SOU 1959:37

Ungdomsbrottslighet : överväganden och förslag

Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet

Vid 1956 års riksdag väcktes flera motioner om utredningar beträffande ungdoms- och uppfostringsfrågor samt om åtgärder för att motverka ung- domsbrottsligheten m. 111. Dessa motioner föranledde en framställning från riksdagen (skr. nr 298) till Kungl. Maj:t. Framställningen grunda— de sig på ett utförligt utlåtande av allmänna beredningsutskottet (nr 22), vari lämnades en redogörelse för det arbete på åtgärder mot ungdoms- brottsligheten, som redan pågick inom olika områden. Det förhållandet, att flertalet av de frågor som berörts i de av utskottet behandlade mo- tionerna redan var föremål för utredning hos Kungl. Maj:t eller genom kommittéer, föranledde utskottet att icke förorda nya utredningar. Re- dan föreligger, uttalade utskottet, ett rikhaltigt utredningsmaterial och ytterligare sådan material är att motse den närmaste tiden. Det syntes utskottet böra undersökas, om icke i detta material kan finnas underlag för åtgärder, som kan vidtagas utan tidsutdräkt. För att vinna klarhet i detta hänseende fann utskottet det nödvändigt med en samordning och översyn av materialet. En sådan översyn torde även kunna giva besked om på vilka punkter materialet eventuellt kan behöva kompletteras. Enligt utskottets mening var det lämpligt att Kungl. Maj:t uppdrog åt berörda departement att i samråd låta verkställa samordningen och översynen genom tillkallade experter på olika områden, på vilka det även borde ankomma att föreslå åtgärder. Även lekmannasynpunkterna borde bli företrädda bland dessa experter. Beträffande planeringen på lång sikt uttalade ut— skottet som sin uppfattning, att det förelåg behov av ett särskilt organ med uppgift att följa utvecklingen på hithörande områden och framlägga förslag till åtgärder. I ett sådant organ skulle experter på olika områden medverka, men även här borde lekmannasynpunkterna vara represente- rade. *

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 november 1956 för- ordnade chefen för justitiedepartementet genom beslut den 17 januari 1957 ledamöterna av riksdagens första kammare numera landshövding- en Gösta Elfving, fru Margret Nilsson och fru Annie Wallentheim samt ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren Ture Kö— nigson och professorn Henrik Munktell att inom departementet deltaga i konferenser för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

Sedan Elfving på framställning entledigats från förordnandet den 14 september 1957, blev ledamoten av riksdagens första kammare, chefre- daktören Yngve Möller samma dag förordnad att deltaga i konferenserna.

Hovrättspresidenten Björn Kjellin har enligt särskilt förordnande varit ordförande. Såsom experter har överläkaren vid den psykiska barna- och ungdomsvården i Stockholm Hans Curman och gruppterapeuten jur. kand. Sven Larsson biträtt. Kanslisekreteraren Ulla Larsson har varit sekrete- rare.

I konferenserna har förutom de tillkallade riksdagsledamöterna — deltagit företrädare för justitie-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, inrikes- och civildepartementen samt representanter för socialvård och kriminalvård samt för polis— och åklagarmyndigheterna i Stockholm. Dessutom har till de olika sammanträdena kallats personer, som på skil- da fält sysslar med ungdomsproblem.

Konferenserna började i slutet av januari 1957 och har fortgått till ut- gången av april 1959. Under denna tid har hållits ett trettiotal konferen- ser. De ämnen som behandlats vid de olika sammanträdena redovisas i kronologisk ordning i Bil. 1.

Under konferenserna har vi besökt ett tiotal anstalter, företrädesvis för ungdom, inom kriminalvård, socialvård och nykterhetsvård.

På förslag av allmänna beredningsutskottet (utl. nr 1) anhöll 1957 års riksdag i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj:t att vissa vid nämnda riks— dag väckta motioner — dels om skyndsam utredning rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och dels om en utredning angående samord- ning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syftar till en lös— ning av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt — måtte överläm- nas till konferenserna. Kungl. Maj:t har den 13 september 1957 beslutat i enlighet härmed.

I skrivelse den 27 februari 1958 till chefen för justitiedepartementet har vi _ med överlämnande av det utredningsmaterial som dittills sam- manbragts _ riktat uppmärksamheten på vissa betydelsefulla åtgärder, som enligt vår mening på ett mera avgörande sätt kunde antagas inverka på brottslighetsutvecklingen. Skrivelsen har av chefen för justitiedepar- tementet överlämnats jämväl till social-, kommunikations-, finans-, eckle- siastik-, inrikes- och civildepartementen för fortsatta överväganden.

Sedan första lagutskottet i utlåtande nr 25 och memorial nr 28 före-

slagit riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av förutsättningarna att på viss plats försöksvis åstadkomma en förstärk— ning av de kriminalvårdande och socialvårdande institutionerna samt riks- dagen beslutat i enlighet härmed, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1959 uppdragit åt de sakkunniga att verkställa utredningen och avgiva de för- slag som föranledes därav.

Detta nya uppdrag kräver ett ingående arbete som lämpligen bör be- handlas som en särskild uppgift. Vi anser det därför lämpligt att först redovisa de allmänna överväganden som vårt arbete hittills har lett oss fram till. Med bifogande av utredningsmaterialet får vi sålunda angiva de erfarenheter som vi har gjort under konferenserna och de förslag till åtgärder som vi harfunnit vara påkallade för att i nuvarande läge på ett effektivare sätt bekämpa ungdomsbrottsligheten.

Vid skrivelsen fogas en sammanfattning av utredningsmaterialet (Bil. 2), ett förslag till instruktion för statens ungdomsråd (Bil. 3 ) samt en för- teckning över vissa undersökningar och utredningar som åberopats under konferenserna (Bil. 4).

Stockholm den 10 november 1959

Björn Kjellin Ture Königson Henrik Munktell Yngve Möller

Margret Nilsson Annie Wallentheim

Hans Curman Sven Larsson Ulla Larsson

Konferensernas uppgift

Utgångspunkten för vårt arbete är angiven av allmänna beredningsut- skottet i dess utlåtande år 1956. Utskottet ville inte förorda nya utred- ningar, men utskottet begärde en samordning och översyn av tillgängligt utredningsmaterial, i syfte att finna underlag för åtgärder, som kan vid- tagas utan tidsutdräkt. och eventuellt även anvisning på punkter där materialet kan behöva kompletteras. I uppdraget ingick även att, efter denna översyn, föreslå åtgärder.

Det skulle kunna göras gällande att en översyn av detta slag bör grun— das på prövning av de allmänna riktlinjerna för kriminalpolitiken, så att de förhållanden som bedömes och de åtgärder som föreslås präglas av en enhetlig grundsyn på frågan om de lämpliga vägarna i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Tid efter annan riktas i den offentliga diskus- sionen kritik mot kriminalpolitikens utformning i stort eller mot vissa sidor av densamma. Ungdomsvårdens och kriminalvårdens bristande resur- ser har påtalats. Till väsentlig del har anmärkningarna också vänt sig mot påföljdssystemet och dess praktiska tillämpning. Det har bl. a. gjorts gäl— lande att hänsyn till den brottslige individen har kommit att taga alltför stor plats på bekostnad av allmän säkerhet och medborgarnas trygghet mot brott, att området för kriminalvård i frihet utvidgats över hövan, att barnavårdsnämnder, åklagare och domstolar visat släpphänthet vid be- handlingen av unga lagöverträdare. Kritiken har ibland utmynnat i en bankruttförklaring av den nuvarande kriminalpolitiken. Till stöd för dessa och liknande synpunkter brukar anföras att ungdomsbrottslighe- ten starkt stegras och förskjutes nedåt i åldrarna, att de unga alltför ofta återfaller i brott, att våldsmentalitet hos ungdomen tilltager, att ligahrotts- lighet breder ut sig och liknande förhållanden.

Det möter stora svårigheter att bevisa riktigheten eller oriktigheten av sådana kritiska uttalanden om kriininalpolibiken. Brottslighetens om- fattning och utveckling sammanhänger med många faktorer. Deras in- bördes betydelse för brottsligheten som massfenomen och som individuell företeelse kan svårligen klart avgränsas. Påföljdssystemet ingår som en betydelsefull faktor i detta orsakskomplex. Det bör dock samtidigt fast- slås att våra kunskaper om olika åtgärders verkningar i kampen mot' brottsligheten är begränsade. På denna punkt, liksom på många andra, kräves en fördjupad kriminologisk forskning.

Vid diskussionen av de allmänna riktlinjerna för kriminalpolitiken bör beaktas att hithörande problem och metoder är internationella. 1111- pulserna till den utveckling som har skett hos oss har huvudsakligen kommit från andra länder. De svårigheter som på senare år visat sig till följd av en stegrad brottslighet, särskilt bland ungdom, är gemensamma för en rad länder inom den västerländska kulturkretsen. Brottsligheten är som samhällsfenomen urgammal. Det har aldrig funnits någon radi— kal metod som kunnat helt befria samhället från brott. Den kriminalpoli- tiska planeringen av samhällets åtgärder har aldrig kunnat utgå från något erfarenhetsmässigt grundat ställningstagande till problemets alla aspekter. Det har ständigt varit fråga om att tid efter annan jämka och förbättra de nedärvda och dittills rådande metoderna att bekämpa brotts- ligheten. Denna utveckling har under senare tid framför allt gått i riktning mot en differentiering och nyansering av samhällsingripandena, allt i syfte att öka deras effektivitet. Den har kunnat bygga på en ökad människokun- skap och efter hand kunnat tillgodogöra sig vetenskapliga rön på andra om— råden, särskilt inom psykiatri, psykologi och sociologi. Den differentiering som eftersträvats vid en rad reformer under de senaste decennierna har framför allt syftat till effektivare ingripande mot brottslighet bland de unga. Den kriminalpolitiska inställning som legat till grund för moderna reformer inte bara i vårt land utan _ under Förenta Nationernas ledning _ i en rad länder världen över präglas av en strävan efter en mindre affektbetonad och mera rationell behandling av problemen, så långt som möjligt grundad på kunskap om brottslighetens orsaker och om resultatet av olika sam- hällsåtgärder.

Mot denna bakgrund ter sig en mera allmängiltig granskning av den kriminalpolitiska målsättningen som meningslös. Det torde nämligen råda allmän enighet om vad som eftersträvas med samhällsåtgärderna, och me— toderna måste på detta liksom på andra områden av människobehandling bygga på beprövad erfarenhet. För en översyn av det slag som vi har haft. i uppdrag att utföra kommer därför den väsentliga frågan att bli om be— slutade samhällsåtgärder i praktiken blir fullföljda på ett effektivt sätt.

Konferenserna har _ med biträde av experter från skilda fält _ i första hand sökt inventera ungdomarnas förhållanden inom olika om- råden av samhällslivet och den verksamhet som bedrives av skilda sam- hällsinstitutioner, vilka har att syssla med ungdom. Denna granskning har närmast gått ut på att utröna vad som brister i vår nuvarande bered- skap mot ungdomsbrottsligheten. Utförliga referat av dessa överlägg- ningar har fortlöpande upprättats och tillställts deltagarna och andra intresserade. Det av de sakkunniga sålunda åstadkomna materialet har därigenom kunnat omedelbart _ och utan avvaktan på denna slutredo— visning _ komma till nytta för annat pågående utrednings- och plane- ringsarbete. Parallellt härmed har konferenserna tagit kontakt med så-

dana kommittéer och sakkunnigutredningar, vilkas uppdrag på ett eller annat sätt har anknytning till de frågor som stått på konferensernas pro— gram. Gemensamma överläggningar har ägt rum mellan representanter för sådana kommittéer och utredningar samt deltagarna i konferenserna. Vid konferenserna har åtskilliga brister och luckor i vår beredskap mot ungdomsbrottsligheten påvisats. Ofta är det fråga om förhållanden som uppmärksammats tidigare; i många fall föreligger förslag till åt— gärder eller pågår förberedelserna härtill. Det ligger i sakens natur att vi inte har haft anledning att mera ingående syssla med sådana områden, där det föreligger utarbetade reformförslag vilka överväges och inom kort kan väntas leda till att förslag förelägges riksdagen. Av detta skäl har vi i stort sett kunnat gå förbi de ämnesområden som behandlas i strafflagberedningens förslag till skyddslag och barnavårdskommitténs förslag till barnavårdslag. Vi kan inte heller göra gällande att vi har tagit upp till behandling alla de problem som samhället ställes inför i kam- pen mot ungdomsbrottsligheten. Det måste beaktas att dessa problem är mycket omfattande och att man vid en genomgång därav kan komma in på praktiskt taget alla sidor av det moderna samhällets verksamhet.

Våra kunskaper om ungdomsbrottsligheten är otillräckliga

Under konferenserna har i olika sammanhang framkommit, hur otill- räckliga kunskaperna 0111 ungdomsbrottsligheten är. Detta gäller inte bara den omfattande och invecklade frågan om ungdomsbrottslighetens orsaker utan också åtskilliga andra spörsmål som rör de ungas asociali- tet och kriminalitet. Redan när det gäller att fastställa graden och arten av samt utvecklingstendenserna hos ungdomskriminaliteten i vårt land måste vi på viktiga punkter röra oss med antaganden. Vad beträffar unga lagöverträdares personliga egenskaper och levnadsförhållanden rn. in., så föreligger visserligen enstaka undersökningar, men ännu återstår vik- tiga forskningsuppgifter på detta område. Fortlöpande s. k. behandlings- undersökningar och prognosstudier skulle kunna ge ett ur många syn- punkter värdefullt material. Det skulle härigenom bl. a. skapas ökade förutsättningar för att vidtaga intensivare förebyggande och motverkande åtgärder och för att redan på ett tidigt stadium avgränsa den grupp unga lagöverträdare, för vilka recidivrisken är störst, samt att anordna en in- tensiv behandling av denna kategori ungdomar, innan de djupare hemfal- lit åt kriminalitet.

Vad nu sagts utgör endast några exempel på områden, där våra kun— skaper angående ungdomsbrottsligheten är bristfälliga. Vi har anfört dem för att understryka den uppfattning som vi har framfört i vår skrivelse den 27 februari 1958, att det är synnerligen angeläget att den krimino- logiska forskningen i vårt land organiseras.

Behovet av en fastare organisation av den kriminologiska forskningen i vårt land har också aktualiserats genom det förslag angående ett nordiskt kriminologiskt forskningsråd som professor Johs Andenaes i Oslo på uppdrag av den svenska regeringen framlagt den 28 juni 1958. Förslaget innebär att ett forskningsråd, gemensamt för de nordiska länderna, skall upprättas med uppgift att verka för jämförande undersökningar av kri- minalitet och kriminalpolitik i dejnordiska länderna. Rådet skall kunna självt ta initiativ till dylika undersökningar men också ha möjligheter att ekonomiskt stödja annan forskning med samma syfte. I varje land bör enligt förslaget ett kriminologiskt institut tjänstgöra som kontaktorgan, varjämte uttalas att det kanske kunde vara lämpligt att i varje land bil- das representativa råd eller kommittéer som kan bistå kontaktorganet och landets representanter i det nordiska forskningsrådet.

Jämförande kriminologiska undersökningar av det slag som här nämnts kan ge värdefulla bidrag till kunskapen 0111 brottsligheten i de olika länderna. Forskningsuppgifter skulle inte behöva saknas; trots de, relativt sett, stora likheter som råder emellan de nordiska länderna i fråga om både samhällsstruktur och kriminalpolitik, finns i vissa hänseenden bestämda skiljaktigheter när det gäller brottsligheten. Så har t. ex. bilstöl- dernas antal ökat kraftigt i Sverige, mindre i Danmark och Norge, medan dessa brott fram till helt nyligen knappast förekommit i Finland. När det gäller ungdomarnas andel i den totala brottsligheten föreligger en anmärk- ningsvärd skillnad mellan utvecklingen i de nordiska länderna. Samman- fattningsvis kan den karakteriseras så, att det skett en tidig och betydande ökning i Sverige, en senare och mindre kraftig ökning i Norge och ingen eller tills vidare blott obetydlig ökning i Danmark. Varför utvecklingen sålunda gestaltat sig olika i de tre länderna vet man inte. Även om de formella grunderna för samhällsingripanden mot unga lagöverträdare är tämligen lika, så synes vissa skillnader föreligga när det gäller den praktiska tillämpningen. Vissa faktorer skulle kunna framhävas såsom den större spritkonsumtionen, den snabbare urbaniseringen och den snab- bare utvecklingen av motortrafiken i Sverige. Alla sådana förklaringar stan- nar dock vid gissningar. För närvarande är det alltså inte möjligt att ut- tala något annat omdöme om orsakerna till dessa och andra skillnader än att de måste ligga på det kulturella, sociologiska och socialpsykologiska planet. I vad mån olika kriminalpolitiska åtgärder påverkat utvecklingen vet man heller inte. Jämförande undersökningar för att bättre utreda så- dana orsakssammanhang skulle säkerligen också ge ökad kunskap an— gående åtskilliga faktorer i samband med ungdomsbrottsligheten i varje särskilt land.

Olika förslag till den kriminologiska forskningens organisation har framkommit. Vi har i vår tidigare skrivelse erinrat om juristutbildnings- kommitténs år 1953 framlagda förslag 0111 inrättande vid Stockholms hög- skolas rätts- och statsvetenskapliga avdelning av en professur i krimi- nologi, till vilken skulle knytas det kriminologiska institut, som redan har viss anslutning till högskolan. Häremot har invänts bl. a. att krimi- nologien inte kan inordnas i något av de områden som täckes av de tradi- tionella högskole- eller fakultetsgränserna, utan att denna vetenskap för- utsätter ett samarbete mellan representanter för en rad olika fackområ- den, t. ex. juridik, psykiatri, socialmedicin, sociologi, psykologi och sta- tistik. Frågan om kriminologiens organisation har under senare tid ock- så kommit att behandlas från andra utgångspunkter. När det gäller annan nyare forskning, som berör flera discipliner, har forskningsråden utövat en betydelsefull verksamhet för att förstärka forskningsresurserna och stimulera till samarbete över de traditionella ämnesgränserna. Utveck- lingen mot sådan forskning har också lett till ett ökat samarbete mellan

de olika forskningsråden. Vid årets riksdag har chefen för ecklesiastik- departementet framlagt förslag angående ökat stöd åt forskning m. m. (prop. 105: 1959), vilket bl. a. innebär vissa organisatoriska förändringar beträffande forskningsråden samt en uppräkning av nu utgående forsk- ningsrådsanslag med i runt tal 5,4 miljoner kr. I propositionen uttalas bl. a.:

»Det kommer sannolikt att fordras ett allt intensivare samarbete mellan forskare inom vitt skilda discipliner, när man i framtiden med forskningens hjälp vill angripa ett stort och viktigt problem. Här kan som exempel nämnas det vetenskapliga studiet av kriminalitetens orsaker, ett betydelsefullt pro- blem, vilket såsom framhålles i annat sammanhang, lämpligen borde kunna inom ramen för forskningsrådens verksamhet angripas på bred front på basis av ett av råden gemensamt utarbetat forskningsprogram. Jag vill här tillägga att, med hänsyn till de ökade resurser som råden torde komma att erhålla från och med nästa budgetår, det bör vara möjligt att igångsätta ett dylikt pro- gram.»

Den ståndpunkt som man alltså har intagit i propositionen innebär att den kriminologiska forskningen icke i första hand anknytes till en aka- demisk undervisning i ämnet. Den kriminologiska forskningen har främst ansetts böra »undersöka brottsligheten som samhällsföreteelse och söka klarlägga dess sociala och individuella orsaker och i samband därmed belysa förutsättningarna och medlen för brottslighetens bekämpande».1

Det är enligt vår mening naturligt att forskningen på detta, hittills icke tillgodosedda område bygges upp med en praktisk inriktning. Vi vill framhålla vikten av att forskningsråden omedelbart griper sig an med uppgiften att bygga upp den kriminologiska forskningen och att man då särskilt tar sikte på de problem som sammanhänger med ungdomsbrotts— ligheten.

Utgår man sålunda ifrån att forskningsprogram för kriminologien i första hand tar upp sådana problem som har praktisk betydelse måste forskningsråden vid utformandet av forskningsprogram och bestämman— de av företrädestur mellan olika tänkbara uppgifter ta hänsyn till det praktiska behov som har visat sig hos de myndigheter och organ som kommer i kontakt med kriminalitetsproblem. Det synes därför vara nöd— vändigt att forskningen planlägges i samarbete med dessa myndigheter och organ. Tydligt är att detta skulle betydligt underlättas, om forskarna härvid kan träda i förbindelse med ett centralt samordningsorgan som kan representera erfarenheter och klargöra behoven hos alla de myndig- heter som sysslar med ungdomsbrottslighet. Vi återkommer i det följan- de till denna fråga.

Den organisation av den kriminologiska forskningen genom forsknings- råden som riksdagen har förutsatt skola komma till stånd genom den vid

1 Anförande av statsministern i interpellationsdebatt ang. ungdomsbrottsligheten, II kam.- prot. 1958 nr B 13, sid. 6.

årets riksdag beslutade ökade medelstilldelningen löser enligt vår mening icke alla problem på detta område. Det är uppenbart att ämnet krimino- logi kommer att bli tillbakasatt så länge det icke har självständiga företrä- dare vid universiteten. Endast genom inrättande av tjänster skapas den forskarkarriär som på detta område är behövlig. Härtill kommer att, även om forskningen i kriminologi icke i främsta rummet igångsättes för att tillgodose undervisningen i ämnet, man dock icke bör förbise att även un- dervisningen måste byggas upp från självständiga lärostolar i ämnet. Där- för vill vi framhålla angelägenheten av att kriminologi får ställningen av självständig akademisk disciplin och företrädes av professorer vid univer- siteten.

Kriminalstatistiken måste förbättras

Den nuvarande officiella kriminalstatistiken i vårt land är, såsom tidigare framhållits, behäftad med allvarliga brister. Det kan sägas att den i stort sett endast ger en bild av myndigheternas verksamhet i anledning av brott, som kommit till deras kännedom och som föranlett någon form av samhällsreaktion för personer i straffmyndig ålder.

Ett säkrare bedömande av ungdomsbrottslighetens omfattning och ut- veckling förutsätter kännedom om åtskilliga faktorer, varom vi för när- varande vet mycket litet. I vissa fall torde det över huvud taget inte vara möjligt att få faktiska uppgifter, t. ex. i vilken utsträckning det före- kommer att brott inte genom anmälan eller eljest, kommer till myndig- heternas kännedom. Likaså saknas hållpunkter för bedömande av ung- domarnas andel i sådana brott som anmälts men där gärningsmannen ej anträffats. Att det här är fråga om en kvantitativt sett betydande brotts- lighet framgår av de uppgifter angående den s. k. uppklaringsprocenten som meddelats vid konferenserna och som redovisas i den officiella statisti- ken. Om man såsom »uppklarade» räknar de brott som både anmälts och uppklarats under ett visst kalenderår var uppklaringsprocenten för samtliga brott i hela landet åren 1957 och 1958 34,0 procent resp. 34,1 procent samt i Stockholm 18,6 resp. 18,5 procent. För tillgreppsbrotten var motsvarande siffror för hela landet 1957 20,7 och 1958 21,1 procent samt i Stockholm 1957 8,6 och 1958 9,2 procent. Denna beräkningsmetod ger emellertid inte något svar på frågan hur stor del av brotten som överhuvud blir uppklarade. 0111 såsom »uppklarade» medräknas inte endast de under ett visst är både anmälda och uppklarade brotten, utan även de under året uppklarade brott som anmälts ett tidigare år, utgör uppklaringsprocenten för samtliga brott i hela landet för år 1957 och 1958 39,8 resp. 40,7 procent och för tillgrepps- brotten 23,9 resp. 24,7 procent. Det bör emellertid anmärkas att uppgifter angående uppklaringsprocenten _ vilken metod som än användes _ bör bedömas med försiktighet, bl. a. beroende av svårigheter att åstadkomma en enhetlig redovisning av primärmaterialet. De anförda siffrorna ger emel- lertid en antydan om svårigheten att få en någorlunda korrekt bild av ung— domsbrottslighetens verkliga omfattning.

Genom att förbättra kriminalstatistiken skulle man kunna komma närmare detta mål. För närvarande ger den icke tillräcklig vägledning

för att besvara åtskilliga betydelsefulla frågor i samband med ungdoms- kriminaliteten. Det saknas t. ex. erforderligt material för att med någon större grad av säkerhet bedöma kvantitativt och kvalitativt —— ett så viktigt spörsmål som den asociala och kriminella aktiviteten hos ungdo- mar som inte uppnått straffmyndig ålder. Vissa uppgifter härom lämnas i polisstatistiken. På 100 000 av medelfolkmängden i åldern 10—14 är redo- visas 2 044 ungdomar under 15 år som misstänkts för brott men som ej åtalats på grund av underårighet; för år 1951 var motsvarande tal 1 404.

Dessa siffror kan dock knappast läggas till grund för en bedömning av de underårigas faktiska kriminalitet. Polisstatistiken är för närvaran— de upplagd mera som en slags arbetsstatistik för polisen än som krimi— nalstatistik; av tekniska skäl blir de för hela riket angivna siffrorna an— gående antalet brott för höga, bl. a. därför att i dessa ingår fall som i verk— ligheten inte utgjordes av brottslig gärning samt att i åtskilliga fall samma brott anmäles från flera håll eller inom flera olika distrikt. Å andra sidan måste man räkna med att det i betydande utsträckning förekommer att brottsliga gärningar som begås av personer under 15 är aldrig kommer till polisens kännedom utan handlägges direkt av barnavårdsnämnderna. Dessa fall framträder således inte i polisstatistiken och kan inte heller särskiljas ur barnavårdsnämndernas statistik angående deras klientel.

I detta sammanhang vill vi erinra om vissa uppgifter som vid konfe- renserna lämnats angående omfattningen av de icke straffmyndigas kri- minalitet i Norge; straffmyndighetsåldern är där 14 år. Enligt dessa upp- gifter finns ingen åldersgrupp i den norska befolkningen som har ett högre antal lagbrytare än 13—14-åringar. Var fjärde person som blir ta- gen av polisen för ett brott, motsvarande straffregisterbrott i Sverige, är yngre än 14 år. I 75——80 % av fallen är det fråga om tillgreppsbrott. Var tredje person som blir tagen av polisen för stöld är under 14 år.

Mot bakgrunden av vad ovan sagts torde det vara fruktlöst att för- söka angiva något mått på den kriminella aktiviteten hos ungdom un— der straffmyndig ålder. Det står emellertid klart att handlingar av detta slag förekommer så ofta att man här har att göra med ett allvarligt sam— hällsproblem. Vidare är det sannolikt att denna aktivitet ökar. Samhällets resurser i kampen mot ungdomsbrottsligheten skulle otvivelaktigt kunna utnyttjas mera planmässigt och effektivt om man hade en bättre statistisk redovisning av de underårigas kriminalitet.

Även när det gäller unga lagöverträdare över straffmyndig ålder åter- står åtskilliga frågor att besvara. Det är exempelvis ganska svårt att er- hålla en uppfattning om hur allvarlig dessa ungdomars kriminalitet är. Detta sammanhänger bl. a. med brister i den statistiska redovisningen av vissa nyare reaktionsformer, framför allt av åtalseftergifterna. Sådana beviljas nu till ett antal av ca 5 000 om året. För att erhålla en uppfatt-

2—906735

ning om brottens svårighetsgrad vid åtalseftergifter måste under nuva- rande förhållanden göras tidsödande undersökningar i efterhand.

Även i andra hänseenden utgör den fortlöpande kriminalstatistiken, sådan den nu är utformad, inte det stöd för den kriminologiska forsk- ningen som den kunde och borde vara. Detta gäller exempelvis redovis— ningen av lagöverträdarens person och förhållanden, vilken är synnerli- gen torftig och har föga värde för en modern kriminologisk orsaksforsk- ning. Vi vet också mycket litet om vad som händer under verkställigheten av de olika reaktionerna, om utfallet av permissioner från anstalter, om rymningar o. s. v. Ej heller är återfallsstatistiken tillfredsställande ord— nad.

I detta sammanhang vill vi erinra om det uppdrag som vi har erhållit genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1959 att, såsom riksdagen har begärt, utreda förutsättningarna för att på viss plats åstadkomma ett försök med en förstärkning av de kriminalvårdande och socialvårdande institutionerna. Vi har ännu icke hunnit att mera ingående behandla detta uppdrag. Det är likväl uppenbart att redan planläggningen av en sådan försöksverksamhet och i än högre grad genomförandet därav på sådant sätt att erfarenheterna tillvaratages förutsätter en bättre sta— tistisk redovisning än den som för närvarande erhålles genom den offi— ciella statistiken.

Utan att taga ställning till detaljerna i det av kriminalstatistikutred- ningen framlagda förslaget till en reformerad kriminalstatistik (SOU 1954: 35) vill vi ånyo uttala vår uppfattning _ framförd redan i skri— velsen den 27 februari 1958 _ att det är en synnerligen angelägen och brådskande uppgift att upprusta kriminalstatistiken i huvudsaklig över- ensstämmelse med detta förslag.

Ungdomsbrottsligheten som samhällsproblem

Ehuru våra kunskaper om brottsligheten är ofullständiga och den sta- tistiska redovisningen därav är ytterst bristfällig, är det dock tydligt att vi här rör oss med ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. Det är uppenbart att den brottslighet som utan närmare undersökningar kan konstateras innebär en betydande skadegörelse som riktar sig mot såväl mänskliga som materiella värden. En väsentlig synpunkt är även att brottsligheten skakar medborgarnas trygghet. Det måste anses som ett ele- mentärt krav från medborgarnas sida att samhället genom lämpliga åt- gärder skapar och upprätthåller trygghet till person och egendom. Den in- sats som samhället kan göra för att fylla denna fundamentala uppgift för- delar sig på många områden och kan ses både på längre och på kortare sikt. Det är naturligt att åtgärderna särskilt riktar sig mot de unga, både där- för att deras andel i den samlade brottsligheten är förhållandevis stor och därför att det gäller att förebygga fortsatt brottslighet från deras sida.

Om inte verksamma motåtgärder vidtages från samhällets sida kom- mer ungdomsbrottsligheten att ytterligare öka. Bland de faktorer som kan tänkas medverka till en sådan utveckling märkes de växande ungdoms- kullarna och den fortskridande urbaniseringen.

I den offentliga debatten göres då och då uttalanden som innebär en kraftig överdimensionering av ungdomsbrottsligheten både kvantitativt och kvalitativt. I viss mån måste sådana tendenser ses mot bakgrunden av kriminalstatistikens brister, men detta torde inte vara hela förklaring— en. Möjligt är att den affektbetonade atmosfär, i vilken debatten om ung- domskriminaliteten ibland föres, står i samband med den stegring av bil- stölderna som skett under de senaste åren, »Biltjuven» har kommit att framstå som den typiske ungdomsbrottslingen, och de unga lagöverträ- darna i allmänhet har i vida kretsar kommit att bli föremål för de aggres— sioner som biltillgreppen otvivelaktigt framkallat hos allmänheten. Bil- stölden är samhällsvådlig ur många synpunkter. Stora materiella värden står på spel och biltjuvarnas framfart är många gånger farlig till liv och lem för andra trafikanter, för deras passagerare och för dem själva. Erfa— renheten visar att bilstölderna ofta har andra brott i släptåg. Allt eftersom bilägarnas antal ökar har bilstölderna, särskilt i storstäderna, kommit att av allt fler medborgare upplevas som ett ständigt aktuellt hot. Detta uppleves

så mycket starkare som bilköpet för mången förutsätter sträng sparsam- het och indragningar på andra områden.

Av dessa och liknande skäl är det inte ägnat att förvåna om diskussio— nen om bilstölder och biltjuvar många gånger är affektbetonad. Via bil— stölderna synes motsvarande känslomässiga inställning understundom ha kommit att prägla debatten om de ungas kriminalitet. Denna inställning kan ibland ha färgat av sig på diskussionen om ungdomsproblemen i vid- sträckt mening.

Det är emellertid av vikt att fasthålla, vilka dimensioner ungdomskri- minaliteten faktiskt har enligt tillgängliga data. De ungdomar som begår brott utgör en procentuellt liten grupp. Antalet för straffregisterbrott årligen dömda utgör ej mer än en halv procent av motsvarande åldersgrupp eller, om man räknar endast män, omkring en procent. Barnavårdsnämnden i Stockholm räknar med att antalet Stockholmsungdomar i åldern 15—18 år, som kommer i kontakt med rättvisan genom åtal eller åtalseftergift motsvarar omkring två 51 tre procent. Det synes oss mot bakgrunden här— av uppenbart att ungdomsbrottsligheten i vårt land hur allvarlig den ur skilda synpunkter än är dock är av den storleksordning att det bör vara möjligt för samhället att vidtaga effektiva åtgärder för att motverka brottsligheten och tillrättaföra de unga.

Det mentalhygieniska betraktelsesättet måste

genomsyra samhället

Någon meningsskiljaktighet torde knappast föreligga därom att de all- mänt förebyggande åtgärderna är av väsentlig betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Det kan visserligen med vår nuvarande brist- fälliga kunskap om brottslighetens orsaker _ vålla svårigheter att pre- cisera vilka åtgärder som bör vidtagas och att verkställa en avvägning mellan olika åtgärder efter angelägenhetsgrad. Behovet belyses dock i viss mån av den kunskap och den erfarenhet man redan har om dem som hemfallit åt kriminalitet, Åtskilliga upplysningar i detta hänseende har lämnats vid konferenserna, särskilt i samband med en redovisning av vissa undersökningar angående ungdomar med anpassningssvårigheter.1

Den ena av dessa undersökningar avsåg i huvudsak ungdomsfängelse- elever (fångvårdsgruppen), en annan gällde elever vid ungdomsvårdssko- lor (ungdomsvårdsgruppen). Dessa undersökningar ger bland annat vid handen, att knappt hälften av de undersökta har vuxit upp med mer konstanta fostrare, antingen egna sammanlevande föräldrar eller något annat konstant fostrarpar. Bara en dryg tredjedel av ungdomsvårdsgrup- pen har under uppväxten levat tillsammans med båda sina egna föräldrar. Till jämförelse må nämnas, att enligt ungdomsvårdskommittén, som un- dersökte ett material av 8 000 normalungdomar, hade 80 procent av des- sa vistats i hem med sammanlevande föräldrar under de 15 första lev- nadsåren (SOU 1951: 41). Det är alltså en väsentlig skillnad. Ungefär en fjärdedel av ungdomsvårdsgruppen har vuxit upp i mer än två olika mil— jöer med flyttningar mellan fosterhem, barnhem, o. s. v. Utomäktenskap— lig börd, som ju lätt medför onormala uppväxtförhållanden, förekommer för en dryg fjärdedel, medan motsvarande "tal i totalbefolkningen är om— kring 14 procent. Också i andra kriminalvårdsgrupper har man funnit ungefär 25 procent utomäktenskaplig börd.

Hos över 40 procent av ungdomsvårdsklientelet beräknar man att det förelegat antingen sådana ekonomiska svårigheter att familjen konstant eller periodvis uppburit understöd eller att fami'ljeförsörjarens yrke varit säsongbetonat och därigenom medfört växlande ekonomisk stan- dard. I fångvärdsgruppen beräknar man 28 procent med dålig ekonomi i

1 Se Bil. 2, sid. 116.

hemmet. Exceptionell trångboddhet har i ungdomsvårdsgruppen förekom- mit i 11 och i fångvårdsgruppen i 14 procent av fallen.

Psykisk abnormitet hos andra medlemmar av den unges familj och då företrädesvis hos föräldrarna är tämligen vanliga företeelser i fråga om det unga vanartsklientelet. Psykisk rubbning hos närstående redo- visas för 16 procent i fångvårdsgruppen. För ungdomsvårdsgruppen, där man har något annorlunda definitioner, finner man för pojkarna 12 pro- cent sinnesslöhet eller sinnessjukdom bland föräldrar eller syskon och i ungefär vart fjärde fall dessutom vad man har kallat »karakterologiska abnormiteter», såsom påfallande folkskygghet, raseriutbrott, höggradig kverulans, suicidalförsök etc. Spritmissbruk hos närstående förekom- mer i 31 procent av fallen i fångvårdsgruppen, 26 procent i ungdoms- vårdsgruppen. Sexuell lösaktighet och/eller vagabondering inom famil— jen förekommer för var femte pojke och var tredje flicka i ungdomsvårds- klientelet. Drygt 20 procent av föräldrarna i båda materialen har varit kri- minellt belastade.

På vilka punkter man än undersöker uppväxtförhållandena för det unga brottslingsklientelet finner man höga frekvenser av negativa fakto- rer. På fångvårdsmaterialet har man kommit fram till att bara 14 pro— cent har haft en uppväxtsituation, vari negativa faktorer icke påvisats vid undersökningen. Som jämförelse kan nämnas en undersökning av det svåraste barnavårdsklientelet i Göteborg. Även där förekom negativa faktorer i uppväxtmiljön till mycket stort antal; endast 13 procent ha- de inga påvisbara brister av detta slag.

Vid de två undersökningarna har även frågan om det unga vanarts- klientelets psykiska egenskaper belysts. Man har exempelvis sökt bedö— ma det undersökta klientelets allmänna psykiska mognadsgrad. Av fång- vårdsgruppen betecknas endast 40 procent som normalt mogna för åldern, 37 procent som ej fullt mogna och 23 procent som infantila. I ungdoms- vårdsgruppen är motsvarande tal 30, 37 och 33 procent.

Beträffande de undersöktas känsloreaktioner utvisar undersökningar— na att endast en fjärdedel av vardera gruppen inte har direkta emotionella brister.

Kontaktförmågan (den ytliga kontaktattityden) är ofta bristfällig. I fångvårdsmaterialet beskrives 57 procent vara utan kontaktbesvär, me- dan de övriga betecknas som blyga och försagda eller slutna och otill— gängliga. Ungdomsvårdsmaterialet redovisar 54 procent utan kontakt— störningar.

Vid konferenserna har även frågan om normala ungdomars sociala an— passning blivit belyst genom en undersökning av en slumpvis utvald nor- malgrupp Stockholmspojkar i skolåldern. Huvudsyftet med denna undersök— ning har varit att mäta dessa pojkars förmåga till social anpassning. På ba— sis av uppgifter från föräldrar och lärare har pojkarna delats in i fem grup—

per med hänsyn till denna förmåga. Grupperna är: 1) utmärkt anpassning inga symtom; 2) god anpassning med enstaka symtom, t. ex. sömn— eller matsvårigheter av sådan art, att de icke stör omgivningen; 3) tillfreds— ställande anpassning —— med något eller några symtom, som placerar pojken i särställning, men ej utgör något aktuellt problem, t. ex. en debil pojke som klarar sig bra i hjälpklass; 4) dålig anpassning —— med flera symtom av sådan grad och art att de stör den sociala samlevnaden; 5) sociala katastrof- fall med så alarmerande symtom att pojken måste skiljas från sin miljö och få vård på en specialinstitution, sjukhus, ungdomsvårdsskola eller dy- likt.

Frekvenstalen för dessa anpassningsgrupper är ungefär följande. Ut- märkt anpassning 20 procent, god anpassning 23 procent, tillfredsställan— de anpassning 30 procent, dålig anpassning 23 procent och katastroffall 2 procent.

Vårt land har de senaste decennierna präglats av en stigande materiell standard. Denna utveckling har varit åtföljd av förändringar av livsfor- mer, samhälleliga institutioner, traditioner, värderingar o. s. v. Alla dessa förändringar ställer en mängd medborgare inför anpassningsproblem vid vars lösning de har föga hjälp av tidigare personliga erfarenheter eller av tidigare generationers upplevelser.

Vad nu sagts gäller inte minst nutidens ungdom. Under de senaste de- cennierna har ungdomarnas andel i befolkningen successivt stegrats; det beräknas t. ex. att antalet män i åldern 15—21 är omkring år 1965 kom— mer att vara 50 procent större än 1955. Under de senaste 100 åren har också pågått en inflyttning i allt snabbare takt till tätorter och städer. Hur utvecklingen fortlöpt under de senaste 20-—30 åren belyses av det faktum att år 1930 en tredjedel av befolkningen bodde i städer och nu ungefär hälften. Framför allt har ungdomen flyttat. Enligt en av ungdomsvårds- kommittén på sin tid avlämnad redovisning var 63 procent av flickorna och 52 procent av pojkarna i ålder 17—26 år i Stockholm, Göteborg och Malmö inflyttade. Som regel flyttar ungdomarna utan föräldrarna; när de lämnat den invanda uppväxtmiljön står de också utan föräldrarnas omedelbara stöd. Ungdomens arbetsinkomster har ökat mycket kraftigt och kommer att öka än kraftigare i framtiden. Enligt prognoser som gjorts av industrins utredningsinstitut beräknas den genomsnittliga industriarbetar- lönen bli fördubblad mellan 1955 och 1975. Den allmänna arbetstidsför- kortningen medför nya problem.

Genom ett rikt förgrenat system av samhällsåtgärder har vi i vårt land nått en social trygghet för medborgarna som har få motsvarigheter på andra håll. Självfallet är detta i och för sig en värdefull tillgång. Det före- ligger emellertid en anmärkningsvärd eftersläpning av samhällets insatser för att förebygga psykisk ohälsa, vantrivsel och anpassningssvårigheter,

detta samtidigt som en mängd förhållanden inom det nutida samhällslivet otvivelaktigt gynnar uppkomsten av just dylika fenomen. I denna situation är det enligt vår mening ytterst angeläget att de mentalhygieniska aspekterna vinner större beaktande än hittills inom olika områden av samhällslivet. Lika viktigt som att skapa vårdresurser för behandling av psykiskt sjuka och anpassningsstörda är att vidtaga åtgärder till förebyggande av psykisk sjukdom, nervösa rubbningar och anpassningsstörningar av skilda slag. Det finns väl knappast någon form av social aktivitet, innebärande en nära kontakt människor emellan, där det inte finns anledning att anlägga ett mentalhygieniskt betraktelsesätt. Detta gäller i hem, skola, äktenskap och arbete.

De förut redovisade undersökningarna av anstaltsklientel —— vilka på väsentliga punkter stämmer överens med vad som är känt genom andra undersökningar hos oss och i andra länder _ ger en antydan om i vilken riktning man har att söka avgörande orsaker till brottslighet bland ung— dom. I dylika undersökningar av kriminell ungdom återkommer ständigt en hög frekvens av bristfälliga hemförhållanden och dålig uppväxtmiljö. Å andra sidan bör man hålla i minnet att kriminalvårdsklientelet utgör en liten minoritet av alla dem som vuxit upp under sådana förhållanden.

Då man överväger allmänt förebyggande åtgärder mot ungdomsbrotts- lighet, har man att räkna med att ett förbättrande av de förhållanden under vilka barn i allmänhet växer upp kan ha en gynnsam verkan på deras förmåga att anpassa sig och att man därigenom kan förebygga brottslighet. Här är emellertid inte bara fråga om yttre faktorer i uppväxtmiljön. Minst lika viktigt är att det emotionella klimatet och framför allt det känslomässiga förhållandet mellan föräldrarna och barnen är sådant, att barnen kan ut— vecklas harmoniskt. Det är självfallet inte möjligt att genom generella åt- gärder undanröja alla negativa faktorer i barns uppväxtförhållanden. Psy- kisk ohälsa, alkoholism, prostitution och brottslighet hos föräldrar lika väl som slitningar i äktenskapet, oenighet om uppfostringsmetoder, oförmåga till känslomässigt engagemang, o. s. v., kan utsätta barn för negativa in- flytelser, ägnade att försvåra dess anpassning i samhället och i många fall att grundlägga framtida brottslighet.

Att höja den mentalhygieniska standarden i samhället är en fråga som spänner över mycket stora fält. Det ligger dock i öppen dag att åtskilligt finns att göra för att leda utvecklingen i önskvärd riktning. Man kan här peka på att, medan t. ex. hygien och socialmedicin har företrädare i den akademiska undervisningen, det mentalhygieniska området lämnats utan- för. Det torde närmast ha anknytning till psykiatri, men mentalhygien måste dock betraktas som ett så viktigt ämne att den bör utgöra en självständig akademisk disciplin. Endast på så sätt kan forskning och undervisning, i första hand inom den medicinska utbildningen, tillgodoses. Men självfal- let kan man, om man vill nå mera beaktansvärda resultat, icke stanna här—

vid. De mentalhygieniska aspekterna måste ges tillräckligt utrymme också vid utbildningen av personal av olika kategorier. I detta sammanhang vill vi särskilt framhålla lärare, jurister, vårdpersonal och poliser. Det är också viktigt att personer i nyckelpositioner inom olika områden av samhälls- livet blir i ökad utsträckning medvetna om de mentalhygieniska synpunk— ternas betydelse. Mentalhygienen bör vidare ingå som ett led i en allmän folkuppfostran.

Även mera speciella synpunkter kan anläggas på en förbättring av mentalhygienen i samhället. Särskilt måste behovet av rådgivning och sakkunnig behandling för att motverka anpassningsstörningar beaktas i detta sammanhang. Detta bör sättas in på ett så tidigt stadium av indivi— dens liv som möjligt. Barnavårdscentralerna erbjuder, såsom erfarenhe- terna från Stockholm utvisar, utmärkta tillfällen härför.

Behovet av en förbättrad mentalhygien har på vissa områden under- sökts. För närvarande föreligger sakkunnigförslag, som på olika områden avser att tillgodose bl. 3. de mentalhygieniska synpunkterna, nämligen de förslag som innehålles i mentalsjukvårdsdelegationens betänkanden »Psy- kisk barna- och ungdomsvård» (SOU 1957: 40), »Behandlingshem och men- talsjukhem för barn och ungdomar» (SOU 1958: 20) samt »Mentalsjukvår- den. Planering och organisation» (SOU 1958: 38) jämte 1955 års familje- rådgivningskommittés betänkande om allmän familjerådgivning (SOU 1957: 33). Det förstnämnda och det sistnämnda betänkandet har behandlats vid sammanträdet den 26 november 19571. Utan att taga ställning till för- slagen vill vi starkt understryka vikten av att åtgärder snarast vidtages på ifrågavarande områden.

1 Se Bil. 2, sid. 126.

Barnafostraren behöver samhällets stöd

Att familjen spelar en stor, kanske avgörande roll för uppkomsten av social felutveckling är egentligen rätt självfallet, eftersom familjen över huvud är riktningsbestämmande för barnens inväxande i samhället. Det är också ovedersägligt att förändringar i hela samhällsstrukturen verkar på barnen via deras familjer.

Vill man kort karakterisera förändringen av familjens funktioner i nu— tidssamhället kan det ske i följande punkter:

1. Familjen i det lilla samhället, där alla kände varandra, har i stor utsträckning ersatts av anonyma storstadsfamiljer.

2. Samtidigt har familjen krympt: barnen blir färre, far- och morför— äldrar tillhör inte som förr den trängre familjekretsen, förankringen hos släkten och hembygden har avtagit.

3. Till faderns arbete utom hemmet har nu i stor utsträckning kommit moderns yrkesarbete utanför hemmets väggar.

4. Inflyttningen till städer och tätorter — urbaniseringen gör att kraven på anpassning till nya och ovana livsmönster ökar.

5. Ungdomarna tillbringar mera av sin fritid utanför hemmet.

6. Familjen spelar inte längre samma roll som ekonomisk enhet, medan dess emotionella betydelse för familjemedlemmarna träder mera i förgrun— den.

Det är antagligt att den sista punkten innehåller problemets kärna: förr i världen bildade materiell nöd oftare utgångspunkten för en krimi- nell bana nu för tiden torde brister i hemmets emotionella klimat utgöra en väsentlig faktor i en sådan utveckling.

I den populära diskussionen vill man ofta formulera detta så att det är »föräldrarnas fel» att barnen spårar ur och att problemet skulle vara ur världen om man kunde få föräldrarna att bättre inse sitt ansvar o. dyl.

Ett sådant resonemang träffar dock inte problemets kärna. Det finnes en rad undersökningar som bestyrker att »dåliga hem» ofta är liktydigt med hem som förstörts av psykisk ohälsa, spritmissbruk, kriminalitet, ofta med fattigdom och bostadsnöd i släptåg. Det hela blir till en hop- flätad härva av materiell och psykisk nöd.

Det ödesdigra ur barnens synpunkt är att dessa familjer ofta blir de ut- stötta, föraktade familjerna. Ett betonande av att det är »föräldrarnas

fel» tenderar tydligen att öka omgivningens avståndstagande, d. v. s. skärpa barnens svårigheter att känna solidaritet med samhället. Sett med barnens ögon är ju de vuxnas samhälle personifierat i grannarna, portvak— ten, läraren o. s. v.

För att hjälpa sådana familjer är det uppenbarligen inte tillräckligt att ge materiellt stöd. Det idealiska skulle vara att ge materiell hjälp i regel väl som socialvård i någon form _ på sådant sätt att den uppleves som ett psykologiskt stöd i en trängd situation. Säkerligen kräves för detta en stab socialarbetare som fått sin utbildning även för mentalhygieniska uppgifter. Från bl. a. socialinstitutens sida har man även önskat förbätt- rade utbildningsmöjligheter i sådan riktning.

Tiden torde också vara mogen för att den allmänna upplysningsverk— samheten i uppfostringsfrågor _ vilken förvisso är förtjänt av all uppmärk- samhet kompletteras med en information som direkt riktar sig till perso— ner i ansvarig ställning, såsom ledamöter av sociala nämnder och styrelser av skilda slag.

Det sägs ibland att barnuppfostraren nuförtiden känner sig osäker där— för att inga fastare normer finns för hur barn bör behandlas. Det är möj— ligt att detta resonemang till någon del är riktigt. Men fråga är om det inte ofta nog innebär en förväxling av orsak och verkan: folk i allmän— het och föräldrar i synnerhet känner sig osäkra därför att levnadsförhål- landen och sociala vanor så snabbt förändras, och följaktligen känner de ,sig då också osäkra om hur deras barn skall fostras.

Vad som från samhällets sida kan göras för att i detta läge underlätta barnafostrarens uppgift måste bestå av en räcka åtgärder med verkan på lång sikt med bl. a. sådana punkter som stöd åt skolan och lärarutbild- ningen, åt utbildningen och fortbildningen av personal inom barnavård och annan socialvård, åt folkbildningsrörelsen o. s. v., samt sist men inte minst viktigt en utvidgning av den psykiska barna- och ungdomsvården, som ju har sådan allmän upplysning som en av sina väsentliga uppgifter.

Målsättningen för en sådan samlad kraftinsats från samhällsorganens sida kan kort sammanfattas i följande punkter:

1. Föräldrar och andra fostrare skall äga någon kännedom om de olika utvecklingsfaser som barn genomgår, så att de slipper känna ängslan för sådant som endast är normala variationer och bättre kan tillgodose bar- nens behov i olika åldrar.

2. Lärare, socialarbetare och andra som har till specialuppgift att verka bland barn bör få tillräcklig skolning i mentalhygien.

3. Alla barnfamiljer bör vara garanterade ett visst mått av ekonomisk trygghet; när socialhjälp behövs bör den ges på sådant sätt att den upp- leves som ett psykologiskt stöd.

4. Barnen bör få en chans att lära sig ansvar och att utnyttja sina fär—

digheter genom att dess omgivning, i hemmet och i skolan och annorstä— des, ställer krav som barnet rimligtvis kan motsvara.

5. Forskningsresultat angående barnens inväxande i samhället och for- merna för den mänskliga samlevnaden överhuvud bör framläggas inte bara i vetenskaplig form utan även så att de snabbt blir tillgängliga för den stora allmänheten.

Gänget och ligan

Trots att det i vårt land inte finns någon tillförlitlig statistik på området, står det klart att ungdomsbrottsligheten i betydande utsträckning tar formen av ligabrottslighet.1 Ett exempel härpå är den ungdomsligai en Stockholms- förort, för vilken en redogörelse lämnades vid sammanträdet den 17 oktober 1957.2 Om de faktorer som kan bidraga till att ett socialt ungdomsgäng över— går till att bli en liga som inlåter sig på otillåtna handlingar, om ligornas inre struktur, om de normer som reglerar medlemmarnas inbördes relationer och deras attityder mot utomstående, om allt detta och åtskilligt annat i samband med ungdomsligorna är vår kunskap emellertid mycket begränsad.

I och för sig är det inte överraskande att ligabildningen ingår som ett ty- piskt moment i ungdomarnas kriminella aktivitet, eftersom kamratgruppen, gänget eller >>klubben>> spelar en mycket viktig roll för tonåringar över hu- vud taget. Det förtjänar att påpekas att ungdomarnas strävan att vinna in- träde i en jämnårig kamratkrets utgör ett naturligt och nödvändigt led i en mognadsprocess. För såväl enskilda föräldrar som för samhället bör det Jara en uppgift att underlätta dessa strävanden.

Härvid har föreningsväsendet och den organiserade fritidsverksamheten betydelsefulla uppgifter att fylla. Man måste dock räkna med att åtskilliga av de ungdomar som blir medlemmar av kriminella ligor är så passiva och håglösa att de behöver särskild påverkan för att kunna slussas in i socialt acceptabla verksamheter. På en del håll i utlandet anlitas för detta ändamål speciellt utbildade socialarbetare som kontaktar ungdomsligorna i gathör- nen, på kaféerna o. s. v. Även om ligabildningen i vårt land inte antagit så grovt störande former som i vissa större städer utomlands, synes ett fält- arbete av detta slag kunna erbjuda vissa fördelar för att motverka en aso- cial ligabildning inom sådana storstadsområden som hotas därav.

Anknytningen till en kamratkrets eller ett gäng innebär för ungdomarnas del att det barnsliga förhållandet till föräldraauktoriteten försvinner. Det ligger i sakens natur att denna mognads- och frigörelseprocess kan innebära starka påfrestningar på förhållandet mellan föräldrar och ungdomar, vilket i sin tur kan göra de sistnämnda mera mottagliga för kriminella impulser. Här torde en klokt upplagd upplysnings- och rådgivningsverksamhet för både föräldrar och ungdomar ha en viktig uppgift att fylla.

1 En norsk undersökning av antalet deltagare i stölder redovisas i Bil. 2 sid. 109. ” Se Bil. 2 sid. 169 och 175.

Några synpunkter inför en reform av barnavårdslagen

Vid sammanträde den 3 mars 1959 har vi överlagt med de sakkunniga som tillkallats för att överarbeta barnavårdskommitténs förslag till ny bar— navårdslag. Sedermera har till lagrådet remitterats ett förslag till ny bar— navårdslag. Vi har icke upptagit detta förslag till detaljgranskning, men vill redovisa några av de synpunkter som framförts under våra diskussio— ner kring detta ämne.

Lagförslaget innehåller bl. a. bestämmelser om två slag av preliminära ingripanden mot underåriga, nämligen tillfälligt omhändertagande av po- lismyndighet (33 5) samt omhändertagande för utredning genom beslut av barnavårdsnämnd (30 å). I förstnämnda fall skall anmälan om omhänder- tagandet ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden, som har att skynd— samt besluta om den underårige skall omhändertagas eller frigivas. Omhän— dertagande för utredning må avse högst fyra veckor. Beslut härom skall ofördröjligen delgivas den underårige, om han fyllt femton år, samt hans föräldrar. Lämnas inte av dessa personer samtycke till verkställighet, skall beslutet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen, som har att pröva detsamma. Lagförslaget inne- håller dessutom vissa bestämmelser i syfte att åstadkomma en muntlig pro— cedur inför länsstyrelsen.

De ovan refererade bestämmelserna skapar ett underlag för snabba ingri- panden och torde alltså vara ägnade att avhjälpa en brist i nuvarande system som under konferenserna ofta påtalats. Bestämmelsernas tillämpning måste dock förutsätta att lämpliga lokaler finnes eller inrättas för de ungas om- händertagande.1 Vi vill emellertid betona att det härvid uppkommer vitala rättssäkerhetsproblem, framför allt när det gäller omhändertagande för ut- redning. Det kan erinras om att Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna tillförsäkrar den som berövats friheten att snabbt få beslutet härom prövat inför domstol. Då emellertid dessa frågor är under övervä- gande av utredningen för administrativa frihetsberövanden — vilken även granskat det föreliggande lagförslaget —— saknar vi anledning att i detta

sammanhang göra något ytterligare uttalande. I den nuvarande barnavårdslagen har den allmänt förebyggande verk- samheten mycket litet utrymme; där finns bara en rekommendation för

1 Se sid. 59.

barnavårdsnämnderna att vara verksamma med vissa åtgärder i detta hänseende. I praktiken torde denna del av barnavårdsnämndernas upp- gifter alltför mycket undanskymmas av dess övriga, på behandling av enskilda fall inriktade arbete. Detta är att beklaga ur många synpunkter, först och främst naturligtvis därför att en rätt anordnad förebyggande verksamhet i längden är den ur samhällssynpunkt både billigaste och effektivaste metoden att hålla ungdomsbrottsligheten nere, vilket i sin tur betyder att många enskilda människor besparas olyckor och lidan- den. Om i praktiken tyngdpunkten mera än nu kunde läggas på denna del av barnavårdsnämndens arbete skulle dessutom vinnas den fördelen att nämnden kom att intaga en annan ställning i det allmänna medve— tandet; numera torde den inte så sällan uppfattas som ett organ med hu- vudsakligen repressiva uppgifter. Det säger sig självt att en sådan in- ställning försvårar en förtroendefull kontakt mellan nämnderna och allmänheten.

Vi anser därför att det i lagstiftningen bör finnas en uttrycklig skyldig- het för barnavårdsnämnderna att svara för en allmänt förebyggande och ungdomsfrämjande verksamhet.

En sådan bestämmelse kan lätt stanna på papperet, om inte barna- vårdsnämnden skaffar sig överblick över olika förhållanden inom kom- munen som på ett eller annat sätt kan antagas inverka på »barns och ungdoms välfärd». Detta förutsätter i sin tur en kontakt och ett samar- bete med andra kommunala organ och institutioner som för närvarande tyvärr förekommer i allt för liten utsträckning.

Det är alltid en mycket genomgripande åtgärd att överföra ett barn från den ursprungliga hemmiljön till en annan miljö, det må vara ett en- skilt fosterhem eller en barnavårdsinstitution. I många fall är hemmil- jön sådan att ett miljöbyte är nödvändigt för att inte barnets fysiska eller psykiska hälsa skall äventyras, men i andra fall finns förutsättningar för miljösanerande åtgärder, vilka skulle göra det möjligt för barnet att kvarstanna i den ursprungliga miljön. Det kan vara fråga om åtgärder av mera praktisk natur, ombyte av bostad, allmän materiell upprustning av hemmet, beredande av hemhjälp o. s. v. men också om åtgärder, var- igenom man sörjer för ett vårdbehov _ fysiskt eller psykiskt —— hos för- äldrarna eller någon av dem eller varigenom man på annat sätt stödjer dem i deras fostrargärning. Barnavårdsnämndernas möjlighet att bereda ett sådant föräldrastöd är för närvarande rätt begränsade. Om nämnderna finge större befogenheter och resurser härvidlag skulle i vissa fall en omflyttning av barnet kunna undvikas; detta skulle innebära en fördel inte bara ur vårdsynpunkt utan även ur ekonomisk synpunkt eftersom fosterlegorna i många fall säkerligen skulle ha utgått med högre samman- lagt belopp än kostnaderna för miljösanerande åtgärder av det slag som

ovan nämnts. Vi anser det därför synnerligen önskvärt att barnavårds— nämnderna får ökade möjligheter att vidtaga sådana åtgärder.

Det säger sig självt att en barnavårdsnämnd, när det t. ex. gäller att i det enskilda fallet välja mellan fosterhemsplacering och miljösanering, står inför en synnerligen grannlaga och ansvarsfull uppgift. Valet skulle otvivelaktigt i hög grad underlättas, om nämnden till sitt förfogande har barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk expertis. I själva verket ställes var- je barnavårdsnämnd under sin verksamhet gång på gång inför situationer, där nämnden skulle behöva ha tillgång till medicinsk, psykiatrisk eller psykologisk sakkunskap. Behovet är naturligtvis olika inom olika nämn- der, tillgången på experter av skilda slag varierar starkt inom olika delar av landet. I den mån den psykiska barna— och ungdomsvården utbygges, kommer väl barnavårdsnämndernas möjligheter att anlita utomstående expertis att ökas, men dels kommer detta att kräva tid och dels kommer inte den psykiska barna— och ungdomsvården ens vid full utbyggnad att kunna tillgodose alla de behov av sakkunnigt bistånd som kan uppstå ute i kommunerna. Av lagrådsremissen framgår att avsikten är att i samband med den nya barnavårdslagens genomförande skapa en serviceorganisation till hjälp för de kommuner som saknar erfarna socialutredare eller medi- cinsk och psykologisk expertis; denna organisation skall lämna anvisning på var behövlig sakkunskap kan anlitas då barnavårdsnämnderna ställs inför ömtåliga uppgifter. Vi anser det synnerligen angeläget att en sådan service- organisation kommer till stånd. Oavsett detta är det tydligt att det för har- navårdslagens rätta tillämpning är angeläget att barnavårdsnämndernas ledamöter får tillfälle att erhålla information angående inte bara den nya lagstiftningens innehåll utan också inom andra ämnesområden som kan vara av betydelse för nämndernas verksamhet. Härvid kan den upplysnings— och fortbildningsverksamhet som bedrives av Svenska socialvårdsförbundet och dess länsförbund samt Kommunskolan ha en betydelsefull uppgift att fylla.

Modern byggnadsplancring tillgodoser inte alltid barnens behov.

Slorstaden hetsar och jäklar oss ständigt . . .

....

. . . alla måste anpassa 3

g.

God omvårdnad om [le minsta ska— par harmoniska människor i mor— gondagens samhälle.

( "'

Den psykiska barna- och ungdoms— vården bchöver byggas ut så att barn med anpassningsproblem kan få hjälp i lid.

Skolan —— ett viktigt led i barnens sociala fostran

Skolan har en viktig uppgift att fylla i barnens personlighetsutveckling ; i 1955 års undervisningsplan heter det t. ex. att folkskolan har att i sam- verkan med hemmen fostra de unga till självständiga och ansvarskännan- de människor och samhällsmedlemmar. Å andra sidan har nyare barn- psykologisk forskning klarlagt, att personlighetsutvecklingen hunnit långt på väg redan innan barnet börjar skolan, och att barnets reaktion inför skilda företeelser inom skollivet, dess förhållande till lärare och kamrater, till skolarbete och disciplin o. s. v., i mångt och mycket beror på dess tidi- gare upplevelser. Ur de synpunkter som vi närmast haft att beakta, nämli— gen den allmänna beredskapen mot ungdomsbrottslighet, intager skolan en unik position bland andra samhällsinstitutioner såtillvida som den er— bjuder möjlighet till observation under åtskilliga år av så gott som samtli- ga barn inte bara ifråga om deras intellektuella utrustning och emotionella mognad o. s. v. utan även beträffande deras förmåga att fungera i ett so- cialt sammanhang. Samtidigt finnes inom skollivet åtskilliga moment som, rätt utnyttjade, kan främja en harmonisk utveckling av barnens per- sonlighet och bota brister häri. Med en vid konferenserna använd formulering kan man säga att många barn med personliga svårigheter »räddats av sina lärare». Å andra sidan kan upplevelserna under skolgången i vissa fall verka utvecklingshämmande eller förvärra anpassningssvårigheter som funnits ti- digare. Det är enligt vår uppfattning ytterst angeläget att skolan engagerar sig i det förebyggande arbetet på ett mer målmedvetet sätt än för närvarande.

En betydande del av de unga lagöverträdarna har visat anpassningssvå- righeter i skolan. Av de tidigare anförda undersökningarna rörande ung— domsfängelseelever och elever i ungdomsvårdsskolori framgår att ungefär tre fjärdedelar av pojkarna i ungdomsvårdsgruppen har visat uppföran- debrister i skolan.

Under konferensserien har skolfrågorna blivit närmare belysta vid två sammanträden, nämligen dels den 5 april 1957, varvid ämnet »Skolan och de anpassningsstörda barnen» behandlades, och dels den 14 april 1959, då ämnet »Mentalhygienen inom skolorna» dryftades.2 Vad som framkom- mit vid dessa sammanträden ger enligt vår uppfattning vid handen att vissa förhållanden inom det nuvarande skolväsendet är ägnade att minska

1 Se sid. 21 samt Bil. 2 sid. 116. 2 Se Bil. 2, sid. 137 och sid. 147.

skolans möjligheter att spela en aktiv roll i kampen mot ungdomsbrotts- ligheten.

En av dessa faktorer är de mångenstädes, framför allt i de större stä- derna, förekommande alltför stora och tungrodda skolklasserna. Olägen- heterna härav ur pedagogisk och disciplinär synpunkt är så uppenbara och så allmänt vitsordade att de knappast behöver närmare utvecklas här. Från de synpunkter som vi har att beakta vill vi emellertid erinra om att de stora skolklasserna givetvis minskar lärarens möjligheter att på ett ti- digt stadium upptäcka symtom på anpassningsstörningar; han har exem- pelvis svårare än läraren i en mindre klass att individuellt följa barnens beteende i de olika sociala situationer som uppstår i klassen. Ej heller kan han ge de barn som behöver det erforderlig individuell handledning och omsorg.

De stora skolorna, framför allt i de större städerna, är ägnade att skapa situationer, där individen mer eller mindre försvinner i massan. Han blir anonym och det individuella ansvaret uttunnas.

Det synes vara en ganska allmänt utbredd uppfattning på lärarhåll, särskilt i storstäderna, att disciplinproblemen ökat under senare år. Det torde vara svårt att fastslå, huruvida en dylik uppfattning är objektivt rik— tig, än svårare torde vara att avgränsa och väga de olika faktorer som har bidragit till en sådan eventuell utveckling. Men oavsett detta står det klart att läraryrket ställer mycket stora krav på sina utövare. Formella meriter räcker inte långt, om läraren i sin personlighet har drag som gör honom olämplig för yrket eller hindrar honom att känna tillfredsställelse över detta. Här liksom på så många andra arbetsområden, där man har att göra med människor och mänskliga relationer, är det synnerligen vik— tigt att urvalet av dem som vill ägna sig åt yrket sker med stor omsorg och att en lämplighetsprövning under alla förhållanden sker på ett så ti- digt stadium av karriären som möjligt. När det gäller lärarbanan skulle detta självfallet vara till fördel inte bara för undervisningen och eleverna utan också för dem som överväger att slå in på denna bana. Vid såväl lärar- högskolan som seminarierna pågår för närvarande en försöksverksamhet i syfte att nå fram till metoder för lämplighetsbedömning av blivande lärare. Denna verksamhet omfattar dock icke alla kategorier lärare. En breddning av försöksverksamheten torde således vara påkallad.

Flertalet lärare saknar stödet av en någorlunda grundlig psykologisk, särskilt barnpsykologisk, utbildning. Ökade kunskaper på dessa områden jämte en viss praktik bland anpassningsstörda barn skulle bl. a. göra dem bättre rustade att i god tid upptäcka symtom på anpassningsstörningar hos eleverna och att .vidtaga de åtgärder som omständigheterna kräver. Denna brist i utbildningen är så mycket mer att beklaga som lärarna på många håll står mer eller mindre ensamma när det gäller att klara upp

besvärliga skolsituationer. Tillgången på skolpsykologer och skolkuratorer är uppenbart otillräcklig. I många fall har ej heller skolläkaren och skol- sköterskan tillräcklig psykologisk och barnpsykologisk utbildning för att kunna erbjuda en verkligt effektiv hjälp åt den lärare som har »problem- barn» i sin klass. _

Även om barns svårighet att anpassa sig i skolan i allmänhet har sin grund i relationerna till föräldrar och hem, kan likväl ett visst barns svå— righeter bottna i ett problematiskt förhållande till en viss lärare; alla barn passar helt enkelt inte alla lärare. I sådana fall bör det, där förhållande medger det, vara naturligt att skolledningen med hänsyn både till elev och lärare i samråd med föräldrarna flyttar barnet till en annan lärares avdel- ning. Det är viktigt att ett sådant avgörande inte onödigtvis fördröjes.

Under konferenserna har framkommit att de 5. k. observationsklasserna, åtminstone på sina håll, inte fungerar tillfredsställande. Dessa klassers elever utgöres av skolkare, för klassundervisningen mycket störande elever samt elever som begått brott. Det är visserligen i en del fall ofrånkomligt att de ordinarie klasserna avlastas från ungdomar tillhörande dessa kate- gorier, men det är då alldeles oefterrättligt om dessa klasser tillåtes att fungera bara som ett slags uppsamlingsplatser för skolovilliga, störande och kriminella barn. Därigenom försitter samhället ett tillfälle att på detta stadium sätta in en lämplig förebyggande behandling mot framtida brotts- lighet från de ungdomars sida, vilka under skoltiden visat grava anpass- ningsstörningar. Behandlingen av dessa barn bör bygga på speciell psy- kiatrisk och psykologisk sakkunskap och kompletteras med stöd och råd- givning till föräldrarna. Såvittvi kunnat finna saknas för närvarande till— räckliga resurser härför.

Vid konferensen den 5 april 1957 behandlades de 5. k. praktiska klasserna i folk- och enhetsskolans praktiska högstadium. Därvid påtalades att dessa klasser förutom positivt inställda, målinriktade ungdomar brukar rymma en grupp elever, som är påtagligt missanpassad i skilda avseenden samt att kursplanerna inte är tillräckligt differentierade för att tillgodose samtliga elevers behov. Vidare ifrågasattes, om inte ökade möjligheter borde bere- das vissa elever i folkskolans sista klasser, framför allt sådana som har en utpräglad skolleda men lust och fallenhet för praktiskt yrkesarbete, att i förtid sluta skolan med fullvärdigt avgångsbetyg. Under nuvarande för- hållanden är de ofta ett störande inslag i klasserna och för dem själva är skolgången mera en negativ än en positiv upplevelse. I samma mån som enhetsskolan utbygges landet runt torde antalet elever av denna kategori ökas. Vi utgår ifrån att skolöverstyrelsen skall följa utvecklingen i nu nämnda hänseenden samt vidtaga nödvändiga åtgärder.

Vi har fått den uppfattningen att samarbetet mellan de organ som har med barn och ungdom i skolåldern att göra inte alltid fungerar tillfreds-

ställande. Härmed avser vi samarbetet och kontakten mellan skolmyndig- heter, barnavårdsnämnder samt institutioner inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Särskilt angeläget är det att lärarna, som ju ofta får den första kontakten med barns anpassningssvårigheter, aktiveras att med- verka i en på detta sätt koordinerad verksamhet. Dessa spörsmål är enligt vår uppfattning av sådan vikt, att de bör ägnas särskild uppmärksamhet av de centrala myndigheterna i samråd.

Ungdomsorganisationerna samhällets hjälptrupper

i ungdomens fostran

Man torde kunna räkna med att något över hälften av all ungdom i åldern 15—25 år i vårt land är med i någon ungdomsförening. Tendensen har länge varit att de flesta ungdomsrörelser utom idrottsrörelsen — haft tyngdpunkten av sin verksamhet förlagd till landsortsområdena, medan de inte spelat samma roll i de större städerna och tätorterna. I anmärk— ningsvärt stor utsträckning har landsbygdsungdom, som flyttat in till stadssamhällen, försummat att begagna sig av de möjligheter att deltaga i föreningsliv, som dessa erbjudit.

Här skall inte göras något försök att finna förklaringar till dessa för- hållanden. Under de allra senaste åren har emellertid, enligt vad vi erfarit, utvecklingen gått i den riktningen att en betydande ökning av förenings- verksamheten och medlemsanslutningen skett just i tätorterna, samtidigt som föreningslös ungdom i allt större utsträckning deltagit i aktiviteter som föreningarna anordnat. Detta sammanhänger framför allt med utveck- lingen av fritidsgruppverksamheten.

År 1954 infördes möjlighet för såväl studieförbund som kommuner att erhålla statsbidrag till fritidsgrupper, där man samlas till hobbybetonade sysselsättningar. Dessa gruppers verksamhet belystes vid sammanträdet den 26 september 1957.L Under fyraårsperioden från 1954/55 till och med 1957/58 har antalet fritidsgrupper ökat från 9 608 till 47 926. Antalet del- tagare i fritidsgruppverksamheten budgetåret 1957/58 uppgick till 745 591, vilket motsvarar ungefär 57 procent av landets ungdom i åldern 12—24 år. Om hänsyn tages till den dubbelräkning som beror på att ungdomarna varit medlemmar av mer än en fritidsgrupp synes denna verksamhet i realiteten under sagda budgetår ha nått omkring 30 procent av alla ungdomar i denna ålder, av vilka hälften inte varit medlemmar i någon ungdomssammanslut- ning. Under budgetåret 1958/59 har ,- enligt skolöverstyrelsens anslagsäs— kanden betr. folkbildningsåtgärder m. m. för nästkommande budgetår —— antalet fritidsgrupper nedgått till 44 041 med ett deltagarantal av 579 235. Denna nedgång i verksamheten sätter skolöverstyrelsen i samband med de nya statsbidragsbestämmelser som utfärdades i februari 1958 och som inne- har att fritidsgrupp för att vara statsbidragsberättigad skall arbeta under

1 Se Bil. 2 sid. 161.

minst tio veckor och att ingen samtidigt får tillhöra mer än två fritids- grupper.

De ideella ungdomsorganisationerna utför ett ungdomsfostrande arbete av stor betydelse. Föreningarnas verksamhet utgör ett värdefullt komple- ment till den fostran som meddelas i hem och skola, inte minst genom möjligheten att positivt påverka ungdomarnas vanebildning, att hjälpa dem till bättre förståelse av sin egen situation i familjen, kamratkretsen och samhället och att fylla ut deras fritid genom aktiv sysselsättning. Det har visat sig att, om man förmår slussa in kamratgängen i organisationerna, så kan de där påverkas på ett sådant sätt att de fostras i god överensstäm- melse med normerna för samhällslivet. Gjorda undersökningar ger också vid handen att den föreningsanslutna ungdomen visar betydligt gynnsam- mare prognos än den föreningslösa, och att de ungdomar som tillhör för- eningar i regel är mer målmedvetna såväl i fråga om inriktningen av sin fritidssysselsättning som i fråga om sitt personliga handlande i övrigt. Givet- vis sammanhänger detta delvis med att åtskilliga ungdomar, som står utan- för föreningarna, har utpräglade kontakt- eller anpassningssvårigheter.

Den fritidsgruppsverksamhet som bedrives av föreningarna har visat sig vara en mycket lämplig väg att nå ungdomar utanför medlemmarnas krets. Genom den allmänna arbetstidsförkortningen kommer denna verk- samhet att få allt större betydelse. Den kraftiga ökningen av grupperna måste innebära att man har funnit ett sätt att tillgodose två fundamentala behov hos ungdomarna, behovet av att tillhöra en kamratkrets och behovet av en aktiv sysselsättning under fritiden. Stödet till ungdomens förenings- liv och fritidsverksamhet utgör därför från det allmännas synpunkt en både effektiv och ekonomiskt fördelaktig investering. Det är dock av vikt att stödet gives i sådana former att den spontanietet och frihet som bör vara karakteristisk för det frivilliga ungdomsarbetet inte går förlorade.

Trots det statliga stöd som för närvarande utgår till ungdomsorganisa- tionerna brottas dessa med stora svårigheter, och det är därvid två pro- blem som står i förgrunden, nämligen ledarfrågan och lokalfrågan. För att organisationerna skall kunna tillfredsställande lösa dessa problem, kräves ökade insatser från samhällets sida.

Ungdomsledarutbildningen har behandlats i ett av skolöverstyrelsens planeringskommitté för de stora årskullarna den 15 april 1959 avlämnat betänkande (»Ungdomsledarutbildning», skolöverstyrelsens utredningar i skolfrågor). Kommittén föreslår bl. a. att skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t framlägger förslag om en utbyggnad av statsbidragsgivningen till den allmänna ungdomsledarutbildningen, om statlig bidragsgivning till utbildning av specialledare för fritidsgruppverksamheten samt om orga— nisationen av såväl den allmänna ledarutbildningen som specialledarut- bildningen och yrkesutbildningen av ungdomsledare.

Utan att taga ställning till detaljerna i de olika förslagen vill vi fram-

hålla önskvärdheten av att åtgärder snarast vidtages i syfte att främja en ökning av antalet ungdomsledare och förbättring av deras utbildning.

Vad därefter lokalfrågan angår har vi redan i vår skrivelse den 27 februari 1958 starkt understrukit vikten av att skollokalerna får tagas i anspråk för ungdomens fritidsverksamhet. Detta sker redan på åtskilliga håll, men i många fall är skolorna alltjämt stängda för de ideella ungdoms- organisationerna eller också betingas för deras upplåtande en ersättning som organisationerna med sina knappa tillgångar inte kan erlägga. Ej minst ur ekonomisk synpunkt är det beklagligt, om skolbyggnaderna, i vilka stora belopp har investerats av det allmänna, får stå stängda efter skolarbetets slut för dagen, medan samtidigt den organiserade fritidsverk- samheten för ungdom kämpar med stora lokalsvårigheter. I vår nämnda skrivelse framhöll vi vidare att det på olika sätt genom centrala åtgär- der borde tillses, att kommunerna i största utsträckning upplåter sina skollokaler för sådana ändamål. Behovet av allmänna samlingslokaler är för övrigt, anförde vi slutligen, både när det gäller unga och vuxna så angeläget, att det i långt större utsträckning än hittills har skett bör upp- märksammas vid planerandet av nya bostadsområden och sanering av äldre sådana.

Vi vill i detta sammanhang särskilt återkomma till frågan om upplå- telse av de kommunala skollokalerna för ungdomens fritidsverksamhet. På olika sätt, bl. a. genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 november 1954 till styrelserna för statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda skolor och utbildningsanstalter (SFS 1954: 671), har åtgärder centralt vidtagits för att underlätta för föreningarna att utnyttja skollokalerna för sin verk- samhet. Inom åtskilliga kommuner synes dessa åtgärder ännu inte givit önskat resultat. Det har exempelvis vid konferenserna upplysts, att av- gifterna för upplåtelsen på sina håll fortfarande är för höga i förhållande till föreningarnas ekonomiska resurser, att vissa praktiska frågor inte kun- nat lösas, t. ex. städningen av lokalerna, att överenskommelse inte kunnat träffas mellan vederbörande parter angående ersättningen till skolvakt— mästarna 0. v. s. Det synes oss i hög grad angeläget att hinder av nu nämnt slag snarast undanröjes.

Ungdomen och alkoholen

Att det finns ett mycket utbrett och mångsidigt sammanhang mellan alko- holmissbruk och brottslighet är klarlagt genom ett stort antal undersök- ningar från olika länder. Även när det gäller de ungas kriminalitet utgör alkoholmissbruket enligt all erfarenhet en väsentlig orsaksfaktor. Det finnes till och med anledning antaga att sambandet mellan alkoholmissbruk och kriminalitet är särskilt starkt just bland unga människor. I kampen mot ungdomsbrottsligheten bör således kampen mot alkoholmissbruket hos ung- domen intaga en mycket framträdande plats.

Hithörande problem har behandlats vid sammanträdet den 28 januari 1958, varvid ämnet »Ungdomen och alkoholen» dryftades.1 Vid samman- trädet redovisades åtskilliga statistiska data till belysning av alkoholvanor, frekvensen av spritmissbruk och fylleriförseelser m. m. hos ungdomen; för närmare studium av dessa hänvisas till det vid sammanträdet förda protokollet.

Alla tillgängliga data ger vid handen att alkoholvanorna under de senare decennierna gått nedåt i åldrarna och har brett ut sig i de unga åldersklas- serna. I varje sådan åldersklass är det nu en mycket större andel både som förtär sprit och som missbrukar sprit än för 10—20 år sedan. Ungdoms- fylleriet började öka särskilt kraftigt mot slutet av 1930-talet och uppnåd- de är 1943 ett maximum; per 1 000 invånare förekom då 1,5 fylleriförse— elser bland 15—17-åringar, 9 bland 18—20-åringar samt 11,3 bland 21—— 24-åringar. Därefter vidtog en markerad nedgång till år 1946, varefter ung- domarnas fylleriförseelser kontinuerligt ökat.

De senaste årens utveckling belyses i Tab. 1, som redovisar fylleriför- seelsernas förändringar i olika åldrar under åren 1954, 1957 och 1959. Be— träffande åldrarna under 15 år saknas uppgifter om fylleriförseelser. Så— dana förekommer dock även i yngre åldrar, tillsammans med missbruk av andra rusgivande medel. En statistisk redovisning av dessa företeelser jäm- väl bland underåriga vore synnerligen önskvärd.

Av tabellen framgår bl. a. att den relativt sett största ökningen av an— talet fylleriförseelser under dessa tre år uppträdde bland 15—17—åringar- na (en ökning med 123 procent), att den därnäst kraftigaste ökningen före- kom bland personer över 50 är (ungefär en fördubbling) samt att av de

1 Se Bil. 2 sid. 179.

Tabell 1. Fylleriförseelsernas förändringar i olika åldrar

Begångna fylleriförseelser per 1 000 invånare Ökning i % Ålder mellan 1954 1954 1957 1958 och 1958

15—17 3,0 5,9 6,7 123 18—20 12,0 21,1 22,5 88 21—24 13,9 22,2 21,9 58 25—29 12,1 21,1 19,1 58 30—39 9,9 20,0 18,3 85 40—49 9,0 18,6 16,6 84 50—69 4,9 11,3 10,1 106 70— 1,0 2,2 2,1 110 Samtliga 7,8 15,1 14,0 79

andra åldersgrupperna 18—20-åringarna representerade den största steg— ringen av antalet fylleriförseelser (en ökning med 88 procent).

Att nykterhetsnämnderna i ökad utsträckning haft att syssla med ett ungdomligt klientel är klart mot bakgrunden av de nu redovisade siffrorna. Detta förhållande belyses närmare i följande två tabeller, av vilka Tab. 2 redovisar antalet ingripanden av nykterhetsnämnd åren 1954 och 1957 samt Tab. 3 antalet ingripanden av olika slag beträffande personer un— der 25 år.

Tabell 2. Antal ingripanden av nykterhetsnämnd år 1954 och 1957

1954 1957 Ökning i % Samtliga personer mot vilka nykterhetsnämnd ingripit Totalt 39 068 70 031 94,6 per 1 000 inv. över 15 år 7,2 13,8 91,7 Antal personer under 25 år mot vilka nykterhets- nämnd ingripit Totalt 5 476 7 217 31,8 Per 1 000 inv. i åldern 15—24 år 11,7 14,5 24,0

Tabell 3. N ykterhetsnämndsingripanden av olika slag mot personer under 25 år

År Hj älpåtgärder Svårare fall1 Samtliga

1954 4 679 797 5 476 1957 6 285 932 7 217 Ökning i % 34,3 17,0 31,8

1 För år 1954 fall enligt 1 & ialkoholistlagen, för år 1957 fall enligt 15 5 i nykterhetsvårdslagen.

Antalet rattfylleribrott företer som bekant en fortgående stegring. Även här förekommer den mest markanta ökningen för de yngre åldersgrupper- na, vilket framgår av nedanstående tabell, (Tab. 4).

Antal rattfylleribrott Dzo per 1 000 män Ålder Ökning i %

1954 1957 1954 1957 15—19 73 235 0,3 1,0 194 20—24 344 772 1,6 3,6 125 25—29 525 1 028 2,2 4,4 106 30—34 669 1 172 2,4 4,6 92 35—39 616 1 208 2,3 4,3 85 40—44 589 1 036 2,1 3,9 81 45—49 417 931 1,6 3,4 112 50—54 270 633 1,2 2,6 124 55—59 148 361 0,8 1,7 127 60—64 75 182 0,5 1,0 124 65— 38 103 0,1 0,3 163 Summa 3 764 7 661 1,4 2,8 98

Det torde näppeligen finnas någon annan faktor som på ett så avgörande sätt inverkar på kriminalitetens uppkomst som alkoholmissbruket. Alla åt— gärder som är ägnade att minska detta har samtidigt en brottsförebyggande verkan som knappast några andra. Detta gäller inte minst i förhållande till ungdomsbrottsligheten. Den roll alkoholmissbruket spelar härvidlag är så ödesdiger, att enbart hänsynen härtill motiverar mycket kraftiga insatser från samhällets sida för att bekämpa detta onda, men därtill kommer alla de andra för samhället och individen skadliga verkningarna av alkohol- missbruk. Från dessa utgångspunkter måste man enligt vår mening se med största allvar på alkoholmissbrukets utbredning bland allt yngre åldrar, något som inte kan undgå att avspegla sig i kommande års brotts— lighet. ] denna situation är det mer angeläget än någonsin att den nu på— började upprustningen av nykterhetsvården fullföljes och intensifieras.

Under rådande förhållanden framstår skolornas undervisning i alkohol— frågan som mycket betydelsefull. Denna undervisning togs under ompröv- ning i samband med motboksreformen 1955 och de nuvarande bestämmel- serna synes i stort sett vara tillfredsställande. I sakens natur ligger att sko- lornas nykterhetsundervisning kräver en fortlöpande service utifrån. Denna ombesörjes till stor del av Centralförbundet för nykterhetsundervisning som serviceorgan. Denna service omfattar anordnandet av pedagogdagar kring alkoholfrågan, framställandet av bildband, ljudband, broschyrer och annan undervisningsmateriel. Ett samarbete har nyligen inletts mellan skolöver— styrelsen, Centralförbundet för nykterhetsundervisning och Målsmännens Riksförbund i syfte att sprida upplysning även vid föräldramöten och ge föräldrarna handledning när det gäller barnens uppfostran och inställning till alkoholen. Inom skolöverstyrelsen finnes en arvodesanställd konsulent för nykterhetsundervisning.

Det är av vikt att den erforderliga utbyggnaden av denna förebyggande verksamhet inte hindras av brist på medel. Trots de sedan budgetåret 1954/55 avsevärt höjda statsbidragen räcker tillgängliga resurser inte till för att ge de nämnda åtgärderna en tillfredsställande omfattning. Alltför få lärare nås varje år av den pedagogiska instruktionen och hjälpmedlen för undervisningen är otillräckliga. En utvidgning av konsulentverksam— heten torde jämväl vara påkallad.

En av orsakerna till den ökade alkoholkonsumtionen och det stegrade alkoholmissbruket bland ungdomen är otvivelaktigt såsom vid konferen- serna från flera håll påpekats den snabba och kraftiga ökningen av ung- domens arbetsinkomster. Detta bör enligt vår mening aktualisera frågan om ett betydligt utvidgat ungdomssparande. Sådant sparande bedrives f. n. i flera olika former. Ungdomens organiserade lönsparande har pågått sedan slutet av 1940-talet och stimuleras genom den vinstutlottning vartill riks- dagen beviljar medel. En intensivare kampanj för lönsparande inleddes under år 1958. I ett flertal sparinstituts regi pågår vidare ett organiserat bostads— och aktiesparande. Efter skrivelse från 1957 års riksdag har Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning rörande ytterligare åtgärder för att stimulera det personliga sparandet. Vi har därför inte fun- nit anledning att närmare ingå på frågan om ungdomssparande, men vill understryka att den är förtjänt av den största uppmärksamhet. Bestämda åtgärder bör vidtagas för att främja sparande bland alla kategorier ungdom.

När det gäller unga alkoholmissbrukare kan gränsdragningen i vissa fall vara oklar mellan barnavårdsnämndens och nykterhetsnämndens verksamhetsområden. I åtskilliga fall torde båda organen vara behöriga. Denna dualism är ägnad försvaga initiativet till ingripanden. I Stockholm har överenskommelse träffats mellan nykterhetsnämnden och barnavårds— nämnden, enligt vilken den senare har hand om åtgärderna beträffande alkoholmissbrukare under 18 år, varjämte barnavårdsnämnden har en kontaktman hos nykterhetsnämnden med uppgift att syssla med sådana gränsfall det här är fråga om. Beträffande landet i övrigt synes motsvaran- de anordningar ännu ej ha träffats på något håll.

Genom ett utvidgat samarbete mellan barnavårdsnämnd och nykter- hetsnämnd torde olägenheterna av den oklara gränsdragningen i stort sett kunna neutraliseras. Vi anser det emellertid önskvärt att socialstyrel- sen meddelar närmare råd och anvisningar till ledning för nämnderna.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande »Skyddslag» (SOU 1956: 55) föreslagit att den som begått brott i vissa fall skulle kunna överläm- nas för vård enligt bl. a. barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. När beredningens förslag, som även innehåller andra förbättringar, har genomförts, kommer reaktionssystemet att innehålla en serie brottspå- följder, vilka är avpassade även för behandling av unga lagöverträdare

som tillika är alkoholmissbrukare eller för vilka spriten erbjuder pro- blem. Frågan om förutsättningarna och formerna för ingripande mot bl. a. alkoholmissbrukare under 21 år är också föremål för prövning i samband med nu pågående revision av barnavårdslagen; det kan antagas att barna- vårdsnämnderna i den nya lagstiftningen kommer att tillerkännas ökade befogenheter och ha mera nyanserade möjligheter än enligt nuvarande lag.

Man har under alla förhållanden att räkna med att en del av klientelet inom både ungdomsvårdens och kriminalvårdens anstaltsväsende kommer att utgöras av alkoholmissbrukare. Man står här inför ett behandlingspro- blem som ännu inte är löst. Inom ungdomsvårdsskoleorganisationerna har från och med den 1 juli 1959 inrättats en specialavdelning på Långanäs för elever med alkoholproblem. Enligt uttalande av departementschefen vid 1959 års riksdag (prop. 88: 1959) kan frågan om tillskapande av ytterligare vårdresurser för detta klientel tagas upp till prövning när erfarenheter vun- nits av vården på denna avdelning. Kommittén för ungdomsvårdsskolorna har i sitt betänkande om verksamheten vid dessa skolor (SOU 1959: 25) framlagt förslag om viss utbyggnad av de medicinsk-psykologiska resurserna vid ungdomsvårdsskolorna. Vad fångvården angår pågår för närvarande en utredning angående principerna för fångvårdsanstalternas förseende med annan personal än tillsynspersonal. Vi anser det synnerligen angeläget att det genom denna utredning eller annorledes företoges en inventering av möj— ligheterna att till fångvårdsanstalterna knyta personal för medicinsk, psy— kiatrisk och psykologisk behandling av bl. a. det alkoholiserade anstalts- klientelet.

Bilstölderna — ett speciellt ungdomsproblem

Det är ingen tvekan om att en kraftig ökning av antalet biltillgrepp skett — både absolut taget och sett i förhållande till folkmängden —— men med hänsyn till polisstatistikens uppläggning är det inte möjligt att någorlun- da exakt fastställa ökningens storlek. Fram till år 1957 redovisades näm- ligen inte biltillgreppen för sig, utan polisstatistiken avsåg motorfordons- tillgrepp och redovisade i klumpsiffror såväl fullbordade tillgreppsbrott som försöksbrott beträffande bilar, motorcyklar och mopeder. Efter des- sa redovisningsgrunder har en ökning av motorfordonstillgreppen i hela landet skett från (i avrundade tal) 7000 år 1950 till 25 900 år 1956. I sistnämnda siffra ingår ett säkerligen betydande men okänt antal mope— der; dessa började förekomma i marknaden år 1952. År 1957 anmäldes ca 33 000 motorfordonstillgrepp, av vilka 18 000 (55 %) avsåg bilar, 4 800 (15 %) motorcyklar och 10 000 (30 %) mopeder. Av biltillgreppen hade ca 8000 stannat vid försök; antalet anmälningar som avsåg fullbordade till- grepp av bilar uppgick således till i runt tal 10 000 eller ca 1/3 av antalet anmälda motorfordonstillgrepp. För år 1958 redovisas ca 40 000 motorfor- donstillgrepp i hela landet, varav 21 200 (53 %) avsåg bilar, 5 800 (15 %) motorcyklar och 12800 (32 %) mopeder. Antalet fullbordade biltillgrepp uppgick för år 1958 till i runt tal 12 200, motsvarande ca 30 procent av an— talet anmälda motorfordonstillgrepp.

För Stockholm finnes en något fullständigare statistik angående anmäl— da motorfordonstillgrepp åren 1950—1958, så till vida som bilar, motor- cyklar och mopeder redovisas var för sig. I nedanstående tabell redovisas fullbordade tillgreppsbrott; från och med år 1956 har skett en viss omlägg- ning av redovisningsgrunderna, i följd varav talen för tidigare är icke är fullt jämförbara med dem som avser åren 1956—58.

En jämförelse mellan de tidigare återgivna siffrorna och uppgifterna i denna tabell ger bl.a. vid handen att för år 1957 och 1958 Stockholm sva- rade för ca 1/3 av de i hela landet anmälda fullbordade biltillgreppen.

Våra faktiska kunskaper om bilstölder och biltjuvar är jämförelsevis begränsade. Vi har redan berört svårigheten att på grundval av polissta- tistiken få en klar uppfattning om antalet biltillgrepp i landet under åren före 1957. Vissa undersökningar angående bilstölderna har gjorts, men åt- skilliga frågor återstår obesvarade. Man kan utgå ifrån att flertalet förövare

Antal till polisens kännedom komna fullbordade motorfordonstillgrepp i Stockholm. åren 1950—1958

Å Antal anmälda tillgrepp av r

bilar | motorcyklar mopeder 1950 1 144 1 315 1951 1 444 1 280 — 1952 1 602 967 -— 1953 1 245 999 1 180 1954 1 763 921 2 156 1955 3 355 1 429 3 521 1956 12 602 1 370 3 171 1957 23 671 31 428 .3 075 1958 4 246 2 050 3 758

1 Under 4:e kvartalet 1956 gällde det 5. k. söndagsförbudet. *- Antalet anmälda försöksbrott var 4 770. 3 » » » » 263. 4 » » » » 360.

av detta brott är i tonåren eller början av 20-åren, men någon sakligt grun— dad uppfattning angående deras personlighetsutrustning, motivation för brottet, föregående och efterföljande brottslighet m.m. kan inte byggas på tillgängligt material. Man bör också ha i minnet att antalet bilstölder är långt större än antalet biltjuvar, eftersom många ungdomar som gripes för bilstöld torde ha begått liknande brott som icke blivit upptäckta. Själv- fallet känner man heller inte till i vad mån de biltjuvar som grips skiljer sig från dem som aldrig blir upptäckta. Det är således inte möjligt att få någon klar bild av i vad mån biltillgreppen är att anse som en specialföre— teelse, beroende av vissa personliga förutsättningar hos förövaren eller som en yttring av en mera omfattande missanpassning.

Svårigheten att under nuvarande förhållanden få tillgång till ett repre— sentativt sådant material framgår bl. a. av den låga uppklaringsprocenten för biltillgreppen: år 1958 var denna i Stockholm 7,3 procent och i hela landet 26,4 procent.

Vad nu sagts utgör ytterligare motiv för den utbyggnad av de kriminolo- giska forskningsresurserna och förbättring av kriminalitetsstatistiken som vi påyrkat i det föregående.

Så länge biltillgreppen utgör ett så outforskat område som fallet är kan man kriminalpolitiskt inte behandla dessa brott som särpräglade förete— elser, vilka bör föranleda en speciell reaktion av mer eller mindre radikal natur mot förövarna. Man är i stort sett hänvisad till samma påföljder och andra åtgärder som beträffande andra unga lagöverträdare. Om detta problem gäller alltså" vad vi i övrigt anför och föreslår. Det synes dock möjligt att genom praktiska åtgärder av olika slag försvåra biltillgreppen och således i viss mån förebygga dessa brott.

Antalet bilar har under några få år Ökat i mycket betydande omfatt- ning. Detta har skapat väldiga problem av skilda slag, för vilka samhället inte har varit berett utan som måste lösas med åtgärder på längre sikt. Det finns exempelvis ännu inte garage eller bevakade parkeringsplatser som på långt när täcker behovet; bilarna måste i stor utsträckning lämnas oskyddade på gator och allmänna platser.

Detta förhållande, det ökade antalet relativt lätt tillgängliga stöldobjekt, är givetvis bara en faktor bakom stegringen av antalet bilstölder. Där— jämte har man säkerligen att räkna med att bilen för ungdomarna har ett speciellt värde som stöldobjekt, inte ur ekonomiska synpunkter eftersom man i regel inte säljer bilen, utan ur psykologiska. Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst; bilstöldernas antal skulle uppenbarligen sjun- ka om det funnes ett större antal bevakade eller åtminstone kraftigt be- lysta uppställningsplatser. Vi kan givetvis inte framlägga några direkta för- slag i det syftet. Vi vill emellertid i detta sammanhang framhålla att det på sina håll synes föreligga en viss benägenhet att anlägga alltför begrän- sade synpunkter på de samhällets åtgärder som föranledes av den växande motortrafiken. På ett alltför ensidigt sätt går samhällets åtgärder ut på att beivra brott mot ordnings- och parkeringsföreskrifter, varigenom en nega- tiv reaktion framkallas hos allmänheten. Det synes vara betydligt mera an- geläget att samhällets ansträngningar i första hand inriktas på att tillgodose allmänhetens behov av skydd för sin säkerhet och sin egendom. Det kan exempelvis enligt vår mening ifrågasättas om inte den kår av trafiköver- vakare som byggts upp i Stockholm erhållit allt för begränsade, repressiva uppgifter; dess medlemmar borde med fördel kunna användas i en mera brottsförebyggande verksamhet genom bevakning av parkeringsplatser och gator till skydd mot biltillgrepp.

Erfarenheten har visat att hiltjuvar i allmänhet undviker att tillgripa bilar, som är försedda med rattlås eller annan tillförlitlig låsanordning. 'I en framställning till Kungl. Maj:t framhöll 1956 års riksdag betydelsen av att bilar är försedda med effektiva låsanordningar. Riksdagen gjorde därvid det uttalandet att, om en väsentligt ökad användning av stöldskydd ej kunde åvägabringas på annat sätt, riksdagen icke hyste principiella betänkligheter mot att en lösning av frågan upptogs till övervägande lag- stiftningsvägen.

Frågan om åtgärder i syfte att genom effektiva låsanordningar motver— ka bilstölder upptogs av kommunikationsdepartementet och justitiedepar- tementet i samråd våren 1956. I juni 1956 träffades en överenskommelse med bilhandelns organisationer in. fl. om frivilliga åtgärder för utrustan- de av personbilar med stöldskydd. Denna överenskommelse blev föremål för diskussion vid vårt sammanträde den 8 mars 1957.1 Sedermera har överenskommelsen förlängts till utgången av år 1959.

1 Se Bil. 2, sid. 202.

Av tillgängliga uppgifter framgår att frekvensen av stöldlås på nya bi- lar successivt ökat sedan Överenskommelsen träffades. För närvarande är i genomsnitt 80 procent av de nya bilar som försäljes utrustade med stöld- skydd. På grundval av företagna stickprov kan, med reservation för fel- bedömning, antagas att i genomsnitt ca 60 procent av de i bruk varande personbilarna har stöldskydd.

Denna utveckling är visserligen i och för sig tillfredsställande men för att stöldskydden på bilar skall på ett verkligt effektivt sätt nedbringa an- talet bilstölder bör hela eller praktiskt taget hela bilbeståndet, åtminstone i tätorter, ha ett sådant skydd. Frågan om lämpliga vägar att snabbt öka frekvensen av effektiva stöldlås i bilparken är emellertid nu föremål för särskild undersökning genom en efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 mars 1959 särskilt tillkallad utredningsman. Härvid skall, enligt direk- tiven, bl. a. utrönas om det kan befinnas möjligt och önskvärt att tillgripa lagstiftningsätgärder. Vi har därför ingen anledning att göra något vidare uttalande i denna fråga.

Stora skolor och stora klasser kräver mycket av läraren.

Flcr slcollcuralorer och skol- psykologer behövs för all bislä med problembarnen.

Frestelsetryclcel sätter in långt innan vi är vuxna att motstå det.

risk att komma på glid.

Ensam i storstaden

Misslruk au sprit och narkotika ligger o/ta lmkom brottsligheten och måste bekämpas.

Rymningar och bilstölder retar allmänheten och skapar om inom och utom anstalterna.

Prostitutionen går allt längre ner i åldrarna

Proshtuäonen är hksoniludnnnahunen en produkt av en inängd sank verkande faktorer, av vilka vissa sammanhänger med vederbörandes indi- idduena egenskaperlnedan andra är behngade av ekononnska och sockda förhållanden. Kampen mot prostitutionen måste därför föras på bred front

Liksom brottsligheten tenderar prostitutionen att sjunka allt längre ner i åldrarna. Det synes bli allt vanligare att ungdomar i åldern 15—17 år proshtuerar sug och faH förekonnner även där barn under 15 årlockas in i denna verksamhet. Denna utveckling är mycket oroande. Under kon- ferenserna har självfallet prostitutionsfrågan i hela dess vidd inte kunnat behandlas, men ungdomsprostitutionen belystes vid sammanträdet den 8 novendmr 19573 Även denna håga är aHMör thonmpännande och kOHP plicerad för att kunna uttömmande behandlas med de arbetsformer som tillämpats vid konferenserna.

Vi vill också erinra om att 1958 års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om en utredning med uppgift att framlägga förslag till lagstiftning m. m. att ersätta den nu gällande lösdrivarlagen. I det utskottsutlåtande (All- Inänna beredningsutskouet 1958:17) sonilåg tnl grund_för denna frank ställning, uttalade utskottet bl. a. att det icke vore givet att utrednings— arbetet skulle utmynna i endast ett förslag till lag, avsedd att träda i stället för den gamla lösdrivarlagen. »Det kan sålunda tänkas att förslag bör framläggas exempelvis till ett flertal författningar på olika områden, till ändringar i strafflagstiftningen eller till andra åtgärder än lagstiftning. Huvudsyftet bör vara att åstadkomma ökade möjligheter till effektiva in- gripanden vad gäller såväl det förebyggande arbetet som efterföljande om- händertaganden eller straffreaktioner beträffande parterna i prostitu- Honen»

Det står under alla förhållanden klart att de förebyggande åtgärderna är de i längden mest effektiva när det gäller att bekämpa ungdomsprostitu- tionen, lika väl som när det gäller att komma till rätta med ungdomsbrotts- ligheten. I stort sett är de åtgärder som vi föreslagit i sistnämnda syfte också ägnade att motverka ungdomsprostitutionen. Särskilt gäller detta den föreslagna utbyggnaden av mentalsjukvården, upprustningen av den

1 Se Bil. 2 sid. 208.

psykiska barna- och ungdomsvården och förstärkningen av den sociala och psykologiska expertisen inom barnavård och skolväsende.

Uppspårandet av de unga som är på glid mot eller redan hemfallit åt prostitutionen förutsätter ett effektivt samarbete mellan polisen och barna- vårdsorganen. I Stockholm bedriver barnavårdsnämnden genom sin ute- sektion en självständig uppspårande verksamhet i fråga om ungdomar som kan befaras vara på väg mot kriminalitet och prostitution. Erfarenheten vi— sar att denna verksamhet har stor betydelse.

Det bör vara en angelägen uppgift att uppspåra och lagfara sutenörerna. Av de redogörelser som lämnades vid sammanträdet framgår att man i Stockholm i viss utsträckning lyckats härmed men att den polispersonal, som är avdelad för denna verksamhet är alltför liten.

Straffrättskommittén har i sitt förslag till brottsbalk förordat vissa ändringar i gällande lagstiftning mot koppleri i syfte att bereda ökade möjligheter till straffrättsligt ingripande mot sutenörer. Bl. a. innebär för- slaget och den på grundval härav utarbetade lagrådsremissen en utvidgad möjlighet att ingripa mot sutenörer och prostituerade kvinnliga eller manliga _ som förleder underåriga till prostitution. Under åberopande bl. a. av vad som framkommit vid konferensernas behandling av prostitutionsfrå- gan föreslås vidare i lagrådsremissen vissa straffbestämmelser som riktar sig mot de prostituerades kunder. Förslaget innebär en viss utvidgning av brottstypen otukt med ungdom så att den skall omfatta även det fall då någon mot vederlag _ varmed i regel åsyftas kontant betalning —— övar heterosexuell otukt med den som fyllt 15 men ej 18 år eller homosexuell otukt med den som fyllt 18 men ej 21 år. Lagrådet har med vissa redaktio- nella ändringar tillstyrkt förslaget. Som ett led i kampen mot gatuprostitu- tionen har straffrättskommittén vidare föreslagit ett stadgande varigenom den som på allmän plats eller eljest offentligt i ord eller handling uppträder på sätt som sårar tukt och sedlighet skall dömas till böter eller fängelse i högst 6 månader. Även detta stadgande har förordats av lagrådet.

Enligt barnavårdslagen (31 5) äger polisen under vissa förutsättningar i avbidan på barnavårdsnämndens ingripande tillfälligt omhändertaga ungdomar i åldern 18—20 år, som heträdes med oordentligt eller lastbart levnadssätt. Med hänsyn till att prostitutionen breder ut sig bland allt yngre ungdomar av båda könen synes möjlighet till sådant omhänder- tagande böra öppnas även i fråga om de yngre ålderskategorierna. Förslag i sådan riktning har framlagts i det överarbetade förslaget till ny barna- vårdslag.

Anpassning i arbetslivet

Hithörande problem har behandlats vid konferensen den "18 september och den 5 november 1958.1

För varje människa är inställningen till arbetet och förmågan till an- passning i arbetslivet av central betydelse. En stor del av de ungdomar som visat asociala eller kriminella tendenser företer personlighetsdrag som är ägnade att försvåra deras ställning inom yrkeslivet. Detta gäller exem- pelvis egenskaper som självförtroende, ambition, uthållighet, förmåga till känslomässig kontakt med andra, osv. För dem som i anledning av asocialt eller brottsligt beteende blivit föremål för samhällsingripande av ett eller annat slag försvåras inte sällan inträdet i arbetslivet eller återvändandet till arbetsmiljön genom en negativ eller avvaktande inställning hos dem de möter på arbetsplatserna, inte minst hos arbetskamraterna, en inställning som särskilt dessa ungdomar genom sina karakterologiska egenskaper har svårt att möta.

En självklar förutsättning för att de ungdomar, som här sammanfatt- ningsvis betecknas som anpassningsstörda, skall kunna få en fast förank- ring i arbetslivet är att tillräckligt antal arbetstillfällen står till buds. Ung- domsarbetslöshet är överhuvudtaget ett allvarligt socialt problem, men riskerna för att en åtstramning på arbetsmarknaden skall i högre grad gå ut över de ungdomar det här gäller än andra ungdomar är uppenbara. Alla de åtgärder som vidtages för att minska ungdomsarbetslösheten och lindra dess följder har således på längre eller kortare sikt också en krimi— nalitetsförebyggande effekt.

I vår skrivelse den 27 februari 1958 har vi i anslutning till behand- lingen vid sammanträde den 5 april 1957 av ämnet »Skolan och de anpass- ningsstörda barnen» berört vissa åtgärder inom skolans område av bety- delse ur brottsförebyggande synpunkt, bl. a. yrkesutbildningen och arbets- placeringen av de sämst ställda eleverna. Härutöver vill vi erinra om den mer praktiska yrkesorientering och yrkesvägledning som sker inom sko— lans ram. När det gäller eleverna i vissa specialklasser (hjälpklasser och observationsklasser) torde behovet av en grundlig individuell handledning vara särskilt starkt framträdande inte bara i fråga om yrkesorienteringen och yrkesvägledningen utan även vid planläggandet av yrkesutbildningen

1 Se Bil. 2 sid. 220.

och arbetsplaceringen. Det är mot bakgrunden härav som vi ånyo vill uttala vår uppfattning att skolorna framför allt i större städer och samhällen — i långt större utsträckning än nu bör beredas tillgång till skolpsykologer och skolkuratorer, som skulle kunna biträda även vid en verksamhet av nu nämnt slag.

I detta sammanhang vill vi rikta uppmärksamheten på att under konfe- renserna erinringar riktas mot det sätt varpå i enhetsskolans klass 9 ele- vernas tid på sina håll fördelas mellan skolan och arbetsplatsen; de har, menar man, ingen förankring vare sig i skolan eller på arbetsplatsen, möj- ligheten att utebli från skolan eller arbetet har blivit större och inom vissa industrier har uppstått onödigt stora organisatoriska svårigheter. De vore enligt vår mening av värde om bärkraften av dessa och liknande erin- ringar kunde närmare undersökas.

De anpassningsstörda ungdomarnas möjligheter att erhålla yrkesutbild- ning i de centrala verkstadsskolorna försvåras genom att tillströmningen av elever betydligt överstiger platsantalet; de har ofta sämre skolbetyg och sämre praktik än andra ungdomar och kommer därför i realiteten att få stå tillbaka. En fortsatt utbyggnad av yrkesskoleväsendet kommer väl att minska denna olägenhet, men det torde under alla förhållanden för här ifrågavarande klientel finnas behov av andra former av yrkesutbildning. Vi vill i detta sammanhang särskilt erinra om möjligheten att genom all- männa medel stödja utbildningen av lärlingar hos hantverkare eller hos mindre, hantverksmässiga företag. För många ungdomar med anpass- ningssvårigheter kan de större arbetsplatserna erbjuda en påfrestande och provocerande miljö, där de ej heller alltid kan få det personliga stöd och den individuella handledning de behöver.

Vid sammanträdena den 18 september och den 5 november 1958 har också behandlats frågan om arbetsanskaffning åt ungdomar vid övergången från sluten till öppen vård. Härvid har från olika håll framhållits önskvärd- heten av att åtgärder i detta syfte vidtages i så god tid som möjligt före övergången. Samtidigt har erinrats om en rad praktiska problem som för- svårar en mera detaljerad förberedelse på ett tidigt stadium av utskriv- ningen från en sluten anstalt. Då dessa och därmed sammanhängande frå— gor dels torde komma att beaktas i samband med nu pågående översyn av barnavårdslagstiftningen och dels omfattas av eftervårdsutredningens upp- drag, saknar vi anledning att närmare ingå på desamma.

Emellertid vill vi i detta sammanhang, såvitt angår fångvårdsklientelet, hänvisa till K. Cirk. 8/10 1954 ang. tidpunkten för förordnande av tillsyns— man för villkorligt frigiven m. m., vilket erinrar om att tillsynsman bör utses i så god tid och från sådan tidpunkt, att han hinner utföra de förbe— redelser för tillsynen som åligger honom samt förordnar att meddelade be- stämmelser om ersättning för uppdraget skall gälla även den tid före fri- givningen, under vilken tillsynsmannen sålunda innehaft och utövat upp-

draget. Såvitt vi genom verkställda stickprovsundersökningar kunnat finna synes den i cirkuläret givna rekommendationen i ganska ringa utsträck- ning följas i praktiken. I åtskilliga fall möter säkerligen praktiska hinder mot att förordna tillsynsman på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen, t. ex. när den intagnes framtida bostadsort inte kan förutses, men vi vill dock ifrågasätta, om icke tillämpningen av ifrågavarande cirkulär är mera re— striktiv än som betingas av omständigheterna. Detta kan bl. a. innebära att tillsynsmannens möjligheter att medverka vid arbetsanskaffning m. ni. inte blir fullt utnyttjade. Det synes oss därför önskvärt att åtgärder vidtages för att få till stånd en mera vidsträckt tillämpning av cirkulärets bestäm- melser.

Yrkesvägledning och yrkesutbildning, baserade på noggrann kännedom om den unges individuella förutsättningar, kan visserligen sägas utgöra grunden för hans förankring i arbetslivet, men hur han skall lyckas beror också på en mängd andra faktorer. Under konferenserna har representan— ter för såväl olika kategorier inom arbetslivet som skyddsverksamheten framhållit hur betydelsefullt det är att en ung människa, som visat anpass— ningssvårigheter har någon på arbetsplatsen som på ett mera personligt sätt kan omhändertaga och handleda vederbörande och hjälpa honom med anpassningen till arbetskollektivet. Detta gäller i lika hög grad de mindre som de större arbetsplatserna. Det är vanskligt att med generella åtgärder främja utvecklingen av ett sådant system; liksom hittills torde man främst få lita till eftervårdsorganens möjlighet att uppspåra och intressera lämp- liga kontaktmän på de olika arbetsplatserna. Emellertid har under konfe- renserna från olika håll påtalats bristen på information angående de an- passningsstörda ungdomarnas problem, speciellt i deras förhållande till ar- betslivet, och både arbetsgivare-, arbetsledare— och fackföreningsrepresen- tanter har uttalat sig till förmån för en upplysningsverksamhet i syfte att hos arbetsmarknadens olika parter öka kunskapen om dessa ungdomar och skapa bättre förståelse för dem och deras svårigheter.

Vi vill gärna ansluta oss till dessa synpunkter. En upplysningsverksamhet av detta slag skulle inte bara kunna stimulera enskilda arbetsgivare, arbets- ledare och anställda att göra en personlig insats för anpassningsstörda ung- domars infogande i arbetslivet utan också vara ägnad att i positiv riktning förändra attityderna på arbetsplatserna mot dessa ungdomar. Det sist- nämnda torde inte vara minst viktigt. I den mån man genom saklig upplys— ning kan ute på arbetsplatserna minska förekomsten av en fördomsfull, affektladdad inställning mot den unge som visat anpassningssvårigheter har man ökat förutsättningarna för hans resocialisering.

Det är föga tillfredsställande att staten i egenskap av arbetsgivare "för en annan och mera restriktiv anställningspolitik när det gäller ungdomar med anpassningssvårigheter än den statsmakterna Vill rekommendera för enskilda företagare. Allt fortfarande utgör vissa i författningsväg utfär—

dade eller eljest generellt tillämpade regler angående sökandenas personliga kvalifikationer hinder för anställning i en del statliga verksamheter eller företag av ungdomar som begått brott eller visat vanart.

I anledning av motioner har 1955 års riksdag behandlat hithörande frå- gor i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 145). Allmänna beredningsutskottet, till vars utlåtande (nr 7) riksdagsskrivelsen hänvisar, uttalade att anställ- ning i statens tjänst av straffade eller villkorligt dömda borde kunna ske efter fri prövning från fall till fall och icke, såsom nu ofta vore förhållan- det, vara hindrad genom stela, automatiskt verkande diskvalifikationsregler. Utskottet framhöll såsom självklart att staten skall gå i spetsen, när det gäller att skapa en humanare inställning till straffade och villkorligt dömda på arbetsmarknadens olika områden. Även personer som varit intagna på ungdomsvårdsanstalt eller alkoholistanstalt eller som överhuvudtaget varit föremål för anstaltsvård i någon form borde enligt utskottets mening inne- fattas i åtgärderna härför.

De i riksdagsskrivelsen berörda frågorna ingår numera i eftervårdsutred— ningens uppdrag, varför de icke närmare behandlats vid konferenserna. Vi vill dock betona att vi anser det synnerligen angeläget att hinder av nu angivet slag snarast möjligt avlägsnas.

Vi har uppmärksammat att det i allt större utsträckning förekommer att kommunala och enskilda företag för anställning inom företaget kräver att sökanden skall förete laglydnadsintyg, redbarhetsintyg, vandelsintyg eller liknande handling, utfärdad av polismyndighet. Härigenom utestänges en straffad person från möjligheten att söka sådana befattningar, även om straffet ligger långt tillbaka i tiden och han sedan under många år fört ett laglydigt liv. Detta system innebär i realiteten att de avskaffade brottspå- följderna förlust av medborgerligt förtroende och påföljd enligt 2 kap. 19 & strafflagen i viss mån återinförts på en bakväg. Vandelsintygen är inte på något sätt reglerade i lag eller författning. Vi finner att den utveckling som sålunda skett är högst betänklig. Vi har emellertid inte anledning att upp— taga hithörande problem till detaljgranskning, eftersom frågan om vandels- intygen ingår i den nu pågående utredningen för översyn av brottsregistre- ringen. Vi har samrått med en representant för denna utredning.

Under våra överläggningar om den anpassningsstörda ungdomens förhål- landen på arbetsmarknaden har de representanter för arbetsgivarnas, ar— betsledarnas och arbetstagarnas riksorganisationer, med vilka vi samrått, visat stort intresse för frågan och förklarat sig beredda att medverka till åtgärder som kunde minska ungdomarnas svårigheter vid anpassningen till arbetslivet. Det är i hög grad angeläget att det allmänna tager till vara detta intresse. Exempelvis bör erforderliga medel ställas till förfogande för prak- tisk upplysningsverksamhet, genom skyddskonsulenter, barnavårdstjänste- män och andra som direkt kommer i kontakt med denna ungdom.

Polisens resurser måste skyndsamt förstärkas

Sedan gammalt har polisen haft till uppgift att upprätthålla allmän ord- ning och säkerhet, att uppdaga och utreda begångna brott och att göra på vad den ankommer för att lagöverträdaren skall få vidkännas ansvaret för sina handlingar. I det moderna samhället har polisens arbetsområde utvid- gats högst avsevärt; enbart motorismens utveckling har t. ex. medfört en mängd nya, betydelsefulla uppgifter för polisen. Samtidigt har åtskilliga fö- reteelser i samhället kommit att försvåra polisens arbete i kampen mot brottsligheten. Här skall bara erinras om en dylik faktor men en betydelse- full sådan, nämligen den ökade rörligheten hos befolkningen och dess fort- gående koncentration till tätorter och större centra, där polisen i sitt arbete inte längre har samma stöd som förr av den personliga kännedomen om invånarna i orten.

Det är ingen överdrift att påstå att polisen intager en central ställning i kampen mot brottsligheten. Det är i hög grad på polisens effektivitet det beror, om den enskilde medborgaren skall kunna känna sig trygg mot an- grepp på person eller egendom. Det är intet tvivel om att den potentiella lagöverträdarens vetskap om att risken för snar upptäckt är stor utgör en, generellt sett, kraftigt verkande brottsförebyggande faktor, låt vara att den kan göra sig påmind med olika styrka hos olika personer och vid olika slag av brott. Vad t. ex. bilstölderna beträffar kan betydelsen av upptäcktsrisken belysas av ett exempel från hösten 1956 i vårt land. De flesta bilstölderna sker under lördagar och söndagar. Med anledning av Suezkrisen infördes vid nyssnämnda tidpunkt det 5. k. söndagsförbudet, varigenom bilkörning förbjöds från kl. 18 på lördagseftermiddagen till kl. 6 på måndagsmorgonen. Under den tid, som detta förbud gällde, sjönk antalet bilstölder starkt, isyn- nerhet i storstäderna. Bilar fanns till större antal än vanligt på gator och vägar med bensin i tanken. De straffrättsliga reaktionerna mot biltj uvarna hade inte undergått någon ändring. Vad som hade skett var att upptäckts— risken ökat kraftigt.

I det föregående1 har redovisats vissa siffror angående uppklaringspro- centen för brott som kommit till polisens kännedom. En närmare analys av dessa siffror skulle visserligen utvisa att upptäcktsprocenten är hög vid vissa grövre brott, men detta får inte undanskymma det faktum att det för en rättsstat måste anses som i hög grad otillfredsställande att den större

andelen av de brott som kommit till polisens kännedom förblir oupp- klarade.

Detta kan inte undgå att påverka ungdomsbrottsligheten i negativ riktning. För ungdomarna själva är det av vikt att den kriminella utvecklingen av— brytes på ett så tidigt stadium som möjligt, (1. v. s. innan det kriminella be— teendet blivit mer eller mindre fixerat. I många fall torde det oupptäckta brottet fungera som en drivfjäder till fortsatt brottslig verksamhet från den unges sida. Men man bör inte endast beakta den verksamhet från polisens sida som direkt tager sikte på de yngre åldersgrupperna utan även taga hänsyn till effekten av polisens arbete beträffande äldre. Det torde vara obe- stridligt att t. ex. en energisk insats från polisens sida för att uppspåra och beivra häleri indirekt återverkat på ungdomsbrottsligheten.

Polisens verksamhet är så betydelsefull i kampen mot ungdomsbrottslig- heten att alla åtgärder bör övervägas för att nå ett bättre resultat än för närvarande. Det synes önskvärt att denna fråga noggrant studeras och att det, såvitt möjligt, uppställes ett mera bestämt mål för strävandena. Uppkla- randet av brott och en brottsförebyggande verksamhet bör —— vid sidan om arbetet att motverka trafikskador —— betraktas som polisens viktigaste upp- gift. I den mån ett tillfredsställande resultat på detta område inte kan upp- nås genom tillsättande av vakanta tjänster och personalförstärkningar, måste drastiska åtgärder vidtagas för att befria polisen från mångsyssleri av mindre vikt. Det torde vara av betydelse att arbetet rationaliseras, att ökade tekniska hjälpmedel och ökad biträdespersonal ställes till förfogande. Det bör undersökas t. ex. av polisverksamhetsutredningen eller polisväsen- dets organisationsnämnd om inte utan olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt rapportskrivning kan avsevärt förenklas och nedskäras.

Polisens brottsförebyggande verksamhet går inte bara ut på att i särskilda fall förhindra brott och andra kränkningar av samhällsfriden utan den bör, enligt anvisningarna till polisinstruktionen, även omfatta en aktiv medver- kan i den verksamhet som från samhällets sida utövas i syfte att undanröja sådana missförhållanden som erfarenhetsmässigt ger upphov till brott och annan asocialitet. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen att det brottsförebyggande polisarbetet av denna natur på många håll fått stå till- baka eller helt försummats. Detta är så mycket mer att beklaga som en socialt betonad polisverksamhet enligt vår mening skulle vara särskilt bety- delsefull när det gäller att komma till rätta med ungdomskriminaliteten.

Polisverksamhetsutredningen har i september 1958 avlämnat ett betän- kande om socialpolis och kvinnlig polis (SOU 1958: 34); vid sammanträde med utredningen den 22 januari 1959 har vi inhämtat upplysningar om dess arbete. Vi anser oss inte höra taga närmare ställning till det förslag angå- ende organisationen av det brottsförebyggande polisarbetet, som framlagts av polisverksamhetsutredningen och som överväges inom inrikesdeparte- mentet, men vill framhålla att huru detta än organiseras det är av största vikt att all polispersonal i landet får erforderlig social utbildning, så

att de enskilda polismännen blir bättre rustade för det socialt betonade brottsförebyggande polisarbetet.

På sina håll i utlandet har polisen engagerat sig i vad som brukar beteck- nas som konstruktivt förebyggande arbete bland ungdom, t. ex. genom att bilda särskilda ungdomsklubbar, anordna fritidsverksamhet av olika slag för ungdomar osv. I vårt land finnes knappast någon motsvarighet härtill. Polisverksamhetsutredningen har ställt sig tveksam, huruvida polisen bör engagera sig i en sådan verksamhet, men har efter att ha erinrat om sam- hällets och enskilda organisationers stora insatser på detta område —— utta- lat att det kan finnas utrymme för initiativ från polisens sida, om det lokala behovet av fritids- och föreningsverksamhet icke blir tillgodosett.

För egen del skulle vi finna det önskvärt, om man inom polisen kunde söka sig fram på olika vägar för att nå ungdomen. Detta skulle inte bara kunna få en brottsförebyggande verkan beträffande de ungdomar som poli- sen på detta sätt kommer i kontakt med, utan också kunna bidraga till att allmänhetens och framför allt ungdomens inställning till polisen förändras ipositiv riktning. Det är nämligen enligt vår mening ur skilda synpunkter ytterst angeläget att det råder goda relationer mellan polis och allmänhet. Så är inte alltid fallet i vårt land; av de uppgifter som lämnades vid samman- trädet den 17 oktober 1957, då en undersökning angående de s.k. nyårskra- vallerna 1956/57 i Stockholm behandlades,1 framgick exempelvis att stora grupper bland folkskole- och läroverkselever i Stockholm har en direkt nega- tiv inställning till polisen. Det kan vara svårt att fastställa vilken kombina- tion av faktorer som ligger bakom denna attityd, men det är angeläget att allvarliga försök göres att bryta denna inställning. Härför kräves insatser inte bara av polisen, hemmen och skolorna utan även av pressen och övriga opinionsbildande media. En form av samarbete mellan polis och skola som synes vara förtjänt av att utbyggas är att polismän medverkar vid under— visningen i samhällskunskap.

Att poliskåren får en lämplig rekrytering är självfallet av den största be- tydelse inte bara för polisens effektivitet utan också för förhållandet mellan polis och allmänhet. Den första kontakten mellan den unge lagöverträdaren och polismannen kan komma att spela en mycket stor roll för den unges inställning till ordningsmakten såväl som till samhället och dess lagar över huvud taget. Denna situation och många andra som uppkommer under ar- betet med unga lagöverträdare ställer stora krav på insikt och förståelse från den enskilde polismannens sida. Poliskårens rekryterings- och utbild- ningsfrågor bör därför enligt vår mening ägnas särskild uppmärksamhet.

Hithörande problem är under övervägande inom inrikesdepartementet. Vi vill kraftigt understryka vikten av att dessa överväganden utan dröjsmål leder till en upprustning av polisverksamheten. Enligt vår åsikt är denna fråga en av de angelägnaste när det i dagens läge gäller att effektivisera kampen mot kriminaliteten och mot andra yttringar av asocialitet.

Ingripande mot brott måste ske snabbt

Då ett brott blivit begånget är det av stor vikt att detta uppdagas så snart som möjligt och att myndigheternas åtgärder av olika slag kommer till stånd snabbt. Detta är inte minst av betydelse i fråga om unga lagöverträ- dare, mot vilka ingripande bör ske snabbt för att deras brottsliga aktivitet skall brytas och för att de skall inse allvaret i sin situation. Snabba åtgärder mot brott är också ägnade att stärka medborgarnas känsla av trygghet. I detta hänseende brister det emellertid för närvarande. Bortsett från så- dana fall, där häktning sker, förflyter i allmänhet alltför lång tid mellan upptäckten av brottet och samhällsreaktionen. Detta förhållande är ägnat att inge allvarlig oro.

Vid vårt sammanträde den 25 februari 19581 har diskuterats tänkbara åtgärder för att förkorta tiden mellan brott och brottsreaktion. Såsom fram- går av protokollet från sammanträdet har därvid framförts flera uppslag, som synes värda att närmare övervägas.

En väsentlig anledning till de långa tider, som numera ofta förflyter innan samhällsreaktionen för brott kan bestämmas, är de rättsvårdande organens — ej minst domstolarnas —— arbetsbelastning. Varje åtgärd, varigenom po- lis- och åklagarmyndigheternas samt domstolarnas arbetsbörda kan mins- kas, medverkar därför till att göra förfarandet hos dessa myndigheter snab- bare. Därför är det av betydelse för kampen mot ungdomsbrottsligheten att de rättsvårdande organen befrias från sådana tidskrävande uppgifter, som icke med nödvändighet bör åvila dem, och att arbetet —- i all den utsträck- ning detta kan ske utan eftersättande av rättssäkerheten förenklas och rationaliseras. Redan en förenklig av skrivgöromålen hos polis- och åkla- garmyndighet samt domstolar skulle härvidlag vara av betydelse.

Frågan om en utvidgad användning av strafföreläggande bör prövas. Vid överläggningar som ijuni 1958 inom justitiedepartementet förts med repre- sentanter för domar-, åklagar- och advokatkåren samt trafikförsäkrings- bolagen har betänkligheter framförts mot tanken att rationalisera hand- läggningen av enkla trafikmål genom att göra det möjligt att meddela straff- föreläggande i dylika fall; detta skulle förutsätta att fängelse inte längre skulle förekomma i strafflatituden. Vår uppfattning är emellertid att frågan om en utvidgning av användningsområdet för strafföreläggande bör bli föremål för utredning i lämpligt sammanhang.

1 Se bil. 2 sid. 265.

På sina håll i utlandet förekommer ett s. k. polisbötessystem, innebärande att böter vid vissa smärre förseelser kan omedelbart vid upptäckten ådömas och indrivas av vederbörande polisman. Enligt vad vi erfarit pågår inom justitiedepartementet en utredning angående detta system.

Under konferensernas gång har tanken väckts att möjliggöra en snabbare handläggning av brottmål i överinstans genom att förkorta tiden för väc- kande av vadetalan till samma tid som gäller för vadetalan i tvistemål, en vecka. Vi har inte möjlighet att i detta sammanhang taga ställning till denna fråga, som är av genomgripande betydelse för straffprocessen, men anser det lämpligt att den blir föremål för överväganden i samband med andra frågor om jämkning i lagstiftningen på grund av vunna erfarenheter av den nya rättegångsordningen. En åtgärd av mindre ingripande betydelse skulle enligt vår mening vara att då den dömde klagat i hovrätt möjliggöra för motpart att avstå från sin klagorätt så att målet kan företagas till avgö- rande utan att utgången av den i 51 kap. 2 & rättegångsbalken stadgade tiden behöver avvaktas.

Under senare år har åtskilliga ungdomar, som enligt meddelade beslut skall intagas på ungdomsvårdsskola, fått vänta i månader på att plats skall kunna beredas dem i sådan skola. Vid våra studiebesök har upplysts att ungdomar ibland kunnat i viss utsträckning rättas genom intensifierade insatser från barnavårdsnämndens sida under väntetiden, varigenom in- tagning kunnat undvikas. Vi anser det angeläget att —— i den mån sådana väntefall framdeles förekommer _ möjligheterna härtill blir väl tillvara- tagna. Såväl ur effektivitetssynpunkt som av kostnadsskäl bör den dyrbarare värden på större skolor och specialanstalter kompletteras med mindre an- läggningar för en sådan »förbehandling» liksom också för efterbehandling. Denna fråga torde komma att ytterligare aktualiseras, om barnavårdsnämn- derna, såsom förordas i förslaget till ny barnavårdslag, erhåller befogenhet att under vissa förutsättningar för utredning omhändertaga ungdomar under högst fyra veckor. Detta synes innebära, att barnavårdsnämnderna, åtmins- tone i de större städerna, ställes inför nödvändigheten att på ett betryg- gande sätt sörja för vederbörande under utredningstiden. I den mån härför skulle erfordras anordnande av särskilda hem, kan fråga uppkomma om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för dessas inrättande. Ytterligare överväganden synes emellertid vara erforderliga för att få till stånd en effektiv samordning av de statliga och kommunala åtgärderna på denna punkt.

Ingripandets art — pågående reformer

De olika arter av ingripanden som kan förekomma vid asocialitet och kriminalitet hos ungdom anknyter till olika åldersgrupper. En grundläg— gande faktor i den ganska komplicerade uppbyggnaden av de olika former av ingripanden som förekommer i de nordiska länderna är det för dessa länder karakteristiska systemet med barnavårdsnämnder som beslutande organ. Även om dessa till uppgifter och arbetssätt inte på ett mera väsent- ligt sätt skiljer sig från de i andra länder vanliga ungdomsdomstolarna är det dock uppenbart att det nordiska systemet ställer särskilda krav på lag- stiftningen. Härvid uppkommer även vissa svårigheter i det gränsområde där socialvårdens och kriminalvårdens kompetens möts.

En kortfattad översikt över de ingripanden som kan förekomma utvisar följande.

Barn under 15 är, vilken grupp helt faller under barnavårdsnämndernas kompetens, kan erhålla varning eller ställas under övervakning, eller, om dessa åtgärder ej anses tillräckliga, omhändertagas för skyddsuppfostran. Detta innebär att barnet skiljes från hemmet och omhändertages i en- skilt hem eller på anstalt; i svårare fall innebär detta intagning på ungdoms- vårdsskola.

Det till lagrådet remitterade förslaget till ny barnavårdslag upptager i stort sett samma former för ingripanden beträffande denna åldergrupp; skyddsuppfostran benämnes dock här samhällsvård.

I det nya förslaget behandlas dessutom vissa nya former för preliminära omhändertaganden. Sålunda kan polismyndighet taga den underårige i för- var i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Detta kan, om barnavårds- nämnden inte är beredd på att slutligt avgöra ärendet, gå ut på att den un- derårige omhändertages för utredning, vilken får pågå i högst 4 veckor. Även 0111 barnavårdsnämnden inte skulle besluta något omhändertagande och den unge som tagits i förvar av polisen alltså skall frigivas, kan poli- sen dock hålla honom kvar, till dess föräldrarna eller annan fostrare häm— tar honom.

Den som är omhändertagen för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller beredas anstaltsvård, i förekommande fall i ungdomsvårdsskola. I första hand skall dock vård i enskilt hem komma ifråga.

I vissa fall, då den omhändertagne anses farlig för ordning och säkerhet, kan han på barnavårdsnämndens begäran tagas om hand av polismyndig-

het i avbidan på slutligt beslut och ordnande av hans placering, dock ej längre än en vecka, eller med länsstyrelsens medgivande, ytterligare högst en vecka.

Dessa regler och förslag avser också ungdom över 15 år upp till 18 år och i vissa fall till 21 år.

Då emellertid 15 år är straffmyndighetsålder i vårt land inträder beträf- fande dem som uppnått denna ålder också möjligheten att tillgripa åtgär- der som hör till det straffrättsliga reaktionssystemet. Sålunda kan från och med denna ålder böter förekomma. I fråga om frihetsstraff föreligger emel- lertid den begränsningen att sådana ej får användas om det inte föreligger särskilda skäl. Även villkorlig dom kan förekomma beträffande person under 18 år, i varje fall i form av villkorligt anstånd med straffets ådömande. Ge- nom beslut vid årets riksdag har införts en möjlighet att förena villkorlig dom med böter.

Ehuru det sålunda för åldersgruppen 15——18 år föreligger kompetens både för barnavårdsnämnderna och de judiciella organen bygger lagstiftningen dock på den principen att ingripandena åtminstone i allvarligare fall skall ankomma på de förra. Detta åstadkommes i flertalet fall genom att åklagar- na meddelar åtalseftergift och sålunda för sin del avskriver ärendena. Man har alltså i allmänhet inte att se åtalseftergiften främst som ett avstående från åtgärder från samhällets sida; det är här i huvudsak fråga om ett sätt att lösa den formella kompetenskonflikten, och det ankommer på barna- vårdsnämnderna att vidtaga erforderliga åtgärder. I vissa ringare fall, då brott skett av okynne eller förhastande innebär dock eftergiften ett avskri- vande av vidare samhällsåtgärder. Även i sådana fall, då åklagaren finner sig icke böra eftergiva åtal utan för talan vid domstol, kan denna i sin dom överlämna åt barnavårdsnämnd att omhändertaga vederbörande för skydds- uppfostran. Även denna möjlighet innebär en väg att lösa kompetenskon- flikten mellan barnavårdsnämnden och de judiciella organen. Avgörande har härvid varit att socialvårdens organ i allmänhet måste anses bättre rustade att vidtaga effektiva åtgärder när det gäller ungdom i denna ålders- grupp.

Även när det gäller provisoriska åtgärder har vad som angivits i det före- gående sin tillämpning också på dem som är över 15 år. Här tillkommer dock att lagens regler om häktning är i varje fall formellt tillämpliga på denna grupp. I lagen stadgas dock uttryckligen att den som är under 18 år inte får häktas i andra fall än då det är uppenbart att betryggande övervak- ning inte kan ordnas på annat sätt. I den mån häktning kan ske kan också i avbidan därpå den misstänkte anhållas.

Strafflagberedningens förslag anknyter i princip till gällande regler. Fängelse skall inte kunna tillämpas beträffande den som är under 18 år. Däremot föreligger inte något hinder för böter och villkorlig dom. Straff- lagberedningen föreslår emellertid en uppdelning av den villkorliga domen

i två institut; begreppet villkorlig dom har alltså här en mera begränsad innebörd. För sådana fall där övervakning och särskilda föreskrifter erford- ras skall enligt förslaget införas ett nytt institut benämnt skyddstillsyn. I vissa fall kan detta kombineras med en två månaders anstaltsbehandling på tillsynsanstalt. Skyddstillsyn skall dock för den som är under 18 år före- komma endast om denna påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen, och bestämmelserna om vård på tillsynsan— stalt skall inte kunna tillämpas på den som är under 18 år.

Ungdomar i åldern 18—20 år kan enligt nuvarande lagstiftning i undan- tagsfall bli föremål för barnavårdsnämndens ingripande. I sådana fall gäller dock inte reglerna om åtalseftergift men väl kan ett överlämnande av fallet till barnavårdsnämnden komma till stånd genom domstolens dom. Det straffrättsliga reaktionssystemet innehåller för ungdomar upp till 21 år den särskilda formen ungdomsfängelse. Vid sidan härav kan även vanliga former av frihetsstraff förekomma. Strafflagberedningens förslag innebär att fängelse, vilket i förslaget motsvarar nuvarande fängelse och straffar- bete, i allmänhet inte skall förekomma för den som är under 21 år. Endast fängelse på mycket lång tid, över tre år, får tillämpas. I övrigt föreslår be— redningen för denna åldersgrupp en form av korttidsbehandling och en form av långtidsbehandling. Korttidsbehandling är det nyss beskrivna in- tagandet i tillsynsanstalt i två månader. Långtidsbehandlingen motsvarar det nuvarande ungdomsfängelset och benämnes skyddsfostran.

Då de svenska formerna för ingripande mot kriminell ungdom är under reformering kan det vara av ett visst intresse att beröra vissa utländska försök och det reformarbete som bedrives på det internationella planet. Detta gäller framför allt ansträngningarna i olika länder att finna effektiva former för ingripanden i form av kortvarigt intagande på anstalt. Såsom framgår av den föregående redogörelsen finnes nämligen i Sverige olika former för mera långvarig uppfostrande behandling av kriminell ungdom i olika åldrar. Vid sidan härom har dock framkommit tanken att för vissa grupper av klientel använda intagning under kort tid på anstalt. Strafflag- beredningens förslag till tillsynsanstalter är ett sådant uppslag, vilket icke ännu har utformats i praktiken. Beredningen anför om detta förslag att ungdomsanstalterna med deras dyrbara behandlingsplatser bör i första hand reserveras för ett klientel som behöver omhändertagas för längre tid; be— handlingsatmosfären på anstalterna skulle också bli lidande på om anstalts- tiderna för dem som vårdades på samma anstalt varierade i alltför hög grad. Beredningen anför emellertid vidare, att ett frihetsberövande av till— talade i åldern 18—20 är ibland är påkallat inte så mycket för att under an- staltstiden bereda den brottslige en uppfostrande och utbildande behand- ling —— även om tiden naturligen i görligaste mån bör utnyttjas härför _— som för att bryta den brottsliga aktiviteten och förmå den brottslige att be-

sinna sig och inse allvaret i sin situation. För detta ändamål räcker det i all- mänhet med en relativt kort tids omhändertagande, som emellertid bör följas av kriminalvård i frihet. Anstaltstiden skall utnyttjas till en psyko- logisk och pedagogisk påverkan av den intagne för att få honom att förstå angelägenheten av att han i framtiden avhåller sig från brott. Strafflagbered- ningen understryker att förslaget inte åsyftar att på tillsynsanstalterna skulle införas en behandling av den typ som betecknats som »short sharp shock».

På senare tid har fråga uppkommit om en korttidsbehandling inom ung- domsvårdsskolornas ram av en viss del av deras klientel. Enligt uttalande av departementschefen i prop. nr 88 till innevarande års vårriksdag har socialstyrelsen för avsikt att vid Hammargårdens yrkesskola försöksvis prö- va korttidsbehandling för vissa elever. Försöksverksamheten har ännu inte börjat och några riktlinjer för densamma har inte offentliggjorts. Från socialstyrelsen har emellertid upplysts att förslaget bör ses mot bakgrunden av att barnavårdsnämnderna under senare år -— särskilt efter ikraftträdan- det av 1952 års lagstiftning om unga lagöverträdare i alltmera stegrad utsträckning fått att göra med ungdomar, framför allt pojkar i åldern 15— 17 år, med någorlunda normal uppväxt och personlighetsutrustning, vilka under puberteten gjort sig skyldiga till en plötsligt insättande kriminalitet. För dessa hade ungdomsvårdsskoleplacering blivit ett alternativ till ett kortvarigt fängelsestraff. På allra senaste tiden hade skolorna också fått ett antal elever som under arbetslöshet missbrukat sprit, gjort lagbrott och måst omhändertagas. På skolorna vore de lättskötta och kunde snart utskrivas. För båda dessa kategorier elever anses en anstaltsbehandling om tre må— nader vara tillräcklig, åtföljd av en effektiv eftervård. Behandlingens inne- håll och mälsättning skall i princip inte skilja sig från de grundsatser som nu tillämpas på ungdomsvårdsskolorna.

På sina håll i utlandet har som påföljd för brott av underåriga införts kortare frihetsberövanden av speciell karaktär. I allmänhet utnyttjas an- staltsvistelsen till en pedagogisk och psykologisk behandling av de intagna, mer eller mindre intensiv allt efter vistelsens längd.

»The Highfields Project» i Trenton, New Jersey, USA, har utgjort före- bilden för en behandlingsform som sedan 1957 införlivats med staten New Jerseys reaktionssystem. I princip innebär denna form att den unge lag- överträdaren intages på ett behandlingshem av speciell typ; vistelsen d'är skall ej överstiga 4 månader. Förebilden »Highfields» är en öppen anstalt med enkla lokaliteter, fåtalig personal och ett minimum av uttryckligt fast- ställda regler. Institutionen är avsedd för pojkar i åldern 16—17 år. Elever- na arbetar om dagarna vid ett närbeläget sjukhus men tillbringar i övrigt sin tid på Highfields. Man eftersträvar att anordna tillvaron på institutionen så, att de situationer som eleverna möter där är så lika som möjligt dem de möter ute i samhället. Härigenom kommer de ofta att ställas inför situa-

tioner, där de kan välja mellan olika handlingar och beteenden, socialt accep- tabla eller socialt förkastliga. Ett väsentligt moment i behandlingen utgöres av gruppterapi. Fem kvällar i veckan samlas eleverna till gruppsamtal (»guided group interaction») under ledning av föreståndaren, som tillika är terapeut. Under dessa samtal, som sker i en tolerant och informell atmo- sfär, kan eleven tala om sina personliga problem, hans sätt att reagera inför de situationer han mött under dagens lopp kan analyseras. Syftet är att varje elev på detta sätt så småningom skall få ökad insikt i sina egna problem och sitt eget ansvar för sina handlingar, att han skall få en mera objektiv bild både av sig själv och av andra och att han skall ändra sina asociala vär- deringar till mer socialt acceptabla.

Efter fem års försöksverksamhet har erfarenheterna från Highfields underkastats noggrann prövning; bl. a. har jämförelse gjorts med behand- lingsresultaten från en närliggande institution av mera traditionell typ (»Annandale»). Denna efterundersökning visar bl. a. att 83 % av de pojkar som stannade på Highfields sin tid ut hade tillfredsställande anpassat sig i samhället i så måtto att de när undersökningen började (30 juni 1955) inte var intagna i några institutioner. Äterfallsprocenten var betydligt lägre bland pojkarna på Highfields än bland eleverna på Annandale. Undersökningen visar också att de på Highfields tillämpade metoderna inte lämpade sig för vissa kategorier pojkar, sådana som »stelnat» i en asocial roll, sådana som erbjöd allvarliga psykiatriska problem och pojkar med kraftiga rymnings- tendenser.

Ett korttidsstraff av ungefär samma längd men med annan karaktär är de i England förekommande »detention centres».

Detention centres tillkom år 1948 och utgjorde ett led i strävandena att förbjuda eller inskränka användningen av fängelsestraff för alla personer upp till 21 år. Vistelsetiden i ett detention centre, som i regel är tre måna- der, bestämmes av domstolen. En förutsättning för användande av detta institut är att vederbörande inte tidigare dömts till fängelse eller till Borstal training (den engelska förebilden till vårt ungdomsfängelse). Eljest finns inga hinder att använda detention centre beträffande dem som dömts tidi— gare. Av dem som under vart och ett av åren 1956 och 1957 dömdes till de- tention centre (ca 800 resp. 1100 ungdomar) var således endast 17—18 procent förstagångsbrottslingar.

Behandlingen vid detention centres karakteriserades ursprungligen av beteckningen »short sharp shock» med järnhård disciplin, rigoröst utar- betat dagsschema, hårt arbete och snabbast möjliga tempo. Föga utrymme var ägnat yrkesutbildning och undervisning. Under årens lopp synes väsent- liga modifikationer ha gjorts i det ursprungliga behandlingsprogrammet, ägnade att mildra regimen och möjliggöra en mera allsidig, positiv behand- ling. Fortfarande är vistelsen på ett detention centre emellertid inte före-

Manta—ww

twin ett» ",»! . (;;—*

Ungdomarna måste samlas någonslans -— finns ej annat blir det lunnelbaneslationcn . . .

I frilidsgruppen får gänge! utlopp [är sin verksamhelslust.

Ordning på gatan är nog bra, men dal är viktigare att få nell antalet bilstölder.

I Stockholm har under de senaste årm tillgripils ca ?00 bilar i måna-len.

Redan i skolan bör barnen lära känna polisen och dess arbete.

..,,

Vägen ut till friheten är alltid svår men kan jämnas genom en ef/ektivare eftervård.

All få ett jobb och arbetskamrater som man trivs med är lika nödvändigt för den frigivne som för oss andra.

nad med någon obligatorisk eftervård, något som på ansvarigt håll i Eng- land anses som en av de svaga punkterna i detention centres-institutet.

Resultatet av behandlingen i detention centres belyses av vissa uppgifter i Commissioners of Prisons årsrapport för år 1957. Av de ca 1000 pojkar som under åren 1954—1957 utskrivits från det första centre för 14—17— åringar (junior centre) som togs i bruk hade 36 % återfallit, därav 25,8 % av dem som var förstagångsbrottslingar, 32,6 % av dem som tidigare dömts två eller flera gånger och 68 % av dem som tidigare varit intagna på en approved shool. För det tidigaste centre för 17—21-åringar (senior centre) var den genomsnittliga återfallsprocenten 34 %; bland förstagångsbrotts- lingarna var återfallsfrekvensen 19,3 %, bland dem som tidigare dömts två eller flera gånger 35,5 % och bland dem som tidigare varit intagna i appro- ved shool 50 %.

En undersökning som gjorts av den engelske kriminologen dr Max Griinhut och som utgör en >>follow-up» under två år efter utskrivningen av 434 pojkar från ett junior centre och 144 pojkar från ett senior centre möj- liggör en närmare analys av behandlingsresultaten. Om man räknar med brott och förseelser av alla slag blev 44,9 % av de från junior centre dömda av domstol under tvåårsperioden. Av förstagångsbrottslingarna återföll ca en tredjedel, av dem som hade två eller flera tidigare domar ca två tredje- delar. Nåra 62 % av dem som tidigare vistats på anstalt återföll inom de två åren. Av dem vars personliga bakgrund karakteriserades som god återföll 25 % mot 61 % av dem som hade dåliga bakgrundsförhållanden.

Siffrorna från det senior centre som omfattades av undersökningen visar ungefärligen samma tendenser beträffande återfallsfrekvensen som de ovan återgivna.

Dr Griinliut anför i sammanfattningen av sin rapport bl. a. att detention synes vara lämplig för pojkar med en mer eller mindre allvarlig kriminali- tet som inte har samband med djupt rotade personliga faktorer eller allvar- liga missförhållanden i hemmet, under förutsättning att detention är poj- kens första erfarenhet av anstaltsbehandling. Återfallsfrekvensen är enligt dr Griinhut lägre än vad som enligt tillgängligt material gäller för pojkar som utskrivits från Borstad-anstalter. Risken för återfall är störst under den första tiden efter frigivningen från ett detention centre, ett förhållande som enligt dr Griinhut är ett starkt motiv för behovet av eftervård i stil med den som förekommer i samband med villkorlig dom.

I Väst-Tyskland infördes år 1940 ett disciplinmedel med ännu kortare frihetsberövande än de två förut nämnda instituten, nämligen Jugendarrest. Det betraktas som ett uppfostrande »Besinnungsstrafe» som inte skall ha det ordinära frihetsstraffets prägel. Det införes ej i straffregistret och är ej återfallsgrundande. Jugendarrest är avsedd för åldersgruppen 14—17 år men kan också under vissa förutsättningar användas beträffande 18—20-

5—906735

åringar. Lagen känner tre former av Jugendarrest, nämligen fritidsarresi, som avser 1—4 veckoledighetsperioder, korttidsarrest, som inte får över- stiga sex dagar, samt längre tids arrest, som ådömts för minst en och liögsl fyra veckor. I det följande kommer huvudsakligen den längre tidens arrest att behandlas; flertalet bestämmelser gäller emellertid för samtliga former av Jugendarrest. I de riktlinjer för ungdomsåklagarna ifråga om använd- ningen av Jugendarrest vilka utfärdades år 1955, uttalas bl. a.: 1) Jugend- arrest är ett lämpligt disciplinmedel vid icke alltför allvarliga felsteg av eljest välartade ungdomar, vilka anses ännu kunna påverkas i fostrande riktning genom ett kort men strängt frihetsberövande och det därmed för— bundna tvånget till självbesinning och genom de åligganden som anförtros den unge under arresttiden; 2) För unga personer som är verkligt vanar- tade eller psykiskt så efterblivna att de ej fatta syftet med Jugendarrest synes detta disciplinmedel ej lämpat.

Längre tids arrest verkställes i särskilda ungdomsarrcstanstalter med i genomsnitt 20 till 40 celler. Ofta användes smärre rannsakningshäkten som ombyggts för nu ifrågavarande ändamål. Verkställigheten står under led- ning av ungdomsdomaren i orten.

Den unge skall såväl dag som natt hållas isolerad i sin cell och får endast undantagsvis (vid undervisning, gemensamma fritidssysselsättningar och kroppsövningar) sammanföras med andra arrestanter. »Ensamhcten i cellen skall skapa förutsättningen för att den unge skall komma till den nödvän- diga insikten om sin situation.» Han skall sysselsättas med något förnuftigt arbete. Bestämmelserna tillåter arbetsgemenskap utom cellen endast i un- dantagsfall och tidigast efter den första veckans förlopp.

Det viktigaste uppfostringsmedlet i samband med Jugendarrest är de personliga samtal som ledaren av verkställigheten (domaren) skall hålla med arrestanten; sådana samtal skall äga rum åtminstone vid början och vid slutet av anstaltsvistelsen och vid längre tids arrest även under mellan— tiden. Dessa uppfostrande samtal skall kompletteras med pedagogiskt vär- defull litteratur men också genom kroppsövningar och undervisning.

Beträffande erfarenheterna av Jugendarrest må följande refereras ur ett föredrag av professor Rudolf Sieverts »Till ungdomsarrestens problematik i den väst-tyska ungdomsstraffrätten», hållet vid Svenska kriminalistförening- ens årsmöte 1959.

»Arrestanstalterna är i regel lämpligt anordnade men har ännu delvis för stora upptagningsområden, så att arrestanterna måste företaga alltför långa resor från och till sin bosättningsort. De domare som är verkställig- hetsledare har ej genomgått någon särskilt pedagogisk utbildning för sin uppgift, utan man förlitar sig på deras pedagogiska *naturbegåvning', något som ej är helt tillfredsställande. Då ungdomsdomaren som behandlingsle- dare på grund av tidsbrist kan uppehålla sig inom arrestanstalten endast för en kort tid åt gången, framstår frågan om vaktpersonalens pedagogiska

kompetens såsom synnerligen viktig; ej heller dessa befattningshavare får någon särskild utbildning för ifrågavarande uppgift utan man utväljer tjänstemän inom den allmänna fångvården vilka synes särskilt lämpade att ha med ungdom att göra. Verkställigheten vid många arrestanstalter präglas tyvärr av en *fångvaktarmentalitet” vilket framdrivit kravet på att en skolad socialpedagog skall fungera som en permanent befattningshavare och tjänst- göra som verkställighetsledarens ställföreträdare, något som genomförts vid ett flertal arrestanstalter.

Erfarenheten visar att en genomsnittlig tid av 14 dagar är lagom vid längre tids Jugendarrest.»

Någon mera omfattande undersökning har inte gjorts för besvarande av frågan hur Jugendarrest slagit ut, utan hittills föreligger blott några få undersökningar beträffande enstaka anstalter. En efterundersökning från Bremen och Hamburg visar, att av alla påföljder som förekommer i ung- domsstraffrätten, arrest för längre tid uppvisar den lägsta återfallssiffran, nämligen 30 %.

Av den ovan lämnade redogörelsen för de åtgärder som i vårt land be— slutats eller planerats i syfte att effektivisera samhällsingripandena mot unga lagöverträdare torde framgå hurusom stora delar av det straffrätts— liga reaktionssystemet och motsvarande sektor inom den samhälleliga bar- navården ligger i stöpsleven. Det är av stor betydelse att detta reformarbete resulterar i ett tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till såväl korttids- som långtidsbehandling av unga lagöverträdare. Ett kriminal- politiskt system är emellertid aldrig en gång för alla färdigt; det måste kun- na smidigt anpassas efter växlande förhållanden inom samhällslivet. Härvid bör också de erfarenheter som vunnits i andra länder noga tillvaratagas. Vad särskilt angår ingripanden i form av kortare frihetsberövanden pågår på olika håll i utlandet experiment och diskussioner som är förtjänta av upp- märksamhet även från vår sida. Denna fråga har bl.a. behandlats vid sam- manträden åren 1957 och 1959 i Strasbourg med en arbetsgrupp inom FN:s europeiska konsultativa grupp för brottsprevention och behandling av lag- överträdare. Den står också på dagordningen för den kongress angående brottsprevention och behandling av lagöverträdare som FN skall hålla i London är 1960. Det torde således inom en relativt nära framtid bli möj- ligt att med material och erfarenheter från andra länder få ett säkrare un— derlag för ett ställningstagande till hithörande frågor. Att följa utveck- lingen på detta område och till Kungl. Maj:t göra de framställningar som härav föranledes utgör otvivelaktigt en av de viktigare uppgifterna för det rådgivande organ som föreslås i ett följande avsnitt.

Anstaltsvården måste upprustas

I den offentliga diskussionen om ungdomsvårdsskolorna har platsbristen kommit att spela en framträdande roll. I 1952 års lag med vissa bestäm- melser om påföljd för brott av underårig har fastslagits, att kriminella ung- domar under 18 år, som behöver intagas å anstalt, skall omhändertagas å ungdomsvårdsskola och icke dömas till frihetsstraff. Denna princip, varom allmän enighet torde råda, har äventyrats av att ungdomsvårdsskolorna haft alldeles otillräckliga resurser. Ungdomar, som enligt meddelade beslut skolat intagas i ungdomsvårdsskola, har fått vänta åtskilliga månader på att plats kunnat beredas dem. Under tiden har de vistats på fri fot eller i de största städerna _ på barnavårdsnämndernas institutioner, som dock icke är avsedda för sådana fall och där tillräckliga möjligheter till tillsyn ej finnes. Under sådana förhållanden är det inte att förvånas över att de fort- satt sin brottsliga verksamhet och ytterligare fixerats i kriminalitet. Efter en period av sjunkande elevantal inom ungdomsvårdsskoleorganisationen började platsefterfrågan ökas under 1955. Under 1956 steg summan av in— tagna elever och väntefall över det totala platsantalet, och därefter har efterfrågan fortlöpande stegrats. Åren 1957 och 1958 fattade riksdagen be- slut som innebar viss ökning av platsantalet vid skolorna, men ännu i mars 1959, då det tillgängliga antalet platser var ca 750, fanns på väntelistan 189 fall som ansågs aktuella för omedelbar intagning. Vid 1959 års vårriksdag fattades beslut —— efter förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 88 _ som tillsammans med vissa andra i propositionen redovisade åtgärder innebar, att skolorganisationen successivt kommer att tillföras ca 215 permanenta platser. Departementschefen uttalade bl. a. i propositionen, att härigenom en platsefterfrågan av nuvarande omfattning torde kunna tillgodoses och såvitt avser pojkskolorna —— en viss platsreserv tillskapas för att möta en ökad efterfrågan på platser på grund av befolkningsntvecklingen, en eventuell ytterligare ökning av ungdomskriminaliteten m. fl. orsaker. Vid flickskolorna torde dock enligt departementschefen på något längre sikt en viss ytterligare utbyggnad bli nödvändig, främst i syfte att öka differen— tieringsmöjligheterna vid vissa av de nuvarande skolorna och resurserna för vård av psykiskt abnorma elever. Vi anser det emellertid angeläget att utbyggnaden kommer till stånd snarast och särskilt att vårdmöjligheterna för psykiskt abnorma kvinnliga elever förbättras.

Den 1 augusti 1959 hade, enligt uppgift från socialstyrelsen, det tillgäng- liga antalet vårdplatser ökat till 811 och antalet aktuella väntefall nedgått till 77.

För att få någon belysning av vilka omständigheter som föranlett domsto- larna att till frihetsstraff döma ungdomar mellan 15—17 år har vi tagit del av underrätternas domar beträffande samtliga personer i denna ålder, vilka den 1 september undergick frihetsstraff å fångvårdsanstalterna i landet. Deras antal var 43. I flertalet fall (31) var fråga om ungdomar som tidi- gare varit intagna på ungdomsvårdsskola. De ådömda straffen var: fäng- else upp till 6 mån. i 7 fall, fängelse 6 mån.—1 år i 10 fall, straffarbete 6 månfl år i 21 fall, straffarbete 1 årél år 6 män i 4 fall samt straffarbete i 3 år 6 män. i 1 fall. I 14 av de 43 domarna har platsbristen inom ung- domsvårdsskoleväsendet anförts såsom skäl för frihetsstraffs ådömande; i 7 av dessa 14 domar åberopas också andra omständigheter, i regel den till- talades grova brottslighet. Bristande resurser för att på ett tillfredsställande sätt omhändertaga den tilltalade inom socialvården åberopas i 21 domar; i 15 av dessa anföres också den tilltalades grova brottslighet som skäl för att han dömdes till frihetsstraff. I 5 av samtliga 43 domar anfördes sistnämnda omständighet som enda skäl för frihetsstraff ; den tilltalades ålder åberopas (jämte brottens svårhetsgrad) i 3 fall.

Även om man inte kan draga några vittgående slutsatser av en sådan granskning av domstolarnas domar som vi här företagit, torde det emeller- tid vara uppenbart att socialvårdens bristande vårdresurser utöver plats- bristen spelat en anmärkningsvärt stor roll när domstolarna valt att döma 15—17-åringar till frihetsstraff. Platsbristen på ungdomsvårdssko- lorna bör således inte undanskymma den väsentliga frågan i detta samman- hang, nämligen huruvida ungdomsvårdsskolorganisationen i dess helhet är så utrustad att den kan tjäna som ett verksamt medel i kampen mot ung- domsbrottsligheten. De uppgifter som kommittén för ungdomsvårdsskolorna lämnat från en inom socialstyrelsen pågående undersökning om vårdresul- taten på skolorna måste närmast anses vara alarmerande. Enligt denna undersökning har 73 procent av de manliga elever, som den 1 januari 1951 var intagna på yrkesskolor och varit slutligt utskrivna 4—5 år, efter utskriv- ningen dömts för straffregisterbrott. Härvid bör uppmärksammas att under- sökningen avser elever, som inskrivits på skolorna innan 1952 års lag om påföljd för brott av underårig trädde i kraft och innan den aktuella plats— bristen uppstått på skolorna. Det finnes, såsom också framhålles av veder- börande departementschef i prop. 1959: 88, skäl att frukta, att lika nedslå- ende uppgifter om återfall i brottslighet skulle framkomma, om undersök- ningen utsträcktes till att omfatta senare elever vid skolorna.

De nu redovisade siffrorna visar enligt vår mening hur angeläget det är att ungdomsvårdsskoleorganisationen skyndsamt upprustas i olika hänse- enden, så att det blir möjligt att bereda eleverna en mer differentierad och

mer kvalificerad vård och eftervård än som är fallet med nuvarande resur- ser. Det gäller ju dock här ett klientel, av vilket 40—50 procent företer grava psykiska brister och därför är i behov av medicinsk och psykologisk särbe- handling.1 Frågan om en utbyggnad av skolornas resurser har utretts av kommittén för ungdomsvårdsskolorna, med vilken vi har samrått och som numera avlämnat sitt betänkande, »Verksamheten vid ungdomsvårdssko— lorna» (SOU 1959: 25). Utan att taga ställning till några detaljer vill vi sär- skilt betona vikten av att de psykiatriska och psykologiska behandlingsmöj- ligheterna utbygges och att personalens rekryterings- och utbildningsför— hållanden ägnas särskild uppmärksamhet.

Fångvårdens anstaltsväsende har vid konferenserna behandlats bl. a. med utgångspunkt från återfallsfrekvensen hos dem som blivit föremål för kriminalvårdande behandling.

Vid sammanträdet den 3 maj 19572 lämnades bl. a. en redogörelse för vissa statistiska undersökningar angående återfallsfrekvensen bland unga lagöverträdare.

Den ena av dessa undersökningar, vilken utförts för strafflagberedningens räkning”, omfattade alla ungdomar under 21 år som under 1949 för första gången dömdes för straffregisterbrott eller fick åtalsfrågan prövad enligt 1944 års lag om eftergift av åtal. Av undersökningen framgår bl. a. att av de 15—17-åringar som fått åtalseftergift återföll inom fem år 19 procent av dem som endast fått varning och 34 procent av dem som ställts under över- vakning, medan 60 procent återföll bland dem som intagits på anstalt. Av 18—20—åringarna återföll 36 procent av dem som fått villkorlig dom med övervakning samt 47 procent av dem som blivit föremål för frihetsberövande åtgärd.

En annan undersökning gjordes år 1952 beträffande de manliga fångar som dömts till frihetsstraff före 18 års ålder och som frigavs under perio— den 1946—1950. Materialet omfattade, om man bortser från en mindre grupp ynglingar som efter fast anställning vid krigsmakten dömts för mili- tära förseelser, 55 personer. Fram till år 1952 hade 47 av dessa återfallit i straffregisterbrott och fem år senare hade samtliga utom 3 återfallit.

Enligt två andra undersökningar som omfattade eleverna på ungdoms— anstalterna respektive unga fångar med tidsbestämt straff, återföll i båda fallen 79 procent av ungdomarna inom fem år.

Skillnaden i återfallsfrekvens vid olika behandlingsformer kan givetvis inte utan vidare användas som en värdemätare vid en inbördes gradering av deras effektivitet. I olika hänseenden föreligger betydelsefulla olikheter

1 Se »Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna», betänkande av kommittén för ungdoms— vårdsskolorna, SOU 1959 : 25. 3 Se Bil. 2 sid. 278. 3 Torsten Eriksson m. fl. »Återfall i brott bland unga lagöverträdare», bilaga till strafflag- beredningens slutbetänkande (SOU 1956:55).

de skilda klientelgrupperna emellan, t. ex. ifråga om ålder och kriminell belastning men också i fråga om personlighetsutrustning. I stort sett kan man utgå ifrån att de ungdomar som blivit föremål för anstaltsbehandling i åtskilliga avseenden haft ett sämre utgångsläge än övriga kategorier. Men trots detta kan det inte råda något tvivel om att den anförda statistiken avspeglar allvarliga brister i anstaltsvården inom fångvården. Uppenbar— ligen mäste kraftigare ansträngningar än hittills göras för att upprusta denna. Innan det pågående arbetet med en reform av påföljdssystemet av— slutats är det inte möjligt att närmare bilda sig en uppfattning om anstalts— vårdens roll i vårt framtida reaktionssystem. Även om det kommer att er- bjudas långt större möjligheter till en differentierad behandling av unga lag- överträdare än för närvarande, inom och utanför den egentliga kriminal- vårdens ram, är det emellertid uppenbart att det för en stor del av ungdoms- klientelet kommer att finnas behov av slutna vårdresurser. I fortsättningen kommer vi att företrädesvis uppehålla oss vid vissa anstaltsproblem inom den egentliga kriminalvården, närmast sådana som aktualiseras under slu- ten vård av unga lagöverträdare under sådana förhållanden att det inte är fråga om bara en kortare tids omhändertagande. I nuvarande läge _ i av- bidan på en revision av påfölj dssystemet — måste våra uttalanden givetvis bli mera allmänna.

Man torde vara berättigad utgå ifrån att det ungdomliga klientel som under överskådlig tid framåt kommer att beredas vård å kriminalvårdens anstalter i minst lika stor utsträckning som hittills kommer att förete psykiska särdrag av olika slag. Vissa skäl, bl. a. den ökade differentieringen av påföljderna och den planerade effektiviseringen av kriminalvården i fri— het, torde närmast tala för att andelen psykiskt särpräglade och kriminellt svårt belastade på anstalterna kommer att ökas. Utan en kraftig upprust- ning av behandlingsresurserna motiverad redan under nuvarande för- hållanden kan anstalterna inte möta en sådan situation.

Ett av de mest trängande önskemålen är enligt vår mening att psykiatrisk och psykologisk expertis utnyttjas i behandlingsarbetet. Vi är medvetna om att tillgången på psykiatrer är otillräcklig och att arbetet inom åtskil- liga andra vårdområden hindras av denna brist, men vi anser det nödvändigt att man prövar sig fram på olika vägar för att för varje anstalt säkerställa en kontinuerlig medverkan av psykiatrisk expertis.

Även psykologerna har betydelsefulla uppgifter att fylla inom kriminal- vården, inte bara genom testning och diagnostik utan även, i mån av utbild- ning och lämplighet, genom aktivt deltagande i behandlingsarbetet. Det är enligt Vår mening i hög grad angeläget att psykologtjänster inrättas inom fångvårdens anstaltsväsende.

Den gruppterapeutiska försöksverksamhet som sedan hösten 1953 bedrives vid vissa fångvårdsanstalter, däribland vissa ungdomsanstalter, har enligt uppgifter från anstaltsledningarna slagit väl ut och uppfattas av dem som

en värdefull hjälp i vårdarbetet. I detta hänseende överensstämmer de svenska erfarenheterna med dem som gjorts på många håll i utlandet. Denna form av psykoterapi torde vara speciellt lämpad för ett ungdomligt klientel med dess starka behov av att omfatta de beteenden och värderingar som gäller för den trängre kamratkretsen. Ett av de starkaste hindren mot en framgångsrik resocialiserande behandling av unga lagöverträdare i an- staltsmiljö är otvivelaktigt det tryck i motsatt riktning som utövas från elevkollektivets sida. Anstalternas anordnande enligt »den lilla gruppens princip» är ett av försöken att neutralisera detta tryck. Gruppterapin kan anses som ett uttryck för samma princip men bygger på en mera målmed— veten och intensiv strävan att i positiv riktning ändra värderingar och attityder hos en grupp ungdomar, så att den enskilde gruppmedlemmens sinnesändring sker så att säga i skydd av hela gruppens ändrade inställ- ning. Till förmån för gruppterapin som en speciell behandlingsmetod för ett ungdomligt anstaltsklientel talar givetvis också att den drar mindre kostnader och kräver fåtaligare behandlingspersonal än ett i motsvarande mån utbyggt system av individuell psykoterapi.

Vi finner det därför i hög grad önskvärt att snarast möjligt en fastare organisation skapas för den gruppterapeutiska verksamheten inom krimi- nalvården och att den successivt utbygges i takt med tillgängliga personella resurser. Fångvårdens organisationskommitté har dels i ett betänkande den 30 september 1954 med förslag till fångvårdsstyrelsens organisation och dels i sitt slutbetänkande »Räjongplanens fullföljande» (SOU 1955: 40) föreslagit att en psykologtjänst, knuten till fångvårdsstyrelsen, inrättas för gruppterapeutisk verksamhet bland olika kategorier av kriminalvårdsklien— telet. 1955 års fångvårdsstyrelseutredning har i ett nyligen avgivet betän- kande, >>Fångvårdsstyrelsen>> (SOU 1959: 15) anslutit sig till detta förslag. Vi anser att det bör genomföras vid tidigast möjliga tidpunkt.

Vid sammanträdet den 18 mars 1958 har behandlats en företeelse i sam- band med anstaltsvården, vilken under senare år tilldragit sig en ökad uppmärksamhet, nämligen rymningarna från ungdomsanstalter och ung— domsvårdsskolor. Fram till mitten av 1940-talet var rymningsfrekvensen inte oroväckande hög, men från nämnda tid skedde en kraftig stegring av antalet rymningar, som under senare år för ungdomsvårdsskolornas del uppgått till ca 300 och för ungdomsanstalternas till över 100 per år. (En jämförelse mellan dessa siffror låter sig icke göra på grund av att begreppet rymning definieras något olika vid de båda slagen av anstalter.) Det skulle vara orealistiskt att tro att rymningar skulle kunna helt förhindras men det är angeläget att antalet hålls nere. En rymning innebär ett avbrott i pågående behandling, den har ofta brott, skadegörelse och fördjupad aso— cialitet i släptåg, den skapar oro på anstalterna, både bland de intagna och personalen, den allmänna opinionen uppröres av skildringarna av rymmar- nas framfart o. s. v.

En betydande del av rymningarna sker under den första tiden av anstalts- vistelsen och torde således på något sätt sammanhänga med den anpass- ningsprocess som äger rum under denna tid. Detta borde leda till att ökad uppmärksamhet ägnades frågan om lämpligaste sättet att introducera en nyintagen i anstalternas förhållanden och att underlätta hans anpassning härtill. Andra rymningar framstår som impulshandlingar, åter andra som uttryck för en mer eller mindre permanent olust. Överhuvudtaget är emeller- tid kunskaperna om rymningsfrämjande situationer, rymmarnas motiv- bildning o. s. v. alltför knapphändiga för att det skall vara möjligt förorda några speciella åtgärder utöver dem som redan nu vidtages för att förhindra rymningar, d. v. s. förbättring av de rent tekniska anordningarna, över- förande av potentiella rymmare till slutna avdelningar, personell upprust- ning inom anstalterna o. s. V. Vi anser det emellertid önskvärt om ett under konferenserna framfört uppslag till närmare undersökning av rymningarna kunde realiseras. Det innebär att ett rörligt team av psykiater, psykolog och sociolog borde uppsättas med uppgift att ur skilda aspekter närmare studera rymningsproblemet i omedelbar anslutning till rymningarna från ett antal ungdomsanstalter och ungdomsvårdsskolor under någon eller några tids- perioder. Detta torde dock knappast kunna förverkligas av myndigheterna utan är närmast en forskningsuppgift värd det allmännas stöd.

Rekrytering och utbildning av personal inom

Vissa vårdområden

Kvalifikationerna hos den personal i olika ställning som har att taga befatt- ning med unga lagöverträdare har en central betydelse. Ytterst är det på dessa personer det beror, om lagstiftningens intentioner skall kunna förverk— ligas och om samhällets investeringar av skilda slag i kampen mot ungdoms- brottsligheten skall bli rätt utnyttjade. Vi har därför funnit påkallat att företaga en översyn över rekryterings- och utbildningsförhållanden för per— sonal inom i första hand fängvården och den statliga ungdomsvården. Med hänsyn till alkoholmissbrukets betydelse för ungdomskriminaliteten har vi emellertid ansett lämpligt att företaga motsvarande översyn jämväl beträf- fande nykterhetsvården. Personalfrågorna inom de tre ifrågavarande vård— områdena har behandlats vid sammanträden den 17 juni och 1 juli 1958.1

Det är enligt vår mening anmärkningsvärt att vid upprustningen av olika vårdområden personalfrågorna inte tillmätts den betydelse som de förtjä— nar. En institutions standard bör i själva verket bedömas främst efter per- sonalens kvalifikationer.

Bristande utbildning hos personalen går självfallet ut över vårdarbetet och minskar utsikterna till en framgångsrik behandling av klientelet. Inte minst gäller detta beträffande befattningshavare i lägre tjänsteställning (vaktkonstaplar, vårdare, förmän, tillsynsmän m. fl.), vilkas utbildnings- behov är sämst tillgodosedda men som genom sin dagliga, direkta kontakt med klientelet har särskilt stora möjligheter att påverka detta i positiv rikt- ning, samtidigt som de många gånger är mer utsatta än andra personal— kategorier för de provocerande och eljest påfrestande momenten i vård— arbetet. Personer med lust och fallenhet för människovårdande arbete kan avskräckas från att ge sig in eller fortsätta på en bana, för vilken de inte kan erbjudas en utbildning som skänker dem erforderlig kunnighet och sä- kerhet vid fullgörande av sina uppgifter. Utan en förbättring av de olika vårdområdenas personalutbildning torde det därför bli svårt att möta kon- kurrensen om arbetskraften från andra fält av arbetslivet och att över huvud i det allmänna medvetandet ge vårdarbetet den status det förtjänar.

Vi har i detta sammanhang inte kunnat ingå på frågorna om lönesätt- ningen för de olika personalkategorierna, om arbetstid, semester m. m.,

1 Se Bil. 2 sid. 297.

frågor som dock med hänsyn till arbetets krävande art förvisso är för— tjänta av uppmärksamhet.

Trots den utveckling av utbildningsmöjligheterna som skett de senaste åren har vi således kommit till den bestämda uppfattningen att snara åt- gärder måste vidtagas för att trygga en bättre rekrytering och utbildning av personal inom den statliga ungdomsvården och nykterhetsvården. Ej heller när det gäller denna fråga har vi fattat som vår uppgift att fram- lägga detaljerade förslag utan vill i första hand redovisa vissa allmänna synpunkter.

Hittills har i betydande utsträckning rekryteringen av vårdpersonal i lägre tjänsteställning skett mer eller mindre slumpvis. På vissa vårdområ- den har emellertid under senare år införts ett aspirantsystem, som synes ha givit goda erfarenheter. Det förtjänar enligt vår mening att undersökas, huruvida inte ett sådant system borde inbyggas som ett obligatoriskt mo- ment i befordringsgången.

Den grundläggande personalutbildningen anordnas för närvarande, när det gäller den statliga ungdomsvården, fängvården och nykterhetsvården, inom vart och ett av dessa verksamhetsområden för sig. Vid konferenserna har stor uppmärksamhet ägnats frågan om en samordning av grundutbild- ningen. Åtskilliga skäl synes tala härför. Betydande delar av det kunskaps- stoff, som en grundläggande utbildning bör omfatta, torde vara gemensamt för alla tre vårdområdena, och många av de problem som möter vårdperso— nalen i dess dagliga arbete är identiska, oavsett var de har sin verksamhet förlagd. Den nuvarande verksmässiga uppdelningen av utbildningsmöjlig- heterna för de nyanställda kan ej heller anses vara rationell ur ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till tillgången på föreläsare och lärare. En sam- ordning av grundutbildningen skulle också vara ägnad att bland vårdper— sonalen i stort främja kunskapen om och förståelse för de olika vårdområ- denas arbete. Härigenom skulle kunna skapas förutsättningar för en viss cirkulation av vårdpersonalen mellan olika verksamhetsområden, mellan öppen vård och sluten vård 0. s. v. något som av olika skäl är att förorda.

Ett annat spörsmål som behandlats vid konferenserna är, huruvida icke en eventuell samordning av den grundläggande personalutbildningen borde omfatta icke blott de tre hittills nämnda vårdområdena utan även vissa andra med likartade eller besläktade arbetsuppgifter. Härvid har nämnts mentalsjukvården, arbetsvården, arbetsförmedlingen, distriktssköterskeor— ganisationen och polisen. Det har givetvis icke varit möjligt för oss att taga ställning härtill, men hithörande problem är enligt vår mening förtjänta av att ytterligare övervägas.

När det gäller personal i högre befattningar har den grundläggande ut- bildningen för verksamhet inom visst vårdområde i regel erhållits genom studier vid socialinstitut eller högskola eller genom verksutbildning, eventu- ellt i kombination med självstudier. Även för dessa personalkategorier synes

ett förbättrat utbildningsväsende erforderligt. Här uppkommer bl. a. frågan om en avvägning mellan den utbildning för människovårdande uppgifter som meddelas vid socialinstitut och högskolor, å ena, samt den som med- delas inom resp. verksamhetsområde, å andra sidan. Ju mer en utbildning av detta slag kan förläggas till undervisningsanstalter, desto mindre är behovet av en till själva vårdområdet knuten utbildningsverksamhet. En viss grundläggande utbildning torde dock ha sin naturliga plats på verks— stadiet. Även för dessa personalkategorier kan man givetvis tänka sig en viss samordning av utbildningen för befattningshavare inom olika vård- områden.

Hur noggrann den grundläggande personalutbildningen än anordnas, så kommer alltid inom de olika vårdområdena att föreligga ett behov av vidare- utbildning av befattningshavare av olika kategorier. De bör hållas å jour med resultaten av sådan vetenskaplig forskning som har betydelse för deras arbete, med utvecklingen av behandlingsmetoderna, med förändringar i lag- stiftning och organisation m. m. Själva det dagliga arbetet innebär ju en form av kontinuerlig utbildning, och det vore säkerligen till stor fördel 0111 möjligheterna härtill kunde mera systematiskt utnyttjas. Som exempel kan nämnas de på sina håll förekommande regelbundna interna konferenserna, varvid analyseras och klarlägges de reaktioner och situationer som upp- kommer mellan befattningshavare och klienter, samt utbildningskurser, studiecirklar, föreläsningsserier, seminarier m. m. Åtgärder av detta slag är också ägnade att främja samarbetet och samförståndet mellan olika befatt- ningshavargrupper och att ge dem en mera enhetlig syn på vårdarbetet. En fortlöpande personalutbildning av detta slag bör alltså till tjänsten och erforderlig tid därför bör beräknas i tjänstgöringsplanerna.

För personal av alla kategorier bör dessutom finnas möjligheter till vidare— utbildning under andra former än nyss nämnts. Härvid uppkommer sådana problem som frågan om samordning av vidareutbildningen inom olika vård- områden, om självstudiernas roll vid utbildningen o. s. v.

Sammanfattningsvis får vi således anföra att det enligt vår mening är ytterst angeläget att frågan om vårdpersonalens rekryterings- och utbild- ningsförhållanden göres till föremål för skyndsam utredning, varvid inte blott de i det föregående antydda frågorna kan ytterligare belysas utan även åtskilliga andra, som äger samband med utbildningsväsendet, t. ex. för- hållandet mellan forskning och utbildning, personalutbyte med utlan- det o. s. v.

Eftervården en kamp mot återfallsbrottsligheten

Ett viktigt led i brottsbekämpandet i det moderna samhället är kriminal- vård i frihet, med eller utan anknytning till anstaltsbehandling. Denna vårdform erbjuder betydande fördelar då det gäller att återanpassa den dömde i samhället och motverka återfall. En förutsättning härför är dock att vårdarbetet kan bedrivas fullt effektivt. I olika sammanhang övervägs nu hur eftervård och annan kriminalvård i frihet kan effektiviseras. Straff— lagberedningen har förberett en revision av det straffrättsliga reaktions- systemet genom sitt förslag till skyddslag, vilket redan lett till vissa åtgär- der. I anslutning härtill pågår en omfattande översyn av eftervården inom eftervårdsutredningen. Då det gäller de yngre åldersgrupperna har i anslut- ning till det utarbetade förslaget till ny barnavårdslag företagits en översyn av eftervårdsfrågorna inom kommittén för ungdomsvårdsskolorna. Under sådana förhållanden har vi inte ansett lämpligt att föregripa det pågående reformarbetet genom att i detalj behandla eftervårdsproblemen. Vi har emellertid sammanträtt med representanter för eftervårdsutredningen och kommittén för ungdomsvårdsskolorna och fått överblick över deras arbete.

Eftervårdsutredningens uppdrag är omfattande. Utredningen skall enligt direktiven bl. a. vidtaga erforderliga kriminologiska och statistiska under- sökningar, och behandla spörsmålen om skyddskonsulentorganisationens och kuratorsväsendets utbyggnad, arbetsfördelningen mellan de olika per- sonalgrupperna inom kriminalvården för undvikande av en alltför splittrad tillsynsorganisation, skyddsföreningarnas uppgifter och ekonomiska för- hållanden, revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning, förbättring av de intagnas arbetspremier, en vidgad tillämp— ning av frigångssystemet, utrustning och understöd åt frigivna, åtgärder för att lösa de frigivnas bostadsproblem, de frigivnas och villkorligt dömdas skyldighet att underkasta sig behandling av olika slag, de frigivnas ställ- ning på arbetsmarknaden m. 111.

Vid den tidpunkt då eftervårdsutredningen tillsattes, i början av år 1956, var den statliga utredningsapparaten engagerad i en rad stora uppgifter på det kriminalpolitiska och sociala området, bl. a. genom strafflagberedningen och barnavårdskommittén. Det torde då ha varit naturligt att söka und- vika alltför stor ansvällning av utredningsväsendet genom att koncentrera förberedelserna för en genomgripande reform av eftervården till en utred- ningsinstans. Sedan vissa större utredningar, bl. a. de ovan nämnda nu

slutförts, synes det inte längre föreligga skäl av samma natur som förut att koncentrera utredningsuppdraget angående eftervården. Det kan således ifrågasättas om inte förhållandena nu skulle medgiva en breddning av ut- redningsorganisationen, något som synes motiverat redan av utrednings- tekniska skäl. Visserligen är det av vikt att arbetet bedrives så, att man får en samlad överblick över problemen inom eftervården och övrig kriminalvård i frihet, men detta syfte kan säkerligen vinnas även om på utredningssta- diet en viss uppdelning sker av uppgifterna. Detta underlättas för övrigt genom att utredningens program omfattar undersökningar och övervägan- den inom vitt skilda områden.

I samband med behandlingen av eftervårdsproblemen har vår uppmärk- samhet riktats på frågan om rättegångskostnaderna i brottmål. Enligt 31 kap. 1 5 rättegångsbalken skall —— med vissa undantag _ tilltalad som på åklagares talan dömes för brott, till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under för— undersökningen eller i rättegången samt i arvode och ersättning till för— svarare ävensom statsverkets kostnad för den tilltalades hämtande till rät- ten. Står kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Någon utredning om i vilken utsträckning jämkningsregeln i 31 kap. 1 5 rättegångsbalken tillämpas finnes inte tillgänglig. Genom underhandsför- frågningar hos olika domstolar har vi emellertid kommit till uppfattningen att jämkning av rättegångskostnaderna sker ytterst sällan i mål mot unga lagöverträdare. En vidsträcktare tillämpning av jämkningsregeln i 31 kap. 1 rättegångsbalken från domstolarnas sida skulle otvivelaktigt befria utmätningsmännen från åtskilligt resultatlöst arbete. Men härtill kommer en annan omständighet värd att beakta, nämligen de dömdas reak- tion när de ställes inför ett ekonomiskt krav från samhällets sida som de inte kan infria. Från övervakare, tillsynsmän och skyddskonsulenter har erinrats om att indrivningsverksamheten många gånger kan försvåra för- söken att återanpassa den dömde i samhället, framför allt under den sär— skilt betydelsefulla tiden närmast efter en anstaltsvistelse, då ju också de ekonomiska svårigheterna brukar vara som störst. Kravet att återbetala rättegångskostnaden uppleves ofta som en orättvisa. Erfarenheten visar att utmätningsmannens krav hos labila ungdomar kan framkalla en känsla av hopplöshet och håglöshet, de lämnar sitt arbete, bryter kontakten med över- vakaren eller tillsynsmannen och risken för återfall är stor.

Då här föreligger ett vittgående processrättsligt problem, som har bety— delse även för andra kategorier tilltalade än ungdomarna, har vi inte ansett oss böra närmare ingå på frågan. Vi hemställer, att de synpunkter som ovan anförts beaktas vid den fortsatta behandlingen av det förslag till rätte- gångshjälp som framlagts av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1958: 40).

Samarbete och samordning

Redan av praktiska skäl har det inte varit möjligt att vid konferenserna behandla alla de förhållanden _ sociala, ekonomiska, psykologiska, socio- logiska etc. — som på olika sätt kan tänkas bidraga till uppkomsten av missanpassning och kriminalitet hos ungdom. Ett sådant arbetsprogram torde för övrigt inte kunna genomföras förrän den vetenskapliga forsk— ningen kunnat sprida mera ljus över de invecklade orsakssammanhang det här gäller. De ämnesområden som behandlats tillhör således en i viss mån begränsad krets. Även med denna begränsning av materialet har vid kon- ferenserna på ett mycket påtagligt sätt demonstrerats hur sammanvävda problemen är. Inte minst framträder detta på det organisatoriska området. Brister inom ett vårdområde har följdverkningar inom andra. Åtgärder från en samhällsinstitutions sida kan komma att inverka på andra institutioners verksamhet. Olika myndigheters uppgifter går i varandra och gränserna är oklara.

Dessa förhållanden motverkar den önskvärda enhetligheten i samhällets åtgärder mot brottsligheten bland de unga. Det är i hög grad anmärknings- värt att samhället saknar former för att nå fram till överblick och samord- ning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. Det är därför synnerligen nödvändigt att främja en ökad kontakt och bättre samarbete mellan de myn- digheter som kommer i beröring med ungdomsproblemen.

Detta problem kan ses ur olika synpunkter. Det är både fråga om ett sam- arbete på det lokala planet och en central samordning.

I sociallagstiftningen finns f. n. stadganden varigenom inskärpes vikten av att olika socialvårdsorgan uppehåller samarbete med andra myndigheter, vilkas verksamhet berör resp. organs vårdområde.1 Även i de för polisen gäl- lande bestämmelserna understrykes betydelsen av ett gott samarbete mellan polisen och socialvårdsorganen.2 Som ett led i den brottsförebyggande verk- samheten har i en del större städer utbildats vissa former för detta sam- arbete. I Göteborg, Malmö och Hälsingborg har således avdelats vissa polis- män mcd uppgift bl. a. att svara för den brottsförebyggande verksamheten i nära samarbete med personalen inom olika socialvårdsorgan; representan- ter för barnavårdsnämnden brukar också följa dessa polismän i det yttre

1 Jfr 16 & barnavårdslagen, 7 5 lagen om socialhjälp, 65 5 lagen om nykterhetsvård. 2 Jfr de av chefen för inrikesdepartementet meddelade anvisningarna till 1 5 allmänna polis- instruktionen samt 6 & polisreglementet.

arbetet för att komma i kontakt med ungdom som löper fara att kriminalise- ras. I Stockholm, Göteborg och Malmö har barnavårdsnämnden kontaktmän vid polisens kriminalavdelning, vilka träder i funktion under förundersök- ning angående brott som förövats av barn och ungdom.

Man torde emellertid vara berättigad till påståendet att det på åtskilliga håll brister i samarbetet mellan de olika lokala myndigheter som har att taga befattning med anpassningsstörd ungdom. När det gäller samverkan mellan polis och socialvårdsmyndigheterna har polisverksamhetsutredning- en härom anfört följande:

»Utredningen har under sitt arbete erfarit, att det på sina håll brister i sam- verkan mellan polis och socialvård. Man är icke ense om de åtgärder, som lämpli- gen böra vidtagas för att stävja brottsligheten, och man hyser inte full förståelse för varandras uppgifter. Ehuru motsättningar av detta slag icke äro vanligt före- kommande, understryka de ändock betydelsen av ett sådant samarbete, som är äg- nat att skapa respekt för varandras arbetsuppgifter och därigenom utplåna de motsättningar, som finnas.»

Utredningen har därför föreslagit att det skulle finnas samarbetsorgan i de större polisdistrikten.1

Vi har vid olika tillfällen under konferenserna fått bestyrkt att det före- ligger sådana motsättningar som polisverksamhetsutredningen här talar om.

I skrivelse till chefen för inrikesdepartementet den 23 februari 1959 har vi därför framhållit att det brottsförebyggande polisarbetet bland ungdom nödvändiggör ett nära samarbete med de organ inom socialvård och krimi- nalvård som har behandlingsuppgifter. Vi har också uttalat, att det enligt vår uppfattning är nödvändigt att de olika organ som har att bekämpa ung- domsbrottsligheten och alltså arbetar för ett gemensamt mål samordnar sitt arbete i lämpliga former.

Genom författningsbestämmelser om samarbete mellan olika institutioner skapas endast de formella förutsättningarna; hur samarbetet utfaller i prak— tiken beror på en mängd faktorer, som inte låter sig infångas i paragrafer och reglementen. Avgörande blir i sista hand viljan och förmågan till sam- arbete hos de personer som svarar för institutionernas verksamhet. Det sy— nes oss därför mycket tveksamt om man genom en komplettering av lagbe- stämmelserna skulle komma så mycket längre på samarbetslinjen.

Riktigare är enligt vår mening att genom personlig påverkan, upplysning och propaganda söka väcka intresset för ett utvidgat och fördjupat inbördes samarbete hos dem som ute i kommunerna tar del i den brottsförebyggande verksamheten eller på annat sätt medverkar i kampen mot ungdomsbrotts- ligheten.

Den för envar kommun lämpligaste formen för detta samarbete bör enligt vår mening utprövas från fall till fall. Det ligger nära till hands att utbygga det i vissa större städer tillämpade systemet att representanter för social-

1 SOU 1958:34 sid. 67.

vårdsorgan deltager i polisens yttre, spanande arbete samt att barnavårds- nämnden har kontaktmän vid polisens kriminalavdelning. När det sedan gäller samarbetet på ett högre plan och samordningen av de ungdomsvår- dande åtgärderna i stort inom kommunen bör man undvika anordningar som kan vara ägnade att insnöra verksamheten i snäva, byråkratiska for- mer. Vad man bör eftersträva är enligt vår mening att ett fritt meningsut- byte och utbyte av erfarenheter under fria former med regelbundna mellan- rum kommer till stånd mellan representanter för sådana organ och institu- tioner inom kommunerna som på ett eller annat sätt deltager i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Av sakens natur följer att vissa organ regelbundet bör vara representerade vid dessa sammankomster, t. ex. barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, socialnämnd, skolstyrelse, arbetsförmedling och polis— myndighet. Representanter för andra organ bör kunna inkallas när så prövas lämpligt. Det kan t. ex. mången gång vara värdefullt om domaren i orten deltager i förhandlingarna.

Självfallet kan dylika konferenser inte övertaga några av de arbetsuppgif- ter som författningsenligt tillkommer de kommunala organ som är repre- senterade vid konferenserna. Dessas betydelse ligger framför allt i den möj- lighet som beredes företrädare för olika samhälleliga verksamhetsgrenar att få en vidgad kunskap om andra verksamhetsområdens arbetsmetoder, spe- ciella problem 0. s. v. och att få en bättre överblick över de åtgärder av olika slag som planeras eller vidtages i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Detta bör i sin tur leda till att det skapas ökade förutsättningar för en samordning av åtgärderna, både sådana som har generell räckvidd och sådana som avser enskilda fall.

Konferenser av här angivet slag förekommer sedan flera år i Malmö. I dessa, som hålles var fjortonde dag, deltager polismän, representanter för barnavårdsnämnd, ungdomsstyrelse, nykterhetsnämnd, arbetsförmedling och andra organ. Erfarenheterna från dessa konferenser har, enligt uppgif- ter från såväl polismyndigheten som socialvårdsorganen, varit synnerligen goda.

Initiativ till Malmö-konferenserna har tagits av polisledningen i staden. Någon anledning att förorda viss lokal myndighet som initiativtagare till liknande konferenser på andra håll torde inte föreligga; denna fråga får lösas på det sätt som finnes lämpligast med hänsyn till de lokala förhållan- dena. Härvid bör ett värdefullt stöd kunna lämnas av länsstyrelserna och sådana till dessa knutna tjänstemän som i sin verksamhet kommer i kontakt med ungdomsproblem. Det bör därför uppdragas åt länsstyrelserna att sti- mulera och vid behov ta initiativ till ett fortlöpande samarbete mellan de olika kommunala organ som sysslar med ungdom och för en samordning i lämpliga former av deras arbete.

Det synes också vara lämpligt att ett samarbete och en samordning av här angivet slag kommer till stånd även på länsstadiet; de organ och befattnings- 6—906735

havare som närmast skulle beröras härav är socialvårdskonsulenten, läns- nykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden, skyddskonsulenten och landsfog— den samt vissa motsvarande organ i de största städerna. Även i detta fall avser vi meningsutbyten och utbyte av erfarenheter under fria former men dock så, att de berörda myndigheterna skulle få större möjlighet än nu att fortlöpande följa varandras arbete och att samordna sina åtgärder mot ung- domsbrottsligheten.

Frågor som rör barn och ungdom handlägges inom flera olika departement och av flera olika centrala ämbetsverk. När det gäller omhändertagande på anstalt eller andra åtgärder omedelbart föranledda av brott är administra— tionen i första hand splittrad mellan socialdepartementet och socialstyrel— sen, å ena, samt justitiedepartementet och fångvårdsstyrelsen, å andra sidan. Denna splittring, som i huvudsak är historiskt betingad, försvårar en ratio- nell användning av de samlade resurserna för ungdomskriminalitetens be- kämpande. Detta leder fram till tanken på en koncentration av frågor som rör ungdomen och dess uppväxt—, utbildnings— och utkomstförhållanden m. m. till ett departement och ett centralt ämbetsverk. Vi är emellertid med- vetna om att en sådan reform skulle möta många praktiska svårigheter och tarva en grundlig och tidskrävande utredning som måhända finge utsträc— kas även över andra områden av den centrala förvaltningen. En sådan ut- redning har givetvis inte kunnat inrymmas i konferensernas program. Ej heller har vi ansett oss ha anledning ingå på frågan 0111 partiella reformer, t. ex. omflyttning av vissa grupper av ungdomsårenden från en central myn- dighet till en annan. Detta spörsmål kan näppeligen bedömas fristående utan måste ses mot bakgrunden av vederbörande instansers arbetsuppgifter i övrigt, något som fallit utanför vår befogenhet.

Vi har emellertid under konferensseriens gång blivit alltmer övertygade om att skyndsamma åtgärder är av nöden för att såvitt möjligt eliminera de ofördelaktiga verkningarna av den organisatoriska splittring som nu råder. Framför allt bör det skapas ökade möjligheter till en samlad överblick över det vid varje tidpunkt aktuella läget såvitt angår ungdomsbrottsligheten och till en samordning av de åtgärder som samhället förbereder eller vidtager i anledning av denna. Den lämpligaste formen härför synes vara att ett sär— skilt centralt organ skapas för detta syfte. I detta hänseende kan vi ansluta oss till de tankegångar som allmänna beredningsutskottet vid 1956 års riks- dag givit uttryck åt:

»Brottsligheten är i hög grad betingad av samhällsutvecklingen. Den se- nare sker snabbt och följaktligen måste man räkna med att brottslighetens karaktär och omfattning på kort tid kan väsentligt förändras. Kriminalvår- den och socialvården torde vidare komma att kännetecknas av alltmer dif- ferentierade behandlingsformer. Exempelvis frågan om sambandet mellan behandlingsformer och brottslighet torde härigenom bli mera komplicerad. Även i fråga om anpassningsproblemen spelar självfallet samhällsutveck- lingen en avgörande roll. Det är utskottets uppfattning att behov nu före-

ligger av ett organ för övervakning av här avsedda och kanske även vissa närliggande områden. Ett dylikt organ borde ha till uppgift att följa utveck- lingen på dessa områden och framlägga förslag till åtgärder.»

Vårt förslag innebär inte, att ett nytt centralt ämbetsverk skall inrättas som övertager vissa av de redan bestående ämbetsverkens arbetsuppgifter. Det föreslagna organet bör enligt vår mening i princip endast ha rådgivande funktioner i förhållande till såväl Kungl. Maj :t som den centrala administra- tionen i övrigt. I övrigt bör organets verksamhet till betydande del gå ut på en upplysningsverksamhet, riktad till såväl myndigheter och institutioner som till den stora allmänheten.

Vid våra överväganden angående det föreslagna organets sammansättning har vi haft viss ledning av det sätt varpå konferenserna kommit att utfor- mas. Såsom tidigare redovisats har, förutom undertecknade riksdagsleda- möter och ordföranden Kjellin, deltagit en tämligen konstant krets av re- presentanter för vissa departement och centrala ämbetsverk. Dessutom har experter och sakkunniga tillkallats efter arten av det ämne som behandlats. Vi har funnit att detta system fungerat tillfredsställande.

Vissa skäl kan givetvis tala för att ett centralt samordningsorgan utformas som ett renodlat expertorgan, t. ex. som ett vetenskapligt råd med represen- tanter för olika discipliner. Man kan också tänka sig att organet samman- sättes av representanter för de olika centrala myndigheter som har att taga befattning med barn- och ungdomsfrågor. Vi anser det dock följdriktigare att lekmannaelementet får en framträdande plats i organet. Det skulle vara en mycket olycklig utveckling om ungdomsbrottsligheten komme att betrak- tas som en experternas uteslutande angelägenhet. Härmed avser vi ingalunda att förringa den kriminologiska, psykologiska, sociologiska eller övriga ex- pertisens roll i kampen mot ungdomsbrottsligheten; såsom i olika samman- hang anförts i det föregående hoppas vi tvärtom att vetenskapen skall ge samhället ökade resurser att föra denna kamp.

När det gäller de centrala myndigheternas representation inom det cen- trala samordningsorganet torde praktiska skäl få bli avgörande; en allsidig representation av den mångfald myndigheter, vilkas verksamhet i ett eller annat hänseende har anknytning till organets arbetsuppgifter, skulle göra detta så stort att det bleve föga arbetsdugligt. Å andra sidan kan organet näppeligen fullgöra sina samordnande funktioner utan att hålla en fortlö- pande kontakt med en rad centrala statliga myndigheter, t. ex. socialstyrel- sen, fångvärdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmark- nadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och riksåklagarämbetet. Av samma skäl bör kontakt upprätthållas med vetenskapliga institutioner och sammanslutningar inom områden som beröres av det föreslagna organets verksamhet.

Vi föreslår att det centrala samordningsorganet benämnes statens ung— domsråd.

Ungdomsrådets uppgifter har delvis angivits i det föregående; dess

huvudfunktion bör således vara att verka för en samordning och effektivise- ring av samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Rådet bör där— för noggrant följa de förhållanden som råder för barn och ungdom inom olika områden av samhällslivet för att på detta sätt få en överblick över be- hovet av åtgärder för att förebygga eller bekämpa asocialitet eller kriminali- tet hos ungdom. Det bör främja samarbetet mellan statliga och kommunala myndigheter samt institutioner och enskilda organisationer, vilkas verksam- het har anknytning till dess arbetsuppgifter. Rådet bör också verka för en samordning av de åtgärder som från olika håll planeras eller genomföres som ett led i kampen mot ungdomsbrottsligheten.

En mycket viktig uppgift för ungdomsrådet bör enligt vår mening vara att stödja initiativ till forskning, upplysning och annan verksamhet i kam- pen mot ungdomsbrottsligheten. I mån av behov och tillgång på medel bör rådet självt ta initiativ till sådan forskning, upplysning och verksamhet. Det bör också åligga rådet att följa sådana internationella förhållanden som kan ha betydelse för dess verksamhet.

Det ligger i sakens natur att rådet inte kan begränsa sin verksamhet till ungdom utan bör följa utvecklingen av kriminaliteten över huvud taget.

Vi föreslår att ungdomsrådet skall bestå av ordförande och ytterligare sex ledamöter vilka förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Det kan anföras skäl för att bland ledamöterna borde finnas personer som företräder organisationer och sammanslutningar, vilkas verksamhet har anknytning till rådets arbetsuppgifter, liksom personer med kommunal erfarenhet av ungdomsfrågor. Skäl kan även anföras, att rådet genom sina leda— möter har en viss parlamentarisk anknytning. Vi har emellertid ansett att Kungl. Maj:ts frihet att utse lämpliga personer till ledamöter inte bör begrän- sas genom några sådana särskilda föreskrifter.

Behovet av ytterligare expertis bör tillgodoses genom att rådet anlitar experter och sakkunniga i varje särskilt fall. Man bör härvid räkna med att rådet behöver upprätthålla stadigvarande kontakt med en rad myndig- heter och andra organ och att alltså den expertgrupp som mer eller mindre stadigvarande biträder rådet blir ganska stor.

Vi utgår ifrån att ordförandeskapet i ungdomsrådet skall vara ett upp— drag mot arvode. Då detta uppdrag torde bli arbetskrävande och ställa stora krav på vederbörandes kvalifikationer synes arvodet böra bestämmas till 6000 kr. om året.

Det torde vara nödvändigt att rådet utrustas med ett permanent kansli under närmaste ledning av en kanslichef i lönegrad B 1.

På kanslichefen kommer att vila mycket betydelsefulla uppgifter. Det torde till stor del bli beroende på honom, huruvida rådet skall kunna utvecklas att bli det effektiva medel i kampen mot ungdomsbrottsligheten som avsikten varit. Han bör vara förtrogen med ungdomsfrågor i allmänhet, samtidigt som han bör ha speciell insikt i och erfarenhet av de med ung-

domsbrottsligheten sammanhängande problemen. De kriminalstatistiska me- toderna och frågeställningarna bör inte vara honom främmande, liksom ej heller den kriminologiska forskningen överhuvudtaget, inte minst den som bedrives utomlands. Med hänsyn till den samordnande verksamhet, som är en så viktig del av rådets uppgifter, skulle det också vara till fördel, om kanslichefen hade viss administrativ erfarenhet.

Mot bakgrunden av vad nu sagts torde det stå klart att man knappast på innehavaren av befattningen som kanslichef kan uppställa kompetenskrav som hänför sig till en bestämd akademisk disciplin; att han har akademisk utbildning synes dock vara en ovillkorlig förutsättning och han bör även i övrigt vara väl kvalificerad.

Kanslichefen bör utses av Kungl. Maj:t. På ungdomsrådets kansli bör också finnas anställd en amanuens och ett kanslibiträde, som antages av rådet (lönegrad A 7).

Kostnaderna för rådets verksamhet kan beräknas till i runt tal 170 000 kr. om året enligt följande beräkningsgrunder:

1. Arvode för år räknat, till rådets ordförande ........................ 6 000 2. Resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöter av rådet 15000 3. Ersättning för särskilda utredningar .............................. 50 000 4. Ersättning åt kanslichef och annan personal, expenser m. m. ........ 100 000

kr. 171 000

Ett förslag till instruktion för statens ungdomsråd bifogas. (Bil. 3.)

Sammanfattning av de sakkunnigas överväganden och förslag

Det är ett elementärt krav från medborgarnas sida att samhället genom lämpliga åtgärder skapar och upprätthåller trygghet till person och egen— dom. Den insats som samhället kan göra för att fylla denna fundamentala uppgift fördelar sig på många områden och omfattar åtgärder på både längre och kortare sikt. Det är naturligt att insatserna särskilt hänför sig till de unga, både därför att deras andel i den samlade brottsligheten är förhållandevis stor och därför att det gäller att förebygga fortsatt brotts- lighet från deras sida.

Under konferenserna har vi »— med biträde av experter och under samråd med vissa kommittéer och sakkunnigutredningar _ inventerat ungdomens förhållanden inom olika områden av samhällslivet. Den verksamhet som bedrives av skilda samhällsinstitutioner, vilka har att syssla med ungdom, har även granskats. Åtskilliga brister i vår beredskap mot ungdomsbrotts— ligheten har härvid framträtt. Dessa hänför sig mer till resurserna än till principerna för verksamheten. Ofta är det fråga om förhållanden som upp- märksammats tidigare; i många fall föreligger förslag till åtgärder eller pågår förberedelserna härtill. Det ligger i sakens natur att vi inte har haft anledning att mera ingående syssla med sådana områden, där det förelig- ger utarbetade reformförslag, vilka riksdagen inom kort kan få behandla.

Utförliga referat över våra överläggningar med experter från skilda fält har fortlöpande upprättats och tillställts deltagarna och andra intresserade. Det sålunda åstadkomna materialet har därigenom kunnat omedelbart kom- ma till nytta för annat pågående utrednings- och planeringsarbete.

Vi har inte tagit upp till behandling alla de problem som samhället ställes inför i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Dessa problem är mycket om- fattande, och vid en genomgång härav kan man konnna in på praktiskt taget alla sidor av det moderna samhällets verksamhet. Även med en sådan begränsning av materialet har vid konferenserna på ett mycket påtagligt sätt demonstrerats hur sammanvävda problemen är. Det är emellertid i hög grad anmärkningsvärt att samhället saknar former för att nå fram till överblick och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. Vi har därför funnit det synnerligen angeläget att åtgärder snarast vidtages för att främja en ökad kontakt och ett bättre samarbete mellan myndigheter som kommer i beröring med ungdomsproblemen. Inom kommunerna bör detta enligt vår mening ske genom regelbundna konferenser under fria for-

mer mellan representanter för sådana organ och institutioner inom kom- munen som på ett eller annat sätt deltager i kampen mot ungdomsbrotts- ligheten. Även på länsstadiet bör ett samarbete och en samordning av här angivet slag komma till stånd.

Det saknas för närvarande möjligheter att få en samlad överblick över det vid varje tidpunkt aktuella läget såvitt angår ungdomsbrottsligheten och att samordna de åtgärder som samhället förbereder eller vidtager i anledning av denna. För att möjliggöra detta och överhuvudtaget främja en effektivisering av samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten bör ett centralt rådgivande organ, förslagsvis benämnt statens ungdomsråd, inrättas, bestående av ordförande och ytterligare sex ledamöter förordnade av Kungl. Maj:t. Till rådets uppgifter bör också höra främjandet av forsk- ning, upplysning och annan verksamhet som kan öka samhällets möjlig- heter att bekämpa ungdomsbrottsligheten. (Sid 79—85, förslag till in— struktion för statens ungdomsråd, se bil. 3, sid 311).

I övrigt riktar vi uppmärksamheten på behovet av åtgärder i bl. a. följ an- de hänseenden.

Våra kunskaper om ungdomsbrottsligheten och dess orsaker samt om brottslingsklientelet är mycket bristfälliga. De åtgärder som vidtagits mot brottsligheten är icke i tillräcklig grad vetenskapligt underbyggda. Det är synnerligen angeläget att den kriminologiska forskningen utbygges och or- ganiseras. Den organisation, som genom beslut av årets riksdag förutsatts skola komma till stånd genom forskningsråden, löser icke alla problem på detta område. Ämnet kriminologi bör få ställningen av självständig aka- demisk disciplin och företrädas av professorer vid universiteten. (Sid. 12— 15.)

Den nuvarande kriminalstatistiken är inte det stöd för samhällets åtgär- der som den kunde och borde vara. Kriminalstatistiken bör därför snarast upprustas. (Sid. 16—18.)

I kampen mot ungdomsbrottsligheten är de allmänt förebyggande åt- gärderna av väsentlig betydelse. En anmärkningsvärd eftersläpning råder i vårt land av samhällets insatser för att förebygga psykisk ohälsa, vantriv- sel och anpassningssvårigheter. De mentalhygieniska aspekterna måste i högre grad än vad nu är fallet vinna beaktande inom olika områden av sam- hällslivet. Mentalhygien bör i ökad omfattning ingå i den medicinska under- visningen, liksom också i vidsträcktare bemärkelse beaktas vid utbildningen av personal av olika kategorier, t. ex. lärare, jurister, vårdpersonal och poliser samt inom folkuppfostran. En effektiv motverkan på längre sikt av ungdomsbrottsligheten kräver att det förebyggande arbetet sättes in på ett mycket tidigt stadium. Ur dessa synpunkter är det angeläget att mental- sjukvården utbygges och särskilt att den planerade upprustningen av den psykiska barna- och ungdomsvården och utbyggnaden av familjerådgiv- ningsverksamheten kommer till stånd snarast. (Sid. 21—25.)

Genom olika åtgärder bör samhället söka underlätta barnafostrarens uppgift. Forskningsresultat angående barns utveckling och deras inväxande i samhället samt formerna för den mänskliga samlevnaden överhuvud bör framläggas inte bara i vetenskaplig form utan även så att de snabbt blir tillgängliga för den stora allmänheten. (Sid. 26—28.)

Inom den samhälleliga barna— och ungdomsvården bör de förebyg- gande synpunkterna givas ökat utrymme. Barnavårdsnämnderna bör be- redas ökade ekonomiska möjligheter att sanera hemmiljön för barn i faro- zonen. I samband med den nya barnavårdslagstiftningen bör åtgärder vid- tagas för att tillgodose barnavårdsnämndernas behov av barnpsykiatrisk, barnpsykologisk och annan expertis. (Sid. 30—32.)

Skolan har en viktig uppgift att fylla i barnens personlighetsutveck- ling. Vissa förhållanden inom det nuvarande skolväsendet är emellertid ägnade att minska skolornas möjligheter att spela en aktiv roll i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Vi vill särskilt framhålla att på många orter, framför allt i storstäderna, är skolklasserna för stora och tungrodda och även skolorna för stora. Frågan om lämpliga vägar att främja ett rätt urval av personer till lärarbanan bör ständigt hållas aktuell. Lärare, skol- läkare och Skolsköterskor bör få en grundligare psykologisk, särskilt barn- psykologisk utbildning. Tillgången på skolpsykologer och skolkuratorer är uppenbart otillräcklig. Resurser bör skapas för att bereda psykiskt störda elever en intensiv psykiatrisk—psykologisk behandling, kompletterad med stöd och rådgivning till föräldrarna.

Samarbetet mellan skolmyndigheter, barnavårdsnämnder samt institutio— ner inom den psykiska barna- och ungdomsvården fungerar inte alltid till- fredsställande och bör ägnas särskild uppmärksamhet av de centrala myn- digheterna. (Sid. 33—36.)

Stödet till ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet är från det allmännas synpunkt en både effektiv och ekonomiskt fördelaktig förebyg— gande åtgård i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Ökade insatser från samhällets sida är nödvändiga för att organisationerna skall kunna på ett tillfredsställande sätt lösa ledar- och lokalfrågorna. Skyndsamma åtgärder bör vidtagas för att underlätta föreningarnas möjligheter att disponera de kommunala skollokalerna för sin ungdomsverksamhet. (Sid. 37—39.)

Alla åtgärder som är ägnade att minska ungdomens alkoholmissbruk har samtidigt en brottsförebyggande verkan. Det är mer angeläget än någon— sin att den nu påbörjade upprustningen av nykterhetsvården fullföljes och intensifieras. Ett alarmerande tecken är att missbruket börjat sprida sig bland allt yngre åldersklasser. För att omfattningen härav skall kunna överblickas bör fylleriförseelser av minderåriga statistiskt redovisas. Skolor— nas nykterhetsundervisning bör ytterligare utbyggas. Det kan antagas att spritmissbruket delvis sammanhänger med att ungdomen har höga arbets- inkomster. Därför bör bestämda åtgärder vidtagas för att främja sparande

bland alla kategorier ungdom. Med hänsyn till att i vissa fall gränsdragning- en är oklar mellan barnavårdsnämndens och nykterhetsnämndens verksam- hetsområden anser vi det önskvärt att socialstyrelsen meddelar närmare råd och anvisningar till ledning för nämnderna på denna punkt. Ungdoms- vårdsskolornas och fångvårdsanstalternas behandlingsresurser bör utbyg- gas med beaktande av att det förekommer ett stort antal alkoholmissbrukare bland de intagna. (Sid. 40—44.)

Bilstölderna skapar betydande samhällsproblem. Effektiva ingripanden bör göras enligt samma principer som då det gäller andra utslag av ung- domskriminalitet.

Den våldsamt växande motorismen har skapat samhälleliga anpassnings- problem. Åtgärderna bör inte alltför ensidigt inriktas på ordnings— och parkeringsfrågorna utan på ett positivt sätt taga sikte på medborgarnas trygghet till person och egendom. (Sid. 45—48.)

En betydande del av de ungdomar som visat asociala eller kriminella tendenser företer personlighetsdrag som försvårar deras ställning inom yrkes- och arbetslivet. Under konferenserna har representanter för lands- organisationen, arbetsgivareföreningen och arbetsledarförbundet åtagit sig att främja och medverka i en upplysningsverksamhet, syftande till ökade kunskaper på arbetsplatserna om ungdomar med anpassningssvårigheter och till bättre förståelse för dem och deras problem. Vi ansluter oss till dessa synpunkter och finner det angeläget att den positiva inställning till hit- hörande problem som dessa parter visat tages till vara. (Sid. 51—54.)

Polisen intager en central ställning i kampen mot brottsligheten. En skyndsam förstärkning av polisens resurser och en rationalisering av dess verksamhet är oundgängligen nödvändig, om den oroande stegringen av brottsligheten skall kunna hejdas. Poliskårens rekryterings- och utbild- ningsfrågor bör ägnas särskild uppmärksamhet. Det socialt betonade brotts- förebyggande polisarbetet bör utbyggas. Det är av vikt att såväl polisen som hemmen och skolorna samt press, radio och TV medverkar i försöken att förbättra relationerna mellan polisen och allmänheten. (Sid. 55 57.)

Ingripande mot brott måste ske snabbt. Det är av vikt att de rättsvår- dande organen befrias från sådana tidskrävande uppgifter som inte med nödvändighet bör åvila dem och att arbetet i görligaste mån förenklas och rationaliseras. I sådant syfte bör bl. a. frågan om en utvidgad användning av strafföreläggande prövas. Det är angeläget att man från barnavårds- nämndernas sida gör energiska insatser för att på lämpligt sätt omhänder- taga ungdomar under den tid som kan förflyta från det beslut om intag- ning på ungdomsvårdsskola meddelats till dess plats beredes. Detta gäller också ungdomar som omhändertages för utredning enligt stadgande i den föreslagna nya barnavårdslagen. (Sid. 58—59.)

Anstaltsuården måste upprustas. Även om platsantalet på ungdomsvårds- skolorna gradvis blir tillräckligt kvarstår behovet av en skyndsam upp-

rustning så att ungdomsvårdsskolorna kan bereda eleverna en mer kvali- ficerad vård och eftervård än som nu är fallet. Särskilt bör vårdmöjlig— heterna för psykiskt abnorma kvinnliga elever förbättras. Det är nödvän- digt att man på olika vägar söker säkerställa en kontinuerlig medverkan av psykiatrisk och psykologisk expertis inom ungdomsvårdens och fång- vårdens anstaltsväsende. Den gruppterapeutiska verksamheten inom krimi— nalvården bör utbyggas. Att undersöka orsakerna till anstaltsrymningar är en viktig forskningsuppgift som snarast bör angripas. (Sid. 68—73.)

Snara åtgärder bör vidtagas för att lösa frågorna om rekrytering och utbildning av den personal som i olika befattningar har att syssla med ungdomar med anpassningssvårigheter. Det bör undersökas huruvida icke den grundläggande utbildningen för personal inom den statliga ungdoms— vården, fängvården och nykterhetsvården kan samordnas. Vi föreslår en skyndsam utredning av vårdpersonalens rekryterings- och utbildnings- frågor. (Sid. 74—76.)

Eftervården är ett viktigt led i brottsbekämpandet. Då frågan om en effektivare eftervård är under utredning i olika sammanhang, har vi inte ansett oss böra taga upp hithörande problem till detaljgranskning. (Sid. 77—78.)

BILAGA 1

Förteckning över sammanträden

31 januari 1957. Inledande sammanträde. 8 februari 1957.

1) Ungdomsbrottslighetens omfattning och utveckling i belysning av tillgäng- lig kriminalstatistik.

2) Kriminalstatistikens ändamålsenliga utformning. 22 februari 1957. Redogörelse för vissa i olika sammanhang företagna under- sökningar över det unga kriminalvårds- och vanartsklientelets beskaffenhet. 8 mars 1957. Redogörelse för vissa undersökningar rörande bilstölder.

22 mars 1957. Fortsatt diskussion om bilstölderna. 5 april 1957. Skolan och de anpassningsstörda barnen.

3 maj 1957. Ungdomsbrottslingars återfall och behandlingsmetodernas brister. 12 september 1957. Brott och skadestånd. 26 september 1957. Ungdomen och fritiden samt stödet åt de ideella ungdomsorga— nisationerna. 17 oktober 1957. Redogörelse för de 5. k. nyårskravallerna i Stockholm, för en ungdomsliga i en Stockholmsförort samt för 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar. 8 november 1957. Ungdomsprostitutionen. 26 november 1957.

1) Psykisk barna— och ungdomsvård. 2) Allmän familjerådgivning. 14 januari 1958. Polisens uppgifter i kampen mot ungdomsbrottsligheten. 28 januari 1958. Ungdomen och alkoholen. 25 februari 1.958. Åtgärder ägnade att förkorta tiden mellan brott och brottsreaktion. 18 mars 1.958. Anstaltsrymningarna. 17 juni 1958. Personalutbildning och personalrekrytering samt frågan om sam- ordning av utbildningen mellan olika vårdområden. 1 juli 1958. Fortsatt diskussion om personalfrågorna. 18 september 1958. Arbetslivet och den anpassningsstörda ungdomen. 5 november 1958. Fortsatt diskussion om arbetsanpassning. 9 december 1958. Ungdomsbrottsligheten i internationell belysning. 14 april 1959. Mentalhygienen i skolan.

Vidare har våren 1959 sammanträden ägt rum med polisverksamhetsutredningen, 1956 års eftervårdsutredning, utredningen av frågan angående fångvårdsanstal- ternas förseende med annan personal än tillsynspersonal, kommittén för ung- domsvårdsskolorna, utredningen för översyn av brottsregistreringen samt de sak— kunniga förordnade att verkställa överarbetning av barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag.

BILAGA 2

Sammanfattning av utredningsmaterialet

Hur mycket upplyser kriminalstatistiken om ungdomsbrottsligheten?

Ett sammanträde den 8 februari 1957 gällde ungdomsbrottslighetens omfattning och utveckling samt frågan om kriminalstatistikens ändamålsenliga utformning. Som experter hade kallats f. byrådirektören i statistiska centralbyrån Sverker Groth och professor Ivar Strahl samt ordföranden och sekreteraren i kriminalstatistik— utredningen, riksåklagare Maths Heuman och förste byråsekreterare Sven Rengby.

Hr Strahl redovisade brottslighetens och speciellt ungdomsbrottslighetens om- fång och utveckling åren 1913—53 med utgångspunkt från den statistiska översikt som förekommer i strafflagberedningens förslag till skyddslag.L De av hr Strahl meddelade sifferuppgifterna återfinns — med viss komplettering för senare år — i skrivelsen den 27 februari 1958, vilken här citeras, ytterligare kompletterad för åren 1956 och 1957. (Samtliga siffror för 1957 är preliminära).

>>Är 1955 dömdes till ansvar för straffregisterbrott 14 014 (1956 15 935, 1957 16711) personer av vilka vid brottets begåendc 2 232 (1956 2 636. 1957 2 871) eller 16 (16.5 resp. 17) procent var under 21 år och 4535 (5 064 resp. 5380) eller 32 (32 resp. 32) procent ej fyllt 25 år. Samma år blev för strafflagsbrott, utom fylleri och förargelseväckande be— teende, 24 639 (26 763 resp. 29 656) personer dömda till ansvar av domstol eller beviljade åtalseftergift enligt 1944 års lag; av dem var 3629 (1956 4232) eller 15 (16) procent under 18 år vid brottets begående. För tillgreppsbrotten enligt 20 kap. strafflagen var motsvarande tal 10140 (1956 11 508, 1957 13 050) varav under 18 år 2 775 eller 27 pro— cent (1956 3 214 eller 28 procent).

De ungas andel i kriminaliteten är emellertid i själva verket ännu större än vad de nämnda siffrorna ger vid handen. Många brott begås av ungdomar under straffmyndig- hetsåldern. Brottsligheten bland ungdomar närmast över 18-årsgränsen är också betydligt högre än bland äldre. Vidare ingår bland de äldre ett stort antal återfallsbrottslingar — cirka hälften av straffregisterbrottslingarna — och många av dem har börjat som ung— domsbrottlingar. För dem som dömes i unga år är återfallsrisken mycket större än för dem som vid första domen är vuxna. I gruppen 15—20 år är återfallsfrekvensen mer än dubbelt så stor som i gruppen över 40 år. En kardinalpunkt för kriminalpolitiken måste bli att avhålla de unga från att begå brott. Tillgreppsbrottsligheten är här det stora pro- blemet.

Här må även nämnas några uppgifter om brottslighetens utveckling. Denna kan följas i rättsstatistiken fr.o.m. år 1913. Detta år fälldes till ansvar för brott mot strafflagen (utom fylleri och förargelseväckande beteende) 14 000 personer mot 22 500 är 1955 (24 359 år 1956 och 25141 är 1957, de som fått strafföreläggande inräknade). I strafflagbered- ningens slutbetänkande redovisas en sammanställning över antalet personer som undei vart och ett av åren 1913—1953 fällts till ansvar (inkl. strafföreläggande) eller fått åtalseftergift enligt 1944 års lag för strafflagsbrott (utom fylleri, förargelseväckande beteende och krigsmannabrott), och detta antal har satts i relation till medelfolk— mängden i straffmyndig ålder för respektive år. Relativtalen har i sammanställningen också omräknats till en indexserie i vilken talet för är 1913 har satts till 100.

Under första världskriget nådde brottsligheten år 1918 en höjdpunkt med indexsiffran 117. Efter krigets slut sjönk den till ett bottenläge på 54 år 1922 men visade sedan en stigande tendens, som emellertid blev mera markerad först under andra världskriget. År

1 Sverker Groth och Ivar Strahl: »Uppgifter om brottsligheten och dess bekämpande», SOU 1956: 55.

1943 nåddes indextalet 114, men därefter inträffade en nedgång som varade t.o.m. år 1948 med indextalet 76. Nedgången var sålunda betydligt mindre efter andra världskriget än efter det första. Från och med år 1949 visar strafflagberedningens tabell ökad brotts- lighet t. o.m. år 1952 med index 116; tabellens tal för år 1953 är något lägre, 113. Mot- svarande tal för åren1954 och 1955 är 114 respektive 120 (1956 130, 1957 140).»

Hr Strahl: »De anförda Siffrorna bör läsas med försiktighet. Det är t. ex. möj- ligt att myndigheterna får kännedom om en större del av den verkliga brottslig- heten nu än förr. _— _— _

Utvecklingen kan synas paradoxal: en måttlig brottslighetsnivå under de svåra åren efter första världskriget, men en hög nivå under de gynnsamma åren efter andra världskriget. En betydelsefull faktor som har påverkat brottsutvecklingen, är dock att sedan första världskriget landets befolkning alltmer koncentrerats till städerna; framförallt har förskjutningen från landsbygden till städerna varit kraftig under det senaste decenniet. Från 1940 till 1954 har stadsbefolkningen ökat med drygt 1 100 000, medan landsbefolkningen minskat med 300 000. Denna änd- ring i bosättningsförhållandena har otvivelaktigt bidragit att öka brottsligheten.

Sannolikt kommer kriminaliteten att ytterligare öka i framtiden, dels genom en fortsatt flyttning från land till stad, dels genom de växande ungdomskullarna. Det beräknas att antalet män i åldern 15—20 är omkring år 1965 kommer att vara 50 % större än under åren närmast före 1955. Vidare kommer den redan föreliggande ungdomsbrottsligheten att ge utslag i framtiden genom ökad åter- fallsbrottslighet.»

Hr Groth påpekade att man lätt glömmer, att den verkliga brottsligheten inte speglas i statistiken. Uppenbarligen finns dock ett samband, mer eller mindre starkt för olika brottstyper. Statistiken över tillgreppsbrottsligheten speglar så- lunda ganska väl den verkliga utvecklingen från 1913 och framåt, likaså när det gäller mord och dråp. Annorlunda ligger det till med sedlighetsbrotten, liksom med bedrägeri och förskingring. Det bör framhållas att även om siffrorna inte ger den verkliga brottsligheten visar de dock i vilken utsträckning samhällets organ har engagerats i kampen mot den. Emellertid kan kriminalstatistiken vä— sentligt förbättras och det är nödvändigt att så sker med det snaraste.

Byråchef Torsten Eriksson, justitiedepartementet, framhöll bl. a. att beträf- fande polisstatistiken ligger en felkälla däri att man i olika landsändar och sam- hällsgrupper har olika syn på brott och därmed olika anmälningsbenägenhet. Han hänvisade till en undersökning från 1940-talet över den väsentligt olika reaktionen på polismisshandel i städerna Jönköping, Eskilstuna och Sundsvall.

Ordföranden, hovrättspresident Björn Kjellin, frågade om de internationella jämförelser som ofta göres i diskussionen om brottsligheten är statistiskt väl- grundade eller om det är fråga om mer lekmannamässiga omdömen. Det brukar ju bl. a. sägas att brottsutveeklingen i Sverige är så mycket ogynnsammare än i andra länder.

Hr Strahl förklarade, att internationella jämförelser alltid är synnerligen vanskliga på grund av olika länders skilda lagbestämmelser och sätt att redovisa statistiken. Vidare måste man beakta att de länder man vill jämföra kan vara av helt olikartad civilisationstyp. Brottsligheten uppges vara låg exempelvis i Indien, men synes genomgående öka i länder av västerländsk, framförallt amerikaniserad typ. Uppgifter från Frankrike tyder dock på att ungdomsbrottsligheten där under åren efter andra världskriget visat en nedåtgående kurva och samma synes för- hållandet vara i våra nordiska grannländer. Av stort intresse vore att få en till- förlitlig jämförelse över brottsutveeklingen i de nordiska länderna, med deras i stort sett likartade rättsförhållanden.

Hr Strahl framförde vidare ett önskemål om en liten kriminalpolitisk institu-

tion som skulle ha till uppgift att följa brottsutvecklingen i olika hänseenden, t. ex. verkan av den fria spriten eller ökningen av rattfylleriet och biltillgreppen. Man skulle härigenom snabbt få kunskap om alarmerande tendenser. Herr Strahl anförde slutligen:

»En praktisk åtgärd som möjligen kunde ha sitt värde, vore att sammanställa en liten populär broschyr att delas ut till föräldrar och lärare. Den skulle inne- hålla upplysningar om riskerna för barn, som begår brott att som vuxna hamna bland de kriminella samt råd om hur man bör bete sig då barnet visar tendenser till vanart, om kontakt med barnavårdsnämnden och liknande praktiska anvis- ningar.»

Hr Heuman redogjorde för huvudpunkterna i kriminalstatistikutredningens år 1954 avlämnade förslag om förbättrad kriminalstatistik. Hr Heuman anförde bl. a. att doms- och polisstatistiken f. n. är relativt tillfredsställande. De statistiska uppgifter som finns om de brottsliga individerna är däremot synnerligen brist- fälliga. Det saknas även statistik om återfall i brott.

»Beträffande en viktig grupp av kriminalvårdsklientelet finns det f. n. inga kriminalstatistiska uppgifter alls, nämligen för de ungdomar som meddelas åtals— eftergift. Omkring 3/4 av de personer i åldern 15—17 år, som begår allvarligare brott, får åtalseftergift och sådan förekommer också för 18—20-åringar som be— går brott medan de är intagna på ungdomsvårdsskola eller i ungdomsfängelse. Åklagarna lämnar vissa uppgifter till riksåklagarämbetet om meddelade åtals- eftergifter, men dessa uppgifter av vilka statistiska centralbyrån får del är ytterst knapphändiga och innehåller inga personliga data. När det gäller ett så aktuellt problem som biltillgreppen kan man på grund av ifrågavarande brist i statistiken exempelvis inte få reda på om det är unga eller äldre personer, som begår dessa brott, om ett litet antal brottslingar begår flera biltillgrepp eller om dessa brott fördelar sig på ett stort antal brottslingar. Kriminalstatistikutred- ningen föreslår en utförlig rapportering av åtalseftergifterna.

Det är av största vikt för den kriminologiska forskningen och för det krimi- nalpolitiska arbetet att utredningens förslag genomföres med det snaraste. Varje års uppskov medför svåra olägenheter. Som det nu år måste man sätta igång dyrbara och tidskrävande specialundersökningar för varje gång man behöver få fram uppgifter. Inte heller är man i stånd att göra internationella eller nordiska jämförelser.

Vi vet för närvarande mycket litet om brottsorsaker och brottsbehandling, trots att enormt mycket har skrivits i dessa ämnen. Det är nödvändigt att skaffa sig de grundläggande kunskaperna, innan man kan komma vidare. Kriminal- statistiken kan sägas motsvara grundforskningen inom naturvetenskaperna.»

De kriminalstatistiska problemen och möjligheterna till internationella i första hand nordiska jämförelser åskådliggjordes vid ett sammanträde den 9 december 1958, kallat »Ungdomsbrottsligheten i internationell belysning». Som experter hade kallats forsknin_qsstipendiat, lic. jur. Knut Sveri, Institutt for kri- minologi og strafferett, Oslo, docent Karl 0. Christiansen, Kriminalistisk Institut vid Köpenhamns Universitet, administrationschef Kurt Palsvig, Landsforeningen for mentalhygiejne, Köpenhamn, professor Alvar Nelson, Aarhus Universitet, lektorn vid Statens polisskola Ola Nyqvist och förste byråsekreterare Sven Rengby.

Hr Sveri: »Det råder allmän enighet om att man måste ställa sig mycket skep— tisk mot försök att använda olika länders kriminalstatistik för jämförelser län-

derna emellan. Vi kriminologer delar naturligtvis denna skepsis i full utsträck— ning. Å andra sidan måste det sägas att om vi avskär oss varje möjlighet att an- vända statistiken till internationella jämförelser så berövar vi oss därmed det enda hjälpmedel vi faktiskt har att skaffa oss någorlunda exakta informationer. Frågan är i stället hur man skall kunna använda statistiken på ett riktigt sätt, vil— ket bl. a. innebär att man måste utdöma åtskilligt av den statistik som existerar. Detta gäller t. ex. (len amerikanska statistiken. Det måste sålunda sägas vara helt felaktigt att använda den s. k. Uniform Crime Report for the United States för jämförelser med de nordiska länderna.

Helt annorlunda ställer det sig med länder där de kulturella och sociala för— hållandena är någorlunda lika och där man kan anta att de straffrättsliga be— greppen är någorlunda enhetliga. Där bör det vara möjligt att i viss utsträckning använda statistiken för jämförelser. En sådan enhetlig kulturkrets har vi ju här i Norden. Åtminstone för vissa brottstyper kan man göra jämförelser mellan de nordiska länderna. Nödvändigt är emellertid att ha kännedom om hur respektive länders statistik är uppbyggd och man måste också ta vissa andra hänsyn.

Om man är intresserad av att företa en jämförelse mellan två av de nordiska länderna med avseende på en bestämd brottstyp är givetvis det första man bör göra att ta reda på om juristerna använder brottsdefinitionen på samma sätt. Stöld _ tyveri är ett sådant brottsbegrepp som sannolikt är någorlunda likartat både ifråga om hur juristerna använder det och i fråga om vad folk i all- mänhet lägger in i det. Om man blir utsatt för tillgrepp i Sverige eller i Norge är det närmast hundraprocentig sannolikhet för att brottet blir rubricerat på sam- ma sätt i båda länderna. Om man blir frånstulen en klocka i Sverige är det samma sak som att bli frånstulen en klocka i Norge eller i Danmark. Brottet blir rubrice- rat som stöld eller snatteri. Jag tror att allmänheten uppfattar stöldbegreppet på samma sätt i de nordiska länderna. Däremot kan vi inte göra några direkta jämförelser i fråga om grov eller enkel stöld eller snatteri, på grund av att det har skett vissa lagändringar. För jämförelser under en längre tidsperiod måste man därför slå samman alla stöldbrott.

En annan faktor som är avsevärt mer komplicerad och som vi också vet mycket mindre om är hur de rättsvårdande myndigheterna använder och förstår brotts- begreppen. En sak är vad man i juridisk teori kallar för stöld, en annan sak är vad domstolar och andra myndigheter rubricerar som stöld. Begreppet stöld ger kanske inte de mest slående exemplen på vilka diskrepanser som kan upp- komma, men när det gäller andra, mer speciella brottstyper kan man finna stora olikheter. Allt detta vet vi förhållandevis lite om. Vi befinner oss dock i den gynnsamma situationen här i Norden att juridisk teori inte har gått sina egna vägar utan i största möjliga utsträckning har sökt bygga upp sitt ämnesområde omkring de faktiska rättsfall som har förekommit. Avståndet mellan teori och praxis är därför inte så stort som det kan vara i många andra länder.

Ett problem som är mycket svårt att få grepp om är vilka lagöverträdelser som straffprocessuellt sett blir behandlade av de rättsvårdande organen. Detta är ett mycket svårt problem som också har samband med frågan om polisens effektivi— tet. Det kan t. ex. föreligga den situationen att folk inte bryr sig om att anmäla mindre stölder i ett visst land eller i ett visst distrikt av ett land, om de anser det meningslöst på grund av att det inte finns någon polis som kan klara upp brottet. Det finns många exempel på detta i Norge.

Hur själva brottsligheten blir registrerad är mycket svårt att säga något om och jag tror att vi här har stora variationer länderna emellan. Vi har t. ex. problemet i vilken utsträckning man bygger på en absolut åtalsprincip hos polisen. Den

svenska polisen har ju möjlighet att ge rapporteftergift när det är fråga om baga- tellartade förseelser. I Norge har vi inga sådana bestämmelser, men det är ingen tvekan om att det ändå förekommer en slags rapporteftergift också där. Den en- skilde vakthavande polismannen på stationen kan låta bli att registrera en an- mälan, särskilt när den gäller minderåriga. Jag har gjort små undersökningar om dessa eftergifter och de visar sig kunna förekomma i ganska stor utsträckning. I en stad på Sörlandet med 50 000 invånare förekom det under en viss tidsperiod att 135 personer under 16 år rapporterades för straffbara handlingar. Av dessa anmälningar blev 95 inte behandlade på laglig väg genom översändande till barna- vårdsnämnden utan de behandlades diskretionärt av polisen. Sådant gör ju att man bör se med skepsis på anmälningsstatistiken. Man får faktiskt gå till polisen och se vad den gör. En annan fråga är om det inte också mellan olika polisdistrikt i samma land kan finnas lika stora variationer som mellan svensk och norsk polis. Detta är för övrigt ett av de fält som vi hade tänkt starta en närmare undersök- ning av.

Ytterligare en faktor som man måste ta i betraktande är befolkningens inställ- ning till de rättsvårdande myndigheterna. Det är tänkbart att folk i Norge som under kriget befann sig under Gestapovälde med en starkt nazistiskt påverkad polis, var mycket misstrogna mot polismyndigheterna under t. ex. de 5 första åren efter kriget. Det är mycket möjligt att man då underlät att anmäla straff— bara handlingar på grund av sin avoghet mot polisen. Ett annat exempel: Om det i ett landsbygdsdistrikt med kanske en enda polisman råder ovänskap mellan be- folkningen och denne polis, så kan man inte helt bortse från att detta kan inverka på anmälningsfrekvensen. Men exakt hur mycket det betyder statistiskt är det inte lätt att ha någon mening om.

Ytterligare ett problem, som i och för sig borde vara enkelt att bemästra, men som det ändå är rätt svårt att komma till rätta med, är själva kriminalstatistikens uppbyggnad. I de nordiska länderna varierar kriminalstatistiken kraftigt i detta hänseende och tyvärr varierar den speciellt kraftigt i fråga om de unga lagöver- trädarna. I Norge har vi en efter omständigheterna utmärkt statistik när det gäller de unga. I den svenska statistiken är det emellertid som bekant ganska dåligt ställt på den punkten, i första hand beroende på att åtalseftergifterna inte redo— visas. Andra faktorer inverkar också på statistikens uppbyggnad, t. ex. frågan om vilka myndigheter som avlämnar och fyller i de olika uppgiftsformulär, som sedan bearbetas och hur noggrant detta görs. — — —

Fig. 1 visar antalet anmälda stölder i Stockholm och Oslo mellan 1935 och 1954. Alla typer av stöld har inräknats. Min avsikt är inte att man skall kunna göra någon direkt jämförelse mellan enskilda år. Meningen är bara att påvisa utvecklings- trenden, d. v. 5. den tendens de båda kurvorna visar. Om vi räknar med t. ex. 25 % fel för ett av länderna så spelar det ändå ingen roll för själva trenden. Kurvan för Stockholm skulle ändå visa en våldsam ökning, medan den för Oslo har återgått till ungefär samma höjd som före kriget. Det kan naturligtvis diskuteras hur håll— bart detta skulle vara i detalj, men detaljerna spelar här ingen större roll. Man kan helt enkelt inte bortförklara de två helt olika tendenserna i Stockholm och i Oslo. De senare åren har emellertid Visat en ökning också för Norges vidkomman- de, vilket jag skall komma tillbaka till längre fram.»

Hr Sveri demonstrerade ännu ett diagram (här uteslutet) med likartat utseende som fig. 1 över antalet personer som blivit föremål för reaktion på grund av stöld- brott i Stockholm och Oslo åren 1935 till 1953—57. I sitt fortsatta anförande hän- visade hr Sveri till ytterligare grafiska framställningar (här uteslutna) över den

Antal 30000

20.000 Å : W

x _ I & _ I N _ / X _ / X moon ' * _ / * _ ._ _ ,d xx/ * N. / _ , _ _ _ .I _/ 0 | | | | F | | | | | 7 | | | | | | | |955 |940 |945 l950 |955

_ Stockholm —-Uslo

norska brottsutveeklingen med hänsyn till bl. a. olika brottstyper och ålders— grupper.

»För samtliga brott har vi i Norge haft en nedgång intill 1953—54, men därefter en ganska betydande uppgång. Det är vinningsförbrytelserna och särskilt stöld och snatteri som dominerar utvecklingen. Kurvan för motorfordonsstölder stiger också snabbt. Det är ingen tvekan om att det är förmögenhetsbrotten som domine- rar helt och som bestämmer utvecklingskurvorna för de allvarligare brotten.

Ett annat diagram omfattar alla 'straffbara' individer, närmast motsvarande straffregisterbrottslingarna i Sverige. De har fördelats efter ålder och har satts i relation till invånarantalet i respektive åldersgrupper under åren 1948—58. Det är

7—906735

! _ l , x # I I | _ ' || * Il II II | = Siktede 9 for forbrqtelser _ : ——Heqistrerade i domstolsstotistiken | ' | I 5 ! I _ | I _ I l l ' I I .. 'I I 0 | | l | . | I | l l | I I | | 0 5 Ill [5 20 25 30 _ 55 40 45 50 55 60 65 70 75i1r

Aldersklasser 1 Avser »forbrytelser» (huvudsakligen stöld, bil- och motorfordonstillgrepp, brott mot person, skade- görelse och sedlighetsbrott).

* Avser personer som enligt polisens uppfattning är övertygade om brott. Källa: Den norske kriminalstatistikk 1957, s. 24.

ganska intressanta upplysningar man här får fram. Den äldsta åldersgruppen, 60 år och däröver, visar inte någon speciell ökning. Gruppen 21—24 år har däremot en inte obetydlig ökning sedan 1955. På samma sätt om än inte fullt lika mar- kerat förhåller det sig med 18—20-åringarna. De har ökat oavbrutet sedan 1949. Den avgjort starkaste ökningen har man emellertid i gruppen 14—17 år. De visar en mycket tydlig stegring sedan 1954. Man får väl här närmast dra den slutsatsen att vi i Norge så smått börja följa efter Sverige ifråga om ungdomsbrottslighetens utveckling.»

Den enligt min uppfattning intressantaste upplysning som kriminalstatistiken har givit oss under senare år och som också har åtskilliga kriminalpolitiska konse— kvenser kommer till synes i lagöverträdarnas åldersprofil. Linjen för »siktede» på fig. 2 omfattar samtliga personer som har tagits av polisen och där polisen har den uppfattningen att de gjort sig skyldiga till en straffbar handling. De har fördelats i olika åldersklasser per 1 000 invånare från 5 år och uppåt. Denna åldersprofil har en avgjord topp vid 13—14 år. Det finns sålunda ingen åldersgrupp i befolk— ningen som har ett högre antal lagbrytare än 13- och 14-åringar. I 75—80 procent av fallen är det fråga om stöldbrott. Av 13—14-åringarna är det 12 individer per 1 000 som grips av polisen varje år, medan det av t. ex. 25-åringarna bara är 3 per 1 000, alltså en kraftig skillnad.

En tunnare linje från straffmyndighetsåldern 14 år och framåt löper paral- lellt med den förra kurvan. Den avser personer som registrerats i domstolssta-

tistiken. Det är sålunda en utmärkt god parallell mellan polisstatistikens fall av registrerade lagbrytare och doxnstolsstatistiken över de individer som slutligen blir föremål för en reaktion från åtalsmyndighet eller domstol. Man kan ju inte veta något bestämt om hur denna kurva skulle se ut för 13-åringarnas del, men eftersom de båda kurvorna sammanfaller så väl för åldrarna över 14 år har man ingen anledning att betvivla att de inte skulle göra det även för de yngre åldrarna. Förhållandet är sålunda när det gäller allvarligare brott i Norge att var fjärde per- son som blir tagen av polisen och enligt dess uppfattning är skyldig till en »for- brytelse» — ungefär motsvarande straffregisterbrott är yngre än 14 år. När det gäller stöld är var tredje person under 14 år. Detta är uppenbarligen ett förhållan- de som fordrar speciell kriminalpolitisk uppmärksamhet.»

Hr Rengby: »Som hr Sveri redan har påpekat är vi i Sverige mycket illa ställda när det gäller kriminalstatistiska uppgifter om ungdomsbrottsligheten, i synner- het beträffande gruppen 15—17 år. — ——

Den enda statistik med åldersfördelning som står att få är statistiken över straffregisterbrottslingarna, d. v. 5. personer dömda för brott som medför registre- ring i straffregistret. Det blir i praktiken fråga om frihetsberövande och villkorlig dom. Vad beträffar de yngre åldersgrupperna var detta naturligtvis tillräckligt för statistisk redovisning så länge de ungdomar som begick allvarligare brott blev dömda och registrerade i straffregistret. Vi har ju numera emellertid fått en serie andra reaktionsformer och antalet 15—17-åringar som registreras i straffregistret har sjunkit, vilket naturligtvis inte beror på någon verklig nedgång i ungdoms— brottsligheten. Såväl när det gäller 15—17-åringar som 18—20-åringar kan dom- stolen överlämna vederbörande till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran. Detta medför numera ingen registrering i straffregistret. Överlämnandet skedde ti— digare via en villkorlig dom. Det är avsett att användas i relativt allvarliga fall. Dessa bör alltså jämställas med straffregisterfallen. För 15—17-åringarna har vi vidare åtalseftergifter enligt 1944 års lag och enligt barnavårdslagen, för gruppen 18—20 år åtalseftergifter enligt barnavårdslagen och enligt ungdomsfängelselagen samt för gruppen 21—24 år enligt ungdomsfängelselagen och i något enstaka "fall också enligt barnavårdslagen.

I fråga om alla åtalseftergifter gäller att det över huvud taget inte finns några föreskrifter om statistik, men statistiska centralbyrån insamlar ändå på eget ini- tiativ vissa uppgifter. Svårigheten med dessa olika grupper av eftergifter är emellertid att de kan omfatta såväl enkla bagatellbrott som svårare brott. För strafflagberedningens räkning gjordes en undersökning av 1949 års årgång av åtalseftergifter enligt 1944 års lag, där man med ledning av de individualuppgifter som fanns hos riksåklagarämbetet försökte bedöma hur stor del av fallen som vid en lagföring skulle ha registrerats i straffregistretJ- Man kom fram till att detta gällde till ungefär 50 procent och med den siffran rör vi oss alltjämt. För min del är jag dock rätt tveksam om det inte har skett en förskjutning under se- nare år, så att nu mer än hälften av åtalseftergifterna avser brott som är att jäm- ställda med straffregisterbrott.

Vad gäller åtalseftergifter enligt barnavårds— och ungdomsfängelselagarna har man hittills inte haft några uppgifter om brottens svårhetsgrad. Med anledning av detta sammanträde har jag emellertid gjort en genomgång av de diarier som finns hos riksåklagarämbetet för åren 1951, 1953 och 1955 och begagnat den procentuella uppdelning jag fått fram för att sammanställa de siffror som åter— finns i tabell 1. ——

1 Se SOU 1956: 55, bil. 2.

Sverige

Straflregisterbrottslingar på 100 000 av medelfolkmängden efter ålder vid brottets hegående

År 15—17år 18—20 år 21—24 år 25—29 år 30—39 år 40—49 år 50—59 år 1951 ( 7822 7642 5552) 403,8 268,8 146,1 61,0 1952 ( 836,3 799,7 601,7) 424,6 301,1 164,1 71,3 1953 ( 824,3 8144 6092) 429,1 293,4 162,7 75,6 1954 ( 8982 833,9 605,3) 471,8 308,8 181,0 75,5 1955 ( 9429 8782 669,5) 5144 3452 2143 93,4 1956 (1 0569 9870 7142) 566,0 3862 257,6 116,4

(Uppskattade siffror)

Siffrorna för år 1951 satta = 100

1951 100 100 100 100 100 100 100 1952 107 105 108 105 112 112 117 1953 105 107 110 106 109 111 124 1954 115 109 109 117 115 124 124 1955 121 115 121 127 128 147 153 1956 135 129 129 140 144 176 191 Finland

Till frihetsstraff (även villkorligt) dömda på 100 000 av medelfolkmängden

1951 257 (100) 507 (100) 569 (100) 551 (100) 385 (100) 241 (100) 113 (100) 1952 253 (98) 462 (91) 587 (103) 596 (108) 399 (104) 261 (108) 105 (93) 1953 276 (107) 478 (94) 581 (102) 556 (101) 410 (106) 259 (107) 114 (101) 1954 256 (100) 432 (85) 559 (98) 512 (93) 380 (99) 247 (102) 105 (93) 1955 250 (97) 432 (85) 492 (86) 504 (91) 376 (98) 246 (102) 112 (99)

Vad beträffar åtalseftergifter enligt barnavårdslagen skulle det för gruppen 15—17 år röra sig om straffregisterbrott i 75 % av fallen, men i 18—20-årsgrup- pen endast i 50 %. När det gäller eftergifter enligt ungdomsfängelselagen skulle det för gruppen 18——20 år vara 75 % straffregisterbrott och för 21—24 år 65 %. Dessa siffror är naturligtvis ungefärliga men de ger ändå en Viss bild av läget.

Siffrorna visar ju en relativt kraftig ökning för alla åldersgrupperna. Det talas så mycket om att ungdomsbrottsligheten ökar, men som framgår av tabellens mellersta stycke (siffrorna för år 1951 satta : 100) ökar brottsligheten betydligt starkare i de äldre åldersgrupperna. Detta beror till mycket stor del på att ett av de två brott som visat en verkligt kraftig stegring i vårt land är rattfylleri. Emellertid visar det sig att även om man räknar ifrån rattfyllerierna är ökningen i åldersgrupperna 40—49 och 50459 år större än i de yngre åldersgrupperna.

Även när det gäller åldrarna under straffmyndighetsåldcrn har vi i Sverige myc- ket dåligt med statistiska uppgifter. I polisstatistiken lämnas vissa siffror över miss- tänkta personer, men dessa är från början inte avsedda att ingå i en kriminalsta- tistik utan är närmast en slags arbetsstatistik för polisen. Om en person t. ex. begått brott i flera landsfiskalsdistrikt kan han komma att redovisas i vart och ett av dessa distrikt, vilket medför att siffrorna blir för höga. Å andra sidan torde det förekomma i stor utsträckning att brottsliga gärningar som begås av personer under 15 är aldrig kommer till polisens kännedom utan handlägges direkt av barnavårdsnämnderna och sålunda inte syns i statistiken.

Tabell 2 visar siffrorna över de minderåriga i åldern 10—14 år som misstänkts för brott, men inte åtalats på grund av att de ej uppnått 15 år. Denna polissta—

Tabell 2 Sverige För brott misstänkta, som ej Åtalsbeslut, stratförelägganden och åtals- åtalats på grund av att de ej upp— eftergifter på 100 000 av medelfolk- År nått 15 år vid brottets begående. mängden På 100 000 av medelfolkmängden

10—14 år 15——17 år 18—20 år 1951 1 404 (100) 6 928 (100) 8 442 (100) 1952 1 642 (117) 7 217 (104) 8 561 (101) 1953 1 656 (118) 8 796 (127) 10 085 (119) 1954 1 858 (132) 9 442 (136) 10137 (120) 1955 2 104 (150) 10 777 (156) 11 689 (138) 1956 2 044 (146) 11 538 (167) 12 313 (146)

Finland Åtalade och åtalseftergifter på ..

År 100 000 av me deltolkmän g den Åtalade på 100 000 av medelfolkmangden

15—17 år 18—20 år 1951 1 519 (100) 5 048 (100) 1952 1 545 (102) 5 389 (107) 1953 2 142 (141) 6 037 (120) 1954 2 338 (154) 6 240 (124) 1955 2 442 (161) 6 308 (125) 1956 3 0301(199) _6 7501(134) 1957 4 3001(283) 8 1001(160)

1 Approximativ siffra.

tistik omfattar också äldre åldersgrupper. För 15—-17 och 18—20-årsåldern redo- visas i tabellen alla åtalsbeslut, strafförelägganden och åtalseftergifter, sålunda riktigare siffror än för de minderåriga, men ändå ingalunda att jämföra i till- förlitlighet med siffrorna för dömda. Samtliga dessa sifferserier visar som sy- nes ganska starka stegringar.

Det finns inga siffror publicerade efter 1956 men vad man vet om utvecklingen under 1957 tyder på en ytterligare kraftig stegring. Bara den ökning som har skett av åtalseftergifter enligt 1944 års lag skulle medföra att siffran för 15—17 år i tab. 1 skulle stiga från 1056 år 1956 till 1 200 år 1957.

Jag har också sammanställt vissa uppgifter från Finland och England. Man måste givetvis ta sig i akt för att jämföra de absoluta talen, men själva utvecklingstren- den i respektive länder bör ändå kunna tillåta vissa försiktiga jämförelser.

Antalet frihetsstraffade och villkorligt dömda i Finland återfinns i tab. 1 för— delade på samma åldersgrupper som för Sverige. De motsvarar ungefär de svenska straffregisterbrottslingarna. Siffrorna för gruppen 15—17 år är emellertid inte rätt- visande. För denna åldersgrupp kan nämligen dels polisen avstå från åtal ifråga om brott som kan förskylla högst 3 månaders frihetsstraff, dels domstolen efter- skänka straff för brott som kan förskylla högst 6 månaders frihetsstraff. Dessa fall är inte medräknade. För övriga åldersgrupper synes tendensen i Finland i den mån man kan tala om en tendens _— vara nedåtgående.

Tab. 2 återger siffrorna för åtal och åtalseftergifter i Finland i fråga om grup— pen 15—17 år och åtal ifråga om gruppen 18—20 år. De skulle sålunda närmast motsvara de svenska siffrorna i samma tabell. Dessa tal utvisar en relativt kraftig

England Dömda till »probatiom, napproved schools», »Borstal», »imprlsonment» samt (från 1954)

»:detention centre» på 100 000 av medelfolkmängden

År 8—13 år 14—16 år 17—20 år 1951 406,8 (100) 611,1 (100) 330,8 (100) 1952 360,6 (89) 617,8 (101) 352,8 (107) 1953 296,9 (73) 519,0 (85) 308,13 (93) 1954 257,4 (63) 510,3 (84) 303,5 (92) 1955 2428 (60) 504,8 (83) 316,13 (96) 1956 241,3 (59) 560,6 (92) 352,6 (107) 1957 252,7 (62) 614,8 (101) 435,6 (132)

stegring, som emellertid egendomligt nog inte tycks ha någon nämnvärd inverkan på antalet dömda.

För England (tab. 3) har jag försökt få med den ungefärliga motsvarigheten till våra straffregisterbrottslingar. De tillgängliga siffrorna visar i stort sett en ned- gång från 1951. Från 1955 tll 1956 och från 1956 till 1957 har man emellertid en viss uppgång, framförallt i de båda åldersgrupperna 14—16 år och 17—20 år. Gruppen 8—13 år, som vi ju inte har någon direkt motsvarighet till visar en mye- ket svag stegring från 1956 till 1957, men huruvida denna kommer att fortsätta kan man inte veta något om.»

Hr Christiansen: »Jag ansluter mig helt till den principiella uppfattningen, att det uppstår svårigheter om man försöker sig på internationella jämförelser på kri- minalstatistikens område och att man i så fall måste göra vissa begränsningar och iaktta vissa hänsyn. Den viktigaste begränsningen består väl i att man får nöja sig med att studera tendensen i utvecklingen under en viss period och inte alltför mycket fästa sig vid hur de absoluta talen ligger i förhållande till varandra.

Kriminalitetsutvccklingen i Danmark har haft det förloppet att det senaste kriget medförde en fördubbling av kriminaliteten om man ser till antalet polis- anmälda brott. Bilden blir i stort sett densamma om man går efter doms- och åtalseftergiftsstatistiken. Denna fördubbling gäller män; för kvinnor var krimi- nalitetsökningen nästa fyradubbel. Efterkrigsårcn har medfört en nedgång som har varit väsentligt större för kvinnor än för män. Den kvinnliga kriminaliteten i Danmark i dag ligger på samma nivå som på 1930-talet, medan den manliga ligger något högre.

Den stegring som ägde rum var i stort sett likformig i huvudstaden, i landsorts— städerna och i landskommunerna, dock med något större ökning i landsortsstä- derna. Nedgången efter kriget har varit relativt större i huvudstaden än i lands- ortsstäderna. Förhållandet mellan huvudstadens och landsortsstädernas krimi- nalitet har därigenom blivit något förskjutct. På 1930-talet hade man den klart största kriminaliteten i huvudstadsområdet, en något mindre i landsortsstäderna och den lägsta i landskommunerna. Numera ligger kriminaliteten i huvudstaden och i landsortsstäderna på ungefär samma nivå med ett ganska stort språng ned till landskommunernas nivå.

Ökningen var framförallt koncentrerad till egendoms- och våldskriminaliteten, medan sexualförbrytelsernas antal i stort sett förblev oförändrat. Nedgången efter kriget har först och främst bestått i en minskning av våldskriminaliteten, där siffrorna nu inte ligger mycket över 1930-talcts nivå. Egendomsbrottsligheten har

Fig. 3. Den manliga ungdomskriminaliteten i Danmark åren 1933—55

2.000 _ |.500 J I i I AV _ ______J _ I , . _ .N. ., N. I I &, /' gon ;" x x ' ,. 'N._o _ _ _ __ _ _ " l ? T_T-7 | | | 1 1953 1955 man |945 mm 1955 _ 2|—25 är ___f: [233 : _ Polislös tid— opålitlig statisstik

—'—-— Tiltalefrufuld, "åtalseftergift"

Talen till vänster anger kriminalitetsfrekvensen per 100 000 i vederbörande åldersklass.

också sjunkit starkt men ligger fortfarande något över förkrigsnivån. I gengäld har det förekommit en svag stegring av sexualkriminaliteten under efterkrigsåren, men såvitt jag kan finna är detta det enda område där det förekommer en antydan till en kriminalitetsökning fram till 1955—56.

Fördelat på åldersklasser ter sig denna kriminalitetsutveckling så som framgår av fig. 3. Den visar kriminalitetsfrekvensen per 100 000 i respektive åldersklasser.

Den nedersta kurvan omfattar de dömda i 15——17-årsåldern, vilka som synes visar en svag ökning efter 1946. De absoluta talen är i detta fall mycket små; det rör sig mellan 30 till 75—80 personer per år. Detta sammanhänger med att vi i Dan— mark i mycket stor utsträckning använder *åtalseftergift, tiltalefrafald — för dessa unga. Man bör därför inte inlägga alltför stor betydelse i den stegring som kan iakttas i domsstatistiken för denna åldersgrupp. I varje fall kan man inte säga att stegringen är uttryck för hur den grövre ungdomskriminaliteten har ut— vecklats, därför att dessa domar i allmänhet inte gäller grövre brott. Ungefär L/:. av de dömda har fått ungdomsfängelse, medan ",/4 har fått böter, Villkorlig dom eller blivit föremål för andra lämpliga reaktionsformer. Kurvan över dem som erhållit åtalseftergift tiltalefrafald och där jag inte angivit någon åldersför- delning, svänger som synes ganska oregelbundet. De flesta fallen ligger i åldern 15—17 år, men man har också möjlighet att använda åtalseftergift för åldern 18— 20 år under förutsättning att vederbörande tidigare har varit föremål för barna— vårdsnämnds ingripande. Denna möjlighet används i viss utsträckning.

De oregelbundna svängningarna i kurvan över åtalseftergifter sammanhänger bl. a. med att det under senare år i Danmark har förts en diskussion om admi- nistrativa frihetsberövanden, en diskussion som år 1958 medförde en ändring i barnavårdslagen. Jag tror dock man kan säga att tendensen har varit nedåtgåen- de och att antalet åtalseftergifter nu endast ligger på en något högre nivå än före kriget.

Om man ser till kurvorna för dömda i grupperna 18—20 och 21—25 år är ten- densen mycket klar. Där har förekommit en mycket våldsam stegring under kri- get och ett klart markerat fall fram till 1955, vilket säkerligen också har fortsatt under 1956. Det finns en möjlighet att det kommer att bli en liten stegring 1957 och därefter ytterligare någon stegring. Under alla förhållanden finns det en faktor som kommer att inverka på de absoluta talen och kanske också på de relativa, nämligen de stora födelseårgångarna som kom till under kriget. De är nu uppe i den åldern att de kommer att göra sig gällande. Det har beräknats att även om vi inte får någon ökning av kriminalitetsprocenten får vi ändå en ök- ning i det absoluta antalet unga lagöverträdare under 25 år med ca 30 % fram till 1970.

Om de stora årskullarnas problem i fråga om sysselsättning, utbildning, bostads- förhållanden o. s. v. inte löses, måste vi i Danmark räkna med en väsentligt större kriminalitetsökning än vad dessa årgångar rent siffermässigt kan beräknas med- föra.1

1 Docent Karl 0. Christiansen har i september 1959 framlagt preliminära upplysningar om ungdomskriminalitetens utveckling i Danmark åren 1956—58. Uppgifterna grundas på flera statistiska material, vilka sinsemellan visar vissa olikheter och måste betraktas med någon reservation. Vidstående tabell bygger på material från Landsnzevnet for Borneforsorg. Personer i åldern 15—17 år som meddelats »åtalseftergift» (tiltalefrafald) enligt straffe— lovens 5 30.

1955 1956 1957 1958 Ansoluta tal .................................... 923 936 1 192 1 241 Pr 100 000 i åldersklassen ........................ 485 483 594 583

Docent Christiansen konkluderar: »På grundval av de förebragta upplysningarna om utveck— lingen under de senaste tre åren måste man draga den slutsatsen att kriminaliteten i de yngsta åldersklasserna har stigit väsentligt under år 1957, där den tillsvidare synes ha nått en höjd- punkt. Det är sannolikt att ökningen endast gäller ifråga om egendomsbrott. Om 1957 års stegring efter stagnationen 1958 — fortsätter efter samma linjer och förskjutes uppåt till de äldre åldersklasserna, synes detta böra tagas som ett tecken på att den ökning av kriminalitets- frekvensen, vilken kunde förutses som en möjlig direkt följd av de stora årgångarnas problem, nu sätter in.»

Det är av mycket stort intresse att kunna konstatera de tre olikartade utveck- lingstendenserna i Sverige, Norge och Danmark. En tidig och betydande ökning i Sverige, en senare och kanske mindre kraftig ökning i Norge och i Danmark tills- vidare ingen eller blott obetydlig ökning. Jag anser för min del att denna skillnad är så intressant att den förtjänar bli föremål för en mycket mer ingående under- sökning. Jag tror att om man hade möjlighet att företa de nödvändiga analyserna skulle man därigenom kunna belysa bakgrunden till den ökning i kriminaliteten och speciellt ungdomskriminaliteten, som har ägt rum i Sverige, på ett mer in- gående sätt än om man begränsar sig till undersökningar inom landets gränser. Skillnaden i de tre ländernas kriminalitetsutveckling kunde kanske hjälpa oss att spåra upp vilka orsaker som har medverkat till (len svenska ökningen.»

Hr Palsvig upplyste att landsforeningen for Mentalhygiejne i Danmark planerar en undersökning om ungdomskriminalitetens utveckling i de nordiska länderna, vilken skulle bekostas av World Federation for Mental Health i samband med World Mental Health Year 1960. Undersökningen skulle utföras i samverkan mel- lan de nordiska länderna.

Hr Nyquist redogjorde för en specialundersökning där han jämför reaktions- och påföljdssystemet i Sverige och i staten Kalifornien i USA, (1. v. 5. en jämförel- se mellan ett barnavårdsnämndssystem och ett ungdomsdomstolssystem. Talaren beskrev det kaliforniska systemet som utmärkande sig för »integration, koncentra- tion, flexibilitet och differentiering». Redogörelsen återges här i vissa avsnitt.

»När det är fråga om internationella komparativa studier är man ju redan på förhand kritiskt inställd till undersökningar som avser att belysa kriminalitets- frekvenser och orsakssamband. Man rör sig på ett helt annat sätt på fast mark, när man undersöker hur olika länder faktiskt inrättat sina reaktions- och påföljds- system för behandlingen av de unga lagöverträdarna. Man kan naturligtvis inte gå till den överdriften att säga att statistik härvidlag inte skulle vara nödvändig materia, men på ett visst sätt kan man ändå göra sig delvis oberoende av sta- tistiska aspekter och arbetsmetoder. Som exempel kan hänvisas till institutet ung- domsfängelse, som kan spåras tillbaka till England på 1500-talet och som därifrån språngvis utvecklats genom tidiga projekt på den europeiska kontinenten, över till Nordamerika, tillbaka till England — till Sverige via England och Danmark, allt utan att man har haft något som helst bärkraftigt statistiskt underlag för experimenten med och utformningen av denna reaktionsform. På liknande sätt förhåller det sig med den villkorliga domen, de tidsobestämda straffen o. s. v.

Den viktiga frågan om bchandlingsstudiernas ändamål och kriminalpolitiska värde skall jag inte gå närmare in på. Dylika studier har emellertid sysselsatt mig under ett antal år, varvid jag främst har intresserat mig för organisation, resurser, det strukturella förhållandet mellan olika brottsbekämpande myndig- heter och mellan den personal som arbetar inom de olika myndigheterna.

—— — _ Omkring 85 % av de kaliforniska unga lagöverträdare som kommer till ungdomsdomstolsorganisationen hänvisas dit av polismyndigheterna, drygt 4 % av skolorna, lika många av föräldrar och anhöriga och drygt 8 % kommer från annat håll, t. ex. från domstolar i andra stater.

För polismyndigheternas vidkommande finns det två vägar att välja på. De kan antingen omgående placera den unge på ett ”juvenile detention home”, ett slutet utrednings— och övervakningshem, eller överlämna honom till ,juvenile probation department”, ungdomsdomstolens inskrivnings-, utrednings- och övervaknings- organ. En stor del av de fall som polisen ingriper mot placeras i utredningshem. Såväl enskilda polismän som polisens *jnvenile bureau' eller ungdomsavdelning

har denna möjlighet att få ett fall omhändertaget. Av de ungdomar som under 1957 begick lagöverträdelser (utom trafikförseelser) placerades 41 % i sådana hem, av dem som omhändertogs för annan vanart 30 %.

—— —— Utrednings- och övervakningshemmen har sålunda två uppgifter. De skall i första hand ta emot de ungdomar, vilka grovt försummas av föräldrarna. Vidare kan polisen genom en placering där trygga bevisning, hindra vederböran- de från att omgående begå nya brott o. s. v. Placeringen göres alltså i samma syfte som avses med våra egna föreslagna utredningshem. _— ——

Det intressanta är att inte alla fall som kommer till polisens kännedom går vi- dare till annan myndighet. Inte mindre än ca 50 % av alla fall hålls kvar för s. k. informell övervakning. _ —— På detta sätt gallras alla mindre allvarliga fall bort. De som inte blir föremål för polisövervakning remitteras till det lokala ”juve- nile probation department'. _ ——

För polisens informella övervakning anlitar man framförallt studenter och andra ungdomar inom ramen för ett s. k. ,Big-Brother-Project'. Naturligtvis in- träffar återfall, men återfallsprocenten är mycket ringa i förhållande till den stora mängd av fall som på detta sätt skalas bort redan på ett tidigt stadium. -— — För ungefär 10 % av alla fall som går till övervakningsmyndigheten för— ordnar denna själv om informell övervakning. Resten av fallen, i den mån de inte avskrivs eller remitteras till domstol i en annan stat el. dyl., går vidare till ung— domsdomstolen.

Man bör på det lokala planet se det slutna utrednings- och övervakningshcm- met, ”juvenile detention home', inskrivnings—, utrednings- och övervakningsorganet *juvenile probation department och själva ungdomsdomstolen som en enhet. Dessa organ utgör nämligen tillsammans ungdomsdomstolsorganisationen eller ungdomsdomstolen. Här i landet möter man ofta den missuppfattningen att ung- domsdomstolen bara skulle bestå av själva domstolslokalen och att den inte har några serviceorgan. Övervakningshcmmen och övervakningsorganet är i själva verket intimt knutna till domstolen.

De påföljder som kan komma ifråga är följande. övervakning med föreskrifter kan äga rum i eget hem, fosterhem, läger eller lämplig privat, kommunal eller statlig institution. Skadestånd kan åläggas under alla förhållanden. Påföljden kan vidare bestå i institutionell behandling i någon form, administrerad antingen ge- nom respektive län eller genom statens centrala ungdomsmyndighet, California Youth Authority, (lit all institutionell behandling av svårare unga lagöverträdare är centraliserad. Den har egna anstalter och motsvarar närmast ungdomsfängelse— nämnden hos oss, men har mycket större befogenheter.

Den centrala organisationen ger större möjligheter till rationalisering och in- tegration av den institutionella behandlingen av unga lagöverträdare. Om sådan behandling är påkallad under någon längre tid måste ungdomsdomstolen remitte- ra till ungdomsmyndigheten. — _

Utskrivning av ungdomarna, oavsett vilken anstalt de är intagna på, sker an- tingen villkorligt eller slutgiltigt. Ungdomsmyndigheten har en nämnd på fem personer som reser omkring till de olika anstalterna och utövar en direkt tillsyn över internerna. _—

Youth Authority har en egen eftervårdsorganisation. Man har även organ för statistisk och kriminologisk forskning. Forskningen bedrives som ett verkligt laboratoriearbete. Man ger sig också ut bland internerna och gör fältstudier.

Youth Authority har också rent brottsförebyggande uppgifter. Myndigheten anordnar bl. a. s. k. town-meetings, något som hör till det mest positiva jag för min del har sett ifråga om allmänt brottsförebyggande verksamhet. Ungdomsmyn-

(ligheten har särskilda organ som över hela landet organiserar konferenser och sammanträden i städer och tätorter. Man diskuterar förekommande ungdomspro- blem och inventerar de tillgängliga resurserna. Dessa town—meetings besöks av hundratusentals människor varje år, i stor utsträckning lekmän. Man kanske kan hävda att dessa möten inte ger så mycket och att det blir rätt ytliga överläggningar, men man kan ändå inte komma ifrån att 200 000—300 000 människor årligen aktiviseras och inriktas på problemen.

Ungdomsmyndigheten står också till förfogande för konsultation och rådgiv- ning åt domstolar, åklagare och polis. Man gör undersökningar och författar rap- porter om tillståndet på de olika anstalterna, om brotts- och behandlingsfrekven- ser, rekommenderar standardprogram för behandlingen på övervakningshemmen, etc.

Kostnaderna för hela denna organisation är ganska avsevärda. Driftskostnader- na uppgick för budgetåret 1955/56 till omkring 10 miljoner dollar eller ca 50 miljo- ner svenska kronor. Kostnaderna per intern var 2 OOO—3 000 dollars i anstalterna för behandling och 3 000—5 000 i mottagningsinstitutionerna. Efter våra förhål- landen lägger man alltså ner mycket pengar på verksamheten och anser att den lönar sig.

Såvitt jag har kunnat finna, är det i praktiken inte så stor skillnad i arbetsfor- merna mellan en kalifornisk ungdomsdomstol och en svensk barnavårdsnämnd. Organisatoriskt och arbetsmässigt motsvarar en barnavårdsnämnd rätt mycket ungdomsdomstolens juvenile probation department, inskrivnings-, utrednings- och övervakningsorganet. Den väsentligaste skillnaden är att barnavårdsnämnden inom en viss ram har möjligheter att ta hand om en person för institutionell skyddsuppfostran på ett helt annat sätt än vad den kaliforniska övervaknings- och utredningsmyndigheten har.

Vad man speciellt lägger märke till i ett ungdomsdomstolssystem är dess möj- ligheter att tillgripa disciplinära åtgärder, skadestånd, böter, o. s. v.

Vidare är det påfallande för en svensk iakttagare att hela raden av kalifor- niska myndigheter har enbart professionell personal, människor som är speciellt utbildade för sina brottsbekämpande och brottspreventiva uppgifter. Det finns inget lekmannainslag i någon form i vare sig ungdomsdomstolen, juvenile pro- bation department, Youth Authority eller andra organ.»

Ordföranden, hr Kjellin, gav en del exempel på felkällor inom kriminalstatistiken och fortsatte:

»Om man nu säger, att alla felkällor till trots, så går ändå trenden i en bestämd riktning, är man väl fortfarande inne på farlig mark. Felkällorna kan ju också röra sig i olika riktning. Den statistiskt märkbara ökningen behöver ju inte bero på ett ökat antal begångna brott utan kanske på ett ökat antal anmälda brott. —— överhuvudtaget är det väl så att vi bara skummar på ytan, när vi rör oss med statistiken och att det är oerhört mycket som behöver undersökas för att man skall komma fram till mer hållbara fakta. Därför är kanske just en jämförande undersökning mellan de nordiska länderna värd att lägga ner arbete på.»

Professor Henrik Munktell: »Jag instämmer givetvis i vad som här har sagts om det riskabla i att göra internationella kriminalstatistiska jämförelser och jag instämmer även i vad ordföranden påpekade om att man måste vara för— siktig även då man bara ser till utvecklingstrenden. Men enligt hr Sveri skulle inte ens ett fel på 25 % påverka det allmänna intrycket av den olika utvecklingen som har ägt rum i Sverige och i Norge. Den fråga man då omedelbart ställer sig och som jag vill rikta till våra nordiska gäster är denna: Har man i Danmark och Norge någon uppfattning om vad skillnaden gentemot Sverige beror på?»

Hr Christiansen: »För min del vill jag inte göra något som helst uttalande om vilka orsaker som kan ligga bakom denna skillnad i kriminalitetsutveckling. Om man i Sverige inte har någon uppfattning om vad den beror på så bör nog också vi akta oss för att komma med några gissningar. Jag vill dock än en gång under- styrka, att skillnaden är så betydande och intressant att den förtjänar att bli före- mål för en noggrannare undersökning. Denna borde väl då begränsas till en väl- definierad grupp av lagöverträdelser, lämpligen stöld. Man skulle därvid noggrant studera hur utvecklingen har varit inom olika geografiska områden, för olika åldersklasser, o. s. v. Om man då fick det resultatet, att det verkligen föreligger en betydande skillnad, kunde man därefter genom olika metoder, bl. a. med hjälp av annan statistik, försöka nysta upp orsakerna. Att yttra sig om dem i dag skulle däremot bara vara ren teori utan intresse.»

Hr Sveri: »Jag är helt ense med vad hr Christiansen säger om nödvändigheten att göra en närmare undersökning om dessa skillnader mellan de nordiska län- derna. För närvarande kan vi inte veta något om vad olikheterna beror på. De måste uppenbarligen ligga på det kulturella, sociologiska och socialpsykologiska planet, men vilka sådana faktorer det är fråga om eller vilka som väger tyngst kan man inte ha någon mening om. Utan närmare undersökningar t. o. m. ganska stora undersökningar kan man heller inte komma till närmare resul- tat. Det första man skulle behöva göra vore ju att gå igenom den föreliggande statistiken för att få ett begrepp om och eliminera felkällorna. Detta är emellertid bara ett första litet steg, även om det i och för sig är stort nog. Nästa steg skulle bli att ställa upp och pröva olika teorier, som väl bör ligga på det sociologiska och socialpsykologiska planet. Liksom hr Christiansen tror jag också det vore möj- ligt att där dra nytta av den offentliga statistiken från andra samhällsområden. Man skulle kunna gå ut från sådan generell statistik i de nordiska länderna som berör industrialisering, urbanisering och liknande fält, försöka få fram en anty- dan om var skillnaderna kan ligga, och sedan ställa upp och pröva någon hypotes. Men allt detta är naturligtvis en uppgift för lång tids forskning och för många forskare.»

Byråchef Bertil Forssell, fångvårdsstyrelsen: »Våra verkligt stora problem här i landet är ju bilstölderna och rattfyllerierna. Det förhåller sig väl så att den svenska motorismen är mer utvecklad än i de andra länderna. Den olika nykter— hetslagstiftningen och dess verkningar kan väl också ha sin betydelse. —— Bör man inte först studera inflytandet av dylika faktorer innan man fördjupar sig i de mer komplicerade psykologisk-sociologiska sammanhangen?»

Hr Sveri: »Det är riktigt att motorfordonskriminaliteten utgör en icke obetyd— lig del av den totala svenska brottsligheten, särskilt i de yngre åldersklasserna mellan 15 och 20 år. Trots detta är ändå den vanliga stölden det utan jämförelse viktigaste brottet. För hela vår kulturkrels gäller samma sak, nämligen att den vanliga, grova eller enkla, stölden dominerar bilden. Det är visserligen riktigt att den kriminella ungdomen i Sverige ägnar sig mer åt bilstölder än ungdom i andra länder, men frågan är väl om de inte ofta gör det med den ordinära stöl— den som utgångspunkt. Här har man ju för övrigt att göra med två olika upp- fattningar — somliga menar att ungdomarna börjar med bilstöld och fortsätter med vanlig stöld, andra att de startar med vanlig stöld och sedan fortsätter med bilstöld kombinerat med andra stölder och brottsturneer. För min del tror jag det ligger till så, att ungdomar under 14—15 års ålder, d. v. 5. de åldersgrupper där man enligt min mening börjar kriminalisera sig, startar med vanlig stöld. Bilstölderna tilldrar sig naturligtvis mycket stort intresse, men jag tror att man i första hand bör rikta uppmärksamheten på den ordinära stölden.

Hr Nelson: »Jag vill bara tillfoga ett par anmärkningar till vad hrr Sveri och Christiansen redan har sagt. Den ena gäller det intressanta förhållande som Sveri lade stor vikt vid, nämligen att hans undersökningar så klart visar, att den största kriminella aktiviteten åldersmässigt ligger mycket tidigare än vad man tradi- tionellt räknar med. Detta är i och för sig ingen överraskning. Man känner till det från England, där man sedan lång tid har konstaterat att den kriminella akti— viteten kulminerar i ungefär 14—årsåldern. Problemet har varit lättare att komma åt i England, där den kriminella myndighetsåldern är 8 år, och där hela den judiciella administrationen är inriktad också på de yngre åldersgrupperna.

Mitt andra påpekande anknyter till vad Sveri antydde om att vanlig stöld är det viktiga och dominerande brottet. Häri ligger en svårighet när det blir fråga om att undersöka kriminalitetens omfång i de olika länderna. Det finns näm— ligen ett karakteristiskt drag för tillgreppsbrotten i de yngre åldrarna som gör det så oerhört svårt att förklara skillnaderna länder emellan, nämligen dessa brotts relativa meningslöshet. Jag vill understryka att detta är ett av de allra värsta problemen att komma tillrätta med. Om vi kunde överblicka motivations- processerna, om vi kunde finna förklarliga och naturliga anledningar till att ungdomarna börjar stjäla, skulle problemet se annorlunda ut.

Mot denna bakgrund tror jag det är farligt att rikta in sig på ett litet område av förklaringar och farligt att skjuta de psykologiska och sociologiska faktorer- na i bakgrunden. Det måste ändå vara där som orsakerna ligger.»

Ordföranden: »Utöver motorismen kan man ju peka på andra kulturens väl- signelser, där Sverige har legat några år före grannländerna och som möjligen kan vara mätbara. För att minska personalbehovet öppnar affärsmännen s. k. snabbköpsbutiker, med mycket varor och litet personal. Hur inverkar detta på just de yngsta? Det är ju så lätt att plocka åt sig något som lyser i ögonen. Är detta med de frestande varudiskarna en faktor som går att komma åt och mäta?»

Hr Nyquist: »Det företogs en undersökning i staten Kalifornien för en hel del år sedan, när man där börjande införa dessa stora shopping-centra. Den gjordes av en student och jag vill inte utan vidare gå i god för riktigheten av hans data och resultat. Han utgick från hypotesen att det fanns ett samband mellan den allt vanligare förekomsten av dessa stora affärslokaler och den ökning av stölder- na och framförallt snatterierna som man kunnat iakttaga. Han fann faktiskt en nästan parallell överensstämmelse mellan antalet ”stores” som hade satts upp inom ett visst område och frekvensen av stölder och snatterier. Man kan ju av detta ingalunda dra den slutsatsen att det verkligen fanns ett adekvat samband, men det är dock rätt märkligt att de båda kurvorna steg samtidigt.»

Hr Rengby: »En annan sak som också kan ha betydelse i detta sammanhang är att affärsmännen har börjat använda automatförsäljning i rätt stor utsträck- ning. Just i dessa unga åldrar består inbrotten de grova stölderna till myc- ket stor del av inbrott i försäljningsautomatcr och i kiosker, där det gäller att komma över sötsaker och tobak. Det kan även vara fråga om inbrott i bensin- stationer, när det gäller att få tag i bensin till en stulen bil.»

Hr Sveri tog upp frågan om gänghildningen. »Fig. 4 visar antalet deltagare i stölder, fördelade efter ålder. Kurvan för 4 eller fler deltagare stupar brant vid 14—15 år och försvinner i rena intet högre upp i åldersgrupperna. Kurvan för de fall då vederbörande har varit ensam om stölden ser helt annorlunda ut och stiger mot högre åldrar. Det förekommer sålunda praktiskt taget inte att perso- ner under 15 år är ensamma, när de begår sin stöld, däremot är de mycket ofta fyra eller flera tillsammans. Kurvan för två deltagare har återigen ett annat ut- seende, vilket jag skulle tre har ett visst sammanhang med bilstölderna.

% till _ 50 : 40: o'f.—*— ,IOX. : '_o ** / x. f__———'__ xxx /-—.__/ x.x 2 s_ ./ 'x 50 ** : ",.sv. 'N-x : /0,._'—-—-—-/',- . '— Tz' & " t 20 INA — — — ' :/ I x N _ N 1 N : xv ] * x / , & _j. .. x _ _ _ _ _ _ : t _ ' IO _ = _ 't _" *—_ 0 _ l l l I | | I l l | 5—6 7—8 S-IO Il—lZ II)—lll I5-l6 l7—I8 |9-20 ZI—ZZ 23-24 25—25 Z7—281'1r _Ensnm — _lldeltaqure —-—-— 2 deltagare ----- -4 eller flera deltagare

Det intressanta är sålunda att problemet ungdomsbrottslighet synes ha ett ganska klart samband med gängbildningen i åldersgrupperna 10—15 år, d. v. 5. den ålder då alla normala pojkar är tillsammans i gäng. Detta är ett förhållande som har flera kriminalpolitiska konsekvenser. Frågan är om det ligger till på liknande sätt i andra länder. Personligen tror jag att så är fallet, men det skulle vara värdefullt att få belägg för saken.»

Dr Gustav Jonsson, Barnbyn Skå: »Något svenskt material som belyser denna fråga känner jag inte till. Jag skulle emellertid vilja ifrågasätta, om det inte kan finnas en möjlig felkälla i Sveris siffror såtillvida, att när förövarna av en stöld är under 14 år, får polisen fast allesammans när den reder ut affären. För äldre gäng gäller på ett helt annat sätt den regeln att man inte skall skvallra och ange medbrottslingar. Denna gängpsykologiska faktor gör sig starkare gällande i äldre åldrar än i yngre och kan bidra till att skillnaden mellan kurvorna med en resp. fyra eller fler deltagare blir skarpare än vad den i verkligheten är. Jag menar emellertid inte att denna faktor skulle kunna förklara hela skillnaden. Jag tror också att den väsentligaste förklaringen ligger i gängtillhörigheten i vissa åldrar.»

Fil. kand. Kerstin Elmhorn: »Jag kan i detta sammanhang nämna några iakt—

tagelser jag gjorde då jag gick igenom ett års polisstatistik i Stockholm. För den undersökning jag håller på med behövde jag veta i vilka åldrar man kunde räkna med det största antalet unga förstagångsbrottslingar och det visade sig att man fick fram de flesta om man valde 11 år i stället för 13 som nedre gräns och 16 år i stället för 18 som övre.1 Det var alltså fråga om samma fenomen som i Norge, att den största nybörjarbrottsligheten ligger i 12—13-årsåldern med tendens att börja ännu tidigare.

Det visade sig också att det är mycket vanligt med kiosk- och automatstölder. Jag tror för min del att benägenheten att anmäla sådana brott är mycket stor just i Stockholm med dess bistra emotionella klimat. Folk känner varandra myc- ket litet, man ringer inte till föräldrarna för att klara upp en historia utan man går till polisen. Man ser överhuvudtaget mycket mindre genom fingrarna än vad som kan vara fallet i det vänliga Danmark. _— Såvitt jag kan bedöma ser all- mänheten ganska allvarligt på även den enklare stöldbrottsligheten av impulstyp.

Jag har också fått ett mycket starkt intryck av att de unga lagöverträdarna upp- träder gängvis. Uppskattningsvis skulle jag tro att ungefär 80 % av de yngre poj- karna är två, tre, fyra och fem tillsammans när de begår brott.»

Kanslirådet Ossian Larnstedt, socialdepartementet: »En dansk barnavårdsman uttalade för något år sedan, att anledningen till att ungdomsbrottsligheten i Köpenhamn hade minskat skulle vara dels att man fått en utvidgad skolpsyko- logisk verksamhet, dels att vissa ungdomsgårdar, som hade öppet redan från 12-tiden på dagen, hade haft ett mycket gynnsamt inflytande. Där kunde ungdo- marna samlas och hållas under kontroll efter skolans slut, läsa läxor och ha andra sysselsättningar. Det var alltså fråga om en slags kombination av våra eftermiddagshem och ungdomsgårdar. Enligt denne danske barnavårdsman skulle alltså den gynnsamma kriminalitetsutvecklingen bero på en ökad före- byggande verksamhet.»

Diskussionen kom in på frågan om kriminalitetens lokalisering, varvid hr Sveri bl. a. anförde:

»För min del är jag ingalunda övertygad om att det behöver vara så mycket större kriminalitet i en större stad än i en mindre. Om man jämför Oslo och Bergen finner man ungefär samma anmälningsfrekvens för de grövre brotten 17,9 och 17,8 per 1 000 anmälda brott per 1 000 invånare. Ändå är det fyra gånger så många invånare i Oslo som i Bergen. Här kan ju emellertid andra fak- torer komma in. _- Men jag tror inte att man utan vidare kan säga att det nödvändigtvis är högre kriminalitet i den större staden än i den något mindre.»

Hr Nelson: »Jag vill begagna detta tillfälle till några reflexioner om vad sta- tistiken kan ge ur kriminalpolitisk synpunkt och jag vill göra det därför att dessa reflexioner är så banala, att de ofta inte blir gjorda. Ändå spelar de en rätt stor roll för de kriminalpolitiska resonemangen.

Den statistik vi har upplyser oss ju väsentligen om myndigheternas effektivi- tet. Det är egentligen genom sådana resonemang som har förts här i dag som vi har någon möjlighet att närma oss den andra sidan av problemet, nämligen vad som döljer sig bakom och vad som inte finns i siffrorna. De statistiska uppgif- ter vi får anger ju bara, att det har förekommit en belastning av ett visst omfång på myndigheterna. Vad som idag har förts fram i diskussionen är något annat, som är oerhört intressant och värdefullt. När vi, som Christiansen nämnde, får stora årskullar av ungdomar, betyder det, om alla andra förhållanden förblir oför—

1 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar. Se även prot. för sammanträde 17 oktober 1957.

ändrade, en automatisk ökning av ungdomsbrottsligheten, inte bara absolut utan också relativt sett. Vi är ju på det klara med att den ökning som har förekom- mit i Sverige inte kan förklaras enbart genom åldersgrupperingsfenomenet utan beror på en serie andra faktorer, som bara är möjliga att antyda.

Jag tar upp dessa två enkla fakta om de relativa och de absoluta talen, därför att de spelar en viss roll ur kriminalpolitisk synpunkt. Den diskussion som har förekommit om ungdomsbrottsligheten här i Sverige, i tidningarna och i annan debatt, har egentligen inte varit annat än ett återgivande av hur folk upplever utvecklingen, en upplevelse som förmedlas på många olika sätt. Man skriver insändare i tidningarna, man läser om stöldligor, man hör talas om människor som blivit utsatta för överfall. Det kan också yttra sig på andra sätt. Kanske försäkringspremierna höjs därför att det begås så mycket stölder i lägenheter, på vindar o. s. v. Vi får alltså ett intryck av, att det är många brottslingar i far- ten och begås mycket brott. Det är då naturligt att eftersom det både förefaller hända och i verkligheten också händer rätt mycket kriminellt, särskilt i Stock- holm, är det rätt liten tröst för allmänheten att få veta av kriminologerna att om 30 år har kanske frekvensen av brott minskat. Vanliga människor intresserar sig inte så mycket för åldersfördelningskurvor och deras effekt på brottsfrekvensen etc., de vill bara gå ifred på gatorna och få ha sin egendom skyddad. Det är dessa som utövar den kriminalpolitiska påtryckningen.

Det som Sveri och Christiansen har talat om i dag kan hjälpa oss att lokalise- ra fenomenet. Särskilt värdefullt är Sveris påpekande att vi har att söka brottslig— heten längre ner på åldersskalan, under straffmyndighetsåldern.

Utöver de kvantitativa förskjutningarna har vi också kvalitativa, som uppen- barligen statistiskt sett betyder en hel del. Jag skall klargöra detta med några exempel. Då vi i Danmark hade en annan avbetalningslagstiftning än den nuva— rande förekom det ett otal mindre mål om förskingring av avbetalningsgods. Så fick vi en lagstiftning med bestämmelser om så hög kontantbetalning att folk i allmänhet inte kunde prestera den. Därför köpte man på avbetalningskontrakt som inte hade någon giltighet. Det straffrättsliga hotet bortföll, och antalet för- skingringsbrott sjönk oerhört på ett år.

Vi har också fått att göra med andra grupper av brottslingar än förr. Det tycks framgå ganska klart både av den undersökning som Fredriksson gjort om biltill- greppen i Sverige och av den danske riksadvokatens undersökning från april i år om hiltjuvar, att det här rör sig om en annan grupp av människor än sådana som vi förut kände som brottslingar.

Jag kan nämna ett tredje exempel, där jag visserligen inte kan komma med an— nat än gissningar. Är det säkert att det är samma slags personer som får åtals- eftergift nu som för 10 år sedan? Man har ett löst intryck av att i Danmark an- vändes åtalseftergift i något mer kvalificerade fall nu än för 10 år sedan och ännu mer än för 20 år sedan. Den används också fler gånger för samma person _ man kan få åtalseftergift upp till 5—6 gånger vilket i sin tur betyder att det klientel som kommer inför domstolarna första gången inte är några nybör- jare utan rätt avancerade. De har begått fler och grövre brott än förr och ser också annorlunda ut i andra avseenden. Jag tror att det förhåller sig så, men jag kan som sagt bara gissa mig till det.

Vad man frågar sig är, om man i en situation i brottsutvecklingen skall för— hålla sig aktiv eller passiv. Det beror ju för det första på vilken kriminalitetsnivå man vill tolerera i samhället. Skall man acceptera 20000 stölder om året eller kanske 100 000? För det andra beror det på om man anser att reaktionssystemet är effektivt eller om man anser att det bör ändras.

Något som har slagit mig i diskussionen i dag även om det inte sagts direkt — är att man får ett intryck av att myndigheterna i Norge och Danmark, till skillnad från i Sverige verkar att klara av situationen. I Danmark har vi ingen överbeläggning på fängelserna och åklagarmyndigheten är inte så överbelastad. Naturligtvis har både den och polisen fullt upp att göra, men det är inte alls fråga om samma svåra överbelastning som i Sverige.

I det sammanhanget vill jag beröra ytterligare ett problem. Om myndigheterna inskrider, inbegriper detta en mängd efterföljande faktorer som arbetar på myc- ket lång sikt. Om vi får fler brott uppklarade, så får vi fler brottslingar förda till åklagarmyndigheten, fler som får åtalseftergift och vad därmed sammanhänger och så småningom fler till domstolarna. Om vi effektiviserar myndigheternas åt- gärder, betyder det att ett större antal personer körs den långa vägen genom hela maskineriet. Vi får en ökning, inte bara av det antal personer som får åtals- eftergift och senare av det antal personer som blir dömda, utan vi får en ökning hela vägen intill de sista fångvårdsinstanserna. För att återknyta till vad Chris- tiansen hade att säga om de stora födelseårgångarna, så skulle vi få en ökad brottslighet. Om myndigheterna är effektiva skulle vi få in ett större antal perso— ner i maskineriet, vilket betyder att vi får dras med denna puckel i ungefär 30 år tills kurvan går nedåt igen.

Vad jag menar med detta resonemang är följande: Är myndigheternas inskri- dande i form av straff eller vad vi nu kallar ingreppet, det sätt på vilket vi fak- tiskt uppnår det som vi vill? Eller är det myndigheternas brottsutredande och brottsförhindrande verksamhet som är den avgörande och samtidigt den som är bäst och billigast för samhället? Man kan ju inte ha någon överdriven tro på att anstaltsvistelse är det bästa sättet att få brottslingar att avhålla sig från brott. Vilken ståndpunkt man än intar till detta får man räkna med en serie av efter- verkningar. Man kan fråga sig om det inte skulle ha lika god effekt om vi i stål- let nöjde oss med att registrera brotten, konstatera vilka som har begått dem, reglera skadeståndsfrågor, o. s. v. men inte göra mera. Jag har bara velat ställa dessa frågor därför att de annars så lätt blir bortglömda.»

Ordföranden: »— — Om det nu är så, att vi har de flesta lagöverträdelserna i mycket unga åldersgrupper och vi vill förebygga brottslighet, kan man fråga sig om vi inte i högre grad än nu skulle dirigera samhällets krafter på de yngre åldrarna. Vi har ju t. ex. för lite poliser i Stockholm. Man frågar sig om vi då borde inrikta oss på att fylla luckorna av vanliga polistjänstemän eller om vi i stället borde skaffa sådana poliser som är specialutbildade att ta hand om ung- domar. En annan fråga är den _ om man skulle fullfölja hr Nelsons tanke — om det kanske också vore bättre att polisen inte alls lade ner arbete på att ut- reda brott som anmäls utan i stället var aktivare ute på gatorna. Detta är natur- ligtvis att karikera frågan, men man kan ändå ställa den.»

Hr Sveri: »Jag skulle vilja komplettera en del av Nelsons synpunkter och måste då till att börja med vända mig emot hans yttrande, att myndigheterna i Norge och Danmark skulle någorlunda ha klarat upp kriminalitetssituationen. Det finns väl ingen myndighet i något land som har lyckats därmed. I varje fall gäller det inte i Oslo, där vi har en om möjligt ännu svårare polisbrist än i Stockholm. Kriminalpolisen i Oslo har faktiskt inte tid att ta sig an andra saker än sådana som de kan klara av med hjälp av sina register. De har över huvud taget inte tid att ge sig ut i staden. De kan i första hand bara ta sig an fall som de via registren kan inkalla skriftligt. En del allvarliga återfallsförbrytare måste man naturligtvis ge sig ut och hämta, men även då arbetar man mycket med hotellregister etc. Häromdagen talade jag med en polisman som utreder grova stölder. Han hade inte varit ute i något ärende på de senaste två veckorna. 8—906735

Jag har också en intressant upplysning om hur barnavårdsmyndigheterna handlägger sina ärenden. Jag vill då först nämna, att vi har mycket nedslående siffror beträffande återfallen bland de barn mellan 14 och 18 år som får åtals- eftergift enligt norska barnavårdslagen, vilket är fallet med 90 % av alla barn i den åldern som blir föremål för reaktion. Av dessa ungdomar återfaller, enligt en undersökning av universitetsstipendiaten Nils Christie, så många som 40 %. — År 1955 var det i Norge 600 barn och ungdomar i åldern 14—18 år som fick åtalseftergift och vi vet alltså att 40 % av dem kommer tillbaka med nya brott. Men vi vet också att barnavårdsnämnderna i Norge handlade 550 av dessa ären- den utan någon som helst åtgärd. Jag tycker detta ger en mycket intressant in- blick i hur myndigheterna sköter dessa fall.

Vi har så lätt att råka ut för den frestelsen, när vi har att göra med ett barn i 13—14—årsåldern, att vi behandlar ärendet mycket milt, därför att det är fråga om ett barn. Men här kommer ju in en annan synpunkt, nämligen att när så många barn är i färd med att begå stölder, betyder det tillsammantaget en myc— ket stor belastning på samhället och den enskilde. Om jag blir frånstulen egen- dom är min förlust precis densamma, vare sig det är en 13-åring eller en gam- mal återfallsförbrytare som är den skyldige.

Härmed är jag inne på Nelsons synpunkter om de kvalitativa förhållandena. Hur allvarliga är egentligen de brott som dessa barn begår? Det finns över huvud taget ingen statistik om den saken. Man har visserligen vissa uppgifter, men det är svårt att använda dem, därför att man inte vet på vad sätt man skall värdera ett brott som allvarligare än ett annat. Enbart värdet av det stulna är t. ex. inte något riktigt uttryck för hur allvarlig handlingen är. En kassaskåpssprängare som efter mycken möda och efter att ha förstört hela våningen kommer över en frimärkskassa på kr. 13: 50 skulle då vara ett mindre allvarligt fall än en 13- åring som kommer över en plånbok med ett par tusen kronor. Hur man skall värdera detta med svårighetsgraden är ett mycket stort problem och en av de punkter som vi måste komma tillrätta med, om vi skall göra nordiska jämförel- ser.

Nelson var också inne på tanken att vi numera antagligen har att göra med andra grupper och andra typer av brottslingar än förr. Jag tror att det inte bara ligger till på det sättet jag tror också att det är individer med mycket olikar- tad social och psykologisk bakgrund som deltar i brottsliga handlingar och där tror jag vi har en utgångspunkt för ett framtida kriminalpolitiskt handlande. Det är nämligen så att den övervägande delen av dessa 13—14-åringar i Norge som har varit med i gång och deltagit i kriminella handlingar slutar upp med detta när de blir tagna av polisen och får sig en varning. Men det finns en liten grupp som fortsätter och det är de som så småningom blir yrkestjuvar med en höjdpunkt i karriären mellan 20 och 30 år. Senare kan de hemfalla åt drycken- skap och hamnar så småningom på våra alkoholistanstalter och arbetsinrättningar.

Här står vi alltså inför ett stort problem. Som ordföranden var inne på borde vi sätta in resurserna i tidigare åldrar, men vi måste också på ett eller annat sätt försöka skilja ut den grupp som vi vet kommer att fortsätta, den grupp som kommer att bli den största belastningen på samhället. Några möjligheter att göra detta har vi knappast ännu så länge, men här finns ett mycket intressant arbets— fält för kriminologer. Om vi skulle lyckas därmed, skulle vi också ha möjligheter att underkasta denna förhållandevis lilla grupp en särbehandling och om vi kunde dra den ut ur cirkulationen, skulle den inte heller kunna påverka andra, speciellt kamraterna i gången, i riktning mot brottsliga handlingar.

När det gäller bilstölder förefaller mig detta med de två typerna av lagöver- trädare alldeles särskilt påfallande. Vi har en stor grupp mellan 15 och 17—18 år, där vi har den absolut högsta frekvensen av unga hiltjuvar, som mer eller mindre tillfälligt kommer in på biljtjuveri och som när de blir tagna av polisen aldrig mer gör om det. Men så finns det också en liten grupp, som i regel då också har ett kriminellt förflutet, som går över till bilstöld, börjar använda bilen till andra straffbara handlingar och sedan fortsätter den vanliga karriären.

På detta sätt tror jag vi måste tyda kurvorna och så tror jag den allmänna ut- vecklingen ter sig.»

Ordföranden: »Detta resonemang öppnar mycket intressanta aspekter. För det första skulle det gälla att finna metoder för att skilja ut den grupp som kom- mer att fortsätta i kriminalitet. Makarna Glueck har ju sina metoder, om man nu skulle våga sig på att använda dem. Om man nu lyckades skilja ut någon sådan grupp, skulle det ju för det andra vara mycket viktigt att studera hur den varierar från tid till annan. Om ungdomskriminaliteten stiger kan det ju nämligen bero på att man kommer för sent med ingripandena så att antalet av sådana ungdomar, som i och för sig inte behöver fastna i en kriminell karriär, blir större. Dem skulle man inte behöva göra så mycket åt, men desto mer åt dem som verkligen löper fara att fortsätta.»

Hr Nelson: »Dessa tankegångar låg bakom mina. i korthet framkastade syn- punkter, att det är väsentligt att få brott uppklarade och väsentligt att få dem registrerade. Många lagbrytare kommer ju inte tillbaka med nya brott.

På sina håll gör man gällande att lagöverträdare anser det som en rättighet att få villkorlig dom första gången. Men detta gäller bara för en viss grupp brotts- lingar, och man skall göra klart för sig att det är just denna lilla grupp som allt framgent diskonterar vårt tålamod. Det är dem vi måste ha uppmärksamheten riktad på. Det var därför jag ville framhålla redan i mitt förra anförande, att de som verkligen kommer till domstolarna för närvarande redan är långt avancera- de. På så vis förekommer det i viss mån redan en sållning.

Vi vet ingenting om vad det betyder för en persons utveckling att komma in i rättsmaskineriet. Vi vet däremot från många undersökningar att statistiskt sett skall t. ex. av alla dem som är församlade i denna lokal 75 % ha begått någor- lunda allvarliga brott för vilka de inte har blivit straffade och de tycks ändå ha klarat sig rätt bra i livet. Jag vill bara framkasta detta till eftertanke om att vi vet för litet om skillnaden mellan den grupp som blir omhändertagen av rättvisan och den som inte blir det. Så mycket är vi dock på det klara med att den som en gång har hamnat i maskineriet ser ut att få skador därav. Om det är nödvändigt att tillfoga honom dessa skador av allmänpreventiva grunder är däremot mera osäkert.»

Hr Sveri: »Jag vill återknyta till vad jag nämnde tidigare, om hur polisén be— handlade ärenden där barn var inblandade i en stad i södra Norge. Det gällde 135 fall av lagöverträdare under 16 år, av vilka 95 behandlades diskretionärt av polisen utan att ärendet så som rätteligen borde ske sändes över till barnavårds— nämnden. Detta faktum är rätt intressant eftersom det säger ganska mycket om hur polisen i denna stad arbetar. Det säger också en hel del om hur polisen ser på barnavårdsmyndigheterna och hur polisens uppfattning om dessa myndig- heter avspeglar sig i dess uppträdande. När ärendena inte blir översända, är det för det första därför att polisen gallrar ut sådana fall som de räknar med inte kommer att fortsätta med brott. I stort sett visar detta sig också vara riktigt be- dömt från polisens sida. För det andra uppfattas det som en för hård reaktion

att låta barnavårdsnämnden behandla dessa fall. Det är ju ett rätt parodiskt för- hållande att det skall vara hårdare att bli behandlad av den sociala myndig- heten-barnavårdsnämnden än av den straffrättsliga myndigheten polisen.

Jag känner inte riktigt till hur den svenska inställningen är i detta avseende, men jag skulle tro att det även här i landet råder en viss motvilja mot barna- vårdsnämnderna både från polisens och allmänhetens sida.

Under dessa förhållanden synes det vara lämpligast att man inrättar en social— polis, en barnpolis eller vad den skulle kallas, som speciellt hade till uppgift att ta hand om dessa ärenden. För min del vill jag gärna stödja den uppfattning som har kommit till uttryck i det nyligen avgivna svenska betänkandet om social- polis. Den gallring av fall som nu ändå sker görs trots allt inte alltid på det riktigaste sättet. Den blir ju beroende av den enskilde polismannen, som knappast har mer än allmänmänskliga kunskaper om barn och ungdom. Jag tror man skulle komma ett gott stycke på väg mot en riktigare första-behandling av de unga, om man som det föreslås i det svenska betänkandet har en särskild ung— domspolis och samtidigt sörjer för att samtliga polismän blir instruerade i dessa ting. — I den norska polisskolan t. ex. förekommer det ingen som helst undervis— ning i något ämne som behandlar mellanmänskliga relationer.»

Hr Christiansen: »Jag skulle vilja komplettera Sveris synpunkter genom att återge resultaten av en liten dansk undersökning om återfall bland unga brotts- lingar. En genomgång av de ungdomar i åldern 15—18 år samt undantagsvis också några äldre ungdomar —— som fick åtalseftergift år 1953 visar att under loppet av en fyraårig observationstid uppgick antalet recidiv till 46 %. För rena nybörjare, som tidigare inte fått åtalseftergift eller över huvud taget inte haft kontakt med barnavårdsnämnden och som inte hade tagits in på anstalt utan fått övervakning, uppgick återfallen till 33 %. För den hårdast belastade gruppen med flera tidigare åtalseftergifter och placering på anstalt som villkor för den nya eftergiften var recidivprocenten 62 %.

Allt efter temperament och inställning kan man bedöma dessa siffror på flera sätt. Man kan säga att det är bra gjort av den danska barnavården att klara drygt hälften av de ungdomar den får hand om eller man kan säga att det är fruktans- värt att inte mindre än 46 % återfaller i brott.

I och för sig säger dessa siffror inte mycket om effektiviteten i behandlings— formen. Vad vi inte känner till är hur många som skulle ha begått nya lagöver- trädelser om de inte kommit under behandling. Skulle det ha varit 20 % eller kanske 80 %? Vi vet ingenting om detta och har faktiskt mycket små möjllig— heter att bedöma hur behandlingen verkar.

Vad vi har möjligheter till och vad jag också tror är det kriminalpolitiskt vik- tigaste är att bedöma verkan av olika behandlingsformer med hänsyn till recidiv- procenten. Men detta förutsätter en ingående analys av det klientel som under- kastas den olika behandlingen. Kunde man komma fram till en riktig analys, skulle man kanske också ha möjlighet att tidigt identifiera den lilla viktiga grup- pen av svåra fall.»

Undersökningar om ungdomsbrottslingar

Ett sammanträde den 22 februari 1957 ägnades åt frågan om det unga vanarts- och kriminalvårdsklientelets beskaffenhet. Som experter hade kallats psykologen vid Roxtuna ungdomsanstalt, fil. lic. Dick Blomberg och chefsläkaren vid Barn- byn Skå, dr Gustav Jonsson, vilka refererade och kommenterade några svenska undersökningar. I anslutning härtill förekom diskussion kring frågan om brotts-

lighetens orsaker och därtill hörande problem. Det påpekades att forskningen än- nu bara kan antyda i vilken riktning »orsakerna» kan sökas. Ändå är det mycket vanligt med uttalanden i den allmänna debatten som gör gällande att brottslighe- ten »beror på» än de ena, än de andra speciella förhållandena.

Hr Blomberg uppehöll sig framförallt vid två undersökningar som båda gäller anstaltsungdomar och som utförts med i stort sett samma undersökningsmetod. Den ena omfattar samtliga 686 elever som den 1 januari 1951 var intagna på de statliga ungdomsvårdsskolorna.'— Den andra avser 344 ungdomsfängelseelever samt straff- och fängelsefångar mellan 18 och 21 år som den 1 april 1950 befann sig på fångvårdens anstalter.2 Hr Blombergs referat av undersökningsresultaten återges här i sammandrag.

Klienlelets sociala bakgrund. Efter att ha konstaterat att anstaltsklientelet utgör en i förhållande till andra kriminella särskilt belastad grupp och att % av ung- domsvårdsgruppen och drygt hälften av fångvårdsgruppen redan före undersök— ningstillfället varit placerade på anstalter av olika slag fortsatte hr Blomberg:

»Det finns en betydande dominans för storstäder som hemort för klientelet, drygt 40 % för både fångvårdsmaterialet och yrkesskolematerialet. För de yngre i ungdomsvårdsgruppen, skolhemsmaterialet, är motsvarande siffra däremot bara 20 %. Av totalbefolkningen i motsvarande åldrar bor endast 14 % i storstäderna. Från andra städer och tätorter kommer också drygt 40 %, vilket dock ungefär motsvarar befolkningstalen. Endast 15 % har växt upp på landsbygden, mot 44 % av samma åldrar i befolkningen. Det kan finnas flera orsaker till detta. En för- klaring kan vara att storstäderna disponerar för kriminalitet; där finns fler fres- telser och större möjligheter att komma åt att begå brott. Det kan också tänkas, att storstäderna suger åt sig dem som redan är kriminellt belastade eller på väg att bli det. Det senare bestyrks av att en förhållandevis liten del av de yngre pojkar- na på 14—15 år, skolhemsgruppen, kommer från storstäderna. Man vet också att inflyttning av ungdom till storstäder är störst i 15—19-årsåldern. Erfarenheter av äldre kriminalvårdsklientel visar också att det i stor utsträckning rör sig om folk som flyttat till storstäderna från landsbygden eller från mindre städer. En utred— ning som fångvårdsstyrelsen företog 1937 visade, att ungdomsbrottslingarna i för- hållande till totalbefolkningen i mycket stor utsträckning hörde hemma i storstä- derna, men relativt sällan var födda där utan i stället inflyttade. Själva inflytt- ningen innebär också svårigheter för de ungdomar som inte redan är asociala; de har svårt få bostad och arbete, saknar lämpliga kamrater, har ingenting att göra på fritiden o. s. v. Här finns många möjligheter till åtgärder för att hjälpa dessa ung- domar tillrätta.»

Hr Blomberg kom därefter in på det såväl erfarenhetsmässigt som från andra undersökningar välkända förhållandet att anstaltsklientelets uppväxtmiljö och uppfostran har varit synnerligen bristfällig. Det anfördes flera siffror som visar en hög förekomst av påvisbart negativa faktorer. Sålunda har knappt hälften av de undersökta växt upp tillsammans med egna samlevande föräldrar eller något annat konstant fostrarpar. Ungdomsvårdskommittén som undersökte ett stort material av normalungdom fann att 80 % av dessa uppfostrats tillsammans med båda sina egna föräldrar. Andra ogynnsamma faktorer, som är mer svårde— finierbara och för vilka man inte har några jämförelsedata från normalbefolk- ningen, är mycket vanliga i anstaltsklientelets förhistoria: fattigdom och svår

1 Blomberg: "Undersökningar rörande ungdomsvårdsskolornas klientel” bil. till SOU 1954:5. " Eriksson, Marnell, Larsson: ”Ungdomsfängelseklientelet som behandlingsgrupp", bil. till SOU 1950:47.

trångboddhet, spritmissbruk, sinnessjukdom och annan psykisk abnormitet, kri- minalitet, etc. hos närstående.

»På vilka punkter man än undersöker uppväxtförhållandena för det unga brotts- lingsklientelet finner man så höga frekvenser av negativa faktorer, att man även utan tillgång till statistiska jämförelsedata med normalbefolkningen kan säga att det måste vara fråga om klara skillnader. Huvudparten av ungdomarna har fått växa upp utan de förutsättningar som anses nödvändiga för en harmonisk barn- dom: att födas inom äktenskapet, att växa upp i en konstant hemmiljö, att slippa påverkan av asocialt eller abnormt beteende från de närmaste familjemedlem- marnas sida. På fångvårdsmaterialet har man kommit fram till att bara 14 % har haft eller kan ha haft en uppväxtsituation utan någon av de nämnda negativa faktorerna. Liknande beräkning har inte gjorts för ungdomsvårdsmaterialet, men som jämförelse kan nämnas, att barnpsykiatern dr Elis Regnér i en undersökning av det svåraste barnavårdsklientelet i Göteborg fann, att om man räknade bort fall med stympade hem, med psykiska rubbningar i familjekretsen o. s. v., återstod endast 13 % som i dessa avseenden inte hade några svårare brister. Sedan kan det naturligtvis förekomma missförhållanden, som inte kommit till undersökarnas kännedom eller som inte är åtkomliga med den metodik som använts, även i den lilla restgruppen på 13—14 %. Vad som är svårt att avgöra är om de ungas misslyckande beror på arvsfaktorer eller på miljö; man får räkna med att de för- äldrar som har försatt barnen i en dålig miljö också har givit dem dåliga arvs- egenskaper.»

En mycket stor del av de undersökta ungdomarna har haft anpassningssvårig- heter av olika slag i skolan. Hr Blomberg framhöll att skolgången är en så väsent- lig del av barnens liv att skolsvårigheter säkerligen är ägnade att skapa nya eller förstärka redan bestående anpassningssvårigheter. Mindre klasser, mer särunder- visning, fler skolpsykologer och skolkuratorer skulle därför på längre sikt mot- verka ungdomsbrottsligheten.

De undersökta ungdomarnas anpassning i arbetslivet var också mycket brist— fällig. »Det finns visserligen skäl att anta att också den icke kriminella ungdomen i samma ålder är rörlig på arbetsmarknaden och prövar sig fram i olika yrken. Bristen på stabilitet och uthållighet hos de undersökta är ändå påtaglig. Två tred- jedelar av fångvårdsgruppen betecknas som ej yrkesinriktade och uppvisar täta arbetsbyten eller perioder av frivillig arbetslöshet. Liknande siffror gäller för ungdomsvårdsgruppen. Närmare 80 % i båda materialen har heller inte någon som helst yrkesutbildning och den utbildning som förekommer är oftast förvär- vad under tidigare anstaltsvistelser. —— Parallelliteten mellan de ungas bristande arbetsanpassning och deras asocialitet erbjuder samma problem som då det gäller skolsvårigheterna: man vet inte vad som är orsak och vad som är verkan. Det är tänkbart att vissa ungdomar blir asociala därför att de inte kan anpassa sig i arbetslivet så kan vara fallet med de konstitutionellt illa utrustade som gör ett felaktigt yrkesval. Det är tänkbart att vissa ungdomar skaffar sin försörjning på asocial eller kriminell väg och därför anser sig inte behöva arbeta och det är slutligen tänkbart att samma anpassningssvårigheter som ger sig till känna i ar- betssituationen också är orsaken till vanarten. Under alla förhållanden skulle så- dana åtgärder som förbättrad yrkesvägledning, stimulans till yrkesutbildning och liknande vara av betydelse.

Klientelets psykiska egenskaper. De undersöktas psykiska egenskaper klassi- ficerades i vissa uppställda kategorier genom bedömningar av anstaltsledningen. Hr Blomberg underströk att man inte får tillmäta dessa resultat någon vetenskap-

lig giltighet. Dessutom gäller bedömningarna klientelets egenskaper sådana dessa framträder i anstaltsmiljö. De två undersökningarna visar emellertid en förvå- nansvärt god överensstämmelse, vilket tyder på att bedömningarna lyckats rätt väl.

»Ifråga om klientelets intellektuella utrustning är uppgifterna tämligen säkra, därför att man där huvudsakligen gått efter testresultat. Det visar sig att 6 % i ungdomsvårdsgruppen har en intelligenskvot över 110, medan i en normalpopula- tion ca 25 % ligger över den kvoten; det är alltså en väsentlig skillnad. Kvoten mellan 90 och 110 brukar räknas som normalbegåvning. De undersökta uppvisar 46 % normalbegåvade mot 50 % i normalbefolkningen. Något underutvecklad in- telligens, d. v. s. kvoter mellan 80 och 90 har precis % av ungdomsvårdsmaterialet mot 19 % i en normalgrupp och klart underbegåvade med kvoter under 80 är 15 % mot normalt 6 %. Då är att märka att ungdomsvårdsskolorna inte tar emot sinnes- slöa d. v. 5. personer med kvoter under 70 —— så i realiteten är skillnaden mot normalbefolkningen ännu större än vad procentsatserna anger. På fångvårdsma- terialet har man inte i samma utsträckning kunnat använda testresultat, men ca 40 % har betecknats som något eller klart underbegåvade. Siffror av denna stor— leksordning ifråga om intelligensdefekter går igen i alla undersökningar av ung— domligt vanartsklientel. Man frågar sig även här om det verkligen finns ett orsaks- samband mellan undermålig intelligens och asocialitet och hur det i så fall funge- rar. Naturligtvis kan dålig intelligens i sig själv tänkas vara en asocialitets- och kriminalitetsbefrämjande faktor. Å andra sidan är intelligensen, sådan man mäter den med intelligenstests, i hög grad en miljöprodukt och med kännedom om den torftiga och kulturfattiga miljö, som dessa ungdomar kommer från, är det natur- ligt att deras begåvning är sämre utvecklad. Vidare vet man att emotionella stör- ningar kraftigt påverkar intelligensen och många vanartiga ungdomar är ju känslomässigt störda. -— Den viktigaste förklaringen till intelligensskillnaderna mellan kriminell och vanlig ungdom ligger dock troligen-på ett annat plan. Vid intelligensmätningar laborerar man med ett mognadsbegrepp: man räknar med att intelligensen utvecklas fram till 16—17-årsåldern, där man brukar sätta slut- punkten för den formella intelligensens tillväxt. Intelligenskvoten uttrycker för- hållandet mellan intelligensålder och levnadsålder. Människor mognar dock olika snabbt. De som fortsätter att utvecklas intellektuellt fram till exempelvis 19 år istället för till 16 år framstår före 19-årsåldern som obegåvade men senare som normalbegåvade. Det är mycket som tyder på att begåvningsskillnaderna mellan asocial och vanlig ungdom är skenbara och beror på försenad mognad hos de förra. De mätbara intelligensdefekterna är störst i de yngre vanartsåldrarna. För vuxenklientelet finns inga skillnader gentemot normalbefolkningen. Förvarings- klientelet, som representerar de svåraste kroniska förbrytarna har ett begåvnings- genomsnitt som snarast ligger över normalbefolkningens. Antingen sker sålunda en eftermognad för det yngre klientelet eller också skulle de minst begåvade små- ningom sluta upp att begå brott, vilket verkar högst osannolikt. Tanken att intellektuell efterblivenhet skulle medföra större kriminalitetsrisk har vederlagts bl. a. av överläkare Torsten Ramer. Han undersökte hur många f. d. hjälpklassbarn som kommit in i straffregistret jämfört med en grupp icke-hjälpklassbarn och fann ytterst små skillnader.»1

Endast 30—40 % av klientelet betecknas som normalt mogna för sin ålder. I fråga om känsloreaktioner dominerar beteckningarna »flacka—ytliga» och »känslo- kalla—hårda». Endast en fjärdedel av de undersökta skulle enligt anstaltsled- ningens bedömning inte lida av direkta emotionella brister. En tredjedel anges vara

1 Se även sammanträde den 14 april 1959.

lättirriterade med benägenhet för kortslutningsreaktioner, medan lika många skulle förhålla sig oföretagsamma och oberörda inför yttre retningar. Nära hälften uppges vara blyga, försagda och otillgängliga.

»Bedömningen av klientelets uthållighet ger i båda materialen 5 % med stor uthållighet, 40 % i fångvårds- och 45 % i ungdomsvårdsmaterialet med ordinär uthållighet och 45 resp. 50 % med liten uthållighet. Överensstämmelsen är såle- des återigen mycket god och det måste ställas utom allt tvivel att de intagna är avsevärt mycket mindre uthålliga än andra ungdomar. Man måste givetvis ta stor hänsyn till att anstaltssituationen knappast ger någon större stimulans vare sig till arbete eller studier, men även före intagningen på anstalt pekar alla iaktta- gelser på bristande uthållighet hos klientelet.

Att det knappast kan röra sig om en allmänt negativ inställning till klientelet från anstaltsledningens sida ser man bl. a. i bedömningen av aktivitetsgraden, där huvudparten av de intagna i båda undersökningarna anges vara normalt aktiva och där frekvenserna är ungefär lika stora i riktning mot överaktivitet som mot passivitet.

Man försökte också fastställa om de undersöktas intresseinriktning var av prak- tisk eller teoretisk natur. I båda materialen fann man som väntat få med teoretisk orientering, medan 40—45 % ansågs vara klart praktiskt inriktade. Resten be- tecknades som indifferenta. — Utöver detta kan sägas att de unga kriminella i stor utsträckning är passivt inriktade i sina fritidssysselsättningar: deras nöjen består i att gå på bio, hänga på kaféer, driva omkring på gatorna o. s. v. Man ser hellre fotbolls- och boxningsmatcher än utövar idrott själv, man går hellre på motortävlingar än trimmar sin egen motorcykel, man lyssnar hellre till jazzmusik än trakterar ett instrument själv 0. s. v. Det är också mycket ovanligt, att dessa ungdomar tillhör någon förening. Det rör sig här emellertid inte om brist på för- utsättningar för fritidsaktivtet hos dessa ungdomar. När de kommer till anstalter— na och bjuds stimulans och tillfällen till idrott, musik eller annat, visar många av dem goda talanger.»

Hr Blomberg sammanfattade: »Det är tydligt att det ungdomliga vanartsklientelet avviker från normalungdom inte bara i fråga om uppväxtförhållanden utan även i fråga om psykisk struktur. Att det finns samband mellan ungdomsbrottslighet och de faktorer som dessa och andra undersökningar redovisar är uppenbart. Däremot kommer man inte åt hur dessa samband uppstår. Bara en liten del av alla ungdomar med bristfällig upp- växtmiljö, med grava psykiska defekter eller med försenad psykisk mognad blir kriminella; möjligen kan det sägas att det hos de kriminella ungdomarna förelig- ger en särskilt olycklig kombination av miljöbelastning och personlighetsbrister. Brottslighetens uppkomst är troligen mer ett sociologiskt än ett psykologiskt pro- blem. Uppväxtsituation och psykisk struktur ger en viss disposition, men sedan kommer det an på vilka sociala normer individen har, vilka värderingar han om- fattar, vilken attityd han intar till olika förhållanden i samhället. Hur får dessa ungdomar sina åsikter, sina ideal och handlingsmönster? Vad har de av samhället accepterade handlingsreglerna och tänkesätten för möjlighet att göra sig gällande gentemot normerna i den egna lilla gruppen, t. ex. kvartersgänget där man måste ha stulit en bil för att bli medlem och där lagen helt förlorat sin betydelse som normkälla?»

Hr Jonsson framhöll att man inför detta slag av undersökningar frågar sig, om de negativa egenskaper som klientelet visar infantilitet, passivitet, bristande känslorelationer etc. —— är en produkt av den anstaltsbehandling som samhället utsätter dem för. Många av dem har ju vandrat genom flera anstalter. Man vet att

normala vuxna som tjänstgör på anstalter förbarnsligas i sitt känsloliv. Man vet exempelvis från militärtjänstgöring hur vuxna normala män infantiliseras och pas- siviseras; man lever isolerad, får mat framsatt och lever efter ett dagsschema som andra gjort upp. Det sker i anstaltstillvaron ett förlamande av viktiga funktioner. Frågan är alltså, om de passiva dragen hos klientelet är ursprungliga eller är en produkt av anstaltsmiljön.

Ordföranden hr Kjellin påpekade, att frågan om orsakssambanden är ett kärn- problem, som emellertid kanske är mer eller mindre olösligt. Som en arbetshypo- tes måste man ändå utgå från de skillnader man finner mellan kriminell och van- lig ungdom och sätta in de praktiska åtgärderna på att stimulera andra attityder hos klientelet. Det gäller då också att se till att inte anstaltsbehandlingen upp- ammar och förvärrar ett icke önskvärt beteende.

Hr Blomberg: »Det är givetvis en svår brist, att de undersökningsmetoder som använts inte kan ge några orsaksförklaringar utan bara visar hur klientelet aktuellt ter sig. Vad passiviteten beträffar står det utom tvivel att anstaltsmiljön verkar negativt på många, men å andra sidan visar framförallt storstadsungdomarnas för- historia att de har varit oerhört passiva i sin livsföring även före anstaltsintag— ningen. För många kan, som nämnts, anstaltstiden verka aktiviserande, för andra tvärtom. Allting beror på hur behandlingen är upplagd.

Man har gjort efterundersökningar på båda materialen, för att få fram even- tuella skillnader mellan dem som återfaller och dem som inte återfaller i brott. På fångvårdsmaterialet var den totala återfallssiffran så hög som 78 %. Av de 26 variabler som undersöktes —- uppfostran, psykologiska egenskaper, anpassning till arbetslivet etc. —— visade endast tre sådana skillnader mellan recidivister och icke—recidivister som fyllde gängse statiska krav. De som tidigare varit intagna på anstalt, de som begått tjuvnadsbrott och motorfordonstillgrepp och de som un- der anstaltstiden betecknats som rymmare, allmänt opålitliga eller eljest svårhan— terliga, återföll i brott i större utsträckning än de övriga. Skillnaderna var dock ganska små. Dessutom var det troligt, att det förelåg samband mellan återfalls- benägenhet och täta arbetsbyten, liten uthållighet och svårighet att få kontakt, men de sambanden kunde inte statistiskt bekräftas. Liknande resultat får man på ungdomsvårdsmaterialet. Utöver tidigare anstaltsvistelse och beteende under an- staltstiden finns det knappast något samband mellan undersökningens alla olika variabler och fortsatt brottslighet. Ungdomsvårdsmaterialet hade en lägre total återfallsprocent; 40 % återföll inte, 20 % fick villkorlig dom eller åtalseftergift och 40 % misslyckades helt och hållet. Observationstiden var emellertid kortare än för fångvårdsgruppen.

Det är sålunda tydligt att anstaltsbehandling, sådan den nu är upplagd, inte be- främjar återanpassningen. Naturligtvis inverkar den urvalsfaktorn att det är de besvärligaste som kommer på anstalt. Men vad som är förvånande vid efterunder- sökningarna är ju att sådana faktorer som splittrade hem, psykiska defekter m. m., som uppenbarligen har betydelse för brottslighetens uppkomst, tydligen inte har någon större betydelse för brottslighetens fortsättning. Annars borde det ju vara fler från splittrade hem än från normala hem, fler psykiskt defekta än icke psy- kiskt defekta o. s. v., som återfaller. Några sådana samband finns emellertid inte. Under anstaltstiden kommer tydligen till några nya faktorer som man inte har kontroll över. Här kommer man tillbaka till den sociologiska aspekten och bety- delsen av ideal, normer och attityder. På anstalter av traditionell typ finns två grupper, interngruppen och befattningshavargruppen, som står i motsatsställning till varandra. Det som håller ihop medlemmarna i interngruppen är just att de är brottslingar. Detta verkar konserverande och förstärkande på inställningen till

brott, man lär sig knep och får nya kamrater, som också är brottslingar. Den enda möjligheten att få bättre behandlingsresultat är att laborera med smågrup- per som på Roxtuna, där det finns möjligheter för befattningshavarna att påver- ka och skapa om grupperna, på samma sätt som man ute i samhället måste för- söka tränga in vuxna i ungdomsgrupperna, i gången, med aktiviserande fritidssys- selsättningar och med t. ex. kvarterspoliser, som känner och kan påverka trak- tens ungdomar.»

Vissa resultat från en ännu inte publicerad undersökning av dr Gustav Jonsson och fil. lic. Anna-Lisa Kälvesten om anpassningsstörningar bland skolpojkar i Stockholm refererades av hr Jonsson.

»Det legalt avgränsade begreppet ungdomsbrottslighet är tämligen svårhanterligt. Ur läkarsynpunkt talar man hellre om anpassningsstörningar.

Det finns många undersökningar av föråldrad typ över anpassningsstörda, kri- minella klientel, där man genomgående utgått från den frågeställningen hur många som har varit psykiskt abnorma, psykopater el. dyl. och fått fram en hög procent- sats av psykiskt onormala individer. Dessa frågeställningar är emellertid helt ofruktbara. Vidare har denna typ av undersökningar den stora nackdelen som hr Blomberg redan berört, nämligen att de bara ger samband men inte orsaksför— klaringar. De siffersamband som läggs fram får emellertid en slags suggestiv effekt och i den allmänna diskussionen används de sedan som orsaksangivelser. Man säger t. ex. att ungdomsbrottsligheten beror på de stympade hemmen, när det verkliga förhållandet kan vara att faktorn stympade hem uppträder kopplad med andra faktorer som ligger närmare de egentliga orsaksförhållandena.

Vissa nyare undersökningar har en annan uppläggning. Överläkare Torsten Ramer utgick från hjälpklassbarn i Stockholm och undersökte om de i vuxen ålder oftare blev kriminella än andra. Han fann ingen ökad frekvens av lagöver- trädare, men däremot av psykiska och fysiska sjukdomstillstånd, jämfört med nor- malfall. överläkare Martin Ekblad undersökte värnpliktiga i marinen och hur många av dem som gjorde sig skyldiga till förseelser under värnpliktstiden. Han fann därvid liksom Ramer, att de debila inte begick förseelser oftare än andra. Professor Torsten Husén utgick från värnpliktiga i ett par infanteriförband och undersökte frekvensen av disciplinförseelser, rymningar, olovligt undanhållande m. 111. Han fann, att de debila klarade sig sämre. Alla dessa undersökningar har också fått fram de vanliga bakgrundsvariablerna, stympade hem etc., hos de straffade.

I flertalet undersökningar anlägger man aspekten varför människor blir brotts- liga eller asociala. Minst lika intressant är ju att studera varför så många männi- skor inte blir brottsliga, trots lika dåligt utgångsläge i fråga om hemförhållanden, psykiska defekter och andra negativa faktorer som man finner hos de kriminella. För att exemplifiera detta kommer jag att redovisa några fynd från en undersök- ning vars första avsnitt sammanställts i samband med en översyn av den psykiska barna- och ungdomsvården. Avsikten har varit att studera behovet av sådan vård.

Vi har slumpvis valt ut en normalgrupp Stockholmspojkar i skolåldern. Antalet uppgår till 238 pojkar, representerande % % av Skolpojkarna i Stockholm. Grup— pens storlek har bestämts efter anvisningar av samplingsexpertis. På alla har före- tagits en undersökning som i princip liknar den som görs på en rådgivnings- byrå, d. v. s. man intervjuar föräldrar och lärare, gör en psykiatrisk undersök- ning och tar upp intelligenstest och s. k. projektiva tests. Huvudsyftet är att mäta 'anpassningsförmågan', här motsvarande den anglosaxiska termen 'social adap- tion'. Begreppsmässigt är denna term oklar, därför att ”anpassning” innefattar åt- minstone två led: dels omgivningens krav på individen, dels individens förmåga

att motsvara dessa krav. Det är emellertid just sambandet mellan krav och förmåga som undersökningen vill studera. Vi har därför frågat ut föräldrar och lärare om varje pojke enligt ett standardiserat formulär, där vi arbetat med s. k. operationella definitioner, d. v. s. utgått från ord och uttryck som folk erfarenhetsmässigt an- vänder när de beskriver barn. Dessa termer har klassificerats i grupper där vissa symtom ingår såsom ytterpunkter i en fem-gradig skala, som också omfattar det normala, genomsnittliga, beteendet. Om man t. ex. vill veta hur en pojke förhåller sig till mat kan man passa in honom på en skala, där ytterpunkterna är å ena sidan total matvägran och å andra sidan hetshunger. Denna metodik gör att man kan kvantifiera resultaten.

På basis av uppgifterna från föräldrar och lärare har dessa statistiskt sett nor- mala pojkar delats in i fem grupper i fråga om förmåga till social anpassning: 1) utmärkt anpassning -— inga symtom; 2) god anpassning med enstaka symtom, t. ex. sömn- eller matsvårigheter av sådan art att de inte stör omgivningen; 3) till- fredsställande anpassning med något eller några symtom, som placerar pojken i särställning, men inte utgör något aktuellt problem, t. ex. en debil pojke som klarar sig bra i hjälpklass; 4) dålig anpassning _ med flera symtom av sådan grad och art att de stör den sociala samlevnaden och där det enligt föräldrarnas och lärarnas åsikt är nödvändigt med specialbehandling, t. ex. vid rådgivnings- byrå; 5) sociala katastroffall, med så alarmerande symtom att pojken måste skil- jas från sin miljö och få vård på en specialinstitution, sjukhus, ungdomsvårdssko- la, Skå el. dyl.

Frekvenstalen för dessa anpassningsgrupper är ungefär följande. Utmärkt an- passning 20 %, god anpassning 23 %, tillfredsställande anpassning 30 %, dålig anpassning 23 % och katastroffall 2 %.

Det aktuella läget bland skolpojkar i Stockholm i dag skulle alltså vara, att 1li är så dåligt anpassade att de måste på något sätt beredas behandling. En under- sökning av med. dr Gunnar Nycander på barn från Ericastiftelsen och ett kontroll- material av s. k. sociala tvillingar till dessa gav en frekvens av ca 20 % påtagliga abnormtillstånd. Vissa undersökningar av skolbarn i Göteborg visar 40—50 % psykiska störningar hos barnen. De nämnda undersökningarna är inte direkt jäm- förliga med den här refererade men ger ändå ett begrepp om storleksordningen av antalet barn med psykiska störningar.

Om 25 % av alla barn är allvarligt störda och ytterligare 25—30 % har stör- ningar i mildare grad, frågar man sig i vad mån den existerande psykiska barna— och ungdomsvården motsvarar vårdbehovet. Det visar sig då, att endast 7—8 % blivit föremål för behandling vid någon institution eller rådgivningsbyrå, medan 3 gånger så många skulle ha behövt det. Det förefaller praktiskt ogörligt att med de resurser i fråga om psykiatrer, psykologer och assistenter, som står till buds, bygga upp en tredubbelt stor apparat.

Med vilka symtom framträder anpassningssvårigheterna hos de undersökta poj- karna? Först bör nämnas, att det är god samstämmighet mellan mödrarnas och lärarnas uppgifter om barnen. I 75 % av fallen hade mödrar och lärare bedömt pojken lika, i 13 % hade mödrarna och i 12 % lärarna bedömt gynnsammare. De symtom det rör sig om gäller mycket ofta s. k. psykosomatiska åkommor, t. ex. rubbningar i matsmältningsapparaten, sömnrubbningar och huvudvärk, dvs sym— tom som uppträder oberoende av kroppsliga sjukdomar och vid tider av psykisk press. Man har alltså här en motvarighet på barnstadiet till sådana åkommor som magsår och hjärtbesvär hos vuxna. Det s. k. moderna jäktet tycks göra sig gäl- lande redan hos barnen.

De i egentlig mening asociala symtomen, stölder, eldsanläggning m. in. före-

kommer bara i ett fåtal fall. Skolk är också relativt sällsynt, men det är känt från andra undersökningar, bl. a. makarna Gluecks', att skolk är ett tecken på hotande asocial utveckling. Det bör vidare nämnas, att om en pojke blir samhällsbesvärlig i någon form, så blir han det på flera punkter samtidigt. En pojke som stjäl blir t. ex. också aggressiv i skolan. Man har samma erfarenheter från vuxet kriminellt klientel, nämligen att kriminaliteten är polymorf, med flera olika symtom. Det kan också nämnas, att de undersökta långt mer sällan visar tecken på öppen ut- levelse av affekter än tecken på överkänslighet och symtom av hämningstyp. Det är inte bara föräldrarna utan också lärarna som anger detta, något som kan tyc- kas förvånande med tanke på att lärare i den allmänna diskussionen brukar skild- ra skolpojkarna som bråkiga, tuffa och högröstade. En systematisk utfrågning om enskilda pojkar visar en motsatt bild.

Undersökningen är upplagd så, att de fynd man får fram från detta normalmate- rial skall jämföras med dels ett material av pojkar från rådgivningsbyråerna i Stockholm och dels ett material av pojkar som varit intagna på Barnbyn Skå, dvs de allra besvärligaste.

De sociala bakgrundsvariablerna skall jag endast beröra helt flyktigt, eftersom Blomberg redan varit inne på den frågan. Reguljär uppfostringssituation, alltså ett fullvärdigt hem med båda föräldrarna, förekommer för omkring 80 % bland normalfallen, alltså liknande siffror som ungdomsvårdskommittén kom fram till. Rådgivningsklientelet hade till 65 % en reguljär uppfostringssituation och Skå— klientelet till 32 %; det är alltså en klart sjunkande tendens. Uppfostrade enbart av sin mor var 11 % av normalfallen, 19 % av rådgivningsfallen och 29 % av Skåfallen. För uppfostran enbart hos fadern får man inga skillnader; det rör sig bara om 2—3 %. Omhändertagande under längre tid på barnhem eller annan in- stitution är vanligare bland de missanpassade: 2 % för vanliga pojkar, 11 % för rådgivnings- och 14 % för Skåpojkar. Att vara styvbarn, adoptivbarn eller foster- barn är naturligtvis vanligare bland de felanpassade. Skilsmässobarnen är 13 % bland vanliga pojkar, 21 % bland rådgivningspojkar och 41 % bland Skåpojkar. Beträffande skilsmässopojkarna gjorde vi en särbearbetning för att få fram, huru— vida de oftare visade symtom på felutveckling än andra pojkar, men fann ingen skillnad. Det vill alltså synas som om inte skilsmässan i och för sig utan andra faktorer, som bland annat kan ha lett till föräldrarnas skilsmässa, orsakar barnets missanpassning. Att man finner en hög frekvens av skilsmässobarn på anstalter och bland missanpassningsklientel över huvud betyder inte att skilsmässor orsa- kar missanpassning hos barnen utan bara att skilsmässofaktorn är kopplad till andra faktorer, som lett till en felaktig utveckling. Detta kan vara ett observandum mot falska orsaksförklaringar. Det kan i sammanhanget nämnas att i detta material är skilsmässorna vanligare i socialgrupp 3 än i de högre socialgrupper- na, något som i viss mån strider mot vanliga föreställningar.

En faktor som spelar stor roll i den allmänna diskussionen och som är mycket svårbedömbar är frågan om moderns yrkesarbete utom hemmet. I normalmate— rialet var 30 % av mödrarna heltidsarbetande utom hemmet och 18 % deltidsar— betande; ungefär samma siffra har kommit fram även vid andra undersökningar. Vi undersökte om de yrkesarbetande mödrarna oftare hade psykiskt störda barn än andra, men fann inga skillnader totalt taget. Då materialet delades upp på socialgrupper, fann vi en säker övervikt för psykiskt störda pojkar i socialgrupp 3 i de familjer där modern arbetade utom hemmet, men däremot ingen högre frekvens av psykiska störningar hos sönerna till yrkesarbetande mödrar i de högre socialgrupperna. —— I uppfostringsdebatten brukar också daghemsbarnen

framhållas som särskilt utsatta för risk av psykisk felutveckling, men det visar sig att det siffermässigt är så få barn som alls vistas på daghem, att denna faktor inte ger några som helst utslag. De nämnda resultaten bör ingjuta en viss skepsis gent- emot alltför schablonmässiga resonemang om vådorna av kvinnans yrkesarbete eller om farorna för daghemsbarnen.

En annan bakgrundsvariabel, som givit starkt utslag, är psykisk ohälsa hos för- äldrarna. Undersökningstekniskt är det svårt att definiera detta begrepp. Vi har valt att utgå från social insufficiens av något slag, d. v. s. oförmåga att leva på vanligt sätt på grund av vad som populärt kallas ”dåliga nerver' och graderat den psykiska ohälsan efter den vårdform som har varit nödvändig. Den svåraste grup- pen har krävt vård på sinnessjukhus eller psykiatrisk klinik, därnäst kommer en grupp av sådana som behövt läkarvård och tidvis varit arbetsoförmögna på grund av psykiska störningar, och därefter sådana fall som sökt läkare och haft vissa anpassningssvårigheter på grund av ”nervositet”. En fjärde grupp består av per- soner 'som folk är mest,, nervösa och deprimerade emellanåt, men som inte anser sig särskilt illa däran och slutligen en femte grupp av sådana som anser sig själva vara vid utomordentligt god psykisk hälsa. Indelningen är naturligtvis något vag och kan diskuteras. Den klumpsiffra man får fram visar att 20 % av föräldrarna till normalfallen lider av psykisk ohälsa inom de här angivna graderna, d. v. s. tillhör de tre första grupperna. Sinnessjukvård har förekommit för 2—3 %, ar- betsoförmåga för 6 % och ca 12 % har sökt läkarvård för lättare störningar. Siff— rorna gäller både fäder och mödrar. Någon skillnad mellan könen föreligger inte. I Skå-materialet förekommer psykisk ohälsa hos föräldrarna i de tre angivna graderna för något mer än 50 %. Institutionsvård av något slag har krävts för ca 25 % av mödrarna och 10—15 % av fäderna. Detta stämmer alltså väl med vad Blomberg anförde, nämligen att psykiska rubbningar är vanliga hos anstaltsklien— telets föräldrar. Jag vill också instämma i Blombergs resonemang att man därav inte kan dra några slutsatser om ärftlig belastning hos klientelet. Man kan över- huvud inte uppställa den frågan, vad som beror på dåliga anlag och vad som beror på dålig miljö; det rör sig alltid om ett komplicerat samspel mellan dessa faktorer.

Ur social synpunkt är det ju synnerligen beaktansvärt att psykiska åkommor är så vanliga hos folk i allmänhet. Professor Erik Essen-Möller har nyligen publi- cerat en undersökning —— som visserligen inte är direkt jämförbar med vår _ från en församling i Skåne, där han redovisar siffror av motsvarande storleksord- ning. Hälften av den kvinnliga och lla av den manliga befolkningen skulle lida av psykisk ohälsa i någon form. Essen-Möller fann även att psykisk ohälsa hos för- äldrarna samvarierar med bristande anpassning hos barnen.

Den del av vår undersökning som jag redogjort för är en kartläggning av fre- kvensen av olika faktorer och symtom. Då det gäller orsaksförklaringarna har vi ännu inte några resultat färdiga, men jag vill i korthet antyda, hur undersökning- en i det avseendet är upplagd och vilka hypoteser vi arbetar med. Vi vill få reda på vilka faktorer inom familjen som verkar gynnsamt på barnens anpassning, vad som så att säga konstituerar det goda hemmet. Den gängse undersökningsmetodiken går då ut på att ställa upp en del hypoteser och sedan konstatera i vad mån dessa stämmer med undersökningsresultaten. Hypoteserna innebär, i anslutning till Husén, att familjen måste ha ett barnvänligt klimat: man önskar sitt barn, man upplever amningsperioden som tillfredsställande, man är inte för rigid då det gäller renlighetsfostran m. m. Vidare bör samstämmigheten mellan föräldrarna vara god: man trivs med den andra parten, sexuellt och åsiktsmässigt och är överens om uppfostringsprinciper. Slutligen bör familjen ha god bostad och ord-

nad ekonomi. _ Det återstår ännu att få de uppställda hypoteserna verifierade och jag har här bara velat ge en antydan om hur man kan lägga upp en orsaks- forskning om felutveckling hos barn och ungdom.»

I den efterföljande diskussionen underströks bl. a. kraftigt behovet av en ut- vidgad kriminologisk forskning. Det påpekades också att resultaten från den sist refererade undersökningen ger anledning förmoda att den psykiska barna- och ungdomsvården för lång tid framåt synes komma att förbli underdimensionerad i förhållande till behovet.

Psykisk barna- och ungdomsvård och allmän familjerådgivning

Förslagen om utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården och om inrättande av allmän familjerådgivning behandlades vid ett sammanträde den 26 november 1957. Professor Sven Ahnsjö redogjorde för mentalsjukvårdsdelegatio— nens betänkade »Psykisk barna- och ungdomsvård» (SOU 1957: 40) och riksdags- Iedamofen, fru Annie Wallentheim refererade 1955 års familjerådgivningskom- mitténs betänkande »Allmän familjerådgivning» (SOU 1957: 33). Som experter hade dessutom kallats föreståndaren vid Stockholms läns landstings psykiska barna- och ungdomsvård, dr Erik Reinius, samt psykolog Elsa Jansson, Stockholms stads psykiska barna- och ungdomsvård.

Hr Ahnsjö började med en historik över den psykiska barna- och ungdomsvår- dens utveckling och fortsatte:

»Under de 10 år som förflutit sedan ungdomsvårdskommittén föreslog inrättan- det av centraler för rådgivning i uppfostringsfrågor har verksamheten utvecklats mycket ojämnt och bristfullt. Den har ingalunda blivit den hela landet omfattan- de verksamhet som man hoppades på och förekommer för närvarande endast inom tio landstingsområden och i två landstingsfria städer. —— _— _—

I den nya utredningen om psykisk barna- och ungdomsvård har vi försökt taga tillvara de erfarenheter som de 10 åren har givit. I första hand har vi inriktat oss på att ordna med möjligheter till observation och behandling av de psykiskt sju- ka barnen. Vi pekar vidare på de områden, där vi anser att en stimulering av verksamheten kan förebygga psykisk ohälsa. Enligt vårt förslag bör det inom varje landsting finnas observations- och behandlingsavdelningar i anslutning till cen— trallasaretten, dels för barn och dels för ungdom. Vi räknar med att dessa avdel- ningar skall bilda grundvalen för den i länet bedrivna verksamheten. Jämsides med denna slutna vård skall också bedrivas öppen vård, i första hand i anslutning till lasarettsavdelningarna, men också, i mån av personalresurser och övriga re- surser, genom fristående centraler ute i länen.

En ökad tillgång på läkare är nödvändig för att över huvud taget möjliggöra en utvidgning av organisationen. Därtill krävs först och främst utbyggnad av de undervisningsinstitutioner som specialutbildar läkare. Vi anser att det fordras en sådan utbyggnad vid landets samtliga 6 undervisningskliniker. Vi behöver med andra ord 6 professurer jämte underläkartjänster i anslutning till dessa. — Vi vill vidare söka förbättra anställningsvillkoren för de läkare, som söker sig till den psykiska barna- och ungdomsvården. Deras situation har tidigare varit ganska otrygg. _— _— Vi påpekar att det säkerligen också i fortsättningen kom- mer att möta mycket stora svårigheter med läkarrekryteringen till mentalsjukvår- den över huvud taget, bl. a. beroende på att läkaryrket i allmänhet väljs av perso- ner med övervägande biologiskt inriktade studieintressen. Det skulle vara till för- del om man kunde vidga rekryteringen till den medicinska banan till att omfatta

också personer som primärt är humanistiskt och socialt intresserade. Vi anser att den sociala grenen på gymnasiets allmänna linje mycket väl kan godtagas för in- träde till de medicinska studierna och har därför begärt en utredning härom. Ett stort antal socialt och humanistiskt inriktade läkare skulle därigenom komma mentalsjukvården till godo.

Vi tillstyrker också att psykologutredningens förslag om psykologutbildning snarast möjligt tages under statsmakternas prövning och likaså tillstyrker vi fa- miljerådgivningskommitténs förslag om socialkuratorernas utbildning. Vi föreslår också att befordringstjänster för psykologer och kuratorer inrättas vid den psy- kiska barna- och ungdomsvården.

Beträffande det förebyggande arbetet framhåller vi att barnavårdscentralerna så småningom bör bli basorganisation för den mentalhygieniska verksamheten över huvud taget. Vi tror att om man får till stånd åtminstone de anspråkslösa kurser, som begärts men som hittills har vägrats, för läkarna vid barnavårdscen- tralerna skall man därigenom kunna skapa bättre möjligheter för rådgivning i till synes banala, men för framtiden ändå viktiga frågor, som inverkar på barnens psykiska hälsa.

Vi framhåller också att en utbyggnad av den skolpsykologiska verksamheten och en bättre tillgång på skolkuratorer kommer att utgöra en värdefull vinst för mentalhygienen över huvud taget. Vi har också pekat på ett annat behov, som vi ofta möter i vårt arbete, nämligen av hemvårdarinnor. Många gånger splittras fa- miljer helt och hållet i onödan, därför att vi inte har resurser att under kortare eller längre tid radikalt hjälpa dem.

Härmed har jag presenterat det i princip väsentligaste i vårt förslag. Man kan fråga sig vad vi tror oss kunna åstadkomma genom denna första utbyggnad, som vi räknar med att få till stånd inom en 10—årsperiod. Redan denna första etapp kom— mer att fordra en hel del, som vi ingalunda är säkra på att kunna få till stånd. Det behövs sålunda ett 130-tal läkare, av vilka åtminstone hälften skall vara specialut- bildade, ett 150-tal psykologer och lika många barnpsykologiska kuratorer.

I viss mån ger betänkandet svar på frågan, vad vi anser oss kunna åstadkomma. I andra kapitlet går vi igenom de problem vi ställts inför i vårt arbete. Vi försö- ker där ge en bild av vårt klientel och våra möjligheter att behandla det och be- rör de orsakssammanhang i fråga om missanpassning som vi känner till. Vi talar om de psykiska sjukdomarna i form av schizofreni och manisk-depressiv psykos, om följdtillstånd efter hjärnskador och om utvecklingshämningar av olika slag. Vi behandlar till sist den grupp barn som saknar säkra tecken på sinnessjukdom, hjärnskada eller utvecklingshämning, men som ändå visar anpassningssvårighe- ter och beteenderubbningar, sålunda den grupp som de flesta asociala barn och ungdomar tillhör.

Inom denna sistnämnda grupp särskiljer vi fyra undergrupper, av vilka tre för närvarande ter sig behandlingsbara med de resurser vi förfogar över. Den första gruppen utgöres av barn med tillväxtrubbningar, där endast ojämnheten i ut- vecklingsprocessen skapar svårigheterna. Dessa kan många gånger vara avsevär— da, men genom att på rätt sätt stödja familjen kan vi hjälpa den att klara de bryd- samma åren tills harmonin i utvecklingsmekanismen har återställts.

Den andra gruppen består av barn med okomplicerade miljöskador, d. v. s. okomplicerade såtillvida att orsaken till svårigheterna huvudsakligen ligger i miljön. Dessa skador kan vara besvärliga och bekymmersamma att reda upp. Ge- nom att ändra milön kan vi ändå i dessa fall åstadkomma förändringar och för- bättringar.

Den tredje gruppen utgör vår kanske väsentligaste behandlingsgrupp, nämligen

de fall som gemensamt kan rubriceras som neuroser eller psykoneuroser. Här ser vi de bästa behandlingsresultaten, även om vi till en början inte trott oss kunna vinna någon som helst framgång. Genom att penetrera fallen och genom att lösa upp de bakomliggande konflikterna kan vi många gånger åstadkomma en bety- dande förändring i vederbörande barns hela situation. -— Som jag personligen ser det är det här ofta den bristande kontakten mellan fadern och barnet som vål- lar den största skadan och som avgör om barnet skall utvecklas i ordinär eller asocial riktning. Det är frapperande ofta man finner de mest egenartade brister i kontakten mellan fäderna och dessa pojkar. Om vi lyckas bryta igenom kontakt- svårigheterna så att vi själva eller någon annan ersätter fadersgestalten, kan vi också ofta komma tillrätta med symtomen.

Inför den fjärde och sista grupp av barn som vi skildrar i betänkandet måste vi erkänna att vi mer eller mindre kommer till korta. För dessa fall kämpar vi en för— tvivlad kamp, men vi måste ändå många gånger till sist ge upp. Många av dessa barn blir så småningom institutionsfall. Vi kan bara hoppas att framtiden skall ge oss resurser att behandla också dem.

Det är visserligen svårt att direkt bevisa på vilket sätt den psykiska barna- och ungdomsvården gör nytta, men vår egen erfarenhet säger oss att vi många gånger kan mildra lidande och bli till stöd för familjen i deras problem. Många gånger kan situationen snabbt ändras genom vår medverkan. Vi vet därför att verksamhe- ten är berättigad, men vi begär tillsvidare inte mer än en första grund att stå på. Vi har inte ens försökt att göra någon beräkning över hur stort det totala behovet av psykisk barna- och ungdomsvård är och hur många tjänster som skulle behövas för att täcka detta.

I betänkandet har vi också försökt ange syftet med den psykiska barna— och ungdomsvården. Vi har inga andra målsättningar för arbetet än sådana som varje ansvarskännande person bör kunna acceptera. Vi vill bidraga till att ge unga människor så goda förutsättningar som möjligt för en gynnsam personlighetsut— veckling och vi bygger därvid såväl på gammal erfarenhet som på modern veten- skap. Vår uppfostringssyn grundar sig *på de erfarenheter, som från olika håll och under långa tider samlats och praktiskt-pedagogiskt fått uttryck i etikens reg- ler om ömsesidighet, kärlek och sanningssträvan. Den står samtidigt under på- verkan av den livliga utveckling, som de relativt unga vetenskaperna psykiatri, psykologi och sociologi befinner sig i. Genom det systematiskt genomförda team— arbetet mellan barnpsykiatrer, barnpsykologer, socionomer och pedagoger m. fl. får den psykiska barna- och ungdomsvården möjlighet att sammansmälta erfa- renheter och synpunkter från alla de här nämnda områdena och strävar därvid efter allt större realism och effektivitet'.

Vi kommer också in på frågan om disciplin och uppfostran. Många representan— ter för den psykiska barna- och ungdomsvården har beskyllts för att undergräva disciplinen. Vi menar att detta är en missuppfattning och att vi tvärtom tror på betydelsen av regler och normer. Vi är lika rädda som många andra för pjosk och dalt. Vi ser det som nödvändigt att det i den moderna uppfostran ingår en verk— lighetsbetonad inställning till samhället med dess lagar och förordningar och vi har ingenting emot att dessa samhällets regler är av en karaktär som avskräc- ker mot missanpassning. Men vi vill också att uppfostrarna skall visa inlevelse i den enskilde individens situation och förståelse för att hans anpassningssvårig- heter kan bottna i psykisk ohälsa och vara ett resultat av personliga olycksöden.»

Fru Wallentheim skisserade till en början de tankegångar som legat bakom fa- miljerådgivningskommitténs arbete.

»När vi började vårt arbete inom familjerådgivningskommittén var det i känslan av en mycket stark positiv stämning för denna verksamhet något som vi fick bekräftat genom våra kontakter åt olika håll. Det är något som saknas i de sam- hälleliga vårdformerna. Mycket av det som görs på olika områden för att lappa ihop vad som är trasigt får en illusorisk effekt. Familjerådgivningen skulle här kunna bli ett komplement.

I största korthet uttryckt förhåller det sig så att äktenskapet löper mycket större risker nu än förr och att det är mycket svårare att uppfostra barn. De bakomlig- gande orsakerna till allt detta är ju många och har också flera gånger berörts un— der dessa konferenser: urbaniseringen, de hastiga omställningarna av värderingar och normer, konventionens tryck som skapar hets och osäkerhet. Förändringen i familjesituationen från patriarkaliska förhållanden till mer demokratiska har säkerligen medfört åtskilliga svåra processer bakom hemmens dörrar, varvid inte minst barnen har blivit lidande. Sammanfattningsvis kan man säga att familjen kläms allt hårdare mellan sköldarna och man kan gott förstå dem som frågar sig om familjens kris är övergående eller kommer att leda till familjelivets upplös— ning. Mot denna negativa bild av nuläget framstår å andra sidan familjeinstitutio— nens omistliga betydelse, som också vetenskapligt har fastslagits. Vi vet ju också av egen erfarenhet att familjerelationerna har en oerhörd betydelse för vår pres— tationsförmåga både i den ena och den andra riktningen.

Familjerådgivningskommittén har kommit till den slutsatsen att de yttringar av rubbade familjerelationer, som vi ständigt och i olika former ser så många be— vis på, skulle kunna påverkas till det bättre genom en välutrustad familjerådgiv- ning. Därigenom skulle man kunna förebygga och undanröja många anledningar till samhällsingripanden. —— _ _

Enligt kommittén innebär familjerådgivning att man genom praktiskt adekvata hjälpåtgärder och genom samtalsterapi försöker återställa balansen i en störd familjegemenskap. Vi anser att familjen skall uppfattas som en helhet, inom vil- ken de olika personligheternas temperament och vanor påverkar varandra. Fa- miljerådgivningen skall först och främst lämna en individuell psykologisk råd- givning i samlevnadsproblemen, försöka ge dessa problem en objektiv belysning och försöka förmå kontrahenterna att förstå och acceptera både sig själva och motparten.

Den familjerådgivande verksamheten skall sålunda gå ut på att på olika sätt ge individerna styrka att själva reda upp sin trassliga situation och att ge dem det erforderliga stödet därtill. Det kan naturligtvis vara många yttre omständigheter som ligger bakom den störda familjerelationen, såsom bostadsförhållanden, dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom och mycket annat. Helt logiskt måste familjeråd- givningen då försöka påverka dessa miljöfaktorer, något som förutsätter ett in— timt samarbete med sociala och andra organ. — — ——

Kommittén har slagit fast att rättesnöret för familjerådgivningen skall vara re- spekten för den personliga integriteten. Familjerådgivningen får aldrig släppa ur sikte att människor har rätt att vara annorlunda. Det är ingalunda meningen att på något sätt likrikta människor för att passa in dem i ett önskat samhälls- mönster.

En betydelsefull del av familjerådgivningens verksamhet skall vara att ge för- äktenskaplig rådgivning och upplysning och därigenom verka allmänt förebyggan- de. Genom kurser, diskussioner, föreläsningar och litteratur skall den försöka bidraga till en allmännare och större förståelse för samlevnadssvårigheterna och möjligheterna att lösa dessa.»

Fru Wallentheim berörde härefter närmare familjerådgivningens organisation

och arbetsuppgifter. Bl. a. föreslås den abortförebyggande verksamheten överflyt- tad till familjerådgivningsbyråerna. Som huvudmän föreslås landstingen.

»Familjerådgivning är en ömtålig uppgift och kräver välutbildad personal. Vi anser det otänkbart att en person skall kunna behärska alla de områden som fa- miljerådgivning omfattar. Verksamheten kräver teamarbete. Vi anser det nöd— vändigt med en personaluppsättning på varje byrå av två heltidsanställda eller däremot svarande deltidsanställda familjerådgivare samt arvodesanställda läkare med psykiatrisk, respektive gynekologisk utbildning. Därutöver skall finnas möj- lighet till konsultation med jurister, präster, budgetexperter och andra specialister.

Utredningen föreslår att föreståndarskapet på en familjerådgivningsbyrå skall anförtros åt en kvinnlig befattningshavare, detta för att skapa garanti för att de abortsökande kvinnorna, om de så önskar, alltid skall få tillfälle till bistånd av en kvinna.

Uppenbarligen kan behov av familjerådgivning föreligga, var man än är bosatt inom landstingsområdet. Det har varit mycket svårt att finna en organisation som ger tillfälle till familjerådgivning för alla inhyggare inom landstingsområdet. Vi föreslår att det skapas en ombudsorganisation, helt enkelt bestående av omdömes- gilla, livserfarna och allmänintresserade personer, som har förtroende i sin bygd. De skall förmedla kontakt med byrån och verka som en slags sorteringscentral.

Familjerådgivarna intar en central ställning i verksamheten och det måste stäl- las höga krav på deras kompetens och lämplighet. Uppskattningsvis skulle det be- hövas 120 befattningshavare för att få igång en verksamhet i hela landet. För när- varande finns det sammanlagt ett 40-tal familjerådgivare och abortkuratorer. Vi har följaktligen ägnat stort intresse åt utbildningsfrågor. I största korthet föreslår vi att till socialinstitutens sociala linje skall läggas ett års kompletterande studier i psykologi och mentalhygien, jämte praktik vid godkända institutioner under kvalificerad handledning. —— —-—

Kommittén har inga som helst illusioner om att man inom familjerådgivningen skulle kunna fånga in och hjälpa alla som har det besvärligt. Vi är fullt nöjda om familjerådgivningen kan lindra en del mänskligt lidande och hjälpa människor att klara sin samlevnad på ett hyggligare sätt. Vi har heller inte haft några ambitioner att samla alla former av familjerådgivning under en hatt. Som bekant förekommer en ganska betydande, på familjen inriktad verksamhet inom socialvården, barna— vården, nykterhetsvården, sjukvården etc. Där har dock rådgivningen patienten eller klienten som utgångspunkt och man tar kontakt med familjen för att möjlig— göra en behandlingsplan för den individ det gäller. Denna form av familjerådgiv- ning anser vi ha vissa egna betingelser och vara på alla sätt förtjänt av stöd.

Lidande och svårigheter genom störda familjerelationer kan drabba var och en, män lika väl som kvinnor. Vi vill ha livsbejakande, livsdugliga och friska med- borgare. Fördenskull måste människor ha en gemenskapsförankring någonstans, ett ställe där de blir accepterade, stimulerade och tröstade —— ett hem och inte bara en sovplats. Vi tror att en riktigt uppbyggd familjerådgivning kan verka i rätt riktning. I ett fullgott samhälle måste människors behov av och rätt till lycka och trivsel ha sitt givna utrymme.»

Med anknytning närmast till den framställning som lämnats av den psykiska barna- och ungdomsvårdens målsättningar utspann sig en livlig debatt. Hr Reinius gav en bild av utredningens egen syn på uppfostran och ungdomskriminalitet.

»— _ Vi har inte företagit någon enkät om vad man inom den psykiska barna- och ungdomsvården anser om uppfostringsfrågorna. Jag tror emellertid

att i de väsentliga styckena har flertalet inom verksamheten en likartad inställ- ning.

Vi är alla inom utredningen eniga om att ungdomskriminaliteten påverkas av uppfostringsläget och att detta i sin tur kännetecknas av mycken splittring och rådvillhet. För min del har jag svårt att förstå talet om att barnpsykiatrer och barnpsykologer skulle ha varit de huvudsakliga banérförarna för disciplinupplös— ningen. Vi har väl i allmänhet bara deltagit i den allmänna kulturdebatten om revolten mot det patriarkaliska samhället, som var så livlig för några decennier sedan. Nu har väl denna revoltanda dämpats ner och barnpsykiatrerna har följt med i denna allmänna utveckling. Självfallet strävar vi fortfarande efter en annan sorts disciplin än den auktoritära som så många av vår tids föräldrar är uppfostra- de i. Så till exempel menar vi att den hänsyn till medmänniskans lika rätt, som varje sund uppfostran strävar att lära ut, inte som förr bör ta sig uttryck i lyd- nad för överheten utan mera utformas som en nyanserad förståelse för andra människor.

Vi har också allt mer lärt oss inse att det är nödvändigt att arbeta med familjen som en helhet. Det är inte bara barnet som är vår patient utan hela familjen. Att säga att vi tar parti för barnet är inte träffande vi tar parti för barnets sundast möjliga utveckling. För att kunna göra detta måste vi ta stor hänsyn också till föräldrarnas psykiska hälsa liksom till de större gruppernas psykiska hälsa, trots att vi som läkare primärt har lättare att se till individerna än till grupperna.

På rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor möter vi dagligdags splittringen och rådvillheten i synen på uppfostran. Mycket schematiskt sett framträder ett par huvudtendenser. Det fariseiska moraliserandet lägger hela ansvaret för missan- passningen på den unge själv och talar om dalt när vi inte vill gå med på summa- riska kraftåtgärder. Denna inställning har ju stått vid skampålen så länge att jag inte behöver orda mycket om den. Det är uppenbart att den sortens uppfostran leder till antingen en kuvad osjälvständighet eller till öppna eller dolda trots- reaktioner.

Nu för tiden ser vi också hos föräldrarna mycket av ett självkritiskt moralise— rande, som lägger hela skulden för barnets missanpassning på dem själva. 'Det är vårt fel att barnen är så och så”. En variant av denna inställning, som naturligtvis också har andra källor, är den överbeskyddande hållningen. Den tar ifrån barn och ungdom deras ansvar för sig själva och hotar därigenom deras sunda person- lighetsutveckling. En bok som vi ibland brukar rekommendera åt föräldrar har en mycket bra skildring av hur en pojke blir kriminell genom denna slags upp- fostran. Där beskrivs hur modern alltid gick emellan pojken och ansvaret och tog parti för honom även då han hade fel. För barnen kommer ju oundvikligen den dag när föräldrarna inte längre kan skydda dem, och livets hårda realiteter drab- bar då människor, som aldrig har härdats att så småningom växa in i ansvaret för sina handlingar.

En tredje inställning till uppfostran skulle jag schematiskt vilja beteckna som låt-gå-systemet. Det är denna hållning som resulterar i den frihet från fostran, som det så ofta klagas över. Denna uppfattning har kanske delvis sin grund i resone- manget om en teoretisk determinism, men framförallt i den förlamning som råd— villheten ger. Inte sällan, är det fäderna som råkar ut för denna fostrarstrejk. Jag instämmer med hr Ahnsjö att fädernas hållning har verkligt stor betydelse för missanpassning hos barnen, inte minst hos pojkarna.

I samhällets attityd mot missanpassningen hos barn och ungdom möter man något av samma splittring i uppfostringsattityden. Den fariseiska moralismen ser man i vissa barnavårdsnämnders benägenhet att ta till storsläggan för ganska

lindriga förseelser utan att ordentligt ta hänsyn till bakgrunden och utan att fråga om barnet behövt hjälp i stället för repressiva åtgärder. Det är kanske oftast de mindre barnavårdsnämnderna som handlar på detta sätt, men av och till möter man överallt denna inställning. I samhällets åtgärder mot de lite högre åld- rarna finns det också kvar något av denna moraliserande attityd. När biltjuven fyllt 18 år blir åtgärderna helt plötsligt strängare och präglade av den gamla före- ställningen om att individen har helt och ensam ansvar för sitt beteende.

Den överbeskyddande hållningen tycks också återfinnas i samhällets ingripan- den mot missanpassade ungdomar. De kan få en rad åtalseftergifter och kanske villkorliga domar innan de i sitt alltmer stegrade trots mot lagarna får känna av allvaret i samhällsreaktionen. En sådan skenbart generös inställning gör att de unga kan halka allt längre in i ett farligt beteendemönster. Man önskar att de för sin egen och för sina kamraters skull hade bromsats tidigare.

Låt-gå-systemet från samhällets sida gör sig emellertid allra mest gällande i den otroliga likgiltighet gentemot psykisk hälsovård, som statsmakterna sedan mycket länge har visat. På sista tiden har visserligen en förbättring inträtt, men denna är ändå helt otillräcklig i jämförelse med det otroligt stora behovet. Levnadsförhållandenas oerhört snabba omvandling har kastat in hela mänsklig- heten i en kris, där människans strävan att följa med i utvecklingen bryter sig mot den ofrånkomliga konservatismen, och därmed avser jag inte minst den kon— servatism som består i att vi alla har fått våra grundläggande värderingar i den tidigare barndomen från våra föräldrar och att dessa värderingar därför är mycket starkare befästa än vi vanligen föreställer oss. Med andra ord: vi är ofta dåligt medvetna om starka konservativa tendenser inom oss själva. Det är denna den moderna människans brytningssituation som gör oss så otillräckliga inför upp- fostringsproblemen, inför ungdomskriminaliteten och över huvud taget inför alla vår tid-s själshygieniska problem.»

Ordföranden, hr Kjellin: »I själva syftet att uppfostra människor för det demokratiska samhället överensstämmer uttalandena här i dag med de ställ- ningstaganden riksdagen har gjort i fråga om uppläggningen av vårt skolväsen och hela vår utbildningsorganisation. Den debatt som sammanhänger med bryt- ningen mellan det gamla och det nya samhället kan väl numera nästan anses pas- serad. I dagens samhälle har vi ganska klart formulerat målsättningen för upp— fostran.»

Byråchef Torsten Eriksson, justitiedepartementet, hänvisade till vissa remiss- yttranden över strafflagberedningens förslag till skyddslag och ställde följande fråga.

»Mentalsjukvårdsdelegationens förslag bygger ju på hypotesen att behandling lönar sig inom barnavårdsområdet. Samma bör då rimligen förhållandet vara med människor i allmänhet. Jag vill fråga om de närvarande barnpsykiatrerna anser att behandling —— psykiatrisk, psykologisk, pedagogisk och social påver- kan — lönar sig eller ej. Skulle ni vilja erkänna att de som påstår motsatsen också kan ha rätt? Svaret på denna fråga är rätt betydelsefull för utformningen av vår kriminalpolitik.»

Hr Ahnsjö: »— —— —— I betänkandet har vi pekat på ett par undersökningar, som trots att inga oemotsägliga bevis har förebragts, ändå tyder på att behandling lönar sig. Personligen tror jag att det är utomordentligt vanskligt, om än inte helt omöjligt, att göra vetenskapligt tillförlitliga undersökningar om detta, i var- je fall med de metoder som hittills använts. För min del finner jag emellertid frågan utan intresse. Vad som betyder något är att människor lider och behöver hjälp. Om vi kan lindra mänskligt lidande har detta sitt stora värde, även om vi

inte kan mäta vinsten i kronor och ören. Med detta vill jag dock inte ha sagt att jag inte tror att behandling ger påtagligt positiva resultat. Vi ser dessa resultat i vår dagliga verksamhet, även om vi inte kan ange dem i siffror.»

Byråchef Göta Rosén, socialstyrelsen: »Enrigt dr Reinius skulle det i vissa barnavårdsnämnder förekomma ett fariseiskt moraliserande, som tar sig uttryck i att man tillgriper strängare åtgärder än vad själva förseelsen förtjänar. Barna- vårdsnämnden är ju dock ingen straffmyndighet. Det kan vara bakgrunden till det speciella fallet som gör att man måste ingripa tämligen kraftigt. Numera tror väl ingen att en barnavårdsnämnd tar till storsläggan för en äppelstöld.

Jag vill påpeka detta därför att det tycks vara fara värt att utvecklingen går därhän att ingen vill åta sig att bli ledamot av en barnavårdsnämnd. Det är en svår uppgift att handskas med barn från olika miljöer. Jag tror därför att man bör vara lite försiktig med att angripa barnavårdsnämnderna. _ _ _

Jag skulle också vilja ta upp frågan om uppfostringsdebatten. För en tid se- dan hade jag en diskussion med ett antal husmödrar i en kvinnoklubb. Det hade förekommit en vidlyftig brottsserie bland barn och ungdom på orten. Dessa mödrar menade att de inte vågade säga till sina ungdomar att de t. ex. skulle vara inne en viss tid. *Vi är så rädda för att de skall få komplex gentemot sina kamrater'. Det är inte lätt för föräldrar, när det ges så många olika råd från olika håll _ från den ena artikeln till den andra, från det ena radioföredraget till det andra, etc. Man har givit spridning åt en diskussion som uppfostrarna inte har varit mogna att anamma, vilket har bidragit till deras rådvillhet. Man borde för- söka få till stånd en vettig diskussion på detta område, en diskussion som kunde bli föräldrarna till stöd i deras uppfostrargärning.»

Hr Reinius: »Jag vill helt och hållet instämma med hr Ahnsjö att behandling verkligen kan åstadkomma positiva förändringar och att vi därför måste få myc- ket större behandlingsresurser. Vi behöver också behandlingsinstitutioner av något annorlunda karaktär än för närvarande, samtidigt som vi naturligtvis ock- så måste ha fler platser på ungdomsvårdsskolorna.

Det finns verkligen ett behov av en bättre och mer upplysande uppfostrings- diskussion. Vi behöver komma fram till en större reell enighet, inte bara till en formell enighet på ytan, under vilken stora motsättningar döljer sig.»

Dr Gustav Jonsson, Barnbyn Skå, framhöll att frågan huruvida behandling lö- nar sig eller ej ännu inte är mogen för vetenskapligt avgörande.

»Som hr Ahnsjö påpekade har denna vetenskapliga frågeställning förbluffande lite intresse för praktikern. Om man har en patient med tandvärk är det självklart att man skall hjälpa honom. Problemet huruvida tandvärken är vanligare nu än på 1800-talet har ingen större betydelse för den läkare som har den aktuella tandvärks— patienten framför sig. Förr i världen hade folk förfärligt mycket tandvärk utan att göra något åt det och några siffror om saken går under inga förhållanden att få fram. Det väsentliga är att man har att göra med en plågad människa som vill ha bot och man vill ge människan den boten. På det samhälleliga planet vill man ha resurser att ge bot.

_ _ _ Det råder en rätt kraftig begreppsförvirring i diskussionen om behand- ling av missanpassade. Man säger att hiltjuvar får den ena åtalseftergiften efter den andra och sedan villkorliga domar och det hela utvecklar sig till ett utpräg- lat låt-gå-system. På något sätt har man i den allmänna diskussionen fått för sig att detta låt-gå-system är detsamma som behandling och att de som företräder en modernare syn på motåtgärder mot kriminaliteten skulle ha sanktionerat de missförhållanden som förekommer. Från barnpsykiatriskt håll kräver vi ju i stället ökade resurser för en effektiv vård, både inom den öppna vården, på ung-

domsvårdsskolor och på andra anstalter. Kriminalvården är inte så organiserad som den borde vara och som den skulle kunna vara om man hade ekonomiska re- surser. Vi barnpsykiatrer vill inte uppträda till försvar för det systemet att man inte vidtar några åtgärder alls med de kriminella. _

Den teoretiska diskussionen om vad som är rätt och riktigt i uppfostran har naturligtvis sitt värde, men det är ännu viktigare att ge praktisk hjälp åt osäkra föräldrar. Det är nödvändigt att myndigheterna ger resurser för denna hjälp och inrättar de tjänster och institutioner som behövs. De personer som arbetar i denna verksamhet kan sedan diskutera sina teorier med varandra. Det är farligt om de anslagsbeviljande myndigheterna griper till den billiga lös- ningen att inte bevilja pengar på grund av att uppfostringsexperterna skulle vara oense och diskussionen inte avslutad. Vi kan kräva resurser, därför att vi i det väsentliga vet vad vi gör. I grundsynen är vi tämligen överens.»

Socialläkare John Takman, Stockholms barnavårdsnämnd, knöt an till vad som anförts om nödvändigheten att familjen ur den psykiska hälsovårdens syn- vinkel betraktas och behandlas som en helhet.

»Samtidigt måste det konstateras att åtminstone i Stockholm samhällets organ för detta arbete är betänkligt splittrade. I min egenskap av socialläkare blir jag ofta den sista länken i den långa kedjan av myndigheternas åtgöranden. När jag får hand om ungdomarna i 15—18-årsåldern har de redan förekommit lika många år i olika papper och en mängd instanser har redan varit inkopplade på dem. Familjen står kanske i kontakt med flera sociala institutioner _ sociala byrån, nykterhetsnämnden, skyddskonsulenten, barnavårdsnämnden. Inom barnavårds- nämndens olika byråer kan flera personer utan mycket förbindelse med varandra syssla med samma familj familjebyrån, ungdomsbyrån, vårdbyrån, etc. Ut- över alla dessa sociala institutioner, som var och en skickar sina agenter till familjen, gör samma utredning och ställer samma frågor, tillkommer också olika medicinska och psykiatriska instanser. Trots den brist på barnpsykiatrer, som här har påtalats, har det hänt att inte mindre än fyra varit inkopplade på samma fall, helt enkelt därför att de varit knutna till olika organ _ rådgivningsbyrån, socialläkarbyrån, mentalvårdsbyrån, Nybodahemmet, de psykiatriska klinikerna o. s. v. Till slut kommer också de rättsvårdande organen med i sammanhanget.»

Hr Takman kritiserade i fortsättningen barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag såvitt det avser att möjliggöra tidiga ingripanden genom att skilja barn från olämpliga miljöer.

>>Hur dessa ingripanden mot barn verkar på lång sikt är mycket svårt att be- döma vetenskapligt. Det är stor skada att vi psykiatrer inte har resurser att be— arbeta vårt material. Det finns tusentals journaler från den psykiska barnavår- den, men vi ges ingen tid att gå igenom dem för att få riktlinjer för vårt handlande. De allmänna intryck man får visar sig ofta vara felaktiga, när ma- terialet blir statistiskt bearbetat. Barnavårdskommitténs betänkande förefaller mig anmärkningsvärt abstrakt. Det är dock en konkret verksamhet det gäller. Man borde ha ägnat åtminstone halva betänkandet åt en undersökning av hur den gamla barnavårdslagen verkat och därifrån dragit konklusioner om hur den nya lagen borde utformas.»

Byråchef Rosén: »— _ Omhändertagandet av ett barn kan vara en väg att förebygga missanpassning. Vi ser ju hur kriminaliteten går allt lägre ner i åld— rarna, men som det nu är får vi hellre följa barnet till fängelsets port än att ta hand om och hjälpa det på ett tidigt stadium, då det ännu är formbart. _ — —

Jag vill särskilt påpeka detta, därför att jag tror att vi aldrig har haft så många skadade barn som för närvarande. Jag vet också att barnavårdsnämnderna är

ytterst rädda för att ingripa. Det förefaller mig som om man ofta glömmer bort att det är värre att ta hand om barnet i ett skede, då det redan är så kriminali- serat eller prostituerat, att det är omöjligt att verkligen hjälpa det.»

Stadsfiskal Sten Mattsson, Stockholm: »Låt-gå—systemet som dr Reinius talade om, gör sig nog gällande också bland oss åklagare. Det händer att vi är för fri- kostiga med åtalseftergifter, vilket måste vara farligt för ungdomarna. Många gånger tycks det vara så att om man är alltför generös blir följden bara att veder- börande begår nya brott och drar med sig nya ungdomar.

I går hade jag ett fall uppe i rätten, som jag tycker är ganska typiskt för detta låt-gå-system, som jag kanske själv delvis är ansvarig för. Det gällde en pojke, född 1941. Den 26 oktober gjorde han inbrott i en bil för att köra den till en för- ort och sitta och sova i den. Han hade kommit på kant med sin mamma och ville inte gå hem. Han greps och fördes till polisen. Han hade tidigare, den 11 oktober, varit med på en åktur i en stulen bil och hörts om detta. Natten till den 9 novem- ber kom han igen. Han hade då varit med om att stjäla en bil och göra inbrott i ett par andra och bl. a. tagit en saxofon för 1 700 kronor. Samma natt hade han också deltagit i ett kaféinbrott, där han och kamraterna stulit bröd och läske- drycker. Han fick lämna polisen också denna gång och lovade att han aldrig skulle komma igen mera. Han försäkrade att han nu hade förstått att det var allvar. Den 11 november uppenbarade han sig igen. Han hade varit berusad, tagit sig in i en bil och lagt sig till med en mascot. Han fördes till ett ungdoms- hem, men var inte där längre än två dagar innan han begick ett nytt brott. Han stal en bil för att fara till Norge, men blev fast på vägen. Pojken häktades och i går hade jag honom inför rätten. Jag var mycket tveksam om hur man borde förfara med honom. Barnavårdsnämnden skulle begära intagning på ung— domsvårdsskola, men hade under väntetiden vilken som bekant kan bli myc- ket lång _ inga andra möjligheter än att placera honom på ungdomshem på nytt. Risken för nya brott skulle ju då vara överhängande. Det ordnade sig så att skolbyrån lovade placera honom direkt och utan utredning på ungdomsvårds- skola. Han sakerförkla'rades och överlämnades till barnavårsnämnden för skydds- uppfostran. Han kunde dock inte tagas emot på ungdomsvårdsskolan förrän dagen efter rättegången. Det första pojken sade sedan domen varr avkunnad, var ungefär detta: 'Jag kommer inte att stanna på Skrubba en timme ens, jag går redan i kväll. Det är orättvist att jag som har gjort så lite ska tas in på ungdoms- vårdsskola, när mina kamrater har gjort så mycket mer än jag.”

Liknande problem som detta uppställer sig ständigt för en åklagare. I detta. fall ledde ju häktningen till att pojken togs om hand på en ungdomsvårdsskola, men många gånger leder den inte till annat än att vederbörande sätts på fri fot och på nytt placeras på ungdomshem. Rätten häktar en pojke på grund av risken att han skall fortsätta sin brottsliga verksamhet, men efter domen kan han ändå försättas på fri fot. Man måste få slut på dessa missförhållanden och verkligen få pojkarna placerade. Det måste ju förefalla mycket egendomligt för en pojke att gång på gång hämtas till polisen och släppas. Sedan blir han eventuellt häk- tad, får sitta en vecka på Långholmen, blir sedan släppt på precis enahanda vill- kor och får vänta 8—9 månader på en ungdomsvårdsskoleplacering. Det är nöd- vändigt att samhället gör en kraftansträngning för att ordna upp dessa förhål- landen.»

Professor Henrik Munktell: »Jag vill helt principiellt beröra ett par uttalan- den i diskussionen. Dr Reinius talade om att man i den moderna uppfostran strä- var efter att ersätta lydnad för överheten med hänsynen till medmänniskorna. Detta är alldeles riktigt, men historiskt sett är denna strävan ingalunda ny. Hän-

syn till medmänniskorna har predikats av de mest skilda religioner och filoso- fier. De vackra satserna har emellertid inte hjälpt, utan det betydelsefulla, histo- riskt sett, har varit de normer, som tidigt har inplantats. Det är inte fråga om fariseism att påpeka detta, snarare anknyter det till vad som sagts här om barns auktoritetsbehov. Vad är detta annat än att uppfostraren behöver stöd av nor- mer? Jag bortser då från de utpräglat sjuka barnen. Det förefaller som om man numera alltför litet räknar med betydelsen av regelmässiga reaktioner på ett visst handlande.

»— — — Dr Reinius menade att låt-gå-systemet skulle kunna ha samband med deterministiska teorier. Människor i allmänhet känner inte till sådana teorier. Om samhället börjar reagera hårdare mot en person som fyllt 18 år beror det nog på att man djupast sett har en bestämd känsla av regelmässighetens betydelse.»

Hr Reinius: »Hr Munktell påpekade att hänsyn till medmänniskorna icke är något nytt i uppfostran. När jag talade om våra ändrade uppfostringsmål avsåg jag inte uppfostran till allmän hygglighet där är det ingen ändring. Jag ut- tryckte mig så att hänsynen till medmänniskorna mer än förr måste utformas som en nyanserad förståelse för andra. Det är rent praktiskt en helt annorlunda inställning man måste lära barnen, jämfört med för 50 år sedan.

Vad den teoretiska determinismen beträffar menade jag inte att de rådvilla föräldrarna känner till begreppet som sådant. Däremot menade jag att den för- härskande tämligen mekaniska synen på biologin, som enbart räknar med kausala faktorer, sekundärt och tertiärt har givit spridning åt en viss fatalism. Inom mo— dern biologi och psykologi finns ju en annan riktning som inte bara räknar med orsaker utan också med ändamål och som betonar att det är nödvändigt och riktigt att även anlägga finala aspekter.»

Frk Jansson: »————När det gäller behandlingen av barn är det nog be— fogat att säga att vi inom den psykiska barna- och ungdomsvården har nått fram till mycket bra metoder. Behandlingsmöjligheterna spänner över ett mycket vid- sträckt område, från långvarig psykoterapi till stödjande och rådgivande åtgär- der.

När det däremot gäller ungdom är våra behandlingsmöjligheter sämre. Samma metoder som på barnen går inte att använda på äldre ungdomar. Den individuella behandling man kan ge åt barn råder inte bot på asocial, kriminell ungdom. På detta område krävs mycken forskning. Vi skulle behöva små institutioner, där man fick pröva sig fram, kanske t. ex. genom gruppbehandling med pedagogisk anstrykning eller genom andra medel, där man över huvud taget kunde få leta sig fram till nya metoder. Om man ser bara lite under ytan på den asociala ungdomen visar det sig att många av dem är helt annorlunda under den tuffa fasad, som de är så angelägna att upprätthålla. De är egentligen ganska ynkliga och känner sig i enormt hög grad ställda utanför andras gemenskap. Detsamma gäller för övrigt också många vuxna.»

Gruppterapeuten Sven Larsson frågade om man inom respektive utredningar övervägt någon form av koordinering mellan den psykiska barna— och ungdoms- vården och familjerådgivningen. »Vissa organisatoriska skäl talar för en sådan anordning; bl. a. är ju dr Takmans skildring av förhållandena i Stockholm ganska belysande. Det kan också finnas terapeutiska skäl för en samordning. Det kan gälla att finna familjens smittospridare, som ingalunda behöver vara barnet. Också ur utbildningssynpunkt skulle det vara mycket värdefullt med en växel- verkan, så att vi fick familjepsykiatrer och familjepsykologer i stället för ren— odlade barnpsykiatrer och barnpsykologer.»

Hr Ahnsjö: »Eftersom jag suttit med i båda kommittéerna kanske jag kan svara

på denna fråga. I korthet ser jag situationen på följande sätt. För barnen har vi barnpsykiatriska polikliniker, rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor för de psykiskt sjuka barnen. Vi har också om vi får verksamheten utbyggd som vi vill ha den —— en mentalhygienisk basorganisation i form av barnavårdscen- tralerna. Vi har dessutom skolan med skolpsykologer och skolkuratorer och vi har lärarna som bör fungera som de mentalhygieniska kraftfälten i samhället.

När det gäller vuxna människor har vi psykiatriska kliniker för de psykiskt sjuka, men vi har ingenting som motsvarar vare sig barnavårdscentraler, skol— psykologer eller lärare. Människor har snart sagt inga andra än tidningarna att vända sig till med sina bekymmer. För den skull har vi velat bygga upp familje- rådgivningen. Vi ser den som en helt ny organisation, skild från såväl sjukvård som socialvård.

Vi har ansett att det inte har funnits anledning att föra samman familjerådgiv- ningen med den psykiska barna- och ungdomsvården, men på den punkten kan naturligtvis meningarna vara delade. Familjerådgivningskommittén har emellertid sett saken på det sätt jag skisserade.»

Skolans roll i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Vid två sammanträden, den 5 april 1957 och den 14 april 1959 behandlades sko— lans möjligheter att upptäcka och förebygga anpassningsstörningar hos barn och ungdom.

Som experter vid sammanträdet den 5 april 1957 om »Skolan och de anpass- ningsstörda barnen» hade kallats folkskolinspektör Sixten Marklund, Härnösand, läroverksadjunkt Lennart Husén, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, Stock- holm, samt tillsynslärare Sven Johannesson och folkskollärarna Gösta Skoglund och Lars österling, Göteborg.

Hr Marklund påpekade att unga lagöverträdare ofta torde återfinnas bland sådana barn och ungdomar som tidigare har varit disciplinärt missanpassade i skolan eller eljest haft skolsvårigheter.

»Skall man jämföra disciplinen i skolorna sådan den är nu med disciplinen förr, uppreser sig naturligtvis en mängd svårigheter. Det talas allmänt om att disciplinen, ordningen och uppförandet, har allvarligt försämrats. Vi har också anledning tro att det förhåller sig så. Försämringen torde Väl vara en av de många konsekvenserna av övergången från ett gammalt bondesamhälle till ett industrialiserat samhälle och den därmed följande uppluckringen av allmänna normer.

En efter det andra världskriget tillsatt utredning, 1947 års skoldisciplinut- redning, har försökt utreda i vad mån skolans disciplinsituation nu är sämre än förut. Inte mindre än 8 000 lärare _ av vilka dock endast omkring 52 procent svarade _ tillställdes vissa frågor om disciplinen i skolan. Av dem som svarade angav 61 % att ordningen och uppförandet i skolan hade allvarligt försämrats under den senaste tiden. Utredningen var inte objektiv i den betydelsen att den byggde på neutrala observationer utan återgav endast lärarnas syn på saken. Det är dock lärarna som uppfattar och upplever själva problemsituationen. —— ——

Vi har i huvudsak två slag av anpassningsstörningar i skolan. Vi har individu- ella, mera sporadiska beteenderubbningar, såsom skolk, fusk, lögn, trots, aggres- sivitet, översitteri, nonchalans o. s. v. Sådana uppförandeproblem förekommer endast i isolerade fall. Man kan inte i en vetenskaplig undersökning säga åt en

lärare att han skall rangordna sina elever exempelvis efter hur de skolkar, när det bara är ett par av eleverna som skolkar.

Men det finns och där vill jag påstå att det nya i skolans situation ligger — en rad av allmänna ordnings- och uppförandeproblem, som inte avser endast enstaka elever utan som mer eller mindre berör alla. Eleverna uppvisar en till- tagande allmän pratsamhet och oro, en störande motorik och bullersamhet. Detta gäller själva normalklientelet i folkskolorna och problemet är alltså inte begrän- sat till de direkt missanpassade, till eleverna med beteenderubbningar. Normal— klientelet har blivit betydligt mer svårhanterligt i den betydelsen, att det är svårt att åstadkomma arbetsro i skolan. Detta känner alla lärare till, i synnerhet lärare i tätorter. Det är ett problem av allmän art, som uppträder i själva den kollektiva situationen och som är betingat av att det samlas så många elever i en klass eller i en skola.

Vilka formella möjligheter har då skolan att motarbeta anpassningsstörningar? Lärarens åligganden härvidlag finns angivna i folkskolestadgan. Där står att han skall ge sina elever en god uppfostran, goda kunskaper, handla med kärleksfullt ansvar 0. s. v. — — Skolans uppgifter preciseras närmare i 1955 års under- visningsplan, där det anges att folkskolan har till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning, att medverka till en harmonisk utveckling av de ungas individuella anlag samt att i samverkan med hemmen fostra de unga till själv- ständiga och ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar.

Detta ger inte mycken ledning i fråga om de vägar som leder till målet. Hur skall man för övrigt definiera begreppen god uppfostran och god karaktär? Vad avser vi egentligen med självständig personlighet? Man kan inte bara säga till en lärare att han skall gå in till sin klass och ge eleverna litet karaktärsfostran nästa lektion. Meningen är att skolans arbete i sig självt skall vara karaktärs— fostrande. Lektionerna i de olika ämnena skall fostra till goda arbetsvanor och till samarbetsvilja. De skall ge tillfälle till arbete, enskilt och i grupp, och genom själva den form i vilken arbetet fortgår skall man komma fram till att eleverna blir toleranta, har respekt för andras åsikter.

För att arbetet i skolan skall försiggå störningsfritt behövs det emellertid en yttre ram av gemensamma värderingar och handlingsnormer; man måste ha samma spelregler. Ställer sig någon elev utanför detta regelsystem och därigenom medvetet eller omedvetet motarbetar skolans arbete, måste man på något sätt för- söka få in honom inom ramen för de värderingar, som ligger till grund för skol— arbetet. Vi har med andra ord behov av korrigerande åtgärder i skolan.»

Hr Marklund berörde de disciplinmedel som kan komma ifråga (sammanträ- det ägde rum före den nya folkskolestadgans tillkomst) samt möjligheterna att placera om en elev från en klass till en annan och att placera elever i special- klasser av olika slag. Vidare framhöll talaren att läraren var skyldig att samar- beta med föräldrar, Skolläkare och skolsköterska och fortsatte:

»Vad angår skolans reella möjligheter att undgå disciplinsvårigheter, får vi först tänka på att skolan tar emot eleverna i sjuårsåldern. Psykologisk forskning har visat att de då redan är mycket långt komna till sin personlighet. Den lärare som har haft eleverna i fem eller sex år vet också, att de visserligen förändras mycket men endast inom en viss ram. De är med andra ord till mycket stor del färdiga individer redan när de kommer till skolan. Sju å åtta år är en ganska kort tid att påverka dem. Dessutom har vi dem i skolan endast fem till sex tim- mar per dag.

Skolans totala situation är inte heller alltid så gynnsam. Vi har lokal- och lärarbrist och vi rör oss med stora, tungrodda klasser. De stora skolorna är ock-

så en svårighet. De ger kollektivsituationer, där individen mer eller mindre för- svinner i massan.

Så har vi den påtalade ohörsamheten, den bristande lystringen och uppmärk- samheten från elevernas sida. Ungdomar i tätorterna har varit tvungna av ren självbevarelsedrift att lära sig skala bort onödiga hörsel— och synintryck. Vi kan inte assimilera alla intryck utan måste avskärma en del. Det är därför nästan orimligt att fordra total lystring i skolklasserna och det är mycket förståeligt, om eleverna ibland lyssnar och ibland inte lyssnar alls. _ _ _

Skolan saknar möjligheter till en så långt driven individualisering som skulle behövas. Vi har visserligen förstärkningsanordningar och vissa hjälpmedel, men vi skolfolk tycker att det är bara lappverk. Vi kan flytta över elever till hjälpklasser, där de får en mer anpassad lärokurs, och de som är missanpassade rent disciplinärt kan föras över till observationsklasser o. s. v.

Den omständigheten att det vistas så många elever i samma skolsal gör att undervisningen inte kan individualiseras i tillräcklig grad. Grupparbete anges ofta som ett slags patentlösning. Jag har själv gjort en liten undersökning för att utröna vad eleverna tycker om arbete under mera fria förhållanden, då de får röra sig fritt i skolsalen, t. ex. i en slöjdsal, eller måla med vattenfärg eller gymnastisera, i motsats till mer bundna former av arbete, när man sitter i sin bänk och lyssnar på en lektion eller arbetar med penna och papper. Det befanns, att man genom att övergå till en mera arbetsskolcmässig aktivitetspedagogisk un- dervisning ökade trivseln för ett antal elever men märk väl _ i huvudsak för dem som redan var väl anpassade. För dem, som var missanpassade och tyckte att skolarbetet var trist, var arbetsformen däremot ganska likgiltig.

Detta ger en antydan om att en progressiv aktivitetsbetonad undervisning för- utsätter att barnen även utanför skolan befinner sig i en sådan progressiv situa- tion. Annars blir undervisningen för dem konstlad och kanske i viss utsträckning obegriplig. — — _

För att slutligen beröra forskningen på detta område vill jag säga att den inte får ses isolerad. Man bör helst själv ha suttit i katedern för att kunna bedöma vissa forskningsresultat, som ju ofta förutsätter konstlade situationer och strängt fasthållna villkor för att kunna generaliseras.

Skolkning har utretts närmare i Göteborg av överlärare Lars Landin. Han kom till det resultatet att skolkarna _ liksom klientelet vid ungdomsvårdsskolor och ungdomsanstalter _ är psykiskt och fysiskt sämre utrustade än andra indi- vider. De har en torftigare hemmiljö och är emotionellt omogna. Mycket vanligt var det med alkoholism och arbetslöshet i hemmen o. s. v. Det är alltså samma bakgrundsfaktorer som man stöter på i andra sammanhang.

I Göteborg har dr Erik Gedda undersökt nervösa rubbningar hos skolbarn. Detta är ju inte disciplinproblem i egentlig bemärkelse, men det kan inte förne- kas att motorisk oro och allmän pratsamhet är symtom på en inre oro. Gedda fann, att 44,5 % av eleverna i fjärde klass led av nervösa rubbningar. Han följde dem i fyra år och fann att de nervösa symtomen gick tillbaka en aning. Tillfrisk— nanden och förbättringar var fler än försämrade och nyinträffade fall. Sådana symtom som fingersugning, nagelbitning och stamning var emellertid mycket resistenta.

Jag har också själv gjort ett par undersökningar i Luleå för ett par år sedan. Ett avsnitt gällde i vad mån dålig disciplin försämrar arbetsresultatet, sådant det återges i betygen. De indisciplinerade eleverna visade sig ha påtagligt sämre arbetsresultat än övriga elever. Detta gällde främst pojkarna. En störande individ

i klassen presterade klart mindre genomsnittligt än en icke störande elev med samma intelligensvärde.

_ Att pojkar stör mer än flickor vet vi sedan förr. Någon skillnad på social- grupperna fann jag däremot inte. Ett annat intressant resultat gällde elevernas egen trivsel. Man skulle ju kunna tro, att de bullersamma, störande och missan- passade skulle trivas uppenbart illa, men det visade sig där vara ett mycket svagt samband eller kanske snarare inte något samband alls. Dessa elever trivdes på det hela taget lika hyggligt eller lika dåligt som de andra. Det fanns med andra ord vantrivsel även bland de elever som skötte sig mycket bra.

Inte heller var de indisciplinerade eleverna direkt impopulära i kamratkret- sen utan visade spridning åt bägge håll. Det fanns de som var mycket populära och det fanns de som var helt isolerade i kamratkretsen.

Själva huvudundersökningen avsåg emellertid att komma åt en bakgrunds- variabel, nämligen hemmets uppfostringsattityd, dess uppfostringsnorm. Jag använde ett amerikanskt attitydschema, med en rad påståenden som föräldrarna skulle instämma i eller förneka. Sådana påståenden var t. ex. 'Barn bör inte få blanda sig i vuxnas samtal,, *Utökad frihet gör eleverna slarviga och oordentliga', ”Nu för tiden får barn alltför sällan smaka riset”, ”Läraren måste vara hårdkokt för att hålla god disciplin i klassen”, *Ett barn skall lära sig att lyda utan att fråga” 0. s. v.

Dessa påståenden är sådana att ett instämmande eller ett avböjande alltid tar ställning för eller emot barnets egna behov. Antingen är man barncentrerad i sitt tänke- och handlingssätt eller också är man motsatsen, icke barncentrerad, icke barnförstående. Efter sina svar kunde föräldrarna grupperas från helt barn- förstående och samarbetsvilliga till helt dominanta med en bestraffande attityd och med en uppfostringsmall av rent diktatoriskt mönster.

Föräldrarna fördelade sig högst normalt med majoriteten på mitten av ska— lan. Om man tog ut föräldrar ur extremgrupperna _ de som var mycket barn- förstående och de som var mycket dominanta och såg efter hur deras barn var anpassade i skolan, hur de betedde sig i fråga om pratsamhet, motoriska stör- ningar, individuella rubbningar av typen skolk, fusk, lögn, aggressivitet etc., be- fanns det vara ett svagt positivt samband så till vida, att barn till barnförstående föräldrar uppvisade färre disciplinära störningar. Risken var större för de do- minanta föräldrarna att deras barn skulle bli missanpassade i skolan.

Resultatet av undersökningen, som gällde ett material på 550 elever och deras föräldrar, är helt i överensstämmelse med en nyligen i Stockholm företagen un— dersökning av betydligt större omfattning!-

Min undersökning visade att sambandet inte var så enkelt, att det med tillta- gande dominans hos föräldrarna blev tilltagande störningar hos barnen. Tvärt— om var störningarna lägst en bit upp på dominansskalan, alltså hos de elever vil- kas föräldrar inte var de mest samarbetsvänliga. Även lärarna fick svara på sam- ma attitydformulär som föräldrarna och det befanns att lärarna grupperade sig ungefär kring den nivå på dominansskalan, där störningskurvan var lägst. Detta kan ju inte leda till den slutsatsen att lärarna skulle företräda en rätt uppfatt- ning. Det var lärarna som hade bedömt störningarna, och det avgörande var vad som utifrån deras normer och attityder var att betrakta som störande och icke störande. Det rör sig alltså om ett samordningsproblem. Kan vi få större likheter i tänke- och handlingssätt mellan föräldrar och skola, så kan vi reducera stör- ningarna. — — —

1 Lennart Husén, Torsten Husén och Nils-Erik Svensson: »Elever, lärare, föräldrar», Stock- holm 1959.

Rent allmänt kan sägas, att störningarna hos skoleleverna är ett stadsproblem. Jag har tre städer i mitt inspektionsområde och 11 landsbygdsdistrikt. Det är inget tvivel om att det bara är i städerna som det förekommer disciplinproblem i egentlig mening. Man kan cyniskt fråga sig om inte disciplinsvårigheterna är det pris med vilket vi får betala stadens alla materiella fördelar. Därmed skulle väl även ungdomsbrottsligheten cyniskt sett vara det pris, med vilket vi får be- tala vår höga standard, något som ingalunda betyder att det måste fortsätta att förhålla sig på det sättet.»

Hr Husén uppehöll sig huvudsakligen vid de problem som vållas av vissa elevtyper på folk- och enhetsskolans praktiska högstadium.

»Det är mina egna erfarenheter som lärare i skilda skolformer jag här kom- mer att redogöra för, sedda mot bakgrunden av vetenskapliga undersökningar som jag varit med om. Men det är också fråga om andras erfarenheter. Jag har under flera år haft anledning att resa omkring i landet och diskutera utform- ningen av undervisningen för just eleverna på det praktiska högstadiet, spe- ciellt de elever som är i någon form missanpassade till skolan.

Jag kommer i första hand att syssla med de barn, som vi kallar problembarn och av vilka en stor procent hamnar i någon form av ungdomskriminalitet. Det är de förebyggande åtgärderna jag i första hand kommer att uppehålla mig vid; korrektionsmedlen lämnar jag helt åsido.

En mer eller mindre retorisk fråga kommer oupphörligt igen när det är tal om utformningen av undervisningen på högstadiet, vare sig det gäller enhets- skola eller icke enhetsskola: Vad skall vi göra med de praktiska klasserna? Man vet att undervisningen där inte är lämpligt utformad i många avseenden. Lika säkert är att man inte får något svar på frågan. Man vill gärna skjuta problemet åt sidan.

Vilka är det som hamnar i de praktiska klasserna? Det är i allmänhet sådana elever, som inte är teoretiskt inriktade. Bland dessa finns det en grupp, som är påtagligt missanpassad i skilda avseenden. De placeras i de praktiska klasserna därför att man inte kan tänka sig dem på något annat ställe, i realskola, enhets— skolans teoretiska högstadium el. dyl. De bildar ett orosferment av stora mått, kommer ofta i konflikt med lärare och kamrater, med samhället och auktorite— ter över huvud taget. Förberedelsen till att många av dem skall sjunka ned i träsket har börjat.

Det trista är att man många gånger ser, hur en elev dekar ner sig mer och mer, men att man kan göra mycket litet åt det för närvarande. Han får i många fall inte den skolning, utbildning eller behandling, som han borde få.

Den första punkt som jag skall stanna vid, där jag menar att kritik kan sättas in, är utformningen av skolans undervisning i vidaste bemärkelse. För denna speciella grupp —— kanske mellan 5 och 10 % av eleverna som är allmänt nega- tiv till skolan, rent av aversionistisk ibland, är kursplanen över huvud taget inte sådan den borde vara. Hur blir det i allmänhet med dessa elever?

De mer passiva och hämmade, är kanske de allvarligaste fallen fastän läraren ofta inte ser det så, därför att de inte stör utan sitter av undervisningen. Frågan är om inte här överförs en inställning ut i arbetslivet, som är rent skadlig. I vissa fall och för vissa lärare lär skolan dessa elever att komma undan arbete och något av detta tillämpar de sedan ute i arbetslivet.

Andra är aggressiva och besvärliga och en av orsakerna därtill är att de inte kan följa med undervisningen. Det finns inte lämpliga läroböcker, hjälpmedel 0. s. v. Många av dem har mycket bristfällig läsfärdighet och kan inte tillgodogöra sig texterna, och även om de kan det, upplever de texterna som något likgiltigt.

De uppvisar en allmänt likgiltig och negativ inställning till skolan. De kommer på kant med läraren, vilken så småningom blir trött på elever som stör jämt och ständigt i klassen. Han måste ständigt syssla med dessa, ofta utvecklingshäm- made elever och läraren känner att han inte gör vad han kan för de duktigare eleverna. Läraren är som en person som skall spela schack med 36 motspelare på en gång; inte bara simultanschack, där han går från den ene till den andre, utan han måste göra 36 drag på en gång.

Här har vi alltså ett differentieringsproblem av stora mått. Vilken är den lämpligaste skolgången för dessa problembarn och den lämpligaste för de posi- tivt inställda, de arbetsvilliga och målinriktade?

Efter vad jag kan förstå skulle det lämpligaste för många av dessa elever vara en betydligt kraftigare inriktning av kursplanerna mot praktiska sysselsättning- ar än för närvarande. Bara dessa pojkar och flickor får något att syssla med, så att de blir aktiva och får arbeta, löses många av problemen. Om de får syssel- sättning som de går i land med, kan många av dem arbeta intensivt. — _ Ofta kan det vara fråga om enkla rutinjobb. Efter vad jag kan förstå har man i skol— kommissionen tagit miste, när man trott att de enkla rutinjobben är något som eleverna tycker är tråkiga. De mera begåvade kanske tycker så men inte många av dessa utvecklingshämmade och svagt begåvade elever. De känner att de be- härskar sådana uppgifter och man har i alla fall gjort en insats, om man kan hålla dem sysselsatta. Över huvud taget bör kursplanerna ta mer sikte på aktivitet. Mycket av det teoretiska stoffet borde bakas in i mera praktiska sysselsättningar.

Vidare bör många av dessa elever få komma ut mer i det praktiska arbetslivet. Men då får man inte placera dem var som helst utan exempelvis på en mindre verkstad, där det finns någon lugn och trygg förman eller verkmästare som kan se till dem. Det kan många gånger gå alldeles utomordentligt med en sådan pla- cering. Kommer de till ett större företag, går det däremot inte så bra.

Avslutningsvis kan jag på denna punkt säga, att en mer elastisk skola helt en- kelt är nödvändig. Även om det lätt blir oro i skolan, då man löser upp den fasta organisationen, får man kanske gå ifrån den traditionella klassrumsundervisning- en litet mer än för närvarande.»

Hr Husén kom också in på frågan om lärarutbildningen. »Jag har sett, i första hand i enhetsskolan, hur allvarligt många lärare har miss- lyckats, därför att de har fått elever som de inte kunnat undervisa. Det har kom— mit unga och entusiastiska lärare direkt från universitet eller högskola. De har varit högeligen intresserade av sina ämnen, men så har de fått en klass med flera elever som inte haft något som helst intresse för teoretiska sysselsättningar. Läraren har inte haft förmåga till de enklaste handgrepp och därmed menar jag inte aga för att få ordning på klassen. Det har blivit rörigt och oroligt och läraren har inte vetat vad han skulle ta sig till. Han har domderat och stått i och snart har det varit kaos. — Dessa unga lärare med akademisk utbildning kan ofta inte klara av en praktisk klass, få lugn, ordning och arbetsro i klassen. De har inte utbildning härför och har aldrig blivit i tillfälle att ställa in sig på dessa elevers nivå. Detta leder till sammanbrott och ständiga tvister och slitningar. Dessa elever behöver en lärare som tar hand om dem de flesta timmarna, helst så många timmar som möjligt; en lärare som är intresserad av att undervisa just dem. Och för detta skall han ha betydande lättnader i sina övriga arbetsuppgifter.

Det är mycket påfrestande att undervisa i en klass med praktiskt inriktade ele— ver, där alltför många är labila och oroliga, utvecklingshämmade osv. Men sam- tidigt märker man hur roligt det är att undervisa dem och vilken tacksamhet de visar om man ger dem uppgifter som de går i land med och om man är vänlig

och hygglig emot dem. Man får också erfara vilka känslobindningar som kan uppstå, kanske de enda positiva känslobindningar som dessa elever har kunnat knyta i hela sitt liv. Deras magister eller fröken kan bli den fasta punkten i till- varon. Många av dessa elever räddas av sina lärare.»

Hr Husén kritiserade den enligt hans mening felaktiga löneplaceringen av å ena sidan de akademiskt utbildade lärarna som undervisar på enhetsskolans teo- retiska högstadium och å andra sidan folkskollärarna på det praktiska högstadiet.

»Hr Marklund talade om mammutskolorna, som i diskussionen kanske har kom- mit litet i skymundan av de stora klasserna. Dessa alltför stora skolor ger elever- na möjlighet till anonymitet och ligabildning. En missanpassad elev kan mycket lätt dra med sig andra elever i brott mot skolans förordningar och mot samhäl- let. Läraren i mammutskolan har ingen möjlighet till kontroll. Han vet inte rik- tigt vad som sker i detta väldiga kollektiv av elever, där det bland annat bedri- ves pennalism i skymundan.

Jag skulle vilja uppehålla mig något vid förhållandena utanför skolan. Som det nu är i de större städerna i varje fall i Stockholm känner läraren ofta en viss hjälplöshet. Han hamnar ofta i ett slags resignation och anser sig ingen- ting kunna göra med tanke på det oerhört kraftiga miljötryck och de splittrande moment av olika slag, som eleverna är utsatta för utanför skolan. Då skolan nu har övertagit en hel del av hemmens uppfostringsfunktioner, måste enligt min mening skolan engagera sig mer i utomskolsaktiviteten än den för närvarande gor.

I Göteborg har man i ett avseende kommit längre än i Stockholm. Där har man en kuratorsverksamhet, som har slagit väl ut. Skolkuratorerna har där i många fall gjort en stor insats för att leda missanpassade elever till rätta.

Jag tycker nog att man har schematiserat litet väl mycket när man de senaste åren har lagt skulden för barnens missanpassning på hemmen. Ideligen träffar man på fall, där mamman helt enkelt inte orkar med. Hon vill och försöker få pli på pojken eller flickan, som har kommit litet på sned, men hon orkar inte. Hon har inte tillräcklig kraft och hon har kanske andra personliga problem. Visserligen kan mamman vara litet prestigeinställd och göra det svårt för lära- ren eller kuratorn, men tar man det litet försiktigt så kan man ofta hjälpa mam- man och därmed också indirekt pojken eller flickan.

Men det förskräckliga är ju att vi i skolan så ofta ser, hur en elev håller på att komma på sned, och ingenting kan göra åt det. En erfaren lärare ser ofta på en pojkes yttre uppträdande han kan vara ovanligt passiv, stillasittande, overksam eller också visa en större motorisk oro än vanligt, agressivitet gent- emot kamrater, ovårdad klädsel etc. att det är något fel i hemmet eller i kamratkretsen. Om vi hade en utbyggd kuratorsverksamhet i någon form skulle man kunna göra en stor insats i förebyggande syfte för dessa elever, som så lätt hamnar på sned och liksom står på lut för att falla ned i träsket.»

Hrr Johannesson, Skoglund och öster-ling redogjorde för skolkuratorsinstitu- tionen i Göteborg, varvid hr österling speciellt uppehöll sig vid kuratorsverk- samheten i hjälpskolan.

Hr Johannesson: »Skolkuratorsinstitutionen i Göteborg tillkom efter en tid— ningsdebatt, där det bristande samarbetet mellan polis, barnavårdsnämnd och skola påtalades. Institutionen är en påbyggnad av en kuratorsverksamhet, som tidigare ordnats av barnavårdsnämnden för hjälpskolans elever, som är i sär- skilt behov av stöd i övergången mellan skola och arbetsliv.

Staden är indelad i 18 distrikt med en kurator i varje. Dessutom finns för hjälpskolans elever tre kuratorer, vilka arbetar på ett något annorlunda sätt och

Före samordningen av barna- och ungdomsårendens behandling kunde det ta över halvåret, innan ett ärende hann från polis till skola över barnavårdsnämn- den. Numera går handläggningen i Göteborg mycket snabbare, särskilt sedan kriminalpolisen avdelat särskild personal, som ägnar sig helt åt ungdomsårenden. Denna personal lär känna klientelet och har fått förnämlig erfarenhet av förhör och utredningar av fall, då skolungdom är inblandad; i sådana fall går ärendet alltid till vederbörande kurator. Vi vill betona det värdefulla i denna anordning. Barn har som bekant ett ganska kort minne, och ju snabbare ett ärende blir ut- rett, dess större är möjligheten att utredningen går till botten och dess snabbare kan korrigerande åtgärder vidtagas. Man får heller inte glömma den fara, som ligger i en allt för lång tid mellan utredning och åtgärder — eleven kan fortsätta med sitt oordnade leverne i känslan av att skolan ingenting får reda på.

Det bör nämnas, att barnavårdsnämnden sedan något år tillbaka har en sär- skild kontaktman hos kriminalpolisen. Denne kan ingripa, då ett ärende är sär- skilt elakartat och kräver nämndens omedelbara behandling. Det kan t .ex. röra sig om en redan känd elev, som gjort sig skyldig till ytterligare och svårare brott.

Kuratorerna är typiskt dubbelanställda. I egenskap av kuratorer lyder vi un- der och avlönas av barnavårdsnämnden, men förutsättningen för att vi skall få tjänstgöra som kuratorer är, att vi är i tjänst varande lärare just i det skoldistrikt, där vi är kuratorer. Kort sagt, vi skall vara verkliga fältarbetare med hemortsrätt i skoldistrikt. Dubbelanställningen ger oss den fördelen att vi kan välja mellan att presentera oss antingen som lärare eller som barnavårdsnämndens tjänste- man.

Skolkuratorerna har arbetat sedan år 1944. Vi har givetvis fört rätt noggranna anteckningar om samtal med lärare, barnavårdsnämnd och andra för fallet in— tresserade. Vidare har vidtagna åtgärder noterats. Vi tror, att det i detta material finns anteckningar, som vore värda ett grundligt studium. Inte för en statistiker, utan för en som ställer frågor och undrar, om vi eller skolan eller föräldrarna eller läkarna eller barnavårdsnämnden eller skolbyrån handlat rätt eller fel. Kort sagt: Varför gick det så illa som det gick? Den frågan måste man tyvärr ofta ställa sig. Vi får dock inte glömma, att det stora flertalet barn är högst nor- mala och präktiga och blir bra människor.

Det klientel, som bekymrar oss mest, är de barn, som redan mycket tidigt visar sådana tendenser, att den erfarne läraren eller kuratorn befarar en oroande ut— veckling. Vi tror, att barnbrottsligheten är ett ganska försummat kapitel. I års- berättelse efter årsberättelse har vi betonat, att brottsligheten börjar allt tidigare och att brotten blir allt grövre.

Ofta ligger det något förlamande över debatten om vilka åtgärder man skall vidtaga mot det mycket unga klientelet. Det är som om ingen vågade fatta ett beslut. Det blir ofta bara papper och ord. Det blir månader och rent av år av väntan och funderingar, läkarundersökningar, nya förlåtelser och eftergifter. Under tiden utvecklas den för brott disponerade till att bli ännu mera ”tuff”. Möj- ligen för att inte säga säkerligen, kan det bero på att han inte möter verklig reaktion mot sitt handlande.

Ibland har man den otäcka känslan av att barnavårdslagarna är sådana, att effektiva ingripanden mot föräldrarnas vilja inte kan vidtagas, förrän barnet har nått en så hög grad av brottslighet att möjligheterna till en återvändo är myc- ket små. Som det nu år, måste fallen ”mogna” så mycket, att en barnavårds- tjänsteman utan risk för bakslag kan överlämna ärendet till länsstyrelsen. Det är detta medvetna, kalla och av juridiska skäl motiverade väntandet på ,mognads-

ögonblicken” vi finner vara dålig barnavård, alls inte till barnets eller samhäl- lets bästa. I allt för många fall har vi måst stå som åskådare till en urspåring och bara fått vänta på katastrofen.»

Hr Johannesson betonade starkt de olägenheter som vållas av platsbristen på ungdomsvårdsskolorna och de kommunala upptagningshemmens bristande över- vakningsmöjligheter och fortsatte:

»För barn i skolåldern har vi diskuterat möjligheten att ordna ett så kallat skoldaghem i folkskolestyrelsens regi. I detta hem skulle elever, som inte är kvalificerade för omhändertagande av barnavårdsnämnden men som vi vet blir det, om ingenting görs, tas om band från morgonen till långt in på eftermidda- gen, men de skulle bo i sina föräldrahem. Eftermiddagssysselsättningarna är inte det minst viktiga. Det gamla talet om 'den fåfäng går” har fortfarande sin giltig- het. Vi tror att detta slag av förebyggande verksamhet, som vänder sig till ett bestämt klientel, som kräver särskild tillsyn, vore värdefull. En vårdform som denna är dels billig, eftersom eleven inte stannar kvar över natten, och dels ett mindre allvarligt ingrepp än ett skiljande från föräldrahemmet. Skoldaghemmet skulle kunna anordnas som en skola med små verkstäder och med idrottsplats m. m., så att man verkligen kunde sysselsätta eleverna.

En del av kuratorsklientelet måste av olika anledningar skiljas från sin klass och placeras i så kallade observationsklasser. Kuratorerna har insett, att det borde inrättas ett större antal sådana klasser och att dessa borde vara diffe- rentierade. En av oss utförd undersökning av behovet i Göteborg har gjorts i folkskoleklasserna. Det antal barn, som klasslärarna skulle önska förflyttade till dylika differentierade observationsklasser, beräknades i februari i år till 336 gossar och 110 flickor av f. n. 41 000 skolpliktiga barn. Behovet av placering i observationsklass var påkallat av skolk, störande uppförande och kriminalitet, d. v. s. snatteri och stöld.

I observationsklasserna bör skolkare, kriminella element samt för klassunder- visningen mycket störande elever undervisas för sig. Om dessa klasser inte bara skall bli ett slags avstjälpningsplats för att bereda normalklasslärarna drägliga arbetsförhållanden i deras allt för stora avdelningar, måste observationsklasser- na vara välförsedda med specialutbildade och intresserade lärare och med riklig undervisnings- och sysselsättningsmateriel. Ansvaret för intagningen bör åvila en pedagogisk nämnd. — — ——

Just de barn som hr Husen talade om är det stora problemet. Jag skulle vilja anknyta till vad han sade om de unga lärarna. Det är många gånger skolledningens fel, att det går galet. En ung lärare skall inte skickas ut till en sådan klass. Han skall ha snälla barn de första åren, medan han samlar erfarenhet. När han sedan är i sin lärarkrafts dagar, kan han tilldelas en klass med besvärliga elever.

Man kan inte begära för mycket i skolan av de pojkar, som varken vill eller kan tillgodogöra sig teoretisk undervisning. Om det nu blir enhetsskola, hoppas jag att det skall bli dispens för dem, så att de åtminstone får sluta efter 8:e klassen.

Sammanfattningsvis skulle vi skolkuratorer i Göteborg vilja säga: Vi ser tidigt, vilka som skulle behöva samhällets vård. Men uppskoven blir många, förlåtelser— na också, och samhällets allvarliga reaktion kommer så sent, att ofta ingen åter- vändo finns. Känslan av ansvar har avtrubbats. Vi önskar en lagstiftning, som markerar föräldraansvaret. Vi kräver bestämt att ungdomsvården ges sådana tillgångar, att en intagning vid ungdomsvårdsskola kan effektueras och inte bara blir ett protokollsutdrag.»

Hr österling: »— — — Jag skulle vilja ta upp vad hr Husén nämnde om över- gången från skolan till arbetet. I hjälpskolan i Göteborg har vi det så ordnat, att

hjälpskolekuratorn i praktiken fungerar som ett slags yrkesvalslärare. Han har att ta hand om den praktiska yrkesorienteringen. Han skall organisera den och han skall hålla vissa lektioner i klasserna med orientering om arbetslivet inom det begränsade fält, som hjälpskoleeleverna har möjlighet att anpassa sig till. Han skall också följa eleverna på deras arbetsplatser och han skall helst inhämta ett utlåtande från varje arbetsplats, vilket för övrigt är mycket värdefullt. Av hjälpklassklientelet blev för två år sedan 50 procent av eleverna sedermera an— ställda i de firmor, där de hade haft yrkespraktik. Det var alltså en påtaglig och praktisk hjälp de fick.

På hösten, när skolan är avslutad för vederbörande, söker hjälpskolekuratorn kontakt med alla f. d. hjälpklasselever. Det kan tyckas vara en otrevlig inbland- ning från samhällets sida och man har en känsla av att det är ett känsligt kapi- tel. I praktiken blir det så, att man lämnar majoriteten därhän, men man förvis- sar sig om att vederbörande har kommit i gång. Sedan utkristalliserar det sig en liten klick, som har de personlighetsdefekter som vi finner just hos det klien- tel denna konferens skall behandla. Det är där som hjälpskolekuratorn har sin huvudsakliga sysselsättning. Han skall vara en pappa i varje sådan familj, där dessa svagheter finns. Han kan utöva ett visst tryck på vederbörande. Kuratorn kan ge de andliga kryckor, den andliga korsett, som en del behöver.

Erfarenheten visar sanningen av ordspråket: Fåfäng gå, lärer mycket ont. Det gäller att få i gång vederbörande så tidigt som möjligt. Jag håller med hr Husén om att här är en förebyggande verksamhet kolossalt betydelsefull. Men på den punkten har vi också väsentliga svårigheter, därför att samhällets resurser inte räcker till. Detta visar sig redan nu i Göteborg, när vi skall placera ut eleverna i den praktiska yrkesorienteringen. Sedan har vi enhetsskolan som varje år byggs ut och även där förekommer praktisk yrkesorientering. Hur skall vi få tillräck- ligt med arbetsplatser till dessa elever och arbetsplatser som är intresserade av yrkesorienteringen?»

Hr Husén: »När det gäller förebyggande åtgärder bör man i första hand kon- centrera sig på vissa grupper av elever, nämligen dels de som går i specialklass och dels de som går i normalklass men står och vippar. Det är här närmast fråga om pubertetsungdomen på högstadiet.

Jag kan inte underlåta att än en gång understryka, att en av de väsentligaste åtgärderna är att få lärare, som är lämpliga för dessa elever och som verkligen vill engagera sig i detta arbete, som tycker om eleverna och kan syssla litet på fritid med dem 0. s. v. Men var skall man få tag i sådana lärare?»

Hr österling: »Jag vill livligt instämma i vad hr Husén säger om att man skall försöka uppmuntra lämlig personal att syssla med de svårhanterliga eleverna.

När jag beskrev hjälpskolekuratorernas arbete, hade jag den tanken att man borde kunna göra något liknande med normalskolekuratorerna. Man borde ge dem ungefär liknande uppgifter. De skulle inte följa hela det klientel som slutar skolan _ det finns det ingen möjlighet att göra _ utan just inrikta sig på dem, som har visat sig vara i behov av stöd. Det går inte med den nuvarande organisa- tionen. Normalskolekuratorerna har vid sidan av kuratorsarbetet 30 timmars tjänstgöring i skolan per vecka.

För oSs hjälpklasskuratorer ställer det sig litet annorlunda. Vi har 22 tim- mars tjänstgöring i skolan och dessutom kuratorsarbetet. Men vi är redan nu inne på att försöka få en ändring till stånd på den punkten. Inte för att få det bättre, för att slippa lektioner, utan för att vi skall kunna lägga ned mer tid på våra uppgifter som kuratorer.

När det gäller observationsklasserna har i varje fall i Göteborg lärarna i des-

sa klasser inte någon speciell utbildning för detta arbete. Nu har de alla person- liga kvalifikationer, som i hög grad uppväger en lång utbildning. Jag tror dock inte att det skulle skada, om man anordnade kurser för observationsklasslärare likaväl som man har gjort det för hjälpklasslärare. Det är framför allt viktigt därför, att det ger dessa lärare möjlighet att träffas och debattera gemensamma problem.»

Hr Marklund: »— _ _ Vad utbildning av lärare beträffar diskuteras nu in- rättandet av ett specialpedagogiskt seminarium. Jag tror att _ som det redan har sagts — lärarutbildningen brister mest i fråga om folkskolans högstadium. Universiteten är inga lämpliga lärarutbildningsanstalter i dessa fall; vi får hop— pas att lärarhögskolan blir bättre. Det man får där är en obligatorisk kurs i pedagogik. Den kursen innehåller naturligtvis mycket som är bra att veta, men så omsättbart i praktiken är det inte. Det är de praktiska övningarna som ger mest.»

Fra Margret Nilsson: »Det har talats om samarbetet mellan föräldrarna och skolan. Jag är rädd för att det är något, som står i folkskolestadgan men som inte förekommer ordentligt i praktiken. De föräldraaftnar, vi har haft i min hemtrakt, har gällt hela skolans elever på en gång och de har inte rört något vid det egent- liga skolarbetet utan andra saker, som Skolskjutsar och sådant. Man har inte kommit in på barnens anpassningsproblem och svårigheter. Det vore bättre med mindre föräldramöten, exempelvis för varje klass.

Jag vill instämma i vad lärarna här har sagt om de stora skolorna. Tjänar man nationalekonomiskt så mycket på att bygga dessa förfärligt stora skolor? Det blir mycket stim och stoj redan i en skola med 200 barn. Det kan inte vara häl- sosamt att få vara anonym i en så stor skara. Anledningen till att det inte är så mycket bråk i landsortsskolorna är kanske, att det är svårare att försvinna i mängden där. Kanske man i stället för att bygga stora skolor kunde ha vissa specialutrymmen gemensamma för flera skolor.»

Avslutningsvis diskuterades frågan om samarbetet mellan skola och hem, den lämpligaste utformningen av föräldraaftnar o. dyl. Det påpekades att sambandet mellan lärare och föräldrar i allmänhet fungerar bra när det gäller elever som sköter sig hyggligt i skolan. Föräldrarna till de barn där en fördjupad kontakt verkligen är påkallad är däremot föga intresserade av samarbete.

Till sammanträdet den 14 april 1959 om »Mentalhygienen i skolan» hade som experter kallats dr Gösta Rodhe, skolöverstyrelsen, överläkare Torsten Romer, Stockholms skoldirektion och skolsköterskan Anna-Britta Emanuelsson, Stock- holm.

Hr Rodhe gav en översikt av skolans möjligheter att utöva förebyggande men- talhygienisk verksamhet och att i samarbete med andra myndigheter vidtaga åt- gärder för att hjälpa ungdomar som kommit på glid.

»Som en förutsättning för det följande resonemanget gäller att vi tillmäter miljöförhållandena stor betydelse. Det är klart att även andra förhållanden spelar in, men det är ju miljön man mest aktivt kan rikta sig mot.

Vad först beträffar stadgor, anvisningar m. 111. finns det för folkskolans del i undervisningsplanen ett kapitel, om elever med anpassningssvårigheter. Där finns råd och anvisningar till lärarna om hur de skall förfara i olika situationer. För läroverken och de högre skolorna innehåller själva stadgan anvisningar om hur man bör förfara med anpassningsstörda elever och dessutom finns anvisningar om tillämpning av dessa bestämmelser. Vidare finns instruktion för Skolläkare

och skolsköterska, som tar fasta på deras uppgift att hjälpa barn med beteende- rubbningar.

Skolöverstyrelsen ordnar bl. a. kurser för lärare, Skolläkare och skolsköterskor, där barnpsykiatriska problem behandlas och där skolans möjligheter att hjälpa i enskilda fall tas upp till diskussion. Lärarutbildningen på detta område är inte enhetlig. Folkskollärarna får ju på seminariet utbildning i psykologi som skall utgöra grundvalen för deras handlande. Den utbildningen kanske inte all- tid är så matnyttig ur mentalhygieniska synpunkter. För lärarna i högre skolor, akademikerna, har vi förberedande lärarkurser, med föreläsningar där ämnet be- rörs, men som utbildning betraktat är detta klart otillräckligt. Vid lärarhögskolan är situationen möjligen bättre med en utbildning i psykologi som går mer på djupet. Man kan jämföra lärarnas psykologiutbildning med förskolepedagogernas, som är mycket mer ingående och där barnpsykologin spelar en mycket större roll.

Lärarna uppmanas i sina instruktioner att samarbeta med Skolläkare och skol- sköterska, kurator och psykolog i den mån sådan finns, för att hjälpa barn som har svårigheter att anpassa sig. Man kan nog märka vissa hinder för detta sam- arbete, beroende på den bristfälliga utbildningen i psykologi.

Av skolläkarna är de flesta tjänsteläkare, provinsialläkare eller praktiserande läkare i större orter. Specialister på barnpsykiatri finns ju bara i större städer. I läkarutbildningen ingår visserligen barnpsykiatri, men tillsvidare bara som en del i pediatriken. Vi har ju först helt nyligen fått en professur i barnpsykiatri och möjligheterna till utbildning är begränsade. _ I skolsköterskornas utbild- ning ingår inte barnpsykiatri i någon större utsträckning. Vi har dock som sagt kurser i skolöverstyrelsens regi, där vi går in på dessa problem.

Vad som brister i fråga om skolans möjligheter att hjälpa barn med beteende- rubbningar är lärarnas bristande kunskaper, skolläkarnas bristande kunskaper och deras rädsla för ett område där de känner sig osäkra och som de kanhända har för stor respekt för, det är också skolsköterskornas lika bristande utbild- ning på det barnpsykologiska och barnpsykiatriska området. Skolsköterskornas tjänstgöringstid är ofta för kort det är på få ställen som det finns heltidsan- ställda skolsköterskor och de deltidsanställda hinner inte med så mycket. De heltidsanställda har dessutom ofta för många barn i sina skolor.

Bakom skolhälsovården och bakom lärarna måste alltid specialisterna stå som ett andra led, främst då inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Men det är ju hittills endast få orter som har en utbyggd psykisk barna- och ungdoms- vård, beroende på bristen på läkare och psykologer. Därför är i många landsän- dar möjligheterna att utöva en verkligt förebyggande och behandlande verksam- het mycket begränsade. Vad beträffar landsbygden så är problemet kanske inte så stort. Vi måste dock ha klart för oss att skolläkarna i de flesta landsbygds- skolor inte har regelbundna mottagningar. De kommer på kallelse av distrikts- sköterskan _ särskild skolsköterska finns inte.

Förutsättningen för att skolan skall kunna förebygga anpassningssvårigheter på ett tidigt stadium, är ett samarbete mellan alla berörda parter, lärare, skollä- kare, skolsköterska och hemmen. Detta samarbete kan ju gestalta sig rätt olika och vara i olika grad intensivt. Mycket beror på lärarens initiativ, hans intresse och hans engagemang i sina elever. Erfarenheten visar att om man har ett sam- arbete, där läraren, skolläkaren, skolsköterskan och föräldrarna samråder, har kontakt med varandra och snabbt reagerar för en begynnande missanpassning, så föreligger det större möjligheter att förebygga allvarligare anpassningssvårigheter än om var och en arbetar på sitt plan och samarbetsviljan inte finns från alla håll.

Skolans möjligheter att påverka hemmen, som ju är den väsentligaste faktorn, kanske inte alltid är så stora som man skulle önska. Det beror ju mycket på vars och ens inriktning, på skolläkarens, skolsköterskans och lärarnas förmåga till samarbete med hemmet, deras intresse för problemet och deras kunskaper i äm— net. Det har ju mycket talats om kuratorer och psykologer i skolorna, och man har måhända framställt den ena eller andra av dessa grupper som den som skall kunna lösa problemen i och utom skolan när det gäller skolbarnen. Detta är nog att tillmäta dem en alltför stor betydelse. Så som psykologutbildningen f. n. är gestaltad är psykologernas möjligheter att individuellt behandla psykiskt störda barn begränsade. De psykologer som inom överskådlig tid kommer att verka i skolorna kommer att ha mer organisatoriska och administrativa uppgifter utan stora möjligheter att ingripa aktivt.

Vad beträffar kuratorerna, som från andra håll framförs som de som skall lösa problemen, är det klart att så som deras arbetsuppgifter har skisserats av skolöver- styrelsen faller ett aktivt ingripande beträffande elever med anpassningssvårig- heter i viss mån utanför deras verksamhet.

De mentalhygieniska problemen kan inte lösas av någon ensam. Det måste ske i samarbete mellan alla berörda parter. Det förfaller mig vara synnerligen viktigt att denna känsla för behovet av samarbete blir vidare accepterad och att ingen- dera av de parter som jag har nämnt får en känsla av att den på egen hand skall kunna lösa problemen. Endast tillsammans kan vi dra vårt strå till stacken och göra den lilla insats vi kan för att förebygga missanpassning.»

Hr Ramer skildrade hur den mentalhygieniska verksamheten bedrivs i Stock- holms folkskolor och beskrev till att börja med hur man söker bemästra pro— blemen med de icke skolmogna barnen genom skolmognadsklasser och förskole- klasser.

»Enligt min mening vore kanske det allra bästa att inte ha några skolmognads- prov alls. Jag tror nämligen det vore bäst om alla skolpliktiga barn kunde tagas emot av skolan i en adekvat form som verkligen svarade mot deras utveckling, så att ingen behövde riskera att känna sig tillbakavisad. Det är utan tvekan så, att för en del av de barn som blir tillbakavisade och som vi inte kan bereda plats i skolmognadsklasser eller förskoleklasser blir detta ett mentalt trauma _ de kän- ner sig litet utanför sina kamrater, de får ofta glåpord o. dyl. efter sig, därför att de inte går i skolan. _ Av den anledningen ser jag det som ett mycket viktigt mentalhygieniskt önskemål att kunna bygga ut skolan nedåt. Enligt min mening är en utbyggnad nedåt betydligt viktigare ur mentalhygienisk synpunkt än ut- byggnaden uppåt.»

Barn som visar beteenderubbningar av olika slag, inte klarar skolarbetet etc., hänvisas till undersökning av skolpsykiater, vanligtvis efter anmälan av sin klass- lärare. Hr Ramer beskrev gången i undersökningsförfarandet och fortsatte:

»När barnet kommer till skolpsykiatern är i regel också någon av föräldrarna närvarande. Vi får då framlägga vår syn på saken för dessa och tillsammans med dem och klassläraren föreslå en lämplig åtgärd. Därefter går papperet till veder- börande rektor för specialklasserna _ och det blir hans sak att pröva alltsam- mans om igen ur pedagogisk synpunkt och sedan ordna med den åtgärd som har föreslagits.

De åtgärder vi föreslår kan vara skoluppskov eller hänvisning av barnet till någon annan undersökning. I en del fall, och särskilt när det gäller barn med mera påtagliga beteenderubbningar, hänvisar vi dem till en central för psykisk

barna— och ungdomsvård, eller också försöker vi få in dem på en barnpsykiatrisk klinik eller kanske på någon annan specialavdelning. I en hel del fall kan det också bli sådana förslag som byte av lärare eller skola. _ Ibland vill lärarna myc- ket gärna att vi skall yttra oss om huruvida barnet bör gå om en klass eller inte. Vi överlåter naturligtvis alltid åt vederbörande klasslärare att avgöra detta, men vi kan dock yttra oss till en del på den punkten. Vi brukar försöka ordna det hela i en mentalhygieniskt riktig form, genom att t. ex. befria barnet från den senare delen av vårterminen och försöka få det placerat på landet, så att det slip- per att gå i skolan under sista delen av terminen. Därmed vinner vi också att barnet självt hellre accepterar att det skall gå om klassen, vidare att det i kamra- ternas ögon faller sig naturligare att barnet på detta sätt skall gå om klassen.

Detta är bara några exempel på de åtgärder som vi vidtar. I ett stort antal fall blir det sedan frågan om överförande till specialklasser, varav den största kate— gorin är hjälpklasserna. _ _ _

Det kan kanske vara av ett visst värde att jag här nämner något om hjälpklass- elevernas prognos i fortsättningen. Jag har själv gjort en undersökning av förut- varande hjälpklasselevers prognos. Den gällde omkring 600 personer födda mel— lan 1905 och 1917. Deras förmåga att reda sig i samhället jämfördes med en kon— trollgrupp, som hade gått i normalklasser. Vad jag speciellt vill nämna är att de visade sig ha i stort sett samma kriminalitetsförhållanden som normalklass- eleverna. Av hjälpklasseleverna var det 11,3 % och av normalklasseleverna 10,5 % som var kända och registrerade i straffregistret. De följdes under ett stort antal år, ända från 15-årsåldern fram till 1944, vilket innebär att de äldsta följdes 24 år efter att de hade slutat skolan och de yngsta 12 år efter skolan.

En sak som kanske också är av speciellt intresse är, att när jag delade upp des— sa hjälpklasselever med tillhjälp av lärarnas uppgifter, så visade det sig att krimi— nalitetssiffrorna var ungefär dubbelt så höga för de temperamentslabila som för de lugna, tröga och sävliga. Enligt de undersökningar man har för närvarande står ungefär 6—10 % av eleverna i våra skolor på hjälpklassnivå.

Barn med läs— och skrivsvårigheter får hjälp i läskliniker och läsklasser. Dessa barn utgör också en relativt stor kategori, enligt vissa undersökningar 10 % pojkar och 4 % flickor.

Läsklasser förekommer från 2za till 6:e klass, men vi önskar få till stånd så- dana klasser även på högstadiet. Det visar sig nämligen ofta att en del av dessa barn har så kraftiga dyslektiska störningar att de inte hunnit släppa på 6:e klasstadiet. Vidare är barnen så invanda att gå i en liten klass, att när vi sedan lotsar över dem till en stor normalklass, får de mycket lätt beteendestörningar. Av den anledningen planerar vi att få till stånd läsklasser för ett visst antal barn även på högstadiet.

Andra specialanordningar för på olika sätt handicappade barn är syn- och hör- selklasser och spastikerklasser. Vidare förekommer s. k. enskild undervisning för barn som på grund av sjukdom inte är i stånd att följa vanlig klassundervisning. Ungefär hälften av dessa senare barn får enskild undervisning på grund av kroppslig sjukdom och ungefär hälften på grund av psykisk särart.

»Jag kommer sedan till observationsklasserna som jag nästan vill påstå är vårt problembarn när det gäller specialklasserna. Vi har blivit rätt betänksamma in- för placeringarna i observationsklasser. Vi har för närvarande rätt få sådana, och de flesta är förlagda till barnhemmen. Tidigare har vi haft betydligt flera, men vi har blivit litet ängsliga att placera barn i dem av den anledningen att de i rätt stor utsträckning har kommit att användas som ett slags överslussnings- klasser från specialbarnhemmen till normalklasserna. Vi får därför ofta in i obser- vationsklasserna en del barn, som företer rätt grava beteendestörningar, i en

del fall uttalat asociala drag, vilket gör att vi där ogärna vill placera oroliga, okoncentrerade, aggressiva barn, som inte har företett sådana störningar. Det har nämligen visat sig att de mer asocialt betonade pojkarna ytterst lätt smit- tar av sig på de andra. Vi försöker i stället om möjligt att ordna på annat sätt för de oroliga, störande och okoncentrerade, s. k. psykopatiska barnen, som har företett asociala manifestationer, i första hand genom byte av skola eller klass, alltså byte till en annan normalklass.»

Fröken Emanuelsson talade om det mentalhygieniska fältarbetet i skolorna, sett från skolsköterskornas synvinkel.

»Lärarna sviktar under den psykiska påfrestningen i skolorna och vi skolskö- terskor ser mycket allvarligt på situationen. Vi kan inte bortförklara saker och ting _ det har blivit en annan anda och en annan stämning i skolorna nu, låt oss säga på de sista 5 åren. Allt fler och fler och yngre och yngre barn har kom— mit på glid. Jag kan se tillbaka på en 20-årig verksamhet bland skolbarnen och jag tror inte att det beror på att jag börjar bli gammal att jag ser så pessimistiskt på det hela. Även yngre lärare ser saken på samma sätt. Barnen är osäkra och otrygga och de döljer denna osäkerhet under en alltför tuff mask. Problemen fram- träder tidigare och tidigare. Våra 10- och 11-åringar uppträder som gangsterle- dare och samlar gäng omkring sig, och man frågar sig och förebrår sig själv för att man inte ingriper tillräckligt för att kunna förebygga saker och ting.

Man frågar sig vad det beror på att vi har misslyckats som uppfostrare och und- rar om det samhälle som vi vuxna har ordnat inte ger plats för barnen, om vi har skapat ett samhälle som ungdomarna inte kan acceptera och trivas i. Man frågar sig också vem som har det yttersta ansvaret för barnens uppfostran. För min del kan jag bara svara att det är föräldrarnas sak. Men efter min erfarenhet är föräldrarna själva inte alls säkra på den saken. Är det samhället? Är det sko- lan? Som dr Rodhe sade måste alla hjälpas åt, men i allt vad vi företar oss måste vi ha den linjen klar, att det yttersta ansvaret är föräldrarnas. Vi lärare, skollä- kare och skolsköterskor är medarbetare och medhjälpare i föräldrarnas fostrar- gärning.

Dr Rodhe har tidigare berört den utbildning _ eller den brist på utbildning _ som skolsköterskorna har. Jag tror i likhet med dr Rodhe att kuratorer, som ju tycks vara dagens lösen, inte har större möjligheter att lösa de problem som upp- ställer sig i skolan än vad ett teamwork mellan lärare, skolsköterska och skollä- kare har. Vi är starkt medvetna om vad som brister och har därför hos skolöver- styrelsen begärt längre fortbildningskurser, men de anslagsbeviljande myndig- heterna har inte ansett sig ha råd med detta ännu så länge. Skolsköterskorna har dock utom sin sjuksköterskeutbildning en påbyggnad, som hittills är gemen- sam för barnavårdscentralens sköterskor och skolsköterskorna.

Jag vågar också säga att de flesta av skolsköterskorna i Stockholms folkskolor på egen hand har skaffat sig, om inte djupgående så dock stor kunskap och ut- bildning genom sitt stora intresse för mentalhygieniska problem.

Här talas om samarbete, och det kanske kan tillåtas mig att säga något om lärarnas del i detta. Jag vill först påpeka att många problem skulle lösas om lä- rarna får mindre klasser. Urvalet till lärarbanan kunde nog också vara bättre. Det fordras ju av dem som skall undervisa våra barn inte bara att de skall vara goda pedagoger utan det fordras också att de skall ha något som tycks vara en medfödd egenskap, att kunna hålla disciplin. De skall också vara utomordent- ligt goda samarbetsmänniskor. Om de skall lyckas i sin gärning, och framför allt om de skall kunna stå emot den hårda press de ställs inför måste de också ha sin glädje i att umgås med barn. Jag tror att många som söker sig till lärarbanan är

teoretiskt duktiga människor, som själva ofta har varit mönsterelever och som tycker att detta att undervisa måste vara det bästa av allting som finns. Vi skol- sköterskor får ofta se hur de kommer nedbrutna och säger, att jag visste inte att det skulle vara en så kolossal press på mig, att jag skulle behöva vara så sträng, att jag skulle behöva vara polis över barnen.

Men först och främst gäller det emellertid från samhällets sida att se till vad man kan göra för föräldrafostran. Den brist på kontakt mellan barn och föräldrar, som man nu ideligen träffar på, även i de yngre åldersgrupperna, är något full- komligt skrämmande. Föräldrarnas bristande förmåga att ta hand om sina barn har samhället försökt lösa genom inrättande av daghem, eftermiddagshem för skolbarn, skolfrukostar, ungdomsgårdar, etc., i och för sig utomordentliga institu- tioner, som vi nog inte kan undvara i en del fall. Fel utnyttjade av föräldrarna kommer dessa institutioner att stå i direkt strid mot våra strävanden att få för- äldrarna att känna sig ansvariga för sina barns fostran och hindrar många natur- liga kontaktmöjligheter som skulle underlätta för föräldrarna att från grunden bygga upp en innerlig och god kontakt med sina barn. Bespisningen t. ex. hindrar denna kontakt och utgör grogrund för kverulans och missnöje.»

Frk Emanuelsson betonade att det mentalhygieniska betraktelsesättet måste tränga igenom på alla samhällslivets områden och fortsatte:

»Vi måste göra klart för föräldrarna att situationen är allvarsam och att det är de som har det yttersta ansvaret för sina barn. Man kan i likhet med vad som har skett i en del städer, uppställa vissa förbud, men då gäller det återigen att dessa måste accepteras från både skolan och hemmen. Vi skulle behöva ha till- gång till hem på landet, dit vi utan alltför lång väntan kan sända barn, som vi märker håller på att komma på glid eller som dras in i ett gång. Vi behöver hjälp från polisens sida, kanske en socialpolis som man ju har börjat så smått med. överhuvudtaget tror jag att alla vuxna människor utan att moralisera bör hjälpa barnen till rätta, så att de inte råkar i sådana situationer, som de alltför ofta gör. Vi måste underlätta för föräldrarna att få kontakt med sina barn.

Vi behövde ha väl utbildade skolpsykologer till lärarnas hjälp som rådgivare och impulsspridare. Vi behöver bättre utbildade skolsköterskor och Skolläkare. Intresset från skolsköterskornas sida är mycket stort, men jag skulle vilja säga att vi saknar detta intresse från skolläkarnas sida. Det brister naturligtvis i ut- bildningen men kanske ännu mer i det personliga engagemanget. Skolläkarna skulle genom sin auktoritet inför föräldrarna kunna uträtta oändligt mycket med enbart sunt förnuft. Jag talar nu inte om de fall där skolpsykiatern måste ingripa. De fysiska rutinundersökningarna borde kombineras med råd till föräldrarna. Denna rådgivning till föräldrarna borde börja redan när de går på barnavårds- centralen med sina barn, lika väl som den kliniska undersökningen börjar där.»

Ordföranden, hr Kjellin, betonade att skolan har en unik position när det gäller att observera och förebygga anpassningsstörningar. »Vi har under dessa konfe- renser på många sätt fått illustrerat hur viktig den förebyggande verksamheten är. När ett barn har kommit upp i straffmyndig ålder och visar en påtaglig kri— minalitet, är det så dags att göra något och man frågar sig om man inte borde kun- nat upptäcka och förebygga detta tidigare. Skolsituationen skapar en praktisk möjlighet därtill _ alla barn skall igenom skolan och den är bakgrunden för barnets första uppträdande i ett samhälleligt sammanhang. Där erbjuder sig både behandlingsmöjligheter och möjligheter till ingripanden. Det är just här man frågar sig vad som görs och om eventuellt något mycket väsentligt kan göras just på skolstadiet.

Jag tror nog att alla håller med skolsköterskan om att det kanske väsentligaste

av allt vore om det mentalhygieniska klimatet kunde värmas upp betydligt, och att en del förändringar som har skett i samhället är olyckliga på något sätt. Det är kanske något som ligger i samhällsplaneringen och något som ligger i det tryck under vilket människorna lever. De orkar inte med, de lever på ett annat sätt än förr och de lämnar sina barn att sköta sig själva. Allt detta är mycket olyck- ligt, men på vad sätt kan man rå på det? Man skall naturligtvis inte underlåta att upplysa människor så mycket man kan, men hur långt kommer man därmed?»

Överläkare Hans Curman, Stockholms stads psykiska barna- och ungdomsvård: »Det lyckliga är ju att man i skolan har en organisation med daglig kontakt, övervakning och kontrollmöjlighet av alla barn i skolåldern. Varje lärare som dag efter dag ser sina tyvärr alltför många barn, kan upptäcka om några bryter av mot de andra med skolk, vagabondage, snatterier, eldsanläggning och andra klara varningssignaler. Det gäller alltså att skapa något slags system så att dessa barn får hjälp. Det är också problemet med eftermiddagarna, som för många barn innebär möjlighet att driva omkring, snatta på Epa o. s. v., när de inte har några föräldrar hemma på dagarna. Eftermiddagshemmen fungerar enligt min erfaren- het inte bra. De tycks i varje fall inte locka de ungdomar som är i färd med att bli missanpassade, så att de överger de roliga sysselsättningarna att ströva om- kring i livet självt. På ett eftermiddagshem är det ofta strikt och ordningssamt och de trivs inte riktig där.

Skolsköterskan efterlyste åtgärder redan i förskoleåldern. Enligt min uppfatt- ning görs väldigt mycket mer då än under skolåldern. Det finns bl. a. en särskild organisation för mentalhygieniskt arbete via barnavårdscentralerna. Och när det gäller barnavårdscentralsläkarna kan jag påstå att de är ytterligt intresserade av att göra en insats inom detta område. De samlas varje år för diskussion med barnpsykiaterna om hur de skall kunna ta sig an de problem som de möter på barnavårdscentralerna. Jag skulle inte hålla för otroligt att det skulle gå att in- tressera också skolläkarna. Jag kan inte inse varför inte också de skulle kunna engageras mer i detta arbete.

I förskoleåldern är barnen som regel mera skyddade. Barn till ensamma möd- rar t. ex. är omhändertagna på daghem under betryggande kontroll så länge mamman är borta och arbetar. Eftersom jag arbetar mentalhygieniskt med barn både i förskoleåldern och skolåldern, så kan jag ofta följa övergången mellan des- sa åldrar och de ensamma mödrarnas förtvivlade situation, när barnet blir skol— pliktigt. Barnet skall gå i skolan några timmar om dagen, medan de själva har heldagsarbete och barnen blir hängande i luften under halva dagen.»

Ett särskilt problem utgör de speciellt hotade barn som placeras i observations— klass eller på grund av psykisk särart hänvisas till enskild undervisning. Dr Cur- man frågade: »"Vore det inte vettigare att i stället för observationsklasser inrätta små skolor för barn, som är i farozonen för asocialitet, där de fick sin skolunder- visning alldeles särskilt tillrättalagd, med kortare lektioner och mer omväxling med slöjd, idrott och annan aktivitet. Där kunde de kanske också stanna kvar efter skolans slut i en stimulerande fritidssysselsättning. Man skulle också för- söka försörja den skolan med personal, som kunde arbeta inte bara med barnen utan också med föräldrarna.

Med all respekt för skolsköterskornas insatser, så tror jag ändå att den kategori människor som utbildar sig för miljösanering och arbete ute på fältet, d. v. s., kuratorer med mentalhygenisk specialutbildning, har uppgifter att fylla inom skolans ram när det gäller just dessa barn som är psykiskt störda, med föräldrar som i stor utsträckning också är psykiskt störda.

Jag vill naturligtvis instämma i det som sagts om vikten av upplysningsarbete för föräldrarna och i att samhället omprövar en del åtgärder, som kanske är

mera ägnade att fjärma barn och föräldrar än att närma dem. Man skulle önska större möjligheter att bistå trängda föräldrar ekonomiskt, så att de själva kan ta hand om sina barn. Om de finge en del av den fosterlega som betalas för barnet i ett främmande hem, så skulle de själva i ganska många fall kunna klara barnet fullt acceptabelt. Jag håller också med om att det är önskvärt att få familjevård av psykiskt störda barn, och att behandla dem i samarbete med sådana familje- vårdshems föräldrar.»

Hr Rodhe upplyste att det föreligger förslag om en försöksverksamhet med särskild observationsundervisning. En lärare skulle stå till förfogande för under- visning i en liten grupp, en slags informell observationsklass. Barnet skulle kun- na få sin undervisning hos denne lärare på vanliga lektionstider under kortare eller längre perioder. Hr Rodhe fortsatte:

»Det är alldeles uppenbart att många barn behöver tas om hand på eftermidda- garna och under andra förhållanden än på eftermiddagshemmen. Skolan skulle naturligtvis där kunna göra mycket. Det finns ju lokaler, men det finns inte folk. Lärarnas arbetsdag är redan ganska full. Det är också en kostnadsfråga och vi- dare en kompetensstrid mellan barnavårdsnämnd och skoldirektion _ skolsty— relse om vem som skall ha detta om hand och bekosta det. Men skolan bör och är säkerligen inte heller ovillig till att i varje fall ställa lokaler till förfogande för eftermiddagsverksamhet av allehanda slag, även om man naturligtvis är mycket oviss om vilka former det skall ta.»

Undervisningsrådet Karin Lundström, skolöverstyrelsen: »Det är en genom- gående tendens i skolans undervisningsplaner och kursplaner att man skall sikta till personlighetsdaning, till fostrande moment i skolans undervisning i alla äm— nen där det kan vara lämpligt. Utom i ämnet kristendomskunskap, som ju enligt undervisningsplanen skall ha en klart personlighetsdanande sektor, har dessa moment givits en mycket vid omfattning i samhällskunskapen, som ju är ett rela— tivt nytt självständigt ämne i skolan. Det infördes med en övergångsperiod fr. o. m. höstterminen 1955. Det är klart utsagt i kursplanerna och anvisningarna till kursplanerna att man skall beröra bl. a. sådana saker som förhållandet mellan föräldrar och barn, och att detta skall belysas också ur psykologiska synpunkter. Det skall ges en praktisk innebörd när man tar upp det i andra ämnen såsom i biologin, sexualundervisningen och hemkunskapen. Det är klart utsagt att man där skall ge undervisning om t. ex. moderns betydelse i hemmet. Jag vill påpeka detta därför att jag tror, att vi alla inom skolans värld måste hjälpa till att stimu- lera lärarnas intresse för att utnyttja de möjligheter som finns att ge kunskap, an- visningar, råd och exempel. _ _ _

Det som här talas om, nämligen samarbetet mellan olika parter som har att göra med problem bland barn, är något som konsekvent framhålles vid ställnings- taganden från skolöverstyrelsens sida. Jag vill hänvisa till att överstyrelsen i da- garna skickar ut anvisningarna till 7 kap. folkskolestadgan om elevernas uppfö- rande. En röd tråd i dessa anvisningar är betydelsen av att hemmen och skolans pedagogiska, medicinska och psykologiska personal samarbetar på allt sätt, så att man har kontakt med hemmen redan innan svårigheter har uppstått. Anvisning- arna säger också att man skall ge akt på alla omständigheter som kan bidra till en elevs beteende och att man på ett mentalhygieniskt riktigt sätt skall handlägga de svårigheter som ett barn ställs inför i skolan och som en lärare ställs inför vid sin behandling av barnen.

Jag har med detta velat inventera litet av de råd och anvisningar som finns. Jag är klart medveten om att de som arbetar ute på fältet och som skall leva efter anvisningarna har det tyngsta ansvaret. Det är också riktigt att allt vad som kan göras för att ge lärarnas utbildning en sådan inriktning och fördjupning att de får

kontakt med problemen, teoretiskt och praktiskt, det bör också göras från skolans sida. Från den centrala myndigheten strävar vi naturligtvis också i den riktningen.

Hr Rodhe var inne på förslaget om en särskild observationsundervisning. Här har talats om tveksamheten inför observationsklasserna, som jag väl känner till Jag vet också från mina verksamhetsår som aktiv lärare och skolledare, att man var mycket försiktig när man valde vägen att placera en elev i en observations- klass, därför att det goda som man kunde nå med en sådan placering tyvärr många gånger förfelades. Tanken med den särskilda undervisningen är att bara få med de goda sidorna av en observationsklassplacering. Barnet skall gå i sin vanliga klass, men under vissa timmar placeras för särskild undervisning hos en lärare som speciellt tar hand om det. Ett störande barn skall kunna avskiljas för att skapa arbetsro i klassen och för att själv få arbetsro, men inte skickas hem utan undervisas och behandlas på ett psykologiskt riktigt sätt.»

Fru Annie Wallentheim: »I debatten om orsaksfaktorerna bakom ungdomsbrotts- ligheten framhäves ofta _ enligt min mening väl ensidigt _ mödrarnas förvärvs- arbete. Det förefaller mig nödvändigt att man ser på den saken utifrån realistiska synpunkter. En sådan utgångspunkt är t. ex. den befolkningsförskjutning vi har i detta land, som bl. a. leder till en kraftig sugning efter den kvinnliga arbets- kraften.

Ensamma mödrar har i regel inget annat alternativ än heldagsarbete om de skall klara försörjningsuppgiften. Att gifta mödrar söker sig ut på arbetsmark— naden beror på många olika förhållanden, i det individuella fallet ofta av tvingan- de skäl, ekonomiska eller rent personliga. Det onyanserade klankandet på dessa mödrar leder speciellt naturligtvis för de ensamma mödrarna men även för öv— riga _ till en grym extra pålastning i en svår situation. Det är också så att sam- hället inte kan avvara den gifta kvinnliga arbetskraften. Skulle dessa kvinnor lämna yrkesarbetet, skulle det bli kaos på en hel del områden.

Kvinnan av i dag är annorlunda än en gången tids. Som mor och medborgare generellt sett inte sämre, enligt min mening. Förändringen är ett faktum som jag tror man endast har att konstatera; man må begråta det eller inte. Jag håller visst med om att föräldrarna bär huvudansvaret för barnens fostran, det skulle aldrig falla mig in att påstå något annat. Men det är ju också så, att många föräldrar, som inte förstår detta eller som misslyckas, inte är påverkbara. De är själva en produkt av sin uppfostran. De kan inte klara av sina egna personliga problem och deras möjligheter att göra en verklig fostrarinsats är mycket begränsade. Sedan finns det andra som har insikt och vill ha hjälp och som jag också tror kan hjälpas, så att säga utifrån. Det är kanske blåögd optimism, men jag hoppas ändå att en samhällelig familjerådgivningsverksamhet skall på lång sikt kunna hjälpa oss att påverka den primära familjesituationen med resultat som blir till gagn för de barn vi här talar om.

Vårt samhälle är inte barnvänligt. Mycket i vår stadsplanering leder till krym— pande utrymme för barns spontana och riktiga aktivitet. Uppmärksamhet och förståelse för barnens och ungdomens behov behövs för övrigt i olika instanser vid det moderna samhällsskapandet. Trivselsynpunkterna måste omfatta alla. Mycket av våra svårigheter med ungdomen i storstädernas förortssamhällen tror jag man till en hel del kan härleda från att vi under en krigs- och efterkrigs— period måste inrikta oss på det primära, att bygga bostäder. Man fick exempelvis inte byggnadskvot till sådana nödvändiga utrymmen som samlingslokaler, lek- skolor, daghem o. s .V.

Jag delar helt skolsköterskans åsikt när det gäller lärarurvalet. Tyvärr tillhör jag dem som i det här sammanhanget är litet misstänksamma mot lärarna. Den ba- serar jag inte bara på mina egna erfarenheter utan jag har dem verifierade av

många andra. Jag tycker att det är en överbetoning här på föräldrarnas skuld. Barnen går 7 år av sitt liv i skolan och de möter lärare som är utrustade med vanliga mänskliga fel och skröpligheter och som många gånger låter sina aggres- sioner gå ut över barnen i skolan. Även om man försöker vara objektiv och vettig och ta läraren i försvar i det längsta måste man i alla fall säga sig att det före- kommer fullkomligt obegripliga reaktioner från åtskilliga lärare, som gör att det är svårt att få barnen positivt inställda till skolan och läraren. Kan man inte vara ense om att även lärarna har sin begränsning och att det finns inslag i lärarkåren, som kan vara duktiga lärare och undervisare, men som kanske inte precis har den utrustning som skulle vara önskvärd när det gäller att handskas med barn. Jag tycker att hela diskussionen skulle bli rimligare om man inte _ som jag har en känsla av att man gör _ viker undan från det som jag tycker är ganska natur- ligt. Det är ingen anklagelse mot lärarkåren på något sätt, för jag vet att de gör en utomordentlig insats, men de är dock ingen speciell grupp av människor, utan behäftade med fel som vi alla andra är. Men låt oss då erkänna detta och se till vad man där skulle kunna göra.

Vi har fått höra att på seminarierna etc. är det väldigt dåligt med utbildningen på det psykologiska området. Är detta då inte en punkt som man skulle sikta in sig på? Skall det inslaget i lärarbildningen ökas? Jag är kanske mycket okunnig här och det sker kanske mycket mer än vad jag har en aning om. Skulle man an- nars genom fortbildningskurser och på annat sätt kunna ge de lärare som nu är i verksamhet litet mera möjlighet att bemästra dessa svåra situationer?

Fröken Emanuelsson framförde några synpunkter på de enligt hennes mening mentalhygieniska vådorna av det samhälleliga reformarbetet. Vad hon nämnde var familjestödjande åtgärder. Att göra gällande att dessa olika sociala anordningar skulle ha en nedbrytande effekt på kontakten mellan barn och föräldrar, upp- luckra föräldraansvaret och motverka vad vi här är ute efter, finner jag både märkligt och obegripligt. Jag skall inte gå in på resonemanget närmare och jag tycker för övrigt inte att det hör hit.»

Rektorn för Stockholms specialklasser, Helmer Norman: »Jag är medveten om att lärarna har många brister på samma sätt som alla andra kårgrupper har sina fel och från lärarhåll vill vi naturligtvis bortarbeta dessa brister. Men när man som rektor kommer i kontakt med både föräldrar och lärare och elever får man nog inte riktigt samma inställning som fru Wallentheim. Jag tycker nog att i de flesta fall redes problemen upp på ett smidigt sätt. Föräldraföreningarna har också be— tytt en hel del för att skapa en mer positiv inställning mellan skola och hem. Vi gör nu t. ex. ofta omflyttningar av elever som inte passar ihop med läraren, vil- ket var mycket sällsynt för ca 30 år sedan.»

Hr Norman kom härefter in på frågan om särklasslärarnas utbildning och i sam— band därmed observationsklassernas speciella problem.

»På detta område har man, bl. a. i riksdagen, visat en viss, jag skulle nästan vil— ja säga försumlighet. Här har år efter år gjorts framställningar om ett specialinsti- tut för denna utbildning. Men det har i stället ordnats kurser, som ju måste få mera provisorisk karaktär och som naturligtvis inte alls kan få samma kvalitet som ett special-pedagogiskt seminarium.»

Som det har sagts är våra observationsklasser något av ett problem. De elever som kommer dit är i regel vagabonderande och de skolkar från skolan. I många fall finner man när de kommer till observationsklasserna, att de ändå föl— jer klassen och att skolket minskar. Men det svåra problemet är att få tag på lä— rare. Riksdagen har inte heller behandlat den kåren av lärare så särskilt vänligt. Medan andra grupper får lindrigare tjänstgöring, har de fått 2 timmar utökad tjänstgöringstid per vecka i Stockholm, utan förändring i lönen. — — — I dessa

klasser betyder lärarpersonligheten oerhört mycket. En klass stod vi nästan i be- grepp att upplösa, därför att den var så besvärlig, men så tog vi dit en pensionerad observationsklasslärare. På en vecka vände han klassen. Förut hade man inte kunnat undervisa där utan läraren hade fått ta till allt som skulle passa eleverna, men efter endast en vecka införde denne lärare ett schema.

Dessa klasser är besvärliga, men de har blivit ännu svårare på sistone därför att vi har måst koncentrera dem. Jag tror att om man kunde få flera lärare att intressera sig för detta och om inte tjänstgöringstiden för dem blev för lång, skulle man kunna uträtta något mer positivt med observationsklasserna. _ Där- med skulle man också kunna minska den enskilda undervisningen. De enskilda undervisningseleverna är ju de som tidigare har tillhört observationsklasser, men som vi nu inte kan placera där. _ _ _

Jag vill slutligen understryka vad som har sagts om föräldraupplysningen. Det är mitt intryck att just när det gäller de beteenderubbade barnen står föräldrar- na mycket handfallna och är mycket tacksamma för all kontakt med skolan, för råd och upplysningar.»

Gruppterapeuten Sven Larsson: »De ungdomar som slutgiltigt hamnar i krimi— nalitet är strängt taget en ganska liten grupp. Ett mycket stort antal barn och ungdomar kan begå en eller annan kriminell handling som en engångsföreteelse. Men så småningom kristalliseras eller sållas ut en restgrupp, den verkligt svåra gruppen. Jag har på känn att en del av dem återfinns i observationsklasserna, och jag frågar därför: Hur stor del av dem som går i observationsklass får utöver den rent pedagogiska påverkan och påverkan av att leva i grupp, också en speciell psykiatrisk eller psykologisk behandling av någorlunda intensiv art?

Min nästa fråga i samband därmed är: I vad mån har man från observations- klasshåll möjlighet till en intensivare föräldrakontakt? Jag tror faktiskt att det är viktigare att man koncentrerar de knappa resurserna till föräldrakontakt än till andra punkter.

Nästa fråga: Finns det någon möjlighet att låta vissa icke debila barn slippa skolan helt utan att de får någon klick på sig? Jag tänker på dessa storvuxna grabbar utan håg för skolarbetet som vill börja jobba och tjäna pengar. De är lika stora som de 18—åringar som redan är ute i förvärvslivet och skolan är för dem bara en enda plåga. Finns det någon möjlighet att befria dem från skolarbetet?

Hur fungerar samarbetet mellan de olika organen som sysslar med problem- barn? Förekommer det medan ett barn går under behandling på rådgivningsbyrå att det från skolans håll kan vidtagas en åtgärd, som kan motverka vad som sker på det första stället? Hur är samarbetet mellan skola, barnavårdsnämnd och råd- givningsbyrå, över huvud taget mellan dem som sysslar med dessa barn?

Vilken är gränsdragningen mellan de tre kategorierna skolpsykologer, skolkura- torer och skolsköterskor? Kan man klart avgränsa deras olika uppgifter, och i så fall, till vilken kategori skulle den ömtåliga frågan om föräldrakontakt och för- äldraupplysning läggas? Det är nämligen mycket grannlaga med denna föräldra— kontakt, därför att om den sker på fel sätt, kan den bidra till att öka de skuld- känslor många föräldrar redan har. Föräldrarna upplever ju barnens misslyckan- de i skolan som sitt eget misslyckande. Om inte kontakten sker på rätt sätt kan man göra ont värre. Jag skulle kunna tänka mig fall, där det vore mycket bättre om föräldrakontakten med ett barn som trasslar i skolan skedde från neutralt håll än från skolhåll, därför att föräldrarna på grund av barnets misslyckande är aggressivt inställda mot skolan.

Hur är det ordnat med mentalhygienen för lärarna? Vilka urvalsprinciper man än vill använda för att få fram ett bra lärarmaterial, så är det alldeles uppenbart att de många gånger har en så påfrestande verksamhet, att de måste digna under

bördan. Deras arbete kan vara mycket provocerande. Man är aggressiv men får inte visa det, man är rädd men får inte visa det. Man kanske har en viss benägenhet att vara auktoritär, men det är inte modernt att vara sådan o. s. v. Det är alltså på en mängd punkter som skolarbetet redan i och för sig är provocerande för många människor, och sedan kommer då till detta att de möter de bråkiga ungarna dessutom. Jag tror att det skulle vara mycket nyttigt om man kunde finna någon form av mentalhygien för lärare i akuta fall. Jag har haft tillfälle att något föl- ja en sådan verksamhet i USA, där man satte ihop grupper av lärare, inte så mycket för undervisning utan för att ge dem tillfälle att tala om hur osäkra, hur trötta och hur arga de kände sig. Det var en form av vad man kanske litet hög- travande skulle kunna kalla gruppterapi. Jag tror att en verksamhet av det sla- get, naturligtvis som komplement till en mera pedagogisk verksamhet, skulle kunna vara till nytta, i varje fall i en större stad, där man har många lärare som kan komma samman under dessa former.»

Byråchef Lars Bolin, socialstyrelsen."- »När det här diskuteras om familjens eller skolans ansvar, kommer jag att tänka på gårdagens intagningssammanträde på skolbyrån, där vi beslutade intagning på ungdomsvårdsskola av ett 30—tal elever. Ingen av dem hade över huvud taget någon föräldrabakgrund som någon i denna församling skulle kunna påverka. Antingen fanns inga föräldrar alls eller också var de sinnesslöa, sinnessjuka, intagna på fångvårdsanstalter eller grava alkoholister. Undersökningar på vårt grava ungdomsbrottslighetsklientel visar att denna bild av föräldrabakgrunden är mycket vanlig, säkert till 50_60 %. Där kan man alltså inte tänka sig att en föräldrauppfostran skulle kunnat nå något resultat i de aktuella fallen. Att den kan göra det på lång sikt och verka förebyggande 0. s. v., är jag fullkomligt klar över, men när vi diskuterar ung- domsbrottslighetsproblemen få vi inte glömma bort denna mycket kusliga bak- grund.

Min nästa synpunkt kanske är något mera optimistisk. År 1937 fanns det 1 200 barn i skolåldern på ungdomsvårdsskolorna men i dag bara 140, alltså en myc- ket kraftig minskning. Detta kan naturligtvis ha många orsaker, men jag tror för min del att den psykiska barna- och ungdomsvården, den ökade familjepla- ceringen från barnavårdsnämndernas sida, skolans utbyggnad med särklasser av olika slag, den mentalhygieniska inriktning som skolarbetet har fått och mycket annat, har sållat bort och klarat ut en hel del av denna mellanskillnad mellan 1 200 och 140. Ingen tas längre in på en ungdomsvårdsskola enbart på grund av skolskolk eller liknande skolsvårigheter. _ _ _

Den i kriminellt avseende mest aktiva åldersgruppen torde ligga mellan åldrar- na 13 till 16 år. Jag hänvisar här bl. a. till de norska undersökningar som har redovisats i denna församling.'— I Norge var 14-årsåldern den kriminellt mest aktiva. _ _ _ Detta betyder att om några år kommer framtidens hiltjuvar, rå- nare och eventuella sputnikknuttar att sitta i enhetsskolans högstadium. Jag tror man måste slå fast att när det gäller ungdomsbrottslighetens problem måste skolan tänka om och tänka på nytt.

Det verkar som om det mentalhygieniska arbetet i skolan och inom den psy- kiska barna- och ungdomsvården har trängt igenom på lågstadiet och en bit upp på mellanstadiet. Men i denna diskussion liksom i alla andra diskussio- ner har man på något sätt glömt bort ungdomarna och pubertetens speciella problem, som ändå är de mest akuta och brännande. De ungdomar i åldern mellan 13 och 16 år som kommer till ungdomsvårdsskolorna har praktiskt taget samtliga just denna skolleda och skoltrötthet och starka aversioner mot allt vad

1 Se sid. 98 ff.

skolarbete heter, som Sven Larsson pekade på. Vi har försökt att klara det på några av våra specialanstalter, t. ex. genom att dela upp skolåret i 3 terminer med långa lov emellan. Vi har också mycket diskuterat, om vi skall kunna befria dem från skolplikten? Hur har man tänkt sig den saken i enhetsskolan? Kan man lösa problemet genom ett skolfritt år mitt i den besvärligaste puberteten? Allt sådant aktualiseras nu när vi får in dem i vår skolform. Är man beredd att satsa på mer mentalhygien på enhetsskolans högstadium? Är man beredd att titta på de anpassningsproblem, som hänger samman med skolan som miljö? Har man tänkt igenom enhetsskolan som lämplig miljö för dessa ungdomar som har besvär med sin anpassning i övrigt?»

Frk Emanuelsson upplyste att förhållandet mellan skolsköterskor och skol- kuratorer är författningsmässigt reglerat på så sätt att den mentalhygieniska vår- den faller på skolsköterskan. Vad föräldrakontakten beträffade påpekade frk Emanuelsson att skolsköterskorna ofta torde uppfattas som just den neutrala instans som hr Larsson efterlyst.

Dr Ramer och undervisningsrådet Lundström redogjorde för de möjligheter som finns att låta ungdomar med uttalad skolleda sluta skolan i förtid. Dr Ramer hävdade att problemen med den förlängda skoltidens inverkan på vissa elevtyper inte synes vara fullt genomtänkt.

»Jag är fullständigt ense med hr Bolin om att man inte alls har gjort till- räckligt klart för sig vad det har kommit att innebära att skolpliktsåldern för- skjuts uppåt och att vi får detta ytterst labila och explosiva klientel gående kvar i skolan. Enligt min mening var det olyckligt att skolpliktsåldern höjdes; möjlighet till undervisning utöver en viss grundnivå bör vara en rätt som till— kommer alla, men ej en plikt. Vi försöker nu på mentalhygieniskt håll hjälpa upp detta genom att så att säga gå krokvägar. Skolpliktsåldern har höjts till 16 år, men under vissa omständigheter kan man om Skolstyrelsen så medger få sluta när man fyller 15 år. När vi anser att en ungdom har en så uttalad skolleda att det är hopp- löst att försöka hålla honom kvar skriver vi intyg att det finns skäl av mental- hygienisk art, som gör det önskvärt att han får sluta. Redan 14-åringar kan vara så stora och grova som 18—19-åringar och passar inte alls att sitta i skolbänken. Där har vi ingen annan möjlighet än att sjukskriva dem en tid så de får stå på till- växt till dess stadgan blir tillämplig. Vi drar oss inte för att ibland också, där vi anser att de kanske har alldeles otillräckliga kunskaper, ge sådana ungdomar enskild undervisning och vid sidan av detta se till att de får ett arbete, så att de kan få ut litet större tillfredsställelse av livet.»

Undervisningsrådet Lundström omtalade att det utskrivningsbetyg som enligt den gamla folkskolestadgan visade att en elev hade befriats från skolgång enligt 5 48 har ersatts med ett slutbetyg som inte sätter vederbörande i särklass gent- emot andra elever.

Som svar på hr Larssons fråga om psykoterapi för observationsklasselever upplyste hr Ramer att sådan torde förekomma endast i den mån vederbörande står i kontakt med en rådgivningsbyrå.

»Vi får ha klart för oss att den mentalhygieniska verksamheten i skolorna är mycket underdimensionerad. I Stockholm är vi två läkare som utför undersök- ningar på 3 200—3 300 barn per år. Detta är ett större antal än samtliga rådgiv- ningsbyråer har hand om med en mycket stor stab av läkare, psykologer, kura- torer och andra. Det säger sig självt att det är alldeles omöjligt för oss att hinna med någon egentlig behandling. När vi hänvisar barn till psykoterapi blir den dessutom inte utförd i den utsträckning som vi önskar på grund av den stora anhopningen på rådgivningsbyråerna.

Vad beträffar samarbetet mellan de olika organ som har med barnen att göra,

så måste jag konstatera att det även i Stockholm är bristfälligt beroende på bristande tid och resurser. Jag har ideligen varje år begärt att få läkare, psyko— loger och annan arbetskraft utökad för skolans vidkommande, men har stötts tillbaka med att vi måste vänta till dess psykologutredningens förslag blir be— handlat. Vidare har man inte för skolpsykiatrisk verksamhet haft möjlighet att få bidrag av statsmedel, utan denna går helt på den kommunala sektorn. I stället har rådgivningsbyråverksamheten kunnat byggas ut, eftersom man till den får statsbidrag. Men man kan inte komma ifrån att vi inom den skolpsykiatriska verksamheten får den första kontakten med barnen. Vi har det utan jämförelse största klientelet och det vore enligt min mening riktigast att där satsa på en ordentlig utveckling.

Mentalhygien för lärarna förekommer inte annat än i form av en viss före- dragsverksamhet. Jag har ständigt ivrat för att det redan vid intagning till seminarierna skulle ske en gallring, så att bara de lämpade skulle komma in, men det har inte lett till någonting. För övrigt är det ju en så uttalad lärarbrist f. n. att man är mycket ängslig för att avvisa någon. Jag känner till att man drivit en hel del gruppterapi för lärare i USA och det vore alldeles säkert önskvärt om vi kunde få något likartat till stånd här.»

En väsentlig del av diskussionen rörde sig kring temat att den verkligt effekti- va profylaxen måste sättas in långt före skolålderns början. Många beteenderubb- ningar och psykiska skador har sin grund i mycket tidiga kontaktstörningar mellan barn och föräldrar.

Hr Ramer skisserade närmast på tal om observationsklassbarnen _ på vad sätt psykopatibegreppet ändrat innehåll under inflytande av det mer dynamiska betraktelsesätt som barnpsykiatrin numera anlägger och kom därvid in på den s. k. modersdepriveringens ödesdigra verkningar.

Hr Rodhe: »Fru Wallentheim menade att enligt ett realistiskt betraktelsesätt kan vi inte vara av med den kvinnliga arbetskraften. Man frågar sig då vad som är realistiskt. Därmed menas enligt min uppfattning att man tar hänsyn till väsentliga faktorer vid sina ståndpunktstaganden. När det gäller kvinnor och även män har man att räkna med faktorer, vilkas inflytande kan vara mycket starkare än förståndsmässiga överväganden. Vi har instinkter. Vi tror gärna att vi handlar efter vårt förstånd men det gör vi nog i mycket mindre utsträckning än vi tror. Instinkterna som driver oss är i många stycken gudskelov starkare än förståndet. Jag tänker här på sexualdriften, med dess konsekvens familje- bildning. Sexualdriften accepteras och familjebildningen uppmuntras av sam- hället, men nästa steg, vårdnadsinstinkten, är samhället mycket litet intresserat av. Jag är alldeles övertygad om, att många mödrar har problem med sina barn, därför att de av olika anledningar inte får tillfredsställa sin vårdnadsdrift. Detta tror jag är något mycket väsentligt. Vid djupanalyser kommer det ideligen fram att kvinnorna upplever sig själva som misslyckade, därför att de inte får vara kvinnor i biologisk mening.

Detta är inte ett reaktionärt betraktelsesätt, i stil med Käche, Kirche, Kinder, utan jag menar att det är en realism, som tar hänsyn till mycket tungt vägande faktorer hos individen och som samhället kanske mera måste rätta sig efter än vad det har gjort. Instinkterna är naturligtvis olika starka hos olika människor. Det finns kvinnor, hos vilka både sexualdriften och vårdnadsdriften är mindre starkt utvecklade och för dem är det kanske inte ett så stort problem att lämna ifrån sig sina barn på grund av tvånget att arbeta. Men hos det stora flertalet är dessa instinkter kraftiga och för dem innebär arbete utom hemmet när barnen är små en mycket stor konflikt, som leder till nervösa spänningar, till svårig-

heter att fostra barnen. Det är säkerligen mera realistiskt att ta hänsyn till män- niskan som biologisk helhet än att bara gå efter en förståndsmässig planering på lång sikt, med bortseende från instinkter och emotionella synpunkter.»

Hr Rumer underströk också vådan av att många mödrar i det moderna sam- hället ej får utlopp för sin vårdnadsdrift. Han tog en parallell från ett annat om— råde och citerade därvid ett föredrag av chefspsykiatern i WHO, dr Hargreaves. »För omkring 100 år sedan, 1854, härjade i London en våldsam koleraepidemi _ man stod fullkomligt maktlös och folk dog som flugor. Man höll en massa kon- ferenser och vid en av dessa kom en dittills okänd läkare med den tanken att epidemin på något sätt måste hänga ihop med vattenförsörjningen. Han lyckades få myndigheterna med på sitt förslag att stänga av pumpen i ett av de värst härjade distrikten, med den påföljd att där ebbade epidemin ut. Därmed var emellertid inte kolerans gåta löst på något sätt. Innan man kunde komma så långt måste man ha mycket större kunskaper.

Nu frågas det: Har inte vi som arbetar på det mentalhygieniska området nå- gon hypotes att gå efter i likhet med den engelske läkaren som på rent empirisk grund föreslog att man skulle stänga av pumpen? Dr Hargreaves svarade jakan- de: Vi har flera hypoteser och den mest bärande av dem hänger ihop med mo- dersdepriveringen _ därom är ingen som helst fråga. Dr Hargreaves menade att vi inte kommer till någon lösning på dessa problem förrän vi får igenom ett direkt lagstadgande, att barn har rätt till sina mödrars omvårdnad under de tre första åren. Allting som vi gör på senare stadier blir mer eller mindre slag i luften.

Nu är det alldeles självklart att en sådan åtgärd möter fantastiska svårigheter av social, ekonomisk art och psykologisk art. Jag är också fullt på det klara med att man nog har överdrivit just modersdepriveringens betydelse. Vi får inte heller blunda för att det finns en hel del mödrar som mår bättre av att ha yrkesarbete. Men man borde kunna få den riktlinjen erkänd och framhävd att mödrarnas väsentligaste uppgift är att fostra barn som kan bli mentalt friska.»

Ordföranden: »Det låter onekligen rätt fascinerande med tanken på ett lag- stadgande om att ett barn skulle ha rätt till moderns omvårdnad under sina tre första levnadsår. Det är klart att man kan säga att det inte går att genomföra, men så har man väl sagt inför alla stora sociala reformer. Frågan är bara om grunden är riktig. Om så verkligen är fallet är ju detta en mycket realistisk tan- ke. Om man skall rå på den stigande brottsligheten och de anpassningssvårighe- ter som vårt moderna samhälle skapar måste man ju utan att rygga för svårig- heterna söka komma åt de verkliga orsakerna.»

U ngdomen och fritiden

Ungdomen och fritiden behandlades vid ett sammanträde den 26 september 1957, där framförallt de ideella organisationernas ungdomsfostrande arbete ställdes i blickpunkten. Konsulenten i'skolöverstyrelsen Lars Gråby och ungdomssekre— terare Bertil Zachrisson hade kallats som experter.

Hr Gråby erinrade till en början om vissa utvecklingstendenser som påverkar och än mer kommer att påverka ungdomens fritidssituation: arbetstidsförkort- ningen, inkomsthöjningen och inflyttningen till städer och tätorter. Enligt ung- domsvårdskommitténs beräkningar från 1947 (SOU 1951:41) bestod mer än hälf- ten av storstadsungdomen i åldern 17_26 år av inflyttade. 11—906735

Den fritidsverksamhet som bedrivs av de fria och frivilliga ungdomsorganisa- tionerna är mycket omfattande. En Sifo-undersökning från 1954 visade att nära hälften av all ungdom tillhörde en ungdomsförening av något slag. Samtidigt har emellertid organisationerna lidit av den svagheten att de inte kunnat följa ung- domen till städerna. De flesta ungdomsrörelser utom idrottsrörelsen är utpräglade landsortsföreteelser. Endast ett fåtal av de inflyttade Stockholmsungdomarna till- hör någon förening.

»Enligt flera stickprovsundersökningar har det kommersialiserade nöjeslivet en mycket stor andel i ungdomens fritid i de stora tätorterna. Den unge kan köpa sig en anonym gemenskap genom att sätta sig på en biograf, genom att gå på en dans- lokal o. s. v. Samtidigt kan man konstatera att föreningarna har haft mycket stora svårigheter att kämpa med. De har t. ex. inte haft lokaler som på något sätt kun- nat mäta sig med dem som det kommersiella nöjeslivet har till sitt förfogande. Föreningslivet har inte haft resurser som kunnat jämföras med den stora kon— kurrentens.

I den mån vi tillmäter föreningarna ett positivt värde har det alltså förelegat en utveckling i negativ riktning. Vi anser väl i allmänhet att det är lyckligt om ungdomen i så stor utsträckning som möjligt är föreningsansluten. 1944 års nyk— terhetskommitté konstaterar exempelvis att den föreningsanslutna ungdomen visar fem å sex gånger gynnsammare prognos (mindre brottslighet, mindre ungdoms- fylleri) än den föreningslösa och vidare att de ungdomar som tillhör föreningar som regel är mer målmedvetna såväl ifråga om inriktningen av sin fritidssyssel— sättning som i fråga om sitt personliga handlande.

År 1954 infördes möjlighet att av statsmedel lämna bidrag till fritidsgruppverk— samhet. Dessa bidrag har stimulerat organisationerna till mycket stora insatser. (Hr Gråby meddelade här vissa sifferuppgifter, vilka med komplettering för senare år återfinns på sid. 37.)

Det har visat sig att ungdomsorganisationerna genom fritidsgrupperna har för- mått att dels hålla kvar ungdom som har varit på glid bort från organisationerna, och dels samla helt föreningslös ungdom. Arbetet bygger på en hobbybetonad sys- selsättning i små grupper, där man söker aktivisera deltagarna. Verksamheten har utvecklats till ett öppet ungdomsarbete, som har lyckats dra till sig föreningslös ungdom i en utsträckning som är mycket anmärkningsvärd. _ _ Särskilt in- tressant är att arbetet har kommit att bli ganska omfattande i de större tätorterna.

Arbetet i fritidsgrupper har aktualiserat en annan fråga, nämligen ledarproble- met. De fria och frivilliga organisationerna, som har mobiliserat stora resurser för att finansiera verksamheten har mycket svårt att klara ledarfrågan. Samtidigt har det dock visat sig att fritidsgruppverksamheten har blivit till en praktisk ledar- skola och därigenom avkastat ett ganska oväntat resultat. För närvarande finns det inom de ideella organisationerna utanför idrottsrörelsen och Riksförbundet Kyrklig Ungdom ca 77 000 frivilligt arbetande ledare!»

Hr Zachrisson belyste i siffror hur urbaniseringsprocessen och de stora födelse— kullarna påverkar befolkningsförhållandena. Antalet ungdomar i åldern 14_18 år ökar med 50 % från 1950 till 1961, i vissa städer och tätortsdistrikt ända upp till 150 %.

»Omflyttningen innebär ju att man släpper det gamla auktoritets- och tradi- tionssamhället i god mening _, man flyttar ut ur den lilla byn med allt vad den erbjöd av familjetrygghet och traditioner in i en traditionslös tätort, där man är helt utlämnad åt sig själv. Med de väldiga omflyttningssiffrorna i minnet får

1 Uppgiften avser år 1955. Enligt en enkätundersökning avseende år 1957 fanns inom samt- Iiga ungdomsorganisationer ca 149 000 ledare.

man en bild av hur säregen och grå många ungdomars situation kan vara i det moderna svenska samhället.

Vilken inverkan på ungdomens fritidsverksamhet får de stora omflyttningarna, de stora årskullarna och den omständigheten att omflyttningen till större delen sker före 25 års ålder? Vad betyder detta för ungdomsorganisationerna? Det bety- der som hr Gråby redovisade, att medan 90 % av ungdomarna är förenings- anslutna på landsbygden, upphör de att vara föreningsanslutna när de flyttar in till städerna. Bara 28 % av ungdomen i Stockholm tillhör någon förening. Detta beror troligen till mindre del på att föreningarna inte har följt med sin tid, även om en del ungdomsorganisationer i likhet med alla folkrörelser kanske har varit alltför traditionsbundna. Den stora svårigheten är i stället lokalfrågan. Medan föreningarna i det lilla samhället har haft möjlighet att få lokaler mitt emot järnvägsstationen, där alla samlas, får en förening i Stockholm möjligen lokal i en utdömd kåk på Söder eller i en källare i förorterna. _ _

Vad betyder befolkningsrörelserna för våra institutioner i allmänhet, förvalt- ningen, skolorna, o. s. v.? Vi bygger fortfarande det svenska samhället på det gamla systemet, där 70—80 % av befolkningen bodde på landsbygden. Vi är fort- farande bundna vid ett starkt provinstänkande. Verkliga förhållandet är ju att vi håller på att få landet grupperat i helt nya enheter. Länsindelningen t. ex. håller på att bli fullständigt otidsenlig. Hela förvaltningsapparaten bygger på en sam- hällssyn som går tillbaka till det gamla bysamhället med sina enstaka kulturcentra utspridda här och var. Vi tycks inte kunna inse att 1980—90 kommer 90 % av Sveriges befolkning att bo i Sundsvallsområdet, Mälardalen, Östgötadistriktet, Göteborgsområdet och i Malmö_Lund_Hälsingborgsdistriktet, som blir en enda stad. Borde vi inte redan nu förlägga våra nya institutioner, vare sig det gäller att bygga skolor eller tingshus eller annat, efter de nya befolkningsgrupperingarna?

Det finns många exempel på hur lätt vi låter den gamla samhällsbilden domi- nera hela vårt tänkande. Jag tror att detta synsätt har fått mycket ödesdigra konse- kvenser för ungdomens anpassning i det nya samhället. Ungdomarna får redan nu uppleva det samhälle, som hela svenska folket blir tvunget att uppleva 1980. Ung- domen har redan fått känna av vådorna av de nya samhällsförhållandena. Så länge vi har hela vår trygghetsapparatur förankrad i ett gammalt system, så länge kommer det att uppstå väsentliga anpassningssvårigheter för ungdomen i de nya tätorterna och i den nya miljön. _ _ _ Avståndet eller närheten mellan ung— domarnas vistelseort och samhällets organ blir i mycket hög grad avgörande för gestaltningen av deras fritid och framförallt för deras anpassning till det nya samhället.»

Hr Gråby: »Problemet om ungdomens fostran kan drastiskt ställas på sin spets på följande sätt. Det finns i uppfostringsarbetet två klart iakttagbara tendenser. Dels söker man fostra ungdomen till en viss idealbildning, till bestämda spelregler eller normer. Dessa strävanden är framförallt koncentrerade till hemmen och skolorna. Dels söker man förhindra ett icke önskvärt beteende hos ungdomarna genom att sysselsätta dem på ett eller annat sätt.

Jag skulle här något vilja beröra normbildningen, själva utformningen av spel— regler för handlandet. Hemmens påverkan på normbildningen för barn och ung- dom upp till förpuberteten, d. v. s. 10_11_12-årsåldern, saknar varje konkurrens. Hur denna hemmens idealbildning är beskaffad är sedan en annan fråga. _ Också skolan har från 7-årsåldern och upp till 10—11—12 år ett betydande inflytande över barnens normbildning.

När ungdomarna kommer upp i förpuberteten visar det sig emellertid enligt modernt socialpsykologiskt material _ bl. a. Huséns undersökningar rörande Stockholmsbarn _ att föräldrarna i många fall förlorar den omedelbara och

intima kontakten med dem. Framför allt är denna tendens iakttagbar i de större tätorterna där ju allt fler barn och ungdomar bor. Under förpuberteten och puberteten står barnen på gränsen till de vuxnas värld. I denna ålder har de stora psykiska svårigheter att brottas med och får dessutom allt svårare att orien- tera sig i kultursamhället. Lärotiden blir allt längre och ungdomarnas inväxt i samhället blir alltmer komplicerad. Vad detta skapar av personliga konflikter och problem vet alla som sysslar med dessa frågor.

I denna ålder kommer kamratgrupperna att spela en avgörande roll för utform— ningen av ungdomens handlingstendenser. Dessa kamratgrupper eller gäng, som ofta varken föräldrar eller lärare har insyn i, påverkar ungdomarna så kraftigt, att de många gånger kan leda dem till konflikter inte bara med föräldrar och lärare utan också med de av samhället sanktionerade normerna. Här kan man sätta in åtgärder för att påverka normbildningen i kamratgrupperna. Om man för- mår slussa gängen in i de ideella organisationerna, så kan de där påverkas på ett sådant sätt att de fostras i god överensstämmelse med samhällets spelregler. Man kan konstatera att de gäng, som hamnar inom ramen för den ena eller andra ung- domssammanslutningen, i regel visar mycket god anpassning. I de stora städerna har man prövat på en ungdomsgårdsverksamhet i kommunal regi, där man har försökt sysselsätta ungdomen. Verksamheten, som har en synnerligen begränsad målsättning, har kostat mycket stora pengar och har nått förhållandevis få ung— domar, och de i vissa fall tvivelaktiga resultaten då det gäller fostran till en fast normbildning förtjänar att analyseras och diskuteras och ingående jämföras med föreningslivets insatser.»

I diskussionen ventilerades till en början frågan om ålderssammansättningen i fritidsgrupperna. Statsbidraget utgår för verksamhet bland ungdom i åldern 12— 25 år. Flera talare hävdade att föreningarna genom klubbarbete och liknande verksamhetsformer borde söka dra till sig barn i yngre åldrar för att småningom länka dem in i organisationerna.

Fru Annie Wallentheim påpekade bl. a.: »Barnen i mellanåldrarna är ganska illa ställda i vårt moderna samhälle. Stadsplanerarna tycks inte ta någon hänsyn till dem i de nya bostadsområdena. Man ordnar idrottsplatser för äldre ungdomar, men barnen blir bortkörda av de äldre om de vill sparka boll eller åka skridskor. Ändå är pojkarna relativt väl tillgodosedda jämfört med flickorna som inte passar in någonstans.»

Hr Zachrisson: »Inom föreningslivet och i ännu högre grad inom det kommu- nala ungdomsarbetet har man varit alldeles för benägen att inrikta sig på låga åldrar. Besökarna på ungdomsgårdarna här i Stockholm är till mycket stor del 8—10-åringar. Detta har betytt att ledarkrafterna har hopats till de lägre åldrarna. Oftast ligger det ingen medveten föreningspolitik bakom detta, utan ledarna har helt enkelt upptäckt att det är mycket lättare att handskas med de yngre barnen. Man får mindre disciplinproblem och bättre statistik. Det är bl. a. detta som gör att ungdomsgårdarna, framförallt i sitt eftermiddagsarbete, är så kraftigt orien— terade mot lägre åldrar.

_ _ _ Det är fullständigt felaktigt att tro att ju tidigare man fångar in ung- domarna desto säkrare får man behålla dem. I verkligheten är det så, att ju tidi- gare man får hand om dem, desto tidigare mister man dem. De organisationer som börjat arbeta med 5-åringar förlorar dem som 10—åringar. De barn som börjar i föreningarna i 7—8—årsåldern stannar kvar till 12—13-årsåldern. Ju mer tyngd- punkten läggs i de lägre åldrarna, desto svårare blir det att behålla ungdomarna under pubertetskrisen. Scoutrörelsen förlorar ungefär 90 % av sina medlemmar i

12—13-årsåldern. En hel del av frikyrkornas och nykterhetsrörelsens ungdoms- organisationer förlorar ungefär 75 % av medlemmarna i den åldern.

Här har de statliga stimulansbidragen till ungdomsverksamhet för tonåringar varit utomordentligt viktiga. Vi har direkt kunnat avläsa hur vissa ungdomsrörel- ser har ökat antalet medlemmar i 12—18-årsåldern, medan de tidigare hade sin huvudsakliga medlemsökning i 9—11-årsåldern. Denna process tror jag har varit mycket väsentlig för föreningslivet. Jag är inte riktigt lika säker på att den har satt in på samma sätt i den kommunala verksamheten.»

I den fortsatta diskussionen kom man via föreningarnas lokalproblem in på den motsättning som kan göra sig gällande mellan föreningarnas ungdomsarbete å ena sidan och den kommunala ungdomsverksamheten å andra sidan.

Fru Wallentheim: »Frågan om samlingslokalerna är säkert en kardinalpunkt. Man kan beklaga den bostadspolitik, som har skapats av förhållandenas eget tryck och som gjort att man inte har kunnat lösa och många gånger kanske inte ens har beaktat denna fråga. Det är något fullständigt felaktigt att vi får en mängd sam- hällsbildningar, som helt saknar samlingsplatser. Detta gäller ju inte bara ung— domen. För att demokratin överhuvudtaget skall kunna fungera behövs det ju mötesplatser. Jag anser att det första man behöver göra är att öppna skolorna. Man skall inte bygga skolor och sedan hålla dem stängda efter skolarbetets slut, utan skolan bör bli ett centrum för orten och för bygden, där såväl äldre som ung- dom skall kunna samlas. Jag rekommenderar det system som tillämpas i min hemkommun, där man inte behöver betala hyra för att använda skolorna.»

Hr Gråby: »Skolöverstyrelsen har numera lämnat mycket bestämda direktiv för skolornas planering, som går ut på att man vid skolbyggen också skall ta hänsyn till lokalbehovet inom en kommun, ett samhälle eller en stadsdel. Härvidlag har det också på senare tid skett en fullständig strömkantring. I de moderna skolor som byggs för enhetsskolans behov skapar man ju för övrigt bl. a. grupparbetsrum, som är mycket lämpliga att använda för det fria och frivilliga ungdomsarbetet.

När det gäller skolbyggnader förekommer dock vissa kommunalpolitiska svårig- heter. Statsbidraget utgår med hänsynstagande till den kommunala skattesatsen och skatteunderlaget. Inom en de] kommuner anser man sig tydligen inte kunna bygga mer än vad man får statsbidrag till. Att också inrymma samlingslokaler i skolbyggnaden anser man sig inte ha råd med.

_ _ _ Fru Wallentheim nämnde stadsplanerarnas bristande hänsyn till de äldre barnens behov. Jag har gått igenom rätt mycket av de radikala arkitekternas produktion och det visar sig att man ingenting vet om vilka slags gemensamhets- lokaler vi behöver skapa, för att de skall svara mot en viss befolknings ålders- sammansättning och fritidsvanor. Egendomligt nog har det inte gjorts några ingå- ende analyser av dessa problem.»

Kanslirådet Ossian Larnstedt, socialdepartementet: »Det har sagts att man fram- förallt saknar ungdomslokaler i centrum av tätorterna, men det måste väl anses vara diskutabelt att anordna lokaler där. Man vill ju inte att ungdomarna skall samlas mot centrum, utan man vill att de skall stanna ute i bostadsområdena och det är där man har försummat att skapa lämpliga samlingsplatser. Detta gäller för alla större städer, som har byggt ut sina förorter. _ _ _

Som bekant kan bidrag utgå ur allmänna arvsfonden till anordnande av ung- domslokaler. Tidigare har vi kunnat lämna bidrag med upp till 50 % av kostna- derna, men på grund av att antalet ansökningar har ökat så kraftigt under senare år har andelen tyvärr måst skäras ner till en tredjedel. Det är ett mycket stort antal lokaler som har kommit till genom bidrag ur arvsfonden. »

Byråchef Bengt Hult, justitiedepartementet, beskrev på vilket sätt man i Malmö sökt lösa föreningarnas lokalfråga. »Såvitt jag förstår bedriver man i Malmö en

annan politik med ungdomsgårdarna än i Stockholm. Man har inte som här kom— munalt anställda föreståndare, utan man upplåter ungdomsgårdarna åt de ideella organisationerna som får använda lokalerna i en viss ordning. Motiveringen för detta är bl. a. att systemet med anställda föreståndare anses leda till ett slags löne— gradstänkande och ett räknande av övertid o. dyl., som skymmer bort de ideella momenten i verksamheten.»

Hr Zachrisson: »Det är alldeles riktigt att vi hittills inom organisationerna har fört en politik som har gått ut på att förankra lokalerna i förorterna, där folk bor. Detta är en princip som vi ärvt från USA, där man ju passerat urbaniseringspro- cessen mycket snabbare än vad vi har gjort. I USA har man nu emellertid helt och hållet svängt i fråga om denna princip. Den rutinmässiga aktiviteten i föreningar och institutioner av olika slag bör läggas i förorterna, men den uppfångande verk- samheten måste bedrivas i centrum. Hur flotta lokaler man än bygger ute i peri— ferin, beger sig ungdomen ändå in till centrum. I Vällingby är tunnelbanan vid 6—7-tiden på kvällen full av ungdomar, som åker in till staden. Det spelar mycket liten roll hur bra anordningar man har i förorten, därför att dragkraften mot centrum är så stark. I USA har man nu helt och hållet lagt om systemet för ung- domsarbetet. I Chicago har man exempelvis köpt upp hela kvarter i centrum för att där utveckla ett direkt ungdomsaktiviserande arbete. Man har insett att man med det gamla systemet bara när de hyggliga ungdomarna ute i förorterna, medan de som har svårt att anpassa sig driver inne i centrum. Där skulle föreningarna behöva ha sina utposter.»

Hr Larnstedt: »— _ _ Den organisatoriska splittringen, när det gäller ung— domsfrågor, är inte helt lycklig. Skolöverstyrelsen har t. ex. hand om medel som rör den löpande verksamheten, medan lokalfrågorna förbereds av socialstyrelsen. Även flera andra organ har att göra med dessa ärenden. På det departementala planet ligger ungdomsfrågorna både på social- och ecklesiastikdepartementen, medan ärenden som gäller tipsmedel för ungdomsverksamhet hör till handels- departementet. Säkert skulle mycket vinnas, om allt samlades på ett organ, som kunde agera mer effektivt.»

Hr Gråby: »Splittringen av ungdomsfrågorna på flera departement och myn— digheter medför naturligtvis olägenheter. Det finns dock en viktig gränslinje, som man bör hålla kvar. För barnavårdsnämndernas arbete måste ju den individuella vården vara det väsentliga. Enligt barnavårdskommitténs betänkande när detta vårdande arbete ungefär en procent av all ungdom, fosterbarnsvården inräknad. För ungdomsorganisationernas arbete gäller ett annat syfte, nämligen fostran. Ungdomsorganisationerna räknar för närvarande omkring 2 miljoner medlem- mar; de föreningsanslutna tillhör i genomsnitt två föreningar. I åldern 12—25 år finns det ungefär en miljon föreningsmedlemmar. Det är inte bara en strid om ord när man drar en gräns mellan de båda arbetsformerna. Det finns verkligen en artskillnad mellan begreppet vård och begreppet fostran.

Jag vill peka på hur nödvändigt det är att lägga en avgörande vikt vid den an- knytning till ideella målsättningar som föreningslivet inrymmer. Från barna— vårdsnämndernas sida har man motiverat behovet av ungdomsgårdar med att man där skulle ta hand om den ungdom som föreningslivet inte kan nå. Några som helst bevis för att ett föreningsliv, som till sitt förfogande fått rimliga sam- hällsresurser, inte skulle ha kunnat nå de ungdomar, som nu kommer på ung- domsgårdarna, har dock inte kunnat presteras av föreningslivets kritiker. Man resonerar som om det vore fråga om å ena sidan välsnutna och välartade plus- varianter av ungdom som man inte behöver göra något för från samhällets sida och å andra sidan ett bottenskikt av osnutna minusvarianter, som ungdomsgår— darna skulle vara till för. Ännu har det dock inte konstruerats någon separator

som skiljer ut plus- och minusvarianter av människor. Socialpsykologiskt sett före- faller betraktelsesättet vara fullständigt felaktigt. Det beror ju så mycket på i vilken kamratgrupp en ung människa hamnar om hon av samhället blir betraktad som tillhörande plus- eller minussidan. Och av avgörande betydelse för i vilket gång en ung människa hamnar är exempelvis familjebostadens läge. Den verk— samhet som utformas inom ramen för en ungdomsgård med kommunalt anställd föreståndare, lönegradsplacerad efter antalet deltagande ungdomar, har efter vad jag förstår ingen anknytning till någon av de stora idékretsarna och kan inte heller ha det. Något sådant skulle ju strida mot den opartiskhet, som är nödvändig i en kommunal verksamhet.»

Fru Wallentheim: »Är det en riktigt lycklig anordning att barnavårdsnämn— derna sysslar med detta slag av ungdomsarbete? Det kan väl lätt bli så, att både ungdomar och föräldrar ställer sig avvaktande och reserverade, när de vet att det är en kommunal myndighet bakom verksamheten. Personligen delar jag uppfatt- ningen att man skall ge resurser och arbetsförutsättningar åt organisationerna själva, även om det innebär risker för misslyckande. Det verkligt värdefulla och väsentliga med föreningsarbetet är ju att medlemmarna själva fostras och mognar. Jag tror därför inte att det är riktigt lyckligt att myndigheter med anställda ledare skall liksom komma med pekpinnar om hur ungdomsverksamheten skall vara beskaffad. Man bör i stället ge ungdomarna själva större rörelsefrihet, men sam- tidigt ge dem arbetsförutsättningar.

Jag tror det är riktigt, att ungdomsorganisationerna i större tätorter skall ha sina lokaler i förorterna men fånga in sina medlemmar i centrum. Jag förmodar att det är med de unga som med oss äldre, att vi har glömt att roa oss. Vi vill låta oss bli roade, helst så lättvindigt som möjligt och vi har förlorat mycket av spon- taneitet och aktivitet. Ungdomarna behöver lära sig att själva vara aktiva och där- igenom skapa det levande innehållet i föreningsarbetet.»

Gruppterapeuten Sven Larsson tog på nytt upp frågan om fritidsverksamhet bland barn i yngre åldrar: »Vad som kommit mig att speciellt intressera mig för dessa yngre barn är den verksamhet som jag bedriver bland kriminell ungdom. Jag tror nämligen _ även om det bara kan röra sig om gissningar _ att en av anledningarna till den ökade ungdomskriminaliteten och framförallt ökningen av våldsbrotten är att ungdomen nuförtiden inte vet hur den skall handskas med sin aggressivitet. Fru Wallentheim snuddade vid problemet genom att tala om bris— tande spontaneitet hos ungdomen. Jag tror att vårt samhälle ger barnen i de lägre åldrarna för få tillfällen att på ett naturligt och acceptabelt sätt ge utlopp åt den aggressivitet, som är ett resultat av uppfostran. Förr, när den fysiska tillvaron var hårdare, hade ungdomarna dessa möjligheter _ de gick två mil till skolan, de högg ved och bar vatten 0. s. v. På flera sätt fick de utlopp för de muskelspän- ningar, som aggressiviteten skapade inom dem såsom ett resultat av uppfostran. Nutidens ungdomar är berövade så många av dessa möjligheter. Jag tror att en verksamhet för 7—12-åringar, inriktad på att ge dem avspänning genom kropps- övningar och friluftsliv o. dyl., skulle vara mycket nyttig. Det skulle i någon mån göra det lättare för dem att i framtiden komma till rätta med sina aggressiva impulser.

Jag skulle också vilja säga något om den föreningslösa ungdomen. Hur mycket man än anstränger sig kommer det alltid att finnas ett bottenskikt av ungdomar, för vilka inget föreningsliv och nästan inget kamratliv kan existera, helt enkelt därför att de på grund av mycket tidiga erfarenheter djupt inom sig känner ett slags främlingsskap inför andra människor. De är inte som andra och de kan på sin höjd bara få kontakt med sådana, som heller inte är som andra. De utgör ett embryo till den undre världen. Skall man få bukt med dessa problem, måste man

gå på djupet och då hamnar man som alltid i frågan vad man kan göra för att få till stånd bättre uppfostran och lyckligare föräldrar. En av mina käpphästar i detta sammanhang gäller fädernas roll. Jag tror det är mycket viktigt att fäderna i mycket högre grad än nu engageras i uppfostringsarbetet. Ju mer jag ser av kriminell ungdom desto mer övertygad blir jag att faderns roll, antingen han har funnits eller inte, är mer avgörande för dem än för annan ungdom.»

Hr Larnstedt: »Barnavårdsnämnderna skall givetvis inte lägga sig till med hela ungdomsarbetet utan låta de olika föreningarna sköta så mycket som möjligt. Men i den mån föreningarna inte orkar med uppgifterna, bör nämnden gripa in, t. ex. för att ordna en större samlingslokal för dans och amatörteater o. s. v. Det är många gånger nästan omöjligt att få ett par föreningar att slå sig ihop för att bygga en större lokal _ de har alltför olika intressen. Då måste barnavårdsnämn- den gripa in, antingen genom att själv driva en ungdomsgård eller genom att över- låta exempelvis åt en särskild samorganisation av ungdomsföreningar att driva den. Det senare finner jag vara den bästa lösningen, men ofta måste barnavårds— nämnderna själva stå för verksamheten.»

Hr Zachrisson: »Jag menar inte att det är felaktigt att bedriva arbete i åldrarna 7—12 år. Det felaktiga ligger i att den arbetsform, som är den rätta för barn och yngre ungdomar, har blivit typisk för hela föreningslivet, så att man behåller de barnsliga arbetsformerna även i de högre åldrarna. Den dominerande aktiviteten för de yngre är just en sådan verksamhet som hr Larsson efterlyste, med frilufts- liv, lägereldar, nattmarscher 0. dyl. Men att försöka något i den vägen med gäng- liga pubertetsungdomar är i stort sett hopplös. De vill spisa jazz i osiga lokaler och inte alls vara hurtfriska.

Problemet med verksamheten i de yngre åldrarna är, att man riskerar att ännu tidigare än nödvändigt lossa barnen från kontakten med föräldrarna. Om man skall bedriva någon föreningsaktivitet i de åren, bör även föräldrarna komma med i så stor utsträckning som möjligt. På sistone har man också börjat ta mycket intressanta initiativ. Inom Unga örnar har man sedan rätt länge erfarenhet av en verksamhet med föräldrar och barn tillsammans, som har varit mycket givande. Scouterna rapporterar från de senaste 2—3 åren en enorm förändring i sitt arbete. Man har tagit med fäderna som ledare, vilket bl. a. har medfört en nyorientering i arbetssättet. .

En mycket intressant fråga gäller motiveringen för barnavårdsnämndernas ungdomsarbete, som har till utgångspunkt att förebygga missanpassning och dåligt uppförande bland ungdomen. Det anmärkningsvärda är att när man vill göra något för ungdomen har man alltid negativa motiveringar. Nu är ungdomen så gräslig, säger man, så nu måste något göras, nu är missanpassningsfenomenen så hemska, så nu måste samhället gripa in. Riksdagen beviljar t. ex. pengar till ung— domsverksamhet med motivering att ungdomsfylleriet har blivit ett problem. Det är naturligtvis bra att pengarna kommer, men det skulle vara bättre om det skedde med positiva motiveringar. Ungdomen behöver helt enkelt hjälp med sin fostran. Man diskuterar inte skolans arbete från negativa förutsättningar och man borde inte heller göra det i fråga om ungdomsarbetet. Man borde givetvis i stället utgå från de gynnsamma fenomenen. Här har naturligtvis pressen hjälpt till att snedvrida hela vår uppfattning. Tidningarna ägnar gärna sina förstasidor åt en enda av de pojkar, som hr Larsson särskilt känner till, de som har kommit på sned med tillvaron. Men det ägnas mycket litet spaltutrymme åt att tala om vad de andra, de hyggliga ungdomarna har för sig.

Vi bedömer alldeles för lätt hela ungdomsfrågan från den kriminella och miss— anpassade ungdomens synvinkel. Samhället ser ungdomsproblemen som ett vård-

problem, vilket det inte alls är fråga om. Det gäller i stället samhällets normala ansvar för ungdomens fostran.»

Hr Gråby: »Rent principiellt vill jag framhålla att det förefaller vara den natur- ligaste och riktigaste anordningen att ett särskilt organ _ en fritidsstyrelse eller en ungdomsstyrelse _ har hand om de allmänt ungdomsfostrande åtgärderna inom kommunen. Den förnämligaste lösningen synes erbjudas genom en fritids— styrelse, som har hand om den kommunala anslagsgivningen till idrott och fri- luftsliv, till studieorganisationerna samt till ungdomssammanslutningarna, vidare bevakar hela lokalfrågan och arbetar för att erforderliga gemensamhetslokaler och friluftsanläggningar skapas. — — _

_ _ _ Frågan är hur man från samhällets sida skall organisera stödet till den allmänna ungdomsfostran. Som jag ser det kan man finna vägar vid sidan av för- eningslivet. De är emellertid mycket dyrbara och kräver en hel stab av anställda organisatörer. Ur samhällets synpunkt är stödet åt föreningarna en billig väg. Den är också tillförlitlig, eftersom föreningarna alltid arbetar i anslutning till en eller annan stor livsstyrande idékrets. I sista hand är det väl också så, att om inte de stora idékretsarna i konkurrens med bl. a. förströelseindustrien förmår att väcka intresse, så kommer det samhälle och de demokratiska funktioner som vi känner idag inte längre att kunna existera. Vårt organisationssamhälle synes kräva att de ideella sammanslutningarna i dag förmår samla, stimulera och intressera med- lemmar. I annat fall blir vår samhällsmekanism snabbt annorlunda. Vi kanske kan få ett system som liknar det amerikanska samhället, vilket i stor utsträckning behärskas av tillfälliga opinionsbildningar, som inte synes vara förankrade i någon, som vi skulle vilja beteckna såsom ideell idékrets. En 'idéstrypning' kanske kan föra oss in i ett samhälle, som vi i dag i varje fall inte kan känna någon som helst gemenskap med.»

N yårskravaller och ligabildning

Gängpåverkan och fritidsproblem i några konkreta fall fick sin belysning vid ett sammanträde den 17 oktober 1957. Fil. lic. Anna-Lisa Kälvesten presenterade den undersökning om de s. k. nyårskravallerna i Stockholm nyåret 1956/57 som utförts inom Stockholms barnavårdsnämnd.i Vid samma sammanträde redogjorde soci— alläkaren vid barnavårdsnämnden John Takman för en undersökning över en mycket uppmärksammad ungdomsliga i en av Stockholms förorter.2 Slutligen informerade fil. kand. Kerstin Elmhorn om uppläggningen av den stora klientel- undersökning om ungdomsbrottslingar som pågår i justitiedepartementets regi.

Undersökningen om nyårsbråket omfattar alla personer under 21 år som under natten greps av polisen, även de som sedermera släpptes utan åtgärd. Ett 40-tal äldre personer anhölls också, men ingår inte i materialet. Av de 63 ungdomarna blev 25 aldrig åtalade, 5 frikändes, 22 dömdes till böter för förargelseväckande beteende, medan resten dömdes även för andra brott, i allmänhet våldsamt mot- stånd mot polis.

»De dömdas förseelser var tillhopa faktiskt förbluffande få. Man ställer sig frågan om det verkligen var de värsta förövarna som greps. På detta har man ju ingen möjlighet att svara i efterhand. Man kan dock se efter vad som totalt hände

1 "Utredning angående ungdomar som anhållits i samband med gatubråken i Stockholms cen— trum nyårsnatten 1956/57." Undersökningsarbetet har utförts av Anna-Lisa Kälvesten och förste aktuarien vid statistiska kontoret Per-Erik Andér. Som intervjuare har assistenterna Eric Portefaix och Arne Urberg biträtt.

* ”Ett pojkgängs utveckling och upplösning" av John Takman och Gertie Sandqvist, Sociala Meddelanden nr 9/1957

på fältet och jämföra detta med de åtalades förseelser. Det visar sig att det före- kom just inga andra tilltag än sådana som de gripna hade begått. Huvuddelen av alla de förseelser, som begicks täcks av de undersökta ungdomarnas brott och det tycks inte förhålla sig så att de gripna var särskilt oskuldsfulla i förhållande till dem som kom undan. Flera av de gripna tycks visserligen inte ha gjort just någonting, utom att de inte ville flytta sig från gatan, men sådana fanns det ju också gott om i den övriga mängden. _ — —

Det är för närvarande inte möjligt att fullt ut förklara kravallerna nyårsnatten 1956/57. Vi har koncentrerat oss på att undersöka de deltagande individerna. För att man skulle ha kunnat studera kravallerna som sociologisk företeelse i sin hel- het, hade man behövt placera ut observatörer i förväg. Man kan t. ex. inte alltid godta de beskrivningar som ges av händelsevis närvarande poliser och journa- lister. I stället skulle man behöva systematiskt bedrivna iakttagelser från särskil- da observationsposter. Massföreteelser är över huvud taget mycket dåligt stude- rade därför att man inte kan beställa dem i förväg eller upprepa dem i labora- toriemiljö. Inom detta område av socialpsykologin är man hänvisad till att teo- retisera och rekonstruera. Man har dock fått fram en hel del förklaringar till massfenomen. Bland de orsaker man brukar ange ingår begreppet drive, d. v. 5. en speciell driftsmässig motivering för massans aktivitet. Beträffande de svenska uppträdena är detta en mycket oklar punkt. Vilken driftsmässig kraft skulle det vara som får folk att bråka på Stockholms gator? Vid hungerkravaller, vid panik och flykt finns det alltid påvisbara drivkrafter, men här vet man inte vad man skall söka i botten på massbeteendet.

I vår undersökning ville vi inte gärna teoretisera på denna punkt utan vi in- riktade oss mer på att studera själva tekniken vid masstimulering. Om ett mass- beteende väl har kommit igång _ vilken drivkraften än är har man alltid att räkna med vissa, lite avvikande personer, som ingår i massan och som helt en- kelt har den motiveringen att vilja spela bus. Om det sedan blir tillräckligt många som busar, tänder det i den övriga mängden. Många har redan en förväntan att man skall lattja på något sätt. Vi får typiska s. k. masspsykosbeteenden, där folk beter sig mer primitivt, mer utlevande, än de gör ensamma eller i mindre grup- per. _ _ _

Frågan är varför uppträdena kom att bli så kraftigt riktade mot polisen. Kra- vallerna bestod just inte av mycket annat än ilska mot polisen, detta i motsats till de s. k. rock'n'rolluppträdena i Oslo. Då filmen Rock'n Roll visades där hösten 1956, ställde ungdomen till med uppträden tre kvällar å rad och därvid åstad- koms mycket större materiell förstörelse, bl. a. fönsterkrossning i stor skala. Vid nyårskravallerna var det poliserna som man inte tålde att se. När de skulle rensa upp kastades föremål på dem, man försökte skrämma deras hästar o. s. v. Bara några få fönsterrutor krossades. En bil vältes och blev förstörd, men i förhål- lande till den stora upphetsningen var den materiella skadegörelsen trots allt ganska blygsam. Lyckligtvis blev heller ingen människa allvarligt skadad.

Undersökningen lades upp efter två linjer. Genom en sociologisk kartläggning ville vi klargöra om det var fråga om ett genomsnitt av vanlig Stockholmsungdom eller om ett speciellt slags ungdom. Dessutom företog vi en psykologisk kartlägg— ning med hjälp av vissa attitydtest som gick ut på att ge en uppfattning om de undersökta ungdomarnas personlighetstyp. Attitydtesten är inte speciellt djup- lodande, men de ger ändå en del intressanta och samstämmiga resultat, som ger anvisning på sådana personlighetsdrag som skiljer dessa ungdomar från ungdom i allmänhet.

De första rapporterna från pressen gick lustigt nog ut på att de gripna pojkar- na var mycket fina och välställda ungdomar. Det verkade på tidningsreferaten

som om det mest var läroverksungdom och studenter. Ett preliminärt stickprov på 18 fall ur polisens akter visade obegripligt nog nästan enbart prydliga fall med fina hemförhållanden. Så kom det ut i pressen med stora rubriker: »Idel ungdom från goda hem», o. s. v. Detta föreföll ju minst sagt besynnerligt. Vår undersökning visade kort och gott att det heller ingalunda förhöll sig på det sättet.

I stället fann vi den gamla vanliga typen av ungdomar, de som brukar dyka upp hos polisen och barnavårdsnämnden. Vi har möjlighet att jämföra dem med normala Stockholmspojkar från en annan undersökning, som Gustav Jonsson och jag själv håller på med, och som gäller ett statistiskt, slumpvis utplockat stickprov av Stockholms skolpojkar.1 Dessutom kan vi jämföra kravallpojkarna med Skå-pojkar i ungefär samma ålder, d. v. 5. med det svåraste barnavårdsklien— telet. Vi kan jämföra alla dessa tre grupper i fråga om hemförhållanden, t. ex. hur många som bor hos sina biologiska föräldrar och om föräldrarna är kända för brott eller alkoholmissbruk. Vi kan se i vad mån pojkarna själva är kända av barnavårdsnämnden tidigare, hur de bor, i vilken skola de går och vilka betyg de har, 0. s. v.»

Lie. Kälvesten gav exempel på några undersökningsresultat. Av de vanliga skol- pojkarna bor 78 % hos båda sina biologiska föräldrar, av kravallpojkarna 56 % och av Skå-pojkarna 32 %. I fråga om den sociala indikationen »stympat hem» utgör alltså kravallpojkarna en mellangrupp. Trettio procent av kravallpojkarna, lika många av Skå-pojkarna och 10 % av de vanliga pojkarna har en far eller styvfar som förekommer i straffregistret.

»Resultaten lutar entydigt åt det hållet att kravallpojkarna som grupp betrak— tad systematiskt avviker åt Skå-pojkarnas håll. De är sämre ställda än vanliga pojkar, de har på olika sätt haft en irreguljär uppväxt och haft krångel med sina uppfostrare. Detta visar sig bl. a. i att de är oftare kända av barnavårdsnämn- den än vad normalpojkarna är. Om man räknar alla slag av kontakter med bar- navårdsnämnden, är det inte mindre än 46 % av kravallpojkarna som på ett eller annat sätt har haft med nämnden att göra. Om man bara räknar sådana kontakter som så att säga hör ihop med pojkens eget förvållande, visar det sig ändå att så många som 37 % av kravallpojkarna har blivit anmälda till nämnden mot endast 12 % av normalpojkarna. Det rör sig sålunda om en mycket kraftig skillnad.

_ _ _ Det förefaller i stort sett vara klarlagt att de kravallpojkar som befann sig på Kungsgatan på nyårsafton utgör en grupp, som av olika skäl har kommit att bli problematisk i fråga om sitt uppförande och som har låtit höra av sig även i andra sammanhang. Naturligtvis finns det undantag. Några stycken av de undersökta liknar inte det vanliga barnavårdsklientelet. Skillnaderna gentemot vanliga pojkar är dock tillräckligt stora för att man skall kunna säga att gruppen som sådan entydigt kan definieras som en social marginalgrupp. Kravallpojkar- na som grupp är sämre ställd i fråga om alla sådana faktorer, som brukar leda till uppfostringsbesvär.

Undersökningens andra del var en psykologisk kartläggning av kravallpojkar- na. Vi ansåg inte att det skulle löna sig med en mer djupgående personlighetsun- dersökning, eftersom vi inte skulle ha kunnat skaffa fram jämförelsematerial. Därför begränsade vi oss till en mindre ambitiös attitydundersökning. Vi använ- de ett formulär som försökspersonerna själva fick fylla i och vars stomme består av 46 frågor tagna mer eller mindre direkt ur ett amerikanskt attitydtest, Thur— stons Personality Inventory. Frågorna är av typen: Trivs du bättre ensam än till- sammans med andra? Ja eller nej. Försökspersonerna skall helst inte låta bli att

1 Se referat från sammanträde den 22 februari 1957.

svara, utan man ber dem att ta ståndpunkt med ja eller nej. Andra frågor lyder t. ex.: Brukar du känna dig besvärad av att vara iakttagen? Skulle du vilja fun- gera som ordförande vid en sammankomst? Brukar du vara rädd för att misslyc- kas med en sak? Är du populär bland dina kamrater?

Det vi ville försöka få fram var pojkarnas syn på sig själva, och vi fick ett re- sultat som var ganska förbluffande. Testet är ursprungligen tänkt och konstruerat för att mäta den psykiska hälsan hos nyinskrivna studenter. De amerikanska psykologer som har använt testet har angivit vilka svar som skall betraktas som psykiskt ”friska” eller psykiskt 'sjuka'. Det är ju emellertid långt ifrån själv- klart vad som skall betraktas som 'friskt' eller 'sjukt' eller ”normalt, i fråga om personlighetsdrag. Är det normalt att vilja fungera som ordförande vid en sammankomst? Enligt de amerikanska uttolkarna och även enligt en del svenska psykologer, som har använt testet i många år, skulle sådana svar som tyder på inåtvändhet att inte vilja vara ordförande, att inte vara populär etc. _ vara tecken på bristande psykisk anpassning. Det är rätt intressant att se hur högt man i Amerika värderar utåtvändhet genom att utan vidare förutsätta att de extroverta attityderna är de socialt önskvärda.

Våra resultat blev precis motsatta de amerikanska. Som kontrollmaterial an- vände vi alla parallellavdelningarna i första ringen i ett av Stockholms södra läroverk och hela klass 8 och 9 i en närbelägen folkskola. Testet utfördes under lektionstid och ungdomarna fick själva klistra igen kuvertet och skicka det till oss. De fick ange kön, ålder och socialgrupp, men i övrigt var undersökningen helt anonym.

Vi fick fram mycket intressanta skillnader, både mellan kravallgruppen och samtliga skolungdomar och mellan de bägge skolungdomsgrupperna inbördes. Alla tre grupperna svarade rätt olika på frågorna. Resultaten går helt enkelt ut på att sådana personlighetsdrag, som man a priori trodde vara tecken på psy- kisk ohälsa, är signifikant vanligare hos skolungdomarna än hos kravallpojkar- na. Alla motsatta egenskaper _ att inte bry sig om vad andra tänker och tycker etc. _ är vanligare i kravallgruppen. 'Acting ont”, det utlevande beteendet är signifikant vanligare i kravallgruppen, medan det återhållande, hämmade, själv- kontrollerande, 'self—conscious', beteendet återfinns hos skolungdomarna. Av gymnasisterna svarade 30—40 % ja på frågan: Händer det ofta att du går över gatan för att slippa träffa folk? Kravallungdomarna däremot bryr sig inte om att undvika folk. Resultaten är alltså helt motsatta den ursprungliga hypotesen. Det- ta är emellertid egentligen inte så märkvärdigt. En nyckelfråga lyder: Bryr du dig om vad andra tycker och tänker om dig? Kravallungdomarna svarar signi— fikant oftare nej. Det typiska svaret från både folkskolebarn och gymnasister är ja _ jag bryr mig mycket om vad andra tänker om mig. Att bry sig om vad andra anser om en är av allt att döma villkoret för att bli socialt känslig. Om man inte är socialt känslig, gör man sådana saker som att kasta sten på polis.

Nu förhåller det sig trots allt så, att individer som dras med i ett massbeteende i vanliga fall mycket väl kan bete sig socialt och ta hänsyn till hur andra ser på dem. Någonstans går emellertid gränserna. Det finns människor som är så sta- bila att de antagligen aldrig skulle ryckas med i ett massbeteende, medan andra kan följa med vid minsta vindfläkt. De 63 pojkarna tillhör troligen dem som lättast rycks med, därför att deras jag är alltför dåligt stabiliserat. För att få ett väl stabiliserat jag tycks det vara nödvändigt att man har en social känslighet, en sensitivitet för andras mening, först för mammas, senare för kamraters och för samhällets mening.

Man får sålunda fram en bild av kravallpojken som mer trubbig, mindre käns- lig, mer utlevande än andra pojkar. Han är inte heller intresserad av att vara ledare. Därtill är han intellektuellt alltför oambitiös.

Vi har också undersökt pojkarnas moralbegrepp genom att direkt fråga dem om vad de anser rätt eller orätt, vilket de visar sig mycket väl känna till. Man låter dem bedöma en viss situation, t. ex. att lämna tillbaka en tia i en affär, som man har fått för mycket, och de får välja på fem olika svar från helt riktigt till oriktigt. När man frågar öppet på detta sätt, får man ingen större frekvens av omoraliska attityder.

När vi däremot undersökte attityderna gentemot polisen, fick vi som väntat mycket låga värden bland kravallungdomen, men förvånande nog även bland van— lig Stockholmsungdom. Stora grupper är inte ens neutrala mot polisen utan är negativt inställda. Det vore skäl för ungdomsvårdare, pedagoger och poliser att närmare reda ut detta. Om man sätter den högsta attityden, att gilla polisen helt och fullt, till 5, 'godkänt' till 4 och den lägsta attityden, att avsky och ogilla polisen, till 1, ligger kravallgruppen på 3,55 på denna skala. Högst på skalan he- finner sig folkskoleflickorna _ som antagligen ser på poliserna ur vissa andra synpunkter _ med 3,81. Pojkarna i folkskola och läroverk har värden ganska nära kravallungdomens. Ingen når upp till helt gillande av polisen, och man frågar sig vad detta kan bero på.

Vi har också frågat ungdomarna vad de tycker om sin pappa och mamma, om de tycker att de själva har blivit lagom strängt uppfostrade, om de trivs i skolan eller på arbetet. Det visar sig att kravallpojken inte trivs sämre än andra. Han upplever inte sitt läge som sämre, trots att han socialt sett har det sämre ställt än andra. Vi har här ett nytt bevis på oförmågan till introspektion och känsloupp- levelse. Man kan analysera fram åtskilliga olikheter mellan grupperna i fråga om deras sätt att tala om sina föräldrar. Folkskolepojkar och kravallpojkar står dock varandra nära i själva uttryckssättet. De använder inte så varma ord som läroverksungdomen gör.

I stort sett kan man uttrycka saken så att kravallpojkarna inte visar någon skillnad i fråga om allmän trivsel i samhället, jämfört med folkskolepojkar på samma bildningsnivå och med samma typ av socialmiljö. Man kan inte säga att kravallpojkarna är särskilt olyckliga eller uppfattar sig som särskilt missgynna— de. Drivkrafterna till deras beteende är mer komplicerade. Genom sin olyckliga uppfostran har de kommit att bli sådana personligheter, att de i kritiska lägen inte behärskar sig utan lever ut. Det är möjligt att man kan säga att detta utle— vande innebär ett slags hat mot samhället. Ett påvisbart hat är det i varje fall inte fråga om. Möjligen ligger det på djupet en icke medveten missbelåtenhet, som ungdomarna själva inte förmår analysera.»

I den efterföljande diskussionen dominerade frågan om polisens roll sådan denna fått sin belysning i lic. Kälvestens redogörelse.

Gruppterapeuten Sven Larsson: »Mina klienter (från verksamheten med krimi- nell ungdom) indelar polisen i två kategorier, kriminalpolis och ordningspolis. Mot ordningspolisen har de som regel samma attityd som kravallpojkarna, kanske ännu något fientligare. Mot kriminalpolisen är de däremot överraskande positivt inställda. Jag vill förklara saken så, att kriminalpolisen är den som lastar av dem deras skuldbörda och lättar spänningen för dem. Jag har det bestämda intrycket att många av mina klienter betraktar kriminalpolismännen, speciellt sådana som de avlagt bekännelse för, nästan som personliga vänner. Inte så sällan vill de ha en kriminalpolis som övervakare,»

Kriminalkommissarie Arvid Uhrbom, Stockholm: »Jag är inte ordniiigspolis- man och har därför inga personliga erfarenheter av nyårskravallerna. Som de flesta andra satt jag hemma i lugn och ro på nyårsafton och hade ingen aning om uppståndelsen. Jag tror dock inte att det var ett så förfärligt märkvärdigt uppträde på Kungsgatan. I min ungdom har jag många gånger varit med om lik-

nande historier. Det är väl bara så, att den här sortens bråk inte väckte så stort uppseende på den tiden. Man bråkade alltid lite på nyårsafton. Från 20— och 30- talen vet jag att man använde inte bara smällare utan också knivar i pappers- vippor och en del människor fick fingrarna sönderskurna utan att man gjorde någon större affär av det hela.

Jag tror för min del, att vid sådana tillfällen då man vet att det kommer att uppstå stora folkanhopningar, bör man inte ha enbart uniformerad polis ute. Jag har varit med i Björns trädgård och Berzelii park just de kvällar då uppträdena har dämpats ner och tagit slut. I mars 1948 var det t. ex. bråk flera kvällar å rad i Björns trädgård. Men den lördagskväll, då ett par hundra civila polismän osed- da kunde röra sig ute bland folket tog uppträdena slut. Vi kunde ingripa genast något började röra sig, ingenting kunde komma igång, och det hela var inte roligt längre. Om det hade funnits civil polis ute på nyårsnatten i år, tror jag inte det hade hänt något allvarligt. Det gör en oerhört stor skillnad om man på ett tidigt stadium kan dämpa ner orosstiftarna. Jag tror nog att man från polismaktens sida kommer att vara bättre förberedd nästa gång.

Ungdomarnas inställning till polisen förefaller ganska förklarlig. Det är bara en fråga om orsak och verkan att man har en mer hätsk attityd mot ordnings- polisen. Ordningspolisens tjänstemän får inte personlig kontakt med den enskil- de på samma sätt som kriminalpolisens personal. Dessutom måste man komma ihåg att det vid ett sådant tillfälle som på nyårsnatten tjänstgör ordningspoliser som kanske inte har mer än någon månads praktik bakom sig, medan kriminal- polisens mannar i allmänhet är äldre personer med 20—30 års praktik. Polis- män, liksom andra människor, lär ju av livet och många av dem som patrullerar på gatan har ännu inte tillräcklig erfarenhet.

Jag tror att man skulle kunna åstadkomma en avsevärd förbättring i ungdo- mens relationer till polisen om man från polissidan kunde hålla en kontinuerlig kontakt med skolor och föreningar. Jag har själv några gånger varit på ungdoms- klubbar och ungdomsgårdar och pratat polis. Ungdomarna har varit påfallande intresserade och pratstunderna har dragit ut till långt in på natten. Det är inte alls svårt att få ungdomen att intressera sig för polisen om man bara kommer i kontakt med dem. Jag tror att man ganska snart skulle kunna ändra ungdomens negativa attityd, om man kunde bilda sådana kontaktgrupper och verkligen ge ungdomarna en inblick i polisens verksamhet. Tyvärr är ju numerären inom Stockholmspolisen i dag sådan att det inte finns folk som kan ägna sig åt detta.»

Kanslirådet Gustaf Persson, inrikesdepartementet: »Det var mycket intressant att ta del av de uppgifter om ungdomens attityd till polisen, som licentiat Kälve— sten redogjorde för. Inom polisverksamhetsutredningen är vi för närvarande sysselsatta med bl. a. dylika frågor. Jag föreställer mig att de svar som de under- sökta ungdomarna lämnat i allmänhet hänger ihop med den uppfattning som förekommer hos deras föräldrar och deras övriga miljö. Ungdomarna visar upp en spegelbild av föräldrarnas och samhällsgruppens syn på polisen. Det är be- kymmersamt att konstatera att inställningen till polisen, speciellt i Stockholm, inte är bara negativ utan direkt aggressiv inom mycket stora befolkningslager. Att man här måste åstadkomma en förändring är uppenbart.

För min del är jag inte främmande för den tanke som licentiat Kälvesten an- tydde, att göra en undersökning på bred bas för att få klarhet i olika befolk- ningsgruppers inställning. I Los Angeles gjordes för några år sedan en sådan studie av befolkningens attityder gentemot polisen. Man kan där konstatera att inställningen är väsentligt olika hos olika grupper av medborgare. Många av re— sultaten är rätt överraskande. Det visar sig t. ex. att personer som kommer i kontakt med polisen — även i sådana sammanhang som kan vara rätt besvärande

har en anmärkningsvärt gynnsam inställning. Det gäller t. ex. lastbils- och taxichaufförer, som ofta får anmärkningar och kan bli fällda för parkeringsför- seelser m. ut. De befolkningsgrupper däremot som sällan eller aldrig får någon personlig kontakt med polismännen är mer avogt inställda. De mest negativa attityderna i denna undersökning företräddes märkligt nog av husmödrar och lärarinnor.

Skillnaden i inställning till ordningspolis och kriminalpolis är inte i och för sig så märkvärdig, vilket också hr Uhrbom påpekade. Kriminalpolisens personal får en helt annan och personligare kontakt med de människor de kommer i be- röring med, de har annan utbildning och vidare livserfaranhet. Ordningspolis— kåren är dock den största poliskåren och måste så vara och man får ju inte gå därhän att man liksom försöker gömma undan den uniformerade polisen för att inte reta folk. Vi måste i stället eftersträva att få polisen bättre accepterad av allmänheten.»

Lic. Kälvesten refererade även i korthet den undersökning som företagits av de 5. k. rock*n'roll-uppträdena i Oslo och beskrev liknande uppträden som före- kommit i Köpenhamn. Hon påpekade att det i många storstäder finns stående grupper av orosstiftare som polisen känner till och räknar med. Avslutningsvis framhöll byråchef Torsten Eriksson, »När det gäller dessa uppträden tror jag för min del att man ser förbi de djupare liggande orsakerna om man enbart inriktar sig på de enskilda deltagande individerna. Vi måste slå fast att det just nu bland ungdomen över hela världen finns en oro, som tar sig våldsamma uttryck. I New York har man inte haft så besvärligt i mannaminne. Där försiggår en liga- bildning och en avancerad kriminalitet bland de yngsta, som är fruktansvärd.

Samma svårigheter har man i Västtyskland, där man skrutit med sitt Wirt- schaftswunder och den tyska disciplinen. I Berlin har det varit stora upptåg av rock'n'roll—typ, ännu värre än de vi har haft känning av. I land efter land åter- finner man denna ungdomsoro, som vi här i Sverige har haft i förminskad upp— laga.»

Den undersökning om en pojkliga som hr Takman refererade, hade utförts för Stockholms barnavårdsnämnds räkning. Ligan hade sitt hemvist i ett av stadens ytterområden, i referatet uppkallat med det fingerade namnet Granhögen.

»Området nybyggdes 1947—48. Dit flyttade en helt ny befolkning med samma speciella äldersurval som i andra nya bostadsområden. De flesta som kom dit var unga barnfamiljer. Bostadsbristen har vanligen låst fast familjerna vid deras första lägenheter. 1954 utgjorde åldersgruppen 1—7 år 22,06 % av Granhögens befolkning, ett högre relativtal än för något annat område i Stockholm. Ålders- gruppen 7—15 år utgjorde 16,69 %, också detta ett förhållandevis högt tal. Just i de kvarter, där gänget bildades, placerade bostadsförmedlingen s. k. katastrof- fall, som av olika skäl inte hade accepterats av privata hyresvärdar. I senare bebyggda områden har man ju försökt att inte samla ett speciellt slags bostads— klientel på samma plats.

De 22 pojkar som tillhörde gänget hade nästan undantagslöst bott i Granhögen sedan området var nytt. De bodde mycket tätt tillsammans, i flera fall i samma hus. På två undantag när gick de i samma skola. De umgicks sålunda i kvarteret och i skolan och hade känt varandra sedan de var små. När gänget upplöstes i början av 1956 var de i åldern 14—18 år.

Den sociala standarden skiftade. I några fall hade familjen en god ekonomisk ställning, men i inte mindre än 8 fall hade man löpande socialhjälp. För min del

tyckte jag också att de överlag var trångbodda, men föreståndaren vid ungdoms- gården, som väl känner förhållandena ute i området, anser att dessa familjer inte var mer trångbodda än de flesta där ute.

Pojkarna hade tidigare inte berett några speciella svårigheter. Av de omdömen vi fick från skola och arbetsplatser framgick det att bara tre hade anmärkningar på sig från skoltiden och bara en efter skoltiden. Jag skulle tro att de represente- rade ett rätt hyggligt genomsnitt beträffande allmän skötsamhet.

—— — —— Vi har ju inte någon kontrollgrupp utan bygger mer på allmänna in— tryck, som givetvis kan vara felaktiga. Ändå tror jag man kan säga att dessa ung— domar i psykiatriskt-psykologiskt avseende var betydligt bättre än genomsnittet av det vanliga barnavårdsklientelet. Vi räknar med att 16 av dem var normala pojkar. 'Normal' är visserligen ett flytande begrepp, men vi kunde i varje fall inte finna några speciella patologiska symtom hos dessa 16, utom att de kanske överlag var lite barnsligare än genomsnittsungdom. Sex pojkar räknade vi som lindrigt skadade i psykiskt avseende.

Pojkarna hade känt varandra sedan början av 50-ta1et och de hade kommit att umgås mer och mer. Framförallt träffades de på fritiden vid en kiosk i kvar- teret. Så småningom hade denna grupp avgränsat sig mer och mer från andra ungdomar och när den revs upp i januari 1956 utgjorde den ett väl slutet gäng. Det var ingen tvekan om vilka som hörde till gänget och vilka som inte gjorde det. Den första namnlistan vi fick från polisen upptog 35 namn, men vi kunde sortera undan de övriga tills vi fick dessa 22 kvar. De hade i ett par år utgjort en reguljär gängbildning. Det fanns naturligtvis ingen ordförande i gänget och heller ingen utsedd ledare. Omständigheterna gjorde att två pojkar kom att be- traktas som ledarfigurer, den ene på grund av sin intellektuella kapacitet, den andre på grund av att han alltid var aktiv, alltid hade nya uppslag och lyckades få andra med sig på dessa uppslag.

Ända till sommaren 1955 hade pojkarna varit sociala. Några av dem hade varit anmälda till barnavårdsnämnden tidigare, men gänget som sådant var socialt. De tillhörde kärnan av klientelet på ungdomsgården. För övrigt brukade de gå på bio och några av dem gick ibland på Skansen och dansade, men mest höll de till på ungdomsgården, spelade ping-pong och andra spel, dansade på danskväl— larna o. s. v.

Sommaren 1955 var ungdomsgården, som alltid om somrarna, stängd mellan 15 maj och 15 september, liksom den alltid är stängd mellan 15 december och 15 januari. Under denna tid fanns det ingen organiserad fritidsverksamhet för ung- domen i sovstaden Granhögen.' Pojkarna for naturligtvis ut och badade, men mest hängde de vid kiosken. I juli började en av dem köra omkring med en egen bil. Han hade köpt den tidigare, men inte haft körkort förrän då. Denna bil var i rörelse hela juli månad, men sedan gick den inte längre. Nu hade emellertid pojkarna fått smak på att åka bil. Den 27 augusti tog tre av dem en bil ur gara- get i det hus där de bodde. De hade nyckel dit och de ställde tillbaka bilen efter åkturen och läste efter sig. Två dagar senare stal tre av dem en bil och sedan kom det hela igång mycket hastigt. På de 4 månader de var aktiva, tog de inte mindre än 140 bilar. De gjorde också rätt många inbrott, mest kioskinbrott. De var t. o. ni. så fantasilösa att de bröt sig in tre gånger i samma kiosk.

Gänget utvecklade under brottsperioden en hektisk aktivitet. Från början var bara några av pojkarna med om bilstölderna, medan andra var bestämt emot att ta bilar. Så småningom kom dock 20 av de 22 med i bilstölderna, en del visser- ligen mer passivt. Det kom fram att några hade utvecklat mycken energi för att få de andra att avstå från tillgreppen, något som emellertid inte hade gjort dem mindre populära i gänget. Överhuvudtaget fann vi ingen korrelation mellan kri-

minalitet och popularitet. En av de två mest populära hörde till dem som begått ett fåtal förseelser. Den andre var den intellektuelle ledaren för gänget.

Man frågar sig kanske varför ingenting hände tidigare. Fyra av pojkarna häk- tades i början av januari 1956 och sedan rullades gängkriminaliteten upp. Åtskil- liga av dem hade varit hörda om bilstölder under hösten, men jag är inte säker på om man hos polisen eller åklagaren hade klart för sig att det gällde en så stor gängbildning. Det är ju tänkbart att man i så fall hade kunnat splittra gänget tidigare.

Pojkarnas inställning till sin kriminalitet har vi fått fram genom den psykiatriska undersökningen och genom psykologens och socialarbetarens sam- tal. Utredningen av varje fall motsvarar i omfång ungefär en rättspsykiatrisk undersökning. Det framgår att de inte hade något speciellt att göra under den tid då ungdomsgården var stängd. Ungdomsgården har också sina brister, trots att arbetet är mycket trevligt upplagt, därigenom att verksamheten är alltför litet differentierad. Av de 22 pojkarna var 10 lidelsefullt motormekaniskt in- tresserade. De hade i ett par års tid tjatat om att de ville ha en motorklubb i anslutning till ungdomsgården. Den skulle givetvis inte ha kunnat ligga vid gården utan i en barackbyggnad lite avsides, där omgivningen inte skulle bli alltför störd. Det skulle ha varit värdefullt om man tillräckligt allvarligt hade tagit fasta på detta deras önskemål. Meningen med klubben var att de själva skulle köpa gamla motorcyklar för en billig penning och få hjälp med att rusta upp dem. Den intellektuelle gängledaren menade att om pojkarna hade fått sin klubb skulle de aldrig ha blivit kriminella, ett yttrande som förefaller att ha fog för Sig.

Under några veckor blossade det upp en våldsam publicitet kring gänget. För att förgylla det hela blandade pressen också in en del andra kriminella, som ha- de opererat helt oberoende av gänget, med överfall och slagsmål o. dyl. Den publicitet som förekom var till stor del felaktig.

När man skall lösa upp ett gäng som detta, försöker man ta reda på ledarfigu— rerna och skilja dem från det övriga gänget. I detta fall häktades fyra pojkar, vilka också förefaller ha varit de som behövde komma bort. —— — — En dömdes till fängelse, två placerades på ungdomsvårdsskola och en placerades på ung- domshem. De övriga 18 fick tillsvidare stanna i sina hem och ställdes under övervakning. Ett par av dem har senare placerats på ungdomshem och en pojke har dömts till ungdomsfängelse efter nya brott.

Dessa ingripanden var i stort sett tillräckliga för att få slut på den kriminella verksamheten, men därtill kom också flera andra positiva åtgärder. Genom fri- villiga insatser fick man i gång en boxningsklubb, dit alla de kvarvarande gäng- medlemmarna gick och tränade tre kvällar i veckan. Trots att inte alla var box- ningsintresserade var de ändå med och konditionstränade. Vi hade också kon— ferenser med de övervakare som tillsattes och när det senare kom fram att de hemmavarande pojkarna söp åtskilligt, hade vi en konferens med dem själva ute på ungdomsgården. över huvud taget lades det mycket an på den person- liga kontakten med pojkarna. De visste att man var intresserad av dem och samarbetet mellan dem och övervakarna och alla andra som hade med gänget att göra var i stort sett mycket bra. Dessutom har föreståndaren på ungdomsgår- den en mycket fin kontakt med pojkarna. Han känner väl både dem och alla övriga ungdomar i området.

Vi gjorde en kontrollundersökning i augusti 1957, alltså drygt 11/2 år efter det gänget upplösts. Resultatet visade sig vara betydligt bättre än vi vågat räkna med. En pojke var intagen på ungdomsfängelse, men de övriga hade ganska få anmärk— ningar på sig. Tio av dem hade förhållit sig utmärkt hela tiden och inte begått

några nya förseelser. Sju pojkar hade i stort sett skött sig bra i fråga om arbetet, men hade svårigheter med spriten. I förhållande till genomsnittsungdom är detta antagligen en ganska hög siffra. Fyra pojkar slutligen hade begått en del för- seelser under år 1956, men inte under 1957. Efter ingripandet hade gänget grad- vis avvecklats och det är troligt att åtskilliga medlemmar skulle ha lämnat det även utan ingripande. De flesta hade fått flicksällskap och andra intressen. Gäng- formen fyllde en funktion under några få år men förlorade sin aktualitet allt- eftersom pojkarna mognade i emotionellt hänseende.»

Den diskussion som förekom i anslutning till hr Takmans anförande rörde sig även nu till stor del om polisens möjligheter att förebygga och upptäcka brott.

Stadsfiskal Per Åberg, Stockholm: »— _ Ju tidigare man upptäcker ett gäng desto tidigare kan man begränsa dess verksamhet både i fråga om den kriminella aktiviteten och antalet i gänget deltagande pojkar. Det undersökta Granhögen- gänget begick ju ganska många brott. Flera av dem upptäcktes under höstens lopp och allteftersom rapporterna nådde åklagaren skickades de till barnavårds- nämnden för yttrande. Det var dock bara enstaka brott som kom fram under den tiden och det låg inte inom möjligheternas ram vare sig för polisen eller för barnavårdsnämnden att fastställa gängbildningen.

Många av föräldrarna till de pojkar som fick åtalseftergift talade med mig både då och i senare sammanhang. Man hade på känn att det hände mycket som myn— digheterna inte kunde kontrollera. Hur hela denna stora fråga skall lösas vet jag inte, men den tidiga upptäckten är dock mycket viktig. Det goda samarbete som finns mellan polisen och barnavårdsnämnden får väl söka sig former där en lösning kan ske.»

Ungdomsgårdsföreståndare Kurt Vigren: »f _ _ Förhållandena i samhället har fått sin prägel av den våldsamma publiciteten. Sedan gängets verksamhet hade uppdagats i januari 1956 slutade inte skriverierna utan höll på hela våren. En del pojkar fortsatte faktiskt att begå förseelser, därför att de kände sig tuffa av skriverierna i tidningarna. I gänget var de också tuffa, däremot inte när man träffade dem ensamma.

Man menar ju och det säger också pojkarna — att det hela började somma- ren 1955, när en av dem köpte bil. Tidigare hade vi inte så stora gäng där ute, men vi hade dock ett par som var mycket svåra. Särskilt en pojke, som var äldre än de andra och för närvarande avtjänar fängelsestraff, kom ofta åkande i stulna bilar och försökte få med sig de andra. De blev naturligtvis mycket frestade av detta och jag tror att inflytandet från dessa äldre pojkar betydde mycket. På sam- ma sätt är det nu verkligt farligt med de nya gäng som bildas, därför att de yngre ungdomarna är imponerade av Granhögenligan. Man hör t. o. m. småpojkar prata om den och de vill gärna hålla till vid den omtalade kiosken, för att de skall få vara på samma plats som det beryktade gänget o. s. v. Jag har varnat för denna nya gängbildning, men man har ju för lite folk på polisen och barnavårds- nämnden.

Jag har samma erfarenhet av ungdomens attityd till polisen, som det har talats Om här. Ungdomarna tycker att kriminalpolisen är hygglig och trevlig, men tyc- ker illa om ordningspolisen. Jag tror för min del också att detta hänger sam— man med den bristande kontakten. Det finns inga patrullerande poliskonstaplar ute hos oss, utan det kommer bara en radiobil då och då.

Jag har hört sådana uttalanden som att det ute i Granhögen finns bara busar. Vi har ett par hundra, kanske 300, ungdomar, som är mycket besvärliga. Men är det så mycket i ett samhälle på 18000 invånare, varav 11 000 är under 20 år? Många av de 11 000 är ju småbarn än så länge, men det kommer naturligtvis att

bli väldiga problem med dem framöver. Gängbildningen kommer inte att upp- höra om det inte vidtas några motåtgärder.»

Hr Uhrbom: »Ligan var känd av polisen åtminstone någon månad innan vi fick möjlighet att gripa in. Gång efter annan försökte jag få personal till att ägna sig åt den, men häktningsmål kom emellan och personalen blev bunden vid skriv- bordet. Det gick minst en månad under vilken vi visste att en liga var i farten, utan att kunna göra något åt det hela på grund av personalbrist. Det är rätt kus- ligt att känna till vad som händer och ändå inte kunna ingripa. Ändå arbetar mitt folk i stor utsträckning på övertid.

Jag har försökt hålla ett par man på övertid om nätterna, men ingen kan ju stoppa hur länge som helst för nattarbete. Det är nödvändigt att vi får en ordent- lig personalförstärkning om vi skall kunna göra något åt den stigande ungdoms- brottsligheten.»

Ungdomen och alkoholen

Ett sammanträde den 28 januari 1958 ägnades åt alkoholfrågan med särskild tonvikt på problemet alkohol och ungdomsbrottslighet. Inledare var direktör Nils Sundberg och fil. lic. Ingrid Blomberg, Centralförbundet för nykterhetsunder- visning samt rektor Erik Lindberg, Långanäs yrkesskola.

Herr Sundberg: »Att alkoholen spelar en stor roll som faktor bakom brottslig- heten är så väl känt, att det kan verka banalt att särskilt framhålla det. De all- männa erfarenheterna härvidlag styrks av en rad undersökningar. Under en följd av år insamlade fängelseprästerna uppgifter om urbotafångarnas alkohol- förhållanden och dessa uppgifter intogs årligen i fångvårdsstatistiken. Av en sammanställning från 10—årsperioden 1923_1932 framgår, att om man som alko- holbrott betecknar brott begångna i berusat tillstånd eller av personer, som fastän de varit nyktra vid brottets begående dock måste betecknas som hemfallna åt alko- holmissbruk, rör sig det årliga medeltalet alkoholbrottslingar under perioden mellan lägst 38,5 och högst 45,5 procent. De högsta siffrorna visar våldsbrotten med lägst 68 och högst 84 procent. För egendomsbrotten uppgår procenttalet en- ligt undersökningen till lägst 20,8 och högst 40 procent. _ _

Genom det år 1938 tillkomna fångregistret fick man möjlighet till en ny, säk— rare och mera ingående belysning av alkoholen som kriminalitetsalstrande fak- tor. Med hjälp av centrala fångregistret har byråchefen Torsten Eriksson gjort en undersökning om alkoholen såsom kriminalitetsfaktor hos de fångar som intogs 1938 och lämnade fångvårdsanstalterna 1939 och 1940. Ungefär 60 procent av alla intagna hade enligt denna undersökning varit alkoholpåverkade vid brottets begående. Räknar man bort rattfylleristerna, där ju alla har varit alkoholpåver- kade och där brottet består i alkoholpåverkan, fick man för övriga brott unge- fär 40 procent alkoholpåverkade. Härtill kommer en del fall, där det har upp- givits att den brottslige var hemfallen åt alkoholmissbruk, men nykter vid själva brottstillfället. Också i dessa fall har man anledning räkna med att spriten varit en faktor bakom brottet, inte sällan den avgörande. Om man räknar in också dessa fall, skulle siffrorna stiga med ett par procent. _ Särskilt stor visade sig alko- holens roll vara i fråga om våldsbrotten. Inom denna kategori hade ungefär 4/5 av de straffade varit påverkade vid brottet.

1944 års nykterhetskommitté har som bekant gjort stora undersökningar om alkoholvanor och sociala förhållanden, och därvid har också undersökts före-

komsten av kriminalitet inom olika alkoholvanegrupper. Nykterhetskommittén indelade befolkningen i sex sådana grupper: alkoholister, andra grova miss- brukare, lindrigare missbrukare, moderatister, nästan absolutister och absolu— tister.

Man har undersökt dessa grupper i olika avseenden, bl. a. också alkoholvanorna bland de personer, som under en viss tidsperiod förekom i straffregistret. Där registreras ju alla brott som föranleder minst 60 dagsböter. Eftersom brott är van- ligare i städer än på landsbygden var det lämpligast att först dela upp materialet i ortstyper innan man jämförde grupper med olika alkoholvanor. Jag återger siff- rorna för städer, utom de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Den relation i vilken olika personer förekom i straffregistret, fördelade med hänsyn till alkoholvanegrupp, var följande (gäller män över 25 år):

alkoholister 36 % andra grova missbrukare 29 % lindriga missbrukare 12 % moderatister 3,6 % nästan absolutister 2,3 % absolutister 1,7 %. Relationen mellan de olika alkoholvanegrupperna är ungefär densamma på landsbygden som i städerna, fastän siffrorna är annorlunda.

Nykterhetskommittén undersökte också hur antalet brott fördelade sig. Vid undersökningstillfället år 1946 kunde 9 % av alla män över 25 år hänföras till någon av de tre missbrukargrupperna. Dessa 9 % svarade för 55 % av alla straff- registerbrott, som begåtts av män i denna åldersgrupp, i fråga om våldsbrott för 75 procent.

Man bör emellertid lägga märke till att bara en mindre del eller 13 % av alla brott och 18 % av alla våldsbrott faller på de grövre alkoholmissbrukarna, alko- holisterna i social mening. Frågan om brott och alkohol får alltså inte betraktas som ett rent alkoholistproblem. De brott som har alkoholen som orsaksfaktor skulle inte vara försvunna om vi lyckades ge alla alkoholister en effektiv be- handling.

Man kan fråga sig vad som är ursprung och vad som är verkan i förhållandet mellan alkohol och brott. Det kan ju tänkas att alkoholmissbruket kommer som en följdföreteelse till brottsligheten. Nykterhetskommittén har undersökt hur det är med tidsföljden, d. v. s. om nykterhetsanmärkningen eller brottet kommer först. Det visar sig, att i det övervägande antalet fall kommer nykterhetsanmärk— ningen _ alkoholmissbruket _ först och brottet sedan.

Även om det finns relativt gott om undersökningar angående alkohol och brott beträffande de olika åldrarna, så synes det vara tämligen ont om special- undersökningar om ungdomsbrottsligheten i detta avseende. Så mycket är emeller— tid också här utan Vidare klart, att spriten spelar en stor roll, dock inte en lika framträdande roll som i fråga om de vuxnas brottslighet. Jag skall i korthet refe- rera en undersökning, som den kände norske psykiatern, nuvarande professorn Örnulv Ödegård gjorde för ett par decennier sedan. Han hade i uppdrag av norska justitiedepartementet att undersöka 40 unga brottslingar mellan 18 och 23 år, som vid en viss tidpunkt avtjänade straff vid de två största fängelserna i Norge. Det visade sig också här att alkoholens rykte som viktig orsak till kriminellt urspå- rande till fullo bekräftades. Bara 8 av fångarna var alltid nyktra när de begick sina förbrytelser, däribland de två bedragarna. Tolv var i regel nyktra, men då och då påverkade eller berusade, 16 var i regel påverkade eller berusade och 4 alltid. När de undersökta begick brott allra första gången, barnstölderna inte med— räknade, blir däremot förhållandet något annorlunda. Endast 8 stod då under

inflytande av alkohol. Ju längre ut på brottets bana de kommer, desto vanli- gare blir alkoholpåverkan.

Den omständigheten att en person har varit alkoholpåverkad när han begick sitt brott visar ju inte i och för sig att alkoholen är den enda orsaksfaktorn till brottet. Jag har ett par år suttit som nämndeman vid en ungdomsavdelning vid Stockholms rådhusrätt _ det är 6—7 år sedan jag slutade _ och jag har där följt ett stort antal ungdomsbrottslingar. Om jag skall summera mina personliga. erfarenheter, så säger de mig att spriten spelade en rätt stor roll också i fråga om ungdomsbrottsligheten. Men i allmänhet fanns det i bilden också andra drag, som skapade förutsättningar för brott. Alkoholen kom oftast in i bilden såsom en utlösande faktor. Men jag har den erfarenheten, att det också finns en del ren— odlade fall, där akut spritpåverkan är den enda brottsorsak, som man åtminstone vid en flyktig analys kan upptäcka.

Även utan alla statistiska undersökningar måste man som något tämligen själv- klart räkna med, att alkoholen spelar en stor roll som kriminalitetsalstrande faktor i betraktande av alkoholens verkningar på varje nervsystem. Alkoholen har en förlamande effekt på de hämmande impulserna i nervsystemet och det är de högsta psykiska funktionerna som drabbas först, såsom förmågan eller benä— genheten att visa hänsyn mot andra. Vidare påverkas och avtrubbas omdömes- förmågan och över huvud taget försvagas hämningsmekanismerna. Det finns san- nerligen gott om människor, också ungdomar, som inte har så mycket av förmåga i dessa avseenden, att de utan risk kan beröva sig något därav.

Att hämningsförlamningen spelar en stor roll bakom brottsligheten framgår av det faktum, att alkoholens roll är allra störst i fråga om våldsbrotten, där alltså bortfallet av hämningar är en faktor, som i hög grad måste befordra uppkomsten av brott. I fråga om vissa typer av brott, där det krävs beräkning och noggrann- het, spelar alkoholen, d. v. 5. den akuta, däremot en liten roll.

Utifrån dessa fakta om alkoholens verkningar måste man såvitt jag förstår räkna med, att en ökning av alkoholbruket, i synnerhet det mer avancerade bru- ket, vid i övrigt oförändrade förhållanden, kommer att leda till ökad brottslig— het, liksom att en minskning i konsumtionen och missbruket kommer att vid i övrigt oförändrade förhållanden leda till en minskad brottslighet.

Då man skall väga alkoholfaktorns roll i kriminalsammanhang bör man inte bara beakta att den alstrar brottslighet utan i många fall också försvårar själva behandlingen av brottslingen. Det gäller särskilt de personer som är begivna på alkohol, d. v. s. alla de fall där spriten har blivit ett personligt behov som är svårt att bemästra. Detta skapar sina problem under själva behandlingen och gör det mycket svårare att undvika återfall i brott. Det är ett faktum, att alkoho- lens roll blir allt större allt eftersom återfallen kommer, eller för att uttrycka det tydligare, att alkoholens roll är ännu större i fråga om återfallsbrottslighet än i fråga om förstagångsbrottslighet.»

Herr Sundberg framhöll i fortsättningen att det vid bedömningen av kriminali- tetens utveckling måste vara av stor betydelse att känna till hur de allmänna alko- holvanorna och alkoholmissbruket utvecklats. Hr Sundberg behandlade i detta sammanhang förändringarna i alkoholkonsumtionen i samband med motboks— systemets slopande 1955. Hr Sundberg kom därvid in på tänkbara orsaker _ utöver spritskattehöjningen till den nedgång i spritkonsumtionen som inträffat efter den första tidens starka stegring. Hr Sundberg fortsatte:

»Hur är det då med missbruket? Man brukar använda antalet fylleriförseelser, antalet fall där polisen har omhändertagit personer på grund av att de är be- rusade, som en mätare på hur nykterhetstillståndet svänger inom en relativt kort tidrymd. Det är en mätare som har sina brister, men eftersom det gäller att mäta

inom en tidrymd av bara ett par år, får den väl anses vara ganska tillfredsstäl- lande.

Totalfylleriet fördubblades efter motboksreformen och har i stort sett hållit sig på samma nivå under hela tiden. Det är alltså inget tvivel om att missbruket har ökat starkt och detta har givit sig till känna inom nykterhetsvården, där man har fått ett mycket större klientel som behöver sluten vård på anstalter och sjuk- hus. ökningen är så kraftig att vårdmöjligheterna på intet sätt räcker till. Miss- bruket avspeglar sig också i antalet fall av delirium tremens som behandlas på våra sinnessjukhus och där det har blivit en mycket stark ansvällning efter den 1 oktober 1955.

Man frågar sig om nedgången i spritkonsumtionen inte alls har inverkat på missbruket. För min del kan jag inte se annat än att det finns ett samband och att nedgången i spritkonsumtionen också har medfört någon minskning i miss— bruket. Fyllerisiffrorna håller sig dock uppe på ungefär samma nivå som det första året efter reformen, om man tar alla städer tillsammans. Men om man analyserar siffrorna litet närmare, finner man att storstäderna förmörkar bilden genom att ha en särskilt dålig utveckling. _ _ _

Hur är det (lå med ungdomen? På olika vägar har vi kunnat göra den iaktta- gelsen, att alkoholvanorna under de senare decennierna har gått nedåt i åldrarna och har brett ut sig i de unga åldersklasserna. I varje sådan åldersklass är det i dag en mycket större andel som förtär sprit än för 10—20 år sedan. Denna utveckling har pågått i flera decennier men tycks ha gått alldeles särskilt snabbt från andra världskrigets slut. Bl. a. torde den hänga samman med att ungdomen har haft gott om pengar under denna tid _ de har blivit ekonomiskt vuxna tidigare än förr. Vi har en del siffror som belyser detta. Jag hämtar några från 1944 års nykterhetskommitté och andra från en undersökning, som vi har beställt från Svenska institutet för opinionsundersökningar (Sifo).

Genom nykterhetskommitténs material får vi fram hur stor andel som förtärt sprit bland de pojkar och flickor som fyllde 17 är, dels 1937—1939, dels 1944— 1946. Sifozs undersökning ger motsvarande siffror för åren 1952—1954. Ur denna kunde man också härleda åren 1944—1946 och jämföra med vad nykter— hetskommittén hade kommit till. Man fick därvid en god överensstämmelse med nykterhetskommitténs resultat, vilket gör att man kan räkna med att detta inte slår alltför fel.

Sifozs undersökning är emellertid rätt begränsad och jag vill reservera mig för att den kanske inte slår alldeles rätt. Den visar ändå storleksordningen och utvecklingstendensen av ungdomens spritförtäring. De siffror som jag nämner avser hela riket, både landsbygd och städer. Resultatet är att utvecklingen går mot allt tidigare första förtäring av spritdrycker bland ungdom både i städer och på landsbygden, men att utvecklingen går snabbare i städerna.

Av pojkar som fyllde 17 år 1937_1939 14% » » » » » » 1944—1946 18% » » » » » » 1952—1954 43%

Av flickor som fyllde 17 år 1937—1939 6% » » » » » » 1944—1946 11% » » » » » » 1952_1954 30%

Om dessa siffror är riktiga, skulle det betyda att andelen pojkar som vid 17 år har förtärt sprit har tredubblats och andelen av flickor i samma ålder har fem- dubblats.

Hur är det då med fylleriet bland ungdomarna? Jag tillåter mig att använda det som en mätare på hur missbruket växlar. Ända sedan mitten av 1920-talet har vi samma tendens med fortskridande ökning av fylleriet särskilt i åldrarna under 21

år. Olika faktorer har medverkat härtill. Det är de ekonomiska faktorerna och en sådan faktor som att landsbygdens ungdom genom de moderna kommunika- tionerna, inte minst genom bilar och motorcyklar, i ökad utsträckning söker sig till städerna för sitt nöjesliv. I städerna är det tätare polisbevakning än på lands— bygden och om ungdomarna super, blir de lättare fast för fylleri när de vistas i staden än när de vistas på landsbygden. Jag vill alltså reservera mig för att sådana faktorer har kunnat medverka till ökningen. Men jag tror inte att det räcker som förklaring, utan allt tyder på att en väsentlig faktor till ökningen av fylleriet är det ökade spritbruket bland ungdomar.

Efter motbokssystemets slopande har fylleriet bland ungdomar under 21 år ökat ungefär lika mycket som bland de vuxna. Utvecklingen är här litet mera ojämn än när det gäller totalfylleriet. Mellan de olika kvartalen hoppar siffrorna upp och ned. Emellertid kan man hittills spåra en något sjunkande tendens från 1956 års början, men sänkningen är så svag och obetydlig, att man inte vågar dra några bestämda slutsatser om att (len fortsätter.

Jag återger här en del siffror korrigerade med hänsyn till befolkningsutveck- lingen, d. v. s. antalet begågna fylleriförseelser per 100000 män i de angivna åldersgrupperna.

1928 1954 1956 15—17 år ............... 170 598 1.192 18—20 » ............... 1.126 2.340 4.385 21—24 » ............... 1.889 2.704 4.530 Alla över 15 år ........... 1.243 1.509 3.054

Procenluell förändring från 1928

Ökning 1954 Ökning 1956 15—17 år ........... 25093 600% (7 ggr så mycket) 18—20 » ........... 1100/;, 290% (4 » » . ) 21—24 » ........... 45% 14091, (21/2 » » » ) Alla över 15 år ....... 20% 145% (21/2 » » » )

Man tror kanske att ungdomsfylleriet är en speciell storstadsföreteelse, men det tycks inte förhålla sig så. Det är inte ens så att frekvensen av fylleri bland ungdomarna är störst i de största städerna, utan den är störst i de medelstora och mindre städerna.

Det förhåller sig inte heller så att den stora ökningen av fylleriet väsentligen beror på att en begränsad grupp supiga ungdomar numera begår fylleriförse- elser mycket oftare än tidigare, medan antalet av dem som första gången begår fylleri inte har ändrats. Vi kan räkna fram förändringen från 1952 till 1956 i fråga om förstagångsfyllerister och återfallsfylleristerna bland ungdomarna. Den relativa ökningen är ungefär densamma för förstagångsfylleristerna som för återfallsfylleristerna, med något litet högre procentuell ökning för återfallsfylle— risterna.

De som omhändertas första gången svarar emellertid för en avsevärt större ökning i absoluta tal eftersom förstagångsfylleristerna är så mycket flera. Vi har sålunda en sådan ökning både av bruk och missbruk bland ungdomen, att vi måste vänta oss en ökning av den ungdomsbrottslighet, där alkoholen är en fram— trädande faktor.

Jag upprepar att man kan hävda, att det i regel skall finnas en viss brotts— benägenhet för att alkoholpåverkan skall utlösa brottet. Brister i personligheten — slapphet, torftiga intressen, dålig uppväxtmiljö _ kan skapa en sådan brotts- benägenhet. Med den utveckling som alkoholvanorna och alkoholmissbruket bland ungdom under 21 år har undergått, är det större sannolikhet än tidigare för att

ungdomar med svagheter i sin personlighetsutrustning skall dragas in i alkohol- vanor, som kan bli ödesdigra för dem.

Om man skiljer ut de kriminalitetsalstrande faktorer som det finns rimliga möjligheter att påverka, framstår spritvanorna såsom dem man i första rummet bör uppmärksamma, särskilt inom den svenska kriminalpolitiken. Vid bekäm- pandet av ungdomsbrottsligheten måste det vara ett förstahandsintresse att både genom statens nykterhetspolitik och genom frivilliga strävanden göra allt som kan göras för att tränga tillbaka alkoholkonsumtionen bland ungdomen. Detta förut- sätter säkerligen i sin tur att de svenska spritsederna överlag krympes samman. Hur nykterhetspolitiken härvid bör utformas är ett invecklat problem, som faller utanför ramen för detta anförande.»

Fru Blomberg: »På 1940-talet gjorde 1944 års nykterhetskommitté stora un— dersökningar om svenska folkets alkoholvanor och om sambandet mellan alko- holvanor och sociala missförhållanden. Bl. a. kunde nykterhetskommittén visa sambandet mellan brottslighet och den egna alkoholvanan. Åren 1954—56 har Svenska institutet för opinionsundersökningar (Sifo) utfört undersökningar om alkoholvanor på beställning av Centralförbundet för nykterhetsundcrvisning. Ingående undersökningar om svenska folkets konsumtionsvanor beträffande alko- holdrycker har utförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut under led— ning av fil. lic. Roland von Euler. Avsikten från början var att mäta de föränd- ringar som skedde i vanor och inställning i och med nykterhetspolitiska refor- men 1 oktober 1955. Tre intervjuundersökningar har utförts: våren 1955, septem- ber 1955 strax före reformen och oktober 1955 strax efter reformen. Av brist på medel har den ursprungliga planen, som inkluderade ytterligare en intervju- omgång någon tid efter reformen, tyvärr ej kunnat fullföljas. Man saknar nu upp— gifter om konsumtionsutvecklingen efter reformen för olika åldrar, kön, social- grupper, yrkesgrupper etc.

Sedan länge har en breddning skett av alkoholvanorna bland tonåringar och hr Sundberg har redan talat om utvecklingen sedan 1920—talet. De uppgifter om alkoholvanorna bland ungdomar som här kommer att lämnas härrör till största delen från ovan nämnda undersökningar strax före reformen 1955. Vid bedöm- ning av siffrorna kan man anta, att någon dämpning av vanorna de två sista åren inte skett.

Följande tabell kan belysa hur alkoholvanorna utvecklas under ungdomsåren. Den är utarbetad på material i fil. lic. R. von Eulers undersökning våren 1955.

Smakar Män Sprit + vin Bara sprit Bara vin Ej sprit, ej vin % % % % 16 år 12 3 22 62 17—20 » 41 6 15 38 21—24 » 68 9 6 18 15— 79 4 17 Smakar Kvinnor Sprit + vin Bara sprit Bara vin Ej sprit, ej vin % % % % 16 år 6 _ 22 72 17—20 » 31 _ 24 45 21—24 » 49 2 17 32

15— 46 19 35

Man kan se, att den andel ungdomar som varken dricker sprit eller vin hastigt minskar i 16—17-årsåldern hos både pojkar och flickor. När vi kommit upp i 21-—24-årsåldern finns det lika många som dricker spritdrycker och vin som i hela den vuxna befolkningen. (Storleken av konsumtionen framgår ej av denna tabell.) Tabellen visar också, att den grupp som dricker endast vin är mycket liten, i synnerhet bland männen (4 %). Majoriteten dricker både sprit och vin. Redan i åldern 17—20 år är det bara 15 % som dricker endast vin mot 40 % som dricker både sprit och vin.

I en undersökning hösten 1956 om gymnasisternas (näst högsta ringen) alko- holvanor visade det sig, att majoriteten drack sprit (62 % bland pojkarna och 59 % bland flickorna). Enbart vinkonsumenter var bara 19 % bland de inan— liga gymnasisterna och 28 % bland de kvinnliga. 19 % av pojkarna och 13 % av flickorna var absolutister.

Tätort och alkoholvanor har vid alla undersökningar visat ett starkt samband. Stora skillnader mellan större städer å ena sidan och mindre tätorter eller lands— bygd å andra sidan kan konstateras i synnerhet för kvinnornas del. Följande uppgifter för åldersgruppen 20—25 år har hämtats från fil. lic. R. von Eulers un— dersökning våren 1955.

Dricker sprit

Män Kvinnor Tätorter med mer än 50 000 invånare ..... 87% 74% Tätorter med högst 1 000 invånare eller ren landsbygd ............................. 69% 26%

Man kan utläsa, att skillnaderna mellan pojkarnas och flickornas vanor är markanta på landsbygden men inte särskilt påfallande i de större städerna. Siff- rorna belyser endast frågan om ungdomen dricker sprit, inte hur stor konsum— tionen är.

En fråga om inställningen till spritbruket, som Sifo gjort i sina undersökningar, visar, att en positiv inställning mot berusning (av olika alternativ valde man »ett rus då och då gör ingenting») var störst i åldern 21—24 år bland pojkarna. Det är också denna åldersgrupp, som har de flesta fylleriförseelserna per 1 000 in- vånare.

Sifo har i sina undersökningar 1955 frågat vuxna män och kvinnor, varifrån de fått sin inställning till spritdrickandet. Här får föräldrahemmet de flesta rösterna både bland män och kvinnor. I synnerhet kvinnorna betonar föräldrahemmets betydelse och nämner vänner och kamrater mycket mer sällan än männen gör. För männen betyder vännerna och kamraterna en hel del.

Föräldrahemmets betydelse för alkoholvanorna har bestyrkts av många under- sökningar. Nykterhetskommitténs undersökningar visade, att ungdomar från hem, där fadern var absolutist, själva var absolutister i mycket större utsträckning än ungdom från andra hem. Och om de inte var absolutister, var deras alkohol- vanor försiktigare. Sifos undersökningar i november 1954 visar liknande sam- band mellan föräldrarnas och barnens vanor.

Även den ovan nämnda undersökningen om gymnasisternas alkoholvanor visar samband mellan familjens och den intervjuades vanor. Bland de gymnasister, som hade någon absolutist i familjen, var 42 % själva absolutister. Bland de öv- riga gymnasisterna var endast 8 % absolutister.

Hemmen har sålunda en stor betydelse för vanebildningen. Att ungdomen så ofta skulle leva i kontrast mot föräldrarnas mönster, som man ibland hör, är ett felaktigt antagande.»

Hr Lindberg: »Jag vill först framhålla, att jag icke är sakkunnig i alkoholfrå- gor, men att jag genom mitt arbete på Långanäs yrkesskola har fått en närbild av ungdomar med alkoholproblem. Långanäs yrkesskola är en statlig ungdoms— vårdsskola för missanpassade pojkar, där kärnan bland klientelet utgöres av ungdomar i åldern 18—21 år, omhändertagna för ett lastbart och oordentligt levnadssätt, med andra ord det yngre lösdrivarklientelet. Förutom denna kate— gori hyser skolan vanerymmare, kamratfördärvare och rätt avancerade egendoms— brottslingar, som på grund av sin svårhanterlighet överflyttats från andra ung- domsvårdsskolor.

Klientelet på en ungdomsvårdsskola speglar kriser och förändringar hos ung- domen ute i landet på ett ofta överdrivet och uppseendeväckande sätt. Ungdoms- vårdsskoleeleven kan därför många gånger ge oss en fingervisning varthän ström— marna går, hur tendensen inom den närmaste framtiden kommer att utvecklas beträffande ungdomens vanor, vare sig det gäller kläder, musik, filmidoler, nar- kotikabruk eller alkoholvanor. När det sker en successiv, knappt märkbar om— svängning hos den normala ungdomen, har vi ofta på ett tidigare stadium haft en chockartad erfarenhet av samma företeelse på grund av våra elevers ohäm- made attityd och benägenhet för överdrifter.

Det började inte den 1 oktober 1955. Det var först ett halvår efteråt, som vi fick en ny kategori ungdomar.

Villkorligt utskrivna pojkar kom tillbaka. De kunde inte arbeta. Nya elever, som normalt aldrig skulle behövt omhändertagas för anstaltsvård, anlände. Det var pojkar med ett bra yrkesarbete och goda förtjänster, som regelbundet hade börjat hänge sig åt veckoslutsfylleri. Det var vanligt, att arbetskamraterna gjorde så. Skillnaden var bara den, att våra pojkar inte kunde säga stopp. Vid (len tiden blandades storstadsklientelet på skolan upp med aktiva, lite hetsiga pojkar från övre Norrland, som under rusets inflytande gjort sig skyldiga till våldsbrott, så- som misshandel och rån. Samtidigt märkte man en ny inställning till spriten. Vi har alltid tidigare haft en och annan elev, som varit svag för sprit, men han har inte öppet velat kännas vid sin svaghet bland kamraterna. Denna attityd föreföll nu gammalmodig, och det ansågs rätt naturligt att uppträda berusad. Något av denna inställning visade sig dock vara av övergående natur. För ungdomarna betydde frisläppandet av spriten en ny stor rättighet, som ställde dem i nivå med de vuxna och kloka, fyllde dem av nyfikenhet och förväntan, och som det gällde att göra det bästa möjliga av. Tidningspressen gjorde också sitt till, för att de unga skulle inse det storartade i reformen.

Sedan kom offren, de som måste ha hjälp för att inte gå under. Pojkarna med delirium, alkoholhunger och organförändringar.

Läget på arbetsmarknaden har ständigt försämrats under de sista åren. Vi märkte detta på hösten 1956, ty våra elever var de första, som fick avsked. Ar- betsmarknaden hade endast behov av yrkesutbildat folk. Ungdomsvårdsskole- eleverna lider av svag uthållighet, bristande händighet, oföretagsamhet och kort— siktig målsättning. En känsla av arbetsoduglighet och olust bemäktigade sig dem. Samhället börjar bli för komplicerat, och man fick höra uttryck såsom: *Jag blir ett socialfallf *Jag kommer i alla fall på Svartsjö! *Ni får sätta mig var ni vill) Mat och husrum fick man utan att betala någonting, men livet var hopplöst, och man sökte spänning i spritorgier och billån. Förr kunde man placera en dylik handikappad elev i lantbruk, men den fortsatta mekaniseringen har omöjliggjort detta, och numera kan endast säsongarbete beredas sådana ungdomar inom jord- bruket.

Så skaffade man sig spriten genom bulvaner, genom förmedling av unga flic- kor, som dras till den mystiska, främmande och spännande vagabondtypen och

Det nya klientelet har medfört nya anstaltsproblem. Det finns aktiva och pas— siva alkoholmissbrukare. De aktiva försummar inget tillfälle att smussla med sprit, planerar för lördagsfirandet och ser till att ämnet ständigt hålles aktuellt. När vi har allsång och råkar sjunga 'Helgdagskväll i timmerkojanä klämmer dessa ynglingar i med **vi har brännvin till tröst”, så att taket kan lyfta sig. Om man inte kan avskilja dessa aktiva, blir frestelsen oerhörd för de pojkar, som vill komma ifrån sitt alkoholbegär. På en öppen anstalt krävs därför numera ständig vaksamhet från personalens sida, och vi blir lurade ändå. De pojkar, som är po- sitivt inställda och önskar en ändring av förhållandena, spänner sig ofta över den egna förmågan under den första tiden. Resultatet blir en flykt in i tablettruset eller en rymning från skolan, ty, såsom en av pojkarna sade: 'Det är lika med en rymning som med en fylla, man gör det därför att allting är hopplöst.”

En viktig pedagogisk företeelse i detta sammanhang är gruppens reaktion. Tidi- gare har anstalterna hyst ett brokigt klientel, där individerna haft olikartade in- treSsen, och sammanhållningen varit därefter. Att tidigare få dessa pojkar att ställa upp sig till gymnastik har varit nästan omöjligt. På fotbollsplanen har halvbackarna varit osalns med anfallskedjan, och var och en har haft sina egna idéer. Denna oenighet inom gruppen har varit befattningshavarens skydd. Nu har det gemensamma alkoholintresset sammansvetsat eleverna och gjort dem svår- hanterligare än förr. De måste nu angripas kollektivt. På en impopulär åtgärd följer nu ibland en massreaktion. Denna kan riktas mot en viss befattnings- havare, varvid man synes reagera mera mot sättet att meddela åtgärden än mot åtgärdens innebörd. Även en utskriven elev, som söker bryta med sitt förflutna och ta avstånd från sina kamrater på skolan, kan bli föremål för en sådan mass- reaktion. Vi hade på Långanäs en elev, som fick arbete på en mekanisk verkstad i Eksjö. Han flyttade så småningom in i staden, där han fick nya kamrater, ty— värr icke av allra bästa slag. Han ville glömma Långanäs och sitt förflutna, drog sig ifrån eleverna och undvek att hälsa på dem. Detta skapade en viss opposition mot ynglingen från Långanäspojkarnas sida, varpå några Eksjöpojkar slöt upp på den utskrivnes sida, och två läger bildades. Under något gruff i staden blev ett par Långanäspojkar utsatta för misshandel. En av dessa pojkar var invalidise- rad. Nu är dessa ungdomar oerhört känsliga för människor med kroppsliga lyten, och när nyheten om ett nytt överfall en lördagskväll för några veckor sedan spreds bland eleverna, råkade gruppen i raseri. Vid den tiden hade vi 30 pojkar i huvud- förläggningen. Åtta av dem tillhörde den öppna avdelningen. En vårdare och en assistent utgjorde vaktstyrkan, och assistenten ringde till mig och meddelade, att ”dom ger sig iväg allihop'. Jag gick över till förläggningen, där pojkarna stod iförda sina skinnjackor, som betänkligt putade ut här och där. Samtidigt körde två olovligt beställda droskbilar upp på gårdsplanen. Vi lyckades lugna pojkarna, droskbilarna for sin väg utan last, och alla pojkarna stannade hemma den kvällen i stället för att åka till stan och hämnas. Under den påföljande natten vågade var- ken assistenten eller jag gå till sängs. Vi vakade med skorna på. Krisen löstes sedan ett sammanträde ordnats mellan pojkarna på skolan och den utskrivne eleven, och de upprörda känslorna dämpades för denna gång.

Då många av pojkarna begått våldsbrott under rusets inflytande, är det ibland farligt för både elever och personal, om gruppen blir för stor. En förutsättning för att man skall kunna arbeta med dessa ungdomliga alkoholister är, att elevbelägg- ningen skäres ned till en behandlingshar storlek.

De som hittills lyckats bäst har varit sådana elever, som kunnat totalt avstängas från sprit en längre tid, t. ex. ett halvt år. Detta har endast kunnat ske på sluten avdelning och på elevens egen begäran. Man får emellertid inte glömma, att ele-

ven därefter måste få kontakt med andra ungdomar i samhället, utsättas för fres- telser och själv försöka klara sig. En del av våra elever har stimulerats genom lyftning till en positiv miljö (folkhögskola), aktivt arbete inom idrottsförening (brottarklubb) eller genom anskaffande av ett arbete, som kan skänka utövaren viss tillfredsställelse. Kontroll över ekonomin är därvid mycket viktig. Frågan är emellertid, om man inte under den fortgående mekaniseringen tvingas skapa särskilda arbeten för den kategori av människor, som jag här berört.»1

Förste byråsekreterare Torgny Lindberg, fångvårdsstyrelsen, redogjorde för vissa resultat från en år 1957 publicerad undersökning av en hel årgång brotts— lingar, avseende sambandet mellan kriminalitet oeh alkoholmissbruk. (Olof Kin- berg, Gunnar Inghe och Torgny Lindberg: »Kriminalitet och alkoholmissbruk.» Meddelande nr 9 från Institutet för maltdryeksforskning.) Från författarnas sammanfattning citeras ett avsnitt där sambandet mellan ungdomskriminalitet och alkoholmissbruk kommenteras.

»Återfallsrisken var i stort sett betydligt högre för alkoholmissbrukare än för and- ra, vare sig materialet indelades efter ålder, föregående brottslighet, kriminalpoli— tisk behandling eller brottstyp. Särskilt bland de yngsta förstagångsförbrytarna var återfallsrisken för alkoholmissbrukarna anmärkningsvärt hög. Alkoholpåverkan vid brottet däremot medförde påtaglig ökning av återfallsrisken blott för sådana förstagångsförbrytare i åldern 15—20 år som tidigare inte haft några fylleriförse- elser. För övriga förstagångare var alkoholpåverkan vid brottet snarare en prog- nostiskt gynnsam omständighet, åtminstone för vissa grupper.

Den starkt skiftande utbredningen av alkoholmissbruk och av alkoholpåverkan vid brott inom olika grupper och i olika brottskonstellationer måste ha stor kri- minologisk betydelse och kunna ge viktiga upplysningar om hur olika brott kom- mer till stånd.

Den ovan i flera sammanhang dokumenterade omständigheten att i sociala grupper med låg kriminalitet ganska många av brottslingarna är alkoholmissbru- kare eller alkoholpåverkade vid brottet visar att det behövs en särskilt stark pression för att brott skall kunna komma till stånd i sådana sociala skikt. Mil- jön innehåller i regel så svaga stimuli till brott att sådana i flertalet fall kommer till stånd först om individen är starkt särpräglad i något avseende, t. ex. hjärn- skadad, abnorm, kroniskt alkoholiserad eller akut alkoholintoxikerad. Det är känt från andra undersökningar att antalet abnorma eller psykiskt sjuka brottslingar är relativt högt i skikt med låg kriminalitet (jfr t. ex. Inghe 1941).

Denna allmänna regel är kriminologiskt ytterst betydelsefull. Påvisade avvikel- ser från denna regel har därför också mycket stort kriminologiskt intresse. Vik- tigast är därvid det starka sambandet mellan alkoholmissbruk och kriminalitet i ungdomen. Kriminaliteten är ju betydligt lägre bland äldre personer; enligt den allmänna regeln borde då alkoholmissbruk (och andra personliga faktorer) spela större roll bland äldre än bland yngre förbrytare. De absoluta siffrorna tyder också därpå; tar man däremot hänsyn till utbredningen av alkoholvanorna i be- folkningen visar sig tvärtom alkoholmissbruket vara avsevärt vanligare bland unga män än bland äldre brottslingar. Detta måste tyda på att sambandet mellan alkoholmissbruk och kriminalitet är särskilt starkt bland unga människor. Det kan bero på att de båda beteendena ofta förutsätter varandra: alkoholmissbru- kare råkar lätt in i prekriminella situationer och har föga resistens mot brotts- pressionen; kriminella blir lätt alkoholmissbrukare. Det kan också bero på att båda dessa beteendeformer är symptom på en avvikande individuell beskaffen- het med risk för sociala störningar av olika slag, såsom t. ex. arbetsolust, anpass-

1 Anm. Sommaren 1959 öppnades på Långanäs en specialavdelning för alkoholmissbrukare.

ningssvårigheter i arbetslivet, flackande livsföring, kontroverser i familjelivet, försumligheter av försörjningsplikten o. s. v. Troligast är kanske att det är frågan om komplicerade samband med ett stort antal orsaker, där än den ena, än den andra förklaringsgrunden kan synas mest plausibel.

Det innebär också att de båda beteendena medför en ömsesidig försämring av prognosen: asocial ungdom återfaller lätt i alkoholmissbruk, alkoholbrukande brottslingar återfaller lätt i brott. Vid undersökning av återfallsriskerna befanns ju det senare också vara fallet. Detta ger upplysningar av vikt för behandlingen: skall denna vara effektiv så måste båda grupperna av beteenderubbningar behandlas. Vill man förebygga nya brott är det sålunda lika viktigt att behandla alkoholmissbruket som att ta itu med brottsligheten. Vill man åter förebygga fortsatt alkoholmissbruk måste också ingripanden ske mot den miljö som främjar utvecklingen av aso- cialitet.»

Den följande diskussionen anknöt till en början till hr Lindbergs synpunkter på anstaltsklientelets alkoholproblem. Professor Henrik Munktell fann att här återspeglades ett verkligt dilemma inom ungdomsvården.

»Vi vet erfarenhetsmässigt att en mycket låg levnadsstandard kan vara en bidragande brottsorsak och detsamma tycks också en hög levnadsstandard vara. Vad angår den grupp av fysiskt, intellektuellt och viljemässigt svaga individer, som rektor Lindberg beskrev, synes detta dilemma framträda särskilt klart. Dessa ungdomar kan tydligen ofta inte hänga med i nutidslivets uppdrivna takt med dess alltmer komplicerade och tekniskt invecklade förhållanden. Om jag för- stod rätt kan de inte sättas att sköta en traktor eller en motorsåg, att inte tala om mer invecklade maskiner eller instrument; de halkar efter, hänger inte med i galoppen, och känner att de misslyckas. Då ligger återfallet snubblande nära. Jag vill fråga om man inte kan tänka sig någon form av skyddat arbete för denna typ av ungdomar?»

Hr Sundberg: »Det har påpekats att man på ungdomsvårdsskolorna har börjat få in ganska många alkoholmissbrukare bland klientelet, icke sällan rena alko- holister. Man har svårt att behärska den nya situation som här har uppstått. Jag tror att man vid ungdomsvårdsskolorna borde kunna åstadkomma en del genom ren undervisning i alkoholfrågan, en undervisning som då måste vara tillrättalagd på ett lättfattligt, konkret och intresseväekande sätt. Det finns t. ex. en hel del goda undervisningsfilmer på detta område som bör kunna användas vid skolorna.

Det har också talats om utformningen av yrkesutbildningen och arbetsanskaff— ningen-arbetsplaceringen för ungdomsklientelet med hänsyn till de olika risker som möter i olika yrken. Man bör undvika placering i sådana yrken, som är särskilt riskfyllda. Rörmokare har t. ex. framhållits som en yrkeskategori, som särskilt ofta riskerar att bli bjuden på sprit. Det synes naturligt att man för ungdomsvårds- skolornas del söker undvika placering av klienter i sådana yrken, i varje fall placering av sådana som har visat tendens till alkoholmissbruk.»

I fortsättningen anfördes ytterligare siffermaterial till belysning av alkoholpro- blemen bland olika undersökta ungdomsklientel.

Barnavårdsinspektör Erik Kinell, Stockholm: »Antalet intagningar från Stock- holm av ungdomar under 25 år på vårdanstalter för alkoholmissbrukare håller sig mycket lågt. Under år 1957 har sålunda endast 8 ungdomar tvångsinternerats och 5 frivilligt ingått på vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Förebyggande åt- gärder såsom övervakning har dock vidtagits i ett betydande antal fall, och un-

der 1957 har övervakning beslutats i 78 nya fall. Siffrorna avser manliga alko- holmissbrukare.1

Genom att alkoholmissbruket som regel utvecklas från tillfälliga förseelser till mer regelbundet missbruk finnes dock anledning att fästa stor uppmärksamhet även på de första enstaka fylleriförseelserna. Fylleriförseelser begångna av ung- domar under 18 år visar därvid en oroväckande stegring. Nedanstående uppgifter avser vid barnavårdsnämndens ungdomsbyrå handlagda ärenden angående åtals- eftergift för fylleri begångna av ungdomar under 18 år.

År Antal åtalseftergifter Därav antal flickor 1955 43 4 1956 109 14 1957 103 12 19582 112 16

Det är dock att märka, att alla fylleriförseelser beträffande ungdomar under 18 är icke remitteras till barnavårdsnämnden för yttrande angående åtalseftergift. Av nykterhetsnämndens statistik angående fylleriförseelser, som begåtts av ung— domar under 18 år, framgår sålunda, att år 1956 har det begåtts 264 förseelser och år 1957 319 förseelser.

Vid nykterhetsnämndens ungdomsavdelning, som handlägger ärenden angå- ende ungdomar under 25 år, har handlagts följande antal ärenden.

År Antal ärenden Därav antal ungdo— mar i åldern 18—21 år 1955 122 36 1956 147 39 1957 221 87 19.582 285 120

Antalet ungdomar vid barnavårdsnämndens ungdomsbyrå, som blivit omhän- dertagna för skyddsuppfostran har under denna tid också ökat, vilket framgår av nedanstående tabell.

År Enl. bvl. & 22 e Enl. bvl. & 22 d Summa omhänder- tagna vid ung-

domsbyrån 1955 83 32 1 15 1956 128 16 144 1957 147 8 155 19582 177 25 202

Siffrorna enligt bvl. % 22 (1 för 1956 och 1957 är anmärkningsvärt låga. Det beror sannolikt på att domstolen numera icke begär nämndens yttrande i ärenden som berör 18—21-åringar annat än i fall där asocialitet märks i samband med kri— minaliteten. Dessutom kan man nog säga att nämnden 1955 och tidigare tilläm- pade en annan praxis vid bedömningen av omhändertagande enligt detta mo- ment. Man omhändertog då fall av ren kriminalitet. Man ansåg nämligen att det var lyckligare om dessa ungdomar kunde bli föremål för åtgärd inom social-

1 År 1958 uppgick motsvarande siffror till 13 fall av tvångsinternering, 1 fall av frivillig intagning och 105 fall av övervakning. 2 Uppgifterna för år 1958 har införskaffats i efterhand från barnavårdsnämnden och nykter- hetsnämndens ungdomsavdelning.

vårdens ram än inom fångvårdens ——- sedan Roxtunaanstalten inrättats finns icke detta skäl längre.

Det är dock svårt att avgöra i vilken grad alkoholmissbruk varit en medver- kande orsak till barnavårdsnämndens beslut om omhändertagande. Erfarenhe- terna tyder emellertid på att en del ungdomar i riskzonen intensifierat sitt alko- holbruk. I ett fåtal fall har barnavårdsnämnden ansett det nödvändigt att omhän- derta vederbörande för skyddsuppfostran och att begära intagning på ungdoms- vårdsskola. Detta är uppenbarligen en olämplig placeringsform, men nödvändigt, då samhället saknar andra resurser. I de fall där barnavårdsnämnden beslutat omhändertagande för skyddsuppfostran enligt % 22 (1 på grund av alkoholmissbruk har vederbörande placerats på Långanäs, där möjligheter till behandling mot alko- holmissbruket knappast kan anses finnas för närvarande.1

Utöver vad som ovan har sagts har på ungdomsbyrån konstaterats ett myc- ket kraftigt stegrat alkoholmissbruk hos många av dem som nu anmälts till nämnden i förhållande till tiden före den 1 oktober 1955. Vi ha således anträffat flera mycket svårt nedgångna och förstörda av alkohol. Ett annat mycket oroväc- kande symtom är spriten på arbetsplatserna. Det finns upprepade fall där det har konstaterats att pojkar icke kunnat hänvisas till vissa arbeten på grund av risk för att de där skulle festas till alkoholförtäring. Det finns även fall där pojkar har fått lov att sluta sin anställning på grund av att de inte kunnat motstå frestel— sen att drick sprit på arbetsplatsen, dels under arbetet och dels efter.

Bland flickorna användes sprit i större utsträckning än tidigare och även i yngre åldrar. Det är inte ovanligt att se 13-åringar som begagnar sprit. Spriten har sannolikt varit den direkta orsaken till att många flickor drivits ut i prostitu- tionen. Vid en undersökning som nyligen verkställts av socialläkaren John Tak- man har konstaterats att av 25 flickor, som undersökningen avsåg, 24 hade druc- kit sprit i samband med prostitutionsdebuten.»

Byråchef Lars Bolin, socialstyrelsen, framlade siffror om förekomsten av alko- holmissbruk bland ungdomsvårdsklientelet. Såsom alkoholmissbrukare definiera- des därvid sådana som före intagningen polisierats för fylleri, varit i kontakt med nykterhetsnämnden eller där alkoholmissbruk enligt barnavårdsnämndens hand- lingar ingick i vanartskomplexet.

Materialet omfattar en tolvmånadersperiod före 1 oktober 1955 och två sådana perioder efter nämnda datum.

Resultatet av undersökningen:

l:a perioden 2:a perioden 3:e perioden Ålder totalt missbr. % totalt missbr. % totalt missbr. %

I Pojkar 10—15 59 1 1,7 85 4 4,7 144 1 0,7 15—18 168 20 12 199 44 22 252 92 36,5 18—21 63 11 17 83 24 29 67 24 35,8

Summa 290 32 11 367 72 20 463 117 25,3 II Flickor 10—15 13 1 8 19 1 5 17 0 0 15—18 73 11 16 89 21 23 111 19 17 18—21 23 6 15 51 19 37 54 23 43

Summa 125 18 14 159 41 26 182 42 23

1 Se not till sid. 188.

Hr Bolin kommenterade: »Pojkarna visar sålunda en klart stigande trend me- dan flickorna under 18 år återgått till första periodens tal. Åldersgruppen flickor 18—21 innehåller det flesta antalet missbrukare. En fjärdedel av hela klientelet är missbrukare.

Denna utveckling har medfört ökade bekymmer för skolorna. Bland klientelet återfinns en flicka som vid 14 års ålder hade hunnit med att tas för fylleri 17 gånger. Ett par 17-åriga pojkar med delirium har också intagits.

Metoderna för behandling av unga alkoholmissbrukare inom vanartsklientelet är ännu på experimentstadiet. I vissa fall har sådana medel som med framgång prövats på äldre klientel visat sig resultatlösa på ungdomsvårdsskoleelever. De saknar ännu 'sjukdomsinsikt' och accepterar sålunda icke att bli av med sina spritvanor.

Medel har beviljats för uppförande av en specialavdelning vid Långanäs för alkoholmissbrukare. Verksamheten där kommer att bedrivas under sjukvårds- mässiga former!»

I fortsättningen diskuterades den hittillsvarande och tänkbara framtida ut- vecklingen av alkoholvanor och spritmissbruk. Olika meningar gjorde sig därvid gällande om effekten av skilda nykterhetspolitiska åtgärder och speciellt om det berättigade i ransoneringssystemets slopande. Byråchef August Åman, social- styrelsen lämnade i detta sammanhang en utförlig redovisning av spritkonsum- tionens och fylleriets, enkannerligen ungdomsfylleriets utveckling under olika tidsperioder och samhällsförhållanden.

Fru Margret Nilsson: »När man ser hur spritbruket tränger allt längre ned i åldersklasserna och samtidigt vet hur ett tidigt spritbruk kan bli fullkomligt öde— läggande för individen, frågar man sig om vi gjort allt vad vi kunnat för att få till stånd en verkligt effektiv undervisning i skolan kring alkoholproblemen. Man har ju funnit, att de flesta av de yngre spritmissbrukarna fått sin första kontakt med alkoholhaltiga drycker i hemmet. Därför tror jag att utbyggt samarbete mellan skola och hem skulle göra nytta även här. Varken föräldrarna eller ung- domarna känner riktigt till hur ödesdigert för individen ett tidigt bruk av alkohol kan bli.

Ungdomsföreningarna har uppmärksammat nykterhetsfrågan, vilket är glädjande och bör stimuleras. En helnykter umgängeskrets är det bästa skyddet i ungdoms- åren.»

Diskussionen kom också in på frågan om ansvarsfördelningen mellan nykter- hetsnämnd och barnavårdsnämnd när det gäller åtgärder mot unga alkoholmiss- brukare. Det framhölls att olägenheter kunde uppstå på grund av den rådande dualismen med båda dessa myndigheter som behöriga.

Inspektör Gösta Nordström, Stockholms stads nykterhetsnämnd, förklarade att i varje fall för Stockholms vidkommande vållade denna gränsdragning inga svå- righeter. Nykterhetsnämnden hänskjuter alla åtgärder på barnavårdsnämnden beträffande ungdomar under 18 år. Vidare har barnavårdsnämnden en kontakt— man placerad hos nykterhetsnämnden med uppgift att syssla just med gränsfallen. Hr Nordström anförde vidare: '

»Under denna diskussion har man i något sammanhang nämnt morgondagens missbrukare. Vad gör man med dem? Jag tror detta är en fråga av central bety- delse, men som tyvärr kanske kommer i skymundan i dagens läge, då det ligger nära till hands att efterlysa drastiska samhällsåtgärder, som möjligen kan lämna vissa förbättringar på kort sikt, men som lätt verkar störande på en planmäs-

1 Se not till sid. 188. Från socialstyrelsen har upplysts att det under våren och sommaren 1959 synes föreligga en viss minskning av alkoholproblemen bland ungdomsvärdsskoleeleverna.

sig reformverksamhet inom den öppna nykterhetsvården. Jag efterlyser en inten- sifiering av de förebyggande åtgärderna där den individuella påverkan och be- handlingen kan få plats, där tillfälle ges att få se alkoholmissbruket som ett sym- tom. Det är viktigt att handskas med de alkoholmissbrukande ungdomarna på ett psykologiskt riktigt sätt. Nykterhetsvården har varken tid eller övriga resur- ser till detta för närvarande. Arbetet med kronikerna dominerar. Detta är beklag- ligt särskilt med hänsyn till att erfarenheten visar att ungdomsfylleristerna i all— mänhet har mera avancerade alkoholvanor än vad man vanligen föreställer sig och följaktligen är i behov av en betydligt mera intensiv och adekvat behandling och påverkan än vad som nu är möjligt att lämna.»

Bilstölderna

Bilstöldsproblemet behandlades vid två sammanträden den 8 och den 22 mars 1957. Som experter hade därvid kallats professor Ivar Agge, jur. kand. Gunnar Fredriksson, kanslirådet Gustaf Persson och fil. kand. Birgit Werner.

Hr Agge redogjorde för en kriminalstatistisk undersökning av biltillgreppen i Stockholm år 1953. (Ivar Agge och Gunnar Fredriksson: »Biltillgreppen i Stock- holm», stencil.) Från författarnas sammanfattning återges:

»————Undersökningen omfattar alla i Stockholm förövade, fullbordade biltillgrepp, som under 1953 kommo till Stockholmspolisens kännedom, samt dessa brotts förövare. Samtliga tillgrepp ha medtagits, oavsett om de ur straffrättslig synpunkt skolat bedömas som stöld eller som egenmäktigt förfarande. Även efter Högsta Domstolens båda utslag angående den juridiska bedömningen av biltillgrepp betraktas enligt åtminstone i Stock— holm gällande praxis flertalet biltillgrepp som egenmäktiga förfaranden.

Antalet tillgripna bilar utgjorde 967, därav 811 personbilar, 65 Skåpbilar. 87 lastbilar med flak och 4 bussar. Tillgreppsrisken (antalet tillgrepp per 1 000 bilar av den i Stock- holm registrerade bilparken) var för personbilarna 20 och för övriga bilar 12. De mest eftertraktade personbilsmärkena voro Opel. 182 stycken, Volkswagen, 92. och Citroän. 84. Tillgreppsrisken var störst för Kaiser. Därefter följde Citroen. Opel. Vauxhall och Volks— wagen. Beträffande personbilar var tillgreppsrisken tre gånger så stor för efterkrigsvagnar, d.v. s. sådana av modellår 1946 och senare. som för övriga. Beträffande lastbilar förelåg i detta avseende inga nämnvärda skillnader. Någon speciell förkärlek för just den sista års- modellen synes icke vara för handen.

Mer än hälften, 58 %. av alla tillgrepp ägde rum under andra halvåret. Antalet tillgrepp per vecka varierade mellan 5 och 31. Lördagar hade de flesta tillgreppen och fredagar de näst flesta medan tisdagar hade det minsta antalet. Under 41 dagar togos inga bilar, under 228 dagar en till tre bilar, under 93 dagar fyra till sju bilar. under två dagar åtta bilar och under en dag nio bilar. Bilar tillgrepos alla tider på dygnet. men höjdpunkten synes ligga vid timmarna kring midnatt.

Tillgreppsrisken förefaller vara störst för bilar på Norrmalm, Östermalm och i Vasa- staden, lägst i Spånga och Bromma församlingar. Cirka en tiondel av bilarna hade tagits medan de förvarats inomhus.

Av de tillgripna bilarna hade 71 % återfunnits i Stockholm och 29 % utom Stockholm eller också inte alls, 12 stycken. En bil påträffades utomlands, i Köpenhamn. 77 % av personbilarna och 86 % av lastbilarna återfunnos inom en tidrymd, som med säkerhet understeg tre dygn.

På 299 bilar hade skador, i de flesta fall i samband med trafikolyckor, kunnat konsta- teras. Ett betydande antal voro visserligen bagatellskador. men en försiktig uppskattning ger likväl vid handen, att minst 15 % av bilarna åsamkats skador av betydelse. Endast någon procent hade emellertid blivit totalt förstörd. Uppsåtlig skadegörelse är mycket sällsynt. Vid tre trafikolyckor skadade sig gärningsmännen själva och i ett fall en utom— stående. l inget fall voro skadorna av allvarlig beskaffenhet. Av de 804 personer, som dödades vid trafikolyckor i hela landet 1952, hade två stycken blivit ihjälkörda av en billånare. I två fall körde billånarna ihjäl sig själva. En person blev dödad av en bil. som aldrig kunde identifieras, och det kan naturligtvis ha varit en tillgripen bil. Risken att råka ut för trafikolyckor är troligen minst 70 gånger större för tillgripna bilar än för ovriga.

I 133 fall hade egendom stulits ur bilen, i regel av mindre värde. I två fall uppgick dock detta till mer än 1 000 kronor.

Ungefär en tjugondel av de utomhusparkerade bilarna hade varit olåsta vid brotts- tillfället. 6 bilar hade varit utrustade med rattlås.

Det vanligaste ändamålet med tillgreppen synes vara nöjesturer. antingen enbart eller i kombination med resa eller inbrott. 46 bilar hade använts i samband med begående av 57 inbrott, därav 10 kassaskåpsinbrott. Endast fyra bilar hade sålts. Uppsåt att återställa bilen hade kunnat konstateras i ett tjugotal fall.

Av biltillgreppen uppklarades 26 % eller 253 stycken, d.v.s. förövarna blevo gripna och överbevisade om brottet. Deras antal uppgick till 317, därav 303 män och 14 kvinnor, vilket innebär, att 5,5 % av alla män och 2 % av alla kvinnor, som under 1953 i Stock- holm befunnits skyldiga till brott, förövat biltillgrepp. antingen enbart eller jämte andra brott. Då endast en mindre del av biltillgreppen uppklarades är naturligtvis det verkliga antalet billånare högre. Undersökningen har icke kunnat komma till något definitivt resultat i frågan, huruvida billånarna i materialet utgöra ett representativt urval av samtliga billånare.

Billånen äro ett utpräglat manligt brott. De 14 kvinnorna hade endast begått ett brott vardera och alltid i manligt sällskap. Själva hade de endast spelat åskådarens roll och icke aktivt medverkat vid brotten.

Billånen äro en typisk ungdomsföreteelse. l åldersgruppen 15—20 år hade cirka en femtedel av de manliga brottslingarna i Stockholm begått sådana brott. men i ålders— gruppen över 21 år endast 3 %. Billånen voro vanligast i åldern 17—18 år.

Oavsett åldern synes endast en femtedel av förövarna ha saknat tidigare kriminell belastning. De, som tagit två eller flera bilar, hade oftare sådan belastning. än de, som bara tagit en bil.

De flesta förövarna, 224, hade tagit en bil, 49 två bilar och 30 flera bilar. därav i ett fall 10. För dem, som tagit två eller flera bilar, hade ändamålet endast mera sällan varit detsamma vid alla tillgreppen. I regel hade de haft medhjälpare vid åtminstone något brott. Endast några få förövare hade specialiserat sig på ett visst märke. framför allt Opel.

Mer än hälften av biltillgreppen hade förövats av två eller flera personer, i regel av två eller tre, men i 10 fall av fyra och i 2 fall av fem personer. Egentliga ligor hade icke förekommit, oaktat biltillgreppen tillhöra de brottsgrupper, där samverkan är vanligast. Spritpåverkan förekom vid ungefär en tiondel av tillgreppen och var vanligast bland de äldre. De utpräglade billånarna använda icke sprit vid ratten.»

I sin redogörelse framhöll hr Agge bl. a. att det kriminalpolitiska syftet med undersökningen inte bara hade varit att i siffror klarlägga själva brottsligheten. I första hand hade man velat få upplysningar om brottslingarna själva, de 5. k. »hillånarna».

»Att det till stor del rör sig om ungdomar vet man ju av erfarenhet, men vilka åldrar gäller det och vilka slags ungdomar? I vilken utsträckning är det fråga om tillfällighetsbrottslingar, som begår tillgrepp i ungdomligt oförstånd och i vilken utsträckning rör det sig om ungdomar med mer djupgående missanpassnings- symtom, rymmare från ungdomsvårdsskolor etc.? Vi syftade emellertid inte till någon mer ingående klientelundersökning utan endast till en kartläggning av mer ytliga data, framförallt tidigare asocialitetsbelastning.

Det är emellertid naturligt att först skaffa sig kunskap om själva brotten innan man går in på en penetrering av brottslingarna. Det visade sig därvid att den delen av undersökningen svällde ut och gav så mycket synpunkter att det av tids- och kostnadsskäl blev nödvändigt att stanna med denna första etapp. Den andra etappen — undersökningen av brottslingarnas personer som det vore synner- ligen angeläget att få fullfölja skulle bli ännu mer kostnads- och tidskrävande. Den borde dessutom kombineras med follow-up-studier, som visade om de unga lagöverträdarna senare anpassat sig eller fortsatt sin kriminalitet och hur olika behandlingsformer utfallit.»

Hr Agge kom in på de många tekniskt-statistiska problem som möter vid en undersökning av denna typ, berörde frågan om materialets representativitet och fortsatte:

»Endast 26 % av alla tillgrepp klarades upp av polisen. Antalet personer som Övertygades om tillgrepp utgjorde 317. I detta fall blir representativitetsfrågan

ännu svårare. Utgör de brottslingar som blivit fast ett tvärsnitt av materialet i fråga om ålder, kombination med annan brottslighet m. m.? Eller bör man räkna. med att de som inte blir fast är yngre personer eller okynnesåkare, som bara törs åka kortare sträckor o. s. v.? Dessa och andra oklarheter rörande representativi— teten gör att man måste vara mycket försiktig med generella slutsatser.

När det gäller att mäta företeelsen biltillgrepp såsom ett samhällsont och dra slutsatser om ökningen av dessa tillgrepp kan man naturligtvis inte hålla sig enbart till de absoluta talen. De siffrorna har stigit så våldsamt att de ger en i viss mån missvisande bild. Man måste sätta antalet tillgrepp i relation bl. a. till antalet registrerade fordon, till befolkningsmängden och i vissa avseenden till bostads- tåtheten inom olika stadsdelar.

Vi har också strävat att få ett mått på den s. k. 'frestelsemängden'. Att det finns ett visst antal fordon registrerade innebär ju inte att alla dessa fordon är utsatta för risken att bli stulna var som helst, vid alla tider på dygnet och året. Man måste göra vissa beräkningar för att få fram risken, d. v. 5. den frestelsemängd som föreligger i det aktuella fallet, t. ex. hur många av bilarna som lämnas ute nattetid och hur många som sätts i garage under natten. Man måste göra en hel del resonemang och beräkningar för att få denna relation så nära det verkliga livets förhållanden som möjligt. — —

Utredningen ger inte stöd för den utbredda föreställningen att bilstölder i regel eller nästan undantagslöst begås av okynne eller nöjeslystnad. I större utsträck- ning än man tror är bilstölderna kombinerade med annan brottslighet. Naturligtvis kan de inbrott som begås i samband med den förbjudna bilåkningen bero på till- fälliga impulser, men till betydande del har man att räkna med att bilarna stjäls med avsikt att möjliggöra andra brottsliga raider. Detta problem är värt en när- mare analys. Å andra sidan är det ganska klart, att en mycket stor del av biltill— greppen är ren okynnesbrottslighet. Det går inte att få fram någon klar gränsdrag- ning på så sätt att de yngre gör sig skyldiga till okynnesåkning medan de äldre begår tillgreppen i samband med andra brott, även om man naturligtvis kan ha viss anledning att förmoda att okynnesfallen närmast ligger i de yngsta brotts— lingskullarna.

Samma oklarhet i gränsdragningen gäller för uppsåtet att återställa bilen. Såsom stöldparagrafen tillämpas har det en viss betydelse för rättspraxis huruvida upp— såt att återställa det tillgripna föreligger. Detta påverkar ju klassificeringen som stöld resp. egenmäktigt förfarande. Vi har därför fäst en viss vikt vid att klarlägga om brottslingen haft för avsikt att återställa bilen eller om han visat den totala likgiltighet för ägarens rätt, som brukar leda till stöldrubricering. — _— _

Det visar sig naturligtvis att biltillgreppen i stort sett är en ungdomsföreteelse, men att spridningen dock är större än man kanske är benägen att tro. I vårt material förekommer det inte i någon större utsträckning biltillgrepp i den allra första åldersklassen, d. v. s. bland dem som under det år tillgreppet skett fyllt 15 år. Brottsligheten tycks sätta in på allvar först i 16—17-årsåldern. Naturligtvis finns dock ströfall även under 15 år.

Tidigare kriminalitet är mer regel än undantag i det material vi haft att arbeta med. Flertalet av de undersökta har fått åtalseftergift en eller flera gånger, varit intagna på ungdomsvårdsskola eller i de högre åldersgrupperna undantagsvis på fångvårdsanstalt. Det gäller alltså tidigare missanpassningsfenomen av mycket grov beskaffenhet. Förstagångsfallen de som man gärna vill föreställa sig vara i stort sett skötsamma ungdomar, som faller för lockelsen att köra en olåst bil —— figurerar inte i större utsträckning i materialet. —— Här uppställer sig åter frågan om representativiteten. Skall man tolka detta förhållande så att det är just okyn— nesåkarna, de i övrigt skötsamma billånarna, som polisen inte får tag på och som

hänför sig till de ouppklarade 74 procenten? Varför skulle i så fall just de bli fast, som tidigare är kriminellt belastade? Finns det någon anledning att tro att materialet har en övervikt för de asociala? Man kan inte tillåta sig några slut- satser om detta, men det framstår som både skrämmande och förvånande att polisen fått tag på så få billånare som inte var mer eller mindre illa kända förut. Det är just här som en fortsatt undersökning i första hand behövde sättas in.

Undersökningen av antalet biltillgrepp per person visade i stort sett, att ju yngre en billånare är, desto färre brott har han begått. Antalet som såvitt man vet bara begått ett tillgrepp är ganska stort, medan antalet av dem som begått en hel serie biltillgrepp är begränsat. I fråga om antalet delaktiga i varje tillgrepp måste man rent matematiskt räkna ut hur många andelar de skyldiga har i varandras tillgrepp. Det rör sig ofta om grupper av ungdomar i ständigt växlande konstella- tioner. I regel förövas tillgreppen i de yngre åldersklasserna i samråd med andra. De rent passiva, som bara åkt med för nöjes skull, däribland 'spättorna*, är inte inräknade. _ —— —

Man får naturligtvis inte utan vidare sätta likhetstecken mellan biltillgrepp och ungdomsbrottslighet, även om det till viss del är fråga om samma personer och samma problemställningar. Vissa jämförelsetal visar också att kurvorna följs åt. I samma mån som ungdomsbrottsligheten överlag ökar, så ökar också bilbrottslig- heten. Man kan inte yttra sig bestämt om huruvida biltillgreppen är en special— företeelse eller bara ett led i den allmänna bilden av ungdomsbrottsligheten. Skulle dessa tillgrepp bara vara en yttring av en mer omfattande missanpassning från de ungas sida så är bidragen till dess klarläggande också ett bidrag till en kartlägg- ning av ungdomsbrottsligheten i stort. Personligen kan jag inte finna att något tyder på att biltillgreppen skulle stå i särklass, men detta är än så länge bara en hypotes.»

Hr Fredriksson lämnade en översikt av bilbrottslighetens utveckling åren 1950 —56. Då denna redogörelse numera är mindre aktuell återges här i stället sam- manfattningen av en senare undersökning, utförd av Fredriksson och publicerad i oktober 1958. (Gunnar Fredriksson: »Biltillgrepp i Sverige 1950—57.» Stencil.)

»Antalet bilstölder i hela landet uppgick till 37 483 för perioden 1950—57. Det genom-— snittliga årliga antalet biltillgrepp för tiden 1952—57 utgjorde 75.2 per 100 000 invånare och 99,9 per 10000 personbilar. Liksom brottsligheten i allmänhet är bilkriminaliteten främst en storstadsföreteelse. I förhållande till folkmängden tillgrepos mer än sex gånger så många bilar i storstäderna. d.v. 5. Stockholm, Göteborg och Malmö. som i det övriga landet. Även beträffande landet utom storstäderna föreligger en avgörande skill- nad mellan stadsbebyggelse och annan bebyggelse. I de medelstora städerna. d.v.s. städer med ett invånarantal mellan 15 000 och 100 000', var brottsfrekvensen mer än fyra gånger så hög som för andra, mindre städer och landsbygd. Polischefsdistrikt med s.k. blandad bebyggelse, d.v.s. både städer och köpingar samt landsbygd, ha något högre brottslighet än polischefsdistrikt, vilka uteslutande bestå av landskommuner.

Stockholms stad har den högsta bilkriminaliteten i landet. 278.1 biltillgrepp per 100000 invånare. Denna siffra utgör årsmedeltal för åren 1952—57. Som kontrast kan nämnas Kronobergs län, som bland länen uppvisar den lägsta siffran. 16,2 biltillgrepp per 100 000 invånare. Den näst största frekvensen uppvisar Göteborgs och Bohus län. 155,2. Denna siffra påverkas emellertid av den höga brottsligheten i Göteborgs stad. I Stock— holms, Uppsala och Malmöhus län är antalet bilstölder i relation till folkmängden unge- för detsamma som för riket i dess helhet. Alla övriga län ligga betydligt under genom- snittet för landet.

Av de större och medelstora städerna har Stockholms stad den högsta bilbrottsligheten, 278,1 brott per 100000 invånare, medan Göteborg kommer på andra plats med 217,1. De här anförda siffrorna utgöra liksom tidigare årsmedeltal för åren 1952—1957. Dessa båda städer svara ensamma för mer än hälften av samtliga bilbrott i hela landet. oaktat de endast ha 16 % av folkmängden och 14 % av bilparken.

1 Även 17 mindre städer äro medräknade.

Malmö intar däremot icke samma utpräglade särställning gentemot de medelstora stä— derna. Icke mindre än 10 av dessa senare ha högre kriminalitet än Malmö. Ett visst sam- band mellan stadens storlek och brottslighetens höjd kan spåras även för de medelstora städernas vidkommande.

Eftersom en betydande del av klientelet på anstalterna för unga lagöverträdare utgöres av ungdomar med ett flertal bilstölder bakom sig uppvisa som regel de polischefsdistrikt, inom vilka sådana anstalter äro belägna, en väsentligt högre tillkreppsfrekvens än andra distrikt av motsvarande typ. Ungefär 7 % av bilstölderna i landet ha förövats i distrikt med dylika anstalter. I viss utsträckning påverkas också kriminaliteten i de omkring- liggande distrikten.

Liksom kriminaliteten i allmänhet har även bilkriminaliteten visat en klart stigande tendens under 1950-talet. Antalet bilstölder i hela landet utgjorde 2018 år 1950 och 9278 år 1957, en stegring med 3593 % eller om hänsyn tages till folkökningen med 337,2 %. Satt i relation till bilparken blir ökningen däremot ganska obetydlig, 28,7 %. Bil- stölderna ha fortsatt att öka innevarande år. Under första halvåret i år var antalet bil— stölder i hela landet 21,8 % större än samma tid i fjol.

Bilstöldernas ökning är ingalunda jämnt fördelad på de olika åren. Under två år, 1953 och 1956, registrerades t.o.m. en mindre nedgång. Den kraftigaste ökningen inträf— fade 1955, den näst kraftigaste 1954. Fjolårets stegring blev 36,1 %.

Biltillgreppen ha under perioden 1950—57 ökat betydligt mindre i storstäderna än i landet i övrigt. För storstäderna noteras den största ökningen i Göteborg och den minsta i Malmö.

Under de tre första kvartalen i år var antalet bilstölder 22,5 % större i Stockholm än samma tid förra året. Motsvarande ökning för Göteborg uppgick till 52,8 % och för Malmö till 110,2 %.

Av de under 1950—56 i landet utom storstäderna förövade bilstölderna klarades 62 % upp genom gärningsmännens upptäckt. För städerna var uppklaringsprocenten 57, för återstoden av landet utom storstäderna 72 %. Uppklaringsprocenten i Malmö var 43 för åren 1955 och 1956 sammantagna.

Av de åren 1950—56 stulna bilarna återfunnos alla utom 16 stycken eller 0,2 %. (Här och i det följande avse siffrorna, när ej annat utsäges, de medelstora städerna.) AV de åren 1954—57 i Stockholm tillgripna bilarna ha 83 stycken eller 0,8 % icke kommit tillrätta. För de i Stockholm år 1957 tillgripna motorcyklarna är procentsiffran icke återfunna fordon 24.

Av bilarna återfunnos drygt hälften i samma stad där de tagits. beträffande Malmö 70 %. Över 90 % av de stulna bilarna påträffades inom fyra dygn. För Malmö var procentsiffran något lägre, 82 %.

Ungefär en femtedel av de tillgripna bilarna synes ha erhållit skador av varierande svårhetsgrad. Högst ett par procent torde dock ha blivit totalramponerade. Någon ökad skadefrekvens under senare år har icke förmärkts.

Vid 9 % av alla biltillgrepp har samtidigt med tillgreppet av själva bilen förekommit stölder av föremål ur bilen, i Malmö 19 %.

Bilbrottsligheten synes nå sin toppunkt för året under höstmänaderna. Spritpåverkan har förelegat vid 16 % av biltillgreppen. Av det statistiska materialet framgår icke att den fria spriten skulle påverkat utvecklingen.

Det vanligaste ändamålet med biltillgreppen är nöjesresor. vid två tredjedelar av brotten. Därnäst kommer underlättandet av rymning från anstalt, 18 %, och tillgrepp i avsikt att föröva annat brott. Uppsåt att sälja bilen eller behålla den föreligger i mindre än 1 % av fallen.

De flesta bilbrottslingar ha endast varit med om ett enda biltillgrepp under ett och samma är. I Malmö hade 35—40 % av brottslingarna förövat två eller flera bilstölder under vart och ett av åren 1950—52 samt 1955 och 1956. I själva verket torde närmare tre fjärdedelar av biltillgreppen därstädes ha förövats av sådana personer. som under respek— tive är gjort sig skyldiga till mer än en bilstöld.

Det kvinnliga inslaget är praktiskt taget obefintligt vid detta slags brott. I materialet finns inget fall, där en kvinna ensam eller tillsammans med blott kvinnor stulit en bil.

Om man såsom ett uttryck för åldersfördelningen använder antalet brott, förövade av personer i olika åldrar, är bilstölder vanligast i åldern 17—18 år. men minskar sedan raskt.

Bilstöld är en av de brottsformer, där delaktighet är vanligast. Mer än hälften av alla biltillgreppen ha förövats av två eller flera personer.

Tidigare kriminell belastning synes vara regel för biltjuvarna (mellan 70 och 80 %) och återfallsrisken förefaller också att vara betydande.

Av de i Malmö hemmahörande personer som förövat biltillgrepp i nämnda stad åren 1950—52 hade enligt vad de lokala registren utvisa två tredjedelar återfallit i brott före 1957 års utgång.»

Frk Werner redogjorde för en sociologisk studie över motorfordonstillgreppen. »Redan för drygt 100 år sedan påvisades att antalet brott av ett visst slag är tämligen oförändrat år från år. När antalet varierar har detta sin grund i att vissa miljöförhållanden ändras, genom krig, hungersnöd eller arbetslöshet, genom pris- ändringar, sociala reformer cller ändrade temperaturförhållanden.

Miljöfaktorer, som gynnar uppkomsten av brott, kan vara gemensamma för ett stort antal människor. De kan tänkas gynna alla brott lika mycket, men de kan också tänkas gynna endast något enstaka brott. De kan vara gemensamma för flera länder och för långa tidsperioder eller de kan finnas bara i ett land eller i en stad, vid ett enstaka tillfälle. Sådana faktorer kan ju också vara unika för de per— soner, som begår brott eller som begår ett visst slag av brott. Det gäller då ofta faktorer, som är av större intresse för psykiatern än för sociologen.»

Undersökningen inleddes med ett försök att med kriminalstatistikens hjälp fast— ställa om det finns några faktorer som gynnar tillgrepp i allmänhet och biltill- grepp i synnerhet mer än andra brott och om sådana faktorer i så fall finns i annorlunda utsträckning i Sverige än i andra länder. I denna jämförelse ingick tre andra brott som utvalts på visst sätt, nämligen mord och dråp, rån och till- greppsbrott utom rån.

»Om man sätter antalet brott i förhållande till folkmängden och jämför Sverige med Danmark och Finland, visar det sig att det under åren 1937—53 begåtts färre mord och dråp i Sverige än i de båda andra länderna och under åren 1950—54 även något färre rån. När det gäller övriga tillgrepp begås det däremot i Sverige betydligt fler brott än i Finland och ungefär lika många som i Danmark. Under de nämnda åren har antalet av såväl mord och dråp som rån i förhållande till folkmängden varit tämligen oförändrade här i landet. Antalet övriga tillgrepp har däremot ökat kraftigt i Sverige i motsats till i Danmark och Finland. Utveck- lingen har alltså varit olika för de tre slagen av brott och olika i de tre länderna. Detta tyder ju på att brotten inte påverkas av helt och hållet samma faktorer och att de faktorer som påverkar dem finns i olika stor utsträckning i de tre länderna.

Vid närmare undersökning finner man att vissa faktorer tycks påverka alla tre slagen av brott. Dit hör exempelvis sådana omständigheter som direkt samman- hänger med krigs- och efterkrigsförhållanden — mobilisering resp. demobilise- ring, dåligt försörjningsläge o. s. v. Dylika faktorer visar sig naturligtvis ha sär- skilt stort inflytande i ett krigförande land som Finland. Men också siffrorna för tillgrepp i Malmö —— till vilken stad huvuddelen av min undersökning hänför sig — tycks i någon mån ha påverkats av dessa faktorer.

Städernas och de stadsliknande samhällenas tillväxt tycks befordra tillgrepps- brotten, men däremot inte våldsbrotten. Omvänt tycks åtminstone i Finland alko- holbruket starkt påverka våldsbrottsligheten, men endast föga tillgreppsbrottslig— heten.

Det verkar som om polismaktens omfattning och utrustning och den därav betingade risken för upptäckt hade en viss avskräckande verkan när det gäller tillgrepp, men kanske mindre när det gäller våldsbrott.

Olika slag av tillgrepp såsom inbrottsstöld, enkel stöld och motorfordonstill- grepp kan ju i sin tur påverkas av skilda faktorer och man kan alltså antaga att proportionerna mellan de olika slagen av tillgrepp varierar vid olika tidpunkter och i olika länder. Några fullt jämförbara siffror för hela länder har jag inte fun-

nit. Däremot är det exempelvis möjligt att jämföra Stockholm med Köpenhamn. Man finner därvid, att i förhållande till folkmängden är antalet inbrott ungefär lika stor i båda städerna och antalet enkla stölder störst i Köpenhamn. Cykel- och motorfordonstillgreppen är däremot flera i Stockholm än i Köpenhamn. Biltill- greppen var 1955 omkring sju gånger så många och mopedtillgreppen ungefär dubbelt så många. Någon motsvarighet till biltillgreppens snabba ökning i Stock- holm under de senaste åren finns inte i Köpenhamn.

Det är svårt att finna nägra jämförbara siffror över biltillgrepp från Sverige och från andra länder. —— —— # I USA gäller statistiken bara de kommuner, som frivilligt åtagit sig att föra kriminalstatistik, d. v. s. huvudsakligen stadskommuner med en folkmängd motsvarande något mer än 2/1, av USA:s befolkning. Där till- gripes ca 200 000 bilar per år. I motsats till i Sverige tycks avsikten oftast vara att göra varaktigt bruk av bilen genom försäljning eller på annat sätt. Här i landet tillgreps år 1955 25 000 motorfordon. I Stockholm och Malmö utgjordes omkring '2/3 av de tillgripna motorfordonen av motorcyklar eller mopeder.1 Det verkar alltså troligt att det tillgreps fler bilar i förhållande till folkmängden i USA än i Sverige. Hur det ligger till i förhållande till bilantalet är däremot mer problema— tiskt. Där kan det hända att Sverige leder.

Det är lättare att jämföra storstäder än hela länder. Per 100 000 invånare till- grep man år 1954 i Köpenhamn cirka 50 bilar, Malmö 130 och i Stockholm 240. År 1955 hade Stockholmssiffran gått upp till 430. Vissa amerikanska storstäder visar dock ännu högre siffror. 1954 stals exempelvis i San Fransisco och Balti- more mer än 500 bilar per 100 000 invånare, men redan 1954 var siffrorna för Stockholm högre än för Helsingfors, Paris, Amsterdam och London.

Också inom Sverige är variationerna stora och de är större beträffande motor— fordonstillgrepp än beträffande andra slag av tillgrepp. ————».

Frk Werner pekade på ytterligare faktorer och deras inverkan på motorfordons- tillgrepp och andra brott, såsom urbaniseringen, konjunktur- och väderleksförhål- landen, ålders- och könsfördelningen bland befolkningen, tillgången på motor- fordon m. m. och kom därefter in på upptäcktsrisken och svårigheten eller lätt- heten att begå brott.

»Alla slag av brott påverkas helt naturligt av svårigheterna att begå brottet. Under kriget, då det var ont om bilar och de som fanns kördes med gengas, till- greps praktiskt taget inga. F. n. utgör sådana bilar som är lätta att tjuvkoppla betydligt högre procent av de tillgripna bilarna än hela antalet inregistrerade bilar. En bil med rattlås tillgrips praktiskt taget aldrig, åtminstone inte så länge det finns bilar i trakten utan rattlås och så länge det inte är alltför svårt att bryta sig in i garagen. Rattlåsen förhindrar dock inte alla stöldskador på bilar. Genom garageinbrott kan man få tag på bilar, som står olåsta. Dessutom torde rattlåsen medföra att antalet försök till bilstölder ökar. Förut bröt man sig in i en bil och körde iväg med den. Nu bryter man sig in i en hel rad och orsakar därigenom skador på fönster och dörrar innan man finner en bil att köra med.

Under den polislösa tiden i Danmark åren 1944—45 ökade antalet stölder kata— strofalt, trots att man avsevärt skärpte straffen. Detta tyder ju på att straffets viss- het betyder mer än dess stränghet. Då söndagsförbudet infördes hösten 1956 sjönk antalet motorfordonstillgrepp starkt i synnerhet i storstäderna. De flesta tillgrep- pen begås annars under lördag—söndag. Fordonen fanns ju kvar med bensin i tanken. Vad som ändrats var att upptäcktsrisken kraftigt ökat. En sådan faktor

1 Sedan 1957 redovisar polisstatistiken tillgrepp av bilar resp. motorcyklar och mopeder åt- skilt.

Årliga antalet till polisens kännedom komna brott i förhållande till 1 000 000 av medelfolkmängden åren 1950—1954

Mord, dråp och Stöld Mord miss- Tillgrepp utom till- Antalet Stad och handel av motor- grepp av Rån invånare dråp varav fordon motor— per polis döden fordon följt Amsterdam 27,1 1351 10 351 18,6 450 Bern 6,7 — 541 23 485 57,3 — Edinburgh — 6,0 737 18 554 85,5 542 Glasgow _ 4,4 615 11 698 192,3 Göteborg 3,3 3,9 3 540 20 796 94,2 455 Hamburg 7,6 39,2 429 20 752 86,1 340 Helsingfors 16,1 44,6 453 14 141 174,6 331 Köpenhamn 36,2 1 9992 30 738 117,3 312 London — 3,3 815 10 818 31,2 395 Malmö 4,1 4,1 3119 19 334 80,2 487 Oslo 8,2 1 369 15 411 203,6 435 Rom 23,4 24,6 1 478 7 203 35,0 —— Stockholm 8,5 10,6 5 172 23 631 107,5 474 Ziirich 21,5 1 088 _ ——

1 Ej motorcyklar. Ej mopeder.

som konflikten vid ordningspolisen i Stockholm och Göteborg har troligen just på grund av den minskade upptäcktsrisken medverkat till en ökning av sådana brott som vanligen begås på allmän plats och dit hör motorfordonstillgrepp.

Av de faktorer som jag berört har sannolikt följande betytt mest för ökningen av motorfordonstillgreppen: det växande antalet motorfordon, den fortskridande urbaniseringen och konflikten inom ordningspolisen i Stockholm och Göteborg. Sedan finns det naturligtvis en mängd andra faktorer som kan tänkas inverka och som jag inte undersökt. Dit hör exempelvis uppfostringssystemet, arbets- tidens förkortning och inflytandet från film, serier och tidningsartiklar.»

Hr Persson orienterade om en kriminalstatistisk undersökning, som på inrikes- departementets uppdrag hade utförts av f. byrådirektör Sverker Groth och förste byråsekreterare Sven Rengby och vars syfte var att klarlägga dels frekvensen av, dels uppklaringsprocenten för vissa brottstyper i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i 11 europeiska storstäder. För att ge en så rättvisande bild som möjligt grundades undersökningen enbart på polisstatistik. Endast fem brottstyper, som definieras någorlunda lika i de skilda länderna togs med, nämligen mord och dråp, misshandel med dödlig utgång, rån, tillgrepp av motorfordon samt stöld utom motorfordonstillgrepp. Liksom alltid vid internationella kriminalstatistiska jämförelser bör man räkna med åtskilliga felkällor men siffrorna ger dock en uppfattning om förhållandena i stort. (Se tabell.)

Under hänvisning till ytterligare tabellmaterial från undersökningen påvisade hr Persson att i fråga om absoluta antalet motorfordonstillgrepp under en 5-års- period ligger Stockholm, Göteborg och Malmö mycket högt bland de undersökta europeiska storstäderna. Då antalet tillgrepp sätts i relation till medelfolkmängden ligger de svenska städerna högst. När det däremot gäller uppklarningsprocenten för motorfordonstillgrepp intar de svenska storstäderna ingen särställning.

»En sammanställning över den relativa förekomsten av alla de fem undersökta brottstyperna under perioden 1950—54 visar för våldsbrottens del betydligt lägre siffror för de tre svenska städerna än för flertalet av de utländska städerna. Stockholm, Göteborg och Malmö har de lägsta talen av alla för mord och dråp. För stöld utom motorfordonstillgrepp befinner sig de svenska städerna i stort sett i paritet med de utländska. Även för rån visar Sverige relativt låga tal.

Tydligen är det i första hand i fråga om motorfordonstillgrepp som Sverige ligger långt framme i statistiken. _ Som frk Werner redan anfört finns det dock åtskilliga städer i USA som har betydligt högre tillgreppstal i förhållande till folk- mängden än de svenska. I förhållande till bilantalet torde däremot Stockholm ha större antal tillgrepp än de amerikanska städerna.»

Hr Persson redogjorde vidare för vissa preliminära resultat från en i inrikes- departementet pågående undersökning om biltillgrepp och biltjuvsklientel (samma undersökning som utförts av jur. kand. Gunnar Fredriksson och sedermera publi- cerats (se sid. 196). En undersökning från Malmö med liknande uppläggning och liknande resultat refererades också och vidare några amerikanska undersökningar. Talaren sammanfattade:

»Biltillgreppen begås i stor omfattning av ungdomar i de övre tonåren. De före- liggande specialundersökningarna anger att ca 80 % av billånarna är i åldern mellan 16 och 20 år. Antalet personer under 16 år som gör sig skyldiga till till— grepp synes emellertid ha ökat under de senaste åren. Eftersom man vet att ålders— grupperna i billånaråldern är i kraftig tillväxt och att bilmängden kommer att öka starkt under de närmaste åren, måste man räkna med en fortsatt stegring av biltillgreppen, såvida ingenting inträffar som förändrar utvecklingen. —— Under- sökningarna visar också att en mycket stor del av de ungdomar, som gör sig skyl— diga till biltillgrepp, tidigare är allvarligt kriminellt belastade. Enligt den Agge—— Fredrikssonska utredningen var 4/5 förut kriminella, en siffra som bekräftas i de pågående undersökningarna.

De nämnda två faktorerna, nämligen billänarnas ungdom och deras kriminella belastning, måste komma i förgrunden, när man bedömer biltillgreppen som socialt problem. Det uppstår mycket stora risker för människors liv och egendom genom det sätt varpå dessa ansvarslösa ungdomar kör de tillgripna bilarna. Utom egendomsskadorna uppstår ju ouppskattbara personskador vid de olyckor som ofta inträffar. Därtill kommer att bilen kan begagnas som hjälpmedel vid för- övande av andra brott. Statistiskt materia], som belyser i vilken utsträckning detta sker torde inte finnas, men motorismen som medför så många förändringar på alla samhällsområden måste helt naturligt komma att spela en alltmer domine- rande roll även för kriminaliteten. Den generation som nu uppfostras är van att handskas med bilar. De ungdomar som nu börjar sin kriminella karriär kommer i fortsättningen inte att gå till och från brottsplatsen och de kommer inte att stjäla i närheten av sin bostad utan de kommer att ta en bil och stjäla på andra platser. Man trodde på sin tid att tillkomsten av buss— och tågförbindelser skulle inverka på den rörliga kriminaliteten och försvåra upptäckandet av brott. Den effekten uteblev emellertid, eftersom folk lätt blir iakttagna på tåg och bussar. Med bil färdas man däremot i allmänhet obemärkt. Bilen kan ju också använ- das för att transportera gods och verktyg. _— —— _ Under alla förhållanden kom- mer säkerligen vår kriminalitet att utvecklas mot allt större rörlighet.»

I anslutning till inledarnas anföranden diskuterades flera olika spörsmåli som från skilda utgångspunkter har betydelse för bilstöldsproblemet. En del av dis- kussionsinläggen sammanfattas i några huvudpunkter.

Rattlås. Av inledningsanförandena hade framgått att hiltjuvar i allmänhet und- viker att tillgripa bilar försedda med låsta rattlås. Samtidigt påpekades att för- söksbrotten kommer att öka i den mån rattlås blir vanliga. Kriminalkommissarie Arvid Uhrbom, Stockholm, upplyste att polisen ytterligt sällan får in en bil med uppbrutet rattlås. Hos Stockholmspolisen kunde man (i mars 1957) inte erinra sig mer än ett sådant fall. Hr Uhrbom omtalade också att stölderna av ett visst popu- lärt bilmärke hade sjunkit kraftigt sedan detta fått rattlås som standard. Under december 1955 stals sålunda 55 bilar av detta märke, men endast 3 bilar av samma märke under december 1956.

I diskussionen behandlades också frågan _— som bl. a. varit uppe vid 1950 års riksdag — om lämpligheten att i lag föreskriva om obligatorisk rattlåsutrustning för bilar. Dåvarande statssekreterare Erik Grafström, kommunikalionsdeparle- mentet, redogjorde för de överläggningar som ägt rum mellan kommunikations- och justitiedepartementen å ena sidan och bilhandelns organisationer och för- säkringsbolagen å andra sidan i syfte att få till stånd frivilliga överenskommel- ser om rattlås för fabriksnya bilar. Ordföranden hr Kjellin påpekade i likhet med andra talare att debatten om lagstiftningsätgärder i någon mån förryckts därigenom att man på sina håll gjort gällande att ett åläggande om obligatoriska rattlås även måste medföra ett stadgande om att vid straffansvar hålla bilarna låsta. Något dy— likt stadgande kan rimligen inte komma ifråga.

Hr Grafström framhöll att man dittills i diskussionen begränsat sig till frågan om stöldskydd på fabriksnya bilar. Däremot har det inte varit tal om bestämmel- ser att förse alla bilar med lås. Allmänheten skulle möjligen acceptera en lagstift- ning som gällde nya bilar, men de direkt intresserade organisationerna är emot lagstiftningsätgärder. Om man går fram med frivilliga överenskommelser är de däremot beredda att propagera för stöldskydd även på äldre bilar. Detta positiva stöd från organisationernas sida skulle minska i varje fall för en övergångstid, om man ginge lagstiftningsvägen.1

Upptäcktsrisken. Polisens möjligheter att förebygga och upptäcka biltillgrepp diskuterades utförligt av såväl inledare som övriga talare. Hr Persson skisserade i korthet de åtgärder som övervägs inom polisverksamhetsutredningen och som syftar till att effektivisera polisens bekämpande av biltillgreppen: rörligare bevak— ning, snabbare delgivning (teleprinterutrustning) särskilda polisavdelningar för motorfordonstillgrepp m. m.

Riksåklagare Maths Hellman: »En mycket viktig aspekt på de profylaktiska åtgärderna mot biltillgreppen har kommit till synes i den Agge—Fredrikssonska utredningen som visar, att bara 26 % av tillgreppen klarades upp. Det är uppen- bart att man måste öka polisspaningen och därmed upptäcktsrisken för biltju- varna.——————Från alla håll påpekas att polisverksamheten måste ökas, om man skall kunna hålla tillbaka biltillgreppen och annan kriminalitet. Att polisväsen- det är kommunalt organiserat är ett av hindren för dess effektivisering. Polis- väsendet bör därför förstatligas.»

Hr Uhrbom bekräftade att spaningen i Stockholm på grund av personalbristen är mycket begränsad. De flesta billånare som grips blir tagna av radiopolisen på bar gärning. Kriminalpolisen själv griper ganska få. Hr Uhrbom fortsatte: »Vi har försökt vid Stockholmspolisen under vinterperioden, då brottsligheten i allmänhet är något lägre och vi inte är fullt så upptagna vid skrivbordet, att avdela 4——5 man till att syssla speciellt med ungdomsbrotten, företrädesvis motorfordonstill— greppen. Vi har gjort den erfarenheten att det har mycket god verkan, om de

1 Inom justitiedepartementet har en utredning om lagstiftning i syfte att förse bilar med god känt stöldskydd påbörjats i april 1959.

tjänstemän som träffar pojkarna vid förhören och därigenom lär sig känna igen dem och komma på god fot med dem, har möjlighet att då och då ge sig ut om natten och visa sig på platser där de vet att dessa ungdomar samlas. Sådana nätter brukar antalet anmälningar om bilstölder sjunka.»

Samhällsreaktionen. Från alla håll framhölls att ett snabbt ingripande mot brottslingen är nödvändigt vid bilstölder likaväl som vid andra brott. Däremot rådde delade meningar om vilken reaktionsform som i de särskilda fallen kan vara lämpligast. Stadsfiskal Sten Mattsson, Stockholm, förde. fram tanken på ett kortvarigt arreststraff som den lämpligaste åtgärder för vissa typer av unga bil— tjuvar.

Hr Hellman: »— — — Som bekant förflyter det ganska lång tid sedan ett brott anmälts till (less påföljd har bestämts. Det finns flera anledningar till detta. Ung- domarna kan försvinna och hålla sig undan eller de kan vara medlemmar av en liga, som man av processekonomiska skäl vill behandla samtidigt. Detta gör att förundersökningarna och polisförhören drar ut på tiden. Sedan tillkommer barna— vårdsnämndens personundersökning, som kräver sin rundliga tid. För några år sedan undersökte jag utredningstiderna och fick fram att barnavårdsnämnden i genomsnitt använde 8 månader för sina utredningar och polisen 21/._.. Numera har tiderna nedbringats, men fortfarande får man räkna med 3—31/2 månad tills polis- utredningen är färdig och påföljden kan fastställas. Det är emellertid nödvändigt att omedelbart sätta stopp för den unges brottsliga verksamhet. Han måste avlägs- nas från sin miljö och hindras från att begå nya brott under den påfrestande tid, då han går och väntar på vad som skall göras med honom. Man har här möjlighet till häktning, men vill inte gärna tillgripa sådan mot ungdomar och därigenom försvåra deras resocialisering. Man har barnavårdsnämndens upptagningshem, som emellertid lider av den olägenheten att ungdomarna inte kan bevakas utan beger sig ut på nya brott under utredningstiden. Redan 1951 föreslog riksåklagar- ämbetet att man skulle inrätta särskilda utredningshem, där man samtidigt skulle kunna avhålla ungdomarna från nya brott och börja en läkepedagogisk behand- ling och överhuvud bedriva utredningen under gynnsamma förhållanden. 1955 framlade barnavårdskommittén förslag om utredningshem, men frågan är fort- farande olöst. Anledningeu därtill har varit delade meningar om organisationen för dessa hem. Enligt en åsikt skulle hemmen drivas av barnavårdsnämnderna, enligt en annan av staten, på samma sätt som staten nu sköter ungdomsvårdssko- lorna. Det har också rätt delade meningar huruvida domstol eller barnavårds- nämnd skullc besluta om intagningen.

I dagens läge står man alltså fortfarande i den olyckliga situationen att man inte har någon möjlighet att hindra unga lagöverträdare att begå nya brott under utredningstiden och det är synnerligen angeläget att denna fråga blir löst.

En ytterligare svårighet, som har tillkommit under senare år är platsbristen på ungdomsvårdsskolorna. —— _ — Detta betyder att åklagarna ständigt står inför frågan vad man skall göra med de kriminella ungdomarna. Vare sig åklagaren meddelar åtalseftergift eller domstolen överlämnar till skyddsuppfostran kan de inte tagas emot på ungdomsvårdsskolorna inom rimlig tid.»

Redaktör Nils Hallerby, ledamot av Stockholms barnavårdsnämnd: »— — _— Väntetiderna är ytterst besvärande. De fall som häktas är ju i Stockholm inte så få och där blir barnavårdsnämndens utredning mycket snabb; ofta blir den t. o. m. alltför snabb, därför att det är en omöjlig uppgift att skaffa fram material, om vederbörande skall upp i huvudförhandling inom 4—5 dagar och barnavårds- nämnden skall yttra sig dessförinnan. Däremot drar tiden ut för åtalseftergifts- fallen och för dem som är på fri fot. De måste skjutas åt sidan för de brådskande

häktningsfallen. _ Vad utredningshemmen beträffar, vore sådana ur många syn- punkter önskvärda, särskilt för flickklientelet, som på sitt vis bereder minst lika stora svårigheter som pojkarna. _ _ _

Väntan på ungdomsvårdsskoleplatserna är ett av de stora problemen. Om intag- ning har beslutats och vederbörande sedan får gå i ovisshet i månader, verkar ju detta på intet sätt brottsförebyggande. Dessutom tvingas barnavårdsnämnden ofta i vetskap om platsbristen att besluta om åtgärder som i och för sig inte är den lämpligaste behandlingsformen.»

Fru Annie Wallentheim: »— — _ Vad beträffar utredningshemmen beklagar jag mycket att några slags organisationstvister skall lägga hinder i vägen. Själv är jag övertygad om att de behövs. Inom Stockholms läns landsting har vi på grundval av en motion ordnat ett pojkhem, som vi har mycket gynnsamma erfa- renheter av. Ungdomar som fått det trassligt placeras där för att bli skilda från sin miljö. Man bör försöka lotsa ungdomarna förbi ungdomsvårdsskolan genom att få tag i dem tidigt. Landstingen borde här ha möjlighet att ordna utvägar. För min personliga del tror jag inte att denna verksamhet bör ordnas av primärkommu— nerna. Ungdomar som begår förseelser och vilkas hemmiljö inte är lämplig bör placeras på annan ort, där arbetsmöjligheterna kan vara bättre 0. s. v. _ Inom landstinget vill vi nu försöka få till stånd ett liknande hem för flickor. Vad flic— korna bcträffar är det nödvändigt att beakta att deras asocialitet ofta är värre och svårare att komma till rätta med än pojkarnas. Flickorna är besvärligare att hand- skas med och det är ofta de som ligger bakom pojkarnas tillgrepp. När man sätter in åtgärder mot biltillgreppen, bör man därför inte glömma flickornas roll i detta sammanhang.»

Barnavårdsdireklör Karl-Erik Granath, Stockholm: »Utredningshemmen skulle säkerligen vara till stor hjälp, men man bör inte överdriva den betydelse de skulle få för en snabbare behandling av ungdomsbrottslingarna. Som jag förstått deras ändamål skulle de närmast ersätta häkte. Självfallet är det angeläget att man slip- per placera unga pojkar bland vaneförbrytare på Långholmen. I hela samman- hanget är dock detta en fråga av begränsad betydelse. Även om vi i Stockholm får ett utredningshem på 10—12 platser, kvarstår ändå problemet att snabbt placera ungdomarna i en definitiv behandlingsform. Om de inte kan distribueras från utredningshemmen till ungdomsvårdsskolor, psykopatsjukhus eller liknande sedan utredningen är klar, har inte mycket vunnits, och man skulle få en lik- nande situation som nu på Skrubba. Det är min övertygelse att rymningarna från Skrubba inträffar inte så mycket bland de pojkar, vilka är under utredning, som bland dem som går och väntar på plats på ungdomsvårdsskola. En pojke har kanske gått flera månader på Skrubba och skött sig och får så till sist beskedet att han fått plats på skola. Barnavårdsnämnden vill inte gå miste om platsen, även om det kanske vore lämpligast för pojken att då vänta med intagningen. _ Jag är inte på något sätt motståndare till utredningshem, men jag tror man har över- betonat deras betydelse för vården så länge platsbristen på ungdomsvårdsskolorna kvarstår.»

Hr Mattsson: »— _ _ Det finns ett inte så litet biltjuvsklientel, som inte alls behöver tagas om hand på ungdomsvårdsskolor. De stjäl inte en bil för nöjes- åkning, utan de vill komma hem på kvällen och har gjort av med sina pengar och tycker det är enklast att tillgripa en bil. Det tycks vara otänkbart för en del ung- domar i denna ålder att gå till fots. Billånare av detta slag kan ha goda hemför- hållanden och bra anställningar och det finns ingen anledning att omhänderta dem för skyddsuppfostran. De kan komma igen flera gånger med bilstölder och det kan inte vara riktigt att ge åtalseftergift gång på gång. Visserligen kan man ordna övervakning, men denna blir inte alltid effektiv. Jag har därför flera gånger

varit inne på tanken att för just dessa ungdomar ordna något slags arreststraff. Man skulle använda ungefär samma system som för militären. Om Stockholm får ett nytt rannsakningsfängelse skulle man kunna inrätta arrestlokaler där. De mili- tära arreststraffen betraktas med respekt även av annars nonchalanta ungdomar. Arreststraffet skulle innebära ett kännbart men ändå ganska oskadligt ingrepp vid förnyade bilstölder. Det skulle kunna följa snabbt efter brottet, eftersom man redan har en utredning från barnavårdsnämnden. Ungdomarna skulle kunna efter få dagar ställas inför domstol och bli dömda till 1 a 2 veckors arrest. Ett så kort straff skulle inte inverka alltför mycket på deras arbetsförhållanden. _ Att häkta ungdomar och sätta dem på Långholmen är synnerligen olämpligt. Dessutom vill pojkarna gärna skryta med att ha suttit på *kåken' men jag tror inte de skulle skryta med att ha suttit i arrest.»

Professor Henrik Munktell: »_ _ _ För mig framstår det som nödvändigt att samhället på något sätt visar en reaktion mot sådant beteende som samhället inte kan gilla. Just det förhållandet som hr Mattsson påtalade att en del hiltjuvar inte märker någon reaktion, måste vara mycket farligt.»

Byråchef Lars Bolin, socialstyrelsen: »Jag vill erinra om att socialstyrelsen för tre år sedan fick en kraftig admonition av riksdagens revisorer och i en riksdags- debatt, därför att ungdomsvårdsskolorna var underbelagda. Den snabba tillström- ningen till skolorna har gått så hastigt att utbyggnaden av dessa inte hunnit med. _ 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig ändrade inte häktningsreglerna. Tanken var att man i stället skulle inrätta särskilda utred- ningshem för de ungdomar som bör tagas om hand omedelbart. Några utrednings- hem har vi emellertid inte fått ännu och som det nu är måste ungdomsvårdssko- lorna taga emot fall, som annars skulle häktas. För närvarande (mars 1957) inta- ges 75 % av alla pojkar över 15 år som icke utredda fall och i många fall i stället för häktning. Både ungdomsvårdsskoleutredningen och socialstyrelsen har förebå- dat denna ökning av ungdomsvårdsskolornas klientel, men trots detta har våra förslag om platsökningar kraftigt skurits ner. Det gäller emellertid inte bara att få ett tillräckligt antal platser utan också att öka möjligheterna för kvalificerad vård. De judiciella organens kritik riktar sig egentligen inte mot platsbristen över huvud taget utan mot möjligheterna att bereda plats på s. k. specialavdel— ningar, d.v.s. att omhändertaga de unga för sluten vård. Proportionen mellan öppna och slutna platser i ungdomsvårdsskoleorganisationen är en principiellt vik— tig fråga, som inte kan beröras i detta sammanhang. Men striden om platserna från de judiciella organens och i viss mån också från barnavårdsnämndernas sida gäller de slutna platserna på specialavdelningarna. Ibland sätter man fortfarande intagning på sådan avdelning som villkor för att med stöd av 1952 års lag över- lämna en ung lagöverträdare till socialvården i stället för att döma honom till fängelse.

_ _ _ Vad arreststraffen beträffar hade man ju på sin tid den föreställningen att man skulle bota rattfyllerister genom korta frihetsberövanden. I England och även i Tyskland håller man på att omändra de korta frihetsstraffen för unga poj- kar, därför att man inte funnit dem effektiva i sin egenskap av enbart straff. I 'detention centres” och ”Jugendarrest' håller man på att införa behandlings- moment. Vistelsen på detention centre kompletteras numera med eftervård.

Om bilstöld—er är ett symtom på djupliggande skador så förbättrar man natur- ligtvis ingen biltjuv genom att ta in honom i arrest. Undersökningar i våra grann- länder har visat att just korttidsfångar är i starkt behov av behandling. Införan— det av arreststraff skulle få vidsträckta konsekvenser för anslagen till vårdplatser på ungdomsvårdsskolorna. _ Varför skall just bilstölderna behandlas som ett särskilt fenomen? Det kan inte vara riktigt att åstadkomma en speciell lagstift-

ning för bilstölderna, om de är symtom på allmän ungdomsbrottslighet. Om några år skulle vi kanske bli tvungna att stifta speciallagar mot flygplanstjuvar. Man måste lära sig att ingripa mot anspassningsstörningarna som helhet och inte mot enstaka symtom.»

Är biltjuvarna en särgrnpp bland de kriminella ungdomarna? Frågan om den lämpligaste reaktionsformen mot biltjuvarna sammanhänger nära med ett annat problem som blev livligt diskuterat, nämligen om biltjuvarnas flertal utgör en speciell typ av ungdomsbrottslingar utan andra tecken på egentlig asocialitet eller om deras brottslighet är ett led i en allmän missanpassning.

Grzzpptcmpenten Sven Larsson: »I samband med s. k. gruppterapi, som jag under tre års tid bedrivit med kriminalvårdsklientel, har jag fått en viss kunskap om biltjuvarnas personliga egenskaper. Jag har på olika fångvårdsanstalter haft sam- manträden med ungdomsgrupper en gång i veckan under 8 månader upp till ett år. Bland deltagarna i dessa grupper befinner sig biltjuvarna i majoritet. Mitt material är på intet sätt statistiskt bearbetat och jag kan bara redovisa de allmänna intryck som denna verksamhet givit mig.

Till att börja med vill jag understryka, vad som framförts här tidigare, näm- ligen att det rör sig om en ganska begränsad och sluten krets av ungdomar. Om man är bekant med 10 hiltjuvar, lär man också till namnet känna ytterligare 50— 60. Antalet hiltjuvar står på intet sätt i proportion till antalet bilstölder. Jag vill också framhålla att varje biltjuv har sitt speciella bilmärke, som han ständigt till- griper. Detta har uppenbart kommit fram vid våra samtal. De unga biltjuvarna är inga tekniska genier, utan de håller fast vid den bilmodell, som de en gång lyc- kats ta sig in i och starta, något som de ofta fått lära sig på ungdomsvårdsskola. Biltjuvarna är således oftast inte alls motorintresserade; de vet ingenting annat om bilmotorer än sättet att koppla och starta. _ Ytterligare bör framhållas, att bilstölderna brukar ske under en synnerligen hektisk period, då pojkarna på kort tid förbrukar den ena bilen efter den andra innan de blir gripna. Såvitt jag kan bedöma är det ganska sällsynt att man försiktigt stjäl en bil i taget. Under en stöldperiod lever pojken i stället i en ganska uppjagad atmosfär.

När det gäller den fråga som har varit uppe både här och i (len allmänna dis— kussionen, nämligen om bilstölderna är uttryck för en allmän missanpassning eller om de är ett speciellt fenomen, är man tillsvidare hänvisad till rena giss— ningar. För min del kan jag, som nämnt, inte komma med några verifierade upp— gifter. Från biltjuvarnas egen synpunkt görs dock en ganska klar skillnad mellan ”rationella” och ”irrationella” bilstölder. Rationella bilstölder skulle vara sådana som man begår då man rymmer från en anstalt eller inte orkar gå till fots hem på kvällen. Dit hör också att stjäla en bil för att begå andra brott eller för att transportera tjuvgods etc. De ”irrationella' biltjuvarna, som stjäl bilar för nöjes skull, betraktas av de övriga närmast med förvåning. Det är min bestämda upp- fattning att de hiltjuvar som stjäl av rationella motiv och de som stjäl av irratio- nella inte förstår sig på varandra. Det är ungefär samma fenomen, som då en icke- alkoholist inte kan begripa varför inte alkoholisten slutar att supa. _ Den inbör- des storleksordningen mellan de rationella och de irrationella biltjuvarna går inte att yttra sig om. Att det finns en skillnad är dock säkert. De undersökningar som refererats visar ju att många hiltjuvar också begått andra brott. Det är emellertid tänkbart att om man undersökte dessa andra brott skulle man finna att de till mycket stor del är en biprodukt av bilstölden, som är det primära brottet. I bil- stöldens spår följer kiosk- och automatinbrott etc.

Här har talats om flickornas roll vid biltillgreppen. Ett uttryck som man ofta hör från de ”irrationella” biltjuvarna är detta: ”Har man en bil, får man en flicka.,

Det är slående hur ytterligt valhänta denna grupp hiltjuvar är i förhållande till det motsatta könet. I mina grupper är det t. ex. anmärkningsvärt många som inte kan dansa, fast de befinner sig just i dansåldern. Det betyder inte bara att de saknar den tekniska färdigheten att dansa, utan de är allmänt hjälplösa inför flic- kor och saknar helt tilltro till sin egen maskulinitet. _ Överhuvud har denna typ av hiltjuvar många gemensamma personlighetsdrag. De är ytterligt håglösa och utan varje spår av intresse för någonting. Ur terapeutisk synpunkt är de betydligt omöjligare att handskas med än de som är öppet aggressiva och visar något tecken på självständighet.

En undersökning av biltjuvarna som personlighetstyper skulle vara mycket värdefullt. Därvid borde man också ta reda på vad som har hänt omedelbart före stölden. Hur har pojken tillbringat de närmaste timmarna före biltillgreppet? Personligen har jag den uppfattningen att bilstölden kan komma som en kom- pensationshandling efter ett nederlag på det sexuella området. Pojken har blivit avvisad på dansbanan eller en flicka har uteblivit från ett avtalat möte. I sådana situationer ligger bilstölden nära till hands. _ Gängets roll för biltillgreppen kan också vara mycket påfallande. Det finns säkerligen många ungdomar som dras med enbart av sin pubertetsmässiga lojalitet mot gänget. Jag känner till unga pojkar, som tagit på sig frihetsstraff för brott som de inte har begått, bara för att inte behöva skvallra på någon i gänget. En pojke i Stockholm som skvallrar på en kamrat blir totalt utfrusen och har svårt att bo kvar i staden.

Det är säkert nödvändigt att gå mycket långt tillbaka i biltjuvarnas förhistoria för att få fram faktorerna bakom stölderna. I det sammanhanget har nog faderns roll blivit mycket underskattad. Moderns roll för barnens utveckling har brukat framhävas, men vid en undersökning av dessa pojkar skulle man säkert finna att deras förhållande till fadern är mycket lösligt och att de inte har haft en fast fadersfigur att identifiera sig med. Det blir sedan inte så märkvärdigt att de tvivlar på sin egen manlighet.

För min del kan jag inte lämna något svar på frågan vad man skall göra med de unga biltjuvarna. Däremot kan man säga att vissa åtgärder är klart olämpliga. Det är givet att man måste bryta en kedja av bilstölder, både för pojkarnas och samhällets skull. En Långholmsvistelse är dock mycket skadlig, inte så mycket därför att det är ohygieniska förhållanden på Långholmen eller för att de skryter med att ha varit där, utan därför att deras känsla av att inte ha något värde blir ytterligare understruken. Hur man än ordnar ett arreststraff är jag rädd för att ett sådant skulle få samma verkan.»

Hr Granath: »Vad gäller hr Mattssons förslag om arreststraff bör det påpekas att sådana skulle kunna användas på ett mycket begränsat antal hiltjuvar. Jag tror visserligen inte arreststraffen i den form som hr Mattsson föreslagit är på något sätt skadliga för ungdomarna, men det är tveksamt om de verkligen skulle fylla något behov. Det är mycket tvivelaktigt om det verkligen finns några sådana ren— odlade fall, som hr Mattsson talar om, nämligen normala friska pojkar, som stjäl en bil för att t. ex. åka hem efter en danstillställning. Personligen kan jag visser- ligen inte följa alla ungdomsårenden inom barnavårdsnämnden, men jag har för min del aldrig stött på något sådant fall. Om de alls finns, måste de vara mycket få. Även om en pojke inte gjort sig skyldig till någon tidigare brottslig handling, kan man ändå på något sätt spåra att han avviker från vanliga ungdomar.»

Hr Uhrbom: »Frågan i vilken utsträckning de unga biltjuvarna redan är kri- minella och vilken slags kriminalitet det då rör sig om är ett problem som kräver omsorgsfull forskning. För min del har jag intrycket att man ideligen får bekräf- telse på det gamla ordspråket att börja med en knappnål och sluta med en silver-

skål”. Inom polisarbetet möter man samma pojke undan för undan. Första gången gäller det en cykel eller en moped, sedan en motorcykel och till sist en bil. Det är mycket sällan man ser en pojke, som tillgripit en bil eller motorcykel, begå enkla stölder eller snatterier i snabbköpsaffärer el. dyl. Däremot kommer motorfordons- tjuven inte så sällan igen som inbrottstjuv. Första gången är det kanske fråga om ett kioskinbrott, men sedan är utvecklingskedjan igång och biltjuven slutar i värsta fall som dynamitard.»

Hr Bolin: »Som många andra i dagens diskussion är jag inställd på att biltju— varna inte är någon särgrupp bland brottslingarna, utan att bilstölden är ett sym- tom på missanpassning bland många andra. I en undersökning, som aldrig har publicerats därför att materialet är för litet, har en grupp hiltjuvar jämförts med en grupp normalbegåvade pojkar på ungdomsvårdsskola, vilka inte var hiltjuvar. Man undersökte dem med ett mycket stort antal projektiva tests i syfte att få fram skillnader i personlighetsdrag. Materialet är som sagt för litet för säkra slutsatser, men det gav inga skillnader i psykologisk mening mellan hiltjuvar och andra ung- domsbrottslingar. Detta skulle tyda på att i stället de sociologiska faktorerna är viktigare och att det således mer är fråga om vanebildning, om normer och atti- tyder. Vi vet att det finns kvartersgäng i Stockholm, där varje 15-åring har stulit en bil eller kommer att stjäla en bil för att bli accepterad i gänget.»

Den kriminologiska forskningen. De flesta av diskussionens frågeställningar hade som gemensam beröringspunkt det av många talare omvittnade behovet av kriminologisk forskning. Hr Agge avslutade referatet av sin och hr Fredrikssons undersökning med att påpeka »hur viktigt det är att den fortsatta undersökningen (om biltjuvarnas personer) verkligen blir av, om man alls skall få något kriminal- politiskt utbyte av det hela. Det är mycket svårt att få medel för en sådan under- sökning och man får ställa sina förhoppningar till att statsmakterna inom en rim- lig framtid möjliggör en upprustning av den kriminologiska forskningen. Om en professur i kriminologi och en till professuren knuten institution kommer till stånd bör det bli lättare att få forskningsbidrag, både från allmänna och enskilda fonder. Denna undersökning har utförts på privat väg, men det går inte att i längden bedriva forskning på det sättet. Forskning måste bedrivas som tjänste- åliggande av därtill avdelade personer.»

Ungdomsprostitutionen

Ungdomsprostitutionen som samhällsproblem behandlades vid ett sammanträde den 8 november 1957. Socialläkaren vid barnavårdsnämnden i Stockholm John Takman, och kuratorn vid barnavårdsnämnden i Göteborg Roland Björkberg redogjorde för några undersökningar av flick- och pojkprostitutionen i dessa städer. Dessutom hade kallats konsulenten vid Stockholms stads bespisningsför- enings hotell för bostadslösa kvinnor Elsa Ander, stads/iskal C. A. Åkerman, Stockholm, förste kriminalassistenterna G. E. Lundqvist och Olov Rislöw, Stock— holm, samt inspektören vid Stockholms barnavårdsnämnd Harry Videmyr.

Hr Takman: »Om man ser på prostitutionen som internationell företeelse fram- står de ekonomiska och sociala faktorerna som de ojämförligt viktigaste. I länder med låg ekonomisk standard förekommer en mycket massiv prostitution. För vårt lands vidkommande kan det tänkas att de sociala faktorerna inte är fullt lika framträdande. Den sociala bakgrunden är dock mycket väsentlig också för den

prostitution som finns här. De psykiska faktorer, som utgör ett så väsentligt inslag i bilden, är ju inte självalstrade utan har sina rötter i det existerande samhället.

När man försöker bena upp orsakerna till att människor blir prostituerade måste man ha klart för sig att man har att göra med ett längre och ett kortare perspektiv. Å ena sidan har man sådant som hör ihop med uppfostringsförhållan- den och med miljöskador som verkar långt fram i livet. Å andra sidan har man att göra med korttidsverkande orsaksförlopp, såsom dåliga bostadsförhållanden, arbetslöshet, plötslig splittring av hemmen, o. s. v. Människor som har vuxit upp under harmoniska förhållanden tål ju senare mycket svåra påfrestningar utan att bli asociala eller kriminella. De människor däremot som märkts av en destruktiv uppväxtmiljö får ofta en mycket låg tröskel för ogynnsamma påverkningar i vuxen ålder.

I många äldre framställningar om prostitution och annan asocialitet har man tillmätt arvsfaktorerna en avgörande betydelse och det finns kanske en viss benä- genhet därtill även hos nutida undersökare. _ — — '

Nästan alla de prostituerade flickor som jag har undersökt har haft föräldrar som varit psykiskt eller på annat sätt skadade. Samma har förhållandet varit med far- och morföräldrar etc., där dessa kunnat spåras. Uppväxtmiljön för dessa flickor har dock varit sådan att vilka individer som helst kunnat bli skadade av den och man kan därför inte bedöma om arvsfaktorer har varit avgörande eller ens haft någon betydelse.

Om man sålunda kan konstatera att alla prostituerade nästan undantagslöst är psykiskt skadade, betyder detta dock inte att alla är skadade på samma sätt. Det förekommer nästan lika många personlighetstyper som antal fall; vissa människo- typer, som t. ex. den hysteroida, är något mer företrädda än andra. _ _

Mina undersökningar har företagits som rutinundersökningar inom Stockholms barnavårdsnämnd. År 1953 lämnade jag en rapport om 25 fall av prostituerade flickor och har sedan dess undersökt ytterligare lika många.1 Jag har då bara räk- nat sådana fall som jag själv helt och hållet har gått igenom och där jag har myc— ket utförliga journaler. Jag har dessutom något 10-tal fall som har prostituerat sig senare, eller där jag på grund av tidsbrist inte kunnat göra en fullständig intervju vid undersökningstillfället.

I de 25 fall som redovisas i min första rapport var genomsnittsåldern vid under- sökningen 171/2 år. Den yngsta var 13,9 och den äldsta 20,2 år. Alla var då ännu inte prostituerade. Flickorna kan komma för undersökning på grund av allmänna beteenderubbningar, utespring, o. s. v. och först senare prostituera sig. Genom— snittsåldern vid prostitutionsdebuten var 17,0 år.

Det senare tillkomna materialet är inte fullständigt bearbetat, men de slutsatser jag kunde dra av de första 25 fallen kommer säkert inte att rubbas väsentligt. Medelåldern för de senare tillkomna fall som jag hunnit bearbeta är 17,0 år vid undersökningstillfället och 16,9 år vid prostitutionsdebuten.

Det finns ingenting att jämföra mitt material med, därför att de tidigare svenska och utländska undersökningar som har företagits gäller äldre klientel. I Sverige har man förut främst undersökt kvinnor som varit dömda till tvångsarbete, alltså äldre prostituerade. I mina undersökningar rör det sig säkerligen om ett väsentligt olika klientel. Åtskilliga av de flickor jag undersökte under åren 1949_1953 är numera gifta eller har arbete och prostitutionen har bara varit en episod i deras liv. De äldre prostituerade utgör däremot ett bottenskikt. Man finner där betydligt fler debila och betydligt fler alkoholiserade än bland de unga flickorna. Just

1 Se Sociala Meddelanden nr 11/1954. 14—906735

alkoholismen spelar säkerligen en mycket stor roll för kroniseringen av det kvinn- liga lösdrivarklientelet. _ _ _

Det som framförallt intresserade mig var att försöka finna den direkta anled— ningen till att flickorna hade prostituerat sig. I samtliga fall har jag kunnat för— säkra flickorna att inga uppgifter utöver dem som redan varit kända i socialutred- ningen eller polisrapporten skulle komma vidare i handlingarna. Detta har natur- ligtvis underlättat arbetet. Vissa flickor som inte inför någon annan instans har berättat om sin prostitution har lämnat en såvitt jag kan bedöma fullständig redo- görelse. _ _

Flickorna kommer genomgående från mycket bedrövliga uppväxtförhållanden. Omkring hälften är födda utom äktenskap och i ytterligt få fall har de växt upp i en fullständig familjekonstellation. Jag skall inte närmare gå in på dessa trista familjemiljöer, som är vanliga för hela det klientel, som ungdomsbyrån har kon- takt med.

Vid prostitutionsdebuten har flickorna utan undantag varit isolerade från en stabil miljö. De har befunnit sig i långvarig eller akut konflikt lned familjen, med de anhöriga som haft vårdnaden om dem eller med de andra personer som ersatt föräldrarna. De har drivit omkring på sta*n utan att ha någonstans att ta vägen.

Samtidigt som flickorna varit i konflikt med eller isolerade från sin miljö, har andra faktorer gjort att de dragits till de asociala kretsarna. En flicka som går och driver på sta'n träffar ju på en hel hord av soutenörer eller andra tvivelaktiga element. Det finns alltid någon som tar hand om henne och till vilken hon kanske t. o. m. blir känslomässigt hunden. Efter mycket kort tid drivs hon så att prosti- tuera sig. I ungefär hälften av de undersökta fallen är soutenörer inblandade. I samtliga fall, på ett par undantag när, har det varit soutenörer eller andra prosti- tuerade som har tagit initiativet eller föregått som exempel vid prostitutions— debuten. Det är ytterligt ovanligt att någon prostituerar sig utan att ha haft kon— takt med sådana som tidigare varit invecklade i denna bransch. _ _ _

Flickornas vanliga reaktion inför prostitutionen är en utpräglad motvilja. Man kan dra den slutsatsen av deras egna berättelser, men också av det faktum att de trots de mycket höga inkomsterna av sin verksamhet senare ändå kan övergå till dåligt avlönat, vanligt arbete. Det finns flickor som kommer upp till inkomster på 4000 kronor i månaden _ skattefritt — men som har sådan motvilja mot sin affärsverksamhet att de tämligen snart drar sig ut ur den. _ — _»

Prognosen för de unga prostituerade är i allmänhet ganska god, oavsett vilka åtgärder som vidtages med dem. De som småningom blir yrkesprostituerade synes i allmänhet vara vissa hysteroida personlighetstyper som har svårt att finna sig tillrätta med ett regelbundet levnadssätt. Hr Takman fortsatte:

»Vad kan man göra för att motverka att unga flickor hamnar i prostitution? Man bör givetvis söka komma tillrätta med soutenörerna, som spelar en betydande roll för flickornas debut och förankring i prostitution. Eljest finns det naturligtvis inget enhetligt botemedel, men så mycket är uppenbart, att man måste ingripa effektivt mot de eländiga sociala förhållanden som många barn tvingas växa upp 1. Det värsta missförhållandet just nu är väl bostadsbristen, som tvingar många tusen unga föräldrar i Stockholm att bo på var sitt håll. Barnen får vistas än hos den ena och än hos den andra och ofta spricker äktenskapet innan familjen får en egen lägenhet. Jag tror att detta kommer att inverka mycket kraftigt på barna- vårdsnämndens statistik om 12—15_18 år.»

Hr Takman berörde också i korthet den homosexuella prostitutionen och refe- rerade därvid bl. a. till en undersökning av assistent Lars- Erik Ackemark om pojkprostitutionen i Stockholm

»Undersökningen gäller 110 barn och ungdomar, som varit homosexuellt prosti- tuerade. Den ger vid handen att samtliga de undersökta pojkarna var svårt socialt missanpassade och att prostitutionen var ett led i deras allmänt asociala livsföring.1 Till liknande resultat kom överläkaren Folke Kinnmark vid Håga sjukhus, som höll på med en undersökning över den homosexuella prostitutionen, vilken han dock inte hann avsluta före sin bortgång. Kort före sin död skrev han — i oktober 1951 _ och bad mig besvara en fråga, som var aktuell för honom:

'Det gäller pojk- eller flickprostitutionen. För egen del har jag på känn att flic- korna i stor utsträckning bli prostituerade bl. a. på grund av förförelse (sociala miljön 0. dyl. hör ju självfallet till men jag tänker nu närmast på ett par faktorer), att de i vida mindre utsträckning är asociala, att prognosen är bättre (många bli aldrig kriminella, en del gifter sig 0. s. v.) medan pojkarna i stor utsträckning är asociala redan innan de bli prostituerade, att de i större utsträckning hemfalla åt annan asocialitet (bli kriminella), att prognosen är sämre (soutenörer, återfalls— förbrytare, polymorf brottslighet o. s. v.). Vad som intresserar mig just nu är detta: finnes stöd för mitt antagande? Är det inte så att endast ett fåtal bli för- förda och sedan fortsätta som prostituerade pojkar? att de som ägna sig åt prosti- tution redan är ganska avancerade och ha detta näringsfång liksom vid sidan av annan parasitism, att möjligheten att inlemma dem i sociala sammanhang är mindre på grund av drang nach unten, kriminalitet, alkoholism etc.?”

Jag tror att Kinnmarks iakttagelser är alldeles riktiga. Många av dessa flickor är mycket hederliga. Man riskerar t. ex. ingenting om de ber att få låna pengar _ man vet att de så småningom betalar igen lånet. De skulle aldrig stjäla från någon som de är vän med. De stjäl överhuvud inte från andra än 'torskarna' d.v.s. kunderna, när dessa är berusade eller bär sig illa åt. Däremot är det mitt intryck att de pojkar som är invecklade i homosexuell prostitution i regel tillhör den slafsiga, slappa, geléartat asociala typen. Men detta är som sagt ett intryck, och intryck visar sig inte alltid hålla när man ställer samman ett större material.

_ _ _ Vare sig det gäller prostitution eller andra former av asocialitet möter man problemet med den undre vegetationen. I Stockholm liksom i alla större stä- der, finns det en undre värld, som ständigt nyrekryteras och varigenom prostitu- tionen och andra asociala företeelser vidmakthålles. Denna undre vegetation lär man sig så småningom känna, när man har arbetat några år med detta slags klientel. Man vet vilka personer en viss individ umgås med och man kan loka- lisera dem i den speciella krets där de hör hemma.

Det skulle vara uppenbart lönande att grundligt undersöka detta klientel. Det skulle dock inte som hittills göras sporadiska mindre undersökningar, utan forsk— ningen borde sammanföras till ett centralt kriminologiskt institut, där alla kate- gorier av undersökare kunde lämna sina bidrag. Man skulle då kunna genomföra bl. a. en kartläggning av hela den undre världen och genom fortlöpande analyser få klarhet i vilka åtgärder som vore behövliga. Med tanke på vad kriminalitet och asocialitet kostar samhället är det befängt att inte bedriva systematisk krimino- logisk forskning.»

Fru Ander: »Jag vill understryka att de prostituerade flickorna har haft mycket tråkiga och besvärliga uppväxtår. De flickor jag har kommit i kontakt med under de tio år jag har arbetat med detta klientel har i allmänhet varit omhändertagna på barnhem, ungdomsvårdsskolor eller andra institutioner, sedan de var små eller sedan 8—10-årsåldern. Ofta är det fråga om flickor, som har rymt från ungdoms— vårdsskolor och som prostituerar sig därför att de inte har pengar eller över- huvudtaget någonstans att ta vägen. På skolorna blir de faktiskt undervisade av

1 Lars—Erik Ackemark: »Pojkprostitutionen i Stockholm», Sociala Meddelanden nr 11 /1954.

äldre kamrater om hur de skall bära sig åt för att skaffa pengar till uppehälle, när de är på rymmen. Flickorna säger själva att de i början kanske inte kan förmå sig till prostitution, men när magen skriker och de inte har någonstans att bo och behöver skydd för att gömma sig, så beter de sig som de blivit lärda på skolan. De söker sig till de platser, där de får förbindelser med tjuvar och andra krimi- nella, inte minst med hallickarna som också undervisar dem. De styrker sig med vin eller annan alkohol innan de prostituerar sig. Jag tror inte att jag känner till någon flicka som inte har druckit sprit, innan hon börjat söka kontakter.

Ett av mina starkaste önskemål är att ungdomsvårdsskolorna skulle differentiera klientelet bättre. De flickor som omhändertas för första gången skulle komma till en särskild skola, dit inga skulle återtagas, som har rymt eller varit utskrivna på prov. Jag tror att man därigenom skulle rädda en hel del flickor från att få under- visning om prostitutionen. Ett annat önskemål är att flickorna skulle ha ordnade bostadsförhållanden, när de kommer ut från skolorna. _ _ _

Det skulle också behövas mycket bättre arbetsanskaffningsmöjligheter. Jag har varit i den lyckliga ställningen att jag har haft mycket goda förbindelser med många arbetsgivare och därigenom kunnat skaffa fram arbeten. Under årens lopp har jag lärt mig att det är bäst att från början tala om för arbetsgivaren vad det gäller för flickor. De flesta arbetsgivare har varit mycket positivt inställda och velat hjälpa till.

_ _ _ Det går inte att bygga upp en flicka, som är svårt nedgången, på några månader eller ens på ett år. En flicka har jag t. ex. fått ta emot 13 gånger, men nu är hon i arbete sedan ett och ett halvt år tillbaka. Det betyder så mycket att man inte släpper flickorna, när man har fått dem i arbete, utan fortsätter att upp- muntra dem och överhuvudtaget håller i dem både ett och två år efteråt. Jag är övervakare för den flicka, jag nyss nämnde, och för en månad sedan talade jag med henne om att övervakningen kunde upphöra, eftersom hon skötte sig bra. Men flickan ville inte bli av med övervakningen: ,den ska jag ha så länge jag har rätt att ha den,. Det säger en del om vad det betyder för dem, att en människa bryr sig om dem.

— — _ Vad herrar soutenörer anbelangar anser jag för min del att de är sam- hällets värsta parasiter. De är faktiskt mycket farliga. Jag hade en flicka boende hos mig som aldrig förut hade prostituerat sig. Hon träffade en soutenör på ett danshak och blev mycket förtjust i honom. Jag kände mycket väl till honom och när jag märkte att han besökte flickan, kastade jag ut honom. Men han fick med sig flickan ändå och drev henne till att prostituera sig. Första gången var hon nykter och kunde inte förmå sig att söka kontakter. Hon grät och var förtvivlad och mannen gjorde slut med henne, därför att hon inte hade kunnat skaffa pengar. Dagen därpå sökte han upp henne på nytt, när jag inte var hemma och hon för— sökte igen. Tredje gången gav han henne sprit, och då kunde hon förmå sig att kontakta en kund. _ Hon tillhörde de flickor, som många gånger var betänkta på att göra anmälan utan att våga. Hon var alltför förtjust i honom för att kunna slita banden. Som tur var hade han åtta månaders straffarbete väntande på sig. Medan han avtjänade straffet fick jag grepp om flickan och hon började på ett arbete, som hon trivdes med. Det har gått mycket bra för henne i fortsättningen.

Det är viktigt att man får fast soutenörerna, men varför skulle man inte också kunna göra något åt kunderna? 'Jag har rört mig mycket ute på sta*ns gator och sett hur det går till. Man kan se samma män smyga i bil utefter gatorna natt efter natt och vecka efter vecka. Man kan skriva upp bilnumren och se samma bilar komma igen. Jag är övertygad om att polisen skulle kunna räkna upp namnen på många herrar, som ute på sta'ns gator brukar söka kontakt med prostituerade. Själv gör jag dagboksanteckningar i så stor utsträckning jag hinner med, och jag

kan tala om att i mina böcker förekommer män av alla kategorier och samhälls- klasser. Jag tycker det är fruktansvärt orättvist att det alltid är flickan som skall jagas och dömas, men inte den som köper varan. Köparen har lika stor skuld som den som säljer, och köparen har pengar att locka med. Om t. ex. samma bil vid flera tillfällen blir observerad i sådana här ärenden i trakterna kring Norrmalms- torg, borde polisen kunna ge föraren en varning.»

Hr Videmyr: »Enligt doktor Takman skulle de homosexuellt prostituerade poj- karna vara mer kriminellt inriktade än de heterosexuellt prostituerade flickorna. Jag undrar 0111 det förhåller sig riktigt på det sättet. Kriminalitet är ju överhuvud- taget mycket vanligare hos män än hos kvinnor. Vidare är inkomsterna av den heterosexuella prostitutionen väsentligt högre än på den homosexuella, och flic— korna har därför inte så stort behov av att förbättra sina inkomster genom kri- minella handlingar.

Jag tror dock inte att kriminaliteten hos de prostituerade pojkarna är speciellt hög. De söker förbindelser inte bara för pengarnas skull utan många gånger också på grund av ett personligt kontaktbehov. Den pekuniära ersättning de får kan ofta vara ganska liten, vilket Ackemark också visat i sin utredning. Den utlösande faktorn är dock behovet av pengar, vare sig det gäller heterosexuell eller homo- sexuell prostitution. _ _ _

Fru Ander anser att ungdomarna får undervisning på anstalterna om hur de skall bära sig åt för att skaffa prostitutionskontakter. Detta argument hör man ideligen, särskilt av ungdomarna själva. Jag tror dock inte att detta är riktigt. Det visar sig mycket ofta att prostitutionsdebuten har ägt rum innan de tagits in på anstalt. Givetvis kan ungdomarna få det ganska svårt efter anstaltsvistelsen, men det är nog mycket ofta fråga om rationaliseringar från deras sida, när de påstår att de lärt sig prostitution genom kamrater på anstalterna. _ _

Det är naturligtvis inte den lyckligaste lösningen att ta in dem på anstalt, men av två onda ting väljer man det minst onda. Blir de omhändertagna, finns det ju alltid möjligheter till miljöförändringar underhand.

Slutligen vill jag säga att det är mycket olyckligt att inte samhället satsar mer på eftervården. Socialarbetarna får kämpa oerhört på grund av bristande resurser och får alltför mycket lita till övertalning och vädjanden i stället för att komma med konkreta lösningar.»

Hr Åkerman redogjorde för de lagbestämmelser som kan tillämpas vid bekäm- pandet av prostitution och lösdriveri.

»De lagbestämmelser som kan komma i fråga återfinns i 1885 års lag angående lösdrivares behandling och 18 kap. 11 & strafflagen. Med lösdrivare menas enligt lösdrivarlagen den, som *utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet'. Enligt en lagändring 1934 kan personer under 21 år inte betraktas som lösdrivare.

I januari 1951 utfärdade inrikesdepartementet en PM, som gick ut på att lös— drivarlagen borde tillämpas restriktivt och med urskillning. I första hand borde andra samhällsingripanden komma i fråga, t. ex. enligt sinnessjuklagen, nykter- hetsvårdslagen eller lagen om villkorlig dom. Personer som begått brott skulle lagföras för dessa och inte behandlas som lösdrivare.»

Hr Åkerman lämnade därefter en översikt över hur lösdrivarlagen tillämpas då det gäller varning, tvångsarbete m. m. och redogjorde vidare för de andra former av samhällsingripanden som också kan komma ifråga. Hr Åkerman fortsatte:

»En grupp prostituerade som det är mycket svårt att komma tillrätta med är de kvinnor som kamouflerar verksamheten med att de har arbete. Det finns obskyra

företag som är villiga att intyga att vederbörande har anställning där, t. ex. som telefonvakt. I sådana fall är ju lösdrivarlagens bestämmelser uteslutna.

Ett brott, som är en direkt följd av prostitutionen och många gånger också dess orsak, är koppleriet. Den samhällsfarligaste typen av detta brott torde vara stadig- varande utnyttjande för egen vinning av annans otuktiga levnadssätt, d. v. s. sou— tenörskap, vilket är kriminaliserat i 18 kap. 11 % strafflagen. Vanligen är det här fråga om personer som har mycket stor makt över de prostituerade, något som bl. a. de sista årens rannsakningar på ett skrämmande sätt har visat. Soutenören är ofta en vaneförbrytare, som låter flickan tjäna pengar åt sig mellan brotten, men det finns också andra typer. Det har förekommit fall, där paren varit gifta och tillhört en socialgrupp, som man ingalunda förbinder med denna verksamhet.

I de allra flesta fall har mannen varit den pådrivande, men undantagsvis har också kvinnan tagit initiativet. Det har då regelmässigt varit fråga om kvinnor som redan tidigare prostituerat sig.

I samtliga kända kopplerifall har kvinnan varit känslomässigt _bunden vid sin hallick, men av olika anledningar slutligen förmått Sig att anmäla honom. Det är mycket vanligt att hon blivit misshandlad och detta i förening med det uppsli- tande liv hon tvingats föra har gjort att hennes nerver tagit slut. Om hon då själv har blivit fast har anmälan mot mannen kunnat komma som en reaktion. Mycket ofta händer det att kvinnan efter någon tid ångrar sig och vill ta tillbaka sin anmälan, mestadels av rädsla för repressalier. _ _ _

_ — Många gånger är dock de prostituerades farhågor betydligt överdrivna. Dessutom får man räkna med att deras uppgifter inte alltid är sanningsenliga. Man kan därför inte grunda ett åtal enbart på kvinnans upplysningar utan man måste försöka att på annat sätt få bekräftelse på hennes historia. _ _

Hr Lundqvist: »Lösdrivarlagen kan numera, som nämnt, endast tillämpas på personer över 21 år. Ursprungligen gällde den dock för personer som fyllt 15 år. Åldersgränsen höjdes till 18 år, då den nuvarande barnavårdslagen kom till, och höjningen till 21 år skedde år 1934 i samband med att möjlighet infördes att under vissa förutsättningar ingripa enligt barnavårdslagen även mot den, som är i åldern 18—20 år.

Det nyligen framlagda förslaget till ny barnavårdslag synes innebära vidgade möjligheter att vidtaga åtgärder mot underåriga lösdrivare. _ _ _

Enligt förslaget skall det finnas möjlighet att taga ungdomar i förvar under vissa förhållanden. Det heter att underårig kan meddelas varning av barnavårds— nämnd, om han eller hon lever sedeslöst eller visar arbetsovilja, d.v.s. under- låter att efter förmåga årligen försörja .sig. Man känner igen denna definition på levnadssättet från lösdrivarlagen, och bestämmelsen skulle alltså komma att gälla individer, som före år 1934 kunde behandlas enligt denna lag. Dessa perso- ner inrymmes under ytterligare en bestämmelse, som ger möjlighet att omhänder- taga dem för samhällsvård. Under vissa förutsättningar skall dessutom, innan behandlingen slutligt utformas, omhändertagande kunna ske för utredning. Vi- dare skall polismyndighett taga sådan underårig i förvar, om han fyllt 15 år och fara är för allmän ordning och säkerhet.

De föreslagna nya bestämmelserna synes få stor betydelse för polisens verk- samhet, när det gäller ungdomsprostitutionen. Polisen är ju ansvarig för ord- ningen i staden, och ordningen beror i hög grad på polisens möjligheter att ingripa mot det klientel, som håller till i stadens centrum och bedriver prostitu— tion eller parasiterar på prostituerade. Det är naturligtvis av stort intresse för polisen att kunna kontrollera dessa personer och, när det föreligger skäl till det, omhändertaga dem för förhör. Men det förefaller åtminstone mig som om förslaget

till ny barnavårdslag uppställer ganska skarpa fordringar för att exempelvis en prostituerad flicka skall kunna omhändertagas. När man en tid har observerat en flicka som ute på sta'n söker kontakt med män, uppkommer ju frågan, om man har möjlighet att taga in henne på polisstationen för förhör. Man har hittills reso- nerat så, att en person mellan 18 och 21 år, som lever på detta sätt, kan bli före— mål för åtgärd enligt barnavårdslagen, och då har polisen en laglig grund för att ingripa.

Praxis har sedan mitten av 1940-talet utvecklat sig därhän, att polisen över- lämnar dessa personer till barnavårdsnämnden. Numera har Stockholms barna- vårdsnämnd kontaktmän på kriminalavdelningen, varför polisen inskränker sig till att rutinmässigt utreda den aktuella situationen utan att gå in på bakomlig- gande förhållanden, annat än i den mån det också kan vara fråga om brottsligt förfarande. Gäller det en person, som är intagen på ungdomsvårdsskola, kontaktar polisen socialstyrelsens skolbyrå och skolans rektor.

Jag skulle vilja nämna om en del fall, som är ganska upprörande men kanske inte så kända. Det förekommer att 14—15—åringar prostituerar sig och utnyttjas av ynglingar. -

_ _ _ Dessa mycket unga flickor är otroligt lojala och uppfyllda av en nästan andäktig känsla att man inte får svika sina kompisar. När de blir lite äldre ser de kanske inte fullt så affektbetonat på just detta, men då blir de i stället starkare känslomässigt bundna vid sina kavaljerer. Det är mycket svårt att få upplysningar av denna flicktyp. Hon är tämligen självständig gentemot mannen och kan t. o. m. ta initiativet till prostitutionen. Hon har vissa bestämda idéer om sina förpliktel- ser att hålla tyst, o. s. v. och hon är just då helt och fullt inriktad på att leva som hon gör. Det finns också exempel på flickor av helt annat slag, som är viljesvaga och lättpåverkade. _ _

Hr Lundqvist relaterade några fall och fortsatte: »Man kan lägga många synpunkter på problemet om prostitutionen. På vilka organ det än ankommer att övervaka den kvinnliga prostitutionen är denna ju under alla förhållanden ett ständigt vitalt problem för polisen i samband med koppleriutredningar. Polisen måste ofrånkomligen intressera sig för prostitu- tionen. Det kommer alltid att finnas flickor, som utnyttjas av män. Den största faran för flickor, som lämnar hemmet och driver omkring på sta*n är just att de råkar ihop med genuint asociala pojkar, t. ex. de som håller till i trakterna kring Kungsträdgården. Jag skulle tro att dessa pojkars första tanke när de får kontakt med en flicka är att skaffa pengar genom henne. De är inriktade på att en flicka är en 'gnoa'.

De asociala gängbildningarna är en stor fara för ungdomen och de bör på alla sätt uppmärksammas och hållas under kontroll. Här har polisen en viktig uppgift genom sin allestädes närvaro i staden. Polisen kan göra de observationer och samla de upplysningar som behövs som underlag för de fortsatta åtgärderna.»

Hr Björk-berg: »I Göteborg har det på senare år pågått ett ganska intensivt arbete för att komma tillrätta med prostitutionsproblemet. Hösten 1954 beslöt man att återuppliva lösdrivarlagen för att på allvar söka komma åt den verksamhet som just då förekom i Nordstaden och trakten kring Kungstorget.

Efter ett par konferenser på länsstyrelsen beslöts att särskild personal skulle avdelas för detta arbete. Det tillkallades personal från statspolisen och ett större antal polispatruller började bearbeta situationen i Nordstaden. Samtidigt beslöts att en nyinrättad kuratorstjänst på barnavårdsnämnden skulle stå till dessa patrul- lers disposition. Kuratorn skulle—ta emot de uppgifter som polisen samlade in om

ungdomarna under 21 år. Materialet från detta samarbete har jag sammanställt till en rapport.1

Den största fördelen med samarbetet var att det gick mycket snabbt att få fram namnuppgifter på samtliga de ungdomar, som hittades på sta'n. Vi behövde aldrig sväva i tvivelsmål om vem vi hade att göra med. En annan fördel var att vi kom in på de hotell, där ungdomarna höll till, på ett helt annat sätt än tidigare. Vi fick tag på dem på morgonen, när de var ganska gråa och bakrusiga och relativt mot- tagliga för sociala råd. Det var sammanlagt 5—6 hotell med mycket låg standard som tog emot dessa ungdomar. Det värsta hade en alkoholiserad innehavare och stängdes av hälsovårdsnämnden efter mycket bråk. Detta hade dock bara till följd att det såldes och öppnades i annan regim, men med mycken liten förändring.

Under loppet av 11/2 år, (1. v. 5. från 1 september 1954 till 31 december 1955 fann vi på dessa hotell 480 ungdomar. Det beslöts att detta material skulle inten- sivbearbetas. Det var ingen idé att försöka göra en intervjuundersökning utan vi fick begränsa oss till det aktmaterial som fanns samlat. Ungdomarna var i allmän- het inne i en akut kriminell fas och ville inte ha någon insyn i sin tillvaro. Dess- utom insåg vi ganska snart att deras uppväxt varit så förvirrad och sönderbruten att de inte kunde beskriva den och att det inte gick att bygga på deras egna upp— gifter. Man fick i stället försöka göra en karakteristik av dem som grupp be- traktade.

På våren 1955 började vi bearbeta den homosexuella prostitutionen, som flore- rade i vissa bekvämlighetsinrättningar utefter Allén i Göteborg. Allén går ju delvis runt om vallgraven och Nordstaden. Där upptäckte vi ganska snart en rätt stor grupp ungdomar, ca 50 stycken, som ständigt uppehöll sig vid de olika bekväm- lighetsinrättningarna. Vi åkte där kväll efter kväll och fick en ganska god över- blick över situationen. Det egendomliga var att de ungdomar som höll till vid dessa träffpunkter aldrig gick ner till Nordstaden, och vice versa hände det aldrig att nordstadsungdomarna gick upp till träffpunkterna vid Allén.

Vi tog ut de pojkar som var skrivna i Göteborg första gången vi hittade dem och det visade sig att ungefär 9 av 10 var födda i Göteborg eller inflyttade före 12 års ålder. Vi satte gränsen vid 12 år, därför att ungdomarna då ju hade hunnit uppleva minst 3 år i folkskolan i Göteborg och hunnit bli hemmastadda där, få kamrater o. s. v. Trots att flertalet av dem sålunda inte var nyinflyttade föredrog de isoleringen och främlingskapet i Nordstaden.

Omkring 20 procent var födda utom äktenskap. I motsvarande åldersgrupp i Göteborg är 8,9 procent utomäktenskapligt födda, alltså bara hälften så många.

De allra flesta tillhörde naturligtvis socialgrupp 3, eftersom denna är den största. Föräldrarna hade emellertid synnerligen okvalificerade yrken. En femte- del hade ensamstående och yrkeslösa mödrar. Det var tydligt att ungdomarna kom från familjer, som hade mycket dåliga ekonomiska förutsättningar att möta påfrestningar.

Ungefär 40 procent av nordstadsungdomarna hade upplevt mer än två upp- växtmiljöer och många hade upplevt fler än tio. Ungefär 1/, hade växt upp i sys- kongrupper, där det fanns styvmödrar eller styvfäder med egna barn.

Om man slutligen ser på föräldrarna som normkälla visar det sig att 60 pro- cent av ungdomarna hade föräldrar som någon gång gripits för fylleri, medan hälften av dem hade föräldrar som någon gång varit kriminella. En femtedel av dessa hade begått våldsbrott. Man märker att det är fråga om samhällsskikt, där de grövsta beteendena förekommer.

1 Roland Björkberg: Nordstadsundom och homosexuellt prostituerade. En sociologisk under- sökning om ungdom i ett cityområde. (Stencil).

I fråga om de hittills nämnda faktorerna, d. v. s. hemmiljön, förelåg det ingen större skillnad mellan nordstadsungdomcn och de homosexuellt prostituerade poj- karna. Hälften av nordstadspojkarna hade skolkat någon gång under de sista skolåren. Flickorna var något bättre; av dem hade ca 1/3 skolkat. Av de homo- sexuellt prostituerade pojkarna hade också omkring 1/3 skolkat.

Ungdomarnas arbetsanpassning var mycket dålig. Tre fjärdedelar hade haft icke branschinriktade anställningar. En del av dem hade börjat sin värnplikt men hade utan undantag rymt ur militärtjänsten inom en månad. De utgör en grupp som är helt utslagen på arbetsmarknaden och som inte kan anpassa sig i en situation där det ställs krav på dem. De skolkade i skolan och när de kom ut i arbete lämnade de anställningarna. När de sedan kom in i den hårda disciplinen i militärlivet kunde de överhuvudtaget inte stå ut.

Pojkarna från Nordstaden var till 3/, förut kända av barnavårdsnämnden. De hade börjat trassla på allvar redan innan de kom ner till Nordstaden. Flickornas tidigare vanart var något mindre _ ungefär 1/3 var kända av barnavårdsnämnden. Av de homosexuellt prostituerade pojkarna hade också ca 1/3 tidigare visat vanart.

Ungefär 1/3 av pojkarna hade varit intagna på ungdomsvårdsskola och 1/10 på ungdomsfängelse. En pojke hade varit dömd till straffarbete. Endast 6 procent av flickorna var förut kända för sexuell vanart.

Efter 11/2 år gjorde jag en efterundersökning på materialet genom en kollatio- nering i barnavårdsnämndens, nykterhetsnämndens och kriminalpolisens register. Det visade sig att männen hade blivit kraftigt kriminaliserade. Tjugo procent hade dömts till ovillkorligt straffarbete. Det förekom så långa strafftider som 5 och 6 år. De flesta rån med lockfågel som hade inträffat i Göteborg under dessa 11/2 år hade förövats av ungdomar från denna isolerade grupp. _ Dessa ungdomar hade varit rätt oemottagliga för de samhälleliga åtgärder, som vidtagits emot dem. Bland männen i nordstadsgruppen fanns det sådana som hade upplevt sju olika åtgärds- typer, samhällsvård, skyddsuppfostran, övervakning av barnavårdsnämnd och olika rättsvårdande åtgärder. Man hade sålunda ägnat dem mycket stor uppmärk- samhet och intensiva omhändertaganden utan resultat.

Av flickorna hade under 11/2 år ungefär hälften hunnit bli kända som sexuellt vanartade, 25 som direkt prostituerade och 30 som promiskuitiva. De senare ägnade sig åt lösaktigt leverne med olika gängmedlemmar utan att ta betalt. Det är ju ganska frapperande att bara 6 procent hade varit kända för sexuell vanart 11/2 år tidigare och det visar vilken stark påverkan de varit utsatta för under tiden.

Nordstadsmaterialet fördelades på recidivister och icke recidivister, d. v. s. sådana som iakttagits i Nordstaden i stort sett bara en termin och sådana som iakttagits mer än en termin. Av de kvinnliga recidivisterna var 75 procent kända för sexuell lösaktighet och hälften som prostituerade. Ganska frapperande var att det om en del av männen hade funnits anteckningar om tidigare homosexuell prostitution, som emellertid upphört sedan de börjat vistas i Nordstaden. Detta beror antagligen på, som det redan påpekas här, att den homosexuella prostitu- tionen inte ger så stora förtjänster. När dessa pojkar fick tag i flickor som prosti- tuerade sig, tjänade de pengar betydligt snabbare.

Soutenörerna är ju det verkliga problemet i prostitutionen, _ _ _ men det är mycket svårt att komma till rätta med dem. Det är för det första synnerligen besvärligt att överhuvudtaget bevisa soutenörskap; man måste ju direkt se att pengarna överlämnas. En annan verkligt stor svårighet som vi har känt av i Göte- borg under dessa senare år består i att de redan är omhändertagna i andra vård- former och t. ex. behandlas i den öppna kriminalvården. Det har inte förekom- mit någon soutenör som inte haft minst ungdomsfängelse bakom sig och de flesta har också avtjänat straffarbete. Detta innebär att de inte kan omhändertagas enligt

lösdrivarlagen utan bara enligt den vårdform som de redan är underkastade. Dess- utom har de lärt sig tekniken att försvara sig och finna kryphål inför polisen och rättsvården. De är utslagna på arbetsmarknaden på grund av sina anstaltsvistelser, men också på grund av att de är fysiskt och mentalt skadade och därför lätt kan bli sjukskrivna. Lösdrivarlagstiftningen kan då inte tillämpas. Ungdomar som på allvar kommer in i de asociala gängen blir mycket snabbt nedgångna och har alltid möjlighet att sjukskriva sig.

Man bör vara ganska försiktig när man bearbetar asociala ungdomsgäng som samlas i cityområdena. Ungdomarna har brutit sig loss från familjerna, grann- skapen och lekkamraterna. Det ligger redan så många miljöbyten bakom dem, att man får vara försiktig med ytterligare byten. Påverkan i gången är så intensiv att det redan efter ett par tre veckor tycks vara omöjligt att bryta den asociala ut- vecklingen utan långvarig isolering.

I förebyggande syfte måste man uppmärksamma de familjer, där föräldrarna är kraftigt belastade, där barnen redan varit utsatta för ett par miljöbyten eller börjat skolka. Skolk är ju ett mycket allvarligare tecken på begynnande asocialitet än man hittills har räknat med. Man bör vara försiktig med miljöbyten för ungdom från dessa belastade familjer, men däremot försöka förbättra deras miljö. Man kan ordna övervakning och överhuvudtaget se till att det kommer in ett socialt möns- ter i den dåliga hemmiljön.»

Hr Rislöw: »Under två olika tjänstgöringsperioder inom Stockholms kriminal— polis har jag haft att direkt syssla med prostitutionen, nämligen under åren 1948 _49 på en speciell lösdrivarrotel och sedan hösten 1954 på spaningsroteln med direkt ansvar för lösdrivarspaning, hotellkontroll m. m.

Min minnesbild från den första tjänstgöringsperioden är möjligen något ofull- ständig, men jag har ändå ett intryck av att prostitutionen hölls under relativt god kontroll, även om bevakningen kanske var något schablonmässig. Det fanns en kader av medelålders prostituerade kvinnor och nyrekryteringen var inte särskilt omfattande. De unga prostituerade var ganska få och jag erinrar mig bara två eller tre flickor under 21 år, som jag var med om att ta in för förhör.

När jag hösten 1954 började på spaningsroteln mötte mig en helt annan bild. Under de år som förflutit sedan min förra tjänstgöring hade lösdrivarlagen de facto bringats ur funktion genom olika dekret. Vidare var personalsituationen inom stockholmspolisen sådan att någon personal inte kunnat avdelas för över— vakningen av de prostituerade, vare sig för den yttre spaningen eller för mer preventiv verksamhet. Talet om Stockholms nedbusning var vid denna tid utan tvivel en skrämmande realitet. _ _ _ '

Av de prostituerade kvinnorna från 1948—49 fanns det bara kvar en liten kärn— trupp, som började komma upp emot 45—50-årsåldern. Resten var nyrekryterade eller hitkomna från andra städer. Många var mycket unga. Dessa var i första hand sådana flickor som hade avvikit eller var provutskrivna från ungdomsvårdsskolor eller som stod under barnavårdsnämndens övervakning. Dessutom förekom natur— ligtvis en och annan som hade kommit på glid från hemmet, men som ännu var okänd hos polis och barnavårdsnämnd. Klientelet var så talrikt att trots att jag då ännu inte hunnit få någon personkännedom kunde jag flera nätter ta om hand minst fyra flickor, som hade avvikit från yrkesskolor och som var ute och prosti— tuerade sig.

Från första stund gick jag in för att hålla efter och kontrollera dessa unga prostituerade. Jag inspirerade också mina kolleger i de två polisvaktdistrikt som tidvis haft personal avdelad för prostitutionsövervakning att biträda med detta. Jag tror att denna kontinuerliga övervakning _ om än med ringa personal _ som vi har bestått de prostituerade de sista åren har haft sitt givna värde. I dag känner

jag de flesta av Stockholms prostituerade, såväl yngre som äldre, både till namn, födelseår och bostad, men jag har ändå svårt att numera komma upp till ett 20-tal noteringar på en natt. För bara ett par år sedan var det möjligt att med ringare personkännedom notera ett 60-tal kvinnor på en natt.

De många koppleriåtalen har också bidragit till minskningen, liksom de delvis uttömda möjligheterna att krypa bakom en sjukskrivning. Dessa sjukskrivningar har varit ett verkligt problem för oss. Det kunde komma den ena efter den andra _ uppskattningsvis upp till 50 procent av de aktiva prostituerade _ och förete sjukintyg på att de led av sömnlöshet, neuros, eksem och underlivslidande, allt sådant som jag skulle vilja beteckna som rena yrkessjukdomar. Jag tror att dessa möjligheter i någon mån är uttömda. _ _

Jag tror nog man kan säga att prostitutionen i Stockholm av i dag befinner sig i en stadig vågdal. Jag är dock inte främmande för tanken att prostitutionen har flyttat från gatan och blivit mer dold. De prostituerade är kanske mer aktiva i hemmen och ordnar kontakter per telefon eller på annat sätt. De är kanske också rörligare. Vi kan konstatera att många flyttar mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Om de har varit lite för aktiva i Göteborg kommer de hit och om vi här blir för besvärande reser de tillbaks eller till Malmö eller Köpenhamn.

Det har redan nämnts en hel del tänkbara åtgärder mot prostitutionen. Själv skulle jag vilja understryka de polisiära synpunkterna. Polisen borde i större utsträckning än vad som hittills varit möjligt — bl. a. på grund av personalsvårig— heter _ få möjlighet till vidgad övervakning. Det torde framgå av vad jag sagt att jag anser övervakningen mycket betydelsefull. Flickorna skall veta om att de är observerade. _ _

Det skulle vara önskvärt med ett vidgat samarbete mellan polis och socialmyn- digheter. Det informella samarbetet är visserligen mycket gott, men vid en del tillfällen har jag t. ex. vägrats vissa upplysningar, varvid såsom skäl åberopats sekretessbestämmelserna. Enligt min uppfattning borde sådant inte förekomma. Barnavårdslagen stadgar tvärtom skyldighet för barnavårdsnämnden att uppehålla samarbete med myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavården. _ — _»

Ordföranden, hr Kjellin, framhöll att prostitutionen och dess följdföreteelser måste hållas under kontroll.

»I annat fall kan den utvecklas till groningsgrund för en organiserad förbrytar— verksamhet av helt andra dimensioner än vad vi i Sverige är vana vid. Som det flera gånger har skymtat under diskussionen är det mycket svårt att finna fram- komliga vägar på detta område. Givetvis behöver vi bättre resurser av olika slag, t. ex. mer personal och bättre möjligheter att skaffa bostäder och arbete. Men det är också problem av annan art. Den gamla frågan om lösdrivarlagen har man ju sedan länge och utan resultat försökt reda ut.»

Under diskussionen kom man också in på problemet med de prostituerades kundkrets. Ordföranden fann fru Anders uppslag att man på något sätt borde för— söka komma åt köparna i prostitutionshandeln mycket intressant, men ställde frågan hur det skulle genomföras.

»Polisen kan ju inte ingripa mot och förhöra folk på annan grund än att de har gjort sig skyldiga till eller misstänks för straffbar handling. Det vore mycket intressant att veta om man kan finna någon laglig grund för att ingripa mot köparna. Men även om man skulle kunna åtala folk för att de tar kontakt på gatan med det egna eller det motsatta könet bleve det ju mycket vanskligt att dra grän- sen mellan åtalbara och legitima kontakter.»

Fru Margret Nilsson: »I varje fall borde man väl kunna ingripa, när det gäller flickor under 15 år. Det har ju då och då stått att läsa i tidningarna om flickor

som har tagit emot pengar i förskott och sedan gett sig iväg utan att leverera varan. Köparen har sedan polisanmält flickan för bedrägeri. Man förundrar sig verkligen över en sådan åtgärd. Men om nu flickan inte fyllt 15 år skulle ju köpa- ren blivit brottslig om flickan levererat varan. I detta fall blir i stället flickan brottslig. Skall man se till lagens bokstav på det sättet? _ _ _

Man måste på något sätt kunna ingripa även mot köparna i prostitutionshan- deln. Det är så mycket som följer prostitutionen i spåren och en hel del av ung- domsbrottsligheten hänger ju samman med pojk- och flickprostitutioncn.

Det är glädjande att höra att polisen genom intensivare övervakning tydligen har lyckats minska prostitutionen. Det förefaller fullt klart att vi behöver en mycket större och effektivare 'polismakt om vi skall komma tillrätta med detta och andra problem.»

Hr Lundqvist: »Vad beträffar möjligheten att komma åt köparna i prostitu- tionshandeln, torde väl denna fråga i någon mån ha uppmärksammats i förslaget till ny brottsbalk. Där finns upptaget ett förslag till bestämmelse, att personer som inbjuder till otukt skall kunna underkastas straffansvar. Jag vet inte hur en sådan bestämmelse skulle komma att verka. Den är ju tveeggad såtillvida, att den lika gärna kan riktas mot den prostituerade.

Med den lagstiftning och rättsuppfattning vi för närvarande har är det inte möjligt att göra något åt den rättslöshet, som råder i förhållandet mellan kund och prostituerad. Rent moraliskt måste man dock känna sig upprörd över vad som kan förekomma. Om en flicka tar emot pengar och sedan vägrar att fullgöra sin del av avtalet, har hon gjort sig skyldig till bedrägeri. Men om mannen tar ut i förskott vad som tillkommer honom och sedan inte betalar henne, så har han inte begått bedrägeri i juridisk mening. Flickan har alltså inte motsvarande juri- diska skydd. Förr tog polisen inte upp bedrägerianmälningar som grundade sig på dylika skamliga avtal, men numera gör man det faktiskt. I praktiken blir det så, att flickan och kunden håller på varsin version av händelsen och det blir därför omöjligt att bevisa vad som har förevarit mellan parterna.»

Ordföranden: »En domstolspraxis, enligt vilken flickan döms för bedrägeri om hon inte fullgör och heller inte avsett att fullgöra avtalet, måste vara felaktig. Ett sådant avtal kan inte vara rättsligen bindande. Mannen får skylla sig själv om han ger henne pengar. Polisen gör rätt i att inte ta upp sådana anmälningar, så länge det inte är fråga om en lner utpräglad sol- och vårsituation.»

Arbetslivet och den anpassningsstörda ungdomen

Vid två sammanträden den 18 september och den 5 november 1958 behandlades ur olika synvinklar de problem som sammanhänger med den missanpassade ung- domens infogning i arbetslivet.

Inledare vid det första sammanträdet var förste byråinspektören i arbetsmark- nadsstyrelsen Curt Ström och läroverlcsadjunkten Lennart Husén, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Hr Ström berörde till en början arbetsförmedlingens organisation och redo- gjorde mot bakgrund därav för arbetsförmedlingsorganens möjligheter att bistå de missanpassade ungdomarna. Hr Ström framhöll att arbetsförmedlingens verk- samhet bedrivs i ett arbetsmarknadsläge som skiftar från tid till annan och som kan göra situationen helt olikartad från det ena året till det andra. Han erinrade om att de stora ungdomskullarna innebär en ökad efterfrågan på arbetstillfällen för yngre arbetskraft samtidigt som det sedan en tid tillbaka föreligger en rätt kraftig åtstramning på den allmänna arbetsmarknaden.

»Vilken inverkan har dessa förhållanden på de missanpassade ungdomarna och deras infogning i arbetslivet? Å ena sidan blir naturligtvis arbetsgivarna mer restriktiva när det gäller att anställa arbetskraft som de kanske är benägna att betrakta som sekunda. Kraven på sökandena stiger _ kraven på yrkesutbild- ning och arbetsegenskaper. Arbetsgivarna har mer att välja på än för några år sedan då det rådde en säljarens marknad ifråga om arbetskraft. Å andra sidan har åtstramningen haft den inverkan på ungdom över hela linjen att man tänker sig för innan man säger upp sig från en anställning, att man år försiktigare och inte fullt så granntyckt när det gäller anställningsförhållanden, lön och arbetsuppgifter.

Jag skall i korthet försöka besvara frågan vad man från vår sida kan göra inom den organisatoriska ram som finns och i det arbetsmarknadsläge som nu råder. Jag vill då först och främst nämna yrkesvägledningen och jag vill understryka att vi ser det som en mycket viktig uppgift att de anpassningsstörda ungdomarna får en grundlig personlig yrkesvägledning. Jag avser här både de ungdomar som är eller har varit omhändertagna och föremål för vård i någon form och de som riskerar att komma på glid, även om de ännu inte varit i kontakt med barna- vårdsnämnd eller polis. Dessa ungdomars inbördes olikheter är självfallet lika stora som de normala ungdomarnas. Deras framtidsplaner kan vara lika differentierade som hos de vanliga ungdomarna och deras personliga anlag och egenskaper skiljer sig lika mycket åt. Även om deras handicap är gemensamt måste man ständigt ha i minne att de är helt olika som individer.

För de ungdomar som har fått yrkesutbildning vid ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse föreställer jag mig att valmöjligheterna inte har varit särskilt stora. Det har kanske snarare varit fråga om ett alternativ än ett val. En yrkes— vägledare som kan spela på det vanliga yrkesutbildningsväsendet och på arbets- marknaden har i princip större möjligheter att ta hänsyn till individens önskemål och situation. Han har också en neutral ställning som kan vara mycket värdefull. Han har ingenting av övervakare eller polis utan är en neutral part mellan skolan och arbetsgivaren, som inte har behov av att utöva någon press på sökanden.

Den enskilda yrkesvägledningen anknyter i vanliga fall till skolan på det sättet att man får lärarutlåtande därifrån. Man försöker där framförallt få fram de positiva dragen, vad läraren ansett att pojken eller flickan haft särskilt lätt för, och en personlig karakteristik, som kan ge uppslag till utbildning eller anställning. Det finns också möjlighet att sända ungdomar till psykoteknisk anlagsprövning.

Ett annat moment som ingår i den hjälp vi kan ge de anpassningsstörda ungdo- marna är platsanskaffningen. Därvidlag kan man inte vänta på order från arbets- givarna _ ingen beställer i varje fall en missanpassad sökande _ utan det gäller här att aktivt anskaffa platser, att leta reda på arbetstillfällen och på det sättet kunna hjälpa den sökande tillrätta. Detta tar ganska mycket tid.

Vi kan också göra en del i fråga om fortsatt yrkesutbildning. Om dessa ung- domar har en utbildning som är otillräcklig _ vare sig de har varit föremål för anstaltsvård eller ej — finns det möjlighet att placera dem antingen på yrkesskola inom det ordinarie yrkesskoleväsendet, för utbildning hos enskilt företag eller på en speciellt anordnad arbetslöshetskurs. Dessa senare organiseras för närva- rande i ganska stor skala i samarbete mellan Överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen. Vi har möjlighet att bekosta en sådan fortsatt yrkes- utbildning genom att ge bidrag till ungdomarna under utbildningstiden som en utfyllnad till de stipendier de skulle kunna få vid en vanlig yrkesskola eller den lärlingslön de kan få vid vanlig lärlingsanställning. En sådan av arbetsvården bekostad yrkesutbildning måste naturligtvis föregås av utredning som också tar sin tid.

Det är emellertid ingalunda alla ungdomar som önskar få en fortsatt eller

förlängd utbildning. I många fall är det ett självklart önskemål att så fort som möjligt få så mycket betalt som möjligt. Man kommer från en anstalt tämligen utblottad och vill starta på nytt. Vi fäster stor vikt vid att den yrkesutbildning som man föreslår skall vara önskad av vederbörande pojke eller flicka. Att mer eller mindre övertala eller tvinga ungdomarna är tämligen lönlöst. Många bittra erfarenheter har visat att det i så fall är risk för att de avviker från arbetsplatsen eller yrkesskolan. Då är det av större värde om man i stället genom ingående samtal kan skapa motivation hos vederbörande för en kanske ganska speciell utbildning, som leder till en viss position inom ett yrke. Å andra sidan är inte alla ungdomar lämpliga för de yrken de är intresserade för och då gäller det att hitta andra utvägar.

Så som Vårt program för denna verksamhet är tänkt innefattar det också efter- kontakt. Det är meningslöst att placera ut dessa instabila ungdomar utan att hålla kontakt med dem och se vad som blir av dem — om de klarade kursen på yrkessko- lan, om de höll ut på lärlingsplatsen eller om de har blivit permitterade eller givit sig iväg av en eller annan orsak. Tanken är att man skall söka kontakt med pojken eller flickan, eventuellt också med föräldrarna, för att få reda på hur placeringen lyckades.»

Hr Ström kunde inte uttala sig om i vilken utsträckning anpassningsbesvärliga ungdomar placeras via arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingsstatistiken särskiljer inte »missanpassade» sökande från andra.

»Samtliga de lokala organ som jag har redogjort för har emellertid kontakt med dessa problem i ganska stor och i alltmer ökande omfattning. Ärendena anhängig- göres på flera sätt. Många olika myndigheter som har med dessa ungdomar att göra vänder sig till arbetsförmedlingsorganen för att få hjälp med deras placering.

I första hand kommer ungdomarna eller deras föräldrar givetvis spontant för att söka arbete eller få råd i yrkesvalsfrågor. De kan också hänvisas av en lärare som har haft speciella problem med dem. De kan vidare ha remiss från en råd- givningsbyrå inom den psykiska barna- och ungdomsvården. Det vanligaste är kanske att de kommer genom remiss från en barnavårdsnämnd. Pojken eller flickan är redan eller är på väg att bli omhändertagen och det gäller att så fort som möj- ligt skaffa honom eller henne ett arbete. Remissen kan naturligtvis också komma från en nykterhetsnämnd. Mycket vanligt är att föreståndare för inackorderings- hem eller ungdomshem, drivna av enskilda organisationer, kommuner eller lands- ting, kommer med brådskande ärenden. Man har då tillfälligt tagit hand om en ungdom för utplacering. Det kan vara ungdomsvårdsskolornas rektorer som kon- taktar arbetsförmedlingen eller det kan vara ungdomsfängelsekuratorerna som vill diskutera arbetsanställning. Det kan också vara eftervårdskonsulenten eller skyddskonsulenten som vill diskutera en återanställning, en omplacering eller en nyanställning.

Bara med denna hastiga uppräkning blir det ett 10-tal olika organ som attacke- rar arbetsförmedlingstjänstemannen. Alla är eniga om att en arbetsanställning är en viktig och brådskande förutsättning för att vederbörande klient skall nå social anpassning, något som väl ingen vill motsäga. Frågan är bara på vilket sätt kon- takten med arbetsförmedlingen lämpligen skall ske. Ofta kommer den alltför plötsligt på. Det förekommer att ungdomar har permission från ungdomsvårds— skolor för att skaffa arbete och situationen är då den att om de kan skaffa sig anställning, kommer skolan att gå med på försöksutskrivning. De kan då råka i ren panik. De vill ha ett arbete, vilket som helst, och säger sig kanske också vara lämpliga att sköta Vilket jobb som helst, bara det hela blir klart före stängnings- dags på arbetsförmedlingen. Detta skapar naturligtvis ett mycket ogynnsamt ut- gångsläge för en lugn och saklig yrkesvägledning.

Representanter för olika institutioner och organ som tar kontakt med arbetsför- medlingen för ungdomarnas räkning, t. ex. föreståndare för ungdoms- och inackor— deringshem, är ofta besjälade av önskan att så fort som möjligt hjälpa sin klient. Deras kännedom om honom är emellertid ofta alltför bristfällig. Man stöter då på en ny svårighet, nämligen att en utredning blir nödvändig och tar sin tid att göra. Ju utförligare uppgifter arbetsförmedlaren kan få, desto snabbare kan han komma till en överenskommelse med pojken eller flickan om en fortsatt placering eller utbildning. Han behöver i samförstånd med klienten klarlägga behovet av yrkes- utbildning och det kan också gälla att undersöka värdet av den utbildning som vederbörande kan ha fått på en ungdomsvårdsskola eller ett ungdomsfängelse. _ _ _ Här kommer också in den diskussion som jag förut berörde om önske- målet om så hög lön som möjligt kontra villighet att gå in för en utbildning. Bostadsfrågan är också ganska besvärlig.

En annan svårighet är platsackvisitionen, själva anskaffandet av platser hos arbetsgivarna. Jag vill understryka att arbetsförmedlingstjänstemannen där har mycket begränsade möjligheter. Han måste arbeta på lång sikt och måste sträva efter att hos arbetsgivarna bibehålla förtroendet för arbetsförmedlingen som institution. Som motpart vid anställningsförhandlingen _ jag tänker nu på större företag _ har han kanske en välutrustad personalavdelning bestående av perso— naltjänsteman, läkare, psykolog och kanske också den arbetsledare som senare skall ta hand om den anställde. Denna avdelning är inriktad på att göra ett urval av sökande och dess mål måste väl sägas vara att knyta bästa möjliga arbetskraft till företaget. Om då arbetsförmedlingstjänstemannen för att göra en god gärning försöker placera ut en svåranpassad sökande, kommer han i en besvärlig situation. Han måste bibehålla arbetsförmedlingens goda anseende om han överhuvudtaget skall kunna samarbeta med företaget i fortsättningen. Särskilt på en mindre ort där man har en eller två stora arbetsgivare och ett arbetsförmedlingskontor framträder detta dilemma mycket renodlat. Det märks ögonblickligen på anställ- ningskontoret om arbetsförmedlaren har försökt gå för långt och föreslagit anställning av arbetskraft som han vet att företaget inte vill ha. Man kan ibland till och med spåra en restriktivitet i företagets anställningspolitik en period efter det arbetsförmedlingen gjort ett sådant övertramp. Arbetsförmedlingen har i de flesta fall en fond av goodwill, som emellertid mycket snabbt kan förbrukas. Varje arbetsgivare vet ju att han har andra rekryteringsmöjligheter, genom annonse— ring eller på annat sätt.

Jag vill därför se den viktiga frågan om själva platsanvisningen, inte så mycket som en fråga om idealitet eller energi hos arbetsförmedlaren utan snarare som en förhandlingsfråga mellan arbetsförmedlingen och vederbörande företag. Rent spel och öppna kort leder där betydligt längre än ett kortsiktigt bluffande. Jag tror att denna uppfattning delas av alla erfarna arbetsförmedlare. Samtidigt vill jag då också påpeka att alltsammans slutligen beror på arbetsgivarna, deras intresse av att ta vissa chanser och göra det möjligt för olika slags sökande att få anställ- ning.»

Hr Husén disponerade sitt anförande i tre avsnitt: 1) företagens anställnings- politik mot och sätt att behandla missanpassade ungdomar, 2) företagens inställ- ning till redan anställda ungdomar, som börjar få anpassningsproblem och 3) de anpassningsstörda ungdomarna och enhetsskolans 9 y-linje.

»Den första punkten berör den svåraste av frågorna. Man kan säga att anställ- ningspolitiken beträffande de missanpassade ungdomarna skiftar oerhört mellan olika företag. Vissa företag har en mycket restriktiv inställning och försöker på allt

sätt slippa ifrån denna typ av ungdomar. Andra företag visar sig däremot mycket positiva och försöker göra åtskilligt för att hjälpa dem.

Om man skall vara ärlig måste det nog sägas att det ofta finns en ganska negativ inställning och en utbredd skepsis bland arbetsledarna till de anpassningsbesvär— liga ungdomarna. Man vill helst slippa dem och hänvisar till tråkiga erfarenheter man har gjort. Man motiverar sin inställning med att man under kanske flera år har tagit emot vanartade ungdomar och att det i allmänhet har lett till miss- lyckande. Om man lite närmare undersöker vad detta kan bero på, visar det sig att dessa ungdomar som kommit in i företaget och som i de flesta fall inte har någon utbildning har blivit placerade på ett enkelt och relativt okvalificerat arbete, tempoarbete el. dyl. Arbetsbefälet har inte haft vana eller förmåga att handskas med dem, det har snart skurit sig och en mängd tråkigheter har följt. Sedan har samma sak upprepats flera gånger och liian har fått en fastlåst, negativ attityd från arbetsledningens sida: vi vill inte ha dessa ungdomar, eftersom det bara misslyckas med dem.

Det är emellertid föga märkligt att problemungdomarna inte lyckas, eftersom man inom företagen har gjort ganska litet för att medverka till att de skall nå en arbetsanpassning. Det finns nämligen åtskilligt att göra.

För det första borde det finnas någon inom företaget som verkligen tar sig an den unge. Detta förekommer visserligen ibland, men inte alltid. För det andra skulle man försöka få någon eller några personer i arbetsledande ställning som var intresserade för dessa slags ungdomar och som dessa om möjligt finge arbeta under. Det är kanske väl mycket begärt att en arbetsledare utan vidare skulle speciellt intressera sig för de pojkar och flickor som vållar besvärligheter och enda möjligheten vore kanske att premiera detta intresse på något sätt, som jag här inte närmare kan ange.

Det går ofta så, att dessa ungdomar, okvalificerade som de är, hamnar bland en grupp av allmänt missnöjda bland personalen. De bildar ett slags motståndsö inom företaget, och det uppstår en växelverkan mellan den nyanställde pojken och de övriga i arbetslaget som också är missnöjda med sin situation. Det ligger sedan nära till hands att pojken misslyckas i arbetet. Det vore därför mera förutseende att i stället placera honom i en grupp med t. ex. sådana pojkar som är intresserade av arbetet och av sin vidareutbildning. På så vis skulle han också kunna stimuleras och ryckas upp. Det händer nu mycket sällan att man gör en sådan placering.

Jag vill avsluta punkt 1) med en mycket personlig fundering. Jag har tyckt mig märka, när jag har varit ute på företag och diskuterat dessa problem, att på orter där man har ett relativt ensidigt näringsliv med kanske ett eller två stora företag, och där inställningen till företagen i fråga är rätt negativ, där finns det också fler problemungdomar och där blir misslyckandena många. Ungdomar från orten vill helst inte söka sig dit och de som gör det är i stor utsträckning sådana som har anpassningssvårigheter. Om det kommer in många sådana ungdomar på ett företag blir hela atmosfären där mycket tråkig. Det går inte att komma ifrån att det ligger till på det sättet på sina håll. Det bästa botemedlet vore här att få någon person inom företaget som verkligen engagerade sig i dessa ungdomars arbetssituation och gärna också i deras fritid.

Den andra punkten gäller företagens inställning till redan anställda ungdomar, som börjar visa tendenser till missanpassning i arbetet. Inom många, kanske rentav de flesta större företag, strävar m.an numera efter att hjälpa till rätta dem som börjar komma på glid eller bete sig problematiskt. Det är i våra dagar relativt få stora företag, där man har den kategoriska inställningen att bara avskeda dem som har gjort något tokigt.

Jag skall i största korthet här bara antyda hur en positiv personalvårdande politik bedrivs inom de större företagen. Man försöker underlätta de nyanställdas introduktion och inväxande i företaget genom att på flera olika sätt visa dem ett personligt intresse. Man lägger stor vikt vid ungdomarnas fritid, bostadsproblem o. s. v. Man tar reda på deras familjebakgrund och om det visar sig t. ex. att de är ensamma i storstaden eller att hemmet är splittrat el. dyl. lägger man i dagen ett extra intresse för dem. De känner att någon bryr sig om hur de har det ställt och att det finns någon de kan gå till. Många större företag försöker också göra mycket för att placera om en ungdom som inte kommit på rätt plats inom företaget och tillämpar då en elastisk politik. Om det visar sig att en pojke inte trivs på en avdel- ning flyttar man över honom till en annan o. s. v. Det har gjorts mycket i den vägen på sina håll.

Utbildningen av arbetsledare är en av de viktigaste punkterna när det gäller att förebygga svårigheter hos de anställda ungdomarna. Ett viktigt moment i perso- nalvårdspolitiken är att man på allt sätt försöker få arbetsledarna att förstå dessa unga människors situation. Man har nu också på många håll inom olika företag kunnat märka en tendens till omställning hos arbetsledarna. De visar större för— ståelse för ungdomarna antingen dessa är missanpassade eller ej.

Självfallet är det ändå mycket stora problem med de ungdomar som ställer till trassel på olika sätt och framförallt med dem som visar en passiv, håglös inställning till arbetet —— de som någon företagare har kallat 'de i karaktären degiga'. Gentemot dessa ungdomar kan ju inte arbetsledare och företagsledning ha ett oändligt tålamod. Man tröttnar på dem när man har hjälpt dem några gånger. Här har man, efter vad jag kan förstå, det allvarligaste problemet i detta sam— manhang. Bland de människor som hamnar på fel köl i livet är många just av denna typ: passiva, håglösa, degiga och hängiga. Det är mänskligt att man tröttnar på dem och de råkar då i svårigheter och hamnar liksom vid sidan av. De ung- domar som är besvärliga på annat sätt, som t. ex. visar aggressiva tendenser, är ofta lättare att komma tillrätta med och få inpassade i lämpligt arbete än de passiva och håglösa.

Sammanfattningsvis kan man säga att ett intresse från företagssidan för de ung- domar som har anpassningssvårigheter betyder oerhört mycket. Det behöver inte alltid vara särskilt stora insatser utan det kan många gånger räcka med några enstaka ord. Vidare behöver arbetsledningen få utbildning för att kunna ta sig an dessa ungdomar. Åtgärder i denna riktning är av största förebyggande vikt.

Till slut skall jag beröra de anpassningsstörda ungdomarna och enhetsskolans 9 y. Man hade ju hoppats att den nya skolan, som successivt leder ungdomarna in i arbetslivet skulle föra med sig mindre friktioner mellan företagen och de unga. Man menade att problemen skulle bli färre, eftersom skolan fortfarande har ansva- ret för ungdomarna. De skulle inte så abrupt kastas ut i arbetslivet utan de skulle förberedas för sina blivande yrken och därigenom få lättare att anpassa sig på arbetsplatsen.

Har resultaten blivit som man tänkt sig på de platser där enhetsskolan hittills är genomförd? Jag kan inte svara generellt på detta, men det är knappast någon tvekan om att gruppen av labila, oroliga och instabila ungdomar inte har vunnit på att liksom höra hemma på två håll under den tid de går i 9 y. De tillbringar ungefär hälften av sin tid i skolan och hälften på en arbetsplats. I många fall har de inte kunnat klara av detta, särskilt inte i storstäderna. De har upplevt att de inte hör hemma någonstans och att ingen är tillräckligt intresserad av dem. Möj- ligheterna att skolka och utebli från skolan eller arbetet har blivit större. Dessa ungdomar bör nog vara förankrade på ett bestämt ställe. Om det skall vara i skolan eller på en arbetsplats kan man däremot diskutera .»

Ingenjör Stig Eiderbrant lämnade i egenskap av utbildningsledare på de Lavals Ångturbin AB en skildring av hur man på ett större företag söker ordna för den unga arbetskraftens utbildning och trivsel. Hr Eiderbrandt kom även in på de problem företagen ställs inför genom yrkesorienteringen och yrkespraktiken i skolornas 8:e klass och 9 y.

Undervisningsrådet Karin Lundström, skolöverstyrelsen, tog upp frågan om den nya skolan och de anpassningsstörda eleverna.

»Det är ingen tvekan om att ett gränsskikt ungdomar med anpassningsproblem finns i våra skolor och att vi måste räkna med att behålla dem inom det vanliga skolväsendets ram. Skolan ser givetvis på dessa ungdomars rättighet till yrkes- vägledning och praktisk yrkesorientering på precis samma sätt som när det gäller de mest välanpassade ungdomarna. Alla våra skolelever skall beredas jämbördiga möjligheter, differentierade efter deras egna förutsättningar. Vi menar att vi skall få goda resultat av bl. a. yrkesorienteringen och (len förberedande yrkesutbild- ningen på enhetsskolans högstadium med en smidigare inpassning av ungdo- men i arbetslivet. Jag vill emellertid framhålla att vi ännu inte kan besvara den fråga som hr Husen ställde om hur detta har lyckats. De ungdomar som släpptes ut från klass 9 förra vårterminen var den första grupp som hade full- bordat en fullständig cnhetsskola. Vi är alltså inte beredda att dra några slut- satser, men hoppas att vi skall kunna ändra på det som vi redan har konstaterat är bristfälligt och kunna bygga vidare på de vunna erfarenheterna.

Vi har funnit att yrkesvägledningen har en oerhörd betydelse för alla eleverna, från de mest välartade till dem som visar anpassningsstörningar. Detsamma gäller den praktiska yrkesorienteringen. Därvid har det dock ibland, bl. a. från lärar- håll, ifrågasatts om man verkligen skulle våga sig på att ge de besvärligaste av våra ungdomar samma chans som andra att pröva sig fram i yrkeslivet. Bl. a. har det härvid förekommit en viss — helt naturlig — tveksamhet från arbetsförmed- lingsmyndigheternas sida. Arbetsförmedlarna, som har funnit att det kan vara ganska svårt redan att placera vanliga ungdomar i praktisk yrkesorientering i företagen, har frågat sig om skolan och arbetsförmedlingen verkligen kan väga satsa på att placera t. ex. observationsklassernas och hjälpklassernas ungdomar på samma sätt.

Samtidigt som den praktiska yrkesorienteringen satte i gång för fullt bland de vanliga skoleleverna i Stockholm sattes den också in för hjälpklasseleverna. Jag vill dock påpeka att vi ännu inte har så lång erfarenhet av detta så att vi vet hur det utfaller. Vi har funnit att den kuratorsinstitution som finns i Stockholm har varit mycket värdefull när det har gällt att från skolans sida förbereda dessa ungdomar. Kuratorerna har i samarbete med klasslärarna speciellt tagit sig an dem och gett dem en särskilt avpassad teoretisk yrkesorientering. Detta gäller både för hjälpklassernas och observationsklassernas elever.»

Fru Annie Wallentheim knöt an till hr Ströms synpunkter på värdet av den yrkesutbildning som ges på fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Vårdtiden görs så kort som möjligt för att undvika anstaltsskador hos de intagna, men därige- nom blir det föga bevänt med deras yrkesutbildning. Fru Wallentheim framhöll också att det synes vara alltför många spärrar för att anstaltsungdomar skall kunna komma in på vanliga centrala verkstadsskolor.

Generaldirektör Ernst Bexelius, socialstyrelsen: »Problemet om vårdtidens längd i förhållande till yrkesutbildningen på ungdomsvårdsskolorna är mycket gam- malt, men fortfarande inte tillfredsställande löst. Förr i tiden var vårdtiden ganska lång och en av orsakerna därtill var just att man ansåg det värdefullt att ge eleverna en hygglig yrkesutbildning. Senare kom man på det klara med att de långa vårdtiderna medförde skadeverkningar och olägenheter för eleverna och

anstaltstiden har därför undan för undan minskats ned. För närvarande måste man inta den ståndpunkten att angelägenheten av en ordentlig yrkesutbildning på anstalterna måste stå tillbaks när det gäller att bedöma om eleverna kan och bör utskrivas.

Ur dessa synpunkter har vi inom barnavårdskommittén planerat för ett system med två jämställda vårdformer, Vård i och vård utom skolan. Det skulle då bli ett naturligt samspel mellan dessa båda vårdformer, så att man inte behövde behålla ungdomarna på skolan längre än vad som vore nödvändigt för deras reso— cialisering. Deras fortsatta utbildning skulle ske utom skolan. Utbildningen på skolorna skulle därigenom inte längre komma att förtjäna namnet yrkesutbildning utan det blev mer fråga om arbetsträning och yrkesorientering. Vi ser det därför inte så att vi bör sträva efter att behålla eleverna så länge på anstalterna, att vi kan ge dem en ordentlig yrkesutbildning, detta på grund av att vi då får andra skadeverkningar som är värre för individen. I stället blir samspelet mellan vården i och värden utom skolan det väsentliga. Skolan skall hjälpa dem när de kommer utanför skolgrindarna, skaffa ordentlig bostad och det arbete eller den fortsatta yrkesutbildning som är lämplig i det enskilda fallet. De utskrivna skall ha fullt stöd från samhällsapparatens sida.»

Skyddskonsulent Nanna Erikson, Stockholm, gick in på problemet hur de fri— givna tas emot på arbetsplatserna. »Enligt min erfarenhet, som nu sträcker sig över 15 år, är arbetsgivare och arbetsledare i allmänhet ganska positivt inställda till vårt klientel. Om man någorlunda känner till en arbetsgivare så att man törs tala öppet med honom, är han ofta mycket villig att göra ett försök med en klient. Den verkliga faran ligger hos arbetskamraterna, i synnerhet på en stor firma. Kamraterna märker snart om en nykomling t. ex. inte är van att stämpla, inte kan uppge var han har arbetat sist, o. s. v. och han blir mycket snart genomskådad. Det är oerhört viktigt att arbetsledaren verkligen tar hand om en nykomling och så sker också på många ställen. Vad man skulle önska vore att det från fack- föreningshåll arbetades för en annan attityd bland de anställda, så att man visade solidaritet mot den som är ovan och bortkommen. Det borde finnas någon i kret- sen av arbetskamrater som liksom tog på sitt ansvar att hjälpa en villrådig ny— anställd tillrätta.

I Stockholm är det svårt för oss skyddskonsulenter att påverka opinionen på en arbetsplats. I landsorten går det lättare.

Jag har resonerat om detta med en del fackföreningsombudsmän och de har visat en mycket positiv inställning. Det borde kunna gå att ordna en upplysnings- verksamhet i dessa frågor inom fackföreningsrörelsen över hela landet. Det skulle göra oerhört mycket för återanpassningen av de ungdomar som har kommit på fel sida, om de inte tråkades på arbetsplatserna utan någon arbetskamrat i stället kände ansvar för dem och tog hand om dem.»

Skyddskonsulent Erikson framförde vissa kritiska synpunkter på arbetsförmed- lingens verksamhet i fråga om platsanskaffning, utredningsarbete m. m. för krimi— nalvårdsklientelets räkning, men bemöttes därvid av flera representanter för arbetsmarknadsverket. Bl. a. framhöll inspektör Arne Friberg vid Stockholms läns arbetsvårdsexpedition att själva samarbetet mellan kriminalvård och arbetsvård kan leda till mycket goda resultat.

»När skyddskonsulenten kontaktar mig om en klient redogör han för alla den- nes personliga förhållanden. Ingenting döljs, förtroendet är ömsesidigt och vi diskuterar igenom vad som är att göra. Även om dessa ungdomar är på många sätt handicapade finns det ändå mycket man kan göra för dem. Det är emellertid svårt att åstadkomma något positivt utan ömsesidig samverkan och gott förtro- ende mellan tjänstemännen från olika organ. Konsulent Erikson menade att ären-

dena tar längre tid ju mer vi får veta och ju tidigare vi blir inkopplade, men jag måste säga att jag erfarenhetsmässigt har helt motsatt uppfattning. Helst skulle vi bli inkopplade redan vid förundersökningen.

Eftersom en arbetsvårdsutredning ju inte bara går ut på att skaffa första bästa jobb utan skall penetrera var de bästa förutsättningarna finns för att klienten skall stanna kvar och accepteras på en anställning måste den ta en viss tid. _— _— —— Därför är det väsentligt att få kontakt med vederbörande innan han är utskriven från anstalten. Under tiden hinner vårdpersonalen tala med honom; de är in- formerade om vad vi kommit fram till eller har kanske rentav varit närvarande vid samtalet. Om man arbetar på detta sätt kan man ha åtminstone en chans att lösa klienternas arbetsanpassningsproblem på mer långvarig sikt.»

Riksdagsman Ture Königson: »Det är en mycket intressant fråga hur en män- niska som har kommit på kant med samhället skall tas om hand på arbetsplatsen. Det förefaller mig som om man borde gå fram på det sätt som antyddes här, nämligen genom att få personer som är intresserade i dessa problem att frivilligt engagera sig för att ta hand om den som har svårt att anpassa sig. En organisation som Länkrörelsen uträttar ju ett arbete som är helt fantastiskt. —— _ —— Det före- svävar mig att man kanske kunde få till stånd något liknande när det gäller att hjälpa dem som har kommit på kant med samhället och skall börja på en arbets- plats.»

Hr Königson berörde frågan om skyddat arbete för en del av det svåranpassade klientelet och fortsatte:

»Det kanske låter drastiskt, men jag har ibland brukat säga att vi borde riva straffregistret. Om en människa har avtjänat sitt straff borde hon få börja om helt och hållet. Det kanske blir dyrt för samhället, men på ett annat sätt är det kanske lika dyrt att ha straffregistret kvar.

Jag tror att vi är på väg mot en ny syn på dessa problem, bl. a. på grund av företagens nya sätt att ta hand om unga människor. Jag tror att den inställningen blir allt vanligare att man inte skall ha en förutfattad mening om "en människa som har kommit på sned utan vara beredd att ge henne en ny chans. Det bör därför så småningom bli lättare att klara det väldiga problemet att få missanpas- sade människor att känna att de inte är dömda för livet.»

Byrådirektör Tore Hessler, överstyrelsen för yrkesutbildning, vitsordade före- tagens stora intresse för yrkesutbildningsfrågor. »Detta hör ihop med att före- tagen på grund av själva arbetsprocessens strukturella omdaning helt enkelt är tvingade att ägna sig åt de hithörande problemen. Arbetsprocessen kräver i allt högre grad yrkesutbildat folk.

Det ställdes en fråga om de missanpassade ungdomarnas möjligheter att komma in på de centrala verkstadsskolorna, och det påpekades att det tycktes finnas många spärrar för dem. Jag förstår mycket väl om man gör en sådan reflexion. Problemungdomarna har ingen företrädesrätt till verkstadsskolorna utan får kon- kurrera på lika villkor med andra ungdomar. Tillströmningen till yrkesutbild— ningsanstalterna är som bekant mycket stor för närvarande. I höst kunde vi bara ta in något över hälften av alla sökande, vilket är ytterligt beklagligt. Detta år var dessutom relationen mellan antalet sökande och antalet platser sämre än förra året. Antalet ansökningar ökade väsentligt mer än antalet nya platser. — De miss— anpassade ungdomarna, som ofta har sämre skolbetyg och sämre praktik än van— liga ungdomar, får därför i realiteten stå tillbaka.

För närvarande äger det rum en stor befolkningsomflyttning i vårt land. Man flyttar till Svealand och norra Götaland från framförallt Norrland. Många ung- domar som i dagens situation skall skaffa sig arbete måste flytta från hemorten till en annan ort, ett faktum som vi måste hålla för ögonen. Det är emellertid

viktigt att ungdomarna inte flyttar från hemorten förrän de faktiskt har lagt en grund till ett ordentligt yrke. I den mån det går bör man därför bygga ut yrkes- skolorna i mindre orter, även om näringslivet där inte i fortsättningen kan bereda arbete åt alla ungdomar. Här har landstingen en stor uppgift att fylla genom att bygga ut antalet platser vid de centrala verkstadsskolorna.

Till sist vill jag framföra en synpunkt beträffande utplaceringen av miss- anpassad ungdom. Har man till fullo beaktat vilken betydelse hantverket kan ha härvidlag? Ofta kanske det kan vara den bästa lösningen för en svårplacerad pojke eller flicka att få komma in i ett hantverksföretag och arbeta direkt under mästa- ren. Denne kan ägna den unge ett personligt intresse på ett helt annat sätt än vad man kan göra inom ett stort industriföretag. Vi har också vissa om än begrän- sade möjligheter inom överstyrelsen att ekonomiskt stödja de arbetsgivare som tar emot lärlingar. _ ——

Hr Husén: »Det är nog lätt gjort att generalisera när man talar om företagens syn på de unga och yrkesutbildningen. Här har med rätta strötts många rosor för företagen för deras inställning till yrkesutbildningen. Men det blir då i första hand fråga om de ungdomar som är skötsamma och vill komma framåt och man glömmer att de flesta företag helt naturligt är föga intresserade av den lilla grupp ungdomar som är svårast att inpassa i arbetslivet. Dessa arbetsskygga och arbets- hämmade ungdomar får naturligtvis uppleva en negativ inställning från arbets- givares och arbetsledares sida.

Jag tycker för min del att man skuffar undan problemet om man bara fram— håller att företagen är positivt inställda. Förståeligt nog är de inte särskilt posi- tiva till den lilla gruppen svåranpassade. Ett av de största problemen i hela detta komplex är att få till stånd en annan inställning inom många företag, en ny giv, för att använda lite stora ord.»

Byråchef Olle Melin, fångvårdsstyrelsen: »Från vårt håll betraktat förefaller det ändå som om företagen är ganska positivt inställda till vårt klientel. Men ett så- dant omdöme grundar sig ju i någon mån på vad man jämför med, och om man i detta avseende jämför de enskilda företagen med stat och kommun kan man i varje fall från vår synpunkt konstatera att de enskilda företagen inte är lika negativa som stat och kommun i sin anställningspolitik. Detta ser man då som en ljuspunkt och använder uttrycket att företagen är positiva, men naturligtvis är därför inte allting gott och väl. —— — Jag tror att vi från kriminalvården har skött våra public relations på detta område mycket dåligt. Vi har helt enkelt inte tid. Från fångvårdsstyrelsens sida har vi haft vissa kontakter med fackförenings- rörelsen, men något riktigt organiserat samarbete har inte kommit till stånd. Vi skulle behöva arbeta på att få fram en bättre förståelse för dessa problem på arbetsplatserna. Det är emellertid mycket svårt för oss att försöka påverka före- tagen inom det privata näringslivet så länge som stat och kommun ställer sig så negativa. Från de enskilda företagens sida ser man statsförvaltningen som en helhet och frågar naturligtvis vad vi själva gör åt saken.»

Till sammanträdet den 5 november 1958 hade bl. a. kallats representanter för Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Sveriges arbetsledare- förbund. Sammanträdet inleddes med att assistenten vid Stockholms högskolas psykotekniska institut Åke Nordin gav en del synpunkter på anstaltsklientelets möjligheter på arbetsmarknaden mot bakgrunden av de anlagsundersökningar som företages på ungdomsfängelseklientel. Hr Nordin anförde bl. a.:

»När det är tal om de missanpassades problem, både här och i andra diskus- sioner, skär man dessa individer över en kam och sammanför dem under beteck- ningen 'missanpassade'. Detta är naturligtvis praktiskt ofrånkomligt man kan

'ju inte var gång man talar om dem reservera sig och framhålla att man är fullt på det klara med att de enskilda missanpassade individerna är sinsemellan myc— ket olika. Men i strävandena att komma åt de 5. k. ”orsakerna, till ungdomsbrotts- ligheten har man naturligt nog kommit att betona det som är gemensamt för alla ifråga om otillfredsställande hemförhållanden, bristande skol- och yrkesanpass- ning o. s. v. De individuella undersökningar som jag under många år varit med om att utföra, leder i stället till den iakttagelsen, att dessa ungdomar i begåv- ningshänseende och i fråga om de mer anlagsbestämda förutsättningarna för teoretisk och praktisk yrkesutbildning i genomsnitt är ungefär lika välutrustade som den socialt icke missanpassade ungdomen. Statistiskt finns detta redovisat för ungdomsfängelseklientelets del i betänkandet om Roxtuna-anstalten (»En an- stalt för svårbehandlade», SOU 1950: 47).

Om man antar att dessa iakttagelser är riktiga betyder detta i stort sett att det bland den missanpassade ungdomen dels finns mycket begåvade individer, dels en del mycket svagt begåvade och naturligtvis en hel mängd s. k. normalbegåvade utan utpräglad begåvning, vare sig allmänt eller i speciella hänseenden. Före- komsten av begåvade, normalbegåvade och obegåvade skulle alltså fördela sig ungefär som bland ungdomen i övrigt. Vad jag här särskilt vill betona är sålunda att vi ur denna synpunkt har att räkna med i stort sett samma individuella förut- sättningar inför yrkesvalet och därmed samma krav på yrkesdifferentiering, in- dividuell vägledning och yrkesinriktning.

De 5. k. yrkesanlagen betyder ju långt ifrån allting, men det är ändå något påtagligt att bygga på, att begåvningsfördelningen hos dessa ungdomar inte är annorlunda än hos andra. Vad som sannolikt skiljer de missanpassade från de icke missanpassade är de karakterologiska egenskaperna, självförtroende, uthål- lighet, ambition, målmedvetenhet, förmåga att komma i naturlig kontakt med andra 0. s. v., allt sådant som kan sammanfattas under beteckningen bristande mognad, något som ju ofta har ett direkt samband med en bristfällig hemmiljö. Det är ju av dessa olika skäl som de behöver samhällets hjälp och stöd.

Om man betraktar de missanpassade som en rad mycket olika individer i olika mognadsgrader, vilka givetvis förekommer inom samma vårdform, på samma anstalt och bland dem som blivit föremål för samma administrativa eller rätts- liga reaktion från samhällets sida, framstår kravet på ett grundligare och mer allsidigt diagnostiskt förfaringssätt som det viktigaste i vården. Det finns ansat- ser härtill både inom ungdomsvården och fängvården, men man kan inte säga att fallen som regel är tillfredsställande utredda ur social, psykologisk och medi— cinsk synpunkt. Det man nu har är en grovsortering, men det gäller dock här individer som sins emellan är mycket olika. Skall det vara någon mening med en noggrann diagnos måste man sedan också ha möjlighet att effektivt arbeta efter de anvisningar som den individuella analysen av ett fall kan ge. Här kom- mer bl. a. de problem in som tidigare har behandlats _— lång eller kort vårdtid, yrkesutbildning eller arbetsträning, anstaltsvård eller öppen vård 0. s. v. Man borde naturligtvis säga ,och” i stället för ,eller', lång och kort vårdtid o. s. v. Det förefaller som om vi nu är rätt bundna av vissa institutionella resurser och av utbildad praxis och när det gäller de äldre ungdomarna också av straffrättsliga och andra juridiska aspekter på omhändertagandet. — — ——

För min del tycker jag det vore utmärkt om anstalterna kunde bli ett slags ut— rednings- och saneringsinstitutioner, där man kunde lägga grunden till en fort- satt vård utom anstalt och där man kunde få vittgående möjligheter att realisera en individuell behandlingsplan för varje elev och se till att den fullföljdes. Men man skulle då också ha befogenhet att hålla en elev under den tid utbildningen kräver, om så erfordras under anstaltsmässiga former.

Man kan fråga sig om yrkesutbildningen någonsin fått sin chans som terapeu- tiskt instrument, som långsiktigt verkande resocialiseringsfaktor. Här gäller det för anstaltsledningen att kunna motivera och engagera eleverna och att kunna stå för på kort sikt impopulära åtgärder. Åtminstone bland dem av klientelet som visar tecken på begynnande mognad bör man kunna finna resonans för en sådan politik. Kanske förutsätter den dock mindre anstaltsenheter för att det negativa trycket från kamraterna inte skall bli för starkt och för att den lämpliga tera- peutiska situationen skall kunna skapas.

Överhuvudtaget förefaller det mig som en egendomlig tanke att man på kort tid skall kunna ställa till rätta sådant som under åratal och ofta sedan förskole- åldern utvecklats fel hos en människa. Det måste ta lång tid att ändra människors attityder, deras inställning till arbetet, till kamrater, till vuxna och till samhället. Terapi— och yrkcsutbildningssynpunkten tycks därför sammanfalla på ett ganska hoppingivande sätt. _ — ——

Vad som fattas inom de nuvarande vårdformerna är dels en mer differentierad yrkesförberedelse, grundad på en allsidig individuell undersökning och yrkes— vägledning, dels mer differentierade utbildningsmöjligheter och möjligheter till s. k. skyddad sysselsättning under övergångstiden mellan anstaltsvistelsen och ett mer normalt arbetsliv, dels ett effektivt samarbete mellan vårdorganen och nä- ringslivet. Det är inte tillfredsställande att man som nu får vara glad över att överhuvudtaget få tag i ett jobb åt dem som skall skrivas ut. Det blir mest en slump om de lyckas hänga sig kvar och komma på rätt köl i arbetslivet.»

Den diskussion som följde inriktades dels på problemet om anstaltsungdomens yrkesutbildning, dels på möjligheterna till kontakt och samarbete mellan alla berörda parter när det gäller de anpassningsstörda ungdomarnas infogning i arbetslivet.

Fångvårdsdirektör Gunnar Thurén, Skenäs ungdomsanstalt, verifierade hr Nor- dins upplysningar om klientelets anlagsmässiga utrustning och framhöll i fort- sättningen bl. a.:

»I flera sammanhang har ju den frågan kommit upp om man inte borde för- länga anstaltstiden med hänsyn till yrkesutbildningen. Här ställer vi oss nog ganska oförstående från anstaltshåll. I regel är intagningstiden för ungdoms- fängelseelever ltie—15 månader. Om man följer hur en elev reagerar under an- staltstiden, har åtminstone jag ett mycket starkt intryck av att det liksom bär uppåt för honom ganska bra under de första månaderna, men att han efter 7—8 månader kommer till ett stadium där han när sitt optimum. Då borde han lyftas ut ur och hjälpas iväg från anstalten. Sedan sjunker humöret, han blir mer de— primerad och svårhanterlig. Det är därför riktigt som hr Nordin framhåller, att behandlingsexperter på anstalten skulle ha rättighet att flytta honom ut ur an- staltsmiljön och företa de åtgärder som är mest gynnsamma i hans individuella fall vid den tidpunkt som är mest gynnsam för honom själv. Jag vill gärna under- stryka att jag anser detta riktigt, även om det är en utopi. _ —

Jag har det intrycket att svårigheterna med våra elever inte ligger så mycket på arbetsgivarplanet som hos arbetskamraterna. Det är kanske naturligt att det blir på det sättet. Svårigheter uppkommer vare sig kamraterna vet något om poj- ken eller inte, därför att det ligger en latent osäkerhet hos honom själv. Han känner sig alltid iakttagen och misstänkt så fort det kommer bort ett verktyg eller en sedel på arbetsplatsen. Han må vara skyldig eller inte, så tror han ändå att alla misstänker att han är skyldig. Då flyr han ofta från hela situationen. —— Våra erfarenheter ger vid handen att arbetsgivarna i förvånande stor utsträckning

har visat sig mycket tillmötesgående gentemot våra elever. Det stora undantaget är som alla vet staten själv.»

Fru Wallentheim: »Jag har ingen deciderad mening huruvida det skall före- komma yrkesutbildning eller ej på anstalterna, men det går ju inte att komma ifrån att man här har att göra med två motsatta intressen. Om målsättningen går ut på att ha ordentlig yrkesutbildning så måste ju vårdtiden avpassas därefter och inte göras för kort. Det kan ju å andra sidan vara så att den intagne råkar i ett sådant psykiskt läge att det är alldeles nödvändigt att man låter honom göra ett försök ute. Men om man gör det för tidigt och han inte har någon möjlighet att klara sig i arbetslivet kan man väl fråga sig om det inte hade varit bättre att han hade varit ordentligt förberedd för arbetssituationen.

För min del tror jag ändå att anstalterna väsentligen bör lära eleverna arbets— tillvänjning och att den egentliga yrkesutbildningen får förläggas efter anstalts— tidens slut, inom eftervårdsorganisationen. Jag tror att om anstaltsutbildning skall ha något att ge, måste den vara alldeles utomordentligt högvärdig. Dessa ungdomar är ju ändå så illa ställda i konkurrensen, att de måste vara sällsynt duktiga om de skall ha någon konkurrensförmåga.»

Förste kanslisekreterare Ingvar Rörs, civildepartementet, framhöll att det synes nödvändigt att komma till rätta med det dilemma som föreligger ifråga om an- staltsutbildningen och ifrågasatte om inte någon lämplig kommitté borde ta upp frågan om en organisation för klientelets utbildning efter anstaltstiden. Talaren erinrade också om ett förslag av kommittén för ungdomsvårdsskolorna att på en skola pröva ett arrangemang med arbetsträning och arbetstillvänjning i stället för ordinär yrkesutbildning.

Räjongingenjör Curt Hultgren, Skenäs ungdomsanstalt, påpekade att de omhän— dertagna ungdomarna för närvarande inte har någon annan möjlighet till yrkes— utbildning än den de kan få på anstalt, på grund av den stora platsbristen på de vanliga yrkesutbildningsinstitutionerna. »Även andra utbildningsvägar som vi har använt för våra elever, t. ex. folkhögskolor, kommer att bli starkt beskurna. Dessa ungdomar har dessutom oftast skolkat sig igenom folkskolan och har där- igenom fått väldiga luckor i sin allmänbildning, något som kommer att märkas ännu mer när skolan blir 9-årig. Jag tror därför inte att vi får sänka utbildnings- standarden på våra ungdomsfängelser och andra anstalter. Man kan jämföra med det danska ungdomsfängelset, som satsar betydligt mer på utbildning än vad vi gör. De har fler lärare för rent allmänbildande ämnen och de håller också kvar eleverna längre.

När man som jag sysslar med utbildningen på anstalterna tycker man det är sorgligt att inte kunna åstadkomma bättre resultat, just med tanke på att klien- telet är normalbegåvat och skulle kunna tillgodogöra sig mera. Jag har därvid en annan uppfattning än den som kommer till uttryck i hr Bexelius' yttrande vid förra sammanträdet, att kravet på yrkesutbildning måste stå tillbaks när det gäl- ler att bedöma om eleverna kan skrivas ut. Vi måste fråga oss om våra elever är konkurrenskraftiga om arbetstillfällena i öppna marknaden, inte bara under högkonjunktur utan också i ett kärvare arbetsmarknadsläge. Tyvärr måste vi säga oss att deras konkurrensf