammet får en bety- dande omfattning. Man kan sålunda icke, för att minska eller undvika de praktiska svårigheter som genomföran- det av ett förstärkningsprogram medför, pruta ned omfattningen av förstärk- ningarna på olika områden. Därigenom skulle försökets resultat äventyras och

de vidtagna åtgärderna bli meningslösa ur försökssynpunkt. Inte heller kan man undvika svårigheter av nu nämnt slag genom att välja en mindre ort än en sådan för vilken försöksmodellen upp- rättats. Uppkommande förändringari de statistiska data man rör sig med skulle då bli så små att man icke med säkerhet kan säga om försöket har givit något resultat.

Vi har i förstärkningsplanen räknat med en betydande ökning av antalet befattningshavare inom framför allt har- na- och ungdomsvården, skolan och po- lisen samt föreslagit en utbyggd orga- nisation inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Enligt den av oss upp- rättade modellen, vilken väl kan kom- ma att ändras vid en fortsatt detaljpla— nering men icke kan i avsevärd grad reduceras utan att försöket blir me- ningslöst, skulle sålunda bl. a. omkring 30 socionomer, 11 psykologer, 3 psykiat- rer och ett 50—tal polismän tillföras för— söksorten. Inom nästan alla områden som berörs av försöksverksamheten rå- der stor brist på arbetskraft. Vid de sammanträden, som vi har hållit med företrädare för olika verksamhetsgre— nar, har man i många fall betonat svå- righeterna med hänsyn till arbetsmark- nadsläget att genomföra försöket. För att få en uppfattning om arbetsmark— nadsläget för de yrkeskategorier som berörs av försöket och då framför allt för socionomer, psykologer och psykiat- rer har vi från tillgängligt material sam- lat vissa uppgifter vilka redovisas i bi- laga 3.

Det är uppenbart att det inom vissa områden kan vålla betydande svårig— heter att få lämplig personal för för- söket. Detta gäller framför allt försöks- ledningen, där det personliga inslaget har mycket stor betydelse för försökets gestaltning och utfallet av detta. Det är blott en helt liten krets av vetenskaps-

män som här kan komma i fråga och inom vilken man alltså har att söka försöksledaren och hans närmaste med- hjälpare. Även inom vissa andra områ- den råder permanent en svår brist- situation, t. ex. i fråga om barnpsykiat- rer.

Man bör emellertid å andra sidan icke bortse från att själva försöksverk- samheten kan inrymma moment som kan te sig lockande för en del befatt- ningshavare. Försökssituationen med— för en större frihet att utveckla en ny inställning till arbetsuppgifterna, möj- ligheter till egna studier och undersök- ningar och tillfälle till vidareutbild- ning. Deltagande i försöket kan vara både stimulerande och meriterande för framtida anställning.

Enligt vår mening bör man icke över- driva svårigheterna att finna den lämp— liga personalen för försöket. Det är dock angeläget att betona att åtgärder härför måste vidtas i tillräckligt god tid och att det i viss utsträckning kan vara skäligt att göra avvikelser från eljest gällande anställningsnormer genom extra lönetillägg, kontraktsanställning eller dylikt. Av stor vikt är att den ort, som önskar påta sig försöksverksamheten, kan skaffa bostäder till försökspersona- len. Detsamma gäller självfallet också de arbetsutrymmen, som kan vara er— forderliga. Överhuvudtaget torde de svå- righeter som hänför sig till anskaff- ning av personal och lokaler vara av den art att de kan övervinnas. Frågan är här väsentligen, om man bedömer försöket vara av den vikt att man vill kosta på tillräckliga åtgärder för att övervinna dessa problem.

Vi anser sålunda icke att de svårig- heter, som kan föreligga i fråga om det praktiska genomförandet av ett för- stärkningsprogram av tillräcklig om- fattning, utgör något avgörande hinder mot försökets igångsättande. Såsom me-

__.... .; _— o.s—wa.

ra allvarliga har vi uppfattat de svårig- heter som ligger i att finna en lösning på problemet om resultatets mätbarhet. Vi har ägnat detta problem ett avse— värt arbete och vi har i ett tidigare skede av vårt utredningsarbete ställt oss tvivlande till möjligheterna att i detta hänseende kunna framlägga ett godtag- bart förslag.

Till en början bör framhållas att för- söket icke ger utrymme för att — annat än bedömningsvis —— jämföra effekten av olika åtgärder och behandlingsfor— mer. Ett försök som syftade till en så- dan jämförelse skulle förutsätta att oli- ka åtgärder insattes på olika platser och att resultaten jämfördes. Risk före- ligger emellertid då —— om det överhu- vud taget är möjligt att åstadkomma något sådant med tanke på att den ena myndighetens aktivitet påverkar den andras —— att åtgärderna på varje ort blir för obetydliga för att avsätta nå- got otvetydigt resultat i de statistiska data, som utgör grunden för redovis- ningen av resultatet. Vad vi anser kun- na åstadkommas är sålunda ett försök som går ut på att genomföra ett samlat förstärkningsprogram av relativt stor omfattning i en ort och att avläsa re- sultatet därav.

Vi har efter ett grundligt stu- dium av hithörande problem kommit fram till den uppfattningen att det är möjligt att med en viss avgränsning ifråga om de beteendetyper som sta- tistiskt följs, genom en omläggning av statistiken i de av försöket berörda orterna, samt genom kontroll av de sta— tistiska serierna med hjälp av bl. a. intervjuundersökningar, redovisa ett re- sultat som kan anses som en pålitlig mätare av utvecklingen i en försöksort med kontrollorter. Vi har därvid även skisserat de metoder enligt vilka det statistiska materialet bör bearbetas och de signifikanskrav som bör ställas för

att man skall kunna anse en inverkan av de vidtagna åtgärderna med säkerhet föreligga.

Självfallet kan vi inte uttala oss om huruvida ett försök kan väntas ge ett säkerställt positivt eller negativt svar på frågan om den gjorda insatsen haft någon effekt eller om statistiken till- äventyrs kommer att visa så splitt— rade tendenser i olika avseenden att man lämnas helt i ovisshet om resul- tatet. Svar i sådant hänseende kan en- dast erhållas genom att försöket utfö- res.

Ett genomförande av försöksverksam- heten på det praktiska planet kommer att kräva avsevärd tid och betydande ekonomiska insatser. Försöksperioden är beräknad till en tid av åtta år. Vi har uppskattat de årliga kostna- derna till cirka 6 miljoner och total- kostnaden till cirka 42 miljoner. Härav faller cirka 65 procent på förstärkning av personalen hos olika myndigheter och organ. Om förstärkningsplanen skall få den ur vetenskapliga synpunkter nödvändiga omfattningen kan någon prutning på dessa kostnader icke göras. Kostnaderna ter sig emellertid icke sär- skilt höga, om man beaktar vad saken gäller. Kriminalitet och asocialitet bland barn— och ungdom vållar sådana skador och förluster att mycket betydande sam- hällsinsatser är befogade för att söka nå fram till bättre kunskap än för när- varande om möjligheterna att bekäm- pa dessa företeelser. I främsta rum— met har man härvid att beakta de mänskliga värden som står på spel och de lidanden som vållas enskilda männi- skor. De ekonomiska förluster som upp- kommer för samhället och enskilda ge— nom brott och asocialitet och de direk— ta utgifter som härav vållas stat och kommun är så betydande att försöks- kostnaden blott skulle utgöra en ringa del därav. Försökskostnaderna är också

små i förhållande till de belopp som samhället satsar på vård, undervisning och fostran av barn och ungdom. Ge- nom försöksverksamheten kan man vin- na kunskaper av väsentlig betydelse för planeringen av samhällsinsatserna på dessa områden.

Enligt vår mening är det ofrånkomligt att samhällets åtgärder mot kriminalitet och asocialitet bland ungdom under alla förhållanden måste kraftigt förstärkas under de närmaste decennierna. Det är därför klokt och välmotiverat att satsa på ett försök som kan ge ledning för den utbyggnad som måste göras; denna sker eljest alltför mycket i blindo. Den modell till en försöksverksamhet som vi har upprättat har icke någon före- bild på annat håll. Något försök av sam- ma omfattning och inriktning har icke tidigare genomförts. Ett fullföljande av vårt arbete genom en fortsatt detaljpla- nering och ett genomförande av ett för- sök i huvudsaklig överensstämmelse med modellen skulle sålunda innebära

en pionjärinsats av mycket stor bety- delse. Försöksverksamheten kan väntas väcka stort intresse även i andra län- der och stimulera till efterföljd. De eko— nomiska vinsterna för samhället av en ölead kunskap på detta område måste antas vara betydande; de mänskliga värden det här gäller är sådana att ingen ekonomisk insats för att vinna dem är för stor.

Den av oss upprättade modellen av- ser att förstärka och samordna sam- hällsåtgärderna mot ungdomskrimina- litet och asocialitet på ett sätt som ter sig pnaktiskt genomförbart och med be— aktande av den omfattning härav som krävs för att resultatet skall kunna en- tydigt mätas. Såsom sammanfattning av vår mening vill vi anföra att en försöks- verksamhet med syfte att motverka kriminalitet och asocialitet bland barn och ungdom bör genomföras i huvud- saklig överensstämmelse med denna modell.

Vårt uppdrag att utreda förutsätt- ningarna för en försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten grundar sig på en hemställan från riksdagen. Syftet med denna verksamhet skulle vana att förstärka de kriminalpolitiska resurser- na inom ett försöksområde, förslagsvis en medelstor stad, varigenom nnan skul— le kunna tillämpa det gällande reak- tionssystemet i enlighet med lagstifta— rens intentioner. Ett sådant system »i full tillämpning» skulle göra det möj— ligt att utröna vilka resultat man i rea- liteten kan uppnå genom de förebyg- gande och beivrande åtgärder som nu sätts in i kampen mot ungdomsbrotts- lighet och ungdomsasoeilalitet.

För att få en konkret föreställning om insatserna mot ungdomsbrottsligheten och om bristerna på olika områden har vi företagit studiebesök i fem städer i storleken 50 000—80 000 invånare, näm- ligen Borås, Gävle, Uppsala, Västerås och Örebro. Vid dessa studiebesök har vi särskilt intresserat oss för formerna för samverkan mellan myndigheter och befattningshavare. Studiebesöken har åskådliggjort hur expansiv utvecklingen är på det brottsförebyggande området och hur verksamhetsformerna konti- nuerligt förändras.

Vi har icke funnit det möjligt att på utredningsstadiet föreslå en viss stad som försöksort och där ange en fixe— rad plan för en försöksverksamhet. Först när statsmakterna beslutat om försökets genomförande och erforderliga medel

Sammanfattning

står till förfogande bör förhandlingar äga rum med tänkbara kommuner och överenskonmwlse träffas om försökets genomförande vid en bestämd tidpunkt. Vårt förslag utgör en modell till en för— söksverksamhet i en stad med 50 000—— 80 000 invånare. Sedan beslut fattats om en verksamhet med det i modellen skis- serade aktionsprogrammet kan en för- söksort väljas och en detaljplanering gö- ras.

Utländskt material

I kap. 2 redovisas vissa projekt mot ungdomsbrottslighet som företagits utomlands, främst i USA, och som är av sådan art och omfattning att de har intresse för vårt uppdrag. Det framgår att inget av de projekt som förverkli- gats direkt kan jämföras med det tänk- ta svenska försöket. Det framgår vida— re att de resultat som uppnåtts måste betecknas (som mycket osäkra ur veten- skaplig synpunkt. Detta sammanhänger bl. a. med svårigheten att precisera frå— geställningarna i tillräckligt hög grad för en vetenskaplig värdering. Frågan huruvida de uteblivna resultaten beror på att försöken haft för liten omfatt- ning eller för svag intensitet kan därför inte besvaras.

F örsökets innebörd

Innebörden av den tänkta försöksverk- samheten diskuteras ur teoretisk syn- punkt i kap. 3. Vi företar där en kri- tisk analys av de två komponenter som

ingår i försöket, nämligen å ena sidan det mänskliga beteende som inryms i begreppen »brott» och »asocialitet» (brottskomponenten) och å andra si— dan allt som kan betecknas som »sam- hälleliga åtgärder mot brott och aso- cialitet» (åtgärdskomponenten).

Vi anger vilka närmare specificera— de beteenden som bör anses ingå i brottskomponenten och som alltså för- söket bör syfta till att bekämpa. Vid analysen av åtgärdskomponenten fram- håller vi att det av många skäl är svårt att samstänuna verksamheten hos de myndigheter och organ som ingår i denna till en gemensam insats på en- hetliga grunder. Vi berör olikheterna mellan organen ifråga om organisato- risk uppbyggnad. Det påpekas att de- ras verksamhet bestäms av en mer el- ler mindre klart uttalad officiell ideo- logi och att denna ideologi är långt ifrån enhetlig. Vi påvisar de samarbets— problem som uppkommer på grund av att de enskilda myndigheterna tar del endast i vissa avsnitt av den samlade verksamheten .mot brott och asociali- tet, vilket gör att personalen kan få svårt att se helheten i det arbete som utförs.

Vi försöker vidare bestämma vad som skall förstås med att systemet av åtgär- der skall byggas ut till »full tillämp- ning». En fullt utbyggd verksamhet kan aldrig uppnås i ett dynamiskt samhäl- le, där nya anspråk och behov konti- nuerligt uppkommer. Avgörande ur för- sökssynpunkt blir i stället att förstärk- ningen av den brottsförebyggande verk- samheten påskyndas i försöksorten i för- hållande till den eljest ständigt pågåen— de utbyggnaden i samhället. Försöket kan dock inte omfatta alla de åtgärder från samhällets sida som kan vana äg- nade att motverka brott och asocialitet utan måste inskränkas till vissa centra- la organ och områden. Man kan emel- lertid heller inte begränsa förstärk-

ningsåtgärderna till något eller några enstaka sådana organ, då myndigheter- na är sinsemellan beroende av var- andra.

Förändringarna i försöksorten måste jämföras med vad som sker i kontroll- orter av motsvarande storlek och struk- tur. Vi diskuterar under vilka betingel— ser ett samhällsvetenskapligt experi- ment av denna typ kan utföras och pa— visar de metodiska svårigheter som där— vid uppkommer. Vi betonar här att det ur vetenskaplig synpunkt är mycket an- geläget att förstärkningsåtgärderna i försöksorten blir så omfattande att en klar skillnad uppkommer i förhållande till kontrollorterna.

Vi lämnar också i detta kapitel vissa generella synpunkter på mätningen av försökets resultat. Huvudsyftet med för- söket skall visserligen vara att studera dess totala inverkan på brott och asocia- litet, men även andra studier bör kom- ma till stånd, bl.a. av behandlingsinsat- ser och behandlingseffekter i enskilda fall.

Förstärkningsplanen

Vi har valt att låta barnavårdsnämn- den och denna näraliggande organ, sko- lan, den psykiska barna- och ungdoms- vården, arbetsförmedlingen, polisen, åklagarmyndigheten och skyddskonsu- lentorganisationen ingå i förstärknings- planen (kap. 4). Även ett stort antal andra myndigheter, institutioner och sammanslutningar kommer dock att be- röras av verksamheten.

Modellen över förstärkningsåtgärder på barna- och ungdomsvårdens område utgår ifrån att det föreligger en centra- liserad socialförvaltning på försöksor- ten. Den allmänt förebyggande verksam- heten tillmäts stor betydelse. En grund- tanke i förslaget är att de förebyggan- de åtgärderna skall sättas in så tidigt som möjligt i barnets utveckling. Till

stöd för hemmen och barnafostrarna fö- reslår vi en upprustning av barnavårds— centralerna med sikte på att möjliggöra mentalhygienisk rådgivning och en ut— ökning av antalet barnavårdsmän. Som en väsentlig åtgärd i samma syfte före— slår vi också en väl utbyggd familjeråd- givningsverksamhet. Vi uppmärksam- mar behovet av barnavårdsanstalter av olika slag. Inrättandet av s. k. upptag- nings- och utredningshem liksom olika typer av barnstugor bör föregås av en kartläggning av behovet. Vi förutsätter även en sådan behovsplanering för upp— rustningen av den allmänna ungdoms— vården. En utbyggd fritidsverksamhet inom ungdomsgårdar och föreningsliv bör kompletteras med en utåtriktad verksamhet. Vi föreslår att fritidsavdel— ningen i detta syfte tillförs två fält- assistenter. Vidare föreslår vi att denna avdelning förstärks med två ungdoms- konsulenter.

Förstärkningen av den individuellt förebyggande barna- och ungdomsvår- den föranleder en utvidgning av barna- vårdsavdelningens utredningssektion med tre till fem socialassistenter. Här- igenom avscs dessa befattningshavare kunna ägna mer tid åt varje utrednings- fall, snabbare kunna få fram utred- ningarna sa—mt i stor utsträckning full- följa ärendena. Vidare föreslår vi en be- fattning som övervakarkonsulent och en särskild fosterhemskonsulent.

Åtgärder mot ungdomsfylleriet ägnas särskilt utrymme. Vi pekar här på vik— ten av en brett upplagd kontinuerlig upplysningsverksamhet och en utbygg- nad av de individuella behandlingsre- surserna.

Förstärkningsåtgärderna på skolans område bör inriktas på att öka lärar- nas möjligheter att upptäcka symtom på anpassningsstörningar hos eleverna och skapa bättre förutsättningar för lä- rarna att lösa störningsproblem i un-

dervisningen och konfliktsituationer i förhållandet mellan dem, barnen och föräldrarna. Vi föreslår att skolans men- talhygieniska verksamhet organiseras med skolöverläkaren och eventuellt en skolöverskö—terska, två skolpsykologer och en skolkurator som central instans. Därutöver föreslår vi att i varje rek- torsområde tillsätts en mentalhygienisk arbetsgrupp bestående av skolläkaren, skolsköterskan, en lärare med skolpsy- kologiska arbetsuppgifter samt i före— kommande fall skolkurator. Arbetsgrup- pen bör i första hand bistå rektor och den enskilde läraren vid svårigheter i klassen. Ärenden lav mera komplicerad natur bör överföras på skolpsykologen och den centrala instansen som står i nära förbindelse med den psykiska bar- na- och ungdomsvården. Vi uppmärk- sammar specialundervisningen, särskilt hjälp- och observationsklassundervis— ningen, och framhåller här bl. a. be— tydelsen av den s. k. särskilda special- undervisningen. Särskilt utrymme äg- nas frågan om samverkan mellan skola, hem och elever.

Den psykiska barna- och ungdoms- vården intar en central position i för- söket. Vi föreslår här inrättandet av en fristående central, vars upptagningsom- råde skall begränsas till försöksorten. Centralen bör bestå av två barnpsykiat— riska arbetslag och ledas av en över— läkare. I varje arbetslag skall ingå en biträdande överläkare, en förste kura- tor, två kuratorer, en psykolog och en biträdande psykolog. Gemensamt för ar- betslagen bör finnas en gruppterapeut och arvodesanställda gruppledare. Cen- tralens arbete bör i första hand inrik— tas på barn och ungdomar med asocia- la eller kriminella symtom eller med sådana belastningsfaktorer, som utvisar att de är i farozonen för asocial utveck- ling. Till centralen föreslås knutna en liten skola för heldagsvistelse samt en

speciallekskola och ett specialdaghem för barn, som uppvisar grava anpass- ningsstörningar. Centralen bör även be- driva uppsökande verksamhet och vi skisserar här formerna för en intensiv samverkan med skolan, barnavårds- nämnden, barnstugorna, barnavårds— centralerna och andra barnavårdsinsti- tutioner.

De ungas inpassning i yrkes- och ar- betslivet ägnas speciell uppmärksamhet. Vi föreslår en ökning av antalet yrkes— valslärare vid skolan. Vidare föreslår vi en kontaktverksamhet av delvis upp- sökande natur, vilken skall ta sikte på att underlätta ungdomens övergång från skola till arbetsliv. Ansvaret för den nödvändiga efterkontaktern med ungdo— mar på försöksorten bör ligga på en sär- skild tjänsteman vid yrkesväglednings- expeditionen. I planen diskuteras ock- så individuella stödåtgärder; bl. a. fö- reslås att en särskild tjänsteman vid arbetsvårdsexpeditionen ägnar sig åt försöksortens ungdomar.

Förstärkningsplanen för polisen ut- går från förhållandena efter polisväsen- dets förstatligande. På grund av att po- lisen måste ha personal i tjänst dygnet runt medför en förstärkning en förhål— landevis kraftig personalökning. Vi fö- reslår sålunda att ordningsavdelningens övervakningssektion förstärks med 8 man för fotpatrullerande tjänst och med 8 man för patrullering med bil, att skyddssektionen tillförs 6 man för so- cialpolisuppgifter, 4 man för kvarters- polisverksamhet samt 4 man för den allmänna och fria spaningen, då sär- skilt inriktad på ungdomsbrottslingar. Vidare föreslår'vi att trafiksektionen förstärks med 4 man, speciellt med tan— ke på den s. k. raggarungdomen. Slut- ligen föreslår vi att kriminalavdelning- en utbyggs med 6 man och utrednings— avdelningens allmänn-a utredningssek- tion med 2 man. Med hänsyn till gäl-

lande beräknings- och kvoteringsnor- mer kommer den totala ökningen av po- lismanstjänster att bli 51. Ett särskilt avsnitt ägnas frågan om rekryteringen av den erforderliga polisstyrkan.

För att avlasta ungdomsåklagaren en del av dennes arbetsuppgifter vid sidan av ungdomsmålen föreslår vi att för- söksortens distrikt tillförs en assistent- åklagare under försöksperioden.

Beträffande förstärkningen av skydds- konsulentorganisationen har vi utgått ifrån att den nu pågående upprustning- en är genomförd, då försöket börjar. Vi föreslår att försöksortens konsulent- distrikt tillförs ytterligare 4 skyddsas— sistenter. Av särskild vikt är att försöks- orten besitter en kår av kvalificerade övervakare.

Det är vår uppfattning att alla de tjänstemän, förtroendemän och frivil— liga krafter, som deltar i kampen mot ungdomsbrottsligheten, bör erbjudas ut- bildning för sina uppgifter. Vid sidan av den ordinarie fortbildning, som fö— rekommer inom olika verksamhetsgre— nar, föreslår vi ett omfattande fortbild- ningsprogram med speciellt sikte på de mentalhygieniska aspekterna. I särskil- da avsnitt skisserar vi innehållet i den— na fortbildningsverksamhet på barna- och ungdomsvårdens, skolans, polisens och frivårdens område. Vi diskuterar också hur verksamheten bör organise- nas. En expert på utbildningsfrågor, till- hörande försöksledningen, bör fungera som studierektor och svara för en sam— ordning av fortbildningsverksamheten.

Till förstärkningsplanen hör en brett upplagd upplysningsverksamhet angå— ende försöket. Sådan upplysning kan ges i naturlig anknytning till fortbild- ningsprogrammet. Genom särskilda in- formationsmöten, genom press, radio och television, broschyrer och cirku— lär, bör kunskap om verksamheten ock-

så kunna förmedlas till ortens invå- nare. Försöksverksamheten bör uppfat- tas som en angelägenhet, vilken angår alla stadens medborgare och som — för att lyckas — bör engagera varje en- skild. Vi diskuterar även i detta sam- manhang möjligheten att genom olika slag av upplysningskampanjer väcka in— tresse för försöksverksamheten.

Vi framhåller slutligen vikten av att ett vidgat samarbete kommer till stånd mellan alla dem, som på försöksorten tar del i den brottsförebyggande verk- samheten eller på annat sätt medver— kar i kampen mot ungdomsbrottslighe- ten. Såväl informella samarbetsformer som ett fast organiserat samarbete av varierande innehåll bör prövas i för- söksorten.

Mätproblemet

Frågan hur försöksverksamhetens resul— tat skall säkerställas, som behandlas i kap. 5, har varit mycket svår att lösa, då det inte finns någon egentlig förebild till försöket. Vi har ingående arbetat med problemet huruvida en vetenskap— ligt godtagbar mätbarhet kan uppnås och bl. a. låtit företa undersökningar om användbarheten av olika statistiska serier. Olika aspekter på mätproblemet behandlas i bilagorna 6—9.

Vi understryker att själva försöksidén står och faller med frågan om mätbar- heten. Det är vår uppfattning att en ve— tenskaplig värdering av försöksresulta- ten är möjlig att genomföra. I kapitlet skisserar vi hur den vetenskapliga upp- läggningen bör kunna utformas.

Av stort intresse är studier av för- ändringar i åtgärdskomponenten, d. v. 5. de myndigheter och organ som berörs av förstärkningsåtgärderna (persona- lens attityder, sättet att behandla ären- den 0. s. v.). Grundfrågan gäller dock hur man skall mäta förändringar i

brottskomponenten. De beteenden som skall ingå i denna måste uppfylla vis- sa krav på exakthet och mätbarhet: de måste vara klart definierade, det måste vara praktiskt möjligt att ha reda på hur ofta de förekommer, de måste vara så vanliga att de kan behandlas med statistiska metoder för tidsserier och det måste slutligen ingå i kriminal- och socialpolitiken att bekämpa dem. De ty- per av beteenden vi här räknar med är 1) brottsligt beteende (speciellt vissa närmare angivna brottstyper), 2) aso— cialt beteende (speciellt alkoholmiss- bruk och promiskuitet/prostitution, 3) vissa andra beteenden (speciellt skolk och disciplinsvårigheter i skolan, ar- betsovillighet) .

Vi diskuterar vilka möjligheter som finns att vinna kunskap om sådana be- teenden: direkt'observation, informa- tion från myndigheterna (statistik, pro— tokoll) samt intervjuer med befolk- ningen.

Härefter behandlar vi olika typer av kriminalstatistik. Vi påvisar vilka möj- ligheter som finns att kontrollera sta- tistikens felkällor, av vilka den vikti- gaste är att ett stort antal brott aldrig kommer till polisens kännedom.

Brottsligt beteende kan definieras som beteende för vilket lagen stadgar straff. De andra beteenden än brott som skall ingå i försöket är svårare att definiera. För att enhetliga kriterier för dessa beteenden skall kun-na uppställas krävs empiriska studier av en typ som hit- tills knappast företagits.

Under försökets förberedelsetid mås— te företas en fullständig omläggning och revision av den existerande statistiken i försöks- och kontrollorterna och nya serier läggas upp på grundval av sär-- skilda studier. De olika städernas sta- tistikföring måste göras enhetlig och alla möjligheter till kontroll av felkällor ut— nyttjas. Vi framhåller 'att detta blir ett

svårt och tidsödande arbete. Alla de tekniska och teoretiska problem som uppkommer måste emellertid vara lös— ta före försökets början. Mätningsproceduren innebär att man söker fastslå huruvida försöksstadens statistiska serier skiljer sig från kon- trollstädernas. Vi diskuterar härvid oli- ka tillvägagångssätt. Bl. a. sägs att om kraven på signifikans enligt vanliga sta- tistiska metoder inte blir uppfyllda kan andra tolkningsmetoder komma ifråga.

Försöksverksamhetens planläggning och orga- mint")!!!

Utgångspunkten för den organisations— modell, som vi framlägger i kap. 6, är att förstårkningsprogrammet i huvud- sak innefattar sådana uppgifter som normalt ankommer på de ordinarie myndigheterna i försöksorten. Dessa näste i vanlig ordning svara för att oli- ka åtgärder kommer till stånd. Samti- digt är det nödvändigt att försöksverk- samheten i sin helhet får en central led- ning, som gentemot statsmakterna kan svara för att verksamheten genomförs enligt fattade beslut. Vi föreslår därför dels en central, dels en lokal försöks- organisation.

Vi påpekar att planläggningen av för- söket hade väsentligt underlättats om verksamheten kunnat anknytas till nå- gon befintlig vetenskaplig institution på det kriminal- och socialpolitiska fältet. Då någon utbyggd sådan institution f. n. inte finns har vi ansett det nödvändigt att föreslå en fristående central försöks- organisation enligt följande modell.

1. En central nämnd, som gentemot statsmakterna svarar för verksamheten. Nämnden, som skall ha såväl beslutan- de som rådgivande funktioner, bör be- stå av högst sju ledamöter. Dessa skall företräda berörda centrala myndigheter och vetenskapliga ämnesområden. Där-

jämte bör nämnden ha viss parlamen- tarisk anknytning.

2. En försökschef, som är underställd nämnden, men inom vida gränser själv— ständigt kan planlägga och genomföra arbetet. Försökschefen måste ha så hö- ga vetenskapliga kvalifikationer att han kan svara för de undersökningar som krävs för att försöksverksamhetens re- sultat skall kunna säkerställas. Han bör vidare ha sådana kunskaper och erfa— renheter att han kan leda den prak- tiska utformningen av försöket.

3. En permanent arbetsgrupp med tre eller fyra experter som medarbetare till försökschefen. Av dessa bör en vara statistiker och en sociolog. För plane- ring och genomförande av utbildnings— programmet för olika personalgrupper bör vidare en utbildningsexpert knytas till arbetsgruppen. Slutligen torde också böra ingå en gruppsykolog. Medlemmar- na i gruppen måste ha en vetenskaplig skolning som minst motsvarar licentiat- nivå. Särskilt när det gäller försöks- chefen, men även hans medarbetare, måste det ställas höga krav på praktiskt handlag och sådana personliga egen- skaper som kontakt-"och samarbetsför- måga.

4. Ett antal experter med konsultupp- gifter.

5. Tillfällig arbetskraft för bl. a. in— tervjuundersökningar. (i. Kansli för försöksledningen. Den administnativa chefen för kansliet är samtidigt den centrala nämndens sek- reterare. Den lokala försöksorganisationen fö- reslås bestå av ett permanent samar- betsorgan. Vi framhåller att ansvaret för genomförande av olika förstärkningsåt- gärder i väsentlig mån kommer att vila på nyckelpersonerna inom den lokala förvaltningen. Det är därför angeläget att dessa blir nära knutna till försöks- verksamheten. I samarbetsorganet bör

därför ingå företrädare för försökssta- dens kommunala representation samt för landstinget och länsmyndigheter. Ordförandena i viktiga nämnder och styrelser bör tillhöra samarbetsorganet. Dit hör även knytas cheferna för de 10- kala förvaltningar som berörs av för- söket. För att en smidig och konti— nuerlig förbindelse skall kunna åstad- kommas mellan försöksledningen och samarbetsorganet bör arbetsutskott och arbetsgrupper utses inom detta.

Vi föreslår att försöket planläggs och genomförs i olika etapper. Förberedel- setiden på det centrala planet beräknas till ett år. Sedan Kungl. Maj:t utsett för- söksort utarbetar försöksledningen en allmän plan för såväl aktionsprogram- met som den vetenskapliga delen »av för- söksverksamheten i enlighet med av riksdagen godkända principer. Plan- läggningen av de konkreta förstärk- ningsåtgärderna sker i samråd med de beslutande myndigheterna på försöks- orten.

Under förberedelsetiden på det Ioka- Ia planet, som likaledes beräknas till ett år, befinner sig försökschefen och arbetsgruppen på försöksorten, där även kansliet inrättas. Förstärkningsprogram— met genomförs av försöksorten—s beslu- tande organ. Försöksledningen startar den vetenskapliga apparaten på försöks— och kontrollorterna.

Den egentliga försökstiden föreslås till fem år. Härunder kvarstannar för- sökschefen och arbetsgruppen på för- söksorten, men ägnar sig nu i princip endast åt vetenskapliga uppgifter.

Slutredovisningen av försöksverksam- hetens resultat beräknas till ett år. Hela försöksperioden kommer sålunda att uppgå till åtta år.

Kostnaderna för försöksverksamheten

Kostnadsberäkningen för försöket, som framlägges i kap. 7, utgår från den mo-

dell för verksamheten som vi föresla— git och är följaktligen att betrakta som approxinlativ. Kostnaderna för själva förstärkningsprogrammet hänför sig till väsentlig del till personalökningarna. De största posterna kommer härvid på den sociala och den psykiska barna- och ungdomsvården samt polisen.

Under försöksperiodens olika skeden beräknas kostnaderna enligt följande:

Förberedelsetid på det cen-

trala planet, 1 år ........ 500 000 Förberedelsetid på det lokala planet, 1 år ............ 7 000 000 Försökstid, 5 år .......... 30 000 000 Slutredovisning, 1 år ...... 500 000 Oförutsedda utgifter ...... 4 000 000 Sammanlagda totalkostnaden

för försöket ...... Kronor 42 000 000

Kostnaderna för försökets planlägg- ning och organisation samt för de ve- tenskapliga ändamålen bör bestridas av statsmedel. Förstärkningsåtgärderna tor- de medföra avsevärt större kostnader för försöksstaden än vad denna normalt kan väntas påta sig. Vi utgår därför ifrån att staten bör svara för en väsent— lig del av kostnaderna för de förstärk- ningsåtgärder som tillhör kommunens verksamhetsområde. Frågan om kost— nadsfördelningen bör emellertid lösas genom förhandlingar mellan staten och den blivande försöksstaden.

Utredningens ståndpunktatagande

I betänkandets slutkapitel sammanfattar vi vår ståndpunkt i frågan om det kan anses försvarligt och möjligt att genom- föra ett försök av den art vi skisserat. Vi konstaterar att kriminalitet och asocialitet bland barn och ungdom ska- par ständigt växande skadeverkningar i det moderna samhället trots de stora

ansträngningar som görs för att motver- ka dessa företeelser. Kunskaperna om botemedlen är begränsade. Det ligger därför i öppen dag att genomförandet av ett försök som kan ge ökade kunskaper på detta område skulle vara av mycket stort värde.

När det emellertid gäller att ta ställ- ning till frågan om det är möjligt att genomföra ett sådant försök på ett me- ningsfullt sätt måste man beakta de be- tydande svårigheter som föreligger.

Dessa svårigheter är dels av praktisk, dels av vetenskaplig natur. De praktiska svårigheterna hänför sig till möjligheten att genomföra ett förstärkningsprogram som i tillräckligt hög grad skiljer sig från vad som sker i andra orter; de vetenskapliga svårigheterna gäller frå- gan i vad mån mätbara resultat av för- söket kan redovisas.

Vi diskuterar de olika praktiska pro— blem som kan väntas uppkomma och därvid speciellt svårigheten att i da- gens arbetsmarknadsläge rekrytera den betydande personalstyrka som försöket kräver. Vi framhåller emellertid att de praktiska svårigheterna är av den art att de kan övervinnas. Avgörande är härvidlag om man bedömer försöket vara av sådan vikt att man vill kosta på tillräckliga åtgärder för att bemästra dessa problem.

Som mer allvarligt har vi uppfattat problemet om den vetenskapliga mät- barheten. I ett tidigare skede av utred- ningsarbetet har vi ställt oss tvivlande till möjligheten att kunna framlägga ett godtagbart förslag i detta hänseende. Efter ett ingående studium har vi emel- lertid kommit till uppfattningen att det är möjligt att genom ett sådant tillväga- gångssätt som skisseras i kapitlen 3 och

5 redovisa ett resultat som kan anses som en tillförlitlig mätare av utveck- lingen i olika hänseenden i en försöks- ort jämförd med ett antal kontrollorter. Däremot kan vi självfallet inte uttala oss om huruvida försöket kan ge ett bestämt svar på frågan om den gjorda insatsen haft någon effekt. Försöket ger heller inte utrymme för att _— annat är bedömningsvis — jämföra effekten av olika åtgärder och behandlingsformer.

Vi har uppskattat kostnaderna för försöket till ca 6 miljoner kronor om året och totalkostnaden till ca 42 miljo- ner kronor. Vi finner inte dessa kost- nader särskilt höga i förhållande till de direkta utgifter och de mänskliga och ekonomiska skador och förluster som samhället åsamkas på grund av brott och asocialitet. Försökskostnader- na är också små i förhållande till de belopp som samhället satsar på vård, undervisning och fostran av barn och ungdom. Genom försöksverksamheten kan man vinna kunskaper av väsentlig betydelse för planeringen på dessa om- råden.

Enligt vår mening måste samhällets åtgärder mot kriminalitet och asociali- tet bland barn och ungdom under alla förhållanden kraftigt förstärkas under de närmaste decennierna. Det är under sådana förhållanden klokt och välmoti- verat att satsa på en försöksverksam- het som kan ge ledning för den utbygg— nad som måste göras; denna sker eljest alltför mycket i blindo. Vi vill sålunda som sammanfattning av vår ståndpunkt anföra att en försöksverksamhet med syfte att motverka brott och asocialitet bland barn och ungdom bör genom- föras i huvudsaklig överensstämmelse med den av oss utarbetade modellen.-

Introduction

For some years past a Swedish Govern- ment Committee1 has been engaged in planning a programme of action against juvenile delinquency in an average- sized Swedish town (pop. 50 000—— 80 000). A summary of the Committee's recommendations is presented below.2

Our commission is based on a request made by the Swedish Riksdag and should be viewed in the light of the debate on criminality that has been car— ried on b-oth inside and outside the Riksdag. There has been a serious in— crease in juvenile delinquency in Sweden, as in many other countries, during the past 10—15 years. Nothing is known with any certainty as to the factors causing this development, but there is no doubt that the public efforts aiming at the prevention of crime and asocial conduct have not succeeded in checking it. One argument produced in the debate has been that the methods laid down in the legislation with a view to preventing and combating juvenile delinquency are not the right ones. In contrast to this assertion it has been objected that, while the methods are on the whole correctly devised, it has never been possible seriously to test their practicality, owing to the fact that the authorities concerned have possessed insufficient resources and that their activities ”have been inadequately co-

SUMMARY

Action against juvenile delinquency — & proposal for experimental activities in a Swedish town

ordin-ated. The idea was then put for— ward in the Riksdag that the cor- rectness of this latter assumption should be tested by offering fully a-dequate working conditions to the authorities within an experimental area, e.g. a town, so that all measures that can be taken to combat juvenile delinquency could be resorted to "in accordance with the legislator's intention-s”. The system of measures available against juvenile delinquency would be built out to allow for its "'full application”. If the assumption is correct, it should be possible to show that crime in the experimental area decreases—provided of course, that the problem of gauging such a change has been solved.

At the beginning of the rep-ort we describe the steps we have taken in order to carry out our task. It was obvious from the start that both the methodological and practical difficulties would be considerable. Nor did there exist any direct prototype for a total campaign against juvenile delinquency in a whole town. We have made a study of projects against juvenile delinquency

1 The Committee has consisted of five Mem- bers of the Riksdag, representing the various political parties, plus experts. The Chairman has been Björn Kjellin, Chief Justice of Appeal. * A preliminary report was presented to The European Seminar on the Evaluation of Meth- ods Used in the Prevention of Juvenile Delin- quency, Frascati, Italy 14 to 23 October 1962. Report. United Nations. SOA-ESWP 1962/3.

undertaken abroad, especially in the USA. A survey of these projects shows that the programmes of action which it has been possible to carry out have been of a different character owing, among other things to the fact that crime-prevention activities have a different structure in the USA. These programmes of action have therefore had a restricted aim.3 They have been concerned with a certain category of delinquents (e.g. the Judge Baker or the Cambridge-Somerville projects) or have aimed at coordinating and re— inforcing certain bodies or activities engaged in combating crime in a certain part of a city (e.g. the Chicago Area project). Moreover, the results obtained have evidently proved unen- lightening from a scientific point of view owing, among other things, to the difficulty of defining the problem at issue with a sufficient degree of pre- cision.

We have, however, followed with great interest the efforts made by differ- ent parties in the USA, e.g. the surveys of conununity and action programmes published by the Children's Bureau and the Federal anti-delinquency programmes conducted under the aus- pices of the President's Committee on Juvenile Delinquency and Youth Crime.

The study of different types of com- munity tand action programmes has also in recent years played an important part in the United Nations work pro- gramme in the field of prevention of crime and treatment of offenders. The discussions held at the European Seminar on the Evaluation of Methods Used in the Prevention of Juvenile Delinquency (Frascati, Italy; October 1962) have been of great importance and value in the shaping of our pro- posal.

One of the ways in which we have

set to work is to make »a close study of the efforts that are being made to com- bat juvenile delinquency in five towns with a population of 50 000—80 000. In Sweden there are about 10 towns of this size. These studies have given ns a concrete picture of the deficiencies of various kinds that render the cam- paign against juvenile delinquency in- adequate. We then evolved a model for experimental activities in a town of the size indicated. We have not, on the other hand, selected any particular town as an experimental field. The mo- del is sche-matic and allows room for variations. A complete plan adapted to the conditions prevailing in a partic- ular town cannot be drawn up before the Government and the Riksdag have decided that the experiment shall be carried out and made the necessary funds available.

What the experiment involves

Before outlining the concrete proposals in the model with regard to intensifying measures (the programme of action), we shall discuss the theoretical impact of the experiment.

The experiment involves two varia— bles, namely human behaviour avs impli- cit in the terms "crime”, "asocial con- duct”, "maladjustment” (the crime variable) and, on the other hand, all that is summed up as "public action against crime and asocial conduct” (the action variable). These variables are assumed to stand in a certain definite relation to one another. The aim of the experiment is to demonstrate in what

* However, we have taken note of the planning of the Wisconsin Project: Prospectus for an experimental demonstration project for the prevention of juvenile delinquency. (Mime- ogr. report. State Departement of Public Wel- fare, Wisconsin).

-». __.,

way the action variable influences the crime variable.

The two variables represent highly complex realities, which we shall try to analyse more closely.

In regard to the crime variable, we shall attempt to define in precise terms the kinds of conduct that should be in- cluded in it andwhichthe experimentis aimed to combat. We discuss various types of crimi-n-albehaviour, (which is de- fined as behaviour for which the law de- crees a penalty). We emphasize that all crimes committed by children and juve— niles should of course be included in the experiment, but that certain types of crime attract the keenest interest on account of their relatively high fre- quency among young persons. The most important of these are various kinds of larceny (burglary, theft, pilfering, car- steali-ng, robbery etc.), damage to pro- perty, sexual crime etc. Other forms of maladjustment which often exist in con— junction with crime or, which experi— ence shows, may lead to an asocial development should also be included in the crime variable. We are here think- ing pri-marily of the abuse of alcohol and narcotics, pro-miscuity/prostitution, truancy, disciplinary difficulties in school _an-d unwill-ingness to work. We demonstrate the serious difficulties involved in defining these concepts. We state that it is customary in the ge- neral debate to describe also certain other forms of behaviour as "juvenile problems” (the ”hot-rod” teenagers, disorderly and ill—mannered behaviour towards adults, etc.). These phenomena however, ca—n in themselves not be reckoned to the category of behaviour that the experiment is primarily intend- ed to eliminate.

In our analysis of the action variable we attempt, to start with, to pre-sent a systematic survey of the public autho-

155 rities, organization-s and institutions whose activities include the combating of the forms of behaviour described in the crime variable. The majority of such bodies in Sweden are central or local government authorities whose activities vare regulated by law. The voluntary organizations of importance in this connection, e.g. the youth orga- nizations, usually receive a certain measure of financial support from the public authorities. A town of this size will be a self-regulated municipality. The central government authorities in such a town include the police (as from 1965), the public prosecution authorities, the local probation service and the employment service. Their acti- vities generally cover a larger district than the town itself. Municipal bodies include the child welfare board4 and other social welfare organizations. Schools, child guidance clinics, etc., are Arun on a joint central land local government basis. The activities of state authorities are governed more by central regulations than those of the municipal bodies. The latter have a greater scope for acting on their own initiative with- in the framework of the local govern— ment system.

Some bodies are concerned with the

* The child welfare board has, in part, the same functions as a juvenile court but is not a judicial body. The members of the board -— at least five in number—are chosen for four-year terms by the local Council. No special quali- fications are required by law. The law, how— ever, recommends the choice of one lawyer.

In the larger municipalities the child wel- fare board employs salaried officials (social workers, accountants and other staff). Doctors and other experts are also attached to it in varying degrees. In a town the size of the ex- perimental district there will be about 15—30 such officials. In the majority of such towns, the staff attached to the child welfare board, the temperance board, the social board and a varying number of other municipal boards are combined into a central social welfare ad- ministration under a senior public official.

prevention of crime and asocial behav— iour directly, others indirectly (i.e. such activities are not their primary purpose) . The police and the child wel- fare board are of the former type, while e.g. the schools, child guidance elinics and youth organizations are of the latter. The combined activities of these bodies, which form a complex sociolo- gical pattern, constitute the instrument to be used in the experiment. This in- strument, however, does not form a static system; it is dynamic and con- tinously changing, so that the align- meut of different authorities and bodies to take joint and uniform action can present great difficulties.

We consider the differences between these bodies in regard to organizational structure, and thus in their handling their clientele. We point to the varying degree of uniformity in staff, the re- cruitment of staff on the basis of their different functions, the different types of training etc. We maintain that the activities of the various bodies are de- termined by a more or less clearly defined official policy, which as far as the public authorities are concerned derives from the legislation (and the studies made preparatory to this legis- lation) that regulates their activities. Official policy is far fro-m uniform owing, e.g. to the fact that the legisla- tion has come into being overarelative- ly l-ong period. Moreover, the law can allow the authorities a good deal of liberty in its application, so that an individual authority can to some extent formulate a policy of its own. In the course of our studies in the field we have observed considerable differences in outlook between the representatives of different bodies.

Although the authorities' spheres of activity may in part coincide, the indi- vidual authority takes part in only one

particular sector of the community's overall attack on crime and asocial conduct. Thi-s can lead to the staff regarding its own particular function as the most essential, and losing sight of the whole. We think it highly im- portant that the staff attached to the various bodies should join in direct collaboration and in discussions on each other's work and experiences. Our next step is to try to determine what is to be understood by building out the apparatus against juvenile delin- quency to "full application”. If this intensif-iea-tion is to be to an optimal level, then how is such a level to be determined? What may be regarded on a given occasion as a satisfactory mode of operation, may well after a time represent only a past stage. We there- fore conclude that a perfect apparat-us can never be created in a dynamic community, in which new claims and demands are constantly arising. The decisive factor from the experimental aspect will therefore be rather that efforts to prevent crime in the district are raised to a markedly higher level than in other districts and steadily accentuated in step with the general expansion of the community as a whole. Exaetly what requirements must be catered for is by no means self-evident and requires further analysis. It may be a matter of increased staff, a more skilled staff, new institutions, improv- ed facilities for placing the clientele, etc. The defects may also lie at the level of collaboration. Nor can the experi- ment cover all measures that can be taken by the community to counteract juvenile delinquency; it must be con- fined to certain key bodies and activi— ties. It is impossible however to confine the experiment to one or two such bodies, as the authorities are mutually interdependent. The rein=forcement of

only one link in the chain could pro- duce merely negative efvfects, owing e.g. to a piling up of work in the others.

Ilf by the end of the experiment it is possible to demonstrate that there has been a decline in juvenile delinquency and asocial conduct in the area, one cannot ra priori conclude that the im- provement is due to the measures taken. A large number of other factors may have exerted an influence. Some of these are known and can, to some extent, be controlled, such as changes in population structure, changes in local commerce and industry, in eco— nomic trends etc. Other factors are un- known. It is therefore necessary to compare changes in the experimental district with control districts of corre- sponding size and structure.5 If it could then be assumed that the unknown factors operate with the same force in the experimental district as in the control districts, and if a stop was put to any further extension of the crime- prevention activities in the control districts, an experimental situation would arise that offered a good chance of obtaining tenable results. An experi- ment could be made, however, even under less favourable conditions. We discuss what conditions are necessary for such an experiment and demonstrate the difficulties in method encountered when studying an experimental district and control districts.

1. It is disputable whether any defi- nite starting-point for the towns can be established since the crime situa- tion, the authorities and the unknown factors probably vary considerably. By making an objective analysis prior to the experiment it is possible, however, to elucida-te the essential differences, .so that they can be taken into account 'when a-ssessing the results of the expe— riment. Since there is, of course, no

possibility in practice of halting crime- preventive development in the control towns, it is necessary during the expe— rimental period to make a systematic study of the progress registered in these to check it against that achieved in the experimental district.

2. Action in the experimental district must differ basically from what takes place in the control districts. No entire— ly new method of attacking juvenile problems is postulated, however, in the directives given to the Committee. The essential point will be rather the actual volume of activity. The resources made available in the experimental district must be large enough to produce a substantial difference by comparison with the control districts. It may be objected from the practical point of view that this will make the experi— ment unrealistic; the results could the-n not serve as a gui—de in providing similar reinforcements in otherdistricts. Our answer is that it is not intended for the steps taken in the experimental district to be directly copied in other towns; this will be impossible in the near future for economic and practical reasons. What the experiment will show is whether it is worthwhile backing an expansion of present activities in this field.

In this connection we would empha- size the importance from a scientific point of view of giving the measures taken in the experimental district suff- icient dimensions to ensure that they are differentiated from the action taken in the control towns. If the scale of the reinforcement measures is reduced so that other towns regain the lead during the experimental period, it will be impossible to measure any differences.

5 The Swedish census registration system is highly detailed and facilitates such compari- sons.

3. In all experiments—even in the natural sciences—unknown factors can exist that have an unsettling effect upon the result. In the natural sciences it is possible, by repeating the experi- ment, to reach a high degree of cer- tainty that no such factors are in ques- tion. In the social sciences, however, it is often impossible for practical reasons to repeat the experimental series. As regards the experiment here proposed a repetition is out of the question for both practical and financial reasons.

4. An experiment demands an ade- quate instrument of measure. The meas- uring procedure is discussed in a later section. In general, we point out that it is very difficult to measure crimina- lity and asocial behaviour and that in order to measure the effect of changes in the authorities, methods of procedu- re it is necessary to enter fields of behavioural study which have so far been very little explored. Among the general aspects of the measurement problem, we discuss the question whether the aim of the expe- riment should be exclusively to study its effect on crime and asocial beh-av- iour or whether other effects should also be studied. The action taken can be expected to improve the general conditions for children and young people and for the people of the town as a whole. We consider it desirable that studies of the latter kind should be made in regard, for instance, two changes in the mental-health climate, the degree to which young people feel contented with their home and school life and with their work, etc., but these studies must not be allowed to encroach upon the main task of ascer- taining the effect on crime and a-social behaviour. One research task to which attention must be paid within the framework of

the experiment is the study of the effects of treatment in individual cases. The result of the reinforcement meas- ures should be not only that crime and asocial behaviour are reduced as a whole but also the quicker and more adequate readjustment of the individual. In the experimental district it should be possible, among other things, to give individual cases real psychological— psychiatric treatment. There exist very few prototypes for such studies and it is therefore necessary within the scope of the experiment to try to devise practical measuring instruments for use also in these investigation—s.

The model for the programme of action

We have drawn up a detailed plan of reinforcement measures which we con- sider should be included in the pro- gramme of action. The plan is based on average conditions 1962/64 in towns of 50 000—80 000 inhabitants. In this summary we give only -a general survey, with a few examples of the volume of resources we consider it necessary to make available in the experimental district.

The plan covers the following autho— rities and public bodies: the child wel- fare board and other bodies concerned With the care of children and young people, especially the mental health of children and j—uveniles, schools, the employment and vocational guidance Offices, the police, the public prosecu- tion authorities and the probation ser- vice. Numerous other authorities with important functions to perform in the campaign against juvenile delinquency e.g. the ordinary courts of law, the city temperance board and Church organi- zations, will also be affected by the experiment, even if we do not recom-

mend any direct reinforcements for those.

It is proposed that the youth organiz- ations be given direct support, both financial and otherwise, but many other voluntary organizations will also be affected. The entire experimental plan of action is aimed to reach, directly or indirectly, large groups of public offi- cials, members of boards and private persons over and above those involved in the plan itself.

W'e are counting upon a preparatory period of two years, when the program— me of action will be drawn up and put into operation, and an experimental pe— riod of five years, during which any changes in juvenile delinquency will be registered. Only in exceptional cases will it be possible to incorporate plan measures that would require a very long preparatory period. Certain wide fields of action that are highly im- portant from the preventive standpo-int can therefore not be included, such as town-planning, housing and measures of labour-market policy. On the other hand, the experiment may well give impvulses to those responsible for plann— ing in these fields. We discuss here al- so whether the programme should in- clude measures whose effect is likely to be realized only over the long term. We propose, for instance, that certain measures should be taken to help pre— school children suffering from pro- blems of adjustment. After the 5-year experimental period these children will be only 9—11 years of age. We have found however, that it is difficult to isolate different measures from one another. If one intensifies the action taken in regard to a given age-group, this is generally speaking bound to :a—ffect also other age-groups. Ways of behaviour included in the crime varia— ble occur also in the lower age-groups.

In regard to the child welfare board and the bodies associated with it, we lay the stress on such reinforcement measures as are of preventiv-e impor- tance. We recommend an increase in salaried staff so that more time can be devoted to, e.g. the investigation of cas- es, supervision and the procurement of foster homes. To assist parents and guardians we suggest e.g. that a family counselling bureau be set up with a highly qualified staff and that the child welfare centres should be provided with the resources to give advice in con- nection With mental-health cases. Where the need for child welfare institutions of various kinds has not been fully met, they should be provided. For instance, all children of pre-school age whose both parents have outside employment should be accommodated in day nur— series and family day nurseries, and all other pre-school children should have access to :a kindergarten. The need for youth settlements and other recreation centres for young people should be well provided for. More youth leaders must be recruited and given thorough train- ing in their functions. Among other things, arrangements should be made for special assistants in this sphere to work in touch with asocial or other- wise -disorder1y juvenile gangs, to try to adapt them to some organized form of leisure activity.

The mental care of children and young people occupies a key position in the programme of action. We propose that a special child guidance clinic be set up for the experimental district. In addition to the chief medical officer, this should consist of two complete teams of experts on child psychiatry. A spe- cial staff should be detailed for coope— ration with the schools, the officers of the child welfare committee and with the day nurseries and the kindergartens.

_Child psychiatric centres for the mental care of children and young people already exist or will be set up in most of the towns concerned. These, however, serve 3—5 times as large an area as the town itself and have a smaller staff than the clinic we re- commend.

We emphasize the important part which the school is capable of playing in the prevention of crime. We suggest an organization for the care of pupils in the schools of the district on a far larger scale than exists at present in any town of this size. It should consist primarily of the schools' chief medical officers, school psychologists and school welfare staff as well as of spe- cial working teams attached to each specific educational unit. We consider it essential to increase the teachers” possibilities of discovering symptoms of maladjustment in the pupils and to create better conditions for enabling the teachers to solve problems .arising out of the educational programme and to clear up conflicts in the teacher-pupil- parent relationship. To aid the teachers we therefore propose that a com- prehensive training programme be ar- ranged in this field. Special attention is paid to the forms which collaboration between the home, the school and the pupils should take.

To assist the adjustment of young people to their occupation and working life, we recommend the taking of cer— tain steps which involve mainly an extension of the efforts already bei-ng made in this field. We suggest e.g. that a larger number of school staff and employment service officers should devote themselves to vocationual gui- dance and occuptional welfare.

We propose that the police be rein- forced by about fifty policemen for various duties, what means increasing

the force by about 35—40 per cent. Special emphasis is assigned to the so- cial side of police work, mainly in— cluding policeservices to the child welfare board and other social bodies. The office of the public proseculor should also be given extra staff so that the attorney handling juvenile cases has more time to conduct his business and keep in contact with other authorities, especially the child welfare board.

The organization of the probation service should, it is suggested, be con- siderably reinforced. Probation is large- ly handled by voluntary officers. These should be given better training and more assistance in their work.

Essential points in the plan relatc to training, information and coopera— tion.

We recommend a more comprehen— sive programme of training and in-ser- vice training for various personnel groups. Training should aim at creating a better understanding of the mental- health aspects of work with children and young people. It must be so design- ed as to awaken and maintain interest in the experimental activities and must aim Iat giving the various categories of staff workers a deeper knowledge of their own duties and those of other staff groups. We outline how this train- ing can be formulated for social work- ers, teachers, the police, voluntary pro— bation officers, members of comvmittees .anld boards etc.

.A broadly structured tand intensive information programme is also included in the plan. The aim will be to make the experimental activities a matter of concern to :all citizens of the town.

Several statutes emphasize the im- portance of cooperation between such authorities and organizations as are concerned in the campaign against ju- venile delinquency. As we have already

mentioned, this cooperation can suffer from considerable deficiencies. It can be to a greater or lesser degree formal or intensive; it can concern several or only a few bodies and individual officers. The actual burden of work often prevents staff from any very intense collaboration. We therefore re- commend various steps that should help establish intensive and informal cooperation .and more firmly organized forms of joint effort.

The problem of measurement

The concept of an experiment stands or falls by whether the results can be measured. The problem of indicating how the results of the experiment are to be assessed is very difficult. We have studied closely whether it is possible to arrive at a scientifically acceptable degree of measurability and have had special investigations carried out on the usability of existing statistics and the possibility of drawing up new series of statistics. In appendices to the report the Committee's scientific experts han- dle the problem of measurement from a statistical, sociological and eri-minolo— gical point of view.

We sketch- in outline how the scienti- fic evaluation of the results could be performed, but present no complete solutions. The detailed planning must be left to the preparatory period.

Studies on changes in the action vari-able, i.e. the authorities etc. parti- cipating in the experiment, are of great interest. The main problem, how- ever, is how to measure changes in the crime variable. The types of be- haviour included in the latter must fulfil certain requirements as to exactness and measurahility; they must be clearly defined, it must be possible in practice to ascertain how often they occur, they

must be sufficiently common to be treated with statistical methods cove- ring time series, and, finally, their eli- mination must be part of present crimi- nal policy. We analyse and define here in more detail the behaviour with which we are concerned and which has been previously described, i.e. criminal conduct and certain other types of behaviour such as abuse of alcohol, promiscuity, truancy etc. We discuss the possibilities that already exist or Which may be created of gaining a knowledge of these types of behaviour: direct observation, in- formation from the authorities (sta- tistics, reports of proceedings) and interviews with the population. Among other things, we present an exha—ustive technical discussion on the current statistics on .offences known to the po- lice and other types of criminal and social statistics. We indicate what possibilities exist of controlling sources of error in the statistics (e.g. that a large number of crimes never come to the knowledge of the police or that it is not known how many are committed by children or young persons, since the police clear up only a proportion of the total crimes).

During the preparatory stage of the experiment it is necessary a) to revise and improve the existing statistics in the experimental and control towns and b) to work up entirely new statistical series on the basis.-of empirical studies. The systems of compiling statistics in the different towns must be made stan— dardized and every possibility must be seized of checking sources of error. This will be an a_rduous and time-con- suming job. All the technical and theo- retical problems must be solved, how- ever, before the experiment starts.

The measurement procedure implies an attempt to determine how far the

different statistical series in the expe- rimental town differ from those of the controls. We discuss in this context various different approaches. It is mentioned that if the demands for significance, according to ordinary sta- tistical methods, are not fulfilled, then other methods of interpretation can be applied.

The planning and organization of the experiment

Most of the measures included in the plan of action are such as will normally be carried out by the reg—ular authori— ties in the experimental district. Dur— ing the period of the experiment they must also, in the usual way, be respon- sible for seeing to it that various necessary steps are actually taken. At the same time, it is essential that the experimental work as a whole should be conducted under a central manage- ment which can be responsible to the Government and the Riksdag for the work being carried out in accordance with their decision. We therefore re- commend a) a central organization working in association with a univer- sity institution for criminological re- search and h) a local organization.

The main features of the central ex- perimental organization should be as follows:

1. A central committee, appointed by the Government, to be held responsible for the performance of the experiment. This committee, which shall be com- petent to take decisions and possess advisory functions, should consist of not more than seven members, repre- senting central authorities and scienti- fic fields of study.

2. A senior research officer who is subordinate to the committee but is empowered within wide limits to plan

and carry through the work indepen- dently. This officer should possess sufficiently high scientific qualificn- tions to accept responsibility for such investigations as may be necessary to ensure valid results. Moreover, he must possess such knowledge and experience that he can supervise the practical planning of the experiment.

3. A permanent team consisting of three or four experts acting in colla— boration with the senior research offi- cer. One of these should be a statisti- cian and one a sociologist. An expert on training should be attached to the team to supervise the planning and carrying out of the training programme for various groups of personnel. The team should also include a group psy- chologist. The members of the team should all have had a sound scientific training. Both the senior research offi- cer and his colleagues must possess high qualifications as regards practi— cality and such personal qualities as the ability to cooperate and make con- tact.

4. A number of experts to perform consultative duties.

5. Temporary staff for e.g. surveys.

6. A secretariat for the officers con- ducting the experiment, with a chief administrative assistant who will at the same time be secretary to the central committee. We suggest that the local experi- mental organization sh-ould con-sist of a permanent co-ordinating body. We emphazise that the responsibility for carrying out different reinforcement measures will rest essentially upon the key members of the local administra- tion. It is important, therefore, that they should be closely associated with the experiment-al activities. Accordingly, the co-ordinating body should include

field

representatives of the various local fields of administration. The chairmen of important committees and boards should be members of the co-ordinating body. There should also be attached to it the heads of all the authorities affec- ted by the experiment. In order to en— sure casy and continous communication between the leaders of the experiment and the co-ordinating body, a working committee and working teams should be appointed within the latter.

We recommend that the experiment should be planned and performed in different stages. The preparatory period at central level is estimated to last a year. When the experimental district has been selected, those in charge of the experiment should work out a gene- ral plan both for the programme of action and for the scientific side of the experiment in accordance with the principles approved by the Riksdag. Concrete measures of reinforcement shall be planned in consultation with the local authorities posessing the right of decision.

During the preliminary period at local level, which is likewise estimated to last a year, the senior research offi- cer and the working team will operate in the experimental district, where the secretariat will also be established. The reinforcement programme is to be car— ried out by the local Council and other local decision—making bodies. The se— nior research officer will start the scientific apparatus going in the expe- rimental and control districts.

It is proposed that the experimental period proper shall last for five years. During this time the senior research officer and the working team will re- main in the experimental district, but will now in principle devote their attention solely to scientific studies.

It is estimated that the final re-

port on the results of the experiment will take a year to complete. The entire experimental period will thus me eight years. It may, however, be considered advisable to continue the task of scienti— fic registration for a further å-ycar period.

Costs of the experiment

The bulk of the costs incurred in car- rying out the plan of action will be due to the increase in staff. The highest items will be the social and mental care of children and young people, and the police. Approximately, wc reckon with the following annual costs during the actual experimental period. Costs of staff:

Management in charge of

the experiment ........ 510 000 Other staff costs ........ 4 040 000 Premises, equipment etc. . . _ . 1 970 000 Training .................. 250 000 Information .............. 250 000 Total annual expenditure, kronor .................. 7 020 000

During the various phases of the experimental period the costs arc esti- mated »as follows: Preparatory period at cen-

tral level, 1 year ...... 500 000 Preparatory period at local level, 1 year ............ 7 000 000 Experimental period, 5 years 30 000 000 Production of final report, 1 year ................... Unforeseen outlays ........ Sum total of expenditure on on the experiment, kronor 42 000 000

500 000 4 000 000

The costs incurred in planning and organizing the experiment and for scientific purposes should be met from Government funds. The reinforcement measures are likely to involve a far

heavier expenditure for the munici- pality than what it would normally have undertaken. We assume, therefore that the Government and the Riksdag will accept responsibility also for the bulk of the costs of those reinforce- ment measures which come Within the municipality's sphere of activities. The question of the allotment of costs should be solved by negotation between the central Government and the projected experimental town.

Views of the Committee

In the final chapter of the report we reach a conclusion on the question whether it is practically possible and economically defensible to carry out the experiment.

To start with, we discuss the practi- cal difficulties that an experiment on so large .a scale will involve. Incompar- ably the most serious question is whe- ther it is realistically possible Within so short a time to procture all the per— sonnel which the experiment will de- mand, for an appointment which for the majority of officers is bound .to be limited to the experimental period.

With regard to the practical difficul- ties involved in carrying out the expe— riment, we state it as our opinion that they are undoubtedly considerable, but do 'not afford any adequate reason for advising against the project.

The most difficult problem that arises, however, when considering whether or not an experiment should be made, is on the scientific level. Unless results can be scientifically

measured, the entire experiment will be meaningless. After a thorough study of this question, we believe that the problem of measurement can be solved by an approach of the type outlined in a special section of this report. Even from the scientific point of view, wc therefore find no reason to advise against the project.

If the experiment leads to an in- creased knowledge of the possibilities of preventing crime and asocial be- haviour, this may in the long run mean for the community a saving in money and human values. Moreover, the costs of the experiment are small in proportion to the large amounts which the community expends on the care, education and upbringing of child- ren and young people, and the effects of which from the preventive point of view have hardly been explored at all.

We .deelare it to be our opinion that the measures taken by the community to combat crime and asocial conduct must be heavily reinforced, since we are here confronted with very serious problems that involve ever-increasing harm-ful effects. At the same time, our knowledge of how to remedy them is extremely limited. The economic gains to the community to be derived from a wider knowledge of this subject must be assumed to be considerable, and the human values that can be saved are such that no financial effort can be considered too great. We therefore ex- press it :as our opinion that an experi— ment should ibe carried through on the lines of our proposal.

BILAGOR

BILAGA 1

Vissa uppgifter om Gävle, Uppsala, Västerås och Örebro

Den följande beskrivningen av de fyra städerna Gävle, Uppsala, Västerås och örebro grundar sig i huvudsak på de upplysningar utredningen inhämtat vid sina studiebesök. Dessa upplysningar har sedermera kompletterats och aktua- liserats. Uppgifter har vidare hämtats ur verksamhetsberättelser, utredningar, organisationsplaner och liknande ma- tcrial.

De myndigheter och organ som ingår i redogörelsen är sådana som omfattas av utredningens modell till förstärk— ningsplan. Beskrivningarna hänför sig till åren 1962 och 1963 där ej annan tidpunkt särskilt anges. Senare inträdda eller planerade förändringar har en- dast undantagsvis medtagits.

Det bör understrykas att framställ- ningen endast avser att ge en allmän orientering om myndigheter och insti- tutioner som kan bli aktuella i samband med en försöksverksamhet. Redogörel- sen ger inte någon fullständig och en- hetlig beskrivning av de olika organen, eftersom informationer har hämtats från många olika uppgiftslämnare och från olikartade källor. Beskrivningarna hänför sig heller inte till samma tid- punkt. De kan därför icke till alla delar läggas till grund för direkta jämförelser städerna emellan.

Vissa statistiska data, till större delen hämtade från folkräkningar-na 1950 och 1960 samt från annan officiell statistik, har sammanställts i tabellhilaga A—F beträffande de fyra beskrivna städerna. I detta tabellmaterial ingår även jämför—

liga uppgifter om Norrköping, Hälsing- borg, Linköping, Borås, Eskilstuna och Jönköping. (Se 5. 211—16.)

Gävle

Allmänna data

Gävle är residensstad i Gävleborgs län. Vid folkräkningen 1950 hade staden 46 919 invånare och vid folkräkningen 1960 54 618 invånare. Vid ingången av 1963 var stadens invånarantal 56 584 och dess areal 77 km!. I Gävleborgs län uppgick folkmängden vid samma tid till 293 961 invånare.1

Jämfört med andra större städer har Gävles folkmängd växt relativt långsamt under 1900-talet. Om folkmängdsindex år 1900 sätts = 1 000 var talet för 1930 1 316, för 1950 1 589 och för 1960 1 850. Gävle är emellertid omgivet av folkrika kranskommuner. Befolkningen i den s.k. A-region2, där Gävle är huvudort, uppgick 1960 sålunda till ca 103000. (Se vidare tab. A).

Antalet barn under 15 år som 1950 var 10 310 uppgick 1960 till 11 895 (22,0 resp. 21,8 procent av folkmängden). Ungdom under 25 år utgjorde 1960 19 639 personer, d.v.s. 36 procent av stadens befolkning och antalet gifta kvinnor i åldern 15—44 år var vid sam- ma tid 7 204. (Se vidare tab. B). Av ut-

1 Gävle stad inträdde den 1 januari 1963 i Gävleborgs läns landsting. = Med A-region avses enligt arbetsmark- nadsstyrelsens indelning ett område kring en centralort där vissa serviceorgan i huvudsak betjänar hela området.

ländska medborgare fanns 1 057 varav hälften kvinnor.

Enligt en befolkningsprognos på grundval av 1960 års folkräkning3 skulle Gävle år 1970 —— under förutsättning av samma flyttningstakt som under 1950- talet —— komma upp till ett invånarantal av 73 4004 varav 15000 —- ca 20 pro- cent —— under 15 år.

Gävles äldsta kända stadsprivilegier utfärdades 1446. Under 1700-talet blev Gävle utskeppningshamn för träexpor- ten från Norrland och staden är i dag medelpunkt för ett betydande industri— område och har livlig sjöfart. I angrän- sande kommuner ligger bl. a. stora mas- safabriker.

Vid folkräkningen 1960 arbetade 9 005 personer eller 36,9 procent av Gävles förvärvsarbetande befolkning inom in— dustrin, 4387 eller 18,0 procent inom handeln samt 3062 inom förvaltning, undervisning och sjukvård (4,8 resp. 3,5 och 4,5 procent). Samtliga förvärvs- arbetande, som totalt uppgick till 24 403 personer, utgjorde 64,2 procent av be- folkningen i åldern 16—66 år.

De förvärvsarbetande kvinnornas an- tal var 8164 och deras andel av den förvärvsarbetande befolkningen utgjor- de 33,5 procent. Av dessa kvinnor var 3 386, d. v. 5. 41,5 procent gifta. Antalet icke förvärvsarbetande gifta kvinnor var 9 625. (Se vidare tab. C).

År 1960 fanns i Gävle 19 941 hushåll varav 7 728 med barn under 16 år. Ca 2200 hushåll, 11 procent, betecknades vid 1960 års bostadsräkning som trång- bodda, d. v. 5. med mer än 2 boende per rum och 24 procent av alla barnhushåll var trångbodda. —— Bil fanns i 6346 hushåll. (Se vidare tab. D).

År 1960 fanns enligt bostadsräkning- en detta år 20 528 lägenheter i Gävle. Lägenheter om 1 rum och kök eller mindre utgjorde 37 procent av lägen- hetsbeståndet, 2 rum och kök 31 pro-

cent, 3 rum och kök 18 procent och i rum och kök eller större 13 procent. Eget bad- eller duschrum saknades i 44 procent av lägenheterna och i 20 procent saknades centralvärme. (Se vidare tab. E).

Socialhjälp utgick 1961 till 1 191 fa- miljer och ensamstående. Häribland fö- rekom 204 familjer med barn, samt 5 ensamma män och 170 ensamma kvin- nor med barn. Barnavårdsman fanns vid slutet av 1961 förordnad för 820 barn utom äktenskap och bidragsför- skott utbetalades under året för 450 barn inom och 421 barn [utom äkten- skap. (Se vidare tab. F).

Antalet skattekronor per invånare var enligt 1962.års taxering 56: 45 och utde— biteringen 17: 50.

Socialbyrån

Gävle har sedan 1956 centraliserad so— cialvård. I samband med att socialför- valtningen omorganiserades till en ge- mensam socialbyrå under en förvalt- ningschef fattades principbeslut om att socialvården skulle läggas om enligt den s.k. familjevårdsprincipen. Fullt konsekvent genomfört innebär detta system att en och samme tjänsteman eller team av tjänstemän svarar för all socia'lvård som berör en och samma familj, i motsats till den s. k. funktions- principen, där tjänstemännen är spe- cialiserade på olika grenar av social— vårdsarbetet. Enligt en undersökning 1959 var drygt 50 procent av social— nämndens och 58 procent av barna- vårdsnämndens fall (familjer) samti- digt aktuella hos en eller flera andra nämnder.

Familjevårdsprincipen genomförs ef- ter hand i den utsträckning som de praktiska förhållandena medger. Ut—

: O. Gulbrandsen: Sveriges befolkning 1980, 1960 års jordbruksutredning. Stencil. " Avser tätbebyggelse i centralort.

tryck för familjevårdsprincipen är .bl. a. den till socialbyrån hörande familje- rådgivningsbyrån, konferenser i fast— ställda former mellan befattningshavar- na samt gemensam registrering av nämndernas aktmaterial. Vidare strävar man efter att låta tjänstemännen i viss utsträckning cirkulera mellan olika av- delningar. Socialbyrån har vidare en relativt sett stor andel kvalificerade tjänster på kontorssidan, något som tjä- nar till att avlasta socialarbetarna vissa rutinbetonade arbetsuppgifter.

Socialförvaltningen består av avdel- ningar för nykterhetsvård, socialhjälp, barn- och ungdomsvård, barnstugeverk- samhet samt kameralavdelning och sysslomanskontor. Huvuddragen i orga- nisationen framgår av skiss.

Avdelningen för barn- och ungdoms-

::

vard

Avdelningen för barn- och ungdoms- vård, vilken i likhet med andra avdel- ningar leds av en avdelningschef, består av en sektion för allmänt förebyggande ungdomsvård, en barnavårdsmannasek- tion, en utredningssektion samt familje- rådgivningsbyrå och expedition.

På barnavårdsmannasektionen tjänst- gör 1 förste assistent och 3 assistenter jämte 1 kanslibiträde på heltid och 1 på halvtid.

På utredningssektionen arbetar 1 för- ste assistent och 3 assistenter. All per- sonal har bl. a. som uppgift att delta i patrulleringar tillsammans med social- polisen. För vissa ärenden, t. ex. vård- nadsärenden "tillkommer därutöver 2—4 extra anställda utredare.

Förebyggande ungdomsverksamhet

Den förebyggande fritidsverksamheten sorterar i Gävle under barnavårds- nämnden, vilken dock ej ensam svarar för verksamheten. Sedan 1961 fungerar en särskild ungdomsvårdsberedning för

169 förebyggande ungdomsverksamhet. Be- redningens ledamöter tillsätts av har- navårdsnämnden och stadens ungdoms- råd. Beredningen har en ungdomskon— sulent som tjänsteman.

På beredningen ankommer bl.a. att svara för fördelningen av stadens an- slag till ungdomsverksamheten, såsom fördelning av aktivitetsbidrag och ung- domsledarestipendier till ungdomsorga- nisationerna samt bidrag till organisa- tionernas verksamhet bland barn under 12 år. Man håller vidare en viss service åt föreningarna.

Ungdomsgårdsverksamhet drivs i Gävle genom olika huvudmän men un- der gemensam planering och samver— kan. Ungdomsvårdsberedningen leder sedan 1961 en ungdomsgård med arvo- desanställd föreståndare. Nykterhets- organisationerna driver också sedan 1961 öppen verksamhet med arvodes- anställd föreståndare vid en egen ung- domsgård och har särskilt anslag från staden för detta ändamål.

Den kyrkliga kommunen som har två egna ungdomssekreterare startade 1959 en ungdomsgård för öppen verksamhet och driver numera verksamhet vid yt- terligare 3 ungdomslokaler.

I såväl ungdomsgårdsarbetet som be- träffande övriga former av kommunalt stödd fritidsverksamhet och i före- ningsarbetet söker man genom ung- domsvårdsberedningen planera för oli- ka stadsdelars behov av lokaler och fri- tidssysselsättning för ungdom.

Inackorderingshem och barnhem

KFUM resp. KFUK har sedan flera år med stadens stöd drivit inackorderings- hem för pojkar och flickor. Flickhem- met är dock f. n. nedlagt. Barnavårdsnämnden har 2 egna barn- hem, ett spädbarnshem på 25 platser och ett upptagningshem på 15 platser.

Socialförvaltningen i Gävle 1963

Socialdirektör (27)

Kanslibitr.

Avd. för nykterhets- vård

Socialläkare och alkohol- poliklinik

Avd. för socialhjälp

Avd. för barn- och ungdomsvård Avd. för barnstuge- verksamhet

Kameralavdeln.

Sysslomans- kontor

Socialläkare Avdeln.chef (131) (19) Bitr.psykolog Org. i övrigt,

(19) se nedan

Kurator

Avdeln.chef (19)

Åldr.vårds-

Socialhjälps- sektion

sektion

1 1:e ass. Exp.biträde

3 ass. Kontorspers.

Sjuksköterska

Avdeln.chet (19) Org. i övrigt, se nedan Avdeln.chei (15) Avdeln.chef (19) Avdeln.chef (19)

Expedition

Förskollärare Kontorspers.

Register- sektion

Utbetaln- sektion

Kassa och bokförings- sektion

Expedition

Kontors- pers. Kontors- pers. Kontors- pers.

Skrivcentral

Personal vid anstalter för nykterhets- och barnavård samt vid barnstugor m. m.

Personal inom åldringsvård och mentalsjukvård m. m. Personal för hemhjälp.

Husmor Kontorspers.

Avdelningen för barn- och ungdomsvård i Gävle socialförvallning

Avdelningschef (19)

Allm. före- Barnavårds- Utrednings- Familjeråd- Bamavårds- byggande mannasektion sektion givningsbyrå nämndens ungdomsvård expedition Ungdoms- 1:e ass. 1:e ass. 1:e kurator Kontorspers. konsulent 3 ass. 3 ass. Timanst. kuratorer Kontorspers. Kontorspers. Skrivcentral Avdelningen för nykterhetsvård i Gävle socialförvallning Avdelningschef (19) | Nykterhetsnämndens Specialsektion Utredningssektion expedition Rehabiliteringsfrägor Kontorspers. 1 ass. 1:e ass. 3 ass.

Skrivcentral gem. m. avd.

för socialhjälp

Barnslugeverksamhet m. m. Styrelsen för Gävle stads daghem och lekskolor driver 1962 3 daghem med

sammanlagt 92 platser fördelade på 7' avdelningar för barn i åldern 1/z-——7 år. Inom daghemmens ram finns 2 fritids— hem med 30 platser för skolbarn i ål— dern 7—9 år.

Som ett komplement till daghemmen förekommer familjedaghemsverksamhet med ca 100 barn placerade i ett 90-tal hem. Verksamheten omhänderhas av en förskollärare med timanställd förskol- lärare till hjälp för hembesök.

I staden finns 20 lekskoleavdelning- ar i 13 institutioner med 700 platser, fördelade i för- och eftermiddagsgrup— per. I en lekskolegrupp har bedrivits försöksverksamhet med 43% timmes vis- telse, avsedd för deltidsarbetande möd— rars barn.

Vid daghemmen tjänstgör 16 och vid lekskolorna 18 förskollärare.

Styrelsen har under tiden 15 juni—15 augusti en dagkoloni för barn i åldern 4—7 år. Personalen utgörs av förskol- lärare från daghemmen. I två av sta- dens parker förekommer under som- marmånaderna parklek med utbildad personal.

All personal, utom ekonomipersona- len, vid styrelsens institutioner är ut- bildade förskollärare. Vid spädbarns- avdelningen tjänstgör examinerade barnsköterskor. Varje daghemsavdel- ning har 2 lärare.

Barnavårdsklientelet

Enligt barnavårdsnämndens verksam- hetsberättelser blev år 1958 61 barn och ungdomar föremål för 70 förebyggande åtgärder enligt 23 & äldre barnavårds- lagen. År 1960 företogs 103 förebyggan— de åtgärder avseende 90 barn och ung- domar. År 1962 vidtogs 235 förebyggan- de åtgärder för 193 barn och ungdomar enligt 26 & nya barnavårdslagen. I 31

fall föranstaltades därvid om övervak— ning.

Åren 1958 och 1960 företogs 17 resp. 10 omhändertaganden för skyddsupp- fostran enligt äldre barnavårdslagen. Av de 78 fall som vid årets slut 1958 var omhändertagna för skyddsuppfost- ran var 31 placerade på ungdomsvårds- skolor. Motsvarande tal för 1960 .var 55 fall, varav 21 befann sig på ungdoms- vårdsskolor. Omhändertagande för Sam- hällsvård med stöd av 25 & b) och jäm- likt 29 5 nya barnavårdslagen förekom i 13 fall är 1962. Vid årets slut kvar— varande var 55 fall, och 20 av dessa var placerade på ungdomsvårdsskola.

Barnavårdsnämnden avgav 1958 40 yttranden i åtalseftergiftsärenden enligt 1944 års lag. År 1960 avgav nämnden 75 yttranden och 1962 69 yttranden.

Familjerådgivningsbyrå

Till socialbyrån och närmast till barna- vårdsnämnden är knuten en familje- rådgivningsbyrå. Personalen består av 1 förste kurator och 2 timanställda ku- ratorer. Socialläkaren är psykiatrisk konsult. Byråns verksamhet är inriktad på rådgivning i samlevnadsproblem. Abortrådgivning ingår icke i byråns uppgifter.

Under år 1960 gjordes 148 hänvändel- ser till byrån. Dessa avsåg 275 personer. Dessutom förekom 35 anmälningar som återtogs på grund av för lång väntetid. Av 85 gifta par, vilka övervägde skils- mässa vid kontakten med byrån, fort- satte 68 äktenskapet. År 1962 gjordes 147 anmälningar avseende 281 personer. På grund av att extra personal anlitats vid byrån kunde samtliga dessa fall behandlas trots att ärendena blivit mer komplicerade.

Byrån bedriver en viss förebyggande verksamhet i bl. a. skolornas avslut- ningsklasser. En lektionstimme i 8:c klass förläggs — i mindre grupper —

__ _ ..a

till byrån. Sedan 1962 bedrivs också försöksvis gruppsamtal med alkoholist- hustrur.

Avdelningen för nyklerhelsvård

Socialbyråns avdelning för nykterhets- vård är organiserad med en specialsek- tion för rehabiliteringsfrågor och en utredningssektion. Avdelningen står under ledning av en avdelningschef och vidare tjänstgör 1 förste socialassistent, 4 socialassistcnter och 3 personer på kontorssidan. Vidare finns skrivcentral gemensam med socialhjälpsavdelningen.

Alkoholpoliklinik

Nykterhetsnämnden driver en alkohol- poliklinik där socialläkaren har mot- tagning. På polikliniken tjänstgör även en kurator. Under 1962 mottogs där 124 patienter.

Inackorderingshem och anstalter

Gävle stad har egen nykterhetsvårds- anstalt på 16 platser och ett inackorde— ringshem på 14 platser för alkoholska— dade. Dessa institutioner bildar tillsam— mans med stadens eget mentalsjukhus en sammanhängande Vårdkedja för nyk- terhetsvårdsklientelet under sociallä- karens ledning.

Undervisning i nykterhetsfrågor Undervisning i alkoholfrågan meddelas årligen till rekryterna vid stadens re- gemente. Denna undervisning sker i grupper med högst 25 deltagare. Nämn- dens tjänstemän medverkar även vid lektioner i samhällskunskap i skolorna liksom vid sammankomster med för— äldraföreningarna.

Nykterhetsvårdsklientelet

Enligt nykterhetsnämndens årsberättel- ser förekom 1958 2 061 fylleriförseelser, 1960 2 002 och 1962 1 883 fylleriför- seelser. 1962 hade 608 personer hemma-

hörande i Gävle begått 833 fylleriför- seelser i Gävle eller på annan ort. Av dessa personer var 85 under 21 år, 76 mellan 21—25 år, 76 mellan 26—30 år samt 371 över 30 år. Under 1958 var sammanlagt 917 personer och under 1960 792 personer föremål för något slag av åtgärd av nykterhetsnämnden. Motsvarande antal uppgick 1962 till 971 personer. Av dessa var 48 kvinnor och 70 var i åldern 21—24 år. Personer un- der 21 år behandlas, med undantag av enstaka gränsfall, av barnavårdsnämn- (len.

Skolvägendet

Läsåret 1962/63 går ca 5 850 barn i den obligatoriska skolan i Gävle. Staden har åttaårig obligatorisk skola med frivil- ligt nionde år. Grundskolan omfattar årskurserna 1—6.

I Gävle finns vidare läroverk, prak— tisk realskola, flickskola samt yrkes- och handelsskolor.

Följande specialklasser finns inrät— tade:

8 skolmognadsklasser 22 hjälpklasser 2 observationsklasser, varav 1 på högstadiet 1 hörselklass 1 cp-klass.

Vidare finns 2 läs— och skrivkliniker, där eleverna går kvar i sina ordinarie klasser men besöker klinikerna visst antal gånger per vecka. Två lärare har hela sin tjänstgöring vid dessa kliniker. En lärare undervisar också vissa tim— mar på barnpsykiatriska kliniken.

Elevvård

Den obligatoriska skolan har egen råd- givningsbyrå med psykiatrisk konsult. En heltidsanställd skolsköterska med psykologisk utbildning har ett mindre skolsköterskedistrikt än övriga och äg- nar halva sin tjänstgöring åt att sköta

utredningar och testningar för rådgiv- ningsbyrån. Barnen hänvisas till rådgiv- ningsbyrå genom skolläkare, skolsköter- skor och rektorer. Det förekommer även att föräldrar söker direkt. Skol- mognadstestning av nybörjare ombesör- jes genom skolförvaltningen och rekto- rerna.

Gävle skolförvaltning har 9 skolskö- terskor. Dessa har även åtagit sig direkt kurativa arbetsuppgifter och har då bl.a. särskild mottagning för detta än- damål. Viss kuratorsverksamhet har ti- digare bedrivits av en manlig och en kvinnlig lärare.

Föräldraupplysning

Efter mönster från andra städer har skolan i samarbete med bl.a. barna- vårdsnämnden och de föräldraförening- ar som finns vid varje skola under 1961 genomfört en uppfostringskampanj. 10000 broschyrer med »gemensamma normer» har delats ut.

Barnpsykiatriak verksamhet

Vid Gävle centrallasarett inrättades i november 1961 en barn- och ungdoms- psykiatrisk mottagning och klinik med Gävle stad och Gävleborgs läns lands- ting som huvudmän. Kliniken har 12 vårdplatser.

I öppen vård mottogs 1962 290 pa- tienter och i sluten värd 96. I 40 fall var snatteri, stöld och skolk huvudanled— ningen till undersökningen. Av 375 pa— tienter hade 49 hänvisats till undersök- ning genom skolan och 64 genom bar- navårdsnämnd. Kliniken utfärdade 68 utlåtanden till myndigheter.

Enligt godkänd plan för verksamhe— ten finns följande tjänster inrättade: 1 överläkare, 1 underläkare, 1 psyko- log, 1 bitr. psykolog, 2 kuratorer, 1 ar- betsterapeut samt avdelnings- och kon- torspersonal. Genom skoldirektionens försorg bedrivs skolundervisning för

de intagna barnen av en därtill förord- nad lärare. Underläkartjänsten har va- rit obesatt sedan starten och en kura- torstjänst har tidvis endast varit besatt på halvtid. På grund härav har klini- ken ännu ej nått sin fulla kapacitet, men verksamheten har eljest kunnat hållas igång frånsett 1 månads semes- terstängning. Trots att verksamheten är relativt nystartad och ännu icke helt inarbetad hos myndigheter och insti- tutioner har man lång väntelista.

Arbetsförmedling och arbetsvård

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län har huvudkontor i Gävle. Den 1 januari 1963 består personalen, inklusive chefs— tjänstemän, av tillhopa 49 tjänstemän, varav 15 på kontorssidan. Härav arbe- tar 4 tjänstemän på arbetsvårdsexpedi- tionen och 4 på yrkesvägledningsexpe- ditionen.

Särskilda yrkesvalslärare kommer att tjänstgöra vid Gävle skolor fr. 0.111. läs- året 1963/64. Yrkesvägledning har hit- tills bedrivits i årskurserna 8 och 9 inom ramen för folkskolans undervis- ningsplan samt vid de högre skolorna genom yrkesvägledningsexpeditionens medverkan.

Landstingets arbetsträningsinstitut är beläget i Bollnäs. Gävle stad har en skyddad verkstad med plats för 20 män och 20 kvinnor. Staden kan också er- bjuda skyddad verksamhet i form av parkarbete o. dyl. för arbetsvårdens klientel. — I länet finns ytterligare 2 skyddade verkstäder.

Länsarbetsnämnden anordnar konti- nuerligt kurser i mekaniskt verkstads- arbete som är speciellt tillrättalagda för hjälpklassmässiga pojkar.

Polisväsendet

1963 omfattar poliskåren i Gävle polis- distrikt enligt stat, förutom polismästa- ren, 79 tjänster på ordningsavdelningen,

ae

_ . —__-_;__— _.

ävle stads polisdistrikt

Polismästare

Organisationsplan 1 jan. 1963

3 delgivn-

Polism.exp.

män, ej polispers.

1 klb

| Ordningsavdeluing

IPkom 23] | | lklb |

Bitr. åt pkom

1 fpa 19

__|. _ | I

Utbildnings- Bevaknings- Ordonnanssektion: Utredn.-

sektion sektion sektion

Kriminalavdclning

lKrkom 21|

Rotel I Rotel Il

(För— (Vålds—

mögen- brott)

hets- brott)

Rotel I I I (Stölder, IV inbrott)

Arb.— Arb.- ledn. ledn.

Jourh. befäl 5 fpa 17

Arb.- Krimi- ledn. nal— kval. tek- utr. niskt

4 pa 1 fpa 1 fpa 17 17

1 fkra arbete 19

| därav ford.- stlllder m.m.

Bil- Ut- Ordon- Utredn. förare redn.- nans- grupper 5 grupper grupper fpk/pk 5 fpk/pk 2 fpk/pk 2 pa (1 pa 4 under fpk/pk ferier)

3 kontors- och skrivbiträden

Vikariats- och förstärkningsgrupp 15 eo pk

1 Under skolferier i tjänst på ordonnanssektionen.

2 tkra/ /kra

4 kontors— och skrivbiträden

= Vik.lön.förordn. som fkra 19.

24 tjänster på kriminalavdelningen, till- hopa 103, samt 41 tjänster på statspolis- avdelningen (för tjänstgöring ntom sta- den). På kontorssidan tjänstgör 9 per- soner.

Ordningsavdelningen är uppdelad i en bevaknings-, en ordonnans- och en trafikutredningssektion. Fr.o.m. 1962 har även tillkommit en utbildnings- och rekryteringssektion. En avdelning av statens polisskola är förlagd till Gävle.

Kriminalavdelningen består av 4 rot- lar, varav en socialrotel, en sektion för fordonsstölder, en expedition för an- mälningsupptagning m.m. samt befatt— ningshavare för kriminaltekniskt arbe- te. Polisdistriktets organisation framgår av skiss. _ I samband med polisväsen- dets förstatligande kommer Gävle polis- distrikt att utökas och omfatta även kringliggande kommuner. Det föreslag— na nya distriktet får en folkmängd av ca 81 000 invånare.

Socialpolis

Gävlepolisen har särskild socialpolis- rotel organiserad inom kriminalavdel- ningcn. Chef är en förste kriminalassis— tent och personalen i övrigt består av 4 kriminalassistenter och 1 kvinnlig po- liskonstapel, vilken senare även biträ- der övriga rotlar i ärenden som rör kvinnor och barn. Härutöver tjänstgör en kvinnlig polisaspirant. Roteln bedri- ver allmän spaning och spaning i brott- mål jämsides med socialpolisverksam- heten och man har ett intimt samarbete med de sociala organen — bl. a. gemen- sam patrullering med tjänstemän från barnavårdsnämnd och nykterhets- nämnd. Genom samarbete med tullen söker man komma tillrätta med flick- trafiken i hamnen. Med vissa mellan- rum utför man även patrullering till- sammans med polis och socialvårds- tjänstemän från olika grannkommuner

för att därmed få grepp om det klientel som utifrån söker sig till Gävle.

Polisens undervisning i skolor m.m.

Utbildningssektionen har ledningen av skolpolisarbetet och polisens trafikan- dervisning i skolan, vilken fr. o. m. 1962 väsentligt utökats. 2 polismän är under terminerna helt engagerade i denna un- dervisning, vilken når samtliga klasser i den obligatoriska skolan. Undervis- ningen följs upp med praktiska lektio- ner för de högre klasserna. Grupper av lekskolebarn och andra förskolebarn undervisas sommartid i en särskild »lekstad».

Skolnndervisning i »lag och rätt» be- drivs genom socialpolisens försorg un- der ca 20 timmar årligen. Detta inne- bär att alla elever i 7—9 klass samt i realskolan och yrkesskolorna får en fö— reläsning varje år. Vissa är har även eleverna i de högre skolorna fått lik- nande undervisning. Enskilda polismän ställer sig också till förfogande som föredragshållare i föreningar och på ungdomsgårdar.

Polisstatistik

Under år 1958 kom till polisens känne- dom 3 594 strafflagsbrott, år 1960 3 753 och år 1962 4 313 strafflagsbrott. Härav fördelade Sig antalet misshandelsbrott,

1958 1960 1962

Misshandel ......... 49 119 92 (SL 14: 10—14) Stöld, även grov. . . . 1 321 1 378 1 636 (SL 20: 1, 4, 10) Snatteri och bodräkt 11 148 317 (SL 20: 2, 3) Biltillgrepp ......... 229 210 290 Mc-tillgrepp ........ 52 29 54 Mopedtillgrepp ..... 114 137 336 Cykeltillgrepp ....... 989 824 844 Rån ............... 3 12 5 Övriga brott jml 20 kap. SL ......... 26 35 7

Skadegörelse (24 kap.) 131 67 68

_: ___—

brott enligt 20 kap. SL och skadegörelse enligt tabell. (Uppgifterna tillhanda- hållna genom statistiska centralbyrån.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten i Gävle består av stadsfiskal och bitr. stadsfiskal som or- dinarie befattningshavare. Vidare ut- går ett extra anslag för ytterligare en arbetskraft (motsvarande halvtidstjänst- göring). Vid nyorganisationen i sam- band med polisväsendets förstatligande förutsättes 4 äklagarbefattningar för Gävledistriktet.

Åtalsprövningar enligt 1944 års lag handlägges fr.o.m. 1 april 1962 av landsfogden. Ärendena förbereds dock av stadsfiskalen, som därvid har kon- takt med barnavårdsnämnden.

Under åren 1955—62 förekom i Gävle, enligt hos riksåklagarämbetet förd sta- tistik, följande antal åtalsprövningar och åtalseftergifter enligt 1944 års lag.

Antal Därav åtals- prövade fall eftergift

1 955 ........ 60 43 1 958 ........ 76 50 1959 ........ 69 63 1 960 ........ 85 76 1 961 ........ 92 70 1 962 t.o.m.

31 / 3 ...... 1 5 13

Kriminalvård i frihet

Personalen vid skyddskonsulentorgani- sationen i Gävleborgs distrikt består den 1 jan. 1963 av 1 skyddskonsulent, 1 skyddsassistent och 1 kanslibiträde. Antalet aktuella ärenden i distriktet är vid samma tid 710, varav 645 villkorligt dömda, 48 villkorligt frigivna samt 3 på prov utskrivna från ungdomsanstalt och 14 från säkerhetsanstalt. I distrik- tet finns 486 övervakare.

Antalet ärenden som gäller Gävle stad är 208 eller ca 30 procent av alla ären- den. Härav är 178 villkorligt dömda,—16

villkorligt frigivna och 3 resp. 11 ut- skrivna från ungdoms- och säkerhets- anstalt. Bland de villkorligt dömda i Gävle stad är 6,7 pvcent under 18 år, 31,5 procent i åldern 18—20 år, 14,0 procent 21—24 är och 47,6 procent äld- re än 24 år. I hela distriktet är drygt 50 procent av totalklientelet yngre än 21 år (åldersfördelningen över 21 år är ej känd).

Antalet övervakare i Gävle stad är 109. Bland övervakarna finns 85 lek— män medan 6 är tjänstemän inom nyk- terhetsvården, 4 inom barnavården och 5 inom annan socialvård. Som över— vakare fungerar också 4 arbetsförmed- lingstjänstemän och 3 polismän och dessutom har skyddskonsulenten och skyddsassistenten övervakningsupp- drag. 60 lekmanna- och 15 tjänsteman— naövervakare har endast ett uppdrag vardera. Sammanlagt 17 övervakare har 2 uppdrag och 10 har 3 eller 4 upp- drag. Två tjänstemän och 5 lekmän har 5 eller flera övervakningsuppdrag.

Enligt utbyggnadsplanerna för skydds— konsulentorganisationen skulle Gävle distrikt från 1965 få följande utseende.

Omfattning: Gävle stad, Gästriklands västra och östra domsagor, Bollnäs domsaga, Sydöstra, Norra och Västra Hälsinglands domsagor.

Anstalter: Gävle, 48 platser och Hu- diksvall, 26 platser, båda tillhörande säkerhetsgruppen.

Organisation: 1 skyddskonsulent, 1 biträdande skyddskonsulent, 2 skydds- assistenter och 1 kanslibiträde.

Uppsala

Allmänna data

Uppsala är residensstad i Uppsala län. Vid folkräkningarna 1950 och 1960 ha- de staden 63753 respektive 77 397 in- vånare. Vid 1963 års ingång var in— vånarantalet 80 502 och stadens areal

98 km2. I Uppsala län fanns vid samma tid 172 027 invånare.

Uppsalas folkmängd har mer än tre- dubblats sedan sekelskiftet, med den kraftigaste ökningen under de senaste decennierna. Folkmängdsindex år 1930 var 1 326 om år 1900 sätts =1 000. År 1950 hade det stigit till 2 789 och 1960 till 3 386. —— Uppsala är också central- ort för ett stort omland. Befolkningen i den A-region5 som har Uppsala till huvudort uppgick 1960 till ca 142 600. (Se vidare tab. A.)

Antalet barn under 15 år var 1950 14473 eller 22,7 procent av folkmäng- den. År 1960 uppgick antalet till 16 714 eller 21,6 procent av folkmängden. Barn och ungdom under 25 år utgjorde 1960 37,2 procent av stadens befolk- ning eller 28 753 personer. Samma år fanns 10 388 gifta kvinnor i åldern 15— 44 är. (Se vidare tab. B.) Utländska medborgare var 1 423, varav hälften kvinnor.

Enligt den i föregående avsnitt nämn- da prognosen6 kommer Uppsala —— förutsatt att flyttningstakten blir den- samma som under 1950-talet — att 1970 ha en folkmängd på 94600 personer, varav 21 200, eller ca 22 procent, under 15 år. (Tab. A.)

Uppsalas —— Östra Aros” — anor går tillbaka till vikingatiden. Staden var under medeltiden en viktig knutpunkt för handel och administration. Under 1900-talet har staden fått en alltmer växande betydelse som handels- och kommunikationscentrum. Uppsala är numera också en stor industristad med bl. a. metall- och textilfabriker samt ke- ramisk och grafisk industri.

Uppsala är en gammal'lärdomsstad och har sin speciella prägel som ut- bildnings- och universitetsort. Univer— sitetet, som grundades 1477, hade 1963 "över 12 000 studenter. Flera andra läro- anstalter är också belägna i Uppsala.

Vid folkräkningen 1960 fanns 33 209 förvärvsarbetande personer i Uppsala. Härav arbetade 8 919 eller 26,9 procent inom industrin och 5 293 eller 15,9 pro- cent inom handeln. Ett förhållandevis mycket högt antal var sysselsatta in- om undervisning och sjukvård, d. v. s. 3 359 (10,1 procent) inom undervis- ning och 3382 (10,2 procent) inom sjukvård. Inom förvaltningen arbetade 1 983 personer (6,0 procent). Hela an- talet förvärvsarbetande utgjorde 62,5 procent av befolkningen i åldern 16—66 år. 12 781 kvinnor hade—förvärvsarbete och deras andel av alla förvärvsarbe- tande var 38,5 procent. Av dessa kvin- nor var 5119 gifta (40,1 procent). De icke förvärvsarbetande gifta kvinnorna var 12 872. (Se vidare tab. C.)

År 1960 hade Uppsala 28 913 hushåll och i 10 637 av dessa fanns barn under 16 år. Vid bostadsräkningen 1960 be- tecknades ca 2200 eller 7 procent av hushållen som trångbodda (mer än 2 boende per rumsenhet). Av barnhus- hållen var 15 procent trångbodda. — Bil fanns i 10 035 hushåll. (Se vidare tab. D.)

Bostadsräkningen 1960 upptar 30 058 lägenheter i Uppsala. Lägenheter om 1 rum och kök eller mindre utgjorde 32 procent av lägenhetsbeståndet, 2 rum och kök 32 procent, 3 rum och kök 22 procent och 4 rum och kök eller större 13 procent. Drygt en fjärdedel, 27 pro- cent, av lägenheterna saknade eget bad- eller duschrum och 14 procent saknade centralvärme. (Se vidare tab. E.)

Medelinkomsten i Uppsala var 1960 13 962 kronor per inkomsttagare. So- cialhjälp utgick 1961 till 1 629 familjer och ensamstående. Häribland befann sig 375 barnfamiljer samt 5 ensamma män och 210 ensamma kvinnor med barn.

5 Se not 2. ' Se not 3 och not 4.

Barnavårdsman fanns vid slutet av 1961 förordnad för 1 130 barn utom äkten- skap och bidragsförskott utbetalades under året för 488 barn inom och 445 barn utom äktenskap. (Se vidare tab. F.)

Antalet skattekronor per invånare var enligt 1962 års taxering 58: 19 och hela den kommunala utdebiteringen var 15: 65.

Socialvårdsbyrån

Uppsala har centraliserad socialvård se- dan 1942 med gemensam expedition för socialnämnden, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden. Socialvårds- byrån förestås av en socialvårdschef som tillika är sekreterare och ombuds- man hos barnavårdsnämnden och so- cialnämnden. Huvuddragen i socialför- valtningens organisation framgår av skiss. En pågående omorganisation av socialbyrån torde bl. a. komma att med— föra ett 10-tal nya tjänster. Utredning pågår om övergång till familjevårdsprin- cipen.

Avdelningen för barnavård

Avdelningen för barnavård leds av en ])yråföreståndare. På utredningssidan arbetar ] förste assistent och 7 assisten- ter. En av assistenttjänsterna är place- rad hos polisen (se »Polisväsendet») och en annan tjänst är särskilt avdelad för fosterhcmsanskaffning. På sektionen för barnavårdsmannaskap finns 1 förste barnavårdsman och 5 barnavårdsmän. Avdelningen för barnavård handlägger också bidragsförskott och allmänna barnbidrag.

överläkaren vid barnpsykiatriska kli- niken i Uppsala har fungerat som bar- navårdsnämndensexpert i uppfostrings- l'rågor. Sedan 1962 har nämnden till— gång till en rådgivande barnpsykiater, vilken tjänstgör 3 timmar i veckan. Han förmedlar bl. a. kontakten mellan barna-

vårdsnämnden och kliniken när det gå]- ler barn som är i behov av intagning eller behandling.

Förebyggande ungdomsverksamhe” Den förebyggande fritidsverksamheten ankommer i Uppsala på ett särskilt kommunalt organ, ungdomsstyrelscn, vilken tillkom 1948 under namnet ung- domsnämnden. I ungdomsstyrelsen in- går en företrädare för barnavårdsnämn- den och en för Uppsala ungdomsråd. Ungdomsrådet är vidare representerat i styrelsens tre beredningskommittécr.

Sedan 1956 finns till ungdomsstyrel- sen knuten en konsulent som bl. a. sva- rar för ledningen av stadens ungdoms— gårdar. År 1960 tillkom en assistent vid ungdomsstyrelsen med föreningsservice som speciell uppgift. Assistenten biträ- der dessutom i verksamheten vid ung— domsgårdarna.

Uppsala har 6 kommunala ungdoms- gårdar, varav en fungerar som ren för- eningsgård. Vid samtliga gårdar är före- ståndare och annan personal anställda på deltid. Lokalförhållandena har erbju- dit vissa problem då ingen av gårdarna från början är byggd för ungdomsverk- samhet.

Inom den kyrkliga kommunen drivs ungdomsverksamhet bl. a. genom en ar- vodesanställd ungdomskonsulent hos domkyrkoförsamlingarnas ungdomsråd. Frikyrkliga samarbetskommittén bedri- ver ungdomsgårdsverksamhet.

Ungdomsstyrelsen anordnar bl. a. kurser för ungdomsledare. Under 1961 förekom en sådan kurs i seminarieform med sammanlagt 50 undervisningstim- mar.

Inackorderingshem I ungdomsstyrelsens regi drivs ett in- ackorderingshem för pojkar och ett för

7 Tillhör ej socialvårdsbyråns verksamhets- område, men behandlas för översiktens skulli detta sammanhang.

Sorial/örvaltningen i Uppsala 1963

j Socialchef (Bl) |

| |

Kameralt arbete

Öppen socialhj älp

Social- register

Social- Sluten Hemhj älp läkare vård

Familje- Barnavård

bidrag

vård

!Nykterhets-

1:e ass. (16) 4 ass.

Kamrer (19) 1 kassör Kontorspers.

Registrator

(8)

Kontorspers.

Socialläkare (vak.) 1 sköterska

Syssloman Förestånd. (18) (9) Husmor 1 hem- Kontorspers. besökare Vård- och Kontorspers. ekonomipers. Hem- vårdarinnor o. hem- samariter

Byrå- förestånd. (19) Org. i övrigt, se nedan Kontorist (9) Kontorspers. Byrå- förestånd. (19) Org. i övrigt, se nedan

Byråföreståndare (19)

Avdelningen för barnavård inom Uppsala socialförvallning

Utrednings- Allm. Barnavårds- Kravarbete Bidrags— arbete barnbidrag mannaskap m. m. förskott, m. m. m. m. registrering.

skrivarbete 1:e ass. Kontorspers. 1:e barna— Kontorspers. Kontorspers. 7 ass. vårdsman 5 barnav.- män

Avdelningen för nykterhetsvård inom Uppsala socialförvallning

Byråförestånaare (19)

Utrednings- Alkohol- Inackorde- arbete, övervak- poliklinik ringshem ningsärenden m. m. 1:e ass. Läkare, Föreståndare 3 ass. se text Övr. personal

Kontorspers.

flickor med 12 platser vardera. Hemmen är avsedda för välanpassad ungdom i åldern 15—20 år.

Kontaktman skola _ barnavårdsnämnd

Sedan 1962 fungerar en särskild kon- taktman mellan barnavårdsnämnden och skolan. Syftet är att åstadkomma ett så tidigt och nära samarbete som möjligt i fråga om barn som visar tec- ken på missanpassning. Kontaktman är barnavårdsnämndens ordförande vilken tillika är lärare.

Barn avårdsklientelet

Under 1958 blev enligt barnavårds- nämndens verksamhetsberättelser 100 barn och ungdomar föremål för före- byggande åtgärd enligt 23 å äldre bar- navårdslagen och 48 barn och ungdo- mar stod under övervakning vid årets slut. År 1960 uppgick antalet förebyg- gande åtgärder till 407 och antalet över- vakningsfall vid årets slut till 159. År 1962 förekom 515 förebyggande åtgär- der enligt nya barnavårdslagen och övervakningsfallen vid årets slut var 145. Antalet anmälningar till barna- vårdsnämnden med anledning av fyl- leriförseelser var 170.

Under 1958 och 1960 var 73 resp. 92 barn och ungdomar omhändertagna för skyddsuppfostran enligt äldre barna- vårdslagen. Under 1962 var 121 barn och ungdomar omhändertagna för sam- hällsvård enligt 29 % nya barnavårds- lagen.

Barnavårdsnämnden avgav 48 yttran- den i ärenden angående åtalseftergift under 1958, 156 yttranden under 1960 samt 163 yttranden under 1962.

Avdelningen för nykterhetsvård

Avdelningen för nykterhetsvård före- stås av en byråföreståndare, som tillika är sekreterare i nykterhetsnämnden. På avdelningen tjänstgör vidare 1 förste

assistent och 3 assistenter jämte 1 kans- li- och 1 skrivbiträde.

Alkoholpolikliniker

Nykterhetsnämnden har sedan flera år drivit en alkoholpoliklinik med en hel- tidstjänstgörande sjuksköterska där so- cialläkaren haft mottagning en dag i veckan. Socialläkartjänsten är vakant sedan 1961 men verksamheten har i viss utsträckning hållits i gång med hjälp av under olika perioder timanställda psykiatrer. Under 1962 förekom 74 ny- besök och 187 återbesök vid poliklini- ken.

Nykterhetsnänmden har även ordnat poliklinikmottagning vid psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset. Vid kliniken anställda psykiatrer och annan sjukvårdspersonal har mottagning en dag i veckan. En assistent från nykter- hetsvårdsbyrån fungerar som kurator vid polikliniken. Mottagningen är av- sedd för hjälpsökande från Uppsala stad men patienter från länet kan också förekomma vid denna poliklinik. Under 1962 besöktes polikliniken av 258 pa- tienter vid sammanlagt 1 750 besök.

Inackorderingshem

Nykterhetsnämnden har ett inackorde- ringshem med 10 platser för alkohol— missbrukare.

Nykterhetsvårdsklientelet Enligt nykterhetsnämndens verksam— hetsberättelser förekom 1664 omhän- dertaganden för fylleri under 1958. År 1960 förekom 1 191 och år 1962 1 139 fylleriförseelser. Under 1962 hade 941 av fylleriförseelserna begåtts av 560 personer som var hemmahörande i Uppsala. Av dessa var 132 personer 21 år eller yngre och 111 i åldern 22—30 år.

Under 1958 var 1 193 personer före- mål för något slag av åtgärd av nykter-

hetsnämnden. Under 1960 var antalet sådana personer 1 126 och under 1962 var antalet 920. Bland de senare före- kom 50 kvinnor och 99 personer under 25 år.

Barnstugeverksamhet m. m.

Den halvöppna barnavården företräds i Uppsala av ett särskilt kommunalt organ, styrelsen för Uppsala stads bar- navårdande institutioner. Centralt leds verksamheten av en konsulent och in- stitutionsföreståndare. På kansliet tjänstgör vidare 2 förskollärare som as— sistenter jämte 1 kontorist och övrig kontorspersonal.

Av institutioner finns 5 daghem om sammanlagt 184 platser. Dessutom finns ett halvdaghem med 12 platser kombi- nerat med lekskola i Studentstaden.

För skolbarn finns 2 fritidshem med 15 platser vardera och ytterligare ett fritidshem kommer att öppnas 1964.

Styrelsen driver 22 lekskolor i 40 av- delningar med tillsammans 780 platser.

Familjedaghemsverksamheten före— stås av en av de assistenter som tillhör det centrala kansliet. Målsättningen är att familjedaghemmen skall erbjuda en likvärdig form av pedagogisk verksam- het, föräldrakontakt m. in., som de van- liga daghemmen. Antalet familjedaghem är därför begränsat till 30. —— Familje- dagsverksamhet drivs också i barna- vårdsnämndens regi men är där avsedd för infektionskänsliga barn.

Studentkåren och studentbostadsstif— telsen har 3 barninstitutioner vilka fun- gerar som kombinerade daghem och lekskolor. Dessa står under tillsyn av styrelsen för Uppsala barnavårdande institutioner.

Styrelsen har vidare en sommarkoloni med 80 platser vilken leds av utbildad personal. Parklek förekommer sommar- tid i 7 parker och omfattar ca 650 barn. För barn i åldern 2—4 år finns 2 ute-

barnhagar som förestås av barnsköter- skor.

Tillgången på platser vid barnstugor- na är inte tillräcklig för behovet. Lek- skolorna kan endast undantagsvis ta emot barn under 6 år. Efterfrågan på daghemsplatser är särskilt stark i vissa stadsdelar.

All personal i ledande befattningar vid styrelsens institutioner har för- skole— eller barnavårdslärareutbildning. Samtliga institutioner fungerar som öv- ningsinstitutioner för olika utbildnings— anstalter i Uppsala och en stor del av personalen tjänstgör som praktikhand- ledare. Lärarkandidater från stadens förskoleseminarium och från barna- vårdslärarlinjen vid seminariet för hus- lig utbildning har utbildning och prak- tik förlagd till institutionerna. Samma är förhållandet när det gäller barnskö— terskelinjen vid stadens yrkesskolor samt i viss utsträckning också stadens hemsysterskola.

Skolväsendet

Höstterminen 1963 går ca 8920 barn i den obligatoriska skolan i Uppsala. Grundskolan är fullt genomförd och omfattar årskurserna 1—9.

Uppsala har två allmänna gymnasier, handelsgynmasium, tekniskt gymna- sium och yrkesskola. Vidare finns flick- skola och praktisk realskola.

Följande specialklasser finns inrät- tade i den obligatoriska skolan.

8 skolmognadsklasser 23 hjälpklasser 7 läsklasser 2 observationsklasser 1 terapiklass 1 hörselklass 1 dövklass 2 cp-klasser 2 sjukhusklasser.

Vidare finns 2 tal- och 4 läskliniker, där 6 heltidstjänstgörande lärare un-

dervisar. En av sjukhusklasserna är in- rättad vid barnpsykiatriska kliniken.

Elevvård

Sedan 1962 finns inrättad en tjänst som skolpsykolog. Tjänsten har tidvis varit vakant men en befattningshavare skall tillträda 1964. Psykologen skall genom undersökningar och rådgivning biträda skolledningen i ärenden om elever som är i behov av särskild psykisk omvård- nad samt ombesörja de testningar som är behövliga vid bl.a. placering i spe- cialklass och i samband med skolmog- nadsprov.

Vid den obligatoriska skolan finns 6 Skolsköterskor och vid övriga skolor likaledes 6. Skolsköterskorna svarar vardera för 600—1 500 barn. Den obli- gatoriska skolan har 6 skolkuratorer som vardera betjänar 2 eller 3 rektors- områden. En av kuratorerna är skolskö— terska och 5 är lärare, vilka sköter ku- ratorsarbetet vid sidan av sin övriga tjänstgöring. För de högre skolorna finns 2 kuratorer, varav den ena är skolsköterska. Dessa fullgör kurators- uppgifter under visst antal veckotim- mar. — Kuratorsverksamheten befinner sig under utredning.

Föräldraupplysning

Hösten 1960 genomförde skolstyrelsen i samarbete med barnavårdsnämnden, ungdomsstyrelsen och föräldraförening- arna en föräldraupplysningskampanj i alla stadens skolor. Cirka 11 500 bro- schyrer delades ut och mer än 6000 målsmän besökte de föräldramöten som anordnades i samband med kampanjen.

Barnpsykiatrisk verksamhet Vid akademiska sjukhuset i Uppsala har funnits barnpsykiatrisk klinik sedan 1947. Denna är numera universitetskli- nik och från hösten 1961 disponerar den ett eget, för ändamålet byggt hus.

Sedan 1950 finns inrättad en av lands- tinget driven central för psykisk barna-

och ungdomsvård i anslutning till kli-

niken.

Verksamheten i sin helhet står under ledning av en överläkare som tillika innehar professur vid universitetsklini- ken. Denna fungerar dels som rikskli- nik, dvs. tar emot komplicerade fall från hela landet, dels som central för psykisk barna- och ungdomsvård för det egna landstingsområdet. I den se- nare egenskapen tar kliniken emot alla slag av psykiskt störda barn och bedri- ver dessutOm rådgivningi förebyggande syfte.

Universitetskliniken svarar för den obligatoriska kursen i barnpsykiatri i med. lic.-examen med f. n. 3 kurser är- ligen. Vidare sker utbildning av bli— vande barnpsykiatrer i och med att underläkare genom tjänstgöring på kli— niken förvärvar specialistkompetens in- om barnpsykiatri.

Utbildningsverksamhet för andra per- sonalgrupper förekommer också. Klini- ken erbjuder praktik åt bl. a. psykolo- ger, socionomer och sjuksköterskor in- om mentalvård m. m. Personal från kli- niken undervisar också vid stadens för- skoleseminarium samt vid barnavårds- lärarlinjen vid seminariet för huslig utbildning. Även annan föreläsnings- verksamhet förekommer.

Vid den öppna mottagningen (lands- tingets central för psykisk barna- och ungdomsvård) tjänstgör —— under kli- nikchefens ledning — 1 biträdande överläkare, 1 biträdande psykolog på heltid och 1 på deltid samt 1 barnpsy- kiatrisk kurator. Vidare tjänstgör 1 pe- dagogassistent på deltid samt 1 sjukskö- terska på heltid. På kontorssidan finns 1 kansli- och 1 kontorsbiträde.

Kliniken har 35 vårdplatser, varav 20 är avsedda för barn under 15 år och 15 för ungdom i åldern 15—18 år (8 för

flickor, 7 för pojkar). På kliniken tjänstgör utöver klinikchefen följande personal: 1 biträdande överläkare, 3 underläkare, 3 biträdande psykologer, 1 kurator, 1 pedagogassistent på deltid, 1 kontorist och 1 kontorsbiträde. En tjänst som psykolog med lic.-kompetens har tillstyrkts av universitetskanslern.

Vårdpersonalen består av 14 sjukskö- terskor, 8 manliga sjukvårdare, 8 barn- sköterskor samt sjukvårdsbiträden. Vi- dare finns 1 arbetsterapeut. Vid avdel— ningens sjukhusskola tjänstgör 1 hel- tidsanställd folkskollärare och på,barn- avdelningarna 2 förskollärare.

På den öppna mottagningen förekom under 1962 sammanlagt 1 600 besök. På kliniken vårdades under samma år 354 patienter, varav 189 var hemmahörande i Uppsala län och 165 från riket i öv- rigt. Hos ca 120 fall utgjorde »asociali- tet» i någon form det väsentligaste sym- tom som föranlett undersökningen. Kli- niken utfärdade 743 utlåtanden till domstolar, barnavårdsnämnder och andra myndigheter.

Familjerådgivning

Uppsala läns landsting har sedan 1956 en familjerådgivningsbyrå vid akade- miska sjukhuset i Uppsala. Verksam- heten omfattar alla typer av familje- rådgivning inklusive abortförebyggande verksamhet.

Byråns chef är psykiater, anställd som överläkare vid landstingets reha- biliteringsverksamhet med uppgift att jämväl förestå familjerådgivningen. Per- sonalen består av 1 heltidsanställd och 2 deltidsanställda kuratorer. På kontors- sidan finns f. n. 1 sekreterare på deltid.

Byrån handlägger årligen omkring 200 abortärenden. Den arbetstid som kan ägnas åt egentlig familjerådgivning blir därför begränsad. Under 1960 före- kom 48 ärenden, 1962 förekom 76 och t. o. m. nov. 1963 88 ärenden. Antalet

sökande ökas för varje år, trots att by- rån på grund av personalsituationen inte kan propagera utåt för sin verk- samhet.

Sedan 1954 finns en kyrklig familje— rådgivningsbyrå i Uppsala. Huvudman är numera samfällda kyrkorådet i Upp- sala. Vid byrån arbetar 2 halvtidsan- ställda kuratorer med social utbildning. Den leds av en styrelse, som bildar ett behandlingsteam och vari bl. a. ingår 2 psykiatrer.

Under 1960 behandlade byrån 188 ärenden, under 1961 185 ärenden och 1962 211 ärenden. Bland de senare före- kom endera eller båda makarna i 166 äktenskap.

Arbetsförmedling och arbetsvård

Länsarbetsnämndens huvudkontor är beläget i Uppsala. Den 1 januari 1963 uppgår den totala personalen vid hu- vudkontoret till 43 tjänstemän, varav 13 på kontorssidan. På expeditionen för arbetsvård finns 5 tjänstemän och på expeditionen för yrkesvägledning 3 tjänstemän.

Under 1963 tjänstgör 7 yrkesvals— lärare lvid grundskolan i Uppsala. An— talet täcker i stort sett det aktuella be- hovet av yrkesvalslärare.

Länsarbetsnämnden anordnar sedan 1959 i samarbete med yrkesöverstyrel— sen och stadens yrkesskolor särskilt till- rättalagda 1-åriga yrkeskurser för svag— begåvade elever. Kurserna omfattar enklare maskinarbete och undervis- ningen sker i små grupper. Kurserna är avsedda för hjälpklassklientel och and- ra ungdomar som saknar konkurrens- dugliga skolbetyg.

Rehabiliteringscentral

Uppsala läns landsting startade i mars 1963 en rehabiliteringscentral och ut- redningsklinik vid akademiska sjuk- huset. Personalen består av 3 läkare,

2 psykologer och 2 kuratorer. Centralen samverkar med sjukhusets övriga avdel- ningar i ett nära samarbete mellan de olika medicinska specialisterna. Här- igenom kan arbetshinder av alla slag bli grundligt utredda och lämpliga åtgär- der sättas in — medicinsk behandling, arbetsprövning, arbetsträning, omskol— ning och andra rehabiliteringsåtgärder.

Landstinget har i anslutning till reha- biliteringscentralen institutioner för ar- betsträning och skyddad sysselsättning, belägna i Uppsala. En halvskyddad verk- stad drivs i samarbete av landstinget och ett enskilt företag i staden. Skyd- dade verkstäder finns på ytterligare 2. orter i länet.

Bland de klienter som hänvisas till rehabiliteringscentralen på grund av fysiska, psykiska eller sociala arbets— hinder ingår en rätt stor grupp ung- domar med kriminella och asociala symtom. Som föreskrift vid villkorlig dom kan t. ex. anges att vederbörande skall underkasta sig utredning och åt- gärder vid rehabiliteringscentralen med efterföljande arbetsträning.

Polisväsendet

Den 1 januari 1963 finns vid Uppsala- polisens ordningsavdelning 116 polis- tjänster och vid dess kriminalavdelning 33 polistjänster. Härutöver tillkommer kontorspersonal och annan personal, tillsammans 23 befattningshavare. Stats- polisavdelningen består av 30 polismän. Polisväsendets organisation framgår av skiss. — I samband med polisväsendets förstatligande kommer polisdistriktet att utvidgas. Det föreslagna distriktet får ca 104 000 invånare.

Polisens sociala verksamhet m. m.

Särskild socialpolissektion finns ej in- om Uppsalapolisen, men viss social- polisverksamhet bedrivs genom krimi- nalpolisens spaningsavdelning. Denna

har fått personalförstärkning för ända- målet att samtidigt med den allmänna spaningen ägna tid åt socialbetonade uppgifter. Spaningsavdelningen består av 4 kriminalassistenter och förste kri- minalassistenter samt 1 kvinnlig förste poliskonstapel. Avdelningen sorterar di- rekt under kriminalkommissarien, men en särskild chefsbefattning kommer att inrättas fr. 0. m. 1964.

Sedan 1962 finns en barnavårdsassis- tent tjänstgöringsplacerad på kriminal- avdelningen. Denne skall representera barnavårdsnämnden vid förhör med barn och ungdom, biträda med utred- ningen rörande dessa och överhuvud sköta kontaktcn mellan polisen och bar- navårdsnämnden. Han deltar även i spaningsavdelningens patrullering. En representant för nykterhetsvårdsbyrån brukar vara närvarande vid den s. k. allmänna genomgång som äger rum på kriminalavdelningen varje morgon.

Polisens undervisning i skolor m. m.

Polismän har sedan flera år bedrivit trafikundervisning i stadens skolor även om en fast organisation för denna verk— samhet ännu ej kommit till stånd. Skol- direktionen gör vid olika tidpunkter framställning om trafikundervisning, varvid polispersonal ställs till förfo- gande.

I samband med att skolklasser gör studiebesök hos polisen brukar före- komma lektioner i »lag och rätt». I egenskap av ungdomsledare har även enskilda polismän kontakt med ung- domsarhete.

Polisstatistik

Under år 1958 kom 5 236 strafflagsbrott till polisens kännedom. År 1960 var an- talet strafflagsbrott 4 600 och 1962 5 853. Härav fördelade sig antalet misshan- delsbrott, brott enligt 20 kap. SL och skadegörelse enligt följande. (Uppgif—

Organisationsplan 1 jan. 1963

Ordningsavdeluing

| Pkom 23 |

1 klb 1 kb

| Polisintendent 1 bud

| POlismästTaf? T TT] T(Aansli Tele—vxh Hittegods 1 kont. fonister stånd.

2 tclc- 1 före-

Kriminalavdelniug

Anm. o. reg.

om

Fordonsvård 1 bilförman

1 servicebitr.

1 fkra/kra

Utl.avd.

| Fpa 19 |

Befäl, insp. o. jourtjänst

5 fpa 17 5 pa

| Ordonnansavdelning |

1 fkra/kra 1 klb 1 kb

|Fp=11 | |Fpa19|

Rotel I Rotel II (Bedrä— (Grov

I I

geri stöld, for— m. m.) donsstöld) Rotel Ill Rotel IV

(Övriga (Övriga stölder) brott)

Arb.ledn. Arb.ledn. kval. utr. kval. utr. Arb.ledn. Arb.ledn. kval. utr. kval.utr.

Fkra 19 Fkra 19 Fkra 19 Fkra 19

Span.— avd.

Radio- Fot- Radio- bil- patr. bilexp. patr.

Vakt- Trafik- ATrafik- tjänst 0. andra över—

utredn. va kn.- 1 6 6 rupp pa "5 5 fkra/kra fkra/kra

12 42 2 fpk/pk fpk/pk fpk/pk

2 3 pa 1 på fpk/pk fpk/pk 9 fpk/pk 3 fpk/pk

5 5 fkra/kra fkra/kra 4 fkra/kra 1

fpk/pk

För- Rekryt- stärk— avd. nings—

avd. 20 15—30

eo pk asp.

personal

Kontors— Fotolab. Skriv- C-reg. central

1kb

2klb 1kb

3kb

£ MMS Hv—n—t

terna tillhandahållna genom statistiska centralbyrån.)

1958 1960 1962

Misshandel ........ 1 1 0 174 220 (SL 14: 10—14) Stöld även grov ..... 1 884 2 009 2 892

(SL 20: 1, 4, 10) Snatteri och bodräkt 49 52 101

(SL 20: 2, 3) Biltillgrepp ......... 366 269 390 Mc-tillgrepp ........ 104 50 51 Mopedtillgrepp . . . . 265 215 244 Cykeltillgrepp ...... 1 563 989 1 003 Rån ............... 7 10 10 Övriga brott mot 20

kap .............. 20 28 16 Skadegörelse (24 kap.) 200 202 295

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten i Uppsala har 1963 4 ordinarie befattningshavare, varav en tjänst är nytillkommen för året. Vidare finns en halvtidsanställd extra stads- fiskal. Vid omorganisationen i samband med polisväsendets förstatligande för- utsätts 6 befattningshavare för distrik- tet.

Åtalsprövningar enligt 1944 års lag handläggs av stadsfiskalen. Under åren 1957—1962 förekom i Uppsala, enligt hos riksåklagarämbetet förd statistik, följande antal åtalsprövningar och åtals- eftergifter enligt 1944 års lag.

Antal Därav åtals- prövade fall eftergift 1 957 ........ 69 54 1958 ........ 115 59 1959 ........ 1 98 1 56 1 960 ........ 147 106 1 961 ........ 1 50 97 1 962 ........ 189 97

Samarbete mellan åklagaren och bar- navårdsnämnden i åtalseftergiftsären- den kan inledas på utredningsstadiet. Bl. a. har tillkomsten av en barnavårds-

assistent med placering hos polisen medfört en snabbare handläggning.

Kriminalvård i frihet

Personalen vid skyddskonsulentorgani- sationen i Uppsala består i december 1963 av 1 skyddskonsulent, 1 skydds- assistent och 1 kanslibiträde. Uppsala— distriktet organiserades som eget kon- sulentdistrikt 1 juli 1962, och persona- len blev fulltalig först under senare hälften av 1963. På grund härav kunde arbetet först mot slutet av 1963 börja flyta nöjaktigt.

Antalet ärenden i distriktet den 1 januari 1963 uppgår till 545, fördelade på 246 övervakare.

Hälften av alla ärenden, tillsammans 280, tillhör Uppsala stad. Under 1962 tillkom 116 ärenden. Fördelningen är följande.

Nytill— Antal komna 1 jan. 1962 1963 Villkorligt dömda. . . . 81 242 Villkorligt frigivna. . . 28 28 På prov utskrivna från ungdomsanstalt. . . . 4 4 På prov utskrivna från säkerhetsanstalt. . . . 3 6 1 16 280

Av de 242 villkorligt dömda är 2 pro- cent under 18 år, 26 procent i åldern 18—20 år och 22 procent i åldern 21— 24 år. Av hela klientelet är ca hälften yngre än 25 år och ca en fjärdedel yng- re än 21 år.

I Uppsala stad finns 123 övervakare, varav 79 övervakare har endast 1 ären- de vardera, 23 har 2 ärenden, 14 har 3—4 ärenden medan 7 övervakare har hand om 5 eller fler ärenden. Av de 123 övervakarna är 86 lekmän. Bland de övriga återfinns 5 tjänstemän inom nyk- terhetsvården och 8 inom barnavård och annan socialvård. Som övervakare

i—s hPa-frin nu?-'t- Muu-mataku—m ;.l. _ _ *

fungerar vidare 6 arbetsförmedlings- tjänstemän och 12 polismän medan 6 övervakare återfinns inom skyddskon- sulentväsendet och organisationen Upp— sala Samhjälp.

Den utbyggnadsplan för skyddskon- sulentväsendet som beräknas vara ge- nomförd 1965 anger följande beträffan- de Uppsala-distriktet.

Omfattning: Uppsala stad, Uppsala läns norra och södra domsagor samt Norra och Mellersta Roslags domsagor.

Fångvårdsanstalter inom distriktet: Ungdomsanstalten i Uppsala, 48 platser, fångvårdsanstalten i Norrtälje 230 plat— ser, 4 kolonier med tillsammans 162 platser.

Organisation: 1 skyddskonsulent, 1 biträdande skyddskonsulent, 1 skydds- assistent och 1 kanslibiträde.

Västerås Allmänna data

Västerås är residensstad i Västmanlands län. Staden hade vid folkräkningen 1950 60 171 invånare och vid folkräkningen 1960 77 778 invånare. Vid ingången av år 1963 uppgick invånarantalet till 80 451 och stadens areal till 132 king. I Västmanlands län fanns vid samma tid 236 589 invånare.

Västerås har mer än sexdubblat sin folkmängd sedan sekelskiftet. Om folk- mängdsindex år 1900 sätts = 1 000 var talet för 1930 2 532, 1950 5 015 och 1960 6482. Västerås A-regiona hade 1960 en folkmängd av 117500. (Se vidare tab. A.)

Antalet barn under 15 år som 1950 uppgick till 14 500 eller 24,1 procent av folkmängden var 1960 18 423 eller 23,7 procent. Barn och ungdom under 25 år utgjorde 1960 nära 40 procent av sta- dens befolkning och antalet gifta kvin- nor i åldern 15—44 år var 11 477. (Se vidare tab. B.) — Utländska medborga—

re uppgick till 4877, varav nära hälf- ten kvinnor.

Enligt den tidigare nämnda progno- sen9 skulle Västerås folkmängd år 1970 komma att uppgå till 89 000 vid samma flyttningstakt som under 1950-talet. Därav beräknas 19 600 personer eller 22 procent vara under 15 år (Tab. A.)

Handels- och hamnplatsen Västra Aros nämns redan i början av 1100— talet. Bergsbrukets utveckling i Väst- manland och Dalarna gjorde staden till en av rikets största i slutet av medel— tiden. Det moderna industriella upp— svinget satte in i slutet av 1800—talet. I dag är Västerås en av landets vikti— gaste industristäder. Karakteristiskt för Västerås är att stadens näringsliv do- mineras av två stora industrier.

Enligt folkräkningen 1960 arbetade 18 332 eller 51 procent av Västerås för- värvsarbetande befolkning inom indu- strin, 4 720 eller 13 procent inom han- deln, samt 4013 inom förvaltning, un— dervisning och sjukvård (4,1 resp. 3,1 och 3,9 procent). Hela den förvärvs— arbetande befolkningen, 36 044 perso- ner, utgjorde 67 procent av befolkning- en i åldern 16—66 år. Antalet förvärvs- arbetande kvinnor uppgick till 11449 (31,8 procent av alla förvärvsarbetan- de). Av de förvärvsarbetande kvinnor- na var 5 492 eller 48 procent gifta. De icke förvärvsarbetande gifta kvinnornas antal var 13 374. (Se vidare tab. C.)

År 1960 fanns i staden 26 817 hushåll, varav 11680 med barn under 16 år. Antalet trångbodda hushåll (mer än 2 boende per rum) var 2 735 varav 2 384 med minderåriga barn. De trångbodda barnhushållen utgjorde 20 procent av alla barnhushåll. —— Bil fanns i 10 880 hushåll. (Se vidare tab. D.)

Vid 1960 års bostadsräkning fanns i Västerås 27 413 lägenheter. Lägenheter

3 Se not 2. 9 Se not 3 och not 4.

Socialförvaltningen i Västerås 1963

| Socialchef (Bl) |

| Bitr. socialchef (23) |

| Allmänna avd. | Kansli | Socialsekreterare (20) Övr. personal, se text Barnavårdsavdeln. Nykterhetsvårds— Socialhjälpsavdeln. Hemvårdsavdeln. avdeln.

Socialsekr. (20) Socialsekr. (19) Socialsekr. (19) Intendent (20)

Övrig personal, Övrig personal, 3 1:e ass. K () nto rsp e r 5. se nedan se nedan 3 ass. Personal för

Kontorspers. öppen hemvård

pensionärshem

ålderdomshem

Barnavårdsavdelningen inom Västerås socialförvaltning

| Socialsekr. (20) |

| Kanslibitr. | 1 11 | 111 | IV | v Allm. barn- Barnavårds- Vårdnads- Åtalsefter- Utredningar bidrag mannaskap ärenden giftsärenden enl. 5 31 Familjebidrag Förmedlings— Äktenskaps- Utredningar Anskaffning Bidrags- kassa disp. betr. av, placeringar förskott Mödrahjälp Adoptions- kriminalitet och inspek- Utfyllnads- ärenden fylleriförs. tioner i foster- bidrag annan hem Husmoders- acocialitet Eftervård stip. vanvård Sommarbarn Ferieresor Övervaknings— ärenden Poliskontakt 1:e ass. 1:e ass. 2 1:e ass. 1:e ass. 1:e ass. 1 bokhållare 7 ass. 4 ass. 3 ass.

Kontorspers. Kontorspers. Kontorspers Kontorspers.

. __ :..—_k _a...,.__v;

Nyklerhelsvårdsavdelningen inom Västerås socialförvaltning

| Socialsekr. (19) |

| Kanslihitr. | 1 11 | 111 | IV Förebyggande Avstängning Alkoholpoli- Inackordering verks. och hjälp- Övervakningar, nisk verks. åtg. (5 14) övriga ingripan- Upplysning och Kontakt med den och behandl.- rådgivning andra nykterhets- åtgärder vårdande organ Eftervård Körkort, licenser, Poliskontakt utskänknings- tillst. 1 1:e ass. 1 1:e ass. Läkare Personal för 3 ass. 2 ass. Kurator inackord.hem Kontorspers. Kontorspers. Sjuksköterska

om 1 rum och kök eller mindre utgjor— de 34 procent av lägenhetsbeståndet, 2 rum och kök 34 procent, 3 rum och kök 20 procent samt 4 rum och kök eller större 12 procent. En fjärdedel, 26 pro- cent, av lägenheterna saknade bad- eller duschrum och 11 procent saknade cen- tralvärme. (Se vidare tab. E.) Medelinkomsten 1960 var 14 336 kr. per inkomsttagare. Socialhjälp utgick 1961 till 1 315 familjer och ensamståen- de. Häribland förekom 238 familjer med barn samt 4 ensamma män och 277 en- samma kvinnor med barn. Barnavårds- man fanns vid slutet av 1961 förordnad för 1 198 barn utom äktenskap och bi- dragsförskott utbetalades under året för 568 barn inom och 497 barn utom äk— tenskap. (Se vidare tab. F.) Antalet skattekronor per invånare var 1961 65: 49 och utdebiteringen 17: 00 kronor.

Socialbyrån

Västerås har centraliserad socialvård. År 1962 antog stadsfullmäktige en ny organisationsplan för socialförvaltning- en. Huvuddragen i socialbyråns orga- nisation framgår av skiss.

Allmänna avdelningen

Den allmänna avdelningen förestås av en socialsekreterare och är uppdelad på fyra sektioner. Den första, vartill knu— tits en 1:e assistent, handhar informa- tion, rådgivning och utbildning. Den andra sektionen, på vilken tjänstgör en 1:e assistent och 2 assistenter, bedriver uppsökande verksamhet och fältarbete vilket huvudsakligast avser barnavårds- nämnden. Den tredje sektionen är av- sedd för administrativa och ekonomiska utredningar samt upprättande av hud- gets. Den fjärde sektionen slutligen av- ser redovisning, registrering, kassa, förråd och arkiv. Dess personal består av bokhållare, kassör och kontorsbiträ- den.

Barnavårdsavdelningen

På barnavårdsavdelningen, som förestås av en socialsekreterare, finns den 1 jan. 1963 följande tjänster inrättade, näm- ligen 6 1:e assistenter, 14 assistenter och 13 tjänster på kontorssidan. Avdel- ningen är fördelad på fem sektioner enligt skiss. Från sektion IV hålles fort- löpande kontakt med polisen (jfr »Po- lisväsendet») .

Förebyggande ungdomsverksamhetm

Det kommunala organet för det före- byggande ungdomsarbetet, ungdomssty- relsen, tillkom år 1946. Under styrelsen sorterar ungdomsbyrån. Personalen på denna utgörs av en ungdomskonsulent, vilken också är styrelsens sekreterare, en ungdomsassistent, ungdomsgårdsfö— reståndare samt kontorspersonal.

Ungdomsstyrelsen är huvudman för ungdomsgårdarna och fritidslokalerna samt handlägger den kommunala an- slagsfördelningen till ungdomsorganisa- tionerna. Den första ungdomsgården startade sin verksamhet 1946. Västerås har 1962 8 ungdomsgårdar med lokaler för kombinerad förenings- och öppen verksamhet, 5 kvartersgårdar för ung- dom i åldern 10—15 är, vilka drivs i föreningsregi, samt 5 fritidslokaler för föreningarnas behov. Under 1963 har tillkommit ytterligare 3 ungdomsgårdar samt 2 kvartersgårdar. 1962 finns 2 hel- tidsanställda och 6 deltidsanställda ung- domsgårdsföreståndare. Därtill kommer 10 biträdande föreståndare, anställda på deltid.

Ungdomsgårdarna hålls vissa tider under vardagarna öppna för skolbarn, tom under sin måltidsrast är i behov av fritidssysselsättning.

Ungdomsstyrelsen och Västerås ung- domsråd, som är samarbetsorgan för stadens ideella ungdomsföreningar, har gemensamma expeditionslokaler med föreningsservice som den viktigaste ge- mensamma arbetsuppgiften. Enligt en sammanställning den 1 febr. 1962 är sammanlagt 14 612 barn och ungdomar i åldern 8—25 är medlemmar i stadens ungdomsföreningar.

Inackorderingshem

En villa som uppförts genom stadens försorg förhyres till en barnavårdsas- sistent med familj. Under assistentens

och dennes makas ledning fungerar vil— lan samtidigt som inackorderingshem för 5 flickor, vilka av olika anledningar har behov av kortare eller längre tids vistelse utom föräldrahemmet. Verk- samheten sorterar under barnavårds- nämnden. Hösten 1963 har man börjat planera för ett liknande hem för pojkar.

Barnavårdsklientelet

Enligt barnavårdsnämndens verksam- hetsberättelser blev under år 1958 310 barn och ungdomar föremål för före— byggande åtgärd enligt 23 % äldre barna- vårdslagen. År 1960 uppgick antalet till 153. Därtill kom 242 ärenden rörande huvudsakligast barn under 15 år, där nämnden låtit bero med företagen ut- redning. År 1962 blev 169 pojkar och 40 flickor föremål för förebyggande åt- gärd enligt 26 5 nya barnavårdslagen. I 80 av dessa fall (72 pojkar och 8 flic- kor) föranstaltades om övervakning.

För skyddsuppfostran enligt äldre barnavårdslagen var under år 1958 om- händertagna 73 barn och ungdomar och under år 1960 85 barn och ungdomar. År 1962 var 93 barn och ungdomar om- händertagna för samhällsvård jml 25 5 b) och 29 5 nya barnavårdslagen. Av dessa var 29 pojkar och 6 flickor nytill- komna under året.

Barnavårdsnämnden avgav år 1958 yttrande i 155 åtalseftergiftsärenden av- seende 93 ungdomar, år 1960 i 101 åren- den avseende 87 ungdomar samt är 1962 i 137 ärenden avseende 116 ungdomar.

»Kontrollgrupp Västerås»

På rekommendation av olika ansvariga myndigheter i Västerås bildades 1959 efter inbjudan från barnavårdsnämnden en ungdomskommitté med representan— ter från rådhusrätten, polisen och åkla—

"* Behandlas för översiktens skull i detta sammanhang. Ungdomsbyrån ingår dock inte i socialbyråns organisation.

garmyndigheten, skolstyrelsen, ung- domsstyrelsen, ungdomsrådet och bar- navårdsnämnden. Denna ungdomskom- mitté utarbetade ett förslag till olika åtgärder för att söka stävja ungdoms- kriminaliteten i Västerås och hemställ— de även till stadsfullmäktige om vissa personalförstärkningar. Sålunda fick barnavårdsnämnden under 1960—62 en assistent för fosterhemsanskaffning, en fältassistent och en assistent för kontakt med polisen. Även utredningssidan för- stärktes.

Fr. o. m. 1960 har barnavårdsnämn- den erhållit resurser, som möjliggör en uppsökande fältverksamhet, vilken bl. a. inriktas på att fånga in störande ung- domsgäng. Sedan 1962 har nämnden kunnat börja tillämpa jourtjänst utan- för ordinarie tjänstgöringstid. Detta har kunnat utnyttjas av polisen, av myndig- heter på annan ort och av enskilda och har möjliggjort ingripanden i akuta situationer.

Genom att barnavårdsavdelningen tillförts en särskild assistent för an- skaffning av s. k. kvalificerade foster- hem har möjligheterna att hålla kon- takt med och stödja fosterhemmen för det svårbehandlade barnavårdskliente- let förbättrats.

Nykterhetsvårdsavdelningen

Vid nykterhetsvårdsavdelningen finns förutom socialsekreterartjänsten inrät- tade tjänster för 2 1:e assistenter, 5 as- sistenter och 3 tjänstemän på kontors- sidan samt praktikanter.

Alkoholpoliklinik

Till avdelningen är ansluten en alkohol- poliklinik, där stadsdistriktsläkaren har mottagning. Från 1961 finns en psykia- ter knuten till verksamheten. Vidare tjänstgör här en kurator och en sjuk- sköterska.

Alkoholpolikliniken är tillika rådgiv-

ningsbyrå och lämnar såväl medicinsk som psykiatrisk och kurativ hjälp. Under år 1958 behandlades vid poli- kliniken 144 personer, under år 1961 254 personer samt är 1962 276 personer.

Inackorderingshem

Nykterhetsnämnden driver ett inackor- deringshem, där alkoholmissbrukare kan beredas plats i stället för att intas på nykterhetsvårdsanstalt. Hemmet har 12 vårdplatser. Ytterligare ett hem pla- neras.

Nykterhetsvårdsklientelet

Enligt nykterhetsnämndens verksam- hetsberättelser uppgick antalet anmälda fylleriförseelser under åren 1958, 1960 och 1962 till respektive 1 053, 1 508 och 1 314.

Av fylleriförseelserna under 1962, vil- ka avsåg 775 personer, var 335 förseel- ser begångna av 260 personer som icke var bosatta i Västerås.

Barnstugeverksamhet m. m.

Den halvöppna barnavården företräds av styrelsen för Västerås stads barn- stugor. En inspektris är chef för verk- samheten. övrig personal vid styrelsens kansli är en deltidsanställd förskollära- re, samt bokhållare, kontorsbiträde och skrivbiträde.

Styrelsen driver 1962 2 daghem om tillsammans 57 platser. Personalen be- står av 2 föreståndarinnor, 1 förskol- lärare, 5 barnsköterskor och 2 ko- kerskor. Vidare förekommer familje- dagsverksamhet för i medeltal 207 barn per dag i ca 210 hem. Familjedagsverk- samheten förestås av en förskollärare med en halvtidsanställd assistent.

I Västerås finns 35 lekskolor i 24 institutioner med 68 avdelningar (upp- delat på för- och eftermiddagsgrupper). I samarbete med landstinget drivs ock- så avdelningar för cp-barn och psy-

kiskt efterblivna. Vid lekskolorna tjänst— gör 36 förskollärare samt 3 barnskö- terskor på specialavdelningarna. Efter- frågan på lekskoleplatser är mycket stor. Av 1 430 anmälda barn hösten 1962 kunde 460 inte beredas plats.

Barnstugestyrelsen har ett eftermid- dagshem om 30 platser. Personalen ut- görs .av en föreståndare, en barnskö- terska och en kokerska. Antalet besök är i medeltal 29 per dag. En småbarns- koloni med 15 platser vintertid och 25 platser sommartid kan ta emot sam- manlagt 125 barn, fördelade i perioder om 4—6 veckor.

I stadens parker förekommer park- lek på 10 platser. Parklekspersonalen uppgår till 13 lekledare jämte 5 prak- tikanter. Sluten verksamhet bedrivs på 1 lekplats.

Vidare har organiserats utelek i bo- stadsområdena på 7 olika platser. Den- na omhänderhas av 9 lekledare, vilka alla bor i de områden, de tjänstgör. 285 barn i åldern 2—5 år har inskrivits i uteleken.

Skolväsendet

Läsåret 1962—63 går ca 13 500 barn och ungdomar i skola i Västerås. Därav un- dervisas 10800 i obligatoriska skolan, 1 725 i gymnasium och 975 i realskolor och flickskola. Därtill kommer ca 600 elever i yrkesskolans heltidskurser.

Staden har 9-årig obligatorisk skola, varav grundskolan omfattar årskurserna 8—9.

Av högre skolor finns allmänt gym- nasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium, praktisk realskola, kommu- nal flickskola samt yrkesskolor.

Vid den obligatoriska skolan finns följande specialklasser:

7 skolmognadsklasser 35 hjälpklasser, varav 15 på högsta- diet 9 läsklasser, varav 1 på högstadiet

6 observationsklasser, varav 3 på högstadiet

1 cp-klass Vidare finns 4 läs- och talkliniker. Ett antal elever erhåller också varje läsår s. k. extra observationsundervis- ning. Vid centrallasarettet finns 2 lärar- tjänster för sjukhusundervisning.

Elevvård

Västerås skolor har heltidsanställd 1:e skolläkare och kommunalt anställd skol- psykolog. Skolsköterskorna svarar för i medeltal 1 200 barn vardera. Man har tidigare haft heltidsanställd skolkura- tor. Kuratorsverksamheten är numera upplagd så att Skolsköterskorna funge- rar som deltidsanställda kuratorer och därvid står till föräldrars, rektors och klassföreståndares förfogande viss tid varje dag. Verksamheten är organiserad som en skolans rådgivningsbyrå.

Föräldraupplysning

Under 1961 genomfördes av skolstyrel- sen och barnavårdsnämnden i samråd med olika organisationer en s. k. för- äldraupplysningskampanj. Kampanjen följs upp på så sätt att en broschyr med enkla nppfostringsregler kallad »Kan vi enas om detta?» i fortsättning- en utdelas till alla nytillkomna föräld- rar med barn i skolåren.

Barnpsykiatrisk verksamhet

Barnpsykiatrisk verksamhet med öppen mottagning påbörjades under år 1961 vid centrallasarettet i Västerås. 1962 öppnades en barn— och ungdomspsykiat- risk lasarettsavdelning med 8 vårdplat- ser och med möjlighet att även ta emot dagpatienter. En ny klinik, planerad för 23 vårdplatser, byggs under 1963.

Vid den öppna mottagningen förekom 1 030 besök under 1962. På lasarettsav- delningen vårdades 72 patienter och 12 dagpatienter. Dessutom mottogs 10 för-

å i | i l . |

middagsbarn för särskild skolgång. Av tillsammans 411 patienter hade 65 hän— visats till undersökning genom barna- vårdsnämnd och 40 genom skolan. Kli— niken utfärdade 93 utlåtanden till myn- digheter.

Lasarettsavdelningen har skola med heltidsanställd lärare. Utom de intagna barnen kan där också undervisas andra skolbarn med särskilda skolsvårigheter.

Kliniken disponerar sedan juli 1962 ett specialbarnhem för sådana flickor, som är i behov av fortsatt behandling efter utskrivningen. Personal från kli- niken besöker regelbundet barnhemmet, vilket fungerar som ett provisoriskt be- handlingshem.

Vid kliniken tjänstgör 2 läkare, 2 barnpsykiatriska kuratorer, 1 psykolog och 2 psykologassistenter, varav 1 —— t. v. halvtidsanställd —— med huvud- sakligen terapeutiska uppgifter. Vidare har tjänstgjort en timanställd pedagog- assistent. Personalen i övrigt består av 1 mottagningssköterska, 1 arbetstera- peut samt avdelnings- och kontorsper- sonal. Vårdavdelningen har kunnat hål- las öppen i full utsträckning frånsett en månads sommarstängning.

Klinikens kapacitet när det gäller undersökning och behandling av psy- kiskt störda barn och ungdomar har visat sig alltför liten i förhållande till det stora antalet anmälningar. Den nya kliniken beräknas vara färdig 1965 och få en kapacitet av 4 barnpsykiatriska behandlingsteam.

Familjerådgivning Västmanlands läns landsting har en familjerådgivningsbyrå vid centrallasa- rettet i Västerås.

Överläkaren vid psykiatriska kliniken är chef för byrån som i övrigt består av en heltidsanställd familjerådgivare samt deltidsarbetande skrivpersonal. Familjerådgivningsbyrån handlägger

inga abortärenden. överläkaren vid psy- kiatriska kliniken förestår emellertid även den abortförebyggande verksam- heten och familjerådgivningsbyrån har nära samarbete med de lasarettskura- torer som arbetar med abortförebyg— gande verksamhet.

Två filialer till familjerådgivnings- byrån, belägna på andra orter i länet, är planerade.

Under 1962 besöktes familjerådgiv— ningsbyrån av 420 klienter vid 1360 besök. Av klienterna var 80 procent gifta och 60 procent sökte byrån på eget initiativ. Flertalet sökande, eller 70 procent, kom från Västerås stad.

Byråns personal bedriver även all- mänt förebyggande upplysningsverk- samhet. Bl. a. har en »äktcnskapsskola» anordnats.

Familjerådgivning har även bedrivits av Västerås domkyrkoförsamling. Samt- liga kyrkoförsamlingar i Västerås kom- mer 1964 att starta en gemensam famil- jerådgivningsbyrå med en halvtidsan- ställd kurator.

Arbetsförmedling oeh arbet-vård

Länsarhetsnämnden i Västmanlands län har huvudkontor i Västerås. Den 1 ja- nuari 1963 består huvudkontorets per— sonal av tillhopa 49 tjänstemän, varav 14 på kontorssidan. På arbetsvårdsexpe- ditionen arbetar 6 och på yrkesvägled- ningsexpeditionen 3 tjänstemän.

Vid Västerås skolor tjänstgör läsåret 1962—63 11 yrkesvalslärare, vilket an— tal motsvarar det aktuella behovet av yrkesvalslärare.

Västmanlands läns landsting har en arbetsvårdsnämnd i Västerås, som sva- rar för arbetsvårdsverksamheten på landstingssidan. Under arbetsvårds— nämnden sorterar ett arbetstränings- institut i Västerås och skyddadc verk- städer på ytterligare tre orter i länet. Vid arbetsträningsinstitutet förekommer

arbetsträning och skyddad sysselsätt- ning. Till den senare hör en arkivarbets- central och en hemarbetscentral. En ar- betsprövningsavdelning kommer att in- rättas.

Till arbetsvårdsnämnden är knutna bl. a. en arbetsvårdsintendent och två kuratorer, de senare för uppföljning av klientelet vid institutets olika avdel- ningar och -vid verkstäderna ute i länet samt för eftervårdsverksamheten i lä- net.

I Västerås finns en riksyrkesskola, vilken drivs gemensamt av länsarbets- nämnden och yrkesöverstyrelsen. Sko- lan, som är internat, har ett 140-tal ele- ver från hela landet och har ett flertal utbildningslinjer. Skolan tar även emot smågrupper av f. d. hjälpklasspojkar, vilka får en speciellt tillrättalagd meka- nikerutbildning.

Polisväsendet . _

Den 1 januari 1963 består Västeråspoli- sens ordningsavdelning av 116 tjänster och kriminalavdelningen av 37 tjänster eller tillhopa 153 tjänster. Kontorsper- sonal och annan personal (utgör tillsam- mans ea 35 personer. Statspolisavdel- ningen har 31 tjänster.. I samband med polisväsendets förstatligande föreslås Västerås polisdistrikt få en omfattning av 123 000 invånare. — Polisdistriktets kommunala organisation framgår av skiss.

Polisens sociala verksamhet m. m.

Västeråspolisen saknar särskild social— sektion. Man eftersträvar i stället en all- män socialpolisinriktning av polisarbe- tet. Sedan 1957 har på kriminalsidan funnits en särskild spaningsrotel som 1963 består av 6 man, fördelade på 3 patruller. Spaningspersonal finns i tjänst alla dagar och nätter till kl. 02.00 och bedriver säväl preventiv som re- pressiv spaning. Den preventiva verk-

samheten syftar till att förebygga både brott och annan asocial verksamhet. En kriminalpolisman utövar i samarbete med barnavårdsnämnden uteslutande uppsökande fältverksamhet (ungdoms- kontroll). På roteln finns härutöver en man avdelad enbart för arbete med brott mot alkohollagstiftningen, narko- tika och olovlig varuinförsel. Ytterligare verksamhet av socialpoliskaraktär ut— övas av allmänna sektionens ordon- nansgrupp, där bl. a. två kvinnliga be- fattningshavare helt sysslar med utred- ning av brott, begångna av minderåriga. Barnavårdsnämnden har kontinuerligt kontakt med polisen för att bl. a. möj— liggöra ett snabbare utredningsförfa- rande.

Polisens undervisningsverksamhet

Sedan 1947 undervisar polisen i sko- lorna om trafikkunskap. Under 1962 var en 1:e poliskonstapel avdelad för undervisning av skolpoliser, anordnan- de av trafiksäkerhetstävlingar osv. Även lekskolor, föräldraföreningar m. 111, får besök av polisens trafikundervisare.

Polisledningen och kriminalpolisen medverkar med undervisning i sam- hällskunskap, »Brott och straff», i sko— lorna. Under 1961 nåddes ca 2 300 ung- domar i skolornas 6:e och 8:e klasser samt i läroverken av sådan undervis- ning och under 1962 ca 1300 ungdo- mar. Vidare förekom studiebesök hos polisen av ungdomsföreningar, deckar- kluhbar och liknande.

Polisens nngdomsverksamhet

Polisen startade egen ungdomsverksam- het 1955. Polisens ungdomsklubb om- fattade 1962 ca 100 ungdomar. Man ar— betar med små grupper. Klubben har tillförts flera problemfall varav några efter anvisning från barnavårdsnämn— den. Gränsen för antalet ungdomar med asociala tendenser har — efter förebild

4- ' 4 o ' ' » v ' .. urn—thrxvvr—'*—'———___'———u——_

| Polisintendent |

Ordni ngsavdelning Kriminalavdelning

| Pkom 23 | | Krkom 23 |

| |

Trat—

säker- Rotel II Rotel III Rotel IV Bevaknings— Utbildn.- hets— Allmän Rotel I (bedrä- (grov (stöld Rotel V Rotel VI sektion sektion sektion sektion (anm.) geri) stöld) m. m.) (tekn.) (spaning)

| | | | | | | | I |

Jourh. Arb.- Arb.- Arbetsledning Arb.ledn. Arb.ledn. Arb.ledn. Arb.ledn. Arb.ledn. Arb.ledn. befäl ledn. ledn. kvalific. utredn. kval.utr. kval.utr. kval.utr. kval.utr. kval.utr. kval.utr. % kval.- kval.-

| utr. utr.

1 fpa 19 1 fpa 19 1 fpa 19 | fkra 19 fkra 19 fkra 19 fkra 19 fkra 19 fkra 19

Splenkt. | | | | | |

befäl Rekryt. Trafik- | | kara 17 5fkra 17 2fk1'a 17 2fkra 17 2fkra 17 1 fkra 17

6 pa perso— över- _ 2 kra 2 kra 2 kra 2 kra 7 kra | nal vak. Trafik- Allm. 1 fkp

utredn. ärenden | | |__—_| 105115 1pa 1fpa17 1fpa17 | | 1kb | | 1kb |

pasp 9 2 pa 15 2 pa 15

Radio- Fot- Bilpatr. fpk/pk 5 6 1 k stations- patrulle— vakt- flik/Pk ka/Pk 2 kb tjänst ring tjänst | 1 vaktm. vakt— tjänst Parke- | 4 ring V k tor For- fpk/pk 36 12 _a]; dom- 1 klb ka/Pk flik/Pk fpk/pk vård 2 kb _ __) Förvaltning o. administration m. m. ——2 1 e. tjman P 1. H'tt service- Polischefens ko IS' 1 e-

.. . am- gods

| man — — — _ _ _ _ __) kansli mare m. m.

| | | I I I I | + +

Rekr. per- sonal

Central— Skriv- Tele- register byrå växel

m'—————————.i—_?

1'personalass. ' 2 klb ' 1 k 1 k 1 klb 2 kb 4 e.tjm. | 1 personal- 2 kb 1 kb 2 ä 3 . _ _ sekr. (k) 2e. tjm. 2 e. tjm. kon- Vikarie- o. förstärkningspersonal torsbud

19 eo pk

av polisens ungdomsklubbar i Köpen- hamn — satts till 15 procent.

Polisstatistik

Under åren 1958, 1960 och 1962 har till polisens kännedom kommit respek- tive 4505, 3411 och 3888 strafflags- brott. Härav fördelar sig antalet miss- handelsbrott, brott enligt 20 kap. SL och skadegörelse enligt följande upp- ställning. (Uppgifterna tillhandahållna genom statistiska centralbyrån.)

1958 1960 1962

Misshandel ......... 115 93 113 (SL 14:10—14) Stöld, även grov . . . . 1 627 1 137 1 707

(SL 20: 1, 4, 10) Snatteri och bodräkt 36 160 123

(SL 20: 2, 3) Biltillgrepp ......... 379 146 206 Mc-tillgrepp ........ 76 36 38 Mp-tillgrepp ........ 229 217 258 Cykeltillgrepp ...... 1 426 997 622 Rån ............... — 4 1 Övriga brott jml 20

kap. SL .......... 82 53 160 Skadegörelse ........ 149 131 105

(24 kap. SL)

Magar-myndigheten

Åklagarmyndigheten i Västerås består den 1 jan. 1963 av stadsfiskal, 2 biträ— dande stadsfiskaler samt 1 extra åkla- gare. För den nya åklagarorganisationen i samband med polisväsendets förstat- ligande föreslås 6 befattningshavare för Västeråsdistriktet.

Alla åtalsprövningar enligt 1944 års lag handhas av stadsfiskalen. Under åren 1955—62 förekom i Västerås föl- jande antal åtalsprövningar enligt 1944 års lag. Det helt övervägande antalet fall avser ungdomar bosatta i Västerås.

Samarbete mellan åklagaren och bar- navårdsnämnden börjar på utrednings- stadiet. Bl. a. till följd av barnavårds— nämndens större resurser under senare år har detta samarbete intensifierats

Antal Därav åtals- prövade fall eftergift 1955 ........ 62 62 1958 ........ 136 125 1959 ........ 154 141 1960 ........ 1 10 90 1961 ........ 1 07 81 1962 ........ 225 143

och medfört att ärendena på såväl åkla— garsidan som hos barnavårdsnämnden kan behandlas snabbt. Kriminalvårdiirihet

Personalen vid skyddskonsulentorgani- sationen i Västmanlands distrikt består den 1 januari 1963 av 1 skyddskonsu- lent, 1 skyddsassistent och 1 kansli— biträde. Antalet ärenden i distriktet uppgår till 497, 'varav 455 villkorligt dömda, 28 villkorligt frigivna samt 7 på prov utskrivna från ungdoms- och 7 från säkerhetsanstalt. Sammanlagt finns 333 övervakare engagerade.

Antalet ärenden, som enbart avser Västerås stad, uppgår till 205 dvs. drygt 40 procent av distriktets ärenden. Un- der år 1962 tillkom 128 nya ärenden. Fördelningen på kategorier är följande.

Nytill- Antal komna 1/1 1963 1962 Villkorligt dömda. . .. 81 177 Villkorligt frigivna. . . 39 14 På prov utskr. från ungdomsanstalt. . . . 5 9 På prov utskr. från säkerhetsanstalt. . . . 3 5

Av de villkorligt dömda är 9 procent under 18 år, 40 procent i åldern 18 20 år och 18 procent i åldern 21—24 år. De nytillkomna uppvisade liknande ål- dersfördelning. Totalklientelet utgörs till två tredjedelar av ungdom under 25 år och till 45 procent av ungdom under 21 är.

. uulfrxhniutuuuu _u—Jms

nu

De 205 ärendena i Västerås fördelar sig på 106 övervakare, av vilka 67 över- vakare endast har 1 ärende, 23 har 2 ärenden, 10 har 3—4 ärenden medan slutligen 6 övervakare har 5 eller fler ärenden.

Antalet lekmannaövervakare i Väs— terås stad är 70. Av övriga övervakare är 7 tjänstemän inom nykterhetsvården, 8 inom barnavården, 8 inom annan socialvård och 2 inom arbetsförmed— lingen. Vidare förekommer 8 poliser, 1 tjänsteman från skyddskonsulentorga- nisationen (5 ärenden), 1 från Samhjäl- pen (6 ärenden) och slutligen rättsas- sistenten vid rådhusrätten (11 åren— den).

Enligt utbyggnadsplanerna för skydds- konsulentväsendet skall Västerås di- strikt från 1965 få följande utseende:

Omfattning: Västerås stad, Västman- lands östra, västra och mellersta dom- sagor.

Fångvårdsanstalter inom distriktet: Västerås med 44 platser, tillhörande ungdomsgruppen samt Tillberga med 120 platser.

Organisation: 1 skyddskonsulent, 1 biträdande skyddskonsulent, 1 skydds- assistent, 1 kanslibiträde.

Örebro Allmänna data

Örebro är residensstad i örebro län. Vid folkräkningen 1950 hade staden 67 214 invånare, och vid folkräkningen 1960 75 379 invånare. Vid ingången av 1963 uppgick invånarantalet till 76 795 och stadens areal till 126 km2. Folkmängden i Örebro län var vid samma tid 262 672.

Örebro har mer än tredubblat sin folkmängd sedan sekelskiftet. Tillväx- ten under 1950-talet var dock förhållan- devis måttlig. Folkmängdsindex för år 1930 var 1 705 (år 1900 = 1 000) för år 1950 3053 och för år 1960 3 424. Be-

folkningen i den A-region11 som har Örebro till huvudort uppgick 1960 till 105 570. (Se vidare tab. A.)

Barn och ungdom under 15 år ut- gjorde såväl 1950 som 1960 ca 20 pro- cent av folkmängden. Absoluta antalet var 14027 respektive 15 064. År 1960 fanns i staden 25 558 barn och ung- domar under 25 år, vilket motsvarar 33,9 procent av folkmängden. Samma år fanns 9509 gifta kvinnor i åldern 15—44 år. (Se vidare tab. B.) Utländska medborgare var 1278, varav hälften kvinnor.

Enligt den förut omnämnda progno- sen12 skulle örebro komma att få 81 600 invånare år 1970 vid samma flyttnings- takt som under 1950-talet. Därav skulle 16000 eller ca 20 procent vara under 15 år. (Tab. A.)

örebro har anor från tidig medeltid och utvecklades till en kulturell och ekonomisk medelpunkt både för När- kesslätten och för Bergslagen i samband med järnhanteringens utveckling. I dag är Örebro en av landets större industri- städer med en omfattande skofabrika- tion, kemisk—tekniska fabriker, konfek- tions-, metall-, och verkstadsindustri, pappersbruk, kexfabrik m. 111.

Enligt folkräkningen 1960 hade 33 952 personer förvärvsarbete, och de utgjor- de 64,1 procent av befolkningen i åldern 16—66 år. Inom industrin arbetade 13 849 eller 40,8 procent av de för- värvsarbetande, inom handeln 6 073 eller 17,9 procent samt inom förvalt— ning, undervisning och sjukvård 4336 (4,0 respektive 3,6 och 5,2 procent).

De förvärvsarbetande kvinnornas an- tal var 12 221 och deras andel av den förvärvsarbetande befolkningen utgjor- de 36,0 procent; 5 124 eller 42,0 procent av dessa kvinnor var gifta. Antalet gifta

” Se not 2. " Se not 3 och not 4.

kvinnor utan förvärvsarbete var 13 201. (Se vidare tab. C.)

År 1960 var antalet hushåll i örebro 28 568. Barn under 16 år fanns i 10 021 av dessa hushåll. Omkring 2500 hus- håll, eller 9 procent, betecknades vid 1960 års bostadsräkning som trångbodda

— fler än 2 boende per rum — och 21 procent av alla barnhushåll var trångbodda. _ Samma år fanns bil i

10 172 hushåll. (Se vidare tab. D.)

I örebro fanns 29 318 lägenheter en- ligt bostadsräkningen 1960. Av lägen- hetsbeståndet utgjorde 39 procent lägen- heter om 1 rum och kök eller mindre, 30 procent 2 rum och kök, 20 procent 3 rum och kök och 12 procent 4 rum och kök eller större. Mer än en tredje— del (38 procent) av lägenheterna sak- nade eget bad- eller duschrum och 19 procent saknade centralvärme. (Se vi- dare tab. E.)

Medelinkomsten 1960 var 13 531 kro- nor per inkomsttagare. Socialhjälp ut- gick 1961 till 1 677 familjer och ensam- stående. Häribland ingick 304 barn- familjer samt 3 ensamma män och 240 ensamma kvinnor med barn. Barna- vårdsman fanns vid slutet av 1961 för- ordnad för 864 barn utom äktenskap och bidragsförskott utbetalades under året för 524 barn inom och 429 barn utom äktenskap. (Se vidare tab. F.)

Antalet skattekronor per invånare var enligt 1962 års taxering 56: 85 och hela den kommunala utdebiteringen 18:61.

Barnavårdsnämnden

Örebro har ej centraliserad socialvård. Barnavårdsnämndens tjänstemannaorga- nisation står under ledning av en barna— vårdsdirektör. Den 1 januari 1963 arbe- tar på den kamerala avdelningen en kamrer och ytterligare 10 personer. På inspektions- och utredningsavdelningen finns 2 förste assistenter, varav 1 fos- terbarnsinspektör och 3 assistenter. En

assistent är placerad vid socialpolisav- delningen (jfr »Polisväsendet»). På des— sa avdelningar, på avdelningen för all— männa barnbidrag och familjebidrag samt på kansliet arbetar 13 personer på kontorssidan samt 1 förste assistent som direktörens sekreterare. Till barna- vårdsnämnden hör vidare fritidsavdel- ning och avdelning för halvöppen bar- navård. _— Nänmden var till juli 1963 huvudman för ett förskoleseminarium, som sedermera övertagits av staten.

Barnavårdsnämndens organisation framgår av skiss.

Förebyggande ungdomsverksamhet Barnavårdsnämndens fritidsavdelning står under ledning av en konsulent med en assistent och ett kontorsbiträde som medhjälpare. Örebro har skapat ett nät av fritidsgårdar (gemensamt namn för ungdoms- och föreningsgårdar) som främst placerats i de nya stadsdelarna. Från hösten 1963 finns sammanlagt 8 fritidsgårdar.

Under fritidsavdelningen sorterar 2 fritidsområden varav ett särskilt avsett för barnfamiljer, och 2 småstugeområ- den belägna dels i närheten av örebro, dels i andra landsändar.

Fritidsgårdarna står under ledning av heltidsanställda föreståndare; vid två av gårdarna finns dessutom heltidsan- ställda assistenter (från 1964 4 assisten- ter). Vidare har varje gård ett antal halvtidsanställda manliga och kvinnliga assistenter samt gruppledare.

Vid gårdarna bedrivs dels öppen verksamhet med ungdomskafé, dels slu- ten verksamhet med klubbar, cirklar och arbetsgrupper såväl i som utom föreningarnas regi. Gårdsföreståndarna har dessutom som uppgift att vara bar- navårdsnämndens representanter ute på fältet. De skall rapportera till nämnden vad som sker i stadsdelarna och de fungerar ofta som övervakare.

__ y.-,;

Barnavårdsnämnden i Örebro, personalorganisalion 1963

_!

Kameral avdelning |

Kamrer (21) ' [Från 1963 kamrersass. (14)] | Kassa | | Bokföring | | Kravavdeln. | Kontorspers. 1 kontorist (9) 1 assistent (12) Kontorspers. Kontorspers. _| Kansli | 1 1:e ass. (16) — direktörens sekr. Kontorspersonal

Inspektions- och utredn.avd. |

2 1:e assistenter (16) 3 assistenter (15) Kontorspersonal

Barnavårdsmannaavdelning |

Barnavårds- direktör (24)

1 1:e assistent (16) 4 assistenter (15)

Avd. för allmänna barnbidrag |

1 kontorist (9) Kontorspersonal

Familjehidragsavdelning |

1 kontorist (9)

Fritidsavdelning |

1 konsulent (1 6) 1 assistent (14) Kontorspersonal Personal vid fritidsgårdarna

Avd. för halvöppen barnavård

1 konsulent (1 6) Kontorspersonal Personal vid barninstitutionerna

Förskoleseminarium, övertaget av staten 1 juli 1963 |

Inackorderingshem

Barnavårdsnämnden har två inackorde- ringshem på vardera 10 platser, ett för pojkar och ett för flickor. Båda hem- men, som är inrymda i egna Villafastig- heter, är avsedda för ungdomar i åldern 15—20 år.

Barnstugeverksamhet m. m.

Den halvöppna barnavården företräds av en egen avdelning inom barnavårds—

förvaltningen. Avdelningen förestås av en konsulent. övrig personal är en as- sistent (nytillkommen) samt kansli- och kontorsbiträde.

I Örebro finns 6 daghem med sam- manlagt 196 platser. Personalen består av 6 föreståndarinnor och 12 lärarinnor (samtliga förskollärare), 15 barnskö- terskor, 7 avlönade praktikanter, 17 ekonomipersonal, städerskor m. fl. (var- je hem har egen kokerska) samt läkare.

Vid slutet av 1963 fanns 185 godkända familjedaghem där 134 barn var place- rade. Efterfrågan på daghemsplatser är stor, bl. a. sammanhängande med att ett' stort antal föräldrar föredrar daghem framför familjedaghem. Ett flertal nya daghem är planerade. För sjuka dag- llemsbarn ordnas barnavårdarinnor ge- nom hemhjälpsnämndens försorg.

Antalet lekskolor är 30 och antalet inskrivna barn 1 103. Antalet förskol- lärare vid lekskolorna är 35, varav 9 på halvtid. Lekskoleverksamheten omfattar praktiskt taget alla 6—åringar i staden. Därutöver är ca 250 barn i åldern 3—5 år inskrivna i barnträdgård. 5 nya barnträdgårdar är planerade.

För barn i skolåldern finns 7 fritids— hem med 139 inskrivna barn. Persona- len består av 7 föreståndarinnor (varav 3 förskollärare och 1 barnsköterska) samt 13 avlönade praktikanter. Dess- utom finns en timanställd manlig slöjd- lärare. I första hand tar man emot barn till förvärvsarbetande mödrar eller med besvärliga hemförhållanden och som går i klasserna 1—3.

Parklek för barn under skolåldern förekommer på ett 10-tal platser och omfattar drygt 300 barn. Vid varje lek- plats finns en parkledarinna som med- hjälpare.

I en särskild trafiklekskola, där som- martid en instruktör är anställd, ges trafikundervisning åt barnen från lek- skolor och daghem. Trafikkonsulenten vid grundskolan har även undervisning där för skolans klass 1.

Förskollärarna samarbetar med skolan genom att sammanställa vissa uppgifter om alla 6-åringar i daghem och leksko- lor. Dessa används av skolpsykologen som komplement vid skolmognadspro- ven. Beträffande föräldraarbete, se av- snittet »Skolväsendet».

Vid barninstitutionerna förekommer en omfattande praktikantutbildning. Ca

170 elever från stadens förskolesemi- narium, barnsköterskeskola och yrkes- skola (husmoderskurs) har praktik för- lagd till de olika institutionerna. Dess- utom tas emot olika slag av förprak- tikanter och elever från grundskolans åttonde klass.

Barnavårdsklientelet

Enligt barnavårdsnämndens verksam- hetsberättelser stod 127 pojkar och 52 flickor under övervakning vid slutet av 1958. Vid slutet av 1960 var motsva— rande antal 124 pojkar och 30 flickor och vid slutet av 1962 122 pojkar och 22 flickor.

Varning eller annan förebyggande åt- gärd än övervakning meddelades under år 1958 till 138 pojkar och 43 flickor, är 1960 för 129 pojkar och 12 flickor samt är 1962 för 225 pojkar och 33 flic- kor.

Under år 1958 omhändertogs för skyddsuppfostran enligt äldre barna- vårdslagen 10 pojkar och 4 flickor och under år 1960 17 pojkar och 7 flickor. År 1962 omhändertogs för samhällsvård jämlikt 25 5 b) och 29 & nya barna- vårdslagen 16 pojkar och 4 flickor.

Barnavårdsnämnden avgav 1958 ytt- rande om 67 pojkar och 11 flickor i åtalseftergiftsärenden och år 1960 om 69 pojkar och 9 flickor. År 1962 avgavs yttranden om 97 pojkar och 11 flickor.

Nykterhetsnämmlen

Nämndens verkställande organ, som står under ledning av en byråförestån- dare, består av nykterhetsvårdsbyrån, poliklinikavdelningen, rådgivnings- och informationsavdelningen samt inackor- deringshemmet. Organisationen fram- går av skiss.

Nykterhetsvårdsbyrän

Byrån förestås av en konsulent, och be- står i övrigt av en 1:e socialassistent

| |

Nykterhetsnämnden i Örebro, personalorganisation 1963

| Byråföreståndare |

| Nykterhetsvårdsbyrån | | Polikliniken |

| Rådg. o. inform.avdelningen

Konsulent

Läkare

Konsulent

1:e soc. Kontorist 1:e soc. Sjuksköt. Kont.bltr. ass. Kont.— ass. 1 heltid Soc.pol. bitr. 4 tj. 6 ass. 1 % tid Kont.- Vaktmäs- Ungd.- 1 timanst. bitr. tare, 2 ass. arv.tj. Inspektör för utskänknings- ställen Inackorderingshem Föreståndarinna Föreståndare (fritid) Ekonomibiträden Städbiträde Avbytn.personal (2 tjänster) (timanst.)

med speciella uppgifter att ägna sig åt arbetsanskaffning och bostäder för nämndens klientel, en 1:e socialassis— tent, stationerad vid socialpolisen, sex socialassistenter, en kontorist (kassa- avdelningen), fem kontorsanställda, därav en för 1:e socialassistenten vid socialpolisen samt två vaktmästare.

Alkoholpolikliniken

För den medicinska verksamheten an- svarar nämndens läkare med biträde av två sjuksköterskor samt en sjuksköterska för hemmedicinering. Jourtjänst före- kommer 2 timmar under sön- och helg- dagar, vid vilken tjänstgör en sjukskö- terska och en socialassistent.

Besöken för medicinering på polikli— niken uppgick år 1961 till 22 845 och år

1962 till 25 241. Totala antalet medicine- rande utgjorde år 1962 495 personer.

Rådgivnings- och informations- avdelning

Avdelningen är nystartad under år 1963 och står under ledning av en konsulent som till sin hjälp tills vidare har ett kontorsbiträde.

Denna avdelning har till uppgift att söka förebygga uppkomsten av alkohol- skador samt att till allmänhet och olika grupper i samhället sprida kännedom om samhällets resurser för behandling och rehabilitering av redan uppkomna skador. Avdelningen skall också mot- taga personer till enskilda rådgivande samtal och ge anvisningar på behand- lingsmöjligheter. Vidare ingår i avdel-

Därav personer År Totalt under 18 år 18—20 år 21—25 år 1958 ................ 2 066 39 48 116 1960 ................ 2 104 68 81 157 1962 ................ 2 336 102 140 196

ningens program att bedriva gruppverk- samhet för alkoholskadade och för de- ras anhöriga, exempelvis hustrurna.

Inackorderingshem

Nykterhetsnämnden driver sedan år 1958 ett inackorderingshem, beläget i stadens ytterområde. Hemmet mottager tio inackorderade, men platsantalet kommer inom den närmaste tiden att utökas till tolv.

N ykterhetsvärdsklientelet Antalet fylleriförseelser enligt nykter- hetsnämndens verksamhetsberättelser åren 1958, 1960 och 1962 framgår av tabell ovan.

Av fylleriförseelserna under 1962 var 1 751 begångna av personer hemma- hörande i Örebro medan 585 begåtts av personer från andra orter.

År 1962 tog nämnden befattning med 1 537 personer. Av dessa var 426, varav 156 ungdomar under 18 år, ej tidigare kända av nämnden. Vidare förekom 122 kvinnor, därav 61 tidigare okända för nämnden.

Skolväsenllet

År 1962 går ca 7950 barn i den obli- gatoriska skolan i Örebro. Grundskolan omfattar läsåret 1962/63 årskurserna 1—7.

Örebro har två allmänna gymnasier, tekniskt gymnasium och handelsgym- nasium, förskoleseminarium och andra yrkesskolor.

Inom den obligatoriska skolan finns följande specialklasser:

12 skolmognadsklasser 21 hjälpklasser

5 läsklasser 2 observationsklasser 2 Cp-klasser 1 sjukhusklass Dessutom förekommer klinikunder- visning för barn med tal-, läs-, skriv- eller hörselsvårigheter.

Elevvård

örebro har kommunalt anställd skolpsy- kolog. Efter anmälan från lärare eller föräldrar utför skolpsykologen de ut- redningar och undersökningar, som kan vara motiverade av elevens skolsvårig- heter. Varje år skolmognadsprövas samtliga nybörjare. Vidare leder skol- psykologen anlagsprövningen med ele- verna i årskurs 6 och 8.

Svårare fall av disciplinärenden pas- serar skolpsykologen för remiss till barnpsykiater eller till skolans kontakt- grupp (se nedan).

Sedan 1957 har barnavårdsnämnden arvodesa'vlönade kuratorer inom sta- dens fem rektorsområden. Dessa är lä- rare med full lärartjänst och fungerar som kontaktmän mellan skolan och bar- navårdsnämnden. År 1962 finns 8 så- dana kuratorer. De båda läroverken har gemensam heltidsanställd kurator.

Under 1950-talet har funnits särskil- da kuratorer för hjälpklasserna i vilkas arbetsuppgifter bl. a. har ingått att för- bereda elevernas yrkesanpassning och att hålla kontakt med dem efter skol- tidens slut. Dessa kuratorers arbete har numera uppgått i den allmänna yrkes-

;>n- ,. __;

vägledningen inom skolan, men man planerar att återuppta det speciella ku- ratorsarbetet för hjälpklasserna.

Sedan läsåret 1962/63 finns vid skol- direktionen en elevvårdsavdelning med en elevvårdskonsulent. Avdelningens uppgift är att bygga ut och samordna elevvården vid samtliga skolor såväl när det gäller skolhälsovården som skolpsy- kologens arbete, kuratorsverksamheten, yrkesvägledningen och studieoriente- ringen samt att anknyta skolans elev- vård till verksamheten inom barna- vårdsnämnden, barnpsykiatriska klini- ken och länsarbetsnämnden.

Elevvårdsavdelningen organiserar även all specialundervisning.

Förste skolläkaren, skolpsykologen och elevvårdskonsulenten sammanträ- der regelbundet en gång i veckan för att besluta om vilka stödåtgärder som bör vidtas för elever, som tidigare va- rit föremål för utredning av Skolläkaren och skolpsykologen.

I svårare fall utvidgas veckokonfe- rensen till ett sammanträde med sko- lans s. k. kontaktgrupp. Denna består av skoldirektören, skolläkaren, barna— vårdsnämndens ordförande och skol- psykologen, vilken tjänstgör som sekre- terare. Till gruppens sammanträden kallas också den rektor och kurator, som berörs av ärendet. Gruppen beslu- tar i allvarliga disciplinärenden och akuta konfliktsituationer, där snabba avgöranden är nödvändiga. Besluten un- derställs skolstyrelsen för godkännande.

På skoldirektionens uppdrag har en psykolog under läsåret 1960—61 före- tagit vissa undersökningar angående elevernas inställning till skola och yr- kesval.

Föräldraupplysning

Under hösten 1959 arrangerade barna- vårdsnämnden och skolstyrelsen en upplysningskampanj. En broschyr med

kortfattade förslag till regler i vissa uppfostringsfrågor, distribuerades till föräldrarna. I anslutning härtill anord- nades föräldramöten, som besöktes av ett mycket stort antal föräldrar. År 1960 utsträcktes kampanjen till förskolebar- nens föräldrar. En särskild broschyr utsändes och föräldramöten hölls bl. a. vid daghemmen. Dessutom ordnades särskilda föräldramöten för sexåringar- nas föräldrar i och för orientering om skolan.

Barnpsykiatrisk verksamhet

År 1955 inrättades vid centrallasarett- tet för örebro län en barn- och ung- domspsykiatrisk klinik med 14 platser. En utvidgning är planerad under 1963 och kliniken kommer då att bestå av en ungdomsavdelning på 6 + 5 platser, en barnavdelning på 12 platser och en dag- observationsavdelning med ca 10 plat- ser, avsedd för förskolebarn från Öre- bro stad.

Under 1962 mottogs i öppen vård sammanlagt 641 patienter med 1563 läkarbesök. I sluten vård mottogs 133 patienter. 265 utlåtanden till myndig- heter utfärdades.

Under 1962 har tillkommit ett be- handlingshem av typ I med 10 platser för barn med neurotiska rubbningar. Hemmet, som är beläget i Kumla, är av- sett för längre tids vård och psykote- rapi (upp till ett års vårdtid).

Vid 1963 års ingång tjänstgör vid kli- niken 3 läkare, 3 barnpsykiatriska ku- ratorer och 3 biträdande psykologer, varav en med huvudsakligen terapeu— tiska uppgifter. Den sistnämnda tjäns- ten har under 1962 varit vakant och kontinuerligt besatts med bitr. psyko- loger med diagnostiska uppgifter. 1962 års landsting beslöt inrätta ytterligare en tjänst som barnpsykiatrisk kurator samt en tjänst som bitr. psykolog, men dessa tjänster har på grund av lokal-

bristen ännu ej kunnat besättas. Vidare har tjänstgjort 3 deltidsanställda peda- gogassistenter, 1 arbetsterapeut samt av— delnings- och kontorspersonal.

Sedan höstterminen 1962 har Örebro stads skolstyrelse en lärartjänst på hel- tid vid kliniken. Denne lärare svarar för skolundervisning åt de på vårdav- delningen inneliggande barnen, dels i form av grupprundervisning, och dels som enskild undervisning. Skolnnder- visning för de vid Kumla-hemmet in- tagna barnen har genom tillmötesgåen- de från Kumla stads skolstyrelse ord- nats vid ortens olika skolor.

Vårdavdelningen kunde under år 1962 hållas öppen i full utsträckning, frånsett en månads sommarstängning.

Under några år har personal vid kli- niken försöksvis haft samtalsgrupper för mödrar med uppfostringsproblem. Mödrarna hänvisades genom barna— vårdscentralerna till denna gruppverk- samhet, vilken numera upphört på grund av personalbrist.

Man har även sökt bedriva allmänt mentalhygieniskt förebyggande verk- samhet genom att samla distriktsskö- terskor, Skolsköterskor och barnavårds- centralsköterskor till weekendkurser på landstingets kursgård för föreläsningar, seminarier och grupparbeten kring ut- vecklingspsykologiska och mentalhygie- niska problem.

För att förbättra vårdpersonalens ut- bildning har man från kliniken tagit initiativ till utbildningskurser på en termin. Dessa kurser har bedrivits i landstingets yrkesskolas regi med lärare från kliniken. Praktiktjänstgöring har ordnats vid kliniken, behandlingshem- met, en ungdomsvårdsskola och en sär- skola samt i öppen och halvöppen barn- socialu och skolverksamhet. Yrkesöver- styrelsens kursplan för »anstaltspeda- goger» har härvid följts. Vid en följan- de kurs kommer man att på försök följa

den kursplan som skisserats i barn- anstaltsutredningens betänkande (yrkes- kurs 1).

Vid årsskiftet 1963—1964 beräknas den barnpsykiatriska verksamheten va- ra utbyggd till sin första etapp och be- står då av kliniken vid centrallasaret- tet samt behandlingshem typ I. I nästa utbyggnadsetapp planerar man en fri— stående central i Karlskoga samt ett behandlingshem typ II för primära per- sonlighetsstörningar. Vid utgången av 1963 består personalen av 4 läkare, (i barnpsykiatriska kuratorer, 4 psykolo- ger med diagnostisk verksamhet och 2 psykologer med terapeutisk verksamhet jämte skol-, arbetsterapi- och vårdper- sonal.

Familjerådgivning

Örebro läns landsting har sedan 1959 en familjerådgivningsbyrå i örebro (be— lägen i samma hus som rättshjälp-san- stalten).

Personalen består av en byråföre— ståndare (1:e kurator) med tjänstgöring % av heltidstjänst samt en arvodes- anställd konsulterande psykiater. Till- gång finns också till juridisk expertis. Byråföreståndaren har även uppdrag som borgerlig medlare.

Vid verksamhetens början var kura- torn heltidsanställd. Sedan några år har emellertid befattningshavare för hel- tidstjänst icke kunnat erhållas.

Verksamheten är upplagd som en all— män familjerådgivning i samlevnads— frågor. Abortärenden handläggs av en kurator vid centrallasarettet och ingår icke i byråns uppgifter.

Under 1963 (då 1:e kuratorn hade % tjänstgöring) inregistrerades 194 nya ärenden, varav 150 gällde äktenskaps- problem. Flertalet klienter sökte byrån på eget initiativ.

Genom kurser på olika platser i länet i samarbete med länets bildningsför-

——4» att .-

bund bedriver byrån allmän upplysning i samlevnadsfrågor.

Arbetsförmedling och arbetsvård Länsarbetsnämndens huvudkontor är beläget i Örebro. Den 1 januari 1963 uppgår huvudkontorets personal till 51 tjänstemän, varav 15 på kontorssidan. Arbetsvårdsexpeditionen omfattar 7 tjänster, varav 1 vakant, och yrkesväg- ledningsexpeditionen 3 tjänster.

Vid Örebro skolor finns läsåret 1962—63 4 yrkesvalslärartjänster, varav 1 vakant. På grund av bristen på yrkes- valslärare har skoldirektionen övervägt att ordna egna utbildningskurser för så- dana lärare.

Örebro läns landsting har en trä- ningsverkstad i Örebro. Institutionen är avsedd både för arbetsträning och skyd- dad sysselsättning. I länet finns ytter- ligare 2 skyddade verkstäder. På trä- ningsverkstaden i Örebro har i några fall placerats socialt anpassningsstörda ungdomar för rehabilitering; det har t. ex. gällt ungdomar som utplacerats från anstalter och skolungdomar som berett svårigheter i skolan. Inom lands- tinget har preliminärt diskuterats inrät- tande av ett specialhem för ungdoms— klientel.

Polisväsendet

Den 1 januari 1963 består Örebropoli- sens ordningsavdelning av 113 tjänster och dess kriminalavdelning av 29 tjäns— ter, tillsammans 142. Vid statspolisav- delningen finns 44 tjänster. Kontorsper- sonal och annan personal utgör tillhopa 30 personer. Till polisdistriktet hör en häktesavdelning. I samband med polis- väsendets förstatligande föreslås örebro polisdistrikt få en omfattning av 107 000 invånare. —— Polisdistriktets kommu- nala organisation framgår av skiss.

Socialpolis

En socialpolissektion finns organiserad inom ordningspolisavdelningen. Den kommer från 1964 att bestå av en förste polisassistent som chef, 3 förste polis— assistenter samt 4 förste poliskonstap- lar. Sektionen disponerar eget kontors— biträde. Vid behov förstärks socialpolis— sektionen med kvinnliga poliskonstap- lar. Förutom det normala samarbetet med polispersonalen i övrigt har social- polisen särskilt inriktat sig på ett sam— arbete med kriminalpolisavdelningens fyra spanare och med tre särskilt av- delade parkpoliser. Genom detta sam- arbete finns två civilpatruller om två befattningshavare i funktion varje dag och varje kväll till klockan 23—24. I patrullerna ingår med viss regelbun- denhet en eller två gånger i veckan assistenter från barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden.

Sedan socialpolisen inrättades 1958 har barnavårds- och nykterhetsnämn- derna egna assistenter placerade vid socialpolisavdelningen i polishuset. Dessa assistenter deltar i socialpolisens patrulleringar, förbereder utredning i anmälningsärenden från polisen och tjänstgör som förhörsvittnen.

Polisens undervisning i skolan

En polisman tjänstgör som trafikkonsu- lent vid skoldirektionen och har hela sin tjänstgöring förlagd inom skolan. Han ger trafikundervisning till alla barn i första klass, utbildar varje år 400 nya »skolpoliser» bland barnen i femte klass och har vidare undervisning i »lag och rätt». Han håller även frivil— liga kurser i trafikkunskap. Polisassis- tenten är kontaktman mellan skolornas lärare och kuratorer och polisen.

I assistentens arbete ingår också att intressera skolelever för polisyrket och

Örebro stads polisdistrikt Organisationsplan 1 jan. 1963

| Polismästare |

| Polisintendent |

Ordningsavdeluing

| Pkom 23

Bitr. åt pkom fpa 19

Bevaknsektion Allm. sekt.

Trafik- sekt.

Social- sekt.

Rekryt.- utbildn.- sekt.

Kriminalavdelning

| Kkom 23 |

Rotel I Rotel II Rote III tillgrepp allm. bedrägeri

Rotel IV spaning m. m.

[

Polischefens m. m. exp.

Jourhav. befäl Arb.ledn. Arb.led.

4 fpa 17 1 fpa 17 1 fpa 17 4 pa 15

Arb.led. 1 fpa 17 Arb.led. 1 fpa 17 Arb.led. Arb.led. Arb.led. kv. utr. kv. utr. kv. utr. 1 fkra 19 1 fkra 19 1 fkra 19 Arb.led. kv.utr. 1 fkra 19

Exp. Register Kassa

! |

Bilpatr.— Fotpatr. Trafik- Allm. är. vakt vakt övervak- Radio, ning vapen, m. m. delgiv. Upplys.

Trafik- utredn. m. m.

Civ.patr.

soc.utr. m. m.

utr. utr. utr.

12 39 1 pa 15 9 fpk/pk fpk/pk fpk/pk 4 fpk/pk

2 pa 15 4 fpk/pk 2 pa 15 4 fpk/pk

4 fkra 17 3 fkra 17 3 fkra 17 3 kra 15 3 kra 15 2 kra 15

utr. spaning utl.är.

2 fkra 17 4 kra 15 2 [pk/pk

1 assistent 1 kontorist 2 kanslibitr. 8 kont.bitr. 1 kont.bud

Biträde för ordningspolisavdelning telefonister

1 kontorist + 1 kanslibitr. + 5 kontorsbiträden + 1 kontorsbud + 2

Biträde för him.-polisavdelning 2 kanslibitr. + 4 kontorsbitr. +

1 kontorsbud

Vikarie— och förstärkn. personal

Polishuset

.. * .. ___!

Moabirum

nnl

att överhuvud taget popularisera poli- sens arbete.

Polisstatistik

Under åren 1958, 1960 och 1962 har till polisens kännedom kommit resp. 4 009, 3 877 och 3 657 strafflagsbrott. Antalet misshandelsbrott, brott enligt 20 kap. SL och skadegörelse framgår av föl- jande uppställning:

1958 1960 1962

Misshandel ......... 122 76 104 (SL 14: 10—14) Stöld även grov ..... 1 519 1 485 1 684

(SL 20: 1, 4, 10) Snatteri o. bodräkt. . 301 311 97

(SL 20: 2, 3) Biltillgrepp ......... 146 155 129 Mc-tillgrepp ........ 39 26 18 Mopedtillgrepp ...... 123 182 124 Cykeltillgrepp ...... 817 795 697 Rån ............... 3 3 4 Övriga brott mot 20

kap .............. 96 14 14 Skadegörelse ....... 192 189 182

(24 kap.)

Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndigheten i örebro består av 3 ordinarie befattningshavare. På grund av ökat antal ärenden under senare är (huvudsakligen förmögenhetshrott bland vuxna) har sedan 1 jan. 1963 tillkommit en extra åklagare. I den nya åklagarorganisation som tillkommer i samband med polisväsendets förstatli— gande förutsättes 6 åklagarebefattning— ar för Örebrodistriktet.

Alla åtalsprövningar enligt 1944 års lag handhas av stadsfiskalen. Under åren 1950—62 förekom i Örebro enligt hos riksåklagarämbetet förd statistik nedanstående antal åtalsprövningar en- ligt 1944 års lag.

Det helt övervägande antalet pröv- ningar gäller ungdomar bosatta i Öre- bro.

Ett samarbete genom underhandskon-

Antal Därav åtals- prövade fall eftergift 1950 .......... 1 7 17 1955 .......... 53 49 1958 .......... 125 104 1 959 .......... 90 80 1960 .......... 129 91 1961 .......... 1 22 83 1962 .......... 1 61 89

takter äger rum mellan åklagaren och barnavårdsnämnden. Nämnden under- rättas så snart någon underårig miss- tänkts för brott och åklagaren bedömer saken så att åtalseftergift kan ifråga- komma. Barnavårdsnämnden påbörjar sin utredning och ärendet diskuteras fortlöpande mellan åklagaren och bar- navårdsdirektören. Delgivning av åtals- eftergift har under en följd av år varit delegerat till barnavårdsnämnden. Se- dan en tid tillbaka är emellertid denna praxis bruten och stadsfiskalen medde- lar nu själv åtalseftergiften till den unge.

Kriminalvårdifrihet

Personalen vid skyddskonsulentorgani- sationen i Örebro distrikt består den 1 jan. 1963 av 1 skyddskonsulent, 1 skyddsassistent och 1 kanslibiträde. Vid samma tidpunkt 'är antalet ärenden i hela distriktet 537, varav 210 eller ca 40 procent avser Örebro stad.

De villkorligt dömda, som i hela di- striktet utgör 453 fall och de villkor- ligt frigivna, som utgör 58 fall, fördelar sig i fråga om ålder med 5 procent un- der 18 år, 33 procent 18—20 år och 62 procent över 21 år, Härtill kommer 14 personer på prov utskrivna från ung- domsfängelse och 12 personer från så- kerhetsanstalt. — Inemot 40 procent av hela klientelet består av ungdomar un— der 21 år.

I Örebro stad, där åldersfördelningen

ej är känd, uppgår antalet villkorligt dömda till 162 och de villkorligt fri- givna till 37 personer. I Örebro finns 81 övervakare. Antalet lekmannaöver- vakare är 59. Av de övriga är 10 tjänste- män inom nykterhetsvården och 3 in- om barna— och annan socialvård, 1 är arbetsförmedlare och 6 är polismän medan 2 övervakare tillhör skyddskon- sulentorganisationen.

Enligt utbyggnadsplanerna för skydds- konsulentväsendet skulle Örebro skydds—

konsulentdistrikt från 1965 få följande omfattning och organisation. Omfattning: Örebro stad, Karlskoga domsaga, Lindes och Nora domsaga, Västernärkes och östernärkes dom- sagor. . Fångvårdsanstalter inom distriktet: Örebro, 55 platser, Kumla, 450 platser och Hinseberg (tillhörande kvinnogrup- pen) 91 platser. Organisation: 1 skyddskonsulent, 1 skyddsassistent, 1 kanslibiträde.

=L;_,

na.

Tabell A. Folkmängd, befollmingsulveckling, areal, A—regioner1 m. m. för vissa städer.

Eskils- Jön- tuna köping

Norr- Hälsing— Gävle Uppsala Västerås Örebro köping borg

Linköping Borås

Folkmängd 1900 29522 22855 11999 22013 41008 24670 14552 15837 13663 23143 Vid folkräkningen 1960. . . . . . . . . 54 618 77 397 77 778 75 379 90 680 76 504 65 082 67 272 58 793 50 522 Vid ingången av 1963. . . . . . . . . . 56 584 80 502 80 451 76 795 92 281 77 698 68 974 67 987 60 265 51 053

Befolkningsutveckling, indextal med år 1900= 1 000 1930 1316 1326 2532 1705 1500 2265 2051 2414 2391 1336 1940 1345 1678 3217 2234 1726 2520 2656 3051 2981 1568 1950. . ..... .. 1 589 2 789 5 015 3 053 2 093 2 901 3 746 3 664 3 906 1 916 1960.. 1850 3386 6482 3424 2211 3101 4472 4248 4303 2183

Landareal 1 km2 1960. . . . . . . . . . . . 77 98 132 126 205 52 62 96 89 91 Invånare pr km2 1960. . . . . . . . . . . 713 788 590 599 441 1 475 1 048 698 657 558

Folkmängd i resp. A—region 1960. . 102 905 142 577 117 524 105 570 152 786 142 749 116 411 144 247 102 752 111 094 Landareal i km2 i A-regionen. . . . . 3 513 5 160 1 454 1 972 3 638 1 149 3 058 3 646 1 974 2 597 Inv. per km2 i A-regionen. . . . . . . . 29 27 80 53 42 124 38 39 52 42

Beräknad folkmängd vid samma flyttningstakt som under 1950- talet.2 Centralorta 1960. . . . . . . . . . 59 100 75 700 76 000 73 300 85 300 75 800 65 500 66 400 58 400 68 100

1970. . . . . . . . . . 73 400 94 600 88 600 81 600 94 900 87 700 83 000 78 800 66 600 83 300 1980. . . . . . . . . . 90 000 114 600 102 400 90 200 106 000 99 300 103 900 90 500 76 000 100 100

1 Med A-region avses ett område kring en centralort där vissa serviceanläggningar i huvudsak bctj änar hela området. Jfr Folkräkningen 1960, del IV. 2 Odd Gulbrandsen: Sveriges befolkning 1980. 1960 års jordbruksutredning. Stencil.

3 Uppgiften avser tätbebyggelse 1 centralort.

Tabell B. Befolkningen efter ålder och kön m.

m. i vissa städer enligt folkräkningama 1950 och 1960.

Folkmängd 1950 Procent man Procent barn och ungdom under

15 år Procent gifta kvinnor 15—44 år. ..

Folkmängd 1960 Procent man

Barn och ungdom under 15 år. . Procent av folkmängden . . . . . Procent pojkar i åldersgruppen

Barn och ungdom under 25 år . . . . Procent av folkmängden. . . . . . . . . Procent pojkar i åldersgruppen . . .

Personer 25—64 år............... Procent av folkmängden. . . . . . . . . Procent män i åldersgruppen .

Personer äldre än 65 år. .. .. . . . . .. Procent av folkmängden. . . . . . . . . Procent män i åldersgruppen

Gifta kvinnor 15—44 år. . . . . . . . Procent av folkmängden. . . . . .

Gävle

Uppsala

Västerås Örebro

Norr- köping

Hälsing- borg

Borås

Eskils- tuna

J ön- köping

Samtliga 10 städer, medeltal

46 919 47,5

22,0 14,3

54 618 48,3

11 895 21,8 50,9

19 639 36,0 49,5

29 332 53,7 48,7

5 647 10,3 42,3

7 204 13,2

63 754 46,3

22,7 14,7

77 397 47,0

16 714 21,6 51,7

28 753 37,2 49,2

39 516 51,1 47,0

9 128 11,8 40,0

10 388 13,4

60 171 67 214 50,4 47,1

24,1 20,2 16,5 14,3

77 778 75 379 50,3 47,4

18 423 15 064 23,7 20,0 51,7 50,6

30 667 25 558 39,4 33,9 51,8 49,6

40 607 40 661 52,2 53,9 50,2 47,2

6 504 9 160 8,4 12,1 44,3 42,0

11 477 9 509 14,8 12,6

85 825 48,0 71 572 46,9

22,1 14,2

76 504 47,1

14 910 19,5 50,6

25 597 33,5 50,1

41 245 53,9 46,7

9 662 12,6 40,6

9 432 12,3

58 019 47,3

22,8 14,9

67 272 47,0

14 852 22,1 51,6

25 044 37,2 49,1

36 210 53,8 46,6

6 018 8,9 40,1

8 933 13,3

53 363 49,8

22,8 15,8

58 793 49,7

12 212 20,8 51,1

20 781 35,3 51,7

31 617 53,8 49,3

6 395 11,0 45,4

7 621 13,0

44 350 47,7

23,1 14,2

50 522 48,0

10 913 21,6 50,6

18 769 37,2 49,0

26 857 53,2 48,8

4 896 9,7 42,7

6 764 13,4

48,0 22,6 14,9 48,2 21,5 51,0 36,2 50,1 53,2 48,2 10,6 42,2 13,3

Tabell C. Förvärvsar

betande befolkning i vissa städer enligt 1960 års folkräkning

Gävle

Uppsala Västerås

Örebro

Norr- köping

Hälsing- borg

Lin— köping

Borås

Eskils- . tuna

Samtliga 10 städer, medeltal

Antal förvärvsarbetande. . . . . . . . . . . 24 403 I procent av befolkningen i åldern 16—66år...................... 64,2

Procent förvärvsarbetande: Industrim.m.................. 36,9 Byggnadsverks. m.m..... .. 9,8 Handel........................ 18,0 Samfärdsel..................... 11,3 Tjänster....................... 22,5 Därav: Förvaltning........ 4,8

Undervisning...... 3,5 Sjukvård................ 4,2

Förvärvsarbetande kvinnor. .. . . . . . . 8 164 I procent av alla törvärvsarb. . .. 33,5

Förvärvsarb. gifta samboende kvinnor 3 386 I procent av förvärvsarb. kvinnor . 41,5 I procent av alla gifta samboende kvinnor...................... 26,0

33 209 36 044 62,5 67,1

26,9 50,9 10,6 9,6 15,9 13,1 5,3 4,9

39,4 20, 6,0 4,1 10,1 3,1 10,2 3,9

12 781 11 449 38,5 31,8

5 119 5 492 40,1 48,0

28,5 29,1

33 952 40 276

64,4

öoåmwäcomco v v—l

l—l

.. ..

OIOOOQLv-GHOM

:

13 644

c?. en en

6 112 44,8

27,7

35 172 66,0

!#

tDdeZDwHw—i owooommmeo v—n—lN

.. ..

13 355

0. oo ca

5 937 44,5

32,5

29 034 64,7

oohoqqcllixqooo mixing—venne n- v—C N

:

9 447

"'i. N 01

4 164 44,1

26,4

34 481

72,5

ID

OOVOOv—COQFQDCD NDLGIOOONNCO .—

».

H

14 694 42,6

6 777 46,1

43,1

26 901

64,6

1!) H

>.

H

(DLDQ'CÄCDQINH [*DNWCDHNV

8 172 30,4

3 686 45,1

24,9

&_ m co

*?

november?-nam wmmwävmm

.. .. H

N LD CO

:

43,7 29,4

Tabell D. Hushåll efter antal barn under 16 år, trångboddhetl m. m. i vissa städer enligt folk- och bostadsräkningarna 1960

Samtliga 10 städer, medeltal

—Norr- Hälsing- Lm- Borås Eskils- Jön-

Gävle Uppsala Västerås Örebro köping borg köping tuna köping

Antalet hushåll. . . . . . . . . . . . . . . 19 941 28 913 26 817 28 568 34 209 29 266 23 547 24 888 21 637 17 796 Med barn under 16 år .. . . . . 7 728 10 637 11 680 10 021 12 523 10 100 9 607 9 665 8 080 7 046 Med 1 barn under 16 år, procent . 21 19 22 19 19 19 21 21 20 21 20 » 2 » » 16 » procent .. 13 13 15 12 12 11 14 13 13 14 13 » 3 el. 11. barn under 16 år, procent...................... 5 5 6 4 5 4 5 5 5 5 5 _Utan barn under 16 år . . . . . . . .. 12 213 18 276 15 137 18 547 21 686 19 166 13 940 15 223 13 557 10 750 » » » » », Procent 61 63 56 65 63 66 59 61 63 60 62

Trångbodda hushåll i procent av alla hushåll........................ 11 7 10 9 13 8 10 7 13 11 10 Trångbodda barnhushåll i procent av alla barnhushåll. . . . . . . . . . . . . . . . 24 15 20 21 29 19 22 16 29 24 22

Hushåll med bil. . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 346 10 035 10 880 10 172 10 386 8 319 9 078 8 788 7 954 7 040 » » », Procent 31 34 40 35 30 28 38 35 36 39 35

1 Fler än 2 boende per rumsenhet.

Tabell E. Lägenheter efter storlek m. m. i vissa städer enligt 1960 års bostadsräkning

Alla rikets städer, medelta l

.. . . . .. Samtliga Norr- Halsmg- Lm- Borås ESkIlS- Jon- 10 städer,

Gävle Uppsala Västerås Örebro köping borg köping tuna köpln g medeltal

Antal lägenheter. . . . . . . . . . 20 528 30 058 27 413 29 318 35 231 29 905 24 102 25 582 22 138 18 398 — — 1 rum 0. kök el. mindre (jämte 2 rum m. kokvrå)

procent 37 32 ”34 39 46 28 35 31 41 34 36 33 2 rum 0. kök procent 31 32 34 30 28 38 35 37 34 33 33 33 3 rum 0. kök procent 18 22 20 20 16 20 18 22 16 19 19 20 4 el. fl. rum 0. kök procent 13 13 12 12 10 14 12 10 9 14 12 14

Procentuell andel lägenheter i småhus............... 19 14 15 20 15 18 12 15 17 22 17 21 byggda 1951—60. . . . . . . 31 25 35 23 21 20 29 31 25 28 27 26 med centralvärme. . . . . . . 80 86 89 81 74 86 85 93 84 79 84 84 med eget wc. . . . . . . . . . . 77 85 89 86 73 80 84 78 80 76 81 83 med eget bad el. duschrum 56 73 74 62 53 59 71 67 55 62 63 64

(Uppgifterna tillhandahållna av Svenska Stadsförbundets Statistikstjänst).

Tabell F. Socialhjälp, barnavårdsmannaskap och bidragsförskott i vissa städer 1961

Norr- Hälsmg- Lin- Borås Esklls- J ön-

Gävle Uppsala Västerås Örebro köping borg köping tuna köping

Familjer med socialhjälp . . . . . . . . . 1 191 1 629 1 315 1 677 2 305 1 684 1 152 1 605 1 721 632 Per1000inv.................. 22 21 17 22 25 22 18 24 29 12 Därav: ensamma män med barn. . . . . .. 5 5 4 3 9 4 1 2 6 1 ensamma kvinnor med barn .. .. 170 210 277 240 340 144 220 214 268 70 gifta el. samboende med barn .. 204 375 238 304 474 303 185 450 319 134

Socialhjalpens värde per inv. kr. . . 23 17 14 22 21 20 19 21 26 11

Barnavårdsmannaförordnanden Nytillkomna under året . . . . . . . . 181 329 452 309 415 248 260 361 283 161 Antal Vid årets slut. . . . . . . . . . . . 946 1 837 2 275 1 696 2 257 1 798 1 246 1 873 1 454 752 Därav för barn utom äktenskap. . 820 1 130 1 198 864 1 303 1 097 675 932 764 364 För barn u. ä. per 1 000 inv. 15 14 15 11 14 14 10 14 13 7

Barn för vilka bidragsförskott ut- betalats. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 871 933 1 065 953 1 303 2 374 742 969 727 539 Per1000inv.................. 16 12 14 13 14 18 11 14 12 11 Därav för barn i. ä. . . . . . . . . . . . 450 488 568 524 702 743 400 572 422 333 för barn 11. å. . . . . . . . . . . . 421 445 497 429 601 631 342 397 305 206

Antal bidragsmottagare. . 600 750 794 649 818 1 190 556 741 563 399

Enligt fastställt reglemente är social- byrån i Lund organ för socialnämnden, tillika hemhjälpsnämnd, barnavårds- nämnden, nykterhetsnämnden, arbets- löshetsnämnden, tillika familjebidrags— nämnd, och pensionärshemsstyrelsen. Utanför organisationen står fortfarande arbetsvårdsnämnden och ungdomssty- relsen.

Socialbyrån är central rådgivnings- och hjälpbyrå i socialvårdsfrågor och skall — i den omfattning de anslutna organen bestämmer —— företa utred- ningar och verkställa beslut. Den fun- gerar också som sekretariat och kansli och svarar för de anslutna organens medelsförvaltning. Även socialregistret förs på byrån.

Socialbynån har särskild styrelse, som bland annat skall verka för social— vårdens sunda utveckling i staden. Den- na styrelse tillsätter socialbyråns befatt- ningshavare, upprättar förslag till ut- gifts- och inkomststater för byrån och yttrar sig över de statförslag och de äskanden, som avges av de anslutna or- ganen. Styrelsen har motsvarande upp- gifter även för familjerådgivningsbyrån.

Socialbyrån står under ledning av en socialdirektör, som biträds av en social- sekreterare. Byrån är organiserad på fyra avdelningar, nämligen avdelningen för socialhjälp, åldringsvård m. m., bar- navårdsavdelningen, nykterhetsvårdsav- delningen och kamerala avdelningen (se tablå).

BILAGA 2

Förstärkning av socialbyråns organisation i Lund

Av socialdireklör C. G. Stenkula

I samband med omorganisationen har socialregistret, som omfattar ca 4000 akter, blivit omlagt från grunden. Det har upplagts efter födelsenwummer, och avräkningen i detsamma liksom bok— föringen i övrigt sker maskinellt. Ut- betalningen av de allmänna barnbidra- gen sker från och med den 1 januari 1962 enligt hålkortsteknik.

På byrån tjänstgör ca 40 befattnings- havare och ett tiotal praktikanter. Om man inräknar all anstaltspersonal, åld— ringsvårdarinnor m. fl. uppgår det to— tala antalet i stadens socialvård engage- rade personer till ca 400.

Det är avsikten att man på social- byrån skall arbeta efter den s. k. famil- jeprincipen. Då befattningshavarna emellertid i regel är specialiserade var och en inom sitt område, kommer det dock att ta flera år innan så helt kan ske. En intern utbildning har påbörjats sedan ett särskilt anslag beviljats för ändamålet. Av betydelse i sammanhang- et är även de överläggningar med vissa av byråns befattningshavare som äger rum varje morgon i samband med post- öppningen. Därutöver genomgås gemen- samma ärenden en gång i veckan. Det bör även nämnas, att den befattnings- havare på byrån, som fungerar som praktikanthandledare, meddelar prakti- kanterna teoretisk undervisning.

På socialbyrån finns särskilda loka- ler för en socialläkareexpedition. Någon socialläkaretjänst är emellertid ännu

inte inrättad, men en psykiater och en barnpsykiater har regelbundna mottag- ningar på socialbyrån.

En fördel med centraliseringen av socialvården har varit, att samarbetet mellan å ena sidan de sociala nämn- derna inbördes och å andra sidan dessa nämnder och andra organ, som har socialvårdande uppgifter, har kunnat intensifieras. Förutom de interna kon- ferenserna anordnas var fjortonde dag 5. k. samråd vid vilka aktuella frågor diskuteras. Till dessa samråd inbjudes ordförandena och ledamöterna i de so- ciala nämnderna och ungdomsstyrelsen, representanter för polis, skola, arbets- förmedling osv. Regelbundna konferen- ser äger vidare rum med polisen en gång i månaden. Härutöver finns ett särskilt samarbetsorgan mellan barna- vårdsnämnden och skolstyrelsen, och vidare förekommer tid efter annan kon— ferenser med kuratorer och läkare å lasarettet, arbetsförmedlingen, social- polisen, stadsplanearkitekten m. fl.

Ett intensivt samarbete äger vidare rum mellan socialbyrån och de olika utbildningsanstalterna i staden. Befatt- ningshavare nå socialbyrån medverkar sålunda som föreläsare vid socialhög- skolan, juridiska fakulteten, socialme- dicinska institutionen m.fl. och lärare vid dessa institutioner anlitas i den in- terna utbildning, som förekommer på byrån. Socialbyrån får dessutom i stor utsträckning motta studiebesök av elever vid stadens skolor, föreningar o. dyl.

En av de största fördelarna med den nya organisationen är, att möjligheter getts att ägna erforderlig uppmärksam- het åt sådana frågor, som gäller social— vårdens framtida planering. Styrelsen för socialbyrån har genomfört en ut- redning angående socialvårdens investe- ringsbehov under de närmaste tio åren. Att så skett är så mycket mera angeläget som staden i samband med framförallt

universitetets utbyggnad beräknas kom- ma att växa i mycket snabb takt. Antalet invånare beräknas fram till 1975 öka från 40000 till 75000 och därvid har hänsyn inte tagits till befolkningsök- ninvgen genom den nya blockbildning- en. Av redan företagna utredningar kan nämnas de som gäller pensionärernas och socialhjälpsklientelets bostads- och levnadsförhållanden, generalplan för åldringsvården, ungdomsverksamheten, ungdomsbrottsligheten i Lund år 1962 samt behovet av utbyggnad av barn- stugeverksamheten. I detta sammanhang må även nämnas att elever vid social- högskolan i stor utsträckning har kun- nat engageras i det pågående utred- ningsarbetet.

På barnavårdsnämnden ankommande ärenden handläggs vid socialbyråns av- delning för barn- och ungdomsvård. Denna avdelning, som närmast leds av barnavårdschefen, är, som framgår av nedanstående tablå, uppdelad på tre sektioner, nämligen utredningssektio- nen, vårdsektionen och barnavårds- mannasektionen. För att det skall bli möjligt att arbeta efter familjeprincipen finns det inte någon markerad gräns- dragning mellan de olika sektionerna. Detta innebär, att varje befattningsha- vare skall företa även sådana utred- ningar, som berör exempelvis social- nämndens och nykterhetsnämndens verksamhetsomr-åden,men givetvis även att han skall handlägga sådana barna- vårdsärenden, som faller utanför den sektion på vilken han är placerad. I praktiken har detta bland annat lett till att befattningshavare vid utrednings- och vårdsektionerna anförtrotts barna- vårdsmannaskap, och att befattnings- havare vid vårdsektionen och barna- vårdsmannasektionen åtagit sig utred- ningar angående omhändertagande för samhällsvård samt i adoptions- och vårdnadsärenden m. 111. Med hänsyn till

de speciella kvalifikationer, som erford- ras av den, som handlägger ärenden, vilka berör fosterbarnsvården, har mot- svarande överflyttning av arbetsupp- gifter på andra befattningshavare inte ansetts böra ske inom denna vårdgren. Befattningshavare vid avdelningen verkställer dessutom i viss utsträckning utredningar, som närmast berör social- hjälps- och nykterhetsavdelningarna. Å andra sidan fullgör befattningshavare vid dessa båda sistnämnda avdelningar arbetsuppgifter för barnavårdsnämn- den. Befattningshavare vid nykterhets- vårdsavdelningen biträder sålunda bar- navårdsnämnden med utredningar i ärenden angående underåriga alkohol- missbrukare och tjänstemän vid samt- liga socialbyråns avdelningar innehar barnavårdsmannaförordnanden.

Även om det är förenat med stora fördelar att kunna arbeta efter familje- principen, får man dock inte blunda för att det inom socialvården finns spe- ciella grupper av ärenden —— såsom fos— terhemsförmedling, komplicerade nyk- terhetsvårdsutredningar och utredning- ar i vårdnads- och adoptionsärenden —— som inte är lämpade för denna arbets- metod. Nackdelarma härav torde dock i viss mån kunna elimineras genom att man låter utredningarna i dessa ären— den bedrivas i samråd med och under överinseende av befattningshavare, som är speciellt förtrogna med sådana ar- betsuppgifter.

Försök har gjorts att i så stor ut- sträckning som möjligt överföra mindre kvalificerade arbetsuppgifter från assis- tenter till biträdespersonal, och genom inrättande av en särskild sektion för kravärenden har barnavårdsmännen kunnat ägna sig åt de rent kurativa upp- gifterna.

I samband med pågående utbyggnad av barnstugeverksamheten har från och med den 1 januari 1963 inrättats en

särskild sektion för denna verksamhet. På denna sektion tjänstgör en förestån- darinna, en biträdande föreståndarinna och en kontorist. Den sistnämnda be- fattningshavaren biträder jämväl med förmedlingen av hemvårdarinnor och barnavårdarinnor.

Ärenden angående allmänna barnbi- drag sortcrar under den kamerala av- delningen, vilken även svarar för har- navårdsnämndens förmedlingskassa och kravverksamhet mot enskilda.

Ärenden rörande barnkolonier, ferie- resor och husmodersstipendier hand- läggs från och med den 1 februari 1963 av en kontorist, som jämväl handlägger ärenden angående familjebidrag.

Förvaringen av akter, registrering av de sociala nämndernas beslut och av- räkning sker i socialregistret.

Beslut i barnavårdsärenden fattas för- utom av barnavårdsnämnden av dess familjeavdelning och avdelning för barnstugor m. m. samt i viss mindre utsträckning även av tjänstemän. (De bestämmelser, som gäller i detta av- seende, framgår av bilaga till stadsfull- mäktiges i Lund protokoll 1961; nr 391.)

Familjeavdelningen sammanträder en gång i veckan och barnstugeavdelning- en m. ni. en gång i månaden.

Barnavårdschefen är föredragande i barnavårdsnämnden och i familjeavdel- ningen. Föreståndarinnan för barnstu- gesektionen är föredragande i avdel- ningen för barnstugor m. m. Barna- vårdsnämndens och de båda avdelning- arnas protokoll förs av befattningsha- vare vid avdelningen för barn- och ung- domsvård. Diarieföringen av till barna- vårdsnämnden inkommande skrivelser sker å socialdirektörens kansli.

Barnavårdsnämndens konsulterande barnpsykiater har mottagning på social- byrån varannan tisdag kl. 16—20.

Även de till socialbyrån knutna båda

socialsjuksköterskorna biträder i barna— vårdsarbetet.

Den sedan ett par år på försök be- drivna socialpolisverksamheten har vi- sat sig vara synnerligen värdefull, och det arbete, som utförs av de två polis- män, som varit engagerade i verksam- heten, har varit till stort gagn för har— navårdsnämnden.

Barnavårdsnämndens befattningsha- vare är hårt arbetsbelastade. De hinner väl med de löpande uppgifterna, men möjligheterna för dem att ägna sig åt det förebyggande och eftervtårdande ar- betet är synnerligen begränsade. Det är därför angeläget att en personalför- stärkning kommer till stånd.

För ändamålet synes lämpligen böra inrättas en särskild från avdelningen för barn- och ungdomsvård helt fristå- ende avdelning med socialdirektören som närmaste chef. Det bör främst an- komma på avdelningen

a) att följa utvecklingen på barn- och ungdomsvårdens område;

b) att ha det närmaste ansvaret för den allmänt och individuellt förebyg- gande barn- och ungdomsvården;

c) att upprätthålla fortlöpande kon- takt med andra organ, som har social- vårdande uppgifter (skola, polis, arbets- förmedling, ungdomsstyrelse, sjukhus etc.);

(1) att medverka vid socialpolisens kvälls- och nattpatrulltjänstgöring;

e) att handlägga sådana ärenden, som av barnavårdsnämnden eller familjeav- delningen överlämnas för utredning;

f) att vid behov biträda den barnpsy- kiatriske konsulten;

g) att anordna kurser för övervakare; 11) att följa övervakarnas arbete;

i) att verka för och medverka vid konferenser med myndigheter, för— eningar etc.;

Vid avdelningen torde till en början erfordras följande personal:

en avdelningschef en socialassistent med kuratorskom- petens

en socialassistent ett kanslibiträde ett kontorsbiträde.

Avdelningen bör vidare få möjlighet att vid behov anlita sociolog och psy— kolog.

med förslag till förstärkning

| Socialsekreterare

| Kontorist

!

Avdelning för socialhjälp, åldringsvård m. m.

Avdelning för barn— och ungdomsvård

Avdelning för nykter- hetsvård

Kameral avdelning

Avdelningschef Avdelningschef

Avdelnings- chef

Avdelningschef

Åldrings- vårds- sektion

Sektion för familjebi- drags- och arbetslös— hetsären- den

Utred— Vård- nings- sektion sektion

Barna- vårds-

manna- sektion Sektion för barn- stugor, hemhjälp m. m.

Före- stånd- arinna Social-

sjuk-

sköterska Bitr. före- stånda- rinna Kontors- biträde

Sek tionen sorterar direkt under

socialsekr.

1/4 social- assistent 2/3 konto- rist

Sektionen sorterar direkt under socialdir. Före- stånd— arinna Bitr. före- stånd- arinna Kontorist

Social- assistent 1/3 konto- rist

1:e social- assistent Social- assistent

Social- assistent

1:c social- assistent Social- assistent Social— assistent

Skriv- central

Bidrags- förskott, krav

Bokfö- ring,

kassa

m. m.

Kontors- biträde Kontors- biträde Kontors- biträde Kontors- biträde Kontors- biträde

Konto— rist

Bok- hållare Kassör

Socialre- gisterfö- rare Maskin- bokförare Kansli- biträde Kontors- biträde

Special— avdelning

Avdelning—s_- chef

Social- assistent (Kurator) Social- . assistent : % Kanslibiträde ; : Kontors- ' biträde

Biträdande psykolog Biträdande sociolog

Psykiatrisk konsult för avd. för soci- alhjälp, åldringsvård m.m. samt för avd. för barn- och ungdomsvård

Psykiatrisk konsult för avd. för nykterhets— vård

Telefonväxel m. m.

Kontorsbiträde Kontorsbiträde

Familjerådgivningsbyrå

Byrån drivs av styrelsen för socialbyrån i Lund med Malmöhus läns landsting som huvudman. Byrån betjänar hela landstingsområdet.

1 /2 familj erådgivare 1/2 familjerådgivare

G nekolo;konsult

Psykiatrisk konsult Juridisk konsult

Deltidsanst. kontorsbiträde

BILAGA 3

Uppgifter om arbetsmarknadsutvecklingen för vissa av försöksverksamheten berörda yrkeskategorier

1955 års universitetsutredning lämnar i sitt betänkande »Universitet och hög- skolor i 1960-talets samhälle»1 en över- blick och en bedömning av de aktuella tendenserna på den akademiska arbets- marknadens tillströmnings- och efter- frågesidor. Man framhåller här hur svårt det är att göra en tillfredsställande uppskattning av arbetsmarknadsutveck— lingen isolerat för en viss grupp eller vissa grupper vid en viss tidpunkt. Det är därför nödvändigt att göra en total- bedömning för all arbetskraft med lång- re utbildning. Denna bör kontinuerligt överses och alltså få karaktär av rul- lande framtidsbedömning.

Det nämnda betänkandet bildar un- derlag för de av 1960 års riksdag god- kända, av chefen för ecklesiastikdepar- tementet i proposition 1960:119 föror- dade riktlinjerna för en utbyggnad av universitet och högskolor under 1960- talet. I utbyggnadsprogrammet ingår bl. a. en förstärkning av den fortlöpan- de utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten. För att få fram en helhetsbild av läget har prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastik— departementet försökt att på basis av tillgängligt material göra en totalsam- manställning av tendenserna på akade- mikernas arbetsmarknad fram till mit- ten av 1970-talet.2

1. Psykiatrer Till grund för beräkningen av läkar— behov och läkartillgång ligger läkar-

prognosutredningens betänkande.3 Det framhålls här att en stor del av läkar- tjänsterna är vakanta. Största andelen vakanta tjänster återfinns vid mental- sjukhusen, där ungefär en fjärdedel av tjänsterna saknar vikarie eller uppe- hålls av vikarie utan föreskriven kom- petens. Läkarprognosutredningen avstår dock från att söka bestämma storleken av rådande brist på läkare, eftersom de lämnade vakansuppgifterna av olika an- ledningar inte ger tillräckligt underlag för sådana beräkningar. Man har ned- lagt stort arbete på att söka framräkna det framtida behovet av läkare. Antalet heltidsarbetande läkare är 1960 beräk- nas till cirka 6 400 och behovet av så- dan arbetskraft år 1970 uppskattas till mellan 11 000 och 11 500. Läkarutbild- ningskapaciteten år 1960, dvs. 453 ny- börjare per år, beräknas medföra att antalet heltidsanställda läkare år 1970 skall komma att understiga det av lä- karprognosutredningen uppskattade be- hovet. Underskottet skulle komma att utgöra 2340 läkare. I tillgångsberäk- ningarna ingår dock inte de drygt 400 utländska läkare, som utan att inneha föreskriven kompetens, tjänstgör i lan— det.

Antalet läkare, som år 1960 knutits till mentalsjukvården och epilepsivår- den, beräknas uppgå till 570 medan 1970 års behov av enbart till mental-

1 SOU 1959: 45 2 SOU 1962: 55 3 SOU 1961: 8.

nr. » _.-_..._,— ___; *

r-

sjukvården knutna läkare uppskattas till 1 930. Man utgår därvid från att men- talsjukvårdsdelegationens program an- gående mentalsjukvårdens framtida ut- byggnad bör vara genomfört 1970, trots att det är mindre sannolikt att så kom- mer att bli fallet. Inom barnpsykiatrin och den förebyggande barna- och ung- domsvården fanns den 31 december 1959 inrättade 61 läkartjänster. I sitt be— tänkande om planering och organisa— tion av mentalsjukvårdem beräknar mentalsjukvårdsberedningen att läkar— behovet enbart inom den psykiska barna- och ungdomsvården skall uppgå till 151 tjänster.

Läkarprognosutredningens betänkan- de har lett till riksdagsbeslut om ökad läkarutbildningskapacitet. Ökningen av intaget med 107 nybörjare per år, kan dock inte väntas påverka tillgången av läkare förrän inemot år 1970.

2. Psykologer

I sin sammanställning angående arbets- marknadsläget för vissa utbildnings— grupper hösten 19635 har arbetsmark- nadsstyrelsen angivit, att det råder ut— präglad brist på psykologer, att rekry- teringsmöjligheterna nämnda år jäm- fört med föregående år varit något för- sämrade samt att man kan förvänta kraftig ökning i efterfrågan år 1964.

Av statistik, som redovisas i Sveriges psykologförbunds organ Psykolognytt (nr 4: 1964) framgår att medlemsanta- let i förbundet, som uppgick till 150 år 1955, för åren 1961, 1962 och 1963 ökat till resp. 594, 723 och 856; från 1955 till 1963 har alltså skett mer än en fyr- dubbling.

Enligt en av skolberedningen i be— tänkandet Grundskolans lämnad upp- gift skulle antalet psykologistuderande på olika nivåer vårterminen 1961 ha varit följande:

studerande för tre betyg i kan-

didatexamen .............. 272 licentiander ................ 94 doktorander ................ 33

Dessa uppgifter innebär en betydan- de ökning av antalet psykologistuderan— de jämfört med vad psykologutred- ningen redovisade i sitt betänkande.7 Antalet studerande för tre betyg i fil. kand.examen och fil. lic.examen under höstterminen 1954 i Uppsala, Göteborg och Stockholm angavs då vara tillhopa 72.

I den tidigare nämnda tendensutred- ningen anförs:8 På basis av psykolog- utredningens studier kan antalet psyko- loger utanför universitets- och skolorga— nisationen uppskattas till ca 300 år 1960. Utifrån det i och för sig relativt godtyckliga antagandet, att efterfrågan på psykologer kommer att öka i samma takt som efterfrågan på läkare, kan psy- kologbehovet uppskattas till 400, 500 och 600 åren 1965, 1970 och 1975.

Arbetsmarknadsstyrelsens prognosin- stitut har i en nyligen lämnad redogö- relse9 uppskattat det totala behovet av psykologer år 1970 till drygt 900 enligt vad som framgår av uppställningen s. 224.

Enligt dessa beräkningar skulle det sammanlagda utökningsbehovet till år 1970 vara ca 280 psykologer på licen- tiatnivå och lika många biträdande psykologer. Utökningen avser då dels utvidgning, dels täckande av underskott.

Prognosinstitutet beräknar att till- skottet av psykologkompetenta t.o.m. läsåret 1969/70 fr.o.m. läsåret 1963/64 blir ca 220 på licentiatnivå och ca 1 060

4 SOU 1958: 38. 5 Arbetsmarknadsinformation S 1/1964. ** SOU 1961: 30 7 SOU 1955:11 s. 207 ff. & SOU 1962: 55, s. 71 9 Utvecklingstendenser rörande behovet av psykologer. Arbetsmarknadsinformation S 3/ 1964

Hela behovet 1970 Nu förefintliga psykologer Område Bitr. Lic. Bitr. Lic. Arbetspsykologi ................. 1 70 60 75 20 Barnklinisk psykologi ............. 190 25 120 10 Vuxenklinisk psykologi ........... 1 72 1 78 75 1 2 Skolpsykolog .................... 30 1 00 4 32 Summa 562 363 274 74

på fil. kand.nivå (fil. kand.examen, som ger behörighetskompetens) alternativt ca 1 700 (fil. kand.examen, som ger be- hörighetskompetens eller som är nära behörighetskompetens, d. v. s. på rela- , tivt kort tid kan kompletteras till den rätta kombinationen).

Att enbart utifrån dessa siffror säga något om tillskottet på yrkesverksamma psykologer, är _ framhåller prognos- institutet _ omöjligt. Tillskottet utgörs till mer än hälften av kvinnor. Hur många av dem blir yrkesverksamma? Hur många går till annan verksamhet utanför de här redovisade områdena? Hur många går till undervisning?

Enligt prognosinstitutet skulle utök- ningsbehovet av licentiater kunna vara cirka 280. Om tillskottet inte blir mer än 220 torde, menar man, förhållandena bli sådana att möjligheten att täcka beho- vet av licentiater blir bristfällig.

Däremot anser man situationen röran- de de biträdande psykologerna vara så- dan att behovet kunde tillgodoses. Detta behov måste emellertid ses även i rela- tion till tillgången på licentiater. Blir denna för knapp torde efterfrågan på biträdande psykologer bli större än man beräknat.

3. Socionomen-

Det råder f. n. stor brist på socionomer och arbetsmarknadsstyrelsen anger i sin ovannämnda sammanställning att

rekryteringsmöjligheterna under 1963 varit försämrade jämfört med föregåen- de år samt att man väntar en kraftig ökning i efterfrågan under 1964.

I enlighet med socionomutbildnings- kommitténs förslag" beslöt 1963 års riksdag att öka antalet utbildningsplat- ser vid socialinstituten från 380 till 480. Vid 1964 års riksdag beslöts att antalet platser skulle ökas till 540. Sam- tidigt genomfördes en reformering och utbyggnad av socionomutbildningen, varvid bl. a. socialinstituten ändrades till socialhögskolor. I propositionen11 anförde departementschefen bl. a.:

»Socialinstitutens utbildningskapacitet har —- såsom tidigare framhållits —— ökat vä- sentligt under senare år. Antalet utbild- ningsplatser har stigit från 265 läsåret 1960/61 till 480 läsåret 1963/64. Den succes- sivt genomförda ökningen kan sålunda vän- tas påverka arbetsmarknaden fr. o. m. in- nevarande budgetår. Efterfrågan på socialt utbildad arbetskraft är betydande och över- stiger markant tillgången på examinerade socionomer. Åtskilligt tyder på att behovet av personer med socionomutbildning kom- mer att kraftigt stiga. De planerade större kommunenheterna och den pågående ut- byggnaden av vårdområdena kan beräknas medföra anspråk på fler väl utbildade tjäns- temän. Enligt de preliminära uppskattning- ar rörande antalet antagna vid facklit— bildningslinjerna, som redovisades i pro- positionen 1963zl72, skulle det erforder- liga antalet uthildningsplatser vid social— högskolorna läsåret 1970/71 komma att upp— gå till 700.»

1" SOU 1962: 43 " Kungl. Maj: ts prop. nr 48: 1964.

—=s—;_u..._

I förstärkningsprogrammet skall ingå en kraftig upprustning av polisen, vilket också innebär att försöksorten måste tillföras en utökad polisstyrka.

Enligt nu gällande anvisningar an— gående rekrytering och grundläggande utbildning av polispersonal är riket in- delat i rekryteringsområden. Envar av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg utgör sär- skilt rekryteringsområde. I övrigt utgör varje län ett rekryteringsområde. Inom varje område finns en rekryteringsmyn- dighet, nämligen i de nämnda städerna polismästaren och i varje län i övrigt landsfogden. Polisväsendets organisa- tionsnämnd var till den 1 juli 1964, då den uppgick i den nyinrättade riks- polisstyrelsen, central myndighet för främjande av rekryteringen till polis- yrket och för samordningen lav rekryte- ringsverksamheten i hela riket. Nämn- den har haft att på olika sätt medverka till att sprida kunskap om polisyrket. Till dess uppgifter har också hört att kontinuerligt verkställa prognosutred- ningar o. dyl. rörande behovet av rekry- teringspersonal. Dessa prognoser skall tjäna till ledning för rekryteringsmyn- digheterna vid bestämmandet av det an- tal polisaspiranter, som högst kan antas vid varje rekryteringstillfälle. I samråd

med rekryteringsmyndigheterna och styrelsen för statens polisskola har nämnden haft att föreslå lämpliga tid- punkter för antagning av rekryterings— personal.

I skrivelse den 8 oktober 1962 till rekryteringsmyndigheterna har polis- väsendets organisationsnämnd framhål- lit att det först när full klarhet vunnits om de framtida arbets- och organisa- tionsformerna inom polisväsendet torde vara möjligt att utarbeta en mera full- ständig och långsiktig prognos. Nämn- den har därför nöjt sig med att med ut- gångspunkt från aktuella personalstater och andra kända förhållanden beräkna behovet för ett år i taget.

Möjligheten att tillgodose behovet av erforderlig arbetskraft inom polisvä- sendet syns i hög grad vara beroende av att verksamheten på olika sätt in— tensifieras i rekryteringsområdena en- ligt de riktlinjer som lämnats av polis- väsendets organisationsnämnd. I den mån förstärkningen av polisverksamhe— ten kommer att leda till särskilt behov av nyanställning i försöksorten torde det vara nödvändigt att rikspolisstyrel- sen, som övertagit samtliga nämndens här redovisade uppgifter, i god tid in- formeras om behovet, så att de särskilda rekryteringsåtgärder, som påkallas, kan samordnas.

1. Ungdomsleilareutllildning1

Ungdomsledare torde kunna uppdelas i två huvudgrupper: deltidsenga—gerade ledare och heltidsanställda yrkesverk- samma ledare. Inom den förra gruppen återfinns de frivilliga ledarna inom ungdomsorganisationerna, timanställda inom ungdomsgårdar etc. sam-t special— ledare, Inom den senare gruppen ryms bl. a. föreståndare för ungdoms-, för- enings- och hemgårdar, ungdomssekre- terare, distrikts- och kretsinstruktörer.

Allmän grundutbildning av ungdoms- ledare, vidareutbildning, special- utbildning

Från och med budgetåret 1954/55 har statsbidrag utgått till ungdomsledar- utbil—dning, som anordnas av ungdoms- organisationernas rikssammanslutning- ar. Bidraget tillkom på förslag av 1953 års utredning angående stöd till nyk- terhetsorganisationer och ungdomsvår- dande sammanslutningar och avser dels s. k. regionala ungdomsledarkurser om- fattande 2—5 dagar med deltagare från viss landsdel, dels centrala kurser om- fattande 6—12 dagar med deltagare från hela riket. Kurserna skall behandla äm— nen, som kan anses gemensamma för all ungdomsledarutbildning och som närmare preciseras i av skolöverstyrel- sen utfärdade anvisningar. Bidragsbe- loppet är 10 kron-or per kursdeltagare och kursdag (minst 6 undervisnings- tim-mar). Dessutom utgår bidrag till kursdeltagarnas resor med högst 15

BILAGA 4

Uppgifter om viss utbildnings- och fortbildningsverksamhet

kronor per deltagare i regional kurs och högst 75 kronor per deltagare i cen- tral kurs.

För att statsbidrag skall utgå skall huvudämnena väljas bland följande äm- nen:

Livsåskådningsfrågor Psykologi och sociologi Pedagogik Hälsolära Samhällskunskap Föreningskunskap Alkoholfrågan Sexualfrågan

Övningsämnen kan vara:

Framställningskonst Lekledning, idrott, friluftsliv, scouting Hobbyverksamhet

Förvaltningsuppgifter och mötesteknik.

Flera kommuner —- främst de större städerna — ger numera kommunala bi- drag till ledarutbildning. Dessa bidrag kan utgå i form av stipendier till kurs- deltagare, som deltar i ovannämnda centrala eller regional-a kurser eller i kurser anordnade utan så-dant statligt stöd. Vanligare är emellertid att kom- munerna ger bidrag till ungdomsorga- nisationer för anordnandet av kurser. Kommunerna brukar därvid i huvud- sak tillämpa samma regler, som gäller för den statliga bidragsgivningen. Så är t. ex. fallet i Stockholm.

Det blir vidare allt vanligare att kom-

1 Uppgifterna i denna del har lämnats av ungdomsintendenten Anna-Greta Gustafsson,

Stockholms barnavårdsnämnds fritidsavdel- ning.

! 1 l l ; ! &

munerna anordnar egna Iedarkurser för fritidsengagerade ledare vid ungdoms- gårdar och i föreningar, vanligen kvälls- kurser och/eller weekendsamlingar, som omfattar ca 30 timmar. Ibland är kur- serna kombinerade med någon form av praktiktjänstgöring vid ungdomsgård eller i föreningar. Dessa kurser vänder sig företrädesvis till blivande ledare inom den öppna verksamheten. Men kommunerna anordnar också kurser di- rekt för föreningslivets behov i mera traditionell mening. Detta är särskilt betydelsefullt i de mindre kommuner- na, där föreningarna inte är tillräckligt stora för en egen kursverksamhet. Även i de större kommunerna kan det emel- lertid vara angeläget att kommunen svarar för viss kursverksamhet för för- eningslivet, företrädesvis i vissa spe- cialämnen som tea-ter, hobby, program- verksamhet etc., där flera olika för- eningstyper med fördel kan samverka.

Denna centraliserade kurstyp kan också vara lämplig för mera kvalifice- rade ungdomsledarkurser, som vänder sig till föreningslivets organisatörer och funktionärer.

Yrkesutbildning för ungdomsledare

Gruppen av ungdomsledare, som räknar ungdomsledarskapet som yrke, växer snabbt. Allt fler kommuner anställer ungdoms- eller fritidskonsulenter, orga- nisationer anställer instruktörer och ungdomssekre-terare och sådana insti- tutioner som ungdomsgårdar och hem- gårdar har ofta heltidsanställd perso- nal i sin ledning. De flesta har ett an- nat yrke än ungdomsledarens som bak- grund. Utbildningen för ledarskapet ut- görs .av kortare teoretiska kurser av skiftande slag kombinerad med lång erfarenhet av praktiskt ungdomsarbete. Denna grupp av yrkesutövare har ofta själva fått ta initiativ till den ungdoms- ledarutbildning, som nu växer fram

inom organisationslivet och inom kom- munerna. '

Någon yrkesmässig utbildning har inte funnits i vårt land utan »den intres- serade har fått gå andra vägar vad be- träffar teoretisk utbildning. Ett par teo- retiska utbildningsvägar kan nämnas som speciellt lämpliga för ungdomsle- dare, nämligen lärarens och sociono- mens. För båda kategorierna erfordras emellertid komplettering i »ungdoms- kunskap» framförallt i un-gdomsarbe- tets pedagogik och metodik, vidare i sociologi och eventuellt i ungdomspsy- kologi, samt i folkrörelsekunskap och arbetsledningspsykologi. Därutöver be- hövs naturligtvis praktisk erfarenhet av ungdomsarbete och av organisatoriska frågor. '

Sedan hösten 1963 har Stockholms stads barnavårdsnämnd ett eget ung- domsledarinstitut i form av en central yrkesskola. Institutet erhåller statsbi- drag och har t. v. inrättats på försök. Det ger en ettårig yrkesutbildning för blivande ungdomsledare. Kursen omfat- tar 40 veckor med en schemabunden tid av 40 timmar i veckan och omfattar så- väl teori som praktiska tillämpnings- övningar. Därutöver praktiserar elever- na i föreningar och vid hem- och ung- domsgårdar.

Eleverna rekrytera-s från hela landet och institutet avser att hålla elevanta- let vid ca 25. Inträdeskraven är förhål- landevis höga. Minimiål-der är 21 år. En god teoretisk utbildning — mini- mum realexamen eller teoretisk grund- skola —— är riktpunkt, men på annat sätt förvärvade motsvarande kunskaper accepteras också. Erfarenhet av ung- domsarbete är likaledes en grundförut- sättning. Den personliga lämpligheten för ungdomsarbete är av avgörande be- tydelse för tillträde till institutet.

Huvudämnen i kursen är psykologi, sociologi, modern historia och sam-

hällslära, ungdomsarbetets pedagogik och metodik. Därutöver tillkommer so- ciallagstiftning, arbetsledning och ad- ministration.

Sedan 1955 har skolöverstyrelsen an- ordnat försöksverksamhet —— de 5. k. Tollarekurserna — i syfte att tillgodose ett behov av kvalificerad ungdomsle- darutbildning. Kurserna tillkom på :för- slag av 1953 års statliga ungdomsutred- ning. Målsättningen har formulerats på följande sätt: Kursens syfte är att sam- manföra personer med omfattande cr- farenheter av aktivt ungdomsarbete för att med utgångspunkt från ungdomens nu aktuella psykologiska och sociala behov meddela en mera kvalificerad ungdomsledarskoluing. Kurst'ivden är 10—12 veckor och deltagarantalet ca 25—30. Rekryteringen har skett genom riksorganisationernas centrala kanslier och genom kommunerna med sikte på att deltagarna skall ha dokumenterad erfarenhet av aktivt ungdomsarbete på distrikts- och förvbundsplanet eller av kommunal ungdomsverksamhet.

Sedan 1954 anordnar KFUM och KFUK utbildning för sina sekreterare vid ett gemensamt ungdomsledarinsti- tut. Utbildningen består av grundkurs och tjänstgöringskurs. Den sistnämnda, som beräknas omfatta 21/z år, försiggår samtidigt som vederbörande uppehål- ler en tjänst som ungdomsledare. I un- dervisningsplanen för grundkursen upp- tar ungdomsarbetets metodik och ad- ministration det största timantalet. Stort utrymme ägnas också psykologi, bibel- och trosfrågor samt samhälls- lära, livsåskådningsfrågor och folkrö- relsekunskap. Studierna under tjänst- göringskursen är uppdelade i sex äm- nesgru-pper: religion och livsåskådning, ungdom—skunskap, psykologi, sociala frågor, praktik och övrigt. De stude- rande har fritt val bland de ämnen, som ingår i de olika grupperna.

Sköndalsinstitutet [har tidigare med— delat särskild ungdomsledarutbildning i samband med utbildning av diakoner för församlingstjänst. Sedan 1962 före- kommer endast en social linje vid in- stitutet, vilken jämsides med undervis- ning i teologiska ämnen ger en utbild— ning motsvarande den vid soci-alinsti- tut. Inträ-desfordringarna är i stort sett desamma som vid socialinstituten. För elever som önskar utbilda sig för för- samlingsarbete tillkommer en särskild metodikkurs om 366 timmar. Häri in- går ungdomsarbetesmetodik som ett väsentligt avsnitt.

Ungdomsledarutbildning förekommer också vid en del folkhögskolor. Vid någ- ra skolor ingår undervisningen som ett led i vinterkurserna. Vid andra skolor har man ungdomsledaruthildning i sär- skilda »föreläsningskurser vid sidan av de ordinarie kurserna och vid ytter- ligare några skolor ges den i form av fortsättningskurser, t. ex. so-m tredje årskurs. Kursprogrammen får sin prä- gel av de organisationer som skolorna har anknytning till. Psykologiska, pe- dagogiska och sociala ämnen domine- rar den teoretiska undervisningen och bland övningsämnena är sång, lek, folk- dans, amatörteater, gymnastik och pro- gramverksamhet de vanligaste. Ett par av folkhögskolorna har kompletterat denna undervisning med studiebesök och praktikarbete vid ungdomsgårdar och annan fritidsverksamhet. Elevurva- let till dessa kurser sker i regel i sam- arbete mellan .sk-olorna och de organi- sationer, i vilka ledarna är verksamma, men måste i princip följa folkhögskole- stadgans generösa intagningsbestämmel— ser. Några tentamina avläggs inte och inte heller utdelas några betyg.

Kvalificerade ungdomsledarkurser har anordnats i fritidsavdelningens regi för de heltidsanställd-a föreståndarna vid Stockholms stads ungdomsgårdar. Vid

sidan av kortare kurssamlingar under sommaren med i huvudsak genomgång av aktuella uppgifter, diskussioner kring arbetsplaner, utbyte av erfaren- heter etc., har under de senaste åren genomförts kurser med kvalificerad un- dervisning i ungdomspsykologi, grupp- dynamik, arbetspsykologi, socialpolitik och sociallagstiftning, statskunskap och svenska språket. Kurserna har delvis varit förlagda till föreståndarnas tjänst- göringstid. Likaledes har fritidsavdel- ningen anordnat två universitetscirklar i respektive statistik och sociologi för distriktsorganisationernas heltidsan- ställda instruktörer. Äv-en andra kom- muner —— främst de större städerna — anordnar viss kvalificerad ledarutbild— ning.

2. Mentalhygienisk kurs för socialarbetare

Enligt inhämtade upplysningar omfat- tade den i kap. 4 omnämnda kursen vid socialinstitutet i Stockholm för social- arbetare inom mentalhygieniskt arbete vårterminen 1964 följande avsnitt:

A. Teoretisk del:

Gemensamt för samtliga kursdelta- gare

Tim.

Den uormalpsykologiska utvecklingen 26 Beteenderubbningar och neuroser .. 26 Beteenderubbningar och neuroser i

barnaåldern .................... 22 Klinisk och social psykiatri ........ 16 Orientering om test och testning . . . . 12 Sociologi (Familjen. Alkoholpro-

blem) .......................... 16 Socialpsykiatriska synpunkter på so—

cialvårdsklientelet .............. 10 Familjerätt (frivilligt) ............ 10 Medicinska och psykiatriska aspekter

på alkoholproblem (frivilligt) . . . . 12 Seminarier byggda på av deltagarna

författade uppsatser .......... ca 40 Seminarier i den praktiska socialvår—

dens metodik .................... 40

Alt. 1. För arbete inom barna— och ungdomsvård (16 tim.)

Skol- och placeringsfrågor ........ 8 Orientering om lek- och gruppterapi 8

Alt. ll. För kuratorsarbete inom sjuk- och hälsovård (22 tim.)

Orientering om obstetrik och gyne— kologi .......................... 14 Sjukhuslagstiftning och -förvaltning 8

B. Praktisk del :

Handledd praktik inom socialt arbete med mentalhygienisk inriktning tre dagar i veckan under tre månader.

3. Fortbildning på skolans område

För närvarande sker viss fortbildning av lärare t. ex. genom skolöverstyrel- sens och lärarförbundens försorg. Möj- ligheter finns också att under termi- nerna lägga sådan verksamhet på de 5. k. studiedagarna. Enligt 5 kap. 32 g” skolstadgan kan numera skolans under- visning inställas under en tid motsva- rande högst fem dagar varje läsår för planering av skolarbetet eller fortbild- ning av lärare på studiedagar, som 'an- ordnats av skolstyrelsen eller anordnats eller godkänts av skolöverstyrelsen eller länsskollnämnden. I den mån möjlighe- ten att anordna dessa studiedagar ut- nyttjas 'blir verksamheten obligatorisk för alla lärare.

Studiedagarna måste f. n. -i stor ut- sträckning anslås åt information om grundskolans organisation och därmed sammanhängande problem. Om proble- matiken kring clevvär-den skall få ut- rymme på studiedagarna kan det där- för bli nödvändigt att begära ytterli- gare studiedagar för försöksortens be- hov. Möjlighet torde finnas att välja va- rierande former för dessa studiedagar: föreläsningar, diskussioner i större el- ler mindre grupper, studiecirklar 0. s. v. Företrädare för berörda veten- skapliga disciplincr vid universitet och

högskolor, läkare vid den psykiska barna- och ungdomsvården eller psy— kiatrisk klinik, m. fl. kam engageras som undervisare.

Utöver denna obligatoriska fortbild— ning under studiedagar förekommer på olika håll frivillig vidareutbildning i form av föreläsningsserier eller studie— cirklar i t. ex. psykologi-pedagogik. Denna verksamhet kan ordnas under medverkan av något av de frivilliga bildningsförbunden. I vissa större kom- muner anordnas också universitetskur- ser i psykologi, pedagogik eller andra ämnen.

Av betydelse är vidare den fortbild— ningsverksamhet som anordnas under ferierna genom skolöverstyrelsens, läns- skolnäm—ndernas eller lärarförbundens försorg. Möjlighet finns att förlägga så- dan fortbildning i kursform under läng- re, sammanhängande perioder.

4. Fortbildning för polispersonal

Enligt inhämtade upplysningar omfat- tar sta-tens polisskolas specialkurs i so- cialpolistjänst följande ämnen och tim- ant-al:

Fyvllerister och alkoholister som so-

ciala problem .................... 2 Alkoholism, psykiska alkoholsjukdo- mar samt alkohol och brott ...... 4 Nykterhetsnämndernas uppgifter och arbetssätt ........................ 3 Anstaltsvård för alkoholister ........ 4 Medicinska synpunkter på hjälpåtgär- der bland alkoholskadade ........ 2

Våra nykterhetsfrämjande organisa-

tioner .......................... 2 Särbehandling av alkoholiserade lag-

överträdare ...................... 4 Ungdomspsy-kologi ................ 8 Barnpsykiaterns syn på asocialitet och

brott ............................ 2 Ungdomsbrottslingarna ............ 2 Ungdomskriminaliteten ............ 2 Ungdomsprostitutionen ............ 2

Polisiära problem med de manliga kri- minellt homosexuella ............ 2

Polisiära synpunkter på lösdrivarkli- entelet i Stockholm .............. 3 Lösdrivarlagen Barnavårdsnämndernas uppgifter och arbetssätt Anstalter för unga inom socialvården 2

Nya barnavårdslagen .............. 4 Polisen och de unga ................ 2 Aktuella spörsmål .................. 6 Allmän orientering om fångvårdens — organisation och behandlingspro- blem ............................ 3 Behandlingen på fångvårdsanstalt .. 4 Behandlingen av unga brottslingar .. 4 Kriminalvård i frihet .............. 6 Sexualbrottslighet .................. 4 Väldsbrottslingar .................. 2 Brottslingar i storstaden .......... 4

Psykiska sjukdomar och psykopatier 6 Ett mentalsjukhus, dess problem och möjligheter ...................... 4 Lagstiftning, organisation och intag- ning och utskrivning inom mental—

sjukvården ...................... 2 Narkomaner och giftmissbruk ...... 2 Polisens erfarenheter av narkotika-

missbruk ........................ 2 Socialmedicinska synpunkter på yr-

kes- och arbetsanpassning ........ 2 Polisen och de psykiskt sjuka ...... 1

Dessutom förekommer studiebesök på en ungdomsvårdsskola, ett ungdoms- fängelse, en vårdanstalt för alkohol- missbrukare, en fångvårdsan-stalt och ett mentalsjukhus. Sammanlagda tim- antalet är cirka 106, motsvarande 19 läsdagar, vartill kommer 5 dagar för stud'iebesöken eller tillhopa 4 veckor.

5. Övervakarutbildning

Fångvårdsstyrelsen har i rundskrivelse den 5 februari 1963 till samtliga skydds- konsulenter och skyddsassistenter med egen stationeringsort givit vissa rikt- linjer för anordnande »av övervakarkur— ser. Det framhålls här att tre typer av kurser är lämpliga, nämligen:

1. Renodlade kriminalvårdskurser, vilka lämpar sig särskilt i de större städerna, där kriminalvårdens över- vakare och aspiranter på övervaknings-

uppdrag utgör en så stor grupp att det är möjligt att inom denna göra ett gott urval för en kurs.

2. Kurser i samarbete med det sociala vårdområdet (barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård). Denna form kan an- vänd-as framför allt på mindre orter, där kriminalvårdens övervakare ej ut- gör en så stor grupp, att de kan bilda tillräckligt underlag för en kurs samt där många av dem åtar sig uppdrag från två eller flera vårdområden.

3. Seminarier för övervakare, som ti- digare deltagi-t i övervakarkurser och/ eller har omfattande erfar-enhet av över- vakningsarbete. Sådana seminarier bör ledas av en kri-minalvårds-tjänsteman med rik enfanenhet från frivården. Varje deltagare bör få tillfälle att vid något seminarium föredra av honom föreslagna behanndlingsåtgärder i ett på förhand angivet flall. Härtill kommer kortare konferenser vid veckoslut och andra tider, då di- striktets övervakare och tillsynsmän kan informeras om aktuella frivårds- problem. Fångvårdsstyrelsen har funnit att er- farenheterna från tidigare kurser visat att dessa i regel inte bör omfatta mer än 10 sammanträden fördelade på lika många veckor. Vid avsevärt längre Akur- ser anses det ofta vara svårt för delta- garna att komma till samtliga samma-n- träden. Kurserna bör inte vara för sto— ra. Som lämpligt antal deltagare rekom- menderas 20—25. Vidare har framkom— mit att grupparbete ofta givit rikt ut-

byte. Härvid bör skyddskonsulenten och skyddsassi—stenten medverka som gruppledare. Om samma fall bearbetats av samtliga grupper, får man möjlighet till allmän diskussion vid gruppredo- visningen. Frågeställningen i fallen bör vara klart formulerad och arbetsmate- rialet bör vara maskinskrivet och/eller duplicerat, så att varje deltagare får sitt exemplar. Svaren bör så vitt möj- ligt avse konkreta åtgärder. Tekniska hjälp-medel bör i största möjliga ut— sträckning användas. — I slutet av varje kurs bör kursledaren på lämpligt sätt inhämta deltagarnas synpunkter på kursuppläggningen, undervisningsmeto— den och den behållning de haft av kursen.

Enligt inhämtade upplysning-ar inne— höll programmet för en i Malmö under våren 1962 anordnad övervakarkurs, vilken omfattade tio kvällar med ett sammanträde i veckan, följande äm- nen:

1. Kursens öppnande. Organisation, för- fattningar och instruktion.

2. Kriminalvårdens klientel och arbets- marknaden. 3. De dömda och bostadsanskaffningen. 4. Studiebesök på fångvårdsanstalten i Malmö.

5. De dömda och de exekutiva myndig— heterna.

6. De dömda och alkoholproblemen (so- ciala och medicinska aspekter).

7. Den dömde och socialvårdens hjälp-

möjligheter. 8. Kontaktfrågor i kriminalvården. 9. Övervakaren och den övervakade (den

första kontakten, samtalsteknik m. m.). . Kursens avslutning, samkväm.

BILAGA 5

Polisstatistiska data från några medelstora svenska städer

I de följande tabellerna A—J har gjorts en sammanställning av vissa typer av brott som kommit till polisens känne— dom åren 1950—1961 i städerna Norr- köping, Uppsala, Västerås, Hälsingborg,

Örebro, Borås, Linköping, Eskilstuna, Gävle och Jönköping. Uppgifterna är hämtade från statistiska centralbyråns primärmaterial.

Anmälda brott av vissa typer 1950—1961

A. Norrköping

1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

1950 1951 1952 20 kap. Stöld, även grov ........... 1 064 940 905 Härav: inbrott ........... 397 405 404 Snatteri, bodräkt . 305 318 206 Motorfordonstillgrepp ...... 154 216 128 Härav: Bil .............. — — —— Mc .............. —— _ —— Moped ........... _— — _ Rån ...................... 8 4 4 Övriga brott .............. 1 270 1 968 1 875 Härav: cyklar ........... — -— 1 864 24 kap. Skadegörelse ............... 76 84 86 21 kap. Bedrägeri ................. 244 326 163 22 kap. Förskingring ............... 91 95 63 14 kap. Misshandel m. m ........... 59 110 99 1—8, 10—14 55

818 846 889 1 098 1 213 1 475 1 576 1 566 324 375 393 577 614 731 836 862 206 234 244 226 278 269 280 276 247 235 339 448 462 503 565 563 —— —— -— — 214 248 251 289 -— —— —— — 85 82 107 50 —— -— »— —— 163 171 207 224

1 958 1 912 1 751 1 488 1 476 1 310 1 141 1 019

1941 — — —— 1470 1303 11311008

99 104 115 160 181 157 155 157

248 128 179 117 131 189 254 198

82 56 54 63 52 44 76 67

92 43 87 83 77 106 80 77

1 551 768 257 649 378

33 238

15 976

177 194 f, 65

92. 961 1:

Anmälda brott av vissa typer 1950—1961

? . Uppsala 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 20 kap. Stöld, även grov ........... 1 019 1 171 1 336 1 130 1 198 972 1 518 1 520 1 884 1 890 2 009 2 694 Härav: inbrott ........... 212 333 404 304 364 442 435 456 711 646 725 989 Snatteri, bodräkt .......... 2 6 9 30 22 25 11 3 49 50 52 136 Motorfordonstillgrepp ....... 64 107 125 188 352 431 488 457 735 679 534 815 Härav: Bil .............. — —— —— — -—— — — 191 366 237 269 405 Mc .............. — -— _ —- —— ——- -— 74 104 67 50 61 Moped ........... _— —— —— -— _ — — 192 265 375 215 349 Rån ...................... 0 3 1 3 0 3 5 6 7 6 10 7 Övriga brott .............. 1 104 1 470 1 381 1 831 2 077 1 896 1 550 1 518 1 583 1 471 1 017 1 086 Härav: cyklar ........... 1 094 1 459 1 363 1 816 2 063 1 896 1 550 1 488 1 563 1 453 989 1 065 J 24 kap. Skadegörelse ............... 94 131 132 117 149 163 180 207 200 189 202 299 21 kap. Bedrägeri ................. 140 127 117 127 130 164 11 080 12 592 212 203 138 220 22 kap. Förskingring ............... 55 70 93 87 59 51 83 81 66 84 81 90 14 kap. Misshandel m. m ........... 77 88 107 113 133 169 95 116 111 120 175 166 1—8, 10——14 55 1 Annonsbedrägerier. . Västerås 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 |1957 1958|1959 1960 1961 20 kap. Stöld, även grov ........... 673 757 777 844 1 026 1 196 1 137 1 525 1 627 1 528 1 132 1 636 Härav: inbrott ........... 158 197 225 246 289 392 266 301 803 528 599 543 Snatteri, bodräkt .......... 1 4 9 10 4 1 6 64 36 151 160 108 Motorfordonstillgrepp ....... 38 48 69 116 139 178 358 410 684 594 399 445 Härav: Bil .............. — —— _. —— _, -— — 171 379 226 146 224 Mc .............. —— —- —- — — —— — 109 76 43 36 21 Moped ........... — — —— -— -— -— — 130 229 325 217 200 | Rån ...................... 1 2 o 3 2 2 3 3 o 2 4 1 ' Övriga brott .............. 1 299 1 397 1 419 1 338 1 378 1 408 1 393 1 545 1 514 1 335 1 052 973 | Härav: cyklar ........... 1 272 1 383 1 365 1 286 1 323 1 255 1 342 1 267 1 426 1 237 997 797 24 kap. Skadegörelse ............... 38 50 53 70 56 100 188 186 149 222 131 98 21 kap. | Bedrägeri ................. 79 109 126 94 137 158 180 162 142 176 176 162 | 22 kap. Förskingring ............... 28 34 71 64 52 38 62 39 66 79 43 48 14 kap. Misshandel m. m ........... 71 78 71 85 101 103 83 95 117 101 95 95 1—8, 10—14 ;;

Anmälda brott av vissa typer 1950—1961

D. Hälsingborg

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

20 kap. Stöld, även grov ........... 1 019 1 079 1 069 1 157 1 029 953 1 313 1 210 1 162 1 123 1 417 1 532 Härav: inbrott .......... 360 385 431 449 520 579 839 865 873 788 1 045 1 085 Snatteri, bodräkt .......... 36 26 47 63 88 416 400 447 460 571 551 438 Motorfordonstillgrepp ....... 112 157 144 187 201 446 353 714 607 580 720 563 Härav: Bil .............. —— _ — — —— — -— 361 211 194 308 279 Mc .............. — —— — — — —— —— 125 98 64 91 53 Moped ........... -— —— — _ 65 129 162 228 298 322 321 231 Rån ...................... 4 5 2 4 4 2 7 6 3 4 7 4 Övriga brott .............. 1 263 1 306 1 321 1 261 1 120 1 129 915 904 783 840 843 717 Härav: cyklar ........... —— -— 1 286 1 223 1 098 1 115 896 886 762 822 822 700

24 kap. Skadegörelse ............... 139 133 166 168 111 73 76 98 97 216 118 121

21 kap. Bedrägeri ................. 189 216 203 244 225 355 209 195 287 204 288 221

22 kap. Förskingring ............... 77 87 103 94 124 159 96 71 64 100 97 102

14 kap. Misshandel m.m ........... 150 127 105 102 129 99 115 105 85 76 75 82

1—8, 10—14 55

E. Örebro 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

20 kap. Stöld, även grov ........... 588 681 749 739 871 882 1 202 1 186 1 514 1 210 1 485 1 584 Härav: inbrott ........... 212 312 408 355 409 498 696 662 862 612 950 729 Snatteri, bodräkt .......... 227 175 180 200 265 246 255 302 301 307 311 146 Motorfordonstillgrepp ....... 89 81 86 105 177 209 247 275 308 346 363 298 Härav: Bil .............. — —— — —- —— — —— 152 146 120 155 129 Mc .............. -— — — —— -— — — 25 39 41 26 16 Moped ........... — — — —— — — —— 98 123 185 182 153 | Rån ...................... 2 2 1 4 4 5 6 2 3 9 3 91 Övriga brott .............. 1 204 1 507 1 632 1 554 1 424 1 365 1 509 1 300 913 861 809 500! Härav: cyklar ........... — 1 314 —— 1 484 1 388 1 280 1 312 1 201 817 847 795 4903 24 kap. ! Skadegörelse ............... 102 79 73 131 187 213 204 203 192 200 189 207 21 kap. '. Bedrägeri ................. 104 146 159 174 190 250 178 232 268 158 256 271 t 22 kap. *: Förskingring ............... 53 66 96 56 103 58 65 86 87 96 77 9 | 14 kap. i Misshandel m. m ........... 92 109 63 61 77 126 160 134 119 117 79 10 , 1—8, 10—14 55 v

20 kap. Stöld, även grov ........... Härav: inbrott ........... Snatteri, bodräkt .......... Motorfordonstillgrepp .......

Härav: Bil .............. Mc .............. Moped ...........

Rån ......................

Övriga brott .............. Härav: cyklar ...........

1951 1952

485 183 157

451 166

403 201 102

77

')

.-

880

1 238 801 273 548 325

135

649 634

1 119 614 196 507 260

85 162

559 545

1 333 766 187 487 170

76 241

528 514

1 264 719 133 438 189

72 177

1 492 807 132 521 224

71 226

409 389

347 316

24 kap. Skadegörelse ............... 59 45 67 105 119 138 165 192 127 141 143 168 21 kap. Bedrägeri ................. 253 117 71 114 127 181 217 166 92 1983 201 382 22 kap. Förskingring ............... 73 56 40 36 31 46 54 46 48 82 66 96 14 kap. Misshandel m.m ........... 46 50 53 47 65 55 59 48 63 102 122 173 1—8, 10—14 55 1 Seriebrott. G. Linköping 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 20 kap. Stöld, även grov ........... 524 760 606 767 573 1 036 1 094 833 1 272 1 095 1 236 1 179 Härav: inbrott .......... 205 250 277 341 174 472 498 419 744 489 726 593 Snatteri, bodräkt .......... 243 918 690 766 388 457 599 861 589 813 584 469 Motorfordonstillgrepp ....... 79 92 107 175 145 290 244 304 402 364 303 333 Härav: Bil .............. —— — — — — — —— 157 188 190 181 187 Mc .............. — —— —— —— —— —- — 54 50 30 15 28 Moped ........... — — — — — 85 65 93 164 144 107 118 Rån ...................... 1 1 0 1 0 5 5 2 3 3 0 0 Övriga brott .............. 1 016 1 266 1 215 1 297 1 215 1 241 1 098 1 107 1 090 1 024 816 663 Härav: cyklar ........... 1 000 1 242 1 184 — — 1 173 1 041 1 072 1 044 968 777 629 24 kap. Skadegörelse .............. 78 82 80 150 112 151 171 176 146 182 123 150 21 kap. Bedrägeri ................. 254 265 121 195 286 174 296 342 316 293 345 277 22 kap. Förskingring .............. 122 14 kap. Misshandel m.m ........... 76 45 89 112 110 99 96 86 100 103 104 109 1—8, 10—14 55

Amnälda brott av vissa typer 1950_1961

H. Eskilstuna

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

20 kap. Stöld, även grov ........... 354 409 323 411 381 378 513 500 897 1 047 1 311 1 264 Härav: inbrott .......... 135 152 134 198 213 175 194 197 567 649 749 709 Snatteri, bodräkt .......... 126 150 116 157 140 234 170 290 245 466 430 304 Motortordonstillgrepp ....... 69 47 40 83 120 154 221 195 307 305 458 434 Härav: Bil .............. _ _ _ _ _ _ _ 131 139 137 185 261 Mc .............. — _ _ _ _ _ _ 17 21 37 42 19 Moped ........... _ _ _ _ _ — _ 47 147 131 231 154 Rån ...................... 0 1 0 1 0 1 3 0 1 5 2 4 Övriga brott .............. 797 737 760 744 723 780 811 764 667 695 680 551 Härav: cyklar ........... 785 730 748 738 716 767 802 751 657 675 658 537

24 kap. Skadegörelse ............... 63 45 49 62 82 84 83 111 155 130 158 161

21 kap. Bedrägeri ................. 407 87 220 117 143 136 126 38 1 322 216 153 160

22 kap. Förskingring ............... 73 47 175 45 58 56 49 68 236 111 92 70

14 kap. Misshandel m. m ........... 116 99 108 47 79 101 98 94 110 90 106 153

1—8, 10—14 55 1. Gävle

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

20 kap. Stöld, även grov ........... 984 942 758 930 1 137 1 527 1 277 1 067 1 321 1 655 1378 1 371 Härav: inbrott .......... 245 283 243 336 381 394 420 427 574 960 807 740 Snatteri, bodräkt .......... 80 80 74 31 1 2 11 _ 11 93 148 439 Motortordonstillgrepp ....... 75 119 68 121 205 325 407 338 395 502 376 636 Härav: Bil .............. _ _ _ _ _ _ _ 207 229 241 210 280 Mc .............. _ — _ — _ _ _ 39 52 54 29 38 Moped ........... _ _ _ _ _ _ _ 92 114 207 137 318 Rån ...................... 1 1 2 1 2 6 5 8 3 3 12 5 Övriga brott .............. 570 931 1 240 963 901 830 791 913 1 015 987 859 834 Härav: cyklar ........... _ — _ _ _ _ _ 912 989 967 824 820

24 kap. Skadegörelse ............... 70 61 44 81 47 70 84 94 131 108 67 192

21 kap. Bedrägeri ................. 123 111 105 109 209 142 207 171 203 454 104 213

22 kap. Förskingring ............... 52 78 42 53 30 95 72 75 64 71 197 43

14 kap. Misshandel m. m ........... 46 51 54 44 56 79 71 65 49 58 119 92

1—8, 10—14 55

_A. _ .__-,_._.,A,,l_.

var:

Anmälda brott av vissa typer 1950—1961

J. Jönköping 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 20 kap. Stöld, även grov ........... 378 501 605 594 529 586 1 201 800 640 968 923 863 Härav: inbrott ........... 120 138 236 177 196 218 251 266 342 372 317 275 ' Snatteri, bodräkt .......... 125 116 82 38 56 103 43 146 309 95 91 101 Motorfordonstillgrepp ....... 78 68 69 90 131 101 144 257 334 297 289 324 Härav: Bil .............. _ _ _ _ _ _ _ 85 134 146 133 174 Mc .............. _ _ _ _ _ _ _ 46 56 30 26 12 Moped ........... _ _ _ _ — _ _ 126 144 121 130 138 Rån ...................... 0 4 2 1 0 0 0 2 2 2 0 2 Övriga brott .............. 721 783 676 675 961 793 414 709 539 483 413 274 Härav: cyklar ........... 717 717 664 665 941 782 389 690 467 466 335 228 24 kap. Skadegörelse ............... 79 82 72 174 108 125 144 168 179 132 114 96 21 kap. Bedrägeri ................. 123 347 190 141 107 115 204 140 166 141 139 150 22 kap. Förskingring .............. 44 58 65 104 63 37 72 41 59 58 37 38 14 kap. Misshandel m. m ........... 14 93 18 95 111 39 73 45 45 23 118 95 1—8, 10—14 &;

BILAGA 6

Några kriminalstatistiska data beträffande inbrott och motor- fordonsstölder i Gävle och Västerås m. m.

Av docent Knut Sveri

1. Inledning

Undersökningens syfte Syftet med följande undersökning är att belysa brottsligheten i två medel- stora svenska städer under åren 1950 och 1960 vad beträffar brottstyperna inbrott1 och motorfordonstillgrepp. Ge- nom en sådan analys hoppas man kun- na komma fram till vissa slutsatser be- träffande anmälningsstatistikens an- vändbarhet såsom index för brottslig- heten, dess utveckling, omfattning och kvalitativa prägel.

Undersökningsmaterialet omfattar alla av polisen emottagna och skriftligen nedtecknade anmälningar. För att säk- ra en enhetlig bedömning och kontroll har samtliga anmälningar _ oavsett typ av brott _ granskats. Beträffande Gävle har allt material (anmälningar, PM, undersökningsrapporter m. ni.), som finns arkiverat hos kriminalpoli- sen, studerats och vad bcträffar Väs— terås samtliga anmälningar.

Registreringen

Registreringen av anmälningarna sker på något olika sätt i de två städerna. I Gävle skrivs först ett koncept till en anmälan. Alla anmälda brott föres där- efter i nummerföljd in i en journal, där brottets art, anmälarens namn och adress, resultatet av efterforskningen

och eventuellt gärningsmannens namn och födelsedatum samt även namnet på den tjänsteman som handhar ärendet angives. Själva anmälan (konceptet) och alla anteckningar och rapporter (kallade PM) samlas kronologiskt i pär— mar. I de fall, där gärningsmannen på- träffas och blir förhörd, skrivs även ett koncept med hans redogörelse. Om ärendet översändes till åklagarmyndig- heten blir alla dokument renskrivna. Kopior av dessa handlingar förvaras också i arkivpärmarna.

Genom att granska innehållet i dessa pärmar och jämföra det med anmäl- ningsjournalerna kan man sålunda få fram detaljer rörande alla brott av viss typ.

I Västenås är systemet annorlunda. Någon gemensam journal förs inte, utan varje anmälan skrivs direkt på ett s. k. nålkort. Samtidigt tar man genomslag, som sättes in i pärmar. Nålkorten kan snabbt sorteras efter brottstyp. Varje kort innehåller en kortfattad beskriv— ning av brottet, efterforskningens art och resultat samt uppgift om eventuella gärningsmän.

Såväl i Gävle som i Västerås för man dessutom alfabetiska register över an- mälningar och över gärningsmän med

1 Betr. den icke—juridiska termen »inbrott» se nedan 5. 239.

&

._ ___-==

. ;ww

hänvisning till anmälans (eller anmäl- ningarnas) nummer.

Genomgången av det här presente— rade materialet har skett på följande sätt. För Gävles vidkommande stenci- lerades en enkel blankett med rubriker för anmälans nummer, den ev. miss- tänktes namn och födelsedatum samt antal deltagare, och _ i de fall där brottet var ett inbrott _ brottsplatsens art, värdet av det stulna och dettas art, medan rubrikerna i de fall där brottet var tillgrepp av ett motorfordon, angav fordonets art m. 111. Med ledning av journalerna och medelst genomgång av de arkiverade anmälningarna och rap- porterna kunde blanketterna därefter ifyllas.

I Västerås var nålkorten ( = anmäl- ningarna) sorterade månadsvis. Korten för varje månad fördelades i tre högar: en för motorfordonstillgrepp, en för inhrottsstölder och en för samtliga övriga brott. De senare kontrollerades och de övriga sorterades ytterligare efter brottsplats, fordonstyp etc. och deras antal samt övriga informationer av intresse noterades i tabellarisk form.

Bearbetningen har skett genom sam- manställning av uppgifterna för de två åren i tabeller.

Definitioner Termen motorfordonstillgrepp innefat- tar

a) alla de fall, där en moped, motor— cykel eller bil oberättigat har använts, dvs. att fordonet har flyttats eller är försvunnet;

b) alla de fall, där någon har för— sökt starta motorfordonet utan att flytta det. Bara de fall, där spår efter start- försök har lämnats, är inkluderade.

Inbrott har ansetts föreligga när någon genom användande av våld mot dörrar, fönster, skåp e. dyl. oberät- tigat har trängt sig in i eller försökt

tränga Sig in i (eller in på) annans egendom. Termen »inbrott» samman- faller inte med begreppen »inbrotts— stöld» eller »grov stöld». I många fall _ och i varje fall i försöksfallen _ tor- de det nämligen vara omöjligt att fast- slå, huruvida stöldavsikt förelegat eller om vederbörande haft för avsikt att ta sig in t. ex. för att sova, av ren nyfiken- het e.dyl. Ett sönderbrutet lås på en bildörr (utan andra spår) kan sålunda vara a) försök till bilstöld, b) försök tillstöld från bilen, c) försök att ta sig in för att sitta i bilen, d) ren skade- görelse. Dessa fall har förts till inbrot- ten och liknande fall av angrepp på andra brottsobjekt har tolkats på mot— svarande rätt.

Ett brott har ansetts uppklarat, när polisen varit övertygad om att den har fått tag i gärningsmannen och har bin- dande bevisning mot honom. I de _ mycket sällsynta _ fall, där åklagaren trots detta avskrivit saken, har brottet ansetts vara ouppklarat.

Polisstatistiska data. Rikssiffror

Även om definitioner, som används i denna undersökning, inte alldeles över- ensstämmer med de legala brottsdefini- tionerna, är dock skillnaden mellan be- greppet »inbrott», som här används, och det polisstatistiska begreppet »in- brottsstöld» så liten, att man kan an— vända polisstatistiken som jämförelse— material. Erfarenheten visar nämligen, att polisen rubricerar alla försök att bryta sig in som »försök till inbrotts- stöld», med undantag av inbrott i bil som i regel rubriceras som »försök till bilstöld». Har man sålunda bara klart för sig att man i föreliggande under- sökning har fört över en del av de sist- nämnda fallen till kategorien »inbrott», torde ingen större risk föreligga vid en jämförelse med de polisstatistiska siffror, som finns tillgängliga i statis-

Tabell 1. Inbrottsslölder och motorfordonstillgrepp 1950—1960 enl. Polisstatistiken

Inbrotts- Index Motorfordonstillgrepp Index stölder 1950 = 100 Bil Mc Moped Totalt 1950 = 100

1950 20 714 100 ca 3 500 7 065 100 51 24 159 117 9 228 131 52 26 511 128 9108 129 53 25 889 125 10 515 150 54 28 348 137 15 726 222 55 33 319 161 25 029 354 56 34 357 166 26 464 375 57 42 717 207 18 062 4 795 10 045 32 902 465 58 53 645 259 20 698 5 776 12 763 39 237 555 59 53 230 257 17 722 4 414 12 203 34 339 486 60 56 302 272 18 219 3 253 10 812 32 284 457 61 56 281 271 20 822 2 733 10 470 34 025 481 62 61 838 299 23 709 2 313 11 180 37 202 526 63 66 335 320 25 035 2 107 10 514 37 656 530

Källa: Statistiska Centralbyrån, Brott som kommit till polisens kännedom, resp. år.

tiska centralbyråns publikation »Brott som kommit till polisens kännedom».

De här omnämnda sifferserierna finns intagna i tabell 1. Vad beträffar antalet anmälda inhrottsstölder visar denna tabell, att medan det år 1950 an- mäldes 20 714 sådana brott, var antalet år 1960 56 302 eller 2,7 gånger så stort. Denna utveckling har emellertid inte gått alldeles jämnt. ökningen var star- kast åren 1956—58, medan man år 1953 och år 1959 kunde spåra en viss avmatt- ning.

Motorfordonsstölderna ökade under samma period från 7 065 till 32 284, dvs. det förövades 4,5 gånger så många sådana brott år 1960 som år 1950. Ty- värr saknas specificerade uppgifter om de tillgripna motorfordonens art för åren 1950_56, varför man inte kan säga något mera exakt om hur utveck- lingen har varit för bilarnas och motor- cyklarnas vidkommande. Enligt en upp— gift hos Fredriksson (1958) skulle emel— lertid antalet fullbordade tillgrepp av bilar år 1950 ha varit 2 018.2 Räknar man antalet försök till ca 40—45 %, skulle totalantalet bilstölder bli ca 3 500

detta år. Det fanns dock knappast några mopeder i början av 1950-talet, varför resten av motorfordonen måste ha varit motorcyklar, som sålunda skulle ha till- gripits till ett antal av ca 3 500. Detta verkar inte osannolikt, om man beak- tar det enorma intresse för motorcyk- lar som fanns bland ungdomen i början på 50-talet, ett intresse som i dag tycks ha överförts på bilarna.

År 1950 skulle enligt detta 50 % av de tillgripna motorfordonen ha varit motorcyklar, medan 50 % skulle ha va- rit bilar. Sju år senare, år 1957, är bil- den totalt förändrad. Mopedtillgreppen har kommit till och omfattar 30,5 % av samtliga tillgrepp, biltillgreppens antal har ökat och utgör 55 %, medan motor— cykeltillgreppen bara omfattar 14,5 %. År 1960 blir förskjutningen än mera tydlig _ detta år var procentfördel- ningen nämligen följande: biltillgrepp 57 %, motorcykeltillgrepp 10 % och mopedtillgrepp 33 %.

Utvecklingen avspeglar förändring— arna i motorfordonsbeståndet i Sverige

2 Gunnar Fredriksson, Biltillgrepp i Sverige 1950—1957, s. 39.

Tabell 2. Inbrott och motorfordonstillgrepp. Förändringar 1950—1960 stad/land

Inbrottsstöld

Motortordonstillgrepp

1950 1960 1950 1960

Stockholm, Göteborg, Malmö ...... 100 Städer med stadsfiskal ........... 100 Landsfiskalsdistrikt .............. 100

205 1 00 406 31 6 100 525 347 100 534

under dessa år. Antalet mopeder och s. k. lätta motorcyklar känner man inte till, men att mopedernas antal har ökat är uppenbart. Vad beträffar de lätta motorcyklarna verkar det som om in- tresset för dessa har sjunkit betydligt under slutet av 50-talet, men huruvida deras absoluta antal har förändrats, vå- gar man inte ha någon uppfattning om. Å andra sidan är förändringarna i an- talet bilar och tyngre motorcyklar _ för vilka uppgifter finns i Statistisk årsbok _ påtagliga. År 1950 fanns 252 000 personbilar och 212 000 tyngre motorcyklar, dvs. 55 resp. 45 %. År 1957 var antalet personbilar 863 000 och motorcyklar 248 000 (78 resp. 22 %). År 1960 uppgick antalet person— bilar till ca 1,2 milj., medan motorcyk- larnas antal sjönk till ca 190 000, vilket betyder att de sistnämnda numera inte utgör mera än knappt 15 % av de typer av registrerade fortskaffningsmedel, som används för personbefordran. Vidare ser man av tabell 1, att an- talet tillgripna motorfordon under pe— rioden 1950—60 var störst år 1958 och därefter minskade under åren 1959 och

1960. Nedgången gällde samtliga typer av fortskaffningsmedel, men var störst för motorcyklarnas vidkommande. Vad beträffar biltillgreppen har dessa åter börjat öka i omfattning under år 1960 och har sedan fortsatt härmed. I fråga om motorcyklarna har antalet tillgrepp visat en jämn nedgång, medan mopedtillgreppen efter en nedgång från år 1959 till år 1960 tycks ha stabiliserat sig vid ett antal av ca 10500—11500 per år.3 Slutligen skall några ord sägas om brottslighetens utveckling fördelad på geografiska områden. Uppgifter härom finns i »Brott som kommit till polisens kännedom 1960» (s. 7 ff.).

3 Statistisk tidskrift 1961: 11, s. 738 och Statistiska Meddelanden R 1964: 5. De preli- minära siffrorna är:

1958 1959 1960 Bil .......... 21 192 17 933 18 306 MC ......... 5 796 4 414 3 270 Moped ...... 12 821 12 359 10 846

1961 1962 1963 Bil .......... 20 822 23 709 25 035 MC ......... 2 733 2 313 2 107 Moped ....... 10 470 11 180 10 514

Tabell 3. Inbrott och motorfordonstillgrepp 1960. Per 1 000 invånare stad/land

Stockholm, Göteborg, Malmö ............... Städer med stadsfiskal ..................... Landsfiskalsdistrikt ........................ Städer med 50—100 000 invånare ........... Städer med 20—50 000 invånare ............

Anmälda brott per 1 000 invånare

Tillgrepp av

Inbrotts- stöld

bilar mc moped

43 90 4,8 112

78

1950 1960 Inbrott i Oupp- U - Oupp- U — klarade klalrpåjde Totalt klarade klaiiåde Totalt Ant. % Ant. % Ant. % Ant. % Ant. % Ant.| % 1. Automat, skyltskåp. 17 10,3 4 5,8 21 9,0 69 13,3 6 3,7 75 11,0 2. Kiosk ............. 12 7,3 1 1,4 13 5,5 13 2,5 7 4,3 20 3,0 3. Affär .............. 29 17,6 8 11,8 37 16,0 64 12,4 31 19,3 95 14,0 4. Arbetsbod, redskaps- bod, nybygge o. d. . . 7 4,2 3 4,4 10 4,5 41 8,0 6 3,7 47 7,0 5. Fabrik, lager, garage, _ magasin, verkstad o. dyl ................ 19 11,5 4 5,9 23 10,0 65 12,6 30 18,6 95 14,0 6. Kontor ............ 17 10,3 6 8,8 23 10,0 42 8,1 12 7,5 54 8,0 7. Restaurant, kafé, konditori .......... 2 1,2 3 4,4 5 2,0 27 5,2 14 8,7 41 6,0 8. Bostäder1 .......... 25 15,2 32 47,1 57 24,0 50 9,7 31 19,3 81 12,0 9. Sommarstugor ..... 18 10,9 _ 18 8,0 28 5,4 13 8,1 41 6,0 10. Båt ............... 7 4,2 2 2,9 9 4,0 5 1,0 2 1,2 7 1,0 11. Bil ................ 9 5,5 5 7,5 14 6,0 84 16,2 4 2,5 88 13,0 12. Div. .............. 3 1,8 _ 3 1,0 29 5,6 5 3,1 34 5,0 Summa 165 100,0 68 100,0 233 100,0 517|100,0 161 100,0 678 100,0

1 Härav på vindar och i källare: 1950: 25, 1960: 48.

Utvecklingen år 1960 jämfört med år 1950 framgår av tabell 2.

Ökningen i antalet anmälda inbrotts- stölder och motorfordonstillgrepp har sålunda varit störst i landsfiskalsdistrik- ten och minst i storstäderna. Å andra sidan är givetvis antalet anmälda brott per 1000 invånare betydligt högre i storstäderna, något som framgår av ta- bell 3.

2. Anmälda inbrott i Gävle och Västerås Gävle åren 1950 och 1960

Genomgången av det hos polisen arki- verade materialet visar, att det år 1950 anmäldes 233 inbrott mot 678 år 1960, dvs. 2,9 gånger så många.

Av inbrotten år 1950 förblev 165 (71 %) ouppklarade och 68 (29 %) kla- rades upp, medan 517 (76 %) förblev ouppklarade och 161 (24 %) klarades upp år 1960.

I tabell 4 har inbrotten fördelats på brottsplatser. Även om de absoluta talen

är för små för några bestämda slutsat- ser, måste man säga att den relativa fördelningen på brottsplatser inte har undergått några mer betydande föränd- ringar. Det visar sig sålunda, att inbrott i affärer (inklusive restauranter etc.), kiosker och automater tillsammans ut— gjorde 32,5% av samtliga inbrott år 1950 och 34 % år 1960, medan inbrott i kontor, fabrik, lager, verkstad osv. omfattade 24,5 % år 1950 och 29 % år 1960. De högre absoluta siffrorna för 1960 betyder m.a.o. inte, att det är någon viss typ av inbrott som har ökat så mycket mer än de andra, att den kan förklara ökningen i totalsiffrorna.

Den höga procentandelen för inbrott i bostäder år 1950 (24 %) beror huvud— sakligen på en enstaka våningstjuv som opererade i Gävle detta år.

I tabell 5 finns uppgifter om värdet av de vid inbrotten stulna föremålen. Grundmaterialets tillförlitlighet har gi- vetvis sin begränsning. Värdet kan t. ex. uppskattas för högt av anmälaren, i

Tabell 5. Inbrott i Gävle 1950 och 1960. Värdet av det stulna. Procent.

1950

1960

Oupp- klarade fall

Upp- klarade fall

Oupp— klarade fall

Upp- klarade fall

Totalt Totalt

Intet stulet, försök, omedelbart fast- tagande .......... 37 27 34 34 27 - 33 Under 10 kr ....... 16 13 15 9 11 9 10—49 » ...... 13 15 14 10 18 12 50—99 » ...... 10 12 11 9 8 9 100—499 » ...... 16 24 18 23 18 22 500—999 » ...... 4 7 5 6 7 6 1000 kr. och över .. 3 1 2 6 9 6 Uppg. saknas ....... 1 1 1 3 2 3 Totalt 100 100 100 100 100 100

Abs. antalet 165 68 233 517 161 678

vissa fall saknas värdeuppgifter medan det som stulits finns angivet osv. Det hela är följaktligen mycket approxima- tivt. I de fall, där de stulna föremålen har beskrivits i polisrapporterna, men några värdeuppgifter inte har funnits, har värdet uppskattats av författaren av denna rapport. Det rör sig här om mycket enkla saker som t. ex. stöld av rockar, något enstaka verktyg ur en verktygslåda e. (1. Vid stölder av mera värdefulla saker har värdeuppgifter all- tid förelegat i polisrapporterna.

Med de begränsningar som nu antytts, tycks man dock kunna spåra vissa ten- denser i tabellen.

a) Den allmänna tendensen är, att de flesta brotten koncentreras till små vär— den. År 1950 låg sålunda 40 % i värde- klasserna under 100 kronor, och år 1960 var motsvarande procentsiffra 30 %.

b) För såväl 1950 som 1960 gäller, att stölder, där värdet av det stulna överstiger 1 000 kronor, är relativt säll— synta _ år 1950 omfattade sådana brott 2 % av samtliga inbrott och år 1960 6 %.

c) Det relativa antalet fall, där intet

blev stulet, var konstant för de två åren (34 resp. 33 %).

d) Värdet av det stulna år 1960 var genomgående högre än år 1950. Medan, som påpekats under a) ovan, 40 % av inbrotten låg i värdeklasserna under 100 kronor år 1950, var detta fallet för bara 30 % år 1960. Dessa 10 % har för- skjutits till klassen 100—499 kronor (4 % högre år 1960 än år 1950) och till klasserna över 500 kronor (5 % hög- re än år 1960).4 Beaktar man dessutom, att totalantalet inbrott har tredubblats, betyder detta en mycket betydande ök- ning av de inbrott som har medfört större förluster för ägarna. (I absoluta tal var det år 1950 12 inbrott i klassen 500—900 kronor och 5 i klassen över 1 000 kronor medan motsvarande siff- ror år 1960 var 41 resp. 41.)

Västerås åren 1950 och 1960

Antalet till polisen i Västerås år 1950 anmälda inbrott var 194 och år 1960 698 eller 3,5 gånger så stort.

Av de år 1950 anmälda inbrotten upp-

. Skillnaden mellan 1950 och 1960 räknat för en fourfold-table (över och under 100 kr) är statistiskt signifikant på 1 %-nivån.

Tabell 6. Inbrott i Västerås 1950 och 1960

1950 1960 Inbrott i 0upp- Upp- Oupp- Upp, klarade klarade Totalt klarade klarade Totalt Ant. % Ant. % Ant. % Ant. % Ant. % Ant. % 1. Automat, skyltskåp. 7 5,3 2 3,3 9 5,0 31 5,5 10 7,2 41 6,0 2. Kiosk, tobakshandel o. dyl ............. 7 5,3 1 1,6 8 4,0 27 4,8 8 5,8 35 5,0 3. Affär ............. 21 15,7 6 9,8 27 14,0 72 13,0 14 10,0 86 12,0 4. Arbetsbod, redskaps- bod o. dyl ......... 9 6,8 3 4,9 12 6,0 70 12,5 16 11,5 86 12,0 5. Fabrik, lager, garage, verkstad o. dyl. . . . . 27 20,3 12 19,7 38 19,0 73 13,1 28 20,1 101 15,0 6. Kontor ............ 6 4,5 5 8,3 11 6,0 33 6,0 3 2,2 36 5,0 7. Restaurant, kafé o. dyl ................ 7 5,3 1 1,6 8 4,0 46 8,2 15 10,8 61 9,0 8. Bostäder1 .......... 35 26,3 15 24,6 50 25,0 9. Sommarstuga ...... 4 3,0 1 1,6 5 3,0i 123 22'0 42 30'2 165 24'0 10. Båt ............... 6 4,5 3 4,9 9 5,0 13 2,3 1 0,8 14 2,0 11. Bil ................ 4 3,0 7 11,5 11 6,0 65 11,6 _ 65 9,0 12. Diverse ............ _ _ 5 8,2 6 3,0 6 1,0 2 1,4 8 1,0 Summa 133|100,0 61 |100,0| 194|100,0 559 100,0 139 100,0 698|100,0

1 Härav i källare eller på vindar 1950: 32, 1960: 116.

klarades 31,5 % (61 inbrott) medan motsvarande siffror år 1960 var 20 % (139 inbrott).

Av tabell 6 framgår, hur brotten för- delar sig på brottsplatser. Även vad be— träffar Västerås kan man konstatera, att den relativa fördelningen inte har undergått några väsentligare förskjut-

ningar från år 1950 till år 1960. Sålunda utgjorde inbrott i affärer (inkl. restau- ranter etc.), kiosker och automater till— sammans 27 % av samtliga inbrott år 1950 och 32 % år 1960, medan inbrott i kontor, lager, verkstad osv. omfattade 31 % år 1950 och 32 % år 1960.

Vad beträffar värdet av det stulna

Tabell 7. Inbrott i Västerås 1950 och 1960. Värdet av det stulna. Procent.

1 950 1 960 0upp- Upp- Oupp- Upp- klarade klarade Totalt klarade klarade Totalt fall fall fall fall Intet stulet, försök, omedelbart fast— tagande .......... 24 43 30 45 37 44 Under 1 0 kr ....... 8 7 7 6 12 7 10—49 » ...... 29 16 25 15 18 16 50—99 » ...... 9 1 1 10 8 10 8 100—499 » ...... 23 13 20 15 14 15 500—999 » ...... 2 3 3 4 1 3 1 000 kr. och över. . 2 2 2 3 4 3 Uppg. saknas ...... 3 5 3 4 4 4 Totalt 100 100 100 100 100 100 Abs. antalet 133 61 194 559 139 698

,_ _; ._ —1=__.

Tabell 8. Inbrott i Gävle—Västerås 1950 och 1960. Uppgifter om personer

Gävle Västerås Ålder 1950 1960 1950 1960 Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Under 15 år.. 9 17,0 36 27,0 10 20,0 25 24,0 15—19 » .. 20 39,0 49 36,0 19 39,0 46 44,0 20—24 » .. 8 15,0 19 14,0 11 23,0 15 15,0 25 år och över 13 25,0 30 22,0 8 16,0 17 16,0 Okänd ålder. . . 2 4,0 1 1,0 1 2,0 1 1,0 Totalt 52 100,0 135 100,0 49 100,0 104 100,0 Gruppaktivilet Gävle 1950 1960 Ensam Flera tills. Summa Ensam Flera tills. Summa Under 15 år ........ 1 8 9 _ 36 36 15—19 » ........ 5 15 20 4 45(i2) 49 20—24 » ........ 4 4 8 3 16 (;;:3) 19 25 år och över. . . . 6 7 13 10 20 30 Okänd ålder ........ _ 2 2 1 _ 1 Totalt 16 36 52 18 | 117 (iö) 135 Gruppakliuitet Västerås 1950 1960 Ensam Flera tills. Summa Ensam Flera tills. Summa Under 15 år ........ _ 10 10 4 21(i1) 25 15—19 » ........ 5 14 19 13 33 (331) 46 20—24 » ........ 5 6 11 2 13 (332) 15 25 år och över. .. 3 5 8 10 7 (311) 17 Okänd ålder ...... _ 1 1 _ 1 1 Totalt 13 36 49 29 75 (i 5) 104

:l: anger antalet personer som opererade ensamma vid något tillfälle och i grupp vid andra tillfällen.

visar tabell 7, att det i 30 % av år 1950 förövade inbrott inte blev stulet något av värde, medan motsvarande procent- tal för år 1960 var hela 44. Värden för under 100 kronor omfattade 42 % av de anmälda inbrotten år 1950 och 31 % år 1960. Motsvarande procenttal för vär- den över 500 kronor var 5 % år 1950 och 6 % år 1960 (i absoluta siffror 9 resp. 46).

3. Uppgifter om personer Gävle—Västerås

Gävle åren 1950 och 1960

Av tabell 5 framgår att 68 inbrott upp- klarades år 1950. I dessa förekom 52 personer som enligt polisens uppfatt- ning var klart skyldiga till att ha för- övat (eventuellt medverkat) eller för— sökt föröva ett eller flera av brotten ifråga. På liknande sätt förekom i de

Tabell 9. Motorfordonstillgrepp Gävle—Västerås 1950 och 1960

Anm. brott 1 950 1 960 Abs. antalet Uppklarade fall Abs. antalet Uppklarade fall Gävle Bil ............... 32 16 1 50 66 Mc ............... 45 9 27 8 Moped ............ _ _ 1 1 9 8 Summa 77 25 296 82 Västerås Bil ............... 1 8 10 1 58 52 Mc ............... 25 8 39 1 5 Moped ............ _ _ 239 23 Summa 43 1 8 436 90 Personer Gävle Västerås 1950 1960 1960 1950 Under 15 år ......... 8 4 _ 23 15—19 » ......... 19 59 22 62 20—24 » ......... 8 1 6 5 22 25 år och över ...... 5 12 1 6 Okänd ålder ......... 1 — 4 1 Totalt 41 91 31 114

Uppklaringsprocent: Gävle 1950: 32,5; 1960: 28

Enbart bil 1950: 50 ; 1960: 44 Västerås 1950: 42 ; 1960: 20,5 Enbart bil 1950: 55 ; 1960: 33

161 år 1960 uppklarade fallen 135 per- soner.

Åldersfördelningen för personerna finns redovisad i tabell 8. Åldrarna un- der 15 år omfattade år 1950 17 % av samtliga personer och år 1960 27 %. I övrigt är den relativa fördelningen likartad. (Den förskjutning nedåt i åld— rarna, som man sålunda tycker sig spå— ra, är dock inte statistiskt signifikant.) De högsta- absoluta antalen lagöverträ- dare finns i åldrarna 14, 15 och 16 år.

Gruppaktiviteten var klart mera ut- präglad år 1960 än tio år tidigare. Me- dan 30 % (16 personer) var ensamma, när brottet förövades, och 70 % (36)

var flera tillsammans år 1950, var mot— svarande siffror 13 % (18 personer) resp. 87 % (117) år 1960. Tendensen till gruppbildningar är tydlig för grup- pen under 15 år och även för 15—20- åringarna år 1960.

Västerås åren 1950 och 1960 År 1950 uppklarades 61 inbrott i Väs- terås. Dessa brott hade förövats av 49 personer. År 1960 uppklarades 139 brott, vilka hade förövats av 104 per- soner.

Åldersfördelningen framgår av tabell 8 och visar en klar koncentration i de yngre och yngsta åldersgrupperna un-

gefär parallellt med uppgifterna från Gävle.

Gruppaktiviteten var totalt sett den- samma år 1950 som 1960 (ca 72 % flera tillsammans, 28 % ensamma). Tenden- sen i riktning av att flera opererar i grupp i lägre åldrar (under 20 år) finns, men är bara övertygande för gruppen under 15 år.

4. Anmälda motorfordonstillgrepp iGävle och Västerås

Gävle åren 1950 och 1960

År 1950 förövades i Gävle 77 motor— fordonstillgrepp, som fördelade sig på 45 motorcyklar och 32 bilar. Tio år se- nare var antalet 296, varav 27 motor- cyklar, 150 bilar och 119 mopeder. Bil- tillgreppen ökade sålunda med 470 % (1950=100) medan antalet tillgrepp av motorcyklar sjönk något. Vad beträf— far mopederna bör påpekas att det år 1950 knappast fanns några sådana fort- skaffningsmedel i Sverige.

En del närmare detaljer om motor- fordonstillgreppen framgår av tabell 9.

År 1950 uppklarades 25 av 77 an-

mälda brott. Dessa 25 brott hade för- övats av 41 personer, av vilka 20 % var under 15 år, 46 % mellan 15—19 år, 20 % mellan 20—24 år och 12 % 25 år och över. År 1960 var antalet uppkla- rade fall 90 och av de 91 personer, som förövade dessa brott, var 5% under 15 år, 65 % 15—19 år, 17 % 20—24 år och 13 % 25 år och över.

Västerås åren 1950 och 1960

Antalet anmälningar om motorfordons- tillgrepp i Västerås var år 1950 43. Dessa fördelade sig på 18 bilar och 25 motorcyklar. År 1960 var det totala an- talet 436, omfattande 158 bilar, 39 mo- torcyklar och 239 mopeder. Biltillgrep— pen visar m. a. o. en ökning med 875 % (1950 = 100). Jfr tabell 9.

I de uppklarade fallen, som år 1950 uppgick till 18 (10 bil— och 8 mc-till— grepp) förekom 31 personer. Av dessa var 71 % i åldern 15—19 år och 16 % mellan 20 och 24 år. År 1960 uppkla- rades 90 anmälningar, i vilka 114 per— soner förekommer. Därav var 20 % un- der 15 år, 55 % 15—19 år, 19 % 20—24 år och 5 % 25 år och över.

BILAGA 7

Kriminalitet och asocialitet bland ungdom i Gävle, Uppsala och Västerås.*

En provundersökning

Av jur.kand. Britt-Mari Persson- Blegvod

I. Inledning

Vet man hur många barn och unga, som begår brott? Finns det tillförlitliga upp- gifter, som kan användas som utgångs- punkt för en försöksverksamhet, som går ut på att i en medelstor svensk stad förebygga och förminska kriminalitet och asocialitet bland ungdom? Kan man, medan en sådan försöksverksam- het pågår, mäta de eventuella föränd- ringar, som framkallats av försöksverk- samheten? Kan resultaten av försöks- verksamheten säkerställas så att de kan tillämpas även på andra orter än för- söksorten?

Den vanligaste utgångspunkten för en diskussion av dessa problem har varit olika typer av offentliga statistiska se- rier rörande brottslighet och asociali- tet. Dessa statistiska serier har använts som ett index på omfattningen av kri- minalitet och asocialitet. Som sådant in- dex lider dessa serier dock av så av- görande brister att det är befogat att undersöka möjligheten att komplettera dem. Denna provundersökning är av- sedd att bidraga till att klargöra dessa möjligheter. Material har därför insam- lats till belysning av följande: Finns det hos andra organ än polisen och de judiciella och socialvårdande myndig- heterna eller hos privata företag upp—

lysningar, som kan användas som un- derlag för statistiska serier angående ungdomskriminalitet och angdomsaso- cialitet? Dessutom har material insam- lats till belysning av frågan om det är försvarligt att använda kriminalstatis- tiska och socialstatistiska data jämsides eller så att de supplerar varandra.

Vilka är då de brister som gör det befogat att undersöka möjligheterna att komplettera de kriminalstatistiska se- rierna? De serier, som vanligen används som ett index _ eller ett mått _ på omfattningen av kriminaliteten i sam- hället och förändringarna i denna är dels domstols- och åklagarstatistiken och dels polisstatistiken.

Domstols- och åklagarstatistiken in- nehåller upplysningar om de personer, som dömts vid domstolarna, om de per- soner, som straffriförklarats samt om de personer som fått åtalseftergift både enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa unga lagöverträdare och enligt vissa specialbestämmelser i barnavårds- lagen och lagen om nykterhetsvård. Dessa upplysningar publiceras i en är-

* I bilagan redovisas de statistiska data, som utredningen låtit insamla. De uttalanden som i övrigt görs och de slutsatser som drages av materialet är författarens egna; utredningen har med hänsyn till författarens syfte att göra bruk därav som akademiskt arbete icke tagit ställning därtill.

lig redogörelsel. Denna publikation in- nehåller i huvudsak upplysningar angå- ende lagöverträdarna fördelade efter brottets art, efter påföljd och — när det gäller 5. k. straffrcgisterbrottsling- ar _ efter kön och ålder. Upplysning- arna lämnas på särskilda blanketter för varje individ av domstolarna och åkla- garmyndigheterna. Denna statistik har alltså som enhet den person, som begått en lagstridig handling och är en brotts- lingsstatistik.

I domstols- och åklagarstatistiken re- dovisas alltså i huvudsak endast de per— soner som av polisen bundits genom bevis till ett brottsligt förfarande. Det innebär att alla de kriminella hand- lingar, som inte klarats upp, (1. v. s. hänförts till en eller flera personer, sor- teras bort. Medelvärdet för uppklarade brott utgjorde under perioden 1950— 60 endast 36,8 % av antalet till polisen anmälda brott-*. Om domstols- och åkla- garstatistiken skall användas som ett mått för antalet brottslingar, är detta en väsentlig felkälla.

Även en omläggning av åklagarnas och domstolarnas praxis kan vara en väsentlig felkälla. En sådan omläggning kan framkalla förändringar av antalet registrerade domfällda utan att detta i och för sig behöver betyda att det skett en förändring av antalet krimi- nella. Som exempel kan nämnas den av Knut Sveris påpekade omläggningen av praxis när det gäller unga kriminella i åldern 15—17 år. Andelen villkorliga domar i förhållande till andra judi- ciella sanktioner och åtalseftergifter ökade under perioden 1956—1961 från 4 % till 18 % och andelen ovillkorliga domar ökade från 1 % till 6 %. Om des- sa sanktioner betraktas som mera in- gripande än åtalseftergift, vars andel under samma period enligt Sveris be- räkningar gått ner från 92 % till 66 %, så skulle den stigande andelen ovillkor-

liga domar kunna användas som ett mått på att ungdomskriminaliteten för- värrats. I själva verket ligger _ i varje fall delvis _ bakom denna omläggning av praxis en medveten politik från riksåklagarens sida, som gått ut på att förminska antalet åtalseftergifter.4 En annan sida av saken är den, som på- pekats av Sven Rengby,5 att det kan ifrågasättas om denna omläggning har inneburit något reell förändring i be- handlingen av de unga lagöverträdarna.

Polisstatistiken innehåller uppgifter om antalet till polisens kännedom kom- na brott, d. v. s. brott som polisen fått kännedom om genom anmälan eller på annat sätt. Den statistiska enheten är den lagstridiga handlingen. Polisstati- stiken är alltså, i motsats till domstols- och åklagarstatistiken en brottsstatistik. Vidare innehåller polisstatistiken upp- lysningar angående de för brott miss- tänkta personerna d. v. 5. personer, som efter av polisen verkställd förundersök- ning rubricerats som misstänkt. Denna delen av polisstatistiken är en brotts- lingsstatistik. Även dessa upgifter publi- ceras i en årlig redogörelse.6

I polisstatistiken redovisas alltså i huvudsak alla till polisen anmälda brott. Det innebär att polisen som brott kan registrera handlingar, som efter när-

1 Brottsligheten. Statistiska centralbyrån. Stockholm. * Brott som kommit till polisens kännedom 1960. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1962 sid. 14. 3 Knut Sveri. Ungdomsbrottsligheten och samhällsreaktionerna. Barnavård och Ung- domsskydd. Årg. 38 1963 nr 1 sid. 4. ' Riksåklagarämbetets cirkulärskrivelser nr 88 1959 och nr 92 1959. 5 Sven Rengby. Åtalseftergifterna enligt 1944 års lag under de senaste åren. Svensk Jurist- tidning 1964 sid. 254 ff. ” Brott som kommit till polisens kännedom. Statistiska centralbyrån. Stockholm. Denna statistik är baserad på årsredogörelser från de överordnade åklagarna. Dessutom publiceras varje kvartal en redogörelse i Allmän månads- statistik, som är baserad på de underordnade åklagarnas kvartalsuppgifter.

mare undersökning inte alls visar sig vara brott. Dessa brister korrigeras dock stort sett genom att polisens primärupp- gifter kompletteras med åklagarens be- dömning av brottsfrågan vid stämnings- ansökans upprättande.7 '

Vidare är det omöjligt att med ut— gångspunkt från en brottsstatistik, som polisens anmälningsstatistik, draga någ— ra slutsatser angående antalet brotts- lingar och deras kön och ålder. Om man skall använda en statistisk serie som mått för ungdomsbrottslighet, är en så- dan uppdelning nödvändig. Visserligen innehåller polisstatistiken även upplys- ningar om antalet misstänkta personer. Här sker en uppdelning efter kön, ål— der och brott. Men då bortsorteras det stora antal brott, som inte kunnat hän— föras till någon bestämd person. Som förut nämnts utgjorde medelvärdet för uppklarade brott under perioden 1950 _60 endast 36,8 % av antalet till poli- sen anmälda blott. Uppklaringsprocen- ten är dessutom inte densamma vid oli- ka typer av brott vilket ger denna sta- tistik en ytterligare skevhet.8

Även antalet poliser och åklagare spe- lar en roll för det antal brott, som re- gistreras. Preben Wolf9 har gjort vissa jämförelser mellan antalet misstänkta, åtalade och dömda samt antalet poli— ser och satt dessa grupper i relation till befolkningen över 14 år under perioden 1938_55 och kommit fram till att ta- len tycks samvariera. Han konkluderar: »Det er tydeligt, at der er en sammen— haeng mellem politistyrkens stylrrelse og den registrerede kriminalitet, som måske delvis kan forklares udfra den hypotese, at der anseettes mere politi, når kriminaliteten i samfundet stiger eller forventes at stige, men det kan og- så soges forklaret udfra det grundsyns- punkt, at en stor politistyrke alt andet lige vil få kendskab til flere forbrydel- ser end en mindre styrke og således re-

ducere det til enhver tid vaerende *morketal'. Tallene synes naermest at fa- vorisere den sidste hypotese, selvom den fprste utvivlsomt også spiller ind, hvilket fremgår af forhandlingene i fol— ketinget i februar 1961, hvor justitsmi- nisteren netop påpegede npdvendighe— den af at age politistyrken påny.»10 Också typen av brott tycks spela en viss roll. Vid ett försök, som utfördes i ett distrikt i staden New York11 mer än fördubblades polisstyrkan. Antalet av polisen registrerade grövre brott gick ner medan antalet registrerade brott av typen fylleri eller förargelseväckan- de beteende steg med mera än 100 %. Det är dock uppenbart att polisens anmälningsstatistik ger en mera full- ständig bild av omfattningen av den verkliga brottsligheten d. v. s. av de brott, som begås i samhället.12 Den har

7 Jfr diskussionen i SOU 1954: 35. Den svenska kriminalstatistiken sid. 19—23. ” Knut Sveri har 1 kap. 5, sid. 20 ff. beskri- vit en metod: Han utgår från domstols- och åklagarstatistikens serier och ser där vilka brott, som huvudsakligast begåtts av unga. Dessa brott förutsättes vara typiska ung- domsbrott. Sedan använder Sveri serierna från polisens anmälningsstatistik om dessa brott som mått på ungdomskriminaliteten. Denna metod förutsätter emellertid att en lika stor andel av de brott, som begås av unga som av de brott, som begås av äldre anmäls och klaras upp. Denna förutsättning är dock diskutabel; jfr. t.ex. Sophia M. Robison. Can Delinquency be Measured? New York 1936 och Carl-Gun- nar Jansson. Kap. 5. Kriminalsociologiska teo— rier. sid. 125 i.]oachim Israel (red.) Sociala av- vikelser och social kontroll. Stockholm 1964. ” Preben Wolf. Forskningsnote om visse sider af samspillet mellom lovbrydeme og rets— systemet. Sociologiske Meddelelser (i. Serie 1961 sid. 141. 1" A. 3. sid. 146. " Operation 25. Police Dept. City of New York. 1955. Citerat efter Inkeri Anttila. The criminological significance of unregistered criminality. Excerpta Criminologica. Vol. 4, nr 4. July/August 1964 sid. 142. 12 Nils Christie. Synspunkter på kriminolo- gien. Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab 1958, sid. 120 f. Ivar Strahl. Brotten och brotts- påföljderna. Stockholm 1952, sid. 44. Knut Sve- ri. Kriminalitet og alder. Stockholm 1960, sid. 31 och sid. 33.

även den stora fördelen att den tids- mässigt ansluter sig mera direkt till tidpunkten för brottets begående än domstolsstatistiken.13 Men anmäls alla brott till polisen?

Försök har gjorts att angripa detta frågekomplex genom att utfråga olika grupper av personer, om de begått nå- got straffbart. Undersökningarna har stort sett gått till så att man under ano— nymitetsskydd har bett deltagarna i nu— dersökningarna att pricka för på ett formulär vilka av de uppräknade _ och närmare definierade brotten _ som de begått. Resultaten är förbluffande över- ensstämmande. Cirka 80 % av de till- frågade anger att de begått förseelser som snatteri medan cirka 40 % av de tillfrågade anger att de gjort sig skyl- diga till allvarligare brott såsom ratt- onykterhet eller rattfylleri.14—16 Även de första uppgifterna från en undersökning, som utförts i regi av Nordisk samar- beidsråd for kriminologi tyder på ett liknande resultat.17

Alla dessa undersökningar gäller per- soner i tjugoårsåldern. Kerstin Elm- horn18 har emellertid utfört en under- sökning av den »faktiska brottsligheten» bland 9_14 åringar i Stockholm. I un- dersökningen deltog 950 pojkar d. v. s. 3 % av alla pojkar i denna ålderskate- gori i Stockholm. Det visade sig att 92 % av pojkarna angav att de hade gjort sig skyldiga till i genomsnitt minst 6 brottstyper (inklusive förseelser) och 53 % till minst 3 »riktiga» brott. En- dast 34 pojkar d. v. s. 3,5 % uppgav att polisen kände till att de gjort sig skyl- diga till någon av de brottstyper, som de hade markerat att de begått.

Även om självrapporteringen som me— tod har sina svagheter, råder det ing— en tvekan om att dessa undersökningar ger stöd för den förmodan att den icke registrerade kriminaliteten är av stor omfattning eller med andra ord att

långt ifrån alla brott anmäles till poli- sen.

Problemet om förhållandet mellan den av myndigheterna registrerade kriminaliteten och den totala krimi- naliteten har bl. a. tagits upp av den finska kriminologen och straffrättsju- risten Inkeri Anttila.10 Hon räknar upp olika faktorer, som kan tänkas ha be- tydelse för att en kriminell handling rapporteras till myndigheter etc.20 Hon sammanfattar sin ståndpunkt på följan- de sätt: »Obviously, the registered criminality does not form a reliable in- dex of total criminality.» Hon fortsät- ter efter att ha påpekat att kriminolo- ger i varje fall teoretiskt har bearbetat problemet: »Even if we reject the naive belief that 'the criminal always gets his just punishment” we should not of course go to the other extreme and proclaim that official crime statistics and all results based on traditional crimino- logical research are worthless. Common sense tells ut that even though most abortions and traffic offences remain unregistered, such cannot be the case When e.g. grave assaults causing bodily

" Jfr även här diskussionen 1 SOU 1954: 35 Den svenska kriminalstatistiken sid. 19—23.

" Johs. Andenaes, Knut Sveri & Ragnar Hauge: Kriminalitetshyppigheten hos ustraffede I. Norsk undersakelse. Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab 1960 2—3 sid. 97 f.

”* Ola Nyquist& Ivar Strahl. Kriminalitets- hyppigheten hos ustraffade II, Svensk under- sökning. Nordisk Tidskrift for Kriminalviden- skab 1960 2—3 sid. 113 f.

" Hans Forssman & Carl Fredrik Gentz. Kriminalitetsförekomsten hos presumtivt ostraffade. Nordisk Tidskrift for Kriminalvid— enskab 1962 3—4 sid. 318 f.

" Nils Christie. Föredrag den 28 nov. 1963 i Dansk Kriminologisk selskab.

" Kerstin Elmhorn. Rapport om faktisk brottslighet bland skolbarn i Stockholm. Stock- holm 1964. (Stencil).

" Inkeri Anttila. The criminological signi- ficance of unregistered criminality. Excerpta Criminologica. Vol. 4, nr 4. July/August 1964.

2” Jfr. Ivar Strahl. Brotten och brottspå— följderna. Stockholm 1952, sid. 10—11.

harm are considered. The dilemma seems thus to be that of differentiating between the kinds of problems where official statistics should be used and where they should not be used. In order to do this we must gather enough reli— able information about the amount and the nature of the unregistered crimi- nality.»21

Vilka är de brister, som gör det be- fogat att undersöka möjligheterna att komplettera de socialsiatistiska serier- na? Barnavårdsstatistiken är den so- cialvårdsstatistik, som innehåller upp— lysningar om ungdomsasocialitet. Den innehåller knapphändiga upplysningar om antal och typ av åtgärder, som bar- navårdsnämnderna vidtager och om de- ras klientel. Statistiken bygger på upp- lysningar som barnavårdsnämnderna skickar in till socialstyrelsen varje år. Uppgifterna publiceras årligen.22

Stort sett samma principiella invänd- ningar gör sig gällande, när barnavårds— statistiken används som index för ung- domsasocialitet som när kriminalstati- stik används som mått på ungdomskri- minalitet. Registreringsförfarandet är icke tillräckligt standardiserat. Vidare ger statistiken endast upplysningar om den registrerade asocialiteten och inte den verkliga asocialiteten. Rapporteras alla asociala handlingar, som begås av unga till barnavårdsnämnderna?

Några undersökningar angående en- bart självrapporterad asocialitet före- ligger inte. Forssman och Gentz har dock i sin undersökning, där en grupp medicine studerande anonymt besva— rade ett frågeformulär angående be- gångna brott, medtagit en fråga angå- ende skolk. Det visade sig att 33 % av de manliga studenterna och 24 % av de kvinnliga studenterna hade skolkat före gymnasietiden.23 Det förefaller allt- så som om sådan asocialitet, som ytt- rar sig i frånvaro utan giltigt förfall

från skolan är ett relativt vanligt feno- men.

När det gäller diskussioner om aso- cialitetens omfattning tillkommer yt- terligare den svårigheten att begreppet asocialitet är mycket oklart. Även om det står angivet i barnavårdslagen under vilka förutsättningar barnavårds- nämnderna kan och skall ingripa, är dessa förutsättningar mycket vagt dc- finierade.

Till frågan om det är försvarligt att använda kriminalstatistiska och social- statistiska data jämsides skall endast här fogas följande kommentar från kri- minalstatistikutredningen, som gällde registreringen av ingripanden enligt barnavårdslagen: »Uppenbarligen skul- le det ur kriminologisk synpunkt vara värdefullt, därest i fråga om dessa in- gripanden en statistisk redovisning kun— de lämnas, som ansluter sig till krimi— nalstatistikens brottslingsstatistik, verk- ställighetsstatistik och — framför allt _ återfallsstatistik.»24

De amerikanska sociologerna Albert K. Cohen och James F. Short, Jr.,25 som båda sysslat särskilt med ungdomskri- minalitet och ungdomsasocialitet, har sammanfattat sin kritik av de ameri- kanska statistiska serierna på följande sätt:

»1) All official statistics are the rc- cords of the activities of officials—po- licemen, judges, probation officers, etc., _and in this sense, the book-keeping records of 'business transacted' in offi— cial agencies. Therefore they are direct-

2' Inkeri Anttila. A.a. sid. 412. " Samhällets barnavård. Kungl. Social- styrelsen. Sveriges officiella statistik. Stock- holm.

” Hans Forssmanå: Carl-Fredrik Gentz. A.a. sid. 321.

" SOU 1954: 35. Den svenska kriminal— statistiken. sid. 18.

15 Albert K. Cohenå- James F. Short, Jr. Juvenile deliquency. i Robert K. Merton & Robert A. Nisbet. Ed. Contemporary Social Problems. New York and Burlingame 1961.

nr..

ly descriptive of the behavior of offi- cials rather than that of children.

2) Different kinds of delinquent child- ren and of delinquent acts have differ- ent probabilities of becoming officially known and different probabilities of reaching any given stage of the cor- rectional process .

3) These statistics provide very mea- ger information about characteristics of the offenders and the offence which they describe, information that is im- portant for purpose of theory testing and delinquency controls-26 Så kun- de också kritiken av de svenska officiella serierna sammanfattas _ om de skall användas som utgångs- punkt för en värdering av förändring av asocialitet och kriminalitet bland ungdom. Denna provundersökning är som nämnts avsedd att bidraga till att skaffa upplysningar om den hos polisen och judiciella och socialvårdande myn- digheter ic-ke registrerade kriminalite- ten och asocialiteten.

Materialet till undersökningen har samlats i tre städer av den för en even- tuell försöksverksamhet aktuella stor- leken 50 000—80 000 invånare.” Av de möjliga valdes dels Gävle och Västerås, därför att docenten Knut Sveri insam- lat sitt material angående polisens re- gistreringspraxis i dessa städer28 och dels Uppsala, därför att jag själv från andra undersökningar hade kontakter i denna stad, som jag ansåg skulle kun- na underlätta insamlingen av materia— 1et.20 En första orienterande undersök- ning företogs under januari 1963. Det övriga materialet insamlades under vå— ren 1963.

Undersökningenso omfattar, där så va- rit möjligt, åren 1950, 1955 och 1960. Ökningen av den registrerade brotts- ligheten under 1950-talet gjorde det na- turligt att ha denna period som ut- gångspunkt för provundersökningen.

Det var dock av praktiska skäl inte möjligt att medtaga alla år under pe- rioden.

Materialet har insamlats vid kontak- ter med ett stort antal organ, verksam— heter och enskilda personer. En del av dessa kontakter har inte gett några informationer, som varit värda att rap- portera. Annat material, som kom fram genom undersökningen var så ofullstän- digt att det inte var möjligt att bear- beta. Som exempel på sådant material kan nämnas upplysningar om skade- görelse på byggplatser och i fastigheter, som insamlats från privata byggmästare och kommunala fastighetschefer. Frå- gan om omfattningen av ungdomsfylleri har heller inte kunnat belysas i denna undersökning, då praxis vid handlägg- ningen av dessa ärenden under 1950- talet har lagts om i olika tempo i Gävle, Uppsala och Västerås.

I denna redogörelse har medtagits material, som kommit fram genom kon- takter med offentliga organ och som klart pekar på att det förekommit kri- minalitet eller asocialitet, som inte förut registrerats av de därtill behöriga myn-

2' Albert K. Cahenå James F. Short, Jr. A.a. sid. 83.

" Kommitténs diskussioner på denna punkt framgår av kap. 1.

" Redovisas i bilaga 6. Knut Sveri. Några kriminalstatistiska data beträffande inbrott och motorfordonsstölder i Gävle och Västerås m.??De tre städernas befolkningssiffror är följande. Vissa ytterligare data framgår av bilaga 1.

1950 1955 1960

Gävle ........... 46 537 50 221 54 618 Uppsala ......... 62 306 69 420 77 397 Västerås ......... 58 910 67 132 77 778

3” Fil. kand. Agneta Linné och fil. stud. Monica Liefgren har assisterat vid insamlingen av materialet och stud. mag. scient. Inge San— der vid den statiska bearbetningen av detta. Medel till själva undersökningen har anvisats under andra huvudtitelns kommittéanslag. Dessutom har undersökningens ledare under både insamlingen och bearbetningen av mate- rialet varit kandidatstipendiat vid Köpen— hamns universitet.

digheterna. Vidare har även sådant ma- terial redovisats, som på vissa punkter varit ofullständigt men där dock prov- undersökningens resultat av olika skäl är av intresse.

Undersökningsrapporten är dispone— rad på följande sätt:

II. Barnavårdsnämnden, 283;

III. Skolan, sid. 283—291; IV. Ungdomsgårdarna, sid. 291—293; V. Vissa offentliga förvaltningar, sid. 293_296;

VI. Varuhus, sid. 296—299; VII. Sammanfattning, sid. 299—306.

sid. 254—

11. Barnavårdsnämnden

Vad visar eocialstalistiken?

Som nämnts i inledningen är utgångs- punkten för en diskussion av omfatt- ningen av asocialitet bland barn och unga socialstatistiken. När det sägs i den offentliga debatten att asocialiteten bland barn och unga stigit under 1950- talet, menas härmed att det framgår av barnavårdsstatistiken att t. ex. antalet barn och unga, som omhändertagits för skyddsuppfostran stigit under denna period. Hur ser då utvecklingen ut i Gävle, Uppsala och Västerås enligt den officiella barnavårdsstatistiken? Som framgår av diagrammen II: 1, 2 och 3Bl har utvecklingen varit något olikartad i de tre städerna under 1950—talet. I Västerås har ett stort antal barn och unga varit föremål för förebyggande åt- gärder. Med förebyggande åtgärder me- nas enligt ÄBvl.32 23 % åtgärder, som går ut på att tilldela förmaning eller var- ning, meddela föreskrifter eller utse övervakare. Antalet per 1 000 av medel- folkmängden har i Västerås varierat från 1,7 till 3,9 under 1950-talet. I Gävle har endast ett mycket litet antal barn och unga per 1 000 varit föremål för förebyggande åtgärder under denna

period. Fram till år 1957 ligger antalet under 1 %0 för att därefter stiga till 2,1 0han år 1960. I Uppsala låg antalet per 1 000 av medelfolkmängden relativt lågt de första åren under 1950-talet för att år 1954 och 1955 ligga på cirka 3 0hm. År 1958 hade antalet åter gått ner till 1,1 0/oo för att därefter stiga till 3,1 %o är 1960. Antalet per 1 000 steg i Gävle och Upp- sala från 1950 till 1960 medan det sjönk i Västerås. Särskilt markant är utveck- lingen från 1959 till 1960, då antalet i denna stad sjönk från 3,9 %o till 1,9 0/00.

Antalet personer, som omhändertagits för skyddsuppfostran har enligt dia- grammen II: 1, 2 och 3 varit någorlunda konstant under hela 1950-talet i Gävle, Uppsala och Västerås. Omhändertagan- de för skyddsuppfostran innebar enligt ÄBvl. som regel antingen placering i fosterhem eller på institution genom barnavårdsnämndens försorg. Placering på ungdomsvårdsskola skedde via so- cialstyrelsen. Dock varierar antalet om- händertaganden per 1 000 under under- sökningsperioden från 1,8 till 1,3 i Väs- terås, från 1,8 till 1,4 i Gävle och från 1,3 till 0,6 i Uppsala.

Det är, som tidigare påpekats, med utgångspunkt från den officiella stati- stiken omöjligt att uttala sig om vad dessa variationer inom varje stad un- der undersökningsperioden och skillna- der mellan de tre städerna inbördes be- tyder. Variationerna och skillnaderna kan bero på följande: Befolkningens

” Tabellerna och diagrammen bygger på ma- terial, som av barnavårdsnämnderna varje år sänds till socialstyrelsen. Rapporteringen sker på särskilda blanketter. Sammanställningen av materialet företas av statistiska central— byråns utredningsinstitut, som också har ställt grundtabellerna angående förhållandena i Gävle, Uppsala och Västerås till utredningens förfogande.

" ÄBvl. = Lagen den 6 juni 1924 om sam- hällets barnavård och ungdomsskydd var gällande lag till den 1 januari 1961, då en ny lag om samhällets vård av barn och ungdom trädde i kraft.

Diagram II:], 2 och 3. Antal barn och ungdomar per 1 000 av medelfolkmängden, som under perioden 1950—60 varit föremål för vissa ingripanden från barnavårds- nämndernas sida i Gävle, Uppsala och Västerås.

O/oo , 50

[

? Gävle 14,0—:

3,0—f

2,0—f

, : ___- ___-------_______ (/ E____ _-_--------_---__ ____--_--.—- _. : N

1,0—; I,” &”I E___—NN__—_ff,—__—_—f,

0.0

5,0 l l 1 4,0 3,0

Uppsala

lllllllllllllllllllllllullllllllll

ulllnnlnu

5,0 _ _; Västerås 4,0—; _: I & 5 ,'"x / X 30: / Ng I , 5 ['N I J & 5 / *v' * 2,0"; I & E»---_-----_-——__ ------—_ _.----_--_---- : -_---------- ___ ___ l,O—E ? U'" A | | | | F | I | | 1950 195! |952 |953 l951+ l955 1955 |957 |958 |959 ISBD

sammansättning kan ha varierat under perioden. Antalet barn och unga har i den officiella statistikens tabeller satts i relation till medelfolkmängden och inte i relation till de för barnavårds- nämndernas åtgärder aktuella ålderska— tegorierna. Asocialiteten bland barn och ungdom kan ha skiftat karaktär under 1950-talet. Med utgångspunkt från den officiella statistiken går det inte att be- döma om det har skett några sådana förändringar eller ej. Barnavårdsnämn- dernas praxis kan slutligen ha föränd- rats under denna period, och den kan också vara olika i de tre städerna. De statistiska data ger ingen vägledning härvidlag.

Materialinsamling

Redogörelsen bygger på material, som insamlats hos barnavårdsnämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås. Materialet är hämtat ur barnavårdsnämndernas protokoll med bilagor från 1950, 1955 och 1960. Protokollet förs som besluts- protokoll och det innehåller som regel bara namnet på den person, som beslu- tet gäller, och den beslutade åtgärden. Övriga upplysningar framgår av den som bilaga till protokollet bilagda ut- redningen. Denna utredning har i de relativt stora kommuner, som denna undersökning omfattar, utförts av en till nämnden knuten tjänsteman. Utred- ningen skall innehålla upplysningar om barnets eller den unges förhållanden och utmynna i ett förslag till lämpliga åtgärder. Den skall bygga på fakta och intryck, som inhämtats vid samtal med den unge själv och med hans föräldrar eller målsmän. Vidare förutsätts utre- daren ha besökt den unges hem och att ha tagit kontakt med lärare och andra personer, som kan tänkas sitta inne med väsentliga upplysningar om den unges förhållanden. Utredningen skall också

innehålla en kort redogörelse för vad som föranlett utredningen och even- tuell tidigare asocialitet eller krimina- litet.

I tveksamma fall har även andra bi- lagda handlingar — som t. ex. polisens förundersökningsprotokoll, läkarutlåtan- den och själva barnavårdsakten — ut- nyttjats. Från alla dessa handlingar —— barnavårdsnämndernas protokoll, bila- gor och akter ——- har till nålkort över- förts följande upplysningar: undersök- ningsort och år, klientens namn och födelsenummer, orsak eller orsaker till barnavårdsnämndens ingripande samt alla åtgärder, som nämnden beslutat vidtaga under undersökningsåret (1950, 1955 eller 1960). Dessutom har det an- tecknats om nämndens ingripande för- anletts av initiativ från nämnden själv, någon annan myndighet, som polis el- ler skola, eller av privatperson.

Barnavårdsnämndsnndersökningens omfattning

Vid bearbetningen utvaldes av det in- samlade materialet sådana ärenden, där det av barnavårdsnämndernas samman- trädesprotokoll och/eller av den av har- navårdsnämndernas personal verkställ- da och bilagda utredningen framgått att det huvudsakligast varit den unges eget beteende, som föranlett nämnden att in- gripa.

En av utgångspunkterna för provun— dersökningen var att finna data angå— ende beteende, som antingen var jäm— förbart med kriminellt beteende eller data angående kriminellt beteende, som inte rapporterats till de myndigheter som för den officiella statistiken över sådant beteende. När en myndighet av- gör vad som är straffbart, utgår den från en persons handlingar och tilläm— par på denna person lagstiftningens be— stämmelser om vad som är straffbart.

Luhn:

ABL, ha. *

_ 5.1- V.. __ ,

Det tas inte — vid detta avgörande — hänsyn till sådana faktorer som bris- tande tillsyn från familjens sida. För jämförbarhetens skull har därför i prov- undersökningen inte medtagits sådana barnavårdsärenden, där orsaken till in- gripandet varit dåliga förhållanden i barnets eller den unges hem. Det har självfallet ibland varit svårt att göra denna distinktion men gränsfallen har varit relativt få.

Undersökningen omfattade ursprung- ligen alla beslut angående barn och unga i åldern 5 till och med 20 år. Gränsen nedåt sattes så låg som 5 år, då i varje fall inga barn under denna ålder kan förutsättas ha handlat medvetet krimi- nellt eller asocialt. Den övre gränsen är den som gäller för barnavårdslagens tillämpningsområde.

nu äldre barnavårdslagen var gällande lag. I dess 22 å, som innehöll reglerna för förutsättningarna för barnavårds— nämndernas ingripande, gick ålders- gränsen för ingripande för vanart vid 18 år (moment c) och för ingripande på grund av oordentligt, sedeslöst och lättjefullt liv vid 21 år (moment (1). Mo— ment d) tycks nästan inte ha använts mot personer mellan 20 och 21 år i Gävle, Uppsala och Västerås. Då till- gängligt jämförelsematerial från folkräk- ningarna använder åldersgrupperna 5— 9 år, 10—14 år och 15—19 år har endast

Tabell II : 4. Antal barn och ungdomar, som varit föremål för vissa ingripanden från barnavårdsnämndernas sida uppdelade efter undersöksökningsort, år och kön

material från dessa ålderskategoricr be- arbetats. Det innebär att sammanlagt 11 fall har bortsorterats, 2 från Gävle, 4 från Uppsala och 5 från Västerås.

Materialet omfattar efter den förut nämnda bortsorteringen 1 462 individer _ 1 239 pojkar och 223 flickor, (tabell II: 4) .

Pojk- och flickmaterialet har därefter bearbetats var för sig. Antalet pojkar, som barnavårdsnämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås ingripit emot, har först delats upp efter undersökningsort och år och därefter satts i relation till motsvarande åldersgrupp” i respektive stad.

Det framgår av tabell och diagram II: 5 att antalet pojkar, som barnavårds- nämnderna ingripit emot har stigit re- lativt mera än antalet pojkar i motsva— rande åldersgrupp.

Utvecklingen har dock varit olika i de tre städerna. Förändringen har varit störst i Uppsala, där andelen stigit med +22,1 0/00 medan den i Västerås stigit

” Materialet angående befolkningsutveck- lingen i tabell II: 5 etc. är hämtat från folkräk— ningsmaterialet för år 1950 och 1960. Då det inte finns något folkräkningsmaterial från år 1955 har — efter samråd med statistiska cen- tralbyråns utredningsinstitut — för detta år använts medelvärdet av 1950 och 1960 års folkräkningssiffror för de i undersökningen aktuella åldersgrupperna. Tabellerna II: 5, 8, 9 och 10 är vidare logaritmiskt uppställda. Det innebär att linjer i den övre och den nedre delen av tabellen som har samma lutning, symboli- serar samma relativa ökning.

Ort

Gävle Uppsala Västerås

1 Undersökningen utfördes medan än- | | !

Pojk- Flick- Pojkar

+ flickor

Flick- or

Flick- Pojkar

+ flickor

Pojk- Pojkar

+ flickor

Pojk— ar

46 5 54 9

51 63 150

1950 .............. 1955 .............. 1960 ..............

64 10 74 115 18 133 128 12 140 150 23 173 332 298 58 356

11:55, II:8 11:10, II:9 ggg; Pojkar i åldern 5-l9 &- Flickor i åldern S-Igår : ---------- "? ::.-:=å.:--:=r—_-_---_ ”f..-um 24sz 5254 5254 Gävle Maos 5529 ma 5856 7l24 Still Uppsala 5042 7227 BIOIZ " 6052 79l8 9785 Väst-rös ' 5814 742! 9 I |! IOM-. ? _ __); _ .. ___-” _ ___-___- ff _ IM : ”__, : If : _ __ __afi :% 54 us Gävle : 5 & __-*;/ 34. 54 m 278 Uppsala IO _a." I 4 - ||5 l50 298 Västerås—.l8._--—""-- 23 ,, 58 m __———-'/ 5 l l l0000 Pojkar i åldern IO-llo är Pojkar i åldern l5-19 år "==-nå-å==-:= ' ______=-_:-==:'-_I nu.-lill.- —==-;==_-__- lm? IIBl nu 2302 Gävle _; mo vest» 2030 : l743 2349 2955 Uppsala : I52l 2l5'5 2785 -— I'lOl 255! 3400 Västerås— ”69 2500 3392 lUC—: ___—__" , __ :____----"""""_ ,r' : j I», _: _L/ _ 2l IB 35 Gävle 24 34 76 * m. 25 34 85 Uppsala _ 58 S?. IBS l 557 72 150 Västerås 540 Bl 125 ”L 5 _ I _ I 1. l950 1955 ISBD l950 l555 l950 '

Antal pojkar resp.—flickor —i Gävle _ _ _ i Uppsala -----i Västerås

Aråtal pojkar resp. flickor som varit föremål för vissa ingripanden från barnavårdsnämndens si a ——i Gävle ———i Uppsala -----i Västerås

Tabell II:6. Antal pojkar i åldern 5—19 är per 1000, som varit föremål för vissa ingripanden från barnavdrdsnämndernas sida uppdelade efter undersökningsort och

år Ort År Pojkar05—19 år [» Gävle ....... ] ggg igig+ 7,7 Uppsala ..... % ggg ågjg+ 22,1 Västerås . . . . ]» 1328 ååå + 11,4

med + 11,4 %o och i Gävle med + 7,7 0/00. Stegringen har varit väsentligt större i Uppsala än i de övriga två städerna. Vad denna skillnad kan bero på, är det omöjligt att säga något om med utgångs— punkt från det här redovisade materia- let. Det framgick dock vid samtal med personal i Uppsala — som företogs in- nan resultatet av bearbetningen förelåg _ att barnavårdsnämnden i Uppsala just är 1960 haft en stor balans från fö- regående år. Detta skulle kunna vara en del av förklaringen.

Om materialet delas upp ytterligare i tre ålderskategorier —- 5—9 år, 10—14 år och 15—19 års—!, blir bilden av ut- vecklingen mera nyanserad.

Det framgår av tabell II: 7, att antalet 5—9-åriga pojkar per 1 000, som varit föremål för ingripanden är mycket litet i Gävle och Uppsala. Det relativa antalet är dock stigande under undersöknings— perioden. Det anmärkningsvärda är dock att antalet per 1 000 är så mycket högre i Västerås än i Gävle och Upp- sala.

Gruppen 10—14 år är betydligt stör- re. I Gävle visar det sig att antalet poj- kar i denna ålderskategori relativt sett gått ner under 1950-talet. Antalet pojkar per 1 000, som 1950 utgjorde 17,6 0/00 sjönk under 1950-talet, så att det 1960 utgjorde 15,2 %o. Detta innebär att anta- let ingripanden per 1 000 minskade med —2,4 "ha. Det är anmärkningsvärt ef- tersom det relativa antalet i de motsva- rande ålderskategorierna i Uppsala och

" Dessa ålderskategorier har valts av två skäl: Samma kategoriindelning används i det offentliga statistiska materialet och vidare är straffmyndighetsåldern 15 år.

Tabell II: 7. Antal pojkar, som varit föremål för vissa ingripanden från barnavårds- nämndernas sida absolut och per 1 000 uppdelade efter undersökningsort, år och ålders—

kategori Ålderskategori 5—9 år 10—14 år 15—19 år Ort År N iresp. N i resp. N i resp. N ålders— %, N ålders- %, N alders- %, grupp grupp grupp 1950 1 1 832 0,5 21 1 191 17,6 24 1 230 19,5 Gävle . . . . 1955 2 1 873 1,0 18 1 747 10,3 34 1 634 20,8 1960 5 1 914 2,6 35 2 302 15,2 76 2 038 37,2 ' 1950 1 2 572 0,3 25 1 743 14,3 38 1 521 24,9 ' Uppsala . . 1955 2 2 622 0,7 34 2 349 14,4 92 2 153 42,7 1960 7 2 672 2,6 86 2 956 29,0 185 2 785 66,4 1950 18 2 582 6,9 57 1 701 33,5 40 1 769 22,6 Västerås. . 1955 17 2 787 6,1 72 2 551 28,2 61 2 580 23,6 1960 23 2 993 7,6 150 3 400 44,1 125 3 392 36,8

Västerås Ökat starkt. I Uppsala steg det med + 14,7 %o, från 14,3 0hm till 29,0 0/00 och i Västerås med + 10,6 0/00 från 33,5 0/00 till 44,1 0/00 — se tabell II: 7 och diagram och tabell II: 8.

Den största stegringen i hela mate- rialet skedde dock i ålderskategorien 15—19 år i Uppsala. År 1950 var 24,9 0/00 av alla pojkar i motsvarande ålders- grupp föremål för ingripanden. År 1960 hade barnavårdsnämnden fattat ett eller flera beslut, som innebar ingripanden mot 66,4 0hm av alla pojkar. Detta inne- bär en ökning på + 41,5 %o. Även i Gävle och Västerås var stegringen _ som framgår av tabell II: 7 och tabell II: 9 — stark. I Gävle steg den från 19,5 %s av alla pojkar i denna ålders- kategori år 1950 till 37,2 %0 år 1960 eller med + 17,7 0/00 och i Västerås från 22,6 0/00 år 1950 till 36,8 "hm år 1960 eller med + 14,2 0/00.

Det ingår mycket färre flickor än poj- kar i materialet. Totalt omfattar den del av provundersökningen, som gäller bar- navårdsnämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås, 233 flickor. Det kan dock kon— stateras, att vid undersökningsperiodens början ingriper barnavårdsnämnden i Västerås mot långt flera flickor än har— navårdsnämnderna i Gävle och Uppsala. I Västerås ingriper år 1950 barnavårds-

nämnden mot 3,1 0/00 av alla flickor i motsvarande åldersgrupp medan där- emot nämnderna i Gävle och Uppsala ingriper mot 1,1 0/00 respektive 1,7 0/00. År 1960 ingriper nämnderna däremot mot ungefär 6 0/00 av alla flickor mellan 5—19 år i alla tre städerna. Utveck- lingen framgår tydligt av tabell och dia— gram II: 10.

Barnavårdsnämnderna har alltså un- der 1950-talet företagit ett relativt sett stigande antal ingripanden mot flickor. Flickorna utgjorde vidare 1960 en större andel av det samlade antalet klienter än år 1950.

Stämmer detta med utvecklingen i öv- rigt t. ex. med utvecklingen när det gäl- ler registrerad kriminalitet?

Om man först ser på kvinnornas an- del av totalantalet misstänkta och på de åldersgrupper, som motsvarar dem, som barnavårdsnämnderna företar sina in- gripanden emot, så visar det sig att den- na andel varit fallande under 50—talet.35

Sven Rengbyaö har i en artikel om brottslighetsutvecklingen i Sverige un- der 1950-talet visat att även andelen

”5 Brott som kommit till polisens kännedom 1960. Statistiska centralbyrån 1962 Stockholm sid. 23.

35 Sven Rengby. Brottslighetsutvecklingen i Sverige under 1950-talet. N.T.f.K. 1961 s. 276.

Tabell 11:11. Antal flickor per 100 pojkar och flickor, som varit föremål för vissa in— gripanden från barnavårdsnämndernas sida uppdelade efter undersökningsorl, år och

ålderskategori Ort Gävle Uppsala Västerås År Ålderskategori 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år % % % % % % 1950 .................. — 17,2 7,4 15,6 10,9 20,0 1955 .................. 10,0 17,1 2,9 8,9 10,0 16,4 1960 .................. 22,2 20,8 8,5 19,9 11,8 22,8

._ 1414.— W. Huka-H—

”fint.-Fy

Tabell 11:12. Antal! misstänkta kvinnor per 100 män och kvinnor uppdelade efter

ålderskategori Ålderskategori År 15—17 år 18—20 år % % 1950 .......... 16,0 14,0 1955 .......... 13,5 9,7 1960 .......... 10,7 7,0

dömda kvinnor har sjunkit under den- na period. Här anföres ur Rengbys framställning endast de två ålderskate- gorier, som är av intresse i detta sam- manhang (tabell II: 13).37*1

Tendensen i provundersökningens barnavårdsmaterial och det offentliga kriminalstatistiska materialet stämmer inte. Man kan fråga sig om orsaken här— till skulle vara olika registreringsfre- kvens. Det är möjligt att kriminella handlingar registreras i mindre grad än de handlingar som föranleder ingrepp från barnavårdsnämndernas sida. Re— sultatet av provundersökningen stäm— mer dock med den generella tendensen i det officiella riksmaterialet. År 1960 var könsfördelningen 64 flickor på 100 pojkar bland de barn och ungdomar som av barnavårdsnämnderna omhän- dertogs för skyddsuppfostran.

Antalet kvinnor per 100 män och kvinnor, som blivit dömda för förargel- seväekande beteende och fylleri har dock enligt det officiella kriminalstatis-

Tabell 11:13. Antal dömda kvinnor per 100 män och kvinnor uppdelade efter

ålderskategori Ålderskategori År 15—17 år 18—20 år % % 1950 .......... 6,4 1 1 ,2 1959 .......... 2,3 5,2

tiska materialet varit stigande under 50- talct. År 1950 var antalet 1,7 % och 1959 2,5 %.3'”)

Det har gjorts många försök till för- klaringar av kvinnornas låga registrera- de kriminalitet. Otto Pollakas har t. ex. hävdat att en av orsakerna till detta skulle vara att kvinnor levde mera skyd— dade än män. Brun-Gulbrandsen39 har en annan förklaring. Han tar upp skill- naden mellan den registrerade krimina- liteten för pojkar och flickor. Pojkarna skulle ha mera fritid än flickorna, där- för att de inte i så stor omfattning tas i anspråk för arbete i hemmet och vidare skulle det beteende, som år kriminellt, mera motsvara pojkbeteende än flick- beende. Han hävdar att det verkligen skulle föreligga reella skillnader mellan manligt och kvinnligt beteende, som skulle vara utslagsgivande. Brun-Gul- brandsenma har dock av sociala hänsyn i sin undersökning inte ansett sig kunna ta med frågor, som skulle kunna belysa problemet om flickor i stället för stöl- der, som är det vanligaste pojkbrottet i Norge, t. ex. begår från det normala av- vikande handlingar eller brott på det sexuella området.

Harald Swedner"b påpekar dock — med utgångspunkt från svenskt material —— att pojkar och flickor omhändertas för placering på ungdomsvårdsskola av olika skäl. »För pojkarnas del domine- rade kriminella handlingar som biltill- grepp och andra egendomsbrott bland orsakerna till omhändertagandet, medan flickorna oftast hade tagits om hand på

”a Sven Rengby. A.a. sid. 298. 37b Sven Rengby. A.a. sid. 298. " Otto Pollak. The criminality of women. Phildadelphia 1950 sid. 161.

3” Sverre Brun-Guldbrandsen. Kjönnsrolle og ungdomskriminalitet. Oslo 1958 (Akademisk avhandling) sid. 140 och 129.

"& Sverre Brun—Gulbrandsen. A.a. sid. 122. mb Harald Swedner. Kap. 8. Brottsligheteni Sverige. Sid. 221—222 1 Joachim Israel (red.) Sociala avvikelser och social kontroll. Stock- holm 1964.

grund av asocialt beteende, som sexuell vanart och vagabondering. Om detta mönster står sig fram genom åren, så har vi här en av orsakerna till att kvin- norna i så mycket mindre grad än män- nen skyltar i brottsstatistiken: i den mån de bryter mot samhällets normer är det genom ett mera vagt asocialt be— teende (som jämförelsevis sällan beivras när det gäller vuxna) och mindre ge- nom direkt kriminella handlingar.»

Vad föranleder barnavårdsnämnderna att ingripa?

Barnavårdsnämnderna fattar beslut om ett visst antal pojkar och flickor, vars eget uppförande _— vanart eller annat beteende _— förorsakat åtgärd. Hur får barnavårdsnämnderna kännedom om dessa ärenden?

Det framgår av tabellerna 11:14 och 15 att barnavårdsnämnderna fått kännedom om de pojkar och flickor, som omfattas av provundersökningen genom anmälningar. Dessa anmälningar kommer antingen från polis, lärare, fa- milj eller »övriga». Under etiketten »öv- riga» faller dels personer som läkare och ungdomsgårdspersonal, som i sitt arbete kommit i kontakt med ungdomar, som de ansett att nämnden borde ingri- pa emot, och dels privatpersoner, som anmält unga till en barnavårdsnämnd.

En annan tänkbar möjlighet vore den att barnavårdsnämnderna själva toge initiativ och ingrep mot barn och unga, som råkat på glid. Men under 1950-talet hade ingen av de i undersökningen ak- tuella städerna någon barnavårdsperso- nal, som genom t. ex. nattpatrullverk— samhet hade till uppgift att söka kon- takt med sådan ungdom. Av tabellerna framgår det dock att över 50 % av Väs- terås-ärendena från år 1960 inte inne- håller några upplysningar om ev. anmä- lare. Det har inte varit möjligt att få uppklarat om detta innebär att barna-

vårdsnänmden själv tagit initiativet i dessa ärenden.

Det visade sig att cirka 90 % av de ärenden som rör pojkar och behandlats av barnavårdsnämnderna i Gävle och Uppsala anmälts av polisen. Det samma gäller Västerås utom är 1960. En mycket liten andel av ärendena har föranletts av anmälan från skolans sida.

När det gäller flickorna är inte bilden lika entydig. Även här är en stor del av ärendena från Västerås är 1960 oupp- lysta. Det absoluta antalet ärenden är inte stort. Men en större andel av an— mälningarna som rör flickor än som an- går pojkar, kommer från familjen — cir- ka 20 %. Mellan 30 och 50 % av de övriga anmälningarna kommer från polisen.Det är möjligt att detta hänger samman med de olika förväntningar som omgivning— en har på pojkarnas och flickornas he- teende och därmed med olika grad av tolerans från familjens sida.41 Även när det gäller flickorna är det en mycket liten andel av ärendena, som har föran- letts av anmälan från skolans sida.

Resultatet är alltså att cirka 90 % av de ärenden, som angår pojkar och mel- lan 30 och 60 % av de ärenden, som rör flickor kommer till barnavårds- nämndens kännedom via polisen. Något särskilt väl utvecklat samarbete mellan barnavårdsnämnd och skola tycks inte existera. Denna fråga kommer att tas upp senare i förbindelse med redovis— ningen av skolmaterialet, se III sid. 290.

Vad har angivits som orsak till barnavårds- nlmmlemas ingripande?

I ÄBvl, som var gällande lag under hela 1950-talet, anges som förutsättning för ingripande mot barn under 18 är van- art (22 5 c) eller mot personer mellan 18 och 21 år oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest så svår oart att

'" Jfr Brun—Gulbrandscns tidigare på sid. 261. anförda synpunkter.

Tabell 11:14. Antal pojkar, som barnavårdsnämnderna företagit vissa ingripanden emot uppdelade efter undersökningsort, år och anmälare

Ort År Anmälare Gävle Uppsala Västerås N % N % N % 1950 Polis, åkl .............. 42 91,3 57 89,0 99 86,1 Lärare ................ — 1 1,6 4 3 5 Familj ................ 4 8,7 — 1 0,9 Övriga ................ — 1 1,6 11 9,5 Ej upplyst ............ — 5 7,8 — 46 100,0 64 100,0 115 100,0 1955 Polis, åkl .............. 51 94,4 127 99,2 141 94,0 Lärare ................ —— — —— Familj ................ 2 3,8 _ 1 0,7 Övriga ................ 1 1,8 — 8 5,3 Ej upplyst ............ _ 1 0,8 — 54 100,0 128 100,0 150 100,0 1960 Polis, åkl .............. 100 86,2 260 93,5 116 38,9 Lärare ................ —— ' 6 2,2 — Familj ................ —— — 6 2,1 Övriga ................ 14 12,1 4 1,4 4 1,3 Ej upplyst ............ 2 1,7 8 2,9 172 57,7 116 100,0 278 100,0 298 100,0

Tabell 1] : 15. Antal flickor, som barnavårdsnämnderna företagit vissa ingripanden emot uppdelade efter undersökningsort, år och anmälare

Ort År Anmälare Gävle Uppsala Västerås N % N % N % 1950 Polis, åk]. ............ 2 40,0 3 30,0 11 61,1 Lärare ................ — — 2 11,1 Familj ................ — 2 20,0 1 5,6 Övriga ................ 1 20,0 2 20,0 4 22,2 Ej upplyst ............ 2 40,0 3 30,0 —— 5 100,0 10 100,0 18 100,0 1955 Polis, åkl. ............ 6 66,7 7 58,3 18 90,0 Lärare ................ — 1 8,3 — Familj ................ 3 33,3 2 16,7 — Övriga ................ _ 2 16,7 2 10,0 Ej upplyst ............ — —— —— 9 100,0 12 100,0 20 100,0 1960 Polis, åkl. ............ 17 50,0 22 40,7 17 29,3 Lärare ................ — — —— Familj ................ 10 29,4 7 13,0 7 12,1 Övriga ................ 6 17,6 8 14,8 2 3,4 Ej upplyst ............ 1 3,0 17 31,5 32 55,2 34 100,0 54 100,0 58 100,0

Tabell 11:16. Antal pojkar uppdelade efter undersökningsort och år, där brott angivits som orsak till ingripande, i procent av antalet pojkar i respektive grupp

Ort År Gävle Uppsala Västerås N % N % N % 1950 ..................... 46 100,0 62 96,9 109 94,8 1955 ..................... 54 100,0 127 99,2 150 100,0 1960 ..................... 116 100,0 272 97,8 293 98,3

särskilda åtgärder från samhällets si- da kräves för deras tillrättaförande (22 & d).

Materialet sorterades i två grupper; den ena gruppen omfattar de ärenden, där barnavårdsnämnden angivit brott, som ensam eller medverkande orsak till ingripande och den andra gruppen om- fattade övriga ärenden. Med brott ine- nas här i strafflagens mening brottslig gärning, som begåtts av personer i ål- dern 5—20 år.

I Gävle är brott det enda beteende, som framkallat ingripande från barna— vårdsnämndens sida. Men även i Upp- sala och Västerås är brott i cirka 95 % av antalet ärenden den handling, som varit förutsättning för nämndens ingri- pande.

Om pojkmaterialet sorteras efter un- dersökningsort, år, anmälare och brott, som orsak till ingripande (tabell II: 14 jämfört med II: 16) får man fram några få ärenden, där nämnderna fått känne- dom om en brottslig handling via andra

organ än polisen eller genom privatper- soner. I Gävle har detta skett är 1950 i 8,7 % av antalet ärenden. Andelen sti— ger till 5,6 % år 1955 och 12,1 % år 1960. Det absoluta antalet ärenden är dock mycket litet, och det är därför omöjligt att uttala sig om huruvida den konstaterade stigningen beror på tillfäl- ligheter eller ej. I Uppsala är andelen 0 år 1950, 0,8 % 1955 och 3,6 % 1960. I Västerås finns det endast ett fåtal ärenden år 1960 men å andra sidan fö- rekommer det ett stort antal pojkar i materialet från 1950, där det —— som förut nämnts — inte varit möjligt att få några upplysningar om ev. anmälare.

För flickorna anges brott som orsak till ingripande i högre grad än man skulle vänta med utgångspunkt från ti— digare refererade data från den offent- liga kriminalstatistiken.

Det absoluta antalet flickor i varje grupp är -— även om materialet inte de- las upp ytterligare i undergrupper _ mycket litet. Tendensen är dock den att

Tabell 11:17. Antal flickor uppdelade efter undersökningsort och år, där brott angivits som orsak till ingripande, i procent av antalet flickor i respektive grupp

Ort År Gävle Uppsala Västerås N % N % N % 1950 ..................... 5 100,0 4 40,0 10 55,6 1955 ..................... 9 44,4 6 50,0 15 75,0 1960 ..................... 24 66,7 29 53,7 44 75,9

_ _ w — 'wfqac—QA . *

Tabell 11:18. Antal flickor uppdelade efter undersökningsort och år, där andra skäl an- givits som orsak till ingripande, i procent av antalet flickor i respektive grupp

Ort År Gävle Uppsala Västerås N % N % N % 1 950 ..................... —— 6 60,0 8 44,4 1955 ..................... 5 55,6 6 50,0 5 25,0 1960 ..................... 12 33,3 25 46,3 14 24,1

brottsligt beteende i stigande grad anges som ensam eller medverkande orsak till ingripande från barnavårdsnämndernas sida.

Eftersom det dock förekommer i flickmaterialet att barnavårdsnämnder- na anger andra orsaker till ingripande, kan det vara värt att se i hur stor om- fattning detta sker.

Vad anger barnavårdsnämnderna då som orsak? Oftast anges utespring eller sedeslöst leverne. Detta gäller nästan alla ärenden i Gävle och Västerås. I Uppsala anges sedeslöst leverne i hälf- ten av alla ärenden medan annat där- med jämförligt beteende anföres i resten av fallen. Annat jämförligt beteende kan vara t. ex. rymning hemifrån eller skolk.

Vilken typ av brott har de unga begått?

Vad slags brott har då de ungdomar be- gått, som barnavårdsnämnderna ingri- pit emot? Som redan flera gånger nämnts är flickmaterialet litet. Det är så få flickor, som begått brott att det inte lönar sig att göra någon ytterligare uppdelning i typer av brott. Men till- greppsbrottsligheten dominerar. Pojkmaterialet har däremot delats upp efter undersökningsort, år och typ av brott. Vid uppdelningen har straff- lagens kriterier använts. Här har med- tagits olika slag av förmögenhetsbrott, fylleri och »övriga brott». Med stöld me- nas här både stöld enligt strafflagens kapitel 20: 1 g och 2 5. Det har inte med

utgångspunkt från det material, som var tillgängligt hos barnavårdsnämnderna, varit möjligt att skilja mellan stöld och snatteri, då varken det tillgripnas vär- de eller omständigheterna i Övrigt alltid varit angivna. Det hade annars varit av intresse att kunna göra en sådan upp- delning, då snatteri anses vara ett ty- piskt ungdomsbrott. I gruppen »övriga brott» ingår t. ex. vårdslöshet med eld, samlag med någon under 15 år men även de typer av förmögenhetsbrott, där undergrupperna varit mycket små som rån och bedrägeri. Alla kända brott har medtagits. Avsikten har varit att belysa vilken eller vilka typer av kriminell ak- tivitet, som barnavårdsnämnderna kän- ner till att deras klientel har varit med om. Samma person kan t. ex. både ha begått inbrottsstöld och stöld och räk- nas då med både under gruppen stöld och gruppen inbrottsstöld. Tillgreppsbrottsligheten dominerar i alla tre städerna. I Gävle har 1950 70 % och 1955 96 % och 1960 98 % av de poj- kar, som nämnden ingripit mot och där orsaken till ingripanden varit brott, be- gått antingen en eller flera stölder eller inhrottsstölder. Motsvarande värden för Uppsala är 87 % 1950, 81 % 1955 och 61 % 1960 och för Västerås 63 % 1950, 68 % 1955 och 71 % 1960. I Gävle har alltså en stigande andel pojkar varit med om antingen stöld eller inbrotts- stöld och detsamma — om dock inte i så utpräglad grad — gäller utvecklingen

Tabell 11:19. Antal pojkar, som begått brott uppdelade efter undersökningsort, år Och olika typer av brott i procent av antalet pojkar i respektive grupp

Typ av brott

Hela

Inbrotts- Motorfordons- Cykel- Skade- Fylleri- gruppen

Ort År Stöld stöld tillgrepp tillgrepp görelse iörseelse

Övrigt

N % N % N % N % N % N % N % N

Gävle 1950 24 52,2 8 17,4 4 8 1955 27 51,9 23 44,2 25 48 1960 71 64,0 38 34,2 47 42

v—l

8 17,4 46 15 28,8 52 25 22,5 111

mango CCI—lv— v—1 COQ") vina- Neva-n Prim

v-n

Uppsala 1950 32 52,5 21 34,4 4 6 6 10 1 1955 59 46,5 44 34,6 51 40,2 19 15,0 8 5 1960 114 42,1 52 19,2 80 29, 24 8,9 43

cv se "! "i. :a cv 4 7 23 18,1 127 ,0 50 18,4 271 8 7 0

v—i

27 1

Västerås 1950 48 42,9 22 19,6 15 13,4 11 9,8 9 1955 48 32,0 54 36,0 54 36,0 18 12,0 24 1 1960 156 52,7 54 18,2 45 15,2 13 4,4 34 1 31 27,7 112 28 18,7 150 60 20,3 296

OQO CD cooom OQO: com mmm room OOCDv—t

i Västerås. I Uppsala är däremot ande- len pojkar som varit med om antingen stöld eller inbrottsstöld fallande.

Man kan ställa sig frågande inför det- ta resultat. En möjlig förklaring kan vara att pojkarna under 1950-talet bör- jar begå andra brott t. ex. att de i stället för att begå stölder och inhrottsstölder börjar begå motorfordonstillgrepp. Så tycks dock inte vara fallet i Uppsala, ty där har antalet pojkar i procent av alla pojkar, som barnavårdsnämnden ingri— pit emot på grund av detta brott, visser- ligen stigit från 7 % 1950 till 40 % 1955 men det faller därefter till 30 % 1960.

Skadegörelse anses vara en typ av kriminalitet, som ofta begås av unga. I detta material är antalet pojkar, som varit med om skadegörelse litet om man jämför det med det antal pojkar som varit med om tillgreppsbrottslighet. I Gävle faller antalet pojkar, som har va— rit med om skadegörelse från 20 % 1950 till 4 % 1955 för att åter stiga till 14 % 1960. Även i Uppsala faller antalet, ställt i relation till antalet pojkar som begått brott, från 23 % 1950 till 6 % 1955 för att åter stiga till 16 % 1960. I Västerås däremot stiger antalet från 8 % 1950 till 16 % 1955 för att falla till 12 % 1960.

Variationerna i antalet pojkar som deltagit i olika typ av brottslighet skul- le också kunna förklaras av skillnader i uppklaringsprocenten. Som förut på- pekats är det den för barnavårdsnämn- derna kända brottsligheten som bearbe- tats här. Och detta material — som när det gäller pojkarna till mellan 90 och 95 % kommer från polisen — lider av samma brister, som det inledningsvis har påpekats att också polisstatistiken lider av. Det är endast de uppklarade brotten d. v. 3. de brott som kan bindas till en bestämd gärningsman som bar— navårdsnämnden via polisen kan få kän- nedom om. Uppklaringsprocenterna för tillgreppsbrottslighet och skadegö-

relse ligger lågt och — med undantag för biltillgreppen — under riksmedel- värdet42 för perioden 1950—60, vilket som förut nämnts, var 36,8 %. Uppkla- ringsprocenten av under året anmälda och uppklarade brott var t. ex. är 1960 23,4 % för inhrottsstölder och 20,5 % för övriga brott enligt strafflagens ka— pitel 20 och 29,8 % för skadegörelse- brotten.

Inte heller uppklaringsprocent är dock ett fast, entydigt begrepp. Det finns inte några enhetliga normer för när ett brott anses vara uppklarat eller ej. Det kan förklara variationer i upp- klaringsprocent mellan olika typer av brott och mellan olika områden och även mellan olika är.43

Hur många brott har de unga begått?

Pojkmaterialet sorterades efter under- sökningsår, ålder och antal brott per person. Någon motsvarande sortering kunde inte göras på flickmaterialet, då detta var för litet.

Inom varje ålderskategori sorterades pojkarna efter om deras kända krimi- nalitet bestod i 1 brott eller i & 2 brott. Ålderskategorien 5—9 år uteslöts i alla tre städerna (tabell II: 20).

I Gävle är utvecklingen den att både gruppen 10—14 och 15—19 år i stigande grad engagerar sig i en kriminalitet, som består av é2 brott. I Uppsala faller däremot både andelen 10—14-åringar och 15—19-åringar, vars kända brotts- lighet består i 22 brott. I Västerås är däremot tendensen den att andelen 10— 14-åriga, som begått å2 brott faller medan andelen 15—19-åriga stiger.

" Medelvärdet har beräknats så att till- fälliga variationer på grund av från ett år till annat balanserande ärenden har kunnat elimi- neras. Brott som kommit till polisens känne- dom 1960. Stockholm 1962 sid. 14.

" Brott som kommit till polisens kännedom 1960. Stockholm 1962 sid. 15.

Tabell 11:20. Antal pojkar, som begått 2 :? brott uppdelade efter undersöknings— ort, är och ålderskategori i procent av antal pojkar, som begått brott i respektive grupp

2 2 brott

År Gävle Uppsala Västerås

10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år

1950 ..................... 38,1 45,8 1955 ..................... 50,0 63,6 1960 ..................... 73,5 54,7

84,0 55,6 49,1 44,7 73,5 50,0 51,4 63,9 60,0 47,5 32,0 61,0

Om ålderskategorien 10—14 år i Upp- sala jämförs med motsvarande grupp i Västerås, är skillnaderna mellan antalet pojkar, vars kända brottslighet består av 1 brott respektive & 2 brott 1950, 1955 och 1960 statistiskt sett signifikanta". Även om materialet, när det delas upp efter 1 respektive & 2 brott både i Upp- sala och Västerås visar en för de 10—14- åriga gynnsam utvecklingstendens, om man med detta menar att en mindre an- del pojkar räknat från 1950 till 1960 begått & 2 brott, så visade den statis- tiska analysen dock att frekvensen 10— 14—åriga, som begått & 2 brott alla tre undersökningsåren varit signifikant lägre i Västerås än i Uppsala.

Om däremot de 15—19-åriga i Upp- sala jämförs med motsvarande grupp i Västerås så blir skillnaderna i frekven- sen inte statistiskt signifikanta 1950 och 1955 men däremot är 1960.45 Här var ut- vecklingstendensen i materialet den att andelen 15—19-åriga, som begått ä2 brott minskade i Uppsala medan den

Tabell II: 21. Antal pojkar, som begått 2

steg i Västerås. Några motsvarande sta- tistiska analyser med utgångspunkt ock- så från Gävlematerialet har inte varit möjliga att göra, då detta material var för litet.

Vid bearbetningen av materialet de- lades därefter pojkarna upp efter typ av brott och antal brott samt efter un— dersökningsort, år och ålderskatcgori i procent av antal pojkar, som begått res- pektive typ av brott. Endast vid stöld blev undergrupperna absolut sett så sto- ra att materialet, bearbetat i denna form, visar någon tendens.

I Gävle faller andelen 10—14-åringar, som begått & 2 stölder starkt från 50 % 1950 till 15 % 1955 för att därefter stiga till 50 % igen 1960. I Uppsala stiger an- delen från 71 % 1950 till 76 % 1955 för att därefter falla till 55 % 1960. Även

" Värdena var vid t-test 1950 3,25; 1955 1,99; och 1960 4,03, vilket betyder att den möjligheten att de registrerade skillnaderna beror på rena tillfälligheter är under 5 %. Gränsen för 5 % är vid t-test 1,96. 45 År 1960 var värdet vid t-test 2,20.

2 stölder uppdelade efter undersöknings—

ort, år och ålderskategori i procent av antal pojkar, som begått stölder i respektive grupp

Z 2 stölder

År Gävle Uppsala Västerås

10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år

1950 ..................... 50,0 36,4 1955 ..................... 15,4 46,2 1960 ..................... 50,0 50,9

71,4 45,5 59,2 50,0 76,2 44,7 73,9 52,0 54,8 34,8 30,0 50,7

Tabell 1 I : 22. Antal pojkar, som har begått Z 2 brott uppdelade efter undersökningsort, år och ålderskategori per 1 000 i respektive åldersgrupp

2 2 brott År Gävle Uppsala Västerås 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år 10—14 år 15—19 år 1950 ..................... 6,7 8,9 12,0 13,1 15,3 9,6 1955 ..................... 5,2 12,9 10,9 21,4 14,5 15,1 1960 ..................... 10,9 20,1 17,3 30,5 13,8 22,1

i Västerås stiger andelen 10—14-åringar, som begått &? stölder men här från 59 % 1950 till 74 % 1955 för att falla starkt till 30 % 1960.

Inom ålderskategorien 15—19 år steg andelen personer, som begått & 2 stöl- der i Gävle från 36 % 1950 till 46 % 1955 för-att därefter stiga ytterligare till 51 % 1960. I Uppsala föll andelen 15—19-åriga, som begått & 2 stölder un— der hela undersökningsperioden från 46 % 1950 till 35 % 1960. I Västerås var variationerna mycket små. Där var an- delen cirka 51 % under hela 50-talet.

Variationerna från det ena undersök- ningsåret till det andra kan ha föror- sakats av att antalet pojkar i varje un- dergrupp är litet. Detta är också skälet till att någon statistisk analys inte har kunnat göras.

En annan möjlighet att söka bedöma utvecklingen i den för barnavårdsnämn— den kända brottsligheten i Gävle, Upp- sala och Västerås är att ställa antalet pojkar, som begått respektive 1 och ä 2 brott i relation till antalet pojkar i sam- ma äldersgrupp. Även här har ålders- kategorin 5—9 år uteslutits vid bearbet— ningen.

Det Visar sig att antalet 10—14-åringar per 1 000 ungdomar i samma ålderska— tegori stiger i Gävle från 6,7 1950 till 10,9 1960. Även i Uppsala stiger antalet per 1 000 från 12,0 år 1950 till 17,3 år 1960 medan antalet däremot faller i Västerås från 15,3 0/00 till 13,8 0/00.

I alla tre städerna ökar antalet 15— 19-åringar per 1 000 starkt. 1- Gävle sti- ger antalet från 8,9 %o 1950 till 20,1 "lou år 1960 och i Uppsala från 13,1 0/00 1950 till 30,5 0/00 1960 och slutligen i Väs- terås från 9,6 0/00 1950 till 22,1 0/00 1960.

I Gävle stiger alltså både antalet 10— 14-åriga och 15—19—åriga pojkar per 1 000, som begått & 2 brott. Detsamma sker i Uppsala medan antalet 10—14— åriga per 1 000, som begått 22 brott faller i Västerås. Däremot stiger antalet 15—19-åriga per 1 000 här ungefär lika starkt som i Gävle och Uppsala.

Om man jämför tabell II: 20 och ta- bell II:22 framgår det av provunder- sökningsmaterialet att antalet 10—14- åriga, som begått ä 2 brott under 1950, 1955 eller 1960 i procent av antalet poj- kar, som begått brott i denna grupp sti- git i Gävle men fallit i Uppsala och Väs- terås. Om däremot antalet 10—14-åriga, som begått & 2 brott ställs i relation till alla ungdomar i denna åldersgrupp i respektive stad, så stiger antalet i Gävle och Uppsala och faller i Västerås.

I Gävle stiger alltså andelen pojkar, som begått & 2 brott både om man sät- ter dem i relation till alla 10—14-åriga pojkar i staden i denna ålderskategori och till alla 10—14-åriga pojkar, som barnavårdsnämnden haft att göra med. I Västerås är utvecklingen motsatt. I Uppsala däremot stiger andelen, som begått & 2 brott, om den sätts i relation till alla pojkar i staden i denna ålders—

Tabell II: 23. Antal misstänkta uppdelade efter undersökningsort, år och ålder per 1 000 invånare (Sveris material)47

Oslo Bergen Trondheim Stavanger Ålder i år 1957 1958 1957 1958 1957 1958 1957 1958 10—13 år ...... 8,08 8,93 36,45 32,97 20,82 29,49 24,49 30,33 14—17 år. . .. . . 14,39 13,50 25,13 27,92 20,48 21,18 17,81 22,13

grupp men faller om den sätts i relation till de 10—14-åriga pojkar, som barna- vårdsnämnden ingriper emot. Detta be- ror på att antalet pojkar, som begått 1 brott stigit ännu mera —— eller med + 9,2 "/oo —— än antalet pojkar, vars re- gistrerade brottslighet består av & 2 brott. Här har stegringen varit + 5,3 %o.

Om man därefter jämför de 15—19- åriga dels med dem i samma ålders- kategori, som begått brott och som bar- navårdsnämnden därför ingripit emot och dels med alla i samma ålderskate- gori i respektive stad, så stiger andelen både i Gävle och i Västerås. Utveck- lingen i Uppsala är även här den att andelen Uppsalapojkar, som begått å2 brott stiger medan andelen, som begått >_2 brott av dem, som är registrerade hos barnavårdsnämnden faller. Även antalet 15—19-åriga pojkar som begått 1 brott har alltså stigit mera _— eller med +23,3 %o — än antalet pojkar, vars registrerade brottslighet består av & 2 brott. Här har stegringen varit + 17,4 0/00.

Kriminalitet och ålder

En fråga, som har varit föremål för dis- kussion i skandinavisk kriminologisk debatt har varit kriminalitet och ålder. Knut Sveri46 har i ett norskt material, som gäller åren 1957 och 1958 funnit att frekvensen när det gäller för brott miss- tänkta personer ligger högst i ålders- gruppen 10—13 år i Bergen, Trondheim

och Stavanger medan den ligger högst i gruppen 14—17 år i Oslo.

Sveri drar följande konklusionz»Oslo- politiet oppklarer et betydelig mindre antal] saker mot barn og ungdom enn politiet i andre byer i landets.” Detta skulle vara orsaken till att åldersfördel- ningen i Oslo är en annan än i Bergen, Trondheim och Stavanger. Som svenskt jämförelsematerial hänvisar Sveri till visst material från Stockholm och Malmö angående s. k. polisbrottslingar, d. v. s. misstänkta och tar bl. a. brottet stöld som utgångspunkt för sina resone- mang.

I Sveris material från Stockholm och Malmö är frekvensen misstänkta per 1000 högre i åldersgruppen 15—17 år än i ålderskategorin 10—14 år. Sveri anser dock att dessa data ger en felak- tig uppfattning av åldersfördelningen, därför att unga tjuvar är underrepresen- terade i den svenska materialet, vilket

Tabell II: 24. Antal personer som miss-

tänkts för stöld uppdelade efter undersök- ningsort, år och ålder per 1 000 invånare (Sveris material)

1958 Stockholm" Malmö50 10—14 år ..... 4,7 10,6 15—19 år ..... 15,7 16,5

" Knut Sveri. Kriminalitet og alder. Upp- sala 1960, sid. 131.

" Knut Sveri. A. a. sid. 132. " Knut Sveri. A. a. sid. 132. " Knut Sveri. A. 3. sid. 162. 5" Knut Sveri. A. a. sid. 165.

Antal [50

Tabell och diagram I I : 25. Antal pojkar och flickor, som barnavårdsnämnderna företagit vissa ingripanden emot på grund av brott, uppdelade efter undersökningsort, år och åtderskategori

Uppsala

Västerås

| & lll—lll _

view—zzaga ensam—'_' i mia—wie” == éééåééééé v'v'swlt'né 9'. ééééééå åå l950 [955 IQGO |950 l555 ISBD I950 1955 ojkar 12124 113 33 234 75 —25 36 1 34 92 785117 18 53 4117 72 6123150123 lickor—— 5—— 4— 618 —— 4— 15—421 145—78118 25

[]Pojkor 'Flickor

de inte är i det norska materialet från Bergen, Trondheim och Stavanger”— men däremot _- som förut nämnts — i det från Oslo. Vid sin undersökning av tillgreppsbrottsligheten i Malmö, som gäller åren 1951, 1953 och 1955 fann dock även Birgit Wernerm att kulmen på åldersfördelningen låg över 15 år.

Åldersfördelningen i provundersök- ningens barnavårdsmaterial är olika i Gävle, Västerås och Uppsala.

Det visar sig att ålderskategorin 15)—— 19 år är den största i Gävle och Upp- sala alla tre undersökningsåren. Detta gäller både pojkar och flickor. I flick- materialet från Västerås är även ålders- kategorin 15—19 år den största. Ålders- kategorin 10—14 år är däremot den största i pojkmaterialet.

| + i I +

Sveri uppställde den hypotesen att den högsta kriminalitetsfrekvensen lig— ger i ålderskategorin 10—14 år och inte i ålderskategorin 15—19 eller 15—17 år, som tidigare hävdats. Hans hypotes gäl- ler förhållandena under slutet av 50- talet. Han ansåg att material från Ber- gen, Trondheim och Stavanger kunde tyda på att den högsta kriminalitetsfre- kvensen låg i åldersgruppen 10—14 år. Tidigare könsmognad och ändrad so- cial struktur skulle enligt Sveri kunna vara orsak till att åldersgrupperingen förändrats.

I pojkmaterialet från Västerås domi- nerar de 10—14-åriga. Skillnaden i kri-

51a Knut Sveri. A.a. sid. 163 och sid. 167. 5113 Birgit Werner. Tillgreppsbrottslingar i Malmö. NtFK. 1963 sid. 216.

minalitetsfrekvens mellan åldersgrupp 10—14 år och 15—19 år är dock endast signifikant 195052. Varken 1955 eller 1960 är skillnaderna signifikanta. Inte heller i Uppsala är skillnaderna mellan dessa grupper signifikanta något av un— dersökningsåren. Men skillnaderna mel- lan dessa åldersgrupper blir dock räk- nat från 1950 till 1960 mindre och mind- re i Uppsala och större och större i Västerås. Detta innebär att åldersgrup- pen 10—14 år ökar mer än åldersgrup- pen 15—17 år både i Uppsala och Väs- terås och skulle kunna tyda på att Sve— ris hypotes får ett visst stöd av mate- rial från denna provundersökning. Även om åldersgruppen 10—14 år i detta ma- terial endast är den största i pojkma- terialet från Västerås, så är det dock denna ålderskategori, som ökar mest både i Uppsala och Västerås.

Men å andra sidan kan det ifrågasättas om det överhuvudtaget går att jämföra två åldersgrupper, där den ena ålders- kategorin ligger under och den andra över straffmyndighetsåldern. Sveri näm- ner också att det i hans Stockholmsma- terial går en tydlig gräns vid 15 år53. Man skulle kunna tänka sig att polisen snarare intresserar sig för unga, som ligger över straffmyndighetsåldern och endast ingriper, när unga under straff- myndighetsåldern begått allvarligare lagöverträdelser. Huruvida polisens praxis är olika i Uppsala och Västerås är det svårt att uttala sig om. Vissa upp— lysningar angående polisens praxis i Västerås kunde tyda på att polisen i den- na stad i högre grad än polisen i Upp- sala är inriktad på att undersöka och vidare rapportera lagöverträdelser, som begåtts av personer under 15 år.

Hur många brott har bamavårdsklientelet begått?

Hitintills har utgångspunkten i denna framställning varit antalet pojkar och

flickor och vilken typ av kriminalitet eller typ av andra asociala handlingar, som dessa ungdomar begått, och som har föranlett barnavårdsnämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås att ingripa. En annan möjlig utgångspunkt vore att se på antalet brott och antalet andra aso- ciala handlingar, som varit kända för barnavårdsnämnderna och jämföra det med tillgängligt kriminalstatistiskt ma- terial.

Det för barnavårdsnämnderna kända antalet brott kan i varje fall sättas i re- lation till antalet brott, som anmälts till polisen. Detta statistiska material lider visserligen av stora brister som mått på ungdomskriminalitet. Det är — som framhållits i inledningen — inte möj- ligt att se hur stor del av den till poli- sen anmälda brottsligheten, som begåtts av unga och som kunde ha begåtts av barnavårdsnämndernas klientel. Vid en jämförelse kan man dock få fram om det är någon skillnad mellan antal brott, som varit kända för barnavårdsnämn- derna i de tre städerna i procent av an- talet till polisen anmälda brott och vi— dare o-m det är någon skillnad mellan olika typer av brottslighet.

Skillnaderna är påtagliga. I Väster— ås hade 1950 och 1955 cirka 80 % av de för polisen kända inbrottsstölderna be- gåtts av barnavårdsklientel medan mot- svarande värde i Uppsala är mellan 35 och 40 % och i Gävle mellan 10 och 20 %. När det gäller stölderna är varia- tionerna ändå större. Även en stor an— del av motorfordonsstölderna har bc- gåtts av barnavårdsklientel i Västerås. Andelen ligger så högt som på 81 % 1955 för att därefter sjunka 1960. I Upp- sala ligger den på cirka 50 % 1955 och 1960 och i Gävle varierar den mellan 10 och 28 %.

Det är svårt att förstå vad som fram-

52 p ( 5 % 53 Knut Sveri. A. a. sid. 163.

Tabell 11:26. Antal brott, som varit kända för barnavårdsnämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås absolut och i procent av antalet brott av samma typ, som anmälts till polisen i respektive stad

Typ av brott _ .. lnbrotts- Motorfordons— Cykel- Skade- Ort Ål Stold stöld tillgrepp tillgrepp görelse N % N % N % N % N %

Gävle 1950 50 5,1 16 6,5 7 9,3 6 1,1 9 1,3 1955 47 3,1 69 17,5 92 28,3 8 1,0 4 5,7 1960 173 12,6 68 8,4 32 8,5 5 0,6 15 22,4 Uppsala 1950 95 9,3 69 32,5 17 26,6 4 0,4 27 28,7 1955 226 23,3 201 45,5 209 48,5 28 1,5 13 8,0 1960 227 11,3 184 25,4 236 48,7 29 2,9 66 32,7 Västerås 1950 151 22,4 128 81,0 24 63,2 23 1,8 7 18,4 1955 345 28,8 285 72,7 144 80,9 64 4,5 33 33,0 1960 383 33,8 114 19,0 109 27,3 57 5,4 37 28,2

kallat de stora variationerna. Den för barnavårdsnämnderna kända brottslig- heten kommer till nämndernas kunskap via polisen. Det betyder att de uppgifter som ingår i provundersökningens mate- rial till cirka 95 %, när det gäller poj- karna, hämtats från polisens rapporter, som också är grundmaterial för polisens anmälningsstatistik.

Om materialet delas upp efter under- sökningsort och efter de brott, som be- gåtts av flickor och av pojkar och ål- dersgruppen 5—9 år utesluts, så visar det sig att andelen för barnavårdsnämn— derna kända brott, som begåtts av flic- kor jämfört med den för nämnderna kända totala brottsligheten är cirka 10 %.

Övervägande antalet av de brott som begåtts av flickor består av stölder, även om det förekommer att ett par flickor 1960 varit med om motorfor- donstillgrepp och inhrottsstölder. An- delen stölder utgör 83 % av den samlade av barnavårdsnämnderna kända flick- brottsligheten. Om antalet för barna- vårdsnämnderna kända stölder, som be- gåtts av flickor ställs i relation till an— talet för polisen kända stölder får man

ett annat mått för flickornas andel i den till polisen anmälda brottsligheten. Det absoluta antalet stölder är litet. Det anmärkningsvärda är siffrorna från Västerås 1955. Den starka ökningen det- ta år beror på att 7 flickor i åldern 10— 14 år rapporteras ha begått 93 stölder och vidare att 8 flickor i åldern 15— 19 år har begått 115 stölder. Det fram- går av grundmaterialet, att några av

Tabell I I : 27 . Antal stölder, som begåtts av

flickor uppdelade efter undersökningsort

och år och i procent av den för polisen kända brottsligheten på respektive ort

Typ av brott Ort År Stöld

N %

Gävle 1950 7 0,7 1955 3 0,4 1960 50 3,7

Uppsala 1950 12 1,2 1955 23 2,4 1960 14 0,7

Västerås 1950 12 1,7 1955 208 17,3 , 1960 50 4,4

Tabell 1]: 28. Antal stölder, inbrottsstölder och motorfordonstillgrepp, som begåtts av pojkar uppdelade efter undersökningsort och år i procent av den för barnavårdsnämn- den kända totala brottsligheten i respektive grupp

Typ av brott Ort År Stöld Inbrottsstöld Motorfordons" tillgrepp N % N % N %

Gävle 1950 43 47,3 14 15,4 7 7,7 1955 44 18,3 69 28,6 92 38,2 1960 123 48,8 62 24,6 32 12,7 Uppsala 1950 83 37,7 69 31,4 17 7,7 1955 203 29,4 201 29,1 209 30,2 1960 213 26,4 182 22,5 235 29,1

Västerås 1950 139 38,0 128 35,0 24 6,6 1955 137 20,1 274 40,2 144 21,1 1960 333 45,4 108 14,9 101 13,9

flickorna varit med i ett kriminellt gäng som blivit fast. Detta var orsaken till den chockerande stegringen år 1955.

I pojkmaterialet är liksom i flickma- terialet, som förut nämnts, tillgrepps- brottsligheten den dominerande typen brottslighet även om det i pojkmateria- let är en mera jämn fördelning mellan stölder, inhrottsstölder och motorfor- donstillgrepp. Andelen för barnavårds- nämnderna kända stölder, inbrottsstöl- der eller motorfordonstillgrepp av hela den för nämnderna kända brottslighe— ten kan användas som ett mått för om det skett en förskjutning t. ex. från stölder till inhrottsstölder.

I Gävle har andelen inhrottsstölder räknat från 1950 till 1960 av den för barnavårdsnämnden kända totala brotts- ligheten stigit. Även andelen motorfor- donstillgrepp har stigit från 1950 till 1955 för att därefter falla 1960. Andelen stölder är däremot någorlunda oföränd- rad räknat från 1950 till 1960.

I Uppsala faller andelen stölder och inhrottsstölder av den för barnavårds- nämnden kända brottsligheten medan däremot andelen motorfordonstillgrepp stiger starkt. Denna stigning är särskilt

markerad om man jämför år 1950 lued år 1955, då andelen motorfordonstill- grepp stiger från 8 % till 30 %.

1 Västerås stiger andelen stölder och faller andelen inhrottsstölder från 1950 till 1960. Andelen motorfordonstillgrepp stiger, liksom i Gävle och Uppsala, från 1950 till 1955 från 7 % till 21 % men faller därefter till 14 % 1960. Materia— let från 1960 visar alltså i alla tre stä- derna en tendens till avmattning. Det är möjligt att denna nedgång i det re- gistrerade antalet motorfordonstillgrepp beror på en kraftig nedgång i antalet motorcykeltillgrepp och en mindre stark ökning av antalet biltillgrepp. Skadegörelse, som inte tagits med i tabell II: 28, är en typ av brottslighet, som nästan inte registreras i Gävle. Där- emot registreras skadegörelse både i Uppsala och Västerås. I Uppsala var andelen av den för barnavårdsnämnden kända brottsligheten 1950 12 %, 1955 2 % och 1960 7 %. I Västerås var mot- svarande andel 1950 1 %, 1955 5 % och 1960 5 %. Om en stigande andel inhrottsstölder tas som mått på en utveckling mot en allvarligare kriminalitet, så har krimi-

naliteten i Gävle blivit allvarligare under 1950-talet. I Uppsala och Västerås har däremot kriminaliteten blivit mindre all- varlig. Andelen motorfordonstillgrepp har stigit i alla tre städerna från 1950 till 1955 för att därefter falla starkt i Gävle och Västerås. I Uppsala faller ock- så andelen bilstölder men endast med 1 %.

Vilka åtgärder vidtager barnavårdsnämnderna ?

Barnavårdsnämnderna kunde enligt gamla barnavårdslagen (ÄBvl), som var gällande lag under 1950-talet, besluta att vidtaga förebyggande åtgärder eller att omhändertaga den unge för skyddsupp- fostran. Huvudprincipen var den att för- sök först skulle göras med förebyggande åtgärder innan nämnden beslutade om omhändertagande för skyddsuppfostran.

De förebyggande åtgärderna bestod i samtal med den unge. och hans familj och om detta ansågs vara tillräckligt beslutade nämnden att ärendet skulle hem med dessa samtal och den närmare utredningen, vilken som regel företagits samtidigt. Nämnden kunde också besluta att den unges familj skulle tilldelas en förmaning eller den unge själv en var— ning. Nämnderna hade även vissa möj— ligheter att meddela den unge vissa föreskrifter om att t. ex. söka arbete eller underkasta sig läkarbehandling. Om de här nämnda förebyggande åtgär- derna inte ansågs vara tillräckliga kun- de nämnden besluta att den unge skulle ställas under övervakning. Övervakarens uppgift skulle vara att hålla kontakt med den unge och hjälpa denne till bättre anpassning.

Om föreby gande åtgärder inte an- sågs vara tillräckliga för att åstadkom- ma en resoeialisering av den unge, kun- de nämnden bcsluta om omhänderta— gande för skyddsuppfostran. Detta in- nebar att pojken eller flickan blev pla-

cerad i ett enskilt hem eller på en insti- tntion.

Materialet har delats upp efter under- sökningsort, år och kön samt barna- vårdsnämndens sista beslut om åtgärd under undersökningsåret. Åtgärderna har i tabell 11:29 sammanslagits till fyra grupper: Beslut om att låta ären- det bero och förmaning och/eller var- ning har sammanslagits till en grupp, då gränserna mellan dessa åtgärder vi- sade sig vara mycket flytande. Beslut om att meddela föreskrift har samman- slagits med övervakning, då föreskrift under 1950-talet i Gävle, Uppsala och Västerås har meddelats i förbindelse med övervakning, och dessa grupper därför var omöjliga att skilja ut från varandra. Den tredje gruppen omfattar omhändertagande för skyddsuppfostran och den fjärde gruppen sådana ärenden, som nämnden avvisat eller avstyrkt. Nämnden kan ha avvisat ärendet därför att den ansåg att bevis inte förelåg för brottslig gärning eller avstyrkt åtalseff tergift därför att den ansåg att den unge begått för många eller för allvarliga brott för att den skulle kunna tillstyrka åtalseftergift.

Flickmaterialet visade sig vara så litet att det var omöjligt att se annat än en viss förskjutning från mindre ingripan- de till mera ingripande åtgärder under undersökningsperioden. En sådan för— skjutning synes ha skett från åtgärder- na bero, förmaning/varning till övervak- ning. Vidare har under hela perioden en större andel av flickorna av respek— tive åldersgrupp än av pojkarna i sam- ma åldersgrupp omhändertagits för skyddsuppfostran. Om materialet delas upp efter orsak till ingripande _ brott eller andra orsaker — gör sig samma förskjutning gällande.

Som tidigare visats föreligger nästan inte något ingripande mot pojkar på grund av annan orsak än brott. Därför

Tabell 11:29. Antal pojkar, som begått brott uppdelade efter undersökningsort, år,

ålder och barnavdrdsnämndens sista beslut om åtgärd under undersökningsåret

Barnavårdsnämndens åtgärder Förebyggande åtgärder Avstyrk— Antal Ort År läge?; Bero, Övervak- uSkäggän ning eller personer g varning, nin pp avvisning i gruppen förmaning g N % N % N % N % N % Gävle 1950 10—14 år 15 71,4 1 4,8 5 23,8 — 21 100,0 15—19 år 19 79,2 5 20,8 _ _ 24 100,0 34 75,6 6 13,3 5 11,1 _ 45 100,0 1955 10—14 år 11 61,1 4 22,2 3 16,7 _ 18 100,0 15—19 år 16 48,5 5 15,2 11 33,3 1 3,0 33 100,0 27 52,9 9 17,6 14 27,5 1 2,0 51 100,0 1960 10—14 år 21 61,8 4 11,8 8 23,5 1 2,9 34 100,0 15—19 år 39 61,9 25 33,4 4 5,4 7 9,3 75 100,0 60 55,0 29 26,7 12 11,0 7,3 109 100,0 Uppsala 1950 10—14 år 13 52,0 8 32,0 4 16,0 _ 25 100,0 15—19 år 13 36,1 15 41,7 8 22,2 _ 36 100,0 26 42,6 23 37,8 12 19,6 _ 61 100,0 1955 10—14 år 24 70,6 7 20,6 3 8,8 _ 34 100,0 15_19 år 55 59,7 25 27,2 10 10,9 2 2,2 92 100,0 79 62,7 32 25,4 13 10,3 2 1,6 126 100,0 1960 10—14 år 53 62,7 13 15,3 19 22,1 _ 85 100,0 15—19 år 94 52,5 52 29,1 19 10,6 14 7,8 179 100,0 147 55,6 65 24,6 38 14,4 14 5,4 264 100,0 Västerås 1950 10—14 år 46 86,8 3 5,6 4 7,6 _ 53 100,0 15—19 år 20 52,7 11 28,9 7 18,4 _ 38 100,0 66 72,5 14 15,3 11 12,2 _ 91 100,0 1955 10—14 år 54 75,0 12 16,7 6 8,3 _ 72 100,0 15_19 år 30 49,2 17 27,9 13 21,3 1 1,6 61 100,0 84 63,2 29 21,7 19 14,3 0,8 133 100,0 1960 10—14 år 134 91,1 7 4,8 6 4,1 _ 147 100,0 15—19 år 57 46,4 44 35,8 19 15,5 2,3 123 100,0 191 70,7 51 18,9 25 9, 3 | 1,1 270 100,0

redovisas här endast nämndernas åtgär— der mot pojkar på grund av brott. Vi- dare har ålderskategorin 5—9 år inte medtagits (tabell II: 29).

I Gävle sker det _ liksom vid beslut om åtgärd mot flickorna _ en viss

förskjutning i barnavårdsnämndernas praxis, när det gäller pojkarna. Ande- len 10—14-åriga, där barnavårdsnämn- den beslutat att ärendet skall bero eller beslutat om förmaning eller varning _ satt i relation till hela gruppen 10—14

ur. som begått brott ett visst är _ mins- kas med cirka 10 % från 1950 till 1955 och är därefter oförändrad till 1960. I stället ökar andelen 10—14-åriga, som fått övervakning från 1950 till 1955. Det samma gäller för gruppen 15—19 år.

Den relativa andelen pojkar, som bar- navårdsnämnden beslutat omhänderta- ga för skyddsuppfostran stiger från 1950 till 1955 för att därefter falla till 1960. Det absoluta antalet ärenden är så litet att det är omöjligt att uttala sig om utvecklingen respektive ålders- grupp.

Vidare beslutade nämnden år 1960 i ett relativt sett stort ant-al ärenden — 7 % av kategorin 15—19 år, som begått brott detta år _ att inte rekommendera åtalseftergift och förklara att de inte var lämpade för behandling av barna- vårdsnuämnd.

Även i Uppsala sker det en viss för- skjutning li barnavårdsnä-mnvdens praxis under 50-talet. Det procentuella antalet 10—14-åriga pojkar, för vilka nämn- den beslutat om övervakning, minskar starkt under perioden. I stället ökar an- delen ären-den, där barnavårdsnämnden beslutat att låta ärendet bero med den företagna utredningen eller ansett för- maning/varning vara tillräckligt, med 10 %. Även andelen 10—14-åriga poj— kar, som omhänder-tages för skyddsupp- fostran ökar om man jämför år 1950 med år 1960.

Andelen 15_19-åriga, där nämnden beslutar om övervakning, minskar un- der 1950-talet i Uppsala. Andelen ären- den, där utfallet blir bero eller var- ning/förmaning stiger medan däremot andelen 15—19-åriga pojkar av alla i denna grupp, som begått brott och som får övervakare minskar. Nämnde-n i Uppsala avvisar ca 8 % av ärenden som gäller pojkar 15—19 år och som av åklaganmyndigheten överlämnats för yttrande under år 1960.

inom

förändring om man ser på den relativa andelen 10—14-åriga pojkar, som n-ä—mn- den beslutat ge varning eller som nämn- den ansett inte vara i behov av någon åtgärd utöver vad som skett vid utred- ningen. Denna andel är också större i Västerås än motsvarande andel i Gävle och Uppsala. I den andel som får över- vakare sker det visserligen en relativ ökning från 1950 till 1955 men denna andel minskar åter 1960. Det absoluta antalet ärenden är så litet att det är omöjligt att säga om där skett någon reell ökning eller minskning. Detsamma kan sägas om den andel av gruppen 10—14 år, som nämn-den beslutat om- händertaga för skyddsuppfostran.

Däremot sker det en minskning av den andel 15—19—åriga pojkar som be- gått wför barnavårdsnämnden kända brott och som fått varning eller där åt- gärden varit ubero med företagen utred- ning. Under samma period ökar andelen 15—19—åriga, som får övervakning från 29 % 1950 till 36 % 1960. Andelen ären- den, .som omhändertages för skydds- uppfostran varierar under undersök- ningsperioden från 16 % till 21 %.

Pojkmateri-alet har härefter delats upp ytterligare efter antal brott — 1 el- ler & 9 brott (tabell II: 30).

Det visade sig att barnavårdsnämn— derna, som väntat, i alla tre städerna tillgriper strängare åtgärder mot de 15_ 19-åri-n-gar som begått & 2 brott än :mot 10—14-åringarna. En pojke, som begått & 2 brott får snarare övervakning eller omhän-dertages för skyddsuppfostran än han får en varning. Denna tendens blir tydligare under 1950-talet.

År 1959 utsände riksåklagaren ooh socialstyrelsen till samtliga åklagare och samtliga barnavårdsnä-mnder lik-a- ly-d-ande skrivelser,—"4 som gick ut på att

" Riksåklagarämhetets cirkulärskrivelse nr. 88 1959 och Råd och anvisningar i socialvårds- frågor nr 111.

Tabell 11:30. Antal pojkar, som begått _>_ 2 brott uppdelade efter undersökningsort, ålderskategori och barnavårdsnämndens sista beslut om åtgärd under undersökningsäret

Barnavårdsnämndens åtgärder Förebyggande åtgärder Avstyrk— Antal Ort År Åldersi Bero, _ Skydds- ning eller personer kategorl . Övervak- uppfostran . . . varning, ning avv1snmg 1 gruppen förmaning

N % N % N % N % N % Gävle 1950 10—14 år 4 50,0 _ 4 50,0 _ 8 100,0 15—19 år 7 63,6 4 36,4 — _ 11 100,0 11 57,9 4 21,1 4 21,0 — 19 100,0 1955 10—14 år 2 22,2 4 44,5 3 33,3 _ 9 100,0 15_19 år 8 38,1 3 14,3 10 47,6 — 21 100,0 10 33,3 23,4 13 43,3 _ 30 100,0 1960 10—14 år 12 48,0 4 16,0 8 32,0 1 4,0 25 100,0 15—19 år 14 34,0 19 46,2 4 9,8 4 9,8 41 100,0 26 39,4 23 34,8 12 18,2 7,6 66 100,0 Uppsala 1950 10—14 år 10 47,6 8 38,1 3 14,3 — 21 100,0 15—19 år 5 25,0 7 35,0 8 40,0 _ 20 100,0 15 36,5 15 36,5 11 27,0 _ 41 100,0 1955 10—14 år 15 60,0 7 28,0 3 12,0 — 25 100,0 15—19 år 17 36,9 19 41,4 10 21,7 — 46 100,0 32 45,1 26 36,6 13 18,3 — 71 100,0 1960 10—14 år 19 37,3 13 25,5 19 37,2 — 51 100,0 15—19 år 23 27,1 34 40,0 17 20,0 11 12,9 85 100,0 42 30,9 47 34,6 36 26,5 11 8,0 136 100,0 Västerås 1950 10—14 år 22 84,7 — 4 15,3 _ 26 100,0 15—19 år 7 41,1 5 29,5 5 29,4 _ 17 100,0 29 67,4 11,7 9 20,9 _ 43 100,0 1955 10_14 år 22 59,5 9 24,3 6 16,2 — 37 100,0 15—19 år 13 33,4 15 38,5 10 25,6 1 2,6 39 100,0 35 46,0 24 31,5 16 21,2 1,3 76 100,0 1960 10_14 år 41 87,2 _ 6 12,8 _ 47 100,0 15—19 år 23 30,7 30 40,0 19 25,3 3 4,0 75 100,0 64 I 52,5 30 24,6 25 —2o,5| 3 2,4] 122 100,0

mera energiska och effektiva åtgärder skulle vidtagas för imotarbetande av ungdoan-sbrottsligheten. Denna rekom- mendation gällde ungdomar över 15 år och hade framkallats av att barna- vårdsnämnderna enligt av ämbetet gjor-

da samnianstä-llningar är 1957 i 55,5 % av åtal-seftergiftsfallen, d.v.s. ärenden som av åklagare hade sänts till barna- vårdsnämnd för utredning och uttalan- de, inte vidtagit någon åtgärd eller en- dast tilldelat pojken eller flickan var-

Rengby's promemoria tabell 2

fördelning av barnavårdsnämndens olika åtgärder.

Åtalseftergifter enligt 1944 års lag, procentuell

Provundersökningens material Antal 15—19-åriga pojkar uppdelade efter undersökningsort, år, antal brott och sista åtgärd under undersökningsåret, i procent

av hela antalet pojkar i respektive ålderskategori

Varning, förmaning, bero

åtgärd;

Varning, annan åtgärd eller ingen

Rikssiffror

Gävle Uppsala Västerås

1+22 22 brott brott

1+22 22 brott brott

1 + 2 2 2 2 brott brott

1950 ....................... 1951 ....................... 1952 ....................... 1953 ....................... 1954 ....................... 1955 ....................... 1956 ....................... 1957 ....................... 1958 ....................... 1959 ....................... 1960 .......................

51,2 50,6 47,7 50,8 54,1 51,6 52,1 55,5 55,1 48,1 37,8

79,2 63,6 36,1 25,0 52,7 41,1

61,9 34,1 52,5 27,1 46,4 30,7

ning. Av denna sammanställning drog riksåklagarämbetet den slutsatsen att en del barn—avårdsnämnder inte vidtagit tillräckliga åtgärder för resoeialisering av den unge. Ämbetet rekommenderade därför åklagarna att noga överväga om de av nämnderna föreslagna åtgärderna kunde anses vara tillräckliga eller om åklagarna i stället för att ge åtalsefter- gift skulle åtala.

Riksåklagarämbetet framförde ånyo sina synpunkter i en skrivelse från sep- tember 195955 och frågan diskuterades vid flera åklagarmöten. I november 1963 utarbetade Sven Rengby på ämbetets uppdrag en promemoria56 angående den aktuella situationen. Denna promemo- ria innehåller bl. a. rikssiffror för an- talet våtalseftergifter enligt 1944 års lag om åtalseftergift till unga lagöverträ- dare och den procentuella fördelningen av olika åtgärder av barnavårdsnämn- derna under åren 1950—1962. Då denna tabell kan ge ett visst j'ämförelsemate- rial till provundersökningens material

angående gruppen 15—19 år, återges delar av promemoria-115 tabell 2 tillsam— mans med stort sett motsvarande mate— rial från provundersökningen.

Rengby framhåller i sin promemoria—"7 »en . . ., likaledes klart konstaterad följd av den nya politiken är att fördel- ningen av de ungdomar, som [fått åtals- eftergift, på de olika typerna av barna— vårdsnämnden—s åtgärder har ändrats». Rengby påpekar att det skett en stark förskjutning från gruppen varning etc. till gruppen övervakning. Riksåklaga- rens55 reaktion mot barnavårdsnämn- dernas praxis hade framkallats av att nämnd-en 1957 _ som förut nämnts _

55 Riksåklagarämbetets cirkulärskrivelse den 28 september 1959. " Sven Rengby. Promemoria angående åtals- eftergift enligt 1944 års lag under de senaste åren. Bil. 1 till riksåklagarämbetets skrivelse den 28 november 1963 till justitiedepartemen- tet. *" A. a. sid. 7. ” Cirkulärskrivelse nr. 88 av 24 februari 1959 med hänvisningar till Skyddslag SOU 1956: 56 Bilagor sid. 39.

i 55,5 % av åtalseftergiftsärendena icke vidtagit någon åtgärd eller endast till- delat den unge varning. Ämbetet fann det vidare berättigat, under hänvisning till strafflagberedningens undersökning om åtalseftergiftsärenden att förutsätta »att i de nämnda 55,5 % av åtalsefter- giftsfallen även måste ingå åtskilliga fall av så allvarlig brottslighet att det icke varit befogat att stanna vid övervakning eller ingen åtgärd alls».50

Det är därför av intresse att jämföra provundersökningens resultat med ma- terialet frå-n Rengbys promemoria. Det visar sig att redan år 1955 hade den av riksåklagaren önskade förskjutningen från varning, bero etc. till övervakning skett för den allvarliga brottsligheten _ om denna definieras som ä2 för barnavårdsnämnden kända brott _ i Gävle och Västerås. Andelen minskade i Gävle från 64 % 1950 till 38 % 1955 och i Västerås från 41 % 1950 till 33 % 1955. Andelen 15_19-åriga pojkar, som begått & 2 brott och som i Uppsala fått varning etc., steg visserligen från 25 % 1950 till 37 % 1955 men låg dock för den samlade brottsligheten inte så långt från riksvärdet, som var 52 % det- ta år. År 1960 låg andelen 15—19—åriga pojkar, som begått & 2 brott och som

av nämnderna i Gävle, Uppsala och Västerås tilldelats varning eller där nämnderna beslutat att ärendet skulle bero under ri-kssiffran.

Som påpekats rförut har i provunder- sökningens material barnavårdsnämn- dens sista åtgärd under respektive un- dersökningsår registrerats, vilket ger en mera realistisk bild av läget än de för- slag till åtgärder, som nämnderna ger i sina yttranden till åklagarmyndighe- ten och som riksåklagarä-mbetets sam- manställningar och ställningstagande bygger på. Det förefaller alltså som om den pessimism, som rikså-klagarämbetet gav uttryck för när det gäller barna- vårdsnämndernas handläggning av ärenden som inkluderar en allvarligare brottslighet, här definerat som en för nämnden :känd brottslighet på & 2 brott, i varje fall i Gävle, Uppsala och Väs— terås å-r 1955 inte varit berättigad, då den övervägande delen av dem som be- gått EZ brott fått övervakning eller omhändertagits för skyddsuppfostran.

En fråga, som kan vara av ett visst intresse i detta sammanhang, *är frågan om hur många åtalseftergifter åklagar- myndigheten meddelat varje pojke un—

" Cirkulärskrivelse nr. 88 av 24 november 1959.

Tabell 11:32. Antal 15—19 åriga pojkar, som begått brott uppdelade efter undersök— ningsort, år och antal meddelade åtalseftergifter under respektive undersökningsär

År Antal

Gävle Uppsala Västerås

åtalseftergift.

% N % N %

93,3 23 23 6,7 1 4,2 1 4,2

100,0 24 24

71,9 70 40 28,1 4 7

100,0 74 47

80,0 87 68 20,0 18 8

100,0 105

der respektive undersö—kningsår. Cirka 95 % av pojkarna, som begått brott i åldersgruppen 15—19 år har kommit till barnavårdsnämnderna via åklagar- myndigheten för yttrande i samband med eventuell åtalseftergift. De reste- rande 5 % är stort sett pojkar, som fyllt 15 år under undersö-kningsåret och där åtalseftergift inte varit aktuell.

Åtalseftergiftsmaterialet har sorterats efter antal åtalseftergifter, som åklagar- myndigheten har meddelat en viss poj- ke under respektive undersökningsår.

Det absoluta antalet personer i varje grupp är litet, men det framgår dock klart av tabell II: 32 att det endast är i relativt få fall som åklagarmyndigheten meddelat & 9 åtalseftergifter under re- spektive undersökningsår.

Antalet pojkar, satt i relation till hela gruppen 15—19-åriga som har fått & 2 åtalseftergifter och där barnavårdsnämn- derna förklarat sig villiga att stå för en behandling är dock stigande under 1950- talet. I debatten har ibland hävdats att åtalseftergiftsinstitutet blivit missbrukat så att samma person kunnat få ända upp till 5 a 6 åtalseftergifter. Något be- lägg för att detta skulle ha skett under något av undersökningsåren finns inte i detta material.

Konklusion

Den fråga, som det nu återstår att ta ställning till, är om genomgången av barnavårdsmaterialet har givit data, som skulle kunna användas som underlag för statistiska serier angående ungdomskri— minalitet och asocialitet. Har denna del av provundersökningen givit upplys- ningar om kriminella personer eller om kriminalitet, som inte tidigare registre- rats av polisen eller andra myndighe- ter?

Pojkarna utgjorde den största delen av materialet — 1 239 stycken (tabell II:4). Polisen har anmält cirka 90%

av de pojkar, mot vilka barnavårds— nämnden företagit ingripanden. Detta gäller med vissa variationer i alla tre städerna. Här måste dock göras en re- servation för Västerås 1960, där upplys- ningar saknas för mer än en tredjedel av ärendena på denna punkt (tabell II: 14).

Polisen anmälde pojkarna till barna- vårdsnämnderna för brott. Här förelåg vissa skillnader om man jämförde Gäv- le, Uppsala och Västerås och undersök- ningsåren 1950, 1955 och 1960 (tabell II: 16). Nästan alla de pojkar, mot vilka nämnderna ingripit på grund av poj- karnas eget beteende hade kommit till nämndernas kännedom via polisen på grund av kriminalitet. Polisen hade med andra ord redan registrerat dessa poj- kar. Nämnderna kunde i stort sett inte ge några upplysningar om brott eller brottslingar, utöver vad som redan var känt av polisen. På denna punkt gav alltså inte provundersökningen något re- sultat.

Men å andra sidan visade provunder- sökningen att cirka 90 % av de pojkar, som barnavårdsnämnderna ingriper mot i Gävle, Uppsala och Västerås under 1950-talet har begått brott. Resultaten är så entydiga på denna punkt att man troligen kan säga att detta gäller i alla medelstora svenska städer under denna period. Detta har betydelse för den and- ra frågan, som man önskade få belyst _ nämligen om det är försvarligt att använda kriminalstatistiska och social- statistiska data jämsides eller så att de supplerar varandra. Provundersökning— en visade att det inte utan vidare är för- svarligt att lägga samman antalet regi- strerade kriminella och antalet av har- navårdsnämnderna på grund av brott omhändertagna pojkar till ett gemen- samt index för att få en uppfattning om antalet för kriminalitet registrerade poj- kar i en försöksort.

Undersökningen visade också att det är möjligt att närmare analysera barna- vårdsmaterialet, så att man kan ge mera utförliga upplysningar om vilken typ av kriminalitet de omhändertagna ungdo- marna gjort sig skyldiga till. Det visade sig vara betydliga skillnader mellan de tre städerna även om tillgreppsbrotts- ligheten — icke oväntat — överallt var den dominerande typen av brottslighet.

I Gävle och Västerås (tabell 11:19) deltog en allt större del av de pojkar, som begått av barnavårdsnämnderna kända brott, i stölder och inbrott medan en motsatt tendens gjorde sig gällande i Uppsala. Detta gäller om förhållandena under de tre undersökningsåren 1950, 1955 och 1960 jämförs med varandra.

Även i fråga om antalet brott, som be- gåtts av pojkarna i barnavårdsmateria- let, kunde provundersökningen ge nya upplysningar. När det gäller antalet brott, som varje pojke begått, fram- kommer vissa skillnader mellan de av nämnderna för brott omhändertagna pojkarna i Gävle, Uppsala och Västerås för de tre undersökningsåren (tabell II: 20). 1 Gävle engagerar sig pojkarna i stigande grad i en brottslighet, som består av & 2 brott, i Uppsala är tenden- sen däremot den motsatta medan ten- densen i Västerås är den att de 10—14- åriga i allt mindre omfattning engage- rar sig i å2 brott medan de 15——19- åriga i stigande grad gör sig skyldiga till för nämnden känd kriminalitet, som består av å2 brott.

Också frågan om kriminalitet och ål— der har kunnat behandlas med utgångs— punkt från provundersökningens mate— rial. Åldersfördelningen i pojkmateria- let visade sig vara olika i de tre stä- derna. I Gävle och Uppsala dominerade åldersgruppen 15—19 år medan ålders— gruppen 10—14 år var den största i Västerås (tabell och diagram 11:25).

Den för barnavårdsnämnden kända

pojkbrottsligheten har också kunnat jämföras med bl. a. den för polisen kän- da brottsligheten (tabell 11:26). Skill- naderna var här stora mellan Gävle och Uppsala å ena sidan och Västerås å andra sidan. I Västerås visade sig en mycket stor del av de till polisen an- mälda inbrottsstölderna och motorfor— donstillgreppen senare kunna bindas till sådana unga gärningsmän, som bar- navårdsnämnden företog ingripanden emot. I Gävle och Uppsala däremot ut- gjordes endast en förhållandevis liten del av den för polisen kända brottslig- heten av sådana brott, som senare visa— de sig vara begångna av barnavårds- klientel.

Material från provundersökningen har även möjliggjort en mera differen- tierad analys av barnavårdsnämnder- nas åtgärder. Härvid har bl. a. stude- rats om det under 1950-talet har skett någon förändring i nämndernas praxis, när det gäller pojkarna (tabell II: 29). Vissa förskjutningar kan spåras i nämn- dernas praxis redan från 1950 till 1955 och denna förskjutning blir ännu mera markerad om man skiljer mellan åtgärd på grund av 1 brott och på grund av & 2 brott (tabell II: 30).

En mycket liten andel av pojkarna hade omhändertagits för asocialitet. Ma- terialet är här för litet för en närmare analys.

Vad beträffar de 223 flickor, som in- går i barnavårdsundersökningen, visar det sig att 30—50 % av anmälningarna kommit från polisen och cirka 20 % från familjen (tabell II:15). Det abso— luta antalet flickor i varje grupp är litet men det förefaller som om brottsligt beteende i stigande grad —— sett från 1950 till 1960 — är ensam eller bidra- gande orsak till att barnavårdsnämn- derna ingriper (tabell 11:17). Flickma- terialet har för ringa omfattning för att kunna delas upp och närmare analyse—

ras efter typ av brott eller antal brott, som varje flicka begått. Det framgår dock att de 15—19-åriga flickorna är den största gruppen i flickmaterialet i alla tre städerna (tabell och diagram II: 25 ).

Stöld är det vanligaste brott som begåtts av flickor, både när det gäller antal och typ av brott. Andelen stöl- der utgör 83 % av den samlade av har— navårdsnämnderna kända brottslighe- ten. Flickornas andel av den av polisen kända brottsligheten är mycket liten —— med undantag för Västerås 1955, då den utgör 17 % (tabell 11:27). Detta beror på att två gäng flickor, som begått se- rier av stölder, blivit fast detta år.

Även när det gäller barnavårdsnämn— dernas åtgärder är flickmaterialet så li- tet att det inte tillåter någon närmare analys. En viss tendens till förskjutning från mindre till mera ingripande åtgär— der tycks göra sig gällande här liksom i pojkmaterialet. En större andel av flic- korna i varje åldersgrupp än av pojkar- na i motsvarande åldersgrupp har om- händertagits för skyddsuppfostran.

Även annat än brott anges som skäl till ingripande mot flickorna (tabell II: 18); oftast då utespring eller sedes- löst leverne. Detta gäller nästan alla ärenden i Gävle och Västerås. I Uppsala anges dessutom rymning hemifrån eller skolk som orsak till ingripande.

Barnavårdsnämndsundersökningen kan alltså inte sägas ha givit något nytt material angående kriminalitet, som inte varit registrerad hos polisen eller andra myndigheter. Däremot har under— sökningen visat att hos barnavårds- nämnderna tillgängligt material kan be- arbetas så att det kan ge mera utförliga upplysningar om nämndernas klientel, om de brott som klientelet begår och om de åtgärder som nämnderna vidtar. Bearbetat i denna form kan materia— let jämföras med tillgängligt kriminal-

statistiskt material och supplera detta. Ett viktigt resultat är även att man nu kan avgöra på vilka punkter de krimi- nalstatistiska och barnavårdsstatistiska serierna täcker varandra och på vilka punkter de kan jämföras med varandra.

Undersökningen visade att barna- vårdsnämnderna endast i ett ringa an- tal fall ingripit mot pojkar på grund av asocialitet. Detta material var för litet för att kunna bearbetas. För flickornas vidkommande angav nämnderna oftare andra anledningar än brott, men även detta material var så litet att det inte kunde bearbetas närmare.

III. Skolan Undersökningens bakgrund

Många anpassningssvårigheter antas ha sin orsak i missförhållanden i barnets miljö redan under den tidiga barndo- men. Om man vill förebygga krimina- litet och asocialitet, måste det, såvida detta antagande är riktigt, vara av av- görande betydelse att söka finna sym— tom och prediktionsfaktorer, som visat sig före tioårsåldern. Nästan alla barn går i skola från sjuårsåldern och sko- lan spelar en central roll i barns och ungas tillvaro. Anpassningssvårigheter, som visar sig i skolan, är exempel på sådana i barnets utveckling relativt ti- diga farosignaler.60 Det ligger därför nära till hands att utgå från skolan vid en undersökning, som går ut på att insamla material om sådan kriminali- tet och asocialitet som inte rapporteras till polisen eller andra myndigheter.

Anpassningssvårigheter i skolan kan visa sig på många olika sätt. Ett buller— samt och störande uppträdande kan likaväl som ett stillsamt och alltför pas-

” Undomsbrottslighet. Överväganden och förslag av parlamentariska sakkunniga. SOU 1959:37. Stockholm 1959. sid. 33.

sivt beteende vara symtom på sådana svårigheter. Ett alltför stort behov av kontakt med läraren kan likaväl som fruktan eller likgiltighet i relation till läraren och skolan vara uttryck för so- ciala anpassningsproblem. Missanpass- ning kan också yttra sig i snatteri, ska- degörelse eller misshandel av kamrater. Det hade naturligtvis varit värdefullt att kunna undersöka förekomsten av alla dessa olika symtom på anpassnings- svårigheter, vilket emellertid hade krävt helt andra resurser än dem som stod till förfogande vid denna undersök- ning. Skolk anses ha ett visst samband med senare kriminalitet. Därför begrän— sas denna del av provundersökningen så att den kom att omfatta både skolk och kriminalitet inom skolans område. Dick Blomberg”, som 1951 utförde en undersökning för ungdomsvårdsskole- utredningen av samtliga de elever vilka den 1 januari 1951 var intagna på ung- domsvårdsskola, fann t. ex. att 68 % hade skolkat före intagningen. Han sam- manfattar: Man kan naturligtvis inte ge- nerellt hävda att barn blir asociala där- för att de har svårt att anpassa sig till skolan liksom man heller inte med fog kan påstå att alla skolsvårigheter har sin grund i en missanpassning, som or- sakats av andra faktorer. Skolgången är dock en väsentlig del av barnets liv, och störningar på detta område är utan tvivel ägnade att skapa nya eller för- stärka redan bestående anpassningssvå- righeter.62 I ett annat sammanhang fram- håller Blomberg68 att flera tolkningar är möjliga av detta samband. Problem i skolan kan medverka till vanart. »Den okontrollerade tillvaron, då föräldrar- na tror att barnet är i skolan, innebär en psykologiskt riskabel situation med stora möjligheter till vanartshandling— ar . . ." Men vanart kan också vara bi- dragande orsak till skolsvårigheter. Poj- ken som hämtas till förhör av polisen

drar sig kanske för att gå tillbaka till skolan. Vidare kan såväl skolstörningar som asocialitet eller kriminalitet föras tillbaka till gemensamma orsaksfakto- rer. Dålig begåvning kan t. ex. medföra intellektuella anpassningssvärigheter i skolan och kan också, hävdar Blomberg, medföra kompensatoriskt betingade vanartshandlingar. Han pekar också på att samma bristfälligheter i hemmiljön, som driver barnet ut på gatorna och medför att barnet försummar skolgång, skapar emotionella störningar, som ock— så tar sig uttryck i asocialitet.

Ett par utländska undersökningar skall också nämnas i detta sammanhang. Sheldon och Eleanor Glueck65 har an- vänt skolk, som börjat före 11 års ål- der, som en prediktionsfaktor för se- nare kriminalitet och Hermann Mann- heim och Leslie T. WilkinsGB har i sin undersökning av Borstal-klientelet an- vänt tidigare skolk, som en möjlig pre- diktionsfaktor för sannolikheten av ett senare återfall. De påpekar dock, att upplysningarna från de engelska sko- lorna är av mycket varierande kvalitet och efterlyser generella undersökningar av förekomsten av skolk: »Truancy has been shown by so many writers to be associated with crime that it seems worth while to seek in future some objective information about school absences.»67

Med skolk menas i denna undersök-

" Dick Blomberg: Undersökningar rörande ungdomsvårdsskolornas klientel. Bilaga 1 i SOU 1954:5. Vården vid ungdomsvårds— skolorna.

" Dick Blomberg: A.a. sid. 99 och sid. 101. ” Dick Blomberg: Den svenska ungdoms- brottsligheten. Andra bearbetade upplagan. Stockholm 1963.

" Dick Blomberg: A.a. sid. 102. ” Sheldon & Eleanor Glueck: Unraveling Juvenile Delinquency. New York 1950.

" Hermann Mannheim & Leslie T. Wilkins: Predicition Methods in relation to Borstal Training. London 1955.

" A.a. sid. 97.

ning frånvaro utan giltigt förfall under sammanlagt mer än 3 dagar per termin, d. v. s. 3 dagar i följd, strödagar eller strötimmar, som tillsammans utgör 18 timmar : 3 skoldagar eller mera. Upp- gifterna har hämtats från folk- eller grundskolans dagböcker från läsåren 1950—51, 1955—56 och 1960—61 i Gäv— le, Uppsala och Västerås. Dessutom har från läroverken och de kommunala real- och flickskolorna i Gävle och Västerås upplysningar insamlats angående sänkt ordnings— och uppförandebetyg. Slut- ligen har genom de kommunala skol- styrelsernas försorg utsänts ett fråge- schema till klasslärarna i de tre stä- derna för att direkt från dessa få upp- gifter angående skolkfrekvensen och vi- dare för att få upplysningar angående omfattningen av kriminalitet inom sko- lans område. Det här redovisade ma- terialet angår dock endast grundskolan.

l. Dagboksundersökningen Materialinsamling

Klasslärarna i folkskolan _ senare grundskolan — skall föra dagbok för varje klass. I dagboken finns infört ele- vens namn, födelsedata, målsmans namn och yrke samt i en speciell kolumn bl. a. antal dagar eller timmar utan gil- tigt förfall. Tyvärr står orsaken till från- varon inte antecknad. Självklart kan frånvaro utan giltigt förfall ha orsakats av många olika förhållanden, som kan tänkas ha större eller mindre samband med eventuell senare kriminalitet och asocialitet. Det är givetvis en viss skill— nad mellan den elev, som konsekvent är borta från skolan före ett prov —— dock utan att få intyg hemifrån — och därför har förfallolös frånvaro och den elev, som har rymt hemifrån och va— gabonderar och därför är borta från skolan utan giltigt förfall. Men dessa

exempel måste betraktas som ytterlig- hetsfall, och det har inte varit möj— ligt att i denna undersökning försöka differentiera mellan olika typer av skolk.

Även andra omständigheter har spelat in, som begränsar materialets använd- barhet. Under 1950-talet har den svens- ka folkskolan successivt förändrats till en enhets- och grundskola. Detta inne- bär — stort sett — att det var ett visst urval elever, som gick i folkskolan un— dersökningsåret 1950—51 medan alla skolpliktiga barn gick i grundskola un- dersökningsåret 1960—61. Genomföran- det av enhets- och grundskola har också skett i något olika tempo i de tre av undersökningen berörda orterna Gävle, Uppsala och Västerås. Nya typer av spe- cialklasser har också upprättats. Detta innebär t. ex. att den typ av elev, som läsåret 1960—61 kan ha placerats i spe— cialklass, läsåret 1950—51 gick i »van— lig» klass. Det har därför i denna un- dersökning inte varit möjligt att dela upp materialet i elever från specialklas- ser och övriga elever.

Dagboksmaterialets omfattning

Den del av skolundersökningen, där materialet hämtats från skolornas dag- böcker, gäller de barn, som gick i folk- och senare grundskolan under läsåren 1950—51, 1955—56 och 1960—61 i Gäv- le, Uppsala och Västerås.

Uppgifterna i tabell III: 1 är ungefär- liga. De bygger på respektive skolsty- relsers förteckningar, som dock inte är förda på samma sätt. Såvitt möjligt av- ser tabellen förhållandena vid läsårets början; avgången av elever är inte så stor att den spelar någon roll. På grund av arkivskada har dessutom materialet från Uppsala läsåret 1950—51, årskurs 1 och 2, delvis måst byggas på en upp- skattning.

Tabell III:] Antal pojkar och flickor i materialet

Ort.

Gävle Uppsala Västerås

Pojkar

Flickor Pojkar Flickor Pojkar Flickor

1950—51 ................. 1955—56 ................. 1960—61 .................

1 736 2 678 3 251

1 783 2 505 2 943

2 170 3 381 4 104

1 668 3 277 3 629

2 402 3 872 5 113

2 149 3 562 4 539

Flickorna

Materialet är uppdelat i tre ålderskate- gorier: årskurs 1—3, årskurs 4—7 och årskurs 8—9. Om man jämför dessa grupper sinsemellan finner man ingen större skillnad mellan de två första grupperna i den del av materialet, som omfattar flickorna. Antalet skolkare, ab- solut sett, är dock så litet i dessa grup- per att materialet här inte skall analy- seras närmare. Däremot ligger den regi— strerade skolkfrekvensen betydligt hög- re hos de flickor, som år 1960—61 gick i grundskolans 8 och 9 klass. Ett åtton- de och nionde skolår i grundskolan började införas mot slutet av 1950-talet. Material från grundskolan, som rör den- na åldersgrupp, finns därför endast för läsåret 1960—61. Detta gör att materia- let i absoluta tal blir mycket litet och vidare att det inte går att följa någon utveckling (tabell III: 2). Skolkfrekvensen är dels betydligthög— re i denna åldersgrupp än i de två öv- riga ålderskategorierna i alla tre stä- derna och dels är det här stor skillnad

Tabell III:2.

mellan städerna inbördes. Orsaken till att frekvensen är 22 %o i Gävle, 46 %o i Uppsala och endast 80/00 i Västerås är det omöjligt att uttala sig om. Det vore dock intressant att följa denna ålders- grupp vidare i den obligatoriska sko- lan under 1960-talet och att insamla ytterligare material. Från lärarhåll hade man gett uttryck för att just denna ka- tegori elever erbjuder stora svårigheter och det ser ut som om detta bl. a. visar sig i en i varje fall högre skolkfrekvens i denna åldersgrupp än i de två övriga.

Pojkarna

Även bland pojkarna är skolkfrekvensen låg i årskurs 1—3. 1 Gävle och Uppsala är frekvensen i denna åldersgrupp 4 %o —5 0/oa alla tre undersökningsåren me- dan den i Västerås ligger vid ca 70/oo låsåren 1950—51 och 1955—56 för att falla till 20/00 läsåret 1960—61.

Den åldersgrupp, som dock är av störst intresse i detta sammanhang, är den som omfattar årskurserna 4—7. Här framträder symtomen på missanpass-

Flickor årskurs 8—9

Ort

Gävle Uppsala Västerås

Hela gruppen

Skolkare

Hela gruppen

Hela

Skolkare gruppen Skolkare

N N

%0

N N %, N N %,

12 7,9

Tabell III.-3. Pojkar. Årskurs 4—7

Ort. Gävle Uppsala Västerås Läsår Hela Hela Helga _ gruppen Skolkare gruppen Skolkare gruppen Skolkare N N %, N N %, N N %, 1950—51 ............... 715 6 8,4 1 073 18 16,8 1 031 14 13,5 1955—56 ............... 1 300 10 7,7 1 705 29 17,0 1 889 36 19,1 1960—61 ............... 1 703 24 14,1 2 054 32 15,6 2 554 15 5,9

ning klarast och antalet skolkare är så stort att man kan följa en viss utveck- ling under 1950-talet (tabell Ill: 3).

Om man jämför denna åldersgrupp med den tidigare omtalade — årskurs 1—3 — ligger skolkfrekvensen genom- gående högre i alla tre städerna. Det är dock en viss skillnad i utvecklingen. I Gävle ökar skolkfrekvensen från 80/00 under läsåret 1950—51 till 14 %o under läsåret 1960 61, i Uppsala håller fre- kvensen sig på någorlunda samma nivå (1. v. 5. mellan 16 och 17 %o medan fre- kvensen i Västerås först ökar från 14 o/oo under läsåret 1950—51 till 19 0/00 under läsåret 1955—56 för att därefter falla under läsåret 1960—61 till 60/oo.

Även pojkarna i årskurs 8—9 har lik- som flickorna i samma ålderskategori en hög skolkfrekvens (tabell Ill: 4).

Frekvensen ligger åtskilligt högre i denna åldersgrupp än i de övriga ål- derskategorierna. Det är dock inte hel- ler här —- lika litet som angående flick-

materialet — möjligt att säga något om orsaken till dessa skillnader. I pojkma- terialet är det _ liksom i materialet för övrigt — stora skillnader mellan de tre städerna inbördes.

Jämförelse mellan pojk- och flickmate- rialet

Undersökningen visar att det är skill- nad ifråga om registrerad skolkfrekvens hos flickor och pojkar. I hela materia- let ligger skolkfrekvensen hos flickorna i alla tre städerna och alla tre undersök- ningsåren vid 2—3 %u.” Motsvarande frekvens hos pojkarna ligger vid 4— 8%0. Om man jämför de tre städerna inbördes visar sig skolkfrekvensen ge- nomgående ligga högre i Uppsala än i

53 I en undersökning, som vid mitten av 1950-talet genomfördes i grundskolan i Stock- holm, visade det sig att flickorna i alla anpass- ningsmått låg gynnsammare än pojkarna. Detta gällde t. ex. störande beteende. Husén m.fl.: Elever, lärare, föräldrar i Stockholm. Stockholm 1959.

Tabell III :4. Pojkar. Årskurs 8—9

Ort Gävle Uppsala Västerås Läsår Hela , _ Hela Hela _ gruppen Skolkare gruppen Skolkare gruppen Skolkare N N %. N N %. N N %. 1960—61 ............... 339 9 26,5 363 23 66,1 745 14 18,7

Gävle och Västerås. Tendensen är här densamma i pojk- och flickmaterialet.

2. Enkätundersökningen Materialinsamling och omfattning

Formulären distribuerades genom re- spektive städers skolförvaltningar un- der våren 1963 via rektorerna till klass- lärarna i grundskolan och till klassföre- ståndarna i de högre skolor, som inte var att hänföra till kategorien speciella fackskolor. I detta sammanhang skall dock endast grundskolematerialet be- handlas. Materialet avser förhållandena dels under läsåret 1961—62 och dels under höstterminen 1962. Det betyder att enkätundersökningen tidsmässigt tar vid där dagboksundersökningen slutar. Ur metodisk synpunkt är det av ett visst intresse att studera om enkätun- dersökningen ger ett resultat, som ex- tremt avviker från de upplysningar, som insamlats från skolornas dagböc— ker.

Bortfallsprocenten var för grundsko- lematerialet i Gävle 3,4 %, i Uppsala 34,2 % och i Västerås 6,7 %. Den stora bortfallsprocenten i Uppsala torde bl. a. hänga samman med en fråga i formu- läret, som rörde kriminalitet inom sko- lans område, och som lärarna där än- såg vara illa formulerad. En del lärare besvarade därför inte formuläret.

Frågan löd i Uppsalaversionen: Har någon elev i Er klass under hösttermi— nen 1962 misstänkts för skolk eller nå- gon annan allvarligare förseelse? Frå- gan blev i samråd med personal från skola och skolmyndigheter omformule- rad innan formuläret distribuerades i Gävle och Västerås. Den löd då: Före— kom under höstterminen 1962 inom klassen någon allvarligare förseelse t. ex. snatteri eller skadegörelse, där man inte kunde reda ut vem som var skyldig? Bortfallsprocenten i Uppsala

medför att resultatet därifrån måste an- ses vara mindre tillförlitligt än motsva- rande resultat från undersökningen i Gävle och Västerås.

De täta lärarbytena i grundskolan i alla tre städerna har också spelat en viss roll för resultatet. Det var inte möj- ligt att i april 1963 nå alla de lärare, som i respektive stad tjänstgjort som klasslärare under läsåret 1961—62. Ma— terialet från detta år får därför betrak- tas som ett minsta mått. Det idealiska tillvägagångssättet hade naturligtvis va- rit om man hade kunnat anmoda lärar- na att fortlöpande under terminen regi- strera skolk och störande uppträdande, som t. ex. skett vid den i Stockholm av Torsten Husén under mitten av 1950- talet utförda disciplinundersökningen!m

Flickmaterialet I den yngsta åldersgruppen flickor tycks skolk överhuvudtaget inte före- komma. Det enda undantaget är Upp- sala, där skolk har förekommit i tredje klassen under höstterminen 1962. För årskurs 4—7 ligger frekvensen högre i enkätmaterialet än i dagboksmaterialet, nämligen vid 5—8 0Am. Detta kan an- tingen tolkas som uttryck för en reell ökning från läsåret 1960—61 till läsåret 1961—62 eller betyda att frågeformulä- ret ger en mera fullständig bild av lä- get. Det är ju möjligt att lärarna anteck- nat flera skolkare på frågeformuläret än de av olika skäl velat notera i sina dagböcker, där en anteckning kunde medföra ytterligare reaktion från sko— lans sida. Däremot tycks inte skolkfre— kvensen bland flickorna i årskurs 8—9 enligt enkätmaterialet ligga nämnvärt högre än i årskurs 4—7. Här är det en skillnad i tendens mellan dagboksmate-

69 Torsten Husén: Interaktionen lärare —— elever i klassrummet. Metodologiska problem och några empiriska bidrag. Pedagogisk forskning, vol. I Stockholm 1956.

Tabell III:5. Enkätmaterialet. Pojkar. Årskurs 4—7

Ort Gävle Uppsala Västerås Läsår Hela Hela _ Hela _ gruppen Skolkare gruppen Skolkare gruppen Skolkare N N %, N N %, N N %, 1961—62 ............... 1 639 26 15,9 2 203 22 9,9 2 524 16 6,3

rialet och enkätmaterialet. Dock tycks skolkfrekvensen under höstterminen 1962 — enligt enkätformuläret — igen ha stigit till 12 %o i Gävle och till 16 %o i Uppsala. Här är undersökningsperio- den dock endast en termin mot ett läsår i materialet för övrigt. I Västerås där- emot tycks skolkfrekvensen även under höstterminen 1962 enligt enkätmateria- let ha gått ner.

Pojkmaterialet

Inte heller bland pojkarna registreras skolk i den yngsta åldersgruppen. Först i årskurs 4—7 blir frekvensen nämn- värd (tabell III: 5).

Skolkfrekvensen under läsåret 1961— 62 är stort sett liknande den som fram- går av dagboksmaterialet. Materialet från enkätundersökningen, som rör för- hållandena under höstterminen 1962, visar för pojkarna i årskurs 4—7 en skolkfrekvens av 1 %o i Gävle, 11 0/00 i Uppsala och 2 %o i Västerås. Undersök- ningsperioden är här endast en termin, vilket möjligen kan förklara de stora

skillnaderna mellan Uppsala å ena sidan och Gävle och Västerås å andra sidan.

Sammanfattningsvis kan sägas att dagboks- och enkätmaterialet gav unge- fär samma resultat. De skolkfrekvenser, som kan räknas fram visar samma ut— vecklingstendenser.

Asocialitet och kriminalitet inom skolans område

I enkätformuläret förekom, som förut nämnts, en fråga angående förseelser inom skolans område. I detta samman- hang skall endast de svar redovisas, som angår pojkar i årskurs 4—7. Fre- kvensen av skolk å ena sidan och snat- teri, pennalism, vandalism och övriga förseelser å andra sidan har ställts i relation till hela antalet pojkar i denna grupp. Materialet från de övriga grup- perna är mycket litet (tabell Ill: 6). Som framgår av uppställningen är frekvenserna _— om man bortser från skolk — obetydliga med undantag för snatteri i Uppsala och Västerås. Fre- kvensen ligger dessutom åtskilligt högre

Tabell III:6. Skolk och förseelser. Pojkar. Årskurs 4—7. Läsår 1961—62

Hela _ . Vanda— Penna- , . Ort gruppen Skolk Snatten lism lism Öv. rigt Summa N N % N %0 N %0 N %0 N %0 N %D Gävle .............. 1 639 26 15,9 1,2 — 3 1,8 3 1,8 34 20,7 Uppsala ............ 2 203 25 11,4 2 10,9 3 1,4 1 0,5 3 1,4 56 25,4 Västerås ........... 2 524 16 6,3 3,6 1 0,4 4 1,6 — 30 11,9

Tabell III:7. Skolk och snatteri. Pojkar, årskurs 4—7, läsår 1961—62. Skolans

åtgärder

Åtgärder

Annan skola

Oupp- klarat

Sam—

tal Annat an

N

N N N

Skolk

Gävle .................. —- Uppsala ................ 2 Västerås ................ 1

Snalteri

Gävle .................. Uppsala ................ Västerås ...............

' Uppsalamaterialet än i Västeråsmate- rialet. Som förut nämnts var dock bort- fallsprocenten i Uppsalamaterialet stor, vilket gör detta material svårtolkat. Bortfallsprocenten i denna åldersgrupp beror även bl. a. på att flera klasslärare givit svar av typen: Flera snatterier un- der läsåret 1961—62. Dessa fall har na- turligtvis inte kunnat tas med i upp- ställningen men uppgifterna skulle dock kunna tyda på att snatterifrekvensen i denna ålderskategori snarare skulle lig- ga över än under den här angivna siff- ran 11 %o.

Av enkätformuläret framgår, som för- ut nämnts, också upplysningar angå- ende skolans åtgärder. Även på denna punkt är materialet litet. Här skall dock redovisas skolans åtgärder mot pojkar i årskurs 4—7 från läsåret 1961—62.

Uppställningen anger olika typer av åtgärder samt också två eller eventuellt flera åtgärder mot samma barn. Med åtgärd menas beslut om placering i annan skola eller observationsklass, an- märkning, samtal med barnet och/eller målsman, anmälan till barnavårds- nämnd eller polis eller annan åtgärd såsom samtal med läkare (tabell Ill: 7).

Vid skolk är samtal med hemmet och kvarsittning, anmärkning eller sänkt

ordnings- eller uppförandebetyg den vanligaste åtgärden. Endast i relativt få fall har skolan enligt uppgifterna i enkätformulären, tagit kontakt med bar- navårdsnämnden. I två fall har skolan tagit initiativ till kontakt med barn- psykiater. Vid snatteri däremot är kon- takt med barnavårdsnämnd vanligare och här förekommer även kontakt med polis. I Uppsala anmäldes dock endast 2 av de 25 elever, som snattat, till poli- sen. Även här tycks skolan i första hand vara intresserad av att klara upp ären- det genom t. ex. kontakt med hemmet.

I enkätformuläret förekom som nämnt en fråga, som rörde förseelser inom klassen eller skolan där skolan inte kunnat reda ut vem som var den skyl- dige; mot denna fråga reagerade lärar- na i Uppsala. Avsikten var att söka ta reda på hur ofta sådana företeelser som t. ex. ouppklarat snatteri från kappfic— kor i korridoren förekom och hur man från skolans sida reagerade inför såda- na händelser. Det framkom också upp- gifter om stölder av moped- och cykel- delar, stölder ur kappfickor, stöld av en ring på en flicktoalett, rånöverfall, pennalism, vandalism, överfall på en lärare etc. I reaktionen på dessa olika typer av handlingar tycks två tenden-

ser göra sig gällande. Å ena sidan är toleransen i specialklasserna en annan än i de övriga klasserna. Klassläraren har klart för sig att just störande upp- trädande, skolk eller förseelser bidragit till att eleven placerats i t. ex. observa- tionsklass. Å andra sidan tycks man från skolhåll, så snart det gäller all- varligare icke uppklarade brott, vara inställd på att tillkalla polis — eller i Uppsala i första hand samarbeta med skolans särskilda kontaktmän i barna- vårdsnämnden.

Konklusion

Skolundersökningen bygger på lärarens registrering av skolk och förseelser. An- talet registreringar beror bl. a. även på lärarens inställning till sina elever. Förutom typ av klass måste naturligtvis också den enskilde lärarens förmåga att tåla och naturligt klara av problem inom skolan ha betydelse för antalet registreringar.70

' Provundersökningen har dock visat att det är möjligt, både med utgångs- punkt från lärarnas dagboksanteckning- ar och från enkätmaterial, att konstrue- ra serier, som visar skolkfrekvensen i grundskolan. Vidare har redan prov- undersökningen kunnat påvisa vissa skillnader dels mellan skolkfrekvens hos pojkar och flickor och dels mellan anta— let registreringar i Gävle, Uppsala och Västerås.

Enkätundersökningen har också givit vissa upplysningar om icke officiellt registrerad kriminalitet men här är bil- den på grund av materialets ringa om- fattning mera oklar.

Det vore dock värdefullt om under— sökningar av här redovisad typ kunde kombineras med attitydundersökningar och undersökningar angående självrap- porterad kriminalitet hos skolbarn.

I V. Ungdomsgårdarna

Bakgrund

Ungdomsgården intar en central plats i den verksamhet vars primära målsätt- ning kan sägas vara att ungdomen skall beredas möjligheter till en fritidsverk- samhet, som samtidigt är socialt accep- tabel och verkar utvecklande för de unga. För att ungdomsgårdsarbetet skall få en omfattning, som motsvarar den ideella och ekonomiska insatsen, måste verksamheten utformas så att den ver- kar attraktiv på olika typer av ungdom. Hur denna verksamhet närmare skall ut- formas är inte givet. En del gårdar har dock särskilt inriktats på att nå ung- dom med sociala anpassningsproblem. Ungdomsgården är därför en naurlig utgångspunkt för en undersökning som rör omfattningen av asocialitet och kri— minalitet bland ungdom.

Materialinsamliug

Materialet har insamlats genom struk- turerade intervjuer med ungdomskon- sulenterna i Gävle, Uppsala och Väs- terås och vidare genom samtal med ung- domsgårdsföreståndare i dessa städer, vid besök på ungdomsgårdar, vid ge- nomgång av dagböcker samt studium av årsberättelser och liknande.

Ungdomsgårdsverksamheten i Gävle, Uppsala och Västerås”

De tre ungdomsgårdarna i Gävle bedri- ver huvudsakligen sluten verksamhet

"' Torsten Huse'n. A.a. Ett antal elevvaria- bler och ett antal lärarvariabler ställdes i relation till varandra. Det framkom då» vissa signifikanta respektive nästan signifikanta samband mellan sådana mått på läraren som dennes toleransnivå d. v. s. benägenhet att uppfatta ett elevbeteende som mindre önskvärt eller en undervisningssituation som mindre- påfrestande och elevens uppfattning av läraren och skolarbete överhuvud». Konklusionen cit. efter Gunnar Boalt & Torsten Husen. Skolans sociologi Stockholm 1964. sid. 108.

" Vissa data om verksamheten lämnas även i bil. 1.

d. v. s. verksamhet för ungdomar, som är anslutna till föreningar eller studie- grupper. Den dagliga ledningen utövas av den kyrkliga kommunen och nykter- hetsorganisationerna i samarbete med de kommunala myndigheterna.

I Uppsala bedrivs ungdomsgårdsverk- samheten huvudsakligast i kommunal regi men i samarbete med representan- ter från de lokala föreningarna. En gård i Uppsala är en ren föreningsgård. På de övriga fem gårdarna förekommer både öppen och sluten verksamhet. Med öppen verksamhet menas att alla ung- domar i en viss ålderskategori, som löst medlemskort, kan deltaga i arbetet. Gårdarna hade totalt 52 371 besök under år 1961.

Även i Västerås delas ansvaret för ungdomsgårdsverksamheten mellan kommunen och de lokala föreningarna. Verksamheten är mycket omfattande. I staden finns fjorton gårdar; dels öpp- na gårdar, dels föreningsgårdar och dels, sedan 1959, kvartersgårdar. Dessa gårdar är små och rekryterar sina be- sökande från de närmaste kvarteren. Man hade registrerat 207 400 besök un- der år 1961.

Resultat

Undersökningen rörande ungdoms- gårdsverksamhetens direkt kriminali- tetsförebyggande arbete gav en del ma- terial, som dock är mycket olikartat och brister i precision.

I Gävle hade under verksamhetsåret 1959—60 på en ungdomsgård bedrivits en försöksverksamhet med en grupp pojkar, som då var aktuella på barna- vårdsnämnden på grund av relativt svå- ra symtom på missanpassning. Grup- pen bestod av 15 pojkar i 17—18 års- åldern. Pojkarna fick bl. a. undervis- ning i sällskapsdans, då det visade sig att de flesta av dem inte kunde dansa.

Man ville på detta sätt få in ungdomar— na i en mera normal gruppaktivitet till- sammans med mer välanpassade ungdo- mar. Flickor, som var med i andra grupper på ungdomsgården, inbjöds att deltaga. Erfarenheterna var mycket go- ra. Man hade inte fortsatt med denna arbetsform därför att något behov för en sådan verksamhet enligt förestånda- rens mening nu inte längre förelåg.

I Uppsala skulle föreståndarna på de kommunala ungdomsgårdarna från och med 1962 föra dagböcker. I dagboken skulle föreståndarna anteckna program- punkter, antal besökande, de närvaran— de ungdomarnas uppförande och even- tuella anmärkningsvärda händelser. Det visade sig vid en genomgång av dag- böckerna att dessa inte förts systema- tiskt på alla gårdarna och vidare att föreståndarna haft en något olika upp- fattning om vad som skulle förstås med särskilt anmärkningsvärda händelser.

Av dagböckerna framgick att ung- domsgårdarna hade varit mycket besök- ta. På en gård, som stod inför sin av- veckling, hade personalen haft stora svårigheter att kämpa med. Den hade besökts av cirka 50 ungdomar per kväll. Under hösten 1962 hade föreståndaren gjort kontinuerliga anteckningar angå- ende ungdomarnas uppförande. Viss kontakt hade från gårdens sida tagits med personal på barnavårdsnämnden och polis hade tillkallats vid ett par till- fällen. Personalen på gården hade dock i stort sett försökt klara upp situatio- nen själv.

Någon särskild statistik eller dagboks- föring — utöver besöksstatistik — förs inte på ungdomsgårdarna i Västerås. Föreståndarna samarbetar med barna- vårdsnämndens fältassistent. De ungdo- mar, som missköter sig vid besök på ungdomsgården, anmäls till denne. Fält- assistenten tar också regelbundet själv kontakt med gårdsföreståndarna. Två

asociala gång hade t. ex slussats in på en ungdomsgård. En särskild danskurs, filmkvällar och särskilda program ha- de anordnats för medlemmarna i dessa gång under den första tiden innan de hade acklimatiserat sig.

Konklusion

Det framgår av det här i korthet redo- visade materialet att det inte torde vara möjligt att jämföra ungdomsgårdsverk- samheten i Gävle, Uppsala och Västerås eller lägga upp serier, som skulle kunna supplera de offentliga kriminalstatis- tiska serierna. Antalet gårdar är mycket olika och verksamheten har inte samma inriktning i de aktuella städerna. Det finns inget material, som rör antalet snatterier, fylleriförseelser etc. på ung- domsgårdarna, om man bortser från det embryo till sådana rapporter, som lig— ger i dagboksmaterialet från Uppsala. Detta dagbokssystem skulle dock i ut- byggd form och med en mer systematisk instruktion kunna ge åtskillig värdefull information både om normala och miss- anpassade ungdomars problem. Vidare skulle personalens svårigheter kunna be- lysas. Av dagboksmaterialet i dess nuva- rande form framgår dock att det före- kommit en viss kriminalitet och asocia- litet i Uppsala, som inte rapporterats till polis eller barnavårdsnämnd.

Det är i och för sig inte förvånans- värt att det inte föreligger mera mate- rial. Ungdomskonsulenter och ungdoms- gårdsföreståndare har inte ansett det väsentligt att föra statistik över de fall, som de uppfattar som misslyckanden. För dem har det snarare varit aktuellt att samla material, som belyser besöks- frekvens och antalet studiegrupper etc. än uppgifter angående störande uppträ- dande.

Den här redovisade delen av prov- undersökningen har visat att det dag-

bokssystem, som man börjat införa i Uppsala 1962, i utbyggd form och med en fastare och mera inarbetad instruk— tion skulle kunna tillföra en eventuell försöksverksamhet värdefull informa- tion både om missanpassade och väl- aupassade ungdomars problem samt om personalens svårigheter. Vidare har un- dersökningen visat att arbete inom ung- domsgårdens ram, som går ut på att slussa in asociala gäng i ungdoms- gårdsarbetet kan ge goda resultat.

V. Vissa egentliga förvaltningar Bakgrund

Denna del av provundersökningen rör frågan i hur hög grad olika offentliga organ systematiskt ställer samman ma- terial angående skadegörelse i stadsmil— jön. Vidare har frågan om samarbete med polis och andra myndigheter be- rörts. De berörda förvaltningarna har också tillfrågats om vilka andra åtgär- der de vidtagit.

Såväl i Gävle som i Uppsala och Västerås har de ansvariga organen un- der de senaste åren uppmärksammat frågan om skadegörelse på gator, i par- ker, offentliga byggnader och i kommu- nikationsmedel. Motioner har förekom- mit i stadsfullmäktige och i samband därmed diskussion i lokalpressen. Den här framlagda översikten bygger dels på dessa motioner och pressreferat, dels på samtal med olika funktionärer och dels på material, som ställts till utred— ningens förfogande.

Televerket

Telefonkiosker är särskilt utsatta för skadegörelse. Inom televerken i Gävle, Uppsala och Västerås har sammanställts översikter angående antalet förstörda samtalsautomater och antalet fel, som uppstått genom åverkan under år 1962.

Tabell V:]. Telefonautomaler utsatta för skadegörelse under år 1962

Gävle Uppsala Västerås

Antal samtalsautomater, inklusive talhytter, med

fel ........................................ 123 Antal samtalsautomater utan fel ............... 20 Antal samtalsautomater med och utan fel. . . . . . . 143 Antal fel .................................... 569 Därav säkert beroende på åverkan .............. 58 Fel som beror på åverkan per 100 samtalsauto-

mater ..................................... Fel som beror på åverkan per 1 000 invånare den

1 jan. 1963 ................................ ,1

40,6

Antal samtalsaut. med 1 fel som beror på åverkan Antal samtalsaut. med 2 fel som beror på åverkan Antal samtalsaut. med 3 fel som beror på åverkan Antal samtalsaut. med 4 fel som beror på åverkan Antal samtalsaut. med 2 5 fel som beror på åver-

kan ....................................

Antalet fel, som beror på åverkan, är nästan detsamma i Gävle och Uppsala om felen sätts i relation till antalet sam— talsautomater. Antalet fel per automat är däremot betydligt högre i Västerås. Även antalet fel per 1 000 invånare är högst i Västerås.

Elverket

Även för elverken är skadegörelse ett problem. I Gävle sker förstörelse av gatu- lampor gatuvis och värst utsatta är gatori ytterområdena. Förstörelse anmäls som regel till polisen. Barn, som förstört lampor, kallas tillsammans med måls- män till elverket. Barnen får en varning och föräldrarna får ersätta skadan. Un- der år 1961 förstördes lampor och ar— matur till ett belopp av cirka 13 000 kr.

På grund av en stigande frekvens av sönderslagna lampor under 1961 tog el— verket i Uppsala initiativ till en kontakt— konferens med polisen för att diskutera denna fråga. Under december 1961 för- stördes 473 lampor, varav 160 lampor hade förstörts i ett bestämt kvarter, som består av barnrikehus från 1920- talet. För övrigt tycktes verksamheten vara koncentrerad kring fem skolor. Från elverket tog man därför kontakt

med dessa skolors rektorer. Elverket har fortsatt att under 1962 registrera åverkan på lampor. Skadegörelse inne— bär att mer än en lampa förstörs och vidare att det skett en viss åverkan. Un— der år 1962 förstördes 1 074 lampor ge— nom skadegörelse. Dc fördelade sig på följande sätt under året:

Tabell V:2. Antal gatulampor, som för— störts genom skadegörelse i Uppsala under år 1962

Januari .......... _ ................... 300 Februari ............................ Mars ............................... April ............................... Maj ................................ Juni ................................ Juli ................................ Augusti ............................. September .......................... Oktober ............................. November ........................... December ...........................

Allvarligare fall av skadegörelse an- mäls till polisen. Kostnaderna för repa- rationerna av de förstörda lamporna beräknas till cirka 15 000 kr. Inom el— verket har man ingen möjlighet att göra motsvarande serier för t. ex. åren 1961 och 1960, vilket kunde ha möjliggjort jämförelser.

I Västerås beräknas kostnaderna för reparation av skador på gatubelys- ning, som uppstått genom skadegörelse, uppgå till cirka 15 000 kr per år. Antalet skador under samma period beräknas till 500—700.

Gatukontoren

Också materiel, som sorterar under ga- tukontoren, utsätts för åverkan. Gatu- kontoret i Gävle rapporterar att staden åsamkats en kostnad på tillsammans ca 18 000 kr under 1961 på grund av ska- degörelse och stölder. Lås förstördes i manskapsvagnar och parkeringsautoma- ter och broräcken bröts sönder. Vidare förstördes trafikmärken. I de offentliga toaletterna förstördes armatur och wc— stolar för ca 2500 kr. Verktyg stals i uppbrutna manskapsvagnar och kurar. Stadsträdgårdsmästaren omtalar att cir- ka 20 soffor per år brukar bli förstörda. Även prydnadsanläggningarna kan bli hårt åtgångna under sommaren. Det förstörs genom åverkan träd, buskar, blommor, nysådda gräsmattor, lekatti- raljer och soffor för ca 12 000 kr per år. Det har dock inte skett någon ökning på senare år.

I Uppsala var det svårt att få en sam- lad bild men det rapporterades att ska- degörelse förekommer. Även i parkerna i Uppsala förekommer åverkan, men inte i någon större grad. Det anses inte vara något större problem.

I Västerås förekommer skadegörelse av samma karaktär som i Gävle. Det sker åverkan på soffor, parkmöbler, stängsel, staket och fönster. Det före- kommer också nedklottring på väggar i omklädningsrum och toaletter. Kost— naderna för denna typ av skadegörelse beräknas till minst 15000 kr per år.

Allmänna trafikmedel

Även allmänna trafikmedel utsätts för skadegörelse. I Gävle förstörs soffor i

bussarna och även turlisttavlor. Vissa busslinjer, t. ex. linjer som går ut till ytterområden, är värre utsatta än andra. Kostnaderna för förstörda bänkar och hållplatsskyltar beräknades uppgå till 4000 kr. Även i Uppsala förstörs stol— sitsar i bussarna. Uppskattningsvis för— stördes en stolsits per dag. Även här var vissa förortslinjer mer utsatta än andra busslinjer. Det kostade cirka 3000 kr per år att reparera sönder- skurna stolsitsar och cirka 600 kr per år att reparera förstörda hållplatsskyl- tar. Från Västerås föreligger inte några uppgifter.

Konklusion

En summering av de belopp, som den här rapporterade vandalismen och ska— degörelsen kostat stat och kommun ger cirka 120 000 kr per år. Då har kostna— derna för de reparationer av fel, som uppstått i telefonkiosker genom åverkan anslagits så lågt som till 100 kr per re- paration d. v. s. cirka 30 000 kr. Det är naturligtvis — vilket har påpekats från olika håll — omöjligt att säga att'det endast är unga människor, som har van— daliserat. Skadegörelse är dock en typ av brott som begås av ungdomar. Det framgår av polisens anmälningsstatistik att antalet brott enligt strafflagens kapi- tel 24 under de för denna del av prov- undersökningen aktuella åren 1960, 1961 och 1962 inte varit särskilt stort.

Tabell V:3. Till polisen anmälda brott. Strafflagens kap. 24 Ort År 1960 1961 1962 Gävle ............. 67 1 92 68 Uppsala .......... 202 299 295 Västerås .......... 131 98 105

Om dessa siffror sammanhålles med det material, som här redovisats, förefaller det uppenbart att ett stort antal brott av

denna art inte anmäls till polisen. Re- dan det här insamlade materialet visar att den faktiska brottsligheten, d. v. 5. det antal brott mot strafflagens kapitel 24, som begås, är mycket större än den registrerade brottsligheten, varmed här menas det antal brott mot strafflagens kapitel 24, som anmälts och registrerats av polisen i de berörda städerna. Resultatet av denna del av provunder- sökningen visar att ett stort antal brott mot strafflagens kapitel 24 inte anmäls till polisen och registreras av denna. Större kännedom om den faktiska brotts- ligheten skulle kunna uppnås genom ett systematiskt utnyttjande av hos olika offentliga förvaltningar redan nu till- gängligt material angående skadegörelse.

VI. Varuhus Bakgrund

Ändamålet med denna del av provun- dersökningen har varit att få en upp- fattning om antalet butikstjuvar, som grips i varuhus och snabbköp och om de åtgärder som företas i samband där- med.

Den typiska butikstjuven har ofta be- skrivits som en kvinna av medelklass, som har det gott ställt och som stjäl av ett inre tvång. Gibbens"2 skiljer mel- lan den professionelle butikstjuven, som stjäl för att sälja tjuvgods och som t. o. in. kan stjäla på beställning, den vanlige kriminelle, som begår butiks- stölder förutom andra typer av brott, impulstjuven, som anses stjäla under känslomässiga kriser, t. ex. vid gravidi- tet eller menstruation samt slutligen kleptomanen. Denna indelning är base- rad på engelskt material. Som Gibbens själv påpekat är indelningen inte klart avgränsad och kategorierna skjuter över varandra. Vad som verkar förvånande är att den unge kriminelle inte passar in i detta schema. Gibbens nämner vis-

serligen att det förekommer unga butiks- tjuvar men säger samtidigt att dessa ut- gör en minoritet. I USA däremot är ål- dersfördelningen en annan. Där domine- rar åldersgruppen 16—23 år.

I den offentliga svenska kriminalstati- stiken registreras butiksstölder dels som stöld och dels som snatteri och före- kommer alltså inte som en självständig rubrik. Denna statistik ger därför inga upplysningar om antalet butiksstölder och butikssnatterier, som anmälts till och registrerats av polisen. I en nyligen färdigställd undersökning angående den faktiska kriminaliteten bland 9—14- åringar i Stockholm har Kerstin Elm- horn73 dock funnit att drygt var tredje pojke har gjort sig skyldig till butiks- stöld eller stöld från person. Det före- faller alltså rimligt att ställa frågan om inte den typiske butikstjuven snarare är en pojke, som snattar efter skoltid än en kvinnlig medelålders kleptoman.

Materialinsamling

Materialet angående butiksstölder in- samlades genom samtal med varuhusper- sonal både i de berörda städerna och i ett fall med en varuhuskedjas säker- hetschef. Kontakt togs även med AB Butikskontroll, den privata vaktfirma som utbildar och ställer kontrollanter till förfogande i varuhus i hela landet. Det av Arbetsgruppen mot butiksstöl- der" sammanställda materialet har även genomgåtts.

" T. C. N. Gibbens: Theft from department stores. General report. Fourth International Criminological Congress. The Hague 1960.

"3 Kerstin Elmhorn: Den faktiska brottslig- heten bland skolbarn i Stockholm. Stockholm. 1963. Stencil.

" Arbetsgruppen mot butiksstölder bildades under 1963 och bestod dels av representanter från inrikesdepartementet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, polisen och riksåklagar- ämbetet och dels av representanter från Sve- riges Köpmannaförbund, varuhuskedjor och kooperationen. Arbetsgruppen utarbetade vis- sa regler för åtgärder mot butikstjuvar.

Resultat Enligt handelns egna företrädare är det omöjligt att bilda sig en uppfattning om antalet butiksstölder under ett år. Man räknar med ett totalt svinn på 1 % av den totala omsättningen. Åtminstone en fjärdedel av detta svinn anses bero på butiksstölder, d. v. 5. att det skulle stjälas varor för i varje fall ca 60 mil- joner kronor om året. En varuhuskedja räknar med, att det stjäls för omkring 6 miljoner kr årligen, d. v. 5. 0,8 % av årsomsättningen. Man utgår då från att endast var tionde butikstjuv ertappas. En annan varuhuskedja uppger, att un- der räkenskapsåret 1962/63 ertappades 5 164 butikstjuvar. Värdet av det stulna uppgick till 75 000 kronor.

Kontrollen i varuhusen sköts till stor del av personal, som tillhandahålls ge- nom AB Butikskontroll. Kontrollörerna är ofta medelålders deltidsarbetande hemmafruar. Kontrollpersonalen är in- struerad att iaktta stor försiktighet. Det krävs absolut säkerhet för att en bu- tiksstöld verkligen begåtts. Personalen har order att följa efter en eventuell misstänkt i varuhuset, för att vara säker på att denne inte betalat innan han lämnat varuhuset. Först då kontrollan- ten är övertygad om, att så inte skett, följer kontrollanten efter den misstänkte ut på gatan, legitimerar sig och ber den misstänkte följa med upp på varuhusets kontor. Om denne vägrar följa med, till— kallas omedelbart polis, i varje fall om det gäller en person över 15 år. På va- ruhusets kontor skriVS en liten rapport, som innehåller uppgift om namn, adress, ålder och gärningens art. Ett exemplar av denna rapport brukar arkiveras på varuhusen för kontroll av recidivister.

I fråga om ytterligare åtgärder visade sig praxis vara oklar. Personer under 15 år blev inte anmälda till polisen. Här kontaktades föräldrar eller lärare. Åt- gärden antecknades på varuhusets rap-

port. Personer, som stulit flera gånger i varuhuset, eller sådana som bedömdes ha klart stölduppsåt, därför att de t. ex. hade extra fickor i kläderna, polisan- mäldes omedelbart. När det gäller dessa två klart avgränsade grupper — de icke straffmyndiga och de professionella bu- tikstjuvarna _ förelåg ingen tvekan. De unga polisanmäldes aldrig och de professionella polisanmäldes alltid. För övrigt var inställningen oklar.

Som förut nämnts finns det inte några särskilda serier om butiksstölder i riks- statistiken. Genom AB Butikskontroll och varuhuskedjornas huvudkontor kan vis- sa data framskaffas om antalet gripna butikstjuvar. En uppgift från en varu- huskedja som går ut på, att det under ett visst är greps 120 butikstjuvar i Gävle och endast 30 i Uppsala och Väs- terås, ger dock ingen meningsfull in- formation. För att dessa siffror skall kunna tolkas och användas måste man samtidigt ha uppgift om antalet kontrol- lerade och bevakade timmar i relation till antalet försäljningstimmar. Vidare måste man kunna korrigera för even- tuella skillnader i besöksfrekvensen mellan de kontrollerade och icke kon- trollerade timmarna. Dessutom måste antalet gripna butikstjuvar ställas i re— lation till antalet besökare i butiken. Under denna provundersökning gjor- des ett försök att få tillgång till sådana data, vilket dock visade sig vara omöj- ligt för närvarande.

Relationerna i fråga om antalet grip- na butikstjuvar, antalet kontrolltimmar etc. kan uttryckas i följande formel:72

" I formeln har följande symboler använts: Bk = Antal besökande per kontrollerad timme B'IZ = Antal besökande per icke kontrollerad

timme tk = Antal kontrollerade timmar per är t']? = Antal icke kontrollerade timmar per år P;.- = Antal ingripanden under kontrollerad försäljningstid.

tE-Bic' Pk tk'Bk tk-Bk +tZ-BE

Vid användande av denna formel måste förutsättas, att kontrollörerna ar- betar med konstant effektivitet, och vi- dare att besöksfrekvensen är konstant under hela året. Under sådana förutsätt- ningar skulle det vara möjligt att räkna fram det sannolika antalet gripna bu- tikstjuvar under ett varuhus” hela för- säljningstid under ett år, om alla för- säljningstimmar kunde kontrolleras. Ut- ifrån denna siffra skulle man senare kunna arbeta vidare för att söka få fram så fullständiga data som möjligt angå- ende antalet butikstjuvar.

AB Butikskontroll har även framlagt en statistik, som rör antalet ingripan- den per verksamhetsår. Inte heller den- na statistik säger något om butiksstölds- frekvensen. Däremot kan utläsas att AB Butikskontrolls kontrollörer i Stock- holm ertappade sammanlagt 2642 per-

soner år 1961 och 3360 personer år 1962. Om man förutsätter, att AB Bu- tikskontrolls ingripanden sker slump- mässigt kan man använda materia- let för att få en uppfattning om de er- tappades åldersfördelning även om man inte kan säga något om butiksstölder- nas omfattning (tabell VI: 1).

Det framgår av tabellen att det är de helt unga och personer i övre medelål- dern, som tycks begå butiksstölder. Även Kerstin Elmhorns material visar att bu- tiksstölder begås av många skolbarn. I Gibbens indelning av butikstjuvar, som är baserad på engelskt material och gäl- ler personer, som blivit straffade för butiksstölder, spelade som nämnts inte den unga åldersgruppen någon större roll. Han7a antyder dock, att det tillvä- gagångssätt, som varuhusdetektiverna och annan kontrollpersonal använt, skulle medföra, att just de äldre patolo- giska och professionella butikstjuvarnai första hand blir upptäckta och anmälda

" T. C. N. Gibbens; A.a. sid. 7.

Tabell VI :1. Antal ingripanden av A B. Butikskontroll i Stockholm

År

Ålder

20—29 40—49 50—59 60—69 70—79

1961 Män i varuhus .......... Män i snabbköp ......... Åldersfördelning för män.

Kvinnor i varuhus ....... Kvinnor i snabbköp .....

Åldersfördelning för kvinnor ..............

1962 Män i varuhus .......... Män i snabbköp ......... Åldersfördelning för män.

Kvinnor i varuhus ....... Kvinnor i snabbköp ......

Åldersfördelning för kvinnor ..............

till polisen och inte de unga butiks- tjuvarna.

Hos AB Butikskontroll hade man upp— fattningen, att endast en mindre del av de ertappade butikstjuvarna polisanmäl- des. Arbetsgruppen mot butiksstölder har distribuerat material med instruk— tioner. som bl. a. går ut på, att alla bu— tikstjuvar, oavsett ålder och kön, skall polisanmälas. Enligt uppgift" i dags— pressen har antalet butikssnatterier, som anmälts till Stockholmspolisen _— vilken för en speciell statistik med en särskild rubrik för denna typ av brott — ökat med 100 % från första kvartalet 1963 till motsvarande period 1964. Denna ök- ning anses delvis bero på arbetsgrup— pens aktion, vilken dock tycks ha vun- nit köpmännens gehör i mycket varie- rande utsträckning. Ett större varuhus i Stockholm gjorde t. ex. under kvarta— let 223 anmälningar medan ett annat varuhus i samma storleksklass under samma period endast anmält 6 snatte— rier.

Konklusion

Av det framlagda materialet, som dock endast till en mycket liten del rör spe— ciellt Gävle, Uppsala och Västerås, kan följande — för en eventuell senare un— dersökning —— vägledande slutsatser dragas: Butiksstölder och butikssnatte— rier är brott, som i icke ringa grad be— gås av .unga. Därför borde försök till upprättande av mera tillförlitliga serier angående butiksstöldernas omfattning ingå som ett led i en eventuell försöks- verksamhet mot ungdomsbrott. Den ovan skisserade beräkningsmetoden skulle kunna prövas som ett möjligt för— faringssätt för att få en uppfattning om det sannolika antalet butikstjuvar, som skulle kunna gripas om alla försälj- ningstimmar på varuhusen kontrollera- des.

VII. Sammanfattning

Den här refererade provundersökning- en innebär ett försök till en inventering i Gävle, Uppsala och Västerås av pri— märdata angående kriminalitet och aso- cialitet som finns tillgängliga hos såda- na myndigheter vilka icke lämnar upp- gifter till den officiella kriminalstatisti- ken och vidare av förekomsten av så- dana data hos enskilda företag. Här skall först ges en sammanfattning av resulta- tet från varje del av provundersökning— en. Vidare skall redovisas analyser av samvariationer och av skillnader i mate— rial, som hämtats från olika myndighe- ter och från olika delar av undersök- ningen. Därefter följer ett försök till en syntes. Avslutningsvis görs en vär- dering av de konsekvenser resultatet från denna provundersökning kan få för en försöksverksamhet, som går ut på att förebygga kriminalitet och asociali- tet bland ungdom och för möjligheterna att säkerställa resultatet av en sådan för- söksverksamhet.

Barnavårdsnämnden

Barnavårdsnämnderna skall vidtaga åt- gärder om en pojkeeller en flicka på grund av brottsligt beteende, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter för- måga försörja sig, missbruk av rusdryc- ker eller narkotiska medel eller annan jämförlig anledning är i behov av sär— skilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Det är dessa förutsätt- ningar för ingripande, vilka har sin grund i barnets eget beteende, som va- rit föremål för undersökningen, d. v. s. antingen brottslig gärning eller vad som sammanfattningsvis kan kallas asocialt beteende.

Den del av undersökningen, som rör barnavårdsnämnderna, visade att cirka

74 Dagens Nyheter 6 april 1964.

90 % av barnavårdsnämndernas ingri- panden som gällde pojkar hade föran- letts av ett eller flera brott. Resultatet var inte lika entydigt för flickornas vid- kommande. Motsvarande värde ligger mellan 30 och 50 %.

Vidare visade denna del av provun- dersökningen att barnavårdsnämnderna får övervägande delen av sina ärenden från polisen. Det var dock vissa skill- nader mellan de olika städerna. Man kan då fråga sig om variationerna mel- lan antalet ungdomar, som hade anmälts av polisen till barnavårdsnämnden i re- spektive stad och antalet ungdomar, som hade begått för barnavårdsnämn- derna känd brottslighet var desamma. Pojkmaterialet analyserades statistiskt på denna punkt för att få klarlagt om skillnaderna var signifikanta eller med en viss marginal kunde förklaras bero på tillfälligheter.

Det förutsättes vid denna analys att städernas struktur var densamma och att kriminaliteten därför skulle vara densamma respektive undersökningsår och att polisen därför skulle anmäla lika stort antal pojkar till barnavårds- nämnden. Variationerna mellan antalet pojkar, som begått brott och som an- mälts för brott i de tre städerna jämför- des först parvis och därefter i de tre städerna samtidigt. Jämförelserna gäll- de dels alla pojkar som hade begått för barnavårdsnämnden känd brottslighet och dels de 15—19-åriga pojkar, som begått brott respektive år.

Det visade sig vid de mellan städerna parvisa jämförelserna av de 15—19-åri- ga pojkarna att variationerna mellan Västerås/Uppsala =— men däremot inte mellan Gävle/Uppsala och Gävle/Väster- ås — var signifikanta." Det är alltså en signifikant skillnad mellan hela grup- pen 15—19-åriga pojkar från 1950, 1955 och 1960 i Västerås och Uppsala, som anmälts för brott av polisen till barna-

vårdsnämnden i respektive stad. Om man däremot ser på antalet 15—19- åriga pojkar, som har begått för barna- vårdsnämnden kända brott och anmälts av polisen till nämnden 1950, 1955 re— spektive 1960, så är skillnaderna signi- fikanta mellan Gävle/Uppsala76 men inte i de två andra parvisa kombinationerna.

Vid den mellan städerna parvisa jäm- förelsen av alla pojkar, som begått för barnavårdsnämnden kända brott och anmälts av polisen, framkom det inga signifikanta skillnader. Om man där- emot analyserade skillnaderna i varia- tionerna mellan 1950, 1955 respektive 1960 så visade det sig vara signifikanta skillnader mellan Gävle/Uppsala77 och Västerås/Uppsala.TB

Om alla tre städerna jämfördes samti- digt, framkom det betydliga men inte signifikanta skillnader både mellan hela antalet pojkar och de 15—19-åriga poj- karna. Om där-emot undersökningsåren 1950, 1955 och 1960 jämfördes inbördes, visade det sig vara signifikanta skillna- der mellan de tre städerna. Även detta gällde såväl för alla pojkar" som för de 15—19-åriga,so som begått brott och an- mälts av polis till barnavårdsnämnd. Detta skulle — under de givna förutsätt- ningarna —— betyda att det år 1950, 1955 respektive år 1960 är signifikanta skill- nader mellan det antal pojkar, som be- går brott och registreras av polisen och vidare anmäls av denna till barnavårds- nämnderna i de tre städerna. Materia- let tyder vidare på att det snarare är skillnaderna respektive undersöknings- år mellan de tre städerna än skillna— derna mellan respektive undersöknings- ort, som är avgörande.

Man kan då fråga sig vad det är som

75 p = 0,05 " p = 0,002 " p = 0,02. 78 p = 0,05. " p = 0,002. 80 p = 0,002.

Tabell VII :] . Procentuell ökning av antalet poliser och antalet till barnavårdsnämnden av polisen anmälda pojkar uppdelade efter undersökningsort, år och typ av brott. År

1950 = 100 %

Ort

Uppsala Västerås

I I

1950 1955 1960

+ 72,2 + 283,13

+ 51,4 +237,2

+27,3 +57,3

+180,4 + 480,0

+ 109,1 +223,1

+28,6 +72,7

+162,1 + 173,0

+ 43,5 + 208,2

gör att polisens praxis är olika. Det är rimligt att förutsätta att instruktioner etc. varit någorlunda desamma i de tre städerna och vidare att polisens arbets- förhållanden har varit någorlunda iden- tiska. Polisstyrkans numerär har dock inte varit densamma i alla tre städerna. Eftersom en del av den planerade för- söksverksamheten går ut på att utvidga polisstyrkan numerärt i den eventuella försöksstaden har här gjorts ett försök att sammanställa den procentuella ök- ningen av antalet poliser och antalet till barnavårdsnämnden för brott an- mälda ungdomar. Med polis menas här både ordnings- och kriminalpolis. Brot- ten har här indelats i två grupper. I grupp I har placerats sådana brott som fylleri, motorfordons- och cykelstölder och skadegörelse, som kan förutsättas försiggå på av polisen mera direkt kon- trollerade områden och i grupp II så- dana brott som stölder, inhrottsstölder och bedrägerier. Självfallet är denna indelning mycket grov (tabell VII: 1). Det visade sig att både antalet poliser och antalet till barnavårdsnämnderna anmälda pojkar stiger. Men det är inte möjligt att se om den senare ökningen har något samband med ökningen av antalet poliser. Det är inte heller möj- ligt att = som i det inledningsvis om- talade New York—projektet—finna någon skillnad mellan olika typer av brott. Inte heller om man sorterar pojkmate—

rialet efter antal brott —— 1 brott respek- tive å2 brott — får man fram något samband mellan ökningen av antalet po- liser och antalet pojkar, som begått 1 respektive & 2 brott. Det är dock tänk— bart att man hade kunnat få fram ett sådant samband om man exakt känt till hur stor del av polisstyrkan i Gävle, Uppsala och Västerås, som användes till spaning och arbete med ungdomsbrotts- lingar och vidare om det hade kunnat upplysas hur stor del av polisstyrkans förstärkning i respektive stad, som un- der 1950-talet hade satts in på detta arbete.

Barnavårdsundersökningen visade alltså att barnavårdsnämnderna fick den övervägande delen av sina ärenden från polisen. Detta innebär att barna- vårdsnämnderna inte genom sin verk— samhet får kännedom om något större antal kriminella handlingar, som inte redan förekommer i polisens anmäl- ningsstatistik. Även om undersökningen alltså på denna punkt inte givit något nytt material angående omfattningen av den icke registrerade kriminaliteten, ger dock det insamlade materialet en mera detaljerad information än tidigare kriminalstatistiska och socialstatistiska data. Det från barnavårdsnämnderna in- samlade materialet har bearbetats så att det är jämförbart med tillgängliga kriminalstatistiska serier. Det har även närmare analyserats så att vissa skillna-

der dels mellan barnavårdsnämndernas praxis i Gävle, Uppsala och Västerås och dels mellan olika typer av brotts— ligt beteende i de tre städerna undersök- ningsåren 1950, 1955 och 1960 har kun- nat fastställas.

Det framgår t. ex. av materialet att barnavårdsnämnden i Gävle 1960 ingri- per mot cirka 2 % av alla pojkar under 20 år medan motsvarande värde i Upp- sala och Västerås är cirka 3%. ök- ningen under 1950-talet har emellertid varit störst i Uppsala. År 1950 ingrep man där mot cirka 1 % av pojkarna medan motsvarande värde i Västerås var 2 %.

En annan skillnad framkommer om man ser på nämndernas praxis när det gäller de 5—9-åriga. I Västerås ingriper nämnden relativt ofta även mot 5—9- åriga barn medan nämnderna 1 Upp- sala och Gävle vidtar åtgärder först från 10-årsåldern och uppåt.

Den typ av kriminalitet, som de unga gjort sig skyldiga till och som anmälts till barnavårdsnämnden, skiftar i de tre städerna. Även om tillgreppsbrottslighet överallt dominerar, så har i Gävle och Västerås allt fler av de pojkar som an- mälts till barnavårdsnämnderna _— räk- nat från 1950 till 1960 —— varit med om antingen stölder eller inhrottsstölder medan detta inte gäller för Uppsala.

Också i fråga om antalet brott fram- kommer skillnader i de tre städerna. I Gävle har allt fler pojkar — fortfarande räknat från 1950 till 1960 _ begått >= 2 brott i stället för 1 brott. I Uppsala blir det däremot allt färre ungdomar under 1950-talet, som begår å2 brott och i Västerås blir det färre 10—14-åriga men däremot flera 15—19-åriga, som har be— gått & 2 brott.

Barnavårdsnämnderna kan också in- gripa på grund av asocialt beteende. Den föreliggande undersökningen har också kunnat belysa det sätt på vilket

barnavårdsnämnderna utnyttjat denna möjlighet till ingripande. Antalet ären— den är relativt litet men undersökningen har dock kunnat bidraga till en närmare avgränsning av begreppet asocialitet. Asocialt beteende utgör nästan aldrig anledning till ingripande mot pojkar men används i viss utsträckning mot flickorna. Med asocialt beteende hos flickor menas antingen utespring eller prostitution, men även rymning hem- ifrån och skolk betecknas som anled- ning till ingripande.

Skolan

Lärarna skall anteckna i ett särskilt pro- tokoll, när en elev skolkar. Den del av undersökningen, som gäller skolan, har omfattat en inventering av antalet barn, som skolkat i grundskolan i Gävle, Upp- sala och Västerås under skolåren 1950 —-51, 1955—56 och 1960—61. Skolk har här uppfattats som ett asocialt beteen- de, som kan betraktas som en farosig- nal för ett senare kriminellt beteende.

Undersökningen visar att skolk före- kommer i icke ringa grad i grundskolan och att vissa skillnader föreligger mellan registreringsfrekvensen i de tre städer- na. I Gävle stiger skolornas registrering av skolk om man jämför undersöknings- resultaten från 1950—1951 med dem från läsåret 1960—61, i Uppsala är sko- lornas registrering av skolk i stort sett oförändrad medan den däremot sjunker starkt i Västerås.

Under förutsättning att antalet barna- vårdsingripanden kan betraktas som ett mått för samhällets reaktioner mot so— cial missanpassning och att skolans re- gistrering av skolk kan betraktas som ett annat mått på samhällets reaktion mot anpassningssvårigheter, kan dessa båda mått eller serier jämföras. Vid en sådan jämförelse visar det sig att dessa båda olika samhällsreaktioner har än- vänts i olika grad i de tre städerna.

Tabell och diagram VII:2. Antal pojkar iåldem 10—14 är per 1 000 i respektive dI- dergrupp mot vilka barnavårdsnämnden företagit vissa ingripande och antal pojkar i årskurserna 4—7 per 1 000 i respektive åldersgrupp, som skolan registrerat för skolk, uppdelade efter undersökningsort och år81

Ort

Gävle Uppsala Västerås

Barnav. mat.

Skolmat.

Barnav— mat.

Barnav.

mat. Skolmat.

Skolmat.

N

%0

N N N N %, 0 Å»

8,4 7 7

25 34 86

18 29 32

16,8 17,0 15,6

14 36 15

llllllllllllllllljlllllIlllllllllllllllllllllllll

Uppsala

Västerås

IlllllllllllIllllllllllllllIlllllllllllllllllllll

I955 [960

_— Bernavårdsmaterial _ _ _ Skolmaterial

Materialet har —— trots att antalet per- soner i varje grupp är litet —— kunnat analyseras statistiskt. En korrelations— analys visade en signifikant negativ kor- relation mellan antalet barnavårdsingri- panden och antalet registreringar av skolk i Uppsala82 och i Västerås”. I Gäv- le84 däremot var sammanhanget oklart.

Vad innebär detta? Det förutsättes vid analysen att ungdom i åldern 10—14 år är ungefär lika kriminell, asocial och missanpassad i de tre städerna och vi- dare att den ökning av kriminalitet och

l955 l955

asocialitet, som enligt de officiella sta- tistiska serierna skett i de tre städerna under 1950—talet ger en riktig bild av utvecklingstendensen. Det förutsättes även att både barnavårdsnämnd och

” Barnavårds— och skolmaterialet har jäm- förts trots att undersökningsperioderna inte är helt identiska. Barnavårdsmaterial från år 1950 har t. ex. jämförts med skolmaterial från skolåret 1950—51. Då jämförelsen endast rör utvecklingen i stora drag, har detta ingen betydelse för det här framlagda resultatet.

8" r = — 0,99. ” r = _ 0,99. ” r = —— 0,54.

skola i stigande grad i alla tre städerna under 1950-talet ingriper mot tecken på social missanpassning. Provundersök- ningen visar att så endast varit fallet i Gävle medan antalet barnavårdsingri- panden och antalet registreringar av skolk i Uppsala och Västerås står i om- vänt förhållande till varandra.

Förutom en genomgång av registrerat skolk i grundskolans dagböcker omfat- tade skolundersökningen en enkät, där klasslärarna tillfrågades dels om skolk— frekvens under de sista tre terminerna och dels om brott på skolans område. Antalet rapporterade brott eller förseel- ser visade sig vara mycket litet och en— dast pojkmaterialet från årskurs 4—7 kunde bearbetas. Det visade sig att ca 1 % av pojkarna i denna ålderskategori hade snattat i grundskolan i Uppsala. Vissa av dessa snatterier hade rappor- terats av skolan till polisen, men de flesta hade rapporterats från skolan till barnavårdsnämnden eller klarats upp genom samtal med pojken.

Denna del av undersökningen gav till resultat att skolornas registrering av skolk kan byggas ut och användas som ett mått på asocialitet. Begreppet skolk måste då emellertid ges en klarare inne— börd. Det visade sig också att det före- kommer kriminalitet inom skolans om- råde, som inte anmäls till polisen eller till andra myndigheter.

Ungdomsgårdarna

Från ungdomsgårdarna i Gävle, Upp- sala och Västerås har ett visst material insamlats angående omfattningen av asocialt beteende och antalet brott och förseelser, som begås på gårdarna. En viss registrering av för ungdomsgårds— verksamheten störande uppförande har skett i Uppsala men denna registrering befinner sig ännu på försöksstadiet och har inte företagits så systematiskt att

materialet kunnat närmare bearbetas. Dock visar redan det material som före- ligger, att det är möjligt att genom ungdomsgårdarna insamla för en för- söksverksamhet relevant material.

Vissa offentliga förvaltningar

Av det material, som insamlats från så— dana organ som televerk, kommunala tekniska verk och parkförvaltningar framgår att skadegörelse är en typ av brott, som ofta inte anmäls till polisen eller andra myndigheter. Dessa organ kan rapportera om så många fall av ska- degörelse att antalet ligger långt över det antal fall, som anmälts till polisen i Gävle, Uppsala och Västerås. Ett av skälen härtill är säkerligen den låga nppklarningsprocenten som år 1960 var 30 % för under året anmälda brott av denna typ. En annan bidragande or— sak kan vara att det rör sig om »offent— lig» egendom. Det kan många gånger vara svårt för vederbörande myndig- het att dra gränsen mellan skador, som orsakats av normalt slitage och oakt- samhet å ena sidan och åverkan och skadegörelse å andra sidan. Endast all- varligare fall av skadegörelse anmäls till polisen. Ersättnings- och reparations- kostnader visar dock att Värden för stora belopp förstörs årligen.

Denna del av provundersökningen har visat att det förekommer en typ av brott — skadegörelse — som i stor ut- sträckning inte anmäls till de statistik- förande myndigheterna. Genom en sys- tematisk insamling av data i samarbete med de berörda förvaltningarna borde det vara möjligt att komma fram till mer tillförlitliga upplysningar om det verkliga antalet skadegörelser.

Varuhus

Den del av undersökningen, där varu- husen tagits som utgångspunkt för in-

samling av data har visat att ännu en typ av brott _ snatteri — förekommer i stort antal utan att rapporteras vidare. Antalet till polisen icke anmälda brott tycks vara stort. Det faktum att man från varuhusens sida inte kan uppskatta omfattningen av »normalt» svinn, gör det svårt att få en bild av varuhusstöl- dernas omfattning. I undersökningen har framlagts förslag till en beräknings- metod, som kunde göra det möjligt att uppskatta det sannolika antalet perso- ner, som begår butiksstölder och snat— terier i ett bestämt varuhus. Vidare har redovisats ett material från Stockholm som tyder på att butiksstölder och snat- terier är en typ av brott, som i hög grad begås av unga.

Konklusion

Provundersökningen har visat att vissa typer av brott som skadegörelse och snatteri i stor omfattning inte anmäls till polisen. Det har vidare kunnat på- visas relevanta skillnader mellan barna— vårdsnämndernas praxis å ena sidan i Gävle och Uppsala och å andra sidan i Västerås. Även skolmaterialet tyder på vissa skillnader i praxis mellan de tre städerna. Samma tendens går igen i det material, som insamlats från olika of- fentliga organ angående skadegörelse. Man kan tänka sig olika förklaringar till dessa skillnader. En förklaring kun— de vara att Västerås är en mera utpräg- lad industristad än Gävle oeh Uppsala. En annan möjlig förklaring, som inte tidigare berörts, kan vara att ett spe- ciellt samarbete etablerades i Västerås85 mellan domstol, polis, åklagare, barna- vårdsnämnd och skola mot slutet av 1950-talet. Detta samarbete kan möjli- gen ha inverkat på registreringen av kriminalitet och asocialitet. I materia- let finns ett exempel, som visar att en förändrad inställning till ett brott —

butikssnatteri _— kan medföra en ökning av den registrerade kriminaliteten. Det- ta exempel är dock hämtat från Stock- holm.

Provundersökningens konsekvenser för en eventuell försöksverksamhet Provundersökningen är en punktunder- sökning. Det har därvid endast varit möjligt att insamla och redovisa mate- rial från vissa myndigheter och företag. Frågan om ungdomsfylleriets omfatt- ning har t. ex. av i inledningen redo- visade skäl inte kunnat belysas. Endast barnavårds- och skolmaterialet kan sä- gas visa något om utvecklingen under 1950-talet men resultatet pekar ändå i riktning mot vissa icke alltid beaktade förhållanden.

Undersökningen har givit vid handen att ett par typer av brott i stor utsträck- ning inte anmäls till polisen. Den ena typen av brott är skadegörelse på offent— lig egendom. Den svåra gränsdragning- en mellan straffbar och icke straffbar handling tycks här medföra att de an— svariga myndigheterna ofta underlåter att anmäla vad som dock misstänks vara åverkan eller skadegörelse. Den andra typen av brott är butiksstölder, där bu- tiks- och varuhusinnehavare av affärs- mässiga skäl —— i varje fall under 1950- talet _— inte varit intresserade av att anmäla annat än uppenbart grova stöl- der. Eventuella förluster har inkalkyle— rats under normalt svinn.

Det är möjligt att t. ex. en förändring av televerkens anmälningspraxis angå- ende skadegörelser i telefonhytter skul- le framkalla en sådan förändring i re— gistreringsfrekvensen av brott av denna typ, att en eventuell faktisk minskning, som framkallats av en försöksverksam- het, inte skulle märkas. Den registrerade kriminaliteten skulle kunna förbli oför—

95 Se bilaga 1 under Västerås.

ändrad. Att en förändrad inställning från varuhusens sida har framkallat för- ändringar i den registrerade kriminali— teten har —— som flera gånger tidigare påpekats —— kunnat påvisas i samband med aktionen mot butiksstölder.

Det är därför nödvändigt att ytterli— gare undersöka förekomsten av icke re- gistrerad kriminalitet så att eventuella

förändringar i den registrerade krimi— naliteten, som beror på förändrad re- gistreringspraxis hos myndigheter OCll/ eller ändrad anmälningsbenägenhet hos enskilda och företag kan hållas under kontroll och värderas vid en bedömning av resultatet av en eventuell försöks— verksamhet inot ungdomsbrottslighet.

BILAGA 8

Kriminalstatistiska mått på behandlingsetfekten

Av professor Gösta Carlsson

Uppgiften

Om en serie åtgärder mot ungdoms- brottslighet och asocialitet sätts in i en viss stad, »experimentstaden», blir det då möjligt att avläsa effekten genom jämförelse med ett antal »kontrollstä— der» i avseende på de vanliga krimi- nalstatistiska serierna? Under vilka förhållanden kan man räkna med på— litliga resultat —— positiva eller nega- tiva — med denna metod?

Den utredning av frågan som redo— visas i det följande är begränsad till några brottsstatistiska serier; i någon mån kommer fylleristatistiken att be- röras. Det förutsätts att experimentet, för att kunna betecknas som framgångs— rikt, bl. a. bör verka nedpressande på dessa serier. Härutöver kan givetvis andra effekter förekomma och bedömas som väsentliga; det är under alla för- hållanden önskvärt att de slutsatser som nås via kriminalstatistiken med annat material.

I det följande antas att experimentet ej avsevärt ändrar förhållandet mellan den faktiska brottsligheten och den sta- tistiskt redovisade. Sker så, genom att försöksverksamheten leder till att brott i större utsträckning än förut blir an- mälda och registrerade, inträffar en missvisande höjning av brottssiffrorna, eller en faktisk sänkning kan döljas och siffrorna förblir vid den gamla nivån, eventuellt framträder sänkning- en försvagad. Den här framlagda utred—

verifieras

ningen kastar inget ljus över denna fråga.

Använda serier

På de statistiska serierna bör ställas kravet att de skall avspegla 1950-talets star-ka stegring av kriminaliteten med möjligast jämna tidskurvor, så att inte kurvan för en enskild stad visar alltför starka svängningar och svårförklarl-iga särdrag. Efter ett ganska omfattande preliminärt arbete har ett sammanfat- tande allmänt kriminalitetsindex fram- ställts enligt nedan angivna (metod.

1. Fyra primära serier har bildats:

a) Inbrott

b) Stöld (utom inbrott) samt snatteri

c) Skadegörelse

d) Motorfordonstillgrepp.

Antal brott komna till polisens kän- nedom inom respektive kategori har satts i relation till medelfolkmängden samma år. Brotten kan givetvis inte grupperas efter gärningsmännens ålder men en stor del kan förutsättas begång— na av ungdom. Ur denn-a synpunkt kunde det vara försvarligt att relatera brottsvolymen till antalet ungdomar i åldern 15—20 år, eventuellt endast man- lig ung-dom i denna ålder, så som skett med ungdomsfyllerisiffr-orna. Ålders- fördelningar är emellertid ej tillgäng- liga utom vid folkräkn—ingstillfällena 1950 och 1960.

2. Var och en av de fyra serierna har ombildats till en indexserie genom att

medelvärdet för de 10 städerna för den givna brottskategorien och är 1955 satts till 100.

3. För varje stad och är har det all- männa kriminalitetsindex bildats ge- nom att de fyra delindex summerats och dividerats med 4. Det allmänna index är följaktligen medeltalet av delindex; för enskilda städer kommer det att ha värden strax över eller under 100 ar 1955, med lägre värden i början av 1950— talet och högre i slutet. Genom den föregående indexbildningen kommer de fyra delserierna att väga ungefär lika mycket i totalindex. Stickprovsmässiga beräkningar visar en ganska måttlig korrelation mellan delindex, d. v. 5. en ganska måttlig tendens för städer som ligger högt i avseende på ett del- index att också göra det i avseende på de andra. Bildandet av totalindex be- tyder därför en utjämning av serierna. För enskilda städer blir »topp-» och »bottenår» inte så framträdande i total- index som i delindex. Totalindex åter- ges i tabell 3.

4. Fortfarande är emellertid kurvor- na nägot ojämna. I diagrammen har därför glidande medeltal av 3 år an- vänts. Varje enskild stads kurva har jämförts med genomsnittet för de 10 städerna. I diagrammen har också lagts in gränserna för i 30 % avvikelse från genomsnittsvärdena. De glidande me- deltalskurvorna har ett jämnt förlopp som underlättar bedömningen av skill- nader. Det bör emellertid observeras att detta har vunnits till det priset att en effekt i nedpressande riktning mäs- te ha verkat i 3 år innan den blir fullt synlig på den glidande medeltalskur- van.

Två typer av fel

Det samlade materialet skall användas för att bedöma riskerna för felslut vid

tolkningen av brottsstatistiken från en experimentstad. Tvä slags fel kan före—' komma:

1. Fel i »optimislisk» riktning (O-fel). En tillfälligt uppträdande nedgång tol- kas som resultat av experimentet.

2. Fel i »pessimistisk» riktning (P- fel). En reell minskningstendens maske— rns av en tillfälligt uppträdande steg- ring och förbises. I båda fallen uppstår felen genom verkan av tillfälliga eller i varje fall okontrollerbara faktorer. En inbrotts- liga är intensivt verksam och ger en höjningi statistiken, den sprängs nästa år och en lika plötslig sänkning inträ- der. Enda möjligheten att bedöma fe- lcns sannolika storlek är att bygga på 1950-talets statistiska erfarenhet. I dia- grammen med de utjämnade tidskur- vorna för det allmänna kriminalitets- index har gränserna för 30 % avvikelse uppåt och nedåt, räknat från kurvan över medeltalet för de 10 städerna, lagts in. Eftersom det rör sig om pro- centuella avvikelser vidgas intervallet på den absoluta skala som används i diagrammen. 30-procentsgränsen är gi- vetvis godtycklig men visar sig rela— tivt väl vald med hänsyn till de sannov likhetsniväer som konventionellt bru- kar användas. Endast en stad, Eskils— tuna, visar utjämnade värden under gränsen —30 %. Sex på varandra föl- jande observationer ligger under grän- sen, sam—manlagt finns för de 10 stä- derna 100 observationer. Dessa är gi- vetvis inte alla oberoende eftersom del- vis samma årsvärden ingår i näralig- gande punkter pä kurvan. För varje stad finns emellertid 4 oberoende 3-års— medeltal. Av dessa 40 värden ligger 2 utanför nedre gränsen, alltså 5 %. Be— dömt med hjälp av 1950-talets värden är en avvikelse nedåt med 30 % signi- fikant på ö—procentsnivån; sannolikhe- ten att en så stor eller större avvikelse

skall uppkomma utan speciella kända åtgärder är omkring 5 %.

Över den övre gränsen ligger endast en observation, Linköping 1951—53. Det betyder att alla observationer utan- för 30-procentsgränserna ligger i bör- jan av perioden. De utsatta gränserna är med andra ord för snäva i början av perioden och för vida i slutet för att svara mot 5-procentsnivån. Detta in- tryck bestyrks om man beräknar stan- dardavvikelsen (a) , d. v. 5. ett mått som anger variationen mellan de 10 städerna vid några olika tidpunkter.

Tabell 1. Standardavvikelse för allm. krim. index.

Är Standardavvikelse 1950/52 .................. 15,5 1953/55 1956/58 1959/61

I procent, .d. v. s. i förhållande till medeltalet, är variationen mindre i slu- tet av 1960-talet än den var i början. Om denna tendens blir bestående kan snävare gränser, eventuellt i 20 %, ut- sättas utan att observationerna utanför gränserna blir vanligare. Härmed är frågan om O—felen löst; dessa beror på spontant uppträdande starka minus- värden som feltolkas som utslag av be— handlingen. Ställer man .upp kravet att en observation skall avvika .nedåt mer

än 30 % (eventuellt 20—25 %) blir san- .

nolikheten för O-fel omkring 5 %. P-felen uppkommer då en stads vär- de ligger abnormt högt genom okon- trollerade störningar. Även om det ge- nom experimentet pressas ned kan det fortfarande ligga över gränsen —30 % och måste i så fall enligt spelreglerna klassificeras som »normalt». Hur ofta P-fel uppträder beror, utom på de val- da gränserna för avvikelser på hur stark den reella sänkningen genom ex— perimentet är. Om man antar att denna

är 50 %, så att kriminalitetsi-ndex ge— nom experimentet går ner till hälften av vad det annars skulle ha varit, blir P-felen i föreliggande fall sällsynta. En- dast en observation, Linköping 1951/53, är sådan att ett P-fel skulle begås.

Kan gränserna för okontrollerade va-v riationer dras snävare, exempelvis vid : 20 %, bör det vara möjligt att med några få procent P—fel upptäck-a be- handlingseffekter som innebär en ned— pressning av cirka 40 %. Svagare ef- fekter än denna är det tvivelaktigt om den statistiska analysen av framtida se— rier blir i stånd att avslöja, men det förefaller också diskutabelt om svagare effekter är av praktiskt intresse med hänsyn till försökets omfattning och kostnader.

Det är säkerligen klokt att inte förut- sätta en alltför gynnsam utveckling av felgränserna. Visserligen talar den hit— tillsvarande utvecklingen för att de blir snävare, och det finns allmänna skäl [att finna detta naturligt. Stegring i kriminalitetsfrekvens innebär bl. a. att brottsligt beteende i högre grad blir mass-beteende, med fler individer än förr engagera-de', och med mindre spel- rum (relativt) för tillfälligheter. Å and- ra sidan är de bearbetad-e tidsserierna korta. Det bör särskilt observeras att den senaste treårsperioden 1959/61 upp- visar gan—ska starka stegringar för Gävle och Uppsala som för upp dem på en nivå som inte ligger långt under + 30 %; spridningsvärdet har därige— nom blivit högre.

O-fel och P-fel är givetvis inbördes beroende; minskas sannolikheten för O-fel genom att vidare felgränser ut- mäts, ökas sannolikheten för P-fel och omvänt.

Trots att analysen bygger på tids- serier har den rent siffermässiga kal- kylen över felrisker inte egentligen byggt på avvikelsernas tidsföljd; det är

möjligt att man kan komma något läng- re genom att studera »»gången» i de en- skilda städernas avvikelser från me- deltalet av 10 städer. De nu tillgängliga tidsserierna förefaller för korta för det- ta. Utvecklingen bör givetvis fortlöpan- de studeras fram till den tidpunkt ex- perimentet påbörjas.

Fylleristatistiken

Siffror över antalet personer under 21 år gripna för fylleri har varit tillgäng- liga för de 10 städerna men först från och med 1956. De bör relateras till an— talet mä-n 15—20 är; endast för folkräk— ningsåren är denna siffra känd. I tabell 2 redovisas relativtalet. Variationen är påfallande stor mellan städerna och det

finns ingen starkare tendens till sam- variation med det allmänna kriminali- tetsindex. Tills vidare bör denna sta- tisti-k användas för kompletterande bc- dömning av experimentets effekt men ej byggas in i kriminalitetsindex.

Tabell 2. Personer under 21 är gripna för fylleri per 100 män 15—21 år. 1960/61

76,5 52,0 45,1 49,4 89,3 59,2 60,3 86,6 32,3 39,0

Gävle .............................. Västerås ............................ Linköping .......................... Hälsingborg ........................ Örebro ............................. Uppsala ............................ Borås .............................. Norrköping ......................... Jönköping .......................... Eskilstuna ..........................

Tabell 3. Allmänt kriminalitetsindea;

|1950|1951|1952|1953

Stad

1954|1955|1956|1957|1958|1959

1960 1961

58 72 68 38 47 88 62 87 52 94

64 97 92 52 66 120 73 66 61 86

Norrköping ...... Jönköping ....... Gävle ........... Eskilstuna ....... Borås ........... Linköping ....... Örebro .......... Hälsingborg ..... Västerås ......... Uppsala ......... Genomsnitt 10 städer .........

67 78

101

108

121 119 145 168 131 134 136 156 103 150

125 113 208 157 152 131 126 145 111 204

120 129 185 137 142 148 121 149 145 157

75 86 135 65 109 129 104 103 85 110

106 126 121

81 161 136 120 141 122 131

113 140 151 127 131 152 134 131 149 167

66 81

97 121 138

73 128 134 119 106 106 131

59 79 80 96 82 66

82 100 115 125 140 143 136 147

1 Det kriminalstatistiska grundmaterialet har tillhandahållits av statistiska centralbyrån och sammanställts av docent Knut Sveri. Se bilaga 5.

1950-52 |95l'53 _— 1952—54 —*

1953-55 —*

Hill—55 _— 1955'57 — 1956—58 _—

I957— 59 _—

IQSB—BO _

I959—5i

l950'52 Hål—55 __

1952—54 '—

Linköping Eskilstuna

195355 — ISM—56 — I955—57 __ I955— 58 —4 |957-59 — 1558—50 —-

I959'6l

1950—52 1951—55 _

1952—54 '—

Västerås Norrköping

1953—55 '—

1954—55 '— 1555-57 _ 1956—55 _

1957-59 _ 1958—GCI _-

1959—51 1950—52 1951—55 _ 1952—54 '—

Jönköping

1953-55 — 1954-56 _ 1955-57 '— 1956—58 '— 1957-59 '— 1958-611 —

1959—61

1950'52 [951—53 _ 1952—54 _

1953'55 _

_ _ — Respektive stad

Genomsnitt för de 10 städerna 150

l954—55 _ 1955—57 _ 1956—58 _

_Genomsnitt för de 10 städerna

1957—59 _ 1958—60 _

%

HSS—Bl

1950-52 1951—53 _

1952-' 54 _

Hälsingborg

1953-55 _ 1954-56 _ 1955—57 _

1955— 58 _

1557-59 _ 1958—50 _

1959-51

BILAGA 9

Statistiska synpunkter på planeringen av ett kriminologiskt experiment omfattande medelstora svenska städer

Av docent Gunnar Eklund

Utgångsläget

Inom utredningen har diskuterats ett kriminologiskt experiment, som går ut på att vissa åtgärder mot ungdomsbrotts— lighet och asocialitet sätts in i en viss stad »experimentstaden» och att brotts- ligheten (mätt genom lämplig kriminal- och polisstatistik) i denna stad jämförs med brottsligheten i ett antal »kontroll— städer» (jfr kap. 3). Experimentet skall pågå under minst 5 år. En jämförelse mellan brottslighetsutvecklingen i ex- perimentstaden och i kontrollstäderna under denna period bör resultera i att man rekommenderar ett av följande al- ternativ:

1. Insättande av åtgärder (helt eller delvis) även i kontrollstäderna.

2. Avbrytande av experimentet t. ex. därför att åtgärderna varit helt utan verkan eller därför att deras verkan ej kompenserar den merkostnad som de för med sig.

3. Fortsatt experimenterande. Det vore ur statistisk synpunkt önsk- värt att experimentet kundeföretas i mer än en stad; i så fall skulle risken vara mindre för att experimentet utmynnar i rekommendationen: fortsatt experimen- terande. Experimentet är emellertid för— enat med så stora kostnader att man har råd med endast en experimentstad. Kontrollstäderna däremot för med sig

jämförelsevis små kostnader och kan där- för vara många.

Experimentstaden och kontrollstä- derna skall vara »medelstora» svenska städer. Hit räknas: Norrköping, Jönkö- ping, Gävle, Eskilstuna, Borås, Linkö— ping, Örebro, Hälsingborg, Västerås och Uppsala. Dessa tio städer kan eventuellt kompletteras med Karlstad, Halmstad, Lund, Karlskoga, Sundsvall, Uddevalla, Karlskrona, Södertälje m. fl.

Antalet kontrollstäder begränsas av följande skäl:

1. Ingen av storstäderna Stockholm, Göteborg eller Malmö kan av kostnads- hänsyn komma i fråga som »experiment- stad» och bör därför ej heller utgöra »kontrollstäder». Brottsligheten och dess utveckling kan dessutom komma att uppvisa ett avvikande mönster för dessa storstäder i förhållande till de medelstora städerna.

2. Orter med mindre än 50 000 invå- nare (eller 40000 eller 30000) bör ej komma i fråga. I sådana orter är brotts- ligheten troligen ej så utbredd som i de medelstora städerna och det är av mindre intresse att veta vad det krimi- nalpolitiska experimentet kan tänkas ha för effekt bland dessa »små» orter.

3. Genom ett medtagande av såväl små, medelstora, som stora orter erhål- les (eftersom endast en experimentort

kommer i fråga) en onödigt heterogen samling.

Sammanfattningsvis kan fastslås att experimentstaden bör utväljas bland de tio uppräknade »medelstora» städerna. Sedan experimentstaden utvalts, lämp- ligen på en slump, återstår nio städer som får utgöra de egentliga kontrollstä— derna. Registrerandet av kriminaliteten bör ske på samma sätt i dessa tio städer. En likartad registrering istorstäder och i vissa mindre städer är givetvis önskvärd och kan bidra till en bedömning av om de slutsatser som kommer fram vid experi— mentet gäller även för andra än de medelstora städerna.

Problemställningar. Översikt

Under de närmast följande tio punkterna kommer en serie av problemställningar att behandlas. I komprimerad form kan dessa sammanfattas på följande sätt (inom parentes anges var resp. problem belyses och eventuellt besvaras.)

1. Vilka åtgärder skall sättas in i ex- perimentstaden? (Se sid. 315.)

2. Under hur lång tid skall brottslig— hetsutvecklingen följas 1 experiment— och kontrollstäderna innan resultaten skall analyseras? (Se sid. 315.)

3. Hur skall brottsligheten och brotts— lighetsutvecklingen mätas? (Se sid. 316.)

4. Hur skall registreringen organiseras så att experimentstaden och kontrollstä- derna blir jämförbara? (Se sid. 316.)

5. Vilken grupp av städer skall stu- deras och hur skall urvalet av experi- mentstaden ske? (Se sid. 316.)

6. Genom vilken variabel skall skill— naden mellan experimentstaden och kon- trollstäderna karaktäriseras? (Se s. 316.)

7. Hur stora skulle kostnaderna vara, om de åtgärder som man avser att sätta in i experimentstaden skulle genomföras generellt? (Se sid. 317).

8. Hur skall man dra slutsatser och

avge rekommendationer utifrån de skill— nader i fråga om kriminalitetsutveckling mellan experimentstad och kontrollstä- der som kan komma att observeras? (Sid. 318—22). Här behandlas slutsatsdrag- ning dels enligt den (»objektiva») hypo- tesprövningsteorin (sid. 318.) dels enligt den (»subjektiva») neo-bayesianska an— satsen (sid. 319 22).

9. Hur skall den standarddeviation, som behövs för att bedöma osäkerheten i fråga om de skillnaderi kriminalitetsut- vecklingen, vilka nämnts under problem- ställning 8, beräknas? (Se sid. 322.) 10. Vilka reservationer måste anföras mot de formler (t-test) som nämnts under problemställning 8? (Se sid. 323.)

Problemställningar. Diskussion av lösningsm- satser

Följande problemställningar är funda— mentala vid planeringen av experimentet »— här nämns även problem som en- dast perifert berör den statistiska sidan:

1. Vilka åtgärder skall sättas in på experimentorten och under hur lång tid? (Av betydelse vid uppställande av priori- sannolikheter se punkt 8 nedan.) Denna fråga diskuteras i kap. 3 och 4. Det är angeläget att stark kontrast uppnås mellan experimentstad och kon- trollstäder, vilket medför att stora in— satser är nödvändiga i experimentsta— den.

2. Efter hur lång tid från startpunkten räknat skall brottslighetsutvecklingen avläsas? (tre år, fem år, sju år?) Svaret på denna fråga har betydelse såväl vid uppställandet av priorisanno- likheter, se punkt 8 nedan, som vid skatt- ningen av standarddeviationen, se punkt 9 nedan. Denna fråga diskuteras i kap. 3. Ju längre tid experimentet pågår desto starkare skillnad bör framträda mellan experimentstaden och kontrollstäderna (om experimentet har avsedd effekt). Frånvaron av likartade experiment gör

det dock svårt att försöka fastställa för-

söksperiodens optimala längd.

Under försökets gång bör emellertid en fortlöpande jämförelse ske mellan ex- periment- och kontrollstäderna. Häri- genom kan möjligen försöksperiodens längd förkortas.

I de följande numeriska exemplen har vi utgått från att registreringen pågår i minst 6 år.

3. Hur skall brottsligheten och brotts— lighetsutvecklingen mätas? Vilka brotts- lighetsmått är relevanta? Den första av dessa frågor har kon- kretiserats i bilaga 8: »Kriminalstatis- tiska mått på behandlingseffekten». Ett sammanfattande allmänt krimi- nalitetsindex har härvid framställts en- ligt nedan angivna metod. A) Fyra primära serier har bildats:

a) Inbrott

b) Stöld (utom inbrott) samt snatteri

c) Skadegörelse

d) Motorfordonstillgrepp

Antal brott komna till polisens kän- nedom inom respektive kategori har satts i relation till medelfolkmäng— den samma år (åren 1950—1961).

B) Var och en av de fyra serierna har ombildats till en indexserie genom att medelvärdet för de 10 städerna för den givna brottskategorien och år 1955 satts till 100. C) För varje stad och år har det all— männa kriminalitetsindexet bildats genom att dessa fyra delindex sum— merats och dividerats med 4. Även den framtida brottsligheten skulle kunna karaktäriseras med hjälp av ett sådant kriminalitetsindex.

Ingenting hindrar att fler olika krimi— nalitetsmått nyttjas.

4. Hur skall registrering organiseras så att experimentstad och kontrollstäder blir jämförbara? Om experimentet för med sig ett annat förhållande mellan faktisk och registre-

rad brottslighet i experimentstaden än i kontrollstäderna kan hela utredningen bli missvisande.

Det är givetvis mycket viktigt att en sådan snedvridning kan undvikas; så viktig att man t.o.m. skulle behöva spe— ciella försök för att påvisa att man har registrerandet under kontroll.

5. Vilka städer bör uttagas till experi- mentstad och kontrollstäder? Vilka 10 städer som härvid är aktuella har berörts ovan. Beträffande valet av experiment— stad förutsättes i det följande att detta urval sker rent slumpmässigt (genom lottdragning) bland dessa tio städer. Ett sådant förfarande förutsätter givetvis att de lokala myndigheterna på varje ort är beredda att medverka. Det rent slumpmässiga urvalet är er- forderligt för att den statistiska teorin (sannolikhetsteorin) skall vara tillämp— lig. Om endast försöksvilliga orter kan utses till experimentstad bör även kon- trollgruppen begränsas till dessa försöks— villiga orter. Ett icke slumpmässigt urval, t. ex. ett urval av den ort som haft den mest genomsnittliga utvecklingen under perioden 1950—62 är på intet sätt att föredra framför ett rent slumpmässigt urval.

Ur strikt statistisk synpunkt är det fundamentalt att klart definiera den grupp från vilken urvalet av såväl ex- perimentstad som kontrollstäder skett. Slutsatser vid analys av resultaten kom— mer nämligen att begränsas till de orter som kommit i fråga vid urvalet.

6. Antag att vi fastställt att brottslig— heten och brottslighetsutvecklingen skall studeras i första hand genom ovan nämnt kriminalitetsindex. I detta läge uppkommer problemet: Genom vilken storhet skall skillnaden mellan experi- mentstaden och kontrollstäderna karak— täriseras? Jag skulle härvid vilja föreslå att man bildar differensen mellan förändringarna

i kriminalitetsindex för experimentsta- den och de genomsnittliga förändringar— na för kontrollstäderna. För att ytter— ligare minska tillfälligheternas spel före- slås att förändringarna mätes genom att differensen bildas mellan å ena sidan kriminalitetsindex för

fjärde + femte + sjätte året efter startp. 3

och å andra sidan

första + andra + tredje året före starten. 3

Om kriminalitetsindex för 1963 sym- boliseras med 363 och om experimentet startas 1 jan. 1965 skulle den skillnad mellan kontrollstäderna och experiment- staden som vi vill studera kunna skrivas sålunda:

D = kontrollstädernas medelvärde Bu +Bvo +Bse _ BM _ Bea— Baz 3

minus experimentstadens värde Bu + Bvo + Bao—Bai _ Baa _" Bea 3

Ifrågavarande differens betecknas med D i det följande. Detta innebär att man bildar differens mellan kriminalitetsindex »ex post» och »ex ante», dels för kontroll- städerna dels för experimentstaden. (Jfr. Chapin: Experimental design in socio— logical research, 1947, Harper and Brothers New York, Ch IV. Denna typ av uppläggning kallar Chapin »Projected experimental design operating from the present to the future»). Storheten D utgör en skattning av hur gynnsam effekt åtgärderna har på brottsligheten. Om D är positiv antyder det att effekten är gynnsam, om D är negativ motsatsen. Skattningen är givetvis behäftad med osäkerhet, t. ex. beroende på att experi- mentorten drabbats av arbetslöshet eller särskilt snabb folkökning. Betydelsen av

lessa osäkerhetsfaktorer diskuteras bl. a. under punkt 8 och 9.

För att standardisera utgångsläget kan vi lämpligen bilda kvoten:

R _ 100 D _ Alla tio städernas medeltal i fråga B om 52+Bås+Be4

Storheten R ger en skattning av den pro— centuella nedgången i kriminalitetsindex som en konsekvens av de företagna åt- gärderna.

7. Om de åtgärder mot ungdomsbrotts- lighet och asocialitet som satts in i ex- perimentstaden också hade satts in i kontrollstäderna skulle förändringarna i kriminalitetsindex bedömas ligga i när- heten av den storhet R, som presenterats under punkt 6. Om nu R = 20 % skulle detta motsvara 20 % sänkning av kriminaliteten. Denna sänkning har emel- lertid åstadkommits till en viss kostnad per stad på grund av att de kriminal- politiska åtgärderna drar med sig en merkostnad. Hur stor skall vi bedöma att denna merkostnad är? Motsvarar kostnaden 10 % sänkning, 20 % sänk- ning eller 30 % sänkning av kriminali— teten? I det förstnämnda fallet skulle vi alltjämt befinna oss på vinstsidan, i mellersta fallet väger vinsten och kostna- den jämnt, i det sistnämnda fallet kom— penseras icke kostnaderna av vinsten. Om dylika kostnader för framtida åt- gärder över huvud taget behöver be— aktas, vilket värde bör de i så fall åsättas? Detta värde bör uttryckas så att det motsvaras av den sänkning i krimi— nalitetsindex, R, som är erforderlig för att kostnader för åtgärderna och fördelar genom åtgärderna väga jämnt. Vi be- tecknar i det följande denna jämvikts- storhet med A (= avdrag per ort). Denna storhet är fundamental vid utfor— mandet av den rekommendation i vilken undersökningen utmynnar (se punkt 8).

8. Under vilka förhållanden kan man räkna med att pålitliga resultat kan er- hållas vid en undersökning, där registre— ringen är tillfredsställande och storheten R utnyttjas för att karaktärisera den experimentella effekten av de kriminal- politiska åtgärderna? Detta är' en central fråga i bilaga 8. Framställningen där står i samklang med den objektiva hypotesprövningsteorin (enligt Neyman—Pearson). Jag kommer i det följande också att presentera den beslutsteori som ofta be— tecknas »neo-bayesian approach» och vid vilken den subjektiva förväntan (priorisk sannolikhetsfördelning) utgör ett funda- mentalt element.

Objektiv hypotesprövning Sådan hypotesprövning — ofta kallad signifikansanalys — dominerar helt vid presentation av vetenskapliga resultat.

Hypotesprövningen tillgår på följan- de sätt. Vi startar från att storheten, R, skall uppskattas. En sådan skattning har vi när experimentet är slutfört. Osäker- heten i denna storhet kan vara avsevärd och brukar karaktäriseras av dess stan- dard deviation 03.

Vid en hypotesprövning bildar vi kvoten

B _: kritiska kvoten = CR = t. O'R

Om, som här är fallet, 10 städer (en— heter) ingår i försöket (experimentort + kontrollorter) och O'R är okänd kan om vissa förutsättningar är uppfyllda (jfr. punkt 10) det 5. k. t-testet (Student's test) användas. Härvid säges signifikans med 5 % felrisk ha erhållits om 2,31 ( R/O'R(3,36 signifikans med 1 % felrisk om 3,364R/cm44,50 och signifikans med 2 %, felrisk om 4,50(R/0'R.

Dessa felrisker om 5 %, 1 % resp. 2 %, anger risken för att erhålla ett så stort (eller större) R/aR värde som det vid försöket erhållna, om det i verkligheten förhölle sig så att experimentet vore helt utan effekt (d. v. s. nollhypotesen sann). Om nu R/aR>2 31 vågar man påstå att experimentet har åtminstone någon gynnsam effekt (kanske stor, kanske så liten att den saknar praktisk betydelse). En statistiker som handlar efter denna regel riskerar att komma med felaktiga påståenden en gång på tjugo; han arbetar med 5 % felrisk. Om han är mycket försiktig arbetar man med 1 %, som fel- risk. Den statistiker som är så försiktig förväntas leverera en felaktig analys högst en gång på tusen, dvs. ytterst sällan.

Jag har ovan endast intresserat mig för det fall ,då R är positiv. R kan emel- lertid också vara negativ —— dvs. ex- perimentstaden utvisar en ogynnsam- mare brottslighetsutveckling än kontroll- orterna. I extrema fall kan signifikans erhållas, nämligen vid 9 % felrisk om — 3,36 (R/O'R( _ 2,31

vid 1 % felrisk om — 4,50 (R/aR( —- 3,36

vid 2 %, felrisk om — 4,50 >R/aR.

I dylika fall kan man med gott sam— vete avråda från att sätta in de aktuella åtgärderna.

Nu kvarstår de fall då

_ 2,31 (It/034231. Härvid erhålles ingen signifikant effekt. Vi vågar härvid icke dra någon definitiv slutsats, utom möjligen den att experi- mentet bör fortsättas.

Vi har tidigare nämnt att ett avdrag A, kanske borde vidtas för att beakta de merkostnader som åtgärderna skulle kosta per ort. För att ta hänsyn till av- draget bör vi ersätta

-A R/G'R med R - o'R

Om nu >2,31 Vågar vi (med 5 %

0'R

felrisk) uttala att ett konsekvent in- förande av de för experimentstaden ka— raktäristiska åtgärderna med fördel hade kunnat sättas in på alla tio orterna — en VlSS kanske obetydlig vinst (som helt kompenserar avdraget) skulle ha er- hållits.

Neo — bayesiansk ansats

Den grundläggande skillnaden mellan den objektiva hypotesprövningsteorin och den neo-bayesianska ansatsen ligger i själva axiomsystemet. Vid den objektiva hypotesprövningsteorin utgår man från att sannolikheten kan identifieras som frekvenstal hos repetetiva försök eller processer. Man anser att det icke är nå— gon mening i att tala om »sannolikheten»

Nu gäller att

för att en Viss hypotes (visst påstående) är sann; denna sannolikhet är antingen = 1 eller = 0.

Inom den neo-bayesianska skolan där- emot betraktar man sannolikheten som ett slags mått för sanningshalten hos studerade hypoteser. Namndelen »baye- sian» går tillbaka på Bayes' teorem.

Bayes' teorem härleds ur sannolik- hetskalkylens multiplikationssats. För att kortfattat ge en uppfattning om vad teoremet går ut på behöver viinföravissa beteckningar. Vi inför symbolen P som skall utläsas »Sannolikheten för inträf- fandet av». Antag att en viss händelse, B, kan inträffa endast som en följd av någon av händelserna A1, A2, A3, . . ., Ak. Händelserna A,, A,, . . ., Ak antas vara varandra uteslutande. Vi sätter P(Ai) = Sannolikheten för hän— delsen Ai. Vi sätter P(B/Ai) = Sannolikheten för händelsen B om A,- föreligger. Vi sätter P(B) = Sannolikheten för hän- delsen B över huvud taget.

P(B) = P(B/A1)P(A1) + P(B/Az) P(Az) + . . . . +P(B/Ak)P(Ak).

Om händelsen B har observerats, hur stor är då sannolikheten för att händelsen

P(Ai/B) =

A,- föregått B? Vi betecknar denna san- nolikhet P(Ai/B). Nu gäller att

P(A.) P(B/A.)_

P(B)

P(Ai) P(B/Ai) P(B/Al) P(Al) + P(B/Aa) P(Ag) + + P(B/Ai) P(Ai) + + P(B/Ak) P(Ak)

Detta är Bayes' teorem. Gången vid upp— ställandet av detta teorem var följande. Vi utgick från en händelse B som kunde inträffa endast som en följd av någon av de varandra uteslutande händelserna A,, A,, . . . Ai. . Ak. I en formel kan vi nu alltså uttrycka P(Ai/B), dvs. sanno— likheten för att just Ai föregick B. F ormeln utgöres av en kvot. I såväl tälja- ren som nämnaren ingår P(Ai). Man brukar kalla P(Al), P(Az), P(Ai), P(Ak)

(a)priorisannolikheter för händelserna A1, A2, . . A,- . . resp. Ak. I formeln ingår även P(B/Al), P(B/Az) . . . P(B/Ai) . . . P(B/Ak). P(B/Ai) är t. ex. sannolikheten för inträffandet av händelsen B om hän- delsen A.- först skulle ha inträffat. Dessa sannolikheter brukar kallas likelihoods. Sannolikheterna P(AI/B), P(Az/B), . P(Ai/B), ..... P(Ak/B) brukar beteck— nas (a)posteriosannolikheter.

Den neo—bayesianska skolans främsta

namn är L. J. Savage som i »The founda- tions of statistics, 1954», uppställt ett axiomsystem, som bl. a. tar sikte på nationellt handlande och beslut». Axio— men återfinnes i nämnda arbete. Det sannolikhetsbegrepp Savage inför, karak- täriseras som »personal probability». Vid tillämpningar kommer specifikationen av den subjektiva sannolikhetsfördelningen att utgöra en startpunkt. Den har samma ställning som priorisannolikheterna vid Bayes* sats. Via data från insamlat ma- terial kommer man med hjälp av Bayes* teorem över till posteriorisannolikheter. Vi skall närmare exemplifiera tillväga- gångsättet genom några enkla numeriska exempel avseende brottslighetsutveck-

ligen. Hr Kzs priorifördelning (förvänt- ningar) beträffande, (R —— A), dvs. brotts lighetsreduktion genom experimentstads- åtgärder sedan hänsyn tagits till kostnads- avdrag redovisas nedan

(R —— A) Sannolikhet 30 % (Brottsligheten minskar med 30 % utöver avdrag) ....... 2/5

0 % (Brottsligheten minskar lika mycket som avdraget belas- tar) ...................... 2/5 —30 % (Avdraget dominerar, 30 % förlust) ................. 1/5 Jämför nedanstående diagram. 30 %, 0 och — 30 motsvarar händelserna Al, Azresp. Aa.

1/5 2/5 2/5 [ + R—A) _— 30 % 0 + 30 % K förlust vinst

Staplarna är proportionella mot hr Kzs priorisannolikheter. Hr K är tydligen rätt optimistisk innan försöket startat. Låt oss vidare förutsätta att hr K vet att 011 = 03-4 = 16 %, och att han vet, att på grund av osäkerhet och otur, det framtida observationsvärdet för R —— A är en normalfördelad storhet. Efter det att försöket slutförts finner man att R— A = 10 %. Detta taljämte GR-A = = 16 % utnyttjas för att beräkna tre likelihoods.

Posteriorisannolikheten för

Sannolikheten för att erhålla R -— A = 10 % om R— A i verkligheten vore + 30 % är 0,1826 k R—A i 0,3281 k R—A i verkligheten vore —30 % är 0,0175 k Konstanten k är densamma i fallen.

I nästa led beräknas posteriorisan- nolikheterna enligt Bayes' teorem.

verkligheten vore 0 % är

de tre

sant värde på R—A = 30 %:

sant värde på R _ A = 0 %:

0,18262 2 2 1=0*35 0,1826— 81— , 75— 5 + 0,32 5 + 001 5 2 0,3281g 2 2 = 0,63 0,1826— 0,3281— , 175— 5 + 5 +00 5

Posteriorisannolikheten för

sant värde på R—A = —— 30 %:

1 0,0175?

0,1826-52- + 0,3281 — + 0,0175 %

2 1 = 0,02

5

Posteriorifördelningen framgår av nedanstående diagram:

0,63 0,35 0,02 ' . ,(R_A) — 30 % 0 + 30 % förlust vinst

Som synes har en förskjutning ägt rum i förhållande till priorifördelningen. Pos— steriorifördelningen kan sägas återge hr Kzs position, sedan han låtit sig influeras av de observerade resultaten. Risken för förlust är enligt posteriorifördelningen mycket liten — hr K kan därför rekom- mendera ett generellt införande av ex— perimentstadsåtgärderna. Om hr K vore

ensam skulle problemet vara förhållande- vis enkelt. Ofta kompliceras emellertid situationen av att fler personer skall avge rekommendationer och att deras tolk— ningar kan gå isär beroende på skilda priorifördelningar. Låt oss anta att hr K har en medbedömare hr L. Hr L är pessimistisk vilket framgår nedan av hans priorifördelning.

0,80 0,10 |0,10 . (R — A) — 30 % 0 + 30 % förlust vinst

Staplarna proportionella mot hr L:s priorisannolikheter.

Den observerade differens, R — A, som Så småningom framkommer är den- samma för hr K och hr L.

De blir för hr L 0,1826

Om uppfattningen om (m-,, är den— samma för hr K och L och båda upp- fattar fördelningen för R - A som normal överensstämmer likelihood. Posteriori— sannolikheterna avviker däremot.

0,1

0,1826 ' 0,1 + 0,3281 0,3281

-0,1 + 0,0175 -0,8 =

0,28

0,1

resp .

0,0175 - 0,8

0,22

0,1826 -0,1 + 0,3281-0,1 + 0,0175 —0,8 :

Posteriorifördelningen för hr L framgår av nedanstående diagram:

0,50

0,22

0,28

—30% 0

Posteriorifördelningen utvisar i mot- sats till priorifördelningen en viss över- vikt åt det positiva hållet. Överensstäm- melsen mellan hr K och hr L är avsevärt bättre beträffande posteriorifördelningen än priorifördelningen.

De priorifördelningar som har exempli- fierats är givetvis starkt förenklade, eftersom vi här utgått från att endast tre priorivärden — 30 %, 0 % och + 30 % är aktuella. Ingenting hindrar att priorifördelningen är kontinuerlig t. ex. så som i nedanstående diagram.

Prlorisannolikhet

! | | 470 1"- 0 '30 ,"- R ut

Om en objektiv hypotesprövning (sig- nifikansanalys) hade utförts skulle vi ej ha fått signifikant resultat. Om vi däre— mot skulle frågat hr K skulle han ha

% R—A ...,, ( )

rekommenderat åtgärder; Hr L skulle antingen rekommenderat åtgärder eller föreslagit fortsatt undersökning. Före en fortsatt undersökning bör hr L:s ovan givna posteriorifördelning nära överens- stämma med hans priorifördelning i den nya undersökningsfasen.

9. Hur skall standarddeviationen för R, 03, beräknas? I bil. 8 redovisas en tabell över allmänt kriminalitetsindex (tabell 3, sid. 310). För att beräkna den standarddeviation som skulle erhållas om man bildar dif- ferensen mellan två treårsperioder (med en genomsnittlig tidsförskjutning om fem år), har kriminalitetsindex för åren 1954 + 1955 + 1956jämförts med index för åren 1959 + 1960 + 1961. Om vi för varje ort bildar differensen mellan den sista och den första treårs- perioden och dividerar med 3 erhålles 10 differenser. De tio differenserna blir för

120 +121 +125—66—75—97

Norrköping:

Jönköping: 24,3, Gävle: 54,7 osv.

Om vi betecknar differenserna som dl, dg, da, . . .

genomsnittsdifferensen d

erhålles standarddeviationen

_d,+d,+d,+ .. + a,,

= 42, 3 7

d10 och bildar

= 43,8 10

5_ D_ : vid.—dr+(d.—d>=+(d.—d)=+ . . .. +(dm—d)” : 20,8 10—1

När vi sedan skall försöka få en förhandsuppfattning av O'R bildar vi

1 1 GB = VG. D.)2 (T + 5) = 21,9 (detta gäller vid t-testet)

Den så erhållna uppskattningen på UR ger en uppfattning om vad som kan tänkas inträffa under experimentperio- den. Sedan experimentet slutförts får vi en aktuellare och därför mer övertygande uppskattning av S. D. Den uppskatt- ningen kommer att baseras helt på data från de nio kontrollorterna.

10. Vissa förutsättningar är fundamen- tala för de under punkt 8 diskuterade analyserna om man vill utnyttja t—testet eller beräkna likelihood. För att t-test skall vara tillämpligt måste differenserna för de tio orterna vara approximativt normalfördelade. Huruvida differenserna under perioden 1962—1969 kommer att vara normalför- delad för kontrollorterna kan belysas först år 1969. Om vi emellertid kan räkna med att tidigare material kan nyttjas för att belysa om normalfördelningen före- ligger eller ej, skulle ett studium av ta.— bellen under punkt 9 kunna utnyttjas. Vi betraktar samma tio differenser d,- och studerar deras fördelning. Vi finner att differenserna är symmetriskt fördelade på ett sätt som icke strider mot vad som

bör gälla för en approximativ normal- fördelning.

En allvarlig invändning mot t-testet är följande. Den standarddeviation S.D. som vi uppskattade under punkt 9 och som vi kan korrigera sedan experimentet slutförts bygger helt på kontrollorter. Nu kan det tänkas att den standarddevia— tion som gäller kontrollorter är avsevärt mindre än den som skulle gälla på ex- perimentorter. Om vi kände till stan- darddeviationen för experimentorter skulle vi kunna beakta att denna är hög— re på dylika orter. Vi kommer emellertid icke att få reda på sanningen eftersom vi har tagit med endast en experiment— ort. Det kan obestridligen tänkas att införandet av åtgärder på ort A har en helt annan effekt än om samma åtgärder sattes in på ort B; dvs. effekten av ex- perimentet skulle variera från ort till ort (samspel mellan ort och experiment). Vi torde vara tvungna att handla som om förutsättningarna för t—testet vore upp- fyllda. Häri ligger givetvis en viss reser- vation beträffande de slutsatser som kan dragas.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1964

. Teknikerutbutånångn i Danmark, Finland, Norge och Sverige. . Nordisk ettenädannelse i by- os muonplnnloz- sins . Nordiskt institut för elementarpartik olust." . Invanditetsvurdering erstatnin sinstsettelu gemdistemer m. v. i yrkessln trydseno in or 11. .Nordiska rådets öresundskonterens den 13—15 april 1984.

STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1964

Systematisk förteckning

(Sturarna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Jultitiedepartementet

Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14]

Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerström— atfiiren. [15] Rapport av parlamentariska nämnden [ Wenner- su-ömaftären. [17] Lag om förvaltningstörfarandet. [27] Beräkning av pensionsreserv i pensionsstifteise. [231 Skadestånd II. [31 Förtlda tillträde, ex ropriationskostnad m.m. [32] Familierättskommit Åktenskapsrätt I. Författ- ningstext. [34] Äktenskapsrätt II. Motiv. [35] Sammanställning av remissyttranden över författ— ningsutredningens förslag till ny författning. Del 8. Kap. 6 i förslaget till regeringsform. [38] Rapport och arbetsmaterial från arbetsgruppen för det kommunala sambandet juni 1964. [39] Rätten till arbetstagares uppfinningar. [49] Utsökningsrätt III. [57] Aktion mot ungdomsbrott. [53]

Försvarsdepartementet Krigsmaktens törbandssj ukvard. [20]

Socialdepartementet

Socialpolitiska kommittén. 3. Bättre åldringsvård. [] 4. Social omvårdnad av handikappade. [43] Arbetstidsiörkortningens verkningar. [9] Behandlingsiorskning vid ungdomsvårdsskolorna.

[2 4] ökat stöd till barnfamiljer. [361 Mentslsjukvårdsiag. [40] 1933 års utredning ang. sjuksköterskeutblldningen I. Grundutbildningen. [45] 11. Vissa grundläggan— de undersökningar. [46] Centrala rehabiliteringsberednlngen 1. Samordnad rehabilitering. Del I. [50] 2. Samordnad rehabili- tering. Dsl 11. [51]

Kommunikationsdepariemontet

Bilskrotning. [21] statens byggnadsbesparingsutredning 3. Offentliga byggnader. Ekonomiskt byggande. [26]

Friiuitalivet i Sverige. DeiI .Utgångsläget och ut- vecklingstendenser. [47] Konsumenmpplysning i televisionen. [54]

Finansdepartementet

Värdesäkringskommittén 1. Indexlä'n. Del I. 2.1ndexlån.De1 II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt skattesystem. [35] Koncernbidrag m.m. [29]

Ecklesiastikdepartementet

1953 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrih [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16 V. Kristendomsundervisnlngen. [30] — Förbud mot utförsel av kulturföremål. [n] Skolans försörjning med lärare II. [44] Farmaceutisk utbildning och forskning. [48] _ Organisation av skolledningen i grundskolan. [i;

Jordbruksdenartementet

1960 års jordbruksutredning. 1. Kapitalutvecklin i det svenska lantbruket. [8] 2. Lantbrukets str turutveckllng. [37] 3. Organisationen av ratio liseringsverksamheten m.m. p jordbruk sko sbrukets och trådgårdsnäringens område. .] Ålgfr gan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisnin». Del II. ' Kronhjortsreservst m.m. [23]

Handehdepartementet

Effektivare konsumtionsupplysning. [4] ,

Översättning av fördrag angående upprättandet Europeiska atomenergigemenskspen (Euratom) - ”' tillhörande dokument. [1 a] Översättning av viktigare töljdförfattningar till fan dragen angående Europeiska ekonomiska ge få:;pen och Europeiska kol- och stålgemenskap

Inrikesdepartementet

Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [a]"- Bostadsstöd för pensionärer. [41] Kommunal markpolitik. [42] statslån till samtundslokaler [52] or 1_:iiinitsatlons- och samarbetsfrågor i Stockholmso ,. e

ESSELTE AB. STOCKHOLM 1964