SOU 1965:47

Statens vägverk

Skrivelse till statsrådet Sammanfattning . 01. Utredningsuppdraget

02. Vägväsendet före förstatligandet .

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kom- munikationsdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisa- tion. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sak- kunniga direktören Erik Severin, tillika ordförande, direktören Lars Lo- krantz och numera generaldirektören Ingmar Wetterblad.

De sakkunniga antog namnet väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningen. För att såsom experter biträda utredningen har sedermera förordnats byrådirektören Björn Qvarnström (fr.o.m. den 1 augusti 1964) och tings- domaren Bertil Olsén (fr.o.m. den 1 april 1965).

Till sekreterare åt utredningen har förordnats civilingenjören Erik Sand— ler (fr.o.m. den 1 augusti 1963) och till biträdande sekreterare budget- sekreteraren Folke Görs (fr.o.m. den 1 september 1964).

Kungl. Maj:t har genom beslut den 19 december 1963 överlämnat väg— oeh vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse av den 6 juni 1958 med förslag till ny instruktion för väg- och vattenbyggnadsverket jämte tillhörande hand- lingar för att av utredningen tagas i övervägande vid uppdragets fullgö- rande. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 17 januari 1964 upp— dragit åt utredningen att vid behandlingen av väg- och vattenbyggnadssty- relsens försvarsbyrås ställning och organisation överväga de ändringar, som kan föranledas av riksdagens bifall till i 1964 års statsverksproposition (bil. 6, p. 97, sid. 175) lämnat förslag till vissa ändringar i militärassistent- organisationen vid centrala verk och myndigheter.

Utredningen har under sitt arbete avgivit följande utlåtanden till Kungl. Maj:t.

Den 27 september 1963 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställ- ning den 30 augusti 1963 rörande anslag till avlöningar och omkostnader m.m. för budgetåret 1964/65;

den 22 april 1964 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning den 31 januari 1964 angående bedrivande av försöksverksamhet för när- mare utformning av ny linjeorganisation vid vägunderhållet;

den 12 november 1964 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställ- ning den 31 augusti 1964 rörande anslag till avlöningar och omkostnader m.m. för budgetåret 1965/66;

den 13 januari 1965 över vattenvärdskommitténs betänkande Vattenvår— dens organisation m.m. (Stencil Jo 1964212) samt

den 31 maj 1965 över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande Arbetsmarknadspolitik ( SOU 1965:9 ).

Sedan utredningens arbete nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till organisation och arbetssätt m.m. för statens vägverk.

Stockholm den 17 juni 1965

Erik Severin

Lars Lokrantz Ingmar Wetterblad lErik Sandler

Sammanfattning

Den högsta ledningen inom VV-verket utövas av väg— och vattenbyggnadssty- relsen. I denna ingår för närvarande generaldirektören och cheferna för by- råerna i den centrala byråorganisatio- nen. Direkt under styrelsen sorterar, förutom den centrala byråorganisatio- nen, en regional organisation omfattan- de 24 vägförvaltningar, 23 länsingen- jörskontor samt 15 bilinspektionsdi- strikt. I byråorganisationen ingår nio byråer och två fristående avdelningar, nämligen vägbyrån, konstruktionsbyrån. byggnads- och underhållsbyrån, för- råds- och verkstadsbyrån, trafikbyrån, vatten- och avloppsbyrån, administra- tiva byrån, juridiska byrån och för- svarsbyrån samt rationaliseringsavdcl- ningen och avdelningen för sakkontroll. Organisationen redovisas schematiskt i figur 03:1 (sid. 24).

Formellt gäller ansvarsfördel- ningen, att generaldirektören såsom verkschef har det totala ansvaret med vägförvaltningarna som regionalt an- svariga inom respektive län. Till sitt förfogande för den centrala ledningen har verkschefen styrelsens byråer och avdelningar, vilka såsom expert- eller konsultorgan även biträder Vägförvalt- ningarna. Arbetsfördelningen mellan byråorganisationen och förvaltningarna innebär. att den förra samordnar den administrativa ledningen och svarar för central planläggning och kontroll samt att de senare är verkställande och re- gionalt planet-ande organ. Denna an-

den

svarsuppdelning mellan den centrala och den regionala organisationen har stöd i verkets tidigare tradition såsom kontrollerande och rådgivande myndig- het och i vägväsendets historiska ut- veckling med lokalt inflytande på pla- nering, utbyggnad och skötsel. I reali- teten har dock styrelsens byråer efter hand påtagit sig ett mera direkt ansvar för den regionala verksamheten, vilket torde ha framtvingats av de tekniskt och ekonomiskt alltmer komplicerade arbetsuppgifterna. behovet av riksom- fattande planläggning 1n. fl. faktorer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelseutred- ningen finner att de organisatoriska och administrativa svårigheterna i främsta rummet hänför sig till nämnda förhål- landen, till uppläggningen av utbygg- nadsplaneringen och ekonomifunktio- nen samt till personalläget inom verket. På grund härav anser utredningen att det förutom en översyn av organisa- tion och arbetssätt även är nödvändigt se. över verkets målsättning och före- tagspolitik. För utredningens del måste denna översyn dock begränsas till vissa grundläggande drag.

Vissa villkor för VV-verkets verksam- het återfinnes i väglagstiftningen. En- ligt dcnna uppdelas den allmänna väg- hållningen i två skilda verksamhetsin- riktningar. Den ena avser vägunderhåll och vägbyggandc, vilka uppgifter enligt den allmänt accepterade uppfattningen är av helt teknisk/ekonomisk natur och därför då det gäller allmänna vägar och

gator på landet eller i mindre städer åligger VV-verket. Den andra avser planläggningen av det allmänna vägnä- tcts utformning och utbyggnad. Denna innehåller sådana avvägningar mellan olika samhällsintressen, att den under Kungl. Maj:ts och Riksdagens ledning ombesörjes gemensamt av VV-verket och länsstyrelserna efter samråd med organ för de lokala vägintressena.

Till villkoren för VV-verkets verk- samhet hör den statliga trafikpolitiska målsättningen. Eftersom VV-verket är ansvarigt samhällsorgan för landsvägs- trafikens fasta anläggningar, motiverar denna målsättning ett starkt samhälls- och företagsekonomiskt engagemang från verkets sida.

Mot bakgrunden av redovisade för- hållanden och prognoser rörande tra- fiken och vägnätet samt beträffande omfattningen av byggnads- och under- hållsverksamheten bedömer utredning- en, att produktionen inom väg- och ga- tusektorn per år volymmässigt kommer att fördubblas fram till början av 1980- talet. På grund av den förväntade knap- pa tillgången på arbetskraft bör pro- duktionshöjningen förverkligas utan ök- ning av den inom nämnda sektor sys- selsatta arbetskraften. Det kommer där- för att ställas stora fordringar på ra- tionaliseringar och andra arbetskrafts- besparande åtgärder.

Med hänsyn till angivna villkor för verksamheten särskilt beträffande hu- vuduppgiften att svara för landsbygdens allmänna väghållning finner utredning- en att arbetet inom VV-verket framde- Ies måste givas en mera ekonomisk in- riktning än hittills. Då verket inte upp- bär intäkter i sin verksamhet bör den ekonomiska inriktningen i första hand syfta till en noggrann uppföljning av kostnadsförhållandena. Dessutom förut- sättes att det för uppskattning av in- täktsidan utarbetas sådana värderings-

metoder, att verkets bedömningar i mesta möjliga mån kan grundas på ett principiellt krav om samhällelig lön— samhet.

Den angivna inriktningen kan synas svår att kombinera med en ursprung— ligen för förvaltande uppgifter avvägd ämbetsverkstradition. Ett annat dilem- ma ligger i att lönsamheten inte är en- tydigt mätbar. Utredningen anser att det förra problemet kan bemästras in— om ramen för nuvarande företagsform genom organisatoriska och administra— tiva åtgärder, som syftar till att göra verket så företagsekonomiskt betonat eller företagsmässigt som möjligt, och det senare genom en värdering av pro- duktionen. I den ekonomiska inrikt- ningen ligger vidare att totalkostnader- na i princip skall vara avgörande för om projektering, konstruktion och byg- gande skall utföras i egen regi eller av utomstående. _

Utredningen konstaterar att i den företagspolitik som kräves för att full- följa den angivna målsättningen måste ingå skapandet av en självständig in- tern långtidsplanläggning och ett där— med koordinerat ekonomisystem. Lång- tidsplanläggningen och den översiktliga planeringen samt det nya ekonomisys— temet behandlas av utredningen i sär- skilda kapital.

Enligt utredningens mening avser den interna långtidsplanläggningen att inom ramen för den vägpolitik statsmakterna utformar tillgodose VV-verkets behov av hand]ingsprogram. Översiktlig plane- ring syftar däremot till en bedömning av behoven inom väg- och gatuväsendet med utgångspunkt från samhällsekono— miska och andra samhälleliga värde— ringar. Den bedömning av bland annat samhällets resurser, som därvid måste göras, medför att den översiktliga väg- och gatuplaneringen till stor del ligger utanför VV-verkct.

Verkets egen långtidsplanläggning bör enligt utredningen avse större områden än län. Utredningen föreslår därför en indelning av landet i sex planläggnings— områden. Resultatet av planläggningen inom varje sådant område bör redovisas i särskilda rullande produktionsprogram för respektive byggande, underhåll och andra verksamhetsgrenar.

Primärt bör det nya ekonomisystemet avse verkets egen väghållningsuppgift. men utredningen förutsätter att det även utbygges för övriga arbetsuppgif- ter biand annat bidragsgivningen till städer och samhällen, som är väghål- lare.

Utformningen av ekonomisystemet och uppbyggnaden av verkets nya or- ganisation bör ske med sikte på att er- hålla så klart avgränsade befogenhets- och ansvarsförhållanden som möjligt. Chefen för en organisationsenhet bör inför sin överordnade ha ett ansvar, som helt täcker enhetens verksamhets- område. Detta innebär, att chefen inom givna riktlinjer har ansvar inte bara för verksamheten såsom sådan utan även för ekonomi, personal, anläggningar. material, organisation m.m.

Utredningen föreslår. att inom verket skall bedrivas sakrevisionell verksam— het och kameral revision. Det nya eko- nomisystemet kommer vidare att inom sig rymma den särskilda kapitalfonds- redovisning, som för närvarande sker av verkets maskin- och förrådsrörelsc. Den särskilda förrådsfonden anses där- för kunna avvecklas.

Med hänsyn till länsstyrelsens cen- trala uppgift att främja länets utveck- ling fäster utredningen stort avseende vid den regionala anknytningen av väg- väsendets planläggning, vilken framdeles bör ske i samråd med läns- myndigheterna. Behovet av samordning i vägfrågor mellan städer och lands- bygd motiverar vidare att verket gives

även

ökade möjligheter deltaga i städernas och andra tätorters byggnads- och tra- fikpianering.

Underhållet av vägnätet är en viktig regional uppgift. För att lösa denna på ett rationellt sätt föreligger i och för sig inget behov av koordinering över länsgränserna. Problemet är i stället att skapa en ändamålsenlig indelning för det lokala underhållet inom länet. Ut- redningen anser därför, att länet även i fortsättningen bör vara det regionala området för underhållet.

Den målinriktade projekteringen av större vägföretag utföres för närvarande i viss utsträckning av tre fristående pla— neringsavdelningar. Utredningen före— slår att organisationen med sådana en- heter utbygges och förstärkes samt att de geografiska områdena för dessa, som i fortsättningen benämnes projek- teringsavdelningar, skall sammanfalla med planläggningsområdena.

Behovet av regional samverkan mel- VV—verket och länsmyndigheterna hänför sig främst till planläggnings- och projekteringsarbetet. Utredningen finner därför att ledningen av det egentliga vägbyggandet kan ligga hos tekniska enheter, som inte är bundna till visst län. Arbetsområdena för den- na organisation bör i stället samman- falla med planläggningsområdena.

Vid utformningen av sitt organisa- tionsförslag utgår utredningen från att verkets arbetsuppgifter begränsas till väg- och gatuområdet. Med hänsyn här- till föreslår utredningen, att den stat- liga organisationen inom väg— och gatu- väsendet benämnes Statens Vägverk. Detta föreslås stå under ledning av en kollegialt beslutande lekmannastyrelse, Kungl. Vägsfyrelsen, i vilken verkets generaldirektör bör ingå såsom ledamot och ordförande. Under styrelsen bör den direkta ledningen utövas av gene- raldirektören med biträde av cheferna lan

Drift och förvaltning — huvudavdel- ning för den allmänna väghållningen på landsbygden med underlydande regio- nal organisation bestående av 24 väg- distrikt (i huvudsak motsvarande nu- varande vägförvaltningar) och friståen- de proiekteringsavdelningar till ett an- tal, som anpassas efter behovet

Byggnadsprodnkfion _- huvudavdel- ning för större delen av vägverkets byggnadsverksamhet i egen regi och på entreprenad med underlydande regio- nal organisation bestående av sex bygg- nadsdislrikt

Tekniska huvudavdelningen —- hu- vudavdelning för vissa specialfrågor av teknisk/administrativ natur, vilka i princip åligger vägverket såsom ämbets- verk, samt samordnande enhet för ver- kets tekniska utvecklingsfrågor

Ekonomi _ huvudavdelning för eko- nomifunktionen och för samordning av inköps— och förrådsverksambeten —— samt

Administration _- huvudavdelning för företagsadministrativa frågor såsom personal, juridik, utbildning. organisa- tion och information.

Direkt under generaldirektören lyder även en revisionsseklion.

Förslaget till organisation för vägver- ket redovisas schematiskt i figur llzl (sid. 100). Därav framgår även utred- ningens förslag till indelning av huvud- avdelningarnas centrala organisation i sektioner och fristående avdelningar. Utredningen lämnar vidare i särskilda avsnitt förslag till organisation för väg— distrikten och synpunkter på administ- rationen för projekteringsavdelningar och byggnadsdistrikt.

Utredningens förslag innebär vad gäl— ler den regionala organisationen, att vägdistrikten vart och ett inom sitt län skall ha det regionala ansvaret för den allmänna väghållningen på landsbyg-

den och i städer, som inte är väghål— lare. Distrikten skall på det regionala planet företräda vägverket gentemot statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organisationer och in- tressenter. Vidare innebär utredningens förslag att projekteringsavdelningarna inom huvudavdelningen Drift och för- valtning på beställning skall utföra pro- jekteringsuppgifter och byggnadsdi- strikten inom Byggnadsproduktion, li- kaledes på beställning, verkställa bygg— nadsuppdrag »— i egen regi eller på entreprenad —— åt de vägdistrikt, som ingår i deras arbetsområden.

I och med införandet av en ansvarig lekmannastyrelse för vägverket och en mera aktiv informationstjänst bör en- ligt utredningens uppfattning de kon- takter, som för närvarande upprätthål- les inom ramen för den s. k. samarbets- delegationen för vägväsendet i fortsätt- ningen ske på ett informellt sätt. Ut- redningen föreslår därför att nämnda delegation avvecklas.

Den nya målsättningen samt utred- ningens förslag till organisation och ar- betssätt ställer delvis nya krav på per- sonalärendenas behandling. Utredning- en anser därför att verkets befogenhe- ter och ansvar inom personalområdet bör bringas i paritet med vad som gäl- ler för verket vid fullgörandet av dess huvudsakliga arbetsuppgifter. En dele- gering av omfattande beslutsbefogenhe- ter inom personalområdet till huvudav- delnings- och distriktschefer överens— stämmer med utredningens principiella uppfattning om delegering av befogen- heter och ansvar.

Beträffande utbildningsverksamheten finner utredningen att vägverket i egen regi skall svara för vidareutbildning och att denna verksamhet fortsättnings- vis torde bli av relativt betydande om- fattning. Utbildningen bör huvudsakli- gen inriktas på att meddela fackkun-

skaper i tekniska ämnen. Huvudansva- ret för verksutbildningens omfattning och inriktning bör i det nya vägverket hänföras till Administration.

Det bör i princip åligga varje orga- nisationsenhet inom vägverket att taga initiativ till insatser rörande rationali- sering och utveckling inom sitt verk- samhetsområde. Det systematiska ra- tionaliseringsarhetet inom verket bör emellertid såsom utredningen föreslår koncentreras till tre enheter, en inom var och en av Drift och förvaltning. Byggnadsproduktion och Administra- tion. Samordningen och planläggningen av allt tekniskt utvecklingsarbete inom verket och samrådet med de institutio- ner, som finnes för utvecklings- och forskningsuppdrag föreslås ske genom

Tekniska huvudavdelningen. Motsva- rande samordning, planläggning och övervakning på de administrativa och ekonomiska områdena bör ske inom Administration och Ekonomi.

Beträffande vägverkets deltagande i trafiksäkerhetsarbetet anser utredning- en, att detta bör bygga på att verkets ansvar härför begränsas till vägen som sådan.

Utredningen angiver i ett avslutande kapitel sina synpunkter på genomföran- det av den föreslagna omorganisationen och på de kompletterande utredningar, som erfordras i samband därmed. I en särskild bilaga lämnar utredningen sitt förslag till instruktion för statens väg- verk.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1963 anförde chefen för kom- munikationsdepartementet, statsrådet Gösta Skoglund, efter gemensam bered- ning med statsrådets övriga ledamöter följande.

I samband med vägväsendets först—atti— gande den 1 januari 1944 organiserades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i följande by- råer, nämligen en vägbyrå, en förrådsbyrå, en kanslibyrå, en kameralhyrå. en brobyrå. en hamnbyrå samt en järnvägs- och luft— fartsbyrå. Härjämte inrättades en friståen- de avdelning för militärärenden.

Vissa förändringar i organisationen har emellertid sedermera genomförts. Sålunda utbröts år 1945 luftfartsavdelningen ur järnvägs- och luftfartsbyrån och ombilda- des till luftfartsstyrelsen. För byråns kvar. varande arbetsuppgifter inrättades en sär- skild järnvägsavdelning. Samma år tillkom som ett provisorium en fristående avdel- ning för vattenförsörjning och avlopp. Ge- nom en är 1946 vidtagen omorganisation förändrades vägbyrån och hamnbyrån till s.k. utredningsbyråer. Samtidigt inrättades en tredje utredningshyrä genom ombild- ning av avdelningen för vattenförsörjning och avlopp till en vatten- och avloppsbyrå. Vidare tillskapades en konstruktionsbyrå samt en byggnads— och underhållsbyrå. Till konstruktionsbyrån överfördes större delen av arbetsuppgifterna inom brobyrån, vil- ken i samband härmed avvecklades. Dess- utom ombildades militäravdelningen till en försvarsbyrå. Den 1 juli 1947 ändrades förrådsbyråns benämning till förråds- och verkstadsbyrån. Fr.o.m. budgetåret 1952/53 genomfördes ytterligare organisatoriska förändringar, som i huvudsak innebar, att kansli- och kameralhyråerna ersattes med dels en administrativ byrå och dels en juridisk byrå. Samtidigt inrättades inom

01. Utredningsuppdraget

byggnads- och underhållsbyrån en avdel- ning för teknisk-ekonomisk gransknings- verksamhet, den s.k. sakkontrollen. Hamn- byrån med tillhörande distriktsorganisa— tion överfördes fr.o.m. år 1956 till det ny- bildade sjöfartsverket. Vid omorganisation av vägbyrån år 1958 delades denna byrå i en vägbyrå för planering och projektering av vägar samt en trafikbyrå för trafikfrå- gor. Nämnda år inrättades även en för hela väg- och vattenbyggn—adsverket gemensam rationaliseringsavdelning, vilken direkt un- derställdes verksledningen. I anslutning härtill erhöll även avdelningen för sak- kontroll en fristående ställning direkt un- der verksledningen. Den särskilda järn- vägsavdelningen drogs in fr.o.m. år 1959 och dess arbetsuppgifter överfördes till trafikbyrån.

Efter tidpunkten för vägväsendets för- statligande har förutsättningarna för väg- och v-attenbyggnadsverkets verksamhet i avsevärd grad ändrats. Bilismens och landsvägstrafikens expansion samt den all- männa tekniska och ekonomiska utveck- lingen har medfört, att arbetsuppgifterna vidgats och delvis erhållit en annan karak- tär än tidigare. Verkets uppgifter med planeringen och utbyggnaden av vägnätet på landsbygden samt medverkan vid ut- formningen av trafikledssystemen i stä- derna har successivt blivit mer krävande. Vid projekteringsarbetet har fotogrammet- riska metoder och automatisk databehand- ling i stor utsträckning ersatt äldre och mera tids- och arbetskrävande förfarings- sätt vid upprättande av arbetsplaner. ÄVEn inom det egentliga vägbyggandet har ut- vecklingen kännetecknats av en fortgående mekanisering och därmed minskad använd- ning av manuell arbetskraft. Byggnadsar- betena kan numera bedrivas snabbare och effektivare tack vare bl.a. förbättrade ar- bets- och byggnadsmetoder samt större och mera ändamålsenliga maskiner och red-

skap för bättrad teknik kan också vägunderhållet skötas mera rationellt än tidigare.

Under åren närmast efter förstatligandet av vägväsendet medförde bristen på arbets- kraft, material och i viss mån maskiner, att vägbyggnadsverksamheten inte kunde ökas i den takt, som ansågs önskvärd för att tillgodose tidigare eftersatta och för framtiden förutsedda utbyggnadsbehov. Fr.o.m. år 1952 har emellertid avsevärt ökade resurser ställts till vägväsendets förfogande. Året dessförinnan omfattade byggnadsverksamheten i fråga om allmän- na vägar på landsbygden arbeten för sam- manlagt ca 135 mkr. För år 1964 har för ordinarie vägarbeten anvisats anslag å 500 mkr. Kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna uppgick till ca 180 mkr budgetåret 1951/52 medan anslaget till samma ändamål för budgetåret 1963/64 upptagits till 440 mkr.

Statsbidragen till byggande av vägar och gator i städer och samhällen, som är väg- hållare, bar relativt sett ökats snabbare än investeringarna på landsbygden. År 1951 utgick sålunda ca 18 mkr i statsbidrag, medan bidragsramen för år 1964 beräknats till 215 mkr. Statsbidragen till det kom- munala vägunderhållet har under samma tid mer än fyrdubblats och uppskattas för år 1964 till ca 70 mkr. Även bidragen till det enskilda vägnätet har ökat starkt under motsvarande period eller från 12 mkr år 1951 till beräknade 45 mkr för nästa bud— getår.

Vidare ställes betydande belopp årligen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens för— fogande för förråds- och verkstadsrörelsen och för bidragsverksambeten inom det vatten- och avloppstekniska området. Så- lunda upphandlas årligen fordon och ma- skiner för drygt 30 mkr samt andra förnö- denheter till en kostnad av ca 100 mkr. Bidragsvolymen i fråga om vatten- och av- loppsanläggningar har successivt stigit och beräknas för nästa budgetår till ca 70 mkr.

Verkets totala medelsomslutning, som år 1951 uppgick till ca 1/2 miljard kronor, beräknas för nästa budgetår bli av stor. leksordningen 11/2 miljard kronor.

Den stegrade verksamheten under det senaste decenniet har trots betydande ra- tionaliseringsåtgärder icke kunnat bemäst- ras utan en betydande utökning av styrel- sens personal. i början av 1950-talet upp- gick denna till ca 410 personer. Motsvaran- de antal var hösten 1962 ca 600. Särskilt

under de senaste åren har personalökning- en varit kraftig. Ökningen hänför sig i stor utsträckning till personal med teknisk ut— bildning.

Viig. och vattenbygglladsstyrelsen har under senare år bedrivit en omfattande utredningsverksamhet rörande organisato- riska frågor inom verket. Utredningar om personalpolitiken och vägförvaltningarnas organisation har nyligen avslutats. För närvarande pågår utredningar rörande bl.a. ekonomi- och personalfunktionerna inom verket samt vägmästareområdenas utform— ning och organisation. Vidare har styrelsen i sin framställning om anslag till avlö- ningar och omkostnader m.m. för budget- året 1963/64 framlagt förslag till omorga- nisation av vissa delar av byggnads. och underhållsbyrån, av hela förråds- och verk- stadsbyrån samt av trafikbyråns avdelning för bilinspcktionen. En plan har också skisserats för de närmaste årens äskanden rörande distriktsingenjörsorganisationen i avvaktan på genomförandet av den organi. sation på vattenvärdsområdet, som bl.a. vattenvardskommittén kan komma att före. slit. Utredningarna har utförts delvis av verket självt och delvis av utomstående konsulter. ! årets statsverkspro-position anförde jag bl.a., att de utredningar som framlagts av styrelsen och som legat till grund för styrelsens äskanden för nästa budgetår syntes tyda på växande organisatoriska svårigheter och aktualiserade organisa- tionsfrågor av större räckvidd. Jag uttala— de i sammanhanget, att jag senare hade för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att till. kalla särskilda sakkunniga för att överse huvudorganisationen. Jag anhåller att nu få taga upp till närmare behandling de spörsmål, som en sådan utredning bör om— fatta.

Väg- och vattenbyggnadsverkets uppgif- ter omfattar —— förutom projektering, byg- gande och underhåll av vägar och broar _— trafiksäkerhetsfrågor inom såväl det for- donstekniska som det trafiktekniska om- rådet, frågor rörande vatten- och avlopps- verksamheten samt förråds- och verkstads- rörelse. Verksamheten omspänner sålunda vitt skilda områden och avser arbetsupp— gifter av synnerligen varierande art. Un- der verksledningen, generaldirektören och överdirektören, sorterar styrelsens nio by— råer jämte rationaliserings- och sakkon- trollavdelningarna, 24 vägförvaltningar, 23 distriktsingenjörskontor för vatten— och

avloppsverksamheten samt 15 distrikt för statens bilinspektion.

Som framgår av den förut lämnade re- dogörelsen har redan utförts eller pågår f.n. inom viig- och vattenbyggnadsverket ett relativt stort antal separata organisa- tionsutredningar, vilka var för sig avser centrala delar av verkets administration. Totalt omfattar dessa s'a'rutredningar mer- parten av den centrala administrationen. Vid deSsa utredningar har styrelsen utgått från att nuvarande indelning i byråer och motsvarande enheter skall vara oförändrad och att den mellan dem nu tillämpade för- delningen av arbetsuppgifterna också i stort sett skall bibehållas. Med tanke på den dynamiska utveckling och den struk- turella förändring, som hittills skett och som sannolikt kommer att fortsätta i acce- lererande takt inom de flesta sektorerna av väg- och vattenbyggnadsverkets verksam- hetsomräde, vill jag emellertid framhålla, att en metod för organisationsöversyn. som avser en serie partiella reformer på basis av i allt väsentligt nuvarande gräns- linjer mellan de olika enheterna och även i övrigt på rätt statiska förutsättningar, kan medföra en låsning av administratio— nen, vilken även på relativt kort sikt är klart olämplig och därför kan orsaka be- tydande olägenheter. Jag vill vidare erinra om att de tekniska framstegen och utveck- lingen av nya metoder när det gäller pla- nering, projektering och byggande i regel också innefattar en tendens till alltmer ökad specialisering och fackinriktning. Detta leder till en successiv uppsplilttring av organisationen i olika specialistbetona- de arbetsenheter samtidigt som erforderlig koordinering av såväl central som regional verksamhet kan komma att försvåras. Siir- skilda åtgärder för samordning av de skil- da enheternas verksamhet kan bli nödvän— diga. Med hänsyn till vad jag här anfört anser jag, att en samlad översyn av väg- och vattenhyggnadsstyrelsens organisation är erforderlig, och jag föreslår därför, att en sådan kommer till stånd.

Vid denna översyn bör en utgångspunkt vara, att väg— och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde inom den offentliga sektorn skall vara i huvudsak oförändrat.

Ett viktigt led i utredningsarbetet blir att fastslå en klar målsättning för de administrativa. tekniska och ekonomiska funktionerna inom den centrala förvalt- ningen eftersom detta är grundläggande för utformningen i stort av huvudorgani-

sationen. Med utgångspunkt härifrån bör i första hand verksledningens och de olika organisatoriska huvudenheternas arbets- uppgifter klarläggas och avgränsas samt riktlinjer för arbets- och ansvarsfördel- ningen fastslås. Formerna för föredrag- ning, ordergivning och information mellan verksledningen och de regionala cheferna bör i samband härmed närmare övervägas. Likaså bör möjligheterna att ytterligare decentralisera arbetsuppgifter till vägför- valtningarna undersökas, varvid de sak- kunniga bör utgå från att den nuvaran- de regionala vägförvaltningsorganisationen tills vidare hibehålles oförändrad. Även om tyngdpunkten i utredningsarbetet kommer att avse de organisatoriska problem, som har direkt anknytning till styrelsen, hör utredningen givetvis till behandling uppta och föreslå även sådana jämkningar i väg- t'örvaltningarnas interna organisation, som har direkt samband med utredningens för— slag rörande styrelsen.

Genom inrättandet av den för hela ver- ket gemensamma rationaliseringsavdel- ningen avsågs att skapa större möjligheter att på olika sätt göra verksamheten mera effektiv och ekonomisk. Avdelningen fun- gerar som både service- och utredningsor- gan. Till avdelningen är knuten en regional organisation. För utredningar har i flera fall även anlitats utomstående konsulter. Vid översynen bör utredningen undersöka, huruvida den nuvarande organisationen för rationaliseringsverksamheten är lämpligt avvägd.

Nära samband med rationaliseringsverk- samheten har sakkontrollen. Sakkontroll- avdelningens uppgift är att utföra bl.a. teknisk-ekonomisk (lrift- och resultatkon- troll. På grund av väg- och vattenbygg- nadsverkets omfattande verksamhet och de betydande anslagsbelopp verket förvaltar har avdelningen en viktig uppgift att fylla. En ändamålsenligt upplagd kontrollverk- samhet är ett utomordentligt betydelsefullt instrument för bevakning av kostnadsut- vecklingen och verksamhetens rationella uppläggning i synnerhet i fråga om bygg— nads- och underhållsarbeten i egen regi och på entreprenad, Med hänsyn härtill synes det angeläget, att vid organisationsöversy- nen sakkontrollavdelningens ställning och arbetsuppgifter särskilt beaktas.

lnom byggnads- och underhållsbyrån torde de viktigaste uppgifterna i stor ut- sträckning avse utfärdandet av allmänna riktlinjer i form av normer och anvisning—

ar för byggnads. och underhållsarbetet. Vid översynen torde övervägas, huruvida denna sida av verksamheten hör intensi- fieras. I samband härmed bör bl.a. under- sökas möjligheten att decentralisera hand— läggningen av andra ärenden inom bygg— nads— och underhållsverksamheten. Beträf- fande forsknings— och undersökningsverk- samheten på vägområdet bör utredningen överväga i vilken utsträckning denna verk— samhet lämpligen skall bedrivas inom by— rån eller uppdragas åt statens väginstitut. I fråga om den geotekniska avdelningen bör på motsvarande sätt undersökas lämp- ligheten att överföra vissa utredningsupp- gifter till statens geotekniska institut. Inom byggnads— och underhållsbyrån finnes sedan några år tillbaka en avdelning för utbildning av främst den personal som är sysselsatt inom vägförvaltningarnas byggnads- och underhållsavdelningar. Sty- relsens utbildningsverksamhet har emel— lertid succeSSivt utvidgats till att avse även annan personal och är f.n. av avsevärd omfattning. En stor del av denna verksam— het omhänderhas av administrativa byrån. Även flertalet övriga byråer bedriver ut- bildning av personal inom dels respektive byrå, dels de regionala enheterna. Det sy- nes angeläget att klarlägga i vilken omfatt- ning verket bör bedriva utbildning i egen regi. Vidare bör målsättningen för denna del av verksamheten närmare preciseras. För att åstadkomma en central planering och prioritering av utbildningsbehoven bör de sakkunniga överväga om icke utbild- ningsfrågorna, som kan beräknas få en alltmer ökad betydelse, bör sammanföras till en särskild enhet inom styrelsen. Inom väg— och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå handlägges ärenden rörande trafik- och fordonstekniska säkerhetsfrå— gor. Dessutom har byrån det närmaste överinseendet över verksamheten inom sta- tens bilinspektion. Genom statsmakternas beslut angående införande av säkerhets- inspektion av motorfordon m.m. (prop. 1963: 91, SU 83, L'U 22, Rskr 184 och 198) kommer statens bilinspektions och därmed även trafikbyråns arbetsuppgifter att i av- sevärd mån ändras. Jag vill även erinra om att jag i direktiven till den pågående bilförarutredningen bl. a. anfört, att denna utredning bör undersöka och överväga vil. ka konkreta fördelar som kan vinnas, därest de uppgifter som nu åvilar sta. tens bilinspektion respektive statens bil. trafiknämnd sammanföres till en själv. ständig myndighet, som skulle få karak-

tä-ren av en speciell trafikmyndighet. Vid översynen, av väg- och vattenbyggnads- styrelsen bör nu angivna omständigheter beaktas.

I fråga om vatten- och avloppsorgani- sationen bör utredningen samråda med vattenvärdskommittén, som har att fram- lägga förslag om hur vattenvärden i stora drag bör organiseras.

I juni 1958 anmälde väg- och vatten- byggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t, att styrelsen inrättat en samarbetsdelegation för vägväsendet, i vilken ingick represen- tanter för byggnadsstyrelsen, skogsbruket, jordbruket, det övriga näringslivet, Svens— ka vägföreningen samt Svenska stadsför- bundet. Sedermera har även Länsvägnämn- dernas förbund blivit representerat i dele- gationen. Avsikten med delegationen var att i anslutning till arbetet med att följa upp och genomföra 1957 års vägplan ha tillgång till ett kontaktorgan mellan sty- relsen och de myndigheter och organisatio- ner, som har intresse av och är beroende av vägarna och vägtransporterna, I 1959 års statsverksproposition anförde jag bl.a.. att en tids erfarenhet av delegationens ar- bete samt övervägandena inom 1953 års trafikutredning borde avvaktas, innan de— finitiv ställning toges till delegationens uppgifter och sammansättning. Någon sär- skild instruktion för delegationen finnes icke. Den sammankallas av väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen, när styrelsen anser detta lämpligt. Antalet sammanträden per år brukar uppgå till två a tre. De sakkun- niga bör mot bakgrunden av sina förslag i övrigt pröva, huruvida en dylik delegation bör inrättas som permanent organ. De når- mare uppgifterna och arbetsformerna för delegationen liksom dess lämpliga sam- mansättning bör därvid även angivas.

Utredningen bör vid utarbetandet av sina förslag särskilt beakta möjligheten till arbetskraftsbesparande åtgärder. I sam- manhanget bör även undersökas i vad mån arbetsuppgifter kan överföras från tjänste- män med teknisk utbildning till annan personal.

Med det anförda har jag berört vissa huvudproblem, som bör närmare övervägas av utredningen. Denna bör emellertid vara oförhindrad att taga upp jämväl andra spörsmål, som sammanhänger med styrel- sens organisation.

Utredningen bör närmare ange de eko- nomiska konsekvenserna av olika förslag. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

02. Vägväsendet före förstatligandet

De stora förändringarna på vägväsen- dets område har skett sedan början av 1900-talet. Fram till slutet av förra sek- let ålåg väghållningen på landet ägare och brukare av jord. Skyldigheten att hålla s. k. allmänna vägar fördelades hä- radsvis mellan bönderna efter byamål eller mantal och skötseln övervakades av häradsrätterna. För städerna gällde att tomtägare skulle hålla gata utanför sin tomt och i proportion till tomttalet deltaga i väghållningen av för staden gemensamma vägar. Bestämmelserna i 1734 års lag var normgivande för väg- och gatuhållningen under större delen av 1800-talet.

Redan i slutet av 1700—talet började det framställas krav om att jordbrukets väghållningsbörda borde lindras. Sta- ten lämnade för den skull årligen med början år 1841 smärre bidrag till ny- och omläggningar av vägar. Först ge- nom 1891 års lag om väghållningsbe- sväret på landet blev det fråga om en mera allmän utjämning av kostnaderna för de vägar på landsbygden, som an- sågs nödvändiga för den allmänna sam- färdseln. Enligt 1891 års lag skulle väg- hållningen åligga särskilda kommunala samfälligheter — väghållningsdistrikt — i allmänhet omfattande ett härad. Väg- hållningsbördan låg dock fortfarande främst på jordägarna, som hade att ef- ter s.k. vägdelning utföra underhållet genom naturaprestationer. Andra skatt— skyldiga skulle bidraga genom en sär- skild vägskatt till distriktets vägkassa. Därtill kom statsbidrag med en tionde-

del av kostnaderna för naturaunderhål- let.

Under 1900-talet har statsmakterna i allt högre grad ägnat uppmärksamhet åt vägfrågor och vägbeskattning. Ge- nom den år 1922 införda automobilskat- ten erhölls möjligheter att öka bidra- gen till väghållningen, vilken på grund av vägtrafikens tillväxt blev alltmer kostnadskrävande.

Ett nytt skede för vägväsendet in- leddes genom 1934 års lagar om all- männa vägar och om vägdistrikt. En- ligt dessa skulle ansvaret för de allmän- na vägarna på landet åligga vederbö- rande vägdistrikt och inom stads om- råde staden under överinseende av länsstyrelserna samt väg— och vatten- byggnadsstyrelsen. Landet indelades i 170 vägdistrikt i genomsnitt omfattande 50 mil landsbygdsvägar. Beslutanderät- ten inom vägdistrikten utövades av väg- stämman med vägstyrelsen såsom verk- ställande organ. Kostnaderna bestreds med statsmedel och genom uttaxering av kommunal vägskatt.

Länsstyrelserna fick enligt den nya väglagen viktiga uppgifter inom den allmänna väghållningen. Det ankom ex- empelvis på dem att pröva frågor om byggande av väg, om förändring av en- skild väg till allmän väg och om in- dragning av väg samt att utöva tillsyn över den allmänna väghållningen och fördela statsbidragen till vägbyggande på landsbygden i enlighet med av läns— styrelsen upprättad flerårsplan för all- männa vägar. '

En central statsmyndighet för väg- och vattenbyggnadsfrågor tillkom år 1841 under namnet Styrelsen för all- männa väg- och vattenbyggnader. År 1883 erhöll denna den nuvarande be- nämningen Kungl. Väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen. Styrelsens arbetsuppgif- ter har efter hand utökats med fler- talet av de tekniska verksamhetsgrenar, som brukar hänföras till väg— och vat- tenbyggnadsområdet.

År 1934 erhöll väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen en ny organisation. Av- sikten var att styrelsen genom denna skulle få ökade möjligheter att såsom central vägmyndighet verka för enhet— lighet i planläggning, byggande och un- derhåll utan rubbning av de lokala och regionala organens inflytande.

Frågan om förstatligande av vägvä- sendet behandlades av ett flertal statliga utredningar, såsom 1916 års vägkommis— sion samt 1920 och 1929 års vägsak- kunniga. Såväl kommissionen som de sakkunniga anförde att de allmänna vägarna i allt högre grad blev ett ge- mensamt samhällsintresse men att över- vägande skäl ändock talade mot ett för- statligande. De tre utredningarna bc- handlade vidare distriktsindelningen för vägväsendet. 1920 års vägsakkunni- ga förordade exempelvis att landstings- området skulle bilda den ekonomiska och verkställande enheten för väghåll- ningen. Resultatet av de olika förslagen blev att antalet vägdistrikt år 1934 mins- kades från tidigare 380 till 170 och att det statliga vägväsendet fick en regio- nal organisation inom varje län.

År 1941 framlade 1938 års vägsakkun- niga förslag om förstatligande av väg- väsendet. Detta rönte starkt motstånd från övervägande delen av remissinstan- serna. Vägfrågorna ansågs sålunda av många kunna lösas inom den befintliga organisationens ram. Å andra sidan häv- dades att om vägväsendet bibehölls som

en kommunal angelägenhet det inte längre skulle vara möjligt att åstadkom- ma en fullt rättvis fördelning av kost- naderna för de allmänna vägarna och övriga med dem jämställda trafikleder. En helt statlig vägorganisation skulle vidare möjliggöra en rationalisering av väghållningen och medföra stora förde- lar under lågkonjunkturer, eftersom en sådan organisation borde ha större möj- ligheter att smidigt anpassa sig efter verksamhetens omfattning.

I fråga om den regionala organisa— tionen ansåg 1938 års vägsakkunniga att distrikten i princip inte behövde sammanfalla med länen. Länsstyrelser- nas övervakning av att de lokala vägbe- hoven tillgodosågs skulle emellertid un- derlättas om distriktsgränserna anslöt sig i möjligaste mån till länsgränserna. De sakkunniga redovisade två alterna- tiv till regional indelning. Enligt det första skulle landet indelas i tolv till arbetsmängden ungefär lika stora di- strikt och enligt det andra skulle di— strikten sammanfalla med länen — utom beträffande Gotlands och Blekinge län, som i stället borde sammanföras med Stockholms respektive Kronobergs län. I 1942 års proposition nr 122 angående förstatligande av den allmänna väghåll- ningen på landet förordade departe- mentschefen under hänvisning till läns- styrelsernas inflytande på främst plan- läggningen av vägbyggnadsverksamhe- ten att indelningen skulle anslutas till länen med en vägförvaltning inom varje län som regionalt organ för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Förstatligandet, som genomfördes från och med den 1 januari 1944, inne- bar att väghållningen på landsbygden blev en statlig uppgift, som skulle om- händerhas av väg- och vattenbyggnads- styrelsen och de under styrelsen lydan- de vägförvaltningarna.

03. Den statliga vägorganisationen

I detta kapitel redogöres för den nuva- rande statliga vägorganisationen -— ar- betsuppgifter, organisation, resurser m.m. De formella reglerna och för- ändringarna sedan förstatligandet den 1 januari 1944 omnämnes därvid mera i förbigående. I stället har eftersträvats att beskriva den faktiska innebörden av nuvarande organisation, gällande ad- ministrativa regler och rådande praxis vid tillämpningen av lagar, förordning- ar, instruktioner m.m. En sådan upp- läggning torde vara mera givande in— för översynen av organisation och ar- betssätt än en direkt kartläggning av vad som formellt gäller. Framställning- en begränsas vidare till att i första hand avse väg— och gatusektorn.

03.01. Väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter

Instruktion

Väg- och vattenbyggnadsverkets arbets- uppgifter och kompetensområde regle- ras genom Kungl. Maj:ts instruktion den 30 augusti 1943 för väg— och vat- ten-byggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar (nr 681), där det bland annat heter, att styrelsen och de lokala förvaltningarna samt övriga underly- dande organ har att handlägga ären- den angående det allmänna vägväsen- det, städernas gatuväsende och de en- skilda vägarna, vägtrafiken och bilbe- siktningsväwsendet, hamnar, kanaler och farleder, vatten— och avloppslednings-

anläggningar, enskilda järnvägar och spårvägar avsedda för allmän trafik samt civil luftfart m.m.

Sedan år 1943 har VV-verkets arbets- uppgifter ändrats i några viktiga avse- enden utan att detta formellt kommit till uttryck i ovannämnda instruktion. Sålunda minskade arbetsområdet i sam— band med tillkomsten av luftfartsstyrel- sen år 1945 och genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter till den år 1955 nyinrättade sjöfartsstyrelsen. Verkets uppgifter omfattar därför numera det allmänna väg- och gatuväsendet, bilbe- siktningsväsendet, ärenden angående vatten- och avloppsanläggningar samt viss kontroll över enskilda järnvägar och spårvägar. I uppgifterna rörande väg- och gatufrågorna samt bilbesikt- ningsväsendet ingår att verka för störs- ta möjliga trafiksäkerhet.

Ytterligare begränsningar av VV-ver- kets arbetsområde synes bli aktuella under de närmaste åren. Sålunda har den nyligen avslutade bilförarutred- ningen föreslagit en fristående trafik- myndighet för bland annat de arbets- uppgifter, som utföres 'inom statens bil- inspektion (SOU 1965:43). Den 1 janu- ari 1965 reducerades för övrigt bilin- spektionens arbetsområde genom till- komsten av Aktiebolaget Svensk Bilprov— ning. Inom vatten- och avloppsområdet har vidare Kungl. Maj :t i prop. 1965:97 föreslagit vissa riktlinjer för vatten- och luftvårdens organisation, vilka innebär att VV-verkets vatten- och avloppsbyrå

jämte statens vatteninspektion och sta- tens luftvårdsnämnd från och med den 1 juli 1967 skall sammanföras med sta- tens naturvårdsnämnd till ett centralt organ för hela naturvårdsområdet. I propositionen föreslås även, att länsin- genjörskontoren vid samma tidpunkt skall inordnas i länsstyrelserna. Riks- dagen har under våren 1965 godkänt de i propositionen angivna riktlinjerna (JoU 16, rskr 255).

Lagstiftning Handläggningen av VV-verkets huvud- uppgift —— väg— och gatuärendena -— regleras enligt en serie författningar, som huvudsakligen tillkom i samband med förstatligandet. De viktigaste av dessa är lagen den 30 juni 1943 om all- männa vägar (Väglagen), stadgan den 30 juni 1943 angående behandlingen av vissa vägfrågor (Vägstadgan), lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder, förordningen den 27 maj 1960 om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stads- liknande samhällen samt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Den allmänna väghållningen innefat- tar enligt lagstiftningen två huvudupp- gifter, nämligen dels ombesörjande av underhåll och byggande, dels planlägg- ning av väg- och gatunätets utformning. Den förra uppgiften, som är av rent teknisk-ekonomisk karaktär, handhas direkt av VV-verket, då det gäller all— männa vägar på landsbygden och i mindre städer eller vissa viktiga ge- nomfartsleder i de större städerna. I de städer eller samhällen, som är så stora och har sådana tekniska resurser, att de kan vara egna väghållare, svarar de kommunala tekniska organen för mot- svarande uppgifter. Planläggningen om- besörjes av VV-verket, länsstyrelserna, städerna och de särskilda organen för de regionala och lokala vägintressena

_länsvägnämnder och vägnämnder— med hänsynstagande till näringspo- litiska, sociala, ekonomiska, tekniska m.fl. allmänna faktorer.

I fråga om planläggningen av lands— bygdens vägnät förekommer enligt lag- stiftningen tre olika huvudmoment, dels förberedande utredning om behovet av föreslagen väg, dels upptagande av väg- företaget i flerårsplan i den ordning som betingas av dess angelägenhets— grad och dels upprättande och faststäl- lelse av arbetsplan. Begreppet arbets- plan avser i detta fall inte enbart en tidsplan för utförandet av ett visst väg— företag utan ett komplett förslag till tek- nisk utformning. Fastställelse av arbets- plan medför enligt lagstiftningen i prin- cip nyttjanderätt —- s.k. vågrätt — till erforderlig mark.

Vissa av väglagens och vägstadgans övriga bestämmelser om de tre momen- ten samt nuvarande praxis vid utföran- det och handläggningen kommer att närmare behandlas och beskrivas i av- snittet om samverkan med olika myn- digheter och under rubriken projekte- ring i kapitel 04, vari närmare redogö- res för VV-verkets arbetssätt med av- seende på några viktiga funktioner. I det förstnämnda avsnittet angives bland annat en del av de bestämmelser, som gäller för samverkan mellan VV-verkets regionala organ — vägförvaltningarna — och länsstyrelserna.

Planläggningen av de större städer- nas och samhällenas väg— och gatubygg- nadsverksamhet sker också i tre hu- vudmoment och utföres i första hand direkt genom städernas egna organ. An- gelägenhetsprövningen sker i detta fall i samband med utarbetandet av en för- delningsplan för tilldelningen av stats- bidrag, vilken upprättas och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av uppgifter från städer, läns- styrelser och berörda vägförvaltningar.

Denna verksamhetsgren behandlas ock- så närmare i nästa kapitel i ett särskilt avsnitt om väg- och gatufrågor i städer, som är väghållare.

Överinseendet över den allmänna väg- och gatuhållningen tillkommer Kungl. Maj:t såsom högsta administra- tiva myndighet. Riksdagen utövar in- flytande på väg- och galuväsendets ut— veckling genom att bestämma storleken av statens anslag till olika vägändamål.

Landsbygdens allmänna vägar inde- las i tre kategorier _— riksvägar, läns- vägar och ödebygdsvägar. Denna upp- delning är i första hand anslagstekniskt motiverad. Av samma skäl behandlas s.k. storbroar i såväl flerårsplane- som anslagsavseende såsom en särskild ka- tegori.

Verksamhetens funktioner

För att underlätta den fortsatta fram- ställningen i de beskrivande kapitlen samt övervägandena och förslagen om framtida organisation och administra- tion i betänkandets senare del har det visat sig vara lämpligt att schematiskt dela upp VV-verkets verksamhet —- i första hand väghållningen på landsbyg- den — i ett antal funktioner.

Två väsentliga funktioner är finan- siering och ekonomi, vilka i fortsätt- ningen sammanfattas under den gemen- samma beteckningen ekonomifunktio- nen. Planläggningen av utbyggnads- verksamheten sker i första hand genom den översiktliga planeringen. Enligt ut- redningen-s uppfattning skall denna syfta till bedömning med utgångspunkt från samhällsekonomiska och andra samhälleliga värderingar. Den har där- för ett påtagligt samband med finan- sieringen av vägväsendet. Den tekniska och ekonomiska planläggningen enl—igt lagstiftningens mening sker inom funk- tionen projektering. I' denna ingår allt

utrednings- och planeringsarbete, som erfordras för att fatta beslut om ny- eller ombyggnad av visst väg— eller ga- tuprojekt. Detta beslut träffas på grund- val av den under projekteringen utar- betade arbetsplanen. Funktionen kon- struktion —— av broar, vägar m.m. —— kan ur många synpunkter anses såsom en del av projekteringsfunktionen. Med hänsyn till det faktiska arbetssättet in- om vägväsendet och till funktionens speciellt tekniska karaktär anses det dock lämpligt att uppfatta konstruktion som en självständig funktion. Huvud- funktionen inom verkets produktion är byggande. Jämsides med de nämnda funktionerna av produktionskaraklär finnes inom VV-verket ett antal funk- tioner, som kan sammanfattas såsom förvaltande. I den gruppen är driften eller underhållet av det allmänna väg- och gatunätet den viktigaste. Denna funktiOn indelas av olika skäl numera i tre undergrupper, servicearbeten, egentligt underhåll och förstärkt under- håll. Andra sådana funktioner är fas- tighets-, förråds- och maskinförvali- ning m.fl. Slutligen finnes en del före- tagsadministrativa funktioner. Såsom sådana räknas personal- och utbild- ningsfrågor, revision, juridiska frågor, information samt marklösen- och för- svarsfrdgor m.m.

Ovanstående uppdelning har skett enbart med utgångspunkt från VV—ver- kets huvuduppgift — väghållningen på landsbygden. Verkets övriga arbetsupp— gifter kan uppfattas såsom sammansat- ta funktioner för väg- och galufrågor i städer, som är väghållare, enskilda vä- gar, bilinspekiion samt vatten— och av- Ioppsanläggningar.

I alla de uppräknade funktionerna utom i den sistnämnda ingår trafiksä- kerhetsfrågorna såsom en integrerad del, vil-ken i vissa fall kan uppfattas som en självständig funktion.

03.02. Nuvarande organisation och arbetsfördelning

Organisation De inledningsvis i föregående avsnitt omnämnda förändringarna i fråga om arbetsuppgifter har åtföljts av vissa or- ganisatoriska justeringar. I princip gäl- ler dock fortfarande den organisation, som VV-verket fick i samband med för- statligandet av vägväsendet och som för den centrala byråorganisationens del fastställd-es att gälla från och med år 1946.

Den högsta ledningen över VV-verket utövas av väg— och vattenbyggnadssty— relsen. I denna ingår generaldirektören såsom ordförande, överdirektören och cheferna för byråerna i den centrala byråorganisationen. Liksom inom and- ra statliga verk med denna styrelse- form fattas styrelsens beslut av gene- raldirektören. Det åligger dock leda- mot, som har avvikande mening, att anmäla denna till protokollet.

Direkt under styrelsen sorterar för- utom den nämnda centrala byråorgani- sationen, som sammanfattande benäm- nes Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, en regional organisation omfattande vägförvaltningar och länwsingenjörsor- ganisation. Dessutom finnes en regio- nal organisation inom statens bilin- spektion för vilken väg- och vatten- byggnadsstyrelsen är chefsmyndighet.

Alltsedan vägväsendets förstatligande gäller formellt den ansvarsfördelning- en, att generaldirektören såsom verks- chef har det totala ansvaret med väg- förvaltningarna som regionalt ansvari- ga inom respektive län. Till sitt förfo- gande för den centrala ledningen har verkschefen styrelsens byråer och av- delningar, vilka också såsom expert- el- ler konsultorgan skall biträda vägför- valtningarna. Arbetsfördelningen mel- lan styrelsens byråorganisation och för-

valtningarna innebär, att den förra samordnar den administrativa ledning- en och svarar för central planläggning och kontroll samt att de senare är verk- ställande och regionalt planerande or- gan. Denna uppdelning mellan den cen- trala organisationen och de regionala enheterna har stöd i verkets tidigare tradition såsom kontrollerande och råd- givande myndighet och i vägväsendets historiska utveckling med lokalt infly- tande på planering, utbyggnad och sköt- sel.

Även om organisationen i princip fortfarande är densamma som år 1946, måste dock konstateras, att styrelsens byråer numera i realiteten har ett mera direkt ansvar för den regionala verk- samheten. Dessa förändringar torde ha framtvingats av de tekniskt och eko- nomiskt alltmer komplicerade arbets- uppgifterna, behovet av riksomfattande planläggning m.fl. yttre faktorer. De i direktiven för denna utredning fram— förda allmänna synpunkterna på orga- nisatoriska och administrativa problem kan sammanhänga med bland annat dessa förhållanden.

Väg- och vatten-byggnadsverkets nu- varande organisation redovisas i figur 03:1. Som framgår av denna består ver- kets centrala byråorganisation av nio byråer och två fristående avdelningar samt den regionala organisationen av 24 vägförvaltningar — en för varje län —— 23 länsingenjörskontor för vatten- och avloppsfrågor —- ett i varje län utom i Gotlands län — och 15 bilinspektionsdi- strikt. Vidare finnes regionalt tre pla- neringsavdelningar underordnade sty- relsens vägbyrå. Länsingenjörskontoren och bilinspektionsdistrikten har på sätt och vis samma ställning, eftersom de i praktiken sorterar under vatten- och avloppsbyrån respektive trafikbyrån.

Styrelsens nio byråer är vägbyrån, konstruktionsbyrån, byggnads- och un-

GENEKAL DIREKTOR

ÖVER DIREKTOK

I l l I L 1

KONSTRUKTIONS- BYRÅN ma tjänstemän

BYGGNADS- OCH Ramms- OCH TRAFIKBYRÅN VATTEN- OCH UNDERHÅLLSBYRÅN VERKSTADSBYRÅN AVLOPPSBYRÅN 69 'It-"slemn 105 ||änstemn1 27 qansucman

ADMINISTRATtVA Jummsm BYRÅN arrow 106 t|dnslcmdn

40 tinnxtcmän 14 ttänstemun

FORSVARS- BYRÅN

RATIONALISERINGS-

10 tlönilcmön AVD. 17 tlm

Enlreprenad- c. pro avd. 12

Trahksnkerhcls— 4 |

Maskin-

Byggnads- avd. 15 tim

OmI

Konstruktion;- avd. 13 tlm

M är- , : t|m

Ku merula

Vögundcrhnl d uv .

avd ,

ings-

avd.

'n IlmJ Mark- I 11 tim 2" 'iml

Gransknlngs- o. hdd-16 flm

...i

Kontorsdntl-

NL avd. 14 lim avd.

_lBelöggnings-

...,]

.,,.|

3 t|m

Storbra- avd.

Sekretariat Prcssqämlun

mum 4 t|m

Upphandlings— |

Geotekniska avd.

4|1ml

Norm- o. |mskmngsavd_ 4 um

Slalkonlroll- avd.

Rllkomor 27 tim

Sekretariat

; Mm

17 ljm

Arbetar- nrcndcn

Utblldnlngs- avd.

&

REGIONAL ORGANISATION

| l l

2; Länsingcnl'ors- 24 Väs-

konlor for . vat n o, avlopp lorvnItnlngur

15 nu nspck "ons-

Pro] klenngs- avd,

Byggnads- avd.

Underhnlls- avd.

Sckt. (ur Cvtlklldd vngnr

Figur 03:1. Väg. och vatlunbyggnadsverkeis nuvarande organisation (1 april 1965)

2 "ml

Anm.

Överdorektorcn t|nn$|gor for ndrvurundc ulunior verket Anxulsuppgltlcrnu for ttunslcm men avser antalet [dne gradsplucradc Helmer. konlrnklmnxtd a och arvode; unslqlldu den 1 CPVVI 1965.

derhållsbyrån, förråds- och verkstads- byrån, trafikbyrån, vatten- och av— loppsbyrån, administrativa byrån, juri- diska byrån och försvarsbyrån. De två fristående avdelningarna är rationalise- ringsavdelningen och avdelningen för sakkontroll.

Arbetsfördelningen är följande.

Vägbyrån är centralt organ för verkets översiktliga planering och för projektering med avseende på landsbygdens allmänna vägar samt svarar för den centrala hand- läggningen av statsbidragsverksamheten för vägar och gator i städer och samhällen, som är väghållare, och för enskilda vägar.

I de nämnda uppgifterna ingår att vara expertorgan för trafikekonomiska frågor, trafikteknik, projekteringsteknik, stadspla- nefrågor och databehandling samt beträf- ande normer och anvisningar för geomet- risk utformning av trafikleder.

Byrån sammanställer styrelsens anslags- äskanden beträffande väghållningen.

Tre regionala planeringsavdelningar, för närvarande placerade i Stockholm, Göte- borg och Växjö, lyder direkt under vägby- rån.

Konstruktionsby—rån är expertorgan be— träffande broar och andra konstbyggnader. De löpande arbetsuppgiftcrna utgöres av projektering och förslagsgranskning, upp- rättande respektive granskning av detalj— ritningar och hållfasthetsberäkningar, en- treprenadärenden, utförandekontroll och underhållsfrågor. Byrån upprättar därjäm- te standard— och typritningar, följer den allmänna tekniska utvecklingen och utar- betar tekniska föreskrifter och anvisning- ar inom verksamhetsområdet.

Byggnads- och underhållsbyrån är cen- tralt organ för ledningen av byggnads- verksamheten och underhållet på lands- bygden. Den är vidare expertorgan för byggnadstekniska och produktionstekniska frågor och för drift— och underhållspro- blem inom väg- och gatuområdet samt för geotekniska frågor inom detta område och brobyggnadssektorn. Inom byrån sker även den centrala handläggningen av verkets frågor rörande kollektivavtalsanställd ar- betskraft, arbetarskyddsproblem och ut- bildningsverksamhet.

Förråds- och verkstadsbyrån är verkets centrala organ för maskin- och förrådsfrå-

inom styrelsen

gor. Verksamheten omfattar upphandling och förvaltning av vägväsendets fastighe- ter, maskiner, motorfordon, grustag och effektförråd. Tretton depåverkstäder och fyra centralförråd lyder i tekniskt och eko- nomiskt avseende under byrån men är ad- ministrativt anknutna till vägförvaltning- arna i de län, där anläggningarna är place- rade. Verksamheten i de ca 300 service- verkstäder, som är förlagda till de av vägunderhållet disponerade garageanlägg. ningarna, styres genom maskintekniska m.fl. bestämmelser, utfärdade av förråds- och verkstadsbyrån.

För den ekonomiska förvaltningen av VV-verkets maskin- och förrådsrörelse in- rättades vid förstatligandet av vägväsendet en särskild kapitalfond -— våg- och vatten- byggnadsverkets förrådsfond. Denna för— valtas av förråds- och verkstadsbyrån en- ligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmel- ser.

Trafik-byrån handlägger ärenden avseen- de trafiksäkerheten såväl ur vägteknisk som fordonsteknisk synpunkt. Undersök- ningar av trafikförhållandena, frågor rö- rande vägtrafikförfattningarnas tillämp- ning, vägmärken och trafiksignaler samt dispenser är exempel på ärenden inom by— råns verksamhetsområde. Statens bilin- spektion sorterar under byrån. Inom tra- fikbyrån handlägges även ärenden avseen- de kontroll av enskilda järnvägar och vissa spårvägar.

Vatten- och avloppsbyrdns arbetsuppgif- ter omfattar planerings-, utvecklings. och normarbete inom vatten- och avloppsom- rådet, samordningsfrågor i anslutning till regionala lösningar av vattenförsörjnings- och avloppsproblem samt tekniska frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar. Byrån utövar rådgivande verksamhet på området samt handlägger ärenden angåen- de statsbidrag till vatten- och avloppsan- läggningar. Byrån leder och samordnar länsingenjörskontorens verksamhet.

Administrativa byrån svarar för perso- nalfrågorna beträffande tjänstemannaper- sonalen inom verket med undantag av utbildningsverksamheten. Vidare har byrån hand om den centrala redovisningen av verkets medelsförvaltning samt styrelsens kontorsdriftsfrågor och verkets informa- tionstjänst. Byrån utarbetar styrelsens anslagsäs. kanden beträffande avlöningar och om. kostnader.

Juridiska byråns arbetsuppgifter består av ärenden angående skadereglering, entre- prenadtvister, konkursärenden, vattenrätts- liga och allmänt juridiska frågor samt ärenden rörande marklösen. Samtliga i anslutning till dessa ärenden uppkomman- de rättegångar handlägges av byrån. Ska- deregleringsärendena avser bland annat trafikskador samt skador på grund av bristande väghållning och sprängningsska- dor. Mlarklösenärendena gäller förvärv av mark för vägföretag samt ärenden angåen- de ersättning för skada och intrång å di- rekt herörda fastigheter.

Försvarsbyrån handlägger ärenden, som berör totalförsvaret samt förmedlar sam- råd mellan styrelsen och andra totalför- svarsmyndigheter, Byrån är huvudansvarig för verkets krigsorganisation samt för planläggning och utbildning för verksam- heten i krig.

Vägförvaltningarna är, vilket även framgår av figur 03: 1, normalt organi- serade på fyra avdelningar och en fri- stående sektion, nämligen projekte- ringsavdelningen, byggnadsavdelning- en, underhållsavdelningen, kansl-iavdel- ningen samt sektionen för enskilda vä- gar. Viss modifikation i denna organi- sationsform finns för de mindre länen. Chef för vägförvaltning har tjänsteti- teln vägdirektör. Arbetsfördelningen mellan enheterna inom en vägförvalt- ning är följande.

Projekteringsavdelninge—n utför projekte- ring av vägar och broar samt deltager i samhällsplaneringen i länet, varvid avdel- ningen har att bevaka frågor angående vägnätets utveckling i stort. Avdelningen granskar och godkänner arbetsplaner av. seende det bidragsberättigade väg- och ga- tunätet i städer och samhällen, som är väghållare. Vidare handlägger avdelningen bland annat ärenden angående förändring av enskild väg till allmän, indragning av allmän väg och uppförande av byggnad, bensinstation m.m. intill väg. Samråd med andra myndigheter i fråga om allmänna vägar sker genom avdelningen.

Buggnadsavdelningen organiserar och le- der väg— och brobyggnadsverksamheten i egen regi samt utövar kontroll över entre- prenadarbeten. Avdelningen granskar pro- gramhandlingar och anbud avseende stats-

bidragsberättigade väg- och gatuarbeten i städer och samhällen, som är väghållare, sam-t utför besiktning av sådana företag.

Under avdelningen sorterar förvaltning- ens personal för marklösenfrågor. Denna förhandlar med markägare och andra sak. ägare om upplåtelse eller överlåtelse av mark.

Underhållsavdelningen omhänderhar väg- underhållet samt utför därvid bland annat inspektion av vägar och broar. Avdelning- en svarar för underhåll och vård av bygg- nader och andra fasta anläggningar, som Vägförvaltningen disponerar. Frågor röran- de vägförvaltningens krigsorganisation samt dess verksamhet under beredskaps- och krigstillstånd åvilar även avdelningen.

Under avdelningen sorterar länets väg. mästareområden med tillhörande service- verkstäder och arbetsförråd. Avdelningen disponerar huvuddelen av den maskinpark, som Vägförvaltningen förhyr från verkets förrådsfond. Under avdelningen sorterar även förvaltningens förrådsdetalj. Denna har hand om upphandling av effekter och bistår vid inrättandet och skötseln av ar- hetsförråd.

Kansliavdelningen svarar för vägförvalt- ningens personalfrågor och kamerala re- dovisning inom ekonomifunktionen.

Sektionen för enskilda vägar handlägger ärenden rörande statsbidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar samt utför besiktningar av sådana vägar för vilka statsbidrag utgår eller söks. Samråd med andra myndigheter i fråga om den enskilda väghållningen sker genom sektionen.

Arbetsordningar Gällande arbetsordning för styrelsen fastställdes den 17 februari 1962. Den är uppdelad i tre huvudavsnitt, nämli- gen bestämmelser för all personal, be- stämmelser för personal i övero-rdnad ställning och allmänna handläggnings— bestämmelser. Arbetsordningen inne- håller främst en serie bestämmelser av ordningskaraktär för personalen samt regler för kontorsdriften inom styrel- sen såsom diarieföring, protokoll, un— derskrift o.s.v. Gällande regler om de olika chefernas befogenheter och om ansvarsförhållandena inom styrelsens

byråorganisation är däremot inte intag- na i arbetsordningen utan föreligger i form av styrelseprotokoll.

Enligt arbetsordningen skiljes mel- lan fyra typer av ärenden, nämligen plcniärenden, samrådsärenden, byrå- ärenden och avdelningsärenden. Pleni- ärende föredrages och behandlas vid sammanträde med styrelsen och avgö- res av generaldirektören. Vid behand- ling av samrådsärende tages under- handskontakt med berörda byråer och avdelningar, varefter förslag till expe- dition sändes på cirkulation. Samråds- ärende avgöres, då delade meningar el- ler tvekan om riktigheten av beslutet föreligger, av generaldirektören och i annat fall av chefen för närmast berör- da byrå. Byråärende avgöres av chef för byrå och avdelningsärende av chef för avdelning.

Den gällande arbetsordningen för vägförvaltningarna fastställdes den 19 maj 1958. Vissa tillägg och ändringar har dock skett. Förutom regler av ord- nings— och kontorsdriftkaraktär inne- håller denna arbetsordning även be- stämmelser om befogenheter och ålig- ganden för förvaltningens chefsbefatt- ningar samt regler för handläggning av olika ärenden.

Några interna utredningar Såsom led i en anpassning till de i det- ta kapitel omnämnda nya yttre och inre förhållandena har det under senare år utförts och pågår för närvarande en del utredningar inom VV—verket. Verkställande linjeorgan för i första hand den allmänna väghållningen på landsbygden är såsom redan framhållits de 24 vägförvaltningarna. En inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1962 avslutad utredning (Vägväsendels di- striklsorganisation; SOU 1962:46) före- slog med hänvisning till behovet av tek- niskt och ekonomiskt mera likformiga

regionala enheter för den egentliga driften — byggande och underhåll — att den regionala verksamheten i stället skulle uppdelas på 12 vägdistrikt.

Sedan något år pågår inom styrelsen en intern ekonomifunktionsu[redning med uppgift att utforma ett för uppfölj- ning av verksamheten mera ändamålsen- ligt ekonomisystem än det nuvarande, som i första hand är ett system för an- slagsredovisning.

Ett särskilt utmärkande drag för väg- underhållsarbetet har under senare år varit, att kraven på snabbt insatt väg- service vintertid stigit, medan behoven av motsvarande beredskap under andra årstider i någon mån minskat i takt med bland annat standardförbättring- arna på de starkast trafikerade vägar- na. För att hålla personal och maskiner jämnt sysselsatta under året har det därför sedan länge varit brukligt att förutom servicearbeten och egentligt underhåll även utföra förbättringsar- beten och vissa mindre byggnadsupp— gifter inom unvderhållsorganisationen. De sistnämnda uppgifterna har under senare år fått allt större ekonomisk be- tydelse. Sekundärt har denna kombina- tion av uppgifter efter hand medfört högre krav på arbetsplaneringen inom det lokala vägunderhållet. För att stu- dera de i samband med dessa struktur- förändringar aktuella problemen tillsat- tes för några år sedan inom VV—verket en vägmästareområdesutredning. Den- na utredning redovisad-e i december 1963 ett första betänkande om vägun- derhållets linjeorganisation. I detta för- ordas, att servicearbetena och det lö- pande underhållet framdeles skall ut- föras inom nya primärenheter kallade arbetsområden med ungefär samma gränser som de nuvarande vägmästare- områdena, medan samordningen och utnyttjningen av resurserna för de me- ra på om- och nybyggnad inriktade ar-

*Nu—thqu—b

O ål? 7997 7950 1957 "31 1953 7954] 7955 [956 795? 7958 7959 7960 1967 7762. 7953 1969

l l

Diagram 03:1. Antal vägarbetare sysselsatta i den allmänna väghållningen på lands. bygden vid slutet av januari och juli månader åren 1949—1964

betena skall ske inom ett nytt organisa- tionsled bildat av 3—4 arbetsområden. Utredningsarbetet avses under de när- maste åren bli kompletterat genom praktiska försök.

För att utreda möjligheterna till ef- fektivisering av byggnads- och under- hållsbyråns funktion såsom centralt vägbyggnadstekniskt expertorgan till- sattes år 1961 en separat utredning om VV-verkets centrala byggnadsorganisa- lion. Dess slutbetänkande har redovi— sats i verkets framställning till Kungl. Maj:t om anslag för budgetåret 1963/64.

I sistnämnda anslagsframställning återfinnes också såsom bilaga en inom statskontoret upprättad promemoria rö- rande översyn av förråds- och verk- stadsbyråns organisation, utförd med utgångspunkt från ett tidigare inom styrelsen utarbetat förslag till viss om- organisation av denna byrå.

Inom verket pågår sedan ett par år en särskild personalfunkfionsulredning.

Uppgiften för denna är i första hand att framlägga förslag till en sådan or- ganisation för det personaladministra— tiva arbetet, som kan medverka till att realisera den genom samma utredning tidigare formulerade målsättningen för verkets personalpolitik. Utredningen har vidare fäst särskild vikt vid utbild- ningsfrågorna, vilka utretts inom en underkomm-itté.

03.03. V ägorganisationens resurser I detta avsnitt redogöras i korthet för det aktuella läget i fråga om personal- och maskinresurser. Därjämte har det ansetts motiverat att här närmare an- giva de aktuella förhållandena i fråga om årliga anslag för verksamheten.

Personal

Antalet anställda vid VV-verket uppgick den 1 januari 1965 till sammanlagt cir- ka 13 600, fördelade på 5100 tjänste-

Tabell 03:1 Antalet anställda tjänstemän vid väg— och vattenbyggnadsverket den 1 oktober åren 1958—1964

Styre”? Vatten-o. Vägför- Läns- Bil- Ve ket År u omlva en- avlopps- valtning- ingenjörs- inspek- t fi 1 O' iv Opp? byrån arna kontoren tionen 0 a t yrån

1958 428 23 2 930 77 164 3 622 1959 464 25 3 213 85 179 3 966 1960 488 24 3 250 99 180 4 041 1961 506 25 3 381 98 194 4 204 1962 568 27 3 556 104 214 4 469 1963 569 27 3 771 114 212 4 693 1964 587 25 4 054 119 229 5 014 | män (inklusive s. k. elever), varav och år 1964 till drygt 5 000. Tjänste-

4150 män och 950 kvinnor, och 8500 stadigvarande anställda enligt kollek- tivavtal. Av de kollekt-ivavtalsanställda var ungefär 7 400 engagerade inom väg- underhållet och cirka 1 100 inom väg- byggnadsverk-samheten. Förändringarna i fråga om antalet hos VV-verket an- ställda tjänstemän och arbetare under åren 1958—1964 redovisas i tabellerna 03: 1 och 03z2. Det sammanlagda anta- let vägarbetare, anställda av VV-verket och de entreprenadföretag, som var sysselsatta i den allmänna väghållning- en på landsbygden, angives för åren 1949—1964 i diagram 03: 1.

I samtliga tabeller i detta avsnitt re- dovisas de antalsmässiga förändringarna vid verket från och med år 1958. Från och med detta år föreligger möjligheter att separat redovisa vissa betydelsefulla personalkategorier. År 1958 ingår vida- re som det första i 1957 års vägplan, vilken är grundläggande för en stor del av verksamheten inom VV-verket.

Totalantalet anställda vid verket har från att år 1952 ha uppgått till cirka 17000 sjunkit till omkring 14 500 år 1954, 14150 år 1958 och i runt tal 13600 den 1 januari 1965. En tendens har varit, att tjänstemännen såväl ab- solut som relativt sett ökat i antal. I början av 1950-talet uppgick de till 2 500 a 3 000, år 1958 till omkring 3 600

mannakåren's andel av det sammanlag- da antalet anställda steg under perio- den 1954—1964 från omkring 20 pro— cent till 36 procent. De kollektivavtals- anställdas antal, förutom tillfälligt an— ställda, utgjorde omkring 14000 under åren 1952 och 1953 men hade redan år 1954 minskat till cirka 11 500, år 1958 till drygt 10000 och, som nämnts, till 8 500 den 1 januari 1965.

Sedan år 1962 redovisas även vid ver- ket tillfälligt kollektivavtalsanställda. Medelantalet för dessa under åren 1962, 1963 och 1964 utgjorde respektive 98, 98 och 185.

Under samma tid som antalet hos VV-verket anställda Vägarbetare redu- cerats har antalet arbetare ökat hos de entreprenörer, som VV-verket anlitar för uppgifter inom den allmänna väg- hållningen på lands-bygden och i de mindre städerna. Totalt sett har emel-

Tabell 03:2 Antalet kollektivavtalsam ställda vid väg- och vattenbyggnadsver- ket åren 1958—1964

Ar Medelantal 1958 .................... 10 399 1959 .................... 10 028 1960 ..................... 9 752 1961 ..................... 9 541 1962 ..................... 9 281 1963 ..................... 9 086 1964 ..................... 8 841

Tabell 03: 3 Antalet omkring den 1 juli åren 1958—1964 anställda ingenjörer vid väg- och vattenbyggnadsverket utom statens bilinspektion.

1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Civilingenjörer .............................. 201 203 205 211 218 224 224 Gymnasieingenjörer ........................ 132 160 187 196 207 251 316 Institutsingenjörer ........................... 456 484 511 520 531 592 619

Totalsumma 789 847 903 927 956 1067 1159

Tabell 03:4 Antalet omkring den 1 juli åren 1958—1964 anställda ingenjörer vid väg- och vattenbyggnadsverket utom statens bilinspektion fördelade på organisa-

tionsenheter. Styrelsen utom ' Å vatten- och avloppsbyrån Vatten- Del] av loppsbyrån r Civil- Gymnasie— lnstituts— Civil- Gymnasie- Instituts-

ing. ing. ing. ing. ing. ing. 1958 57 8 88 6 l 5 1959 64 15 90 6 1 6 1960 71 21 92 5 1 6 1961 71 23 95 6 — 5 1962 71 25 101 8 —— 4 1963 74 36 104 9 — 5 1964 71 43 99 8 — 5

Vägförvaltningarna Länsingenjörskontoren År Civil- Gymn-asie- Instituts- Civil- Gymnasie. Instituts-

ing. ing. ing. ing. ing. ing. 1958 112 117 339 26 6 24 1959 107 136 361 26 8 27 1960 103 155 382 26 10 31 1961 107 164 388 27 9 32 1962 110 174 393 29 8 33 1963 115 206 421 26 9 42 1964 115 263 475 30 10 40

lertid såsom framgår av diagram 03: 1 antalet av VV-verket och entreprenörer för dessa uppgifter engagerade arbeta- re sjunkit från cirka 12000 såsom ge- nomsnitt år 1958 till omkring 11 200 år 1964. Av diagrammet "kan även det un- gefärliga antalet arbetare sysselsatta med beredskapsarbeten utläsas.

Inom tjänstemannakåren har antalet tekniker med ingenjörsexamen ökat från 789 till 1 159 eller med 370 under åren 1958—1964. I relation till det to- tala antalet tjänstemän innebär detta

att andel-en ingenjörer varit i det när- maste oförändrad, cirka 22—23 pro- cent. I relation till verkets hela perso- nalstyrka har däremot antalet ingenjö- rer ökat från 5—6 procent till drygt 8 procent. Antalsförändringarna för in- genjörer med olika utbildning redovi- sas i tabell 03z3. En förskjutning har under samma tidsperiod skett mot ett relativt sett större antal ingenjörer med examen från tekniskt gymnasium och tekniskt institut. Sålunda har antalet gymnasie- och institutsingenjörer ökat

Tabell 03: 5 Antalet den 1 januari 1965 anställda ingenjörer vid väg- och vatten- byggnadsverket utom statens bilinspektion fördelade på organisationsenheter.

Civil- Gymnasie- Instituts- ing, ing. ing. Styrelsen utom vatten- och avloppsbyrån ...... 75 39 95 Vatten— och avloppsbyrån ........................... 8 — 5 Styrelsen ................................................... 83 39 100 Vägdirektörer ............................................. 24 — — Projekteringspersonal ................................. 40 158 170 Byggnadspersonal ....................................... 34 72 207 Underhållspersonal ....................................... 8 19 79 Övriga ...................................................... — 3 37 Vägförvaltningarna .................................... 106 252 493 Planeringsavdelningarna .............................. 12 11 17 Länsingenjörskontoren ................................. 33 11 41 Totalsumma 234 313 651

med tillsammans 347 eller omkring 60 procent medan antalet civilingenjörer inte stigit med mer än 23 eller omkring 10 procent. Denna tendens är densam- ma, som gjort sig gällande inom nä- ringslivet i sin helhet, där gymnasie- och institutsingenjörer numera även återfinnes på höga befattningar. Av ta- bell 03:4 framgår hur antalet ingenjörer förändrats inom vissa organisationsen- heter och tabell 03:5 angiver det nuva- rande antalet ingenjörer inom olika ar- betsområden och enheter.

VV-verket är på grund av sina arbets- uppgifter speciellt beroende av att kun- na rekrytera och behålla personal med god teknisk utbildning. De statistiska uppgifterna över rekrytering och av- gång av ingenjörsutbildad personal un- der åren 1958—1964 har sammanställts i tabell 03: 6. I denna har liksom i någ- ra tidigare tabeller skilts mellan verkets personal inom huvudsakligen väg— och gatusektorn och inom vatten- och av- loppsområdet. Tabellens uppgifter har delvis framräknats i efterhand.

Sedan år 1962 synes en förbättring av rekryteringsläget i fråga om ingen- jörspersonal ha inträtt, vilket i första

hand gäller för vägförvaltningarna. För verket som helhet har antalet nyanställ- da ingenjörer varje år sedan år 1958 varit minst lika stort som antalet av- gångna. De svårigheter, som förelegat vid rekryteringen av ingenjörer, har huvudsakligen gällt den centrala för- valtningen i Stockholm och tekniker med praktisk erfarenhet, särskilt såda- na med högre utbildning. Vidare har det visat sig svårt att behålla de nyre- kryterade ingenjörerna under någon längre tid. Omsättningen är sålunda sär- skilt hög bland ingenjörer med ett fåtal års anställning.

Den ovannämnda tendensen har va- rit påtaglig även för andra tjänstemän än ingenjörer. För alla tjänstemän vid verket gäller sålunda att av dem som är yngre än 30 år, var tredje till var fjär- de årligen lämnar sin anställning. Av de tjänstemän, som slutar hos verket, har vidare ungefär hälften varit anställ- da under kortare tid än ett och ett halvt år.

Beträffande åldersfördelningen för verkets manliga tjänstemän gäller att 35 procent år 1964 var äldre än 50 år. Pensionsavgångarna vid VV-verket

Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen

Tabell 03:6 Antalet avgångna och nyanställda ingenjörer vid väg- och byggnadsverket åren 1958—1964.

Avgångna Nyanställda ÅT Civil- Gymna- Insti- To- Civil- Gymna- Insti- To- ing. sieing. tutsing. talt ing. sieing. tntsing. talt

1958 13 3 7 23 16 4 8 1959 19 2 7 28 12 7 14 33 1960 11 3 13 27 8 6 18 32 1961 14 7 20 41 7 13 13 33 1962 4 7 9 20 11 5 17 33 1963 9 9 13 31 12 15 18 45 1964 11 11 11 33 15 10 11 36 81 42 80 203 81 60 99 240

Vägförvaltningar och länsingenjörskon tor

Avgångna Nyanställda År Civil- Gymna- Insti- To- Civil- Gymna- Insti- To- ing sieing. tutsing. talt ing. sieing. tutsing. talt 1958 9 17 10 36 13 18 42 73 1959 13 13 23 49 11 45 64 120 1960 14 18 32 64 4 30 48 82 1961 4 22 37 63 11 25 35 71 1962 4 26 25 55 13 49 72 134 1963 14 23 39 76 10 62 74 146 1964 9 29 41 79 14 75 78 167 67 148 207 422 76 304 413 793

kommer på grund av ålderssamman- sättningen att öka kraftigt fram till mit-

rar mellan 50 och 60 procent av det nuvarande kollektivavtalsan- ställda.

antalet

ten av 1970-talet. Bland annat uppnår under den närmaste tioårsperioden hälften av vägdirektörerna 65 års ålder samt 40 procent av deras närmaste män och 45 procent av cheferna för det 10- kala vägunderhållet — vägmästarna -— pensioneringsperioden-s nedre gräns. För den kollektivavtalsan-ställda per- sonalen gäller enligt statistik från år 1960, då det totala antalet var ungefär 9 800, att medianåldern var cirka 49 år och att 47 procent av arbetarna var äldre än 50 år. Avgången inom vägar- betarkåren av åldersskäl har av verket nyligen beräknats till omkring 5 000 un- der de närmaste 10 åren. Detta motsva-

Enligt verkets bedömningar för de närmaste fem åren föreligger ett årligt rekryteringsbehov av 650—700 tjänste- män, varav cirka 500 för att kompense- ra befarad avgång. Denna prognos för- utsätter, att personalomsättningen un- der den kommande femårsperioden blir 8—10 procent årligen. Motsvarande vär- den under den närmast föregående femårsperioden var för män och kvin- nor 7 respektive 14 procent. Beräkning- arna innebär en årlig ökning av tjänste- männens antal med 3—4 procent.

Sedan år 1958 har riksstatens avlö- ningsanslag till VV-verket utom statens

bilinspektion stigit från cirka 31 milj. kr till ungefär 52 milj. kr år 1964. Det- ta anslag täcker emellertid inte löneut- gifterna för hela tjänstemannapersona- len. Lönemedlen till den personal hos i första hand vägförvaltningarna, som är anställd enligt verkets arbetsledarereg— lemente, bestrides nämligen från ansla- gen till underhåll och byggande på landsbygden. Omkring 45 procent av de totala lönekostnaderna för tjänste- män vid VV-verket bestrides för närva- rande från sistnämnda anslag.

Maskiner, inventarier, material m.m. VV-verkets tillgångar i fråga om maski- ner, inventarier och förbrukningsmate- rial m. m. förvaltas och redovisas sedan förstatligandet inom en särskild kapi- talfond benämnd VV-verkets förråds- fond. Ansvaret för denna åligger i förs- ta han förråds- och verkstadsbyrån. In- rättandet av fonden föreslogs i sam- band med förstatligandet av vägväsen- det. Ett av motiven var därvid, att ka- pitalfondredovisning av det nya ver- kets maskin- och förrådsrörelse skulle bidraga till rättvisande "kostnadsfördel- ning av betydelse bland annat för be- dömning av om verkets arbeten borde utföras på entreprenad eller i egen regi. Förrådsfonden bildades som en själv- ständig kapitalfond genom sammanfö- rande från och med den 1 juli 1945 av de förutvarande vägdistrikten—s tillgång- ar i fråga om fastigheter, motorfordon, arbetsmaskiner m.m. och den tidigare statliga vägorganisationens vägmaski- ner, fordon, färjor o.s.v. År 1960 beslu- tades vissa ändringar för fondförvalt- ningen avseende dels grunderna för be- räkning av avskrivningar på fastigheter och maskiner, dels beräkning av ränta på statens i fonden investerade kapital. Denna utgår sedan den 1 juli 1964 med 5,25 procent på den genomsnittliga ka- pital'behållningen under respektive bud-

getår. Inom fonden sker avskrivningar numera efter återanskaffningsvärden. Det bokförda värdet av fondens till- gångar uppgick den 30 juni 1964 till i runt tal 550 milj. kr. Statsmakterna har under senare år årligen investerat cirka 50 milj. kr. i förrådsfonden.

Enligt reglerna för fonden uppdelas redovisningen i fyra olika grupper, nämligen förrådsbyggnader m.m., ma- skincentralförråd, gru-stag m.m. samt effektförråd. Därjämte sker en särskild redovisning av oljelagringsanläggning- ar för heredskapsändamål.

Inom gruppen förrådsbyggnader m.m. redovisas fastigheter och husbygg- nader för stadigvarande bruk såsom förråd-s-, garage- och verkstad-sbyggna— der samt bostäder. Byggnaderna hyres ut direkt till vägförvaltningarna och i viss begränsad utsträckning till andra, t.ex. såsom bostäder till verkets an- ställda. Förvaltningarna och övriga hy- resgäster erlägger av styrelsen eller i annan ordning fastställd hyresavgitt. De totala hyresinkomsterna uppgår år- ligen till omkring 7,5 milj. kr.

Gruppen maskincentral'förråd omfat- tar lastbilar, person- och paketbilar, traktorer och jeepar, väghyvlar, väg- vältar, stenkrossar, sorterverk, genera- toraggregat, s*koplastare, kompressorer, asfaltverk, färjor samt olika instrument för fotogrammetrisk kartläggning, geo- detiska instrument, stansutrustningar för databehandling m.m. till ett sam- manlagt bokfört värde vid budgetårs- skiftet 1963/1964 av cirka 310 milj. kr.

Vid planeringen av nyanskaffningar till maskincentralförrådet eftersträvas att så följsamt som möjligt anpassa ma- skinparken till de aktuella behoven, till- gången på maskiner för inhyrning, tek- nisk och ekonomisk utveckling m.fl. faktorer. 'Detta har bland annat med- fört att cirka 85 procent av detta för- råd numera utgöres av maskiner, som

användes för vägunderhållet. Vidare håller VV-verket numera endast i myc- ket begränsad omfattning egna grävma- skiner. Sådana förhyres i stället vid be— hov från öppna marknaden.

Centralförrådets maskiner uthyres till vägförvaltningarna mot hyresersätt- ningar, vilka i princip är baserade på kostnadstäckning och som regel be- stämda per effektiv användningstimme. För färjor utgår dock årshyra och för person- och paketbilar uttages hyran per körd mil. I hyrorna ingår förutom avskrivningar och räntor även kostna- der för reparationer, reservdelar, slit- detaljer, service, driv- och smörjmedel, bilskatt, vissa transporter m.m. samt förarlöner beträffande lastbilar och väghyvlar. Däremot ingår inte sådana ombyggnader, som kan anses höja vär- det mera väsentligt eller förlänga den ekonomiska livslängden. Kostnader av det slaget betraktas som nyinvestering- ar.

Vissa mindre maskiner och annan ut- rustning såsom snöplogar och sandspri- dare tillhandahålles icke genom ma- skincentralförrådet utan upphandlas di- rekt med anlitande av sakanslag. Or- saken härtill är att det ansetts lämpligt med en viss decentralisering för att undvika en i förhållande till dessa ma- skiners värde och användningssätt allt— för tyngande rapportering och redovis- ning.

För underhåll och reparation av ver- kets maskinpark finnes 13 större verk- städer — 12 depåverkstäder och ett varv _— samt cirka 300 mindre 5. k. ser- viceverkstäuer vid garageanläggningar- na för den lokala vägunderhållsorga- nisationen. Vid depåverkstäderna ut- föres dels helrenoveringar, dels större reparationer med inriktning i första hand på tyngre maskiner för vilka spe- cialverkstäder saknas i öppna markna- den. Verkets varv i Lysekil handhar

underhållet av färjorna i den bohus— ländska skärgården, där färjtrafiken är relativt omfattande. För underhåll av färjorna inom stockholmsregionen av- ser verket att anlägga ett nytt varv vid Vaxholm.

I gruppen grustag m.m. redovisas grustag och andra fyndigheter samt för- råd av väglagningsämnen. De årliga ut- tagen uppgår till drygt 1,5 miljoner m'' till ett råmaterialvärde av totalt om- kring 0,8 milj. kr. per år.

Under effektförrådsgruppen redovi- sade varor, vilka inköps centralt av sty- relsen, lagras i fyra centralförråd be- lägna i Växjö, Göteborg, Knivsta och Ånge och ett depåförråd vid Gammel- stad i Norrbottens län. Det totala lager- värdet för effektförrådsgruppen uppgår normalt till cirka 30 milj. kr. En tidvis under året särskilt stor varugrupp är klorkalcium för dammbindningsända— mål. Andra stora varugrupper är snö- plogs- och väghyvelskär, olika tillbehör till fordon och maskiner samt däck och slangar av specialtyp.

Lagervärdet för effektförrådet har under en lång följd av år legat konstant vid omkring 30 milj. kr. trots ökad verksamhet och höjda kostnader. Detta har möjliggjorts bland annat genom ra- tionellare planering, övervakning och skötsel med sikte på större omsättning i förråden samt genom tillämpning av centralavtal enligt vilka förvaltningarna kan göra inköp direkt från leverantö- rerna. Sådana avtal finnes för de van- ligaste däcktyperna, färger, driv- och smörjmedel, stållinor, bult, krossplattor, glykol, sprängmedel m.m. Centralför- rådens omsättning inom effektförråds- gruppen uppgår årligen till i runt tal 50 milj. kr.

Anslag till VV-verkets verksamhet Väg- och gatuväsendet finansieras _ förutom då det gäller förrådsfonden ——

Tabell 03:7 Sammanställning över de mera väsentliga årliga anslagen till väg- och gatuväsendet (baserad på anslagen för budgetåret 1964/65).

Milj. kr avrundade belopp Väg- och valtenbyggnadsverket ' Avlöningar och omkostnader m.m. ........................ 53,4 avgår för vatten- och avloppsorganisationen enl. vattenvärdskommitténs beräkningar .................. —4:8 58 6 Väghållning på landsbygden _ _ underhåll .......................................................... 5901) avgår på grund av att anslaget för budgetåret r 1964/65 avser 1,5 år ....................................... —25.),0 440,0 byggande ......................................................... 560," 1 000,0 Väghållning i städer. som är väghållare underhåll .......................................................... 76,1) byggande ......................................................... 23()_(| 3051) Enskild väghållning underhåll .......................................................... 32,5 byggande ......................................................... 17,6 50,1 1414,7

genom anslag på riksstatens driftbud- get, varvid alla anslag utom 10 procent av styrelsens och vägförvaltningarnas avlönings- och omkostnadsanslag av- räknas mot automobilskattemedlen. Från dessa medel utgår även anslag till bland annat trafiksäkerhetsforskning, fiskerinäringen, skogsnäringen, sjöfar- ten och polisväsendet. En stor sådan post (varierande upp till cirka 200 milj. kr. per år) går indirekt till vägväsen- det genom arbetsmarknadsverket för s.k. beredskapsarbetcn.

De mera väsentliga årliga anslagen till väg— och gatuväsendet redovisas i tabell 03: 7, vilken gjorts upp på basis av förhållandena enligt riksstaten för budgetåret 1964/65. På grund av över- gång till kalenderårsberäkning skall underhållsanslaget till väghållningen på landsbygden för detta budgetår täc- ka kostnaderna för ett och ett halvt års underhåll eller för underhållsarbetena under tiden 1/7 1964—30/12 1965. I

tabellen har justering gjorts med hän- syn till detta. Sedan flera år sker redan kalenderårsberäkning av byggnadsan- slagen till landsbygdens väghållning. De slutgiltiga uppgifterna om under- hålls- och byggnadsanslag till väghåll- ningen på landsbygden i tabell 03:7 av- ser således vägunderhålls- respektive vägbyggnadsarbeten under år 1965. För bidragsgivning till vatten- och avloppsanläggningar under budgetåret 1964/65 disponeras 80 milj. kr. —— för- utom i tabellen angivna 4,8 milj. kr. som ingår i verkets anslag till avlöning- ar och omkostnader. Utöver vissa mind- re poster för olika ändamål samman- hängande med väg- och gatuväsendet utgår vidare anslag om sammanlagt cir- ka 6,4 milj. kr. till statens bilinspek- tions verksamhet och 4,2 milj. kr. till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid iärnvägskorsningar. Riksstatens drift- budgetanslag till VV-verket är fördelade på ett drygt 20-tal anslagsrubriker.

03.04. Samverkan med olika myn- digheter

Regionala myndigheter

Förstanigandet av vägväsendet innebar en genomgripande reform inom en sam- hällssektor, som sedan gammalt varit en lokal uppgift under överinseende av länsstyrelserna. Dessa förhållanden ha- de viss inverkan på de författningar och andra regler, som utarbetades i samband med genomförandet av för- statligandet. Enligt väglagstiftningen har sålunda länsstyrelser och kommun- bundn-a organ tillförsäkrats inflytande på planläggningen av vägnätets utbygg- nad. Vidare är som tidigare påpekats i detta kapitel vägförvaltningarna regio- nalt ansvariga under verkschefen för väghållningen inom respektive län. In- delningen av länen i vägnämndsområ- den är också principiellt baserad på den gamla organisationen i vägdistrikt såsom lokala enheter för väghållningen på landsbygden.

I detta avsnitt lämnas en sammanfatt- ning a-v lagstiftningens bestämmelser om samverkan mellan VV-verket och olika regionala organ vid handlägg- ningen av vägfrågor.

Länsstyrelser Särskilda föreskrifter gäller enligt väg- lagstiftningen för länsstyrelsernas roll vid planläggningen av landsbygdens vägnät och de tre huvudmoment, som förekommer i samband därmed, nämli- gen förberedande utredning, flerårs- plan och arbetsplan. Formellt ankom- mer det på länsstyrelsen att med biträ- de av Vägförvaltningen i länet utföra den förberedande utredningen. Likaså skall förslag till flerårsplaner för byg- gande av riksvägar, länsvägar och öde- bygdsvägar för varje län göras upp av

respektive länsstyrelse, medan förslag till den för hela landet gemensamma flerårsplanen för storbroar upprättas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Fastställelsen av länens flerårsplaner för de olika vägkategorierna sker ge- nom beslut av väg— och vatten—bygg- nads—styrelsen. Storbroplanen fastställes av Kungl. Maj:t. Arbetsplanerna upp- rättas av vägförvaltningarna, vilka i praktiken även svarar för utrednings- arbetet på det förberedande stadiet och för det regionala arbetet med länens flerårsplaner. Utarbetandet av arbets- planerna skall ske i samråd med berör- da markägare och regionala eller loka- la myndigheter. Sedan planen behand- lats av länsstyrelsen, som h-ar rätt att föranst—alta om alternativa förslag, in- sändes den jämte till länsstyrelsen in- komna yttranden och dennas eget utlå- tande till väg— och vattenbyggnadssty- relsen för fastställelse.

Lagstiftningen innehåller även de- taljföreskrifter för samrådet mellan länsstyrelserna och VV-verket, då det bland annat gäller förändring av en- skild väg till allmän, inrättande av sär- skild vinterväg och indragning av all- män våg.

Utöver väglagstiftningen är bland an- nat vägtrafikförordningen och länssty- relseinstruktionen normgivande för samarbetet mellan länsstyrelserna och vägförvaltningarna. Den senare inne- håller särskilda bestämmelser om att vägdirektören i länet är föredragande inför länsstyrelsen, dels i ärenden som enligt väglagen , vägstadgan, gällande bestämmelser om vägmärken, varnings- märken, säkerhetsanordningar m.m. skall handläggas av länsstyrelsen, dels i frågor om statsbidrag till allmän och enskild väghållning samt till gatuhåll- ning liksom rörande sammankallande av vägnämnd och länsvägnämnd, dels i

andra kommunikationsfrågor länsstyrelsens bestämmande.

I förhållande till den äldre väglag— stiftningen innebar antagandet av den nuvarande, att beslutanderätten i väg- frågor i flera viktiga avseenden över- flyttades från länsstyrelsen till den cen- trala vägmyndigheten. Detta ansågs vid förstatligandet nödvändigt för att vin- na enhetlighet inom hela landet och för att möjliggöra en rättvis fördelning av tillgängliga anslagsmedel. Vägfrågornas alltmer riksomfattande betydelse har ytterligare ökat behovet av denna cen- tralisering på ett sätt, som inte kunde förutses, då de nuvarande reglerna ut- formades. VV—verkets centrala styrelse har därför så småningom påtagit sig en mera aktiv roll vid utbyggnadsplan- läggningen. Principiellt synes denna ut- veckling ha blivit allmänt accepterad av berörda myndigheter.

I avsikt att åstadkomma en jämnare fördelning av arbetsvolymen mellan verkets regionala enheter och möjliggö- ra en med hänsyn till personalresurser och teknisk utrustning mera rationell organisation har nyligen — såsom tidi- gare omnämnts — inom VV-verket ut- förts en utredning rörande dess regio- nala organisatiOn (SOU 1962:46). I kritiken mot förslaget om 12 vägdistrikt i stället för de nuvarande 24 vägförvalt- ningarna har särskilt framhållits, att det fortfarande föreligger ett stort be- hov av regional koordinering mellan vägväsendets planläggning och annan samhällsplanering, varför det får anses mycket olämpligt med olika administ- rativa gränser för dessa båda samhälls- uppgifter. Flera remissinstanser ansåg, att de tekniska och ekonomiska förde- larna ur ren driftsynpunkt borde kun- na vinnas genom andra åtgärder inom ramen för gällande indelning i länsan- knult—na vägförvaltningar.

Före förstatligandet företräddes de lo- kala intressena av särskilda kommuna- la organ -— vägstämmor och vägstyrel- ser. De nuvarande vägnämnderna får ses såsom arvtagare till dessa, även om arbetsuppgifterna begränsats till råd- givning vid planläggningen av utbygg- nad'sverksamheten.

Enligt lagen om vägnämnder och länsvägnämnder har vägnämnd till all- män uppgift att verka för att vägbeho- ven inom dess område tillgodoses på bästa sätt. Detta sker genom avgivande av yttranden eller förslag i vägfrågor. Nämnden har också rätt att anföra be- svär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller läns- styrelsen. De fem ledamöterna i nämn- den väljes av de kommuner, som ingår i vägnämndsområdet.

Länsvägnämnden har motsvarande uppgifter på länsplanet. Dess ledamöter utses och förordnas av länsstyrelsen (två ledamöter, varav en representant för städerna i länet), skogsvårdsstyrel- sen eller skogsvårdsstyrelserna i länet (en ledamot vardera — förfaren och förtrogen inom skogsbruket i länet) samt av vägnämnderna (en från varje).

I det förut omnämnda betänkandet om VV-verkets distriktsorganisation ifrågasattes, att vägnämndernas uppgif- ter skulle överföras på de kommunala organen, varigenom det bland annat skulle åstadkommas likformighet mel- lan landsbygden och de städer, som är väghållare, där drätselkammaren full- gör motsvarande uppgifter. I fråga om länsvägnämnderna framhölls, att dessa — eller de föreslagna distriktsväg- nämnderna —— borde få en annan sam- mansättning så att även transport- och trafikantintressena samt eventuellt lä- nets eller distriktets näringsliv kunde bli representerade.

De nuvarande länsvägnämnderna är sammanslutna i ett förbund. Detta är representerat i väg- och vattenbygg— nadsstyrelsens samarbetsdelegation för vägväsendet.

Övriga regionala organ

På det regionala planet skall det också ske samråd med sådana myndigheter som överlantmätare, länsarkitekt, lands— antikvarie, lantbruksingenjör, militära myndigheter, byggnadsnämnder m.fl. Dessa kontakter finnes cxemplifierade i vägstadgan.

Likaväl som VV-verket vid vägplan- läggningen har att taga kontakt med alla av de aktuella företagen berörda offent- liga myndigheter och enskilda råder också det omvända förhållandet, då det t.ex. gäller utarbetandet av region-, ge- neral-, stads- eller byggnadsplaner. Det har visat sig vara betydelsefullt att så- dant samråd upptages med VV-verket på ett så tidigt stadium som möjligt.

Centrala myndigheter m.m. VV-verkets samarbete och samråd med olika centrala myndigheter samt dessas i vissa fall förekommande regionala en- heter styres i begränsad omfattning av lagar och förordningar sådana som byggnadslagen och byggnadsstadgan. En annan mycket väsentlig styrnings- faktor är de av statsmakterna i olika sammanhang uttalade vägpolitiska, fi- nanspolitiska, sysselsättnings- och 10- kaliseringspolitiska m.fl. målsättningar- na. Ytterligare en faktor är VV-verkets egen strävan att även på riksplanet an- passa sin verksamhet till näringslivets och trafikens angelägna behov. Före- kommande samverkan och kontakter exemplifieras här av förhållandet till byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadssty-

relsen och vägväsendets samarbetsdele- gation. Andra sådana myndigheter är de olika trafiksäkerhetsorganen, vat- tenvårdens och naturvårdens myndig- heter, statens järnvägar m.fl. samt olika forskningsinstitut såsom statens vägin- stitut och statens geotekniska institut. Ett annat kontaktförhållande råder till sådana grupper som byggnadsentrepre- nörer, konsulter, verkets egen personal och dess organisationer o. d.

Mellan byggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnes för närvarande ett aktivt samarbete då det gäller trafikfrågorna och samhällspla- neringen. I viss mån synes detta samar- bete i praktiken gå längre och vara me- ra direkt än vad författningarna kräver.

Samarbetet mellan arbetsmarknads- styrelsen och VV-verket synes också vara rationellt och präglat av en posi- tiv inriktning. Möjligheterna till insat- ser i fråga om beredskapsarbeten är dock beroende av VV-verkets projekte- ringskapacitet.

Sedan den av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen tillsatta delegationen för 1957 års vägplan uttalat, att det borde åligga styrelsen som en uppgift av pri- mär betydelse att ombesörja vägplanens vidmakthållande och att den kontinuer- liga bearbetningen och genomförandet av denna måste ske i nära samarbete med alla de myndigheter och organisa- tioner, som ägde intresse av vägar och vägtransporter, tillsatte styrelsen år 1958 en s.k. samarbetsdelegation för vägväsendet som ett organ för dessa kontakter. Delegationen är för närva- rande sammansatt av representanter för jordbruket, skogsbruket, näringsli- vet i övrigt, vägföreningen, byggnads- styrelsen, stadsförbundet, länsvägnämn- dernas förbund och väg— och vatten- byggnadsstyrelsen.

04. Väg- och vattenbyggnadsverkets arbetssätt

Utredningen lämnar i detta kapitel en närmare beskrivning av hur vägväsen- dets organisation fungerar inom vissa grenar av särskild betydelse för bedöm- ning av organisation och arbetssätt i stort. Motsvarande redogörelse för nu- varande förhållandcn i fråga om arbets- sättet inom personalområdet, utbild- ningsverksamheten, rationaliserings— och utvecklingsfrågorna samt trafiksä- kerhetsarbetet gives i kapitlen 12, 13, 14 och 15.

04.01. Ekonomifunktionen

Begreppet ekonomifunktion användes här som en sammanfattande benämning för verkets åtgärder av finansiell och ekonomisk art. Däri ingår sålunda att äska medel för verksamheten, att utfö- ra sådana ekonomiska kalkyler som skall ske enligt väglagstiftningen, att redovisa utnyttjningen av tilldelade an- slag, att redovisa kostnaderna för olika verksamhetsgrenar till ledning för pla- neringen m.m.

Liksom statsförvaltningen i övrigt skall väg— och vattenbyggnad-sstyrelsen före den 1 september varje år inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till an- slagsäskanden och till framställningar i övrigt, som styrelsen anser bör före- läggas nästföljande års riksdag. Under senare år har dessa fullgjorts genom en anslagsframställning, som delats i tre delar, nämligen rörande anslag till av- löningar och omkostnader, till väghåll-

ningen m.m. och till investeringar m.m. inom VV-verkets förrådsfond.

Den förstnämnda delen av anslags— framställningen utarbetas inom admi- nistrativa byråns personalavdelning i samråd med verkets samtliga byråer och förvaltningar och avser avlöning- ar för löneplansanställd personal in- om styrelsen, vägförvaltningarna, läns- ingenjörskontoren och statens bilin- spektion samt omkostnader för dessa enheter jämte vissa andra likartade an- slagsposter. I samma del återfinnes eventuella redogörelser för den admi- nistrativa verksamheten och för orga- nisationsfrågor m.m.

Beträffande väghållningsdelen gäller, att byggnads- och underhållsbyrån ut- arbetar det avsnitt som rör vägunder- hållet på landsbygden och vatten- och avloppsbyrån det som avser vatten- och avloppsanläggningarna medan väg- byrån svarar för övriga avsnitt och sammanställer allt material. I denna del av verkets petita motiveras och spe- cificeras äskandena för väghållningen på landsbygden, för bidragsgivningen till städer och stadsliknande samhällen, som är väghållare, till enskilda vägar och vatten- och avloppsanläggningar samt för vissa speciella ändamål. Väg- hållningsdelen innehåller även redogö- relser över olika delar av verksamhets- området samt uttalanden i vägpolitiska frågor.

Utarbetandet av den tredje delen —— rörande investeringar inom förråds-

fonden — åligger förråds- och verk- stadsbyrån.

Frånsett redovisningen inom förråds- fonden, vilkens uppläggning såsom ka- pitalfond innebär bestämda redovis- ningsregler, är VV-verkets ekonomi- funktion för närvarande begränsad till att i huvudsak avse anslagsredovisning. Dessutom utföres i viss omfattning eko- nomiska kalkyler avsedda att tillgodo- se väglagstiftningens krav på hänsyns- taganden till faktorer av ekonomisk na- tur.

Efter hand som verksamheten vuxit i omfattning har det från VV-verkets sida befunnits erforderligt att åstad- komma en mera rationellt utformad och fullständig ekonomifunktion. I första hand har behov ansetts förelig- ga av ett system för kostnadsredovis- ning samt av regler för kalkyler vid olika valsituationer och för ekonomisk planläggning av verksamheten. Vid-are erfordras mera bestämda ansvarsregler i bland annat ekonomis-kt avseende för organisatoriska enheter och befatt- ningshavare i chefsställning samt ett stärkt och mot gemensamt mål inriktat kostnadsmedvetande. Verkets initiativ till 1957 års vägplan, införandet av sär- skilda produktionsprogram — s.k. bygg- nadsprogram för nybyggnaderna och årlig planering för underhållsverksam- heten — införandet av projekterings- planläggning och personalbudgetering samt verkets interna tidigare nämnda ekonomifun'ktionsutredning kan upp- fattas som uttryck för en sådan inrikt- ning. Avsikten med den sistnämnda ut- redningen angives vara att knyta sam- man huvuddelen av ovan omnämnda programverksamhet och en fullständi- gare ekonomifunktion med närmare ut- talad målsättning såsom verkets styr- och kontrollinstrument till ett ekono- mi-administrativt system för hela ver- ket.

Den ekonomiska redovisningen utfö- res dels inom styrelsens administrativa byrå eller då det gäller förrådsfonden inom förråds— och verkstadsbyrån, dels inom vägförvaltningarnas kansliavdel- ningar. Kalkylerna utarbetas inom oli- ka centrala och regionala tekniska en- heter. Det centralt förlagda utrednings- arbetet för ekonomifunktionsutredning- ens räkning sker inom såväl rationali- seringsavdelningen som vägbyråns ut- redning-savdelning.

04.02. Översiktlig planering

Översiktlig planering syftar enligt ut- redningens mening till bedömning av väg— och gatuväsendets behov med ut- gångspunkt från samhällsekonomiska och andra samhälleliga värderingar. Den d-el av funktionen, som normalt ut- föres inom VV-verket, avser riksomfat- tande eller regional inventerings- och utredningsverksamhet av ekonomisk och teknisk art för u-tbyggnadsplanlägg- ningen. Detta arbete leder så småning- om bland annat fram till principbeslut om vilka vägföretag som bör närmare utredas och bearbetas inom funktionen projektering.

Även om funktionen översiktlig pla- nering inte finnes angiven i väglagstift- ningen giver denna dock indirekt an- visningar om behovet av sådan plane- ring. Bland annat stadgas att planlägg- ningen för vägnätets utbyggnad måste ske under hänsynstagande till ekono- miska, näringspolitiska, sociala, kultu- rella och tekniska faktorer. Dessa av- vägningar kan numera inte göras en- bart på det regionala planet utan måste ske med överblick över behoven i hela riket. Utredningsarbetet för 1957 års vägplan och den för närvarande pågå— ende revideringen av denna utgör ex- empel på riksomfattande översiktlig planering.

1957 års vägplan har i flera avseen- den varit grundläggande för planlägg- ningen av väg. och gatunätets utbygg- nad. Planen, som antogs av 1959 års riksdag såsom ett program för vägupp- rustningen, innehåller en översiktlig teknisk och ekonomisk plan för utbyg- gandet av vägnätet samt anvisningar om den tekniska vägstandard, som bör gälla under de närmaste decennierna.

Efter förslag av den delegation inom VV-verket, som utarbetade 1957 års väg- plan, inrättades år 1958 en utrednings- avdelning på vägbyrån för att fortsätta det arbete, som utförts inom delegatio- nen. För närvarande omfattar utred- ningsavdelningen en planeringssektion, en sektion för ekonomiska och geogra— fiska utredningar, en trafikräknings- sektion, en sektion för fordonsvägning- ar och vägkvalitetsgraderingar samt en sektion för utarbetande av tekniska normer och anvisningar för vägarnas geometriska standard. Samtliga dessa sektioner har uppgifter inom funktio- nen översiktlig planering, men är dess- utom i stor utsträckning engagerade för arbeten av mera aktuell art, såsom re- gistrering av trafik— och vägförhållan- den samt speciella utrednings- och pro- jekteringsuppdra'g för verksledningens och vägförvaltningarnas räkning.

Kungl. Maj:t beslöt den 29 april 1964 att tillkalla högst fem sakkunniga med uppgift att verkställa utredning röran- de den översiktliga vägplaneringen och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen .har antagit namnet väg- planeutredningen. Dess planer och prognoser skall enligt direktiven om— fatta åren 1965—1985 och avse bland annat fordons- och trafikökningen för- delad på landsbygd och städer, över- siktsplan omfattande utbyggnadsbeho- ven för de allmänna vägarna på lands- bygd-en och de statsbidragsberättigade vägarna och gatorna i städerna mot

bakgrunden av den förväntade trafiken år 1985 samt över utbyggnadsbehoven för de statsbidragsberättigade enskilda vägarna i grova drag. Utredningen an— modas utgå från olika alternativ för väganslagens långsiktiga utveckling fram till år 1985, varvid det högre alter- nativet bör anknyta till ökningstakten för väganslagen under senare år _ in— nefattande en årlig höjning av dessa med 7,5 procent fram till år 1975 — och ett annat alternativ bör baseras på ök— ning i samma takt som bruttonational- produkten, vilken under första hälften av 1960-talet årligen stigit med cirka 4 procent. Utredningen skall även göra en översyn av de byggnadstekniska och geometriska normerna. Såsom synner- ligen angeläget framhålles, att den lämpliga fördelningen mellan investe- ring, reinvestering och underhåll klar- lägges mot bakgrunden av de stora upp- rustningsbehoven å ena sidan och det förhållandet att även vid högst avsevärt ökade insatser endast en mindre del av behoven torde kunna tillgodoses inom överskådlig tid å den andra. Utgångs— punkten bör härvid vara att investe- ringarna i högre grad än hittills kon- centreras till riksvägnätet och de vik- tigaste länsvägarna. Slutligen anmodas utredningen söka angiva metoder för bestämning av väginvesteringarnas lön- samhet och se över metodiken för kva- litetsgraderingen samt överväga lämp- ligheten av någon form av kvalitetsgra- dering för vägar och gator i städer och samhällen.

04.03. Projektering

Denna funktion omfattar i princip allt utrednings- och planläggningsarbete, som erfordras för att fatta beslut om ny- eller ombyggnad av väg eller gata. Av de tre i väglagstiftningen upptagna huvudmomenten för vägplanläggning

ingår två — upptagandet i flerårsplan och upprättandet av arbetsplan — helt i projekteringsfunktionen, medan den förberedande utredningen även kan ingå i den översiktliga planeringen. Så- som tidigare framhållits kan funktio- nen konstruktion betraktas som en del av projekteringsfunktionen. Den be- handlas dock i detta betänkande såsom en självständig funktion inriktad på byggnadsteknisk detaljutformning av vägar och broar.

Frågan om ny- eller ombyggnad av en väg eller gata kan aktualiseras ge- nom den allmänna planläggningen av kommunikationerna och genom kom- munal-t eller enskilt initiativ. Enligt vägstadgan åligger det länsstyrelse att med biträde av Vägförvaltningen i länet utreda behovet av ifrågasatta Vägföre- tag. I praktiken är det numera ofta väg- myndigheterna, som tar upp frågan om förberedande utredning eller påbörjan- de av projektering för ny- eller om- byggnad av vägsträcka.

Den tidsmässiga planläggningen av nybyggnadsverksamheten för landsbyg- dens allmänna vägar sker inom ramen för den lagstadgade flerårsplanlägg- ningen. Denna planläggning skall ske med hänsynstagande till de totala eko- nomiska resurserna och fördelningen av dessa på län och vägtyper. Principi- ellt gäller att företagen skall inplaceras i planerna i den ordning, som betingas av deras angelägenhetsgrad.

Flerårsplanläggningen är tidsbestäm- mande för det förberedande utrednings- arbetet och den egentliga projektering— _ en. I varierande grad utföres utöver flerårsplanläggningen egen långsiktig planläggning inom vägförvaltningarna. Sedan något år göres därjämte en sär- skild projekteringsplanläggning för he- la VV-verket.

Enligt vägstadgan skall flerårsplaner- na avse fem år och förnyas vart tredje

år. Separata planer upprättas länsvis för riksvägar, länsvägar och —- i de sju nordligaste länen —— ödebygdsvägar. För storbroar upprättas en riksomfat- tande plan av väg. och vattenbyggnads- styrelsen. Däri upptages som regel bro- företag med en beräknad totalkostnad överstigande cirka 3 milj. kr. oavsett om bron utgör ett separat företag eller en del av ett komplett vägföretag. En- ligt VV-verkets anvisningar specificeras i flerårsplanerna väg— och broprojekt med större beräknad total kostnad än 200.000 kronor. Övriga mindre företag inkluderas i vissa allmänna poster i varje flerårsplan. I princip innebär fastställelse av sådan plan samtidigt be- slut om och när de däri upptagna väg- eller broföretagen skall påbörjas.

De tidigare omnämnda förändringar- na beträffande bland annat förutsätt- ningarna för vägväsendets lit-byggnads- planläggning har för det praktiska ar- betet med flerårsplanerna medfört, att väg— och vattenbyggnadsstyrelsens cen- trala byråorganisation tager aktiv del i detta. Sålunda utföres den ekonomiska avvägningen mellan olika vägföretag inom i första hand kategorien riksvä- gar i allt större utsträckning av väg-by- rån, vilken för detta ändamål genom kvalitctsgradering av vägnätet, trafik- räkningar, vägningar, transportunder- sökningar m.m. så småningom skaffat sig en allt bättre samlad kännedom om landets viktigare vägar. Ett annat in- strument för registrering av vägstan- darden utgör den inom konstruktions- byrån förda broliggaren.

Sedan vägförvaltningarna genom länsstyrelserna fått del av väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsens synpunkter på uppläggningen och inriktningen av flerårsplanläggningen _ inklusive pre- liminär medelsfördelning mellan länen _ utarbetas förslag till nya planer ge— nom vägförvaltningarna i samråd med

berörda regionala myndigheter, läns- vägnämnder och vägnämnder. Som un- derlag för detta arbete utnyttjas fast- ställda arbetsplaner, preliminära pro- jekteringsresultat i de fall färdiga ar— betsplaner ej föreligger, utredningspla- ner eller förslagsutkast beroende på det aktuella läget för de olika projekten. Projekteringsarbetet för ett Vägföre- tag anses för närvarande böra igång— sättas i sådan tid, att arbetsplan med fullständiga förslagsritningar kan före- ligga ungefär ett år innan byggnadsar— betet skall startas, vilket innebär att projekteringsarbetet måste påbörjas minst 2 a 3 år före samma tid. Med tanke på behovet av reservprojekt ef- tersträvas att ha ett antal företag fär- digprojekterade utöver dem som upp- tagits i planläggningen för d-e ordinarie arbetena. Denna reserv måste emeller- tid hållas ständigt aktuell med hänsyn till att för tidigt nedlagda kostnader medför ränteförluster och till att den tekniska utvecklingen kan medföra så- dana ändringar, att färdiga arbetspla- ner inom några få år blir föråldrade och inte kan utnyttjas. Av samma an- ledningar och med hänsyn till bristen på tekniker för uppgifterna är det vik-A tigt, att stora ansträngningar nedlägges på rationalisering av projekteringsarbe- tet. Samtidigt måste det också med tan- ke på det slutgiltiga vägförslagets all- männa samhällsbetydelse och rättsliga inverkningar uppmärksammas, att ob- jektiviteten i studiet och valet av alter- nativa förslag inte blir eftersatt. Härvid är de inom VV-verket genom vägbyråns avdelning för fotogrammetri och data- behandling lanserade metoderna för fotogrammetrisk framställning av kar— tor och massberäkning med hjälp av automatisk databehandling av stor be- tydelse. Enligt väg— och vattenbygg— nadsstyrelsen anses en projekterings- reserv för två års byggnadsvolym vara

nödvändig för att möjliggöra rationell planering av byggnadsverksamheten.

En grundläggande princip för pro- jekteringen är att det alternativ skall väljas, som med hänsyn till alla fakto— rer giver högsta samhälleliga lönsamhet för företaget. För de härför nödvändi- ga kalkylerna är det särskilt väsentligt att så noga som möjligt kunna beräkna kostnaderna för företaget. Inom all byggnadsverksam'het och särskilt för vägbyggandet gäller, att kännedom om grundläggningsförhållandena är avgö- rande för noggrannheten i dessa kalky- ler. För undersökningar och bedöm- ningar av jordarter och geotekniska förhållanden har VV-verket särskild personal hos vägförvaltningarna samt en för närvarande personellt starkt be— gränsad geoteknisk avdelning inom byggnads- och underhållsbyrån. Verket utnyttjar dessutom staten-s geotekniska institut och enskilda konsulter inom det geotekniska området.

Under valet av vägsträckning för ett visst vägprojekt tager den ansvariga vägförvaltningens projekteringsavdel- ning kontakt med förvaltningens bygg- nad'savdelning, vilkens praktiska syn- punkter på utförandet är av betydelse för det slutgiltiga valet av vägsträck— ning. Vidare kan förvaltningens egen personal för markvärderingsfrågor kopplas in på projektet under detta re- lativt tidiga stadium. Sedan vägsträck- ningen fastlagts i huvuddrag vidtagcr (lctaljutformningen av ett slutgiltigt för- slag. I undantagsfall utarbetas dess- utom alternativa förslag, som inte kan utvärderas utan ytterligare övervägan- den i samråd med regionala samhälls- organ.

Projekteringen av de i flerårsplaner- na ingående broföretagen sker i huvud- sak enligt följande rutin.

Förslagsritning till bro med mindre län-gdl upprättas med utnyttjande i möj-

ligaste mån av typ- och standardrit- ningar som regel inom vägförvaltning- en eller av en utomstående konsult. Rit- ningarna granskas ur såväl teknisk som ekonomisk synpunkt av verkets kon- struktionsbyrå. I samband med att re- sultatet 'av denna granskning medde- las vägförvaltningen, lämnar byrån be- sked om arbetsritningar skall upprättas av konstruktions'byrån eller av den bli- vande entreprenören i de fall bygg- nadsarbetet avses bedrivas på entrepre- nad. Däremot ankommer det alltid på vederbörande vägförvaltning att bedö- ma huruvida vattendom erfordras och att i förekommande fall söka tillstånd enligt vattenlagen.

För större eller mera komplicerade broar upprättas förslagsritning i all- mänhet av konstruktionsbyrån på grundval av vägförvaltningens primär- material. Sedan Vägförvaltningen och andra berörda yttrat sig över byråns förslag överlämna-s detta till förvalt— ningen för fortsatt handläggning — ar- betsplan, vattendom o.d. — i princip på samma sätt som beträffande mindre broar. Konstruktionsbyrån bestämmer samtidigt vem som skall utarbeta ar- betsritningarna för bron. I de fall kan- struktionsbyråns typritningar kan an- vändas —— med hänsyn bland annat till de lokala förhållandena _— förekommer, att förvaltningarna själva upprättar för- slag även till större broar.

Arbetsplanen för ett väg— eller bro- företag utgör slutresultatet av projekte- ringsarbetet. Fastställelse av arbetsplan medför enligt lagstiftningen i princip vägrätt till erforderlig mark.

Enligt väg- och vattenbyggnadssty— relsens bestämmelser skall följande handlingar ingå i arbetsplan, nämligen översiktskarta, betänkande med redo- visning av förhållanden och motive- ringar, som är av betydelse för bedöm- ning av företaget, kostnadsberäkning,

förteckning över berörda fastighetsäga- re, protokoll från markägaresamman- träde, normalsektioner, planritningar, profilritningar och principritningar till förekommande broar, trafikplatser m.m. Då en arbetsplan anses färdig, ut- ställes den genom länsstyrelsens för- sorg. Därefter insändes planen jämte till länsstyrelsen inkomna yttranden och dennas eget yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för faststäl- lelse.

I princip utarbetas och fastställes ar- betsplaner endast för i flerårsplan upp- tagna projekt. Ett undantag utgör ar- betsplaner för vägar inom områden där fastställda sådana erfordras i samband med annan samhällsplanering. Fast- ställd arbetsplan gäller i fem år, men giltighetstiden kan av Kungl. Maj:t för- längas högst tre år åt gången.

Eftersom vägförvaltningarna är re- gionalt ansvariga för den allmänna väghållningen på landsbygden inom respektive län, är det i första hand för- valtningarna som skall svara för verk- samheten inom projekteringsfunktio- nen. Inom vägförvaltning utföres detta arbete av projekteringsavdelningen.

Även den centrala byråorganisatio- nen deltager emellertid i projekterings- arbetet. I vissa fall sker detta i form av service eller rådgivning från de centra- la enheterna, exempelvis vägbyråns av- delning för fotogrammetri och automa- tisk databehandling samt geotekniska avdelningen inom byggnads- och un- derhållsbyvrån. Av rådgivande natur är i sammanhanget konstruktionsbyråns broprojektering samt den förhands- granskning och de trafikutredningar m.m., som utföres av vägbyråns vägav- delning och utredningsavdelning.

Väg- och vattenbyggn'adsstyrelsens förarbete för flerårsplanläggningen samt granskning och förberedelser för fastställelse av flerårsplaner och arbets-

”'.!/..

I"

800- ?00 -

600 —

Jami/1.90 r'nvesferfngaz— | 5OO -' _X/

//7 vesferl'ngar med ..]— 9 0 O — Ord/"Horie on:/ay; - mede / ,

300 -—

zoo —

700 -+

_x . )

/ _al N x x '

lll

att

I ;R 7951 53 59 55 56 57- 58 59 ”60 67'r 62' 63' 67 65 66 67-

Z'g gég a;2.>'k/0fl.l7_9_

åerå'Å-nao'e ufåygyaoo'skosfnoo'er— fo",- under årel- fosfsfå'l/do' oréefsp/oner upp rå?!- ode av . . . . . . . . . . vå'gfå'rvo/fnz'nyar- mm respekf/vc av kansu/fer' :]

Diagram 04.1. Förändringarna i projekteringsverksamhetens omfattning under åren 1952—1964

planer är däremot uppgifter för styrel- sen såsom chefsmyndighet för väg— och gatuväsendet. Det praktiska arbetet med flerårsplanerna inom styrelsen utföres av vägbyråns utredningsavdelning. Granskningen av arbetsplanerna sker inom samma byrås vägavdelning. VV—verket har för närvarande med

Kungl. Maj:ts medgivande inrättat re- gionala s.k. planeringsavdelningar i Stockholm, Göteborg och Växjö. Dessa är organisatoriskt underställda styrel- sens vägbyrå och skall i första hand ar- beta med större projekteringsuppgifter. Formellt utför de sina uppgifter på uppdrag av berörda vägförvaltningar.

Vägförvaltningarna äger efter styrel- sens tillstånd utnyttja utomstående kon- sulter för projektering av såväl vägar som broar. Sådant uppdrag kan avse allt projekteringsarbete för ett Vägföre- tag eller vara begränsat t.ex. genom att vägens sträckning redan är bestämd.

Under år 1964 fastställdes 216 arbets- planer för vägföretag på landsbygden. Av dessa avsåg 69 riksvägar och 147 länsvägar. Riksvägprojekten beräknades tillsammans komma att kosta cirka 490 milj. kr., vilket innebär en medelkost- nad av 7,1 milj. kr. per företag. Mot- svarande uppgifter för länsvägarna var 300 respektive 2,0 milj. kr. Av de under året fastställda arbetsplanerna hade 29 eller omkring 13 procent utarbetats av utomstående konsulter. Medelstorleken av dessa företag var 4,6 milj. kr.

I diagram 04: 1 visas projekterings- verksamhetens omfattning under åren 1952—1964 uttryckt i beräknade ut- byggnadskostnader för under respektive år fastställda arbetsplaner.

Projekteringskostnaderna varierar gi- vetvis i hög grad beroende på fastig- hets- och terrängförhållanden liksom på vilken vägtyp som avses. Några de- taljerade uppgifter och analyser av pro- jekteringskostnadernas storlek finnes för närvarande inte att tillgå.

04.04. Konstruktionsverksamhet

VV-verkets arbete av konstruktionska- raktär är inriktat dels på utarbetande av tekniska normer och anvisningar, dels på löpande praktiskt konstruk- tionsarbete. Den förra uppgiften är en väsentlig sådan för VV-verket såsom central myndighet för landets väg- och gatunät. Inom VV-verket åvilar denna uppgift för närvarande flera av de cen- trala enheterna. Det löpande praktiska konstruktionsarbetet sker inom ett fler- tal skilda organisationsenheter, t.ex. konstruktionsbyråns olika avdelningar.

I vi-ssa fall utövas sådan verksamhet även av städernas tekniska verk samt av konsulterande ingenjörsfirmor eller av entreprenadföretag som specialiserat sig på t.ex. större brobyggen. Liksom inom projekteringsfunktionen skall allt arbete inom konstruktionsfunktionen ske med hänsyn till aktuella ekonomis- ka faktorer. Normarbetet har därvid ett nära samband med avvägningarna inom den översiktliga planeringen, medan de löpande konstruktionsuppgifterna är inriktade på till varje projekt begrän- sade bedömningar, eftersom de primära ekonomiska avvägningarna sker inom projekteringsfunktionen.

Inom VV-verket utarbetade anvis- ningar för vägars geometriska utform- ning avser regler för val av tvärsektion — körbanebredd, vägrenar m.m. —— lin- jeföring och andra geometriska data med hänsyn till de trafikförhållanden, som avses bli dimensionerande för viss väg, samt för utformning av vägskäl, trafikplatser, rastplatser o.d. I utarbe- tandet och tillämpningen av dessa nor- mer ingår ekonomiska avvägningar och trafiksäkerhetssynpunkter.

De nuvarande väggeometriska anvis- ningarna grundar sig på 1955 års väg- normer i vilka angives data för sex oli- ka vägtyper. Sedan år 1955 har det dock gjorts vissa tillägg och ändringar. Så- lunda har mera fullständiga anvisning- ar utarbetats för utformningen av väg— skäl och trafikplatser. Vidare har anvis- ningar för vägens linjeföring i plan an- passats till s.k. mjuk linjeföring, var- med avses bland annat en tilltalande inpassning i terrängen. För att förbätt- ra framkomligheten och trafiksäkerhe- ten i stora uppförslut har anvisningar för stigningsfil utgivits. Vissa smärre modifieringar har även skett vad avser vägarnas tvärsektion.

Med hän-syn till den starkt ökade tra- fiken har kraven på vägarna skärpts ur

bland annat kapacitets- och trafiksäker- hetssynpunkt, vilket föranlett påbör- jandet av en översyn av anvisningarna för den geometriska utformningen. Det- ta arbete utföres för närvarande av en sektion inom vägbyråns utredningsav- delning.

VV-verkets vägbyggnadstekniska an- visningar innehåller bestämmelser och normer rörande klassificering och un- dersökning av jordarter, dimensione- ring och utförande av underbyggnad, överbyggnad och beläggning samt för lösning av markfrågor och problem rö- rande avvattning, släntbeklädnad m.m. Modernisering av dessa anvisning-ar ut- föres av beläggningsavdelningen inom styrelsens byggnads- och underhållsby- rå. De undersökningar, som är nödvän- diga för detta arbete, sker i stor ut- sträckning hos statens väginstitut på VV-verkets uppdrag. Erforderliga fält- försök utföres under ledning av insti- tutet eller beläggningsavdelningen eller under överinseende av vissa vägförvalt- ningar.

I princip skall samtliga vägar, som nybygges eller förbättras, erhålla sådan bärighet att de tillåter 10 tons axel- tryck. Dimensioneringen bestämmes emellertid inte enbart av axeltrycket utan även av den beräknade trafikin— tensiteten. Förekommande dimensione- ringstabeller har därför gjorts upp för olika trafikintensitet, varvid hänsyn ta- ges till bland annat omfattningen av lastbils- och busstrafiken under tjäl- lossningen.

I stort sett har 10 tons axeltryck va- rit normerande för vägbyggandet sedan början av 1950-talet. Trafikutveckling- en har dock medfört behov av vissa kompletteringar av bärighetsföreskrif— terna. Sålunda infördes år 1963 ytterli- gare en dimensioneringsklass omfat- tande vägar med en trafik av mer än 3000 tunga fordon eller totalt 30000

fordon/dygn under tjällossningsperio— den. Dessutom har utarbetats normer för utförande av stabiliserade bärlager för vägar med hög trafi'kintensitet (mer än 10000 fordon/dygn). Vidare har fordringarna på grus'bärlagren skärpts.

Även i övrigt har betydande föränd- ringar successivt vidtagits. Sålunda har t.ex. föreskrifterna för bergarbeten kompletterats. Vidare har anvisningar utarbetats om kalkstabilisering av ter- rassytor, kringfyllning av Vägtrummor m.m. samt för behandling av vägslän- ter utan särskild matjordsbeklädnad. Slutligen kan nämnas, att det numera föreskrives beläggning av hela vägre- nen och icke som tidigare endast av den smala kantremsan närmast körba- nan.

Gällande normer för broar har med hänsyn till de långsiktiga investeringar det här är fråga om anpassats så att de lämnar viss marginal för framtida be- lastningsökning. Samtliga nya broar di- mensioneras därför för 22 tons boggi- tryck. Ärenden rörande dessa normer och bestämmelser handlägges i första hand av konstruktionsbyrån, som ock- så svarar för deras anpassning till den teknisk-a utvecklingen. Bronormerna är emellertid beroende av vissa allmänna byggnadsnormer, som utarbetas genom andra statliga organ eller av särskilda kommittéer med representanter för de statliga tekniska verken, de tekniska högskolorna och olika tekniska sam- manslutningar. I sistnämnda fall ingår ofta representanter för konstruktions- byrån i kommittéerna. Byrån bedriver även ett visst eget tekniskt utvecklings- arbete samt initierar och följer en be- tydande extern utvecklingsverksamhet. Förbättrade konstruktionsmetoder, nya material och byggnadssätt samt förenk- lade standardkonstruktioner prövas i viss omfattning i samband med ut- förandet av nya broar.

Av de verksenheter, som arbetar med löpande praktiska konstruktionsupp- gifter, är konstruktionsbyrån den störs— ta och mest specialiserade. Byråns upp- gifter utföres på uppdrag av de regio- nalt ansvariga vägförvaltningarna.

04.05. Byggande

Såsom framgått av beskrivningen av projekteringsarbetet sker den första kontakten mellan projektörer och byg- gare beträffande ett ifrågasatt vägpro- jekt i regel under den relativt tidiga fas, som avser val av sträckning för den nya vägen. Omfattningen av detta sam- råd är varierande och inte närmare reglerad. Vägförvaltningarnas bygg- nad-savdelningar övertager i princip ansvaret för ett vägprojekt först då pro- jekteringsarbetet är avslutat och arbets- planen blivit fastställd.

Sedan slutet av 1940-talet har bety- dande förändringar och rationalise- ringar ägt rum inom vägbyggnadstekni- ken. Mest framträdande är den väsent- ligt ökade maskininsatsen. En förutsätt- ning härför har varit framstegen inom maskintekniken, som bland annat inne- burit att maskiner med större kapaci- tet ställts till förfogande och att ma- skinparken blivit mera specialiserad. Vid sidan av maskintekniken har även andra väsentliga förbättringar vidtagits i arbetsmetodiken. Sålunda ställes nu- mera helt andra krav än tidigare på valet av materialslag för olika bygg- nadsdelar. I detta syfte och för kontroll av kvaliteten i övrigt sker en omfattan- de jordartskontroll. Angivna föränd— ringar har bland annat medfört behov av en förbättrad produktionsplanering och kontroll av arbetenas utförande.

Byggnadsavdelningens första uppgift i samband med ett nytt vägprojekt av- ser förplanering eller driftplanering. Vid denna gäller att med utgångspunkt

från arbetsplanen beräkna erforderliga insatser av arbetskraft, maskiner och material samt att prissätta dessa insat- ser och med ledning därav upprätta förkalkyl för företaget. Förplanering- ens resultat är av betydelse bland annat för valet av utförandeform — i egen regi eller på entreprenad. Det utgör vi— dare underlag för detaljplaneringen, som syftar till att mera i detalj bestäm- ma inbördes ordningsföljd, tidsåtgång och behov av resurser för i vägföreta- get ingående arbetsmoment. Såväl för- planeringen som detaljplaneringen skall läggas upp med tanke på att vissa ar- beten är särskilt lämpliga som vinter- arbeten.

Rationaliseringsavdelningen samlar kontinuerligt in tekniska data till grund för planering av vägbyggnadsarbetena. Dessa uppgifter delgives förvaltningar- na genom en särskild informationsserie för arbetsplanering. Avdelningens fält- personal biträder även med undersök- ningar och utredningar i samband med praktiska planeringsuppgifter.

Vägbyggandet består numera till stor del av massförflyttningar. Materia- let i uttagna massor kan vara av olika slag, såsom matjord, lera, grus, spräng— sten m.m. Höga krav ställes på de massor, som skall användas för vägens uppbyggnad. Lämpligt material åter- finnes dock endast i begränsad omfatt- ning i nära anslutning till väglinjen. Byggnadsavdelningens personal måste därför under förplaneringen utföra kompletterande tekniska undersökning- ar — t.ex. jordartsbestämning och geo— teknisk undersökning av djupare lig- gande mairklager _— ute i den aktuella vägterrängen. På grundval därav klar- göres bland annat hur disponeringen av schaktmassorna skall ske och vilka möjligheter det finns att ta material från schakter utanför väglinjen m. m.

Den ökade investeringsverksamheten

inom vägväsendet och annan byggnads- verksamhet samt de stigande behoven av vägmark för trafikplatser, vägskäl, uppställningsplatser och andra anord- ningar har medfört, att marklösenfrå- gorna successivt blivit alltmer kompli- cerade och kostnadskrävande.

Olika regler gäller för tillträde till vägmark utanför respektive inom gene- ral- eller stadsplanelagt område. I det förra fallet gäller väglagens regler om att vägrätt i princip uppkommer i och med att arbetsplan fastställes. Ersätt- ningsfrågan får då prövas senare utan att vägbygget behöver avvakta denna prövning. Inom stadsplanelagt område måste marken däremot förvärvas med äganderätt — efter överenskommelse el- ler genom expropriation —— vilket inne- bär att markfrågorna måste vara lösta innan byggnadsarbetena igångsättes.

Marklösenfrågorna ombesörjes av sär- skild personal hos vägförvaltningarna organisatoriskt ingående i byggnadsav- delningarna. I mera komplicerade fall anlitas specialister från markavdelning— en inom styrelsens juridiska byrå.

På basis av gällande femårsplaner och de ändrade förhållanden, som kan ha inträtt sedan dessa fastställdes, upp- rättar vägförvaltningarna årligen s.k. byggnadsprogram, som utgör rullande produktionsplaner för byggnadsverk- samheten under de närmast kommande två åren. Dessa program granskas och kompletteras av byggnads- och under— hållsbyråns byggnad-savdelning och fastställes formellt av styrelsen för ett år i taget.

Byggnadsprogrammen utgör vägför- valtningarnas underlag för dispositio- nen av den egna personalen och av till- gängliga maskiner. De är därigenom även bestämmande för om byggnadsar- betet skall ske i egen regi eller på entre- prenad. Mellan dessa ”båda utförande- former finnes arbetsformen egen regi

med delentreprenad, exempelvis för schaktningar, masstransporter o.d. Av den totala vägbyggnadsvolymen, exklu- sive beredskapsarbeten, utföres för närvarande cirka 40—45 procent i egen regi och egen regi med delentreprenad. Valet av utförandeform skall i prin- cip ske med utgångspunkt från vilken form som i det enskilda fallet är mest fördelaktig ur totalkostnadssynpunkt. Emellertid är det inte möjligt att basera detta val helt på jämförelser i varje sär- skilt fall. Det skulle bland annat förut- sätta regelmässigt infordrande av an- bud innan val av utförandeform ägt rum. Därtill kommer kravet att syssel- sätta den egna arbetskraften, som för närvarande har en delvis ogynnsam yr- kes- och åldersfördelning. I många fall har vidare vägförvaltningarnas bygg- nadsavdelningar alltför små resurser för att kunna konkurrera i fråga om större arbetsuppgifter. Egenregiförfa- randet användes därför i första hand för smärre byggnadsarbeten inom om- råden, där VV-verket har egen arbets- kraft, och för svårkalkylerade företag i eller intill större orter, där vatten- och avloppsledningar eller andra i förväg svårbedömbara hinder föreligger. Egen- regibyggandet kan också bli nödvändigt för avsides belägna företag, som inte är lockande för byggnadsentreprenörerna. Ett viktigt skäl för upprätthållande av viss egenregiverksamhet är behovet av att följa vägbyggandet för att kunna bedöma och kontrollera entreprenad- företagens arbeten. Ett annat är att VV- verket såsom dominerande företag på vägområdet bör deltaga i utvecklings- arbetet även på produ'ktionssidan. Bland de statliga beredskapsobjekten intager vägarbetena både kostnadsmäs— sigt och från sysselsättningssynpunkl en dominerande ställning. Enligt nuva- rande praxis väljer arbetsmarknadssty- relsen och väg— och vattenbyggnadssty-

relsen i samråd ut de företag, som skall bedrivas såsom beredskapsarbeten, blan-d projekten i flerårsplanerna. Det- ta urval baseras på länsvis upprättade förslag till beredskapsprogram av lik- nande art som VV-verkets byggnads- program avseende företag, som bekos- tas med ordinarie anslagsmedel.

Vägförvaltningarna svarar i regel självständigt för upphandlingen av en- treprenadarbeten. I fråga om mera om- fattande företag —— överstigande en to- talkostnad av 10 milj. kr. -—- och vissa broar sker dock upphandlingen genom medverkan av styrelsen. Kontrollen av entreprenadarbetena utövas av plats- kontrollanter från förvaltningarna. För större byggnadsföretag upprättas om så erfordras särskilda kontrollantorganisa- tioner med tillgång till speciallaborato- rier för kvalitetskontroll. Inom varje vägförvaltning finnes särskilda brokon- trollanter.

Konst-ruktionsbyrån har ett omfat- tande direkt ansvar för VV-verkets bro- frågor. Byrån ombesörjer sålunda även upphandlingar av vissa större broar och rörliga broar. Detta motiveras av att anbuden i dessa fall som regel ba- seras på förslagsritningar med rätt för anbudsgivaren att föreslå alternativa utföranden, vilket kan göra anbuds- prövningen till en komplicerad teknisk- ekonomi'sk uppgift. Det slutgiltiga av- görande-t träffas i sådana fall av kon- struktionsbyrån efter samråd med he- rörd förvaltning, som därefter ombe- sörjer tecknandet av kontrakt och kon- troll av arbetena. I vissa fall sker kon- trollen i fortlöpande samråd med per- sonal från konstruktionsbyrån, som även svarar för kontroll och granskning av entreprenörens arbets- och detaljrit- ningar samt i fråga om särskilt stora företag även utför slutbesiktning.

Förvaltningarna har under alla faser inom byggandefun'ktionen möjlighet att

anlita byggnads- och underhållsbyrån såsom rådgivare beträffande tillämp- ning av de byggnadstekniska anvis- ningarna, arbetsplanering, upprättande av entreprenadprogram, avtalstolkning, ackordsättning m.m. samt i tvister med entreprenörer. Viss egenregiverksam- het för vertikaldränering ledes från byggnads- och underhållsbyråns bygg- nadsavdelning. Avdelningen svarar även för den centrala kontrollen av all byggnadsverksamhet.

04.06. Vägunderhåll Vägunderhållsverksamheten indelas nu- mera som regel i servicearbeten, egent- lig-t underhåll och förstärkt underhåll. Ett annat äldre indelningssätt är att skilja mellan barmarksunderhåll och vinterväghållning. Den senare uppgår kostnadsmässigt till omkring 20 procent av de årliga underhållskostnaderna.

Servicearbetena omfattar en rad upp- gifter, vil'ka endast i grova drag kan tids- eller kostnadsmässigt förplaneras, såsom snöröjning, sandning, hyvling av isvägbana eller grusväg, smärre repara- tioner av grus- eller oljegrusvägbana, lagning av tjälskador och liknande åt- gärder, samt vissa arbeten för vilka det går att göra upp planer eller pro- gram, exempelvis färjdrift, renhållning, dammbindning vägmärkesunderhåll samt trafiklinjemålning. Kostnaderna för dessa arbeten utgör tillsammans cir- ka 55 procent av de totala vägunder- hållskostnaderna för landsbygdens vä- gar.

Till det egentliga vägunderhållet räk- nas åtgärder för att motverka vägens förslitning, såsom grusning, underhåll av grus- och oljegrusväg eller belagd vägbana, röjningar, underhåll av diken och trummor, reparatiOn och underhåll av broar och färjor m.m. Dessa arbeten kan planeras i förväg. Cirka 30 procent

av det årliga anslaget för vägunderhåll på landsbygden går till detta slag av underhållsarbeten.

Eftersom hittills en förhållandevis li- ten andel av vägnätet blivit ombyggd till normenlig teknisk standard eller kan väntas bli föremål för ombyggnad till sådan under överskådlig tid, anses det nödvändigt, att huvuddelen av väg- nätet upprustas genom s.k. förstärkt underhåll. Däri ingår punktvisa för- stärkningar och förbättringar samt ny- anläggning av oljegrus- eller asfaltbe- läggningar. Dessa arbeten tager för när- varande i anspråk resterande cirka 15 procent av vägunderhållsanslaget.

Det har under senare år gjorts olika försök att fastställa behovet av vägun- derhåll, vägförbättringar och ombygg- nad av vägar. Et-t sådant är den kvali- tetsgradering av riksvägarna och vissa delar av länsvägarna, som utförts av vägbyråns utredningsavdelning. Denna gradering är dock av begränsad bety- delse för underhållet. Den hör i stället uppfattas såsom ett hjälpmedel för grovinriktning av nybyggnadsplanlägg- ningen. Målsättningen för den genom verkets underhållspersonal under bud- getåret 1961/62 utförda vägunderhålls- inventeringen var däremot att direkt undersöka storleken av underhållsbeho- ven för att nå en normenlig standard vid de för år 1975 antagna trafikför- hållandena. En närmare redogörelse för resultaten av såväl kvalitetsgradering- en som underhållsinventeringen lämnas i kapitlen 05 och 06.

De behov, som framgått av de nämn- da undersökningarna, har emellertid inte varit föremål för ekonomisk av- vägning med hänsyn till trafikflöden och transportvolymer. Detta gäller även de metoder, som finnes för bestämning av serviceverksamhetens omfattning. Risk föreligger därför att en relativt sett för stor insats ägnas underhållsar-

betena på trafiksvaga vägar, samtidigt som det kan ligga nära till hands att underskatta de framtida fordringarna och problemen i fråga om underhåll av nyanlagda starkt trafikerade vägar. Det finnes sålunda behov av underhållsnor- mer baserade på ekonomiska analyser. Verkets nuvarande system för ekono- mifunktionen är dock inte tillräckligt utbyggt härför. För närvarande förde- las exempelvis underhållskostnaderna i första hand på olika slag av service- och underhållsarbeten samt på län och underhållsområden i stället för på väg- sträckor med likartade trafikförhållan- den.

För det egentliga underhållet och det förstärkta underhållet utför vägförvalt- ningarna och byggnads- och underhålls- byråns underhållsavdelning gemensamt viss flerårsplanläggning. Denna sam- ordnas fortlöpande med motsvarande planläggning för nybyggandet.

Med hänsyn till behovet av effektivare planering av underhållet beräknas un- derhållsmedlen från och med år 1965 kalenderårsvis i stället för som tidigare budgetårsvis. På det sättet disponeras numera ytterligare ett halvt år för pla- nering. Eftersom de till omfattningen varierande servicearbetena under vin- tersäsongen kommer i början av kost- nadsåret, kan dessutom underhållsan- slaget efter denna förändring utnyttjas effektivare till förbättring-sarbeten un- der årets senare, från servicesynpunkt mindre osäkra del. Enligt VV-verket är denna planering och rationella utnyttj- ning av medlen inte möjlig utan känne- dom om den slutgiltiga medelstilldel- ningen.

Det ankommer på vederbörande väg- förvaltning att utföra underhållsinspek- tion av broar enligt särskilda föreskrif- ter, som utarbetats av konstruktions- byrån.

Det praktiska arbetet inom vägunder-

håll'sverksamheten utföres av den loka- la underhållsorganisationen, som består av ungefär 300 vägmästareområden. An- talet sådana områden per län varierar mellan 5 i Blekinge län och 22 i Väs- terbottens och Norrbottens län. Inom vissa län sker för närvarande försök med en annan lokal indelning enligt riktlinjer, som framkommit inom den tidigare nämnda utredningen om väg- mästareområdena.

Byggnads- och underhållsbyråns väg- underhållsavd'elning är centralt drift- ledningsorgan för vägunderhållet och expertorgan för vägunderhållsfrågor.

04.07. Väg- och gatufrågor i städer, som är väghållare Handläggningen av frågor rörande väg- och gatuhållningen i städer och samhäl- len, som är väghållare, regleras av be- stämmelser i väglagen, vägstadgan och förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen. Överinseendet över väg- och gatufrå- gorna i städer Och samhällen, som är väghållare, handhas för VV-verkets del av vägbyråns gatuavdelning och vägför- valtningarna. Gatuavdelningen är sty- relsens särskilda organ för dylika frå- gor medan vägförvaltningarna såsom mellaninstans mellan städerna och ga- tuavdelningen svarar för de fortlöpan- de kontakterna. Då det gäller Stock- holm sker dock denna samverkan di- rekt mellan gatuavdelningen och sta- dens gatukontor. Väg— och vattenbygg- nadsstyrelsen och de större städerna —- Stockholm och Göteborg — har dess- utom under senare år etablerat samar- bete inom särskilda byggnadskommit- téer för större nybyggnad'sföretag. I dessa kommittéer är gatuavdelningen samt andra för varje särskilt projekt aktuella enheter inom styrelsen och i

förekommande fall berörd vägförvalt- ning representerade. Även när det gäl- ler större trafikledsprojekt i övriga stä- der sker ett kontinuerligt samråd ge- nom vägförvaltningarna och gatuavdel- ningen.

Planläggningen av nybyggandet i de aktuella städerna sker genom en för hela denna verksamhet gemensam för- delningsplan av samma karaktär som flerårsplanerna. Liksom dessa är för- delningsplanen femårig och förnyas vart tredje år. Omarbetningen utföres av vägbyråns gatuavdelning och base- ras på uppgifter från berörda städer och vägförvaltningar.

Gatuavdelningen utgår i sitt arbete med fördelningsplanen från en antagen årlig medelstilldelning för den femårs- period planen skall omfatta. Statsbidra- gen utgår principiellt endast i mån av tillgång på anslagsmedel. Då dessa för närvarande inte är tillräckliga för att tillgodose samtliga anmälda behov av om- eller nybyggnader koncentreras de tillgängliga anslagsresurserna i första hand på genomfartsleder och andra viktiga trafikstråk, som är särskilt an- gelägna för den allmänna samfärdseln.

Som nämnts tidigare löses markfrå- gorna på olika sätt inom och utanför stadsplanelagt område. I det senare fal- let erhålles nyttjanderätt till marken i form av vågrätt. Även för städerna är det därför i många fall aktuellt med fastställelse av arbetsplaner. Projekte- ringsarbetet för dessa utföres av stä— derna i egen regi eller med anlitande av konsulter. Granskningen av planer— na har inom verket del'egerats till väg- förvaltningarna, varvid dock bland an- nat den trafiktekniska granskningen av viktigare trafikleder förbehållits gatu- avdelningen. Denna utför även all granskning av företag i Stockholms stad. Fastställelse av arbetsplan sker genom beslut av väg— och vattenbygg-

nadsstyrelsen. I anslutning till sådan fastställelse eller i samband med god- kännande av arbetsplan för gata inom stadsplanelagt område bestämmes den kostnad, som skall ligga till grund för beräkning av statligt bidrag till företa- get. Den slutgiltiga storleken av detta fastställes dock av styrelsen först sedan företaget slutförts.

I samband med fördelningen av de statliga bidragen till städernas väg— och gatuunderhåll utför vägunderhållsavdel- ningen inom styrelsens byggnads- och underhållsbyrå vartannat år en beräk- ning av städernas underhållskostnader. Detta arbete sker på uppdrag av gatu- avdelningen.

Statsbidrag till byggande av väg- el- ler gatuprojekt, som är upptaget i för- delningsplanen, utgår i mån av tillgång på medel med 95 eller 85 procent av

kostnaden. I denna inräknas skälig er- sättning för marklösen och intrång. För väg- och gatuunderhåll utgår bidrag med 95 procent av beräknad skälig kostnad. ' En annan uppgift för VV-verket inom området för städernas väg— och gatufrå- gor är den trafiktekniska granskningen av region-, general- och stadsplaner för städerna och landsbygdens tätorter. Uppgiften täcker hela handläggnings- gången från förberedande överlägg- ningar med vägförvaltningar och aktu- ella städer eller orter till det slutgiltiga granskningsarbetet. Denna verksamhet är också en arbetsuppgift för gatuav- delningen, som emellertid i den mån så erfordras, biträdes av andra enheter inom styrelsen och av vägförvaltning- arna.

05. Trafiken och vägnätet

I detta kapitel redogöres för aktuella statistiska uppgifter och prognoser rö- rande fordonsbestånd och vägtrafik samt för nuvarande förhållanden i frå- ga om väg— och gatunätet. Ändamålet med framställningen är att giva en all- män uppfattning om några yttre fakto- rer, som blir bestämmande för arbetet inom väg- och gatuväsendet under de närmaste decennierna.

05.01. F ordonsbeståndets förändringar Antalet inregistrerade bilar -— person- bilar, bussar och lastbilar —- uppgick vid slutet av år 1939 till 250 000. Efter en nedgång under krigsåren uppnåddes detta antal åter år 1948. Sedan dess har fordonsbeståndet ökat mycket starkt. De senaste uppgifterna hänför sig till den 30 september 1964. Antalet inre- gistrerade bilar var då cirka 1 800000. Enligt en av väg- och vattenbyggnads- styrelsen utförd framskrivning beräk- nas bilbeståndet komma att passera två- miljonerstrecket under år 1966 och öka till över fyra miljoner under första de- len av 1980-talet. På diagram 0511 re- dovisas den faktiska antalsutvecklingen sedan år 1950 för hela fordonsbestån- det — summa bilar — samt för per- sonbilar, motorcyklar, lastbilar, släp- fordon och bussar var för sig. Där an- gives även den ovannämnda prognosen fram till början av 1980-talet. Den årli- ga relativa ökningen av bilparken har sedan år 1950 sjunkit från cirka 20 pro-

cent till 8 a 9 procent åren 1960—1963. Under början av 1960-talet var motsva- rande relativa tillväxt i USA 2—4 pro— cent per år.

Personbilarnas andel av hela bilbe- ståndet ökade från 73,2 procent år 1950 till 91,7 procent år 1963. Lastbilarnas och bussarnas andelar minskade under samma tid från 24,6 respektive 2,2 pro- cent till 7,7 respektive 0,6 procent (Dia- gram 05: 2).

Andelen lastbilar i den svenska bil- parken är låg i jämförelse med övriga västeuropeiska länder samt USA. Detta sammanhänger bland annat med den stora andelen tunga fordon med stor lastförmåga. En annan bidragande fak- tor är det relativt höga antalet släpvag- nar. Det bör dock observeras, att ett antal lätta släpvagnar -— campingvag— nar — avsedda att dragas av personbi- lar ingår i uppgifterna i diagram 05:1. Enligt vissa uppskattningar är antalet campingvagnar cirka 25000. Lastbils- beståndets fördelning efter lastförmåga under åren 1947 till och med 1963 framgår av diagram 05: 3.

Exakta uppgifter om den samlade lastförmågan för lastbilar och släpvag- nar kan på grund av statistikens upp- läggning ej erhållas, men en jämförelse mellan å ena sidan ökningen av antalet lastbilar under åren 1950—1963 och å den andra storleksordningen av ök- ningen av den samlade lastförmågan för lastbilar, släpvagnar och påhängsvag- nar låter sig dock göra. Lastbilsantalet

”rr/ol fal-dm [ ay ari/m l'J/r M 0/0

5000000

z 000.000 Zäéå" ": _ 500.000 ' 700 . 000 50. 000 Haage? "— . 70. 000 0 7950 1955 7940. 7965 19 vo 7973 nov

Diagram 05:1, Fordonsbeståndets förändringar sedan år 1950

ökade under denna tid med drygt 50 procent, medan den samlade lastförmå- gan beräknas ha mer än fördubblats. Biltätheten var år 1950 20 invånare] bil och tio år senare 5,7 invånare/bil. Senaste uppgift hänför sig till den 30

Tabell 05:1 Prognos över biltätheten

i Sverige. . . Bilar/ År inv./bil 1 000 inv. 1965 ............ 4,0 251 1970 ............ 3,1 318 1975 ............ 2,6 379 1980 ............ 2,3 438

september 1964, då biltätheten var 4,3 invånare/bil. Om framskrivningen av fordonsantalet enligt diagram 05:1 sam- manställes med medelalternativet i sta- tistiska centralbyråns riksprognos för Sveriges folkmängd erhålles i tabell 05:1 givna värden på biltätheten. Upp- giften för år 1980 motsvarar ungefär den biltäthet, som år 1963 rådde i USA.

05.02. Trafikutvecklingen

Bilarnas prestationer per år kan angi- vas dels genom antalet avverkade for- donskilometer — trafikarbete — dels

”/o 700 8 o ,3 sessan o ture/um [ '$ 50 " Furuno/um 97, ,% 73, 2 % 0 : 4 c .! ' : e l 4 : & & " >

f?r/7 tre #9 50 5; 52 55 54/ 55 5 5: 53 59 60 67 az 63 år

Diagram 05:22. Personbilarnas respektive bussarnas och lastbilarnas relativa andelar av den totala bilparken vid slutet av åren 1947—1963

'/ to 0

> 6 99 .. N 79']% se» N

1

2-6 fon 37379

97.0” ( Zhu

1

0 + # . I. | _—

IWI? 1'8 ” 50 57 .fr. 55 59 55 56 5? 58 59 60 67 62. 63 d'! 65 66 '='

Diagram 05:3. Lastbilarnas relativa fördelning efter tillåten Iastvikt vid slutet av åren 1947—1963

genom antalet personkilometer respek- beräkningar och uppskattningar i de tive godstonkilometer—transportarbete. uppgifter som redovisas. Trots brister-

En samlad statistik över trafik- och na i materialet torde eventuellt påkal- transportarbetet i landet finnes inte att lade avvikelser inte ändra de angivna tillgå. I varierande grad ingår därför trenderna i utvecklingen. Sammanställ-

Tabell 05: 2 Biltrafikens procentuella ökning åren 1958—1963 i södra och mel- lersta Sverige.

Europavägar Övriga riksvägar Länsvägar Samtliga vägar

Län Antal ökning Antal ökning Antal ökning Antal ökning

punkter % punkter % punkter % punkter %

B 17 60 23 75 86 85 126 75 C 20 70 19 70 65 60 104 65 D 27 50 29 70 107 35 163 50 E 18 55 41 55 95 35 154 50 F 13 55 37 60 114 50 164 55 G 7 85 41 65 104 50 152 65 H —— — 67 55 120 35 187 50 K — — 22 60 52 50 74 55 L 10 60 62 55 99 55 171 55 M 16 65 76 65 92 55 184 60 N 27 50 11 60 128 50 166 55 0 19 80 5 65 41 90 65 80 P 6 55 43 60 148 50 197 55 R 17 75 25 70 106 40 148 60 S 21 65 33 60 143 40 197 55 T 22 55 31 5" 91 40 144 50 U 12 75 25 6 75 60 112 65 W —— — 67 5 146 35 213 50 X 19 70 45 5 144 35 208 55 Totalt 271 60 702 60 1 956 50 2 929 55

ningarna belyser sålunda de pågående strukturförändringarna inom trafik- och transportsektorn.

År 1958 beräknade VV-verket med ledning av sina trafikräkningar, att bi— larnas samlade trafikarbete på de all- männa vägarna utanför städerna upp- gick till 11,3 miljarder fordonskilome- ter. Mellan åren 1958 och 1963 ökade, enligt preliminära uppgifter från nytt trafi—kräkningsmaterial, trafiken på det— ta vägnät med i genomsnitt 55 procent, varför antalet fordonskilometer på landsbygdens allmänna vägar det sena- re året bör ha uppgått till cirka 17,5 miljarder fordonskilometer. Trafikarbe- tet i städerna är ej närmare undersökt. Överslagsvisa beräkningar tyder dock på att det uppgår till storleksordningen 8 ä 9 miljarder fordonskilometer. Bi- larnas totala trafikarbete torde sålunda år 1963 ha varit cirka 26 miljarder for- donskilometer. Den sammanlagda årliga körsträckan synes öka i överensstäm-

melse med bilbeståndets tillväxt. Denna antages för femårsperioden 1963—1968 bli 35—40 procent, vilket innebär ett trafikarbete år 1968 om totalt cirka 35 miljarder fordonskilometer.

Enligt 1965 års statsverksproposition ökade det samlade inrikes persontrans- portarbetet mellan åren 1950 och 1963 från 18,2 till 44,0 miljarder personkilo- meter, varav personbilarnas andel från 6 till drygt 32 miljarder personkilome- ter. Detta innebär genomsnittliga årli- ga ökningar om 7 respektive 14 pro- cent. Enligt samma källa ökade det samlade godstransportarbetet med last- bil, järnväg och fartyg under dessa år från 13,8 till 22,4 miljarder tonkilome- ter, varav las'tbilarnas andel från 2,5 till cirka 8 miljarder tonkilometer. Dessa värden innebär en genomsnittlig årlig tillväxt om ungefär 3,8 procent för de nämnda transportmedlen tillsammans respektive cirka 9 procent för enbart lastbilarna. Bruttonationalprodukten i

Grusväg låt;] Belagd % ?ärav Vägkategori _ väg belagd T t 1 0 Jegrus- langd _ 0 a 1 km va behand— km 3 km lad km A. Allmänna vägar på landsbygden 96 750 20 898 22 75 852 15 480 1. Riksvägar ........................... 12 054 9 041 75 3 013 1 929 2. Länsvägarl ........................... 84 696 11 857 14 59 287 13 551 B. Vägar och gator i städer och samhällen, som är väghållare2 11 808 8 620 73 3 188 C. Enskilda bidragsherättigade vägar .................................... 57 452 —— — 57 452 166 010 29 518 18 136 492

Motorvägarna upptog en total längd av 198 km (inkl. städer). 1 Inklusive ödebygdsvägar 2 Avser den 1 januari 1964

fasta priser steg under samma period med i genomsnitt 3,4 procent per år.

VV-verkets trafikrävkningar visar, att trafikökningen inte fördelar sig likfor- migt över vägnätet utan är koncentre- rad till de viktigaste riksvägarna i när- heten av större städer. Sannolikt är ök- ningen inom de större städerna åtmin- stone av samma storleksordning som vid huvudinfarterna till dessa städer. Tabell 05:2 redovisar länsvis biltrafi- kens procentuella tillväxt åren 1958— 1963 på europavägar, övriga riksvägar och länsvägar i södra och mellersta Sverige. Därav framgår, att trafiken på vägarna utanför städerna i genomsnitt under femårsperioden steg med 55 pro- cent medan ökningen på europavägar och övriga riksvägar var 60 procent samt på länsvägar 50 procent. Motsva- rande värden för perioden 1953—1958 var 95 procent på riksvägarna, 85 pro- cent på de genomgående länsvägarna och 70 procent på övriga länsvägar. In- delningen i vägklasser var dock vid dessa räkningar inte densamma som för närvarande.

Enligt diagram 05:4 är trafikens om- fattning starkt säsongbetonad. Exemp-

INDEX

179--

23--

JORSHIDELDYGNSRRIFIK

X/X

0,6-

en

| l l

7. F IVH/”174793 oÅ/vla H;?NRQ

:

Diagram 05:4. Biltrafikens säsongvariation år 1963 i trafikområde 1 (M., L., N-, G- och K.län)

let är hämtat från VV-verkets trafikräk— ningar år 1963 och avser trafikområde 1, som omfattar Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Sommartrafiken var i juli detta år 1,54 gånger större än årsmedeldygns- trafiken. Maximum inträffar vid olika tidpunkter för olika fordonskategorier. Personbilstrafiken når maximum under industrisemestern i juli månad, medan trafiken med lastbilar och bussar når sitt högsta värde vid månadsskiftet maj/juni.

Den framtida trafikutveoklingen är beroende av en mängd faktorer. Några av dessa uppräknas här utan anspråk på inbördes prioritet.

Folkmängdens förändringar, nerhet åldersfördelningen.

Takten i ökningen av hushållens realinkomster.

Eventuella förändringar i inriktning- en av konsumtionsvanorna.

Snabbheten i och omfattningen av den fortsatta urbaniseringen.

ökningen av fritiden, speciellt ge- nom femdagars arbetsvecka.

Strukturrationaliseringen inom när- ringslivet med i många fall åtföljande koncentration av verksamheten till större produktions- och distributionsen- heter.

Den stegvisa liberaliseringen av godstransporterna med lastbil i enlig- het med de nya trafikpolitiska riktlin- jerna.

Europamarknaden och en europe- isk trafikintegration.

ökat intresse från kontinentens bil- turister för Sverige som turistland.

Det ligger utanför väg— och vatten- byggnads-styrelseutredningens uppgifter och möjligheter att göra en mera ingå- ende värdering av dessa faktorer. Den för utredningen nödvändiga bedöm- ningen av den framtida trafiken måste därför grundas på här redovisade er-

i syn-

tarenheter och på de utvecklingstren- der i stort, som kan konstateras. Utred- ningen återkommer i nästa kapitel med vissa synpunkter i dessa avseenden.

05.03. Väg- och gatunätet

Det svenska vägnätet består av allmän- na vägar på landsbygden, vägar och ga- tor i städer samt enskilda vägar. Utöver den i tabell 05: 3 angivna totalsumman om 166 010 km vägar och gator tillkom- mer ett antal ej statsbidragsberättigade enskilda vägar. Enligt vissa invente- ringar utgör den totala längden enskil- da vägar cirka 220 000 km.

Landsbygdens allmänna vägar De största förändringarna på det all- männa vägnätet sedan förstatligandet utgöres av standardhöjningar. Vägnätets längd har sålunda inte ökat i någon större omfattning. År 1944 omfattade de allmänna vägarna på landsbygden en total längd om 89 709 km och den 1 ja- nuari 1965 hade längden stigit till 96750 km. Då denna tillväxt till viss del hänför sig till att enskilda vägar in- tagits till allmänt underhåll har byggan- det av nya vägar, där sådana icke fun- nits tidigare, följaktligen endast utgjort en mindre del av vägväsendets arbets- uppgifter.

Ett sätt att redovisa förändringarna i vägstandarden är att angiva antalet km belagd väg respektive andelen belagd våg av hela vägnätet. Beläggningarna består av antingen asfalt eller betong. Oljegruset, som infördes 1957, använ- des för att åstadkomma en förbättrad typ av grusvägbana, vilken dock till skillnad från asfalt- och betongbelägg— ningarna inte är av permanent karak- tär. I tabell 05: 4 redovisas bland annat längden belagda respektive oljegru—sbe- handlade vägar åren 1958—1965 och i

Tabell 05: 4 Längd i km av landsbygdens allmänna vägnät vid början av åren 1958—1965 med fördelning på belagda och oljegrusbehandlade vägar.

därav Summa be- andel 13351 oljegrus- lagda ”' oljegrus— Ar längd bilågd behand- oljegrus- helägd behand- Summa km hå lad väg beyandlade qg lad väg %

km vagar km 0 % 1958 ......... 92 594 10 525 777 11 302 11,4 0,8 12,2 1959 ......... 93 086 11 569 1 981 13 550 12,4 2,1 14,5 1960 ......... 93 481 13 012 3 985 16 997 13,9 4,3 18,2 1961 ......... 95 211 15 485 7 246 22 731 16,3 7,6 23,9 1962 ......... 95 765 17 065 10 094 27 159 17,8 10,5 28,3 1963 ......... 96 027 18 288 12195 30 483 19,0 12,7 31,7 1964 ......... 96 353 19 545 13 911 33 456 19,8 14,4 34,2 1965 ......... 96 750 20 936 15 425 26 361 21,6 15,9 37,5

tabell 05:5 angives motsvarande upp- gifter länsvis vid ingången av år 1965.

Beläggningsarbetena har helt natur- ligt koncentrerats till de mest trafikbe- lastade vägarna. Riksvägarna är sålun- da belagda till 75 procent, medan läns- vägarnas beläggningsandel stannar vid 14 procent. Även tätorternas väg- och gatunät tillhör de mera belastade de- larna av vägnätet. De är för närvaran- de belagda till 73 procent.

De äldre delarna av det allmänna vägnätet har tillkommit under tider då urvalet av det material, som användes till vägkropp'ens uppbyggnad, ej ägna— des särskild uppmärksamhet. Landets äldre vägar har därför inte en för nuti- da trafik avpassad bärighetsstandard. Det använda väghyggnadsmaterialet är i många fall tjällskjutande, vilket med- för att de äldre vägarna på grund av tjälskador i stor omfattning måste av- stängas för lastbilstrafik under längre eller kortare vår- och försommarperio- der. Under år 1964 var drygt 25 600 km eller 27 procent av det allmänna väg- nätet utsatt för tjälskador. Av den tjäl- skadade våglängden måste nära 14200 km avstängas för lastbilstrafik under i genomsnitt fyra till fem veckor.

Vid den underhållsinventering, som väg— och vattenbyggnadsstyrelsen ge-

nomförde under budgetåret 1961/62, vi- sade det sig, att av den totala längden väg utsatt för tjälskador drygt 90 pro- cent var gru-svägar. De största inskränk- ningarna i lastbilstrafiken på grund av tjälskador på det allmänna vägnätet uppvisade Västerbottens län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län och Kop- parbergs län.

Bland övriga resultat av inventering- en kan nämnas, att 48 000 km vägdiken motsvarande nära 50 procent av den totala längden diken inte hade tillfreds- ställande standard. Nydikning bedöm— des vara erforderlig till en längd av 43000 km. Körbanebredden understeg 5,5 m på 52 700 km eller cirka 55 pro- cent av vägnätet, varför bilar med högs- ta tillåtna bredd — 2,5 m — endast med svårighet kan mötas på dessa vä- gar.

Bärighetsstandarden på vägnätet re- dovisas vanligen genom angivande av den relativa andel, som är upplåten för trafik med vis-sa axel- och boggitryck. Kännedom-en om vilka absoluta axel- och boggitryck vägarna förmår bära är dock bristfällig. Speciellt gäller det- ta för de äldre vägarna. Till största de- len vilar kunskapen om vägarnas bärig- het på erfarenheter.

Fram till år 1955 var 8 tons axeltryck

Längd i km samt andel belagda och oljegrusbehandlade vägar i pro- cent Iänsvis vid ingången av år 1965.

därav därav därav Läns- o.

Riks- belagd o. öde— belagd o. Samt- belagd 0.

Län vägar belagd oljegrns- bygds- belagd oljegrus— 1353 belagd oljegrus-

km väg behand— väga,. väg behand- Vägar väg behand-

% lad väg km % lad väg km % lad väg

% % % B ......... 416 93 100 2 964 32 40 3 380 40 48 C ......... 329 88 98 1 755 10 34 2 084 22 45 D ......... 423 83 100 2 276 14 26 2 699 25 37 E ......... 460 86 95 3 704 11 21 4164 19 29 F ......... 515 90 98 4147 11 25 4 662 19 33 G ......... 530 68 94 3 343 11 22 3 873 19 31 H ......... 561 62 100 3 417 16 32 3 978 22 41 I ......... — — — 1 493 30 30 1 493 30 30 K ......... 160 100 100 1354 18 41 1514 26 47 L ......... 547 96 99 3 194 28 46 3 741 38 54 M ......... 471 99 100 3 549 27 45 4 020 35 52 N ......... 267 98 100 2 306 17 43 2 573 26 49 () ......... 234 100 100 2 439 30 62 2 673 36 65 P ......... 478 86 100 4 782 14 32 5 260 20 38 R ......... 528 91 99 3 538 11 37 4 066 21 45 S ......... 601 77 97 4215 14 33 4816 22 41 T ......... 419 80 99 2169 13 26 2 588 24 38 U ......... 298 91 98 2 080 10 32 2 378 20 40 W' ...... 565 63 96 4 426 15 33 4 991 21 40 X ......... 651 71 86 2 779 15 41 3 430 26 49 Y ......... 746 58 67 4 834 8 23 5 580 15 29 Z ......... 711 65 83 4 593 7 13 5 304 15 22 AC ...... 1022 53 68 8174 6 21 9196 11 26 BD ...... 1 122 53 83 7 165 8 20 8 287 14 29 Hela riket 12 054 75 91 84 696 14 30 96 750 22 38

ej tillåtet på någon del av det allmänna vägnätet, medan år 1964 nära 88 pro- cent var upplåtet för trafik med detta axeltryck. I tabell 05 :6 redovisas i pro- cent fördelningen av vägnätet år 1964 med avseende på tillåtna axel- och bog- gitryck.

Väg— och vattenbyggnad—sstyrelsen un- dersökte under budgetåret 1963/64 möj- ligheterna att tillåta högre axel- och boggitryck än de då högsta tillåtna om 8 respektive 12 ton. Resultatet av denna undersökning framgår av den högra kolumnen i tabell 05: 6. De vägar som upplåtits för 10 tons axeltryck och

16 tons boggitryck återfinnes i södra och mellersta delarna av landet. Denna bärighetsstandard kommer sedan olika förstärkningsåtgärder vidtagits att suc- cessivt införas på viktigare vägar i öv- riga delar av landet.

Vid den europeiska transportminis- terkonferensen (CEMT) år 1960 rekom- menderades, att berörda stater skulle inrikta sig på att i erforderlig utsträck- ning möjliggöra trafik med 10 tons axeltryck och 16 tons boggitryck. År 1964 föreslogs inom den europeiska ge- mensamma marknaden (EEC) att axel- och boggitrycken efter år 1973 skulle höjas till 13 respektive 19 ton.

Tabell 05:6 Fördelning av landsbygdens vägnät med avseende på tillåtna axel- och boggitryck (år 1964).

Procent av vägnätet upplåtet för Vägtyp mindre än 8/12 ton 8/12 ton 10/16 ton Riksvågar ................................................... 0,1 71,3 28,6 Viktigare länsvägar ................................ .. 2,3 92,5 5,2 Övriga länsvägar .......................................... 17,1 82,5 0,4 Hela allmänna vägnätet ................................. 12,4 83,0 4,6

Förutom vägkroppens bärighet sätter även broarnas bärighet en gräns för de axel- och boggitryck, som kan tillåtas. Under senare delen av 1950-talet och de första åren av 1960-talet genomförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en undersökning jämte kontrollberäkning av bärigheten för samtliga broar på det allmänna vägnätet. Denna redovisning kompletteras efter hand som nya broar bygges och äldre broar bygges om eller förstårkes. Av tabell 05: 7 framgår bro— beståndets bärighetsstandard i fråga om axeltryck respektive boggitryck vid mitten av år 1964.

Tabellen visar bland annat, att på europavägarna återstår ett 50-tal broar, som ej kan belastas med 10 tons axel- tryck och 16 tons boggitryck.

För att få överblick över de allmän- na landsbygdsvägarnas kvalitet påbör- jades år 1956 en inventering av dessa vägar. Resultaten redovisas i VV-ver- kets vägliggare, som bland annat inne- håller uppgifter om tjälskador, belägg- ning, siktförhållanden, körbanebredd, sidohinder, lutningar och horisontal- kurvor.

År 1958 utarbetades inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett system för poängsättning av standarden hos varje inventerat vägavsnitt i förhållande till den standard vägen i fråga skall ha dels enligt 1957 års vägplan för Sverige — 1975 års trafik —— dels enligt gällande tekniska anvisningar och nuvarande

trafikförhållanden. Denna s.k. kvalitets- gravdering har genomförts för samtliga riksvägar, viktigare länsvägar samt en- ligt en något förenklad metod för vissa andra länsvägar. Systemet är upplagt på sådant sätt, att det kan hållas aktu— ellt genom ett rapporteringsförfarande mellan vägförvaltningarna och styrel— sen. Den senaste rapporten avser lä— get den 1 januari 1964. Enligt denna rapport har 25,5 procent av riksvägnä— tet fullgod standard i förhållande till vägplanens målsättning. I förhållande till nuvarande trafik har 36,5 procent fullgod standard och 29 procent god- tagbar standard, medan 34,5 procent är i behov av ombyggnad. För de vikti- gare länsvägarna gäller att 16,5 procent har fullgod standard i förhållande till nuvarande trafik och 22 procent god- tagbar standard, medan 61,5 procent är i behov av ombyggnad.

Vägar och gator i städer, som är väghållare Under det senaste årtiondet har det uppstått ett avsevärt behov av väg- och gatuutbyggnader i städerna. Den hu- vudsakliga anledningen till detta har varit den fortgående urbaniseringen. Genom denna process koncentreras nä— ringslivet och befolkningen till allt mindre arealer av landet.

Under 1930-talet var landets befolk- ning jämnt fördelad mellan tätorter och glesbygder. Enligt folkräkningen år 1950 var drygt två tredjedelar bosatta i

Tabell 05: 7 Fördelning av broar pd landsbygdens allmänna vägar efter bärighet

( år 1964 . Axeltryck Totala . .. .. 10 ton 8 ton mindre an Vagtyp antalet eller mera eller mera 8 ton broar antal % antal % antal % Europavägar .................. 598 569 94 598 100 0 0 Övriga riksvägar ............ 1 129 909 80 1 115 99 14 1 Viktigare länsvägar ...... 1 180 877 74 1 113 94 67 6 Övriga länsvägar ......... 6 116 4 009 65 5 215 85 901 15 Summa 9 023 6 364 70 8 041 89 982 11 Boggitryck

Totala . .. .. 16 ton 12 ton mlndre an

Vagtyp antalet 22 ton eller mera eller mera 12 ton

broar

antal % antal % antal % antal % Europavägar .............. 598 362 60 542 90 597 99 1 1 Övriga riksvägar ........ 1 129 395 35 766 68 1 087 96 42 4 Viktigare länsvägar .. 1 180 345 29 649 55 1 074 90 106 10 Övriga länsvägar ..... 6 116 1 972 32 3 251 53 4 897 80 1 219 20 Summa 9 023 3 074 34 5 208 57 7 655 84 1 368 16

de något mer än 2000 tätorterna. År 1960 hade andelen bosatta i tätorter ökat till 73 procent samtidigt som an- talet tätorter — delvis på grund av en ändrad definition _— minskat till drygt 1800. Enligt samhällsvetenskapliga be- räkningar 'kommer tätortsbefolkningen vid mitten av 1970-talet att uppgå till 80 procent av rikets folkmängd, vilket innebär att ytterligare 200 000 personer lämnar glesbygd'erna under de närmas- te tio åren.

Tabell 05 :8 Väg- och gatunätets längd i städer och samhällen den 1 januari åren 1948—1964.

Statsbidragsberätti- Ölnga År gade vägar och gator vagar km 0. gator km 1948 4 622 4 254 1952 5 493 5 012 1956 5 599 5 622 1960 5 894 6 086 1964 4 958 6 850

Förutom denna flyttning från gles- bygd till tätorter pågår en koncentra- tiOn till allt större tätorter. Allmänt an- ses att endast orter med minst 10000 invånare i framtiden kommer att kun- na erbjuda sådan service, att de kan betraktas såsom självförsörjande i det- ta avseende.

Omfattningen av väg- och gatunätets längd, räknat i km, i städer och stads- liknande samhällen vart fjärde år un- der perioden 1948—1964 framgår av ta— bell 05:8. Vid studium av denna bör observeras, att VV-verket från och med år 1961 övertog väghållningen för cirka 1 100 km vägar och gator inom en del av städerna-s ytterområden.

Enskilda vägar Det enskilda vägnätet utgör ett komple- ment till de allmänna vägarna och ga- torna. I den mån en enskild väg bedö—

Tabell 05:!) Längden av de slalsbi— dragsberälligade enskilda vägarna den 1 januari åren 1950—1965.

År Km 1950 .................. 30 183 1955 .................. 41 892 1960 .................. 51 228 1961 .................. 52 606 1962 .................. 53 683 1963 .................. 55 223 1964 .................. 56 338 1965 .................. 57 452

mes vara av allmännyttig karaktär kan statsbidrag erhållas till såväl byggan- de som underhåll. Tabell 05:9 visar längden i km av det enskilda statsbi- dragsberättigade vägnätet åren 1950— 1965.

ökningen med mera än 10 000 km un- der de senaste tio åren är anmärknings- värd. En fortsatt sådan tillväxttakt in- nebär, att detta vägnät inom cirka 30 år skulle överträffa längden av det allmän- na vägnätet på landsbygden.

06. Byggnads- och underhållsverksamhetens omfattning

Utredningen sammanfattar och kom- menterar i detta kapitel de senaste årens faktiska investeringar och de prognoser, som för närvarande finnes rörande byggnads- och underhållsan- slagen till väg— och gatuväsendet, samt redovisar sin bedömning av VV-verkets framtida arbetsvolym.

06.01. Väg- och gatubyggandet Såsom nämnts innehåller 1957 års väg- plan bland annat en översiktlig plan för

utbyggandet av väg- och gatunätet samt uppgifter om beräknade kostnader för realiserandet av denna plan fram till omkring år 1975. För den första tioårs— perioden 1958—1967 angives även ett program för de årliga investeringarna fördelade på landsbygdens allmänna vägnät och bidragsberättigade vägar och gator i städer och samhällen, som är väghållare. Investeringstakten enligt planen motsvarar prognoserna för auto- mobilskattemedlens tillväxt under de aktuella åren.

”'I '. Än] 2250 o / men ___” ,/ _ _ 51:23:25?) mcd "Jinn-f- / Juni/f,. "om,, inv.,ucn'ngu- / . _ ' _ Vå'yp/on'n: I'nb'llor/nytlltfq % 750 / Lwådyyukdn ' DI/nv'hno ' / / // / 500 1 l / - 25 * '="';- 0 i " or ned yah/- :* :Håler m / _ o')- vå'yldllore . " | .,, - _— * 0 , i . _ . ' .L , _. 7955 7959 rasa 1767 7951 7963 79641 1955 7966 7967 *"

Diagram 06:1. Statliga investeringar inom väg. och gatllbyggandet sedan år 1958 jäm— förda med vägplanens investeringsprogram

Tabell 06: 1 Slalliga investeringar inom väg- och galubyggandel sedan år 1958 jämförda med vägplanens investeringspro— gram (milj. kr.).

__ Investe- Landsbygden Staderna ringar på

Totala Totala _ landsbygd-en

. .. . .. . och i stå- År Ord. vässa Bered- Totala Vag- investe: Ord. Bered- Totala Vag- mvestet derna sam- väg- g. skaps- investe— gatu— skaps- investe-

planens ringar ] planens ringar 1 arbeten :,:-få?; arbeten ringar mveste- forh. t' arbeten arbeten ring—ar mveste— forh. t'

ringsserie väg- ringsscrie väg- planen planen

manlagt 1 förhållande till väg- planen

1958 .. 320 4 90 414 330 + 84 87 3 90 110 —— 20 + 64 1959 .. 355 3 248 606 360 +246 103 16 119 125 — 6 +240 1960 360 6 245 611 410 +201 86 16 102 145 — 43 +158 1961 . 370 15 131 516 480 + 36 115 8 123 165 — 42 — 6 387 15 130 532 570 — 38 155 ' 158 185 —— 27 — 65 1963 434 18 263 715 670 + 45 185 3 188 205 _ 17 + 28 1964 500 11 304 815 770 + 45 215 3 218 225 — 7 + 38

2 726 72 11 411 4 209 3 590 +619 916 52 998 1 160 —162 +457 * 1965 ber. 560 1 290 851 870 —— 19 230 5 235 250 — 15 — 34

3 286 73 '1 701 5060 4 460 +600 1176 57 1233 1410 —177 +423 1966 970 280 1967 1070 310 Summa 6 500 2 000

l) Varav cirka 87 milj. kr för underhållsarbeten och 2 milj. kr för förläggningskostnadcr för viss i beredskapsarbeten sysselsatt arbetskraft.

Vägtyp [ 1964 1965 1966 1967 1968 1964—1968 Europavägar ..................................... 150 170 175 165 165 825 (33% Övriga riksvägar ............................... 135 130 130 140 140 675 (27% Genomgående länsvägar ................... 65 75 70 55 60 325 (13% Övriga länsvägar ............................. 150 125 125 140 135 675 (27% | Summa 500 500 500 500 500 2 500

De statliga investeringarna inom väg- och gatubyggandet åren 1958—1964 och det beräknade utfallet för år 1965 samt vägplanens investeringsserie för åren 1958—1967 angives i tabell 0621 och diagram 06: 1. Av tabellen framgår att de totala investeringarna till och med år 1964 överstigit motsvarande summa enligt vägplanens investerings- program med 457 milj. kr.

Sedan år 1956, då vägplanens inves- teringsserie gjordes upp, har emellertid penningvärdet fram till år 1965 föränd— rats med cirka 35 procent. Vidare har beredskapsarbetena utgjort 28 procent av de totala investeringarna och 33 pro— cent av investeringarna på landsbyg- den. Av olika skäl giver investeringar i sådana arbeten inte alltid samma utby- te som investeringar genom den ordi- narie byggnadsverksamheten. En an- ledning härtill är de särskilda kostna- der, som uppkommer vid nedläggning och återupptagning av beredskapsföre- tagen.

Landsbygdens allmänna vägar Enligt tabell 06: 1 har de faktiska in- vesteringarna på landsbygden till och med år 1964 överstigit vägplanens in- vesteringsserie med sammanlagt 619 milj. kr eller med cirka 11 procent. Vid denna jämförelse har hänsyn inte tagits till penningsvärdesförändringen och utbytet av beredskapsarbetena. De gällande flerårsplanerna för landsbygdens vägar, som avser åren 1964—1968, utarbetades under år 1963. I framställningen om anslag för budget-

året 1963/64 uttalade sig VV—verket för en successiv ökning av den ordinarie medelstilldelningen till landsbygdens allmänna vägnät från 500 milj. kr år 1964 till 560 respektive 620 milj. kr för åren 1965 och 1966. Vidare antogs för de därpå följande två åren 720 respek- tive 820 milj. kr samt för beredskaps- arbeten under femårsperioden omkring 200 milj. 'kr per år. På begäran av VV- verket om riktlinjer för den föreståen- de revisionen av flerårsplanerna angav Kungl. Maj:t i januari 1963, att de nya planerna skulle baseras på en årlig me- delstilldelning till ordinarie vägbyg- gande av 500 milj. kr. Denna anvisning innebar dock inte något ställningsta- gande till storleken av de kommande årliga medelsanvisningarna.

Den planerade medelsfördelningen cnligt flerårsplanerna för åren 1964—— 1968 framgår av tabell 06: 2.

De i tabellen angivna beloppen in- kluderar kostnader för inom respektive vägtyp planerade storbroföretag. I pla- nerna är även ett flertal företag upp- tagna för medelstilldelning och utföran- de efter år 1968. Vissa av dessa företag tidigarelägges under planernas giltig- hetstid i den mån de kan inrymmas i de verkliga årliga anslagen till ordina- rie arbeten eller beredskapsarbeten. De sammanlagda byggnadskostnaderna för sådana företag utanför de egentliga pla- nerna för åren 1964—1968 uppgår till drygt 3 miljarder kr. I förhållande till vägplanen innebär de gällande flerårs- planerna en väsentligt starkare kon- centration av medlen till riksvägarna

_— en höjning av riksvägarnas andel av det totala investeringsbeloppet från 36 till 60 procent.

Medelsförbrukningsramarna för väg- byggnadsverksamheten på landsbygden har för år 1964 fastställts till 500 milj. kr, för år 1965 till 560 milj. kr och för år 1966 till 610 milj. kr. De anvisade anslagen uppgår sålunda för dessa tre år till sammanlagt 1 670 milj. kr och överstiger därmed flerårsplanerna för samma period med 170 milj. kr. An- slagstilldelningen motsvarar ungefär den investeringsserie, som VV-verket tidigare uttalat sig för.

Vägar och gator i städer, som är väghållare Enligt tabell 06:1 har de statliga inves- teringarna för städernas del till och med år 1964 underskridit vägplanens serie med sammanlagt 162 milj. kr. Vid jämförelsen måste emellertid beaktas, att staten den 1 januari 1962 övertog väghållningen för cirka 1 100 km vägar och gator. Detta innebar, att det stats- bidragsberättigade väg— och gatunätet minskade med omkring 20 procent. Om vägplanens serie från och med år 1961 reduceras i motsvarande mån utjämnas det ovannämnda underskottet. Hänsyn bör emellertid även tagas till inträffad penningvärdesförändring. Vidare gäller från och med den 1 januari 1961 att statsbidrag utgår även till marklösen- kostnader. Erfarenhetsmässigt uppgår dessa kostnader till 15 a 20 procent av de totala byggnadskostnaderna.

Statsbidragen till byggande och för- bättring av allmänna vägar och för bil- trafiken viktiga gator i städer, som är väghållare, beviljas i mån av tillgång på medel enligt en fördelningsplan, som från och med den 1 januari 1961 omfat- tar samma tidsperioder, som gäller för landsbygdens flerårsplaner.

I vidstående sammanställning — ta-

Tgbell 06:3 Beräknade statsbidrag till vagar och gator i städer, som är väghål- lare, enligt fördelningsplanen för åren

1964—1968. År Milj. kr 1964 ............... 210 1965 ............... 250 1966 ............... 280 1967 ............... 310 1968 ............... 340 Summa .......... 1 390

bell 06:3 — angives de i fördelnings- planen för åren 1964—1968 upptagna beloppen.

Av det i fördelningsplanen upptagna totala beloppet, 1 390 milj. kr, faller 385 milj. kr på Stockholm och 350 milj. kr på Göteborg, motsvarande 28 respek- tive 25 procent av planens hela belopp.

Den faktiska anslagstilldelningen för åren 1964—1966 har sedermera av riks- dagen fastställts till respektive 215, 230 och 270 milj. kr.

Enskilda vägar De statsbidrag, som väg- och vatten— byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna har att fördela till byggandet av enskil- da vägar, fördelas efter samma princi- per som för städernas gator och vägar.

Tabell 06:4 Statsbidrag till byggande av enskilda vägar åren 1958—1966.

År Anslag Nettoutgift milj. kr milj. kr

14,0 12,8 14,2 15,7 14,2 15,5 14,0 13,5 13,3 14,9 14,0 15,3 15,6 16,0 17,6

1966 ............ 20,0

Tabell 06:5 Vägunderhållsanslagen för budgetåren 1959/60—1963/64 och kalen- deråren 1965 och 1966 fördelade på servicearbeten, egentligt vägunderhåll och förstärkt vägunderhåll.

Service- Egentligt Förstärkt Totalt Budgetår/ arbeten vägunderhåll vägunderhåll Ikalenderår milj. milj. milj. milj.

kr % kr % kr % kr % 1959/60 ............. 190,6 53,0 97,0 27,0 71,7 20,0 359,23 100,0 1960/61 ............. 166,5 45,8 97,0 26,7 100,1 27,5 363,6 100,0 1961/62 ............. 188,5 50,3 98,3 26,2 87,9 23,5 374,7 100,0 1962/63 ............. 218,9 53,1 119,2 28,9 74,0 18,0 412,1 100,0 1963/64 ............ 1 230 53 120 28 83 19 433 100 1965 ................... ” 245 52 155 33 70 15 470 100 1966 ................... ' 260 50 180 35 80 15 520 100

1) Preliminära uppgifter 2) Beräknade värden

Bidrag erhålles i den utsträckning an- slaget räcker till. I tabell 06:4 angives statsbidragen till investeringar i enskil- da vägar för åren 1958—1966.

06.02. Väg- och gatuunderhållet Landsbygdens allmänna vägar För väg- och gatuunderhållet på lands- bygden och i städer, där kronan är väg- hållare, tillämpas såsom redan nämnts två indelningsgrunder. Den äldre av dessa skiljer på barmarksunderhåll och vinterväghållning. Tabell 06: 5 visar den faktiska fördel- ningen av underhållskostnaderna enligt den numera som regel tillämpade upp- delningen i servicearbeten, egentligt vägunderhåll och förstärkt vägunder- håll för budgetåren 1959/60—1962/63, preliminär fördelning för budgetåret 1963/64 samt beräknade kostnader för kalenderåren 1965 och 1966 i löpande priser. I denna redovisning har ej med- räknats de belopp av storleksordningen 2—3 milj. kr per år, som disponerats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för vissa centrala ändamål såsom utbild- ningsverksamhet m.m. I sammanställ- ningen har ej heller tagits upp de 225 milj. kr, som avsågs täcka behoven un- der tiden den 1 juli—31 december 1964

i samband med— övergången till anslags- tilldelning per kalenderår från och med budgetåret 1964/65.

För att få en uppfattning om storle- ken av behoven i underhållsavseende lät styrelsen under budgetåret 1961/62 genomföra den tidigare omnämnda un- derhållsinventeringen. Den beräknade kostnaderna för det enligt inventeringen nödvändiga förstärkta underhållet an- gavs till 1,5 miljarder kr.

Beträffande det egentliga vägunder- hållet gav inventeringen till resultat ett ackumulerat behov, som kostnadsberäk- nades till totalt 440 milj kr. Fördelning-

Tabell 06:6' Beräknade kostnader för åtgärder, som enligt VV-verkets inven— tering anses erforderliga inom det egentliga vägunderhållet.

Behov Kostnad milj. kr Grusning av 20 000 km grus- vägar ................................. 10 Nytt topplager på 2 500 km belagda vägar ................... 45 Nydikning, 42 000 km, fördjup— ning av 48000 lim existeran- de diken ............................ 300 Vägräcken ............................ 25 Röjning ............................... 10 Utbyggnad av mötesplatser ...... 50 Summa 440

Tabell 06:7 "'Underhdllsanslag till stä- der, som är väghållare, för budgetåren

Tabell 06:8 Underhållsanslag till en- skilda vägar för budgetåren 1957/58—

1957/58—1965/66. ' 1965/66. Anslag Nettoutgift Anslag Nettoutgift Budget” milj. kr milj. kr Budget” milj. kr milj. kr 1957/53 ......... 52,0 48,1 1957/53 ......... 17,5 17,0 1958/59 ......... 52,0 53,1 1958/59 ......... 19,5 18,2 1959/60 ...... 51,0 51.4 1959/60 ......... 21,0 20,0 1960/61 ......... 65,0 66,0 1960/61 ......... 22,0 22,4 1961/62 ......... 59,0 60,7 1961/62 ......... 24,5 23,7 1962/63 ......... 67,0 66,6 1962/63 ......... 25,5 25,1 1963/64 ......... 68,0 66.7 1963/64 ......... 29,5 29,7 1964/65 ......... 76,0 78,3 1964/65 ......... 32,5 1965/66 ......... 79,0 1965/66 ......... 37,5

en på olika slag av arbeten framgår av tabell 0616.

Sedan underhållsinventeringen redo- visades har vissa ytterligare undersök- ningar utförts. Enligt dessa beräknas kostnaderna ha stigit med cirka 10 milj. kr till 450 milj. kr.

Vägar och gator i städer, som iir väghållare Statsbidrag utgår med 95 procent av beräknad skälig kostnad för underhåll av gator och vägar i städer och samhäl- len, som är väghållare.

Tabell 06:7 visar för budgetåren 1957/58—1965/66 dels anslagen till det- ta ändamål, dels de faktiska utgifterna.

Enskilda vägar Statsbidrag utgår till underhåll och viss iståndsättning av enskilda vägar. Ansla— get för detta ändamål avses även täcka viss statlig kreditgaranti för inköp av vägunderhållsmaskiner för rationalise- ring av det enskilda vägunderhållet. I tabell 06:8 redovisas för budgetåren 1957/58—1965/66 utgående anslag för bidrag till underhåll av enskilda vägar samt faktiska utgifter för detta ända- mål.

06.03. Utredningens synpunkter I de föregående avsnitten av detta ka- pitel samt i kapitel 05 har utredningen

redogjort för de förhållanden, som tor- de bli avgörande för omfattningen av väg- och gatuväsendets arbetsuppgifter under de närmast följande decennier- na. Av de redovisade uppgifterna i sist- nämnda kapitel framgår, att det under senare år skett en icke obetydlig för- bättring av vägnätets standard. Mot bakgrunden av den faktiska utveck- lingen sedan år 1958 på väg- och gatu- byggnadssidan sådan den framgår av bland annat tabell 06:1 och diagram 06:1 och de i direktiven till den pågå- ende vägplaneutredningen givna alter- nativen för väg— och gatuanslagens lång- siktiga tillväxt fram till år 1985 lämnar utredningen i det följande en summa- risk bedömning av VV-verkets framtida arbetsvolym inom vägområdet. En nog— grann analys torde inte kunna ske förr- än vägplaneutredningen redovisat re- sultatet av sitt arbete.

Enligt väg- och vattenbyggnadssty- relseutredningen torde det inte vara uteslutet, att den relativa årliga ökning- en av fordonsparken liksom trafikök- ningen — som under perioderna 1953— 1958 och 1958—1963 enligt VV-verkets trafikräkningar var cirka 85 respektive 55 procent och som för perioden 1963—— 1968 väntas bli omkring 35 procent — inom 15—20 år visserligen kommer att

avmattas men absolut sett ändock bli praktiskt taget oförändrad. Samma ut- veckling kan sannolikt förväntas beträf- fande trafik- och transportarbetet. An- hopningen av befolkningen till tätorts- regioner torde föra med sig en ökad koncentration av trafik till vissa vägar och gator mellan och inom de olika re- gionerna. Investeringarna i trafikanord- ningar inom städerna kan därför kom- ma att behöva en ökande andel av det totala investeringsutrymmet.

De båda alternativen för tillväxten av de statliga anslagen till väg- och gatuväsendet, vilka angives i direkti- ven för vägplaneutredningen, belyser hur arbetsvolymen inom väg. och gatu- sektorn kan komma att expandera. Det högre alternativet anknyter till öknings- takten för väganslagen under senare år och utgår från en årlig höjning med 7,5 procent fram till år 1975, medan det lägre alternativet baseras på en ökning av anslagen i samma takt som brutto- nationalprodukten, vilken under de se- naste åren stigit med cirka 4 procent per år. Med hänsyn till att vägbygg- nadskostnaderna enligt VV-verkets kost- nadsindex under senare år gått upp med ungefär 3,5 procent per år, torde det högre alternativet innebära möjlig- heter att årligen öka produktionen med cirka 4 procent. Produktionsökningen blir dock beroende av tillgången på ar- betskraft och av de resultat, som kan vinnas genom rationaliserings- och ut- vecklingsarbete.

Utredningen har för sin del antagit, att den totala årliga byggnadsvolymen inom hela väg- och gatuområdet i för- hållande till den nuvarande produktio- nen ——- uttryckt i 1965 års penningvär- de —— under den närmaste tioårsperio— den kommer att stiga från en omslut— ning av en miljard kronor till ungefär 1,5 miljard kr, vilket innebär en pro- duktionsökning med 3 ä 4 procent per

år. På grund av den förväntade knappa tillgången på arbetskraft måste produk- tionshöjningen förverkligas utan ökning av den inom väg- och gatusektorn sys- selsatta arbetskraften. Däremot kan det väntas ske en fortsatt förskjutning inom denna mot ökad andel personal med teoretisk och praktisk fackutbildning.

För budgetåret 1965/66 uppgår sta- tens anslag till väg— och gatuunderhållet till omkring 600 milj. kr. Enligt VV-ver- kets beräkning skulle ett täckande av det behov, som redovisa-des vid verkets tidigare nämnda underhållsinventering, under en tioårsperiod kräva ytterligare omkring 2 miljarder kr till egentligt och förstärkt underhåll på landsbygden. I sådant fall skulle de totala underhålls— kostnaderna relativt snart årligen kom- ma att uppgå till storleksordningen en miljard kr räknat i 1965 års penning- värde.

Med hänvisning till vad utredningen framhållit i kapitel 04 under avsnittet om underhållet finnes anledning ifråga- sätta, att delar av det mindre trafikera- de vägnätet inte är samhällsekonomiskt lönsamt i förhållande till nedlagda un- derhållskostnader. Samtidigt finnes ock- så risk för att det hårdast belastade nä- tet inte underhålles i tillräcklig ut- sträckning för att vidmakthållas vid ny- byggnadsstandarden. Med hänsyn här- till bör behovet av ändrade underhålls- normer för det trafiksvaga vägnätet när- mare undersökas. De besparingar, som blir möjliga, kan dock i stort sett anta— gas motsvara de eftersatta behoven på de mest trafikerade vägarna.

Med utgångspunkt från vad som här sagts skulle VV-verkets produktion per år volymmässigt fördubbla-s fram till början av 1980-talet. Vid denna tid— punkt kan det också förväntas, att det i det närmaste uppstår balans mellan byggnadsverksamhetens årliga ökning och trafikens relativa tillväxt per år.

I de föregående kapitlen har utredning- en redovisat huvuddragen av vägväsen- dets nuvarande organisation, arbets- sätt, resurser och kontakter m.m. samt redogjort för de i olika sammanhang utförda prognoserna för vägtrafi'kens utveckling och andra faktorer, som är bestämmande för vägväsendet. I detta kapitel sammanfattar utredningen sin syn på VV-ver'kets målsättning och fö- retagspolitik mot bakgrunden av några aktuella problem och vissa grundläg- gande faktorer.

07.01. Aktuella problem VV-verkets nuvarande huvudorganisa- tion för det allmänna väg. och gatuvä- sendet, vatten- och avloppsfrågorna och statens bilinspektion — med nio byråer och två fristående avdelningar inom centralförvaltningen samt 24 vägför- valtningar såsom regionalt verkställan- de enheter direkt underställda verks- chefen — medför påtagliga svårigheter för en enhetlig ledning av det expande- rande verket. Ett uttryck hårför torde vara att väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen under 'senare år igångsatt ett fler- tal utredningar, som berört vitt skilda grenar av verkets arbetsfält, utan att någon samlad inventering eller priori- tering av utredningsbehovet synes ha ägt rum. Antalet utredningar inom oli- ka detaljområden har därför uppfattats som tecken på sådana organisatoriska och administrativa svårigheter att stats-

07. Målsättning och företagspolitik

makterna ansett det motiverat med en översyn av verkets organisation och ar- betssätt. Bland annat har påpekats, att utredningarna omfattar merparten av verkets centrala administration men att man trots detta i varje utredning ut- gått från oförändrade förutsättningar i stort vilket ansetts innebära risker för en ofördelaktig fastlåsning av admi- nistrationsapparaten.

Huvudorganisationen

Under de två decennier som förflutit sedan förstatligandet av vägväsendet har — som tidigare konstaterats _ VV- verkets organisation i princip varit oförändrad. De åtgärder som vidtagits har haft ringa konsekvenser för verkets organisatoriska uppbyggnad och ge- nomförts främst på grund av att en del arbetsuppgifter förts över till andra myndigheter.

Formellt gäller fortfarande den prin. cipen för organisationen, att generaldi- rektören såsom verkschef har det to- tala ansvaret för verksamheten med vägförvaltningarna såsom regionalt an- svariga inom respektive län. Till sitt förfogande för den centrala ledningen har verkschefen styrelsens byråer och avdelningar mellan vilka uppgifterna i huvudsak fördelats funktionellt. Som framgått av kapitel 03 innebär den fak- tiskt tillämpade organisationen emeller- tid att byråerna efter hand fått eller tvingats taga på sig ett i vissa avseen- den direkt ansvar i förhållande till de

regionala linjeenheterna — vägförvalt- ningarna. Denna anpassning inom nu- varande ämbetsverksform och organi- sation har varit nödvändig med hänsyn till de ständigt växande arbetsuppgif- terna samt dessas stigande tekniska och ekonomiska svårighetsgrad. I längden bör sådana relativt oreglerade föränd- ringar inte accepteras. Behovet av att anpassa organisationen bör i stället så långt möjligt successivt förutses och följas av bestämmelser, som klart reg- lerar fördelningen av ansvaret inom organisationen.

Ett annat organisatoriskt problem är att en del vägförvaltningar inte har till- räckligt stor arbetsvolym för att med- giva upprättandet av tekniskt och per- sonellt specialutrustade enheter för t.ex. direkt projektering och byggande. På projekteringssidan har detta problem delvis lösts genom att det organiserats tre särskilda planeringsavdelningar för arbeten inom flera angränsande län. Ansvarsförhållandet på det regionala planet är dock i dessa fall inte klart definierat, eftersom avdelningarna sor- terar direkt under vägbyrån inom sty- relsen.

Utbyggnadsplanläggningen Då det gäller den tidsmässiga planlägg- ningen av väg och gatunätets utbygg- nad måste det noteras, att denna för närvarande är alltför formellt bunden till väglagstiftningen för att vara det hjälpmedel, som erfordras för VV-ver- kets interna långtidsplanläggning. Det nu gällande systemet grundar sig på den i väglagen och vägstadgan utfor- made flerårsplanläggningen, vilken fortfarande visserligen spelar en given roll för angelägenhetsgraderingen mel- lan olika vägföretag men som av flera skäl numera delvis förlorat sin betydel- se såsom fixerat tidsprogram. För sin egen tidsmässiga planläggning av byg-

gandet har verket under senare år in- fört tvååriga byggnadsprogram. Likaså utföres sedan någon tid en från centralt håll inspirerad projekteringsplanering. Tillkomsten av byggnadsprogram och projekteringsplanering kan uppfattas såsom tecken på att det numera erford- ras en samlad intern långtidsplanlägg- ning som komplement till lagstiftning- ens flerårsplaner.

Ekonomifunktionen Verksamheten inom denna funktion syftar i första hand till att uppfylla statsförvaltningens 'krav på redovis- ning av för varje budgetår anvisade medel. Dessutom utföres vissa ekono- miska kalkyler i samband med utbygg- nadsplanläggningen.

Efter hand som verkets rörelse ökat i omfattning genom större anslagstill- delning har det inom verket alltmer uppmärksammats, att de nuvarande kal- kyl- och redovisningssystemen inte är tillräckliga såsom administrativa hjälp- medel. Sedan någon tid arbetar därför en ekonomifunktionsutredning inom verket för att utforma förslag till ett nytt mera fullständigt ekonomi-admi- nistrativt system. Det torde stå klart, att ett genomförande härav sekundärt medför krav på väsentligt fastare orga- nisations— och ansvarsförhållanden än som gäller för närvarande.

Personalläget

Personalsituationen har under senare år uppvisat flera mindre gynnsamma drag, vilket bland annat framgår av de statistiska uppgifter, som är tillgängli- ga för verket. I synnerhet synes detta gälla rekrytering av erfaren personal med högre teknisk utbildning, där ver- ket befinner sig i ett sämre läge än de företag inom byggnadsindustrin, som konkurrerar om samma arbetskraft. Väg- och vattenbyggnadsingenjörer har

sålunda visat sig särskilt svårrekrytera- de, men även i fråga om andra tekni- kergrupper samt personal med god teo- retisk utbildning för ekonomiska och administrativa uppgifter har verket vidkänts rekryteringssvårigheter. Med all sannolikhet kommer verksamhetens expansion att medföra ett ökat rekryte- ringsbehov av personal med god teore- tisk och praktisk utbildning. Persona- lens åldersfördelning och omsättning bidrager därjämte till att personalfunk- tionens organisation och inriktning måste överses. Från VV-verkets sida har också framlagts olika förslag till föränd- ringar. Bland annat har framhållits att lönepolitiken borde modifieras och verket givas samma möjligheter att kon— kurrera om arbetskraften som de affärs- drivande verken. En förbättring av lö- nerna för verkets chefspersonal har därvid bedömts som den kanske mest angelägna åtgärden.

Utredningen har för sin del tolkat de i direktiven gjorda påpekandena samt de berörda problemen såsom tecken på att det är nödvändigt med en relativt genomgående översyn av verkets mål- sättning och företagspolitik. En sådan måste dock för utredningens del be- gränsas till vissa grundläggande drag av betydelse för organisation och ar- betssätt i stort. Närmare utformning och kontinuerlig anpassning bör där- emot ske genom det framtida verkets egen ledning.

De förutsättningar, som för närva— rande gäller för vägväsendet, bör till- sammans med de krav, som kan utläsas av tillgängliga prognoser och andra mo- tiverade allmänna antaganden, vara avgörande för VV-verkets målsättning och den därav betingade företagspoli— tiken. De flesta av de grundläggande faktorerna har redan beskrivits i detta betänkande. Utredningen har emeller-

tid funnit det nödvändigt att ytterligare behandla en del faktorer, varvid det an- setts särskilt angeläget att uppmärk- samma sådana som kan påverka inrikt- ningen av verksamheten.

07.02. Några grundläggande faktorer Vissa grundläggande villkor för VV-ver- kets verksamhet återfinnes i väglagstift- ningen, enligt vilken den allmänna väg- hållningen uppdelas i två skilda verk- samhetsinrikiningar. Den ena avser vägunderhåll och vägbyggande, vilka uppgifter enligt den allmänt accepte- rade uppfattningen är av helt teknisk/ ekonomisk natur och därför då det gäl- ler allmänna vägar och gator på landet eller i mindre städer skall åligga VV- verket. Den andra verksamhetsgrenen gäller planläggningen av det allmänna vägnätets utformning och utbyggnad. Enligt lagstiftningen måste denna ske under hänsynstagande till en mängd olika faktorer av näringspolitisk, social samt ekonomisk och teknisk natur. Uppgiften innehåller sådana avvägning— ar mellan olika samhällsintressen, att den under Kungl. Maj:ts och Riksda- gens ledning ansetts böra ombesörjas gemensamt av VV-verket och länssty- relserna efter samråd med organ för de lokala vägintressena.

I samband med förstatligandet av vägväsendet torde ha förutsatts, att väg- planläggningen i huvudsak skulle kun- na ske på länsplanet med vägförvalt- ningarna såsom utredningsorgan. Av olika skäl har emellertid planläggnings- frågorna därefter fått alltmer riksom- fattande betydelse, vilket indirekt med- fört, att VV-verkets centrala organ fun- nit sig i stigande omfattning böra taga aktiv del i planläggningsarbetet. 1957 års vägplan och den pågående vägpla- neöversynen får ses såsom resultat av denna utveckling. I samma riktning pe-

kar det förberedande arbetet på fler- årsplanerna, som utföres inom verkets centrala administration. Trots centrali- seringen behålles dock fortfarande ett starkt regionalt inflytande av betydelse dels för angelägenhetsgraderingen mel- lan olika vägföretag, dels för samord- ningen av vägfrågorna med annan sam- hällsplanering.

Till de grundläggande villkoren för VV-verkets verksamhet hör självfallet också den statliga trafikpolitiska mål- sättningen. Riktlinjerna för denna fin- nes redovisade i den av 1963 års riks- dag antagna propositionen nr 191, som grundade sig på 1953 års trafikutred- nings förslag.

Målsättningen för den nya statliga trafikpolitiken är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande trans- portförsörjning till lägsta möjliga kost- nader och under former, som medgiver företagsmässig effektivitet och trans- portmedlens sunda utveckling. Vidare skall trafikpolitiken utformas så, att de krav som ställes från trafiksäkerhets- synpunkt blir tillgodosedda och att ut- vecklingen på det tekniska området sti- muleras. I den nya trafikpolitiken skall eftersträvas konkurrens på lika villkor såväl mellan de olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom sam— ma trafikgren. En sådan konkurrens har ansetts utgöra ett kraftigt incita- ment för trafiken att söka sig till de kvalitativt och kostnadsmässigt mest ändamålsenliga transportmedlen. Varje trafikgren _- järnvägs-, landsvägstrafik osv. — skall i princip själv svara för de kostnader den förorsakar det all- männa. Vid bedömningen av investe- ringar i trafikanläggningar skall i fort— sättningen graden av samhällsekono- mis'k lönsamhet vara principiellt avgö- rande för den inbördes prioriteringen mellan olika investeringsobjekt. I den mån kravet på tillfredsställande trans-

portförsörjning därigenom inte skulle bli tillgodosett skall emellertid hänsyn tagas härtill vid investeringsavväg- ningen.

Eftersom VV-verket är ansvarigt sam- hällsorgan för vägtrafikens fasta an— läggningar — vägar, gator, broar osv. — bör den trafikpolitiska målsättningen också motivera ett starkt samhälls- och företagsekonomiskt engagemang från verkets sida.

Den vägpolitiska målsättningen går för närvarande ut på att i första hand rusta upp europavägarna och riksvä- garna samt det primära länsvägnätet. Insatser skall även göras för att genom punktförbättringar vidmakthålla ett fin- mas'kigt lokalt vägsystem. Dessutom åsyftas en bättre samordning mellan landsbygdens huvudleder och städer- nas genomgående trafikstråk, varvid särskilt storstädernas behov av snabba leder mellan stadskärna och nya be- byggelsecentra uppmärksammas. Även om vägpolitiken inte i första hand for- mulerats med utgångspunkt från enbart ekonomiska betraktelsesätt ligger det emellertid starka samhällsekonomiska motiv i bakgrunden, eftersom tillgäng- liga medel främst koncentreras på de leder, som här den största trafiken.

I direktiven för vägplaneutredning- en uttalas beträffande de samhällseko- nomiska förutsättningarna, att utred- ningen skall basera sina planer på olika alternativ för väganslagens långsiktiga utveckling fram till år 1985. Ett alter- nativ skall anknyta till utvecklingstak- ten för väganslagen under senare år -— innefattande en årlig ökning med 7,5 procent fram till år 1975 —- och ett an- nat alternativ utgå från att väganslagen under denna tidsperiod skall öka i sam- ma takt som bruttonationalprodukten. En viktig uppgift för utredningen är vidare att klarlägga fördelningen mel- lan nyinvestering, reinvestering och

underhåll samt de principer, som bör ligga till grund för ifrågavarande för- delning. Den skall även försöka angiva de metoder, som bör ligga till grund för en bestämning av lönsamheten, ef- tersom denna i princip måste vara väg- ledande för prioriteringen av olika väg- företag.

Behovet av normer för fördelningen mellan investeringar och underhåll samt av metoder för lönsamhetskalky- ler skärper de fordringar som tidigare uppställts bland annat i lagstiftningen och som även kommit till uttryck i den allmänt accepterade samhälls'synen på trafik- och vägpolitiken.

De för vägplanläggningen särskilt an- givna alternativen för ökningen av väg- anslagen innebär med hänsyn till den rådande knappheten på arbetskraft och särskilt på kvalificerad sådan inom väg- och vattenbyggnadsfacket stora ford- ringar på rationaliseringar och andra arbetskraftsbesparande åtgärder. Som ett betydelsefullt moment i dessa strä- vanden bör ingå att på mest effektiva sätt utnyttja landets totala resurser inom vägbyggnadsområdet. Det gäller därför att finna rimliga och välmotiverade for- mer för engagemang av i verksamheten erforderliga interna och externa resur- ser.

I sitt betänkande Arbetsmarknadspo- litik (SOU 1965: 9) har 1960 års arbets- marknadsutredning redogjort för den nuvarande statliga arbetsmarknadspoli- tiken och angivit sina egna övervägan- den och förslag i fråga om den framti- da inriktningen av denna politik. Ut- redningen konstaterar bland annat, att vägarbetena för närvarande dominerar bland beredskapsprojekten både kost- nadsmässigt och från sysselsättnings- synpunkt.

Arbetsmarknadsutredningen påpekar beträffande beredskapsarbetena att kostnaderna för dessa vid skilda tillfäl-

len varit föremål för uppmärksamhet. Detta gäller såväl de totala kostnaderna som kostnaderna per enhet vid utföran- de som beredskaps'arbete i förhållande till vad som gäller vid utförande i ordi- narie ordning. Med hänsyn till bered- skapsarbetenas syfte synes det i och för sig vara realistiskt räkna med att dessa arbeten även i fortsättningen genom- snittligt kommer att kosta mera per en- het än motsvarande arbeten utförda en- ligt öppna marknadens villkor. Särskilt vid vägarbeten orsakas detta av sådana skäl som att även icke yrkeskunnig per- sonal hänvisas till beredskapsarbetena, att de till övervägande del utföres vin- terti-d, att det med hänsyn till syftet blir kraftiga variationer i sysselsätt- ningen mellan sommar och vinter samt att viss begränsning föreskrives i an— vändningen av maskiner och specialar- betare. Eftersom beredskapsarbetena även framdeles torde komma att spela en väsentlig roll i arbetsmarknadspoli- tiken, är det angeläget att alla möjlig- heter til begränsning av merkostnader- na tillvaratages. Arbetsmarknadsutred- ningen föreslår därför bland annat att alla regler om begränsningar i använd- ningen av maskiner och specialarbeta- re 'skall avskaffas. Om inte merkostna- derna kan hållas nere i rimlig nivå måste bered'skapsarbetenas roll i ar- betsmarknadspolitiken tagas under för- nyad prövning.

Vid bedömning av beredskapsarbete- nas kostnader skall, enligt arbetsmark- nad'sutredningen, hänsyn även tagas till projektens angelägenhetsgrad och rän- tabilitet. Valet av beredskapsprojekt bör därför ske utan avsteg från i vanlig ord- ning gjorda lönsamhets- och angelägen- hetsprövningar. Dessa bedömningar bör dock inte göras inom alltför snävt av- gränsade geografiska områden såsom kommuner och län utan utföras inom så stora regioner som möjligt. Sanno-

likt är det dock med hänsyn till tids- faktorns betydelse vid igångsättningen inte möjligt åstadkomma en konsekvent prövning mellan olika projekt i hela landet.

En snabb anpassning av sysselsätt— ningen vid beredskapsarbetena till sä- song— och konjun'kturvariationer är ett av villkoren för att dessa arbeten skall få avsedd arbetsmarknadspolitisk ef- fekt. Detta problem är särskilt framträ- dande i fråga om arbeten inom det all- männa vägväsendet, som bland annat är beroende av att trafikförhållandena blir tillfredsställande under de perioder arbetena är nedlagda. Arbetsmarknads- utredningen framför därför att de ar- betslösa i görligaste mån bör placeras i ordinarie arbeten.

Det torde saknas anledning att än en gång upprepa de prognoser för vägtra- fi'kenls tillväxt, som för närvarande an- ses mest realistiska och vilka redovisats tidigare i betänkandet. Allmänt måste dock konstateras att hittills gjorda prognoser — i t.ex. 1957 års vägplan — har överträffats av det verkliga utfallet. Trots ett mycket intensivt väg- och ga- tubyggande under det senaste decen- niet ligger därför landets vägstandard i vissa avseenden efter den faktiska tra- fikutvecklingen. Oavsett storleken av de ekonomiska resurser, som kommer att ställas till VV-verkets förfogande, kom- mer verket därför att utsättas för allt starkare krav från olika intressegrup- per på effektivaste utnyttjning av till- gängliga resurser.

Givetvis föreligger ytterligare fakto- rer, som utan att verket i nämnvärd grad kan påverka dem, kommer att ut- öva ett varierande starkt inflytande på vägväsendet och dess utveckling. Bland sådana faktorer återfinnes den allmän- na samhällsutvecklingen, näringslivets utveckling och anpassning till nya han- delsmarknader, utvecklingen i fråga

om fordonsstandard osv. Det är därför angeläget, att verket noggrant följer samhällets och näringslivets syn på tra- fi-k- och transportfrågorna.

En ytterligare faktor av betydelse för verkets framtida arbetsförhållanden ut- gör dess behov av samråd och samver- kan med andra statliga myndigheter samt enskilda intressentgrupper. Tidi- gare har relationerna till länsmyn-dig- heterna nämnts såsom betydelsefulla. Vid behandlingen av dylika frågor kan vägväsendet lätt komma i en konflikt- situation mellan den tekniska eller eko- nomiska sidan och de lokalpolitiska in— tressen, som har beröring med länssty- relsens allmänna uppgift att främja lä- nets utveckling. För VV-verket gäller det därvid att göra en många gånger svår avvägning mellan å ena sidan upp- giften att i första hand rusta upp de större genomfartslederna och å andra sidan verkets starka intresse av att den lokala samhällsplaneringen löses med hänsyn till dagens och morgondagens trafikförhållanden.

Verkets kontakter med en del andra allmänna organ har behandlats närma- re i ett tidigare kapitel. Därvid har bland annat konstaterats, att samråd med jordbruket, skogsbruket och nä- ringslivet i övrigt samt trafikantorga- nisationerna sker inom den s.k. sam- arbetsdelegationen för vägväsendet.

07.03. Utredningens synpunkter

Mot bakgrunden av den expansion, som kan väntas inom väg— och gatuväsendet, och de i detta kapitel redovisade för- hållandena har utredningen kommit till den uppfattningen, att verksamheten inom det framtida VV-verket måste gi- vas en mera ekonomisk inriktning än hittills. Särskilt gäller detta för verkets huvuduppgift att svara för landsbyg- dens allmänna väghållning, men även de andra verksamhets'grenarna bör i

viss omfattning bedrivas med sådan in- riktning. Med hänsyn till att verket inte uppbär intäkter i sin verksamhet bör den ekonomiska inriktningen i första hand syfta till en noggrann uppföljning av kostnadsförhållandena. Samtidigt gäller det att för en uppskattning av in- täktsidan finna sådana värderingsme- toder, att verkets bedömningar i mesta möjliga män kan grundas på ett princi- piellt krav om samhällelig lönsamhet.

Eftersom expansionen inom vägvä- sendet i framtiden kommer att i högre grad än för närvarande bli beroende av tillgången på arbetskraft är det nödvän- digt att fortlöpande rationalisera och utvecklat verksamheten samt att på ett optimalt ekonomiskt sätt engagera till- gänglig arbetskraft. De interna redo- visningsmetoder, som förutsättes för det ekonomiskt inriktade verket, bör giva underlag för kontinuerlig bedöm- ning av den egna produktiviteten och rationaliseringseffekten samt för enga- gemang av utomstående.

Utredningen är emellertid medveten om att den angivna inriktningen kan synas svår att kombinera med en ur- sprungligen för förvaltande uppgifter avvägd ämbetsverkstradition. Ett annat dilemma ligger i att lönsamheten inte är entydigt mätbar. Det förra problemet måste bemästras genom organisatoriska och administrativa åtgärder, som syftar till att göra miljön så företagsekono- miskt betonad som möjligt, och det se- nare genom en värdering av produktio- nen. Sistnämnda värdering kan uttryc— kas genom sådana begrepp som sam- hällsnytta och trafikantnytta för vilka styrkan och noggrannheten avpassas till behoven i varje enskild kalkylsituation.

Verkets medverkan i den översiktliga planeringen på väg- och gatuväsendets område och dess egna utbyggnads- och förbättringsprogram kännetecknas i princip av en serie sådana kalkyl- eller

valsituationer och ställningstaganden, som efter hand blir alltmer tidsaktuella och inriktade på konkreta objekt. De vägpolitiska ställningstagandena »— val mellan vad som skulle kunna kallas ver- kets huvudprodukter: väghållningen på landsbygden, vägar och gator i städer, enskilda vägar och trafiksäkerhetsfräm- jande åtgärder, men också fördelning- en mellan riksvägar, länsvägar och öde- bygdsvägar samt mellan byggande och underhåll _— utgör ett komplex av så- dana valsituationer för vilkas avgöran- de VV—verkets bedömning blir av grund- läggande betydelse. Detsamma är för- hållandet vid valet av enskilda projekt och av lämplig projekt- eller produkt- utformning.

Som VV-verkets allmänna målsätt- ning för dessa situationer bör gälla, att de interna bedömningarna med därpå baserad rådgivning till beslutande eller sidoordnade myndigheter och verkets egna beslut inom ramen för dess befo- genheter skall grundas på lönsamhets- kal'kyler. Denna målsättning skall vara generellt vägledande i alla valsituatio— ner på samtliga nivåer inom verket. Det förhållandet att samhällsnytta och tra- fikantnytta i vissa fall är svåra att ob- jektivt värdera förringar inte betydel- sen av noggrann kännedom om kost- nadssidan och delar av intäktsidan i kalkylerna. Tvärtom måste sådana upp- lysningar underlätta val och beslut, sär- skilt då det gäller att avgöra frågor, som med i kalkylerna gjorda antagan- den inte skulle vara lönsam-ma. Man kan då åtminstone teoretiskt få fram en övre gräns för vad samhället måste betala för t.ex. en höjd vägstandard, som inte utnyttjas annat än under en begränsad del av året.

I konsekvens med den ekonomiska inriktning som skisserats skall för så- dana funktioner såsom projektering, konstruktion och byggande eller för

andra specialuppgifter gälla, att de ut— föres i egen regi eller av utomstående beroende på vilken utförandeform, som vid det aktuella tillfället är mest för- delaktig ur totalkostnadssynpunkt. Här- vid måste dock den generella begräns- ningen föreligga, att verket alltid skall ha vissa minimiresurser inom de an- givna områdena. Detta är nödvändigt med hänsyn till verkets ansvar för ut- vecklingen inom väg- och gatuområdet.

Beträffande de materiella och perso- nella resurserna måste gälla, att såväl ökning som minskning bör ske relativt långsiktigt. Särskilt måste utökningar av de egna resurserna generellt bedö- mas mot bakgrunden av noggrant upp- rättade långsiktiga kalkyler. Detta är speciellt angeläget, då det gäller sådana verksamhetsgrenar, som ligger relativt perifert inom verkets intresseområde, och sådana som kan bli av kort varak- lighet.

Vidare bör eftersträvas en hög stan- dard på såväl det tekniska som det per- sonella planet. Därmed skapas förut- sättningar för att mera inrikta den egna verksamheten på planläggning, ledning och utveckling inom hela området för en funktion än på rutinmässig total handläggning av denna. Denna inrikt- ning synes böra vara vägledande såväl för verkets totala verksamhet som den funktionsmässigt eller regionalt mera begränsade. Därigenom skapas även bästa möjliga förutsättningar för ett ra- tionellt utnyttjande av utomstående konsulter och entreprenörer.

Som nämnts inledningsvis i detta av- snitt kan den ekonomiska inriktningen inte gälla på samma sätt för handlägg-

ningen av frågor rörande väg- och ga- tuhållningen i städerna och enskilda vägar. Samtidigt måste dock ett accep- terande av den ekonomiska inriktning- en beträffande väghållningen på lands- bygden innebära, att motsvarande krav i princip ställes på handläggningen in- om de nämnda verksamhetsområdena. Detta är särskilt angeläget i fråga om planeringen och utförandet av städer- nas trafikleder. Likaså torde ett för- verkligande av den nya inriktningen leda till att VV-verket bör planera be— redskapsarbetena efter samma bedöm- ningsgrunder, som gäller för den ordi- narie verksamheten.

I den mån tillgången å arbetskraft framdeles överstiger den beräknade, torde lönsamheten av en snabbare ut- byggnad inom väg— och gatusektorn och vägnätets faktiska eftersläpning i för- hållande till trafikutvecklingen motive- ra, att vägbyggnadsvolymen tillåtes ex- pandera mera än enligt det högre alter— nativet i direktiven till vägplaneutred- ningen.

För att infria den skisserade målsätt- ningen erfordras omfattande organisa- toriska och administrativa förändring- ar. I gengäld erhålles bättre underlag för bedömning av samhällets insatser inom väg- och gatuväsendet och möj- ligheter till enhetliga och samlande lös- ningar av verkets interna problem. I den företagspolitik som krävs för att fullfölja den angivna målsättningen, måste bland annat ingå skapandet av en självständig långtidsplanläggning och ett därmed koordinerat ekonomi- system. Dessa frågor behandlas i de två följande kapitlen.

Med utgångspunkt från formuleringen av VV-verkets målsättning enligt före- gående kapitel gives här synpunkter på uppläggningen av det framtida VV-ver- kets egen långtidsplanläggning och på dess deltagande i den översiktliga pla- neringen. Långtidsplanläggningen avser enligt utredningens mening att inom ramen för den vägpolitik statsmakter— na utformar tillgodose VV-verkets be- hov av handlingsprogram, medan över- siktlig planering syftar till en bedöm- ning av behoven inom väg- och gatu- väsendet med utgångspunkt från sam- hällsekonomiska och andra samhälleliga värderingar. Tekniskt sett antages lång- tidsplanläggningen redovisa särskilt an- givna företag, som anses aktuella för ut- byggnad eller andra åtgärder inom en relativt begränsad tidsperiod. Den över- siktliga planeringen innehåller däremot mera allmänna utbyggnadsproblem rö- rande vägnätet i stort.

08.01. Långtidsplanläggning

Nuvarande förhållanden Nuvarande system för långtidsplan- läggning av det allmänna vägnätets ut— byggnad synes — såsom tidigare påpe- kats _ i flera avseenden inte vara ut- format på sådant sätt, att det utan vi- dare kan anknytas till den ekonomiska inriktning som skisserats i föregående kapitel. Inledningsvis lämnas några synpunkter till belysning härav.

I den nuvarande långtidsplanlägg-

08. Långtidsplanläggning och översiktlig planering

ningen ingår såsom viktigaste element flerårsplanerna för vägnätets utbygg- nad. Därjämte kan de av VV-verket in- ternt beslutade och sedan några år till- lämpade tvååriga byggnadsprogrammen och den nyligen påbörjade projekte- ringsplaneringen ses såsom sekundära delar av systemet. 1957 års vägplan ut- gör däremot en allmänt hållen plan av karaktären översiktlig planering.

Med hänvisning framförallt till ver- kets behov av långsiktig planläggning av de egna resurserna men även till att fastställelsen av flerårsplanerna for- mellt innebär beslut om när de däri upptagna företagen skall utföras, har VV-verket inför den vart tredje är åter- kommande översynen av planerna hit- tills ansett sig ha behov av bestämda riktlinjer för väginvesteringspolitiken under de nya planernas giltighetstid. Stat'smakterna har emellertid inte kun- nat uppställa några sådana investe- ringsprogram. Däremot angav Kungl. Maj:t såsom tidigare nämnts inför ar- betet med flerårsplanerna för åren 1964—1968 en preliminär årlig investe- ringsram av 500 milj. kr för vägbyggan- de på landsbygden. På grund av att flerårsplanläggningen sålunda anknutits till en fast investeringsnivå utan att hänsyn tages till eventuellt ökade sam- hällsekonomiska möjligheter, är flerårs- planerna inte lämpade såsom underlag för verkets planering av personal- och maskinbehov m. in.

En annan svaghet är, att det nuvaran-

de systemet saknar regler för hur kost— nadsansvaret skall fördelas mellan oli- ka enheter under ett företags passage genom flerårsplan och byggnadspro- gram. Sålunda föreligger inte något an- svarssamband mellan kostnadskalkyler- na på utrednings- och projekteringssta— dierna —— då prioriteringen av olika företag och utbyggnadsföljden avgöres — och de kalkyler, som sedan upprät- tas före oeh under byggnadsstadiet, res— pektive de verkliga kostnaderna.

Det material, som ligger till grund för prioriteringen av olika projekt i en flerårsplan med omprövning vart tred- je år, kan i många fall inte vara full- ständigt genomarbetat. Behov finnes därför av tätare omarbetningar av pla— nerna. Med utgångspunkt från en eko- nomisk inriktning bör det dessutom ef- tersträvas, att alla planer baseras på tidpunkten för företagets färdigställan— de.

Svagheter av liknande slag finnes även i fråga om verkets planläggning av andra verksamhetsgrenar, bland annat för olika underhållsarbeten. För närva— rande sker den huvudsakliga planlägg- ningen av dessa arbeten först sedan riksdagen beslutat om underhållsansla- gets storlek.

Nytt system för långtidsplanliiggning Utredningen har funnit de relaterade svagheterna i nuvarande system för långtidsplanläggning av i första hand vägväsendets utbyggnadsverksamhet va- ra så allvarliga, att det _— särskilt om man accepterar en mera ekonomisk in- riktning för verksamheten —— blir nöd- vändigt för VV-verket att utforma en självständig planläggning såsom komp- lement till den nuvarande flerårsplan— läggningen. Av en sådan bör krävas en viss stadga med tanke främst på den interna långsiktiga planeringen av ver- kets resurser, men att den samtidigt

göres tillräckligt flexibel för anpass- ning till finans- och sysselsättningspoli- tiken eller andra yttre förutsättningar. För den skull förutsättes, att VV-verket kan uppträda med tillräckligt förutse- ende då det gäller den tidiga planlägg- ning för vilken det inte kan påräknas annat än relativt osäkra premisser och att verket kontinuerligt anpassar pla- nerna efter hand som underlaget för bedömningen av företagen blir mera tillförlitligt. Detta är ytterligare ett skäl för relativt ofta återkommande om- prövning. Utredningen föreslår, att den nya planläggningen göres rullande med omprövning och komplettering varje år.

För att få till stånd en samordnad in- riktning av utbyggnadsplanläggningen och en effektivare utnyttjning av till- gängliga resurser har utredningen fun- nit, att verkets egen långtidsplanlägg- ning bör avse större områden än län. Utredningen har därför övervägt en in- delning av landet i planläggningsområ- den. Denna indelning behandlas närma- re i kapitel 11. Resultatet av planlägg- ningen inom varje område bör redovi- sas i särskilda produktionsprogram för respektive byggande, underhåll och andra verksamhetsgrenar.

Den årliga omprövningen av den fö- reslagna interna långtidsplanläggning- en bör inrymma tre skeden. I det första skedet göres inom verksledningen en sammanfattning av förutsättningarna för årets programarbete och i det and- ra utarbetas inom varje område under ledning av en representant för verkets centrala administration förslag till jus— teringar och kompletteringar av pro- grammen. Det tredje skedet slutligen innefattar prövning, sammanställning och beslut inom verksledningen. Ge— nom att produktionsprogrammen koor- dineras med verkets framtida ekonomi- system och regler för kostnadsansvar,

innebär verksledningens beslut också att medel ställes till förfogande och att uppdrag gives åt ansvarig linjeenhet att påbörja eller fortsätta arbetet med i programmet upptagna företag. Ansvaret för det tekniska och ekonom-iska resul- tatet bindes samtidigt till för varje fö- retag godkända data.

Ett grundläggande villkor för att det nya systemet skall kunna fungera till- fredsställande är att verksledningen får egna resurser för att göra utred- ningar om förutsättningarna för det år- liga programarbetet. Dessa måste avse hela den tidsperiod under vilken ett företag normalt finnes upptaget i ett produktionsprograms olika stadier. Då det gäller nybyggnaderna, skall förut- sättningarna sålunda avse tiden från påbörjandet av utredningsarbetet inom programmets ram till dess vägsträckan ifråga tagits i bruk för trafik. Allra vik- tigast torde vara förhållandena under de år projektet avses vara under byg- gande. Utredningen bedömer, att detta som regel inträffar under det sjätte till och med åttonde året i programmet, vil- ket med hänsyn till för närvarande rå- dande utrednings-, projekterings- och byggnadstid'er totalt torde omfatta åtta år. Det bör dock vara en strävan inom verket att i möjligaste mån begränsa denna tid. Givetvis måste de interna prognoserna för en så lång period, som det här gäller, bli ganska osäkra, vilket dock motverkas av den årligen åter- kommande omprövningen. I förutsätt- ningarna för denna ingår bedömningen av bland annat samhällsekonomisk ut- veckling, sysselsättningsbehov samt re- surser i fråga om personal och ma- skiner, vilken även utgör en väsentlig och primär uppgift för den översiktliga planeringen. Utredningen föreslår se- nare i detta kapitel ett särskilt organ i den centrala förvaltningen för un- dersökningar inom detta område. Av

de uppräknade bedömningsgrunderna framgår, att det nya systemet avser alla vägföretag oavsett om de finansieras med ordinarie anslag eller beredskaps- anslag.

Den årliga omprövningen av områ- denas produktionsprogram för byggan- de av viktigare vägar bör slutgiltigt ske på verksledningsnivå. Då det gäller mindre företag och sådana av enbart lokal betydelse, torde den centrala om- prövningen kunna göras ganska sum- marisk. Motsvarande synpunkter kan läggas på programmen för förbättrings- och underhållsarbeten. För samtliga verksamhetsgrenar skall gälla, att de grundläggande förutsättningarna angi- ves av verksledningen.

Utredningen har i fig. 08:1 schema- tiskt åskådliggjort ett nybyggnadspro- jekts passage genom produktionspro- grammet. Under de för ett normalföre- tags genomförande antagna åtta åren genomlöpes tre faser, nämligen utred- ning, projektering och byggande. Före utredningsstadiet utföres i vissa fall en inventering av utbyggnadsbehovet inom ramen för den riksomfattande översikt- liga planeringen. I produktionspro- grammen ingår delprogram för utred- ning, projektering och byggande.

De årliga omprövningarna grundas på material, som redovisar resultatet av tidigare utfört inventerings-, utred- nings- eller projekteringsarbete i form av utrednings-, projekterings- eller byggnadsunderlag. Av dessa skall fram- gå senast gällande tekniska data, ur— sprungliga och aktualiserade totalkost- nads- och lönsamhetskalkyler, inkl. års- fördelning av kostnaderna, samt andra grundläggande uppgifter, som är nöd- vändiga för att precisera företaget och för jämförelsen med andra projekt i motsvarande stadium. Dessa data skall därefter vara bindande fram till nästa omprövning och gälla som utgångs-

Ar Hljågd' Dai” Delprogrom Beslutsunderlag $.? > L : 33 . " Utredmngsunderlog Utredningsprogrom l oa C 'E '0 9 2 5 Projekteringsunderlog Projekteringsprogrom 3 07 .E 4 3 & 9 o' ' Arbetsplan 5 %% Byggnadskolkyl ,5 en ”- C Byggpodsunderloa Byggnadsprogrom 6 a) 'o C 7 8) m > m 8

Figur 08.1. Schematisk framställning av ett nybyggnadsprojekts passage genom produk— fionsprogrammet

punkter för bland annat det tekniska och ekonomiska ansvaret. Särskilt an- geläget är detta i det skede, då företaget skall överflyttas till byggnadsprogram- met. I det då aktuella byggnadsunderla- get skall nämligen ingå en bindande kostnadskalkyl från den interna bygg- nadsenhet, som skall svara för det di- rekta utförandet på entreprenad eller i egen regi. Denna byggnadskalkyl skall sedan inte bara ligga till grund för bygg- nadsbeslutet utan även för byggnadsen- hetens kostnadsansvar. Därest kalkylen inte innehålles ankommer det på bygg-

nadsenheten att hos verksledningen ut- verka erforderliga tilläggsanslag.

Den här skisserade långtidsplanlägg- ningen bör utgöra bästa möjliga under- lag för den mera detaljerade planering- en inom VV-verket såväl vad gäller den ordinarie verksamheten som bered- skapsarbetena. Därigenom erhålles även ett system för kontinuerlig uppföljning av de faktiska resultaten av verksamhe- ten. Slutligen gäller, att den föreslagna långtidsplanläggningen giver underlag för fördelning av kostnadsansvar och kostnadsuppföljning samt bidrager till

en fastare besluts- och arbetsordning. Den kan vidare med fördel anpassas till 1960 års arbetsmarknadsutrednings för- slag beträffande den framtida arbets- marknadspolitiken.

Eftersom utredningen ansett att sy- stemet endast skall användas inom ver- ket, har den förutsatt, att nuvarande flerårsplanläggning skall utföras paral- lellt med den skisserade programfor- men. Utredningen vill emellertid i det- ta sammanhang ifrågasätta lämplighe- ten av att den nuvarande flerårsplan- läggningen och reglerna för denna är bundna i lagstiftningens form.

08.02. Översiktlig planering

Den översiktliga planeringen har att för en längre tidsperiod förutse behoven inom väg- och gatuväsendet och är för dessa bedömningar beroende av prog- noser för utvecklingen inom olika sek- torer av samhällslivet. Den bedömning av bland annat samhällets resurser, som därvid måste göras, medför att den översiktliga väg- och gatuplaneringen ligger utanför VV-verket. Däremot bör det direkta utrednings- och samman- ställningsarbetet utföras inom detta. Den översiktliga planeringen måste där- för med jämna mellanrum sammanfat- tas i vägplaner för längre tidsperioder under medverkan av VV-verket och andra organ. Såväl förarbetet till 1957 års vägplan som den pågående nya vägplaneutredningen är exempel på så- dan översiktlig planering med riksom- fattande betydelse.

Enligt väg— och vattenbyggnadssty- relseutredningens mening skall VV-ver- ket såsom ansvarigt samhällsföretag för väg- och gatuväsendet kontinuerligt följa förändringarna inom de för väg-

väsendets översiktliga planering vikti- ga områdena. Denna verksamhet bör inriktas på sådana problem som upp- följning av i vilken grad den senaste vägplanen kan uppfyllas, bedömning av de aktuella prognosernas tillförlitlighet, studium av frågor om detaljändringar på grund av de faktiska förhållandena osv. En väsentlig del av arbetsuppgif- terna skall avse att skaffa fram och be- arbeta trafikstatistik samt annat un- derlag för kommande vägplaneöversy- ner så att dessa i stigande omfattning kan baseras på i förväg framtaget mate- rial. För sitt arbete skall verket ha möj- lighet att konsultera andra statliga or- gan, vetenskapliga institutioner och en- skilda företag.

I det föregående avsnittet om lång- tidsplanläggning med produktions- program för olika verksamhetsgrenar skall ha egna resurser för att bedöma förutsättningarna för det årliga pro- har utredningen förutsatts, att VV-verket gramarbetet med avseende på bland an- nat samhällsekonomisk utveckling, sys- selsättningsbehov samt resurser i fråga om personal och maskiner. Före inpla- ceringen av ett företag i produktions— programmet bör även en bedömning ske av behovet samt de tekniska och ekonomiska förutsättningarna. Dessa studier får en såväl aktuell som mera långsiktig inriktning och avser samma ämnesområden som översiktlig plane- ring.

De här beskrivna uppgifterna inom den översiktliga planeringen motiverar enligt utredningens mening en särskild organisationsenhet av begränsad stor- lek inom verkets centrala ledning för såväl intern som extern samordning och viss egen utredningsverksamhet.

09. Ekonomisk styrning och kontroll

Förslaget i kapitel 07 om en ekonomisk inriktning av verksamheten förutsätter, att det inom verket tillskapas ett härför avpassat ekonomisystem. I det följande kapitlet giver utredningen några syn- punkter på hur detta system bör vara utformat.

09.01. Nuvarande ekonomisystem Liksom för större delen av statsförvalt- ningen gäller för VV-verket, att bok- föring och redovisning hänför sig till de kassamässiga in- och utbetalningar- na. Bokföringen syftar sålunda till re- dovisning i förhållande till beviljade anslag och inte till hur anvisade medel sakligt sett utnyttjas. Eftersom vissa kostnadsp0ster, såsom kapitaltiänstkost- nader och andra kalkylmässiga kostna- der, överhuvudtaget inte bokföres och det inte sker någon kostnadsfördelning på projekt, lämnar redovisningen inte direkt uppgift om totalkostnaden för ett visst verksamhetsområde, visst vägföre- tag o.d. Därmed giver den ej heller tillräckligt underlag för de avvägningar som ett ekonomiskt inriktat VV-verk måste göra. Inom VV-verket utföres för närvaran- de ekonomiska kalkyler, vilka i princip är tillräckliga för de bedömningar som skall ske enligt vägförfattningarna. För mera ekonomiskt inriktade övervägan- den är de nuvarande kalkylmetoderna däremot otillräckliga. Vidare saknas regler för hur kostnadsansvaret skall

fördelas under ett väg- eller broföretags olika stadier.

Då det gäller de statliga kapitalfon- derna har statsbokföringen efter hand kompletterats med kostnadsredovisning parallellt med den kassamässiga. Inom VV-verkets område gäller sådana sär- skilda redovisningsregler för verkets förrådsfond. Fonden, som inrättades i samband med förstatligandet av vägvä- sendet, motiverades då i huvudsak med att en fondredovisning av det nya ver- kets maskin- och förrådsrörelse skulle bidraga till en rättvisande kostnadsför— delning av betydelse bland annat för bedömning av om verkets arbeten skul- le utföras på entreprenad eller i egen regi. Avsaknaden av kostnadsredovis- ning för övriga verksamhetsgrenar har emellertid begränsat dessa jämförelser till att avse endast maskinkostnader. Prissättningen på fondens tjänster ba- seras — förutom på i det närmaste full kostnadstäckning _— enbart på det av statsmakterna för varje budgetår till viss ränta fixerade kravet på avkastning av det statskapital, som finnes investe— rat i kapitalfonderna. Hyrorna är såle- des inte marknadsanpassade. Vidare utnyttjas fonden praktiskt taget enbart av VV-verket. Den har därför en helt intern funktion inom detta.

I den mån statsbokföringen inte kom- pletteras med särskild kostnadsredovis- ning är dess användbarhet för styrning och kontroll begränsad. Detta är särskilt framträdande för ett verk som VV-ver-

ket, vilket domineras av företagsbeto- nade tekniska och ekonomiska arbets- uppgifter. Statsmakternas styrning av denna verksamhet sker för närvarande i första hand genom ställningstaganden till de årliga anslagen för bland annat underhåll och byggande av vägar och gator. Dessa avgöranden baseras för- utom på verkets material rörande väg- väsendets behov på en bedömning av finans- och sysselsättningspolitiken. Ett utvecklat ekonomisystem skulle giva verksledningen och statsmakterna mera tillförlitligt underlag för avvägningen av insatserna på väg- och gatuväsendets område. I sammanhanget bör noteras, att väginvesteringarna för närvarande måste förutses halvtannat år i förväg. En sekundär styrning sker genom att statsmakterna beviljar anslag till avlö- ningar och omkostnader. Möjligheten att styra verksamheten via dessa anslag begränsas dock väsentligt av att löne- kostnaderna för cirka hälften av de re- gionalt placerade tjänstemännen och för all kollektivavtalsanställd personal inte redovisas under avlöningsanslagen utan direkt belastar anslagen till byg- gande eller underhåll.

Under senare år har på flera håll inom den statliga förvaltningen upp- märksammats, att statsbokföringen är otillräcklig bland annat för de ända- mål som utredningen här berört. Inom statskontoret arbetar sålunda för när- varande den s.k. programbudgetutred- ningen, vilken har till uppgift att utre- da bokföring, kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsverk- samheten. I direktiven till sistnämnda utredning framhålles, att det inom den egentliga statsverksamheten i regel inte är möjligt att mäta effektiviteten genom tillämpning av vinstbegreppet, varför andra metoder härför måste undersö- kas. På vissa håll utomlands har för

detta ändamål utvecklats en statlig bud- getering byggd på långt driven kost— nadsbudgetering och kostnadsredovis- ning. Verksamheten inom de olika myn- digheterna har därvid uppdelats i mind- re komponenter, där var och en svarar mot ett bestämt handlingsprogram för de olika ändamål som skall utföras. En tillämpning av den metoden innebär, att budgeteringen inom en myndighet lik- som också statsmakternas prövning och beviljande av anslag inte på traditio- nellt sätt inriktas på uppdelning av verksamhetens utgifter på avlönings— respektive omkostnadsanslag och i före- kommande fall särskilda sakanslag. I stället fördelas anslagsmedlen direkt på de skilda uppgifter, som myndigheten enligt instruktionen skall ombesörja.

I kapitlet om målsättning och före- tagspolitik har utredningen framhållit, att löns-amhetskalkyler i stigande om— fattning bör vara vägledande för ver- kets rådgivning till beslutande eller sidoordnade myndigheter samt för dess egna bedömningar. Ett vidare studium av löns-amhetsbegreppet åligger vägpla- neutredningen. I samma kapitel har väg— och vattenbyggnadsstyrelseutred- ningen även uttalat, att frågan om nt- förandet av ett projekt i egen regi eller genom utomstående i princip bör vara beroende av vilken metod som ur total- kostnadssynpunkt är mest fördelaktig. Avgörande för i vad mån den i kapitel 07 föreslagna inriktningen skall kunna genomföras är i första hand verkets framtida system för redovisning av kostnader och prestationer. Detta blir grundläggande för bland annat de olika former av effe'ktivitets- och produktivi- tetsjämförelser, som kan bli aktuella, samt för ekonomisk styrning och kon- troll, delegering av befogenheter och ansvar osv. inom det framtida verket.

'

09.02 Ansvarsförhållanden och intern redovisning

Utformningen av ekonomisystemet och uppbyggnaden av verkets nya organisa- tion bör ske med sikte på att erhålla så klart avgränsade befogenhets— och an- svarsförhållanden som möjligt. Såväl ekonomisystemet som organisationen bör sålunda bygga på principen, att chefen för en organisationsenhet inför sin överordnade har ett ansvar, som helt täcker enhetens verksamhetsområ- dc. Detta innebär, att chefen inom giv- na riktlinjer har ansvar inte bara för verksamheten såsom sådan utan även för ekonomi, personal, anläggningar, material, organisation m. m. En tillämp- ning av denna princip inom VV-verket innebär bland annat ett tillvaratagande av möjligheterna till enhetlig ledning av väg- och gatufrågorna. För utred- ningens del och framförallt för de fort- satta övervägandena inför genomföran- det av den nya organisationen är det väsentligt att bestämma, vilka enheter inom organisationen som kan givas så- dant ansvar. Detta avgörande bör grun- das på att delegering av befogenheter och ansvar i princip skall ske i så stor utsträckning som möjligt men inte lång- re än att målsättningen för verksam- hetsområdet kan tillfredsställande an- givas. mätas och bedömas och att den ansvarige chefen för organisationsen- heten har reella möjligheter att påverka utfallet av arbetet inom enheten. Utred- ningen har för sin del utgått från väg- förvaltningarna som lägsta organisa- tionsenheter med sådant chefsansvar. Uppgiften att närmare fördela ansvaret inom dessa och till andra enheter på samma organisationsnivå bör lösas i samband med detaljutformningen av den nya organisationen.

De ansvarsregler, som uppställes in- om det framtida VV-verket, måste taga

hänsyn till att vissa enheter har ställ— ning som konsulter eller entreprenörer med därav betingat ansvar. Detta bör vara internt reglerat i förhållande till huvudansvarig beställare. Det ekono- miska ansvaret bör därvid baseras på kostnadskalkyler, offerter eller anbud.

Den ekonomiska redovisningen bör grundas på att alla förefintliga kostna- der medtages och fördelas på kostnads- bärare, t.ex. visst nybyggnadsprojekt. Då det gäller andra uppgifter än ny— byggnationer kan det föreligga svårig- heter att avgränsa lämpliga kostnads- bärare. Valet av dessa bör ske på så- dant sätt att redovisningen blir ett ak- tivt hjälpmedel för verkets ekonomiska inriktning. Detta bör t. ex. motivera en årlig fördelning av underhållskostna- derna efter vägsträckor med likartade förhållanden. Frågan om eventuell för- delning av t.ex. kostnader som sam- manhänger med verkets allmänna skyl- digheter såsom ämbetsverk bör bedö- mas med utgångspunkt från att så rätt- visande jämförelser som möjligt skall kunna ske.

09.03. Förslag till nytt ekonomisystem Mot bakgrunden av framförda synpunk- ter finner utredningen det nödvändigt att ett nytt ekonomisystem utformas för VV-verket. Detta bör koordineras med den i föregående kapitel föreslagna långtidsplanläggningen samt med lag- stiftningens regler för flerårsplanlägg- ning och ekonomiska avvägningar. Pri- märt bör systemet aVSe verkets egen väghållningsuppgift, men utredningen förutsätter, att det även utbygges för övriga arbetsuppgifter, bland annat för bidragsgivningen till städer och sam- hällen, som är väghållare. Grundläggande för systemet måste vara redovisning av kostnader och prestationer fördelade på lämpliga kost- nadsbärare enligt en bestämd konto-

plan. Samtliga kostnader — inklusive kalkylmässiga kostnader — bör därvid redovisas och i förekommande fall för- delas. Kostnads- och prestationsuppgif- terna aVSes ligga till grund för effekti- vitetsbedömning, ekonomisk och tek- nisk styrning och kontroll samt investe- ringsavvägning. Den interna redovis- ningen måste vara så uppbyggd, att den samtidigt på ett enkelt sätt giver mate- rial för den vanliga statsbokföringen.

För årlig styrning och kontroll av verksamheten utformas budgetregler, sammanhängande med den interna re- dovisningen av kostnader och presta- tionsdata. Dessa regler bör avse dels budgets för enskilda projekt, dels såda- na för kostnadsansvariga organisations- enheter. Reglerna bör kompletteras med ett periodiskt rapportsystem för kost- nads- och budgetkontroll. Den motsva- rande långsiktiga styrningen och kon- trollen föreslås ske genom de produk- tionsprogram, som ingår i tidigare före- slaget system för långtidsplanläggning.

I anslutning till såväl budgetreglerna som långtidsplanläggningen erfordras riktlinjer för förkalkyler, offerter eller anbud såsom underlag för fördelningen av kostnadsansvaret för respektive pro- jekt och för debitering av tjänster. Slut- ligen blir det nödvändigt att upprätta enhetlliga kalkylnormer till hjälp och ledning vid investeringsbedömning in- om ramen för långtidsplanläggning och översiktlig planering.

VV-verkets ekonomiska redovisning granskas för närvarande av riksrevi- sionsverket. Då det nya ekonomisyste- met förutsätter, att den vanliga stats- bokföringen samordnas med den inter— na kostnadsredovisningen, bör enligt utredningens mening VV-verket i fram- tiden vid sidan av den nuvarande ex- terna revisionen bedriva egen kameral revision. Inom verket bör även bedri- vas sakrevisionell verksamhet.

Vidare torde det föreslagna ekonomi- systemet inom sig kunna rymma den särskilda redovisning, som för närva- rande sker av verkets maskin- och för- rådsrörelse. Verkets kostnadsavvägning- ar, bland annat i fråga om val av ut- förande i egen regi eller genom utom- stående, torde därmed kunna ske obe- roende av den särskilda fondredovis- ningen. Eftersom statsmakterna dess- utom inte ställer upp något krav på avkastning av investeringarna i övrigt inom väg— och gatuväsendet på det spc- ciella sätt, som gäller för kapitalfon- derna, bör frågan om ett bibehållande av den särskilda kapitalfonden för ver- kets maskin- och förrådsrörelse m.m. närmare övervägas. Enligt utredning- ens mening torde den särskilda fond- redovisningen kunna avvecklas. För det- ta talar även den omständigheten, att förrådsfondens motorfordon, arbetsred— skap och andra förnödenheter praktiskt taget enbart utnyttjas av VV-verket.

10. Synpunkter på ny organisation

I de närmast föregående kapitlen har utredningen sammanfattat sin grund- syn på VV—verkets målsättning och före- tagspolitik samt på långtidsplanlägg— ning, översiktlig planering och ekono- misk styrning och kontroll. Med ut- gångspunkt från därvid red0visade överväganden och förslag lämnas i det- ta kapitel synpunkter på verkets arbets- uppgifter och företagsform samt på ut- övandet av den högsta verksledningen och redogöres för utredningens upp- fattning om principerna för hur orga- nisationen bör byggas upp.

10.01. Arbetsuppgifter

Som tidigare framhållits har det sedan förstatligandet och den i samband där- med fastställda instruktionen skett vis— sa förändringar beträffande VV—verkets arbetsuppgifter. Dessa har inneburit en successiv begränsning av verksamheten till att omfatta i huvudsak väg- och gatufrågor. För närvarande utgör vat- ten- och avloppsfrågorna de enda här— ifrån helt artskilda arbetsuppgifterna. Under samma tid har det också skett en förskjutning mot ökad teknisk-eko- nomisk verksamhet och minskande an- del förvaltningsuppgifter av för ett äm- betsverk traditionell natur.

Ytterligare renodling av arbetsuppgif- terna synes som redan nämnts i kapitel 03 bli aktuell inom de närmaste åren. Sålunda har Kungl. Maj:t i den av Riks- dagen godkända prop. 1965:97 (JoU 16,

rskr 255) angivit vissa riktlinjer för vatten- och luftvårdens organisation, vilka innebär att VV-verkets vatten- och avloppsbyrå jämte statens vatteninspek— tion och statens luftvårdsnämnd från och med den 1 juli 1967 skall samman— föras med statens naturvårdsnämnd till ett centralt organ för hela naturvårds- området. I propositionen föreslås även, att länsingenjörskontoren vid samma tidpunkt skall inordnas i länsstyrelser- na. Vidare har den nyligen avslutade bilförarutredningen haft att utreda frå- gan om ett trafikverk för bland annat de uppgifter, som utföres inom statens bilinspektion.

Eftersom vatten- och avloppsbyrån med länsingenjörsorganisationen redan tidigare haft en i det närmaste själv- ständig ställning inom VV-verket, be- dömer utredningen de praktiska proble- men i samband med avskiljandet från verket av dessa enheter som ringa. Ut- redningen har även i remissyttrande över vattenvärdskommitténs betänkan- de (Stencil Jo 1964zl2) förordat, att vatten- och avloppsfrågorna flyttas från VV-verket.

Bilförarutredningen har i sitt ge- mensamt med körtidsutredningen av- givna betänkande Statens trafikverk ( SOU 1965:43 ) föreslagit, att det i di- rektiven till bilförarutredningen skis- serade trafi'kverket bör komma till stånd. Genomförandet av detta förslag erfordrar vissa regler för gränsdrag- ningen mellan det nya verket och VV-

verket då det gäller trafiksäkerhetsfrä- gornas behandling. Utredningen åter- kommer till detta avgränsningsproblem i kapitel 15.

Med hänsyn till behovet av ekono- misk inriktning och kraven på ökade insatser inom väg- och gatuväsendet anser väg— och vattenbyggnadsstyrelse— utredningen, att det framtida VV-ver- kets arbetsuppgifter bör begränsas till detta område. Utredningen har vid ut- formningen av sitt organisationsförslag utgått från att följande arbetsuppgifter bör åvila verket.

Ansvara för den allmänna väghåll- ningen på landsbygden,

handlägga ärenden rörande väg- och gatuhållningen i städer och samhällen, som är väghållare, och rörande enskil— da vägar samt

inom väg- och gatuområdet deltaga i samhällsplanering, trafiksäkerhetsarbe— te samt planering och utförande av beredskapsarbeten,

10.02. Företagsform

I olika sammanhang har väg— och vat- tenbyggnadsstyrelsen framhållit, att verket borde givas samma ställning som de affärsdrivande tekniska verken. Ut- redningen har därför funnit anledning behandla frågan om verkets företags- form.

VV-verkets utpräglat tekniska och ekonomiska verksamhet med en ökande total budgetomslutning inklusive bered- skapsarbeten i egen regi inom väg— och gatuväsendets område av för närvaran- de cirka 1,6 miljard kronor utgör en betydande samhällsekonomisk faktor, som i och för sig skulle kunna anföras såsom motiv för att ombilda verket till affärsdrivande verk. Enligt utredning- ens mening är dock en sådan ombild- ning inte lämplig främst av den anled-

ningen, att verket inte uppbär intäkter av sin verksamhet. Ett ytterlligare skäl för bibehållandet av nuvarande före- tagsform är, att verket —— trots den tidi- gare omtalade successiva förskjutning- en mot ökad teknisk/ekonomisk verk- samhet — har kvar en del ämbetsverks- uppgifter av offentligrättslig natur. Som exempel härpå kan nämnas den admi- nistrativa behandlingen inom styrelsen av arbetsplaner, vilkas fastställande i princip medför nyttjanderätt till erfor- derlig vägmark.

Såvitt utredningen funnit är emeller- tid den traditionella ämbetsverksfor- men inte utan vidare lämplig för den verksamhet, som åligger VV-verket och som i framtiden enligt vad utredningen framhållit i kapitlet om målsättning och företagspolitik måste utövas med en mera ekonomisk inriktning än hittills. Utredningen anser dock, att verket genom administrativa och organisato- riska åtgärder kan givas möjligheter agera företagsmässigt inom ämbetsver- kets ram. Sålunda innebär de i kapitel 08 angivna riktlinjerna för verkets del- tagande i översiktlig planering och för dess egen långtidsplanläggning, att ver- ket med beaktande av de i bland annat den översiktliga planeringen gjorda samhälleliga avvägningarna skall utföra sin interna planering och lösa sina uppgifter med utgångspunkt från väg- trafikens och vägväsendcts intressen. Detta är en väsentlig förutsättning för att verket skall kunna handla företags- mässigt. Likaså innebär de i kapitel 09 uppdragna riktlinjerna för ekonomisk styrning och kontroll samt de längre fram i betänkandet redovisade försla- gen inom bland annat personalområdet ökade möjligheter till företagsmässigt uppträdande. De angivna åtgärderna på det administrativa planet giver såväl statsmakterna som VV-verket bättre för— utsättningar för styrning och kontroll

av verksamheten. Som en följd därav bör verket kunna tilläggas sådana befo- genheter, att företagsformen blir anpas- sad till verkets uppgift att såsom eko- nomiskt inriktat samhällsföretag ansva- ra för väg— och gatuväsendet.

Enligt utredningens uppfattning bör mot bakgrunden därav den nuvarande uppdelningen i sakanslag och anslag till avlöning av löneplansanställd per- sonal respektive till omkostnader kun- na slopas för VV-verkets del. I stället synes det möjligt framdeles överlåta till verket att avdela erforderliga avlö- nings- och omkostnadsmedel från sak- anslagen. Liksom de affärsdrivande verken bör VV-verket dock ha att för varje budgetår —— eller kalenderår efter- som anslagen till landsbygdsväghåll- ningen numera beräknas kalenderårs- vis — inkomna till Kungl. Maj:t med en löne— och omkostnadsstat för fast- ställelse. Utredningen återkommer till denna fråga i kapitlet om personalfrå- gor.

10.03. Verkets ledning Styrelseform Styrelsen för VV-verket utgöres för när— varande av generaldirektören och che- ferna för de olika byråerna. Beslut fat- tas av generaldirektören, varvid det åligger ledamot, som har avvikande mening, att anmäla denna till protokol- let. Utredningen har närmare övervägt, huruvida det för VV-verket vore lämp- ligt att införa beslutande lekmannasty- relse i stället för den nämnda fackman- nastyrelsen.

Liksom i fråga om VV-verkets före- tagsform kan prövningen av vissa äm- betsverksuppgifter anföras som argu- ment mot ett införande av lekmanna- styrelse. Utredningen anser dock, att beslut i sådana ärenden liksom hittills kan träffas inom VV-verkets centrala företagsledning.

Utredningen vill i stället understryka betydelsen av att det framtida VV-ver- ket genom en lekmannastyrelse får nära kontakter med ledande representanter för övrig allmän förvaltning och enskilt näringsliv. De vidgade utblickar, som en lekmannarepresentation giver, bör bli särskilt värdefulla för det organisa- toriska och administrativa nyskapande, som erfordras för att göra VV-verket till ett ekonomiskt inriktat samhällsfö- retag. Likaså bör dessa kontakter bi- draga till ökad förståelse för VV-verkets speciella problem att vara såväl äm- betsverk med administrativa uppgifter inom väg- och gatuområdet och därmed sammanhängande samhällsplanerings- frågor m.m. som samhällsföretag med målmedveten strävan till företagsmäs- sighet i skötseln av de utåtriktade upp— gifterna.

Enligt utredningens mening talar även de motiv, som anfördes vid in- förandet av lekmannastyrelser inom de affärsdrivande verken, för att VV-ver- ket erhåller en sådan styrelseform.

Företagsledning Den direkta ledningen av VV-verket bör utövas av generaldirektören bi- trädd av cheferna för huvudenheterna. Dessa chefer samt vissa andra centrala och regionala chefer förutsättes få så- dana befogenheter, att det löpande ar- betet inom huvudenheterna och dessas underenheter som regel kan ske utan ingripanden från högre ledning. Därest den nuvarande fackmannasty- relsen ersättes med en lekmannastyrel— se, måste de omedelbara kontakterna mellan generaldirektören och de när- maste cheferna även i fortsättningen givas viss organisatorisk anknytning. Dessa kontakter bör kunna ske inom ramen för en samrådande direktion be— stående av generaldirektören och che- ferna för huvudenheterna. Direktionen

bör givas fasta arbetsformer och inom denna bör tagas upp frågor av princi- piell betydelse, som berör flera huvud- enheter. I fråga om vissa administrativa ämbetsverksärenden av offentligrättslig natur bör direktionen såsom central företagsledning motsvara den nuvaran- de fackmannastyrelsen.

10.04. Uppbyggnad av organisationen Grundprincip I olika sammanhang har i detta betän- kande påpekats, att VV-verkets nuva- rande faktiskt tillämpade organisation och arbetssätt tillkommit genom relativt oreglerad anpassning av vad som gäll- de vid förstatligandet. Den organisation och de arbetsformer, som då ansågs lämpliga, hade starkt stöd i verkets tradition såsom kontrollerande och rådgivande myndighet och i vägväsen- dets historiska utveckling med lokalt inflytande på planering, skötsel och utbyggnad. Verksamheten har sedan dess undergått en kraftig expansion och fått en alltmer riksomfattande betydel- se, vilket bland annat medfört, att sty- relsens byråer tagit på sig ett i vissa avseenden direkt ansvar för den regio- nala verksamheten. De i direktiven för väg- och vattenbyggnadsstyrelseutred- ningen framförda allmänna synpunk- terna på administrativa och organisato- riska problem sammanhänger bland an- nat med dessa förhållande-n. Mot bak- grunden därav har utredningen bedömt det vara nödvändigt att angripa orga- nisationsproblemet utan bundenhet till vad som för närvarande gäller i fråga om organisatorisk uppbyggnad. Vidare bör eftersträvas en organisationsform, som utan principiella förändringar kan anpassas till väsentligt vidgad arbets- volym. Såsom utredningen framhållit i ka- pitel 09 om ekonomisk styrning och kontroll bör VV-verkets organisation

byggas upp på sådant sätt, att befogen- hets- och ansvarsfördelningen mellan enheterna blir så klart definierad som möjligt. Detta förutsätter, att verksam- heten delas upp rationellt och att den- na uppdelning, då behov därav före- kommer, genomföres vertikalt i hela or- ganisationen. Om en sådan princip föl- jes vid omorganisationen tillvaratages möjligheterna till enhetlig ledning samt underlättas delegering av befogenheter och ansvar för bestämda verksamhets- områden och anpassning till ändrade arbetsuppgifter eller arbetsmetoder. Utredningen har vid sina övervägan- den om ny organisation funnit det lämpligt att indela den utåtriktade verksamheten i linjeuppgifter och äm- betsverksuppgifter. Till de förra räknas projektering, byggande och underhåll av landsbygdens allmänna vägnät samt förvaltning av maskiner, grustag, verk- stads- och garagebyggnader m.m. Till ämbetsverksuppgifterna hänföres verk- samhetsgrenar såsom översiktlig plane- ring samt bidragsgivning till väg- och gatuhållning i städer och till enskilda vägar. Bland dessa uppgifter ingår den tidigare nämnda behandlingen av ar- betsplaner. Likaså är verkets deltagan- de i samhällsplanering och trafiksäker- hetsarbete till vissa delar att anse som ämbetsverksuppgifter. Förutom dessa uppgifter har verket att handlägga före- tagsadministrativa frågor, som omspän- ner hela företaget. Till detta område räknas de centrala ekonomi- och perso- nalfunktionerna, den juridiska verk- samheten, utbildningsfrågorna, infor- mationstjänsten, gemensamma organisa- tionsfrågor samt sakrevision och kame- ral revision. Indelningen i linjeuppgif- ter, ämbetsverksuppgifter och företags- administrativa frågor utgör enligt ut- redningens uppfattning en lämplig ut- gångspunkt för vidare överväganden om den organisatoriska uppbyggnaden.

Det allmänna kravet att organisatio- nen skall byggas upp med så väl avgränsade verksamhetsområden som möjligt kommer att leda till olika stor- lek och varierande inflytande för enhe- ter på samma organisationsnivå. Hän- syn härtill måste tagas vid lönesätt- ningen för de olika enheternas chefer.

Alternativa överväganden Utredningen har för sin del funnit, att det framtida VV-verkets organisation kan tänkas uppbyggd på i första hand två principiellt olika sätt.

Det första alternativet (1) grundas på en i förekommande fall genom hela organisationen tillämpad vertikal upp- delning av arbetsuppgifterna mellan huvudenheter för respektive linjeupp- gifter, ämbetsverksuppgifter och före- tagsadministrativa frågor.

Det andra alternativet (2) baseras på att i första hand linjeuppgifterna upp- delas i en central och en regional del vardera bestående av ett antal huvud- enheter lydande direkt under verks- chefen. Formellt är verkets nuvarande organisation av denna karaktär.

Om alternativ 2 väljes blir det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att väsentligt begränsa nuvarande antal regionala enheter. Enligt direktiven bör utredningen vid sina överväganden om organisationen utgå från oförändrat an- tal vägförvaltningar. Oavsett detta för- hållande har utredningen emellertid funnit att alternativ 1 erbjuder möjlig- heter till en väsentligt effektivare orga- nisatiOn än den som skulle följa av alternativ 2. Utredningen har därför valt alternativ 1 till utgångspunkt för utformningen av sitt organisationsför- slag.

Verksamhetens omfattning både to- talt och geografiskt gör det erforderligt, att de regionala arbetsuppgifterna un- derlättas genom regelmässig delegering

av befogenheter och ansvar inom ra— men för informationer om målsättning och företagspolitik, regler för ekono- miska och administrativa rutiner samt tekniska normer m.m.

Fördelning av arbetsuppgiften-na Linjeuppgifter

Den viktigaste linjeuppgiften för VV- verket är att direkt svara för den all- männa väghållningen på landsbygden. Med hänsyn till att denna uppgift sär- skilt från ansvarssynpunkt är avgrän- sad från verksamheten i övrigt inom verket, bör den hänföras till en huvud— enhet. Till denna bör även knytas an- svaret för de övriga linjeuppgifterna, såsom förvaltning av verkets fordons- och maskinpark m. m. Häremot kan gö- ras den invändningen, att en sådan or- ganisationsenhet för samtliga linjeupp- gifter blir alltför omfattande och do- minerande, eftersom den skulle komma att ombesörja större delen av VV-verkets verksamhet. Dessutom kan anföras att enheten blir dryg att administrera med hänsyn till att väghållningen på lands- bygden är verkets regionala uppgift. Utredningen har funnit, att den do- minerande ställningen inte kan anföras såsom skäl mot att ansvaret för väghåll- ningen på landsbygden ligger samlat hos en huvudenhet. Snarare torde det vara fördelaktigt, att större delen av verksamheten därigenom kan ske under likartade företagsmässiga former. Huvudenhetens verksamhetsvolym kan emellertid reduceras utan att dess ansvarsställning därför principiellt för- ändras. Sålunda ingår i ansvaret för landsbygdens väghållning byggnads- verksamhet i egen regi och på entrepre- nad, vilken bör kunna överlåtas till en fristående huvudenhet. Inom denna kan det utföras effektivitets- och kostnads- jämförelser med den enskilda bygg-

nadsindustrin. För dessa angelägna bedömningar är det enligt utredningens mening till avgjord fördel, att bygg- nadsverksamheten gives en självständig organisatorisk ställning. Därigenom ökas möjligheterna till väggbyggnadstek- nisk rationalisering och utveckling samt till effektivt utnyttjande av resur- serna inom vägbyggnadsområdet.

För att ansvarsförhållandet mellan de två huvudenheterna skall bli tillfreds— ställande definierat, erfordras vissa närmare regler för fördelningen av an- svaret. I enlighet med vad som fram- hållits i kapitlen 08 och 09 skall dessa regler grundas på att väghållningsenhe- ten såsom beställare, byggherre eller förvaltare göres huvudansvarig för landsbygdens väg- och gatunät. Bygg- nadsenhetens ekonomiska och tekniska ansvar såsom verkets interne byggnads- entreprenör är däremot i princip be- gränsat till att endast avse enhetens delaktighet i varje väg- eller bropro- jekt för sig. Ansvaret baseras därvid på kostnadskalkyler, offerter eller anbud samt på verkets normer och anvisning- ar eller övriga tekniska bestämmelser.

Utredningen har även funnit, att ex- empelvis projektering och konstruktion av broar är verksamhetsgrenar, som inte behöver utföras inom väghållnings- enheten. Om de enheter inom verket, vilka avses för uppdrag inom exempel- vis dessa områden, gives ansvarsställ- ningar såsom interna konsultenheter med konsultansvar mot byggherren/ väghållningsenheten, kan de organisa- toriskt inordnas i en annan huvudenhet på samma sätt som de byggande orga- nen.

I projekteringsfun'ktionen för allmän- na vägar ingår fastställelse av arbets- planer såsom en uppgift av ämbets- verkskaraktär. I detta avseende är upp- delningen mellan linjeuppgifter och äm- betsverksuppgifter inte konsekvent iakt-

tagen såsom en princip för avgränsning av väghållningsenhetens verksamhets- område.

Eftersom väghållningsenheten svarar för landsbygdsväghållningen i hela ri- ket, skall vägförvaltningarna såsom när- mast regionalt ansvariga för denna upp- gift lyda under våghållningsenheten. Utredningen berör senare i detta kapi- tel bland annat byggnadsenhetens re- gionala organisation.

Administreringen av det stora anta- let vägförvaltningar lydande under väg- hållningsenheten underlättas genom att vägförvaltningarna i enlighet med bland annat vad som anförts i avsnittet om ansvarsförhållanden och intern redo— visning i kapitel 09 regionalt har an- svaret för den allmänna väghållningen i var och en sitt län inom ramen för av verksledningen eller av väghållningsen- heten meddelad målsättning, fastlagda produktionsprogram för byggande, un- derhåll eller andra verksamhetsgrenar, utarbetade administrativa regler samt normer och anvisningar för konstruk- tion, utförande och underhåll m.m. Ut- redningen återkommer med ytterligare synpunkter på den regionala verksam- heten längre fram i kapitlet.

Ämbetsverksuppgifter

Till verkets ämbetsverksuppgifter räk— nas, förutom den ovannämnda hand- läggningen av arbetsplaner, medverkan i översiktlig planering, bidragsgivning till städernas vägar och gator samt till enskilda vägar och deltagande i sam- hällsplanering — i huvudsak stadspla- nefrågor — samt i trafiksäkerhetsarbe- te. De två sistnämnda uppgifterna ingår delvis i väghållningsenhetens verksam- hetsområde. Vidare får verkets hand— läggning av frågor rörande normer och anvisningar för konstruktion av vägar, gator och broar anses såsom äm-

betsverksuppgifter. Enligt utredningens uppfattning finnes det motiv för att — med undantag för fastställelse av ar- betsplaner — sammanföra ämbetsverks- uppgifterna till en huvudenhet. Det bör vidare vara lämpligt att denna blir ver- kets samordnande enhet för tekniskt utvecklingsarbete.

De olika underenheterna inom denna huvudenhet avses att i egenskap av specialister inom olika områden i vari- erande omfattning fungera såsom kon- sulter åt i första hand väghållningsen- heten med underlydande organ. Sär- skilt i fråga om brokonstruktioner kom- mer konsultverksamheten att dominera. Som nämnts i kapitel 09 skall verkets olika enheter, då de arbetar med kon- sultuppdrag, ha konsultansvar.

Särskilda regler erfordras för samar— betet med vägförvaltningarna i avseen- de på bidragsgivningen till städernas gator och vägar och till enskilda vägar.

Förelagsadminislraliva uppgifter

Utredningen har i fråga om de företags- administrativa frågorna noga övervägt om samtliga dessa bör sammanföras till en administrativ huvudenhet eller för- delas på två huvudenheter, varav en för ekonomiska frågor och en för övrig administration. Den har därvid kommit till den uppfattningen, att ekonomifrå- gorna bör få en självständig ställning inom en egen huvudenhet. Avgörande för utredningens ställningstagande har varit, att de ekonomiska bedömningar- na avses få en så framträdande roll inom det nya VV-verket, att ekonomi- funktionen måste givas en häremot sva- rande organisatorisk ställning.

Till administrativa huvudenheten hänföres alla övriga frågor av företags- administrativ art såsom den centrala personalfunktionen, den juridiska verk- samheten, utbildningsfrågorna, infor-

m-ationstjänsten och gemensamma orga- nisationsfråg-or. Beträffande den sak- revisionella verksamheten och den ka- merala revisionen synes det dock lämp- ligt att dessa båda uppgifter föres till en särskild enhet direkt under verks- chefen.

10.05. Regional verksamhet

I detta avsnitt redogöres närmare för utredningens principiella synpunkter på den regionala verksamheten, dess organisatoriska uppbyggnad, formerna för samverkan inom verket och med andra regionala myndigheter m.m.

I det tidigare omnämnda betänkan- det Vägväsendets distriktsorganisation ( SOU 1962:46 ) föreslogs, att de för närvarande 24 vägförvaltningarna -— en för varje län —— borde sammanslås till 12 större distrikt. Den ändrade di- striktsindelningen motiverades i första hand av möjligheterna till jämnare för- delning av arbetsvolymen mellan di— strikten än mellan de länsbundna väg- förvaltningarna och därmed även till mera rationell personalorganisation och fördelning av resurser. Remissinstan- sernas kritik mot förslaget har särskilt tagit fasta på de skilda förutsättningar- na för väghållningsuppgiftens två gre— nar, dels den tekniska uppgiften att ombesörja underhåll och byggande och dels planläggningen av det allmänna väg- och gatunätets utformning och ut- byggnad. I sistnämnda avseende har verkets kontaktbehov ansetts vara så- dant, att det är angeläget med en läns- bunden regional organisation. Däremot har det anförts flera synpunkter för ett sammanförande av den tekniska verk- samheten till större enheter.

Med hänsyn till länsstyrelsens centra- la uppgift att främja länets utveckling vill väg- och vattenbyggnadsstyrelseut- redningen för sin del fästa stort avse-

ende vid den regionala anknytningen av vägväsendets planläggning, vilken även framdeles bör ske inom vägför- valtningarna i samråd med länsmyn- digheterna. Resultatet av detta arbete skall fortlöpande delgivas den centrala vägmyndigheten samt utnyttjas för in- formation till städer, kommuner och andra regionala vägtrafikintressenter. Behovet av samordning i vägfrågor mellan städer och landsbygd motiverar att vägförvaltningarna gives ökade möj- ligheter deltaga i städernas och andra tätorters byggnads- och trafikplanering.

Underhållet av det befintliga vägnä- tet är en viktig regional uppgift för vägväsendet. För att lösa denna på ett rationellt sätt föreligger i och för sig inget behov av direkt koordinering över länsgränserna. Problemet är i stäl- let att skapa en ändamålsenlig områdes- indelning för det lokala underhållet inom länet. Utredningen anser därför, att länet även i fortsättningen bör ut- göra det regionala området för under- hållet och att vägförvaltningarna lik- som hittills bör svara för denna upp- gift. Anknytningen av planläggningen och underhållet till länsområdet bör vara till fördel för en framsynt utveck- ling av vägnätet inom länet. För den riksomfattande utbyggnads- och under- hållsplaneringen är det väsentligt att det direkta regionala sambandet mel- lan planläggning och underhåll också har sin motsvarighet inom huvudenhe- ten för den allmänna väghållningen på landsbygden.

Såsom framgår av bland annat kapi- tel 03 utföres inom VV-verket i viss utsträckning den målinriktade projek- teringen av större vägföretag genom arbetsenheter utanför vägförvaltningar- na. För närvarande finnes tre sådana för flera län gemensamma planerings- avdelningar placerade i Stockholm, Gö- teborg och Växjö. Utredningen har fun-

nit fördelarna med sådana särskilda projekteringsenheter så väsentliga, att det bör ske en utbyggnad av denna or- ganisation. De geografiska arbetsområ- dena för enheterna inom denna bör sammanfalla med de i kapitel 08 före- slagna planläggningsområdena. Genom en sådan organisation skapas bättre för- utsättningar för rationell utnyttjning av tillgängliga personella och tekniska resurser inom projekteringsområdet, eftersom dessa projekteringsenheter bör kunna få en relativt jämn sysselsätt- ning med specialisering på särskilt krä- vande uppdrag. Projekteringsenheterna avses vara självständigt inordnade i väghållningsenheten.

Behovet av regional samverkan mel- lan VV-verket och länsmyndighetcrna hänför sig uteslutande till planlägg- nings- och projekteringsarbetet. Sedan dessa stadier passerats torde därför de regionala problemställningarna vara så lösta, att byggandet kan ledas av en teknisk enhet, som inte är direkt bun- den till länsgränser. Huvuddelen av byggandet i egen regi eller på entre- prenad bör därför kunna ske genom en regional byggnadsorganisation, som är skild från Vägförvaltningen och inordnad i huvudenheten för byggan- det. Arbetsområdena för den regionala byggnadsverksamheten bör sammanfal- la med planläggningsområdena i kapi- tel 08.

Mellan vägförvaltningarna och den re- gionala projekterings- respektive bygg- nadsorganisationen skall i fråga om ekonomiskt och fackmässigt ansvar principiellt gälla liknande förhållan- den, som för närvarande råder mellan beställaren/vägförvaltningen och utom- stående konsulter eller entreprenörer.

Genom den angivna fördelningen av de regionala arbetsuppgifterna behålles länsinflytandet på planläggningen av det allmänna vägnätets utformning och

utbyggnad samtidigt som det skapas förutsättningar för tekniskt och perso- nellt specialinriktade och välutrustade regionala enheter för direkta projekte- ringsuppdrag samt för upphandling och utförande av kvalificerade byggnads- uppgifter. Den föreslagna uppdelningen bör vidare öka möjligheterna för väg- förvaltningarna att aktivt deltaga i lä- nets och de ingående städernas plane- ringsfrågor.

Den angivna uppläggningen av den regionala organisationen är även sådan, att den kan anpassas till eventuellt änd— rade områden för den statliga regionala förvaltningen.

Såsom framgått tidigare i betänkan- det handhas inseendet över gatufrågor- na i städer, som är väghållare, för VV- verkets del genom vägbyråns gatuav- delning och vägförvaltningarna. Sär- skilt de sistnämnda har för den skull fortlöpande kontakter med städernas gatukontor eller motsvarande organ. För Stockholms del sker denna samver- kan direkt mellan gatuavdelningen och stadens gatukontor. Såvitt utredningen funnit har det regionala samarbetet be- träffande gatufrågorna i stort sett fun- gerat tillfredsställande. Utredningen vill dock uttala sig för att VV-verket i fram- tiden med hänsyn till den nya målsätt- ningen får vidgade möjligheter att på tidigt stadium medverka i städernas planläggning för utbyggnad av trafik- lederna. Verket bör sålunda kunna taga initiativ till utredningar och t. o. m. gi- vas möjligheter föranstalta om långsik- tig planering inom städernas områden. Likaså bör verket kunna påverka stä-

dernas projekterings- och byggnadspro- gram så att dessa koordineras med den egna långtidsplanläggningen, där så är nödvändigt. Vid mera omfattande tra- fikledsprojekt bör samverkan ske ge- nom särskilda byggnadskommittéer med representanter för berörd stad och VV- verket på sätt som redan tillämpas. Den ökade aktiviteten torde innebära behov av mera personal inom den centrala gatuavdelningen. I vissa fall kan en ut- ökning också bli temporärt eller stadig- varande erforderlig vid vägförvalt- ningarna. VV-verkets medverkan på planeringsstadiet får givetvis inte inne- bära, att verkets gransknings- och kon- trolluppgifter eftersättes. För att under- lätta denna verksamhet bör gatubidra- gen på lämpligt sätt inordnas i VV-ver- kets nya ekonomisystem och förutsätt- ningarna för ett flerårigt planläggnings— system —— liknande den föreslagna lång- tidsplanläggningen för landsbygdens väghållning _ för de bidragsberättiga- de väg- och gatuarbetena närmare un- dersökas.

I sammanhanget bör nämnas, att 1961 års storstadsutredning i sitt betänkande om organisations- och samarbetsfrågor i stockholmsområdet (SOU 1964:56) funnit den enda rationella lösningen vara att sammanföra den statliga regio- nala förvaltningen i staden och Stock- holms län till en för hela stockholms- området gemensam administrativ enhet. Enligt väg— och vattenbyggnadsstyrelse- utredningens uppfattning skulle en så- dan eventuell integration bli till fördel för planeringen och utbyggnaden av vä- gar och gator inom området.

11. Förslag till ny organisation

Utredningen framlägger i detta kapitel sitt förslag till organisation och arbets- fördelning för VV-verket. Den har där- vid ansett sig böra gå ner till närmaste organisationsnivå inom de i föregående kapitel angivna huvudenheterna. Enligt utredningens mening bör detaljorgani- sationen i övrigt utformas efter en när- mare genomgång av arbetsuppgifterna för huvudenheterna.

11 .01 . Beteckningar Med hänsyn till att verksamheten i framtiden torde bli begränsad till en- bart väg- och gatuområdet, föreslår ut- redningen, att den statliga organisatio- nen inom väg- och gatuväsendet be- nämnes Statens Vägverk. Termen sty- relse bör reserveras för verkets egent— liga styrelse. Den nuvarande namnfor- men Väg— och vattenbyggnadisstyrelsen såsom beteckning för d-en centrala ad- ministrationen bör därför utbytas mot benämningen statens vägverks central- förvaltning.

Uppbyggnaden av organisationen ef— ter klara befogenhets— och ansvarsreg- ler bör även komma till uttryck i fråga om beteckningarna för enheter på sam- ma organisationsnivå. Beteckningarna bör giva vägledning om enheternas ställning i företaget och göra det lättare att orientera sig i dess organisation.

Utredningen föreslår att följande be- teckningar tillämpas för enheterna på olika nivåer.

Centralt Regionalt lluvudavdelning — Sektion Distrikt Avdelning Avdelning Kontor Kontor

Härtill föreslås den kompletterande regeln att fristående mindre enhet inom huvudavdelning och sektion eller di- strikt erhåller beteckningen avdelning respektive kontor.

Beträffande förslaget bör särskilt på- pekas, att de nuvarande vägförvaltning- arna enligt detta namnändras till väg- distrikt.

11.02. Verkets ledning Utredningen föreslår, att vägverket skall stå under ledning av en kollegialt be— slutande styrelse och en generaldirektör såsom chef för statens vägverk.

Styrelseform

Vägverkets styrelse bör vara en kolle- gialt beslutande lekmannastyrelse om fem ledamöter. I denna _bör verkets generaldirektör vara självskriven såsom ledamot och ordförande. De övriga fyra av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter- na bör representera annan allmän för- valtning och enskilt näringsliv. Styrel- sen, som enligt det föregående avsnittet bör benämnas Kungl. Vägstyrelsen, skall gentemot Kungl. Maj:t svara för vägverkets arbetsuppgifter inom väg- och gatuväsendet.

| |

Vid styrelsens plenum avgöres följan- de ärenden.

Viktigare författningsfrågor, viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter,

anslagsäskanden avsedda att föreläg- gas riksdagen,

ekonomiska frågor av större vikt, så- som riktlinjer för verkets långtidsplan- läggning, prövning av budgetförslag och budgetutfall samt frågor rörande större investeringsobjekt,

personalfrågor av principiell natur samt

andra ärenden av större vikt, som generaldirektören eller annan styrelse- ledamot anscr att styrelsen skall avgöra.

Företagsledning

Under vägstyrelsen skall den direkta ledningen av vägverket utövas av gene- raldirektören biträdd av cheferna för huvudavdelningarna. Generaldirektören är i första hand ansvarig för fullgöran- det av vägverkets arbetsuppgifter. Ären- de, som inte är pleniärende, avgöres av generaldirektören. Genom arbetsord— ning eller särskilt beslut bör dock åt chef för huvudavdelning eller annan befattningshavare överlämnas att av— göra vissa ärenden eller grupper av sådana.

Enligt utredningens mening bör ge— neraldirektören till sitt förfogande ha en assistent. Genom assistenten bör de flesta ärenden, sammanträden m.m. vara så väl förberedda, att generaldi- rektören huvudsakligen kan ägna sig åt planerings-, samordnings- och utveck- lingsfrågOr inom väg— och gatuväsendet. Assistenten bör för generaldirektörens räkning förbereda arbetet inom styrel- se och direktion.

Verkets gemensamma organ för den interna sakrevisionella och kamerala granskningen — revisionssektionen — föreslås lyda direkt under generaldirek-

tören. I administrativt hänseende bör sektionen betjänas av den administra- tiva huvudavdelningen.

Utredningen föreslår, att generaldi- rektören och cheferna för huvudavdel- ningarna tillsammans bildar en direk- tion. Denna förutsättes principiellt få ställning som samrådsorgan med upp- gift att i lekmannastyrelsens anda ut— forma verkets praktiska företagspolitik och samordna relationerna till utomstå— ende myndigheter och organ. Särskilda regler bör utarbetas för direktionens arbetsformer med angivande av de frå- gor, som skall tagas upp inom direktio- nen. Enligt utredningens uppfattning bör direktionen sammanträda regelbun- det en gång per vecka. Vid dessa sam- manträden bör behandlas sådana frå— gor, som berör flera huvudavdelningar och är av större vikt eller som direk- tionsmedlem önskar taga upp till ge- mensam överläggning.

De olika direktionsmedlemmarna skall var och en inom sitt ansvarsområ- de vara föredragande i styrelsen, inför generaldirektören eller direktionen.Det bör dock vara generaldirektören obe- taget att själv föredraga visst ärende. I vissa fall kan föredragning delegeras till underordnad chef.

En av direktionsmedlemmarna skall vara ställföreträdare för generaldirek- fören.

Huvudavdelningar Med hänvisning till avsnittet om upp- byggnad av organisationen i föregåen- de kapitel föreslår utredningen, att verksamheten delas upp på fem huvud- avdelningar, nämligen

Driff och förvaltning _ huvudavdel- ning för den allmänna väghållningen på landsbygden med underlydande re- gional organisation bestående av väg- distrikt (i huvudsak motsvarande nu-

VÄGSTYRELSEN

GENERALDIREKTÖR_

I l I I

DRIFT OCH BYGGNADS- TEKNISKA DMINISTRATION FÖRVALTNING PRODUKTION HUVUDAVDELNINGEN EKONOMI Å

gå?-LÄISATION '— Programsekt. "" Planeringssekt. — Trofiksekf. __ Redowsnlngssekt. _ Personalsekt.

F— Päiekteringy F*OdUk'ionssekL _ Vässa” -— Budgetsekt- — juridisI sekt. 5 .

'_' Driftsekt. KGIkYIGVd— Brosekt. Förrådssekt. Utbildningsan.

Maskinsekt. Sekretaridmvd- — Gatusekt. Dotocentraluvd. Organisationsavd.

Försvursuvd. _. Specialsekf. lnformotionsovd.

Sekretariotavd.

REGIONAL Revisionssekt. ORGANISATION

24. Vögdistrikt L 6 Byggnadsdistrikt

3 Projekterings- avd.

"tgnr M:t. Statens Vägverk Utredningens förslag till ny organisation

varande vägförvaltningar) och friståen- (le projektcringsavdelningar

Byggnadsproduktion — huvudavdel- ning för större delen av den egentliga byggnadsverksamheten i egen regi och på entreprenad med underlydande re- gional organisation bestående av bygg— nadsdistrikt

Tekniska huvudavdelningen _ hu- vudavdelning för vissa specialfrågor av teknisk/administrativ natur, vilka i princip åligger vägverket såsom äm- betsverk, samt samordnande enhet för verkets tekniska utvecklingsfrågor

Ekonomi _— huvudavdelning för eko- nomifunktionen och för samordning av inköps- och förrådsverksamheten —— samt

Administration —— huvudavdelning för företagsadministrativa frågor såsom personal, juridik, utbildning, organisa- tion och information.

Cheferna för de olika huvudavdel- ningarna föreslås få tjänstetitlarna tek- niska direktörer respektive ekonomidi- rektör och administrativ direktör.

Utredningens förslag till organisation för vägverket specificeras närmare i de följande avsnitten av detta kapitel. För- slaget redovisas schcmatiskt i vidståen- de organisationstablå (fig. 11:1).

11.03. Drift och förvaltning

Central organisation Utredningen föreslår, att denna huvud- avdelnings centrala del indelas i fyra sektioner, nämligen program-, projek- terings—, drift- och maskinsektionerna samt en fristående försvarsavdelning. Programsektionen avses vara det cen- trala samordnings- och beredningsorga- net för den nya självständiga långtids- planläggningen inom huvudavdelning- ens verksamhetsområde, inklusive upp- följning i kostnadshänseende av i förs- ta hand byggnads— och underhållsverk-

samheten, samt för flerårSplanläggning- en av vägnätets utbyggnad på landsbyg- den. Den skall vara samordnande, råd- givande och i begränsad omfattning även utredande organ för ekonomi- funktionen inom huvudavdelningen samt ansvarig för de tekniska underla- gen till anslagsäskandena beträffande den allmänna väghållningen på lands- bygden. Till ett sekretariat inom sek- tionen hänföres huvudavdelningens ad- ministrativa ärenden.

Eftersom programsektionens arbets- uppgifter hänför sig till huvudavdel- ningens hela verksamhetsområde, bör chefen för denna sektion vid behov fungera såsom ställföreträdare för hu- vudavdelningschefen.

Projekteringsseklionen skall dels ver- ka såsom rådgivande organ för vägdi- strikt och projekteringsavdelningar i fråga om projektering — inklusive in- ventering och utredning _ för ny- och ombyggnader av landsbygdens allmän- na vägnät, dels kontrollera denna verk- samhet och granska upprättade förslag till arbetsplaner. Vidare skall sektionen införskaffa material och föra centralt register om trafikens struktur, omfatt- ning och dylikt samt rörande vägnätets beskaffenhet.

Sektionens arbetsområde skall klart avgränsas i förhållande till den senare i kapitlet behandlade trafiksektionen inom Tekniska huvudavdelningen. Sist- nämnda sektion skall ha tillgång till och hos projekteringssektionen kunna beställa kompletteringar av trafikstatis- tiska uppgifter o.d.

Driftsektionen skall giva anvisningar samt utöva kontroll i fråga om under- hållet av vägar och gator, färjtrafik och inom vägdistrikten förekommande byggnadsarbeten. Sektionen bör dess- utom ha motsvarande arbetsuppgifter beträffande arbetarskyddet och vara huvudavdelningens organ för frågor

rörande kollektivavtalsanställd arbets- kraft och trafiksäkerhet samt för ratio- nalisering inom underhållet och verk- stadsrörelsen.

Maskinsektionen skall dels förvalta och övervaka skötseln av motorfordon, maskiner och färjor, som redovisas inom maskincentralförrådet, fastigheter och husbyggnader för stadigvarande bruk samt grustag och andra fyndighe- ter, dels vara verkets specialorgan för maskin- och verkstadsfrågor. Sektionen skall vidare inom sitt ansvarsområde svara för det tekniska underlaget till verkets framställningar om investe- ringsanslag för förrådsfonden.

Ansvaret såsom redare för verkets färjor bör åvila chefen för Drift och förvaltning.

Försvarsavdelningen har att initiera och samordna vägväsendets krigsplan- läggning och förbereda vägverkets krigsorganisation. — I enlighet med föredragande departementschefens ut- talande i Bil. 6 till 1964 års statsverks- proposition (—sid. 175) i fråga om mili— tärassistentorganisationen vid centrala verk och myndigheter hör vägväsen- dets krigsförberedelsearbete m.m. helt åvila vägverket. Chef för försvarsavdel- ningen bör därför vara verkets egen tjänsteman. Vid vägverket bör dock utanför verkets organisation finnas en militär befattningshavare med uppgift att svara för kontakten mellan verket och krigsmakten samt att tillhandahålla militär sakkunskap.

Regional organisation Den regionala organisationen under Drift och förvaltning bör såsom utred- ningen föreslagit bestå av 24 vägdistrikt samt fristående projektcringsavdelning- ar till ett antal, som anpassas efter be- hovet.

Vägdfstriklen skall vart och ett inom sitt län ha det regionala ansvaret för

den allmänna väghållningen på lands- bygden och i städer där kronan är väghållare. Distrikten skall med i hu- vudsak egna resurser planera utbygg- nad av och underhålla det ovannämnda allmänna vägnätet, utföra projektering och omhänderha mindre byggnadsföre- tag för att *kunna kontinuerligt syssel- sätta den personal, som erfordras inom underhållet. I de fall länet ingår i ar- betsområde för en projekteringsavdel- ning skall distriktet som regel endast utföra projektering av mindre omfat- tande vägprojekt. Vidare skall vägdi- strikten handlägga ärenden rörande väg- och gatuhållningen i städer och samhällen, som är väghållare, och rö- rande enskilda vägar samt deltaga i samhällsplanering och trafiksäkerhets- arbete.

I frågor rörande väg- och gatuhåll- ning samt beträffande samhällsplane- ring och trafiksäkerhetsarbete i städer, som är väghållare, sorterar vägdistrik- ten direkt under den senare i kapitlet behandlade gatusektionen inom Teknis- ka huvudavdelningen.

Vägdistrikten skall på det regionala planet företräda vägverket gentemot statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organisationer och in- tressenter.

Utredningen har funnit, att organisa- tionen för ett vägdistrikt i regel kan utgöras av en planeringsavdelning, en driftavdelning, en kansliavdelning och ett fristående kontor för enskilda vägar.

Planeringsavdelningen skall ha till uppgift att leda planläggningen av väg- nätets utbyggnad inom länet, att inven- tera och utreda behovet av samt i före- kommande fall projektera för ny- eller ombyggnad av vägar och att sköta kon- takterna med projekteringsavdelningar, byggnadsdistrikt och utomstående kon- sulter. Vidare skall ärenden rörande bi- dragsgivningen till städer-och samhäl-

len, deltagande i samhällsplanering samt handläggning av trafik-, trafiksä- kerhets— och markfrågor sortera under planeringsavdelningen.

Driftavdelningen skall svara för di- striktets underhålls- och byggnadsar- beten, för skötseln av den maskinpark, som distriktet disponerar, och för den regionala förvaltningen av fastigheter, grustag o.d. Under driftavdelningen sorterar vägmästareområden, förekom- mande depåverkstäder och distriktets förrådshållning.

Projekteringsavdelning skall åt de vägdistrikt, som ingår i dess arbetsom- råde, på beställning utföra projektering av vägföretag. Arbetsområde för pro- jekteringsavdelning skall sammanfalla med planläggningsområde. Utredningen återkommer till indelningen i sådana områden i nästa avsnitt av detta kapi- tel.

I administrativt hänseende skall av- delningarna kunna anslutas till ett av vägdistrikten inom respektive arbets- område.

Utredningen anser, att antalet fristå- ende projekteringsavdelningar för när- varande bör begränsas till tre och före- slår, att de nuvarande planeringsavdel- ningarna i Stockholm, Göteborg och Växjö ombildas till fristående projekte- ringsavdelningar. Beslut om ändring i antalet bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Indelning i planläggningsområden I anslutning till vad som anförts i kapi- tel 08 under avsnittet om nytt system för långtidsplanläggning och i kapitel 10 inom avsnittet rörande regional verksamhet föreslår utredningen, att samordningen av vägverkets självstän- diga långtidsplanläggning sker inom för flera vägdistrikt gemensamma planlägg- ningsområden. ' Utredningen har övervägt indelning- en av landet i lämpliga sådana områ-

den. Därvid har bland annat eftersträ- vats att erhålla näringsgeografiskt sam- manhängande områden med i möjligas- te mån enhetliga transport- och trafik- förhålland'en. Hänsyn har tagits till att större städers influensområde inte bör delas mellan flera planläggningsområ- den. Indelningen bör vidare göras så- dan att planläggningsområde också blir lämpligt arbetsområde för projekte- ringsavdelning och byggnadsdistrikt. Från sistnämnda synpunkt har det an- setts, att byggnadsomslutningen per år i varje område bör uppgå till minst 50 it 60 milj. kr.

Utredningen finner för sin del att en indelning av landet i sex planläggnings- områden kan tillfredsställa de faktorer, som ansetts ha betydelse, och föreslår att var och en av Stockholms-, Göte- borgs-, Malmö-, Bergslags-, nedre Norr- lands- och övre Norrlands-regionerna bildar ett sådant område. Den närmare avgränsningen av dessa bör utredas och förslag därefter föreläggas Kungl. Maj:t.

1 1 .04. Byggnadsproduktion

Central organisation Denna huvudavdelnings centrala orga- nisation föreslås bestå av två sektioner och två fristående avdelningar, nämli- gen planerings- och produktionssektio- nerna samt kalkyl- och sekretariatav- delningarna.

Planeringssektionen skall giva råd och anvisningar i fråga om förplane- ring av byggnadsföretag och detaljpla- nering av företag, som skall utföras i egen regi. Sektionen skall ha hand om rationaliseringsverksamheten inom hu- vudavdelningen och svara för utgivning av verkets produktionstekniska anvis- ningar. Den skall vidare samordna hu- vudavdelningens deltagande i verkets långtidsplanläggning.

Produktionssektionen avses vara det

centrala rådgivande och kontrollerande organet inom byggnadsverksamheten. Den bör handlägga ärenden rörande Byggnadsproduktions kollektivavtalsan- ställda arbetskraft och arbetarskydds- frågor. I förekommande fall skall sek- tionen granska program- och entrepre- nadhandlingar samt bereda större upp— handlingsärenden. Vidare skall sektio- nen tillhandahålla specialister för sand— dränering, pålning, utsättningar m.m. Kalkylavdelningen skall vara huvud- avdelningens enhet för ekonomifrågor — kostnadskontroll, budgetering samt för- och efterkalkylering. Sekretarialavdelningen skall handläg- ga huvudavdelningens, inklusive bygg- nadsdistriktens, administrativa ären- den, mindre utredningar, statistik m. m.

Regional organisation Såsom utredningen föreslagit tidigare i detta kapitel bör den regionala organi- sationen under Byggnadsproduktion be- stå av sex byggnadsdistrikt. Arbetsom- råde för byggnadsdistrikt skall sam- manfalla med planläggningsområde. Byggnadsdislrikt skall åt de vägdi- strikt, som ingår i dess arbetsområde, på beställning utföra byggnadsföretag i egen regi eller på entreprenad. Distriktets administration bör utgö- ras av en begränsad kontorsorganisa- tion med personal för förplanerings-, detaljplanerings- och kalkyleringsupp- gifter m.m. samt en fältorganisation av ingenjörer, arbetsledare och kontrol- lanter. Sistnämnda organisation bör uppdelas så att samma personal inte parallellt har hand om både egenregi- och entreprenadarbeten.

11.05. Tekniska huvudavdelningen

Utredningen föreslår, att denna huvud- avdelning sammansättes av fem sektio- ner och en fristående avdelning, nämli-

gen trafik-, väg-, bro-, gatu- och special- sektionerna samt sekretariatavdelning- en.

Trafiksektionen skall vara vägverkets spccialorgan för den översiktliga plane- ringen. I anslutning därtill åligger det sektionen att inventera och bedöma för- utsättningarna för omprövningarna av verkets egen långtidsplanläggning och av flerårsplanläggningen enligt väglag- stiftningen. Sektionen skall såsom kon- sultorgan utföra utredningar inom de ämnesområden, som måste vara repre- senterade i sektionen. Inom sektionen skall ske samordning av verkets insat- ser för att skapa trafiksäkra vägar.

Såsom redan omnämnts i samband med redogörelsen för arbetsuppgifterna inom Drift och förvaltnings projekte- ringssektion skall trafiksektionen ha tillgång till respektive hos projekte— ringssektionen kunna beställa komplot- tering av de trafikstatistiska uppgifter, som sektionen behöver för sina arbe- ten. Dessa båda sektioners arbetsområ- den måste klart avgränsas från var- andra.

Vägsektionen skal] utarbeta tekniska normer och anvisningar samt vara kon- sultorgan i-nom de väggeometriska, väg- byggnadstekniska och geotekniska om- rådena.

Brosektionens uppgift skall vara att utarbeta tekniska normer och anvis- ningar samt att verka såsom rådgivande organ i fråga om broar. I denna uppgift ingår att på beställning projektera och konstruera broar samt att utföra andra uppdrag inom broområdet.

Galusektionen skall handha frågor om statsbidrag till väg- och gatuhåll- ningen i städer och samhällen och handlägga ärenden rörande planfrågor __ region-, general-, stads- och bygg- nadsplaner — såväl inom städerna som på landsbygden. Sektionen skall vidare handha det direkta inseendet över det

bidragsberåttigade väg— och gatunätet i Stockholms stad. I frågor om bidrag till övriga städer, som är väghållare, och planfrågor i dessa städer sorterar vägdistrikten direkt under gatusektio- nen. Sektionen skall vidare utarbeta det tekniska underlaget för verkets fram- ställningar om anslag till väg- och gatu- hållningen i städer, som är väghållare.

Specialseklionen avses i första hand för de uppgifter, som för närvarande åligger avdelningen för fotogrammetri och automatisk databehandling inom vägbyrån. Denna verksamhet bedömes för avsevärd tid framåt vara en special- uppgift med betydande möjligheter att påverka den tekniska utvecklingen, särskilt inom projekteringsfunktionen. Sektionen bör efter hand även kunna givas andra utvecklingsinriktade upp- gifter.

Sekretarialavdelningen skall svara för huvudavdelningens administrativa frå- gor samt för den centrala handlägg- ningen av ärenden rörande den enskil- da väghållningen.

1 1 .06. Ekonomi

Huvudavdelningen för ekonomiska frå- gor föreslås bestå av tre sektioner och en fristående avdelning, nämligen redo- visnings-, budget- och förrådssektioner- na samt datacentralavdelningen. Redovisningsseklionen skall handha den del av verkets ekonomifunktion, som omfattar den vanliga statsbok- föringen. Däri innefattas frågor röran- de medelsförsörjningen, framställning- ar till Kungl. Maj:t om anslag till väg- och gatuväsendet samt kassarörelse och redogörelser för vägverkets ekonomis- ka förvaltning. Sektionen skall samord- na den kamerala verksamheten. Budgelsekiionen skall centralt ha hand om och samordna verkets interna eko- nomifunktion, vari ingår redovisning

av kostnader och prestationer fördela- de på kostnadsbärare enligt verkets kontoplan, budgctsystem och generella kalkylregler, ekonomisk utredningsme- todik, kvalificerade ekonomiska utred- ningar, central kostnadsuppföljning, ekonomisk statistik m.m.

Förrådsseklionen skall centralt sam- ordna inköpspolitik och lagerhållning samt handha upphandlingar och för- säljningar i den mån ej genom styrel- sens beslut annan enhet erhållit sådan befogenhet. Sektionen skall svara för verksamheten vid eftektcentralförråden samt för kontroll av och rådgivning åt annan förrådshållning inom verket.

Datacenlratavdelningen skall omb'e- sörja den automatiska databehandlingen på det administrativa området samt för detta ändamål bland annat ha hand om programmering och systemupplägg- ning. Närmare regler erfordras för av- gränsning gentemot den databehand- ling, som åligger specialsektionen inom Tekniska huvudavdelningen.

1 1 .07. Administration

Denna huvudavdelning föreslås delad i två sektioner och tre fristående avdel- ningar, nämligen personalsektionen och juridiska sektionen samt avdelningarna för utbildning, organisatiOn och infor- mation.

Huvudavdelningen skall i administra- tivt hänseende betjäna den fristående revisionssektionen.

Personalseklionen skall svara för ut- formningen av verkets personalpolitik och den centrala handläggningen av personalfrågor. Sektionen skall även ha hand om kontorsdriftfrågorna för ver- kets centralförvaltning samt lämna un- derlag för anslagsäs-kanden beträffande avlöningar och omkostnader.

Juridiska sektionen skall handlägga

frågor rörande skaderegleringar samt mera omfattande vattenmål och mark- lösenfrågor o.d. samt företräda verket och bevaka dess rätt inför förliknings- nämnder, domstolar och andra myndig- heter. Chefen för sektionen skall såsom verkets chefsjurist vara föredragande i författnings- och disciplinärenden.

Ufbildningsavdelningen skall sam- ordna verkets utbildningsverksamhet.

Organisationsavdelningen skall utfö- ra utredningar och undersökningar rö- rande verkets kontorsorganisation och administrativa rutiner.

Informationsavdelningen skall sam- ordna den interna information, som är av allmänt intresse för personalen, och svara för den utåtriktade upplysnings- tjänsten rörande vägväsendet.

Utredningen vill understryka, att i och med införandet av en ansvarig lek- mannastyrelse för vägverket och en

mera aktiv informationstjänst bör de kontakter, som för närvarande upprätt- hålles inom ramen för den s. k. samar- betsdelegationen för vägväsendet, i fortsättningen i stället ske på ett in- formellt sätt. Utredningen föreslår där- för att nämnda samarbetsdelegation av- vecklas.

11.08. Revision och kontroll

Revisionsseklionen skall dels från all- mänt ekonomiska synpunkter granska ändamålsenligheten av vidtagna åtgär- der och kontrollera att verksamheten bedrives i enlighet med fastställda rikt- linjer, dels utföra den kamerala gransk- ningen av verkets räkenskaper.

Sektionen lyder såsom tidigare nämnts direkt under generaldirektören och betjänas i administrativt hänseende av den administrativa huvudavdel- ningen.

En för vägverket lämpad organisation är en av förutsättningarna för att det skall kunna lösa sina uppgifter såsom ekonomiskt inriktat samhällsföretag för väg- och gatuväsendet. Ett annat vill- kor härför är att verkets olika admi- nistrativa system anpassas till den nya inriktningen.

Personalfrågorna är av väsentlig be- tydelse för verkets möjligheter att mot- svara de fordringar, som samhället stäl- ler. På grund härav och med anledning av personalsituationen inom verket har utredningen funnit anledning behandla personalfunktionen särskilt. I det föl- jande redogöres för nuvarande förhål- landen och lämnas såväl allmänna som mera detaljerade synpunkter på hand- läggningen av vägverkets personalären- den samt redovisas utredningens prin- cipiella syn på fördelning av befogen- heter och ansvar inom personalom- rådet

En översikt av de senaste årens ut- veckling i fråga om verkets personella resurser har tidigare lämnats i kapitel 03, den statliga vägorganisationen. I kapitel 07, målsättning och företagspo- litik, har vidare det aktuella personal- läget berörts i samband med en belys- ning av vissa förhållanden inom VV- verket.

12.01. Bakgrund till nuläget

De senaste tio åren har uppvisat en markant ökad efterfrågan på tekniskt

12. Personalfrågor

utbildad personal, vilket lett till att lö- nerna för kvalificerade tekniker stigit snabbt samt till ändrade lönerelationer mellan tekniker och övriga personal- kategorier sysselsatta inom tekniska verksamhetsområden. Dessa tendenser på arbetsmarknaden har varit påtag- liga för de statliga verk och företag, som har arbetsuppgifter, vilka till sin huvuddel är av teknisk karaktär.

För VV-verket med personal som till stor del är tekniskt utbildad, har arbets- marknadens ökade efterfrågan och lö- neutvecklingen under senare år med- fört vissa svårigheter med personalför- sörjningen. Dessa hänger också samman med att verket mera än de flesta andra statliga verk och företag är beroende av väg- och vattenbyggare, vilka sedan en lång följd av år varit särskilt efter- sökta framför allt av konsultföretag och entreprenörer inom byggnadsbran- schen.

Även andra förhållanden såsom den geografiska spridningen av arbetsupp- gifter och personal, verksamhetens om- fattning och de detaljerade föreskrifter, som gäller för ett statligt verk, påverkar på olika sätt VV-verkets möjligheter på personalområdet.

Samtidigt som den enskilda markna- dens ökade efterfrågan på tekniker ska- pat vissa problem för VV-verket har andra och större krav kommit att stäl- las på omfattningen och kvaliteten av verkets vägbyggande och vägunderhåll. Många av de nya tekniska hjälpmedel

som tagits i bruk har visserligen inne- burit att personalstyrkan relativt sett kunnat minskas men har också medfört strukturella förändringar i personalens sammansättning och skapat behov av nya utbildningsvägar.

Genom omställningen av arbetsupp- gifterna både till innehåll och storleks- ordning har även ansvarsförhållandena i stor utsträckning förändrats för den ledande personalen. Verkets deltagande i översiktlig planering och dess ansvar för investeringsplanläggning samt för ledning av den förhållandevis stora personalstyrka, som tjänstgör vid ver- ket, liksom för maskinparkens ratio- nella utnyttjande innebär att andra tek- niska, ekonomiska och administrativa insikter nu måste krävas än som tidi- gare erfordrades. Under de närmaste åren kommer dessutom bristen på ar- betskraft och behovet av intensiv ratio- naliserings- och utvecklingsverksamhet att ställa särskilda krav på verkets le- dande personal.

En del av de frågor VV-verket för närvarande har att lösa på personal- området kommer att prägla situationen också för viss tid framöver. Personalens åldersfördelning är sålunda för närva- rande ogynnsam och en stor del av ver- kets ledande tjänstemän kommer under den närmaste IO-årsperioden att avgå med pension.

12.02. Nuvarande förhållanden

Medel för bestridande av löner åt ver- kets anställda ställes till förfogande av Kungl. Maj:t och Riksdagen på därom av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning. Avlöningsanslagen täcker ungefär hälften av löneutgifter- na för tjänstemannapersonalen och av- ser sådan personal vid styrelsen respek- tive vägförvaltningarna. Lönemedel ut- går även från sakanslag och då i hu-

vudsak till personal lydande under väg- förvaltningarna.

Avlönings- och anställningsvillkoren för något mindre än hälften av VV- verkets tjänstemannapersonal regleras genom olika av Kungl. Maj:t, i vissa fall efter Riksdagens hörande, fastställda, för statsförvaltningen i allmänhet gäl- lande avlöningsförfattningar, d.v.s. i första hand statens allmänna avlönings- reglemente med tilläggsbestämmelser. För arbetsledare och vissa andra be- fattningshavare i tjänstemannaställning regleras anställningsförhållandena ge- nom det s.k. arbetsledarereglementet, som fastställts av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen. Reglementct ansluter sig till statens allmänna avlöningsreglemen- te och omfattar arvodesgrupper motsva- rande t.o.m. lönegrad 21 enligt avlö- ningsreglementet.

För arbetare vid VV-verket slutes hu- vudavtal angående allmänna bestämmel- ser mellan statens avtalsnämnd och statstjänarkartellen under medverkan av representanter från väg- och vatten- byggnadsstyrelsen. Huvudavtalet anta- ges därefter genom överenskommelse mellan väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen och Svenska vägarbetareförbundet att gälla som kollektivavtal inom VV- verkets arbetsområde. Specialavtal gäl- lande arbetarna slutes mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Vägarbeta- reförbundet under ordförandeskap av representant för statens avtalsnämnd.

Avtal för städerskor slutes på samma sätt som huvudavtalet för arbetarna.

Vid VV-verket finnes ordinarie och extra ordinarie tjänster, aspiranttjäns- ter, extra tjänster samt arvodesbefatt- ningar, de senare huvudsakligen på ar- betsledarereglementet. I fråga om inrät- tandet av tjänster gäller att ordinarie tjänster samt extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ae 22—27 och Be 1— 10 inrättas och lönegradsplaceras av

Kungl. Maj:t med stöd av Riksdagens beslut.

VV-verket äger utan särskilt medgi- vande inrätta extra ordinarie tjänster till och med lönegrad Ae 19, aspirant- tjänster och extra tjänster på hela lö- neplan A och i lönegrad Bg 1 samt be- fattningar på styrelsens arbetsledare- reglemente. Verket kan vidare utan särskilt medgivande inrätta tjänster in- om reglerad befordringsgång och tjäns- ter som avses för tjänstemän med civil- ingenjörs-, bergsingenjörs- eller arki- tektexamen till och med lönegrad Ae 21. Extra ordinarie tjänster i lönegrad Ae 21 må i övrigt icke inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Befogenhe- ten att inrätta tjänster har inte över- låtits till vägförvaltningarna.

Beträffande tillsättning av tjänster har verket befogenhet att tillsätta ordi- narie och extra ordinarie tjänster till och med lönegrad Ao 23 respektive Ae 23, samtliga aspiranttjänster jämte ext- ra tjänster på hela löneplan A och i lönegrad Bg 1. Praxis har medfört att verket inte inrättar eller tillsätter någ- ra extra tjänster i lönegrad Bg 1.

Befogenheten att tillsätta extra ordi- narie tjänster till och med lönegrad Ae 19 har delegerats till vägförvaltningar- na, som även äger tillsätta aspirant- tjänster jämte, med vissa undantag, ext- ra tjänster på löneplan A och befatt- ningar på verkets arbetsledareregle- mente.

I begränsad omfattning har kon- traktsanställning använts för att till ver- ket knyta kvalificerade tjänstemän.

Huvudenheten för personalärenden inom VV-verket är administrativa by- rån, vars chef är ledamot av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och direkt un- derställd generaldirektören. Byrån sva- rar för personalfrågorna beträffande tjänstemannapersonalen inom verket

med undantag av utbildningsverksam- heten och har hand om den centrala redovisningen av verkets medelsförvalt- ning, kontorsdriftfrågorna inom den centrala byråorganisationen och ver- kets informationstjänst. Byrån är orga- niserad på fyra avdelningar, nämligen personalavdelningen, den kamerala av- delningen, kontorsdriftavdelningen och presstjänsten. Personalärenden hand- lägges även vid vägförvaltningarna samt i viss utsträckning inom styrel- sens övriga byråer.

Personalavdelningen har ansvaret för utarbetande och tillämpning av väsent- liga delar av verkets personalpolitik av- seende tjänstemannapersonalen. Avdel- ningen har till uppgift att bevaka löne- utvecklingen såväl internt som externt samt är verkets centrala organ för till- lämpning av författningar och avtal in- om tjänstemannaområdet. Vidare om- händerhar personalavdelningen besvärs— ärenden, rekrytering, personalstatistik, avvägning av resurserna inom tjänste— mannaområdet, personalvård, personal- registrering samt löneuträkning för de i den centrala byråorganisationen och vid statens bilinspektion anställda tjäns- temännen jämte pensionsärenden för både arbetare och tjänstemän. Personal- avdelningen svarar under chefen för administrativa byrån för överläggningar och kontakter med tjänstemännens or- ganisationer.

Till de personaladministrativa funk- tionerna räknas också utbildning. Ver- kets centrala instans för utbildning sor- terar emellertid ej under administrativa byrån, utan utbildningsverksamheten ledes i huvudsak av en särskild avdel— ning inom byggnads- och underhålls- byrån.

Vid byggnads- och underhållsbyrån handlägges även ärenden rörande kol- lektivavtal för verkets arbetare och stä- derskor.

12.03. Utredningens synpunkter och förslag

Den nya målsättning för vägverket som väg- och vattenbyggnadsstyrelseutred- ningen närmare preciserat i kapitel 07 bör läggas till grund också för verkets politik i personalfrågor. I det nämnda kapitlet angives att verket bör erhålla en mera ekonomisk inriktning, innebäran- de bland annat att ekonomifunktionen bygges ut och lönsamhets- och kost- nadsförhållanden ytterligare beaktas. Mot bakgrunden av de synpunkter och förslag utredningen lämnat och särskilt med hänsyn till att vägverket, såsom framhållits på annan plats i betänkan- det, framdeles skall uppträda på ett mera företagsmässigt sätt, bör ekono- miska överväganden fortsättningsvis mera än tidigare tjäna som underlag för och påverka bedömningar, beslut och agerande i personalfrågor.

Som exempel på vad den nya mål- sättningen väntas komma att medföra har angivits att omfattningen av verkets projekterings- och byggnadsverksamhet i egen regi i stor utsträckning bör bli beroende av verkets förmåga att på ett ekonomiskt fördelaktigt vis lösa sina uppgifter. Detta måste också påverka löne- och övriga anställningsförhållan- den för hela personalstyrkan vid väg- verket och i synnerhet för dem som är sysselsatta med projektering och byg-

gande. I förening med den nya och mera företagsekonomiskt betonade inrikt-

ningen kommer den föreslagna nya or- ganisationen med en strikt avgränsning av olika ansvarsområden att ställa del- vis andra krav på personalärendenas behandling än vad som hittills gällt för VV-verket såsom ett traditionellt äm- betsverk.

Till de viktigare personaladministra- tiva uppgifterna inom vägverket bör räknas handläggningen av löneärenden

och förhandlingar, rekrytering, urval, anställning, utarbetande, tolkning och tillämpning av föreskrifter och bestäm- melser avseende personalens anställ- ningsförhållanden, sociala frågor, sjuk- och hälsovårdsärenden samt tillvarata- gande och vidareutveckling av goda re- lationer mellan verket, personalen och personalens organisationer. En väsentlig uppgift är därjämte att verka för en riktig avvägning av de personella resur- serna. Som förutsättning för en sådan avvägning gäller, att verket kan an- skaffa och kvarhålla den personal som erfordras samt att personalfunktionens representanter i samarbete med före- trädare för övriga enheter inom verket kontinuerligt analyserar och omprövar vad olika befattningar kräver i fråga om teoretisk och praktisk utbildning. Med den knappa tillgång på arbetskraft som råder och väntas bli bestående, är en i förhållande till verkets målsättning och arbetsuppgifter riktig avvägning av personalresurserna av betydelse inte enbart för vägverket och dess anställda. I målsättningen för arbetet med per- sonalfrågor ingår vidare att effektivt utnyttja redan befintliga personella re- surser, att personalen i lämplig mån skall komma i åtnjutande av vidareut— bildning samt att de anställdas erfaren- heter, kunskaper och vilja att göra en insats tillvaratages. För den skull bör rullande personalprognoser baserade på verkets nya system för långtidsplan- läggning utarbetas och en systematisk individuell planering för de anställdas utveckling och fortsatta tjänstgörings- förhållanden vid verket övervägas. Information om de förmåner som är förknippade med anställning vid väg- verket och om de ur tekniska och and- ra synpunkter intressanta arbetsuppgif- ter verket har att fullgöra erbjuder en- ligt utredningens mening goda möjlig- heter till att göra vägverket attraktivt

såsom arbetsgivare. Sådan information torde underlätta rekryteringsarbetet och bidraga till att kvarhålla redan anställ- da samt till att skapa ökad förståelse för verkets företagspolitik och arbets- förhållanden.

Med hänsyn till arbetsuppgifterna kommer vägverket även fortsättningsvis att ha behov av högt meriterade tekni- ker. Analys och omprövning av befatt- ningarnas verkliga innehåll kan leda till att viss teknisk utbildning inte be- finnes vara ett nödvändigt krav i sam- ma utsträckning som för närvarande. Verket bör emellertid ha möjlighet att i de fall högre teknisk utbildning be- dömes erforderlig kunna erbjuda kon- kurrenskraftiga anställningsvillkor så att det på arbetsmarknaden kan rekry- tera tjänstemän med lämplig erfaren- het. Kontraktsanställningsformen bör därvidlag utnyttjas mera än som hittills varit fallet. Förutsättningar uppstår därigenom för en mera individuell lö- nesättning samt för visst personalut- byte med enskild industri. Ett sådant utbyte bör vara till fördel för såväl väg- verket som privata företag. Hitintills har utbytet knappast varit ömsesidigt utan vägverket har till stor del fått tjäna som rekryteringsbas.

Vad som nämnts om rekrytering av tekniker gäller principiellt även för andra personalkategorier. På grund av vägverkets arbetsuppgifter och struktur samt med hänsyn till nuvarande för- hållanden på arbetsmarknaden är emel- lertid problemen för dessa personal- grupper ej lika framträdande.

Statliga föreskrifter reglerar, såsom tidigare framhållits, i hög grad VV-ver- kets handläggning av personalärenden. Verket har i olika sammanhang fram- hållit angelägenheten av att det beredes samma möjligheter som de affärsdrivan- de verken att inrätta och tillsätta extra ordinarie tjänster på hela'löneplan A.

Redan nu har VV-verket emellertid be- fogenhet inrätta och tillsätta extra tjäns- ter på hela denna löneplan. Formellt äger verket även att inrätta och tillsätta extra tjänster i lönegrad Bg 1.

Skillnaden gentemot affärsverken i nämnda avseenden synes utredningen vara av mindre vikt. Väsentligare och av större praktisk betydelse torde vara att de affärsdrivande verken vid inrät- tandet av tjänster till skillnad från VV- verket ej är beroende av löneanslag, som anvisas av Kungl. Maj:t och Riks- dagen utan i stor utsträckning själva har att bedöma dessa frågor från af- färsmässiga synpunkter.

Enligt utredningens uppfattning blir det av vikt för vägverket, att det med kort varsel kan anpassa personalkost- naderna till ändrade betingelser. Fram- för allt kommer verket att ha behov av följsam anpassning till arbetsmarkna- dens villkor för personal inom den fö- reslagen huvudavdelningen Byggnads- produktion och vid de andra verksen- heter, som avses arbeta i viss konkur- rens med enskilda företag. En detalje- rad reglering av verkets medel på per- sonalsidan torde försvåra möjligheterna att förverkliga den ekonomiska inrikt- ning utredningen angivit i kapitlet om målsättning och företagspolitik. I detta sammanhang förtjänar nämnas att ar- betet med VV-verkets anslagsframställ- ningar för närvarande påbörjas upp till ett och ett halvt år före det budgetår framställningen gäller.

Även i betraktande av de omfattande arbetsuppgifter som verket ålagts sköta självständigt, framstår en detaljerad reglering inom personalområdet som mindre ändamålsenlig för vägverket. Utredningen finner det därför motive- rat att befogenheterna och ansvaret inom personalområdet ökas så att hand- lingsfriheten inom detta område kom- mer i paritet med vad som gäller för

verket vid fullgörandet av dess huvud- sakliga uppgifter —— projektering, byg- gande och underhåll av landsbygdens vägar m. m. Syftet härmed är bland an- nat att vägverket självständigt skall kun- na avväga insatsen av personal i för- hållande till andra alternativ vid full- görandet av anförtrodda arbetsuppgif- ter. Personalkostnaderna bör i detta sammanhang inte betraktas som till sin art annorlunda än övriga kostnader för produktionen.

Mot bakgrunden av här framförda synpunkter finner utredningen skäl tala för att samtliga medel till avlöningar och omkostnader vid vägverket fram- deles utgår ur sakanslagen samt att ver- ket inom ramen för de anslagsmedel, som ställes till förfogande, i fråga om befogenheter och ansvar på personal- området principiellt jämställes med de affärsdrivande verken. En förutsättning härför bör emellertid, såsom utred- ningen framhållit, vara att verket ska- par de instrument, som erfordras för att följdverkningarna av olika ställ- ningstaganden skall kunna överblickas. Liksom de affärsdrivande verken bör vägverket bland annat ha att före varje budgetår inkomma till Kungl. Maj:t med löne- och omkostnadsstat för faststäl- lelse.

En delegering av omfattande besluts- befogenheter inom personalområdet till huvudavdelnings- och distriktschefer synes utredningen vara helt i överens- stämmelse med dess syn på fördel- ningen av verkets arbetsuppgifter på olika ansvarsområden. Personalfrågor av principiell eller omfattande ekono- misk betydelse bör dock avgöras av vägstyrelsen. Såsom exempel på ären- den som bör redovisas inför styrel- sen kan nämnas årlig genomgång av löneutvecklingen för olika personalka- tegorier vid verket, redogörelse för stor- leken av de medel som bedömes nöd-

vändiga för löner och befordringar un- der nästkommande år jämte prognose- rad utveckling av personalantalet med utgångspunkt från den av utredningen föreslagna långtidsplanläggningen.

Organisatoriskt har utredningen hän- fört utformningen av verkets politik i personalärenden för såväl tjänstemän som arbetare till personalsektionen in- om Administration, som avses bli hu- vudinstans för personalarbetet inom vägverket.

Personalsektionen skall inom ramen för verkets nya målsättning och före- tagspolitik arbeta för en lämplig sam- mansättning av personalstyrkan med hänsyn till verkets arbetsuppgifter. Sek- tionen skall utarbeta underlag för och förslag till företagsledningens ställ- ningstaganden i personalfrågor samt vara dess direkta organ för direktivgiv- ning, planering, utformning, uppfölj- ning och övervakning av verkets politik i personalfrågor. Sektionen skall där- jämte fungera såsom konsult- och ser- viceorgan i förhållande till andra en- heter inom verket och biträda respek- tive huvudavdelningar i personalären- den, t.ex. befordringsfrågor, utarbeta och redovisa sådant material som kan inverka på beslutföra chefers ställnings- taganden samt svara för att verkets syn på personalfrågor omsättes i praktiskt handlande och att dess politik blir en- hetligt tillämpad. I personalärenden fö— reträder sektionen verket utåt t.ex. gentemot andra myndigheter, organisa- tioner och företag.

Nödvändigheten av en samordning av personalärendenas handläggning och kravet på ett enhetligt uppträdande av dem som representerar verket gentemot de anställda och dessas organisationer ställer stora krav på samverkan mellan verkets olika enheter och på den cen- trala personalinstansens förmåga att ut- arbeta och tillhandahålla underlag för

beslutande chefers ställningstaganden. I de fall enighet undantagsvis icke upp- nås mellan personalsektionen och be- slutande enhet förutsättes att den cen- trala personalinstansen innan beslut fattas beredes tillfälle hänskjuta ären- det till chefen för Administration, i sista hand till generaldirektören, för prövning.

Inom vägverkets centralförvaltning bör personalärendenas beredning med fördel kunna koncentreras till personal-

sektionen, där särskilda tjänstemän av- delas för att fungera som kontaktmän i personalfrågor mellan huvudavdel- ningarna och den centrala personalin- stansen. Kontaktmännen svarar för att personalsektionens resurser utnyttjas för rådgivning till huvudavdelningarna och för att dessas krav på service blir tillgodosedda. För vägdistriktens de] bör liksom hittills för vägförvaltningar- na gälla att personalfrågorna handläg- ges vid distriktens kansliavdelningar.

13. Utbildningsverksamhet

Den förändring av organisationen, som utredningen föreslår, liksom dess syn på vägverkets företagspolitik, målsätt- ning samt fördelning av befogenheter och ansvar inom vägverket berör även utbildningsverksamheten.

Utbildningen vid VV-verket gällde ti- digare framför allt anställda vid väg- förvaltningarnas byggnads- och under- hållsavdelningar men främst under 1960-talet har verksamheten erhållit större proportioner och avser numera samtliga personalkategorier inklusive chefspersonal och såväl administrativa som tekniska ämnen. Expansionen inom vägväsendet med stigande personalan- tal, insättandet av nya och flera meka- niska hjälpmedel samt verkets rekryte- ringsläge har bidragit till att den inom VV-verket bedrivna utbildningsverk- samheten erhållit allt större omfattning.

Mot bakgrunden härav och med an- ledning av givna direktiv har utred- ningen funnit skäl redovisa sina syn- punkter och förslag gällande utbild- ningsverksamheten vid vägverket i ett särskilt kapitel.

13.01. Nuvarande förhållanden

Utbildningsverksamheten inom VV-ver- ket ledes huvudsakligen av en särskild utbildningsavdelning, som organisato— riskt hör till styrelsens byggnads- och underhållsbyrå. När övriga enheter vid verket svarar för utbildningsverksam- het sker samråd med utbildningsavdel-

ningen. Av styrelsens byråer bedriver förråds- och verkstadsbyrån inom det egna fackområdet en relativt omfattan— de kursverksamhet, medan den själv- ständigt bedrivna utbildningsverksam- heten vid styrelsens övriga enheter är av begränsad omfattning och i hu- vudsak endast omfattar information och introduktion av anvisningar för verk- samheten inom respektive fackområden. Vägförvaltningarna svarar för en för- hållandevis betydande lokal kursverk- samhet, som i huvudsak avser utbild- ning av arbetare men även gäller tek- nisk utbildning av tjänstemän. För den lokala kursverksamheten ställes centralt utbildade lärare och instruktörer till förfogande.

Kostnaderna för utbildning redovisa- des för budgetåret 1963/64 till samman- lagt 379000 kronor. För budgetåret 1964/65 och andra halvåret 1965 har Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen ställt sammanlagt 600000 kronor till förfo- gande.

De belopp som redovisas för utbild- ningsåndamål avser enbart de direkta kurskostnaderna i form av arvoden till lärare, lokalhyror, kostnader för stu- diemateriel m.m. Ett flertal kostnader som ej belastar utbildningsanslaget, t. ex. löner till anställda vid verket un- der tid de deltager i kurser som lärare eller elever, är sålunda ej inkluderade. En fullständig redovisning av utbild- ningskostnaderna är av väsentlig bety- delse. En sådan torde dock bli möjlig

först när vägverkets nya system för kostnadsredovisning utformats.

Omfattningen av den utbildnings- verksamhet, som bedömts nödvändig, framgår av att under budgetåren 1963/ 64 och 1964/65 enligt beräkningar inom verket 2 800 av verkets cirka 5 000 tjäns- temän ansågs behöva genomgå något slag av verksutbildning, varav 1 000 in- om administrativa ämnesområden och 1800 inom tekniska, samt att därjämte under samma tid huvuddelen av väg- arbetarkåren ansågs vara i behov av viss utbildning. Av olika skäl har emel- lertid det planerade programmet ej helt kunnat genomföras. Det kan vidare nämnas att under perioden 1957—1963 deltog cirka 10 000 arbetare och arbets- ledare i lokal teknisk utbildning vid vägförvaltningarna.

En summarisk prognos för verksut- bildningens omfattning under 5—10 år framöver har, enligt den centrala ut- bildningsavdelningen, givit vid handen, att utbildningskapaciteten behöver mot- svara 2000—2 500 tjänstemän och un- gefär 6000 arbetare per år. Enbart av åldersskäl beräknas 5000 man inom vägarbetarkåren vid verket avgå under den närmaste 10-årsperioden, vilket kommer att medföra behov av att ut- bilda nyanställda arbetare.

Utbildningsprogrammen genomföres till stor del i internatkurser om upp till 14 dagar. Även kursverksamhet och ut- bildning enligt andra alternativ som t.ex. kombination av internatkurs och föregående korrespondensstudier eller utbildning enbart genom korrespon- densstudier förekommer.

Den administrativa utbildningen har hittills främst varit avsedd för chefs- personal på olika nivåer inom verket. Bland ämnen som behandlats märkes arbetspsykologi, ledarskap och perso- naltjänst. Förutom i personaladmini- strativa ämnen har även anordnats in-

ternatkurser i företagsekonomi och fö- retagsorganisation för verkets högre chefer.

Den tekniska utbildningsverksamhe- ten för tjänstemän omfattar såväl in- troduktions- som vidareutbildning. Kur- ser arrangeras i ämnen som vägprojek- tering, vägbyggnad, vägformgivning, vägunderhåll, brobyggnad, jordartskän- nedom och trafikteknik. För arbetare anordnas av vägförvaltningarna, under medverkan från den centrala utbild- ningsenheten, kurser för bland annat väghyvelförare, sprängarbasar och bergsprängare, färjpersonal samt utbild- ning gällande arbetarskyddsfrågor och maskinvård.

VV-verket har noterat ett påfallande stort intresse hos de anställda för vi- dareutbildning. Detta intresse avser ej enbart sådan utbildning, som bedrives på tjänstetid, utan gäller även fritids- studier. Som exempel har anförts att sedan våren 1964 cirka 1000 tjänste- män deltager i en korrespondenskurs i arbetsledning och arbetspsykologi.

Från verkets sida förklaras persona— lens intresse och utbildningens omfatt- ning med att behoven ackumulerats på grund av att utbildningsverksamheten tidigare varit begränsad. Likaså har de svårigheter VV-verket mött då det gällt att utifrån rekrytera personal medfört att verket under senare år i allt större utsträckning genom vidareutbildning sökt göra redan befintlig personal kva— lificerad för mera ansvarsfyllda befatt- ningar. Den mycket positiva inställning till utbildning som verksledningen givit uttryck för och den chefsutbildning som genomförts har varit av betydelse för skapandet av en positiv attityd till utbildning hos de anställda.

13.02. Utredningens synpunkter och förslag

Enligt förslag, som redovisats tidigare

i betänkandet, skall personalsektionen inom Administration svara för perso- nalarbetets inriktning och målsättning inom vägverket. Vidareutbildning av personal kan bedrivas såsom en verk- samhet av relativt självständig natur och ändock betyda mycket för ett före- tags ekonomi, effektivitet och arbets- förhållanden. Den måste emellertid för att full effekt skall erhållas samordnas med aktiviteter såsom personalplane- ring och administrativ rationalisering samt med de uttalanden, utfästelser och åtgärder, som tillsammans formar före- tagets politik inom personalområdet. Denna samordning är av vikt icke minst vid ett verk med arbetsuppgifter av teknisk natur och med den inriktning som angivits för vägverket.

Utbildningsverksamhetens betydelse och nära samhörighet med övriga ad- ministrativa funktioner motiverar en- ligt utredningens uppfattning, att ut- bildningsavdelningen organisatoriskt inplaceras direkt under chefen för Ad- ministration. Samtidigt som verkets personalpolitik utformas inom denna huvudavdelning får denna därigenom även huvudansvaret för verksutbild- ningens omfattning och inriktning. Che- fen för Administration erhåller på så sätt möjlighet överblicka och, samord- na l:aktiviteterna inom personalområdet med de övriga administrativa funktio- ner som förts till huvudavdelningen.

I förhållande till huvudavdelningarna bör utbildningsavdelningen ha möjlig- het samarbeta direkt med cheferna för respektive enheter inom dessa. Huvud- avdelningarna skall själva ha ansvaret för kartläggning av utbildningsbehoven. Vidare har de tned__._utg_ångspunkt från givna direktiv och principiella riktlin- jer att ta ställning till om personal vid respektive huvudavdelningar skall kom- ma i fråga för utbildning. Efter samråd med berörda enheter bör likväl utbild-

ningsavdelningen i princip svara för det slutgiltiga urvalet bland anmälda till olika slags utbildning, varvid samord- ning med eventuellt föreliggande indi- viduell planering eftersträvas. Genom- gången av utbildningsbehoven bör ru- tinmässigt initieras av utbildningsavdel— ningen, som även utfärdar erforderliga anvisningar härför. Avdelningen biträ- der därjämte huvudavdelningarna vid bedömningar i utbildningsfrågor samt sammanställer, redovisar och lägger fram förslag till prioritering av de be— hov som framkommer. För en bedöm- ning av utbildningsbehoven fordras också att utbildningsplaneringen koor- dineras [med långtidsplanläggningen av den tekniska verksamheten. Utredning— ens synpunkter beträffande vägverkets långtidsplanläggning har lämnats i ka- pitel 08.

Utbildningsavdelningens arbetsupp- gifter bör enligt utredningens uppfatt— ning framför allt omfatta beredning av verksledningens principiella ställnings- taganden och direktiv i utbildningsfrå- gor, planering av utbildning i samråd med huvudavdelningarna, medverkan vid analys och kartläggning av utbild- ningsbehov, kursadministration samt bevakning av nyheter inom det peda— gogiska och utbildningstekniska områ- det. Vidare bör arbetsuppgifterna om- fatta information om de utbildnings- möjligheter och utbildningsvägar, som föreligger för olika personalkategorier, liksom uppföljning av kostnader och resultat.

Utvecklingen inom vägväsendets om- råde giver anledning räkna med att be- hovet av utbildning för vägverkets per- sonal framdeles blir relativt betydande framför allt vad gäller introduktion av tekniska hjälpmedel och metoder. En annan faktor av betydelse för verksam- hetens omfattning är den specialisering, råder arbetslivet. Yrkesut-

som inom

bildningen i skolor och andra läroan- stalter måste i tilltagande grad betrak- tas såsom en grundläggande utbildning, vilken behöver kompletteras. Specialin— tressen får i allmänhet tillgodoses ge- nom att företagen själva arrangerar kur- ser för de anställda, bidrager till kost- naderna för självstudier eller kombine- rar dessa åtgärder. Som framhållits i annat sammanhang bör vägverkets in- satser för att utveckla vägtekniken in- tensifieras, vilket också direkt kan på- verka utbildningsverksamhetens omfatt- ning.

Angivna förhållanden jämte det fak- tum att den inom statlig förvaltning centralt bedrivna utbildningsverksam- heten endast i liten utsträckning berör eller väntas komma att beröra vägver- ket innebär att vägande skäl föreligger för att verket i egen regi inom ra- men för givna ekonomiska resurser skall svara för personalens vidareut- bildning.

I sammanhanget bör också beaktas att ett samband många gånger råder mellan ett företags möjligheter att re- krytera och behålla kvalificerad per- sonal och omfattningen av företagets utbildningsverksamhet. Är företaget nödsakat rekrytera personal, som icke uppfyller de krav arbetet ställer, kan detta medföra att erforderliga kunska- per måste inhämtas genom utbildning i t. ex. företagets egen regi eller att kra— ven på arbetets kvalitet måste sänkas. Är å andra sidan rekryteringsmöjlig- hcterna goda leder detta ofta till att utbildningsverksamheten kan minskas.

Utbildningen av personalen vid väg- verket bör syfta till att öka verkets förmåga att fullgöra sina arbetsuppgif- ter. Utbildningsverksamheten skall vara ett bland flera hjälpmedel att nå fram till en förbättrad effektivitet. Var tyngd- punkten i denna strävan skall ligga, på utbildningsverksamheten eller inom

något annat område, är en viktig av- vägningsfråga där det slutliga avgöran- det bör ligga hos verkets ledning. För dylika avvägningar erfordras bland an- nat att utbildningskostnaderna i sin helhet redovisas och jämföres med kost— naderna för andra alternativ. Verksled— ningen bör mot denna bakgrund med jämna mellanrum ompröva utbildnings- verksamheten i förhållande till andra effektivitetshöjande lösningar. Av be- tydelse är också att för viss uppgift icke tages i anspråk personal med högre kompetens än som erfordras. Med hän- syn till att vägverkets arbetsuppgifter till övervägande del är av teknisk art bör utbildningen i huvudsak inriktas på att meddela fackkunskaper i tekniska ämnen och så att dessa kan komma ver- ket tillgodo i det praktiska arbetet. Vi- dare är det av värde om en planering för de anställdas tjänstgöring vid olika enheter inom verket kommer till stånd så att de vid sidan av teoretisk utbild- ning beredes tillfälle förvärva erfaren- het genom praktik från olika arbetsom- råden och befattningar inom verket. På sikt ökar därigenom också möjligheter- na för vägverket att internt tillgodose sitt behov av personal. Utbildningsverk- samheten bör därför även ses som ett medel att möjliggöra intern rekrytering. För vidareutbildning i verkets regi bör emellertid i första hand de som själva tagit initiativ till att förkovra sig kom- ma i åtanke.

I och med att utbildningsverksamhe- ten blir allt kostsammare måste större fordringar ställas på resultaten därav, noggrannhet vid urvalsförfarandet, om- sorgsfull bevakning av nyheter inom det pedagogiska området och en effek- tiv samordning av samtliga resurser, som sättes in för att höja personalens kapacitet. En utbildningsvänlig attityd bör därför kompletteras med en nog- grann övervakning av kostnadsutveck-

lingen samt med krav på att också ut- bildningsverksamhetens omfattning och inriktning med jämna mellanrum tages upp till omprövning och anpassas till ändrade villkor.

Någon formel för framtagande av ut— bildningsverksamhetens optimala om- fattning eller utbildningsbehovens stor- leksordning torde inte kunna presente- ras. Det torde i det praktiska arbetet ej

heller vara möjligt att alltid tillgodose det stora intresse för utbildning, som redovisas. Avgörande för utbildnings- verksamhetens omfattning och inrikt- ning vid vägverket måste vara resultatet av en noggrann prövning av verkets be- hov att utbilda sin personal och utfal- let av jämförelser med andra alterna- tiva effektivitetshöjande lösningar.

I)en ur många synpunkter nödvändiga produktionsökningen inom väg— och gatuväsendet, inberäknat såväl statliga som kommunala och enskilda insatser, är i hög grad beroende av de framtida arbetskraftförhållandena och de resul- tat. som kan vinnas genom rationalise- rings- och utvecklingsarbete. Med hän- syn till den knappa tillgången på ar- betskraft måste det förutsättas att ford- ringarna på högre total arbetsvolym kan tillfredsställas utan nämnvärd ök- ning av den inom väg- och gatuväsendet som helhet sysselsatta arbetsstyrkan. Förändringarna i fråga om arbetskraf- ten kommer därför framdeles liksom under de senaste årtiondena att bestå i en förskjutning mot ökad andel ut- bildad personal. Samtidigt måste väg- och gatuväsendet av arbetsmarknadspo- litiska skäl vara berett att tidvis sys- selsätta viss arbetskraft, som saknar er- farenhet inom väg- och gatuområdet. De. ovannämnda förändringarna liksom även möjligheterna till effektivt utnytt- jande av den mera tillfälligt anvisade arbetskraften blir i sin tur beroende av de framsteg, som kan åstadkommas ge- nom rationaliserings— och utvecklings- arbetet.

Utredningen lämnar i detta kapitel en sammanfattande redogörelse för den nuvarande verksamheten på dessa om— råden samt för sina synpunkter och för- slag vad gäller därmed sammanhängan— de problem. Rationaliseringsverksamheten syftar i

14. Rationalisering och utveckling

första hand till systematiska metodför— bättringar, medan utvecklingsarbetet är inriktat på att utforma nya mera ända- målsenliga och ekonomiska lösningar genom praktisk tillämpning av olika forskningsresultat. Inom såväl rationa— liserings- som utvecklingssektorn före- kommer tre arbetsmoment, nämligen utredningsarbete, ställningstagande och genomförande. Det normala är att före- kommande specialenheter för rationa- liserings- eller utvecklingsfrågor på eget initiativ eller efter beställning sva- rar för utredningsmomentet och för det introduktionsarbete, som erfordras vid genomförandet.

Villkoren för rationalisering och ut- veckling bestämmes i stor utsträckning av forskningens resultat inom för väg- och gatusektorn betydelsefulla områden. Liksom för andra liknande ämnesom- råden skiljes mellan grundforskning och målinriktad forskning. Den först- nämnda har till huvudsakligt ändamål att öka kunskapen utan hänsyn till om de framkomna resultaten kan praktiskt utnyttjas, medan den målinriktade forskningen tager sikte på undersök- ningar, som avses få direkt praktisk tillämpning.

14.01. Nuvarande förhållanden

I detta avsnitt redogöres för VV-verkets avdelningar för rationalisering och sak— kontroll, rationaliseringsverksamheten inom verkets förråds- och verkstads-

byrå och det utvecklingsarbete, som på- går inom VV-verket, samt för verksam- heten inom sådana institutioner som statens väginstitut och statens geotek- niska institut. Olika rationaliserings- eller utvecklingsbetonade undersök- ningar och utredningar utföres dess- utom i samband mcd det dagliga ar- betet hos övriga inom väg- och gatu- området engagerade.

Rationaliseringsavde[ningen VV-verkets rationaliseringsavdelning tillkom år 1958 såsom en fristående avdelning direkt under generaldirektö- ren efter utredning inom väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen i samråd med statens organisationsnämnd och statens sakrevision. Avdelningen hade en före- gångare i en avdelning för arbetsorga- nisation ingående i byggnads- och un- derhållsbyrån. Rationaliseringsavdelningen är nu— mera organiserad på tre sektioner, näm- ligen en för respektive administrativ rationalisering, produktionstekniska frå— gor och arbetsstudier. Dessutom är en särskild arbetsgrupp för automatisk databehandling inom det administra- tiva området för närvarande knuten till avdelningen. Till denna hör vidare fyra regionala enheter placerade i Malmö, Mariestad, Uppsala och Umeå. Perso- nalstyrkan uppgår till ett 40-tal per- soner, varav huvuddelen är placerad vid centralförvaltningen i Stockholm. Avdelningens uppgift är att undersö- ka, initiera, understödja och introduce- ra metodförbättringar inom såväl pro- duktion som administration samt att lämna underlag för ackordsättning, ar- betsplanering, samordning och kon- troll. Sektionen för administrativ ratio- nalisering har under senare tid deltagit i utredningar rörande bland annat ver- kets personalfunktion samt utfört ett

flertal undersökningar inom det admi- nistrativa området. Genom den produk— tionstekniska sektionen utgives två skriftserier, varav en för teknisk infor- mation om arbetsmetoder och en för regler och råd vid planering av väg- företag. Förstudierna för dessa infor- mationer är i många fall omfattande och tidskrävande. Sektionen är för när- varande engagerad i verkets ekonomi— funktionsutredning. Huvuduppgifterna inom sektionen för arbetsstudier är att utarbeta ackordsprislistor för under- håll och byggande samt att bistå väg- förvaltningarna med förslag till lös- ningar av diverse aktuella problem.

Sakkontrollen

Den nuvarande fristående avdelningen för sakkontroll tillkom år 1958 såsom ett resultat av samma utredning, som föreslog organiserandet av en särskild rationaliseringsavdelning. Sakkontroll- avdelningen skulle enligt utredningen genom teknisk-ekonomisk granskning av verksamheten inom verket tjäna så- som stöd för styrelsen vid utövandet av förvaltningen samt ha till uppgift att upptäcka, tillrättalägga och i förekom- mande fall beivra begångna felaktighe- ter och otillfredsställande ekonomiska dispositioner. Granskningen skulle bland annat omfatta övervakning ai" kostnadsutvecklingen och bedömande av ekonomiska direktivs praktiska ef- terlevnad, granskning av efterkalkyler, verkställande av kostnadsanalyser, kon— troll av ackordsättning, materialuttag samt behov och användning av arbets- befäl, maskiner, redskap och förnöden- heter, granskning av fakturering samt undersökningar rörande gällande kol- lektivavtals tillämpning.

Förråds- och verkstadsbyråns arbetsstudier

För att effektivisera driften vid depå-

verkstäderna har under senare år an- ställts särskilda arbetsstudieingenjörer vid en del av dessa verkstäder. Denna personal inkallas periodvis till styrel- sens förråds- och verkstadsbyrå för bc- arhetning och genomgång av utförda studier. Arbetsstudierna på verkstads- sidan bedrives helt fristående från ra- tionaliseringsavdelningens verksamhet.

U[vecklingsuerksamhei inom VV-uerkel På grund av den i huvudsak funktio- nella uppdelningen av verksamheten mellan styrelsens olika byråer är ut- vecklingsarbetet på utredningsstadiet för närvarande uppdelat mellan de olika byråerna efter deras olika intresseom- råden.

Vägbyrån svarar sålunda för vissa undersökningar av utvecklingskaraktär inom trafik- och transportområdena. Delvis i samarbete med statens vägin- stitut göres exempelvis försök att finna nya metoder för trafikregistrering och utredningar rörande olika faktorers in- verkan på trafikekonomiska kalkyler samt studier av trafiktekniska problem som underlag för nya väggeometriska anvisningar. Vidare bedrives genom byråns fotogrammetriavdelning utveck- lingsverksamhet inom vägprojekterings- området.

Utvecklingsarbetet rörande utnyttjan- de av fotogrammetri och automatisk da- tabehandling vid vägprojektering igång- sattes inom VV-verket år 1957. Detta har resulterat i en avancerad men lätt- tillgänglig projekteringsmetodik. Upp- skattningsvis har den nya metodiken inneburit, att projekteringskapaciteten fördubblats utan ökning av den perso- nella insatsen. Därigenom har också de direkta projekteringskostnaderna kun- nat hållas nere samtidigt som kvaliteten på arbetet och möjligheterna till pröv— ning av ett större antal alternativa lös-

ningar medfört ökad total lönsamhet för de olika vägprojekten. Genom ytter- ligare utveckling av den nuvarande me- todiken och praktisk integrering av se- naste forsknings- och utvecklingsresul- tal på t.ex. det geotekniska området torde det vara möjligt att ytterligare höja kapaciteten och uppnå ännu bättre total lönsamhet.

Förutom komplettering av förplane- rings- och driftplaneringsmetoderna och liknande utvecklingsverksamhet av ad- ministrativ art utföres genom byggnads- och underhållsbyrån huvudsakligen i samarbete med väginstitutet prov och försök i samband med översyn och komplettering av verkets byggnadstek- niska anvisningar. Detta utvecklingsar- bete har tidigare omnämnts i kapitel 04. VV-verkets arbetssätt, inom avsnit- tet angående konstruktionsverksamhet. Däri beröres även det utvecklingsar- bete, som kontinuerligt sker inom kon- struktionsbyrån eller genom dess med- verkan då det gäller bronormer samt vissa andra allmänna byggnadsnormer. Inom denna byrå utföres även ett fort- löpande arbete för standardisering av brobyggandet, beträffande såväl kom- pletta broar som speciella byggnadsele- ment och detaljer.

Genom förråds- och verkstadsbyrån bedrives försök för att utveckla och standardisera arbets- och verkstads- maskiner samt Specialverktyg m.m. av direkt intresse för vägväsendet. Vissa av byråns utredningar sker i samarbete med armétygförvaltningen, försvarets fabriksverk, televerket och statens järn- vägar eller i anslutning till VV-verkets medverkan i olika tekniska kommit- téer.

Trafikbyrån och vatten— och avlopps- byrån bedriver även visst utvecklings- arbete inom sina specialområden. Den senare initierar en extern sådan verk- samhet genom att lämna bidrag till

forsknings- och utvecklingsarbeten in- om fackområdet.

Visst utvecklingsarbete på det admi- nistrativa planet sker exempelvis genom administrativa byrån och rationalise- ringsavdelningen.

Statens väginstitut Verksamheten inom väginstitutet avser såväl grundforskning som målforskning och direkt utvecklingsarbete inom de väg- och vägtrafiktekniska områdena. Från finansieringssynpunkt sker en uppdelning i allmän verksamhet, av- seende i första hand grundforskning bekostad direkt av anslag från automo- bilskattefonden, och uppdragsverksam- het för vilken ersättning utgår från be- ställarna. Den senare verksamheten är till övervägande delen utvecklingsinrik- tad. En stor del av uppdragsverksam- heten gäller sålunda specificerade ut- vecklingsuppgifter på uppdrag av fram- för allt VV-verket. Endast en mindre del avser mera rutinmässiga material- undersökningar och liknande uppdrag. Väginstitutets arbetsuppgifter och or- ganisation var senast föremål för ut- redning under åren 1956—1958. Därvid föreslogs relativt omfattande organisa- toriska förändringar och personella för- stärkningar. vilka numera till viss del är genomförda. I sitt betänkande redo- visade utredningen bland annat vissa sammanslagnings- och samarbetssitua- tioner, som från organisatorisk punkt ansågs aktuella för institutet. Särskilt behandlades de tre alternativa kombinationerna väginstitutet och geo- tekniska institutet, väginstitutet och VV-verket samt väginstitutet och teknis- ka högskolan i Stockholm. Vad gäller kontakterna mellan väginstitutet och VV-verket framhölls att det var väl sörjt för dessa genom vissa bestämmel- ser om deltagande från VV-verkets sida i institutets direktion samt genom att

syn-

chefcn för institutet äger deltaga i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens plena. En direkt sammanslagning ansågs för öv- rigt kunna befaras medföra svårigheter vid avvägningen mellan grundforskning och på konkreta frågor inriktad mål- forskning. Med hänsyn härtill hävdades betydelsen av att väginstitutet bibehölls såsom ett fristående forskningsinstitut.

Statens geotekniska institut Liksom väginstitutet skall geotekniska institutet bedriva såväl allmän verk- samhet av grundforsknings- och mål- forskningskaraktär som uppdragsverk- samhet. För institutets del är den sist- nämnda främst inriktad på uppdrag att såsom teknisk rådgivare utföra spc- cificerade geotekniska undersökningar och utredningar åt i första hand olika statliga beställare. Institutets möjlighe- ter att arbeta med direkta forsknings- och utvecklingsuppgifter på det geotek- niska området begränsas för närvaran- de genom omfattningen av undersök- ningsuppdragen.

I samband med en under åren 1960 —1962 genomförd utredning om insti- tutets verksamhet påtalade flera av upp- dragsgivarna, bland (lem väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen, behovet av ökad geoteknisk forskning. Denna borde bland annat avse genomgång och syste- matisering av det undersökningsmate- rial, som erhållits vid de många under- söknings- utredningsuppdragen. Beträffande uppdragsverksamheten på- pekades samtidigt. att institutet endast täckte knappt en tredjedel av vägvä- sendets behov i fråga om geotekniska utredningar. Det ansågs därför önsk- värt med en kraftig ökning av resur- serna även i fråga om den sistnämnda verksamheten. Som resultat av utred- ningen pågår en viss omorganisation innebärande bland annat en närmare anknytning mellan forskningsverksam-

och

heten och uppgifterna såsom teknisk rådgivare inom för båda verksamhets- grenarna gemensamt organiserade av- delningar. Likaså pågår en upprustning i personellt avseende samt försök att vidga verksamheten till att avse även andra områden inom byggnadstekniken än väg- och brobyggande.

IV.—l :s transportforskningskommission Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är medlem av ingenjörsvetenskapsakadc- miens (IVA) transportforskningskom- mission och där representerad i såväl den gemensamma styrelsen som i tre av kommissionens för närvarande fyra expertkommittéer, nämligen dokumen- tations- och terminalanläggningskom- mittéerna samt väg- och fordonskom- mittén. Kommissionens uppgift är att följa utvecklingen på det transporttek- niska och transportekonomiska områ- det, att ombesörja information om ut- vecklingen på detta område, att sam- ordna olika intressenter till gemensam- ma undersökningar samt att låta verk- ställa forskning på transport- och matc- rialhanteringsområdena. Verksamheten har hittills koncentrerats till material- hanterings- och godstransportfrågor medan forskningen inom väg- och ga— tutrafikområdet varit förhållandevis be- gränsad. Väg- och fordonskommittén har dock ägnat sig åt några forsknings- uppgifter av direkt intresse för VV- verket

14.02. Utredningens synpunkter och förslag

Rationaliseringsfrågor Rationaliseringsverksamheten inom väg- verket bör delas upp på huvudavdel- ningarna och enheterna inom dessa ef- ter vars och ens verksamhetsområde. För den skull bör särskilt de huvudav- delningar som har linjeuppgifter, näm-

ligen Drift och förvaltning samt Bygg- nadsproduktion, utrustas med special- enheter för tekniskt inriktad rationali- sering. Tillskapandet av rationalise- ringsenheter inom sistnämnda huvud— avdelningar är enligt utredningens me- ning nödvändigt med hänsyn till att verkets rationaliseringsverksamhet i hu- vudsak berör dessas arbetsuppgifter och för att cheferna för dessa huvudav- delningar i enlighet med vad utred- ningen anfört i kapitel 09 skall kunna taga ett ansvar, som helt täcker deras verksamhetsområde.

Rationaliseringsenheten inom Drift och förvaltning skall, såsom föreslagits i kapitel 11, ingå i huvudanelningens driftsektion. Enheten bör vara en av- delning inom sektionen. Antalet regio- nala arbetsstudiegrupper anknutna till vissa vägdistrikt bör utökas till sex, fördelade med en inom vart och ett av planläggningsområdena. Dessa grupper bör utnyttjas av vägdistrikten för be- stämda uppdrag på konsultbasis men organisatoriskt underställas den cen- tralt placerade rationaliseringsavdel- ningen. Därigenom framhäves deras gemenskap inbördes och med den cen- trala ledningen, vilket bland annat un- derlättar utbytet av informationer och möjliggör en för hela huvudavdelningen gemensam planläggning av rationalise- ringsuppgifterna. I rationaliseringsav- delningen bör även ingå den personal. som erfordras för specialstudicr röran- de verkstadsdriften.

Inom Byggnadsproduktion skall ratio- naliseringsenheten, såsom utredningen redan föreslagit, ingå i planeringssek- tionen. Ett nära samarbete skall ske med de sex regionala arbetsstudiegrup- perna inom Drift och förvaltning, vilka som regel hör utföra de praktiska ar- betsstudierna inom byggnadsområdet och bearbetningarna av därvid erhållet material. Detta gemensamma utnyttjan-

de kräver samordnad förplanering av gruppernas insatser. Byggnadsproduk- lions rationaliseringsenhet skall i första hand ägna sig åt verkets byggnadsverk- samhet i egen regi.

Den i kapitel 11 föreslagna organisa- tionsavdelningen inom Administration skall i samarbete med andra verksen- heter eller annan expertis utföra utred- ningar och undersökningar för rationa- lisering av organisation och administra— tiva rutiner inom hela verket. Även ra- tionaliseringsenheterna inom Drift och förvaltning och Byggnadsproduktion bör i mån av behov och tillgång på resurser kunna utföra uppdrag åt andra huvudavdelningar.

U tveeklingsfrågor Det systematiska rationaliseringsarbetet kan, såsom utredningen föreslagit, kon- centreras till ett fåtal verksenheter med personal, som är specialutbildad i ar- betsstudie- och metodstudieteknik m. m. Då det gäller utvecklingsverksamheten är det enligt utredningens mening ej lämpligt att organisera särskilda inter- na specialenheter. Liksom för metod- förbättringar genom rationaliseringar bör det åligga varje organisationsenhet att laga initiativ till insatser rörande utveckling, då detta bedömes ekono- miskt motiverat eller framtvingas av exempelvis säkerhetsföreskrifter och författningar. I samband med den nöd- vändiga prövningen av olika utveck- lingsförslag avgöres vem som skall sva- ra för det egentliga utvecklingsarbetet. Utredningen förutsätter att det för und- vikande av dubbelarbete inom rationa- liserings- och utvecklingsområdena sker en kontinuerlig verksintern information om aktuell verksamhet inom dessa om- råden.

Utredningen har uppmärksammat att det under senare år bedrivits ett på vissa områden framgångsrikt tekniskt

utvecklingsarbete inom VV-verket utan att verket disponerat egna forsknings- resurser. Detta utvecklingsarbete har varit inriktat på att utarbeta nya prak- tiska metoder och lösningar genom ut- nyttjande av kända forskningsresultat eller av material som erhållits i sam- band med målforskningsuppdrag till utomstående. Enligt utredningens me- ning hör utvecklingsarbetet även i fort- sättningen bedrivas på sådant sätt.

Den framtida utvecklingsverksamhe- ten inom vägverket bör i stigande om- fattning inriktas på områden. som snabbt kan bli ekonomiskt lönsamma. Särskild uppmärksamhet måste vidare. såsom framhållits tidigare. ägnas åt ar- betskraftbesparande metoder. Både av dessa skäl och med hänsyn till de all- mänt sett begränsade resurserna måste det därför utföras en prioritering mel- lan olika utvecklingsprojekt. Priorite- ringen av de olika utvecklingsuppgif— terna efter lönsamhet och inbördes samband bör ske genom ett rullande långtidsprogram, är koordinerat med vägverkets långtidsplanläggning. Vid varje omprövning av utvecklings- programmet göres en bedömning av de enskilda projektens inbördes ställning och en komplettering med nya sådana.

Samordningen och planläggningen av allt tekniskt utvecklingsarbete inom verket och samrådet med de institutio- ner, som finnes för utvecklings- och forskningsuppdrag, bör ske genom Tek- niska huvudavdelningen. Enligt utred- ningens mening är denna genom sina allsidiga tekniska uppgifter särskilt lämpad för denna verksamhet. Motsva- rande samordning, planläggning och övervakning på de administrativa och ekonomiska områdena bör ske inom Administration och Ekonomi.

I fråga om Tekniska huvudavdel- ningens sektion för fotogrammetri och automatisk databehandling (specialsek-

SOIII

tionen), som för närvarande har sin direkta motsvarighet inom vägbyrån, synes lämpligt att denna tills vidare ägnar sig åt komplettering av den tidi- gare beskrivna projekteringsmetodiken samt åt automatisk databehandling in- om det tekniska området. Sektionen bör efter hand befrias från rutinmässig verksamhet och i stället tilldelas nya utvecklingsinriktade uppgifter.

I direktiven angives, att utredningen bör överväga i vilken utsträckning ut- färdandet av byggnadstekniska normer och anvisningar bör intensifieras och i vad mån forsknings- och undersök- ningsverksamheten på vägområdet bör bedrivas inom verket eller uppdragas åt väginstitutet samt om vissa utred- ningsuppgifter bör överföras till geo— tekniska institutet.

Enligt utredningens organisationsför- slag skall arbetena med vägbyggnads- tekniska och väggeometriska normer och anvisningar utföras av vägsektio- nen inom Tekniska huvudavdelningen. Genom att även inordna de geotekniska frågorna i vägsektionen blir denna ver- kets specialorgan för de ämnesområ- den, som bestämmer vägarnas konstruk- tiva utformning. Sammanförandet av de vägtekniska ämnesområdena till väg- sektionen giver enligt utredningens mening möjligheter att intensifiera ar- betet med rationella normer och an- visningar. Forskning och andra special- nndersökningar på vägområdet bör en- ligt utredningen även i fortsättningen ske inom väginstitutet respektive geo-

tekniska institutet eller genom enskilda konsultföretag.

Kostnaderna för rationalisering och utveckling skall bokföras på varje ra- tionaliseringsuppdrag eller utveck- lingsprojekt för sig samt fördelas på kostnadsbärare enligt bestämda regler. De lönsamhets- och kostnadskalkyler, som utarbetas före beslut om igångsätt- ning av uppdrag, skall ligga till grund för huvudavdelnings och underordnad enhets kostnadsansvar.

Sakrevision Då den nuvarande fristående avdel- ningen för sakkontroll bildades fram- hölls bland annat, att dess verksamhet kunde uppfattas såsom ett instrument i rationaliseringsarbetet.

Behovet av en ekonomisk inriktning med därav föranledda organisationsför- ändringar samt nya ekonomiska och administrativa system motiverar enligt utredningens mening en allmän kon- troll av att verksamheten inom vägver— ket bedrives på ett ändamålsenligt, ef- fektivt och ekonomiskt sätt samt i en- lighet med fastställda riktlinjer och gäl- lande regler för befogenheter och an- D'enna interna sakrevisionella granskning skall för hela verkets räk- ning utföras inom den fristående re- visionssektionen, som är direkt under- ställd generaldirektören. Sektionens uppgift blir bland annat att genom sin kontrollerande verksamhet rikta upp- märksamheten på behovet av undersök- ningar i rationaliseringssyfte. svar.

Den snabba ökningen av bilbeståndet och trafiken på vägar och gator har medfört. att det från samhällets sida ägnas stor uppmärksamhet åt trafiksä- kerhetsfrågorna. Denna skiftande verk- samhet omfattar en mängd olika del- funktioner, vilka för närvarande ingår i arbetsuppgifterna för flera statliga myndigheter och andra organ.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelseut- redningen har funnit det synnerligen önskvärt att begränsa vägverkets upp— gifter till enbart väg- och gatuområdet. Av den anledningen är utredningen, som framgått tidigare i betänkandet, positiv till det i bilförarutredningens direktiv skisserade trafikverket. Mel- lan ett sådant verk och vägverket er- fordras emellertid vissa avgränsnings- och samrådsregler beträffande trafik- säkerhetsarbetet. Avsikten är att i detta kapitel närmare behandla därmed sam- manhängande problem.

15.01. Nuvarande förhållanden

Bedömning av trafiksäkerhetsfrågor sker i varierande omfattning inom de flesta av VV-verkets enheter. Direkt handläggning av sådana frågor sker dock vad gäller styrelsen i första hand inom vägbyrån och trafikbyrån. Båda dessa fick i princip sin nuvarande or- ganisation i samband med en år 1958 beslutad delning av den dåvarande väg- byrån.

Till den nybildade trafikbyrån över-

15. Trafiksäkerhetsfrågor

fördes därvid alla vägtrafikfrågor, in— klusive trafikutredningar, och en ut— vidgad verksamhet inom trafiksäker- hetsområdet samt huvudmannaskapet för statens bilinspektion. Avsikten var att trafikbyrån genom inspekterande och rådgivande verksamhet inom såväl det vägtrafik- som det fordonstekniska området skulle verka för åtgärder, som bidrager till ökad framkomlighet och säkerhet i trafiken. Inom byrån dela- des arbetsuppgifterna på tre avdel- ningar, en för respektive trafikutred— ningar, trafiksäkerhetsfrågor med tra- fikärenden samt statens bilinspektion. Trafikbyråns organisation och ar- betsuppgifter har därefter förändrats i flera avseenden. Bland annat har den nämnda avdelningen för trafikutred- ningar förts över till vägbyrån. Trafik— byrån består numera av fyra enheter, nämligen avdelningarna för trafiksä- kerhetsfrågor, järnvägsärenden, trafik- ärenden och statens bilinspektion. Av dessa avdelningar är de båda först- nämnda organisatoriskt sett av ringa omfattning. Trafiksäkerhetsavdelningen har till uppgift att genom registrering, bearbet- ning och analys av statistiska uppgifter om trafikolyckor skaffa fram underlag för trafiksäkerhetsfrämjande successiva förbättringar av verkets regler och råd i väg- och trafiktekniska frågor. I upp- gifterna ingår vissa speciella trafiksä- kerhetsproblem såsom frågor rörande säkerhetsbälten och vägbelysning, vilka

kommit att i praktiken bliva avdelning- ens huvudsakliga arbetsuppgifter.

Inom avdelningen för iärnvägsären- den handlägges den verksamhet, som hänger samman med väg- och vatten- byggnadsstyrelsens uppgift såsom till- synsmyndighet över enskilda järnvägar och vissa spårvägar.

Avdelningen för trafikärenden skall svara för vägmärkesfrågor och frågor angående transporttillstånd, trafiksig- naler, körbanemarkeringar, varnings- och avstängningsanordningar vid väg- arbeten, remisser angående hastighets- begränsningar m.m., tolkningar och förslag till ändringar av vägtrafikför- fattningarna, vissa frågor om interna- tionell vägtrafik samt ärenden rörande säkerhet vid korsningar i plan mellan järnväg och väg m.fl. liknande ären- den. I avdelningens verksamhetsområde ingår för närvarande även visst delta- gande i det nordiska samordningsarbe- tet för att åstadkomma enhetliga regler om vägmärken, trafiksignaler, körbane- markeringar, ljussignaler m.m.

Avdelningen för statens bilinspektion har att handlägga ärenden, som sam- manhänger med att VV-verket är chefs- myndighet för bilinspektionen. Inspek- tionens och därmed även avdelningens arbetsområde har ändrats från och med den 1 januari 1965 i samband med att Aktiebolaget Svensk Bilprovning jämsides med den nytillkomna kontroll- eller säkerhetsbesiktningen övertog de- lar av inspektionens arbetsuppgifter.

Vid delningen av den tidigare vägby- rån angavs att den nya vägbyråns upp- gifter i stort skulle omfatta ledning av planeringen i fråga om viktigare tra- fikleder, administrativ och teknisk be- handling av planläggningen för den vägbyggande verksamheten samt bi- dragsgivningen till kommunala och en- skilda väghållare. Sedan år 1958 har bland annat de ändringarna vidtagits,

att trafikbyråns avdelning för trafikut- redningar och det s. k. vägarkivet förts över till vägbyrån. Denna byrås nuva- rande organisation och arbetssätt har behandlats tidigare i detta betänkande. Genom att vara verkets centrala plan- läggningsorgan för väg— och gatunätets utbyggnad, normgivare för den geomet- riska standarden och granskningsorgan för vägförvaltningarnas projektering har byrån en central ställning i fråga om trafiksäkerhetsarbetet inom verket.

Ett organ utanför VV-verket med spe- ciell inriktning på trafiksäkerhetsfrä- gorna är statens trafiksäkerhetsråd, som i kameralt avseende är knutet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I rå- det ingår chefen för VV-verket och che- fen för verkets trafikbyrå såsom leda- möter. Rådets organisation och arbets- uppgifter var senast föremål för utred- ning under åren 1957—59. Såsom ett resultat av de förslag, som därvid lades fram, har rådet byggts ut till ett organ för samordning av trafiksäkerhetsforsk- ningen.

I fråga om kompetensfördelningen mellan trafiksäkerhetsrådet, väginstitu- tet och VV-verket gäller principiellt, att rådet skall ägna sig åt forsk- ning med inriktning på problem röran- de människans beteende i trafiken, att väginstitutet skall bedriva forskning och vetenskapliga undersökningar av utpräglat väg- och fordonsteknisk natur samt att inom VV-verket bör ifråga- komma företrädesvis vägtrafiktekniska rutinmässiga försök och analyser samt fortlöpande granskning av olycksut- vecklingen.

Utöver de här nämnda är ett stort antal andra myndigheter och organ en- gagerade inom trafiksäkerhetsområdet, såsom länsstyrelser, trafiknämnder, po- lismyndigheter, statens biltrafiknämnd och arbetarskyddsmyndigheter. Särskilt de förstnämndas verksamhet är av be-

tydelse för avgränsningen av VV-verkets verksamhetsområde.

Till länsstyrelsernas samhällsuppgif— ter hör en allmän skyldighet att ägna uppmärksamhet åt trafiksäkerheten på vägarna inom respektive län. Enligt vägtrafikförordningen den 28 septem- ber 1951 (nr 648) har länsstyrelse bland annat att handlägga ärenden rörande begränsning av färdhastighet samt av aer- och boggitryck, tillstånd till kör- skoleverksamhet, frågor om rätt att föra motorfordon samt tillstånd till tävling på väg. Vidare har länsstyrelse att prö- va besvär över beslut i fråga om trafik- föreskrift m.m., som meddelats av tra- fiknämnd. Vägdirektören är föredra- gande i vissa av dessa ärenden.

Inom trafiksäkerhetsområdet verkar dessutom ett flertal enskilda organisa- tioner.

75.02. Utredningens synpunkter och förslag

Bilförarutredningen har i sitt gemen- samt med körtidsutredningen avgivna betänkande Statens trafikverk ( SOU 1965:43 ) förordat, att sammanförandet av statens bilinspektion och statens bil- trafiknämnd till ett trafikverk bör komma till stånd. Huvuduppgifterna för den av utredningen föreslagna myndig- heten blir att under Kungl. Maj:t vara det statliga sakkunnigorganet inom väg- trafikens område, att svara för allmän- na trafiksäkerhetsfrågor, att bedriva kontrollerande verksamhet med avseen- de på motorfordon, förare och förar- utbildning, att svara för utbildning av personal inom motorfordonstrafikens omgåde, att utöva av trafiksäkerhets- hänsyn betingad arbetsinspektion, att vara centralt ledningsorgan i fråga om denyrkesmässiga fordonstrafiken samt att. ansvara för

beredskapsplanlägg-

ningen inom landsvägstransportområ- det.

Den av bilförarutredningen föreslag- na avgränsningen av trafikverkets upp- gifter innebär, att vägverket även fram- deles skall svara för de delar av trafik— säkerhetssektorn, som har direkt an- knytning till verkets ställning såsom ansvarig myndighet för vägarnas tek— niska utformning. Väg- och vattenbygg— nadsstyrelseutredningen är av princi— piellt samma uppfattning. Enligt utred- ningens mening ingår trafiksäkerheten såsom ett betydande inslag i vägverkets ansvar för vägtrafikens fasta anlägg- ningar —-— vägar, gator, broar m.m. Vägverket har därvid att beakta de i den översiktliga planeringen gjorda samhälleliga avvägningarna mellan tra— fiksäkerhetsstandard och övriga fakto- rer i vägpolitiken. Inom ramen för den översiktliga planeringen skall vägver- ket lösa sina uppgifter med hänsyn till vägtrafikens och vägväsendets intres- sen. Detta är, som framhållits i kapitel 10, en väsentlig förutsättning för ver- kets möjligheter till företagsmässigt handlande och giver även möjligheter till en bestämd avgränsning av verkets uppgifter och ansvar inom trafiksäker- hetsområdet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelseut- redningen föreslår, att vägverkets an- svar för trafiksäkerheten skall hänföra sig till vägen som sådan. Denna av- gränsningsprincip bör i förekommande fall tillämpas såväl i förhållande till det föreslagna trafikverket som gentemot andra myndigheter och organ, som är engagerade i trafiksäkerhetsfrågor. Den angivna regeln innebär exempelvis, att vägverket genom erforderliga anvis- ningar skall upplysa trafikanterna om avvikelser i vägens karaktär samt att verket skall bestämma hur vägnätet, in- klusive statsbidragsberättigade vägar och gator, får utnyttjas med hänsyn till

axel- och boggitryck och ha ett avgö- rande inflytande i fråga om bland an- nat utfarter till vägar och gator med genomfartstrafik. Då det gäller trafik- reglerande åtgärder medför begräns- ningen till vägen som sådan, att väg- verket uteslutande svarar för åtgärder, som sammanhänger med tillåten belast- ning på sistnämnda väg- och gatunät. Med hänsyn till det självklara samband som råder mellan vägen, fordonet och människan bör vägverkets trafiksäker- hetsarbete inom ramen för den före- slagna principiella avgränsningen ske i samverkan med andra organ -— fram- förallt med trafikverket — som är verk- samma inom trafiksäkerhetssektorn. Den föreslagna avgränsningen av ansvaret för trafiksäkerhetsfrågorna in- nebär vidare, att i princip alla trafik- ärenden, som för närvarande handläg- ges på trafikbyråns avdelning för så- dana ärenden, skall åligga vägverket. Därmed avses bland annat dispenser för tunga transporter, utformningen av vägmärken m.m., internationella kon- takter och de frågor i övrigt, som i det nuvarande VV-verket ankommer på av- delningen, i den mån de har direkt samband med vägförhållandena. Likaså skall vägverket sätta upp och under- hålla vägmärken längs vägar och gator för vilka staten är väghållare oavsett

om uppsättandet beslutats av vägverket eller av annan behörig myndighet. Be- träffande de ärenden inom VV-verkets trafiksäkerhetsavdelning, vilka avser fordonens utrustning, exempelvis säker- hetsbälten, anser väg- och vattenbygg- nadsstyrelseutredningen att dessa fram- deles bör handläggas inom trafikverket. Däremot bör denna avdelnings arbets- uppgifter rörande vägbelysning, i den omfattning de för närvarande har, lig- ga hos vägverket.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelseut- redningen föreslår dessutom, att trafik- byråns avdelning för järnvägsärenden överföres till trafikverket. Enligt utred- ningens mening bör detta även göras till allmänt inspektionsorgan för for- donstrafik och trafiksäkerhet.

Utredningen har i kapitel 11 föresla- git, att samordningen av vägverkets in- satser för att skapa trafiksäkra vägar skall ske inom Tekniska huvudavdel- ningens trafiksektion i sammanhang med dess arbete rörande den översikt— liga planeringen. I denna sektion bör för den skull ingå en särskild enhet för de trafiksäkerhetsärenden, som kan särskiljas såsom självständiga uppgif- ter. I övrigt bör bedömning av trafik- säkerhetsfrågor ske i direkt samband med de olika verksenheternas normala arbetsuppgifter.

Som tidigare angivits i bland annat ka- pitel 10 har utredningen utgått från att VV-verkets arbetsuppgifter inom vatten- och avloppsområdet samt bilinspektions- väsendet inte kommer att åvila det fram- tida vägverket. Beträffande den först- nämnda uppgiften har 1965 års riksdag (prop. 1965:97, JoU 16, rskr 255) god- känt, att vatten- och avloppsbyrån från och med den 1 juli 1967 överföres till en för naturvården, vattenvärden och luftvården gemensam myndighet och at-t länsingenjörskontoren samtidigt inordnas i länsstyrelserna. Vidare fö- reslås i betänkandet Statens trafikverk (SOU 1965:43), att bland annat statens bilinspektion från och med den 1 juli 1966 skall ingå i den föreslagna trafik- myndigheten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelseutred- ningen anser angeläget, att förslaget till organisation och arbetssätt för statens vägverk snarast genomföres. Såsom ett första steg i upporganiserandet av väg- verket bör lekmannastyrelsen tillsättas så att uppbyggnaden av det nya verket kan ske under dess ledning och ansvar. Därest riksdagen beslutar i ärendet un- der våren 1966 bör lekmannastyrelsen träda i funktion den 1 juli samma år. Huvudavdelningarna bör vara organi- serade den 1 januari 1967, med reserva- tion för den regionala organisationen inom Byggnadsproduktion. Hela omor- ganisationen bör vara genomförd den 1 juli sistnämnda år. Det är angeläget att ställning vid den tidpunkten även

16. Genomförande av föreslagen omorganisation m.m.

tagits till de förslag, som framkommer genom de kompletterande utredningar, vilka berörs i detta kapitel. För att möjliggöra detta bör särskild expertis ställas till förfogande.

Utredningens förslag om en ekonomisk inriktning av verksamheten inom väg- verket förutsätter bland annat — så- som framhållits i kapitel 09 — införan- det av ett nytt ekonomisystem för re- dovisning, budgetering och kalkylering m.m. Utformningen av detta system bör ske med utgångspunkt från de förslag, som lagts fram av utredningen. Det är därvid viktigt att uppmärksamma de nya principer, som bör vara vägledande för vägverket såsom utredningsorgan och rådgivare inom den översiktliga planeringen respektive för dess egna företagsmässiga bedömningar.

Ett nära samband med det nya eko- nomisystemet har den långtidsplanlägg— ning, som erfordras för att tillgodose verkets behov av handlingsprogram för verksamhetens olika grenar. Projek— teringsplaneringen, byggnadsprogram- men, underhållsplanläggningen m.m. bör sålunda snarast inordnas i ett nytt sy- stem för långtidsplanläggning av verk- samheten i princip enligt riktlinjerna i kapitel 08. En utredning för detalj- utformning av detta system är därför nödvändig. Till uppgifterna för denna bör bland annat även höra att föreslå avgränsning av planläggningsområdena samt att angiva behovet av fristående projek'teringsavdelningar. Vidare skall

i planläggningssystemet ingå regler för bland annat personalp-lanering och där- med sammanhängande planering för ut- bildningsverksamheten.

I samband med utredningarna för ekonomifunktionen och planläggnings- systemet m.m. kan ytterligare under- sökningar visa sig erforderliga inom det administrativa området. Delvis torde dessa komma att ligga inom ramen för den närmare utformningen av verkets målsättning och företagspolitik.

Det i betänkandet framlagda försla- get till organisation inom huvudavdel- ningarna hänför sig till de högre nivå- erna inom dessa. Utformningen av or- ganisationen i övrigt bör inom ramen för vad utredningen föreslagit ske efter en detaljerad genomgång av arbetsupp- gifterna inom respektive huvudavdel- ningar. I anslutning härtill bör bland annat personalbehovet inom de olika enheterna undersökas och förslag till eventuella förändringar i personalsta- terna utarbetas. Vidare måste utformas ny arbetsordning och de särskilda be- stämmelser i övrigt, som erfordras för hela verket, samt regler för fördelning av arbetet inom huvudavdelningarna.

Med hänsyn till vad som föreslagits i fråga om vägverkets arbetssätt anser utredningen, att en viss förstärkning bör ske med personal för planering, ledning och utveckling. Redan i sam- band med genomförandet av den före- slagna nya organisationen blir enligt vad utredningen funnit viss rekrytering av personal för såväl dessa arbetsupp-

gifter som för uppgifter inom det eko- nomiska området och rationaliserings— verksamheten nödvändig. Efter hand torde dock den väntade ökningen av arbetsvolymen för väg— och gatusektorn kunna ske utan nämnvärd utökning av den inom hela denna sektor sysselsatta arbetskraften.

Utredningens förslag till organisation och arbetssätt för vägverket innebär i flera avseenden genomgripande föränd- ringar gentemot nuvarande förhållan- den. Huvudvikten har inte lagts vid att utarbeta detaljförslag utan i stället vid att föreslå sådana grundläggande åtgärder, som bedömes erforderliga för att åstadkomma ett effektivt vägverk an- passat till kravet på ekonomisk inrikt- ning och till fordringarna på rationali- sering och utveckling inom väg- och gatuområdet. I den ekonomiska inrikt- ningen ligger bland annat, att total- kostnaderna som regel skall vara av— görande för om sådana funktioner som projektering, konstruktion och byggan- de skall utföras i egen regi eller av utomstående. Eftersom detta förutsätter att personalresurserna inom dessa re- lativt dominerande funktioner smidigt måste kunna anpassas till aktuella för- hållanden, kan utredningen inte angiva verkets personalbehov och därmed ej heller kostnaderna för den nya organi- sationen. Om de av utredningen angiv- na riktlinjerna följes bör dessa kostna- der dock inte bli större än för den nu- varande organisationen vid samma ar- betsvolym.

Inledande bestämmelse 1 5. Allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) skall, med undantag för 14 5, tillämpas på statens vägverk.

Ämbetsbefattning 2 5.

Vägverket är statlig myndighet för ärenden angående väg- och gatuväsen- det.

Vägstyrelsen är chefsmyndighet för vägverket.

3 5.

Vid utövningen av sin verksamhet i fred skall vägverket i största möjliga utsträckning tillgodose de krav som det totala försvaret i krig uppställer. Vägstyrelsen skall därvid i erforderlig utsträckning samråda med chefen för försvarsstaben samt med civilförsvars- styrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och beredskapsnämn- den för psykologiskt försvar.

Under krigstillstånd och beredskaps- tillstånd eller eljest, då Kungl. Maj:t så förordnar, skall verksamheten i främs- ta rummet tillgodose det totala försva- rets krav. För verksamheten under så- dana förhållanden skall styrelsen re- dan i fredstid utarbeta erforderliga pla- ner i samråd med övriga i första styc- ket nämnda myndigheter.

4 5. Beträffande arbeten för vägverkets räkning må Vägstyrelsen träffa uppgö-

BILAGA

Förslag till instruktion för statens vägverk

relse under hand, så ofta detta är för- delaktigt för ändamålet.

5 5.

Är vägverket tillhörig lös egendom obehövlig för verket, försliten eller icke längre användbar för sitt ändamål, eller har den genom olyckshändelse gått för- lorad eller eljest förkommit, må väg- styrelsen förordna om dess försäljning eller avskrivning.

6 5.

Har av vägverkets anläggningar, egen— dom eller verksamhet skada skett å person eller egendom, äger vägstyrel- sen att av verkets medel utgiva skäligt skadestånd.

7 5. Vägstyrelsen skall såväl vid som utom domstol företräda kronan i allt som angår vägverkets verksamhetsområde.

Organisation 8 5.

Vägstyrelsen utgöres av en general- direktör och chef för vägverket, tillika ordförande, samt ytterligare fyra leda- möter.

9 5.

1 mom. Inom vägverket finnas fem huvudavdelningar. Dessa äro en för drift och förvaltning, en för byggnads- produktion, en för ekonomi, en för ad- ministration samt tekniska huvudavdel- ningen.

Envar av huvudavdelningarna för drift och förvaltning och för byggnads- produktion samt tekniska huvudavdel- ningen förestås av en teknisk direktör. Huvudavdelningen för ekonomi före- stås av ekonomidirektören och huvud— avdelningen för administration av ad- ministrative direktören.

En av cheferna för huvudavdelning- arna är generaldirektörens ställföreträ- dare.

2 mom. Inom verket finnes en revi- sionssektion, som lyder direkt under generaldirektören.

10 5.

Under huvudavdelningen för drift och förvaltning lyda som regionala or— gan ett vägdistrikt i varje län och fri- stående projekteringsavdelningar till det antal som Kungl. Maj:t finner er- forderligt. Under huvudavdelningen för byggnadsproduktion lyda som dylika organ sex byggnadsdistrikt.

Vägdistrikt förestås av en vägdirek- tör och byggnadsdistrikt av en bygg- nadsdirektör.

11 å.

Rörande vägverkets organisation i övrigt samt fördelningen på organisa- tionsenheter av den till verket hörande egendomen äger Vägstyrelsen besluta.

12 5.

Vid vägverket äro anställda ordinarie tjänstemän enligt gällande personalför- teckningar samt annan personal i erfor- derlig omfattning.

Vid verket äro placerade militäras- sistenter till det antal som Kungl. Maj:t bestämmer.

13 &.

För fullgörande av vägverkets arbets- uppgifter äger vägstyrelsen i mån av behov anlita sakkunniga utom verket.

Ärendenas handläggning 14 å.

Vägstyrelsens plenum utgöres av sty- relsens ledamöter. I plenum, där enligt generaldirektörens bestämmande eller på begäran av annan styrelseledamot chef för huvudavdelning bör närvara, avgöras

1. viktigare författningsfrågor;

2. viktigare frågor rörande organisa— tion, arbetsordning och tjänsteföreskrif— ter;

3. anslagsäskanden avsedda att före- läggas riksdagen;

4. ekonomiska frågor av större vikt, såsom riktlinjer för verkets långtids- planläggning, prövning av budgetförslag och budgetutfall samt frågor rörande större investeringsobjekt;

5. personalfrågor av principiell na- tur;

6. andra ärenden av större vikt, vil- ka på framställning av generaldirektö- ren eller annan styrelseledamot skola avgöras i plenum.

15 5.

Vägstyrelsen är beslutför, när minst tre styrelseledamöter äro tillstädes, däribland generaldirektören. I avgöran- det av viktigare ärenden skola om möj- ligt samtliga ledamöter deltaga. Som styrelsens beslut gäller den mening, var- om flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den, som biträdes av general- direktören.

Om ärende som är av beskaffenhet att höra avgöras i plenum är så bråd- skande, att ledamöterna icke hinna till- kallas, skall detsamma, när så kan ske, avgöras genom meddelanden mellan minst tre ledamöter, däribland gene- raldirektören. Kan ärendet lämpligen icke avgöras på detta sätt, må general— direktören besluta i närvaro av den chef för huvudavdelning, till vilkens ämbetsbefattning ärendet hör, eller an-

nan tjänsteman, på vilken föredragning- en av ärendet ankommer. Beslut, vilket fattas i den ordning som angives i detta stycke, skall anmälas vid närmast föl- jande plenum.

16 5. Ärende som icke är pleniärende av— göres av generaldirektören, om ej an- nat följer av bestämmelserna i 17 och 18 åå.

17 5.

I avgörande av ärende som avses i 23—26 åå allmänna verksstadgan del- taga generaldirektören, chefen för hu- vudavdelningen för drift och förvalt- ning, den chef för annan huvudavdel- ning som generaldirektören bestämmer och chefen för juridiska sektionen.

Ärendet föredrages av chefen för ju- ridiska sektionen, såvitt ej generaldi- rektören för särskilt fall annorlunda beslutar.

18 5.

Genom arbetsordning eller särskilt beslut av Vägstyrelsen må åt chef för huvudavdelning eler annan tjänsteman överlämnas att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är pleni- ärende eller skall avgöras enligt 17 €.

19 5.

Ärende avgöres, utom i fall som av- ses i 17 5, efter föredragning av veder- börande chef för huvudavdelning eller av särskilt förordnad föredragande. Ge- nom arbetsordning eler särskilt beslut av Vägstyrelsen må föreskrivas att ären— de som handlägges enligt 18 5 må av- göras utan föredragning.

Generaldirektören må, när han fin- ner lämpligt, själv övertaga beredning och föredragning av ärende.

Chef för huvudavdelning äger när- vara, när ärende som hör till hans äm- betsbet'attning föredrages av annan.

Generaldirektörens ställföreträdare utövar generaldirektörens ämbete och befattning som ordförande i vägstyrel- sen, när denne är förhindrad.

Uppkomma hinder för såväl general- direktören som ställföreträdaren, full- göras de åligganden, som eljest ankom- ma på generaldirektören, av chef för huvudavdelning som generaldirektören bestämmelser, där ej Kungl. Maj:t för- ordnar annorlunda.

21 5.

I generaldirektörens frånvaro må icke, såvida ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, åtgärd vidtagas som rubbar eller ändrar förut av Vägstyrelsen givna föreskrifter eller följda grunder.

Bestämmelsen i första stycket gäller även vid ledighet på generaldirektörs- ämbetet, till dess Kungl. Maj:t bestäm- mer annat.

22 å.

Fattas vid handläggning av ärende beslut som strider mot föredragandens eller annan vid ärendets slutliga hand- läggning närvarandes åsikt, åligger det denne att låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet.

23 %.

Chefen för juridiska sektionen äger själv eller genom av honom befullmäk- tigat ombud att inför domstolar och andra myndigheter samt inför skilje- män bevaka vägverkets rätt och utföra dess talan.

Tjänstetillsättning m. m. 24 5.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar gene- raldirektören för en tid av högst sex år och övriga styrelseledamöter för högst tre år.

Efter anmälan av generaldirektören förordnar Kungl. Maj:t för högst tre år ställföreträdare för generaldirektören.

2 mom. Annan innehavare av tjänst med lönegradsbeteckningen Bp än ge- neraldirektören förordnas av Kungl. Maj:t för högst sex år efter anmälan av generaldirektören.

3 mom. Tjänst med lönegradsbeteck- ningen Bo eller Be tillsättes av Kungl. Maj:t efter anmälan av generaldirektö- ren, tjänst i lönegraden Bo 1 medelst konstitutorial.

Övriga tjänster tillsättas av vägstyrel- sen, tjänst med lönegradsbeteckningen Ao medelst konstitutorial.

4 mom. Militära tjänster vid vägverket tillsättas enligt särskilda bestämmelser.

25 5. Tillstånd för tjänsteman att med sin tjänst förena uppdrag eller befattning

utom vägverket meddelas av Kungl. Maj:t, såvitt avser innehavare av tjänst som tillsättes av Kungl. Maj:t, och eljest av vägstyrelsen.

26 5.

Tjänsteman vid vägverket äger, då det erfordras för att undvika fara eller för att upprätthålla ordning i tjänsten, försätta ur tjänstgöring den som lyder under honom. Sådan åtgärd skall oför- dröjligen anmälas till närmaste förman.

Besvär 27 5.

Den som icke åtnöjes med beslut, meddelat av Vägstyrelsen underlydande organ, äger söka ändring genom besvär hos styrelsen.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965

1. Transportekonomisk forsknln iNorden. 3. gnkelte mellomrlksveger mel om Norge og Sve- ge.

STATENS

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2. Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 10 i förslaget till regeringsform samt över- gångsbestitmmelsema. [34] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [87]

Rättegångshjttlp. [13]

Godtrosförvärv av lösöre. [14] Faslktåmlä'låde av faderskepet till barn utom äkten- p. Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestiimmelser m. m. [18 Dagstidningarnss ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarla en m. m. [26] Pensionsstiftelser II. 41]

Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]

Socialdepartementet

Tandvårdsförsäkring. [ ] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24]

Kommunikationsdepartementet

Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sveri e. Del II. Friiuftslivet i sam- hällsplaneringen. [ 9] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. Bakgrund och förutsättningar. programfrågor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsfrågor. [21] Vägmärken. [88] Nykterhet i trafik. [35] Körkortet och trafikutbildningen. [42] Statens trafikverk. [43] Radiolog. [46] Statens vägverk [47]

Finansdepartementet

Måttenheter. [öl Uppbördsfrågor. [23] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28]

Ecklesiastikdepartementet

Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté byggnaden av universitet och högskolor. ring och kostnader 1. [11] 2. Utbyggnaden ._ versitet och högskolor. Lokalisering och » der II. Specialutredningar. [12]

De svenska utlandsförsamlin as ekonomi. 1960 års lärarutbildning unniga III. 1. — planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutb en IV: 1. [29] 3. Lärarutbildningen IV: 2. Specialundersökningar om lärarutbildning V.

J ordbrnksdepartementet

Ny jordförvärvsiag. [16]

1960 års jordbruksutre . 1. De svenska. bmksprodukternss distributions- och mer. hållanden. [27] Stöd åt hästaveln. [44]

Handelsdepartementet

Sveriges släktnamn 1965. [36] Beredskap mot oljeskador. [45]

Inrikesdepartementet

Kommunalröttskommittén VI. Om den ko- sjttlvstyrelsens lokale förankring. [B] VII. :* nala bolag. 40] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Höjd bostadsstsndsrd. [22] Affärstidsutredningen. 1. Affärstidema. Del I och lagförslag. [38] 2. Affarstiderna. Del

sumentundersökning. [39]