SOU 1966:3
Yrkesutbildningsberedningen
N 4-0 ('?
a) (—
- Cija:
&( *. [01%
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 3
Ecklesiastikdepartementet
YRKESUTBILDNINGEN
YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN
I
Stockholm 1966
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966
Kronologisk förteckning
. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 2945 .H. . Export och import 1966—1970. Bilaga 15 Esselte. 925 Fi. 3. Yrkesutbildningen. Hakan Ohlssons boktryckeri. Lund. 586 5. E.
bab-d
Anm. Om särskild tryckort ej angivas. är tryckorten Stocklholm.
Ecklesiastikdepartementet
YRKESUTBILDNINGEN
YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN
I
LUND 1966 HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet .
Avd. 1. Utredningen och dess bakgrund
1. Utredningsuppdraget och arbetets organisation . . . . . . . . . . 19
1.1 Direktiven för utredningen . . . . . . . . . . . . . . . 19
1. 2 Organisationen av utredningsarbetet. . . . . . . . . . . . . 31 1.3 Vissa förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 2.Historik........................ 33
2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 2.2 Äldre tider . . . . . . . . . . . 33
2.3 Söndags- och aftonskolor. Skråvåsen. Låirlingslag. . . . . . . . 34 2.4 Tidigare yrkesutbildning på handelns område . . . . . . . . . 35
2.5 Huslig utbildning. . . . . . . . . . . . . . . . . 36 2.6 Vårdutbildning . . . . . . . . . . . . . .' . 37 2.7 Utbildning på lantbrukets område . . . . . . . . . . . . . 37 2.8 Skogsbrukets yrkesutbildning . . . . . . . . . . . . . . 39 2.9 Sjöfartens yrkesutbildning. . . . . . . . . . . . . . 40
2.10 Några viktiga utredningar och förslag. . . . . _. . . . 41 2.11 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildningskommitté. . . . . . 44 2.12 Riksdagsbeslut 1955,1956 och 1957. . . . . . . . . . . . 44
2.13 Utvecklingen 1955—1964 . . . . . . . . . . . . . . . . 45
2.14 Kommunala utredningar . . . . . . . . . . . . . . . . 45
2.15 Omskolningsverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . 45
2.16 Skolstyrelsereformen 1958. . . . . . . . . . . 48
2.17 En homogen syn på det gymnasiala skolstadiet. . . . . . . . 48 2.18 Den centrala ledningen av yrkesutbildningen . . . . . . . . . 48
2.19 Hantverksorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 49
2.20 Arbetsmarknadens yrkesråd . . . . . . . . . . . . . . . 50
2.21 Handelns yrkesråd . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.22 Insatser av olika organisationer . . . . . . . . . . . . . . 50
3. Yrkesutbildningen i några främmande länder . . . . . . . . . . . 51
3.1 Inledning. Allmänna tendenser . . . . . . . . . . . . . . 51
3.2 Redogörelsens begränsning . . . . . . . . . . . . . . . . 51 3.3 Yrkesutbildningen i Danmark . . . . . . . . . . . . . . . 52
, 3.4 Yrkesutbildningen i Finland . . . . . . . . . . . . . . . 53 3.5 Yrkesutbildningen i Norge . . . . . . . . . . . . . . . . 54
5. 3.6 Yrkesutbildningen i Storbritannien . . . . . . . . . . . . . 55 *I 3.7 Yrkesutbildningen i Västtyskland. . . . . . . . . . . . . . 57 F 3.8 Yrkesutbildningen i USA . . . . . . . . . . . . . . . . . 59
4. Avd. II. Den nuvarande yrlcesutbildningen i Sverige och dess framtida dimensionering
4. Yrkesutbildningens nuvarande organisation och arbetsformer . . . . . 63 4.1 Ledning och tillsyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 4. 2 Yttre organisation . . . . . . . . . . . . . . . . 64 4. 3 Inre organisation och arbetsformer . . . . . . . 65 4. 4 Utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring . . . . . 68 4. 5 Lärlingsutbildning. . . . . . . 70 4. 6 Den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen . . . . . 71 4. 7 Övrig yrkesutbildning. . . . . . . . . . . . . . . . 73
. Yrkesutbildningsväsendets nuvarande kvantitativa omfattning . . . . . - 74 5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . 74 5.2 Uppgifter om yrkesskolvåsendets omfattning. . . . . . . . . . 74 5.3 Omfattning av yrkesskolväsendet under SÖ. . . . . .. T. . . . 75 5.4 Yrkesskolväsendets regionala fördelning . . . . . . . .* . . . 78 5.5 Avgränsning av kursområden . . . . . . . . . . . . . . . 78 5.6 Tabellsammanställningar . . . . . . . . 80 5.7 Avgränsning av i tabell 5: 2 redovisade kursområden . . . . . . 81 5.8 Tabellsammanställningar . . . . . . . . . . . . . . . . 82 5.9 Övrig yrkesutbildning. . . 82
5.9.1 Lantbruks-, skogsbruks— och lantbushållsskolor samt trädgårds- skolor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 5.9.2 Sjukvårdsutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . 84 5.9.3 Konstnärlig utbildning . . . . . . . . . . . . . . . 84 59.4 Utbildning för handikappade . . . . . . . . . . . . . 84 5. 9. 5 Lärlingsutbildning. . . . . . . . . . . . . . 84 5. 9. 6 Yrkesutbildning för arbetslösa. . . V . . 84 5. 9. 7 Övrig vuxenutbildning samt postgymnasial yrkesutbildning.. . 85
. Vägen genom yrkesskolan . . . . . 86 Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner . . 86 6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 86 6. 2 Vissa slutsatser av undersökningen . . . . . . . . . . . . . 86 6.3 Några kommentarer till slutsatserna. . . . . . . . . . . . . 91
* . Yrkesutbildningsväsendets framtida dimensionering . . . . . . . . . 93 7.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 7. 2 Totala kvantitetsproblem . . . . . . . . . . . . . . . . 96 7. 3 Grundläggande beräkningar. . . 99
7. 4 Lägesbeskrivning avseende situationen på arbetsmarknaden vid 1960- talets början. . . . . . . . . . . . . . 99 7. 5 Synpunkter på utvecklingen efter 1960. . . . . . . . . . . . 103 7.6 Beredningens överväganden . . . . . . . . . . . . . . . 104
Avd. III. Grundläggande problemställningar
8. Allmänna synpunkter . . 8.1 Utbildning som produktionsfaktor . 8.1.1 Utbildningsinvesteringarnas lönsamhet. 8.1.2 Yrkesutbildningens ekonomiska betydelse .
8.2 Behov av bred grundutbildning. .
8.2.1 Ökade anspråk på gymnasiala utbildningsplatser 8.3 Yrkesutbildningens inriktning och omfattning. 8.4 Yrkesutbildningens rekryteringsbas . 8.5 Yrkesutbildningens olika uppgifter .
8.5.1 Allmän förutbildning.
8. 5. 2 Grundutbildningens inriktning.
8. 5. 3 Färdigutbildning
8. 5. 4 Inskolning
8.5.5 Fortbildning . .
8. 5. 6 Vidareutbildning och uppskolning
8.5.7 Omskolning
Kraven på yrkesutbildningen . 9.1 Inledande synpunkter . . 9.2 Ungdomens och föräldrarnas krav och behov . 9.3 Arbetslivets/avnämarnas krav och behov . 9.4 Samhällets krav och behov . 9.5 YB:s allmänna slutsatser .
Avd. IV. Den gymnasiala yrkesutbildningen
10. Det gymnasiala skolsystemet.
11.
10.1 Planering för framtiden . . 10. 1. 1 Gymnasie- och fackskolereformen. 10. 1. 2 Lika valmöjligheter 10.1. 3 Elevområden . . 10. 1.4 Sammdnad planering . . 10.2 De gymnasiala skolformernas dimensionering. 10.2.1 Gymnasiet och fackskolan 10. 2. 2 Arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov. 10. 2. 3 Yrkesskolans dimensionering
Yrkesskolans organisation och innehåll . 11.1 Yrkesskolans målsättning . 11.2 Utbildningstidens längd. 11.2.1 Stora variationer 11. 2. 2 En' 1 princip tvåårig yrkesskola. . 11. 2 .3 Färdigutbildning i skola och albetsliv . 11. 2. 4 Etapputbildning. . 11.3 Gemensamma obligatoriska ämnen i yrkesutbildningen. 11. 3.1 Allmänna ämnen 11.3.2 Arbetslivsorientering 11.3.3 Ämnet gymnastik 11.4 Teoretiska och praktiska ämnen . 11.5 Blockutbildning 11. 5.1 Bredare grundutbildning. 11. 5. 2 Blockutbildning inom den sociala sektorn. 11. 5. 2. 1 Konsumtions- och vårdteknisk utbildning. 11.5. 2. 2 Utbildningens organisation inom konsumtions- och vårdteknisk linje
116 118 118 119 120 120 121 122 122 122 123 123
125 125 125 127 128 129
133 133 133 135 135 136 137 137 139 140
142 142 144 144 146 147 147 148 148 150 151 151 153 153 155 155
156
11. 5. 2. 3 Samhällsteknisk linje . 11. 5. 2. 4 Estetisk linje . . 11. 5. 3 Blockutbildning inom den ekonomiska sektorn . 11. 5.4 Blockutbildning inom den tekniska sektorn . 11.5.4.1 Mekaniska och elektriska området 11. 5. 4. 1. 1 Den gymnasiala yrkesskolans differentiering inom mek. o el. området. 11. 5. 4. 1. 2 Utbildningens innehåll och organisation inom mek. o el. området . Området för byggnadsyrken . 11. 5. 4. 2. 1 Byggnadsyrkenas rekryteringsbehov 11. 5. 4. 2. 2 Utbildningsorganisationen för byggnadsyrken 11. 5. 4. 2. 3 Målarutbildningen . . . . . 11. 5. 4. 2. 4 Blockutbildningens innehåll . Övriga yrkesområden inom industri och hantverk. 11. 5. 4. 3. 1 Träbearbetningsyrken 11. 5. 4. 3. 2 Grafiska yrken. . 11. 5. 4. 3. 3 Beklädnadsbranschens yrken . 11. 5. 4. 3. 4 Bageri- och konditoriyrkena . 11. 5. 4. 4 Specialkurser . 11. 5. 4. 5 Utbildningens organisation inom området för jord- bruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel 11.6 Anknytning till andra skolformer . . . . . 11.6.1 Anknytning till grundskolan . 11. 6. 2 Anknytning till fackskolan . 11. 6. 3 Anknytning till gymnasiet .
11..6 4 Anknytning från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan. 11.7 Elevantal i heltidskurser . . . . . . . . . . .
12. Läsår, veckotimtal och lektionstid. . . . 12.1 Nuvarande bestämmelser om lärotider' 1 olika skolformer . 12.1. 1 Läsårets längd 12.1. 2 Antalet veckotimmm 12.1 .3 Daglig undervisningstid och lektionstid. 12.2 YB: s överväganden och förslag. 12.2.1 Läsårets längd 12. 2. 2 Läsårets placering i kalenderåret. 12. 2. 3 Integration på det gymnasiala området . 12.2.4 Antalet veckotimmar . . 12.2.5 Lektionstid
13. En integrerad gymnasial skola . 13.1 Inledande synpunkter 13.2 Praktisk och teoretisk yrkeskunskap.
13.3 Yrkesskolans rekryteringsbas. . .
13.4 Allmänna kunskaps- och färdighetsämnen . 13.5 De gymnasiala skolformernas inre organisation . . 13.6 Integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna . 13.6.1 Förutsättningar 13.62 Den lokalmässiga integrationen 13. 6. 3 Den pedagogiska integrationen.
13. 6. 4 Sociala aspekter på integrationen .
13. 6. 5 Integrationens inverkan på administrationen . . . . . . . 193 13.7 En totalintegrerad gymnasial skola. . . 193 13.8 Enskilda skolor, inbyggda skolor, företagsskolor, lärlingsutbildning hos
hantverksmästare . . . . . . . . .
.14. Namnfrägor
14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 197
14.2 Allt mindre skillnad mellan skolformerna . . . . . . . . . . 197
14.3 En gemensam benämning bör införas . . . . . . . _ . . . . 198 14.4 Gymnasieskolan . . . . . . . . . . _ . . . . 199 14.5 De nuvarande namnen bör försvinna. . . . . . . . . . . . 199
14.6 Nya benämningar på linjer och grenar . . . . . . . . . . . 200
14.7 Namnet yrkesutbildning . . . . . . . . . . . . . . . 204
' 14.8 Sammanställning av namnförslagen . . . . . . . . . . . . 204 1,
15. Synpunkter på läroplanerna m.m. . . . . . . . . . . . . . . 207
15.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . 207
15.2 Läroplanernas konstruktion . . . . . . . . . . . . . 210
15.3 Läroplaner inom humanistisk- social sektor . . . 212 15.3. 1 Timplanemodell för humanistisk- social sektor, konsumtions- ocb vårdteknisk linje, samhällsteknisk linje och estetisk linje 212
15.3.2 Konsumtions- och vårdteknisk linje . . . . . . . . . . 212
15.321 Konsumtionsteknisk gren . . . . . . . . . . . 213 15.3.2.2 Gren för storhushåll . . . . . . . . . . . . 213
15.-3.2.3 Vårdteknisk gren . . . . . . . . . . . . . 213
15.3. 3 Samhällsteknisk linje . . . . . . . . . . . . . . . 214
15.34 Estetisk linje . . . . . . . . . . . . . . . 215
15.4 Läroplaner inom ekonomisk sektor . . . . 215
15.4.1 Timplanemodell för distributions- och kontorsteknisk linje. . 216
15.4. 2 Distributionsteknisk gren. . . . . . . . . . . . . . 216 15.43 Kontorsteknisk gren . . . . . . . . . 217
15.5 Läroplaner inom naturvetenskaplig- -teknisk sektor . . . 217 15.5.1 Timplanemodell för tekniska linjer inom naturvetenskaplig-
teknisk sektor . . . . . . . . . . . . . . . . 218
15. 5. 2 Ämnesblocket yrkesteknik . . . 219
15.6. Läroplaner för- jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdstekniska linjer 219
15.7 Läroplanernas tillämpning vid lärlingsutbildning 1 företag. . . . . 221
15.8 Sammanfattande synpunkter på läroplanerna . . . . . . . . . 221
16. Vissa pedagogiska och metodiska frågor 1 yrkesutbildningen. . . . . . 222
16.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 222
16.2 Vissa utbildningsmetodiska frågor . . . . . . . . . . . . . 223
16..2 1 Tillverkning i skolverkstäder . . . . . . . . . . . . 223 16.2. 2 Reparationsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . 224 16.2.3 Byggyrken . . . . . . . . . . . . . . . 226 16. 2. 4 Hushållsteknisk utbildning. . . . . . . . . . . . . 227
16.25 Kontorsteknik . . . . . . . . . . . . . . . . . 228
16.3 Yrkespedagogisk forskning . . . . . . . . . . . . . . . 228 16.4 Övriga pedagogiska frågor . . . . . . . . . . . . . . . . 230
16.4.1 Allmänna frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . 230
16.4.2 Undervisningens organisation i arbetsteknik . 16.4.3 Radio och TV i yrkesundervisningen .
17. Vissa lokal- och utrustningsfrågor .
17.1 Inledande synpunkter 17.1.1 Skolenhetens indelning . 17.1.2 Undervisningslokalernas gruppering . 17.1.3 Institutionernas uppdelning .
17.2 Planeringsnormer . . 17.2.1 Gymnasieskolans lokalbehov 17. 2. 2 Verkstadslokalernas utnyttjande
17.3 Speciella lokalfrågor. . 17.3.1 Administrationslokaler 17.3.2 Arbetsrum för lärare . 17.3.3 Omklädningsrum för elever 17.3.4 Elevskåp och uppehållsrum 17.3.5 Verkstadslokaler . 17.3.6 Speciallokaler för den ekonomiska sektorn . 17.3.7 Undervisningskök. . 17.3.8 Centralkök som undervisningslokal. 17.3.9 Utrymmen för grundläggande vårdutbildning m.m. 17.3.10 Behov av cafeteria . . 17.3.11 Elevhem
17.4. Lokalernas utformning för elever med handikapp
17.5 Behov av utredning avseende lokalnormer .
18. Skolans befattningshava1e 18.1 Nuvarande bestämmelsel för skolledarorganisationen vid grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola. 18.1.1 Grundskola 18. 1. 2 Gymnasium och fackskola 18. 1. 3 Yrkesskola . . De nuvarande Skolledarfunktionerna i grundskola, gymnasium, fack- skola och yrkesskola 18.2.1 Rektors åligganden . 18.2.2 Biträdande rektor 18. 2. 3 Studierektor 18. 2. 4 Tillsynslärare . . Förslag respektive beslut om en ny skolledarorganisation i grund- skola samt i gymnasium och fackskola . . 18.3.1 Förslag om ny organisation av skolledningen 1 grundskolan. 18. 3. 2 Beslut om ny organisation av skolledningen i gymnasium och
fackskola
18..33 GU och FU om den nya gymnasiala skolledarorganisationeri YB: s synpunkter och förslag beträffande skolledarorganisationen' 1 den integrerade gymnasieskolan . 18.4.1 Den integrerade gymnasieskolan . 18.4. 2 Skolledarfunktionerna. . . 18.4. 3 Rektor och biträdande 1ektor(er) . 18.4. 4 Studierektorer . . . . 18.4. 5 Huvudlärare . 18..4 6 Övergång till den nya skolledaiorganisationen .
*18.5
18.6
Lärare 18.5.1 Inledning
18. 5. 2 Nuvarande lärarkategoi'ier' mom yrkesundervisningen och deras utbildning .
18.5.3. YB: s synpunkter på utbildning av lärare för yrkesundervis- ningen
Övriga befattningshavare .
18.6.1. Differentierad gymnasieskola
18. 6. 2 Specialinstitutioner . .
18. 6. 3 Behovet av vaktmästarpersonal, fastighetsskötare etc. . 18. 6. 4 Personal för elevvårdande uppgifter . 18. 6. 5 Kanslipersonal m.m. .
19. Ett organisationsexempel . 19.1 19.2 19.3 19.4 19.5
19.6 19.7
Avd. V.
Inledande synpunkter
Förutsättningar . Gymnasieskolans struktur 1 M gymnasieregion. Sammanställning av M gymnasieskolas organisation . Lokalplaneringen . .
19. 5.1 Lokalprogram för M gymnasieskola . Samordning av resurserna i M gymnasieskola . . Blockutbildningarnas organisation i M gymnasieskola . 19.7.1 Den humanistisk—sociala sektorn .
19.72 Den ekonomiska sektorn . 19.7.3 Den tekniska sektorn .
Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning
20. Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning 20.1
20.2
Bakgrund — begrepp, nivåer, distribution . 20.1.1 Grundutbildning, färdigutbildning och f01tsatt utbildning. 20. 1. 2 Begreppet vuxenutbildning . . . 20.1.3 F olkblldmngsverksamheten en del av vuxenutbildningen . 20. 1. 4 Övriga termer inom vuxenutbildningen . 20.1.5 Vuxenutbildningens olika nivåer . 20. 1. 6 Vuxenutbildning utanför det reguljära utbildningssystemet. 20. 1. 7 Olika distributionsvägar för vuxenutbildningen . Vuxenutbildningens nuvarande omfattning. . 20. 2.1 Vuxenutbildningsområdet mycket svåröverskådligt 20.2.2 Vuxenutbildning inom skolväsendets ram. . 20.2.3 Postgymnasial vuxenutbildning under SÖ och UKÄ. 20.2.4 Studieförbundens verksamhet. . . . . . 20.2.5 Vuxenutbildning för statligt anställda . 20.2.6 Vuxenutbildning i landstingens, städernas och landskommu- nernas regi . 20.2.7 Utbildningsverksamheten mom industrin. 20.2.8 Utbildning för hantverk och viss industri. 20.281 Hantverksorganisationernas utbildning 20.2.8.2 Statens institut för hantverk och industri . 20.2.9 Utbildning inom handel och övriga servicenäringar .
250 250
251
253 256 256 256 256 256 257
258 258 258 258 261 262 263 265 269 269 269 269
275 275 275 275 276 277 278 279 280 281 281 282 282 283 283
284 285 286 286 286 287
20.2.10 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildning 20.2.11 Vissa folkrörelsers utbildningsverksamhet 20.2.12 Korrespondensundervisning 20.2.13 Radio- och TV-undervisning . Det framtida behovet av vuxenutbildning 20.3.1 Ett samhälle under snabb förändring . 20.3.2 Forskningens och teknikens framsteg. 20.33 Näringslivets allmänna omstrukturering 20. 3. 4 Skillnader i skolutbildning mellan yngre och äldre. 20. 3. 5 Ett ständigt behov av fortbildning och vidareutbildning . 20. 3. 6 Vuxenutbildningens kvantifiering. Vuxenutbildningen på förgymnasial och gymnasial nivå. 20.4.1 Gymnasieutredningens förslag om vuxenutbildning. 20.4.2 Yrkessektorn inom gymnasieskolan . Den postgymnasiala utbildningen . 20.5.1 Behov av en allmän översikt 20.5.2 Begreppet postgymnasial utbildning. 20.5.3 Den postgymnasiala utbildningen är till övervägande delen yrkesutbildning . . 20.5.4 Den akademiska utbildningen . . 20.5.5 Den högre utbildningen vid andra högskolor och institut samt vissa yrkesskolor . . 20.5.6 Den interna utbildningen inom företag, verk och liknande . 20.5.7 Framtida behov av nya postgymnasiala utbildningar . 20.5.8 Decentralisering av den postgymnasiala utbildningen . 20.5.9 En helhetssyn för det postgymnasiala stadiet . YB:s förslag om den framtida vuxenutbildningen . 20.6.1 Lokala vuxenutbildningsinstitut 20.6.2 Huvudmannaskap och lokal ledning . 20.6.3 Regional och central ledning 20. 6. 3. 1 Den regionala ledningen . 20. 6. 3. 2 Den centrala tillsynen . . 20.6.4 Speciella hjälpmedel för vuxenutbildningen 20.6.5 Statsbidrag och studiesociala villkor . . . 20.6.6 Vuxenutbildning utanför de av YB föreslagna instituten .
Avd. VI. Vissa speciella frågor
21. Yrkesutbildningsbegreppet 21.1 21.2 21.3 21.4 21.5
Inledning .
Tidigare försök till begreppsbestämning.
En internationell definition YB: s överväganden och preliminära förslag till en definition. Definitionens praktiska betydelse 21.5.1 Inledande synpunkter . 21. 5.2 Avgränsningen av den yrkesutbildning som skall ingå i det reguljära utbildningsväsendet . 21 5. 3 Gränsdragningen mellan universitet och »yrkesskolor» . 21. 5.4 Gränsdragning mellan yrkesutbildningen och det fria och fri- villiga folkbildningsväsendet Positiv och negativ definiering .
22. Yrkesutbildning för elever med handikapp.
23.
22.1 22.2 22.3
22.4 22.5 22.6 22.7
Nutida syn på handikappades rätt till yrkesutbildning. Olika slag av handikapp . . . Vissa likartade effekter av olika handikapp.
22.3. 1 Långsam inlärning. .
22.3.2 Begränsat ordförråd
22. 3. 3 Begränsad samhällsorientering . 22. 3. 4 »Överbeskydd» .
Målsättning för de handikappades yrkesutbildning Former för handikappades yrkesundervisning. Anpassnings- och andra förberedande kurser . Framtida organisation av de handikappades yrkesutbildning. 22. 7. 1 Den ordinarie yrkesutbildningen för handikappade . 22.7.2 Anpassnings- och andra förberedande kurser 22.7.3 Yrkesutbildning för rörelsehindrade .
22.7.4 Yrkesutbildning för blinda och andra synskadade. 22.7.5 Yrkesutbildning för döva och hörselskadade. 22.7.6 Hjälpklasselevernas yrkesutbildning
22.7.7 Särskolväsendets yrkesskolor .
22.7.8 Ungdom med komplicerat handikapp. 22.7.9 Termen yrkesträning. 22.7.10 Mål och metoder
22.7.11 Lästiderna .
22.7.12 Kurshenämningar Öch betyg . 22.7.13 Tillsynen av de handikappades yrkesutbildning. 22.7.14 Planeringen . . . . 22.7.15 Yrkesutbildning av vuxna handikappade .
Skolsocial verksamhet .
23.1 23.2
23.3 23.4
23.5
23.6 23.7
Inledning Elevernas bakgrund. . 23. 2.1 Inledande synpunkter . 23. 2.2 Alder m.m. . 23. 2. 3 Skol- och familjebakgrund m.m. 23..2 4 Utbildnings- och yrkesval Den nya situationen . . . Studie- och yrkesorientering . 23.4.1 Terminologi och innebörd 23.4. 2 Programmets olika komponenter . 23. 4. 2.1 Studieorientering och -vägledning. 23. 4. 2. 2 Yrkesorientering. 23.4. 2. 3 Anlagsorientering, personutredning, enskild vägledning 23. 4. 3 Studie- och yrkesorientering 1 tidsföljd. 23..4 4 De medverkande . . . . . Övrig skolsocial verksamhet . 23.5.1 Inledande synpunkter . 23. 5. 2 Skolhälsovård 23. 5. 3 Studiesocialt stöd 23. 5. 4 Personlig rådgivning i övrigt 23. 5. 5. Skolsamhället . Det skolsociala programmets administration och befattningshavare. Sammanfattning
324 324 325 326 326 326 326 327 327 328 332 334 334 334 334 334 335 335 335 335 336 336 336 337 338 338 338
339 339 340 340 340 341 342 343 344 344 344 344 345 347 348 349 350 350 350 351 352 353 354 355
24. Huvudmannaskapet för yrkesutbildningen . 24.1 Inledning . 24.2 Yrkesutbildningens ledning 24. 2.1 Den centrala ledningen . . 24. 2. 2 Den regionala och lokala ledningen . . 24.3 Yrkesskolornas antal, skolformer och nuvarande huvudmannaskap. 24.3.1 Olika skolformer 24. 3. 2 Primärkommunala yrkesskolor 24. 3. 3 Landstingskommunala yrkesskolor 24.3.4 Statliga och enskilda yrkesskolor . 24. 3. 5 Olika från län till län . . Gemensamt huvudmannaskap Olika alternativ för gemensamt huvudmannaskap 24.5.1 Inledning 24. 5. 2 Enskilt och statligt huvudmannaskap 24. 5. 3 Landstingskommunalt huvudmannaskap 24. 5. 4 Pr1ma1 kommunalt huvudmannaskap. 24.6 Det primärkommunala huvudmannaskapets praktiska konsekvenser 24.7 Samlad central ledning för yrkesutbildningen .
. Statsbidragsfrågor, kostnadsberäkningar m.m. 25.1 Allmänna synpunkter 25.2 YB: s överväganden och förslag. 25. 2. 1 Driftbidrag . 25. 2. 2 Bidrag till särskilda kostnader . . 25. 2. 3 Bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel . 25. 2. 4 Bidrag till skollokaler och elevhem m.m. 25.3 Kostnadsberäkningar . . . . . . 25.4 Anslag till information . 25.5 Sammanställning av förslagen i detta kapitel.
. Förslagens genomförande .
. Sammanfattning . . 27.1 Utredningen och dess bakgrund (kap. 1—3) . . 27. 2 Den nuvarande yrkesutbildningen' 1 Sverige och dess framtida dimen- sionering (kap. 4—7) . 27.3 Grundläggande problemställningar (kap. 8—9) 27.4 Den gymnasiala yrkesutbildningen (kap. 10—19). 27.5 Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning (kap. 20). 27.6 Vissa speciella frågor (kap. 21—26) . . . .
Avd. VII. Reservationer och särskilda yttranden
Reservationer 1. av ledamöterna Hallbeck och Stålnacke . 2. av ledamoten Karin Wetterström .
Särskilda yttranden 1. av ledamoten Kellgren . . 2. av ledamoten Karin Wetterström .
3. av ledamöterna Isling och Karin Wetterström . 4. av ledamoten Hallbeck. . 5. av ledamöterna Isling, Karlson och Nilsson.
Bilagor
. Förteckning över yrkesutbildningsberedningens ledamöter, arbetsgrupper, experter och övriga medarbetare . Siffermaterial till kap. 5
. Undervisningsrådet Bengt Jacobsons undersökning rörande »Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner» .
. Siffermaterial till kap. 7
Kort sammanfattning av de synpunkter och förslag beträffande yrkesutbild- ningens omfattning och organisation vartill beredningens arbetsgrupper kommit fram genom hearings och egna överväganden .
420 421
425 429
459 537
555
1? 1 1? !;
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för eckle- siastikdepartementet att tillkalla tolv utredningsmån med uppgift att verk- ställa utredning rörande yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisa- tion. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 17 oktober 1963 såsom sakkunniga överdirektören och chefen för dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning Birger Öhman, dåvarande skolinspektören, numera skolrådet Birger Gårdstedt, direktören i Svenska Arbetsgivareför- eningen Folke Haldén, dåvarande studiesekreteraren, numera kommunal- rådet Oscar Hallbeck, sekreteraren i Tjänstemännens Centralorganisation Åke Isling, ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Tore Karlson, leda- möterna av riksdagens andra kammare, sekreteraren Nils Kellgren och lant- brukaren Jan-Ivan Nilsson, dåvarande landstingsdirektören i Västernorrlands län, numera förbundsdirektören i Svenska Landstingsförbundet Bengt Olsson, ledamoten av riksdagens första kammare, optikermästaren Stig Stefanson, dåvarande skoldirektören, numera skolinspektören Erik Stålnacke och leda- moten av riksdagens andra kammare, kamreraren Karin Wetterström. Tillika uppdrogs åt Öhman att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
De sakkunniga antog benämningen yrkesutbildningsberedningen. På framställning av yrkesutbildningsberedningen uppdrog departements- chefen den 16 december 1963 åt ledamoten Gårdstedt att tjänstgöra såsom huvudsekreterare hos beredningen. Sedan Gårdstedt på egen begäran ent- ledigats från detta uppdrag från och med den 1 oktober 1964, tillkallade departementschefen genom beslut den 24 september 1964 dels rektorn vid Solna stads yrkesskola Stig Persson att tjänstgöra som huvudsekreterare hos beredningen från och med den 1 oktober 1964 och dels byrådirektören i skol- överstyrelsen Brita Wernlund att från och med samma dag tjänstgöra som biträdande sekreterare hos beredningen.
Genom skilda beslut har departementschefen på yrkesutbildningsbered- ningens begäran tillkallat ett antal personer att såsom experter stå till bered- ningens förfogande. En förteckning över dessa samt beredningens övriga personal och delegationer lämnas i bilaga till detta betänkande (Bil. I ).
Av skäl, för vilka närmare kommer att redogöras senare i betänkandet, behandlar detta betänkande i huvudsak endast principiella problem rörande dagens och framtidens svenska yrkesutbildning. Av de många problem som angivits i direktiven för beredningen eller som eljest framkommit under arbetets gång återstår ett stort antal att behandla. Beredningen avser att senare framlägga förslag beträffande återstående yrkesutbildningsproblem.
Genom beslut den 9 augusti 1965 har yrkesutbildningsberedningen erhållit vederbörligt tillstånd att i tryck framlägga nu förevarande betänkande.
Yrkesutbildningsberedningen får härmed vördsamt överlämna sitt princip- betänkande om yrkesutbildningen.
Reservationer har avgivits av ledamöterna Hallbeck, Stålnacke och Wetter- ström samt särskilda yttranden av ledamöterna Hallbeck, Isling, Karlson, Kellgren, Nilsson och Wetterström.
Stockholm den 16 december 1965
Birger Öhman Birger Gårdstedt Folke Haldén Oscar Hallbeclc Åke Isling Tore Karlson Nils Kellgren Jan-Ivan Nilsson Bengt Olsson Stig Stefanson Erik Stålnacke
Karin Wetterström
[Stig E. Persson
AVDELNING I
Utredningen och dess bakgrund
KAPITEL 1
Utredningsuppdraget och arbetets organisation
1.1 Direktiven för utredningen
1.1.1 I anförande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1963 uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet följande.
»Ett genomgripande reformarbete har under senare år bedrivits och pågår alltjämt inom viktiga sektorer av utbildningsområdet. Jag erinrar endast om det arbete, som utförts av 1955 års universitetsutredning och 1957 års skolberedning med åtföljande riksdagsbeslut, och om det arbete, som pågår inom 1960 års gymnasieutredning och den år 1962 tillkallade fackskoleutredningen.
Formerna för och omfattningen av samhällets insatser för yrkesskolväsendet grundar sig väsentligen på beslut vid 1955 års riksdag. Vårt yrkesutbildningsväsen är således utformat enligt riktlinjer, som utarbetades för ungefär 10 år sedan. Ehuru detta kan synas vara en kort tidrymd finns det två grundläggande skäl för att nu ompröva dessa riktlinjer. Det ena är, att det på utbildningsområdet vidtagits och inom kort torde komma att vidtagas åt- gärder, som starkt påverkar yrkesskolväsendet. Detta måste således anpassas till föränd- ringarna inom utbildningsorganisationen i stort. Det andra skälet är, att yrkesutbildningen ständigt måste anpassas efter de allt snabbare förändringarna i produktionslivet. Endast om så sker kan yrkesutbildningen fullgöra sina från sociala och ekonomiska synpunkter betydelsefulla uppgifter.
Sett från denna senare synpunkt är en tioårsperiod med hänsyn till utvecklingstakten inom näringslivet i ett högindustrialiserat land som värt en ganska avsevärd tidrymd. Snabbheten i utbyggnadstakten inom yrkesskolväsendet illustreras slående av det faktum, att det vid 1955 års riksdag för år 1970 uppsatta målet för den kvantitativa utbyggnaden i stort sett uppnåddes redan år 1959 (beträffande närmare data rörande yrkesutbildningens tillväxt och nuvarande omfattning hänvisas till Statistiska meddelanden, U 1963: 3). Denna numera mycket omfattande utbildningsorganisation får inte tillåtas komma efter utveck- lingen vare sig inom produktionen eller inom utbildningsväsendet i övrigt.
I de uppmärksammade motionerna till 1960 års riksdag angående tillsättande av en be- redning för yrkesutbildningsfrågor (I: 370 och II: 463) betonades starkt nödvändigheten av att lägga stor vikt vid en effektiv och kvalitativt högtstående yrkesutbildning, om vårt land skall ha utsikt att i internationell konkurrens hävda sig under den andra industrialise- ringsepok vi nu kan anses genomleva.
I utlåtande (SU 1960: 192) över nämnda motioner sade sig statsutskottet finna skäl för att yrkesutbildningens problem i stort sågs över, sedan vissa då pågående utredningar slut- förts. Så har nu skett, och jag finner, av de två inledningsvis angivna allmänna skälen, angeläget, att yrkesutbildningen framförallt på det gymnasiala åldersstadiet nu blir föremål för en samlad översyn. Denna bör resultera i förslag, som syftar till att åstadkomma och vidmakthålla en yrkesutbildning av så god standard och omfattning som är möjlig att uppnå med den insats av resurser, som anses befogad med hänsyn till yrkesutbildningens betydelse för produktionsutvecklingen.
För att verkställa den sålunda förordade utredningen rörande yrkesutbildningens upp- gifter, innehåll och organisation bör särskilda sakkunniga tillkallas.
På detta stadium synes det mig lämpligt att här blott ange vissa huvudspörsmål, som bör övervägas av utredningen. Det bör därefter ankomma på utredningen att i föreskriven plan för utredningsarbetet (1 % kommittékungörelsen) närmare precisera problemställ— ningarna och arbetsuppgifterna samt ange en lämplig tidsplan för utredningsarbetet. Ut- redningen bör därvid överväga bl.a. huruvida det kan vara lämpligt att som en första etapp avge ett betänkande med mera principiella och översiktliga synpunkter på det utom— ordentligt omfattande problemkomplexet.
I de många detaljer, som kommer att anmäla sig under utredningsarbetets gång, bör utredningen, om det inte gäller spörsmål av sådan betydelse att ytterligare direktiv bör inhämtas av departementschefen eller Kungl. Maj:t, ha fria händer att föreslå vad som finnes bäst förenligt med utredningens syfte. Utredningen bör också vara oförhindrad att, om så pröva—s lämpligt,-successivt framlägga förslag i avgränsade frågor, liksom även preliminära förslag om åtgärder att praktiskt prövas innan slutligt avgörande sker.
I anslutning härtill vill jag framhålla att tillkomsten av denna utredning, som även med en snabb arbetstakt får antas kräva en ganska lång tid, givetvis inte får leda till något avstannande eller uppskjutande av det utvecklingsarbete, som f.n. pågår och under de närmaste åren måste fortgå inom yrkesutbildningen. Utredningen måste alltså noggrant följa den aktuella'utvecklingen på utbildningsområdet och anpassa sitt arbete därefter, samtidigt som den, tills uppdraget är fullgjort, skall kunna i viss mån tjäna som en råd- givande instans i det fortlöpande arbetet på att förkovra yrkesutbildningsväsendet.
Jag övergår så till att översiktligt beröra de huvudspörsmål, som böra utgöra de väsent- ligaste utgångspunkterna för utredningens arbete.
1. Avgränsas yrkesutbildningsområdet på det gymnasiala åldersstadiet i traditionell och statsbidragsmässig mening omfattar det enligt 1955 års riktlinjer följande huvudsektorer, nämligen industri och hantverk, handel samt husligt arbete, vartill kommer yrkesutbild- ningen inom jordbruk och skogsbruk. Utvecklingen under senare år har starkt understrukit behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Främst har detta behov gjort sig gällande beträffande de s.k. vårdyrkena samt i fråga om skilda service- yrken i övrigt. Utredningen bör därför söka komma fram till en sådan definition av begreppet yrkes- utbildning, som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom produk- tionen och är anpassad till samhällets struktur och behov. Med hjälp av en dylik definiering bör yrkesutbildningsområdet kunna avgränsas bl.a. så, att klarhet skapas om vilka former av yrkesutbildning, som bör ingå i det reguljära utbildningsväsendet och stödjas med stats- medel och som kan regleras genom någorlunda enhetliga riktlinjer och bestämmelser. Genom definieringen bör också kunna åstadkommas en någorlunda lätthanterlig bestäm- ning i stort av det yrkesutbildningsområde, som ej täckes av fackskolan, gymnasiet, uni- versiteten etc. Jag vill emellertid understryka att en” mera nyanserad och differentierad beskrivning av yrkesutbildningsbegreppet också måste vara så flexibel, att nya yrkesutbildningsgrenar utan svårighet kan fogas in därunder och att den inte leder till konstlade gränsdragningar mot andra utbildningsområden. En mera homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsinriktningar måste vara riktpunkter i utredningsarbetet.
2. Ett väl utbyggt utbildningsväsen är nämligen ett sammanhängande system, vars olika delar är mer eller mindre beroende av varandra och där ingen del kan bedömas helt fri- stående från andra delar. Om ett utbildningsväsen bör också gälla, att dess olika delar, möjligen med undantag för elementarundervisningen, ytterst har en inriktning mot pro- duktionslivet och följaktligen till sin uppbyggnad på' lämpligt sätt bör vara anpassade till dettas struktur. Vid en översyn av yrkesutbildningsväsendet är det nödvändigt att ha dessa
synpunkter aktuella. Åtminstone den förstnämnda förbises lätt. Jag vill därför understryka betydelsen av att yrkesutbildningsvåsendct betraktas i sitt utbildningspoliliska samman- hang och inte som en företeelse skild från annan utbildning. Jag har inledningsvis angivit behovet av anpassning till andra delar av utbildningsväsendet som en av huvudanled- ningarna till att nu ifrågavarande översyn bör komma till stånd. Den omständighet, som härvidlag först påkallar uppmärksamhet, är givetvis det år 1962 fattade beslutet om grund- skolan.
Jag vill erinra om att jag i propositionen 1962:54 förutskickade, att Kungl. Maj:t skulle uppdra åt överstyrelsen för yrkesutbildning att, oberoende av den större och mer genom- gripande utredning av yrkesutbildningen som senare kunde komma till stånd, företa en översyn av yrkesskolornas kursplaner m.m., begränsad till vad som för de närmaste åren vore mest nödvändigt för yrkesutbildningens anpassning till de ändrade förutsättningar, som den nioåriga skolan komme att medföra. Ett sådant uppdrag har sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1962 meddelats överstyrelsen, och jag har med stöd av Kungl. Maj:ts i samma beslut givna bemyndigande tillkallat särskilda experter för att inom överstyrelsen biträda vid arbetet med nämnda översyn, vars resultat skall redovisas för Kungl. Maj:t före utgången av september 1963.
Genomförandet av grundskolan innebär, liksom för all vidareutbildning, ändrade förut- sättningar för yrkesskolans arbete. Framför allt medför reformen ett anpassningsproblem på längre sikt och den måste få betydande inverkan på innehållet i de flesta grenar inom yrkesutbildningen. Denna kommer att i framtiden få enbart elever med minst nioårig före- gående utbildning. Dessutom kommer en del av eleverna till yrkesskolan med vissa redan inhämtade praktiska kunskaper av betydelse för deras blivande yrkesutövning. Efter grund- skolans genomförande kommer yrkesskolorna att få mottaga elever med väsentligt mindre varierande förutsättningar i fråga om föregående skolutbildning än under övergångstiden. I en sålunda stabiliserad situation blir det både mera angeläget och lättare att lösa proble- met med den dubbla anpassningen av yrkesskolans kursplaner: till den utbildning, som den obligatoriska skolan har givit, och till de krav, som yrket ställer. Kursplanerna skall erbjuda goda och naturliga möjligheter till vidare utbildning för elever från samtliga linjer inom grundskolan och de skall så långt möjligt var och en säkerställa en god förberedelse för det valda yrket. Detta bör vara en riktpunkt för den mer radikala och långsiktiga lösning av problemet med kursplanernas anpassning till de genom grundskolans införande ändrade förutsättningarna, som utredningen har att söka komma fram till.
I detta sammanhang bör utredningen vidare uppmärksamma följande. Tendensen till en allt längre, allmänt hållen och i huvudsak »teoretiskt» präglad utbildningsgång gör sig allt klarare gällande. Det är därför viktigt att egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjuds ungdomen under hela den normala utbildningsdldern med skilda etappanknytningar paral- lellt med det övriga gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Det kommer att fordras sådana möjligheter inte bara för dem, som genomgått grundskola, utan säkerligen också i växande utsträckning för bl. a. dem, som avslutat fackskola och gymnasium. Det måste även finnas övergångsmöjligheter under de skilda studiegångarnas lopp.
Vi kan alltså enligt min mening förvänta inte blott ett större behov av möjligheter till grundläggande yrkesutbildning som direkt påbyggnad på grundskolan utan också en ökad efterfrågan på utbildningsmässig yrkestillpassning efter en allmänt hållen, kanske visser- ligen yrkesinriktad men knappast just för visst yrke eller viss yrkessektor specialiserad utbildning.
3. Antalet utbildningsplatser i de egentliga yrkesskolornas heltidskurser har visserligen ökat högst väsentligt under den senaste femårsperioden, från 28 000 till 61 000 per år. Men ser man på yrkesskolornas andel av den totala utbildningskapaciteten i vårt land, är den ändå inte särskilt stor. Av samtliga ungdomar i 16—19 årsåldern tar yrkesskolorna i sina heltidskurser f. n. emot inte mer än omkring 12 å 13 procent. För de mera teoretiskt betonade utbildningsvägarna ovanför grundskolan görs numera
fortlöpande bedömningar av och uppsätts mål för deras framtida kvantitativa utveckling. Omkring år 1970 beräknas sålunda gymnasiet ta emot åtminstone 30 procent och fack- skolan omkring 20 procent av dem som lämnar grundskolan. För den del av utbildnings- väsendet, som skall svara för den mer specifika yrkesutbildningen — vare sig denna bygger direkt på grundskolan eller på någon av dess påbyggnader —- finns ingen lika klar utbild- ningspolitisk målsättning i kvantitativt hänseende. Yrkesutbildningsområdet blir därför lätt en restpost i de kvantitativa kalkylerna och bristen på översiktlig planering för detta om- råde kan leda till en mindre planmässig utbyggnad med tillfälliga inriktningar på skilda yrken och branscher alltefter kortsiktiga konjunkturbedömningar.
Den långsiktiga planeringen på utbildningsfältet måste alltså omfatta planer också för yrkesutbildningsområdet som ett av flera viktiga led i en samlad bedömning av vad vi vill åstadkomma med vårt utbildningsväsende i en period då ett rationellt utnyttjande av till- gängliga realekonomiska resurser är av största vikt.
Utredningen bör därför —— i samråd med berörda myndigheter, redan pågående utred- ningar och övriga intressenter inom utbildningsväsendet och arbetsmarknaden —— söka komma fram till en bedömning av den totalt behövliga utbildningskapaciteten inom yrkes- utbildningen och dess huvudsektorer för så lång tid framåt, som en prognos i detta av- seende på ett meningsfullt sätt kan göras. Utredningen bör också ge vägledning för hur en dylik prognos i fortsättningen skall kunna fortlöpande förnyas och revideras.
4. Målsättningen för all yrkesutbildning är given: att bibringa eleverna sådana färdigheter och kunskaper, att de på bästa sätt kan fullgöra sina yrkesuppgifter, och att ge eleverna en tillfredsställande grund för framtida fortbildning och eventuellt behövlig omskolning. Denna målsättning ändras inte därav att vi i det svenska yrkesutbildningsväsendet strävat efter att också tillgodose behovet av allmänt och medborgerligt bildande moment i utbild- ningen. Den svenska yrkesutbildningen skiljer sig från motsvarande utbildning i de flesta andra länder genom att den i så betydande omfattning bedrives i samhällets regi eller med dess stöd. Detta får ses som ett konkret uttryck för uppfattningen, att ungdomar med ett praktiskt inriktat utbildningsbehov skall tillgodoses i lika mån som de med ett teoretiskt inriktat. Denna utgångspunkt måste utredningen också ha och den bör energiskt sträva efter att finna möjligheter att få detta synsätt att slå igenom bättre och mera allmänt än hittills skett. Då kraven på de yrkesverksammas kvalifikationer kan förväntas successivt öka, är det angeläget, att de praktiska yrkesutbildningsvägarna kan hävda sig som jäm- bördiga i konkurrensen med de teoretiska. Beträffande yrkesutbildningsväsendets organisation bör de etablerade utbildningsformerna inte gå fria från omprövning och erforderliga förändringar, även om de är av förhållande- vis ungt datum. Varje skola löper risken att till sin natur bli konservativ, vilket skarpare accentueras ju snabbare förändringarna sker utanför skolans väggar. Konkurrensen på den internationella marknaden medför också, att vi måste söka oss fram till allt bättre och effektivare utbildningsformer, anpassningsbara till skiftande förhållanden. I andra länder är det i regel i arbetslivet en sådan utveckling sker. För vårt lands vidkommande synes yrkesskolväsendet böra vidareutvecklas vid i princip bibehållna former för huvudmanna- skap och ansvarsfördelning mellan stat, kommun och näringsliv. Om utredningen emellertid skulle finna att en tillräckligt effektiv utbildning inte kan skapas på den nuvarande orga- nisatoriska grunden bör den ha fria händer att föreslå förändringar också i denna. I detta sammanhang vill jag peka på att beträffande såväl det nuvarande yrkesskol- väsendet som de nya utbildningsformer, som successivt tillkommer, det finns anledning för utredningen att ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommunala sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna alternativt primärkommunerna skall vara huvudmän för de kommunala yrkesskolorna. F. n. finns ingen enhetlig linje i detta avseende utan förhållandena varierar från län till län. Nuvarande huvudmannaskaps- fördelning har väl också influerats av det rådande, till sin utformning historiskt betingade
statsbidragssystemet på området, enligt vilket högre statsbidrag som regel utgår till en av landsting anordnad skola, oavsett om denna i realiteten har regionalt eller lokalt upp- tagningsområde. Huvudmannaskapsfrågan bör enligt min mening bedömas utifrån bl.a. planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveck- ling av alla skolformer, som följer ovanpå grundskolan. Då statsbidragssystemet i många hänseenden företer brister i sin uppläggning och detaljutformning, bör utredningen även ompröva detta med sikte på att åstadkomma ett så enkelt och lättillämpligt system som möjligt.
Prövningen av frågan om den organisatoriska grunden, huvudmannaskapet och ansvars— fördelningen samt statsbidragssystemet bör ske med utgångspunkt i att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan de berörda huvudintressenterna i stort upprätthålles. Skulle utredningen finna skäl för mera påtagliga förändringar i sistnämnda avseende, bör utred- ningen anmäla detta för erhållande av ytterligare direktiv för eventuellt fortsatta över- väganden och ställningstaganden härutinnan.
Beträffande näringslivets roll synes utgångspunkterna för en bedömning av den framtida utvecklingen vara följande. Det kan antagas, att en fortsatt utbyggnad av yrkesskolväsendet av typ verkstadsskola till önskvärd omfattning kommer att ställa större anspråk på resur- serna i fråga om investeringar och personal i skolorna än som är möjliga att tillgodose. Å andra sidan kan anföras skäl som med viss styrka talar mot att lämna över ökade utbildningsuppgifter åt näringslivet. Främst det, att det enskilda företagets insatser långt ifrån alltid kan fås att sammanfalla med de intressen näringslivet som helhet och sam- hället har av en mera mångsidig och inte för specialiserad utbildning. Emellertid kan behovet av ett starkt specialiserat yrkeskunnande inte åsidosättas. Den allmänna slutsatsen synes bli att vi nu som tidigare måste söka lösningen i en samverkan mellan samhälle och näringsliv. Dock torde det vara klart, att en rationell hushållning med tillgångarna måste innebära, att näringslivets resurser tas i anspråk i större utsträckning än hittills.
5. Samtidigt som formerna för en fortsatt expansion klarlägges måste den nuvarande yrkesskolutbildningens inre organisation, innehåll och metodik omprövas. Därvid synes det först vara utbildningstidens längd i yrkesskola, som påkallar uppmärksamhet. Denna fråga har ofta diskuterats, i regel tillsammans med frågan huruvida en grundläggande utbildning i yrkesskola bör bedrivas i kombination med fortsatt utbildning i arbetslivet. Det förefaller som om tiden för den grundläggande utbildningen för åtskilliga yrkes- områden numera får anses vara för lång. Utredningen bör överväga vilka möjligheter som finns att nedbringa utbildningstiden, i första hand då tiden som tillbringas i yrkesskola. I en skola med en systematiskt ordnad utbildningsgång kan tillskottet i elevernas kunskaper per tidsenhet antas vara betydande vid utbildningens begynnelse, då eleverna börjar med små eller inga förkunskaper inom yrkesområdet. Allteftersom eleverna kan mera, torde skolan, som inte står i daglig kontakt med utvecklingen inom yrkesområdet, få allt svårare att berika eleverna. Det kan således antas, att tillskottet i elevernas kunskaper per tidsenhet blir mindre ju längre den skolmässiga utbildningen pågår. För en utbildning förlagd till arbetslivet kan förhållandet antas vara det motsatta. Utredningen bör försöka klarlägga hur lång den skolmässiga yrkesutbildningen i olika fall bör vara, innan den efterföljes av utbildning i produktionen. F.n. meddelas i yrkesskolorna ofta en flerårig utbildning för olika yrken. I samband med överväganden av utbildningstidens längd bör de sakkunniga undersöka, om man inte rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former bibringa eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning, som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner, där eleven sedan anställes. Visar sig åtgärder i denna riktning möjliga torde de kunna medföra, att de f.n. mer än 50 olika slagen av yrkesavdelningar vid de centrala och lokala yrkesskolorna kan reduceras. Om det skulle visa sig lämpligt att mera allmänt övergå till ett system med en bredare grundutbildning i samhällets yrkesskolor och en fortsatt utbildning inom arbetslivet, blir
det en viktig uppgift för utredningen att pröva hur denna senare utbildning skall organiseras.
F. n. medverkar näringslivet när det gäller den av samhället stödda yrkesutbildningen i två former, genom utbildning i företagsskolor och i s.k. inbyggda skolor. Jag har i det föregående förutsatt, att det sannolikt blir nödvändigt att i större utsträckning än hittills ta näringslivets resurser i anspråk för yrkesutbildningen. Det är därför viktigt att företags- skolorna och de inbyggda skolorna inte bara blir betraktade som komplement till sam- hällets yrkesskolor utan som med dessa samordnade och likvärdiga utbildningsvägar. Det bör följaktligen prövas vilka åtgärder som ytterligare fordras för att stimulera tillkomsten av dylika skolor.
Det lämpliga organisatoriska sambandet mellan inbyggda skolor och företagsskolor samt kommunala yrkesskolor bör utredas och möjligheterna att mera regelmässigt låta utbild- ningen vid de förra bygga på en grundutbildning i de senare klarläggas. När det gäller de inbyggda skolorna bör utredningen också undersöka om skäl finnes att alltjämt begränsa anordnandet av dylika till vissa bestämda yrkesområden. Undersökas bör även i vilken mån behov föreligger av att kunna komplettera en praktisk yrkesutbildning i näringslivet genom kurser i yrkesskolorna.
För vissa yrkesgrupper med begränsat rekryteringsbehov men med krav på en kvali— ficerad och dyrbar utbildning kan det vara nödvändigt att överväga nya organisations- former, exempelvis upprättande av riksskolor.
6. När det gäller yrkesutbildningens innehåll är grundproblemet att hålla den i skol— mässiga former bedrivna utbildningen aktuell. Detta kräver i första hand tillräckligt ut- förliga normalplaner för varje yrke eller yrkessektor, vilka kontinuerligt måste revideras. Vidare fordras sådana resurser, att yrkesskolornas utrustning med bl. a. maskiner kan fort- löpande moderniseras. Det är dock bl.a. med hänsyn till sistnämnda krav och de allt snabbare förändringarna, som det är nödvändigt att ompröva utbildningsformerna på det sätt jag nyss angivit. Den nuvarande undervisningen i verkstadsskolorna syftar nämligen ensidigt till ett in- lärande av manuella färdigheter. De snabba omställningarna i produktionen och även för- ändringarna av arbetet som sådant synes motivera, att även andra färdigheter eller snarare egenskaper övas i större utsträckning än som nu sker. Förmågan att samarbeta med andra anställda på arbetsplatsen, att planera arbetet rationellt, att ta ställning till olika hand- lingsalternativ osv. är egenskaper, som företagen är lika beroende av hos sina medarbetare som de rent tekniska färdigheterna. Utredningen bör klarlägga, hur undervisningen skall utformas för att i högre grad än som nu sker tillgodose även dessa önskemål. I debatten kring yrkesutbildningens innehåll och målsättning har också frågan om för- delningen mellan »fostrande» och »färdighetsmeddelande» undervisning förts fram. Enligt min mening är det först och främst sättet på vilket yrkesutbildningen bedrivs som är av- görande för den fostran som samtidigt sker. Vådorna av en yrkesutbildning med för låg anspråksnivå, slapp tillsyn, långa väntetider etc. kan knappast repareras genom speciella lektionstimmar med »fostrande» innehåll.
En fördelningsfråga av större vikt är om avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbildning i allmänhet är riktigt gjord med hänsyn till olika aktuella yrkeskrav. Inom många av yrkeslivets områden stiger kraven på teoretiskt kunnande. Detta sker samtidigt som vägarna ständigt vidgas för ungdom, som vill ägna sig åt teoretiska studier. Det är nödvändigt att utredningen till prövning tar upp frågan om de teoretiska studiernas ut- rymme inom yrkesutbildningen. Vid övervägande härav anmäler sig automatiskt de utbild- ningsmetodiska och pedagogiska spörsmålen. Dessa bör utredningen ägna stor uppmärk- samhet. Det synes därvid vara naturligt att bygga på den utveckling som skett inom utbildningsväsendets olika områden under senare tid. Det förefaller troligt att man, åt- minstone vad grundutbildningen beträffar, kan bruka eller vidareutveckla de hjälpmedel som finns och även utarbeta förslag till programmerad undervisning. Överhuvud bör fram-
stegen på det metodiska området för att öka möjligheterna att göra teoretiska kunskaper tillgängliga för bredare elevkategorier noga observeras och i största möjliga utsträckning vinna tillämpning inom yrkesutbildningen.
Självfallet skall utbildningsmetodiska erfarenheter av manuellt inlärande tillvaratas och omsättas i vidast möjliga tillämpning. Beträffande det egentliga yrkespedagogiska området bör utredningen klarlägga nuläget och så konkret som möjligt dels ange näraliggande upp- gifter, som snabbt bör lösas, och dels dra upp riktlinjer för ett angeläget, mera långsiktigt yrkespedagogiskt reformarbete.
I detta sammanhang vill jag erinra om det intresse som på sina håll visats för systemet med s.k. blockutbildning. Innebörden av systemet är i korthet att man eftersträvar att föra samman besläktade utbildningsmål och specialiteter i större enheter. Syftet är att vinna en till de snabba förändringarna inom produktionen så anpassningsbar utbildnings— organisation som möjligt. Detta systems värde bör utredningen analysera.
7. En av den svenska yrkesutbildningens svagheter anses vara frånvaron av objektiva bedömningsgrunder, när det gäller utbildningsresultaten. Den första förutstättningen för att få till stånd sådana bedömningsgrunder är att enhetliga och tillräckligt utförliga utbild- ningsplaner konstrueras. Men det är också av flera skäl rimligt, att man kan få en upp- fattning om huruvida utbildningen verkligen fört fram till det angivna målet. Syftet med en sådan objektiv granskning skall dock inte vara en betygsättning av den enskilde eleven utan att få ett mått på utbildningens standard. Insikterna härom bör sedan läggas till grund för konstruktiva åtgärder, för vilka annars i åtskilliga fall anledningar skulle saknas. Denna fråga bör uppmärksammas och utredningen bör — med beaktande av vad bl.a. skolberedningen anfört rörande diagnostiska prov och standardprov — undersöka, om standardprov av olika slag kan och bör införas i yrkesutbildningen. Införandet av en mer fixerad anspråksnivå kan antas medföra en ökad efterfrågan på pedagogisk service från yrkesskolornas sida. Utredningen bör ingående undersöka förut- sättningarna för ökad tillgång till pedagogisk service och tillsyn. Dylik verksamhet kräver bl.a. personal med inte bara ingående kännedom om respektive yrkesområde utan även med naturliga förutsättningar att hålla kontakt med utvecklingen inom dessa områden. Utredningen bör överväga huruvida man kan tillgodose åtminstone en del av det nöd- vändiga behovet genom att ekonomiskt stödja näringslivets och arbetsmarknadsparternas egna utbildningsorgan.
8. En översyn av det slag, som här är i fråga, måste i hög grad beröra de lärare som är verksamma inom yrkesutbildningen. Ehuru yrkeslärarnas utbildning för endast några få år sedan var föremål för statsmakternas prövning och beslut, är det ofrånkomligt, att ut- redningen skall äga ingå på lärarfrågorna i all den omfattning den finner det behövligt. För egen del anser jag, i anslutning till vad jag här tidigare sagt, att en komplettering av nuvarande lärarutbildning med sådana ämnen som administration, arbetsplanering, metod- utveckling och personalledning bör övervägas. Bristande insikter i dessa och närliggande ämnen hos redan verksamma yrkeslärare bör repareras genom en planmässig fortbildning. Då en viktig uppgift för utredningen blir att göra en kvantitativ bedömning av yrkes- utbildningsbehovet, är det nödvändigt att denna kompletteras med bedömningar av lärar— behovet för samma tidrymd.
9. Vad jag hittills anfört har i första hand avsett utbildning på heltid. Inom det av sam- hället stödda yrkesutbildningsväsendet förekommer emellertid ett betydande antal kortare kurser, s.k. deltidskurser, huvudsakligen anordnade under kvällstid. Sedan tveksamhet uppkommit, huruvida dessa kurser alltid hade ett yrkesutbildande syfte, gjordes genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg en undersökning av denna verksamhet, vilken i korthet redovisades i 1962 års statsverksproposition. Utredningen bör, med beaktande av de ytterligare undersökningar som kan ha gjorts inom överstyrelsen, klarlägga omfatt- ningen och det yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskursverksamheten och framlägga de förslag rörande dennas former och innehåll utredningen finner påkallade. Utredningen
bör särskilt observera behovet av gränsdragningar mellan å ena sidan deltidskurser med klart yrkesutbildande eller fortbildande syfte -—-— andra kurser skall enligt min mening inte stödjas ur anslagen till yrkesutbildning — och å andra sidan dels hobbybetonade kurser och dels sådan verksamhet, som rimligen bör hänföras till det fria och frivilliga folkbildningsarbetets område.
10. Den med stöd från det allmänna anordnade vuxenutbildningen har i vårt land ännu en ganska ringa omfattning. Skälen för en ökad vuxenutbildningskapacitet såväl i fråga om elementarkunskaper som beträffande yrkesinriktad utbildning har utförligt be— lysts bl.a. i studiesociala utredningens betänkande ang. vidgad vuxenutbildning på gym- nasiestadiet (SOU 1962: 5). Den yrkesinriktade vuxenutbildningen har huvudsakligen växt fram genom omskolningsverksamheten och hittills i huvudsak gällt manuella yrken. Om- skolningsverksamheten är f.n. på ett mycket mera direkt sätt än primärutbildningen för ungdom ett led i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det markeras också genom att yrkesutbildning för vuxna ordnas i samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheter och yrkesöverstyrelsen eller av arbetsmarknadsmydighet enbart. I propositionen 1963:144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m.m. har vissa preciseringar gjorts av de uppgifter på detta område, som bör åligga skolmyndigheterna respektive arbetsmarknadsmyndigheterna. Mellan dessa förutsättes ett intimt samarbete ske. Inom yrkesutbildningsväsendet bör inte några skarpa gränser dras mellan primärutbild- ning för ungdom och omskolning eller fortbildning av vuxna. Det betyder, att de samlade resurserna på mest effektiva sätt bör tas i anspråk för utbildning, oavsett om den rubriceras på det ena eller det andra sättet. Även om utredningen har att i första hand ta itu med yrkesutbildningsfrågor på det gymnasiala åldersstadiet, är det, med hänsyn till den snabbt växande betydelsen av vuxenutbildningen för allt fler grupper av yrkesutövare angeläget att utredningen från skilda synpunkter beaktar såväl behov som utformning och innehåll även i fråga om denna utbildning och därvid ser den som en del av en sammanhängande utbildningsorganisation. Jag har tidigare sagt, att det troligen blir nödvändigt att i allt större utsträckning falla tillbaka på näringslivets egna resurser vid en fortsatt expansion av yrkesutbildningsväsen- det. Från vissa synpunkter synes detta i särskild grad böra gälla i fråga om den arbets- marknadsmässiga yrksutbildningen för vuxna. Ju flera människor denna del av yrkesutbildningen kommer att omfatta och ju mera genomgripande omställningar det blir fråga om, desto angelägnare blir det att se till att omskolningen inte får den snäva inriktningen att på snabbast möjliga sätt skapa speciali- serade arbetare inom nya efterfrågeområden utan att den också innehåller allmän- orienterande moment, som belyser samhällsförändringarna i stort och förklarar och motiverar den konkreta situation i vilken den vuxne, som utbildas, befinner sig. När det gäller att angripa såväl dessa problem som de egentliga pedagogiska spörsmålen i samband med vuxnas utbildning torde det vara fruktbringande att ta del av de erfarenheter, som finns samlade hos det fria och frivilliga folkbildningsarhetets målsmän. 11. Ett ständigt aktuellt problem inom yrkesutbildningen och en av de mest angelägna organisatoriska uppgifterna är att få till stånd och vidmakthålla tillräckligt intima kontakter mellan arbetslivet och den skolmässiga yrkesutbildningen. Utredningen bör därför ingående överväga hur arbetslivets företrädare skall beredas tillfälle att påverka utbildningens ut- formning och inriktning. En intim samverkan av detta slag är också av betydelse för yrkesutbildningens inriktning i stort, dvs. för en förnuftig planering. Ju mer omfattande och differentierad yrkesutbildningen blir, desto mera komplicerad blir anpassningen till arbetskraftsbehovet och desto angelägnare en översiktlig planering för rikets behov. Utan medverkan från arbetsmarknadens sida — och goda resurser för prognosverksamhet — torde en tillfredsställande planering inte kunna komma till stånd. Behoven i dessa hän- seenden bör noga observeras av utredningen.»
1.1.2 Några ytterligare formella direktiv har yrkesutbildningsberedningen ej fått för sitt arbete. Men i Kungl. Maj:ts proposition 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. och i utskottsutlåtandet över denna proposition (Sär- skilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964) samt vid riksdagsbehandlingen av dessa har gjorts en del uttalanden och fattats vissa beslut, som yrkesutbildningsberedningen har måst uppfatta såsom normgivande för vissa delar av den yrkesutbildning bered- ningen har att framlägga förslag om. Yrkesutbildningsberedningen syftar främst på följande uttalanden.
1.1.3 I propositionen diskuterar departementschefen det gymnasiala skolsystemets struktur och anför därvid bl. a.:
Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höjningen av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på xbegåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva begåvningsbegreppet måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom gymnasiets ram.
Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens — som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differentierade studiemål — nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid tillmätts bredden i utbildnings- innehållet. Från de utbildningssökandes sida torde denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialisering utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett mer defini- tivt yrkesval kan uppskjutas.
Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet. Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresseområde, t.ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av mål- inriktningen kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.
En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gymnasieformer, dvs. har till huvud- uppgift att förbereda för studier vid universitet och högskolor eller för direkt yrkesverk- samhet. Vi behöver också kortare studievägar ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkes- verksamhet på mellannivå eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbildning att ha avsevärd omfattning.
Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen gymnasierna och yrkes- skolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbildning av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att härutöver införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet.
Jag delar helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena. Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymnasiala skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen —— framför allt av läroplanerna —— förverkliga dessa mål.
I samband med behandlingen av frågan om de gymnasiala utbildningarnas kom- petensvärde säger departementschefen:
För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans genom- förande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan utnyttjas, bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen kunna göra betydande rationali- seringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna standardhöjning. Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hushållning med våra resurser att nu kräva en höjning av kompe- tensen för tillträde till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning. Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åtskilliga ut- bildningar.
Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen härför —— i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit betydelsen av att begreppet yrkesutbild- ning ges en vidare definition än nu — framstår ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.
Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen — när ett stadium, då intresset för mycket speciell yrkes- utbildning byggd direkt på grundskolan och inriktad på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjligheterna till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för utredningen om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån. Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kor- tare och torde även i många fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik speciali- serad utbildning med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på. lägre grund- utbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållanden är detta av utom— ordentlig betydelse.
Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av en utveckling i tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra till förhållandena då fack- skolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för utbildningspolitiken en minst 2—årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sammanhållen och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utveck— lingen fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utvecklingen får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora reformarbetet på utbild- ningens område skall kunna genomföras med de realekonomiska resurser vi kan disponera.
Det betyder emellertid samtidigt att alla de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses. Sedan man nu —— på grund av GU:s och FU:s överväganden —— med större säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjligheter föreligga att ge yrkesutbildningsorganisationen sådan utformning att den smidigt kan inpassas i det gym- nasiala skolsystemet och där fylla sin synnerligen betydelsefulla uppgift.
Den helhetssyn på utbildningsvågarna på det gymnasiala åldersstadiet, som både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser, ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen betonat att en mer homogen syn på utbildnings- fältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller andra skolformen är som GU också på- pekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra fall är detta avlägset och nås må- hända först efter studier inom ytterligare en utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger eu studieväg att valet mellan yrken kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna be- gränsade. Det anförda belyser vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.
Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid inte dela.
Frågan om benämningen på det gymnasiala åldersstadiets skolor har också föran- lett ett uttalande från departementschefens sida:
I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några remissyttranden aktualiserade frågan om en sammanfattande benämning på det gymnasiala dldcrsstadiets skolor bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag sålunda att benämningen gymnasium t.v. bibehålles huvudsakligen i sin hittillsvarande betydelse, medan gymnasial användes i en vidare betydelse såsom redan skett i det föregående. Till beteckningen för olika studie- vägar inom gymnasiet och fackskolan skall jag senare återkomma.
När det gäller principerna för den regionala och lokala planeringen av de gym— nasiala utbildningarna understryker departementschefen vikten av en samordnad planering:
Viss tvekan har hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid plane- ringen för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört att yrkes- skolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt betingad och att yrkes- skolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning pla- neringsgrupp redovisat ett omfattande utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa om-
fattning (Stockholm 1964), där i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a. att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sammanfattningsvis att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till yrkes- skolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen framhåller flera rekryterings- problem rörande yrkesskolan —— liksom för övrigt rörande alla utbildningsformer —— fort- sättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika undersökningarna, som gjorts av planerings- gruppen och GU, anledning att ytterligare understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet.
Departementschefen uttalar också sin fulla anslutning till systemet med en lokal- mässig samordning över hela det gymnasiala skolväsendet.
Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsystemet och till vilka FU liksom remissinstan- serna i huvudsak anslutit sig, från både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala plane— ringen kan sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om befintliga skolbyggnader.. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.
Slutligen är i detta sammanhang att observera, att det nya sfatsbidragssystem, som föreslogs i propositionen 1964: 171, enligt uttryckligt uttalande även skall gälla den gymnasiala yrkesskolan (sid. 581: »Med hänvisning till det anförda förordar jag" att ett enhetligt driftbidrag införes för de gymnasiala, kommunala skolformerna: gymnasiet. fackskolan och yrkesskolan —- såväl den primärkommunala som den landstingskommunala.» Sid. 584: »Praktiska skäl talar således för en enhetlig ut- formning även i fråga om statens stöd för byggnadsarbeten»).
1.1.4 Särskilda utskottet har i sitt utlåtande i huvudsak anslutit sig till departements— chefens uttalanden och förslag, när det gäller de frågor som har särskild betydelse- för yrkesskolans arbete. Endast på en punkt -—— i fråga om den regionala och lokala- planeringen — har utskottet gjort vissa egna uttalanden beträffande yrkesskolan. Utskottet anför i detta hänseende:
Departementschefen liksom de båda utredningarna har ägnat spörsmålen om den regio— nala och lokala planeringen betydande uppmärksamhet. Det gäller här två huvudfrågor, dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geografiskt spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma ort skall anordnas..
Beträffande den förstnämnda frågan ansluter sig departementschefen till de av utred- ningarna förordade allmänna principerna för planeringen. I linje med helhetsynen på det gymnasiala skolsystemet förutsätter departementschefen att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. Som en riktpunkt för planeringen anger—
departementschefen att man bör sträva efter att, så långt det är möjligt med hänsyn till resurser och elevunderlag, samtliga eller flertalet studievägar inom det gymnasiala skol- systemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning anordnas. Någon tvekan om att ort med gymnasium också bör ha fackskola, kan enligt departementschefens mening inte råda. Departementschefens överväganden om lokalisering av fackskola till orter utan gymnasium sammanfaller i allt väsentligt med vad GU och FU föreslagit och förordat i detta avseende. Detta innebär, att fackskola endast undantagsvis bör upprättas utanför gymnasieort.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, vilken även måste anses innebära, att yrkesskola undantagsvis bör kunna upprättas på annan ort än gymnasieort.
Utskottet vill i detta sammanhang beröra vad i propositionen anföres om avvecklingen av bl.a. vissa kurser och skolor inom yrkesutbildningsväsendet i samband med upprät— tandet av fackskolor. — —— —- Departementschefen understryker vikten av att riktlinjerna för planeringen tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utvecklingen, i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för ett ställningstagande.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört. Detta innebär bl. a. att orter, som nu har viss yrkesutbildning men inte får fackskola som motsvarar denna utbildning, bör kunna tillsvidare få behålla yrkesskolan, under förutsättning att elevtillströmningen är tillfredsställande. (Utskottets utl. sid. 193—194.)
1.2 Organisationen av utredningsarbetet 1.2.1 I enlighet med en bestämmelse i kommittékungörelsen och ett särskilt uttalande i direktiven började yrkesutbildningsberedningen sitt arbete med att utarbeta en plan för utredningsarbetet. Vid penetreringen av den stora mängden av problem, som måste bli föremål för beredningens utredning, uppehöll sig beredningen särskilt utförligt vid frågan hur man bäst skulle kunna erhålla vetskap om de skilda intres- senternas syn på yrkesutbildningens innehåll, omfattning och utformning nu och i framtiden. Att nå en dylik vetskap framstod nämligen som särskilt betydelsefullt. I sin arbetsplan anförde beredningen härom följande:
Yrkesutbildningen spänner f. 11. över hela vårt samhälls- och näringsliv. Yrkesutbildningen utvecklas och förändras ständigt. Redan nu påverkas yrkesutbildningens förekomst, inne- håll och utformning i icke ringa grad av avnämarnas reella intressen, arbetsmarknads- organisationernas gemensamma eller ibland motstridiga synpunkter, ansvariga kommunal- mäns omsorger om den egna kommunens ungdom och näringsliv, skolplanerarnas försök att åstadkomma framsynt utveckling av hela det gymnasiala åldersstadiets skolväsen, sjuk- hushuvudmännens intresse att bemästra de mycket stora personalproblemen i den snabbt ökande sjukhusorganisationen, hela folkets krav på allt bättre service i en rad hänseenden, arbetsmarknadsmyndigheternas krav på yrkesutbildningens hjälp att bemästra arbetsmark- nadens mångskiftande svårigheter, m. m., m. in.
Om yrkesutbildningsberedningen skall kunna komma fram till en riktig och fruktbärande framtidssyn på yrkesutbildningen, synes det nödvändigt att alla dessa olika intressen och synpunkter får komma fram och övervägas i beredningen på ett relativt tidigt stadium av beredningens arbete. Detta bör ske genom »hearings» och överläggningar med företrädare för alla dem, som kan tänkas ha synpunkter på yrkesutbildningen. Med hänsyn till yrkes- utbildningens stora utspridning över de mest skilda fält, synes det mest effektivt att detta arbete fördelas på ett flertal arbetsgrupper, som kan arbeta samtidigt och som var och en har en branschsektor eller en på annat sätt begränsad sektor. Först sedan dessa penetrerat spörsmålen inom sina respektive områden, synes en samlad diskussion i yrkesutbildnings- beredningen ändamålsenlig.
Arbetsgruppernas arbete skall alltså i första hand gå ut på att söka få fram de skilda intressenternas syn på yrkesutbildningens omfattning, innehåll och utformning nu och i framtiden.
Detta arbete erbjuder stora möjligheter att komma in i betydelsefulla problem och tankegångar, av största vikt för yrkesutbildningsberedningens fortsatta arbete. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att varje arbetsgrupp ledes av en av yrkesutbildningsberedningens ledamöter i egenskap av ordförande och ansvarig för arbetsgruppen. Utöver denne ledamot bör i varje arbetsgrupp ingå 2—5 experter, valda så att de representerar olika intressenter men också själva kan förutsättas tillföra diskussionerna nya tankar för framtiden. Varje grupp måste också förses med en sekreterare, antingen så att en av experterna kan tjänst- göra också som sekreterare eller så att särskild sekreterare utses utanför de egentiga experternas krets.
Mot bakgrunden av dessa uttalanden tillsattes nio arbetsgrupper, som var och en avgivit en rapport till beredningen, med redogörelser för vad man inhämtat från intressenterna och med egna uttalanden och förslag från grupperna. En särskild arbetsgrupp tillsattes också för beredande av frågan om en gränsdragning mellan yrkesutbildning och folkbildningsarbete.
Gruppernas rapporter — som alltså inte innehåller yrkesutbildningsberedningens uttalanden och förslag utan närmast är att betrakta som arbetspromemorior, ut- arbetade för diskussion inom beredningen — överlämnas samtidigt med detta be- tänkande i ett (stencilerat) exemplar till chefen för Ecklesiastikdepartementet. Ett kort sammandrag av gruppernas rapporter återfinnes i bil. 5 till detta betänkande.
1.2.2 I sin i punkt 1.2.1 angivna arbetsplan diskuterade yrkesutbildningsberedningen också frågan, huruvida man som en första etapp skulle avge ett särskilt princip- betänkande eller ej. Beredningen uttalade, att det vore svårt att då (februari 1964) avgöra den frågan, men ansåg sig tills vidare böra arbeta utifrån den målsättningen, att alla huvudfrågor —— och kanske alla beredningens utredningsuppgifter — skulle redovisas i ett betänkande.
Genom de i 1.1.3 och 1.1.4 ovan redovisade uttalandena och besluten i samband med gymnasie- och fackskolepropositionen 1964: 171 har läget blivit annorlunda än det var på våren 1964. Det är numera uteslutet att planera för någon del av de gymnasiala skolformerna utan att samtidigt också planera för de andra delarna. Samordnad planering för hela det gymnasiala skolväsendet har omedelbart blivit en realitet. Bristen på kännedom om den framtida utformningen av yrkesutbildningen kan alltså nu bli ett hinder för planering och tillskapande av gymnasier och fack- skolor. Detta har gjort det angeläget att fortast möjligt slutföra den principiella delen av yrkesutbildningsberedningens arbete.
1 .3 Vissa förkortningar
Yrkesutbildningsberedningen har funnit skäl föreligga för att genomgående i detta betänkande använda följande förkortningar:
YB = Yrkesutbildningsberedningen GU = Gymnasieutredningen FU = Fackskoleutredningen.
KAPITEL 2
Historik
2.1 Inledning
Det är svårt att ge en samlad bild av den svenska yrkesutbildningens historia och utveckling. Yrkesutbildningens mångskiftande karaktär och det förhållandet, att den förekommer snart sagt överallt och har så många olika slag av huvudmän, medför att en skildring av dess historia måste spänna över hela samhället, näringslivet, skol- världen, organisationsvärlden och föreningsvärlden. Yrkesutbildningen har hittills betraktats som artskild från annan utbildning. Den har fram till 1950-talet diskute- rats mycket mindre än allmänutbildningen. Även inom själva yrkesutbildningen har funnits föga gemenskapstänkande. Varje del av yrkesutbildningen har ofta ansetts och behandlats som helt skild från andra delar.
Yrkesutbildningen har icke varit föremål för forskning och vetenskaplig behand— ling i nämnvärd omfattning. Först år 1965 har framlagts en licentiatavhandling som är helt ägnad den svenska yrkesutbildningen. YB:s biträdande sekreterare har för- svarat en avhandling med titeln »Några drag i den svenska yrkesutbildningens ut- veckling». I denna avhandling finns mycket material till belysning av yrkesutbild- ningens —— främst samhällets yrkesutbildnings — historia.
En historik över den samlade svenska yrkesutbildningen måste än i dag bygga på hopsamlande av uppgifter och data från mycket skilda håll. Skall historiken därtill omspänna hela yrkesutbildningen, måste den bygga också på en myckenhet material från det privata näringslivet och organisationsvärlden, som icke alltid är så lättill- gängligt.
2.2 Äldre tider
Yrkesutbildning i egentlig mening har förekommit i vårt land alltsedan medeltiden. Den s.k. Iärlingsutbildningen hos hantverksmästare är vår äldsta yrkesutbildning. Först under 1600-talets förra hälft började man inse vikten av realämnen och be- tydelsen av att skolundervisningen fick en något så när praktisk prägel. Trots fram- synta initiativ under den karolinska perioden saknades vid frihetstidens inbrott ord- nad skolundervisning, som tog sikte på det praktiska livets krav, både när det gällde blivande arbetsgivare, gesäller och lärlingar samt den kategori, som något diffust betecknades arbetare. Skolundervisningen var alltjämt huvudsakligen en kyrkans angelägenhet. Under 1700-talet gjordes emellertid flera viktiga landvinningar. Man började förstå de nämnda kravens berättigande och ivrade för ett praktiskt inriktat
skolväsen. Jonas Alströmers bekanta manufakturverk, med privilegium 1724, i Alingsås avsåg t. ex. att vara icke blott en industriell anläggning utan också en skola, och Vetenskapsakademiens instiftande 1739 vittnade om det allvarliga intresset för »de vetenskapers förkovran och fortplantande, som jämte flit och idoghet alstra av sig lovvärda slöjders samt all hushållnings uppkomst».
2.3 Söndags- och aftonskolor. Skråväsen. Lärlingslag.
I början av 1800-talet fanns i vårt land — förutom de få skolor (Mekaniska skolan, Teknologiska institutet och Chalmerska Slöjdskolan) vilkas undervisning inriktades på utbildning av ingenjörer, andra tekniker och hjälpkrafter — de i näringsfrihets- förordningen omnämnda tekniska söndags- och a/tonskoloma. Dessa började till- komma redan under 1820-talet. Deras antal ökades och så småningom förekom de på många ställen i vårt land. Ända in på 1900-talet var vissa av dem verksamma i sin ursprungliga form. Dessa skolor fyllde en viktig uppgift, speciellt för anställda inom industri, hantverk och handel, och på dem ankom att åt personer som redan inträtt i ett yrke meddela kunskaper, som var behövliga för dessa yrkens utövning. Eleverna i en sådan skola var således arbetare, som om dagen förtjänade sitt uppe- hälle i fabrikerna och hantverkerierna och i allmänhet endast på kvällar och sön- dagar kunde ägna någon tid åt inhämtande av kunskaper.
Ända fram till den 1 juli 1847 fanns i Sverige ett lagligen reglerat skråväsen. Skrået hade monopolrätt till utförande av vissa arbeten men också skyldighet att utföra dem och skyldighet att utbilda lärlingar i yrket. Genom skråordningarna reglerades bl.a. hur hantverksutbildningen skulle organiseras, utbildningstidens längd m.m. Ännu sedan skråväsendet avskaffats genom 1846 års fabriks- och hantverksordning bibehölls bestämmelser, som reglerade lärlings- och gesällutbildningen. Den nya för- fattningen medgav emellertid även anställande av andra arbetare än lärlingar och gesäller. Därmed var utbildningsmonopolet brutet.
Då 1846 års författningar upphävdes genom förordningen om utvidgad närings- frihet av den 18 juni 1864, upphävdes samtidigt de för hantverkets befrämjande föreskrivna obligatoriska hantverksföreningarna. Någon rätt att såsom enligt 1846 års lagstiftning bevaka hantverkets intressen finns icke omnämnd i 1864 års för- ordning. Någon skyldighet för någon att ombesörja yrkesutbildningen eller under- kasta sig yrkesutbildning finns icke med i 1864 års lagstiftning — liksom ej heller i någon senare. I princip råder alltså sedan 1864 full näringsfrihet.
Förslag om införande av en lärlingslag har framförts vid ett flertal tillfällen efter 1864. Det senaste förslaget framlades i februari 1945 av överstyrelsen för yrkesut- bildning. Efter 1945 har frågan om en lärlingslag diskuterats endast en gång. Det var av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i deras betänkande den 29 april 1954 om yrkesutbildningen (SOU 1954:11, sid. 28—30). De sakkunniga avvisade här tanken på en lärlingslagstiftning. Kungl. Maj:t och riksdagen följde de sakkunnigas förslag i lärlingsfrågan.
2.4 Tidigare yrkesutbildning på handelns område
På handelns område fanns på ett tidigt stadium skolmässig undervisning i de 5. k. apologistklasserna vid trivialskolorna. Apologistklasserna, eller skrivklasserna som de kallades i 1649 års skolordning, meddelade särskild undervisning för lägre tjänste- män (skrivare) och näringsidkare bl. a. i välskrivning, kopiering och sammansättning av svenska brev samt i »att formera räkningar per debet och kredit».
I 1734 års handelsordning uppställdes som villkor för att få köpmansbrev bl. a. att vederbörande hade grundläggande kunskaper i räkning och skrivning samt hade varit »lärgosse» i åtta år och »köpsven» i fyra. Kravet på åtta års tid som »lärgosse» kunde i viss utsträckning ersättas av vissa teoretiska kunskaper, exempelvis kunskap om mynt, mått och vikter, sortförvandlingar, ränteberäkningar, förande av böcker och författande av handelsbrev samt kunskap om olika varors beskaffenhet samt produktions- och avsättningsorter. Man kan alltså säga, att utbildningskravet utgjorde en kombination av teoretiska och praktiska kunskaper. Den största stötestenen för införandet av en kvalificerad handelsutbildning synes ha varit latinstudiernas domi- nans. Man kunde nämligen inte kräva både klassisk bildning och goda kunskaper i merkantila och liknande ämnen. Det räckte inte timplanen till för. Redan på 1600- talet hade dock diskuterats möjligheten att inrätta mer praktiskt inriktade utbild- ningsvägar -— s. k. skriv- och räkneklasser -— bl. a. med handelsämnen. Man befarade emellertid att elevurvalet skulle bli av sekunda kvalitet jämfört med latinskolans elever.
Framförallt i Göteborg med dess omfattande kommersiella verksamhet växte sig emellertid tanken på särskilda handelsskolor allt starkare under frihetstiden, som ju tillika var Ostindiska kompaniets tid.
I regel förvärvade ungdomarna sina handelskunskaper genom utlandsstudier. Dessa kunde antingen ske genom reguljära skolstudier, framförallt i Hamburg, Amsterdam eller London, eller genom att man tog kondition på utländska grossistföretag. Så småningom blev det till England som ungdomarna vanligen for.
Omkring år 1800 började intresset för studier vid utländska handelsskolor bli så stort, att en del skolor bedrev regelrätta annonskampanjer i svenska tidningar. Detta ökade intresset inom landets gränser för att anordna utbildning för handelsnäringen. I början var det privata »handelslärare». De hade ej skollokaler i vanlig mening utan tog emot sina elever i hemmet. Så småningom öppnades emellertid även han- delsskolor. De var dock i regel små.
Den första handelsskolan var en skola på Vilhelmsdag i Veinge socken i Halland. Skolan hämtade sina läroplaner från handelsskolor i Hamburg. Dessa skolor var av utpräglad exporthandelstyp. Skolan i Veinge blev förebilden för Göteborgs handels- institut. De göteborgska köpmannaorganisationernas egen skola fick alltså sina läro- planer från Hamburg via en »mellanhand».
Det andra »högre handelsinstitutet» kom till först 1865 i Stockholm. Det fick namnet Frans Schartaus praktiska handelsinstitut. Lika väl som olika köpmanna-
organisationer stod bakom Göteborgs-skolan stod grosshandelssocieteten bakom Stockholms-skolan.
1888 skrev Sveriges allmänna exportförening till regeringen och framhöll vikten av att »handelsagenter utbildades för att möjliggöra ökad export av svenska pro- dukter». Med anledning av denna skrivelse föreslog kommerskollegium en utredning om handelsinstituten i Göteborg och Stockholm. Denna kom till stånd och föreslog en fastare organisation för dem och dessutom vissa statliga bidrag. 1893 framlades även en proposition om ett årligt anslag om sammanlagt 27.000 kronor till de båda skolorna. Samtidigt förordnades kommerskollegium till tillsynsmyndighet.
Snart därefter — år 1904 —— grundades två nya handelsinstitut, det ena i Malmö, det andra i Hälsingborg.
Även andra skolor än högre handelsinstitut hade inrättats. En del av dessa fick bidrag från kommuner eller korporationer (hantverksföreningar o. dyl.). Ett exempel härpå är Stockholms Borgarskola. Den bildades 1842 och hade till ändamål att »bi- bringa personer som utöfva borgerligt yrke eller därtill förbereda sig hehöflig fack- utbildning äfvensom i den mån det synes nödigt ett viss mått af allmänbildning». En del av utbildningen koncentrerades kring teckningsskolor och språklinjer för yrkes- arbetare. Det fanns emellertid vid Borgarskolan även en handelslinje.
Skolor av detta slag fanns 1910 i Stockhölm, Gävle, Sundsvall, Malmö, Göteborg, Landskrona, Hälsingborg, Karlskoga och Säffle. De var i regel sammankopplade med tekniska skolor. Vid sidan av dessa mer allmänt bekanta skolor fanns andra privata skolor, av vilka flertalet försvunnit men en del lever kvar.
2.5 Huslig utbildning
Utbildningen av blivande husmödrar skedde länge helt i hemmen. Förr stannade flickorna hemma tills de gifte sig och deltog helt naturligt i hemarbetet. Särskilda skolor, som på sätt och vis tog sikte på husmödrarnas utbildning, hade emellertid i några fall funnits redan på 1700-talet, de s.k. spinnskolorna. Dessa skolor utbildade instruktriser i spånad och vävning, vilka reste omkring och hjälpte kvinnorna till rätta med dessa arbeten i hemmen. Senare, med början under 1800-talet, inrättades egentliga hushållsskolor och husliga kurser vid folkhögskolorna. För fortsättnings- skolan blev flickornas utbildning en viktig uppgift. Den husliga utbildning, som småningom tillkom vid de kommunala yrkesskolorna, byggde i stort sett på samma princip som undervisningen för industri och hantverk samt handel med praktisk utbildning på arbetsplatsen och kompletterande undervisning i yrkesskola. När prin- cipen för det husliga arbetets vidkommande först formulerades, torde man närmast ha tänkt på undervisning för unga kvinnor som arbetade i andras hushåll. Man Ville jämställa dessa ungdomar med den nya arbetskraften på de andra näringsområdena. En viss husmodersutbildning förekom emellertid redan på ett tidigt stadium av den kommunala yrkesundervisningen. När kvinnliga elever först började tas emot i de lägre tekniska skolorna fick de vid sidan om den tekniska undervisningen en viss utbildning i hushållsarbete, detta med tanke på att industriarbetet för dem sannolikt vore ett genomgångsyrke på väg till den mera varaktiga ställningen som husmor.
2. 6 Vårdutbildning
En egentlig vårdnadsutbildning började i vårt land i mitten av 1800-talet, då särskild sjuksköterskeutbildning började bedrivas. En skildring av äldre tiders förhållanden på detta utbildningområde ges i betänkandet SOU 1948: 17 angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal (sid. 12—28).
Den första sjuksköterskeskolan startade år 1851. I anslutning till ökade krav har också fordringarna på utbildningen skärpts. Genom en kungörelse 1920 fastställdes utbildningen att omfatta en tid av minst två år. Sedan 1931 har alla skolor varit minst treåriga. '
Utbildningen av sjuksköterskor i Sverige är f.n. organiserad i huvudsak enligt de riktlinjer, som drogs upp av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen (SOU 1948: 17).
Utbildningen bedrevs våren 1964 vid sammanlagt 33 sjuksköterskeskolor, varav 3 är statliga, en drivs gemensamt av staten och landsting, 20 tillhör landstingen, 3 drivs av städer utanför landsting och 6 av stiftelser eller sammanslutningar.
I en proposition på hösten 1965 (nr 161) har föreslagits viss reformering av sjuk- sköterskeutbildningen.
Sedan 1958 bedrivs också bl. a. utbildning av sjukvårdsbiträden, undersköterskor, operationsassistenter, röntgenassistenter och annan speciell vårdpersonal.
2.7 Utbildning på lantbrukets område
Redan under 1700-talet kan man spåra försök att ordna Iantbruksundervisningen. Sålunda inrättades t.ex. så tidigt som år 1736 en s.k. schäferiskola å Höjentorps gård i Västergötland. Som namnet antyder torde fårskötselns främjande därvid när- mast ha åsyftats, men då skolan år 1748 förändrades till en slags lantbruksskola, visserligen avsedd för personer med universitetsutbildning, hade programmet utvid- gats att omfatta lantbruksundervisning i allmänhet.
Den praktiska lantbruksundervisningen syns vid denna tidpunkt ha fångat huvud- intresset, ty år 1774 gjordes ett annat försök att tillgodose sådan undervisning, näm— ligen vid Östads säteri invid Alingsås.
Med tillkomsten av hushållningssällskapen i början av 1800-talet väcktes lant- bruksundervisningen till nytt liv. Det ena hushållningssällskapet efter det andra för- sökte främja lanthushållningens utveckling genom att inrätta skolor, som i första hand skulle tillgodose det större jordbrukets behov av utbildat befäl.
Om sålunda olika insatser tid efter annan gjordes för att få en ordnad lantbruks» undervisning till stånd, blev dock svårigheterna snart övermäktiga och skolorna blev av kort varaktighet.
Behovet av en undervisningsform, som kunde tillgodose jämväl det mindre jord- brukets behov av undervisning, ledde till att vissa folkhögskolor från slutet av 1870- talet började inrätta en särskild avdelning för teoretisk jordbruksundervisning, av- sedd för elever som tidigare genomgått folkhögskola. Den teoretiska jordbruksutbild-
ningen vid kurser knutna till folkhögskolan gav grunden till den skoltyp, som be- nämndes lantmannaskola. Förslag om inrättande av lantmannaskolor framlades år 1884 av lantbruksläroverkskommittén.
Den undervisning, som här omnämnts, var avsedd endast för den manliga lands- bygdsungdomen. Emellertid gjorde sig också behov gällande av att bereda den kvinn- liga ungdomen utbildning i lanthushåll. Även här tog folkhögskolorna initiativ och startade en husmodersutbildning, som blev föregångare till den vidgade utbildningen i lanthushåll. På grundval av ett förslag framlagt av 1907 års lantbruksundervisnings- kommitté angående inrättande av lanthushållsskolor avgav Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1912 års riksdag, som godkände förslaget. Lantbruksskolor och lantmanna— skolor var avsedda för den manliga ungdomen och lanthushållsskolor för den kvinn- liga.
Till en början gällde av Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunder för de lägre lantbruksskolorna som stadgar för dessa jämte för varje skola givna särskilda be- stämmelser. Sedan uppmärksamheten fästs vid förekommande olikheter mellan olika skolor, utfärdades det första allmänna reglementet för lantbruksskolor 1851. Skolor- nas ändamål var enligt detta att meddela unga män av den arbetande klassen såväl kunskap och insikt som praktisk övning och skicklighet i ett lantbruk, ävensom färdighet i slöjd.
I ett reglemente år 1877 framhölls beträffande skolornas ändamål, att vid varje skola jordbruket och boskapsskötseln borde bedrivas så, att skolan i praktiskt hän- seende kunde tjäna såsom förebild för ett efter ortens förhållanden med god beräk— ning ordnat och omsorgsfullt skött lantbruk. Lantbruksskolorna hade dittills utbildat såväl arbetsförmän som brukare av mindre lantegendomar. Så småningom visade sig emellertid lantbruksskolorna icke lämpade att fylla denna dubbla uppgift. Erfaren- heten gav nämligen vid handen att, allt efter det jordbruket inom en ort utvecklades, skolorna ej längre annat än undantagsvis anlitades av söner till ägare eller brukare av mindre egendomar, utan att skolorna övergick till att utbilda arbetsförmän för det större jordbruket. I överensstämmelse härmed angavs 1887 lantbruksskolans ända- mål vara att meddela undervisning i grunderna för lanthushållning samt övning och färdighet i lantmannaarbetens utförande, ordnande och ledning. Särskilda regle- menten utfärdades senare, bl.a. 1911 och 1926.
Sedan den första lantbruksskolan kommit till stånd 1840, inrättades av hushåll- ningssällskapen ett flertal sådana skolor. Under åren 1882—1884 uppgick antalet lantbruksskolor till 29, vartill kom de två liknande skolorna vid Ultuna och Alnarp. Efter hand minskades åter skolornas antal, huvudsakligen på grund av svårigheten att erhålla elever. Dä 1907 års lantbruksundervisningskommitté avgav sitt betänkande, fanns emellertid ännu, förutom de till Ultuna och Alnarp förlagda lantbruksskolorna, 18 statsunderstödda lantbruksskolor. Åren 1920—1935 var antalet lantbruksskolor i Sverige ca 12. Sedan har antalet åter ökat. För de år 1964 befintliga 50 lantbruks- skolorna är landstingen lokal huvudman för 38, medan hushållningssällskap, stiftelser etc. är huvudman för övriga.
2.8 Skogsbrukets yrkesutbildning
I tekniskt hänseende har skogsbruket längre än andra näringar karakteriserats av hantverksmässiga metoder med relativt ringa hjälp av tekniska hjälpmedel. Bland särdragen märktes länge en dominans för individuellt arbete, få arbetare på varje arbetsplats och stora säsongvariationer i arbetskraftsbehov samt relativt ringa in- flytande från arbetsledningen på planering, uppläggning och genomförande av arbetena.
De specifika yrkeskraven utövar på längre sikt avgörande inflytande på både strukturen och omfattningen av yrkesutbildningen i respektive näring. För skogs- bruket är det lätt att se detta samband.
Behovet av fast organiserad utbildning uppkom under förra hälften av 1800-talet för de båda personalgrupper, som vanligen benämnes förvaltande och bevakande tjänstemän. Huvuduppgifterna för de senare avsåg jakt och avverkning. Även skogs- vård blev i många landsdelar en stor uppgift under vissa tidsperioder. För utbild- ningen av förvaltare inrättades Skogsinstitutet 1828. Den verkställande personalen, bevakarna, fick sin utbildningsfråga ordnad genom skogsskolorna, av vilka den första skapades i början av 1860-talet. Skogsinstitutet ombildades 1915 till skogshögskolan. Antalet skogsskolor och deras lokalisering har skiftat. Naturligtvis har även undervisningen reformerats under tidernas lopp.
Dessa båda skolformer har emellertid svarat för den största delen av skogsbefäls- utbildningen. I övrigt har sådan förekommit vid skogshögskolans forstmästarkurs (1894—1937) samt fortsättningsskolan i Kloten (påbyggnad av skogsskolan 1917— 1937) och statens skogsmästarskola sedan 1945. Utöver den statliga utbildningen har såväl tillfälliga som permanenta skogsskolor bedrivits i privat regi.
Den fast organiserade skogsutbildningen var ända fram till 1940-talet praktiskt taget helt inriktad på förvaltande och arbetsledande personal. Visserligen förekom skogsundervisning vid åtskilliga lantmannaskolor redan långt tillbaka, men denna syftade i första hand till att ge lantbrukare nödiga kunskaper. Endast undantagsvis, vid skogslinjer, synes den ha omfattat mera än en ytlig orientering. Många ungdomar sökte meritera sig för inträde till skogsskolor genom dessa lantmannaskolor. I regel svarade skogsvårdsstyrelserna för undervisningen. Dessa myndigheter anskaffade småningom egna skolor. Från 1949/50 blev organisationen fastare.
Mot denna bakgrund måste .det betraktas som naturligt, att det dröjde ända till 1950-talet innan fast organiserad yrkesutbildning för skogsbrukets arbetskraft blev genomförd. Eftersom yrket ofta gick i arv från far till son inlemmades de unga successivt i arbetet. I många avseenden fungerade denna rekryteringsform som ett effektivt utbildningssystem. De huvudsakliga svagheterna var konserveringen av ir- rationella sedvänjor och motståndet även mot angelägna reformer.
Före 1945 inskränkte sig samhällets insatser för yrkesutbildning i skogsarbete i stort sett till sådana kurser för arbetare, som aktualiserades av händelser utanför skogsbruket. Under lågkonjunkturen från 1922 till in på 1930-talet ordnades sålunda
skogshuggarläger för permitterade industriarbetare och andra arbetslösa från städer och tätorter. För de ökade brännvedsavverkningarna under andra världskriget togs tjänstepliktiga och sådan arbetskraft i anspråk, som friställdes genom driftsinskränk— ningar vid bl.a. sågverk och massafabriker. Utbildningen eller omskolningen för dessa kategorier skedde vid s.k. huggarkurser, som till karaktären mera torde ha gjort skäl för benämningen arbetsläger. Den livligaste verksamheten förekom 1943 med 4382 kurser och ca 57.000 deltagare.
Under 1930-talet förekom även ansatser till utbildning för den reguljära arbets- kraften. Domänverket och vissa bolag samt redskapsfabrikanter tog initiativ därtill. För arbetsgivarna gällde det att i praktisk handling omsätta de resultat, som de ny- bildade arbetsstudieorganisationerna uppnått i sina undersökningar. Tillverkare av sågar och yxor spred genom kringresande instruktörer kännedom om nya redskap, deras ändamålsenliga hantering och vård.
Skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och rådgivningsverksamhet var fram till slutet av 1940-talet nästan helt inriktad på skogsvård och därmed sammanhängande frågor för privatskogsbruket. Genom tillkomsten av skogsvårdsgårdar (de första 1919 och 1923) kunde styrelserna anordna kurser, vilket gav ökad stadga åt verksamheten. I samma riktning verkade den skogsundervisning som tjänstemännen vid skogsvårds- styrelserna bedrev vid lantmanna- och lantbruksskolor.
För hundra år sedan syftade skogsskolorna till att »dana skogvaktare och plan- törer». Kraven på de skogsskoleutbildades kvalifikationer har senare ändrats i såväl kvantitativa som kvalitativa hänseenden. Utbildningen vid skogsskolorna syns dock i allmänhet relativt långsamt ha anpassats till förändringarna i samhällets och skogs- brukets utveckling. Exempel hårpå utgör kraven på allmänna förkunskaper— endast folkskola till slutet av 50-talet — och den höga andelen rutinbetonat manuellt arbete i undervisningen fram till för 10 å 15 år sedan. Vidare kan nämnas att undervis- ningen i arbetsledning upptogs i kursplanen först genom nya stadgar 1937. Då hade arbetsledningen för huvudparten av de utbildade åtminstone från sekelskiftet fram- stått som en av de väsentligaste funktionerna.
Den reella utvecklingen av skogsskoleundervisningen har efter 1937 varit mer genomgripande än vad som formellt kan spåras i stadgarna. Undervisningen vid skogsskolorna har utvecklats både i avseende på metodik och innehållets anpassning till skogsbrukets krav. F.n. betjänas skogsbruket av följande skolformer: Skogs- bruksskolor utbildar skogsarbetare, skogsbrukare och skogsförmän. Skogsskolor ut- bildar skogvaktare, kronojägare, faktorer, inspektorer, skogsvårdskonsulenter och motsvarande tjänstemän. En skogsmästarskola utbildar tjänstemän, skogsmästare, för befattningar där kunskaper utöver skogsskola är önskvärda. Skogshögskolan slutligen utbildar civiljägmästare.
2.9 Sjöfartens yrkesutbildning Den första undervisningen för sjömän påbörjades jämlikt kungl. brev den 4 juni 1658 vid en styrmansskola i Stockholm. Först under förra delen av 1800-talet fick emellertid undervisningen en fastare form och utvecklingen ledde till beslut den 7
april 1841 om inrättande av navigationsskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Kalmar. Därefter inrättades genom skilda beslut skolor även i Härnösand, Väster- vik, Visby, Karlshamn och Strömstad. Enligt beslut av 1911 års riksdag bestämdes emellertid, att navigationsskolor skulle finnas endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och Kalmar, i vilka städer nuvarande sjöbefälsskolor alltjämt är belägna. Sedan år 1849 har undervisning vid navigationsskolorna i princip även omfattat maskinteknisk utbildning.
Den nautiska och maskintekniska undervisningen har undergått fortlöpande änd- ringar. Det ursprungliga reglementet av år 1841 har sålunda ersatts av nya regle- menten åren 1861, 1866, 1877, 1890 och 1912 samt av 1931 års navigationsskole- stadga. F. 11. gäller Kungl. Maj:ts stadga för sjöbefälsskolorna i riket av år 1959.
Jämsides med sjöbefälsutbildning har inom landet också vuxit fram en utbildning av manskap. Denna utbildning har från början skett i två olika former, dels vid ett antal sjömansskolor som tillhört och tillhör yrkesskolorganisationen, och dels vid olika utbildningar som anordnats av rederier o. dyl. De sistnämnda har under senare år antagit fastare former i och med att flera av de största rederierna avdelat särskilda fartyg för utbildning av sjöfolk.
2.10 Några viktiga utredningar och förslag Den historiska utvecklingen av yrkesutbildningen i Sverige speglas också i ett stort antal officiella utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningen. Vissa av dessa har varit av den betydelsen att de bör nämnas här.
Den 21 november 1874 avgavs betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen i riket. Detta betänkande är det första som behandlar hela det tek- niska och yrkesutbildningsmässiga utbildningsområdet under högskolenivå. Den lägre tekniska undervisningens uppgift anges här vara »att åt personer vilka redan inträdt i yrkena meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utöfning äro behäftiga». Efter att ha behandlat de tekniska elementarskolorna ägnar kommittén största delen av sitt betänkande åt de tekniska söndags- och aftonskolorna.
1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande avgav sitt betänkande den 11 juni 1912. Den såg frågan om den lägre tekniska undervisningen i ett betydligt större sammanhang än vad som skett förut. Kommittén försökte skapa ett organiskt system av utbildningsformer på olika nivåer och en logisk organisation av hela denna utbildning, dess lärarutbildning och inspektionen av den. Man försökte emellertid inte bygga upp ett i alla detaljer fullt färdigt system, eftersom man menade, att den lägre tekniska undervisningen måste ha »samma möjlighet till ut- veckling som industrin själv». För att bl. a. tillgodose behovet av en skola där utbild- ning av lärare för yrkesundervisningen kunde ske, föreslog kommittén inrättande av en statens normalskola för yrkesundervisningen. Två andra saker är även värda att observeras i nu förevarande sammanhang. Den ena är att hela yrkesutbildningen behandlades under samlingsrubriken »den lägre tekniska undervisningen». Den andra är att man så kategoriskt redan 1912 förklarade att det var nödvändigt med en sära skild överstyrelse för den lägre tekniska undervisningen.
Den 1 juni 1908 hemställde kommerskollegium hos Kungl. Maj :t om en utredning angående handelsundervisningen i landet. Denna utredning avgav sitt betänkande den 20 december 1910. Kommittén ville rätta till de brister och missförhållanden som ansågs vidlåda den dåvarande handelsundervisningen. Roten till missförhållandena ansåg kommittén vara, att större delen av de befintliga skolorna läge i händerna på enskilda personer med ofta tvivelaktig kompetens, vilka dreve skolorna som affärer. För att åstadkomma förbättring måste, säger kommittén, »det allmänna samt de af hithörande förhållanden närmast berörda, nämligen handelns och industrins måls- män själfva, ingripa». Kommittén ifrågasatte först om inte staten själv skulle upp- rätta de erforderliga skolorna och sörja för deras verksamhet, på samma sätt som skedde beträffande den allmänna elementärundervisningen och i ungefär samma ut- sträckning beträffande vissa yrkesutbildningsanstalter, såsom de tekniska skolorna och elementarskolorna, navigationsskolorna m.fl. Kommittén avvisade emellertid senare ett dylikt engagemang av staten.
Ungefär samtidigt med eller något efter det att 1907 års kommitté år 1912 avgav sitt förslag om den lägre tekniska undervisningen avgav folkundervisningskommittén ett förslag om fortsättningsskolan och 1913 års kommitterade tre förslag om den lägre handelsundervisningen. Dessa förslag visade sig på väsentliga punkter beröra samma områden. Alla fyra förslagen avsåg samma åldersstadium, nämligen åren närmast efter folkskolan, och alla fyra förslagen gällde skolformer, som skulle bi- bringa en viss utbildning i praktisk riktning.
Den 3 november 1916 tillkallades särskilda sakkunniga som skulle göra en över- arbetning av de nyss nämnda förslagen. Det program, som dessa sakkunniga ut- arbetade, kom att omfatta inte bara fortsättningsskolan, den lägre tekniska under- visningen och den lägre handelsundervisningen utan under arbetets gång ansågs det lämpligt att också ta upp frågan om undervisningen för husligt arbete.
Även 1916 års sakkunniga förordade de s. k. förberedande lärlingsskolorna, verk- stadsskolorna, men uttalade samtidigt, att dessa skolor ej skulle komma till stånd och underhållas såsom kommunala eller statliga anstalter utan såsom enskilda. De skulle helst startas och ledas av yrkesorganisationerna men understöd jas av stat och kommun på ett verksamt sätt. 1916 års sakkunniga föreslog tvåårig skolplikt för alla i industri och hantverk, handel eller husligt förvärvsarbete anställda ungdomar mellan 14 och 18 år. Utom lärlingsskolor föreslog 1916 års sakkunniga också yrkesskolor med kompletterande deltidsundervisning på ett högre stadium. För industri och hantverk föreslogs inga kommunala heltidsskolor, men ett önskemål uttalades, att de redan av 1907 års kommitté berörda förberedande eller fullständiga lärlingsskolorna med hel- tidsundervisning borde prövas av enskilda huvudmän såsom företag och organisa- tioner.
Angående handelsundervisningen ansåg de sakkunniga att ettåriga handelsskolor borde inrättas för de ungdomar, som under ett par tre år efter slutad fortsättnings- skola haft anställning och därunder samlat tillräcklig praktisk erfarenhet inom handelsyrket.
Beträffande utbildningen i husligt arbete skulle motsvarigheten till den ettåriga
handelsskolan bli hushållskolan, som skulle omfatta 6 månader och vara avsedd för unga kvinnor över 18 år med minst två års sysselsättning i husligt arbete. Dessa hus— hållsskolor skulle dock enligt de sakkunnigas mening vara enskilda men understödjas kraftigt av stat och kommun. I övrigt skulle utbildningen i husligt arbete tillgodoses genom tvååriga lärlingsskolor och »yrkesskolor med specialkurser i särskilda grenar av det husliga arbetet».
1918 års yrkesskolstadga byggde till stora delar på det förslag, som 1916 års sak- kunniga framlagt. Med 1918 års yrkesskolorganisation avsåg man att skapa ett en- hetligt system för skolor för yrkesundervisning, avsedda att ge en verkligt grund- läggande fackuthildning åt de unga, som utan föregående mera omfattande allmänna, teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin, handeln eller det husliga arbetet. Skolorna för yrkesundervisning tänktes anordnade som en påbygg- nad på andra praktiska ungdomsskolor.
Redan 1921 var stadgan färdig för en omarbetning och den 4 november 1921 ut- färdades förnyad stadga för den kommunala yrkesundervisningen. Den väsentliga förändringen var att kommunala verkstadsskolor skulle få inrättas för förberedande yrkesutbildning på heltid för industri och hantverk. Ingen tidigare praktisk erfaren- het förutsattes hos eleverna. Den andra förändringen var att även andra kommunala anstalter för yrkesundervisning än de i stadgan nämnda finge åtnjuta statsunderstöd (& 103). Denna paragraf kom med tiden att bli av mycket stor betydelse för yrkes- skolväsendet. Flertalet deltidskurser, nämligen alla lärlingskurser, och en stor del av heltidsundervisningen kom småningom att stödja sig på % 103.
Den ekonomiska krisen på 1930-talet medförde en omfattande ungdomsarbetslös- het. Till en början sökte man bekämpa denna inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs under statens arbetslöshetskommissions ledning. Man insåg dock mer och mer vikten av att satsa mer på ungdomens yrkesutbildning under de svåra tiderna och 1933 års riksdag beslöt att åtgärder skulle vidtagas för en provi- sorisk utvidgning av yrkesskolväsendet. 1934 års riksdag beslöt en betydande ökning av hela programmet för ungdomsarbetslöshetens bekämpande. 1935 års riksdag be- slöt att kostnaderna för den provisoriska utvidgningen av yrkesskolväsendet skulle i fortsättningen bestridas från åttonde huvudtiteln i stället för från femte huvudtiteln. Samtidigt beslöts igångsätta särskilda verkstadsskolor. I mars 1938 var dylika skolor i verksamhet på 11 orter. Under 1937 ansågs tiden inne för en utredning angående den fortsatta tillvaron av dessa skolor och om de lämpligen skulle kunna infogas i det dåvarande skolsystemet som en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor för större områden. I anledning härav tillsattes verkstadsskoleutredningen. Utredningen konstaterade, att det visser- ligen i längden var näringslivets behov av arbetskraft, som var avgörande för om- fattningen och inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna, men kapaciteten hos de befintliga yrkesutbildningsorganen fick inte anpassas bara till lågkonjunkturens be- hov av yrkesarbetare. Här måste, mot bakgrunden av vad kristiden aVSlöjat, sam- hället gripa in. Verkstadsskoleutredningen föreslog ett ingripande framförallt efter två linjer. Den ena var upprättandet av en rad centrala verkstadsskolor med egna
skolverkstäder, där den praktiska utbildningen skulle äga rum. Den andra åtgärden var att man föreslog att yrkesskolavdelningen i skolöverstyrelsen skulle brytas loss ur överstyrelsen och bli stommen i ett eget ämbetsverk för yrkesutbildningen.
Den är 1936 tillkallade rationaliseringsutredningen, som avgav två betänkanden år 1939, kom också att beröra frågan om åtgärder till främjande av yrkesutbildningen, särskilt med hänsyn till yrkesutbildningens betydelse för motverkande av arbetslös- het till följd av driftsförändringar och driftsnedläggelser inom industrin.
2.11 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildningskommitté Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté överlämnade den 20 maj 1944 sitt betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande. Kommittén avvisade här bl. a. tanken på en lärlingslag och ansåg att organisationerna i Sverige hade nått en sådan styrka och mognad, att det enligt kommitténs uppfatt- ning måste vara möjligt att skapa en ordning för lärlingsutbildningen som byggde på frivilliga överenskommelser i kollektivavtalets form, upprätthållna och genom— förda under organisationernas ansvar. Det kan vara av intresse att erinra om grund- synen hos kommittén, när det gäller yrkesutbildningen. Man underströk, att mål- sättningen måste vara att tillgodose näringslivets behov av utbildad arbetskraft, och hävdade, att det målet bäst och billigast förverkligades genom utbildning på arbets- platsen, kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor. Detta var även grundtanken i 1918 års yrkesskollagstiftning och kommittén menade att man skulle återknyta till den tanken. Först i den mån näringslivets utbildnings- möjligheter visade sig otillräckliga, borde de kompletteras med den för samhället dyrbarare och i olika avseenden mindre effektiva utbildningen i verkstadsskolor.
Mot bakgrund av kommitténs principiella uppfattning att det borde finnas ett centralt organ för industrins utbildningsfrågor konstituerade sig Arbetsmarknadens yrkesråd den 22 november 1944. Kostnaderna för yrkesrådet delas lika mellan SAF och LO.
2.12 Riksdagsbeslut 1955, 1956 och 1957
Den 30 juni 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för slutförande av 1946 års skolkommissions utred- ning rörande yrkesutbildningen. De sakkunnigas arbete inriktades främst på yrkes- skolväsendets uppläggning och utbyggnad. Som en grundprincip hade uppställts en närmare anknytning av yrkesskolornas undervisning till den allmänbildande skolan å ena sidan och till yrkesutbildningen i näringslivet å andra sidan.
1952 års yrkesutbildningssalckunnigas betänkande lades till grund för en proposi- tion till 1955 års riksdag. De beslut som därigenom fattades angående yrkesutbild- ningen innebar få principiella nyheter men fick utomordentlig betydelse dels genom den stora frihet de gav de lokala skolmyndigheterna och det centrala organet att anpassa yrkesutbildningen till aktuella behov, och dels genom det mycket stora ekonomiska engagemang från statens sida som besluten innebar.
År 1956 skedde en reformering av den tekniska utbildningen (SOU 1955: 21, prop. 1956: 365 ).
I statsbidragshänseende var yrkesskolan missgynnad genom att det inte utgick statsbidrag till yrkesskolbyggnader. Genom beslut är 1957 av riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts prop. nr 122: 1957 kom yrkesskolan i betydligt gynnsammare ställ- ning. Tidigare hade yrkesutbildningen bedrivits i provisoriska lokaler och varit splitt- rad på olika håll. Genom beslutet om statsbidrag till yrkesskolbyggnader gavs yrkes- skolan möjlighet till rationellare arbetsformer.
2.13 Utvecklingen 1 955—1964
Yrkesskolorna har genomgått en synnerligen kraftig utveckling efter år 1955. Utvecklingen har gått mycket snabbare än 1952 års sakkunniga och 1955 års riks- dag förutsåg. Det blev allt vanligare med den inställningen hos de ansvariga kom- munala myndigheterna, att varje kommun borde ha en egen yrkesskola. Det blev också allt vanligare, att varje yrkesskola skulle ha heltidskurser. Såväl det centrala tillsynsorganet — överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) — som alla andra som hade med yrkesskolplaneringen att göra ansåg det riktigt att åtminstone någon form av yrkesutbildning på heltid gavs i de allra flesta kommuner. Genom denna av alla delade syn kom antalet yrkesskolor att öka mycket snabbt under perioden 1955— 1964. Både härigenom och genom att de befintliga skolorna utökades med nya av- delningar kom också antalet elever i heltidskurser att öka betydligt. I nu förevarande sammanhang framgår utvecklingen av det yrkesskolväsende som lydde under över- styrelsen för yrkesutbildning bäst av diagrammet och tabellen på följande sidor.
2.14 Kommunala utredningar
Yrkesutbildningens förändrade situation under 1950-talet, framgår också av det för- hållandet, att under åren 1954—1960 tillkom och arbetade särskilda utrednings- kommittéer om den regionala och lokala yrkesutbildningen i samtliga landsting och i de flesta städer och andra större primärkommuner. I ett stort antal fall resulterade detta utredningsarbete i tryckta eller stencilerade betänkanden. Dessa berör alla ett begränsat områdes yrkesutbildning, men bör nämnas, då de haft inverkan på yrkes- utbildningens utformning under 1950- och 1960-talet.
2.15 Omskolningsverksamheten
Även omskolningsverksamheten — varmed förstås kursverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra m.fl. — kännetecknas av stor utveckling under den senaste 10-årsperioden. Den bedrevs av KÖY tills ämbetsverket upphörde och bedrivs nu av SÖ jämlikt bestämmelserna i kungörelsen angående yrkesutbildningsknrser för ar- betslösa (SFS nr 445/ 1945). Omskolningsverksamheten har alltid skett i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsuppgifterna i samband med kursverksamheten har i stort sett fördelats på följande sätt. AMS utreder och bedömer behovet av kurser,
Elever ' Antal elever iyrkesskolor 1944—1961. iheltidskurser om minst 5 månader 70000 60000
/ . 50000
t.oooo , I I I / "' 0 30000 . 'I 4) ' 20000 ) ! Samtl. skolformer I '
10000
k.
1.5 50 55 60 61.
1 Inkl. centrala yrkesskolor samt landstingskommunala yrkesskolor.
1960 med företrädare för AMS, KÖY, LO, SAF och TCO. Denna anordning hade god— ger skolämbetsverket anvisningar på lediga lokaler, väljer ut kursdeltagare, beslutar angående och betalar ut dessas utbildningsbidrag samt utplacerar kursdeltagarna efter avslutad kurs. Skolämbetsverket svarar för kursverksamheten som sådan. När' kraven ökade på kursverksamhetens kapacitet diskuterades mellan KÖY och AMS olika förslag att bemästra svårigheterna.
Resultatet blev bl. a. att en rådgivande samarbetsdelegation tillsattes i november-
Yrkesskolor vid vilka undervisning pågick vid särskilda undersökningstillfällen november 1943—oktober 1964.
Undersök- ningstill— fällan
Centrala Verkstadsskolor
Sko—
lor
Elever
Verkstads- skolor för
viss arb.-
lös ungdom
Statsunderstödda kommunala
och landstingskommunala yrkesskolor
Statsunderstödda enskilda yrkesskolor (e] töretagsskolor)
Företagsskolor
Summa
Elever Elever Elever Elever
Hela antalet
längd
Därav i heltids- kurser om minst 5 man.
Sko- lor
Elever
Skolor
Hela antalet
Därav i heltids- kurser
om minst 5 mån. längd Sko- lor
Hela antalet
Därav i heltids- kurser om minst 5 man. längd
Sko- lor
Hela
antalet
Därav i heltids- kurser
om minst
5 mån. längd
Sko- lor
Hela antalet
Därav i heltids- kurser om minst 5 mån. längd
nov. 1943 okt. 1944 okt. 1945 okt. 1946 okt. 1947 okt. 1948 okt. 1949 okt. 1950 okt. 1951 okt. 1952 1953 1954 1955 1956 1957 okt. 1958 okt. 1959 15.10.1960 16.10.1961 15.10.1962 15.10.1963 15.10.1964
okt. okt. okt. okt. okt.
11 15 16 17 19 19 19 19 20 21 21 23 25 29 31 34 37 38 39 44 42 949 — 1.510 — 1.947 - 2.086 — 2.126 —
2.430 — 2.574 — 2.631 —- 2.654 — 2.761 — 3.003 — 3.122 — 3.225 -— 3.526 — 3.932 — 4.467 — 5.390 6.109 6.657 6.898 7.720 8.298
IDVNNN NNNv—t
176 194 213 242 269 297 319 347 365 391 407 426 438 451 490 505 532 590 604 619 607 604
41.321 45.655 51.655 55.270 61.137 68.941 73.602 77.809 80.523 85.702 91.908 96.220 98.442 104.554 111.156
118.886 125.185 134.502 143.343 136.013 139.521 147.331
5.256 5.400 5.662 5.648 6.228 7.496 7.244 7.543 7.685 8.566 9.919 11.153 12.678 15.853 19.180
24.034 30.169 34.587 39.711 44.775 48.974 53.714
45 50 47 48 56 55 58 52 54 54 56 60 60 61 64 69 70 66 67 68 69 69
4.894 5.523 6.492 6.444 6.695 8.057 8.001 7.670 8.993 9.140 9.332 10.022 10.679 10.931 10.726
12.610 12.976 13.850 14.101 14.270 14.007 12.387
2.349 2.403 2.744 2.589 2.516 3.001 2.882 2.674 2.858 2.959 3.161 3.318 3.474 3.574 3.591 5.106 5.462 4.972 5.075 4.983 5.108 5.246
234 259 277 308 344 373 398 420 439 465 484 507 521 537 619 652 696 765 784 815 815 807
47.644 52.829 60.180 63.877 70.012 79.465 84.215 88.154 92.202 97.603
104.243 109.364 112.346 119.01 1 127.756 138.827 147.204 159.024 169.974 163.389 167.215 173.636
9.034 9.454 10.439 10.400 10.924
12.964 12.678 12.892 13.229 14.286 16.083 17.593 19.377 22.953 28.645 36.471 44.674 49.426 56.017 61.341 66.231 71.362
känts av Kungl. Maj:t genom beslut den 14 oktober 1960. Samarbetsorganet antog namnet Samarbetsdelegationen för omskolningskurser. I samma beslut bemyndigade även Kungl. Maj:t KÖY att i samråd med AMS uppdraga åt länsarbetsnämnderna att fullgöra uppgifter, som eljest skulle ankomma på KÖY. På länsarbetsnämnd tillkom också tillsättande av kursstyrelse och kursnämnd.
Antalet omskolningskurser anordnade av KÖY uppgick budgetåret 1949/50 till 41 med 1.025 kursdeltagare. Motsvarande siffror 1963/64 var 1.124 respektive 19.870. Under kalenderåret 1964 deltog totalt 39.923 personer i omskolningskurser.
2.16 Skolstyrelsereformen 1958 År 1958 kom en ny reform som haft den största betydelse för yrkesutbildningen. Den 1 juli 1958 tillkom nämligen den gemensamma skolstyrelsen i var och en av landets primärkommuner samt länsskolnämnderna, en i varje län. De kommunala yrkes- skolorna ställdes under direkt ledning av de gemensamma skolstyrelserna i likhet med den obligatoriska skolan, de allmänna läroverken och andra kommunala skolor. Länsskolnämnderna blev regionala organ för de flesta skolformer, däribland även yrkesskolorna. På det lokala planet blev nu samma styrelse ansvarig för alla kom- munens skolor. Genom länsskolnämnderna fick yrkesutbildningen för första gången en regional myndighet. Båda organen har gjort stora ansträngningar att hjälpa yrkes- utbildningen. Tyvärr fick länsskolnämnderna dock icke några experter på denna skolform, varför många länsskolnämnder hade stora svårigheter att under den första femårsperioden göra några större insatser på yrkesutbildningens område.
2.17 En. homogen syn på det gymnasiala skolstadiet
Tanken på yrkesskolan som en med gymnasiet och fackskolan fullt jämbördig gym- nasial skolform fastslogs officiellt i bl. a. 1964 års gymnasie- och fackskolepropo— sition. Denna nya syn föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Det blir mer och mer fråga om en integrerad gymnasial skola, tills vidare bestående av gymna- sium, fackskola och yrkesskola. I bl.a. direktiven för yrkesutbildningsberedningen betonar chefen för ecklesiastikdepartementet, att beredningen måste ha som rikt- punkt i utredningsarbetet »en mera homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsinriktningar>>.
2.18 Den centrala ledningen av yrkesutbildningen Under de sista årtiondena av 1800-talet framställdes vid skilda tillfällen förslag i riksdagen, att den högsta ledningen av det lägre tekniska undervisningsväsendet skulle förläggas antingen till någon byrå i något departement eller till direktionen för det teknologiska institutet, föregångaren till tekniska högskolan. Sedan stats- understöd börjat utgå till skolor för högre teknisk undervisning fr. o.m. 1850 och till skolor för högre handelsundervisning fr.o.m. 1894, hade kommerskollegium fungerat som tillsynsmyndighet för denna yrkesutbildning, fastän med ganska be- gränsade befogenheter.
År 1918 fattade riksdagen beslut om att den centrala ledningen av yrkesunder- visningen och överstyrelsen för folkundervisningen skulle sammanföras till ett äm- betsverk, benämnt skolöverstyrelsen. För handhavandet av yrkesutbildningsfrågor fick det nya ämbetsverket en särskild yrkesskolavdelning. Under 1930-talet ställdes frågan om organisationen av den centrala ledningen av yrkesutbildningen åter under debatt. Sakkunniga rörande skolöverstyrelsens organisation och verkstadsskoleutred- ningen framlade under detta årtionde förslag rörande organisationen av den centrala ledningen av yrkesutbildningen. Den förstnämnda utredningen föreslog att den centrala ledningen skulle kvarbli hos SÖ medan den sistnämnda utredningen föreslog ett fristående ämbetsverk. I remissutlåtandena över verkstadsskoleutredningens betänkande underströks vikten av att skapa en särskild central tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen genomgående av näringslivets organisationer och arbets- marknadsparterna. År 1943 godkände riksdagen ett förslag från Kungl. Maj:t om utbrytning av yrkesskolavdelningen ur skolöverstyrelsen och dess ombildning till ett fristående ämbetsverk, överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY). Detta ämbetsverk blev central myndighet för all kommunal och enskild statsunderstödd yrkesutbild- ning för industri och hantverk, handel och husligt arbete, inkl. tekniska läroverk och handelsgymnasier. Under ledning av ämbetsverket ställdes även särskilda yrkesut- bildningsanstalter inom de nämnda yrkesområdena. Yrkesutbildningen inom övriga områden kvarstod under ledning av vederbörande fackämbetsverk.
Redan 1952 aviserade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen att en utredning för översyn av KÖst organisation skulle komma att tillsättas. Riksdagen framhöll med anledning härav att utredningen borde vidgas till att omfatta samtliga de problem som stod i samband med yrkesutbildningens centrala ledning. Vid den tidpunkten torde tanken närmast ha varit att man borde under överstyrelsen för yrkesutbild- ningen lägga även all annan yrkesutbildning. Detta var också innebörden i 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas förslag i betänkandet SOU 1954:11 om tillsättande av en dylik utredning. År 1955 tillsattes utredningen men i dess direktiv framhölls också särskilt vikten av samarbetet mellan den centrala ledningen för yrkesutbildningen och skolöverstyrelsen. 1955 års sakkunniga avgav sitt förslag i ämnet den 16 maj 1962, SOU 1962: 28. De sakkunniga föreslog inrättandet av ett gemensamt skol- ämbetsverk, hos vilket skulle samlas den centrala ledningen av såväl det allmänna undervisningsväsendet som yrkesutbildningsväsendet. Efter en omfattande remiss- behandling av sakkunnigförslaget framlade Kungl. Maj:t förslag om ett skolämbets- verk i proposition (nr 144) till 1963 års riksdag. Efter en ny proposition på våren 1964 (nr 83) angående bl.a. den närmare organisationen av det nya skolämbets- verket har reformen trätt i kraft den 1 oktober 1964.
2.19 H antverksorganisationen Redan i början av 1900-talet ägnade vissa yrkesförbund inom hantverket rekryte- ringsfrågorna stor uppmärksamhet och byggde successivt upp en systematiserad lär- lingsutbildning. Då Sveriges Hantverksorganisation (SHO) år 1905 bildades, upptogs frågan om en centralt ordnad fortbildningsinstitution för landets hantverkare, och
1922 invigdes ett hantverksinstitut som drevs i organisationens egen regi. Redan tdi- gare, från år 1916, hade fram till år 1922 årligen anordnats ett antal »mästarkurszr» direkt av SHO, för vilka statsbidrag utgått. Sedan hantverksinstitutet tillkommit ut- vecklades kursverksamheten snabbt. På förslag av 1936 års hantverkssakkunniga in- rättades ett statligt hantverksinstitut, som började sin egentliga verksamhet den 1 juli 1940. Institutet, som har till uppgift att verka för höjandet av yrkesskickligbet och lönsamhet inom hantverk och industri, har bedrivit en omfattande kursverksam- het. Denna påverkas i huvudsak av två faktorer, dels den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom näringslivet, dels nydaningar och utbyggnad inom det allmänna undervisningsväsendet. Hantverksorganisationen —— vars namn numera är Sveriges Hantverks- och Industriorganisation (SHIO) —— arbetar för främjande av lärlings- utbildningen inom hantverket bl. a. genom centrala yrkesnämnden, distriktslärlirgs- nämnder, lokala ]ärlingsnämnder, distriktsgranskningsnämnder och centrala gransk- ningsnämnder.
2.20 Arbetsmarknadens yrkesråd Arbetsmarknadens yrkesråd konstituerades som ovan nämnts (2.11) den 22 november 1944, sedan SAF och LO utsett vardera fem ledamöter och lika många suppleanter. Yrkesrådets uppgifter är att utreda och följa utbildningsbehovet inom huvudorgani— sationernas gemensamma verksamhetsområden, att genom åtgärder av olika slag verka för en ökad och effektivare yrkesutbildning inom dessa områden, att över- vaka och samordna lärlingsnämndernas verksamhet, att upptaga frågor av allmän eller principiell betydelse på yrkesutbildningens område, att hålla kontakt med såväl myndigheternas som organisationernas arbete på yrkesutbildningens område. Till dessa uppgifter för yrkesrådet kom ytterligare en, nämligen att vara en plattform för organisationernas representanter i dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning.
2.21 Handelns yrkesråd
Handelns yrkesråd bildades den 29 januari 1959 som ett fristående organ för främ— jande av yrkesutbildningen inom detalj- och partihandel. På arbetstagarsidan står Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet. På arbetsgivarsidan återfinns Handelns arbetsgivarorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Kooperationens Förhandlingsorganisation samt Sveriges Grossistförbund. Fr. o. m. 1965 har Handelns yrkesråd samordnats med Arbetsmarknadens yrkesråd.
2.22 Insatser av olika organisationer De allra flesta organisalioner inom näringslivet gör stora insatser för yrkesutbild- ningen. I många fall anordnas kurser av dem och nästan samtliga deltager i den planering som skolmyndigheterna gör på yrkesutbildningens område. Vissa av dem, t. ex. Sveriges Verkstadsförening och Sveriges Träindustriförbund, har gjort särskilda insatser genom att göra stora undersökningar om utformningen av yrkesutbildningen. De flesta av organisationerna har utbildningsavdelningar med heltidsanställda ut- bildningsledare och annan kvalificerad personal.
KAPITEL 3
Yrkesutbildningen i några främmande länder
3.1 Inledning. Allmänna tendenser
I de flesta länder pågår just nu en snabb utveckling av yrkesskolväsendet.
Målsättningen för detta utvecklingsarbete framgår bland annat av Internationella arbetsorganisationens (ILO) rekommendation nr 117.
I samarbete med Europarådet, Organisationen för ekonomiskt samarbete och ut- veckling (OECD), Den europeiska kol- och stålunionen samt EEC har ILO upprättat ett internationellt centrum för upplysning och forskning i yrkesutbildningsfrågor (CIRF). Forskning och information bedöms vara en viktig grund för utveckling och förbättring av utbildningsmetoderna och därmed också för större trivsel för den enskilde på arbetsplatsen med åtföljande ökad produktivitet.
Många europeiska länder har långvariga traditioner när det gäller utbildningen av hantverksgesäller, medan utbildningen av industrins yrkesarbetare först utformats i vårt århundrade. För specialarbetare är motsvarande systematiska utbildning täm- ligen ny. Emellertid har industriyrkenas specialisering på senare år medfört att intresset för yrkesutbildning av specialarbetare stadigt har stegrats.
I många länder har man naturligt nog mest intresserat sig för utbildning av hant- verkslärlingar och industrins yrkesarbetare. Yrkesskolornas kurser är därför van- ligtvis uppbyggda som en organisk del av en fullständig yrkesutbildning.
Det synes vara allmänt erkänt, att den teoriundervisning som är nödvändig för hantverkare och yrkesarbetare bäst kan ges i yrkesskolor. Lärlingsskolor har därför upprättats i de allra flesta industriländer.
Uppfattningarna beträffande värdet av skolmässig utbildning i praktiskt arbete går fortfarande något isär.
3.2 Redagörelsens begränsning
Den redogörelse för några främmande länders yrkesutbildning, som YB ger i det följande, omfattar icke alla de länder, som kunde vara av intresse. Redogörelsen är emellertid enligt YB:s mening tillräcklig för att ge en uppfattning om den variations- rikedom som utmärker yrkesutbildningen och det intresse som numera visas för denna skolform.
Redogörelsen är också begränsad i ett annat hänseende: den avser i huvudsak blott utbildningen inom anträdet industri och hantverk. Detta kan onekligen sägas
vara en brist. YB har gjort denna begränsning främst med hänsyn till att det visat sig omöjligt att få en reell översikt över de olika ländernas likheter och skiljaktig- heter, om man försöker skildra flera områden. Variationerna blir då så många att översikten förloras.
3.3 Yrkesutbildningen i Danmark
I Danmark har lärlingslagarna för hantverk och industri långa traditioner och antalet lärlingar är större än i de övriga nordiska länderna.
Den praktiska utbildningen försiggår huvudsakligen på företagen. Därför har Dan- mark ännu bara i liten utsträckning verkstadsskolor.
Sedan 1956 har försiggått en viss omläggning av den praktiska lärlingsutbildningen. I yrke för yrke införes nu korta sammanhängande dagskolekurser som omfattar både praktiskt verkstadsarbete och teoretisk undervisning.
Vägen från lärokontrakt till lärlingsbrev (svendebrev) kan nu för de flesta yrken framställas så:
Lärlingsprov (svendepröve)
A B C D l:a året 2:a året 3:e året 4:e året A = Förberedande skola = 12 veckor B = l:a yrkesklassen :: 6 veckor C = 2:a » = 6 veckor D = 3:e » = 3 veckor
I det ovan visade exemplet är skoltiden tillsammans 27 veckor. Resten av utbildnings- tiden (3 år och 4 månader) är förlagd till företaget.
Skoltiden varierar från yrke till yrke. Kortast är den för skorstensfejare, som skall ha bara 2 kurser om tillsammans 8 veckor. Längst är den för radio- och TV-meka- niker. De får 6 kurser om tillsammans 39 veckors längd.
Den teoretiska undervisningen för lärlingarna försiggår i sin helhet i skola (tek- niska skolor) och bedrivs numera på dagtid. Antalet tekniska skolor (lärlingsskolor) har starkt minskat. 1956 fanns det utanför Köpenhamn 330 skolor. År 1965 är mot- svarande antal omkring 40 skolor. I Köpenhamnsområdet kommer antalet tekniska skolor (lärlingsskolor) uppskattningsvis att reduceras från 35 till 6—10 skolor. Elev- antalet har under den senaste 10-årsperioden ökat från ca 45.000 till ca 70.000. Varje skola bedriver undervisning för en rad yrken eller branscher. Skolorna har så många lärjungar, att undervisningen kan genomföras med heltidsanställda lärare. Dessa skolor benämnes »centralskolor». Skolornas elevområden är som regel inte större än att eleverna kan nå skolan med en restid på 1 timme eller mindre vid bruk av offentliga transportmedel.
För en del mindre yrken och för elever som inte kan nå en »centralskola» inom 1 timme, har upprättats 20 centralskolor med elevhem.
Förutom kurser för lärlingar ges i skolorna vidareutbildning för tekniker, yrkes- arbetare, förmän osv.
Organisatoriskt är skolorna som regel självförsörjande, privata institutioner med egna intäkter men med betydande bidrag av staten.
Staten betalar lärlingarnas resekostnader. Vidare betalar staten driftskostnadeina för elevhemmen efter det att lärlingarna har betalat 60 0/0 av sin avtalsenliga lön för uppehållet.
En ny utbildningsform vid de tekniska skolorna är läul'azczna för tekniska assis- tenter. Kurserna utbildar kalkylerare, ritare och driftsassistenter för hantverk och industri. Undervisningen är upplagd som två balvåriga kurser med ett praktikår emellan. Även 3-åriga kvällskurser organiseras. Motsvarande kurser finns för labo- ranter.
År 1960 fick Danmark en lag om utbildning av »icke-lärlingsutbildade» (icke fack- lärda arbetare). Denna utbildning sorterar under arbetsministeriet. Ett utbildnings- råd klarlägger i samråd med representanter för näringslivet behovet av utbildning av vuxna »icke-lärlingsutbildade» och ombesörjer och utarbetar passande utbildnings- program för de olika branscherna. Undervisning av »icke-lärlingsutbildade» ges nu i ca 40 Arbetstekniska skolor. 1964—65 fick ca 10.000 elever undervisning vid nämnda skolor.
I detta sammanhang bör också nämnas de 5. k. ungdomsskolorna, som ger yrkes- mässig deltidsundervisning (teoretisk och praktisk) främst avsedd för ungdom som inte har lärokontrakt. Dessa skolor tar också sikte på ungdom som behöver fortsatt yrkesorientering och övning innan de går i lära.
3.4 Yrkesutbildningen i Finland
I Finlands nya yrkesskollag, som trädde i kraft år 1959, indelas yrkesskolorna i
följande huvudgrupper:
A. Egentliga yrkesskolor, som ger både teoretisk och praktisk utbildning. Dessa skolor skall föra eleverna så långt, att de efter en relativt kort praktik och vidareutbildning i arbetslivet skall kunna utföra samma arbete som yngre yrkes- arbetare. Denna skoltyp kan organiseras som allmänna yrkesskolor med flera olika yrkeslinjer eller som special—yrkesskolor, vilka i allmänhet bara skall täcka behovet inom speciella yrkes- eller industrigrenar. Till specialyrkesskolor hör också skolor för invalider och vanföra, totalt 10 skolor. B. Lärlingsskolor, som ger teoretisk utbildning till yrkeslärlingar.
Dessa skolor har till ändamål att ge den nödvändiga teoretiska insikt som en yrkesarbetare måste skaffa sig under lärotiden. Det finns bara 8 sådana skolor i verksamhet.
C. Yrkesinstitut, som ger grundutbildning till elever med realskoleexamen eller vidareutbildning till elever som tidigare har gått en egentlig yrkesskola. Det finns även yrkesinstitut, vars huvudsakliga uppgift är att ge vidareutbildning åt yrkes- män och undervisning i konstindustriella ämnen. Det finns f. n. 9 institut i verk-
samhet. En och samma skolanläggning kan rymma alla de skolor som nämnts under A, B och C. Huvuddelen av eleverna går i allmänna yrkesskolor, vilka är 2—3-åriga. Det finns ett 80-tal dylika skolor. Omkring 55 0/0 av de sökande antages som elever. Elev- antalet är ca 27.700 år 1965——66. Det finns 39 specialyrkesskolor för industriyrken. Dessa skolor äges av industrin. Härtill kommer 11 skolor för hantverks- och service- yrken med tillsammans ca 1.000 elever.
De tekniska skolorna har hand om utbildningen av teknisk personal på mellan- nivå, såsom ritare, kalkylerare, planläggare och arbetsförmän. Inträdeskraven är folkskola och 2 års praktik eller realexamen och 20 månaders praktik eller 3-årig yrkesskolkurs eller 2-årig yrkesskolkurs och 7 månaders praktik. De flesta eleverna har först genomgått en vanlig yrkesskola. F.n. finns det 20 tekniska skolor och elevantalet är nu ca 6.000.
De tekniska instituten utbildar ingenjörer under diplomingenjörsnivå. Skolorna är 4-åriga (på realexamen) och 3-åriga (på studentexamen). Elevantalet var 1964 ca 4.600.
3.5 Yrkesutbildningen i Norge
Utformningen av verkstadsskolorna har i huvudsak följt den Normalplan som fast- ställdes av Kirke- og undervisningsdepartementet 1946 och 1949 och justerades 1963. Grundutbildningen i verkstadsskolan är vanligtvis ett är, grundläggande verkstads- skola (förskola). I fack eller yrke där det är önskvärt kan den grundläggande verk- stadsskolan byggas på med ettåriga linjer, vidareutbildande verkstadsskolor.
En fullständig utbildning i ett yrke skall i allmänhet omfatta tre skolår, fullständig verkstadsskola. Den fullständiga verkstadsskolan kan vara organiserad som en 3-årig organiskt uppbyggd utbildning eller en 1-årig grundläggande verkstadsskola jämte vidareutbildning i två år.
Med departementets samtycke kan det också hållas kurser av annan längd. Skol- året är nu 40 veckor + 1 examensvecka. Normalt undervisas det 42 timmar per vecka.
Den praktiska utbildningen i skolverkstäderna skall ordnas så, att den i möjli- gaste mån motsvarar förhållandena i arbetslivet.
Teoriundervisningen omfattar samma ämnen som i lärlingsskolan. I grundläg- gande verkstadsskolan motsvarar undervisningen i regel lärlingsskolans 1:a och 2:a klasser. Andra året i verkstadsskolan (vidareutbildande verkstadsskola) meddelar teoriundervisning som motsvarar lärlingsskolans tredje klass. Teoriundervisningen i den fullständiga verkstadsskolan repeterar och kompletterar den 3-åriga obliga- toriska lärlingsskolans kurs.
Lärlingsskolans uppgift är att ge den teoretiska och eventuellt kompletterande praktiska undervisning som eleverna måste skaffa sig under lärotiden, men som de inte kan få på arbetsplatsen.
All ungdom mellan 15 och 20 år som har lärlingskontrakt, måste söka till lär-
lingsskolan, om de kan komma till en dylik skola utan alltför stora svårigheter, eller om de inte har genomgått hela lärlingsskolans kurs i verkstadsskolan. Undervis- ningen kan ges på kvällen, men dagskola är nu det normala — antingen med under- visning en dag i veckan, eller i sammanhängande kurs.
Den praktiska lärlingsskolan har som regel samma teoriutbildning som den teore- tiska, och ger dessutom viss praktisk utbildning i skolverkstäder som komplettering av utbildningen på företaget.
Villkoret för att bli antagen i lärlingsskolan är att eleverna har genomgått den obligatoriska skolan. Undervisningen är avgiftsfri och elever med lärlingskontrakt får av arbetsgivaren avtalsenlig lön under skoltiden och de får dessutom utgifterna för läroböcker o.dyl. betalda.
Lärlingens arbetstid och skoltid skall tillsammans inte överstiga längden av den arbetstid som gäller för vuxna arbetare i yrket.
Vid verkstads- och lärlingsskolorna kan det finnas både heltids- och deltidskurser som ger teoretisk vidareutbildning och kompletterande praktisk utbildning och annan yrkesutbildning för vuxna.
Det kan bl.a. vara: 1. Avslutande kurser för lärlingar och vuxna arbetare, vilka siktar till att anmäla sig till fackprov eller gesällprov. ; 2. Kurs för yrkesarbetare och gesäller i användandet av nya tekniska hjälpmedel. ! 100—300 timmar. I 3. Kurs för blivande mästare och mindre industriidkare, som ger kunskap i yrkes- mässig kalkylering, räkenskap m.m. Kursen är på 380 timmar. 4. Kurs för tekniska assistenter. Kurserna är 2-åriga deltidskurser, sammanlagt 1.280 timmar. Inträdeskraven är: Minst 2 års praktik samt godkänd examen från lär- lingsskolans tredje klass eller motsvarande teoretiska kunskaper. 5. Kurs för förmän och arbetsledare. Det sammanlagda timtalet är här 640 timmar. Sökande måste ha genomgått sin lärlingstid, ha avlagt examen vid 3-årig lärlingsskola och yrkesskola för tekniska assistenter, eller ha motsvarande teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter. 6. Förberedande kurs till teknisk skola. Verkstads- och lärlingsskolorna arrangerar också förberedande kurser för ungdomar som vill skaffa sig nödvändiga kunskaper för att komma in på teknisk skola. Den ena kursen är l-årig och är avsedd för ungdom med förhållandevis goda förkun- skaper. Den andra kursen är 2-årig.
3.6 Yrkesutbildningen i Storbritannien
Den principiella grunden för yrkesutbildningen i England är en renodlad lärlings- utbildning. Det är företagen själva som är ansvariga för att en yrkesutbildning kom- mer till stånd. I de kollektiva avtalen för de yrkesområden som innefattar »yrkes-
arbetaryrken» finns i samtliga fall bestämmelser angående lärlingsutbildningen. Läro- tiden för industri- och hantverksyrken är i regel 5 år. Med få undantag börjar lärlingsutbildningen vid 16 års ålder och skall vara avslutad det år lärlingen fyller 21. En ungdom som inte från början går in för ett lärlingsskap kan sålunda endast i undantagsfall påbörja en reglerad lärlingsgång. Liksom i Sverige och i flertalet andra länder har de större företagen egna lärlingsverkstäder, där eleverna tillbringar i regel ett, ibland två år innan de går ut i produktionen under ytterligare 3 a 4 år.
Även de stora företagen meddelar sällan en egen yrkesteoretisk undervisning utan denna förmedlas av närmaste »technical college». Avtalen föreskriver i de flesta fall, att företagen är skyldiga att lämna lärlingen ledighet med full lön för att en dag per vecka bevista undervisningen i ett dylikt college (day-release). Bestämmelserna avser som regel åldern 16—18 år, men i varje fall de större företagen ger ofta ledighet även för en fortsatt undervisning på betald arbetstid. I vissa fall tillämpas ett s.k. »block-release»-system, som innebär att eleven får en sammanhängande undervisning under exempelvis en vecka varefter han skiftar till praktiskt arbete i företaget påföljande vecka osv. S. k. »sandwich-kurser» innebär att eleverna till- bringar våxelvisa perioder om oftast 1/2 är på technical college resp. i företaget. Då den obligatoriska skolplikten i England slutar vid 15 års ålder, uppstår för många elever ett gap på ett år innan den egentliga lärlingsutbildningen kan påbörjas. Vid de tekniska skolorna finns för dessa elever en förberedande kurs som närmast tar sikte på en förstärkning av kunskaperna i framför allt matematik och engelska språket.
Technical college spelar en avgörande roll i den engelska yrkesutbildningen. Någon direkt motsvarighet till denna skolform lär inte existera i något annat land så till- vida att den inom samma väggar ger en utbildning som varierar från de nyss- nämnda elementära allmänbildningskurserna till avancerad teknisk utbildning på universitetsnivå. Anmärkningsvärd är också rörligheten i systemet, som tillåter elever att börja sin utbildning på de mest skiftande stadier och som likaså tillåter en smidig övergång till olika slag av högre utbildning. Ett annat särdrag är den mycket nära kontakten med det kringliggande näringslivet. Denna samverkan har bl.a. kommit till uttryck i sandwich-kurser för högre teknisk utbildning, där industrin med utgångspunkt från sina erfarenheter i åtskilliga fall föredrar denna växelutbild- ning mellan praktiskt arbete och akademiska studier framför en isolerad universi- tetsutbildning.
För närvarande finns i England ca 550 technical colleges med dagundervisning samt ett okänt antal som endast har resurser för kvällskurser. Praktiskt taget alla varianter finns i organisationsformerna, kvällsundervisning, dagundervisning på del- tid, »en dag per vecka>>-undervisning, veckoperioder, halvårsperioder samt i vissa fall sammanhängande heltidsundervisning under ett åt två år. Deltagarfrekvensen varierar emellertid kraftigt mellan olika branschområden och även geografiskt. Enligt en uppgift lär i genomsnitt endast ca 30 [3/0 av de egentliga lärlingarna (craft- apprentices) genomgå någon form av teoretisk utbildning vid technical college.
Den ojämna standarden på yrkesutbildningen och insikten om den kärvare inter-
nationella konkurrensen ledde till att det engelska parlamentet år 1964 antog en lag, som ger »Ministry of Labour» rätt att tillsätta branschvisa yrkesnämnder med repre- sentanter från arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer samt de statliga myndigheterna. Dessa »industrial training boards», av vilka fem var etablerade vid halvårsskiftet 1965, skall forma riktlinjerna för yrkesutbildningen inom sina respek- tive områden, fastställa normer och prov, ge regler för den yrkesteoretiska utbild— ningen vid technical colleges, precisera kraven på instruktörer m. in.
Det utan jämförelse intressantaste inslaget i den engelska nyordningen på yrkes- utbildningens område är den lagstadgade rätten för »training boards» (yrkesnämn- der) att uttaga en speciell utbildningsskatt av företagen, baserad på den årliga löne- summan. Dessa medel, som beräknas bli avsevärda, skall användas för att finansiera de nyssnämnda branschorganens verksamhet men framför allt för att åstadkomma en clearing av utbildningskostnaderna mellan företagen. Företag som bedriver en tillfredsställande utbildning får i princip hela eller större delen av skatten återbetald. Överskottet används för pedagogisk service till mindre väl utvecklade företag var- jämte i vissa fall fristående yrkesskolor för grundläggande utbildning kan inrättas. I den mån skattemedlen visar sig otillräckliga, kan Ministry of Labour anslå ytter- ligare medel.
För att koordinera verksamheten inom de branschvisa utbildningsorganen har man nyligen tillsatt ett topporgan, »Central Training Council», med representanter från de centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, de statliga industrierna och utbildningsväsendet.
3.7 Yrkesutbildningeni Västtyskland
En av grundprinciperna för yrkesutbildningen i Västtyskland är att den praktiska utbildningen sker i företagen under näringslivets egna organisationers ansvar. För att ge yrkesutbildningen en viss enhetlighet och likvärdighet, oberoende av var den sker i landet, har från statens sida uppställts krav på vissa grova riktlinjer för utbildningen. Innan ett yrke får kallas för yrkesarbetar- (Lehrberuf) eller special- arbetaryrke (Anlernberuf) måste de s.k. »ordningsreglerna» för detta yrke god- kännas av ekonomi- och arbetsministerierna i samråd. Dessa ordningsregler, som består av en yrkesdefinition, riktlinjer för utbildningen, utbildningsplan samt be- stämmelser för slutprov, utarbetas av industri- och handelskamrarna eller hant- verkskamrarna, vilka via sina huvudorganisationer insänder reglerna för godkän— nande. Staten godkänner alltså endast formerna och målet för utbildningen. Ansvaret för att målet nås ligger helt på näringslivets organisationer.
Inom industri och handel finns ca 320 yrkesarbetar- och 145 specialarbetaryrken godkända. Inom hantverket är motsvarande siffror 125 resp. 10. Utbildningstiden för yrkesarbetaryrkena är som regel 3 år, i enstaka fall 3 1/2 och för specialarbetar- yrkena vanligen 2 år.
Någon lärlingslagstiftning i egentlig mening föreligger inte. Efter avslutad obliga- torisk skola är dock alla ungdomar intill sitt artonde är skyldiga att besöka en yrkes- skola (Berufsschule), med undantag endast för dem som går andra godkända utbild-
ningsvägar som t. ex. realskolor, tekniska skolor, gymnasier eller liknande. Eleverna har som regel anställning i näringslivet med eller utan lärlingskontrakt. Obligatoriet gäller emellertid även dem som inte har någon anställning.
Undervisningen i de obligatoriska yrkesskolorna (Berufsschulen) omfattar endast yrkesteori men innehåller vissa ämnen, som vi skulle kalla allmänbildande. Eleverna besöker skolan vanligen en dag i veckan under 6—8 timmar. I lärlingskontrakten stipuleras att denna tid skall räknas som arbetstid. Yrkesskolorna har vanligen fack- klasser för de olika yrkena, men på mindre orter och för mindre frekventerade yrken organiseras branschinriktade klasser för exempelvis metallindustri, trä- och byggnadsindustri, konsthantverk m.m.
Ungdomar, som önskar utbildning i ett yrkes- eller specialarbetaryrke, måste söka sig en lärlingsanställning i ett företag, varvid ett kontrakt ingås mellan företaget och lärlingens målsman. Kontraktet, som reglerar företagets och lärlingens rättig- heter och skyldigheter, åtföljes av de ordningsregler, som är godkända för yrket i fråga. Kontraktet registreras hos industri- och handelskammaren eller hantverks- kammaren som för s.k. lärlingsrullor. Denna registrering är i det närmaste en förut- sättning för att få delta i de slutprov som anordnas av kamrarna. Lärlingar, som avlagt godkända slutprov, erhåller inom hantverket gesällbrev (Gesellenbrief) och inom industrin fackarbetarbrev (Facharbeiterbrief).
Den praktiska utbildningen på medelstora och större företag sker i viss utsträck- ning i speciella lärverkstäder eller lärhörn under varierande tid. Denna undervisning sker under former som i stort överensstämmer med motsvarande skolverkstäder i Sverige med undantag för att den svenska utbildningen är något mer allround- inriktad. Efter grundutbildningen i lärverkstaden följer en traditionell upplärning i produktionen. Under hela lärotiden deltar lärlingarna i den obligatoriska teoriunder- visningen i yrkesskolan. På de större företagen kompletteras denna undervisning med en företagsanpassad teoriundervisning under 1 ä 2 timmar i veckan på före- taget. Företagsskolor med både praktisk och teoretisk undervisning, av sådan om- fattning och inriktning att de får ersätta de obligatoriska yrkesskolorna, förekommer endast vid 65 stora företag.
Vid lärotidens slut är företaget enligt lärlingskontraktet skyldigt att ge lärlingarna erforderlig ledighet för att avlägga slutprov samt att ställa utrustning och material till förfogande och bestrida de kostnader som är förenade med provet.
Inom förbundsrepubliken finns inget centralt departement för skolfrågor. Där- emot finns inom varje delstat ett »Kultusministerium», som är delstatens centrala ämbetsverk för bl.a. skolfrågor. Under detta verk faller den obligatoriska allmän- bildande skolan, de obligatoriska yrkesskolorna (Berufsschulen) samt alla andra offentliga skolor för utbildning med olika inriktning och på olika nivåer.
Berufsschulen är yrkesskolor som meddelar yrkesteoretisk utbildning, obligatorisk för alla ungdomar till deras 18:e år med undantag för dem, som från den obliga- toriska skolan gått över till någon annan form av högre utbildning som t. ex. real- skolor, gymnasier, tekniska- eller merkantila skolor. De flesta eleverna innehar sam- tidigt en lärlingsanstållning eller anställning utan lärlingsförhållande, men även ung-
domar utan anställning är skyldiga att delta i undervisningen. Antalet undervisnings- timmar per vecka kan variera mellan delstaterna men är vanligen 6 år 8 timmar.
Huvudavsikten med den obligatoriska yrkesskolan är att den skall vara ett stöd för den praktiska utbildningen på företagen. En grundsten för hela systemet är alltså den utbildning som sker i näringslivet. I möjligaste mån inrättas speciella klassavdelningar för varje yrke, vilket givetvis också är fallet på alla större orter. På mindre orter, och för yrkesgrupper som endast samlar ett mindre antal elever, inrättas branschinriktade klassavdelningar. Undervisningsplanerna utarbetas av kul- tusministeriet i samarbete med kamrarna inom respektive näringslivsområde.
Berufsfachschulen, som meddelar både praktisk och teoretisk undervisning, är en form som närmast kan liknas vid våra verkstadsskolor men är av mera yrkesförbe— redande karaktär. Kurstiden är vanligen två år och eleverna förutsättes fortsätta sin utbildning genom en lärlingsanställning i vanlig ordning. Antalet skolor av denna typ är ringa i jämförelse med den ordinarie lärlingsutbildningen inom industrin. Ett fåtal Berufsfachschulen ger en fullständig både teoretisk och praktisk lärlingsutbildning, dock praktiskt taget uteslutande inom näringsgrenarna handel och husligt arbete.
Berufsaufbauschulen är skolor som efter genomgången lärlingsutbildning ger en teoretisk påbyggnad under 1 1/2 års heldagsundervisning eller 3 l/2 års kvällsunder- visning och berättigar till inträde i Fachschulen (ingenjörsskolor), som i sin tur ger möjligheter till vidare studier upp till högskolestadiet.
3.8 Yrkesutbildningen i USA
I USA varierar utbildningsformerna mycket från stat till stat, och det är därför svårt att ge ett samlat intryck av amerikansk yrkesutbildning. Ett viktigt led i bilden är »vocational high school», som oftast är 3-årig, byggd på 6-årig folkskola plus 3-årig junior high school. Skolan är utformad som ett mer praktiskt alternativ till den teoretiska linjen i high school.
Vocational (comprehensive) high school måste närmast betraktas som en bland- ning av yrkesmässig (yrkesorienterande) allmänskola å ena sidan och yrkesskola å den andra. Undervisningstiden är delad ungefär lika mellan teori och praktik. Det förekommer ofta en successiv specialisering. Första året är utbildningen oftast täm- ligen allmän, medan det de två sista åren ges en mer specialiserad undervisning mot ett bestämt yrkesområde.
Vid sidan av dessa långa kurser finns det också förberedande kurser på ett till två år. En speciell form är de så kallade »cooperative courses», där eleverna halva skoltiden arbetar i företagen, under skolans tillsyn.
Eleverna från vocational high school får i regel inte tillgodoräkna sig tiden för skolgången när de börjar i lära. De får därför ofta genomgå full lärotid, som i de flesta yrken är 3—4 år.
Kompletterande skolmässig undervisning under lärotiden ges för det mesta i offentliga lärlingsskolor, men det finns också företag med egna skolor. Undervis- ningen, som ofta är både teoretisk och praktisk, kan vara organiserad som kvälls-
eller dagskurser. Undervisningen måste omfatta minst 144 timmar per år för att det skall kunna utgå ekonomiskt bidrag från staten.
Den skolmässiga yrkesutbildningen i USA är emellertid långt mer nyanserad än denna översikt ger intryck av. Det finns således i ganska stor utsträckning full- ständiga verkstadsskolor och praktiska lärlingsskolor. Kvällskurser på alla nivåer och på alla yrkesområden är också ett viktigt inslag i yrkesutbildningen.
AVDELNING II
Den nuvarande yrkesutbildningen i Sverige samt dess
framtida dimensionering
KAPITEL 4-
Yrkesutbildningens nuvarande organisation och arbetsformer
4.1 Ledning och tillsyn
4.1.1 Det svenska yrkesskolväsendet sorterar med få undantag under ecklesiastik- departementet och har skolöverstyrelsen som central planerings- och tillsynsmyndig- het. Omkring två tredjedelar av landets yrkesskolor är primärkommunala. Detta innebär att yrkesskolan förvaltas av den för kommunens skolväsende gemensamma Skolstyrelsen. Primärkommunen är då huvudman för yrkesskolan. Ett stort antal yrkesskolor har landstingskommun som huvudman. I dessa fall utser landstinget skolans styrelse, antingen en styrelse för varje särskild skola eller en gemensam styrelse för flera landstingskommunala skolor. Även kommunalförbund kan vara huvudman för yrkeskola. Detta förekommer i ett fåtal fall.
Skolans huvudman har att svara för alla med skolans upprättande och drift för- enade kostnader och uppbär härför statsbidrag enligt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr. 480).
Såsom regional planerings- och tillsynsmyndighet för samhällets yrkesskolor fun- gerar sedan 1958 lånsskolnämnderna.
4.1.2 Yrkesskolor anordnas också av enskilda, i regel företag eller organisationer, undantagsvis även av privatpersoner eller stiftelser. Flertalet av de enskilda yrkes- skolorna åtnjuter statsbidrag enligt ovan nämnda statsbidragskungörelse. Samtliga enligt ifrågavarande kungörelse statsunderstödda skolor är underkastade skolstadgans bestämmelser. Även icke statsunderstödda yrkesskolor, som mottager ungdom under 21 år, är såtillvida statligt kontrollerade att skolöverstyrelsen, om förhållandena så påkallar, äger inspektera skolan (51 & skollagen ).
4.1.3 Ett fåtal yrkesskolor med speciell inriktning har staten som huvudman, exem- pelvis konstfackskolan, statens brandskola, statens skolor för scenisk utbildning och de statliga sjuksköterskeskolorna.
4.1.4 Jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor intar en särställning därigenom att de sorterar under jordbruksdepartementet. Av de tre trädgårdsskolorna är två statliga och en landstingskommunal. Lantbruksskolor och lanthushållsskolor är i regel lands- tingskommunala. För dessa skolor är lantbruksstyrelsen tillsynsmyndighet. Skogs- bruksskolorna har i regel skogsvårdsstyrelsen som huvudman. Central tillsynsmyn- dighet är Skogsstyrelsen.
4.1.5 De flesta sjuksköterskeskolor har landsting som huvudman. Ett fåtal dylika skolor är enskilda. De har hittills haft medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet och sorterat under socialdepartementet. Fr.o.m. 1.1. 1966 överflyttas de till skolöver- styrelsen resp. ecklesiastikdepartementet.
4.2 Yttre organisation 4.2.1 Med hänsyn till det geografiska område, varifrån skolorna företrädesvis rekry- teras, indelas de i lokala och centrala yrkesskolor.
De primärkommunala skolorna, som till övervägande delen rekryteras från den egna kommunen, är sålunda lokala yrkesskolor.
Landstingskommunernas yrkesskolor har i princip landstingsområdet som rekry- teringsunderlag. Följaktligen måste flertalet elever i dessa skolor inackorderas på skolorten, varför skolorna i regel har elevinternat. Landstingsskolorna är centrala yrkesskolor. Dessa åtnjuter statsbidrag enligt gynnsammare regler än de lokala skolorna.
Även vid primärkommunala skolor förekommer vissa utbildningar, som rekryteras från betydande geografiska områden. Då kommunen därigenom påtager sig utbild- ningsuppgifter utöver de som har lokalt intresse, äger skolöverstyrelsen efter särskild framställning medgiva att statsbidrag till denna verksamhet utgår såsom till central skola. För sådana utbildningar användes beteckningen central kurs. Under arbets- året 1964/65 fanns sammanlagt ca 250 centrala kurser vid ett 70-tal lokala yrkes- skolor.
4.2.2 Inom gruppen enskilda yrkesskolor förekommer såväl lokalt som regionalt rekryterade skolor. Många större företag (industrier, försäkringsbolag, banker. handels- företag etc.) anordnar skolmässigt organiserad yrkesutbildning. Sådan skola kallas företagsskola. I de fall inriktningen främst avser utbildning av industriarbetare be- nämnes organisationsformen ibland industriskola. Vissa enskilda skolor med speciell inriktning är riksrekryterade, exempelvis Sveriges urmakare- och optikerförbunds yrkesskola i Borensberg.
4.2.3 Undervisningen i samhällets yrkesskolor redovisas statistiskt under fem huvud- områden: teknisk utbildning, industri och hantverk, handel och kontor, huslig utbild- ning och vårdutbildning, vartill kommer övriga områden. Undervisningen är mycket rikt differentierad med totalt mer än 150 olika utbildningsmål (yrken). Inom samtliga områden förekommer såväl heltids- som deltidsundervisning. I deltidskurserna, som till omfång varierar mellan några tiotal timmar och cirka 200 timmar, meddelas i regel undervisning i ämnen eller ämnesavsnitt, som ingår i heltidskurser. I vissa fall har deltidsundervisningen samma innehåll och målsättning som heltidskurser. Del- tidsundervisningen betecknas då aftonskola. Undervisningen är här i regel organi- serad så, att två år i aftonskola motsvarar ett år i heltidskurs. Denna organisations- form tillämpas företrädesvis inom teknisk utbildning och handelsutbildning.
4.2.4 De Iandstingskommunala skolorna indelas i skolstatistiken i centrala verkstads- skolor, centrala yrkesskolor och (övriga) landstingsskolor. Centrala verkstadsskolor har fått sin beteckning därav, att de tidigare meddelat undervisning uteslutande inom området industri och hantverk. Utbildningarna inom detta område är ofta hårt specialiserade mot ett visst bestämt yrke: målare, skräd- dare, bilmekaniker etc. Större delen av undervisningstiden ägnas åt praktiskt-manuell utbildning i skolverkstad, därav beteckningen verkstadsskola. Numera förekommer även andra utbildningar vid de centrala verkstadsskolorna. I vissa fall ändras då skolornas beteckning till central yrkesskola. Centrala yrkesskolor har, som beteckningen antyder, i princip ett vidare arbets- område än verkstadsskolorna. Sålunda kan här förekomma utbildningar inom samt- liga fem huvudområden. I några fall har landstinget övertagit huvudmannaskapet för lokala, tidigare primärkommunala yrkesskolor. Dessa skolor har då blivit centrala yrkesskolor. Syftet har därvid varit att åstadkomma en bl. a. från ekonomiska syn- punkter gynnsammare planering och en jämnare kostnadsfördelning mellan primär- kommunerna än som kunnat uppnås med primärkommunalt initiativ och med läns- skolnämnden som regionalt planeringsorgan. Landstingsskolor, dvs. övriga landstingskommunala skolor, bedriver också utbild- ning inom flera utbildningsområden. Verksamheten domineras dock numera av ut- bildningar för vårdyrken, vilka upptager mer än hälften av den totala utbildnings- volymen i landstingsskolorna. Vid vissa av dessa skolor är endast vårdområdet representerat. Skolorna benämnes då vårdyrkesskolor.
4.2.5 De primärkommunala yrkesskolorna har den största omfattningen såväl med avseende på antal skolor som på utbildningskapacitet. I regel finns flera av yrkes- utbildningens huvudsektorer representerade vid varje skola, vid de större skolorna samtliga områden. Vissa primärkommunala yrkesskolor är av mycket ringa omfatt- ning med enbart deltidsundervisning eller deltidsundervisning i förening med en eller annan heltidskurs. I några fall samverkar en lokal och central skola på samma ort så, att den centrala skolan fungerar som lokal skola för primärkommunens ung- dom. Exempelvis saknar den lokala yrkesskolan ofta nästan helt avdelningar inom området industri och hantverk, när en central verkstadsskola finns på samma ort.
4.3 Inre organisation och arbetsformer 4.3.1 Teknisk utbildning förekommer vid primärkommunala och enskilda yrkes- skolor samt vid ett fåtal landstingskommunala yrkesskolor. Huvuddelen av ifråga- varande utbildning organiseras i kommunala tekniska skolor och i tekniska institut. I regel är utbildningen uppbyggd i två etapper, teknikerkurs och högre fackkurs. Efter genomgången högre fackkurs erhåller eleverna betyg över ingenjörsexamen. Teknikerkursen omfattar i heltidsundervisning tre terminer och högre fackkursen två terminer. I deltidsundervisning, teknisk aftonskola, omfattar de två etapperna tre respektive två år. Även andra och mindre omfattande tekniska utbildningar har
5
relativt betydande omfattning. Så organiseras exempelvis utbildning av ritpersonal för skilda områden, behörighetskurser för elektriker och viss arbetsledarutbildning. Sammanlagt förekommer mer än 30 olika tekniska utbildningar vid yrkesskolor.
4.3.2 Inom området industri och hantverk inkl. byggnadsverksamhet betecknas de olika yrkesavdelningarna, som förut nämnts, verkstadsskolor. Huvuddelen av dessa ger en tvåårig grundläggande yrkesutbildning. I vissa fall är utbildningstiden tre år, varvid en mera fullständig och i regel även mera specialiserad utbildning med- delas. Den till skolverkstäderna förlagda undervisningen, med ämnesbeteckningen yrkesarbete, upptager minst hälften och ofta mer än två tredjedelar av den sam- manlagda utbildningstiden. Fördelningen mellan yrkesarbete och teoriundervisning varierar betydligt mellan olika utbildningsvägar. Undervisningen i yrkesarbete syftar till att parallellt med teoriundervisningen inlära riktiga arbetsmetoder och att genom färdighetsövningar befästa kunskaperna. I vissa fall kan skolan träffa överensskom- melse med ett eller flera företag att dessa helt eller delvis skall åtaga sig att med- dela ifrågavarande undervisning i yrkesarbete. Förlägges den helt till företag, säges undervisningen till denna del vara inbyggd i företaget och kursen benämnes inbyggd skola. Om eleverna erhåller undervisningen växelvis i skola och företag, användes beteckningen vårdutbildning. Skolan svarar i båda fallen för teoriundervisningen och är huvudman för utbildningen även för den del som är förlagd till företag. Den i företag inbyggda undervisningen skall regelmässigt meddelas av i företaget anställd lärare/instruktör. Företaget erhåller statsbidrag med 13.000 kr/år (1965) om elev- antalet år minst åtta. Är antalet elever färre, utgår bidrag med en åttondel av 13.000 kr för varje elev och år.
4.3.2] Verkstadsskolor organiseras inom primärkommunala yrkesskolor, landstings- kommunala och enskilda skolor. Ofta är differentieringen stor i förhållande till rekry- teringsunderlaget, detta i syfte att ge någorlunda goda valmöjligheter. Ett resultat därav är, att endast en avdelning av varje vid skolan förekommande utbildning har blivit regel. Enligt skolstadgan skall elevantalet i avdelningar inom industri och hant- verk i regel inte överstiga 16. Detta betyder, att det helt övervägande antalet verk- stadsskolekurser endast kan taga emot åtta elever om året i genomsnitt.
Inom området industri och hantverk förekommer mer än 50 olika yrkesutbild- ningar på heltid.
4.3.2.2 Deltidsundervisning organiseras i kortare och längre kurser. Ofta kan dessa betraktas som delutbildningar utbrutna ur verkstadsskolornas kurser. Även mera fristående deltidskurser med specifik målsättning förekommer. Exempel härpå är en under senare år med stort intresse omfattad utbildning betecknad yrkesteoretisk verkstadskurs. Läroplanen är utarbetad i nära samråd med Verkstadsföreningen och avser att ge arbetare inom verkstadsindustrin kompletterande teoretisk utbildning som förberedelse för mera kvalificerade arbetsuppgifter.
4.3.3 Handelsutbildningen är i princip organiserad som ettåriga och tvååriga han- delskurser, ofta kallade handelsskolor. Undantagsvis förekommer terminskurser och
ettåriga påbyggnadskurser. Undervisningen är nivådifferentierad och bygger på full- gjord skolplikt, på realskolekunskaper eller på gymnasieutbildning. Utbildningarna avser kontorsarbete (skrivpersonal, sekreterare-korrespondent, bokförings- och kassa- personal m.m.) eller distributionsarbetc (affärsbiträde, varuhuspersonal, butiksföre- ståndare osv.).
Även mycket specialiserade och kvalificerade utbildningar förekommer. Som exempel må nämnas den vid yrkesskolan i Lund i samarbete med universitetet organiserade högre sekreterarutbildningen. Undervisningen i denna kurs är tvåårig. Eleverna bedriver språkstudier motsvarande akademiska ett-betygskurser och erhåller därjämte sekreterarutbildning. Efter utbildningens slut utfärdar yrkesskolan betyg över hela utbildningen. Ytterligare ett antal olika postgymnasiala utbildningar orga- niseras på flera håll.
Området handel och kontor rymmer mer än 30 olika typer av heltidskurser.
4.3.31 Deltidsundervisningen inom handelsområdet domineras av kurser i maskin- skrivning, stenografi och främmande språk. Undantagsvis förekommer till mera full- ständig handelsutbildning syftande deltidsundervisning. Liksom i den tekniska afton- skolan motsvarar då två års deltidsundervisning ett år i heltidskurs.
4.3.4 Den husliga utbildningen på heltid går under beteckningen husmodersskola eller lanthushållsskola. I syfte att åstadkomma en mera adekvat beteckning och samtidigt frikoppla utbildningen från könskonventioner har skolöverstyrelsen sedan 1965 för husmodersskolorna infört benämningen hemtekniska kurser. Dessa är organiserade som terminskurser eller ettåriga kurser, vilka senare i mindre omfattning är utbyggda till två år genom en ettårig påbyggnadskurs. De husliga kurserna har betydande till- slutning och förekommer vid flertalet primärkommunala och landstingskommunala skolor. Även enskilda huvudmän har upprättat skolor för huslig utbildning. Karakteristiskt för dessa kurser är, att de i endast ringa omfattning förbereder för ett direkt utträde i arbetslivet. De bör snarare ses som allmänt förberedande kurser för en mängd specifika utbildningar, där insikter i arbetsorganisation, hushållsgöro- mål, hemvård, textilkännedom och textilvård m. m. är att betrakta som en värdefull tillgång. Uppenbart är också, att den husliga utbildningen helt allmänt uppfattas som en för flickorna — det är, trots ansträngningar att bryta könsfördomarna, nästan uteslutande flickor som genomgår dessa kurser — lämplig förberedelse för skötseln av det egna hemmet, alldeles oberoende av om de samtidigt kommer att ha för- värvsarbete eller inte. Huslig utbildning med viss speciell inriktning förekommer sedan länge vid lanthushållsskolorna. I regel har de husliga utbildningarna en gemensam kärna av ämnen med inrikt- ning mot skötseln av ett hem. Härutöver erbjudes ett visst inslag av specialisering mot barnavård, vävning eller sömnad. Försöksvis har en kombination med för- beredande vårdutbildning prövats, dock i mycket begränsad omfattning. Bland de utbildningar för vilka den husliga utbildningen kan sägas utgöra en direkt förberedelse må nämnas restaurangskolor, barnsköterskeskolor och kurser för utbildning av hemvårdarinnor och hemsamariter.
Kursdifferentieringen inom det husliga området uppgår till drygt 20 olika heltids- kurser.
4.3.4.1 Deltidsundervisningen på det husliga området har också betydande omfatt- ning. Dessa kurser vänder sig främst till vuxna och avser företrädesvis matlagning och bakning, textilvård och tvätt, sömnad, vävning och barnavård. Utbildning av hemsamariter organiseras också på deltid. Speciella hemslöjdsformer såsom exem- pelvis vävning och knyppling förekommer därjämte.
4.3.5 Vårdyrkesutbildningen vid yrkesskolorna har under senare år expanderat mycket starkt. Utbildningar för detta område förekommer såväl vid primärkommu- nala yrkesskolor som vid samtliga former av landstingskommunala skolor och vissa enskilda yrkeskolor. Vårdutbildningen vid de primärkommunala och de landstings- kommunala skolorna har ungefär samma omfattning, nämligen 46 resp. 49 0/o av den totala utbildningskapaciteten (1964/65). Utbildningen är tämligen specialiserad och avser vårdbiträden, undersköterskor, röntgen-, radioterapi-, operations- m.fl. assistenter. Laboratorieassistenter utbildas för olika specialområden. En kvalificerad vårdyrkesuthildning har sedan länge förekommit vid de särskilda sjuksköterskeskolorna, vilka ej ingår i de nyssnämnda procenttalen. Undervisningen är regelmässigt så organiserad, att eleverna erhåller all teori- undervisning i skolan och den praktiska undervisningen vid en eller flera sjukvårds- inrättningar, dvs. i den inbyggda skolans form. Sammanlagt förekommer vid yrkesskolorna något mer än 20 olika utbildningar för vårdområdet.
4.3.5.I Även inom vårdområdet förekommer viss deltidsundervisning. Denna har emellertid mycket begränsad omfattning.
4.3.6 Övriga områden är samlingsbeteckning för sådana utbildningar, som inte kan inrymmas under föregående rubriker. Hit hör vissa yrken inom samfärdseln såsom chaufförer, trafikvärdinnor och sjömän. Kurser för sistnämnda kategori betecknas sjömansskolor. Som exempel på mera exklusiva utbildningar må nämnas förbere- dande scenisk utbildning och konstnärlig dansutbildning.
4.4— Utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring
4.4.1 Lantbrukets yrkesskolor sorterar som förut nämnts (4.1.4) under jordbruks- departementet och har lantbruksstyrelsen som central tillsynsmyndighet. För olika verksamheter inom näringen finns skilda skolformer: lantbruksskolor, trädgårds- skolor, lanthushållsskolor samt Alnarpsinstitutet.
4.4.2 Av lantbruksskolorna, f.n. 50 till antalet, har 38 landsting som huvudman, övriga hushållningssällskap, stiftelser etc. Utbildningen är uppbyggd i etapper med successivt ökad fördjupning och specialisering. Förberedande utbildning anordnas i kurser om 21 eller 42 veckor. Utbildningen är övervägande praktiskt inriktad och av allmänt introduktiv karaktär.
Grundläggande yrkesutbildning utgör det andra steget i utbildningsgången. Även dessa kurser omfattar 21 eller 42 veckor. De ger en allmän grundutbildning för bli- vande jordbrukare, för anställda inom jordbruket och för vissa andra yrken med anknytning till jordbruket.
I 42-veckorskursen har den praktiska undervisningen betydande omfattning. Ele- verna i grundläggande yrkeskurserna förutsättes antingen ha 1 års praktisk erfa- renhet av jordbruksarbete eller ha genomgått förberedande praktisk-teoretisk kurs. För äldre elever, minst 25 år, med långvarig praktisk erfarenhet anordnas en särskild grundläggande yrkeskurs om 10 veckor.
Vidareutbildning efter genomgången grundläggande yrkesutbildning förekommer dels i vissa specialkurser, dels i kurser för utbildning av arbets- och driftsledare, ladugårdsförmän m.m.
Specialkurser om 8—12 veckor anordnas sålunda inom vissa utbildningsavsnitt, nämligen inom t. ex. husdjurs-, maskin-, växtodlings- och ekonomiområdeua.
Efter genomgången grundläggande yrkeskurs och därefter följande två års praktik i lantbruk kan inträde vinnas till 42 veckors arbets- och driftsledarkurs, till 21 veckors förkortad driftsledarkurs eller 24 veckors ladugårdsförmanskurs.
Den lägre lantbruksutbildningen avslutas med en ettårig lantmästarkurs vid Alnarpsinstitutet (även tvåårig lantmästarkurs förekommer).
Vidare anordnas ett stort antal kortare kurser i hushållningssällskapens regi, av- sedda som fortbildning för vuxna yrkesutövare.
4.4.3 Skogsbrukets yrkesskolor sorterar också som förut nämnts (4.1.4) under jord- bruksdepartementet. De har Skogsstyrelsen som central tillsynsmyndighet. Till skogsbrukets yrkesskolor räknas skogsbruksskolor, skogsskolor och skogs- mästarskola. Vid skogsbruksskolorna bedrives grund- och vuxenutbildning av skogs- brukare och skogsarbetare samt förmansutbildning. Vid skogsskolor och skogsmästar- skola utbildas befälspersonal. För skogsbruksskolorna är skogsvårdsstyrelserna huvudmän, medan för skogsskolorna och skogsmästarskolan staten är huvudman. Vid skogsbruksskolorna meddelas i årskurs 1 en allmän teoretisk-praktisk grund- utbildning. I årskurs 2, även den teoretisk-praktisk, är utbildningen differentierad på två linjer: teknisk och driftsekonomisk. Skogsskolorna rekryteras i regel av elever med flerårig praktik. Inträdesprov an- ordnas i vissa ämnen. Utbildningen består av en kompletteringskurs om 4 månader och en huvudkurs om 11 månader.
Skogsmästarskolan är en påbyggnad på skogsskolan. Inträde kan dock vinnas även av personer med annan grundutbildning (vanligen lantmästare och studenter), varvid krävs minst 2 års praktik och genomgången kompletteringskurs.
Vid sidan av här nämnda utbildningskurser anordnas vid skolor och företag en mängd fortbildningskurser och specialkurser av varierande längd.
4.4.4 Trädgårdsskolorna är till antalet tre. Två av dessa har staten som huvudman (Norrköpings trädgårdsskola, Alnarpsinstitutet), den tredje (Söråkers trädgårdsskola)
har landstinget som huvudman och kommer den 1.7.1966 att få överflytta verksam- heten till Nordviks lantbruksskola.
Utbildningen är vid trädgårdsskolorna organiserad på samma sätt som vid lant- bruksskolorna med en förberedande utbildning om 21 eller 42 veckor, grundläggande yrkeskurser om 21, 42 eller 10 veckor, ettårig förmanskurs och ettårig teknikerkurs. Den sistnämnda är en motsvarighet till lantbruksskolornas lantmästarkurs. Dessutom organiserar Norrköpings stads yrkesskola i samarbete med trädgårdsskolan utbild- ning av blomsterbindare, vid Blomsterskolan.
4.5 Lärlingsutbildning
4.5.1 För att främja yrkets försörjning med kvalificerad arbetskraft har många yrkesförbund inom hantverket långt innan den skolmässiga yrkesutbildningen ut- byggts till någon betydelse i vårt land själva ordnat en utbildning inom företagen. Vissa hantverksutbildningar är till sin art så speciella och har så ringa nyrekry- teringsbehov att en skolmässigt organiserad utbildning inte lämpligen kan organi- seras. I andra fall förslår inte den skolmässigt organiserade utbildningen för nyrekryteringsbehovet, varför hantverkarna själva måste sörja för viss del därav. Det bör också noteras, att många ungdomar föredrar att skaffa sig den önskade utbildningen som anställd lärling framför att gå till yrkesskolan.
4.5.2 Lärlingsutbildning innebär, att utbildningen till innehåll och mål följer en plan, som i regel är utarbetad inom den hantverksorganisation vars verksamhets- område utbildningen avser. Utbildningsplanerna fastställes sålunda av organisatio- nerna och skall ej underställas någon skolmyndighet för godkännande. Vissa yrkes- organisationer inom hantverket har dock frivilligt ställt sin lärlingsutbildning under skolmyndigheternas överinseende och då även fått sina läroplaner fastställda, tidigare av KÖY, numera av SÖ. Till viss del sker utbildningen i samarbete med yrkesskolorna. Man eftersträvar nämligen, där så är möjligt, att parallellt med den praktiska yrkes- utbildningen ge lärlingen viss teoriundervisning. Därvid utnyttjas ofta yrkesskolornas deltidskurser. Då yrkesskolan t. ex. på grund av alltför ringa elevunderlag inte kan anordna den önskade undervisningen, utnyttjas i stället korrespondensundervisning. Vissa yrkesorganisationer anordnar den erforderliga teoretiska undervisningen i egna kurser eller skolor. Såväl utbildningstidens längd som teoriundervisningens omfatt- ning varierar mellan olika yrkesområden. Inom många yrken skall lärlingsutbild- ningen normalt föra fram till en yrkesexamen som med anknytning till yrkestradi- tionen kallas gesällprov.
4.5.3 Under vissa förutsättningar utgår till företagaren statsbidrag till lärlingsutbild- ningen. Bidrag utgår dels för den praktiska utbildningen såsom grundbidrag med högst 2.000 kr för varje utbildad lärling och dels för den teoretiska undervisningen såsom kurstillägg med högst 1.200 kr. För att kurstillägg skall utgå gäller bl.a. att lärlingen skall ha beviljats ledighet med bibehållen lön under minst 320 timmar för att inhämta den teoretiska kursen.
4.5.4 Tillkomsten av det särskilda statsbidraget till lärlingsutbildning har medfört ökad benägenhet hos hantverksmästare att medverka till lärlingsutbildning. Det är emellertid omöjligt att i siffror uttrycka lärlingsutbildningens omfattning, eftersom det inte finns tillförlitliga uppgifter om den utbildning som tidigare bedrivits och som fortfarande bedrives utan statsbidrag.
4.6 Den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen
De i det föregående i detta kapitel behandlade utbildningsvägarna skall i första hand tillgodose utbildningsbehovet för nyrekrytering till arbetsmarknaden av yngre arbets- kraft. Härmed avses såväl ersättningsbehovet för avgång med pension, sjukdom, dödsfall och övergång till annan yrkesverksamhet som det nyrekryteringsbehov som kan bedömas med hänsyn till utvecklingstendenser och rationaliseringssträvan- den inom verksamhetsområdet. Ofta inträffar förändringar i arbetskraftsbehov så snabbt eller är förändringarna så genomgripande och till sina verkningar så omfat- tande, att det reguljära utbildningssystemet inte kan fungera som regulator. Sådana förändringar, som här avses, kan slå igenom med full kraft inom ett begränsat geo- grafiskt område — exempelvis en viss ort — även om de saknar betydelse för arbetskraftbalansen i landet som helhet. I dylika fall ingriper samhället med särskilda åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens överflyttning från orter eller yrkes— områden med vikande arbetskraftsbehov till orter och yrkesområden som är i behov av nytillskott av arbetskraft. Insatser med dessa syften ingår numera som ett natur- ligt led i en arbetsmarknadspolitik, vars mål är att skapa bästa möjliga balans ; mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Hithörande frågor har behandlats i | betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9). Här skall endast i korthet redo— l
göras för hur den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen är orga- niserad.
Den centrala tillsynen över denna form av utbildningsverksamhet utövas av SÖ. " Planeringen av sådan utbildning verkställes av SÖ och AMS i samråd. I de fall ut-
bildningen avser verksamhetsområde där den reguljära yrkesutbildningen har annan ( tillsynsmyndighet skall samråd även ske med denna. Den regionala planeringen och | tillsynen har uppdragits åt länsarbetsnämnderna.
Kurser för arbetslösa kan anordnas vid kommunal yrkesskola, central verkstads- skola eller som fristående central arbetslöshetskurs. Huvudman för verksamheten är resp. kommunen, landstinget och SÖ.
Den direkta ledningen av centrala kurser handhas av en av länsarbetsnämnden tillsatt kursstyrelse. För kurser vid central verkstadsskola är skolans styrelse jämväl kursstyrelse. Kommunens skolstyrelse är i regel kursstyrelse för kommunala arbets- löshetskurser, men kommunen kan också utse särskild kursstyrelse.
Arbetslöshetskurserna indelas med hänsyn till sitt syfte i tre olika kurstyper, nämligen nybörjarkurser, fortbildningskurser och omskolningskurser.
Nybörjarkurserna skall ge en grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom, som inte tidigare erhållit yrkesutbildning. Främst avses ungdom, som på grund av
bristande utbildningsresurser på hemorten eller i dess närhet inte kunnat erbjudas önskade utbildningsmöjligheter i det ordinarie yrkesutbildningsväsendet. Ifråga- varande kurser rekryteras oftast från vitt skilda orter i landet, varför flertalet elever behöver inackorderas under utbildningstiden. Bl. a. av detta skäl har det visat sig ändamålsenligt att sammanföra nybörjarkurser till större skolenheter med elev- internat. Sådana skolenheter, av vilka det för närvarande finns sex i landet, be- nämnes riksyrkesskolor.
Utbildningen i nybörjarkurser för arbetslös ungdom bedrives i princip på samma sätt som motsvarande utbildning inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet.
Genom riksdagsbeslut 1963 skall huvudansvaret för all yrkesutbildning av ungdom under 21 år i fortsättningen helt överföras till det ordinarie utbildningsväsendet. AMS skall tillhandagå skolmyndigheterna med den för planeringen nödvändiga in- formationen. Under en övergångstid skall dock nu gällande ordning bibehållas be- träffande riksyrkesskolorna.
F ortbildningskurser för arbetslösa har till främsta syfte att bredda och fördjupa redan inhämtade yrkeskunskaper. Huvudsakligen vänder sig denna utbildning till yrkesområden med ojämn sysselsättning. Deltagarna uttages vanligen bland tillfälligt friställd arbetskraft, dvs. från säsongbetonade yrken. Inom verksamhetsområden med mera påtagliga säsongvariationer pågår en strävan att genom förändrade arbets- metoder åstadkomma en jämnare sysselsättning. De mest påtagliga resultaten i detta syfte har uppnåtts inom byggnads- och anläggningsindustrin, men även inom jord- bruks- och skogsbruksnäringarna går en klar tendens i samma riktning. Inom de båda sistnämnda områdena tar sig rationaliseringssträvandena det uttrycket, att antalet förvärvsarbetande minskar. Det är då uppenbart att den kvarvarande arbetar- stammen behöver förstärkt utbildning för att kunna fylla nya och vidgade funk- tionskrav. Inom byggnadsindustrin medför säsongutjämningen ökat vinterbygge, vilket också det innebär nya behov av insikter om vad de förändrade produktions- förhållandena kräver.
Fortbildningskurser för byggnadsarbetare anordnas av SÖ och kurser för lant- arbetare och skogsarbetare av lantbruksstyrelsen resp. skogsvårdsstyrelserna.
Omskolningsverksamheten har till främsta uppgift att ingripa i de fall en viss region eller bransch drabbas av driftsinskränkningar eller genomför sådana föränd- ringar i produktionsmetoden att arbetskraftsbehovet minskar. Den friställda arbets- kraften erhåller därvid i omskolningskurser utbildning för andra yrken, där under- skott på arbetskraft råder. Omskolning av arbetskraft tillgripes också som komple- ment till arbetsmarknadspolitiskt betingade lokaliseringssträvanden. När ett företag animeras att etablera verksamhet i en region, där utbildad arbetskraft saknas, utgör möjligheterna att genom utbildningsåtgärder tillförsäkra företaget kunnig arbets- kraft ett viktigt led. Det totala arbetskraftsunderskottet har lett till en förändrad syn på arbetslöshetsbegreppet och man skiljer numera på ovillkorligt och villkorligt arbetslösa. De ovillkorligt arbetslösa befinner sig i den situationen, att de är beredda att ta vilket arbete som helst, som ger en dräglig inkomst. De villkorligt arbetslösas situation är sådan, att de kan ställa villkor. Det kan gälla arbetets art, arbetsplatsens
läge, arbetstidens förläggning eller krav på bostad, daghemsplats för barn och naturligtvis lönevillkor. Med denna utvidgning av arbetslöshetsbegreppet kan om— skolningsverksamheten också omfatta exempelvis hemmafruar, som överväger eller kan lockas att överväga ett utträde i förvärvslivet. Omskolningsverksamheten har sålunda som andra uppgift att medverka till en höjning av den allmänna sysselsätt- ningsnivån. På sistone har uppgifterna föreslagits bli ytterligare utvidgade, i det att omskolningsmöjligheter skulle erbjudas sådana anställda, vars inkomster är så låga, att de har svårt att klara sin försörjning. Detta skulle gälla även i viss mån egna företagare, exempelvis småbrukare och andra småföretagare, som inte längre kan hävda sig i den skärpta konkurrensen.
Nybörjarkurserna avser, som nämnts, främst ungdomsutbildning, medan fortbild— ning och omskolning alltid avser vuxenutbildning.
4.7 Övrig yrkesutbildning
Varierande former av yrkesutbildning bedrivs på såväl gymnasial som postgymnasial nivå inom statliga verk, privata företag, genom organisationer och på annat sätt. En översiktlig redovisning av dessa sektorer inom yrkesutbildningen, vilka kan sägas ligga utanför det reguljära yrkesutbildningsväsendet, lämnas i kap. 20, Vuxenutbild- ning och postgymnasial utbildning. Vissa inslag i yrkesutbildning av detta slag be— handlas också i kap. 8, Allmänna synpunkter.
KAPITEL 5
Yrkesutbildningsväsendets nuvarande kvantitativa omfattning
5.1 Inledning
Yrkesutbildning bedrivs f.n. i en mängd olika former. Bristen på statistiska upp- gifter har gjort, att beredningen inte kunnat bestämma varje yrkesutbildningsforms nuvarande kvantitativa omfattning. I detta kapitel ges en statistisk redovisning av de statsbidragsberättigade yrkesskolorna, medan övrig yrkesutbildning belyses mera summariskt med eller utan kvantitativa data.
Utformningen av det framtida yrkesskolväsendet kan självfallet inte göras obero- ende av dess utformning i utgångsläget. Planering av förändringar i olika avseenden kräver kunskap om den nuvarande utformningen av yrkesskolväsendet. Diskussion kring olika aspekter på yrkesskolans kvantitativa omfattning berör ett område, där belysning av nuläget torde vara särskilt betydelsefull. Kapitel 7, som avser yrkes- utbildningsväsendets framtida dimensionering, bör därför inte minst ses mot bak- grunden av nuvarande dimensionering i berörda hänseenden —- i första hand total utbildningsvolym och dennas fördelning på kursområden. I detta kapitel behandlas yrkesskoleväsendets nuvarande regionala fördelning — totalt och inom olika kurs- områden.
5.2 Uppgifter om yrkesskolväsendets omfattning
Statistiska centralbyrån (SCB) insamlar årligen uppgifter rörande antalet elever inom yrkesskolorna den 15 oktober, uppgifter om antalet elever som avgått med eller utan fullbordad utbildning i heltidskurser under tiden 15 oktober föregående läsår till 14 oktober det läsår uppgiften lämnas och om antalet elever vid kursens slut i deltidskurser som avslutats under motsvarande tidsperiod. Uppgifterna avser endast skolor, vilka står under inseende av skolöverstyrelsen, varför i princip endast kurser som åtnjuter statsbidrag inkluderas. I materialet ingår dock vissa vid de uppgiftslämnande skolorna anordnade kurser, som icke åtnjuter statsbidrag. Dylika kurser omfattade ht 1964 ca 1,5 0/0 av det totala antalet redovisade elever. På grundval av det insamlade materialet utarbetas ett antal tahellsammanställningar, vilka årligen publiceras av SCB. Mera detaljerade uppgifter återfinnes i de till grund för tahellsammanställningarna liggande maskinlistorna.
Ur SCB:s maskinlistor har YB hämtat vissa uppgifter till belysning av det svenska yrkesutbildningsväsendets kvantitativa omfattning avseende situationen den 15.10. 1964. Ur listorna har för olika kursområden hämtats uppgifter avseende yrkesskol—
elevernas regionala fördelning samt fördelning på skolor och skolformer. Närmast följande avsnitt ger tabellsammanställningar av yrkesskolväsendets totala och regio- nala omfattning och avslutas med vissa sammanfattande uppgifter.
5.3 Omfattning av yrkesskolväsendet under SÖ Antal elever i heltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964
Ind. o. Kontor
Tekn. Husligt Vård- Rel. utbildn. hant- O' han- område vrken Övr. Summa andel verk del * Centrala verkstads- 10 7 875 12 135 175 91 8 298 10.7 skolor Kommunala yrkes- 5 849 21 411 12 871 8 655 1 555 1 637 51 978 68.7 skolor Enskilda yrkes- 1 627 835 2 039 749 205 756 6 211 8.2 skolor Företagsskolor 86 4 874 48 5 008 6.6 Centrala yrkesskolor 365 344 310 239 322 30 1 610 2.1 Landstingskom- 140 723 228 238 1 174 81 2 584 3.4 munala yrkesskolor Samtliga skolformer 8 077 36 062 15 508 10 016 3 431 2 595 75 689 99.7 Relativ andel 10.7 47.6 20.5 13.2 4.5 3.4 99.9 Antal elever i deltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964 Ind. o. Kontor . Tekn. Hushgt Vård- Rel. utbildn. hant- O' han— område yrken Övr. Summa andel
verk del
Centrala verkstads- skolor Kommunala yrkes- 11 829 14685 27 992 21 556 609 11 220 87 891 89.7 skolor Enskilda yrkes- 726 897 3 662 477 414 6 176 6.3 skolor Företagsskolor 579 33 612 0.6 Centrala yrkesskolor 215 150 104 18 9 496 0.5 Landstingskom- 583 677 1 171 50 291 2 772 2.8 munala yrkesskolor Samtliga skolformer 12 555 16 959 32 481 23 308 677 11 967 97 947 99.9 Relativ andel 12.8 17.3 33.2 23.8 0.7 12.2 100.0
Av tabellerna framgår, att de kommunala yrkesskolorna svarar för den övervägande delen av yrkesundervisningen. Ungefär 2/3 av heltids- och 9/10 av deltidskurserna faller på denna skolform. Bland heltidskurserna dominerar sådana med inriktning på industri och hantverk (47,6 0/o), medan kontors- och handelsutbildning har största andelen bland deltidskurserna (33,2 |%).
Av antalet elever i heltidskurser återfanns 4.327 i kurser om mindre än 5 månader. Dessa fördelades med 41,3 ",/0 på kommunala yrkesskolor, 22,3 olo på enskilda yrkes-
skolor, 20,9 0/0 på företagsskolor, 8,7 0/0 på landstingsskolor och 6,8 0In på centrala yrkesskolor. Eleverna fördelades på följande utbildningsområden:
—— teknisk utbildning 0,9 0/0 —— industri och hantverk 41,9 0/0 — kontor och handel 7,3 0/o — husliga områden . 27,7 o/o —— vårdyrken 16,9 0/0 — övrig utbildning 5,3 0/0.
Av 1.814 elever i industri- och hantverksutbildning i dessa kortare heltidskurser åter- fanns 56,2 0/0 inom textil-, sömnads- och läderarbete m. m., 25,4 0/0 inom metallarbete och 10,6 [% inom grafiskt arbete. Ur SCB:s yrkesskolstatistik rörande elever i yrkesskolorna 15.10.1964 framgår, att heltidskurser om minst 5 månaders längd omfattade 71.362 elever i olika årskurser fördelade på 771 yrkesskolor.
Elevernas fördelning på årskurser och kön. Heltidskurser om minst 5 månader
Pojkar Flickor Samtliga Årskurs Abs. Rel. Abs. Rel. Abs. Rel.
1 24.051 51.4 22.743 48.6 46.794 1000 2 14.812 82.1 3.238 17.9 18.050 100.0 3 5.757 94.5 332 5.5 6.089 100.0 4 376 87.6 53 12.4 429 1000 Summa 44.996 63.1 26.366 36.9 71.362 1000
I årskurs 1 finns det som synes ungefär lika många pojkar som flickor, medan övervikten av pojkar i årskurserna 2—4 är markant.
Elevernas fördelning på utbildningssektor (samtliga årskurser). Heltidskurser om minst 5 månader
Tekn. Ind. o. Kontor Husligt Vård- utbildn. hantverk o. handel område yrken Övr. Summa Antal elever 8.037 34.248 15.193 8.818 2.699 2.367 71.362 Rel. andel 11.3 48.0 21.3 12.4 3.8 3.3 100.1
Fördelningen på utbildningssektorer påverkas dels av tillströmningen till de olika sektorerna och dels av hur många årskurser respektive kurser omfattar. Industri- och hantverkssektorn dominerar klart med närmare 50 0/0 av hela elevantalet. Drygt 20 0/o genomgår kontors- och handelsutbildning, medan den tekniska och husliga utbildningen omfattar vardera drygt 10 % av elevantalet.
Elevernas fördelning på utbildningssektorer (1 :a årskursen). Heltidskurser om minst 5 månader
Tekn. Ind. o. Kontor o. Husligt Vård- . utbildn. hantverk handel område yrken Ö"" summa Antal elever 4 129 16 927 12 623 8 359 2 662 2 094 46 794 Rel. andel 8.8 36.1 27.0 17.9 5.7 4.5 100.o
Vid en jämförelse med föregående tabell finner man, att sektorerna kontor och handel, husligt område och vårdyrken upptar en relativt sett större del av antalet i l:a årskursen jämfört med antalet i samtliga årskurser. Kurserna inom dessa utbildningsområden omfattar alltså i allmänhet ett mindre antal årskurser än t. ex. inom industri- och hantverkssektorn.
Antal avgångna elever från heltidskurser om minst 5 månader under perioden 15/10 1963—"ho 1964 (samtliga årskurser)
Tekn. Ind. o. Kontor 0. Husligt Vård- utbildn. hantverk handel område yrken Övr. Summa
Fullbord. utb. (abs.) 3 261 14 471 11 668 7 513 3 561 1 707 42 181 Fullbord. utb. (rel.) 7.7 34.3 27.7 17.8 8.4 4.0 99.9 Ej fullbord. utb. (abs.) 501 3 249 1 011 395 156 185 5 497 Ej fullbord. utb. (rel.) 9.1 59.1 18.4 7.2 2.8 3.4 100.0 Andelen ej tullb. utb. i förhåll. till tullb. utb. % 15.4 22.5 8.7 5.3 4.4 10.8 —
Ur planeringsynpunkt är även uppgifter rörande relationen mellan elever avgångna med fullbordad utbildning och utan fullbordad utbildning värdefulla. Tillström- ningen till en utbildning måste dimensioneras med utgångspunkt från antalet av- gångna med fullbordad utbildning, om nämligen behovet av utbildade lägges till grund för planeringen.
Ett stort antal elever, som påbörjat utbildning inom industri- och hantverkssek- torn, avgår utan fullbordad utbildning. Relativa förhållandet mellan antalet utan fullbordad och antalet med fullbordad utbildning är drygt 20 0lo. Inom sektorerna husligt område och vårdyrken är avgången utan fullbordad utbildning tämligen liten — omkring 5 0/0 för vardera.
Antalet avgångna utan fullbordad utbildning hör bl. a. samman med det som ovan sagts om antalet årskurser inom motsvarande sektorer, dvs. en utbildningsgren med flera årskurser har större avgång än en med färre. Samtidigt kan avgången även sammanhänga med förhållanden på arbetsmarknaden. Den brist på yrkesutbildad arbetskraft, som rätt under senare år, kan ha bidragit till den exceptionellt höga
avbrottsfrekvensen.
Beträffande SCB:s uppgifter rörande elever avgångna utan fullbordad utbildning är emellertid att observera, att dessa även kan ha påverkats av skolbyten. Elev som byter skola och fullgör kurs i annan skola än den i vilken kursen påbörjats, kan nämligen i den förra skolan registreras som avgången utan fullbordad utbildning. SCB:s material medger ej belysning av denna fråga. Statistiken ger inte heller upp- lysning om i vilken omfattning avbruten skolutbildning innebär att eleverna fullföljer sin utbildning i anställning. Sannolikt är detta förhållandet i en avsevärd del av studieavbrotten.
5.4 Yrkesskolväsendets regionala fördelning
Ur SCB:s maskinlistor har hämtats uppgifter avseende antal elever i första årskursen i heltidskurser omfattande minst 5 månader med uppdelning dels på gymnasie- regioner, kursområden och skolformer dels ock på skolor, skolformer och kursom- råden. Dessa uppgifter finns sammanställda i två tabeller, numrerade 5: 1 och 5: 2, i bil. 2 till detta betänkande.
Begränsningen till elever i heltidskurser omfattande minst 5 månader medför, att vissa för planeringen av yrkesskolväsendet mindre relevanta kurser ej tagits med. Begränsningen till enbart första årskursen bestämmes av att kurser av olika längd förekommer, varför uppgifter omfattande elever i flera årskurser inte skulle ge klart uttryck för det årliga intaget eller utsläppet av utbildade.
Valet av gymnasieregioner som indelningsgrund vid uppdelningen på geografiska områden överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken tillämpade regionala indel- ningen. Denna möjliggör jämförelser med andra skolformer, där samma regionala indelning tillämpas. Indelningsförfarandet medger även, att länsvisa uppgifter sam- manställes.
För planering på det regionala planet föreligger behov av uppgifter rörande utbild- ningskapacitet inom begränsade kursområden. Indelningen på kursområden har därför i den regionala uppgiftssammanställningen gjorts relativt utförlig.
Uppdelningen på skolformer överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken till- lämpade. Den återspeglar skolornas huvudmannaskap, vilket är av betydelse bl. a. vid planeringsfrågor. Redovisningen sker på sex skolformer, nämligen landstings- skolor, centrala yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, kommunala yrkesskolor, före- tagsskolor och enskilda yrkesskolor.
Landstinget är huvudman även för de centrala yrkesskolorna och de centrala verk- stadsskolorna. I SCB:s maskinlistor sker dock en särredovisning av de tre yrkes- skolformerna, varför denna bibehållits här.
5.5 Avgränsning av kursområden
I tabell 5: 1 redovisade kurser har grupperats i 37 kursområden, vilka i flera fall endast omfattar en kurs men ibland omfattar flera kurser med inbördes likartad karaktär. Indelningen grundas på bedömningar rörande kursernas inriktning på
yrkesområde, deras omfattning samt kraven på förkunskaper. Avgränsningen av de olika kursområdena framgår av nedanstående sammanställning:
Kursomräde Kodnummer för ingående kurser (enligt SCB:s kodlistor)
[O
it"—09
OOxlOäUl
10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21 22 23 24
25 26 27*
28
29 30
31 32 33
Teknisk utbildning, Kommunala och enskilda tekniska skolor Förberedande kurser för inträde i högre tekniskt läroverk och teknisk skola Ritare, ritbiträden Laboranter, laboratoriebiträden Övrig teknisk utbildning Metallarbetare
Verktygsmakare
Bilmekaniker, bilelektriker, bil- och traktormekaniker Reparatörer, smeder, svetsare Svetsare, plåtslagare F inmekaniker, instrumentmakare Installations- och industrielektriker Telereparatörer, svagströmsmontörer Möbel-, inrednings- och fabriks— snickare
Byggnadsträarbetare
Murare Målare Cement- och betongarbetare Värme- och sanitetsmontörer Driftarbetare, cellulosa och papper Grafiskt arbete Klånningssömmerskor Konfektionsarbete Vävning och sömnad med fackteck- ning
Gruvarbetare, gruvindustriarbetare Damfrisörer Kontorsutbildning, lägst realexamen (ej flerårig) Kontorsntbildning, lägre än realexamen (ej flerårig) D:o, (flerårig) Detaljhandelsutbildning, lägre än real- examen (minst l-årig)
1-termins husmodersskola Husmodersskola, minst l-årig Kokerskor i storhushåll, kockar, köks- och kallskänkspersonal
1200—1292
9100, 9110 1920, 1921 1930, 1931 190, 194 2020
2021
2031, 2032, 2033 2040, 2041, 2042, 2043 2060, 2061, 2062 2070, 2071 2100, 2101 2120, 2121, 2122, 2123
2200, 2202, 2203, 2207 2300 2310
2320 2330
2340 2400, 2401, 2402 250
2633
264, 265
2692, 2693, 2694 2900, 2901 2945
310, 3110, 3111
312 313
3211, 3212, 3213 4000, 4001, 4002, 4003, 4004 4007, 4008, 4009, 4010, 4011, 4016
4200, 4201, 4203, 4303, 4304
Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt SCB:s kodlistor)
34 Sjukvårdsbiträden 5000, 5001, 5002 35 Undersköterskor 5003 36 Barnsköterskor 520 37 Övriga redovisade kurser Ovan ej angivna kodnr 2 2000
Anm.: Samtliga kurser har fyrsiffriga kodnummer. Kodbeteckning omfattande tre siffror avser samtliga kurser vars kodnnmmer inledes med de i beteckningen upptagna siffrorna.
* Flerårig kontorsutbildning med lägst realexamen som inträdeskrav bedrevs vid 21 kom- munala yrkesskolor, 1 central yrkesskola, 1 företagsskola och 1 enskild yrkesskola. Sam- manlagda elevantalet var 607. Dessa skolor skall enligt riksdagsbeslut avlösas av fack- skolor.
5.6 Tabellsammanställningar
! tabell 5: 1 i bil. 2 redovisas eleverna i årskurs 1 fördelade på ovanstående kurs- områden den 15.10.1964. Tabellen redovisar region för region hur eleverna fördelas på skolformer och kursområden. Varje regionredovisning avslutas med summeringar, vilka visar totala antalet redovisade elever inom regionen samt dessas fördelning på kursområden. Tabellen redovisar rikssummor, vilka visar totala antalet redovisade elever inom samtliga regioner samt dessas fördelning på skolformer och kursområden. Tabellen avslutas med en sammanställning, där rikssummorna uppdelats på län.
Av tabellen framgår, att de redovisade heltidskurserna med en längd av minst 5 månader omfattade sammanlagt ca 46.800 elever i första årskursen av vilka drygt 34.200 återfanns inom primärkommunala yrkesskolor, något över 7.100 inom sekun- därkommunala skolor, drygt 1.700 i företagsskolor och ungefär 3.700 inom enskilda yrkesskolor. Av tabellen kan utläsas hur eleverna fördelas på kursområden inom olika regioner och landsdelar, vilket möjliggör jämförelser mellan dessa samt med tillgängliga uppgifter rörande utbildningsbehovets struktur inom motsvarande om- råden.
En jämförelse mellan de olika skolformerna visar, att elevernas fördelning på kursområden är markant olika i olika skolformer. Landstingsskolorna har således sin tyngdpunkt på vårdutbildning, centrala verkstadsskolorna och företagsskolorna på industri och hantverk och de enskilda yrkesskolorna på kontor och handel. De primärkommunala yrkesskolorna visar en jämnare fördelning på kursområden med övervikt för industri- och hantverksutbildning. Ur allmän planerings- och översikts- synpunkt har beredningen bedömt även en mer uttömmande redovisning avseende elevernas fördelning på skolor vara av värde. Ur SCB:s maskinlistor har därför hämtats uppgifter avseende elever i första årskursen i heltidskurser omfattande minst 5 månader med uppdelning på skolor och skolformer samt kursområden. Uppgif- terna redovisas som ovan nämnts i tabell 5: 2.
I likhet med och av samma orsaker som i föregående avsnitt inkluderas ej elever i deltidskurser eller i kurser omfattande mindre än 5 månader. Därtill exkluderas
emellertid även elever i grundskolan, som fullgör sitt 9:e skolår i yrkesskolan. Denna elevkategori är nämligen i planeringshänseende hånförlig till de grundläg- gande skolformerna, varför den bedömts inte höra infogas i uppgifter avsedda att tjäna som bakgrund till de i kapitlet avseende yrkesskolans framtida utformning redovisade elevkategorierna.
Indelningen i Icarsområden överensstämmer med i kapitlet om yrkesutbildnings- väsendets framtida dimensionering tillämpad indelning. Härigenom möjliggöres direkta jämförelser mellan här redovisade uppgifter över nuläget och bedömningar avseende framtida dimensionering. I likhet med och av samma anledning som i före- gående avsnitt exkluderas kurser inom teknisk utbildning frånsett ritarutbildning samt laborant- och annan laboratorieutbildning. För ernående av jämförbarhet med i prognoskapitlet anförda uppgifter utelämnas dessutom de kurser inom kontors- och handelssidan, som för inträde fordrar lägst realexamen, utbildning av yrkes- lärare och arbetsledare i sömnad och vävning, konstnärlig utbildning och reklam- utbildning, ungdomsledarutbildning samt ej yrkesinriktad utbildning. Dessa kurser har bedömts till stor del komma att falla utanför yrkesskolans ram samtidigt som de, med undantag av kontors- och handelsutbildningen, ej klart kan sammanföras med i prognoskapitlet behandlade yrkesgrupper.
Uppdelningen på skolformer överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken och föregående avsnitt tillämpade uppdelningen, vilken särskiljer landstingsskolor, cen- trala verkstadsskolor, centrala yrkesskolor, kommunala yrkesskolor, företagsskolor och enskilda yrkesskolor. Uppdelningen möjliggör jämförelser med i föregående avsnitt redovisade uppgifter.
5.7 Avgränsning av i tabell 5:2 redovisade kursområden De redovisade kurserna har grupperats i sexton kursområden, vilka omfattar kurser med inriktning på gemensamt yrkesområde. Under kursområdet 15 har upptagits vissa hantverksyrken, som inte finns redovisade under övriga yrkesområden för hantverk och industri. Indelningen grundas på beredningens bedömningar rörande samhörighet mellan kurser och yrken, och har utformats så att uppgifter rörande utbildningskapacitet kan sammanställas med uppgifter rörande efterfrågan på ut- bildade. Omfattningen av de olika kursområdena framgår av nedanstående samman- ställning:
Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt Skolöverstyrelsens utbildningsklassificering)
1 Jordbruk 9000 2 Skogsbruk 9010 3 Metallarbete m.m. 20, 2915, 2920, 2925, 2972, 2976, 2979, 2980 4 Elektroarbete 21 5 Textil- och beklädnad 26, 2935 6 Tryckeriarbete 25 7 Kemiskt processarbete 24, 2906
Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt Skolöverstyrelsens utbildningsklassificering)
8 Träbearbetning 22 9 Livsmedelsarbete 27 10 Byggnadsarbete 23 11 Handel och kontor 312, 313, 321, 39 12 Sjötransport 60, 63 13 Vårdnadsarbete 5, 402 14 Hushållsarbete 4 exkl. 402 och 44 15 Hantverksarbete 2074, 2075, 209, 2905, 2940, 2945, 2955 16 Övriga medtagna kurser 192, 1930, 1931, 2900, 2901, 2902, 2950, 33, 9020
Anm.: Samtliga kurser har fyrsiffriga kodnummer. Kodbeteckning omfattande färre antal siffror avser samtliga kurser vars kodnummer inledes med de i beteckningen upptagna siffrorna.
5.8 Tabellsammanställningar
I tabell 5: 2 i bilaga 2 redovisas hur eleverna i ovannämnda kurser fördelar sig på skolor och skolformer den 15.10.1964. Tabellen omfattar ett avsnitt för varje skol- form. I dessa redovisas skolvis elevantalen inom medtagna kursområden. Varje avsnitt avslutas med summeringar, vilka visar totala antalet elever inom skolformen samt dessas fördelning på kursområden. Tabellen avslutas med rikssummor, vilka visar totala antalet redovisade elever inom samtliga skolformer samt dessas fördel- ning på kursområden. Tabellen visar hur många elever i berörda kurser som återfinnes i var och en av rikets yrkesskolor samt hur dessa elever fördelas på kursområden. Av tabellen kan utläsas hur samtliga redovisade elever fördelas på kursområden, skolformer och skolor. I sammanställningen på nästa sida redovisas vissa sammanfattande uppgifter rörande elevernas fördelning på skolformer och kursområden.
5.9 Övrig yrkesutbildning
Vid sidan av ovan behandlade kurser inom yrkesskolväsendet förekommer även en mängd andra former av organiserad yrkesutbildning. Avgränsningsproblem och bris- tande statistisk belysning medför, att det föreligger stora svårigheter att ge en full- ständig bild av yrkesutbildningens olika former. Nedan behandlas därför mycket summariskt endast vissa klart avgränsade former, vartill pekas på förekomsten av annan ej här redovisad yrkesutbildning.
5.9.1 Lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor samt trådgårdsskolor. Inom lant- och skogsbruksskolor och lanthushållsskolor bedrives yrkesinriktad utbildning. Läsåret 63/64 omfattade årskurs 1 i grundkurs i skogsbruksskolor 927 elever, grund- kurs i lantbruksskolor 1.742 elever. Lanthushållsskolornas kurser omfattade samma läsår 3.034 elever. I grundkurs i trädgårdsskolor gick samma år 72 elever.
Fördelning av eleverna i årskurs 1 på skolform och kursomdde Heltidskurser om minst 5 månader
Textil- Kem- Jord- Skogs- Elekt- och be- Tryc- iska .. Livs- bruk bruk Metall ro kläd- keri pro- Tra medel nad cesser
Han- Bygg del och kontor
Sjö- Vård Hus- Hant- Öv- S:a Rel.
Skolform trpt + håll verk rigt antal andel
Landstingsskolor 139 8 92 22 40 9 118 8 960 163 32 86 1 677 4.8 Centrala verk- stadsskolor 1 799 509 144 25 202 15 1 050 12 175 132 19 48 4 130 11.9 Centrala yrkes- skolor 45 27 51 4 27 151 196 125 41 667 1.9 Kommunala yrkes— skolor 4 590 1 312 775 90 150 334 142 1 971 6 226 155 1 181 7 261 421 796 25 404 73.1 Företagsskolor 1 147 161 117 138 14 28 21 8 33 1 667 4.8 Enskilda yrkes- skolor 4 26 17 10 10 13 1 486 11 288 328 38 1 228 3.5 Samtliga skol- former Antal 4 7 746 2 034 1 189 285 204 590 158 3 069 7 001 174 2 800 8 009 510 4 34 773 1000 Rel. andel 0.0 22.3 5.9 3.4 0.8 0.6 1.7 0.5 8.8 20.1 0.5 8.1 23.1 1.5 2.9 100.0
Anm.: Sammanställningen omfattar samma elevkategorier som tabell 7 i kapitlet avseende yrkesskolans framtida dimensionering, frånsett
elever [ grundkurser vid jordbruks- och skogsbruksskolor. Eftersom dessa elever i denna sammanställning ej medtages, blir fördelnings— talen avseende andel elever inom olika kursområden ej identiska med i prognosavsnittet redovisade fördelningstal, medan de absoluta antalen l samtliga kursområden utom jordbruk och skogsbruk däremot är identiska med i prognosavsnittet redovisade antal.
5.9.2 Sjukvårdsutbildning. Vid sidan av yrkesskolornas utbildning av sjukvårds- biträden finns en mängd andra utbildningsmöjligheter. Sålunda finns 34 sjukskö- terskeskolor med ca 7.000 elever, skolor för utbildning av barnsjuksköterskor och barnmorskor, specialutbildningskurser för leg. sjuksköterskor i Stockholm och Göte- borg, kurser för blivande hörselvårdsassistenter, arbetsterapeuter och skötare inom mentalvården, sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund, tandsköterskeskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå samt kurser för hälsovårdsinspektörer an- ordnade av Statens institut för folkhälsan.
5.9.3 Konstnärlig utbildning. Vid Valands konstskola och Konstindustriskolan i Göte- borg samt Konstfackskolan i Stockholm kan konstnärer och konsthantverkare er- hålla utbildning. För skådespelare och artister finns Statens skola för scenisk ut- bildning i Stockholm, Göteborg och Malmö och för musiker finns utbildningsmöjlig- heter i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Örebro, Arvika och Öjebyn.
5.9.4 Utbildning för handikappade. Personer med olika slag av handikapp erhåller numera i görligaste mån yrkesutbildning i vanliga yrkesskolor. Förutom en del specialskolor, t. ex. Tomteboda, finns 4 yrkesskolor under vanföreanstalternas ledning.
5.9.5 Lärlingsutbildning. Inom byggnads- och hantverkssektorerna sker en avsevärd del av yrkesutbildningen i form av lärlingsutbildning. Denna utbildningsform har efter band inom många yrken kompletterats med kurser på yrkesskolor, varvid en växelverkan mellan praktisk och teoretisk utbildning i skolan har blivit ett allt vanligare system. Rörande den nuvarande omfattningen av lärlingsutbildningen föreligger upp- gifter endast avseende beviljade statsbidrag till hantverksmästare m. m. för utbildning av lärlingar. Enligt skolöverstyrelsens statistik för budgetåret 1964/65 meddelades under perioden bidrag för utbildning för 1.150 lärlingar hos hantverksmästare och för 750 lärlingar hos byggnadsföretag. Inom den förra gruppen dominerade frisör- lärlingar (452), målarlärlingar (115), rörledningslärlingar (105), typograflärlingar (102), skorstensfejarlärlingar (88) samt elektrikerlärlingar (88). Av lärlingarna vid byggnadsföretag var 500 träarbetare, 147 betongarbetare, 75 murare och 28 golv- läggare. Eftersom lärlingstiden hos hantverksmästare är minst treårig och hos bygg- nadsföretag i regel minst tvåårig, innebär 1.150+750 bidragsrum per är egentligen att det samtidigt finns ett bidragsberättigande lärlingsantal av tillhopa ungefär (3X1.150+2X750=) 4.850. Beträffande övrig lärlingsutbildning, dvs. sådan för vilken statsbidrag ej erhållits, saknas uppgifter rörande såväl inriktning som omfattning.
5.9.6 Yrkesutbildning för arbetslösa. Under central ledning av SÖ och AMS bedrives särskilda yrkesutbildningskurser för arbetslösa. Utbildningen är uppdelad i nybörjar-, omskolnings- och fortbildningskurser. Verksamheten handhaves på länsplanet av 25
kursstyrelser, och omfattade 1964 i genomsnitt ca 1.000 samtidigt pågående kurser. Utbildning bedrives dels vid av SÖ (före 1.10.64 KÖY), Skogsstyrelsen och lantbruks- styrelsen särskilt anordnade kurser, dels genom utnyttjande av platser inom den ordinarie yrkesutbildningen och dels genom utbildning anordnad av företag och organisationer. Under 1964 påbörjade 27.109 personer — varav 12.127 kvinnor —- yrkesutbildningskurser för arbetslösa. Vid årets början deltog 12.114 personer -— varav 4.041 kvinnor — i sådana kurser, varför sammanlagt under året 39.923 per- soner — varav 16.168 kvinnor — deltog i utbildningen.
Av deltagarna i SÖ:s kurser återfanns i medeltal ca 1/5 i nybörjarkurser, när- mare 3/4 i omskolningskurser och avsevärt under 1/ 10 i fortbildningskurser.
Beträffande utbildningsområden dominerade kurser inom industri- och hantverks- sektorn. Bland dessa kurser var yrkesutbildning av verkstads-, byggnads- och an- läggningsarbeten oftast förekommande. I övrigt var kurser för husligt arbete och kontorsarbete vanligast.
Rörande kursdeltagarnas ålder visar statistiken att den 15.10.64 en dryg tredjedel av deltagarna var under 21 är, ca hälften var 22—44 år och endast ca 2,5 .'I» var över 54 år. ,I princip skall deltagare ha fyllt 21 år, men i praktiken har relativt omfattande dispenser härifrån meddelats. För arbetslös ungdom finnes 6 speciella skolor, s. k. riksyrkesskolor, som rekryterar ungdomar från hela landet.
5.9.7 Övrig vuxenutbildning samt postgymnasial yrkesutbildning. Rubricerade utbild- ningar finns redovisade ikap. 20. Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning.
KAPITEL 6
Vägen genom yrkesskolan
Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner
6.1 Inledning
YB har i föregående kapitel med hjälp av tillgängliga statistiska data beskrivit yrkesutbildningens kvantitativa omfattning. Redan denna redovisning av yrkesunder- visningens yttre ram visar hur svåröverblickbar och heterogen denna sektor inom det gymnasiala skolväsendet är. Beredningen har funnit det angeläget att försöka ytterligare belysa vissa förhållanden inom dagens skolmässiga yrkesutbildning. Efter- som erforderligt material saknas har beredningen låtit verkställa en särskild utred- ning, »Undersökning rörande yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner», vilken ingår som bilaga 3 i detta betänkande.
Beredningen är klart medveten om de stora svårigheter, som vidlåder genom- förandet av en sådan undersökning, och den osäkerhet som måste prägla resultatet. N är beredningen det oaktat beslutat att genomföra och framlägga resultatet av under- sökningen, är det i förvissning om att hithörande problem inte kan lämnas obeak- tade vid yrkesutbildningens fortsatta utbyggnad. Det är beredningens förhoppning, att de frågor som belysts i denna första undersökning kan ytterligare penetreras i det fortsatta planeringsarbetet.
6.2 Vissa slutsatser av undersökningen
6.2.1 Undersökningen avser att ge en bild av dagens yrkesskolelev och dennes ut- bildningssituation. Den bygger på dels elevernas uppfattningar och värderingar dels vissa objektiva fakta. De olika frågeställningarna belyses mot bakgrunden av elever- nas ålder, kön, bostadsort, sociala bakgrund, tidigare utbildning, pågående utbildning och framtidsplaner. De problem, undersökningen avser att besvara, kan enklast sam- manfattas i följande frågor: >>Hur ser yrkesskoleleverna ut?», >>Hur stor är yrkes- skolfrekvensen?» och >>Hur attraherar yrkesskolan eleverna?». Materialet har insamlats med hjälp av ett frågeformulär, i vilket flertalet frågor försetts med fasta svarsförslag. I undersökningen, som bl. a. av praktiska skäl endast omfattat primärkommunala och landstingskommunala yrkesskolor men ej företags- skolor och enskilda skolor, har 4.252 elever i nybörjarkurser deltagit. Av dessa har svar lämnats av 92,3 procent. Urvalet har skett på sådant sätt att de faktorer, som påverkar elevrekryteringen, beaktats.
6.2.2 Yrkesskolelevernas medianålder är 17,3 år, obetydligt högre än i gymnasiet. Yngst är de manliga eleverna inom industri och hantverk samt de kvinnliga inom den husliga sektorn. Äldst är eleverna inom vårdyrkena.
Majoriteten av de manliga eleverna -— nära 2/3 — återfinns inom industri och hantverk, medan de kvinnliga eleverna återfinns till nära 4/5 inom handel och kontor samt husliga yrken. Undersökningen visar att de manliga eleverna återfinns i längre kurser än de kvinnliga. Deras utbildning är genomsnittligt ca 1 är längre. Skillnaden är dock delvis fiktiv eftersom vissa utbildningsgångar, som i första hand rekryteras av kvinnor, är komplexa. Detta gäller särskilt i de fall kurser inom den husliga sektorn ingår. För såväl manliga som kvinnliga elever gäller att ju högre ålder desto kortare kurser.
6.2.3 Som indikatorer_för elevernas sociala bakgrund har målsmännens yrke och utbildning kommit till användning. Även om full jämförbarhet inte föreligger kan
svarande fördelning av samtliga yrkesverksamma i riket år 1960.
Motsvarande uppgifter om totalbefolkningens utbildning kan ej erhållas i den offentliga statistiken. En jämförelse med gymnasisternas målsmäns utbildning, redo- visad i »Vägen genom gymnasiet», har gjorts. Målsmännen har uppdelats i två grupper, de som har »högre» utbildning (realskola eller högre) och de som har »lägre» utbildning. Av de manliga elever i realskolan, som sökt till gymnasium, har 40 0/o fäder med »högre» utbildning. Av manliga elever i realskolan, vilka ej sökt till gymnasium, har 18 0/o fäder med »högre» utbildning. Av motsvarande kvinnliga
; elever har 13 0/o fäder med »högre» utbildning. Yrkesskolelevernas målsmän har i % ännu mindre omfattning »högre» utbildning, 7,5 (./0 av målsmän till manliga elever 3 och 10 ",/0 av målsmän till kvinnliga. Lägst är andelen för målsmän till elever inom industri och hantverk, endast 5 0/o.
» l ? konstateras, att målsmännens fördelning på yrken i stort överensstämmer med mot- Y 6.2.4 Yrkesskolelevernas egen tidigare utbildning varierar kraftigt. Åtskilliga elever ' (1/7) har endast 7-årig folkskola. Majoriteten har folk- och grundskola, men en betydande minoritet, 30 0/o, har realskoleutbildning eller högre eller enhetsskolans årskurs 9, linje g. Elever med dylik »högre» utbildning återfinns i första band inom
den tekniska sektorn och inom handel och kontor. Det kan noteras, att av enhets- skoleleverna har 1/5 genomgått 9 g och 2/5 vardera 9 a och 9 y. Medan 9 g-eleverna återfinns inom handel och kontor, industri och hantverk samt huslig utbildning i nu nämnd ordning, återfinns 9 a-eleverna i första band inom industri och hantverk samt inom handel och kontor och 9 y-eleverna till helt övervägande del inom industri och hantverk. I detta sammanhang bör påpekas, att ett betydande antal av de enhetsskolelever, som läsåret 1964/65 sökte till fackskola, hade genomgått 9a och 9 y, vilket kan utläsas ur skolöverstyrelsens undersökning av de sökande hösten 1964. Av yrkesskoleleverna har drygt 17 0/o redan tidigare genomgått minst en yrkes- skolkurs, och 2 % minst två yrkesskolkurser.
6.2.5 Ser man på elevernas framtidsplaner visar det sig, att ca 20 0/o räknar med fortsatt utbildning inom olika skolor. Dessa planer är särskilt framträdande hos elever i yrkesskolkurser kortare än två år. Det gäller nära hälften av de manliga eleverna i dessa kurser. En ofta hävdad uppfattning att yrkesskolan är alltför klart målinriktad och uppfattas som en utbildningsmässig återvändsgränd erhåller knap- past stöd i det redovisade undersökningsmaterialet. Den nu gjorda undersökningen kan ej heller sägas klart verifiera den uppfatt- ningen, att eleverna i och med att de börjat utbildning i yrkesskolan målmedvetet skulle ha inriktat sig på ett bestämt yrke. I detta hänseende finns det dock anledning att behandla materialet med extra stor försiktighet. Den undersökning som gjorts av elevernas mera kortsiktiga planer visar, att endast 1/3 av eleverna avser att efter genomgången kurs omedelbart söka anställning inom det yrke, för vilket de utbildas. Antalet stiger dock till drygt 50 0/o bland kvinnliga elever i längre kurser. 1/4 av samtliga avser att söka praktikantplats eller tillfälligt arbete. Därtill kommer som ovan nämnts ett inte obetydligt antal elever, som avser att fortsätta sin utbildning. Ej heller på längre sikt avser majoriteten av dem, som deltagit i undersökningen, att söka anställning inom det yrke, för vilket den pågående kursen ger utbildning. Påfallande är den ringa del av eleverna inom den husliga sektorn, som räknar med sysselsättning inom »kursens» yrke. Om man inte undersöker elevernas avsikter utan i stället det objektiva förhållandet angående kursernas målbundenhet, blir bilden en annan. Särskilt gäller det, om man vidgar begreppet »yrke, för vilken den pågående kursen ger utbildning» till att omfatta även sysselsättningar med anknytning till den erhållna utbildningen. Mer än 3/4 av eleverna genomgår en kurs, som antingen pekar mot ett bestämt yrke eller en viss sektor inom arbetslivet. Detta gäller 90 % av eleverna inom teknisk utbildning; 81 ”lo av eleverna inom industri och hantverk, om även tekniska yrken inräknas; 78 .)/0 av eleverna inom handel och kontor; 73 0/0 av eleverna inom huslig utbildning, om yrken inom hälso- och sjukvård (21 0/0) och serviceområdet (52 ”Io) inräknas; samt 67 0/0 av eleverna inom vårdsektorn. om serviceområdet (18 0/o) inräknas.
Av samtliga elever räknar 6 % med sysselsättning inom pedagogiska yrken. Detta gäller särskilt elever i trä-, textil-, huslig och vårdutbildning.
6.2.6 Mer än 3/4 av yrkesskoleleverna har vid val av utbildning inom det gymnasiala skolväsendet sökt till yrkesskolan utan att samtidigt söka till annan skola. Tillsam- mans med dem, som visserligen sökt även till annan skola men prioriterat valet av yrkesskola, uppgår de till mer än 80 %. Av återstoden har knappa 10 % ej lämnat något svar och knappa 10 0/0 i första hand önskat utbildning vid annan skola. 30 0/0 av samtliga elever i yrkesskolan har genomgått realskola eller grundskolans (enhetsskolans) åk 9, linje g, eller motsvarande utbildning, varför en större andel än 1/ 10 i och för sig kunnat söka och prioritera valet till annan skola. De elever som prioriteterat annan skola än yrkesskola fördelar sig olika inom de olika utbildningsområdena. Sålunda har 29 0/0 av eleverna i teknisk utbildning,
5 0/0 av eleverna i industri och hantverk, 12 0/0 av eleverna i handel och kontor (21 olo i kontorskurser byggande på realexamen), 60/0 av eleverna i huslig utbildning, 7 0/0 av eleverna i vårdutbildning och 20 % av eleverna i övrig utbildning önskat vinna inträde i första hand i annan skola.
Ovan har redovisats att såväl yrkesskolan som fackskolan rekryterat elever från de olika linjerna i grund-(enhets-)skolans årskurs 9. Några säkra slutsatser kan inte dragas om vilken betydelse elevernas val mellan grundskolans olika linjer kan komma att få för deras kommande val mellan fackskola och yrkesskola. Ovan- nämnda utredning angående sökande till fackskolan visar, att ett betydande antal sökte alternativt till fackskola och yrkesskola.
Trots att mer än 75 0/0 av alla de tillfrågade eleverna endast sökt till yrkesskola har valet av utbildningsväg inte varit så lätt. Blott 45 0/o av dessa elever har påstått att valet varit »självklart», medan 47 % sagt att det ej varit ett lätt val. De elever, vars målsmän har »högre» utbildning, har tydligen haft svårare att bestämma sig för yrkesskola än andra elever.
Svårast att bestämma sig synes elever med realexamen eller motsvarande ha haft. Osäkerheten inför valet av yrkesutbildningen har sålunda varit relativt stor. Mot denna bakgrund är det av intresse att konstatera, att eleverna vid undersöknings- tillfället uppfattar det gjorda valet positivt. En betydande majoritet, 80 0/o, förkla- rade sig vara nöjda med sitt val och endast 3,5 ”lo var inte nöjda. Mest positiva var eleverna inom huslig och vårdutbildning.
En jämförelse med »grenväljare» i gymnasiet visar, att yrkesskoleleverna är nöjda med sitt val i betydligt större utsträckning.
6.2.7 Elevernas självupplevda motiv för val av yrkesskolutbildning har studerats med hjälp av elevernas markeringar på listor över på förhand formulerade skäl. Eleverna fick dels markera ett självvalt antal skäl på en lista dels det viktigaste skälet på en annan lista. På den förstnämnda listan markerades i genomsnitt 3,2 skäl. Det skäl som på denna lista erhöll flest markeringar uppnådde 4.421 marke- ringar, och det skäl som erhöll lägsta antalet markeringar uppnådde 94. Följande fyra skäl har angetts av minst 90/0 av eleverna vid markering av det viktigaste skälet.
Manliga Kvinnliga . Skäl elever elever Saltäliga % % ” Intressant yrke 41 44 42 Välbetalt yrke 26 14 20 Utb. ger poäng för fortsatt utbildn. 10 12 11 Eleven föredrar ett prakt. yrke framför teor. studier 8 9 9
Summa % 85 79 . 82
Undersökningen synes visa, att ett relativt begränsat antal skäl har varit av- görande för elevernas val av utbildningsväg inom yrkesskolan. Viktigast synes vara att utbildningen leder fram till ett intressant och/eller välbetalt yrke. Tillsammans med ett tredje skäl av de fyra oftast angivna, nämligen att praktiskt arbete föredras framför fortsatta teoretiska studier, kan dessa tre skäl betraktas som positiva skäl för val av yrkesskolutbildning.
Det fjärde skälet, nämligen att den valda utbildningen innebär en meritering för fortsatta studier, kan innebära antingen att eleverna är osäkra inför sitt yrkesval eller att utbildningen ingår som en väsentlig eller mera perifer del av deras utbild- ning mot en snävare eller bredare sektor inom arbetslivet.
6.2.8 Undersökningen har försökt belysa dagens elev inom yrkesutbildningen. I nedanstående tablå har ett försök gjorts att ur vissa aspekter siffermässigt och i koncentrat ge en sammanfattande bild av yrkesskoleleverna. I tablån redovisas de olika indikatorernas procentuella andel.
Elevernas nuvarande utbildningsområde Te IH HK Hu Vå Samtl.
Målsmans utbildning:
Folkskola 51 64 50 57 65 59 Realskola o. motsv. eller högre 13 5 10 10 11 9 Elevens tid. utbildning:
Folkskola 19 42 25 41 38 36 Realskola o. motsv. eller högre 59 14 50 34 27 30 Tid. kurs i Ysk 33 10 12 11 61 17 Framtidsplaner:
Fortsatt utbildning 26 16 17 14 7 19 Yrke i anslutn. till nuv. utbildn. 90 81 78 73 67 83
I de fall andelen målsmän med enbart folkskola är stor i förhållande till genom- snittsvärdet är även andelen elever med enbart folkskola i förhållande till medel- värdet stor. Däremot synes tidigare yrkesutbildning ej ha samband med tidigare omfattning av elevernas övriga utbildning. Andelen elever med tidigare genom- gången yrkesskolkurs är stor inom teknisk utbildning och vårdsektorn. Dessa utbild- ningsvägar är ofta av komplex natur, sammansatt av olika kurser.
Andelen av de elever, som planerar fortsatt utbildning, är störst inom den tekniska sektorn och minst inom vårdsektorn. Elevernas utbildningsplaner på något längre sikt redovisas på grundval av det yrke de angett. Med undantag för vårdsektorn har 3/4 eller mera angett det yrkesområde, till vilket den pågående kursen beräknas leda, eller ett yrke med anknytning till den pågående utbildningen. Eleverna inom vissa utbildningsområden har angett yrken som nära ansluter till utbildningen. medan
eleverna inom andra utbildningsområden angett yrken med mindre nära anknytning. Andelen elever inom de olika utbildningsområdena, som angett att de avser fortsätta sin utbildning, är stort i de fall då även andelen elever, som avser att vara verk- samma inom yrken, för vilka deras utbildning förbereder, är störst.
Andelen egentliga »förstagångselever» varierar inom olika utbildningsområden och kurser. Av elevplatserna i nybörjarkurser i heltidskurser av minst 5 månaders längd läsåret 1964/65 kan 80 0/o beräknas ha varit besatta av »förstagångselever». Med- räknas samtliga yrkesskolkurser, som redovisas i den officiella statistiken, utom tek- niska dagskolor, kontorskurser byggande på realexamen samt ej yrkesinriktade kurser inom gruppen »övrig utbildning», skulle yrkesskolfrekvensen kunna anges till ca 22 0/o läsåret 1964/65. Överslagsmässiga beräkningar visar, att motsvarande frekvens läsåret 1960/61 var ca 16 0/0. Det skulle innebära, att den årliga frekvens- ökningen under den senaste femårsperioden uppgått till i genomsnitt drygt 1 procent- enhet.
6.3 Några kommentarer till slutsatserna
I några få fall har tidigare gjorts begränsade undersökningar rörande yrkesskolornas elevrekrytering och elevernas förhållanden. Den undersökning, som YB låtit göra genom sin expert undervisningsrådet Jacobson, är emellertid den första mera omfat- tande utredningen, såväl beträffande antalet av undersökningen omfattade elever som beträffande frågornas bredd och variation. Redan detta förhållande, att under- sökningen är den första på ett i det stora hela nytt undersökningsfält, manar till stor försiktighet när det gäller att dra slutsatser av undersökningen.
Man måste också beakta, att eftersom yrkesutbildningen är så omfattande och variationsrik blir det omöjligt att belysa alla delar av yrkesutbildningen och dess elevklientel. Materialet måste begränsas för att överhuvud bli bearbetningsbart och överskådligt och blir därigenom i viss mån otillräckligt. YB vågar dock hoppas, att såväl materialet som metoderna blir säkrare och mera fulländade vid kommande undersökningar.
Men oavsett materialets tillräcklighet eller otillräcklighet synes bilden av yrkes- skolornas elevrekrytering och elevernas förhållanden alltid komma att bli i vissa avseenden oklar. Den kommer i alla händelser alltid att ändras. Detta beror på yrkesutbildningens egen struktur.
Den nu gjorda undersökningen har bl.a. visat, att valet av utbildningsväg inga- lunda varit så lätt för en stor del av eleverna. Till detta vill YB endast knyta den reflexionen, att ett dylikt förhållande icke i och för sig skall betecknas som mindre tillfredsställande. Ett val, som ej är självklart, kan innebära ett djupare inträngande i sådana problem, som på sikt kan ha den största betydelse för personen i fråga. Ett val, som är självklart, torde många gånger ske utan en dylik noggrann pröv- ning av alla faktorer av betydelse för individen ifråga.
Undersökningen har bl.a. givit vid handen att det i icke så få fall finns en skillnad mellan vad man ämnar ägna sig åt på kort sikt och de mera långsiktiga
planerna. YB finner detta naturligt, främst med tanke på att det finns utveck- lingsmöjligheter (befordringsmöjligheter) inom många yrkesområden. I dylika fall bör yrkesutbildningen ge en tillräcklig utbildning för det grundläggande yrket, de grundläggande arbetsuppgifterna. Yrkesutbildningen bör också ha en sådan bredd och en sådan kvalitet, att den bildar en god bas för avancemang till och utbildning för mera kvalificerade arbetsuppgifter. Detta är enligt YB:s mening en synpunkt, som måste beaktas vid konstruktionen av den framtida gymnasiala yrkesskolan.
KAPITEL 7
Yrkesutbildningsväsendets framtida dimensionering
7.1 Allmänna synpunkter
I samtliga de skolutredningar som avgivits under senare år har dimensionerings- frågan spelat en stor roll. Avgörande för en skolforms framtida kapacitet är en mängd olika faktorer, som kan väga olika tungt och därmed tillmätas större eller mindre vikt vid olika tidsperioder.
I den obligatoriska skolan är den framtida dimensioner-ingen helt bestämd av storleken på de ungdomskullar, som uppnår skolpliktig ålder och successivt pas- serar genom skolformen. Diskussion kan visserligen föras om hur stora andelar av årskursen, som från olika synpunkter bör ges tillfälle att välja olika linjer eller ämneskombinationer. I grundskolan ses emellertid inte detta som ett kapacitets- problem utan som ett problem, där individens frivilliga val med hänsyn till intresse och förutsättningar får spela en avgörande roll.
Problemen blir helt annorlunda i de frivilliga skolformerna. Dimensionerings— frågorna får där en helt annan tyngd och kan ses från flera olika synvinklar, var- vid man i varje fall teoretiskt kan komma fram till helt olika resultat. Ett utbild- ningsväsende får naturligtvis ej dimensioneras så att dess tjänster under en längre period inte tas i anspråk av de utbildningssökande.
7.1.1 Tillströmningen till en viss utbildning bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt kartlagts. Gymnasieutredningen gjorde vissa försök att närmare kartlägga de orsaker som var avgörande för ungdomarnas val av gymnasie- utbildning. GU:s slutsatser var dock att endast ett fåtal variabler rent statistiskt kunde tillmätas betydelse, vilket delvis sammanhängde med primärmaterialets be- skaffenhet. Liknande undersökningar har utförts av skolöverstyrelsen i planerings- verksamheten för gymnasiets utbyggnad. Här är emellertid inte platsen att närmare presentera dessa undersökningar och deras resultat. Det står emellertid klart att elevens val av viss utbildning bör betraktas som en faktor, till vilken hänsyn måste tagas då det gäller en framtida dimensionering.
7.1.2 Samtidigt kan det vara lika självklart att i planeringen taga hänsyn till arbets- livets efterfrågan på den utbildade arbetskraften och för skolformer med mera avgränsat bestämt utbildningsmål låta denna synpunkt spela en mera framskjuten roll.
I viss utsträckning — åtminstone på längre sikt — torde dessa båda synpunkter kunna leda fram till resultat som inte alltför mycket avviker från varandra under förutsättning att de utbildningssökande t. ex. via yrkesvägledning (jfr 7.1.5 nedin) får information om framtida arbetsmarknadsförhållanden inom det ena eller anira yrket.
7.1.3 En tredje synpunkt som när det gäller icke obligatoriska skolformer kan komma att spela en väsentlig roll är givetvis kostnadsaspekten. Man kan mycket väl i en viss given statsfinansiell situation tänka sig ett utbildningsväsende som med hänsyn till såväl ungdomens önskan att vinna inträde som näringslivets efterfrågan på den utbildade arbetskraften är klart underdimensionerat om andra delar av statens —— eller kommunernas — aktiviteter måste prioriteras. Olika sektorer inom ett utbildningsväsende kan å andra sidan bli föremål för viss prioritering från sem- hällets sida gentemot andra sektorer, vilket kan sammanhänga med t. ex. viss politisk målsättning eller önskvärdheten att gynna exportindustrin på bekostnad av annan produktion. Givetvis kan även en mängd andra aspekter få betydelse för frågorna ang. ut- bildningens dimensionering. De rent realekonomiska aspekterna — bl. a. tillgången på byggnadsarbetskraft och investeringskapital — kan åtminstone i ett medellångt perspektiv få avgörande betydelse om det gäller att öka en viss utbildningskapacitet. På motsvarande sätt kan Iärartillgången utgöra tak för en ökning av kapaciteten under ett visst skede.
7.1.4 I direktiven till beredningen beröres på ett flertal ställen dimensioneringsfrå- gorna, varvid hänvisas till den mycket snabba utbyggnad yrkesutbildningsväsendet genomgått under det senaste årtiondet. Samtidigt pekas på att yrkesutbildnings- väsendet bör ses i ett större utbildningspolitiskt sammanhang tillsammans med de nu av statsmakterna fastlagda planerna för gymnasiets och fackskolans dimensione- ring. På motsvarande sätt bör långsiktiga planer göras upp för yrkesutbildnings- området varvid utredningen bör »— i samråd med berörda myndigheter, redan på- gående utredningar och övriga intressenter inom utbildningsväsendet och arbets- marknaden —— söka komma fram till en bedömning av den totalt behövliga utbild- ningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess huvudsektorer för så lång tid framåt som en prognos i detta avseende på ett meningsfullt sätt kan göras. Utred- ningen bör också ge vägledning för hur en dylik prognos i fortsättningen skall kunna fortlöpande förnyas och revideras.» På ett annat ställe i direktiven pekas på behovet av en nära kontakt med arbets- livet och de problem som kan komma att uppstå i anpassningen mellan närings- livets behov av arbetskraft av skilda slag och planering av ett omfattande och dif- ferentierat yrkesutbildningsväsende. Frågeställningen — såsom beredningen upp- fattat den — kan som en följd av direktiven beskrivas sålunda: Hur stort skall ett framtida yrkesutbildningsväsende vara, dvs. hur många elever bör yrkesutbildnings- väsendet per år ta emot för att dels möta näringslivets behov av yrkesutbildad
arbetskraft och dels tillgodose de utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkes- utbildning.
YB har därvid ansett det nödvändigt att belysa den önskvärda dimensioneringen för ett antal olika sektorer inom yrkesutbildningsväsendet och samtidigt belysa vissa totalperspektiv för hela yrkesutbildningsväsendet.
De ovan förda resonemangen i dimensioneringsfrågorna har behandlats av tidigare skolutredningar — klarast kanske av gymnasieutredningen, där man menade att gymnasieutbildningen, särskilt den med en allmän inriktning, kunde ses dels som en utbildningskonsumtion, dvs. utbildning för utbildningens egen skull, dels som en investering för framtida konkret nytta t.ex. på arbetsmarknaden. När det gäller yrkesutbildning bör denna enligt YB:s uppfattning ha en målinriktning mot en viss typ av arbetsuppgifter, varigenom den i högre grad än t. ex. gymnasieutbildningen måste ses som en investering. Härigenom måste också efterfrågemomentet sett från näringslivets sida spela en större roll i dimensioneringsproblematiken. Elevernas önskan om viss yrkesutbildning kan, om denna utbildning ej efterfrågas på arbets- marknaden, leda till felinvesteringar från såväl samhällets som individens sida. En klart avgränsad och specialiserad yrkesutbildning kan därvid ej sägas ha samma konsumtionsvärde i sig själv som en mera brett upplagd utbildning.
7.1.5 I detta sammanhang bör yrkesvägledningens betydelse något beröras. Grund- skolans yrkesvalslärare har till uppgift att informera om olika yrken och utbildnings— vägar efter grundskolan. I denna orientering skall även ingå moment av arbets- marknadsutveckling, näringslivets förändringar och där uppstående behov av olika slag av arbetskraft. På motsvarande sätt skall arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare informera de ungdomar som lämnat skolan eller genomgår t. ex. fackskolor, folk- högskolor och gymnasier. Denna yrkesorienterande information får givetvis sin effekt på ungdomarnas yrkes— eller utbildningsval och kan således utan att vara dirigerande påverka ung- domsströmmarna i viss riktning, dvs. till sådana sektorer på arbetsmarknaden som behöver nytillskott av yngre arbetskraft och från sådana områden som behöver färre nya arbetstagare. Yrkesvägledningen kan genom sitt sätt att verka bli ett instrument med vars hjälp man kan »sammanjämka» ungdomarnas önskemål om viss utbildning med arbets- livets efterfrågan på viss utbildad arbetskraft. Härigenom torde det inom vissa gränser bli möjligt att tillämpa det ovan förda resonemanget om näringslivets ut- veckling som huvudsaklig styrande faktor när det gäller yrkesskolväsendets dimen- sionering. Även de ungdomar som kommer att genomgå det yrkesskolväsende som föreslås av YB kan inför linje- och ämnesval m. m. behöva yrkesvägledning, en fråga som YB utförligare behandlar i kap. 23. Här skall därför endast kortfattat läggas några synpunkter på yrkesvägledningens uppgifter. Man torde kunna ange dessa till tre: att bistå individen vid val av yrke och utbildning, att genom en objektiv informa- tion ang. arbetsmarknadsutveckling och arbetskraftsbehov inom olika sektorer
verka som arbetsmarknadspolitiskt instrument samt att verka allmänt produktivitets- befrämjande genom att hjälpa individen att välja yrke med hänsyn till anlag och förutsättningar.
Genom den konstruktion yrkesskolväsendet hittills haft har behovet av yrkesväg- ledning inom yrkesskolan varit mindre motiverat. Yrkesvalet uppfattades som i princip avgjort i och med valet av utbildningslinje eller avdelning. Vissa yrkesskolor har dock funnit anledning att bistå eleverna i yrkesvalsfrågor genom att avdela någon av skolans befattningshavare för sådana samtal. Andra skolor har hänvisat till länsarbetsnämndernas yrkesvägledare. I den yrkesskola som beredningen här föreslår kommer yrkesvalsfrågorna att få en långt större betydelse genom den mått— liga specialiseringen under första delen av utbildningen. Det finns därför starka skäl som talar för att yrkesvägledningen i yrkesskolorna ges en utformning motsvarande den som statsmakterna beslutat för fackskolorna och det nya gymnasiet. YB åter- kommer till dessa frågor i kap. 23.
7.2 Totala kvantitetsproblem
Yrkesskolväsendet här helt naturligt ses som en del av hela det svenska utbildnings- väsendet. Den förda utbildningspolitiken i sin helhet och i sina delar för olika skol- former måste därför klart påverka den politik som skall föras även när det gäller yrkesutbildningsväsendet.
På den kvantitativa sidan inryms här ett flertal problem, t. ex. samhällets andel av yrkesutbildningen, principiellt och kostnadmässigt, samhällets yrkesutbildning för egna arbetskraftsbehov, avvägningsproblem mellan olika arbetskraftsbehov. Dit hör också frågor om resursernas fördelning på yrkesutbildning för ungdomar och yrkesutbildning för vuxna. Sådana frågor kan inom en given totalram för hela utbildningsväsendet ge olika avvägning av delarnas storlek. Viktigare torde dock totalramen vara från denna aspekt.
Statsmakterna' beslöt hösten 1964, att ca 50 procent av en ungdomskull inom några få år skall få möjlighet till studier vid gymnasier och fackskolor. Ett mindre antal av dessa ungdomar torde senare återfinnas i olika former av yrkesskolor, men avgjort torde huvudparten av eleverna till yrkesskolväsendet komma från de åter- stående 50 procenten. Hur stor andel beror på ett flertal olika faktorer, av vilka endast en del beröres i detta kapitel.
I kap. 6 i detta betänkande redogörs för en genom YB:s försorg verkställd under- sökning som visar att drygt 20 procent av en ungdomskull får utbildning i samhälls- ägda yrkesskolor. Ytterligare ett stort antal ungdomar får emellertid yrkesutbildning genom statsunderstödda enskilda skolor. Detta skulle innebära att samhället om några är direkt svarar för att ca 75 procent av en ungdomskull får skolmässig vidare- utbildning (om lägst en termin) efter grundskolan.
samtidigt innebär detta i varje fall inom rimliga marginaler att mellan 20 och 25 procent av en årskull ungdomar skulle direkt efter grundskolan söka sig ut i näringslivet. Här kommer in ett avvägningsproblem, vars lösning direkt samman-
hänger med det framtida yrkesutbildningsväsendets utformning. Arbetslivets tek- niska nivå och allmänna inriktning under den närmaste framtiden kommer såvitt man nu kan bedöma att vara sådan, att för ett antal arbetsuppgifter kommer 9-årig grundskola att vara tillfyllest. Det kan gälla enklare arbetsuppgifter som knappast förutsätter ens någon kortare utbildning på arbetsplatsen eller sådana arbetsupp- gifter, där en kortare utbildning lämpligast ges på arbetsplatsen i form av systematisk träning. Slutligen kan det gälla sådan kvalificerad utbildning som med hänsyn till t. ex. krav på maskinutrustning bäst ges direkt i företagen.
Mot ett sådant resonemang kan anföras att det f.n. föreligger svårigheter att överblicka utbildningskraven på längre sikt. Den tekniska nivån är ojämn inom vår industri. Många företag har en synnerligen avancerad maskinutrustning, mer eller mindre helautomatiserad, medan andra av olika skäl släpar efter. Automationens krav på yrkeskunnande kan f. n. ej helt klarläggas kvantitativt. Mycket synes emel- lertid peka mot att en bred grundläggande yrkesutbildning i flertalet fack är av stort värde och ger de unga bättre möjligheter till omställning och anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter. Med hänsyn till de snabba strukturella föränd- ringar som kommer att pågå inom vårt näringsliv under överskådlig tid torde denna »omställningsberedskap» vara ett viktigt led i utbildningspolitiken.
Till frågan om antalet ungdomar som går direkt till arbetsmarknaden efter grund- skolan hör emellertid också en diskussion om antalet eller andelen ungdomar i en ungdomskull som överhuvudtaget har fallenhet för eller önskan att fortsätta sin skolgång ett tionde och elfte skolår.
I de resonemang som här måste föras vill YB ta upp något av det svar som måste ges på ovan anförda direktiv till beredningen. YB är klart medveten om vart dessa direktiv syftar och kommer nedan att närmare söka belysa några av de frågor som berörs i direktiven. Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig följande. Arbetskraften till ett yrke kan och bör rekryteras på ett flertal olika vägar. Samtidigt förekommer att personer som genomgått utbildning till visst yrke av olika skäl inte hamnar i avsett yrke. (Jfr kap. 6.) Arbetskraftsströmmarna i vårt land lika väl som i andra länder är mycket litet statistiskt kartlagda. Ändrad intresseinriktning, för- ändrade framtidsutsikter, från anlagssynpunkt felaktiga yrkes- och utbildningsval påverkar redan ungdomarnas yrkesvalsbeteenden. Strukturförändringar i närings- livet, önskan om vidareutbildning, familjesituation m. m. påverkar den vuxna arbets- kraftens arbetssituation och framtvingar yrkesbyten.
Under senare år har organiserats ett vuxenutbildningssystem just för underlät- tande av yrkesbyten. Denna omskolningsverksamhet har för närvarande så stor kapacitet att mellan 30.000 och 40.000 elever årligen passerar igenom. Härigenom får omskolningsutbildningen och dess framtida inriktning mot olika näringslivssektorer en klart arbetskraftsdirigerande effekt.
Ser man problemen så, samtidigt som man inriktar ungdomsyrkesutbildningen mot breda sektorer på arbetsmarknaden och inom yrkesutbildningsväsendets ram ger ett i förhållande till nuläget ökat utrymme av allmänna ämnen, torde det stå alldeles klart att några tydligt avgränsade yrkesprognoser speciellt för ungdomsyrkes-
utbildningen ej är meningsfulla. Ungdomsutbildningen är endast en del i rekryte- ringskällorna till olika yrken, hur stor del vet man för närvarande ytterst litet om.
Samtidigt torde det stå klart att ungdomsutbildningen ej lämpligen på samma sätt som t.ex. vuxenutbildningen bör anpassas mot arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar i behoven av arbetskraft. Ungdomsutbildningen bör liksom övriga ung- domsskolor besitta en viss stabilitet år för år, när det gäller olika avdelningar på en ort, så att föräldrar och ungdomar får förtroende för skolan. Täta byten och om- kastningar alltefter konjunktursvängningar eller andra kortsiktiga förändringar kan leda till skada när det gäller elevrekryteringen. Vuxenutbildningen torde från flera synpunkter vara lämpligare som »konjunkturregulator». Detta utesluter naturligtvis inte att successiva förändringar kan och nödvändigtvis bör äga rum även inom ungdomsutbildningen, men då med hänsyn till mera långsiktiga förändringar i näringslivets efterfrågan på arbetskraft.
YB har i det följande sökt arbeta efter ovanstående målsättning och har i varje fall i detta betänkande sett kvantitetsproblemen så att den sökt belysa en rimlig relativ fördelning mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given totalram. YB har emellertid begränsat sina bedömningar till det yrkesutbildningsväsende som är avpassat till det gymnasiala åldersstadiet, dvs. de ungdomar som direkt efter grundskolan eller de närmaste åren därefter fortsätter sin utbildning i yrkesskola.
De prognoser som i olika utredningar hittills utförts avseende skolväsendets dimensionering har utgått från ett »riksbehov» av arbetskraft och/eller utbildning. Några regionala studier har icke gjorts och har för flertalet berörda områden ej heller varit erforderliga med hänsyn till arbetskraftens rörlighet, åtminstone inom relativt vida områden. En samordning mellan »riksbehovets» utveckling och utveck- lingen inom olika regioner blir emellertid nödvändig när det gäller yrkesutbildnings- väsendet. Yrkesutbildningsplaneringen torde härvidlag kräva att hänsyn tas till näringslivets struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Detta arbete måste i stor utsträckning falla på skolöverstyrelsens planeringsorgan, som i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och statistiska centralbyråns prognosinstitut kontinuer- ligt skall följa utvecklingen på arbetsmarknaden. Vissa sektorer inom yrkesutbild- ningsväsendet, t.ex. verkstadsavdelningar, handels- och kontorsavdelningar, vissa vårdavdelningar, bör dock å andra sidan med hänsyn till såväl ungdomens möjlig- heter att välja olika slags utbildning som med hänsyn till arbetslivets behov av arbetskraft finnas representerade inom praktiskt taget varje region. Problemen upp- står emellertid i samband med inrättandet av parallellavdelningar inom samma eller angränsande regioner. I andra sammanhang kan fråga uppstå att inom en region bereda utbildningsmöjligheter för senare utflyttning till andra regioner med ökande arbetskraftsbehov.
Med hänsyn till ovan påpekade rent praktiska svårigheter, som nedan ytterligare kommer att belysas, då det gäller att söka beräkna eller bedöma ett »riksbehov» torde det vara nödvändigt med en stark central planering av yrkesutbildnings- väsendets dimensionering och lokalisering, där dockdet regionala (lokala) initia- tivet, belyst från såväl tillströmningssidan som efterfrågesidan, tillmäts stor betydelse.
7.3 Grundläggande beräkningar
Beredningens behandling av problemen kring klarläggandet av arbetslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft, och dettas relation till yrkesskolväsendets dimensionering har gjorts i tre etapper. Den första etappen omfattar en lägesbeskrivning av situa- tionen på arbetsmarknaden vid 1960-talets början, den andra omfattar samman- ställningar av uppgifter rörande utvecklingen fram till 1970-talets början med vissa utblickar på något längre sikt medan slutligen den tredje omfattar synpunkter på och förslag till en framtida dimensionering.
YB:s material betr. dessa tre etapper redovisas i 7 tabeller, som har samlats i bilaga 4 till detta betänkande (tabellerna har med hänsyn till kapitlets nr givits beteckningarna 7: 1—7: 7).
7.4 Lägesbeskrivning avseende situationen på arbetsmarknaden vid 1960-talets början 7.4.1 Grundmaterial. l folkräkningsmaterialet för 1960 finns utförliga uppgifter av- seende antal sysselsatta inom olika näringsgrenar och yrken. Folkräkningsmaterialet innefattar bl.a. även uppgifter om de sysselsattas fördelning på kön, ålder och civilstånd, geografiska regioner, yrkesställning och art av anställning. Beträffande utbildning finns uppgifter om utbildade med studentexamen eller akademisk utbild— ning, medan däremot uppgifter om annan utbildning saknas. I samband med folk- räkningen 1960 företogs en intervjuundersökning omfattande ett urval av hushåll. I denna togs även upp frågor om utbildning under studentexamensnivå, men de uppgifter om yrkesutbildning som insamlades är inte av den arten, att de kan använ- das i här aktuella beräkningar. I brist på allmänt omfattande uppgifter om antalet yrkesutbildade har YB utgått från folkräkningens uppgifter om arbetskraften och kompletterat dessa med i olika källor tillgängliga uppgifter avseende yrkesutbildad arbetskraft inom vissa sektorer av näringslivet, samt med mer eller mindre skönsmässiga bedömningar avseende andel yrkesutbildad arbetskraft inom andra sektorer. Som första led i beredningens lägesbeskrivning avseende situationen vid 1960- talets början har på grundval av folkräkningsuppgifter utförts sammanställningar över förvärvsarbetande med resp. utan utbildning på studentexamensnivå uppdelade på näringsgrenar (tabell 7: 1) och på yrken (tabell 7: 2).
7.4.2 Tabell 7: 1 omfattar samtliga förvärvsarbetande och återger hur dessa fördelas på kön, förekomst av utbildning på studentexamensnivå samt näringsgren. Vid tolkning av tabellen måste folkräkningens definition av förvärvsarbetsbegreppet samt förfarande vid uppdelning på näringsgrenar hållas i minnet. Som förvärvsarbetande räknas personer som under veckan 2——8 oktober 1960 utfört inkomstgivande arbete under minst halv normal arbetstid, samt de personer som hade arbete under veckan men som p. g. a. tillfälligt avbrott — högst 4 månader — icke arbetade under denna vecka. Näringsgrenstillhörigheten bestäms av den huvudsakliga verksamheten vid det företag (arbetsställe), där personen utförde sitt arbete under folkräkningsveckan.
Detta förhållande medverkar till att som underlag för analyser av yrkeskategorier tabellen måste kompletteras med beräkningar grundade på uppgifter avseende de förvärvsarbetandes fördelning på yrken.
7.4.3 Tabell 7:2 omfattar de förvärvsarbetande, som återfinns inom »yrkesskol- yrken», med vilket avses de yrken till vilka, enligt YB:s bedömning, yrkesskol- utbildning uuder det närmaste decenniet kan bedömas vara aktuell i beaktansvärd omfattning. Till grundval för dessa bedömningar har tjänat avväganden av två typer, nämligen dels av i vad mån ett yrke kan bedömas lämpligen betjänas av skolmässig utbildning, och dels av i vad mån sådan utbildning kan bedömas lämp- ligen inrymmas under yrkesskoleväsendet. Uppenbart är att dylika bedömningar måste behäftas med osäkerhet, men sannolika avvikelser från de företagna bedöm- ningarna, skulle inte i större utsträckning påverka den i sammanställningen tecknade helhetsbilden.
Vid tolkningen av tabellen måste det använda förvärvsarbetsbegreppet samt för- farandet vid uppdelningen på yrken observeras. Fördelningen efter yrken avser den typ av arbete som de förvärvsarbetande ägnade sig åt under veckan 2——8 oktober 1960, oberoende av under vilken näringsgren de arbetat. Klassificeringen på yrken grundar sig på det 1960 föreliggande förslaget till nordisk yrkesklassificering, och tar icke hänsyn till utbildning eller yrkesställning.
Tabell 7: 2 visar hur de förvärvsarbetande inom »yrkesskolyrken» fördelar sig på kön, förekomst av utbildning på studentexamensnivå samt på yrken. Av tabellen framgår att ca 70 % av såväl de manliga som de kvinnliga förvärvsarbetande åter- finns inom de medtagna yrkena. Uteslutna är främst yrken med utbildning på universitets- och högskolenivå, ingenjörsyrken samt vissa andra yrken med speciell utbildning. Av drygt 2 miljoner förvärvsarbetande inom »yrkesskolyrken» har endast omkring 1 % utbildning på studentexamensnivå. Dessa faller till stor del på yrken som omfattar arbetsuppgifter med stora olikheter vad avser krav på utbild- ning — huvudsakligen vissa kontorsyrken. Arbetaryrkenas poster på något hundra- tal och därunder torde till stor del utgöras av praktikanter. Sammanställningen ger vid handen att de yrken till vilka yrkesskolutbildning bedömts kunna vara aktuell sysselsättningsmässigt utgör en mycket betydande andel av arbetsmarknaden.
För att få ett grepp om näringslivets behov av yrkesskolutbildad arbetskraft krävs emellertid även uppgifter om den andel av dessa, som fullgör arbetsuppgifter vilka fordrar yrkesutbildning. Ett försök att belysa detta har gjorts i tabell 7:3, vilken uppställts med utgångspunkt från antal förvärvsarbetande utan utbildning på stu- dentexamensnivå, som framräknats i tabell 7: 2.
7.4.4 Tabell 7:3 är avsedd att belysa den andel av de sysselsatta inom yrkesskol- yrken, som fullgör arbetsuppgifter, för vilka yrkesskolutbildning kan bedömas som lämpligast. Tabellen omfattar i tabell 7: 2 upptagna yrken, för vilka redovisas dels vissa upp- gifter avsedda att belysa antalet yrkesskolutbildade samt det årliga ersättnings-
behovet av dylik personal och dels vissa uppgifter rörande utbildningskapaciteten i kurser avseende motsvarande yrken.
Vid varje yrke anges som utgångspunkt det antal sysselsatta utan utbildning på studentexamensnivå, som framräknats i tabell 7: 2. Därefter anges ett procenttal, vilket avser den andel av de sysselsatta utan utbildning på studentexamensnivå som 1960 hade eller med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär borde ha haft yrkesut- bildning motsvarande normalt omkring 2 års skolmässig utbildning. Dessa procenttal grundas på bedömningar. Bedömningarna är givetvis behäftade med betydande osäkerhet. Att observera är att för många yrken —- särskilt inom handel och kontor — har borträknats en viss yrkesutbildningsandel, som i framtiden torde tillgodoses inom fackskolans ram. Yrkesskolandelen anger endast hur stor andel som beräknats »utnyttja» yrkesskolväsendet för sin utbildning. De övriga kan sålunda erhålla sin utbildning i t.ex. fackskolor eller gymnasier eller också enbart genom utbildning inom företag.
Antalet yrkesskolutbildade har beräknats med utgångspunkt från antalet syssel- satta samt procentandelen yrkesskolutbildade. Detta antal har därefter dividerats med den uppskattade genomsnittstiden i yrket, varvid den erhållna kvoten fått representera det årliga ersättningsbehovet av yrkesskolutbildade inom respektive yrken. Uppgifterna avseende genomsnittstid i yrket är uppdelade på kön. Normalt har uppskattats en genomsnittlig tid i yrket av 35 år för män och 20 år för kvinnor. För vissa yrken har räknats med en genomsnittstid i yrket för män av 20 år, vilket grundar sig på bedömningar av »normala» befordrings- och yrkesbytesfrekvenser. Sannolikt innebär också för vissa kvinnoyrken 20 år en överskattning av yrkes- verksam tid i yrket med hänsyn till befordran och yrkesbyten. I yrken som domi- neras av manliga förvärvsarbetande har för hela gruppen räknats med männens genomsnittstid i yrket medan för yrken som domineras av kvinnliga förvärvsarbe- tande kvinnornas genomsnittstid i yrket använts. I yrken utan klar dominans för endera könet har räknats med en genomsnittstid i yrket sammanvägd med hänsyn till fördelningen på könen. Uppgifterna avseende genomsnittstid i yrket grundas på osäkra bedömningar, och måste uppfattas som grova approximationer.
Det tillämpade förfarandet för beräkning av ersättningsbehovet av yrkesskol- utbildad arbetskraft bygger på ett statistiskt betraktelsesätt och implicerar att antalet yrkesskolutbildade och därigenom (bl.a. till följd av jämn åldersfördelning) även det årliga ersättningsbehovet av yrkesskolutbildade hålles konstant över en längre period. I praktiken är givetvis detta inte fallet.
I tabellen har införts uppgifter avseende utbildningskapaciteten höstterminen 1963 inom yrkesskolkurser samt vissa andra yrkesutbildningskurser. De olika kur- serna har på grundval av bedömningar inom YB hänförts till olika yrken eller grupper av yrken. Dessa bedömningar grundar sig i främsta rummet på analyser av den i folkräkningen använda yrkeskoden samt av SCB:s yrkesskolstatistik. I många fall är sammanställningen relativt odiskutabel, nämligen då större delen av de utbildade från en kurs kan bedömas söka sig till det yrke till vilket kursen hän- förts samtidigt som yrket inte i större utsträckning kan bedömas mottaga utbildade
från andra kurser. I flera fall torde dock komplikationer av de båda nämnda typerna föreligga. Dessa komplikationer har sökt överbryggas genom grupperings- förfarande, varvid kurser eller grupp av kurser sammanförts med grupp av yrken eller enskilt yrke. Detta förfarande kan dock inte eliminera problemen med bris- tande samhörighet yrkesskolkurs—yrke.
Slutligen har i tabellen gjorts en jämförelse mellan ersättningsbehov av yrkes- utbildad arbetskraft och i tabellen redovisad utbildningskapacitet inom motsvarande kurser. Större redovisad utbildningskapacitet än ersättningsbehov har betecknats som överskott och motsatsen som underskott. Denna jämförelse är närmast att se som ett åskådningsexempel på vad de i tabellens övriga delar redovisade uppgifterna leder fram till vad beträffar relationen mellan utbildningskapacitet och ersättnings- behov, och innefattar den sammanlagda osäkerheten som impliceras i uppskattning- arna av yrkesskolutbildningsandel, genomsnittlig verksamhetstid i yrket samt sam- manförandet av yrkeskurs—yrke.
Såsom ovan har framhållits motiverar såväl uppskattningar av yrkesskolutbild- ningsandel och genomsnittstid i yrket som det tillämpade statistiska betraktelse- sättet vid beräkning av ersättningsbehovet att stor varsamhet iakttages vid tolkning av tabellens uppgifter. Vad avser förvärvsarbetarbegrepp, urval av yrken samt yrkesklassificering måste de under tabell 7: 2 anförda synpunkterna hållas i minnet.
Ur tabell 7: 3 kan utläsas att av drygt 2 miljoner förvärvsarbetande inom de ut- valda yrkesskolyrkena omkring 850.000 hade eller med hänsyn till sina arbetsupp- gifters karaktär borde ha haft yrkesutbildning motsvarande normalt omkring 2 års skolmässig yrkesutbildning. En på redovisat sätt företagen statistisk analys indikerar ett årligt ersättningsbehov av sådan arbetskraft uppgående till ca 29.000 förvärvs- arbetande. De i beräkningarna redovisade kurserna omfattar 1963 en utbildnings- kapacitet av 32.250 utbildade per år, av vilka drygt 6.000 faller på husmoderskurser. De utförda jämförelserna mellan utbildningskapacitet och redovisat ersättnings- behov ger för flertalet yrken vid handen att ersättningsbehovet överstiger utbild- ningskapaciteten. Iögonfallande undantag härifrån utgöres av handels— och kontors- sektorn, verkstadsmekanikergruppen samt delar av den husliga sektorn. Förkla- ringarna till dessa avvikelser är emellertid uppenbara. För den första sektorn har man sannolikt att räkna med väsentligt kortare genomsnittlig tid i yrket än som angivits i beräkningarna. Jfr även vad som ovan sagts ang. fackskoleutbildning. Verkstadsgrupperna är starkt expansiva på arbetsmarknaden, där utbildningsbeho- vet ökat starkt. Den husliga sektorns utbildningar ger dels förutbildning för vissa specialutbildningar och dels en allmänt huslig utbildning för arbete i hemmet.
En stor del av tillgängliga uppgifter avseende arbetskraftsbehovets volymmässiga utveckling efter 1960 avser inte yrken eller yrkesgrupper utan näringsgrenar. Om sådana uppgifter kompletteras med data avseende fördelning på yrken och yrkes- utbildade inom näringsgrenar kan därur i viss utsträckning slutsatser dragas an- gående utvecklingen inom ur yrkesutbildningssynpunkt relevanta grupper. Tabellerna 7: 1 och 7: 2 avseende förvärvsarbetande uppdelade på näringsgrenar resp. yrkesskol- yrken samt de i tabell 7: 3 anförda uppgifterna avseende andel yrkesutbildade inom
olika yrken har därför kompletterats med sammanställningar, där de förvärvs- arbetande inom olika näringsgrenar fördelats på yrken, yrkesställning samt före- komst av yrkesutbildning. Se tab. 7: 4 och tab. 7: 5.
Grundmaterial till dessa sammanställningar har varit folkräkningens uppgifter över antal förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar samt dessas fördelning på yrken (tab. 7: 4) samt på företagare, tjänstemän och arbetare (tab. 7: 5).
7.4.5 Tabell 7: 5 visar i absoluta och relativa tal hur de förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar fördelat sig på yrkesställning samt förekomst av yrkesutbildning. I tabellen redovisas relationstal, vilka anger hur stor del av de sysselsatta inom resp. näringsgren som ingår i de i tabell 7: 3 framräknade grupperna av yrkesutbildade. Slutligen anges hur stor del av dessa som återfinns inom yrken med arbetar- dominans, varvid denna grupp av yrkesutbildade ställes i relation till totala antalet förvärvsarbetande inom yrken med arbetardominans. Av tabellen framgår att de yrkesutbildade inom arbetaryrken uppgår till över 600.000, vilket motsvarar inemot 40 0/0 av de förvärvsarbetande inom dessa yrken. I övrigt framgår bl. a. att samtliga de yrkesutbildade —— ca 850.000 förvärvsarbetande — motsvarar en dryg fjärdedel av totala antalet förvärvsarbetande. Att observera är här att utelämnandet av grupper med mindre än 50 sysselsatta medverkar till den föreliggande smärre diskrepansen jämfört med föregående sammanställning.
7.5 Synpunkter på utvecklingen efter 1960
I föregående avsnitt redovisade sammanställningar till belysning av näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft återspeglar situationen 1960. Innan yrkesskol- väsendets dimensionering relateras till behov av yrkesutbildad arbetskraft bör även nyrekryteringsbehov samt variationer i ersättningsbehovet belysas.
Data över den volymmässiga utvecklingen inom olika grupper på arbetsmarkna- den kan ge viss sådan belysning. Nyrekryteringsbehovet under en viss tidsperiod avspeglas i den nettostorleksförändring en grupp uppvisar under motsvarande ' period. Till belysning av nyrekryteringsbehovet redovisas därför i närmast följande avsnitt tillgängliga uppgifter över utvecklingen efter 1960 rörande antalet förvärvs- arbetande inom olika sektorer av näringslivet.
Vissa uppgifter över sysselsättningsutvecklingen har hämtats ur tillgängliga pro- memorior utarbetade för den pågående långtidsutredningen. Uppgifter rörande handeln har hämtats ur Detaljhandelns utredningsinstituts rapport över utveck- lingen inom deltaljhandelsföretagen. Vidare har vad gäller utvecklingen inom in- dustrin preliminära uppgifter erhållits från Industrins utredningsinstitut.
Beredningen har även tagit del av inom prognosinstitutet vid statistiska central- byrån utförda sammanställningar och beräkningar över sysselsättningsutvecklingen inom vissa sektorer av näringslivet.
Även YB:s egna arbetsgrupper har på vissa punkter insamlat material som utnyttjats i detta sammanhang.
Ovannämnda grundmaterial täcker endast in vissa delar av näringslivet. För de
områden som berörs är uppgifterna på vissa punkter relativt detaljerade, men i andra fall mer överslagsbetonade. En sammanställning över sysselsättningsutveck- lingen med mycket grov näringsgrensindelning måste därför komma att innehålla många luckor, vilka i avvaktan på ytterligare uppgifter endast kan fyllas med hjälp av YB:s egna bedömningar.
I tabell 7: 6 redovisas tillgängliga uppgifter över faktisk resp. prognosticerad sysselsättning år 1960, 1963, 1965 och 1970.
Tabell 7: 7 utgör en sammanställning omfattande dels uppskattningar avseende be- hov av yrkesutbildning, dels omfattningen av nuvarande yrkesutbildning med i tabell- kommentaren given begränsning. Uppskattningarna grundar sig på dels de inom YB arbetande expertgruppernas bedömningar, dels vissa beräkningar grundade på ovan redovisat statistiskt material.
7.6 Beredningens överväganden
Det ovan redovisade materialet är som framgått ej tillfyllest vad det gäller att i någon form beräkna yrkesuthildningsväsendets framtida dimensionering. Ytterligare analyser inte minst av yrkesstrukturens förändringar kommer därför att göras för att, i den mån materialet tillåter, framläggas i senare betänkande. Därvid avser YB att samarbeta med SCB:s prognosinstitut liksom när det gäller att anlägga syn- punkter på utformningen av en statistisk-ekonomisk modell för mera kontinuerliga prognosberäkningar ang. utbildningsväsendets dimensionering. Enligt YB:s mening måste dessa beräkningar samordnas och gälla hela det utbildningsfält, som följer direkt efter grundskolan.
YB har emellertid funnit det nödvändigt att redan i detta betänkande ange vissa synpunkter på dimensioneringen, varför den ej velat avvakta ett mera utförligt prognosmaterial.
De frågor som YB nu anser sig böra ta ställning till gäller dels yrkesutbildnings- väsendets totala dimensionering avseende det gymnasiala åldersstadiet, dels vissa rekommendationer vad det gäller större sektorer inom utbildningsväsendet.
YB har därvid funnit att näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft i framtiden ej tillnärmelsevis kan eller bör tillgodoses enbart genom ungdomsutbild- ning. Den stora efterfrågan på yrkesutbildning som uppstår genom de tekniska och ekonomiska förändringarna i vårt näringsliv måste i ökande omfattning mötas genom utbildning av den vuxna arbetskraften, som friställs i samband med dessa föränd- ringar samt genom uppskolning av vid företagen anställd arbetskraft. Landets stag- nerande arbetskraftstillgångar totalt sett gör det vidare nödvändigt att de ev. arbets- kraftsresurser som kan finnas bland t.ex. de gifta kvinnorna, de handikappade eller inom vissa geografiska områden, måste ges möjligheter till yrkesutbildning, så att de kan bidraga till avhjälpandet av bristen på yrkesutbildad arbetskraft. Sam- tidigt måste givetvis rationaliseringen inom näringslivet påskyndas, så att den mänsk- liga arbetskraften kan reserveras för de arbetsuppgifter där den inte kan ersättas av maskiner. YB återkommer till hela denna fråga om vuxenyrkesutbildningen.
Av tabell 7: 6 i bilaga 4 framgår att efterfrågan på arbetskraft för jordbruk och skogsbruk fortsätter att sjunka. Nedläggningen av mindre jordbruk samt rationalise- ringen inom jordbruket och skogsbruket sker i sådan takt att dessa näringsgrenars andel av den totala arbetsstyrkan i början på 1970-talet snarare torde ligga under än över 10 procent. Detta betyder emellertid att yrkesutbildningskraven på den kvar- varande arbetskraften starkt kommer att stiga. Arbetsgruppen för jordbruk och skogsbruk har i sin utredning visat nödvändigheten av att praktiskt taget varje ny- anställd i dessa näringsgrenar har en grundläggande yrkesutbildning.
Ser man till utvecklingen inom industrin pekar det framlagda utredningsmaterialet mot starkt ökande arbetskraftsbehov för flertalet branscher. Den starkaste ökningen uppvisar verkstadsindustrin som under senare är starkt expanderat. Industrins efter- frågan på arbetskraft enligt av Industrins utredningsinstitut framlagda planer torde såvitt nu kan bedömas icke komma att rymmas inom landets totala arbetskrafts- tillgångar.
Av övriga starkt expanderande sektorer av intresse i detta sammanhang bör nämnas vårdnadssektorn, där bristen på personal redan nu är mycket stor. Medi- cinalstyrelsens sammanställningar vad gäller enbart den grundläggande yrkesutbild- ningen för vårdnadspersonal kommer icke att kunna täckas enbart genom utbild- ning av ungdomar. Härtill kommer behovet av personal för vården av åldringar och barn.
När det gäller handels- och kontorsområden kan några direkta kvantitativa slut- satser icke dragas av det framlagda materialet. Detaljhandeln ser ut att genom den nu pågående strukturrationalisei-ingen kunna hålla tillbaka ökningen av personal- behovet, medan man utan tvekan får förutsätta att kontorssidan inom såväl handel som industri, förvaltning, banker, försäkringsbolag m.m. trots databehandling och en i övrigt starkt arbetskraftsbesparande kontorsorganisation måste räkna med en betydande ökning av den kvalificerade kontorspersonalen.
YB har i denna ytterligt korta beskrivning av utvecklingstendenserna endast kunnat teckna ner några huvudlinjer. Det nu tillgängliga materialet över de kom- mande årens utveckling är alltför preliminärt och för litet analyserat för att några mer detaljerade eller säkra slutsatser skall kunna dragas. Det blir närmast den nu inom finansdepartementet arbetande långtidsutredningens uppgift att svara för dessa överväganden och slutsatser. Först när denna utredning är framlagd kan en ytterligare analys komma till stånd.
Accepterar man den ovan skisserade utvecklingen och ställer denna mot tillgäng- liga ungdomsresurser framstår än klarare att ungdomsutbildningens dimensionering ej kan ses enbart som en fråga om näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft.
Detta utesluter givetvis inte att yrkesutbildningen på det gymnasiala åldersstadiet såväl från rikssynpunkt som från regional synpunkt bör dimensioneras så att den återspeglar näringslivets struktur och utvecklingstendenser, varvid dock bör fram- hållas att ungdomar på orter med ett förhållandevis ensidigt näringsliv på hemorten eller inom regionen också bör ha rimliga valmöjligheter.
Hur stort yrkesutbildningsväsendet för det gymnasiala åldersstadiet sålunda totalt bör vara, blir — om man accepterar YB:s ovan anförda synpunkter — till huvud- saklig del en fråga om tillgång på för utbildningen lämpad och intresserad ungdom. Hittills fattade skolpolitiska beslut ger i princip ej mer än hälften av en ungdoms- kull som totalt rekryteringsunderlag, även om man torde kunna räkna med att ej så få ungdomar från inte minst den sociala fackskolan kommer att söka sig till yrkesskolorna för en på fackskolan baserad klart målinriktad utbildning.
Man kan vidare räkna med — i varje fall under relativt lång tid framåt — att åtskilliga ungdomar efter avslutad grundskola inte har intresse för fortsatt skol- gång. Hur stor andel är givetvis vanskligt att uttala sig om. Arbetslivets starka efterfrågan på arbetskraft ger dessa ungdomar till synes goda utkomstmöjligheter i varje fall på kort sikt. Fråga är om samhällets yrkesutbildningsväsende från dessa synpunkter bör dimensioneras så att det kan omfatta mer än 30 a 35 procent av en årskull, dvs. ett årligt intag av ca 35.000 ungdomar för utbildning i tvååriga eller längre kurser i direkt anslutning till grundskolan. Detta innebär i förhållande till nuläget en fortsatt utbyggnad, då man för närvarande synes kunna räkna med att yrkesskolan ger en grundläggande utbildning endast åt mellan 20 och 25 procent av årskullen.
Det står emellertid klart att trycket på de rent teoretiska vidareutbildnings— vägarna, gymnasier och fackskolor, tenderar att öka, vilket kan medföra att de av statsmakterna fastställda planerna för dessa skolors dimensionering successivt kan komma att ändras. Under sådana förhållanden kan det säkerligen uppstå problem att rekrytera ungdomlig arbetskraft med en för arbetslivets behov adekvat utbild- ning. Farhågor uttalas redan idag för möjligheten att på vissa orter rekrytera till- räckligt antal elever till befintliga yrkesskolor. Även om dessa farhågor kan vara berättigade torde dock den nya konstruktion som YB nu framlägger för den fram- tida yrkesskolans utformning bidraga till att öka yrkesskolans attraktivitet och kon- kurrenskraft gentemot andra skolformer. Successivt måste man också räkna med att det blir mer och mer naturligt att fortsätta sin skolgång efter den 9-åriga grund- skolan. Man måste därvid observera att denna i dagens läge ännu ej är fullt utbyggd.
Stannar man inför ovan angivna 30—35 procent av en årskull ungdomar till yrkesskolväsendet, får man dock vara på det klara med att denna siffra är att betrakta som ett riksgenomsnitt, kring vilket stora lokala variationer bör före- komma med hänsyn till bl.a. övriga skolformers dimensionering och näringslivets struktur. Samtidigt bör den utbyggnad, som på grundval av denna rekommendation kan komma att ske, försiggå med stor försiktighet och ett vaksamt iakttagande av tillströmningstendenserna såväl till yrkesskolan som till övriga ovanpå grundskolan liggande skolformer.
Att inom ramen för en årsrekrytering av ca 35.000 ungdomar göra en uppdelning på yrken eller yrkessektorer är ett mycket komplicerat problem. Här kommer ett flertal av de allmänna dimensionerings- och avvägningsproblemen in i bilden, vilka tidigare berörts i detta kapitel. Av väsentlig betydelse är vidare hur stor andel av
& i l l !
näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft som skall täckas genom ung- domsutbildning resp. vuxenutbildning. Inom många branscher och företag är det sannolikt att man helst skulle se att behovet av ny arbetskraft kunde tillgodoses genom ungdomar med en grundläggande yrkesutbildning med hänsyn till företagens krav på omställbarhet och vidareutbildning av arbetskraften. Samtidigt torde det vara uppenbart att vissa arbetsuppgifter kanske mer är lämpade för arbetskraft i vuxen ålder, varvid kraven på en bredare yrkesutbildning får mindre relevans.
Det material som hittills sammanställts ovan ger endast ringa vägledning för sådana avväganden. Det förefaller dock möjligt att man på grundval av det material, som kommer att redovisas av den pågående långtidsutredningen skall kunna få möjligheter till fortsatt analys och framläggande av vissa kalkyler som underlag för mera detaljerade ställningstaganden.
Vissa av de inom YB arbetande grupperna har framlagt synpunkter på den önsk- värda totala rekryteringen till de inom gruppens arbetsområde fallande yrkena. Dessa siffror har tillsammans med de förskjutningar i arbetskraftsstrukturen totalt sett som redovisas i tabell 7:6 sammanställts i tabell 7:7 och ger anledning till följande preliminära plan för fördelningen på större yrkesgrupper. De grupper som särhållits är jordbruk, skogsbruk, metallindustri, övrig industri och hantverk, bygg- nadsindustri, handel, samfärdsel, kontorsarbete, vårdarbete samt hushållstekniskt arbete.
% Absoluta tal vid total— Yrkesområde andel intag ca 35000 Jordbruk 5 1 700 Skogsbruk 3 1 000 Metallyrken 20 7 000 Övr. industriyrken och hantverk 15 5 200 ' Byggnadsarbeten 15 5 200 Samfärdselarbete 2 700 Handelsyrken Kontorsyrken ?18 6 200 Vårdyrken 15 5 200 Hushållstekn. arb. 7 2 400 Summa 100 34 600
Följande kommentarer bör göras till tabellen. Det finns anledning att förutsätta att nyrekryteringsbehovet till jordbruk och skogsbruk f.n. är avsevärt större än som kan tillgodoses genom ovanstående ut- bildningsvolym. Näringsgrenarna jordbruk och skogsbruk torde emellertid under 1970-talet komma ned till en total arbetsstyrka som understiger 10 procent av landets totala arbetsstyrka. Under de närmaste åren framåt torde man dessutom kunna förutsäga svårigheter att fylla redan befintliga yrkeskurser inom jordbruket och skogsbruket, varför det kan finnas anledning att avvakta utvecklingen innan större förändringar i utbildningskapaciteten göres.
När det gäller industrin, däri inberåknat byggnadsindustrin, omfattar den för när— varande mellan 45 och 50 procent av totala arbetsstyrkan. Mycket pekar på att
industrins arbetskraftsefterfrågan på kort sikt starkt ökar trots pågående rationali- sering inkl. automatisering. Detta gäller särskilt verkstadsindustrin. Tjänstemanna- kåren växer emellertid betydligt snabbare än totala arbetsstyrkan. Kraven på yrkes- skicklighet och en bred grundläggande yrkesutbildning synes emellertid öka så att gränsen mellan arbetarnas mera kvalificerade arbetsuppgifter och de lägre tekni- kernas tenderar att försvinna. Klart är därför att den nytillträdande yngre arbets- kraften till flertalet verkstadsyrken bör ha så god yrkesutbildning som möjligt, som samtidigt kan utgöra grund för kompletterande utbildning allteftersom tekniken för- ändras. I metallyrkena är inräknade bl. a. bilmekanikeryrket med ca 1.500 elever och elektriker-yrkena med ungefär lika många. Det bör därvid observeras att för vissa reparationsyrken inom den automatiserade industrin synes gränsen mellan elektriker och metallarbetare i framtiden utsuddas och efterfrågan på felsökare-allroundrepara- törer öka.
Gruppen övriga industriyrken och hantverk omfattar en mångfald olika branscher med mycket varierande utbildningsbehov. Bland de stora grupperna kan nämnas trä-, pappers- och tryckeriindustrins yrkesarbetare samt livsmedelsindustrins kvali- ficerade arbetskraft. Hit hör också ett flertal hantverksyrken. För åtskilliga av dessa utbildningar måste ett mer regionalt bedömande äga rum, där utvecklingen på arbets- marknaden vad gäller behov och tillgång på kvalificerad arbetskraft får resultera i mer kortsiktiga ställningstaganden. För det egentliga hantverket, däri inräknat vissa reparatörsyrken, synes efterfrågan på arbetskraft komma att öka. Särskilt för de mindre yrkesgrupperna torde det bli nödvändigt med en central planering av utbild- ningens dimensionering.
Byggnadsindustrins arbetskraftsbehov på lång sikt hör till de mer svårbedömbara, inte minst beroende på att branschens produktion och prissättningen på denna är föremål för statliga ingripanden, som kan störa en mera långsiktig planmässig utveckling. Den starka rationaliseringen med hög mekanisering och en hårt genom- förd planering ställer allt högre krav på arbetskraftens yrkesskicklighet, vilket medför att behovet av arbetare med grundläggande yrkesutbildning stiger snabbt.
Samfårdselyrkena är mycket heterogena och kraven på yrkesutbildning växlar starkt. Behovet av yrkesutbildning tillgodoses också på vitt skilda sätt. Sålunda tillgodoser det statliga kommunikationsväsendet, post, järnväg och tele, självt sitt behov av yrkesutbildad arbetskraft. Inom det starkt expanderande biltransport- våsendet finns endast i begränsad omfattning någon av samhället organiserad yrkes- utbildning. För sjöfartens del finns sjöbefälsskolor och sjömansskolor. Flygets behov av personal i den egentliga flygtjänsten tillgodoses av samhället endast genom kurser för trafikvärdinnor. Det torde emellertid bli allt mer nödvändigt att samhället engagerar sig i utbildningen även inom denna sektor. Tillsvidare har emellertid endast räknats med ett relativt begränsat sådant engagemang utöver den grundläggande sjömansutbildningen och förarutbildning för biltransportväsendet.
Inom detaljhandelssektorn gör sig flera olika tendenser gällande. Tillkomsten av självbetjäningsaffärer och varuhus i ökad utsträckning minskar utan tvekan efter- frågan på yrkeskunnig personal till butikerna. Å andra sidan stiger kundernas krav
på yrkeskunnande hos personalen i olika former av specialaffärer. Detaljhandels- utbildningen har hittills haft vissa svårigheter vid rekryteringen till kurserna. Från flera synpunkter, bl. a. kravet på ökad konsumentupplysning, finns emellertid anled— ning att inom yrkesskolans ram organisera en grundläggande affärsbiträdesutbild- ning med möjligheter till branschspecialisering.
Kontorsyrkenas rekrytering sker för närvarande från en mängd olika kurser på olika nivåer. Efterfrågan på kontorspersonal kan emellertid för närvarande ej till- närmelsevis tillgodoses. Det relativt ringa utbildningsbehov som här upptagits sam- manhänger emellertid med att en stor del av rekryteringsbehovet i framtiden torde komma att täckas av utbildade från fackskolans ekonomiska linje. Särskilt gäller detta den mera kvalificerade kontorspersonalen. Inom yrkesskolans ram skulle orga- niseras dels en mängd olika kortare specialkurser, dels en mera bred allmän kontors— utbildning med mindre rent teoretiskt innehåll än den ekonomiska fackskolans. För handels- och kontorssektorn har preliminärt räknats med sammanlagt 18 procent- enheter. Fördelningen på handels- resp. kontorsutbildning är synnerligen osäker.
Vårdsektorn är idag den kanske mest utpräglade bristsektorn. Detta gäller såväl den rena sjukvården som andra vårdområden. Såvitt kan bedömas kommer behovet —— trots starka rationaliseringssträvanden — att växa, sammanhängande dels med förändringar i befolkningens åldersstruktur, dels med stigande levnadsstandard, förbättrade sjukförsäkringsformer och allmänt medicinskt-vetenskapliga framsteg. Detta ökande vårdbehov måste därför i allt större utsträckning täckas genom reakti- vering av tidigare utbildad vårdpersonal samt utbildning av personer ovanför ung- domsåldrarna. Det är dock att lägga märke till att det utbildningsbehov, som här upptagits, i första hand avser en mer grundläggande vårdnadsutbildning, varför bl.a. sjuksköterskeutbildningen eller annan utbildning på denna nivå ej medtagits. Detta sammanhänger med att beredningen trots formella inträdesbestämmelser till dessa skolor räknat med att dessa grupper i ökad utsträckning kommer att rekry- teras på fackskolenivå.
Behovet av personer med en mer kvalificerad hushållsteknisk utbildning är obe- stridligt och ökar med den moderna utvecklingen.
Tillströmningen till de nuvarande husmodersskolorna och lanthushållsskolorna har ökat markant de senaste åren. De rekryteras i stor utsträckning av ungdomar, som önskat denna utbildning som förberedelse till annan yrkesutbildning med inrikt- ning på husligt arbete, vårdarbete eller kvalificerade yrken inom det hushållstek— niska området. Vissa utbildningar har dessutom krav på genomgången husmoders- skola som inträdesvillkor.
I här bedömt rekryteringsbehov är främst inräknat sådana yrken, för vilka den av beredningen föreslagna hushållstekniska utbildningen skulle utgöra en direkt grund, i första hand olika specialiteter inom storhushållens inkl. restaurangernas olika grenar, men också vissa yrken inom livsmedelsindustrin.
När YB haft att för egen räkning ta ställning till de svåra dimensioneringsproble- men, har YB lagt de i det föregående angivna synpunkterna till grund. Härutöver
har YB emellertid ansett riktigt att skapa utrymme för vissa estetiska utbildnings- vägar och för grundläggande utbildning.: för vissa samhällstjänarfunktioner m.m. Dessa utbildningar har sammanförts under rubriken »Övrig utbildning», dit även utbildningar för samfärdselns yrken förts. För att skapa det erforderliga utrymmet härför har en obetydlig reducering av utbildningskapaciteten gjorts för grupperna handel och kontor samt övrig industri och hantverk.
Sammanfattningsvis föreslår alltså YB, att yrkesskolan i framtiden (omkring 1970) dimensioneras för ett utbildningsbehov motsvarande 30—35 % av årskullen lli-åringar;
att en sålunda dimensionerad yrkesskola i årskurs 1 antages differentierad på huvudstudievägar avseende ungdomsutbildningen på följande sätt:
Yrkesområde %—andel Elevintagning Jordbruk 5 1750 Skogsbruk 3 1050 Verkstadsindustri m.m. 12 4200 Fordonsmek. 4 1400 Elektrikeryrken 4 1400 Byggnadsyrken 15 5250 Övr. industri o hantverk 14 4800 Handels- och kontorsyrken 17 5900 Vårdyrken 15 5250 Hushållstekn. arb. 7 2450 Övrig utb. 4 1400
Summa 100 % 35.000
att man med beaktande av förekomsten av såväl l-åriga utbildningar som 3- och 4-åriga utbildningar antar följande elevantal i ungdomsutbildningen:
Åk 1 av 2-årig utb. 32.000 » 2 » » » 32.000 Ettåriga utbildningar samt åk 3 och 4 10.000 74.000
Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkes— skolan. Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med ungefär 30.000 elever i dessa utbildningar.
Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dylika elever uppskattar YB till ungefär 10. 000.
Det sammanlagda elevaatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle alltså vara ungefär 114.000.
AVDELNING III
Grundläggande problemställningar
KAPITEL 8
Allmänna synpunkter
8.1 Utbildning som produktionsfaktor
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom de högindustrialiserade länderna har under tiden efter andra världskriget gått utomordentligt snabbt.
Olika undersökningar tyder på en årlig ökning av produktionsvolymen med ca 3,5 0/0, vilket med obruten trend motsvarar en fördubbling på 20 år. Det växande välståndet skapar utrymme bl. a. för ökad konsumtion, för långsiktiga investeringar i realkapital, för ökad social trygghet och för förbättringar av den service samhället i olika former tillhandahåller dess medborgare. Utbildningsväsendet utgör tillsam- mans med sjukvården och socialvården de allra viktigaste områdena för samhällets engagemang i här åsyftade sammanhang.
8.1.1 Utbildningsinvesteringarnas lönsamhet. All utbildning bör syfta till att utveckla individens anlag och egenskaper, så att vederbörande ges möjlighet att utföra en efter sina förutsättningar fullvärdig insats i samhällslivet och därmed bidraga till välståndsutvecklingen, ekonomiskt och socialt.
Under senare år har stort intresse ägnats åt försök att utröna vilka faktorer som påverkar den ekonomiska utvecklingen och att analysera hur och i vilka propor- tioner de olika faktorerna påverkar produktionsvolymen. Den hittills mest uppmärk- sammade undersökningen redovisades 1962 av amerikanen Edward F. Denison. Undersökningen avser utvecklingen i USA under perioden 1929—1957. Den genom- snittliga tillväxten av nationalprodukten uppgick under perioden till 2,93 ”lo per år. Enligt Denisons beräkningar ingår i produktionsökningen arbete, sysselsättningsnivå m.m., med 0,90 %, kapital med 0,43 %, utbildning och forskning m.m. med 1,26 % och övriga faktorer med 0,34 0/0. Investeringar i utbildning och forskning skulle alltså enligt Denison vara tre gånger så lönsam som investering i realkapital. I kom- ponenten utbildning och forskning ingår arbetskraftens utbildning med 0,67 %, vilket utgör nära en fjärdedel av den totala ökningen och 1,5 gånger kapitalfaktorn.
Med den snabba utvecklingen på utbildningsväsendets område ter det sig naturligt att sambandet mellan utbildning och produktivitet blivit föremål för uppmärksamhet från samhällets sida och att sambandet mellan utbildning och inkomst tilldrar sig den enskildes intresse. Skolöverstyrelsen diskuterade hithörande problem i sina petita för budgetåret 1958/59. Man hänvisar där till undersökningar gjorda i Norge, USA och Finland och anför bl. a.:
»Sambandet mellan utbildningskostnaderna och produktivitetsutvecklingen har på allt flera håll börjat uppmärksammas. Investeringarnas storlek och fördelning har alltid ansetts spela en dominerande roll för den samhälleliga produktivitetens utveckling. . . . På senare tid har man emellertid i företagsekonomiska sammanhang i allt högre grad börjat intressera sig för ytterligare en produktionsbefrämjande faktor. .. . Till denna faktor hänföres den produktionsstegring, som förekommer, om man bortser från effekten av kapital- och sysselsättningsökning. . .
Ett försök att fastställa utbildningsfaktorns betydelse har nyligen gjorts i Norge de norska beräkningarna avser perioden 1900—1956, och man har försökt jämföra undersök- ningens resultat med liknande uppgifter från andra håll i världen, närmast från USA och Finland, där motsvarande undersökningar gjorts. .... De tre undersökningarna ger, som framgår av nedanstående siffror, god samstämmighet, när det gäller rangordningen mellan de olika produktionsfaktorernas bidrag till produktivitetsstegringen.
Produktionsökning i procent till följd av
1 % ökning av 1 % ökning av bättre utbildn.
realkapitalet sysselsättn. (organisation) Norge 0,20 0,76 1,8 USA 0,35 0,65 1,5 Finland 0,26 0,74 1,2
De lämnade siffrorna visar sålunda, att i Norge en ökning av realkapitalet med 1 0/0 vid oförändrad sysselsättning, teknik och utbildningsläge o.dyl. ledde till en ökning av natio- nalprodukten med blott 0,20 %. Realkapitalet arbetar med andra ord med en relativt starkt avtagande avkastning. Däremot hade nationalprodukten vid konstant realkapital och syssel- sättning ökat med ej mindre än 1,8 % per år till följd av utbildningsfaktorn. ..
I Sverige har några motsvarande mätningar som ovan berörts ej gjorts (1959). Om man emellertid utgår från de norska förhållandena som tillämpliga även på de svenska, kan för den senaste tioårsperioden, då realkapitalet stigit med i genomsnitt 5,2 %, sysselsättningen med 0,6 % och bruttonationalprodukten med 3,7 0/0 om året, storleksordningen av utbild- ningsfaktorn beräknas på sätt nedan framgår.
Tillväxt till följd av —- ökat realkapital: 0,20X5,2=1,04 % per år — ökad sysselsättn.: 0,76X0,6=0,46 % per år -— utbildningsfaktorn: 2,20 % per år
3,70 0/0 per år
Utbildningsfaktorn skulle sålunda i detta exempel representera en mer än dubbelt så stor effekt som kapitalinvesteringarna. Man har då anledning fråga sig, om den riktiga investe- ringsavvägningen är att på klassiskt vis söka öka framstegstakten genom att lägga tyngd- punkten vid realkapitalinsatsen. Även om de lämnade uppgifterna icke i detalj lägges till grund för överväganden, visar dock samstämmigheten mellan runt om i världen verkställda beräkningar, att en fortgående ökning av utbildningens och forskningens resurser har uppenbart gynnsamma samhällsekonomiska verkningar».
I detta sammanhang vill YB emellertid framhålla att den totala produktionsutveck— lingen inte kan förklaras endast utifrån investeringar, sysselsättning och utbildning. Den s.k. utbildningsfaktorn innehåller ett antal samverkande komponenter varav utbildning och forskning måhända väger tyngst.
Det senaste av YB kända bidraget med avseende på svenska förhållanden är en licentiatuppsats »Om sambandet mellan produktivitet och arbetskraftens utbildnings— mässiga sammansättning», av Gåbor Faragö, mars 1965. Här behandlas företrädesvis den högre utbildningens, »akademikertäthetens», samband med produktionsutveck- lingen.
8.1.2 YrkesutbiIdningens ekonomiska betydelse. Även med reservation för materialets osäkerhet synes det uppenbart att utbildningsfaktorn har mycket stor betydelse för välståndsutvecklingen. Hur stor andel därav, som kommer på yrkesutbildningen, torde inte kunna klarläggas. Beredningen vågar dock antagandet att yrkesutbild- ningen i de högindustrialiserade länderna får allt större betydelse för produktions— apparatens effektivitet och därmed för produktionsvolymen såväl kvalitativt som 1 kvantitativt. Med produktionsvolym avses här den värdeökning som uppkommer ] genom produktionsprocessen.
Den industriella expansionen väntas allmänt komma att ske i stegrat tempo i och med att marknaden för industriprodukter vidgas till nya länder. Den pågående libe— raliseringen av den europeiska handelspolitiken i förening med den industriella ut- vecklingen inom vad som kan betecknas som låglöneländer kan dock förmodas leda till ett skärpt internationellt konkurrenslåge. För ett litet land som vårt medför detta krav på skärpt vaksamhet och förstärkt beredskap.
Vår konkurrensförmåga på en expanderande internationell varumarknad mäste baseras mera på ett kvalitativt än på ett kvantitativt utbud. Våra relativt sett stora naturtillgångar synes snabbt minska i betydelse på råvarumarknaden. Priset på järnmalm och pappersmassa påverkas numera knappast alls av det svenska ut- budet. I en hårdnande internationell konkurrens kan våra exportindustrier hävda sig endast genom avancerad teknik och hög kvalitet. Förutsättningen härför är en på alla nivåer gedigen yrkesutbildning.
Utvecklingen torde ändå komma att leda till att vissa sektorer inom vårt näringsliv kommer i ett försämrat konkurrensläge med krympande lönsamhetsmarginaler. I viss utsträckning kan sådana tendenser mötas med rationaliseringsåtgärder. Men vi har redan sett åtskilliga exempel på att företagsledningar funnit att nedläggande av driften varit den minst förlustbringande lösningen. Det är givetvis ett samhälleligt intresse att i sådana lägen genom olika åtgärder söka dirigera arbetskraftströmmarna över till lönsammare och mera expansiva sektorer av näringslivet. I första hand skall dessa åtgärder avse nytillskottet av ungdomlig arbetskraft, dvs. en anpassning av den grundläggande yrkesutbildningen till det nya arbetsmarknadsläget. Men ofta nog blir
' det också nödvändigt att genom utbildningsåtgärder underlätta en omflyttning även av vuxen arbetskraft. Också andra åtgärder i rörlighetsstimulerande syfte måste i många fall till. Dessa problem har behandlats i betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9).
Parallellt med en allmän välståndsutveckling har förmärkts en tendens till för- längning av den grundläggande skolutbildningen. Samtidigt som höjningen av den allmänna utbildningsnivån utgör grunden för fortsatt utbildning, för forskning och
vetenskapligt utvecklingsarbete ger den också ökad innovationsbenägenhet, dvs. för- höjd beredskap att fånga in och i produktionsprocesserna tillämpa tekniska och vetenskapliga rön. Härtill medverkar allt effektivare kommunikationsmedier där- igenom att kunskapsförmedlingen fungerar långt effektivare än i tidigare skeden. Exempel härpå är de på den moderna datatekniken baserade dokumentations- centralerna.
8.2 Behov av bred grundutbildning
Återverkningarna av denna utveckling återfinner vi på alla områden och på alla nivåer inom samhälls- och näringslivet. Mest iögonfallande är den tekniska utveck- lingens direkta resultat, exempelvis datamaskiner och av dessa styrda processer och förlopp. De tekniska framstegen påverkar inte enbart produktionsförloppen, de indirekta verkningarna berör även och i hög grad den enskilda människans arbets- situation. Ofta förändras produktionsformerna radikalt med driftnedläggelser och permitteringar som följd. Men även i andra fall medför utvecklingen följdverk- ningar, som försätter den enskilde i nya och svårbemästrade situationer. Det gäller inte minst förmågan att följa med i en utveckling som ställer krav på ständig för- nyelse av kunskaper och färdigheter, på ökad insikt och förståelse, på vaksamhet och beredskap.
Som en följd av de fortlöpande strukturförändringarna inom arbetslivet ter det sig idag omöjligt att precisera de krav på utbildning och kvalifikationer som i framtiden kommer att ställas på arbetskraften. Vissa grundläggande kunskaper och färdigheter är dock av den arten att de har långvarigt eller rentav livsval—igt värde, medan en från grunden hård specialisering inom en snäv sektor ofta medför besvärande käns- lighet för metodförändringar. I sammanhanget bör dock uppmärksammas att många specialiteter, som nu uppfattas som exklusiva, snart tillhör utbildningens allmängods.
Det kan närmast betraktas som självklart, att utvecklingstendenserna inom olika delar av ett rikt differentierat näringsliv inte är enhetliga. Även inom tämligen väl avgränsade näringslivssektorer följer utvecklingen vitt skilda mönster. De mycket stora företagen — förvaltningar, storindustrier, affärsföretag etc. —— kan finna an- ledning att uppdela vissa arbetsfunktioner på specialister med ofta kvalificerade men dock begränsade rutiner, medan motsvarande små och medelstora företag samtidigt blir alltmer beroende av personal med goda kunskaper inom ett bredare register. Hur de skilda tendenserna kommer att fördela sig på näringsgrenar och företags- typer undandrager sig YB:s bedömande. Uttalanden som i olika sammanhang gjorts av företrädare för organisationer och företag går också vitt isär. Sålunda går utveck- lingen enligt vissa bedömare raskt mot en sådan skiktning av arbetsfunktionerna, att spännvidden mellan kvalificerade och okvalificerade arbetsuppgifter ökar. Andra bedömare hävdar uppfattningen att det i första hand blir de enkla tempobetonade arbetsuppgifterna som övertages av programstyrda maskiner och att utvecklingen sålunda går mot en allmän höjning av den mänskliga arbetsinsatsens kvalitativa nivå.
YB utgår i sina bedömningar ifrån att skilda tendenser kan komma att karakteri- sera utvecklingen inom olika branscher och företag och att mera genomgripande förändringar inte samtidigt skall inträffa inom en hel näringsgren eller företagsform. Det synes emellertid odiskutabelt, att det på alla medborgare kommer att ställas allt större krav på kunnighet och omdöme, på förmågan att se sin egen roll i ett större sammanhang och på förmågan att följa med i utvecklingen och lära nytt. En väsent- lig förutsättning för att motsvara dessa krav är en god grundläggande utbildning i förening med goda kommunikationsfärdigheter. Den grundläggande utbildningen i yrkesskolan skall sålunda både ge en för utträde i arbetslivet adekvat yrkeskunskap och förbereda för fortsatt utbildning. Med hänsyn till de fortlöpande förändringarna i arbetslivet bör grundutbildningarna utformas med sådan bredd att arbetskraftens rörlighet befrämjas och ev. erforderlig framtida omskolning underlättas.
All utbildning — även den som primärt har allmänbildande och allmänoriente- rande syfte _ blir, sedd som ett led i en utbildningsgång, till sist också direkt eller indirekt ett led i en yrkesutbildning.
Oavsett vilket slutmålet är blir utbildningen i dess senare skeden alltmer målin— riktad. Den sista utbildningsfasen i en fullföljd utbildningsgång syftar regelmässigt mot specifika och väl definierbara arbetsuppgifter, såväl brett lagd fackutbildning (allroundutbildning) som specialiseringar mot vissa bestämda arbetsfunktioner. Det bör i sammanhanget erinras om att yrkesskolan skall förbereda för direkt utträde i arbetslivet och att det yrkeskunnande yrkesskolan ger i första hand skall motsvara ett aktuellt behov. I detta avseende sammanfaller de ungas och avnämarnas intresse helt. Det är givetvis inte möjligt att nu ge en för framtida behov adekvat utbildning. Däremot är det möjligt att utforma utbildningen för dagens behov så, att en god grund samtidigt lägges för en fortbildning och vidareutbildning inom den verksam- hetssektor, som utbildningen avser. Givetvis skall grundutbildningen också ge ett till- fredsställande underlag för olika specialiseringar.
Rationaliseringssträvandena inom näringslivet går i regel ut på att uppsöka och förenkla rutiner med hög frekvens i syfte att uppnå ökad precision och snabbhet. Intresset har från början knutits till relativt enkla och tempobetonade rutiner men även rutiner på högre nivå börjar tilldraga sig ökat intresse ur rationaliseringssyn- punkt. En konsekvens därav är, att behovet av specialister på alla nivåer tenderar att öka. Dessa specialister behöver oftast som bakgrund ha en gedigen allmän yrkes- kunskap och omfattande yrkeserfarenhet.
Schematiskt kan utbildningsgången till snart sagt varje yrkesutövning uppdelas i tre etapper: medborgerlig allmänutbildning, områdesinriktad basutbildning och specifik färdigutbildning. Etappernas innehåll och omfattning varierar med slut- målen och gränserna mellan de skilda etapperna är flytande. Den för alltfler arbets- tagare nödvändiga specialiseringen inträffar ofta först efter några års yrkesverk- samhet och är sålunda hänförlig till vuxenutbildning.
Såväl från den enskildes som från samhällets och näringslivets synpunkt framstår det som en angelägen uppgift att ge så många ungdomar som möjligt en i alla av- seenden så gedigen grundutbildning som med rimliga uppoffringar kan uppnås
innan den avslutande och för specifika arbetsuppgifter inriktade utbildningen sättes in.
YB vill i detta sammanhang understryka det i och för sig självklara, att varje yrkesutbildning oavsett utbildningsmål innehåller moment med generell räckvidd. Det gäller exempelvis förmågan att organisera sitt eget arbete, att inordna sig i ett större sammanhang, att underordna sig kraven på noggrannhet och precision, på ordning och punktlighet m.m. De färdigheter och egenskaper som här åsyftas är lika väsentliga som en god allmänutbildning för förmågan till anpassning till skif- tande arbetsförhållanden.
8.2.1 Ökade anspråk på gymnasiala utbildningsplatser. Tendensen till förlängning av den allmänna barn- och ungdomsskolan är genomgående inom de mera utvecklade industriländerna. Sedd i relation till de synpunkter, som anförts i föregående avsnitt, synes denna tendens rationellt grundad. Inför en framtid som ter sig alltmera oviss ju avlägsnare den är, framstår en tidig specialisering som en ganska riskfylld investe- ring. Den bästa garantin för möjlighet att anpassa sig efter arbetsmarknadens för- ändringar ligger i en god allmänutbildning och en bred grundläggande yrkesutbild- ning. Liknande överväganden ligger bakom konstruktionen av grundskolan.
Tendensen till förlängning av den grundläggande utbildningen får bl. a. ses som en följd av att ungdomarna inte i samma utsträckning som förr behöver tidigt söka sig ut i förvärvsarbete för att bidra till sin försörjning. Följaktligen kan det mera defini- tiva yrkesvalet uppskjutas. Det ter sig då naturligt att de unga och deras föräldrar helst ser att tiden utnyttjas till ubildning av sådan art, att den håller vägar öppna till alternativa yrkesområden och även kan utgöra lämplig förberedelse för alterna- tiva yrkesutbildningar. Det är uppenbart att de teoretiska linjerna i grundskolan f. n. bäst motsvarar ifrågavarande behov och att detta är orsaken till den starka elevtill- strömningen till dessa linjer.
Detta medför i sin tur snabbt ökande anspråk på utbildningsplatser i gymnasier och fackskolor. Dessa har genom riksdagsbeslut dimensionerats för att inom ramen av tillgängliga resurser möta ungdomens och föräldrarnas krav på ökad tillgång till allmänutbildning. Den ekonomiska standardutvecklingen i förening med förbättrat studiestöd väntas mycket snabbt öka trycket mot de spärrar, som de för gymnasiet och fackskolan fastställda procenttalen utgör. Det är givetvis på sikt ur samhällets synpunkt en angelägen uppgift att bereda så många som möjligt en så god grund- utbildning som vederbörande har förutsättningar att tillgodogöra sig. Efterfrågan på gymnasial utbildning av allmän förberedelsekaraktär växer i långt snabbare takt än som motsvarar utbildningsresursernas tillväxt. I detta läge framstår det för YB som en angelägenhet av största vikt att söka utforma yrkesskolan så, att den för ung- domarna framstår som ett valvärt alternativ till gymnasiet och fackskolan.
8.3 Yrkesutbildningens inriktning och omfattning De praktiskt inriktade utbildningsvägarna tar mera än de teoretiska sikte på nära- liggande mål i det att de förbereder för en specifik yrkesutövning omedelbart efter
utbildningens slut. Yrkesskolans rikhaltiga uppsättning av skilda utbildningsalternativ är ett konkret uttryck för denna företeelse.
Utbildningarna har utformats för att ge yrkeskunskaper tillrättalagda för ett direkt utträde i arbetslivet efter avslutad skolutbildning. Så skall givetvis ske även i framtiden. Däremot anser YB, mot bakgrunden av ovan anförda synpunkter, att den hittillsvarande yrkesskolans redan från utbildningens början långt drivna specia- lisering i regel inte bör upprätthållas. För att så långt det är möjligt tillgodose ung- domarnas behov bör yrkesskolan, i likhet med gymnasiet och fackskolan, utformas så, att utbildningen från en bred bas genom successivt val leder fram mot ökad specialisering.
Riksdagen har genom beslut i december 1964 ålagt det allmänna uppgiften att i gymnasium och fackskola bereda minst 50 0/o av ungdomskullen en i huvudsak teoretisk utbildning efter grundskolan. Enligt YB:s mening bör samhället påtaga sig ansvaret för och bereda alla ungdomar möjlighet till en frivillig ungdomsutbildning omfattande intill två år efter grundskolan. Utbildningstiden i yrkesskolan får givetvis inte bindas till två år. Såväl kortare som längre utbildningar skall erbjudas. YB:s ställningstagande innebär bl.a. att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan i princip bör ge plats för hela årskullen. Givetvis inser YB att ett dylikt krav vare sig kan eller behöver tillgodoses omedelbart. Ännu under lång tid kommer många ungdomar att söka sig ut i förvärvslivet omedelbart efter grundskolan.
8.4 Yrkesutbildningens rekryteringsbas
Yrkesskolans rekryteringsbas undergår i dessa är snabba och betydande förändringar. Övergången från i princip sjuårig till nioårig obligatorisk skola medför en förskjut- ning uppåt av intagningsåldrarna i yrkesskolan. Ännu rekryteras 14—15-åringar i viss utsträckning, men yrkesskolelevernas medianålder är ca 17 år. YB gör antagan- det att medelåldern bland de i yrkesskolan nyintagna eleverna som följd av grund- skolans genomförande kommer att höjas med något mer än ett år. Samtidigt bör grundskolan ge en avgjort bättre förberedelse för fortsatt utbildning än folkskolan gjort. Med den snabba mognadsprocess ungdomarna genomlöper under de senare tonåren, innebär här berörda förhållanden att yrkesskolan håller på att glida in i en helt ny arbetssituation. Om, såsom YB förutsätter, undervisningsmetoderna anpassas till den förändrade situationen och modern utbildnings- och instruktionsmetodik konsekvent införes i yrkesutbildningen, finner YB det möjligt att i huvudsak bibe- hålla målsättningen för den mot praktisk yrkesverksamhet inriktade utbildningen och samtidigt ge ökat utrymme för allmänteoretiska och yrkesteoretiska ämnen. I detta ligger en strävan att ge ungdomarna dels vidgad orientering om samhälls- och arbetslivet och dels bättre förutsättningar för vidare utbildning och eventuellt erforderlig omskolning.
Yrkesskolan skall emellertid erbjuda utbildning inte blott för dem, som nyss slutat grundskolan. Sannolikheten talar för att ungdomar med fullföljda eller avbrutna studier i fackskola, gymnasium eller yrkesskola ävensom ungdomar som under längre
eller kortare tid haft förvärvsarbete i ökande utsträckning kommer att söka sig till yrkesskolan för grundutbildning, vissa specialutbildningar och för vidareutbildning. Omfattningen av erforderliga grundutbildningar för vuxna och postgymnasiala ut- bildningar kan inte nu förutses. Med hänsyn till den starka expansion, som i utbild- ningshånseende skapats genom de stora skolreformerna, räknar YB med att krav på betydande insatser på vuxenutbildningens område mycket snart kommer att in- ställa sig. Dessa synpunkter måste hållas aktuella i planeringssammanhang.
En förutsättning för att yrkesskolan verkligen skall fylla sin uppgift inom det gymnasiala skolsystemet är givetvis att den ges sådan utformning att den inte upp- fattas som en återvändsgränd. YB vill därför söka utforma yrkesskolan så, att för— troende skapas även för de såsom praktiska betecknade utbildningsvägarna. Genom att inom yrkesskolan erbjuda alternativkurser och tillvalsmöjligheter med såväl praktiskt som teoretiskt innehåll skall förutsättningar skapas att erbjuda en för skilda intressen och begåvningstyper väl avpassad utbildning. Den grundutbildning yrkesskolan ger skall genom ett rikt differentierat system av påbyggnadskurser be— reda vidareutbildningsmöjligheter för även högt kvalificerade specialuppgifter. Genom att öppna nya vägar för fortsatt utbildning menar YB att yrkesutbildning med över- vägande praktisk inriktning skall komma att framstå som ett valvärt alternativ även för ungdom, som måhända i en framtid avser att fortsätta sin utbildning på högre nivå. Ungdomsutbildning och vuxenutbildning skall ses som ett samman- hängande helt, ett utbildningssystem där praktiska och teoretiska studier skall kunna kombineras med stor frihet. Möjligheter skall beredas att kombinera den grund- läggande yrkesutbildningen med gymnasie- eller fackskolestudier i ett eller flera ämnen. Vuxenutbildningssystemet måste enligt beredningens mening i sig innebära en totalintegration mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium. Det skall dessutom innefatta kvalificerade praktiska och teoretiska specialutbildningar av såväl akademisk som icke akademisk art. Endast med denna målsättning ser beredningen en möjlighet att på sikt ge talet om ungdomens fria val ett reellt innehåll. Först när de praktiska utbildningsvägarna ger lika goda och med de teoretiska studierna likvärdiga möjlig- heter till fortsatt utbildning har förutsättningar skapats för ett i egentlig mening fritt val. Fritt i den betydelsen att man verkligen vågar välja efter anlag och intresse- inriktning i förvissning om att ha vägar öppna mot framtiden.
8.5 Yrkesutbildningens olika uppgifter
8.5.1 All utbildning skall förbereda för livslång verksamhet i samhälls- och arbets- livet. De grundläggande färdigheterna, de gemensamma normerna, det gemensamma sociala beteendet, bär i hög grad varaktighetens prägel. Detta gäller även de kommu- nikationsfårdigheter och den intellektuella träning som inrymmes i ungdomsutbild- ningen och som utgör väsentliga förutsättningar för möjligheterna till fortsatt utbild- ning i skola eller arbetsliv. De utbildningsmoment, som i utbildningsgångens senare skeden avser specialisering med inriktning mot vissa bestämda arbetsuppgifter, kan ofta endast täcka en begränsad del av den yrkesverksamma tiden. Ju snävare
denna specialisering är desto större blir risken att den snabbt förlorar i aktualitet och därmed skapar behov av förnyade utbildningsinsatser. Det är såväl ur den en- skildes som ur samhällets synpunkt angeläget att den då erforderliga utbildningen utformas så, att omställningen kan ske så snabbt som möjligt. Den erforderliga utbildningsinsatsens omfattning blir främst beroende av två faktorer, nämligen hur nära den nya utbildningen anknyter till tidigare yrkeskunnande och omfattningen av den tidigare utbildning, till vilken den nya utbildningen kan anknyta. Som förut framhållits gäller generellt att ju gedignare den grundläggande utbildningen varit desto kortare och mera koncentrerad kan den nya utbildningen göras. Vidare är det uppenbart att grundutbildningen för verksamhetsområden där stora och snabba förändringar kan förutses måste utformas så att den ger en hög utbildningsbered- skap.
Med hänsyn till utbildningskostnaderna är det angeläget att ungdoms- och vuxen- utbildningen ses i ett sammanhang och att man söker komma fram till en sådan av— vägning att den samlade utbildningsinsatsen i görligaste mån begränsas.
Omskolningsbehovet skall dock ej överbetonas. På de flesta områden kräver ut- vecklingen en fortlöpande förnyelse av yrkeskunskaper och färdigheter, men ut- utvecklingstakten är i regel sådan att yrkesutövandet i sig innebär en kontinuerlig vidareutbildning. Detta gäller bl.a. om flertalet hantverksbetonade yrken. Även tämligen genomgripande metodförändringar har på många områden genomförts utan stora utbildningspådrag. Så är exempelvis fallet med måleritekniken, som under loppet av några få år radikalt förändrats.
8.5.2 Grundutbildningens inriktning. Den mot industri och hantverk inriktade grund- utbildningen är f.n. klart målinriktad och avser i regel ett speciellt yrke: metall- arbetare, snickare, målare etc. Inom övriga sektorer av den skolmässigt organiserade yrkesutbildningen är utbildningsmålet mera avpassat för vissa funktioner: korre- spondens, försäljning, vårdarbete etc. Differentieringen och specialiseringen inom yrkesskolväsendet är, som förut nämnts, avsevärd. Ur planeringssynpunkt är den existerande uppdelningen på ett stort antal olika kurstyper en i hög grad besvärande företeelse. En avstämning mellan utbildnings- resurser och utbildningsbehov blir svårare att åstadkomma ju mera finfördelad yrkesspecialiseringen är. Dessutom förfogar vi f.n. inte över sådant material att en någorlunda tillförlitlig behovsprognos kan åstadkommas för mer än ett fåtal stora huvudområden. Även ur den enskilde yrkesskolelevens synpunkt innebär det nu- varande utbildningssystemet vissa nackdelar. Främst gäller detta att en snävt specia- liserad grundutbildning leder till ökad känslighet för av konjunkturvariationer och rationaliseringssträvanden betingade förändringar i arbetskraftsbehovet. I ett expanderande näringsliv som är underkastat fortlöpande förändringar kommer det ständigt att finnas grupper av människor, som befinner sig i temporär arbets- löshet därför att deras kunskaper och färdigheter föråldrats eller eljest blivit över- flödiga, medan man på andra och ofta närliggande områden brottas med problem, som har sin grund i brist på arbetskraft. De uthildningsinsatser, som krävs för att
överföra friställd arbetskraft till bristområden, blir i hög grad beroende av den ut- bildningsberedskap, som inrymts i den grundläggande utbildningen.
Övervägande skäl synes sålunda tala för att antalet kurstyper avsevärt begränsas och att grundutbildningen inriktas mot ett fåtal stora huvudsektorer. Samtidigt som basen därmed vidgas för den kommande yrkesverksamheten bör beredskapseffekten förstärkas genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.
En på antytt sätt organiserad grundutbildning kan dock inte tillämpas över hela utbildningsfältet. För yrken med speciell karaktär eller med ringa rekryteringsbehov kan på annat sätt organiserad utbildning vara motiverad.
Den inom yrkesskolans ram eller på annat sätt med statsbidrag bedrivna i regel tvååriga grundutbildningen skall enligt YB:s mening avse att meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper och färdigheter och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. Grundutbildningen skall dock alltid vara så målinriktad att den ger tillräckligt yrkeskunnande för att skapa underlag för en tryggad för- sörjning.
8.5.3 Fårdigutbildning. En grundläggande i regel tvåårig utbildning sådan den nyss skisserats ger bred orientering och för en viss yrkessektor generellt användbara baskunskaper. Den ger däremot i regel inte utrymme för den specialisering eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. Denna för en bestämd funktion av- slutande utbildningsetapp, här benämnd färdigutbildning, blir ofta också företags- anpassad. Från denna synpunkt torde det oftast vara lämpligt att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och företag. En konsekvent tillämpning av en dylik regel skulle emellertid kunna leda till att ungdomar på orter med svagt diffe- rentierat näringsliv skulle avhändas tillgången till någorlunda frihet i valet av yrkes- utbildning. Särskilt besvärande vore detta i bygder med vikande befolkningsunderlag. Man bör därför räkna med att även den avslutande färdigutbildningen i viss utsträck- ning måste ges i yrkesskola.
8.5.4 Inskolning. Även om färdigutbildningen som nyss nämnts ofta kommer att förläggas till företag, och därmed i viss mån blir företagsanpassad skall denna ut- bildningsetapp ge för en viss yrkessektor generellt användbara kunskaper. I de fall utbildningen eller del därav är företagsspecifik och de meddelade kun- skaperna sålunda i huvudsak avsedda för anställning i visst företag eller företags- grupp benämnes utbildningen inskolning. Denna inskolning i företaget avser att med- dela inte endast vissa speciella yrkesfärdigheter utan även erforderlig information om företaget, dess organisation, olika anordningar för arbetskraftens trivsel m.m. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt varje nyanställd.
8.5.5 Fortbildning. All personal, oavsett arbetsplats och arbetsuppgifter, möter stän- digt nya av utveckling och förändring betingade krav på förnyelse av inhämtade kunskaper och färdigheter. Den utbildning som krävs för att yrkeskunnandet skall hållas aktuellt sker kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information.
Ofta inträffar emellertid också sådana förändringar av arbetsmetoder och arbets- material att en i samband därmed erforderlig information och instruktion bäst ges i speciella fortbildningskurser. Större företag har ofta möjlighet att själva organisera sådan utbildning för den egna personalen. Fortbildning anordnas också av bransch- organisationer, personalorganisationer och vid olika skolor. Statens institut för hant- verk och industri är fortbildningsinstitut för industri- och hantverkssektorn, KF:s Vår gård för kooperationen etc.
Med fortbildning avses sålunda utbildning som syftar till att hålla yrkeskunnandet på aktuell nivå.
8.5.6 Vidareutbildning och uppskolning. Inom de allra flesta yrkesområden erhåller åtminstone viss del av personalen så småningom mera krävande arbetsuppgifter -— det sker en viss befordran. Ofta erhålles det för befordran erforderliga kunskaps- tillskottet under den direkta yrkesutövningen. I ökande utsträckning är det dock nödvändigt att genom organiserade utbildningsåtgärder vidareutbilda ifrågavarande personal.
inriktning eller -metoder, vilka helt plötsligt kan ställa nya krav på en hel grupp av anställda, exempelvis när ett företag övergår till ADB eller inför andra numeriskt styrda produktionsenheter. — Det bör observeras att YB i dessa sammanhang med produktion avser produktivt arbete över huvud, sålunda även administrations- och distributionsarhete. ——
Med vidareutbildning avses sålunda utbildning som syftar till att öka yrkes- kunnandet och därmed göra det möjligt för den enskilde eller för en personalgrupp att fullgöra nya och mera krävande arbetsuppgifter.
Vid mera genomgripande förändringar i företagets verksamhet kan inom företaget uppstå behov av helt nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande ut- bildningsinsatser i nivåhöjande syfte.
Sådana fortbildningsinsatser som syftar till att genom nivåhöjande utbildning undvika omflyttning av arbetskraft är sålunda arbetsmarknadspolitiskt betingade. Dylik vidareutbildning benämnes uppskalning.
Uppskolningen kräver mestadels utbildningsresurser av en storleksordning som endast de största företagen förfogar över. Om det stora flertalet företag inte helt skall avhändas möjligheten att få personal uppskolad är det uppenbarligen nöd- vändigt för det allmänna att träda till. Utbildning med detta syfte kan då organiseras antingen inom det reguljära yrkesskolväsendet, inom omskolningscentra eller inom
Vidareutbildningsåtgärder kan också motiveras av omläggningar av produktions-
1'amen för det mera rörliga omskolningsväsendet. I regel torde det finnas möjligheter att i någorlunda god tid förutse behovet av uppskolningskurser. Detta är också angeläget emedan utbildningen måste planeras med stor omsorg.
8.5.7 Omskolning. Utvecklingen inom näringslivet och arbetsmarknaden gör således att allt större uppmärksamhet måste ägnas åt utbildning av vuxna. Under över- skådlig tid kommer en stor del av den vuxna arbetskraften att kännetecknas bl. a.
därav att dess utbildning redan från grunden är hårt specialiserad. Detta medför, att man vid en nödvändig omställning till annan yrkesverksamhet måste gå tillbaka ganska långt i den tidigare utbildningen för att finna en lämplig utgångsnivå för den nya utbildningen. Ofta nog får man räkna med att börja om praktiskt taget från begynnelsen. Med hänsyn till det allmännas utbildningskostnader och till de på- frestningar den enskilde utsättes för, bör man överväga utbildningsinsatsens omfatt- ning. Gäller det förhållandevis unga människor kan det vara motiverat att ge en mera fullständig grundläggande utbildning likvärdig med den, som ovan skisserats för ungdomsutbildningen. Det kan vara en klok investering att ge den omskolnings- beredskap, som denna utbildningsform rymmer. Högre upp i åldrarna, där sannolikt behov av ytterligare omskolning rimligen avtar, kan det vara lämpligare att begränsa utbildningsinsatsen till att enbart avse det som de nya arbetsuppgifterna kräver.
Den omskolningsverksamhet, som f.n. bedrives, kan med hänsyn till hur den initieras, indelas i två huvudgrupper. I den ena gruppen återfinner vi dem, som på eget initiativ önskar erhålla en yrkesutbildning antingen för att söka sig ut på arbets- marknaden eller för att söka sig över till en mera lockande yrkesverksamhet. Den andra gruppen omfattar dem, som till följd av driftinskränkningar eller andra s.k. rationaliseringsåtgärder drabbats av arbetslöshet och för vilka ett omedelbart in— gripande från samhällets sida är påkallat. För den förra gruppen kan utbildnings- behovet någorlunda överblickas och utbildningsåtgärderna mera systematiskt planeras. Utbildningsverksamheten kan då också ges en viss tämligen stabil organisation, som kan knytas till de reguljära yrkesskolorna eller till särskilda vuxenutbildningscentra. För den senare gruppen får de erforderliga utbildningsåtgärderna mera karaktär av av brandkårsutryckning, dvs. temporära insatser med kort varsel. Därmed samman- hängande problem synes bäst kunna bemästras med en central, hela riket om- fattande administration.
KAPITEL 9
Kraven på yrkesutbildningen
9.1 Inledande synpunkter
Vid överväganden angående den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll har YB sökt analysera de behov som olika intressenter kan ha i skilda av- seenden. Liksom GU har YB funnit det ändamålsenligt att bedöma behov och krav med utgångspunkt från individerna, arbetslivet och samhället.
Den snabba utvecklingen bl. a. inom teknologin vållar avsevärda svårigheter vid en behovsanalys. Att kraven förändras i snabb takt är ett välkänt faktum, men det är omöjligt att uttala några bestämda synpunkter på inriktningen av utvecklingen och på takten och omfattningen av förändringarna. Vilken teknik och därmed vilka moment i yrkeskunnandet som först blir inaktuella kan inte klart bedömas. Vidare inträffar inte en förändring samtidigt över hela fältet. Inte minst inom industrin är utvecklingen ofta beroende av teknisk specialisering, av investeringar, av företags- vstorlek osv., varför inom samma yrkesområde gammal traditionell metod kan finnas samtidigt med högmodern teknik. YB utgår alltså ifrån, att de tekniska föränd- ringarna i regel inte plötsligt inträffar inom en hel näringsgren eller industrisektor, utan att strukturförändringar betingade av tekniska framsteg kommer att fördelas över längre tidsperioder. Då hela näringslivet måste få sådana resurser, att det kan fungera väl i sina uppgifter, måste yrkesutbildningen ta hänsyn till denna ojämnhet i utvecklingen, liksom ungdomen måste förberedas för en valfrihet också i detta avseende.
9.2 Ungdomens och föräldrarnas krav och behov
, YB har låtit verkställa vissa undersökningar rörande ungdomens motiv för val av yrkesutbildning och för deras önskemål om utbildningens innehåll. Resultatet av denna del av undersökningen, vilken utförligare redovisas i kap. 6, visar en helt annan bild av hur eleverna själva uppfattar sin situation än den allmänt antagna. Det är tyvärr inte möjligt att dra långt gående slutsatser av materialet, men om det kompletteras med andra iakttagelser och erfarenheter torde vissa grundläggande in- dividuella behov kunna urskiljas som måste tillgodoses. Även med beaktande av nöd- vändiga reservationer kan vissa tämligen väl underbyggda informationer erhållas ur nämnda undersökning.
Om man ser till de mera kortsiktiga syftena med den valda yrkesutbildningen frapperas man av i hur hög grad denna av de unga betraktas som en avgränsad
etapp i en längre utbildningsgång. Detta gäller speciellt elever med utbildningar som omfattar mindre än två år. Omkring 45 0/o av de manliga och 16 .'/o av de kvinnliga eleverna i dessa kurser avser att fortsätta sin utbildning efter genomgången yrkes- skolkurs. 38,5 0/0 av de manliga och 77 0/0 av de kvinnliga eleverna avser att söka mer eller mindre varaktig anställning i det yrke och på den kvalifikationsnivå vartill utbildningen närmast syftar. Om de 12,5 % manliga elever som närmast efter skolan skall fullgöra värnplikt antages därefter taga anställning i sitt »utbildningsyrke» stiger »yrkesfrekvensen» till ca 50 %.
För elever i minst tvååriga utbildningar blir bilden en annan. Andelen ungdomar som avser fortsätta sin skolutbildning är här betydligt lägre, nämligen 12 0/o manliga och 8,5 0/0 kvinnliga elever. Av de manliga eleverna avser 47 0/0 för längre eller kortare tid söka anställning i utbildningsyrket medan 35 0/0 skall fullgöra värnplikt. Med samma antagande som ovan stiger yrkesfrekvensen till hela 82 %. För de kvinn- liga eleverna är siffran 77,5 0/0, dvs. nästan samma som i de kortare utbildningarna. Ytterligare och långt mera nyanserade uppgifter återfinnes i bil. 3 under avsnittet 3.4.
Ser man till framtidsplanerna på längre sikt är det enligt YB:s mening uppenbart, att omkring 9/10 av de tillfrågade yrkesskoleleverna avser att söka sin utkomst inom utbildningsyrket eller anknytande yrke i utbildningens förlängning. Även om ett betydande antal ungdomar inte under längre tid avser att stanna i utbildningsyrket utgör sålunda utbildningen i yrkesskolan ett led i en klart målinriktad yrkesutbildning.
Med all reservation för osäkerheten i siffermaterialet och med beaktande av att de uttalade planerna kanske inte alltid är så väl underbyggda framgår det dock klart, att valet av utbildningslinje i yrkesskolan av de unga själva ingalunda uppfattas som definitivt. Inte heller upplevs vägen genom yrkesskolan som en återvändsgränd.
I 16- å 17-årsåldern synes behov och krav ofta vara vagt definierade. De skiftar också starkt mellan individerna beroende på många faktorer där bl. a. yttre miljö, familjetraditioner o.dyl. torde spela en framträdande roll. Vad YB anser sig kunna fastslå är att försörjningssynpunkter är av stor vikt. Att få en hållbar grund för sin framtida existens är sannolikt för alla ett starkt behov, som äger stor relevans i sam- band med val av utbildning. Lönefaktorn spelar härvid givetvis en stor roll, men alla torde vara medvetna om att denna som så mycket annat förändras och därför inte får ta för stor plats i en långsiktig bedömning.
Det räcker emellertid inte för individen att på kort sikt nå en god försörjning. Den tekniska och strukturella förändringen innebär risker som individen måste undvika. Han måste ha kunskaper som också räcker till vissa förändringar. För känslan av oberoende spelar valfrihet beträffande yrke och arbetsplats stor roll. Samhällsutveck- lingen synes gå i riktning mot ökad rörlighet i många avseenden, därför måste också utbildningen bidraga till att underlätta individens rörlighet. Dessa krav skulle kunna betecknas som trygghetskrav avseende beredskap för förändringar i omvärlden. I yrkesutbildningen har man att beakta dessa synpunkter i kursuppläggning och i organisation.
Anpassning till arbetslivet är en viktig faktor som ej enbart berör förmågan att utföra ålagda uppgifter utan har en vidare innebörd. En betydande del av tillvaron
måste tillbringas på arbetsplatsen som därför är en av de väsentliga miljöerna för varje förvärvsarbetande. Under benämningen trivsel har denna anpassning disku- terats under lång tid. Även om begreppet kan synas något diffust och inte av YB blir föremål för närmare utredning kan konstateras, att förberedelsen för yrkeslivet bör omfatta jämväl sådan kunskap som har samband med anpassningen till arbetsmiljön, sociologisk, ekonomisk och psykologisk.
Den höga frekvensen av teoretiska tillval på grundskolans högstadium kan föran- leda två slutsatser att ta hänsyn till vid yrkesutbildningens uppbyggnad. Det kan inte helt förbises att ungdomen trots den numera rätt långa obligatoriska skolan har ytterligare kunskapsbehov av mera allmän art, där möjligen språkintresset av flera skäl spelar en framträdande roll. Kanske också ytterligare kunskaper i allmänna samhällsfrågor är ett behov som stimulerats av de numera rika informationsmöjlig- heterna och den ständiga förmedlingen av aktuell debatt.
Tendensen i tillvalet ger vidare uttryck för en önskan att så länge som möjligt uppskjuta ett definitivt val av studieväg och levnadsbana. Det är sannolikt att antalet obestämda i dessa avseenden ökar genom de ökade valmöjligheter som bl.a. den i | i
geografiska rörligheten innebär. Från individens synpunkt sett torde detta vara en viktig omständighet att bevaka vid uppläggningen av yrkesutbildningen.
Ungdomens primärkrav på yrkesutbildningen är, förutom att den snabbt skall leda till yrkesverksamhet, även att den skall utgöra en naturlig grund för vidareutbildning.
9.3 Arbetslivets/avnämarnas krav och behov
De krav och önskemål på yrkesutbildningen, som aktualiseras av arbetslivet, har YB sökt få samlade genom sina arbetsgrupper.1 Självfallet är det även härvidlag svårt att nå fram till exakta bedömningar.
Klart synes det vara, att det alltid föreligger ett behov av specifikt yrkeskunnande, bundet till de aktuella arbetsuppgifterna. På något sätt måste sådana bransch- och arbetsspecifika kunskaper och färdigheter meddelas ungdomen för att den skall passa väl in i det arbetsliv där den väljer sin försörjning. I själva verket synes här av- nämarnas och ungdomens krav och behov ha nära beröringspunkter. Mycken tid torde behöva anslås för inövandet av praktisk yrkeskunskap. Vid de praktiska öv- ningarna måste de yrkesteoretiska momenten parallellt inpräglas.
Många verktyg och maskiner är invecklade och svåröverskådliga i sina operationer, varför deras handhavande kräver stor noggrannhet, gott omdöme och mycket driven skicklighet. En alltför ytlig utbildning kan leda till stora skador på såväl maskiner som arbetsstycken. Arbetarskyddet måste beaktas redan vid yrkesutbildningen, risk- momenten påvisas och skyddsanordningar anvisas och diskuteras. I växande ut- sträckning beaktas numera de bioteknologiska förhållandena inom arbetslivet, och de bör ha en given plats i utbildningen. Det gäller arbetsställningar, arbetsmetoder, personlig utrustning m.m. Rätt utförd arbetsinsats kräver sålunda beaktandet av många moment som har strikt, målinriktad karaktär.
* Sammanfattning av arbetsgruppernas förslag redovisas i bil. 5.
Emellertid är ingalunda alltid, ens i den rationellaste verksamhet, arbetsuppgif- terna så hårt specialiserade att det från avnämarsynpunkt är önskvärt med en mycket snäv avgränsning av utbildningen. Bl. a. torde det föreligga behov, inte minst i det mycket stora antalet mindre företag som näringslivet i vårt land innefattar, av insikter som skulle kunna betecknas som kringkunskaper. Kännedom om i produk- tionen angränsande arbetsuppgifter hjälper individen till en bättre bedömning av den egna insatsen och skapar möjligheter för en god anpassning i arbetsmiljön. Sådana kringkunskaper kan innefatta såväl insikter som färdigheter.
I detta sammanhang bör flyttbarheten till andra arbetsuppgifter beaktas. I många fall uppstår behov av vikarier på grund av sjukdom eller annan frånvaro. Vidare kan tillfälliga förändringar kräva omdispositioner av medarbetarnas uppgifter. Nya maskiner, verktyg och material kan också innebära förskjutningar, som i många fall måste mötas med omskolning men som i andra fall kan klaras inom företaget om tillräcklig kringkunskap finnes hos de anställda. Även här finner man överensstäm- melse med individernas behov av trygghet mot förändringar.
Särskilt torde här behöva framhållas att från avnämarhåll en viss tvekan kan an- mälas beträffande en långt gående specialisering. En viss kunskapsmarginal är ofta en förutsättning för snabb anpassning till förändrade krav. Ett tillverkningsföretag kan t. ex. få en ny order som kräver omdispositioner. Finns ej erforderlig marginal härför kan möjligheten att äta sig de nya arbetena vara begränsad.
Även om här redovisade synpunkter exemplifierats från industrin torde de äga giltighet för snart sagt varje företagsform.
Det moderna arbetslivet kräver medverkan utöver själva arbetsuppgiften. Utveck- lingen av företagsdemokrati, samverkan eller vilket ord man vill välja kräver kun- skaper för att bli meningsfylld. Anpassning till den alltmera komplicerade miljö som ett modernt företag sålunda utgör måste beaktas vid yrkesutbildningen om avnämarna skall undgå att själva lägga ner utbildningsarbete utöver det företagsspecifika. Sådan grundläggande utbildning är samhällets uppgift, inte företagets. Likaså är den rent företagsspecifika utbildningen företagens uppgift och inte samhällets.
9.4 Samhällets krav och behov
Samhället som arbetsgivare har inga andra krav och behov än övriga arbetsgivare. Det är samhällets många andra uppgifter som gör att det har specifika synpunkter att lägga på yrkesutbildningen.
All utbildning har direkt inverkan på landets ekonomi, inte bara så att den tar resurser i anspråk och därför måste avvägas mot andra behov som ställer krav på de samlade tillgångarna, utan också så att den kan medverka till resursernas tillväxt och deras fördelning.
Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av stor brist på arbetskraft, en brist som enligt framlagda prognoser kommer att bestå under överskådlig tid. Den hus- hållning med knappa personalresurser som denna situation nödvändiggör är en av huvudmotiveringarna för en stark satsning på yrkesutbildning, men samtidigt ställer
det stora krav på väl genomtänkt planering av utbildningen, bl. a. fördelningen på yrkesområden. Det är enligt YB:s mening inte yrkesutbildningens uppgift att dirigera tillgångarna på arbetskraft men väl att göra den nationalekonomiskt riktiga plane- ringen möjlig.
Samhällets behov kan ses på kort sikt, avseende dagens krav och den allra när- maste framtidens, och på långre sikt, varvid övriga utvecklingstendenser gör sig gällande. Inte minst betydelsefull är den pågående omfördelningen av befolkningen, innebärande en koncentration till större tätorter och till vissa expansiva huvud- regioner. Att idag investera i permanenta yrkesskolor i bygder som kan beräknas vara nära nog avfolkade om något eller några decennier synes knappast vara försvar- bart, i synnerhet som enbart utbildning inte kan ge en avfolkningsbygd ny livskraft. Utveckling och lokalisering av näringsliv, kommunikationer och bostadsbyggande måste primärt påverka skolväsendets planering och organisation.
Ett effektivt skolväsen kräver en god organisation och förutsättningar för en till- fredsställande administration. De nyligen genomförda reformerna avseende centrala och regionala skolmyndigheter har till syfte att effektivisera administrationen och undvika spittringens risker. Det synes från samhällets sida vara betydelsefullt att organisationen av yrkesutbildningen blir sådan, att samhällsorganens roll som pla- nerare av skolväsendet i stort underlättas och att deras uppgift att smidigt admi- nistrera denna viktiga sektor blir möjlig att genomföra.
9.5 YB:s allmänna slutsatser
Yrkesutbildningen kan, liksom all av samhället tillhandahållen utbildning, ses som en investering för framtiden. De fortlöpande förändringarna i samhälls- och arbets- livet medför emellertid behov av ständig förnyelse av kunskaper och färdigheter, varför utbildningsinsatsen inte kan ses som en engångsinvestering.
Mot bakgrunden av här anförda synpunkter finner YB att det är ett angeläget sam- hällsintresse att yrkesutbildningen utvecklas och utformas så att såväl näringslivets som den enskildes behov på bästa sätt tillgodoses. De krav, som enligt YB:s mening bör ställas på det statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet, är i första hand följande: . Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som önskar
sådan utbildning, skall få tillgång därtill.
. Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig arbets- kraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt som kvantitativt.
. Organisatoriskt bör yrkesutbildningen utformas så, att en smidig anpassning till förändringar i näringslivet underlättas. . Utrymme skall ges för individuella variationer i utbildningens innehåll med hän- syn till elevernas förutsättningar och intresseinriktning. . Utbildningens innehåll bör utformas med hänsyn jämväl till det sannolika be-
hovet av fortsatt utbildning och ev. omskolning.
AVDELNING IV
Den gymnasiala yrkesutbildningen
KAPITEL 10
Det gymnasiala skolsystemet
10.1 Planering för framtiden
10.1.1 Gymnasie- och fackskolereformen. Riksdagen har i december 1964 på grund- val av K. M:ts proposition nr 171 beslutat en genomgripande reformering av det gymnasiala skolsystemet. I den inledande översikten över propositionens huvudsak- liga innehåll anföres bl. a. följande: »Reformens huvudsakliga syfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna i yrkesskolan svarar mot ung- domarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare utbildning, som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad utbildning. I gymnasier och fackskolor intas för när- varande sammanlagt drygt en fjärdedel av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år 1970 motsvarar en intagning av ca 50 "/o av årskullen. Huvuddelen av'ökningen avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tidpunkt för- ordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av årskullen. Inom gym- nasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fortsätta att öka sin andel av eleverna. Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunkter, som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet, både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att det samtidigt kan anpassas till nya I förhållanden. i Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet, fack— l skolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gymnasial utbildning 1 anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig, s. k. horisontell samordning av i gymnasiala skolan.» Utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet skall tillgodose såväl ungdomens ökande efterfrågan på utbildning som samhällets behov av utbildade. Ungdomarnas och föräldrarnas intresse har framförallt riktat sig mot gymnasiet. En mera bety- dande ökning av utbildningskapaciteten på de huvudsakligen för fortsatta studier förberedande gymnasielinjerna skulle emellertid varken komma att svara mot sam- hällets behov av utbildade eller de ungas behov av utbildning. Efterfrågan på ut— bildning kan i viss mån ses som en med den socialekonomiska utvecklingen parallell utbildningskonsumtion. Väsentligen torde den dock grundas på bedömningar av det framtida värdet av en god utbildning. Ett utbildningsbehov, som grundas på realis- tiska överväganden, mäste rimligtvis förete betydande variationer. Endast för en begränsad del av ungdomskullen kan detta behov tillgodoses genom en i huvudsak
teoretisk tre- till fyraårig gymnasieutbildning. Ett gymnasialt skolsystern, som skall tillgodose ungdomarnas skiftande förutsättningar och behov, måste förete betydande variationer redan med hänsyn till de ungas intresseinriktning. Det gymnasiala skol- systemet mäste givetvis också utformas med hänsyn till de skiftande krav som möter de unga vid utträdet i samhälls- och arbetslivet. Vid utformningen av det gymnasiala skolsystemet måste dessa båda huvudsynpunkter beaktas. Det framtida värdet av en viss utbildning är i hög grad beroende av i vilken mån ifrågavarande utbildning kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden.
Det är sålunda inte möjligt att tillgodose utbildningsbehovet på det gymnasiala stadiet genom att låta en studieväg — gymnasiet -—— bli den dominerande. Det är å andra sidan inte heller möjligt att differentiera den gymnasiala utbildningen till en detaljerad överensstämmelse med samhälls- och arbetslivets framtida behov, emedan detta inte nu kan förutses. De snabba förändringarna medför att behovet av viss utbildning endast i stora drag kan bedömas. Gymnasiet och fackskolan har utformats med hänsyn härtill.
Gymnasiet har erhållit fem huvudstudievägar: humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk linje. Från en i huvudsak odifferentierad första årskurs leder ett successivt tillval till viss specialisering i grenar och varianter inom de olika linjerna. Gymnasiets expansion skall väsentligen ske på de direkt yrkesutbildande linjerna, ekonomisk och teknisk linje.
Fackskolan erbjuder tre huvudstudievägar: social, ekonomisk och teknisk linje. Liksom i gymnasiet sker inom fackskolan en ytterligare differentiering genom tillval.
Utformningen av gymnasiet och fackskolan innebär sålunda bl.a. att utbildningen inriktas mot ett fåtal stora intresseområden, nämligen dels mot fortsatta studier och dels mot några breda avnämarsektorer. Den måttliga differentieringen medger en någorlunda god och för överskådlig framtid sannolikt även någorlunda hållbar av- vägning av de olika studievägarna mot samhällets och arbetslivets behov.
Yrkesskolan företer i jämförelse med gymnasiet och fackskolan en mycket långt driven differentiering. Karakteristiskt för yrkesskolan är också att de skilda utbild- ningsvägarna oftast är specialiserade redan från första dagen i skolan. Av den stora mängden skilda utbildningslinjer är i regel endast ett fåtal representerade vid varje skola. En konsekvens härav är, att kursuppsättningen vid de olika yrkesskolorna är högst varierande. Detta medför bl.a. att de utbildningssökande unga ställs i vitt skilda valsituationer beroende på var de är bosatta. Den långt drivna specialiseringen och differentieringen medför vidare betydande svårigheter att åstadkomma en önsk- värd avvägning mellan utbildningskapacitet och utbildningsbehov. I själva verket har yrkesutbildningsväsendets utbyggnad genomförts utan att ha föregåtts av en samlad översiktlig riksplanering. Detsamma gäller för övrigt även beträffande den hittillsvarande utbyggnaden av gymnasieorganisationen.
Den nu inledda utbildningsexpansionen på gymnasial och postgymnasial nivå ställer utomordentliga krav på det allmännas resurser. Till den rent kvantitativa ökningen kommer att de moderna undervisningsformerna i grundskolan, gymnasiet och fackskolan är mera lokal— och lärarkrävande än i motsvarande äldre skolformer.
Mot bakgrunden härav framstår klart behovet av en omsorgsfullt genomförd plane- ring av skolväsendet i syfte att på bästa sätt tillvarataga de knappa materiella och personella resurserna. Riksdagsbesluten beträffande grundskolan, gymnasiet och fackskolan har skapat förutsättningar för skolöverstyrelsen att genomföra plane- ringen för dessa skolformer. YB framlägger i detta betänkande en serie förslag som syftar till en reformering av yrkesutbildningen, såväl den grundläggande utbild- ningen för ungdom som grundutbildning och fortsatt utbildning för vuxna. Först vill emellertid YB diskutera några grundläggande planeringssynpunkter.
10.1.2 Lika valmöjligheter. Beslutet om gymnasie- och fackskolereformen innebär bl.a. att fackskola skall finnas på varje ort som har eller får gymnasium. Endast undantagsvis och om särskilda skäl talar härför skall fackskolan kunna förläggas till annan ort än gymnasieort. I propositionen angående reformering av de gymnasiala skolformerna. m.m. framhåller statsrådet bl. a., att vissa undersökningar beträffande gymnasiets och yrkesskolans rekrytering klart visar att ungdomarna har en stark benägenhet att söka sig till den i förhållande till hemorten mest välbelägna skolan, även om denna inte erbjuder den utbildning som i första hand efterfrågas. För att valet av utbildningsväg inte skall styras av sådana ur utbildningssynpunkt ovid- kommande faktorer bör samtliga gymnasiala skolformer, alltså även yrkesskola, regelmässigt förekomma på samma ort. Den ovan nämnda omständigheten tyder YB så, att flertalet ungdomar i 16—17- årsåldern har endast vagt uttalade föreställningar om vilket specifikt yrke de i fram- tiden vill ägna sig åt. Det finns däremot skäl att antaga att de flesta har tämligen klart för sig inom vilket verksamhetsområde de önskar arbeta och detta arbetes allmänna karaktär. Från denna synpunkt bör yrkesskolan — liksom gymnasiet och fackskolan ——- på varje gymnasieort erbjuda utbildningsvägar som med måttlig differentiering leder till ett begränsat antal grundutbildningar för arbetsmarknadens huvudsektorer. En yrkesskola så utformad synes kunna erbjuda i huvudsak likvär- diga utbildningsalternativ för det övervägande flertalet ungdomar, såväl pojkar som flickor.
10.1.3 Elevområden. Vid planeringen för det gymnasiala skolväsendet har landet in— delats i f. n. 118 regioner. I varje sådan region skall finnas gymnasium, fackskola och yrkesskola. Samtliga skolformer skall i regel förläggas till samma ort, i allmän- het centralorten inom regionen. De ungdomar, som önskar fortsatt utbildning efter grundskolan, hänvisas till gymnasieorten inom den region de är bosatta. Där skall de erbjudas ett flertal av de huvudstudievägar, som det gymnasiala skolväsendet om- fattar. Gymnasieregionerna skall alltså utgöra upptagningsområde, s.k. elevområde, för de tre gymnasiala skolformerna. De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet har lett till att vissa regioner, trots betydande ytvidd, har endast ringa elevunderlag, medan tätorts- regionerna har ett betydande elevunderlag inom ett begränsat område. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fackskolan erhållit blir det omöjligt
att erbjuda alla alternativ i regioner med litet elevunderlag. Med den differentiering av yrkesskolan, som YB i det följande föreslår (kap. 11 och 14), kräves ett avsevärt elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas. Om de ung- domar, som önskar utbildning i yrkesskola, skall erbjudas i huvudsak samma ut- bildningsalternativ måste yrkesskolorna och deras elevområden bli mycket stora och relativt få. Detta skulle dock främst resultera i att stora delar av ungdomskullarna p. g. av kommunikations- och inackorderingssvårigheter bleve utestängda från tillgång till yrkesskola och att trycket på de mera välbelägna gymnasierna och fackskolorna skulle ytterligare öka. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i gör- ligaste mån skall ha lika tillgång till av samhället anordnad och bekostad gymnasial utbildning kräver primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområden. Med det förslag beträffande yrkesskolväsendets struktur och differen- tiering, som YB framlägger i detta betänkande, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regionen kunna erhålla önskad utbildning.
YB föreslår alltså, att yrkesskolan i princip skall ha med fackskolan och gymnasiet gemensamt elevområde.
Det är emellertid viktigt att observera, att detta endast skall gälla i princip. I icke obetydlig utsträckning bör även i fortsättningen vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar som har ett annat elevområde än de för gymnasiet och fackskolan gällande. I regel rör det sig härvid om större elevområden. Det nuvarande systemet med »riksskolor» och »storregionskolor» måste alltså bestå. Detsamma gäller om det nuvarande systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika elevområden. Det är angeläget att detta noga fastslås när yrkesskolan nu skall integreras med gymnasiet och fackskolan.
10.1.4 Samordnad planering. De gemensamma elevområdena ger skolledningen möj- lighet att samtidigt beakta de tre gymnasiala skolformernas behov och att i plane- ringen med hänsyn härtill på bästa sätt disponera de tillgängliga resurserna. I gym- nasiepropositionen anför departementschefen härom bl.a. följande (sid. 108): 'Den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet som både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag, och som i mycket positiva uttalan— den vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser, ansluter jag mig till. Jag har för övrigt redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studie- vägarna måste bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets behov av utbildade. Huruvida en Studieväg hänföres till den ena eller andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsen- det bli allt svårare att upprätthålla och av allt mindre praktiskt intresse... Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart.» Departementschefen finner senare anledning att ytterligare understryka vikten av en samordnad planering (sid. 111): »Jag förutsätter sålunda att i fortsättningen såväl
den lokala och regionala som den centrala planeringen för det gymnasiala skol- systemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet.»
I den mån en samordnad planering för det gymnasiala skolväsendet i regionen leder till att dessa sammanför—es till en gemensam skolanläggning eller till varandra närbelägna skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler som eljest endast delvis belägges av de enskilda skolformerna. Redan ett sammanförande av gymnasiet och fackskolan till gemensamma lokaler ger i flertalet fall minskat sammanlagt behov av vissa Speciallokaler såsom bibliotek, administra- tionsutrymmen, laboratorier och gymnastiksalar. Även behovet av klass- och grupp- rum minskar relativt sett därigenom att lokalbehovet i de stora skolenheterna på- verkas mindre av variationer i elevernas ämnestillval än vad fallet blir i mindre skol- enheter.
Om sambruket av lokaler utsträckes till att omfatta även yrkesskolan kan ytter- ligare lokalbesparingar göras. En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar också förutsättningar för en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet. Den större skolenheten ger säkrare underlag för inrättandet av fasta lärartjänster. Därvid förutsättes givetvis att lärarnas tjänstgöring inte skall vara knuten till en viss skolform utan till ett visst ämne eller viss ämneskombination med undervisningsskyldighet inom hela skolenheten. Eleverna skall sålunda ha till- gång till lika goda lärare i ett visst ämne oberoende av utbildningsväg. Samtidigt skapas vissa förutsättningar för samundervisning om ock i begränsad omfattning.
10.2 De gymnasiala skolformernas dimensionering
10.2.1 Gymnasiet och fackskolan. Genom riksdagens beslut i december 1964 har 50 0/0 av årskullen 16-åringar tillförsäkrats rätt till utbildning under minst två år efter grundskolan. Dimensioneringen av gymnasiet, som enligt nyssnämnda beslut skall öka från f.n. 25 0/0 till ca 30 0/0 1970, har avvägts med hänsyn till den starkt ökade efterfrågan på gymnasieplatser. Angivna 30 ll/o får ses som den övre gräns för ex- pansionen, som de materiella och personella resurserna möjligen kan tillåta under
ifrågavarande tidsperiod.
Som ett komplement och ett alternativ till gymnasiet utformades en delvis ny ut- bildningsväg, fackskolan, vilken under samma period avses bli utbyggd så, att den skall kunna mottaga ca 20 olo av årskullen lli-åringar. Genom att fackskolan blir tvåårig och att betydande delar av dess undervisning kan handhavas av lärare med lägre formell kompetens än gymnasiet kräver, kan efterfrågan på en övervägande teoretisk gymnasial utbildning tillgodoses i större omfattning än som vore möjligt inom det egentliga gymnasiets ram.
Skolöverstyrelsens planeringsavdelning har f.n. i sina beräkningar att utgå från delningstalet 30 för gymnasiet och fackskolan. Detta innebär, att antalet intagnings- klasser i gymnasiet erhålles på så sätt, att 30 0/0 av antalet 16-åringar i regionen delas med 30. Om därvid överskjutande elevantal överstiger 14 skall ytterligare en klass
få inrättas. På motsvarande sätt bestämmes antalet intagningsklasser i fackskolan. Antalet nybörjarklasser i fackskolan skall dock alltid vara minst tre. En region, som enligt beräkningsnormerna skulle tilldelas tre gymnasieklasser och två fackskole- klasser, får då finna sig i att proportionerna omkastas.
Fackskolan skall ersätta vissa äldre skolformer, som samtidigt med fackskolans genomförande skall avvecklas. Dessa »avvecklingsskolor» är flickskolor och vissa linjer inom den nuvarande yrkesskolan. De linjer som härvid åsyftas är de kommu- nala tekniska skolorna (tekniska institut) och de tvååriga handelskurser, som bygger på realexamen eller däremot svarande förkunskaper.
Elevantalet i den årskurs av ifrågavarande skolformer som motsvarar 10:e skolåret fördelade sig år 1962 enligt skolstatistiken på olika skolformer enligt nedanstående figur. Elevfördelningen är angiven i 0/o av årskullen lö-åringar.
För att belysa den expansion som fackskolans tillkomst innebär har i figuren fackskolans olika linjer sammanställts med motsvarande linjer (kurser) i avveck-
lingsskolorna. Elevari 1000-tul 9 B 7 0 5 .a .5 4 . . — % F- ; ZE å= & =.: c _ o || 0" ;; ag: % *ä %% 5 .a: .! .! 'E .: : 3 3 == 83 2 IL a u. ..- u. o 1 Procent 7' 3,2 0 2,3 I . .5 0,4
% =|lickskolor ....................................... 3.2 % & =kommunula tekniska skolor ......................... 2.3 mull = handelskurser i yrkesskolor ........................ 0,4
Totalt c:a 5,9 %
Planeringsmålet för det nya gymnasiet leder till en tämligen genomgripande för- ändring av den egentliga gymnasieutbildningens struktur. Hur förskjutningarna för- delar sig på olika utbildningsvägar framgår av följande diagram.
Elever i 1 OOO-tll
Procent 22
Anm. l. Intagningen i allmänna linjen är uppdelad på språklig och social gren enligt samma elevers fördelning på grenar i näst sista ringen. För jämförelse med det nya gymnasiets humanistiska linje har av 1962 års förstaringare latinlinjens elever sammanförts med eleverna i allmänna linjens språkliga gren, medan den sociala grenen jämförts med det nya gymnasiets samhällsvetenskapliga linje.
2. Totalintaget 1962 var 30.411 elever, vilket utgjorde 23,2 % av årskullen som var 131.000.
3. Totalintaget 1970 är beräknat efter 30 % av årskullen Its-åringar, vilken uppgår till ca 104.300.
4. Antalet elevplatser är praktiskt taget lika 1962 och 1970, medan den relativa intagningen ökar från 23,2 till 30 % till följd av årskullens minskning.
Av sammanställningarna framgår, att expansionen inom gymnasiet och fackskolan väsentligen koncentreras till de ekonomiska och tekniska linjerna. Detta innebär, om balansen skall bibehållas till arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov, att huvuddelen av expansionen inom yrkesskolsektorn borde ske inom de mot skilda produktions- och serviceområden inriktade utbildningsvägarna. Särskilt starkt ökar behovet av personal inom vårdsektorn.
10.2.2 Arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov. I kap. 7 har YB närmare diskuterat de olika faktorer som påverkar nyrekryteringsbehovet till arbetsmarknadens olika sektorer. Med hänsyn till att prognosinstrumentet ännu till ingen del kunnat testas mot reella utvecklingstendenser, hör siffrorna, som tidigare framhållits, tolkas med viss försiktighet. I syfte att eliminera de felkällor som en långt driven detaljprognos ovillkorligen måste innehålla har YB stannat för en mera schematisk uppdelning av
arbetsmarknaden i stora huvudsektorer. Den fördelning inom sektorerna, som i det följande antages (1023), bör ses mot denna bakgrund. Det är anledning att återigen erinra om, att även grundläggande yrkesutbildning är ett mycket vidsträckt begrepp, och att den för specifika yrkesutövningar erforderliga utbildningstiden varierar högst väsentligt. De siffror avseende erforderlig utbildningskapacitet på skilda om- råden, varpå YB grundar sina överväganden rörande yrkesskolans dimensionering, avser sålunda i huvudsak yrkesutövningar av sådan art, att en tvåårig skolmässig utbildning kan betraktas som den lämpligaste förberedelsen. Detta innebär sålunda inte att yrkesutbildningen skall vara avslutad under dessa två år men väl att den som erhållit ifrågavarande utbildning skall vara kapabel att tillfredsställande fylla vissa arbetsfunktioner och samtidigt ha tillägnat sig sådana kunskaper att en god grund lagts för fortsatt utbildning.
Den föreslagna fördelningen av utbildningsplatser inom yrkesskolan omkring 1970 bör sålunda betraktas som den mm för yrkesutbildningens totalplanering vartill YB kommit efter sammanställning och analys av det arbetsmaterial som insamlats och bearbetats av YB:s arbetsgrupper. Givetvis kan denna för landet som helhet gällande differentiering inte utan vidare tillämpas generellt inom varje utbildningsregion. Hänsyn måste bl. a. tagas till den näringsgeografiska strukturen inom skilda lands- delar. Det är exempelvis utan vidare uppenbart, att differentieringen inom den inre Norrlandsregionen inte kan bli densamma som inom Mellan- och Sydsveriges industri- centra. YB har för avsikt att om möjligt senare söka analysera de faktorer, som ur näringsgeografiska synpunkter har relevans med avseende på yrkesutbildningens strukturering och därur söka dra sådana slutsatser att en i görligaste mån rationell fördelning av utbildningsresurserna blir möjlig. Detta är emellertid ett synnerligen svåranalyserat problemkomplex, varför en fördelning med hänsyn till aktuella för- hållanden måste betraktas som preliminär. En kontinuerlig uppföljning bör rimligen leda till successiva förskjutningar och omdispositioner av de samlade utbildnings- resurserna. Det torde böra anförtros åt skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen att i samråd med statistiska centralbyråns prognosinstitut bevaka detta utom- ordentligt viktiga område och mot bakgrunden av den nya belysning, som kan ges åt dessa problem, genomföra de förändringar som omständigheterna kan komma att påkalla.
Mot bakgrunden av anförda synpunkter finner YB det angeläget att åter under- stryka att yrkesskolorna måste utformas så, att största möjliga flexibilitet möjlig- gores.
10.2.3 Yrkesskolans dimensionering är inte endast en fråga om utbildningsbehov och -resurser för ungdom utan också i ökande omfattning för vuxna. För ungdomsutbildningen har YB såsom framgår av kap. 7 kommit fram till ett utbildningsbehov motsvarande 30—35 "/o av årskullen lli-åringar. Hur dessa enligt YB:s mening bör fördelas på de olika huvudstudievägarna fram- går av tabellen på sid. 110. Med hänsyn till olika slag av utbildningar beräknar YB elevplatsbehovet för ung-
domar till 74.000. Härtill kommer platsbehovet för vissa andra utbildningar och för vuxenutbildning, vilket YB uppskattar till 40.000.
Sammanlagt bör alltså yrkesskolan omkring 1970 vara dimensionerad för 114.000 elever. .
Den sålunda föreslagna fördelningen och dimensioneringen ger enligt YB:s mening möjlighet att inom samtliga regioner erbjuda utbildningsmöjligheter för de största huvudområdena nämligen: verkstadsindustri, byggnadsindustri, handel och kontor samt vårdområdet. Dessutom bör hushållsteknisk utbildning och endera av fordons- och elektrikerutbildning kunna erbjudas i samtliga regioner.
KAPITEL 11
Yrkesskolans organisation och innehåll
11.1 Yrkesskolans målsättning Den gymnasiala yrkesskolans primära uppgift är att ge unga människor en grund- läggande yrkesutbildning, som -— så långt som möjligt —- är anpassad till individens behov och förutsättningar samt till avnämarnas krav och behov. Dagens arbets- marknad inrymmer en mångfald olika arbetsuppgifter, som var för sig har sitt speciella utbildningsbehov. Hela skolväsendets målsättning och specialisering måste stå i nära överensstämmelse med behovet av arbetskraft inom olika yrkesområden. Detta krav gäller måhända endast i begränsad utsträckning för mera allmänt in- riktade utbildningar. Ju mera en utbildning är inriktad mot specifika arbetsuppgifter, desto viktigare är det att utbildningskapaciteten svarar mot rekryteringsbehovet. Detta problem kompliceras framförallt av att det inom många områden av arbets- livet sker en snabb förändring av arbetsuppgifterna. Innehållet i den utbildning som skolorna meddelar idag måste vara utformad så, att den i största möjliga utsträck- ning motsvarar morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att uppfylla, eftersom utvecklingen inom skilda områden synes fortskrida i gradvis stegrat tempo. Det finns därför skäl att ingående ompröva den grundläggande yrkes— utbildningens specialisering. Trots alla komplikationer måste dock yrkesutbildningen —- i varje fall i sitt slut- skede — vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yrkesområden. Vidare är det angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov. I och med att yrkesutbildningen ut- formas utifrån dessa utgångspunkter, har den också i ett väsentligt avseende uppfyllt ungdomens behov. En utformning av yrkesutbildningen, som enbart tillmötesgår de ungas fria efterfrågan av olika utbildningsspecialiteter, drabbar icke minst ungdomen själv. En realistisk yrkesvägledning är en viktig faktor i Skolsamhället. Denna fråga har belysts i gymnasiepropositionen (1964: 171). Departementschefen uttalar på sid. 100 följande: »Som bl.a. GU framhållit är emellertid uthildningsintresse och av- nämarbehov ingalunda oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studie- och yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall med- verka till att ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse med efterfrågan på arbetskraft.» I kapitel 5 ovan har YB beskrivit yrkesutbildningens nuvarande omfattning och struktur. Yrkesskolväsendet har en rik flora av kurstyper. I nämnda kapitel har sålunda redovisats en gruppering av förekommande heltidskurser på sammanlagt 35
kursområden. De flesta av dessa kursområden inrymmer två eller flera kurstyper. Denna differentiering av yrkesutbildningen speglar ett successivt växande behov av skolmässig yrkesutbildning för allt fler yrken. Trots den rika förgreningen av yrkes- utbildningen är inte alla de utbildningsbehov tillgodosedda, som närmast skulle till- godoses av yrkesskolorna. Det finns således många utbildningsbehov inom skilda områden av arbetslivet, för vilka det ännu inte ordnats någon grundläggande skol- mässig yrkesutbildning.
Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i ut- bildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. En sådan organisation har den fördelen, att all tid kan ägnas åt studier som direkt sammanhänger med slut- målet. Å andra sidan har denna organisation en hel del olägenheter, bl. a. i det av- seendet att ungdomarnas reella valmöjligheter kommer att variera med skolornas kursprogram. Vid utformningen av förslagen till de olika yrkesutbildningarnas inne- håll har YB i viss utsträckning sökt ompröva yrkesutbildningens specialisering på det gymnasiala åldersstadiet.
Som tidigare framhållits i kapitel 8 och 9 varierar arbetsmarknadens behov av yrkesutbildad arbetskraft inom vida gränser. En kraftig variation av yrkesutbild- ningsbehovet kan också finnas mellan närbesläktade arbetsuppgifter. Inom en och samma verkstadslokal kan det exempelvis finnas dels arbetsuppgifter som kräver en omfattande utbildning av utövaren och dels en mångfald uppgifter, som knappast kräver någon yrkesutbildning alls. Vid utformningen av den gymnasiala yrkesskolan är det synnerligen svårt att ta hänsyn till sådana vida variationer i fråga om utbild- ningsbehov. Man kan nämligen inte förutsäga, vilka ungdomar som kommer att få kvalificerade arbetsuppgifter och vilka som skall fullgöra arbetsuppgifter av ut- präglad rutinkaraktär.
En utbildnings innehåll och målsättning bör i hög grad göras beroende av bl.a. elevernas genomsnittliga mognad och förutsättningar. Detta gäller i särskilt stor ut- sträckning för yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet. De ungdomar, som över- går direkt från grundskolan till yrkesskolan, är endast 16 år. I den åldern år det ofta svårt att ta definitiv ställning i yrkesvalet. Visserligen får grundskolans elever både teoretisk och praktisk yrkesorientering. Men ett yrkesval kan dock inte enbart grundas på viss insikt om arbetsbetingelserna inom olika yrken. Ett sådant val förut- sätter också en riktig tolkning av egna förutsättningar och intressen. Eftersom en stor del av 16-åringarna befinner sig i en intensiv utvecklingsperiod är det i många fall svårt att på reell grund avgöra vilket yrke, som bäst passar den enskilde indi- viden. Vårt skolsystern förutsätter bl. a., att ungdomarna i regel skall påbörja sin skolmässiga grundläggande yrkesutbildning direkt efter grundskolan. YB:s förslag bygger på den förutsättningen, att en växande andel av årskullen på det gymnasiala åldersstadiet skall få en skolmässig yrkesutbildning. Utifrån bl.a. dessa förutsätt- ningar har YB sökt utforma flertalet yrkesutbildningar så, att de ej är strängt diffe- rentierade redan från utbildningens början.
En yrkesutbildning innebär en väsentlig investering såväl för samhället som för den enskilde. Det torde vara realistiskt att antaga, att det finns ungdomar som efter
en avslutad yrkesutbildning kommer att ägna sig åt annan yrkesverksamhet än den de utbildats för. Huruvida detta innebär en felinvestering för den enskilde eller sam- hället är beroende av ett flertal faktorer. En viktig faktor är ifrågavarande yrkens släktskap i olika avseenden. En annan viktig faktor är den meddelade yrkesutbild- ningens innehåll. Generellt torde kunna påstås, att en bred, allmänt inriktad yrkes- utbildning medför mindre förluster vid yrkesbyten. Mot detta kan invändas, att ju bredare och allmännare en yrkesutbildning utformas desto längre blir utbildnings- tiden, under förutsättning att yrkesutbildningen i slutskedet skall uppnå en viss specialiserad nivå. En bedömning av en yrkesutbildnings lämpliga specialisering eller i vilken utsträckning utbildningen skall innehålla mera allmänt utbildningsstoff är således i viss mån en ekonomisk fråga.
En övergång från »utbildningsyrket» till ett annat yrke kan i huvudsak ha två skäl. Ett skäl kan vara ett med hänsyn till anlag och intressen felaktigt yrkesval. Det andra skälet kan vara en påtvingad övergång, exempelvis på grund av arbets- livets omstrukturering. I båda fallen fordras normalt en viss omskolning. Omfatt- ningen av en sådan omskolning är bl. a. beroende av den erhållna yrkesutbildningens bredd. För att minska frekvensen av frivilliga yrkesbyten och underlätta en omskol- ning har YB ansett det angeläget dels att i viss utsträckning bredda yrkesutbild- ningarnas innehåll och dels att låta yrkesskolan fylla en viss yrkesvägledande funktion. Till dessa frågor återkommer YB i avsnittet »Blockutbildning» (11.5).
En utbildnings generella värde är i stor utsträckning beroende av i hur hög grad utbildningen är allmänt fostrande och karaktärsdanande. Därför bör en viktig mål- sättning för all utbildning vara att skänka karaktärsdaning och arbetslivsfostran. I vissa aVSeenden har yrkesskolan här större möjligheter än andra skolformer. För att yrkesskolan på bästa sätt skall kunna fullgöra dessa viktiga uppgifter måste stora krav ställas på yrkesutbildningens innehåll och utformning. I ett flertal utbildningar i yrkesskolan tar övningar för praktisk yrkesverksamhet det ojämförligt största ut- rymmet. Det är både vid teoretisk och praktisk undervisning i detta hänseende som framför allt yrkesskolan ger reella möjligheter att meddela eleverna en arbetslivs- fostrande och karaktärsdanande undervisning. En viktig förutsättning för att skolan skall kunna ge en god fostran för arbetslivet är, att varje elev vid varje lektions- tillfälle har en känsla av att tiden utnyttjas på ett meningsfullt och effektivt sätt. YB anser därför att en effektivisering av undervisningsmetoderna i skilda avseenden är synnerligen angelägen. I ett kommande betänkande avser YB att mera ingående behandla hithörande frågor. Med hänsyn till betydelsen av detta viktiga problem- komplex kommer YB att redan i detta betänkande beröra vissa centrala problem i kapitel 16.
11 .2 Utbildningstidens längd
”.2.! Stora variationer. Yrkesskolan är till sin utformning och sitt innehåll mera heterogen än de båda andra gymnasiala skolformerna, fackskolan och gymnasiet. För att yrkesskolan skall kunna fylla sin egentliga uppgift måste den vara specifikt
inriktad mot olika yrken eller yrkessektorer. Även om yrkesskolan endast skulle ha till uppgift att meddela grundläggande yrkeskunskaper, blir dess utbildningsgrenar snävare än de andra gymnasiala skolformernas. Yrkesskolan skall vara så utformad, att den vid varje tillfälle skall meddela en adekvat målinriktad yrkesutbildning. Detta betyder också att den ofta måste anpassas till förändrade förhållanden. Bl. a. av detta skäl har YB inte funnit det vara möjligt att i detta betänkande framlägga alltför detaljerade förslag.
YB har inte hittills haft möjlighet att genomföra några egentliga analyser av vad olika utbildningar bör innehålla. Med anledning härav måste vissa av YB:s förslag betraktas som endast preliminära. Innehållet såväl i de egentliga yrkestekniska ämnena som i ämnen av mera allmän karaktär kommer närmare att beröras i ett senare sammanhang. YB ger däremot vissa detaljerade konkret utformade förslag ! beträffande undervisningstidens längd, undervisningens organisation samt omfatt- l ningen av obligatoriska allmänna ämnen i olika utbildningar. | Vilken längd en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör ha kan | inte generellt bestämmas. Man torde knappast ens kunna bestämma erforderlig längd i det enskilda fallet, utan att det individuella utbildningsmålet är mycket klart speci- fiserat. Givetvis kan man genom noggranna analyser av enskilda fall komma fram till vissa allmänna slutsatser, men sådana analyser skulle säkert utvisa, att det är omöjligt att fixera hur lång en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör vara. Detta påstående torde vara särskilt relevant om man tar hänsyn till de avsevärda variationer man har i fråga om elevernas individuella anlag och intressen. Enligt YB:s uppfattning är värdet av den skolmässiga yrkesutbildningen inte ute- slutande beroende av hur lång tid utbildningen omfattar. Givetvis måste det finnas rimligt utrymme för att de enskilda eleverna skall få grundläggande insikt om och färdighet i de arbetsmoment, som normalt kan sägas ingå i ett visst yrke. Emellertid är inte enbart inlärningstiden avgörande för resultatet. Inte minst metoderna för inlärningen har betydelse i sammanhanget. YB anser det vara av största vikt, att eleverna i undervisningen på mest rationella sätt meddelas vissa stabila grund- kunskaper och viss arbetsrutin samt att de parallellt därmed får en god arbetsfostran och en lämpligt utformad orientering om det arbetsliv de möter vid utbildningstidens slut. I detta sammanhang önskar YB fästa uppmärksamhet på att yrkeslärarna f. n. har en synnerligen besvärlig arbetssituation, som bl.a. innebär, att kundkontakter, materialbeställningar och redovisningsarbete måste skötas under tid som är schema— lagd för undervisning. Detta förhållande är från pedagogisk synpunkt mycket otill- fredsställande. YB förutsätter, att det i nämnda avseenden blir ändringar och åter- ) kommer härtill i kap. 16. Den utveckling av pedagogiska hjälpmedel av olika slag som f. n. pågår torde göra 1 det möjligt att avkorta den relativa inlärningstiden. YB förutsätter en intensifierad * försöks- och forskningsverksamhet inom det yrkespedagogiska området, varigenom man torde kunna uppnå avsevärda förbättringar i undervisningen. Härvid förutsättes vidare att inlärningsstoffet analyseras och att sådana åtgärder vidtages att utbild- ningen blir likformig i olika skolor.
11.2.2 En i princip tvåårig yrkesskola. I den nuvarande yrkesskolan har längden av de olika utbildningarna bestämts för varje utbildningsgren för sig. Någon påtaglig strävan efter enhetlighet har inte funnits. Man har sökt bestämma det nödvändiga innehållet i utbildningen och avvägt utbildningstiden med hänsyn härtill. Detta syn- sätt kan åtminstone sägas vara grundläggande. Emellertid har under utvecklingens gång vissa tendenser till normalisering fram- vuxit. Det har blivit allt vanligare, att man inom industri- och hantverkssektorn fastställt en normaltid av två år. Inom området handel och kontor har normaltiden alltmer kommit att bli ettårig med ett års påbyggnad. Inom det husliga fältet har hittills intresset för en-terminsutbildning varit störst, men ettårskurser har under senare år tilldragit sig ökat intresse. Tvååriga kurser har inom denna sektor funnits endast under de allra senaste åren och då endast på ett fåtal orter. Inom vårdområdet slutligen förekommer betydande variationer i utbildningstidens längd. För den yrkesskola, som YB nu föreslår, måste hänsyn även tas till andra skol- former. Vill man göra allvar av tanken på en enhetlig, integrerad gymnasial skola, där de olika delarna för ungdomarna framstår som jämställda, måste vissa likheter skapas mellan delarna. Det nya gymnasiet är treårigt, med endast ett undantag, medan fackskolan är tvåårig. Enligt YB:s mening bör man i princip taga ställning till hur lång utbildningstid den nya gymnasiala yrkesskolan normalt bör omfatta. Den nya yrkesskolan skall ge en bred och i princip mera grundläggande utbildning än den nuvarande. Förslagen om blockutbildning och utbildningsblock både förutsätter och motiverar en större enhetlighet i fråga om utbildningstiden. Självklart kan en enhetlig utbildningstid inte tillämpas för alla yrkesutbildningar. Alltfort måste den huvudsynen gälla, att utbildningstiden skall vara så lång som innehållet påkallar. Det synes emellertid YB möjligt att fastställa en huvudregel för utbildningstiden i den gymnasiala yrkesskolan även om undantagen blir många. Mot bakgrunden av YB:s överväganden och med beaktande av vad som fram- kommit genom arbetsgruppernas överläggningar har YB funnit, att den nya gymna— siala yrkesskolan bör vara i princip 2-årig. Detta synes innebära en minskning av utbildningstiden för vissa nuvarande ut— bildningar inom industri- och hantverksområdet och en utökning av utbildningstiden inom vissa andra områden. Principen skall emellertid tillåta undantag i båda rikt- ningarna då så är påkallat. Vidare bör systemet med blockutbildning ge ökade möjlig- heter till övergång från en utbildningsväg till en annan. En i princip 2-årig gymnasial yrkesskola skall ge en grundläggande skolmässig yrkesutbildning. Emellertid bör man beakta att yrkesutbildningen icke med nöd- vändighet är knuten till samhällets yrkesskola. Den yrkesutbildning, som är företags- specifik eller som eljest kräver resurser utöver dem som skolan disponerar, skall givetvis kunna förläggas till de företag eller enskilda skolor, som kan ge en adekvat utbildning. YB återkommer till detta. Man bör också beakta, att yrkesutbildningen bör utformas så, att den som inte behöver en tvåårig utbildning kan avgå från skolan tidigare och då ha erhållit en i viss mån avslutad skolmässig utbildning. Det är viktigt att den nya yrkesskolan utformas så, att såväl längre som kortare
utbildning uppfattas som lika naturliga och nödvändiga delar av den gymnasiala yrkesskolan.
11.2.3 Färdigutbildning i skola och arbetsliv. De enskilda gymnasieområdena upp- visar mycket stora variationer ifråga om näringslivets struktur och omfattning. För att ungdomar från olika gymnasieområden skall kunna erhålla en någorlunda lik- artad yrkesutbildning oberoende av nämnda olikheter, måste den gymnasiala yrkes- utbildningen utformas med hänsyn härtill. Färdigutbildning för specifika yrkesupp- gifter efter en tvåårig grundutbildning kan ske inom näringslivet, men kan också organiseras som påbyggnadsutbildning i samhällets yrkesskolor. Färdigutbildning kan även som tidigare nämnts (8.5.3) ges som inbyggd undervisning och i företags- skolor.
Som förut betonats har det för YB framstått som synnerligen angeläget att den gymnasiala yrkesutbildningen utformas så, att den i görligaste mån blir ett attraktivt utbildningsalternativ till gymnasium och fackskola. En förutsättning härför är att yrkesutbildningen erbjuder en klart målinriktad väg mot vissa bestämda yrken eller yrkessektorer. En annan viktig förutsättning är, att genomgången yrkesutbildning kvalificerar för fortsatt utbildning av olika slag. Därför måste yrkesskolan också erbjuda olika specialutbildningar, avsedda för såväl ungdom som vuxna. Dessa spe- cialutbildningar bör ha en konkret målinriktning och bl.a. tillgodose arbetslivets behov av tekniker och personal för arbetsledande uppgifter inom olika områden. Sådana specialutbildningar bör normalt föregås av något eller några års yrkesverk- samhet.
Här avsedda specialutbildningar bör i regel utformas som påbyggnadsutbildningar på en tvåårig grundläggande utbildning och vanligen ha en längd av ett år. I dessa frågor hänvisas till kap. 20.
Specialutbildningar beräknas rekrytera ungdomar från ett väsentligt större om- råde än vad som svarar mot en gymnasieregion. De förutsättes även få en snävare funktionsinriktning än den tvååriga grundläggande utbildningen. Man bör undersöka i vilken utsträckning även yrkesskolor på icke-gymnasieort kan komma ifråga för specialutbildningar av här åsyftad karaktär.
11.2.4 Etapputbildning. Som tidigare antytts föreslår YB en yrkesutbildning upp- byggd av områdesinriktad basutbildning, successiv specialisering och specifik färdig- utbildning. Med hänsyn till arbetslivets synnerligen skiftande krav på färdigheter för olika yrkesutövningar, bör den i princip tvååriga grundutbildningen i regel upp- byggas i etapper. Redan första året skall innehålla en utbildning som är tillräcklig för utförandet av vissa arbetsuppgifter inom ett yrkesområde. Det skall också ges en viss avrundning; därmed skall skapas naturliga avgångsmöjligheter efter genom- gången första årskurs. Ett dylikt system bereder möjlighet för den enskilde eleven att efter något eller några år återkomma till skolan för att fullborda utbildningen. Likaså bör det falla sig naturligt att återvända till yrkesskolan för att erhålla special- utbildning av något slag. Sådan utbildning torde i regel organiseras som vuxen- utbildning.
I den nya yrkesskolan skall sålunda en viss utbildningsgång kunna byggas upp i etapper åtskilda av praktisk yrkesverksamhet under längre eller kortare perioder. Studieperioderna skall trots detta ses som ett sammanhängande helt utgörande en utbildningssekvens — ett tema med individuella variationer.
Om utbildningen uppbygges på angivet sätt, kan yrkesutbildningen för t. ex. arbeten inom jord- och skogsbruk och för husliga och vårdyrken organiseras i form av en normalt ettårig grundläggande utbildning i gymnasial skola med möjlighet till på- byggnadsutbildningar av olika slag inom resp. yrkesområde. Dessa påbyggnadsutbild- ningar kan genomgås direkt efter avslutad basutbildning eller efter viss yrkesverk- samhet.
11.3 Gemensamma obligatoriska ämnen i yrkesutbildningen
”.3.! Allmänna ämnen. Tidigare har framhållits att de snabba förändringarna i samhälle och arbetsliv medför ökade krav på allmän orientering och på kommuni- kationsfärdigheter hos den enskilde individen. Det är viktigt, att detta beaktas i skol- planeringen, och då icke minst vid utformningen av yrkesutbildningen. I princip bör de ungdomar, som väljer en yrkesutbildning, ha samma rätt till orientering i all- männa ämnen som eleverna i gymnasiet och fackskolan. Deras behov av en dylik orientering är minst lika stort som gymnasie- och fackskoleelevernas. Yrkesskolans uppgift är dock i första hand att meddela yrkesutbildning med en sådan omfattning att den leder till direkt yrkesverksamhet. Yrkesutbildningen skall vara så flexibel till sin utformning, att den skall kunna ge alla ungdomar en yrkesutbildning — således även ungdomar som har en sådan begåvningsstruktur att de har ett ringa intresse för studier av ämnen med mera allmänt bildande innehåll. Det innebär, att vissa ung- domar i yrkesskolan skall kunna få en yrkesutbildning som, med ett minimum av obligatoriska teoretiska ämnen, ändå leder till olika uppgifter i arbetslivet.
Vid YB:s överväganden angående de allmänna ämnena i framtidens yrkesutbildning har olika synpunkter helt naturligt gjort sig gällande. Redan nu förekommer i vissa utbildningar i yrkesskolan allmänna ämnen i icke obetydlig grad. Alla tecken synes tyda på att kännedom om främmande språk, samhällsförhållanden, religioner m.m. i framtiden får allt större betydelse för allt flera. Vårt land har en mycket betydande export och en ej mindre import. Dessa förhållanden medför intima kontakter med länder och folk över hela jorden. Dylika kontakter tas och måste tas av många av dem som genomgår yrkesskolan. Sådana kunskaper, som förmedlas i de ämnen som här kallas »allmänna», blir därför nödvändiga och naturliga också för flertalet elever i framtidens yrkesutbildning. Utifrån dylika synpunkter skulle det vara motiverat —— såsom ovan inledningsvis framhållits — att ge betydligt ökat utrymme åt de allmänna ämnena i yrkesskolan. Det kunde också finnas skäl att på timplanen ta upp fler än de vanligast förekommande. Å andra sidan måste man noga bevaka, att yrkesskolans primära mål — en gedigen och effektiv yrkesutbildning —- alltid kan upprätthållas. Då andra förhållanden (se nedan under kap. 12) medför att den sammanlagda tid, som står till buds inom skolan, icke kan ökas utan i stället kommer att minska, måste
stor försiktighet iakttas vid avvägningen av de olika ämnena på yrkesskolans tim- planer.
YB har, efter denna avvägning, beslutat föreslå en utformning av yrkesutbildningen som innebär, att eleverna erbjuds en jämförelsevis liten kärna av obligatoriska all- männa ämnen. Förslaget bygger också på den viktiga förutsättningen, att ungdomarna inom en viss ram fritt får välja till ytterligare ämnen ur yrkesskolans, fackskolans och gymnasiets läroplan. Samtidigt skall det finnas möjlighet för ungdomar, som har särskilda svårigheter för vissa ämnen, att helt eller delvis befrias även från den obligatoriska undervisningen i dessa ämnen.
Vid bedömningen av de allmänna ämnenas omfattning och innehåll har YB sökt att skapa viss analogi med motsvarande förhållande i fackskolan. De för samtliga elever i fackskolan gemensamma allmänna ämnena har följande omfattning:
Ämne åk 1 åk 2
Svenska 4
(B-språk) 3 Samhällskunskap 2 Religionskunskap 2
YB har övervägt, huruvida ovanstående ämnesuppsättning lämpligen borde vara obligatorisk även för yrkesskolans samtliga elever. Antalet veckotimmar och därmed lärokursens omfattning varierar emellertid mellan de olika linjerna i fackskolan. Motsvarande behov av variationer torde förefinnas även inom yrkesskolan. YB anser att från såväl principiella som praktiska synpunkter en samordning och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör eftersträvas. På så sätt skapas även vissa förutsättningar för samundervisning med fackskolans och yrkes- skolans elever inom samma utbildningssektor.
Vid en avvägning mellan allmänt bildande och yrkesutbildande ämnen har YB funnit det nödvändigt att taga hänsyn till den avkortning av läsår och arbetsvecka, som samordningen av det gymnasiala skolsystemet enligt YB:s mening bör medföra och 'som närmare behandlas i kap. 12.
Mot bakgrunden av tidigare anförda synpunkter har YB funnit det nödvändigt att i viss mån begränsa den tid, som bör anslås till för alla elever gemensamma obliga-
| | Engelska /ty eller fr
toriska ämnen.
YB föreslår sålunda att ämnet svenska skall vara obligatoriskt för samtliga elever. Vidare skall eleverna obligatoriskt välja minst ett av ämnena engelska, sam- hällskunskap och religionskunskap. Ifrågavarande ämnen skall ingå i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fackskolans motsvarande linje och i regel även i samma årskurs som i fackskolan. Denna sistnämnda regel har betydelse för möjlig- heterna att organisera samundervisning med fackskolan.
YB vill dock betona, att ämnenas fördelning på årskurser inte får slaviskt bindas till den för fackskolan gällande. I de fall samundervisning med fackskolan inte kan eller inte behöver organiseras, bör exempelvis ämnet svenska kunna fördelas med 2 vtr på vardera åk 1 och 2. Vidare kan det visa sig lämpligt att koncentrera under- visningen i vissa ämnen eller ämnesavsnitt till kortare perioder. Behov därav kan föreligga då utbildningen till mera betydande del sker utanför skolans lokaler.
Det synes befogat att ytterligare understryka, dels att eleverna skall få möjlighet att fritt tillvälja allmänna ämnen utöver den obligatoriska kärnan och dels att vissa elever skall kunna befrias även från de obligatoriska allmänna ämnena.
11.3.2 Arbetslivsorientering. En yrkesutbildnings väsentligaste uppgift är att förbereda för den situation som möter individen vid utträdet i arbetslivet. Yrkesutbildningen på det gymnasiala åldersstadiet vänder sig till ungdomar som normalt kommer direkt från grundskolan. Efter utbildningstidens slut skall dessa ungdomar på bästa sätt vara beredda att direkt träda ut i arbetslivet. Även om yrkesutbildningen i jämförelse med andra utbildningar i många avseenden är konkret arbetslivsinriktad, möter de unga i arbetslivet en helt ny situation, som i många avseenden avviker från skollivets villkor och förhållanden.
YB anser, att yrkesutbildningen obligatoriskt bör innehålla vissa orienterings- moment speciellt inriktade mot arbetslivets villkor och förhållanden. Denna oriente- ring bör i huvudsak söka att belysa individens ställning i dagens arbetsliv. En sådan belysning bör också i viss mån göras retrospektiv. Denna YB:s åsikt innebär icke någon direkt nyhet för den svenska yrkesutbildningen. Men YB föreslår, att all yrkes- utbildning på det gymnasiala stadiet obligatoriskt skall omfatta ett särskilt ämne benämnt arbetslivsorientering och att detta ämne skall ha ett utrymme som svarar mot en veckotimme under ett år. YB avser, att i kommande utformning av förslag till läroplaner närmare diskutera innehållet i ämnet arbetslivsorientering. I detta sammanhang skall endast översiktligt nämnas några huvudmoment som synes böra ingå i ämnet. Yrkesetiska spörsmål bör ingående behandlas. Härvid skall betonas, att arbetslivet inte endast ställer krav på insikter och färdigheter utan i lika hög grad kräver ansvarskänsla, solidaritet, förmåga till hänsyn och samarbete samt respekt för ingångna avtal. Vidare bör relationerna mellan lärlingar och utlärda, mellan överordnade och underordnade behandlas. Frågor rörande arbetsmarknadens struk- tur och de fackliga organisationernas betydelse för arbetstagare och arbetsgivare bör belysas, liksom löneavtalens tillkomst och tillämpning. Redogörelse bör lämnas för förhandlingspraxis och fördelning av de ekonomiska resurserna. Rationaliseringens, mekaniseringens och automatiseringens inverkan på kostnader och välståndsutveck- lingen bör diskuteras, liksom strukturrationaliseringen och omskolningsbehovet samt fortbildningens betydelse för individen i ett föränderligt samhälle.
YB är av den uppfattningen, att undervisningen i de yrkesetiska avsnitten i ämnet arbetslivsorientering bör handhas av en särskild lärare.
Med hänsyn främst till vikten av att eleverna är så mogna som möjligt när arbets- livsorienteringen ges, föreslår YB att detta ämne alltid placeras i 2:a årskursen. De
elever, som avser att avsluta sin yrkesskolgång efter första årskursen, bör dock få någon undervisning i vissa delar av detta ämne. Denna bör ges dem t.ex. under timmen till förfogande under vårterminens senare del.
11.3.3 Ämnet gymnastik. YB föreslår, att ämnet gymnastik skall omfatta samman- lagt 4 veckotimmar i en 2-årig yrkesutbildning. Undervisningen i ämnet gymnastik skall i vissa speciella fall kunna utbytas mot ämnet yrkesteknik. Ett sådant utbyte kan bli nödvändigt bl.a. i andra årskursen i vissa yrkesutbildningar av byggnads- arbetare för att därigenom göra det möjligt att organisera utbildning på lärlings- byggen. Eljest bör gymnastik vara obligatoriskt. Innehållet i detta ämne måste anpassas efter det behov ämnet skall fylla i yrkes- utbildningen och efter de i vissa hänseenden annorlunda förhållanden som gäller för yrkesskolans elever. Bl.a. bör ämnet här ges en klart arbetsfysiologisk inriktning.
När yrkesutbildningens innehåll behandlas, tillämpas i olika sammanhang en gräns- dragning mellan praktiska och teoretiska ämnen. Trots att man numera allmänt torde vara medveten om att en reell gräns mellan dessa båda ämnesgrupper inte existerar, synes själva förekomsten av benämningarna teori och praktik fortfarande i hög grad påverka ställningstaganden och värderingar.
En yrkesutbildning skulle kunna sägas ha till uppgift bl. a. att för ett visst yrkes- område eller ett visst yrke meddela dels kunskaper eller insikter och dels grund- läggande färdigheter. Det räcker emellertid inte med ett visst mått av insikt och en viss färdighetsnivå. Särskilt inom vissa yrken måste elevens analytiska förmåga ut- vecklas. Det är genom egna analyser som eleven skall skaffa sig vidare och djupare insikter än de som en grundutbildning rimligen kan ge. Yrkesutbildningen måste också, såsom ovan berörts, vara allmänt fostrande dels för arbetslivet och dels för samhällslivet i dess helhet. Att söka draga upp en gräns mellan eller inom dessa olika moment — kunskapsmeddelelse, färdighetsövningar och arbetslivsfostran —— och att benämna vissa moment som praktik och andra som teori synes YB vara helt orealis- tiskt. Det ligger emellertid nära till hands att söka hänföra färdighetsövningar till praktik och yrkesinsikt till teori. Emellertid är också en sådan uppdelning föga realistisk. En insiktsmeddelande undervisning skulle kunna uppdelas i två huvud- grupper — dock utan att någon gräns konstrueras mellan dessa båda grupper. En viss del av den yrkesinsikt som en yrkesutövare lämpligen bör få är till sin natur så pass allmän, att undervisningen av en elevgrupp i dylika avsnitt lämpligen kan för- läggas till en teorilokal. Normalt är emellertid en stor del av de insikter som en
11 .4 Teoretiska och praktiska ämnen
| |
|| yrkesutbildning bör innehålla av den art, att undervisningen mer eller mindre nöd-
vändigt måste förläggas till skolor med specialutrustning för att den skall få den verklighetsanknytning som erfordras. En viss del av denna undervisning utgör ett inledande moment till färdighetsövning. En mycket viktig del av en yrkesutövares kunskaper eller insikter inhämtas huvudsakligen i praktisk yrkesverksamhet. Det är
framförallt insikter av sådant slag som utgör kännetecken och bevis på god yrkes- kunskap.
1960 års lärarutbildningssakkunniga har i sitt betänkande SOU 1965: 29 om lärar- utbildningen gjort bl. a. följande uttalande (sid. 17):
Estetisk och praktisk bildning kan inte strängt särhållas från intellektuell bildning. På samma sätt har nutida forskning kunnat påvisa hur nära den fysiska träningen och utveck- lingen hänger samman med den psykiska. Det är i automationens tidevarv inte heller möjligt att som förr särhålla kroppsarbete och tankearbete. På samma sätt blir det omöj- ligt att se läroämnen och yrkesämnen som helt sidoordnade. Yrkesämnena innehåller äm- nesteoretiska moment, läroämnena inriktas på speciella avnämarbehov osv.
Dessa omdömen överensstämmer helt med den uppfattning YB kommit till vid behandlingen av skilda yrkesutbildningsfrågor. Den bestående dualismen mellan teoretiska och icke-teoretiska studievägar är mycket olycklig, och fördelningen av lärostoffet på läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen är enligt YB:s mening onaturlig och bör på allt sätt motarbetas.
I läroplaner för ett stort antal yrkesutbildningar används benämningen yrkesarbete för den undervisning som äger rum i skolverkstäder och motsvarande lokaler. Den direkt yrkesinriktade undervisningen innehåller vidare ett antal 5. k. yrkesteoretiska ämnen. Exempel på sådana ämnen är inom verkstadsskoleutbildningarna: material- lära, verktygs- och maskinlära och yrkesritning. Motsvarande yrkesteoretiska ämnen finns även inom andra utbildningsområden. Som samlingsbenämning på yrkesteore- tiska ämnen (yrkesteori) och yrkesarbete (yrkespraktik) används benämningen yrkesämnen.
Det är inte realistiskt att i fortsättningen tillämpa denna strikta gränsdragning mellan å ena sidan yrkesteori och å andra sidan yrkesarbete. YB har även ansett att ämnesbeteckningen yrkesarbete inte är adekvat, eftersom termen mera associerar till ren yrkesverksamhet än till en skolmässig inlärningssituation. Ordet yrkesarbete har ofta lett tankarna fel, inte bara hos sådana personer som varit mer eller mindre främmande för yrkesutbildning, utan även hos sådana som varit engagerade i yrkes- utbildning. Man har dragit direkta paralleller mellan skolans »yrkesarbete» och arbete ute i yrkeslivet. Detta är uppenbart fel. Skolans »yrkesarbete» skall alltid vara utbildning. Allt vad som göres under lektioner, som benämnes »yrkesarbete», skall vara pedagogiskt betingat och pedagogiskt upplagt. YB har med utgångspunkt från dessa olika förhållanden sökt finna en ämnesbenämning, som bättre än tidigare kan tjäna som samlingsbenämning på teoretisk och praktisk yrkesundervisning. Som sådan samlingsbeteckning föreslår YB benämningen yrkesteknik med underrubri- kerna arbetsteknik och fackteori. För det fall att den ämnesmässiga integrationen helt kan genomföras mellan arbetsteknik och fackteori, skall självfallet underrubri- kerna ej förekomma.
De antydda problemställningarna är inte enbart terminologiskt betingade. De har även ett klart samband med en förändrad syn på undervisningen i det ämnesområde som YB benämnt yrkesteknik. Denna förändrade syn medför vissa konsekvenser vid utformningen av de lokaler, som har specialutrustning för undervisningen i yrkes-
teknik. För att den ämnesmässiga integrationen mellan praktik och teori skall kunna genomföras i en konkret undervisningssituation fordras nämligen, att skolverkstäder och motsvarande lokaler utrustas och utformas med tanke härpå. Med andra ord, i anslutning till varje lokal för undervisning i yrkesteknik bör finnas ett ämnesrum av- sett för 16 elever. Vidare skall möjlighet finnas, att i en konkret undervisnings- situation i skolverkstaden arrangera teoretisk genomgång för en hel elevgrupp.
11.5 Blockutbildning
11.5.1 Bredare grundutbildning. När innehållet i en viss yrkesutbildning skall fast- ställas utgår man alltid från frågan: »Vad behöver yrkesutövaren kunna?» En sådan metodik leder ofta till en strängt specialiserad utbildning. Emellertid har tidigare i olika sammanhang redovisats, att yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet dels bör ges en innehållsmässig breddning, dels bör ge ungdomarna vidgade valmöjlig- heter. Motiven för en sådan syn på yrkesutbildningens utformning är tidigare nämnda. YB:s förslag till den gymnasiala yrkesutbildningen har inte enbart byggts upp utifrån inledningsvis nämnd frågeställning utan också med utgångspunkt från en 16-årings situation. Dennes situation kännetecknas ofta av villrådighet inför det definitiva yrkesvalet. Därtill kommer att vederbörande bör få en yrkesutbildning som är så utformad att den underlättar eventuellt påtvingade yrkesbyten i fram- tiden. Behovet av innehållsmässig breddning av yrkesutbildningen får inte undan- tränga kravet på att yrkesutbildningen skall vara målinriktad. YB har funnit, att för att båda dessa önskemål samtidigt skall kunna uppfyllas måste yrkesutbildningen i princip byggas upp så, att den i sitt inledande skede är innehållsmässigt bred och successivt avsmalnar mot utbildningstidens slut. YB:s förslag bygger på den principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall bestå av gemensamma utbildningsblock. Innehållet i dessa gemensamma block skall i princip utgöras såväl av en syntes av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorien- terande moment från vart och ett av de yrken, som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket. En etappuppbyggnad av de skolmässiga yrkesutbildningarna i succiessivt avsmal- nande utbildningsblock innebär således i princip att yrkesskoleleven får möjlighet att successivt välja specialisering mot en viss yrkessektor eller ett visst yrke. Emeller- tid kan ett sådant val inte bli obegränsat fritt, vare sig av skolorganisatoriska eller av arbetsmarknadsmässiga skäl. Den utbildningssituation som eleven möter i en yrkesutbildning, vars innehåll är uppbyggt enligt beskriven blockprincip, kan schematiskt åskådliggöras av figuren på sid. 154. Yrkesutbildningen som leder fram till ett stort antal yrkesspecialiteter är således baserad på grundläggande block. Motsatsen är en yrkesskola som redan från början har specialiserade utbildningar. En princip, som innebär att yrkesutbildningen för olika yrken skall byggas upp i successivt smalnande block, förutsätter ställningstagande beträffande både blockens
» Grundskola
bredd och deras höjd. Med andra ord, man måste taga ställning till dels vilka yrken som skall sammanföras till gemensamma yrkesblock och dels hur stor del av ut- bildningstiden som skall avdelas för varje utbildningsetapp. YB grundar sitt ställ- ningstagande i dessa frågor i huvudsak på förslag från sina expertgrupper.
Yrkesutbildningar uppbyggda efter den princip, som YB sålunda i princip förordar, kommer till viss del att inrymma sådana moment, som ej direkt erfordras för ut- övningen av ett visst yrke. Detta förhållande får inte tolkas så, att dessa »sidoavsnitt» är onödigt gods för den färdigutbildade yrkesmannen. I ett tidigare avsnitt har kons- taterats, att den enskilde individen i arbetslivet har ett visst behov av »kringkun- skaper» för att bättre kunna bedöma sin egen insats. Tidigare har också framhållits, att många yrkesutövare behöver en bredare grundutbildning för att öka beredskapen mot ändrade arbetsförhållanden och för att underlätta eventuell framtida om- skolning.
Det är således många skäl, som talar för den principiella organisation av den skol- mässiga yrkesutbildning, som YB föreslår. Hur långt man skall gå i fråga om till- lämpningen av denna princip är dock en komplicerad bedömningsfråga. YB har emellertid i dessa frågor gått så långt som det varit rimligt och möjligt.
YB har inte ansett det vara vare sig möjligt eller lämpligt att i detta princip- betänkande framlägga några detaljerade förslag till olika yrkesutbildningars utform- ning. I ett senare sammanhang avser YB att framlägga förslag, som mera i detalj skall utvisa olika utbildningars konstruktion och innehåll. Dock måste det ligga inom skolöverstyrelsens kompetensområde att fortlöpande detaljutforma läroplanerna. Det är nämligen viktigt att yrkesskolans läroplaner successivt anpassas till föränd- ringar inom arbetslivet så, att yrkesskolan vid varje särskilt tillfälle meddelar en adekvat yrkesutbildning, som motsvarar aktuella krav. YB har emellertid ägnat pro- portionsvis stor uppmärksamhet åt vissa principiella problemställningar rörande olika utbildningars huvudsakliga innehåll.
11.5.2 Blockutbildning inom den sociala sektorn. Utbildningen inom den sociala sektorn föreslås organiserad enligt nedanstående blockschema:
Specialut- . bildn. för ser- & & Specialut- _ viceyrken Specialut- "5 & Specialut- bildn. inom inom otlent- bildn. för å ä bildn. för konst, musik, liga sektorn: konsumtions- 5 ä % vårdyrken dramatik och 130115"; tekniska '" '"") & ex.vis under- formgivn. brandman, yrken & :'5 g sköterskor m.m. tullpers. samt 5 ': .2 vissa yrken ;; 2 g 3 inom turist— S 3 5 Anställn näringen % å få som Vård- & m-m- ”= ”* _ biträde & eller & K M 5 H L | T Storhus- Vårdteknisk ”%$an 2 Konsum- hållsgren gren V är dskol a tionsteknisk gren Estetisk linje Samhälls- Konsumtions- och teknisk linje vårdteknisk linje 1
K. Konstfacklig gren (teckning, målning, textil etc.) M. Musikgren S. Scenisk gren H."_Hushållsteknisk Variant L. Lantbruksteknisk variant
T. Textilteknisk variant
11.5.2.1 Konsumtions- och vårdteknisk utbildning. Husmodersskolor och lanthushålls- skolor — såväl i form av ettårskurser som terminskurser — är en eftersökt utbild- ningsform i dagens yrkesskola. Att denna skolform blivit så attraktiv torde ha flera orsaker. Den utbildning, som husmoders- och lanthushållsskolor ger är allmännyttig, emedan kurserna i första hand meddelar sådana kunskaper och färdigheter som erfordras för skötseln av ett hem. Skolorna har dessutom varit en, mer eller mindre officiell, inkörsport till ett flertal fortsatta utbildningar inriktade bl.a. mot vård- yrken, olika serviceinriktade yrken och yrken inom storhushåll m. 111. Det har med få undantag varit flickor som genomgått dessa skolor. Utbildningar av den art som husmoders- och lanthushållsskolorna ger är innehållsmässigt även lämpade som grundutbildning för vissa yrken, som i stor utsträckning har manliga utövare. Skol- överstyrelsen har helt nyligen ändrat benämning på husmodersskolornas kurser till hemteknisk kurs. Namnändringen avses markera, att kurser av detta slag inte enbart
är avsedda för kvinnliga elever. YB föreslår i det följande en i vissa avseenden för- ändrad terminologi. Dessa frågor behandlas närmare i kap. 14.
Det finns ett visst samband mellan den utbildning, som meddelas i de hemtekniska kurserna och olika vårdutbildningar, vilka här närmare skall beröras. Såsom ovan nämnts har husmoders- och lanthushållsskolorna reellt sett bl.a. varit ett första steg i en utbildningsgång mot ett flertal vårdyrken. På grund av vårdinstitutionernas ut- byggnad har rekryteringssituationen för olika vårdyrken i vissa delar av landet blivit synnerligen svår. Förändringarna i befolkningens åldersfördelning medför ett starkt växande behov av vårdpersonal av olika kategorier. Under de senaste åren har lands- tingen ägnat rekryterings- och utbildningsfrågorna inom vårdområdet stort intresse. Landstingen planerar att inom varje län inrätta vårdskolor, till vilka man skall sammanföra vårdutbildningar av olika slag. För att erhålla största möjliga rekryte- ringsbas för vårdyrkena är det enligt YB:s mening angeläget, att en viss grund- läggande vårdutbildning skall kunna organiseras i samtliga gymnasieområden. Genom samverkan mellan gymnasieorternas yrkesskolor och landstingens vårdskolor räknar YB med att samtliga gymnasieorter skall kunna bjuda eleverna möjligheter att på- börja en utbildning som både kan leda till vårdyrken och till yrken som behöver en hushållsteknisk utbildning som grund.
Ett väsentligt problem vid vårdyrkesutbildningarnas organisation är den begrän- sade tillgången på elevplatser vid sjukhus och vårdinrättningar. De sjukhus, som är belägna på orter där vårdutbildningar för närvarande är organiserade, har i många fall utnyttjat samtliga utbildningsplatser för den praktiska utbildningen av elever av olika kategorier inom vårdsektorn. Uthildningsbehovet för denna sektor är stort, bl. a. beroende på stor avgång från yrket. Detta förhållande synes motivera en grund- utbildning över ett vidare fält inom denna sektor, så att eleverna —- så långt det rimligen är möjligt — är säkra på sitt yrkesval, när de påbörjar sin speciella yrkes- utbildning. En uppbyggnad av utbildningen i enlighet med denna princip torde kunna minska den ofta snabba avgången från vårdyrkena.
11.5.2.2 Utbildningens organisation inom konsumtions- och vårdteknisk linje. YB före- slår, att inom varje gymnasieområde skall inom den sociala sektorn finnas en kon- sumtions- och vårdteknisk linje. Denna linje skall normalt vara tvåårig och upp- byggd så, att eleverna efter första året kan övergå till exempelvis vårdskolor, restau- rangskolor eller andra utbildningar inom berörd sektor. Om det på vissa gymnasie- orter saknas organisatoriska förutsättningar att anordna det andra utbildningsåret, skall möjlighet finnas att enbart erbjuda utbildning i den hushålls- och vårdtekniska linjens första årskurs. I detta sammanhang önskar YB fästa uppmärksamheten på att utvecklingen på arbetsmarknaden går mot ett vidgat engagemang av kvinnlig arbetskraft. Denna ut- veckling förmodas komma att fortsätta under de närmaste årtiondena. Inför en sådan situation framstår det som ytterst angeläget att en bättre ubildning ges i de grund- läggande hushållstekniska ämnena, ägnad att rationalisera arbetet i hemmen. Ökade kunskaper i arbetsorganisation, familjeekonomi, barnavård, kostfrågor, bostadsfrågor
och textilkunskaper etc. ger en bättre grund för insatser både i familjeliv och i pro- duktion. Den som har en gedigen grundutbildning kan nämligen bättre fördela fa- miljearbetet. Därigenom ökas möjligheterna till förvärvsarbete.
Ett kunskapsbehov i grundläggande hushållstekniska ämnen har under de gångna åren visat sig genom stor efterfrågan på utbildning i husmodersskola. Då enligt YB:s förslag den konsumtions- och vårdtekniska linjen blir rent yrkesutbildande, bör enligt YB:s mening i framtiden det förefintliga behovet av kunskaper i grund- läggande hushållstekniska ämnen — vilket behov reellt sett finns hos både flickor och pojkar inom hela den gymnasiala skolan — tillgodoses genom deltidskurser som erbjuds alla elever i de gymnasiala skolformerna och anordnas i anslutning till ut- bildningen inom konsumtions- och vårdteknisk linje.
Konsumtions- och vårdteknisk linje skall vara helt odifferentierad under den första terminen, vilken skall innehålla en för konsumtionstekniskt arbete, storhushållsarbete och vårdarbete gemensam basutbildning.
Från och med andra terminen skall den nämnda linjen indelas i tre grenar: kon- sumtionsteknisk gren, storhushållsgren och vårdteknisk gren.
Vårdgrenens andra termin skall omfatta 13 (14) veckors praktik på vårdinrättning och 7 (6) veckors teoretisk utbildning med anknytning till det vårdområde som eleven valt.
Den elev som genomgått Vårdgrenens andra termin har erhållit en avslutad vård— biträdesutbildning.
Vid sidan av beskrivna gymnasiala vårdutbildning kan sjukvårdsbiträdesutbild- ning organiseras inom landstingens vårdskolor, varvid samma läroplaner skall till- lämpas vid utbildning av ungdom.
YB förutsätter, att ovanpå utbildningen inom den konsumtions- och vårdtekniska linjen skapas möjligheter till vidareutbildning av olika slag.
Vårdskolorna erbjuder utbildning till undersköterskor och olika befattningar på assistent- och sjuksköterskenivå. Inom de andra grenarna förutsättes en rad vidare- utbildningsmöjligheter för serviceyrkena, arbetsuppgifter inom storhushåll m. rn.
Storhushållsgrenen ger sålunda kompetens såsom ekonomibiträde i t.ex. institu- tionskök, barer och restauranger samt vidareutbildningsmöjligheter till kockyrken och arbetsledarbefattningar inom storhushåll och restauranger.
Den hushållstekniska varianten utgör grund för vidareutbildning till vissa befatt- ningar inom detaljhandeln m.fl. yrkesområden.
Utbildning inom den lantbrukstekniska varianten bör inriktas på lanthusmödrarnas behov av kunskaper såsom medproducenter i familjeföretaget och sikta till att ge eleverna inblick i det svenska lantbruksföretagets strukturorganisation, lönsamhet och utveckling. Den skall även ge färdigheter i sådana praktiska arbetsmoment som med fördel kan utföras av husmödrarna jämsides med hushållsarbetet.
Inom varje län skall centrala vårdskolor inrättas, samtliga belägna på g-orter. Dessa skolor skall ge utbildning för vårdbiträden, undersköterskor, laboratorie- och sjukvårdsassistenter samt sjuksköterskor. De kan antingen vara fristående skolen- heter eller vara samorganiserade med den gymnasiala yrkesutbildningen.
Utbildningen uppbygges i etapper med omväxlande teori- och praktikperioder. Under praktikperioderna skall eleverna erhålla undervisning i arbetsteknik vid vård- inrättning. Därvid förutsätter YB, att eleverna oavsett utbildningens målsättning skall erhålla samma ställning visavi den anställda arbetskraften som i Kungl. Maj:ts pro- position 1965:161 föreslås beträffande sjuksköterskeeleverna. Även under praktik- perioden bör viss teoriundervisning förekomma. Denna kan antingen spridas över hela praktikskedet, jämsidesundervisning, eller koncentreras till kortare perioder, koncentrationsläsning. I de fall praktikplatserna är samlade till en enda eller till ett antal närbelägna vårdinrättningar synes jämsidesundervisning, såsom det ur pedago- giska synpunkter lämpligaste alternativet, böra eftersträvas.
YB föreslår, att de centrala Vårdskolorna oavsett huvudmannaskap får samma ställning som den gymnasiala yrkesutbildningen och erhåller statsbidrag enligt samma grunder som denna.
11.5.2.3 Samhällstelmislr linje. Inom den sociala sektorn föreslår YB också att det på större gymnasieorter inrättas en samhällsteknisk linje. Denna avses i första hand ge en förberedande utbildning åt vissa serviceyrken inom den offentliga sektorn. Som exempel kan nämnas poliser, brandmän, tullpersonal, yrken inom försvaret (underbefäl och underofficerare, civilanställd personal etc.), yrken inom ungdoms- vård och kriminalvård, trafikpersonal (inom post, tele, SJ, kommunala trafiken, taxi etc.) samt eventuellt även vissa yrken inom turistnäringen (resebyråpersonal, receptionist, färdledare etc.). I många fall är det, som framgår av exemplifieringen, fråga om yrken där man måste ha uppnått en viss ålder för att kunna påbörja den mer specialiserade yrkes- utbildningen. Inom en del av dessa yrkesområden, t. ex. polisväsendet, har det visat sig svårt att rekrytera, om man inte kan få något slags utbildningsmässig anknytning till den obligatoriska skolan för att överbrygga väntetiden. Av den anledningen har bl.a. yrkesskolornas nuvarande polisaspirantkurser med förberedande polisiär ut- bildning tillkommit. Den här föreslagna linjen kan givetvis inte få en så specifik utformning som den nuvarande förberedande polisiära utbildningen. Det karaktäristiska för linjen måste vara en omfattande teoretisk och praktisk samhällsorientering. Denna bör dels vara allmän, dels ha en speciell inriktning på de samhällssektorer där eleverna kan väntas i första hand bli yrkesverksamma. Linjen bör få en markerad praktisk/teknisk in— riktning till skillnad från motsvarande utbildning inom gymnasiets samhällsveten- skapliga linje och fackskolans sociala linje. Detta kan åstadkommas bl.a. genom att man avsätter en stor del av tiden under det andra året till praktiktjänstgöring inom olika samhällsverksamheter. I den praktiskt inriktade utbildningen bör också ingå bilförarutbildning.
[1.5.2]; Estetisk linje. Vissa av de ungdomar, som lämnar grundskolan, har ett ut- präglat intresse för yrkesverksamhet, som förutsätter en estetisk skolning och ut- veckling av känslan för form och färg. En estetisk grundutbildning synes väl för—
svara sin plats i det gymnasiala skolsystemet. En sådan utbildning skulle kunna utgöra första utbildningsetappen i en utbildningsgång för ett flertal yrken som i vidaste mening är inriktade på konstnärlig utövning såväl inom områdena för teck- ning, målning, skulptur etc., som inom tonkonstens och ordkonstens område. Dess- utom bör den estetiska linjen ge en grundutbildning i formgivning för textila mate- rial, trä, metaller, keramik etc. Många tecken tyder på att behovet av en sådan utbildning successivt accentuerats under de senaste åren. I en estetisk grundutbild- ning av antydd form skulle åtskilliga ungdomar få tillfälle att pröva och vidare- utveckla sina anlag i berörda avseenden. YB har inte tagit ställning till vare sig innehållet i sådan utbildning eller utbildningskapaciteten och därmed samman- hängande lokaliseringsproblem. Emellertid synes det YB klart, att denna utbildning endast kan lokaliseras till ett fåtal gymnasieorter.
YB föreslår, att frågan om utbildning i teckning och målning närmare penetreras av den utredning som för närvarande arbetar med konstfackskolans organisation, samt att övriga frågor beträffande utbildningen inom estetisk linje blir föremål för särskild utredning. YB erinrar här om den utredning som nyligen slutförts angående lokaliseringen och utformningen av den sceniska utbildningen.
11.5.3 Blockutbildning inom den ekonomiska sektorn. Yrkesutbildningssituationen inom den vida sektorn »handel och kontor» har närmare analyserats av en särskild expertgrupp. Gruppen har bland annat intresserat sig för målsättningen hos yrkes- skolans utbildningar inom detta område. Gruppen har även undersökt i vilken ut- sträckning utbildningar i kontorsteknik bör samordnas och specialiseras. Gruppen har även ingående diskuterat utbildningarnas eventuella företagsanknytning och ut- bildningarnas lämpliga längd. Yrkesskolornas utbildningar för kontorsarbete har haft en jämförelsevis stor om- fattning. Utbildningar för distribution, närmast för detaljhandel, har däremot icke varit så vanliga. Att så har varit fallet torde till största delen ha berott på att kon- torsutbildning har lockat ungdomarna betydligt mer än utbildning för detaljhandelns yrken. Det är inte osannolikt, att denna disproportion när det gäller ungdomens intresse för utbildning inom detta område till stor del beror på vissa värderingar av olika arbetsuppgifter. YB har betraktat det som angeläget, att de skolmässiga grundläggande yrkesutbildningarna inom detta område utformas så, att om möjligt rekryteringsintresset närmare kommer att svara mot det reella rekryteringsbehovet. Detta är en av anledningarna till att YB föreslår, att en grundläggande period av utbildningarna i princip skall vara gemensam för distributionstekniskt och kontors- tekniskt arbete. Förslaget innebär vidare, att de lli-åringar, som skall genomgå yrkes- utbildning inom något av dessa områden, ej i förväg behöver taga ställning till om de skall utbilda sig för kontor eller för distribution. Utbildningen i det gemensamma inledande blocket skänker förutom yrkeskunskap en utvidgad yrkesorientering och yrkesvägledning inom berörda områden. YB föreslår, att de skolmässiga grundläggande yrkesutbildningarna skall ha en längd av två år. Det skall emellertid vara möjligt att redan efter första utbildnings-
året gå ut i förvärvsarbete eller fortsätta i en företagsutbildning. Utbildningen under det första året skall utgöras av ett gemensamt block. Inom ramen för detta gemen- samma block skall ämnesval förekomma i viss begränsad utsträckning. Härigenom kan en viss grendifferentiering uppnås redan under första utbildningsåret. Denna grendifferentiering får emellertid ej bli så markant att den verkar låsande för gren- valet i årskurs 2. Årskurs 2 föreslås bli indelad i två grenar, en distributionsteknisk och en kontorsteknisk. Det förutsättes, att eleverna i årskurs 2 skall ha viss möjlighet till fritt tillval av yrkesämnen inom de båda grenarna. Det gör det möjligt att upp— dela den kontorstekniska grenen i två varianter, den ena huvudsakligen inriktad mot skrivfunktioner och den andra huvudsakligen inriktad mot arbete av sifferkaraktär. En sådan konstruktion synes även väl svara mot ungdomarnas intressen. Erfaren- heter från utbildningar av denna art har visat, att många ungdomar med fallenhet för kontorsarbete och utpräglat intresse för skrivarbete har visat direkt motvilja mot arbetsuppgifter av sifferkaraktär. Ibland har förhållandet varit omvänt. En organisa- tion av utbildningarna efter angivna principer får följande konstruktion:
Distributions- och kontorsteknisk linje
Variant för Variant för N arbete skrivarbete & ' _ av redovis- 5 D1str1butions- ningskaraktär %, teknisk gren &
kontorsteknisk gren
H E % Gemensamt block !— 4
YB vill i detta sammanhang framhålla det angelägna i att eleverna under utbild- ningens andra år i den ekonomiska sektorn får styrd miljöpraktik. Detta kommen- teras nårmare i kap. 15 »Synpunkter på läroplanerna m. m.».
11.5.4 Blockutbildningar inom den tekniska sektorn. YB:s olika expertgrupper har i sina redovisningar i stor utsträckning framfört synpunkter rörande olika utbild- ningars innehåll. Inom sektorn industri och hantverk har följande arbetsgrupper fungerat:
verkstadsindustrin byggnadsindustrin övrig industri hantverk
De olika expertgrupperna har genom »hearings» bildat sig en uppfattning om hur man ser på utbildningssituationen inom olika branscher och yrkesgrupper. Gruppen för verkstadsindustrin har intresserat sig för utbildningsfrågor inom följande om— råden: mekaniska verkstadsindustrin, järnbruken, motorbranschen och elektriker- branschen. Gruppen för byggnadssektorn har behandlat utbildningsfrågor främst för följande yrken: byggnadsträarbetare, betongarbetare, murare, målare och rörarbetare. Gruppen för övrig industri har sökt att belysa yrkesutbildningssituationen inom bl. a. följande områden: livsmedelsindustrin, träindustrin, massa- och pappersindustrin, sågverksindustrin, gruvindustrin, textilindustrin, konfektionsindustrin, skoindustrin och grafiska industrin. Hantverksgruppen har behandlat utbildnings- och rekryte- ringsfrågor inom de egentliga hantverksyrkena. Vissa hantverksyrken har dock be- handlats av ovanstående industrigrupper, beroende på att dessa yrken i viss utsträck- ning har med ifrågavarande industribranscher gemensamt utbildningsinnehåll, som kan utgöra bas för en gemensam grundutbildning.
1 15.—4.1 Mekaniska och elektriska området. Till det mekaniska området hänföres bl.a. en stor grupp av yrken som inryms under samlingsrubriken verkstadsmeka- niker. Hit hör bl.a. följande yrken: supportsvarvare, revolversvarvare, karusell- svarvare, fräsare, slipare, borrare, bänkarbetare, verktygsmakare och finmekaniker. Till det mekaniska området hänföres även svetsare och svetsmekaniker.1 I detta sammanhang omfattar den mekaniska sektorn även olika typer av plåtyrken såsom grovplåtslagare, industriplåtslagare, tunnplåtslagare och bilplåtslagare. Även fordons- mekaniker och maskinreparatörer av olika slag inräknas i den mekaniska sektorn. Om man utgår ifrån utbildningens innehåll kan, åtminstone delvis, till detta område in- räknas sådana yrken, som är inriktade på underhåll, reparation och drift inom ett flertal typer av industrier.
Till det elektriska området hänföres bl. a. installations- och industrielektriker samt elektromekaniker. Hit räknas också en mängd »teleyrken», exempelvis radio- och TV-reparatörer, telefonreparatörer och radarreparatörer.
En mellanställning mellan de mekaniska och elektriska yrkena intager bl. a. sådana yrken som styrnings- och regleringsmekaniker samt instrumentreparatörer. Införan- det av numeriskt styrda bearbetningsmaskiner har medfört nya yrkesgrupper som sorterar under ifrågavarande sektorer. Sådana yrken är: maskinreparatörer, ställare, programmerare och underhållspersonal.
1 Yrkesbenämningen »svetsmekaniker» har här införts som ersättning för yrkesbenäm- ningen wreparatörer — smeder ——- svetsare». Denna namnändring föreslås bl.a. av följande skäl:
1. Reparatörer—smeder—svetsare är en otympligt lång yrkesbenämning.
2. Smide förekommer numera i ringa omfattning.
3. En svetsmekaniker skall dels kunna svetsa och dels ha färdighet i verkstadsmekaniskt arbete.
Benämningen mekaniker förekommer numera bl.a. i »verkstadsmekaniker» och »elektro— mekaniker».
11.5.411 Den gymnasiala yrkesskolans differentiering inom mek. o. el. området. Inom de mekaniska och elektriska områdena finns det som nämnts en mängd yrkes- specialiteter. Det är därför motiverat att fråga, i vilken utsträckning den gymnasiala yrkesskolan skall differentieras inom det mekaniska och elektriska området. Det må vara på sin plats att i detta sammanhang först redovisa en sammanfattande beskriv- ning av den nuvarande yrkesskolans differentiering inom berörda sektorer. Utbildningen av verkstadsmekaniker, som är den mest förekommande utbildningen inom industri och hantverk, har hittills ej i någon större utsträckning differentierats under de två första utbildningsåren. Vid vissa skolor har man bedrivit en påbygg- nadsutbildning i form av en tredje årskurs. Denna utbildning har —— i den mån den varit specialiserad — oftast varit inriktad mot verktygsmakaryrket. Utbildning av reparatörer — smeder — svetsare förekommer vid ett jämförelsevis stort antal yrkes- skolor. Utbildning av svetsare förekommer vid några enstaka skolor och utbildning av fordonsmekaniker (dvs. bilmekaniker, bil- och traktormekaniker) och liknande yrken förekommer i ett flertal skolor. Utbildning av installationselektriker har också en jämförelsevis stor utbredning. Vid vissa skolor bedrives utbildning av industri- elektriker i form av en ettårig påbyggnadsutbildning. Utbildning av telereparatörer har numera en mycket stor spridning. Kurserna är mestadels 3—åriga och de är oftast specialiserade mot radio och TV. Utbildningar mot olika plåtyrken är inte så vanliga. Utbildningar av denna typ torde kunna rubriceras som specialutbildningar. Samma är förhållandet med maskin- reparatörsutbildningar och utbildningar av driftarbetare vid olika slag av industrier. En utbildningstyp som under de senaste åren fått en ökad spridning är styrnings- och regleringsmekaniker. Utbildningen för maskinoperatörer, ställare, programmerare och underhållsper- sonal har hittills en mycket begränsad omfattning. Den utbildning som bedrivits inom detta område har haft formen av intern företagsutbildning. De yrkesutbildningar som har den största spridningen inom de mekaniska och elektriska sektorerna är: verkstadsmekaniker, svetsmekaniker, fordonsmekaniker och installationselektriker. Grundutbildningar för dessa fyra olika yrken kan betraktas som basutbildningar för praktiskt taget samtliga yrken inom berörda sektorer. Såsom nämnts i annat sammanhang räknar YB med att yrkesskolorna i de flesta gymnasie- områden kan inrymma utbildningar inriktade mot berörda specialiteter. Enligt gjorda beräkningar synes utbildningsbehovet av fordonsmekaniker, elektriker och svetsmekaniker vara ungefär lika stort. För att grundutbildningarnas omfattning inom dessa sektorer i stort skall överensstämma med de olika yrkenas rekryterings- behov synes det vara rimligt, att grundutbildningar mot verkstadsmekanikeryrket har ungefär dubbelt så stor kapacitet som motsvarande kapacitet inom var och en av de övriga berörda yrkena.
115.412 Utbildningens innehåll och organisation inom det mekaniska och elektriska området. YB föreslår, att utbildningen inom de mekaniska och elektriska områdena skall organiseras enligt följande figur.
Maskin- och elteknisk linje
* Här avses programmerare för numeriskt styrda fleroperationsmaskiner.
Det inledande gemensamma utbildningsblocket under utbildningens första termin bör innehålla moment ur bl. a. följande områden:
lq 32 6 - . __ 3 säs % så s =» ..— . 5 = sea .. 5 k 0 Så .:: ,: , a_i—:o *" '— " ä '- ': =D.—: *r-OH u N 00.5 |.” *"” Em>mk _D; v '" cu D. & a ” :— N :- ...—— 0 in nu k&— cu ; m :— E.— ... :: M Q— m 5 Nic & _2 G) o' . 912 ge.—issue.: .. e 02: sv .. '— N ,_. +» = . ,_ H N N & t— o m = o de .: E :: un :: '— ;."- ,, å; så %:a 22 't: '&'; ägg? >momäab .5 Sömme— ..; ' å & Lu ) 5 & ; ** o _ . = 313 = % EE % &. 5 & Verkstads- = å få & ä =O "E 8 .2 % T ** mekaniker & '”? ”T=. ? u: h'S ”EG ele 0 "* .... m s..; !— & gu V: E ååå”? avsåg & __ l—l .: 0 9.3 = %E-g » Q, -- => . ';';-cc"" & t- w...-c o 't; E va'—' - ut = =.! :> =— .— 3 mangemaåzss 'ä *; gå 0 | 'ö' m ,_ v mu _a >är: = ut'-'_' > N o:: 0 O 2 m>_ommzmmm2 ... Frdons- 2 Mek. Svetsmek. inek El _ Tele 1 Mek. —- Svetsmek. — Fordonsmek. — El
Bänkarbete, borrning, gängning, svarvning, verktygsskötsel, viss plåtbearbetning, hård- lödning, orientering om olika elmotorer och motorskydd, jordning, den elektriska faran, säkerhetsföreskrifter, eldistribution, demonterings- och monteringsarbete, motorarbete, prov- bänkar och mätteknik.
Under den andra terminen bör utbildningarna uppdelas i 4 block, varav ett verk-
stadsmekaniskt, ett för bl. a. svetsmekaniker, värme- och sanitetsmontörer och olika plåtyrken, ett för yrken inom det elektriska området och ett för fordonsmekaniker av olika slag. Förslaget bygger vidare på den principen, att de elever, som under andra terminen utbildas i det verkstadsmekaniska blocket, genom fritt val kan utbyta 200 timmars undervisning i verkstadsmekaniskt arbete mot undervisning i svetsning. Samtidigt skall de, som undervisas i svetsmekaniska blocket, ha möjlighet att utbyta 200 timmars svetsmekanisk undervisning mot verkstadsmekanisk utbildning.
Av figuren framgår den principiella uppbyggnaden av utbildningarna inom berörda områden. Figuren avser endast att i stort illustrera den huvudprincip som lämpligen bör eftersträvas. Emellertid torde det bli nödvändigt att i många fall göra avsteg från huvudprincipen när utbildningsorganisationen skall fastställas för olika yrkesskolor. Dessutom måste också den reservationen göras att utbildningsinnehållet inte kan slutgiltigt fixeras förrän grundliga analyser utförts.
På principskissen har angivits vissa specialutbildningar, som kan byggas upp efter en ettårig eller tvåårig grundutbildning. Förteckningen är inte fullständig. En grund- utbildning, som har förslagets struktur, kan utnyttjas betydligt vidare än vad princip- skissen utvisar. Exempelvis kan grundutbildningar med ifrågavarande innehåll utgöra basutbildningar för maskinister och driftspersonal inom olika industrier. En annan grupp av yrken, som kan bygga sin utbildning på nämnda grundutbildning, är specialyrken inom den automatiserade verkstadsindustrin. Eftersom automatiseringen inom verkstadsindustrin är under utveckling synes det YB angeläget, att yrkes- skolorna successivt anpassar kursprogrammen härtill. Större yrkesskolor bör ut- rustas med någon numeriskt styrd bearbetningsmaskin.
11.5.42 Området för byggnadsyrken. 11.5.4.2.1 Byggnadsyrkenas rekryteringsbehov. Inom byggnadsindustrin anlitas yrkesmän från ett flertal yrken. Den särskilda expert- grupp, som på YB:s uppdrag undersökt utbildningssituationen i denna sektor, har särskilt intresserat sig för följande yrken:
Byggnadsträarbetare
Murare
Betongarbetare Anläggningsarbetare
Värme- och sanitetsmontörer
Målare
Plåtslagare
Installationselektriker Övriga yrken såsom kranförare, golvläggare, glasmästeriarbetare och maskinförare.
Utbildningen av värme- och sanitetsmontörer samt plåtslagare och installations- elektriker har tidigare behandlats. Yrkesskolorna har ännu inte haft någon utbildning av golvläggare och glasmästeriarbetare. Vissa förberedelser har gjorts för att inom dessa yrken organisera en systematisk skolmässig grundutbildning. Kranförare och
maskinförare har under de sista åren börjat utbildas i form av vuxenkurser. En viss mekanisk-elektrisk grundutbildning torde var en lämplig bas för dessa specialut- bildningar.
Gruppen anläggningsarbetare rymmer ett flertal yrkesspecialister såsom exempelvis träarbetare, betongarbetare, bergarbetare, Vägarbetare och maskinförare av olika kategorier. I fråga om grundutbildning av trä- och betongarbetare samt maskin- förare sammanfaller behoven i stort för husbyggnadsindustrin och anläggnings- industrin. Bergsprängare och Vägarbetare har hittills inte utbildats i ungdomskurser. Det finns dock behov av en sådan utbildning och YB förutsätter, att den organiseras inom den gymnasiala yrkesskolan. Emellertid torde det vara lämpligast att utbild- ningen för dessa yrkesspecialiteter väsentligen organiseras i form av vuxenutbildning.
Den lämpliga organisationen av utbildningen för de fyra stora byggnadsyrkena byggnadsträarbetare, betongarbetare, murare och målare skall behandlas närmare i följande avsnitt.
Under det sista årtiondet har ungdomsutbildningen för byggnadsyrkena utbyggts kraftigt. Utbildningskapaciteten av byggnadsträarbetare är jämförelsevis stor. Den har dock icke tillräcklig omfattning. Ungdomsutbildningen av betongarbetare är klart underdimensionerad. Yrkesskolornas nuvarande utbildningskapacitet av murare och målare synes kunna i stort anses motsvara behovet.
Rekryteringsbehovet till byggnadsyrkena är av så stor omfattning att yrkesskolorna i samtliga gymnasieorter i princip skall anordna utbildning av byggnadsarbetare. Varje skola bör utbilda byggnadsträarbetare och betongarbetare och utbildnings- kapaciteten bör vara i stort densamma för dessa båda yrkesgrupper. Vissa skolor bör dessutom ha en utbildning av målare och murare.
Intresset från ungdomarnas sida för yrkesskolornas utbildningar för byggnadsträ- arbetare, murare och målare är tillfredsställande. Däremot har det visat sig att intresset är jämförelsevis litet för betongarbetaryrket. Att detta yrke inte möts med samma intresse från ungdomarnas sida som de övriga byggnadsyrkena torde till viss del bero på att ungdomsutbildningen av betongarbetare har tillkommit senare än de övriga utbildningarna. En annan anledning till detta förhållande torde vara bristande kännedom om vad yrket innebär. Det uppfattas ofta som exceptionellt fysiskt krä- vande. Detta torde ha sin förklaring i att yrket för endast några år sedan benämndes »byggnadsgrovarbetare». Vidare har berörda yrkesutövare tidigare ofta utnyttjats som hantlangare åt murare. Situationen för betongarbetarna är i dag en helt annan. Yrkesbenämningen är egentligen en samlingsbenämning på ett flertal yrken, varav många är mycket kvalificerade med stora krav på utövarnas kunskaper och färdig- heter. Byggnadsindustrins mekanisering har bl. a. fört med sig att betongarbetaryrket inte längre är särskilt fysiskt krävande.
11.5.4.2.2 Utbildningsorganisationen för byggyrken. De undersökningar som utförts av YB:s expertgrupp för byggyrken tyder på ett växande behov av samverkan mellan de olika yrkeskategorierna inom byggsektorn. På grundval av gruppens för- slag och egna överväganden har YB tills vidare enats om att föreslå en i det inledande
utbildningsskedet gemensam grundläggande praktisk och teoretisk undervisning för i figuren nedan angivna yrken. I samband med läroplansarbetet avser YB att närmare analysera vilka utbildningsmoment, som bör samlas till ett gemensamt basblock.
Byggnadsteknisk linje
.: 4 8 $ _ ä 0 g =. 3 - ä .—'. .:: 0 0 .a :s _ :o 5 2 .a Byggnads- Betong— Anläggnings- 2 träarbetare arbetare arbetare Murare Målare 1 Gemensam grundutbildning
Genom den i figuren antydda utbildningsorganisationen undvikes en enligt mångas mening alltför hård specialisering inom byggyrkena samtidigt som förutsättningar skapas för ökat samarbete på byggarbetsplatserna. De för byggnadsträarbetare, murare, betongarbetare och anläggningsarbetare gemensamma utbildningsmomenten har av YB preliminärt bedömts vara av den omfattningen att de kan motivera en termins gemensam grundutbildning. Byggnadsmålare har givetvis också intresse och behov av viss insikt beträffande byggnadsmaterial och -metoder. Det torde också ha sitt värde att de övriga kategorierna byggnadsarbetare har viss kännedom om måleritekniken. Från dessa synpunkter har målarutbildningen i ovanstående modell tillagts byggnadsblocket.
11.5.4.2.3 Målarutbildningen. Beträffande målarutbildningen föreslås en speciell konstruktion. Det finns ett stort behov av möbel-, industri- och billackerare. Dock är utbildningsbehovet för dessa yrken så pass begränsat, att utbildningar endast kan lokaliseras till ett jämförelsevis litet antal orter. Eftersom den grundläggande målar- utbildningen inrymmer många moment, som kan betraktas som mer eller mindre gemensamma med lackeraryrket, föreslår YB, att specialutbildningar för industri- och billackerare skall kunna baseras på en ettårig grundutbildning för byggnads- målare. En sådan organisation torde i viss mån kunna bredda rekryteringen till lackeraryrkena. YB förutsätter, att målarutbildning även skall kunna organiseras vid sidan om byggnadsblocket.
11.5.4.2.4 Blockutbildningens innehåll. Den föreslagna organisationen skall bl. a. ge ungdomarna vissa möjligheter att uppskjuta det definitiva yrkesvalet. Breddning av
den grundläggande yrkesutbildningen inom byggnadsfacket fyller även andra behov. Byggnadsindustrins mekanisering tenderar att i ökad utsträckning uttunna gränserna mellan de olika yrkesgrupperna. Från många synpunkter är det därför fördelaktigt att de olika yrkeskategorierna i sin grundutbildning får viss insikt och färdighet i varandras arbetsuppgifter, även om dessa f. n. är avtalstekniskt åtskilda. De olika yrkesgrupperna på ett bygge blir i allt högre grad beroende av varandra, vilket motiverar ett ökat inslag av gemensamma moment i den grundläggande utbildningen. YB förutsätter, att utbildningen inom denna sektor i princip skall vara utformad på samma sätt som inom de mekaniska och elektriska områdena. Detta betyder bl. a., att innehållet i den inledande fasen av utbildningen skall närmare analyseras så, att det gemensamma utbildningsinnehållet blir en syntes av olika gemensamma och yrkesorienterande moment från de utbildningar som ingår i blocket.
11.5.43 Övriga yrkesområden inom industri och hantverk. Under rubrikerna »Meka- niska och elektriska området» och »Området för byggnadsyrken» har tidigare be- handlats huvuddelen av de yrkesutbildningar inom området för industri och hant- verk, som anordnas inom yrkesskolorna. Det finns dock många yrken inom det sistnämnda området som icke berörts i de tidigare avsnitten men för vilka utbildning förekommer inom yrkesskolorna. Industrins olika branscher har emellertid också ett stort antal yrken, för vilka det icke finns någon egentlig skolmässig yrkesutbild- ning. Inom vissa områden, där skolmässig yrkesutbildning förekommer, synes det vara lämpligt att bygga upp utbildningsgången i utbildningsblock. Principen med blockutbildning synes —- under vissa förutsättningar — vara tillämplig inom följande områden: träbearbetningsyrken, grafiska yrken och beklädnadsbranschen. I före- liggande principbetänkande är det inte möjligt att redovisa alla de yrkesområden där blockutbildningsprincipen är tillämplig. De speciella yrken, som från grunden måste vara specialiserade, är exemplifierade i ett senare avsnitt benämnt »Specialkurser».
11.5.4.3.1 Träbearbetningsyrken. Till träbearbetningsbranschen kan bl.a. följande yrken hänföras: verkstadssnickare, möbelsnickare, träbåtbyggare och modellsnickare. Denna bransch har många likheter med den mekaniska verkstadsindustrin. Den stora yrkesgruppen är verkstadssnickare. Denna yrkesbenämning kan betraktas som en sammanfattande benämning på ett flertal yrkesspecialiteter. Emellertid har det an- setts lämpligt att verkstadssnickarna skall ges en odifferentierad tvåårig skolmässig grundutbildning. Denna grundutbildning har utformats efter ett omfattande utred- ningsarbete inom Träindustrins lårlingsnämnd. Härvid har konstaterats, att utbild- ningen av möbelsnickare bör ske i form av en ettårig påbyggnadsutbildning med den tvååriga grundutbildningen som bas. Yrkesgrupperna modellsnickare och träbåt- byggare är relativt små. YB föreslår, att utbildningar för modellsnickare och träbåtbyggare organiseras som specialutbildningar och att dessa skall baseras på första årskursen i en utbild- ning för verkstadssnickare. Det förutsättes vidare, att dessa båda specialutbildningar, där så är möjligt, organiseras i nära anknytning till företag. Blockschemat för denna sektor får då följande utseende:
Träteknisk linje
Möbel- snickare
Modell- byggare snickare
Verkstads- snickare
Termin
Verkstadssnickare
11.5.4.3.2 Grafiska yrken. De två stora yrkesgrupperna inom den grafiska industrin är sättare och tryckare. Dessa båda yrkesbenämningar är icke entydiga begrepp. Av sättare finns det två stora huvudgrupper, handsättare och maskinsättare. Även av tryckare finns det två stora huvudgrupper. Den ena gruppen arbetar inom tidnings- tryckerierna, s.k. rotationstryckare, och den andra gruppen arbetar inom sådana tryckerier som bl.a. framställer böcker, blanketter och reklamtryck. De största yrkesgrupperna inom detta område är offsettryckare och djuptryckare. Det synes ändamålsenligt, att en del av den grundläggande yrkesutbildningen för de grafiska yrkena utformas som ett gemensamt block.
11 .5.4.3.3 Beklädnadsbranschens yrken. Inom beklädnadsbranschen finns en rad olika yrkesspecialiteter. Utbildningen inom detta område bör organiseras med ett grund- läggande gemensamt block. På detta block synes det lämpligt att de specialiserade utbildningarna uppbyggs.
11.5.4.3.4 Bageri- och konditoriyrkena. Ett område där branscherna i samråd med skolmyndigheterna redan skapat gemensamma utbildningsblock är bageri- och kon- ditoriyrkena. Sådana gemensamma grundutbildningar anordnas redan nu av ett antal yrkesskolor i landet. YB anser, att den inom detta område redan tillämpade organisa- tionsformen är den lämpligaste.
11.5.4.4 Specialkurser. I tidigare avsnitt i detta kapitel har tillämpningen av block- utbildningen inom olika yrkesutbildningar diskuterats. Uppenbart är att vissa yrken har så konkreta beröringspunkter, att utbildningen med fördel kan organiseras i
Tekniker Lantmästare
% = |- Ad :o :ä 2 "; & o 2? 3 .; ä ' 'U & ä ”8 2 . . , e ?; å.. _- . i, x_- = _:10 en m 0 En --—",,,'bD-'8_—-m'bo "årg.! ': S* 82 WE 77; ':: "==Ehwäwå'aof 3 cu & o . G Hm &:Eu m hd !— .:B .,.."Cll- Hi.—G) :! : E c:a 0 >= = 53 gb» äe :. ; 55520 ggg 3.55 'w 5 &: Lu S>
Trädgårds-
—— Skogsbrukstekmsk linje teknisk linje Jordbruksteknisk linje
successivt avsmalnande utbildningsblock. Industri- och hantverkssektorn och övriga sektorer inrymmer emellertid även en mängd yrken av så speciell karaktär att ut-
organiseras redan nu utbildningar vid yrkesskolorna. YB förutsätter. att specialut- bildningar av detta slag även fortsättningsvis organiseras i erforderlig omfattning. Sålunda finns bl.a. behov av utbildning för frisörer, optiker, silver- och guldsmeder, urmakare, yrken inom exempelvis livsmedels—, sko- och kemisk-tekniska industrin.
Enligt YB:s mening kommer behovet av vidareutbildning att öka inom flertalet yrkesområden. För att tillmötesgå detta behov föreslår YB, att vuxenutbildning skall organiseras som deltidsundervisning på varje gymnasieort och som heltidsundervis- ning på vissa gymnasieorter.
11.5.4.5 Utbildningens organisation inom området för jordbruk, skogsbruk och träd- gårdsskötsel. YB föreslår en grundläggande utbildning i särskilda block för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel med en därpå följande ytterligare yrkesspecialisering i kurser av varierande längd enligt ovanstående blockschema. För vuxna förut-
l 1 | bildningarna inte låter sig inordnas i utbildningsblock. För vissa av dessa yrken
sättes en kortare grundutbildningskurs än den som föreslås för ungdomar enligt
figuren.
I den föreslagna utbildningsformen bör elever vid jordbrukets yrkesskolor ges möjlighet till en kortare kompletterande utbildning vid skogsbrukets yrkesskolor. Elev från den skogliga utbildningen bör erbjudas motsvarande möjligheter inom jordbrukets yrkesskolor. Denna variant är i första hand avsedd för de elever, som avser att bli verksamma inom kombinationsföretag.
Elever i jordbrukets yrkesskolor bör även ha möjlighet att på motsvarande sätt erhålla kompletterande utbildning i hushållstekniska ämnen.
YB avser att i ett senare betänkande analysera utbildningsinnehållet inom skogs- bruksteknisk-, trädgårdsteknisk— och jordbruksteknisk linje.
11.6 Anknytning till andra skolformer
11.6.1 Anknytning till grundskolan. Inom yrkesskolväsendet finns kurser av olika slag med speciella inträdes- och utbildningskrav. Vissa kurser förutsätter fullgjord skol- plikt; andra åter har skärpta inträdeskrav. Under en övergångstid kommer yrkes- skolan att i de kurser där inträdeskravet är »fullgjord skolplikt» få elever med skif- tande förkunskaper — 7-årig, 8-årig och 9-årig skolgång. Övergångsvis innebär detta, att stora krav kommer att ställas på yrkesskolan ifråga om individualiserad under- visning både i allmänna ämnen och i yrkesteknik. Dessa frågor har varit föremål för uppmärksamhet av KÖY, som på Kungl. Maj:ts uppdrag den 26.10.1962 tillsatte en särskild expertgrupp med uppgift att granska hithörande frågor. Denna expertgrupp, i fortsättningen benämnd »anpassningsgruppen», framlade resultatet av sitt arbete i maj 1964. Anpassningsgruppen hade även i uppdrag att närmare penetrera yrkes— utbildningens nya situation betingad av grundskolans successiva genomförande med åtföljande högre mognadsnivå och bättre förkunskaper hos eleverna. Anpassningsgruppen konstaterade, att de av yrkesskolans läroplaner, som anger fullgjord skolplikt som villkor för inträde, snarast måste överarbetas på grund av den nya situationen. Anpassningsgruppen konstaterade vidare, att jämsides med överarbetningen av läroplanerna det torde bli nödvändigt att förse dem med meto- diska anvisningar. YB delar anpassningsgruppens uppfattning beträffande behovet av översyn av nu gällande läroplaner och vill i sammanhanget konstatera, att detta arbete synes fortskrida i snabb takt inom den nya skolöverstyrelsen. YB önskar fästa uppmärk- samheten på det angelägna i att nämnda låroplansrevision tar hänsyn till de vida variationer ifråga om elevernas förkunskaper, som de facto kommer att kvarstå, även sedan grundskolan är helt genomförd. De vida variationerna ifråga om yrkesskol- elevernas förkunskaper beror dels på elevernas olika linjeval i grundskolan och dels på att yrkesskolan i princip skall kunnna erbjuda alla ungdomar yrkesutbildning oavsett begåvningsstruktur. Anpassningsgruppen enades om att föreslå följande åtgärder i syfte att göra det möjligt för alla ungdomar, som så önskar, att genomgå en yrkesutbildning:
l. Tillämpning av individuell undervisning på olika nivåer. 2. Möjligheter till tidigare avgång från yrkesskolan, i den mån eleven har kunnat på grund-
val av tidigare studier och egen förmåga nå studiemålet snabbare än vid normal studie- gång. 3. Yrkesskolan skall erbjuda möjligheter till tillval av olika ämnen.
Utgångsläget för YB:s analys av hithörande problem har varit något annorlunda än för anpassningsgruppen. Sålunda är linjevalet inom grundskolan nu väsenligt annorlunda än för endast några år sedan. Vidare påverkas bedömningen av hit- hörande frågor av YB:s förslag att yrkesutbildningen skall organiseras i form av >>blockutbildning» och integreras i den övriga gymnasiala utbildningen.
Ett övervägande teoretiskt linjeval i grundskolan betyder, att yrkesskolan får elever med homogenare förkunskaper än tidigare. Spridningen i begåvningshänseende blir beroende av andra faktorer än linjevalet.
Förslaget med »blockutbildning» och integration av yrkesskolan i det gymnasiala skolsystemet har inneburit, att YB inte funnit anledning att diskutera möjligheterna till tidigare avgång under pågående termin för vissa elever. Behovet av denna möjlig- het minskar också i samma mån som förkunskaperna hos eleverna blivit homogenare och väsentligen teoretiskt inriktade.
YB finner, att yrkesskolans läroplaner i första hand skall anpassas till grund- skolans så, att undervisningen vid varje lektionstillfälle grundar sig på de förkun- skaper, som eleven inhämtat i grundskolan. YB är liksom anpassningsgruppen ange- lägen att understryka vikten av att undervisningen i största möjliga utsträckning individualiseras. Erforderlig hänsyn måste tas till elevernas skiftande teoretiska och praktiska förutsättningar för yrkesutbildning.
YB är också angelägen att erbjuda möjligheter till fritt tillval av ämnen i alterna- tivkurser för att därigenom tillgodose skiftande behov. Dessa frågor har närmare behandlats tidigare i detta kapitel (11.3).
11.6.2 Anknytning till fackskolan. Beträffande övergångsmöjligheterna mellan de tre gymnasiala skolformerna anför departementschefen följande i propositionen nr 171/1964, sid. 109:
»Vad FU och GU föreslagit beträffande övergångsmöjligheier i olika riktningar mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredningarnas förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU framhåller måste emellertid försiktighet iakttagas vid tillämpningen. Risk kan eljest föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens att anordningen blir till mer olägenhet än till nytta.»
Vidare anför departementschefen på sidan 433: »Möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer bör finnas såsom jag redan i det föregående förordat. Någon reglering härav i författning bör tills vidare inte ske. Beslut om övergång bör ankomma på lokala myndigheter efter prövning i varje särskilt fall.»
YB delar de uppfattningar som ovan redovisats beträffande den principiella in- ställningen till övergång mellan olika gymnasiala skolformer.
I detta sammanhang önskar YB erinra om, att elev som genomgått en tvåårig
yrkesutbildning har möjlighet att vinna inträde i fackskolans l:a årskurs inom den kvot, som reserverats för bl.a. denna elevkategori. Emellertid kan vissa elever i yrkesskolan önska att under en tvåårig utbildning, jämsides med undervisningen i yrkesteknik, inhämta de teorikunskaper som erfordras för att vinna inträde i andra årskursen i fackskolans tekniska linje. Härför fordras att eleverna får möjligheter till fritt tillval av fackskolans olika ämnen. YB föreslår, att dylika möjligheter ges alla yrkesskolans elever som så önskar. Tillvalet bör vara oavhängigt av eventuell avsikt att övergå till fackskolan. Eftersom YB föreslagit samma omfattning av yrkes- skolans allmänna ämnen som gäller för motsvarande ämnen i fackskolan finns redan skapad en bas för likställighet mellan skolformerna. Genom att i princip tillåta vem som helst, som därtill har intresse och förutsättningar, att utöver timplanen i yrkes- skolan tillvälja vilket som helst av fackskolans ämnen, synes man åstadkomma en sakligt betingad jämställdhet mellan de två skolformerna.
11.6.3 Anknytning till gymnasiet. I avsnitt 11.6.2 har YB redovisat sin principiella uppfattning beträffande övergång mellan de tre gymnasiala skolformerna. GU har framlagt vissa förslag beträffande övergångsmöjligheterna mellan fackskola och gym— nasium och vice versa (prop. nr 171/1964, 6.1.1.2). Dessa förslag har, som ovan nämnts, inte resulterat i författningsenlig reglering av övergångsmöjligheterna. YB har inte funnit skäl att närmare diskutera övergången mellan fackskola och gymna— sium, utan hänvisar i denna fråga till GU:s förslag. YB har däremot ägnat uppmärksamhet åt frågan om övergångsmöjligheterna mellan yrkesskolan och gymnasiet. Någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkes- skolan och gymnasiet önskar inte YB föreslå. Dock förutsätter YB, att den enskilde eleven, som i yrkesskolan genom fritt tillval inom ramen för i yrkesskolan tillämpade läroplaner önskar förbereda sig för övergång till gymnasiet, skall ha möjlighet härtill. YB antar, att sistnämnda övergång endast blir aktuell i få fall. Det synes troligast, att yrkesskolans elever antingen helt koncentrerar sig på sin yrkesutbildning eller tillväljer ämnen från fackskolans läroplan. Med hänsyn till att redan nu en hel del elever i yrkesskolan kommer från 9 g och andra teoretiska linjer i grundskolan torde man emellertid böra förutsätta ett visst intresse hos yrkesskolans elever att tillvälja enstaka ämnen från gymnasiets läroplan, även om de ej syftar till en övergång till gymnasiet. I detta sammanhang bör också observeras de ökade möjligheter att som vuxen läsa gymnasiets och fackskolans lärokurser, som föreslagits av gymnasieutred- ningen i dess betänkande om vuxenutbildning (SOU 1965: 60).
11.6.4 Anknytning från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan. En övergång från gymnasium eller fackskola till yrkesskola efter färdig utbildning i de förstnämnda skolformerna synes i framtiden bli en ingalunda ovanlig företeelse. I många olika sammanhang under senare år har detta framhållits. I dessa »övergångsfall» torde det dock oftast bli fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen i regel ovan- för den gymnasiala yrkesutbildningen. Dessa frågor behandlas i kap. 20.
Det kan dock vid en fortsatt ökning av tillströmningen till de mer teoretiska ut-
bildningarna inom gymnasiet och fackskolan tänkas bli aktuellt i ett flertal fall, att ungdomar önskar övergå till yrkesskolan efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola. Självfallet bör också en övergång i denna riktning tillåtas och underlättas. Eleven har i dylika fall regelmässigt hunnit längre i de teoretiska ämnena — dvs. de i yrkesskolan förekommande allmänna ämnena — men saknar all utbildning i arbets- teknik och viss del av utbildningen i fackteori. YB förordar, att skolledningen fritt prövar i de individuella fallen, om eleven kan få övergå direkt och därvid under den första tiden kan få utbyta undervisningen i allmänna ämnen mot individuell under- visning — utöver den på timplanen upptagna — i fackteori och arbetsteknik.
11.7 Elevantal i heltidskurser
I skolstadgans kap. 20 5 16 föreskrives: »Elevantalet i heltidskurs skall som regel i vara 16 vid kurs av verkstadsskolkaraktär inom området för industri och hantverk I eller kurs i husligt arbete eller inom vårdyrken samt högst 30 vid kurs inom området ! för handel eller kurs av övervägande teoretisk karaktär inom området för industri och hantverk. Samundervisning skall anordnas med elever från olika klasser, om så lämpligen kan ske.»
Beträffande elevantalet föreskrives också i Kungl. brev den 10.5.1957 (med änd- ringar den 4.6.1964 och 27.11.1964) bl.a. följande: »Statsbidrag må icke utgå för kurs, som vid igångsättningen har mindre än åtta elever. —- —— — Länsskolnämnden äger på därom gjord ansökan medgiva, att bidrag må utgå till kurs, som vid igång- sättandet har minst fem elever, vilka på grund av läroämnenas fackliga natur ej lämpligen kunna sammanföras med elever i annan kurs . . .»
* YB har övervägt hithörande frågor och beslutat föreslå, att nu gällande bestämmel- ser i princip skall gälla i fortsättningen. YB erinrar dock om, att det vid utbildningar för olika yrken inom byggnadssektorn har blivit praxis, att på elevbyggen organisera elevgrupper om högst 12 elever per lärare. YB anser också för sin del att nämnda ut- i bildningar inte kan bedrivas effektivt om elevantalet i grupperna överstiger 12. Detta
reducerade elevantal kan enligt YB:s uppfattning tillämpas inom ramen för gällande
i bestämmelser.
* YB är angelägen att föreslå en möjlighet att organisera utbildningen i arbetsteknik. inom hela eller delar av den tekniska sektorn, i elevgrupper med i genomsnitt 8—12 i elever för att därigenom även i relativt små gymnasieområden möjliggöra en tillfreds- ! ställande differentiering på olika utbildningsgrenar. Även om grupperna har detta
reducerade elevantal erhålles underlag för utbildningsblock av acceptabel storlek.
KAPITEL 12
Läsår, veckotimtal och lektionstid
12.1 Nuvarande bestämmelser om lärotider i olika skolformer
12.1.1 Beträffande läsårets längd i de gymnasiala skolorna gäller för närvarande följande.
12.111 Vid allmänt gymnasium och handelsgymnasium skall läsåret omfatta 38 veckor utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar, vilka får omfatta högst en vecka. Vid tekniskt gymnasium skall det omfatta 39 veckor, inberäknat tiden för inträdes- och flyttningsprövningar. Vid fackskolan skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser den 4 juni 1964 rörande försöksverksamheten med fackskolor läsåret ha samma längd som vid grundskolan, dvs. det skall omfatta 39 veckor (273 dagar). För både gymnasium och fackskola gäller, att läsåret skall fördelas på en höst— termin och en vårtermin. Den övriga delen av året utgör ferier. Enligt beslut vid 1964 års riksdag i anledning av propositionen 19642171 skall fr.o.m. den 1 juli 1966 gälla, att läsårets längd för såväl gymnasiet som fackskolan anpassas till grundskolans.
12.1.1.2 För yrkesskolan ges föreskrifter om läsårets längd i 20 kap. 17 & skolstad- gan. Dessa föreskrifter lyder så:
»Läsår för heltidskurs med övervägande teoretisk undervisning omfattar normalt 39 veckor och för heltidskurs med övervägande praktisk undervisning normalt 42 veckor (nor- malläsår). Äro särskilda skäl därtill, må överstyrelsen medgiva att normalläsåret för hel— tidskurs minskas eller ökas med högst två veckor.
Länsskolnämnden må i fråga om inbyggd skola så ock i fråga om skolpliktiga elever med— giva att läsår gives annan längd än i första stycket sägs.
Läsår för deltidskurs skall, såvida ej länsskolnämnden med hänsyn till särskilda omstän— digheter annorlunda bestämmer, normalt omfatta 32 veckor (normalläsår).»
12.1.2 I fråga om antalet veckotimmar gäller i huvudsak följande.
12.12] I det allmänna gymnasiet varierar veckotimtalet för närvarande både med hänsyn till linjer och grenar och med hänsyn till årskurser. För årskurs 1 gäller ett veckotimtal av 35,5, 36 och 36,5. För årskurs 2 gäller 33, 34, 35 och 36. För årskurs 3 är veckotimtalen 31,5, 32 och 33. Summa veckotimmar under tre år varierar mellan 101,5 och 105. I handelsgymnasiet är veckotimtalet 34 i årskurs 1,
32 i årskurs 2 och 30 i årskurs 3, dvs. tillhopa 96. I tekniskt gymnasium slutligen är veckotimtalet 39, 39 och 37,5, dvs. tillhopa 115,5.
Enligt de timplaner, som gäller för försöksverksamheten med fackskola, år vecko- timtalet alltid 35.
Fr. o. m. den 1 juli 1966 kommer enligt riksdagens beslut i anledning av proposi- tionen 1964:171 den för eleverna i gymnasiet (samtliga linjer) normala undervis- ningstiden att bli 34 i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4 (: tekniska linjen). Eleverna får möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av frivilliga ämnen. I årskurserna 2—1 skall bortval av vissa ämnen kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studieprogrammet. Undervis- ningstiden för eleverna i fackskolan blir alltfort 35 veckotimmar i vardera årskursen och i samtliga linjer. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.
12.122 För yrkesskolans del finns bestämmelser om veckotimtal endast i fråga om heltidskurserna. Det stadgas i 20 kap. 20 % skolstadgan: »Antalet veckotimmar i heltidskurs skall normalt utgöra lägst 37 och högst 45. För skol- pliktig elev skall antalet lektioner dock anpassas efter vad som tillämpas inom grundskolan. Äro särskilda skäl därtill, må efter medgivande av länsskolnämnden antalet veckotimmar i kurs med huvudsakligen teoretisk undervisning för kortare tid nedsättas till lägst 33 vecko- timmar. Länsskolnämnden må medgiva, att arbetsvecka gives annan längd vid växelutbildning och vid inbyggd skola; dock må antalet veckotimmar för elev icke överstiga 45.»
12.1.3 Beträffande daglig undervisningstid och lektionstid ges för närvarande föl- jande bestämmelser.
12.1.3.1 I allmänt gymnasium och handelsgymnasium må den dagliga undervisnings- tiden för elev omfatta högst sju lektioner. De två första lektionerna på morgonen och efter måltidsrasten skall omfatta 45 minuter och övriga lektioner 40 minuter. Vid tekniskt gymnasium må den dagliga undervisningstiden för elev omfatta högst åtta lektioner och varje lektion skall omfatta 45 minuter, såvida ej överstyrelsen annat bestämmer. För fackskola gäller detsamma som ovan angivits för allmänt gymnasium och handelsgymnasium. Det torde böra erinras om att för grundskolan också finns en särskild regel be- träffande lektionstid när det gäller yrkesarbete och hemkunskap. Lektion i yrkes- arbete skall omfatta 60 minuter. Hålles lektionen i skolans lokaler, må den begränsas till samma tid som andra lektioner jämte raster. Därvid bör dock efter två lektioner lämnas rast.
»Lektion i hemkunskap, som ej avser enbart teoretisk undervisning och ej är den sista av flera i ämnet hållna lektioner i följd utan mellanliggande rast, skall omfatta 10 minuter utöver 45, resp. 40 min.:
12.132 För yrkesskolan ges bestämmelser om lektionstid och raster i 20 kap. 21 och 22 55 skolstadgan, som lyder så:
»21 %. Lektion i yrkesarbete omfattar 60 minuter och annan lektion 45 minuter. Äro sär- skilda skäl därtill, må enligt föreskrifter som överstyrelsen utfärdar lektion förkortas till lägst 40 minuter.
Meddelas undervisningen vid arbetsställe utanför skolan, må tillämpas de på arbetsstället gällande arbetstiderna.
22 %. Mellan två lektioner med teoretisk undervisning samt mellan lektion i yrkesarbete och lektion med teoretisk undervisning bör som regel lämnas rast om högst 15 minuter. På- går undervisning i yrkesarbete två eller flera lektioner i följd, må för beredande av en rast om högst 15 minuter lektionerna avkortas närmast före och efter denna rast. Därjämte skola måltidsraster anordnas utan att lektionstiden inskränkes.»
12.2 YB:s överväganden och förslag
12.2.1 Av den under 12.1 givna beskrivningen framgår, att lärotiderna i yrkesskolan på väsentliga punkter skiljer sig från de lärotider, som är fastställda för de övriga skolformerna på det gymnasiala området, nämligen gymnasiet och fackskolan. Yrkesskolans lärotider har mer fått vara avhängiga av traditioner och förhållandena inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveckling, till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t.ex. gymnasieutredningen gjort sig till tolk för. Den principiella fråga som i första hand måste diskuteras är, huruvida det finns några hållbara motiv för att även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans läro- tider, som så betydligt skiljer sig ifrån de andra skolformernas lärotider. I fråga om läsårets längd har man ibland hävdat, att yrkesskolan borde så nära som möjligt anknyta till förhållandena ute i näringslivet. Det var väl också naturligt i ett tidigare skede, då den största delen av yrkesutbildningen skedde ute på de olika arbetsplatserna och bestod i att äldre personer med egen utbildning eller åtminstone vana vid arbetet undervisade de yngre. Beaktas bör dock, att denna form av yrkesutbildning egentligen endast förekom inom området industri och hantverk. När en egentlig yrkesutbildning uppstod inom övriga fält —— t. ex. kontorsområdet, vårdområdet, det husliga fältet — växte utbildningen i huvudsak fram inom yrkes- skolan. En anpassning till vissa tider ute i näringslivet är icke i och för sig fel. Man måste emellertid alltid hålla i minnet, att det för ungdomen hela tiden rör sig om utbildning. Då varje tidsmoment skall innehålla ett inlärande av nytt, blir det mer krävande än det utförande av arbete, som sker i näringslivet. Utbildningsåret bör alltså vara kortare än arbetsåret. Jämförelsen med arbetsåret torde också oftast ha avsett endast en jämförelse med de arbetstagare, som har kollektivavtalsanställning eller dylikt, t. ex. industri- arbetarna. Den stora grupp anställda som inbegripes under benämningen tjänstemän har sedan lång tid tillbaka haft andra bestämmelser i fråga om arbetsår och arbets- tider. Man kan därför icke få fram entydiga bestämmelser för utbildningsåret (läs- året), om man utgår ifrån att man skall försöka anpassa det till näringslivet. Att en viss anpassning sker i fråga om den praktiska utbildning, som sker i näringslivet,
vn—F—f F"- ""
'— ...-_.
.- ..
är naturligt och rimligt. Men i övrigt anser YB, att yrkesskolans läsårs längd kan bestämmas utifrån andra överväganden.
Ibland har man sökt motivera de annorlunda låstiderna i yrkesskolan på så sätt, att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbildning vore teoretisk. En sådan motivering för rådande skillnader är enligt YB:s mening varken logiskt riktig eller praktiskt hållbar. Logiskt och principiellt är det inte riktigt att påstå, att" en mera på praktiska moment inriktad utbildning generellt sett är mindre tröttande än en teoretisk utbildning. För den ena individen kan en rent teoretisk utbildning vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan motsatsen vara fallet. Principiellt finns icke heller den skillnaden mellan teoretisk och praktisk utbildning, att den förra normalt skulle vara kombi- nerad med hemarbete medan dylikt ej skulle finnas vid den praktiska utbildningen. Av olika skäl har det hittills i vanliga fall varit så, att man i yrkesskolans praktiska utbildning icke givit några hemuppgifter. Skälen härför har icke varit principiella , och enligt YB:s mening bör i framtidens yrkesutbildning ske en effektiv kombina— ', tion av utbildning i skolan och hemuppgifter. ) Som YB nyss nämnt är det icke heller praktiskt hållbart att motivera skillnaderna i lärotider med hänvisning till att yrkesskolans utbildning är praktisk medan andra i l l I | )
skolformers utbildning är teoretisk. Den teoretiska utbildningen i t. ex. gymnasium och fackskola innehåller även moment av övningskaraktär, vilka således i pedago- giskt hänseende är praktiskt betonade. Den praktiska utbildningen i yrkesskolan omfattar även läroämnen, och yrkesämnena innehåller därjämte ständigt teoretiska moment.
Det är att märka, att de moderna teoretiska utbildningsformer, som förordats av de senaste årtiondenas utredningar, i icke oväsentlig utsträckning i pedagogiskt hänseende lånat drag från de metoder och de arbets- och studieformer, som sedan länge varit gängse i vårt yrkesskolväsendes praktiska utbildning.
Under de senaste tio åren har en påfallande systematisering av undervisningen i yrkesarbete ägt rum. Detta gäller i fråga om yrkesutbildningen inom ett stort antal olika branschområden. Detta har åstadkommits genom ett intimt samarbete mellan skolmyndigheterna å ena sidan samt näringslivets och arbetsmarknadens organisa- tioner och föreningar å den andra. Denna systematisering — som innebär främst inträngande analyser av vad som behöver läras i varje särskilt yrke och en strävan att lära mer på kortare tid -— har också slagit igenom inom lärarutbildningen.
) Yrkeslärarkandidaterna tillägnar sig numera ett modernt synsätt på metodisk inlär- ning och på nuvarande utveckling mot en ökad rationalisering på detta område. i YB är bl. a. med hänsyn till här redovisade förhållanden icke benägen, att, ifråga i om belastning av eleverna i fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya i moment, för framtiden varaktigt draga en klar gräns mellan teoretisk och praktisk
! utbildning inom det svenska skolväsendet.
12.2.2 Problemen kring lärotiderna rymmer också ett svårlöst specialproblem, näm- ligen frågan om läsårets placering i kalenderåret. Denna fråga har vid skilda till-
12
fällen och från skilda utgångspunkter diskuterats i beredningen. Därvid har bl.a. följande synpunkter framförts.
Terminsindelningen fyller tills vidare en rationell funktion för de utbildnings- linjer i yrkesskolan, där undervisningen är uppdelad i terminskurser (»klasser») med olika timplan för varje termin. Detta gäller huvudsakligen de kommunala tekniska skolorna, som emellertid skall »avlösas» av den nya fackskolan, varför de snart förlorar aktualitet.
I de övervägande teoretiska kurserna (med för närvarande 39 veckors läsår) utdelas ofta, såsom inom skolväsendet i övrigt, terminsbetyg vid höstterminens slut. Detta betyg kan sägas fylla två funktioner. Det skall ge lärarna anledning att söka bilda sig en uppfattning om undervisningens allmänna resultat (kvalitet) och om hur de enskilda eleverna tillgodogjort sig undervisningen. Samtidigt skall betyget ge eleverna (och föräldrar/vårdnadshavare) information om hur lärarna bedömt studie- resultaten. Betygssystemet har på sina håll utbyggts med ett varningssystem, som även, om ock undantagsvis, tillämpas i yrkesskolor.
Inom yrkesskolornas övervägande praktiska kurser (med för närvarande 42 veckors läsår) utdelas oftast endast årsbetyg, alltså varken jul-betyg eller var- ningar. Flertalet av dessa utbildningslinjer är i stort sett läxfria. Man har uppen- barligen ett större behov av det uppryckningsmoment, som ligger i terminsbetyg och varningar, i skolor och kurser. där en förhållandevis stor del av skolarbetet ges som hemuppgifter. Från dessa synpunkter har jul-betyget och terminsindelningen mindre intresse i yrkesskolan än i övriga skolformer.
En annan årsrytm än den traditionella terminsindelningen skulle från vissa syn- punkter vara att föredraga för yrkesskolorna. Detta gäller speciellt utbildningen i verkstadsskolor. När man i beredningen och dess expertgrupper har diskuterat utbildningens organisation —— för större verksamhetsområden tillrättalagd grund— utbildning med successiv specialisering — har synpunkter framförts, som tyder på att utbildningsperioder om 4—5 månader ofta blir onödigt långa. Ett fasthållande vid gängse terminsrytm skulle i sådana fall kunna leda till lägre effektivitet i utbild- ningen än om perioden göres något kortare.
En uppdelning av läsåret i 3 terminer om vardera ca 3 månader ger i vissa fall betydligt gynnsammare förutsättningar för koncentration av utbildningsinnehållet till någorlunda väl avvägda etapper. För skilda yrkeslinjer är emellertid problemen olika och det visar sig till sist inte möjligt att åstadkomma konstruktioner, som med fördel kan tillämpas på alla eller, åtminstone tills vidare, ens på flertalet utbildningslinjer.
För yrkesskolans vidkommande synes det i varje fall för verkstadsskolorna lämpligast att betrakta läsåret som en helhet, vilken kan fördelas i perioder vars längd bestäms uteslutande med hänsyn till vad som befinnes lämpligt för varje särskild utbildningslinje.
Den traditionella förläggningen av läsåret, med början i augusti och slut i juni, är ur vissa synpunkter direkt olämplig. Detta främst med tanke på de ungdomar,
som efter avslutad skolgång går ut i arbetslivet, och de som för sin utbildning behöver viss praktik. Skolavslutningarna och den samtidiga tillströmningen till arbetsmarknaden av ungdomlig arbetskraft infaller vid en ur arbetsgivarnas syn- punkt mycket olämplig tid. Det är givetvis förenat med en hel del komplikationer att täcka huvuddelen av årsrekryteringen kort före semesterperioden.
Från arbetsmarknadssynpunkt skulle två eller flera avgångsperioder årligen från skolan vara långt gynnsammare. Men även en för alla skolor samtidig årsavslutning förlagd till annan tid på året än för närvarande skulle ge gynnsamma verkningar. Man kunde exempelvis låta läsåret börja i januari och sluta i december med i övrigt bibehållen årsrytm.
Emellertid avstår YB ifrån att framlägga något förslag om ändring av läsårets placering. YB gör detta med hänvisning till att frågan varit föremål för visst över- vägande nyligen av chefen för ecklesiastikdepartementet. I propositionen 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. har departementschefen (sid. 371) uttalat följande:
»I skilda sammanhang under senare år — bl.a. i några remissyttranden över GU:s och FU:s betänkanden — har förslag och synpunkter framförts rörande längden av skolans läsår och dettas placering i kalenderåret. De förändringar som bringats på tal är ofta ge- nomgripande och reser därmed spörsmål, som är mycket komplicerade, då de samman- hänger med en rad förhållanden i samhällslivet. En ändring av läsåret kan vidare uppenbar— ligen inte genomföras för enbart en del av skolväsendet. Frågan om skolans läsår samman- hänger också med spörsmålet om femdagarsveckan i skolan, vilket f. n. överväges av skol- arbetstidsutredningen. Jag anser därför — liksom FU och GU — att ingen annan ändring nu bör genomföras än att gymnasiets och fackskolans lärotider anpassas till grundskolans och förordar sålunda att i fråga om läsårets längd, dess början, upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studiedagar samt friluftsdagar tills vidare för gymnasiet och fackskolan skall gälla samma regler som för grundskolan.»
Som YB ovan framhållit skulle det från arbetsmarknadssynpunkt vara lämpligt med två eller flera avgångsperioder årligen från yrkesskolan. En dylik anordning förekommer redan inom ett par utbildningsområden, nämligen inom viss vårdut- bildning och viss byggutbildning. I dessa fall är anordningen på ett naturligt sätt beroende av utbildningens uppbyggnad och organisation. Även för de fall att anord- ningen ej är direkt betingad av dylika förhållanden, bör man enligt YB:s mening noga undersöka, om det finns möjligheter till intagning och avgång vid fler än ett tillfälle per år. Man har velat göra gällande, att det mest ändamålsenliga inom yrkes- utbildningen skulle vara en löpande utbildning så att man hade kontinuerlig intag- ning och avgång vid yrkesskolorna. I viss mån tillämpas ett dylikt system sedan länge inom den s.k. omskolningsverksamheten. Systemet kan dock enligt YB:s mening endast undantagsvis tillämpas vid den reguljära yrkesutbildningen för ung— dom. Direkt omöjligt blir det när yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet skall integreras med övrig gymnasial utbildning.
Intagning och utsläpp vid åtminstone två speciella tillfällen under året kan där- emot enligt YB:s mening ske i en hel del fall. Anordningen förutsätter en sådan
uppläggning av studiegången, att lokaler och lärare kan inordnas i denna ändrade rytm. Detta torde låta sig göra i betydligt flera fall än man hittills prövat. Framför allt torde anordningen vara lämplig om eleverna är något äldre.
Är elevklientelet regelmässigt ungdom, som går till yrkesutbildning direkt från den obligatoriska skolan eller annan grundläggande utbildning, synes det dock mest lämpligt med en yrkesutbildning som börjar i så nära anslutning som möjligt till avslutandet av den tidigare skolgången.
YB anser icke lämpligt och ej heller genomförbart med en bestämmelse om att intagning och avgång ovillkorligen skall ske minst två gånger årligen vid yrkes- skolorna. Men YB föreslår en stark rekommendation till skolmyndigheterna att genomföra en dylik anordning överallt där den önskas och visar sig möjlig att genomföra.
12.23 En bärande princip i allt YB:s arbete har varit de moderna och enligt YB:s uppfattning riktiga integrationssträvandena. I framtiden måste man räkna med fullständig integration på det gymnasiala området i fråga om icke blott lokaler utan även lärarkrafter. Ingen principiell invändning torde kunna göras mot att en gymnasiallärares tjänstgöring får spänna över hela det gymnasiala fältet, således gymnasium, fackskola och yrkesskola. Laborationer i gymnasiet och fackskolan skall kunna äga rum i yrkesskolans verkstäder, och lokaler avsedda för t. ex. undervis- ning i fysik skall kunna användas vid all gymnasial utbildning i detta ämne, således även i yrkesskolan. Med integrationssträvandena som bärande princip torde i varje fall olika tider för läsårets början och slut och olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad bli en administrativ belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kost- nader utan någon annan påtagbar »vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition, som har sin upprinnelse i äldre tiders bedömningar. YB vill för sin del icke medverka till någon onödig klyfta mellan de olika gymnasiala skolformerna utöver sådant, som är motiverat med hänsyn till aktuell ämnesfördelning. YB vill hävda, att även lärotiderna här ingår som ett icke oväsent- ligt moment. Det föreligger inga logiska eller sakliga skäl för att f. n. i skolmässig utbildning tidsmässigt behandla ungdomar på samma åldersstadium olika. I fråga om läsårets längd och i fråga om antal minuter per lektion har därför YB den uppfattningen att inom det gymnasiala området enhetlighet och samord- ning skall eftersträvas. YB föreslår därför för yrkesskolväsendet ett läsår omfattande samma antal veckor som är föreskrivna för gymnasiet och fackskolan, nämligen 39. YB är väl medveten om att fastställandet av ett dylikt läsår måste för vissa av yrkesskolans elever innebära, att de kommer att vid undervisningen i yrkesteknik få ett något mindre antal lektioner än nu. YB hoppas emellertid, att de förbätt- rade metoderna i den praktiska undervisningen och den pågående utvecklingen mot än större förbättringar kommer att utjämna denna tidsförlust utan men för under- visningen. Därtill kommer den fördelen, att elever vid yrkesskolor härigenom kan
disponera lika lång tid som sina kamrater i gymnasium och fackskola för rekreation och för praktik i näringslivet.
YB har vid sina bedömningar och överväganden även diskuterat ett läsår om 40 veckor, dock utan att släppa kravet på samma läsårslängd för gymnasium -— fackskola — yrkesskola. Då emellertid skolarbetstidsutredningen här väntas göra en allmän översyn, vill YB inskränka sig till att föreslå samma läsårslängd för yrkesskolan som för gymnasiet och fackskolan eller för närvarande 39 veckor. I fråga om inbyggd skola må länsskolnämnden medgiva, att läsår gives annan längd.
12.2.4 Antalet veckotimmar är för närvarande högre :" yrkesskolan än i någon annan skolform. Till för något år sedan förekom läroplaner med upp till 48 vecko- timmar. Veckotimtalet är dock nu maximerat till 42. Såväl GU som FU har vid sina överväganden stannat för lägre timantal än de för yrkesskolväsendet i allmänhet nu gällande, och myndigheterna har fattat beslut » i enlighet med förenämnda utredningars förslag.
YB accepterar för sin del helt GU:s överväganden i samband med dess diskussion kring ungdomens arbetsbelastning, i vilken bl.a. konstateras, att skolan icke kan | beträffande arbetstiden isoleras från samhällslivet i övrigt. Inom samhällslivet har arbetsveckan successivt förkortats.
Det synes naturligt att icke pressa ungdomen hårdare än med en arbetsvecka av normalt 40 timmar, i vilket timtal då självklart bör inräknas både skolarbetstid och tid för hemarbete. I arbetsveckan omfattar Visserligen varje timme 60 minuter, medan den i skolveckan omfattar regelmässigt 45 eller 40 minuter. Med hänsyn främst därtill, att skoltimmarna är helt fyllda av inlärning av nytt stoff, är det dock rimligt att skolveckan är kortare än arbetsveckan och YB finner det rimligt att direkt jämföra arbetsveckans och skolveckans timantal.
Då fackskolan har 35 timmar i sina läroplaner, står här 5 timmar eller tid mot- svarande 1/7 av antalet lektioner till buds för hemarbete. Inom yrkesskolan måste all teoretisk utbildning sägas i princip vara lika belastad , med hemarbete som den huvudsakliga undervisningen i gymnasiet och fackskolan. ! Den praktiska undervisningen i yrkesskolan —— vilken av YB föreslås ingå i ämnet yrkesteknik — är i dag förenad med hemarbete i mycket liten utsträckning. Med ett modernt pedagogiskt synsätt är detta förhållande icke betingat av principiella l skäl. Tvärtom torde i icke så få fall undervisningen i yrkesteknik kunna vinna på i att kombineras med hemarbete. Ett praktiskt skäl till att så ej skett torde vara, i att det framstått orimligt, för att icke säga omöjligt att begära hemarbete efter en * skoldag med 8—9 lektioner, varav de flesta dessutom omfattat 60 minuter. Det synes från pedagogiska synpunkter lämpligt att även den praktiska undervisningen [ kompletteras med hemarbete, när så kan ske. * Rent principiellt anser YB, att den del av den integrerade gymnasiala skolan, som icke utgöres av gymnasiet, bör ha samma veckotimtal. Då detta nyligen för fackskolan bestämts till 35, bör detsamma i princip gälla för den gymnasiala yrkes- skolan. Det nyss förda resonemanget om den samlade arbetsbördan per vecka som
avgörande faktor och om att en del av denna, nämligen hemarbetet, är så olika utvecklad inom den praktiska undervisningen i yrkesskolan, gör emellertid att yrkes- skolan enligt YB:s mening inte bör ha ett för alla tillfällen fixerat timtal. Mot bak- grunden av det sagda föreslår YB, att den integrerade gymnasiala yrkesskolans veckotimtal i princip bestämmes till 35, men att detta tal blir 36 för kurser, som har 6—10 vtr arbetsteknik, 37 för kurser, som har 11-—-20 vtr i nämnda ämne, och 38 för kurser, som har mer än 20 vtr i arbetsteknik.
Veckotimtalet inom yrkesskolväsendet kommer alltså att växla mellan 35 och 38, beroende på vilket timantal den praktiska delen av yrkestekniken omfattar.
Vid växelutbildning och vid inbyggd skola samt vid lärlingsbyggen bör arbets- platsens tider kunna användas. Beslut härom bör i så fall fattas av skolstyrelsen.
12.2.5 Lektion i yrkesarbete omfattar i enlighet med gällande bestämmelser i princip 60 minuter. Vid grundskolan finns dock ett undantag: »hålles lektionen i skolans lokaler, må den begränsas till samma tid som andra lektioner jämte raster. Därvid bör dock efter två lektioner lämnas rast». Lektionerna i yrkesteknik kommer i framtiden på det gymnasiala området att äga rum i den gemensamma gymnasieskolan. YB har, som ovan antytts, icke funnit några bärande skäl för att lektion i arbets- teknik även i framtidens yrkesskola skall omfatta 60 minuter med alla de olägen- heter, som detta måste medföra vid fullt utnyttjande av lokaler och lärarkrafter. YB finner att ett bibehållande av GO-minuterslektioner i arbetsteknik är olämpligt och ifrågasätter, att de bör helt borttagas ur skolstadgan även för grundskolans del. I grundskolan torde bestämmelserna om 60 minuter ha haft mycket ringa betydelse med hänsyn till att yrkesarbetet där oftast helt bedrivits i grundskolans lokaler. De torde ha tillkommit på grund av förekomsten av 60-minuterslektioner i yrkesarbete inom yrkesskolan. Inom yrkesskolväsendet har bestämmelserna om 60-minuterslektioner i yrkes- arbete berett överstyrelsen för yrkesutbildning stora bekymmer med hänsyn till många framställningar om dispenser. Överstyrelsen för yrkesutbildning verkställde 1962 en utredning beträffande läsårstiden och kom redan då till synpunkter, som tangerar de överväganden, som YB här har gjort. YB föreslår, att ämnet arbetsteknik skall omfatta två eller tre lektionstimmar jämte mellanliggande rast eller raster. Det normala torde bli två normallektioner med mellanliggande rast men av schematiska och andra skäl torde tre lektioner i följd böra medgivas. Den praktiska delen av yrkestekninken kan således komma att omfatta följande antal minuter för två lektioner med mellanliggande rast 45 + 10 + 45 min. eller 45 + 10 + 40 » »
40 + 10 + 40 » Rast skall givas efter två eller tre lektioner.
I fråga om inbyggd skola må skolstyrelsen medgiva, att lektion i arbetsteknik om- fattar 60 minuter.
KAPITEL 13
En integrerad gymnasial yrkesskola
13.1 Inledande synpunkter
I direktiven för YB framhålls nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a. planerings- synpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».
GU har redovisat en modell för det gymnasiala skolsystemet vari ingår gymnasium, fackskola och yrkesskola. I samband därmed har GU också påvisat möjligheterna att med en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning.
GU anför i sammanhanget bl. a. följande:
»Utredningen har i det föregående betonat att de tre skolformerna gymnasium, fack- skola och yrkesskola inte får utformas oberoende av varandra. De får sålunda inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ungdomar i en årskull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var och en så karaktäriserad av sin speciella intresseinriktning, skolinställning, prestationsförmåga etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också utbildningsinnehåll och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varieras genom hela det gymnasiala skolsystemet för att kunna tillfredsställa ungdomarnas många och skiftande behov.
Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fackskolan och yrkes- skolan från varandra och fär fackskolan och yrkesskolan karaktären av »återvändsgränder» är risken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt mycket mera lockande, eftersom det håller vägarna öppna till högre studier och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt eftersträvansvärda yrken. Effekten härav kommer att visa sig både i grundskolan och på dess överstadium. Elevernas val på grundskolans högstadium på- verkas så att de teoretiska studievägarna blir mest åtråvärda. De praktiska vägarna får nöja sig med ett s.k. negativt urval. I nästa fas skulle fackskolan och yrkesskolan komma att drabbas av detta negativa urval.»
I kapitlet om gymnasiets yttre organisation anför GU vidare:
»Enligt gymnasieutredningens uppfattning kan och bör planeringen för olika skolor på det gymnasiala åldersstadiet samordnas. Elevernas val av utbildning påverkas som nämnts ofta starkt av vilka skolor som finns på hemorten eller i dess närhet. Det är därför ange- läget att en orts skolväsende är allsidigt sammansatt.»
YB delar de GU:s uppfattningar, som ovan redovisats. Vid sina överväganden kring dessa frågor har YB funnit, att en gemensam planering för de tre gymnasiala skol- formerna kan föra till en långtgående integration.
YB redovisar i detta kapitel sin syn på integrationsfrågan.
13.2 Praktisk och teoretisk yrkeskunskap
YB finner det angeläget att åter understryka att yrkesskolorna i sin konkreta utform- ning måste göras så, att största möjliga flexibilitet förberedes.
Flexibilitetskravet berör inte enbart den egentliga yrkesskolan — den del som har övervägande praktiskt-manuell inriktning. Gränsen mellan praktisk och teoretisk yrkeskunskap är mycket diffus. Tillämpningen av teoretiska kunskaper kräver allt- mera av insikt om hur de tekniska hjälpmedlen fungerar samtidigt som det prak- tiskt-manuella handhavandet av de tekniska hjälpmedlen kräver ökade kunskaper om bakomliggande principer och analyser. Detta gäller i lika hög grad om produktion och distribution som om administration och dokumentation.
Enligt YB:s mening har vi redan kommit dithän, att den traditionella uppdelningen i praktisk och teoretisk yrkesverksamhet tillmätes allt mindre intresse. Ett upprätt- hållande eller snarare konserverande av en motsvarande gränsdragning i utbildnings- sammanhang skulle enligt YB:s mening komma att utgöra en utvecklingshämmande faktor. Möjligheten att i praktisk tillämpning utföra på teoretiskt-analytisk väg vunna rön är i högsta grad beroende av de grundläggande kunskaper — den informations- beredskap —— den verkställande parten besitter. Kravet på snabbt och ökat utbyte av kunskaper och erfarenheter på arbetslivets alla områden kan tillgodoses endast genom breddade och fördjupade kommunikationskanaler.
I det ovan skisserade perspektivet ter sig en uppdelning av yrkesutbildningsvägarna inom det gymnasiala skolsystemet i teoretiska och praktiska svår att upprätthålla. Likaväl som man funnit det nödvändigt att kräva viss praktisk erfarenhet av eleverna på gymnasiets och fackskolans tekniska linjer är det uppenbart, att eleverna i yrkes- skolans motsvarande linjer bör erhålla undervisning i vissa tekniskt-teoretiska ämnes- områden. På så sätt kan möjligheter skapas för ett ömsesidigt utbyte ifråga om intentioner och möjligheter till praktisk tillämpning. Näringslivets behov av arbets- kraft med renodlade teoretiska kunskaper eller praktiska färdigheter krymper i rask takt, medan behovet av personal med mera komplex utbildning i samma mån ökar. YB finner därför att även de utbildningar, som primärt syftar mot praktiskt manuella arbetsuppgifter, bör ge ökat utrymme för teoretiska inslag i utbildningen. I första hand avser YB här sådana ämnen och ämnesgrupper, som syftar till ökad insikt inom det egna yrkesområdet, dvs. de s. k. yrkesteoretiska ämnena. Det ökande kravet på kommunikationsfärdigheter motiverar, att även behovet av vidgade färdigheter i svenska, engelska och matematik beaktas.
13.3 Yrkesskolans rekryteringsbas
Den nioåriga grundskolan är inom få är genomförd i hela landet. Därmed förändras yrkesskolans rekryteringsunderlag högst väsentligt. Ungdomarna blir äldre vid in- trädet i yrkesskolan och kommer betydligt bättre rustade att tillgodogöra sig en mål- inriktad utbildning. Det kan dock synas som om fackskolans tillkomst skulle medföra att denna drar till sig de mera begåvade ungdomarna och att underlaget för yrkes-
_ iam—_ _
skolan sålunda skulle komma att drabbas av en nivåsänkning. YB finner emellertid inte anledning att förmoda att en förändring i denna riktning skall ge mätbara eller märkbara resultat. Först vill YB fästa uppmärksamheten på att spridningen i begåv- ningshänseende, sådan den tar sig uttryck i Skolbetygen, f.n. är i stort sett lika stor i yrkesskolan som i grundskolan. Genom att yrkesskolans olika utbildningslinjer har karaktär av »urvalsskolor» sker en uppsortering av eleverna så, att de, som har speciell håg för teoretiska studier och sålunda goda skolbetyg, i konkurrensen om utbildningsplatserna i regel blir placerade i de teoretiskt mest krävande avdel- ningarna. I den mån dessa omorganiseras till fackskolelinjer påverkas inte yrkes- skolans övriga linjer därav. Vidare beror studieframgången i skolan inte uteslutande på begåvningsnivå. Studieambition och intresseinriktning spelar i dessa sammanhang en betydande roll, och det kan knappast göras gällande att intresse för teoretiska studier är en avgörande förutsättning för framgång inom de utbildningsvägar yrkes- skolan främst skall tillhandahålla.
Begåvning är, vare sig det gäller teoretiska eller praktiska kvalifikationer, inget entydigt begrepp. Däri ingår en mängd svårbestämbara variabler i obestämbara proportioner. Vissa komponenter är mätbara genom test och framträder då som positiva eller negativa faktorer i den s. k. begåvningsprofilen. Personer, som befinner sig på samma »begåvningsmässiga medelnivå» företer dock betydande inbördes av- vikelser i begåvningsprofil. När vi, som fallet är när det gäller en hel årskull ung— domar, rör oss med mycket stora tal kan fördelningen i begåvningshänseende — lik- som vid varje annat hänseende — illustreras med den gausska kurvan:
Fig. 1
Begåvningsnivå
Summa fördelning kan också återges på följande sätt: Nivå
Huvuddelen av årskullen ryms inom mellangruppen — flertalet är »medelbegå- vade». Det är huvudsakligen inom denna grupp fackskolan och yrkesskolan rekry- teras. Man kan väga antagandet att de nivåmässiga variationerna inom gruppen i regel är mindre än de individuella variationerna i begåvningsprofil inom samma grupp. Ur denna synpunkt kan fackskolans och yrkesskolans rekryteringsbas be- traktas som tämligen homogen. Det är andra faktorer än den allmänna begåvnings- nivån som bestämmer det individuella valet av utbildningsväg. För att de utbildnings- vägar som yrkesskolan erbjuder verkligen av ungdomarna skall uppfattas som attraktiva måste de erbjuda sådana variationer att ungdomarnas skiftande intresse- inriktningar kan tillgodoses.
13.4 Allmänna kunskaps- och färdighetsämnen
Morgondagens yrkesskola får, som tidigare nämnts, inte konstrueras så, att den endast leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också öppna nya vägar, över- gångsmöjligheter till alternativa specialiseringar, linjer och skolformer inom det gym- nasiala skolsystemet. Detta förutsätter att ett visst och inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägarna. Efter samma princip som tillämpats inom gymnasiet och fackskolan skall också inom yrkesskolans huvudsektorer i regel förekomma en ämnesuppsättning, som karakteriserar sektorn. Utan att i detta skede närmare ha analyserat vilka de skilda ämnena och ämnesavsnitten bör vara, har YB enats om att ifrågavarande ämnen skall fylla sådana funktioner att undervisningen av eleverna uppfattas som ett meningsfullt led i en yrkesutbildning.
Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill utbildningen i yrkesskolan skall syfta blir jämförbar med linje- och grendelningen i fackskola och gymnasium. YB har sålunda kommit fram till en organisationsmodell, som i princip kan anslutas till den för gymnasiet och fackskolan gällande. Det blir härigenom möjligt att på de tre gymnasiala skolformerna anlägga den helhetssyn som enligt
YB:s mening är en nödvändig förutsättning för en ur pedagogiska och ekonomiska synpunkter ändamålsenlig planering av de gymnasiala skolformerna.
Det synsätt YB här framför innebär att man mera ser till de olika utbildnings- vägarnas huvudinriktning mot verksamhetssektorer än till den traditionella indel- ningen i skolformer. En indelning enligt nedanstående skiss ter sig då naturligast och lämpligast.
Huvudsektorer
Skolform Humanistisk— social
Naturvetenskaplig-
Ekonomisk teknisk
Linjer inom sektorn
Gymnasiet Hum + Sh Ek Na + Te Fackskolan Soc Ek Te Yrkesskolan Hush. + Vård Ha + Kont Ind. + Hantverk
De gymnasiala skolformernas inre organisatoriska uppbyggnad följer, som ovan nämnts, i princip samma modell, vilket schematiskt åskådliggöres nedan.
! Linje A Linje B Linje C
Varianter
| 13.5 De gymnasiala skolformernas inre organisation Grenar
För 2 linjer gemens. ämne
För samtliga linjer gemensamma ämnen
Figuren avses belysa hur undervisningen från en bred gemensam bas i skilda etapper erbjuder valmöjligheter som successivt leder till ökad och därmed smalare specialisering. En specialisering, som endast omfattar några få timmar, betecknas variant, medan en mera djupgående differentiering fått beteckningen gren. Det fria tillvalet skall inom ramen för tilldelat timtal kunna tillgodose mera speciella behov och intressen. För yrkesskolans vidkommande blir antalet specialiseringar av natur- liga skäl större än i gymnasiet och fackskolan. I regel blir de också mera djupgående. Detta begränsar starkt utrymmet för gemensamma ämnen. Det ligger emellertid, som framhållits i kap. 9, i såväl de ungas som i avnämarnas och samhällets intresse att även inom yrkesskolans ram ges ökat utrymme åt sådana undervisningsmoment, som kan utgöra en lämplig grund för fortsatt utbildning även av mera intellektuellt krävande art.
YB har tidigare framhållit, att även yrkesutbidning i trängre mening måste till- godose de framträngande behoven av ökade kommunikationsfärdigheter och ung- domens stigande intresse för en bredare och för skiftande aktiviteter förberedande skolning. Bilden är emellertid inte enhetlig. Även de ungdomar, som har sin håg in- riktad mot utpräglat praktiska aktiviteter måste ges samma rätt att få sina behov tillgodosedda. Det är enligt YB:s mening möjligt att tillmötesgå dessa högst skiftande behov endast på det sättet, att utrymmet för fritt tillval blir tämligen omfattande. Det fria tillvalet skall ge eleven möjlighet att ägna sig åt teoretiska studier av allmän och fack-karaktär och/eller åt praktiskt inriktade färdighetsövningar i skolan eller på arbetsplats utanför skolan. Schematiskt kan utbildningens organisation i yrkes- skolan återges på följande sätt:
Obligatoriska ämnen Fritt tillval
Allm. ämnen
Arbetsteknik
Fackteori
Yrkesteknik
13.6 Integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna
13.6.1 Förutsättningar. En intern integration, innebärande ökat sambruk av mate- riella och personella resurser, förutsätter en förändrad syn på yrkesskolornas diffe- rentiering. Hittills har strävan att erbjuda ungdomarna ökade valmöjligheter lett till en påtaglig kurssplittring med i regel enstaka kurser inom vitt skilda områden. YB har i vissa överväganden kring dessa problem funnit, att avsevärda organisa-
toriska och ekonomiska vinster vore möjliga om man genom en regional planering sökte gruppera avdelningarna så, att närbesläktade utbildningsvägar sammanfördes i samma skolenhet för att möjliggöra ett gemensamt och effektivare utnyttjande av lokaler, materiella och personella resurser.
YB finner, som av det följande framgår, starka skäl tala för en betydligt längre gående integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna än den ovan an- tydda. Mot bakgrunden av utredningsdirektiven och de synpunkter på de gymnasiala skolformernas organisation, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts proposition nr 171/1964 samt särskilda utskottets utlåtande och riksdagens beslut i anledning av nämnda proposition, har YB undersökt formerna för en integration mellan yrkes— skolan och de övriga gymnasiala skolformerna som går längre än till samordning av lokaler och vissa lärare.
[3.6.2 Den lokalmässiga integrationen. I frågor rörande den lokalmässiga integra- tionen mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium, har YB samrått med skolöver- styrelsen. En speciell arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen, som sysslat med dessa frågor, har framlagt ett material som visar att betydande vinster kan uppnås genom
vid har förutsatts att yrkesskolans inre organisation skulle vara väsentligen oför- ändrad. I korthet skulle vinsterna bestå däri, att yrkesskolans elever finge tillgång till vissa av gymnasiets och fackskolans Speciallokaler, exempelvis fysik- och kemi- laboratorier, medan gymnasie- och fackskoleeleverna skulle få tillgång till yrkes- skolans verkstadslokaler för laborationer och övningar. I båda fallen förutsättes, att en för ändamålet disponibel tidsmarginal i veckoschemat finns. Det råder ingen tvekan om att de besparingar som härigenom skulle uppnås uppgår till mycket stora belopp. Förutsättningen för den lokalmässiga integrationen får i regel antagas vara, att den genomföres i samband med planering av nya skolbyggnader. Yrkesskoldelen skulle då i regel inte behöva utrustas med allmänna fysik- och kemilaboratorier och vissa andra specialsalar. Gymnasie-fackskoledelen skulle inte behöva utrustas med speciallaboratorier för maskinteknik, byggteknik osv.
Innebörden och omfattningen av den Iokalmässiga integrationen kommer tydligt fram i skolöverstyrelsens utredning »Lokalbehov och lokalutformning för gymna- sium och fackskola», ur vilken i det följande ett avsnitt återges.
Samutnyttjande av lokaler
Vid lokalplanering för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan bör man eftersträva att möjliggöra ett sambruk av vissa lokaler. Man bör t. ex. inte bilda en speciell institution för yrkesskolans handels- och kontorskurser utan man bör dimensionera institutionen för ekonomiska ämnen även för dessa kurser.
För undervisning i naturvetenskapliga ämnen är det väsentligt att lokalbehovet tillgodoses för såväl gymnasium — fackskola som yrkesskola, så att lokaler och undervisningsmateriel kan utnyttjas gemensamt. Lokalerna till verkstadsskolans avdelningar för elektriker och telereparatörer hör av samma skäl placeras i anslutning till institutionen för fysik och elteknik. Gymnasiet och fackskolan skall nämligen använda verkstadsskolans laboratorium
l l ! sambruk av de gymnasiala skolornas lokaler, undervisningsmateriel och lärare. Där- ! t t t l l t t
för elektriker i samband med laborationerna i elmaskin- och anläggningsteknik. Tele- reparatörernas laboratorium skall användas för vissa laborationer i elektronik, reglerteknik, telekommunikation och systemteknik. Verkstadsskolorna för elektriker och telereparatörer har dessutom i sin undervisning stor användning av såväl materielen som lokalerna i en institution för fysik och elteknik.
Yrkesskolans behov av ämnesrum och ritsalar bör tillgodoses i anslutning till mot— svarande utrymmen för gymnasiet—fackskolan.
Den grundutrustning som de tekniska linjerna behöver för skärande bearbetning, mät- tekniska laborationer, svetsning och värmebehandling finns i allmänhet i yrkesskola med avdelning för metallarbetare. Om lokaler för en avdelning metallarbetare nybygges och avses att användas av de tekniska linjerna bör förutom sedvanliga utrymmen ett rum in 30 m” byggas för hållfasthetsprovning av metalliska ämnen. Rummet kan också utnyttjas som instrument- och reparationsverkstad. Den maskinutrustning och de förråd som finnes i verkstadsskolan kan då användas av institutionstekniker.
Den grundutrustning, som behövs för gymnasiets och fackskolans laborationer i kraft-, värme- och reglerteknik, finns i yrkesskolans avdelningar för styrnings- och reglerings- mekaniker samt värme- och sanitetsmontörer. Om förbrännings- och provningsutrustning skall finnas bör denna placeras i avdelning för bilmekaniker, där utsugningssystem för av- gaser är installerat. Då speciellt laboratorium för kraft-, värme- och reglerteknik måste nybyggas, bör detta göras i anslutning till skolans panncentral. Skolans värmepannor kan utnyttjas vid laborerandet.
Materialanalys, proportionering och betonggjutning skall utföras i verkstadsskolan för betongarbetare eller murare. Här skall även hållfasthetsprovningar av betong- och byggnads- konstruktionselement utföras. Om lokaler för en avdelning betongarbetare eller murare nybyggs och avses att användas av de tekniska linjerna bör förutom sedvanliga utrymmen ett rum är 30 m' byggas för hållfasthetsprovningen.
På grund av att yrkesskolorna är organiserade och utrustade mycket olika kan andra än ovan nämnda verkstadslokaler vara lämpliga för de tekniska linjernas laborativa arbete. Möjligheterna till sambruk av lokaler bör i varje särskilt fall alltid undersökas.
Det laborativa arbetet i gymnasiet—fackskolan omfattar på de olika linjerna de aktivi- teter, som redovisas i nedanstående tabell. I tabellen har även angivits den tid, som lokaler måste diponeras för varje aktivitet i en skola med fulla klasser på maskin-, byggnads- och elteknisk linje i gymrisiets årskurs 1—3 och fackskolan.
Laborativt arbete i tekniska ämnen
Aktivitet i gymnasium och fackskola Beräknad tid
Skärande bearbetning 10 veckotimmar under 4 veckor (svarvning, fräsning och slipning) 6 » » 26 »
Mättekniska laborationer 6 veckotimmar under 4 veckor 2 ) » 24 »
Svetsning, gjutning och plåtberedn. 6 veckotimmar under 4 veckor 2 » » 26 »
Värmebehandling 6 veckotimmar under 4 veckor 2 » » 12 »
Laborationer i kraft- och Värmeteknik 2 veckotimmar Laborationer i reglerteknik Enstaka veckor 4 veckotimmar
Hållfasthetsprovning (metalliska ämnen) 10 veckotimmar
.r—i-l—q
Materialanalys, proportionering, betonggjutning och 6 veckotimmar hållfasthetsprovning (betong- och byggnadskonstruk-
tionselement) Laborationer i elmaskin- och elanläggningsteknik 5 veckotimmar Laborationer i elektronik, reglerteknik, tele- 10 veckotimmar
kommunikation och systemteknik
Ett sambruk av lokaler får ej innebära att någon av skolformernas intressen eftersätts.
YB föreslår, att det samlade behovet av lokaler och material för de tre gymnasiala skolformerna beaktas vid den framtida skolplaneringen så, att ovan beskrivna lokal- mässiga integration kan genomföras. Denna synnerligen angelägna integration förut- sätter en ur integrationssynpunkt lämplig kombination och uppsättning av sektorer och linjer inom gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan.
Ett primärt villkor för en lokalmässig integration mellan yrkesskola, fackskola
|
( och gymnasium är, att yrkesskolan har en uppsättning linjer som korresponderar : med gymnasiet och fackskolan. Härjämte måste självklart andra villkor vara upp- ! fyllda. t. ex. att de tre gymnasiala skolorna är ur integrationssynpunkt lämpligt be- lägna i förhållande till varandra.
YB finner det angeläget att i detta sammanhang betona, att den gymnasiala yrkes- skolans linjeuppsättning och utbildningskapacitet givetvis ej får begränsas till den ur integrationssynpunkt önskvärda omfattningen. Den gymnasiala yrkesskolan kom- mer i regel att erbjuda utbildning för betydligt fler linjer än gymnasiet och fack- skolan, eftersom yrkesutbildningen även måste dimensioneras utifrån andra syn- punkter än de som hör samman med integrationen.
l l
)
13.63 Den pedagogiska integrationen. Den pedagogiska integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna har många uppenbara fördelar såväl personella som mate- riella. En av de viktigaste pedagogiska fördelarna är möjligheten att för olika lärare inrätta samordnade tjänster inom hela den integrerade gymnasiala skolenheten. , Möjligheterna att erhålla tillfredsställande underlag för hela lärartjänster, även i sådana ämnen som omfattar ett relativt litet antal Jeckotimmar i varje klass, blir givetvis större inom en skolenhet där den pedagogiska integrationen är genomförd.
Fördelarna är även uppenbara, då det gäller att till yrkesundervisningen anskaffa lämpliga teorilärare, likaväl som när det gäller att erhålla goda lärarkrafter för den mera praktiska utbildningen vid de tekniska linjerna inom gymnasium och fackskola. Inom såväl gymnasiet som fackskolan förekommer tekniska ämnen av sådan karak- tär, att anställandet av yrkeslärare för undervisningen ter sig lämpligt. Även gemen-
. samma pedagogiska hjälpmedel för undervisning torde kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad skolenhet.
YB önskar även inrymma något mer än gemensamt nyttjande av lärare och under- visningsmateriel i begreppet pedagogisk integration. Integrationsbegreppet i detta sammanhang skall enligt YB:s mening även innebära för det första, att undervis- ningen i de skilda ämnena förläggs till den lokal, som ger de bästa inlärningsbe-
tingelserna, detta oavsett vilken skolform eller linje (gren) eleverna tillhör. För det andra skall pedagogisk integration innebära, att undervisningen alltid skall meddelas av den lärare, som för den aktuella undervisningen har den lämpligaste utbildningen och erfarenheten. Vidare vill YB i begreppet pedagogisk integration inrymma möjlig- heterna att organisera elevgrupper (klasser) bestående av elever från de olika skol- formerna. Därmed skapas bättre organisatoriska förutsättningar att tillgodose elever- nas fria val.
För eleverna måste en pedagogisk integration ha betydande fördelar. Den under- lättar nämligen möjligheterna till fria tillval —- ej endast fria val av studievägar som i föregående stycke avses — samt möjligheterna till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Med hänsyn till dessa önskvärda resultat av främst den pedagogiska integrationen får den ett socialt värde, som närmare skall belysas i nästa avsnitt.
13.6.4 Sociala aspekter på integrationen. Ett av de skäl som anförts för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grundar sig på hänsynen till eleverna. Som tidigare framhållits måste ungdomarna tillförsäkras rätten att välja utbildning inom breda fält. Dessutom måste eleverna i den gymnasiala skolan ha möjlighet att byta utbildningsväg, om den först valda visat sig mindre lämplig, utan att därför i regel behöva byta utbildningsort. Gjorda undersökningar visar, att ungdomarna efter avslutad grundskola vid valet av fortsatt frivillig utbildning i hög grad låter sig påverkas av det geografiska av- ståndet mellan hem och skola. Det finns sålunda en klar tendens att i första hand välja den utbildning som ligger inom bekvämt räckhåll från hemmet. För att under- lätta ungdomarnas val av utbildning och därigenom eliminera den s.k. »närhets- faktorn» bör varje gymnasieort erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skol— former med alla reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl, som i detta sammanhang har anförts, är att såväl teoribetonad som praktiskt inriktad undervisning bör sammanföras i en skolanläggning för att där- igenom om möjligt bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvägarna. Vidare kan man antaga, att integrationen kommer att öka insikten om andra yrkens speciella problem och därmed fördjupa respekten för andra yrken än det egna. Detta bör på sikt kunna påverka de sociala värderingarna och därmed ge ett bättre ut- gångsläge för rationella val av studievägar och yrken från föräldrars och ungdomars sida. Den tidigare indelningen av skolenheterna har mestadels varit baserad på en upp— delningsgrund, som gått ut på att olika teoretiska utbildningar med olika innehåll sammanförts i en skolenhet, under det att utbildningar med mera praktisk inriktning sammanförts i en annan skolenhet. Genom den integrationsprincip, som föreslås bli tillämpad i fortsättningen, uppnår man förutsättningar för att få till stånd en helt annan indelning av de olika utbildningarna. En helintegrerad gymnasieskola blir i många fall en jämförelsevis stor skolenhet. Skolenheten måste därför lämpligen indelas på ett eller annat sätt.
Den nya situationen ger möjligheter till en indelningsgrund efter en helt annan princip än tidigare. Skolenheten kan indelas efter den principen att man sammanför sådana utbildningar, som riktar sig mot samma sektor av näringslivet, oavsett inne- hållet i utbildningarna, deras längd, graden av teoretisk utbildning m. m. En sådan indelningsgrund synes kunna ge avsevärda fördelar, framförallt inom den tekniska sektorn. Det måste i princip vara riktigt, att utbildningen av byggnadsträarbetare och betongarbetare sammanförs med utbildningen av byggnadsingenjörer, och att verk— stadsmekaniker, svetsare, m.fl. yrkesmän inom den mekaniska sektorn får sin ut- bildning inom samma institution som ingenjörer inom det mekaniska området. I arbetslivet skall teknikern och yrkesarbetaren samarbeta sektionsvis. Det måste där- för vara en helt riktig princip att dessa båda typer av yrkesutövare får sin utbildning inom samma institution. Detsamma gäller emellertid också i fråga om övriga sek- torer. Inom den ekonomiska sektorn exempelvis finns en rad utbildningar som har sinsemellan näraliggande mål, ungefär samma behov av utrustning, samma fack- termer, lärare med samma utbildning. Dessa utbildningar har mycket mer gemensamt inbördes än t. ex. de nuvarande ekonomiska gymnasielinjerna har med andra sek- torers gymnasielinjer, eller yrkesskolans handels- och kontorskurser har med yrkes- skolans kurser inom industri och hantverk.
En indelning av den stora skolenheten med tillämpning av beskrivna princip för också med sig att det blir bättre förutsättningar till ett intimt fruktbärande samarbete mellan yrkeslärare och ämneslärare inom samma sektor. Ett sådant samarbete i ut- vidgad form torde kunna bli fruktbärande för den pedagogiska situationen i många fall.
13.6.5 Integrationens inverkan på administrationen. En integration mellan de olika skolformerna på sätt i det föregående diskuterats medför också, att behovet av skolledande personal och administrativ personal måste penetreras och bedömas utifrån delvis nya synpunkter. Vissa återverkningar av integrationen i dessa hän- seenden framgår av kap. 18.
13.7 En totalintegrerad gymnasial skola
I föregående avsnitt har YB diskuterat lokalmässig och pedagogisk integration mellan de tre gymnasiala skolformerna. YB har också angivit vissa sociala och administra- tiva återverkningar av en integration. YB:s förslag innebär, att de olika lärarna och de olika lokalerna, såväl verkstäder som ämnesrum, utan åtskillnad skall utnyttjas över hela det gymnasiala stadiet. Eleverna i de tre gymnasiala skolformerna skall sålunda erhålla undervisning av den lärare och i den lokal, som ger de gynnsam- maste inlärningsbetingelserna vid varje lektionstillfälle.
Några bärande skäl för den nuvarande gränsdragningen mellan de tre gymnasiala skolformerna föreligger inte. Väsentliga områden är gemensamma. Den allmänna ut- vecklingen inom de gymnasiala skolorna innebär också ökat inslag av teoriunder- visning i yrkesskolan och ökat inslag av praktisk undervisning i gymnasie- och fack-
skoleutbildningen. Konsekvensen av den antydda utvecklingen och den föreslagna integrationen leder logiskt till en helhetssyn på det gymnasiala skolstadiet.
YB föreslår därför, att det gymnasiala skolstadiet betraktas som en enda skolform, innehållande utbildningslinjer av olika längd och med varierande målsättning.
13.8 Enskilda skolor, inbyggda skolor, företagsskolor, lärlingsutbildning hos hantverksmästare
13.8.1 Ett utmärkande drag för den svenska yrkesutbildningen är att den i så be- tydande omfattning bedrives i samhällets regi eller med dess stöd. Yrkesskolor i samhällets regi har emellertid vuxit fram i mer betydande omfattning först mycket sent. Länge har det enskilda initiativet och de enskilda insatserna spelat en stor roll inom denna del av vårt utbildningsväsen. Enskilda yrkesskolor har funnits och finns inom alla fält av yrkesutbildningen. Deras utbildning avser i regel den gymnasiala åldersnivån. De flesta åtnjuter bidrag från staten, och i dessa fall har de att följa kursplaner som är fastställda av den centrala statliga skolmyndigheten. Det finns emellertid också många enskilda yrkes- skolor som icke begärt statligt stöd och som står utanför skolmyndigheternas insyn. Ett alltmera ökat samhälleligt engagemang inom yrkesutbildning har medfört, att omfattningen av de enskilda yrkesskolorna totalt sett har minskat. Enligt YB:s mening är det emellertid önskvärt, att de finns kvar även i fortsättningen. En svårig- het härvidlag blir ju, att de ej kan förutses bli integrerade gymnasiala skolor med utbildning över hela det gymnasiala fältet. Man bör enligt YB:s bestämda mening tillåta dessa undantag från regeln om integration mellan de gymnasiala skolformerna. De enskilda yrkesskolorna bör alltså i fortsättningen få omfatta viss eller vissa linjer och grenar av den eljest totalintegrerade gymnasiala skolan. Detta är särskilt viktigt i de fall, då skolan representerar viss specialitet eller är riksskola för ett visst yrke eller yrkesområde. De enskilda yrkesskolorna bör —- i den mån de önskar erhålla statens stöd till sin verksamhet —— även i fortsättningen ha att följa kursplaner som fastställes av den centrala skolmyndigheten. Med hänsyn till att de nya läroplanerna skall rymma mera undervisning i allmänna ämnen och att de är uppbyggda efter en blockutbild- ningsprincip, som ger undervisning även utanför ett visst yrkes gränser, måste man dock vara beredd på att vissa enskilda yrkesskolor kan få betydande svårigheter att följa de nya allmänna läroplanerna. Skolmyndigheterna bör ha rätt att undantagsvis för enskilda yrkesskolor medge även i nämnda hänseenden begränsade läroplaner, utan att statsbidraget härigenom riskeras.
13.8.2 Näringslivets insatser inom den gymnasiala yrkesutbildningen sker för när- varande främst i inbyggda skolor och företagsskolor. Inbyggd skola innebär, att en samhällelig yrkesskola är huvudman för utbildningen och själv svarar för den teore- tiska delen av utbildningen, medan ett eller flera företag svarar för den praktiska delen av utbildningen. Staten ger bidrag till skolans huvudman för dess del av ut-
) ) i
bildningen och till företaget för dess del. En företagsskola (»industriskola» är namnet i vissa fall) svarar för hela utbildningen och uppbär hela statsbidraget.
Dessa två former för näringslivets medverkan i yrkesutbildningen är enligt YB:s mening praktiskt och lämpilgt konstruerade. YB föreslår därför att de skall finnas kvar utan någon ändring av konstruktionen.
Det hittillsvarande statsbidraget har emellertid varit lågt beräknat. YB anser, att det bl. a. med hänsyn till vikten av att få ökade insatser från näringslivets sida finns starka skäl för en ökning av statens bidrag till inbyggda skolor och företagsskolor. YB återkommer härtill i statsbidragskapitlet.
13.8.3 I kapitel 2 ovan har framhållits, att lärlingsutbildningen hos hantverksmästare är vår äldsta yrkesutbildning. Denna form av yrkesutbildning för ungdom är än i dag mycket aktuell och kvalitetsbetonad även om den av naturliga skäl betyder mindre relativt sett nu sedan den skolmässiga yrkesutbildningen utbyggts så starkt. En svaghet med lärlingsutbildningen hos hantverksmästare har varit och är svårig— heten att bibringa eleverna teoretisk utbildning vid sidan av den praktiska. I enstaka fall har de kunnat deltaga i deltidskurser i ortens yrkesskola. I några yrken har undervisning i yrkesteori ordnats genom växelverkan mellan yrkesskola och arbets- plats. Korrespondensundervisning har även förekommit i vissa yrken. För att stimu- lera till ökad teoriundervisning beslöts för några år sedan ett särskilt statligt stöd till sådana hantverksmästare, vars lärlingar under betald arbetstid (eller under kvälls- tid men med motsvarande ledighet på betald arbetstid) genomgick utbildning under minst 320 timmar. Detta har dock icke blivit så vanligt förekommande som man önskat. Dessutom är minimitalet 320 timmar betydligt lägre än t. ex. tiden för teore- tisk utbildning i en vanlig yrkesskolkurs. Enligt YB:s mening är det mycket viktigt, att även lärlingarna hos hantverks- mästare får del av den utbildning i teoretiska ämnen — allmänna ämnen och yrkes- teori — som man anser normalt skall ingå i yrkesutbildningen. Man bör därför på allt sätt sträva efter att de kan få den fullständiga yrkesutbildningen, som ju också innefattar dessa ämnen. YB är emellertid medveten om att stora svårigheter måste råda i detta hänseende, när det gäller en helt individuell utbildningsform som dess- utom avser så många, sinsemellan olika yrken. Det bästa sättet att lösa frågan synes vara, om man kan samla ett antal lärlingar från olika mästare till en grupp eller avdelning för teoriundervisningen och på så sätt bilda en »inbyggd skola» eller »in- byggd avdelning» av dessa elever. De skulle då bli regelmässiga elever i den kom- munala yrkesskolan, få teoretisk undervisning i normal omfattning — men kanske koncentrerad till vissa tider —— i skolan och sedan på det för den inbyggda skolan utmärkande sättet få den praktiska delen av sin utbildning i företaget, dvs. hos hant— verksmästaren. Eftersom eleverna skulle komma från olika yrken måste undervis- ningen i fackteori bli mycket individuell och lämpligen styras av korrespondens- kurser eller centralt utarbetade kompendier. YB förordar, att man i möjligaste mån övergår till en dylik ordning för denna del av yrkesutbildningen. Men YB måste framhålla att det synes finnas många svårig-
heter förknippade med ett dylikt system. Bl.a. förutsätter det internatförläggning under teoriperioderna i icke ringa utsträckning. En övergång till formen inbyggd skola för dessa individuella lärlingar synes alltså blott kunna ske på mycket lång sikt. Därför bör den nuvarande utbildningsformen alltfort finnas och understödjas. YB anser det rimligt att detta bl.a. sker genom en höjning av statens bidrag till hantverksmästare som åtar sig utbildning av lärlingar. Härtill återkommer YB i kap. 25 nedan.
YB ämnar under det fortsatta utredningsarbetet rörande yrkesutbildningens innehåll även särskilt upptaga vissa speciella frågor angående lärlingsutbildningen.
KAPITEL 14
Namnfrågor
14.1 Inledning
De gymnasiala skolformerna utgöres för närvarande av gymnasiet, fackskolan och yrkeskolan. Enligt grundtankarna i propositionen nr 171 år 1964 samt i utskotts- utlåtandet och riksdagsbeslutet i anledning av denna proposition skall de tre vara likställda och i möjligaste mån samordnade och integrerade.
; I remissutlåtandena över GU:s betänkande berörde vissa remissinstanser frågan ; om önskvärdheten av en sammanfattande benämning på det gymnasiala skolsyste-
' met. Sålunda uttalade skolöverstyrelsen i namnfrågan — utan att framlägga något definitivt förslag i frågan — att de termer, som bäst motsvarade i sammanhanget angivna förutsättningar, syntes vara »högskolan» och dess sammansättningar, t. ex. »högskolenivå», »högskolestadium» och »högskolesystemet». Överstyrelsen för yrkes- utbildning berörde också namnfrågan och nämnde »högskolan» som ett alternativ, men ansåg att tiden inte då vore mogen för ett ställningstagande. Även TCO berörde
I namnfrågan och föreslog, att benämningen »gymnasium» skulle väljas för att be- ) teckna hela det gymnasiala skolsystemet. ( Som YB anfört ovan under 1.1.3 framhöll departementschefen i propositionen ) 171/1964 (sid. 109), att enligt hans mening frågan om en sammanfattande benäm- I ning på det gymnasiala åldersstadiets skolor borde anstå till dess YB:s förslag fram- ' lagts och penetrerats. Särskilda utskottet anslöt sig till denna uppfattning (sid. 192
i dess utl.).
!
I
14.2 Allt mindre skillnad mellan skolformerna
* Den yrkesutbildning på det gymnasiala ålderstadiet, som YB föreslår i detta be- » tänkande, innebär mycket stora individuella variationer i utbildningens innehåll. Genom tillval av olika ämnen kan elever, som så önskar, få undervisning inom fackskolans hela område och, där så praktiskt går att ordna, även inom gymnasiets ämnessfär. Genom bortval kan å andra sidan elever, som så önskar och behöver, få ett studieprogram som är i det närmaste helt bestående av »praktiska» ämnen. Den av YB föreslagna yrkesskolan rymmer därför variationer från övervägande teore- tiska till övervägande praktiska i en glidande skala utan bestämda gränser. Detta kom- mer att gälla även i normalfall, dvs. för elever som varken gjort tillval eller bortval.
Yrkesutbildningen kan inte längre sägas vara en praktisk utbildning i motsats till ett helt teoretiskt gymnasium och en övervägande teoretisk fackskola. Orden »teore-
tisk» och »praktisk» går ej längre att använda vid definiering av de olika skolfor- merna. Dessa ord anger inte längre något som är särskilt utmärkande för någon speciell skolform.
Det förhållandet har dessutom inträtt, att ämnena i de tre gymnasiala skolfor- merna numera icke kan anges såsom antingen teoretiska eller praktiska. Den skill- nad, som tidigare förefunnits mellan teoretiska ämnen och praktiska ämnen, har alltmer utjämnats. Strävan till aktivering av eleverna har medfört, att i ämnen, som förr ansetts som rent teoretiska, införts moment av »praktisk» art enligt hittills använt språkbruk. Ämnen, som förr ansetts rent praktiska har i många fall nu kom- binerats med teoretiska moment av kvalificerad art.
14.3 En gemensam benämning bör införas
Vad som skiljer de tre gymnasiala skolformerna åt är alltså ej att vissa är teoretiska andra praktiska.
Ej heller målsättningen kan användas för att dra klara gränser. Visserligen är målet för utbildningen i yrkesskolan regelmässigt att förbereda för direkt utträde i arbetslivet. Men samma målsättning har t. ex. gymnasiets och fackskolans tekniska och ekonomiska linjer.
Ej heller åldersnivån hos eleverna kan användas för någon gränsdragning. Alla tre skolformerna ligger principiellt i åldersnivån 16—19 år, dvs. mellan grundskolan och den normala undre gränsen för universitetsstudier.
Längden på utbildningen kan ej heller användas för en gränsdragning. I gymna- siet skall studierna normalt omfatta tre år, inom den tekniska linjen fyra år. I fack- skolan omfattar utbildningen två år, på den tekniska linjen tre är inklusive praktik. För den gymnasiala yrkesskolan gäller enligt YB:s förslag, att den i princip skall vara 2-årig men att både längre och kortare utbildningar skall finnas.
YB finner alltså, att vi i fortsättningen icke kan draga några klara gränser mellan olika skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Med den konstruktion, som det nya gymnasiet och fackskolan fått, och med den konstruktion, som YB föreslår för yrkesskolan, blir det en skola närmast ovanför grundskolan, en skola med olika utbildningsvägar eller linjer.
Detta synsätt innebär ett radikalt nytänkande. Ännu under hela 1950-talet ifråga— sattes icke annat än att gymnasiet var en skola, yrkesskolan en annan osv. Enhets- synen innebär ett jämställande mellan de olika delarna med samma möjligheter för varje del (utbildningsväg) att göra sig gällande i den nya gymnasiala skolan.
Om det synsätt, som YB sålunda framfört, accepteras, synes tiden vara mogen för ett införande av en gemensam benämning på det gymnasiala åldersstadiets skol- former. En dylik gemensam benämning kan icke vara avhängig av att skolplikten förlänges upp till detta åldersstadium. Den kan ej heller vara beroende av att en viss procentandel av ungdomarna fortsätter i en frivillig skolgång efter grundskolan.
I avsnittet 14.1 ovan har erinrats om att frågan om en gemensam benämning diskuterats i samband med behandlingen av GU:s förslag till ett nytt gymnasium.
YB vill ytterligare erinra om det av riksdagen godkända uttalandet i propositionen 171/1964, vari departementschefen säger (sid. 108): »På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organi- satoriskt sammanhållen och inom sig rymmer olika studievägar, avpassade efter elevernas varierande intressen och behov.» YB måste finna, att en frivillig »ungdoms- skola» i viss mening redan finns den dag statsmakterna accepterar en uppbyggnad av den gymnasiala yrkesutbildningen i enlighet med YB:s förslag. En gemensam benämning bör alltså genomföras från samma tidpunkt.
14.4 Gymnasieskolan
F råga blir då vad den gemensamma benämningen skall vara. Skolöverstyrelsen har ansett ordet »högskola» särskilt lämpligt. Överstyrelsen för yrkesutbildning har uttalat sig i samma riktning. TCO har föreslagit namnet »gymnasium». YB anser båda dessa benämningar i och för sig acceptabla. Mot det förra mäste emellertid enligt YB:s mening anföras, att ordet »högskola» i Sverige har en mycket bestämd innebörd som det torde vara svårt att ändra på. Användes ordet ensamt, ger det alldeles bestämda associationer till akademisk undervisning. Det kunde kanske tän- kas, om det kombinerades med något annat ord. Sålunda ger ju ordet »folkhög- skola» inte alls associationer till akademisk utbildning. Däremot för orden musik- högskola, konsthögskola, socialhögskola m.fl. otvetydigt i dylik riktning. YB vill därför ej förorda benämningen högskola.
Ordet »gymnasium» ligger onekligen betydligt bättre till. Detta är ju i och för sig naturligt, eftersom en av de tre skolformer det är fråga om redan heter gymnasium. Mot detta ord kan anföras, att det torde vara mindre lämpligt att använda en av skolformernas nuvarande benämning när det gäller att finna en gemensam benäm- ning, som klargör att de tre egentligen och från och med YB:s förslag blir en skola. Men det är fastslaget, att de tre nuvarande skolformerna är de gymnasiala delarna av vårt skolväsen, den gymnasiala skolan. Någon form av ordet »gymnasial» synes där— för böra ingå i den nya benämningen. Utifrån denna synpunkt synes ordet » gymnasie- skolan» vara lämpligt. En annan tänkbar benämning är »ungdomsskolan». Emeller- tid synes detta ord vara alltför indifferent, det saknar egen profil. Dessutom kan man inte hävda att bara denna skola är för ungdom. Det skulle betyda, att hela grund- skolan skulle vara en skola för barnstadiet, vilket svårligen kan hävdas.
YB föreslår, att den nya skola, som kommer att motsvara de nuvarande tre skol- formerna gymnasium, fackskola och yrkesskola, ges benämningen gymnasieskolan.
14.5 De nuvarande namnen bör försvinna
Om en gemensam benämning införes, är det teoretiskt tänkbart att ha kvar de nu- varande självständiga namnen på de tre skolformerna, Man skulle då fastslå, att gymnasieskolan består av gymnasium, fackskola och yrkesskola.
Med den snabba takt, i vilken tydligen integrationen mellan de tre skolformerna
kommer att ske, synes ett dylikt bibehållande av de tre namnen åtminstone prak- tiskt olämpligt.
För två av skolformerna —- fackskolan och yrkesskolan —— blir det överhuvud omöjligt att i fortsättningen dra en sådan gräns att man kan använda två namn på denna del av den gymnasiala skolan. Två av de tre fackskolelinjerna (den tekniska och den ekonomiska) har hittills utgjort en naturlig gren inom yrkesskolan. Den tredje linjen inom fackskolan har också i sin slutgiltiga utformning i betydande grad närmats till motsvarande utbildningar inom yrkesskolan. Å andra sidan innebär YB:s förslag till den nya gymnasiala yrkesutbildningen — upprättat på grundval av klara uttalanden av departementschef och riksdagsutskott i anslutning till propositionen 171/1964 om att de gymnasiala skolformerna skall i mesta möjliga mån integreras och samordnas — ett närmande av yrkesskolan till fackskolan.
Om självständiga underbenämningar på de nuvarande skolformerna skall finnas kvar, anser YB således, att namnet gymnasium kan fortfarande användas för det som motsvarar de nuvarande gymnasierna men att för fackskolan och yrkesskolan måste sökas ett gemensamt namn.
Enligt YB:s mening bör emellertid de självständiga benämningarna på de nu- varande tre skolformerna helt försvinna. Den logiska motiveringen härför är, att de nuvarande tre skolformerna i den nya integrerade skolan inte kan bli särskilda skolor. De blir uppspaltade efter utbildningsinnehållet med större gemenskap med motsvarande utbildning inom de andra skolformerna än med andra utbildningslinjer inom den egna skolformen. Det framstår t. ex. som naturligare, att gymnasiets tek- niska linje samordnas med fackskolans tekniska linje och yrkesskolans motsvarande tekniska linjer, än att gymnasiets tekniska linje samordnas med t. ex. gymnasiets humanistiska och ekonomiska linjer.
14.6 Nya benämningar på linjer och grenar
Om namnen på skolformerna försvinner och de gymnasiala skolformerna får den gemensamma benämningen gymnasieskolan, måste man finna nya benämningar för de olika linjerna, grenarna och särskilda utbildningarna i de nuvarande skol- formerna.
Detta synes icke hereda så stora svårigheter när det gäller de av 1964 års riksdag beslutade gymnasierna och fackskolorna, vilka har klart fastställda och åtskiljbara linjer och grenar. I gymnasieskolan synes de böra ges följande namn:
Linje Gren Variant
Humanistisk 3-årig linje (med 4 varianter) Samhällsvetenskaplig 3- » » ( > 2 » ) Ekonomisk 3- » » ekonomisk-språklig gren (med 2 varianter)
kameral gren distributiv gren administrativ gren
i ) t i t
Linje Variant
Naturvetenskaplig 3-årig linje
Teknisk 4- » » maskinteknisk gren anläggn.-tekn. » husbyggn.- » » elkraft- » » tele- ) ) kemi- » »
Social 2-årig linje språklig naturvetensk. » samhällsvet. » konsumtionsekon. » (med estetisk variant) Ekonomisk 2-årig linje ekon.-språkl. gren kameral » distributiv » administrativ » Teknisk 2-årig linje maskintekn. » anläggningstekn. » husbyggnadstekn. » elkrafttekn. » teleteknisk » kemiteknisk »
Mycket svårare blir det att ge adekvata benämningar på den stora mängd linjer, grenar och utbildningar som finns och även i framtiden måste finnas inom den del av gymnasieskolan, som motsvarar yrkesskolan. Även om man går in för en i princip 2-årig gymnasial yrkesutbildning, måste här finnas ett antal både längre och kortare utbildningar. Utbildningstiden skall dessutom på detta fält icke vara så låst, som ett angivande av tiden i själva benämningen kan ge ett intryck av. I många fall bör man därför undvika att ange lärotiden i namnet. Den moderna blockutbild- ningen medför därutöver den svårigheten, att de två första utbildningsåren kan i och för sig vara yrkesutbildning för visst eller vissa yrken men också kan vara första delen i en längre utbildning för specialyrken. Man kan då vara tveksam om vilket eller vilka yrken som bör anges i namnet. Det kan övervägas att i namnet ange det område av yrkeslivet, för vilket utbildningen närmast är avsedd. En svå- righet med ett dylikt system är, att områdena ibland är svåra att särskilja och att de ibland är flera än utbildningslinjerna, dvs. en utbildning kan vara avsedd för mer än ett område. Ur vissa synpunkter vore det lämpligt, om man även på »yrkes- skoldelen» kunde ha den för fackskolan införda tredelningen i en teknisk, en ekono- misk och en social sektor. Huvuddelen av utbildningsvägarna inom yrkesutbild- ningen kan rymmas inom dessa tre sektorer. Med hänsyn till yrkesutbildningens stora variationsrikedom måste det dock finnas vissa utbildningar även utanför denna tredelning.
YB har —— mot bakgrunden av det nu anförda -— funnit lämpligt att ge vissa exempel på lämpliga benämningar inom yrkesskoldelen. I det följande anges dessa, men YB betonar att de endast är exempel och att de icke täcker hela yrkesskol- fältet. Beträffande innebörden av termerna linje och gren hänvisas till kap. 12.
Linje Gren Variant Konsumtions— och vårdteknisk konsumtionsteknisk hushållsteknisk lantbruksteknisk textilteknisk storhushålls- vårdteknisk Estetisk konstfacklig — musik- scenisk Samhällsteknisk — — Distributions- och kontorsteknisk distributionsteknisk kontorsteknisk variant för redovisnings-
Maskin- och elteknisk
Byggnadsteknisk
Träteknisk
Beklädnadsteknisk
arbete variant för skrivarbete
gren för exempelvis: verkstadsmekaniker svetsmekaniker plåtslagare fordonsmekaniker elektromekaniker installationselektriker industrielektriker
gren för: träarbetare murare målare1 betongarbetare
gren för: verkstadssnickare möbelsnickare modellsnickare båtbyggare
gren för: klänningssömmerskor konfektionssömmerskor skräddare
* Utbildning av målare kan också förekomma vid en särskild måleriteknisk linje, där också lackerare utbildas.
Linje Gren Variant
Jordbruksteknisk gren för: driftsledare ladugårdsförmän kontrollassistenter veterinärassistenter maskinskötare växtodlare djurskötare
Skogsbruksteknisk gren för: maskinförare företagare skogsförmiin
Trädgårdsteknisk gren för: blomsterdekoratörer trädgårdsförmän
Frisörlinje gren för: herrfrisörer damfrisörer
De linjer som motsvarar den nuvarande yrkesskolans kurser skall i princip vara tvååriga, dock förekommer, som tidigare framhållits, såväl kortare som längre utbildningar. De kortare utbildningarna skall lika väl som de mera full- ständiga ge en för bestämda arbetsfunktioner i görligaste mån adekvat utbildning. Nyssnämnda villkor skall uppfyllas även för det fall elev avbryter den tvååriga utbildningen efter genomgången första årskurs. I båda fallen skall möjlighet finnas att efter längre eller kortare tids yrkesarbete återgå till skolan för att fullfölja utbildningsgången.
För många yrken kan en adekvat utbildning, med hänsyn till kraven, inte inrym- mas i en tvåårig utbildningsgång. För dessa fall föreslår YB, att den avslutande utbildningen skall ske i skolmässiga former i gymnasieskolan eller i företag. I de fall den avslutande utbildningen organiseras inom skolan skall detta ske i form av specialkurser, som med hänsyn till elevunderlaget endast kan organiseras vid vissa gymnasieskolor. YB vill i sammanhanget erinra om att motsvarande lösning för närvarande tillämpas för gymnasiets 4:e årskurs.
Specialkurser
Liksom i den nuvarande yrkesskolan skall även inom gymnasieskolan förekomma en omfattande kursverksamhet för ungdom och vuxna. Sådana kurser kan organise- ras såväl på heltid som deltid. Även i dessa fall bör någorlunda entydiga kurs— beteckningar användas, exempelvis:
Kurs i bågsvetsning omfattande 00 timmar. Kurs för systemmän för ADB omfattande 00 »
14.7 Namnet yrkesutbildning
Om — såsom YB föreslagit -— de gymnasiala skolformerna skall bli en enda skola med den gemensamma benämningen gymnasieskolan, är det naturligt om den frågan ställes, hur det blir med yrkesutbildningen och namnet yrkesutbildning. Kommer yrkesutbildningen och detta namn att försvinna? Härpå kan svaras ett mycket be- stämt nej. Yrkesutbildningen är i dag en mycket aktuell fråga, en konkret utbild- ningsform och en del av vårt utbildningsväsen som väcker det allra största intresse. Det finns inga skäl varför dessa förhållanden skulle bli annorlunda. Redan nu före- kommer yrkesutbildning i snart sagt varje skolform och i de mest skiftande för— hållanden. Redan nu är det innehållet i utbildningen och målet med utbildningen som är avgörande för om denna är yrkesutbildning eller ej. Detta kommer ej att ändras. Yrkesutbildning kommer därför även i fortsättningen att finnas överallt, i alla skolformer och på alla nivåer.
YB vill i detta sammanhang betona, att den stora friheten till nyheter, ändringar, avsteg från eljest gällande skolnormer är absoluta villkor för att yrkesutbildningen skall kunna leva i en integrerad ungdomsskola.
14.8 Sammanställning av namnförslagen
YB föreslår, att en gemensam benämning nu införes för de tre gymnasiala skol- formerna. Som gemensam benämning föreslås gymnasieskolan.
YB föreslår vidare, att de tre nuvarande namnen — gymnasium, fackskola och yrkesskola — skall försvinna och att inga underbenämningar skall förekomma.
Inom gymnasieskolan skall förekomma utbildningslinjer och utbildningsgrenar samt, i vissa fall, varianter inom grenarna. I systematiskt hänseende kan huvud- delen av linjerna och grenarna inordnas inom tre sektorer, nämligen en humanistisk- social sektor, en ekonomisk sektor och en naturvetenskaplig-teknisk sektor. Utanför denna sektorsindelning måste -— såvitt gäller gymnasieskolans yrkesutbildning — finnas vissa utbildningar, som ej lämpligen kan inordnas inom de tre sektorerna. Gymnasieskolans organisation i fråga om linjer och grenar kan heller aldrig bli statisk eller låst för någon längre tid. Inom yrkesutbildningsdelarna måste alltid kunna ske ändringar.
Om man beaktar detta kan man dock ge ett exempel på hur gymnasieskolan vid en tidpunkt kan tänkas se ut innehållsmässigt. YB ger följande exempel:
GYMNASIESKOLAN I. H umanistisk-social sektor
a) Humanistisk 3-årig linje med 4 varianter
b) Samhällsvetenskaplig 3-årig linje med 2 varianter
II.
III.
(1) Estetisk linje
e) Samhällsteknisk linje
f) Konsumtions- och vårdteknisk linje
Ekonomisk sektor
a) Ekonomisk 3-årig linje
b) Ekonomisk 2-årig linje
c) Distributions- och kontorsteknisk linje
Naturvetenskaplig-teknisk sektor
a) Naturvetenskaplig 3-årig linje
b) Teknisk 4-årig linje
c) Teknisk 2-årig linje (3 är inklusive praktik)
d) Maskin- och elteknisk linje
(2—årig)
naturvetensk. »
samhällsvetensk. »
konsumtionsekon. » med estetisk variant
konstfacklig gren musikgren scenisk gren
konsumtionsteknisk gren storhushållsgren vårdteknisk gren
ekonomisk-språklig gren kameral gren
distributiv gren administrativ gren
ekonomisk-språklig gren
kameral » distributiv » administrativ »
distributionsteknisk »
kontorsteknisk » maskinteknisk gren anläggningsteknisk » husbyggn.-teknisk » elkraftteknisk » teleteknisk > kemiteknisk » maskinteknisk » anläggningsteknisk » husbyggnadsteknisk » elkraftteknisk » teleteknisk » kemiteknisk »
gren för exempelvis: verkstadsmekaniker svetsmekaniker plåtslagare fordonsmekaniker elektromekaniker installationselektriker industrielektriker
med 3 varianter
med 2 varianter
med 2 varianter
f) Träteknisk linje
g) Beklädnadsteknisk linje
h) Jordbruksteknisk linje
i) Skogsbruksteknisk linje
j) Trädgårdsteknisk linje
k) Frisörlinje
gren för: träarbetare murare målare1 betongarbetare
gren för: verkstadssnickare möbelsnickare modellsnickare båtbyggare
gren för: klänningssömmerskor konfektionssömmerskor skräddare
gren för: driftsledare ladugårdsförmän kontrollassistenter veterinärassistenter maskinskötare växtodlare dj urskötare
gren för: maskinförare företagare skogsförmän
gren för: blomsterdekoratörer trädgårdsförmän
gren för: herrfrisörer damfrisörer
* Utbildning av målare kan också förekomma vid en särskild måleriteknisk linje, där även lackerare utbildas.
Inom gymnasieskolan kan jämväl förekomma andra linjer och grenar än de här ovan nämnda samt olika specialkurser.
Ovanför gymnasieskolan föreslås komma att finnas en mängd olika påbyggnader med varierande rubriceringar och benämningar. Beträffande dessa hänvisas tilt. kap. 20.
KAPITEL 15
Synpunkter på läroplanerna m. m.
15.1 Inledande synpunkter
Tidigare i detta betänkande har i olika sammanhang framhållits att yrkesutbild- ningens innehåll skall vara utformat med hänsyn till ungdomens, samhällets och avnämarnas krav och behov. De i trängre mening målinriktade avsnitten måste ut- formas efter noggrann analys av de arbetsfunktioner till vilka utbildningen syftar och ges ett för dessa funktioner adekvat innehåll. YB avser att behandla hithörande frågor i ett kommande betänkande som bl. &. skall behandla läroplanernas utform- ning och innehåll.
I detta betänkande framlägger YB emellertid några principiella överväganden och ställningstaganden av betydelse för det fortsatta arbetet.
Sålunda föreslär YB att skolarbetstiderna i gymnasieskolan i princip skall sam- ordnas. Förslaget innebär dock, att ett något högre veckotimtal skall kunna tillämpas för linjer och grenar där hemuppgifternas omfattning är relativt ringa.
Vissa ämnen skall vara gemensamma för samtliga de linjer i gymnasieskolan, som motsvarar den nuvarande yrkesutbildningen (11.3.1). Förslaget innebär i denna del att samtliga elever skall obligatoriskt ha svenska, varjämte minst ett av ämnena engelska, samhällskunskap och religionskunskap skall väljas. Antal veckotimmar skall överensstämma med och i regel ingå i samma årskurs som inom motsvarande linje i fackskolan. Härtill skall komma ett nytt ämne benämnt arbetslivsorientering. Detta ämne skall omfatta 1 veckotimme. Samtliga timplaner skall dessutom inrymma »timme till förfogande» med 1 veckotimme. Vidare skall gymnastik i princip vara obligatoriskt med i genomsnitt 2 veckotimmar under två år. Gymnastikundervisningen skall vara i viss mån funktionsanpassad, så att innehållet utformas jämväl med be- aktande av för olika yrkesområden speciella arbetsfysiologiska synpunkter.
Elevernas skiftande intressen och behov skall tillgodoses även på så sätt, att ett visst utrymme skall finnas för fritt tillval. Valfriheten skall i princip endast begrän- sas av möjligheten att bilda grupper med erforderligt antal elever. Av detta skäl har YB funnit det ändamålsenligt att binda tillvalet till sådana ämnen som regelmässigt skall förekomma i gymnasieskolan. YB:s ställningstagande i denna fråga innebär sålunda, att eleverna inom ramen för det för fritt tillval anslagna timtalet skall kunna välja bland samtliga de i gymnasieskolans olika linjer och grenar förekommande ämnena.
Det fria tillvalet skall i regel koncentreras till årskurs 2. Om det emellertid i vissa
fall skulle befinnas ur pedagogiska eller organisatoriska synpunkter lämpligare, bör möjlighet finnas till avvikelser. Det skall exempelvis vara möjligt att samla vissa kursmoment till kortare perioder, s.k. koncentrationsundervisning. Å andra sidan kan det också vara ändamålsenligt att i något fall fördela det fria tillvalet mera jämnt på två år. De nyss redovisade för alla elever gemensamma ämnena, det bundna och det fria tillvalet, skapar förutsättningar för en horisontell pedagogisk integration inom hela det gymnasiala skolsystemet.
Alla studievägar inom gymnasieskolan har sammanförts i tre huvudsektorer: humanistisk-social sektor, ekonomisk sektor och naturvetenskaplig-teknisk sektor. Inom varje huvudsektor förekommer ett antal linjer, vilka kan vara uppdelade i grenar och varianter. Varje studieväg inom gymnasieskolan har sin speciella profil, vilken markeras av linjens och i förekommande fall grenens karaktärsämnen. Inom de utbildningsvägar, som har sin motsvarighet i den nuvarande yrkesskolan, har karaktärsämnena samlats under beteckningen yrkesteknik. Därmed vill YB markera, att de olika i yrkesutbildningen ingående undervisningsmomenten skall ses som ett samlat helt och att de sålunda tillsammans utgör ett ämnesblock.
De kunskaper skolan har till uppgift att förmedla måste på olika sätt befästas för att inte falla i glömska. I vissa ämnen sker detta genom upprepade återblickar och repetitioner där tidigare behandlat kunskapsstoff belyses från nya utgångspunkter för att så småningom ingå i en helhetsbild med vilken undervisningen skall söka skapa en viss förtrogenhet. Inom andra ämnen uppnås den erforderliga förtrogen- heten med kunskapsstoffet företrädesvis genom färdighetsövningar. Hit hör exempel- vis svenska och främmande språk, matematik, stenografi, maskinskrivning, svarv- ning, fräsning och hantverksbetonade ämnen. Vissa färdighetsövningar kräver så enkla materiella betingelser, att de kan ges eleverna som hemuppgifter. I andra fall krävs en så speciell utrustning eller är övningarna så komplicerade, att de måste äga rum i skolan och under lärares ledning. För detta ändamål tillhandahåller skolan olika institutionslokaler: ämnesrum, ritsalar, fysik-, kemi- och speciallaboratorier, skolverkstäder etc.
Skolan kan inte erbjuda nödiga inlärningsbetingelser för alla utbildningsvägar. Så är exempelvis fallet vid utbildning för vårdområdet och för byggnadsindustrin. Detta skall emellertid inte utgöra hinder för gymnasieskolan att organisera sådan utbild- ning. Då så erfordras eller eljest befinnes från pedagogiska synpunkter lämpligt skall vissa delar av utbildningen kunna förläggas till företag eller arbetsplatser utanför skolan. Dessa fungerar då som skolans undervisningsinstitutioner. Oberoende av var undervisningen äger rum — i ämnesrum, verkstäder eller varhelst de gynn- sammaste betingelserna eljest är för handen —— skall ett av dess syften alltid vara att meddela och med lämpliga medel befästa kunskaper. YB har vid sina övervägan- den rörande här behandlade frågor funnit att en uppdelning av skolans undervis- ningsämnen i praktiska och teoretiska ämnen bygger på en fiktion som helt kan hänföras till de yttre inlärningsbetingelserna. Från inlärningspsykologisk synpunkt fyller tal-, läs- och skrivövningar samma funktion för spräkundervisningen som öv- ningar i svarvning, härdning och mätteknik m. m. för den verkstadsmekaniska under-
visningen. Denna grundsyn förändras inte därav att det från andra synpunkter är nödvändigt att förlägga olika delar av samma ämneskomplex till skilda lokaler och att det av rent praktiska skäl också är nödvändigt att ange i vilken miljö skilda kurs- avsnitt bör behandlas. Ämnesbeteckningen arbetsteknik avser sålunda de delar av yrkestekniken som lämpligen förlägges till sådana specialutrustade lokaler, som i skolan motsvarar den arbetsmiljö mot vilken utbildningen syftar. Övriga under- visningsavsnitt under samlingsrubriken yrkesteknik betecknas fackteori.
Innehållet i ämnesblocket yrkesteknik skall som nämnts väl svara mot de arbets- funktioner, som den unge kan väntas bli ställd inför efter avslutad utbildning. F ölj- aktligen måste då utbildningsinnehållet också successivt kunna förändras och följ- samt anpassas till arbetslivets krav och därmed till de ungas utbildningsbehov. Även i avvägningen mellan arbetsteknik och övriga fackämnen kan givetvis för- skjutningar komma att påkallas. YB håller dock för sannolikt att detta i så fall kommer att innebära ökade krav på den fackbildning, som skall meddelas inom ramen för de faekteoretiska ämnena.
Det slutliga innehållet i ämnesblocket yrkesteknik bör i regel utformas med ledning av noggranna arbets-och utbildningsanalyser. Sådana analyser har utförts och utföres i ökande omfattning av branschorganisationerna. Det bör emellertid framhållas, att dessa undersökningar inte helt kan tillåtas bestämma innehållet i och omfattningen av den i gymnasieskolan meddelade yrkesutbildningen. Vad den av samhället till- handahållna utbildningen skall innehålla måste rymmas inom den tidsram, som till- mätts för utbildning i gymnasieskolan.
Yrkesutbildningen i gymnasieskolan skall som nyss framhållits också ge möjlighet till individuella variationer i utbildningen därigenom att ett visst utrymme skall finnas för fritt tillval. Detta skall ge eleverna möjlighet att odla speciella intressen med allmänt kulturell inriktning. Men det skall också ge de elever som så önskar möjlighet att komplettera sin tidigare skolutbildning — att rätta till ett tidigare »fel- val» — i syfte att öppna dörren mot mer eller mindre spärrade utbildningsvägar.
Gymnasieskolan skall sålunda erbjuda ett relativt frikostigt utrymme inom vilket utbildningens innehåll i huvudsak bestämmes av den enskilda eleven. På så sätt menar YB ges gymnasieskolan en sådan inre flexibilitet, att den utan ytterligare beslut om organisatoriska förändringar skapar förutsättningar för en fortlöpande förnyelse och anpassning till förändrade förhållanden, krav och behov.
De läroplaner, som skall ge ett sådant utrymme för variation och förändring, kan inte fastlåsas i ett stelt system. Inom ramen för den tillmätta tiden kommer olika intresseområden och ämnesgrupper att konkurrera om utrymmet. Vissa tecken tyder på att de allmänt bildande ämnena efterhand kommer att bli mera efterfrågade i gymnasieskolan vilket i sin tur medför att den målinriktade utbildningen i ökande utsträckning uppskjutes ytterligare. Takten i en sådan utveckling blir ytterst beroende av hur de samhällsekonomiska resurserna fördelas.
I kap. 11 har YB redovisat sin principiella syn på den gymnasiala yrkesutbild- ningens organisation och innehåll. Kapitel 13 beskriver hur de tre gymnasiala skol- formerna integreras till en gymnasieskola. De terminologiska konsekvenserna av
integrationen har redovisats i kap. 14. I det följande vill YB söka beskriva hur läro- planerna kan utformas för de linjer och grenar i gymnasieskolan som skall ersätta nuvarande utbildningsvägar i yrkesskolan.
15.2 Läroplanernas konstruktion
Varje läroplan skall inledas med en koncis presentation av utbildningens organisa- tion, omfattning och mål. Den skall innehålla en timplan varav framgår vilka under- visningsämnen som förekommer i utbildningen, hur många veckotimmar de olika ämnena skall ha och i vilken terminskurs eller årskurs ämnet skall förekomma. 1 Läroplanerna skall vidare innehålla kursplaner där för varje ämne undervisningens ; mål skall angivas jämte en kortfattad och tämligen allmänt hållen beskrivning av i ) ämnet behandlade huvudmoment. ; Som bilaga skall till varje läroplan fogas metodiska anvisningar. Det specifika * utbildningsmålet får inte förloras ur sikte. Det är därför nödvändigt att undervis- ningsmetoder och -medel ständigt hålles aktuella och i nivå med utvecklingen i arbetslivet. Det bör ankomma på SÖ att bevaka dessa frågor och tillse att påkallade förändringar snabbt föres ut på fältet och kommer i tillämpning. Enligt YB:s mening bör detta ske på så sätt att de metodiska anvisningarna fortlöpande överarbetas och förnyas. På så sätt ernås för ifrågavarande utbildningar en rullande läroplansrevision utan att läroplanen som sådan ständigt behöver omarbetas. Detta är sålunda anled- ningen till att YB anser att beskrivningen av de skilda ämnenas huvudmoment ej bör vara alltför detaljerad.
15.2.1 Några timplanemodeller. I överensstämmelse med de synpunkter som redo- visats i kap. 11 (11.3 och 11.4) har YB funnit det ändamålsenligt att indela under- visningsämnena i tre huvudgrupper, nämligen allmänna obligatoriska ämnen, ämnes- blocket yrkesteknik och fritt tillval. De obligatoriska ämnena är svenska, arbetslivsorientering och gymnastik samt minst ett av ämnena engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Engelska skall, på samma sätt som enligt fackskolans läroplan, kunna utbytas mot tyska eller franska, dock endast mot språk som eleven läst i grundskolan (B-språk). Timfördel- ningen på de olika ämnena inom gruppen framgår av tabellsammanställningen på sid. 211. Yrkesteknik är samlingsrubrik för det ämnesblock som ger utbildningen dess karaktär av yrkesutbildning. Fördelningen i tid på fackteori och arbetsteknik varierar mellan olika linjer och grenar och kan därför inte generellt anges. Detta återverkar också på hela antalet veckotimmar, som i sin tur kan komma att variera från 35 till 38 (11.4). Det fria och frivilliga tillvalet förutsättes i det följande vara helt koncentrerat till . åk 2. YB har inte funnit det möjligt att i detta skede av utredningsarbetet taga ställ- ning till vilket utrymme det fria tillvalet skall ges. Det skall emellertid bl. a. syfta
Årskurs 1 | Årskurs 2
Ämne Huvudsektorer "
HS Ek NT|HS Ek NT
Svenska 4 4 4 3 3 Engelska (B-språk) 3 3 3 3 3 Samhällskunskap 4 2 2 2 Religionskunskap 2 2 2 Arbetslivsorientering 1 1 1 Timme till förfogande 1 1 1 Gymnastik 2 2 2 2 2 2
* HS : Humanistisk-social sektor Ek = Ekonomisk sektor NT = Naturvetenskaplig-leknisk sektor
till att ge ungdomar som så önskar möjlighet att, ev. efter viss ytterligare komplet- l tering, övergå till åk 2 i gymnasieskolans tvååriga mera allmänteoretiskt inriktade | linje inom samma sektor.
Även om det fria tillvalet får ses som ett val mellan yrkesteknik och vissa tillvals-
ämnen har YB funnit det ändamålsenligt att på timplanerna angiva den tid för yrkes- teknik, som detta ämnesblock får för elever som inte gjort frivilligt tillval. Följakt- ligen medför ett frivilligt tillval att tiden för yrkesteknik för vederbörande elev i motsvarande mån reduceras.
Utrymmet för det fria tillvalet bör vara tämligen omfattande. Som enbart ett exempel antager YB att för ändamålet anslås högst 12 veckotimmar. Vidare håller YB för troligt att det till en början blir ett relativt fåtal, som kommer att välja maximalt tillval. Det kan dock antagas att den väg som på detta sätt öppnas till »fackskolekompetens» skall visa sig attraktiv för allt flera ungdomar.
När YB nu övergår till att diskutera läroplaner för gymnasieskolans olika linjer begränsas framställningen till de linjer som skall ersätta den nuvarande yrkesutbild- ningen i yrkesskola. Ett genomförande av YB:s förslag förutsätter att även gymnasiets och fackskolans läroplaner överarbetas, i första hand terminologiskt, men beträffan- de fackskolan också i viss mån innehållsmässigt. Läroplanerna för den integrerade gymnasieskolan kan inte längre avse viss skolform, utan bör sammanställas för var och en av gymnasieskolans tre huvudsektorer.
I de följande timplanemodellerna har, för att bilden inte onödigtvis skall kompli- ceras, angivits endast en slutsumma för antalet veckotimmar. Som framgår av kap. 12 skall denna summa enligt YB:s förslag kunna variera mellan 35 och 38 veckotimmar. Vilken summan blir skall bero av omfattningen av ämnet arbetsteknik (12.2.4). Då YB i detta skede inte kunnat lägga förslag rörande yrkesteknikens fördelning på fackteori och arbetsteknik, har veckotimtalet för dessa ämnen i tim- planemodellerna markerats med x och y. Däremot har summan för yrkesteknik kunnat angivas inom de gränser som bestämmes av det bundna valet inom ämnes- gruppen engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Variationerna blir sålunda beroende av de enskilda elevernas ämnesval.
15.3 Läroplaner inom humanistisk - social sektor
Som framgår av kap. 11 föreslår YB, att inom humanistisk-social sektor bl. a. föl- jande tre linjer skall förekomma: estetisk linje, samhällsteknisk linje och konsum- tions- och vårdteknisk linje.
Följande framställning kommer i huvudsak att behandla innehållet i utbildningen inom konsumtions- och vårdteknisk linje. Skälet därtill är, att estetisk och samhälls- teknisk linje inte har någon direkt motsvarighet i nuvarande yrkesutbildning. Därför måste dessa linjers utbildningsinnehåll och målsättning bli föremål för särskilda analyser. YB avser att om möjligt senare återkomma härtill.
15.3.1 Timplanemodell för humanistisk-social sektor, konsumtions- och vårdteknisk linje, samhällsteknisk linje och estetisk linje
_ Veckotimmar i Amne
årskurs 1 årskurs 2
Yrkesteknik 26—30 28—31 Fackteori Arbetsteknik
%* 434
Allmänna ämnen 11—7 9—6 Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap alt.1 alt.1 Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillvaF ——- 0—12 Summa 37” | 37
HlQOOJ—UJIP ONHIQOQJQO
Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna. 2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 37 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.
15.3.2 Konsumtions- och vårdteknisk linje. Som tidigare framhållits i kap. 11 har de hemtekniska kurserna och lanthushållsskolorna varit mycket efterfrågade utbild- ningsformer. De har väsentligen utgjort förberedelse för olika specifika yrkes- utbildningar. Kurserna har bl. a. uppfattats som ett naturligt led i en utbildnings- gång för yrken inom bl. a. vård- och kostområdet. Utbildningarna har även inne- hållit sömnad och vävning och därför även utgjort led i utbildningar för vissa yrken inom textilområdet. YB har funnit det ändamålsenligt att i gymnasieskolan erbjuda en för nyss nämnda specialområden gemensam basutbildning. Grundtanken är att utbildningen från ett
gemensamt basblock om en termin skall delas i tre grenar med inriktning mot kon- sumtionsteknik, vårdteknik och arbete i storhushåll. I följande avsnitt skall något beröras de olika grenarnas kursinnehåll.
15.321 Konsumtionsteknisk gren. Konsumtionsteknisk gren är uppdelad i tre varianter — hushållsteknisk variant, lantbruksteknisk variant och textil variant. Eleverna har således möjlighet att genom ämnesval under andra terminen inrikta utbildningen mot de tre nämnda områdena. Kursinnehållet i konsumtionsteknisk gren kommer att påminna om nuvarande ut- bildningar i hemtekniska kurser och lanthushållsskolor. Vårdämnena intager i utbild- ningens första termin en ganska dominerande plats på bekostnad av bl. a. hushålls- tekniska och textiltekniska ämnen. YB förutsätter att nya metoder skall tillämpas vid utbildning i hushållsteknik. Därigenom torde nedskärningen av tiden för hus- hållstekniska ämnen i viss mån kompenseras. För YB har det framstått som angeläget att i den hushållstekniska utbildningen i tillräcklig grad beakta den strukturomvandling som f. n. utmärker livsmedelsom- rådet. Förändringar i varuhanteringen, tillkomsten av nya tekniska hjälpmedel, ökat varusortiment och fler halvfabrikat måste fortlöpande beaktas i utbildningen. Sådana förändringar medför enligt YB:s uppfattning mindre krav på praktiskt ma- nuella övningar och större krav på varukännedom och förmåga att förenkla och rationalisera det hushållstekniska arbetet.
YB förutsätter att utbildningen i hemvård även beaktar behovet av förståelse för miljöns betydelse och hemmets olika funktioner. Utbildningen måste därjämte ge ingående kunskaper i val, utformning och vård av textilier och andra material. Behovet av hemsömnad har minskat. Detta skall sätta spår i undervisningen så, att textilkännedom, tvätt och övrigt underhåll i stället får en mer framträdande plats.
YB:s mening är, att utbildningen i sin helhet skall fördjupa känslan för material, form, färg och kvalitet samt ge kunskaper i övrigt, som kan användas i direkt miljö- skapande syfte.
15.3.2.2 Gren för storhushåll. Utbildningen inom gren för arbete inom storhushåll förutsätter tillgång till lokal med speciell utrustning. YB fäster här uppmärksam- heten på möjligheten att i gymnasieskolans storkök arrangera denna utbildning. Givetvis måste storkökets utrustning och utformning anpassas till dess funktion som utbildningskök. I denna utbildning skall självfallet beaktas möjligheterna att i stor skala tillämpa fördelarna av modern varuhantering. Likaså är det angeläget, att näringsfysiologiska, arbetstekniska och ekonomiska aspekter på kost och matlagning i tillräcklig grad blir uppmärksammade i utbildningen.
153,23 Värdtelcnisk gren. De ungdomar, som avser att ägna sig åt vårdarbete, skall efter genomgången första termin välja vårdgrenen. Vid den andra terminens slut har eleven fått en grundutbildning som i huvudsak motsvarar den nuvarande vård- biträdesutbildningen. De elever som genomgått denna utbildning kan antingen gå
direkt till yrkesverksamhet som vårdbiträden eller inrikta sig på fortsatt utbildning i vårdskolor. YB förutsätter, att dessa elever vid inträde i vårdskolor får tillgodo- räkna sig den utbildning de erhållit under det grundläggande utbildningsåret. Den ovan beskrivna utbildningsgången till yrken inom vårdområdet bör vara den normala vägen. YB anser dock angeläget framhålla, att den sociala sektorn även erbjuder andra utbildningsvägar mot vårdområdet.
Ungdomar, som valt någon av de övriga två grenarna inom konsumtions- och vård- teknisk linje, liksom ungdomar som har annan förutbildning skall givetvis även kunna vinna inträde i vårdskolor på en nivå som svarar mot deras förkunskaper.
Undervisningen i den del av arbetstekniken som omfattar vårdarbete skall under utbildningens första termin bedrivas i för ändamålet utrustade lokaler inom skolan. Under utbildningens andra termin skall undervisningen i vårdarbete förläggas till vårdinrättningar av olika slag. Undervisningen i vårdarbete organiseras då som in- byggd undervisning vid sjukhus, vårdhem av olika slag, barnhem etc.
För att vårdutbildningen skall ge önskvärt resultat måste, som nämnts, under- visningen i arbetsteknik förläggas dit där vårdobjekten finns, dvs. till vårdinrätt— ningar. I varje fall beträffande sjukvården måste gymnasieskolan därvid etablera samarbete med antingen sjukhus eller vårdyrkesskola. Detta torde vara en nödvändig förutsättning för att tillgängliga elevplatser skall bli väl utnyttjade. En annan förut- sättning är att praktikskedena blir någorlunda sammanhängande och inte onödigtvis splittras genom insprängda teoripass. Följande skiss visar hur YB anser att utbild- ningen lämpligen kan organiseras under den första årskursen. Samma uppläggning skall i princip tillämpas under första årskursen i vårdyrkesskola.
Det första arbetsåret indelas i tre perioder varav den första omfattar det för konsumtions- och vårdteknisk linje gemensamma basblocket. Under den andra perio- den, som omfattar 13—14 veckor, ägnas tiden för yrkesteknik helt åt undervisning i vårdarbete. Redan i detta skede bör eleverna ha fått en så tillfredsställande oriente— ring om arbetsförhållanden inom skilda vårdområden att de med någorlunda säker- het också kan välja vårdområde. Avsikten är sålunda att eleverna, inom de gränser som tillgången på elevplatser medger, skall få specialisera sig på barnavård, åldrings— vård, långtidsvård, akutsjukvård eller mentalvård. Den tredje perioden domineras av fackteori med anknytning till det under andra perioden valda vårdområdet. Under samtliga perioder pågår undervisningen i allmänna ämnen enligt timplanen för humanistisk-social sektor (15.3.1).
Periodindelning av första årskursen av konsumtions- och vårdteknisk linjes vård- tekniska gren återfinnes överst på nästa sida.
15.3.3 Samhällsteknisk linje föreslås som beteckning på en för vissa grupper av sam- hällsfunktionärer gemensam grundutbildning. Utan att närmare ha penetrerat om- rådet vill YB endast här ge vissa exempel på vart utbildningen inom denna linje skall syfta. I första hand avses grundutbildning för olika grupper av samhällstjänare såsom poliser, brandmän, viss personal för kommunikationer, försvar, fångvård samt personal i den öppna ungdomsvården och nykterhetsvården.
Konsumtions- och vårdteknisk Iinjes vårdtekniska gren
Period I Period II Period III
Amne 19 v 13 (14) v 7 (6) v
Yrkesteknik: 26—30 Fackteori a konsumtionstekniska
ämnen b vårdämnen Arbetsteknik a konsumtionsteknik b vårdämnen
Allmänna ämnen
Summa
x' +y' = 16—18 veckotimmar x"+y"=10—12 veckotimmar
* Om vårdinrättningens arbetstider tillämpas under period II utökas veckotimtalet till 31—35 och summan blir 42.
Till dessa frågor vill YB återkomma i ett följande betänkande.
15.3.4 Estetisk linje bör enligt YB:s mening kunna inrättas vid ett antal gymnasie- skolor. Därigenom skall möjlighet erbjudas även ungdomar med utpräglad håg och läggning för skilda konstnärliga aktiviteter att få sina intressen tillgodosedda. I denna fråga har YB samrått med fil. lic. Åke Meyerson, vilken som enmansutredare nyligen avgivit betänkande rörande den sceniska grundutbildningen. Även hithörande frågor behandlar YB i ett följande betänkande.
15.4 Läroplaner inom ekonomisk sektor
Såsom framgår av kap. 11 skall utbildningarna inom den ekonomiska sektorns distri- butions- och kontorstekniska linje vara inriktade på att meddela grundläggande yrkesutbildning dels för arbetsuppgifter inom varudistributionen och dels för kon- torstekniska arbetsuppgifter. Den tvååriga grundutbildningen skall i princip vara så utformad, att den ger en jämförelsevis bred grund för arbetsuppgifter inom de båda nämnda yrkesområdena. Utbildningen inom ifrågavarande linje karakteriseras därav att den ger betydande utrymme för färdighetsövningar i skolan eller i företag.
Utbildningen skall inledas med ett gemensamt utbildningsblock omfattande det första året. Detta skall inrymma sådana moment som har värde både för kontors- tekniskt och distributionstekniskt arbete. I stort skall samtliga elever få samma utbildning under detta år.
De som genomgått årskurs 1 i den distributions- och kontorstekniska linjen skall ha fått en viss grundläggande allmän yrkesutbildning mot olika arbetsuppgifter inom den vida sektorn handel och kontor. Vissa av dessa ungdomar torde efter det första året söka sig ut i förvärvsarbete för att eventuellt fortsätta sin utbildning i exempel-
vis företagsskolor. YB förutsätter emellertid, att flertalet direkt fortsätter sin utbild- ning i årskurs 2.
Under andra utbildningsåret föreslås utbildningen bli uppdelad på två grenar, en distributionsteknisk och en kontorsteknisk.
Grendelningen avser endast innehållet i ämnesblocket yrkesteknik och kommer sålunda inte till synes i följande schematiska sammanställning.
15.4.1 Timplanemodell för distributions- och kontorsteknisk linje
.. Veckotimmar i Amne
årskurs 1 årskurs 2
Yrkesteknik 26—29 27—28 Fackteori Arbetsteknik
(QN
Allmänna ämnen ltt—7 Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap alt.1
Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillval2 _—
Summa 363 36
»— accommod— o Nummww
Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.
2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 36 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.
Den första årskursen är som nämnts sammanhållen och gemensam för samtliga elever. I andra årskursen sker en grendelning mot distributionstekniskt respektive kontorstekniskt arbete. Hur djupgående denna grendelning skall vara kan bestämmas först i samband med läroplanernas detaljutformning. Som en arbetshypotes har YB antagit att det kan komma att röra sig om ca 18 veckotimmar, dvs. i huvudsak halva undervisningstiden.
15.4.2 Distributionsteknisk gren skall, utöver de för alla gemensamma ämnena, in- riktas mot skilda funktioner inom varudistributionen. Undervisningen skall innehålla vissa för grenen gemensamma moment och behandla sådana frågor som transport- väsendet, dess taxor och tariffer, lagerhållning och omsättningshastighet, varukänne- dom och försäljningsteknik. Med hänsyn till hur förhållandena skiftar mellan olika branscher och deras varusortiment är det också önskvärt att i utbildningen inrymma viss branschspecialisering.
Den expertgrupp, som för YB:s räkning penetrerat utbildningsbehoven inom den ekonomiska sektorn, har rekommenderat att behovet av branschspecialisering skall tillgodoses genom växelutbildning eller inbyggd undervisning. Detta innebär att undervisningen i arbetsteknik under vissa perioder förlägges till arbetsplats utanför skolan.
Under dessa perioder är alltså skoleleven också elev i ett visst företag. Därigenom erbjudes eleverna ett långt större antal valalternativ än som eljest vore möjligt att uppnå. YB, som finner den föreslagna anordningen ändamålsenlig, avser att i sam- band med läroplansarbetet närmare utforma förslag om hur utbildningen i denna del skall organiseras. Uppenbart är att en organisation, som innebär företagsan- knuten utbildning, förutsätter dels ett intimt samarbete mellan skola och företag och dels att det utarbetas särskilda metodiska anvisningar, avsedda för handledare inom företagen.
15.4.3 Kontorsteknislc gren skall ge undervisning för en mångfald skiftande funk- tioner som återfinnes i alla former av administration och förvaltning. Även inom denna gren skall visst utrymme finnas för en måttlig specialisering. Under några veckotimmar, exempelvis 6—8, skall eleverna ha möjlighet att ägna sig åt speciella funktioner. Elever med uttalat intresse för sifferarbete skall kunna få särskild undervisning bl. a. i att hantera olika slag av räknemaskiner, kalkylmaskiner och åtminstone någon typ av bokföringsmaskiner. På motsvarande sätt skall elever med övervägande intresse för skrivarbete under några veckotimmar få specialisera sig på mera kvalificerat maskinskrivningsarbete och på att utnyttja dikterings- maskiner, dupliceringsmaskiner, kopieringsapparater etc. Inom ramen för det fria tillvalet kan det antagas att sådana ämnen som språk, stenografi och bokföring kommer att tilldraga sig huvudintresset inom den distribu- tions- och kontorstekniska linjen.
15.5 Läroplaner inom naturvetenskaplig - teknisk sektor
Yrkesutbildningens utformning inom denna sektor, som bl.a. täcker områdena för industri och hantverk, har i olika avseenden vida variationer. Som tidigare fram- hållits har YB f. n. inte möjlighet att ens översiktligt behandla läroplanerna inom denna sektor. YB har ansett det lämpligt att i denna framställning endast behandla vissa principiella läroplansfrågor, som har relevans för samtliga utbildningar. Därut- över skall utformningen av läroplanerna något mera ingående behandlas för sådana utbildningar, som har jämförelsevis stor frekvens på det gymnasiala stadiet. YB har nämligen ansett det väsentligt att taga ställning till vissa principfrågor, som har stor inverkan på behovet av undervisningslokaler, lärare och viss undervisningsmateriel.
Innan timplanemodellen presenteras finns det anledning att erinra om att ämnes- blocket yrkesteknik upptar samliga de utbildningsavsnitt som är yrkesspecifika. För- delningen mellan underavdelningarna fackteori och arbetsteknik varierar avsevärt mellan linjer och grenar, som ingår i denna sektor. Den inbördes fördelningen mellan
arbetsteknik och fackteori måste bedömas utifrån flera synpunkter. Bl. a. måste hän- syn tagas till följande:
1 Vilka moment skall ingå i en viss utbildning? Vilka metoder beräknas komma till användning för att bibringa eleverna insikter och färdigheter i de arbetsmoment som utbildningen skall omfatta? Hur stor del av färdighetsövningarna skall förläggas till skolan? Vilka av yrkeskunskaperna har det största bestående värdet och hur påverkar svaret på denna frågeställning beräkningen av inlärningstiden för olika avsnitt? Vilka förkunskaper har eleverna och hur inverkar elevernas mognadsnivå på inlärningstiden? Vilken spridning får man räkna med ifråga om de olika elevernas anlag och intresse och hur skall inlärningstiden disponeras för att utbildningen skall bli effektiv för varje elev?
Eftersom YB inte ännu utfört några analyser av de antydda problemen är det inte möjligt att i detta sammanhang besvara de uppställda frågorna. För att belysa dessa problemställningar fordras ett ingående kartläggningsarbete, som blir särskilt om- fattande emedan förhållandena inom olika yrkesutbildningar är så skiftande. I exem- pelvis en utbildning för telereparatörer synes en proportionsvis större del av ämnet yrkesteknik böra utgöras av fackteori än i en utbildning för målare. Det är sålunda inte möjligt att generellt bestämma den inbördes fördelningen mellan arbetsteknik och fackteori (15.2.1).
15.5.1 Timplanemodell för tekniska linjer inom naturvetenskaplig-teknisk sektor
_ Veckotimmar i Amne
årskurs 1 årskurs 2
Yrkesteknik 29—32 30—32 Fackteori Arbetsteknik Allmänna ämnen Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillval2
%>! €>€
»— Nooowm o [Oo-Ammow
Summa 37 * 37
Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.
2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 37 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.
Ovanstående modell avviker från regeln att de allmänna ämnena skall ha samma timtal och ingå i samma årskurs som motsvarande ämne enligt läroplan för fack- skolan. I de fall samundervisning med elever som läser enligt sistnämnda läroplan lämpligen bör anordnas, skall svenska ha 4 vtr i åk 1 och gymnastik 3 vtr och 1 vt i respektive årskurs.
[5.5.2 Ämnesblocket yrkesteknik är sålunda uppdelat i underavdelningarna fackteori och arbetsteknik. För att i någon mån belysa vad ämnesrubriken fackteori skall in- rymma har YB valt en av SÖ nyligen utfärdad generell läroplan för utbildning av verkstadsmekaniker. Nedanstående sammanställning upptager de yrkesteoretiska äm- nena (fackteori) med sammanlagda antalet veckotimmar i en tvåårig utbildning.
Verktygs- och maskinlära Yrkesritning Maskinelement Arbetsteknik (teor.) Mätteknik Materiallära Matematik Produktionsteknik
V i » » ) » » » »
Summa 12,5 vtr
..,
Applicerat på timplanemodellen enligt 15.5.1 ger detta följande fördelning:
Yrkesteknik åk 1 åk 2
Fackteori 6 & Arbetsteknik 23—26 24—26
I detta sammanhang vill YB anmäla en bestämd uppfattning om att alla elever som i gymnasieskolan erhåller mot industri och hantverk inriktad teknisk utbildning skall ha undervisning i ergonomi. Enligt läroplan för fackskolan är detta ämne obliga- toriskt med 2 vtr inom den tekniska linjen. YB återkommer härtill i läroplansarbetet.
Ämnet arbetsteknik (yrkesarbete) som i nu gällande läroplaner ofta upptager mer än 60 vtr i tvåårig utbildning kommer, om YB:s förslag genomföres, att få tiden avsevärt avkortad. För elektrikeryrken och vissa andra utbildningar med krav på omfattande fackteori kommer tiden för arbetsteknik knappt att uppgå till 45 vtr. För verkstadsmekaniker och vissa hantverksyrken kan det komma att röra sig om 45—50 vtr.
15.6 Läroplaner för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdstekniska linjer
Yrkesutbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden har nyligen varit föremål för specialutredningar. 1963 års riksdag har fattat beslut om jordbrukets och trädgårdsnäringens yrkesutbildning på grundval av ett betänkande (SOU 1961: 13) om Lantbrukets yrkesskolor och ett betänkande (SOU 1962: 2) om Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Skogsbrukets yrkesutbildning behandlas
ingående i ett på hösten 1965 av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté avgivet betänkande I (SOU 1965: 67). Dessa näringsgrenars yrkesutbildningsfrågor beröres också i 1960 års jordbruksutrednings betänkande om organisationen av rationalise- ringsverksamheten på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden ( SOU 1964:55 ).
I proposition den 29 mars 1963 (nr 144) angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m. m. behandlade chefen för ecklesiastikdepartementet också ett sakkunnigförslag att yrkesutbildningen på jordbrukets och skogsbrukets område skulle inordnas under den gemensamma skolledningen, dvs. skolöverstyrel- sen. För egen del ansåg departementschefen av vissa skäl att överförandet inte borde då genomföras. Han framhöll därvid att ett närmare samarbete mellan berörda fackämbetsverk och det nya skolverket i skoladministrativa frågor samt i fråga om pedagogiska och metodiska problem skulle minska de olägenheter, som en splittrad central ledning innebure.
Vid behandlingen av propositionen i statsutskottet uttalade en majoritet att riks- dagen borde besluta om ett överförande fr. o. m. den 1 juli 1966. I en reservation ansågs att någon tidpunkt inte borde fastställas. Första kammaren följde statsut- skottets majoritet, medan andra kammaren beslöt i enlighet med reservationen. Detta innebar, att riksdagen fattat ett principbeslut om inordnande under SÖ såsom tillsynsmyndighet av jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning men icke fast- ställt någon tidpunkt för beslutets genomförande.
YB f öreslår, att även de tre nu ifrågavarande yrkesutbildningarna ställes under SÖ:s tillsyn fr. o. m. den 1 juli 1967. Detta innebär dock från YB:s sida inte något krav på förändrat huvudmannaskap (24.6). De tre slagen av yrkesutbildningar måste ha tillgång till brukningsenheter och lokaliseras med hänsyn härtill. De blir i de flesta fall på grund av sin lokalisering tämligen fristående från det gymnasiala skolsystemet i övrigt. Trots detta bör dessa skolor enligt YB:s mening samordnas med det övriga gymnasiala skolsystemet så att läroplanerna erhåller i princip samma konstruktion som de under 15.5 diskuterade läroplanerna för gymnasie- skolans tekniska linjer. Detta innebär, att jordbruks-, skogsbruks- och trädgårds- skolornas elever i princip skall ha samma valmöjligheter som elever i en integrerad gymnasieskola.
I vissa fall kan det vara förenat med svårigheter att till dessa skolor knyta lärare för allmänt bildande ämnen. YB förutsätter, att styrelserna för de nämnda tre skolorna och gymnasieortens skolstyrelse skall etablera ett sådant samarbete, att de ungas önskemål och behov i fråga om ämnesval skall kunna tillgodoses. En väg som i detta sammanhang även kan prövas är att ge eleverna möjlighet till handledd korrespondensundervisning på samma sätt som föreslås beträffande viss vuxenutbildning (20.2.12). Då förhållandena är skiftande för här berörda skolor, är det inte möjligt att lösa hithörande problem med generella regler. I samråd och under medverkan av vederbörande länsskolnämnd bör samordnings- och differen— tieringsfrågorna kunna lösas så, att ungdomarnas utbildningsbehov tillgodoses på bästa möjliga sätt oberoende av vilken utbildningsväg de valt.
15.7 Läroplanernas tillämpning vid lärlingsutbildning i företag
Lärlingsutbildningen har gammal hävd. För ett antal yrken kommer denna utbildningsform att fortfarande bli den dominerande. Enligt YB:s mening bör man dock eftersträva, att i möjlig utsträckning samordna lärlingsutbildningen med den utbildning som erbjuds i den integrerade gymnasieskolan. I första hand bör lärlingsutbildningen därvid organiseras av gymnasieskolan med tillämpning av för inbyggd undervisning gällande bestämmelser (jfr 13.8). Detta innebär, att i företag anställda lärlingar inom samma yrkesområde skall sammanföras till en klass i gymnasieskolan. Därvid skall eleverna erhålla undervisning i allmänna och fackteoretiska ämnen enligt de principer som gäller för övriga elever i gymnasie- skolan. Samma organisatoriska modell skall kunna tillämpas oberoende av om ett större eller mindre antal lärlingar utbildas inom ett och samma företag. Även enstaka elever skall erbjudas samma möjligheter. Därvid kan det bli nödvändigt att gymnasieskolan tillhandahåller dessa elever studiekurser avpassade för självstudier. I dessa fall bör de principer tillämpas som beskrivits i kap 20.6.4.2.
15.8 Sammanfattande synpunkter på läroplanerna
Utbildningens innehåll, målsättning och organisation skall i sina huvuddrag regleras genom läroplanen. De i snävare mening yrkesinriktade utbildningsmomenten skall närmare utformas i de till resp. läroplaner såsom bilaga fogade metodiska anvis- ningarna. Inte heller dessa skall vara i detalj bindande utan mera betraktas som råd och anvisningar för lärarna. De i läroplanen angivna momenten skall genomgås medan anvisningarna ger rekommendationer om hur och i vilken omfattning de skilda momenten bör behandlas. De metodiska anvisningarna skall ge lärarna sådan information, att de blir i stånd att ständigt hålla utbildningen på aktuell nivå. Däremot får anvisningarna givetvis inte uppfattas som bindande instruktioner för lärarna. Risk skulle då uppkomma att allt det pedagogiska utvecklings- och nyda- ningsarbete som bedrives ute i skolorna skulle avstanna. Tvärtom bör de metodiska anvisningarna stimulera till fortsatt pedagogisk försöksverksamhet och ökat utbyte av erfarenheter och information.
Tillvalssystemet ger goda möjligheter till ämneskomplettering och fördjupade studier inom skilda områden på det gymnasiala stadiet. Detta system tillgodoser w-elevernas skiftande intressen och behov samtidigt som det öppnar möjligheter till övergång mellan olika linjer och specialiseringar inom gymnasieskolan.
KAPITE L 16
Vissa pedagogiska och metodiska frågor i yrkesutbildningen
16.1 Inledande synpunkter Yrkesskolan erbjuder f.n. en i många avseenden gynsammare inlärningssituation än de mera allmänt teoretiska skolformerna. Utbildningens inriktning mot relativt näraliggande och tämligen väl avgränsade mål ger ofta en god motivation för elevernas engagemang i skolarbetet. Även ämnen och ämnesavsnitt av mera allmänt bildande karaktär kan ges sådan inriktning och behandla sådana intresseområden, att de av eleverna uppfattas som naturliga led i en yrkesutbildning. Detta gäller givetvis också gymnasiets och fackskolans yrkesutbildande linjer. I ett avseende är emellertid undervisningssituationen i yrkesskolan tämligen speciell. Här åsyftas förhållandet att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av färdighets- övningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbetsteknik (hit- tills betecknat »yrkesarbete»). Inom utbildningssektorn för industri- och hantverks- yrken har man sökt tillvarataga de positiva dragen i den traditionella lärlingsutbild- ningen därigenom att eleverna i skolverkstaden får utföra beställningsarbeten. En motsvarighet härtill förekommer i viss utsträckning även inom den husliga utbild- ningen. På handels- och kontorsutbildningens område har försök gjorts att ge under- visningen verklighetstrogen atmosfär i övningsbutiker och övningskontor bl.a. med utnyttjande av »skenfirmarörelse». Utbildning för skilda vårdyrken har av förklar- liga skäl endast i ringa omfattning i skolan kunnat ges verklighetskaraktär. Inom denna utbildningssektor har därför huvuddelen av de praktiska färdighetsövningarna förlagts till olika avdelningar och institutioner inom skilda vårdinrättningar. Även inom de tidigare nämnda utbildningssektorerna förekommer att undervisningen i arbetsteknik helt eller delvis meddelas på arbetsplats utanför skolan. Jordbruks- och skogsbruksutbildningen måste självfallet ha tillgång till brukningsarealer. I jämförelse med lärdomsskolan och lärlingsutbildningen är den skolmässigt orga- niserade undervisningen i arbetsteknik en tämligen ny företeelse. Yrkesutbildningen i trängre mening bygger fortfarande i betydande utsträckning på metoder, som ut- vecklats inom den egentliga lärlingsutbildningen. Först sedan de stora industriföre- tagen började intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former har de för ifrågavarande utbildningsvägar speciella pedagogiska och metodiska frågorna blivit föremål för studium och analys. De väsentligaste resultaten i detta hänseende— härstammar i stor utsträckning ifrån utbildningsavdelningar inom företag och orga— nisationer. Däremot har samhället i alltför ringa utsträckning intresserat sig för bit-— hörande problem.
YB avser att i ett senare betänkande framlägga förslag beträffande utbildningens innehåll och läroplanernas utformning för yrkesutbildningen i gymnasieskolan. Redan i detta betänkande vill YB emellertid beröra vissa angelägna pedagogiska och metodiska frågor, som har betydelse bl.a. för undervisningslokalernas utformning och utrustning.
16.2 Vissa utbildningsmetodiska frågor Utformningen av undervisningens organisation och speciella metodik i ämnet arbets- teknik är i regel inte inlärningspsykologiskt betingad, utan den är beroende av vissa yttre omständigheter såsom inlärningsmiljö, undervisningsobjekt o.d. Vid penetrering av dessa problem finner man att olika yrkesutbildningar är gruppvis besläktade. I det följande belyses några angelägna förändringar beträffande organisation och metodik vid undervisning i arbetsteknik inom följande grupper av yrkesutbildningar: yrken inriktade på verkstadsmässig tillverkning, reparationsyrken, byggyrken, hus- hållsteknisk utbildning och kontorsteknisk utbildning.
16.2.1 Tillverkning i skolverkstäder. Undervisningen i arbetsteknik i utbildningar för exempelvis verkstadsmekaniker, verkstadssnickare och i viss mån svetsmekaniker är i huvudsak organiserad så, att eleverna i skolverkstäderna får tillverka enheter. Den i skolmässig form organiserade yrkesutbildningen erbjuder i många avseenden gynnsammare inlärningsbetingelser än utbildning i arbetslivet. I skolan kan de skilda momenten bättre anpassas till en systematisk utbildningsgång, olika inlärnings- moment renodlas och repeteras etc. och de praktiska och teoretiska undervisnings- avsnitten samordnas så att de ömsesidigt stöttar varandra. Här som inom andra utbildningsområden måste utbildningens mål och innehåll noga analyseras och ut- bildningsgången systematiskt uppbyggas med beaktande av vunna inlärningspsyko- logiska erfarenheter. En för en viss yrkesutbildning i detalj systematiserad utbild- ningsgång kan lättast uppnås med hjälp av en för ändamålet utarbetad serie arbets- övningar med successivt stegrade krav på svårighet, precision och snabbhet. En på så sätt organiserad utbildning för produktionsarbete kräver emellertid avsevärda mängder övningsmaterial och därmed betydande kostnader. Inom exempelvis vissa industriskolor och försvarets lärlingsutbildning har man löst detta problem så, att eleverna som övningsarbete får tillverka detaljer, som skall ingå i företagets pro- dukter. Samhällets yrkesskolor är här i ett betydligt sämre läge. För att hålla mate- rialkostnaderna inom rimliga gränser åtager sig skolorna bestållningsarbeten åt olika företag. Därvid eftersträvar man givetvis att få sådana arbetsobjekt att de verkligen fyller funktionen som pedagogiska hjälpmedel. I regel är dock möjligheterna att välja objekt begränsade och resultatet blir alltför ofta att utbildningens innehåll liksom utbildningsgången mera styres av de beställningar man råkat få än av peda- gogiska överväganden. På vissa håll har lärare och skolledare sökt komma till rätta med dessa olägenheter på så sätt, att man tagit upp en egen tillverkning för avsalu. På vissa områden, exempelvis i utbildningar av verkstads- och möbelsnickare, kan
detta ge goda resultat även ur pedagogisk synpunkt, medan det på andra områden är förenat med betydande svårigheter att finna tillverkningsobjekt som fyller ens elementära krav på mångsidighet och därmed möjlighet till pedagogisk systematik. Speciellt i utbildningen för metallbearbetande yrken är här diskuterade problem besvärande emedan kostnaderna för övningsmaterial blir orimligt höga. YB har övervägt olika möjligheter att komma tillrätta härmed och funnit följande syn- punkter värda beaktande.
Många industrier med serietillverkning på sitt program har sin produktion plane- rad på lång sikt. I viss utsträckning engagerar de stora industrierna mindre företag som underleverantörer för tillverkning av detaljer, som skall ingå i större produk- tionsenheter. Det bör enligt YB:s mening vara möjligt att förmå industrierna att i ökad omfattning på motsvarande sätt anlita yrkesskolorna som hjälpverkstäder. Ur den stora mängd legoarbeten som nu lägges ut på underleverantörer synes det finnas möjlighet att utvälja ett antal ur utbildningssynpunkt lämpliga sortiment och fördela dessa på yrkesavdelningar i samhällets skolor. Därigenom skulle bl.a. föl- jande fördelar vinnas: En effektiv styrning av utbildningen skulle uppnås. Under- visningen i skolan skulle bli mera verklighetsnära. Behovet av särskilda kompetens- prov skulle helt elimineras därigenom att varje tillverkad detalj måste uppfylla be- ställarens krav på noggrannhet och precision. Vetskapen om att de tillverkade pro- dukterna skall komma till praktisk användning skapar hos eleverna förstärkt motivation för utbildningen. Eleverna i yrkesutbildning skulle därjämte bli ett visst arbetskraftstillskott till den mekaniska verkstadsindustrin.
En förutsättning för att en sådan organisation skall kunna genomföras är att särskild personal avdelas för planeringen. Det är nämligen viktigt dels att urvalet av tillverkningsobjekt sker utifrån utbildningsmetodiska krav och dels att leverans- tiderna anpassas så att berörda industriers tillverkningsplanering ej störs.
YB avser att i detta ärende upptaga överläggningar med Arbetsmarknadens yrkes- råd. Resultatet av dessa överläggningar skall redovisas i ett följande betänkande i samband med utformningen av läroplaner m. m.
16.2.2 Reparation och underhåll av maskiner o.dyl. kräver andra egenskaper och färdigheter av sin utövare än tillverkningsarbete. Oavsett vilket produktionsobjektet år, måste arbetsgången i regel vara tämligen väl analyserad i förväg. Vid reparations- arbete ankommer det ofta på den enskilde yrkesutövaren att själv taga ställning till hur arbetet skall angripas och genomföras. Till de väsentligaste inslagen i olika reparatörsutbildningar hör att lära eleverna en systematisk felsökningsmetodik, att ge dem sådana kunskaper och erfarenheter att de bland en mängd tänkbara handlingsalternativ blir i stånd att välja ut det mest ändamålsenliga samt att lära dem att på ett rationellt sätt organisera sitt arbete och sin arbetsplats. Vad som ovan sagts gäller även flertalet hantverksutbildningar och överhuvud utbildning för sådana yrken där arbetet inte är utifrån styrt genom instruktioner, program eller omedelbar arbetsledning. I den mån man i skolverkstaden skall utföra reparationsarbeten, är det oftast
omöjligt för läraren att genomföra en helt systematisk utbildning. Ofta dyker det under arbetets gång upp oförutsedda moment, som inte alls hör hemma i det skede av utbildningen där eleverna befinner sig. Om man i en teleavdelning tar emot radio- och TV-apparater för reparation, vet man i regel inte vad det är för fel förrän man åtagit sig arbetet. Förhållandet är likartat vid exempelvis utbildning av bilmekaniker. Även om läraren ägnar mycken tid och omsorg åt att ackvirera för undervisningen lämpliga arbetsobjekt torde det snarast vara regel att även andra arbeten än det avsedda samtidigt måste utföras. Detta medför ofta att läraren måste ägna mera tid än beräknat åt en elev och hans reparationsobjekt till förfång för övriga elever som är sysselsatta med andra arbetsuppgifter. Därjämte är en annan oformlighet för- knippad med beskrivna organisation av utbildningen. För att eleverna skall få en allsidig utbildning måste reparationsobjekten fördelas efter den principen, att den elev eller de elever som har minsta erfarenhet av ifrågavarande arbete tilldelas upp- giften. Det är ofrånkomligt att undervisningen i sådana avdelningar ofta blir irratio— nell och ineffektiv.
Under de senaste åren har det gjorts vissa försök med ny organisation av den grundläggande bilmekanikerutbildningen. I vissa skolor i landet bedriver man för- söksverksamhet med s.k. stationsutbildning. En egentlig stationsutbildning inom detta område förutsätter en så stor kapacitet på utbildningen att man har flera lärare, som undervisar parallellt, och att dessa lärare var och en undervisar inom sitt av- gränsade område. Eleverna flyttar i grupper mellan de olika lärarna med vissa tids- intervall. Normalt utför man i en sådan grundläggande utbildning inte beställnings- arbeten utan arbetar med övningsobjekt.
I vissa skolor där utbildningskapaciteten av naturliga skäl inte är så stor att det finns flera bilmekanikerlärare har försök gjorts med en modifierad form av stations- utbildning. En sådan modifierad form kan tillämpas även om det endast finns en enda lärare och en verkstad. En viss del av verkstaden är i sådana fall avdelad till stationer för olika specialiteter. Stationerna är utrustade med skrivna eller bandade instruktioner och erforderliga övriga hjälpmedel. Läraren har översikt över alla stationer och kan ingripa när så fordras.
Det är svårt att avgöra vilken utbildningsorganisation som är den bästa. Emellertid har försöken med stationsutbildning utvisat, att man på denna väg kan uppnå vissa fördelar. Det finns dock även vissa nackdelar.
Vid stationsutbildning får elevgrupperna olika utbildningsgång. Sannolikt finns det en utbildningsgång, som är den bästa i pedagogiskt avseende. Emellertid kan endast en grupp av eleverna erbjudas denna utbildningsgång. Ett annat problem vid stationsundervisningen är, att teoriundervisning inte kan synkroniseras med under- visningen i arbetsteknik. Ett huvudproblem vid utbildningen av exempelvis bil- mekaniker är således att skapa en sådan organisation, att samtliga elever får en pedagogiskt riktig utbildningsgång samtidigt som varje elev skall beredas fortlöpande handledning av läraren utan onödiga väntetider. En organisation som medger, att alla elever samtidigt får ägna sig åt samma avsnitt av kursen skulle skapa förut- sättningar för uppfyllandet av de båda nämnda villkoren. En sådan organisation
förutsätter i realiteten arbete med övningsobjekt. — Parentetiskt må framhållas att ovanstående resonemang främst avser organisationen av undervisningen under det första utbildningsåret av den 2-åriga grundläggande yrkesutbildningen. —- För att organisera en utbildning av bilmekaniker som uppfyller angivna villkor fordras för 16 elever ett antal övningsbilar. För att undvika en alltför märkesbunden utbildning måste tillgång finnas till ytterligare uppsättningar av övningsobjekt i form av konstruktionsenheter av annan typ än som förekommer i övningsbilarna.
Med tillgång till nämnda utrustning och adekvata verktygsuppsättningar kan en utbildningsorganisation uppnås som rymmer många fördelar.
Möjlighet finns således att erbjuda en utbildningsgång, som ur pedagogisk syn- punkt är lämpligast. Teoriundervisningen kan vidare organiseras så att den löper parallellt med undervisningen i arbetsteknik. Dessutom ger organisationen den för— delen, att läraren helt kan koncentrera sig på ett bestämt avsnitt vid varje under- visningstillfälle.
Utbildningen av bilmekaniker har valts som exempel på ett utpräglat hantverks- yrke för vilket den beskrivna utbildningsorganisationen skulle ge avsevärda fördelar. Systemet torde med fördel kunna tillämpas på ett flertal utbildningsområden exem- pelvis för telereparatörer. En förutsättning för denna utbildningsorganisation är att alla elever i avdelningen/klassen samtidigt har tillgång till samma hjälpmedel (instru- ment, verktyg etc.) och samma övningsobjekt.
Yrkesundervisningen är även i skolorna i hög grad individualiserad. Detta betraktas som en klar fördel i pedagogiskt avseende. En organisationsförändring av förut be- skriven art innebär till synes, att man minskar individualiseringen av undervisningen till förmån för klassundervisning. Det kan verka inkonsekvent att här föreslå änd- ringar av undervisningsmetodiken i angiven riktning samtidigt som det övriga skol- väsendet eftersträvar att individualisera undervisningen. Det här framlagda förslaget syftar emellertid inte till att minska individualiseringen i undervisningen utan till en sådan organisation av undervisningen att eleverna så snabbt som möjligt skall bli i stånd att arbeta självständigt och individuellt.
16.2.3 Byggyrken. Utbildningen av byggnadsträarbetare kommer enligt YB:s förslag att vara uppbyggd efter samma princip som tidigare. Detta innebär, att undervisningen i arbetsteknik under första delen av utbildningen skall vara förlagd till skolverksta- den, där undervisningen i första hand skall inriktas på att ge eleverna en grund— läggande rutin i användandet av verktygen på rätt sätt. Under utbildningens andra fas skall undervisningen i arbetsteknik i huvudsak vara förlagd till s.k. lärlings- byggen. Det som styr utbildningen inom detta område är i realiteten lärlingsbyggenas utformning. En allsidigt kunnig byggnadsträarbetare bör ha praktik från bl. a. föl jan- de arbetsuppgifter: formbyggnad, ställningsbyggnad, trähusbyggnad och montering av snickerier. Trähusbyggnad är enklast att organisera i form av lärlingsbyggen. Man strävar emellertid normalt efter att få den grundläggande skolmässiga utbildningen så allsidig som möjligt. Emellertid visar erfarenheten, att eleverna vanligen inte får tillräcklig övning i form- och ställningsbyggnad. Eftersom förhållandena skiftar inom
vida gränser från bygge till bygge blir elevernas insikt av naturliga skäl begränsad. Att lära sig att på enklaste sätt bygga ställningar och formar tar lång tid och det är inte organisatoriskt möjligt att under den begränsade utbildningstiden bereda eleverna en någorlunda allsidig grundutbildning i vilken de kan bli i tillfälle att få pröva olika lösningar avpassade till olika situationer. Det är dessutom mycket svårt att med hjälp av ritningar ge eleverna ens grundläggande föreställningar om hur och varför. Det synes som om man i en utbildning av denna art i viss utsträckning borde utnyttja metodiskt planerat modellbyggande, som kan utgöra ett komplement till arbetet på olika byggen. Med hjälp av särskilt utarbetade arbetsritningar och övningar med skalenligt material skulle man på jämförelsevis kort tid kunna vidga elevernas insikt i yrkeskunskap.
En komplettering av utbildningen med modellarbeten torde i vissa avsnitt även kunna tillämpas vid utbildningen av betongarbetare. Det armeringsarbete, som en elev normalt kommer i kontakt med under den grundläggande utbildningen kan inte ge så allsidiga kunskaper som är önskvärda. Även här torde man kunna öka de grundläggande kunskaperna genom vissa modellarbeten. YB föreslår att frågan ut- redes i samråd med berörda parter inom byggnadsindustrin i syfte att utveckla lämplig undervisningsmaterial för ett metodiskt betingat modellbyggande.
16.2.4 Hushållsteknisk utbildning. Den av YB föreslagna utformningen av utbild- ningen för hushållstekniskt och vårdtekniskt arbete innebär bl. a. att undervisnings- tiden i ämnet hushållsteknik avkortas. För att kompensera denna avkortning synes det vara motiverat att söka uppnå en effektivisering av utbildningen. Undervisningen i hushållsteknik synes därvid böra utformas så att grundläggande metoder övas av alla elever samtidigt. Härigenom grundlägger eleverna vanor att arbeta i riktiga arbetsställningar och att tillämpa rationell arbetsteknik. I ett senare skede av undervisningen bör eleverna få tillfälle att individuellt och i samarbete genomföra mera avancerade uppgifter, t. ex. att organisera och utföra sammansatta arbetsuppgifter av den typ som förekommer i ett hem. För att detta skall kunna genomföras i vidgad utsträckning fordras en viss utökning av resurserna. Ett sätt att åstadkomma detta, vilket enligt YB:s mening bör försöksvis prövas, är följande. Undervisningsköken är vanligen endast utrustade med 4—6 köksenheter. Med en måttlig ökning av lokalytan och en utrustning med flera köksenheter skulle det bli möjligt att tillämpa en sådan metodik att eleverna samtidigt får arbeta individuellt med sammansatta arbetsuppgifter. För att kunna genomföra en sådan organisation av undervisningen i hushållsteknik behövs emellertid ett undervisningskök som är utrustat med flera köksenheter än de nuvarande. I ordinära undervisningskök är det svårt att organisera undervisningen så, att eleverna självständigt får utföra sammansatta övningar. För att kunna genomföra sådana övningar är därför f.n. skolenheterna ofta utrustade med mindre s.k. hem- kök, som vanligen är avskilda från det egentliga undervisningsköket. I en skolan- läggning som utrustas med ett större undervisningskök med flera köksenheter kan behovet av särskilda hemkök troligen bortfalla.
YB föreslår, att vissa kök av beskriven typ anlägges i samband med nybyggnader av skolor och att försöksverksamheten organiseras.
16.2.5 Kontorsteknik. En organisation av gymnasieskolan enligt nu gällande plane- ringsprinciper innebär bl. a. att skolenheterna ofta blir relativt stora. Enligt YB:s förslag kommer olika färdighetsövningar inom kontorstekniska utbildningar att erhålla större utrymme. Stora skolenheter och en utökning av färdighetsövningarna inom kontorstekniken ger anledning att ompröva den metodik, som tillämpas bl. a. vid undervisning i maskinräkning och maskinbokföring. Ytterst få yrkesutbildande skolor förfogar över parallelluppsättningar av olika maskiner. Denna begränsning är främst ekonomiskt betingad. Det har inte ansetts motiverat att anskaffa parellell- uppsättningar av relativt kostnadskrävande maskiner av olika slag på grund av att utnyttjandegraden varit jämförelsevis låg. Om eleverna i en grupp har tillgång till parallelluppsättningar av olika slags räknemaskiner och bokföringsmaskiner kan läraren instruera hela gruppen samtidigt, vilket innebär en väsentlig effektivisering av undervisningen. Emellertid kan inte en sådan organisation genomföras för alla typer av kontorsmaskiner. Av vissa speciella maskiner kan skolorna endast utrustas med enstaka exemplar. Som hjälpmedel vid undervisning i användandet av sådana maskiner bör programmerade instruktioner utnyttjas. I den nya integrerade skolan blir utnyttjandegraden större för flertalet maskiner, eftersom de kommer att an- vändas inom den ekonomiska utbildningen i såväl linjer motsvarande nuvarande gymnasium och fackskola som i linjer motsvarande nuvarande yrkesskolan. Man bör därför ha anledning och möjlighet att skaffa större uppsättningar av flera maskiner än nu.
16.3 Yrkespedagogisk forskning
En planerad produktion i skolverkstaden och en organisation som innnebär klass- undervisning i viss utsträckning inom reparationsavdelningar m.fl. samt komplet- terande övningar med modellbyggande för vissa byggnadsavdelningar skulle med säkerhet leda till en avsevärd förbättring av undervisningseffekten. Problemen i verkligheten är emellertid mera komplicerade än de kan förefalla vid en ytlig kon- takt. Eleverna har olika förutsättningar och intresse för utbildning. Gränserna för individuella variationer är vida i olika avseenden. Den utbildningsform som är bäst lämpad för en elev är inte alltid bäst för en annan. Det finns emellertid inte reella möjligheter att erbjuda en sådan variationsrikedom av utbildningens organisation, att alla individuella behov tillgodoses. Skolan bör dock så långt det är möjligt an- passa undervisningen till elevernas varierande förutsättningar. Detta problem finns i all utbildning, således även i de båda andra gymnasiala skolformerna, gymnasium och fackskola. Undervisningsmetoder med inriktning mot övervägande teoretiska studier har sedan lång tid varit föremål för forskares och pedagogers intresse. Den mot praktisk yrkesverksamhet inriktade undervisningen har inte på samma sätt varit föremål för studium.
För att komma tillrätta med hithörande problem fordras en väsentlig ökning av den pedagogiska reform- och försöksverksamheten. Om man vill åstadkomma en någorlunda allsidig analys räcker det emellertid inte med detta. En stor del av problematiken är av sådant slag, att det erfordras ett kvalificerat forskningsarbete för att få problemen någorlunda grundligt belysta. Det finns sålunda ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlärningsfrågor, som är förknippade med yrkesutbildningen. Förutom de forskningsprojekt som här antytts kan flera exempel anföras:
Hur kan utbildningen inom ett visst område transfereras till ett annat? Exempel: I vilken utsträckning kan utbildningen i rationell planering av det egna arbetet inom ett yrke överflyttas till ett annat yrke? I vilken utsträckning inhämtas teoretiska yrkeskunskaper under inlärning av ämnet arbetsteknik?
. Vilken effekt har boken och den skrivna instruktionen i yrkesutbildningen för elever med olika begåvningsinriktning? Vilken betydelse har den fysiska konditionen för psykomotorisk precision, för inlärning och retention, för koncentrationsförmåga, uthållighet, psykisk trötthet och exempelvis förmågan att följa en given instruktion i ett praktiskt arbete? Vilka konsekvenser kan resultatet av ett sådant forskningsprojekt få ifråga om undervisningstidens längd och förläggningen av undervisningen i ämnet arbets- teknik?
Frågan om en väsentlig utökning av den yrkespedagogiska forsknings- och för- söksverksamheten har helt nyligen särskilt behandlats av skolöverstyrelsen, univer- sitetskanslersåmbetet och Arbetsmarknadens Yrkesråd. Anledningen härtill var ett förslag, att man genom samarbete mellan Umeå stad och universitetet i Umeå skulle söka få fasta resurser för yrkespedagogisk forskning vid berörda universitet och att yrkesskolan i staden skulle utformas som en speciell försöksskola. Förslaget över- lämnades till chefen för ecklesiastikdepartementet den 29 september 1964. Samtidigt överlämnade Arbetsmarknadens yrkesråd en skrivelse i ärendet till departements- chefen. Förslaget remitterades till skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet. Båda remissinstanserna uttalade sig positivt för en väsentlig utvidgning av den yrkes- pedagogiska forskningen och försöksverksamheten. Skolöverstyrelsen framhöll i sitt remissvar av den 15 december 1964 bl. a.:
»Enligt skolöverstyrelsens uppfattning är det synnerligen angeläget att forskningen på det yrkespedagogiska området intensifieras. I första hand är det problem rörande metoder för inlärningens organisation som bör ägnas intresse. Det förefaller nämligen som om hit- hörande frågor blott undantagsvis tas upp till behandling inom forskningen f. n. En nyligen inom skolöverstyrelsen företagen inventering av pågående skolforskning vid landets uni— versitets- och högskoleinstitutioner för pedagogik och psykologi har klart visat detta. I för- hållande till den forskning som berör skolväsendet i övrigt utgör den yrkespedagogiska forskningen en försvinnande liten del. Det synes vara helt klart att också bl. a. de stora investeringar som samhället gör i yrkesutbildning och omskolningsverksamhet motiverar mer forskning kring hithörande frågor för att de betydande insatserna skall kunna till-
varatas på bästa möjliga sätt. Överstyrelsen kan alltså utan tvekan instämma i att väsent- ligt ökade resurser bör avdelas för den yrkespedagogiska forskningen och vill för sin del med kraft medverka till att relevant verksamhet kommer till stånd. —- — -—»
Universitetskanslersämbetet framhöll i sitt remissutlåtande av den 8 mars 1965 bl. a. följande: »I ärendet har till universitetskanslersämbetet yttranden avgivits av de samhällsveten- skapliga fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm samt av konsistoriet och filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå. _— —- ——
Universitetskanslersämbetet får för egen del i ärendet anföra följande. I likhet med ovan nämnda remissinstanser vill universitetskanslersämbetet framhålla behovet av utvidgad forskning inom det yrkespedagogiska området särskilt med hänsyn till den snabba utbyggnad yrkesskolsektorn för närvarande undergår. Liksom samhälls- vetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg anser universitetskanslersämbetet emellertid att man i ett större sammanhang bör ta ställning till hur den åsyftade forsk- ningen bäst främjas. — -—— _»
Arbetsmarknadens yrkesråd underströk i sin skrivelse kraftigt behovet av en ut- vidgad forsknings- och försöksverksamhet och pekade därvid särskilt på vilka avse- värda vinster man kan åstadkomma med förbättrad metodik inom verkstadsskol- utbildningar av olika slag.
YB föreslår, att denna viktiga fråga ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åt- gärder vidtages för att få till stånd utvidgad forskning inom det yrkespedagogiska området.
16.4 Övriga pedagogiska frågor
16.4.1 Allmänna frågor. I detta kapitel har bl. a. framhållits det angelägna i att forsk- ning samt försöks- och reformverksamhet inom yrkesutbildningsområdet får större omfattning. För att få till stånd en god utbildning räcker det inte med sådana åt- gärder. En av de första förutsättningarna för att åstadkomma en adekvat yrkesut- bildning är att utbildningsinnehållet analyseras och att metodiska anvisningar ut- arbetas samt att garantier skapas för att undervisningen vid olika skolor följer givna anvisningar. Med den utformning, som den framtida yrkesutbildningen skall få, ökar kravet på en sådan styrning av utbildningen. Om bl.a. den föreslagna blockutbild- ningen skall ge avsett resultat är det nödvändigt, att man klart fixerar de ämnes- områden, som skall inrymmas i varje block. Beredningen avser att i samband med att läroplanerna behandlas analysera dessa problem. I annat sammanhang framgår att yrkeslärarnas undervisningsskyldighet sannolikt kommer att minska i den nya yrkesskolan. Därvid förutsättes, att läraren under lektionstid odelat skall ägna sig åt undervisning. Således skall yrkesläraren inte be- höva planera utbildningen i olika avseenden eller utföra annat arbete av sidoordnad karaktär under lektionstid. Arbetsuppgifter av sådant slag skall helt utföras på tid utöver schemabunden lektionstid. För detta arbete bör, som i annat sammanhang föreslagits, varje yrkeslärare ha sin egen fasta arbetsplats i närheten av skolverk-
staden. Där skall läraren kunna fullgöra arbetsuppgifter av sidoordnad karaktär och även ha mottagning vissa bestämda tider.
Även övriga lärarkategorier i gymnasieskolan bör ha tillgång till välordnade och ostörda arbetsplatser inom skolan. Lärare bör inte, lika litet som övriga tjänste- mannagrupper, anses skyldiga att åt arbetsgivaren hålla arbetsplats i hemmet. Vidare, och detta är YB:s huvudskäl, skulle möjligheter att anvisa lärare lämpliga enskilda arbetsplatser inom skolan ge skolledningen möjlighet att lägga schema med ute- slutande hänsyn till eleverna och pedagogiska synpunkter.
16.—4.2 Undervisningens organisation i arbetsteknik. I dagens yrkesskola är under- visningen i skolverkstäderna vanligen organiserad så, att en undervisningsgrupp är sammansatt av elever från två till tre årskurser. En sådan organisation kräver att undervisningen i hög grad är individualiserad. Eftersom eleverna arbetar med olika uppgifter av skiftande svårighetsgrad blir lärarens instruktion ofta inriktad mot en- staka elever. Detta för ofta med sig att läraren inte hinner instruera eleverna i den utsträckning som är önskvärd.
Enligt YB:s förslag skall undervisningen i arbetsteknik vanligtvis organiseras så, att undervisningsgrupperna är sammansatta av elever tillhörande en årskurs. Denna organisation medger större möjligheter för läraren att vid olika lektionstillfällen samla hela undervisningsgruppen för gemensam instruktion.
En sådan organisation av undervisningen i arbetsteknik anser YB vara en viktig förutsättning för en effektiv undervisning.
16.4.3 Radio och TV i yrkesundervisningen. YB har beträffande radions och televi- sionens användning i yrkesundervisningen anfört i huvudsak följande i utlåtande över radioutredningens betänkande Radions och televisionens framtid i Sverige I och II.
YB anser, att yrkesutbildningen kommer att få stort behov av bl.a. program i radion och televisionen. I många fall kan yrkesutbildningen via dessa media — kanske i synnerhet televisionen —— tillföras stoff, som den utan dessa media inte lika snabbt eller inte alls skulle kunna nå på andra vägar.
Hit hör t. ex. dyrbara eller svårarrangerade experiment, (s. 33) 'demonstrationer, vilka vanliga yrkesskolor inte har resurser att åstadkomma' och inblickar i farliga eller avlägsna arbetsmiljöer.
YB finner det förvånansvärt, att särskilda program för yrkesundervisningen inte före- kommit i radion eller televisionen före vårterminen 1965. Av en av radioutredningens skol- delegation (RUSKO) hösten 1962 företagen undersökning framgick emellertid, att olika yrkesutbildande skolor i varierande utsträckning utnyttjade radion och televisionen som hjälpmedel i undervisningen. De program, som därvid huvudsakligen kom till användning, var sådana som i första hand vände sig till andra skolformer.
YB anser det önskvärt att även yrkesutbildningen får program, som är utformade med hänsyn till dess mål, arbetssätt och elevmaterial. YB finner därför, liksom RUSKO, det 'vara självklart att man i fortsättningen måste betrakta de allmänbildande och de yrkes- utbildande skolformerna som likaberättigade avnämare av Sveriges Radios skolprogram' (sid. 31 i RUSKO:s betänkande).
För att skolprogrammen i radion och televisionen skall kunna utnyttjas allmänt av lärarna inom yrkesundervisningen måste distributionen av programmen lösas på ett till- fredsställande sätt. För konservering av radioprogram använder skolorna tämligen allmänt bandspelare. För registrering av TV-program finns ännu inte någon apparat till ett för varje skola överkomligt pris, även om, såsom utredningen framhåller (sid. 44), 'TV-band- spelare av helt ny typ och till lågt pris nu kommit i marknaden”. Under väntan på pris— billigare TV-bandspelare bör enligt beredningens mening bandningen av TV-program för skolbruk ske på AV—centraler, varifrån skolorna skall kunna rekvirera program.
Erfarenheterna av användning av radio- och TV-program i yrkesundervisningen är, av anledning som omnämndes tidigare, mycket begränsade. Därför måste utnyttjandet av radion och televisionen såsom pedagogiska hjälpmedel i yrkesundervisningen bli föremål för en omsorgsfull och kontinuerlig uppföljning. För detta syfte behövs samarbete mellan flera berörda parter, bl.a. skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och lärarna inom yrkesunder— visningen.
Vissa frågor som hör ihop med användningen av radio och TV i yrkesundervisningen bör enligt YB:s uppfattning bli föremål för den radio-TV-forskning, som utredningen be- handlar i avsnitt 9.3. Utredningen pekar där på några områden för sådan forskning. Under- visningsfrågorna behandlas relativt kortfattat. Vid utarbetandet av uppgifter för svensk radio-TV-forskning får enligt YB:s bestämda uppfattning yrkesutbildningen ej lämnas obeaktad. YB är inte beredd att nu lämna en utförlig katalog över ämnen för radio-TV- forskning på yrkesutbildningens fält, men vill ändå omnämna några ofrånkomliga problem. Sålunda efterlyser man klarhet om vilka allmänna och/eller speciella verkningar som ut- nyttjandet av radio- och TV-program har för yrkesundervisningen. Likaså bör inlärnings- effekterna av användningen av radio resp. TV tillsammans med andra hjälpmedel bli ut- redda. Vidare kan man tänka sig att ifrågavarande media har olika fördelar inom olika ämnen och på olika åldersstadier. Härom kan endast forskning på området ge besked.
Utöver vad YB sålunda tidigare uttalat i dessa frågor vill YB nu också framhålla att det inom yrkesundervisningen finns ett klart behov av intern television. Detta behov måste beaktas vid skolornas utrustning.
KAPITEL 17
Vissa lokal- och utrustningsfrågor
17.1 Inledande synpunkter
17.1.1 Skolenhetens indelning. Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet leder i regel till större och mera differentierade skolenheter. Medan GU räknade med att skolenheter på mer än 900 elever skulle bli en relativt ovanlig företeelse, tyder ut- vecklingen på att elevantalet ofta kommer att uppgå till 1500 a 2000 i den integrerade gymnasieskolan. Skolenheter av denna storleksordning ställer helt nya krav på sko- lans funktionella utformning. Bl. a. blir det nödvändigt att med stor omsorg analysera de yttre och inre kommunikationerna och gruppera lokalerna så, att erforderliga kommunikationsytor i görligaste mån begränsas. Eleverna skall med andra ord ha sin huvudsakliga hemvist inom den del av skolan där de erhåller huvuddelen av sin undervisning. Den av YB föreslagna indelningen i tre stora utbildningssektorer kan vara en lämplig utgångspunkt för lokalgrupperingen. Samtliga elever i skolenheten är hemmahörande inom den humanistisk-sociala sektorn, den ekonomiska sektorn eller den teknisk-naturvetenskapliga sektorn. Genom att samla och gruppera skol- enhetens undervisningslokaler efter samma indelningsgrund erhålles en viss kon- gruens mellan den pedagogiska och den lokalmässiga organisationen. En lokalplane- ring utifrån dessa synpunkter eliminerar vissa av de nackdelar som den mycket stora skolenheten utan tvivel lätt kan bli behäftad med. Man får dock inte bortse ifrån att den fördelning på utbildningssektorer och -linjer som utgör underlag för dagens skolplanering kan komma att undergå betydande förskjutningar under en skolan- läggnings »livstid». I viss män kan komplikationer härav undvikas genom att goda kommunikationsleder finns mellan de olika lokalgrupperna. Väsentligt är emellertid att elevernas gångvägar inom skolan blir så korta som möjligt.
17.1.2 Undervisningslokalernas gruppering. En gruppering av undervisningslokalerna enligt här skisserad indelningsgrund innebär sålunda att närbesläktade utbildnings- aktiviteter blir någorlunda väl samlade inom skolenheten. Därmed kan också de för ifrågavarande aktiviteter avsedda pedagogiska hjälpmedlen göras bekvämt tillgäng- liga i ett centralt inom lokalgruppen placerat utrymme. En dylik lokalgrupp, som sålunda omfattar olika slags ämnesrum (teorisalar, laboratorier, verkstäder etc.) för närbesläktade aktiviteter med gemensamt utrymme för hjälpmedel, benämnes en institution. Varje institution skall i princip betjäna en utbildningssektor. Institutions- begreppet är alltså knutet till skolbyggnaden medan sektorsbegreppet avser elever.
17.1.3 Institutionernas uppdelning. Inom de mycket stora skolenheterna torde den ovan skisserade tredelningen ge alltför stora och ohanterliga institutioner. En viss uppdelning av institutionerna kan då bli aktuell. Hur detta kan ske framgår av kap. 19 »Ett organisationsexempel (19.5)». I detta sammanhang vill YB framhålla att den lokalmässiga integrationen är att betrakta som ett planeringsmål på tämligen lång sikt. Det gymnasiala skolväsendet är på många håll till sin organisation bundet av befintliga skolanläggningar. Ofta är dessa belägna så långt från varandra att ett nära samarbete inte kan organiseras. Institutionsuppdelningen blir givetvis beroende härav.
17.2 Planeringsnormer
17.2.1 Gymnasieskolans lokalbehov. Lokalbehovet för statsbidragsberättigade skolor skall prövas av tillsynsmyndigheten. I samband med att läroplanerna utformades för fackskolan och det nya gymnasiet tillsattes en särskild kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till normer för lokalbehov och lokalstorlek för gymnasiet och fack- skolan. Det förslag till lokalprogram som denna kommitté framlade har efter viss remissbehandling bearbetats av skolöverstyrelsen. Resultatet av detta arbete har redo— visats i ett särskilt lokalprogram för gymnasium och fackskola. De beräknings- grunder som gäller för gymnasiet och fackskolan äger i viss utsträckning giltighet också för yrkesutbildningen. För tillämpningen är det dock nödvändigt att känna till hur läroplanerna är konstruerade. Dessa frågor behandlas endast översiktligt i detta betänkande men redan den schematiska redovisningen i kap. 13 ger underlag för någorlunda tillfredsställande beräkningar. Vad som i detta sammanhang främst tilldrar sig intresse är hur utbildningsaktiviteterna kommer att fördela sig på ämnes- rum och olika slag av Speciallokaler. Genom att ämnesgruppen »allmänna ämnen» är tämligen begränsad och förutsättes meddelas i klasser på ca 30 elever kan lokal- behovet för denna grupp beräknas med god säkerhet. Ämnesblocket yrkesteknik bereder inte heller allvarligare svårigheter när det gäller YB:s läroplaner för kon- sumtions- och vårdteknisk linje samt för distributions- och kontorsteknisk linje. De i blocket ingående ämnena skall förläggas till humanstisk-social resp. ekonomisk institution. För utbildningsvägarna inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn tyder av YB gjorda undersökningar på att ämnet arbetsteknik i genomsnitt kommer att upptaga ca 60 % av utbildningstiden. Kvar står det fria tillvalet om vars in- riktning ingen ännu vet någonting. YB antager att detta till en början i fråga om teoretiska ämnen kommer att få relativt måttlig omfattning, men finner anledning att förmoda att det under en tioårsperiod kan komma att gå i den riktningen att teoretiska ämnen tilldrar sig ökat intresse.
17.2.2 Verkstadslokalemas utnyttjande. Uppenbart är att behovet av teorilokaler kommer att öka om YB:s förslag vinner bifall. Emellertid innebär YB:s förslag att skolverkstäderna i betydande utsträckning kan komma att beläggas långt effektivare än med nuvarande utbildningsorganisation. Den helt dominerande organisationen av dagens verkstadsskolor innebär att i 2-åriga utbildningar intages 8 elever årligen. Eleverna i åk 1 och 2 undervisas delvis samtidigt i verkstaden. Detta betyder att verk-
stadslokalen måste dimensioneras för 16 elever medan utbildningskapaciteten endast är 8 elever per år. En effektiv pedagogik kräver att varje lärare har endast en klass samtidigt i verkstaden. En dylik organisation har hittills inte varit möjlig att genom- föra i enkelparallelliga avdelningar emedan ämnet arbetsteknik (yrkesarbete) regel- mässigt upptagit betydligt mer än halva den tid som kunnat schemaläggas. Den läro- plansutformning som YB kommit fram till innebär bl. a. en förstärkning av de teore- tiska inslagen i utbildningarna för industri och hantverk och en viss samordning av lärotiderna inom hela gymnasieskolan. En konsekvens därav synes bli, att ämnet arbetsteknik i flertalet utbildningar torde omfatta sammanlagt omkring 45 veckotim- mar i skolverkstad i en tvåårig utbildning. Under denna förutsättning skall det så- lunda bli möjligt att tillgodose det mycket väsentliga pedagogiska krav som nyss nämnts samtidigt som skolverkstäderna helt kan utnyttjas. Detta innebär att en skol- verkstad kan ge plats för 16 elever i vardera årskursen, alltså en fördubblad utbild- ningskapacitet. Med hänsyn till de betydande investeringar varje verkstadslokal kräver innebär detta på sikt högst avsevärda besparingar.
Enligt kap. 13 bör man eftersträva att utföra olika tekniska laborationer i vissa av skolverkstäderna. För att genomföra ett sådant arrangemang fordras att skolverk- städerna är disponibla ett antal veckotimmar. YB föreslår, att utnyttjningsgraden på skolverkstäderna skall ökas så väsentligt att det normalt inte blir någon tidsmarginal för dessa laborationer i veckotidsbundna utbildningar. Med hänsyn till de stora pedagogiska fördelar som kan uppnås genom ett sambruk av skolverkstäderna har YB i viss utsträckning undersökt om det finns möjlighet att både höja skolverkstä- dernas utnyttjandegrad för egentlig yrkesutbildning och att utföra tekniska labora- tioner i verkstäderna.
Såsom framgår av kap. 13 förutsättes att vissa betonglaborationer skall utföras i betongverkstaden. En sådan anordning kan utan svårighet genomföras eftersom be- tongverkstaden ej utnyttjas under en stor del av veckan, emedan eleverna utbildas vid lärlingsbyggen. Arrangemanget förutsätter vidare att ingenjörselever och elever i yrkesutbildning skall utnyttja samma elkrafttekniska laboratorium. Ett sådant sam- bruk torde kunna genomföras utan svårighet vid inte alltför stora skolenheter.
De tekniska utbildningarna skall utföra laborationer i de mekaniska och svets- mekaniska verkstäderna. Hur denna fråga lämpligen skall lösas bör närmare utredas. Det synes dock som om problemet torde kunna lösas genom att gymnasieskolan för- ses med en extra verkstadsmekanisk verkstad.
Denna extra verkstad kan i så fall utnyttjas för olika laborationer i skärande bearbetning. De tider som laborationer skall anordnas i svetsmekaniska verkstaden synes det vara möjligt att svetsmekanikereleverna bereds utbildning i den extra verk- staden. En sådan anordning torde inte inverka menligt på utbildningen av svets- mekaniker, eftersom dessa elever skall ha en viss verkstadsmekanisk utbildning.
17.3 Speciella lokalfrågor
17.3.1 Administrationslokaler. I kap. 18 behandlas bl. a. vissa frågor rörande skol- ledarorganisationen i gymnasieskolan. De förslag som YB där framlägger leder givet-
ViS till k0n5ekvenser beträffande behov av tjänsterum, konferensrum etc. Vidare vill YB understryka att de kamerala funktionerna i gymnasieskolan skall täcka också de föl" verksamheten i skolverkstäderna ganska betydande administrativa arbetsupp- gifterna. De yrkesutbildningar som YB närmast har att utreda kräver en långt effek- tivare nyhelee-Vakning ifråga om material och metoder än övriga gymnasiala ut- bildningar. Läroböcker och instruktionsmaterial måste ständigt kompletteras och förnyas AV detta skäl behöver den pedagogiska hjälppersonalen förstärkas och be- hovet av utrymme för hjälpmedelsproduktion beaktas.
En yrkesskola är på ett helt annat sätt näringslivsanknuten än gymnasium och fackskola. En Viktig faktor när det gäller anknytningen till näringslivet är att skolan har regelbundna kontakter med olika yrkesområden. Det betyder att det relativa be- hovet av kOnferensrum är större i skollokaler där yrkesutbildning genomföres.
17-3-2 Arbetsrum för lärare. Enligt nuvarande praxis finns det i varje skolverkstad ett arbetsrum för lärare. Detta rum är ofta på ett eller annat sätt inbyggt i verkstaden och försett med glasade väggar. En sådan lösning har ansetts ändamålsenlig emedan läraren under lektionstid i icke så ringa utsträckning varit nödgad att dels utföra Vissa administrativa arbetsuppgifter och dels att sköta kundkontakter per telefon. YB fÖTUISåUer, att yrkeslärarens arbetssituation förändras så, att den schema- bundna tiden minskar. I gengäld skall kundkontakter och administrativt arbete ut- föras På annan tid än lektionstid. Vid nyanläggningar och omplaneringar av skolor bör beaktas, att till varje verkstadslokal skall finnas ett arbetsrum för två lärare. Detta arbetsrum bör ligga i nära anslutning till verkstaden men skild från denna.
17.3.3 Omklädningsrum för elever. Som förut nämnts leder YB:s förslag till att två klasser om vardera 16 elever skall kunna växla i samma verkstad. Detta betyder att det till varje Verkstad krävs 32 klädskåp. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att dimensionera omklädningsrummet för mer än 16 elever. Schemat bör alltid kunna konstrueras så, att de klasser som delar omklädningsrum inte behöver vara där samtidigt. I vissa omklädningsrum bör det dessutom finnas extra klädskåp dels för elever i deltidskurser och dels för elever som skall utnyttja skolverkstäderna för laborationsändamål. Separata omklädningsrum för flickor skall alltid finnas.
17'3-4 Elf-””Slfåh och uppehållsrum.Ämnesrumssystemet innebär att eleverna ofta byter "nderVisniHESIOkal. Eleverna får sig tilldelade ett förvaringsfack i anslutning till den institution där de närmast hör hemma. Även de elever som har tillgång till omkläd- ningsrum med klädskåp har givetvis behov av elevfack i anslutning till lokaler för teoriundervisning_ Detta dels därför att de i regel har teoriundervisning i samman- hängande halVdagspass och dels därför att omklädningsrummen i regel bör hållas låsta.
UndeI'ViSIlingspassen i arbetsteknik Skall också i regel omfatta halvdag. Under ett sådant pass skall eleverna ha minst en rast. Under denna rast hinner eleven normalt inte tvätta sig OCh byta till gångkläder. Under en stor del av året är det hälsovådligt,
att gå ut endast iförd tunna arbetskläder. Av denna anledning är det viktigt: att dessa elever har tillgång till egna uppehållsrum, utrustade med Sittmöbler som är lätta att rengöra.
17.3.5 VerkstadsIokaler. Vissa yrkesskolor är så utformade att flera undervisnings' grupper samtidigt uppehåller sig i samma skolverkstad. YB anser den principen vara viktig, att en lärare som undervisar i arbetsteknik när som helst under ett lek- tionstillfälle skall kunna samla sina elever för gemensam demonstration och instruk- tion. Ett sådant arrangemang försvåras eller omöjliggöres ofta om tVå eller flera undervisningsgrupper utnyttjar samma undervisningslokal. Det är därför önskvärt att varje undervisningsgrupp får en på lämpligt sätt avskild lokalenhet. Dock förut- sättes givetvis, att mellanväggar skall byggnadstekniskt utformas så, att eV. erforder- , lig omdisposition av lokalerna underlättas. : Vid undervisning i arbetsteknik kan den situationen ofta inträffa, att behov av ett i grupprum uppstår. YB föreslår, att detta behov tillgodoses på så sätt att varje verk- i stad får direkt tillgång till ett sådant, dimensionerat för 16 eleVer- ) I tidigare sammanhang har konstaterats, att vissa olägenheter kan UPPSiå genom att skolverkstäderna utnyttjas så intensivt som YB:s förslag förutsätter. Bl. a. kom- i
i i i
!
mer den situationen ibland att inträffa, att en arbetsmaskin inte kan utnyttjas under ett lektionspass på grund av att ett arbetsstycke är uppspänt i maskinen. Detta med- för måhända att maskinutrustningen i vissa fall behöver ökas, vilket i sin tur kan resultera i ett något ökat lokalbehov. En liknande ökning kan också erfordras för att ge plats för extra produktions- och övningsobjekt i verkstäderna.
Vissa verkstäder kommer i en integrerad skolenhet att användas för tekniska labo- rationer. Detta kan ibland innebära, att någon extra maskin måste inrymmas i verk- staden. Av detta skäl kan lokalytan behöva ökas.
Ett sambruk av verkstadslokalerna så, att även vissa laborationer ibland kan ut- föras parallellt med att undervisning i arbetsteknik pågår medför vissa konsekven- ser i fråga om lokalutförande. Sålunda skal] specialrummet för mätteknik som tillhör en verkstad för verkstadsmekaniker utökas så, att 16 elever samtidigt kan få plats i rummet och att utrustningen kan kompletteras med den del som erfordras speciellt för gymnasiets och fackskolans behov. I detta rum kan lämpligen placeras stålprov- ningsutrustning. Samma förhållande beträffande lokalyta bör gälla för härdrummet. I ett avskilt utrymme i betongverkstaden bör placeras provningsutruStning för be- tongprover. Det till betongverkstaden hörande grupprummet kan eventuellt kombi- neras med detta utrymme.
I kapitel 16 har beskrivits en försöksverksamhet med en ny undervisningsorganisa- tion för utbildning av exempelvis fordonsmekaniker och telereparatörer- För att genomföra den beskrivna parallellutbildningen i televerkstaden torde inte erfordras någon större ökning av verkstadsytan. Däremot innebär en sådan organisation ett visst ökat behov av förvaringsutrymmen. En bilverkstad som skall inrymma dels »övningsbilar för parallellutbildning och dels kundbilar måste ökas med kanske .100 m2. Även förrådsutrymmen bör ökas något. Det är emellertid angeläget att fram-
hålla, att en sådan måttlig ökning av verkstadens yta innebär att utbildningskapaci- teten höjs högst väsentligt i verkstadslokalen. Samma blir förhållandet i en tele- verkstad m.fl. verkstäder.
Verkstäder för svetsmekaniker, murare och byggnadsträarbetare bör ha tillgång till en särskild uteverkstad. Inom en skolanläggning som inrymmer utbildningar av verkstadsskolkaraktär bör också finnas ett kallförråd för förvaring av material av olika slag.
I många skolor med jämförelsevis stor omfattning på utbildningar för industri- och hantverksyrken finns det behov av en central inköpsorganisation. Hur stort för- varingsutrymme som erfordras för inköpt material är bl.a. beroende av skolortens struktur. Yrkesskolor som är belägna på gymnasieorter torde knappast behöva några större lagerutrymmen för sådant ändamål. I många fall kan det vara tillräckligt med ett mindre buffertlager.
17.3.6 Speciallokaler för den ekonomiska sektorn. Såsom bl.a. framgår av kap. 11 kommer normalutbildningstiden inom den ekonomiska sektorn att bli 2 är. Eftersom den nuvarande handels- och kontorsutbildningen till övervägande del är l-årig kom- mer lokalbehovet per utbildad elev att öka. YB föreslår dock en avsevärd nedskär- ning av utbildningsvolymen varför det totala lokalbehovet i stort torde bli oförändrat. Vid bedömande av detta utvidgade lokalbehov bör hänsyn tagas till att den nya yrkesskolan kommer att erbjuda eleverna väsentligt ökad tid för färdighetsövningar i bl.a. maskinskrivning och maskinräkning. Det betyder ett ökat relativt lokalbehov. I många yrkesskolor finns särskilda övningsbutiker för att eleverna skall få tillfälle att genomföra s. k. försäljningsspel i en miljö, som är så realistisk som möjligt. YB kan inte i detta läge uttala sig om läroplansarbetet kommer att utvisa att det även i fortsättningen finns behov av sådana utrymmen. Emellertid synes det vara lämpligt, att dessa övningsbutiker tills vidare förläggs i ett grupprum, som står i direkt kon- takt med ett ordinärt ämnesrum. Kraven på inredningens flexibilitet är särskilt stor i dessa fall.
17.3.7 Undervisningskök. Som undervisningsköken f. n. är utformade ges det knap— past tillfälle att låta elever enskilt och avskilt utföra sammansatta övningar. För att kompensera denna brist finns det oftast ett s.k. hemkök i hemvårdsavdelningen. YB. har i kap. 16 föreslagit, att i samband med nyplanering av skolor skall göras försök med en delvis ny undervisningsorganisation i berörda ämne. Detta förutsätter under- visningskök som inrymmer flera köksenheter än de nuvarande köken. Dessa köks- enheter får gärna vara mindre men skall vara fullständiga. En sådan utformning av undervisningsköken innebär en viss mindre ökning av den gängse ytan. Under- visningskök som är utformade på detta sätt medger individualiserad undervisning i' vidgad utsträckning. Genom denna organisation uppnås också, att eleverna i större- antal fall får arbeta inom var sitt begränsade ansvarsområde. Detta innebär i stort, att hemkökets speciella funktion torde kunna täckas av det gemensamma köket. I de fall då undervisningsköken får ökad yta och ökad utrustning på sätt YB här ifråga-— satt, synes troligt att det ej erfordras något speciellt hemkök.
17.3.8 Centralkök som undervisningslokal. Enligt YB:s förslag skall den konsumtions- och vårdtekniska linjens andra termin omfatta en gren för storhushåll. Undervis- ningen i ämnet arbetsteknik i denna gren bör förläggas till ett storkök. I de fall när en gymnasieskola skall nyprojekteras bör centralköket i skolenheten — om sådant finnes — utformas så, att elever kan utbildas i centralköket.
17.3.9 Utrymmen för grundläggande vårdutbildning m.m. Den konsumtions- och vårdtekniska linjen skall under första terminen inrymma vårdämnen i viss omfatt- ning. Under den andra terminen differentieras undervisningen i bl. a. en särskild vårdgren. Eftersom vårdutbildningen kommer att ha en jämförelsevis stor omfattning är det väsentligt, att särskilda undervisningslokaler iordningställes för den grund- läggande undervisningen i detta ämne.
17.3.10 Behov av caféteria. I en gymnasieskola befinner sig huvuddelen av eleverna 8 timmar per dag. Det är i många fall angeläget, att eleverna bereds tillfälle till någon förtäring förutom lunchmålet. Detta behov finns i all synnerhet hos de elever, som har undervisning i arbetsteknik i verkstäderna. Det synes YB angeläget, att inom skol- anläggningarna anordnas någon form av cafeteria eller dylikt.
17.3.11 Elevhem. YB:s förslag i huvudmannafrågan kommer bl.a. att innebära ökat anspråk på primärkommunerna ifråga om uppförandet av elevhem. Behovet av elev- hem blir särskilt markerat i gymnasieområden där andelen av elever hemmahörande inom inackorderingszonen är stor. Behovet av elevhem påverkas också av det utbild- ningsprogram som gymnasieskolan erbjuder. I gymnasieskolor med specialutbild- ningar, som har stora upptagningsområden, är behovet av elevhem större.
17.4 Lokalernas utformning för elever med handikapp
De handikappades problem måste särskilt beaktas. Som framgår av kap. 22 har YB funnit det mycket angeläget att på allt sätt underlätta de handikappades yrkesutbild- ning och yrkesanpassning. Vid skolbyggnadernas utformning måste speciell hänsyn tagas till elever med fysiska handikapp. Sålunda bör varje undervisningslokal inom skolan bekvämt kunna nås även av elever som är bundna till rullstol. I flerplans- byggnader bör det alltid finnas minst en hiss, som förbinder de olika vånings— planen. I större skolor som är uppdelade på skilda institutionsbyggnader gäller detta krav givetvis varje byggnadskropp. Vidare bör det i olika delar av skolan finnas toaletter utformade för elever med handikapp.
17.5 Behov av utredning avseende lokalnormer
Den integrerade gymnasieskolans lokalbehov är sålunda mera mångskiftande än mot- svarande behov för gymnasiet och faekskolan. Innan dessa frågor kan överblickas måste dock yrkesutbildningens innehåll närmare analyseras. YB förutsätter, att en mera detaljerad analys av lokalfrågorna utförs i samband med läroplansarbetet.
KAPITEL 18
Skolans befattningshavare
18.1 Nuvarande bestämmelser för Skolledarorganisationen vid grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola
18.1.1 Grundskola. Grundskolans nu gällande skolledarorganisation regleras i skol- stadgans kapitel 9. Rektor skall normalt finnas vid grundskolan i kommunen. Uppgår vid poängberäkning enligt stadgans bestämmelser poängtalet för den del av skol- väsendet, som är underställt rektor vid grundskolan, till lägst 71 poäng, skall antalet rektorer vara 2. Uppgår poängtalet till 111 poäng skall antalet vara 3 osv. Studierektor må finnas vid grundskola. Därvid sker arbetsfördelning mellan rek- tor och studierektor pä så vis att en befattningshavare svarar för den pedagogiska ledningen av högstadiet, medan den andre svarar för låg- och mellanstadiet. För- delningen sker med hänsyn till resp. befattningshavares utbildning och erfarenhet som lärare.
Vid skolanläggningar av viss storlek skall därjämte finnas tillsynslärare.
18.1.2 Gymnasium och fackskola. Nuvarande bestämmelser om Skolledarorganisa- tionen vid gymnasium återfinnes i skolstadgans kapitel 15. Vid varje gymnasium skall normalt finnas rektor. Vid skolenhet, vari ingår allmänt gymnasium, må in- rättas befattning som biträdande rektor om elevantalet är lägst 600 och rektor är förste rektor. Vid tekniskt gymnasium är lektor eller adjunkt, som överstyrelsen på förslag av skolstyrelsen förordnar, skyldig att biträda rektor vid övervakandet av undervisningen i den utsträckning, som i förordnandet bestämmes. Beträffande fackskolan föreskrives i kungl. brev 26.5.1965 att rektor för skola eller del av skola med vilken fackskola eller linje av fackskola bildar skolenhet skall vara rektor jämväl för fackskolan eller linjen. I kungl. brev 15.6.1965 föreskrives att det vid fackskola skall finnas studierektor.
18.1.3 Yrkesskola. Skolledarorganisationen vid yrkesskola regleras i skolstadgans kapitel 23. Vid skolenhet med yrkesskola må finnas heltidstjänst som rektor, om verksam- heten varaktigt omfattar minst 5 heltidskurser. I andra fall skall inrättas deltids- tjänst. Befattning som biträdande rektor må efter medgivande av Kungl. Maj:t in- rättas, om skolans poängtal uppgår till lägst 71. Om yrkesskola omfattar lägst 30 poäng må efter medgivande av länsskolnämnden inrättas en eller flera befattningar som studierektor. Studierektors arbetsområde skall omfatta lägst 9 poäng. Studie-
rektors arbetsområde i yrkesskolan omfattar kurser av likartad karaktär. Sålunda kan t. ex. industri och hantverkskurser bilda ett studierektorsområde, handels- och kontorskurser ett annat, husliga kurser och vårdyrkeskurser ett tredje. Vid stora yrkesskolor kan ytterligare uppdelning av de nämnda områdena på flera studie- rektorer ske. Bestämmelser rörande poängtal för uppdelning på flera rektorstjänster finns ej heller vid yrkesskola.
18.2 De nuvarande skolledarfunktionerna i grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola
[8.2.1 Rektors åligganden indelas i skolstadgan i tre avsnitt.
1. Inom sitt arbetsområde skall rektor:
a) under skolstyrelsen och skolchefen ha den omedelbara ledningen av verk— samheten och tillse att denna fortgår enligt gällande bestämmelser, vara förman för studierektorer, tillsynslärare, lärare och andra befattnings- havare samt tillse att befattningshavarna fullgör sina åligganden, främja samarbetet mellan hemmen och skolan samt i samråd med Skolläkare vaka över de hygieniska förhållandena i skolan, efter hörande av kollegiet meddela erforderliga ordningsföreskrifter ävensom fullgöra de övriga uppgifter, som åvila rektor enligt gällande föreskrifter eller skolstyrelsens särskilda beslut.
I fråga om undervisningen skall rektor särskilt:
taga initiativ till erforderliga förbättringar och främja pedagogiska försök, tillse att lärare anställas och fördela arbetet mellan dem, främja lärarnas fortbildning och tillse att mindre erfarna lärare får hand- ledning,
, tid efter annan närvara vid lärarnas undervisning samt taga kännedom om elevernas arbeten och om betygssättningen, då därtill finnes anledning, samråda med lärare om de förhållanden han iakttagit samt lämna råd och anvisningar ävensom ha tillsyn över institutioner, bibliotek och andra hjälpmedel i undervisningen samt sörja för en lämplig användning därav.
. I fråga om skolförvaltningen skall rektor särskilt:
a) besluta på skolstyrelsens vägnar i ärenden, som styrelsen enligt 15 & skol- lagen uppdrager åt honom,
b) då så påfordras närvara och vara föredragande vid sammanträde med skol- styrelsen eller avdelning av denna eller vid sammanträde, som skolchefen
utlyst,
deltaga i sammanträden rörande skolväsendet, som statlig myndighet an- ordnar, lämna skolstyrelsen erforderligt biträde beträffande Skolskjutsar och skol- sociala uppgifter,
e) ha tillsyn över lokaler och inventarier samt låta förteckna inventarier och undervisningsmateriel och verkställa regelbundet återkommande invente- ringar därav ävensom
f) förestå rektorsexpeditionen och ha bestämda mottagningstider.
För rektor vid yrkesskola gäller emellertid även vissa tilläggsbestämmelser. Rektor vid yrkesskola skall sålunda utöver ovan nämnda åligganden
åstadkomma för undervisningen erforderliga kontakter med näringslivet i orten, ansvara för skötseln och ledningen av elevhem, om sådant finnes inrättat,
enligt riktlinjer, som skolstyrelsen utfärdar, fastställa pris på saluvärdiga elev- arbeten och för skolans räkning giva anbud på arbeten, som kunna vara av gagn för elevernas utbildning, samt
såvida icke skolstyrelsen annat bestämmer, inköpa undervisningsmateriel, arbets- material och andra för skolans verksamhet behövliga varor.
18.2.2 Biträdande rektor vid gymnasium skall fullgöra arbetsuppgifter enligt särskild av länsskolnämnden fastställd instruktion. Biträdande rektor vid yrkesskola skall fullgöra arbetsuppgifter av det slag som ankommer på rektor. Arbetsuppgifterna bestämmes av rektor i enlighet med de riktlinjer som angives i en av länsskolnämn— den fastställd instruktion.
I8.2.3 Studierektor vid grundskola, fackskola och yrkesskola skall närmast under rektor
a) utöva den pedagogiska ledningen och tillsynen över det eller de stadier, för vilka han är förordnad, tillse, att föreskrivna eller eljest erforderliga kollegier, konferenser och föräldra- möten hållas, regelbundet besöka klasserna, göra sig förtrogen med skolarbetet och rådgöra med lärarna om arbetets lämpliga uppläggning samt utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret, såsom att uppgöra förslag till elevernas fördelning på klasser och grupper, till arbetsfördelning mellan lärarna och till schema.
För studierektor vid grundskola och fackskola skall finnas särskild instruktion. För studierektor vid yrkesskola gäller särskilda tilläggsbestämmelser. Det åligger sålunda studierektor att
biträda rektor i arbetet att åstadkomma för undervisningen erforderliga kontakter med näringslivet i orten,
avgiva förslag till anskaffande av lämplig undervisningsmateriel och arbetsmaterial, under ferietid uppehålla rektorstjänsten samt inom sitt arbetsområde fullgöra arbetsuppgifter, som angivits under punkterna a), b) och c) ifråga om rektors åligganden beträffande skolförvaltningen.
18.2.4 Tillsynslärare vid grundskola skall under rektor
ha tillsyn över skolanläggningen och ordningen vid denna, utöva ledning av och tillsyn över anskaffning och vård av inventarier och under- visningsmateriel, i den mån sådant ej ankommer på annan, utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret, vara förman för ekonomipersonalen samt biträda vid ordnandet av föräldramöten, studieutflykter, skolavslutningar och dylikt.
Tillsynslärare skall därjämte
a) besluta på skolstyrelsens vägnar i ärenden, som styrelsen enligt 15 % skollagen uppdrager åt honom.
18.3 Förslag respektive beslut om en ny skolledarorganisation i grundskola samt i
gymnasium och fackskola
18.3.1 Förslag om ny organisation av skolledningen :" grundskolan. Skoladministrativa utredningen framlade i betänkandet Organisation av skolledningen i grundskolan (SOU 1964:53) förslag om en delvis förändrad skolledarorganisation för grund- skolan. Enligt förslaget skall för skolenhet med grundskola liksom hittills kunna inrättas dels en tjänst som rektor, dels en tjänst som studierektor. Därvid skall emellertid inte som nu är fallet en horisontell utan en vertikal uppdelning av kom- petensområden för de båda befattningshavarna gälla. Detta innebär att rektor och studierektor gemensamt skall svara för skolledningen över hela skolenheten. Studie- rektor skall därvid fungera som biträdande rektor. Skoladministrativa utredningens betänkande utsändes på remiss den 10 december 1964, varvid remissyttrande begärdes före den 30 mars 1965. Någon proposition i ärendet har ännu inte framlagts, men det torde kunna förväntas att utredningens förslag förs vidare i särskild proposition.
18.3.2 Beslut om ny organisation av skolledningen i gymnasium och fackskola. I pro- positionen 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna framlade de- partementschefen förslag om ny skolledarorganisation för gymnasiet och fackskolan med innebörden, att för skolenhet med gymnasium och/eller fackskola skall finnas dels rektor och dels studierektor, varvid de båda befattningshavarna gemensamt skall svara för skolledningen över hela skolenheten och studierektor skall fungera som biträdande rektor. Dessutom skall vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola finnas huvudlärare med vissa uppgifter för den pedagogiska ledningen inom ämne eller ämnesgrupp. Riksdagen biföll departementschefens förslag om en ny skolledar— organisation (särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964). Den nya skolledarorga- nisationen skall tillämpas fr. o.m. läsåret 1966/67. I propositionen anförde departementschefen följande beträffande skolledningen för de behandlade gymnasiala skolorna:
Såväl FU som GU är av den uppfattningen att de nya gymnasiala skolorna kommer att ställa väsentligt ökade anspråk på skolans ledning. Att ledningen kommer att bli avse- värt mer arbetskrävande än för närvarande framhålles även i flera remissyttranden. Sannolika skäl talar enligt min mening för att dessa uppfattningar är riktiga. Jag in- stämmer vidare i GU:s uttalande att den pedagogiska ledningen vid nuvarande gymnasier knappast fungerar tillfredsställande. Med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt att en kraftig förstärkning av skolledningen kommer till stånd i samband med övergången till det nya gymnasiet och det definitiva införandet av fackskolan. Detta bör ske på det sätt FU och GU föreslagit, dvs. vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör finnas en rektor, en studierektor samt ett antal huvudlärare. Befattningshavarna bör ha de uppgifter utredningarna föreslår. Studierektoratet skall sålunda avse hela skolenheten och inte den ena eller den andra av däri ingående skolformer. Arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor bör inte regleras genom centralt utfärdade bestämmelser. Jag vill emellertid understryka att studierektorn i allt väsentligt skall ha en pedagogisk funktion och att den frihet, som den lokala skolstyrelsen bör ha att från fall till fall bestämma arbetsfördelningen, inte får leda till att studierektorn blir en administrativ befattnings- havare.
Huvudlärarna bör ha i stort sett samma uppgifter, som de för närvarande har. Det är emellertid väsentligt att de i ökad utsträckning ägnar sig åt den pedagogiska planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp med hänsyn till den starka betoningen av själv- ständiga arbetsformer och ökad samverkan mellan olika ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan. Detta förutsätter en ökad insats från huvudlärarnas sida. Överenskommelsen med personalorganisationerna innebär att befattningsarvode skall utgå till huvudlärare, under förutsättning att det ämne eller ämnesområde han representerar har en viss minsta omfattning vid skolenheten.»
Beträffande skolledningen vid fristående fackskola samt vid fackskola kombinerad med grundskola eller med yrkesskola anförde departementschefen följande:
»Vid fristående fackskola bör befattning som studierektor kunna inrättas efter med- givande av skolöverstyrelsen. Vid skolenhet med grundskola och fackskola bör endast en befattning som studierektor kunna finnas medan vid skolenhet med yrkesskola och fack- skola bör — utöver i förekommande fall studierektorer för yrkesskolan —— finnas en studierektorsbefattning. Överenskommelsen med personalorganisationerna innebär att studierektor som avses i detta stycke utöver sin lärarlön bör åtnjuta visst arvode. Han skall förordnas tills vidare. Tillsättningsmyndighet bör vara skolstyrelsen.
För samtliga studierektorer bör gälla att de skall vara skyldiga vikariera för rektor och att de liksom rektor åtnjuter semester och ej ferier. I studierektors arbetsuppgifter skall ingå att ombesörja schemaläggning.»
18.3.3 GU och FU om den nya gymnasiala skolledarorganisationen. Som framgår av föregående citat ur propositionen anslöt sig departementschefen helt till vad som föreslagits av GU och FU. För belysning av den nya gymnasiala skolledarorganisa- tionens innebörd och de bedömningar som ligger bakom förslagen kan det därför vara av intresse att ta del av GU:s och FU:s synpunkter på de hithörande frågorna. Dessa meddelas i det följande i ett kort referat.
GU framhöll att det nya gymnasiet ställer ökade krav framför allt på den pedagogiska ledningen av skolarbetet. Det är därför enligt GU önskvärt att rektor får möjlighet att koncentrera sig på de arbetsledande uppgifterna. Dessa och andra administrativt-organi- satoriska uppgifter tar så betydande del av rektors arbetstid i anspråk, att han för den pedagogiska ledningen oundgängligen till sin hjälp behöver biträdande skolledare.
I det nuvarande gymnasiet biträdes rektor i den pedagogiska ledningen av huvudlärare, vilka har till uppgift att tillhandagå andra lärare i ämnet med råd och information. GU fann emellertid att systemet med huvudlärare i dess nuvarande utformning inte fungerat särskilt väl. Huvudlärarnas möjligheter att göra en mera aktiv insats begränsas bl.a. av det ringa utrymmet för nedsättning av undervisningsskyldigheten. Den rådande lärar- bristen utgör hinder för en nedsättning av undervisningsskyldigheten i sådan omfattning att systemet kunde komma att fungera väl. GU har därför undersökt andra vägar att komma tillrätta med problemet.
Med hänvisning bl. a. till att i det nya gymnasiets läroplaner stor vikt fästes vid verk- samhetsformer som spänner över flera ämnen och som kräver planeringsåtgärder för hela lärokurser fann GU anledning att undersöka, hur en mera samlad och sammanhållande pedagogisk ledning av skolarbetet skulle kunna organiseras. I detta syfte diskuterade GU alternativet att inrätta ett antal stuiderektorstjänster. Varje studierektor skulle då närmast svara för en av gymnasiets lärokurser eller någon annan uppdelning av gymnasiets ämnen i relativt sammanhängande block. Gymnasiets rektor skulle kunna fylla studie- rektorsfunktionen för viss lärokurs eller visst ämnesblock och vid sin sida, beroende på skolenhetens storlek, ha två eller flera studierektorer.
En sådan studierektorsinstitution skulle enligt GU medföra den odisputabla fördelen att den pedagogiska ledningen skulle bli mera enhetlig, den skulle ge goda möjligheter till aktivt och effektivt arbete och den skulle ge en viss garanti för en lika behandling av skilda ämnen och lärokurser.
Emellertid fann GU också skäl tala emot denna konstruktion. Studierektorerna kan inte på samma sätt som huvudlärarna vara experter inom hela sitt arbetsområde. Man skulle få en ny befattningshavarkategori med förmansställning gentemot övriga lärare och där- med risk för viss splittring av skolledningen. Slutligen skulle den nödvändiga nedsätt- ningen av undervisningsskyldigheten medföra betydande kostnader.
GU undersökte därefter på vilket sätt de båda diskuterade alternativen skulle kunna kombineras till en ändamålsenlig organisation för gymnasiets pedagogiska ledning. Den enligt GU lämpligaste lösningen innebär att den pedagogiska ledningen anförtros åt rektor och en studierektor, vilken bör ges en avsevärd nedsättning av undervisningsskyldigheten. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan rektor och studierektor skall bedömas från fall till fall och fastställas av den lokala skolstyrelsen. Såväl rektors som studierektors upp- gifter skall dock alltid avse hela skolenheten och ej någon speciell däri ingående skol- form. Till rektors och studierektors hjälp med den pedagogiska ledningen skall en huvud- lärarorganisation av nuvarande utformning bibehållas.
FU framhöll för sin del att fackskolan oftast tillsammans med annan skolform kommer att ingå i en större skolenhet. Även i sådana fall bör det enligt FU:s mening endast finnas en rektor och en studierektor. FU föreslog sålunda för skolenhet med fackskola samma organisation av skolans ledning som GU föreslagit för skolenhet med gymnasium.
18.4 YB:s synpunkter och förslag beträffande Skolledarorganisationen i den integrerade
gymnasieskolan
18.41 Den integrerade gymnasieskolan, som YB föreslagit, kommer till sin organisa- tion att skilja sig från samtliga nu existerande skolformer. YB har med utgångspunkt från sina egna förslag beträffande gymnasieskolans organisation och utformning samt från GU:s och FU:s i föregående avsnitt redovisade synpunkter och förslag sökt utforma en för hela den integrerade gymnasieskolan funktionsduglig skolledarorga- nisation.
18.4.2 Skolledarfunktionema har av skoladministrativa utredningen uppdelats i tre huvudgrupper, nämligen pedagogiska, administrativa och skolsociala funktioner. GU har härtill fogat distinktionen, att som pedagogiska skall endast sådana uppgifter betraktas, för vilkas fullgörande krävs lärarutbildning. Inom den nuvarande yrkesskolan förekommer vissa funktioner som saknar mot- svarighet i gymnasiet och fackskolan. Dessa funktioner måste givetvis fyllas även i den integrerade gymnasieskolan. För att yrkesutbildningen skall hållas levande och aktuell måste skolan ovillkor- ligen upprätthålla nära kontakt med arbetsmarknadens företag och organisationer samt med de arbetsplatser till vilka viss del av elevernas utbildning kan vara för- lagd. I den mån saluvärdig produktion — legoarbeten och beställningsarbeten — ingår som övningsobjekt i utbildningen krävs också kontakter med skolans leverantörer och kunder såsom ett led i den pedagogiska planeringen. Dessa kontakter, som redan nu är av största betydelse, måste i den nya gymnasieskolan tillmätas än större vikt. Detta sammanhänger främst med att den tid, som enligt YB:s förslag anslås till fär- dighetsövningar, blir beskuren i förhållande till nuläget. Detta skall kompenseras genom effektivisering av den pedagogiska planeringen, genom förnyelse av de peda- gogiska produktionsformerna och genom ackvisition av övningsobjekt, som kan ingå i en metodiskt riktig utbildningsgång. Enligt YB:s mening kan det inte råda någon tvekan om att det kontaktarbete och de planeringsuppgifter som här beskrivits måste ses som angelägna pedagogiska funktioner inom yrkesutbildningen och därmed inom gymnasieskolan. Den förstärkning av den pedagogiska ledningen, som YB sålunda bedömer som helt nödvändig, kan åstadkommas redan inom ramen för nu gällande bestämmelser rörande skolledare och biträdande skolledare vid yrkesskolor. Ifrågavarande bestäm- melser (18.1.3), som är intagna i skolstadgans 23 kapitel, grundas på överväganden och förslag av yrkeslärarberedningen. Bestämmelserna trädde i kraft så sent som 1 januari 1964. Tillämpningen varierar betydligt, och någon enhetlig praxis har ännu ej utformats. Helt allmänt kan dock sägas att en viss återhållsamhet iakttagits vid inrättandet av skolledartjänster inom ramen för de nya bestämmelserna och att ut- rymme för förstärkningen därför i regel alltjämt finns. Såvitt YB kunnat finna har den biträdande Skolledarorganisationen vid yrkes- skolorna slagit mycket väl ut och genomgående hälsats med tillfredsställelse. In- förandet av studierektorstjänster har medfört att ovan diskuterade pedagogiskt- organisatoriska problem har blivit föremål för speciell uppmärksamhet och aktivitet. Mot bakgrunden av yrkesutbildningens starka expansion under 1950- och (SO-talen framstår nu den pedagogiska förnyelsen som ett angeläget behov.
18.4.3 Rektor och biträdande rektor( er). Enligt de ovan redovisade bestämmelserna för det nya gymnasiet och fackskolan skall i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola finnas dels en rektor som skolchef och dels en studierektor som biträ- dande skolchef. I yrkesskolan finns enligt de år 1964 fastställda bestämmelserna en rektor som skolchef och vid större skolenheter dessutom en biträdande rektor. Den
senare år till sin funktion närmast att jämföra med studierektorn vid gymnasium/ fackskola.
l skolenhet med den av YB föreslagna integrerade gymnasieskolan måste enligt YB:s mening utöver rektor som skolchef finnas minst en biträdande rektor. I skol- enhet, som omfattar lägst 70 poäng, bör ytterligare en tjänst om biträdande rektor få tillsättas. En tredje tjänst som biträdande rektor bör få inrättas i skolenhet med en omfattning av minst 140 poäng.
I skolenhet med mer än en biträdande rektor torde uppdelningen av arbetsupp- gifterna i regel lämpligen ske efter sektorer. I de fall det finns två biträdande rek- torer bör sålunda den enes arbetsområde i huvudsak omfatta den humanistisk/sociala sektorn och den ekonomiska sektorn samt den andres den tekniska sektorn. I de fall det finns tre biträdande rektorer bör deras arbetsområden i huvudsak omfatta var- dera en av gymnasieskolans tre sektorer. Med den här förordade arbetsfördelningen kommer sålunda i skolenheter med mer än en biträdande rektor dessa befattnings- havare att närmast under rektor fungera som sektorschefer.
YB förutsätter att rektor i skolenhet med den integrerade gymnasieskolan skall få samma funktioner, som fastställts för rektor i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola, med tillägg för ytterligare funktioner, som gäller för rektor vid yrkesskola.
På motsvarande sätt förutsätter YB att biträdande rektor skall tilldelas de funk- tioner, som fastställts gälla för studierektor i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola, med tillägg för de ytterligare funktioner, som gäller för biträdande rektor i yrkesskola. I de fall då mer än en biträdande rektor kommer att finnas bör an- visningar för en sektorsuppdelning av arbetsuppgifter och befogenheter enligt det ovan skisserade förslaget tillkomma.
När skolenhet har sådan omfattning att mer än en biträdande rektor kan finnas, må inrättandet av sådan ytterligare tjänst beslutas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skolöverstyrelsen efter begäran av skolstyrelsen. Det må ankomma på skolstyrelsen att på lämpligaste sätt disponera över tilldelade tjänster, så att Skolledarorganisationen på bästa sätt kan anpassas till de lokala förhållandena.
18./4.4 Studierektorer. I yrkesskolan finns, som ovan redovisats, enligt den år 1964 införda Skolledarorganisationen även tjänster som studierektorer. Dessa har, som framgått av det föregående, en annan funktion än de studierektorer som skall finnas i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola. De senare skall fungera som biträ- dande rektor och kommer enligt YB:s förslag i föregående avsnitt (18.4.3) att ges denna titel. Titeln studierektor bör nämligen enligt YB:s mening i den integrerade gymnasieskolan behållas för funktioner av det slag som sköts av de nuvarande studie- rektorerna i yrkesskolan.
YB har i det föregående påvisat (18.4.2), att skolledarfunktionerna inom yrkes- skolan till vissa delar är speciella och att dessa specialfunktioner måste överföras till motsvarande utbildningslinjer inom den integrerade gymnasieskolan. Vissa av dessa specialfunktioner kommer att få läggas på rektor och biträdande rektor(er), vilket angetts i förslagen ovan. Huvuddelen av specialfunktionerna måste dock liksom hit-
tills komma att falla på studierektorerna. Det är sålunda enligt YB:s mening helt otänkbart att skapa en tillfredsställande skolledarorganisation för den integrerade gymnasieskolan utan att inrätta tjänster för studierektorer med i huvudsak samma funktioner som nu gäller i yrkesskolan.
Åliggandena för yrkesskolans studierektorer har redovisats i det föregående (18.2.3) YB vill i det fallet främst framhålla vikten av att tjänsterna konstrueras på ett sådant sätt, att kontakterna med näringslivet kan skötas tillfredsställande. Dessa kontakter gäller så väsentliga och oundgängliga saker som ordnandet av praktik- platser och — i förekommande fall — av inbyggd undervisning och växelunder— visning samt relationerna mellan beställare/kund och producent/leverantör. De fort- löpande kontakterna måste också ha syftet att skapa ett befruktande samspel mellan skola och näringsliv, så att tekniska nyheter, rationaliseringar och andra föränd- ringar inom produktionen och arbetslivet i övrigt snabbt kan påverka yrkesutbild- ningens innehåll och uppläggning.
Tjänsterna för studierektorer måste givetvis med här gjord betoning av närings- livskontakterna knytas till de mera direkt yrkesutbildande linjerna inom den inte- grerade gymnasieskolan. Detta gäller i första hand de linjer, vilka kommer att ersätta de nuvarande utbildningarna i yrkesskolan och varom YB i det föregående har gett förslag. Det bör dock även gälla de yrkesutbildande linjerna inom vad som nu kallas gymnasium och fackskola, dvs. dessa skolformers tekniska och ekonomiska linjer.
YB föreslår sålunda, att i skolenhet med integrerad gymnasieskola tjänster för studierektorer skall få inrättas med uppgift att fullgöra ovan redovisade funktioner inom de tre sektorernas direkt yrkesutbildande linjer. Sådan tjänst skall liksom i yrkesskolan få inrättas, då omfattningen av de nämnda linjerna inom en sektor upp- går till minst 9 poäng. Med yrkesutbildande linje, varpå poäng skall räknas, avses dels av YB föreslagna linjer och kurser och dels de tekniska och ekonomiska linjerna inom nuvarande gymnasium och fackskola samt fackskolans sociala linje. Vid stora skolenheter och skolenhet omfattande endast en eller två av gymnasie- skolans huvudsektorer kan de enskilda sektorerna nå sådan omfattning, att arbets- uppgifterna kräver ytterligare tjänster som studierektor. YB föreslår, att en andra studierektorstjänst skall kunna inrättas vid 21 poäng för ifrågavarande linjer inom sektorn och därefter vid 39, 66 och 105 poäng. I sammanhanget vill YB som sin mening anföra, att rektor och biträdande rektor inte bör åläggas att fullgöra studie— rektorsfunktioner. Vid bestämmandet av antalet studierektorstjänster skall alltså bortses från att rektor och/eller biträdande rektor kanske innehar sådan kompetens som fordras av studierektor inom viss sektor.
YB förordar att tjänst för studierektor skall kunna inrättas av länsskolnämnd efter framställning av skolstyrelsen. Studierektors arbetsområde bör liksom f. n. fast- ställas av länsskolnämnden på förslag av skolstyrelsen. Normalinstruktion för studie- rektorstjänster bör utfärdas.
18.4.5 Huvudlärare. YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gymnasieskolan i enlighet med vad som fastställts för det nya gymnasiet
och fackskolan. Huvudlärarfunktionerna måste emellertid komma att gälla skolen- heten som helhet och sålunda omfatta respektive ämnesområde även inom de av YB föreslagna linjerna. Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. Vidare bör prövas lämpligheten av att införa huvudlärarfunktionen också för övriga ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.
YB avser att återkomma till dessa frågor i ett senare skede, när förslag om tim- planer och kursinnehåll utarbetats och konsekvenserna av YB:s uppläggning med blockutbildning och blockämnen bättre kan överblickas.
18.4.6 Övergång till den nya skolledarorganisationen. Den av YB föreslagna integra- tionen av gymnasium, fackskola och yrkesskola kan inte på alla orter genomföras omedelbart sedan beslut fattats härom. Den lokala skolorganisationen och möjlig— heterna till samordning mellan befintliga skolenheter är nämligen ofta för lång tid bundna vid gjorda investeringar. I många fall torde det bli möjligt att genom om- grupperingar av de olika utbildningslinjerna och med måttliga ingrepp i skolbygg- naderna åstadkomma förutsättningar för en rationellt uppbyggd organisation av gymnasieskolan. I andra fall kan man vara hänvisad att ännu under ganska lång tid arbeta under ur integrationssynpunkt mindre gynnsamma betingelser. De högst varierande organisatoriska förutsättningarna måste också leda till olika konsekvenser beträffande skolledarorganisationen. De gymnasieorter som nu står inför betydande skolbyggnadsprojekt har goda möjligheter att genomföra en total- integration, innebärande ett sektorsvis sammanförande av gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans utbildningsvägar. Det kan ha sitt intresse att undersöka vilka kon- sekvenser detta kan medföra beträffande skolledningen. Detta torde bäst kunna ske genom att applicera YB:s förslag om en ny. skolledarorganisation på konkreta exem- pel. Vi väljer som ett första exempel en ort, där det finns ett gymnasium med 6 paralleller. Fackskolan har 4 och yrkesskolan ca 10 paralleller. Gymnasiet och fack- skolan skulle som särskild skolenhet ha rektor, en studierektor och ett antal huvud- lärare. Yrkesskolan, som utöver nämnda heltidskurser också har ett stort antal del- tidskurser, kan antagas ha rektor och studierektorer. Den integrerade skolenheten skulle uppnå ett poängtal på något över 70. Vid en sådan skolenhet skall det enligt YB:s förslag finnas en rektor samt två biträdande rektorer. Rektorstjänsten kan antas komma att besättas av antingen rektorn vid gymnasiet/fackskolan eller rektorn vid yrkesskolan och de två tjänsterna som bi- trädande rektor av den kvarvarande av de båda nämnda rektorerna samt av studie- rektorn vid gymnasiet/fackskolan. Vid de yrkesutbildande linjerna skulle dessutom finnas studierektorer enligt YB:s ovan angivna förslag, vilket med en trolig fördelning av linjerna skulle medge en planering vid gymnasieskolan av yrkesskolans nuvarande tre studierektorer. Vidare skulle finnas ett antal huvudlärartjänster för ämnen och ämnesgrupper, varav vissa kommer att gå horisontellt genom samtliga eller flertalet av gymnasieskolans linjer. Vi väljer som ett andra exempel en ort, där den nuvarande yrkesskolan har en
sådan omfattning att poängtalet för denna ensam något överstiger 70 poäng. Om denna yrkesskola tillsammans med gymnasiet och fackskolan på orten skall bilda en skolenhet, torde denna få en sådan omfattning att poängtalet 140 överskrids. I det fallet skall enligt YB:s förslag utöver rektor kunna finnas tre biträdande rektorer. Vid yrkesskolan på orten kan enligt nuvarande bestämmelser ha inrättats en tjänst för biträdande rektor. Inom ramen för YB:s förslag kan denne inplaceras som bi- trädande rektor i den nya skolorganisationen och där under rektor tilldelas t. ex. den tekniska sektorn som huvudsakligt arbetsområde. Studierektorer och huvudlärare tillkommer i det antal, som skolenhetens sammansättning medger.
YB:s förslag har inte utformats för att å priori tillförsäkra nuvarande befattnings- havare i de olika gymnasieskolornas ledning tjänster i den integrerade gymnasie— skolan. Utgångspunkten för YB:s förslag har givetvis i stället varit att tillförsäkra den nya gymnasieskolan en sådan organisation av skolledningen att denna rätt kan fylla de föreliggande pedagogiska, administrativa och skolsociala uppgifterna. Dessa blir på intet sätt mindre omfattande och krävande i den nya skolformen. Därav följer också som en logisk och praktisk konsekvens att även den framtida gymnasieskolan har behov av de befattningshavare, som i de tidigare skilda gymnasiala skolformerna i olika egenskaper har burit upp eller enligt de nya bestämmelserna har avsetts bära upp de relevanta Skolledarfunktionerna.
18.5 Lärare
18.5.1 Inledning. Vid genomförandet av den yrkesutbildning, varom YB lagt fram förslag i det föregående, kommer givetvis lärarna att spela en viktig roll. Det är till stor del på dem det beror, om yrkesskolan skall lyckas med sin primära uppgift ». . . att ge unga människor en grundläggande yrkesutbildning, som — så långt som möjligt — är anpassad till individens behov och förutsättningar samt till avnämar- nas krav och behov». Denna uppgift avser inte endast meddelande av kunskaper och färdigheter utan omfattar också som ett viktigt integrerande moment »arbets- livsfostran och karaktärsdaning». Till följd av de snabba förändringarna inom näringslivet måste utbildningen i dagens yrkesskolor ». . . vara utformad så, att den i största möjliga utsträckning motsvarar morgondagens krav och behov» (11.1). Denna allmänna målsättning är givetvis en faktor, som i hög grad måste beaktas, när det gäller att uppställa krav på läraren i den framtida yrkesutbildningen. Han måste sålunda bl.a. äga tillräckliga kunskaper och färdigheter och ha erforderlig erfarenhet av näringslivet för att kunna ge sina elever en adekvat yrkesutbildning. YB har föreslagit åtgärder, som syftar till en effektivisering av yrkesutbildningen. Detta har bl. a. resulterat i att YB i vissa fall föreslagit, att utbildningstiden för vissa utbildningar skall minskas i förhållande till den utbildningstid, som nu gäller för ut- bildningen ifråga. I sådana fall bör minskningen i utbildningstid givetvis i största möjliga utsträckning kompenseras genom ett rationellt utnyttjande av tiden. Detta förutsätter ofta, att nya hjälpmedel och bättre metoder utarbetas, men det förutsätter också, att läraren under sin utbildning lär sig att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja de hjälpmedel och metoder som kommer att ställas till hans förfogande.
På grund av den stora variationen i fråga om innehållet i och målsättningen för de olika utbildningarna inom yrkesutbildningen ställs läraren inför mycket skiftande uppgifter. Varje utbildning har sina speciella krav på läraren. YB har inte ännu ut- arbetat slutliga förslag till läroplaner för olika yrkesutbildningar. Därför saknas för närvarande den nödvändiga grunden för ett fastställande av fordringarna på lärarna i den framtida yrkesutbildningen.
YB avser att i ett senare betänkande i detalj behandla frågor som hör samman med utbildning av sådana lärare som blir erforderliga inom den framtida yrkes- undervisningen. I det följande avser YB att först ge en översikt över lärarstrukturen i dagens yrkesutbildning och sedan anlägga några synpunkter på lärarfrågan, sedd från YB:s synpunkt.
Den gymnasiala yrkesutbildningen enligt YB:s förslag kommer, liksom den nu- varande yrkesutbildningcn, att rymma ett mycket stort antal ämnen. I detta samman- hang kan det vara ändamålsenligt att samla dem i två huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av yrkestekniska ämnen och den andra gruppen av allmänna ämnen. Av dessa grupper uppvisar den första den största ämnesvariationen. Där påträffar man den långa raden av fackteoretiska och arbetstekniska ämnen inom de olika sektorerna av yrkesutbildningen. Den andra gruppen är relativt begränsad till sitt innehåll. De väsentligaste ämnena där utgörs av svenska, främmande språk, sam- hällskunskap, religionskunskap, arbetslivsorientering och gymnastik. Vid sidan av de ämnen som ingår i de två huvudgrupperna skall elev inom den framtida yrkes- utbildningen kunna välja till även annat ämne, som förekommer i läroplan för gymnasium och fackskola.
De yrkestekniska ämnena i YB:s förslag överensstämmer till stor del med de s. k. yrkesämnena i den nuvarande yrkesutbildningen. De allmänna ämnena, som upptas i YB:s utkast till läroplaner, utgörs enligt nuvarande terminologi mest av s.k. läro- ämnen, Gymnastik tillhör gruppen övningsämnen. Ämnet arbetslivsorientering före- kommer endast i ett fåtal kurser i nuvarande yrkesskolor.
18.5.2 Nuvarande lärarkategorier inom yrkesundervisningen och deras utbildning. De allra flesta lärarna inom den nuvarande yrkesundervisningen kan hänföras till någon av grupperna lärare i yrkesämnen, lärare i läroämnen och övningslärare. Var och en av dessa kategorier innehåller ett stort antal ämnesspecialister. Det största antalet finns inom kategorin lärare i yrkesämnen, som enligt skolstadgan, 23 kap. 29 5, upp- delas i följande undergrupper: yrkeslärare, lärare i husligt arbete, lärare i vård- yrken och lärare i handelsyrken. Den mest heterogena gruppen är yrkeslärarna, som för närvarande företräder omkring 50 olika yrken. Den lärarutbildning, som är den vanligaste bland gruppen yrkeslärare, är den som på sin tid anordnades av KÖY och numera av SÖ för dessa lärare. Utbildningstiden var före den 1 juli 1960 av varierande längd. Från nämnda tidpunkt omfattar den ca 33 veckor och genomförs vid de yrkespedagogiska instituten i Stockholm, Göte— borg, Malmö, Linköping, Umeå och Sundsvall. Huvuddelen av lärarna i husligt arbete har erhållit utbildning vid seminarium för
huslig utbildning, linjerna för utbildning av barnavårdslärare, textillärare resp. hus- hållslärare.
Lärarna i vårdyrken har erhållit utbildning antingen vid Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) eller i kurs anordnad av KÖY resp. SÖ.
För lärare i handelsyrken krävs en pedagogisk utbildning, omfattande omkring 15 veckor. Den anordnas numera vid de yrkespedagogiska instituten.
Även om lärarna i yrkesämnen är den dominerande lärarkategorin vid yrkes— skolorna, förekommer där i varierande omfattning även lärare i läroämnen och övningslärare.
För lärare i läroämnen kan vid yrkesskola inrättas ordinarie tjänster av följande slag (23 kap. 42 g):
»a) ordinarie adjunkts- eller ämneslärartjänster,
b) ordinarie ämneslärartjänster för folkskollärare, gymnasieingenjörer eller gym- nasieekonomer med viss vidareutbildning samt för receptarier eller lärare med viss akademisk utbildning samt
c) ordinarie tjänster såsom lärare i företrädesvis tekniska eller merkantila läro- ämnen».
Formerna för dessa lärares pedagogiska utbildning är mycket varierande. Lärare under a) kan ha genomgått bl.a. praktisk lärarkurs, utbildning vid lärarhögskola eller pedagogisk kurs om ca 15 veckor vid yrkespedagogiskt institut (motsvarande). ' Lärare under b) har i regel utbildats vid folkskoleseminarium, lärarhögskola eller vid yrkespedagogiskt institut. Lärare under c) slutligen har oftast erhållit utbildning vid yrkespedagogiskt institut (15 veckorskurs eller pedagogisk utbildning för yrkes- lärare).
»Ordinarie tjänster såsom övningslärare må, inom det för yrkesskolan fastställda antalet ordinarie lärartjänster, inrättas efter medgivande av länsskolnämnden i ämnet teckning, musik eller gymnastik.» (Skolstadgan, 23 kap., 56 å.)
Dessa lärares utbildning sker vid teckningslärarinstitutet, musikhögskolan resp. gymnastiska centralinstitutet.
Vid granskning av de nämnda utbildningsformerna, finner man att de endast i be- gränsad omfattning varit helt eller huvudsakligen inriktade på yrkesutbildningens behov.
Sålunda har de inom yrkesundervisningen verksamma lärarna i läroämnen endast i undantagsfall under sin utbildning erhållit speciell förberedelse för verksamhet inom yrkesutbildningen. Inte heller utbildningen av lärare i teckning, musik och gymnastik beaktar yrkesundervisningens speciella problem.
Den lärarutbildning som för närvarande bäst tillgodoser yrkesutbildningens krav är dels den som enligt Bestämmelser angående utbildning av lärare för yrkesunder— visningen m.m. (K. br. den 28 juli 1960) anordnas vid yrkespedagogiskt institut och dels den lärarutbildning som enligt särskilda bestämmelser anordnas för jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning. Den i kvantitativt avseende mest omfattande ut- bildningen är den som genomförs vid de yrkespedagogiska instituten.
18.53 YB:s synpunkter på utbildning av lärare för yrkesundervisningen. 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) har i betänkandet Lärarutbildningen (SOU 1965: 29) lagt fram förslag rörande bl.a. utbildning av det gymnasiala stadiets lärare i läroämnen. Därvid har de sakkunniga emellertid inte —— under hänvisning till den pågående yrkesutbildningsberedningen — beaktat yrkesutbildningens behov av dessa lärare.
I läroplanerna enligt YB:s förslag kommer, såsom framgår av framställningen i annat sammanhang, att ingå vissa s.k. allmänna ämnen. En del av dessa, t. ex. svenska, främmande språk, samhällskunskap och religionskunskap, avses att i yrkes- skolan få samma innehåll och målsättning som i fackskolan. I den mån utbildning av lärare i läroämnen enligt LUS:s förslag blir genomförd, kommer därför en viss del av behovet av lärare i allmänna ämnen enligt YB:s förslag att bli tillfredsställande tillgodosett. Enligt YB:s mening måste man dock i den integrerade gymnasieskolan för de direkt yrkesutbildande linjerna till sig kunna knyta också lärarkrafter av annat slag och.därvid kunna tillämpa en mindre formell bedömning, som gör att också praktisk erfarenhet ges ett meritvärde. YB utgår därför ifrån att samtliga de ovan under a—c uppräknade lärarkategorierna skall kunna utnyttjas för under- visningen inom den framtida gymnasiala yrkesutbildningen. YB avser att senare framlägga mera utarbetade förslag härom.
Vid utförandet av sitt uppdrag har LUS kommit in på vissa övergripande fråge- ställningar. Sålunda har de upplevt vissa olägenheter av den nuvarande uppdelningen av skolans lärare i olika kategorier. På sid. 187 i huvudbetänkandet säger de sålunda, att de ». . . finner den nuvarande uppdelningen av ämneslärare på läroämnen, öv- ningsämnen och yrkesämnen inte bara oskarp och godtycklig utan vilande på en princip som inte har stöd i den nya skolans mål».
YB delar helt den av LUS framförda uppfattningen i denna fråga. YB har för sin del i utkasten till timplaner gjort en viss ämnesgruppering. _Denna är emellertid genomförd enbart. av praktiska skäl och får alltså — vilket YB bestämt vill fram- hålla — inte tas till intäkt för en olika värdering efter den genomförda grupperingen. De hithörande värderingarna har givetvis också fackliga aspekter. Dessa anser sig emellertid YB inte ha anledning att syssla med. Benämningarna för de olika kate- gorierna lärare i den integrerade gymnasieskolan har YB inte heller diskuterat. YB förutsätter dock att man skall komma fram till ett enhetligt system för dessa benäm- ningar och att de hithörande frågorna senare tas upp till en samlad prövning. Det systern man på så sätt kan komma att införa bör givetvis vara tillämpligt, oavsett vilket slag av undervisning lärarna ombesörjer och oavsett om det är fråga om all- männa ämnen och linjer eller yrkesinriktade ämnen och linjer.
Indelningen av lärare i kategorier har sin motsvarighet i uppdelningen av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen. Detta har bl. a. lett till en fel- aktig syn på och värdering av praktisk och teoretisk undervisning. YB har i annat sammanhang behandlat detta problem. Här är det befogat att peka på de olika ämnenas krav på läraren. LUS säger på tal härom bl. a. följande (sid. 186), vari YB vill instämma: »Yrkesämnena skiljer sig inte från skolans övriga ämnen i vad gäller
målet att bibringa eleverna vissa färdigheter och viss allmänorientering. När det sålunda hävdas, att något ämne äger 'karaktär' av läroämne eller övningsämne eller yrkesämne, vill de sakkunniga framhålla, att denna karaktärsuppdelning inte äger någon självklar grund i undervisningens art och innehåll. Den tid då man med läro- ämne menade 'läsämne' kunde en uppdelning baseras på studiesättet, kanske även på innehållet. Detta är inte längre möjligt.»
Denna allmänna syn på lärarens uppgift måste leda till att kraven på kunskaper i allmänna ämnen på de framtida lärarna inom yrkesundervisningen i vissa fall måste skärpas avsevärt i förhållande till de krav som nu gäller för tillträde till de utbild- ningsanstalter, som utbildar lärare bl. a. för yrkesutbildningens behov. För att vinna inträde till pedagogisk utbildning av yrkeslärare vid yrkespedagogiskt institut krävs t.ex. ifråga om allmänna kunskaper för närvarande endast »att äga godkänt slut- betyg (avgångsbetyg) från folkskola eller försöksskola». Som en följd av hård kon- kurrens om utbildningsplatserna torde den faktiska allmänutbildningsnivån inom yrkeslärarkåren vara väsentligt högre än vad som framgår av inträdeskraven.
Utvecklingen på skolans område som bl.a. innebär, att allt flera vid inträde i yrkesskolan har en mer omfattande skolmässig allmänutbildning än vad som nu kräves av yrkeslärarkandidater, nödvändiggör en skärpning av kraven på allmän— kunskaper på samma gång som den möjliggör sådana höjda krav. Utan tillgång till en klarläggande analys av de faktorer, som måste sammanvägas för att erhålla en realistisk bild av behov och rekryteringsförutsättningar, är det inte möjligt att ange den högre nivå som bör fastställas. Om man utgår från att en reform av yrkeslärar- utbildningen måste innefatta också en lösning av övergångsproblematiken genom att de nuvarande yrkeslärarna tillförsäkras möjligheter till behövlig fortbildning och komplettering, kan man dock redan nu uttala, att yrkeslärarutbildningen bör bygga på en allmän kunskapsnivå, som svarar mot vad en gymnasial utbildning ger.
En god fackteoretisk grund för yrkeslärarens speciella ämnesutbildning måste också garanteras. Även detta måste givetvis beaktas vid utformningen av inträdes- villkoren.
YB avser att senare ta upp dessa frågor och att framlägga förslag beträffande de villkor, som bör gälla vid inträde vid lärarutbildningsanstalt för bl. a. här berörda lärare.
År 1962 fick LUS ett nytt uppdrag, nämligen att utreda frågan om skapande av en ny tjänstetyp, omfattande undervisning i såväl övningsämne som läroämne. Vid utarbetandet av förslag i denna fråga stötte de sakkunniga på vissa svårigheter. Bl. a. visade det sig att de olika slagen av övningslärarutbildning sinsemellan uppvisade stora olikheter. De sakkunniga ansåg för den skull att starka skäl talade för en all- män översyn av »lärarutbildningen i slöjd, teckning, musik, gymnastik, hemkunskap och barnavård och att frågan om kombination läroämne—övningsämne tas upp i detta större sammanhang». I sitt utlåtande över betänkandet Lärarutbildningen un- derströk YB vikten av att en översyn av övningslärarutbildningen kom till stånd snarast möjligt. YB framhöll dessutom att hinder inte borde föreligga mot att i tjänst förena läroämne och yrkesämne eller yrkesämne och övningsämne.
Utbildning av lärare för jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning ligger för närvarande utanför den lärarutbildning som anordnas enligt Bestämmelser för ut- bildning av lärare vid yrkesundervisningen m.m. I sitt yttrande över betänkandet Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkes- ämnen (SOU 1963: 13) framhöll KÖY, att ett samarbete vid utbildningen av personal vid jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning och utbildningen av lärare för den övriga yrkesundervisningen borde eftersträvas. YB avser att undersöka möjligheten av samordning av all utbildning av lärare för den gymnasiala yrkesutbildningens behov.
En sektor av yrkesskolornas utbildningsfält, som expanderat kraftigt på de senaste åren, är vårdsektorn. Bristen på lärare för vårdyrken är för närvarande mycket stor, vilket framgår av en PM angående utbildningsfrågor inom vårdyrkena, som under våren 1965 utarbetades av en samarbetskommitté, bestående av företrädare för medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, Svenska landstings- förbundet, Svenska stadsförbundet, yrkesutbildningsberedningen, 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen och statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor. Legitimerade sjuksköterskor kan erhålla lärarutbildning vid SIHUS. Sådan utbildning genomförs för närvarande förutom i Stockholm även i Göteborg, Malmö och Umeå. Utbildning av lärare i vårdyrken sker också i kurser i Sözs regi. Sådana kurser genomförs under innevarande budgetår i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa kurser administreras från de yrkespedagogiska instituten.
Enligt proposition 161/1965 skall bl.a. SIHUS ställas under Sözs överinseende fr. o. m. den 1 januari 1966. YB förutsätter, att en samordning av den totala utbild- ningen av lärare för vårdyrken kommer till stånd. YB avser att i ett senare samman- hang ägna uppmärksamhet åt även dessa lärares utbildning och kommer därvid att ta kontakt med bl. a. 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen.
Beträffande lärarfrågan för yrkesutbildningen vill YB sammanfattningsvis anföra
följande:
1) Den utbildning som beräknas komma till stånd på grund av förslag av 1960 års lärarutbildningssakkunniga kommer att till stor del tillgodose behovet av lärare i de allmänna ämnena vid den gymnasiala yrkesskolan. 2) Även vissa andra lärarkategorier, som f. 11. finns inom yrkesskolan (jfr grupperna a—c ovan), bör dock enligt YB:s mening kunna användas för undervisning i s. k. läroämnen inom den framtida gymnasiala yrkesutbildningen. YB avser att när- mare pröva denna fråga och senare framlägga förslag härom. Vid den översyn av övningslärarutbildningen som både LUS och YB förordat bör jämväl yrkesskolans behov av dessa lärare beaktas. I detta sammanhang bör frågan om kombination i tjänst av olika ämnen tas upp till ny prövning. I ett senare sammanhang avser YB att dels utreda behovet av övriga lärare för yrkesundervisningen och dels lägga fram förslag om dessa lärares utbildning, utbildningens organisation m. m.
18.6 Övriga befattningshavare
Behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. m. för gymnasium och fackskola har behandlats av GU och FU. YB ansluter sig till de synpunkter som därvid anförts.
18.61 Det finns emellertid anledning att erinra om att genomförandet av YB:s för- slag innebär att den nya gymnasieskolan blir långt mera differentierad mot skilda studiemål, än vad GU och FU förutsatt. Detta förhållande återverkar också på skol- enhetens behov i olika avseenden. Detta gäller bl.a. bibliotekens utrustning med facklitteratur. I viss utsträckning sammanfaller dock den integrerade gymnasiesko- lans behov med fackskolans och gymnasiets behov. YB bedömer därför att de grun- der för tilldelning av biblioteksanslag som av GU föreslagits skall ge tillfredsställande utfall även för den av YB föreslagna gymnasieskolan.
18.6.2 Beträffande behovet av specialinstitutioner för de tekniska utbildningsvägarna vill YB fästa uppmärksamheten på, att detta behov minskar vid genomförande av en fullständig integration mellan de nuvarande gymnasiala skolformerna. Därigenom att skolverkstäderna i betydande utsträckning skall fungera som tekinska institu- tioner även för gymnasieskolans »ingenjörslinjer» kommer behovet av särskilda institutionstekniker att i viss mån begränsas. YB förutsätter nämligen att den lärare, som har huvudansvaret för en viss skolverkstad, framledes liksom hittills också ansvarar för materielvården, för reparationer och underhåll och även för fram- ställning av viss speciell demonstrations- och undervisningsmateriel. Arbeten av an— givet slag ingår som ett naturligt led i en rad yrkesutbildningar. Institutionstekniker kan sålunda inom verkstäderna behövas endast för begränsade av vederbörande lärare anvisade uppgifter. Departementschefen har i prop. 1964: 171 uttalat att institutionsföreståndarskap inte skall vara knutet till uppdrag som huvudlärare i visst ämne eller viss grupp av ämnen. Detta stämmer väl med YB:s uppfattning som i detta hänseende innebär, att viss lärare i tekniskt-teoretiska ämnen utses till huvudlärare, medan motsvarande institution, i den mån denna är en skolverkstad, alltid skall förestäs av vederbörande yrkeslärare, som alltså i detta fall blir institutionsföreståndare.
18.6.3 Behovet av vaktmästarpersonal, fastighetsskötare etc. varierar i hög grad med lokala förhållanden. Det är därför, som också GU framhållit, inte möjligt att utfärda generella rekommendationer beträffande antal befattningshavare inom denna grupp.
18.6.4 Personal för elevvårdande uppgifter. Hithörande frågor behandlas utförligt i kap. 23. I detta sammanhang vill emellertid YB fästa uppmärksamheten på att en successiv koncentration av i princip all gymnasial utbildning till g-orterna också medför ökade krav på inackorderingsplatser för eleverna. I många fall torde detta inte kunna lösas på annat sätt än genom upprättande av elevhem/-internat. Där så blir fallet bör enligt YB:s mening elevhemmet ställas under skolstyrelsens förvaltning. För varje elevhem bör en föreståndare finnas. I varje fall vid de större elevhemmen bör, liksom nu är fallet, också finnas elevkonsulent.
18.6.5 Kanslipersonal m.m. Utöver de hithörande personalgrupper som av GU och FU behandlats (Jfr SOU 1963: 42, 15.5.4 och 15.5.5) vill YB fästa uppmärksamheten på den ofta omfattande affärsverksamhet, som bedrives främst i samband med utbildningar för industri och hantverk. Detta medför ett omfattande redovisnings- arbete av bokföringsteknisk karaktär. För ifrågavarande uppgifter har flertalet centrala verkstadsskolor och många av de större kommunala yrkesskolorna tilldelats en särskild skolkamrer.
YB vill här endast konstatera att arbetsuppgifterna finns och att de kräver erfor- derlig personal. Huruvida denna skall vara knuten till viss skolenhet eller uppgifterna sammanföras till skolstyrelsens kansli, får bedömas från fall till fall. Det bör an- komma på skolstyrelsen att besluta härom.
KAPITEL19
Ett organisationsexempel
19.1 Inledande synpunkter
Utformningen av yrkesutbildningen enligt YB:s förslag innebär i många avseenden väsentliga förändringar i jämförelse med dagens yrkesutbildning. Många av de fram- lagda förslagen är av den art, att det är svårt att utifrån en generell beskrivning bilda sig en klar uppfattning om deras konsekvenser i det enskilda fallet. Exempel på frågor som är svåra att överblicka är sådana som rör den integrerade gymnasie- skolans struktur, de organisatoriska möjligheterna att genomföra blockutbildning samt vilka reella möjligheter till fritt tillval som kan erbjudas ungdomarna ur skolorganisatorisk synpunkt.
YB har funnit det angeläget att söka illustrera hur den framtida gymnasieskolan kan tänkas te sig. Följande organisationsexempel avser att belysa tillämpningen av YB:s förslag.
YB är angelägen framhålla, att följande beskrivning endast har till uppgift att illustrera en av olika möjligheter som finns att omsätta YB:s förslag i verkligheten.
19.2 Förutsättningar
De 118 gymnasieregionerna i landet varierar avsevärt i fråga om storlek och struktur. De allra minsta regionerna har en folkmängd om endast ca 30.000. De g-regioner som ligger i mitten i storlekshänseende har 55.000—60.000 invånare. Följande organisationsexempel antas gälla för en medelregion med ca 60.000 in- vånare och 860 16-åringar, i fortsättningen betecknat M gymnasieregion.
I detta sammanhang är det angeläget att erinra om att drygt 2/3 av landets 16- åringar bor i gymnasieområden som är större än M. Detta innebär att över 2/3 av landets IP)-åringar kommer att få bättre valmöjligheter än ungdomarna i M gymnasieregion.
19.3 Gymnasieskolans struktur i M gymnasieregion
1931 Inom regionen finns det således 860 lö-åringar. Dagens skolplanering bygger på följande planeringsnormer: 30 0/o av årskullen skall beredas gymnasieutbildning och 20 % skall utbildas i fackskola med i tabellen nedan angiven inbördes fördel- ning på linjer. Vidare skall 30—35 0/0 av årskullen beredas möjlighet till en i princip 2-årig grundläggande yrkesutbildning. Detta innebär, att elevintagningen i gymnasiet och fackskolan skall enligt de fastställda relationstalen fördela sig enligt nedan:
Gymnasiet: (30 %), 258 elever Humanistisk linje 110/o 28 elever Samhällsvetenskaplig linje 15 % ........................ 39 » Ekonomisk linje 22 % » Naturvetenskaplig linje 30 % » Teknisk linje 22 % .................................... »
Summa 258 elever Fackskolan: (20 %), 172 elever Social linje 35 0/o ...................................... 60 elever Ekonomisk linje 25 0/0 43 » Teknisk linje 40 % .................................... 69 »
Summa 172 elever
19.3.2 I M gymnasieregion skall årligen drygt 260 ungdomar beredas yrkesutbildning motsvarande den som ges i dagens yrkesskola. Denna utbildning är emellertid i dess senare skeden differentierad mot ett stort antal yrkesområden eller yrken och kan därför inte fördelas lika på alla g-regioner. I regel måste planeringen avse ett större område omfattande flera g-regioner. Därvid skall hänsyn tagas till bygdens och de enskilda gymnasieorternas ekonomiska struktur. Vidare bör de olika ut- bildningsvägarna fördelas så, att de samhällsekonomiska synpunkterna på lokal- och lärarfrågorna beaktas. Möjligheterna till sambruk över hela det gymnasiala skolstadiet ger underlag för väsentliga besparingar. Dock skall alltid elevernas behov tillmätas största vikt och planeringen syfta till en sådan regional organisation att ungdomarna erbjudes goda valmöjligheter. I föreliggande organisationsexempel antages M-regionens ungdomar ha vissa valmöjligheter utöver dem, som den egna gymnasieskolan erbjuder. På g-orten finns en vårdyrkesskola, vilken företrädesvis skall mottaga elever från andra länsdelar, men denna skola mottager också ett antal ungdomar från landsbygden inom M-regionen. Den vårdutbildning som be- drives vid M gymnasieskola rekryteras helt från närområdet och drives i samarbete med regionsjukhuset i M. Inom regionen finns en jordbruksskola med vilken M gymnasieskola samarbetar. De ungdomar från M, som önskar utbildning för skogs- bruk, samfärdsel och vissa industri- och hantverksyrken, som inte förekommer i M, måste sålunda hänvisas till andra orter. Vissa utbildningar kan endast erbjudas på ett fåtal håll i landet och är då förlagda till skolor utrustade med elevinternat. Med hänsyn till ortens näringslivsstruktur, dess kommunikationsförhållanden och inackorderingsmöjligheter samt till linje-uppsättningen inom de delar av gymnasie- skolan som motsvarar det nya gymnasiet och fackskolan har M gymnasieskola till- delats konsumtions- och vårdteknisk linje, distributions- och kontorsteknisk linje, maskin- och elteknisk linje samt byggnadsteknisk linje med den ytterligare diffe- rentiering som framgår av följande tabell. Vidare har skolan tilldelats en linje för verkstadssnickare, en ettårig påbyggnadskurs för verktygsmakare och en ettårig byggnadsteknisk fackkurs. Kursen för verktygsmakare utgör en direkt påbyggnad på den verkstadsmekaniska utbildningen men står också öppen för vuxna, som efter några års yrkeserfarenhet önskar vidareutbilda sig till verktygsmakare. Den
byggnadstekniska fackkursen skall främst tillgodose byggnadsindustrins behov av arbetsledare och kontrollanter. För inträde i kursen krävs därför några års yrkes- erfarenhet inom byggnadsbranschen.
Även om M gymnasieregion erbjuder tämligen goda valmöjligheter har, som ovan beskrivits, en viss koncentration gjorts. Följande tabell visar dels i vänstra kolum- nen hur elevernas fördelning borde vara enligt de av YB rekommenderade riks- medeltalen och dels i högra kolumnen hur fördelningen antagits bli med angiven kursuppsättning.
19.3.3 Årlig intagning i vissa linjer i M gymnasieskola
Årli inta nin Sektor g g g
enl. riks
Linje medeltal 1 M
H um—social
Samhällstekn. Estetisk
Konsumtions- o vårdteknisk konsumtionstekn. storhushåll vårdteknisk
Ekonomisk
Distributions- o kontorsteknisk distributionstekn. kontorsteknisk
N aturv.-tekn isk
Maskin— o el- teknisk verkstadsmek. 32 svetsmek. 1 6 fordonsmek. 16 elektriker 1 6
Byggteknisk byggnadsträarb. 1 2 betongarb. 12 målare 12
Övr. linjer för industri o hantv. Verkstadssnickare 16 Specialkurs för verktygsmak. 16 Byggnadstekn. fackkurs 30 Jordbruksteknisk 13 _— Skogsbruksteknisk 8 —
Summa 277 308
Den årliga intagningen i tvååriga utbildningar blir sålunda enligt tabellen 262 elever vartill kommer 46 elever i ettåriga specialkurser. Ett ömsesidigt utbyte med angränsande g-regioner ger ytterligare valmöjligheter. Sålunda antages att ett antal ungdomar från M-regionen får sin utbildning i andra regioner och vice versa.
YB har tidigare framhållit att utbildningen regelmässigt skall utformas så, att elever som redan efter första utbildningsåret önskar lämna skolan ändock skall ha erhållit en för arbetslivets behov avpassad och på lämpligt sätt avrundad ut- bildning. Under en övergångstid kan det antagas att avgång efter första skolåret blir en förhållandevis vanlig företeelse. Samtidigt kan det förväntas att de därmed uppkomna vakanserna i viss utsträckning kan komma att fyllas av vuxna, bla av omskolningsfall. I systemet skall också ingå att elever i M, vilka önskar fullfölja en påbörjad utbildning inom en yrkesspecialitet som inte är företrädd i M, skall kunna flytta över till annan g-region för att där fullgöra ett andra och ev. tredje utbildningsår. Vidare skall alltid möjlighet finnas att övergå till företagsskola eller till i annan form organiserad fortsatt utbildning. Alla de samfällda utbildnings- resurserna skall beaktas i planeringssammanhang så att onödig splittring undvikes.
Till M gymnasieskola är vidare knuten viss vuxenutbildning på deltid. I princip skall alla ämnen som förekommer inom gymnasieskolans heltidsundervisning också kunna läsas på deltid. Även andra ämnen skall givetvis kunna förekomma. Hur denna del av gymnasieskolans verksamhet enligt YB:s mening bör organiseras redo- visas närmare i kap 20.
19.4 Sammanställning av M gymnasieskolas organisation Humanistisk-social sektor åk 1 åk 2 åk 3
Humanistisk linje HS 30 30 27 Samhällsvet. » 30 30 27 Social » 60 56 —
Konsumtions- o vårdt. linje 50 13 _
Ekonomisk sektor Ekonomisk 3-årig linje 60 | Ekonomisk 2-årig linje | 50 Distributions o kontorst. linje 72
Naturvetenskaplig-teknisk sektor
Naturvetenskaplig linje Teknisk 4-årig » Teknisk 2—årig » Maskin- och elteknisk linje Byggnadsteknisk » Verkstadsnick. l-åriga speciallinjer
Kommentar till sammanställningen
Genom grenval och tillval upplöses klasserna efter första året. I vissa linjer kan elevantalet bli högre i senare årsklasser bl a som en följd av den förlängda studie- gången, vilken innebär att studietiden i vissa fall kan utsträckas med ett år (GU s 491 ff, Prop 1964: 171 s 279). Vidare förekommer viss övergång mellan de skilda
studievägarna. Totalt sett har man att även i gymnasieskolan räkna med en viss avgång. Detta gäller speciellt de för visst bestämt yrke förberedande linjerna. Elever som efter åk 1 i den konsumtions- och vårdtekniska linjen väljer fortsatt storköksutbildning kan inte beredas utbildning i M gymnasieskola, utan får hän- visas till annan g-region medan elever som väljer vårdutbildning får fortsätta i den regionala vårdyrkesskolan inom M-regionen.
19.5 Lokalplaneringen
M gymnasieregion antages befinna sig i det läget att man skall uppföra en ny skolanläggning för hela det gymnasiala skolsystemet. Det har då befunnits lämpligt att, med utgångspunkt från läroplanerna, sammanföra de årskurser i gymnasie- skolan som, med hänsyn till förekommande utbildningsaktiviteter, har likartade lokalbehov. Mot denna bakgrund skall de olika lokalerna grupperas och dimen- sioneras. Skolstyrelsen i M har i första hand utgått ifrån tabellsammanställningen under 19.4 och beslutat gruppera lokalerna på sätt som framgår av inramade års- kurser. För skilda aktiviteter erforderliga undervisningslokaler har sammanförts till följande fem lokalgrupper: HS. Humanistisk-social institution för 462 elever
Ek. Ekonomisk » » 256 » Na. Naturvetenskaplig » 408 ) ) Te. Teknisk » » 410 » >) ) » 63
Summa för skolenheten 1.599 elever
KV. Konsumtions o vårdtekn.
Härtill kommer de för hela skolanläggningen gemensamma utrymmena för admi- nistration, skolsocial verksamhet, bibliotek, samlingslokaler, uppehållsrum, Skolmål- tidslokal etc. Även dessa utrymmen bör grupperas och lokaliseras med hänsyn till deras funktioner. Ett betydande elevantal i M gymnasieskola antages bo inom skolans reszon, varför Skolskjutsar anordnats. De elever, som är beroende därav, kommer följaktligen att finnas i skolan — skall i varje fall ha möjlighet att vistas där —— under hela skoldagen, dvs 9 lektionstimmar plus lunchrasten. Enligt vad YB föreslagit beträffande lärotiderna (Kap 12) betyder detta i regel tiden kl 08.00— 16.00. Under de väntetider och sk. håltimmar, som sålunda uppstår och som, beroende på linje och årskurs, kan variera mellan 7 och 15 lektionstimmar per vecka, bör eleverna ha möjlighet att utföra hemuppgifter. Även om tillgängliga utrymmen i lärosalar och grupprum utnyttjas för ändamålet blir behovet av uppe- hållsrum betydande.
I annat sammanhang har YB föreslagit att lärarna i gymnasieskolan skall ha tillgång till arbetsplats i skolan. Där skall läraren i lugn och ro kunna förbereda sina lektioner, rätta skrivningar, ta emot besök av elever osv. Institutionsföre- ståndare skall ha sitt arbetsrum i anslutning till den institutionslokal han förestår, övriga lärare kan inte påräkna eget arbetsrum. Måhända kan ett arbetsrum på var fjärde lärare täcka behovet. Genom att arbetsplats kan anvisas lärarna inom skolan
blir det för skolledningen mindre angeläget att samla lärarnas lektioner i samman- hängande följd. Detta ger två påtagliga vinster: dels kan skolans schema läggas med större frihet och med beaktande främst av pedagogiska synpunkter och dels ger detta större möjligheter till ett rationellt utnyttjande av skolans undervisnings- lokaler.
19.5.1 Lokalprogram för M gymnasieskola. För att upprätta ett hållbart lokal- program bör man känna till frekvensen hos de olika utbildningsaktiviteter som skall förekomma i skolan, vilket utrymme och vilken utrustning dessa aktiviteter kräver. SÖ har på grundval av nu gällande planeringsnormer avseende elevfördel- ningen inom gymnasium och fackskola samt läroplanerna för ifrågavarande skol- former räknat fram vissa frekvenstal, varpå SÖ baserar sin lokalbehovsprövning. De normer man härvid kommit fram till äger givetvis även tillämpning på gymnasie- skolan i motsvarande delar.
Utformningen av läroplaner för de utbildningsvägar som YB i första hand haft att befatta sig med kan, som i skilda sammanhang framhållits, inte redovisas i detta betänkande. Det är därför inte möjligt att nu utföra de undersökningar, som er- fordras för att tillfredsställande underbygga lokalprogrammet till denna del. I det följande göres därför vissa antaganden och approximationer i syfte att blott och bart belysa problematiken. Dock vill YB redan nu understryka att den lokalmässiga integrationen inte endast innebär att de för skilda utbildningsbehov erforderliga ytorna adderas. Ett väsentligt syfte är att genom sambruk uppnå ett effektivare utnyttjande av lokalerna. Detta avser både det antal elever som samtidigt befinner sig i en lokal och det antal veckotimmar som lokalen utnyttjas för undervisning eller självstudier.
Med de reservationer som ovan anförts utgör det följande ett exempel på hur lokalprogrammet för M gymnasieskola skulle kunna te sig.
Administrationslokaler Rum för rektor, biträdande rektorer, studierektorer, kameral personal och biträdespersonal, rum för skolmateriel och hjälpmedelsproduktion, rum för yrkesvägledare och vaktmästare samt väntrum och konferensrum. Central läraravdelning Lärarrum, 2 konferensrum, vissa arbetsrum för lärare, vilrum. Läkaraudelning 2 mottagningsrum samt 2 st. väntrum. Rum för skolkurator och skol- psykolog. Biblioteksaudelning ...................................................... Bokrum, läsrum för elever, läsrum för lärare, arbetsrum för bibliotekarie. Undervisningslokaler. Hs a) språk, ca 18 ämnesrum, 9 grupprum samt inlärningsstudio och rum för hjälpmedel ............................................ 1400 m2 b) orienteringsämnen, ca 13 ämnesrum, 6 grupprum samt rum för hjälpmedel 1000 in2 c) matematik, ca 8 ämnesrum, 4 grupprum samt rum för hjälpmedel ca 600 m2
Ek d)
Na e)
f)
&)
ekonomiska ämnen, 5 ämnesrum, 2 maskinskrivningsrum, 2 ekonomiska lärosalar, en specialsal för försäljning och reklam, grupprum, rum för duplicering och hjälpmedel, matericlrum ......
fysik och elteknik, & ämnesrum, 2 laboratorier, grupprum, stu- dierum, rum för preparation och samlingar samt materialrum .. .. kemi, 2 lärosalar, en lärosal-laboratorium, ett laboratorium, grupp- rum-studierum, rum för preparation och samlingar, våg-, stink- och syrarum, fotorum och förråd .................................... biologi, 2 lärosalar, en lärosal-laboratorium, grupprum-studierum samt rum för preparation och samlingar ........................
tekniska ämnen, 5 ämnesrum, 2 ämnesrum—ritsal, teckningssal- ritsal, grupprum-studierum, verkstad och materielrum för teckning, utrymme för teknologi- och maskinsamlingar, utrymme för byggsam- lingar, utrymme för ritskåp .................................... arbetsteknik och tekniska laborationer l. 3 verkstadsmekaniska verkstäder med bla sliprum, härdrum, rum för mätteknik och hållfasthetsprovning i kombination med grupprum, verktygsrum och materialförråd . Verkstad för svetsmekaniker med bla viss extra utrustning för tekniska laborationer och plats för extra arbetsobjekt samt grupprum . Verkstad för fordonsmekaniker med bla extra utrymme för övningsbilar, spolhall, verktygs- och materialförråd och rum för motortvätt och laddning samt grupprum ...................... . Verkstad för elektriker, med bla elkraftlaboratorium och verk- tygs- och materialförråd samt grupprum ...................... . Verkstad för byggnadsträarbetare med bla virkesförråd, verk- tygsförråd, rum för förvaring av viss undervisningsmateriel samt grupprum . Verkstad för betongarbetare med bla förråd med sandfickor, verktygsförråd, avgränsat utrymme för hållfasthetsprovning i kombination med grupprum . Verkstad för målare med bla övningslägenhet, grupprum, verk- tygs- och materielförråd, sprutmålningsrum, sliprum och avslut- ningsrum . Verkstad för verkstadssnickare med bla maskinverkstad, sam- mansättningsverkstad, rum för ytbehandling, slip- och verktygs- rum, virkeslager, virkestork, fanérlager och lager för färdiga arbeten . Utrymmen för hushålls- och vårdteknik med bla ett undervis- ningskök, utrymmen för hemvård och tvätt, en sömnadssal, speciallokal för sjukvård och barnavård med tillhörande biut- rymmen av olika slag ........................................ Omklädningsrum med tillhörande tvåtlrum i anslutning till verk- städer, undervisningskök och vårdutrymmen .................... musik, musiksal med scen och materialrum .................... gymnastik, 4 gymnastiksalar med bla redskapsrum, förråd, om- klädningsrum, elevskåp mm .................................... samlings- och skrivsal, med scen .......................... skolmåltidslokaler, med matsalar för elever och lärare samt kök anpassat för undervisning av elever på storhushållsgrenen . .. .
ca
ca
11) uppehållsutrymme för elever, dels i centralkapprum och
dels speciella uppehållsrum bla i anslutning till verkstäderna . ca 300 m2 0) utrymmen för elevskåp ........................................ ca 300 1112 p) elevkårslokaler 50 m2
Ovan specificerade ytor blir alltså 14.520 mg. Därtill kommer givetvis ytor för kommunikationsutrymmen, ekonomiutrymmen, toaletter m m. Approximativt beräk- nas ca 20 % tillägg härför. Totalt beräknas ytorna sålunda uppgå till ca 17.400 m=.
Trots den förutsättningen att verkstadslokalerna skall kunna utnyttjas för två fulla årskurser så utgör verkstädernas sammanlagda yta en dryg tredjedel av den totala ytan för egentliga undervisningslokaler.
De olika ämnesgruppernas behov av undervisningslokaler antages vara följande:
HS 1400 m2 orienteringsämnen 1000 Ek ekonomiska ämnen ................................ 800 Na matematik ........................................ 600 kemi 400 biologi fysik och elteknik ................................ 600 tekniska ämnen arbetsteknik (verkstäder) .......................... hushållsteknik, vård od ..........................
Summa 9590 m?
Undervisningslokalerna för tekniska ämnen förlägges i anslutning till vissa verk- städer. Den byggnadstekniska utformningen måste därför vara sådan att buller från verkstäderna ej överföres till ämnesrummen. Institutionen för fysik och elteknik bör gränsa till elverkstaden med tillhörande elkraftlaboratorium. Dessutom förut- sättes att laboratorium för kraft- och Värmeteknik samt laboratorium för regle- ringsteknik förlägges i nära anslutning till skolanläggningens värmecentral.
19.6 Samordning av resurserna i M gymnasieskola
M gymnasieskola blir således en stor skolenhet med betydande resurser för olika utbildningsfunktioner. Vid en jämförelse med de skolenheter, som finns i dag, kan konstateras att en integrerad gymnasieskola erbjuder fördelar i många avseenden.
Såsom framgår av kapitel 13 skall elever, som genomgår mera specialiserade yrkesutbildningar, få vissa möjligheter att fritt välja till ämnen under andra års— kursen. Eftersom det i M gymnasieskola finns så många utbildningslinjer och -grenar får dessa elever betydligt större reella valmöjligheter än vad som ur skol- organisatorisk synpunkt kan erbjudas i en yrkesskola utformad enligt nu gällande praxis. I den integrerade gymnasieskolan skall nämligen undervisningsgrupper i olika ämnen kunna sammansättas oberoende av vilken utbildningslinje de olika eleverna genomgår. En elev som utbildar sig till bilmekaniker skall sålunda exem- pelvis kunna läsa engelska tillsammans med dem som utbildar sig till maskin-
ingenjörer. På så sätt uppnås ökad flexibilitet samtidigt som större undervisnings- grupper kan bildas, vilket i sin tur innebär lägre kostnader.
De mest väsentliga fördelarna uppnås inom den tekniska sektorn. I kapitel 13 »En integrerad gymnasial skola» och i kapitel 17 har behandlats sambruk av lokaler ifråga om vissa tekniska laborationer och ämnet arbetsteknik. I M gymnasieskola skall enligt läroplanerna för gymnasium och fackskola årligen utföras tekniska laborationer i följande omfattning:
a) Skärande bearbetning i svarv, fräsmaskin och Slipmaskin .............. ca 200 tim b) Laborationer i mätteknik .............................................. ca 70 c) Svetsning, plåtbearbetning och gjutning ................................ ca 80 d) Värmebehandling 50 e) Laborationer i kraft- och Värmeteknik 70 f) Hållfasthetsprovning av stål o d ........................................ ca g) Betongmaterialanalyser, proportionering, betonggjutning och byggnadstek- nisk hållfasthetsprovning .............................................. ca h) Laborationer i elmaskin- och elanläggningsteknik ...................... ca i) Laborationer i elektronik, reglerteknik, telekommunikation och systemteknik ca
Dessa laborationer kan praktiskt taget helt förläggas till de olika skolverkstäderna och då genomföras under längt gynnsammare betingelser än som kan erbjudas i speciallaboratorier. Följande katalogmässiga sammanställning avses belysa de resur- ser som gymnasieskolans undervisningsverkstäder innehåller.
1. I M gymnasieskola finns tre metallverkstäder. Två är avsedda för verkstads- mekaniker och en för verktygsmakare. I dessa metallverkstäder bör kunna finnas sammanlagt 18 svarvar, 10 fräsmaskiner, maskiner för produktionsslipning och verktygsslipning samt ett flertal andra metallbearbetningsmaskiner. I anslutning till metallverkstäderna finns ett särskilt rum för mekanisk mät- teknik, som skall utnyttjas i utbildningen av verkstadsmekaniker och verktygs- makare.
I svetsmekanikernas verkstad finns parallelluppsättningar för gassvetsning och bågsvetsning. Av de senare finns det aggregat av både omformar- och trans- formatortyp. Dessutom finns aggregat för skyddsgassvetsning. Även för plåt- bearbetning finns i skolan åtskillig utrustning. Speciellt för de tekniska labora- tionerna bör utrustningen kompletteras med bl. a. någon plåtbearbetningsmaskin. Denna sistnämnda specialutrustning kan då också komma till användning i den
specifika yrkesutbildningen.
I skolan finns ett härdrum, beläget i anslutning till verkstäderna för verkstads- och svetsmekaniker. Efter komplettering med bl. a. degelugn och rammapparat kan härdrummet utnyttjas för laborationer i värmebehandling. En dragprovapparat finns i utrustningen för svetsmekaniker. Om denna kom- pletteras med skrivare, som automatiskt ritar spännings-töjningsdiagram, kan den utnyttjas för laborationer i hållfasthetslära. I betongverkstaden finns blandare, cement- och ballastmaterial av olika sam—
mansättning. Där finns också siktsatser och viss annan laboratorieutrustning. Denna verkstad erbjuder goda betingelser för betonglaborationer. Viss utrustning behöver kompletteras för hållfasthets- och vattentäthetsprovning av betong. Denna utrustning placeras lämpligen i ett avskärmat utrymme i direkt anslutning till betongverkstaden. Byggnadsträverkstaden har goda resurser för modellförsök med olika fackverks- konstruktioner.
I anslutning till elverkstaden finns ett starkströmslaboratorium avsett för elektrikerutbildningen. För de tekniska laborationerna i ingenjörsutbildningen erfordras ett elkraftlaboratorium, som skall ha en liknande utrustning. I inget- dera fallet belägges laboratoriet i större utsträckning. Med lämplig utrustning täcker detta laboratorium både elektrikerutbildningens och ingenjörsutbildningens behov.
För laborationer i kraft- och Värmeteknik skall bl a finnas en motorprovnings- anläggning. Det är lämpligt, att denna placeras i ett särskilt rum för förbrän- ningsmotorteknik i direkt anslutning till verkstaden för fordonsreparatörer.
Sambruk av verkstadslokaler och utrustning innebär väsentliga kostnadsbespa- 1'ingar och i vissa avseenden gynnsammare pedagogiska betingelser. Exempel härpå är följande:
1. Genom att skolverkstädernas utrustning är betydligt mera omfattande än utrust- ningen i motsvarande laboratorier, kan parallellaborationer och -övningar orga- niseras i viktiga moment, såsom exempelvis i svarvning, fräsning, svetsning och slipning. Den specifika yrkesutbildningen får i betydande utsträckning tillgång till extra utrustning avsedd för laborativ undervisning. I många fall finns det ett påtagligt behov därav.
Genomförandet av vissa tekniska laborationer underlättas bla av att det finns möjlighet att utnyttja fackmän (yrkeslärare) för instruktion i vissa avsnitt, exempelvis i skärande bearbetning, svetsning, plåtbearbetning, värmebehandling och betonglaborationer. Sambruk av lokalerna ger rika möjligheter att konkretisera undervisningen i en rad ämnen av tekniskt beskrivande natur. Ligger skolverkstäder av olika slag inom räckhåll är möjligheterna till demonstrationer goda. Sådana demonstra- tioner är ur pedagogisk synpunkt helt överlägsna de undervisningsformer, som bygger på beskrivande framställning, även om det finns tillgång till olika pedagogiska hjälpmedel. Yrkeslärare och ämneslärare inom samma tekniska sektor torde få reell nytta av att utbyta åsikter och erfarenheter om olika problem, som de i sin undervis- ning kommer i kontakt med. Om sambruk av lokaler inte kan uppnås måste minst följande extra specialut- rymmen med tillhörande utrustning iordningställas för de teoretiskt-tekniska ut- bildningarna.
Laboratorium för verkstadsteknik ................................ 90 Laboratorium för värmebehandling och svetsteknik ................ 36 Laboratorium för hållfasthetslära och verkstadsteknisk mätteknik .. 50 Betonglaboratorium med fuktrum och hållfasthetsprovningsutrustning 36 Materiallaboratorium med förråd och snickeriverkstad .............. 60 » Ellaboratorium »
Summa 332 rn2
De främsta vinsterna av en samordning ligger på det pedagogiska planet i det att undervisningen kan bedrivas under gynnsammare betingelser. Samtidigt möjlig- gör sambruk av ifrågavarande lokaler betydande besparingar både beträffande ytor och utrustning. Emellertid måste i vissa fall skolverkstäderna utökas något för att bereda plats för den extra utrustning och den friyta som erfordras för laborationer och demonstrationer.
Följande utökning av verkstäderna synes möjlig och rimlig i förhållande till hittills gällande normer:
Metallverkstäderna ökas med 20 m2 för att bereda plats för någon extra verk- tygsmaskin, som tidvis kan stå uppriggad för laborationsändamål. Kring denna behövs viss friyta. Verkstaden för svetsmekaniker ökas med 20 m2.
Härdrummet ökas med 15 m2.
Rummet för verkstadsteknisk mätteknik ökas med 25 m2 för att bereda plats för dragprovmaskin och övrig tillkommande utrustning.
e) I anslutning till betongverkstaden förlägges ett rum om 20 m2 utrustat bla för provning av hållfasthet och vattentäthet hos betong.
För att ett sambruk av beskriven typ skall kunna organiseras fordras en nog- grann planering. De tekniska laborationerna kan inte jämnt fördelas över hela arbetsåret, utan de skall i viss utsträckning koncentreras till perioder. Detta medför att veckoschemat inom den tekniska sektorn måhända måste ändras flera gånger per år.
I M gymnasieskola kan verkstaden för verktygsmakare i stor utsträckning tjäna som buffert. Denna lokal kan disponeras som »cirkulationsverkstad» omkring 15 timmar per vecka motsvarande mer än 500 årstimmar. Detta täcker väl behovet av verkstad för laborationer. Det är nämligen endast för laborationsgrupperna a—d som lokalproblem eljest uppstår.
Det kan av den föregående redogörelsen synas som om besparingarna i fråga om lokalytor skulle bli tämligen blygsamma. Vad samordningen totalt innebär bör emellertid bedömas i jämförelse med vad som skulle ha erfordrats, om man i stället hade valt att bygga två skolenheter, en för gymnasiet-fackskolan och en för yrkesskolan. Utöver ovan nämnda speciallaboratorier hade då vissa dubbleringar blivit aktuella. Som exempel härpå kan nämnas administrationslokaler, bibliotek, samlingssal, måltidslokal och läkarmottagning. Vidare medför den större skol- enheten, som i annat sammanhang framhållits, att behovet av sådana lokalreserver,
som alltid måste finnas för att möta variationer från år till år i fråga om elevernas fria ämnesval, relativt sett minskar. Sannolikt kan också elevantalet i tillvalsgrup- perna komma att bli något högre i den större skolenheten.
Den ojämförligt största besparing som följer med ett genomförande av YB:s förslag ligger emellertid i det dubbla utnyttjandet av skolverkstäderna. Detta sam- manhänger dock inte med integrationen.
YB bedömer att tillämpningen av dess förslag på M gymnasieskola reducerat erforderliga lokalytor med totalt inemot 2500 m2 vilket, om hänsyn jämväl tages till utrustning med inventarier, maskiner och övrig materiel, torde svara mot ca 4 milj. kronor.
19.7 Blockutbildningarnas organisation i M gymnasieskola
I kapitel 11 har beskrivits hur flertalet yrkesutbildningar skall byggas upp i block som successivt smalnar mot utbildningstidens slut. De inledande blocken skall vara gemensamma för två eller flera besläktade yrken. En sådan uppbyggnad av ut- bildningarna kan organiseras efter olika principer. I det följande skall lämnas en beskrivning av hur blockutbildningen förutsättes bli organiserad inom M gymnasie- skola. Det bör poängteras att organisationen givetvis är beroende av de förutsätt- ningar, som skolorganisationen erbjuder. Detta innebär att olika organisationsformer måste tillämpas. Den organisation, som tillämpas i M får således ej betraktas som modell för andra gymnasieskolor. M gymnasieskola utgör endast ett exempel på hur blockorganisationen kan byggas upp.
19.7.1 Humanistisk-social sektor. Inom ifrågavarande sektor finns i M bla en kon- sumtions- och vårdteknisk linje. Som framgår av tidigare beskrivningar skall den första terminen ha samma innehåll oavsett vilken gren som väljes under den andra terminen. I årskurs 1 finns 50 elever, vilka är indelade i 4 grupper. Två hushållslärare och två vårdlärare är engagerade för undervisningen inom resp. ämnesområden. Under andra terminen förändras lärarnas undervisningssituation. De båda vårdlärarna undervisar var sin grupp inom vårdgrenen. Den ena hushålls- läraren undervisar huvudsakligen i den konsumtionstekniska grenen och den andra hushållsläraren leder utbildningen i yrkesteknik för eleverna på storhushållsgrenen.
19.7.2 Ekonomiska sektorn. Det synes inte medföra några problem att organisera utbildningen inom den distributions- och kontorstekniska linjen i M gymnasieskola. Eftersom det inledande odifferentierade blocket har en längd av ett år och utbild- ningstiden efter grenuppdelningen också är ettårig blir lärarbehovet vid den ekono- miska sektorn konstant under hela arbetsåret. I M gymnasieskola finns bla en heltidsanställd ämneslärare med praktisk erfarenhet från distributionsföretag.
19.7.3 Den tekniska sektorn. I kapitel 11 har beskrivits den principiella uppbygg- naden av utbildningsblocken inom den byggnadstekniska linjen. Av figuren sid 00
framgår att under den första terminens första hälft skall betongarbetare, byggnads- träarbetare, murare och målare få samma utbildning. I M finns endast utbildningar för byggnadsträarbetare, betongarbetare och målare. Utbildningen organiseras på följande sätt under denna första period:
Perioden, som omfattar ca 9 veckor, indelas i tre etapper om vardera tre veckor. Eleverna indelas i tre grupper och lärarna i de tre verkstäderna tar hand om var sin grupp. Byggnadsträläraren meddelar sin grupp verktygskännedom och övrig grundläggande yrkesteknik inom sitt speciella område. Yrkesläraren för betong- arbetare meddelar eleverna i sin grupp vissa grundläggande kunskaper och färdig- heter inom betongarbetaryrket. Yrkesläraren för målare ger sin elevgrupp grunderna i måleriyrket. — Dessutom förutsättes att respektive lärare ger eleverna en ut- vidgad yrkesorientering inom sitt speciella yrke. — Var tredje vecka byter lärarna grupper. I och med att den nionde utbildningsveckan avslutas har samtliga elever fått lika lång utbildning av var och en av de tre lärarna. Fr o m den tionde utbild- ningsveckan blir målarelevernas utbildning inriktad enbart på måleriyrket. Bygg- nadsträarbetarna och betongarbetarna fortsätter terminen ut i ett gemensamt ut- bildningsblock. I princip organiseras detta block på samma sätt som under den första delen av terminen. Skillnaden är den att under den andra hälften av terminen är det endast två lärare och två grupper. Dessa båda elevgrupper får således utbildas 4 1/2 veckor hos vardera yrkesläraren. Vid första utbildningsterminens slut får eleverna välja om de under nästa termin skall utbildas till betongarbetare eller byggnadsträarbetare.
I M gymnasieskola finns ingen utbildning av murare. Enligt den föreslagna blockprincipen skall utbildningen för betongarbetare och murare ha samma innehåll under det första året. Det skall nämligen vara möjligt exempelvis för ungdomar, som är hemmahörande i M och som vill utbilda sig till murare att under .det andra utbildningsåret få avsluta sin utbildning i annan gymnasieskola. För att detta skall vara möjligt måste yrkesläraren för betongarbetare i M ha sådana insikter och färdigheter att han kan meddela en adekvat grundläggande yrkesutbildning för blivande murare. En förutsättning härför är att vederbörande yrkeslärare vid sidan om sin fackutbildning till betongarbetare fått en viss »randutbildning» för murar- yrket.
Inom den maskin- och eltekniska linjen finns i M två paralleller av gren för verkstadsmekaniker, och en för vardera svetsmekaniker, fordonsmekaniker och elektriker. De elever som skall utbildas mot dessa specialiteter skall under första terminen få gemensam grundutbildning. Denna skall bla innehålla moment ur
följande områden.
Bänkarbete, borrning, gängning, svarvning, verktygslära, bockning och hopfogning av plåt-, stång- och rörmaterial, nit-, skruv- och bultförband, orientering om löd- och svetsförband, mjuk- och hårdlödning, gasskärning, maskinkonstruktionslära och maskin- element i samband med demonterings- och monteringsarbete, orientering om verkstadens eldistribution, elmotorer och motorskydd, belysningsförhållanden och platsbelysning, skyddsjordning och ansäkring, materiallära och mätteknik.
I M gymnasieområde har man valt att organisera den första terminens utbild-
ningsblock som stationsutbildning. Ifrågavarande gymnasieskola har gynnsamma förutsättningar härför i det att de fem specialverkstäderna ligger väl samlade. Eftersom utbildningen avser för de skilda utbildningsvägarna gemensamma grund- läggande utbildningsmoment kan var och en av specialverkstäderna fungera som »station». Organisationen innebär att terminen indelas i fem perioder om vardera ca 3 1/2 veckor. Eleverna tillbringar en sådan period i varje verkstad.
På så sätt kommer de olika utbildningsavsnitten att behandlas av speciallärare och i lokaler med riktigt tilltagen specialutrustning. Även i de fall gymnasieskolan inte har en sådan uppsättning grenar och Speciallokaler att denna variant på stationsutbildning kan tillämpas, skall undervisningsinnehållet dock vara detsamma. Det skall sålunda vara möjligt att under utbildningens gång flytta från en skola till en annan.
Grenvalet träffas vid första terminens slut. Den som valt verkstadsmekanisk gren skall — inom ramen för arbetsteknik — kunna välja svetsning med ca 150 timmar och vice versa. I övrigt skall den fortsatta utbildningen helt förläggas till resp. grens specialverkstad.
From andra utbildningsåret sker en ytterligare grendelning inom el—grenen på en gren för starkströmselektriker och en gren för telereparatörer. Om viss gren saknas vid den egna skolan skall eleverna kunna flytta över till annan gymnasie- skola för att erhålla önskad utbildning.
Mellan de skilda gymnasieregionerna kommer det att finnas avsevärda varia- tioner såväl beträffande elevunderlag och differentieringsmöjligheter som beträf- fande de olika skollokalerna och skolenheter-nas läge. Det måste följaktligen finnas ett betydande utrymme för variation i gymnasieskolans organisatoriska uppbyggnad. I all planering för det gymnasiala skolstadiet bör dock målet vara att skapa en funktionsduglig helt integrerad gymnasieskola. Vid uppdelning på flera skolenheter skall, så långt detta är möjligt, de olika linjerna inom samma huvudsektor samlas i en och samma skolenhet.
Avslutningsvis vill YB fästa uppmärksamheten på, att i förevarande räkneexempel på ett undantag när, hänsyn endast tagits till den reguljära ungdomsutbildningen. Även andra utbildningar än sådana som ingår i block skall i framtiden liksom hit- tills organiseras inom den gymnasiala yrkesutbildande skolan. Lokalbehovet för dylika utbildningar har sålunda inte kommit till uttryck i exemplet.
AVDELNING V
Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning
KAPITEL 20
Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning
20.1 Bakgrund — begrepp, nivåer, distribution 20.1.1 Grundutbildning, färdigutbildning och fortsatt utbildning
[ det föregående har framlagts förslag om den praktiskt inriktade yrkesutbildningen inom den framtida gymnasieskolan. Därvid har betonats att förslagen beträffande en i princip tvåårig utbildning inom gymnasieskolans ram siktar till att ge en grund- utbildning och att man i många fall måste förutsätta ytterligare specialisering. Denna senare har kallats färdigutbildning. Det har förutsatts att den till stor del skall kunna ske inom arbetslivet som ett led i inskolningsverksamheten, alltså under ledning och ansvar av respektive arbetsgivare.
I de fall den egentliga yrkesutbildningen sker efter gymnasieskolan, alltså på post- gymnasial nivå, bör även den postgymnasiala utbildningen räknas som grundutbild- ning. Detta gäller olika universitets- och högskoleutbildningar. Som exempel kan nämnas utbildning av jurister, civilekonomer och civilingenjörer. Även för dem som erhållit sådan kvalificerad yrkesutbildning erfordras ofta någon form av inskolning i arbetslivet.
Det är emellertid i det nutida näringslivet med dess hårda krav och fortgående tekniska och strukturella förändringar inte heller tillräckligt med att de olika yrkes- utövarna har erhållit grundutbildning och färdigutbildning. Under hela den fortsatta yrkesverksamma tiden behövs det därutöver i allmänhet kontinuerligt olika slag av fortsatt utbildning. Sådan utbildning är nödvändig för att hålla de specifika yrkes- kunskaperna vid liv och för att tillgodogöra sig nya rön och metoder liksom för att ge förutsättningar för avancemang inom yrket. Den kan vidare krävas då man av en eller annan anledning vill eller måste byta yrke. Den behövs därutöver för att man skall kunna hålla sin allmänbildning och samhällsorientering aktuell.
Det måste betraktas som normalt att i framtiden grundutbildningen och färdig- utbildningen skall följas av kontinuerlig fortsatt utbildning.
20.1.2 Begreppet vuxenutbildning
Den fortsatta utbildningen kallas numera i regel vuxenutbildning.
Begreppet vuxenutbildning är emellertid inte entydigt. I en del fall brukar all ut- bildning för vuxna föras till vuxenutbildningen. Man gör då en uppdelning efter ålder och talar å ena sidan om ungdomsutbildning och å andra sidan om vuxenutbildning. Vid en sådan uppdelning har ibland gränsen satts vid åldern 18—19 år. All egentlig skolutbildning inom den obligatoriska skolan och olika gymnasiala skolformer har
då förts till ungdomsutbildningen, medan den akademiska och övriga postgymnasiala utbildningen betraktas som vuxenutbildning.
En uppdelning efter här antydda linjer är motiverad av inlärningspsykologiska skäl. Undervisningsmetoder, hjälpmedel etc. måste nämligen avpassas efter de stude- randes ålder. Ur den synvinkeln erbjuder inte den postgymnasiala utbildningen några problem. Alla studerande inom denna sektor har uppnått vuxen'ålder antingen de tillägnar sig grundutbildning eller fortsatt utbildning. När det däremot gäller att ge vuxna utbildning på lägre nivå _— utbildning som motsvarar grundskolans hög- stadium och utbildning inom det gymnasiala stadiet —— måste dessa problem särskilt beaktas. Vid överförandet av ungdomsutbildningens kurser till vuxenstuderande måste sålunda den pedagogiska utformningen av undervisningen anpassas till de vuxnas speciella förutsättningar och behov.
I sammanhanget må också påpekas att genom riksdagsbeslut i fråga om den arbetsmarknadsmässigt motiverade utbildning, som drivs i samverkan mellan skol- överstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, den undre gränsen för vuxenutbildning satts vid 21 år.
YB vill för sin del i det följande använda begreppet vuxenutbildning enbart som liktydigt med fortsatt utbildning. Det är också i den bemärkelsen begreppet vuxen— utbildning kommit att användas i den pågående utbildningspolitiska debatten. Grund- utbildningen kan visserligen, om den följer en reguljär studiegång upp genom det postgymnasiala stadiet, i och för sig inkludera även vuxna, men härvidlag är det fråga om utbildningsvägar, som redan från början har lagts upp för att leda fram till en viss yrkesutbildning. Vuxenutbildningen i den begränsade mening YB använder begreppet avser däremot utbildning, som tas upp efter en tidigare avslutad eller av- bruten grundutbildning samt efter en tids yrkesverksamhet. Till vuxenutbildningen förs därmed all utbildning som inte är ett led i grundatbildningen/förstagångsutbild- ningen. Grundutbildningen kan ha bestått av enbart obligatorisk skolgång, av gym- nasial eller postgymnasial utbildning. Vuxenutbildningen måste följaktligen gälla alla nivåerna inom det reguljära utbildningssystemet. Det karaktäristiska är att den skall vända sig till vuxna personer, som har en tids yrkesverksamhet och sålunda erfaren— heter av yrkesarbete och arbetsliv.
Med den här gjorda avgränsningen för vuxenutbildningen följer att gruppen vuxen— studerande har en speciell ekonomisk och studiesocial situation. Deras studiesociala problem måste därför särskilt beaktas. YB återkommer till de hithörande frågorna i kapitlet om den skolsociala verksamheten (23.5.3).
20.1.3 Folkblldniugsverksamheten en del av vuxenutbildningen
Folkbildning har tidigare ofta använts som ett synonymt begrepp till vuxenutbild— ning. Sedan vuxenutbildningen numera har kommit att bli alltmer differentierad och gälla såväl allmän utbildning som yrkesutbildning på olika nivåer samt med olika organ och huvudmän som initiativtagare och ansvariga, kan man emellertid inte sätta likhetstecken mellan folkbildningsverksamheten och de olika aktiviteterna inom vuxenutbildningen.
Folkbildningen tog tidigare främst sikte på en allmänt inriktad skolning med syftet att ge dels förbättrad allmänbildning, dels en bättre samhällsorientering. Men också i det fallet har under senare är stora förändringar skett. Studieorganisationerna har anpassat sig för att möta de olika behoven inom vuxenutbildningsfåltet, och de har efter hand vid sidan av sin mera traditionella bildningsverksamhet kommit att få rika inslag även av målinriktad yrkesutbildning.
Folkbildningsverksamheten med studieorganisationernas — och även folkhög- skolornas —-— olika aktiviteter bör enligt YB:s uppfattning också i framtiden anför- tros viktiga delar av vuxenutbildningen. Detta måste liksom hittills i betydande ut- sträckning gälla en verksamhet som studieorganisationerna själva initierar och driver. Det kan också gälla verksamhet som drivs i samverkan mellan samhällets vuxen- utbildningsorgan och studieorganisationerna. Av praktiska och administrativa skål och för att på bästa sätt utnyttja de tillgängliga resurserna måste viss gränsdragning mellan å ena sidan studieorganisationernas verksamhetsområde och å andra sidan samhällets vuxenutbildningsverksamhet göras. YB behandlar hithörande problem i kap. 21.
20.1.4 Övriga termer inom vuxenutbildningen
Utöver begreppen vuxenutbildning och folkbildning förekommer på det ifrågavarande utbildningsområdet en rad termer, vilka används med växlande innebörd. YB vill för sin del göra följande distinktioner.
Fortbildning och vidareutbildning är begrepp, som ofta används synonymt. Mer och mer har dock fortbildning kommit att betyda sådan utbildning, som de yrkes- verksamma kontinuerligt behöver för att hålla sig å jour med utvecklingen och kunna på ett fullgott sätt fylla sina uppgifter i yrket. Vidareutbildning däremot har kommit att betyda sådan utbildning, som kan kvalificera för mer krävande uppgifter och alltså ge förutsättningar för ett avancemang inom yrket. YB använder termerna enligt dessa bestämningar.
U ppskolning är en term som införts inom vuxenutbildningen under allra senaste tid. Med uppskolning avses också vidareutbildning. Det är dock i detta fall fråga 'om sådan vidareutbildning, som är arbetsmarknadspolitiskt betingad. Uppskolningen skall sålunda gälla yrkesverksamma personer, vilka kan utbildas för mera kvalifice- rade uppgifter inom områden där bristen på kvalificerad personal utgör ett hinder för en ökad expansion.
Omskolning är även den en arbetsmarknadspolitiskt betingad vuxenutbildning. Den riktar sig till arbetslösa eller till undersysselsatta, vilka skall lära ett nytt yrke för att kunna föras över till expansiva eller arbetskraftsmässigt underförsörjda områden inom arbetslivet. Omskolningsverksamheten har dock i vissa fall kommit att få en vidgad omfattning. Sålunda kan den ibland syfta till reaktivering av tidigare för- värvsarbetande, t. ex. hemmafruar, och då gäller utbildningen inte ett nytt yrke utan i stället en aktualisering och förbättring av tidigare yrkeskunskaper. I en del fall kan det också vara fråga om en utbildning av personer som tidigare inte erhållit någon yrkesutbildning.
De här omnämnda olika formerna av vuxenutbildning har berörts också i det föregående, främst då i kapitel 4 och 8.
20.1.5 Vuxenutbildningens olika nivåer
I det föregående har angetts att vuxenutbildningen måste gälla de olika nivåerna inom det reguljära utbildningssystemet, med andra ord grundskolans högstadium samt de gymnasiala och postgymnasiala utbildningarna. Detta skall här närmare utvecklas.
Många nu yrkesverksamma har erhållit sin skolutbildning enbart inom den gamla obligatoriska skolan och sålunda slutat sin skolgång efter 6 eller 7 år i folkskolan. Man räknar med att omkring 80 0/0 av de nu i arbetslivet aktiva har enbart en sådan skolmässig utbildning. Yrkeskunskapen har dessa fått genom inskolning och praktisk erfarenhet inom arbetslivet. För många av dessa kan det finnas behov att skaffa sig en utbildning som ungefär motsvarar den som de unga nu får inom grundskolans högstadium. Vuxenutbildningen måste tillgodose detta behov genom att åt de vuxna erbjuda kurser av olika slag på samma nivå som grundskolans högstadium.
De generationer som nu går i den 9-åriga grundskolan eller som under de närmaste åren kommer att börja sin skolgång kommer till stor del att skaffa sig också en gymnasial utbildning. Enligt den nu aktuella planeringen, varav YB:s förslag om den gymnasiala yrkesutbildningen utgör en del, skall omkring år 1970 80—85 0/0 av års- kullarna ges möjlighet att skaffa sig något slag av gymnasial utbildning. För de redan nu yrkesverksamma kommer härigenom att uppkomma ökande behov även av gymnasial utbildning. Denna måste ges i form av vuxenutbildning. Åt vuxna måste sålunda erbjudas kurser som motsvarar vad ungdomen får inom gymnasieskolan som helhet, dvs. vad vi nu kallar gymnasium, fackskola och yrkesskola.
När det gäller vuxenutbildning motsvarande grundskolans högstadium, gymnasiet och fackskolan har gymnasieutredningen under sin andra utredningsetapp utarbetat förslag, vilka nyligen framlagts i betänkandet Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola (SOU 1965: 60). Dessa förslag skall i ett följande avsnitt kort refereras.
Enligt YB:s mening måste även genom vuxenutbildningen ges möjligheter åt de redan yrkesverksamma att skaffa sig utbildningar av det slag som gymnasieskolans yrkessektor kommer att tillhandahålla ungdomen. Yrkessektorns kurser skall _ liksom när det gäller grundskolans, gymnasiets och fackskolans linjer —— kunna väljas fritt och kombineras på det sätt som bäst tjänar den enskilde. Det skall så- lunda vara möjligt för den vuxenstuderande att följa en viss utbildningslinje som helhet så som den är upplagd i ungdomsutbildningen eller också att sammanställa ett eget utbildningsprogram av olika kurser. Om valda delkurser tillsammans mot- svarar utbildningsgången inom en reguljär utbildningslinje, skall naturligtvis den vuxenstuderande få samma kompetens som studerande inom den reguljära linjen. Den postgymnasiala utbildningen har behandlats inom en särskild arbetsgrupp. Rapporten från denna grupp redovisas tillsammans med de olika branschgruppernas rapporter (Bil. 5). De olika branschgrupperna fortsätter emellertid sitt arbete med utredningar om avnämarnas behov och önskemål beträffande den postgymnasiala
utbildningen. YB kan sålunda i det nu föreliggande betänkandet inte framlägga slut- giltiga förslag om den postgymnasiala utbildningen utan avser att i ett senare be- tänkande mera utförligt behandla den postgymnasiala utbildning, som enligt direk- tiven tillhör YB:s utredningsområde. En första redovisning med vissa principiella ställningstaganden vill dock YB framlägga redan i detta betänkande. Detta material presenteras i ett senare avsnitt (20.5).
YB anser, att det också på den postgymnasiala nivån kommer att krävas ökade insatser inom vuxenutbildningen. Här bör de vuxna i betydande utsträckning kunna hänvisas till de reguljära utbildningsvägarna. Inom denna nivå föreligger det näm- ligen inte, vilket i det föregående påvisats, någon pedagogisk motivering för en upp- delning, eftersom det även inom de reguljära utbildningarna är fråga om vuxna studerande.
Vuxenstuderande enligt YB:s terminologi kan emellertid av andra skäl behöva specialanordningar. Redan yrkesverksamma är sålunda mera bundna till sin ort än de reguljärt studerande. De kan vilja bedriva sina studier vid sidan av sin yrkes- verksamhet. Ofta lägger familjeförhållandena hinder i vägen för att under längre tid förlägga studierna till annan ort. Enligt YB måste beaktandet av dessa och liknande speciella inslag i de vuxenstuderandes situation leda till slutsatsen, att postgymnasiala utbildningsanordningar för vuxenstuderande måste decentraliseras i betydligt större utsträckning än den reguljära postgymnasiala utbildningen. Dessa problem skall ytterligare belysas i avsnittet om den postgymnasiala utbildningen.
20.1.6 Vuxenutbildning utanför det reguljära utbildningssystemet
I det föregående har huvudsakligen talats om sådan vuxenutbildning som är parallell till det reguljära utbildningssystemet. Det föreligger emellertid även behov av vuxen- utbildning, där studierna gäller sådana ämnen och ämneskombinationer som inte har några egentliga motsvarigheter inom detta system.
Som exempel på detta slag av utbildning kan nämnas arbetsledarutbildning, bank- utbildning, högre företagsekonomiska kurser, företagsutbildning för tekniker och ingenjörer, olika slag av inomverksutbildning som polisutbildning, försvarets ut- bildning, kanslistutbildning och affärsverkens utbildning. Som framgår av exemplen är det också här fråga om utbildning på olika nivåer. I en del fall räcker den obliga- toriska skolan som förutbildning, i andra fall är det fråga om en yrkesutbildning som kräver något slag av gymnasial förutbildning. I en framtid torde det dock mest bli fråga om yrkesutbildningar på postgymnasial nivå.
De olika utbildningarna av här berört slag har ofta vuxit fram spontant inom olika grenar av näringsliv och förvaltning. Man har då försökt tillgodose sina egna specifika behov och i regel inte sökt samverkan med andra liknande verksamheter med likartade utbildningsbehov. Utbildningsområdet i fråga har härigenom kommit att bli synnerligen splittrat med ett stort utbud av utbildningar. Ändå förefaller det som om föreliggande starkt differentierade behov inte på ett tillfredsställande sätt täcks in av verksamheten. Det synes YB angeläget att också utbildningar av här antytt slag närmare kartläggs och att det därefter prövas i vilken utsträckning sam-
ordning genom samhällets försorg kan ske så att dels de föreliggande utbildningsbe- hoven bättre tillgodoses och dels de tillgängliga samlade resurserna bättre utnyttjas. YB avser att i sitt fortsatta utredningsarbete med den postgymnasiala utbildningen återkomma till de hithörande problemen.
20.1.7 Olika distributionsvägar för vuxenutbildningen
När man har att ta ställning till den framtida vuxenutbildningens uppläggning, är det också viktigt att granska de distributionstekniska problemen. Man måste med andra ord pröva vilka distributionskanaler som bör användas för att man snabbast och effektivast skall kunna bygga upp en vuxenutbildning som motsvarar de före— liggande behoven. Följande »huvudkanaler» för förmedling av vuxenutbildning har i det föregående omnämnts:
1. Det reguljära utbildningsväsendet: a) Grundskola, b) Gymnasieskola — gymnasium, fackskola och yrkesskola integrerade enligt YB:s förslag i det föregående, c) Universitet, högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter. 2. Folkbildningen med främst studieförbundens verksamhet. 3. Intern utbildning inom företag, verk, organisationer etc.
Till detta kan läggas
4. För vuxenutbildningsbehovet speciellt konstruerade utbildningsenheter. Dessa kan vara antingen enbart administrativa organ knutna till någon av de under punkt 1 redovisade institutionerna eller särskilda utbildningsanstalter. (T.ex. folkhögskolorna och Statens institut för hantverk och industri kan sägas sedan länge ha fungerat som sådana speciella anstalter för vuxenutbildning. Till sär- skilda enheter förläggs också större delen av den av AMS och SÖ bedrivna om- skolningsverksamheten.)
Utöver de ovan uppräknade fyra olika kategorierna kan nämnas
5. Korrespondensundervisningen samt 6. Radio— och TV-undervisning.
Dessa senare är dock även att betrakta som hjälpmedel och kan komma till an- , vändning ensamma eller i kombination inom samtliga de under punkt 1—4 redo- ! visade distributionskanalerna. Just för vuxenutbildningen torde emellertid såväl korrespondensundervisningen som undervisning via etermedierna kunna utnyttjas i stor omfattning. Enligt YB:s mening bör därför de möjligheter som här öppnar sig i en framtid särskilt uppmärksammas för vuxenutbildningens behov.
Som redan framgått av det föregående anser YB att vuxenutbildningens behov när det gäller såväl grundskolenivån som den gymnasiala nivån måste tillgodoses med specialanordningar enligt punkt 4. Detta gäller också till viss del den postgymnasiala nivån.
Så långt det är möjligt måste dock det reguljära utbildningsväsendets resurser i fråga om administration, lärare, lokaler och hjälpmedel utnyttjas för vuxenutbild- ningen. Detta skall närmare utvecklas i ett följande avsnitt, där YB:s förslag be- träffande specialanordningar för vuxenutbildningen framläggs.
20.2 Vuxenutbildningens nuvarande omfattning
20.2.1 Vuxenutbildningsområdet mycket svåröverskådligt
Den inledande redovisningen torde ha visat att vuxenutbildningen redan nu har byggts ut till ett mycket variationsrikt mönster. Detta gäller såväl innehåll och mål- sättning som organisation och sättet för distributionen samt den kvantitativa om- fattningen.
I den officiella statistiken ges uppgifter för vuxenutbildningens omfattning endast för de delar som står under tillsyn av skolöverstyrelsen. Det är den vuxenutbildning som drivs inom skolväsendet samt av de statsunderstödda studieförbunden. Skulle området som helhet på ett tillfredsställande sått kartläggas, krävs ett omfattande utredningsarbete.
YB har under sin första utredningsetapp av tidsskäl varit tvingad att i främsta rummet behandla och ge förslag om den reguljära gymnasiala yrkesutbildningen. På grund härav har det inte varit möjligt att genom egna undersökningar kartlägga vuxenutbildningsområdet. YB har emellertid för sina bedömningar funnit det nöd- vändigt att skaffa sig en ungefärlig översikt över den nuvarande vuxenutbildningen och har därför tagit del av tidigare gjorda undersökningar. Den kortfattade redo- visning som i det följande skall ges har till stor del måst bygga på sådana under- sökningar, främst på en under föregående år av TCO:s utbildningskommitté avläm- nad rapport (Utbildningspolitiskt program för tjänstemannarörelsen, Stockholm 1964).
Grupperingen vid redovisningen har gjorts efter huvudgrupperna av kursanordnare enligt följande:
_ Vuxenutbildning inom skolväsendets ram.
Postgymnasial vuxenutbildning under SÖ och universitetskanslersämbetet (UKÄ). Studieförbundens verksamhet.
Vuxenutbildning för statligt anställda. Vuxenutbildning i landstingens, städernas och Iandskommunernas regi. Utbildningsverksamhet inom industrin. Utbildning för hantverk och viss industri. Utbildning inom handel och övriga servicenäringar.
??????FDP
Arbetsmarknadsorganisationernas utbildning.
y.— P Vissa folkrörelsers utbildningsverksamhet.
u—p— m»—
Korrespondensundervisning. Radio- och TV-undervisning.
20.2.2 Vuxenutbildning inom skolväsendets ram
Yrkesskolornas deltidskurser. Vid yrkesskolorna bedrivs en omfattande deltidsunder- visning i huvudsakligen yrkesutbildande syfte. För denna har redogjorts i kapitel 4 samt lämnats en del statistik i kapitel 5. I detta sammanhang må det räcka att ange att deltidskurserna under senare år brukat samla omkring 100 000 deltagare.
Till detta kommer viss vuxenutbildning vid de särskilda yrkesskolorna för jord- bruk, trädgårdsnäring och skogsbruk. Även för denna utbildning har redogjorts i kapitel 4 (4.4).
Också vid de av landstingen drivna vårdyrkesskolorna gäller utbildningen till viss del vuxenstuderande i YB:s mening.
Kvällsgymnasier, vuxenläroverk och folkhögskolor. I hela landet drivs 35 kvälls- ggmnasier. Därav är 25 allmänna gymnasier, 8 tekniska gymnasier och 2 handels- gymnasier. Antalet elever vid dessa uppgår till ca 3 700, 900 respektive 100, alltså sammanlagt närmare 5 000.
Vid de båda vuxenlåroverken —— i Norrköping och Härnösand — var antalet elever . under läsåret 1963/64 ca 1 200. i
Det finns ungefär ett 100-tal folkhögskolor i landet. Det årliga elevantalet vid ! vinterkurserna uppgår till omkring 10 000, vid sommarkurserna till omkring 2 000. 4
AMS:s och SÖ:s omskolningsverksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen redovisar varje % månad omfattningen av omskolningsverksamheten. De senast tillgängliga uppgifterna ' gäller oktober månad 1965. Enligt dessa pågick 954 kurser och 239 ytterligare höll i på att planeras. Antalet personer under utbildning vid omskolningskurser uppgick ; vid tiden för uppgifternas sammanställande till ca 15 000. Totalt beräknas f. n. om- ; kring 40 000 personer årligen genomgå omskolningskurser. Detta innebär att ca 1 |l/o av arbetskraften årligen ges omskolning. Enligt AMS planer kommer omkring år 1970 ca 2 % av arbetskraften att beredas omskolningsmöjligheter.
E i g i
20.2.3 Postgymnasial utbildning under SÖ och UKÄ
Att fastställa antalet vuxenstuderande vid universitet och högskolor enligt den av YB gjorda begränsningen av vuxenutbildningsbegreppet torde vara helt ogörligt. Här skall endast nämnas att skolöverstyrelsen under senare år har ordnat en ganska omfattande decentraliserad akademisk undervisning eller motsvarande, vilken främst syftat till att vidareutbilda yrkesverksamma lärare. I årets petita från berörda ämbetsverk föreslås att denna verksamhet skall flyttas från SÖ till universitets- kanslersämbetet.
Studieförbunden ordnar också, som framgår av det följande, akademiska kurser eller motsvarande. Dessa räknas in under folkbildningsverksamheten och erhåller statsbidrag via SÖ. För den delen av den postgymnasiala vuxenutbildningen har inte föreslagits överflyttning till UKÄ. Enligt ett riksdagsbeslut hösten 1964 skall emeller- tid viss översyn göras av sådan decentraliserad akademisk utbildning för att bl. a. pröva hur den bör samordnas med den övriga akademiska utbildningen.
Som postgymnasial vuxenutbildning i YB:s mening torde vissa nyinrättade utbild-
ningar för studenter till en del kunna räknas. Hit hör bl. a. den högre sekreterar- utbildningen och civilsekreterarutbildningen. Flera nya praktiska postgymnasiala utbildningar har under senare år diskuterats, bl. a. i en inom Uppsala studentkår på UKÄzs uppdrag utarbetad promemoria, »Universitet och yrkesutbildningar», avläm- nad år 1964. I det fallet avses emellertid i främsta rummet reguljära utbildningar för studenter. Om utbildningar av detta slag kommer till stånd, torde de dock även kunna tjäna som kompletterande utbildning för sådana som redan avlagt en akade- misk examen.
20.2.4 Studieförbundens verksamhet
Antalet deltagare i studieförbundens studiecirkelverksamhet uppgår numera årligen till ca 1 miljon. Det statistiska materialet visar inte i vilken utsträckning personer deltar i mer än en studiecirkel.
Man har beräknat att antalet deltagare i studieförbundens mera målinriktade kurser under de senaste studiesäsongerna har uppgått till minst 100 000 årligen.
20.2.5 Vuxenutbildning för statligt anställda
Inom den statliga förvaltningen och de statliga affärsverken drivs fortbildnings- och vidareutbildningsverksamhet i betydande omfattning.
För statsförvaltningens tjänstemän ordnas kurser genom civildepartementets ut- bildningsorgan personalutbildningsnämnden. Regionalt drivs viss kursverksamhet av länsstyrelserna.
Intern utbildning sker i de olika förvaltningsverken, t. ex. SÖ, AMS, socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån och civilförsvarsstyrelsen. Kurser ordnas såväl för fortbildning som för vidareutbildning. Den mest omfattande kursverksamheten sker numera under SÖ:s ledning för landets lärare inom olika skolformer.
Inom affärsverken är den interna utbildningen sedan länge väl utbyggd. Den ingår här som ett reguljärt led i en rad olika karriärer. Som exempel på sådana inomverks- utbildningar på i regel postgymnasial nivå kan nämnas postexpeditörsutbildning, stations- och kontorsskrivarutbildning samt teleassistentutbildning.
Försvaret driver också en omfattande intern utbildningsverksamhet för sina olika personalgrupper: underbefäl, underofficerare, officerare och civilanställda. Även vissa inslag i rekrytutbildningen liksom civilförsvarsutbildningen kan sägas vara former av vuxenutbildning.
Inom polisväsendet och tullverket sker i allmänhet också själva yrkesutbildningen internt.
De här nämnda utbildningarna inom förvaltning, affärsverk etc. kan till större delen föras till kategorin vuxenutbildning i YB:s mening, eftersom de vänder sig till redan yrkesverksamma och syftar till att ge fortbildning eller vidareutbildning.
Som exempel på intern utbildning inom den statliga sektorn följer här redovisning av personalutbildningsnämndens och postverkets utbildningsverksamhet.
Statens utbildningsverksamhet för vissa tjänstemän
Staten bedriver utbildningsverksamhet bl.a. genom personalutbildningsnämnden. För år 1963 redovisar personalutbildningsnämnden följande rörande sin kursverksamhet.
Antal Antal kurser deltagare
Amanuenskurser .................... 3 60 Assistentkurser .................... 1 20 Biträdeskurser ...................... 23 690 Chefskurser ........................ 1 20 Kanslistkurser ...................... 3 75 Kontorsarbetsledarkurser ............ 1 18 Kurser för lokala kursorganisatörer . . 2 28 Vårdarkurser (fångvårds- och alkoho-
listanstalter, ungdomsvårdsskolor) . . 1 30
S:a 35
Postverkets personalutbildning
Antal utexaminerade elever under år 1963 från kurser i postskolans regi.
1961—1963 års postassistentkurs ............................ 48 1961—1963 års postexpeditörskurs .......................... 259 1963 års stationsmästarkurs ................................ 27 1963 års kurs i utrikes sortering ............................ 29 i 1962—1963 års kontoristkurs ................................ 46 1962—1963 års överpostiljonskurs ............................ 76 1962—1963 års expeditionskurs ............................ 232
Antal deltagare vid postskolans övriga kurser under 1963.
Administrativ fortbildningskurs ............................ 27 Fortbildningskurs för arbetsledare .......................... 263 Utbildning av postiljonsaspiranter .......................... 1144 Fritidsstudier med bidrag av postmedei ...................... 177
20.2.6 Vuxenutbildning i landstingens, städernas och landskommunernas regi
För de anställda vid landstingens institutioner har utbildningen under senare år betydligt utbyggts. Efter förslag från en särskild kommitté drivs nu kursverksamhet inom följande områden: a) arbetsledning och personalledning, b) organisations- och rationaliseringsfrågor, c) landstingskommunala frågor, d) fackutbildning och speciell yrkesutbildning samt e) företagsnämnds— och arbetarskyddsfrågor. Landstingsför- bundet har nu också skaffat en egen skola för sin centrala utbildningsverksamhet.
Inom Svenska stadsförbundet finns en särskild utbildningssektion sedan år 1957. 5 Genom dess försorg ordnas kurser för arbetsledare och olika chefsgrupper, för olika specialister t. ex. inom de kommunala verken, för bibliotekspersonal, för administra- . tiv och exekutiv personal etc. Därutöver ordnar även vissa städer egna kurser. Som exempel kan nämnas att personalutbildningsnämnden inom Stockholms stad årligen samlar ca 2 000 deltagare till olika slags kurser och konferenser. .
Kommunskolan i Sigtuna, som ägs av Svenska stadsförbundet och Svenska kom— , munförbundet, har omfattande fortbildning av kommunala förtroendemän och kom- munalanställda. Vid Kommunskolan anordnas årligen över 100 kurser och kon—
1) i
ferenser. Antalet deltagare per år uppgår till nära 5 000 och antalet studiedagar till omkring. 21 000.
Ungefär hälften av kurserna är Kommunskolans egna. Dessa kurser planläggs och genomförs av skolans personal. Som föreläsare och gruppledare anlitas kommunala experter, huvudsakligen anställda i kommunförbunden, samt personal från statliga verk och andra specialister. De två senaste åren har — förutom kurser för för— troendemän —— anordnats fortbildningskurser för socialvårdschefer, socialassistenter och annan personal inom socialvårdens olika grenar, skolkamrerare och skolassisten- ter, personal inom bostadslåneverksamheten, personal med uppgifter inom samhälls- pianeringen, kommunaldirektörer, kommunalkamrerare, kommunalingenjörer, bo- stadsförmedlingspersonal, kontoristpersonal vid kommunal- och skolkontor, avlö- ningsförrättare, brandchefer, musikledare samt skolchefer, gymnasierektorer och andra skolledare. Kommunskolan har också korrespondensundervisning samt produ- cerar bild- och ljudband för kommunal information.
Den andra hälften av kursverksamheten vid Kommunskolan omfattas av kurser och konferenser, anordnade av kommunförbunden och andra kommunala samman- slutningar, enskilda kommuner, statliga verk samt skilda organisationer.
20.2.7 Utbildningsverksamheten inom industrin
Uppgifter om den interna utbildningens omfattning inom industrin är med vissa undantag svåra att få fram. Man kan dock fastställa att en betydande utbildnings- verksamhet bedrivs Iokalt inom olika företag. Detta gäller dock i allmänhet enbart de större eller medelstora företagen.
Många företag anordnar egen utbildning för industriarbetare. Sker denna helt i företagens egen regi kallas skolorna industriskolor eller företagsskolor. Sker utbild- ningen i samverkan med samhällets yrkesskolor, talar man om inbyggda skolor eller växelutbildning. För de olika slagen av företagsuthildning gällande industriarbetare har redogjorts i kapitel 4 (4.2.2 och 4.3.2). 62 0/o av de företag som ingått i den nedan redovisade SIF-undersökningen bedriver arbetareutbildning i någon av de här nämnda formerna.
Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) har våren 1965 genomfört en under- sökning om den aktuella tjänstemannautbildningen inom företag med mer än 100 tjänstemän. Av denna framgår att 76 0/0 av landets industriföretag kontinuerligt be- driver någon form av sådan utbildning (arbetsiedarutbildning då ej medräknad). 41 % av de tillfrågade företagen har egen utbildningsavdelning. Mest satsar man på utbildningen av tekniker och ingenjörer. Teknikerutbildning driver sålunda 68 0/0 av företagen, medan kontorsutbildning tillhandahålls av 50 0/o och personalledarutbild- ning av 32 0/o. Arbetsledarutbildning förekommer hos 65 0/o av företagen. Jämförelser med en liknande undersökning år 1962 visar på en markant ökning av företagens utbildningsinsatser. Teknikerutbildningen visar sålunda en ökning på 13 0/o. Det kan också nämnas att enligt enkätsvaren bidrag till de anställdas fritidsstudier i före- tagsnyttiga ämnen genom brevkurser lämnas vid 88 0/o av företagen.
Centralt bedrivs en omfattande intern utbildningsverksamhet inom industrisektorn
dels genom Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och dels genom olika bransch- organisationer. SAF ordnar kontinuerligt kurser i företagsledning och personal- administration vid Yxtaholmsskolan, rationaliseringstekniska kurser vid Rationalise- ringstekniska institutet (RATI) och kurser i arbetsledning vid Arbetsledarinstitutet (ALI). Det sammanlagda antalet kurser under ett år uppgår numera till omkring 350. Antalet deltagare årligen uppgår till drygt 18 000.
Som exempel på branschförbundens aktivitet på utbildningsområdet kan nämnas att Järnbruksförbundet årligen ordnar ett 40-tal kurser och konferenser med omkring 3 000 deltagare. Kurserna gäller främst arbetsledning och avtalsfrågor.
Arbetsgivare och arbetstagare inom industrin samverkar kontinuerligt på uthild- ningsområdet genom permanenta samarbetsorgan. Arbetsmarknadens yrkesråd är ett samarbetsorgan mellan SAF och LO i yrkesutbildningsfrågor. För olika branscher eller sektorer inom industrin finns till yrkesrådet knutna yrkesnämnder, f.n. 26. Som samarbetsorgan i utbildningsfrågor för tjänstemännen fungerar Rådet för tjänstemannautbildning (RTI), som består av representanter för SAF och SIF.
20.2.8 Utbildning för hantverk och viss industri
20.281 Hantverksorganisationernas utbildning. Som huvudorganisation för 44 branschförbund inom gruppen hantverk, mindre industri och närstående service- näringar genomför Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) viss kurs— och konferensverksamhet, som avser fortbildning och vidareutbildning av företagare. I samarbete med Svenska arbetsgivareföreningens utbildningsavdelning har under senare år på olika orter anordnats en serie konferenser rörande företagsledning och lönsamhet inom mindre industri. Konferenserna syftar i första hand till att ge im- pulser till förbättrade kalkylationsmetoder och orientering om frågor, som rör personalledning, företagsinformation och marknadsföring. I samarbete med de an- slutna branschförbunden ordnar SHIO även kurser och informationsdagar i framför allt företagsekonomiska frågor, i regel byggda på av SHIO:s Ekonomitjänst ut- arbetade kontoplaner och kalkylationssystem. Många av SHIO:s branschförbund anordnar i egen regi kurser och informations- dagar rörande yrkestekniska och företagsekonomiska ämnen. Därvid behandlas bl. a. nya arbetsmetoder och nya produkter och materiel samt reklam- och marknads- föringsfrågor. SHIO:s föreläsningsverksamhet förmedlar statsbidrag till kurser och konferenser och till fristående föreläsningar vid informationsmöten med hantverks- och industriföreningar och branschförbund. SHIO intresserade sig redan vid sin tillkomst år 1905 för hantverksutövarnas och. industriidkarnas fortbildning och vidareutbildning och anordnande under många år 5. k. mästarkurser i framför allt yrkestekniska och företagsekonomiska frågor. Denna- kursverksamhet resulterade år 1922 i upprättandet av ett av organisationen själv drivet hantverksinstitut.
20.2.8.2 Statens institut för hantverk och industri. Det av hantverksorganisationen år 1922 startade Hantverksinstitutet uppgick i det nya staliga verk, som tillkom 1940
under namn av Statens hantverksinstitut, år 1963 namnändrat till Statens institut för hantverk och industri. Detta institut, som har till uppgift att »verka för höjande av yrkesskicklighet och lönsamhet inom hantverk och industri» (SF 108/1963), bedriver bl. a. en betydande fortbildningsverksamhet genom anordnande av kurser av teknisk och företagsekonomisk natur. Verksamheten har vuxit med åren och omfattade budgetåret 1964/65 529 kurser med sammanlagt 12 684 deltagare. Kurserna ordnas i allmänhet i samarbete med de skilda bransch- och yrkesförbunden inom hantverk och industri och är i princip inriktade på att hjälpa de yrkesverksamma att följa med i den tekniska och ekonomiska utveckling, som karakteriserar dagens samhälle. Särskilt organiserade gemensamma kursnämnder sörjer för kursernas aktualitet och intresse för yrkesmännen.
Enligt en särskild undersökning beträffande budgetåret 1963/64 kom detta år ca 60 0/0 av kursdeltagarna från företag med mindre än 100 anställda, 25 |l/o från större företag och 15 0/0 från allmän verksamhet inom stat och kommun, bl.a. ett stort antal yrkeslärare.
20.2.9 Utbildning inom handel och övriga servicenäringar-
Inom näringslivets serviceområden -— främst handel, bank och försäkring —- före- kommer också en ganska omfattande intern utbildning, som huvudsakligen vänder sig till de inom respektive branscher redan yrkesverksamma. Liksom inom de statliga verken utgör utbildningen här ofta ett led i karriären för de olika personalkate- gorierna.
På handelns område ordnas utbildning såväl inom kooperationen som inom den privata sektorn. KF:s centrala utbildning försiggår till stor del på riksskoian Vår Gård i Saltsjöbaden. En motsvarande utbildning inom privathandeln drivs av Köp- mannainstitutet i Stockholm. Huvudman för detta institut är Sveriges köpmannaför- bund. För central samverkan i utbildningsfrågor mellan företagare och anställda inom handeln är Handelns yrkesråd organ. I detta råd finns representanter för KF och Handelns arbetsgivarorganisation (HAO) samt för Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet. Rådet har nyligen ingått som ett branschorgan inom Arbetsmarknadens yrkesråd.
Lokalt bedrivs i regel utbildning inom de större företagen, t. ex. inom varuhusen. Firmor som t. ex. NK, PUB och Åhléns i Stockholm har sådan intern utbildning. Denna ligger till stor del på den nuvarande yrkesskolans nivå — fastän den är mera specialiserad — och vänder sig sålunda mest till ungdomar efter det att de slutat den obligatoriska skolan.
Bankutbildningen har sedan länge till övervägande delen varit ordnad som en intern företagsutbildning. Även inom denna bransch finns samarbetsorgan mellan arbetsgivare och arbetstagare med uppgiften att bevaka och främja utbildnings- frågorna: dels studieråd för affärsbankerna, vari Svenska bankmannaförbundet och Bankernas förhandlingsorganisation samarbetar, dels studierådet för sparbankerna, där representanter för bankmannaförbundet och Svenska sparbanksföreningen ingår. Kursverksamheten för affärsbankernas personal innefattar årligen omkring 5 000
deltagare och kursverksamheten för sparbankernas personal omkring 2 000 deltagare. I utbildningen används i stor utsträckning brevkurser i kombination med internat- kurser. De senare ordnas ofta av bankernas centrala utbildningsinstitut. Samverkan mellan bankernas utbildningsorgan och yrkesskolorna förekommer också.
Svenska försäkringsföreningen svarar för utbildningen av försäkringsbranschens anställda på kontor och fält. Inom försäkringsområdet finns en utbildningsnämnd, där hl. a. Svenska försäkringsföreningen, Svenska försäkringsbolagens riksförbund och Försäkringstjänstemannaförbundet är representerade. Utbildningsnämndens verk- ställande organ är Institutet för försäkringsutbildning (IFU), vilken fungerar som branschens fackskola och sorterar under SÖ.
De olika försäkringsföretagen har också ofta egen intern utbildning i form av kontorsskolor. Dessa vänder sig huvudsakligen till ungdomar efter den obligatoriska skolans slut och kan jämföras med yrkesskolornas kontorsutbildning. I en del fall drivs utbildningen i samverkan mellan yrkesskola och företag (inbyggda skolor). Den egentliga vuxenutbildningen sker till större delen inom det ovan nämnda institutet.
20.2.10 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildning
Att arbetsmarknadsorganisationerna i betydande utsträckning engagerar sig för ut- bildningsfrågor och då inte minst för vuxenutbildningen har framgått av den före- gående redovisningen, där olika samarbetsorgan mellan arbetsgivar- och företagar- parterna omnämnts. Även i övrigt försiggår en samverkan inom vuxenutbildnings- området. Bland nu aktuella sådana insatser kan nämnas den hela landet omfattande kursverksamheten kring företagsnämndsfrågor, som initierats av SAF, LO och TCO.
För SAF:s egen kursverksamhet har redogjorts i det föregående. Såväl LO som TCO bedriver en liknande verksamhet men då med syftet att ge allmän samhällsoriente- ring och facklig skolning. För central kursverksamhet av detta slag driver LO skolor i Brunnsvik och i Åkers Runö. Större fackförbund inom LO som Svenska metall- arbetarförbundet och Svenska byggnadsarbetarförbundet har eller planerar liknande skolor. TCO driver två sådana skolor, nämligen Bergendal och Gällöfsta. Riksför- bundet Landsbygdens Folk (RLF) och Sveriges lantbruksförbund förfogar tillsam- mans över föreningsskolan i Sånga-Säby. Utöver de centrala kurserna på de angivna skolorna bedrives en omfattande regional och lokal kurs- och konferensverksamhet. Facklig skolnings— och informationsverksamhet förekommer också inom arbetsmark- nadsorganisationer som Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Stats- ! tjänstemännens riksförbund (SR). Vissa delförbund inom TCO och SACO driver ; dessutom egen fortbildning för sina medlemmar inom respektive yrkesområden i form av kurser av varierande längd.
20.2.11 Vissa folkrörelsers utbildningsverksamhet . &
De svenska folkrörelserna började mycket snart efter sin framväxt under 1800-talets senare hälft en utbildning av personer för särskilda heltidsuppgifter inom rörelserna. De fria trossamfunden utbildar vid pastorsseminarier personer för skilda arbets-
uppgifter; så t. ex. Baptistsamfundet vid Betelseminariet i Bromma, Frälsningsarmén vid Krigsskolan i Stockholm, Metodistkyrkan på Överås i Göteborg och Svenska missionsförbundet på Teologiska seminariet i Lidingö. Utbildningstiden skiftar men är i regel fyraårig med minst realexamen eller motsvarande som utbildningsmässigt inträdeskrav (studenter går i regel tre år, akademiker genomgår kortare komplette- ringskurser). Huvudvikten i studierna läggs vid teologi, men avsevärd tid ägnas åt nutids- och samhällsorientering. Vid de flesta seminarierna är flerårig ungdomsledar- utbildning inbyggd i kursplanen. Inrättandet av särskilda ungdomsledarinstitut disku- teras inom flera samfund. Utbildningen bekostas helt av samfunden själva. Utbildningen avser såväl pastorstjänst i Sverige som arbete i utlandet, främst i
u-länder (pastorer, ungdomsledare, sjuksköterskor, lärare m.fl.). Nykterhetsrörelsen anordnar för utbildning av sin personal särskilda korta instruk- törskurser jämte fortsättningskurser.
20.2.12 Korrespondensundcrvisning
De största korrespondensinstituten är Brevskolan, Hermods och NKI —- de båda senare numera sammanförda under en gemensam ledning. Därutöver finns flera ! korrespondensinstitut med specialinriktning, t.ex. Lantbruksförbundets tidskrifts- aktiebolags korrespondensskola (LTK), Köpmannainstitutet och Försvarets brev- skola.
En meningsfull statistik över korrespondensinstitutens verksamhet tycks för dagen inte kunna erhållas. En sådan förutsätter nämligen att man från instituten kan få uppgifter inte bara om antalet inskrivna elever utan också uppgifter om fullföljande av studierna respektive bortfall. Sådana uppgifter utlämnas emellertid inte.
Korrespondensinstituten drivs som affärsföretag och måste i regel vara själv- finansierade. Kostnaderna måste följaktligen täckas av kursavgifterna. Detta medför givetvis vissa komplikationer för planeringen och för utbudet av studieprogram. När kurserna utväljs och framställs, måste nämligen företagsekonomiska bedömningar vara avgörande. Detta gör att det finns god täckning med kurser och studieprogram för mycket frekventa områden men dålig täckning för mindre frekventa områden.
Korrespondenskurser används numera i viss utsträckning som hjälpmedel för skolorna, för den interna företagsutbildningen och som material för studieförbundens cirkelverksamhet. Arbetsgivarna stöder i många fall de korrespondensstuderande genom att efter fullföljda kurser betala igen hela eller delar av kursavgiften.
20.2.13 Radio- och TV-undervlsning
» Att få kvantitativa mått på deltagandet i etermediernas undervisning är inte möjligt.
För det första är det svårt att dra en gräns mellan program med undervisning och i övrig programverksamhet, eftersom de förra avlyssnas av många utan bestämda utbildningssyften och de senare i många fall innehåller information och orientering som i och för sig kan anses ge undervisning. Vidare är det svårt att erhålla säkra siffror på lyssnarfrekvensen för de olika programarterna liksom på de enskilda programmen inom dessa.
Att rena studie- och undervisningsprogram möter ett mycket stort intresse kan dock fastslås. Detta bevisas bl.a. av utfallet för utbildningsserier som sänts under senare år, där inköpet av tillhörande kurslitteratur kan utgöra ett visst mått på frekvensen av aktiva deltagare. Som exempel kan nämnas att skriften till TV-serien »Våra barns skola» såldes i ca 80000 exemplar och att studiematerialet till den akademiska radiokursen i statskunskap rekvirerades av ca 5 000 personer. Erfarenheterna från USA visar att särskilt TV erbjuder stora möjligheter för vuxenutbildningen. I det fallet står vi i vårt land bara vid en blygsam början. De förslag som nyligen framlagts av 1960 års radioutredning kan emellertid väntas leda till att utbildningsverksamheten även i TV inom få år kan komma att få en betydande omfattning.
20.3 Det framtida behovet av vuxenutbildning
I de föregående kapitlen har i olika sammanhang och från varierande utgångspunkter redogjorts för näringslivets och samhällslivets omdaning samtidigt som det har på- visats hur denna omdaning inverkar på utbildningen och hur utbildningen i sin tur är en dynamisk kraft i det pågående skeendet. Här skall denna utveckling och detta samspel helt kort belysas utifrån de aspekter som är särskilt relevanta för vuxen- ' utbildningen.
20.3.1 Ett samhälle under snabb förändring
Den tid vi lever i utmärks av mycket snabba förändringar. En förutsättning härför är bl. a. forskningens och teknikens framsteg. Som en följd av dessa omstruktureras näringslivet och arbetslivet. Den materiella utvecklingen har härigenom och på grund av andra samverkande orsaker hittills varit mycket gynnsam, vilket i sin tur gett möjligheter till standardförbättringar för den enskilde och till omfattande samhälls- reformer. I det senare fallet har inte minst utbildningen ställts i blickpunkten.
Samhällsförändringar och utbildningsreformer hör nära samman och är i stor utsträckning beroende av varandra. Förändringarna är sålunda i många fall möjliga endast om den allmänna utbildningen och specialutbildningen ligger på en hög nivå. Förändringarna själva skapar i sin tur behov av ytterligare utbildning.
De på grund av förändringarna väckta behoven av ökad utbildning måste till stor del fyllas genom vuxenutbildning.
20.3.2 Forskningens och teknikens framsteg
Forskningen har under senare år starkt utbyggts i vårt land liksom i övriga industriellt väl utvecklade länder. Härigenom tillförs ständigt nytt kunskapsstoff.
Det är givet att med den snabba ökningen av kunskapsmassan enbart ungdoms- utbildning inte kan vara tillfyllest. Både för den allmänna orienteringen och för medborgerliga och yrkesmässiga insatser måste individerna kontinuerligt skaffa sig nya kunskaper och färdigheter. Att tillgodose detta utbildningsbehov är självfallet en uppgift för vuxenutbildningen.
Genom forskningens nyvinningar möjliggörs de tekniska framstegen. Inom närings- livet för dessa med sig rationaliseringar av olika slag, främst i form av ökad meka- nisering och efter hand allt mer långtgående automation. Datamaskiner och program- styrda arbetsmaskiner förändrar på åtskilliga områden förutsättningarna för indi- vidernas arbetsinsatser. Med de tekniska framstegen och därav följande förändringar inom arbetslivet följer krav på den enskilde att lära nytt och att lära om. Även härigenom uppkomna utbildningsbehov måste tillgodoses genom vuxenutbildningen.
20.3.3 Näringslivets allmänna omstrukturering
Inom det nutida näringslivet dominerar industrin och serviceområdet. I vårt land har omställningen från agrara till industriella förhållanden pågått från mitten av 1800- talet. Omställningen är emellertid inte ännu avslutad och har under senare år fortgått i en allt snabbare takt. Detta framgår av statistik över förändringarna under 1950- talet. Andelen sysselsatta inom jordbruk och skogsbruk minskade då med ca 180 000, medan industrin ökade med ca 150 000 och serviceområdet (handel, hantverk, sam- färdsel och offentliga tjänster) med ca 175 000.
Nytillskottet inom de expanderande näringsgrenarna kommer delvis från de ung— domskullar som går ut i arbetslivet. Men också många redan yrkesverksamma måste byta yrken. Dessa omställningar för enskilda individer har i betydande utsträckning medfört krav på utbildning till ett nytt yrke. Omskolningen har till stor del skett inom företagen. Därtill kommer den i det föregående redovisade av arbetsmarknads- styrelsen initierade och i samverkan med skolverket bedrivna omskolningsverksam- heten.
YB förutser under den närmaste framtiden — som en följd av den fortsatta indu- strialiseringen med ökning av industrisektorn och serviceområdet — ett växande behov av vuxenutbildning med syftet att ge omskolning till nya yrkesområden. Till detta kommer behovet av uppskolning inom företagen för att fylla den ökade efter- frågan på kvalificerad arbetskraft.
Den brist på arbetskraft som nu råder beräknas bli bestående under lång tid framåt. Den enda större arbetskraftsresursen inom landet är de hemarbetande hust- rurna. Skall dessa kunna gå ut som förvärvsarbetande krävs emellertid i regel yrkes- utbildning — i en del fall från grunden, i andra fall reaktiverings- eller komplette- ringsutbildning. Även detta är en viktig uppgift för vuxenutbildningen.
För att fylla bristen på arbetskraft torde man också komma att medge och stimu- lera en ökad invandring. Även invandrarna kommer att behöva kompletterande ut- bildning, som måste tillgodoses genom olika former av vuxenutbildning.
20.3.4 Skillnader i skolutbildning mellan yngre och äldre
Bland de nu vuxna har, som tidigare påvisats, större delen erhållit en endast sex- eller sjuårig skolutbildning. De som nu går i skolan får minst en nioårig obligatorisk skolutbildning och huvuddelen dessutom en fortsatt gymnasial utbildning av något slag.
Mellan yngre och äldre yrkesverksamma uppkommer på så sätt under åtskilliga decennier framöver en efter hand allt större skillnad i fråga om den genom skolan erhållna grundutbildningen. Denna skillnad kan medföra ett underläge för de äldre såväl i de personliga relationerna till de yngre som i konkurrensen inom arbetslivet.
Det måste därför skapas möjligheter för de äldre att genom vuxenutbildningen kompensera sin bristande skolutbildning. Detta får anses vara en fråga om social rättvisa, samtidigt som det gäller att utnyttja de äldres kapacitet på bästa sätt. Ut- bildningsmöjligheter för de äldre måste av båda dessa anledningar ordnas såväl när det gäller mera allmän utbildning som när det gäller specifik yrkesutbildning. Detta kostar i och för sig mycket, men måste samtidigt sägas ha stor betydelse för den ekonomiska tillväxten.
20.3.5 Ett ständigt behov av fortbildning och vidareutbildning
Även de ungdomar som i framtiden efter en god grundutbildning går ut i arbetslivet kommer av olika anledningar att ha behov av en fortsatt utbildning. Det generella fortbildningsbehovet liksom behovet av omskolning och uppskolning har belysts i det föregående. I det fallet kan också de nuvarande och kommande skolårgångarna behöva bli inbegripna, även om de akuta behoven under den närmaste framtiden kommer att accentueras mest för de äldre.
Oavsett vilken grundutbildning ungdomarna skaffar sig kommer de säkerligen i betydande utsträckning som vuxna och yrkesverksamma att vilja vidareutbilda sig. Det måste också vara en ytterligt angelägen utbildningspolitisk uppgift att för alla — och detta oavsett grundutbildningens art — skapa vidareutbildningsmöjligheter. Ingen grundutbildning skall sålunda behöva betraktas som en utbildningsmässig återvändsgränd. Även om det inom gymnasieskolans ram skapas övergångsmöjlig- heter mellan olika linjer, kan den här angivna målsättningen inte uppnås utan att också betydande insatser görs genom vuxenutbildningen.
Det är väsentligt att ungdomarna inte upplever valet av utbildningsväg i skolan som definitivt. På så sätt kan de mera förutsättningslöst välja efter de anlag och ' intressen som dominerar i olika åldersskeden. De kan t. ex. i unga år fullfölja en praktiskt inriktad utbildning utan att för den skull vara avstängda från möjligheten till vidareutbildning även med teoretiskt kvalificerad inriktning i vuxen ålder.
Hur väl studie- och yrkesvägledning än kan tänkas komma att fungera, kommer troligen även i framtiden många att göra felval, som de senare önskar korrigera. Också i sådana fall måste vidareutbildningsmöjligheter inom vuxenutbildningen ställas till förfogande.
20.3.6 Vuxenutbildningens kvantifiering
En årskull uppgår f. 11. till något över 100 000. I den fullt utbyggda nioåriga grund- skolan kommer det alltså att finnas omkring en miljon elever. Med en utbyggnad av i det gymnasiala stadiet till att omfatta 80—85 0/0 av respektive årskullar omkring år 1970 kommer ytterligare ca 200 000 ungdomar att inkluderas i det reguljära skol-
systemet. Till detta kan läggas studerande inom den postgymnasiala nivån till ett antal av 100 000—150 000.
De arbetsföra åldrarna kan i stort sägas sträcka sig från 20 till 65 år. Med årskullar på något över 100 000 ger det sammanlagt ca 5 miljoner människor. Av intresse i sammanhanget är att beräkna hur många av dessa som i framtiden årligen kommer att söka sig till något slag av vuxenutbildning.
I det föregående lämnade uppgifter (20.2) visar att studieförbunden f. n. samlar det största antalet vuxenstuderande, tillsammans ca 1 miljon deltagare i studie- cirklar. Åt mera direkt målinriktade studier i studieförbundens regi skulle enligt vissa beräkningar ca 100 000 ägna sig. Lika många deltagare per år redovisar yrkes- skolornas deltidskurser. I AMS:s och SÖ:s omskolningsverksamhet deltar årligen omkring 40 000 personer. Folkhögskolor, vuxenläroverk och kvällsgymnasier har tillsammans årligen ca 20 000 elever. Härtill kommer den omfattande interna vuxen- utbildningen inom företag, verk, organisationer och liknande samt vuxenutbildning genom korrespondenskurser och radio- och TV-undervisning. För dessa områden synes det omöjligt att få fram preciserade sammanfattande tal. Det torde dock vara klart att man inom utbildningsverksamhet av detta slag får räkna med 100 OOO-tals deltagare årligen.
I de siffror som ovan nämnts måste givetvis förekomma åtskilliga dubbelräkningar, eftersom samma individer samtidigt kan delta i vuxenutbildning av olika slag. Ändå torde man kunna fastslå att redan den nuvarande vuxenutbildningen inkluderar minst lika många personer, som kommer att få sin utbildning inom hela det fram- tida reguljära skolsystemet, Kvantiteten utbildning beror dock inte enbart på antalet deltagare utan också på den tid deltagarna ägnar åt sin utbildning. Eftersom vuxen- utbildningen till större delen drivs på fritid, kan således inte enbart antalet deltagare användas som mått vid en jämförelse med den reguljära skolutbildningen.
Även om de här sammanfattningsvis anförda siffrorna delvis måste sägas vara mycket ungefärliga, kan de enligt YB:s mening ge en bakgrund till den framtida utbyggnaden av vuxenutbildningen som av olika i det föregående redovisade skäl synes angelägen. YB anser att det f. n. inte finns möjligheter att göra några realis- tiska beräkningar beträffande omfattningen av denna vuxenutbildning. I stor ut- sträckning måste problemet ses som en fråga, där samhällets begränsade resurser ifråga om lokaler, lärare, undervisningsmateriel, studiestöd åt eleverna m. m. utgör ett tak. En vidareutbildning av arbetskraften i mera organiserad form och med en avsevärt större volym än hittills bör dock rimligen vara av stor ekonomisk betydelse såväl för den enskilde som för samhället.
Det är emellertid viktigt att resurserna sätts in i, från samhällsekonomiska däri inbegripet arbetsmarknadspolitiska synpunkter, rätt tid och för rätta yrkesgrupper. Här måste delvis en mera kortsiktig bedömning av behoven bli nödvändig i motsats till reguljär yrkesutbildning för ungdom där en mera långsiktig bedömning krävs för möjliggörande av en större stabilitet i skolformerna. Den aktuella arbetsmark- nadspolitiska situationen, regionalt eller i hela riket, uppstående arbetslöshet, ökat behov av viss yrkesgrupp måste leda till snabba beslut och igångsättning av utbild-
ningsverksamhet. Samtidigt måste man dock tillgodose ett stort kontinuerligt behov av vuxenyrkesutbildning.
Här summerade fakta och bedömningar leder YB fram till slutsatsen, att man måste skapa en mycket flexibel organisation för den framtida vuxenutbildningen, även om man för denna inrättar permanenta samhälleliga organ. Genom en flexibel organisation kan man nämligen kontinuerligt anpassa utbudet av vuxenutbildning till föreliggande efterfrågan och behov. Med en sådan uppläggning får en mera kort- siktig bedömning bli avgörande för hur utbildningsinsatserna efter hand skall sättas in. Eftersom efterfrågan och behov till stor del kommer att väckas på grund av för- ändringar, vilka inte långt i förväg i detalj kan förutsägas, torde en sådan metodik enligt YB:s mening vara den enda möjliga.
20.4 Vuxenutbildningen på förgymnasial och gymnasial nivå 20.4.1 Gymnasieutredningens förslag om vuxenutbildning
Gymnasieutredningen (GU) har i sitt nyligen avlämnade betänkande, Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola (SOU 1965: 60), gett förslag om hur vuxenutbildning motsvarande lärokurserna inom grundskolans högstadium samt gymnasiet och fack- skolan i framtiden skall ordnas. Dessa förslag går i korthet ut på följande.
Kommun föreslås liksom beträffande utbildning för barn och ungdom bli skyldig att bereda även vuxna möjlighet till undervisning. Detta bör fastställas i skollagen .
Vuxenundervisning bör enligt GU huvudsakligen ordnas på deltid. Sådan under- visning gällande kurser inom gymnasium och fackskola bör kunna ordnas på flertalet orter med motsvarande heltidsundervisning. På många av dessa orter kan dock vuxenutbildning av detta slag ordnas endast i begränsad omfattning. Förgymnasial deltidsutbildning, dvs. lärokurser för grundskolans högstadium, skall också ordnas på gymnasieorterna och i undantagsfall även på andra orter. Vuxenutbildningen skall kunna ge såväl fullständig som partiell kompetens.
Vuxenutbildningen bör i huvudsak utnyttja det reguljära skolväsendets resurser. De organisatoriska gränserna mellan ungdoms- och vuxenutbildning måste sålunda enligt GU utsuddas och båda slagen av utbildning som ett integrerat helt ingå i en kommuns skolväsen.
GU föreslår två huvudformer för den vuxenutbildning man haft att utreda: dels vuxenutbildning med lokal rekrytering och dels vuxenutbildning med riksrekrytering.
Den lokala vuxenutbildningsorganisationen föreslås utbyggd utan dröjsmål. Efter- som denna knyts till det reguljära skolväsendet, anser man sig kunna skapa ett flexibelt system, där lokaler. materiel, lärare etc. alltid i viss utsträckning finns att tillgå, även om deltidsundervisningen skulle få mycket växlande omfattning olika är och kanske t.o.m. vissa är helt upphöra.
Den yttre organisationen av den lokala vuxenutbildningen föreslås kunna ordnas enligt två alternativ. Det ena alternativet innebär att vuxenutbildningsinstitutionen utgör en administrativ självständig enhet med egen skolledning. Förutom erforder- liga kanslilokaler skall en sådan enhet inte ha några egna lokaler. Om verksamheten
% i
i en kommun blir mycket omfattande bör mer än en sådan enhet kunna upprättas. Det andra alternativet innebär att vuxenutbildningen inordnas i en redan befintlig skolenhet med ungdomsutbildning, varvid ledningen för ungdomsutbildningen även får ledningen för vuxenutbildningen. Det blir beroende på omfattningen av vuxen— utbildningen inom de olika gymnasieregionerna vilket av alternativen för organisa- tionen som skall väljas.
Lärartjänsterna i en kommun med vuxenutbildningsinstitution skall kunna kon- strueras så, att undervisningsskyldigheten gäller såväl den reguljära skolutbildningen som vuxenutbildningen. Särskild meritering för tjänster inom vuxenutbildningen skall kunna gälla. Detta gäller såväl lärare som ledare. I ledningen för vuxenutbild— ningen skall kunna finnas såväl rektor som studierektorer.
Vuxenutbildningen med riksrekrytering föreslås ske dels vid de två nuvarande statliga vuxengymnasierna i Norrköping och Härnösand, vilka ombildas till vuxen- skolor, dels inom tre nya sådana skolor. Även här förordas en omedelbar utbyggnad. Utbildningen vid vuxenskolorna med riksrekrytering skall drivas som en kombination av brevskolundervisning och lärarledd undervisning vid skolan under vissa perioder. Vuxenskolorna skall dessutom leda viss brevskolundervisning vid sidan av den kom- binerade studiegången.
Heltidskurser inom områdena för grundskolans högstadium, gymnasiet och fack- skolan föreslås av GU bli förlagda till folkhögskolor. Sådana kurser bör kunna få en regional rekrytering och ha särskilt värde, där lokal vuxenutbildning kan ges endast i begränsad omfattning.
20.4.2 Yrkessektorn inom gymnasieskolan
YB har att ge förslag om hur vuxenutbildning motsvarande den som skall ges i den framtida gymnasieskolans yrkessektor bör ordnas. Först sedan även den delen förts in i planeringen får vuxenutbildningen full täckning för den gymnasiala utbildningen.
YB ansluter sig till GU:s uppfattning att i princip alla ämnen och skolformer inom ungdomsutbildningen ovanför den obligatoriska skolan också skall vara represen— terade inom vuxenutbildningen. Liksom GU föreslagit full parallellitet inom vuxen- utbildningen i fråga om gymnasiets och fackskolans linjer och kurser vill sålunda YB föreslå sådan parallellitet inom vuxenutbildningen i fråga om de framtida mot- svarigheterna till yrkesskolans linjer och kurser.
YB har i det föregående föreslagit en integration av gymnasium, fackskola och yrkesskola till en enhetlig gymnasial skolform, benämnd gymnasieskolan. Inom denna kommer då de mot den nuvarande yrkesskolan svarande utbildningarna att ingå som linjer på samma sätt som gymnasiets och fackskolans linjer. Därav måste också följa en till alla delar samstämmig bedömning och likartad behandling för gymnasieskolan som helhet, när det gäller att ordna den motsvarande vuxenutbild- ningen.
YB:s ställningstagande beträffande vuxenutbildning på den gymnasiala nivån ut- mynnar sålunda i förslag om att man på varje gymnasieort skall inrätta vuxenut- bildningsinstitut, vilka allt efter efterfrågan och tillgängliga resurser ordnar parallell-
utbildning för vuxna motsvarande programmet för ungdomsutbildningen dels inom grundskolans högstadium, dels inom gymnasieskolan på respektive ort. Dessa vuxen— utbildningsinstitut skall sålunda erbjuda såväl de förgymnasiala och gymnasiala ut- bildningsprogrammen enligt GU:s förslag för den lokala vuxenutbildningen, som de utbildningsprogram YB i det föregående skisserat för gymnasieskolans yrkessektor.
YB:s förslag om lokala vuxenutbildningsinstitut kommer närmare att utvecklas i avsnitt 20.6.
20.5 Den postgymnasiala utbildningen
20.5.1 Behov av en allmän översikt
Av de nivåer som skall täckas in av vuxenutbildningen är såväl den förgymnasiala nivån, vilken kan sägas motsvara grundskolans högstadium, som den gymnasiala nivån, vilken motsvarar nuvarande gymnasium, fackskola och yrkesskola, väl kart- lagda genom delvis genomförda, beslutade eller planerade reformer. Som en del i kartläggningen av det gymnasiala stadiet ingår YB:s redogörelse för och förslag om den gymnasiala yrkesutbildningen i det nu föreliggande betänkandet.
Även den postgymnasiala nivån måste emellertid täckas in av vuxenutbildningen. Utbildningen inom denna nivå har inte på motsvarande sätt granskats och beskrivits. YB har för sin del inte haft möjlighet att göra en fullständig kartläggning av detta område. Den i det föregående omnämnda av YB tillkallade arbetsgruppen för övriga områden har gjort vissa undersökningar och beskrivningar av speciellt intresse vid en bedömning av behovet av nya yrkesutbildningar inom den postgymnasiala nivån, och till det i detta betänkande ingående referatet av arbetsgruppens rapport har tidigare hänvisats (bil. 5). YB finner det därutöver, även för de mera begränsade bedömningar av den postgymnasiala utbildningen som måste göras vid ställnings- taganden i fråga om den framtida vuxenutbildningen, nödvändigt att ge en kort- fattad översikt över den postgymnasiala utbildningen som helhet.
20.5.2 Begreppet postgymnasial utbildning
Som postgymnasial utbildning har tidigare i allmänhet räknats enbart sådan högre utbildning, som byggt på genomgånget fullständigt gymnasium och studentexamen eller motsvarande. Till den postgymnasiala utbildningen har då räknats i första hand den akademiska utbildningen vid universitet och högskolor. Hit har kommit att räknas också vissa andra högskole- och institutsutbildningar, vilka efter hand allt mer har rekryterats med studenter. Exempel på sådana utbildningar är socionom- och journalistutbildning vid socialhögskolor respektive journalistinstitut.
I och med att vi i framtiden får ett helt annat skolsystern på det gymnasiala stadiet blir det enligt YB:s uppfattning nödvändigt att vidga begreppet postgymnasial ut- bildning. Med postgymnasial utbildning bör sålunda enligt YB i framtiden avses all utbildning som bygger på två eller tre års gymnasial utbildning, oavsett inom vilken gymnasial linje denna senare utbildning har meddelats.
__
Detta innebär att fortsatt utbildning efter de gymnasiala linjer som motsvarar vad vi nu kallar gymnasium, fackskola och yrkesskola, dvs. samtliga linjer i den fram- tida integrerade gymnasieskolan, så snart den bygger på de inom den gymnasiala utbildningen inhämtade kunskaperna och färdigheterna hänförs till den postgymna- siala nivån. Om däremot en person efter det att han avslutat en två- eller treårig gymnasial utbildning vill komplettera denna med någon kurs från en annan gymna- sial linje får denna fortsatta utbildning givetvis räknas som gymnasial.
Det är sålunda innehållet i utbildningen och de krav om förkunskaper detta inne- håll förutsätter som avgör om en utbildning skall betecknas som gymnasial eller postgymnasial och inte de studerandes ålder eller den tidsmässiga ordningsföljden för studiernas bedrivande. Någon olika bedömning för den teoretiska respektive den praktiska utbildningen skall emellertid inte förekomma. En postgymnasial utbildning kan sålunda vara antingen huvudsakligen teoretisk eller praktisk. I den mån post- gymnasiala utbildningar kräver mer av teoretisk skolning än som inhämtats under de gymnasiala studierna t. ex. inom någon av gymnasieskolans praktiskt inriktade linjer, bör denna teori i regel inhämtas genom gymnasiala kompletteringsstudier.
YB använder i det följande begreppet postgymnasial utbildning i enlighet med den här gjorda definitionen.
20.5.3 Den postgymnasiala utbildningen är till övervägande delen yrkesutbildning
All mera omfattande postgymnasial utbildning måste enligt YB:s mening betraktas som yrkesutbildning. Efter en postgymnasial grundutbildning skall nämligen den studerande vara skickad att inträda i en eller annan yrkesfunktion. I den mån fort- satt utbildning i form av fortbildning eller vidareutbildning förekommer på den postgymnasiala nivån, måste också denna primärt syfta till att göra de deltagande personerna bättre skickade att sköta sina yrkesuppgifter eller också göra dem kvali- ficerade för mera krävande yrkesinsatser.
Naturligtvis kan man inom den postgymnasiala nivån liksom inom de lägre nivåerna tala om utbildning som en form av inhämtande av allmänbildning eller en form av »kulturkonsumtion». Det kan inom den postgymnasiala nivån gälla t.ex. språkstudier eller studier av ämnen som litteratur- och konsthistoria, som personer bedriver för att berika sitt eget vetande utan att de syftar till att ha direkt bruk för kunskaperna i yrkesverksamheten. Utbildning av detta slag bör självfallet före- komma även i framtiden, och då rimligen med ett betydligt rikare utbud än hittills. YB bedömer emellertid denna utbildningssektor mera vara en angelägenhet för studieförbunden och för radio- och TV-undervisningen. Av den anledningen skall inte detta slag av utbildning i detta sammanhang närmare beröras.
Den mot yrkesverksamhet syftande postgymnasiala utbildningen kan indelas i tre olika grupper nämligen den akademiska utbildningen, den högre utbildningen vid andra högskolor och institut samt vissa yrkesskolor och den interna utbildningen inom företag, verk och liknande. Dessa olika slag av postgymnasial utbildning skall närmare redovisas i det följande.
i (, i ); & )
Universiteten och högskolorna, där akademisk utbildning ges, är i dag de domine- rande postgymnasiala utbildningsanstalterna. Behöriga för studier vid dessa anstalter är de som har studentexamen, handelsgymnasieexamen (3-årig heltidskurs), ingenjörs- examen (3-årig heltidskurs), folkskollärarexamen (4-årig linje), småskollärarexamen (?>-årig linje), studentexamen vid antingen Hvilans specialgymnasium eller Försvarets läroverk eller avlagd distriktsåklagarexamen. Olika specialkrav gäller för olika fakul- teter. Sedan det nya gymnasiet genomförts, kommer fullständig kurs vid dess samt- liga fem linjer att ge motsvarande behörighet under förutsättning att en viss Vägd medelbetygsnivå (2,3) uppnåtts.
Den nuvarande utbildningen vid universitet och högskolor är till stor del starkt målinriktad — läkarutbildningen, juristutbildningen, civilingenjörsutbildningen för att nu nämna några exempel. Utbildningen vid de s.k. fria fakulteterna är med undantag av den juridiska och teologiska däremot inte lika målinriktad, även om man kan säga att tendensen är att söka åstadkomma en starkare målinriktning. Den nya lärarutbildningen enligt 1960 års lärarutbildningssakkunnigas förslag kan i det fallet tjäna om exempel. Härutöver kan nämnas att universitetskanslersämbetet ny- ligen tillsatt en utredning rörande samhällsvetareutbildningen samt avviserat en ut- redning rörande andra målinriktade utbildningsvägar vid universiteten. Den senare utredningen torde i första hand komma att sysselsätta sig med de förslag till mål- inriktade utbildningsvägar, som en arbetsgrupp inom Uppsala studentkår framlade år 1964 (den ovan nämnda promemorian »Universitet och yrkesutbildningar»). Möjligheterna att åstadkomma fler målinriktade utbildningsvägar vid universiteten och högskolorna bör enligt YB:s mening vara mycket stora inte minst med tanke på förekomsten av omkring 50 olika discipliner och den differentiering inom olika äm— nen som förekommer vid de humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna.
I sammanhanget bör även omnämnas den undervisning som omhänderhas av olika studieorganisationer och som bedrivs i ämnen som redan är representerade vid uni- versiteten och högskolorna, nämligen den s.k. decentraliserade akademiska under- visningen. Sådan förekommer som ovan nämnts även under direkt överinseende av skolöverstyrelsen. De problem som är förknippade med den decentraliserade akade- miska undervisningen berörs också i proposition nr 141: 1965 rörande 1963 års hög- skole- och universitetskommittés betänkande (U 63). YB skall inte närmare behandla de hithörande frågorna utan vill här endast peka på det motiverade i att de ses i sam- band med den radioundervisning i akademiska ämnen som för närvarande pågår eller planeras och de vidgade möjligheter för radio- och TV-undervisningen som kan bli en följd av radioutredningens förslag.
En akademisk undervisning som härutöver kan omnämnas är den som meddelas av Institutet för vidareutbildning av akademiker, en beteckning som i och för sig är något vilseledande, eftersom det här är fråga om orienteringskurser eller kurser av mera praktisk-teoretisk innebörd som inte utgör vidareutbildning i mera veder- tagen bemärkelse. Dessa kurser kan emellertid i viss utsträckning utnyttjas, om man
- m..—m w_—
vill åstadkomma fler målinriktade utbildningsvägar. Den avviserade kanslersutred- ningen torde här ha en del material att utnyttja.
20.5.5 Den högre utbildningen vid andra högskolor och institut samt vissa yrkesskolor
Vid sidan av universiteten och de ovan nämnda högskolorna finns andra högskolor och institut, som numera huvudsakligen rekryteras av studenter och där utbildningen till stor del ligger på postgymnasial nivå. Hit hör socialhögskolorna samt olika ut- bildningsanstalter för lärare (lärarhögskolor och olika slags seminarier). Hit kan vidare föras sjukgymnastinstituten, journalistinstituten och institut för grafisk ut- bildning och reklamutbildning, viss utbildning för flygvärdinnor och resebyråperso- nal samt högre konstnärlig utbildning (bildkonst, konsthantverk, musik, dramatik etc.).
I sammanhanget kan vidare nämnas att vissa yrkesskolor anordnar kurser på post- gymnasial nivå, till vilka kurser sökt sig dels elever direkt efter avlagd studentexamen och dels studerande vid universiteten. Detta senare gäller främst yrkesskolorna i Uppsala och Lund. Till de här anordnade kurserna på postgymnasial nivå hör olika sekreterarutbildningar, bl. a. den högre sekreterarutbildningen, samt kurser i perso- naladministration och marknadsföring.
Inträdesfordringarna vid de nämnda högskolorna, instituten och yrkesskolkurserna är formellt annorlunda än vid universiteten och de tidigare behandlade högskolorna, eftersom studentexamen i allmänhet inte krävs för behörighet. I praktiken före- ligger dock små skillnader som en följd av att — som ovan nämnts _ utbild- ningarna de facto i stor utsträckning rekryteras av studenter. Undervisningen med- delas också i viss omfattning av samma lärare som ombesörjer undervisningen i mot- svarande moment vid universiteten eller av lärare med samma kompetens.
Att vissa av de här nämnda utbildningarna på sikt kommer att samordnas med eller integreras i universiteten torde man enligt YB:s mening kunna förutse. Därpå tyder den under senare tid förda diskussionen om socialhögskolornas framtida ställ- ning samt de aktuella förslagen om den framtida journalistutbildningen och lärar- utbildningen.
20.5.6 Den interna utbildningen inom företag, verk och liknande
I det föregående har redovisats den utbildningsverksamhet som drivs internt inom företag, verk och liknande (20.2). Åtskilligt av denna utbildning ligger på post- gymnasial nivå. Hit kan t. ex. räknas den högre tekniska och företagsekonomiska i utbildningen inom industriföretagen, officersutbildningen inom försvarsväsendet samt I inomverksutbildningar för de s.k. studentkarriärerna inom posten, televerket och I | )
statens järnvägar. Företagsutbildning på postgymnasial nivå förekommer också i be- tydande utsträckning för personal vid bankerna och försäkringsbolagen. Nämnas kan vidare den högre utbildningen inom tullverket, ordningsväsendet och fångvården. Landstingens skolor för sjukvårdssektorn kan också i viss mening sägas driva intern utbildning. I varje fall i framtiden kommer vissa av dessa utbildningar till större delen att rekryteras med elever som genomgått något slag av gymnasial utbild-
ning. Den högre sjuksköterskeutbildningen för administrativa och pedagogiska upp- gifter hör redan nu definitivt till den postgymnasiala nivån.
Till den här behandlade tredje gruppen postgymnasiala utbildningar kommer säkerligen i framtiden att föras åtskilliga, som nu utgår enbart från grundskolans nivå eller motsvarande. Detta kommer att bli en naturlig följd av reformerna inom det gymnasiala stadiet, varigenom 80—85 0/0 av ungdomskullarna beräknas få något slag av gymnasial minst tvåårig utbildning redan omkring år 1970. Det kan enligt YB:s mening anses sannolikt att större delen av dessa 80—85 0/0 kommer att skaffa sig också något slag av postgymnasial utbildning. Somliga kommer att göra detta i omedelbar följd efter gymnasieskolan, andra i form av postgymnasiala påbyggnads- kurser efter en tids yrkesverksamhet.
20.5.7 Framtida behov av nya postgymnasiala utbildningar
Genom den omfattande reformeringen av skolformerna inom det gymnasiala stadiet och genom den ökade frekvensen gymnasiala studier kommer det i framtiden att upp- komma efterfrågan på postgymnasiala utbildningar av nytt slag. Denna efterfrågan bedömer YB kommer att motsvaras av behov av sådan utbildning inom arbetsmark— naden. YB avser här olika slags utbildningar på postgymnasial nivå vid sidan av och som komplement till de traditionella postgymnasiala utbildningarna. Efterfrågan och behov kommer i det fallet enligt YB:s mening att gälla samtliga tre huvudsektorer, varemot den gymnasiala utbildningen är inriktad, nämligen den sociala, den ekono- miska och den tekniska.
YB kommer, som ovan nämnts, att under sin andra utredningsetapp närmare klar- lägga behovet av postgymnasial utbildning inom dessa tre huvudsektorer. Några konkret utformade förslag kan sålunda YB inte i detta betänkande framlägga. Med ledning av de hittills inom arbetsgrupperna och inom YB förda diskussionerna kring de hithörande problemen skall dock i det följande något antydas, vilka slag av post- gymnasiala utbildningar det kan bli fråga om.
Inom den tekniska sektorn kommer det nya gymnasiet för den fullständiga gym- nasieingenjörsutbildningen att ha ett fjärde år, vilket centraliseras till de 30—tal orter där det redan nu finns tekniska gymnasier. Enligt YB:s mening bör detta fjärde år så småningom utvecklas till en mer differentierad ingenjörsutbildning och föras till den postgymnasiala nivån. Även annan teknisk postgymnasial påbyggnadsutbildning bör efter hand ordnas i anslutning till ingenjörsutbildningen. Dessa påbyggnadskurser skulle ha varierande längd och ge olika slag av specialiserad vidareutbildning dels för redan yrkesverksamma tekniker, dels för sådana som genomgått tekniska linjer inom gymnasieskolan och då de linjer som motsvarar såväl det nuvarande gymnasiets och fackskolans som yrkesskolans. Vid sidan av olika ingenjörs- och teknikergrupper skulle bl. a. arbetsledare och förmän inom industrin ha behov av sådan specialutbild- ning. Här skulle också kunna ordnas utbildning för laboratoriepersonal inom industrin och vårdområdet.
Inom den ekonomiska sektorn kommer på motsvarande sätt att behövas olika slag av postgymnasiala påbyggnadskurser för yrkesverksamma inom industrin (kontoren
med bl. a. försäljnings- och distributionsavdelningarna) och servicenäringarna (han- del, bank försäkring etc.) liksom inom den statliga och kommunala förvaltningen och inom de statliga affärsverken. Här kommer man bl.a. att få ordna ADB-utbildning, kvalificerad sekreterarutbildning (högre sekreterarutbildning och liknande) samt kameral och distributiv påbyggnadsutbildning. De här nämnda utbildningarna skulle givetvis också tjäna som vidareutbildning åt dem som i framtiden genomgått gymna- sieskolans olika ekonomiska linjer.
Ett motsvarande behov av postgymnasial utbildning kan även förutses för den sociala sektorn. Redan nu föreligger stor brist på personer med socionomutbildning inom såväl den statliga som den kommunala verksamheten. Samtidigt får nuvarande befattningshavare med socionomutbildning ofta sköta en mängd rutinuppgifter, vilka lämpligen kunde överföras till personal med viss specialutbildning. Personer av nämnt slag skulle säkerligen också kunna vara användbara för många uppgifter inom sjukvården. Även för det konsumtions- och hushållstekniska området förutser YB ett växande behov av påbyggnadsutbildning på postgymnasial nivå. Det gäller här sådana yrken som konsumentupplysare, varuhusvärdinnor, hemkonsulenter, dietassistenter, storhushållsföreståndare, hushållstekniker etc. Vidare kan nämnas utbildning för vissa yrken med anknytning till såväl vårdområdet som servicenäringarna. Det gäller bl.a. receptarier och olika befattningshavare inom turistnäringen (hotell, restau- ranger, resebyråer etc.).
Postgymnasiala utbildningar av ovan redovisat slag bör, som nämnts, enligt YB:s mening i första hand förläggas till det 30-ta1 orter dit det fjärde tekniska året centra- liseras. Utbildningarna bör under en uppbyggnadstid anknytas till respektive gym- nasieskolor. Sedan den postgymnasiala sektorn vid en skola fått en viss omfattning, bör verksamheten överföras till i varje fall administrativt fristående postgymnasiala institut.
Postgymnasiala utbildningar av här behandlat slag bör i betydande omfattning lokaliseras till orterna med universitet och universitetsfilialer. Här bör nämligen ett nära samarbete kunna etableras med den akademiska undervisningen, så att de uni- versitetsstuderande erbjuds möjligheter att komplettera sina akademiska kurser och examina med postgymnasiala kurser med mera praktisk inriktning. Formerna för samarbete och samordning mellan å ena sidan universitet och universitetsfilialer och å andra sidan de postgymnasiala instituten får prövas och fastställas efter hand som erfarenheter vinnes.
Utöver de här behandlade postgymnasiala utbildningarna inom den tekniska, eko- nomiska och sociala sektorn måste man enligt YB:s mening räkna med ett ökat fram- tida behov av pedagogisk utbildning av personal med uppgifter inom fritidsverksam- heten för barn och ungdom samt inom folkbildningen och den övriga vuxenutbild- ningen. Det kan vidare gälla pedagogisk »stödpersonal» med specialuppgifter, t. ex. för hjälpmedelsarbete och kurativa uppgifter. I vissa fall kan man tänka sig att sammanföra pedagogiska uppgifter med vårduppgifter, t. ex. inom barnavården och åldringsvården.
Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande över 1960 års lärarutbildningssakkunni-
gas betänkanden behandlat frågan om de nuvarande klasslärarseminariernas använd- ning efter det att klasslärarutbildningen i enlighet med lärarutbildningssakkunnigas förslag överförts till lärarhögskolor. SÖ har därvid förordat att den frågan skall bli föremål för utredning och att man då skall pröva om de nämnda seminarierna skulle kunna tas i bruk för pedagogisk utbildning av personal av här antytt slag. Det skulle enligt YB:s mening vara av värde om denna utredning kunde ske i nära kontakt med YB:s fortsatta utredningsarbete i fråga om den postgymnasiala utbildningen.
20.5.8 Decentralisering av den postgymnasiala utbildningen
YB har redan i det föregående visat att det ökade behovet av postgymnasiala utbild— ningar av nytt slag torde kunna tillgodoses endast om de ifrågavarande utbildningarna sprids ut till ett stort antal orter. Därvid har det bedömts som lämpligt att i första hand koncentrera dessa utbildningar till de större gymnasieorter, som enligt före- liggande beslut skall ombesörja gymnasieingenjörsutbildningen under det fjärde året. Hit torde man också i betydande utsträckning kunna decentralisera vissa slag av akademisk utbildning utöver den decentralisering som kan väntas ske som en följd av den ovan nämnda propositionen i anslutning till förslagen från U 63. Till detta kan som ovan antytts komma vissa av de nuvarande seminarieorterna. Man skulle på så sätt få ett hela landet omspännande nät av postgymnasiala utbildningsanstalter, vilka kunde betjäna ganska stora regioner.
För vuxenutbildningens speciella behov torde man emellertid få tänka sig en ytterligare decentralisering av vissa påbyggnadskurser på postgymnasial nivå. Detta torde bli nödvändigt, eftersom redan yrkesverksammas studieförhållanden liksom deras ekonomiska och därmed studiesociala situation kräver specialanordningar. YB förordar att postgymnasiala utbildningar av detta slag på de gymnasieorter, som enligt förslagen ovan inte skulle få speciella postgymnasiala institut, skall ombesörjas av de tidigare omnämnda vuxenutbildningsinstituten. I avsnitt 20.6 utvecklas YB:s. förslag om dessa vuxenutbildningsinstitut närmare.
20.5.9 En helhetssyn för det postgymnasiala stadiet
Enligt YB:s mening är det angeläget att man vid den fortsatta planeringen och det framtida reformarbetet anlägger en helhetssyn på det postgymnasiala stadiet liksom man genom beslutade eller planerade reformer har kommit att göra när det gäller' såväl den grundläggande utbildningen inom den obligatoriska skolan som det gymna-w siala stadiet. Sålunda förefaller det YB angeläget att man snarast möjligt försöker få till stånd en bättre samordning mellan de båda ovan först redovisade postgymnasiala huvudgrupperna, dvs. mellan å ena sidan den akademiska utbildningen vid univer— sitet och högskolor och å andra sidan den högre utbildningen inom övriga högskolor- och institut.
Man bör vidare pröva i vilken utsträckning man kan samordna också delar av den, interna postgymnasiala utbildningen inom företag, verk etc. med den av samhället drivna postgymnasiala utbildningen i universitet, högskolor och liknande.
På sikt torde det också vara riktigt att de ovan skisserade nya formerna av post——
gymnasiala utbildningar, vilka förutsätts bli starkt decentraliserade, förs in i sam- ordningen. Detta torde kunna ske genom att man på det centrala planet ordnar en enhetlig administrativ ledning eller någon form av administrativ samordning.
Alla dessa samordningsfrågor är emellertid enligt YB:s mening mycket omfattande problemkomplex, som torde kunna penetreras endast genom ett långsiktigt utred- ningsarbete. YB bedömer det sålunda för sin del troligt att man, sedan olika nu arbetande utredningar -— och däribland YB — samt av kanslersämbetet och skol- överstyrelsen aviserade eller begärda utredningar har lagt fram sitt material, kommer att behöva en sammanfattande översyn av hela det postgymnasiala stadiet.
20.6 YB:s förslag om den framtida vuxenutbildningen
20.6.1 Lokala vuxenutbildningsinstitut
YB har i det föregående framlagt förslag om att det på de olika gymnasieorterna in- rättas vuxenutbildningsinstitut. Detta förslag skall i det följande preciseras.
20.611 Gymnasieorternas vuxenutbildningsinstitut skall i princip handha all mål- inriktad vuxenutbildning motsvarande den heltidsutbildning som ges inom grund- skolans högstadium och inom det gymnasiala stadiet. Till vuxenutbildningsinstituten skall också kunna förläggas viss postgymnasial utbildning enligt den ordning som har skisserats i ett föregående avsnitt (20.5.8). Vuxenutbildningsinstituten skulle sålunda inkludera den lokala vuxenutbildningen motsvarande grundskolans högstadium, gymnasiet och fackskolan, varom gymnasie- utredningen (GU) nyligen avgett förslag ( SOU 1965:60 ). Därutöver skulle de ge sådan vuxenutbildning som enligt YB:s förslag skall ingå i den framtida gymnasie- skolans yrkessektor samt i vissa fall enligt 20.5.8 angiven postgymnasial utbildning. YB förutsätter liksom GU att den vuxenutbildning som ges parallellt till ungdoms- utbildningen huvudsakligen skall ges som deltidsundervisning.
20.6.1.2 Enligt YB:s mening bör dock även den arbetsmarknadspolitiskt motiverade omskolnings- och uppskolningsverksamheten till stor del ombesörjas av vuxenutbild- ningsinstituten. Sådan utbildning bör liksom hittills ordnas på heltid. I första hand bör den omskolning och uppskolning som i förväg kan planeras för hela terminer eller läsår överföras till vuxenutbildningsinstituten. På så sätt kan man bäst utnyttja tillgängliga personella och materiella resurser, och man undviker då att skapa ett icke rationellt parallellutbildningssystem för vuxna. YB är emellertid medveten om att den arbetsmarknadspolitiskt betingade utbildningen i många fall kan kräva extra- ordinära insatser. Det kan t. ex. gälla att omskola personer som genom ett företags nedläggande eller inskränkning i driften hastigt ställts arbetslösa. Även i sådana fall bör emellertid enligt YB:s mening åtgärderna planeras och genomföras i samråd med de regionala och kommunala skolmyndigheterna, så att man på bästa sätt kan an— vända områdets samlade utbildningsresurser.
20.613 Vuxenutbildningsinstituten skall kunna inrätta filialer på orter inom respek- tive gymnasieregioner. Därvid bör främst de nuvarande yrkesskolornas resurser tas i anspråk. För omskolnings- och uppskolningsverksamheten kan det förmodligen ibland visa sig tjänligt att använda skolanläggningar utanför gymnasieorterna. YB avser i första hand de nuvarande centrala verkstadsskolorna utanför gymnasie- orterna. Dessa bör med fördel kunna ombildas till centra för omskolnings- och upp- skolningskurser. Även för sådana centra bör man emellertid eftersträva ett samarbete med respektive vuxenutbildningsinstitut inom gymnasieregionen. I en del fall torde centrala verkstadsskolor kunna ombildas till vuxenskolor med riksrekrytering för vissa specialutbildningar.
20.614 Även folkhögskolor bör i vissa fall enligt YB:s mening kunna tjäna som centra för kurser inom det ovan angivna programmet för den lokala vuxenutbild- ningen. GU har för sin del föreslagit att heltidskurser motsvarande grundskolans högstadium, gymnasiet och fackskolan skall kunna förläggas till folkhögskolor. Enligt YB:s mening bör också kortare målinriktade kurser av yrkeskaraktär inom den gymnasiala nivån liksom vissa postgymnasiala kurser kunna förläggas till folk- högskolor. I det fallet tänker sig YB en regional rekrytering, där i regel länen kan vara de lämpligaste regionerna. Även vid anordnandet av sådana kurser böra nära samordning ske med vuxenutbildningsinstituten inom den berörda regionen.
20.61.5 YB utgår liksom GU från att man för vuxenutbildningen skall kunna i stort sett klara sig med gymnasieskolans lokaler och hjälpmedel. För yrkessektorn torde det dock i en del fall bli nödvändigt att skaffa vissa Speciallokaler med särskild ut- rustning. Därutöver kommer det även för yrkessektorn att föreligga behov av spe- ciella hjälpmedel, vilka utformats efter vuxenpedagogiska principer och efter vuxen- studerandes speciella behov. I de fall vuxenutbildningen får en mycket stor omfatt- ning bör vuxenutbildningsinstituten i viss utsträckning kunna få egna lokalmässiga resurser.
20.61 .6 YB ansluter sig också till av GU föreslagna två huvudalternativ för administra- tionen. I de fall vuxenutbildningen har stor omfattning skall vuxenutbildningsinsti- tuten kunna utgöra självständiga administrativa enheter med egna kanslilokaler. En särskild rektor förordnas i sådant fall som ledare för vuxenutbildningsinstitutet. Denne bör vid sin sida kunna ha studierektorer med ansvaret för olika sektorer inom vuxenutbildningen, t.ex. för den sociala, den ekonomiska respektive den tekniska sektorn. På mycket stora orter bör mer än ett vuxenutbildningsinstitut få inrättas som självständiga administrativa enheter. På de mindre gymnasieorterna bör vuxen- utbildningsinstituten administrativt samordnas med ledningen för gymnasieskolan och sålunda få gymnasieskolans rektor som ledare. Studierektorerna i gymnasieskolan bör i sådana fall också kunna få uppgifter inom vuxenutbildningen.
20.61.7 Speciella fasta tjänster för lärare inom vuxenutbildningen bör kunna inrättas. I vissa fall bör lärartjänster inrättas så att undervisningsskyldigheten fördelas mellan den reguljära skolan (grundskolan eller gymnasieskolan) och vuxenutbildnings-
institutet. I betydande utsträckning torde undervisningen vid vuxenutbildningsinsti- tuten få skötas av timlärare. Dessa bör delvis kunna hämtas från arbetslivet. Experter av detta slag kan med sin direkta erfarenhet av yrkesverksamhet bedömas vara spe- ciellt lämpliga för vuxenundervisning. Även sådana lärare måste emellertid ges en god vuxenpedagogisk utbildning. Vid tillsättandet av lärartjänster eller ledartjänster, där vuxenutbildningen helt eller delvis ingår i uppgiften, bör erfarenhet från tidigare vuxenundervisning utgöra en särskild merit. För de fast anställda lärarna och ledarna utan sådan erfarenhet bör speciell vuxenpedagogisk utbildning ges.
20.61 .8 Vuxenutbildningsinstituten må få anordna deltidskurser inom yrkessektorn och på den postgymnasiala nivån, när minst 8 deltagare anmält sitt intresse. I undan- tagsfall bör kurser få inrättas även med mindre deltagarantal, varvid länsskolnämn- dens godkännande skall inhämtas. En undervisningsgrupp må inom yrkessektorn delas, när deltagarantalet överstiger 16. Länsskolnämnds godkännande skall inhämtas |, innan kursprogrammet fastställs. Läsår och terminsindelning bör i princip vara i samma som i gymnasieskolan men kunna göras mer flexibel för att tillgodose de 1; vuxenstuderandes speciella behov.
20.6.2 Huvudmannaskap och lokal ledning
20.6.21 YB förordar liksom GU att det i skollagen inskrivs att kommun har att främja vuxenutbildningen på samma sätt som utbildningen för barn och ungdom. Därav följer att respektive gymnasiekommuner skall vara huvudmän för de lokala vuxenutbildningsinstituten. Fördelningen av kostnaderna mellan gymnasiekommunen och de övriga i gymnasieregionen ingående kommunerna bör regleras på samma sätt som sker för den gymnasiala ungdomsutbildningen. För filialer knutna till vuxen- utbildningsinstituten bör gymnasiekommunen tillsammans med värdkommunen fungera som huvudman. YB vill framhålla, att även central verkstadsskola eller central yrkesskola på ort, som icke är gymnasieort, kan vara vuxenutbildningsinstitut. Den är då ett centralt vuxenutbildningsinstitut.
20.622 Den lokala ledningen för vuxenutbildningsinstituten skall handhas av skol- styrelsen i gymnasiekommunen och under skolstyrelsen skötas av den för uppgiften tillsatte rektorn. För samverkan med näringslivet, arbetsmarknads- och studieorgani- sationerna inom regionen bör vuxenutbildningsråd tillsättas.
» 20.6.3 Regional och central ledning
20.6.31 Den regionala ledningen skall handhas av respektive länsskolnämnden Nämnderna har att särskilt beakta de regionala vuxenutbildningsbehoven och att ta initiativ för att tillgodose dessa. För att detta skall kunna ske bör permanent sam- arbete etableras med länsarbetsnämnden, näringslivet, arbetsmarknads- och studie- organisationerna. Samarbetet kan lämpligen ske inom en vuxenutbildningsnåmnd med representanter för de angivna intressenterna. Vuxenutbildningsnämnden må
kunna ta initiativ och verka för vuxenutbildningsinsatsernas samordning inom länet. Länsskolnämnd och länsarbetsnämnd skall gemensamt ansvara för och leda den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen inom länet.
20.6.3.2 Den centrala tillsynen för vuxenutbildningen skall handhas av skolöver- styrelsen. I de delar det gäller arbetsmarknadspolitiskt motiverad vuxenutbildning skall samråd liksom hittills ske mellan skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen. För den postgymnasiala utbildningen med anknytning till den akademiska under- visningen bör liknande samråd ske mellan skolöverstyrelsen och kanslersämbetet.
20.6.4 Speciella hjälpmedel för vuxenutbildningen
20.6.41 Behovet av speciella hjälpmedel för vuxenutbildningen bör uppmärksammas. För att få fram sådana torde det vara nödvändigt att bedriva såväl forskning som systematisk försöksverksamhet inom vuxenpedagogikens område. YB förutsätter att skolöverstyrelsen initierar sådana aktiviteter samt överlag stimulerar framställningen av vuxenpedagogiska hjälpmedel.
20.6.42 Som i det föregående påpekats är korrespondensmetoden speciellt lämplig för vuxenstuderande. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt metodens bästa utnytt- jande inom den framtida vuxenutbildningen. Även i det fallet vill YB förorda syste- matisk försöksverksamhet. Viktigt är därvid att utröna metodens lämplighet som hjälpmedel även för målinriktad mera praktiskt inriktad yrkesutbildning. Det bör vidare prövas om man inte också vid den lokala vuxenutbildningen skulle med fördel kunna kombinera korrespondensstudier och lärarledda studier. I varje fall med nu- varande brist på kvalificerade lärare torde åtskilligt vara att vinna med en sådan uppläggning. Enligt YB:s mening finns det också anledning att överväga formerna för samverkan mellan samhällets utbildningsorgan och korrespondensinstituten. Därvid bör även bedömas hur man bäst skall kunna ordna samhällets kontroll över institutens verk- samhet i de delar det gäller uppgifter för av samhället styrd och betald utbildning.
20.6.43 Undervisning via radio och TV bör enligt YB:s mening kunna utnyttjas inom vuxenutbildningen i långt större utsträckning än hittills. De gjorda försöken med folkbildningskurser i radio och/eller TV och akademisk kurs i radio ger belägg för att här finns stora utvecklingsmöjligheter. YB vill betona vikten av att man för denna verksamhet tillskapar permanenta samarbetsorgan mellan Sveriges radio och skol- överstyrelsen samt andra närmast berörda intressenter. Systematisk försöksverksam- het bör bedrivas även inom detta område. Därvid bör i främsta rummet undersökas möjligheterna att lägga upp studieprogram för vuxna, där man som en helhet kom- binerar korrespondensstudier, radio- och TV-program samt lärarledd undervisning. För den senare bör man pröva två alternativ: dels lokal kontinuerlig lärarledd under— visning, dels lärarledd undervisning vid kortare internatkurser med koncentrations- läsning och repetitioner.
20.6.5 Statsbidrag och studiesociala villkor
20.6.51 YB förutsätter att i princip samma statsbidragsvillkor skall gälla för vuxen- utbildningen som för ungdomsutbildningen. Enligt denna förutsättning har beräk- ningarna i det följande kapitlet 25 om statsbidragsfrågorna gjorts.
20.6.5.2 YB har i det föregående betonat att de vuxenstuderande i fråga om sina studiers bedrivande och de ekonomiska förhållandena har en speciell situation, som måste beaktas. De hithörande spörsmålen behandlas i kapitlet om den skolsociala verksamheten (23.5.3).
20.6.6 Vuxenutbildning utanför de av YB föreslagna instituten
20.6.61 YB finner det angeläget betona att även om de här framförda förslagen om den målinriktade vuxenutbildningens framtida organisation förverkligas kommer nuvarande organisationer och institutioner för vuxenutbildningen att behålla bety- it delsefulla uppgifter. Det gäller t. ex. studieförbunden, folkhögskolorna, specialinsti- u tutioner som Statens institut för hantverk och industri, den interna företags- och : verksutbildningen och vissa organisationers utbildningsverksamhet. I många fall torde . det också visa sig mest lämpligt att de samhälleliga vuxenutbildningsinstituten till ( stor del får fungera som övergripande planeringsorgan, varvid utbildningsuppgifterna allt efter de lokala förutsättningarna samordnas mellan instituten själva och andra utbildningsorgan.
20.6.6.2 YB förutsätter också att den vuxenutbildning som bedrives utanför de av YB föreslagna vuxenutbildningsinstituten skall ges samma ekonomiska villkor —— och därmed i princip samma statliga stöd — som den av instituten bedrivna vuxen- utbildningen kommer att åtnjuta, såvida utbildningsinsatserna bedöms som väsentliga och utbildningen drivs på ett ur det allmännas synvinkel godtagbart sätt. Därvid bör enligt YB:s mening göras samma bedömning som beträffande ansvarsfördelningen mellan å ena sidan den av gymnasieskolorna bedrivna reguljära ungdomsutbildningen och å andra sidan den av företag i samarbete med gymnasieskolan drivna inbyggda
utbildningen eller i egen regi ordnade färdigutbildningen. De efter denna ansvarsför- delning fastställda bidragsvillkoren för företagsutbildning bör sålunda i princip gälla även för den målinriktade vuxenutbildning som kommer att bedrivas utanför de samhälleliga instituten, exempelvis av privata, statliga och kommunala företag.
AVDELNING VI
Vissa speciella frågor
KAPITEL 21
Yrkesutbildningsbegreppet
21 .1 Inledning
I direktiven för YB har departementschefen diskuterat de huvudspörsmål, som bör utgöra de väsentligaste utgångspunkterna för beredningens arbete. Som första punkt har därvid angivits åstadkommande av »en sådan definition av begreppet yrkes- utbildning, som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom produktionen och är anpassad till samhällets struktur och behov». Vad departe- mentschefen därvid uttalat anser sig YB lämpligen kunna förteckna så (jfr ovan under avsnittet 1.1.1 i kap. 1):
a) I traditionell och statsbidragsmässig mening omfattar yrkesutbildningsområdet följande huvudsektorer, nämligen industri och hantverk, handel samt husligt arbete, vartill kommer yrkesutbildningen inom jordbruk och skogsbruk.
b) Utvecklingen under senare år har starkt understrukit behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Främst har detta behov gjort sig gällande beträffande de s. k. vårdyrkena samt i fråga om skilda serviceyrken i övrigt.
c) Med hjälp av en ny definition bör yrkesutbildningsområdet kunna avgränsas bl. a. så, att klarhet skapas om vilka former av yrkesutbildning, som bör ingå i det reguljära utbildningsväsendet och stödjas med statsmedel och som kan regleras genom någorlunda enhetliga riktlinjer och bestämmelser.
d) Genom definieringen bör också kunna åstadkommas en någorlunda lätthanterlig bestämning i stort av det yrkesutbildningsområde, som ej täckes av fackskolan, gymnasiet, universiteten etc.
e) En mera nyanserad och differentierad beskrivning av yrkesutbildningsbegreppet måste vara så flexibel att dels nya yrkesutbildningsgrenar utan svårighet kan fogas in därunder och dels den inte leder till konstlade gränsdragningar mot andra utbild- ningsområden.
f) En mera homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsinriktningar måste vara riktpunkter i utredningsarbetet.
Under senare år har ofta framhållits att det väsentliga nu är att försöka gjuta in ett nytt innehåll i yrkesutbildningsbegreppet. Detta begrepp måste in på alla om- råden. De modernaste tankegångarna ger uttryck för att gränserna kring ordet yrkesutbildning snabbt håller på att försvinna. YB, som noga följt med vad som talats och skrivits i denna fråga, finner att betydande framsteg gjorts sedan direk- tiven för YB skrevs.
21.2 Tidigare försök till begreppsbestämning
De försök till definition av yrkesutbildningsbegreppet som tidigare gjorts har alla haft begränsade syften, dvs. de har inte avsett att ge en generell definition av yrkes- utbildningsbegreppet som sådant. I vissa fall har tankegångarna ej utformats som definitioner utan analyserande resonemang har förts.
I propositionen 1918: 96 angående upprättande av praktiska ungdomsskolor, vilken proposition låg till grund för vår första yrkesskolstadga (av den 16 september 1918), förekommer ett längre departementschefsuttalande, som innehåller vissa betydelse- fulla principiella och praktiska synpunkter på yrkesutbildningen. Något försök till definition finns dock ej.
Inte heller i propositionen 1943: 332 om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen gjordes något försök till precisering av begreppet yrkesutbildning. Det synes emellertid tydligt, att man i enlighet med då gängse språkbruk med yrkes- utbildning i första hand menade utbildning för manuellt arbete inom skilda yrken. Å andra sidan ansåg man både 1918 och 1943, att yrkesutbildning av gymnasial karaktär hörde så nära samman med övrig yrkesutbildning, att ledningen såväl av det högre som det lägre stadiet borde tillkomma samma centrala ämbetsverk.
Den tredje verkligt betydelsefulla proposition om yrkesutbildningen, som fram— lagts under 1900-talet, var 1955 års proposition (nr 139) angående utbyggnad av yrkesutbildningen m.m. Denna proposition är i huvudsak grundad på 1952 års yr- kesutbildningssakkunnigas betänkande Yrkesutbildningen ( SOU 1954:11 ). De sak— kunniga har inte i något sammanhang försökt ge en definition av yrkesutbildnings- begreppet. Däremot har de gjort åtminstone ett par uttalanden, som antyder deras principiella syn. Sålunda har de i inledningen till betänkandet yttrat:
»Den yrkesutbildning, som behandlas i vår utredning bygger i de flesta fall på folk— skolan eller på enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer, som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande manuellt betonade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgrenarna industri—hantverk, handel och husligt arbete. Även andra näringsgrenar berörs emellertid, och vi har menat, att den principiella upp— läggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör kunna tillämpas också på övriga slag av utbildning på jämförliga stadier, tämligen oberoende av näringsgren.»
Litet senare i inledningskapitlet har de sakkunniga gjort bl. a. följande uttalande under rubriken Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet:
»Hela utvecklingen inom samhället och dess näringsliv tyder emellertid på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesutbildning och allmänt medborgerlig fostran. De fackmässiga studierna mäste kombineras med en viss medborgar- och person- lighetsfostran, som omfattar dels orienterande undervisning om näringsgrenen ifråga, dess produktion och betydelse i samhället, dess ekonomiska, tekniska och sociala organisation, dess anknytning till andra näringsgrenar o s v, dels allmänt medborgerlig, i stor utsträck- ning samhällsorienterande undervisning. Denna undervisning kommer till stor del att syssla med samma frågor, som behandlas redan i den obligatoriska skolans samhälls— undervisning. Men det är givet, att man kan ta upp dem med andra utgångspunkter och på annat sätt, när eleverna är äldre och redan ute i förvärvsarbete.»
Dessa uttalanden av de sakkunniga berördes ej i propositionen, som ej heller i övrigt diskuterade begreppsdefinitionen.
Det första verkliga försöket till en begreppsdefinition gjordes år 1962 av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning i dess betänkande Skolväsendets centrala ledning (SOU 1962: 28). Begreppsdefinitionen görs emellertid ej generell utan utifrån de behov som de sakkunniga har att kunna beskriva vilken yrkesutbildning som bör stå under tillsyn av det centrala skolämbets- verket. Från de sakkunnigas resonemang i denna fråga — vilket återfinns i kapitel 7, som har rubriken Avgränsning av utredningsuppdraget —— vill YB här återge följande:
»Med hänsyn till den innebörd termen yrkesutbildning erhållit dels i gängse språkbruk och dels vid tillämpningen av författningsföreskrifter på utbildningsväsendets område har de sakkunniga funnit, att termen i direktivens mening i stort sett bör ges samma innehåll som vid inrättandet av Överstyrelsen för yrkesutbildning. Med den yrkesutbild— ning, om vars centrala ledning de sakkunniga har att framlägga förslag, förstås således i huvudsak den nedom universitets- och högskolestadiet för praktisk yrkesutövning av- sedda utbildning, som med ekonomiskt stöd från det allmänna står öppen för personer, vilka uppfyller för varje särskild form av utbildning eventuellt uppställda villkor beträf- fande ålder, hälsotillstånd, förkunskaper odyl. Utöver denna allmänt angivna innebörd av begreppet yrkesutbildning anser emellertid de sakkunniga vissa förtydligande kommen- tarer erforderliga i förevarande sammanhang.
Den universitets- och högskolemässiga utbildningen har i det allmänna språkbruket en annan innebörd än termen yrkesutbildning, varför det synes självklart, att den skall undantagas från utredningsarbetet. Till undvikande av varje missförstånd må emellertid framhållas att viss yrkesutbildning på högskolestadiet för närvarande äger rum under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Hit hör tex de särskilda påbyggnadskurserna och vidareutbildningen för ingenjörer samt vissa företagsekonomiska kurser och ämnes- kurser inom handelns område. Liksom hittills bör enligt de sakkunnigas mening denna och liknande utbildningsverksamhet även för framtiden stå under tillsyn av det centrala ämbetsverket för yrkesutbildning.
Utanför utredningsuppdraget faller den interna utbildning inom statliga verk, som är avsedd uteslutande för vederbörande verks eget personalbehov. Det är i dessa fall fråga om en yrkesutbildning, som är tillgänglig endast för vederbörande verks redan anställda personal eller för personer, som efter avslutad utbildning avses erhålla anställning i det- samma. Enligt de sakkunnigas mening vore det föga ändamålsenligt att överlämna led- ningen av sådan utbildning till ett speciellt undervisningsverk. Däremot kan det övervägas att under tillsyn av ett dylikt verk ställa sådan yrkesutbildning, som visserligen organiseras i ett statligt ämbetsverks regi men som utöver tillgodoseendet av verkets eget rekryterings- behov även medger, att de utbildade söker sig ut på den allmänna arbetsmarknaden.
Genom ovan angivna avgränsning av termen yrkesutbildning berör utredningsuppdraget icke sådan yrkesutbildning, som utan ekonomiskt stöd av det allmänna bedrives av privatpersoner, enskilda företag, stiftelser, organisationer mfl. Det förefaller icke befogat att ställa dylik yrkesutbildning under samma tillsyn som den med allmänna medel under- stödda. Ur elevernas synpunkt är det emellertid motiverat, att den centrala tillsynsmyndig- heten erhåller befogenhet att kontrollera, att utbildningen är kvalitativt godtagbar.
Från utredningsuppdraget undantages även sådan yrkesutbildning, som förekommer vid ungdomsvårdsskolor, dövskolor, blindskolor, vanföreanstalternas yrkesskolor, Särskolor och skolhem för psykiskt efterblivna mfl specialskolor. Yrkesutbildningen vid dessa skolor och anstalter måste ordnas med hänsyn till de dit hänvisade elevernas speciella status.»
»Avgränsningen av begreppet yrkesutbildning har i den föregående framställningen skett med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen fram till nuläget. Genomgripande förändringar i näringsliv och på arbetsmarknad kan emellertid komma att inträffa. Till-
synsmyndigheten för yrkesutbildning måste uppenbarligen med största vaksamhet oav- låtligt följa förändringarna samt anpassa utbildningen efter de krav, som nya lägen skapar. Det är dock inte endast inom ämbetsverkets arbetsområde en dylik följsamhet är nödvändig. Även gränserna för verkets arbetsfält måste på motsvarande sätt vara flexibla; de sakkunniga förutsätter sålunda, att om och när så visar sig ändamålsenligt nya arbetsområden ställes under tillsyn av det centrala verket för yrkesutbildning.»
I den proposition som byggdes på detta sakkunnigförslag — propositionen 144/ 1963 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m. m. — återgavs de sakkunnigas definitionsresonemang på detta sätt.
»De sakkunniga har funnit det svårt att definitionsmässigt ange omfattningen av vad som skall avses med begreppet yrkesutbildning.
Med hänsyn till den innebörd termen yrkesutbildning erhållit dels i gängse språkbruk och dels vid tillämpningen av författningsföreskrifter på utbildningsväsendets område har de sakkunniga dock ansett, att termen i direktivens mening i stort sett bör ges samma innehåll som vid inrättandet av överstyrelsen för yrkesutbildning. Med den yrkesutbild- ning, om vars centrala ledning de sakkunniga haft att framlägga förslag, förstås således i huvudsak den nedom universitets— och högskolestadiet för praktisk yrkesutövning avsedda utbildning, som med ekonomiskt stöd från det allmänna står öppen för personer, vilka uppfyller för varje särskild form av utbildning eventuellt uppställda villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, förkunskaper o dyl.»
Departementschefen berörde icke definitionsfrågan. Däremot gjorde han i den principiella delen av sitt långa uttalande i propositionen ett par uttalanden, som har betydelse att erinra om i nu förevarande sammanhang.
Uttalandena återfinnes på sid. 86 och 87 och lyder så: »Åtgärderna på yrkesutbildningsfältet måste vidtas under ständigt beaktande av behoven på de andra stora utbildningsområdena, för vilka samhället ansvarar. Genom de ökande kraven på yrkeskunnande och den växande betydelsen av teoretiska insikter på många väsentliga yrkesområden har dessutom gränserna mellan yrkesutbildning och annan ut- bildning blivit allt svårare att dra och allt mindre motiverade att upprätthålla.
Den uppfattning, enligt vilken teoretisk och praktisk utbildning bör betraktas som likvärdiga och organiseras i former, som innebär likställdhet, har i allt högre grad präglat den utveckling på skolområdet, som påbörjades med 1950 års reformbeslut och detta synsätt har, förutom i läroplansmässiga och skolorganisatoriska åtgärder, också kommit till uttryck i reformer på det administrativa området.»
)Att i detta läge låta nuvarande förhållanden bestå, med exempelvis de allmänna gym- nasierna under ett ämbetsverk och fackgymnasierna under ett annat och med de olika typerna av fackskolor fördelade mellan verken, förutom den på relevanta stadier alltmer oegentliga uppdelningen i yrkesutbildning och icke yrkesutbildning, framstår inte som rationellt.»
21.3 En internationell definition
International Vocational Training Information and Research Centre (CIRF), som startats av International Labour Organisation och Europarådet, har 1965 publicerat en liten ordlista (på engelska) i syfte att underlätta förståelsen av en rad termer som förekommer i dess publikationer. Man påpekar att ordlistan skall användas i prak- tiskt syfte och inte är avsedd att vara ett försök till att införa en fast internationell terminologi.
__ h_af
I nu förevarande sammanhang synes det YB av intresse att återge hur CIRF be- skriver yrkesutbildning.
”Vocational training activities which essentially aim at providing the knowledge and skill required for employment in a particular sector of economic activity. The term ”training" is used primarily when the purpose is to prepare a person for remunerative work requiring some specialised knowledge in the use and maintenance of machines and tools, in the technical processes by which raw materials or semifinished products are produced or transformed, in the storage, marketing or sale of goods. Specialised knowl— edge and skill in this context means a developed ability to do things which the ordinary programme does not teach."
YB översätter denna definition till svenska på följande sätt:
»Yrkesutbildning är en verksamhet som i huvudsak siktar till erhållande av sådana kunskaper och sådan skicklighet som krävs för anställning inom en viss sektor (inom ett visst område) av det ekonomiska livet. Uttrycket 'yrkesutbildning' (ltraining') användes i första hand när avsikten är att dels förbereda en person för sådant förvärvsarbete som kräver specialkunskaper då det gäller att använda och underhålla maskiner och verktyg, dels för arbete vid tekniska processer genom vilka råmaterial eller halvfabrikat produceras eller förädlas, och dels för arbete vid lagring eller försäljning av varor. Specialiserad kunskap och skicklighet i detta sammanhang betyder en utvecklad förmåga att utföra arbetsuppgifter som inte omfattas av det ordinarie utbildningsprogrammet.»
21.4 YB:s överväganden och preliminära förslag till en definition
Termen yrkesutbildning har ingen klar innebörd ens om ordet tages i dess vidaste bemärkelse. Det allmänna språkbruket är naturligtvis i detta som i många andra fall färgat av föreställningar med anknytning till flydda tider. Här må blott erinras om de känslomässiga värderingar, som inrymts i frågan huruvida en viss livsgärning vore att betrakta som ett kall eller som blott och bart ett yrke. Den fackliga aktivi- teten inom alla läger synes ha bidragit till en modernare syn på hithörande frågor. Även om tillvänjningsprocessen ännu inte är avslutad, synes språkbruket snabbt på väg att anamma yrkesverksamhet, yrkesarbete och förvärvsarbete som synonymer. Denna bindning mellan orden yrkesarbete och förvärvsarbete medför också en obenägenhet att såsom yrkesarbete uppfatta ett arbete, som inte primärt avses ge en kontant inkomst. Sålunda betraktas arbete i det egna hemmet ibland ej som yrkes- arbete. Om samma arbete däremot utföres i ett annat hem än det egna, betraktas det i regel som yrkesarbete —— under förutsättning att det avlönas.
Yrkesutbildning är givetvis i första rummet sådan utbildning som kan föra fram till en inkomstgivande yrkesverksamhet, alltså till kvalifikationer för något slags för- värvsarbete. Till yrkesarbete i vidare mening måste dock enligt YB:s uppfattning räknas allt arbete för att individerna i ett samhälle skall få sitt uppehälle. Ordet uppehälle vill YB då ge en vid betydelse, så att det innefattar vars och ens materiella och kulturella behov, vilka skall tillgodoses i den utsträckning och med den standard samhällets resurser medger. Till yrkesarbete i denna vidare mening hör då utöver förvärvsarbete även arbete med hushåll och barn.
YB har kommit till den uppfattningen att förvärvssynpunkterna inte bör vara av-
görande för frågan huruvida en arbetsinsats är att betrakta som yrkesutövning eller ej. Ett arbete, som i regel tar huvuddelen av arbetsdagen i anspråk under en längre tid och som ger dess utövare sin försörjning, synes enligt beredningens mening väl svara mot begreppet yrkesarbete.
Begreppet yrkesutbildning kan emellertid ej entydigt bestämmas med hänvisning till begreppet yrkesarbete. I en viss yrkesutbildning ingår givetvis moment, som direkt förbereder för vissa bestämda i yrkesutövningen ingående arbetsuppgifter. Men långtifrån alla moment i utbildningen har denna specifika karaktär. I modern yrkesutbildning ingår också moment av allmänt bildande och inom yrkesområdet orienterande karaktär.
Den som ett led i välståndsutvecklingen pågående tendensen till ett uppskjutande av det mera specifika yrkesvalet tar sig uttryck dels i en förlängning av utbildnings- tiden i den teoretiska allmänbildande skolan och dels i en breddning och fördjupning av den allmänt förberedande grundläggande yrkesutbildningen. En följd därav är att man inte alltid under utbildningstiden kan avgöra vilka avsnitt i yrkesutbild- ningen som till sist kommer att ingå i yrkesutövningen. Vad som för den ene blir hård yrkesspecialisering kan för den andre komma att utgöra perifer bransch- orientering. Uppenbart är, att man inte på den grundläggande yrkesutbildningen kan anlägga renodlade nyttosynpunkter.
Man kan inte, enligt beredningens mening, draga en bestämd gräns mellan allmän- bildning och yrkesutbildning. Begreppen innehåller inte jämförbara kvaliteter. Det synes mera meningsfullt att tala om allmänutbildning och yrkesutbildning som jäm- förbara beståndsdelar i en utbildningsgång. Med allmänutbildning avser beredningen de erfarenheter, kunskaper och färdigheter, som i en viss kulturkrets utgör vad skol- beredningen betecknat som »den gemensamma referensramen».
Bildning är inte en fråga om utbildningens omfattning och innehåll utan mera en fråga om hur uppfostran och utbildning tar sig uttryck i en människas sätt att vara.
YB har mot bakgrunden av ovan refererade överväganden och synpunkter funnit att yrkesutbildningsbegreppet i vidaste bemärkelse synes låta sig definieras på följande sätt:
Med yrkesutbildning avses såväl meddelande som inhämtande av kunskaper och färdigheter vars syfte är att utbilda och förbereda för arbetsuppgifter varav utövaren kan vinna sin utkomst.
Enligt YB:s mening skulle yrkesutbildningsbegreppet också kunna uttryckas på följande sätt: Yrkesutbildning är sådan utbildning som, oavsett nivån, ger direkta kunskaper och färdigheter för arbetsinsatser som utförs för att individerna i ett sam- hälle skall få sina materiella och kulturella behov tillgodosedda allt efter den stan- dard samhällets resurser tillåter. Till det arbete som behövs för att tillgodose dessa behov måste räknas dels det inkomstgivande förvärvsarbetet dels hemarbetet med hushåll och barn.
Med här given definition av yrkesutbildningen som utgångspunkt bedömer YB situationen i det framtida samhället — dvs. förhållandena på arbetsmarknaden,
7-4 v—h ——Hr- ——-mw
individernas önskemål, förändringen av attityder etc. — vara sådan att det måste
sig utbildning såväl för förvärvsarbete som för hemarbete.
anses som nödvändigt att alla ungdomar, oavsett kön, bereds möjligheter att skaffa
21.5 Definitionens praktiska betydelse
21.5.1 Inledande synpunkter. I de uttalanden i YB:s direktiv, som återgivits ovan under 21.1, finns ett som anger ett reellt behov av en definition av begreppet yrkes- utbildning. Det sägs, att med hjälp av en dylik definiering yrkesutbildningsområdet bör kunna avgränsas bl. a. så, att klarhet skapas om vilka former av yrkesutbildning som bör ingå i det reguljära utbildningsväsendet och stödjas med statsmedel och som kan regleras genom någorlunda enhetliga riktlinjer och bestämmelser. En dylik användning av begreppet yrkesutbildning har i många år de facto före- kommit vid gränsdragningen mellan yrkesskolornas verksamhet å ena sidan samt å den andra det fria och frivilliga folkbildningsarbetets område. Ett motsvarande behov av begreppsdefinition för att kunna åstadkomma viss gränsdragning har under senare år uppkommit i relationen mellan yrkesutbildnings— anstalter i vedertagen mening och universiteten. Hittills har statens bidrag till yrkesutbildningen i många hänsenden följt andra regler än statens bidrag till annan utbildning. Då har det funnits ett direkt behov av att kunna definiera vad som menas med yrkesutbildning. YB vill i det följande anlägga vissa synpunkter på behovet i framtiden av en definition av yrkesutbildningshegreppet med hänsyn till de nämnda förhållandena.
21.5.2 Avgränsningen av den yrkesutbildning, som skall ingå i det reguljära utbild- ningsväsendet. De förslag som YB i det föregående framlagt innebär i fråga om ung- domsutbildningen en helt integrerad skola, i vilken förekommer ett stort antal sinsemellan fullt jämställda linjer och grenar, av vilka en del är direkt yrkesut- bildande, andra inte. Förslaget innebär, att de utbildningar skall åstadkommas på ungdomsstadiet, som är erforderliga ur ungdomens, näringslivets och samhällets intressen. En av de åsyftade fördelarna med förslaget är, att man i fortsättningen icke skall kunna dra några skolformsmässiga gränser inom den integrerade gymnasie- skolan. På ungdomsstadiet skall all utbildning stödjas av statsmedel och ingå i det reguljära utbildningsväsendet som prövas vara erforderlig ur nyssnämnda tre grup- pers intressen. Det i direktiven angivna behovet av att kunna avgränsa yrkesutbild- ningen kommer således enligt YB:s mening ej att finnas.
21.5.3 Gränsdragningen mellan universitet och »yrkesskolor». Under en längre tid har i olika sammanhang framhållits önskvärdheten av en klarare yrkesinriktning av en del av den utbildning, som meddelas vid universiteten. Särskilt har man därvid in- riktat sig på de filosofiska studierna. Vissa åtgärder för att åstadkomma en mera markerad yrkesinriktad utbildning inom dessa fakulteter har vidtagits. Vissa alter- nativa kurser har inrättats, vissa praktiska inslag i universitetsstudierna i form av
speciella kurser har också tillskapats. Och slutligen har tillkommit vissa blandade utbildningsvägar med en kombination av akademisk utbildning vid universitet och »praktisk» yrkesutbildning vid yrkesutbildningsanstalt (Uppsala och Lund; jfr kap. 20).
Denna tendens har blivit ytterligare märkbar under den senaste tiden. I en prome- moria »Universitet och yrkesutbildningar» (augusti 1964) — utarbetad av en arbets- grupp inom Uppsala studentkår på grundval av en av universitetskanslersämbetet delvis bekostad utredning — anger gruppen såsom sitt mål att »behandla universi- tetens funktion som yrkesutbildningsanstalter och att framlägga förslag som innebär en strävan att göra den funktionen mera accentuerad».
Här har på några få år skett en radikal ändring i tänkandet. Nu accepteras den terminologien, att universiteten är yrkesutbildningsanstalter, att läkares, lärares, prästers, civilingenjörers utbildning är yrkesutbildning. Detta är ju logiskt fullt riktigt. Den nya inställningen innebär bl. a. ett bevis för att det äldre nivåtänkandet i samband med ordet yrkesutbildning är verklighetsfrämmande.
Om universiteten erkännes som yrkesundervisningsanstalter, gäller definitionen för yrkesutbildningsbegreppet också universiteten. Nivån på yrkesutbildningen kan alltså inte åberopas i en definition som skall åstadkomma den i direktiven för YB önskade avgränsningen. Det utesluter också varje användning av ord som syftar på »praktiska» arbetsuppgifter, »praktisk» utbildning i definition på yrkesutbildning.
Till dessa nytillkomna definitionssvårigheter kommer, att YB:s förslag i kap. 20 om vuxenutbildningen medför yrkesutbildning i betydande omfattning på det post— gymnasiala stadiet men organiserad av det reguljära skolväsendet.
Yrkesutbildning förekommer alltså över såväl hela det gymnasiala som hela det postgymnasiala fältet. YB kan inte finna någon möjlighet att definitionsvägen av- gränsa dessa olika delar av yrkesutbildningen. Man synes icke heller ha behov av detta. Det riktiga blir att praktiskt avgöra vilken yrkesutbildning som den ena och den andra utbildningsanstalten skall ombesörja.
21.5.4 Gränsdragningen mellan yrkesutbildningen och det fria och frivilliga folk- bildningsväsendet. I direktiven för YB erinrar chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat om att det inom det av samhället stödda yrkesutbildningsväsendet före- kommer ett betydande antal kortare kurser, s.k. deltidskurser, huvudsakligen an- ordnade under kvällstid. Departementschefen anför i det sammanhanget följande:
»Sedan tveksamhet uppkommit huruvida dessa kurser alltid hade ett yrkesutbildande syfte, gjordes genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg en undersökning av denna verksamhet, vilken i korthet redovisades i 1962 års statsverksproposition. Utredningen bör med beaktande av de ytterligare undersökningar som kan ha gjorts inom överstyrelsen. klarlägga omfattningen och det yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskursverksam- heten och framlägga de förslag rörande dennas former och innehåll utredningen finner påkallade. Utredningen bör särskilt observera behovet av gränsdragning mellan å ena sidan deltidskurser med klart yrkesutbildande syfte — andra kurser bör enligt min mening inte stödjas ur anslagen till yrkesutbildning —- och å andra sidan dels hobbybetonade kurser och dels sådan verksamhet, som rimligen bör hänföras till det fria och frivilliga.
folkbildningsarbetets område.»
i l »
De specialutredningar angående bl. a. den nämnda gränsdragningen, som departe- mentschefen sålunda anbefallt, har verkställts genom en av YB:s särskilda arbets- grupper. Ett kort sammandrag av gruppens rapport återfinnes i bilaga 5. YB delar den allmänna grundsyn på gränsdragningsfrågan, som arbetsgruppen framfört och som den angivit i huvudsak sålunda:
Från samhällsekonomisk synpunkt år det angeläget att försöka få till stånd en så klar och förnuftig arbetsfördelning som möjligt mellan de olika organ och organisa- tioner som har till uppgift att svara för utbildning och studieverksamhet. I ett land som vårt är det också särskilt angeläget att utbildningsväsendet inte låses i ett alltför statiskt och detaljreglerat administrativt system. Denna grundsyn måste vara väg- ledande för gränsdragningen mellan yrkesskolornas deltidskurser och studieför- bundens cirkelverksamhet. Yrkesskolornas deltidskurser bör således uteslutande ägnas åt verksamhet med klart yrkesutbildande syfte. I den mån så inte sker innebär det att yrkesutbildningsväsendets resurser splittras och att angelägna yrkesutbild- ningsbehov kan bli åsidosatta. Folkbildningsorganisationerna å andra sidan skall i princip inte syssla med yrkesutbildning. De resurser som samhället varje år ställer till det fria och frivilliga folkbildningsarbetets förfogande är självfallet avsedda för de uppgifter som finns angivna i motiveringarna för det statliga stödet åt denna verksamhet. Yrkesutbildningen finns inte omnämnd i det sammanhanget. Härtill kommer att det måste föreligga uppenbara risker för misshushållning med lärar- resurser, lokaler och utrustning om studieförbunden bedriver yrkesundervisning på platser där yrkesskolan helt och fullt kan svara för denna verksamhet.
Beträffande gränsdragningsfrågans hittillsvarande utveckling må följande anföras.
l proposition nr 204 till 1947 års riksdag påpekade departementschefen, att gränsdrag- ningen mellan fackbetonad bildning och yrkesutbildning kunde väntas erbjuda svårig- heter. Han ansåg emellertid en gränsdragning befogad och utgick från att studier, som avsåg yrkesutbildning, icke skulle understödjas i de former, som kunde komma att gälla för det fria bildningsarbetet. Det förutsattes dock att bidrag skulle kunna utgå i de fall då det kunde vara tveksamt om studierna avsåg fackbetonad bildning eller yrkesutbildning.
Under de följande åren tycks gränsdragningsfrågan inte ha vållat några nämnvärda problem. Kungl Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet (1947:508) innehöll endast en mycket allmän formulering som kunde vara till vägledning i denna fråga. Enligt denna skulle i studiecirkeln behandlas »elemen— tära ämnen av grundläggande karaktär eller ämnen av allmänt bildande karaktär». l skolöverstyrelsens tillämpningsföreskrifter var under dessa första år gränsdragningsfrågan inte omnämnd. Först 1958 tycks skolöverstyrelsen ansett sig ha haft anledning att ge mera preciserade anvisningar om vad som kunde hänföras till folkbildningsverksamheten. I tillämpningsföreskrifter, som utarbetats av en kommitté tillsatt av överstyrelsen och studieförbunden, uttalades att statsbidrag inte skulle kunna utgå för studiecirklar, »som syftar till grundläggande yrkesutbildning, på de platser, där denna utbildning tillgodoses eller kan tillgodoses av yrkesskolor. För fortbildningskurser med yrkesutbildande syfte må statsbidrag beviljas efter särskild prövning av studieförbunden i samråd med skol- överstyrelsen». I en kommentar anförde skolöverstyrelsen att den kommitté, som utarbetat anvisningen, velat nyansera skillnaden mellan grundläggande yrkesutbildning och fort- bildning. Kommittén hade inte funnit det möjligt att dra en skarp gräns mellan yrkes- utbildning och folkbildning: »Gränsfrågorna får lösas efterhand som de uppkommer. Det är viktigt att det hålles en fortlöpande kontakt med överstyrelsen för yrkesutbildning, det
föreligger nu en viss oklarhet över vad som skall ordnas av den ena eller den andra organisationen.»
Med utgångspunkt från dessa mera allmänna anvisningar fastställdes det, att en bild- ningsorganisation, som startade en studiecirkel i något yrkesinriktat ämne på en plats med yrkesskola, måste för att erhålla statsbidrag uppvisa intyg på att yrkesskolan inte kunde åtaga sig verksamheten i fråga.
Även 1960 års folkbildningsutredning (SOU 1961: 44) uttalade sig för en klarare gräns— dragning mellan folkbildningsarbete och yrkesundervisning: »Principiellt bör verksamhet, som är av klart folkbildande karaktär utan inriktning på utbildning för yrkesmässig verksamhet förbehållas folkbildningsorganisationerna, medan verksamhet, som direkt avser sådan utbildning, bör ankomma på yrkesutbildande institutioner. Däremot torde naturligen i viss utsträckning utbildningskurser av fortbildningskaraktär kunna anordnas av folkbildningsorganisationerna.»
I proposition 1963z36 angående ökat stöd till föreläsnings— och studiecirkelverksamhet mm berörs gränsdragningsfrågan inte alls. De principer för gränsdragningen mellan folk- bildningsarbete och yrkesutbildning, som utformades 1958, tillämpas alltjämt.
De utbildningar som här åstadkommer behovet av en gränsdragning är studie- förbundens cirklar med yrkesutbildande syfte och vissa av yrkesskolornas deltids- kurser. Arbetsgruppen har gjort en undersökning som visar, att studieförbunden varje år anordnar ett ganska betydande antal dylika cirklar. Arbetsgruppen anser sig emellertid ha funnit att denna verksamhet inte i nämnvärd utsträckning bedrivits i konkurrens med yrkesskolorna. Beträffande yrkesskolornas deltidskurser konsta- terar arbetsgruppen att de fyller en mycket betydelsefull uppgift för dem, som vid sidan av sitt arbete vill skaffa sig en grundläggande yrkesutbildning eller förbättra de yrkeskunskaper de tidigare förvärvat. Så långt arbetsgruppen kunnat finna har dessa kurser i allt väsentligt en klart yrkesutbildande inriktning. Tidigare förekom emellertid ett ganska stort antal kurser som inte kunde anses ha ett yrkesutbildande syfte. På initiativ av departementschefen vidtog överstyrelsen för yrkesutbildning 1961 och 1962 ett antal åtgärder för att få bort dessa sistnämnda kurser. Arbets- gruppens statistik för budgetåret 1962/63 visar, att antalet kurser med icke klart yrkesutbildande syfte minskat kraftigt.
Yrkesöverstyrelsens ansträngningar att få till stånd en klarare avgränsning av kompetensområdet för yrkesskolornas deltidskurser har alltså varit framgångsrika. Trots detta måste YB konstatera, att det föreligger mycket stora, för att inte säga oöverstigliga svårigheter att åstadkomma en i alla avseenden klar och ändamålsenlig arbetsfördelning mellan yrkesskolornas deltidskurser och studieförbundens cirkel- verksamhet. Dels är det i många fall praktiskt taget omöjligt att avgöra om en viss verksamhet är att betrakta som yrkesutbildning eller ej, dels finns det så många olika behov av yrkesutbildning och så skilda förutsättningar för att tillgodose dem, att en klart markerad för hela landet gällande gräns utan tvivel skulle utesluta åtskilliga angelägna utbildningsbehov från möjligheten att överhuvudtaget kunna bli tillfreds— ställda.
Utgår man från att samhället bör stödja och stimulera all legitim yrkesutbildning i landet, måste den av skolöverstyrelsen år 1958 fastställda tillämpningsföreskriften anses vara ett i princip riktigt försök till arbetsfördelning mellan yrkesskola och
folkbildningsorganisationer. Studieförbunden skulle nämligen enligt denna föreskrift anordna studiecirklar med yrkesutbildande syfte endast i de fall andra yrkesutbild- ningsorgan saknades eller saknade förutsättningar att svara för utbildningen i fråga. Med en utbyggnad av samhällets och näringslivets yrkesskolor kan dessa sannolikt så småningom överta det mesta av den yrkesutbildande verksamhet som studieför- bunden nu bedriver. Enligt YB:s mening är det också fullt riktigt att så sker. Å andra sidan bör det anses fullt legitimt att studieförbunden anordnar studie- cirklar inte endast med allmänbildande innehåll utan också med yrkesutbildande syfte, när denna verksamhet inte kan bedrivas av samhällets organ för yrkesutbild- ning eller när det annars visar sig praktiskt och lämpligt att studieförbund efter samråd med vederbörande skolmyndighet åtar sig viss utbildningsuppgift. För att undvika dubbelarbete och misshushållning med lärarresurser, lokaler och utrust- ningar krävs det emellertid på det lokala planet samråd och samarbete mellan gym- ? nasieskolorna och/eller förekommande vuxenutbildningsinstitut samt studieförbun- dens lokala organ. YB vill i detta sammanhang också erinra om vad YB i kap. 20 föreslagit i fråga om samråd inom gymnasieregioner och inom hela län.
Vad YB i det föregående anfört — grundat på den särskilda arbetsgruppens mycket noggranna genomgång av förhållandena kring yrkesskolornas deltidskurser och studie-
förbundens cirklar — visar enligt YB:s mening att man inte kan lösa den åsyftade gränsdragningen med någon definition av yrkesutbildningsbegreppet. Det är även i detta fall en praktisk fråga var de olika slagen av utbildning bör ske. Detta vill YB i det följande något utveckla med utgångspunkt från de i kap. 20 framförda förslagen om inrättandet av vuxenutbildningsinstitut i anknytning till de olika gymnasie- ; skolorna. ' Vid vuxenutbildningsinstituten enligt YB:s förslag skall åt vuxna huvudsakligen ) [ på deltid meddelas undervisning motsvarande ungdomsutbildningen dels inom grund— ( skolans högstadium, dels inom gymnasieskolan, där nuvarande gymnasium, fack- : skola och yrkesskola integrerats. Deltidskurser parallella med samtliga de i gymnasie- skolan ingående linjerna samt med grundskolans högstadium skall sålunda kunna ingå i vuxenutbildningsinstitutens utbildningsprogram. Därmed har YB förutsatt, att de samhälleliga vuxenutbildningsinstituten skall meddela vuxenutbildning med en målinriktning motsvarande ungdomsutbildningen inte enbart när det är fråga om
egentlig yrkesutbildning utan också när det gäller utbildning med huvudsakligen * allmänt innehåll. i I här berörda avseenden föreligger sålunda inte behov av en på en yrkesutbild- ' ningsdefinition baserad gränsdragning mellan skola och folkbildning. Beträffande de kurser, som överförs direkt från ungdomsutbildningen till vuxenutbildningen och ' som kommer att följa samma kursplaner och ge samma kompetens, torde det heller ( inte enligt YB:s uppfattning behöva uppstå några gränsdragningssvårigheter i för- hållande till studieförbunden. Kurser av detta slag bör nämligen normalt -— oavsett om de gäller ungdom eller vuxna — ges av samhällets utbildningsinstitutioner: åt ungdomen i de reguljära skolorna (grundskolan eller gymnasieskolan), åt de vuxna i vuxenutbildningsinstituten.
21
Svårigheterna att dra gränser inställer sig däremot i fråga om kurser, som inte har sin motsvarighet inom de reguljära skolformerna. Det är inom detta kursområde, som man måste låta praktiska bedömningar fälla avgörandet vid fördelningen av kurser mellan vuxenutbildningsinstituten och studieförbunden. Med de ovan nämnda av YB föreslagna samrådsorganen mellan olika intressenter, där även studieförbun- den förutsätts bli representerade, bör det också på de olika orterna vara möjligt att finna former för en rationell uppdelning av de föreliggande utbildningsuppgifterna.
I stort bedömer YB situationen så, att de föreslagna vuxenutbildningsinstituten kommer att få mycket stora arbetsuppgifter — och i många fall kanske tillräckligt stora — om de skall kunna åt de vuxenstuderande erbjuda ett utbildningsprogram svarande mot ungdomsutbildningen samt dessutom i förekommande fall medverka i den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen. Mot den bakgrunden torde man kunna utgå ifrån att studieförbunden vid sidan av andra frivilliga/privata utbildningsinstitutioner kommer att få påta sig en mycket stor del av den övriga vuxenutbildningen. Även i fråga om sådan utbildning bör dock enligt YB:s mening de till vuxenutbildningsinstituten knutna samrådsorganen svara för en gemensam planering och arbetsfördelning inom respektive regioner, så att förefintliga utbild- ningsresurser på bästa sätt kommer till användning och oekonomisk och orationell konkurrens och splittring undviks.
I de fall oklarheter om fördelningen av utbildningsuppgifterna kommer att uppstå, bör frågor kunna hänskjutas antingen till länsskolnämnderna och de till dessa knutna regionala samrådsorganen eller till skolöverstyrelsen och dess samarbetsorgan med studieförbunden.
21.6 Positiv och negativ definiering
De senaste årens allvarliga försök i olika sammanhang att definiera begreppet all— mänbildning har icke givit tillfredsställande resultat. Detta har dock ej hindrat varken utvecklingen av olika utbildningar eller genomgripande reformförslag.
YB har i det föregående gjort ett försök till en generell definition av begreppet yrkesutbildning men har måst konstatera, att det icke går att använda en dylik definition för de syften som departementschefen angivit i direktiven. Enligt YB:s mening behöver emellertid detta ej hindra varken yrkesutbildningens fortsatta ut- veckling eller en genomgripande reform av yrkesutbildningen.
Den moderna yrkesutbildningen har sprängt alla gränser, både vertikalt och hori- sontellt. Den finns på alla nivåer och inom alla områden. Inom universiteten önskar man få den allt mer accentuerad. Av det år 1964 beslutade gymnasiets fem linjer är två klart yrkesutbildande, nämligen den ekonomiska och den tekniska. Dessa två skall kunna ta emot ungefär 50 0/o av gymnasieeleverna, dvs. ungefär 15 0/0 av ung- domskullen. Av fackskolans tre linjer är åtminstone två klart yrkesutbildande, även i det fallet den ekonomiska och den tekniska. Dessa två skall dimensioneras för ungefär 60 0/0 av fackskoleleverna, dvs. ungefär 12 0/0 av ungdomskullen. För den »vanliga» yrkesutbildningsdelen — alltså den som motsvarar den nuvarande yrkes-
) ) ) l ),
skolan — torde böra beräknas ungefär 35 0/0 av ungdomskullen. Till yrkesutbildning i den nya gymnasieskolan kommer alltså enligt dessa beräkningar att gå ungefär 62 0/0 av varje årskull ungdomar. Därutöver kan sägas, att även övriga linjer i gym- nasieskolan i viss utsträckning kommer att ge i varje fall förberedande yrkesutbild- ning. Yrkesutbildningen blir alltså den klart dominerande utbildningen — men den är i fortsättningen insprängd bland alla linjerna i gymnasieskolan.
I detta sammanhang vill YB erinra om följande uttalande av departementschefen i propositionen nr 171 år 1964 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. (sid. 108):
»Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare under- strukit vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra fall är detta avlägset och nås måhända först efter studier inom ytterligare en utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger en studieväg att valet mellan yrken kan ske ganska fritt, i andra är valmöjlig- heterna begränsade. Det anförda belyser vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdrag- ningar.»
YB ansluter sig helt till denna beskrivning av det gymnasiala skolsystemet. 1 an— slutning härtill vill YB uttala, att yrkesutbildning innerst inne är den utbildning som var och en — oberoende av på vilken nivå han/hon befinner sig — behöver för att kunna göra en fullvärdig insats i arbets- och samhällslivet.
Till slut vill YB påpeka, att genom den statsbidragsreglering som riksdagen beslutat i anslutning till förslag i propositionen 171/1964 upphör även i detta hänseende i huvudsak den särställning, som yrkesutbildningen intagit. En definition av yrkes- utbildningsbegreppet behövs alltså ej längre med hänsyn till statsbidragsbestäm- melserna.
Av det ovan anförda framgår klart, att i yrkesutbildningen ingår »teoretisk» och »praktisk» utbildning, gymnasial och postgymnasial utbildning, akademisk och icke- akademisk utbildning, allmänorienterande och specifik utbildning utan att någon av dessa olika komponenter kan sägas vara avgörande för begreppet yrkesutbildning. Vad som är avgörande är oftast syftet med utbildningen, ibland graden av färdig- utbildning för ett visst yrke, ibland graden av sådana kunskaper — vare sig allmänna eller speciella — som meddelas därför att just de fordras i ett visst yrke, ibland tids- avståndet mellan utbildningen och utträdet i arbetslivet. Av vikt är att fasthålla vid, att det aldrig är nivån på utbildningen eller beteckningen »praktisk» eller »teoretisk» som är avgörande.
KAPITEL 22
Yrkesutbildning för elever med handikapp
22.1 Nutida syn på handikappades rätt till yrkesutbildning
De handikappades yrkesutbildning har behandlats eller behandlas av flera olika specialutredningar, såsom blind- och dövskolutredningen, blindvårdsutredningen, 1960 års arbetsmarknadsutredning, arbetsgruppen för utredning av hjälpklasselever- nas yrkesutbildning m.fl.
Därutöver har skilda ämbetsverk gjort särskilda undersökningar och utredningar i frågor om utbildning av handikappade, vars intressen de på olika sätt har att företräda. Regionala utredningar har även genomförts av flera landsting.
En gemensam grundsyn på hithörande problem uttryckes i blind- och dövskol- utredningens betänkande Grundskola för blinda och döva (SOU 1964: 61) med bl.a. följande ord:
»Undervisningen inom specialskolväsendet skall m.a.o. ytterst sikta till att med hänsyns— tagande till handikappet allsidigt förbereda eleverna för fortsatt liv och verksamhet ute i samhället. Generellt bör gälla även för eleverna inom specialskolväsendet, att deras verk— samhet efter den obligatoriska skolgångens slut bör kunna avse antingen fortsatt yrkes- förberedelse eller direkt yrkesverksamhet. Hur långt den enskilde eleven kan nå i fråga om utveckling, anpassning, mognad och färdigheter blir givetvis i första hand beroende av hans eller hennes egen inneboende kraft och förmåga, men skolan skall skapa de betingelser, som eleverna är beroende av för sin utveckling, så att de vid utträdet ur skolan har en trygg plattform att stå på.»
I statsverkspropositionen år 1965, bilaga 10, s. 248, uttalar statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i anslutning till förslag om stödundervisning m.m. för handikappade elever i gymnasier, fackskolor och yrkesskolor bl.a. följande:
»Vid avvägningen mellan olika utgiftsändamål, för vilka samhället svarar, måste insat- serna för handikappade barns och ungdomars utbildning nu prioriteras mycket högt. Med hänsyn till det genomgripande och förhållandevis snabba reformarbetet på utbildnnigsom- rådet i övrigt kommer eljest i vårt samhälle, trots dess ökande resurser och stigande lev- nadsstandard, klyftan mellan de handikappade och övriga grupper snarare att vidgas än att minska. Att eliminera denna klyfta redan på utbildningsstadiet måste vara en självklar målsättning från både etiska och sociala synpunkter. Därtill kommer det från samhällseko- nomsik synpunkt påtagliga intresset av att genom en intensiv habilitering och rehabilitering sätta också de handikappade i stånd till en produktiv insats i arbetslivet».
I Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1965 uttalar statsrådet och chefen för social- departementet bl. a. följande (5. 65, respektive 5. 75):
»De handikappade barnen bör få samma start i livet som andra barn. _— Även yrkes— utbildning efter grundskolan liksom fackskole- och gymnasieutbildning bör stå till buds för dem som har förutsättningar att genomgå utbildningen. —— Den handikappade bör lik- som varje annan medborgare ha möjlighet att få ett yrke som passar honom med hänsyn till anlag och förutsättningar i övrigt.»
»För egen del vill jag till en början framhålla, att även i fråga om yrkesutbildningen den allmänna principen bör vara att de handikappade så långt det är möjligt skall få utbildning inom det reguljära skolväsendet.»
»Även med den här förordade utvecklingen synes det knappast vara realistiskt att räkna med att alla handikappade skall kunna tas emot inom den ordinarie yrkesutbildningen. För de svårare handikappade torde särskilda utbildningsresurser alltjämt vara nödvändiga.»
22.2 Olika slag av handikapp
Socialpolitiska kommittén har i översikten Social omvårdnad av handikappade (SOU 1965: 43, s. 31) gjort en indelning av handikappade i två huvudgrupper,
1 invalidiserade på grund av mental defekt eller fysisk defekt av mera bestående art, t. ex. rörelsehindrade, synskadade och hörselskadade, samt
2 långvarigt sjuka, t. ex. epileptiker, reumatiker, astmasjuka, hjärtsjuka, diabetes- sjuka (sockersjuka) och personer med mental sjukdom.
Eftersom det inte är möjligt att ge en skarpt avgränsande definition på handi- kappad till skillnad från icke-handikappad, kan exakta uppgifter ej ges om antalet handikappade. Socialpolitiska kommiténs analys av förtidspensionärernas fördelning på landsdelar och kommuner visar detta mycket klart. Samma grad av defekt eller sjukdom medför större svårigheter i glesbygd än i tätbygd. Möjligheterna att få t. ex. lämpligt arbete är avsevärt mindre i glesbygden. Ett handikapp, som i tätort kan övervinnas med hjälp av allmänna kommunikationer eller särskild transport till och från en lämplig arbetsplats, tillgång till skyddat arbete och lättare tillgång till kontinuerlig klinikbehandling av olika slag, kan i glesbygd innebära total arbets- oförmåga.
Uppskattningar av antalet handikappade har dock gjorts. I 1965 års statsverks- proposition, bilaga 10, s. 248, utgår departementschefen från en uppskattning av antalet handikappade barn i Sverige till mellan 26.000 och 37.000. Av dem har ca 40 % enbart mentalt handikapp, ungefär lika stor del enbart somatiskt handikapp och resten såväl mentalt som somatiskt handikapp.
En stor del av de handikappade har sålunda två eller flera handikapp i olika kombinationer, enligt den citerade uppskattningen 20 0/0 av de berörda barnen. Det kan gälla nedsättning av såväl syn som hörsel intill total döv-blindhet, rörelse- hinder och psykisk utvecklingshämning, nedsatt hörsel och astmatisk sjukdom, diabetes och synskada, även sådan komplikation som psykisk utvecklingshämning i kombination med mental sjukdom.
22.3 Vissa likartade effekter av olika handikapp
För den praktiska bedömningen av vilka säranordningar som kan behövas för handikappade elever inom yrkesutbildningsväsendet kan det vara av värde att jäm- föra vissa likartade utbildningsförsvårande effekter, som följer med i sig själva helt olikartade handikapp. I skilda utredningar angivna sådana effekter är bl.a. följande.
22.3.1 Långsam inlärning. Mentalt retarderade lär långsamt, kanhända främst be- roende på att korttidsminnet är så svagt utvecklat att de inte kan lära sig flera ens starkt begränsade uppgifter samtidigt eller dra en slutsats av flera samtidigt givna premisser. Men långsam inlärning kan också bli följden av nedsatt syn eller hörsel, eftersom uppfattningen av meddelat stoff kräver längre tid och mera anspänning än för en väl hörande eller fullt seende.
För en rörelsehindrad kan själva hanterandet av böcker och annan material ta avsevärt längre tid än för den fysiskt fullt kapable med förlängd inlärningstid som följd, helt oberoende av förmågan att uppfatta och förstå innehållet.
Vissa sjukdomar och svaghetstillstånd nedsätter arbetsförmågan i sådan grad att totalt sett avsevärt längre tid behövs för inlärning av en uppgift än vad som åtgår för en frisk person med motsvarande inlärningsförmåga. Också i sådana fall får man räkna med viss grad av långsam inlärning.
22.3.2 Begränsat ordförråd. För de långsamt lärande synes också vara gemensamt att såväl aktiva som passiva ordkunskaper är mer begränsade än normalutrustade jämnårigas. Förutom att den handikappade ej har hunnit tillägna sig ett någorlunda rikligt ordförråd »läsvägen», tillkommer för den mentalt retarderade att han måste höra ord »i sitt sammanhang» flera gånger än en normalbegåvad för att uppfatta och förstå dess innebörd. för den hörselskadade att han inte får höra olika ord lika frekvent som den fullt hörande, för den synskadade att han inte alls eller i blott ringa utsträckning kan bygga ordförståelse på att samtidigt som han bör ett ord få det närmare bestämt genom att se föremålet eller förloppet eller bilder därav. Rörelsehinder och andra fysiska handikapp, t.ex. sjukdomstillstånd, begränsar i större eller mindre grad individens »upplevelsefält», vilket i sin tur också kan medföra viss begränsning av ordförrådet inom vissa livsområden. Erfarenheten har visat, att den kompensation som andra erfarenheter ger, t. ex. av sjukhus- och liknande miljöer, kanske mera av läsning och radiolyssnande, i allmänhet icke uppväger dessa skillnader vid normalundervisning, där lärares och läroböckers ord- val är anpassat för barn och ungdom med ordinära erfarenheter.
22.3.3 Begränsad samhällsorientering. Samhällsorienteringen i vid mening begränsas eller blir annorlunda för handikappade barn och ungdomar jämförd med jämnåriga icke—handikappades. Mekanismen är i stort sett densamma som i fråga om ordför- rådet. Den handikappade »får» eller kan inte »vara med» i samma utsträckning
_l";-
som andra. Redan i lekäldern inträder här en upplevelsebegränsning och därefter när det gäller att gå ärenden till butiker och postkontor, att använda verktyg och maskiner vid småreparationer och andra hemsysslor, att delta i sport och andra fritidssysslor osv. Den handikappade kan sålunda få vissa brister i sitt »praktiska allmänkunnande», även om han med gott resultat genomgår grundskola eller special- skola.
I specialskolorna ägnas särskild tid och uppmärksamhet åt ADL-träning (training Activities of Daily Living, »anpassningsundervisning för den dagliga livsföringen»). Vid skolhem kompletteras denna med fritidsverksamhet under ledning av särskilt anställd fritidsledare och/eller annan personal vid skolhemmet. För externa elever varierar i högre grad möjligheterna till systematisk fritidsaktivitet och är i stor utsträckning beroende av de anhörigas vilja och förmåga att aktivera den handi- kappade.
22.34 »Öuerbeskydd». Den begränsade samhällsorientering, som berörts ovan, torde till ej oväsentlig del bero på vad som inom handikappvård och -undervisning kallas
livet att han går miste om en stor del av den träning han behöver för sitt framtida liv. Ibland kan man skymta ekonomiska hänsyn bakom överbeskyddet. Övar sig en rörelsehindrad att diska kan det innebära risk för porslinskrossning, skickas den mentalt retarderade att handla kan inköpen bli onödigt fördyrade dsv. Oftare torde det dock vara fråga om brist på tid och tålamod. Det går fortare att borsta skorna
» åt den handikappade eller klä honom än att låta honom försöka själv, och det ligger 3 nära till att gissa vad den talhämmade försöker säga i stället för att vänta på att han skall lyckas framföra sitt önskemål — och därmed minskas träningen i icke önskvärd omfattning. Som helhet verkar överbeskyddet hämmande på den handi- kappades vilja och förmåga både att klara den dagliga livsföringen och att ge sig i kast med besvärliga uppgifter utanför en begränsad rutin.
22.4 Målsättning för de handikappades yrkesutbildning
| l » [ överbeskydd. Detta innebär att den handikappade får så mycken hjälp i det dagliga Målet för de handikappades yrkesutbildning har tidigare satts relativt lågt, närmast | inriktat på att om möjligt ge en nödtorftig försörjning i ett »blindyrke», ett »döv- yrke» eller ett »vanföreyrke» etc.
Det nyare synsätt, som exemplifierats i detta kapitels inledning, innebär en avse- värt högre målsättning, nämligen att »den handikappade bör liksom varje annan medborgare ha möjlighet att få ett yrke som passar honom med hänsyn till anlag och förutsättningar i övrigt».
Målet hör sålunda vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda fallet. Självfallet måste den handikappade liksom alla andra vid sitt yrkes- val ta hänsyn till sina anlag och förutsättningar i övrigt. Till förutsättningarna hör då givetvis den begränsning i yrkesvalet, som handikappet medför.
Är ett visst yrke möjligt att utöva trots handikappet, bör också utbildningen för
detta yrke göras möjlig för den handikappade. I största utsträckning bör detta ske inom den ordinära yrkesutbildningen, men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbildningsvägar vidmakthållas eller tillskapas.
Vid utformningen av de handikappades yrkesutbildning bör följande beaktas. Å ena sidan kan ett visst handikapp medföra, att den handikappade saknar förut- sättningar att fullgöra alla de åligganden, som normalt tillkommer utövaren av det önskade yrket. Det kan då vara lämpligt att begränsa utbildningen till det eller de avsnitt, där eleven har förutsättningar att utföra ett fullgott arbete.
Å andra sidan kan den handikappade ha förutsättningar att fungera fullt ut i ett visst yrke men kan beräknas få stora svårigheter vid en eventuell omställning i yrket längre fram i livet. I sådant fall är det i hög grad önskvärt, att i den skol- mässiga yrkesutbildningen inlägges rutinträning över ett vidare fält än som kan anses behövligt för den ordinäre eleven, som har större möjligheter såväl till in- träning för nya uppgifter på arbetsplatsen som att genomgå omskolning, om så skulle erfordras.
22.5 Former för handikappades yrkesundervisning
Så långt det är möjligt bör handikappade ges yrkesutbildning tillsammans med icke- handikappade.
För att underlätta fysiskt handikappade elevers skolgång bör numera enligt cen- tralt givna anvisningar tillses vid skolplanering, att även elever i rullstol skall kunna komma till och från de olika skollokalerna via ramper och hissar och genom till— räckligt breda dörröppningar etc. Vid behov ordnas även särskilda omklädningsrum i anslutning till rullstolsentré, om övriga elevers omklädningsrum endast kan nås via trappor.
Vidare har från och med läsåret 1965—66 medel ställts till förfogande för att bl.a. vid kommunala och landstingskommunala yrkesskolor ge specialundervisning åt »elever med syn, hörsel- eller rörelsehinder eller med annat handikapp samt sär- skild undervisning åt elever, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet ej kunnat deltaga i vanligt skolarbete». En särskild anslagspost har upptagits för »Tekniska stödåtgärder åt handikappade elever m.m.», vilken skall användas för tekniska stödåtgärder såsom anskaffning av viss materiel, skolskjuts- anordningar, personell assistens m.m. åt ifrågavarande elever.
Kungl. Maj:t har därtill uppdragit åt skolöverstyrelsen att utreda och inkomma med förslag »beträffande de anordningar och åtgärder som — med avseende å metoder och tekniska hjälpmedel för undervisningen, skollokalernas utformning och utrustning samt personell assistens — erfordras och kunna vidtagas i syfte att ———— bereda handikappad ungdom utbildning inom den ordinarie yrkesutbild- ningens ram».
Det pågående utvecklingsarbetet medför sålunda, att en större andel än hittills av de handikappade kan få tillgång till ordinarie yrkesundervisning. Som framhållits såväl av statsråd som av särskilda utredningar kvarstår dock grupper av handi-
_ __ .4.—.,- ___-V,.»
kappade, för vilkas yrkesutbildning det är nödvändigt att även i fortsättningen utnyttja specialkurser och specialskolor.
För rörelsehindrade ungdomar m.fl., som är så handikappade att de ej kan undervisas i de ordinarie yrkesskolorna, finns särskilda yrkesskolor vid vanföre- anstalterna i Stockholm, Hälsingborg, Göteborg och Härnösand. 1962 års utredning angående högstadieundervisning för rörelsehindrade rn. m. har förordat, att de svå— rast handikappade skulle sammanföras till yrkesskolan i Stockholm, och att de lättare handikappade skulle fördelas mellan de fyra skolorna. Därutöver skulle vid de sju regionskolorna med högstadium för rörelsehindrade anordnas en avdelning för arbetsträning och viss enklare utbildning, inriktad på speciella arbetsuppgifter. Dessa avdelningar avses för de elever, vilkas handikapp är så svårt att de saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en kvalificerad yrkesutbildning.
I propositionen angående vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelse- hindrade barn m. m. (nr 75 år 1965) har departementschefen meddelat sin avsikt att låta frågan om organisationen av yrkesutbildningen för normalbegåvade rörelse- hindrade ingå i en särskild utredning av olika frågor rörande omvårdnaden av handikappade.
I avvaktan på denna nya utrednings förslag föreslår departementschefen inga mera genomgripande ändringar i den nuvarande yrkesutbildningsverksamheten vid vanföreanstalterna.
Barn och ungdomar som är blinda eller har sådan synnedsättning, att de inte kan följa undervisningen i skola för seende, fullgör sin skolgång vid blindinstitutet på Tomteboda. Blinda med komplicerat lyte har tidigare gått i skola vid vård- anstalt i Lund. Fr.o.m. höstterminen 1965 har denna skolavdelning ersatts av den nya Ekeskolan i Örebro.
Skolan vid blindinstitutet omfattar de tre sista åren huvudsakligen yrkesutbildning, oftast i hantverksyrken men på senare år även i industri- och kontorsyrken. I stället för att fortsätta upp på yrkesutbildningsstadiet övergår en del elever till annan ut- bildning, dels vid skolor för seende, dels vid skolor för vuxna synskadade.
Vid skolorna för vuxna synskadade ges utbildning för synskadade över 15 års ålder i form av yrkesundervisning, omskolningsundervisning och för vuxna nyblinda anpassningsundervisning (som förberedelse för senare yrkesutbildning m.m.).
Med anledning av att 1960 års blindvårdsutredning f.n. företar en översyn av organisation och verksamhet vid skolorna för vuxna synskadade har blind- och dövskolutredningen i sitt betänkande föreslagit, att blinda ungdomar skall beredas möjlighet till yrkesskole-, gymnasie- och fackskoleundervisning efter grundskolan, men ej närmare gått in på yrkesutbildningens framtida organisation för blinda ungdomar. I propositionen om blind- och dövskolväsendets organisation (nr 70 år 1965) har departementschefen anslutit sig till utredningens förslag. Riksdagen har också beslutat i enlighet lned det angivna förslaget.
Döva och andra hörselskadade ungdomar har hittills fått viss yrkesutbildning vid fortsättningsskolorna för döva i Växjö och Vänersborg. Blind- och dövskol- utredningen föreslog, att dessa skall nedläggas och ersättas med yrkes- och fack-
skola i Örebro. Dessutom skulle i Stockholm den teoretiska fortsättningsskolan på Blockhusudden ombildas till gymnasium och fackskola, den senare med social och ekonomisk linje.
Då meningarna i remissvaren varit delade i denna fråga, förordades i propositio- nen att skolöverstyrelsen skulle få i uppdrag att överväga hur den fortsatta utbild- ningen för de döva och hörselskadade lämpligen skall organiseras. Riksdagsbeslutet innebär alltså. att »för ungdomar, som är blinda, döva eller hörselskadade, skall vidtas åtgärder för att bereda dem fortsatt utbildning efter specialskolan» enligt de riktlinjer, som i propositionen förordats av departementschefen.
Beträffande mentalt retarderade är situationen olikartad för de två huvudgrup- perna »hjälpklassmässiga» och »särskolemässiga». Då tryckta betänkanden ifråga om dessa gruppers yrkesutbildning ej föreligger, refereras här en del av ämbets- verkens åtgärder.
Enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna åligger det landstingen och städer utanför landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet (staden) erhåller undervisning. Särskola kan anordnas som externat eller internat. Den omfattar tre skolstadier, förskola (småbarnshem), skola (skolhem) och yrkesskola (yrkeshem). Yrkesskolan är avsedd för sådana elever, som »anses kunna tillgodogöra sig yrkesundervisning».
I skolöverstyrelsens »Råd och anvisningar rörande yrkesundervisning för sär- skolans elever» (D nr 3459/63 U den 28.6.1963) skiljer man mellan yrkesutbildning, vilken »har som mål att ge eleverna en fullständig utbildning i ett visst yrke», och yrkeslräning, som innebär en yrkesundervisning »där målsättningen begränsas till uppträning av allmän arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område».
Yrkesträning bör enligt anvisningarna kunna organiseras inom varje län, efter hand på flera ställen. För den mera kvalificerade yrkesutbildningen anses i allmän- het större elevområden än ett normalstort län vara önskvärda för att ge variations- möjligheter i yrkesvalet. Efter överläggningar med huvudmännen har därför skol- överstyrelsen rekommenderat en regionplan, där landet uppdelats i t.v. fem »yrkes- särskolregioner». I en av dessa regioner planeras försöksverksamhet med till central verkstadsskola förlagda avdelningar för särskolelever som komplement till den be- fintliga yrkessärskolan.
Vissa försök har gjorts med för förutvarande hjälpklasselever och särskolelever gemensamma avdelningar vid yrkesskolor. Resultatet har ej varit gynnsamt. Däremot har placering av en eller annan av de bäst utrustade särskoleleverna i sådan avdel- ning eller i särskild nybörjarkurs för i huvudsak hjälpklassmässiga elever inom omskolningsverksamheten gett bättre resultat. Sådan övergång från en skolform till en annan med större eller lägre krav förekommer hela skoltiden igenom: särskolelever överflyttas, då de utvecklas gynnsamt, till hjälpklass, och hjälpklasselever som ej kan tillgodogöra sig undervisningen överflyttas till särskola. Även särskolans yrkes- skolstadium tar sålunda emot en del elever med genomgången hjälpklass, som ej kunnat tillgodogöra sig annan yrkesundervisning.
Hjälpklasselevernas yrkesutbildning är relativt sett betydligt mindre utbyggd. En av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen tillsatt arbetsgrupp för utredning rörande hjälpklasselevernas yrkesförberedelse och anpassning till arbetslivet redovisar i sitt den 26 oktober 1964 avgivna betänkande Hjälpklasselevernas yrkesanpassning, att i för elever från hjälpklasser särskilt in- rättade avdelningar inom det ordinarie yrkesskolväsendet och omskolningsverksam- heten hösten 1963 fanns ca 500 elever. Samtidigt fanns i särskolornas yrkesavdel- ningar omkring 550 elever. Som jämförelse kan nämnas, att på grundskolestadiet var antalet hjälpklasselever omkring 27.000 mot omkring 3.700 särskolelever.
Arbetsgruppen föreslår i sitt betänkande, att vid vissa reguljära yrkesskolor anordnas särskilda avdelningar för elever från hjälpklasser, respektive elever med motsvarande begåvningsnivå från kommuner, där hjälpklassundervisning ej organi- serats eller har otillräcklig omfattning. Antalet elevplatser vid dessa avdelningar bör enligt kommitténs beräkningar motsvara en årlig nyintagning av mellan 2.200 och 3.300 elever. Det totala antalet elevplatser beror sedan på fördelningen mellan ett- åriga och fleråriga utbildningskurser. Därvid förutsättes, att omkring 25 0/0 av de hjälpklassundervisade kan tillgodogöra sig den ordinarie yrkesundervisningen på flera olika linjer. Denna grupp skulle inte tillföras de särskilda avdelningarna utan antas i ordinarie yrkesutbildningsklasser. För att bl.a. bedöma elevernas förut- sättningar för olika utbildningsformer borde enligt arbetsgruppens uppfattning till- sättas en rådgivande delegation i varje län, i vilken skulle ingå representanter för länsskolnämnd, specialundervisning, berörda yrkesutbildande skolors rektorer, läns- arbetsnämnd m.fl. Elevområde för de särskilda kurserna föreslås omfatta ett län eller i några fall en stad med motsvarande invånarantal. De särskilda kurserna borde i möjligaste mån förläggas till en skolenhet (med tillgång till elevhem) inom varje upptagningsområde för att tillräcklig differentiering på olika yrken skall vara möjlig.
Anledning till utredningen var ett uppdrag från Kungl. Maj:t till ämbetsverken i fråga att efter samråd gemensamt eller var för sig vidtaga eller föreslå åtgärder angående hjälpklasselever-nas yrkesförberedelse och arbetsanställning.
I en gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1965 har skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen meddelat vilka åtgärder man vidtagit och planerar i anslutning till arbetsgruppens utredning och till svaren från länsskolnämnder och andra instanser, som fått betänkandet på remiss.
I stort sett ansluter sig ämbetsverken till arbetsgruppens förslag och aVser sålunda att verka för en väsentligt utbyggd yrkesutbildningsverksamhet för de förutvarande hjälpklasseleverna. Utbyggnaden bör enligt ämbetsverkens mening genomföras under de närmaste 3—5 åren och göras inom den ordinarie yrkesutbild- ningens ram.
Arbetsgruppens beräkning av antalet utbildningsplatser i de särskilda kurserna bygger på uppfattningen, att 40—60 0/0 av från hjälpklasser avgångna elever kommer att efterfråga yrkesutbildning. I skolöverstyrelsens PM den 15 juni 1965 angående åtgärder för hjälpklasselevernas yrkesanpassning, dels bifogad skrivelsen till Kungl.
Maj:t, dels utsänd till länsskolnämnder m.fl., räknas med större anslutning, vilket uttrycks på följande sätt:
»Det väsentliga är att yrkesutbildningen för förutvarande hjälpklasselever dimensioneras så att ingen elev, som söker sig till yrkesutbildning, behöver avvisas på grund av platsbrist samt att yrkesvägledningen och den övriga informationen i hithörande hänseenden bedrivs med sådan intensitet, att helst ingen av dessa elever avstår från att skaffa sig yrkesubild- ning direkt efter den obligatoriska skolans slut. Ämbetsverken har för avsikt att i sin pla- neringsverksamhet söka tillgodose att denna målsättning uppnås.»
De planerade åtgärderna kan i stort sett genomföras inom ramen för ämbets- verkens nuvarande befogenheter. Redan i ovan nämnda PM ges anvisningar och råd till underställda myndigheter om förfarande för planering och lokalisering. för behövlig social omvårdnad och uppföljning av elevernas anpassning i arbets- livet, etablering av samverkan mellan myndigheter och experter i hithörande frågor med eller utan formellt inrättad delegation osv.
I ett avseende behöver dock gällande bestämmelser ändras för att de planerade åtgärderna skall nå full effekt, nämligen i fråga om minsta antal elever för att upprätta klass för särskild yrkesutbildning och om delningstal för uppdelning i parallellklasser. Framställning har därför gjorts hos Kungl. Maj:t om
»bemyndigande att fr.o.m. läsåret 1965/66 i läroplan för särskild kurs för yrkesutbildning av främst intellektuellt utvecklingshämmade elever få införa föreskrift om att kurs må in- rättas då elevantalet uppgår till minst 6 och att klass delas då antalet elever uppgår till minst 13. Dessa elevantal gäller oberoende av kursens inriktning. Skolöverstyrelsens hem- ställan avviker från arbetsgruppens förslag däri att även kurser inom handel inbegripes i ovanstående förslag, enär de särskilda kurserna inom detta område såväl som inom övriga yrkesområden torde bli av övervägande praktisk karaktär.»
Utformningen och behovet av yrkesutbildning för intellektuellt utbildningshäm- made i ålder över 21 år anmäles komma att behandlas i de båda ämbetsverkens samarbetsdelegation för omskolningsfrågor.
Beträffande kostnaderna för den utökade yrkesutbildningsverksamheten för elever från hjälpklassundervisning kommer anslagsbehov att anmälas i vanlig ordning i respektive verks petita.
22.6 Anpassnings- och andra förberedande kurser ;
Inom arbetsvård och omskolningsverksamhet förekommer sedan några år anpass- ningskurser för vissa handikappgrupper. Dessa kurser är inte alltid direkt yrkes- inriktade utan avser ofta allmän uppträning av arbetsförmåga, träning i att anpassa sig till en arbetssituation trots det föreliggande handikappet samt repetition och påbyggnad av de allmänkunskaper, som visat sig nödvändiga för den efter anpass- ningskursen normalt följande yrkesutbildningen. Inom omskolningsverksamheten finns dylika kurser bl. a. i Norrköping, Tranås och Vejbystrand.
Likartad verksamhet har införts i utbildningen av rörelsehindrade, där försök påbörjats med »påbyggnadsundervisning» efter genomgången obligatorisk skola. Försöket avser frivilliga tionde och elfte skolår med sådan kompletterande under- visning, att de tidigare berörda skillnaderna i allmänorientering och vissa andra kun- skaper mellan handikappade och icke-handikappade skall kunna minskas.
Arbetsgruppen rörande hjälpklasselevernas yrkesförberedelse och anpassning till arbetslivet har diskuterat liknande kursverksamhet för de hjälpklassundervisade, särskilt för de ungdomar, som av olika skäl behöver och önskar ytterligare allmän- teoretisk utbildning. Möjligheterna att förlägga sådana kurser till grundskolan (som påbyggnadskurs efter årskurs 9), till fackskola som särskild kurs eller som särskild kurs i yrkesskola påpekas i betänkandet. Där erinras också om de möjligheter i detta avseende, som folkhögskolan kan ha att bjuda.
Särskolan har i sina kurs- och timplaner för yrkesundervisningen genomgående några veckotimmar fortsatt allmänteoretisk undervisning. Syftet är att vidmakthålla och ytterligare bygga på förvärvade allmänkunskaper. Punktvis har också före- kommit »semesterkurs» vid folkhögskola för från särskola avgångna elever. En längre eller kortare tid i yrkesträning kan också vid behov föregå egentlig yrkes- utbildning. Därtill kommer, att utbildningstiden ej är maximerad: elev som visar sig kunna tillgodogöra sig undervisningen får fortsätta något år utöver det vanliga och även återkomma för ytterligare skolmässig undervisning efter perioder av försöks- placering i arbetslivet, om praktikperioden visar att behov föreliger att komplettera yrkeskunnandet eller arbetslivsanpassningen på vissa punkter.
Likartade former av anpassningsundervisning med större eller mindre inslag av ADL-träning synes sålunda vara ett gemensamt behov för olika handikappgrupper. Det finns anledning att anta att förberedande kurser av angivet slag för handikap- pade i inte oväsentlig grad kan öka deras möjligheter att tillgodogöra sig utbild- ningen vid den ordinarie yrkesskolan. För andra handikappade kan samma slags anpassningskurser innebära ökad möjlighet att delta i för dem anpassad yrkes- undervisning. Gemensam tillgång är att eleverna vid en kurs av detta slag hinner komma till ytterligare mognad och skaffa sig ytterligare livsorientering före ett mera avgörande utbildningsval.
Kursinnehållet bör omfatta behövliga kompletteringar av i skolan och i livet utanför tillägnade kunskaper och färdigheter. Kurserna bör alltså avse dels under— visning t. ex. i svenska för att öka ordförråd, ordförståelse och förmåga att upp- fatta skriftliga och muntliga instruktioner och andra informationer, i matematik för övning i att tillämpa skolkunskaperna i olika mer eller mindre praktiska sam- manhang, dels ADL-träning, som för en blind även kan innefatta användning av mätskala och andra mätdon med fingeravläsning för olika praktiska ändamål i situa- tioner, vilka ej upplevts i skolan, och för en hörselskadad övning i att anpassa användningen av hörapparatur till bullrande och i övrigt störande miljö osv.
Påpekas må att anpassningskurser av ovan angivna art kan vara behövliga inte endast för elever från specialskolor utan även för handikappade elever, som lyckats fullgöra sin obligatoriska skolgång inom det ordinarie skolväsendet.
Någon fullständig organisationsplan för de handikappades yrkesutbildning synes ej böra framläggas, i varje fall ej innan pågående utredningar avgett sina betänkanden. Följande principiella synpunkter bör dock enligt YB:s mening beaktas för vidare- utveckling på detta utbildningsområde.
22.7.1 Den ordinarie yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning göras till- gänglig för de handikappade. De stödåtgärder, varom beslut fattats av 1965 års riksdag, bör utnyttjas i full utsträckning för att underlätta denna integration. De nya möjligheter för utbildning i eller nära hemorten, som detta stöd kan innebära för många handikappade, bör effektivt bekantgöras för berörda myndigheter, skolfunktionärer, socialarbetare, elever och målsmän.
22.7.2 Anpassnings- och andra förberedande kurser för ytterligare habilitering av handikappade inför kommande yrkesutbildning bör anordnas i den utsträckning behov därav visas. Tills vidare bör de kunna anslutas till den skolverksamhet, som i det aktuella fallet har de bästa möjligheterna att stå som värdskola, vare sig detta är grundskola, fackskola, yrkesskola, specialskola, särskola, omskolningscentrum eller folkhögskola. De bör vara tillgängliga för elever från såväl specialskolor som specialklasser inom grundskola och motsvarande skolor, t. ex. syn- och hörselklasser, cp- och hjälpklasser m.fl. För av skolöverstyrelsen godkända anpassningskurser bör statsbidrag utgå enligt för värdskolan i övrigt gällande normer.
22.7.3 Yrkesutbildningen av rörelsehindrade med svårare handikapp förutsätter sär- skilda anordningar ifråga om såväl undervisningslokaler och elevhem som tillsyn och medicinsk behandling under utbildningstiden. Till organisationen av denna yrkesutbildning bör ej ställning tas förrän betänkande föreligger från den 1965 till- satta utredningen angående omvårdnaden av handikappade. Dessa sakkunniga skall nämligen enligt utredningsdirektiven så snart som möjligt framlägga förslag om lämplig organisation av yrkesutbildningen för handikappade. Beträffande dessa L frågor sägs också i direktiven, att
»på utredningen bör ankomma att särskilt pröva yrkesutbildningen för de svårast handikap- pade, för vilka det inte torde vara realistiskt att räkna med att de kan tas emot inom den ordinarie yrkesutbildningen.»
22.7.4 Yrkesutbildningen för blinda och andra synskadade. Denna utbildningsorga- nisation överväges av 1960 års blindvårdsutredning. Den i punkt 22.7.3 omtalade» utredningen angående de handikappades omvårdnad kan även förmodas ge syn- punkter på frågan. Ställningstagande till säranordningar för denna grupp bör anstå tills betänkanden framlagts av utredningarna i fråga. För nödvändiga åtgärder under tiden dessförinnan bör de av chefen för ecklesiastikdepartementet förordade och av riksdagen 1965 godtagna allmänna riktlinjerna tjäna som ledning.
22.7.5 Yrkesutbildningen för döva och hörselskadade. Denna utbildningsorganisation överväges inom skolöverstyrelsen. Även för denna grupp bör definitivt ställnings- tagande angående säranordningar anstå så som angetts ovan i punkt 22.7.4. I båda fallen innebär riktlinjerna att så stor del som möjligt av respektive grupp skall beredas undervisning i den ordinarie yrkesutbildningsverksamheten.
22.7.6' H jälpklasselevernas yrkesutbildning bör vidareutvecklas enligt de planer, som gemensamt framlagts av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
YB vill här starkt understryka behovet av att skolöverstyrelsen snarast möjligt får ett bemyndigande att införa föreskrift att särskild kurs för yrkesutbildning av främst intellektuellt utvecklingshämmade må upprättas för minst 6 elever och att sådan klass får delas, om elevantalet uppgår till 13.
De föreslagna särskilda avdelningarna vid större yrkesskola inom varje län och med tillgång till elevhem bör snarast komma till stånd. Med hänsyn till den lång- , samma inlärningen för dessa elever bör kurstiden utsträckas i tillräcklig grad för * sådana elever, som därigenom har möjlighet att tillägna sig fullgott yrkeskunnande. i För andra elever bör avdelningar med begränsat utbildningsmål upprättas.
[ Enstaka elever bör beredas plats i yrkesskolans ordinarie avdelningar, eventuellt efter genomgången anpassnings- eller förberedande kurs. För de svagast utrustade ! l i | !
bör möjlighet beredas att få yrkesutbildning eller yrkesträning inom särskolans ram ———- överföring från den ena skolformen till den andra bör ordnas på samma sätt som inom den obligatoriska skolan.
22.7.7 Särskoluäsendets yrkesskolor hör vidareutvecklas enligt framlagda planer. Dock bör resultaten av de inledda försöken med yrkessärskoleavdelning förlagd till central verkstadsskola noggrant följas och justeringar av uppgjorda planer vidtas, i den mån försöksresultaten ger anledning därtill. Enstaka särskolelever torde kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskilda avdelningar för hjälpklasselever — jfr ovan 22.7.6. Placering vid ordinarie yrkes- skolas normalavdelning förefaller däremot med hänsyn till handikappets art vara orealistisk och bör ej förekomma. Särskolans yrkesträningsavdelningar planeras f.n. anslutna till befintliga sär- skolor. Försök med till yrkesskola förlagd sådan träningsavdelning bör göras på ort med särskola, vilken placering torde vara nödvändig för att få för den fortsatta allmänteoretiska undervisningen i yrkesträningsavdelningen kompetenta timlärare.
22.7.8 Ungdom med komplicerat handikapp bör placeras i sådan skola, som med hänsyn till handikappets art och grad kan bedömas ha de bästa förutsättningarna att ge bästa möjliga utbildning åt eleven. Om eleven tillhört specialskola av viss typ under skolpliktstiden bör överföring till specialskola för annan handikapptyp göras vid övergången till yrkesutbildning i de fall, där detta kan vara till gagn för eleven ifråga.
22.7.9 Termen yrkesträning har fastställts inom särskolan för den yrkesundervisning som syftar till uppträning av allmän arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område. Det bör övervägas vid planeringen för övriga handikappskolor att införa samma term som gemensam för ungdomsutbildning av handikappade till skillnad från vuxenutbildningens och arbetsvårdens term arbetsträning. Yrkesträningen torde för flertalet handikappade behöva innefatta ett ganska stort mått ADL-träning utom den egentliga yrkesundervisningen och innebär sålunda i princip samma slags undervisning för de olika handikappgrupperna.
22.7.10 Mål och metoder för de handikappades yrkesutbildning har oavsett handi- kappets art mycket gemensamt. Genomgående bör målet vara att föra fram så många som möjligt till fullt yrkes- kunnande. I den mån vissa moment i full yrkesutbildning avkortas, bör detta avse vissa sällan utnyttjade kunskaper i yrket. I stället kan motsvarande tid utnyttjas för ett säkert inövande av yrkets grundelement. För yrkesträning eller motsvarande utbildning med begränsat syfte bör målet vara att ge eleverna full kunnighet i det eller de moment av ett yrke, som tas upp i den enskilde elevens utbildning. I metodavseende är behovet av individualisering och därmed av mindre lärar- avdelningar samt mera tid för flertalet moment i undervisningen än i den ordinarie yrkesundervisningen gemensamt för flertalet handikappade. Detsamma gäller behovet av en i hela undervisningen integrerad ABL-träning, inte minst för det dagliga livet på en arbetsplats. Rutinen i omklädningsrum, vid tidstämpling, för kontakter med arbetsledning osv. behöver inövas systematiskt, eftersom det är förenat med ibland avsevärda svårigheter för de handikappade att hinna med i vardagsrutinen utanför den egentliga arbetsplatsen eller att få tillfälle att i tillräckligt stor omfattning iaktta »hur de andra gör» för att själva tillägna sig rutinen samtidigt som de skall tränas in i det egentliga arbetet i en ny anställning. Stationsutbildning av modernt snitt torde vara föga användbar vid yrketsutbild- ning av handikappade. Varje elevs handikapp är så pass individuellt, att ett gemensamt tidsschema för olika moment i utbildningen svårligen kan utnyttjas. Genomgående torde därför klasslärarsystem (med relativt små klassavdelningar) behöva tillämpas ifråga om undervisning i yrkesarbete. För den allmänteoretiska undervisningen m. m. bör tillämpas klass- och gruppindelning så som i motsvarande specialundervisning inom den obligatoriska skolan.
22.7.11 Lästiderna, dvs. antalet undervisningstimmar per dag och vecka samt läs— årets längd bör vara desamma som för motsvarande yrkesavdelningar i den ordi- narie yrkesutbildningen. Därest yrkesträningsavdelning eller enstaka yrkesutbild- ningsavdelning är anknuten till skolenhet med andra lästider, bör medges de modi- fikationer som behövs för verksamhetens behöriga gång vid skolenheten.
__,A_,-.— 77.—
Den extra tid som åtgår vid handikappsundervisning för ABL-undervisning, i vissa fall för fortsatt allmänteoretisk undervisning, i andra fall för fortlöpande medicinsk och sjukgymnastisk behandling m.m. bör tillförsäkras eleverna genom att kurstiden förlänges med en eller flera terminer. Systemet förordas av bl.a. blind- och dövskolutredningen och det har tillämpats inom särskolans yrkesunder- visning, bl.a. med utbildning fram till avlagt gesällprov som resultat.
22.712 Kursbenämningar och betyg. De skolor och kurser för handikappad ung- dom, vilka leder fram till samma kunskaper och färdigheter som den ordinarie yrkesundervisningen, bör benämnas på samma sätt som i den ordinarie yrkesutbild- ningen. Betygen bör för dessa elever ha samma utformning som vid ordinarie yrkeskurser. I fråga om vissa handikapp bör enligt av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar kunna tillfogas en anmärkning, att eleven trots sitt handikapp tillägnat sig i betyget redovisade färdigheter och kunskaper och är fullt kapabel att med hjälp av erhållna specialinstrument utöva det yrke utbildningen avser. För vissa handikappade tillrättalagd yrkesutbildning med delvis annat innehåll än motsvarande ordinarie yrkesutbildning bör i enlighet med skolöverstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens gemensamma skrivelse den 30 juni 1965 användas benäm- ningen »särskild kurs». Sådan yrkesundervisning, som syftar till uppträning av all- män arbetsförmåga eller arbetsskickligbet inom ett begränsat område, bör enligt punkt 22.7.9 ovan benämnas »yrkesträning». I den mån utbildningens innehåll är ett annat än den ordinarie yrkesutbildningens, bör detta redovisas i slutbetyget för att öka de avgående elevernas möjligheter att få sådana arbetsuppgifter, som motsvarar deras kunnande och ej överstiger deras förmåga. Undervisningens innehåll bör därför i fråga om mera omfattande ämnen redovisas i delämnen med den ordinarie ämnesbeteckningen som rubrik över respektive grupp av delämnen. Analogt med terminologin i Läroplan för grundskolan tillskrives i före- kommande fall efter ämnes- eller delämnesbenämningen »mindre kurs», om under- visningen i ämnet såväl till nivå som omfång skiljer sig från den ordinarie yrkes- utbildningen, respektive »avkortad kurs», om undervisningen i genomförda delar motsvarar den ordinarie undervisningens nivå men vissa moment ej behandlats. För de ämnen eller delämnen, där undervisningen förs fram till samma kunskaper och färdigheter som i den ordinarie yrkesutbildningen bör ämnesbenämningen kvarstå utan tilläggsbestämningar. I en del fall kan handikappet hindra en elev att själv tillägna sig färdigheter inom ett avsnitt, som är av väsentlig betydelse för arbetsgången inom yrket. Har eleven likväl varit närvarande när övriga elever undervisats i detta avsnitt och därigenom förvärvat kännedom därom, kan i betygskolumn för sådant delämne antecknas »teoretisk orientering». Termen »mindre kurs» bör avse i läroplan för särskilda yrkesutbildningskurser angivet innehåll för mindre kurs i respektive ämne. Termen »avkortad kurs» kan
22
avse avkortning av normalkurs genom uteslutning av vissa moment antingen enligt särskilda anvisningar till läroplan eller, där sådana anvisningar saknas, enligt be- dömning av lärare i samråd med rektor.
Efter genomgången yrkesträning tilldelas elev ett intyg, vari anges i vilka ämnen eller ämnesdelar eleven tillgodogjort sig för arbetsanställning behövliga kunskaper och färdigheter. Under en efterföljande rubrik »Särskilt väl har eleven tillgodogjort sig undervisningen i» må de ämnen och ämnesdelar upprepas, för vilka ett sådant omdöme är berättigat.
22.7.13 Tillsynen av handikappades yrkesutbildning bör åligga skolöverstyrelsen. Det förutsättes, att länsskolnämnderna ägnar särskild uppmärksamhet åt handikapp- undervisningen och vid behov tar kontakter med de andra länsmyndigheter och organisationer m. fl., som kan bidra med speciell sakkunskap ifråga om arbetsmark- nadsfrågor, medicinsk vård, yrkesvägledning m.m. För skolöverstyrelsens del förutsättes kontinuerligt samråd förekomma med andra centrala ämbetsverk, som utövar tillsyn över viss yrkesutbildning.
22.7.14 Planeringen för handikappskolornas organisation och fördelning på olika landsdelar och orter bör likaså åvila skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. Där- vid synes böra tillses, att specialkurser för olika slags handikappade ej anhopas vid en och samma yrkeskola inom regionen, med risk att de handikappade kommer att dominera skolan. Dels behöver de handikappade vänjas vid att åtminstone på fri- tid leva tillsammans med icke-handikappade, t. ex. vid måltider, skolfester osv. och inte i allför stor utsträckning söka sitt sällskap uteslutande med andra handikap- pade, dels behöver de icke-handikappade vänja sig vid att arbeta och leva tillsam- mans med handikappade kamrater, vilket kommer att tillhöra även deras vardag ute i arbetslivet.
Denna fördelning av handikappkurser på olika skolor bör dock inte drivas därhän, att man placerar ut enstaka kurser vid olika skolor. För varje typ av handikapp- skolor bör förekomma en skola per upptagningsområde, så att möjligheterna att välja mellan olika utbildningsvägar ej kompliceras av att utbildningen för det ena eller andra yrket ges nära hemorten eller långt därifrån. Avigsidan med att en del elever får relativt långt till sin yrkesskola torde mer än väl uppvägas av att en sådan organisation underlättar ett fritt yrkesval med hänsyn till individens anlag och förut- sättningar, ej till våglängder och släktbosättningar.
22.7.15 Yrkesutbildningen av vuxna handikappade bör generellt ingå i vuxenutbild- ningssystemet. Därvid bör dock med tillsynmyndigbets medgivande fastställda åldersgränser i viss mån kunna överskridas såväl uppåt som nedåt, om detta i det enskilda fallet är förutsättning för att den handikappade skall få tillgång till yrkes- utbildning.
- ___—- ..»— 1 arv—-
..... _ __.— ___—__.-
KAPITEL 23
Skolsocial verksamhet
23.1 Inledning
Struktur och innehåll i den nya ungdomsyrkesskola som YB föreslår — yrkes- sektorn i det gymnasiala skolsystemet — har som naturlig följd en skolsocial verk- samhet av i princip samma art som ungdomsskolans i övrigt. I tillämpliga delar gäller detta också heltids- eller deltidsutbildning för vuxna, där deras frågor och problem intimt hör samman med utbildningssituationen.
I princip bör m. a. o. det nedan skisserade skolsociala programmet gälla alla elever och kursdeltagare, oavsett ålder eller utbildningens art. Självklart kommer däremot olika delar däri att äga olika relevans och att kunna utformas delvis olika för enskilda elever eller skilda elevgrupper. Detta är uppenbart bl. a. för handikapp- grupper och för vuxenutbildningsgrupper av olika karaktär, t. ex. postgymnasiala, omskolnings-, fortbildnings- och andra grupper.
När YB nedan behandlar den skolsociala verksamheten kommer den att följa samma uppläggning som GU och FU. Ett nytt gymnasium ( SOU 1963:42 ) lade i kapitel 14 fram ett program, till vilket betänkandet Fackskolan (SOU 1963: 50) i stort sett anslöt sig och som accepterades av regering och riksdag.
Det skolsociala programmet eller elevvården innesluter disparata element: studie- och yrkesorientering, skolhälsovård, skolpsykologi och skolkurativ verksamhet, studiesocialt stöd, elevråds- och annan elevverksamhet. YB ämnar inte fördjupa sig i vart och ett av dessa områden utan stanna vid att peka på några både gemen- samma och särskiljande drag i underlaget för de gymnasiala skolornas skolsociala verksamhet, vilka kan ha relevans för programmets utformning i den av YB föreslagna yrkesutbildningen.
Inledningsvis vill YB alltså i alla väsentliga avseenden beträffande mål, inriktning och principiella uppläggningar hänvisa till grundskolans, gymnasiets och fackskolans elevvårdande och skolsociala program.
Sålunda uttalar läroplanerna för fackskola och gymnasium inledningsvis till av— snittet Eleven och skolan i Allmänna anvisningar:
»För att det mål som är uppställt för skolans verksamhet skall nås krävs åtgärder som underlättar elevens anpassning i Skolsamhället och förbereder honom för verksamhet efter skolans slut. Sådana åtgärder kan avse att ekonomiskt och materiellt stödja elevens skol- gång, t. ex. samhällets åtgärder för studiehjälp. Åtgärderna kan också avse elevens person- liga anpassning till livet i skolan, hans rättsliga ställning och hans information om studier och yrken.»
YB önskar även betona, att det i yrkesskolan liksom i andra skolor i lika hög grad är fråga om atmosfär som om direkta åtgärder, när man talar om en god elevvård. Härvidlag kan YB helt instämma med inledningsavsnittet till grundskolans elev- vårdskapitel:
»Allmänt innebär elevvård, att skolan skall söka hjälpa varje elev att lära känna sig själv, att på egen hand bilda sig en uppfattning om de uppgifter, som skola och samhälle ställer, och att övervinna personliga svårigheter. I denna vidare mening är elevvård alltså inte enbart ett antal särskilda anordningar eller åtgärder, som skolan kan tillgripa, när svå- righeter av skilda slag uppträder. Det är snarare en fråga om den anda och de arbetsformer, som allmänt bör prägla det dagliga arbetet i skolan.»
Det bör i sammanhanget redovisas, att det f.n. finns ett mindre antal kuratorer anställda vid enbart yrkesskolor och ett 40-tal som tjänstgör både vid yrkesskolor och vid andra skolor. Flertalet är deltidsanställda. De s.k. elevkonsulenterna eller assistenterna vid landstingens centrala yrkesskolor har ofta skolkurativa uppgifter vid sidan av andra uppgifter av mer tydlig lärar- eller rektorsassistentkaraktär. Lik- som vid andra skolor utan skolkurator (eller yrkesvalslärare) förekommer det vid yrkesskola, att skolsköterska, rektor själv eller någon av lärarna har vissa kurativa uppgifter av den art som eljest åvilar en skolkurator.1
23.2 Elevernas bakgrund
23.2.1 Inledande synpunkter. Bland faktorer som kan spela roll för det skolsociala programmets uppläggning och innehåll kan nämnas elevernas ålder, familjebak- grund, egen ekonomi och hemmiljö, motivet för vald utbildning, fysisk och psykisk utrustning, m. m. YB finner det med tanke på GU:s och FU:s behandling av frå- gorna inte nödvändigt att gå in på en närmare analys av hela komplexet, utan stannar vid några få drag som kan föranleda särskild anpassning av elevvården till yrkesutbildningssektorn av skolväsendet. Därvid utgör självfallet gruppen ung- domar i tonåren och gruppen till utbildning återvändande vuxna två naturliga kate- gorier med i vissa avseenden skilda behov av skolsocialt stöd. 23.2.2 Ålder m.m. Jämfört med skolor ovanför det obligatoriska skolväsendet av allmänbildande slag visar yrkesskolorna just nu dels fler yngre dels fler äldre elever. Känt är också, att eleverna i fackgymnasierna, särskilt de tekniska, har högre ålder än eleverna i allmänt gymnasium. Den senaste mer fullständiga översikten över åldersfördelningen återfinns i Statistisk årsbok 1964, som i en tabell visar situationen hösten 1963. YB återger i det följande denna tabell och har därvid tagit sig friheten att i samma tabell under centralbyråns absoluta tal återgiva de relativa talen. Med yrkesskola menas här heldagskurser om minst 5 månaders längd. I framtiden kommer åldrarna på det gymnasiala stadiet att vara mer lika varandra allt eftersom grundskolan nu snabbt sprides. Ur materialet från undervisningsrådet Jacobsons undersökning (se bilaga 3) kan t. ex. konstateras, att medianåldern i yrkes-
1 Anm.: YB har erhållit uppgifter om skolkuratorer m.fl. i yrkesskolor av 1965 års utred- ning angående socialhögskola i Örebro.
Antal elever efter ålder HT 1963
Skolform/Ålder13( 14 | 15 16 | 17 ( 18 19 20 21 22/24 25/29 över29 S:a
Allm gymn 3 138 3047 14694 18842 18226 12307 4463 944 268 109 52 73093 Tekn gymn 7 708 1834 2439 2235 1685 1000 1366 527 70 11871 Handelsgymn 25 1110 1918 2029 1766 1175 551 450 120 36 9180 Fackskolor 9 676 465 231 62 31 16 27 8 3 1528 Yrkesskolor 16460 14526 9090 4794
Relativa tal
Allm gymn —— 0.1 4.2 20.1 25.8 24.9 16.8 6.1 1.3 0.4 0.2 0.1 100 Tekn gymn 5.9 15.4 20.5 19.0 14.2 8.4 11.5 4.5 0.6 100 Handelsgymn 0.3 12.1 20.9 22.0 19.2 12.8 6.0 5.0 1.3 0.4 100 Facksskolor 0.6 44.2 30.4 15.1 4.1 2.0 1.1 1.8 0.5 0.2 100 Yrkesskolor 21.9 13.7 3.4 5.4 2.6 1.2
! skolans första årskurs nu är 17,3 år, i det allmänna gymnasiet 16,9, i det tekniska 18,3 och i handelsgymnasiet 17,3. Enligt den senaste studentekonomiska undersökningen var mer än 60 0/o av de nyinskrivna vid universitet och högskolor i åldern 20—23 år, en knapp femtedel under 20 år och lika många över 23 år. Enligt betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9) hade de elever, som gick i utbildning anordnad genom arbetsmarknadsverkets försorg, i oktober 1963 (av— seende ca 35.000 elever) en åldersfördelning som följer: 17 % var under 18 år, 21 0/o var i åldern 18—21 år, 29 0/0 22—34 år, 19 0/0 35—44 år och 14 0/o 45 år eller däröver. Det säger sig självt, att de högst varierande åldrarna i sig innebär olika biologisk och psykisk mognad, olika erfarenhetsbakgrund från yrke och tidigare skolgång och utbildning, olika villkor och förpliktelser av privatekonomisk natur. Den skolsociala verksamheten har att ta hänsyn härtill. 23.2.3 Skol- och familjebakgrund m. m. Det är ett välkänt förhållande att målsmän från socialgrupp 3 hittills i långt lägre grad än målsmän från socialgrupp 1 sänt sina barn till högre teoretisk utbildning. Materialet härom finns bl. a. att hämta ur Härnqvist: Reserverna för högre utbildning (SOU 1958: 11), och samme författare: Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15), VVallberg—Gouiedo i Specialutredningar om gymnasiet (SOU 1963: 41). Förhållandet är delvis oberoende av betygs- och be- gåvningsstatus hos berörda ungdomar. I högre grad än stadsungdomar har också glesbygdsungdomar valt yrkesskola eller annan form av yrkesutbildning direkt efter I avslutad obligatorisk skola. ) B. Jacobsons enkät (bilaga 3) visar på liknande förhållanden, om man ser till [ målsmans utbildning: av målsmännen till de undersökta ungdomarna hade den största gruppen, ca 60 %, enbart folkskola, eller om endast de elevsvar beaktas, som uppgivit målsmans yrke ca 70 0/0. Det bör också observeras, emedan förhållandet har viss betydelse för hemmets attityd till och behov av information om skolgång och yrkesutbildning, att endast omkring 5 0lo av målsmännen uppges ha yrkesskol-
utbildning och omkring 6 0/0 inomverksutbildning av något slag, under det att 12 0/|) hade minst realexamen, normalskolekompetens, folkhögskolekurs eller motsvarande. Framförallt kom elever från avdelningar för tekniskt arbete, handel och kontor o. dyl. från hem med sådan utbildning.
Yrkesskoleleverna har hittills haft många olika slags skolunderbyggnad. Enligt den ovannämnda enkäten hade ca 1/7 gått i sjuårig folkskola, omkring 30 % i realskola eller enhetsskolans 9g, resten kom från folk-, enhets- eller grundskola i övrigt. Bortåt 20 % av ungdomarna hade f. ö. redan viss yrkesutbildning bakom sig. Hjälp- klasseleverna har dock hittills varit få i yrkesskolan.
Allt som allt tecknar denna bakgrund ett tämligen skiftande behov av bl.a. orien- tering om yrkesutbildningens uppläggning i dag till inte bara elever utan även för- äldrar och för de vuxna eleverna till dem själva och deras familjer.
23.2.4 Utbildnings- och yrkesval. Den grad av säkerhet med vilken yngre eller äldre griper sig an med mer eller mindre specialiserade studier och utbildning implicerar behovet av orientering och vägledning. Hur vederbörande skola är uppbyggd — om den i specialiserade fåror leder till speciella yrken eller tvärtom medger flera val — spelar självklart också stor roll för arten av behövlig information och rådgivning, liksom en rad andra skolförhållanden — internatsform, heltid eller deltidsunder- visning osv. Motsvarar överhuvud elevernas fördelning på olika linjer eller sektorer inom yrkesutbildningen rationella överväganden och behov? Härom vet man visserligen en del — men långt ifrån tillräckligt. Tillhörigheten till viss kurs kan vara resultat av ett rationellt val, men också av att man fick ta elevplats där den erbjöds, även om den inte motsvarade vad man helst ville, att man ville ha en allmänt sett nyttig kurs före fortsatt utbildning eller yrkesarbete av annat slag, att man vill byta yrke eller syssla etc. Detta kan i de enskilda fallen vara svårt att avgöra. Undersökningen i bil. 3 visar, att långt ifrån alla yrkesskolelever är yrkesbestämda och att viss kurs ej sällan användes som genomgångsstation eller som ett sätt att skaffa sig en nyttig komplettering till allmän- bildningen. Undersökningar av annan art, som belyser vad som händer ungdomen efter i ! stort sett avslutad utbildning och genomgången värnplikt, syns till fullo bekräfta dessa förhållanden. Sålunda visar Einar Neymark i sin avhandling Selektiv rörlighet över en årgång manliga ungdomar (Sthlm 1961) sammanfattningsvis bl. a. följande:
»Minst 2ls av åldersklassen hade —— enligt den fall för fall gjorda jämförelsen yrke 1956: yrke 1949 — fått sin yrkesinriktning helt ändrad genom den utveckling och anpassning, som skett under åldersperioden 21—28 år, och endast för en knapp tredjedel var status quo. Dessa frekvenstal har bara fångat en del av yrkesrörligheten under perioden ifråga, men de ger dock en klar fingervisning om att yrkesvalet i det moderna samhället är en relativt lång- varig utvecklings- och anpassningsprocess, som ofta fortsätter även sedan individen nått s. k. mogen ålder.» (S. 438).
Betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9) förutsätter, att varje år allt fler
människor måste byta arbetsuppgifter, och redogör — utan att kunna ange det totala behovet av omskolning, vidareutbildning och fortbildning —- för de olika aspekterna på vuxenutbildning som arbetsmarknadsinstrument.
Hur mycket av senare rörlighet — måhända ibland överrörlighet -—- som beror av för tidiga och/eller osäkra utbildnings- och yrkesval, och hur mycket som beror av individens rationella behov av att inom sitt yrke anpassa sig till nya krav, respek- tive att omskola sig till nytt yrke på grund av produktionsförändringar, är på sätt och vis en akademisk fråga, emedan ju resultatet i vart fall visar sig i ett ökat behov av vuxenutbildning. Beredningen har redan i kapitel 7 om dimensioneringen av yrkesutbildningen framhållit, att arbetskraftsströmmarna i vårt land är föga kartlagda. Man vet, att ändrad intresseinriktning, förändrade framtidsutsikter, från anlagssynpunkt felaktiga yrkes- och utbildningsval påverkar och ibland förnyar yrkesvalet. Strukturändringar i näringslivet, önskan om vidareutbildning, familje- situation och liknande, framhåller beredningen ävenså, påverkar den vuxna arbets- kraftens arbetssituation och kan framtvinga yrkesbyten.
Bakgrunden till individens utbildningsinitiativ är emellertid intressant ur yrkes- vägledningssynpunkt. Ju mer man kan nedbringa behovet av den förnyade (eller förlängda) utbildning, som är en konsekvens av illa underbyggda val, desto bättre. Ur samhällsekonomisk synvinkel är det utomordentligt viktigt att göra orientering och vägledning redan före val av utbildningsväg så goda, att felval av irrationell karaktär nedbringas. Men eftersom yrkesvalet är en process och individen i vårt samhälle ständigt ställs inför nya val måste samhället även under pågående yrkes- utbildning bidra till rationella avgöranden, och sålunda satsa på material och expertis härför.
Det bör måhända också framhållas, att sextonåringarna, som utgör en kårntrupp i yrkesskolornas nybörjaravdelningar, överhuvud ju utgör en åldersgrupp som bio- logiskt-psykiskt inte är mogen för slutgiltiga eller starkt preciserade val. En del tror sig visserligen veta rätt bestämt vad de vill bli, andra är helt obestämda och tar en utbildningsplats där den erbjuds. Hela denna heterogena grupp har behov av oriente- ring och vägledning för sin framtida verksamhet.
23.3 Den nya situationen
Breddning av yrkesskolans program med allmännare bas och ökande specialisering mot utbildningstidens slut, fler möjligheter till övergång till andra gymnasiala linjer eller till efterföljande skolor, ökande och mer differentierad vuxenutbildning är faktorer, som sålunda medför ökat behov av orientering och vägledning. Härtill medverkar också att undervisningstiden inom yrkesskolan förkortas (jfr kap. 12 om lärotidens längd). Det blir dubbelt angeläget, att eleverna får allt tänkbart stöd för att arbeta effektivt och undvika försenande osäkerhet och felval. I samma rikt- ning verkar åtgärderna för en förnyad pedagogik med bl.a. hemarbete, dvs. studie- tekniksorientering får ej uteglömmas i skolans program.
Även lärarsituationen blir delvis en annan. Många lärare behöver ökat expertstöd
för frågor kring betyg och elevomdömen och för genomförande bl. a. av handikap- pade elevers utbildning.
YB önskar slutligen särskilt understryka, att behovet av fullt resursutnyttjande gör det angeläget att väl tillvarata den latenta kapaciteten även hos de ungdomar i yrkesskolan, som har låg fallenhet för teoretiska studier eller som har påtagliga psykiska eller fysiska svagheter. Detta är nödvändigt också med tanke på den enskildes människovärde och rätt till trygghet.
23.4 Studie- och yrkesorientering
23.4.1 Terminologi och innebörd. Yrkesvägledning är överbegreppet för samhällets totala program avseende kollektivt och individuellt stöd för studie- och yrkesval. Inom skolan brukas termen studie- och yrkesorientering bl. a. för att betona dess förberedande och informerande karaktär. Innehållet i och uppläggningen av yrkes- vägledningens olika moment kan komma att variera mer eller mindre allt efter de olika skolformernas karakteristiska drag. Studieorienteringen i yrkessektorn av skolväsendet skall bygga på den grund som den obligatoriska skolan lagt, ge information och vägledning beträffande utbild- ningsgång och valmöjligheter i de yrkesinriktade linjerna/kurserna och därvid också ta hänsyn till sido- eller överbyggande skolor och kurser och deras inträdes- krav. Yrkesorienteringen skall ävenså bygga på grunderna från i första hand den obligatoriska skolan och medverka till en fördjupning av kunskaperna om arbetsliv, yrken och arbetsmarknad. Därvid tas hänsyn såväl till individens personliga anlags- utrustning som till arbetslivets krav och möjligheter, varvid inte minst arbetsmark- nadsutsikter på kortare och längre sikt är betydelsefulla. Termen »orientering» betyder generell eller individuell information och upplys— ning, muntligt eller via tryckt material, respektive med AV-hjälpmedel. Termen »vägledning» betyder att ett personligt klarläggande, tolkande eller rådgivande moment ingår, ofta efter en utredande analys av den rådsökandes situation.
23.4.2 Programmets olika komponenter. Utan att de olika momenten strikt kan sär- hållas från varandra kan de alltså sägas vara av arten a) kollektiv eller enskild information, b) utredande kontaktarbete, c) enskild vägledning med utbildnings- planering och andra praktiska åtgärder.
"M.:—. _ v:.
23.421 Studieorientering och -vägledning. Varje elev bör — oberoende av den personliga valsituationen —— erhålla viss studieorientering lektions- eller föreläsnings- vis och/eller genom tryckta skrifter. Den bör avse hur utbildningen inom yrkes- sektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll, hur den pedagogiskt arbetar och vilka )" studietekniska o. a. krav som ställs på eleven i läro- och arbetssalar. Ävenså bör behandlas övergångsfrågor till andra delar av skolsystemet och i mån av behov låne- och stipendiefrågor. Viktigt är att eleverna får en tydlig bild av vilket led i utbildningskedjan som de aktuellt tillhör, både vad avser yrkesinriktning och nivå,
? l l l ) |
var tyngdpunkten ligger och vad som är »kringkunskaper» och de senares väsent- liga betydelse.
Denna studieorientering gäller främst de yngre eleverna på den gymnasiala yrkes- sektorn. Vid vuxenutbildningskurser eller —institut skall kollektiv orientering kunna anordnas om det förefaller önskvärt, t. ex. om en elevgrupp själv vill ha sådan. Eljest skall tryckt information och enskilda förfrågningar kunna räcka.
En individuell studievägledning är också viktig ur en annan synvinkel. Individen liksom samhället måste utnyttja sina resurser rationellt. Det är ibland önskvärt att individuellt avpassade utbildningsprogram göres upp, där olika kurser och utbild- ningsformer kanske blandas —— heltid, deltid, allmän skolutbildning, yrkesutbild- ning etc. Detta gäller främst de vuxna eleverna. Ett sådant program kan skisseras vid utbildningens början (kanske redan före inskrivningen) och bör följas upp och ev. justeras under kursens första månader, eller eljest när så behöves.
I den allmänna skolan kan studieorienteringen i viss utsträckning gälla skolför- hållandena utan anknytning till kommande yrke. I yrkessektorn finns också moment av läroplansinformation och interna skolförhållanden, som kan ses helt fria från anknytningen till yrket. Men i stort sett är studieorientering och vägledning i yrkes- sektorn yrkesvalsanknuten. Det är svårt att frikoppla utbildningssituationen i skolan från den som kommer efter skolan och från yrkesverksamheten. Detta förhållande ställer särskilda krav på överblick och arbetsmarknadssakkunskap hos dem som svarar för studieorienteringen. Sambandet mellan å ena sidan val av linje, ämnes— alternativ, kursalternativ etc. och å andra sidan kommande yrke, arbetsmarknads- förhållanden och arbetslivets krav på vissa kunskaper och färdigheter måste komma tidigt in i orienteringen om studier och arbete i yrkesutbildningen. Ehuru det gäller för yrkessektorn liksom för andra skolsektorer att genom sin uppläggning medge för de osäkra eleverna att uppskjuta sitt definitiva yrkesval, är dock huvudprincipen den att eleverna så snabbt som möjligt med god motivation skall kunna genomföra målinriktad utbildning. Till detta skall även studieorienteringen bidra.
23.-4.2.2 Yrkesorientering. Samtliga elever behöver utöver den grund som lagts i den obligatoriska skolan en mer eller mindre omfattande dagsaktuell, översiktlig orientering om utbildningsväsende, yrkesvärld, arbetsförhållanden, arbetsmarknads- organisationer etc.
Den mer kollektiva orienteringen skall härvidlag — förutom att vid behov ge underlag för de personliga ställningstagandena — åtminstone för de yngre elevkul- larna tjäna ett alldeles bestämt syfte. Det torde höra till den omställningsberedskap, som individen bör ha, att vara informerad om det utbildnings- och yrkessamhälle som omger honom. För kommunikationerna de vuxna yrkesutövarna emellan och för skapandet av en känsla för meningsfylld samverkan mellan individer och yrken torde ävenså en generell yrkesorientering, en »gemensam referensram» på detta område vara högeligen önskvärd, för att icke säga nödvändig.
Det är YB:s förhoppning att arbetsmarknadsstyrelsen såsom hittills skall vilja åta sig det mycket stora arbete det innebär att framställa, aktuellthålla och distribuera
det grundläggande yrkesorienterande materialet. YB vill också betona värdet av näringslivets och förvaltningens bidrag genom bl. a. bransch— eller yrkesmonografier. Referensgruppen för studie- och yrkesorientering, anknuten till skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmarknadens yrkesråd, bör stimuleras att fortsätta att verka för utgivningen härav.
Det är troligt, att massmedierna radio och TV i den hårdare satsning på utbild- ningsprogram. som diskuterats med anledning av den nya giv som Radioutredningen skisserar i sitt betänkande Radions och televisionens framtid (SOU 1965: 20 och 21), verksamt kan bidra till klargörande insyn i yrken och yrkesfunktioner m.m. som eleverna eljest icke skulle kunna komma i kontakt med.
Beträffande innehållet i yrkesorienteringen i vilken form den än ges, har de ansvariga myndigheterna alltid hävdat att den skall vara objektiv eller neutral i den meningen att den icke får undertrycka eller undanhålla sanningen, även om denna synes någon part obekväm, ej heller propagera till förmån för begränsade intressen. Den skall värna om individens rätt till en allsidig och från personliga påtryckningar fri information. Det ligger emellertid i princip i individens intresse att anpassa sina utbildnings- och yrkesplaner till vad som är arbetsmarknadsmässigt klokt både på kortare och längre sikt.
Framhållas bör också, att vid val av utbildning betygsprofiIen med vad den symbo- liserar av särskilda intressen, begåvningsdrag och fallenheter är väl så viktig som betygsnivdn. Yrkesorienteringen bör sålunda klargöra att flertalet yrken inrymmer arbetsuppgifter med olika krav på teoretisk begåvning, där gränserna för vad som är möjligt nedåt och vad som är lämpligt uppåt är andra än vad man kanske i allmän- het föreställer sig. Yrkeslämplighet, ambition och intresse, som ej kan mätas med skolbetyg, vidgar gränserna för yrkets rekrytering utöver en snäv begåvningssektor. Det skall, menar YB, inte på förhand vara bestämt hur långt eller hur begränsat & eleven kan nå i och med vald startriktning och -nivå inom utbildningen. Den begräns- f
!
ning, som varje individ givetvis lyder under, skall inte vara resultat av praktiskt- tekniska anordningar, utan en fråga om de egna inre resurserna.
Vad beträffar bindningen könstillhörighet—yrke kunde sägas, att själva organisa- tionen av yrkesutbildningen. inom vilken det inte alls kommer på tal att arrangera kurser eller linjer »för pojkar» eller »för flickor», ej heller att genom brister i | lokaliteter m.m. hindra pojkar och flickor att välja fritt bland kurserna, vore till- i räcklig för att bryta föreställningen om att vissa yrken passar endast män, andra passar endast kvinnor. Debatten härom och arbetsmarknadens utseende visar dock att yrkesorienteringen bör fortsätta att medverka till en upplösning av traditionella mönster härvidlag. Därvid bör man dock frångå den ensidiga belysning som ligger i påståendet, att endast flickornas yrkesval eller kvinnornas yrkesbeteende bör ' ändras. Även pojkarnas yrkesval och männens yrkesbeteende bör belysas såsom i det traditionsbundna mönster det faktiskt har. Det gäller här två utgångspunkter: ; Dels valet av yrke —— både tekniska yrken och vårdnadsyrken bör t.ex. kunna spridas bland både kvinnor och män så att »begåvningsresurserna» härvidlag verk- ligen utnyttjas. Dels valet av vuxenroll — det borde inte vara självklart att män i
princip skall ägna sig åt förvärvsarbete och kvinnor åt hemarbete utan i stället vara lika tänkbart att man och kvinna kunde ta tämligen lika del i såväl förvärvsarbetar- rollen som hemmarollen.
23.4.23 Anlagsorientering, personutredning, enskild vägledning. Yrkesorienteringen ger kollektivt och enskilt besked om krav på anlag, intressen etc. som yrken eller yrkesfunktioner ställer. Den enskilde eleven behöver dessutom material för att be- döma sina egna förutsättningar för den ena eller den andra yrkesutövningen. Den gymnasiala yrkesskolan måste här fortsätta på den grund som lagts i den obligato- riska skolan. Denna har erbjudit ett obegränsat register inom vilket eleven så små- ningom hade att finna sin preliminära inriktning och nivå. När eleven nu är i yrkesutbildning befinner han sig inom en snävare sektor. Inom denna kan han behöva ytterligare precisera sina önskemål, men han behöver inte från början be- stämma hur långt han vill eller kan nå inom den valda sektorn. Många yrkesskol- elever — yngre som äldre —— kommer att behöva hjälp med att komma underfund med hur långt deras resurser räcker. Utöver den möjlighet till anlagsorientering som det dagliga arbetet erbjuder varje elev, bör skolan ge möjlighet för den som så önskar att få stöd av specialist vid anlagsorienteringen. Det kan vara eleven själv som vill vända sig till någon för att få hjälp med att tolka data om sig själv och/eller att skaffa fram nya; det kan vara läraren som vill ha kompletterande instrument för sin elevbedömning. En per- sonutredning, dvs. insamling av material för bedömning av individen behövs med andra ord i många fall: sådant material är betygsserier, läraromdömen, läkarom- dömen, psykologiska anlags- och intresseprov, material från intervju med den råd- sökande, tidigare arbetsbetyg, etc. Det material eleven får på olika sätt om sina egna förutsättningar och om yrkenas krav och arbetsmarknadens olika möjligheter skall han i gynnsamma fall kunna på egen hand utnyttja för att fatta beslut i valsituationer. Men ofta vill den enskilde få resonera med någon sakkunnig innan han fattar beslut. Många andra omständigheter påverkar — ekonomi, familjesituation, rollförväntningar av olika slag. Enskilda samtal behövs sålunda av mer eller mindre inträngande art. YB skulle önska att behovet av sådan enskild vägledning kunde beräknas. Men den nya utbildningssituationen med elevernas vitt skilda åldrar och erfarenhets- bakgrund, olika intressen, målinriktning, yrkesvalsmognad och ambitionsnivå torde omöjliggöra detta, särskilt som åtminstone vuxeneleverna kan komma att behöva tämligen personligt tillskurna utbildningsprogram.
Det torde sålunda —— i vart fall innan erfarenhet från den nya yrkesutbildningen föreligger — snarare bli personella och andra resurser än behovet som sådant som får bestämma var man sätter gränsen för yrkesvägledningens insatser.
YB förutsätter att berörda ämbetsverk följer utvecklingen i det stycket, att man så snart som möjligt får en uppfattning om hur stor del av enskild vägledning (inkluderande anlagsorientering och personutredning i övrigt) som kan göras undan före yrkesutbildningen, och hur stor del som rimligen måste förläggas inom skolans
ram. Svensk yrkesvägledarförening har redan i en promemoria från april 1964 givit en fyllig analys rörande behovet av yrkesvägledningen för vuxna.
En elevgrupp som under alla förhållanden kommer att behöva extra gott stöd under sin utbildning är de i olika avseenden handikappade. Betänkandet H jälpklass- elevernas yrkesanpassning har här givit en inträngande analys. YB har för sin del i föregående kapitel pekat på lämpliga åtgärder för deras anpassning i utbildning och till yrke och arbetsliv. Genom ABL-träning, anpassningskurser och genom individuell uppföljning med förlängt eller minskat studieprogram kan mycket göras för att utnyttja kapacitet och ambition, vilket både från humanitär och från sam- hällsekonomisk aspekt är angeläget. Det är YB:s förhoppning att även ergonomiska synpunkter på utformningen av yrkessektorns arbetsplatser och särskild gymnastik skall ge ett effektivt stöd för de handikappades anpassning till verktyg, maskiner och miljöer. Genom skolhälsovården kommer dessa ungdomar att stå på skolans »kontrollelevlista» — de bör också, menar YB, stå på en »pedagogisk kontrollelev- lista». På sätt och vis kan detta stöd rubriceras snarare som personlig pedagogik än som studie- och yrkesvägledning. Denna kurativa omsorg om eleven medför dock nödvändigtvis en god individuell yrkesvägledning bl.a. i kontakt med föräldrarna och i samråd med arbetsmarknadsverkets arbetsvårdsspecialistcr.
Hemmaarbetande som via utbildning slussas ut på arbetsmarknaden är en växande grupp. Betänkandet Arbetsmarknadspolitik pekar på kraftig ökning, vilken för de två senast redovisade budgetåren 1962/63 och 1963/64 betydde 24.000 respektive 25.600 nya utbildningsfall, varav 10.400 respektive 11.700 kvinnor. Det relativa arbetskraftstalet för de gifta kvinnor, som det här i stor utsträckning är fråga om, förväntas stiga kraftigt för åldrarna mellan 30 och 44 år, men snarare stagnera för åldrarna nedanför och ovanför. I reda tal skulle ett sålunda ökat arbetskrafts- utbud från de gifta kvinnorna innebära ett nytillskott under ($O-talet av omkring 280.000 och under 70-talet av omkring 155.000 kvinnor.
Även förutsatt en god orientering och yrkesvägledning genom arbetsförmedling- arnas försorg före valet av utbildningskurs, kan åtskillig omsorg om denna grupp elever behöva visas även under utbildningstiden.
23.4.3 Studie- och yrkesorientering i tidsföljd. Senast under årskurs 9 bör yrkes- skolans lärare och befattningshavare i samråd med upptagningsområdets yrkesvals- lärare och samhällskunskapslärare organisera studiebesök vid gymnasieskolor, respek- tive i grundskolan informera elever och föräldrar om yrkesutbildningen. Vidare bör avlämnande och mottagande skola via exempelvis yrkesvalslärare och skolkurator överenskomma, i vilka former information om elever, som antas vid yrkessektorn (detta bör f. ö. gälla hela det gymnasiala skolstadiet), kan överbringas. Samrådet kan också avse särskilda undervisningsåtgärder beträffande studie- och yrkesorientering mot bakgrunden av vad olika elevgrupper i det stycket inhämtat under grundskoletiden. Under årskurs 1 ges kollektiv och enskild studieorientering om yrkesskolans kurser, tillval, bortval, arbetssätt m. m; vidare kollektiv och enskild yrkesorientering,
helst fördjupad på ett par punkter genom studiebesök (i små grupper) vid arbets- platser; anlagsorientering och enskild yrkesvägledning, för dem som så önskar eller som lärare eller annan befattningshavare rekommenderar härtill, bl. a. de elever som lämnar skolan efter detta första år. Utredande kontaktarbete i mån av behov, där- ibland medicinsk yrkesvägledning. »Klass- eller elevrådskonferens» om enskilda elever vars anpassning till skolarbetet ur någon synvinkel behöver diskuteras. Individuella frivilliga heldagsbesök i yrkesorienterande syfte i näringsliv och förvaltning rekom- menderas.
Under årskurs 2 fortsatt arbete enligt årskurs 1 och med ökad tyngd åt dels över- gångsfrågor till andra utbildningsanstalter eller utbildningsformer, dels arbetsmark- nadsfrågor. Omsorgsfull förberedelse för handikappades yrkesval och placering i samråd med arbetsmarknadsverkets specialister.
Programmet för vuxenutbildningskurser, som ej är på samma sätt årskursindelade, kan ändå i tillämpliga delar appliceras.
Under hela utbildningstiden bör studie— och yrkesorienterande material stå eleverna tillbuds så att frågor, som kan besvaras genom sådant material ej tynger den munt- liga orienteringen.
23.4.4 De medverkande. Analogin med övriga gymnasiala skolor är här uppenbar. Ett samlat utnyttjande av specialister över hela skolstadiet är nödvändigt. YB skall därför endast peka på några få drag i yrkesskolans uppläggning av utbildningen som kan föranleda en viss anpassning av det redan för fackskolor och gymnasier antagna personalprogrammet. Detta är, vill YB erinra om, att en skolkurator verkar som sammanhållande kraft och alltefter behov och elevernas önskemål kopplar in andra specialister och lärare — skolpsykolog för anlagsprov o. dyl., Skolläkare/skol- sköterska för medicinska omdömen, yrkesvägledaren och andra yrkes- och arbets- marknadsspecialister. Länsarhetsnämndens tjänstemän ansvarar för enskild yrkes- vägledning och för speciell yrkes- och arbetsmarknadsorientering. Varje lärare, sär— skilt klassföreståndare, har därtill ansvar för att hans elever får information och hjälp med att reda ut problem och vid behov får hänvisning till kurator och/eller specialist. Skolans yrkessektor och vuxenutbildningsinstituten kan i stort sett arbeta efter samma modell. Några påpekanden måste dock göras. Kanske i högre grad än i skolsektorer av mer allmän karaktär behövs insatser inte bara från länsarbetsnämndens yrkesvägledare, utan även från andra av dess tjänste- män, t. ex. deras personal för alhnänna arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor, arbetsvärd m. m.
De till skolorna knutna yrkesråden bör erhålla en instruktion som inspirerar dem att ge effektivare stöd än vad som nu vanligen sker åt skolans yrkes- och arbets- marknadsorienterande verksamhet.
Studie- och yrkesvägledningsprogrammet förutsätter samverkan mellan många olika medverkande; rektor bör liksom i övriga gymnasiala skolor kalla till plane-
en eller flera av kommunens yrkesvalslärare bör kallas.
I skolstadgans 7 kap. 13 % föreskriven konferens bör sålunda också kunna an- ordnas i yrkessektorn:
»Lärare och andra befattningshavare, vilka ha att medverka i elevernas studie- och yrkes- orientering, skola på kallelse av rektor och under ledning av honom eller den befattnings- havare han utser sammanträda för att överlägga om planering och samordning av verk- samheten.»
23.5 Övrig skolsocial verksamhet 23.5.1 Inledande synpunkter. Även beträffande det skolsociala programmet i övrigt vill YB hänvisa till vad som inledningsvis sagts om analogin med de gymnasiala skolornas redan antagna verksamhetsformer och befattningshavare. Det finns ej anledning att anta, att eleverna i yrkessektorn — yngre eller äldre — är annorlunda beträffande sina personliga behov än andra skolsektorers elever. De yngre som kom- mer direkt från underliggande skolor är tonåringar med deras särdrag, de äldre har yrkeserfarenhet eller erfarenhet från annan sysselsättning på samma sätt som det gymnasiala stadiets vuxenelever i övrigt. Dock finns några drag i elevgruppernas bakgrund eller i den hittillsvarande yrkesskolans uppläggning som kan föranleda kommentarer beträffande de skolsociala åtgärdernas uppläggning eller innehåll.
Hit hör deltidskaraktären av viss utbildning. Skolhälsovård och studiesocialt stöd finns redan för heltidselever — i kurser av viss längd ——- men inte på samma sätt för deltidselever. Eftersom det ligger i samhällets intresse att en hel del av yrkes- utbildningen läggs upp så att kursdeltagarna inte tas ur produktionen, bör samhället i vissa avseenden ge deltidsstuderande likartade förmåner som heltidsstuderande. I den mån deltidsstuderande har frågor och problem och behov av socialt stöd som är ett direkt resultat av deras skolsituation bör de alltså erhålla detta inom ramen för kommunens organisation härför.
I övrigt bör de deltidsstuderande naturligtvis anlita de organ som samhället normalt ställer till förfogande i poliklinisk och annan hälso- och sjukvård, social- kuratorer, tjänsteläkare, yrkesvägledning och arbetsförmedling osv. Det blir främst skolkuratorns sak att vid behov, event. efter rektors hörande, hänvisa till lämpligt forum, dvs. om eleverna så önskar eller eljest finns skäl för remiss.
23.5.2 Skolhälsovård. De bestämmelser om skolhälsovård som återfinns i skolstad- gans 4 kap. bör enligt YB ses över med hänsyn till att de bör gälla elever i alla slags kurser och oavsett ålder.
Med hänsyn till yrkessektorns uppbyggnad bör stadgan ävenså formuleras så. att eleverna i det gymnasiala åldersstadiet dels undergår klassundersökning i årskurs 1 (eller l:a terminen, kursen), dels i årskurs 2 enligt skolläkarens bedömande. YB finner det därvid önskvärt, att den elevvårdskonferens, som beredningen talat om i samband med yrkesorienteringen (se även nedan 23.6), ger skolläkaren material för en sådan bedömning, liksom de hänvisningar till läkarkontakt som skall komma från bl.a. lärare och föräldrar. YB vill i sammanhanget peka på att skolkurator
bör nämnas bland dem som i likhet med skolledare, lärare, skolsköterska eller för- äldrar hänvisar till läkaren (skolstadgans 4 kap. 5 5).
YB har övervägt, om föreskrift rörande läkarens medverkan vid elevernas yrkes- vägledning borde flyttas från dess plats i skolläkarinstruktionen till stadgan, men kommit till resultatet, att det snarare behövs en allmän översyn över fördelningen av riktlinjer enligt stadgan och detaljbestämmelser enligt instruktionerna. Det kunde nämligen också vara skäl att i antingen stadga eller instruktion starkare betona behovet av tätare och intensivare kontroll av arbetshygien med bl. a. uppmärksam- het åt lokaliteter, bl. a. utifrån ergonomiska synpunkter, arbetarskydd (skydds- kläder, skyddsglas, dammutsugning m.m.), konditionsbefrämjande åtgärder, t.ex. särskild gymnastikundervisning för handikappade (eller eljest elever med övervikt, hållningsfel, vissa sjukdomstillstånd m. m.) i därför utrustade lokaler, etc.
Beträffande formuleringar i stadgan önskar beredningen dock mer direkt peka på behovet av en utvidgning av formuleringen angående ändamålet med skolhälsovår- den i stadgans 4 kap. 2 5: de många nya och mer omfattande elevgrupperna i ! skolorna borde implicera en formulering rörande bevarande och förbättrande av i elevernas fysiska, psykiska och sociala hälsa. Det bör framhållas, att Världshälso- : organisationen (WHO) definition på hälsa innehåller dessa tre komponenter. Skol— I läkare har redan erfarenhet av att i skolor ovanför grundskolan nu mer än förr tillkommer socialmedicinska aspekter till följd av exempelvis varierande åldrar, pressande familjesituationer under omskolning, graviditeter, mindre goda inackor- deringsförhållanden, isoleringskänslor. Skolläkaren måste med andra ord vara beredd att —— på remiss av lärare, kurator m.fl. —- eller på elevernas eget initiativ ta ställ— ning till socialmedicinska symptomkomplex, i varje fall som första konsulterande instans. YB menar dock, att det må ankomma på ett samråd mellan rektor och/eller kurator och Skolläkare/skolsköterska om de ekonomiskt-sociala konsekvenserna av i varje fall vuxenelevens och särskilt den deltidsstuderande vuxenelevens behov av fortsatt läkarkontakt eller vård. Skolläkaren bör alltid sköta vederbörlig remiss efter samråd med rektor, beträffande vilken instans denna skall avse, varvid elevens egna i l » )
önskemål och möjligheter givetvis skall vara utgångspunkten. Vad som kan komma ifråga för här avsedda remisser är t. ex. fall av svårare sjukdomstillstånd, olycksfall och sviter efter olycksfall, graviditet eller annat, exempelvis insufficienstillstånd o. a. som påverkar utbildningens inriktning och nivå.
YB förutsätter som självklart att handikappade elever hör till skolans »kontroll- elever» och att ett nära samråd äger rum mellan Skolläkare och arbetsvårdens medi- cinska expertis.
I övrigt hänvisar YB till motsvarande bestämmelser och intentioner beträffande skolhälsovården för fackskola och gymnasium, men anbefaller en allmän översyn av skolstadgans 4 kap. och instruktionerna för Skolläkare och skolsköterska jämte de anvisningar som kan behövas, bl.a. beträffande den s.k. medicinska yrkesråd- givningen.
23.5.3 Studiesocialt stöd. De senaste bestämmelserna om studiehjälp har till stor del
kommit även yrkesskoleleverna tillgodo. Vad som ytterligare behöver utredas och formaliseras är olika former av hjälp åt förvärvsarbetande deltidsstuderande och åt vuxenstuderande i kortare heltidskurser. Hur stödet för yrkessektorns »regul- jära» elever skall studiesocialt koordineras med motsvarande stöd för elever i arbetsmarknadspolitiskt motiverade omskolningskurser och motsvarande behöver också utredas.
YB har i inledningen till punkt 23.5 ovan velat framhålla, att det skolsociala pro- grammet överhuvud skall sättas in oberoende av i vilken form eleven utbildas, såvitt det är fråga om konsekvenser nära anknutna till skolsituationen. Förlust av viss arbetsinkomst, ökade utgifter för hemhjälp, inackordering under en kortare kurs på en annan ort, resor till och från skolan o.dyl. kan träffa även den deltidsstu- derande och — om svårigheterna ej undanröjs — förhindra att en eljest förnuftig utbildningsplan genomföres.
YB, som i likhet med GU i dess nyligen framlagda betänkande om vuxenutbild- ning finner att stödet till vuxenstuderande måste ses i sin helhet och inte bedömas i de olika utbildningssektorerna var för sig, vill med andra ord föreslå, att en speciell översyn göres över de vuxenstuderandes studiesociala villkor. Därvid bör bl.a. övervägas hur och i vilka former studerande på deltid och vissa icke nu beaktade heltidsstuderande skall få medel enligt studiehjälpsreglementet respektive studiemedelsförordningen och därvid beakta även heltidskurs omfattande mindre än 8 veckor (jfr studiehjälpsreglementet 7 5) respektive bestämmelser om särskilda skäl för studiemedel till person över 40 år (jfr studiemedelsförordningen 7 5). YB finner det dessutom angeläget att — med tanke på att varje medborgare, oavsett civilstånd och försörjningsplikt, skall kunna betraktas såsom självständig i utbild- ningsavseende — man överväger om icke medelsbehov för makar eller motsvarande skall bedömas utan avseende på andra makens inkomst- eller förmögenhetsvillkor (jfr studiehjälpsreglementet 12 å och 20 5 samt studiemedelsförordningen 11 och 12 åå). Även i andra avseenden kan en ökad benägenhet till utbildning för vuxen- kategorierna, bl. a. i de enligt arbetsmarknadsutredningen frekventa åldrarna över 30, betyda behov av ekonomiskt och socialt slag —- fler internat, fler bespisnings- lokaler, barndaghem, Skolskjutsar och liknande. YB är inte nu beredd att söka kvantifiera och medelsberäkna ett sådant behov, utan önskar endast peka på en trolig utveckling. 23.5.4 Personlig rådgivning i övrigt. YB har relativt utförligt uppehållit sig vid den del av det skolsociala programmet, som rör studie- och yrkesorienteringen. Frågor i samband därmed tenderar inte sällan att glida in på ekonomiska problem och på andra personliga förhållanden eller föra med sig hänvisning till allehanda kurativa eller pedagogiska åtgärder. Det vuxenblivande, som yrkesvalsprocessen innebär, gäller ju inte bara vilken syssla eller vilken plats man skall inrikta sig på, utan också val av miljö, val av kamrater, kanske val av bostadsort, utrymme för och inriktning på fritidsintressen, politiskt och medborgerligt engagemang m.m. För sådan information och rådgivning bör i tillämpliga avseenden gälla vad som före- skrives i läroplanerna för gymnasium och fackskola.
23.5.5 Skolsamhället. YB förutsätter, att elevsammanslutningar i form av elevråd och andra föreningar kommer att omfatta elever från hela det gymnasiala skolsystern, som rymmes inom en skolanläggning eller i en kommun, och att yrkessektorns elever alltså kommer att ingå i dessa elevsammanslutningar. Detta innebär enligt YB:s mening ett avsevärt framsteg för förståelsen mellan olika utbildningar och yrken. Likaså har YB anledning att starkt understryka karaktären av företags- demokrati i samverkan mellan lärare och elever. Härom sägs i läroplanerna:
»Skolan bör liksom varje annan arbetsplats i samhället fungera genom samverkan mellan alla där verksamma, dess befattningshavare och elever. Representanter för eleverna bör medverka i skolans arbetsorganisation. Eleverna bör inte betraktas enbart som föremål för skolans verksamhet, utan även som medarbetare i denna med möjlighet att ta initiativ och framlägga synpunkter både i undervisningsfrågor och spörsmål som gäller skollivet i övrigt.
Såväl vid klass— som ämneskonferenser bör representanter för eleverna få tillfälle att framlägga sina synpunkter då undervisningen planeras eller allmänna pedagogiska frågor dryftas. En fast organisation för elevernas medverkan härvidlag bör eftersträvas. Ordnings- regler inom skolan bör aldrig komma till stånd utan föregående samverkan i lämpliga for- mer mellan alla i skolan verksamma. De bör sålunda utarbetas i samråd även med ele- verna». (s. 22 i båda läroplanerna.)
»Allmänna frågor av samarbetet och trivseln i skolarbetet, om uppförande och ordning samt andra förhållanden vid skolan som inte är av pedagogisk natur kräver överväganden där synpunkter från skilda håll kan vidtas, särskilt om syftet är att inte ingripa i en aktuell fråga utan att vidta sådana åtgärder som är av förebyggande natur eller avser att fastlägga allmänna regler. Sådana frågor behandlas i skolans samarbetsnämnd. Nämndens samman-
, sättning framgår av skolstadgan. Den bör emellertid allt efter ärendenas natur hålla kon- ( takt med representanter för andra grupper, som deltar i eller berörs av skolans verksamhet och bereda dem tillfälle medverka i nämndens arbete. Inte minst betydelsefull är kontak- I i l ! Under rubriken Eleven och skolan framhålles bl.a.: ten med föräldrarna.» (s. 25 i båda läroplanerna.)
YB har inte tidigare berört föräldrakontakten eller samarbetet hem—skola. Man torde hittills i viss utsträckning ha uppfattat yrkesskolans situation som annorlunda än övriga skolors. Man kan ifrågasätta om så verkligen är fallet för de yngre eleverna och särskilt för elever som bor i elevhem eller är inackorderade. YB före- slår, att skola och hem på likartat sätt som i grundskola och i gymnasiala skolor i I övrigt håller god föräldrakontakt och uppmuntrar föräldrar att delta i föräldra- föreningar. i YB vill slutligen peka på betydelsen av elevernas fritidsverksamhet. Denna kan ' på ett gynnsamt sätt komplettera skolans schemabundna verksamhet genom att bl. a. odla intressen och färdigheter av betydelse för framtida yrkesverksamhet och aktivt deltagande i organisationer och politiskt liv. YB instämmer i fackskolans och gymnasiets syn härpå:
»Eleverna får genom sitt föreningsarbete en praktisk tillämpning av det skolan på teo- retisk väg vill lära ut i ämnen som samhällskunskap och svenska. Föreningskunskap, sam- manträdesteknik, arbetsfördelning, organisationsplanering, debatteknik och argumentations- vana, arbetspsykologi, förmåga att arbeta både självständigt och i grupp, initiativförmåga
och ansvarskänsla är färdigheter och kunskaper som föreningslivet kan utveckla och för- medla.» (Läroplanerna för fackskola och gymnasium, s. 20.)
23.6 Det skolsociala programmets administration och befattningshavare
Rektor samt lärare och klassföreståndare, kursföreståndare och motsvarande bör i yrkessektorn liksom i andra sektorer ha det primära ansvaret för att eleverna får det stöd de behöver att genomföra sitt utbildningsprogram. Därutöver krävs för vissa inslag i skolverksamheten specialistmedverkan, främst av psykolog, läkare/ skolsköterska och yrkesvägledare. För att samordna verksamheten, för att kanalisera elevers och lärares behov av att komma i kontakt med specialister och andra med- verkande i programmet samt för att själv handlägga en del av arbetsuppgifterna bör yrkessektorn ha del i Skolkuratorn.
Skolkuratorn har m. a. o. administrativa göromål, utredningsuppdrag och direkt- kontakt med elever och föräldrar.
De ovannämnda specialisterna, varibland i vissa sammanhang bör nämnas den avlämnande skolans yrkesvalslärare och landstingsskolornas elevkonsulenter. samt representanter för elevkåren har liksom kuratorn en servicefunktion och fattar beslut eller vidtar åtgärder endast inom ramen för sitt fackområde. I övrigt är det rektor som fattar beslut om ev. administrativa åtgärder med ledning av specialister- nas föredragningar.
De samverkande lärarna och befattningshavarna för elevvården bör förutom i pla— neringskonferens (se ovan) få tillfälle att i klasskonferens eller dess motsvarighet, respektive i särskild »elevvårdskonferens» överlägga både om formerna för infor- mation om och till eleverna, och vid behov om enskilda elever. YB menar att vad som föreskrivs i skolstadgans 7 kap. 6 och 7 åå om klasskonferens också bör gälla yrkessektorn:
»I övrigt skola i klasskonferensen handläggas frågor om uppförande och ordning. Till- fälle skall beredas lärarna att utbyta erfarenheter och åsikter om eleverna samt att över- lägga om de enskilda elevernas fostran och behandling i övrigt.» (6 5).
»Skall fråga om elevs hälsa behandlas, har rektor att kalla skolsköterskan att deltaga i konferensens överläggningar men ej i besluten.» (7 5).
Vad gäller fördelningen av arbetsuppgifter mellan skola och arbetsförmedlings- personal, behöver viss »ren» studieorientering och lärarnas bidrag till anlags- orientering ej föranleda svårigheter. Detta är skolans sak. Ej heller bör enskild yrkesvägledning och speciell arbetsmarknadsorientering innebära frågetecken. Detta tillhör arbetsmarknadsverkets kompetensområde. För yrkessektorns del, har YB ovan påpekat, är däremot den yrkesvalsanknutna studieorienteringen och -väg1edningen en ganska omfattande angelägenhet, i vilken såväl kuratorn som yrkesvägledaren kan ha del. Det bör här ankomma på berörda ämbetsverk att i utbildning och rekom- mendationer på olika sätt tillse, att var och en utför det orienteringsarbete vartill han bäst lämpar sig. YB håller dock för troligt, att yrkesvägledaren på ett än mer omfattande sätt än i fackskola och gymnasium måste medverka i denna yrkesvals-
anknutna studieorientering.
23.7 Sammanfattning
YB föreslår sålunda beträffande det skolsociala programmet en rad anordningar, som kan formuleras punktvis sålunda:
läroplanernas allmänna del bör ta upp liknande avsnitt om skolsocial verksamhet som läroplanerna för fackskola och gymnasium;
studie- och yrkesorientering anordnas, vari en skolkurator är samordnande be- fattningshavare och den enskilda yrkesvägledningen och den speciella yrkes- och arbetsmarknadsorienteringen sköts av arbetsmarknadsverkets personal; skolans lärare och befattningshavare i övrigt medverkar till elevernas studieinformation och anlagsorientering;
de till skolan knutna yrkesråden erhåller instruktion och engageras att aktivt medverka till nära kontakt mellan yrkesutbildning och näringsliv;
de handikappade elevernas utbildning och anpassning till yrke och arbetslivets krav beaktas omsorgsfullt i undervisning, enskild vägledning och förberedelse för arbetsplacering;
regler och bestämmelser för det ekonomiska studiestödet ses över så att individen ej lider ekonomiskt avbräck eller eljest sådana hinder möter, som med ekonomiska eller tekniska medel kan undanröjas, och att i övrigt sådana arrangemang vidtas, att den latenta utbildningsreserven kan genomgå utbildning utan alltför allvarliga svårigheter av t. ex. familjesocial art;
organiserad samverkan med elever och i tillämplig omfattning med föräldrar bör rekommenderas och uppmuntras;
återkommande konferenser mellan lärare och andra befattningshavare, varibland Skolläkare/sköterska, skolkurator och skolpsykolog samt vid behov yrkesvägledare och/eller elevrådsrepresentant samt yrkesvalslärare anordnas, varvid elevvårdande och andra skolsociala frågor av olika art behandlas;
vid beräkningen av en kommuns behov av befattningshavarna skolkurator, skol- psykolog, skollåkare och skolsköterska, bör yrkessektorns och i tillämpliga delar vuxenutbildningsinstitutets elever inräknas i elevunderlaget och därvid god tid be- räknas för studieorientering och utbildningsplanering; varjämte
arbetsmarknadsverket bör erhålla sådana resurser, att deras yrkesvägledare, men också andra tjänstemän såsom arbetsmarknads- och arbetsvårdsspecialister, kan göra den insats i vägledningsprogrammet som YB skisserat ovan.
KAPITEL 24-
Huvudmannaskapet för yrkesutbildningen
24.1 Inledning
[ direktiven för YB:s arbete anges att YB bl.a. bör »ompröva hur huvudmanna- skapet inom den kommunala sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna, alternativt primärkommunerna, skall vara huvudmän för de kommunala yrkesskolorna».
Med huvudmannaskap för yrkesskola avses organisatoriskt och ekonomiskt för- valtningsansvar för yrkesskolans hela verksamhet. Vederbörligt medgivande att åtaga sig huvudmannaskap för yrkesskola kan erhållas av primärkommun, landstingskom- mun och enskild (företag, stiftelse o.dyl.). Härjämte förekommer i mindre omfatt- ning yrkesskolor med staten som huvudman.
Yrkesskolans kurser kan vara lokala och/eller centrala. Den lokala kursens elev- område bildas i första hand av den kommun, som anordnar kursen, medan elev- området för central kurs vanligtvis omfattar landstingsområde eller flera primär- kommuner.
De vanligast förekommande yrkesskolorna är de primärkommunala, som kan ha alla förekommande slag av yrkesutbildning.
Central verkstadsskola och central yrkesskola har landstingskommun som huvud- man. Skillnaden mellan dessa skolformer har utförligt behandlats i kap. 4 —— »Yrkes- utbildningens nuvarande organisation och arbetsformer» —. Här må endast nämnas, att de centrala verkstadsskolorna har tyngdpunkten i utbildningen förlagd till kurser inom industri och hantverk, medan de centrala yrkesskolornas kursprogram van- ligtvis även omfattar kurser inom vårdyrkesområdet och det husliga området.
Den stora omfattningen av yrkesutbildningen och dess mångskiftande karaktär samt den nödvändiga anpassningen till näringslivets och samhällets krav motiverar, att yrkesundervisningens organisationsfrågor tillmätes stor betydelse.
24.2 Yrkesutbildningens ledning
24.2.1 Den centrala ledningen. Nuvarande organisation av yrkesutbildningens centrala ledning företer en splittrad bild. En äldre princip var att varje enskilt ämbetsverk skulle omhänderha yrkesutbildningen inom sitt område. Även om en ändring skedde genom 1918 års riksdagsbeslut så att yrkesutbildningen i princip lades under det centrala skolämbetsverket kom dock betydande yrkesutbildningsområden att fort- farande sortera under respektive fackämbetsverk. Trots vissa koncentrationstendenser
under senare tid är yrkesutbildningens centrala ledning ännu uppdelad på flera olika ämbetsverk, lydande under skilda departement. Sålunda står lantbrukets skolor under överinseende av lantbruksstyrelsen, den skogliga utbildningen sorterar under skogs- styrelsen, fiskets utbildningsverksamhet regleras genom fiskeristyrelsen, socialstyrelsen respektive medicinalstyrelsen är tillsynsmyndigheter för vissa typer av yrkesutbild- ning inom dessa styrelsers områden osv. Hithörande problem har utförligt belysts av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning (SOU 1962: 28).
24.2.2 Den regionala och lokala ledningen. Genom tillkomsten av länsskolnämnderna år 1958 skapades en enhetlig statlig organisation för skolväsendets regionala ledning och planering. I fråga om huvudmannaskapet för yrkesutbildningsanstalterna skedde emellertid inga förändringar. I detta avseende föreligger således en delning på de fyra, tidigare nämnda formerna av huvudmannaskap.
24.3 Yrkesskolornas antal, skolformer och nuvarande huvudmannaskap
24.3.1 Olika skolformer. Nedanstående tabell visar, att det i vårt land finns ungefär 800 landstingskommunala, kommunala och enskilda yrkesskolor. Samtliga nedan redovisade yrkesskolor har skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet. Härtill kommer vissa yrkesskolor, som sorterar under andra centrala ämbetsverk. Det finns anledning att senare något beröra även dessa skolor.
Antal elever vid yrkesskolor den 15 oktober 1964.
Antal elever Skolform Antal . Heltids- Därav i kurs" skolor Deltids- . k kurser . Samtliga urser Samtl om 5 mån ommindre ' el. längre än 5 mån Kommunala yrkesskolor Därav 222 skolor med enbart deltidsundervisning 569 87891 51978 50191 1787 139869 Landstingskommunala yrkesskolor Därav 42 centrala verk— stadsskolor, 10 centrala yrkesskolor och 25 övriga skolor 77 3268 124922 11821 671 15760 Enskilda yrkesskolor Därav 92 företagsskolor 161 6788 11219 9340 1869 18007 Samtliga skolformer 8071 97947 75689 71362 4327 173636
1 I antalet skolor ingår 18 kommuners yrkesskolor, 7 enskilda yrkesskolor, 5 företagsskolor och 1 landstingskommuns yrkesskola som enbart redovisar avgångna elever 15 oktober 1963—14 oktober 1964 och som den 15 oktober 1964 ännu ej påbörjat någon undervisning för läsåret 1964/65. Jörns yrkesskola ingår ej i redovisningen. 15 oktober 1963 var antalet elever vid Jörns yrkesskola 118, samtliga i deltidskurser. ? Varav 8300 i cv-skolorna.
Utbildning av sjuksköterskor bedrevs våren 1964 vid sammanlagt 33 sjuksköterske- skolor, varav 3 är statliga, 1 drivs gemensamt av staten och landsting, 20 tillhör landstingen, 3 drivs av städer utanför landsting och 6 av stiftelse eller samman- slutning.
1963 intogs 2.297 elever och det sammanlagda elevantalet var 6.112. Yrkesinriktad utbildning bedrivs även vid lant- och skogsbruksskolor och lant- hushållsskolor. Läsåret 1963/64 omfattade årskurs 1 i grundkurs i skogsbruksskolor 927 elever, grundkurs i lantbruksskolor 1.742 elever, medan i grundkurs i trädgårds- skolor återfanns 72 elever. Lanthushållsskolornas kurser omfattade samma läsår 3.034 elever.
De yrkesskolor, som sorterar under skolöverstyrelsen, fördelar sig på olika huvud- män entigt följande:
% av totala antalet Huvudmannskap yrkesskolor med heltidskurser
Primärkommuner ca 60 % Enskilda och företag » 27 % Landstingskommuner » 13 %
YB har ej i uppdrag att granska det enskilda och statliga huvudmannaskapet. I det följande kommer därför främst det primärkommunala och landstingskommunala huvudmannaskapet att närmare beskrivas och kommenteras.
24.3.2 Primärkommunala yrkesskolor. De primärkommunala yrkesskolornas storlek växlar starkt, från små skolor med endast deltidsundervisning eller ett fåtal heltids- och deltidskurser till stora skolor med hundratals kurser av olika slag. De medelstora och större primärkommunala yrkesskolorna erbjuder i allmänhet utbildning inom yrkessektorerna industri och hantverk, handel och kontor samt husligt arbete och vårdyrken. Förkunskaperna som erfordras för inträde till olika kurser har vida variationer. I de flesta kurserna är inträdeskravet endast fullgjord skolplikt. För inträde till vissa kurser är inträdeskraven skärpta, från goda betyg i enstaka ämnen till student- examen och i vissa specialkurser förutsättes, att eleven har akademiska betyg.
Heltidskurserna har varierande längd —— från en termin upp till tre läsår. De heltidskurser som har skärpta inträdeskrav tillhör som regel de kortare kurserna. På större orter med ett rikt differentierat näringsliv finns ofta kurser av special- karaktär. Även på ganska små orter kan emellertid förekomma yrkesskolor med utbildningslinjer av speciell art. Orsaken kan då ofta sökas i lokala förhållanden, t.ex. förekomsten av ett industriföretag på orten med specialinriktning på viss produktion.
Då yrkesutbildningskurserna sålunda till sin karaktär kan växla starkt, måste av lätt insedda skäl även upptagningsområdet -— elevområdet för olika yrkesskolkurser
! ! )
variera och vara större för sådana utbildningslinjer som är av mera speciell art. För vissa mera lokala kurser utgör elevområdet yrkesskolorten med de närmast liggande kommunerna. För andra kurser kan området omfatta ett eller flera län och för vissa särpräglade kurser kan elevområdet utgöra hela riket.
För de flesta primärkommunala yrkesskolkurserna bildar dock skolkommunen med den omgivande bygden elevområde. Detta elevområde utgör en motsvarighet till gymnasiets och fackskolans elevområde och sammanfaller ofta helt eller delvis med detta.
Styrelse för de primärkommunala yrkesskolorna är skolstyrelsen i vederbörande kommun. Under samma skolstyrelse lyder även i kommunen befintlig folkskola/ grundskola, fackskola samt tekniskt gymnasium, handelsgymnasium och allmänt gymnasium. En samordning av den lokala skolförvaltningen har skett i och med skolstyrelsereformen av år 1958.
24.3.3 Landstingskommunala yrkesskolor. Inom flera län har landstinget spelat en avgörande roll, då det gällt att planera och taga ansvar för yrkesutbildningen. Inom vissa yrkesområden har landstingens insatser för yrkesutbildningen kommit att bli särskilt omfattande och betydelsefulla. Landstingen är sålunda huvudman för de centrala verkstadsskolorna (cv-skolorna). Dessa skolor har till uppgift dels att ge yrkesutbildning främst åt ungdom från kommuner som saknar underlag för egna skolor, och dels att tillgodose behovet av utbildning för yrken som har ett relativt ringa rekryteringsbehov och som därmed fordrar stora elevområden. För att kunna fullgöra dessa uppgifter är cv-skolorna utrustade med internat. Även på annat sätt än då det gällt yrkesutbildningens organisation och uppbygg- nad inom respektive län, har landstingen intresserat sig för yrkesutbildningen. Landstingen har sålunda i de flesta fall genom ekonomiska bidrag stött de primär— kommunala yrkesskolornas verksamhet. Landstingsbidragen till primärkommuner- nas yrkesundervisning för år 1964 har angivits uppgå till ca 18 milj. kronor. För närvarande finns centrala verkstadsskolor förlagda till nedanstående orter. De kursiverade verkstadsskolorterna är gymnasieorter, övriga icke gymnasieorter.
—— Arvidsjaur — Karlskoga —— Arvika —- Karlskrona —— Bergnäset (Luleå) — Kolbäck —— Bollnäs —- Kristianstad — Borås _ Ljungby
-— Eskilstuna — Ljusdal
—— Hallsberg -— Lund —— Halmstad — Mjölby
— Handen —— Mölndal
—— Haraldsbo (Falun) — Oskarshamn — Hudiksvall —— Sandviken — Häggvik (Sollentuna) — Sandö —— Hässleholm Skellefteå — Jönköping —— Strömbacka (Piteå)
Kalix — Sundsvall
— Söderhamn —— Örnsköldsvik —— Tidaholm — Östanås (Älvsbacka) — Trollhättan — Östersund
— Uddevalla — Övertorneå
_ Uppsala
— Visby .. .
_ Vännäs Hartill kommer
—— Växjö — Sala och — Åsele —— Värnamo
— Örebro (två skolor) vilka hösten 1964 ännu ej börjat.
De centrala verkstadsskolorna utgör en stor grupp bland de landstingskommunala skolorna och redovisade, som framgår av tidigare tabell, hösten 1964 nära 8.300 elever.
Kurserna vid de centrala verkstadsskolorna är vanligtvis ett- till treåriga inom i regel sektorn för industri och hantverk.
(lv-skolornas elevmaterial är ifråga om intressen och begåvningsstruktur i regel detsamma som de primärkommunala yrkesskolornas.
Vissa cv-skolor utbildar även sjukvårdspersonal av olika kategorier, tandsköter- skor, arbetsterapeuter och laboratorietekniker.
Som ovan angetts har centrala verkstadsskolorna bl.a. till uppgift att betjäna sådana kommuner som ej själva kunnat anordna yrkesutbildning. Härav följer, att de centrala verkstadsskolornas kurser, även då de icke har specialkaraktär, måste ha stora elevområden (normalt motsvarande landstingsområdet).
De centrala verkstadsskolorna har egen styrelse. I viss utsträckning förekommer dock frivillig samverkan med primärkommunens skolstyrelse, t. ex. vid intagning av elever, utnyttjandet av lokaler och lärare.
Vid övriga landstingskommunala skolor bedrivs undervisning i kurser huvudsak- ligen utanför området industri och hantverk.
En allt väsentligare uppgift för landstingen har på senare år, vid sidan av sjuk- sköterskeskolorna, blivit utbildning för andra vårdyrken, som har direkt anknytning till de sjukvårdsanstalter, för vilka landstingen är huvudman. Landstingen har sålunda i växande omfattning engagerat sig i utbildning av sjukvårdsbiträden, under- sköterskor m.fl. kategorier. På vissa håll, t. ex. i Jönköpings län, har landstingets vårdyrkesutbildning koncentrerats till en särskild vårdyrkesskola.
Landstingen har också i hög grad intresserat sig för yrkesutbildningar, som har annan tillsynsmyndighet än skolöverstyrelsen. Sålunda har de flesta av landets ca 40 lanthushållsskolor och 38 av de ca 50 lantbruksskolorna landsting som huvud- man. Dessa skolor sorterar under lantbruksstyrelsen. Av de befintliga trädgårds- skolorna är två statliga medan en har landsting som huvudman. Alnarpsinstitutet är statligt. I sammanhanget kan därjämte nämnas, att skogsbrukets yrkesskolor, dvs. skogsbruksskolorna respektive skogsskolorna (med påbyggnad skogsmästarskolan), som huvudmän har skogsvårdsstyrelserna respektive staten.
24.3.4 Statliga och enskilda yrkesskolor. I YB:s uppdrag beträffande huvudmanna-
skapsfrågan har såsom tidigare nämnts ej ingått att granska de statliga eller enskilda yrkesskolorna. För fullständighetens skull skall därför endast erinras om att tidigare i detta kapitel angetts att ett mindre antal yrkesskolor är statliga. Förutom nyss- nämnda skolor inom jordbruksnäringen och skogsbruket kan nämnas t. ex. Konst- fackskolan, samt läroanstalter för sjuksköterskor, barnmorskor, tandsköterskor, sjuk- gymnaster, sjöbefäl m.fl.
Som tidigare redovisats kan yrkesskola även anordnas av enskild. Enskilda yrkes- skolor förekommer speciellt inom industri och handel men även inom vissa andra områden.
24.3.5 Olika från län till län. De olika huvudmännens insatser beträffande yrkes- undervisningen uppvisar stora variationer från län till län. Vissa landsting har varit beredda att helt övertaga yrkesskolväsendet inom sitt län och ställa det under lands- tingets förvaltning. Så har också sedan 8 år i stor omfattning skett i Örebro län samt '! nyligen helt eller delvis skett i Västernorrlands län och Gävleborgs län. Bakgrunden ) härtill torde främst ha varit nödvändigheten av en effektiv samordning av utbild-
inom respektive län. Anordningen med landstinget som huvudman för länets yrkes- undervisning har överallt tillkommit efter överenskommelser med primärkommu- nerna.
24.4 Gemensamt huvudmannaskap
I kap. 13 »En integrerad gymnasial skola» har YB:s förslag till den nya gymna- siala skolan utförligt behandlats. Vidare har i nämnda kapitel departementschefens synpunkter på integrationsfrågan redovisats. Likaså har GU:s uppfattning och dis- kussion i denna fråga refererats. Det finns därför inte anledning att här i detalj redogöra för den integrerade gymnasiala skolans organisation och innehåll. Sammanfattningsvis innebär YB:s förslag, att de tre gymnasiala skolformerna — gymnasium, fackskola och yrkesskola — samordnas (integreras) i en gymnasial skola — benämnd gymnasieskolan. Gymnasieskolan bör enligt YB:s mening känne-
& l ) ningsresurserna och en lämplig fördelning av utbildningen på de olika yrkesskolorna tecknas av bl.a.:
att alla ungdomar i gymnasieområdet skall erbjudas i princip lika valmöjligheter, att eleverna tillförsäkras möjlighet att välja utbildning inom relativt breda fält, att eleverna får stora möjligheter till fritt ämnesval, att eleverna bereds möjlighet till smidig övergång mellan olika utbildningsvägar i det gymnasiala skolsystemet, lj att gymnasieskolans samlade resurser, såväl materiella som personella, på ett ratio-
nellt sätt utnyttjas.
Vad integrationsfrågan i stort beträffar har YB funnit sig stå inför ett allvarligt problem, som inte endast är av skolpolitisk natur, utan som även har samband med lokaliseringspolitiken och urbaniseringstendenserna i vårt land.
Även om man vid skolplaneringen måste ta hänsyn till lokaliseringsproblemen, har
YB ansett att dess uppdrag icke primärt innefattar nyssnämnda problem. YB:s upp- gift i detta sammanhang har varit dels att utreda förutsättningarna för en eventuell framtida integration av de tre gymnasiala skolformerna, dels även att utreda frågan om huvudmannaskapet för yrkesundervisningen.
Enligt YB:s mening måste argumenten för en samordning av de tre gymnasiala skolformerna anses väga mycket tungt.
YB har därför funnit att samtliga tre på grundskolan byggande samhällsågda gym- nasiala skolformer, yrkesskola, fackskola och gymnasium, i princip bör samman- fogas i ett integrerat gymnasialt skolsystern under en gemensam huvudman.
24.5 Olika alternativ för gemensamt huvudmannaskap
24.51 Inledning. YB har ingående diskuterat vilken form av huvudmannaskap som med hänsyn till den framtida utvecklingen vore lämpligast och som bäst skulle kunna motsvara de krav, som beredningen i inledningen av detta kapitel uppställt på organisationen. I princip kan som tidigare nämnts fyra former av huvudmannaskap för gymnasieskolan tänkas förekomma: statligt, landstingskommunalt, primärkommunalt och enskilt. Huvudmannaskapsfrågan är av den vikt, att den borde ha fått prövas av YB all- deles förutsättningslöst. Det hade också enligt YB:s mening varit önskvärt, att man på en gång — och förutsättningslöst —— fått pröva huvudmannaskapsfrågan för alla de gymnasiala skolformerna. Nu föreligger emellertid riksdagsbeslutet från december 1964 ang. huvudmannaskapet för gymnasierna och riksdagsbeslutet från 1962 ang. huvudmannaskapet för fackskolorna. YB vill redan här anmäla, att enligt YB:s mening förhållandena på skolväsendets område undergår så snabba och genomgripande förändringar, att det synes naturligt om viktiga beslut — som t.ex. de om huvudmannaskapet för olika skolformer — blir föremål för allmän omprövning inom en relativt begränsad tid. De förslag YB i det följande framför bör alltså genomföras nu, men YB förutser att om ett antal år en allmän omprövning kan visa sig påkallad. Med »omprövning» menar YB icke nödvändigtvis en ändring. Omprövningen kan visa att de beslut som fattats och de förslag som nu framläggas är de bästa även för framtiden. Detta synes emellertid böra undersökas relativt snart. Därvid hör till diskussion också upptagas de i olika sammanhang framkomna synpunkterna att landstingen kanske borde överta huvud- mannaskapet för alla de gymnasiala skolformerna.
24.5.2 Enskilt och statligt huvudmannaskap. Från enskilt och statligt huvudmanna- skap bortses här. Ett statligt huvudmannaskap skulle för övrigt gå stick i stäv mot den av riksdagen nyligen beslutade kommunaliseringen av de statliga gymnasierna och beslutet att fackskolan skall vara kommunal. Detta utesluter emellertid inte att vissa yrkesutbildningsanstalter alltfort bör vara statliga eller de facto kommer att vara statliga. Enskilt huvudmannaskap bör vidare förekomma även i fortsättningen. YB vill poängtera, att ett enhetligt huvudmannaskap överhuvudtaget inte kan komma
ifråga på yrkesutbildningens område, ej ens om man begränsar sig till den gymna- siala delen av yrkesutbildningen.
24.5.3 Landstingskommunalt huvudmannaskap. YB är av den uppfattningen att vissa fördelar skulle kunna vara förknippade med ett landstingskommunalt huvudmanna— skap i vad gäller de samhällsägda skolorna. Upptagningsområdet för såväl nuvarande gymnasium som fackskola och yrkesskola omfattar i regel mer än en kommun. Det vore därför redan av detta skäl naturligt om gymnasieskolan frigjordes från primär— kommunen och lades under landstingskommunalt huvudmannaskap. Till detta kan också anföras att utvecklingen på de flesta områden går mot allt större enheter. Härom vittnar bl.a. kommunsammanslagningarna. Det nya gymnasiets och fack- skolans uppbyggnad, innebärande ett stort antal valmöjligheter och varianter, gör det vidare nödvändigt att tillse att underlaget blir tillräckligt stort för att medge någor- lunda tillfredsställande utnyttjande av personella och materiella resurser. För yrkes- utbildningsväsendet gäller som redan tidigare anförts kravet på stora områden med särskild styrka. För vissa yrken av nyckelkaraktär behöver endast ett begränsat antal elever utbildas årligen. Elevområdet för sådana kurser måste vara betydligt större än en gymnasieregion för att lämpligt elevurval skall kunna erhållas. Till dessa synpunkter kommer, att en huvudman som svarar för en större region, t. ex. ett län, ur planeringssynpunkt har ett betydligt fördelaktigare läge med möj- lighet att lättare överblicka situationen och anpassa utbildningsverksamheten till de fortlöpande strukturförändringarna inom vårt samhälle. Ett landsting kan därigenom erhålla en förhållandevis självständig ställning som huvudman och bör genom sin sammansättning kunna ge ett reellt medinflytande även åt områden där gymnasie- skolan inte är utbyggd. Andra skäl som ofta anförts för ett landstingskommunalt huvudmannaskap är, att landstingen kunde antagas vara mera benägna än gymnasiekommunerna att enga- gera sig i uppförandet av elevhem och att man via landstingsskatten automatiskt uppnår en önskvärd kostnadsutjämning mellan »gästkommuner» och »värdkommun», samt att statsbidragssystemet gynnar de landstingskommunala skolorna. Beträffande sistnämnda argument önskar YB hänvisa till att landstingskommunal yrkesskola av central karaktär hittills åtnjutit högre statsbidrag till driftskostna- derna än vad som utgått till de lokala kurserna vid primärkommunal yrkesskola. Genom en förestående höjning av driftsbidraget till lokala kurser bortfaller emeller- tid för framtiden de landstingskommunala skolornas särställning i detta avseende. Utjämning av kostnaderna för skolkommunernas del äger rum genom systemet med interkommunala elevavgifter. En påtaglig fördel av ett landstingskommunalt huvudmannaskap vore att detta arbetskrävande system till stor del skulle bli obehöv- ligt. YB vill i detta sammanhang även rikta uppmärksamheten på att skolstadgans bestämmelser ifråga om elevområden synes kunna tolkas på olika sätt och att skill- naderna mellan olika länsskolnämnders bedömningar av stadgans krav är avsevärda. I vissa län har en långtgående detaljreglering skett. I andra har planeringen inriktats mot större område, så t. ex. i Gävleborgs län där vad beträffar de yrkesutbildande
läroanstalterna hela länet fastställts som elevområde. Betydande administrativa för- enklingar i systemet med elevområden och härigenom intagningen av elever synes kunna vinnas vid ett generellt landstingskommunalt huvudmannaskap för gymasie- skolan.
YB har av dessa och andra skäl icke stått främmande för tanken på en delning av huvudmannaskapet på så vis, att landstingskommunen skulle vara huvudman för den skisserade gymnasiala skolan, medan primärkommunen skulle vara huvudman för den 9—åriga obligatoriska skolan.
Mot en sådan lösning kan dock vägande invändningar framföras.
24.5.4 Primärkommunalt huvudmannaskap. GU har i samband med frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet redovisat vissa synpunkter som talar emot ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Dessa refereras i Kungl. Maj:ts proposition 1964/171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. på följande sätt (sid. 62 ff.):
»Enligt GU:s uppfattning talar starka skäl mot ett landstingskommunalt huvudmannaskap. En sådan lösning skulle bl. a. bevara svårigheterna att samordna gymnasiet med de primär- kommunala skolformerna, faekskola, yrkesskola och grundskolans högstadium. Statsmak— terna har nyligen tagit ställning till frågan om huvudmannaskapet för grundskola och fackskola och ett överförande av gymnasierna till landstingen skulle innebära att nämnda ställningstagande måste omprövas.»
GU framhåller vidare, att »landstingen visserligen redan nu i viss utsträckning är engagerade på utbildningens område men att de främst är inriktade på ett annat starkt expanderande område, sjuk— och hälsovården».
GU tar också upp frågan vilka principiella skäl som kan anföras för att primär- kommunen skall vara huvudman för gymnasiet samt framhåller därvid bl.a. att skolväsendet är uppbyggt med den kommunala grundskolan som bas och på denna bygger skolformer för vidareutbildning av olika slag. Skolväsendet upp till univer- sitetsnivå har sålunda av GU setts som en organisatorisk enhet. Riksdagens beslut att fackskolan skall vara kommunal anser GU vara av stor betydelse för bedöm- ningen av huvudmannaskapet för gymnasiet. Genom den kommunala skolstyrelsen kan man säga att i administrativt hänseende ett enhetligt huvudmannaskap före- ligger. Det framstår då som konsekvent och rationellt att även i ekonomiskt avseende ett enhetligt huvudmannaskap genomföres. Först därigenom kan även gymnasiet i full utsträckning framstå som en integrerad del av skolväsendet i kommunen och av kommunen uppfattas som dess egen skola för vilken den har samma ansvar som för övriga skolor. Denna psykologiska aspekt anser GU det viktigt att ej under- värdera.
Departementschefen har i anslutning härtill anfört (sid. 115 och följande):
»För egen del vill jag framhålla att frågan om att det integrerade gymnasiet måste ha en huvudman är ställd utom all diskussion. En ändring i nu gällande ordning beträffande huvudmannaskapet, som i frågan om de offentliga gymnasierna är splittrat på stat, primär-
kommun och landsting, är nödvändig och beslut i huvudmannaskapsfrågan kan inte — som några remissinstanser tänker sig — uppskjutas. De skäl som GU anfört för att gymnasiet skall vara en primärkommunal skola finner jag övertygande. Som en konsekvens av redan fattade beslut kommer den helt dominerande delen av vårt skolväsende att vara primär- kommunalt. I andra viktiga avseenden går utvecklingen, såsom jag tidigare framhållit, mot ett förenhetligande av skolorganisationen. Att under sådana förhållanden bryta ut en skolform, som kvantitativt sett utgör en relativt liten del av hela organisationen, vore från principiella synpunkter otillfredsställande. Betydelsefullare är likväl de praktiska skäl, som GU anfört bl.a. i anslutning till frågor rörande samordning mellan olika skolformer. Den i mycket stor utsträckning nödvändiga samorganisationen mellan gymnasium och andra skolformer till en skolenhet skulle allvarligt försvåras, både administrativt och ekonomiskt, vid delat huvudmannaskap. De farhågor, som från några håll antydes beträffande kom— munernas vilja och förmåga att tillfredsställande tillgodose gymnasiernas materiella och personella behov, kan jag inte dela. Jag hyser i detta hänseende samma uppfattning som GU att kommunerna har ett mycket positivt och aktivt intresse för sina skolor. De kom- munala myndigheterna har också de bästa möjligheterna att med hänsyn till lokala för- hållanden bedöma och genomföra de insatser i fråga om byggnader, utrustning och personal som skolväsendets förkovran kräver. Jag förordar således att gymnasiet i dess helhet kommunaliseras.
Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra yrkes- skolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de principiella och praktiska motiven för gymnasiets kommunalisering med samma styrka kan åberopas för primär- kommunerna som huvudmän för väsentliga delar av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit, en samordnad planering och normalt också en lokalmässig sam- ordning av yrkesskola och andra skolformer. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån sådana syn- punkter. Vikten av att så sker framstår idag ännu klarare än då beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser som bör dras härav beträffande huvudmannaskapet för de olika utbildningarna inom yrkesskolan är emellertid inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation närmare klarlagts. Även om sålunda mycket talar för att yrkesskolan i varje fall till stor det skall vara primärkommunal, måste enligt min mening med avgörandet anstå tills yrkesutbildningsberedningens förslag i nyss nämnda huvudfrågor föreligger.»
Genom riksdagsbeslutet år 1964 har fastslagits att gymnasiet och fackskolan skall vara primärkommunala undervisningsanstalter.
YB har, såsom tidigare anförts, funnit att de tre gymnasiala skolformerna bör samordnas i en integrerad gymnasial skola.
En anordning innebärande att en del av gymnasieskolan som motsvarar den nu- varande yrkesskolan skulle vara landstingskommunal, medan återstoden skulle vara primärkommunal, är enligt YB:s mening förenad med betydande olägenheter. Riks- dagens beslut får därför anses tala mycket starkt för att hela den integrerade gym- nasiala skolan bör ha primärkommunen som huvudman.
För YB:s slutliga ställningstagande har också andra synpunkter kommit att väga tungt.
I annat sammanhang har YB föreslagit att den integrerade gymnasieskolan i prin- cip skall utgöra en direkt påbyggnad på grundskolan.
Den princip om primärkommunens ansvar för den för alla gemensamma skolan, som redan tidigare fastslagits för den 9-åriga grundskolan, bör enligt YB:s mening komma att gälla även för en allmän påbyggnad på denna skola. Vid bedömningen av frågan om huvudmannaskapet har YB icke kunnat bortse härifrån.
Härtill kommer att, såsom tidigare omnämnts, primärkommunens skolstyrelse är styrelse för såväl folkskola—grundskola, fackskola och gymnasium som för pri- märkommunal yrkesskola. Enligt YB:s mening måste samordningsproblem komma att uppstå om kansliorganisationen skulle splittras mellan folkskola —— grundskola å ena sidan och gymnasieskola å den andra.
YB föreslår därför att primärkommunen i princip skall vara huvudman för den integrerade gymnasiala skolan.
24.6 Det primärkommunala huvudmannaskapets praktiska konsekvenser
Som tidigare anförts har YB:s inställning till frågan om en integrering av de tre gymnasiala skolformerna grundats på de ekonomiska, administrativa och pedago- giska fördelar som kan utvinnas av en dylik integration. Vad gäller huvudmanna- skapsfrågan har stor vikt fästs vid riksdagens tidigare beslut om primärkommunalt huvudmannaskap för fackskolan och gymnasiet. YB önskar emellertid understryka att dess förord för ett primärkommunalt huvudmannaskap även för den nya gym- nasieskolan icke får tolkas så, att varje annan form av huvudmannaskap för yrkes- utbildning bedömes som olämplig. Sålunda bör sådana kurser som är av special- karaktär eller som av vissa skäl icke lämpligen kan ingå i gymnasieskolan även i fortsättningen kunna organiseras av annan huvudman än primär-kommun. Utbild- ning av exempelvis postgymnasial karaktär utanför det akademiska examenssystemet kan sålunda enligt YB:s mening, där så befinnes lämpligt, organiseras med landsting som huvudman. I vissa fall är utbildningen av sådan art att praktiska svårigheter föreligger för en samordning. Till denna kategori kan räknas t. ex. lantbrukets skolor. För att undervisningen här skall bli meningsfull fordras en god anknytning till det praktiska arbetet inom jordbruket och tillgång till övningsobjekt. En sådan anknyt- ning torde normalt icke kunna erhållas på en större ort av gymnasieorts karaktär. Som tidigare angivits har de flesta lanthushållsskolor och lantbruksskolor antingen landsting eller hushållningssällskap, stiftelser, föreningar el. dyl. som huvudman. ' En ändring av huvudmannaskapet bör enligt YB:s mening i dessa fall ske endast om särskilda skäl föreligger att frångå nu gällande ordning. Likartade förhållanden gäller för yrkesutbildningen på skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.
En annan speciell sektor, som bör särskilt omnämnas, är sjukvårdsutbildningen. Här finns för närvarande olika organisationstyper. Inom vissa län har undervis- ningen organiserats som inbyggd skola med primärkommunen som huvudman men med undervisningen i praktiskt arbete förlagd till landstingets sjukvårdsinrätt- ningar. I andra fall har, som redan tidigare angivits, landstinget övertagit vårdyrkes-
utbildningen och organiserat en landstingskommunal vårdyrkesskola. Anledningen härtill är givetvis att landstingen såsom huvudmän för sjukvården har ett betydande och ovedersägligt intresse för yrkesutbildningen inom denna sektor. Utbildnings- och personalrekryteringsproblemen har också här på samma sätt som i de enskilda före- tagen ett nära samband. All sjukvårdsutbildning, även med samma kursinnehåll som den i den integrerade gymnasiala skolan ingående förberedande utbildningen bör därför enligt YB:s mening också i framtiden — som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola —— kunna bedrivas av landstingen.
Som tidigare anförts omfattar YB:s uppdrag rörande huvudmannaskapet icke de statliga och enskilda skolorna. I sammanhanget må därför endast understrykas att det synes vara av vikt att för den grundläggande utbildningen inom ett visst yrke samma läroplan tillämpas vid industriskolorna som vid gymnasieskolorna. Dessutom torde det ur allmänna planeringssynpunkter vara av värde att viss samordning mellan företagsskolorna och gymnasieskolorna sker beträffande intagningen av elever.
De största praktiska problemen i samband med YB:s principiella ställningstagande i huvudmannafrågan hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utan- för gymnasieorter, dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verk- samhet och dels till yrkesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkesundervisningen.
För närvarande finns primärkommunala yrkesskolor på ett stort antal orter som ej har gymnasium och ej heller kan förväntas få gymnasium. Enligt YB:s uppfatt- ning kommer många av dessa skolor att behövas ännu under lång tid. Då det emel- lertid är viktigt att även dessa skolor integreras i det gymnasiala skolväsendet, synes det YB vara lämpligast, att man i första hand prövar anordningen med ett kommu- nalförbund som huvudman för regionens hela gymnasiala skola. Därest detta ej skulle befinnas vara en framkomlig väg, vill YB i andra hand rekommendera ett sådant system, att yrkesskolan på den ort, som ej har gymnasium, ingår som filial i gymnasieskolan. Härtill återkommer YB nedan.
Vad beträffar de centrala verkstadsskolorna kan dessa i ifrågavarande samman- hang indelas i två grupper: skolor belägna på g-ort respektive skolor belägna på icke g-ort.
De centrala verkstadsskolor som är belägna på g-ort kan alltefter vad som ur lokal synpunkt befinnes mest lämpligt, antingen övertagas av primärkommunen eller an- vändas av landstinget för speciella ändamål. I en del fall torde det visa sig lämpligt att överföra vissa av den centrala verkstadsskolans avdelningar till primärkommu- nala yrkesskolor belägna i andra g—områden. I sammanhanget uppkommande rationaliserings- och omfördelningsfrågor torde få lösas av vederbörande skolstyrelse i samråd med landstinget, skolöverstyrelsen, länsskolnämnden och arbetsmarknads— myndigheterna.
För de centrala verkstadsskolor som är belägna på icke g-ort är situationen annor— lunda. YB önskar här hänvisa till propositionen 1964:171, där bl.a. anföres (sid. 112):
»En mindre orts speciella struktur kan undantagsvis medföra att en viss utbildning efter- frågas i så hög grad inte bara från avnämarnas utan också från ungdomarnas sida, att skäl möjligen kan finnas att erbjuda sådan utbildning på orten trots att elevunderlag inte finns för gymnasial utbildning i övrigt. De utbildningar det här gäller tillhör i dagens läge det i vissa delar starkt specialiserade yrkesskolväsendet.»
YB har tidigare i detta kapitel något berört lokaliseringsfrågan. Trots att YB därvid förklarat, att den icke ansett sig böra ingå på en diskussion av lokaliseringspolitiken i stort, landsbygdsbefolkningens speciella situation och andra hithörande frågor, må uppmärksamheten ännu en gång fästas på problemen.
Som tidigare antytts har farhågor yppats för att det integrerade gymnasiet skulle kunna medföra en utarmning av landsbygden vad gäller lokala utbildningsmöjlig- heter och att detta skulle kunna bli ett led i en ur andra synpunkter icke önskvärd ytterligare accentuering av vad som brukar benämnas »flykten från landsbygden».
Detta problem kan icke utan vidare förbigås. YB anser det viktigt att man för en skolpolitik som innebär, att man undviker indragning av existerande yrkesskolor på icke g-ort utan att särskilda skäl därför föreligger.
Samtidigt vill YB understryka, att det givetvis är av största vikt att de tillgängliga materiella och personella resurserna för skolväsendet i dess helhet utnyttjas på ett sådant sätt att bästa effekt erhålles.
De svåra avvägningsproblem som här uppstår måste behandlas med full insikt om deras komplicerade natur och med hänsyn till den aktuella situationen i de enskilda fallen. YB vill påpeka, att vi i vårt land äntligen kommit fram till en kvanti- tativt sett relativt stor omfattning av den gymnasiala yrkesutbildningen. YB:s prognos visar emellertid på behovet av fortsatt utveckling. Under sådana förhållanden måste en nedläggning i större skala av yrkesskolor på andra orter än gymnasieorter sakna reellt underlag.
I annat sammanhang (lokaliseringen av fackskolorna, prop. 1964: 171, sid. 113) har departementschefen anfört: »Generellt vill jag understryka vikten av att rikt- linjerna för planeringen tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utveckling i vilken utbildningsväsendet befinner sig.»
YB vill instämma i de framförda synpunkterna och hävda, att de alldeles särskilt gäller yrkesutbildningsväsendet. Därför rekommenderar YB en regional planering för den gymnasiala skolan, som beaktar kommunblockens totala behov.
Som ovan nämnts är en tänkbar möjlighet att åstadkomma den önskade smidiga övergången ett filialsystem. YB anser det både möjligt och önskvärt att man låter vissa mindre yrkes- och verkstadsskolor av speciell karaktär utgöra filialer till gymnasieortens centralskola.
Nämnda organisation vore enligt YB:s mening också användbar för att möjliggöra en successiv anpassning av de mindre orternas yrkesundervisning till vederbörande gymnasieort utan att kontinuiteten i undervisningen utsattes för påfrestningar.
Beträffande de centrala verkstadsskolor, såväl på g-ort som på icke g-ort, vilka har sådana utbildningsgrenar, som på något längre sikt på grund av strukturföränd- ringar lämpligen bör nedläggas, önskar YB framhålla de möjligheter som föreligger
att även i fortsättningen låta dem verka som regionala eller centrala yrkesundervis- ningsanstalter men i första hand med inriktning på speciella kurser för kvalificerad vidareutbildning, uppskolning eller omskolning inom vuxenutbildningen, kurser för handikappade etc. varvid de till dessa skolor knutna internaten blir av särskild betydelse. Inga hinder för ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap, där så befinnes lämpligt, synes i sådana fall föreligga.
I sammanhanget bör också landsbygdsungdomens inackorderingsfråga observeras. Enligt YB:s mening bör behovet av inackordering för landsbygdens ungdom på gym- nasieorterna tillgodoses genom att de framtida gymnasiala skolenheterna kompletteras med internat av samma slag som för närvarande förekommer vid de centrala verk- stadsskolorna. I sammanhanget bör också övervägas vilka anordningar från stats- makternas sida som bör vidtagas för att säkerställa att tillräckliga resurser skapas & på detta område. Även kostnadsfrågan för elevernas del bör därvid beaktas. % Genom ovan angivna åtgärder, vilka syftar till att trygga landsbygdsungdomens . behov av inackorderingsmöjligheter vid en integrerad gymnasieskola, bör enligt : YB:s mening denna fråga kunna få en tillfredsställande lösning. % YB vill därjämte beträffande de tidigare anförda synpunkterna och argumenten &) för ett primärkommunalt huvudmannaskap anföra följande.
YB har lagt största vikt vid de fördelar som kan uppnås genom en samorganisa- tion och integration av det gymnasiala stadiets nuvarande tre skolformer till en gemensam gymnasieskola. I huvudmannaskapsfrågan har också betydelse tillmätts de organisatoriska skäl som talar för en samordning av gymnasieskolan med den primärkommunala grundskolan vad avser skolstyrelse, skolkansli etc.
I vissa län har emellertid som tidigare anförts yrkesundervisningen organiserats huvudsakligen med landstinget som huvudman. En betydande del av det gymnasiala skolsystemet i länet har sålunda i dessa fall genom ömsesidiga överenskommelser mellan landsting och primärkommuner undantagits från den primärkommunala skolorganisationen. Som tidigare anförts medför en dylik anordning en ur vissa synpunkter mindre lämplig uppdelning. Å andra sidan kan emellertid också vissa l l l l l
organisatoriska fördelar vinnas bl.a. genom den samlade överblick som ett lands- tingskommunalt huvudmannaskap innebär.
YB har därför för sin del diskuterat möjligheten av att tillåta landstingskommu- nalt huvudmannaskap för gymnasieskolan även till den del den icke avser jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel samt sjukvård. En dylik anordning kan antagas vara av intresse främst för de landsting som redan omhänderhar den övervägande delen av yrkesutbildningsväsendet inom sitt län. Den bör dock ej begränsas till dessa landsting. Förutsättningarna för YB:s diskussion om ett dylikt övertagande har varit, att överenskommelser skulle träffas mellan landstinget och samtliga berörda primärkommuner beträffande hela det gymnasiala skolsystemet. Skulle enighet icke uppnås måste huvudregeln om primärkommunalt huvudmannaskap tillämpas och överenskommelser i stället träffas om en överföring till primärkommunerna av de landstingskommunala yrkesskolor som är av sådan art att de bör infogas i det integrerade gymnasiala skolsystemet. YB föreslår, att -— trots principen om pri-
märkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan — medgivande skall av Kungl. Maj:t kunna lämnas landsting, som träffat överenskommelse därom med veder- börande kommuner, att övertaga huvudmannaskapet för gymnasieskolan inom dessa kommuner. Dylikt övertagande får endast avse hela gymnasieskolan, ej vissa delar av eller linjer i den.
YB önskar slutligen även framhålla, att planeringen av yrkesundervisningen med dess föränderlighet och speciella krav på anpassning fordrar särskilda personal- resurser.
De av YB framlagda förslagen innebärande en omorganisation av yrkesutbild- ningen inom det gymnasiala skolsystemet och en avsevärd utbyggnad av vuxenutbild- ningen torde innebära, att ökade krav ställs på länsskolnämnderna.
En omläggning till ett i princip primärkommunalt huvudmannaskap torde dess- utom komma att innebära en avsevärd ökad arbetsbörda för vissa länsskolnämnder.
Yrkesutbildningsplaneringen måste erhålla den uppmärksamhet dess vikt moti- verar. Den fortlöpande planeringen får inte på grund av otillräckliga personalresurser hos länsskolnämnderna åsidosättas för andra arbetsuppgifter även om dessa i och för sig är av lika angelägen natur. Det synes därför YB nödvändigt att i samman- hanget även observeras de behov av en förstärkning av de personella resurserna som kan komma att uppstå för länsskolnämndernas del.
YB förutsätter att skolöverstyrelsen närmare beaktar dessa problem bl.a. vid kommande anslagsframställningar.
24.7 Samlad central ledning för yrkesutbildningen
I inledningen av detta kapitel har något vidrörts yrkesutbildningens centrala led- ning. YB har därvid framhållit att denna företer en bild av splittring och att be- tydande yrkesutbildningsområden sorterar under andra centrala ämbetsverk än skol- överstyrelsen.
Yst här ifrågavarande uppdrag har icke innefattat detta problem, vilket för övrigt som tidigare anförts blivit utförligt undersökt och belyst genom sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning.
Med hänsyn till de betydande fördelar, som kan erhållas genom en samlad plane- ring för hela yrkesutbildningsfältet vill dock YB för sin del föreslå, att den rekom- menderade sammansmältningen av de nuvarande tre gymnasiala skolformerna till en integrerad gymnasial skola och därmed förknippade åtgärder samordnas med ett överförande av återstående sektorer av yrkesutbildningsverksamheten till eckle- siastikdepartementet med skolöverstyrelsen som central tillsynsmyndighet.
,_,v..,___
KAPITEL 25
Statsbidragsfrågor, kostnadsberäkningar m. 111.
25.1 Allmänna synpunkter
Enligt beslut av 1964 års riksdag skall fr. o. m. budgetåret 1966/67 utgå ett enhetligt statsbidrag till gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Riksdagens beslut innebär att ett allmänt driftbidrag skall utgå till gymnasium, fackskola och yrkesskola med 100 0/0 av ett bidragsunderlag, utgörande faktiska kostnader för löner till skolledare och lärare, beträffande gymnasium och fackskola ökat med ett schablonmässigt be- räknat belopp motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdeshjälp åt lärare, insti- tutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare. Det enhetliga drift- bidraget till skolledare och lärare avlöser vad gäller yrkesskola nu utgående allmänt driftbidrag. Undantagna är således de bidrag till särskilda kostnader som nu utgår till vissa former av yrkesskolan. Den närmare utformningen av det enhetliga drift- bidraget är föremål för särskild utredning och statsbidragsbestämmelser har sålunda ännu inte utfärdats.
25.2 YB:s överväganden och förslag
25.2.1 Driftbidrag. Vad angår det allmänna driftbidrag, som nu utgår till primär- kommunala och landstingskommunala yrkesskolor, utgår YB från att detta kommer att fr. o. m. budgetåret 1966/67 avlösas av ovan under 25.1 angivna allmänna driftbidrag. De kostnadsberäkningar, som YB framlägger i det följande, är sålunda baserade på förenämnda riksdagsbeslut om ett enhetligt allmänt driftbidrag till samt- liga kommunala gymnasiala skolformer. YB föreslår, att jämväl för yrkesutbildning i kommunala skolformer detta bidrag skall ökas med ett schablonmässigt beräknat belopp, motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdeshjälp åt lärare, institutions- tekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare. Statsbidrag till sådan kom- munalt anställd och lönereglerad personal, som genom sitt arbete avlastar den peda- gogiskt utbildade personalen, föreslås utgå med samma belopp som beräknats för gymnasium och fackskola, dvs. med 1.000 kronor per klass och år, ävensom med 15.000 kronor per skolenhet. Till ersättning dt föreläsare vid annan yrkesskola än central verkstadsskola utgår nu statsbidrag med 75 % av verkliga kostnaden, dock högst 25 kronor för föreläs— ningstimme, när resekostnadsersättning och traktamente icke utgår till föreläsaren,
och högst 50 kronor, när sådan ersättning utgår. Detta särskilda bidrag bör ingå i det allmänna driftbidraget och därvid behandlas såsom bidrag till ersättning åt annan än lärare för verksamhet under timmar till förfogande.
Bidrag till särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola utgår med ett belopp för redovisningsår av högst 13.000 kronor för inbyggd skola inom industri och hantverk samt för inbyggd skola inom handelns område ävensom av högst 10.800 kronor för inbyggd skola inom det husliga arbetets område och inom vårdyrken. För praktisk-teoretisk utbildning av laboratoriepersonal samt röntgen-, radioterapi- och operationsassistenter, som anordnas i form av inbyggd skola, må dock utgå statsbidrag enligt för inbyggd skola inom industri och hantverk gällande grunder. Omfattar kurs vid inbyggd skola kortare tid än helt normalläsår, utgår statsbidraget med belopp, som nedsatts i förhållande till den tid kursen pågår.
Beträffande statsbidraget till särskilda kostnader avseende undervisning i yrkes— arbete vid inbyggd skola föreslår YB att bidraget utgår för elev och icke per kurs (klass). Anledningen härtill är de svårigheter som förefinns att definiera kurs (klass) i dessa skolor. Enligt den tolkning, som nu tillämpas, utgår samma bidrag för 8 som för 16 elever i t. ex. samma industriföretag. För lägre antal elever än 8 utgår bidraget med en åttondel för varje elev. Denna konstruktion stimulerar icke önskemålet om att ta in fler än 8 elever i den inbyggda skolan i ett företag. En omläggning till bidrag för elev skulle däremot kunna stimulera till ökad intagning av elever i inbyggda skolor. YB föreslår att bidraget utgår med en femtonde] för varje elev. Detta förslag ansluter till 1965 års riksdags beslut om statsbidrag till utbildning av sjuksköterskor, vilket skall utgå per grupp om 15 elever.
Statsbidraget till undervisning i yrkesarbete i de inbyggda skolorna avser bidrag endast till lärarlöner. YB föreslår icke någon ändring härutinnan. Materielkostnader och kostnader för lokaler torde liksom hittills kunna belasta företagens driftskonton, då eleverna i icke obetydlig omfattning kan utföra produktiva arbetsuppgifter. YB föreslår däremot en väsentlig höjning av statsbidraget till lärarlöner i inbyggda skolor. YB utgår från att det ur såväl statlig som kommunal synpunkt är ekonomiskt fördelaktigt att främja utbildning i inbyggda skolor, varigenom samhällets investe— ringskostnader för yrkesutbildningen kan begränsas. Enligt YB:s mening bör därför statsbidraget till lärarlöner i inbyggda skolor i princip utgå med 100 0/0 av företagets kostnader för löner till lärare i inbyggda skolor, dock högst faktiska kostnaderna för de löner, som skulle ha utgått till lärarna därest de varit anställda i kommunala skolor. YB utgår från att ifrågavarande bidrag även skall utgå till inbyggda skolor i kommunala och statliga företag och institutioner. Förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidragen till inbyggda skolor.
Begreppet inbyggd undervisning har ovan föreslagits ersätta termen inbyggd skola.
I detta sammanhang vill YB även upptaga frågan om utformningen av statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare m.m. och inom byggnadsindustrin. Bidraget utgår dels som grundbidrag dels därutöver i vissa fall som ett tillägg till grundbidraget, kurstillägg.
373 I Lärlingsutbildning hos hantverksmästare m.m. 1 Grundbidrag utgår för varje lärling, som tidigare icke erhållit undervisning i yrket vid yrkesskola under skolöverstyrelsens inseende, i yrken med minst 3 års lärlings- tid med 2000 kronor och i yrken, där lärlingstiden understiger 3 men ej 2 år, med 1500 kronor. För varje lärling, som tidigare erhållit undervisning i vrket vid yrkes- skola, utgår grundhidrag med 1000 kronor, om undervisningen omfattat högst en årskurs och efterföljande lärlingstid i yrket omfattar minst 2 år, och med 500 kronor, om undervisningen vid yrkesskolan omfattat mer än en, dock högst 2 års- kurser, och efterföljande lärlingstid i yrket omfattar minst 2 år.
2 Kurstillågg må utgå med 1200 kronor, om företagaren beviljar lärling ledighet under lärotiden med bibehållen lön, antingen för att deltaga i kompletterande teoriunder- visning under minst 320 timmar vid yrkesskola, eller för att genomgå en mot dylik teoretisk undervisning svarande korrespondenskurs eller annan av skolöverstyrelsen godkänd utbildning, eller med 600 kronor, om lärling erhållit undervisning i yrket i minst en årskurs vid yrkesskola och motsvarande ledighet beretts honom för kompletterande teoriundervisning under minst 160 timmar.
11 Lärlingsutbildning inom byggnadsindustrin ] Grundbidrag utgår för varje lärling med 1100 kronor. För lärling, som erhållit un- dervisning i yrkesskola, utgår icke grundbidrag.
2 Kurstillägg må utgå med 1200 kronor under punkt 12 nämnda villkor för lärling, som icke erhållit undervisning i yrket vid yrkesskola.
Ansökan om bidrag göres hos skolöverstyrelsen. Prövningen sker där med hänsynstagande till behovet av kvalificerad arbetskraft inom vederbörande yrke och därav betingat behov att stimulera lärlingsutbildningen. Samråd sker därvid med arbetsmarknadsstyrelsen och olika yrkesorganisationer. Beslut om bidrag fattas av skolöverstyrelsen som även utan- ordnar beloppen enligt särskilda bestämmelser för de olika bidragstyperna.
Lärlingsutbildningen står under tillsyn av skolöverstyrelsen med biträde av lärlingsom— bud, högst två för varje lärling. Skolöverstyrelsen förordnar lärlingsombud efter förslag av yrkesorganisationerna. Lärlingsombud skall före varje utanordning av bidragsbelopp genom intyg vitsorda att företagaren bedrivit lärlingsutbildningen på ett ändamålsenligt sätt. Till lärlingsombud utgår ersättning med 55 kronor per lärlingsutbildningsår och i före- kommande fall rese- och traktamentsersättning.
Företagare, som erhåller statsbidrag för lärlingsutbildning, åligger vissa närmare angivna skyldigheter.
Enligt YB:s mening bör man försöka att i den mån det går samla olika lärlingar från närliggande orter och ordna deras utbildning genom formen inbyggd undervis- ning under någon kommunal skola. Även »riksskolor» torde kunna anordnas i denna form. Vid inbyggd skola har skolstyrelsen ansvar för denna utbildning, som härige— nom kan integreras med övrig yrkesutbildning och eleverna beredas undervisning som motsvarar vad elever i kommunala yrkesskolor i övrigt kan erhålla.
Den administrativa handläggningen av ärenden rörande utbildning hos hantverks- mästare är tungrodd och arbetskrävande genom centraliseringen till skolöverstyrel- sen. En avlastning och förenkling skulle kunna ske genom övergång till formen in- byggd undervisning, för vilken skolstyrelserna i vanlig ordning skulle vara huvud- man. Det måste emellertid förutsättas att det nuvarande individuella utbildnings- systemet måste fortsätta i ett stort antal fall. Då bör i vart fall handläggningen av
statsbidragsfrågorna förenklas. I princip bör utgå bidrag med belopp vilket icke under- stiger vad som utgår till inbyggda skolor, dvs. för företagarens merkostnader för instruktion av lärlingar (elever). Med hänsyn till att det är fråga om individuell handledning av enstaka lärlingar bör ifrågavarande bidrag utgå med visst belopp för varje lärling, förslagsvis 2.000 kronor för år och lärling. Vidare bör liksom hittills utgå kurstillägg med 1.200 kronor för teoriundervisning om minst 320 timmar och 600 kronor för teoriundervisning under minst 160 timmar. Eftersom teoriunder- visningen blir mera omfattande enligt YB:s förslag än vad som hittills gällt bör kurs- tillägg kunna utgå för mer än 320 timmar och då i samma proportion, dvs. med 600 kronor för ytterligare 160 timmar och med 1.200 kronor för ytterligare 320 timmar osv. För envar hantverksmästare bör dock antalet bidragsrum begränsas till fyra. Förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidraget till ifrågavarande utbildning. YB förutsätter att någon särskild antalsmässig begränsning av bidragsrummen icke skall föreskrivas. YB förutsätter även att de föreslagna bidragsbeloppen skall om- prövas med jämna mellanrum för att de skall anpassas till kostnadsutvecklingen.
YB har också diskuterat statsbidragen till ersättning åt lärlingsombuden. Enligt YB:s mening är dessa ersättningar för närvarande icke tillfredsställande. Med hänsyn till att YB avser att diskutera de lämpligaste formerna för inspektionen av denna del av yrkesutbildningen har YB icke nu kunnat bedöma den lämpliga storleken och utformningen av ersättningen. YB återkommer till denna fråga.
YB utgår från att vuxenutbildning skall tillsammans med ungdomsutbildningen utgöra ett integrerat helt av en kommuns skolväsen. Samma statsbidrag bör därför utgå till vuxenutbildningen som till ungdomsutbildningen och detta oavsett om vuxenutbildningen lokalt sett ingår som en del av annan skolenhets verksamhet eller bildar en administrativt självständig enhet.
Beträffande statsbidrag till enskilda yrkesskolor, inkl. företagsskolor, för såväl heltids- som deltidskurser utgår beredningen från samma principiella uppfattning som i fråga om inbyggda skolor, dvs. statsbidrag bör i princip utgå med 100 0/o av kostnader för löner till lärare, beräknat för elev, dock högst faktiska kostnaderna för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. YB utgår från, att bidrag även skall kunna utgå till statliga företagsskolor, exempelvis för av de statliga affärsverken ordnad utbildning. Detta innebär en väsentlig höjning av statsbidragen till främst företagsskolor. Enligt sina direktiv har beredningen att pröva vilka åtgärder som ytterligare fordras för att stimulera tillkomsten av företagsskolor ——- liksom inbyggda skolor. En höjning av statsbidragen är enligt beredningens mening en nödvändig förutsättning för att dessa skolor skall bli betraktade som med samhällets skolor samordnade och likvärdiga utbildningsvägar och för att sådana skolor skall anordnas i ökad omfattning.
25.2.2 Bidrag till särskilda kostnader. Beträffande bidrag för särskilda kostnader till vissa former av kommuala yrkesskolor gäller f. n. följande. Bidrag till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstads-
skola och sjömansskola utgår med belopp som länsskolnämnden i varje särskilt fall bestämmer.
Bidrag till särskilda kostnader vid heltidskurs med normalläsår för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs utgår med 7.000 kronor för läsår. Omfattar sådan kurs kortare tid än helt normallåsår, utgår statsbidraget med belopp, som nedsatts i förhållande till den tid kursen pågår.
Bidraget till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler, som icke utgår vid övriga gymnasiala skolformer, är av så ringa omfattning att YB föreslår att det av- vecklas fr.o.m. budgetåret 1967/68.
Beträffande bidraget till särskilda kostnader vid heltidskurs inom industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs föreslår YB att bidraget erhåller en annan utformning och anknytes till kostnader för under- håll av stadigvarande undervisningsmateriel i speciellt kostnadskrävande yrkesut- bildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär, även om dessa kurser icke avser utbildning inom industri och hantverk. Verkstadsskolorna omfattar visserligen gene- rellt sett de mest kostnadskrävande kurserna i fråga om undervisningsmateriel. Det förekommer dock så många kostnadskrävande kurser inom områden, som till sin art icke är jämförliga med heltidskurser för industri och hantverk av verkstadsskol- karaktär, att YB icke finner det nuvarande statsbidraget lämpligt utformat. YB före- slår, att bidraget skall årligen utgå med viss procent av kostnaderna enligt av över- styrelsen beräknad normalutrustning av stadigvarande undervisningsmateriel i speciellt kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller sådana kurser av riks- karaktär. Detta föreslås gälla för såväl kommunala som landstingskommunala yrkes- skolor samt för enskilda yrkesskolor exklusive företagsskolor.
25.2.3 Bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel. För central yrkesskola med landstingskommun som huvudman utgår statsbidrag till anskaffande av första upp- sättningen stadigvarande undervisningsmateriel med nio tiondelar av kostnaderna. Efter samma grund utgår statsbidrag för central verkstadsskola och sjömansskola, även om kommun är huvudman för skolan. Är kommun eljest huvudman för central yrkesskola må statsbidrag för skolan, efter överstyrelsens bestämmande i särskilda fall, utgå enligt vad nyss sagts. För yrkesskola med kommun som huvudman utgår statsbidrag till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel med hälften eller, i undan- tagsfall, högst två tredjedelar av kostnaderna, såvida ej statsbidrag utgår såsom för central yrkesskola. Efter samma grund må statsbidrag utgå för lokal yrkesskola, även om landstingskommun är huvudman för skolan. YB utgår från att statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadig- varande undervisningsmateriel skall bli enhetligt för samtliga kommunala gymna- siala skolformer och utgår därvid från en generell bidragsgrund med hälften av kostnaderna enligt av skolöverstyrelsen beräknad normalutrustning, vilket ansluter till numera gällande grunder för statsbidraget till lokala kommunala yrkesskolor. YB kan icke finna bärande skäl till att bidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel vid yrkesskolor generellt skulle utgå efter annan procentuell grund än för övriga gymnasiala skolformer.
För enskilda yrkesskolor exklusive företagsskolor utgår statsbidrag till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel efter beslut i varje sär- skilt fall. YB föreslår ingen ändring härutinnan.
25.2.4 Bidrag till skollokaler och elevhem m. m. Beträffande statsbidrag till anskaf— fande av skollokaler har YB icke funnit anledning att föreslå någon principiell ändring. YB föreslår emellertid att enhetlighet mellan olika skolformer i fråga om statsbidrag till lokaler skall genomföras. Statsbidrag till anskaffande av lokaler för elevhem vid yrkesskola samt inventarier och inredning till dylika lokaler må utgå med hälften av bidragsunderlaget. Statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader samt till anskaf- fande av erforderliga inventarier för skolhem må utgå till skoldistrikt med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader för lärjungar vid allmänt läroverk, kommunalt gymnasium, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, praktisk mellanskola, högre fackskola, tekniskt läroverk, statsunderstött handelsgymnasium eller enskild läroanstalt under inseende av skolöverstyrelsen samt vid anskaffande av erforderliga inventarier för skolhem må utgå till landsting, annan kommun, styrelse eller enskild sammanslutning, med 75 % av styrkta verkliga kost- ander. Där särskilda skäl föreligger må statsbidrag beviljas med belopp intill 90 0/0 av enahanda kostnader.
YB vill starkt framhålla angelägenheten av att statsbidragen till elevhem vid samt- liga gymnasiala skolformer blir enhetligt och utgår med 75 0/o av bidragsunderlaget.
25.3 Kostnadsberäkningar
YB har grundat sina kostnadsberäkningar på de i anslutning till propositionen 171/1964 fr.o. m. budgetåret 1966/67 beslutade nya statsbidragsgrunderna. YB har vidare vid kostnadsberäkningarna utgått ifrån ett faktiskt elevantal i yrkesskolorna under SÖ av 75.000 år 1965 och ett beräknat av 114.000 år 1970, dvs. i runt tal en 50-procentig ökning.
Med utgångspunkt i skolöverstyrelsens samt lantbruksstyrelsens och Skogsstyrel- sens petita för 1966/67 har YB uppskattat statens kostnader för driftbidrag till yrkes- utbildningen under angivna budgetår till i runt tal (263+20,8+5,5=) 290 milj. kr.
YB:s förslag angående statsbidragen innebär följande. Höjningen av allmänna driftbidraget är redan beslutad och någon ytterligare föreslås ej av YB. Förslaget om enhetlig procentsats för bidraget till stadigvarande undervisningsmateriel innebär icke höjning för någon skola men en minskning för vissa skolor. Förslaget om bort- tagande av bidraget till förhyrande av skollokaler innebär en viss minskning av statens utgifter. Förslaget om ändring av det särskilda bidraget till vissa verkstads- skoleavdelningar till ett bidrag för underhåll av stadigvarande materiel är så kon-
struerat, att kostnaderna för staten skall bli oförändrade. En direkt merkostnad uppstår emellertid genom YB:s förslag om höjning av bidraget till lärlingsutbildning och till inbyggd undervisning. Det förra kan beräknas öka statens kostnader med ca 1.900.000 kronor per år vid oförändrad omfattning. En viss reduktion av denna ökning uppstår emellertid i den mån lärlingsutbildningen i enlighet med YB:s förslag övergår till inbyggd undervisning. Det senare kan icke nu beräknas med hänsyn till att förslaget påverkas i minskande riktning därigenom att fullt bidrag skall utgå först till avdelning om 15 elever och att vid lägre elevantal bidraget skall utgå med en femtondel per elev.
De merkostnader som eljest skulle kunna uppstå genom YB:s förslag skulle alltså vara lärarlönekostnader för en eventuellt ökad lärartäthet vid ökande elevantal eller genom de föreslagna nya läroplanerna. Med hänsyn till att yrkesskolorna hittills haft relativt små yrkesavdelningar (klasser) och att samtliga YB:s förslag kommer att medföra ökade möjligheter till större avdelningar och klasser, synes icke heller en måttlig elevökning eller YB:s förslag ifråga om yrkesutbildningens innehåll och läroplanerna medföra ökade kostnader.
Kvar står då den ökning som kan uppstå, därest en elevantalsökning med 50 % icke kan mötas med större klasser och avdelningar. Ökningen av antalet elever är emellertid icke ett reformförslag av YB utan en skolpolitisk åtgärd, som YB prog- nostiserat fram. YB anser sig därför kunna fastslå, att YB:s reformförslag beträffande yrkesutbildningen kan genomföras med ytterst moderata kostnadsökningar.
25.4 Anslag till information
Det nya gymnasiet och den nya fackskolan är beslutade och information om dessa två skolreformer ges nu med hjälp av särskilda anslag på riksstaten (för budget- året 1965/66 reservationsanslaget VIII: D 13 med rubriceringen Information om skol- reformerna).
Den tredje gymnasiala skolformen —- yrkesskolan — får enligt YB:s förslag en annorlunda organisation och ett annat innehåll än för närvarande. YB:s förslag inne- bär dessutom en fullständig integration av hela det gymnasiala skolstadiet. Härige- nom påverkar YB:s förslag även gymnasiets och fackskolans organisation.
Av flera skäl är det av stor vikt, att yrkesutbildningen i framtiden blir ett jäm- bördigt alternativ till de andra skolformerna och att den också av föräldrar och ungdomar uppfattas som ett dylikt, valvärt alternativ. Detta fordrar dock en ingående och riktig kännedom om den moderna yrkesutbildningen.
Det har på goda grunder ansetts nödvändigt att anvisa särskilda statliga medel för information om gymnasiet och fackskolan. YB finner det lika viktigt och nöd- vändigt att statsanslag anvisas för information om den nya yrkesutbildningen. Denna information måste då avse hela den nya gymnasieskolan. Liksom när det gäller gym- nasiet och fackskolan bör huvudansvaret för informationsverksamheten åvila skol- överstyrelsen.
Erfarenheter från den hittillsvarande informationsverksamheten beträffande de
tidigare beslutade skolreformerna ger vid handen att en effektiv informationsverk- samhet om den nya yrkesutbildningen måste bli mycket kostnadskrävande. YB kan ej exakt beräkna hur stora anslag som kan komma att behövas men anser att det minst behövs ett belopp av en miljon kronor, lämpligen fördelat på de två budget- åren 1966/67 och 1967/68. YB f öreslår, att för den nu ifrågavarande informations- verksamheten ställes till skolöverstyrelsens förfogande ett belopp av 500.000 kronor under vartdera av angivna två budgetår.
25.5 Sammanställning av förslagen i detta kapitel
25.5.1 Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag för kommuners och landstings- kommuners yrkesskolor utgå till kostnader för 1) anskaffande av skollokaler, 2) första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, 3) anordnande av elev- hem och 4) driftkostnader. För enskilda yrkesskolor må statsbidrag utgå till 2) och 4). Statsbidraget till driftkostnader (nr 4 ovan) utgår a) såsom bidrag till avlöning åt rektorer och lärare (allmänt driftbidrag), b) som bidrag till ersättning åt föreläsare, c) som bidrag till särskilda kostnader vid heltidskurs med normalläsår för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs, (1) som bidrag till särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid in— byggd skola, samt e) som bidrag till särskilda kostnader för förhyrande av skol- lokaler åt central verkstadsskola och sjömansskola.
25.5.2 Beträffande driftbidragen (nr 4 i uppräkningen under föregående avsnitt) föreslår YB följande. YB utgår ifrån att det allmänna driftbidraget (a) till avlöning åt rektorer och lärare i heltids- och deltidskurser från och med budgetåret 1966/67 kommer att av- lösas av det enhetliga statsbidrag som beslöts av 1964 års riksdag i anslutning till förslag i propositionen 171/1964. YB föreslår, att jämväl för yrkesutbildning i kom- munala skolformer detta bidrag skall ökas med ett schablonmässigt beräknat belopp, motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdeshjälp åt lärare, institutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare. Statsbidrag till sådan kommunalt an- ställd och lönereglerad personal, som genom sitt arbete avlastar den pedagogiskt utbildade personalen, föreslås utgå med samma belopp som beräknats för gym- nasium och fackskola, dvs. med 1.000 kronor per klass och år, ävensom med 15.000 kronor per skolenhet. Statsbidraget till ersättning ät föreläsare (b) föreslås ingå i det allmänna drift- bidraget och därvid behandlas såsom bidrag till ersättning åt annan än lärare för verksamhet under timmar till förfogande. Bidraget till undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola (d) eller — med YB:s terminologi — undervisning i arbetsteknik vid inbyggd undervisning föreslås alltfort endast utgå till lärarlöner. Två väsentliga ändringar föreslås: bidraget föreslås utgå för elev och icke per kurs (klass) samt utgå med en femtondel för varje elev. Stats- bidraget föreslås i princip utgå med 100 0/o av företagets kostnader för löner till
_ _-..” w
lärare i inbyggda skolor, dock högst faktiska kostnaderna för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. Förslaget innebär en höjning av statsbidraget till inbyggd undervisning.
Statsbidraget till förhyrande av skollokaler (e) föreslås bli avvecklat från och med budgetåret 1967/68.
Statsbidraget till särskilda kostnader vid heltidskurs inom industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär (c) föreslås förändrat och i stället anknutet till kostnader för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel i speciellt kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär, även om dessa icke avser utbildning inom industri och hantverk. Bidraget bör årligen utgå med viss procent av kostnaderna för en normalutrustning av stadigvarande undervisningsmateriel.
Till driftbidragen hör också bidragen till lärlingsutbildning hos hantverksmästare och inom byggnadsindustrin samt bidragen till enskilda yrkesskolor (inkl. företags- skolor).
Beträffande lärlingsutbildningen föreslår YB att man skall försöka att i den mån det går samla olika lärlingar och ordna deras utbildning genom formen inbyggd undervisning under någon kommunal skola. Det måste emellertid förutsättas att det nuvarande systemet måste fortsätta i ett stort antal fall. Bidraget i dylika fall föreslås höjt till 2.000 kronor per år och lärling. Kurstillägg föreslås utgå liksom för när- varande med 600 kronor för teoriundervisning under minst 160 timmar och med 1.200 kronor för teoriundervisning under minst 320 timmar. Nu föreslås också att kurstillägget skall kunna ökas med 600 kronor för varje ökning av tiden för teori- undervisning med 160 timmar.
Statsbidraget till enskilda yrkesskolor, inkl. företagsskolor, föreslås i princip utgå med 100 0/0 av kostnader för löner till lärare, beräknat för elev, dock högst faktiska kostnaderna för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. Detta innebär en väsentlig höjning av statsbidragen till främst företagsskolor.
YB utgår ifrån att vuxenutbildning skall tillsammans med ungdomsutbildningen utgöra ett integrerat helt av en kommuns skolväsen. Samma statsbidrag bör därför utgå till vuxenutbildningen som till ungdomsutbildningen.
25.5.3 I fråga om statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel (nr 2 i uppräkningen under avsnitt 25.5.1) utgår YB ifrån att det bör vara enhetligt för samtliga kommunala gymnasiala skolformer. Det föreslås utgå med 50 "/o av kostnaderna för av SÖ beräknad normalutrustning.
25.5.4 YB föreslår ingen principiell ändring av statsbidraget till anskaffande av skol- lokaler (nr 1 i uppräkningen under avsnitt 25.5.1).
25.5.5 Beträffande statsbidrag till anordnande av elevhem samt anskaffande av in- ventarier och inredning till dylikt (nr 3 i uppräkningen under 25.5.1) föreslås att det höjes till 75 0/0 av bidragsunderlaget.
25.5.6 YB föreslår att ett anslag om 500.000 kronor ställes till förfogande under vart- dera budgetåret 1966/67 och 1967/68 för information om den nya gymnasieskolan, särskilt dess yrkesutbildande sektorer.
KAPITEL 26
Förslagens genomförande
YB:s förslag i det föregående innebär genomgripande förändringar för yrkesutbild— ningen. Förändringarna berör såväl den gymnasiala yrkesutbildningen som den post- gymnasiala, såväl ungdomsutbildningen som vuxenutbildningen, såväl den yttre orga- nisationen som innehållet i de olika yrkesutbildningarna. I fråga om organisationen avser förslagen även de andra två gymnasiala skolformerna. Förslagen gäller också huvudmannaskapet för den gymnasiala yrkesutbildningen. I detta hänseende kan frågor uppkomma om ändrat huvudmannaskap för vissa yrkesskolor.
I fråga om organisationen föreslås en totalintegrerad gymnasial skola, benämnd gymnasieskolan. Detta förslag kan genomföras i princip från vilken tidpunkt som helst. Det praktiska genomförandet i de olika gymnasieregionerna blir beroende av olika förutsättningar, främst lokal- och personalförhållanden. YB föreslår, att prin- cipen om den helintegrerade gymnasieskolan genomföres från och med den 1 juli 1967, dock att det praktiska genomförandet i de särskilda gymnasieregionerna skall ske så snart efter nämnda datum som det bedömes möjligt.
Förslagen om blockutbildning, linjer och grenar samt allmänna ämnen i den del av gymnasieskolan, som motsvarar den nuvarande yrkesskolan, bör också i princip genomföras från och med den 1 juli 1967. Dock kan förslagen ej praktiskt genom- föras förrän detaljerade tim- och kursplaner hunnit utarbetas och fastställas.
Förslagen om läsårets längd och lektionstimmarnas längd bör genomföras från och med den 1 juli 1967. Förslagen om ändrade veckotimtal bör genomföras fr. o. m. den tidpunkt, då nya kursplaner fastställts och börjar tillämpas.
Förslagen i kapitlet om vuxenutbildningen — främst förslaget om inrättande av lokala vuxenutbildningsinstitut — bör genomföras från och med den 1 juli 1967. Detsamma gäller förslagen i kapitlet om huvudmannaskapet i den mån de avser rikt- linjer för ordnandet av ett mera enhetligt huvudmannaskap för den gymnasiala yrkesutbildningen.
YB föreslär också, att dess förslag i fråga om statsbidrag m. m. i kapitel 25 genom- föres från och med den 1 juli 1967. Förslaget om särskilda anslag till information bör genomföras under de två budgetår som anges, dvs. anslag bör anvisas för budget- åren 1966/67 och 1967/68.
Med hänsyn till den pågående brådskande planeringen för hela det gymnasiala skolstadiet är det angeläget, att Kungl. Maj:t och riksdagen snarast tar ställning till YB:s olika förslag. YB hemställer, att förslagen förelägges 1966 års riksdag under dess höstsession.
KAPITEL 27
Sammanfattning
27.1 Utredningen och dess bakgrund (kap. 1-3)
27.11 YB har enligt sina direktiv att göra en samlad översyn av yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. Direktiven anger en stor mängd frågor som bör undersökas och utredas.
Sedan YB börjat sitt utredningsarbete över hela fältet av aktuella frågor och arbetat på detta sätt ungefär ett år, blev det nödvändigt med en omläggning av programmet. Genom Kungl. Maj:ts proposition 171/1964 ang. reformering av de gymnasiala skolorna och riksdagens beslut i anledning därav fastslogs, att de tre gymnasiala skolformerna —— gymnasium, fackskola och yrkesskola — i framtiden skulle samordnas så mycket som möjligt. Härigenom uppstod vid all planering av det gymnasiala skolstadiet ett behov av att kunna bedöma innehållet och organisa- tionen av alla tre skolformerna, alltså även av yrkesskolorna. Med hänsyn till denna förändrade situation beslöt YB att koncentrera sitt arbete till de frågor som bedömdes vara av vikt för planeringen av framtidens samordnade gymnasiala skolväsen. Genom denna koncentration till ett principbetänkande har uppstått en tidsvinst, som har bedömts vara mycket värdefull.
På grund av begränsningen till i huvudsak endast principfrågor i detta första betänkande har YB ett flertal viktiga och omfattande arbetsuppgifter olösta. Sedan det föreliggande betänkandet nu slutförts, kommer YB att övergå till de återstående frågorna.
27.1 .2 Principbetänkandet består av sex avdelningar. Den första har rubriken Utred- ningen och dess bakgrund. Däri göres också ett försök att ge dels en kortfattad historik över den hittillsvarande, mycket mångfacetterade yrkesutbildningsverksam— heten i vårt land och dels korta redogörelser för yrkesutbildningen i vissa främmande länder.
I andra avdelningen skildras först den nuvarande yrkesutbildningen i Sverige, dess organisation, arbetsformer och kvantitativa omfattning. Därefter ägnas ett kapitel åt en undersökning, som på YB:s tillskyndan verkställts angående yrkes- skolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner. Avdelningen av- slutas med ett kapitel om yrkesutbildningens framtida dimensionering, i vilket YB framlägger sin prognos för den kvantitativa utvecklingen.
Den tredje avdelningen behandlar vissa grundläggande problemställningar. YB har
här samlat vissa allmänna synpunkter på yrkesutbildningen och dess olika uppgifter samt försökt belysa kraven på yrkesutbildningen.
Fjärde avdelningen — som är den till omfattningen största i betänkandet — inne- håller YB:s överväganden och förslag angående den gymnasiala yrkesutbildningen i framtiden. Här behandlas bl.a. frågor om yrkesskolans organisation och dess äm- nesmässiga innehåll. Integrationen med övriga gymnasiala skolformer diskuteras in- gående och i samband därmed frågan om en gemensam benämning för dessa skol- former. Vidare behandlas frågor om konstruktion av läroplaner, om lokaler och utrustning samt om skolledare, lärare och andra befattningshavare. Avdelningen av- slutas med ett exempel på hur en tänkt skola omfattande alla de tre gymnasiala skolformerna kan se ut.
Nästa avdelning i betänkandet — den femte — ägnas åt det mycket stora och variationsrika fältet vuxenutbildning och postgymnasial utbildning. YB har försökt ge en samlad syn på alla olika aspekter och problem, som är förknippade med detta fält. Ett förslag till enhetlig organisation av ledningen av den yrkesutbildande vuxen- utbildningen och postgymnasiala utbildningen framlägges också.
I den sjätte och sista avdelningen tar YB upp vissa speciella frågor av största vikt. Först behandlas den svåra frågan om yrkesutbildningsbegreppet. I samband härmed göres ett försök till gränsdragning mellan yrkesskolorna och den fria och frivilliga folkbildningsverksamheten. Härefter ägnas ett kapitel åt yrkesutbildning för elever med handikapp och ett kapitel ät skolsocial verksamhet inom yrkesutbildningen — två ytterst viktiga frågor som hittills icke beaktats tillräckligt. Huvudmannaskapet för yrkesutbildningen är en mycket uppmärksammad fråga, som behandlas i kap. 24. Därefter lämnas i kap. 25 förslag till hur staten i fortsättningen bör understödja yrkesutbildningen. I det sista diskuterande kapitlet behandlas frågorna om tidpunk- ten för genomförande av YB:s förslag.
27.2 Den nuvarande yrkesutbildningen i Sverige och dess framtida dimensionering (kap. 4—7 )
27.2.1 I kap. 4 lämnas en redogörelse för yrkesutbildningens nuvarande organisation och arbetsformer. Denna redogörelse kompletteras i kap. 5 med uppgifter om yrkes- utbildningsväsendets nuvarande kvantitativa omfattning. Kap. 4 och & avser inte vuxenutbildningen och den postgymnasiala utbildningen. För dessa delar av yrkes—- utbildningen lämnas uppgifter i kap. 20. Det hade varit YB:s önskan att kunna lämna en fullständig och utförlig samt statis— tiskt belagd redogörelse för all yrkesutbildningsverksamhet som förekommer i vårt; land. Detta har icke låtit sig göra med hänsyn till den oerhört rika floran av dylika verksamheter. När det gäller redogörelsen i kap. 4 över organisation och arbets-- former har YB därför begränsat sig till den yrkesutbildning enligt hittills gängse- terminologi, som står under tillsyn eller ledning av någon statlig myndighet. Här redogöres sålunda för all yrkesutbildning, som står under ledning och tillsyn av
skolöverstyrelsen, för utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring, för lärlingsutbildning och för den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen.
Kvantitetsupplysningarna i kap. 5 avser i huvudsak samma delar av yrkesutbild- ningen. Tyngdpunkten ligger här på en statistisk bearbetning av statistiska central- byråns årliga material rörande eleverna i yrkesskolorna. Ur detta material -— som visar att det den 15 oktober 1964 i yrkesskolorna under SÖ fanns sammanlagt 75.689 elever i heltidskurser och 97.947 elever i deltidskurser — utvinnes upplysningar av olika slag av intresse för bedömning bl. a. av den framtidsprognos som göres i kap. 7.
27.2.2 Vägen genom yrkesskolan (kap. 6). På YB:s begäran har en av dess experter, undervisningsrådet Bengt Jacobson, gjort en enkät-undersökning rörande yrkessko- lans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner. Undersökningen redo— visas i sin helhet i betänkandet som bilaga 3. I kap. 6 drar YB vissa slutsatser av undersökningen samt gör därutöver några kommentarer till slutsatserna. I under— sökningen har 5.252 elever i nybörjarkurser deltagit. 92,3 procent av dessa har lämnat vederbörliga svar på det utsända frågeformuläret. Undersökningen har om- fattat primärkommunala och landstingskommunala yrkesskolor av skilda slag och på skilda slag av orter från Norrbotten till Skåne. Genom enkäten har inhämtats uppgifter bl.a. om målsmännens yrke och utbildning, om yrkesskolelevens egen tidigare utbildning, om valet till yrkesskolan varit lätt eller svårt, om eleven sökt till annan utbildning samtidigt med att han sökt till yrkesskola, om skälet eller skälen till utbildningen i yrkesskolan samt om elevens framtidsplaner. Av de upplysningar om dagens yrkesskolelev, som framkommit genom undersök- ningen, må här endast följande nämnas. Mer än 3/4 av yrkesskoleleverna har vid val av utbildning inom det gymnasiala skolväsendet sökt till yrkesskolan utan att samtidigt söka till annan skola. Tillsammans med dem, som visserligen sökt även till annan skola men prioriterat valet av yrkesskola, uppgår de till mer än 80 %. Trots att mer än 75 0/o av alla de tillfrågade eleverna endast sökt till yrkesskola har valet av utbildningsväg inte varit så lätt. Blott 45 0/0 av dessa elever har påstått att valet varit »självklart», medan 47 % sagt att det ej varit ett lätt val. De elever, vars målsmän har »högre» utbildning, har tydligen haft svårare att bestämma sig för yrkesskola än andra elever. Svårast att bestämma sig synes elever med realexamen eller motsvarande ha haft. Osäkerheten inför valet av yrkesutbildningen har sålunda varit relativt stor. Mot denna bakgrund är det av intresse att konstatera, att eleverna vid undersöknings- tillfället uppfattar det gjorda valet positivt. En betydande majoritet, 80 0/o, förklarade sig vara nöjda med sitt val och endast 3,5 0/0 var inte nöjda. Mest positiva var eleverna inom huslig och vårdutbildning. I fråga om upplysningarna om framtidsplanerna är värt att beakta, att 19 0/0 av samtliga i enkäten deltagande sagt sig syfta till fort- satt utbildning och 83 % sagt sig sikta på anställning i yrke i anslutning till den pågående utbildningen.
27.2.3 Den framtida dimensioneringen (kap. 7). I samtliga de skolutredningar som avgivits under senare år har dimensioneringsfrågan spelat en stor roll. YB har också
enligt sina direktiv att söka komma fram till en bedömning av den totalt behövliga utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess huvudsektorer för så lång tid framåt, som en prognos i detta avseende på ett meningsfullt sätt kan göras.
YB har begränsat sina bedömningar till det yrkesutbildningsväsen som är avpassat till det gymnasiala åldersstadiet. När det gäller bedömningen av arbetslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft har YB behandlat problemen i tre etapper: först en lägesbeskrivning avseende situationen på arbetsmarknaden vid 1960-talets början, sedan en sammanställning av uppgifter rörande utvecklingen fram till 1970-talets början med vissa utblickar på något längre sikt samt till slut synpunkter på och förslag till en framtida dimensionering. Härvid har också vägts in troliga synpunkter och önskemål från ungdomar och föräldrar.
För närvarande synes yrkesskolan kunna ge en grundläggande utbildning åt unge— fär 23 % av årskullen ungdomar.
YB föreslår, att yrkesskolan omkring år 1970 skall ha sådan dimension att den kan ta emot 30—35 % av årskullen lö-åringar. Med beaktande av förekomsten av dels normal 2-årig utbildning i yrkesskolan, dels såväl kortare som längre utbild- ningar anser YB, att man omkring 1970 skall räkna med 74.000 elever i yrkesskolans ungdomsutbildning. Härtill måste räknas med ett antal elevplatser dels för elever i kurser av annan omfattning och i vuxenutbildning (30.000 elever) och dels för elever i arbetsmarknadsmässigt betingad yrkesutbildning inom yrkesskolan (10.000 elever). Det sammanlagda elevplatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 bedöms alltså av YB vara ungefär 114.000.
1 årskurs 1 inom yrkesskolans ungdomsutbildning räknar YB med ett behov av ungefär 35.000 elevplatser. YB har gjort följande antaganden om hur dessa elever bör differentieras på olika huvudstudievägar:
Yrkesområde %—andel Elevintagning Jordbruk 5 1750 Skogsbruk 3 1050 Verkstadsindustri m.m. 12 4200 Fordonsmek. 4 1400 Elektrikeryrken 4 1400 Byggnadsyrken 15 5250 Övr. industri och hantverk 14 4800 Handels- och kontorsyrken 17 5900 Vårdyrken 15 5250 Hushållstekn. arb. 7 2459 Övrig utb. 4 1400 Summa 100 % 35.000
27.3 Grundläggande problemställningar (kap. 8—9 )
27.3.1 I kap. 8 har YB framfört vissa allmänna synpunkter på yrkesutbildningen i framtiden. YB har diskuterat utbildningen som produktionsfaktor, behovet av bred
grundutbildning, yrkesutbildningens inriktning och omfattning, yrkesutbildningens rekryteringsbas samt yrkesutbildningens olika uppgifter. I avsnittet om uppgifterna har diskuterats det framtida behovet av olika former av yrkesutbildning, såsom grundutbildning, färdigutbildning, inskolning, fortbildning, vidareutbildning, upp— skolning och omskolning.
27.3.2 I kap. 9 har YB behandlat problemen kring kraven på yrkesutbildningen. Behandlingen har uppdelats i tre avsnitt. Först behandlas ungdomens och föräldrar- nas krav och behov. Som bakgrund till resonemangen i detta avsnitt har YB använt de uppgifter som framkommit vid experten Jacobsons enkät-undersökning (kap. 6 och bil. 3). I andra avsnittet diskuterar YB arbetslivets/avnämarnas krav och behov. Denna diskussion bygger YB i huvudsak på sina arbetsgruppers rapporter, eftersom grupperna bl. a. haft att genom hearings söka få fram de krav och önskemål på ' yrkesutbildningen, som arbetslivet/avnämarna har. I tredje avsnittet framför YB ! synpunkter på samhällets krav och behov i fråga om yrkesutbildningen. i YB slutar kap. 9 med vissa allmänna slutsatser och kommer därvid fram till att de krav, som enligt YB:s mening bör ställas på det statsunderstödda yrkesutbildnings-' väsendet, i första hand är följande:
Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som önskar sådan utbildning, skall få tillgång därtill.
Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt som kvantitativt.
Organisatoriskt bör yrkesutbildningen utformas så, att en smidig anpassning till för- ändringar i näringslivet underlättas.
Utrymme skall ges för individuella variationer i utbildningens innehåll med hänsyn till elevernas förutsättningar och intresseinriktning.
Utbildningens innehåll bör utformas med hänsyn jämväl till det sannolika behovet av fortsatt utbildning och ev. omskolning.
27.4 Den gymnasiala yrkesutbildningen (kap. 10—19) 27.4.1 Det gymnasiala skolsystemet (kap. 10). I Avd. IV redogör YB för sina över- väganden och förslag beträffande den gymnasiala yrkesutbildningens innehåll och organisation samt dess samordning med gymnasiet och fackskolan till ett enhetligt gymnasialt skolsystem. Därvid måste enligt YB:s mening följande grundläggande principer beaktas (jfr kap. 9):
hällets och arbetslivets behov av utbildade,
inom de ramar detta ger skall ungdomens varierande intressen och behov tillgodo- ses genom ett relativt frikostigt utrymme för individuella variationer genom tillval,
i all möjlig omfattning skall de skilda utbildningsalternativen göras i lika män tillgängliga för alla ungdomar,
detta förutsätter, att flertalet utbildningsvägar finns representerade på samma skolort samt att de gymnasiala utbildningsvägarna skall ha gemensamma elevom- råden.
25
de olika huvudstudievägarna skall dimensioneras främst med hänsyn till sam-
Den praktiska tillämpningen av dessa grundläggande principer bör enligt YB:s mening leda till en successiv koncentration av de gymnasiala skolorna till befintliga gymnasieorter med g-regionen som gemensamt elevområde. Under det sistförflutna årtiondets expansionsskede på yrkesutbildningens område har ett stort antal yrkes- skolor uppförts på andra orter än nuvarande g-orter. Med hänsyn bl.a. till gjorda investeringar bör man därför räkna med att koncentrationsprocessen kommer att ta lång tid. Inom yrkesutbildningen måste dock — i framtiden liksom hittills _ före- komma utbildningar för yrken med relativt ringa nyrekryteringsbehov. Sådana ut- bildningar kan endast erbjudas vid ett fåtal skolor, som i dessa delar får karaktär av riksskolor eller storregionsskolor. I vissa fall kommer dessa skolor att utgöra särskilda skolenheter och i andra fall kan utbildningar av ifrågavarande slag orga- niseras inom det ordinarie gymnasiala skolsystemet. Oberoende av den yttre organisa- tionen skall även dessa utbildningar vara i lika mån tillgängliga för alla, vilket inne- bär att de inte får bindas till rekrytering enbart från något visst gymnasieområde.
27.4.2 Yrkesskolans organisation och innehåll (kap. 11 ). Inledningsvis framhåller YB, att kvalifikationskraven inom arbetslivet är högst varierande och att det inte är möjligt att fixera utbildningstidens omfattning med hänsyn till vad som kan krävas för blivande tempoarbetare, yrkesarbetare eller specialarbetare av det enkla skälet att man inte kan förutsäga vem som skall bli det ena och det andra. Den för olika förekommande arbetsuppgifter erforderliga utbildningstiden varierar från några dagar till tre å fyra år. Ytterst schematiskt kan YB:s Överväganden i dessa frågor illustreras på följande sätt.
3ör
,,,7
Antal yrkesutövare
N O— ..
Erforderlig Utbi ldningstid
ZX
Alla yrkesutövare behöver någon form av yrkesutbildning. Det helt dominerande flertalet kan inrymmas i en tvåårig utbildningsgång. Ett konsekvent genomförande därav medför för en del grupper en viss »överutbildning». De ungdomar, vilkas håg och läggning motiverar en kortare utbildning, skall antingen kunna välja en ettårig utbildning eller avbryta den skolmässiga tvååriga utbildningen efter ett år för att eventuellt senare fullborda densamma. I de fall en tvåårig utbildning inte är till- fyllest, skall utbildningen kunna fullbordas i skola eller arbetsliv under ett tredje år. Som huvudprincip har YB stannat för att föreslå en i regel tvåårig gymnasial yrkes- utbildning för arbetslivets stora huvudsektorer.
”..,—___ ._...__ __ .
Yrkesutbildningens primära uppgift är att förbereda de unga för utträde i arbets- livet, dvs. att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som fordras för en yrkes- anställning. Med hänsyn till de utvecklingstendenser och snabba förändringar, som karakteriserar vårt näringsliv, måste den grundläggande yrkesutbildningen också förbereda för fortsatt utbildning inom det valda yrkesområdet och även för even- tuellt erforderlig omskolning till andra yrkesverksamheter. För den skull finner YB det angeläget att i den grundläggande yrkesutbildningen inrymma moment som syftar till vidgad kringsyn och allmän intellektuell träning. YB:s överväganden i detta sammanhang har lett till slutsatsen att den grundläggande yrkesutbildningen dels skall inrymma en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen och dels, i den mån så är möjligt, skall inriktas mot arbetslivets stora huvudsektorer.
För att tillmötesgå skilda intresse- och begåvningstyper bör de för alla elever obligatoriska allmänna ämnena starkt begränsas och ett relativt frikostigt utrymme ges för fritt individuellt tillval. Sålunda föreslår YB att samtliga elever skall ha svenska samt minst ett av ämnena engelska (eller annat språk som de läst i grund- skolan), samhällskunskap och religionskunskap. Valet mellan de tre sistnämnda ämnena skall göras i årskurs 1 och avse båda åren. Vart och ett av de fyra ämnena inom denna grupp skall i princip ingå i yrkesutbildningen med samma timtal och i samma årskurs som i närmast motsvarande linje i fackskolan. Kursfördelningen skall också vara densamma som i fackskolan.
Utöver denna grupp, som sålunda kan omfatta samtliga fyra ämnen, skall utrymme ges får fritt tillval intill 12 veckotimmar. Det fria tillvalet skall kunna avse vilket som helst ämne enligt gymnasiets, fackskolans eller yrkesskolans läroplaner. Det skall i allmänhet koncentreras till åk 2. I de fall pedagogiska och organisatoriska skäl talar härför skall dock annan fördelning kunna tillämpas.
Utöver hittills nämnda för alla elever gemensamma ämnen skall i den gymnasiala yrkesutbildningen -— oavsett utbildningsväg — förekomma arbetslivsorientering med en veckotimme i åk 2, gymnastik med två veckotimmar under varje år samt i åk 1 en veckotimme »till förfogande». För elever, som avser att redan efter åk 1 gå ut i förvärvsarbete, skall vid slutet av årskursen timmen till förfogande användas till arbetslivsorientering.
Yrkesutbildningen i dagens yrkesskolor är från grunden starkt specialiserad och differentierad mot ett stort antal specifika yrken. För att en sådan utbildning skall kunna avstämmas mot arbetskraftsbehovet i framtiden måste man äga noggrann kännedom om utvecklingstendenserna på arbetslivets skilda områden. Det är emeller- tid omöjligt att förutse utvecklingen under någon längre tid. Då de ungdomar som nu erhåller gymnasial utbildning kommer att vara yrkesverksamma ännu in på 2000-talet, är det uppenbart att en trovärdig långtidsprognos inte är möjlig att åstad- komma med avseende på det framtida behovet av olika yrkeskategorier. Med hänsyn härtill och till att den framtida arbetsmarknaden av allt att döma kommer att känne— tecknas av ökad rörlighet hos arbetskraften har YB funnit det ändamålsenligt att föreslå en viss breddning av och en måttligare specialisering i den grundläggande yrkesutbildningen. Detta får emellertid inte undanskymma kravet att yrkesutbild-
ningen skall vara målinriktad och förbereda för ett direkt utträde i arbetslivet. För att dessa båda behov samtidigt skall kunna tillgodoses föreslår YB, att yrkesutbild- ningen för ungdom i princip skall byggas upp i etapper som från en innehållsmässigt bred bas stegvis leder till ökad specialisering i successivt avsmalnande utbildnings- block.
Blockutbildning enligt YB:s förslag skall sålunda innebära, att utbildningsinne- hållet för en »yrkesfamilj» analyseras och att det grundläggande basblocket skall innehålla för hela yrkesfamiljen gemensamma utbildningsmoment. Däri innefattas inte blott de i snävare mening yrkesutbildande inslagen utan även de förut nämnda orienterings- och färdighetsämnena med mera allmänt bildande innehåll. Vidare skall grundutbildningen ge viss insikt i angränsande yrkesområden — kringkunskaper, som YB vill inrymma under beteckningen fackbildning.
Blockutbildningens principiella uppbyggnad kan mycket schematiskt illustreras på följande sätt. _
III A B C D E II A—B ('.—E I A -—— E
A—E representerar yrken, som tillsammans bildar en yrkesfamilj. Utbildningen är i exemplet uppbyggd i tre block, som till sin omfattning i tiden inte nödvändigtvis behöver sammanfalla med läsårs- eller terminsindelningen. I basblocket I ges den för helapyrkesfamiljen gemensamma utbildningen. I block II har en måttlig differen- tiering genomförts och i den avslutande etappen, block III, skall ges en för viss yrkesverksamhet adekvat utbildning. Yrkesutbildningen är dock i regel inte avslutad därmed. Enligt_YB:s mening skall nämligen den skolmässigt organiserade utbild- ningen även i slutskedet snarare avse ett yrkesområde än en specifik yrkesutövning. . Den avslutande företags- och funktionsspecifika utbildningsetappen, av YB be- tecknad färdigutbildning, bör i regel ses som en arbetsgivarens uppgift.
Blockutbildningen har av YB primärt fördelats på tre stora huvudsektorer, vilka istort sett motsvarar den nuvarande uppdelningen på huvudområden.
Till den sociala sektorn har hänförts utbildningar för husligt arbete och vård- området samt för vissa samhälleliga serviceyrken. Behovet av grundutbildning för vissa estetiska yrkesutövningar skall också tillgodoses inom den sociala sektorn (11.5.2). _
Den ekonomiska sektorn skall i ett gemensamt ettårigt basblock ge grundutbildning för mot relativt högfrekventa rutiner inriktade arbetsuppgifter inom såväl distribu- tions- som kontorsomårdet. I andra året sker en viss, dock inte alltför djupgående differentiering (11.53).
Den tekniska sektorn innefattar utbildningar inom området för industri och hant- verk. Här möter de besvärligaste differentierings— och dimensioneringsproblemen. På grundval av YB:s prognosmaterial och de olika expertgruppernas redovisningar
har YB föreslagit en uppdelning av sektorn på åtminstone följande sex grundläggande basblock, nämligen för:
mekaniska och elektriska industrierna byggnadsindustrin
träbearbetningsindustrierna
grafiska industrin beklädnadsbranschen
bageri och konditori jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäringen samt utbildningar för vissa hantverksyrken och andra specialområden, som inte rimligen kan samordnas i block (11.5.4).
Uppbyggnaden av de skilda utbildningsblocken har behandlats i kap. 11. Nedan- stående förenklade blockschema avser att belysa den principiella konstruktionen.
Social sektor Ekonomisk sektor 4 Fortsatt utbildning Konsum- Storhus- Vårdtek— Hållzgibågk Kontorstek- och specialisering tionstek- hållsgren nisk gren ren nisk gren 3 nisk gren g .5 E ä %— 2 .. Estetisk Stitålfgs* Distributions- och linje linj: kontorsteknisk linje 1 Konsumtions— och vård- teknisk linje Teknisk sektor l-u 4 __ å ” 3 g , &; Linjer för Verk- '; .:: =S +) "» övriga industri- 0 ” bb 3 stads-_ & E T_å % 5 och hantverks- mekam- % 2 o s % ,,, &, gå ,” yrken, för jord- ker g g 5 &? E å få; ä bruk, skogsbruk 2 ? 'ö' ._'. he = 3 'E '3 a och trädgårds- VJ & kl (1! & 2 CG (: ” Å näringen samt för samfärdselns . . yrkenl 1 Maskin- och elteknisk linje Byggnadstekmsk linje | 1 Hit föres exempelvis utbildningar för sjöfartsyrken, dvs. de linjer som inom den nuvarande yrkesskolan benämnes sjömansskola, samt bilförarutbildning.
Anknytningen till andra skolformer har behandlats under 11.6. I detta samman- hang har övergångsmöjligheterna från yrkesskola till fackskola särskilt uppmärk- sammats. Yrkesskolan skall dels ge möjligheter till sådan ämneskomplettering att
elever, som efter fullföljd utbildning i yrkesskolan önskar övergå till fackskola »inom kvoten» skall äga goda förutsättningar att följa fackskolans undervisning. Detta innebär att yrkesskolans elever skall få möjlighet att fylla ut de luckor i utbildningen, som kan ha uppstått genom ett tidigare »felval».
YB:s konstruktion innebär emellertid också att elever, som härtill äger förutsätt- ningar, skall kunna, inom ramen för det fria tillvalet, under två år i yrkesskolan inhämta teorikunskaper motsvarande åk 1 i fackskolan. Härigenom tillskapas en i viss män med fackskolan parallell utbildningsgång, som skall möjliggöra övergång från yrkesskolans åk 2 till åk 2 i fackskolan.
Den dubbla anknytningen mellan yrkesskolan och fackskolan belyses av fig. nedan.
Social el. ekon. linje i yrkesskolan |
Teor. tillval
Social el. ekon. linje i fackskolan
Åk2 '— Åk2
Åkl
Teknisk linje i fackskolan
Åk 2 Teknisk linje i yrkesskolan *— | . _ Teor. Praktikår Åk 2 tillval Åk 1 Åk 1 F.—
Den för fackskolan erforderliga praktiken skall anses inhämtad i yrkesskolan. Minst två månaders miljöpraktik fordras dock.
Elevantalet i yrkesskolans heltidskurser förutsättes i princip bli oförändrat (11.7), dVS. i regel högst 30 inom ekonomisk sektor och högst 16 inom social och teknisk sektor. För byggyrkesutbildningen, som till övervägande delen bedrives vid s.k. lärlingsbyggen har erfarenhetsmässigt befunnits att antalet elever per lärare inte bör överstiga 12. YB föreslår därför, att elevantalet för avdelning inom byggnads- utbildningen skall vara i genomsnitt 12.
Inom den tekniska sektorn gäller f. n. att avdelning skall ha minst 8 elever. För att möjliggöra önskvärd differentiering även inom de minsta gymnasieregionerna före- slår YB att nyssnämnda bestämmelse bibehållas, vilket också skall innebära att an- talet elever per avdelning vid ifrågavarande skolor skall kunna vara avsevärt lägre än riksmedeltalet.
27.4.3 Läsår, veckotimtal och lektionstid (kap. 12). YB:s förslag innebär i korthet att samma regler skall tillämpas för läsåret och lektionstidens längd inom hela det
gymnasiala skolsystemet. Beträffande antalet timmar per vecka föreslår YB en konstruktion som innebär att antalet veckotimmar göres beroende dels av de olika läroplanernas konstruktion och dels av elevernas individuella ämnesval. I princip skall antalet veckotimmar vara detsamma som i fackskolan, dvs. 35. Beroende på inslaget av arbetsteknik, i skolverkstad eller på utbildningsplats utanför skolan, skall timtalet kunna variera mellan 35 och 38 veckotimmar enligt regler beskrivna under 12.2.4. Samma regler skall enligt förslaget också individuellt tillämpas med hänsyn till elevernas tillval.
27.4.4 En integrerad gymnasial skola (kap. 13 ). Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet skall enligt YB:s förslag utvidgas till att omfatta samtliga de gymnasiala skolformerna. YB erinrar om vad GU anfört härom i betänkandet Ett nytt gymna- sium (SOU 1963: 42). Däri framhålles bl. a. att planeringen för det gymnasiala skol- väsendet samtidigt måste beakta yrkesskolans, fackskolans och gymnasiets behov. För att eleverna inte skall lockas att välja en viss utbildning endast av skälet att
%
den lättast kan nås från hemorten bör alla de gymnasiala skolformerna lokaliseras
! till samma ort, gymnasieorten. I prop. 1964:171 understryker departementschefen ' ytterligare behovet av samordnad planering och en åtminstone lokalmässig horison- tell samordning av de gymnasiala utbildningsvägarna. Dessa synpunkter understrykes ytterligare i särskilda utskottets utlåtande.
YB går i detta sammanhang fram med mycket radikala förslag. Eftersom det inte kan dragas några bestämda gränser mellan ungdomarna med hänsyn till var deras ut- bildningsbehov bäst blir tillgodosett och emedan det inte heller finns några klara gränser mellan innehåll och målsättning i de gymnasiala skolformerna föreslår YB att det gymnasiala skolsystemet skall uppbyggas från en helt annan indelningsgrund än den hittills gängse.
YB föreslår, att man mera ser till de olika utbildningsvägarnas huvudinriktning mot verksamhetssektorer än till den traditionella indelningen i skolformer. Detta leder till en uppdelning, som schematiskt kan åskådliggöras på följande sätt. 1 l l l !
Huvudsektorer Humanistisk- Naturveten— Skolform social Ekonomisk skaplig-teknisk Linjer inom sektorn Gymnasiet Hum + Sh Ek Na + Te Fackskolan Soc Ek Te Yrkesskolan Husl + Vård Ha + Kont Ind + Hantverk
Denna förändrade grundsyn faller sig rätt naturlig sedan YB föreslagit en sådan konstruktion av utbildningsgången i yrkesskolan att den i princip överensstämmer med motsvarande konstruktion för gymnasiet och fackskolan.
Om man accepterar sektorsindelningen som grund för integrationen inom det gymnasiala skolsystemet leder detta till en serie ur olika synpunkter gynnsamma konsekvenser.
Den lokalmässiga integrationen kan byggas helt på de skilda skollokalernas peda- gogiska funktioner. Med hänsyn till de elevaktiviteter som karakteriserar utbild- ningen bör lokaler för ekonomiska utbildningar inom hela skolstadiet samlas till en enhet, den ekonomiska institutionen. Lokalerna som främst skall betjäna de natur- vetenskaplig-tekniska utbildningsvägarna bildar en annan enhet osv. Hithörande frågor har ytterligare behandlats i kap. 17.
Den pedagogiska integrationen inom de tre huvudsektorerna framstår närmast som en naturlig konsekvens av den föreslagna sektorsindelningen. På samma sätt som de olika undervisningslokalerna skall betjäna alla elever inom sektorn skall också lärarna undervisa inom hela sektorn. YB förutsätter alltså att lärarna an- ställes vid en viss skolenhet och inte vid en viss skolform. Därigenom skall alla elever vid skolenheten, inom ramen för det organisatoriskt möjliga, tillförsäkras lika rätt till skolenhetens utbildningsresurser.
YB ser i en på antytt sätt organiserad skolenhet också möjlighet att snabbare bryta ned de murar av fördomar som nu skiljer olika utbildningsformer och yrkeskate- gorier. Ökad insyn i angränsande arbetsområden bör leda till ökad förståelse och respekt och därmed till ett överbryggande av såväl fackliga som sociala motsätt- ningar. Detta bör i sin tur leda till en mindre status- och prestigebunden värdering av olika studievägar och därmed ge ett bättre underlag för en saklig bedömning av studie- och yrkesval. Dessa mera irrationella vinster vill YB beteckna som den sociala integrationen.
Ett genomförande av YB:s förslag beträffande den gymnasiala utbildningens" orga— nisation och integration leder till att det inte längre är meningsfullt att beteckna de olika utbildningsvägarna som skilda skolformer. De har blivit parallella utbildnings- linjer inom samma skolform: en totalintegrerad gymnasieskola.
27.4.5 Namnfrågor (kap. 14). Namnfrågorna såväl för skolformen som helhet som för de däri ingående utbildningsvägarna blir i och med integrationens genomförande aktualiserade. Olika förslag har diskuterats. I remissutlåtandet över GU:s betänkande fann SÖ och KÖY övervägande skäl tala för beteckningen högskola. TCO förordade samlingsbeteckningen gymnasium för de tre gymnasiala skolformerna. Med genom- förandet av YB:s förslag kommer de nuvarande tre gymnasiala skolformerna gym- nasium, fackskola och yrkesskola att bli en enda gymnasial skola innefattande hela det gymnasiala skolsystemet. YB föreslår att den gemensamma beteckningen skall bli gymnasieskolan. ' Därmed skall de nuvarande benämningarna upphöra att tillämpas. Dock måste de olika utbildningsvägarna även i fortsättningen kunna identifieras såväl med av- seende på innehåll som utbildningsmål. Enligt YB:s mening kan de inom gymnasie- skolan förekommande utbildningarna bestämmas därigenom att man anger 1). utbild- ningssektor, 2) utbildningstidens omfattning samt 3) linje- och grenbeteckning. -
De bl. a. till universitetsstudier ledande linjerna identifieras därigenom att de är minst 3-åriga. Fackskolans och yrkesskolans motsvarigheter i gymnasieskolan skall vara i princip 2-åriga. Vad som främst karakteriserar och särskiljer ifrågavarande utbildningsvägar är, att fackskolan ger en mera allmänteoretisk mot ett fåtal huvud- sektorer inom arbetslivet inriktad utbildning, medan yrkesskolan i regel för fram till utbildningsmål som bäst täckes av adekvata yrkesbeteckningar. YB:s förslag i denna del torde framgå med tillräcklig klarhet av ett enda exempel. En fylligare redovisning av förslagen lämnas i kap. 14, vilket i sin tur bör ses mot bakgrunden av de i kap. 11 redovisade utbildningsblocken. Som illustration väljes här de olika mot byggnadsbranschen inriktade utbildningarna. En elev kan sålunda erhålla sin utbildning i
Gymnasieskolan Naturvetenskaplig-teknisk sektor
Teknisk 4-årig linje anläggningsteknisk gren husbyggnadsteknisk » Teknisk 2-årig » anläggningsteknisk » husbyggnadsteknisk » Byggnadsteknisk » gren för träarbetare » » murare » » betongarbetare » » anläggningsarbetare » » målare
27./3.6 Synpunkter på läroplanerna m.m. (kap. 15). Gymnasieskolans läroplaner kan, som av det föregående framgår, efter genomförandet av YB:s förslag inte längre avse från varandra skilda skolformer. Det synes mera ändamålsenligt att gruppera och sammanställa gymnasieskolans läroplaner med hänsyn till de tre stora huvud— sektorerna, vilka torde tämligen väl svara såväl mot ungdomarnas skilda intresse- inriktningar som mot samhälls- och arbetslivets allmänna struktur. Sålunda bör gymnasieskolans läroplaner sammanföras i tre huvudgrupper, nämligen:
läroplaner för humanistisk-social sektor läroplaner för ekonomisk sektor och läroplaner för naturvetenskaplig-teknisk sektor. De i respektive sektorer ingående läroplanerna för det nuvarande gymnasiet och fackskolan är i princip tillämpliga även inom den av YB konstruerade gymnasie- skolan. Möjligen kan vissa modifieringar av den nuvarande fackskolans läroplan komma att erfordras för att åstadkomma en sådan avstämning mot de av YB före- slagna läroplanerna, att en övergång från de mot specifika yrkesutövningar inriktade linjerna till andra årskursen i nyssnämnda linjer inte onödigtvis kompliceras. I hu- vudsak kommer det återstående låroplansarbetet sålunda att avse de utbildningslinjer i gymnasieskolan som motsvarar den nuvarande yrkeskolan. I föreliggande be-
tänkande, som begränsats till att behandla centrala principiella spörsmål och sådana problem som har väsentlig betydelse för den aktuella skolplaneringen, är det inte möjligt att ingå på detaljer i de olika utbildningarnas innehåll. YB har därför be- gränsat framställningen till vissa avvägningsfrågor som helt schematiskt återgivits i ett antal timplanemodeller.
YB har såsom en grundläggande och för integrationstanken bärande princip före- slagit att de utbildningsvägar som YB närmast haft att utreda skall ha en uppsätt- ning »allmänna ämnen» som motsvarar de för samtliga elever i motsvarande linje inom den nuvarande fackskolan gemensamma ämnena (15.2.1).
Enligt YB:s förslag skall alla elever i de utbildningsvägar, som i gymnasieskolan motsvarar den nuvarande yrkesskolan, ha svenska, arbetslivsorientering, gymnastik och minst ett av ämnena engelska (B-språk), samhällskunskap och religionskunskap. Dessutom skall i årskurs 1 anslås en »timme till förfogande».
Den ämnesgrupp, som ger utbildningen dess speciella karaktär, har samlats till ett ämnesblock betecknat yrkesteknik. Detta ämnesblock skall liksom all annan undervisning inrymma såväl kunskapsmeddelande moment, fackteori som färdig- hetsövningar, arbetsteknik. Den tillgängliga undervisningstidens fördelning på fack- teori och arbetsteknik måste avvägas med hänsyn till utbildningens innehåll och mål och kan sålunda komma att uppvisa inte obetydliga variationer mellan skilda linjer och grenar. För de verkstadsanknutna utbildningarna är denna avvägning av alldeles speciellt intresse. Om man kommer fram till att den verkstadsanknutna undervis- ningen i arbetsteknik bör tilldelas ett utrymme av ca 45 veckotimmar fördelade på två år -— detta synes bli regel — så innebär detta att utbildningskapaciteten i skol- verkstäderna på flertalet utbildningsgrenar fördubblas.
Vissa utbildningar av mera speciell karaktär kan inte lokalmässigt men väl orga- nisatoriskt samordnas med det gymnasiala skolsystemet. Hit hör utbildningar för vissa vårdyrken, för jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäringen och ett antal hant- verksyrken.
Den grundläggande utbildningen för vårdsektorn skall enligt YB:s förslag kunna organiseras antingen i speciella vårdyrkesskolor i landstingens regi eller i gymnasie- skola. I båda fallen måste arbetstekniken — det egentliga vårdarbetet _ förläggas till vårdinrättningar och då få formen inbyggd undervisning. Oavsett om landstinget eller primärkommunen är huvudman för utbildningen skall denna ses som ett led i den gymnasiala utbildningen och sålunda ingå i totalplaneringen. På motsvarande sätt skall utbildningar för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring ses som gym- nasiala utbildningar även om huvudmannaskapet avviker från gymnasieskolans. För samtliga nämnda skolformer bör läroplanerna ha i princip samma konstruktion, eleverna ha samma möjligheter till fritt tillval och även lika möjligheter att övergå till andra utbildningsvägar inom gymnasieskolan.
Vissa hantverksområden har ett så ringa nyrekryteringsbehov att underlag för i skolmässiga former organiserad utbildning inte finns. YB föreslår att även »udda» lärlingar skall ges möjlighet att erhålla en utbildning, som i fråga om allmänteori och fackteori är likvärdig den som gymnasieskolans elever erhåller. Detta skall
kunna ske antingen så att ett antal lärlingar i närbesläktade yrken bildar en »klass» i gymnasieskolan och erhåller »inbyggd undervisning» hos hantverksföretagare eller så att gymnasieskolan utan kostnad för lärlingen tillhandahåller lämplig korre- spondensundervisning.
Slutligen vill YB starkt understryka att läroplanerna för gymnasieskolans yrkes- utbildande linjer och grenar inte får bindas i ett stelt system. I läroplanens huvud- moment bör kortfattat och relativt allmänt anges de moment som skall genomgås i utbildningen. Härtill skall fogas metodiska anvisningar om hur undervisningen skall bedrivas. De metodiska anvisningarna skall kontinuerligt förnyas och hållas aktuella.
27.4.7 Vissa pedagogiska och metodiska frågor i yrkesutbildningen (kap. 16). Helt naturligt har de pedagogiska och metodiska frågorna tilldragit sig YB:s uppmärk- samhet. Bl. a. har YB uppmärksammat, att den »säljbara produktionen» i verkstads- utbildningarna emellanåt menligt inverkat på den pedagogiska planeringen. Ofta nog har tillgången till beställningsarbeten fått avgörande inflytande på utbildningens innehåll. Detta sammanhänger med de betydande svårigheter skolorna möter då det gäller att anskaffa ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsobjekt. YB vill därför i samråd med Arbetsmarknadens yrkesråd undersöka möjligheterna att organisera ett i l l l l l
ackvisitionsförfarande som bättre än nu tillgodoser de pedagogiska behoven.
Inom vissa hantverksyrken, ofta betecknade reparatörsyrken, intar felsöknings- metodiken en central plats i utbildningen. En begränsad tillgång till studieobjekt och en höggradigt individualiserad undervisning binder ofta läraren till enstaka elever och skapar långa väntetider. YB är av den meningen att en måttlig investering i undervisningsobjekt kan skapa förutsättningar för en avsevärd höjning av lärarens utbildningsinsats på så sätt att felsöknings- och reparationsmetoderna kan övas samtidigt av alla elever i klassen.
Liknande effektivisering kan åstadkommas för hushållsteknisk utbildning och för undervisning i kontorsteknik. YB påvisar vidare hur arbetsorganisation och pro- duktionsteknik i många fall kan göras levande med hjälp av skalenliga modeller. Så är exempelvis fallet inom många avsnitt av byggyrkesutbildningen.
Slutligen finner YB det angeläget att accentuera behovet av yrkespedagogisk forsk- ning samt att begära ökat utrymme för yrkesutbildande inslag i skolradio- och -TV- programmen.
27.4.8 Vissa lokal- och utrustningsfrågor (kap. 17) bör särskilt beaktas vid utform- ningen av den integrerade gymnasieskolan. Undervisningslokalerna bör grupperas med hänsyn till de utbildningsaktiviteter de närmast har att betjäna. En gruppering som ansluter till i skolenheten ingående huvudsektorer bör alltid eftersträvas. Vid större skolenheter kan en ytterligare uppdelning i samverkande lokalgrupper, s. k. institutioner, vara ändamålsenlig. Vid lokalutformningen måste särskild hänsyn tagas till verkstadslokalernas förläggning bl. a. med tanke på störande ljud.
27.4.9 Skolans befattningshavare (kap. 18). Inledningsvis i detta kapitel redogör YB för nu gällande bestämmelser avseende skolledare och biträdande skolledare i grund-
skola, gymnasium-fackskola och yrkesskola. YB utgår ifrån att de administrativa och pedagogiska problemen snarast kommer att öka i den mera komplexa skolenhet som den integrerade gymnasieskolan utgör. YB föreslår därför, att den skolledar- organisation som utformats för de i gymnasieskolan integrerade skolformerna skall i princip oförändrad överföras till gymnasieskolan. Detta innebär i korthet att varje gymnasieskola skall ha en rektor, en eller flera biträdande rektorer samt studie- rektorer och huvudlärarc. Antalet biträdande rektorer skall göras beroende av skol- enhetens storlek, medan antalet studierektorer skall bestämmas med hänsyn till om- fattningen av de yrkesutbildande linjerna inom respektive huvudsektorer. Därvid skall som yrkesutbildande linjer räknas — förutom de av YB föreslagna —— gymna- siets och fackskolans ekonomiska och tekniska linjer samt fackskolans sociala linje.
Beträffande lärartjänsterna anför YB, att gymnasieskolan inte är betjänt av en stereotyp indelning i de nu gängse kategorierna: lärare i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen. Enligt YB:s mening bör de olika ämnesområdena mycket fritt kunna kombineras och utgöra underlag för tjänster. Alla lärare skall i princip tjänst- göra inom hela gymnasieskolan.
I ett kommande betänkande avser YB att ge förslag om den framtida yrkeslärar- utbildningen. Redan nu uttalar'dock YB, att denna lärarutbildning som en följd dels av de ökade kraven på lärarna inom yrkesutbildningen och dels den allmänna höj- ningen av utbildningsnivån bör ha någon form av gymnasial utbildning som grund.
YB anför även vissa synpunkter beträffande biträdespersonal med pedagogiska funktioner, elevvårdande personal och kanslipersonal m. fl. kategorier.
27.4.10 Ett organisationsexempel (kap. 19). I detta kapitel har YB sökt konkretisera och illustrera konsekvenserna av ett flertal i betänkandet framförda förslag. Här skall endast understrykas att organisationsexemplet inte är avsett att tjäna som norm för skolplaneringen i de enskilda gymnasieregionerna utan att det skall betraktas som ett konkret exempel baserat på vissa angivna förutsättningar.
27.5 Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning ( kap. 20) 27.5.1 Bakgrund -— begrepp, nivåer, distribution. YB skiljer på grundutbildning, färdigutbildning och fortsatt utbildning. Med fortsatt utbildning avses kontinuerlig utbildning av olika slag under hela den yrkesverksamma tiden. Sådan utbildning kallas numera i regel vuxenutbildning.
Begreppet vuxenutbildning är emellertid inte entydigt. Ibland används endast åldern som kriterium, och i så fall kan all postgymnasial utbildning föras till vuxen- utbildningen. YB skiljer emellertid för sin del mellan å ena sidan en reguljär ut- bildningsgång, vilken i och för sig kan sträcka sig genom alla nivåer och också under slutskedet nå upp i vuxen ålder, och å andra sidan sådan utbildning, som upptas efter en tids yrkesverksamhet och som kan ske vid olika tidpunkter under den yrkesverksamma tiden. YB använder för sin del begreppet vuxenutbildning endast om det senare slaget av utbildning och utgår då från följande definition (20.1.2):
Vuxenutbildning i den begränsade mening YB använder begreppet avser utbildning, som tas upp efter en tidigare avslutad eller avbruten grundutbildning samt efter en tids yrkesverksamhet. Till vuxenutbildningen förs därmed all utbildning som inte är ett led i grundatbildningen/förstagångsutbildningen. Grundutbildningen kan ha bestått av enbart obligatorisk skolgång, av gymnasial eller postgymnasial utbildning. Vuxenutbildningen måste följaktligen gälla alla nivåerna inom det reguljära utbildningssystemet. Det karak- täristiska är att den skall vända sig till vuxna personer, som har en tids yrkesverksamhet och sålunda erfarenhet av yrkesarbete och arbetsliv.
En betydande vuxenutbildning sker nu liksom tidigare inom folkbildningsverk— samheten. Man kan dock inte sätta likhetstecken mellan folkbildning och vuxenut- bildning, eftersom vuxenutbildning numera förekommer inom en rad olika utbild- ningssektorer.
Viktiga delar i dagens vuxenutbildning är fortbildning och vidareutbildning. Med fortbildning avser YB sådan utbildning som de yrkesverksamma kontinuerligt be- höver för att på ett fullgott sätt kunna fullgöra sina uppgifter. Vidareutbildning syftar till att ge kvalifikationer för mera krävande uppgifter och därmed möjlig- heter till avancemang.
Uppskolning är vidareutbildning, som har arbetsmarknadspolitisk motivering. Den syftar främst till att ge kvalificerad arbetskraft inom expansiva näringsgrenar. Till den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen hör också omskolningen, som främst har syftet att ge arbetslösa eller undersysselsatta utbildning för ett nytt yrke.
Vuxenutbildningen kan gälla olika nivåer inom det reguljära utbildningssystemet: grundskolans högstadium och motsvarande, det gymnasiala stadiet (gymnasium, fackskola och yrkesskola) samt akademisk och annan postgymnasial utbildning. Dessutom förekommer vuxenutbildning, vilken inte har någon motsvarighet inom det reguljära utbildningssystemet. Det gäller t.ex. företagsutbildning och verksut- bildning. , _ .
Vuxenutbildningen kan ges genom olika distributionsvägar. Huvudvägarna grup- perar YB enligt följande:
1. Det reguljära utbildningsväsendet: a) grundskola, b) gymnasieskola (gymna- sium, fackskola och yrkesskola), c) universitet, högskolor och andra postgym- nasiala utbildningsanstalter;
2. Folkbildningen med främst studieförbundens verksamhet.
3. Intern utbildning inom företag, verk, organisationer etc.
4. Speciella vuxenutbildningsinstitutioner, t.ex folkhögskolor och omskolnings- centra.
5. Korrespondensundervisning. 6. Radio- och TV-undervisning.
27.5.2 Vuxenutbildningens nuvarande omfattning. Vuxenutbildningsområdet visar sig vara mycket svåröverskådligt. YB har inte under den tid som stått till buds för arbetet under den första etappen haft möjlighet att utföra egna undersökningar som grund för sin kartläggning av området.,För den översikt som ändå har varit nöd-
vändig för bedömningarna har YB i stället fått utgå från i andra sammanhang gjorda undersökningar. I avsnitt 20.2 görs en redovisning av olika slag av nu före— kommande vuxenutbildning enligt följande gruppering:
1. Vuxenutbildning inom skolväsendets ram: yrkesskolornas deltidskurser, kvälls- gymnasier, vuxenläroverk och folkhögskolor; AMS:s och Sözs omskolnings- verksamhet.
2. Postgymnasial vuxenutbildning under SÖ och UKÄ: decentralicerad akademisk undervisning; vissa nya praktiskt inriktade utbildningar för studenter.
3. Studieförbundens verksamhet.
4. Vuxenutbildning för statligt anställda: utbildning inom förvaltningen och affärs- verken, bl.a. posten, SJ, televerket, försvaret, polisen, tullen.
5. Vuxenutbildning i landstingens, städernas och landskommunernas regi.
6. Utbildningsverksamheten inom industrin: lokal företagsutbildning; centralt be- driven utbildning inom SAF och olika branschförbund.
7. Utbildning för hantverk och viss industri: hantverksorganisationernas utbild- ning; utbildning vid Statens institut för hantverk och industri.
8. Utbildning inom handel och övriga servicenäringar: lokal och central företags- utbildning inom handel, bank och försäkring.
9. Arbetsmarknadsorganisationernas utbildning.
10. Vissa folkrörelsers utbildningsverksamhet. 1 1. Korrespondensundervisning. 12. Radio- och TV-undervisning.
27.5.3 Det framtida behovet av vuxenutbildning. YB gör den bedömningen att man för framtiden måste räkna med ett ökande behov av vuxenutbildning. Detta är en följd främst av de snabba förändringarna i samhället i stort, forskningens och teknikens framsteg, näringslivets kontinuerliga omstrukturering, utbildningsrefor- merna och därav följande skillnader i utbildning mellan yngre och äldre, målsätt- ningen att åt alla ge möjligheter att korrigera eventuellt tidigare felval av utbildning och yrke och att, oavsett grundutbildning, vidareutbilda sig. YB anger vissa sammanfattande siffror för att belysa vuxenutbildningens nu- varande omfattning och den troliga expansionen av detta utbildningsområde. YB anser emellertid att det f.n. är omöjligt att göra några hållbara beräkningar be- träffande den kvantitativa omfattningen av den framtida vuxenutbildningen. I stor utsträckning måste också de totalt tillgängliga utbildningsresurserna avgöra dimen- sioneringen. YB betonar att utbildningsinsatserna för vuxna måste sättas in med en viss prioritering efter arbetsmarknadspolitiska bedömningar. Därför måste man också snabbt kunna anpassa utbildningsinsatserna till de ständigt pågående förändringarna inom arbetslivet. Detta leder till slutsatsen att man bör skapa en flexibel organisa- tion för den framtida vuxenutbildningen, även om man för denna inrättar perma- nenta samhälleliga organ. På så sätt kan man kontinuerligt anpassa utbudet av vuxenutbildning till föreliggande efterfrågan och behov.
27.5.4 Vuxenutbildning på förgymnasial och gymnasial nivå. GU har nyligen i be- tänkandet Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola ( SOU 1965:60 ) lagt fram förslag om hur vuxenutbildning motsvarande lärokurserna inom grundskolans hög- stadium samt gymnasiet och fackskolan i framtiden skall ordnas. Dessa förslag refereras i korthet i avsnitt 20.4.1. YB ansluter sig till den huvudsakliga uppbyggnaden av vuxenutbildningen enligt GU:s förslag och utgår för sin del från att vuxenutbildning på motsvarande sätt skall ordnas också i fråga om den gymnasiala ungdomsutbildning/yrkesutbildning, varom YB i detta betänkande ger förslag. Den integrerade gymnasieskolan gör det då enligt YB:s mening nödvändigt att anlägga en enhetlig syn också på den mot- svarande vuxenutbildningen. Därför bör den förgymnasiala och gymnasiala vuxen- utbildningen enligt GU:s förslag samt vuxenutbildningen motsvarande den ungdoms- utbildning som skall äga rum inom de av YB föreslagna gymnasiala utbildnings- linjerna sammanföras till enhetliga vuxenutbildningsinstitutioner. YB föreslår att man på varje gymnasieort skall inrätta vuxenutbildningsinstitut, vilka allt efter efterfrågan och tillgängliga resurser ordnar parallellutbildning för vuxna motsvarande studieprogrammen för ungdomsutbildningen dels inom grund- skolans högstadium, dels inom den integrerade gymnasieskolan på respektive ort. Vuxna skall vid dessa institut få studera såväl enstaka ämneskurser som hela ut- bildningsprogram inom respektive linjer och grenar och de skall genom sina studier kunna erhålla samma formella kompetens som motsvarande ungdomsut- bildning ger. Förslaget om lokala vuxenutbildningsinstitut utvecklas mera i detalj i det föl- jande (27.5.6).
27.5.5 Den postgymnasiala utbildningen. YB definierar begreppet postgymnasial utbildning på följande sätt (20.5.2):
Med postgymnasial utbildning bör enligt YB i framtiden avses att utbildning som bygger på två eller tre års gymnasial utbildning, oavsett inom vilken gymnasial linje denna senare utbildning har meddelats.
YB ger en överblick över den postgymnasiala utbildningen enligt följande grup- pering (20.5.4—20.5.6):
1. Den akademiska utbildningen vid universitet och fackhögskolor. 2. Den högre utbildningen vid andra högskolor och institut samt vissa yrkesskolor. 3. Den interna utbildningen inom företag, verk och liknande.
YB konstaterar att den postgymnasiala utbildningen till övervägande delen måste betraktas som olika former av målinriktad yrkesutbildning. Tendensen är också f. n. sådan, att man inom de friare sektorerna av den postgymnasiala utbildningen eftersträvar att göra utbildningen mera målinriktad med fasta studievägar fram mot bestämda yrken eller yrkesområden.
YB har under sitt utredningsarbete kunnat konstatera, att man för framtiden har att räkna med behov av nya postgymnasiala utbildningar. Sådana behov kommer att
föreligga i fråga om påbyggnadsutbildning ovanpå gymnasieskolans samtliga tre sektorer, nämligen den sociala, den ekonomiska och den tekniska.
YB avser att under sin andra utredningsetapp närmare analysera dessa utbild- ningsbehov och avge konkret utformade förslag om hur de skall mötas. I det nu föreliggande betänkandet dras vissa principiella riktlinjer för postgymnasial ut- bildning av detta slag upp enligt följande:
YB tänker sig att det fjärde året i gymnasiets tekniska linje så småningom skall ut- vecklas till en mera differentierad ingenjörsutbildning, som då förs till den postgymnasiala nivån. Även annan teknisk postgymnasial påbyggnadsutbildning bör ordnas i anslutning härtill. Påbyggnadskurserna skulle få varierande längd och ge olika slags specialisering för ingenjörer, tekniker, arbetsledare, förmän och andra personalgrupper inom industrin. Även utbildning av laboratoriepersonal skulle här ordnas.
På motsvarande sätt skulle ges olika slags påbyggnadskurser på postgymnasial nivå inom den ekonomiska sektorn. I det fallet nämns utbildning för industrins försäljnings- och distributionsavdelningar samt för servicenäringar som handel, bank och försäkring liksom för den statliga förvaltningen och affärsverken.
Inom den sociala sektorn pekar YB på ett behov av viss specialutbildning för uppgifter inom den kommunala verksamheten. Även inom det konsumtions- och hushållstekniska området förutser YB behov av olika slags påbyggnadskurser, t. ex. för konsumentupplysare, hemkonsulenter och storhushållsföreståndare. Vidare nämns specialutbildningar inom vård- området, t.ex. för receptarier, apotekstekniker och tandtekniker.
Postgymnasiala utbildningar av här nämnt slag bör enligt YB:s mening lokaliseras till i första hand det 30-tal orter, dit det fjärde tekniska gymnasieåret skall centraliseras, dvs. i huvudsak de orter där det redan nu finns tekniska gymnasier och ofta även handels- gymnasier. Utbildningarna bör under uppbyggnadstiden anknytas till respektive gymnasie- skolor. Sedan den postgymnasiala utbildningen nått en viss omfattning, bör den överföras till i varje fall administrativt fristående postgymnasiala institut.
Utbildning av här behandlat slag bör i stor utsträckning lokaliseras till orter med universitet eller universitetsfilialer. På dessa orter kan man nämligen etablera ett samarbete med den akademiska undervisningen, varigenom universitetsstuderande kan få möjligheter att komplettera sina akademiska studier med kurser inom post- gymnasial utbildning med mera praktisk yrkesinriktning.
YB visar också på behovet av delvis nya personalgrupper inom det pedagogiska området. I det fallet har SÖ förordat att man, sedan klasslärarutbildningen över- förts till lärarhögskolor, skulle använda de nuvarande klasslärarseminarierna för behövliga utbildningsuppgifter. SÖ har begärt att denna fråga skall utredas, och YB anser att en sådan utredning i så fall bör göras i nära kontakt med YB:s fortsatta utredningsarbete i fråga om den postgymnasiala utbildningen.
YB föreslår att man till orter med postgymnasial utbildning enligt vad som ovan har skisserats bör decentralisera vissa slag av akademisk utbildning utöver den decentralisering som följer med inrättandet av universitetsfilialerna. Man skulle på så sätt få ett hela landet omspännande nät av postgymnasiala utbildningsanstalter, vilka kunde betjäna ganska stora regioner. På så sätt skulle också behoven av vuxenutbildning på den postgymnasiala nivån till stor del kunna tillgodoses.
För vuxenutbildningen torde man dock få tänka sig en ytterligare decentralisering
av vissa påbyggnadskurser på postgymnasial nivå. YB förordar att utbildningsupp- gifter av detta slag skall kunna ombesörjas av de ovan föreslagna vuxenutbildnings- instituten på de gymnasieorter, som inte kommer att få speciella postgymnasiala institut.
YB anser det angeläget att man vid den fortsatta planeringen och det framtida reformarbetet anlägger en helhetssyn på det postgymnasiala stadiet. Man bör så— lunda enligt YB:s mening eftersträva att skapa en bättre samordning mellan de olika slagen av postgymnasial utbildning. Detta torde kunna ske genom att man på det centrala planet ordnar en enhetlig administrativ ledning eller någon form av administrativ samordning mellan de nuvarande centrala verken.
YB anser att dessa samordningsfrågor, kommer att kräva en sammanfattande översyn av hela det postgymnasiala stadiet.
27.5.6 YB:s förslag om den framtida vuxenutbildningen. YB föreslår beträffande de lokala vuxenutbildningsinstituten följande:
l i 1. Instituten skall i princip handha all målinriktad vuxenutbildning motsvarande ung- | domsutbildningen inom grundskolans högstadium och det gymnasiala stadiet. Vid dem i skall också viss postgymnasial utbildning kunna ordnas. ' 2. Även den arbetsmarknadspolitiskt motiverade omskolnings— och uppskolningsverksam- heten skall till stor del ombesörjas av instituten.
3. Filialer till instituten skall kunna inrättas på icke gymnasieorter, varvid nuvarande yrkesskolor på dessa orter bör användas. Vissa centra för omskolnings- och uppskol- ningskurser bör också kunna förläggas utanför gymnasieorterna, t.ex. där det nu finns centrala verkstadsskolor.
4. Även folkhögskolor bör enligt YB:s mening kunna användas som centra för vuxen- utbildningen, varvid en regional rekrytering länsvis förutsätts. En samordning med vuxenutbildningsinstituten inom regionen förordas.
5. Vuxenutbildningsinstituten skall i huvudsak använda sig av respektive gymnasieskolors lokaler och hjälpmedel, men i vissa fall bör Speciallokaler och speciella hjälpmedel få anskaffas.
6. Vuxenutbildningsinstitut skall kunna utgöra självständiga administrativa enheter med egna kanslilokaler och med egen ledning (rektor och studierektorer). På större orter skall flera sådana fristående institut få inrättas. På mindre orter bör instituten admi- nistrativt samordnas med gymnasieskolan.
7. Speciella fasta lärartjänster för vuxenutbildningen bör kunna inrättas. Även tjänster med delad undervisningsskyldighet mellan skola och institut bör kunna förekomma. Timlärare torde i stor utsträckning kunna hämtas från näringslivet. Det förutsätts att lärarna inom vuxenutbildningen skall erhålla speciell vuxenpedagogisk utbildning.
8. Antalet deltagare i institutens kurser inom yrkessektorn och på den postgymnasiala nivån skall vara minst 8. Länsskolnämnd skall kunna medge igångsättande av kurs med mindre deltagarantal. Undervisningsgrupp inom yrkessektorn skall få delas, när del- tagarantalet överstiger 16.
YB förordar, att det i skollagen inskrivs att kommun har att främjavuxen- utbildningen på samma sätt som utbildningen för barn och ungdom. Gymnasie- kommunerna förutsätts vara huvudmän. Skolstyrelsen i respektive kommun skall utöva den lokala ledningen. För samverkan mellan olika intressenter föreslås att vuxenutbildningsråd lokalt tillsätts.
26
Den regionala ledningen handhas av länsskolnämnderna. Samråd mellan olika intressenter bör på länsplanet ske genom en vuxenutbildningsnämnd, som också skall kunna ta initiativ och på olika sätt verka för en samordning av vuxenutbild- ningsinsatserna. Länsskolnämnd och länsarbetsnämnd skall gemensamt ansvara för och leda den arbetsmarknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen.
Den centrala tillsynen för vuxenutbildningen skall handhas av skolöverstyrelsen. Samråd föreslås äga rum mellan SÖ och AMS beträffande den arbetsmarknads- politiskt motiverade utbildningen och mellan SÖ och UKÄ beträffande den post- gymnasiala utbildningen.
Speciella hjälpmedel för vuxenutbildningen bör framställas och för att detta skall kunna ske måste forskning och försöksverksamhet inom vuxenpedagogikens om- råde få stort utrymme.
Omfattande försök bör bl. a. göras, när det gäller att använda korrespondenskur- ser samt radio- och TV-undervisning inom vuxenutbildningen. YB förordar att man därvid prövar speciella studieprogram för vuxna, där man som en helhet kombi- nerar korrespondensstudier, radio- och TV-program samt lärarledd undervisning.
YB förutsätter att i princip samma statsbidrag skall gälla för vuxenutbildningen som för ungdomsutbildningen. Statsbidragsfrågorna behandlas i kap. 25.
YB betonar att de vuxenstuderande har en speciell studiesocial situation, vilken måste beaktas vid fastställandet av deras studiesociala villkor. De studiesociala frågorna behandlas i kapitlet om den skolsociala verksamheten (23.5.3). Där före- slås att de vuxenstuderandes studiesociala problem blir föremål för en särskild ut- redning.
Även om YB:s förslag om vuxenutbildningen förverkligas, kommer nuvarande organisationer och institutioner för vuxenutbildningen att behålla betydelsefulla upp- gifter, betonar YB. Det gäller t.ex. studieförbunden, folkhögskolorna, specialinsti- tutioner av olika slag, den interna företags- och verksutbildningen och vissa orga— nisationers utbildningsverksamhet. Vuxenutbildningsinstituten torde i många fall få en viktig uppgift som samordnare av de olika vuxenutbildningsorganens utbild- ningsinsatser.
YB föreslår också att den vuxenutbildning som drivs utanför de av YB föreslagna instituten skall ges samma ekonomiska villkor som instituten, såvida uppställda villkor uppfylls.
27.6. Vissa speciella frågor (kap. 21 -26)
27.6.1 Yrkesutbildningsbegreppet (kap. 21). I detta kapitel behandlar YB de många och svåra frågor som är förknippade med en aktuell och klargörande definition av begreppet yrkesutbildning. YB gör först en återblick på tidigare försök till be- greppsbestämning. Därefter återges en internationell definition, gjord av ILO:s in- formations- och forskningscentrum CIRF. Härefter diskuterar YB för egen del definitionsfrågan och kommer fram till att yrkesutbildningsbegreppet i vidaste be-
märkelse synes låta sig definieras på följande sätt: Med yrkesutbildning avses såväl meddelande som inhämtande av kunskaper och färdigheter vars syfte är att utbilda och förbereda för arbetsuppgifter varav utövaren kan vinna sin utkomst.
Enligt YB:s mening skulle yrkesutbildningsbegreppet också kunna uttryckas på följande sätt: Yrkesutbildning är sådan utbildning som, oavsett nivån, ger direkta kunskaper och färdigheter för arbetsinsatser som utförs för att individerna i ett samhälle skall få sina materiella och kulturella behov tillgodosedda allt efter den standard samhällets resurser tillåter. Till det arbete som behövs för att tillgodose dessa behov måste räknas dels det inkomstgivande förvärvsarbetet'dels hemarbetet med hushåll och barn.
Med här given definition av yrkesutbildningen som utgångspunkt bedömer YB situationen i det framtida samhället — dvs. förhållandena på arbetsmarknaden, individernas önskemål, förändringen av attityder etc. — vara sådan att det måste anses som nödvändigt att alla ungdomar, oavsett kön, bereds möjligheter att skaffa sig utbildning såväl för förvärvsarbete, som för hemarbete.
Sedan YB utformat sitt definitionsförslag och gjort det nämnda allmänna ut- talandet i anslutning därtill, diskuterar YB definitionens praktiska betydelse i olika hänseenden. YB:s första slutsats härvid blir, att man med hänsyn till de nya statsbidragsvillkoren, som är lika för alla de gymnasiala skolformerna, och med hänsyn till YB:s förslag om en helt integrerad gymnasial skola inte behöver en begreppsdefinition för att kunna avgränsa yrkesutbildningen från övriga delar av det reguljära utbildningsväsendet. Härefter påpekar YB att under de senaste åren uppkommit en alldeles ny gränsfråga, nämligen frågan om en gränsdragning mellan universitet och »yrkesskolor». YB pekar på ett flertal förhållanden som gör en dylik fråga mycket aktuell. En av orsakerna är att yrkesutbildning förekommer över såväl hela det gymnasiala som hela det postgymnasiala fältet. YB kan inte finna någon möjlighet att definitionsvägen avgränsa dessa olika delar av yrkes- utbildningen. Man synes icke heller ha behov av detta. Det riktiga blir att praktiskt avgöra vilken yrkesutbildning som den ena och den andra utbildningsanstalten skall ombesörja.
Slutligen upptar YB frågan om gränsdragningen mellan yrkesutbildningen och det fria och frivilliga folkbildningsväsendet. Denna fråga ägnas en inträngande be- lysning (21.5.4). Bl. a. framhåller YB följande.
Med en utbyggnad av samhällets och näringslivets yrkesskolor kan dessa sanno— likt så småningom överta det mesta av den yrkesutbildande verksamhet som studie- förbunden nu bedriver. Enligt YB:s mening är det också fullt riktigt att så sker. Å andra sidan bör det anses fullt legitimt att studieförbunden anordnar studie- cirklar inte endast med allmänbildande innehåll utan också med yrkesutbildande syfte, när denna verksamhet inte kan bedrivas av samhällets organ för yrkesutbild- ning eller när det annars visar sig praktiskt och lämpligt att studieförbund efter samråd med vederbörande skolmyndighet åtar sig viss utbildningsuppgift. För att undvika dubbelarbete och misshushållning med lärarresurser, lokaler och utrust- ningar krävs det emellertid på det lokala planet samråd och samarbete mellan gym—
nasieskolorna och/eller förekommande vuxenutbildningsinstitut samt studieförbun— dens lokala organ.
I ett avslutande avsnitt »Positiv och negativ definiering» framhåller YB bl.a., att den moderna yrkesutbildningen sprängt alla gränser, både vertikalt och hori- sontellt. Den finns på alla nivåer och inom alla områden. Utmärkande för den moderna yrkesutbildningen är att i den ingår »teoretisk» och »praktisk» utbildning, gymnasial och postgymnasial utbildning, akademisk och icke-akademisk utbildning, allmänorienterande och specifik utbildning utan att någon av dessa olika kompo- nenter kan sägas vara avgörande för begreppet yrkesutbildning. Vad som är av- görande är oftast syftet med utbildningen, ibland graden av färdigutbildning för ett visst yrke, ibland graden av sådana kunskaper —— vare sig allmänna eller spe- ciella —— som meddelas därför att just de fordras i ett visst yrke, ibland tidsav- ståndet mellan utbildningen och utträdet i arbetslivet. Av vikt är att fasthålla vid, att det aldrig är nivån på utbildningen eller beteckningen »praktisk» eller »teoretisk» som är avgörande.
27.6.2 Yrkesutbildning för elever med handikapp (kap. 22). De handikappades yrkes- utbildningsmöjligheter har hittills bedömts vara alldeles otillräckliga. YB har velat ägna denna fråga speciell uppmärksamhet och har i kap. 22 gjort en analys av problem och möjligheter på detta område. Efter en genomgång av förekomsten av olika slag av handikapp och vissa likartade effekter av olika handikapp har YB gjort vissa uttalanden om målsättningen för de handikappades yrkesutbildning. Enligt YB bör målet vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda fallet. Är ett visst yrke möjligt att utöva trots handikappet, bör också utbildningen för detta yrke göras möjlig för den handikappade. I största utsträck- ning bör detta ske inom den ordinära yrkesutbildningen, men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbildningsvägar vidmakthållas eller tillskapas. Så långt det är möjligt bör emellertid handikappade ges yrkesutbildning tillsammans med icke handikappade. YB diskuterar härefter olika former för handikappades yrkesundervisning och undersöker vissa speciella förhållanden som bör beaktas för personer med olika slag av handikapp. YB behandlar också den moderna anpassningsundervisningen och andra förberedande kurser. Till slut framför YB vissa principiella synpunkter beträffande den framtida orga- nisationen av de handikappades yrkesutbildning, ehuru någon fullständig organi- sationsplan ej framlägges.
27.6.3 Skolsocial verksamhet (kap. 23). Struktur och innehåll i den nya ungdoms- yrkesskola som YB föreslår —- yrkessektorn i det gymnasiala skolsystemet — har som naturlig följd en skolsocial verksamhet av i princip samma art som ungdoms- skolans i övrigt. I tillämpliga delar gäller detta också heltids- eller deltidsutbild- ning för vuxna, där deras frågor och problem intimt hör samman med utbildnings- situationen.
I fråga om den skolsociala verksamheten följer YB den uppläggning som förut gjorts av GU och FU. Till särskild behandling tar YB bara upp sådana drag i den skolsociala verksamheten som bör få en något speciell behandling eller betoning inom yrkesutbildningen.
Vad först beträffar studie- och yrkesorientering framhåller YB, att varje elev bör —— oberoende av den personliga valsituationen — erhålla viss studieorientering lektions- eller föreläsningsvis och/eller genom tryckta skrifter. Den bör avse hur utbildningen inom yrkessektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll, har den peda- gogiskt arbetar och vilka studietekniska och andra krav som ställs på eleven i läro- och arbetssalar. Ävenså bör behandlas övergångsfrågor till andra delar av skol- systemet och i mån av behov låne- och stipendiefrågor. Viktigt är att eleverna får en tydlig bild av vilket led i utbildningskedjan som de aktuellt tillhör, både vad avser yrkesinriktning och yrkesnivå, var tyngdpunkten ligger och vad som är kring- kunskaper och de senares betydelse.
Samtliga elever behöver också utöver den grund som lagts i den obligatoriska skolan en mer eller mindre omfattande dagsaktuell, översiktlig orientering om ut- bildningsväsende, yrkesvärld, arbetsförhållanden, arbetsmarknadsorganisationer etc.
YB framhåller också, att vid val av utbildning betygs-profilen med vad den symboliserar av särskilda intressen, begåvningsdrag och fallenheter är väl så viktig som betygs-nivån. Yrkesorienteringen bör sålunda klargöra att flertalet yrken inrymmer arbetsuppgifter med olika krav på teoretisk begåvning, där gränserna för vad som är möjligt nedåt och vad som är lämpligt uppåt är andra än vad man kanske i allmänhet föreställer sig. Yrkeslämplighet, ambition och intresse, som ej kan mätas med skolbetyg, vidgar gränserna för yrkets rekrytering utöver en snäv begåvningssektor. Det skall, menar YB, inte på förhand vara bestämt hur långt eller hur begränsat eleven kan nå i och med vald startriktning och -nivå inom utbildningen. Den begränsning, som varje individ givetvis lyder under, skall inte vara resultat av praktiskt-tekniska anordningar utan en fråga om de egna inre resurserna.
När det härefter gäller övrig skolsocial verksamhet upptas först frågan om skolhälsovård. Härvidlag framhålles särskilt, att bestämmelserna om dylik vård i skolstadgans 4 kap. bör ses över med hänsyn till att de bör gälla elever i alla slags kurser och oavsett ålder.
De senaste bestämmelserna om studiehjälp har till stor det kommit även yrkes- skoleleverna till godo. Vad som ytterligare behöver utredas och formaliseras är bl.a. olika former av hjälp åt förvärvsarbetande deltidsstuderande och åt vuxen- studerande i kortare heltidskurser. Hur stödet för yrkessektorns »reguljära» elever skall studiesocialt koordineras med motsvarande stöd för elever i arbetsmarknads- politiskt motiverade omskolningskurser och motsvarande behöver också utredas. YB, som i likhet med GU i dess nyligen framlagda betänkande om vuxenutbildning finner att stödet till vuxenstuderande måste ses i sin helhet och inte bedömas i de olika utbildningssektorerna var för sig, vill med andra ord föreslå, att en speciell översyn göres över de vuxenstuderandes studiesociala villkor.
I fråga om den skolsociala verksamheten rekommenderar YB också organiserad samverkan med elever och i tillämplig omfattning med föräldrar ävensom åter- kommande konferenser mellan lärare och andra befattningshavare.
27.6.4 Huvudmannaskapet för yrkesutbildningen (kap. 24 ). Enligt direktiven skall YB »ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommunala sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna, alternativt primärkom- munerna skall vara huvudmän för de kommunala yrkesskolorna». Dessa frågor upptar YB till behandling i kap. 24. Kapitlet inledes med en verbal och statistisk redogörelse för de nuvarande yrkes— skolorna av olika slag, sett från huvudmannaskapssynpunkten. Vad integrationsfrågan i stort beträffar har YB funnit sig stå inför ett allvarligt problem, som inte endast är av skolpolitisk natur, utan som även har samband med lokaliseringspolitiken och urbaniseringstendenserna i vårt land. Även om man vid skolplaneringen måste ta hänsyn till lokaliseringsproblemen, har YB ansett att dess uppdrag icke primärt innefattar nyssnämnda problem. YB:s uppgift i detta sammanhang har varit dels att utreda förutsättningarna för en even- tuell framtida integration av de tre gymnasiala skolformerna, dels även att utreda frågan om huvudmannaskapet för yrkesundervisningen. Enligt YB:s mening måste argumenten för en samordning av de tre gymnasiala skolformerna anses väga mycket tungt. YB:s första principiella slutsats har formulerats så: YB' har funnit att samtliga tre på grundskolan byggande samhällsägda gymnasiala skolformer, yrkesskola, fack- skola och gymnasium, i princip bör sammanfogas i ett integrerat gymnasialt skol- systern under en gemensam huvudman. Härefter har YB diskuterat olika alternativ för gemensamt huvudmannaskap. Därvid har bortsetts från enskilt och statligt'huvudmannaskap. Vad som diskuterats är alltså skäl för och emot landstingskommunalt respektive primärkommunalt huvudmannaskap. YB:s överväganden leder fram till att YB föreslår, att primär- kommunen i princip skall vara huvudman för den integrerade gymnasiala skolan
= gymnasieskolan. i Sedan—dessa två principiella ståndpunkter fastslagits -— alltid samma huvudman ', för hela gymnasieskolan och i princip primärkommunen som huvudman — tas till '
behandling upp en del frågor angående det primärkommunala huvudmannaskapets praktiska konsekvenser. YB framhåller, att YB när det gäller huvudmannaskaps- frågan fäst stor vikt vid riksdagens tidigare beslut om primärkommunalt huvud- mannaskap för fackskolan och gymnasiet. YB understryker emellertid, att dess förord för ett primärkommunalt huvudmannaskap även för den nya gymnasieskolan icke får tolkas så, att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedömes som olämplig. Sålunda bör sådana kurser som är av specialkaraktär eller som av vissa skäl icke lämpligen kan ingå i gymnasieskolan även i fortsättningen kunna organiseras av annan huvudman än primärkommun. Utbildning av exem- pelvis postgymnasial karaktär utanför det akademiska examenssystemet kan så-
l 7 i » l l l . . l [ |
l i 1
lunda enligt YB:s mening, där så befinnes lämpligt, organiseras med landsting som huvudman. I vissa fall är utbildningen av sådan art att praktiska svårigheter före- ligger för en samordning. Till denna kategori kan räknas t. ex. lantbrukets skolor. För att undervisningen här skall bli meningsfull fordras en god anknytning till det praktiska arbetet inom jordbruket och tillgång till övningsobjekt. En sådan an- knytning torde normalt icke kunna erhållas på en större ort av gymnasieorts karak- tär. Som tidigare angivits har de flesta lanthushållsskolor och lantbruksskolor antingen landsting eller hushållningssällskap, stiftelser, föreningar el. dyl. som huvudman. En ändring av huvudmannaskapet bör enligt YB:s mening i dessa fall ske endast om särskilda skäl föreligger att frångå nu gällande ordning. Likartade förhållanden gäller för yrkesutbildningen på skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.
En annan speciell sektor, som bör särskilt omnämnas, är sjukvårdsutbildningen. Här finns för närvarande olika organisationstyper. Inom vissa län har undervis- ningen organiserats som inbyggd skola med primärkommunen som huvudman men med undervisningen i praktiskt arbete förlagd till landstingets sjukvårdsinrättningar. I andra fall har, som redan tidigare angivits, landstinget övertagit vårdyrkesutbild- ningen och organiserat en landstingskommunal vårdyrkesskola. All sjukvårdsutbild- ning, även med samma kursinnehåll som den i den integrerade gymnasiala skolan ingående förberedande utbildningen bör därför enligt YB:s mening också i fram- tiden —— som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola — kunna bedrivas av landstingen.
De största praktiska problemen i samband med YB:s principiella ställningsta- gande i huvudmannafrågan hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utanför gymnasieorter, dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verksamhet och dels till yrkesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkesundervisningen.
För närvarande finns primärkommunala yrkesskolor på ett stort antal orter som ej har gymnasium och ej heller kan förväntas få gymnasium. Enligt YB:s upp— fattning kommer många av dessa skolor att behövas ännu under lång tid. Då det emellertid är viktigt att. även dessa skolor integreras i det gymnasiala skolväsendet, synes det YB vara lämpligast, att man prövar anordningen med ett kommmunal- förbund som huvudman för regionens hela'gymnasiala skola..Därest detta ej skulle befinnas vara en framkomlig väg, vill YB rekommendera ett sådant system, att yrkesskolan på den ort, som ej har gymnasium, ingår som filial i gymnasieskolan.
De centrala verkstadsskolor som är belägna på g-ort kan alltefter vad som ur lokal synpunkt befinnes mest lämpligt, antingen övertagas av primärkommunen eller användas av landstinget för speciella ändamål.
För de centrala verkstadsskolor som är belägna på icke g-ort är situationen annor- lunda. Vid diskussion av deras problem gör YB bl.a. följande uttalande: YB anser det viktigt att man för en skolpolitik som innebär, att man undviker indragning av existerande yrkesskolor på icke g—ort utan att särskilda skäl därför föreligger. Samtidigt vill YB understryka, att det givetvis är av största vikt att de tillgängliga
materiella och personella resurserna för skolväsendet i dess helhet utnyttjas på ett sådant sätt att bästa effekt erhålles.
De svåra avvägningsproblem som här uppstår måste behandlas med full insikt om deras komplicerade natur och med hänsyn till den aktuella situationen i de enskilda fallen. YB vill påpeka, att vi i vårt land äntligen kommit fram till en kvantitativt sett relativt stor omfattning av den gymnasiala yrkesutbildningen. YB:s prognos visar emellertid på behovet av fortsatt utveckling. Under sådana förhål- landen måste en nedläggning i större skala av yrkesskolor på andra orter än gym— nasieorter sakna reellt underlag.
Som ovan nämnts är en tänkbar möjlighet att åstadkomma den önskade smidiga övergången ett filialsysstem. YB anser det både möjligt och önskvärt att man låter vissa mindre yrkes- och verkstadsskolor av speciell karaktär utgöra filialer till gym- nasieortens centralskola.
Nämnda organisation vore enligt YB:s mening också användbar för att möjlig- göra en successiv anpassning av de mindre orternas yrkesundervisning till veder- börande gymnasieort utan att kontinuiteten i undervisningen utsattes för påfrest- ningar.
Beträffande de centrala verkstadsskolor, såväl på g-ort som på icke g-ort, vilka har sådana utbildningsgrenar, som på något längre sikt på grund av strukturföränd- ringar lämpligen bör nedläggas, önskar YB framhålla de möjligheter som föreligger att även i fortsättningen låta dem verka som regionala eller centrala yrkesunder- visningsanstalter men i första hand med inriktning på speciella kurser för kvalifice- rad vidareutbildning, uppskolning eller omskolning inom vuxenutbildningen, kurser för handikappade etc. varvid de till dessa skolor knutna internaten blir av särskild betydelse. Inga hinder för ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap, där så befinnes lämpligt, synes i sådana fall föreligga.
I sammanhanget bör också landsbygdsungdomens inackorderingsfråga observeras. YB har också särskilt berört huvudmannaskapsfrågan i de län där yrkesunder- visningen organiserats huvudsakligen med landstinget som huvudman. Härom har YB uttalat bl.a. följande. En betydande del av det gymnasiala skolsystemet i länet har sålunda i dessa fall genom ömsesidiga överenskommelser mellan landsting och primärkommuner undantagits från den primärkommunala skolorganisationen. Som tidigare anförts medför en dylik anordning en ur vissa synpunkter mindre lämplig uppdelning. Å andra sidan kan emellertid också vissa organisatoriska fördelar vinnas bl. a. genom den samlade överblick som ett landstingskommunalt huvudmannaskap innebär.
YB har därför för sin del diskuterat möjligheten av att tillåta landstingskommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan även till den del den icke avser jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel samt sjukvård. En dylik anordning kan antagas vara av intresse främst för de landsting som redan omhänderhar den övervägande delen av yrkesutbildningsväsendet inom sitt län. Den bör dock ej begränsas till dessa landsting. Förutsättningarna för YB:s diskussion om ett dylikt övertagande har varit, att överenskommelser skulle träffas mellan landstinget och samtliga berörda
primärkommuner beträffande hela det gymnasiala skolsystemet. Skulle enighet icke uppnås måste huvudregeln om primärkommunalt huvudmannaskap tillämpas och överenskommelser i stället träffas om en överföring till primärkommunerna av de landstingskommunala yrkesskolor som är av sådan art att de bör infogas i det inte- grerade skolsystemet. YB f öreslår, att — trots principen om primärkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan —— medgivande skall av Kungl. Maj:t kunna lämnas landsting, som träffat överenskommelse därom med vederbörande kommuner, att övertaga huvudmannaskapet för gymnasieskolan inom dessa kommuner. Dylikt övertagande får endast avse hela gymnasieskolan, ej vissa delar av eller linjer i den.
I sina överväganden kring huvudmannaskapsfrågan har YB också gjort bl.a. följande allmänna uttalande:
YB vill redan här anmäla, att enligt YB:s mening förhållandena på skolväsendets område undergår så snabba och genomgripande förändringar, att det synes naturligt ,” om viktiga beslut —— som t.ex. de om huvudmannaskapet för olika skolformer —— blir i föremål för allmän omprövning inom en relativt begränsad tid. De förslag YB i det =! följande framför bör alltså genomföras nu, men YB förutser att om ett antal år en allmän omprövning kan visa sig påkallad. Med nomprövning» menar YB icke nödvän- l digtvis en ändring. Omprövningen kan visa att de beslut som fattats och de förslag som nu framlägges är de bästa även för framtiden. Detta synes emellertid böra undersökas relativt snart. Därvid hör till diskussion också upptagas de i olika sammanhang fram- komna synpunkterna att landstingen kanske borde överta huvudmannaskapet för alla de gymnasiala skolformerna.
Till slut har YB också berört frågan om en samlad central ledning för yrkes- utbildningen. Därvid har YB föreslagit, att den rekommenderade sammansmältningen av de nuvarande tre gymnasiala skolformerna till en integrerad gymnasial skola och därmed förknippade åtgärder samordnas med ett överförande av återstående sek- torer av yrkesutbildningsverksamheten till ecklesiastikdepartementet med skolöver- styrelsen som central tillsynsmyndighet.
27.6.5 Statsbidragsfrågor m. m. (kap. 25). I detta kapitel har YB framlagt sina förslag i fråga om statsbidrag av olika slag till yrkesutbildningen. Vidare har YB där gjort vissa kostnadsberäkningar samt föreslagit ett särskilt statligt anslag till information om den förändrade yrkesutbildningen och den nya gymnasieskolan. Beträffande innehållet i dessa förslag och beräkningar hänvisar YB till den relativt utförliga sammanfattning som återfinnes i slutet av kap. 25.
27.6.6 Tidpunkt för förslagens genomförande (kap. 26). De förslag i detta hänseende, som YB framlägger, innebär ett ikraftträdande i princip den 1 juli 1967 av de för- slag YB framfört. Av praktiska skäl — främst bristande tid när det gäller omfattande nyheter — föreslås vissa undantag från den principiella ikraftträdandedagen.
nr
AVDELNING VII
Reservationer
och särskilda yttranden
Reservationer
H uvudmannaskapet ( kap. 24) Av ledamöterna Oscar Hallbeck och Erik Stålnacke
YB föreslår, att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan betraktas som en enda skol- form, innehållande utbildningslinjer av olika längd och med varierande innehåll. Detta förslag rymmer enligt vår mening många fördelar. Det skapar bättre förut- sättningar för elevernas val av studievägar och till övergångar mellan skolformens olika delar. Ökad förståelse och respekt för de olika utbildningsvägarna bör bli följ- den av föreslagen integration, som även medverkar till att eleverna lättare än för närvarande kan välja studieväg efter eget intresse och inte efter ovidkommande värderingar. Det ökade inslag av teoretiska ämnen i yrkesskolan som YB föreslår kommer också enligt vår mening att verka utjämnande på värderingarna av prak- tiska och teoretiska utbildningsvägar. En annan väsentlig pedagogisk vinst, som integrationen ger, är möjligheterna till samordning av lärartjänsterna. Fördelarna är uppenbara. Lärartjänsternas underlag ökar i ett samordnat system, så att även ämnen med relativt lågt timtal kan få hela tjänster. Samnyttjande av lokaler och undervisningsmateriel som blir en följd av integrationen ger såväl pedagogiska som ekonomiska fördelar. Betydande kostnadsbesparingar synes bli en följd av att de tekniska linjernas laborationer kan förläggas till skolverkstadslokalerna och genom att andra särskilt kostnadskrävande undervisningslokaler och utrustning såsom för fysik, kemi och tekniska ämnen kan samnyttjas.
För att den föreslagna integrationen av gymnasium, fackskola och yrkesskola skall fungera, måste, såsom YB föreslagit, ledningen av den integrerade skolenheten över- låtas på en enda rektor, som med erforderligt biträde inför en skolstyrelse ansvarar för skolans drift. En annan förutsättning för att den integrerade skolan skall fungera är att den har en gemensam huvudman, vilket också YB föreslagit.
YB har avsett att den nya skolan, som kommer att motsvara de nuvarande tre skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola, skall ges benämningen gymnasie- skolan.
I kapitel 24 har YB behandlat frågan om huvudmannaskapet för den gymnasiala skolan och beslutat föreslå, att huvudregeln skall vara primärkommunalt huvud- mannaskap, men att landstingskommunalt huvudmannaskap skall tillåtas, dock en- dast om överenskommelser träffas mellan landstinget och samtliga berörda primär- kommuner beträffande hela det gymnasiala stadiet. Detta förslag kan vi inte biträda. Tillräcklig betydelse har enligt vår mening inte tillmätts de skäl som talar för en samordning av gymnasieskolan och grundskolan. Enligt vår mening bör gymnasie- skolan och grundskolan ha samma huvudman av bl. a. följande skäl.
Den nu gällande organisatoriska ledningen av det kommunala skolväsendet, be- stående av gemensam skolstyrelse med en skolchef för gymnasium, fackskola, yrkes- skola och grundskola samt en rektor för varje skolenhet respektive rektorsområde, har vuxit fram på ett naturligt sätt. Det ligger åtskilligt av tid, erfarenhet och utred- ningar bakom tillkomsten av denna organisation. När den infördes 1958 uttalades betänkligheter, särskilt från yrkesskolhåll. Det ansågs att en gemensam skolledning för det kommunala skolväsendet inte skulle kunna ta vederbörlig hänsyn till de olika skolformernas, och särskilt yrkesskolans speciella behov. När nu organisationen varit i funktion i åtta är, vet man, att samtliga berörda skolformer, alltså även yrkes- skolan, fick enbart fördelar av den gemensamma skolstyrelsen och att den sålunda fungerat väl. Att nu föreslå möjligheter till delning av huvudmannaskapet, så att primärkommunerna får ansvaret för grundskolan och landstingskommunerna an- svaret för gymnasieskolan, innebär att en väl fungerande skolorganisation äventyras. YB har framhållit att föreslagen integration av gymnasiet, fackskolan och yrkes- skolan ger betydande fördelar, enär samlade resurser kan utnyttjas rationellare än delade. Att bibehålla gymnasieskolans och grundskolans resurser samlade, synes oss vara det absolut rationellaste, även om skolenheter innehållande delar av grundskola och gymnasieskola inte blir regel. Det har visat sig vara en avsevärd fördel, att de olika lärarkårerna har samma huvudman. Det har varit lätt att ordna nödvändiga ämneskonferenser över stadiegränserna, emedan lärarkåren betraktat sig som en en- het. Det har inte mött på några som helst svårigheter att använda varandras lokaler vid behov. Detta senare har varit särskilt märkbart vid utnyttjandet av gymnastik- lokaler och andra kostnadskrävande undervisningslokaler såsom fysik- och kemi- institutioner. Skulle lokalerna förvaltats av olika huvudmän, skulle dylika samord- ningar vara praktiskt taget ogenomförbara. Bl. a. schematekniska problem, som är svåra att sammanjämka om det gäller skolor med olika huvudmän, skulle lägga hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av det samlade lokalbeståndet.
Olika huvudmän för grundskola och gymnasieskola skulle säkerligen medföra en omständlig administrativ apparat och skapa icke önskvärda barriärer såväl mellan skolformerna som mellan dess lärare.
Enligt vår mening skall sålunda grundskolan och gymnasieskolan ha samma hu- vudman. Eftersom det är uteslutet att annan än primärkommunen kan vara huvud- man för grundskolan bör primärkommunen vara huvudman även för gymnasie- skolan. Primärkommunerna har också enligt vår mening de bästa möjligheterna att bedöma och genomföra de insatser i fråga om lokaler, utrustning och personal som skolväsendets förkovran kräver, emedan de ligger närmast till för skolan.
Ämnet Arbetslivsorientering (11.3.2) Av ledamoten Karin Wetterström
YB avser i kommande utformning av förslag till läroplaner närmare diskutera inne- hållet i ämnet arbetslivsorientering och säger sig i detta sammanhang (11.3.2) endast översiktligt nämna några huvudmoment som synes böra ingå i ämnet.
__...h— m
Då jag icke kan godtaga den skrivning som angivits ifråga om huvudmomenten bör enligt min mening sid. 150, fjärde stycket, fr. o. m. den mening som börjar med »Yrkesetiska spörsmål» t. o. m. »i ett föränderligt samhälle» utgå för att ersättas med följande:
»Det av YB föreslagna obligatoriska ämnet arbetslivsorientering skall främst belysa yrkesetiska spörsmål. Härvid är det angeläget att bibringa eleverna insikt om att arbetslivet inte endast ställer krav på kunskaper och färdigheter utan i lika hög grad kräver ansvarskänsla, solidaritet, förmåga till hänsyn och samarbete och respekt för ingångna avtal. Vidare bör relationerna mellan yngre och äldre, mellan över- ordnade och underordnade på arbetsplatsen behandlas. Från den begränsade miljö som den egna arbetsplatsen utgör bör sedan utblickar ges till de större samman- hangen, t.ex. vad gäller näringslivet och samhället, arbetsmarknadens struktur och dess parter.»
Särskilda yttranden
Yrkesutbildningens målbestämdhet och flexibilitet m. m.
Av ledamoten Nils Kellgren
Jag ansluter mig till de av YB redovisade allmänna principerna för hur yrkesut- bildningen bör samordnas med övrig gymnasial utbildning och har i detta hänseende inga särskilda yrkanden men finner det dock angeläget att göra vissa påpekanden som enligt min uppfattning bör beaktas vid frågans fortsatta handläggning.
1. Yrkesutbildning har som främsta uppgift att förbereda eleverna på insatser i arbetslivet. Det är då av största vikt att undervisningen och utbildningen har en så nära kontakt med det ständigt föränderliga produktionslivet som möjligt, så att utbildningen inte stelnar i föråldrade former och därigenom försvårar elevernas anpassning eller ökar näringslivets egna kostnader för den slutliga anpassningen till arbetsuppgiften. Enligt min uppfattning finns risk för en sådan utveckling om inte gymnasieskolan har en ständig och intim kontakt med näringslivets olika före- trädare — såväl företagare som organiserade löntagare. En sådan kontakt kan åstadkommas på flera vägar: Gymnasieskolan bör kunna i ökad omfattning åta sig produktiva uppgifter inte bara av det slag som förekommer inom byggnadsarbetarntbildningen i form av lärlingsbyggen utan också på andra avdelningar: mekaniska, tekniska, kommersiella, vårdtekniska etc. Genom produktion för näringslivet (bl.a. för skolans egna behov) kan utbildningen förbilligas samtidigt med att eleverna får en mera meningsfull och lämplig utbildning. Lärarpersonalen och utbildningsadministrationen kommer dess- utom att hålla sig mera up-to-date med förändringar och utvecklingstendenser inom utbildningen. Lärarpersonalen bör vidare ges möjlighet att med vissa intervaller förkovra och vidareutbilda sig genom tjänstgöring direkt på arbetsplatserna. Branschorganen inom näringslivet och yrkesnämnderna bör lämnas bidrag för anställning av konsulenter vilka bör kunna lämna gymnasieskolan värdefull hjälp genom inspektion och övervakning av yrkesutbildningen inom hela gymnasieskolan. Skolan bör allt mer betraktas som ett produktivt företag bland alla andra i vårt näringsliv. Skolorganisation (arbetstider, terminsindelning etc.) och administration bör präglas av detta synsätt. Hela gymnasieskolan bör eftersträva arbetssätt och metoder som bättre överensstämmer med vad som tillämpas inom det praktiska nä- ringslivet.
2. Jag fäster den största vikt vid att den målbestämda yrkesutbildningen blir effektiv. Elever som »sitter av» vissa timmar eller som uppfattar vissa obligatoriska
ämnen som »ett nödtvång» kan inte väntas få en riktig inställning till utbildningen i övrigt. Den nuvarande yrkesutbildningen har haft den fördelen att eleverna nära nog utan undantag varit intresserade och positiva. Några disciplinsvårigheter har sällan förelegat vid yrkesskolorna. Från dessa utgångspunkter hade det varit mera följdriktigt om beredningen föreslagit lika möjligheter att välja bort vissa ämnen som möjligheten att välja till vissa allmänna och teoretiska ämnen inom fackskolans och gymnasiets läroplaner. Erfarenheterna från USA visar att för lite yrkesutbild- ning och för mycket allmänna ämnen bildar underlag för drop-outs. Skolutbild- ningen blir inte tillräckligt meningsfull för ett stort antal elever. Jag har emellertid inte velat motsätta mig de av beredningen föreslagna allmänna obligatoriska ämnena. Jag utgår ifrån att den rätt till befrielse från undervisning i obligatoriska ämnen som lagts i skolledningarnas händer kommer att utnyttjas generöst till gagn för utbildningen i sin helhet.
3. YB har utgått ifrån att de direkt yrkesutbildande linjerna inom gymnasieskolan ska samla ca 30 % av eleverna vid full utbyggnad. Det allmänna gymnasiet och fackskolan ska ta hand om 30 resp. 20 %. Enligt min uppfattning bör i princip inga sådana mallar för fördelningen läggas till grund för gymnasieskolans organisation. Gymnasieskolan bör i princip kunna ta emot alla elever för längre och kortare utbildningar så som YB föreslår. Det förefaller också vara en mera rationell ordning om så många elever som möjligt går via de direkt yrkesutbildande linjerna till mera teoretiskt betonade utbildningslinjer. Jag fäster därför den största vikt vid tillvals- möjligheterna inom de tvååriga direkt yrkesutbildande linjerna för övergång till andra året inom nuvarande fackskola och därefter för eventuell övergång till gym- nasieskolans mest teoretiska linjer. Den tidsförlust som kan uppstå inom en del sektorer uppvägs av det faktum att eleverna i grunden för sin skolning har yrkes- kunskaper. Vid avbrott i studierna har de en grund att falla tillbaka på. Även elever som väljer de mest extrema teoretiska utbildningsvägarna torde i flertalet fall i sitt framtida arbete ha nytta av praktiska yrkeskunskaper. Jag ansluter mig till beredningens principförslag, då de i stort sett tillmötesgår mina önskemål. Jag önskar emellertid uppmärksamma de möjligheter som bered- ningen skapat för fördelning av hela det teoretiska stoffet över två yrkesutbild- ningsår liksom även möjligheten för koncentrationsläsning om detta synes lämpligt med hänsyn till exempelvis lärlingsbyggen och motsvarande produktiva arbetsupp- gifter. Det är sålunda inte nödvändigt att i den utsträckning som framgår av YB:s organisationsexempel koncentrera tillvalet av teoretiska och allmänna ämnen för övergång till nuvarande fackskola till andra utbildningsåret.
4. Nuvarande yrkesutbildning är en modern och en i många hänseenden avan- cerad utbildningsform. För min del sätter jag stort värde på det relativt ringa antal elever som kommer per lärare och som möjliggör en individualiserad undervisning. I praktiken torde en normalklass inom den tekniska sektorn ha ca tolv elever under det andra läsåret. Enligt min uppfattning bör detta yrkesutbildningens för- steg bevaras. Det torde också göra det möjligt att på sätt som tidigare angivits säkerställa tillvals- och bortvalsmöjligheter inom vida gränser för eleverna av
praktiska, allmänna och teoretiska ämnen. Yrkesutbildningen bör inte insnöras i alltför fasta organisationsformer. Det bör ges möjlighet för skolledningarna att inom vida ramar välja det för eleven lämpligaste utbildningsprogrammet. Särskilt över- gångarna från de mera teoretiska studievägarna till de mera praktiska, något som synes bli mer aktuellt i framtiden, synes kräva sådana mera individuellt anpassade utbildningsprogram, om eleverna efter avslutad utbildning ska kunna göra goda och uppskattade insatser i produktionslivet.
5. Den arbetsmarknadsmässiga utbildningen kommer med all säkerhet få ökad betydelse för framtiden med hänsyn till den snabba tekniska och ekonomiska ut- vecklingen. Det är då enligt min uppfattning av stor vikt att nuvarande möjligheter att handla praktiskt och snabbt inte beskärs när detta slags utbildning samordnas med ungdoms- och vuxenutbildningen i gymnasieskolan. Arbetsmarknadsmyndig- heterna måste ha befogenhet att beställa önskade kurser och utbildningar men också ha garantier för att beställningarna effektueras inom rimlig tid. I annat fall kan en aktiv och progressiv arbetsmarknadspolitik äventyras. En sådan utveckling vore allvarlig eftersom utbildning i framtiden synes bli det viktigaste instrumentet vid lösningen av såväl individuella anpassningsproblem som mera omfattande strukturfrågor avseende hela samhällslivet.
Konsumtionsteknisk och vårdteknisk yrkesutbildning (15.323)
Av ledamoten Karin Wetterström
YB:s här framlagda förslag till yrkesutbildning inom gymnasieskolan avser i första hand att ge ungdom som genomgått grundskolan en förhållandevis bred grund- utbildning för närbesläktade yrken. Ovanför ett brett utbildningsblock fortsätter utbildningen i gradvis avsmalnande block till specialutbildningar för vissa bestämda yrken. Avsikten med denna konstruktion är bl.a. att ge ungdomen rika valmöjlig- heter och att i största möjliga mån undvika felval, vilket givetvis såväl ur individens som ur samhällets synpunkt är synnerligen angeläget. Det förhållandet att ungdomar i ltt-årsåldern kan vara osäkra beträffande sitt yrkesval gör att de under viss tid behöver orientera sig över ett vidare fält innan det definitiva yrkesvalet sker. Denna grundsyn på utbildningens uppläggning delar jag helt.
Vad gäller den konsumtions- och vårdtekniska linjen inom den humanistisk- sociala sektorn har YB enats om en gemensam grundutbildning under en termin. Under denna skall eleven bibringas kunskaper i — förutom de allmänorienterande ämnen, som ingår i samtliga linjer inom gymnasieskolans tre sektorer —— hushålls-, bostads- och textilteknik, konsumentkunskap och familjekunskap samt hälsolära (anatomi, fysiologi, hälsolära, sjukdomslära), sjukvårdslära, barnavårdslära, psyko- logi och socialmedicin. Jag anser denna gemensamma grundutbildning vara en lycklig lösning, icke minst med tanke på de ungdomar som kommer att ägna sig åt vårdyrkena. Eleverna kommer härigenom att få insikt om kostens betydelse, dels som ett led i en allmän hälsoprofylax, dels som en terapi, vilken i många fall torde bidraga till att förkorta vårdtiderna. Kunskaper om den psykologiska och arbets-
;— m.m-wu- .:. .
tekniska betydelse, som miljöns utformning har, torde vara värdefulla både inom sluten och öppen vård och kan dessutom bidraga till att minska påfrestningarna i ett ansträngande yrke.
Undervisningen inom den vårdtekniska grenen skall kunna meddelas antingen i gymnasieskola eller i vårdskola, som drivs i landstings regi. Läroplanerna skall under såväl första som andra terminen vara lika utformade. Praktiken skall under andra terminen ske vid olika vårdinstitutioner samtidigt som undervisning i de allmänorienterande ämnena skall ges. YB:s förslag innebär att elev efter ett är, alltså vid c:a 17 års ålder, skall vara färdigutbildat vårdbiträde.
Enligt min uppfattning hade betydande fördelar uppnåtts om den ett-åriga ut- bildningen förlagts huvudsakligen till skola och därefter åtföljts av ett halvt års praktik på sjukvårdsinstitution. Sjukvårdsbiträdeskompetens skulle alltså erhållas först efter ett och ett halvt års utbildning. Inom skolan kan nämligen eleven ges en god arbetsteknisk träning — även om övningsobjekten är friska människor —— vilken ger större förutsättningar att möta de stora krav som sjukvården idag ställer. Genom goda teoretiska kunskaper och större manuell färdighet kan eleverna under praktik- tiden på sjukhus dessutom snabbare ges självständiga uppgifter. Detta saknar inte betydelse, då bristen på handledare inom vårdinstitutioner av olika slag är på- fallande stor.
Det för mig väsentligaste i detta sammanhang är att genom en sådan utbild- ningsgång, förlängd med ett halvt år, ungdomarna skulle nå större mognad och ansvarskänsla, vilket skulle göra dem mera lämpade för de människovårdande upp- gifter som väntar dem. Det är sålunda omtanke om såväl det unga vårdbiträdet som om patienten som är vägledande för min uppfattning. Enligt min åsikt hade det varit lyckligt om YB accepterat den uppläggning av utbildningen för vårdbi- träden, som den husliga gruppen inom beredningen föreslagit.
Hemutbildning för alla elever i gymnasieskolan (21 .4)
Av ledamöterna Åke Isling och Karin Wetterström
YB har i kap. 21 definierat yrkesutbildning som utbildning för dels inkomstgivande förvärvsarbete och dels hemarbete med hushåll och barn. YB har vidare bedömt situationen i det framtida samhället så, att det måste anses vara nödvändigt att alla ungdomar, oavsett kön, skaffar sig utbildning för såväl förvärvsarbete som hemarbete. Denna bedömning grundas på uppfattningen, att i framtiden såväl kvinnor som män i regel kommer att ha förvärvsarbete och att i familjer sålunda båda makarna måste ta ansvaret för hemarbetet och fördela detta sinsemellan. Förhållandena på arbetsmarknaden med en efter hand tydligen allt mer accentuerad brist på arbetskraft liksom kravet om likställighet mellan könen med därav följande förändringar av attityder och livsmönster talar för en snabb utveckling i denna riktning.
En förberedande utbildning för hemarbete ges i grundskolans årskurs 7 inom ämnet hemkunskap åt både pojkar och flickor. Vid den reformering av läroplanen
för grundskolans högstadium, som nu förbereds inom skolöverstyrelsen, måste det vara angeläget att detta ämne ges utrymme också i årskurs 9. Åtskilliga väsentliga moment inom ämnesområdet kan emellertid bibringas ungdomarna först sedan de blivit äldre och uppnått ytterligare mognad. Undervisning av detta slag måste där- för förekomma också på det gymnasiala stadiet.
YB har föreslagit att utbildning av ovan behandlat slag skall erbjudas alla elever i den framtida integrerade gymnasieskolan i form av frivilliga deltidskurser. En sådan lösning kan dock enligt vår mening betraktas endast som ett provisorium. Därför bör det snarast utredas hur man skall kunna införa obligatoriska kurser av detta slag inom samtliga linjer i gymnasieskolan, där motsvarande moment inte ingår i själva yrkesutbildningen.
De för den här behandlade utbildningen relevanta momenten torde få hämtas från olika praktisk-estetiska ämnen, främst då från hem- och familjekunskapen samt från textilkunskapsdelen inom slöjdämnet. Det bör då övervägas att införa denna obligatoriska undervisning i form av ett ämnesblock, vilket kunde betecknas miljö- och familjekunskap. Undervisningen inom ett sådant ämnesblock skulle be- drivas av olika facklärare i samarbete. Målet för undervisningen skulle vara att göra envar bättre skickad att kunna svara för sina egna praktiska servicebehov och att aktivt ta del i hemmets och barnens skötsel.
Gränsdragningen mellan yrkesutbildningen och det fria och frivilliga folkbildningsväsendet (21 .5 )
Av ledamoten Oscar Hallbeck
YB:s ståndpunkstaganden beträffande gränsdragningen mellan yrkesutbildningen (vuxenutbildningsinstitutens verksamhetsområde) och det fria och frivilliga folkbild- ningsväsendet i kap. 21 (21.5.4) är icke avsedda att utgöra förslag om ändring av principerna i den överenskommelse, som år 1958 träffades mellan tillsynsmyndig— heten och folkbildningsorganisationerna och som resulterade i vissa av SÖ utfärdade tillämpningsföreskrifter. Enligt YB:s mening bör sålunda alltjämt den huvudprinci- pen gälla,
att yrkesskolorna (vuxenutbildningsinstituten) svarar för all vuxenutbildning, som har en bestämd yrkesutbildande målsättning;
att det tillkommer folkbildningsorganisationerna att anordna kurser och studie- cirklar, då motiven för studierna är andra än yrkesutbildning;
att folkbildningsorganisationerna kan erhålla statsbidrag för studiecirklar med yrkesutbildande syfte endast i de fall den reguljära skolorganisationen saknar mö jlig- heter att erbjuda motsvarande kurser.
Därest YB:s förslag om inrättande av vuxenutbildningsinstitut genomföres, skall _ enligt YB:s mening — dessa institut kunna arrangera kurser för vuxna motsvaran- de ungdomsutbildningen inom grundskolans högstadium eller gymnasieskolan under förutsättning att denna vuxenutbildning har en målinriktning, som motsvarar ung- domsutbildningen och följer dess läroplaner, inte enbart när det är fråga om egentlig
yrkesutbildning utan också när det gäller utbildning med huvudsakligen allmänt innehåll.
Detta är möjligen en viss modifikation av innebörden i ovanstående att-satser och en vidgning av det reguljära skolväsendets kompetensområde, och kanske det kan anses i någon mån ingripa på studieförbundens område. Enligt min mening bör detta accepteras av praktiska och administrativa skäl.
Det innebär emellertid inte, att en lokal studieorganisation skall vara förhindrad att arrangera exempelvis språkcirklar därför att ortens vuxenutbildningsinstitut er- bjuder allmänheten språkkurser upplagda efter de förutsättningar, som angivits ovan. Studieförbundens språkcirklar förväntas i fortsättningen liksom hittills ha annan målsättning och uppläggning än institutens.
Det som här sagts om språkstudier såsom exempel gäller givetvis på samma sätt för alla andra ämnen.
Dessa YB:s synpunkter har jag på detta sätt velat markera för att undvika miss— uppfattningar och feltolkningar.
De vuxenstuderandes studiesociala villkor ( 23.5.3) Av ledamöterna Åke Isling, Tore Karlson och Jan-Ivan Nilsson
YB har föreslagit att en särskild utredning skall tillkallas för att utreda och ge förslag om de vuxenstuderandes studiesociala villkor. Vi vill framhålla det angelägna i att en sådan utredning snarast kommer till stånd och önskar i anslutning härtill framhålla följande.
De vuxenstuderande har en speciell studiesocial situation, som måste fullt ut beaktas vid fastställandet av de studiesociala villkoren för dem. Utgångspunkten för en bedömning måste därför vara en omsorgsfull kartläggning av de vuxenstuderan- des ekonomiska förhållanden och hur dessa påverkar deras möjligheter att bedriva studier. En sådan kartläggning bör bl.a. genom enkäter klargöra de vuxenstude- randes egna synpunkter och bedömningar i fråga om de studiesociala behoven samt studiernas och studiestödets utformning.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas det studiesociala stödet för den arbets- marknadspolitiskt motiverade vuxenutbildningen och då inte bara den av arbets- löshet och liknande betingade omskolningen utan också olika former av utbildning för att inom expansiva näringsgrenar täcka bristen på kvalificerad arbetskraft. Sådan utbildning torde liksom omskolningen få bedrivas på heltid.
För omskolningen ges bidrag, som har utformats med hänsyn till de vuxenstuderan— des speciella ekonomiska situation. Detta system torde i princip kunna utsträckas till att gälla även annan arbetsmarknadspolitiskt motiverad utbildning. I studie- program för sådan utbildning bör även få ingå kurser av allmän karaktär, t. ex. kurser inom grundskolans högstadium samt gymnasie- och fackskolekurser, i den mån dessa är nödvändiga som grund för den därpå följande specialutbildningen. Vid den individuella bedömningen av vuxenstuderande inom den arbetsmarknads-
politiskt motiverade utbildningen bör således vederbörande studieprogram kunna prövas med här antydda utgångspunkter.
Det måste vara angeläget att även vuxenstuderande i övrigt bereds möjligheter att bedriva sina studier på heltid. I dessa fall får de vuxenstuderande del av det studiestöd som gäller för den reguljära gymnasiala respektive postgymnasiala ut- bildningen. I vissa avseenden behöver dock villkoren för detta studiestöd anpassas till de vuxenstuderandes situation, vilket också YB har påvisat och gett exempel på. Dessutom bör prövas i vilken mån vuxenstuderande enligt YB:s definition 1 kap. 20, dvs. vuxna som återupptar studier efter en tids yrkesverksamhet, bör erhålla ytter- ligare studiestöd efter bedömning i varje enskilt fall med hänsyn till vars och ens ekonomiska situation.
Bilagor
BILAGA 1
Förteckning över yrkesutbildningsberedningens ledamöter, arbetsgrupper, experter och övriga medarbetare
Ledamöter
Överdirektören Birger Öhman. Stockholm, ordförande
Skolrådet Birger Gårdstedt, Stockholm (huvudsekr. t. o. m. sept. 1964) Direktören Folke Haldén, Lidingö Kommunalrådet Oscar Hallbeck, Nacka Sekreteraren Åke Isling, Stockholm
' Ombudsmannen Tore Karlson, Stockholm
! Riksdagsmännen Nils Kellgren, Stockholm i Riksdagsmännen Jan—Ivan Nilsson, Tvärålund Förbundsdirektören Bengt Olsson, Stockholm Riksdagsmännen Stig Stefanson, Ludvika Skolinspektören Erik Stålnacke, Mariestad
! Riksdagsmannen Karin Wetterström, Linköping
Sekretariatet
Rektorn Stig Persson, Solna, huvudsekreterare (fr. o. m. 1 okt. 1964) Byrådirektören Brita Wernlund, Lidingö, bitr. sekr. (fr. o. m. 1 okt. 1964)
Därjämte tidvis: Rektorn Herbert Ekholm, Kalix Rektorn Hans Wikström, Umeå
Arbetsgruppen för byggnadsindustrin Ledamoten Nils Kellgren, ordförande Ingenjören Erik Fäktenmark, Stockholm ' Ombudsmannen Börje Jönsson, Stockholm Rektorn Rune Larsson, Göteborg Intendenten Christian Sjöbeck, Lidingö ? | i
Arbetsgruppen för verkstadsindustrin
Ledamoten Erik Stålnacke, ordförande Ombudsmannen Einar Karlsson, Stockholm Ingenjören Karl-Rune Staf, Stockholm Konsulenten Gunne Ström, Solna Ingenjören Erik Westman, Stockholm
Arbetsgruppen för övrig industri Ledamoten Folke Haldén, ordförande Ombudsmannen Arne Nybom, Solna Överingenjören G. Riidhmer, Stockholm Ingenjören Olle Tegman, Lidingö
Arbetsgruppen för hantverk Ledamoten Stig Stefanson, ordförande Förste skolinspektören Einar Forssell, Stockholm Sekreteraren Verner Helte, Stockholm Studierektorn Herry Ringdahl, Göteborg
Arbetsgruppen för husligt arbete
Ledamoten Karin Wetterström, ordförande Undervisningsrådet Ruth Ager, Stockholm Civilekonomen Stina Engström, Stockholm Konsulenten Susanne Hallgren, Malmö Direktören Göran Tegner, Bjuv Rektorn Hjördis Thorvinger, Göteborg
Arbetsgruppen för vårdande yrken
Ledamoten Bengt Olsson, ordförande Uthildningschefen Kurt Elander, Stockholm Förbundssekreteraren Einar Binett, Stockholm Rektorn Gunnel Claéson, Hälsingborg Undervisningsrådet James Folkmarson, Stockholm Departementssekreterare Gustaf Jönsson, Stockholm Medicinalrådet Stig Lindgren, Stockholm Bitr. sekreterare Brita VVernlund
Arbetsgruppen för handel och kontor Ledamoten Åke Isling, ordförande Direktören Axel Alfort, Djursholm Sekreteraren Evert Brandgård, Stockholm Rektorn Gunnar Dahlander, Saltsjöbaden Rektorn Osborn Olsson, Skövde Ombudsmannen Hilding Sjöberg, Stockholm Avdelningsdirektören Emil Stetler, Stockholm
Arbetsgruppen för jord och skog Ledamoten Jan-Ivan Nilsson, ordförande Redaktören Karin Andersson, Stockholm Förbundsordföranden Sixten Bäckström, Gävle ._l -
Byråchefen Gösta Eriksson, Solna Länsjägmästaren Eric Falk, Gävle Agr. lic. Paul Grabö, Stockholm Assistenten Sten Hagander, Stockholm Ombudsmannen Sven Pellbäck, Stockholm
Arbetsgruppen för övriga områden
Ledamoten Tore Karlson, ordförande Sekreteraren Bert Fredriksson, Stockholm Rektorn Herman Gumaelius, Lund Rektorn Allan Nilsson, Uppsala Huvudsekreteraren Stig Persson Studiesekreteraren Ingemar Petri, Uppsala
Arbetsgruppen för gränsdragning mellan yrkesutbildning och folkbildning
Ledamoten Oscar Hallbeck, ordförande
i Rektorn Rolf Sage Hallberg, Södertälje : Skolinspektören Folke Hurtig, Göteborg Studierektorn Inge Johansson, Stockholm Studierektorn Per Sandberg, Stockholm
Arbetsgruppen för kapacitet och prognos Undervisningsrådet Bengt Jacobson, Stockholm Civilekonomen Lars Lagerstedt, Stockholm (t.o.m. den 16/7 1965) Byråchefen Thora Nilsson, Stockholm (fr. o. m. den 5/4 1965) Byrådirektören Gunnar Olderin, Stockholm Byråchefen Carl-Johan Åberg (t. o. m. den 4/4 1965)
Arbetsgruppen för metodik och pedagogik
Personaldirektören Erik Blomberg, Eskilstuna Rektorn Uno Forsberg, Skoghall Rektorn Olle Helling, Bofors Professorn Kjell Härnqvist, Göteborg , Rektorn Gotthard Johansson, Skinnskatteberg t Kanslichefen Per Lindman, Stockholm Rektorn Leif Ljungberg, Karmansbo Undervisningsrådet Ch. Lundeberg, Saltsjöbaden Yrkesläraren Holger Strömgren, Stockholm i Rektorn Knut Åhlén, Borlänge | &
Överdirektören Birger Öhman, ordförande i 1
Arbetsgruppen för inre organisation Huvudsekreteraren Stig Persson, ordförande Docenten Urban Dahllöf, Stockholm
Pil. kand. Helge Malmgren, Göteborg Studierektorn Agne Mjörnberg, Alingsås Direktören Gustaf Nordenskjöld, Göteborg Ombudsmannen Lars Wahlström, Stockholm
Arbetsgruppen för statsbidrag Ledamoten Birger Gårdstedt, ordförande Byrådirektören Bengt Caping, Vänersborg Byrådirektören Lennart Landahl, Örebro Skolchefen Erik Karlsson, Örebro Kanslirådet Carl-Erik Virdebrant, Stockholm
Experter för vissa frågor
Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro
Rektorn Herbert Ekholm, Kalix Professorn Torsten Husen, Stockholm Skolkonsulenten Paul Odebäck, Stockholm Byrådirektören Brita Wernlund, Lidingö Byrådirektören Margareta Vestin, Stockholm Rektorn Hans Wikström, Umeå Undervisningsrådet Harald Vrethammar, Stockholm
Avseende
Vissa lokalfrågor Gymnasiala y-utb. Vuxenpedagogiska frågor Y-utb. för handikappade Historik Skolsocial verksamhet Gymnasiala y-utb. Lärarutbildningen
,_ , .. ___—A
BILAGA 2
(Till kapitel 5)
Tabell 5:1. Yrkesskolelever i årskurs 1 — fördelning på gymnasieregioner, skolformer och kursområden. Heltids- kurser om minst 5 mån.
Tabell 5: 2. Yrkesskolelever i årskurs 1 — fördelning på skolor, skolformer och kursområden. Heltidskurser om minst 5 mån.
Tabell 5: 1. Yrkesskolelever i årskurs 1 — fördelning på gymnasieregioner
så ig .: " '- na n' ' - = & . i = _, ”å _: wti 4— ... 5 . _ .: ,, g h ' . å ä 5 :: .?) cu ; l.. . 55 ,, :: ä == '”'; 0 5 25 g 5 & ——s s i: 5 2 = & >' 5 2 ”E = % &_ än £ & =' % % å 0. 2 % E % gi Ä -o 5 .a '— ' '” > ..- .5 "" ' >2 5 575 50 % ...-* 5 B & o "i g _ o o _5 a: :a ..; _ = 3 _a w - ä n. =- -. - s; % w ä'— ” & en ä' ä ,. » 0 = & än En 2 o äsfsååsäfås—äåååååwså esåaaqosåamåaaååoäzs 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 1 Stockholms stadKY 43 39 23 95 148 '9 10 43 94 85 97 121 57104 FS 26 8 EY 634 3 17 13 Summa 634 43 89 23 95 177 9 18 43 94102110 121 57104 2 Handen CV 7 3 15 8 19 7 KY 10 7 12 Summa 10 14 3 15 8 12 1.9 7 3 Huddinge KY 23 20 11 13 4 8 5 18 23 25 4 12 4 Lidingö KY 25 9 9 11 FS 35 EY Summa 26 44 9 11 5 Mörby-Djursh. CY KY 2 Summa 2 6 Nacka KY 10 20 7 14 16 FS 12 Summa 10 32 7 14 16 7 Solna KY 47 15 23 12 13 13 7 12 8 Sollentuna CV 10 15 8 8 4 11 7 KY 24 5 8 22 6 Summa 34 20 8 16 4 33 13 9 Sundbyberg KY 8 8 8 10 Täby KY 12 12 9 8 11 Norrtälje KY 16 2 4 8 6 9 13 12 Södertälje KY 24 11 11 2 30 4 5 18 12 20 8 10 FS 10 21 Summa 24 10 11 32 2 30 4 5 18 12 20 8 10 13 Enköping KY 80 55 9 14 5 19 9 16 + 14 Uppsala CV 20 12 16 10 16 6 12 16 9 11 14 Uppsala KY 63 72 47 39 20 5 FS EY Summa 63 72 67 51 36 10 16 6 17 16 9 11 15 Eskilstuna CV 12 19 12 8 5 KY 26 39 15 11 FS 41 Summa 26 92 15 19 12 8 11 5 16 Katrineholm KY 39 9 12 9 17 Nyköping KY 8 19 19 12 18 20 11 8 18 Strängnäs KY
12 16 16 10
10 52
Specialarb./betongarb.
10 12 12 16 10 10 11 11 12 12 57
52 27
Värme- o sanitetsmont.
Driftarb. cell. o papper
14 14 10 113 113
Grafiskt arbete
10
10 55 53
Klänningssömmerskor
10 18
Konfektionsarbete
59
18 59
Textilk. m fackteckn. Gruvarb. -förmän etc.
12 24 24 12 12 12
Damfrisörer
18 15 25
8 24 22 22 15 15
Kontorsutb. Lägst realexamen 1 termin—1 år
24 84
12 25 84
66 182 66 182
29 20 11 21 26 26 14 67
Kontorsutb. Lägre än realexamen 1 termin—1 år
43 44 11 11 55 22 22 25 22 22 45 25 25
748 108 25
Kontorsutb. Lägre än realexamen mer än 1 år
16 12 32 32 17 18 18 25
9 8
14 33 35 33 85
831163 241 246 163
18
83 415 133 221 145
Detaljhandelsuth. Minst 1 år
11 11
Husmoderssk. terminsk.
36 26 42 36 67 67 77 63 63 72 43 18 22 22 23 23 13 39 13 34 34 159
Husmoderssk. 1—2 år
11 11 10
28 389 178 28 230 1 78
Kokerskor i storhush. Kockar,
skeppskockar Köks- o kallskänkspers.
15 15 45 45 21 15 15 16 16
Sj ukvårdsbiträden
22 22 28 28 36 16 16
Undersköterskor
12 12 12 44 44
Barnsköterskor
7 13 31 31
12 109
27 31 20 31 38 34 11 33 44
8 101
28 28 145
10 155
24 38 14
18 19 20 21122 23 24 25,26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37
Övriga kurser
260 31 120 297
41 446
13 478
20 31 991 197 743
38 413
39 416
88 130 199
38 377
91 192 283
12 159 369 105 148
45 145 300 103 272 110
88 184 272
98 491 2314 1571396 6046
147
59 905 3585
38
Total
kolformer och kursområden. Heltidskurser om minst 5 mån.
Finspång KY Linköping CV LT K Y FS Summa Mjölby CV KY Summa Motala KY EY Summa Norrköping KY FS Summa
Eksjö KY Gislaved K Y Jönköping LT CV
KY EY
Summa
Nässjö KY Tranås KY Vetlanda KY Värnamo KY
Ljungby KY CV
:Summa
Växjö LT CV KY
Summa
Älmhult KY
Hultsfred KY E Y
Summa
Kalmar KY Nybro KY Oskarshamn LT CV KY
Summa
Västervik KY
Visby LT CV KY
Summa
Karlshamn KY FS Summa Karlskrona CV KY Summa Ronneby KY
12
21
14 14 32 32 35
3 5 90
90
16 49
15|16|17
Hässleholm LT CV KY 14 Summa 1 4 Klippan KY Kristianstad LT CV KY Summa Ängelholm
Eslöv Hälsingborg
Landskrona
Summa
Lund LT CV KY EY
Summa
Malmö KY FS
Summa
Trelleborg KY Ystad KY
Falkenberg KY Halmstad LT CV KY FS
Summa
Varberg KY FS
Summa
Göteborg FS KY CV EY S umma Kungälv KY Lysekil KY Mölndal CV KY Summa Uddevalla LT CV KY EY Summa
62 Alingsås LT KY Summa 63 Borås LT CV
|1|2345|6|7|891011121314151617 KY 49 24 10 8 3 6 FS Summa 49 24 44 19 20 9 3 6 6 64 Trollhättan CV 15 8 15 8 10 8 8 7 10 10 KY 53 20 5 10 12 10 7 10 FS 40 Summa 53 75 8 20 8 20 20 8 7 20 7 20 65 Ulricehamn KY 10 9 FS Summa 10 9 66 Vänersborg LT KY 12 11 22 Summa 12 11 22 67 Åmål CY 5 4 KY 27 9 8 5 7 Summa 27 9 8 5 5 11 68 Falköping CV 14 5 12 17 8 10 4 KY 6 7 9 10 Summa 14 5 18 24 17 10 4 10 69 Lidköping KY 24 8 9 8 9 8 EY Summa 24 8 9 8 9 8 70 Mariestad KY 11 8 71 Skara KY 14 17 14 8 16 72 Skövde KY 17 12 16 11 5 5 FS 19 Summa 36 12 16 11 5 5 73 Arvika LT CV 7 8 8 8 6 KY 21 23 12 Summa 21 7 31 12 8 8 6 74 Filipstad KY 16 4 1 5 7 75 Hagfors LT KY 12 8 8 12 Summa 12 8 8 12 76 Karlstad LT CV 30 7 10 7 16 18 6 6 KY 50 9 14 61 10 6 18 12 12 8 4 12 5 5 Summa 50 9 14 91 17 16 18 12 19 8 20 30 11 11 77 Kristinehamn LT 8 6 CY 50 30 26 20 KY 45 7 8 7 Summa 50 30 26 20 53 7 6 8 7 78 Torsby KY ' 6 9 8 6 8 79 Hallsberg CY CV 33 8 8 8 6 9 16 9 KY 26 10 11 FS 12 Summa 26 55 19 8 8 6 9 16 9 80 Karlskoga CV 7 6 12 5 7 7 8 KY 88 FS 46 EY Summa 88 53 6 12 5 7 7 8 81 Lindesberg KY 22 82 Örebro LT 19 19 6 CV 33 2 6 19 7 12 KY 19 16 FS 13
19|20|21|22|23|24|25|26|27|28|29|30|31|32|33|34|35|36|37|38
25 78 78 14 110 E 410 19 48 51 78 78 14 110 12 585 115 24 91 285 46 24 91 32
32
30
13114|15|16
Summa Fagersta KY Hallstahammar LT CV KY S umma Köping KY FS Summa Sala LT KY Summa Västerås LT KY FS Summa
Avesta KY Borlänge KY EY
Summa
Falun LT CV KY
Summa
Hedemora KY Ludvika KY FS
Summa
Mora KY
Bollnäs LT CY Summa Gävle LT KY Summa Hudiksvall LT CY KY Summa Ljusdal LT CV KY Summa Sandviken LT CV KY FS Summa Söderhamn LT CY Summa
Härnösand CY KY E Y
Summa
Kramfors CV KY
Summa
718
11
11
|1|2 3 4 5|6|7is 9|10|11|12|13|14|15|16|17 102 Sollefteå KY 7 8 6 10 103 Sundsvall CV 11 8 12 16 10 24 5 9 5 KY 50 20 22 7 14 9 EY Summa 50 20 22 18 8 26 25 10 24 5 9 5 104 Ånge KY 18 11 16 105 Örnsköldsvik CV 7 KY 118 12 44 15 18 2 8 Summa 118 12 44 7 15 18 2 8 Z 106 Strömsund KY 9 7 5 4 4 107 Östersund CV 8 16 8 8 8 8 8 10 9 8 KY 30 17 15 8 EY Summa 30 25 31 8 8 16 8 8 10 9 8 ACXIOS Lycksele] CV 24 8 5 7 9 17 8 6 1 än [113 & u KY 8 L,;l' # [Summa 24 8 13 7 9 17 8 6 109 Skellefteå CV 9 8 13 8 8 8 8 6 9 5 5 KY 49 99 70 21 31 7 6 6 Summa 49 99 79 8 34 39 8 15 14 12 9 5 5 110 Umeå CY 15 CV 15 16 14 12 6 KY 78 42 9 30 8 10 11 14 9 8 Summa 78 15 57 9 30 16 8 24 11 14 21 6 8 111 Vilhelmina KY 8 8 8 BD 112 Boden KY 13 12 16 15 6 7 5 113 Haparanda CV 9 6 8 8 8 7 8 6 KY 179 56 8 8 Summa 179 56 17 14 8 8 8 7 8 6 114 Kalix LT CV 8 5 6 8 9 8 10 KY 4 8 Summa 8 9 14 8 9 8 10 115 Kiruna KY 80 7 24 8 116 Luleå CV 10 16 8 9 8 12 11 KY 92 29 14 15 8 21 8 4 10 5 Summa 92 29 10 30 23 9 16 33 19 4 10 5 117 Malmberget KY 72 33 13 16 8 9 9 8 118 Piteå CV 33 9 22 31 8 16 6 8 6 6 KY 13 16 19 8 16 Summa 72 13 33 9 38 50 16 16 6 24 6 6 Summa hela riket LT 16 63 27 88 6 10 CV 41 10 572105 372364 18170 346 179 214 373159179 CY 121 30 41 20 28 15 21 8 4 27 KY 22671256 360 382 224 2364 82 1267 430 205 114 685 440 341 943 337 324 FS 33 664 21 26 195 9 107 EY 658 14 3 17 13 Summa 3046 1343 384 455 244 3669 208 1756 815 418 293 1159 644 582 1343 496 503 % 6,5 2,9 0,8 1,0 0,5 7,8 0,4 3,8 1,7 0,9 0,6 2,5 1,4 1,2 2,9 1,1 1,1 Summa inom län A 643 43 39 23 95 177 9 18 43 94102 110 121 57 104 B 70 81 45 11 11 228 15 118 20 8 18 97 76 13 126 12 54 C 80 63 72 122 9 65 36 5 10 35 15 17 32 9 11 D 284 26 8 150 34 31 39 8 32 22 22 E 75 24 41 292 24 73 40 11 5 47 37 21 113 54 25
18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 |28 29 |30 |31 |32 33 34 35 36 37 38 39 16 24 16 64 190 7 6 17 130 18 11 25 14 55 22 16 293 11 11 7 6 18 11 25 14 55 22 44 424 10 27 82 7 5 58 40 21 12 80 433 5 58 40 21 12 80 17 440 27 17 32 105 10 8 7 8 124 12 102 33 s 20 36 114 20 18 8 28 469 10 10 10 8 7 12 102 33 8 20 36 114 20 18 8 46 603 13 97 34 17 10 52 121 34 17 10 52 13 218 5 9 8 109 5 8 5 59 80 33 38 12 223 39 791 5 9 5 8 5 59 80 33 38 12 223 47 900 12 24 42 16 s 74 191 20 83 5 63 49 26 158 520 5 12 24 63 49 26 158 42 16 8 94 794 61 18 27 30 97 9 266 4 61 21 51 211 8 5 9 6 88 51 49 9 72 3 435 8 5 51 49 9 72 9 9 523 21 10 31 7 11 63 19 19 173 9 9 23 29 9 54 145 7 9 9 23 29 9 21 64 11 63 19 1.9 344 6 17 30 18 22 63 10 4 289 9 53 136 5 11 19 74 14 32 37 398 5 9 11 19 74 14 32 90 534 20 48 10 20 266 8 16 24 9 202 4 48 38 11 122 295 12 16 48 38 11 122 24 9 497 47 22 15 55 22 74 77 17 68 43 33 365 198 197 317 1765 112 282 12 125 7 59 81 52 16 509 4357 12 24 84 161 8 98 72 48 52 125 999 304 182 123 85 166 140 334 45 3173318336315391249 4446049 509 303 260 434307834213 111 58 8 510 1742 35 1220 380 25 18 135 182 112 892 3704 416 464 170 265 318 205 413 45 339 4696 3989 1564 1292 647 6372 606 821 558 811 5431 46780 09 Lo 04 06 on 04 09 02 03 10085 33 23 14 10613 19 12 13 1061000 52 27 113 53 18 59 831163 241 246 163 28 389 178 16 1571396 6060 25 45 17 18 2 84 69 181 172 87 11 344 21 36 52 44 446 2657 16 25 14 10 10 66 182 66 49 144 9 45 28 12 147 1404 21 22 9 12 58 108 87 28 104 15 22 12 64 1218 30 30 12 6 21 5 12 36 39 123 125 44 192 33 28 21 70 363 2109
qxgc emwwozzr x— mmm
CU
|_- &
w MOOOO WOOCJB GD
Tabell 5: 2. Yrkesskolelever i årskurs 1 — fördelning på skolor, skolformer och kursområden
Heltidskurser om minst 5 mån
uoiäau
Skola/Skolform Kursområden
”8111th 14110 mamman llWlSnH DRA nodsuenglg JBSSGOOJd nasium); PUUPEPIOH
0 [DHL [apauiszxn m )[anSSOHS N )[anpJOf _.
.iowox _, () [apueH " HBK—g rianaÄJJ, :o amma we-
[IEIGW 00
311. 00 h no h H CD v—u kn v—l V vi då v-4 N F! 0 H
uhOIH—AåååzommammwwmwäFPDDDD
Landslingsskolor Östergötlands läns, Linköping 71 71 Jönköpings läns, Jönköping 3 12 124 139 Kronobergs läns, Växjö 28 28 Kalmar läns Södra, Oskarshamn 14 14 Gotlands läns sjömansskola 8 6 14 Gotlands läns, Visby 13 13 Kronobergs läns, Markaryd 7 25 32 Kristianstads läns, Kristianstad 51 51 Malmöhus läns, Hälsingborg 32 32 Malmöhus läns, Lund 12 32 44 Hallands läns, Halmstad 27 27 Älvsborgs läns, Fröjel 20 20 Älvsborgs läns, Alingsås 62 62 Älvsborgs läns, Frista 12 12 Älvsborgs läns, Herrljunga 14 14 Älvsborgs läns, Borås 12 44 56 Älvsborgs läns, Vänersborg 33 70 103 Värmlands läns, Siller 33 33 Värmlands läns, Nyed 13 13 Värmlands läns, Vissum 14 14 Värmlands läns, Kristinehamn 48 48 Örebro läns, Tysslinge 8 8 Örebro läns, Askersund 11 11 Örebroläna Örebro 8 35 22 6 24 229 46 32 42 444 Västmanlands läns, Kolbäck 12 12 Västmanlands läns, Sala 8 8 Västmanlands läns, Västerås 26 26 Västmanlands läns sjukvårdsskola 48 48
Bxxxxxxxxxm
D
B B C D E E F G G H I K L L M N O O P P R S S T T T U
Kopparbergs läns, barn Gävleborgs läns, Bollnäs Gävleborgs läns, skog Gävleborgs läns, Gävle Gävleborgs läns, Hudiksvall Gävleborgs läns, Ljusdal Gävleborgs läns, Storvik Gävleborgs läns, Sandviken Gävleborgs läns, Söderhamn Gävleborgs läns, Söderhamn Norrbottens läns, husmodersskola
Summa landstingsskolor
Centrala verkstadsskolor Österhaninge Häggvik Uppsala Eskilstuna Örebro 2 Byggnadsskola M'ölby Jönköping Ljungby Växjö Oskarshamn Visby Karlskrona Hässleholm Kristianstad Lund Halmstad Mölndal Uddevalla Borås Trollhättan Tidaholm Östanå Arvika Hallsberg Karlskoga Örebro Kolbäck
2|3|4|5
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17
90 97 98 101 103 105 107 108 109 110 BD 113 BD 114 BD 116 BD 118 BD 118
OOO Bxx>>>nceq
67 77 79 94 96 99 100 110
4mkaXX>
O så
v—n—n—n—dv—h—iv—t—n—q 444444444
Haraldsbo Ljusdal Sandviken Sandö Sundsvall Örnsköldsvik Östersund Åsele Skellefteå Vännäs Övertorneå Kalix Bergnäset Strömbacka-Piteå Arvidsjaur Summa Centrala verkstadsskolor
Centrala yrkesskolor Stockholms läns, Kling Älvsborgs läns, Stened Kristinehamns prakt.
Örebro läns, Hallsberg Bollnäs centr. yrkesskola Gävleborgs läns, Hudiksvall Söderhamns centr. yrkesskola Västernorrlands läns, Västerbottens läns, Umeå
Summa Centrala yrkesskolor
Kommunala yrkesskolor Stockholms barnsköterskeskola Stockholms handelsskola Stockholms hushållsskola Stockholms Stad
Stockholms sömnadsskola Stockholm Västberag
Enskede IIoLcll— u x'ontnurnngukolan
Byggnadsskolan
78 39 28 64 49 40 33 54 37 29 27 48 65 45 14 11 45 24 25 24 26 45 14 33 18 22 17 44
12
82 26
10 11 12 12 12
11
10
172 101 57 117 117 7 124 73 109 83 88 154 136 151 57
1799
15 16
509
16
144
51
25
202 15 1050
12 46 49 21 31
175
75
33 88
132
12 16 59 18 20
19 48 26
15
4130
87 15 88 108 60 57 45 33 1 74
45
361
11 21 10
27
235
16
51
37 20
27
1 26 16 32
257
151 358 195
16
196
47 16 35
12
125 187 13
68 56 272
65 24 12
41
62 62
667
47 358 214 825 156 429 183 294 267
emmmmmmmmmmmmmmmmcammmmmuuooouunoooooaoommm
1 2 2 2 3 3 4 5 6 6 7 8 8 8 9 10 10 10 11 11 11 12 12 13 14 14 14 14 14 14 15 15 15 16 16 17 17 18 18 19 19 20
Järfälla Västerhaninge Österhaninge Nynäshamn Huddinge Botkyrka Lidingö Djursholm Gustavsberg Nacka
Solna
Märsta Upplands Väsby Sollentuna Sundbyberg Österåker
Sjuhundra Norrtälje Järna Södertälje Enköping Östhammar Öregrund Västland Tierp Uppsala Vittinge Mellösa Eskilstuna Torshälla Flen Katrineholm Nyköping Oxelösund Åkers Strängnäs Skärblacka Finspång Kisa
|1I213|4|5l6
s|9|10|11
12|13
14 15 16 17 448
20 21 21 21 22 22 22 23 23 23 24 25 25 25 26 26 26 26 27 27 28 28 29 29 30 30 31 31 32 32 32 32 32 32 32 32 33 33 34
mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmwwwocooocooc:l:
Linköping
Ödeshög
Skänninge
Mjölby Stad Borensberg
Motala
Vadstena Valdemarsvik Norrköpings handelsskola Norrköping
Eksjö
Villstad
Gislaved
Anderstorp
Jönköping Jönköping-Idas skolan Huskvarna
Gränna
Bodafors
Nässjö Tranås Åseda Sävsjö Vetlanda Stad Bredaryd Värnamo Traryd Ljungby Nottebäck Älmeboda Moheda Lessebo Tingsryd Alvesta Lenhovda Växjö Älmhult Osby Sevede
62 12 21 12
7 88
104 18
16 44 32 17 25 11 24 10 10 14 24 11
15 16 25 34
10
15
21
m
15 15
18
21
10
29 22 89 44 73 12 16 70 15 57 15 20 36 11 19 29 22
25 19 54 25 12
48
20
44 29 35
77 27 26 23
113 41
16 16 28
36
21
39
19
21
==m====m=========m————xx&xnuqAAAAAAAAAAEEE
Mörlunda Hultsfred Virserum Vimmerby Torsås Mörbylånga Kalmars handelsinstitut Kalmar Emmaboda Nybro Högsby Mönsterås Oskarshamn Överum Gamleby Hallingeberg Gladhammar Västervik Fårösund Klintehamn Slite
Visby Olofström Karlshamn Karlskrona Ronneby Hästveda Tyringe Hässleholm Örkelljunga Perstorp Klippan Åstorp
Hj ärsås Knislinge Bromölla Kristianstad Båstad Ängelholm Hörby Eslöv Hälsingborg
2222222222SZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZoom-.n—
Höganäs Landskrona Kävlinge Lund
Malmö Trelleborg Tomelilla Simrishamn Skurup Sjöbo
Ystad Årstad Falkenberg Oskarström Halmstads handelsskola Halmstad Laholm Tvååkers Varberg Partille Råda Göteborg Centrala yrkesskolan i Göteborg Lerum Tjörn Kungälv Morlanda Sotenäs Stångenäs Lysekil Kungsbacka Mölndal Stenungsund Östra Orust Norrviken Uddevalla Vårgårda Alingsås Herrljunga Gäsene
mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmwwwwwmmwwwwwmmmmw
Kinna SvenHunga lBorås hdeuerud Lilla Edet Trollhättan Ulricehamn Vargön Vänersborg Bengtsfors Mellerud Åmä sam Tidaholm Falköping Lidköping Töreboda Mariestad Vara Götene &ma Karlsborg Skövde Mo Ådäng man Rämmen fäupstad Hällefors Munkfors Hmmm Skoghan Grums Karlstad Storfors Kristinehamn Övre Fryksdal Sunne Laxä Kumla I)egerfors Karlskoga
3|4|5 6|7|8
10 11 13 14 15 16 17 452
wmwwmwDDDDDDDDDDDDBBBBBB333333333333333
81 81 81 81 82 82 83 83 83 84 84 85 85 85 86 86 87 87 88 88 88 88 88 89 89 89 89 89 90 90 90 90 91 91 92 92 92 92 93
Noraskog Ljusnarsberg Nora Stad Lindesberg Örebro praktiska Örebro Skinnskatteberg Norberg Fagersta Surahammar Virsbo Hallstahammar Kolsva
Köping Arboga Östervåla
Sala
Skultuna Västerås
By
Folkärna Grytnäs Krylbo
Avesta
Tuna
Floda
Gagnef Leksand Borlänge St. Kopparberg Svärdsjö Enviken
Falun
Säter Bachmanska Grangärde Vansbro Järna Smedjebacken Ludvika Malung
14
11 16 40 33 18 18
13 24 15 41
13
10
12 10
18
10 12 45
19
» m m
29 36 16 37 10 37 28 27 25
75
12 16 24 36 16 30 12 34 12 24 22 23 12 13 44 36 12 31 16 12 24 24
20
19
11 10 10
14 12 25 51 94 129 36 10 71 37 12 19 16 157 20 24 22 36 45 69 37 88 78 16 10
159 110 26 36 24 106 67
3333xxxxxx»>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>NNNNNNN 93 93 93 93 95 95 96 97 98 98 100 101 101 102 102 102 102 102 103 103 103 103 103 103 104 104 104 104 105 105 105 105 105 105 105 106 106 107 107 107 107 107
Rättvik Orsa Älvdalen Mora
Gävle borgarskola Gävle Iggesund Sveg
Hofors Sandviken Härnösand Ytterlännäs Kramfors Ädals Iiden Junsele Fjällsjö Sollefteå Fors
Tuna Njurunda Skön
Timrå Sundsvalls handelsskola Sundsvall Torp
Ånge” Stugun Bräcke Anundsjö Nätra" Själevad Grundsunda Gideå Trehörningsj ö Örnsköldsvik Tåsjö Ströms Kälarne Revsund Brunflo Rödön Hammerdal
14
00th
16 14
29 10
11 31
36
10
16
13
5
coca-er h
40 16 40 14 25 16 10 21
31 18
10 15
22
48 37 133 11 23 11 22 16 19 20 15 12 24 24 24 20 12 15 18
11
22
12
76 62 46 71 29 154 20 54 209 62 1 1 83 1 1 24 69 39 36 24 29 16 25 72 11 23 12 26 45 67 15 74 36 34 15 41
453 oo
7 | 8 | 9
10
11 | 12 | 13 | 14
15 |16| 17
107 107 107 107 107 108 108 108 109 109 109 109 109 109 109 109 109 109 110 110 110 110 110 110 110 110 111 111 111 111 112 112 112 112 113 113 113 113 114 Åre
Undersåker
Hede
Frösö
Östersund Lycksele
Åsele Kommunalförb. IY Nysätra
Lövånger
Burträsk
Bureå Skellefteå IK Byske
Byske husmodersskola Norsjö
Malå
Skellefteå Nordmaling Hörnefors Bjurholm Degerfors
Umeå IK
Bygdeå Vännäs
Umeå Stad Stensele
Dorotea
Dorotea hemv.- o. husm. skola Vilhelmina köping Edefors
Jokkmokk
Råneå Boden Nedertorneå Övertorneå
Övre Tornedalens yrkesskola Haparanda
Töre
15
12 42 10 29 12 15 17 27 16
13 10 11
13
12
12
16
20 8 15 20 27 33 50 12 15 28 23 13
39 27 20 28 21 19 24 15 23
46
13
46 12 35 24 28 11 10 16 51 12 31 12 31 61 10 16 20 40 11 12 49 32 36 29 12 16 23 27 20 25
20 23 46 27 121
A A A A A A A A A A A B B B C D D E E K K M M M M M M
Överkalix Nederkalix Kiruna praktiska Nederluleå Luleå Malmberget Piteå IK Norrfjärden Arvidsjaur Älvsby Piteå Stad
Summa kommunala yrkesskolor
Företagsskolor Lagerströms AB
Dagens Nyheters lärl. Ernst Nilsson AB
Esselte AB AB Norstedt och Söner Stockholms Tidningen Svenska Dagbladet Svenska Tryckeri AB AB Sv. Djuptryck
Åhlén och Åkerlund
AB Bröderna Hedlund Aga
Atlas Copco Scania Vabis
AB Nord. Metallduksväveriet Bolinder-Munktell
AB C.E. Johansson
Saab
Holmens Bruks— och FAB Halda
Svenska Stålpressnings AB Hälsingborgs varvs AB Asea Hälsingborg Höganäs—Billesholm
AB Landsverk Öresundsvarvet AB AB Abjörn Andersson
1310
3|4|5|6|7|8|9
10 11 12 13
u|m 16|n
EzzzzooooooooaaaaaaameHEHDDDBBBXX
4414
051 051 055 055 056 057 057 057 057 057 057 057 057 063 063 063 063 064 064 065 072 079 080 080 082 085 087 087 092 092 092 098 098
AB Addo
Kockums
Halmstads J ärnverk
AB Malous Holmqvist Monark
Götaverken
Göteborgs Handelstidning SKF Göteborg Wezäta-Melin AB
AB Essge-Konfektion
AB Wettergren och Co Göteborgs konfektions AB Wallengrens kont. AB Borgstena Trikå
Svenska Yllekoncemen
O. Jacobsons AB
H. Swegmarks Fabriks AB Nydqvist och Holm Svenska Flygmotors AB Ivar Wahl AB Volvo-Skövdeverken Elektriska Svetsnings AB Degerfors J ärnverk
AB Bofors
AB Avos Volvo-Köpingverken ASEA Västerås
AB Svenska Metallverkcn Morgårdshammars mek. verkst. Smedjebackens Valsverks AB ASEA Ludvika
SKF Hofors
Sandvikens Jernverk
Summa företagsskolor
Enskilda yrkesskolor Bar-lock-institutet
Engelbrekts barnav. o husm. sk. Kraftska skolan
14 22 12 19 10 75 39
20 24
19 12 33 50 13 13 84 15 21 12 114 14 44
12 10
73 57
16
12
18
11
12
14 45 19 10 121
157 15 21 12 171 14 44
1147
161 117 138
14 28
63 25 21 36
1667
63 25
44444ececcmmumamzoooomaä>>
Hv—(HHNHHHHHWQQ v-t
NCDQ'OFFFH NNMLDIDIOKQCD
65003 00000
100 103
Malmsten
Maria husmodersskola Påhlmans Köpmannainstitutet
SRF Radioskola Södra KFUK:s barnsköt. Y-sk. f. hörselskadade Frälsningsarméns c.y. Fotoskolan
Sunnerdahls pr. ungd. skola Nyckelviksskolan Stockholms hemsysterskola Uppsala hemsysterskola Suof—Borensberg
Södra Vätterbygden Mariannelundskolan Praktiska Hush.sk., Lund Göteborgs hemsysterskola Filip Holmqvist handelsinst. Slöjdföreningens skola Västkustens ungd.skola Lidköpings handelsinst. Karlskoga folkhögskola Bergslagets pr skolor. Vårsta hemsysterskola Sundsvalls för stuveriarb.
Summa Enskilda yrkesskolor
24
17
10
10
96 18 12
16
18
18 12
22 26
11
83
40 26 12
102 96 18 17 24 12 11 26 75 56 25 31 12 36 43 45 12 175 10 66 24 25 91 26 21
M
26 17 10 w w H
11|288l328
”|
1232
BILAGA 3
Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund
och framtidsplaner
Undersökning på uppdrag av yrkesutbildningsberedningen utförd av
Undervisningsrådet Bengt Jacobson
Förord
Den undersökning av eleverna i yrkesskolan som redovisas i det följande har utförts på uppdrag av Yrkesutbildningsberedningen.
Sedan undersökningens omfattning och inriktning samt frågeformulärets utform- ning diskuterats inom beredningens prognosgrupp, företogs en provundersökning i slutet av februari 1965.
Insamlingen av undersökningsmaterialet skedde i april 1965 under värdefull och intresserad medverkan av rektorer och lärare vid berörda skolor. Bearbetningen av det insamlade materialet har sedan skett av undertecknad och förste byråsekreterare Vil jar Nairis. Stansning och bearbetning av hålkort har skett inom statistiska central- byrån.
Preliminära resultat har vid olika tillfällen redovisats för beredningens ledamöter under arbetets gång.
Undersökningen har genomförts under ledning av Jacobson, vilken även författat rapporten. Den tekniska utformningen av såväl frågeformuläret som tabellerna jämte anvisningar till statistiska centralbyrån har utförts av Nairis.
Stockholm i augusti 1965
Bengt Jacobson
l 5, | i. l & | _, l i ]
1. Undersökningens uppläggning
Undersökningen avser att belysa vissa förhållanden våren 1965 inom den skolmässiga yrkesutbildningen. Av praktiska skäl har det varit nödvändigt att begränsa arbetet till att omfatta enbart primär- och sekundärkommunala yrkesskolor. Till följd av undersökningens målsättning omfattar den endast elever i första årskursen.
Med ledning av dels elevernas uppfattningar och värderingar dels vissa objektiva fakta avses undersökningen ge en bild av dagens yrkesskoleelev och dennes utbild- ningssituation.
Fyra frågor, vilka dock inte kan klart avskiljas från varandra, har uppställts. Vem går i yrkesskola (»Hur ser yrkesskoleleven ut») ? Hur stor andel av en årskull går i yrkesskola (»Yrkesskolfrekvens»)? Hur rekryteras yrkesskolan (»Yrkesskolans attraktionsförmåga»)? Problemkomplexen belyses med hänsyn till vederbörande elev/er/s ålder, kön, bostadsort, sociala bakgrund, tidigare utbildning, pågående utbildning och framtids- planer. Som en syntes ges en bild av de nuvarande elevernas levnad under en period från födelsen till 21 årsåldern, alltså ett försök till ett om än ofullständigt svar på frågan
Hur gestaltar sig yrkesskolelevens liv fram till 21 årsåldern? Eftersom en delvis motsvarande undersökning rörande gymnasieelever genom- fördes på uppdrag av 1960 års gymnasieutredning av Härnqvist och Grahm, »Vägen genom gymnasiet», (SOU 1963: 15) har möjligheter till jämförelser med resultatet i denna tillvaratagits. Även i Särlviks undersökning, »Elevers och föräldrars attityd till studiegångar av olika längd i gymnasiet» (SOU 1963: 41, det 7) har berörts vissa av i här föreliggande undersökning redovisade frågekomplex. I övrigt har resultaten ej jämförts med andra undersökningar eller tidigare forskning inom närliggande områden. Orsaken är förutom den korta tid som stått till förfogande undersökningens vida omfattning och anknytning till yrkesutbildningsberedningens utredningsarbete. Även i detta avseende överensstämmer rapporten med Härnqvist—Grahms arbete.
2. Materialinsamling 2.1 Metodik
Uppgifter hämtade ur den officiella statistiken ger en bild av yrkesundervisningens omfattning och organisation. Föreliggande rapport avser att i första hand belysa elevernas uppfattning av valet av yrkesutbildning samt yrkeselevernas studiegång efter genomgången obligatorisk skola. De insamlade uppgifterna skall även komplet- tera den officiella statistiken och ge en riktigare bild av yrkesskolfrekvensen, dvs. den andel av personerna i en årskull som genomgår yrkesutbildning. En förutsättning
är därför att någon form av utfrågning av eleverna används. Två möjligheter att insamla data står till buds, antingen personliga intervjuer eller frågeformulär.
Den senare metoden har använts. Samtliga frågor har besvarats enbart av eleverna. De har ej heller, såsom t. ex. i Särlviks undersökning och — beträffande fackskolan -— i »Vägen genom gymnasiet», ställts inför hypotetiska situationer med därav följande svårigheter att tänka sig in i ännu icke existerande förutsättningar för svaren. Det visade sig möjligt att i flertalet fall formulera frågor och fasta svars- förslag med vars hjälp den eftersträvade informationen kunde erhållas. Frågorna har kunnat beskrivas skriftligen i den instruktion, som bifogades frågeformuläret. Därtill kommer att det erfordrades ett stort undersökningsmaterial, som av tids- och kostnadsskäl ej kunde förutsättas bli insamlat om en individuell utfrågning av eleverna skulle ha ägt rum. Erfarenheter från tidigare undersökningar (bl. a. Jacob- son 1958, Härnqvist—Grahm 1963) har visat, att metoden med frågeformulär ur informationssynpunkt inte ger ett sämre resultat.
2.2. F rågeformulärets utformning
(Frågeformuläret, se bil. 3 A) I anvisningarna framhölls vikten av noggranna och uppriktiga svar. Stor möda lades också ner på frågeblankettens utformning för att så korrekta svar som möjligt skulle erhållas. En förutsättning var att eleverna kunde lita på att deras svar behandlades helt konfidentiellt och endast för detta speciella ändamål. Sålunda har någon gransk- ning av rektor eller lärare ej skett utan svaren har insamlats och direkt översänts till beredningen. Detta förfaringssätt har medfört att en del frågor i vissa avseenden blivit ofullständigt besvarade, men denna nackdel har bedömts väga mindre tungt än risken att erhålla mer eller mindre friserade svar, vilket kunde befaras bli följden, om svaren skulle granskas av skolans rektor eller lärare. Elevernas namn noterades ej. Eleverna besvarade formuläret under lektionstid. Sedan anvisningarna genomgåtts kollektivt, besvarades blanketten av eleverna utan inbördes kommunikation.
2.2.1. Personliga data Eftersom ett betydande antal elever ej kunde förutsättas veta sina folkbokförings- nummer uteslöts denna uppgift från blanketten, varför endast födelseår, -månad och -dag samt kön efterfrågades. I övrigt efterfrågades elevens hemort, den kurs, eleven genomgick vid undersök- ningstillfället, kursens längd samt huruvida eleven avsåg att fullborda hela kursen. Uppgift om hemkommun erfordras för vetskap om avståndet mellan hemort och skolort. I skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning utredning »Ut- redningsmaterial rörande yrkesskolans kvantitativa omfattning» (1964) påvisades, att yrkesskoleleverna i likhet med vad som tidigare påvisats rörande gymnasie- eleverna i flertalet fall söker sig till lättast tillgängliga yrkesskolort och att även yrkesskolorna är lokalt rekryterade. Likaså påvisades att differentiering och om— fattning av skolväsendet i dess helhet på det gymnasiala åldersstadiet påverkar valet
av utbildningsgång. Vetskap om vilken skolregion eleverna tillhör är därför av stort intresse.
Enligt den officiella statistiken lämnar vissa elever yrkesskolan utan fullbordad utbildning. Året 15.10.1963—14.10.1964 slutade 13 procent på detta sätt. Inom den tekniska sektorn var det 15 procent, inom industri och hantverk 22 procent, inom handel och kontor 9 procent, inom huslig utbildning 5 procent, och inom vård- sektorn 4 procent. (SCB, U 1965: 5). De avbrutna studierna behöver i och för sig inte innebära att vederbörande inte får en fullbordad yrkesutbildning. En statistisk felkälla torde vara, att elever byter skola. Den i frågeformuläret medtagna frågan belyser huruvida eleven vid tidpunkten för undersökningen, alltså sedan större delen av första årets utbildning genomgåtts, beslutat att avbryta utbildningen.
2.2.2. Målsmans yrke och utbildning Elevernas sociala bakgrund och inställning till fortsatta studier belyses med hjälp av uppgifter om målsmans yrke och utbildning samt antal syskon och syskons utbild- ning. Svarsalternativen för målsmans utbildning var folkskola, yrkesskola m.m., folkhögskola, realskola m.m., gymnasium m.m., universitet och annan utbildning. Svaret skulle avse den högsta utbildningen. Det bör uppmärksammas att uppgifter ej inhämtats rörande båda föräldrarna. Eleverna har själva fått avgöra vilken av föräldrarna, som är mest representativ i detta sammanhang. I svaret anges inte vem svaret avser. Begreppet målsman kan således ha skiftande innebörd. Vid den genomförda provundersökningen visade det sig att svaren på denna fråga med specificerade uppgifter om såväl fadern som modern blev mindre tillfredsställande. Antalet syskon förutsattes dels kunna ha påverkat hemmets ekonomiska möjlig- heter att sörja för familjemedlemmarnas utbildning, dels — beträffande äldre syskon -— kunna ha påverkat valet av studieväg. Uppgifter om antal syskon i yrkesskola eller gymnasium har insamlats.
2.2.3. Elevens egen tidigare utbildning Uppgift inhämtades om den utbildning yrkesskoleleven genomgick närmast före nuvarande utbildning. Följande svarsalternativ kunde förekomma: folkskola, grund- (enhets-)skola, allmän realskola, praktisk realskola, flickskola, folkhögskola, gym- nasium, fackskola eller annan skola (dock ej tidigare kurs i yrkesskola). Dessutom skulle anges det år, då studierna avslutades. För elever med folkskola skulle anges om vederbörande slutat efter årskurs 7, 8 eller 9 samt för elever i grund—(enhets-)skola årskurs 8, årskurs 9 g, a eller y. Eftersom elever i grund-(enhets-)skola i en del fall fullgör sitt nionde skolår i yrkesskolan, angav elever, som slutat efter årskurs 8, om så var fallet.
Elever med realskola och motsvarande angav om de fullbordat denna utbildning eller avbrutit studierna. Ovan efterfrågade uppgifter utgör väsentliga bidrag till belysning av dels yrkesskolelevernas förutbildning dels i vilken utsträckning eleverna vinner inträde i yrkesskolan direkt efter tidigare utbildning eller först efter att under en längre eller kortare tid ha haft förvärvsarbete.
En av de viktigare målsättningarna för undersökningen är att belysa i vilken ut- sträckning eleverna genomgår mer än en kurs i yrkesskolan. I den officiella statistiken redovisas eleverna som nybörjare om de börjar i en ny kurs, oavsett om de tidigare genomgått annan yrkesskolkurs eller ej. Därav kan utläsas hur många elever som vid en viss tidpunkt är i utbildning, men inte hur många personer som erhåller yrkesutbildning och hur lång denna utbildning är. Då det är väsentligt att veta, dels hur stor andel av en årskull, som erhåller yrkesutbildning, dels hur lång den sam- manlagda yrkesutbildningen är och dels vilka kurser som i kombination leder fram till en fullbordad yrkesutbildning, har elevernas tidigare utbildning inom yrkesskolan undersökts särskilt. De yrkesskolelever, som tidigare genomgått yrkesskolkurs, hade att ange vilken eller vilka kurser samt det år de avslutade utbildningen.
2.2.4. Val av nuvarande utbildning En av undersökningens väsentligaste uppgifter är att kartlägga elevernas valsituation vid övergång till icke-obligatorisk skola. Uppgifter har inhämtats, ägnade att belysa dels elevernas val mellan yrkesskola och annan gymnasial utbildning, dels deras i svårigheter att träffa det gjorda valet, dels hur eleverna upplevt sitt val sedan de : vunnit inträde i yrkesskolan, dels skälet att välja den yrkesskolkurs de genomgick i vid undersökningstillfället och dels skälet att välja just den yrkesskola vid vilken ! de är elever. Eleverna hade att uppge om de sökt enbart till yrkesskola eller därjämte även till gymnasium, fackskola och/eller annan skola samt, om ansökningar samtidigt ingetts även till annan skola än yrkesskola, i vilken skola eleven i första hand önskade vinna inträde. För att ytterligare belysa de problem, som mötte eleverna vid deras val av ut- bildningsväg, har de fått bedöma hur lätt eller hur svårt det var att välja samt om de vid undersökningstillfället är nöjda med sitt val. Med ledning av erfarenheter av testblanketten har en förteckning sammanställts av de olika skäl som eleverna kunde förutsättas ha haft att välja yrkesutbildning. För att möjliggöra jämförelser med Härnqvist—Grahms undersökning har hänsyn tagits även till den lista över olika skäl för valet av linje och gren i gymnasiet, som angavs i »Vägen genom gymnasiet». Listan upptar lö fasta svarsförslag jämte svaret »Vet inte» eller »Inget särskilt skäl». De olika skälen har grupperats kring intresse för yrket, intresse och förutsättningar för praktiskt arbete,, familjemedlemmars in- flytande, rådgivning av annan person, ekonomiska skäl, uppfattning om kursens lämplighet för manliga eller kvinnliga elever samt såsom förutbildning för fortsatt utbildning. Eleverna har gjort markeringar i två kolumner. I den ena kunde flera olika skäl anges medan i den andra endast ett skäl, det viktigaste, skulle markeras. Ovan har påpekats, att även yrkesskolan rekryteras i första hand av elever, som är bosatta på eller i närheten av yrkesskolorten. För att belysa detta problem ytter— ligare har eleverna tillfrågats om skälet eller skälen till att de går i just den yrkes- skola, där de vid undersökningstillfället var elever. Svarsalternativen var att eleven
bor på skolorten eller att denna är den närmast hemorten belägna samt att eleven kunde beredas plats vid skolan.
2.2.5. Elevernas framtidsplaner
Elevernas val av utbildning kan ha berott på en rad olika orsaker. I vissa fall har de ej erhållit den utbildning de i första hand tänkt sig. I andra fall hade eleverna svårt att bestämma sig för den utbildning, som de slutligen valde. Vissa elever redovisar att de inte är nöjda med sitt val. För att undersöka bl.a. vilka konse- kvenser dessa förhållanden kan få för elevernas framtida verksamhet har uppgifter om elevernas framtidsplaner inhämtats.
Eleverna skulle ange inom vilket yrke de räknar med att bli sysselsatta. Möjlighet gavs att ange ett eller två yrken. Erfarenheterna från testundersökningen visade att uppgifterna rörande framtidsplanerna borde delas upp på mera näraliggande planer och planer på längre sikt. Näraliggande planer avser tiden omedelbart efter avslutad vid undersökningstillfället pågående utbildning, medan planer på längre sikt avser tiden efter fullbordad utbildning, vilken i många fall kan beräknas fortsätta även efter avslutad pågående kurs.
Planerna på längre sikt är helt naturligt osäkra och uppgifterna bör därför be- handlas med stor försiktighet.
I frågeformuläret upptogs åtta svarsalternativ förutom svaren »Vet inte» och »Andra' planer». Om svaret var »Andra planer», skulle dessa konkretiseras. Svars- aiternativen kan uppdelas i två huvudgrupper. Den första avser de fall, då eleverna räknar med att söka sig ut på arbetsmarknaden, antingen inom sitt framtida yrke, mera definitivt eller som praktikant eller lärling, eller inom ett mera tillfälligt verksamhetsområde.
Den andra gruppen avser elever som räknar med fortsatt utbildning och som sålunda genomgår den pågående kursen antingen som en etapp i en komplex yrkes- utbildning eller för att meritera sig för inträde vid någon annan skola.
Som särskilt svarsalternativ ingick även att eleverna skulle fullgöra sin första värn- pliktstjänstgöring.
I de fall eleverna angav att de avsåg att söka till annan kurs inom yrkesskolan, skulle även anges inom vilket utbiidningsområde denna fortsatta utbildning beräk- nades komma att ske. På motsvarande sätt efterfrågas vilken utbildning de elever avser genomgå som angett att de skall söka till annan skola eller utbildning än yrkes- skola.
2.2.6. Ytterligare uppgifter av värde för undersökningen
Vid uppgörandet av frågeformuläret öv'ervägdes inhämtandet av ytterligare upp- gifter, bl. a. beträffande elevernas betyg från tidigare utbildning samt elevernas upp- fattning om den nuvarande yrkesskolans innehåll och utformning. Av olika skäl har emellertid dessa frågor utelämnats.
Som mått på elevernas tidigare skolprestationer har i andra undersökningar ut- nyttjats betygen. I de fall en skola rekryteras av elever med enhetliga förkunskaper 30
och i samma ålder torde så vara möjligt. Yrkesskolelevera har emellertid synnerligen varierande skolmässiga förkunskaper varför mycket stora svårigheter skulle uppstå vid försök att jämställa betygsmeriter. Eftersom elevernas ålder varierar kraftigt, ca 10 procent är minst 21 år, har olika lång tid förflutit sedan betygen avgavs och sedan eleverna gick i skola, varför värdet av betygsmeriterna varierar.
Även praktiska skäl talade mot inhämtande av betygsuppgifter. Härnqvist—Grahm har undersökt elevernas inställning till olika skolämnen. I fråge— formulären för realskolemateriaiet och för grenvaismaterialet efterfrågades hur mycket eleverna skulle vilja läsa av olika ämnen i skolan. En likartad frågeställning är avsevärt svårare att besvara för yrkesskolelever. Inte ens en förenklad frågeställ- ning, nämligen önskemåi om större eller mindre andel teoretiska ämnen än som finns i den kurs eleverna genomgick vid undersökningstillfället, har kunat belysas. Orsaken är främst att de olika skolornas kursplaner varierar, varför basen för elevernas omdömen, andelen teoretiska ämnen i den kurs, de genomgår, skulle bli mycket olika.
2.3 _ Urvalet för undersökningen
Tidpunkten för undersökningen. Som tidigare har påpekats rekryteras yrkesskolorna av elever med mycket varierande tidigare utbildning. Intagning av elever sker vid olika tidpunkt under året. Elevernas ålder varierar också, varför olika lång tid förflutit från det att eleverna lämnade sin tidigare skola och till dess att de vunnit inträde i yrkesskola.
Någon utfrågning av en viss population med såväl sökande som ej sökande till yrkesskola kunde således inte genomföras i likhet med Härnqvist-Grahms under- sökning bland realskolelever. Dessa författare mötte för övrigt samma problem då det gällde merkantilt och tekniskt gymnasium.
Utfrågningen måste därför gälla antingen elever i pågående yrkesutbildning eller sådana med redan avslutad. Det senare alternativet skulle inneburit betydande praktiska svårigheter. Därtill kommer att de efterfrågade uppgifterna avser även förhållanden före påbörjad utbildning, bl.a. skäl att välja yrkesutbildning. Upp- gifterna om de yrkesskolutbildades framtida verksamhet skulle sannolikt blivit mera med de verkliga förhållandena överensstämmande, om det senare alternativet valts. Å andra sidan visar bl.a. Neymark i »Selektiv rörlighet» att byte av yrke sker i mycket betydande omfattning. Det har också bedömts vara av intresse att belysa hur eleverna under pågående utbildning bedömer sin framtid vad beträffar valet mellan fortsatt utbildning och utträde på arbetsmarknaden.
Med hänsyn till de efterfrågade uppgifternas karaktär valdes en tidpunkt för undersökningen, som skulle medge en bedömning från elevernas sida av förhållan- den såväl före påbörjad utbildning som konsekvenser av utbildningen. Enkäten geomfördes i början av april månad.
Undersökningen har, till följd av det stora antalet observerade fakta, kunnat om-
Teckenförklaringur: "€ 1 _ L Landsting i )( Overtorneö L K Kommun . . , !( R% Y—orten hur flertalet av f% N regionens lG-brinqor ' l' K Y Regionen i övrigt har flertalet _ x'” JL ' N' En av regionens i6-6ringar I + Y—orten och regionen i övrigt delar-)( L regionens'lö-öringor ungefär lika X 2' Kalix L Yrkesskolu _ _ )( Allmänt" ggr'nnqsium ' + & Handelsqqmnosium* . , / ' ; ' Y G F Tekniskt ggmnosium )( ' ' Ggmnoslum [D] Fock'skolq . '.'-"X . NX
DIGI/trim i...... + *—
n * illl | A .' » ...g—u,—
v " Luleå KL
Y, Ae, Hq.T9
KL
Sundsvall
Y. Ag, Hq, Tg
Tierp K
Y
[II]
Solna K
Y. Ag; Hg. Te
Linköping K
Y, B,F
HIB]:
l 0 N) 0
i; Anderstorp K fri, ””av, vi ld— Kalmar 'KL i ! )— f 3 '
i " .? l i,.” i Y . ' & / f Y-Å9.Hq.Tq
? [] "7 r'»'*
| * '— JAN) x) '
| i" I ,
i Malmö i ' Karlskrona KL
Y,Ag,Hg,Tq _, '— . ' Y Ag,Hg,Tg
fatta endast en del av det totala antalet yrkesskolelever. Eftersom intresset till väsentliga delar är knutet till problem i samband med val av studiegång och inträde i yrkesskola har endast elever i första årskursen omfattats av undersökningen.
Vid uttagningen av svarsobjekt fanns två möjligheter, antingen enskilda elever eller " hela klasser/avdelningar som urvalsenheter. Även om det förstnämnda alternativet kan ge större precision vid bedömningen av resultatet, torde urvalets storlek reducera _ eventuella nackdelar med klassen som urvalsenhet. Därtill kommer att administrativa och praktiska skäl talade för det senare alternativet. Erfarenheterna från Härnqvist— Grahms undersökning med klassen som urvalsenhet syns också visa att resultatet kunde förutsättas bli tillfredsställande.
I ovannämnda av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning genom- förda utredning rörande yrkesskolans kvantitativa omfattning påvisades olika fak- torer som påverkar elevrekryteringen. De i denna undersökning utvalda svars- objekten kunde därför utväljas på sådant sätt att urvalet representerade de olika förhållanden, som kan förväntas vara av betydelse.
Eftersom avståndet mellan hemort och skolort dels spelar en mycket stor roll för val av studiegång på en viss nivå dels påverkar utbildningsfrekvensen totalt valdes skolorter med hänsyn härtill. En geografisk spridning inom hela riket eftersträvades, samtidigt som regioner med varierande andel av ungdomarna bosatta på skolorten och i regionen i övrigt borde komma ifråga. Eftersom elever från hela upptagnings- området ingår i undersökningsmaterialet synes däremot enbart skolortens struktur vara av underordnat intresse. Nyssnämnda utredning om yrkesskolans kvantitativa omfattning ger inte belägg för hypotesen att en orts näringslivsstruktur på ett mera avgörande sätt påverkar elevernas val av studiegång. Däremot visar såväl nämnda yrkesskoiundersökning som tidigare utredningar rörande gymnasiets rekryterings- förhåilanden, att skolväsendets differentiering inom en region har stor betydelse för såväl den totala utbildningsfrekvensen som elevernas fördelning på olika studie- vägar. Skolorter med olika rikt differentierat skolväsende på det gymnasiala ålders- stadiet såväi som inom enbart yrkesskolan påverkade därför valet av skolorter.
Slutligen kunde skolor med olika huvudmannaskap —— primär- och sekundär- kommunala —— tänkas ha en från varandra i någon mån avvikande elevrekrytering.
En faktor som ej kunde till fullo beaktas är i vilken utsträckning yrkesskolorna rekryteras i huvudsak av elever bosatta i kommuner med fullt utbyggd grundskola. För flertalet yrkesskolelever läsåret 1964/65 gäller, att när de uppnådde åldern 13 år, dvs. då de skulle börjat i grund-(enhets-)skolans årskurs 7, fanns denna utbildning i endast en ringa del av landets kommuner. Detta innebär inte att yrkesskolor med huvudsaklig rekrytering från grundskolekommuner saknas i urvalet, men detta har måst göras utan särskild hänsyn till skolförhållandena på det pregymnasiala stadiet.
Riket indelades i fem geografiska delar, norra Sveriges inland, norra Sveriges kustland, mellansverige, södra Sverige och storstadsområdena.
. Rikets skolregioner indelades med hänsyn till befolkningens bostadsort inom resp. regioner i tre grupper: regioner, inom vilka antalet ungdomar till övervägande antal är bosatta på skolorten, regioner inom vilka flertalet ungdomar är bosatta utanför
skolorten, samt regioner, inom vilka ungdomarna fördelar sig lika mellan skolorten och regionens övriga delar.
Skolväsendets differentiering inom de olika regionerna har lett till följande gruppe- ring av skolregionerna, nämligen regioner med yrkesskola jämte allmänt gymnasium, regioner med yrkesskola jämte allmänt, merkantilt och tekniskt gymnasium, regioner med yrkesskola jämte gymnasium och fackskola samt regioner med orter med yrkes- skola men utan annan gymnasial utbildning.
Skolregionernas olika differentiering inom yrkesutbildningssektorn har mätts med ledning av antalet olika slags yrkeskurser vid skolan.
Slutligen har skolorna fördelats efter huvudmannaskap. I tabell 1 redovisas de skolor, vilka berörs av undersökningen, antalet elever i årskurs I vilka tillställts frågeformulär, samt antalet ifyllda blanketter i absoluta tal och i procent av antalet elever i årskurs 1 vid undersökningstillfället (april 1965).
Tab. ]. Förteckning över i undersökningen deltagande skolor.
Andel Skol- Antal Ifyllda Sk Geogr. 16—år. väs. Huvud- Antal elever blanketter ola 1" . manna- yrkes- age på skol— diffe— ska k ser Åk I orten rent. [) ur (apr) Abs % Solna 5 1 2 K '5 7 282 237 84 Tierp 3 2 4 K 5 113 107 95 Linköping 3 3 3 K 8 485 443 95 Anderstorp 4 2 4 - K 3 90 89 99 Kalmar ysk 4 2 2 K 7 270 230 85 » handelsinst 4 2 2 K 7 95 82 86 » läns lts ysk 4 2 2 L 1 20 17 85 Karlskrona 4 3 2 K 4 197 165 85 » cvskj 4 3 2 L 6 203 176 87 Malmö 5 1 2 K 8 891 804 90 Malung 1 2 4 K 5 123 104 85 Orsa 1 2 4 K 4 65 56 86 Mora 1 2 1 K 5 187 179 96 Sundsvall 2 3 2 K 5 182 163 90 » cvskj 2 3 2 L 6 144 136 94 östersund 1 2 3 K 5 169 135 80 » cvsklf 1 2 3 L 5 123 109 89 Nederkalix cvsk 1 2 3 L 5 173 162 94 Luleå 2 1 2 K 6 225 209 92 Borgnäset cvsk; 2 1 2 L 5 122 111 90 Övertorneå cvsk 1 2 4 L 5 93 78 84 4.252 | 3.792 92,3
Förklaringar:
Geogr. läge: 1. Norra Sveriges inland, 2. d:o kustland, 3. Mellansverige. 4. Södra Sverige, 5. Storstadsområden. Andel ltt-åringar bosatta på skolorten: 1. Flertalet bor på y-orten, 2. Flertalet bor utanför y-orten, 3. Antalet är jämt fördelat. Skolväseudets differentiering: 1. Ysk+Ag, 2. Ysk+Ag, Hg, Tg, 3. Ysk+G+Fsk, 4. Ysk. Huvudmannaskap: K=primärkommunal, L=landstingskommunal. Antal olika slags kurser: 1. en kurs, 2. högst 3, 3. högst 5, 4. högst 10, 5. högst 15, 6. högst 20, 7. högst 30, 8. > 30 kurser.
ägd ' ' u) Sum/Hiq:: utbildningsområden
ca 8
lllllllllllllllllIlllllllllllllllltllIlllllllllllIlllllllljlllllllll
500
[#00
%
N O O
IOO
0
b) Tekniker
cjlndustri och han+verk
600
500
1600
500
200
IDO
Före IBM ISM—106 [947 ISM |949 |950 och senare
0 Äldersklasser . Män Kvinnor
d) Handel och kontor
e) Huslig u+bildning
200
lllllllllllllllllll
Vård rken 200 f) 9 _ Före 1944 ISM—46 1947 ISM I949 l950 och senare
Åldersklusser
Män Kvinnor
Fig. 2. Åldersfördelningar inom olika utbildningomrddens inlagningsavdelningar. Män och kvinnor i materialet.
?: o o lllllllllllllllllll
Tab. 2. Antal elever i yrkesskolor under skolöverstyrelsens överinseende.
Elever i heltidskurser om minst 5 mån. längd År Årskurs --
L Tekn. IH HK Hu va Övr Totalt då? 1944 samtl. — — — — —— _ 9.454 — 1954 » _ _ —— —— —- — 17.593 — 1960 » 4.070 26.067 11.092 5.651 1.356 1.190 49.426 17.140 1964 » 8.037 34.248 15.193 8.818 2.699 2.367 71.362 26.366
1 46.794
Tab. 3. Yrkesskolelever i årskurs 1 (15.10.1963) fördelade efter ålder.
Åldersär
Skola Totalt ( 16 16 1 7 18—20 > 21
K. ysk 7.834 6.563 2.663 33.590 Cvsk 842 535 79 3.899 Ensk ysk 173 1.467 962 3.569 Företagssk. 471 199 111 1.806
K. ysk 0. Cvsk 8.676 7.098 2.742 37.489 23 19 7 100
2.4. Undersökningsmaterialets representativitet
För att utröna det insamlade materialets representativitet har jämförelser gjorts med den officiella statistiken, där så är möjligt. Ur SCB:s material avseende den 15.10.1964 har nedanstående uppgifter sammanställts.
De i undersökningen deltagande elevernas fördelning på kön, ålder och utbildnings- område inom yrkesskolan redovisas i tabellerna 4 och 5. Detta Siffermaterial jämförs med SCB-materialet.
Det bör dock observeras att SCB-materialet ej är uppdelat på olika slags yrkes- skolor för de olika utbildningsområdena. Det innebär att här föreliggande under- sökningsmaterial, som avser endast primär- och sekundärkommunala skolor måste jämföras med ett statistiskt material innefattande även enskilda och företagsskolor.
Det bör i detta sammanhang framhållas att antalet elever under utbildning i yrkes- skola uppvisar inte obetydliga förändringar från en tidpunkt till en annan under ett läsår. Det i föreliggande undersökning bearbetade materialet från april 1965 är därför inte helt jämförbart med de av SCB redovisade uppgifterna avseende 15 oktober 1964.
Den officiella statistiken visar att åldersfördelningen är olika mellan eleverna i å ena sidan de kommunala yrkesskolorna och å den andra enskilda och företagsskolor. I de förra är medianåldern i årskurs 1 sålunda 16,9 år och i de senare 18,9 år. SCB- materialet möjliggör ej motsvarande jämförelser beträffande elevernas fördelning på olika utbildningsområden eller efter kön, men det kan förutsättas, att även i dessa avseenden vissa olikheter föreligger.
Undersökningsmaterialet (U) och det av SCB för samtliga yrkesskolor redovisade materialet överensstämmer i stort sett. Vissa differenser kan dock noteras. Urvals- materialet innehåller ett förhållandevis större antal elever inom industri och hant- verk. Detta synes bero på att urvalet omfattar relativt sett fler klasser vid centrala verkstadsskolor, vid vilka kurser inom detta utbildningsområde dominerar. Orsaken till att de centrala verkstadsskolorna ingår i undersökningen i denna omfattning är föranledd av dels att en jämförelse mellan skolor med olika huvudmän eftersträ- vades, dels att i de fall olika yrkesskolor finns inom en region, såväl den primär-
Tab. 4. Elevernas ålder inom de olika utbildningsområdena. ”h)-fördelningar efter ålder inom resp. utbildningsområden. Män, kvinnor — samtliga.
Utbild— nings— område
M K v. M + Kv.
Åldersär Åldersår Åldersär
16 | 17 |18—20| 21; g15| 16 | 17 |18—20| 21% sa 17 18—20
Al &
Te IH HK Hu Vå Sa Öv
Samtl.
6,5 20 49 23,5 10 24 54,5 10,5 100 21,5 51 41 24,5 13,5 2,5 25,5 21,5 30 15 100 24 16 30,5 25 24 5,5 41,5 19,5 22 4,5 100 20,5 22,5 41 27,5 13,5 3 35 16 22 3,5 100 17,5 20,5 _ — _ 1 10 52,5 36,5 100 10 52,5 (18,5) (33,5) (18,5) (22) (7,5) — _ — _— _ 18,5 22 1,5 11,5 16,5 34,5 36 — _— (100) — (100) 16 36
min .. v—t
"i”? oovmoowrxm en
90
14,5] 34 ] 23,5| 20 | 8 10,5| | 17,5] 30,5| 12,5 100 | 25
0 H
Tab. 5. Eleverna i olika åldersklasser fördelade på utbildningsområden. 0/o-fördelningar åldersklassvis mellan resp. utbildningsområden. Män, kvinnor, samtliga.
11 10,5 0,5 2,5 1 7 14 17 58 53,5 38 13 19,5 25 25,5 19,5 20 16,5 8 25 43,5 —— 0 — _ — 1
— 1 — 0 0,5 1,5
100 |100 l100 100 [100 |100 |100
Tab. 6. Elever fördelade på kön efter utbildningsområden i undersökningsmaterialet
och i SCB:s material.
Utbildnings— Andel elever Andel manliga elever område U scn U SCB Te 9,5 9 60 85,5 IH 43,5 36 85 90,5 HK 20 27 20 24 Hu 15 18 13 6,5 Vå 7 5,5 —— 1,5 Sa 0,5 0,5 100 99,5 öv 4,5 4 98 71 Totalt 100 100 54 51 o/o IDG _ 90—2 WL ao—i 70—2 WT _; Te=Teknisk utbildning GD—' (_ IH =lndus+ri och hantverk E HH=Hondel och kontor E Hu=Huslig utbildning 5 ___r va =Värdutbildning 50 2 se = samfärdsel 5 0v=0vrig utbildning 110—; [E] Enl. scs ; D Undersökningsmateriolet' 250—2 211—2 111—; 6 5 m .. Te lH HH Hu Vä Sq 0v Samtl.
Fig. 3. Andelar manliga elever inom olika utbildningsområdens inlagsavdelningar enligt
SCB samt andelar manliga elever inom det undersökta materialet.
Kommunala skolor och landstingsskolor Enskilda skolor- och företagsskolor
. Undersökningsmoteriolet
(|G |G _ |7 |8—20 >ZO Alder-sår 0/0 9 E _ tio—: : li'l'
; Te=Teknisk utbildning 50— lH=Industri och hantverk -4 HK=Hondel och kontor
: __ Hu=Huslig utbildning _ ” Vå=Vårdutbildning i 30=Somfördsel _ 0v=0vrig utbildning ”1: IHHEnl. scr. : D Undersökningsmuteria let ; | | Ill—: 5 ' , | . i | ===—IHH]— Te IH HK Hu Vd Sd Ov
som sekundärkommunala måste medtagas för att en fullständig täckning av utbild- ningsmöjligheterna skulle ernås.
Däremot innehåller urvalsmaterialet förhållandevis färre elever inom handel och kontor samt, om än mindre påtagligt, inom huslig utbildning. Kurser inom dessa sektorer återfinns i särskilt hög grad vid små yrkesskolor med endast en eller ett par heltidskurser. Eftersom undersökningen i första hand avser att belysa förhållandena inom yrkesskolsektorn på orter som erbjuder en mera differentierad skolorganisation dels inom själva yrkesskolan dels på det gymnasiala åldersstadiet i dess helhet, har yrkesskolor med ett litet antal kurser endast i begränsad omfattning medtagits i undersökningen. Av samma skäl är vårdsektorn något större i urvalet än i SCB- materialet.
Fördelningen mellan manliga och kvinnliga elever skiljer sig endast obetydligt åt i de två materialen. En markant olikhet föreligger dock, nämligen inom den tekniska sektorn. Orsaken är att av de totalt redovisade 353 eleverna återfinns 123, dvs. 35 procent, i kurser för laboratoriebiträden, ritbiträden och kartritare, dvs. kurser med förhållandevis stor kvinnlig rekrytering. De kvinnliga eleverna utgör 73 procent i nämnda kurser.
Dessa kurser omfattar emellertid endast 18 procent av det totala elevantalet inom teknisk utbildning. Skälet till denna överrepresentation i undersöknigen är, att dessa kurser tillhör de delar av den tekniska utbildningen, som ej kan beräknas bli in- lemmade i fackskolan, och därför är av speciellt intresse för beredningens arbete. För dessa kurser är undersökningsmaterialet representativt vad beträffar könsför- delningen. De manliga eleverna är i urvalet över-representerade inom den husliga sektorn till följd av att restaurangutbildningen medtagits. Inom gruppen övrig ut- bildning är de manliga eleverna överrepresenterade men de absoluta talen är små för de olika kurserna.
Inom beredningens prognosgrupp har en specialsammanställning ur den officiella statistiken gjorts för elever i årskurs 1, fördelade på vissa kursområden och skolor med olika huvudmän. Därvid har vissa nybörjarkurser, som framdeles närmast torde komma att ingå i fackskolan, uteslutits. Så är bl.a. fallet med kurserna inom den tekniska sektorn utom ritare- och laboratorieutbildningarna, vilka dock förts till gruppen »övrig utbildning». Likaså har merkantil utbildning byggande på avlagd realexamen eller motsvarande exkluderats. Även vissa andra kurser, i första hand utbildning av yrkeslärare och arbetsledare i sömnad och vävning, konstnärlig utbild- ning och reklamutbildning samt ej yrkesinriktad utbildning, har lämnats utanför. Slutligen har ej heller samtliga elever i grundskolan, som fullgör sitt nionde skolår 1 yrkesskolan, medtagits. Nedan redovisas i tabell 7 dels de olika kursernas eller utbildningsområdenas elevandel dels dessa elevers fördelning på å ena sidan primär- och sekundärkommunala skolor och å andra sidan företags- och enskilda skolor. En jämförelse med i denna utredning ingående material är i vissa avseenden möjligt.
Den i tabell 7 mera detaljerade jämförelsen mellan å ena sidan urvalet i före- liggande undersökning och den officiella statistikens totala Siffermaterial ändra.- inte
Yrkesskolelevernas fördelning på vissa kursgrupper och utbildningsområden.
Utbildn.i nom industri och hantverk
Textil- sömnad m m arb.
Byggn. Metall— 0. an-
arb. lägga.- arb.
Ke- Gra— misk tiskt sektor arb.
Livs— medels- arb.
Komm. o. ltgs- komm.sk. 90 91,5 Ensk. o. före- tagsskolor 10 11 8,5
Komm. 0. lth- komm.sk. 20,5 3,5 44 20,5 100
Undersökn.-* mat. 19,5 8,5 1,5 11 4,5 49 14,5 17 11,5 100
* I undersökningsmaterialet ingår dessutom elever inom handel och kontor, byggande på realexamen samt ett mindre antal elever i teknisk skola förutom ritare- och laboratorieutbildning. 1 Kan ej anges.
vad ovan anförts i anslutning till tabell 2. Urvalets representativitet är tillfreds- ställande även för enskilda kursområden.
Medianåldern för elever i årskurs 1 i kommunala och landstingsskolor var enligt SCB:s undersökning är 1963 knappa 17 år. I urvalet är medianåldern 17,25 år. Den väsentligaste skillnaden gäller de yngsta eleverna, 14—15-åringarna. I SCB-materialet utgör de hela 23 procent, medan andelen i urvalet är 13 procent.
Det bör uppmärksammas, att yrkesskolan rekryteras av elever med mycket skif- tande förutbildning. Som kommer att påvisas nedan, har majoriteten endast genom- gått obligatorisk skola. Denna har tidigare varit 7-årig, men är nu i snabbt ökande omfattning antingen 8-årig (folkskola) eller 9-årig (grundskola, folkskola), varför åldern vid inträde i yrkesskola successivt torde ha höjts.
3. Undersökningsmaterialet
Som framgått av ovanstående redovisning av det inhämtade materialet genomgick de tillfrågade eleverna utbildning inom yrkesskolan vid undersökningstillfället. Mate- rialet har bearbetats på sådant sätt att en bild skall erhållas dels av eleverna vid undersökningstillfället (nuläget), dels deras tidigare situation, egen tidigare utbild- ning och sociala bakgrund, och dels deras framtidsplaner.
Svårigheterna att erhålla en nyanserad bild är uppenbara. Både av praktiska, tidsmässiga och ekonomiska skäl har det varit nödvändigt att utvälja ett fåtal komponenter.
Nuläget beskrivs med hjälp av uppgifter om ålder, kön och nuvarande utbildning. Elevernas tidigare verksamhet beskrivs med ledning av tidigare utbildning, i före- kommande fall med uppgift om tidpunkten för dennas avslutning. Den sociala bak- grunden belyses med utgångspunkt från målsmans utbildning och yrke. Elevernas framtidsplaner redovisas med utgångspunkt från lämnade uppgifter.
Mot bakgrunden av dessa faktorer kommer nedan att belysas de huvudfrågor som uppställdes för utredningen, nämligen vem går i yrkesskola, hur stor andel av en årskull går i yrkesskola och hur rekryteras yrkesskolan.
Av tekniska skäl har det inte varit möjligt att under den tid som stått till för- fogande genomföra alla önskade tabellkörningar. Detta innebär att de analyser som göres, ej kan ske mot bakgrunden av samtliga ovan redovisade faktorer. Ett urval har måst ske varvid på förhand måst antas, vilka bakgrundsfaktorer som i det ena eller andra fallet kan vara av störst värde. Genomgående redovisas nuvarande ut- bildningsområde samt könsfördelningen. I de fall den sociala bakgrunden belysts har detta i första hand skett med utgångspunkt från målsmans utbildning.
Skulle samtliga bakgrundsfaktorer redovisats för nedan beskrivna 15 analyserade problemkomplex, skulle 131 bearbetningar varit nödvändiga. Dessa har begränsats till 42, vartill kommer ytterligare 2, som ger en mera allmän bakgrundsbelysning.
3.1. Yrkesskolelevernas ålder och kön
Elevernas medianålder är 17,3 år, något lägre för manliga elever, inom samtliga utbildningsområden. Uppdelas eleverna efter utbildning erhålles en mer differentierad åldersstruktur.
Tab. 8. Elevernas medianålder inom olika utbildningsområden.
Utbildningsområde HK
Kön
Samtl
Te IH Hu Vä Sa Övr
Medianålder M 19,4 16,7 17,2 16,7 —— 16,9 19,7 17,1 » Kv 18,8 17,8 16,9 16,8 20,2 —— (19) 17,4 » M+l€v 19,2 16,8 16,9 16,8 20,2 16,9 19,7 17,3
. Yngst år de manliga eleverna inom industri och hantverk och de kvinnliga i huslig ( utbildning och inom handel och kontor. Äldst är. eleverna inom den tekniska sektorn. ! Inom industri och hantverk är de kvinnliga eleverna genomsnittligt drygt ett år ] äldre än de manliga inom detta område, medan de manliga är äldre — drygt ett och kontor.
I nedanstående tabell redovisas som jämförelse medianåldern inom gymnasiets årskurs 1.
Tab. 9. Elevernas medianålder på olika utbildningsvägar inom gymnasiet.
I i I halvår — inom teknisk utbildning och — mindre än ett halvt år -— inom handel
? Linje lgymnasium ' Kön A L R Ag Hg Tg Gy Medianålder M 17,2 17,2 16,9 17,1 17,3 18,3 17,2 » Kv 16,9 16,9 16,8 16,9 17,4 18,6 16,9 » M+KV 17,0 17,0 16,9 16,9 17,3 18,3 17,1
Av tabellen framgår att eleverna är äldst inom den tekniska sektorn och därnäst inom den merkantila. Variationerna är dock mindre -— 16,9 år i det allmänna gymnasiet och 18,8 för kvinnliga elever i det tekniska gymasiet — än inom yrkes- ! skolan — 16,7 för manliga elever i industri och hantverk och 20,2 inom vårdsektorn.
Elevernas fördelning på olika utbildningsområden framgår av tabell 1. Manliga och kvinnliga elever fördelar sig dock olika.
Tab. 10. Eleverna inom olika utbildningsområden fördelade efter kön.
Te IH HK Hu Vä Sa Övr. Samtl.
Kv M —|— Kv
64 7 36
12 43 27 18 34,5
0,5
0,5
på:-133 CNC"
100 100 100
Av de manliga eleverna går således nära 2/3 i kurser inom industri och hantverk. Särskilt de yngre manliga eleverna, hela 85 0/o av 15- och 16-åringarna, söker sig till industri och hantverk. Av de äldre — 18 år eller mer -— återfinns 1/4 inom den tekniska sektorn. Som senare kommer att redovisas, har just de tekniska eleverna i betydande utsträckning tidigare genomgått annan yrkesskolkurs.
Av de kvinnliga eleverna genomgår nära 4/5 kurser inom handel och kontor samt inom det husliga området. I den yngsta åldersgruppen, t. o. m. 15 år, återfinns nära hälften inom den husliga sektorn, medan 16- och 17-åringarna är fler inom handel och kontor. Bland kvinnliga elever över 20 år dominerar _ nära 45 0/o _ kurser inom vårdyrkena, men 1/5 återfinns inom huslig utbildning. Inom dessa båda utbild- ningsområden förekommer en rad komplexa utbildningsvägar.
Könsfördelningen varierar sålunda kraftigt inom de olika utbildningssektorerna. Av nedanstående tablå över fördelningen inom gymnasiet framgår, att så är fallet även inom denna del av det gymnasiala skolväsendet.
Tab. 11. Elevernas fördelning efter kön på olika linjer och sektorer av gymnasiet.
Linje/gymnasium Kön A L R S:a Ag Hg Tg S:a G M 38 22,5 67 49,5 45 93,5 56 Kv 62 77,5 33 50,5 55 6,5 44
Försöksverksamheten med fackskola visar även en mycket stark manlig övervikt på den tekniska linjen, och kvinnlig på den sociala, medan den kvinnliga övervikten på den ekonomiska är mindre markant.
Av eleverna i årskurs 1 är 35 % 18 år eller äldre — 28 0/0 av de manliga och 43 av de kvinnliga. Dessa har till stor del haft förvärvsarbete eller praktikplats under längre eller kortare tid. Åtskilliga elever har även genomgått annan yrkesskolkurs tidigare. Som jämförelse kan nämnas att av eleverna i fackskolan läsåret 1963/64 enligt skolöverstyrelsens undersökning 1964 endast 1/ 10 ej sökte inträde direkt efter årskurs 9 i grundskolan eller realexamen och motsvarande.
Elevernas ålder är sålunda olika beroende på inom vilket utbildningsområde eleverna utbildar sig. Även mellan manliga och kvinnliga elever föreligger skillnader. Eftersom kursernas olika längd kan göra kurserna olika attraktiva för elever i olika åldrar har dessa förhållanden undersökts. De olika kurserna har fördelats på fem grupper, varvid kursens längd angetts till högst 1 läsår, mer än 1 men ej 2 läsår, 2 men ej 3 läsår, 3 men ej 4 läsår samt 4 läsår eller längre.
Tab. 12. Elevernas fördelning på kurser av olika längd.
Kurstidens längd Kön ——1 år 1—2 år 2—3 år 3—4 år 4 år— M 1,5 25 45,5 27 1 Kv 26,5 53 17 3,5 — M+Kv 13 38 32,5 16 0,5
Ant'ul 600
Mön
700
600
500
1600
300
200
IOD
nu||tl|lll]|Iunllnill11|l|lulllullnnlnnlnnlrullniuluulunlnu
700
Kvinnor
G! O O
500
400
500
200
5 =
llllllllllllllllI1lllilllllllllllllllllillllllllIllIlllllllllllllllll
CD
smör.—(Iaf _ l—(Zör z—csar' Kursens löngd
, Födelseår Will—46
fö re 1944
_;_£l
3—44år
|:] Födelseår
! 4år eller längre
l947 och senare
Eleverna fördelade efter ålder och nuvarande kursens hela längd.
Mer än 2/3 av eleverna går i kurser som är minst 1 år men mindre än 3 år. Drygt hälften av de kvinnliga eleverna går i l-åriga kurser och nära hälften av de manliga går i 2-åriga. Endast ett fåtal kvinnliga elever går i kurser om 3 år eller längre medan mer än 1/4 av de manliga eleverna genomgår dylik utbildning.
Tab. 13. Eleverna fördelade efter ålder och kurser av olika längd.
Kurstidens längd Kön ———1 år 1—2 år 2—3 år 3—4 år 4 är— Medianålder M (17,2) 18,3 16,9 16,7 (16,4) » Kv 19,5 16,9 17,5 16,1 ( ) » M+Kv 19,4 17,7 17,0 16,6 (16,5)
Av tabellen framgår att de längre kurserna rekryteras av genomsnittligt vngre elever. Anmärkningsvärt hög är de kvinnliga elevernas ålder i de kortare kurserna. I viss utsträckning torde den höga genomsnittsåldern bero på att eleverna inte är egentliga nybörjare.
Tab. 14. Eleverna fördelade efter genomsnittlig kurslängd i olika åldersgrupper.
;
Aldersår Kön ( 16 år 16 år 17 år 18—20 är >20 år Kurslängd M 2,8 2,8 2,6 2,2 1,7 » Kv 1,7 1,7 1,6 1,3 0,8 » M—l—Kv 2,4 2,3 2,2 1,8 1,3 Med stigande ålder väl jer eleverna kortare kurser.
o/o Yrke Utbildning 60 : _ Stl—Z — i.u—2 — stl—; — 211—i —
DDDDD Dm— DDDDDHDD
Nat Adm Merk Lantb Trpt Tillv Övr Folk— Ysk Folk— Esk Gy Univ Annan Vet Ej Tekn Kommlndr upjpg skola högsk utb ej svar
Fig. 6. Yrkesskoleleverna (U) fördelade efter målsmans yrke och utbildning. Staplarnas summa : 100 %.
3.2 Yrkesskolelevernas sociala bakgrund 3.2.1. Målsmans yrke Elevernas sociala bakgrund har belysts med hjälp av uppgifter om målsmans yrke och utbildning. Folkräkningens yrkesklassificering har använts. I nedanstående tablå redovisas elevernas fördelning efter målsmans yrke.
Tab. 15. Eleverna fördelade efter målsmans yrke. Uppgift inom ( ) innebär små absoluta tal.
Målsmans yrke Lant- . Elever N aturv. Kame- Kom- bruk, Gruv, Trp. Tillv. Övr. El Tekn Adm. ralt, mer- skog sten kom- ind yrken upp- ' kontor siellt. . ' munik. ' gift fiske M 8,5 7 3 5 14 (0,5) 7,5 38 13,5 2,5 Kv 11 8 3 7 15,5 (0,5) 7,5 32 13 2,5 M+Kv 9,5 7,5 3 6 14,5 (0,5) 7,5 35 13,5 2,5 Samtl. yrkes— vers. i riket 12,9 2,1 8,4 9,5 13,5 0,5 7,2 35,5 10,3 0,1
Av målsmännen återfinns den största gruppen inom tillverkningsindustrin. Andelen år något större bland manliga elevers målsmän (38 %) än bland kvinnligas (32 olo). Därnäst största gruppen är inom jord- och skogsbruk sysselsatta (14,5 0/0), varefter följer sysselsatta inom natur—vetenskapliga och tekniska yrken, 8,5 0/o för manliga elevers målsmän och 11 % för kvinnliga elevers målsmän.
I tabell 15 anges även samtliga yrkesverksamma i riket fördelade på olika yrken enligt 1960 års folkräkning. Dessa värden är inte helt jämförbara med uppgifterna om målsmans yrke i föreliggande undersökning. Med hänsyn till den olika ålders- fördelningen inom olika yrkesgrupper, t. ex. den höga genomsnittsåldern bland inom lantbruket sysselsatta, torde elevernas målsmän åldersmåssigt och därmed till yrkes- verksamhetsgrad avvika från samtliga yrkesverksamma i riket. Uppgifterna om målsmans yrke avser dessutom endast en person, även om elevens båda föräldrar är yrkesverksamma. Rikssiffrorna avser såväl manliga som kvinnliga yrkesverk— samma.
Fördelas eleverna efter utbildningsområden kan en del olikheter iakttagas. Det bör dock påpekas, att materialet för en del undergrupper är relativt litet och därför bör bedömas med försiktighet. Andelen målsmän sysselsatta inom tillverkningsindustrin dominerar bland elever inom samtliga utbildningsområden. Markant är inslaget inom industri- och hantverkssektorn, drygt 40 0/o. Lägst är denna målsmannagrupp inom den tekniska sektorn, drygt en fjärdedel.
Uppdelas eleverna efter kön finner man, att de manliga eleverna inom handel och kontor med målsmän sysselsatta inom tillverkningsindustrin är förhållandevis låg, endast drygt 20 0/11. För de kvinnliga eleverna föreligger ingen motsvarande markant skillnad, men kvinnliga elever inom industri och hantverk har endast till knappt 30 n/o målsmän inom denna yrkesgrupp. Motsvarande tal för manliga elever är 43 0/o.
Målsmån sysselsatta inom jord- och skogsbruk till manliga elever är relativt många inom industri och hantverk, drygt 15 0/o, och till kvinnliga elever inom vårdyrkena, mer än 20 0/11, huslig utbildning, drygt 15 0/0, industri och hantverk 15 0/o och inom handel och kontor samt teknisk utbildning nära 15 0/o.
Målsmån till elever inom teknisk utbildning är sysselsatta förhållandevis mest inom vetenskapliga och tekniska yrken, närmare 20 0/0, lika för manliga och kvinn- liga elever.
Elever inom handel och kontor har målsmän sysselsatta, förutom inom tillverk- ningsindustrin, inom jord- och skogsbruk, 12 0/o, manliga elever dock färre än 10 0/0, inom administrativa yrken, för manliga elever närmare 20 0/o och för kvinnliga 10 ”fo, merkantila yrken 15 0/0, fler bland de manliga än de kvinnliga eleverna, samt inom naturvetenskapliga och tekniska yrken, nära 15 0/o för manliga elever, drygt 10 0/o för kvinnliga elever.
3.2.2. Målsmans utbildning
Tab. 16. Eleverna fördelade efter målsmäns utbildning.
Målsmans utbildning El _ _ Folk- _ _ Annan ever I??? 51?ng hög- Sää u(ååliilm Univ. utbild- Vet ej Ej svar 5 0 a skola ning M 61 5 3,5 3,5 2 2 6 14 2,5 Kv 56 5 4 4 2,5 3,5 6,5 14,5 4 M+Kv 58,5 5 3,5 3,5 2 3 6,5 14,5 3,5
Hela 14,5 o/o av eleverna har ej kunnat lämna uppgift om målsmans utbildning. Ytterligare 3,5 % har ej besvarat frågan.
Av målsmännen har den största gruppen enbart folkskola, nära 60 0lo. Andelen är något större bland manliga elevers målsmän (61 %) än bland kvinnligas (56 o/o). Om man bortser från de elever, som ej vet målsmans utbildning stiger gruppen målsmän med enbart folkskola till hela 70 0/0.
Elever, vars målsmän har folkskola, är relativt sett flest inom vårdyrkessektorn (65 "In). Detta gäller de kvinnliga eleverna. Därnäst kommer huslig utbildning (58 o/o)_ Inom övriga utbildningsområden har drygt 50 0/0 av de kvinnliga elevernas målsmän enbart folkskola.
Av de manliga eleverna, vars målsmän har folkskola, är det relativt flest inom
Te m HK Hu va bv seum. orm-. M Kv M Kv M Kv M+Kv R— elever R—elever Y— elever Y—elever efter utbildningsomröde Sökt till gg Ej sökt till gg
. . Te=Teknisk utbildning D Vet ej— ej WG" IH =lndush-i. och hantverk .. . . HK=Hunde| och kontor & Hog” utblldmng Hu=Huslig utbildning _ _ ya = yördutbildninq mtöere U+blldmng 0v=0vrig utbildning
Fig. 7. Målsmans utbildning hos olika elevkategorier. Jämförelser.
industri och hantverk. 2/3 av dessa målsmän har enbart folkskola. Inom övriga utbildningsområden har drygt hälften av målsmännen folkskola med undantag för handel och kontor, inom vilken sektor knappt 40 0/o av målsmännen har denna ut- bildning mot 53 % för motsvarande kvinnliga elevers målsmän.
Endast 5 0/0 av målsmännen har yrkesskolutbildning. Det bör dock observeras, att den skolmässiga yrkesutbildningen under 1930-talet och i början av 1940-talet, då de nuvarande yrkesskolelevernas målsmän normalt skulle ha kunnat erhålla dylik utbildning, hade en mycket ringa omfattning. Ännu i oktober 1944, den första tid-
punkt för vilken statistiska data finns tillgängliga, var hela antalet elever i heltids- kurser om minst 5 månaders längd, mindre än 10.000. Motsvarande elevantal var 1964 mer än 70.000.
Av målsmännen har 12 ”ha minst realexamen, flickskola, folkhögskola eller högre teoretisk utbildning. Av dessa har 5 procentenheter minst gymnasium eller semina- rium och av dessa knappt 3 procentenheter universitets- eller högskoleutbildning. En grupp målsmän, 6 0/0, har annan utbildning t. ex. verksutbildning inom kommu- nikationsväsendet, inom försvaret, el. dyl.
Manliga elever, vars målsmän genomgått yrkesskola, återfinns förhållandevis mest inom handel och kontor (9 0/o) och inom teknisk utbildning (8 |Va). Även elever med målsmän med minst realskola återfinns inom dessa båda utbildningsområden i för- hållandevis stor utsträckning. De kvinnliga elevernas målsmän är mera jämt för— delade på elevernas olika utbildningsområden.
Sammanfattningsvis kan konstateras att inom samtliga utbildningsområden domi- nerar målsmän med folkskola. Så är fallet särskilt inom industri och hantverk för manliga elever och inom vårdutbildningen för kvinnliga elever. Inom handel och kontor samt inom den tekniska sektorn har förhållandevis fler målsmän högre utbildning.
Härnqvist—Grahm redovisar delvis motsvarande material för gymnasister och presumtiva gymnasister. Detta omfattar uppgifter om såväl faderns som moderns utbildning, medan i föreliggande undersökning uppgifterna avser den som av eleverna ansetts vara mest representativ som målsman. Vid nedanstående jämförelse har även en sammanvägning av båda föräldrarnas utbildning företagits. Eftersom utbildnings- nivån varierar mellan föräldrar till elever som sökte till gymnasium från realskolans näst högsta årskurs, och övriga elevers föräldrar, har en sammanvägning av dessa båda föräldragrupper skett. Det bör observeras att de i SOU 1963: 15 redovisade beräkningarna inte omfattar elever med annan studieväg än direkt övergång från allmän realskola till gymnasium, varför föräldrar till elever från t.ex. praktisk realskola eller yrkesskola ej innefattas. Utredningsmaterialet syns även vara helt representativt endast för det allmänna gymnasiet.
Föräldrarna har i »Vägen genom gymnasiet» fördelats på högre utbildning, lägre utbildning och ej angiven utbildning. I gruppen högre utbildning ingår realskola eller högre, i gruppen lägre utbildning folkskola och folkhögskola. Utbildning i yrkesskola redovisas ej. Yrkesskolelevernas målsmän har fördelats i överensstämmelse därmed.
Av tabell 17 framgår, att andelen målsmän till realskolelever i gruppen »högre utbildning» blir i det närmaste oförändrat stor vare sig med målsman avses enbart fadern eller såväl fadern som modern. Det framgår vidare att en betydligt större andel av yrkesskoleleverna ej lämnat uppgift om målsmans yrke. Detta förhållande torde åtminstone till en del kunna förklaras av att ca 10 0/o är 21 år eller äldre. Även en del av övriga äldre elever torde »sakna» målsman. Det kunde därför finnas skäl att bortse från denna grupp på drygt 17 0/0. Även om så ej skett i tabellsamman- ställningen anges de så framräknade värdena här. Av manliga yrkesskolelevers måls-
Tab. 17. Målsmån till realskolelever (R-elever) och yrkesskolelever ( Y—elever), fördelade efter utbildningsnivå. (Ur »Vägen genom gymnasiet»). R-elever Y-elever
Målsmans* utbildning .. Ej sök. t. procentuell fördelning SOK t' gymn. gymn. M Kv M + Kv
M Kv M Kv Te IH HK Hu Vå Övr. Samtl. Högre utbildning 40 (37) 37 (35) 18 13 7,5 10 13,5 5 12 10 12 7,5 8,5 Lägre utbildning 53 (57) 56 (59) 75 78 76 71,5 70 77 68,5 69,5 80 70,5 73,5 Ej uppgift 7 (6) 6 (5) 7 8 16,5 18,5 16 17,5 19,5 20 8 12 17,5
" R-elevers målsman=fadern. Y-elevers målsman=antingen fadern eller modern eller annan. För R-elever som sökt till gymnasium anges inom ( ) sammanvägt värde för båda föräldrarna.
män har med denna beräkningsgrund 9 0/o »högre utbildning» och av de kvinnliga elevernas drygt 12 0/0.
Största andel målsmän/föräldrar med »högre utbildning» har de realskolelever, som avser söka till gymnasium, de manliga 40 %, de kvinnliga 37 %. Motsvarande procenttal är för manliga realskolelever, som ej söker till gymnasium, 18 % och för kvinnliga 13. För yrkesskoleleverna är procenttalet 8,5 0/0, för de manliga endast 7,5 0/0 och för de kvinnliga 10 0/0. Även om kategorin »ej uppgift» inte medräknas, är procenttalet lägre för yrkesskolelevernas målsmän än för målsmännen till den kategori realskolelever, de kvinnliga som ej söker till gymnasium, som har lägst andel med »högre utbildning».
En jämförelse mellan målsmännen till yrkesskolelever inom olika utbildnings- områden visar, att andelen med »högre utbildning» är störst inom den tekniska sektorn och därnäst inom handel och kontor samt vårdområdet. För manliga elever inom handel och kontor är andelen mellan 1/5 och 1/4. Lägst är andelen inom industri och hantverk, 5 0/0, för manliga elever endast 4 0/0.
Eftersom det totala antalet elever i kommunala yrkesskolors nybörjarkurser upp- går till inemot 38.000 skulle sålunda mindre än 3300 av yrkesskolelevernas målsmän ha »högre utbildning». Motsvarande antal gymnasieelevers målsmän skulle vara ca 14.500.
I »Vägen genom gymnasiet» har realskolelevernas föräldrar sammanförts i social- grupper med ledning av vid statistiska centralbyrån utarbetade yrkestabeller, upp- gjorda med tanke på valstatistiken. Föräldrarnas utbildning och socialgrupptill- hörighet har jämförts. En stark överensstämmelse mellan faderns yrkes- och utbildningsnivå såväl som social och utbildningsmässig selektion vid familjebild- ningen påvisas. Det framhålles att de observerade korrelationerna bör vara än högre i en ogallrad grupp.
Enär en indelning i socialgrupper ger en i vissa avseenden föga rättvisande bild av befolkningens sammansättning har någon dylik uppdelning inte skett i före- liggande undersökning. Vissa jämförelser mellan målsmäns utbildning och yrken, sammanförda enligt kodning för 1960 års folkräkning har dock genomförts.
Tab. 18. Yrkesskolelevernas målsmän inom olika yrkesområden fördelade efter utbildningsnivå. Samtliga i respektive yrkesområde=100 0/0.
Målsmans yrke Lant- .
Målsmans _ Ad— Ka- _ Tlll— .
- - Natur min. meralt Kom br" Gruv-, Tran- verk- Öv- EJ Samt- utbildning vet mer- Skogs— upp-
Tekn ar- Kon- siellt br sten- sport ning, rigt gift liga beten tor Fiske md.
»Högre utb.» 33 20 40 13 1 — 4 1 6 ( ) 8,5 »Lägre utb.» 46 59 49 69 88 (89) 81 82 76 19 73,5 Ej uppgift 21 21 11 18 11 (11) 15 17 18 81 18
100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 | 100 |100| 100
Tab. 19. Yrkesskolelevernas målsmän på olika utbildningsniväer fördelade efter yrkesområden. Samtliga på respektive utbildningsnivå=100 %.
Målsmans yrke Lant- . Målsmans Natur- åldri— nlål—iålt Kom- br. Gruv- Tran- 323;- Öv- Ej Utbudmng vet. ar-l Kon- mer- Skogs- sten-, sport ning, rigt HPD— Tekn. beten tor srellt F?;ke ind. gift »Högre utb.» 37 17,5 14,5 9 (2,5) — 3,5 5 10 0,5 »Lägre utb.» 6 6 2 6 17,5 0,5 8,5 39 14 (0,5) Ej uppgift (7,5) (2,5) _ (4) 9 _ (2,5) 11,5 (7,5) 55,5 Samtl. 9,5 7,5 | 3 | 6 | 14,5 0,5 7,5 35 13,5 2,5
Yrkesskolelevernas målsmän sysselsatta inom tillverkningsindustri saknar »högre utbildning». Dylik utbildning har däremot en betydande del av målsmännen inom naturvetenskapliga och tekniska yrken samt inom kamerala och kontorsyrken.
3.3 Yrkesskolelevernas förutbildning 3.3.1. Yrkesskolelevernas tidigare utbildning Yrkesskolelevernas förutbildning uppvisar stora variationer. Som regel har eleverna genomgått hela den obligatoriska skolan, men ett mindre antal elever fullgör det sista året i den nioåriga skolan i yrkesskolan. Av de i undersökningen ingående eleverna har 3,7 % vunnit inträde i yrkesskolan efter genomgången årskurs 8 i grund/enhets-skola. Denna siffra är obetydligt högre än andelen 9y-elever i SCB- materialet (3,5 o/o). Den officiella statistiken omfattar som ovan påpekats även en- skilda och företagsskolor, inom vilka 9y-elever ej torde förekomma, varför andelen 9y-elever i urvalet och i SCB-materialet torde vara av i stort sett samma omfattning.
Tab. 20. Yrkesskolelevernas utbildning närmast före inträde i yrkesskola, oavsett studieresultat. Samtliga.
Utbildning senast före yrkesskola % av samt]. Folkskola 3 , Grundskola/enhetsskola 3 , Folkhögskola .
l-l
Allm. realskola Praktisk realskola Flickskola
Gymnasium Annan skola (ej yrkesskola) Ej uppgift
o ywrweswoa O CROU'CNOOUiUiO
H 0
Samtliga
Av eleverna har 36 % genomgått folkskola och 30 % grund/enhetsskola. 25 0/0 har gått i allmän eller praktisk realskola, flickskola och gymnasium.
Uppdelas eleverna efter utbildningsområden inom yrkesskolan kan betydande olik- heter påvisas, vilket framgår av tabellerna 20 och 21 nedan.
Tab. 21. o/a-fördelningar av yrkesskoleleverna inom olika utbildningsområden efter närmast före inträdet i yrkesskolan genomgångna utbildning (skolform) oavsett
studieresultat ( män och kvinnor).
Utbild- nings- område
Elevernas tidigare utbildning
Te IH HK Hu Vä Sa Övr.
Samtl. omr.
Folk- Grund- Folk- Allm. Pr. Flick— G Am"") Ej Samt- .. ymn. sk. (ej . skola skola hogsk rsk. rsk. skola ysk ) svar hga 19 14,5 5 31 8,5 9 5,5 6 (2) 100 42 41 0,5 8 1,5 1,5 (0,5) 3 1,5 100 25 30 2,5 28 3 6,5 3 (1) (0,5) 100 40,5 24,5 2,5 18,5 1,5 5 2,5 2 3 100 37,5 10,5 14,5 15 (5) (3) (0,5) 11,5 2,5 100 48 (26) — (15) ( ) — — ( ) ( ) 100 38,5 16,5 16,5 19,5 (3) ( ) ( ) (3,5) (1,5) 100 36 30,5 3,5 17 3 3,5 1,5 3,5 2,5 100
Tab. 22. Andelar av samtliga elever i resp. utbildningsområden som närmast före yrkesskola genomgått nedanstående årskurser/klasser i grundskola/folkskola.
Elevernas tidigare utbildning Utbildnin sområde Esk-, fl- sk. g Fggfåk' Gsk åk 9y Gsk åk 9a Gsk åk 9g Gsk åk 8 Gy. ej fullb.
Te 7 (2,5) 6 5 ( ) 5,5 IH 16,5 19,5 13 2,5 5,5 2,5 HK 7,5 3,5 13,5 9,5 3,5 3 Hu 15 6 8,5 6,5 3 5 va 25 (3,5) (3,5) (3) ( ) 5 Sa 11 ( ) (7,5) (7,5) (7,5) (15) Övr. 25 (4) 8 (4,5) — (5)
Samtl. omr. 14,5 11 11 5 3,5 4
Tab. 23. a/a-fördelningar av elever med olika utbildningsbakgrund före yrkesskola på olika utbildningsområden inom yrkesskolan.
Elevernas tidigare utbildning
låång" Folk— Grund- Folk- Allm. Pr. Flick- Gymn. (:?)? Ej Samt- omr? de skola skola högsk. rsk. rsk. skola ysk.)] svar liga Te 5 4,5 13,5 17,5 28,5 22 28,5 16,5 (11) 9,5 IH 51 58 9,5 21 24 18 (13,5) 38 35 43,5 HK 14 20 13,5 33,5 23 35 35 (7) (7) 20 Hu 17 12 11 16 s 20 20 9 28,5 15 Vä 7 2,5 29,5 6 11,5 5 ( ) 23,5 (11) 6,5 53 1 (0,5) —— (0,5) ( ) -— _— (1) (2.5) (0,5) Övr. 5 , 23 , (5) ( ) (3) (5) 5 5
Samtl. 100 100 | 100 100 | 100 100 100 100 100 100
Tab. 24. ”hv—fördelningar av elever som närmast före yrkesskolan genomgått olika årskurser/klasser i grundskola/folkskola på olika utbildningsområden inom
yrkesskolan. Elevernas tidigare utbildning Folksk Rsk., fl. sk.
Utbildningsområde åk 7 ' Gsk åk 9y Gsk åk Qa Gsk åk 9g Gsk åk 8 Gy. ej tullb.
Te 4,5 (2) 5 9,5 ( ) 13,5 IH 49 79 52 23,5 65,5 26 HK 10,5 6 25 38,5 22 24 Hu 15 8 12,5 19 11,5 19 Vå 11,5 (2) (2) (4) ( ) 9 Sa (1,3) (1) -— (1) (1) (2) Övr. 8 (2) 3,5 (4,5) — (6,5)
Samtl. 100 100 100 100 100 100
Elever med folkskola är störst inom samfärdseiutbildningen (48 %) och inom industri och hantverk (42 0lo) samt huslig utbildning (40 0/0), men relativt litet inom handel och kontor (25 %) samt inom teknisk utbildning (19 %). Även grund/enhets- skoleleverna är många inom industri och hantverk, (41 0h)). Däremot är de väsentligt färre inom huslig utbildning (25 "/o) och inom vårdsektorn (10 0/o mot 37 % med folkskola). Denna senare differens torde dock förklaras av att vårdsektorns elever är förhållandevis gamla (medianålder 20,2 år jämfört med 17,3 år för samtliga elever) varför de som regel torde ha lämnat den obligatoriska skolan vid en tidpunkt, då enhetsskoian ännu var mycket ofullständigt utbyggd. Folkhögskola som grund har 3,5 olo men inom vårdutbildningen hela 15 0/o.
»Högre utbildning», dvs. realskola, flickskola och gymnasium, har i första hand teknikerna, mer än 50 %, samt handel och kontorsområdet, 40 0/5. För en stor del av yrkeskurserna inom sistnämnda område är dock realexamenskompetens eller motsvarande ett inträdeskrav.
Bland elever med folkskola har hela 2/5 gått endast årskurs 7. Av samtliga undersökta elever utgör denna grupp 1/7. Inom vårdsektorn utgör den hela 25 0/0. Av de elever som genomgått grundskolan i hela dess längd har 1/5 gått i 9 g och 2/5 i vardera 9 a och 9 y. Hela 79 0/0 av samliga elever från 9 y återfinns inom industri och hantverk. De utgör i det närmaste 20 0/0 av samtliga elever inom denna utbild- ningssektor. Drygt hälften av 9 a-eleverna återfinns inom industri och hantverk och 1/4 inom handel och kontor. De utgör vardera 13 0/5 av samtliga elever inom båda dessa utbildningsområden. Även 9 g-eleverna har i förhållandevis stor utsträckning valt kurser inom industri och hantverk, nära 25 "lo av samtliga 9 g-elever. Av samt- liga elever inom denna sektor utgör de dock endast en ringa del. Flest 9g-elever, nära 2/5, återfinns inom handel och kontor. Av samtliga elever inom denna sektor utgör de nära 1/10. Av 9 g-eleverna går nära 1/5 i huslig utbildning.
Av elever som gått endast 8 årskurser i grund-/enhetsskola återfinns nära 2/3 inom
industri och hantverk, drygt 1/10 inom huslig utbildning och drygt 2/10 inom handel och kontor.
Av yrkesskoleleverna har 25 0/o gått i realskola, flickskola eller gymnasium, för- utom de 5 %, som genomgått 9 g i grundskolan. Av de förstnämnda 25 % av eleverna med genomgången icke-obligatorisk skola har den helt övervägande delen fullbordat denna del av sin utbildning. Endast 4 procentenheter, alltså knappt 1/6 inom gruppen, har ej fullföljt ifrågavarande utbildning i dess helhet. Elever med ofullbordad »högre utbildning» återfinns med 1/4 i vardera industri och hantverk samt handel och kontor. Knappt 1/5 har sökt sig till kurser inom huslig utbildning.
Yrkesskolelevernas förutbildning är sålunda mycket varierande. 15 % har endast genomgått årskurs 7 i folkskolan, medan 25 0/o fullföljt utbildningen inom realskola, flickskola, grundskolans årskurs 9 g eller gymnasium. 9 y-eleverna återfinns till 4/5 inom industri och hantverk, inom vilken sektor de utgör 20 0/o av samtliga elever. 9a-eleverna gå i samma omfattning som 9y-eleverna till yrkesskola men väljer andra kurser. Den tekniska utbildningen attraherar elever med »högre utbildning» mer än övriga sektorer, dock relativt nära följd av handel och kontor.
Omfattningen av yrkesskolelevernas tidigare yrkesskolutbildning redovisas nedan i samband med försök att beräkna antalet »förstagångselever» och yrkesskol-(y-) frekvensen. '
3.3.2. Yrkesskolelevernas tidigare yrkesutbildning
Av tekniska skäl redovisas i den officiella statistiken elever i samtliga avdelningar av årskurs 1, som nybörjare i yrkesskolan. Det är emellertid uppenbart att alla så redovisade nybörjarelever inte är »förstagångselever» i yrkesskolan. SCB har i viss utsträckning särredovisat elever med tidigare yrkesskolutbildning. En samman- ställning härav har gjorts i nedanstende tabell:
Tab. 25. Yrkesskolelever i nybörjarklasser med tidigare utbildning i yrkesskola (15.10.64) enligt SCB statistik.
Procentuell andel av eleverna i åk 1, som tidigare genomgått yrkessk. Kön Te IH HK Hu Vä Sa Övr. Totalt M+ Kv 3,1 1,0 0,6 1,4 8,2 0 4,2 1,8 Kv 0,8 2,5 0,5 1,3 8,3 0 3,4 2,0
Av samtliga elever i årskurs 1 skulle sålunda mindre än 2 0/o ha tidigare yrkes- skolutbildning. Eleverna i vissa kurser har dock tidigare yrkeskurser i betydligt större omfattning. Sålunda anges inom industri och hantverk för eleverna i textil-, sömnadsarbete m.m. 3,6 0/0, för de kvinnliga 3,9 olo. Inom handel och kontor anges för eleverna i detaljhandeln 0,7 %, inom den husliga sektorn för eleverna i hotell och restaurangutbildning 6 %, för de kvinnliga 8,2 % samt inom vårdsektorn för eleverna i undersköterskeutbildning 4,2 % och i barnavård 17 0/0.
I skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning undersökning om yrkes- skolans kvantitativa omfattning 1964 kunde konstateras, att en större del av eleverna än knappt 2 0/0 hade genomgått yrkesskolkurser tidigare. En rättvisande bild av de verkliga förhållandena år av betydelse dels för att belysa den komplexa utbildnings- gången inom vissa utbildningssektorer dels för att kunna beräkna yrkesskolfrekven- sen och dels för att läggas till grund för en beräkning av den sammanlagda andel av en årskull, som genomgår gymnasialutbildning i gymnasium, yrkesskola och fackskola.
Tab. 26. Elever i årskurs 11 med tidigare utbildning inom yrkesskola, enligt undersökningen.
Andel eleveri åk 1 med tid.
Nuvarande utbildning i yrkesskola utbildning Minst 1 kurs Minst 2 kurser
Te 33 4,5 IH 9,5 1 HK 11,5 0,5 Hu 10,5 1,5 Vå 61 9,5 Sa 11 — Övr 39 3,4 Samtl. 17,25 2
Av tabellen framgår att väsentligt fler elever tidigare genomgått yrkesskolutbild— ning än som kan utläsas ur den officiella statistiken.
Mer än 6110 av eleverna inom vårdyrkena har genomgått minst 1 kurs tidigare och 1/10 har genomgått minst 2. Hela 75 0/0 av barnsköterskeeleverna redovisar minst I tidigare kurs. Motsvarande procenttal är drygt 60 för undersköterskeelever och 40 för sjukvårdsbiträden.
Av eleverna inom den husliga sektorn har av blivande föreståndare drygt 30 .)/o tidigare yrkeskurs och 7,5 0/0 minst 2 kurser.
Av eleverna inom handel och kontor har 12,5 o/o av eleverna inom detaljhandels- utbildningen och 10 % av eleverna i kontorsutbildning såväl med som utan real- examen som grund minst en tidigare kurs.
Den sektor som redovisar den klart minsta andelen elever med tidigare utbildning är industri och hantverk. Eleverna inom textil-, sömnads— m. m.-kurserna avviker dock markant. Hälften av dessa har minst en tidigare kurs och 10 % minst två tidi- gare kurser.
Av eleverna i tekniska skolor har 45 0/0 minst en tidigare kurs och av övriga inom teknisk utbildning 17 0/0.
1 Med årskurs 1 avses dels elever i åk 1 av flerårig utbildning, dels elever i l-årig eller kortare utbildning som deltagit i föreliggande undersökning.
Teknisk utbildning
Industri och hantverk
Handel och kontor
Huslig utbildning
därav föréstdndarinnor
Utbildning för vårdyrken
dörov sjukvårdsbiträden undersköterskor
barnsköterskor Somfördsel
Övrigo
[Iljl
l5i10 Alntal Fig. 8. Tidigare yrkesutbildning i yrkesskola före den nuvarande kursen hos elever i dk ! eller motsvarande inom olika utbildningsområden. Hela stapeln betecknar antalet elever inom resp utbildningsområde. Den skuggade delen betecknar antalet elever vilka före den nuvarande utbildningen genomgått minst en yrkes- kurs vid yrkesskola. Män och kvinnor.
I IOOO
Flest elever med minst en tidigare kurs, nära 7 o/u, har vid det tidigare utbildnings- tillfället genomgått kurs inom industri och hantverk. Mer än 5 0/o har utbildat sig inom det husliga utbildningsområdet.
Som ovan nämnts hade majoriteten av eleverna inom vårdsektorn genomgått tidigare yrkesskolkurs. Av dessa har 2/3 utbildats inom den husliga sektorn och 15 % inom vårdsektorn.
Av eleverna inom den husliga sektorn med tidigare utbildning har mer än hälften utbildat sig inom samma utbildningsområde.
Även eleverna inom handel och kontor med tidigare yrkesutbildning har erhållit denna i första hand inom samma sektor, drygt 50 0/0_ Samma är förhållandet för eleverna inom industri och hantverk. Sammanlagt 2/3 av dem har tidigare påbörjat sin utbildning inom denna sektor.
Av de elever inom den tekniska sektorn, vilka tidigare genomgått minst en yrkes- skolekurs, har nära 2/3 genomgått kurs inom industri och hantverk.
Elevernas skäl att genomgå eller påbörja mer än en kurs torde variera. I en del fall kan avståndet tidsmässigt mellan nuvarande och tidigare utbildning vara så stort, att ändrade yrkesplaner har förorsakat förnyad utbildning. I andra fall kan orsaken vara att den tidigare utbildningen avbrutits. I många fall är utbildningsgången för
ett visst yrke komplex och förutsätter flera på varandra följande kurser inom samma eller närliggande utbildningsområden.
Av vad som ovan redovisats, förbereder sig åtskilliga blivande elever inom den tekniska sektorn genom att genomgå kurser inom industri och hantverk. Även elever inom vårdyrkessektorn har i betydande utsträckning skaffat sig förutbildning inom en angränsande sektor, den husliga. En ännu större del av eleverna inom vård- sektorn har dock —— i likhet med eleverna inom handel och kontor och eleverna inom huslig utbildning — erhållit tidigare utbildning inom den sektor, i vilken de vid undersökningstillfället utbildade sig.
Tab. 27. Tidpunkt för avslutande av fullbordad, tidigare yrkesskolutbildning.
År då tidigare yrkesskolkurs avslutades Kön —1960 | 1960 1961 | 1962 1963 1964 Ej angivet M 8 6,0 6 11,5 17,5 37,5 13,5 Kv 5 5,5 6 10,0 21,5 42,0 10,0 M+ Kv 6 5,5 6 10,5 20,0 40,5 11,0
Av tabellen framgår att majoriteten av dem, som fullbordat tidigare kurs eller kurser, avslutat studierna vid sådan tidpunkt, att de sannolikt omedelbart därefter, i en del fall efter mellanliggande, erforderlig praktikperiod, påbörjat nuvarande ut- bildning. 20 0/o eller mindre har avslutat den tidigare utbildningen minst tre år före nuvarande utbildnings påbörjande.
Tab. 28. Tidpunkt för avslutande av tidigare, ej fullbordad yrkesutbildning.
År då tidigare yrkesskolkurs avslutades Kön ———1960 1960 1961 1962 | 1963 1964 Ej angivet M —— — (5) (5) (9) 58 23,0 Kv (12,5) —— ( ) — (19) 62,5 — M + Kv (3) — (5,5) (4) (11,5) 59,0 16,5
Antalet elever som ej fullbordat tidigare yrkeskurs är ringa, 11,5 0/o av samtliga som tidigare erhållit yrkesskolutbildning, varför några säkra slutsatser ej kan dragas ur materialet. Som jämförelse kan dock nämnas, att i SCB:s uppgifter om det totala antalet yrkesskolelever, som under tiden 15.10.1963—14.10.1964 slutat sin utbildning inom yrkesskolan, hade 88,5 % fullbordat respektive kurser, medan 11,5 |i/o ej full- bordat sin utbildning. Ur materialet synes kunna utläsas, att förhållandevis fler elever, som ej fullbordat tidigare utbildning, avgick ur yrkesskolan under första halvåret 1964 än elever, som fullbordade kursen.
De i undersökningen deltagande eleverna tillfrågades, huruvida de avsåg (vid undersökningstillfället, april 1965) att fullborda den påbörjade kursen. Endast 3 0/o avsåg att avbryta utbildningen. Erfarenhetsmässigt kan dock antagas, att en del studieavbrott skett redan i början av studierna.
Tab. 29. Elever, som avbrutit tidigare yrkesskolutbildning samt elever som enligt SCB:s statistik avgått från yrkesskolan 15.10.1963—14101964 utan fullbordad utbildning.
Utbildningsområden
Kön Totalt IH ' M 27 4 5 Kv (50) 3 1 1 0,5 4,5 9,0 4,5 M+Kv 26 21 11 1,5 4,5 11,0 12,0 SCB M — — — — —— — 16,8 Kv — —— _— _ — — 6,5 M+ Kv 13,3 18,9 8,8 5,0 4,2 9,8 11,5
I undersökningsmaterialet ingår i ovanstående tabell endast de elever, som tidigare erhållit yrkesskolutbildning, medan i SCB-materialet ingår samtliga yrkesskolelever som under en viss tolvmånadersperiod lämnat yrkesskolan. Bland de elever, som tidigare gått i yrkesskola synes sålunda avbrottsfrekvensen ha varit något större än genomsnittet bland yrkesskolelever. En av orsakerna till förnyade yrkesskolstudier synes vara, att eleverna önskar byta utbildningsväg.
3.4. Yrkesskolelevernas framtidsplaner
3.4.1. Yrkesskolelevernas planer på fortsatt yrkesutblldning
För åtskilliga yrken krävs som redan framhållits mer än en utbildning inom yrkes- skolan. Av det redovisade materialet framgår, att ca 17 0/0 av eleverna redan tidigare erhållit yrkesutbildning. Eleverna har även redovisat sina framtidsplaner i detta avseende. *
Tab. 30. Elevernas planer på fortsatt yrkesskolutbildning närmast efter nuvarande utbildning, i procent av samtliga elever. '
Framtida utbildningsområde Kön Samtl. Te IH HK Hu Vå Övr M 3,5 (0,5) — ( ) —— 0,5 5 Kv 0,5 1 1 1 1,0 5 M+Kv 2 ( ) 0,5 0,5 0,5 0,5 5
Vid undersökningstillfället hade endast 5 0/o planer på fortsatt yrkesskolutbildning. Detta betyder — som kommer att påvisas längre fram i rapporten —— inte att 95 % av eleverna anser sin utbildning avslutad i och med genomgången, nu pågående kurs. Detta procenttal kan därför inte utan vidare jämföras med den procentandel, som före den nu pågående utbildningen genomgått annan yrkesskolkurs.
Av de manliga eleverna siktar flertalet av dem som avser att fortsätta sin yrkesskol- utbildning till teknisk utbildning. De kvinnliga eleverna fördelar sig mera jämt på handel och kontor, huslig utbildning och vårdsektorn.
3.4.2. Yrkesskolelevernas planer på framtida verksamhet
En ofta hävdad uppfattning är att yrkesskoleleverna i och med att de börjat utbild- ning i yrkesskolan också har inriktat sig på sitt framtida yrke. Yrkesskolan uppfattas som klart målinriktad och ibland också som en utbildningsmässig återvändsgränd.
De i föreliggande undersökning deltagande eleverna har tillfrågats om sina yrkes- planer — »Vilket yrke räknar Ni med att så småningom komma till?» — samt om sin sysselsättning efter avslutandet av pågående utbildning.
De angivna svaren om yrkesplanerna — vid tveksamhet har två alternativa svar lämnats — har kodats med ledning av den yrkeskod som använts i 1960 års folk- räkning. Svaren på frågan vad eleverna tänker göra efter nuvarande kurs/utbildning var bundna.
3.4.21. Planerad sysselsättning efter nuvarande utbildning
Svaren rörande sysselsättningsplanerna efter nuvarande kurs/utbildning kan sam- manföras i tre grupper. Den första avser planer på förvärvsarbete, den andra fortsatt utbildning och den tredje fullgörande av den första värnpliktstjänstgöringen. Vid materialbearbetningen har eleverna fördelats efter kön, efter nuvarande utbildnings- område och efter den nuvarande kursens längd.
Tab. 31. Elevernas planerade sysselsättning närmast efter genomgången yrkesskol- kurs. Eleverna fördelade efter kön och kursens längd.
Kurslängd ( 2 år i 22 år Samtliga Framtidsplaner Kön M Kv M+Kv M Kv M+ Kv M Kv M+Kv
Söka anställn. i mitt
framtida yrke 21 34 30,5 30 54,5 35 27,5 38,5 32,5 Söka praktikant /
lärlinganställn. i framtida yrke 10 29,5 24 10,5 17,5 12 10,5 27 18 Söka tillfälligt arbete 7,5 13,5 12 6,5 5,5 6 6,5 12 9 Söka till fackskola 9,5 1,5 3,5 6 (1) 5 7 1,5 4,5 Söka till gymnasier 20,5 2 7 1 — 1 6,5 1,5 4 Söka till yrkesskola 13,5 8 9,5 2,5 3 3 5,5 7 6,5 Söka till annan skola /
utbildning (1,5) 4,5 4 2,5 5,5 3 2 5 3,5 Fullgöra första värn-
pliktstj änstgöringen 12,5 —— 3,5 35 -— 28 29 — 15,5 Andra planer (1) 3 2,5 1,5 3,5 2 1,5 3 2,5 Vet ej (1,5) 2,5 2 2,5 6,5 3 2,5 3 2,5 Ej uppgift (1,5) 1,5 1,5 2 3 2 1,5 1,5 1,5
32
Av samtliga i undersökningen deltagande elever avser 60 % söka arbete, men endast drygt hälften av dessa, dvs. 1/3 av samtliga, räknar med att inom den när- maste tiden söka en permanent anställning som fullt kompetent yrkesman inom det yrke, för vilket de utbildat sig. De övriga ämnar söka praktikanställning eller annat tillfälligt arbete. De kvinnliga eleverna planerar i större utsträckning än de manliga — 78 % mot 44 % — att söka arbete av något slag. Differensen uppvägs inte ens om samtliga manliga elever -— 29 0/o — som uppgivit att de först skall fullgöra värnpliktstjänstgöring kunde antagas söka förvärvsarbete omedelbart därefter.
Nåra 2/5, 21 0/o av de manliga och 15 % av de kvinnliga eleverna, avser att fort- sätta sin utbildning. Av de manliga anger 1/7 gymnasium eller fackskola men av de kvinnliga endast 3 0/0. De kvinnliga räknar däremot i större utsträckning med fortsatt utbildning i yrkesskola (7 0/o) eller i annan skola/utbildning ($%). Motsvarande andel av de manliga är respektive 5 0/o och 2 0/o.
En uppdelning av eleverna efter längden på den kurs. de genomgår, ger en ytter- ligare nyanserad bild. En jämförelse mellan kurser mindre än 2 läsår, i flertalet fall ett—åriga kurser, och kurser, som varar minst 2 läsår, visar visserligen att fler elever i de kortare kurserna avser att söka sig ut på arbetsmarknaden, 66 % mot 53 %, men den andel, som avser att söka en fastare form av anställning inom det yrke, de utbildat sig för, är mindre bland eleverna i de kortare kurserna. Av de manliga eleverna anger endast drygt 20 "lo av eleverna i de kortare kurserna dylika planer mot 30 0/0 av eleverna i de längre kurserna. Än större är skillnaden mellan kvinnliga elever i kortare kurser (34 0/o) och i längre kurser (55 %).
Fortsatt utbildning räknar 24 0/0 av eleverna i de kortare kurserna med. Endast hälften så många bland eleverna i de längre kurserna har motsvarande planer. Drygt 10 0/o av eleverna i de kortare kurserna planerar studier i gymnasium eller fackskola. För de manliga eleverna är siffran hela 30 0/0. Motsvarande andel av eleverna i de längre kurserna är respektive 6 och 7 ('/o. Fortsatt yrkesutbildning räknar nära 10 % av de förra eleverna med, vilket är tre gånger så många som i den senare gruppen. Siffrorna påverkas dock i viss utsträckning av att av de manliga eleverna i de längre kurserna nära tre gånger (35 0/0) fler än av de manliga i de kortare kurserna skall fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.
Av samtliga elever avser 1/3 att söka anställning inom sitt yrke efter genomgången yrkesskolkurs. Andelen varierar emellertid kraftigt. Störst är den inom vårdsektorn, 55 0/o, och inom teknisk utbildning, 45 0/o. Inom den husliga sektorn är den däremot mindre än 20 0/o och inom utbildning för textilarbete m.m. är den endast 14 0/0. Även inom andra betydande kursområden inom industri och hantverk är siffran låg.
För att eliminera värnpliktstjänsgöringens inverkan på siffrorna redovisas även den andel, som avser att söka anställning inom det yrke de utbildat sig för med bortseende från de 15 0/o elever, som angett sig skola fullgöra värnpliktstjänst- göringen.
Relationstalen ändras därigenom i första band inom teknisk utbildning och inom industri och hantverk. Andelen inom den förstnämda sektorn överstiger 50 % och inom den sistnämnda 40 0/o. Även dessa värden är dock anmärkningsvärt låga. Inte
Tab. 32. Elevernas planerade sysselsättning efter genomgången yrkesskolkurs. Eleverna är fördelade efter nuvarande utbildningsområde.
Framtidsplaner närmast efter avslutad yrkesskolkurs
Utbildningsområde
HK
Metall
Elektro
Bygg Textil
Samtl.
Kontor
med realex
Kontor
utan realex
Samtl.
Vå
Övr.
Samtl.
Söka anställning m m därav inom yrket Fortsatt utbildning. därav:
Gymn. och fackskola Yrkesskola
Annan skola Värnpliktstjänstgöring Övrigt
Ej uppgift
52 45 26 10,5
(1) 18
(1)
42 27,5 17
40,5 24,5 20 14,5 (1,5) 4 36,5 (3) ( )
64 35 21,5 15 (2.5) 4
74,5 38 18
5,5 9 3,5 (0,5) 6,5 (0,5)
77 18,5 14
(1) 8,5
vaN
87 55 6,5
(3,5) (3) (3,5) (2)
32,5 9,5 55
50 (2,5) (2,5) 8,5 (2,5) (2)
59,5 32,5 18
"5.
|Om
(”median '_'
"i F!
Söka anställning inom sitt yrke (exkl. elever som skall fullgöra värnpliktstj änstgöring) Söka anställningi sitt yrke på längre sikt
54,5 52,5
43
49,5 38,5 50
58 14 52 27
43,5 46,5
36 52
38,5 45,5
41
48,5
19 25 32 10
28,5 38,5 42,5
ens planerna på längre sikt — redovisade nederst i tabell 32 —- visar någon av- görande ökning av planerna att söka arbete inom det yrke, elevernas nuvarande utbildning förberedes för. Fortfarande anger mindre än 50 0/0 av eleverna inom industri och hantverk planer på förvärvsarbete inom sitt yrke. Det bör särskilt uppmärksammas, att eleverna inom vårdsektorn till mer än 50 0/o avser att närmast efter yrkesutbildningens slut söka arbete inom sitt yrke men att på längre sikt endast 1/3 har dylika planer.
Eftersom svaren rörande framtidsplanerna av naturliga skäl måste vara mera osäkra än inom övriga delar av undersökningen, bör resultatet bedömas med stor försiktighet. Det framgår dock att elevernas val av framtida yrke inte är definitivt, därför att de valt att genomgå yrkesskolutbildning. Ej heller kan yrkesskolan be- traktas som en utbildningsmässig återvändsgränd. Åtskilliga elever siktar på fortsatt utbildning både inom gymnasium och fackskola (8,5 %) och inom yrkesskolan (6 %) eller annan skola (3,5 o/o). Endast inom den husliga och vårdyrkesutbildningen saknas elever med planer på annan gymnasial utbildning.
3.422. Yrkesskolelevernas yrkesplaner
Elevernas yrkesplaner redovisas i tabellerna 33—37. I tabell 33 ges en översikt av planerna för samtliga elever, fördelade efter nuvarande utbildningsområde, medan i tabellerna 34—37 vissa detaljer belyses ytterligare.
SCB har insamlat ett material rörande framtidsplanerna bland de elever, som våren 1965 lämnade fackskolan. Av 1.025 elever har 83 0/o besvarat frågorna. Av dessa har 349 genomgått social (allmän), 284 ekonomisk (merkantil) och 196 teknisk linje (fackskola). Vissa jämförelser mellan yrkesskolelevernas och fackskolelevernas planer är av intresse och redovisas i nedanstående tablå.
Fortsatt utbildning Värn » Skola lin'e Yrkes laner . ' Öv % I ] Gy Fsk Ysk Öv S:a p phkt , Fackskola So 8,5 — 14,5 28 51 25 3 20 Ek 5 —— 1 4 10 67 5 18 Te 1,5 — — 4 5,5 52 34 8,5 Yrkesskola Te 10,5 14 1 26 52 18 4 IH 7 5 3,5 15,5 49 29 6,5 HK 8 5,5 3,5 17 72 2,5 8,5 Hu 1 8,5 4,5 14 77 2 7 Vå — 3,5 3 6,5 87 —— 5,5 Öv 50 2,5 2,5 55 32,5 8,5 4,5
Eleverna på fackskolans sociala linje avviker från övriga. Drygt hälften avser att fortsätta sin utbildning, en betydande del av dem i yrkesskolan. Ca 1/10 avser att utbilda sig till lärare, lika många till sjuksköterskor och knappt 1/10 tänker söka till gymnasium. Hela 20 0/o har ej avgett något bestämt svar. En jämförelse mellan
Tab. 33. Elevernas yrkesplaner. Eleverna inom olika utbildningsområden och utbild- 0/0 efter framtida yrkesplaner (förstahandsplaner).
ningar fördelade 1
Nuvarande utbildningsområde
. Te Framtida yrkes-
IH
HK |
Hu Vä Övr
områden enligt
planerna KTS Övr S:a Metall Elek-
tro Trä Bygg
Tex- til
Kon— tor med r cx
Övr S:a
Kon—
tor . utan Övr S.a
rex
Samtl. Husm. Övr S:a S:a S:a
Tekniskt arb. 89 58 75 Biologiskt arb. _ — — Medicinskt arb. _ -—- — Hälso- och sjukv. arb. _ 34 15 Pedag. arb. (4) (1) 3 Relig., juridik, litter., konstn., övr. tekn. och naturvetenskp. arb. _ (1) (0,5) _ Admin. arb. (0,5) (0,5) (0,5) 1 Kameralt och kontors- tekn. arbete — — — — Kommersiellt arb. ( ) — ( ) (0,5) Lantbr., skogsbruk— och fiskeriarb. ( ) —— ( ) ( ) Transport, kommunis- kation _ Tillverkn. arb. (1) —— Servicearb. ( ) ( ) Ei uppgift (3,5) (4,5)
AIN »!
_ 20,5) 66 (0,5) 2 4
31 () 10 () 22 (1)
— (2)
___”
(1) () — 50 00 73 (2) — () 7 13 13
()
19 30
_ 15 (1)
ICNm III
71) (2)
(1) 1 4 () 1 (1)
—— 1 69 () () (3)
( ) (1) 2 23 57 — 69 7 11 (4) s 6
(1) 17 6 (2) (3) 1
76 19 62
(1) ( ) (1) (1) (2) (1) 7 (5) 8 3 (10) 5
() (2) (1)— 72 18 () — () — — ()
0 (021490 10 4 () 17 20 (2) 6
() ()() (2) _ 8 2()
VV
—(>—— 2 ()—()—12>(>
_ ( ) _ 10 1 ( ) (1) — (4) 25 39 83 52 18 7 14 4 (4) 4 10 (1) 0
Samtl. yrkesområden | 100 | 100 | 100 | 100
100 |100 | 100
|100 |100 |100 ] 100
| 100 |100 ]100 |
100 |100|100|100|100| 100
elever på fackskolans sociala linje och elever inom yrkesskolans husliga utbildning och vårdsektorn visar en markant skillnad i planerna på yrkesverksamhet.
Däremot avviker planerna hos elever på fackskolans ekonomiska linje föga från de hos elever i yrkesskolans merkantila sektor. Inom den tekniska sektorn planerar fler yrkesskolelever fortsatt utbildning, men den andel av eleverna, som räknar med yrkesarbete, är lika stor inom de båda skolorna.
Eleverna inom teknisk utbildning räknar till övervägande del med ett tekniskt arbete. Av eleverna vid kommunala tekniska skolor gäller detta 9/ 10 och av eleverna , inom övrig teknisk utbildning nära 6/10, medan 1/3 (elever i laboratorieutbildning) & anger arbete inom hälso— och sjukvården.
Eleverna inom industri och hantverk redovisar inte samma överensstämmelse mellan utbildning och framtida yrke.
Tab. 34. Elevernas inom industri och hantverk yrkesplaner. Detaljerad fördelning.
Nuv. utbildningsområde IH Metall Elektro Trä Bygg Textil Övr. Samtl.
Hälso- och sjukvård, _— —- _ _ 19 _ 2 därav
Sjuksköterskor — -— _ _ _ _ _ Sjukvårdsbitr. _ _ _ _ _ __ __
Pedag. arb. 2 ( ) 22 (1) 30 — 5 därav Yrkeslärare 1 ,5 — 22 (1) 27 —— 4 Övr. pedag. arb. — — — — (1,5) — ( )
Tillverkningsarh. 66 50 60 73 25 23 57 *
därav 4 Textilarb. —— — — — (2,5) Sömnadsarb. —— — — — 22 Järnbruks-, metallvar., smides-, gjuterlarb. (0,5) — — — — —— Finmek. arb. 9,5 — — —— —— —— 3, Verkstads-, byggn.-, metallarb. 49 (1,5) —— 16,5 — ( ) Elektroarb. 3 48 — (1) —— — Träarb. ( ) — 58 21 — — Målning (0,5) — —— 13,5 —-— (2) Mureri- och betongarb. — — ( ) 20,5 — — Grafik, glas, livs mm 2,5 (0,5) — (1) — 19,5
Tekniskt arb. 18 31 ( ) 10 ( ) —— 15 därav Ark., ing. mm (0,5) ( ) —- 4 —— — 1 Ing., tekn. elkraft, tele (1) 22,5 —— — — _ 4 Ing., tekniker meka- niskt arb. 5 ( ) — —— _ — 2
Övr.
15 0/0 räknar med et! tekniskt yrke. Detta gäller speciellt elever i elektroutbildning (31 0/o) och metallutbilzlning (18 o/o). Utbildningsambitionerna är sålunda betydande. Av eleverna i träutbildning förbereder sig hela 22 0/0 för att bli yrkeslärare. Av eleverna inom textil-, sömnads- m.m.-utbildning räknar ett fåtal med textilarbete som yrke och endast en mindre del (22 0/0) med sömnadsarbete. Hela 30 0/o avser att ägna sig åt pedagogiskt arbete. Flertalet av dem förbereder sig för att bli yrkeslärare. Nära 1/5 förbereder sig för verksamhet inom hälso- och sjukvården.
Tab. 35. Elevernas inom handel och kontor yrkesplaner
Nuvarande utbildningsområden HK Kontorsutb. Kontorsutb. med realex. utan realex. Övr. utb. Samtl. Kameralt och kontorstekn. 69 76 19 62 därav Bokförings- och kassaarb. 4 (3) (2,5) 3 Sekr., stenogr., maskinskr. 28 14,5 — 18 Specialkontor mm (2,5) 12 (10,5) 7 Ej specific. uppg. 25 43,5 (5,5) 27,5 Kommersiellt arb. (3) 4 38 7 därav Parti—, detaljhandel, försäljn (3) (2,5) (3,5) 2,5 Övr. kommers. arb. — (1,5) 34,5 4,5 Servicearb. 11 7 (5) 8 Övr. 17 13 38 23
Eleverna inom handel- och kontorsutbildning räknar med merkantila yrken, i första hand kamerala och kontorstekniska.
Tab. 36. Elevernas inom huslig utbildning yrkesplaner.
Nuv. utbildningsområden Hu Husmod. Övr. Samtl. Hälso- o sjukvård 30 (1) 21 därav Sjuksköterskor 21 —- 14,5 Sjukvårdsbitr. 3 (1) 2,5 Pedag. arb. 24 ( ) 17 därav Yrkeslärare 3 ( ) 2 Övr. pedag. arb. ( ) _— ( ) Servicearb. 39 83 52 Övr. 9 15 1 0
Tab. 37. Elevernas inom vårdutbildning yrkesplaner.
Nuv. utbild- ningsomräden Vä Hälso— o sjukvård därav Sjuksköterskor 28 Sj ukvårdsbitr. 8,5 Pedag. arb. 20 därav Yrkeslärare (1 ) Övr. ped. arb. -— Servicearb. 6 Övr. 25
Eleverna inom huslig utbildning har varierande yrkesplaner. Drygt hälften räknar med något serviceyrke och flertalet övriga med yrken inom antingen hälso- och sjukvård eller pedagogiskt arbete. Av eleverna inom husmodersskolor anger 1/4 sjuk- sköterskeyrket eller — dock i betydligt mindre omfattning — sjukvårdsbitrådes- yrket. Av det stora antal, 1/4, som anger pedagogiskt arbete, räknar endast en ringa del med yrkeslärarens yrke. Flertalet inom denna grupp åsyftar arbete inom barna- vården, främst som barnsköterska.
Av eleverna inom vårdutbildningen anger hälften att de avser arbeta inom hälso- och sjukvården. Nära 30 0/o räknar dock med att bli sjuksköterskor. Inom peda- gogiskt arbete kommer enligt de angivna planerna 1/5 att söka sitt arbete. 1/4 räknar med ett yrke inom andra yrken än de två ovan nämnda jämte serviceyrken.
De framtida planerna, sedda mot bakgrunden av den utbildning eleverna vid undersökningstillfället erhöll, varierar sålunda. På »kort sikt» avser 55 0/0 av eleverna inom vårdsektorn söka anställning inom vårdyrken, 45 % av eleverna inom teknisk utbildning räknar med anställning i ett tekniskt yrke, medan endast drygt 40 % av eleverna inom industri och hantverk och 19 0/0 av eleverna inom huslig utbildning avser att söka arbete inom det yrke, för vilket de utbildat sig. På något längre sikt ökar den andel, som avser söka arbete inom sitt yrke med undantag för elever inom vårdutbildningen.
Fortsatt utbildning förhållandevis lång tid framåt redovisar eleverna i textil- m. m.- utbildning (31 %), i husmoderskurser (35 0/0) samt i vissa vårdyrkeskurser (35 0/o).
Vidgas begreppet »sitt yrke» att omfatta sysselsättningar med anknytning till den utbildning, som erhålles i pågående kurs, ökar helt naturligt överensstämmelsen mellan utbildningsområde och framtida verksamhetsområde. I undersökningen har av eleverna angivet framtida yrke betraktats på detta sätt.
Mer än 3/4 genomgår en kurs, som pekar antingen mot ett bestämt yrke eller en viss sektor inom arbetslivet. Det visar sig att eleverna i teknisk utbildning till den helt övervägande delen räknar med ett yrke med anknytning till den pågående utbild-
ningen. Av eleverna inom industri och hantverk gäller det 81 0/0, varav nära 3/5 inom tillverkningsarbetssektorn, medan 15 0/0 har ambitioner att nå ingenjörsnivå, sannolikt inom den sektor de nu utbildar sig. Eleverna inom handel och kontor räknar med yrken inom den merkantila sektorn, 78 %. Av eleverna inom den husliga sektorn räknar 73 0/o på samma sätt med att förbereda sig för ett yrke inom sin sektor, om yrken inom hälso- och sjukvård (21 %) och serviceområdet (52%) in- räknas. Av eleverna inom vårdutbildningen anger hälften att de ämnar arbeta inom hälso- och sjukvården och ytterligare 18 % inom serviceområdet.
3.5 Val av utbildningsväg på det gymnasiala åldersstadiet 3.5.1. Val mellan olika skolor Valet av utbildningsväg har inte för samtliga elever varit självklart och utan alter- nativ. I undersökningen har detta problemkomplex belysts genom uppgifter om dels eventuella ansökningar även till andra skolor än yrkesskolan, dels elevernas upp- fattning om svårighetsgraden att bestämma sig för valet av just den kurs, de vid undersökningstillfället genomgick, och dels deras uppfattning om hur valet utfallit.
Tab. 38 Elevernas val av yrkesskola och andra skolor. Eleverna fördelade på kön.
_. , Ysk i första Ysk utan Annan skola . Kon End. ysk hand prioritet prioritet EJ svar M 77 4 0,5 10,5 8 Kv 75,5 4,5 1 8,5 10,5 M + Kv 76,5 4 0,5 9,5 9,5
Mer än 3/4 av eleverna har sökt endast till yrkesskola och endast 1/10 har sökt annan skola i första hand. Svar på denna fråga saknas från knappa 10 %. Som framgår av tabell 38 föreligger endast smärre differenser mellan könen.
Tab. 39. Elever, som prioriterat annan skola än yrkesskola, fördelade på skola efter förstahandsönslcemål. Eleverna fördelade på kön.
Fack— Gymna- Annan S' a Fack- Gymna- Annan S'a
skola sium skola ' skola sium skola ' M 4,5 4,5 1,5 10,5 M 75 64 34,5 60 Kv 1,5 3 4 8,5 Kv 25 36 65,5 40 M+Kv 3 4 2,5 9,5 M+Kv 100 100 100 100
Av de elever som prioriterat ansökningar till annan skola än yrkesskola är 60 ”/o manliga. Särskilt påtaglig är den manliga övervikten bland elever, som prioriterat fackskolan, 75 0/0, medan av dem som sökt gymnasium i första hand knappt 2/3 är manliga. De kvinnliga eleverna överväger däremot bland dem, som i första hand
Tab. 40. Elevernas val av yrkesskola och andra skolor. Eleverna fördelade efter
utbildningsområden och vissa kursområden : pågående utbildning. Samtliga 1 resp.
utbildningsomräde : 100 %.
Elevernas nuvarande utbildning
HK
Ansökan till Kon- Kon—
torsarb. torsarb. Metall Elektro med utan
realex. realex.
End. ysk 85,5 63,5 Ysk i första hand 2 6
Ysk utan prioritet (0,5) (1) Annan skola i första hand 5,5 21
Ej svar 6,5 8
Tab. 41. Elever, som prioriterat annan skola än yrkesskola, fördelade på skola efter
förstahandsönskemdl. Eleverna fördelade på utbildningsområde. Samtliga elever=100 %.
Ansökan i första hand till
IH HK
Kon- Kon- torsarb. torsarb. med utan realex. realex. Metall Elektro Bygg Textil Sa Sa
Vå
Öv.
Samtl.
Fackskola Gymnasium Annan skola
11,5 2,5 3,5 (1) (1,5) 2 (2) 3,5 2,5 9 (1,5) (2,5) ( ) (1,5) 1 13 (1,5) 8,5 8 1,5 (1,5) (1) (2) 1,5 (1) (1) (1)
(1) 2 2,5
h
2,5
Summa
28,5 5,5 7,5 (2) (4,5) 4,5 21 | 6 12
5,5
19,5
sökt »annan skola». Nära hälften av de kvinnliga elever, som prioriterat någon annan skola än yrkesskola, har sökt »annan skola», medan de manliga i stället sökt gymnasium och fackskola, nära 5 0/0 av samtliga manliga elever till vardera.
I tabell 40 har eleverna fördelats efter nuvarande utbildningsområde. Annan skola än yrkesskola har sökts i första hand i betydande utsträckning av elever i teknisk utbildning (28 %) och i kontorsutbildning byggande på realexamen (21 %) samt inom övrig utbildning ( 19 %). Mest inriktade på yrkesskolutbildning är eleverna inom industri och hantverk. Inom byggnadskurserna har hela 88 0/0 sökt endast yrkesskola. Av samtliga inom utbildningsområdet har endast 4,5 % i första hand sökt annan skola än yrkesskola. Motsvarande andel för elever inom huslig utbildning och vårdutbildning är även låg, respektive 5 0/o och 7 0/0. Som tidigare redovisats har flertalet elever inom dessa tre utbildningsområden genomgått endast folkskola, varför de i praktiken saknat möjligheter att söka till gymnasium och fackskola. Störst är gruppen, som prioriterat gymnasium, 4 0/0 av samtliga elever. Elever inom handel och kontor väger tungt, S %. Särskilt kontorsutbildning efter realexamen har ett betydande antal elever, nära 1/5, som önskat komma till gymnasium i stället. Bland eleverna inom teknisk utbildning har något fler önskat fackskola än gym- nasium i första hand. Eleverna inom vårdsektorn har inga första-handssökande vare sig till gymnasium eller fackskola, men väl till »annan skola».
3.5.2. Lätthet att välja utbildningsväg i yrkesskola
Tab. 42. Elevernas lätthet att välja utbildningsväg. Eleverna är fördelade med hänsyn till gjorda ansökningar till olika skolor.
Lätthet att välja utbildningsväg Ansökan till . Självklart Ej lätt val MydfåSVårt Ej svar Samtl.
End. ysk 45 47 7,5 1 100 Ysk i första hand 34 51 13,5 (1,5) 100 Ysk i prioritet (28) (44) (24) ( ) 100 Annan skola i första
hand 34,5 53 12 — 100 Samtliga 44,5 45,5 8 | 1 100
Mindre än hälften av eleverna har angett att valet av utbildningsväg var självklart. För lika många elever har valet inte varit lätt, medan endast 8 0/o funnit valet vara »mycket svårt». För elever som sökt även till annan skola än till yrkesskola har valet helt naturligt inte varit lätt. För elever som sökt annan skola i första hand har valet varit »mycket svårt» för 12 0/0 och »självklart» endast för 34 0/0. För elever som sökt till flera skolor men prioriterat yrkesskola har svårigheten varit lika stor. Någon skillnad mellan manliga och kvinnliga elever kan inte påvisas. Valet av yrkes- skola har således uppfattats som självklart av en minoritet av eleverna. Antalet elever som svarat »ej lätt val» är störst, men å andra sidan är antalet som svarat att valet var »mycket svårt» väsentligt mindre än antalet, som svarat att valet var »självklart».
Tab. 43. Elevernas lätthet att välja utbildningsväg. Eleverna, manliga och kvinnliga, fördelade efter utbildningsområde. Samtliga i utbildningsområdet=100 0/0.
Utbildningsområde
Lätthet att välja utbildningsväg
Självklart
Ej lätt val
Mycket svårt
val
Ej svar
35,5 51,5
11
(2) 1
IH 46 46,5 6,5 HK 30 55 13,5 1 Hu 52 41,5 5,5 (1) vs 69,5 28 (2) (1) Övr. 46 46,5 6 (2) 44,5 40,5 8 1
Lättheten att välja har varit stor för elever inom vårdsektorn, »självklart» för 69 0/o, medan eleverna inom handel och kontor samt inom teknisk utbildning har haft »Mycket svårt» eller »Ej lätt» att bestämma sig. Endast respektive 30 % och 35 0/0 av eleverna inom sistnämnda områden har ansett valet av yrkesskola vara självklart.
Osäkerheten i valet av utbildningsväg avspeglar sig sålunda i elevernas ansök- ningar till skolor på det gymnasiala åldersstadiet. Även elevernas egen uppfattning avspeglar olika lätthetsgrad att bestämma valet. En rad faktorer kan vara orsaken härtill. Dessa problem belyses bl. a. i samband med redogörelsen nedan för elevernas skäl att välja yrkesskola. Här skall endast beröras två bakgrundsfaktorer, måls- männens utbildning och elevernas egen tidigare utbildning.
Som framgår av tabell 42 har 44,5 % av eleverna angett, att valet av yrkesskola var »självklart». Endast elever, vars målsmän genomgått gymnasium eller mot— svarande anger en påtagligt lägre lätthetsgrad (35 0/o). Svårast att bestämma sig har de elever haft, vars målsmän genomgått universitet (16 %), gymnasium (14 olo), realskola (15 0/o) och yrkesskola (12,5 0/11). En viss skillnad kan sålunda observeras mellan elever, vars målsmän har »högre utbildning», och övriga elever.
En analys av lättheten att välja utbildningsväg mot bakgrunden av elevernas tidigare utbildning har även gjorts. Svarsalternativen har getts följande värden: »Självklart att välja yrkesskola» +1, »valet var ej lätt» 0, »valet var mycket svårt» —1.
Elever med olika egen utbildningsbakgrund har sammanförts i tre huvudkate- gorier, nämligen:
elever som närmast före yrkesskola gick i obligatorisk skola (folkskola, enhets- skola, grundskola), samtliga årskurser,
elever, som närmast före yrkesskolan avgått från icke-obligatorisk skola med full- Ebordad utbildning samt
elever som närmast före yrkesskolan avgått från icke-obligatorisk skola utan att ha fullbordat utbildningen.
Elever som svarat med respektive alternativ har fått sina svar värderade enligt
ovan. På så sätt har i analyssyfte medelpoängen för svaren hos respektive elevgrupp kunnat beräknas. Dessa medelpoängvärden befinner sig på en skala från +1 till ——1. (Vid det hypotetiska medelvärdet +1 skulle alla eleverna i gruppen säga sig själv- klart ha valt yrkesskola, medan vid medelvärdet —_I alla eleverna i gruppen skulle ha haft ett mycket svårt val.)
Tab. 44. Elevernas lätthet att välja utbildningsväg. Eleverna är fördelade efter tidigare utbildning. Medelvärden.
Ele er med Elever med icke-obligat. v skola Samtl. folkskola, _— elever grundskola Fullb. ( Ej tullb. M + 0,39 +0,20 +0,32 + 0,36 Kv +0,42 +0,31 +0,35 +0,38
Yrkesskolelever som genomgått endast obligatorisk skola synes ha haft lättare att välja nuvarande utbildningsväg än övriga. Detta gäller särskilt de kvinnliga eleverna. Yrkesskolelever som genomgått icke-obligatorisk skola men inte fullbordat denna synes ha haft svårare att välja yrkesskola. Speciellt är detta fallet för de manliga eleverna. Svårast synes emellertid valet av yrkesskola ha varit för de elever, vilka närmast kommer från en fullbordad icke-obligatorisk skola/utbildning och särskilt svårt tycks valet av yrkesskola ha varit för männen i denna grupp (medelvärdet för dessa=0,20). Dessa avviker markant från de övriga två grupperna och från medel- värdet för männens lätthet att välja.
Bland elever med fullbordad icke-obligatorisk utbildning har valet av yrkesskola varit särskilt svårt för manliga elever med examen från allmän eller praktisk real- skola. Av dessa har 2/3 betecknat valet som »ej lätt» eller »mycket svårt». Kvinnliga elever med fullbordad realskola eller flickskola har också i stor utsträckning (75 %) betecknat valet som »ej lätt» eller »mycket svårt».
3.5.3. Yrkesskolelevernas uppfattning om valet
Tab. 45. Elevernas uppfattning om valet av utbildningsväg. Eleverna är fördelade med hänsyn till gjorda ansökningar till olika skolor.
Uppfattning om valet Ansökan till Nöjd Vet ej Ej nöjd Ej svar Samtl.
End. ysk 81 14,5 3 1,5 100 Ysk i första hand 83,5 11,5 5 — 100 Ysk utan prioritet 44 44 (12) _ 100 Annan skola i första
hand 71 21 7 (1) 100 Samtl. 80 15,5 3,5 (1) 100
Elevernas uppfattning om det gjorda valet är genomgående positiv. Nöjda med sitt val är 80 % medan 15 0/o svarat »vet ej». Elever som sökt enbart yrkesskola
eller yrkesskola i första hand förklarar sig inte vara nöjda till endast 3 0/0 resp. 5 ”lo. Elever som i första hand sökt till annan skola än yrkesskola eller sökt yrkes- skola utan att prioritera denna redovisar större tveksamhet. Det bör dock uppmärk- sammas, att drygt 70 0/0 av elever, som prioriterat annan skola än yrkesskola, för- klarat sig vara nöjda med sitt val och endast 7 % uttalat att de ej är nöjda.
Tab. 46. Elevernas uppfattning om valet av utbildningsväg. Eleverna är fördelade efter utbildningsområde.
Uppfattning om valet Utbildningsomrade Nöjd Vet ej Ej nöjd Ej svar Te 78,5 16,5 (4) (1) IH 78,5 16 4 1,5 HK 75,5 19,5 4 1 Hu 89 8,5 2,5 — Vå 89,5 8,5 (1) (1) Öv 70,5 22,5 5,5 (1,5) Samtl. 80 15,5 3,5 1
Uppfattningen om valet av utbildningsväg varierar inom olika utbildningsområden. Mest positiva är eleverna inom huslig utbildning och inom vårdutbildning. Båda elevgrupperna har till 9/10 förklarat sig vara nöjda med sitt val. Ett mycket ringa antal av dem har deciderat uttalat sig ej vara nöjda.
Inom teknisk utbildning och inom industri och hantverk är antalet osäkra (»vet ej») relativt stort (16 o/o). Mest positiva är elever inom textil— m.m. utbildning (91 0/o) och inom byggnadsindustriutbildning (89 %). Lägsta andelen nöjda upp- visar eleverna i metallindustriutbildning (71 ",/o), metallarbete (69 %) och bilmeka- nikerarbete (68 %). Även eleverna inom elektroutbildning är mindre nöjda än genomsnittet (73 %), särskilt inom tele- och radioarbete (68 %).
Lägsta andelen nöjda uppvisar eleverna inom handel och kontor (75 0/o). Särskilt gäller detta eleverna inom kontorsutbildning byggande på folkskola (69 0/o). Inom denna utbildning uttalar 7 % att de inte är nöjda med sitt val.
Tab. 47. Elevernas uppfattning om valet av utbildningsväg. Vicl jämförelsen har parallellstållts svaren »Nöjd» och »Mycket bra», »Vet ej» och »Ganska bra», samt »Ej nöjd» och »Inte särskilt bra», »Ddligt».
Uppfattning om valet Kön Nöjd Vet ej Ej nöjd Ej svar Samtl. Föreligg. undersökn. M 76 18 5 1 100 Kv 84,5 12,5 2 1 100 M+ Kv 80 15,5 3,5 1 100 SOU 1963:15 M 48 45 6 1 100 (»grenväljare») Kv 45 46 7 1 100 M+Kv 47 45 7 1 100
En jämförelse mellan yrkesskolelevernas uppfattning om sitt val av utbildnings- väg och »grenväljarna» i gymnasiet, så som deras uppfattning redovisats i »Vägen genom gymnasiet», visar, att yrkesskoleleverna i betydligt större utsträckning sagt sig vara nöjda med sitt val. Detta gäller i särskilt hög grad de kvinnliga eleverna, av vilka endast 2 0/o ej är nöjda med sitt val och 85 0/o är nöjda. Yrkesskoleleverna visar således större tillfredsställelse med valet än »grenväljarna» i gymnasiet. För- hållandet är likartat om de jämförs med abiturienterna även om dessa senare ser väsentligt positivare på sitt val än »grenväljarna».
På motsvarande sätt som ovan redovisats beträffande lättheten att välja utbild- ningsväg mot bakgrunden av dels målsmännens utbildning dels elevernas egen tidigare utbildning har elevernas uppfattning om valet av utbildningsväg analyserats.
Någon skillnad i uppfattningen av valet mellan elever med målsmän med olika utbildning har ej observerats. En något större andel elever, vars målsmän har genomgått universitet eller gymnasium, har dock avgett svaret »Ej nöjd».
Tab. 48. Elevernas tillfredsställelse med valet av utbildningsväg. Eleverna är fördelade efter tidigare utbildning. Medelvärden.
Elever med icke-obligat. Elever med skola folkskola och Samtl. elever grundskola Fullb. Ej tullb. M 0,75 0,57 0,67 0,72 Kv 0,82 0,84 0,89 0,83
Tillfredsställelsen med valet av yrkesskola synes genomgående vara betydligt större än vad som kunde förväntas av omdömena om valets lätthet. För män (samt- liga undergrupper) är medelvärdet 0,72 och för kvinnor (samtliga undergrupper) 0,83. Hos männen är tillfredsställelsen störst hos dem som genomgått obligatorisk skola (0,75) medan den är markant lägre för män med fullbordad icke-obligatorisk skola före yrkesskolan (0,57). Hos kvinnor är tillfredsställelsen genomgående högre än hos mån (0,83). Högst är tillfredsställelsen hos kvinnor med icke fullbordad icke- obligatorisk skola (0,89), därnäst för kvinnor med fullbordad icke-obligatorisk skola (0,84). Det bör påpekas att tillfredsställelsen med valet av yrkesskola bland de kvinnliga eleverna är minst i gruppen med enbart obligatorisk skola. Skillnaden är dock relativt liten mellan de tre grupperna kvinnliga elever.
Andelen yrkesskolelever, som är nöjda med sitt val, är störst bland de elever, som angett att det var självklart att välja yrkesskola (drygt 90 %), och lägst bland de elever, som angett att det var mycket svårt att besluta sig (drygt 50 0/o). Störst andel icke nöjda återfinns bland manliga elever, som angett att valet var mycket svårt (17 l%)). Beräkningar av korrelationskoefficienter mellan lättheten att välja yrkes- skola och tillfredsställelsen med detta val visar, att för manliga elever föreligger en
inte obetydlig positiv korrelation (koefficient +0,3). De som angett att valet varit lätt, har i stor utsträckning också varit nöjda med valet, medan de som angett att valet varit svårt inte sällan är mindre nöjda i efterhand med sitt val. I flertalet fall är dock omdömena inte negativa utan mera indifferenta.
För de kvinnliga eleverna erhölls inget samband mellan valets lätthet och tillfreds- ställelsen med valet (koefficient +0,02). Dessa elever synes ha accepterat den valda utbildningsvägen även om valet ej varit lätt.
3.6. Yrkesskolelevernas skäl för val av yrkesskola
Elevernas självupplevda motiv för val av yrkesskolutbildning har studerats med hjälp av elevernas markeringar på listor över på förhand formulerade skäl. Eleverna har gjort markeringar dels för ett självvalt antal skäl på listan, dels för det viktigaste skälet på en andra lista med samma skäl angivna. Knappt 7 % av eleverna har underlåtit att särskilt markera det viktigaste skälet.
Det sammanlagda antalet markeringar i kolumnen för självvalt antal skäl uppgår till 12.033, varav 6.246 för manliga elever och 5.787 för kvinnliga elever. Det innebär att eleverna angett i genomsnitt 3,2 skäl. De kvinnliga eleverna har angett något flera skäl.
Det sammanlagda antalet markeringar uppgår till 15.490, varav 8.123 för manliga elever och 7.367 för kvinnliga elever.
De olika skälen har i enkäten numrerats och rubricerats på följande sätt: Kursen (utbildningen) leder till ett intressant yrke Kursen (utbildningen) leder till ett välbetalt yrke Kursen (utbildningen) leder till ett väl ansett yrke Mitt linjeval och mina senaste betyg i grund- (enhets-/folk-)skolan pekade på att denna kurs (utbildning) låg bäst till för mig 5 Jag tycker bättre om ett praktiskt yrke än teoretiska studier
aceto—
6 Denna kurs (utbildning) ger mest poäng då jag skall söka till min fortsatta ut- bildning 7 Mina föräldrar ville att jag skulle välja denna kurs (utbildning) 8 Syskon till mig har valt denna kurs (utbildning) 9 Mina kamrater rådde mig att välja denna kurs (utbildning) 10 Mina lärare rådde mig att välja denna kurs (utbildning) 11 Jag beslöt mig för denna kurs (utbildning) efter yrkesvägledning av en annan person än yrkesvalslärare 12 Pojkar bör gå i denna kurs (utbildning) 13 Flickor bör gå i denna kurs (utbildning) 14 Denna kurs (utbildning) finns i eller nära min hemort 15 Denna kurs (utbildning) är kort 16 Denna kurs (utbildning) är billig Vet inte (inget särskilt skäl)
I nedanstående tabell redovisas det totala antalet markeringar, varvid de olika skälen ordnats så att det skäl, som erhållit flest markeringar, redovisas först, därefter det skäl som erhållit därnäst flest markeringar osv.
Tab. 49. Elevernas skäl att välja nuvarande utbildning. Såväl samtliga markeringar som markeringar av »viktigaste skäl» anges.
Samtliga markeringar Markeringar för vviktigaste skäl» M Kv M + Kv M Kv M + Kv Antal Antal Antal Antal Antal Antal Skäl mar- Skäl mar- Skäl mar- Skäl mar— Skäl mar- Skäl mar- nr ke— nr ke- nr ke- nr ke- nr ke- nr ke- ringar ringar ringar ringar ringar ringar 1 2.448 1 1.973 1 4.421 1 964 1 781 1 1.745 5 1.139 5 913 5 2.052 2 606 2 247 2 853 2 842 6 635 6 1.301 6 236 6 204 6 440 6 666 14 481 2 1.208 5 222 5 151 5 373 7 455 13 467 14 889 4 79 4 87 4 166 14 408 15 445 7 866 7 66 11 48 7 105 4 377 7 411 4 772 11 52 17 48 11 100 3 361 4 395 11 657 3 38 13 45 17 81 11 352 2 366 15 657 17 33 7 39 3 66 16 295 11 305 12—13 637 14 21 15 32 15 49 15 212 3 260 3 621 15 17 3 28 12—13 48 12 170 16 257 16 552 10 12 14 22 14 43 10 133 10 163 10 311 16 11 10 16 10 28 17 133 17 136 17 269 9 5 9 10 9 15 9 74 9 109 9 183 8 4 8 3 16 14 8 43 8 51 8 94 12 3 16 3 8 7 S:a | 3.123 | | 7.367 | |15.490| | 2.370 | | 1.764 | | 4.134
Som framgår av tabell 49 blir rangordningen mellan de olika skälen olika beroende på om den grundas på samliga markeringar eller på markeringar för det »viktigaste skälet». I båda fallen har skäl 1 erhållit flest markeringar och i båda fallen har skälen 1, 2, 5 och 6 erhållit flest markeringar. Övriga skäl har erhållit förhållandevis färre markeringar i kolumnen för »viktigaste skäl» än i kolumnen med självvalt antal markeringar.
I nedanstående tabell redovisas en procentuell fördelning av markeringarna för de olika skälen. De olika skälen har därvid sammanförts i grupper. Grupperingen be- skrivs nedan i samband med kommentaren till tabell 57.
Tab. 50. Andelen markeringar i procent av samtliga markeringar.
Samtl. markeringar Viktigaste skäl Grupp Skäl M Kv M+ Kv M Kv M+ Kv 1 1, 2, 3 45 35 40 58 54 56 2 4, 5,10 23 20 21 17 16 17 3 7, 8, 9,11,12,13 13 18 15 7 10 8 4 6 8 9 8 13 13 13 5 14, 15, 16 11 16 14 3 4 3 6 17 1 2 2 2 3 3
Grupp 1, som omfattar skäl innebärande intresse för yrket eller förhoppning om ett välbetalt yrke, utgör en större andel av markeringarna i kolumnen för »viktigaste skäl». Så är även fallet beträffande grupp 4, som innebär, att den nuvarande utbild- ningen förbereder för vidare utbildning. Däremot är andelen markeringar i grupp 3, skäl som innebär att personlig påverkan m.m. inverkat på valet, lägre då det gäller det »viktigaste skälet». Betydande är även skillnaden för grupp 5, omfattande skäl som innebär att utbildningen är kort, billig och nära hemorten. Dessa skäl väger tyngre för de kvinnliga eleverna än de manliga. Även andra skäl väger olika tungt för elever av olika kön. De manliga har i större utsträckning markerat skäl fram- förallt i grupp 1, medan de kvinnliga i förhållandevis större utsträckning markerat skäl ingående i grupp 3 och 5.
I det följande redovisas dels hur stora andelar av eleverna, som redovisar ett visst skäl oberoende av hur övriga skäl påverkat deras val av yrkesutbildning, dels hur stor andel av det totala antalet skäl ett visst skäl utgör. De nedan redovisade upp- gifterna grundas på markeringar av »viktigaste skälet».
Eleverna har grupperats efter kön, ålder, nuvarande utbildning, målsmäns utbild- ning, eventuella syskons utbildning, elevernas egen utbildning, elevernas hemort, tillgång till olika skolor på det gymnasiala stadiet och yrkesskolans storlek.
I det följande redovisas först den procentuella andelen av eleverna, som markerat de olika skälen. Flertalet skäl har markerats endast av en mycket ringa del elever. Fyra skäl, 1 »intressant yrke», 2 »välbetalt yrke», 6 »samla poäng för fortsatt ut- bildning» samt 5 »föredrar praktiskt yrke», har markerats av minst 9 0/6 av eleverna. Vissa elevgrupper har även markerat 4 »tidigare utbildning pekar på den valda ut- bildningen» i motsvarande omfattning. I de följande tabellerna redovisas endast ovan nämnda skäl. I beräkningarna för män och kvinnor var för sig har hänsyn tagits endast till de 93 0/0 av eleverna, som markerat »viktigaste skäl» i enlighet med givna anvisningar.
Skäl 1 har markerats av 50 %. Andelen elever som markerat detta skäl är något större i högre åldersgruppen, något som särskilt gäller de kvinnliga eleverna. Skäl 2 har markerats av 1/3 av de manliga eleverna, men av endast 1/6 av de kvinnliga eleverna. Differenserna mellan olika åldersgrupper är inte särskilt stor. Skäl 6 och 5 har markerats av i stort sett lika stora andelar manliga som kvinnliga elever. De äldsta manliga eleverna har i särskilt stor utsträckning markerat skäl 6 och i påtag- ligt liten utsträckning skäl 5.
Tab. 51. Procentuell andel elever som markerat de olika skälen. Eleverna fördelade efter ålder och kön.
M Kv
Åldersgrupp 1 944—46 1947—50
Åldersgrupp 1 944—46 1947—50
—1943 —1943
1 46 56 51 43 2 32 38 31 32 17 14 16 16 25 6 26 12 11 13 11 14 13 13 13 5 4 9 13 12 9 7 11 10 11
Tab. 52. Procentuell andel elever som markerat de olika skälen. Eleverna fördelade efter nuvarande utbildningsområde.
M Kv M + Kv Skäl Nuvarande utbildnings- Nuvarande utbildnings- Nuvarande utbildnings- område område område
TelIH|HK|Hu|Vå|Öv Te|IH|HK Hu Vå Öv Te IH HK Hu va Öv
1 68 52 29 64 —— 44 70 63 42 35 71 25 65 49 36 35 66 41 2 51 32 12 31 — 28 33 15 19 10 10 — 41 28 16 12 10 26 6 3 10 27 8 — 32 3 9 7 24 14 50 3 9 8 21 13 31 5 3 15 5 11 — 5 3 12 8 14 6 — 3 14 7 13 6 4 4 5 4 7 — — 5 4 3 10 4 — 25 5 3 9 3 — 5
Skäl 1 har markerats av störst andel elever inom vårdsektorn och teknisk utbild- i ning och av lägst andel elever inom handel och kontor och huslig utbildning. Speciellt låg är andelen manliga elever inom handel och kontor. Andelen varierar även starkt från 86 % för ett— eller flerårig kontorsutbildning byggande på realexamen till 18 % för ettårig kontorsutbildning utan realexamen. Motsvarande variationer förekommer i endast mindre utsträckning bland de kvinnliga eleverna.
Inom industri och hantverk har eleverna inom elektroutbildningen i större ut- sträckning än övriga angett skäl 1. Skäl 2 har markerats i första hand av elever inom teknisk utbildning (41 0/o), en större andel manliga än kvinnliga elever. Inom industri och hantverk är andelen — liksom beträffande skäl 1 —— lägre för elever inom metallutbildningen än inom övriga. Inom handel och kontor är andelen mar- kant stor för manliga elever inom kontorsutbildning byggande på realexamen.
Skäl 6 har markerats av en förhållandevis stor andel manliga elever inom handel och kontor och kvinnliga elever inom den husliga sektorn.
Skäl 5 har markerats av en förhållandevis stor andel manliga elever inom metall- utbildningen och kvinnliga inom huslig utbildning.
Tab. 53. Procentuell andel elever som markerat de olika skälen. Eleverna fördelade efter målsmans utbildning.
M Kv
Målsmans utbildning Målsmans utbildning
Skål _ _ _ _ Folksk. P.OIk Gimna Annan Folksk. aom Gym” Annan Samt— hogsk. stum _ hogsk. srum li Yrkes- R lk U . utb. S.a Yrkes- . utb. S:a 83 sk. ea s . ni— Vet ej sk Realsk. Um- Vet ej mm versitet '
m m versitet
55 45 53 51 50 52 54 45 55 52 32 36 28 32 32 15 16 14 19 16 25 14 21 13 13 12 18 14 13 13 13 9 8 9 9 9
01me _l >—
Målsmans utbildning synes endast i mycket ringa utsträckning ha påverkat elever- nas skäl att välja utbildningsväg inom yrkesskolan. De manliga elever, vars målsmän genomgått gymnasium och universitet, har i mindre utsträckning än övriga markerat skäl 1 och i större utsträckning skäl 6.
Tab. 54. Procentuell andel elever som markerat de olika skälen. Eleverna fördelade med hänsyn till syskons utbildning.
M Kv M + Kv
Skäl Syskon Syskon Syskon Syskon Syskon Syskon iyrkesskola igymnasium iyrkesskola i gymnasium iyrkesskola i gymnasium
1 52 50 49 48 47 46 2 33 32 16 15 23 22 6 12 13 12 14 11 12 5 12 13 10 10 10 11
Elevernas skäl att välja utbildningsväg har även ställts i relation till förekomsten av syskon och syskonens utbildningsväg. Inflytandet från syskonen synes vara ringa.
Elevernas tidigare utbildning synes ha haft betydelse för elevernas skäl att välja utbildningsväg. Skäl 1 markeras av störst andel elever med tidigare yrkesskolkurs och ej fullbordad icke-obligatorisk utbildning. Lägsta andel elever, som markerat skäl 1, har folkskola eller grundskola. Andelen kvinnliga elever, som markerat skäl 2, synes ej nämnvärt ha påverkats av sin tidigare utbildning, medan så är fallet be- träffande de manliga. Största delen av dem som markerat skäl 2 har genomgått en inte fullbordad icke-obligatorisk utbildning, medan detta skäl är mindre framträ- dande bland elever som fullbordat motsvarande utbildning. Skål 6 markeras av störst andel elever med fullbordad icke—obligatorisk utbildning. Skäl 5 har markerats av förhållandevis få elever med tidigare yrkesutbildning och fullbordad icke- obligatorisk utbildning.
Tab. 55. Procentuell andel elever som markerat de olika skälen. Eleverna fördelade efter tidigare egen utbildning.
M Kv M+ Kv
Tidigare utbildning Tidigare utbildning Tidigare utbildning
Icke obligat. Icke obligat. Icke obligat. skola Yrkes- Ej yrkes- skola Yrkes- Ej yrkes— skola Yrkes- Ej yrkes-
Fullb. Ej skola skola Fullb. Ej skola skola Fullb. E' skola skola fullb. fullb. tullb.
59 43
9 12
Tab. 56. Elevernas skäl till val av utbildning. Eleverna fördelade efter olika bostadsort.
Bostad /hemort Skolorgan på Y-ort Antal kurser i ysk.
| Utan- Norr- Norr- Y-orten för lands lands Y—orten inland kustland
Mell. Södra Stor— Y + Ag +
Sv. Sv. städer Hg+Tg Y+G+F 4—10 11—20
52 40 52 47 52 56 55 24 19 20 20 28 31 27 11 13 13 11 12 14 13 12 16 11 14 10 7 8
5 3 6 5 5 6 5
Elevernas skäl till val av utbildningsväg har även relaterats till dels elevernas bostadsort, dels skolorganisationens omfattning på det gymnasiala åldersstadiet.
Av tabell 56 framgår, att elevernas skäl ej påverkats av om eleverna är bosatta på skolorten eller utanför skolorten. Ej heller synes förhållandena variera från en del av landet till en annan. Möjligen kan vissa avvikelser iakttagas i storstadsområdena. En något större andel av elevrna i dessa områden har markerat skälen ] och 2, medan en något mindre andel av dem markerat skäl 5.
Differentieringen av skolväsendet på det gymnasiala åldersstadiet synes även ha påverkat skälen att välja viss utbildningsväg. Störst andel elever, som markerat skäl 1, återfinns i regioner med såväl allmänt som merkantilt och tekniskt gymnasium vid sidan av yrkesskola. En mindre andel elever av dem som haft tillgång endast till yrkesskola har markerat skäl 1. På dessa orter har valmöjligheterna varit begrän- sade i motsats till vad fallet är på orter med en mera allsidig skolorganisation.
Skäl 6 har markerats av en något mindre andel elever på orter med enbart allmänt gymnasium än på övriga orter.
Skäl 5 har markerats av en större andel elever på orter med såväl gymnasium som fackskola vid sidan av yrkesskola än på övriga orter. På dessa orter föreligger störst valfrihet, varför det är naturligt att ett uttalat intresse för praktiskt yrkes- arbete positivt påverkat valet.
Slutligen kan konstateras, att yrkesskolans storlek mätt i det antal olika kurser som erbjuds, inte påtagligt varit avgörande för elevernas val.
Det ovan redovisade materialet visar, att vissa, relativt få skäl för valet av ut- bildningsväg inom yrkesskolan för eleverna varit avgörande. Enligt elevernas be- dömning har det viktigaste skälet varit, att den utbildning de valt, leder till ett intressant yrke. Även deras bedömning att ha valt ett välbetalt yrke har varit ett vägande skäl. Som skäl har även i stor utsträckning angetts, att praktiskt arbete föredras framför fortsatta teoretiska studier. Dessa tre skäl, som utgör tre av de fyra oftast angivna, kan betraktas som positiva val.
Det fjärde skälet, som pekar åt en delvis annan riktning, är att den valda utbild- ningen innebär en meritering för fortsatta studier, dels inom yrkesskolan dels av mera teoretisk art. För en inte obetydlig del av eleverna har alltså tanken på fortsatt utbildning varit vägledande för deras val av nuvarande utbildning i yrkesskola.
I tabell 57 har en sammanställning av de högsta respektive lägsta värdena gjorts ur tabellerna 50—55. Det är således ytterlighetsvården, vilka utrerat påvisar differenser. Trots detta framgår det av sammanställningen att endast vissa av de »bakgrunds- faktorer» som analyserats synes ha påverkat elevernas val av utbildningsväg inom yrkesskolan.
De största olikheterna föreligger mellan elever inom olika utbildningsområden. Detta gäller särskilt de manliga eleverna. Genomgående synes de olika »bakgrunds- faktorerna» ha påverkat de manliga elevernas val något mera än de kvinnligas.
Även om det är av största intresse att belysa frågan hur stor andel av eleverna, som överhuvudtaget angett för vart och ett av skälen, att de haft betydelse för deras val, är det även av intresse att undersöka hur stor procentuell andel av samtliga
skäl, som faller på de olika skälen. I tabell 58 har de olika skålen förts samman i vissa grupper.
Grupp 1 omfattar skäl som innebär intresse för yrket (skäl 1, 2 och 3), grupp 2 omfattar skäl som innebär att tidigare utbildning lämpar sig för den valda utbild- ningen (skäl 4, 5 och 10), grupp 3 omfattar skäl som innebär att personlig påverkan och bedömning skett (skäl 7, 8, 9, 11 och 12/13), grupp 4 omfattar skälet att ut- bildningen leder till fortsatt utbildning (skäl 6), grupp 5 omfattar skäl som innebär att utbildningen är kort och billig (skäl 14, 15 och 16) samt grupp 6 utan angivet skäl (skäl 17).
Tab. 57. Sammanställning av högsta respektive lägsta andel av eleverna, fördelade på olika grupper, som markerat respektive skäl. Manliga och kvinnliga. H :Högsta andel elever, som markerat respektive skål. L=Lägsta andel elever, som markerat respektive skål.
Gruppering av Eleverna Skal 1 Skal 2 Skal 6 Skal 5
(M + Kv) H L H L H L H L Åldersgrupper 53 44 23 22 16 11 11 6 Utbildningsomr. 66 36 41 1 0 21 3 14 3 Målsmans utbildning 49 45 24 1 9 16 1 1 1 1 7 Syskons utbildning 47 46 24 22 1 2 11 1 1 9 Elevernas tid. utbildning 57 44 28 20 17 10 12 7 Hemort i förh. till skolort 52 49 25 24 14 11 12 10 Hemortens belägenhet inom riket 56 40 31 19 14 11 16 7 Skolorgan:s differ. på y-orten 55 41 27 20 13 8 17 8 Yskzs differ. 54 47 28 21 13 12 13 8
Tab. 58. Elevernas skäl att välja utbildning.
Samtl. markeringar Viktigaste skäl Sk"1 3 M Kv M+ Kv M Kv M + Kv 1, 2, 3 45 35 40,5 58 54,5 56,5 4, 5, 10 20,5 20 20 17 16 16,5 7, 8, 9, 11, 12,13 13,5 18 15,5 7 10 8 6 8 8,5 8,5 12,5 13 13 14, 15, 16 11,5 16 13,5 2,5 3,5 3 17 1,5 2 1,5 2 3,5 2,5 Samtliga 100 99,5 99,5 99 100,5 99,5
Som ovan påpekats innebär skälen 1—3 ett positivt val. Dessa skäl utgör den största gruppen. Särskilt markant framstår detta, om bearbetningen av endast det viktigaste skälet beaktas. Även planerna på fortsatt utbildning väger tyngre om endast det viktigaste skälet räknas.
Målsmans o/o utbildning IOD—
U| O
lillllllli
Te
O
5 o i
E ul C!
llllllllll
O
IDO:
HK so:
lIlll
()
(00
Hu 50
till)
Vö
(:| 0
lllllllllll
O
IDO
Sami-1.50
lllllllllll
D
',A Folkskola Grundskola (ej 99)
Realskola Gymnasium. 99 Realskola. Gymna— sium, Universitet
Övrig utbildning
_Teknisk M Te _u'tbildninq
Egen tidigare utbildning
Tidigare grkes- Nuv. ques— akoleutbildning akoleuibildninq i rel.til| samtl.
lukrativa mätta & HK= 232303: ”” & Praktik
Hu=Husliq utbildning & Tillfälligt arbete [M] va= Vördutbildninq Fortsatt utbildning Mina"!> en kurs Värnplikts—
tjänstgöring . Minst två kurser
Plan. verksamh. omedelb. efter
Yrkesploner
& Tekniskt arbete % Hälso- och sjukvård . Pedagogiskt arbete
Merkontilt arbete
Serviceurbete
Tillverkningsurhete
4. Yrkesskoleleverna i dagens yrkesskolutbildning
Yrkesskoleleverna redovisar varierande såväl social och utbildningsmässig bakgrund som framtidsplaner. I det föregående har olikheterna belysts mot bakgrunden av olika faktorer. Med utgångspunkt från elevernas nuvarande utbildning redovisas i det följande »profildiagram», utvisande målsmans utbildning, elevernas egen utbild— ning dels i allmänna skolor dels i yrkesskola, planerad sysselsättning efter pågående utbildning samt yrkesplaner.
Av diagrammen framgår att då andelen målsmän med enbart folkskola är stor, är även andelen elever med enbart folkskola stor. På motsvarande sätt är andelen målsmän med utbildning i realskola, flickskola, gymnasium och universitet och an- delen elever med motsvarande utbildning (inkl. linje g i grudskolans årskurs 9) större respektive mindre än genomsnittet i hela yrkesskolan inom samma utbild- ningsområden.
Störst andel målsmän och elever med enbart folkskola återfinns i industri och hantverk samt inom vårdsektorn. Inom den sistnämnda är andelen elever med enbart folkskola särskilt hög. Störst andel målsmän och elever med högre teoretisk utbild- ning återfinns inom de tekniska och merkantila sektorerna. Detta gäller i förhållande- vis större utsträckning eleverna.
Tidigare utbildning inom yrkesskola redovisar elever inom den tekniska sektorn och vårdsektorn i betydande omfattning. Fortsatt utbildning planerar förhållandevis flest elever inom den tekniska sektorn och minst inom vårdsektorn. De egentliga yrkesplanerna -— så som de framkommit i enkätmaterialet — visar att en majoritet av eleverna räknar med att på längre sikt vara verksamma inom yrken, för vilka de utbildas, eller i yrken på olika nivåer med anknytning till utbildningen
Detta gäller i första hand de tekniskt utbildade men även elever inom handel och kontor samt inom industri och hantverk. För sistnämnda elever har inräknats även tekniska yrken. I vilken utsträckning eleverna när den planerade yrkesnivån sam- manhänger naturligtvis med i vad mån de kan infria redovisade ambitioner, bl. a. i form av fortsatt utbildning. Av eleverna inom vårdsektorn anger endast hälften att de avser arbeta inom de yrken för vilka de utbildats. Angivna serviceyrken torde dock i betydande utsträckning ha anknytning till vårdyrkena. Den husliga utbild- ningen är föga yrkesutbildande i den mening, som gäller övriga sektorer. Men även för dessa elever torde gälla, att angivna serviceyrken har ankytning till utbildningen.
Inom samtliga utbildningsområden anger en inte oväsentlig del av eleverna att de förbereder sig för pedagogisk verksamhet, sannolikt med anknytning till den erhållna yrkesutbildningen.
Målsmäns och elevernas egen utbildning synes visa överensstämmelse. Inom utbildningsområden med en större andel elever som planerar fortsatt ut- bildning anger en större andel elever att de avser vara verksamma inom yrken. för vilka utbildningen förbereder helt eller delvis. Dessa elever synes mera målinriktade.
5. Yrkesskolfrekvensen
Inom skolöverstyrelsen har sedan en följd av år beräkningar gjorts av gymnasie(g-)- frekvensen och fackskol(f-)frekvensen, dvs. den andel av en årskull i gymnasieåldern, som erhåller utbildning i respektive gymnasium och fackskola. Motsvarande beräk- ningar av yrkesskol(y-)frekvensen har inte varit möjliga att genomföra på grundval av tillgängligt statistiskt material.
I föreliggande undersökning har material insamlats ägnat att belysa hithörande problem. Avsikten har alltså varit att försöka beräkna antalet »förstagångselever» i yrkesskolans nybörjaravdelningar. Det material som lagts till grund för de gjorda frekvensberäkningarna har tidigare redovisats. Det bör ånyo påpekas, att under- sökningsmaterialet inhämtats enbart från primärkommunala och landstingskommu- nala yrkesskolor.
I nedanstående tablå anges den andel av elever inom olika utbildningsområden, som kan betraktas som »förstagångselever».
Utbildningsområde Procent Kommunala tekniska skolor 55 Övrig teknisk utbildning 85 Industri och hantverk 90 därav textil-mm utbildn. 50 Handel och kontor 90 Hemteknisk utbildning 100 Övrig huslig utbildning 80 Vårdyrkesutbildning 40 Övrig utbildning 40
De i tablån redovisade procenttalen har applicerats på uppgifter om det totala antalet elever i årskurs 1 enligt den officiella statistiken. I detta Siffermaterial ingår även eleverna i enskilda skolor och företagsskolor. Eftersom statistiska uppgifter för enbart primär- och sekundärkommunala skolor inte finns redovisade, har eleverna i samtliga skolor reducerats med de i tablån angivna talen. För att erhålla en jämförelse bakåt i tiden har motsvarande uppgifter om eleverna för hela 1960- talet medtagits. Även om reduktionstalen skulle vara något annorlunda för tidigare år än för 1964, torde de på detta sätt framräknade elevtalen dock vara av värde.
En sålunda beräknad y-frekvens uppgick till ca 18 % år 1960 och till ca 24,5 ”lo år 1964. Emellertid har ca 2 0/0 av eleverna tidigare genomgått minst två kurser. Det kan därför vara berättigat att ytterligare reducera frekvensvärdena till respektive ca 16 och ca 22. Det skulle innebära att frekvensen, som är några enheter lägre än g-frekvensen, ökat årligen med i genomsnitt drygt 1 procentenhet, en ökning som är mindre snabb än ökningen av g-frekvensens under motsvarande tidsperiod.
Tab. 59. Antal elever i yrkesskolans nybörjarklasser åren 1960—1964. Det i den
officiella statistiken (SCB) redovisade elevantalet har reducerats på ovan angivet
sätt. I kolumnen för frekvensen redovisas dels frekvensen för samtliga i tabellen
medtagna elever, dels inom ( ), för dessa elever exkl. elever i teknisk dagskola ( tcsk ),
i kontorsutbildning byggande på realexamen samt de ej yrkesinriktade inom gruppen »ovriga».
HK | vs |Samf.|Kont.
Samtliga
därav Kon- tor Sa Sa Sa med r.ex. Frek- venser
10.850 2770 12.260 2965 12.640 3730 13.425 4195 13.600 5770
27.820 21(18) 31.600 24(21) 33.390 26(22) 35.955 29(24) 38.220 31(24,5)
I en av 1960 års gymnasieutrednings specialundersökningar, »Övergången till fort- satt verksamhet efter genomgången försöksskola» (SOU 1963: 41), har elevernas i enhetsskolans årskurs 9 verksamhet påföljande höst (är 1960) undersökts. 518 manliga och 515 kvinnliga elever i 10 landsbygdskommuner ingick i undersökningen.
I nedanstående tablå redovisas hur stor procentuell andel av eleverna, som över- gick till yrkesskolan.
Linje % av eleverna M Kv G 12,7 20,6 A 33,0 35,4 Y 21,6 14,1 Samtl. 22,0 22,3
Y-frekvensen i dessa 10 landsbygdskommuner skulle sålunda år 1960 uppgå till 22 %, en frekvens som väl överensstämmer med de i föreliggande undersökning gjorda beräkningarna för år 1964. Det bör dock uppmärksammas, att de 10 kom- munerna inte är helt representativa för rikets försökskommuner, vilket bl.a. fram- går av att andelen g-elever är mycket låg. Därtill kommer att fortfarande saknar flertalet yrkesskolelever annan allmän utbildning än folkskolan.
Litteraturförteckning
Fackskoleutredningen, Fackskolan, SOU 1963: 50. Gymnasieutredningen 1960 års, Ett nytt gymnasium, SOU 1963:42 . Härnqvist, K., och Grahm, Å., Vägen genom gymnasiet, SOU 1963:15 . Jacobson, B., Metod för bestämning av tätorters centralitetsgrad, Svensk Geografisk Årsbok, 1958. —— Yrkesskolan och planeringen för det gymnasiala åldersstadiet, Stadsförbundets tid- skrift, 1965. K. Skolöverstyrelsen, Gymnasiets kvantitativa omfattning, Utredningsmaterial rörande. 1963.
— Yrkesskolans kvantitativa omfattning, Utredningsmaterial rörande. 1964. -— Sökande till fackskola, Utredningsmaterial rörande. 1964. — Vidgad intagning i yrkesskolan. 1965. K. Statistiska Centralbyrån, Folkräkningen 1960. -— Statistiska uppgifter om yrkesskolväsendet 1959—1960 (stencil). 1961.
—— Yrkesutbildningen 1964 (stencil). 1965. — Allmänbildande och yrkesutbildande högre skolor 1964 (stencil). 1965. -— Elevernas ålder höstterminen 1963 (stencil). 1964. Neymark, E., Selektiv rörlighet. 1961. Särlvik, B., Elevers och föräldrars attityd till studiegångar av olika längd i gymnasiet. SOU 1963: 41. Wallberg, K., och Gouiedo, L., Övergång till fortsatt verksamhet efter genomgången för- söksskola. SOU 1963: 41.
YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN 18.3.1965
VISSA UPPGIFTER OM YRKESSKOLELEVERNA Yrkesutbildningsberedningen är en statlig kommitté, som utreder hur yrkesutbildningen skall vara ordnad i framtiden. Kommittén vill därför bl a fråga eleverna i dagens yrkessko—
lor om varför de vill ha yrkesskolutbildning och vad de tänker göra efter yrkesskolan.
Ni har blivit utvald till en sådan rundfråga som samtidigt sker i många yrkesskolor över hela Sverige. För att svaren skall kunna bli till nytta för dem som skall gå i yrkesskola i framtiden ber vi Er besvara frågorna i blanketten både noggrannt och uppriktigt. Alla Era svar i denna blankett är strängt förtroliga och skall inte användas till något annat
än iust för denna rundfröga.
Vi tackar på förhand för Ert deltagande. Stockholm i mars 1965 YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN
Frågorna skall oftast besvaras med ett kryss (x) i rutor vid olika "färdiga " svarsmöiligheter. När en fråga skall besvaras på annat sött framgår det av sammanhanget. Numren och bok-
stäverna vid frågorna och svaren skall vara till hjälp vid blankettens bearbetning.
l. NÅGRA PERSON LIGA UPPGIFTER
l a Födelsetid:m (l-ö) Manlig elevDU x) Kvinnlig elevDU y)
(år) (månad) (dag) (Sött x i en av rutorna ovan)
x-a _ei i dessa rutor
Hemkommun: l l l (7-10)
(Ange den stad, köping eller kommun, där Ni har Ert hem)
(11-19)
lb Yrkesskola: l | l l l l ll—l
(Ange Er nuvarande yrkesskolas fullständiga namn)
Er nuvarande yrkeskurs __ (Ange det fullständiga namnet på kursen eller det
l l ! (20-23)
yrke, i vilken kursen ger utbildning) Svara med x i rutorna
Kursens hela längd: Mindre än 5 månader 0 (Sätt x i den ruta 5 månader eller längre men ei l lösör l som står för l'cing- l läsår men ej 2 läsår 2 den av Er nuvaron— 2 läsar men e] 3 l'dsör 3 de kurs enligt 3 läsar men ei 4 läsår 4 ovan) 4 läsår eller längre 5 (24) Tänker Ni gå hela kursen? Ja 0 _ Nej 51 (25)
2. MÄLSMANS YRKE OCH UTBILDNING M M
2 0 Ange här fars eller mors eller annan målsmans — Ni behöver inte ange vilket — yrke och utbildning
x—a gi i dessa rutor Målsmans yrke: I I I (26-28) (Ange noga yrkets rätta namn. Om Er målsman ej har något 26 27 28 egentligt yrke, skriv då "hemmafru" e d.)
2 b Målsmans utbildning: Sätt x i rutan för målsmans utbildning (samma målsman, vilkens yrke uppgivits ovan). X-et skall gälla den högsta utbildninqen: det skall alltså bara finnas ett enda x i denna avdelning .
Folkskola .............................................. () Yrkesskola, teknisk skola, handelsskola e d ................ l Folkhögskola ..................................... . . . . . 2 Realskola, flickskola e d ............ . ................... 3 Gymnasium, seminarium e d .............................. 4 Universitet, högskola, fackhögskola (teknisk, handels-) e d . 5 Annan utbildning 6 Vet inte .............................................. 7 29) Antal
2 c Hur många syskon har Ni? (Skriv antalet i rutan t h ). . . . .. (30-3l) Hur många av dem är äldre än Nu? (32) Hur många av Era syskon går eller har gått i yrkesskola? . . . (33) Hur många av Era syskon har gått eller går i gymnasium (eller (34) seminarium)? ($O—34)
3. ER EGEN TIDIGARE UTBILDNING
OBS! Endast ett x skall stå i avsnittet närmast nedan.
3 0 Sätt ett x vid den skola, i vilken Ni gick sist," innan Ni böriade i yrkesskola.
& Avgångsår Folkskola ........................................... B 0 19 Grund—/enhets-/skola ................................ I 19— Allmän realskola ..................................... 2 W Praktisk realskola .................................... 3 l9_ Flickskola .......................................... 4 19 . Folkhögskola ........................................ 5 ]? Gymnasium, seminarium e d ........................... 6 ]? Fackskola ........................................... 7 19 Annan skola (ei yrkesskola): D 8 19__ (35) (36-37) 3 b Om Ni ovan satt x vid folkskola, svara då bör. Gå annars till 3 c.
Jag slutade folkskolan i klass ......................... 7 O
" " " " " .............. 8 'I " " " " " ......................... 9 , 2 (38)
Om Ni ovan satt x vid grund-/enhets—/skola, svara då här. Gå annars till 3 e.
Jag gick sist i grund-/enhets-/skolans klass (årskurs) _ _ _ . || " || || || || || || ||
OLIIÅQ)
3 d Om Ni i 3c satt x vid grundskolans klass (årskurs) 8, går Ni då nu i yrkesskolan i stället för att gå i 9 y? ........................ Ja 7 Nei 8 (38)
3 e Om Ni i 3 d ovan satt x vid någon av möjligheterna "allmän realskola " t o m "annan skola" (något av svaren 2—7), fullbordade Ni då denna skola /utbild— ning/? .................... . ................. Ja 0
Nei ] (39)
3 f Har Ni gått i någon annan yrkesskolekurs, innan Ni böriade i Er nuvarande kurs /utbildning/? ............................ Ja 0 Nej I (40) Om Ni svarat ia här ovan, svara då nedan. Gå annars direkt till avdelning Ä.
Jag har före min nuvarande kurs /utbildning/ gått i följande kurser och i fällande yrkesskolor, '
x-a e] i dessa rutor
I Kurs mal "44,
Yrkesskola
Fullbordade Ni denna kurs/utbildning/? ......... Ja 0 (45) Nej ] Avgångsår (det år Ni sist gick i kursen /utbildningen/) 19 (46-47)
x-a ei i dessa rutor 2 Kurs | | I [(48—SI) Yrkesskola
Fullbordade Ni denna kurs/utbildning/? .......... Ja B 0 Nei ] Avgångsår (det år Ni sist gick i kursen/utbildningen/) 19_ (53-54)
(52)
4. ER NUVARANDE UTBILDNING
(Sätt endaste—tt x under vardera 4 a och 4 b)
4 a Det var självklart att jag skulle söka till yrkesskolan . Det var inte lätt att bestämma sig .................. 1 Det var mycket svårt att bestämma sig .............. tx)
(55)
4 b Är Ni nöjd med Ert val (att Ni valde yrkesskola) Ja 0 Vet ej 1 Nej 2 (56) 4 c Till vilka skolor/kurser/ sökte Ni då Ni sökte till Er nuvarande kurs/utbildning/ och
yrkessko Ia ?
Sätt först x i vänstra kolumnen (kolumn 1) för de skolor, till vilka Ni sökte.
Sätt sedan ett x i högra kolumnen (kolumn 2) för den skola till vilken Ni sökte i första hand
I hö ra kolumnen skall alltså finnas endast ett x - det som står för Ert förstahands- önslåemål.
Skolor x-a enligt reglerna ovan De skolor till Den skola till vilka Ni sökte vilken Ni sökte i första hand Yrkess ko l a ......... . ...................... (57/ 0) 57/ 4) Fackskola ......... . ......... . . . . . . . . . ..... (57/I) (57/5) ; Gymnasium ................ .. . . . . . .. ....... (57/2) (57/6) Annan skola (ej yrkesskola, fackskola eller ) gymnasium) [:| (57/3) |:]( 5(7/7)
5. SKÄL TILL ER NUVARANDE UTBILDNING
5 0 Sätt x i kolumn 1. för det eller de skäl nedan, som Ni tror haft betydelse för Ert val av kurs/utbildning/. Sött sedan ett x även i kolumn 2 för det viktigaste av dessa skäl, så att det skälet får sammanlagt två x (xx). Endast ett x får alltså finnas i kolumn 2. Samtliga uppräknade skäl behöver givetvis icke x—as.
Auto
10
11
12 13
15 16
Skäl för val av nuvarande kurs/utbildning/: )( x—a enligt reglerna ovan I 2
Kursen/utbildningen/ leder till ett intressant yrke (63/0) (65/0) Kursen/utbildningen/ leder till ett välbetalt yrke (63/1) (65/0) Kursen/utbildningen/ leder till ett väl ansett yrke (63/2) (65/2) Mitt linjeval och mina senaste betyg i grund—/ enhets-/fo|k-/skolan pekade på att denna kurs/ utbildning/ låg bäst till för mig. . .. . ........... (63/3) (65/3) Jag tycker bättre om ett praktiskt yrke än om teoretiska studier . . . . . . . . . . . . ........ . ....... (63/4) (65/4) Denna kurs/utbildning/ ger mest poäng då jag skall söka till min fortsatta utbildning ______ _, (63/5) (65/5) Mina föräldrar ville att jag skulle välja denna kurs/utbildning/. . . . . .................... . . . . (63/6) (65/6) Syskon till mig har valt denna kurs/utbildning/. . . (63/7) (65/7) Mina kamrater rådde mig att välja denna kurs/ utbildning/. ..... . . . . . . .................... . . (63/8) (65/8) Mina lärare rådde mig att välja denna kurs/ut— bildning/ ............ ......... .......... .... (63/9) (65/9) Jag beslöt mig för denna kurs/utbildning/efter yrkesvägledning av en annan person än yrkes— valslörare ........... ....................... (64/0) (66/0) Pojkar bör gå i denna kurs/utbildning/. . . . . . . . . . (64/1) (66/1) Flickor bör gå i denna kurs/utbildning/. . . . . . . . . . (64/2) (66/2) Denna kurs/utbildning/ finns i eller nära min hemort ..................... . . . . . . . ...... . . . (64/3) ((%/3) Denna kurs/utbildning/ är kort .. ...... . ....... (64/4) (öö/4) Denna kurs/utbildning/ är billig . . ............. (64/5) (66/5) Vet inte (inget särskilt skäl) . . . . . .............. (64/6) (66/6)
5 b Skäl för val av nuvarande yrkesskola: x—a i
rutorna nedan
Skolan ligger på min hemort ................. . D 0 Skolan är den närmast hemorten belägna med denna kurs /utbildning/ ........................................ |:] 1 Denna skola kunde bereda plats ....................... D 2 3 El 3
(67) ?
Vet inte (inget särskilt sköl) ............. . ............
6. FRAMTIDSPLANER
6 0 Vilket yrke räknar Ni med att så småningom komma till? Tvekar Ni mellan flera så ange vilka.
x-a ej i dessa rutor
| :[]:j (68—70) 2 III (71-73)
6 b Efter det att jag avslutat min nuvarande kurs/utbildning/ tänker/skall/ jag göra något av det här nedanstående.
Sätt x dels för vad Ni tänker göra närmast efter Er nuvarande kurs/utbildning/, dels också för vad Ni tänker göra på längre sikt. Det skall stå endast ett kryss under "närmast efter. . ." och endast ett kryss under "på längre sikt".
Framtidsplaner: Närmast efter På längre nuv.kurs/utb/ sikt Söker anställning i mitt framtida yrke .. ......... D 0 B 0
Söker praktikant-/lärlings-/anställning | mitt
framtidayrke ............ D] D] Söker ett tillfälligtarbete.............. ....... (32 |:] 2 Söker till fackskola ...... . ...... . . . . ........ . . D 3 |:! 3 Sökertillgymnasium ......... D4 I:!4 Söker till annan kurs/utbildning/ i yrkesskola (Se6c)D 5 D 5 Söker till annan skola eller utbildning (ej yrkessko—
la, fackskola eller gymnasium) (Se 6 d) . . . ....... El 6 [j 6 Skall fullgöra första värnpliktstjänstgöring ........ El 7 |:] 7
Andra planer, nämligen: Cl & [1 8 Vet inte ................ . ................... [j 9 (74) [:| 9 (75)
6 c Om Ni ovan sagt, att Ni tänker söka till annan kurs/utbildning/ i yrkesskola,
svara då här. Gå annars till nästa avsnitt. Jag tänker söka till:
Teknisk utbildning ......... Industri- och hantverksutbildning . . . . . . . . . . . . . . Handels— och kontorsutbildning ....... . ........ Huslig utbildning ......... ........ Vårdutbildning (OBS E' i s'uksköterskeskola) . . . Utbildning inom samfärdsel . . . . . . . . ........... Konstnärlig utbildning ......... . ............. Övrig utbildning inom yrkesskolan . . . . . ........
muahh-ÄMN—
(76)
6d Om Ni ovan sagt, att Ni tänker/skall/ söka till annan skola eller utbildnLng än yrkesskola, fackskola eller gymnasium, ange då här inom vilket av de nedan upp- räknade områdena . Hoppa onnars över detta avsnitt.
Jordbruk och/eller trädgårdsskötsel . . . . ........ Skogsbruk . .................... . . . . . ........ Fiske.. .................... ...... Sjöfart (sjöbefälsskola eller befälselev' | handels— flottan) . . . . . .............................. Militär utbildning (armén, marinen eller flyget). Utbildning vid järnvägen, posten, televerket eller tullen Polisutbildning ........ ....... ......... Sjuksköterskeutbildning (vid sjuksköterskeskola) . . Annan yrkesutbildning, nämligen:
hbt) m—o
(”NIO—Ul
(77)
BILAGA 4
(Till kapitel 7)
Tabell 7: 1. Antal förvärvsarbetande (1000-tal) med och utan högre utbildning — uppdelning efter näringsgren.
Tabell 7: 2. Antal förvärvsarbetande med och utan högre ut- bildning — uppdelning efter yrken.
Tabell 7: 3. Lägesbeskrivning 1960 avseende stock och er- sättningsbehov av yrkesutbildad arbetskraft uppdelad på »yrkesskolandel» samt jämförande uppgifter avseende ut- bildningskapacitet inom yrkesskolväsendet.
Tabell 7: 4. Den yrkesutbildade arbetskraftens fördelning på yrkesgrupper och näringsgrenar.
Tabell 7: 5. Förvärvsarbetande befolkning efter näringsgren, yrkesställning och yrkesutbildning.
Tabell 7: 6. Uppgifter till belysning av sysselsättning 1960—— 1970 samt årlig förändring under slutet av perioden. Närings- indelning enligt folkräkning 1960.
Tabell 7: 7. Preliminära uppgifter avseende årligt utbild- ningsbehov fram till 1970 samt utbildningsvolym inom yrkes- skolväsendet ht 1964. Uppdelning på yrkesgrupper.
Tabell 7: 1. Antal förvärvsarbetande ( 1000-tal ) med och utan högre utbildning — uppdelning efter näringsgren (2-siffernivå) Antal förvärvsarbetande ' Därav med högre utbildning Utan högre utbildning
| Kv | Tot | Män | Kv ] Tot Män | Kv
Jordbruk, skogsbruk m. m. 447,0 0,2 404,6 38,6 Jordbruk 36,7 354,2 0,2 315,3 36,6 Skogsbruk 2,1 83,3 0,1 79,9 2,0
fiske 9,5 0,0 9,4 0,1
Gruvdrift och mineralbrytning 23,6 0,0 21,5 1,3
Tillverkningsindustri 1108,9 Livsmedelsindustri 98,2 Dryckesvaru- och tobaksindustri 12,8 Textilindustri 51,8 Beklädnadsindustri
Träindustri
Möbel— och inredningsindustri Pappersindustri
Grafisk industri, förlags- verksamhet
Läderindustri
Gummiindustri
Kemisk industri
Kol- och mineralolj eindustri Jord- och stenindustri Metallindustri
Maskin- och elektroindustri Transportmedelsindustri Diverse tillverkningsindustri
Ej specificerbar tillverkningsind.
4,8 0,2 0,0
IO
hnOv—n—T—ON
808,6 57,4
Ol'-4 COP N
"=.
..
CDIDIDCÄOQONLQ N—OHOv—ON
.—
1:th G?NG:
H
.. ..
.. ..
.. .. ..
.. ..
.. ..
.. ..
DOYFOQQ'MFM mwvooomsom
HCG Neeme—männa
moovo—wå—m—o
..
..
FOHLDOv—ÅQMMNO OOOQQOOHCCO
.. ..
Byggnads- och anläggnings- verksamhet Husbyggnadsverksamhet Annan byggnads- och anlägg-
nin gsvcrksnmhc t
oo_ o _ NH oo ID 0 H
"1 o
El-, gas- och vattenverk m. m.
"L 0
6 Handel 229,2 209,4 438,5 19,6 5,9 25,5 209,!) 203 60 Partihandel med livsmedel o.d. 24,3 7,6 öl,! 1 0 0,2 1,2 23,3 7 61 Partihandel utom med livsmedel o.d. 56,4 17,5 73,0 8,1 1,3 9,3 48,4 16,2 62 Detaljhandel med huvudsakligen livsmedel o.d. 47,5 62,6 110,1 0,4 0,1 0,5 47,1 62,5 63 Detaljhandel med textil- och beklädnadsvaror m. m. 11,6 34,0 45,5 0,4 0,1 0,6 11,1 33,8 64 Detaljhandel med besättnings-
varor m. m. 22,4 65 Detaljhandel inom andra
branscher 23,3 19,5 42,8 1,2 1,9 3,2 22,1 17,5 66 Detaljhandel med blandat
sortiment m. m. 12,8 30,1 42,9 0,5 0 2 0,7 12,3 29,9 67 Bank— och försäkringsverksamhet 20,6 24,5 45,1 6,6 1,9 8,5 14,0 22,6 68 Fastighetstörvaltning m. m. 10,3 4,5 14,8 0,7 0 1 0,7 9,6 4,4
N. ca
31,6 0,7 0,1 0,8 21,6 9,2
7 Samfärdsel 198,5 43,3 241,9 8,1 2,0 10,1 190,4 41,4 70 Transport 148,7 10,5 159,2 4,7 0,6 5,3 144,0 9,9 71 Verksamhet i anknytning till
transport 18,2 2,4 20,7 1,0 0,3 1,4 17,2 2,1 72 Post- och telekommunikation 31,6 30,4 62,0 2,4 1,0 3,5 29,2 29,4
8 Tjänster m, m. 233,2 410,1 643,3 80,6 30,8 111,3 152,7 379,3 80 Förvaltning ej annorst. redovisad 74,9 35,0 109,9 21,1 2,3 23,4 53,8 32,7 81 Undervisning 41,1 70,7 111,8 26,8 19,2 46,1 14,2 51,5 82 Sjukvård 23,3 96,1 119,4 9,9 4,5 14,5 13,4 91,6 83 Annan offentlig verksamhet 23,7 43,8 67,5 7,7 2,7 10,3 16,1 41,1 84 Uppdragsverksamhet 24,2 10,1 34,3 12,7 1,2 13,9 11,6 8,9 85 Litteratur, konst- och rekrea- tionsverksamhet 11,4 5,1 16,5 1,6 0,5 2,0 9,8 4,6
86 Husligt arbete 0,4 70,3 70,7 0,0 0,1 0,1 0,4 70,2 87 Hotell- och restaurangrörelse 13,8 44,4 58,2 0,4 0,2 0,6 13,4 44,2 88 Hygien och diverse personliga tjänster 20,4 34,7 55,0 0,4 0,1 0,5 19,9 34,6
9 Ej specificerbar verksamhet 8,0 2,6 10,6 0,1 0,0 0,2 7,9 2,5
Summa 4493,6 | 1924,8 | 6418,7 | 354,7 | 88,1 | 442,23 | 4138,9 | 1837,0
Källa: Folkräkningen 1960
Tabell 7: 2. Antal förvärvsarbetande med och utan högre utbildning — uppdelning efter yrken (3-siffernivå)
Y k Antal förvärvsarbetare Därav med högre utbildning Utan högre utbildning r e
Män | Kv | Tot Kv Tot Män ] Kv ] Tot
Tek. bitr. lab. bitr. 10.452 9.161 19.613 388 846 9.994 18.767
Skötare inom mentalv. 4.349 5.735 10.084 22 70 4.301 10.014 Sjukvårdsbiträden 525 42.082 42.607 155 161 519 42.446 Tandsköterskor —— 6.688 6.688 11 11 »— 6.677 Röntgenbitr. laboratr. m.fl. 1.588 5.223 6.811 309 328 1.569 6.483
Dekoratörer 2.200 787 2.987 7 32 2.175 2.955
Bokför. kontorskassörer 19.192 32.468 51.660 16.754 47.858 Butiks-restaurangkass. 217 8.355 8.572 207 8.503
Sekr. stenogr. maskinskriv. 3.638 51.322 54.960 2.741 48.396 Datamaskinoperatörer 1.731 3.587 5.318 1.633 5.162 Sjukkassetjänstemän 922 1.376 2.298 894 2.261 Detaljhandlare 36.282 14.773 51.055 35.569 50.268 Handelsresande, agenter 20.020 672 20.692 18.499 19.149 Affärsföreståndarc 15.783 8.088 23.871 15.163 23.180 Övr. affärspersonal 33.849 120.825 154.674 33.408 153.763 Bensinför. demonstrat. m.fl. 7.987 584 8.571 7.945 8.523
Lant—skogs-trädgårdshruk. 205.794 8.486 214.280 204.708 213.164 Husdjursuppfödare 1.113 154 1.267 1.097 1.248
Lantarbetare 82.124 18.839 100.963 81.969 100.781 Trädgårdsarbetare 13.846 4.621 18.467 13.823 18.433 Husdjursskötare 6.485 3.424 9.909 6.474 9.891
Skogs— 0. flottningsarh. 66.525 561 67.086 66.469 67.029 Gruvbryt. bergspräng. m.fl. 10.443 . 10.443 10.439 10.439
Däcks.- 0. maskinmanskap 10.540 10.541.) 10.522 10.527
70
711 712 713 714 715 716 718 721 722 726 731 732 733 735 736 737 738 741 742 743 744 745
750 751 752 753 754 755 756 758
761 764 768
T extilarlmte
Skräddare, ateljésöm. m.fl. Körsnärer
Modistcr, hattmakare Tapetserare
Tillskärare Konfektionssömmerskor Övr. Sömnadsarb.
Skomakare Skoarhetare Sadelmakare, lädersöm. m.fl.
Hytt- 0. metallugnsarb. Hårdare, glödgare m.fl. Varmvalsare, kallvalsare Smeder
Gjuteriarbetare Tråddragare, rördragare Övr. järnbruksarhete
Instrumentmakare Urmakare
Optiker Tandtekniker
Guld- o. silversmeder
Verkstadsmekaniker Montörer—maskinuppsätt. Maskin- o. motorreparatörer Tunnplåtslagare Rörledningsarbetare Svetsare, gasskärare Grovplåtslagare m.fl.
Övr. verkstadsarbete m.m.
Installations- o. maskinel. m. fl. Tele- radio— 0. Tv-rep. Övr. elektroarbete
Källa: Folkräkningen 1960
13.233
4.413 979 301 5.484 2.540 1.040 668 4.516 4.504 1.801 8.390 2.109 5.201 10.391 10.893 2.122 6.045 5.147 2.494
815 1.669 2.094
74.353 18.014 63.401 16.870 22.953 25.747 11.575 23.862 42.107 9.924 5.249
16.992
7.460 158 2.943 385 3.888 38.283 4.167
43 4.765 1.321
thv-llNON Q' N
6 178 22
77 895 277 2.327 13
186
7.187 6.670
30.225 11.873 1.137 3.244 5.869 6.428 39.323 4.835
4.559 9.269 3.122 8.399 2.117 5.208 10.392 10.940 2.128 6.667 5.325 2.516
892 2.564 2.371
76.680 18.014 63.414 16.873 22.955 25.933 11.575 31.049 42.111 9.932 11.919
13
hmenm v-4
03:31 Gå
QNLCUDQ' HH
43 32 23 34
236 66 133 17 29 34 15 94 239 83 43
” NGO [*
243 66 133 17 29 34 15 124 239 83 80
13.162
4.400 962 30 5.481 2.532 1.037 665 4.513 4.493 1.798 8.381 2.109 5.206 10.379 10.878 2.117 6.041 5.104 2.486
783 1.646 2.060
74.117 17.948 63.268 16.853 22.924 25.713 11.560 23.768
4 9.841 2.506
16.992 7.466 158 2.938 384 3.850 38.206 4.152 43
4.748 1.317
886
2.320
13
186 7.157 41.868
6.633
30.110
11.846 1.120 3.238 5.865 6.382 39.243 4.817
4.556 9.241 3.115 8.390 2.117 5.204 10.380 10.924 2.123 6.663 5.279 2.508
858 2.532 2.331
76.437 17.948 63.281 16.856 22.926 25.899 11.560 30.925 41.872 9.849 11.839
Yrke
Antal förvärvsarbetare
Därav med högre utbildning
Utan högre utbildning
Män
Kv
Tot
Män Kv | Tot
Män Kv Tot
Byggnadsträarbetare Bänksnickare, möbels. m.fl. Ram- o. cirkelsåg. hyvlare m.fl. Övr. träarbete
Målare Lackerare
Murare, rappare, putsare Stenmontörer Byggnadssp. arb. grovarb. Isolerare Glasmästeriarbetare
Övr. mureri- o. betongarb.
Typografer, litogr. m.fl. Bokbinderiarbetare
Glashyttarbetare
Bagare, konditorer Slakteri— o. charkuteriarb. Mejeriarbetare
Kemiska processarb. Trämasseslip. cellulosaarh. Pappers-papp o. fiberpl. arb. Övr. kemiskt o. cell. tekn. arb.
Gummivaruarh. Plastvaruarb.
Garvare, skinnberedare Fotolaboratoriearb. Musikinstrumentmakare Stenhuggeriarbetare
Landmaskinister
54.586 42.153
7.646 11.274
31.612 7.315 16.183 193 55.519 1.677 2.642 6.303 22.988 7.126
2.388
22.782 10.443 5.756
6.832 8.416 14.668 1.871 7.605 5.234 1.783 1.223
734 3.276
9.442
57 57 34 35 3 3 9 9 36 36 11 12 27
3 622 17
19
54.529 42.118
7.643 11.265
31.576 7.303 16.156 193 55.501 1.681 2.633 6.300 22.875 7.098
2.382
22.730 10.434 5.741
6.817 8.412 14.652 1.863 7.581 5.202 1.781 1.207
727 3.274
9.181
872 Kran- o. traversförare 874 Anläggningsmaskinför. 875 Truckför. transportörsk. m.fl. 882 Stuveriarb. m.fl.
901 Brandmän 902 Poliser
911 Ekonomiföreständare
912 Kockar o. kallskänkor
914 Hemhitr. o. barnsköterskor 915 Hemvardarinnor m.fl.
916 Hotellportierer 917 Pursers, trafikvärdinnor
92 Serveringsarbetare
931 Fastighetsarbetare m.fl. 933 Skorstensfejare
941 Frisörer, skönhetsvårdare m.fl. 943 Tvättare
944 Pressare
946 Fotografer Summa för medtagna yrken:
Totalt antal sysselsatta: Medtagna i procent av tot. antalet sysselsatta:
6.679 12.212 17.284
13.670
2.928 10.420 2.593 3.208 202 783 1.117 3.879
16.579 2.165
6.522 2.373 2.309 3.536
392 28 10 106
11.138 12.706 72.823 8.881 243 806 26.726
2.396 1
16.942 8.611 4.727
991
7.071 12.212 17.312
13.680
2.928 10.526
13.731 15.914 73.025 8.881 1.026 1.923 30.605 18.993 2.166 23.464 10.984 7.036 4.527
15
123 219
55 12 39 18 37 35 7 14 20 3 114
12 84 125 20 168 37
(Ohh
13
123 231 139 21 125 3 59 186
74
36 7 30 27
5 125
6.673 12.205 17.267
13.655
2.805 10.201 2.538 3.196 202 744 1.099 3.842
16.562 2.158
6.508 2.353 2.306 3.422
392 28
10 94
11.054 12.697 72.698 8.878 213 638 26.689
2.395 1
16.926 8.604 4.725
980
7.065 12.205 17.295
13.665
2. 805 10.295
13.592 15.893 72.900 8.878 967 1.737 30.531 18.957 2.159 23.434 10.957 7.031 4.402
1.422.194 2.278.057 62,4
636.759 966.027 65,9
2.058.953 3.244.084 63,5
11.557
179.714 6,4
21.184
223.858 9,5
1.410.637 2.098.343 67,2
627.132 921.883 68,0
2.037.769 3.020.226 67,5
Källa: Folkräkningen 1960
Tabell 7: 3. Lägesbeskrivning 1960 avseende stock och ersättningsbehov av yrkesutbildad arbetskraft uppdelad på »yrkesskol-
andel» (3-siffernivå) samt Jamförande uppgifter avseende utbildningskapacitet inom yrkesskolväsendet
Yrkes- Yrkesbeteckning Syssel- »Yrkes- Antal Genomsnittstid Årligt Utbildningskapacitet ht 19631 kod satta skol- yrkes- i yrket ersätt— utan andel» utbildade ___ nings- I under- Över— Under- högre M behov laget för- skott skott utbildning y-frek— vensupp- skatt- ningarna medtagna kurser
B C G H
Tekn. bitr., lab. bitr. 18 767 469 727
Skötare inom mentalv. 10014 364 Sj ukvårdsbiträden 42 446 2122 719 Tandsköterskor 6 677 334 Röntgenbitr., laboratriser m. fl. 6483 324
Bokför. , kontorskassörer 47 858 479 Butiks- o restaurangkassörer 8 503 213 Sekr., stenogr., maskinskr. 48 396 1 210 Sj ukkassetj änstemän 2 261 4 1
Dekoratörer 2955 10 4622 Detaljhandlare 50 268 837 Handelsresande, agenter 19 149 109 Affärsföreståndare 23 180 386 Övr. affärspersonal 153 763 1337 Bensinförs., demonstratörer 8 523 1 2
Datamaskinsoperatörer 5 162 206 Lantbruk, skogsbruk., trädgårdsbruk. 213 164 914 I—Iusdj ursuppfödare 1 248 5. Lantarbetare 100781 432 1551 Trädgårdsarbetare 18 433 158 Husdjursskötare 9 091 42
Skogs- o flottningsarb. 67 029 287
501
61 70
711 712 713 714 715 716 718 721 722 726 731 732 733 735 736 737 738 741 742 743 744 745 750 751 752 753 754 755 756 758
Gruvbryt., bergspräng. Däcks- () maskinmanskap
Textilarhetare
Skräddare, ateljésöm. Körsnärer Modister, hattmakare Tapetserare
Tillskärare m. fl. Konfektionssömmerskor Övr. sömnadsarhete
Skomakare Skoarbetare Sadelmakare, lädersöm. m. fl.
Hytt- o metallugnsarh. Hårdare, glödgare m. fl. Varm- o kallvalsare Smeder
Gj uteriarbetare Tråddragare, rördragare Övr. järnbruksarb. m. m.
Instrumentmakare (finmek.) Urmakare
Optiker
Tandtekniker
Guld- o silversmeder
Verkstadsmekaniker Montörer, maskinuppsätt. Maskin- o motorrep. Tunnplåtslagare Rörledningsarbetare Svetsare, gasskärare Grovplåtslagare m. fl.
Övr. verkstadsarbetare m. m.
10439 10527 30110 11846 1120 3238 5865 6382 39243 4817
4556 9241 3115 8390 2117 10380 2123 6663 5204 10924
5 279 2 508
858 2332 2531
76437 17948 63281 25899 11560 16856 22926 30925
100 100 100 100
70 60 80 100 20 50 60 90 20
5219 5263 3011
11 846 1 120 324
1 172 1 276 5886 722
4556 462 155
1 678 423 6228 212 333 1561 2 731
5279 2508
858 2532 1631
45862 14358 63281 5180 5700 10113 20633 6185
35 20 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35 35
20 20 20 20 20 20
[439 ca 220 (100)[ 35 118 139
57
357
15
20 702
306
3617 1897
158 384
31
124
53
176 139
92
223
B H
Installations- o maskinelektr. Tele— radio- 0 TV-reparat. Övrigt elektroarbete
Byggnadsträarbetare Bänk- o möbelsnickare Ram- o cirkelsågarb. m. fl. Övrigt träarbete
Målare
Lackerare
Murare, rappare, putsare Byggnadsspecialarhetare, grov Isolerare Glasmäteriarhetare
Övr. mureri- o betongarb.
Typografer, litografer Bokbinderiarbetare
Glashyttarbetare
Bagare, konditorer Slakteri- o charkuteriarb. Mejeriarbetare
Kemiska processarhetare Trämasseslip., cellulosaarb. Pappers- papp- o fiberplattarb. Övr. kemiskt o cell. tekn. arb.
Gummivaruarbetare Plastvaruarbetare Garvare o skinnberedare Fotolaboratoriearh. Musikinstrumentmakare Stenhuggeriarbetare
Landmaskinister
Kran- o traversförare Anläggningsmaskinförare Truckför., transportörskötarc
1305
637 1958 16
1011]
596I
51 374[
24 "2856 409 391
882 901 902 911 912 914 915 916 917
92 931 933
941 943 944 946
Stuveriarbetare
Brandmän Poliser
Ekonomiföreståndare Kockar, kallskänkor Hembitr. , barnsköterskor Hemvårdarinnor m. fl. Hotellportierer
Pursers, trafikvärdinnor
Serveringsarbete Fastighetsarhetare m. fl. Skorstensfejare
Frisörer, skönhetsvårdare m. fl. Tvättare
Pressare
Fotografer
Summa Totalt antal sysselsatta Medtagen andel
13665
2805 10295
13 592 15893 72 900 8 878 967
1 737
30541 18 957 2159
23 434 10957 7031 4402
L".)
100 100
50 75 30 50 50 90 50 10 100
683
2805 10295
6 796 11 919 21870
4439
483
1 563
15270 1895 2159 21090 547 351
3521
35 35 35 35 35 35 35 20 20 20 20 20 20 20 20 20
20 80 294
340 477 1094 222 14 78
13
615 6116 14 136 302 11%17 27 138 (5022)
14
628 542 21
74
2037 769
3020226 67,5 %
849 705
32250
1 För vissa yrkesgrupper finns ett årligt ersättningsbehov redovisat men ej någon utbildningskapacitet. Anledningen är, att yrkesskolan ej står för denna utbildning
” Grundkurs vid lantbruksskolor 3 Grundkurs vid skogsbruksskolor
Yrkesgrupp 401,1 401,1 73, 741, 76 70, 71, 80 Ingående yrken enligt 405, 41 44 75 exkl 72, 853 i folkräkningen 754, 782, 87 använd yrkeskod Näringsgren Jord- Skogs- »Metall- Elek- Textil- Trycke- bruks— bruks- arbetan- triker- o. be- riyrken yrken yrken de yrken» yrken kläd- nads- yrken 0 Jordbruk, skogsbruk m m 53 795 10231 602 _ _ _ 01 Jordbruk 53 740 _ 583 _ _ _ 02 Skogsbruk 55 1 0 231 1 9 _ _ _ 03 Fiske —— _ _ _ _ _ 1 Gruvdrift o mineralbrytning _ _ 1944 580 _ _ 2—3 Tillverkningsindustri 251 _ 157 875 18 536 28 206 22 536 20—21 Livsmedels-, dryckesvaru- o tobaksindustri 50 — 2 485 269 — _ 22—23 Textil- o beklädnadsindustri _ _ 1 917 186 25 276 200 24—25 Trä-, möbel— () inredningsind. 17 _ 2 302 246 941 _ 26 Pappersindustri 69 — 5 691 1 340 10 1 357 27 Grafisk ind., förlagsverksamhet _ _ 359 59 10 20509 28—30 Läder- o gummiindustri _ —— 711 110 1 076 _ 31—32 Kemisk-, kol- o mineraloljeind. — —— 2365 353 _ 61 33 Jord— o stenindustri _ _ 2 163 270 _ _ 34—36 Metall-, maskin-, elektro- o , transportmedelsindustri 1 15 — 1 37 1 51 1 5 590 182 408 . 37 Div. tillverkningsindustri _ — 2563 100 683 _ 39 Ej specificerbar tillverkningsind. — — 168 13 28 1 4 Byggnads- o anläggningsverksamhet 185 — 14899 13660 58 _ 40 Husbyggnadsverksamhet 32 _ 2218 410 — _ 41 Annan byggnads- o anläggnings— verks. 153 _ 12514 13399 56 _ 5 El-, gas— o vattenverk m m 15 — 1 911 6807 — — * 6 Handel 85 _ 2 002 1 406 2 247 56 60—61 Partihandel —- — 1 161 183 34 _ . 62—66 Detaljhandel 22 _ 690 1 156 2213 _ l 67 Bank- o försäkringsverksamhet — — 36 14 _ 55 | 68 Fastighetsförvaltning 63 —— 115 53 _ 1 ; 7 Samfärdsel 19 — 5 161 3 700 _ 59 | 70 Transport 9 _ 4 535 1 582 _ _ 5 71 Verksamhet i anknytning till : transport — _ 230 51 _ _ 72 Post— () telekommunikation —- —— 93 2066 _ — 8 Tjänster m m 293 — 4 154 973 957 248 80 Förvaltning ej annorstädes redovisad 35 _ 1 879 567 142 42 81 Undervisning 41 _ 402 _ _ _ 82 Sjukvård 92 _ 1 131 174 295 — 83 Annan offentlig verksamhet 58 — 274 27 87 17 84 Uppdragsverksamhet —— —— 83 32 1 60 85 Litterär, konstnärlig o rekrea- tionsverksamhet 67 _ 104 173 70 13 86 Husligt arbete — —— _ _ _ _ 87 Hotell— 0 restaurangrörelse *— — — — — _ 88 Hygien o personliga tjänster _ _— 231 — 362 116 9 Ej specificerbar verksamhet 16 — 496 102 47 39 Summa 54 659 10231 189044 45 764 31 515 22 938
Anm. 1 Sysselsatta inom yrket 01 (1ant-, skogs- och trädgårdsbrukare) har inom näringsgrenen 02 (skogsbruk) hänförts till skogsbruksyrken och inom näringsgrenen 01 (jordbruk) till lantbruksyrken. Anm. Beträffande avgränsningen av kursområden se förteckning 1 kap. 9, där de ingående kurser- nas kodbeteckningar förklaras.
83, 851, 772, 82 754, 771, 083,2 61, 882 04, 915 91 exkl 74 exkl 008, 291, Summa 852 774, 778 781, 79 exkl 915, 92 741, 81, 501, 856, 291,3 854, 855, 90, 931, 933, 941, 943, 944 946 Ke- Trä- Livs- Bygg- Handels- Sj ö- Vård- Hus- Hant- Övriga miska arbe— medels- nads- o. tran- nads- hålls- verks- yrken process- tande yrken yrken kontors— sport- yrken yrken yrken yrken yrken yrken yrken _ 99 45 555 389 28 _ 1 _ 270 66 014 _ 94 44 326 148 _ _ _ _ 139 55 074 _ 5 _ 224 241 25 _ _ _ 131 10931 _ _ _ 5 _ 3 _ 1 _ _ 9 _ 30 _ 483 166 12 _ 27 _ 348 6660 14 493 20 922 11 321 12 487 19363 292 103 2 591 5020 8 734 322 730 167 138 11321 339 3338 13 — 1550 _ 639 20309 99 253 _ 241 1 658 _ _ 183 _ 419 30432 52 15587 _ 2 121 739 88 _ _ _ 79 22 172 9 524 577 _ 1 603 728 85 _ 91 _ 800 21 875 _ 27 _ _ 1 289 _ _ 44 433 254 22 984 1 589 47 _ _ 342 _ _ — _ 134 4009 1 891 135 _ 537 1 103 7 _ 75 _ 1 065 7592 454 187 _ 2080 495 20 _ _ 888 2262 6819 365 3 591 _ 6 462 9 112 79 103 645 228 4 007 178038 352 362 _ 93 555 — _ _ 3 471 73 8252 _ 18 _ 11 4 _ _ 2 1 2 248 _ 433 _ 107043 1 570 3 49 _ 2 615 140515 _ 294 _ 57 795 617 _ _ _ _ 434 61 800 _ 139 _ 49275 946 3 _ 38 2097 78 620 140 42 _ 542 _ 481 _ _ _ 386 10324 23 239 238 794 76581 17 3 1 195 1696 2282 88 864 23 95 21 133 7653 14 _ 59 _ 504 9 880 _ 98 217 121 65764 3 _ 897 1681 320 73182 _ 6 _ 9 2954 _ 1 187 14 795 4071 _ 40 _ 531 210 _ 2 52 1 663 1 731 _ 139 _ 410 2140 5550 _ 2786 _ 635 20599 _ 114 _ 289 1162 5012 _ 2655 _ 268 15621 _ _ _ 65 481 536 _ _ _ _ 1 363 _ _ _ _ 474 _ _ 48 _ 328 3009 3 386 188 993 12 117 3 69349 51 363 28 407 17 670 188 104 1 126 21 530 3385 3 329 503 86 14251 21 900 _ 39 _ 40 661 _ 584 7 794 _ 841 10402 _ 121 _ 218 973 _ 56 381 1 755 2502 410 64 052 1 44 7 59 1 627 _ 11 991 2396 67 770 17425 1 12 _ 27 2 107 _ 3 24 57 663 3070 _ 44 — 68 563 _ 2 143 168 38 1 453 _ _ _ _ _ _ 59 20 928 _ 6 20993 _ _ 160 _ 1831 _ _ 18804 _ 55 20850 _ _ _ 51 970 _ — 16 25 527 636 27 959 8 35 16 310 193 2 13 271 43 58 1 649 14 667 22325 11 807 123617 112519 6388 69 468 | 59283 35 166 36 068 845459
Tabell 7: 5. Förvärvsarbetande befolkning efter näringsgren (begränsad 2-siffernivå), yrkesslällning och yrkesutbildning
Antal syssel- satta
Yrkesutbildade1
Foretagare Tjansteman Arbetare Yrkesutbildade _ Arbetaryrken
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel av av syssel- ar- satta betare
0. Jordbruk-skogsbruk m m 446952 228094 23 024 195834 66 014 14,8 65371 33,4 01 Jordbruk 354228 216 787 10 149 127292 55074 15,5 54 803 43,1 02 Skogsbruk 83 264 3 164 12 790 67310 10931 13,1 10559 15,7 03 Fiske 9 460 8 143 85 1 232 9 0,1 9 0,7 (10) Gruvdrift o mineralbrytn. 23 612 504 4 299 18 809 6 660 28,2 6342 33,7 Tillverkningsindustri 1 108927 58 088 279909 770930 319385 28,8 294781 38,2 20—21 Livsmedels-, dryckes—
varu- o tobaksindustri 110924 8389 30 958 71 577 20 309 18,3 16361 22,9
22—23 Textil- o beklädnads-
industri 138894 12 761 24 096 102037 30432 21,9 28 511 27,9
24_25 Trä—, möbel- o inred-
ningsindustri 94 403 10465 12 767 71 171 22 172 21 373 30,0 26 Pappersindustri 69 173 145 12 559 56 469 21 875 20 332 36,0
27 Grafisk ind. Förlags-
verksamhet 55 554 1 510 21 692 32 352 22 984 21 041 65,0
28—30 Läder— o gummiindustri 22 205 856 4 750 16 599 4 009 3 533 21,3
31—32 Kemisk—, kol- o mine-
raloljeindustri 38 941 334 16 102 22 505 7 592 5 410 24,0
33 Jord- o stenindustrl 45 255 1 856 8 054 35 345 6 819 6104 1 7,3
34—36 Metall-, maskin-, elektro- o transportmedels-
industri 507289 18421 142424 346447 178038 164706 47,5
37 Div. tillverkningsind. 25 243 3 279 6 374 15 590 8 252 7 169 46,0
39 Ej specificerbar till- verkningsindustri 1046 72 133 841 248 241 28,7
Byggnads- o anläggnings-
verksamhet 294993 37207 225267 140515 138152 61,3
40 Husbyggnadsverksamhet 137 204 15 756 109 588 61 800 61006 55,6
41 Annan byggnads- 0 an- läggningsverksamhet 157 789 21 451 115 679 78 620 77 140 66,7
5. (50) El-, gas- o vattenverk m m 11 744 23 330 10 324 9500 40,7
6. Handel 438526 68181 15,5 298790 68 1 71555 16,4 88864 20,3 10117 14,1 60—61 Partihandel 105785 10573 9,9 64 472 61 0 30740 29,1 9880 9,3 1 706 5,5 62—66 Detaljhandel 272 890 55 491 20,3 188393 69,0 29 006 10,7 73 182 26,8 6604 22,8
67 Bank- o försäkringsverks. 45 090 219 0,5 42 904 95 1 1 967 4,4 4071 9,0 322 16,4 68 Fastighetsförvaltning 14 761 1 898 12,9 3021 20 5 9842 66,6 1 731 11,7 1 485 15,1
7. Samfårdsel 241858 22 366 9,2 102217 42,3 117 275 48,5 20599 8,5 16469 14,0 70 Transport 159224 22129 13,9 54168 34,0 82927 52,1 15621 9 8 12862 15,5
71 Verksamhet i anknytning till transport 20 662 237 1,1 9233 44,7 11 192 54,2 1 363 6 6 882 7,9
72 Post— 0 telekommunikation 61 972 _ _ 38 816 62,6 23 156 37,4 3 009 4,9 2 207 9,5 Tjänster m m 643315 40 004 6,2 374459 58,2 228 852 35,6 188 104 29,2 86 304 37,7
80 Förvaltning ej annorstädes
redovisad 109887 _ _ 91856 83,6 18031 16 4 21900 19,9 6349 35,2
81 Undervisning 111 764 1409 1,3 89177 79,8 21 178 18 9 10402 9,3 5539 26,2 82 Sjukvård 119391 5055 4,2 87 628 73,4 26 708 22,4 64 052 53,6 6073 22,7
23 9 8 7
06
83 Annan offentlig verksamhet 67 470 104 0,2 51 212 75,9 16 154 17 425 25,8 7 212 44,5 84 Uppdragsverksamhet 34 308 6 594 19,2 24 733 72,1 2 981 85 Litterär, konstnärlig— 0
3070 8 9
rekreationsverksamhet 16 514 5 415 32,8 7 290 44,1 3 809 23,1 1 453 8,8 720 18,9 9 7
5 8
249 8,4
86 Husligt arbete 70716 _ _ 283 0,4 70 433 99,6 20993 2 , 20993 29,8 87 Hotell- 0 restaurangrörelse 58230 6 173 10,6 13 456 23,1 38 601 66,3 20 850 3 14 601 37,8 88 Hygien o personliga tjänster 55 035 15254 27,7 8824 16,0 30957 56,3 27959 50,8 24 568 79,4 9. Ej specificerbar verksamhet 10563 411 3,9 2342 22,2 7810 73,9 1649 15,6 1 364 17,5
Totalt 3244084| 450431 [ 13,9 |1133991 | 34,9 |1659662 51,2 845459 [ 26,1 628400 37,9
Källa: Folkräkningen 1960
1 Ej förvärvsarbetande i yrken med mindre än 50 sysselsatta inom näringsgrenen
Tabell 7: 6. Uppgifter till belysning av sysselsättning 1960—1970 samt ärlig förändring under slutet av perioden. Näringsindelning enligt folkräkning 1960. (Tusental personer)
Sysselsättning Årlig förändring2 .. . Enligt Enligt beräkn. avseende Abs. Rel. Upp- Narmgsgren FF.-60 utvecklingen efter 19601 tal tal räk.
1960 1963 1970 1965
0 Jordbruk, skogsbrukmm 446,9 475,9 420,8 385,4 309,7 01 Jordbruk 354,2 354,2 316,2 285,0 221,0 —12,8 —3,6 _12,8 02 Skogsbruk 83,3 112,9 96,2 9,2 80,9 —2,3 —2,0 —1,7 03 Fiske 9,5 9,0 8,4 8,2 7,8 —0,1 —0,9 —O,1 1 Gruvdrift () mineralbrytn. 23,6 18,8 17,0 16,5 —0,1 —0,4 —0,1 2—3 Tillverkningsindustri 1.108,9 427,9 459,3 542,4 11,9 2,8 30,8 20—21 Livsmedelsind 110,9 14,2 15,8 17,6 0,3 1,9 2,0
22—23 Textil- () beklädn 138,9 37,6 37,3 36,1 — 0,2 — 0,5 — 0,5
24_25 Trä- möhel-inredn 94,4 17,2 17,3 17,5 0,0 0,2 0,2
26 Pappersindustri 69,2 43,2 43,9 42,6 — 0,2 — 0,4 — 0,3 27 Grafisk ind o förlagsv 55,6 21,2 22,3 24,4 0,3 1,4 0,8
28—30 Läder- o gummiind 22,2 9,5 10,5 13,2 0,4 4,1 0,9 31—32 Kemisk— kol—mineral o
oljeindustri 38,9 23,7 24,8 29,1 0,6 2,6 1,0
33 Jord- o stenindustri 45,3 17,9 20,0 23,2 0,5 2,6 1,2 34—36 Metall- maskin- elek- tro- o transportmedels- ind 507,3 238,2 260,6 329,2 9,8 4,1 20,8 37—39 Diverse 0 ej spec. 26,3 5,3 6,8 9,5 0,4 7,3 1,9 4 Byggnads- o anläggn.verks 295,0 295,0 320,0 336,3 353,5 3,4 1,2 3,4 5 El- gas- o vattenverk 35,3 35,3 38,0 40,3 44,8 0,9 2,6 0,9 6 Handel 438,5 221,6 238,5 245,2 254,7 1,9 0,9 3,8 60—61 Partihandel 105,8 42,2 45,3 48,2 50,8 0,5 1,2 1,3 62—66 Detaljhandel 272,9 119,5 127,9 128,9 131,6 0,5 0,4 1,2 67 Bank- o försäkr.verks 45,1 45,1 48,8 51,2 54,7 0,7 1,6 0,7 68 Fastighetsförvaltning 14,8 14,8 16,1 16,9 17,7 0,2 1,5 0,2 7 Samfärdsel 241,9 241,9 238,4 235,7 231,0 —0,9 -—0,4 _0,9 8 Tjänster m m 643,3 626,8 697,1 762,7 13,1 2,1 13,5 80 Förvaltning 109,9 119,9 131,6 142,9 2,3 1,9 2,1 81 Undervisning 111,8 116,0 119,2 125,9 140,2 2,9 2,5 2,7 82 Sjukvård 119,4 100,0 117,6 128,8 147,5 3,7 3,1 3,7 83 Annan offentlig verks 67,5 56,2 71,7 86,8 3,0 5,4 3,6 84 Uppdragsverksamhet 34,3 34,3 90,5 48,0 1,5 4,4 1,5 85 Litterär, konstn- och
rekreationsverksamhet 16,5 16,5 18,3 19,6 23,3 0,7 4,5 0,7 86 Husligt arbete 70,7 70,7 63,2 55,7 —1,5 —2,1 — 1,5 87 Hotell- 0 restaur.rör 58,2 58,2 59,3 60,0 61,7 0,3 0,6 0,3 88 Hygien— 0 pers. tjänst 55,0 55,0 55,8 56,6 0,2 0,3 0,2
9 Ej spec.bar verksamhet 10,6 Summa 3.244,1 2.343,2 2.515,3 15,1 33,3 (37,2)
Anmärkningar till tabell 6
1 Uppgifterna rörande sysselsättningsutvecklingen efter 1960 har hämtats ur varierande källor _ främst promemorior utarbetade för den pågående långtidsutredningen, IUI:s enkät rörande industrins sysselsättningsplaner samt beräkningar inom prognosinstitutet vid Statistiska Central- byrån.
För jord- och skogsbrukssektorn har uppgifter hämtats ur Jordbruksdepartementets beräkningar för långtidsutredningen. Uppgifterna har kompletterats vid beräkningar inom prognosinstitutet vid Statistiska Centralbyrån. För gruvdrift och tillverkningsindustri har använts tillgängliga uppgifter erhållna vid IUl:s enkätundersökning rörande industrins sysselsättningsplaner. Dessa uppgifter är ej färdigb earbe-
tade och är avsedda att revideras då IUI:s definitiva och färdigbearbetade uppgifter blir tillgäng- liga. För detalj- och partihandel har uppgifter hämtats ur beräkningar för den pågående långtids- utredningen utförda inom DUI. För undervisning har uppgifter hämtats ur beräkningar för långtidsutredningen utförda inom Ecklesiastikdepartementet. För sj ukvårdssektorn har uppgifter hämtats ur beräkningar för långtidsutredningen utförda inom Medicinalstyrelsen. Vissa kompletteringar har gjorts efter beräkningar inom prognosinstitutet vid Statistiska Centralbyrån. För övriga sektorer har uppgifter hämtats från beräkningar utförda i samarbete med Statistiska Centralbyråns prognosinstitut. För sektorerna samfärdsel samt el- gas- och vattenverk har för— ändringstakten i antalet sysselsatta korrelerats med bruttonationalproduktens ökningstakt. För byggnads och anläggningsverksamheten har förändringarna i antalet sysselsatta korrelerats med bruttoinvesteringarna inom sektorn, varvid vid beräknandet av den på utvecklingen fram till 1964 baserade produktivitetsuppskattningen hänsyn även tagits till arbetstidens förkortning. Antalet sysselsatta inom fastighetsförvaltning har antagits öka i samma takt som inom byggnads- och anläggningsverksamhet. För uppdragsverksamhetens undersektorer har antalet sysselsatta inom advokatverksamhet hämtats ur von Helands »Tendenskalkyler över det framtida behovet av jurister, samhällsvetare, civilekonomer» (AMS 1964) medan för övriga delsektorer antalet sysselsatta har korrelerats med bruttonationalinkomstens ökningstakt. Till grund för de fram— räknade uppgifterna rörande sysselsatta inom husligt arbete, hotell- och restaurangrörelse samt hygien och personliga tjänster ligger IUI:s konsumtionsprognos (Amsterdam 1964). Utvecklingen av antalet anställda inom bank- och försäkringsverksamhet har uppskattats med utgångspunkt från skilda bedömningar avseende sektorns rationaliseringsmöjligheter allmänna utveckling. För sektorerna förvaltning, annan offentlig verksamhet samt litterär, konstnärlig och rekrea- tionsverksamhet har bedömningarna grundats på tillgängliga dataserier över hittillsvarande ut- veckling samt skilda uppgifter avseende förväntad utveckling, bl a enligt bedömningar angivna i för långtidsutredningen utarbetade promemorior (PM angående utvecklingstendenser inom rätts- och polisväsen samt kriminalvård; PM med långtidsberäkningar angående utvecklingen inom kultur- och utbildningsområdet) Anförda uppgifter avseende sysselsättningsutvecklingen efter 1960 är inte genomgående jäm- förbara _ vare sig inbördes eller med folkräkningens data. Detta beror bl a på att skilda defini- tioner av begreppen sysselsatt och näringsgren använts samt på att vissa sektorer endast delvis täckes av tillgängliga utvecklingsdata. Sammanställningen har därför inte kunnat göras sam- stämd och konsekvent, vilket bidrager till att anförda data bör tolkas med stor försiktighet. 2 Beräkningarna av årlig sysselsättningsförändring avser genomgående perioden mellan 1970 och närmast föregående år, för vilket data redovisas. De absoluta talen avser utvecklingen inom de grupper som täckes av data över sysselsättnings— utvecklingen, och har beräknats med utgångspunkt från antagande om konstant årlig förändring under berörd period. De relativa talen avser relationen mellan de absoluta talen och sysselsättningen 1960 enligt samma dataserie. Valet av 1960 som jämförelseår är nödvändigt för att i tabell 7 anförda beräk- ningar av nytillskottsbehov inom skilda yrkesgrupper skall kunna utföras. Anledningen härtill är att data över fördelning på yrken endast föreligger för 1960. De uppräknade talen har erhållits genom att relatera den relativa ökningstakten till folkräk- ningens uppgifter rörande sysselsatta 1960 inom motsvarande näringsgrenar. Detta innebär antagande av likformig utveckling i de grupper för vilka data avseende sysselsättningsutveck- lingen föreligger, och i de grupper som ej motsvaras eller täckes av dessa data. Även detta för— hållande bidrager till att sammanställningen snarast bör uppfattas som ett räkneexempel. För de näringsgrenar där uppgifterna rörande sysselsättningsutvecklingen utgår från det antal syssel— satta som redovisats i folkräkningen är de »uppräknade» talen identiska med tidigare anförda absoluta tal. Beräkningarna är preliminära och är avsedda att kompletteras och revideras efter hand som ytterligare information rörande sysselsättningsutvecklingen blir tillgänglig.
Anmärkningar till tabell 7 1 Inklusive elever i lantbruks- och skogsbruksskolors grundkurser. ? Sysselsatta inom yrke med kodnr 401 (lant-, skogs- och trädgårdsbrukare) har inom närings— grenen skogsbruk hänförts till yrkesgruppen skogsbruksyrken. 3 Utbildningsbehovet har framräknats som summa ersättningsbehov enligt tabell 3 och nytill- skottsbehov enligt i tabell 6 uppskattat nytillskottsbehov för näringsgren och dettas fördelning på yrkesgrupper. Fördelningen på yrkesgrupper har antagits under den berörda perioden vara konstant. Hur de sysselsatta inom olika näringsgrenar beräknats vara fördelade på yrkesgrupper framgår av tabell 4.
Tabell 7: 7. Preliminära uppgifter avseende ärligt utbildningsbehov fram till 1970
samt utbildningsvalym inom yrkesskolväsende? ht 1964 — uppdelning på
yrkesgrupper
I yrkesgruppen Årligt utbildnings- Utbildnings- ingående yrken behova kapacitet4 Yrkesgrupp (folkräkningens yrkeskod) Avrundade Andel Avrundade Andel antal antal Jordbruksyrken 401, 405, 412 2300—2800 5,0 1700 4,7 Skogsbruksyrken 44 2000 3,9 925 2,5 Metallbearbetande yrken 73, 741, 75 exkl. 754, 782, 87 10000 19,5 7750 20,7 Elektrikeryrken 76 2850 5,6 2050 5,5 Textil— o beklädnadsyrken 70, 71, 72, 853 2000 3,9 1200 3,2 Tryckeriyrken 80 1000 2,0 285 0,7 Kemiska processyrken 83, 851, 852 600 1,2 205 0,5 Träbearbetande yrken 772, 774, 778 1200 2,3 590 1,6 Livsmedelsyrken 82 600 1,2 160 0,4 Byggnadsyrken 754, 771, 781, 79 7000 13,7 3050 8,2 Handels- o kontorsyrken 083,2 exkl. 291,3 5900 11,5 6950 18,6 Sjötransportyrken 61, 882 300 0,6 175 0,5 Vårdnadsyrken 04, 915 8700 17,0 2800 7,5 Hushållsyrken 91 exkl. 915, 92 2900 5,7 8000 21,4 Hantverksyrken 74 exkl. 741, 81, 854, 855, 933, 941, 946 1600 3,1 510 1,4 Övriga yrken 008, 291, 501, 856, 90, 931, 943, 944 2000 3,9 1000 2,7 Summa 51200 100,0 38150 100,0
Till grund för bedömningarna av utbildningsbehovet inom Vissa yrkesgrupper har även legat vissa separata beräkningar vilka nedan kommenteras: Utbildningsbehovet inom jordbruks- skogsbruks-, och byggnadssektorerna har beräknats inom beredningens motsvarande sektorsgrupper. Då sektorernas utbildningsbehov påverkas av vissa för sektorerna speciella omständigheter, vilka i ovannämnda generella beräkningar inte helt kunna belysas, har det av sektorsgrupperna beräknade utbildningsbehovet införts i samman- ställningen. Vid metall- och träyrkessektorerna har i sammanställningen införts approximativa uppgifter, vilka erhållits efter sammanjämkning av det generellt beräknade utbildningsbehovet och vissa inom beredningens berörda sektorsgrupper anförda bedömningar. Utbildningsbehovet inom vårdyrkessektorn har uppskattats på grundval av inom Samarbets- kommittén för behandling av frågan om utbildning av Viss sjukvårdspersonal anförda bedöm- ningar. Här införd uppgift avser det av kommittén uppskattade behovet av utbildning i kurser, vilka ej fordrar genomgång av grundskolans teoretiska linje eller motsvarande. Elevantalet utgör 50 % av det av kommittén uppskattade behovet av utbildning i 1-terminskurser. 4 Uppgifterna rörande utbildningskapaciteten baseras på Statistiska Centralbyråns yrkesskole- statistik. De avser antalet elever i första årskursen av heltidskurser omfattande minst 5 månader, varvid elever i grundskolan, som fullgör sitt nionde skolår i yrkesskolan ej medräknats. Yrkesskolekurser inom teknisk utbildning frånsett ritarutbildning samt laborant och annan laboratorieutbildning samt de kurser inom handels- och kontorssidan som för inträde fordrar lägst realexamen har exkluderats, då dessa kurser bedömts komma att falla utanför yrkesskolans ram. Därtill har utelämnats kurser för utbildning av yrkeslärare och arbetsledare i sömnad och vävning, kurser inom konstnärlig utbildning, reklamutbildning, ungdomsledareutbildning samt ej yrkesinriktad utbildning då även huvuddelen av dessa bedömts komma att falla utanför yrkesskolans ram, samt p.g.a. att dessa kurser ej bedömts kunna på ett meningsfullt sätt samman- föras mcd redovisade yrkesgrupper. Uppgifterna över utbildningskapaciteten inom jord- och skogsbrukssektorerna baseras på antalet elever i grundkurser inom lantbruks- och skogsbruksskolor läsåret 1963/1964. Sammanförandet av yrkesgrupper och kursområden baseras på de till grundval för tabell 3 an- förda bedömningarna och överensstämmer med i kapitlet rörande yrkesskoleväsendets nuvarande kvantitativa omfattning tillämpad indelning i kursområden.
BILAGA 5
Kort sammanfattning
av de synpunkter och förslag beträffande yrkesutbildningens omfattning och organisation vartill beredningens arbetsgrupper kommit fram genom hearings och egna överväganden.
Redovisningen avser tio av beredningens arbetsgrupper, vilka haft att penetrera följande utbildningsområden resp. frågor:
Byggnadsindustrin Verkstadsindustrin Övrig industri
Hantverk
Husligt arbete Vårdyrken Handel och kontor Jordbruk, skogsbruk och fiske Övriga områden
.es—750.—
scen.—'sw-
... P
Gränsdragning mellan yrkesutbildning och folkbildningsarbete.
Inledning Arbetsgrupperna 1—9 har bl a haft till uppgift att genom överläggningar, s k hearings, med arbetsmarknadens parter och andra yrkesutbildningens intressenter söka samla information om de faktorer som kan tänkas påverka utbildningsbehovet såväl kvan- titativt som innehållsmässigt inom respektive utbildningsområden. Med det insamlade informationsmaterialet som underlag skulle arbetsgrupperna vidare undersöka, i vilken utsträckning närbesläktade yrkesutbildningar innehåller gemensamma mo- ment av sådan omfattning att vissa utbildningsavsnitt skulle kunna sammanföras i större för breda sektorer av arbetslivet grundläggande utbildningsblock. Vidare skulle möjligheter undersökas att i en etappvis organiserad utbildning med succes- sivt ökad specialisering sammanhålla vissa moment i gemensamma block även i de följande etapperna. Med termen utbildningsblock skulle sålunda avses de skilda etapper i utbildningsgången som från en bred gemensam bas genom en stegvis måttlig specialisering successivt leder fram till en någorlunda specifik yrkesutbild- ning. Omfånget av de skilda blocken, deras bredd och omfattning i tid finge avvägas med hänsyn till de gemensamma yrkesutbildningsmoment som utgör under- lag för blockens konstruktion. Hänsyn skulle i sammanhanget tas till den vedertagna läsårsrytmen, vilket emellertid inte skulle innebära att man nödvändigtvis vore bunden av den gängse terminsindelningen. Konstruktionen skulle samtidigt ge »naturliga» övergångsmöjligheter, åtminstone mellan de skilda årsetapper, som kan
komma att ingå i systemet. Ur denna synpunkt skulle de skilda årskurserna i sig innehålla ett definierbart utbildningsmått — ett stadium i utbildningsgången, vars innehåll kunde motivera en viss avrundning av lärokursen och som därigenom kunde utgöra en lämplig förberedelse för övergång från skola till arbetsliv. Vidare borde en sådan utformning av utbildningen eftersträvas att övergångsmöjligheter i görligaste mån skulle hållas öppna, inte blott till skilda specialiseringar inom den valda utbildningssektorn, utan även mellan olika sektorer, linjer och skolformer inom det gymnasiala skolsystemet. Sålunda borde inom den första årskursen in- rymmas så mycket av allmänbildande och allmänorienterande ämnen att även de ungdomar som redan efter ett års grundläggande utbildning i yrkesskolan söker sig ut i arbetslivet för fortsatt yrkesutbildning erhållit ökade kommunikationstär- digheter och en vidgad samhälls- och arbetslivsorientering.
Det bör här anmälas, att arbetsgruppernas rapporter avses spegla förhållanden och synpunkter den 1 augusti 1965.
1 . Byggnadsindustrin
Arbetsgruppen har gjort noggranna och som det synes väl underbyggda beräk- ningar beträffande byggnadsindustrins utveckling, dess arbetskraftsbehov och ut- bildningsbehov fram till 1975. Man har därvid antagit att tillväxttakten inom bygg- nadsindustrin under perioden 1965—75 kommer att hålla sig inom gränserna 5,6 i— 0,3 0/0 medan den årliga tillväxttakten för nationalprodukten som helhet antagits vara 40/0. Byggnadsindustrins arbetskraft, som 1964 uppgick till totalt inemot 300.000 förvärvsarbetande, har under de senaste 15 a 20 åren ökat med i genomsnitt 2 0/o om året. Samtidigt har tjänstemannaandelen ökat i betydligt högre takt. Byggnadsindustrin kännetecknas dock fortfarande av att kategorin arbetare är betydligt högre (75 %) än inom industrin som helhet.
Gruppen redovisar tillgång och behov av arbetskraft på så sätt att arbetarandelen fördelats på fem grupper: träarbetare, murare, rörarbetare, målare samt betong- arbetare och övriga byggnadsarbetare. Det totala nyrekryteringsbehovet inom de fem arbetargrupperna under perioden 1963—75 har beräknats till 76.000 i 5.000. För— delningen på de olika arbetarkategorierna antages bli följande
träarbetare 32 0/o murare drygt 8 0/o rörarbetare 10 ('/o målare 10 0/o betongarbetare o övr 39 0/o
Utbildningstiden är för målare 3 år i yrkesskola och för övriga grupper i regel 2 år. Organiserad utbildning för betongarbetare och övriga byggnadsarbetare är en relativt ny företeelse av ringa men snabbt ökande omfattning. Inom den under- sökta perioden har ca hälften av utbildningen ägt rum i skolor och hälften som
| | 1 V i » l ,
traditionell lärlingsutbildning. Man har räknat med att skolornas andel av den totala utbildningsvolymen ska öka till ca 60 |l/o år 1970 och ca 80 0/0 1975. Härtill kommer ett växande behov av vuxenutbildning, vilket antages uppgå till 60/0 av arbetarstammen 1970 och 12 0/0 1975. Vuxenutbildningen, som beräknas komma att helt förläggas till yrkesskolor, antages komma att omfatta utbildningstid om ca 6 månader, varför antalet erforderliga utbildningsplatser beräknats till hälften av antalet personer i vuxenutbildning.
Mot bakgrunden av kända förhållanden och gjorda antaganden, allt utförligt redovisat i arbetsgruppens promemoria U 199 har gruppen kommit fram till att det år 1970 skulle krävas 12.000—13.500 utbildningsplatser i skolor och 1975 20.500—22.000 utbildningsplatser. Av dessa skulle 60 0/o avse utbildning av ny arbetskraft och nära 40 'Vi) vuxenutbildning. Under antagande att för vuxenutbild- ningen tillgängliga elevplatser kan utnyttjas »dubbelt» (2 )( 6 månader) och att utbildningen av ny arbetskraft omfattar i genomsnitt 2 år kommer den totala årliga utbildningskapaciteten att med 10 0/o överstiga antalet i skolorna tillgängliga elev- platser. Utbildningen av ny arbetskraft skulle sålunda medföra ett årligt tillskott till byggnadsindustrin av 3.600——4.000 arbetare år 1970 och 6.100—6.600 arbetare år 1975. Motsvarande siffror blir för vuxenutbildningen 9.600—10.800 resp. 16.400— 17.600. Arbetsgruppen har utförligt redogjort för hur den skolmässiga byggnads- arbetarutbildningen för närvarande är organiserad, anfört vissa kritiska synpunkter på densamma samt diskuterat olika åtgärder att förbättra utbildningens kvalitet. Man anför att den nuvarande yrkesskolutbildningen av byggnadsarbetare är helt specialiserad och uppdelad på de olika yrkena, men att frågan om en gemensam grundutbildning för byggnadsarbetare har aktualiserats av Svenska Byggnads- industriförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet, som träffat avtal om införande av en dylik grundutbildning i ungdomsutbildningen. En dylik grundut- bildning skulle ge eleverna en ordentlig orientering om hela det näringsområde som utbildningen avser. De skulle vinna värdefull kunskap om och förståelse för nära- liggande yrken samtidigt som de bibringades vissa grundläggande praktiska färdig- heter och baskunskaper, en anpassningsberedskap till förändrade konjunkturlägen som kan bli av betydande värde såväl för den enskilde som för samhället. Enligt gruppens mening bör grundutbildningen, vars genomförande torde möta betydande praktiska svårigheter, av olika skäl omfatta en termin och från grunden vara uppdelad på följande två block:
betongarbetare VVS-montörer byggnadsträarbetare plåtslagare murare maskinskötare målare byggnadssmeder anläggningsarbetare
I den principskiss till byggyrkesskola som arbetsgruppen utarbetat har full över- ensstämmelse mellan de båda grenarna inte åstadkommits. Avvikelserna är emeller- tid obetydliga och konstruktionen innehåller i huvudsak följande.
Förenklad principkonstruktion av tvåårig byggyrkesutbildning, dess påbyggnad och anknytning till fackskolan enligt arbetsgruppens förslag.
Yrkesskolan
Tekniker— Fackskolan
kurs
specialiseringar Åk 2 Praktik
Åk 1 _________________________________________________________ i A 1 4 För grenen gemensam Komp1.— k 3 grundutbildning kurs ) T 'i (* | ) Grundskolan | i |
Var och en av de båda grenarna innefattar specialiseringar enligt ovan. Utbild- ! ningstiden i skolan är 2 läsår om vartdera 42 veckor. Då undervisningen bedrives i ( skolan skall arbetsveckan omfatta 40 timmar. Under den tid undervisningen är i förlagd till byggnadsplats skall byggnadsindustrins arbetstider tillämpas. Inom båda ! grenarna omfattar det gemensamma grundläggande blocket en termin. De följande tre terminerna differentieras undervisningen i yrkesämnen helt på respektive spe- cialiseringar. I gren 1. betongarbetare mfl meddelas undervisningen helst i skolan ( under 1 1/2 termin (för målare 2 terminer) medan den praktiska undervisningen under följande 2 1/2 (resp 2) terminer är förlagd till lärlingsbygge eller företag. I gren 2. VVS-montörer mfl är undervisningen (liksom för målare) förlagd helt till skolan under första året och undervisningen i yrkesarbete till arbetsplats utanför * skolan under Åk 2.
Inom vardera grenen erbjudes två alternativa studiekurser, en allmän (obligato- ) risk) kurs och en särskild kurs. Den särskilda kursen skall under de två läsåren i yrkesskolan ge teorikunskaper motsvarande Åk 1 i fackskolans (bygg-)tekniska gren. Den teoretiska undervisningen erhåller där utöver de obligatoriska teori- ämnena ytterligare 8 vtr vilka tas från yrkesarbete (= en dag per vecka).
Även timfördelningen uppvisar enligt förslaget smärre avvikelser mellan de båda grenarna. I gren 1. har för de obligatoriska teoriämnena anslagits i genomsnitt 11 vtr i Åk 1 och 3 vtr i Åk 2, medan motsvarande siffror för gren 2. är 9 vtr i Åk 1
och 5 vtr i Åk 2. I den särskilda kursen tillkommer som nämnts 8 vtr i båda års- kurserna. För intagning i den särskilda kursen skall samma fordringar gälla som för intagning i fackskolans tekniska gren. För elever, som valt den särskilda kursen, anordnas vid slutet av Åk 2 en särskild preparandkurs om 4 veckor vilken skall förbereda för övergång till Åk 2 i fackskola.
Som en påbyggnad på denna 2-åriga byggyrkesskola föreslår gruppen att en 1-årig teknikerkurs organiseras. Denna teknikerkurs skall stå öppen för elever från såväl allmän som särskild kurs och avses utgöra ett valvärt, om ock mindre krävan- de, alternativ till fackskolan.
Slutligen föreslås också, att yrkesskolan skall administrera en särskild komplette- ringskurs för elever som från grundskolan eller från yrkesskolans allmänna kurs (efter Åk 1 eller Åk 2) önskar övergå till fackskolans Åk 1.
2. Verkstadsindustrin
Med tillgång till ett endast preliminärt statistiskt material, vilket insamlats genom enkäter, har gruppen i sina kvantitativa bedömningar utgått ifrån totalsiffrorna inom de olika arbetsgivargrupperna. Man har därvid kommit fram till att antalet yrkesarbetare (med flerårig utbildning) sysselsatta med metallbearbetning inom verk- stadsindustrin uppgår till 122.000. Med ett årligt ersättningsbehov på 5 ”lo erfordras en årlig nyrekrytering av 6.100 arbetare för att arbetskraften skall hållas på konstant nivå.
Försök har också gjorts att bedöma de förändringar i arbetskraftsbehovet som betingas av expansion, rationalisering mm inom av gruppen behandlade verksam- hetsområden.
Motorbranschens arbetsgivareförbund har uppgivit att en ökning av mekaniker- behovet med 600—1.000 per år är sannolikt för resten av 1960-talet.
Sveriges verkstadsförening beräknar att det årliga nyrekryteringsbehovet inom föreningens medlemsföretag kommer att uppgå till 6 0/o av arbetarstocken fram till 1970 vilket innebär en ökning av utbildningsbehovet med 600 per år.
Järnbruksförbundet räknar med att en förskjutning kommer att ske under den närmaste 10-årsperioden innebärande en större andel längre utbildad arbetskraft. Detta tillsammans med en relativt hög avgång på grund av åldersfördelningen inom arbetarstammen medför ett årligt nyrekryteringsbehov på ca 7 0/o vilket motsvarar ett ytterligare utbildningsbehov av 300—400 per år.
Inom övriga _— till Verkstadsföreningen ej anslutna — företag beräknas nyrekry- teringsbehovet av yrkesutbildad arbetskraft till ca 225 personer utöver de 5 0/o som erfordras för att täcka den »normala» avgången.
Det totalt erforderliga årliga nytillskottet av yrkesutbildad arbetskraft har sålunda för verkstadsindustrins metallbearbetande yrken beräknats till mer än 8.000 vilket motsvarar 6,5 0/0 av hela den yrkesutbildade arbetarstammen.
Då yrkesarbetarnas organisationstillhörighet inte genomgående hänger samman med vederbörandes yrke, är det förenat med stora vanskligheter att göra jämförelser
mellan förekommande yrkesutbildning och utbildningsbehovet. Gruppen har emel- lertid även gjort ett försök att beräkna omfattningen av den yrkesutbildning, som an- tages i huvudsak organiserad för metall-bearbetande yrken och därvid kommit fram till ca 7.900, vilket sålunda skulle innebära en rätt god överensstämmelse mellan ut- bildningsresurser och utbildningsbehov. Sålunda skulle utbildningskapaciteten inte behöva öka mer än 1—6 %.
Nya yrken och specialiseringar ;
Arbetsgruppen har vid överläggningar med företrädare för verkstadsindustrin bla sökt bilda sig en uppfattning om hur man bedömer förutsättningarna att i svensk industri i större omfattning införa programstyrda arbetsmaskiner och maskin- komplex. Man har därvid inhämtat att utvecklingen på detta område i USA synes följa en geometrisk serie med basen 1,7 och att tecken tyder på att utvecklingen i Sverige kan väntas bli likartad. Enligt detta antagande skulle antalet maskiner av ifrågavarande slag, som vid slutet av 1964 var ca 30, år 1970 ha ökat till 400—500 och 1975 till ca 6.000.
Oavsett vilken utvecklingstakten kan komma att bli, finner gruppen det angeläget att beredningen också planerar för utbildning till sådana yrken som maskinopera- törer, ställare, programmerare och underhållspersonal för produktionsautomater.
För vissa yrkesspecialiseringar, som f n saknar skolmässigt organiserad utbildning bör enligt gruppens mening utbildning i skolmässiga former kunna erbjudas i särskilda riksskolor. Som exempel på sådana specialiseringar nämnes värmare, smältare och härdare inom järnbruken, handformare och kärnmakare inom gjuterier.
Utbildning i skola och företag
Tämligen samstämmigt har branschens företrädare förordat att den grundläggande utbildningen meddelas i yrkesskola medan en företagsinriktad färdigutbildning närmast av karaktären inskolning bedömts som en företagens ganska självklara uppgift. Det har också uttalats ett positivt intresse från företagens sida att medverka till en mera allmän icke företagsspecialiserad utbildning i företagsskola eller i sam- arbete med yrkesskola (inbyggd skola och växelutbildning). Med hänsyn till de betydande utbildningskostnaderna förutsätter man härvid ett effektivt ekonomiskt stöd.
Blockutbildning
På grundval av de informationer och synpunkter som gruppen inhämtat vid hearings har gruppen funnit det möjligt att för hela verkstadsindustrin organiseras ett gemensamt grundläggande utbildningsblock omfattande en termin. Under andra terminen föreslås en måttlig differentiering, innebärande tre block nämligen för metallbearbetande yrken, för bilmekaniker och för el-yrken samt styrnings- och regleringsmekaniker. Under andra året sker enligt modellen en differentiering på ett 20-tal specialiseringar. I ett tredje år sker en ytterligare differentiering och färdig- utbildning inom de specialiseringar där en treårig utbildning bedömts erforderlig.
Varje årsetapp skall såtillvida vara ett avslutat helt, att den ger naturliga övergångs- möjligheter till andra utbildningsvägar eller till utträde i arbetslivet.
Skolan skall samtidigt erbjuda eleverna sådana ämnestillval, att den som från yrkesskolan önskar övergå till fackskolans eller gymnasiets första årskurs kan in- hämta erforderliga förkunskaper.
Mctallbearbetning Plåt Bil El. Vcrkstadsmck. Specialiseringar: "få _ E ur, en En 2 ”åf :. '—= A- = .5 -— .. Si. & 3 = &” k 3 B 3 'E E'- E L— r.: s.. .. 0 E 3 :- e) se ;> > ;. ..: == 7, => :. o 5 "* q) . .a e '— ä N EP "'I &? & ä 3 E' _:g g g 7) O =— ” > .: -— i.u ut) .:. då i.. :— += S=” bo % ” & å :: : E 3 =. ca = 5 $ - _ . g,, ...menz'uzotbnbo se: ': "u? ” *" ': ' ' ' ää'aäosazosg as ä å.,- : a & eg .Egå.xeäggåä3 > :: a 5 , = å": ä = 'a'-' ==2>555=50£0=>1 & E = := 2 T. 3 E ;? LL. & 41 ;> Lh w Lf. B: vw m I: (5 >_— m CQ m >— P [— E— (I: Metallbcarbetning Plåt Bil El. Verkstadsmekaniker Menar. & _: 'En. ua få cu V' '; _ 'ci &” 3 = 3 x .5 .. =; & å s å . .. 9.» Åk 2 , V.) O. 2 = :: ”2 |— 0 $ *"" e) 't” Lt '” =S m u-t ä :. G | L- . ...i .: qa "' QD & q) H V: :O o 3 a» .a =: . m ,, V, & x = +» .a cu "" .— .... a o & ' 0 n. = E '” ” u.: : :.. --— '— '” .a a & E ;; o 5 'c 5 .» w av no & = % m ,; _ ä än > _a . i." G- =" .5 _! E 5 3 '. 5 O' m .": 7. $ ” 0 3 2 o" ': => = ; .,, =» & = > g ,; .... ,,, E , .a :» .... & tg; :- :” 5 E- % 0 sx & > :: & 0 = =: 2 T; ”& "g 7) B= CQ :l Lh rst D: u-l 0 m i" G. 0: In m '— E |— :. u tl) Termin 2 Metallbearbetande _ _ Fordons- El,-yrken verkstadsmdustriyrken meka— Styrn. 0_ Åk 1 nikcr reg]. mek. Termin 1
3. Övrig industri
Vid arbetsgruppens sammanträffanden med företrädarna för de' olika yrkesom- rådena har klart framkommit att man i de allra flesta fall väntar sig ökade krav på yrkeskunskaper och oftast också en förskjutning från enklare mot mera kvali- ficerade arbetsuppgifter. Detta kan innebära dels ett ökande behov av målinriktad yrkesutbildning i former som inte utestänger äldre arbetskraft av ekonomiska eller andra skäl dels behov av en bättre grundutbildning som underlag för den målinrik- tade utbildningen.
Enligt intressenternas mening kan grundutbildningen inom gruppens arbetsom- råden variera i omfång från någon månad till två år eller mera. Inom vissa yrkes- områden är arbetsuppgifterna ofta så riskfyllda eller fysiskt krävande att den yngsta arbetskraften inte omedelbart kan sättas in i en målinriktad grundutbild- ning. En allmän grundutbildning, som följes av kortare befattningskurser, anses i dessa fall som lämplig.
Ett flertal yrkesområden har till övervägande delen arbetsuppgifter för vilka den totala utbildningstiden ligger under ett år. Under överläggningarna har tveksamhet uttalats för en utökning av utbildningstiden för dessa grupper. Både för eleverna i och arbetsgivarna skulle det sannolikt vara mindre lockande att engagera sig i en i utbildning, som inte leder fram till en arbetsuppgift, som är i nivå med utbild- ningen. Utbildningen skulle således vara direkt rekryteringshämmande.
Inom det mångskiftande område som representeras av »övrig industri» bör yrkes- skolan erbjuda såväl grundutbildning som vidareutbildning av varierande längd och med varierande teoriinslag.
Utbildningsblock
De flesta yrkesgrupperna inom arbetsgruppens område har ett så begränsat rekry- teringsbehov att detta inte motiverar yrkesavdelningar mer än på enstaka gymnasie- orter. Vid överläggningarna har i flera fall uttalats förståelse för nödvändigheten av att av organisatoriska skäl bilda block för vissa varandra närliggande yrkes- områden. Samtidigt har emellertid också framhållits svårigheterna i att vid block- bildning konstruera en meningsfylld undervisning i yrkesarbete så att den leder fram till praktiskt användbara yrkesfärdigheter.
Exempelvis inom livsmedelsindustrierna har sedan lång tid diskuterats möjlig- heterna av att anordna en gemensam utbildning. Vissa delar av den yrkesteoretiska undervisningen anses vara möjlig att samordna: exempelvis livsmedelshygien, vissa delar av råvarukännedomen samt givetvis yrkeshygien, arbetsmarknadsfrågor och , allmänna ämnen av typen matematik, svenska och fysik. Yrkesarbetet är emellertid | så väsensskilt att några beröringspunkter knappast står att finna. Ett av de väsent- ligaste teoriämnena, yrkesteknik, kan således inte ingå i en blockutbildning för livs- medelsyrkena.
I den gymnasiala skolan intar yrkesutbildningen en särställning genom att den i högre, mera direkt grad och mycket snabbare än gymnasiet och fackskolan måste anpassa sig efter ändringar i arbetslivet. Detta är en konsekvens av kravet på att yrkesutbildningen — även då den sker i skolmässig form — skall komma färdig- utbildningen så nära som möjligt. Kravet är en följd av att de teoretiska grund- reglerna består och endast långsamt kompletteras medan däremot den praktiska tillämpningen undergår snabba förändringar.
I den allmänna diskussionen har antagits, att en yrkesskola på två år skulle vara lämplig, varvid man räknat med att vissa yrken skulle kräva något längre
grundutbildning, vartill kommer den målinriktade utbildningen på arbetsplatsen, som alltid kommer att bli erforderlig. En så utformad yrkesskola ,skulle passa även för viktiga delar inom området »Övrig industri».
Vid sidan härav finns emellertid många yrken och arbetsuppgifter, som inte kräver så långvarig utbildning, eller där utbildningen endast till en mindre del kan ges i skolmässig form. Det kan knappast motiveras att utbildningen i dessa fall förlänges enbart för att tidsmässigt bli jämförbar med annan yrkesutbildning. En sådan förlängning skulle kunna få en negativ inverkan på rekryteringen. Här finns ett uppenbart behov av avvikande former för att utbildningen skall bli anpassad till utbildningsbehovet.
För den del av de anställda, som visar sig lämpad för mera kvalificerade arbets- uppgifter, behövs en fortsättningsskola anpassad såväl för dem som redan från början fått en mera fullständig yrkesutbildning som för dem, som fått ingen eller obetydlig yrkesutbildning.
Praktiska och ekonomiska skäl kan anföras som motiv för att sammanföra flera yrken till utbildningsblock, inom vilka hela eller i varje fall större delen av utbild- ningen är gemensam.
Man måste dock räkna med att en långt driven blockbildning sänker yrkesskolans attraktionskraft och värde i så hög grad, att man förlorar det värdefulla alternativ till gymnasium och fackskola som yrkesskolan borde vara. Situationen är således komplicerad. För de teoretiskt intresserade eleverna är det en fördel att yrkes- skolan erbjuder ett starkt teoretiskt inslag, medan detta med hänsyn till andra elever är en nackdel.
I planerna för den integrerade gymnasiala skolan ingår att yrkesskolan såväl när det gäller lokaler som personal mycket nära knyts till de andra skolformerna. Detta kommer att skapa särskilda problem när det gäller yrkesskolan. Av allt att döma bör man bibehålla inbyggda skolor samt företagsskolor, belägna utanför gymnasieorterna. Dessa skolor torde kunna administreras som filialer till yrkes- skolan på gymnasieorten.
Underlag för regionala skolor kan i vissa fall skapas genom att avdelningar inrättas för flera närbesläktade yrken. Verkstadsskolor kan inrättas i de fall yrkes- arbetet kan göras meningsfullt. I andra fall kan yrkesteorin göras gemensam medan yrkesarbetet förläggs till företag.
Arbetskraftssituationen inom av gruppen behandlade yrkesområden är i många fall svårbestämbar. Antalet anställda utgör på intet sätt ett mått på utbildnings- behovet enär en mycket stor del av de anställda inom flera av de berörda om- rådena är sysselsatta med så enkla arbetsuppgifter, att de inte kräver någon egentlig utbildning. De grupper som i denna undersökning är av största intresse är de, som kräver en utbildning av sådan omfattning att utbildningen med fördel kan anordnas i skolmässiga former. Då rekryteringen till sådana arbetsuppgifter i regel sker inom företagen genom en fortlöpande instruktionsverksamhet och fortbildning som leder från enklare till mera krävande sysslor, är det mycket svårt att få något grepp om
utbildningsbehovet. Hur stor osäkerheten i själva verket är belyses av nedanstående tabell som upptager vid »hearings» erhållna uppgifter om rekryteringsbehov och andelen yrkesutbildade i samtliga fall denna kunnat någorlunda säkert angivas.
Antal Därav Rekryte- Dairi; Yrke/arbetsområde syssel- yrkes- rings- |):ng d- satta utbildade behov ade * Stenbrylare 1.500 40—45 1 Gruvarbetare 8.000 l Textilarbetare 30.000 1.000 10.000 Tillskärnings- och sömnadsarhete 23.000 10.000 Sko- och läderarb. 13.700 100—500 Trävaruarb. (rundv) 26.000 16.000 750—800 60 % Skiktträ- och . träfiberskivearb. 2.700 Verkstadssnickare 50.000 2.000 Grafiskt arbete 35.000 13.000 35 % Glasindustri 2.500 30 Porslinsind. etc. 3.200 Kvarnarbetare 1.200 30 Bagare och kondit. 18.000 200+100 Choklad och sötv.arbl 2.000 ' Bryggeriarbetare 3.300 Konservarhetare 6.000 10-30 % Slakteriarb. m.fl. 12.700 Mejeriarbetare 4.700 Massa- och pappersarb. ? (driftarbetare) 30.500 80 % > 1.500 Kemiskt—tekn.arb. 7.200 2.000 Tung kemisk ind. 7.000 ( 10 % Betongvaruarb. 4.700 Gummivaruarb. 8.000 Plastvaruarb. 8-10.000
4. H antverksyrken
Namnet på arbetsgruppen ger intryck av att alla yrken, som är att hänföra till näringssektorn hantverk, har behandlats av gruppen. Så har emellertid inte varit fallet. Med hänsyn till att flera hantverksyrken, i varje fall i fråga om grundläg- ,» gande yrkeskunnande, har samma utbildningsbehov som närliggande industri- ' branscher, har beredningen ansett det lämpligt att föra sådana industri- och hantverksyrken till de arbetsgrupper, som anförtrotts olika industribranscher. Så har t. ex. arbetsgruppen för metallindustri tilldelats smidesmekaniker, installations- elektriker, bilverkstadsyrkena, m.fl. hantverksyrken.
På samma sätt har t. ex. yrkesgrupperna boktryckare och bokbindare på grund av sin artgemenskap med den grafiska industrin förts till gruppen övrig industri. Några byggnadsyrken, som betraktas som typiska hantverksyrken, t.ex. målare och VVS-montörer, har tilldelats arbetsgruppen för byggnadsyrken.
De hantverksbranscher, som tilldelats arbetsgruppen, omfattar yrken där yrkes- arbetet och yrkestekniken har en från ovanstående stora grupper avvikande karaktär och utbildningen ett särpräglat innehåll.
Arbetskraftsförhdllanden
Generellt kan konstateras, att de yrken, som fallit på arbetsgruppen, i regel har ringa numerär. Problem, som rör arbetskraft och utbildning, är därför mindre av kvantitativ än av kvalitativ natur.
I flertalet av de yrken, som behandlats av arbetsgruppen, har arbetskraftssitua- tionen varit relativt tillfredsställande. Inom vissa "branscher råder dock brist på väl utbildad arbetskraft. För vederbörande branscher innebär detta en allvarlig olägen- het. På grund av yrkenas ringa numerär har emellertid denna brist ingen större inverkan på arbetskraftsläget sett från hela samhällets synpunkt.
I regel har branschernas företrädare framhållit, att nyrekryteringen till yrkena i fråga bör kunna motsvara arbetskraftsbehovet, 'om de hittillsvarande förutsätt- ningarna i fråga om arbetskraft inte förändras. En hårdnande konkurrens om ungdomen kommer däremot att påverka den hittills som normal betraktade rekry- teringen.
Behovet av väl kvalificerad arbetskraft betraktas i stort sett som konstant. I den mån behovet av arbetskraft kan minskas till följd av mekanisering inom yrket eller specialisering på begränsade arbetsuppgifter torde detta i regel komma att beröra personalkategorier utan behov av allsidig och kvalificerad utbildning, dvs. personal med mer eller mindre specialiserade eller tempobetonade arbetsuppgifter.
Utbildnings/arma
Utbildningsformerna inom hantverksyrkena varierar alltifrån 1) rent praktisk ut- bildning i företaget under hantverksmästarens eller annan arbetsledares personliga ledning till 2) växelutbildning mellan praktisk utbildning på mästarverkstad samt praktisk och teoretisk utbildning i skola och 3) helt skolmässig utbildning, förlagd till yrkesskola. Systemet med växelutbildning har allt mer vunnit insteg såsom en effektiv form att ge såväl teoretisk som praktisk utbildning och rutin.
1) Enbart lärlingsutbildning vid mästarverkstad förekommer inom enstaka yrken, t. ex. glasmästaryrket, och finns dessutom som en alternativ utbildningsform inom andra hantverksyrken, speciellt på mindre orter, där befolkningsunderlaget är för litet för en yrkesskola och de geografiska avstånden försvårar för lärlingarna att erhålla utbildning vid en yrkesskola eller central verkstadsskola på annan ort. I en del sådana fall sker den yrkesteoretiska utbildningen i form av korrespondensunder- visning. Enligt arbetsgruppens meniug bör möjligheten till enbart lärlingsutbildning vid mästarverkstad bibehållas så länge som denna utbildningsform ger tillfredsstäl- lande resultat och motsvarar ett faktiskt behov.
2) Systemet med växelutbildning tillämpas inom t.ex. frisör-, guldsmeds-, optiker- och urmakaryrkena. Tidigare har våxelutbildningen i regel påbörjats inom företaget och fortsatt med kurser i yrkesteori och yrkespraktik på skola. I flera yrken synes emellertid utvecklingen nu gå emot en första utbildningsperiod på ca 6—12 måna— der på skola, då eleven får inlära grundläggande färdigheter i yrket, följd av en
period med praktisk utbildning inom företaget. Under ett senare skede följer seder— mera kompletterande teori- och praktikkurser på skolan.
3) Inom beklädnadssektorn sker utbildningen till övervägande det vid yrkesskola.
Proubeståmmclscr
Inom hantverksyrkena finns en gammal utbildningstradition, byggd på omsorgen om yrkesutövarnas förkovran och yrkenas fortbestånd. Denna tradition har fortlevat genom tiderna, ehuru utbildningens former och innehåll har förändrats och moder- niserats i takt med utvecklingen och nya utbildningskrav inom yrkena.
Utbildningen följer inom flertalet yrken läroplaner, som utarbetats av parts- representanterna. Lärlingarna får i regel utföra arbetsprov under utbildningens gång och avsluta sin lärotid med ett slutprov, som vitsordar yrkeskompetensen, enligt gammal tradition benämnt gesällprov.
Kontrollen av utbildningens resultat åvilar oftast särskilda granskningsnämnder, bestående av representanter för företagar- och arbetarparterna. Inom vissa yrken utdelas kompetensbeviset för en utlärd arbetare först sedan viss periods praktiskt yrkesarbete klarats av. Förklaringen till denna form är att det anses nödvändigt att vederbörande har den arbetsrutin och erfarenhet, som endast praktik inom yrket anses kunna medföra. I andra yrken, t.ex. inom beklädnadssektorn, kan eleverna erhålla gesällbrev direkt efter genomgången yrkesskola. Gesällprovsford- ringarna varierar således i olika branscher.
Det bör understrykas att genomgång av en eller annan form av yrkesskola inte alltid är nödvändig för att få gesällbrev, utan att gesällbrev även kan tilldelas lärling, som enbart genomgått praktisk lärlingsutbildning på mästarverkstaduSom förut nämnts fordras härutöver inom vissa yrken kompletterande teoretisk utbild- ning, vilken i dylika fall kan ske genom studier per korrespondens.
Metodisk lärlingsutbildning
Arbetsgruppen understryker att lärlingsutbildningen inom företagen för att kunna hävda sig måste ligga på en kvalitativt hög nivå och att den inte får inriktas på sysslande med okvalificerade och rutinbetonade arbetsuppgifter. Det är därför viktigt, att utbildningsplanerna utformas så metodiskt och detaljerat, att de kan utgöra kärnan i en systematiserad praktisk och teoretisk utbildning. Utbildnings- planerna måste styra undervisningen och ange hur omfattande de olika utbildnings- etapperna skall vara och även klart ange de kunskapsmått, som krävs inom respektive etapp. För att de centralt utarbetade och fastställda utbildningsplanerna skall kunna föras ut och tillämpas vid utbildningen i skolor och företag är det nödvändigt, att vederbörande branschorganisationer och arbetsmarknadsparter sam- verkar med och får stöd av skolmyndigheterna till att få fram läroplaner och studieanvisningar, som tillgodoser pedagogiska krav, och undervisningsmaterial_.i form av kompendier och läroböcker jämte litteraturanvisningar samt modeller och laborationsmaterial m.m. Av vikt är också att lärlingarnas studieresultat och arbets— prov bedöms och betygssättes efter enhetliga normer.
567 Utbildningsbloclc
Arbetsgruppen har i enlighet med sina direktiv underställt de intervjuade frågan om möjligheten att bilda utbildningsblock gemensamma för olika närliggande yrken. Många av de intervjuade har uttalat sin principiella anslutning till tanken men har samtidigt markerat tveksamhet i fråga om principens tillämpning på vederbörandes eget yrkesområde. Detta gäller såväl de yrken, som arbetsgruppen haft som sin huvuduppgift att utreda, som andra yrken, som gruppen varit i kontakt med på grund av deras tillhörighet till hantverkssektorn.
Viss gemensam utbildning synes enligt många bedömare vara möjlig att åstad- komma inomulivsmedelsbranschen i fråga om bageri- och konditoriutbildningen, inom beklädnadssektorn samt i fråga om elektrotekniska yrken och yrken, som omfattar träbearbetning. Vidare bör en viss gemensam grundutbildning kunna orga- niseras i fråga om guld- och silversmeder, juvelfattare, ciselörer och gravörer. Den gemensamma delen av utbildningen anses emellertid i regel inte kunna komma 'att få någon nämnvärd omfattning, enligt vad de olika yrkenas representanter ansett sig kunna bedöma utan att särskilda undersökningar gjorts om detaljer i utbild- ningen.
Arbetsgruppen förordar för sin del en yrkesskola med i princip samma uppbygg- nad som fackskolan, dvs. med tre linjer, en allmän, en teknisk och en ekonomisk.
Den tekniska linjen, som närmast berör arbetsgruppens område, bör kunna delas upp i breda block för yrken, där detta är lämpligt, t. ex. för den metallbearbetande industrin och byggnadsbranschen.
Sammanhållningen inom blocken måste anpassa sig till branschernas utbildnings- behov. I regel bör då eftersträvas en gemensam grundutbildning under hela första året eller del därav och en uppdelning i mindre block under det andra året. '
För yrken med kunskaps- och utbildningsbehov, som inte sammanfaller med utbildningsblocken, måste utbildningen specialinriktas från grunden. Utbildnings— tidens längd får anpassas till branschens behov. Växelverkan mellan utbildning i skola och praktik i företag är tillrådlig.
Utbildning inom näringslivet
Arbetsgruppen har även diskuterat vilken omfattning, som utbildningen inom näringslivet borde ha. Gruppen har ofta mött kravet att det allmänna mer än hittills bör stödja utbildningsinsatserna inom företag och yrkesorganisationer. Vid sidan om den skolmässiga utbildningen bör det även i framtiden finnas utrymme för växelutbildning och för en lärlingsutbildning, som helt eller till övervägande del är förlagd. till näringslivet. Därvid förutsätter gruppen att utbildningens resultat kan redovisas för vederbörande tillsynsmyndighet.
I samband härmed förordar arbetsgruppen att det allmänna bör länma bransch- förbund och andra intressenter inom näringslivet hjälp till att anställa bransch- Iärare och andra handledare inom yrkesutbildningsväsendet, vilka bl.a. skulle kunna ha kontakt med företagsskolor, inbyggda verkstadsskolor och mästare, som handhar lärlingsutbildning inom vederbörande fack.
Samordning mellan yrkesskolans och fackskolans undervisning
Arbetsgruppen har bl.a. även diskuterat förutsättningarna att ge yrkesskolan och fackskolan en likvärdig ställning. '
I detta sammanhang har arbetsgruppen inte kunnat undgå att komma in på konstruktionen av fackskolan enligt nuvarande försöksmodell.
Arbetsgruppen har diskuterat hypotesen att fackskolan och yrkesskolan skulle kunna sammanföras till en enda skolenhet med en sådan linjekonstruktion och ämnesfördelning, att eleverna inom denna sammanslagna skolas ram skulle kunna välja mer eller mindre teoretiskt respektive praktiskt betonade utbildningsvägar. En på så sätt samordnad »yrkesfackskola» borde i likhet med den redan beslutade fackskolan vara uppdelad i en allmän, en teknisk och en ekonomisk linje. Huvud- delen av den undervisning, som rör områdena industri och hantverk, torde komma att falla under den tekniska linjen.
Gruppen anser att huvuddelen av de utbildningsvägar, som faller inom yrkes- skolans tekniska linje skulle kunna samlas i utbildningsblock, som i varje fall borde täcka de viktigaste branschområdena. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att — förutom de stora och allmänt förekommande blocken för de metall- bearbetande yrkena och byggnadsbranschen — det i olika regioner av landet skulle inrättas block med hänsyn till näringslivets struktur och sysselsättningsmöjligheter, t. ex. livsmedelstekniska, trätekniska, beklädnadstekniska och gjuteritekniska block.
Riksskolor )
Med sin speciella inriktning på hantverkssektorn har arbetsgruppen kommit fram till, att denna sektor av näringslivet innefattar flera yrken med speciell prägel, vilka inte utan vidare kan passa in i större utbildningsenheter dels på grund av yrkenas ringa numerär och företagens spridning över landet, dels på grund av yrkenas speciella utbildningskrav. Som förutsättes i Kungl. Maj:ts direktiv till Yrkesutbildningsberedningen bör det därför finnas en möjlighet för yrken av denna typ att få sitt utbildningsbehov tillgodosett genom riksskolor. Som tidigare nämnts har dylika skolor redan upprättats för exempelvis urmakare, optiker och guld- smeder. En motsvarande utbildningsorganisation bör enligt arbetsgruppens be- stämda mening kunna prövas även i andra yrken med likartade utbildningsvillkor.
För att en full likvärdighet skall kunna åstadkommas mellan fackskolans och yrkesskolans elever är det även nödvändigt att samhällets värdering av välkvalifi- cerat yrkesarbete förändras. Yrkeskunnandet måste få ett socialt egenvärde, som är jämförbart med teoretiskt kunnande. Först då kan yrkesutbildningen fånga upp den ungdom, som är yrkesinriktad, men som av föräldraambition eller utsikter till bättre utvecklingsmöjligheter väljer en mera teoretiskt inriktad väg än vad den är lämpad för.
För att göra rekryteringen till hantverksyrkena lockande och tillgodose elevernas skiftande förutsättningar skulle det enligt arbetsgruppens uppfattning vara önskvärt med en differentiering av utbildningen i form av en mera praktiskt och en annan mera teoretiskt inriktad linje. Båda linjevarianterna skulle leda fram till ett avslutat
mål, motsvarande kompetensen vid fackskolans tekniska linje. Linjevarianterna måste vara så utformade, att de inte för in i en skolmässig återvändsgränd utan att de ger möjligheter — om så krävs efter kompletterande utbildning eller praktik — till övergång till andra skolformer eller vidare studier och praktik.
5. Huslig! arbete och närliggande områden
Hotell och reslaurangnäringen
Arbetsgruppen har bl. a. inhämtat, att totala antalet förvärvsarbetande inom hotell- och restaurangnäringen år 1960 uppgick till drygt 58.000 personer, varav nära hälften eller mer än 28.000 inom restauranger. Av sistnämnda grupp var mer än 3/4 kvinnor. Den erforderliga årliga intagningen vid restaurangskolor beräknas till ca 530 på köks- och kallskänkslinje och till ca 940 på matsalslinje.
Antalet barer och självserveringar har under senare år ökat i rask takt och denna utveckling fortsätter. Flertalet på dessa näringsställen anställda saknar yrkesut- bildning i egentlig mening och personalomsättningen är mycket hög. Karaktären av låglöne- och genomgångsyrke är påtaglig, vilket bl.a. illustreras av den höga andelen immigranter. Utöver den erforderliga ersättningsrekryteringen som synes kunna uppskattas till ca 2.000 per år har expansionen inom näringsfånget beräk- nats till storleksordningen 600 om året. *
Inom hotell- och restaurangbranschen förekommer genom avtal reglerad lärlings- utbildning. Denna utbildningsform har emellertid inte utfallit särdeles väl, vilket bl.a. framgår därav att avbrottsfrekvensen redan under utbildningstiden år så hög som 60—70 0/0. Effekten av en helt till arbetsplatsen förlagd utbildning kan följakt- ligen närmast bedömas som negativ. Arbetsgruppen har inte diskuterat de sanno- lika skälen till det dåliga resultatet. Det förefaller dock rimligt att antaga att bristen på arbetskraft och framför allt på kunnig handledning dels gör att tillräcklig upp- märksamhet inte kan ägnas åt information, och instruktion och dels allmänt medför mindre trivsamma arbetsförhållanden.
Från branschens sida har framhållits, att en utbildning helt förlagd till yrkesskola inte ger eleverna den yrkesatmOSfär och arbetsrytm, som praktik i företaget ger och att en i skolan meddelad utbildning därför kan komma att bli bortkastad genom att eleverna överger yrket, då de finner att det inte motsvarar deras förväntningar och att de inte heller själva motsvarar de krav yrket ställer. Arbetsgruppen har. av detta dragit den logiska slutsatsen, att utbildningen normalt bör ske i samverkan mellan skola och företag.
Storhushåll
Den sammanlagda personalen vid storhushåll i landstingens institutioner, skolmål- tider, försvaret, ålderdomshem och andra vårdinrättningar uppskattas till minst 20.000 och sannolikt närmare 25.000. Huvuddelen därav är ekonomibiträden och kokerskor med den inbördes relationen 3 till 1. Medelåldern är, i synnerhet för kokerskor, hög, varför utbildningsbehovet relativt sett är betydande. Om den årliga
avgången beräknas till 10 0/0 behöver mellan 2 och 2.500 utbildas, förutom den uppskolning av personal, som är Önskvärd, enär huvudparten av de anställda saknar utbildning. .
Av hittills utbildade ca 1.000 ekonomiföreståndare är endast ca 600 yrkesverk- samma. Motsvarande siffror för internatföreståndare är 900 resp. 650. Båda dessa personalkategorier är i själva verket betydligt större, vilket sålunda innebär ett icke tillgodosett utbildningsbehov.
Fartygslrök Inom handelsflottan arbetar f.n. ca 700 stewards (ekonomiföreståndare). Den årliga avgången är ca 10 %. Kockar och biträden uppgår till ca 3.800. Huvuddelen av dessa grupper saknar utbildning. Med hänsyn till att handelsflottans personal , är nästan helt hänvisad till den kost fartygens kök kan åstadkomma, är det i hög ? grad angeläget att handelsflottans kökspersonal erhåller en tillfredsställande yrkes- ] utbildning. Med hänsyn till rekryteringsförh'ållandena torde under överskådlig tid : endast en midre del av handelsflottans .ekonomipersonal komma att rekryteras från sjömansskolornas kökslinje eller från restaurang- och liknande skolor. Det bör ; därför övervägas om man som komplement kan åstadkomma för ifrågavarande £ personal ett tillrättalagt och intresseväckande studiematerial för självstudium —— ev.
som korrespondenskurser.
Städpersonal , Enligt 1960 års folkräkning fanns i hela riket ca 49.000 personer med städarbete som huvudyrke. Större delen av städpersonalen var kvinnor i åldern 40—60 år. . Omsättningen av städpersonal är mycket hög. Detta gäller speciellt dem, som har svårstädade lokaler.
Man torde här få nöja sig med korta introduktionskurser innehållande informa- , tion, instruktion och demonstrationer. Däremot är en allsidig och gedigen utbildning ' nödvändig för de städinstruktörer och städinspektörer, som svarar för instruktion och arbetsledning.
Städning är inte blott en fråga om rengöring. Det är i långt högre grad en fråga om underhåll. Med tanke på de oerhörda värden, som detta underhåll avser, och den begränsning av reparationsbehovet som rätt behandling av golv och målade , ytor och rätt utförd städning kan medföra, framstår en grundlig och systematisk , utbildning av den fast anställda personalen som högst angelägen. ,
Hemslöjd Hemslöjdsföreningar och hemslöjdsfirmor sysselsätter f. n. ca 5.500 personer varav drygt 1.000 i affärsrörelse och nära 4.500 i produktion (slöjdare). Det stora fler- talet av dessa behöver en hantverksmässig utbildning med hänsyn till att yrket kräver betydande tekniskt kunnande, materialkännedom och insikter i form-, färg- och stillära. Denna yrkeskunnighet utnyttjas inte endast av den egentliga hem- slöjden utan efterfrågas även av industrin.
Den allmänna standardutvecklingen har kommit att medföra något av en renäs-
sans för hemslöjden i vårt land. Efterfrågan på hemslöjd av god kvalitet har ökat i betydligt snabbare takt än producenterna kunnat tillgodose. Den ökade turismen förutses ytterligare stegra efterfrågan och öka intresset utomlands.
Årsomsättningen av hemslöjdsalster uppgår för närvarande till lågt räknat 50 milj. kronor. Då har ej medräknats de basindustrier, som förser hemslöjden med redskap och råvaror. Vid de »hearings» som företagits har klart uttalats krav på en reguljär yrkesutbildning.
Hemsamariter och hemvårdarinnor
Beträffande arbetskraftssituationen och utbildningsbehovet för ifrågavarande grup- per hänvisas till betänkande »Social hemhjälp» (SOU 1963: 8) och »Åldringsvårdens läge» (SOU 1963: 47). På grundval av uppgifter ur dessa betänkanden har arbets- gruppen kommit till att det f. n. finns ca 20.000 hemsamariter, de flesta deltids- arbetande. Av dessa har endast ca 40 % genomgått den utbildning om 4 veckor, som sedan några år organiserats för ändamålet. Enligt AMS erfordras en ärlig utbildning av ca 6.000 hemsamariter varav ca 4.000 för att täcka avgången, som f.n. uppskattas till omkring 20 0/o.
Hemsamariternas arbetsuppgifter avses företrädesvis omfatta hemmets dagliga skötsel, uppköp och matlagning, hjälp med personlig hygien och annan uppassning av sjuka och åldringar samt småbarnsvård. .
Antalet hemvårdarinnor beräknas f.n. till ca 3.900 och utbildningsbehovet till 600 årligen.
Utbildningstiden är varierande, beroende på förkunskaper, men är minst två år efter grundskolan.
Hemvårdarinnorna skall självständigt kunna ta ansvar för skötseln av olika hem.
Ålderdomshemspersonal
Föreståndare för ålderdomshem, f.n. drygt 1.300, svarar för arbetsledning och arbetsorganisation inom ålderdomshemmet, har ansvaret för kosthåll och hygien, skall vaka över vården av sjuka och har dessutom ett betydande ekonomiskt ansvar. Endast omkring hälften av ålderdomshemsföreståndarna har en utbildning som kan sägas kvalificera för arbetsuppgifterna. Behovet av kompletterande utbildning är därför stort. Medelåldern är mycket hög och ersättningsbehovet följaktligen också stort. Om ersättningsbehovet för avgång uppskattas till 10 "/o skulle det röra sig om ca 130 årligen. Trots detta utbildades år 1964 endast 60 ålderdomshemsföre- ståndare.
Blockutbildning
Sammanfattningsvis föreslår arbetsgruppen att en hushållsteknisk skola om två terminer bildar bas för hela utbildningssektorn. Man föreslår vidare att denna ut- bildning skall utgöra grundutbildning även för vårdområdet. I princip skall den ettåriga utbildningen ge kompetens för anställning som ekonomibiträde, på restau- ranger och barer, i institutions- och fartygskök samt som vårdbiträde vid sjukhus och andra vårdinrättningar.
Under den andra terminen i den hushållstekniska skolan sker en differentiering mot livsmedelsyrken, textila yrken, vårdyrken och handel.
Under det andra året sker en funktionsspecialisering i restaurang- och sjömans- skolor mot kök, kallskänk och servering, i vårdyrkesskolor mot hela vårdområdet, i specialkurser mot olika serviceyrken, textila yrken m.fl.
Efter den skisserade utbildningen öppnas möjligheter till vidareutbildning för mera kvalificerade befattningar.
6. Vårdyrken
Arbetsgruppen har redovisat ett omfattande prognosmaterial. Under senare år har ikolika sammanhang beräknats den framtida efterfrågan på personal för vård- yrkena, men' någon totalprognos har inte upprättats. För långtidsutredningens räk- ning har dock insamlats vissa uppgifter om arbetskraftsbehovet inomolika verk- samhetsområden. Huvuddelen av de för vårdyrkesutbildningen relevanta verksam- hetsområdena ingår i'det material, som redovisats av mcdicinalstyrelsen och socialstyrelsen. '
De personalkategorier som -'omfattas av materialet representerade år 1964 en arbetskraftsvolym motsvarande ca. 110.000 heltidssysselsatta. Genom en kvantitativ , och kvalitativ utbyggnad av de aktuella vårdområdena beräknas ett ökat arbets- ' kraftsbehov fram till år 1970 motsvarande närmare 35.000 heltidsarbetande ! (+ 30 %). *,
Det föreligger således ett betydande nyrekryteringsbehov inom denna sektor. Samtidigt är i nuläget andelen personal med yrkesutbildning helt otillfredsställande för vissa kategorier. Arbetsgruppen har angivit följande årliga utbildningsbehov för tre nyckelgrupper inom vårdyrkena fram till 1970:
Årlig utbildnings- Årligt utbildnings- kapacitet 1964/65 behov fram till 1970 ' , Sjuksköterskor och assistenter 3.500 4.000 '; Undersköterskor 1.200 3.500 ' Sjukvårdsbiträden 4.000 8.800 f
Till vårdyrkesutbildningarna rekryteras huvudsakligen kvinnliga elever. I ett läge då man måste räkna med en ökad konkurrens om den kvinnliga arbetskraften. samtidigt som ungdomskullarna krymper, blir det nödvändigt att ägna ökad upp- märksamhet åt vuxenutbildningen inom vårdyrkessektorn. Arbetsgruppen avser att senare avlämna förslag rörande vuxenutbildningen.
Gruppen har framlagt ett principförslag om en samordnad och yrkesanpassad utbildning på gymnasial nivå för de kvantitativt sett viktigaste pcrsonalgrupperna inom hälso- och sjukvården, åldringsvården samt barna- och ungdomsvården. Gruppen har därvid utgått från den i dag förekommande fördelningen av arbets- uppgifter mellan de olika personalkategorierna, och erinrar om de särskilda ansvars-
förhållanden, som råder inom hälso- och sjukvården. Dessa medför att utbild- ningen måste hållas inom vissa givna ramar och ges en klar inriktning på patient- vården.
Vidare har gruppen räknat med att vissa allmänna ämnen generellt skall ingå i utbildningen.
Arbetsgruppen föreslår en sammanhängande utbildningsgång, som inleds med en grundläggande kurs för vårdyrken om 2 terminer i direkt anslutning till grund- skolan. Kursen skall ge kompetens på biträdesnivå. Redan efter 2 terminer finns således en möjlighet att övergå till yrkesverksamhet. Den första terminen ges en allmän orientering om vårdyrkena. Under den andra terminen, som består av såväl teoretisk som praktisk utbildning, kan eleverna välja mellan två alternativ, varav det ena förbereder för verksamhet inom hälso- och sjukvården eller åldringsvården, det andra för verksamhet inom barnavården. Gruppen har dock inte i detalj be- handlat utbildningens innehåll och har således inte tagit ställning till enskildheterna i vissa timplaneskisser, som fogats till rapporten.
Arbetsgruppen förordar således att eleverna skall kunna intas till den föreslagna utbildningen omedelbart efter genomgången grundskola, normalt således vid 16 års ålder. De eventuella svårigheter den sänkta intagningsåldern kan komma att med- föra bör bl. a. kunna motverkas genom en mera systematisk handledning av eleverna under de praktiskt betonade inslagen i utbildningen.
Efter det första läsåret följer en undersköterskeutbildning om 2, eventuellt 3 terminer, beroende på vilka krav på specialutbildning som uppställs. Redan under den första av dessa terminer sker en ökad specialisering med inriktning på ett av flera yrkesområden (sjukvård, mentalsjukvård, öppen vård, åldringsvård m.m.), men vissa allmänna ämnen är gemensamma.
Genom de kombinationer av tillvalsämnen som arbetsgruppen föreslår, har de elever, vilka ej genomgått någon av grundskolans teoretiska linjer, möjlighet att läsa in dessa linjers kurser i ämnena svenska, matematik, fysik och kemi. Därmed får eleverna i fråga de förkunskaper som krävs för att kunna gå vidare till sjuk- sköterskeutbildning. För de elever som rekryteras från grundskolans teoretiska linjer finns i stället möjlighet att som tillval läsa ämnen, vilka ger kompetens mot- svarande den som erhålles i årskurs 1 av fackskolans sociala linje( ämnena svenska, engelska, matematik, fysik och kemi).
Genom dessa tillvalsmöjligheter öppnas vägen för en vidareutbildning efter 4, alternativt 5 terminers grundutbildning i yrkesskola. För vissa yrken, såsom sjuk- sköterskeyrket samt laboratorie- och sjukvårdsassistentyrkena, ger yrkesskolan härigenom en kortare sammanlagd utbildningstid än för de elever, som via gymna- sium eller fackskola söker sig till grundutbildning för sjuksköterskor eller assistenter.
En betydande del av den grundläggande vårdyrkesutbildningen mäste äga rum vid vårdinrättningar, spridda över ett helt län (sjukvårdsområde). Detta medför vissa svårigheter att samordna utnyttjandet av praktikplatser för skilda elevgrupper. För en avsevärt utbyggd utbildning torde detta behov av samordning enligt gruppens mening bli avgörande för valet av skolorganisation.
37
Arbetsgruppen uttalar som sin mening, att den vertikala samhörigheten mellan vårdyrkesutbildningarna —— dvs. sambandet mellan grundutbildning och vidareut- bildning — är av större betydelse än den horisontella anknytningen till övriga utbildningsformer på gymnasienivån. Detta skulle möjliggöra ett sambruk av under- visningsmaterial och lokaler samt ett gemensamt utnyttjande av lärarkrafterna.
De av gruppen föreslagna vårdyrkesskolorna skulle ha sin tyngdpunkt förlagd till större orter, där både gymnasium och större sjukvårdsenheter finnes. En sam- verkan mellan vårdyrkesskola och gymnasium-fackskola borde därför i regel vara lätt att etablera vad gäller de allmänna ämnena.
Arbetsgruppen föreslår slutligen att all vårdyrkesutbildning skall sammanföras till en organisatoriskt sammanhållen vårdyrkesskola inom varje sjukvårdsområde, och att sjukvårdshuvudmännen blir huvudmän för denna utbildning.
7. Handel och kontor
Arbetsgruppen analyserar kortfattat nivåskillnaden mellan fackskola och gymnasium. Grundskolans utbildning på detta område är icke avsett vara yrkesutbildande utan yrkesförberedande och behandlas därför blott parentetiskt. Gymnasiet fäster stort
(
avseende vid teoretiska frågeställningar medan fackskolan i högre grad riktar sig mot teoretiskt-praktiska frågeställningar. Gränsen mellan dessa två nivåer är givetvis svår att dra. Gruppen redovisar några konkreta ex. på den olikartade målsättningen, bl. a. följande: På den ekonomiska linjen av gymnasiet studerar eleverna en över- siktskurs i kontorsteknik under 20 timmar. På fackskolans ekonomiska linje får däremot samtliga elever lära sig grundläggande moment inom kontorstekniken. Detta sker inom det obligatoriska ämnet företagsekonomi. Denna obligatoriska grund är betydligt större än vad som kan inhämtas under gymnasiets 20 timmar. De som så önskar kan dessutom välja kontorsteknik som självständigt ämne.
Arbetsgruppen konstaterar, att genom den utbildning som gymnasium och fack- skola ger, har behoven täckts för breda fält av arbetslivet. Ett område återstår dock, nämligen det som huvudsakligen har behov av praktiska färdigheter. Arbets- gruppen föreslår att sådan utbildning meddelas inom yrkesskolans ekonomiska gren och ger i samband därmed en översikt av yrkesskolans nuvarande handelsutbildning. Arbetsgruppen anser, att denna utbildningsväg kommer att motsvara många ung- domars behov. Dessa är vid aktuell åldersperiod inte intresserade av eller inte lämpade för mer teoretiska studier. Utbildningen kommer emellertid inte blott att vara ett uttryck för ungdomens behov utan även och inte minst för ett klart uttalat behov hos arbetslivet. Utbildningsgången bör dock utformas så att elever, som önskar förvärva kompetens som fackskoleekonom efter två års studier vid yrkes- skolan — gruppen föreslår en tvåårig utbildning — skall kunna vinna inträde i fackskolans andra årskurs.
Första året bör enligt gruppens mening förläggas till yrkesskolan medan cirka hälften av utbildningen under andra året i första hand skall förläggas till arbetslivet eller i alla händelser få karaktär av yrkesinriktad praktik, ev. inom skolan.
Arbetsgruppen urskiljer tvä huvudvägar inom den handelsutbildning varom här är fråga nämligen dels en kontorsteknisk dels en distributionsteknisk.
Den kontorstekniska skall ge utbildning för basuppgifter gemensamma för flera områden. Den distributionstekniska skall ge utbildning för uppgifter inom samtliga led av distributionen, alltså ej enbart för detaljhandeln. Den senare utbildningen bör ej vara branschinriktad utan knyta an till för hela området gemensamma funk- tioner som inköp, försäljning och reklam.
Båda dessa utbildningsformer behöver emellertid erbjuda i stor utsträckning samma kunskaper. Samtliga elever behöver vissa allmänna ämnen; arbetsgruppen har stannat vid att föreslå samhällskunskap, svenska och gymnastik. Engelska er- bjudes dessutom som frivilligt tillval men är icke obligatoriskt.
Genom desa allmänna ämnen ökas elevernas möjlighet till kringsyn i samhället, övergången till fackskolan underlättas samt användbarheten i arbetslivet ökas.
i Arbetsgruppen föreslår vidare att samtliga elever får en ekonomisk basorientering | genom översiktliga studier i bl.a. företagsekonomi och matematik. Gruppen har icke ansett matematiken tillhöra de för samtliga elever vid yrkesskolan nödvändiga ämnena men väl av betydelse för elever på ekonomisk gren.
Arbetsgruppen har hållit fem hearings med yrkesgrupper enligt grupp 2—3 i Nordisk Yrkesklassificering. Av dessa hearings har framgått att befattningshavare på denna nivå i stor utsträckning har enahanda arbetsuppgifter varför större delen av den i trängre mening yrkesinriktade utbildningen kan vara odifferentierad. I årskurs ett är sålunda den enda skillnaden mellan de två elevkategorierna att den ena under tre vtr studerar distributionsteknik och den andra kontorsteknik.
Gruppen föreslår även att det skall finnas ämnen för fritt tillval inom ramen för de obligatoriska 35 vtr. De som så önskar får då möjlighet att välja kontors- teknik eller distributionsteknik. Detta betyder i realiteten att en elev i årskurs ett som icke önskar ta ställning till vilken verksamhet inom handelns område han i framtiden vill ägna sina krafter åt inte behöver låsa sig genom ett visst tillval.
Som redan konstaterats föreslår gruppen att halva utbildningen i årskurs två ägnas åt yrkesarbete.
Gruppen har förutsatt att utbildningen skall få en sådan utformning, att de elever som ej önskar fortsätta i årskurs 2 utan avbryta studierna efter ett år ändock skall ha fått en för arbetslivet användbar utbildning. Under de hearings som hölls, var detta ett återkommande önskemål.
Översiktligt kan konstruktionen av utbildningen återges sålunda:
teori
yrkespraktik
(möjlighet till avgång)
åk 1 | I nästan helt odifferentierad
8. Jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel
U tvecklingstendenser
Såväl jordbruk som skogsbruk befinner sig i snabb teknisk och strukturell omvand- ling, som av allt att döma kommer att fortsätta. Denna process väntas medföra en utveckling mot större företagsenheter med i allmänhet bättre förutsättningar för rationell drift. Av arbetsgruppens redovisning framgår att åldersfördelningen särskilt bland brukare av mindre brukningsenheter är mycket ogynnsam och återrekryte- ringen till denna grupp är svag. Mot bakgrunden av dessa förhållanden kan man därför vänta, att antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket under de närmaste åren fortsätter att minska starkt för att möjligen redan efter ett årtionde stabilisera sig på en lägre nivå. Den skisserade tendensen medför dels att den tillfälliga och säsongarbetande arbetskraften kommer att minska avsevärt och dels att praktiskt taget all arbetskraft inom jord- och skogsbruket bedömes behöva skolmässig ut- bildning.
U tbildningsbehov
Mot. bakgrunden av ovan mycket kortfattat redovisade förhållanden har arbets- gruppen inte ansett det meningsfullt att försöka göra några mera exakta beräkningar beträffande den behövliga utbildningskapaciteten år från år, utan har utgått från det teoretiskt beräknade rekryteringsbehovet vid den lägre sysselsättningsnivån efter en period av 10—15 år. För denna bedömning har arbetsgruppen använt material från olika utredningar på området och gjort framskrivningar av de senare årens ut- vecklingstendenser. Gruppen har framhållit att det under en period av så kraftiga strukturförändringar inom ifrågavarande näringar är svårt att göra mera exakta förutsägelser om den årliga nyrekryteringen och utbildningsbehovet. Under det när- maste årtiondet har emellertid antalet nya företagare inom jordbruket, som är i be- hov av utbildning, beräknats uppgå till 2500—3000 per år vartill kommer fast anställda lantarbetare m. fl. med ca 500 per år. Därtill kommer ett ökande behov av utbildning för de kvinnor som kommer att bli verksamma inom jordbruket, bl. a. som hustrur till företagare. Med hänsyn till att utbildningen är frivillig och att rekry- teringen till jord- och skogsbruk i viss utsträckning kan komma att ske i ålders- grupper över tjugu år och även via förutbildning i fackskola och gymnasium har antalet elever i grundutbildningskurser på det gymnasiala åldersstadiet beräknats något lägre. Under den sista tioårsperioden har elevantalet vid lantbrukets yrkes- skolor varierat mellan l.700—1.900 med en viss tendens till ökning under senare år.
För skogsbrukets del har arbetsgruppen beräknat rekryteringsbehovet till 1.800— 2.100. Den skogliga yrkesutbildningen är föremål för utredning genom särskild kom- mitté, Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, med vilken arbetsgruppen för jord och skog haft kontinuerliga kontakter.
Trädgårdsnäringens rekryteringsbehov av arbetskraft med grundläggande utbild- ning har vid hearings bedömts till 200—300 och förmansutbildad arbetskraft till 80—100.
Vid hearings har uttalats att den grundläggande utbildningen bör helst meddelas skolmässigt såväl praktiskt som teoretiskt. Detta skulle kräva en betydande utbygg- nad av särskilt lantbruksutbildningens möjligheter till praktik och färdighetsträning.
Utbildningsblock m. m.
Arbetsgruppen har inte funnit tillräckligt gemensamt utbildningsbehov mellan jord, skog och trädgård för att därav skapa ett gemensamt utbildningsblock ens för en termin med krav på att undervisningen skall vara meningsfylld. Den allt mera avan- cerade och specialiserade odlings- och brukningstekniken inom resp. områden med helt olika metoder och maskiner och de därav föranledda olika kraven på färdigheter och insikter i bl.a. tekniska och biologiska frågor har gjort att arbetsgruppen före- slår en ettårig grundläggande utbildning i särskilda block för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel med en därpå följande ytterligare yrkesspecialisering i kurser av varierande längd. I utbildningen för jordbruk bör tillvalsmöjligheter finnas i husliga ämnen för dem som så önskar. Eleverna förutsättes rekryteras företrädesvis direkt från grundskolan men kurserna bör stå öppna även för ungdom som varit ute i förvärvslivet något eller några år. Efter genomgången grundkurs bör eleven even- tuellt efter en kortare specialkurs kunna gå ut inom resp. områden som arbetare. Företagar- och arbetsledarutbildning på 1- till 2-åriga kurser bygger på grundkursen. För vuxna förutsättes en kortare grundutbildningskurs än den som ovan föreslagits.
Arbetsgruppen föreslår vidare att en biologisk linje inrättas inom den tekniska fackskolan.
Läsåret i grundkursen bör omfatta 39 veckor och antalet veckotimmar bör normalt utgöra lägst 32 och högst 39 och avpassas med hänsyn till att eleverna under vissa skeden av utbildningen kan föreläggas hemuppgifter. Den av arbetsgruppen före- slagna grundutbildningen bör stå öppen som »praktikår» för de elever som genomgår fackskolans tekniska linje. Den organisationsform, utbildningslängd och påbygg- nadsutbildning som här föreslås förutsätter att det i utbildningen ingår realistiska arbetsövningar och där sådana arbeten inte kan erbjudas vid skolan, att praktik- skeden lägges in i undervisningen, samt att yrkesskolan erbjuder vissa frivilliga till- valsämnen.
I den föreslagna utbildningsformen skall elever vid jordbrukets yrkesskolor ges möjlighet att under viss del av kurs eller i anslutning till kurs, delta i utbildning vid skogsbrukets yrkesskolor. På samma sätt skall elev från den skogliga utbildningen kunna delta i viss del av jordbrukets utbildning. Denna möjlighet är i första hand avsedd för de elever, som avser att bli verksamma vid kombinationsföretag. På mot- svarande sätt skall möjlighet finnas att välja till viss utbildning i husliga ämnen.
9. Övriga områden Postgymnasial utbildning
Vid behandlingen av det gymnasiala skolstadiets problem inom gymnasie- och fack- skoleutredningarna framstod som klart, att efterfrågan på utbildning i framtiden
skulle skapa ett tryck på gymnasierna som inte svarade vare sig mot dessa resurser eller mot vad som kunde bedömas som önskvärt ur allmän samhällsekonomisk syn- punkt. Det bedömdes därför som angeläget att alternativa gymnasiala utbildnings- vägar med delvis annat utbildningsinnehåll och andra utbildningsmål tillskapades, och av sådan kvalitet att de av målsmän, elever och arbetsgivare kunde uppfattas som ett med traditionell gymnasieutbildning jämbördigt alternativ.
Gruppen har kommit till den uppfattningen att man beträffande det postgymna- siala utbildningsstadiets problem torde få en i det närmaste analog problematik. Alla prognoser pekar fram mot ett efterfrågetryck på akademisk utbildning, som inte mot- svaras av tillgängliga resurser eller arbetsmarknadens efterfrågestruktur. Då de mest fackinriktade akademiska utbildningarna är spärrade, torde merparten av student- tillskottet komma att falla på univesitetens fria fakulteter, där möjligheterna till en mer målinriktad utbildning f.n. är starkt begränsade.
Gruppen har för att undersöka problemen utsänt ett frågeformulär. De inkomna svaren har gett gruppen ett starkt intryck av att det på detta område redan nu finns latenta behov och att intresset för dylik utbildning är i snabb tillväxt.
Hur skall postgymnasial utbildning definieras? Vid universitet och högskolor inkl. fackhögskolor finns postgymnasial utbildning i den meningen, att studentexamen krävs för inträde. Vid vissa andra fristående utbildningsanstalter t.ex. Journalist- institutet och vissa yrkesskolor har man också kurser för vilka krävs studentexamen eller motsvarande kunskaper.
Framtidens gymnasiala skola kommer emellertid att skilja sig avsevärt från nu- varande gymnasium. Den kommer att vara mindre enhetlig och rikare differentierad. Gruppen har därför stannat för följande definition. Med postgymnasial utbildning skall avses vidareutbildning, som bygger på minst tvåårig gymnasial förutbildning.
I framtiden torde man kunna förvänta sig att de allra flesta som bedrivit gymnasie- studier inom den allmänna sektorn och därvid inte uppnått behörighet för akade- miska studier kommer att önska någon annan form av vidareutbildning. Det är vidare troligt att omkring hälften av de studerande på den ekonomiska och tekniska linjen kommer att önska sig vidare utbildning: specialutbildning i någon form, an- tingen i samhällets skolor, företag eller i kurser i samarbete skola och företag. Av de fack- och yrkesskoleutbildade kan man enligt gruppens mening anta att de flesta eleverna på den sociala linjen i fackskolan och cirka hälften av eleverna från övriga linjer kommer att önska postgymnasial vidareutbildning, dock kanske inte alla i omedelbar följd efter gymnasial förutbildning. Detta antagande kan tyckas vara djärvt, men gruppen anser det vara realistiskt att räkna med denna »utbildnings- explosion» på det postgymnasiala området.
Då gruppen, som tidigare anförts, funnit att ett mycket starkt intresse kan väntas för postgymnasial utbildning, har gruppen diskuterat vilka åtgärder som bör vid— tagas.
Eftersom ett stort antal personer i landet av olika skäl har svårt att byta bostads- ort för längre eller kortare perioder anser gruppen att det är ett rättviseproblem att geografiskt sprida den postgymnasiala utbildningen.
Även av en mängd andra orsaker har gruppen ansett det klart olämpligt att till de redan överbelastade universitetsorterna koncentrera den omfattande postgymnasiala utbildningen, som i framtiden måste byggas upp. Organisationen måste också vara smidigt anpassbar. Starka skäl synes därför tala för att yrkesskolväsendet ges huvud- mannaskapet för den nya icke-akademiska postgymnasiala utbildningen. Gruppen har dock icke funnit det motiverat att föreslå inrättande av en speciell organisatorisk enhet, eftersom det vid yrkesskolorna redan visat sig möjligt att inpassa postgymna- sial utbildning i existerande yrkesskolorganisation. Utbildningens nivå skall dock klart framgå av läroplanerna och angivas på betygen. Detta resonemang utesluter dock självfallet ej möjligheterna för de större städerna eller kommunerna i samråd, att låta en viss skolenhet ta hand om all postgymnasial utbildning i staden eller regionen. Här bör dock de kommunala myndigheternas planering helt fälla av- görandet. De postgymnasiala utbildningarnas uppgift bör vara att ge en kvalitativt högtstående heltids- eller deltidsundervisning, som gör eleverna skickade att direkt efter utbildningens slut utträda på arbetsmarknaden och utgör ett attraktivt alternativ till sedvanlig akademisk utbildning. Detta utesluter emellertid inte att avdelningarna även i vissa fall skulle kunna utnyttjas inom ramen för s. k. »blandade utbildningar» dvs. utbildningar som dels består av en akademisk studiedel, dels en målinriktad praktisk studiedel. Som exempel på sådana nu existerande utbildningar kan nämnas den akademiska sekreterarutbildningen, den akademiska journalistutbildningen samt den högre 2-åriga sekreterarutbildningen i Lund.
En annan typ av postgymnasial utbildning, som på sikt emellertid torde få väl så stor betydelse, är utbildning för vuxna, som vill vidareutbilda sig inom sitt yrke eller utbilda sig för ett nytt yrke. I vissa fall skulle man med tanke på kursernas art och nivå på detta område kunna tala om postakademisk utbildning, nämligen i de fall där akademisk examen normalt vore grundutbildningens nivå. På vidareutbildnings- området kommer säkerligen åtskilliga kurser att kräva tämligen stora upptagnings- områden, understundom hela landet. En viss verksamhetsfördelning och specialise— ring mellan olika yrkesskolor skulle därför kunna tänkas. I detta sammanhang föreslår gruppen att yrkesverksamma som önskar genomgå en viss del/visst ämne i en postgymnasial kurs, skall kunna göra detta. Gruppen anser att olika moment av postgymnasiala kurser skall kunna anordnas även som deltidsundervisning. Om en elev genomgår samtliga delar/ämnen i en dylik kurs på deltid, skall avgångsbetyg från kursen kunna utfärdas och i merithänseende vara likvärdigt med kurs på heltid. Det är även av dessa orsaker viktigt, att postgymnasial utbildning sprides till olika orter i landet och att inga onödiga formella examenskrav för inträde i kurserna upp- ställes. Den reella, icke den formella, kompetensen och förutsättningarna att kunna tillgodogöra sig undervisningen skall vara avgörande vid urvalet av elever till kur- serna. Gruppen föreslår att man inom yrkesskolväsendet på ett smidigt sätt skall kunna organisera ovan skisserade utbildningssystem. Med de möjligheter till organi- satorisk uppbyggnad med studierektorer för olika avdelningar som finns, kan yrkes- skolan snabbt få till stånd en effektiv organisation även på detta område och fri- stående eller i samarbete med andra läroanstalter, snabbt hjälpa till att vara den
serviceinstitution, som samhället och utbildningsområdet behöver. Nya personal- kategorier torde i framtiden komma att behövas i väsentlig utsträckning inom t. ex. vårdområdet, pedagogiska området, administrativa yrken, speciella sekreterarutbild- ningar, kuratorsverksamhet, fritidsverksamhet, turistnäring, resebyrå och olika ser- viceyrken som har anknytning till turistnäringen. Vissa av dessa utbildningar torde bli av gymnasial karaktär de flesta emellertid av postgymnasial art.
Gruppen har även diskuterat scenisk utbildning och konsthantverk. Gruppen anser att det vore värdefullt om grundutbildningar på dessa områden lades in i den gymna- siala skolan. Specialiseringar inom berörda områden borde sedan byggas upp i det postgymnasiala utbildningssystem gruppen föreslår.
Ovanstående redovisning får självfallet icke anses som uttömmande. Nya utbild- ningsformer kommer i framtiden att få växa fram i takt med de krav som ett för- änderligt samhälle ställer.
10. Gränsdragning mellan yrkesutbildning och folkbildningsarbete
Rapporten från denna arbetsgrupp kan indelas i fem avsnitt. I ett inledande avsnitt behandlas direktivens uttalanden angående gränsdragningsfrågan (se punkt 9 i direk— tiven, som finns intagna i kap. 1 ovan) samt denna frågas bakgrund i övrigt. Av arbetsgruppens uttalanden framgår att man helt begränsat sitt arbete till yrkessko— lornas deltidskurser och studieförbundens studiecirklar. I ett andra avsnitt redogöres för yrkesskolornas deltidskurser, deras antal och deras innehåll. Det tredje avsnittet behandlar studieförbundens yrkesutbildande verksamhet. I ett kort fjärde avsnitt lämnas upplysningar om statens bidrag till dessa två verksamheter. I avsnitt 5 slut- ligen återfinnes arbetsgruppens överväganden och förslag.
Vid en konferens med studieförbundens studierektorer i december 1957 framhöll skolöverstyrelsen, att den snabba ökningen av studiecirkelverksamheten hade medfört vissa kvalitets- och gränsdragningsproblem, och att åtgärder borde vidtagas för en klarare avgränsning av denna gentemot hobbybetonad verksamhet och verksamhet, vilken bör bedrivas i yrkesutbildande former. Konferensen mynnade ut i en överens- kommelse om restriktivare bidragsgivning inom flera olika områden.
I överenskommelsen mellan skolöverstyrelsen och studieförbunden ingick bl.a. också att statsbidrag inte skulle utgå för studiecirklar, som syftade till grundläggande yrkesutbildning, på platser där denna utbildning tillgodosågs eller kunde tillgodoses av yrkesskolor. För fortbildningskurser med yrkesutbildande syfte kunde statsbidrag l dock beviljas efter särskild prövning av studieförbunden i samråd med skolöver- ,
styrelsen. I proposition 1959: 41 föreslog chefen för ecklesiastikdepartementet av statsfinan- ;
siella skäl en generell sänkning av det statliga stödet till studiecirkelverksamhet — ' för allmänna studiecirklar från 50 till 40 procent och för ungdomscirklar från 75 till 60 procent av bidragsgrundande kostnader. Riksdagen beslutade emellertid -— mot departementschefens förslag — om oförändrade bidragsgrunder, men uttalade
sig samtidigt för en snävare gränsdragning mot verksamhet av mera hobbybetonad karaktär.
Detta läge, som folkbildningsorganisationerna försattes i, gav upphov till irritation inom folkbildningskretsar och på en del håll tydliga spänningar mellan yrkessko- lorna och studieförbundens lokala organ. Från folkbildningsorganisationernas sida hävdades att det bland yrkesskolornas deltidskurser fanns åtskilligt av sådan verk- samhet, som studieförbunden genom de restriktivare bidragsbestämmelserna nu sak- nade förutsättningar att bedriva. Folkbildningsorganisationerna anförde vidare att yrkesskolornas deltidskurser i inte oväsentlig utsträckning upptogs av ämnen, som inte kunde betraktas som yrkesutbildning och som traditionellt och författnings- mässigt hörde hemma inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Genom de mera fördelaktiga bidragsvillkor, som gällde för yrkesskolorna, ansåg sig folkbild- ningsorganisationerna ställda i en ogynnsam situation.
Yrkesskolorna besvarade kritiken genom att påpeka att det inom folkbildnings— organisationernas verksamhet fanns betydande inslag av yrkesutbildning, som rätte- ligen borde meddelas av yrkesskolorna.
I 1961 års statsverksproposition fann sig chefen för ecklesiastikdepartementet föranlåten att påpeka att deltidskurser, som anordnades vid yrkesskolor, skall ha ett yrkesutbildande syfte. Departementschefen anförde i det sammanhanget vidare:
Då det givits anledning att dra i tvivelsmål att så alltid är fallet finner jag, med hänsyn till de mycket betydande kostnaderna för deltidskurser, angeläget att styrelsen för yrkes- utbildning företager en undersökning av deltidskursernas omfattning, innehåll och mål- sättning samt i samband med nästa års anslagsäskanden inkommer med redovisning för resultatet av denna undersökning och förslag till de åtgärder överstyrelsen med anledning därav kan finna erforderliga.
Resultatet av undersökningen redovisades i 1962 års statsverksproposition, och departementschefen anförde därvid att överstyrelsen för yrkesutbildning anbefallts att »framlägga preciserat förslag till de åtgärder överstyrelsen finner böra vidtagas för att såsom statsbidragsberättigad deltidskurs skall ifrågakomma endast sådan kurs som har ett klart yrkesutbildande syfte».
Resultatet av den undersökning, som överstyrelsen för yrkesutbildning företog 1961, visade, att det övervägande antalet kurser var klart yrkesinriktade och att de som sådana tillgodosåg behov för dem som vid sidan av ett förvärvsarbete önskade utbildning: grundutbildning eller vidareutbildning.
Det fanns emellertd deltidskurser, som icke hade denna klara yrkesinriktning, utan som snarare kunde betraktas som hobbybetonade. Det uttalades då från över- styrelsens sida, att denna form av verksamhet skulle utmönstras ur yrkesskolornas verksamhet.
För att utröna i vilken utsträckning så skett, har en ny undersökning av deltids- kursverksamheten vid yrkesskolorna liknande den som avsåg 1959/60 års verksamhet företagits. Denna avser arbetsåret 1962/63.
Resultaten av de båda undersökningarna framgår av följande tablå
1959/60 1962/63 Kurser Timmar Kurser Timmar
Industri och hantverk 2.632 443.833 2.523 491.850 Handel 3.676 264.672 3.421 242.862 Husligt arbete och vårdyrken 4.512 429.868 2.998 299.225
Summa 10.820 1.138.373 8.942 1.033.938
Antalet kurser totalt har sålunda minskat med 1.878. Antalet kurstimmar med 104.435.
Arbetsgruppen har lämnat ingående kommentarer till de två undersökningarnas olika delar och detaljer. Från dessa kommentarer kan följande återges.
Industri och hantverk
Sammanfattningsvis kan konstateras, att yrkesskolornas deltidskurser inom gruppen industri och hantverk numera är så klart yrkesinriktade, att något tvivel om deras be- rättigande inte behöver råda. Undantagen kan elimineras genom lämpliga åtgärder från tillsynsmyndighetens sida. 1 Naturligtvis kan man ifrågasätta huruvida denna yrkesskolornas verksamhet i något I avseende kolliderar med folkbildningens intressen. Det borde emellertid inte vara fallet eftersom det här är fråga om klart yrkesinriktad utbildning. I princip bör sådan verk- samhet inte bedrivas av våra bildningsorganisationer. Som framgår av avsnittet om studieförbundens yrkesutbildande verksamhet förekommer det emellertid en del sådan utbildning inom studieförbundens cirkelverksamhet. Klart är emellertid att yrkesskolornas verksamhet inom industri— och hantverksområdet, renodlad från alla avarter, inte på något sätt behöver inkräkta på berörda bildningsorganisationers verksamhetsområden. 1 Handel Man kan utan tvekan fastslå, att när det gäller kursverksamhet på deltid inom såväl kontor som detaljhandel är det yrkesskolorna som har att svara för den verksamheten, inte minst med tanke på att skolornas utrustning beträffande maskiner etc. bör komma denna verksamhet väl till pass.
Ifråga om språkkurserna är det helt annorlunda. Det har ofta ifrågasatts huruvida inte dessa helt borde överföras till folkbildningen. Man framhåller att folk, som läser språk på sin fritid, knappast gör det för sin utbildning utan snarare för andra syften; bl.a. för att skaffa sig språklig bildning med avsikt att kunna läsa utländsk litteratur och kunna göra sig förstådd vid resor till andra länder. Utan tvivel ligger det mycket i denna argumentation. Men att språkkurserna förts in i yrkesskolorna har säkert från början haft andra bevekelsegrunder. Tidigare var handelsundervisning på heltid inte alls så vanlig som i dag. Det fanns ofta endast deltidskurser att tillgå. Man fick då använda sin fritid till att förkovra sig. Ville man exempelvis lära sig främmande handelskorrespondens fick man börja från början och läsa språket. Nu finns helt andra möjligheter. Utan tvivel är det numera så att många deltagare i yrkesskolornas språkkurser inte läser språk av yrkesambition. För att få en rätsida på detta bör läroplanerna utformas så, att yrkes— skolornas kurser endast tar emot sådana deltagare, som har som studiemål att skaffa sig yrkesutbildning. Andra intresserade bör hänvisas till folkbildningsorganisationerna.
Sammanfattningsvis kan sägas när det gäller handelsområdet, att — bortsett från språkkurserna — några svårigheter med gränsdragningen inte skall behöva uppstå.
Husligt arbete och vårdyrken
Sammanfattningsvis kan framhållas, att inom det husliga området en sanering skett till båtnad för det yrkesutbildande syftet. Man skulle emellertid önska en ökning av de vårdande kurserna — hem- och barnsamariter m.fl. — då dessa kurser har en stor betydelse för fyllande av det stora behovet av vårdpersonal, och där väl upplagda del- tidskurser måste vara en tillgång.
Avsnittet om studieförbundens yrkesutbildande verksamhet inledes med vissa sta- tistiska uppgifter. Av dessa framgår bl. a. följande
Totala antalet Antalet
studiecirklar yrkescirklar 1943/44 14.160 680 (4,8 0/0) 1959/60 85.457 3.096 (3,6 0/0) 1962/63 102.744 3.829 (3,7 o/o)
Inte mindre än 60—70 procent av alla yrkescirklar finns i ämnesgruppen »Eko- nomi och näringsväsen». 20—30 procent av alla yrkescirklar tillhör ämnesgruppen »Teknik, industri, kommunikationer».
Studiecirklar i ämnesgruppen »Hem och hushåll» ingår inte i den ovanstående tablån. Antalet dylika studiecirklar har varit större än hela antalet övriga yrkes- cirklar, nämligen 5.097 år 1959/60 och 6.002 år 1962/63. Ämnesmässigt kan cirklarna under rubriken »Hem och hushåll» indelas i tre grupper, nämligen klädsömnad, mat- lagning och hemkunskap i mera vidsträckt betydelse. Klädsömnad är det utan jäm- förelse största ämnet och svarar för ungefär hälften av alla studiecirklar inom denna ämnesgrupp.
Beträffande gränsdragningsfrågans tidigare behandling har arbetsgruppen lämnat en redogörelse, som i huvudsak intagits i kap. 21 ovan under 21.5.4.
Såsom framgår av det föregående anordnas av studieförbunden ett ganska be- tydande antal studiecirklar med yrkesutbildande syfte. Liksom i studieförbundens övriga verksamhet torde det här praktiskt taget uteslutande vara fråga om vuxen- undervisning, dvs. studier, som bedrivs efter en tidigare avslutad eller avbruten grundutbildning samt en tids uppehåll på grund av förvärvsarbete, hemarbete eller liknande. Dessa studier bygger alltså både på tidigare grundstudier och på erfaren- heter av yrkesarbete och arbetsmiljöer. Grundläggande yrkesutbildning för ungdom torde inte i nämnvärd utsträckning förekomma inom studieförbundens verksamhet.
Så långt arbetsgruppen kunnat finna har studieförbundens yrkesutbildande verk- samhet under senare år inte i nämnvärd utsträckning bedrivits i konkurrens med samhällets och näringslivets yrkesutbildning. Skolöverstyrelsens föreskrifter från 1958 har av allt att döma tillämpats konsekvent av studieförbunden. Genom olika åtgärder har förbunden övervakat att statsbidrag inte utgått för studiecirklar i yrkes-
utbildande ämnen där denna utbildning kunnat tillgodoses av yrkesskolorna, och fortbildningskurser med yrkesutbildande syfte har godkänts först efter medgivande av skolöverstyrelsen.
När det gäller arbetsgruppens egna överväganden och förslag inledes detta avsnitt med följande allmänna uttalanden:
Från samhällsekonomisk synpunkt är det emellertid angeläget att försöka få till stånd en så klar och vettig arbetsfördelning som möjligt mellan de olika organ och organisationer som har till uppgift att svara för utbildning och studieverksamhet. Oklarhet i det avseendet innebär uppenbara risker för onödigt dubbelarbete och slöseri med de ekonomiska och personella resurser som står till buds. Samtidigt är det emellertid ange- läget att arbetsfördelningsfrågan inte löses på ett sådant sätt, att vissa utbildningsbehov utestängs från varje möjlighet att bli tillgodosedda. I ett samhälle som karakteriseras av snabba och genomgripande förändringar — inte minst inom yrkesliv och näringsväsen — och där de lokala förutsättningarna för ett brett och aktuellt utbud av utbildningsmöjlig- heter varierar så starkt som i vårt land, är det särskilt angeläget att utbildningsväsendet inte låses i ett alltför statiskt och detaljreglerat administrativt system.
Denna grundsyn måste enligt arbetsgruppens mening också vara vägledande för gräns- dragningen mellan yrkesskolornas deltidskurser och studieförbundens cirkelverksamhet. Yrkesskolornas deltidskurser bör således uteslutande ägnas åt verksamhet med klart yrkesutbildande syfte. I den mån så inte sker innebär det att yrkesutbildningsväscndets resurser splittras och att angelägna yrkesutbildningsbehov kan bli åsidosatta. Folkbild- ningsorganisationerna å andra sidan skall i princip inte syssla med yrkesutbildning. De resurser som samhället varje år ställer till det fria och frivilliga folkbildningsarbetets förfogande är självfallet avsedda för de uppgifter som finns angivna i motiveringarna för det statliga stödet åt denna verksamhet. Yrkesutbildningen finns inte omnämnd i det sammanhanget. Härtill kommer att det måste föreligga uppenbara risker för misshus- hållning med lärarresurser, lokaler och utrustning om studieförbunden bedriver yrkes- undervisning på platser där yrkesskolan helt och fullt kan svara för denna verksamhet.
Arbetsgruppen framhåller, att yrkesöverstyrelsens ansträngningar 1961 och 1962 att få till stånd en klarare avgränsning av kompetensområdet för yrkesskolornas deltidskurser varit framgångsrika. Trots detta säger sig arbetsgruppen få lov att konstatera, att det föreligger mycket stora, för att inte säga oöverstigliga svårigheter att åstadkomma en i alla avseenden klar och ändamålsenlig arbetsfördelning mellan yrkesskolornas deltidskurser och studieförbundens cirkelverksamhet. Dels är det i många fall praktiskt taget omöjligt att avgöra om en viss verksamhet är att betrakta som yrkesutbildning eller ej; dels finns det så många olika behov av yrkesutbildning och så skilda förutsättningar för att tillgodose dem, att en klart markerad för hela landet gällande gräns utan tvivel skulle utesluta åtskilliga angelägna utbildnings- behov från möjligheten att överhuvudtaget kunna bli tillfredsställda.
Av arbetsgruppens mera generella överväganden hör till slut följande återges.
Utgår man från att samhället bör stödja och stimulera all legitim yrkesutbildning i landet, måste den av skolöverstyrelsen år 1958 fastställda tillämpningsföreskriften anses
vara ett i princip riktigt försök till arbetsfördelning mellan yrkesskola och folkbildnings- organisationer. Studieförbunden skulle nämligen enligt denna föreskrift anordna studie- cirklar med yrkesutbildande syfte endast i de fall andra yrkesutbildningsorgan saknades eller saknade förutsättningar att svara för utbildningen i fråga.
Med en utbyggnad av samhällets och näringslivets yrkesskolor kan dessa sannolikt så småningom överta det allra mesta av den yrkesutbildande verksamhet som studieför- bunden nu bedriver. Enligt arbetsgruppens mening är det också fullt riktigt att så sker. Det finns emellertid ingen anledning förmoda att vi någonsin kommer i en sådan situation att yrkesskolorna kan tillgodose alla behov av yrkesutbildning. I vårt dynamiska, snabbt föränderliga samhälle uppstår ständigt nya, ofta mycket speciella behov av utbildning. Produktionsprocesserna förändras snabbt, nya maskiner ersätter gamla, nya material och hjälpmedel tas oavbrutet i bruk. Allt detta drar med sig ständigt nya behov av fortbild- ning, vidareutbildning och omskolning. Yrkesuthildningsväsendet torde inte i varje situa- tion kunna möta och tillfredsställa alla dessa behov i en takt som anställda och arbets- givare kräver. Vi behöver därför ett organ som smidigt och snabbt kan rycka in och komplettera yrkesskolorna — ett organ som kan träda till när yrkesskolornas resurser är otillräckliga. Studieförbunden har visat sig i långa stycken kunna klara den uppgiften och de bör kunna göra det också i fortsättningen.
Enligt arbetsgruppens mening bör det anses som fullt legitimt, att studieförbunden anordnar studiecirklar med yrkesutbildande syfte när denna verksamhet inte kan bedrivas av samhällets organ för yrkesutbildning. För att undvika dubbelarbete och misshushållning med lärarresurser, lokaler och utrustningar krävs det emellertid på det lokala planet samråd och samarbete mellan yrkesskolorna och studieförbundens lokala organ.
Arbetsgruppen övergår härefter till att framföra synpunkter på en rad konkreta problem inom olika ämnen m. m. och slutar sin rapport med att sammanfattningsvis uttala,
att yrkesskolornas deltidskurser i allt väsentligt har ett klart yrkesutbildande syfte och fyller en betydelsefull uppgift för dem som vid sidan av sitt arbete vill skaffa sig en grund- läggande yrkesutbildning eller förbättra de yrkeskunskaper de tidigare förvärvat; att de deltidskurser, som inte har ett klart yrkesutbildande syfte lätt bör kunna utmönstras genom åtgärder av tillsynsmyndigheten; att det bör anses som fullt legitimt att studie- förbunden anordnar studiecirklar med yrkesutbildande syfte när denna verksamhet inte kan bedrivas av samhällets organ för yrkesutbildning; att studiecirklar i ämnen där uppen- bara risker för allvarliga olycksfall föreligger kan erhålla statsbidrag endast under förutsättning att garantier lämnas att erforderliga skyddsföreskrifter iakttas; att ämnen, som har karaktär av konsthantverk och hemslöjd, får förekomma i yrkesskolornas del— tidskurser endast om det av kursplanerna klart framgår att det är fråga om yrkesutbild- ning; att hobbykurser inte bör anordnas av yrkesskolorna; att hobbybetonad verksamhet kan komma i åtnjutande av statsbidrag ur anslaget till studiecirkelverksamhet om den uppfyller de fordringar studieförbunden ställer på studiecirklar i konsthantverk; att övrig hobbyverksamhet inte bör komma i åtnjutande av statsbidrag såvida den inte gäller ungdom i åldern 12 till 25 år och därmed kan inordnas i den statliga bidragsgivningen till fritidsgrupper; att allmänt inriktad språkstudieverksamhet bör vara förbehållen studie- förbunden; att språkundervisning bör kunna anordnas av yrkesskolorna dels som all- männa och elementära kurser när dessa i kombination med annan undervisning utgör ett klart yrkesinriktat utbildningsprogram, dels som kurser med för olika yrkesgrupper speciellt tillrättalagda språkstudier; att studiecirklar i maskinskrivning och stenografi skall berättiga till statsbidrag i samma utsträckning som cirklar i andra yrkesutbild-
ningsämnen; att studieförbunden skall svara för alla kortare kurser inom ämnesområdet husligt arbete och hemkunskap; att yrkesskolorna i dessa ämnen endast skall anordna mera omfattande ämneskurser — minst 60 timmar — samt kurser där olika ämnen i kombination ger en mera fullständig utbildning för hemarbete; att samråd och samarbete etableras mellan yrkesskolor och lokala studieorganisationer i syfte att lösa gränsdrag- ningsfrågor och bättre utnyttja de resurser som yrkesutbildningen förfogar över, samt att mera principiella frågor rörande arbetsfördelningen mellan yrkesskolor och folkbildnings— organisationer, skall kunna hänskjutas till tillsynsmyndigheten, som efter samråd med' Samverkande bildningsförbundens pedagogiska nämnd har det slutliga avgörandet i dessa ärenden.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummerl den kronologiska förteckningen)
Finansdepartementet
1965 års långtidsutrednln 1. Svensk ekonomi 1966— —._= [129170.[1] 2. Export och port 1966—1970. Bilaga. 1.
Ecklesiastlkdepartementet Yrkesutbildningen. [3]