SOU 1966:3

Yrkesutbildningsberedningen

N 4-0 ('?

a) (—

- Cija:

&( *. [01%

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 3

Ecklesiastikdepartementet

YRKESUTBILDNINGEN

YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN

I

Stockholm 1966

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966

Kronologisk förteckning

. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 2945 .H. . Export och import 1966—1970. Bilaga 15 Esselte. 925 Fi. 3. Yrkesutbildningen. Hakan Ohlssons boktryckeri. Lund. 586 5. E.

bab-d

Anm. Om särskild tryckort ej angivas. är tryckorten Stocklholm.

Ecklesiastikdepartementet

YRKESUTBILDNINGEN

YRKESUTBILDNINGSBEREDNINGEN

I

LUND 1966 HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet .

Avd. 1. Utredningen och dess bakgrund

1. Utredningsuppdraget och arbetets organisation . . . . . . . . . . 19

1.1 Direktiven för utredningen . . . . . . . . . . . . . . . 19

1. 2 Organisationen av utredningsarbetet. . . . . . . . . . . . . 31 1.3 Vissa förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 2.Historik........................ 33

2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 2.2 Äldre tider . . . . . . . . . . . 33

2.3 Söndags- och aftonskolor. Skråvåsen. Låirlingslag. . . . . . . . 34 2.4 Tidigare yrkesutbildning handelns område . . . . . . . . . 35

2.5 Huslig utbildning. . . . . . . . . . . . . . . . . 36 2.6 Vårdutbildning . . . . . . . . . . . . . .' . 37 2.7 Utbildning lantbrukets område . . . . . . . . . . . . . 37 2.8 Skogsbrukets yrkesutbildning . . . . . . . . . . . . . . 39 2.9 Sjöfartens yrkesutbildning. . . . . . . . . . . . . . 40

2.10 Några viktiga utredningar och förslag. . . . . _. . . . 41 2.11 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildningskommitté. . . . . . 44 2.12 Riksdagsbeslut 1955,1956 och 1957. . . . . . . . . . . . 44

2.13 Utvecklingen 1955—1964 . . . . . . . . . . . . . . . . 45

2.14 Kommunala utredningar . . . . . . . . . . . . . . . . 45

2.15 Omskolningsverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . 45

2.16 Skolstyrelsereformen 1958. . . . . . . . . . . 48

2.17 En homogen syn på det gymnasiala skolstadiet. . . . . . . . 48 2.18 Den centrala ledningen av yrkesutbildningen . . . . . . . . . 48

2.19 Hantverksorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 49

2.20 Arbetsmarknadens yrkesråd . . . . . . . . . . . . . . . 50

2.21 Handelns yrkesråd . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.22 Insatser av olika organisationer . . . . . . . . . . . . . . 50

3. Yrkesutbildningen i några främmande länder . . . . . . . . . . . 51

3.1 Inledning. Allmänna tendenser . . . . . . . . . . . . . . 51

3.2 Redogörelsens begränsning . . . . . . . . . . . . . . . . 51 3.3 Yrkesutbildningen i Danmark . . . . . . . . . . . . . . . 52

, 3.4 Yrkesutbildningen i Finland . . . . . . . . . . . . . . . 53 3.5 Yrkesutbildningen i Norge . . . . . . . . . . . . . . . . 54

5. 3.6 Yrkesutbildningen i Storbritannien . . . . . . . . . . . . . 55 *I 3.7 Yrkesutbildningen i Västtyskland. . . . . . . . . . . . . . 57 F 3.8 Yrkesutbildningen i USA . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

4. Avd. II. Den nuvarande yrlcesutbildningen i Sverige och dess framtida dimensionering

4. Yrkesutbildningens nuvarande organisation och arbetsformer . . . . . 63 4.1 Ledning och tillsyn . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 4. 2 Yttre organisation . . . . . . . . . . . . . . . . 64 4. 3 Inre organisation och arbetsformer . . . . . . . 65 4. 4 Utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring . . . . . 68 4. 5 Lärlingsutbildning. . . . . . . 70 4. 6 Den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen . . . . . 71 4. 7 Övrig yrkesutbildning. . . . . . . . . . . . . . . . 73

. Yrkesutbildningsväsendets nuvarande kvantitativa omfattning . . . . . - 74 5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . 74 5.2 Uppgifter om yrkesskolvåsendets omfattning. . . . . . . . . . 74 5.3 Omfattning av yrkesskolväsendet under SÖ. . . . . .. T. . . . 75 5.4 Yrkesskolväsendets regionala fördelning . . . . . . . .* . . . 78 5.5 Avgränsning av kursområden . . . . . . . . . . . . . . . 78 5.6 Tabellsammanställningar . . . . . . . . 80 5.7 Avgränsning av i tabell 5: 2 redovisade kursområden . . . . . . 81 5.8 Tabellsammanställningar . . . . . . . . . . . . . . . . 82 5.9 Övrig yrkesutbildning. . . 82

5.9.1 Lantbruks-, skogsbruks— och lantbushållsskolor samt trädgårds- skolor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 5.9.2 Sjukvårdsutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . 84 5.9.3 Konstnärlig utbildning . . . . . . . . . . . . . . . 84 59.4 Utbildning för handikappade . . . . . . . . . . . . . 84 5. 9. 5 Lärlingsutbildning. . . . . . . . . . . . . . 84 5. 9. 6 Yrkesutbildning för arbetslösa. . . V . . 84 5. 9. 7 Övrig vuxenutbildning samt postgymnasial yrkesutbildning.. . 85

. Vägen genom yrkesskolan . . . . . 86 Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner . . 86 6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 86 6. 2 Vissa slutsatser av undersökningen . . . . . . . . . . . . . 86 6.3 Några kommentarer till slutsatserna. . . . . . . . . . . . . 91

* . Yrkesutbildningsväsendets framtida dimensionering . . . . . . . . . 93 7.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 7. 2 Totala kvantitetsproblem . . . . . . . . . . . . . . . . 96 7. 3 Grundläggande beräkningar. . . 99

7. 4 Lägesbeskrivning avseende situationen arbetsmarknaden vid 1960- talets början. . . . . . . . . . . . . . 99 7. 5 Synpunkter utvecklingen efter 1960. . . . . . . . . . . . 103 7.6 Beredningens överväganden . . . . . . . . . . . . . . . 104

Avd. III. Grundläggande problemställningar

8. Allmänna synpunkter . . 8.1 Utbildning som produktionsfaktor . 8.1.1 Utbildningsinvesteringarnas lönsamhet. 8.1.2 Yrkesutbildningens ekonomiska betydelse .

8.2 Behov av bred grundutbildning. .

8.2.1 Ökade anspråk på gymnasiala utbildningsplatser 8.3 Yrkesutbildningens inriktning och omfattning. 8.4 Yrkesutbildningens rekryteringsbas . 8.5 Yrkesutbildningens olika uppgifter .

8.5.1 Allmän förutbildning.

8. 5. 2 Grundutbildningens inriktning.

8. 5. 3 Färdigutbildning

8. 5. 4 Inskolning

8.5.5 Fortbildning . .

8. 5. 6 Vidareutbildning och uppskolning

8.5.7 Omskolning

Kraven på yrkesutbildningen . 9.1 Inledande synpunkter . . 9.2 Ungdomens och föräldrarnas krav och behov . 9.3 Arbetslivets/avnämarnas krav och behov . 9.4 Samhällets krav och behov . 9.5 YB:s allmänna slutsatser .

Avd. IV. Den gymnasiala yrkesutbildningen

10. Det gymnasiala skolsystemet.

11.

10.1 Planering för framtiden . . 10. 1. 1 Gymnasie- och fackskolereformen. 10. 1. 2 Lika valmöjligheter 10.1. 3 Elevområden . . 10. 1.4 Sammdnad planering . . 10.2 De gymnasiala skolformernas dimensionering. 10.2.1 Gymnasiet och fackskolan 10. 2. 2 Arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov. 10. 2. 3 Yrkesskolans dimensionering

Yrkesskolans organisation och innehåll . 11.1 Yrkesskolans målsättning . 11.2 Utbildningstidens längd. 11.2.1 Stora variationer 11. 2. 2 En' 1 princip tvåårig yrkesskola. . 11. 2 .3 Färdigutbildning i skola och albetsliv . 11. 2. 4 Etapputbildning. . 11.3 Gemensamma obligatoriska ämnen i yrkesutbildningen. 11. 3.1 Allmänna ämnen 11.3.2 Arbetslivsorientering 11.3.3 Ämnet gymnastik 11.4 Teoretiska och praktiska ämnen . 11.5 Blockutbildning 11. 5.1 Bredare grundutbildning. 11. 5. 2 Blockutbildning inom den sociala sektorn. 11. 5. 2. 1 Konsumtions- och vårdteknisk utbildning. 11.5. 2. 2 Utbildningens organisation inom konsumtions- och vårdteknisk linje

116 118 118 119 120 120 121 122 122 122 123 123

125 125 125 127 128 129

133 133 133 135 135 136 137 137 139 140

142 142 144 144 146 147 147 148 148 150 151 151 153 153 155 155

156

11. 5. 2. 3 Samhällsteknisk linje . 11. 5. 2. 4 Estetisk linje . . 11. 5. 3 Blockutbildning inom den ekonomiska sektorn . 11. 5.4 Blockutbildning inom den tekniska sektorn . 11.5.4.1 Mekaniska och elektriska området 11. 5. 4. 1. 1 Den gymnasiala yrkesskolans differentiering inom mek. o el. området. 11. 5. 4. 1. 2 Utbildningens innehåll och organisation inom mek. o el. området . Området för byggnadsyrken . 11. 5. 4. 2. 1 Byggnadsyrkenas rekryteringsbehov 11. 5. 4. 2. 2 Utbildningsorganisationen för byggnadsyrken 11. 5. 4. 2. 3 Målarutbildningen . . . . . 11. 5. 4. 2. 4 Blockutbildningens innehåll . Övriga yrkesområden inom industri och hantverk. 11. 5. 4. 3. 1 Träbearbetningsyrken 11. 5. 4. 3. 2 Grafiska yrken. . 11. 5. 4. 3. 3 Beklädnadsbranschens yrken . 11. 5. 4. 3. 4 Bageri- och konditoriyrkena . 11. 5. 4. 4 Specialkurser . 11. 5. 4. 5 Utbildningens organisation inom området för jord- bruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel 11.6 Anknytning till andra skolformer . . . . . 11.6.1 Anknytning till grundskolan . 11. 6. 2 Anknytning till fackskolan . 11. 6. 3 Anknytning till gymnasiet .

11..6 4 Anknytning från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan. 11.7 Elevantal i heltidskurser . . . . . . . . . . .

12. Läsår, veckotimtal och lektionstid. . . . 12.1 Nuvarande bestämmelser om lärotider' 1 olika skolformer . 12.1. 1 Läsårets längd 12.1. 2 Antalet veckotimmm 12.1 .3 Daglig undervisningstid och lektionstid. 12.2 YB: s överväganden och förslag. 12.2.1 Läsårets längd 12. 2. 2 Läsårets placering i kalenderåret. 12. 2. 3 Integration på det gymnasiala området . 12.2.4 Antalet veckotimmar . . 12.2.5 Lektionstid

13. En integrerad gymnasial skola . 13.1 Inledande synpunkter 13.2 Praktisk och teoretisk yrkeskunskap.

13.3 Yrkesskolans rekryteringsbas. . .

13.4 Allmänna kunskaps- och färdighetsämnen . 13.5 De gymnasiala skolformernas inre organisation . . 13.6 Integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna . 13.6.1 Förutsättningar 13.62 Den lokalmässiga integrationen 13. 6. 3 Den pedagogiska integrationen.

13. 6. 4 Sociala aspekter integrationen .

13. 6. 5 Integrationens inverkan administrationen . . . . . . . 193 13.7 En totalintegrerad gymnasial skola. . . 193 13.8 Enskilda skolor, inbyggda skolor, företagsskolor, lärlingsutbildning hos

hantverksmästare . . . . . . . . .

.14. Namnfrägor

14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 197

14.2 Allt mindre skillnad mellan skolformerna . . . . . . . . . . 197

14.3 En gemensam benämning bör införas . . . . . . . _ . . . . 198 14.4 Gymnasieskolan . . . . . . . . . . _ . . . . 199 14.5 De nuvarande namnen bör försvinna. . . . . . . . . . . . 199

14.6 Nya benämningar linjer och grenar . . . . . . . . . . . 200

14.7 Namnet yrkesutbildning . . . . . . . . . . . . . . . 204

' 14.8 Sammanställning av namnförslagen . . . . . . . . . . . . 204 1,

15. Synpunkter läroplanerna m.m. . . . . . . . . . . . . . . 207

15.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . 207

15.2 Läroplanernas konstruktion . . . . . . . . . . . . . 210

15.3 Läroplaner inom humanistisk- social sektor . . . 212 15.3. 1 Timplanemodell för humanistisk- social sektor, konsumtions- ocb vårdteknisk linje, samhällsteknisk linje och estetisk linje 212

15.3.2 Konsumtions- och vårdteknisk linje . . . . . . . . . . 212

15.321 Konsumtionsteknisk gren . . . . . . . . . . . 213 15.3.2.2 Gren för storhushåll . . . . . . . . . . . . 213

15.-3.2.3 Vårdteknisk gren . . . . . . . . . . . . . 213

15.3. 3 Samhällsteknisk linje . . . . . . . . . . . . . . . 214

15.34 Estetisk linje . . . . . . . . . . . . . . . 215

15.4 Läroplaner inom ekonomisk sektor . . . . 215

15.4.1 Timplanemodell för distributions- och kontorsteknisk linje. . 216

15.4. 2 Distributionsteknisk gren. . . . . . . . . . . . . . 216 15.43 Kontorsteknisk gren . . . . . . . . . 217

15.5 Läroplaner inom naturvetenskaplig- -teknisk sektor . . . 217 15.5.1 Timplanemodell för tekniska linjer inom naturvetenskaplig-

teknisk sektor . . . . . . . . . . . . . . . . 218

15. 5. 2 Ämnesblocket yrkesteknik . . . 219

15.6. Läroplaner för- jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdstekniska linjer 219

15.7 Läroplanernas tillämpning vid lärlingsutbildning 1 företag. . . . . 221

15.8 Sammanfattande synpunkter läroplanerna . . . . . . . . . 221

16. Vissa pedagogiska och metodiska frågor 1 yrkesutbildningen. . . . . . 222

16.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 222

16.2 Vissa utbildningsmetodiska frågor . . . . . . . . . . . . . 223

16..2 1 Tillverkning i skolverkstäder . . . . . . . . . . . . 223 16.2. 2 Reparationsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . 224 16.2.3 Byggyrken . . . . . . . . . . . . . . . 226 16. 2. 4 Hushållsteknisk utbildning. . . . . . . . . . . . . 227

16.25 Kontorsteknik . . . . . . . . . . . . . . . . . 228

16.3 Yrkespedagogisk forskning . . . . . . . . . . . . . . . 228 16.4 Övriga pedagogiska frågor . . . . . . . . . . . . . . . . 230

16.4.1 Allmänna frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . 230

16.4.2 Undervisningens organisation i arbetsteknik . 16.4.3 Radio och TV i yrkesundervisningen .

17. Vissa lokal- och utrustningsfrågor .

17.1 Inledande synpunkter 17.1.1 Skolenhetens indelning . 17.1.2 Undervisningslokalernas gruppering . 17.1.3 Institutionernas uppdelning .

17.2 Planeringsnormer . . 17.2.1 Gymnasieskolans lokalbehov 17. 2. 2 Verkstadslokalernas utnyttjande

17.3 Speciella lokalfrågor. . 17.3.1 Administrationslokaler 17.3.2 Arbetsrum för lärare . 17.3.3 Omklädningsrum för elever 17.3.4 Elevskåp och uppehållsrum 17.3.5 Verkstadslokaler . 17.3.6 Speciallokaler för den ekonomiska sektorn . 17.3.7 Undervisningskök. . 17.3.8 Centralkök som undervisningslokal. 17.3.9 Utrymmen för grundläggande vårdutbildning m.m. 17.3.10 Behov av cafeteria . . 17.3.11 Elevhem

17.4. Lokalernas utformning för elever med handikapp

17.5 Behov av utredning avseende lokalnormer .

18. Skolans befattningshava1e 18.1 Nuvarande bestämmelsel för skolledarorganisationen vid grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola. 18.1.1 Grundskola 18. 1. 2 Gymnasium och fackskola 18. 1. 3 Yrkesskola . . De nuvarande Skolledarfunktionerna i grundskola, gymnasium, fack- skola och yrkesskola 18.2.1 Rektors åligganden . 18.2.2 Biträdande rektor 18. 2. 3 Studierektor 18. 2. 4 Tillsynslärare . . Förslag respektive beslut om en ny skolledarorganisation i grund- skola samt i gymnasium och fackskola . . 18.3.1 Förslag om ny organisation av skolledningen 1 grundskolan. 18. 3. 2 Beslut om ny organisation av skolledningen i gymnasium och

fackskola

18..33 GU och FU om den nya gymnasiala skolledarorganisationeri YB: s synpunkter och förslag beträffande skolledarorganisationen' 1 den integrerade gymnasieskolan . 18.4.1 Den integrerade gymnasieskolan . 18.4. 2 Skolledarfunktionerna. . . 18.4. 3 Rektor och biträdande 1ektor(er) . 18.4. 4 Studierektorer . . . . 18.4. 5 Huvudlärare . 18..4 6 Övergång till den nya skolledaiorganisationen .

*18.5

18.6

Lärare 18.5.1 Inledning

18. 5. 2 Nuvarande lärarkategoi'ier' mom yrkesundervisningen och deras utbildning .

18.5.3. YB: s synpunkter på utbildning av lärare för yrkesundervis- ningen

Övriga befattningshavare .

18.6.1. Differentierad gymnasieskola

18. 6. 2 Specialinstitutioner . .

18. 6. 3 Behovet av vaktmästarpersonal, fastighetsskötare etc. . 18. 6. 4 Personal för elevvårdande uppgifter . 18. 6. 5 Kanslipersonal m.m. .

19. Ett organisationsexempel . 19.1 19.2 19.3 19.4 19.5

19.6 19.7

Avd. V.

Inledande synpunkter

Förutsättningar . Gymnasieskolans struktur 1 M gymnasieregion. Sammanställning av M gymnasieskolas organisation . Lokalplaneringen . .

19. 5.1 Lokalprogram för M gymnasieskola . Samordning av resurserna i M gymnasieskola . . Blockutbildningarnas organisation i M gymnasieskola . 19.7.1 Den humanistisk—sociala sektorn .

19.72 Den ekonomiska sektorn . 19.7.3 Den tekniska sektorn .

Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning

20. Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning 20.1

20.2

Bakgrund begrepp, nivåer, distribution . 20.1.1 Grundutbildning, färdigutbildning och f01tsatt utbildning. 20. 1. 2 Begreppet vuxenutbildning . . . 20.1.3 F olkblldmngsverksamheten en del av vuxenutbildningen . 20. 1. 4 Övriga termer inom vuxenutbildningen . 20.1.5 Vuxenutbildningens olika nivåer . 20. 1. 6 Vuxenutbildning utanför det reguljära utbildningssystemet. 20. 1. 7 Olika distributionsvägar för vuxenutbildningen . Vuxenutbildningens nuvarande omfattning. . 20. 2.1 Vuxenutbildningsområdet mycket svåröverskådligt 20.2.2 Vuxenutbildning inom skolväsendets ram. . 20.2.3 Postgymnasial vuxenutbildning under SÖ och UKÄ. 20.2.4 Studieförbundens verksamhet. . . . . . 20.2.5 Vuxenutbildning för statligt anställda . 20.2.6 Vuxenutbildning i landstingens, städernas och landskommu- nernas regi . 20.2.7 Utbildningsverksamheten mom industrin. 20.2.8 Utbildning för hantverk och viss industri. 20.281 Hantverksorganisationernas utbildning 20.2.8.2 Statens institut för hantverk och industri . 20.2.9 Utbildning inom handel och övriga servicenäringar .

250 250

251

253 256 256 256 256 256 257

258 258 258 258 261 262 263 265 269 269 269 269

275 275 275 275 276 277 278 279 280 281 281 282 282 283 283

284 285 286 286 286 287

20.2.10 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildning 20.2.11 Vissa folkrörelsers utbildningsverksamhet 20.2.12 Korrespondensundervisning 20.2.13 Radio- och TV-undervisning . Det framtida behovet av vuxenutbildning 20.3.1 Ett samhälle under snabb förändring . 20.3.2 Forskningens och teknikens framsteg. 20.33 Näringslivets allmänna omstrukturering 20. 3. 4 Skillnader i skolutbildning mellan yngre och äldre. 20. 3. 5 Ett ständigt behov av fortbildning och vidareutbildning . 20. 3. 6 Vuxenutbildningens kvantifiering. Vuxenutbildningen på förgymnasial och gymnasial nivå. 20.4.1 Gymnasieutredningens förslag om vuxenutbildning. 20.4.2 Yrkessektorn inom gymnasieskolan . Den postgymnasiala utbildningen . 20.5.1 Behov av en allmän översikt 20.5.2 Begreppet postgymnasial utbildning. 20.5.3 Den postgymnasiala utbildningen är till övervägande delen yrkesutbildning . . 20.5.4 Den akademiska utbildningen . . 20.5.5 Den högre utbildningen vid andra högskolor och institut samt vissa yrkesskolor . . 20.5.6 Den interna utbildningen inom företag, verk och liknande . 20.5.7 Framtida behov av nya postgymnasiala utbildningar . 20.5.8 Decentralisering av den postgymnasiala utbildningen . 20.5.9 En helhetssyn för det postgymnasiala stadiet . YB:s förslag om den framtida vuxenutbildningen . 20.6.1 Lokala vuxenutbildningsinstitut 20.6.2 Huvudmannaskap och lokal ledning . 20.6.3 Regional och central ledning 20. 6. 3. 1 Den regionala ledningen . 20. 6. 3. 2 Den centrala tillsynen . . 20.6.4 Speciella hjälpmedel för vuxenutbildningen 20.6.5 Statsbidrag och studiesociala villkor . . . 20.6.6 Vuxenutbildning utanför de av YB föreslagna instituten .

Avd. VI. Vissa speciella frågor

21. Yrkesutbildningsbegreppet 21.1 21.2 21.3 21.4 21.5

Inledning .

Tidigare försök till begreppsbestämning.

En internationell definition YB: s överväganden och preliminära förslag till en definition. Definitionens praktiska betydelse 21.5.1 Inledande synpunkter . 21. 5.2 Avgränsningen av den yrkesutbildning som skall ingå i det reguljära utbildningsväsendet . 21 5. 3 Gränsdragningen mellan universitet och »yrkesskolor» . 21. 5.4 Gränsdragning mellan yrkesutbildningen och det fria och fri- villiga folkbildningsväsendet Positiv och negativ definiering .

22. Yrkesutbildning för elever med handikapp.

23.

22.1 22.2 22.3

22.4 22.5 22.6 22.7

Nutida syn på handikappades rätt till yrkesutbildning. Olika slag av handikapp . . . Vissa likartade effekter av olika handikapp.

22.3. 1 Långsam inlärning. .

22.3.2 Begränsat ordförråd

22. 3. 3 Begränsad samhällsorientering . 22. 3. 4 »Överbeskydd» .

Målsättning för de handikappades yrkesutbildning Former för handikappades yrkesundervisning. Anpassnings- och andra förberedande kurser . Framtida organisation av de handikappades yrkesutbildning. 22. 7. 1 Den ordinarie yrkesutbildningen för handikappade . 22.7.2 Anpassnings- och andra förberedande kurser 22.7.3 Yrkesutbildning för rörelsehindrade .

22.7.4 Yrkesutbildning för blinda och andra synskadade. 22.7.5 Yrkesutbildning för döva och hörselskadade. 22.7.6 Hjälpklasselevernas yrkesutbildning

22.7.7 Särskolväsendets yrkesskolor .

22.7.8 Ungdom med komplicerat handikapp. 22.7.9 Termen yrkesträning. 22.7.10 Mål och metoder

22.7.11 Lästiderna .

22.7.12 Kurshenämningar Öch betyg . 22.7.13 Tillsynen av de handikappades yrkesutbildning. 22.7.14 Planeringen . . . . 22.7.15 Yrkesutbildning av vuxna handikappade .

Skolsocial verksamhet .

23.1 23.2

23.3 23.4

23.5

23.6 23.7

Inledning Elevernas bakgrund. . 23. 2.1 Inledande synpunkter . 23. 2.2 Alder m.m. . 23. 2. 3 Skol- och familjebakgrund m.m. 23..2 4 Utbildnings- och yrkesval Den nya situationen . . . Studie- och yrkesorientering . 23.4.1 Terminologi och innebörd 23.4. 2 Programmets olika komponenter . 23. 4. 2.1 Studieorientering och -vägledning. 23. 4. 2. 2 Yrkesorientering. 23.4. 2. 3 Anlagsorientering, personutredning, enskild vägledning 23. 4. 3 Studie- och yrkesorientering 1 tidsföljd. 23..4 4 De medverkande . . . . . Övrig skolsocial verksamhet . 23.5.1 Inledande synpunkter . 23. 5. 2 Skolhälsovård 23. 5. 3 Studiesocialt stöd 23. 5. 4 Personlig rådgivning i övrigt 23. 5. 5. Skolsamhället . Det skolsociala programmets administration och befattningshavare. Sammanfattning

324 324 325 326 326 326 326 327 327 328 332 334 334 334 334 334 335 335 335 335 336 336 336 337 338 338 338

339 339 340 340 340 341 342 343 344 344 344 344 345 347 348 349 350 350 350 351 352 353 354 355

24. Huvudmannaskapet för yrkesutbildningen . 24.1 Inledning . 24.2 Yrkesutbildningens ledning 24. 2.1 Den centrala ledningen . . 24. 2. 2 Den regionala och lokala ledningen . . 24.3 Yrkesskolornas antal, skolformer och nuvarande huvudmannaskap. 24.3.1 Olika skolformer 24. 3. 2 Primärkommunala yrkesskolor 24. 3. 3 Landstingskommunala yrkesskolor 24.3.4 Statliga och enskilda yrkesskolor . 24. 3. 5 Olika från län till län . . Gemensamt huvudmannaskap Olika alternativ för gemensamt huvudmannaskap 24.5.1 Inledning 24. 5. 2 Enskilt och statligt huvudmannaskap 24. 5. 3 Landstingskommunalt huvudmannaskap 24. 5. 4 Pr1ma1 kommunalt huvudmannaskap. 24.6 Det primärkommunala huvudmannaskapets praktiska konsekvenser 24.7 Samlad central ledning för yrkesutbildningen .

. Statsbidragsfrågor, kostnadsberäkningar m.m. 25.1 Allmänna synpunkter 25.2 YB: s överväganden och förslag. 25. 2. 1 Driftbidrag . 25. 2. 2 Bidrag till särskilda kostnader . . 25. 2. 3 Bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel . 25. 2. 4 Bidrag till skollokaler och elevhem m.m. 25.3 Kostnadsberäkningar . . . . . . 25.4 Anslag till information . 25.5 Sammanställning av förslagen i detta kapitel.

. Förslagens genomförande .

. Sammanfattning . . 27.1 Utredningen och dess bakgrund (kap. 1—3) . . 27. 2 Den nuvarande yrkesutbildningen' 1 Sverige och dess framtida dimen- sionering (kap. 4—7) . 27.3 Grundläggande problemställningar (kap. 8—9) 27.4 Den gymnasiala yrkesutbildningen (kap. 10—19). 27.5 Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning (kap. 20). 27.6 Vissa speciella frågor (kap. 21—26) . . . .

Avd. VII. Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer 1. av ledamöterna Hallbeck och Stålnacke . 2. av ledamoten Karin Wetterström .

Särskilda yttranden 1. av ledamoten Kellgren . . 2. av ledamoten Karin Wetterström .

3. av ledamöterna Isling och Karin Wetterström . 4. av ledamoten Hallbeck. . 5. av ledamöterna Isling, Karlson och Nilsson.

Bilagor

. Förteckning över yrkesutbildningsberedningens ledamöter, arbetsgrupper, experter och övriga medarbetare . Siffermaterial till kap. 5

. Undervisningsrådet Bengt Jacobsons undersökning rörande »Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner» .

. Siffermaterial till kap. 7

Kort sammanfattning av de synpunkter och förslag beträffande yrkesutbild- ningens omfattning och organisation vartill beredningens arbetsgrupper kommit fram genom hearings och egna överväganden .

420 421

425 429

459 537

555

1? 1 1? !;

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för eckle- siastikdepartementet att tillkalla tolv utredningsmån med uppgift att verk- ställa utredning rörande yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisa- tion. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 17 oktober 1963 såsom sakkunniga överdirektören och chefen för dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning Birger Öhman, dåvarande skolinspektören, numera skolrådet Birger Gårdstedt, direktören i Svenska Arbetsgivareför- eningen Folke Haldén, dåvarande studiesekreteraren, numera kommunal- rådet Oscar Hallbeck, sekreteraren i Tjänstemännens Centralorganisation Åke Isling, ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Tore Karlson, leda- möterna av riksdagens andra kammare, sekreteraren Nils Kellgren och lant- brukaren Jan-Ivan Nilsson, dåvarande landstingsdirektören i Västernorrlands län, numera förbundsdirektören i Svenska Landstingsförbundet Bengt Olsson, ledamoten av riksdagens första kammare, optikermästaren Stig Stefanson, dåvarande skoldirektören, numera skolinspektören Erik Stålnacke och leda- moten av riksdagens andra kammare, kamreraren Karin Wetterström. Tillika uppdrogs åt Öhman att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga antog benämningen yrkesutbildningsberedningen. På framställning av yrkesutbildningsberedningen uppdrog departements- chefen den 16 december 1963 åt ledamoten Gårdstedt att tjänstgöra såsom huvudsekreterare hos beredningen. Sedan Gårdstedt på egen begäran ent- ledigats från detta uppdrag från och med den 1 oktober 1964, tillkallade departementschefen genom beslut den 24 september 1964 dels rektorn vid Solna stads yrkesskola Stig Persson att tjänstgöra som huvudsekreterare hos beredningen från och med den 1 oktober 1964 och dels byrådirektören i skol- överstyrelsen Brita Wernlund att från och med samma dag tjänstgöra som biträdande sekreterare hos beredningen.

Genom skilda beslut har departementschefen på yrkesutbildningsbered- ningens begäran tillkallat ett antal personer att såsom experter stå till bered- ningens förfogande. En förteckning över dessa samt beredningens övriga personal och delegationer lämnas i bilaga till detta betänkande (Bil. I ).

Av skäl, för vilka närmare kommer att redogöras senare i betänkandet, behandlar detta betänkande i huvudsak endast principiella problem rörande dagens och framtidens svenska yrkesutbildning. Av de många problem som angivits i direktiven för beredningen eller som eljest framkommit under arbetets gång återstår ett stort antal att behandla. Beredningen avser att senare framlägga förslag beträffande återstående yrkesutbildningsproblem.

Genom beslut den 9 augusti 1965 har yrkesutbildningsberedningen erhållit vederbörligt tillstånd att i tryck framlägga nu förevarande betänkande.

Yrkesutbildningsberedningen får härmed vördsamt överlämna sitt princip- betänkande om yrkesutbildningen.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Hallbeck, Stålnacke och Wetter- ström samt särskilda yttranden av ledamöterna Hallbeck, Isling, Karlson, Kellgren, Nilsson och Wetterström.

Stockholm den 16 december 1965

Birger Öhman Birger Gårdstedt Folke Haldén Oscar Hallbeclc Åke Isling Tore Karlson Nils Kellgren Jan-Ivan Nilsson Bengt Olsson Stig Stefanson Erik Stålnacke

Karin Wetterström

[Stig E. Persson

AVDELNING I

Utredningen och dess bakgrund

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget och arbetets organisation

1.1 Direktiven för utredningen

1.1.1 I anförande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1963 uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet följande.

»Ett genomgripande reformarbete har under senare år bedrivits och pågår alltjämt inom viktiga sektorer av utbildningsområdet. Jag erinrar endast om det arbete, som utförts av 1955 års universitetsutredning och 1957 års skolberedning med åtföljande riksdagsbeslut, och om det arbete, som pågår inom 1960 års gymnasieutredning och den år 1962 tillkallade fackskoleutredningen.

Formerna för och omfattningen av samhällets insatser för yrkesskolväsendet grundar sig väsentligen på beslut vid 1955 års riksdag. Vårt yrkesutbildningsväsen är således utformat enligt riktlinjer, som utarbetades för ungefär 10 år sedan. Ehuru detta kan synas vara en kort tidrymd finns det två grundläggande skäl för att nu ompröva dessa riktlinjer. Det ena är, att det på utbildningsområdet vidtagits och inom kort torde komma att vidtagas åt- gärder, som starkt påverkar yrkesskolväsendet. Detta måste således anpassas till föränd- ringarna inom utbildningsorganisationen i stort. Det andra skälet är, att yrkesutbildningen ständigt måste anpassas efter de allt snabbare förändringarna i produktionslivet. Endast om så sker kan yrkesutbildningen fullgöra sina från sociala och ekonomiska synpunkter betydelsefulla uppgifter.

Sett från denna senare synpunkt är en tioårsperiod med hänsyn till utvecklingstakten inom näringslivet i ett högindustrialiserat land som värt en ganska avsevärd tidrymd. Snabbheten i utbyggnadstakten inom yrkesskolväsendet illustreras slående av det faktum, att det vid 1955 års riksdag för år 1970 uppsatta målet för den kvantitativa utbyggnaden i stort sett uppnåddes redan år 1959 (beträffande närmare data rörande yrkesutbildningens tillväxt och nuvarande omfattning hänvisas till Statistiska meddelanden, U 1963: 3). Denna numera mycket omfattande utbildningsorganisation får inte tillåtas komma efter utveck- lingen vare sig inom produktionen eller inom utbildningsväsendet i övrigt.

I de uppmärksammade motionerna till 1960 års riksdag angående tillsättande av en be- redning för yrkesutbildningsfrågor (I: 370 och II: 463) betonades starkt nödvändigheten av att lägga stor vikt vid en effektiv och kvalitativt högtstående yrkesutbildning, om vårt land skall ha utsikt att i internationell konkurrens hävda sig under den andra industrialise- ringsepok vi nu kan anses genomleva.

I utlåtande (SU 1960: 192) över nämnda motioner sade sig statsutskottet finna skäl för att yrkesutbildningens problem i stort sågs över, sedan vissa då pågående utredningar slut- förts. Så har nu skett, och jag finner, av de två inledningsvis angivna allmänna skälen, angeläget, att yrkesutbildningen framförallt på det gymnasiala åldersstadiet nu blir föremål för en samlad översyn. Denna bör resultera i förslag, som syftar till att åstadkomma och vidmakthålla en yrkesutbildning av så god standard och omfattning som är möjlig att uppnå med den insats av resurser, som anses befogad med hänsyn till yrkesutbildningens betydelse för produktionsutvecklingen.

För att verkställa den sålunda förordade utredningen rörande yrkesutbildningens upp- gifter, innehåll och organisation bör särskilda sakkunniga tillkallas.

På detta stadium synes det mig lämpligt att här blott ange vissa huvudspörsmål, som bör övervägas av utredningen. Det bör därefter ankomma på utredningen att i föreskriven plan för utredningsarbetet (1 % kommittékungörelsen) närmare precisera problemställ— ningarna och arbetsuppgifterna samt ange en lämplig tidsplan för utredningsarbetet. Ut- redningen bör därvid överväga bl.a. huruvida det kan vara lämpligt att som en första etapp avge ett betänkande med mera principiella och översiktliga synpunkter på det utom— ordentligt omfattande problemkomplexet.

I de många detaljer, som kommer att anmäla sig under utredningsarbetets gång, bör utredningen, om det inte gäller spörsmål av sådan betydelse att ytterligare direktiv bör inhämtas av departementschefen eller Kungl. Maj:t, ha fria händer att föreslå vad som finnes bäst förenligt med utredningens syfte. Utredningen bör också vara oförhindrad att, om så pröva—s lämpligt,-successivt framlägga förslag i avgränsade frågor, liksom även preliminära förslag om åtgärder att praktiskt prövas innan slutligt avgörande sker.

I anslutning härtill vill jag framhålla att tillkomsten av denna utredning, som även med en snabb arbetstakt får antas kräva en ganska lång tid, givetvis inte får leda till något avstannande eller uppskjutande av det utvecklingsarbete, som f.n. pågår och under de närmaste åren måste fortgå inom yrkesutbildningen. Utredningen måste alltså noggrant följa den aktuella'utvecklingen på utbildningsområdet och anpassa sitt arbete därefter, samtidigt som den, tills uppdraget är fullgjort, skall kunna i viss mån tjäna som en råd- givande instans i det fortlöpande arbetet på att förkovra yrkesutbildningsväsendet.

Jag övergår så till att översiktligt beröra de huvudspörsmål, som böra utgöra de väsent- ligaste utgångspunkterna för utredningens arbete.

1. Avgränsas yrkesutbildningsområdet på det gymnasiala åldersstadiet i traditionell och statsbidragsmässig mening omfattar det enligt 1955 års riktlinjer följande huvudsektorer, nämligen industri och hantverk, handel samt husligt arbete, vartill kommer yrkesutbild- ningen inom jordbruk och skogsbruk. Utvecklingen under senare år har starkt understrukit behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Främst har detta behov gjort sig gällande beträffande de s.k. vårdyrkena samt i fråga om skilda service- yrken i övrigt. Utredningen bör därför söka komma fram till en sådan definition av begreppet yrkes- utbildning, som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom produk- tionen och är anpassad till samhällets struktur och behov. Med hjälp av en dylik definiering bör yrkesutbildningsområdet kunna avgränsas bl.a. så, att klarhet skapas om vilka former av yrkesutbildning, som bör ingå i det reguljära utbildningsväsendet och stödjas med stats- medel och som kan regleras genom någorlunda enhetliga riktlinjer och bestämmelser. Genom definieringen bör också kunna åstadkommas en någorlunda lätthanterlig bestäm- ning i stort av det yrkesutbildningsområde, som ej täckes av fackskolan, gymnasiet, uni- versiteten etc. Jag vill emellertid understryka att en” mera nyanserad och differentierad beskrivning av yrkesutbildningsbegreppet också måste vara så flexibel, att nya yrkesutbildningsgrenar utan svårighet kan fogas in därunder och att den inte leder till konstlade gränsdragningar mot andra utbildningsområden. En mera homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsinriktningar måste vara riktpunkter i utredningsarbetet.

2. Ett väl utbyggt utbildningsväsen är nämligen ett sammanhängande system, vars olika delar är mer eller mindre beroende av varandra och där ingen del kan bedömas helt fri- stående från andra delar. Om ett utbildningsväsen bör också gälla, att dess olika delar, möjligen med undantag för elementarundervisningen, ytterst har en inriktning mot pro- duktionslivet och följaktligen till sin uppbyggnad på' lämpligt sätt bör vara anpassade till dettas struktur. Vid en översyn av yrkesutbildningsväsendet är det nödvändigt att ha dessa

synpunkter aktuella. Åtminstone den förstnämnda förbises lätt. Jag vill därför understryka betydelsen av att yrkesutbildningsvåsendct betraktas i sitt utbildningspoliliska samman- hang och inte som en företeelse skild från annan utbildning. Jag har inledningsvis angivit behovet av anpassning till andra delar av utbildningsväsendet som en av huvudanled- ningarna till att nu ifrågavarande översyn bör komma till stånd. Den omständighet, som härvidlag först påkallar uppmärksamhet, är givetvis det år 1962 fattade beslutet om grund- skolan.

Jag vill erinra om att jag i propositionen 1962:54 förutskickade, att Kungl. Maj:t skulle uppdra åt överstyrelsen för yrkesutbildning att, oberoende av den större och mer genom- gripande utredning av yrkesutbildningen som senare kunde komma till stånd, företa en översyn av yrkesskolornas kursplaner m.m., begränsad till vad som för de närmaste åren vore mest nödvändigt för yrkesutbildningens anpassning till de ändrade förutsättningar, som den nioåriga skolan komme att medföra. Ett sådant uppdrag har sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1962 meddelats överstyrelsen, och jag har med stöd av Kungl. Maj:ts i samma beslut givna bemyndigande tillkallat särskilda experter för att inom överstyrelsen biträda vid arbetet med nämnda översyn, vars resultat skall redovisas för Kungl. Maj:t före utgången av september 1963.

Genomförandet av grundskolan innebär, liksom för all vidareutbildning, ändrade förut- sättningar för yrkesskolans arbete. Framför allt medför reformen ett anpassningsproblem på längre sikt och den måste få betydande inverkan på innehållet i de flesta grenar inom yrkesutbildningen. Denna kommer att i framtiden få enbart elever med minst nioårig före- gående utbildning. Dessutom kommer en del av eleverna till yrkesskolan med vissa redan inhämtade praktiska kunskaper av betydelse för deras blivande yrkesutövning. Efter grund- skolans genomförande kommer yrkesskolorna att få mottaga elever med väsentligt mindre varierande förutsättningar i fråga om föregående skolutbildning än under övergångstiden. I en sålunda stabiliserad situation blir det både mera angeläget och lättare att lösa proble- met med den dubbla anpassningen av yrkesskolans kursplaner: till den utbildning, som den obligatoriska skolan har givit, och till de krav, som yrket ställer. Kursplanerna skall erbjuda goda och naturliga möjligheter till vidare utbildning för elever från samtliga linjer inom grundskolan och de skall så långt möjligt var och en säkerställa en god förberedelse för det valda yrket. Detta bör vara en riktpunkt för den mer radikala och långsiktiga lösning av problemet med kursplanernas anpassning till de genom grundskolans införande ändrade förutsättningarna, som utredningen har att söka komma fram till.

I detta sammanhang bör utredningen vidare uppmärksamma följande. Tendensen till en allt längre, allmänt hållen och i huvudsak »teoretiskt» präglad utbildningsgång gör sig allt klarare gällande. Det är därför viktigt att egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjuds ungdomen under hela den normala utbildningsdldern med skilda etappanknytningar paral- lellt med det övriga gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Det kommer att fordras sådana möjligheter inte bara för dem, som genomgått grundskola, utan säkerligen också i växande utsträckning för bl. a. dem, som avslutat fackskola och gymnasium. Det måste även finnas övergångsmöjligheter under de skilda studiegångarnas lopp.

Vi kan alltså enligt min mening förvänta inte blott ett större behov av möjligheter till grundläggande yrkesutbildning som direkt påbyggnad på grundskolan utan också en ökad efterfrågan på utbildningsmässig yrkestillpassning efter en allmänt hållen, kanske visser- ligen yrkesinriktad men knappast just för visst yrke eller viss yrkessektor specialiserad utbildning.

3. Antalet utbildningsplatser i de egentliga yrkesskolornas heltidskurser har visserligen ökat högst väsentligt under den senaste femårsperioden, från 28 000 till 61 000 per år. Men ser man på yrkesskolornas andel av den totala utbildningskapaciteten i vårt land, är den ändå inte särskilt stor. Av samtliga ungdomar i 16—19 årsåldern tar yrkesskolorna i sina heltidskurser f. n. emot inte mer än omkring 12 å 13 procent. För de mera teoretiskt betonade utbildningsvägarna ovanför grundskolan görs numera

fortlöpande bedömningar av och uppsätts mål för deras framtida kvantitativa utveckling. Omkring år 1970 beräknas sålunda gymnasiet ta emot åtminstone 30 procent och fack- skolan omkring 20 procent av dem som lämnar grundskolan. För den del av utbildnings- väsendet, som skall svara för den mer specifika yrkesutbildningen vare sig denna bygger direkt på grundskolan eller på någon av dess påbyggnader —- finns ingen lika klar utbild- ningspolitisk målsättning i kvantitativt hänseende. Yrkesutbildningsområdet blir därför lätt en restpost i de kvantitativa kalkylerna och bristen på översiktlig planering för detta om- råde kan leda till en mindre planmässig utbyggnad med tillfälliga inriktningar på skilda yrken och branscher alltefter kortsiktiga konjunkturbedömningar.

Den långsiktiga planeringen på utbildningsfältet måste alltså omfatta planer också för yrkesutbildningsområdet som ett av flera viktiga led i en samlad bedömning av vad vi vill åstadkomma med vårt utbildningsväsende i en period då ett rationellt utnyttjande av till- gängliga realekonomiska resurser är av största vikt.

Utredningen bör därför —— i samråd med berörda myndigheter, redan pågående utred- ningar och övriga intressenter inom utbildningsväsendet och arbetsmarknaden —— söka komma fram till en bedömning av den totalt behövliga utbildningskapaciteten inom yrkes- utbildningen och dess huvudsektorer för så lång tid framåt, som en prognos i detta av- seende på ett meningsfullt sätt kan göras. Utredningen bör också ge vägledning för hur en dylik prognos i fortsättningen skall kunna fortlöpande förnyas och revideras.

4. Målsättningen för all yrkesutbildning är given: att bibringa eleverna sådana färdigheter och kunskaper, att de på bästa sätt kan fullgöra sina yrkesuppgifter, och att ge eleverna en tillfredsställande grund för framtida fortbildning och eventuellt behövlig omskolning. Denna målsättning ändras inte därav att vi i det svenska yrkesutbildningsväsendet strävat efter att också tillgodose behovet av allmänt och medborgerligt bildande moment i utbild- ningen. Den svenska yrkesutbildningen skiljer sig från motsvarande utbildning i de flesta andra länder genom att den i så betydande omfattning bedrives i samhällets regi eller med dess stöd. Detta får ses som ett konkret uttryck för uppfattningen, att ungdomar med ett praktiskt inriktat utbildningsbehov skall tillgodoses i lika mån som de med ett teoretiskt inriktat. Denna utgångspunkt måste utredningen också ha och den bör energiskt sträva efter att finna möjligheter att få detta synsätt att slå igenom bättre och mera allmänt än hittills skett. Då kraven på de yrkesverksammas kvalifikationer kan förväntas successivt öka, är det angeläget, att de praktiska yrkesutbildningsvägarna kan hävda sig som jäm- bördiga i konkurrensen med de teoretiska. Beträffande yrkesutbildningsväsendets organisation bör de etablerade utbildningsformerna inte gå fria från omprövning och erforderliga förändringar, även om de är av förhållande- vis ungt datum. Varje skola löper risken att till sin natur bli konservativ, vilket skarpare accentueras ju snabbare förändringarna sker utanför skolans väggar. Konkurrensen på den internationella marknaden medför också, att vi måste söka oss fram till allt bättre och effektivare utbildningsformer, anpassningsbara till skiftande förhållanden. I andra länder är det i regel i arbetslivet en sådan utveckling sker. För vårt lands vidkommande synes yrkesskolväsendet böra vidareutvecklas vid i princip bibehållna former för huvudmanna- skap och ansvarsfördelning mellan stat, kommun och näringsliv. Om utredningen emellertid skulle finna att en tillräckligt effektiv utbildning inte kan skapas på den nuvarande orga- nisatoriska grunden bör den ha fria händer att föreslå förändringar också i denna. I detta sammanhang vill jag peka på att beträffande såväl det nuvarande yrkesskol- väsendet som de nya utbildningsformer, som successivt tillkommer, det finns anledning för utredningen att ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommunala sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna alternativt primärkommunerna skall vara huvudmän för de kommunala yrkesskolorna. F. n. finns ingen enhetlig linje i detta avseende utan förhållandena varierar från län till län. Nuvarande huvudmannaskaps- fördelning har väl också influerats av det rådande, till sin utformning historiskt betingade

statsbidragssystemet på området, enligt vilket högre statsbidrag som regel utgår till en av landsting anordnad skola, oavsett om denna i realiteten har regionalt eller lokalt upp- tagningsområde. Huvudmannaskapsfrågan bör enligt min mening bedömas utifrån bl.a. planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveck- ling av alla skolformer, som följer ovanpå grundskolan. Då statsbidragssystemet i många hänseenden företer brister i sin uppläggning och detaljutformning, bör utredningen även ompröva detta med sikte på att åstadkomma ett så enkelt och lättillämpligt system som möjligt.

Prövningen av frågan om den organisatoriska grunden, huvudmannaskapet och ansvars— fördelningen samt statsbidragssystemet bör ske med utgångspunkt i att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan de berörda huvudintressenterna i stort upprätthålles. Skulle utredningen finna skäl för mera påtagliga förändringar i sistnämnda avseende, bör utred- ningen anmäla detta för erhållande av ytterligare direktiv för eventuellt fortsatta över- väganden och ställningstaganden härutinnan.

Beträffande näringslivets roll synes utgångspunkterna för en bedömning av den framtida utvecklingen vara följande. Det kan antagas, att en fortsatt utbyggnad av yrkesskolväsendet av typ verkstadsskola till önskvärd omfattning kommer att ställa större anspråk på resur- serna i fråga om investeringar och personal i skolorna än som är möjliga att tillgodose. Å andra sidan kan anföras skäl som med viss styrka talar mot att lämna över ökade utbildningsuppgifter åt näringslivet. Främst det, att det enskilda företagets insatser långt ifrån alltid kan fås att sammanfalla med de intressen näringslivet som helhet och sam- hället har av en mera mångsidig och inte för specialiserad utbildning. Emellertid kan behovet av ett starkt specialiserat yrkeskunnande inte åsidosättas. Den allmänna slutsatsen synes bli att vi nu som tidigare måste söka lösningen i en samverkan mellan samhälle och näringsliv. Dock torde det vara klart, att en rationell hushållning med tillgångarna måste innebära, att näringslivets resurser tas i anspråk i större utsträckning än hittills.

5. Samtidigt som formerna för en fortsatt expansion klarlägges måste den nuvarande yrkesskolutbildningens inre organisation, innehåll och metodik omprövas. Därvid synes det först vara utbildningstidens längd i yrkesskola, som påkallar uppmärksamhet. Denna fråga har ofta diskuterats, i regel tillsammans med frågan huruvida en grundläggande utbildning i yrkesskola bör bedrivas i kombination med fortsatt utbildning i arbetslivet. Det förefaller som om tiden för den grundläggande utbildningen för åtskilliga yrkes- områden numera får anses vara för lång. Utredningen bör överväga vilka möjligheter som finns att nedbringa utbildningstiden, i första hand då tiden som tillbringas i yrkesskola. I en skola med en systematiskt ordnad utbildningsgång kan tillskottet i elevernas kunskaper per tidsenhet antas vara betydande vid utbildningens begynnelse, då eleverna börjar med små eller inga förkunskaper inom yrkesområdet. Allteftersom eleverna kan mera, torde skolan, som inte står i daglig kontakt med utvecklingen inom yrkesområdet, få allt svårare att berika eleverna. Det kan således antas, att tillskottet i elevernas kunskaper per tidsenhet blir mindre ju längre den skolmässiga utbildningen pågår. För en utbildning förlagd till arbetslivet kan förhållandet antas vara det motsatta. Utredningen bör försöka klarlägga hur lång den skolmässiga yrkesutbildningen i olika fall bör vara, innan den efterföljes av utbildning i produktionen. F.n. meddelas i yrkesskolorna ofta en flerårig utbildning för olika yrken. I samband med överväganden av utbildningstidens längd bör de sakkunniga undersöka, om man inte rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former bibringa eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning, som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner, där eleven sedan anställes. Visar sig åtgärder i denna riktning möjliga torde de kunna medföra, att de f.n. mer än 50 olika slagen av yrkesavdelningar vid de centrala och lokala yrkesskolorna kan reduceras. Om det skulle visa sig lämpligt att mera allmänt övergå till ett system med en bredare grundutbildning i samhällets yrkesskolor och en fortsatt utbildning inom arbetslivet, blir

det en viktig uppgift för utredningen att pröva hur denna senare utbildning skall organiseras.

F. n. medverkar näringslivet när det gäller den av samhället stödda yrkesutbildningen i två former, genom utbildning i företagsskolor och i s.k. inbyggda skolor. Jag har i det föregående förutsatt, att det sannolikt blir nödvändigt att i större utsträckning än hittills ta näringslivets resurser i anspråk för yrkesutbildningen. Det är därför viktigt att företags- skolorna och de inbyggda skolorna inte bara blir betraktade som komplement till sam- hällets yrkesskolor utan som med dessa samordnade och likvärdiga utbildningsvägar. Det bör följaktligen prövas vilka åtgärder som ytterligare fordras för att stimulera tillkomsten av dylika skolor.

Det lämpliga organisatoriska sambandet mellan inbyggda skolor och företagsskolor samt kommunala yrkesskolor bör utredas och möjligheterna att mera regelmässigt låta utbild- ningen vid de förra bygga på en grundutbildning i de senare klarläggas. När det gäller de inbyggda skolorna bör utredningen också undersöka om skäl finnes att alltjämt begränsa anordnandet av dylika till vissa bestämda yrkesområden. Undersökas bör även i vilken mån behov föreligger av att kunna komplettera en praktisk yrkesutbildning i näringslivet genom kurser i yrkesskolorna.

För vissa yrkesgrupper med begränsat rekryteringsbehov men med krav på en kvali— ficerad och dyrbar utbildning kan det vara nödvändigt att överväga nya organisations- former, exempelvis upprättande av riksskolor.

6. När det gäller yrkesutbildningens innehåll är grundproblemet att hålla den i skol— mässiga former bedrivna utbildningen aktuell. Detta kräver i första hand tillräckligt ut- förliga normalplaner för varje yrke eller yrkessektor, vilka kontinuerligt måste revideras. Vidare fordras sådana resurser, att yrkesskolornas utrustning med bl. a. maskiner kan fort- löpande moderniseras. Det är dock bl.a. med hänsyn till sistnämnda krav och de allt snabbare förändringarna, som det är nödvändigt att ompröva utbildningsformerna på det sätt jag nyss angivit. Den nuvarande undervisningen i verkstadsskolorna syftar nämligen ensidigt till ett in- lärande av manuella färdigheter. De snabba omställningarna i produktionen och även för- ändringarna av arbetet som sådant synes motivera, att även andra färdigheter eller snarare egenskaper övas i större utsträckning än som nu sker. Förmågan att samarbeta med andra anställda på arbetsplatsen, att planera arbetet rationellt, att ta ställning till olika hand- lingsalternativ osv. är egenskaper, som företagen är lika beroende av hos sina medarbetare som de rent tekniska färdigheterna. Utredningen bör klarlägga, hur undervisningen skall utformas för att i högre grad än som nu sker tillgodose även dessa önskemål. I debatten kring yrkesutbildningens innehåll och målsättning har också frågan om för- delningen mellan »fostrande» och »färdighetsmeddelande» undervisning förts fram. Enligt min mening är det först och främst sättet på vilket yrkesutbildningen bedrivs som är av- görande för den fostran som samtidigt sker. Vådorna av en yrkesutbildning med för låg anspråksnivå, slapp tillsyn, långa väntetider etc. kan knappast repareras genom speciella lektionstimmar med »fostrande» innehåll.

En fördelningsfråga av större vikt är om avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbildning i allmänhet är riktigt gjord med hänsyn till olika aktuella yrkeskrav. Inom många av yrkeslivets områden stiger kraven på teoretiskt kunnande. Detta sker samtidigt som vägarna ständigt vidgas för ungdom, som vill ägna sig åt teoretiska studier. Det är nödvändigt att utredningen till prövning tar upp frågan om de teoretiska studiernas ut- rymme inom yrkesutbildningen. Vid övervägande härav anmäler sig automatiskt de utbild- ningsmetodiska och pedagogiska spörsmålen. Dessa bör utredningen ägna stor uppmärk- samhet. Det synes därvid vara naturligt att bygga på den utveckling som skett inom utbildningsväsendets olika områden under senare tid. Det förefaller troligt att man, åt- minstone vad grundutbildningen beträffar, kan bruka eller vidareutveckla de hjälpmedel som finns och även utarbeta förslag till programmerad undervisning. Överhuvud bör fram-

stegen på det metodiska området för att öka möjligheterna att göra teoretiska kunskaper tillgängliga för bredare elevkategorier noga observeras och i största möjliga utsträckning vinna tillämpning inom yrkesutbildningen.

Självfallet skall utbildningsmetodiska erfarenheter av manuellt inlärande tillvaratas och omsättas i vidast möjliga tillämpning. Beträffande det egentliga yrkespedagogiska området bör utredningen klarlägga nuläget och så konkret som möjligt dels ange näraliggande upp- gifter, som snabbt bör lösas, och dels dra upp riktlinjer för ett angeläget, mera långsiktigt yrkespedagogiskt reformarbete.

I detta sammanhang vill jag erinra om det intresse som på sina håll visats för systemet med s.k. blockutbildning. Innebörden av systemet är i korthet att man eftersträvar att föra samman besläktade utbildningsmål och specialiteter i större enheter. Syftet är att vinna en till de snabba förändringarna inom produktionen så anpassningsbar utbildnings— organisation som möjligt. Detta systems värde bör utredningen analysera.

7. En av den svenska yrkesutbildningens svagheter anses vara frånvaron av objektiva bedömningsgrunder, när det gäller utbildningsresultaten. Den första förutstättningen för att få till stånd sådana bedömningsgrunder är att enhetliga och tillräckligt utförliga utbild- ningsplaner konstrueras. Men det är också av flera skäl rimligt, att man kan få en upp- fattning om huruvida utbildningen verkligen fört fram till det angivna målet. Syftet med en sådan objektiv granskning skall dock inte vara en betygsättning av den enskilde eleven utan att få ett mått på utbildningens standard. Insikterna härom bör sedan läggas till grund för konstruktiva åtgärder, för vilka annars i åtskilliga fall anledningar skulle saknas. Denna fråga bör uppmärksammas och utredningen bör — med beaktande av vad bl.a. skolberedningen anfört rörande diagnostiska prov och standardprov — undersöka, om standardprov av olika slag kan och bör införas i yrkesutbildningen. Införandet av en mer fixerad anspråksnivå kan antas medföra en ökad efterfrågan på pedagogisk service från yrkesskolornas sida. Utredningen bör ingående undersöka förut- sättningarna för ökad tillgång till pedagogisk service och tillsyn. Dylik verksamhet kräver bl.a. personal med inte bara ingående kännedom om respektive yrkesområde utan även med naturliga förutsättningar att hålla kontakt med utvecklingen inom dessa områden. Utredningen bör överväga huruvida man kan tillgodose åtminstone en del av det nöd- vändiga behovet genom att ekonomiskt stödja näringslivets och arbetsmarknadsparternas egna utbildningsorgan.

8. En översyn av det slag, som här är i fråga, måste i hög grad beröra de lärare som är verksamma inom yrkesutbildningen. Ehuru yrkeslärarnas utbildning för endast några få år sedan var föremål för statsmakternas prövning och beslut, är det ofrånkomligt, att ut- redningen skall äga ingå på lärarfrågorna i all den omfattning den finner det behövligt. För egen del anser jag, i anslutning till vad jag här tidigare sagt, att en komplettering av nuvarande lärarutbildning med sådana ämnen som administration, arbetsplanering, metod- utveckling och personalledning bör övervägas. Bristande insikter i dessa och närliggande ämnen hos redan verksamma yrkeslärare bör repareras genom en planmässig fortbildning. Då en viktig uppgift för utredningen blir att göra en kvantitativ bedömning av yrkes- utbildningsbehovet, är det nödvändigt att denna kompletteras med bedömningar av lärar— behovet för samma tidrymd.

9. Vad jag hittills anfört har i första hand avsett utbildning på heltid. Inom det av sam- hället stödda yrkesutbildningsväsendet förekommer emellertid ett betydande antal kortare kurser, s.k. deltidskurser, huvudsakligen anordnade under kvällstid. Sedan tveksamhet uppkommit, huruvida dessa kurser alltid hade ett yrkesutbildande syfte, gjordes genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg en undersökning av denna verksamhet, vilken i korthet redovisades i 1962 års statsverksproposition. Utredningen bör, med beaktande av de ytterligare undersökningar som kan ha gjorts inom överstyrelsen, klarlägga omfatt- ningen och det yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskursverksamheten och framlägga de förslag rörande dennas former och innehåll utredningen finner påkallade. Utredningen

bör särskilt observera behovet av gränsdragningar mellan å ena sidan deltidskurser med klart yrkesutbildande eller fortbildande syfte -—-— andra kurser skall enligt min mening inte stödjas ur anslagen till yrkesutbildning — och å andra sidan dels hobbybetonade kurser och dels sådan verksamhet, som rimligen bör hänföras till det fria och frivilliga folkbildningsarbetets område.

10. Den med stöd från det allmänna anordnade vuxenutbildningen har i vårt land ännu en ganska ringa omfattning. Skälen för en ökad vuxenutbildningskapacitet såväl i fråga om elementarkunskaper som beträffande yrkesinriktad utbildning har utförligt be— lysts bl.a. i studiesociala utredningens betänkande ang. vidgad vuxenutbildning på gym- nasiestadiet (SOU 1962: 5). Den yrkesinriktade vuxenutbildningen har huvudsakligen växt fram genom omskolningsverksamheten och hittills i huvudsak gällt manuella yrken. Om- skolningsverksamheten är f.n. på ett mycket mera direkt sätt än primärutbildningen för ungdom ett led i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det markeras också genom att yrkesutbildning för vuxna ordnas i samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheter och yrkesöverstyrelsen eller av arbetsmarknadsmydighet enbart. I propositionen 1963:144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m.m. har vissa preciseringar gjorts av de uppgifter på detta område, som bör åligga skolmyndigheterna respektive arbetsmarknadsmyndigheterna. Mellan dessa förutsättes ett intimt samarbete ske. Inom yrkesutbildningsväsendet bör inte några skarpa gränser dras mellan primärutbild- ning för ungdom och omskolning eller fortbildning av vuxna. Det betyder, att de samlade resurserna på mest effektiva sätt bör tas i anspråk för utbildning, oavsett om den rubriceras på det ena eller det andra sättet. Även om utredningen har att i första hand ta itu med yrkesutbildningsfrågor på det gymnasiala åldersstadiet, är det, med hänsyn till den snabbt växande betydelsen av vuxenutbildningen för allt fler grupper av yrkesutövare angeläget att utredningen från skilda synpunkter beaktar såväl behov som utformning och innehåll även i fråga om denna utbildning och därvid ser den som en del av en sammanhängande utbildningsorganisation. Jag har tidigare sagt, att det troligen blir nödvändigt att i allt större utsträckning falla tillbaka på näringslivets egna resurser vid en fortsatt expansion av yrkesutbildningsväsen- det. Från vissa synpunkter synes detta i särskild grad böra gälla i fråga om den arbets- marknadsmässiga yrksutbildningen för vuxna. Ju flera människor denna del av yrkesutbildningen kommer att omfatta och ju mera genomgripande omställningar det blir fråga om, desto angelägnare blir det att se till att omskolningen inte får den snäva inriktningen att på snabbast möjliga sätt skapa speciali- serade arbetare inom nya efterfrågeområden utan att den också innehåller allmän- orienterande moment, som belyser samhällsförändringarna i stort och förklarar och motiverar den konkreta situation i vilken den vuxne, som utbildas, befinner sig. När det gäller att angripa såväl dessa problem som de egentliga pedagogiska spörsmålen i samband med vuxnas utbildning torde det vara fruktbringande att ta del av de erfarenheter, som finns samlade hos det fria och frivilliga folkbildningsarhetets målsmän. 11. Ett ständigt aktuellt problem inom yrkesutbildningen och en av de mest angelägna organisatoriska uppgifterna är att få till stånd och vidmakthålla tillräckligt intima kontakter mellan arbetslivet och den skolmässiga yrkesutbildningen. Utredningen bör därför ingående överväga hur arbetslivets företrädare skall beredas tillfälle att påverka utbildningens ut- formning och inriktning. En intim samverkan av detta slag är också av betydelse för yrkesutbildningens inriktning i stort, dvs. för en förnuftig planering. Ju mer omfattande och differentierad yrkesutbildningen blir, desto mera komplicerad blir anpassningen till arbetskraftsbehovet och desto angelägnare en översiktlig planering för rikets behov. Utan medverkan från arbetsmarknadens sida — och goda resurser för prognosverksamhet torde en tillfredsställande planering inte kunna komma till stånd. Behoven i dessa hän- seenden bör noga observeras av utredningen.»

1.1.2 Några ytterligare formella direktiv har yrkesutbildningsberedningen ej fått för sitt arbete. Men i Kungl. Maj:ts proposition 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. och i utskottsutlåtandet över denna proposition (Sär- skilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964) samt vid riksdagsbehandlingen av dessa har gjorts en del uttalanden och fattats vissa beslut, som yrkesutbildningsberedningen har måst uppfatta såsom normgivande för vissa delar av den yrkesutbildning bered- ningen har att framlägga förslag om. Yrkesutbildningsberedningen syftar främst på följande uttalanden.

1.1.3 I propositionen diskuterar departementschefen det gymnasiala skolsystemets struktur och anför därvid bl. a.:

Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höjningen av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på xbegåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva begåvningsbegreppet måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom gymnasiets ram.

Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens — som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differentierade studiemål nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid tillmätts bredden i utbildnings- innehållet. Från de utbildningssökandes sida torde denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialisering utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett mer defini- tivt yrkesval kan uppskjutas.

Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet. Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresseområde, t.ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av mål- inriktningen kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.

En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gymnasieformer, dvs. har till huvud- uppgift att förbereda för studier vid universitet och högskolor eller för direkt yrkesverk- samhet. Vi behöver också kortare studievägar ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkes- verksamhet på mellannivå eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbildning att ha avsevärd omfattning.

Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen gymnasierna och yrkes- skolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbildning av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att härutöver införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet.

Jag delar helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena. Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymnasiala skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen —— framför allt av läroplanerna —— förverkliga dessa mål.

I samband med behandlingen av frågan om de gymnasiala utbildningarnas kom- petensvärde säger departementschefen:

För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans genom- förande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan utnyttjas, bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen kunna göra betydande rationali- seringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna standardhöjning. Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hushållning med våra resurser att nu kräva en höjning av kompe- tensen för tillträde till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning. Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åtskilliga ut- bildningar.

Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen härför —— i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit betydelsen av att begreppet yrkesutbild- ning ges en vidare definition än nu framstår ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.

Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen när ett stadium, då intresset för mycket speciell yrkes- utbildning byggd direkt på grundskolan och inriktad på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjligheterna till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för utredningen om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån. Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kor- tare och torde även i många fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik speciali- serad utbildning med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på. lägre grund- utbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållanden är detta av utom— ordentlig betydelse.

Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av en utveckling i tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra till förhållandena då fack- skolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för utbildningspolitiken en minst 2—årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sammanhållen och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utveck— lingen fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utvecklingen får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora reformarbetet på utbild- ningens område skall kunna genomföras med de realekonomiska resurser vi kan disponera.

Det betyder emellertid samtidigt att alla de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses. Sedan man nu —— på grund av GU:s och FU:s överväganden —— med större säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjligheter föreligga att ge yrkesutbildningsorganisationen sådan utformning att den smidigt kan inpassas i det gym- nasiala skolsystemet och där fylla sin synnerligen betydelsefulla uppgift.

Den helhetssyn på utbildningsvågarna på det gymnasiala åldersstadiet, som både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser, ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen betonat att en mer homogen syn på utbildnings- fältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller andra skolformen är som GU också på- pekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra fall är detta avlägset och nås må- hända först efter studier inom ytterligare en utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger eu studieväg att valet mellan yrken kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna be- gränsade. Det anförda belyser vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.

Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid inte dela.

Frågan om benämningen på det gymnasiala åldersstadiets skolor har också föran- lett ett uttalande från departementschefens sida:

I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några remissyttranden aktualiserade frågan om en sammanfattande benämning på det gymnasiala dldcrsstadiets skolor bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag sålunda att benämningen gymnasium t.v. bibehålles huvudsakligen i sin hittillsvarande betydelse, medan gymnasial användes i en vidare betydelse såsom redan skett i det föregående. Till beteckningen för olika studie- vägar inom gymnasiet och fackskolan skall jag senare återkomma.

När det gäller principerna för den regionala och lokala planeringen av de gym— nasiala utbildningarna understryker departementschefen vikten av en samordnad planering:

Viss tvekan har hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid plane- ringen för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört att yrkes- skolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt betingad och att yrkes- skolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning pla- neringsgrupp redovisat ett omfattande utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa om-

fattning (Stockholm 1964), där i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a. att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sammanfattningsvis att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till yrkes- skolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen framhåller flera rekryterings- problem rörande yrkesskolan —— liksom för övrigt rörande alla utbildningsformer —— fort- sättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika undersökningarna, som gjorts av planerings- gruppen och GU, anledning att ytterligare understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet.

Departementschefen uttalar också sin fulla anslutning till systemet med en lokal- mässig samordning över hela det gymnasiala skolväsendet.

Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsystemet och till vilka FU liksom remissinstan- serna i huvudsak anslutit sig, från både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala plane— ringen kan sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om befintliga skolbyggnader.. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.

Slutligen är i detta sammanhang att observera, att det nya sfatsbidragssystem, som föreslogs i propositionen 1964: 171, enligt uttryckligt uttalande även skall gälla den gymnasiala yrkesskolan (sid. 581: »Med hänvisning till det anförda förordar jag" att ett enhetligt driftbidrag införes för de gymnasiala, kommunala skolformerna: gymnasiet. fackskolan och yrkesskolan —- såväl den primärkommunala som den landstingskommunala.» Sid. 584: »Praktiska skäl talar således för en enhetlig ut- formning även i fråga om statens stöd för byggnadsarbeten»).

1.1.4 Särskilda utskottet har i sitt utlåtande i huvudsak anslutit sig till departements— chefens uttalanden och förslag, när det gäller de frågor som har särskild betydelse- för yrkesskolans arbete. Endast på en punkt -—— i fråga om den regionala och lokala- planeringen — har utskottet gjort vissa egna uttalanden beträffande yrkesskolan. Utskottet anför i detta hänseende:

Departementschefen liksom de båda utredningarna har ägnat spörsmålen om den regio— nala och lokala planeringen betydande uppmärksamhet. Det gäller här två huvudfrågor, dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geografiskt spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma ort skall anordnas..

Beträffande den förstnämnda frågan ansluter sig departementschefen till de av utred- ningarna förordade allmänna principerna för planeringen. I linje med helhetsynen på det gymnasiala skolsystemet förutsätter departementschefen att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. Som en riktpunkt för planeringen anger—

departementschefen att man bör sträva efter att, så långt det är möjligt med hänsyn till resurser och elevunderlag, samtliga eller flertalet studievägar inom det gymnasiala skol- systemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning anordnas. Någon tvekan om att ort med gymnasium också bör ha fackskola, kan enligt departementschefens mening inte råda. Departementschefens överväganden om lokalisering av fackskola till orter utan gymnasium sammanfaller i allt väsentligt med vad GU och FU föreslagit och förordat i detta avseende. Detta innebär, att fackskola endast undantagsvis bör upprättas utanför gymnasieort.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, vilken även måste anses innebära, att yrkesskola undantagsvis bör kunna upprättas på annan ort än gymnasieort.

Utskottet vill i detta sammanhang beröra vad i propositionen anföres om avvecklingen av bl.a. vissa kurser och skolor inom yrkesutbildningsväsendet i samband med upprät— tandet av fackskolor. — —— —- Departementschefen understryker vikten av att riktlinjerna för planeringen tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utvecklingen, i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för ett ställningstagande.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört. Detta innebär bl. a. att orter, som nu har viss yrkesutbildning men inte får fackskola som motsvarar denna utbildning, bör kunna tillsvidare få behålla yrkesskolan, under förutsättning att elevtillströmningen är tillfredsställande. (Utskottets utl. sid. 193—194.)

1.2 Organisationen av utredningsarbetet 1.2.1 I enlighet med en bestämmelse i kommittékungörelsen och ett särskilt uttalande i direktiven började yrkesutbildningsberedningen sitt arbete med att utarbeta en plan för utredningsarbetet. Vid penetreringen av den stora mängden av problem, som måste bli föremål för beredningens utredning, uppehöll sig beredningen särskilt utförligt vid frågan hur man bäst skulle kunna erhålla vetskap om de skilda intres- senternas syn på yrkesutbildningens innehåll, omfattning och utformning nu och i framtiden. Att nå en dylik vetskap framstod nämligen som särskilt betydelsefullt. I sin arbetsplan anförde beredningen härom följande:

Yrkesutbildningen spänner f. 11. över hela vårt samhälls- och näringsliv. Yrkesutbildningen utvecklas och förändras ständigt. Redan nu påverkas yrkesutbildningens förekomst, inne- håll och utformning i icke ringa grad av avnämarnas reella intressen, arbetsmarknads- organisationernas gemensamma eller ibland motstridiga synpunkter, ansvariga kommunal- mäns omsorger om den egna kommunens ungdom och näringsliv, skolplanerarnas försök att åstadkomma framsynt utveckling av hela det gymnasiala åldersstadiets skolväsen, sjuk- hushuvudmännens intresse att bemästra de mycket stora personalproblemen i den snabbt ökande sjukhusorganisationen, hela folkets krav på allt bättre service i en rad hänseenden, arbetsmarknadsmyndigheternas krav på yrkesutbildningens hjälp att bemästra arbetsmark- nadens mångskiftande svårigheter, m. m., m. in.

Om yrkesutbildningsberedningen skall kunna komma fram till en riktig och fruktbärande framtidssyn på yrkesutbildningen, synes det nödvändigt att alla dessa olika intressen och synpunkter får komma fram och övervägas i beredningen på ett relativt tidigt stadium av beredningens arbete. Detta bör ske genom »hearings» och överläggningar med företrädare för alla dem, som kan tänkas ha synpunkter på yrkesutbildningen. Med hänsyn till yrkes- utbildningens stora utspridning över de mest skilda fält, synes det mest effektivt att detta arbete fördelas på ett flertal arbetsgrupper, som kan arbeta samtidigt och som var och en har en branschsektor eller en på annat sätt begränsad sektor. Först sedan dessa penetrerat spörsmålen inom sina respektive områden, synes en samlad diskussion i yrkesutbildnings- beredningen ändamålsenlig.

Arbetsgruppernas arbete skall alltså i första hand gå ut på att söka få fram de skilda intressenternas syn på yrkesutbildningens omfattning, innehåll och utformning nu och i framtiden.

Detta arbete erbjuder stora möjligheter att komma in i betydelsefulla problem och tankegångar, av största vikt för yrkesutbildningsberedningens fortsatta arbete. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att varje arbetsgrupp ledes av en av yrkesutbildningsberedningens ledamöter i egenskap av ordförande och ansvarig för arbetsgruppen. Utöver denne ledamot bör i varje arbetsgrupp ingå 2—5 experter, valda så att de representerar olika intressenter men också själva kan förutsättas tillföra diskussionerna nya tankar för framtiden. Varje grupp måste också förses med en sekreterare, antingen så att en av experterna kan tjänst- göra också som sekreterare eller så att särskild sekreterare utses utanför de egentiga experternas krets.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden tillsattes nio arbetsgrupper, som var och en avgivit en rapport till beredningen, med redogörelser för vad man inhämtat från intressenterna och med egna uttalanden och förslag från grupperna. En särskild arbetsgrupp tillsattes också för beredande av frågan om en gränsdragning mellan yrkesutbildning och folkbildningsarbete.

Gruppernas rapporter som alltså inte innehåller yrkesutbildningsberedningens uttalanden och förslag utan närmast är att betrakta som arbetspromemorior, ut- arbetade för diskussion inom beredningen överlämnas samtidigt med detta be- tänkande i ett (stencilerat) exemplar till chefen för Ecklesiastikdepartementet. Ett kort sammandrag av gruppernas rapporter återfinnes i bil. 5 till detta betänkande.

1.2.2 I sin i punkt 1.2.1 angivna arbetsplan diskuterade yrkesutbildningsberedningen också frågan, huruvida man som en första etapp skulle avge ett särskilt princip- betänkande eller ej. Beredningen uttalade, att det vore svårt att då (februari 1964) avgöra den frågan, men ansåg sig tills vidare böra arbeta utifrån den målsättningen, att alla huvudfrågor —— och kanske alla beredningens utredningsuppgifter skulle redovisas i ett betänkande.

Genom de i 1.1.3 och 1.1.4 ovan redovisade uttalandena och besluten i samband med gymnasie- och fackskolepropositionen 1964: 171 har läget blivit annorlunda än det var på våren 1964. Det är numera uteslutet att planera för någon del av de gymnasiala skolformerna utan att samtidigt också planera för de andra delarna. Samordnad planering för hela det gymnasiala skolväsendet har omedelbart blivit en realitet. Bristen på kännedom om den framtida utformningen av yrkesutbildningen kan alltså nu bli ett hinder för planering och tillskapande av gymnasier och fack- skolor. Detta har gjort det angeläget att fortast möjligt slutföra den principiella delen av yrkesutbildningsberedningens arbete.

1 .3 Vissa förkortningar

Yrkesutbildningsberedningen har funnit skäl föreligga för att genomgående i detta betänkande använda följande förkortningar:

YB = Yrkesutbildningsberedningen GU = Gymnasieutredningen FU = Fackskoleutredningen.

KAPITEL 2

Historik

2.1 Inledning

Det är svårt att ge en samlad bild av den svenska yrkesutbildningens historia och utveckling. Yrkesutbildningens mångskiftande karaktär och det förhållandet, att den förekommer snart sagt överallt och har så många olika slag av huvudmän, medför att en skildring av dess historia måste spänna över hela samhället, näringslivet, skol- världen, organisationsvärlden och föreningsvärlden. Yrkesutbildningen har hittills betraktats som artskild från annan utbildning. Den har fram till 1950-talet diskute- rats mycket mindre än allmänutbildningen. Även inom själva yrkesutbildningen har funnits föga gemenskapstänkande. Varje del av yrkesutbildningen har ofta ansetts och behandlats som helt skild från andra delar.

Yrkesutbildningen har icke varit föremål för forskning och vetenskaplig behand— ling i nämnvärd omfattning. Först år 1965 har framlagts en licentiatavhandling som är helt ägnad den svenska yrkesutbildningen. YB:s biträdande sekreterare har för- svarat en avhandling med titeln »Några drag i den svenska yrkesutbildningens ut- veckling». I denna avhandling finns mycket material till belysning av yrkesutbild- ningens —— främst samhällets yrkesutbildnings — historia.

En historik över den samlade svenska yrkesutbildningen måste än i dag bygga på hopsamlande av uppgifter och data från mycket skilda håll. Skall historiken därtill omspänna hela yrkesutbildningen, måste den bygga också på en myckenhet material från det privata näringslivet och organisationsvärlden, som icke alltid är så lättill- gängligt.

2.2 Äldre tider

Yrkesutbildning i egentlig mening har förekommit i vårt land alltsedan medeltiden. Den s.k. Iärlingsutbildningen hos hantverksmästare är vår äldsta yrkesutbildning. Först under 1600-talets förra hälft började man inse vikten av realämnen och be- tydelsen av att skolundervisningen fick en något så när praktisk prägel. Trots fram- synta initiativ under den karolinska perioden saknades vid frihetstidens inbrott ord- nad skolundervisning, som tog sikte på det praktiska livets krav, både när det gällde blivande arbetsgivare, gesäller och lärlingar samt den kategori, som något diffust betecknades arbetare. Skolundervisningen var alltjämt huvudsakligen en kyrkans angelägenhet. Under 1700-talet gjordes emellertid flera viktiga landvinningar. Man började förstå de nämnda kravens berättigande och ivrade för ett praktiskt inriktat

skolväsen. Jonas Alströmers bekanta manufakturverk, med privilegium 1724, i Alingsås avsåg t. ex. att vara icke blott en industriell anläggning utan också en skola, och Vetenskapsakademiens instiftande 1739 vittnade om det allvarliga intresset för »de vetenskapers förkovran och fortplantande, som jämte flit och idoghet alstra av sig lovvärda slöjders samt all hushållnings uppkomst».

2.3 Söndags- och aftonskolor. Skråväsen. Lärlingslag.

I början av 1800-talet fanns i vårt land — förutom de få skolor (Mekaniska skolan, Teknologiska institutet och Chalmerska Slöjdskolan) vilkas undervisning inriktades på utbildning av ingenjörer, andra tekniker och hjälpkrafter — de i näringsfrihets- förordningen omnämnda tekniska söndags- och a/tonskoloma. Dessa började till- komma redan under 1820-talet. Deras antal ökades och så småningom förekom de på många ställen i vårt land. Ända in på 1900-talet var vissa av dem verksamma i sin ursprungliga form. Dessa skolor fyllde en viktig uppgift, speciellt för anställda inom industri, hantverk och handel, och på dem ankom att åt personer som redan inträtt i ett yrke meddela kunskaper, som var behövliga för dessa yrkens utövning. Eleverna i en sådan skola var således arbetare, som om dagen förtjänade sitt uppe- hälle i fabrikerna och hantverkerierna och i allmänhet endast på kvällar och sön- dagar kunde ägna någon tid åt inhämtande av kunskaper.

Ända fram till den 1 juli 1847 fanns i Sverige ett lagligen reglerat skråväsen. Skrået hade monopolrätt till utförande av vissa arbeten men också skyldighet att utföra dem och skyldighet att utbilda lärlingar i yrket. Genom skråordningarna reglerades bl.a. hur hantverksutbildningen skulle organiseras, utbildningstidens längd m.m. Ännu sedan skråväsendet avskaffats genom 1846 års fabriks- och hantverksordning bibehölls bestämmelser, som reglerade lärlings- och gesällutbildningen. Den nya för- fattningen medgav emellertid även anställande av andra arbetare än lärlingar och gesäller. Därmed var utbildningsmonopolet brutet.

Då 1846 års författningar upphävdes genom förordningen om utvidgad närings- frihet av den 18 juni 1864, upphävdes samtidigt de för hantverkets befrämjande föreskrivna obligatoriska hantverksföreningarna. Någon rätt att såsom enligt 1846 års lagstiftning bevaka hantverkets intressen finns icke omnämnd i 1864 års för- ordning. Någon skyldighet för någon att ombesörja yrkesutbildningen eller under- kasta sig yrkesutbildning finns icke med i 1864 års lagstiftning liksom ej heller i någon senare. I princip råder alltså sedan 1864 full näringsfrihet.

Förslag om införande av en lärlingslag har framförts vid ett flertal tillfällen efter 1864. Det senaste förslaget framlades i februari 1945 av överstyrelsen för yrkesut- bildning. Efter 1945 har frågan om en lärlingslag diskuterats endast en gång. Det var av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i deras betänkande den 29 april 1954 om yrkesutbildningen (SOU 1954:11, sid. 28—30). De sakkunniga avvisade här tanken på en lärlingslagstiftning. Kungl. Maj:t och riksdagen följde de sakkunnigas förslag i lärlingsfrågan.

2.4 Tidigare yrkesutbildning på handelns område

På handelns område fanns på ett tidigt stadium skolmässig undervisning i de 5. k. apologistklasserna vid trivialskolorna. Apologistklasserna, eller skrivklasserna som de kallades i 1649 års skolordning, meddelade särskild undervisning för lägre tjänste- män (skrivare) och näringsidkare bl. a. i välskrivning, kopiering och sammansättning av svenska brev samt i »att formera räkningar per debet och kredit».

I 1734 års handelsordning uppställdes som villkor för att få köpmansbrev bl. a. att vederbörande hade grundläggande kunskaper i räkning och skrivning samt hade varit »lärgosse» i åtta år och »köpsven» i fyra. Kravet på åtta års tid som »lärgosse» kunde i viss utsträckning ersättas av vissa teoretiska kunskaper, exempelvis kunskap om mynt, mått och vikter, sortförvandlingar, ränteberäkningar, förande av böcker och författande av handelsbrev samt kunskap om olika varors beskaffenhet samt produktions- och avsättningsorter. Man kan alltså säga, att utbildningskravet utgjorde en kombination av teoretiska och praktiska kunskaper. Den största stötestenen för införandet av en kvalificerad handelsutbildning synes ha varit latinstudiernas domi- nans. Man kunde nämligen inte kräva både klassisk bildning och goda kunskaper i merkantila och liknande ämnen. Det räckte inte timplanen till för. Redan på 1600- talet hade dock diskuterats möjligheten att inrätta mer praktiskt inriktade utbild- ningsvägar -— s. k. skriv- och räkneklasser -— bl. a. med handelsämnen. Man befarade emellertid att elevurvalet skulle bli av sekunda kvalitet jämfört med latinskolans elever.

Framförallt i Göteborg med dess omfattande kommersiella verksamhet växte sig emellertid tanken på särskilda handelsskolor allt starkare under frihetstiden, som ju tillika var Ostindiska kompaniets tid.

I regel förvärvade ungdomarna sina handelskunskaper genom utlandsstudier. Dessa kunde antingen ske genom reguljära skolstudier, framförallt i Hamburg, Amsterdam eller London, eller genom att man tog kondition på utländska grossistföretag. Så småningom blev det till England som ungdomarna vanligen for.

Omkring år 1800 började intresset för studier vid utländska handelsskolor bli så stort, att en del skolor bedrev regelrätta annonskampanjer i svenska tidningar. Detta ökade intresset inom landets gränser för att anordna utbildning för handelsnäringen. I början var det privata »handelslärare». De hade ej skollokaler i vanlig mening utan tog emot sina elever i hemmet. Så småningom öppnades emellertid även han- delsskolor. De var dock i regel små.

Den första handelsskolan var en skola på Vilhelmsdag i Veinge socken i Halland. Skolan hämtade sina läroplaner från handelsskolor i Hamburg. Dessa skolor var av utpräglad exporthandelstyp. Skolan i Veinge blev förebilden för Göteborgs handels- institut. De göteborgska köpmannaorganisationernas egen skola fick alltså sina läro- planer från Hamburg via en »mellanhand».

Det andra »högre handelsinstitutet» kom till först 1865 i Stockholm. Det fick namnet Frans Schartaus praktiska handelsinstitut. Lika väl som olika köpmanna-

organisationer stod bakom Göteborgs-skolan stod grosshandelssocieteten bakom Stockholms-skolan.

1888 skrev Sveriges allmänna exportförening till regeringen och framhöll vikten av att »handelsagenter utbildades för att möjliggöra ökad export av svenska pro- dukter». Med anledning av denna skrivelse föreslog kommerskollegium en utredning om handelsinstituten i Göteborg och Stockholm. Denna kom till stånd och föreslog en fastare organisation för dem och dessutom vissa statliga bidrag. 1893 framlades även en proposition om ett årligt anslag om sammanlagt 27.000 kronor till de båda skolorna. Samtidigt förordnades kommerskollegium till tillsynsmyndighet.

Snart därefter år 1904 —— grundades två nya handelsinstitut, det ena i Malmö, det andra i Hälsingborg.

Även andra skolor än högre handelsinstitut hade inrättats. En del av dessa fick bidrag från kommuner eller korporationer (hantverksföreningar o. dyl.). Ett exempel härpå är Stockholms Borgarskola. Den bildades 1842 och hade till ändamål att »bi- bringa personer som utöfva borgerligt yrke eller därtill förbereda sig hehöflig fack- utbildning äfvensom i den mån det synes nödigt ett viss mått af allmänbildning». En del av utbildningen koncentrerades kring teckningsskolor och språklinjer för yrkes- arbetare. Det fanns emellertid vid Borgarskolan även en handelslinje.

Skolor av detta slag fanns 1910 i Stockhölm, Gävle, Sundsvall, Malmö, Göteborg, Landskrona, Hälsingborg, Karlskoga och Säffle. De var i regel sammankopplade med tekniska skolor. Vid sidan av dessa mer allmänt bekanta skolor fanns andra privata skolor, av vilka flertalet försvunnit men en del lever kvar.

2.5 Huslig utbildning

Utbildningen av blivande husmödrar skedde länge helt i hemmen. Förr stannade flickorna hemma tills de gifte sig och deltog helt naturligt i hemarbetet. Särskilda skolor, som på sätt och vis tog sikte på husmödrarnas utbildning, hade emellertid i några fall funnits redan på 1700-talet, de s.k. spinnskolorna. Dessa skolor utbildade instruktriser i spånad och vävning, vilka reste omkring och hjälpte kvinnorna till rätta med dessa arbeten i hemmen. Senare, med början under 1800-talet, inrättades egentliga hushållsskolor och husliga kurser vid folkhögskolorna. För fortsättnings- skolan blev flickornas utbildning en viktig uppgift. Den husliga utbildning, som småningom tillkom vid de kommunala yrkesskolorna, byggde i stort sett på samma princip som undervisningen för industri och hantverk samt handel med praktisk utbildning på arbetsplatsen och kompletterande undervisning i yrkesskola. När prin- cipen för det husliga arbetets vidkommande först formulerades, torde man närmast ha tänkt på undervisning för unga kvinnor som arbetade i andras hushåll. Man Ville jämställa dessa ungdomar med den nya arbetskraften på de andra näringsområdena. En viss husmodersutbildning förekom emellertid redan på ett tidigt stadium av den kommunala yrkesundervisningen. När kvinnliga elever först började tas emot i de lägre tekniska skolorna fick de vid sidan om den tekniska undervisningen en viss utbildning i hushållsarbete, detta med tanke på att industriarbetet för dem sannolikt vore ett genomgångsyrke på väg till den mera varaktiga ställningen som husmor.

2. 6 Vårdutbildning

En egentlig vårdnadsutbildning började i vårt land i mitten av 1800-talet, då särskild sjuksköterskeutbildning började bedrivas. En skildring av äldre tiders förhållanden på detta utbildningområde ges i betänkandet SOU 1948: 17 angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal (sid. 12—28).

Den första sjuksköterskeskolan startade år 1851. I anslutning till ökade krav har också fordringarna på utbildningen skärpts. Genom en kungörelse 1920 fastställdes utbildningen att omfatta en tid av minst två år. Sedan 1931 har alla skolor varit minst treåriga. '

Utbildningen av sjuksköterskor i Sverige är f.n. organiserad i huvudsak enligt de riktlinjer, som drogs upp av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen (SOU 1948: 17).

Utbildningen bedrevs våren 1964 vid sammanlagt 33 sjuksköterskeskolor, varav 3 är statliga, en drivs gemensamt av staten och landsting, 20 tillhör landstingen, 3 drivs av städer utanför landsting och 6 av stiftelser eller sammanslutningar.

I en proposition på hösten 1965 (nr 161) har föreslagits viss reformering av sjuk- sköterskeutbildningen.

Sedan 1958 bedrivs också bl. a. utbildning av sjukvårdsbiträden, undersköterskor, operationsassistenter, röntgenassistenter och annan speciell vårdpersonal.

2.7 Utbildning på lantbrukets område

Redan under 1700-talet kan man spåra försök att ordna Iantbruksundervisningen. Sålunda inrättades t.ex. så tidigt som år 1736 en s.k. schäferiskola å Höjentorps gård i Västergötland. Som namnet antyder torde fårskötselns främjande därvid när- mast ha åsyftats, men då skolan år 1748 förändrades till en slags lantbruksskola, visserligen avsedd för personer med universitetsutbildning, hade programmet utvid- gats att omfatta lantbruksundervisning i allmänhet.

Den praktiska lantbruksundervisningen syns vid denna tidpunkt ha fångat huvud- intresset, ty år 1774 gjordes ett annat försök att tillgodose sådan undervisning, näm— ligen vid Östads säteri invid Alingsås.

Med tillkomsten av hushållningssällskapen i början av 1800-talet väcktes lant- bruksundervisningen till nytt liv. Det ena hushållningssällskapet efter det andra för- sökte främja lanthushållningens utveckling genom att inrätta skolor, som i första hand skulle tillgodose det större jordbrukets behov av utbildat befäl.

Om sålunda olika insatser tid efter annan gjordes för att få en ordnad lantbruks» undervisning till stånd, blev dock svårigheterna snart övermäktiga och skolorna blev av kort varaktighet.

Behovet av en undervisningsform, som kunde tillgodose jämväl det mindre jord- brukets behov av undervisning, ledde till att vissa folkhögskolor från slutet av 1870- talet började inrätta en särskild avdelning för teoretisk jordbruksundervisning, av- sedd för elever som tidigare genomgått folkhögskola. Den teoretiska jordbruksutbild-

ningen vid kurser knutna till folkhögskolan gav grunden till den skoltyp, som be- nämndes lantmannaskola. Förslag om inrättande av lantmannaskolor framlades år 1884 av lantbruksläroverkskommittén.

Den undervisning, som här omnämnts, var avsedd endast för den manliga lands- bygdsungdomen. Emellertid gjorde sig också behov gällande av att bereda den kvinn- liga ungdomen utbildning i lanthushåll. Även här tog folkhögskolorna initiativ och startade en husmodersutbildning, som blev föregångare till den vidgade utbildningen i lanthushåll. På grundval av ett förslag framlagt av 1907 års lantbruksundervisnings- kommitté angående inrättande av lanthushållsskolor avgav Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1912 års riksdag, som godkände förslaget. Lantbruksskolor och lantmanna— skolor var avsedda för den manliga ungdomen och lanthushållsskolor för den kvinn- liga.

Till en början gällde av Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunder för de lägre lantbruksskolorna som stadgar för dessa jämte för varje skola givna särskilda be- stämmelser. Sedan uppmärksamheten fästs vid förekommande olikheter mellan olika skolor, utfärdades det första allmänna reglementet för lantbruksskolor 1851. Skolor- nas ändamål var enligt detta att meddela unga män av den arbetande klassen såväl kunskap och insikt som praktisk övning och skicklighet i ett lantbruk, ävensom färdighet i slöjd.

I ett reglemente år 1877 framhölls beträffande skolornas ändamål, att vid varje skola jordbruket och boskapsskötseln borde bedrivas så, att skolan i praktiskt hän- seende kunde tjäna såsom förebild för ett efter ortens förhållanden med god beräk— ning ordnat och omsorgsfullt skött lantbruk. Lantbruksskolorna hade dittills utbildat såväl arbetsförmän som brukare av mindre lantegendomar. Så småningom visade sig emellertid lantbruksskolorna icke lämpade att fylla denna dubbla uppgift. Erfaren- heten gav nämligen vid handen att, allt efter det jordbruket inom en ort utvecklades, skolorna ej längre annat än undantagsvis anlitades av söner till ägare eller brukare av mindre egendomar, utan att skolorna övergick till att utbilda arbetsförmän för det större jordbruket. I överensstämmelse härmed angavs 1887 lantbruksskolans ända- mål vara att meddela undervisning i grunderna för lanthushållning samt övning och färdighet i lantmannaarbetens utförande, ordnande och ledning. Särskilda regle- menten utfärdades senare, bl.a. 1911 och 1926.

Sedan den första lantbruksskolan kommit till stånd 1840, inrättades av hushåll- ningssällskapen ett flertal sådana skolor. Under åren 1882—1884 uppgick antalet lantbruksskolor till 29, vartill kom de två liknande skolorna vid Ultuna och Alnarp. Efter hand minskades åter skolornas antal, huvudsakligen på grund av svårigheten att erhålla elever. Dä 1907 års lantbruksundervisningskommitté avgav sitt betänkande, fanns emellertid ännu, förutom de till Ultuna och Alnarp förlagda lantbruksskolorna, 18 statsunderstödda lantbruksskolor. Åren 1920—1935 var antalet lantbruksskolor i Sverige ca 12. Sedan har antalet åter ökat. För de år 1964 befintliga 50 lantbruks- skolorna är landstingen lokal huvudman för 38, medan hushållningssällskap, stiftelser etc. är huvudman för övriga.

2.8 Skogsbrukets yrkesutbildning

I tekniskt hänseende har skogsbruket längre än andra näringar karakteriserats av hantverksmässiga metoder med relativt ringa hjälp av tekniska hjälpmedel. Bland särdragen märktes länge en dominans för individuellt arbete, få arbetare på varje arbetsplats och stora säsongvariationer i arbetskraftsbehov samt relativt ringa in- flytande från arbetsledningen på planering, uppläggning och genomförande av arbetena.

De specifika yrkeskraven utövar på längre sikt avgörande inflytande på både strukturen och omfattningen av yrkesutbildningen i respektive näring. För skogs- bruket är det lätt att se detta samband.

Behovet av fast organiserad utbildning uppkom under förra hälften av 1800-talet för de båda personalgrupper, som vanligen benämnes förvaltande och bevakande tjänstemän. Huvuduppgifterna för de senare avsåg jakt och avverkning. Även skogs- vård blev i många landsdelar en stor uppgift under vissa tidsperioder. För utbild- ningen av förvaltare inrättades Skogsinstitutet 1828. Den verkställande personalen, bevakarna, fick sin utbildningsfråga ordnad genom skogsskolorna, av vilka den första skapades i början av 1860-talet. Skogsinstitutet ombildades 1915 till skogshögskolan. Antalet skogsskolor och deras lokalisering har skiftat. Naturligtvis har även undervisningen reformerats under tidernas lopp.

Dessa båda skolformer har emellertid svarat för den största delen av skogsbefäls- utbildningen. I övrigt har sådan förekommit vid skogshögskolans forstmästarkurs (1894—1937) samt fortsättningsskolan i Kloten (påbyggnad av skogsskolan 1917— 1937) och statens skogsmästarskola sedan 1945. Utöver den statliga utbildningen har såväl tillfälliga som permanenta skogsskolor bedrivits i privat regi.

Den fast organiserade skogsutbildningen var ända fram till 1940-talet praktiskt taget helt inriktad på förvaltande och arbetsledande personal. Visserligen förekom skogsundervisning vid åtskilliga lantmannaskolor redan långt tillbaka, men denna syftade i första hand till att ge lantbrukare nödiga kunskaper. Endast undantagsvis, vid skogslinjer, synes den ha omfattat mera än en ytlig orientering. Många ungdomar sökte meritera sig för inträde till skogsskolor genom dessa lantmannaskolor. I regel svarade skogsvårdsstyrelserna för undervisningen. Dessa myndigheter anskaffade småningom egna skolor. Från 1949/50 blev organisationen fastare.

Mot denna bakgrund måste .det betraktas som naturligt, att det dröjde ända till 1950-talet innan fast organiserad yrkesutbildning för skogsbrukets arbetskraft blev genomförd. Eftersom yrket ofta gick i arv från far till son inlemmades de unga successivt i arbetet. I många avseenden fungerade denna rekryteringsform som ett effektivt utbildningssystem. De huvudsakliga svagheterna var konserveringen av ir- rationella sedvänjor och motståndet även mot angelägna reformer.

Före 1945 inskränkte sig samhällets insatser för yrkesutbildning i skogsarbete i stort sett till sådana kurser för arbetare, som aktualiserades av händelser utanför skogsbruket. Under lågkonjunkturen från 1922 till in på 1930-talet ordnades sålunda

skogshuggarläger för permitterade industriarbetare och andra arbetslösa från städer och tätorter. För de ökade brännvedsavverkningarna under andra världskriget togs tjänstepliktiga och sådan arbetskraft i anspråk, som friställdes genom driftsinskränk— ningar vid bl.a. sågverk och massafabriker. Utbildningen eller omskolningen för dessa kategorier skedde vid s.k. huggarkurser, som till karaktären mera torde ha gjort skäl för benämningen arbetsläger. Den livligaste verksamheten förekom 1943 med 4382 kurser och ca 57.000 deltagare.

Under 1930-talet förekom även ansatser till utbildning för den reguljära arbets- kraften. Domänverket och vissa bolag samt redskapsfabrikanter tog initiativ därtill. För arbetsgivarna gällde det att i praktisk handling omsätta de resultat, som de ny- bildade arbetsstudieorganisationerna uppnått i sina undersökningar. Tillverkare av sågar och yxor spred genom kringresande instruktörer kännedom om nya redskap, deras ändamålsenliga hantering och vård.

Skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och rådgivningsverksamhet var fram till slutet av 1940-talet nästan helt inriktad på skogsvård och därmed sammanhängande frågor för privatskogsbruket. Genom tillkomsten av skogsvårdsgårdar (de första 1919 och 1923) kunde styrelserna anordna kurser, vilket gav ökad stadga åt verksamheten. I samma riktning verkade den skogsundervisning som tjänstemännen vid skogsvårds- styrelserna bedrev vid lantmanna- och lantbruksskolor.

För hundra år sedan syftade skogsskolorna till att »dana skogvaktare och plan- törer». Kraven på de skogsskoleutbildades kvalifikationer har senare ändrats i såväl kvantitativa som kvalitativa hänseenden. Utbildningen vid skogsskolorna syns dock i allmänhet relativt långsamt ha anpassats till förändringarna i samhällets och skogs- brukets utveckling. Exempel hårpå utgör kraven på allmänna förkunskaper— endast folkskola till slutet av 50-talet och den höga andelen rutinbetonat manuellt arbete i undervisningen fram till för 10 å 15 år sedan. Vidare kan nämnas att undervis- ningen i arbetsledning upptogs i kursplanen först genom nya stadgar 1937. Då hade arbetsledningen för huvudparten av de utbildade åtminstone från sekelskiftet fram- stått som en av de väsentligaste funktionerna.

Den reella utvecklingen av skogsskoleundervisningen har efter 1937 varit mer genomgripande än vad som formellt kan spåras i stadgarna. Undervisningen vid skogsskolorna har utvecklats både i avseende på metodik och innehållets anpassning till skogsbrukets krav. F.n. betjänas skogsbruket av följande skolformer: Skogs- bruksskolor utbildar skogsarbetare, skogsbrukare och skogsförmän. Skogsskolor ut- bildar skogvaktare, kronojägare, faktorer, inspektorer, skogsvårdskonsulenter och motsvarande tjänstemän. En skogsmästarskola utbildar tjänstemän, skogsmästare, för befattningar där kunskaper utöver skogsskola är önskvärda. Skogshögskolan slutligen utbildar civiljägmästare.

2.9 Sjöfartens yrkesutbildning Den första undervisningen för sjömän påbörjades jämlikt kungl. brev den 4 juni 1658 vid en styrmansskola i Stockholm. Först under förra delen av 1800-talet fick emellertid undervisningen en fastare form och utvecklingen ledde till beslut den 7

april 1841 om inrättande av navigationsskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Kalmar. Därefter inrättades genom skilda beslut skolor även i Härnösand, Väster- vik, Visby, Karlshamn och Strömstad. Enligt beslut av 1911 års riksdag bestämdes emellertid, att navigationsskolor skulle finnas endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och Kalmar, i vilka städer nuvarande sjöbefälsskolor alltjämt är belägna. Sedan år 1849 har undervisning vid navigationsskolorna i princip även omfattat maskinteknisk utbildning.

Den nautiska och maskintekniska undervisningen har undergått fortlöpande änd- ringar. Det ursprungliga reglementet av år 1841 har sålunda ersatts av nya regle- menten åren 1861, 1866, 1877, 1890 och 1912 samt av 1931 års navigationsskole- stadga. F. 11. gäller Kungl. Maj:ts stadga för sjöbefälsskolorna i riket av år 1959.

Jämsides med sjöbefälsutbildning har inom landet också vuxit fram en utbildning av manskap. Denna utbildning har från början skett i två olika former, dels vid ett antal sjömansskolor som tillhört och tillhör yrkesskolorganisationen, och dels vid olika utbildningar som anordnats av rederier o. dyl. De sistnämnda har under senare år antagit fastare former i och med att flera av de största rederierna avdelat särskilda fartyg för utbildning av sjöfolk.

2.10 Några viktiga utredningar och förslag Den historiska utvecklingen av yrkesutbildningen i Sverige speglas också i ett stort antal officiella utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningen. Vissa av dessa har varit av den betydelsen att de bör nämnas här.

Den 21 november 1874 avgavs betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen i riket. Detta betänkande är det första som behandlar hela det tek- niska och yrkesutbildningsmässiga utbildningsområdet under högskolenivå. Den lägre tekniska undervisningens uppgift anges här vara »att åt personer vilka redan inträdt i yrkena meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utöfning äro behäftiga». Efter att ha behandlat de tekniska elementarskolorna ägnar kommittén största delen av sitt betänkande åt de tekniska söndags- och aftonskolorna.

1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande avgav sitt betänkande den 11 juni 1912. Den såg frågan om den lägre tekniska undervisningen i ett betydligt större sammanhang än vad som skett förut. Kommittén försökte skapa ett organiskt system av utbildningsformer på olika nivåer och en logisk organisation av hela denna utbildning, dess lärarutbildning och inspektionen av den. Man försökte emellertid inte bygga upp ett i alla detaljer fullt färdigt system, eftersom man menade, att den lägre tekniska undervisningen måste ha »samma möjlighet till ut- veckling som industrin själv». För att bl. a. tillgodose behovet av en skola där utbild- ning av lärare för yrkesundervisningen kunde ske, föreslog kommittén inrättande av en statens normalskola för yrkesundervisningen. Två andra saker är även värda att observeras i nu förevarande sammanhang. Den ena är att hela yrkesutbildningen behandlades under samlingsrubriken »den lägre tekniska undervisningen». Den andra är att man så kategoriskt redan 1912 förklarade att det var nödvändigt med en sära skild överstyrelse för den lägre tekniska undervisningen.

Den 1 juni 1908 hemställde kommerskollegium hos Kungl. Maj :t om en utredning angående handelsundervisningen i landet. Denna utredning avgav sitt betänkande den 20 december 1910. Kommittén ville rätta till de brister och missförhållanden som ansågs vidlåda den dåvarande handelsundervisningen. Roten till missförhållandena ansåg kommittén vara, att större delen av de befintliga skolorna läge i händerna på enskilda personer med ofta tvivelaktig kompetens, vilka dreve skolorna som affärer. För att åstadkomma förbättring måste, säger kommittén, »det allmänna samt de af hithörande förhållanden närmast berörda, nämligen handelns och industrins måls- män själfva, ingripa». Kommittén ifrågasatte först om inte staten själv skulle upp- rätta de erforderliga skolorna och sörja för deras verksamhet, på samma sätt som skedde beträffande den allmänna elementärundervisningen och i ungefär samma ut- sträckning beträffande vissa yrkesutbildningsanstalter, såsom de tekniska skolorna och elementarskolorna, navigationsskolorna m.fl. Kommittén avvisade emellertid senare ett dylikt engagemang av staten.

Ungefär samtidigt med eller något efter det att 1907 års kommitté år 1912 avgav sitt förslag om den lägre tekniska undervisningen avgav folkundervisningskommittén ett förslag om fortsättningsskolan och 1913 års kommitterade tre förslag om den lägre handelsundervisningen. Dessa förslag visade sig på väsentliga punkter beröra samma områden. Alla fyra förslagen avsåg samma åldersstadium, nämligen åren närmast efter folkskolan, och alla fyra förslagen gällde skolformer, som skulle bi- bringa en viss utbildning i praktisk riktning.

Den 3 november 1916 tillkallades särskilda sakkunniga som skulle göra en över- arbetning av de nyss nämnda förslagen. Det program, som dessa sakkunniga ut- arbetade, kom att omfatta inte bara fortsättningsskolan, den lägre tekniska under- visningen och den lägre handelsundervisningen utan under arbetets gång ansågs det lämpligt att också ta upp frågan om undervisningen för husligt arbete.

Även 1916 års sakkunniga förordade de s. k. förberedande lärlingsskolorna, verk- stadsskolorna, men uttalade samtidigt, att dessa skolor ej skulle komma till stånd och underhållas såsom kommunala eller statliga anstalter utan såsom enskilda. De skulle helst startas och ledas av yrkesorganisationerna men understöd jas av stat och kommun på ett verksamt sätt. 1916 års sakkunniga föreslog tvåårig skolplikt för alla i industri och hantverk, handel eller husligt förvärvsarbete anställda ungdomar mellan 14 och 18 år. Utom lärlingsskolor föreslog 1916 års sakkunniga också yrkesskolor med kompletterande deltidsundervisning på ett högre stadium. För industri och hantverk föreslogs inga kommunala heltidsskolor, men ett önskemål uttalades, att de redan av 1907 års kommitté berörda förberedande eller fullständiga lärlingsskolorna med hel- tidsundervisning borde prövas av enskilda huvudmän såsom företag och organisa- tioner.

Angående handelsundervisningen ansåg de sakkunniga att ettåriga handelsskolor borde inrättas för de ungdomar, som under ett par tre år efter slutad fortsättnings- skola haft anställning och därunder samlat tillräcklig praktisk erfarenhet inom handelsyrket.

Beträffande utbildningen i husligt arbete skulle motsvarigheten till den ettåriga

handelsskolan bli hushållskolan, som skulle omfatta 6 månader och vara avsedd för unga kvinnor över 18 år med minst två års sysselsättning i husligt arbete. Dessa hus— hållsskolor skulle dock enligt de sakkunnigas mening vara enskilda men understödjas kraftigt av stat och kommun. I övrigt skulle utbildningen i husligt arbete tillgodoses genom tvååriga lärlingsskolor och »yrkesskolor med specialkurser i särskilda grenar av det husliga arbetet».

1918 års yrkesskolstadga byggde till stora delar på det förslag, som 1916 års sak- kunniga framlagt. Med 1918 års yrkesskolorganisation avsåg man att skapa ett en- hetligt system för skolor för yrkesundervisning, avsedda att ge en verkligt grund- läggande fackuthildning åt de unga, som utan föregående mera omfattande allmänna, teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin, handeln eller det husliga arbetet. Skolorna för yrkesundervisning tänktes anordnade som en påbygg- nad på andra praktiska ungdomsskolor.

Redan 1921 var stadgan färdig för en omarbetning och den 4 november 1921 ut- färdades förnyad stadga för den kommunala yrkesundervisningen. Den väsentliga förändringen var att kommunala verkstadsskolor skulle få inrättas för förberedande yrkesutbildning på heltid för industri och hantverk. Ingen tidigare praktisk erfaren- het förutsattes hos eleverna. Den andra förändringen var att även andra kommunala anstalter för yrkesundervisning än de i stadgan nämnda finge åtnjuta statsunderstöd (& 103). Denna paragraf kom med tiden att bli av mycket stor betydelse för yrkes- skolväsendet. Flertalet deltidskurser, nämligen alla lärlingskurser, och en stor del av heltidsundervisningen kom småningom att stödja sig på % 103.

Den ekonomiska krisen på 1930-talet medförde en omfattande ungdomsarbetslös- het. Till en början sökte man bekämpa denna inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs under statens arbetslöshetskommissions ledning. Man insåg dock mer och mer vikten av att satsa mer på ungdomens yrkesutbildning under de svåra tiderna och 1933 års riksdag beslöt att åtgärder skulle vidtagas för en provi- sorisk utvidgning av yrkesskolväsendet. 1934 års riksdag beslöt en betydande ökning av hela programmet för ungdomsarbetslöshetens bekämpande. 1935 års riksdag be- slöt att kostnaderna för den provisoriska utvidgningen av yrkesskolväsendet skulle i fortsättningen bestridas från åttonde huvudtiteln i stället för från femte huvudtiteln. Samtidigt beslöts igångsätta särskilda verkstadsskolor. I mars 1938 var dylika skolor i verksamhet på 11 orter. Under 1937 ansågs tiden inne för en utredning angående den fortsatta tillvaron av dessa skolor och om de lämpligen skulle kunna infogas i det dåvarande skolsystemet som en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor för större områden. I anledning härav tillsattes verkstadsskoleutredningen. Utredningen konstaterade, att det visser- ligen i längden var näringslivets behov av arbetskraft, som var avgörande för om- fattningen och inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna, men kapaciteten hos de befintliga yrkesutbildningsorganen fick inte anpassas bara till lågkonjunkturens be- hov av yrkesarbetare. Här måste, mot bakgrunden av vad kristiden aVSlöjat, sam- hället gripa in. Verkstadsskoleutredningen föreslog ett ingripande framförallt efter två linjer. Den ena var upprättandet av en rad centrala verkstadsskolor med egna

skolverkstäder, där den praktiska utbildningen skulle äga rum. Den andra åtgärden var att man föreslog att yrkesskolavdelningen i skolöverstyrelsen skulle brytas loss ur överstyrelsen och bli stommen i ett eget ämbetsverk för yrkesutbildningen.

Den är 1936 tillkallade rationaliseringsutredningen, som avgav två betänkanden år 1939, kom också att beröra frågan om åtgärder till främjande av yrkesutbildningen, särskilt med hänsyn till yrkesutbildningens betydelse för motverkande av arbetslös- het till följd av driftsförändringar och driftsnedläggelser inom industrin.

2.11 Arbetsmarknadsorganisationernas utbildningskommitté Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté överlämnade den 20 maj 1944 sitt betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande. Kommittén avvisade här bl. a. tanken på en lärlingslag och ansåg att organisationerna i Sverige hade nått en sådan styrka och mognad, att det enligt kommitténs uppfatt- ning måste vara möjligt att skapa en ordning för lärlingsutbildningen som byggde på frivilliga överenskommelser i kollektivavtalets form, upprätthållna och genom— förda under organisationernas ansvar. Det kan vara av intresse att erinra om grund- synen hos kommittén, när det gäller yrkesutbildningen. Man underströk, att mål- sättningen måste vara att tillgodose näringslivets behov av utbildad arbetskraft, och hävdade, att det målet bäst och billigast förverkligades genom utbildning på arbets- platsen, kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor. Detta var även grundtanken i 1918 års yrkesskollagstiftning och kommittén menade att man skulle återknyta till den tanken. Först i den mån näringslivets utbildnings- möjligheter visade sig otillräckliga, borde de kompletteras med den för samhället dyrbarare och i olika avseenden mindre effektiva utbildningen i verkstadsskolor.

Mot bakgrund av kommitténs principiella uppfattning att det borde finnas ett centralt organ för industrins utbildningsfrågor konstituerade sig Arbetsmarknadens yrkesråd den 22 november 1944. Kostnaderna för yrkesrådet delas lika mellan SAF och LO.

2.12 Riksdagsbeslut 1955, 1956 och 1957

Den 30 juni 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för slutförande av 1946 års skolkommissions utred- ning rörande yrkesutbildningen. De sakkunnigas arbete inriktades främst på yrkes- skolväsendets uppläggning och utbyggnad. Som en grundprincip hade uppställts en närmare anknytning av yrkesskolornas undervisning till den allmänbildande skolan å ena sidan och till yrkesutbildningen i näringslivet å andra sidan.

1952 års yrkesutbildningssalckunnigas betänkande lades till grund för en proposi- tion till 1955 års riksdag. De beslut som därigenom fattades angående yrkesutbild- ningen innebar få principiella nyheter men fick utomordentlig betydelse dels genom den stora frihet de gav de lokala skolmyndigheterna och det centrala organet att anpassa yrkesutbildningen till aktuella behov, och dels genom det mycket stora ekonomiska engagemang från statens sida som besluten innebar.

År 1956 skedde en reformering av den tekniska utbildningen (SOU 1955: 21, prop. 1956: 365 ).

I statsbidragshänseende var yrkesskolan missgynnad genom att det inte utgick statsbidrag till yrkesskolbyggnader. Genom beslut är 1957 av riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts prop. nr 122: 1957 kom yrkesskolan i betydligt gynnsammare ställ- ning. Tidigare hade yrkesutbildningen bedrivits i provisoriska lokaler och varit splitt- rad på olika håll. Genom beslutet om statsbidrag till yrkesskolbyggnader gavs yrkes- skolan möjlighet till rationellare arbetsformer.

2.13 Utvecklingen 1 955—1964

Yrkesskolorna har genomgått en synnerligen kraftig utveckling efter år 1955. Utvecklingen har gått mycket snabbare än 1952 års sakkunniga och 1955 års riks- dag förutsåg. Det blev allt vanligare med den inställningen hos de ansvariga kom- munala myndigheterna, att varje kommun borde ha en egen yrkesskola. Det blev också allt vanligare, att varje yrkesskola skulle ha heltidskurser. Såväl det centrala tillsynsorganet — överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) — som alla andra som hade med yrkesskolplaneringen att göra ansåg det riktigt att åtminstone någon form av yrkesutbildning på heltid gavs i de allra flesta kommuner. Genom denna av alla delade syn kom antalet yrkesskolor att öka mycket snabbt under perioden 1955— 1964. Både härigenom och genom att de befintliga skolorna utökades med nya av- delningar kom också antalet elever i heltidskurser att öka betydligt. I nu förevarande sammanhang framgår utvecklingen av det yrkesskolväsende som lydde under över- styrelsen för yrkesutbildning bäst av diagrammet och tabellen på följande sidor.

2.14 Kommunala utredningar

Yrkesutbildningens förändrade situation under 1950-talet, framgår också av det för- hållandet, att under åren 1954—1960 tillkom och arbetade särskilda utrednings- kommittéer om den regionala och lokala yrkesutbildningen i samtliga landsting och i de flesta städer och andra större primärkommuner. I ett stort antal fall resulterade detta utredningsarbete i tryckta eller stencilerade betänkanden. Dessa berör alla ett begränsat områdes yrkesutbildning, men bör nämnas, då de haft inverkan på yrkes- utbildningens utformning under 1950- och 1960-talet.

2.15 Omskolningsverksamheten

Även omskolningsverksamheten — varmed förstås kursverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra m.fl. — kännetecknas av stor utveckling under den senaste 10-årsperioden. Den bedrevs av KÖY tills ämbetsverket upphörde och bedrivs nu av SÖ jämlikt bestämmelserna i kungörelsen angående yrkesutbildningsknrser för ar- betslösa (SFS nr 445/ 1945). Omskolningsverksamheten har alltid skett i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsuppgifterna i samband med kursverksamheten har i stort sett fördelats på följande sätt. AMS utreder och bedömer behovet av kurser,

Elever ' Antal elever iyrkesskolor 1944—1961. iheltidskurser om minst 5 månader 70000 60000

/ . 50000

t.oooo , I I I / "' 0 30000 . 'I 4) ' 20000 ) ! Samtl. skolformer I '

10000

k.

1.5 50 55 60 61.

1 Inkl. centrala yrkesskolor samt landstingskommunala yrkesskolor.

1960 med företrädare för AMS, KÖY, LO, SAF och TCO. Denna anordning hade god— ger skolämbetsverket anvisningar på lediga lokaler, väljer ut kursdeltagare, beslutar angående och betalar ut dessas utbildningsbidrag samt utplacerar kursdeltagarna efter avslutad kurs. Skolämbetsverket svarar för kursverksamheten som sådan. När' kraven ökade på kursverksamhetens kapacitet diskuterades mellan KÖY och AMS olika förslag att bemästra svårigheterna.

Resultatet blev bl. a. att en rådgivande samarbetsdelegation tillsattes i november-

Yrkesskolor vid vilka undervisning pågick vid särskilda undersökningstillfällen november 1943—oktober 1964.

Undersök- ningstill— fällan

Centrala Verkstadsskolor

Sko—

lor

Elever

Verkstads- skolor för

viss arb.-

lös ungdom

Statsunderstödda kommunala

och landstingskommunala yrkesskolor

Statsunderstödda enskilda yrkesskolor (e] töretagsskolor)

Företagsskolor

Summa

Elever Elever Elever Elever

Hela antalet

längd

Därav i heltids- kurser om minst 5 man.

Sko- lor

Elever

Skolor

Hela antalet

Därav i heltids- kurser

om minst 5 mån. längd Sko- lor

Hela antalet

Därav i heltids- kurser om minst 5 man. längd

Sko- lor

Hela

antalet

Därav i heltids- kurser

om minst

5 mån. längd

Sko- lor

Hela antalet

Därav i heltids- kurser om minst 5 mån. längd

nov. 1943 okt. 1944 okt. 1945 okt. 1946 okt. 1947 okt. 1948 okt. 1949 okt. 1950 okt. 1951 okt. 1952 1953 1954 1955 1956 1957 okt. 1958 okt. 1959 15.10.1960 16.10.1961 15.10.1962 15.10.1963 15.10.1964

okt. okt. okt. okt. okt.

11 15 16 17 19 19 19 19 20 21 21 23 25 29 31 34 37 38 39 44 42 949 — 1.510 — 1.947 - 2.086 — 2.126 —

2.430 — 2.574 2.631 —- 2.654 — 2.761 — 3.003 — 3.122 — 3.225 -— 3.526 — 3.932 — 4.467 5.390 6.109 6.657 6.898 7.720 8.298

IDVNNN NNNv—t

176 194 213 242 269 297 319 347 365 391 407 426 438 451 490 505 532 590 604 619 607 604

41.321 45.655 51.655 55.270 61.137 68.941 73.602 77.809 80.523 85.702 91.908 96.220 98.442 104.554 111.156

118.886 125.185 134.502 143.343 136.013 139.521 147.331

5.256 5.400 5.662 5.648 6.228 7.496 7.244 7.543 7.685 8.566 9.919 11.153 12.678 15.853 19.180

24.034 30.169 34.587 39.711 44.775 48.974 53.714

45 50 47 48 56 55 58 52 54 54 56 60 60 61 64 69 70 66 67 68 69 69

4.894 5.523 6.492 6.444 6.695 8.057 8.001 7.670 8.993 9.140 9.332 10.022 10.679 10.931 10.726

12.610 12.976 13.850 14.101 14.270 14.007 12.387

2.349 2.403 2.744 2.589 2.516 3.001 2.882 2.674 2.858 2.959 3.161 3.318 3.474 3.574 3.591 5.106 5.462 4.972 5.075 4.983 5.108 5.246

234 259 277 308 344 373 398 420 439 465 484 507 521 537 619 652 696 765 784 815 815 807

47.644 52.829 60.180 63.877 70.012 79.465 84.215 88.154 92.202 97.603

104.243 109.364 112.346 119.01 1 127.756 138.827 147.204 159.024 169.974 163.389 167.215 173.636

9.034 9.454 10.439 10.400 10.924

12.964 12.678 12.892 13.229 14.286 16.083 17.593 19.377 22.953 28.645 36.471 44.674 49.426 56.017 61.341 66.231 71.362

känts av Kungl. Maj:t genom beslut den 14 oktober 1960. Samarbetsorganet antog namnet Samarbetsdelegationen för omskolningskurser. I samma beslut bemyndigade även Kungl. Maj:t KÖY att i samråd med AMS uppdraga åt länsarbetsnämnderna att fullgöra uppgifter, som eljest skulle ankomma på KÖY. På länsarbetsnämnd tillkom också tillsättande av kursstyrelse och kursnämnd.

Antalet omskolningskurser anordnade av KÖY uppgick budgetåret 1949/50 till 41 med 1.025 kursdeltagare. Motsvarande siffror 1963/64 var 1.124 respektive 19.870. Under kalenderåret 1964 deltog totalt 39.923 personer i omskolningskurser.

2.16 Skolstyrelsereformen 1958 År 1958 kom en ny reform som haft den största betydelse för yrkesutbildningen. Den 1 juli 1958 tillkom nämligen den gemensamma skolstyrelsen i var och en av landets primärkommuner samt länsskolnämnderna, en i varje län. De kommunala yrkes- skolorna ställdes under direkt ledning av de gemensamma skolstyrelserna i likhet med den obligatoriska skolan, de allmänna läroverken och andra kommunala skolor. Länsskolnämnderna blev regionala organ för de flesta skolformer, däribland även yrkesskolorna. På det lokala planet blev nu samma styrelse ansvarig för alla kom- munens skolor. Genom länsskolnämnderna fick yrkesutbildningen för första gången en regional myndighet. Båda organen har gjort stora ansträngningar att hjälpa yrkes- utbildningen. Tyvärr fick länsskolnämnderna dock icke några experter på denna skolform, varför många länsskolnämnder hade stora svårigheter att under den första femårsperioden göra några större insatser på yrkesutbildningens område.

2.17 En. homogen syn på det gymnasiala skolstadiet

Tanken på yrkesskolan som en med gymnasiet och fackskolan fullt jämbördig gym- nasial skolform fastslogs officiellt i bl. a. 1964 års gymnasie- och fackskolepropo— sition. Denna nya syn föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Det blir mer och mer fråga om en integrerad gymnasial skola, tills vidare bestående av gymna- sium, fackskola och yrkesskola. I bl.a. direktiven för yrkesutbildningsberedningen betonar chefen för ecklesiastikdepartementet, att beredningen måste ha som rikt- punkt i utredningsarbetet »en mera homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsinriktningar>>.

2.18 Den centrala ledningen av yrkesutbildningen Under de sista årtiondena av 1800-talet framställdes vid skilda tillfällen förslag i riksdagen, att den högsta ledningen av det lägre tekniska undervisningsväsendet skulle förläggas antingen till någon byrå i något departement eller till direktionen för det teknologiska institutet, föregångaren till tekniska högskolan. Sedan stats- understöd börjat utgå till skolor för högre teknisk undervisning fr. o.m. 1850 och till skolor för högre handelsundervisning fr.o.m. 1894, hade kommerskollegium fungerat som tillsynsmyndighet för denna yrkesutbildning, fastän med ganska be- gränsade befogenheter.

År 1918 fattade riksdagen beslut om att den centrala ledningen av yrkesunder- visningen och överstyrelsen för folkundervisningen skulle sammanföras till ett äm- betsverk, benämnt skolöverstyrelsen. För handhavandet av yrkesutbildningsfrågor fick det nya ämbetsverket en särskild yrkesskolavdelning. Under 1930-talet ställdes frågan om organisationen av den centrala ledningen av yrkesutbildningen åter under debatt. Sakkunniga rörande skolöverstyrelsens organisation och verkstadsskoleutred- ningen framlade under detta årtionde förslag rörande organisationen av den centrala ledningen av yrkesutbildningen. Den förstnämnda utredningen föreslog att den centrala ledningen skulle kvarbli hos SÖ medan den sistnämnda utredningen föreslog ett fristående ämbetsverk. I remissutlåtandena över verkstadsskoleutredningens betänkande underströks vikten av att skapa en särskild central tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen genomgående av näringslivets organisationer och arbets- marknadsparterna. År 1943 godkände riksdagen ett förslag från Kungl. Maj:t om utbrytning av yrkesskolavdelningen ur skolöverstyrelsen och dess ombildning till ett fristående ämbetsverk, överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY). Detta ämbetsverk blev central myndighet för all kommunal och enskild statsunderstödd yrkesutbild- ning för industri och hantverk, handel och husligt arbete, inkl. tekniska läroverk och handelsgymnasier. Under ledning av ämbetsverket ställdes även särskilda yrkesut- bildningsanstalter inom de nämnda yrkesområdena. Yrkesutbildningen inom övriga områden kvarstod under ledning av vederbörande fackämbetsverk.

Redan 1952 aviserade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen att en utredning för översyn av KÖst organisation skulle komma att tillsättas. Riksdagen framhöll med anledning härav att utredningen borde vidgas till att omfatta samtliga de problem som stod i samband med yrkesutbildningens centrala ledning. Vid den tidpunkten torde tanken närmast ha varit att man borde under överstyrelsen för yrkesutbild- ningen lägga även all annan yrkesutbildning. Detta var också innebörden i 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas förslag i betänkandet SOU 1954:11 om tillsättande av en dylik utredning. År 1955 tillsattes utredningen men i dess direktiv framhölls också särskilt vikten av samarbetet mellan den centrala ledningen för yrkesutbildningen och skolöverstyrelsen. 1955 års sakkunniga avgav sitt förslag i ämnet den 16 maj 1962, SOU 1962: 28. De sakkunniga föreslog inrättandet av ett gemensamt skol- ämbetsverk, hos vilket skulle samlas den centrala ledningen av såväl det allmänna undervisningsväsendet som yrkesutbildningsväsendet. Efter en omfattande remiss- behandling av sakkunnigförslaget framlade Kungl. Maj:t förslag om ett skolämbets- verk i proposition (nr 144) till 1963 års riksdag. Efter en ny proposition på våren 1964 (nr 83) angående bl.a. den närmare organisationen av det nya skolämbets- verket har reformen trätt i kraft den 1 oktober 1964.

2.19 H antverksorganisationen Redan i början av 1900-talet ägnade vissa yrkesförbund inom hantverket rekryte- ringsfrågorna stor uppmärksamhet och byggde successivt upp en systematiserad lär- lingsutbildning. Då Sveriges Hantverksorganisation (SHO) år 1905 bildades, upptogs frågan om en centralt ordnad fortbildningsinstitution för landets hantverkare, och

1922 invigdes ett hantverksinstitut som drevs i organisationens egen regi. Redan tdi- gare, från år 1916, hade fram till år 1922 årligen anordnats ett antal »mästarkurszr» direkt av SHO, för vilka statsbidrag utgått. Sedan hantverksinstitutet tillkommit ut- vecklades kursverksamheten snabbt. På förslag av 1936 års hantverkssakkunniga in- rättades ett statligt hantverksinstitut, som började sin egentliga verksamhet den 1 juli 1940. Institutet, som har till uppgift att verka för höjandet av yrkesskickligbet och lönsamhet inom hantverk och industri, har bedrivit en omfattande kursverksam- het. Denna påverkas i huvudsak av två faktorer, dels den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom näringslivet, dels nydaningar och utbyggnad inom det allmänna undervisningsväsendet. Hantverksorganisationen —— vars namn numera är Sveriges Hantverks- och Industriorganisation (SHIO) —— arbetar för främjande av lärlings- utbildningen inom hantverket bl. a. genom centrala yrkesnämnden, distriktslärlirgs- nämnder, lokala ]ärlingsnämnder, distriktsgranskningsnämnder och centrala gransk- ningsnämnder.

2.20 Arbetsmarknadens yrkesråd Arbetsmarknadens yrkesråd konstituerades som ovan nämnts (2.11) den 22 november 1944, sedan SAF och LO utsett vardera fem ledamöter och lika många suppleanter. Yrkesrådets uppgifter är att utreda och följa utbildningsbehovet inom huvudorgani— sationernas gemensamma verksamhetsområden, att genom åtgärder av olika slag verka för en ökad och effektivare yrkesutbildning inom dessa områden, att över- vaka och samordna lärlingsnämndernas verksamhet, att upptaga frågor av allmän eller principiell betydelse på yrkesutbildningens område, att hålla kontakt med såväl myndigheternas som organisationernas arbete på yrkesutbildningens område. Till dessa uppgifter för yrkesrådet kom ytterligare en, nämligen att vara en plattform för organisationernas representanter i dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning.

2.21 Handelns yrkesråd

Handelns yrkesråd bildades den 29 januari 1959 som ett fristående organ för främ— jande av yrkesutbildningen inom detalj- och partihandel. På arbetstagarsidan står Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet. På arbetsgivarsidan återfinns Handelns arbetsgivarorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Kooperationens Förhandlingsorganisation samt Sveriges Grossistförbund. Fr. o. m. 1965 har Handelns yrkesråd samordnats med Arbetsmarknadens yrkesråd.

2.22 Insatser av olika organisationer De allra flesta organisalioner inom näringslivet gör stora insatser för yrkesutbild- ningen. I många fall anordnas kurser av dem och nästan samtliga deltager i den planering som skolmyndigheterna gör på yrkesutbildningens område. Vissa av dem, t. ex. Sveriges Verkstadsförening och Sveriges Träindustriförbund, har gjort särskilda insatser genom att göra stora undersökningar om utformningen av yrkesutbildningen. De flesta av organisationerna har utbildningsavdelningar med heltidsanställda ut- bildningsledare och annan kvalificerad personal.

KAPITEL 3

Yrkesutbildningen i några främmande länder

3.1 Inledning. Allmänna tendenser

I de flesta länder pågår just nu en snabb utveckling av yrkesskolväsendet.

Målsättningen för detta utvecklingsarbete framgår bland annat av Internationella arbetsorganisationens (ILO) rekommendation nr 117.

I samarbete med Europarådet, Organisationen för ekonomiskt samarbete och ut- veckling (OECD), Den europeiska kol- och stålunionen samt EEC har ILO upprättat ett internationellt centrum för upplysning och forskning i yrkesutbildningsfrågor (CIRF). Forskning och information bedöms vara en viktig grund för utveckling och förbättring av utbildningsmetoderna och därmed också för större trivsel för den enskilde på arbetsplatsen med åtföljande ökad produktivitet.

Många europeiska länder har långvariga traditioner när det gäller utbildningen av hantverksgesäller, medan utbildningen av industrins yrkesarbetare först utformats i vårt århundrade. För specialarbetare är motsvarande systematiska utbildning täm- ligen ny. Emellertid har industriyrkenas specialisering på senare år medfört att intresset för yrkesutbildning av specialarbetare stadigt har stegrats.

I många länder har man naturligt nog mest intresserat sig för utbildning av hant- verkslärlingar och industrins yrkesarbetare. Yrkesskolornas kurser är därför van- ligtvis uppbyggda som en organisk del av en fullständig yrkesutbildning.

Det synes vara allmänt erkänt, att den teoriundervisning som är nödvändig för hantverkare och yrkesarbetare bäst kan ges i yrkesskolor. Lärlingsskolor har därför upprättats i de allra flesta industriländer.

Uppfattningarna beträffande värdet av skolmässig utbildning i praktiskt arbete går fortfarande något isär.

3.2 Redagörelsens begränsning

Den redogörelse för några främmande länders yrkesutbildning, som YB ger i det följande, omfattar icke alla de länder, som kunde vara av intresse. Redogörelsen är emellertid enligt YB:s mening tillräcklig för att ge en uppfattning om den variations- rikedom som utmärker yrkesutbildningen och det intresse som numera visas för denna skolform.

Redogörelsen är också begränsad i ett annat hänseende: den avser i huvudsak blott utbildningen inom anträdet industri och hantverk. Detta kan onekligen sägas

vara en brist. YB har gjort denna begränsning främst med hänsyn till att det visat sig omöjligt att få en reell översikt över de olika ländernas likheter och skiljaktig- heter, om man försöker skildra flera områden. Variationerna blir då så många att översikten förloras.

3.3 Yrkesutbildningen i Danmark

I Danmark har lärlingslagarna för hantverk och industri långa traditioner och antalet lärlingar är större än i de övriga nordiska länderna.

Den praktiska utbildningen försiggår huvudsakligen på företagen. Därför har Dan- mark ännu bara i liten utsträckning verkstadsskolor.

Sedan 1956 har försiggått en viss omläggning av den praktiska lärlingsutbildningen. I yrke för yrke införes nu korta sammanhängande dagskolekurser som omfattar både praktiskt verkstadsarbete och teoretisk undervisning.

Vägen från lärokontrakt till lärlingsbrev (svendebrev) kan nu för de flesta yrken framställas så:

Lärlingsprov (svendepröve)

A B C D l:a året 2:a året 3:e året 4:e året A = Förberedande skola = 12 veckor B = l:a yrkesklassen :: 6 veckor C = 2:a » = 6 veckor D = 3:e » = 3 veckor

I det ovan visade exemplet är skoltiden tillsammans 27 veckor. Resten av utbildnings- tiden (3 år och 4 månader) är förlagd till företaget.

Skoltiden varierar från yrke till yrke. Kortast är den för skorstensfejare, som skall ha bara 2 kurser om tillsammans 8 veckor. Längst är den för radio- och TV-meka- niker. De får 6 kurser om tillsammans 39 veckors längd.

Den teoretiska undervisningen för lärlingarna försiggår i sin helhet i skola (tek- niska skolor) och bedrivs numera på dagtid. Antalet tekniska skolor (lärlingsskolor) har starkt minskat. 1956 fanns det utanför Köpenhamn 330 skolor. År 1965 är mot- svarande antal omkring 40 skolor. I Köpenhamnsområdet kommer antalet tekniska skolor (lärlingsskolor) uppskattningsvis att reduceras från 35 till 6—10 skolor. Elev- antalet har under den senaste 10-årsperioden ökat från ca 45.000 till ca 70.000. Varje skola bedriver undervisning för en rad yrken eller branscher. Skolorna har så många lärjungar, att undervisningen kan genomföras med heltidsanställda lärare. Dessa skolor benämnes »centralskolor». Skolornas elevområden är som regel inte större än att eleverna kan nå skolan med en restid på 1 timme eller mindre vid bruk av offentliga transportmedel.

För en del mindre yrken och för elever som inte kan nå en »centralskola» inom 1 timme, har upprättats 20 centralskolor med elevhem.

Förutom kurser för lärlingar ges i skolorna vidareutbildning för tekniker, yrkes- arbetare, förmän osv.

Organisatoriskt är skolorna som regel självförsörjande, privata institutioner med egna intäkter men med betydande bidrag av staten.

Staten betalar lärlingarnas resekostnader. Vidare betalar staten driftskostnadeina för elevhemmen efter det att lärlingarna har betalat 60 0/0 av sin avtalsenliga lön för uppehållet.

En ny utbildningsform vid de tekniska skolorna är läul'azczna för tekniska assis- tenter. Kurserna utbildar kalkylerare, ritare och driftsassistenter för hantverk och industri. Undervisningen är upplagd som två balvåriga kurser med ett praktikår emellan. Även 3-åriga kvällskurser organiseras. Motsvarande kurser finns för labo- ranter.

År 1960 fick Danmark en lag om utbildning av »icke-lärlingsutbildade» (icke fack- lärda arbetare). Denna utbildning sorterar under arbetsministeriet. Ett utbildnings- råd klarlägger i samråd med representanter för näringslivet behovet av utbildning av vuxna »icke-lärlingsutbildade» och ombesörjer och utarbetar passande utbildnings- program för de olika branscherna. Undervisning av »icke-lärlingsutbildade» ges nu i ca 40 Arbetstekniska skolor. 1964—65 fick ca 10.000 elever undervisning vid nämnda skolor.

I detta sammanhang bör också nämnas de 5. k. ungdomsskolorna, som ger yrkes- mässig deltidsundervisning (teoretisk och praktisk) främst avsedd för ungdom som inte har lärokontrakt. Dessa skolor tar också sikte på ungdom som behöver fortsatt yrkesorientering och övning innan de går i lära.

3.4 Yrkesutbildningen i Finland

I Finlands nya yrkesskollag, som trädde i kraft år 1959, indelas yrkesskolorna i

följande huvudgrupper:

A. Egentliga yrkesskolor, som ger både teoretisk och praktisk utbildning. Dessa skolor skall föra eleverna så långt, att de efter en relativt kort praktik och vidareutbildning i arbetslivet skall kunna utföra samma arbete som yngre yrkes- arbetare. Denna skoltyp kan organiseras som allmänna yrkesskolor med flera olika yrkeslinjer eller som special—yrkesskolor, vilka i allmänhet bara skall täcka behovet inom speciella yrkes- eller industrigrenar. Till specialyrkesskolor hör också skolor för invalider och vanföra, totalt 10 skolor. B. Lärlingsskolor, som ger teoretisk utbildning till yrkeslärlingar.

Dessa skolor har till ändamål att ge den nödvändiga teoretiska insikt som en yrkesarbetare måste skaffa sig under lärotiden. Det finns bara 8 sådana skolor i verksamhet.

C. Yrkesinstitut, som ger grundutbildning till elever med realskoleexamen eller vidareutbildning till elever som tidigare har gått en egentlig yrkesskola. Det finns även yrkesinstitut, vars huvudsakliga uppgift är att ge vidareutbildning åt yrkes- män och undervisning i konstindustriella ämnen. Det finns f. n. 9 institut i verk-

samhet. En och samma skolanläggning kan rymma alla de skolor som nämnts under A, B och C. Huvuddelen av eleverna går i allmänna yrkesskolor, vilka är 2—3-åriga. Det finns ett 80-tal dylika skolor. Omkring 55 0/0 av de sökande antages som elever. Elev- antalet är ca 27.700 år 1965——66. Det finns 39 specialyrkesskolor för industriyrken. Dessa skolor äges av industrin. Härtill kommer 11 skolor för hantverks- och service- yrken med tillsammans ca 1.000 elever.

De tekniska skolorna har hand om utbildningen av teknisk personal på mellan- nivå, såsom ritare, kalkylerare, planläggare och arbetsförmän. Inträdeskraven är folkskola och 2 års praktik eller realexamen och 20 månaders praktik eller 3-årig yrkesskolkurs eller 2-årig yrkesskolkurs och 7 månaders praktik. De flesta eleverna har först genomgått en vanlig yrkesskola. F.n. finns det 20 tekniska skolor och elevantalet är nu ca 6.000.

De tekniska instituten utbildar ingenjörer under diplomingenjörsnivå. Skolorna är 4-åriga (på realexamen) och 3-åriga (på studentexamen). Elevantalet var 1964 ca 4.600.

3.5 Yrkesutbildningen i Norge

Utformningen av verkstadsskolorna har i huvudsak följt den Normalplan som fast- ställdes av Kirke- og undervisningsdepartementet 1946 och 1949 och justerades 1963. Grundutbildningen i verkstadsskolan är vanligtvis ett är, grundläggande verkstads- skola (förskola). I fack eller yrke där det är önskvärt kan den grundläggande verk- stadsskolan byggas på med ettåriga linjer, vidareutbildande verkstadsskolor.

En fullständig utbildning i ett yrke skall i allmänhet omfatta tre skolår, fullständig verkstadsskola. Den fullständiga verkstadsskolan kan vara organiserad som en 3-årig organiskt uppbyggd utbildning eller en 1-årig grundläggande verkstadsskola jämte vidareutbildning i två år.

Med departementets samtycke kan det också hållas kurser av annan längd. Skol- året är nu 40 veckor + 1 examensvecka. Normalt undervisas det 42 timmar per vecka.

Den praktiska utbildningen i skolverkstäderna skall ordnas så, att den i möjli- gaste mån motsvarar förhållandena i arbetslivet.

Teoriundervisningen omfattar samma ämnen som i lärlingsskolan. I grundläg- gande verkstadsskolan motsvarar undervisningen i regel lärlingsskolans 1:a och 2:a klasser. Andra året i verkstadsskolan (vidareutbildande verkstadsskola) meddelar teoriundervisning som motsvarar lärlingsskolans tredje klass. Teoriundervisningen i den fullständiga verkstadsskolan repeterar och kompletterar den 3-åriga obliga- toriska lärlingsskolans kurs.

Lärlingsskolans uppgift är att ge den teoretiska och eventuellt kompletterande praktiska undervisning som eleverna måste skaffa sig under lärotiden, men som de inte kan få på arbetsplatsen.

All ungdom mellan 15 och 20 år som har lärlingskontrakt, måste söka till lär-

lingsskolan, om de kan komma till en dylik skola utan alltför stora svårigheter, eller om de inte har genomgått hela lärlingsskolans kurs i verkstadsskolan. Undervis- ningen kan ges på kvällen, men dagskola är nu det normala antingen med under- visning en dag i veckan, eller i sammanhängande kurs.

Den praktiska lärlingsskolan har som regel samma teoriutbildning som den teore- tiska, och ger dessutom viss praktisk utbildning i skolverkstäder som komplettering av utbildningen på företaget.

Villkoret för att bli antagen i lärlingsskolan är att eleverna har genomgått den obligatoriska skolan. Undervisningen är avgiftsfri och elever med lärlingskontrakt får av arbetsgivaren avtalsenlig lön under skoltiden och de får dessutom utgifterna för läroböcker o.dyl. betalda.

Lärlingens arbetstid och skoltid skall tillsammans inte överstiga längden av den arbetstid som gäller för vuxna arbetare i yrket.

Vid verkstads- och lärlingsskolorna kan det finnas både heltids- och deltidskurser som ger teoretisk vidareutbildning och kompletterande praktisk utbildning och annan yrkesutbildning för vuxna.

Det kan bl.a. vara: 1. Avslutande kurser för lärlingar och vuxna arbetare, vilka siktar till att anmäla sig till fackprov eller gesällprov. ; 2. Kurs för yrkesarbetare och gesäller i användandet av nya tekniska hjälpmedel. ! 100—300 timmar. I 3. Kurs för blivande mästare och mindre industriidkare, som ger kunskap i yrkes- mässig kalkylering, räkenskap m.m. Kursen är på 380 timmar. 4. Kurs för tekniska assistenter. Kurserna är 2-åriga deltidskurser, sammanlagt 1.280 timmar. Inträdeskraven är: Minst 2 års praktik samt godkänd examen från lär- lingsskolans tredje klass eller motsvarande teoretiska kunskaper. 5. Kurs för förmän och arbetsledare. Det sammanlagda timtalet är här 640 timmar. Sökande måste ha genomgått sin lärlingstid, ha avlagt examen vid 3-årig lärlingsskola och yrkesskola för tekniska assistenter, eller ha motsvarande teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter. 6. Förberedande kurs till teknisk skola. Verkstads- och lärlingsskolorna arrangerar också förberedande kurser för ungdomar som vill skaffa sig nödvändiga kunskaper för att komma in på teknisk skola. Den ena kursen är l-årig och är avsedd för ungdom med förhållandevis goda förkun- skaper. Den andra kursen är 2-årig.

3.6 Yrkesutbildningen i Storbritannien

Den principiella grunden för yrkesutbildningen i England är en renodlad lärlings- utbildning. Det är företagen själva som är ansvariga för att en yrkesutbildning kom- mer till stånd. I de kollektiva avtalen för de yrkesområden som innefattar »yrkes-

arbetaryrken» finns i samtliga fall bestämmelser angående lärlingsutbildningen. Läro- tiden för industri- och hantverksyrken är i regel 5 år. Med få undantag börjar lärlingsutbildningen vid 16 års ålder och skall vara avslutad det år lärlingen fyller 21. En ungdom som inte från början går in för ett lärlingsskap kan sålunda endast i undantagsfall påbörja en reglerad lärlingsgång. Liksom i Sverige och i flertalet andra länder har de större företagen egna lärlingsverkstäder, där eleverna tillbringar i regel ett, ibland två år innan de går ut i produktionen under ytterligare 3 a 4 år.

Även de stora företagen meddelar sällan en egen yrkesteoretisk undervisning utan denna förmedlas av närmaste »technical college». Avtalen föreskriver i de flesta fall, att företagen är skyldiga att lämna lärlingen ledighet med full lön för att en dag per vecka bevista undervisningen i ett dylikt college (day-release). Bestämmelserna avser som regel åldern 16—18 år, men i varje fall de större företagen ger ofta ledighet även för en fortsatt undervisning på betald arbetstid. I vissa fall tillämpas ett s.k. »block-release»-system, som innebär att eleven får en sammanhängande undervisning under exempelvis en vecka varefter han skiftar till praktiskt arbete i företaget påföljande vecka osv. S. k. »sandwich-kurser» innebär att eleverna till- bringar våxelvisa perioder om oftast 1/2 är på technical college resp. i företaget. Då den obligatoriska skolplikten i England slutar vid 15 års ålder, uppstår för många elever ett gap på ett år innan den egentliga lärlingsutbildningen kan påbörjas. Vid de tekniska skolorna finns för dessa elever en förberedande kurs som närmast tar sikte på en förstärkning av kunskaperna i framför allt matematik och engelska språket.

Technical college spelar en avgörande roll i den engelska yrkesutbildningen. Någon direkt motsvarighet till denna skolform lär inte existera i något annat land så till- vida att den inom samma väggar ger en utbildning som varierar från de nyss- nämnda elementära allmänbildningskurserna till avancerad teknisk utbildning på universitetsnivå. Anmärkningsvärd är också rörligheten i systemet, som tillåter elever att börja sin utbildning på de mest skiftande stadier och som likaså tillåter en smidig övergång till olika slag av högre utbildning. Ett annat särdrag är den mycket nära kontakten med det kringliggande näringslivet. Denna samverkan har bl.a. kommit till uttryck i sandwich-kurser för högre teknisk utbildning, där industrin med utgångspunkt från sina erfarenheter i åtskilliga fall föredrar denna växelutbild- ning mellan praktiskt arbete och akademiska studier framför en isolerad universi- tetsutbildning.

För närvarande finns i England ca 550 technical colleges med dagundervisning samt ett okänt antal som endast har resurser för kvällskurser. Praktiskt taget alla varianter finns i organisationsformerna, kvällsundervisning, dagundervisning på del- tid, »en dag per vecka>>-undervisning, veckoperioder, halvårsperioder samt i vissa fall sammanhängande heltidsundervisning under ett åt två år. Deltagarfrekvensen varierar emellertid kraftigt mellan olika branschområden och även geografiskt. Enligt en uppgift lär i genomsnitt endast ca 30 [3/0 av de egentliga lärlingarna (craft- apprentices) genomgå någon form av teoretisk utbildning vid technical college.

Den ojämna standarden på yrkesutbildningen och insikten om den kärvare inter-

nationella konkurrensen ledde till att det engelska parlamentet år 1964 antog en lag, som ger »Ministry of Labour» rätt att tillsätta branschvisa yrkesnämnder med repre- sentanter från arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer samt de statliga myndigheterna. Dessa »industrial training boards», av vilka fem var etablerade vid halvårsskiftet 1965, skall forma riktlinjerna för yrkesutbildningen inom sina respek- tive områden, fastställa normer och prov, ge regler för den yrkesteoretiska utbild— ningen vid technical colleges, precisera kraven på instruktörer m. in.

Det utan jämförelse intressantaste inslaget i den engelska nyordningen på yrkes- utbildningens område är den lagstadgade rätten för »training boards» (yrkesnämn- der) att uttaga en speciell utbildningsskatt av företagen, baserad på den årliga löne- summan. Dessa medel, som beräknas bli avsevärda, skall användas för att finansiera de nyssnämnda branschorganens verksamhet men framför allt för att åstadkomma en clearing av utbildningskostnaderna mellan företagen. Företag som bedriver en tillfredsställande utbildning får i princip hela eller större delen av skatten återbetald. Överskottet används för pedagogisk service till mindre väl utvecklade företag var- jämte i vissa fall fristående yrkesskolor för grundläggande utbildning kan inrättas. I den mån skattemedlen visar sig otillräckliga, kan Ministry of Labour anslå ytter- ligare medel.

För att koordinera verksamheten inom de branschvisa utbildningsorganen har man nyligen tillsatt ett topporgan, »Central Training Council», med representanter från de centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, de statliga industrierna och utbildningsväsendet.

3.7 Yrkesutbildningeni Västtyskland

En av grundprinciperna för yrkesutbildningen i Västtyskland är att den praktiska utbildningen sker i företagen under näringslivets egna organisationers ansvar. För att ge yrkesutbildningen en viss enhetlighet och likvärdighet, oberoende av var den sker i landet, har från statens sida uppställts krav på vissa grova riktlinjer för utbildningen. Innan ett yrke får kallas för yrkesarbetar- (Lehrberuf) eller special- arbetaryrke (Anlernberuf) måste de s.k. »ordningsreglerna» för detta yrke god- kännas av ekonomi- och arbetsministerierna i samråd. Dessa ordningsregler, som består av en yrkesdefinition, riktlinjer för utbildningen, utbildningsplan samt be- stämmelser för slutprov, utarbetas av industri- och handelskamrarna eller hant- verkskamrarna, vilka via sina huvudorganisationer insänder reglerna för godkän— nande. Staten godkänner alltså endast formerna och målet för utbildningen. Ansvaret för att målet nås ligger helt på näringslivets organisationer.

Inom industri och handel finns ca 320 yrkesarbetar- och 145 specialarbetaryrken godkända. Inom hantverket är motsvarande siffror 125 resp. 10. Utbildningstiden för yrkesarbetaryrkena är som regel 3 år, i enstaka fall 3 1/2 och för specialarbetar- yrkena vanligen 2 år.

Någon lärlingslagstiftning i egentlig mening föreligger inte. Efter avslutad obliga- torisk skola är dock alla ungdomar intill sitt artonde är skyldiga att besöka en yrkes- skola (Berufsschule), med undantag endast för dem som går andra godkända utbild-

ningsvägar som t. ex. realskolor, tekniska skolor, gymnasier eller liknande. Eleverna har som regel anställning i näringslivet med eller utan lärlingskontrakt. Obligatoriet gäller emellertid även dem som inte har någon anställning.

Undervisningen i de obligatoriska yrkesskolorna (Berufsschulen) omfattar endast yrkesteori men innehåller vissa ämnen, som vi skulle kalla allmänbildande. Eleverna besöker skolan vanligen en dag i veckan under 6—8 timmar. I lärlingskontrakten stipuleras att denna tid skall räknas som arbetstid. Yrkesskolorna har vanligen fack- klasser för de olika yrkena, men på mindre orter och för mindre frekventerade yrken organiseras branschinriktade klasser för exempelvis metallindustri, trä- och byggnadsindustri, konsthantverk m.m.

Ungdomar, som önskar utbildning i ett yrkes- eller specialarbetaryrke, måste söka sig en lärlingsanställning i ett företag, varvid ett kontrakt ingås mellan företaget och lärlingens målsman. Kontraktet, som reglerar företagets och lärlingens rättig- heter och skyldigheter, åtföljes av de ordningsregler, som är godkända för yrket i fråga. Kontraktet registreras hos industri- och handelskammaren eller hantverks- kammaren som för s.k. lärlingsrullor. Denna registrering är i det närmaste en förut- sättning för att få delta i de slutprov som anordnas av kamrarna. Lärlingar, som avlagt godkända slutprov, erhåller inom hantverket gesällbrev (Gesellenbrief) och inom industrin fackarbetarbrev (Facharbeiterbrief).

Den praktiska utbildningen på medelstora och större företag sker i viss utsträck- ning i speciella lärverkstäder eller lärhörn under varierande tid. Denna undervisning sker under former som i stort överensstämmer med motsvarande skolverkstäder i Sverige med undantag för att den svenska utbildningen är något mer allround- inriktad. Efter grundutbildningen i lärverkstaden följer en traditionell upplärning i produktionen. Under hela lärotiden deltar lärlingarna i den obligatoriska teoriunder- visningen i yrkesskolan. På de större företagen kompletteras denna undervisning med en företagsanpassad teoriundervisning under 1 ä 2 timmar i veckan på före- taget. Företagsskolor med både praktisk och teoretisk undervisning, av sådan om- fattning och inriktning att de får ersätta de obligatoriska yrkesskolorna, förekommer endast vid 65 stora företag.

Vid lärotidens slut är företaget enligt lärlingskontraktet skyldigt att ge lärlingarna erforderlig ledighet för att avlägga slutprov samt att ställa utrustning och material till förfogande och bestrida de kostnader som är förenade med provet.

Inom förbundsrepubliken finns inget centralt departement för skolfrågor. Där- emot finns inom varje delstat ett »Kultusministerium», som är delstatens centrala ämbetsverk för bl.a. skolfrågor. Under detta verk faller den obligatoriska allmän- bildande skolan, de obligatoriska yrkesskolorna (Berufsschulen) samt alla andra offentliga skolor för utbildning med olika inriktning och på olika nivåer.

Berufsschulen är yrkesskolor som meddelar yrkesteoretisk utbildning, obligatorisk för alla ungdomar till deras 18:e år med undantag för dem, som från den obliga- toriska skolan gått över till någon annan form av högre utbildning som t. ex. real- skolor, gymnasier, tekniska- eller merkantila skolor. De flesta eleverna innehar sam- tidigt en lärlingsanstållning eller anställning utan lärlingsförhållande, men även ung-

domar utan anställning är skyldiga att delta i undervisningen. Antalet undervisnings- timmar per vecka kan variera mellan delstaterna men är vanligen 6 år 8 timmar.

Huvudavsikten med den obligatoriska yrkesskolan är att den skall vara ett stöd för den praktiska utbildningen på företagen. En grundsten för hela systemet är alltså den utbildning som sker i näringslivet. I möjligaste mån inrättas speciella klassavdelningar för varje yrke, vilket givetvis också är fallet på alla större orter. På mindre orter, och för yrkesgrupper som endast samlar ett mindre antal elever, inrättas branschinriktade klassavdelningar. Undervisningsplanerna utarbetas av kul- tusministeriet i samarbete med kamrarna inom respektive näringslivsområde.

Berufsfachschulen, som meddelar både praktisk och teoretisk undervisning, är en form som närmast kan liknas vid våra verkstadsskolor men är av mera yrkesförbe— redande karaktär. Kurstiden är vanligen två år och eleverna förutsättes fortsätta sin utbildning genom en lärlingsanställning i vanlig ordning. Antalet skolor av denna typ är ringa i jämförelse med den ordinarie lärlingsutbildningen inom industrin. Ett fåtal Berufsfachschulen ger en fullständig både teoretisk och praktisk lärlingsutbildning, dock praktiskt taget uteslutande inom näringsgrenarna handel och husligt arbete.

Berufsaufbauschulen är skolor som efter genomgången lärlingsutbildning ger en teoretisk påbyggnad under 1 1/2 års heldagsundervisning eller 3 l/2 års kvällsunder- visning och berättigar till inträde i Fachschulen (ingenjörsskolor), som i sin tur ger möjligheter till vidare studier upp till högskolestadiet.

3.8 Yrkesutbildningen i USA

I USA varierar utbildningsformerna mycket från stat till stat, och det är därför svårt att ge ett samlat intryck av amerikansk yrkesutbildning. Ett viktigt led i bilden är »vocational high school», som oftast är 3-årig, byggd på 6-årig folkskola plus 3-årig junior high school. Skolan är utformad som ett mer praktiskt alternativ till den teoretiska linjen i high school.

Vocational (comprehensive) high school måste närmast betraktas som en bland- ning av yrkesmässig (yrkesorienterande) allmänskola å ena sidan och yrkesskola å den andra. Undervisningstiden är delad ungefär lika mellan teori och praktik. Det förekommer ofta en successiv specialisering. Första året är utbildningen oftast täm- ligen allmän, medan det de två sista åren ges en mer specialiserad undervisning mot ett bestämt yrkesområde.

Vid sidan av dessa långa kurser finns det också förberedande kurser på ett till två år. En speciell form är de så kallade »cooperative courses», där eleverna halva skoltiden arbetar i företagen, under skolans tillsyn.

Eleverna från vocational high school får i regel inte tillgodoräkna sig tiden för skolgången när de börjar i lära. De får därför ofta genomgå full lärotid, som i de flesta yrken är 3—4 år.

Kompletterande skolmässig undervisning under lärotiden ges för det mesta i offentliga lärlingsskolor, men det finns också företag med egna skolor. Undervis- ningen, som ofta är både teoretisk och praktisk, kan vara organiserad som kvälls-

eller dagskurser. Undervisningen måste omfatta minst 144 timmar per år för att det skall kunna utgå ekonomiskt bidrag från staten.

Den skolmässiga yrkesutbildningen i USA är emellertid långt mer nyanserad än denna översikt ger intryck av. Det finns således i ganska stor utsträckning full- ständiga verkstadsskolor och praktiska lärlingsskolor. Kvällskurser på alla nivåer och på alla yrkesområden är också ett viktigt inslag i yrkesutbildningen.

AVDELNING II

Den nuvarande yrkesutbildningen i Sverige samt dess

framtida dimensionering

KAPITEL 4-

Yrkesutbildningens nuvarande organisation och arbetsformer

4.1 Ledning och tillsyn

4.1.1 Det svenska yrkesskolväsendet sorterar med få undantag under ecklesiastik- departementet och har skolöverstyrelsen som central planerings- och tillsynsmyndig- het. Omkring två tredjedelar av landets yrkesskolor är primärkommunala. Detta innebär att yrkesskolan förvaltas av den för kommunens skolväsende gemensamma Skolstyrelsen. Primärkommunen är då huvudman för yrkesskolan. Ett stort antal yrkesskolor har landstingskommun som huvudman. I dessa fall utser landstinget skolans styrelse, antingen en styrelse för varje särskild skola eller en gemensam styrelse för flera landstingskommunala skolor. Även kommunalförbund kan vara huvudman för yrkeskola. Detta förekommer i ett fåtal fall.

Skolans huvudman har att svara för alla med skolans upprättande och drift för- enade kostnader och uppbär härför statsbidrag enligt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr. 480).

Såsom regional planerings- och tillsynsmyndighet för samhällets yrkesskolor fun- gerar sedan 1958 lånsskolnämnderna.

4.1.2 Yrkesskolor anordnas också av enskilda, i regel företag eller organisationer, undantagsvis även av privatpersoner eller stiftelser. Flertalet av de enskilda yrkes- skolorna åtnjuter statsbidrag enligt ovan nämnda statsbidragskungörelse. Samtliga enligt ifrågavarande kungörelse statsunderstödda skolor är underkastade skolstadgans bestämmelser. Även icke statsunderstödda yrkesskolor, som mottager ungdom under 21 år, är såtillvida statligt kontrollerade att skolöverstyrelsen, om förhållandena så påkallar, äger inspektera skolan (51 & skollagen ).

4.1.3 Ett fåtal yrkesskolor med speciell inriktning har staten som huvudman, exem- pelvis konstfackskolan, statens brandskola, statens skolor för scenisk utbildning och de statliga sjuksköterskeskolorna.

4.1.4 Jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor intar en särställning därigenom att de sorterar under jordbruksdepartementet. Av de tre trädgårdsskolorna är två statliga och en landstingskommunal. Lantbruksskolor och lanthushållsskolor är i regel lands- tingskommunala. För dessa skolor är lantbruksstyrelsen tillsynsmyndighet. Skogs- bruksskolorna har i regel skogsvårdsstyrelsen som huvudman. Central tillsynsmyn- dighet är Skogsstyrelsen.

4.1.5 De flesta sjuksköterskeskolor har landsting som huvudman. Ett fåtal dylika skolor är enskilda. De har hittills haft medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet och sorterat under socialdepartementet. Fr.o.m. 1.1. 1966 överflyttas de till skolöver- styrelsen resp. ecklesiastikdepartementet.

4.2 Yttre organisation 4.2.1 Med hänsyn till det geografiska område, varifrån skolorna företrädesvis rekry- teras, indelas de i lokala och centrala yrkesskolor.

De primärkommunala skolorna, som till övervägande delen rekryteras från den egna kommunen, är sålunda lokala yrkesskolor.

Landstingskommunernas yrkesskolor har i princip landstingsområdet som rekry- teringsunderlag. Följaktligen måste flertalet elever i dessa skolor inackorderas på skolorten, varför skolorna i regel har elevinternat. Landstingsskolorna är centrala yrkesskolor. Dessa åtnjuter statsbidrag enligt gynnsammare regler än de lokala skolorna.

Även vid primärkommunala skolor förekommer vissa utbildningar, som rekryteras från betydande geografiska områden. Då kommunen därigenom påtager sig utbild- ningsuppgifter utöver de som har lokalt intresse, äger skolöverstyrelsen efter särskild framställning medgiva att statsbidrag till denna verksamhet utgår såsom till central skola. För sådana utbildningar användes beteckningen central kurs. Under arbets- året 1964/65 fanns sammanlagt ca 250 centrala kurser vid ett 70-tal lokala yrkes- skolor.

4.2.2 Inom gruppen enskilda yrkesskolor förekommer såväl lokalt som regionalt rekryterade skolor. Många större företag (industrier, försäkringsbolag, banker. handels- företag etc.) anordnar skolmässigt organiserad yrkesutbildning. Sådan skola kallas företagsskola. I de fall inriktningen främst avser utbildning av industriarbetare be- nämnes organisationsformen ibland industriskola. Vissa enskilda skolor med speciell inriktning är riksrekryterade, exempelvis Sveriges urmakare- och optikerförbunds yrkesskola i Borensberg.

4.2.3 Undervisningen i samhällets yrkesskolor redovisas statistiskt under fem huvud- områden: teknisk utbildning, industri och hantverk, handel och kontor, huslig utbild- ning och vårdutbildning, vartill kommer övriga områden. Undervisningen är mycket rikt differentierad med totalt mer än 150 olika utbildningsmål (yrken). Inom samtliga områden förekommer såväl heltids- som deltidsundervisning. I deltidskurserna, som till omfång varierar mellan några tiotal timmar och cirka 200 timmar, meddelas i regel undervisning i ämnen eller ämnesavsnitt, som ingår i heltidskurser. I vissa fall har deltidsundervisningen samma innehåll och målsättning som heltidskurser. Del- tidsundervisningen betecknas då aftonskola. Undervisningen är här i regel organi- serad så, att två år i aftonskola motsvarar ett år i heltidskurs. Denna organisations- form tillämpas företrädesvis inom teknisk utbildning och handelsutbildning.

4.2.4 De Iandstingskommunala skolorna indelas i skolstatistiken i centrala verkstads- skolor, centrala yrkesskolor och (övriga) landstingsskolor. Centrala verkstadsskolor har fått sin beteckning därav, att de tidigare meddelat undervisning uteslutande inom området industri och hantverk. Utbildningarna inom detta område är ofta hårt specialiserade mot ett visst bestämt yrke: målare, skräd- dare, bilmekaniker etc. Större delen av undervisningstiden ägnas åt praktiskt-manuell utbildning i skolverkstad, därav beteckningen verkstadsskola. Numera förekommer även andra utbildningar vid de centrala verkstadsskolorna. I vissa fall ändras då skolornas beteckning till central yrkesskola. Centrala yrkesskolor har, som beteckningen antyder, i princip ett vidare arbets- område än verkstadsskolorna. Sålunda kan här förekomma utbildningar inom samt- liga fem huvudområden. I några fall har landstinget övertagit huvudmannaskapet för lokala, tidigare primärkommunala yrkesskolor. Dessa skolor har då blivit centrala yrkesskolor. Syftet har därvid varit att åstadkomma en bl. a. från ekonomiska syn- punkter gynnsammare planering och en jämnare kostnadsfördelning mellan primär- kommunerna än som kunnat uppnås med primärkommunalt initiativ och med läns- skolnämnden som regionalt planeringsorgan. Landstingsskolor, dvs. övriga landstingskommunala skolor, bedriver också utbild- ning inom flera utbildningsområden. Verksamheten domineras dock numera av ut- bildningar för vårdyrken, vilka upptager mer än hälften av den totala utbildnings- volymen i landstingsskolorna. Vid vissa av dessa skolor är endast vårdområdet representerat. Skolorna benämnes då vårdyrkesskolor.

4.2.5 De primärkommunala yrkesskolorna har den största omfattningen såväl med avseende på antal skolor som på utbildningskapacitet. I regel finns flera av yrkes- utbildningens huvudsektorer representerade vid varje skola, vid de större skolorna samtliga områden. Vissa primärkommunala yrkesskolor är av mycket ringa omfatt- ning med enbart deltidsundervisning eller deltidsundervisning i förening med en eller annan heltidskurs. I några fall samverkar en lokal och central skola på samma ort så, att den centrala skolan fungerar som lokal skola för primärkommunens ung- dom. Exempelvis saknar den lokala yrkesskolan ofta nästan helt avdelningar inom området industri och hantverk, när en central verkstadsskola finns på samma ort.

4.3 Inre organisation och arbetsformer 4.3.1 Teknisk utbildning förekommer vid primärkommunala och enskilda yrkes- skolor samt vid ett fåtal landstingskommunala yrkesskolor. Huvuddelen av ifråga- varande utbildning organiseras i kommunala tekniska skolor och i tekniska institut. I regel är utbildningen uppbyggd i två etapper, teknikerkurs och högre fackkurs. Efter genomgången högre fackkurs erhåller eleverna betyg över ingenjörsexamen. Teknikerkursen omfattar i heltidsundervisning tre terminer och högre fackkursen två terminer. I deltidsundervisning, teknisk aftonskola, omfattar de två etapperna tre respektive två år. Även andra och mindre omfattande tekniska utbildningar har

5

relativt betydande omfattning. Så organiseras exempelvis utbildning av ritpersonal för skilda områden, behörighetskurser för elektriker och viss arbetsledarutbildning. Sammanlagt förekommer mer än 30 olika tekniska utbildningar vid yrkesskolor.

4.3.2 Inom området industri och hantverk inkl. byggnadsverksamhet betecknas de olika yrkesavdelningarna, som förut nämnts, verkstadsskolor. Huvuddelen av dessa ger en tvåårig grundläggande yrkesutbildning. I vissa fall är utbildningstiden tre år, varvid en mera fullständig och i regel även mera specialiserad utbildning med- delas. Den till skolverkstäderna förlagda undervisningen, med ämnesbeteckningen yrkesarbete, upptager minst hälften och ofta mer än två tredjedelar av den sam- manlagda utbildningstiden. Fördelningen mellan yrkesarbete och teoriundervisning varierar betydligt mellan olika utbildningsvägar. Undervisningen i yrkesarbete syftar till att parallellt med teoriundervisningen inlära riktiga arbetsmetoder och att genom färdighetsövningar befästa kunskaperna. I vissa fall kan skolan träffa överensskom- melse med ett eller flera företag att dessa helt eller delvis skall åtaga sig att med- dela ifrågavarande undervisning i yrkesarbete. Förlägges den helt till företag, säges undervisningen till denna del vara inbyggd i företaget och kursen benämnes inbyggd skola. Om eleverna erhåller undervisningen växelvis i skola och företag, användes beteckningen vårdutbildning. Skolan svarar i båda fallen för teoriundervisningen och är huvudman för utbildningen även för den del som är förlagd till företag. Den i företag inbyggda undervisningen skall regelmässigt meddelas av i företaget anställd lärare/instruktör. Företaget erhåller statsbidrag med 13.000 kr/år (1965) om elev- antalet år minst åtta. Är antalet elever färre, utgår bidrag med en åttondel av 13.000 kr för varje elev och år.

4.3.2] Verkstadsskolor organiseras inom primärkommunala yrkesskolor, landstings- kommunala och enskilda skolor. Ofta är differentieringen stor i förhållande till rekry- teringsunderlaget, detta i syfte att ge någorlunda goda valmöjligheter. Ett resultat därav är, att endast en avdelning av varje vid skolan förekommande utbildning har blivit regel. Enligt skolstadgan skall elevantalet i avdelningar inom industri och hant- verk i regel inte överstiga 16. Detta betyder, att det helt övervägande antalet verk- stadsskolekurser endast kan taga emot åtta elever om året i genomsnitt.

Inom området industri och hantverk förekommer mer än 50 olika yrkesutbild- ningar på heltid.

4.3.2.2 Deltidsundervisning organiseras i kortare och längre kurser. Ofta kan dessa betraktas som delutbildningar utbrutna ur verkstadsskolornas kurser. Även mera fristående deltidskurser med specifik målsättning förekommer. Exempel härpå är en under senare år med stort intresse omfattad utbildning betecknad yrkesteoretisk verkstadskurs. Läroplanen är utarbetad i nära samråd med Verkstadsföreningen och avser att ge arbetare inom verkstadsindustrin kompletterande teoretisk utbildning som förberedelse för mera kvalificerade arbetsuppgifter.

4.3.3 Handelsutbildningen är i princip organiserad som ettåriga och tvååriga han- delskurser, ofta kallade handelsskolor. Undantagsvis förekommer terminskurser och

ettåriga påbyggnadskurser. Undervisningen är nivådifferentierad och bygger på full- gjord skolplikt, på realskolekunskaper eller på gymnasieutbildning. Utbildningarna avser kontorsarbete (skrivpersonal, sekreterare-korrespondent, bokförings- och kassa- personal m.m.) eller distributionsarbetc (affärsbiträde, varuhuspersonal, butiksföre- ståndare osv.).

Även mycket specialiserade och kvalificerade utbildningar förekommer. Som exempel må nämnas den vid yrkesskolan i Lund i samarbete med universitetet organiserade högre sekreterarutbildningen. Undervisningen i denna kurs är tvåårig. Eleverna bedriver språkstudier motsvarande akademiska ett-betygskurser och erhåller därjämte sekreterarutbildning. Efter utbildningens slut utfärdar yrkesskolan betyg över hela utbildningen. Ytterligare ett antal olika postgymnasiala utbildningar orga- niseras på flera håll.

Området handel och kontor rymmer mer än 30 olika typer av heltidskurser.

4.3.31 Deltidsundervisningen inom handelsområdet domineras av kurser i maskin- skrivning, stenografi och främmande språk. Undantagsvis förekommer till mera full- ständig handelsutbildning syftande deltidsundervisning. Liksom i den tekniska afton- skolan motsvarar då två års deltidsundervisning ett år i heltidskurs.

4.3.4 Den husliga utbildningen på heltid går under beteckningen husmodersskola eller lanthushållsskola. I syfte att åstadkomma en mera adekvat beteckning och samtidigt frikoppla utbildningen från könskonventioner har skolöverstyrelsen sedan 1965 för husmodersskolorna infört benämningen hemtekniska kurser. Dessa är organiserade som terminskurser eller ettåriga kurser, vilka senare i mindre omfattning är utbyggda till två år genom en ettårig påbyggnadskurs. De husliga kurserna har betydande till- slutning och förekommer vid flertalet primärkommunala och landstingskommunala skolor. Även enskilda huvudmän har upprättat skolor för huslig utbildning. Karakteristiskt för dessa kurser är, att de i endast ringa omfattning förbereder för ett direkt utträde i arbetslivet. De bör snarare ses som allmänt förberedande kurser för en mängd specifika utbildningar, där insikter i arbetsorganisation, hushållsgöro- mål, hemvård, textilkännedom och textilvård m. m. är att betrakta som en värdefull tillgång. Uppenbart är också, att den husliga utbildningen helt allmänt uppfattas som en för flickorna — det är, trots ansträngningar att bryta könsfördomarna, nästan uteslutande flickor som genomgår dessa kurser lämplig förberedelse för skötseln av det egna hemmet, alldeles oberoende av om de samtidigt kommer att ha för- värvsarbete eller inte. Huslig utbildning med viss speciell inriktning förekommer sedan länge vid lanthushållsskolorna. I regel har de husliga utbildningarna en gemensam kärna av ämnen med inrikt- ning mot skötseln av ett hem. Härutöver erbjudes ett visst inslag av specialisering mot barnavård, vävning eller sömnad. Försöksvis har en kombination med för- beredande vårdutbildning prövats, dock i mycket begränsad omfattning. Bland de utbildningar för vilka den husliga utbildningen kan sägas utgöra en direkt förberedelse må nämnas restaurangskolor, barnsköterskeskolor och kurser för utbildning av hemvårdarinnor och hemsamariter.

Kursdifferentieringen inom det husliga området uppgår till drygt 20 olika heltids- kurser.

4.3.4.1 Deltidsundervisningen på det husliga området har också betydande omfatt- ning. Dessa kurser vänder sig främst till vuxna och avser företrädesvis matlagning och bakning, textilvård och tvätt, sömnad, vävning och barnavård. Utbildning av hemsamariter organiseras också på deltid. Speciella hemslöjdsformer såsom exem- pelvis vävning och knyppling förekommer därjämte.

4.3.5 Vårdyrkesutbildningen vid yrkesskolorna har under senare år expanderat mycket starkt. Utbildningar för detta område förekommer såväl vid primärkommu- nala yrkesskolor som vid samtliga former av landstingskommunala skolor och vissa enskilda yrkeskolor. Vårdutbildningen vid de primärkommunala och de landstings- kommunala skolorna har ungefär samma omfattning, nämligen 46 resp. 49 0/o av den totala utbildningskapaciteten (1964/65). Utbildningen är tämligen specialiserad och avser vårdbiträden, undersköterskor, röntgen-, radioterapi-, operations- m.fl. assistenter. Laboratorieassistenter utbildas för olika specialområden. En kvalificerad vårdyrkesuthildning har sedan länge förekommit vid de särskilda sjuksköterskeskolorna, vilka ej ingår i de nyssnämnda procenttalen. Undervisningen är regelmässigt så organiserad, att eleverna erhåller all teori- undervisning i skolan och den praktiska undervisningen vid en eller flera sjukvårds- inrättningar, dvs. i den inbyggda skolans form. Sammanlagt förekommer vid yrkesskolorna något mer än 20 olika utbildningar för vårdområdet.

4.3.5.I Även inom vårdområdet förekommer viss deltidsundervisning. Denna har emellertid mycket begränsad omfattning.

4.3.6 Övriga områden är samlingsbeteckning för sådana utbildningar, som inte kan inrymmas under föregående rubriker. Hit hör vissa yrken inom samfärdseln såsom chaufförer, trafikvärdinnor och sjömän. Kurser för sistnämnda kategori betecknas sjömansskolor. Som exempel på mera exklusiva utbildningar må nämnas förbere- dande scenisk utbildning och konstnärlig dansutbildning.

4.4— Utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring

4.4.1 Lantbrukets yrkesskolor sorterar som förut nämnts (4.1.4) under jordbruks- departementet och har lantbruksstyrelsen som central tillsynsmyndighet. För olika verksamheter inom näringen finns skilda skolformer: lantbruksskolor, trädgårds- skolor, lanthushållsskolor samt Alnarpsinstitutet.

4.4.2 Av lantbruksskolorna, f.n. 50 till antalet, har 38 landsting som huvudman, övriga hushållningssällskap, stiftelser etc. Utbildningen är uppbyggd i etapper med successivt ökad fördjupning och specialisering. Förberedande utbildning anordnas i kurser om 21 eller 42 veckor. Utbildningen är övervägande praktiskt inriktad och av allmänt introduktiv karaktär.

Grundläggande yrkesutbildning utgör det andra steget i utbildningsgången. Även dessa kurser omfattar 21 eller 42 veckor. De ger en allmän grundutbildning för bli- vande jordbrukare, för anställda inom jordbruket och för vissa andra yrken med anknytning till jordbruket.

I 42-veckorskursen har den praktiska undervisningen betydande omfattning. Ele- verna i grundläggande yrkeskurserna förutsättes antingen ha 1 års praktisk erfa- renhet av jordbruksarbete eller ha genomgått förberedande praktisk-teoretisk kurs. För äldre elever, minst 25 år, med långvarig praktisk erfarenhet anordnas en särskild grundläggande yrkeskurs om 10 veckor.

Vidareutbildning efter genomgången grundläggande yrkesutbildning förekommer dels i vissa specialkurser, dels i kurser för utbildning av arbets- och driftsledare, ladugårdsförmän m.m.

Specialkurser om 8—12 veckor anordnas sålunda inom vissa utbildningsavsnitt, nämligen inom t. ex. husdjurs-, maskin-, växtodlings- och ekonomiområdeua.

Efter genomgången grundläggande yrkeskurs och därefter följande två års praktik i lantbruk kan inträde vinnas till 42 veckors arbets- och driftsledarkurs, till 21 veckors förkortad driftsledarkurs eller 24 veckors ladugårdsförmanskurs.

Den lägre lantbruksutbildningen avslutas med en ettårig lantmästarkurs vid Alnarpsinstitutet (även tvåårig lantmästarkurs förekommer).

Vidare anordnas ett stort antal kortare kurser i hushållningssällskapens regi, av- sedda som fortbildning för vuxna yrkesutövare.

4.4.3 Skogsbrukets yrkesskolor sorterar också som förut nämnts (4.1.4) under jord- bruksdepartementet. De har Skogsstyrelsen som central tillsynsmyndighet. Till skogsbrukets yrkesskolor räknas skogsbruksskolor, skogsskolor och skogs- mästarskola. Vid skogsbruksskolorna bedrives grund- och vuxenutbildning av skogs- brukare och skogsarbetare samt förmansutbildning. Vid skogsskolor och skogsmästar- skola utbildas befälspersonal. För skogsbruksskolorna är skogsvårdsstyrelserna huvudmän, medan för skogsskolorna och skogsmästarskolan staten är huvudman. Vid skogsbruksskolorna meddelas i årskurs 1 en allmän teoretisk-praktisk grund- utbildning. I årskurs 2, även den teoretisk-praktisk, är utbildningen differentierad på två linjer: teknisk och driftsekonomisk. Skogsskolorna rekryteras i regel av elever med flerårig praktik. Inträdesprov an- ordnas i vissa ämnen. Utbildningen består av en kompletteringskurs om 4 månader och en huvudkurs om 11 månader.

Skogsmästarskolan är en påbyggnad på skogsskolan. Inträde kan dock vinnas även av personer med annan grundutbildning (vanligen lantmästare och studenter), varvid krävs minst 2 års praktik och genomgången kompletteringskurs.

Vid sidan av här nämnda utbildningskurser anordnas vid skolor och företag en mängd fortbildningskurser och specialkurser av varierande längd.

4.4.4 Trädgårdsskolorna är till antalet tre. Två av dessa har staten som huvudman (Norrköpings trädgårdsskola, Alnarpsinstitutet), den tredje (Söråkers trädgårdsskola)

har landstinget som huvudman och kommer den 1.7.1966 att få överflytta verksam- heten till Nordviks lantbruksskola.

Utbildningen är vid trädgårdsskolorna organiserad på samma sätt som vid lant- bruksskolorna med en förberedande utbildning om 21 eller 42 veckor, grundläggande yrkeskurser om 21, 42 eller 10 veckor, ettårig förmanskurs och ettårig teknikerkurs. Den sistnämnda är en motsvarighet till lantbruksskolornas lantmästarkurs. Dessutom organiserar Norrköpings stads yrkesskola i samarbete med trädgårdsskolan utbild- ning av blomsterbindare, vid Blomsterskolan.

4.5 Lärlingsutbildning

4.5.1 För att främja yrkets försörjning med kvalificerad arbetskraft har många yrkesförbund inom hantverket långt innan den skolmässiga yrkesutbildningen ut- byggts till någon betydelse i vårt land själva ordnat en utbildning inom företagen. Vissa hantverksutbildningar är till sin art så speciella och har så ringa nyrekry- teringsbehov att en skolmässigt organiserad utbildning inte lämpligen kan organi- seras. I andra fall förslår inte den skolmässigt organiserade utbildningen för nyrekryteringsbehovet, varför hantverkarna själva måste sörja för viss del därav. Det bör också noteras, att många ungdomar föredrar att skaffa sig den önskade utbildningen som anställd lärling framför att gå till yrkesskolan.

4.5.2 Lärlingsutbildning innebär, att utbildningen till innehåll och mål följer en plan, som i regel är utarbetad inom den hantverksorganisation vars verksamhets- område utbildningen avser. Utbildningsplanerna fastställes sålunda av organisatio- nerna och skall ej underställas någon skolmyndighet för godkännande. Vissa yrkes- organisationer inom hantverket har dock frivilligt ställt sin lärlingsutbildning under skolmyndigheternas överinseende och då även fått sina läroplaner fastställda, tidigare av KÖY, numera av SÖ. Till viss del sker utbildningen i samarbete med yrkesskolorna. Man eftersträvar nämligen, där så är möjligt, att parallellt med den praktiska yrkes- utbildningen ge lärlingen viss teoriundervisning. Därvid utnyttjas ofta yrkesskolornas deltidskurser. Då yrkesskolan t. ex. på grund av alltför ringa elevunderlag inte kan anordna den önskade undervisningen, utnyttjas i stället korrespondensundervisning. Vissa yrkesorganisationer anordnar den erforderliga teoretiska undervisningen i egna kurser eller skolor. Såväl utbildningstidens längd som teoriundervisningens omfatt- ning varierar mellan olika yrkesområden. Inom många yrken skall lärlingsutbild- ningen normalt föra fram till en yrkesexamen som med anknytning till yrkestradi- tionen kallas gesällprov.

4.5.3 Under vissa förutsättningar utgår till företagaren statsbidrag till lärlingsutbild- ningen. Bidrag utgår dels för den praktiska utbildningen såsom grundbidrag med högst 2.000 kr för varje utbildad lärling och dels för den teoretiska undervisningen såsom kurstillägg med högst 1.200 kr. För att kurstillägg skall utgå gäller bl.a. att lärlingen skall ha beviljats ledighet med bibehållen lön under minst 320 timmar för att inhämta den teoretiska kursen.

4.5.4 Tillkomsten av det särskilda statsbidraget till lärlingsutbildning har medfört ökad benägenhet hos hantverksmästare att medverka till lärlingsutbildning. Det är emellertid omöjligt att i siffror uttrycka lärlingsutbildningens omfattning, eftersom det inte finns tillförlitliga uppgifter om den utbildning som tidigare bedrivits och som fortfarande bedrives utan statsbidrag.

4.6 Den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen

De i det föregående i detta kapitel behandlade utbildningsvägarna skall i första hand tillgodose utbildningsbehovet för nyrekrytering till arbetsmarknaden av yngre arbets- kraft. Härmed avses såväl ersättningsbehovet för avgång med pension, sjukdom, dödsfall och övergång till annan yrkesverksamhet som det nyrekryteringsbehov som kan bedömas med hänsyn till utvecklingstendenser och rationaliseringssträvan- den inom verksamhetsområdet. Ofta inträffar förändringar i arbetskraftsbehov så snabbt eller är förändringarna så genomgripande och till sina verkningar så omfat- tande, att det reguljära utbildningssystemet inte kan fungera som regulator. Sådana förändringar, som här avses, kan slå igenom med full kraft inom ett begränsat geo- grafiskt område — exempelvis en viss ort — även om de saknar betydelse för arbetskraftbalansen i landet som helhet. I dylika fall ingriper samhället med särskilda åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens överflyttning från orter eller yrkes— områden med vikande arbetskraftsbehov till orter och yrkesområden som är i behov av nytillskott av arbetskraft. Insatser med dessa syften ingår numera som ett natur- ligt led i en arbetsmarknadspolitik, vars mål är att skapa bästa möjliga balans ; mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Hithörande frågor har behandlats i | betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9). Här skall endast i korthet redo— l

göras för hur den arbetsmarknadspolitiskt betingade yrkesutbildningen är orga- niserad.

Den centrala tillsynen över denna form av utbildningsverksamhet utövas av SÖ. " Planeringen av sådan utbildning verkställes av SÖ och AMS i samråd. I de fall ut-

bildningen avser verksamhetsområde där den reguljära yrkesutbildningen har annan ( tillsynsmyndighet skall samråd även ske med denna. Den regionala planeringen och | tillsynen har uppdragits åt länsarbetsnämnderna.

Kurser för arbetslösa kan anordnas vid kommunal yrkesskola, central verkstads- skola eller som fristående central arbetslöshetskurs. Huvudman för verksamheten är resp. kommunen, landstinget och SÖ.

Den direkta ledningen av centrala kurser handhas av en av länsarbetsnämnden tillsatt kursstyrelse. För kurser vid central verkstadsskola är skolans styrelse jämväl kursstyrelse. Kommunens skolstyrelse är i regel kursstyrelse för kommunala arbets- löshetskurser, men kommunen kan också utse särskild kursstyrelse.

Arbetslöshetskurserna indelas med hänsyn till sitt syfte i tre olika kurstyper, nämligen nybörjarkurser, fortbildningskurser och omskolningskurser.

Nybörjarkurserna skall ge en grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom, som inte tidigare erhållit yrkesutbildning. Främst avses ungdom, som på grund av

bristande utbildningsresurser på hemorten eller i dess närhet inte kunnat erbjudas önskade utbildningsmöjligheter i det ordinarie yrkesutbildningsväsendet. Ifråga- varande kurser rekryteras oftast från vitt skilda orter i landet, varför flertalet elever behöver inackorderas under utbildningstiden. Bl. a. av detta skäl har det visat sig ändamålsenligt att sammanföra nybörjarkurser till större skolenheter med elev- internat. Sådana skolenheter, av vilka det för närvarande finns sex i landet, be- nämnes riksyrkesskolor.

Utbildningen i nybörjarkurser för arbetslös ungdom bedrives i princip på samma sätt som motsvarande utbildning inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet.

Genom riksdagsbeslut 1963 skall huvudansvaret för all yrkesutbildning av ungdom under 21 år i fortsättningen helt överföras till det ordinarie utbildningsväsendet. AMS skall tillhandagå skolmyndigheterna med den för planeringen nödvändiga in- formationen. Under en övergångstid skall dock nu gällande ordning bibehållas be- träffande riksyrkesskolorna.

F ortbildningskurser för arbetslösa har till främsta syfte att bredda och fördjupa redan inhämtade yrkeskunskaper. Huvudsakligen vänder sig denna utbildning till yrkesområden med ojämn sysselsättning. Deltagarna uttages vanligen bland tillfälligt friställd arbetskraft, dvs. från säsongbetonade yrken. Inom verksamhetsområden med mera påtagliga säsongvariationer pågår en strävan att genom förändrade arbets- metoder åstadkomma en jämnare sysselsättning. De mest påtagliga resultaten i detta syfte har uppnåtts inom byggnads- och anläggningsindustrin, men även inom jord- bruks- och skogsbruksnäringarna går en klar tendens i samma riktning. Inom de båda sistnämnda områdena tar sig rationaliseringssträvandena det uttrycket, att antalet förvärvsarbetande minskar. Det är då uppenbart att den kvarvarande arbetar- stammen behöver förstärkt utbildning för att kunna fylla nya och vidgade funk- tionskrav. Inom byggnadsindustrin medför säsongutjämningen ökat vinterbygge, vilket också det innebär nya behov av insikter om vad de förändrade produktions- förhållandena kräver.

Fortbildningskurser för byggnadsarbetare anordnas av SÖ och kurser för lant- arbetare och skogsarbetare av lantbruksstyrelsen resp. skogsvårdsstyrelserna.

Omskolningsverksamheten har till främsta uppgift att ingripa i de fall en viss region eller bransch drabbas av driftsinskränkningar eller genomför sådana föränd- ringar i produktionsmetoden att arbetskraftsbehovet minskar. Den friställda arbets- kraften erhåller därvid i omskolningskurser utbildning för andra yrken, där under- skott på arbetskraft råder. Omskolning av arbetskraft tillgripes också som komple- ment till arbetsmarknadspolitiskt betingade lokaliseringssträvanden. När ett företag animeras att etablera verksamhet i en region, där utbildad arbetskraft saknas, utgör möjligheterna att genom utbildningsåtgärder tillförsäkra företaget kunnig arbets- kraft ett viktigt led. Det totala arbetskraftsunderskottet har lett till en förändrad syn på arbetslöshetsbegreppet och man skiljer numera på ovillkorligt och villkorligt arbetslösa. De ovillkorligt arbetslösa befinner sig i den situationen, att de är beredda att ta vilket arbete som helst, som ger en dräglig inkomst. De villkorligt arbetslösas situation är sådan, att de kan ställa villkor. Det kan gälla arbetets art, arbetsplatsens

läge, arbetstidens förläggning eller krav på bostad, daghemsplats för barn och naturligtvis lönevillkor. Med denna utvidgning av arbetslöshetsbegreppet kan om— skolningsverksamheten också omfatta exempelvis hemmafruar, som överväger eller kan lockas att överväga ett utträde i förvärvslivet. Omskolningsverksamheten har sålunda som andra uppgift att medverka till en höjning av den allmänna sysselsätt- ningsnivån. På sistone har uppgifterna föreslagits bli ytterligare utvidgade, i det att omskolningsmöjligheter skulle erbjudas sådana anställda, vars inkomster är så låga, att de har svårt att klara sin försörjning. Detta skulle gälla även i viss mån egna företagare, exempelvis småbrukare och andra småföretagare, som inte längre kan hävda sig i den skärpta konkurrensen.

Nybörjarkurserna avser, som nämnts, främst ungdomsutbildning, medan fortbild— ning och omskolning alltid avser vuxenutbildning.

4.7 Övrig yrkesutbildning

Varierande former av yrkesutbildning bedrivs på såväl gymnasial som postgymnasial nivå inom statliga verk, privata företag, genom organisationer och på annat sätt. En översiktlig redovisning av dessa sektorer inom yrkesutbildningen, vilka kan sägas ligga utanför det reguljära yrkesutbildningsväsendet, lämnas i kap. 20, Vuxenutbild- ning och postgymnasial utbildning. Vissa inslag i yrkesutbildning av detta slag be— handlas också i kap. 8, Allmänna synpunkter.

KAPITEL 5

Yrkesutbildningsväsendets nuvarande kvantitativa omfattning

5.1 Inledning

Yrkesutbildning bedrivs f.n. i en mängd olika former. Bristen på statistiska upp- gifter har gjort, att beredningen inte kunnat bestämma varje yrkesutbildningsforms nuvarande kvantitativa omfattning. I detta kapitel ges en statistisk redovisning av de statsbidragsberättigade yrkesskolorna, medan övrig yrkesutbildning belyses mera summariskt med eller utan kvantitativa data.

Utformningen av det framtida yrkesskolväsendet kan självfallet inte göras obero- ende av dess utformning i utgångsläget. Planering av förändringar i olika avseenden kräver kunskap om den nuvarande utformningen av yrkesskolväsendet. Diskussion kring olika aspekter på yrkesskolans kvantitativa omfattning berör ett område, där belysning av nuläget torde vara särskilt betydelsefull. Kapitel 7, som avser yrkes- utbildningsväsendets framtida dimensionering, bör därför inte minst ses mot bak- grunden av nuvarande dimensionering i berörda hänseenden —- i första hand total utbildningsvolym och dennas fördelning på kursområden. I detta kapitel behandlas yrkesskoleväsendets nuvarande regionala fördelning — totalt och inom olika kurs- områden.

5.2 Uppgifter om yrkesskolväsendets omfattning

Statistiska centralbyrån (SCB) insamlar årligen uppgifter rörande antalet elever inom yrkesskolorna den 15 oktober, uppgifter om antalet elever som avgått med eller utan fullbordad utbildning i heltidskurser under tiden 15 oktober föregående läsår till 14 oktober det läsår uppgiften lämnas och om antalet elever vid kursens slut i deltidskurser som avslutats under motsvarande tidsperiod. Uppgifterna avser endast skolor, vilka står under inseende av skolöverstyrelsen, varför i princip endast kurser som åtnjuter statsbidrag inkluderas. I materialet ingår dock vissa vid de uppgiftslämnande skolorna anordnade kurser, som icke åtnjuter statsbidrag. Dylika kurser omfattade ht 1964 ca 1,5 0/0 av det totala antalet redovisade elever. På grundval av det insamlade materialet utarbetas ett antal tahellsammanställningar, vilka årligen publiceras av SCB. Mera detaljerade uppgifter återfinnes i de till grund för tahellsammanställningarna liggande maskinlistorna.

Ur SCB:s maskinlistor har YB hämtat vissa uppgifter till belysning av det svenska yrkesutbildningsväsendets kvantitativa omfattning avseende situationen den 15.10. 1964. Ur listorna har för olika kursområden hämtats uppgifter avseende yrkesskol—

elevernas regionala fördelning samt fördelning på skolor och skolformer. Närmast följande avsnitt ger tabellsammanställningar av yrkesskolväsendets totala och regio- nala omfattning och avslutas med vissa sammanfattande uppgifter.

5.3 Omfattning av yrkesskolväsendet under SÖ Antal elever i heltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

Ind. o. Kontor

Tekn. Husligt Vård- Rel. utbildn. hant- O' han- område vrken Övr. Summa andel verk del * Centrala verkstads- 10 7 875 12 135 175 91 8 298 10.7 skolor Kommunala yrkes- 5 849 21 411 12 871 8 655 1 555 1 637 51 978 68.7 skolor Enskilda yrkes- 1 627 835 2 039 749 205 756 6 211 8.2 skolor Företagsskolor 86 4 874 48 5 008 6.6 Centrala yrkesskolor 365 344 310 239 322 30 1 610 2.1 Landstingskom- 140 723 228 238 1 174 81 2 584 3.4 munala yrkesskolor Samtliga skolformer 8 077 36 062 15 508 10 016 3 431 2 595 75 689 99.7 Relativ andel 10.7 47.6 20.5 13.2 4.5 3.4 99.9 Antal elever i deltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964 Ind. o. Kontor . Tekn. Hushgt Vård- Rel. utbildn. hant- O' han— område yrken Övr. Summa andel

verk del

Centrala verkstads- skolor Kommunala yrkes- 11 829 14685 27 992 21 556 609 11 220 87 891 89.7 skolor Enskilda yrkes- 726 897 3 662 477 414 6 176 6.3 skolor Företagsskolor 579 33 612 0.6 Centrala yrkesskolor 215 150 104 18 9 496 0.5 Landstingskom- 583 677 1 171 50 291 2 772 2.8 munala yrkesskolor Samtliga skolformer 12 555 16 959 32 481 23 308 677 11 967 97 947 99.9 Relativ andel 12.8 17.3 33.2 23.8 0.7 12.2 100.0

Av tabellerna framgår, att de kommunala yrkesskolorna svarar för den övervägande delen av yrkesundervisningen. Ungefär 2/3 av heltids- och 9/10 av deltidskurserna faller på denna skolform. Bland heltidskurserna dominerar sådana med inriktning på industri och hantverk (47,6 0/o), medan kontors- och handelsutbildning har största andelen bland deltidskurserna (33,2 |%).

Av antalet elever i heltidskurser återfanns 4.327 i kurser om mindre än 5 månader. Dessa fördelades med 41,3 ",/0 på kommunala yrkesskolor, 22,3 olo på enskilda yrkes-

skolor, 20,9 0/0 på företagsskolor, 8,7 0/0 på landstingsskolor och 6,8 0In på centrala yrkesskolor. Eleverna fördelades på följande utbildningsområden:

—— teknisk utbildning 0,9 0/0 —— industri och hantverk 41,9 0/0 kontor och handel 7,3 0/o — husliga områden . 27,7 o/o —— vårdyrken 16,9 0/0 — övrig utbildning 5,3 0/0.

Av 1.814 elever i industri- och hantverksutbildning i dessa kortare heltidskurser åter- fanns 56,2 0/0 inom textil-, sömnads- och läderarbete m. m., 25,4 0/0 inom metallarbete och 10,6 [% inom grafiskt arbete. Ur SCB:s yrkesskolstatistik rörande elever i yrkesskolorna 15.10.1964 framgår, att heltidskurser om minst 5 månaders längd omfattade 71.362 elever i olika årskurser fördelade på 771 yrkesskolor.

Elevernas fördelning på årskurser och kön. Heltidskurser om minst 5 månader

Pojkar Flickor Samtliga Årskurs Abs. Rel. Abs. Rel. Abs. Rel.

1 24.051 51.4 22.743 48.6 46.794 1000 2 14.812 82.1 3.238 17.9 18.050 100.0 3 5.757 94.5 332 5.5 6.089 100.0 4 376 87.6 53 12.4 429 1000 Summa 44.996 63.1 26.366 36.9 71.362 1000

I årskurs 1 finns det som synes ungefär lika många pojkar som flickor, medan övervikten av pojkar i årskurserna 2—4 är markant.

Elevernas fördelning på utbildningssektor (samtliga årskurser). Heltidskurser om minst 5 månader

Tekn. Ind. o. Kontor Husligt Vård- utbildn. hantverk o. handel område yrken Övr. Summa Antal elever 8.037 34.248 15.193 8.818 2.699 2.367 71.362 Rel. andel 11.3 48.0 21.3 12.4 3.8 3.3 100.1

Fördelningen på utbildningssektorer påverkas dels av tillströmningen till de olika sektorerna och dels av hur många årskurser respektive kurser omfattar. Industri- och hantverkssektorn dominerar klart med närmare 50 0/0 av hela elevantalet. Drygt 20 0/o genomgår kontors- och handelsutbildning, medan den tekniska och husliga utbildningen omfattar vardera drygt 10 % av elevantalet.

Elevernas fördelning på utbildningssektorer (1 :a årskursen). Heltidskurser om minst 5 månader

Tekn. Ind. o. Kontor o. Husligt Vård- . utbildn. hantverk handel område yrken Ö"" summa Antal elever 4 129 16 927 12 623 8 359 2 662 2 094 46 794 Rel. andel 8.8 36.1 27.0 17.9 5.7 4.5 100.o

Vid en jämförelse med föregående tabell finner man, att sektorerna kontor och handel, husligt område och vårdyrken upptar en relativt sett större del av antalet i l:a årskursen jämfört med antalet i samtliga årskurser. Kurserna inom dessa utbildningsområden omfattar alltså i allmänhet ett mindre antal årskurser än t. ex. inom industri- och hantverkssektorn.

Antal avgångna elever från heltidskurser om minst 5 månader under perioden 15/10 1963—"ho 1964 (samtliga årskurser)

Tekn. Ind. o. Kontor 0. Husligt Vård- utbildn. hantverk handel område yrken Övr. Summa

Fullbord. utb. (abs.) 3 261 14 471 11 668 7 513 3 561 1 707 42 181 Fullbord. utb. (rel.) 7.7 34.3 27.7 17.8 8.4 4.0 99.9 Ej fullbord. utb. (abs.) 501 3 249 1 011 395 156 185 5 497 Ej fullbord. utb. (rel.) 9.1 59.1 18.4 7.2 2.8 3.4 100.0 Andelen ej tullb. utb. i förhåll. till tullb. utb. % 15.4 22.5 8.7 5.3 4.4 10.8

Ur planeringsynpunkt är även uppgifter rörande relationen mellan elever avgångna med fullbordad utbildning och utan fullbordad utbildning värdefulla. Tillström- ningen till en utbildning måste dimensioneras med utgångspunkt från antalet av- gångna med fullbordad utbildning, om nämligen behovet av utbildade lägges till grund för planeringen.

Ett stort antal elever, som påbörjat utbildning inom industri- och hantverkssek- torn, avgår utan fullbordad utbildning. Relativa förhållandet mellan antalet utan fullbordad och antalet med fullbordad utbildning är drygt 20 0lo. Inom sektorerna husligt område och vårdyrken är avgången utan fullbordad utbildning tämligen liten — omkring 5 0/0 för vardera.

Antalet avgångna utan fullbordad utbildning hör bl. a. samman med det som ovan sagts om antalet årskurser inom motsvarande sektorer, dvs. en utbildningsgren med flera årskurser har större avgång än en med färre. Samtidigt kan avgången även sammanhänga med förhållanden på arbetsmarknaden. Den brist på yrkesutbildad arbetskraft, som rätt under senare år, kan ha bidragit till den exceptionellt höga

avbrottsfrekvensen.

Beträffande SCB:s uppgifter rörande elever avgångna utan fullbordad utbildning är emellertid att observera, att dessa även kan ha påverkats av skolbyten. Elev som byter skola och fullgör kurs i annan skola än den i vilken kursen påbörjats, kan nämligen i den förra skolan registreras som avgången utan fullbordad utbildning. SCB:s material medger ej belysning av denna fråga. Statistiken ger inte heller upp- lysning om i vilken omfattning avbruten skolutbildning innebär att eleverna fullföljer sin utbildning i anställning. Sannolikt är detta förhållandet i en avsevärd del av studieavbrotten.

5.4 Yrkesskolväsendets regionala fördelning

Ur SCB:s maskinlistor har hämtats uppgifter avseende antal elever i första årskursen i heltidskurser omfattande minst 5 månader med uppdelning dels på gymnasie- regioner, kursområden och skolformer dels ock på skolor, skolformer och kursom- råden. Dessa uppgifter finns sammanställda i två tabeller, numrerade 5: 1 och 5: 2, i bil. 2 till detta betänkande.

Begränsningen till elever i heltidskurser omfattande minst 5 månader medför, att vissa för planeringen av yrkesskolväsendet mindre relevanta kurser ej tagits med. Begränsningen till enbart första årskursen bestämmes av att kurser av olika längd förekommer, varför uppgifter omfattande elever i flera årskurser inte skulle ge klart uttryck för det årliga intaget eller utsläppet av utbildade.

Valet av gymnasieregioner som indelningsgrund vid uppdelningen på geografiska områden överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken tillämpade regionala indel- ningen. Denna möjliggör jämförelser med andra skolformer, där samma regionala indelning tillämpas. Indelningsförfarandet medger även, att länsvisa uppgifter sam- manställes.

För planering på det regionala planet föreligger behov av uppgifter rörande utbild- ningskapacitet inom begränsade kursområden. Indelningen på kursområden har därför i den regionala uppgiftssammanställningen gjorts relativt utförlig.

Uppdelningen på skolformer överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken till- lämpade. Den återspeglar skolornas huvudmannaskap, vilket är av betydelse bl. a. vid planeringsfrågor. Redovisningen sker på sex skolformer, nämligen landstings- skolor, centrala yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, kommunala yrkesskolor, före- tagsskolor och enskilda yrkesskolor.

Landstinget är huvudman även för de centrala yrkesskolorna och de centrala verk- stadsskolorna. I SCB:s maskinlistor sker dock en särredovisning av de tre yrkes- skolformerna, varför denna bibehållits här.

5.5 Avgränsning av kursområden

I tabell 5: 1 redovisade kurser har grupperats i 37 kursområden, vilka i flera fall endast omfattar en kurs men ibland omfattar flera kurser med inbördes likartad karaktär. Indelningen grundas på bedömningar rörande kursernas inriktning på

yrkesområde, deras omfattning samt kraven på förkunskaper. Avgränsningen av de olika kursområdena framgår av nedanstående sammanställning:

Kursomräde Kodnummer för ingående kurser (enligt SCB:s kodlistor)

[O

it"—09

OOxlOäUl

10 11 12 13 14

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24

25 26 27*

28

29 30

31 32 33

Teknisk utbildning, Kommunala och enskilda tekniska skolor Förberedande kurser för inträde i högre tekniskt läroverk och teknisk skola Ritare, ritbiträden Laboranter, laboratoriebiträden Övrig teknisk utbildning Metallarbetare

Verktygsmakare

Bilmekaniker, bilelektriker, bil- och traktormekaniker Reparatörer, smeder, svetsare Svetsare, plåtslagare F inmekaniker, instrumentmakare Installations- och industrielektriker Telereparatörer, svagströmsmontörer Möbel-, inrednings- och fabriks— snickare

Byggnadsträarbetare

Murare Målare Cement- och betongarbetare Värme- och sanitetsmontörer Driftarbetare, cellulosa och papper Grafiskt arbete Klånningssömmerskor Konfektionsarbete Vävning och sömnad med fackteck- ning

Gruvarbetare, gruvindustriarbetare Damfrisörer Kontorsutbildning, lägst realexamen (ej flerårig) Kontorsntbildning, lägre än realexamen (ej flerårig) D:o, (flerårig) Detaljhandelsutbildning, lägre än real- examen (minst l-årig)

1-termins husmodersskola Husmodersskola, minst l-årig Kokerskor i storhushåll, kockar, köks- och kallskänkspersonal

1200—1292

9100, 9110 1920, 1921 1930, 1931 190, 194 2020

2021

2031, 2032, 2033 2040, 2041, 2042, 2043 2060, 2061, 2062 2070, 2071 2100, 2101 2120, 2121, 2122, 2123

2200, 2202, 2203, 2207 2300 2310

2320 2330

2340 2400, 2401, 2402 250

2633

264, 265

2692, 2693, 2694 2900, 2901 2945

310, 3110, 3111

312 313

3211, 3212, 3213 4000, 4001, 4002, 4003, 4004 4007, 4008, 4009, 4010, 4011, 4016

4200, 4201, 4203, 4303, 4304

Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt SCB:s kodlistor)

34 Sjukvårdsbiträden 5000, 5001, 5002 35 Undersköterskor 5003 36 Barnsköterskor 520 37 Övriga redovisade kurser Ovan ej angivna kodnr 2 2000

Anm.: Samtliga kurser har fyrsiffriga kodnummer. Kodbeteckning omfattande tre siffror avser samtliga kurser vars kodnnmmer inledes med de i beteckningen upptagna siffrorna.

* Flerårig kontorsutbildning med lägst realexamen som inträdeskrav bedrevs vid 21 kom- munala yrkesskolor, 1 central yrkesskola, 1 företagsskola och 1 enskild yrkesskola. Sam- manlagda elevantalet var 607. Dessa skolor skall enligt riksdagsbeslut avlösas av fack- skolor.

5.6 Tabellsammanställningar

! tabell 5: 1 i bil. 2 redovisas eleverna i årskurs 1 fördelade på ovanstående kurs- områden den 15.10.1964. Tabellen redovisar region för region hur eleverna fördelas på skolformer och kursområden. Varje regionredovisning avslutas med summeringar, vilka visar totala antalet redovisade elever inom regionen samt dessas fördelning på kursområden. Tabellen redovisar rikssummor, vilka visar totala antalet redovisade elever inom samtliga regioner samt dessas fördelning på skolformer och kursområden. Tabellen avslutas med en sammanställning, där rikssummorna uppdelats på län.

Av tabellen framgår, att de redovisade heltidskurserna med en längd av minst 5 månader omfattade sammanlagt ca 46.800 elever i första årskursen av vilka drygt 34.200 återfanns inom primärkommunala yrkesskolor, något över 7.100 inom sekun- därkommunala skolor, drygt 1.700 i företagsskolor och ungefär 3.700 inom enskilda yrkesskolor. Av tabellen kan utläsas hur eleverna fördelas på kursområden inom olika regioner och landsdelar, vilket möjliggör jämförelser mellan dessa samt med tillgängliga uppgifter rörande utbildningsbehovets struktur inom motsvarande om- råden.

En jämförelse mellan de olika skolformerna visar, att elevernas fördelning på kursområden är markant olika i olika skolformer. Landstingsskolorna har således sin tyngdpunkt på vårdutbildning, centrala verkstadsskolorna och företagsskolorna på industri och hantverk och de enskilda yrkesskolorna på kontor och handel. De primärkommunala yrkesskolorna visar en jämnare fördelning på kursområden med övervikt för industri- och hantverksutbildning. Ur allmän planerings- och översikts- synpunkt har beredningen bedömt även en mer uttömmande redovisning avseende elevernas fördelning på skolor vara av värde. Ur SCB:s maskinlistor har därför hämtats uppgifter avseende elever i första årskursen i heltidskurser omfattande minst 5 månader med uppdelning på skolor och skolformer samt kursområden. Uppgif- terna redovisas som ovan nämnts i tabell 5: 2.

I likhet med och av samma orsaker som i föregående avsnitt inkluderas ej elever i deltidskurser eller i kurser omfattande mindre än 5 månader. Därtill exkluderas

emellertid även elever i grundskolan, som fullgör sitt 9:e skolår i yrkesskolan. Denna elevkategori är nämligen i planeringshänseende hånförlig till de grundläg- gande skolformerna, varför den bedömts inte höra infogas i uppgifter avsedda att tjäna som bakgrund till de i kapitlet avseende yrkesskolans framtida utformning redovisade elevkategorierna.

Indelningen i Icarsområden överensstämmer med i kapitlet om yrkesutbildnings- väsendets framtida dimensionering tillämpad indelning. Härigenom möjliggöres direkta jämförelser mellan här redovisade uppgifter över nuläget och bedömningar avseende framtida dimensionering. I likhet med och av samma anledning som i före- gående avsnitt exkluderas kurser inom teknisk utbildning frånsett ritarutbildning samt laborant- och annan laboratorieutbildning. För ernående av jämförbarhet med i prognoskapitlet anförda uppgifter utelämnas dessutom de kurser inom kontors- och handelssidan, som för inträde fordrar lägst realexamen, utbildning av yrkes- lärare och arbetsledare i sömnad och vävning, konstnärlig utbildning och reklam- utbildning, ungdomsledarutbildning samt ej yrkesinriktad utbildning. Dessa kurser har bedömts till stor del komma att falla utanför yrkesskolans ram samtidigt som de, med undantag av kontors- och handelsutbildningen, ej klart kan sammanföras med i prognoskapitlet behandlade yrkesgrupper.

Uppdelningen på skolformer överensstämmer med den i yrkesskolstatistiken och föregående avsnitt tillämpade uppdelningen, vilken särskiljer landstingsskolor, cen- trala verkstadsskolor, centrala yrkesskolor, kommunala yrkesskolor, företagsskolor och enskilda yrkesskolor. Uppdelningen möjliggör jämförelser med i föregående avsnitt redovisade uppgifter.

5.7 Avgränsning av i tabell 5:2 redovisade kursområden De redovisade kurserna har grupperats i sexton kursområden, vilka omfattar kurser med inriktning på gemensamt yrkesområde. Under kursområdet 15 har upptagits vissa hantverksyrken, som inte finns redovisade under övriga yrkesområden för hantverk och industri. Indelningen grundas på beredningens bedömningar rörande samhörighet mellan kurser och yrken, och har utformats så att uppgifter rörande utbildningskapacitet kan sammanställas med uppgifter rörande efterfrågan på ut- bildade. Omfattningen av de olika kursområdena framgår av nedanstående samman- ställning:

Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt Skolöverstyrelsens utbildningsklassificering)

1 Jordbruk 9000 2 Skogsbruk 9010 3 Metallarbete m.m. 20, 2915, 2920, 2925, 2972, 2976, 2979, 2980 4 Elektroarbete 21 5 Textil- och beklädnad 26, 2935 6 Tryckeriarbete 25 7 Kemiskt processarbete 24, 2906

Kursområde Kodnummer för ingående kurser (enligt Skolöverstyrelsens utbildningsklassificering)

8 Träbearbetning 22 9 Livsmedelsarbete 27 10 Byggnadsarbete 23 11 Handel och kontor 312, 313, 321, 39 12 Sjötransport 60, 63 13 Vårdnadsarbete 5, 402 14 Hushållsarbete 4 exkl. 402 och 44 15 Hantverksarbete 2074, 2075, 209, 2905, 2940, 2945, 2955 16 Övriga medtagna kurser 192, 1930, 1931, 2900, 2901, 2902, 2950, 33, 9020

Anm.: Samtliga kurser har fyrsiffriga kodnummer. Kodbeteckning omfattande färre antal siffror avser samtliga kurser vars kodnummer inledes med de i beteckningen upptagna siffrorna.

5.8 Tabellsammanställningar

I tabell 5: 2 i bilaga 2 redovisas hur eleverna i ovannämnda kurser fördelar sig på skolor och skolformer den 15.10.1964. Tabellen omfattar ett avsnitt för varje skol- form. I dessa redovisas skolvis elevantalen inom medtagna kursområden. Varje avsnitt avslutas med summeringar, vilka visar totala antalet elever inom skolformen samt dessas fördelning på kursområden. Tabellen avslutas med rikssummor, vilka visar totala antalet redovisade elever inom samtliga skolformer samt dessas fördel- ning på kursområden. Tabellen visar hur många elever i berörda kurser som återfinnes i var och en av rikets yrkesskolor samt hur dessa elever fördelas på kursområden. Av tabellen kan utläsas hur samtliga redovisade elever fördelas på kursområden, skolformer och skolor. I sammanställningen på nästa sida redovisas vissa sammanfattande uppgifter rörande elevernas fördelning på skolformer och kursområden.

5.9 Övrig yrkesutbildning

Vid sidan av ovan behandlade kurser inom yrkesskolväsendet förekommer även en mängd andra former av organiserad yrkesutbildning. Avgränsningsproblem och bris- tande statistisk belysning medför, att det föreligger stora svårigheter att ge en full- ständig bild av yrkesutbildningens olika former. Nedan behandlas därför mycket summariskt endast vissa klart avgränsade former, vartill pekas på förekomsten av annan ej här redovisad yrkesutbildning.

5.9.1 Lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor samt trådgårdsskolor. Inom lant- och skogsbruksskolor och lanthushållsskolor bedrives yrkesinriktad utbildning. Läsåret 63/64 omfattade årskurs 1 i grundkurs i skogsbruksskolor 927 elever, grund- kurs i lantbruksskolor 1.742 elever. Lanthushållsskolornas kurser omfattade samma läsår 3.034 elever. I grundkurs i trädgårdsskolor gick samma år 72 elever.

Fördelning av eleverna i årskurs 1 på skolform och kursomdde Heltidskurser om minst 5 månader

Textil- Kem- Jord- Skogs- Elekt- och be- Tryc- iska .. Livs- bruk bruk Metall ro kläd- keri pro- Tra medel nad cesser

Han- Bygg del och kontor

Sjö- Vård Hus- Hant- Öv- S:a Rel.

Skolform trpt + håll verk rigt antal andel

Landstingsskolor 139 8 92 22 40 9 118 8 960 163 32 86 1 677 4.8 Centrala verk- stadsskolor 1 799 509 144 25 202 15 1 050 12 175 132 19 48 4 130 11.9 Centrala yrkes- skolor 45 27 51 4 27 151 196 125 41 667 1.9 Kommunala yrkes— skolor 4 590 1 312 775 90 150 334 142 1 971 6 226 155 1 181 7 261 421 796 25 404 73.1 Företagsskolor 1 147 161 117 138 14 28 21 8 33 1 667 4.8 Enskilda yrkes- skolor 4 26 17 10 10 13 1 486 11 288 328 38 1 228 3.5 Samtliga skol- former Antal 4 7 746 2 034 1 189 285 204 590 158 3 069 7 001 174 2 800 8 009 510 4 34 773 1000 Rel. andel 0.0 22.3 5.9 3.4 0.8 0.6 1.7 0.5 8.8 20.1 0.5 8.1 23.1 1.5 2.9 100.0

Anm.: Sammanställningen omfattar samma elevkategorier som tabell 7 i kapitlet avseende yrkesskolans framtida dimensionering, frånsett

elever [ grundkurser vid jordbruks- och skogsbruksskolor. Eftersom dessa elever i denna sammanställning ej medtages, blir fördelnings— talen avseende andel elever inom olika kursområden ej identiska med i prognosavsnittet redovisade fördelningstal, medan de absoluta antalen l samtliga kursområden utom jordbruk och skogsbruk däremot är identiska med i prognosavsnittet redovisade antal.

5.9.2 Sjukvårdsutbildning. Vid sidan av yrkesskolornas utbildning av sjukvårds- biträden finns en mängd andra utbildningsmöjligheter. Sålunda finns 34 sjukskö- terskeskolor med ca 7.000 elever, skolor för utbildning av barnsjuksköterskor och barnmorskor, specialutbildningskurser för leg. sjuksköterskor i Stockholm och Göte- borg, kurser för blivande hörselvårdsassistenter, arbetsterapeuter och skötare inom mentalvården, sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund, tandsköterskeskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå samt kurser för hälsovårdsinspektörer an- ordnade av Statens institut för folkhälsan.

5.9.3 Konstnärlig utbildning. Vid Valands konstskola och Konstindustriskolan i Göte- borg samt Konstfackskolan i Stockholm kan konstnärer och konsthantverkare er- hålla utbildning. För skådespelare och artister finns Statens skola för scenisk ut- bildning i Stockholm, Göteborg och Malmö och för musiker finns utbildningsmöjlig- heter i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Örebro, Arvika och Öjebyn.

5.9.4 Utbildning för handikappade. Personer med olika slag av handikapp erhåller numera i görligaste mån yrkesutbildning i vanliga yrkesskolor. Förutom en del specialskolor, t. ex. Tomteboda, finns 4 yrkesskolor under vanföreanstalternas ledning.

5.9.5 Lärlingsutbildning. Inom byggnads- och hantverkssektorerna sker en avsevärd del av yrkesutbildningen i form av lärlingsutbildning. Denna utbildningsform har efter band inom många yrken kompletterats med kurser på yrkesskolor, varvid en växelverkan mellan praktisk och teoretisk utbildning i skolan har blivit ett allt vanligare system. Rörande den nuvarande omfattningen av lärlingsutbildningen föreligger upp- gifter endast avseende beviljade statsbidrag till hantverksmästare m. m. för utbildning av lärlingar. Enligt skolöverstyrelsens statistik för budgetåret 1964/65 meddelades under perioden bidrag för utbildning för 1.150 lärlingar hos hantverksmästare och för 750 lärlingar hos byggnadsföretag. Inom den förra gruppen dominerade frisör- lärlingar (452), målarlärlingar (115), rörledningslärlingar (105), typograflärlingar (102), skorstensfejarlärlingar (88) samt elektrikerlärlingar (88). Av lärlingarna vid byggnadsföretag var 500 träarbetare, 147 betongarbetare, 75 murare och 28 golv- läggare. Eftersom lärlingstiden hos hantverksmästare är minst treårig och hos bygg- nadsföretag i regel minst tvåårig, innebär 1.150+750 bidragsrum per är egentligen att det samtidigt finns ett bidragsberättigande lärlingsantal av tillhopa ungefär (3X1.150+2X750=) 4.850. Beträffande övrig lärlingsutbildning, dvs. sådan för vilken statsbidrag ej erhållits, saknas uppgifter rörande såväl inriktning som omfattning.

5.9.6 Yrkesutbildning för arbetslösa. Under central ledning av SÖ och AMS bedrives särskilda yrkesutbildningskurser för arbetslösa. Utbildningen är uppdelad i nybörjar-, omskolnings- och fortbildningskurser. Verksamheten handhaves på länsplanet av 25

kursstyrelser, och omfattade 1964 i genomsnitt ca 1.000 samtidigt pågående kurser. Utbildning bedrives dels vid av SÖ (före 1.10.64 KÖY), Skogsstyrelsen och lantbruks- styrelsen särskilt anordnade kurser, dels genom utnyttjande av platser inom den ordinarie yrkesutbildningen och dels genom utbildning anordnad av företag och organisationer. Under 1964 påbörjade 27.109 personer varav 12.127 kvinnor —- yrkesutbildningskurser för arbetslösa. Vid årets början deltog 12.114 personer -— varav 4.041 kvinnor i sådana kurser, varför sammanlagt under året 39.923 per- soner varav 16.168 kvinnor — deltog i utbildningen.

Av deltagarna i SÖ:s kurser återfanns i medeltal ca 1/5 i nybörjarkurser, när- mare 3/4 i omskolningskurser och avsevärt under 1/ 10 i fortbildningskurser.

Beträffande utbildningsområden dominerade kurser inom industri- och hantverks- sektorn. Bland dessa kurser var yrkesutbildning av verkstads-, byggnads- och an- läggningsarbeten oftast förekommande. I övrigt var kurser för husligt arbete och kontorsarbete vanligast.

Rörande kursdeltagarnas ålder visar statistiken att den 15.10.64 en dryg tredjedel av deltagarna var under 21 är, ca hälften var 22—44 år och endast ca 2,5 .'I» var över 54 år. ,I princip skall deltagare ha fyllt 21 år, men i praktiken har relativt omfattande dispenser härifrån meddelats. För arbetslös ungdom finnes 6 speciella skolor, s. k. riksyrkesskolor, som rekryterar ungdomar från hela landet.

5.9.7 Övrig vuxenutbildning samt postgymnasial yrkesutbildning. Rubricerade utbild- ningar finns redovisade ikap. 20. Vuxenutbildning och postgymnasial utbildning.

KAPITEL 6

Vägen genom yrkesskolan

Yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner

6.1 Inledning

YB har i föregående kapitel med hjälp av tillgängliga statistiska data beskrivit yrkesutbildningens kvantitativa omfattning. Redan denna redovisning av yrkesunder- visningens yttre ram visar hur svåröverblickbar och heterogen denna sektor inom det gymnasiala skolväsendet är. Beredningen har funnit det angeläget att försöka ytterligare belysa vissa förhållanden inom dagens skolmässiga yrkesutbildning. Efter- som erforderligt material saknas har beredningen låtit verkställa en särskild utred- ning, »Undersökning rörande yrkesskolans rekrytering samt elevernas bakgrund och framtidsplaner», vilken ingår som bilaga 3 i detta betänkande.

Beredningen är klart medveten om de stora svårigheter, som vidlåder genom- förandet av en sådan undersökning, och den osäkerhet som måste prägla resultatet. N är beredningen det oaktat beslutat att genomföra och framlägga resultatet av under- sökningen, är det i förvissning om att hithörande problem inte kan lämnas obeak- tade vid yrkesutbildningens fortsatta utbyggnad. Det är beredningens förhoppning, att de frågor som belysts i denna första undersökning kan ytterligare penetreras i det fortsatta planeringsarbetet.

6.2 Vissa slutsatser av undersökningen

6.2.1 Undersökningen avser att ge en bild av dagens yrkesskolelev och dennes ut- bildningssituation. Den bygger på dels elevernas uppfattningar och värderingar dels vissa objektiva fakta. De olika frågeställningarna belyses mot bakgrunden av elever- nas ålder, kön, bostadsort, sociala bakgrund, tidigare utbildning, pågående utbildning och framtidsplaner. De problem, undersökningen avser att besvara, kan enklast sam- manfattas i följande frågor: >>Hur ser yrkesskoleleverna ut?», >>Hur stor är yrkes- skolfrekvensen?» och >>Hur attraherar yrkesskolan eleverna?». Materialet har insamlats med hjälp av ett frågeformulär, i vilket flertalet frågor försetts med fasta svarsförslag. I undersökningen, som bl. a. av praktiska skäl endast omfattat primärkommunala och landstingskommunala yrkesskolor men ej företags- skolor och enskilda skolor, har 4.252 elever i nybörjarkurser deltagit. Av dessa har svar lämnats av 92,3 procent. Urvalet har skett på sådant sätt att de faktorer, som påverkar elevrekryteringen, beaktats.

6.2.2 Yrkesskolelevernas medianålder är 17,3 år, obetydligt högre än i gymnasiet. Yngst är de manliga eleverna inom industri och hantverk samt de kvinnliga inom den husliga sektorn. Äldst är eleverna inom vårdyrkena.

Majoriteten av de manliga eleverna -— nära 2/3 återfinns inom industri och hantverk, medan de kvinnliga eleverna återfinns till nära 4/5 inom handel och kontor samt husliga yrken. Undersökningen visar att de manliga eleverna återfinns i längre kurser än de kvinnliga. Deras utbildning är genomsnittligt ca 1 är längre. Skillnaden är dock delvis fiktiv eftersom vissa utbildningsgångar, som i första hand rekryteras av kvinnor, är komplexa. Detta gäller särskilt i de fall kurser inom den husliga sektorn ingår. För såväl manliga som kvinnliga elever gäller att ju högre ålder desto kortare kurser.

6.2.3 Som indikatorer_för elevernas sociala bakgrund har målsmännens yrke och utbildning kommit till användning. Även om full jämförbarhet inte föreligger kan

svarande fördelning av samtliga yrkesverksamma i riket år 1960.

Motsvarande uppgifter om totalbefolkningens utbildning kan ej erhållas i den offentliga statistiken. En jämförelse med gymnasisternas målsmäns utbildning, redo- visad i »Vägen genom gymnasiet», har gjorts. Målsmännen har uppdelats i två grupper, de som har »högre» utbildning (realskola eller högre) och de som har »lägre» utbildning. Av de manliga elever i realskolan, som sökt till gymnasium, har 40 0/o fäder med »högre» utbildning. Av manliga elever i realskolan, vilka ej sökt till gymnasium, har 18 0/o fäder med »högre» utbildning. Av motsvarande kvinnliga

; elever har 13 0/o fäder med »högre» utbildning. Yrkesskolelevernas målsmän har i % ännu mindre omfattning »högre» utbildning, 7,5 (./0 av målsmän till manliga elever 3 och 10 ",/0 av målsmän till kvinnliga. Lägst är andelen för målsmän till elever inom industri och hantverk, endast 5 0/o.

» l ? konstateras, att målsmännens fördelning på yrken i stort överensstämmer med mot- Y 6.2.4 Yrkesskolelevernas egen tidigare utbildning varierar kraftigt. Åtskilliga elever ' (1/7) har endast 7-årig folkskola. Majoriteten har folk- och grundskola, men en betydande minoritet, 30 0/o, har realskoleutbildning eller högre eller enhetsskolans årskurs 9, linje g. Elever med dylik »högre» utbildning återfinns i första band inom

den tekniska sektorn och inom handel och kontor. Det kan noteras, att av enhets- skoleleverna har 1/5 genomgått 9 g och 2/5 vardera 9 a och 9 y. Medan 9 g-eleverna återfinns inom handel och kontor, industri och hantverk samt huslig utbildning i nu nämnd ordning, återfinns 9 a-eleverna i första band inom industri och hantverk samt inom handel och kontor och 9 y-eleverna till helt övervägande del inom industri och hantverk. I detta sammanhang bör påpekas, att ett betydande antal av de enhetsskolelever, som läsåret 1964/65 sökte till fackskola, hade genomgått 9a och 9 y, vilket kan utläsas ur skolöverstyrelsens undersökning av de sökande hösten 1964. Av yrkesskoleleverna har drygt 17 0/o redan tidigare genomgått minst en yrkes- skolkurs, och 2 % minst två yrkesskolkurser.

6.2.5 Ser man på elevernas framtidsplaner visar det sig, att ca 20 0/o räknar med fortsatt utbildning inom olika skolor. Dessa planer är särskilt framträdande hos elever i yrkesskolkurser kortare än två år. Det gäller nära hälften av de manliga eleverna i dessa kurser. En ofta hävdad uppfattning att yrkesskolan är alltför klart målinriktad och uppfattas som en utbildningsmässig återvändsgränd erhåller knap- past stöd i det redovisade undersökningsmaterialet. Den nu gjorda undersökningen kan ej heller sägas klart verifiera den uppfatt- ningen, att eleverna i och med att de börjat utbildning i yrkesskolan målmedvetet skulle ha inriktat sig på ett bestämt yrke. I detta hänseende finns det dock anledning att behandla materialet med extra stor försiktighet. Den undersökning som gjorts av elevernas mera kortsiktiga planer visar, att endast 1/3 av eleverna avser att efter genomgången kurs omedelbart söka anställning inom det yrke, för vilket de utbildas. Antalet stiger dock till drygt 50 0/o bland kvinnliga elever i längre kurser. 1/4 av samtliga avser att söka praktikantplats eller tillfälligt arbete. Därtill kommer som ovan nämnts ett inte obetydligt antal elever, som avser att fortsätta sin utbildning. Ej heller på längre sikt avser majoriteten av dem, som deltagit i undersökningen, att söka anställning inom det yrke, för vilket den pågående kursen ger utbildning. Påfallande är den ringa del av eleverna inom den husliga sektorn, som räknar med sysselsättning inom »kursens» yrke. Om man inte undersöker elevernas avsikter utan i stället det objektiva förhållandet angående kursernas målbundenhet, blir bilden en annan. Särskilt gäller det, om man vidgar begreppet »yrke, för vilken den pågående kursen ger utbildning» till att omfatta även sysselsättningar med anknytning till den erhållna utbildningen. Mer än 3/4 av eleverna genomgår en kurs, som antingen pekar mot ett bestämt yrke eller en viss sektor inom arbetslivet. Detta gäller 90 % av eleverna inom teknisk utbildning; 81 ”lo av eleverna inom industri och hantverk, om även tekniska yrken inräknas; 78 .)/0 av eleverna inom handel och kontor; 73 0/0 av eleverna inom huslig utbildning, om yrken inom hälso- och sjukvård (21 0/0) och serviceområdet (52 ”Io) inräknas; samt 67 0/0 av eleverna inom vårdsektorn. om serviceområdet (18 0/o) inräknas.

Av samtliga elever räknar 6 % med sysselsättning inom pedagogiska yrken. Detta gäller särskilt elever i trä-, textil-, huslig och vårdutbildning.

6.2.6 Mer än 3/4 av yrkesskoleleverna har vid val av utbildning inom det gymnasiala skolväsendet sökt till yrkesskolan utan att samtidigt söka till annan skola. Tillsam- mans med dem, som visserligen sökt även till annan skola men prioriterat valet av yrkesskola, uppgår de till mer än 80 %. Av återstoden har knappa 10 % ej lämnat något svar och knappa 10 0/0 i första hand önskat utbildning vid annan skola. 30 0/0 av samtliga elever i yrkesskolan har genomgått realskola eller grundskolans (enhetsskolans) åk 9, linje g, eller motsvarande utbildning, varför en större andel än 1/ 10 i och för sig kunnat söka och prioritera valet till annan skola. De elever som prioriteterat annan skola än yrkesskola fördelar sig olika inom de olika utbildningsområdena. Sålunda har 29 0/0 av eleverna i teknisk utbildning,

5 0/0 av eleverna i industri och hantverk, 12 0/0 av eleverna i handel och kontor (21 olo i kontorskurser byggande på realexamen), 60/0 av eleverna i huslig utbildning, 7 0/0 av eleverna i vårdutbildning och 20 % av eleverna i övrig utbildning önskat vinna inträde i första hand i annan skola.

Ovan har redovisats att såväl yrkesskolan som fackskolan rekryterat elever från de olika linjerna i grund-(enhets-)skolans årskurs 9. Några säkra slutsatser kan inte dragas om vilken betydelse elevernas val mellan grundskolans olika linjer kan komma att få för deras kommande val mellan fackskola och yrkesskola. Ovan- nämnda utredning angående sökande till fackskolan visar, att ett betydande antal sökte alternativt till fackskola och yrkesskola.

Trots att mer än 75 0/0 av alla de tillfrågade eleverna endast sökt till yrkesskola har valet av utbildningsväg inte varit så lätt. Blott 45 0/o av dessa elever har påstått att valet varit »självklart», medan 47 % sagt att det ej varit ett lätt val. De elever, vars målsmän har »högre» utbildning, har tydligen haft svårare att bestämma sig för yrkesskola än andra elever.

Svårast att bestämma sig synes elever med realexamen eller motsvarande ha haft. Osäkerheten inför valet av yrkesutbildningen har sålunda varit relativt stor. Mot denna bakgrund är det av intresse att konstatera, att eleverna vid undersöknings- tillfället uppfattar det gjorda valet positivt. En betydande majoritet, 80 0/o, förkla- rade sig vara nöjda med sitt val och endast 3,5 ”lo var inte nöjda. Mest positiva var eleverna inom huslig och vårdutbildning.

En jämförelse med »grenväljare» i gymnasiet visar, att yrkesskoleleverna är nöjda med sitt val i betydligt större utsträckning.

6.2.7 Elevernas självupplevda motiv för val av yrkesskolutbildning har studerats med hjälp av elevernas markeringar på listor över på förhand formulerade skäl. Eleverna fick dels markera ett självvalt antal skäl på en lista dels det viktigaste skälet på en annan lista. På den förstnämnda listan markerades i genomsnitt 3,2 skäl. Det skäl som på denna lista erhöll flest markeringar uppnådde 4.421 marke- ringar, och det skäl som erhöll lägsta antalet markeringar uppnådde 94. Följande fyra skäl har angetts av minst 90/0 av eleverna vid markering av det viktigaste skälet.

Manliga Kvinnliga . Skäl elever elever Saltäliga % % ” Intressant yrke 41 44 42 Välbetalt yrke 26 14 20 Utb. ger poäng för fortsatt utbildn. 10 12 11 Eleven föredrar ett prakt. yrke framför teor. studier 8 9 9

Summa % 85 79 . 82

Undersökningen synes visa, att ett relativt begränsat antal skäl har varit av- görande för elevernas val av utbildningsväg inom yrkesskolan. Viktigast synes vara att utbildningen leder fram till ett intressant och/eller välbetalt yrke. Tillsammans med ett tredje skäl av de fyra oftast angivna, nämligen att praktiskt arbete föredras framför fortsatta teoretiska studier, kan dessa tre skäl betraktas som positiva skäl för val av yrkesskolutbildning.

Det fjärde skälet, nämligen att den valda utbildningen innebär en meritering för fortsatta studier, kan innebära antingen att eleverna är osäkra inför sitt yrkesval eller att utbildningen ingår som en väsentlig eller mera perifer del av deras utbild- ning mot en snävare eller bredare sektor inom arbetslivet.

6.2.8 Undersökningen har försökt belysa dagens elev inom yrkesutbildningen. I nedanstående tablå har ett försök gjorts att ur vissa aspekter siffermässigt och i koncentrat ge en sammanfattande bild av yrkesskoleleverna. I tablån redovisas de olika indikatorernas procentuella andel.

Elevernas nuvarande utbildningsområde Te IH HK Hu Vå Samtl.

Målsmans utbildning:

Folkskola 51 64 50 57 65 59 Realskola o. motsv. eller högre 13 5 10 10 11 9 Elevens tid. utbildning:

Folkskola 19 42 25 41 38 36 Realskola o. motsv. eller högre 59 14 50 34 27 30 Tid. kurs i Ysk 33 10 12 11 61 17 Framtidsplaner:

Fortsatt utbildning 26 16 17 14 7 19 Yrke i anslutn. till nuv. utbildn. 90 81 78 73 67 83

I de fall andelen målsmän med enbart folkskola är stor i förhållande till genom- snittsvärdet är även andelen elever med enbart folkskola i förhållande till medel- värdet stor. Däremot synes tidigare yrkesutbildning ej ha samband med tidigare omfattning av elevernas övriga utbildning. Andelen elever med tidigare genom- gången yrkesskolkurs är stor inom teknisk utbildning och vårdsektorn. Dessa utbild- ningsvägar är ofta av komplex natur, sammansatt av olika kurser.

Andelen av de elever, som planerar fortsatt utbildning, är störst inom den tekniska sektorn och minst inom vårdsektorn. Elevernas utbildningsplaner på något längre sikt redovisas på grundval av det yrke de angett. Med undantag för vårdsektorn har 3/4 eller mera angett det yrkesområde, till vilket den pågående kursen beräknas leda, eller ett yrke med anknytning till den pågående utbildningen. Eleverna inom vissa utbildningsområden har angett yrken som nära ansluter till utbildningen. medan

eleverna inom andra utbildningsområden angett yrken med mindre nära anknytning. Andelen elever inom de olika utbildningsområdena, som angett att de avser fortsätta sin utbildning, är stort i de fall då även andelen elever, som avser att vara verk- samma inom yrken, för vilka deras utbildning förbereder, är störst.

Andelen egentliga »förstagångselever» varierar inom olika utbildningsområden och kurser. Av elevplatserna i nybörjarkurser i heltidskurser av minst 5 månaders längd läsåret 1964/65 kan 80 0/o beräknas ha varit besatta av »förstagångselever». Med- räknas samtliga yrkesskolkurser, som redovisas i den officiella statistiken, utom tek- niska dagskolor, kontorskurser byggande på realexamen samt ej yrkesinriktade kurser inom gruppen »övrig utbildning», skulle yrkesskolfrekvensen kunna anges till ca 22 0/o läsåret 1964/65. Överslagsmässiga beräkningar visar, att motsvarande frekvens läsåret 1960/61 var ca 16 0/0. Det skulle innebära, att den årliga frekvens- ökningen under den senaste femårsperioden uppgått till i genomsnitt drygt 1 procent- enhet.

6.3 Några kommentarer till slutsatserna

I några få fall har tidigare gjorts begränsade undersökningar rörande yrkesskolornas elevrekrytering och elevernas förhållanden. Den undersökning, som YB låtit göra genom sin expert undervisningsrådet Jacobson, är emellertid den första mera omfat- tande utredningen, såväl beträffande antalet av undersökningen omfattade elever som beträffande frågornas bredd och variation. Redan detta förhållande, att under- sökningen är den första på ett i det stora hela nytt undersökningsfält, manar till stor försiktighet när det gäller att dra slutsatser av undersökningen.

Man måste också beakta, att eftersom yrkesutbildningen är så omfattande och variationsrik blir det omöjligt att belysa alla delar av yrkesutbildningen och dess elevklientel. Materialet måste begränsas för att överhuvud bli bearbetningsbart och överskådligt och blir därigenom i viss mån otillräckligt. YB vågar dock hoppas, att såväl materialet som metoderna blir säkrare och mera fulländade vid kommande undersökningar.

Men oavsett materialets tillräcklighet eller otillräcklighet synes bilden av yrkes- skolornas elevrekrytering och elevernas förhållanden alltid komma att bli i vissa avseenden oklar. Den kommer i alla händelser alltid att ändras. Detta beror på yrkesutbildningens egen struktur.

Den nu gjorda undersökningen har bl.a. visat, att valet av utbildningsväg inga- lunda varit så lätt för en stor del av eleverna. Till detta vill YB endast knyta den reflexionen, att ett dylikt förhållande icke i och för sig skall betecknas som mindre tillfredsställande. Ett val, som ej är självklart, kan innebära ett djupare inträngande i sådana problem, som på sikt kan ha den största betydelse för personen i fråga. Ett val, som är självklart, torde många gånger ske utan en dylik noggrann pröv- ning av alla faktorer av betydelse för individen ifråga.

Undersökningen har bl.a. givit vid handen att det i icke så få fall finns en skillnad mellan vad man ämnar ägna sig åt på kort sikt och de mera långsiktiga

planerna. YB finner detta naturligt, främst med tanke på att det finns utveck- lingsmöjligheter (befordringsmöjligheter) inom många yrkesområden. I dylika fall bör yrkesutbildningen ge en tillräcklig utbildning för det grundläggande yrket, de grundläggande arbetsuppgifterna. Yrkesutbildningen bör också ha en sådan bredd och en sådan kvalitet, att den bildar en god bas för avancemang till och utbildning för mera kvalificerade arbetsuppgifter. Detta är enligt YB:s mening en synpunkt, som måste beaktas vid konstruktionen av den framtida gymnasiala yrkesskolan.

KAPITEL 7

Yrkesutbildningsväsendets framtida dimensionering

7.1 Allmänna synpunkter

I samtliga de skolutredningar som avgivits under senare år har dimensionerings- frågan spelat en stor roll. Avgörande för en skolforms framtida kapacitet är en mängd olika faktorer, som kan väga olika tungt och därmed tillmätas större eller mindre vikt vid olika tidsperioder.

I den obligatoriska skolan är den framtida dimensioner-ingen helt bestämd av storleken på de ungdomskullar, som uppnår skolpliktig ålder och successivt pas- serar genom skolformen. Diskussion kan visserligen föras om hur stora andelar av årskursen, som från olika synpunkter bör ges tillfälle att välja olika linjer eller ämneskombinationer. I grundskolan ses emellertid inte detta som ett kapacitets- problem utan som ett problem, där individens frivilliga val med hänsyn till intresse och förutsättningar får spela en avgörande roll.

Problemen blir helt annorlunda i de frivilliga skolformerna. Dimensionerings— frågorna får där en helt annan tyngd och kan ses från flera olika synvinklar, var- vid man i varje fall teoretiskt kan komma fram till helt olika resultat. Ett utbild- ningsväsende får naturligtvis ej dimensioneras så att dess tjänster under en längre period inte tas i anspråk av de utbildningssökande.

7.1.1 Tillströmningen till en viss utbildning bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt kartlagts. Gymnasieutredningen gjorde vissa försök att närmare kartlägga de orsaker som var avgörande för ungdomarnas val av gymnasie- utbildning. GU:s slutsatser var dock att endast ett fåtal variabler rent statistiskt kunde tillmätas betydelse, vilket delvis sammanhängde med primärmaterialets be- skaffenhet. Liknande undersökningar har utförts av skolöverstyrelsen i planerings- verksamheten för gymnasiets utbyggnad. Här är emellertid inte platsen att närmare presentera dessa undersökningar och deras resultat. Det står emellertid klart att elevens val av viss utbildning bör betraktas som en faktor, till vilken hänsyn måste tagas då det gäller en framtida dimensionering.

7.1.2 Samtidigt kan det vara lika självklart att i planeringen taga hänsyn till arbets- livets efterfrågan på den utbildade arbetskraften och för skolformer med mera avgränsat bestämt utbildningsmål låta denna synpunkt spela en mera framskjuten roll.

I viss utsträckning — åtminstone på längre sikt torde dessa båda synpunkter kunna leda fram till resultat som inte alltför mycket avviker från varandra under förutsättning att de utbildningssökande t. ex. via yrkesvägledning (jfr 7.1.5 nedin) får information om framtida arbetsmarknadsförhållanden inom det ena eller anira yrket.

7.1.3 En tredje synpunkt som när det gäller icke obligatoriska skolformer kan komma att spela en väsentlig roll är givetvis kostnadsaspekten. Man kan mycket väl i en viss given statsfinansiell situation tänka sig ett utbildningsväsende som med hänsyn till såväl ungdomens önskan att vinna inträde som näringslivets efterfrågan på den utbildade arbetskraften är klart underdimensionerat om andra delar av statens —— eller kommunernas aktiviteter måste prioriteras. Olika sektorer inom ett utbildningsväsende kan å andra sidan bli föremål för viss prioritering från sem- hällets sida gentemot andra sektorer, vilket kan sammanhänga med t. ex. viss politisk målsättning eller önskvärdheten att gynna exportindustrin på bekostnad av annan produktion. Givetvis kan även en mängd andra aspekter få betydelse för frågorna ang. ut- bildningens dimensionering. De rent realekonomiska aspekterna bl. a. tillgången på byggnadsarbetskraft och investeringskapital — kan åtminstone i ett medellångt perspektiv få avgörande betydelse om det gäller att öka en viss utbildningskapacitet. På motsvarande sätt kan Iärartillgången utgöra tak för en ökning av kapaciteten under ett visst skede.

7.1.4 I direktiven till beredningen beröres på ett flertal ställen dimensioneringsfrå- gorna, varvid hänvisas till den mycket snabba utbyggnad yrkesutbildningsväsendet genomgått under det senaste årtiondet. Samtidigt pekas på att yrkesutbildnings- väsendet bör ses i ett större utbildningspolitiskt sammanhang tillsammans med de nu av statsmakterna fastlagda planerna för gymnasiets och fackskolans dimensione- ring. På motsvarande sätt bör långsiktiga planer göras upp för yrkesutbildnings- området varvid utredningen bör »— i samråd med berörda myndigheter, redan på- gående utredningar och övriga intressenter inom utbildningsväsendet och arbets- marknaden —— söka komma fram till en bedömning av den totalt behövliga utbild- ningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess huvudsektorer för så lång tid framåt som en prognos i detta avseende på ett meningsfullt sätt kan göras. Utred- ningen bör också ge vägledning för hur en dylik prognos i fortsättningen skall kunna fortlöpande förnyas och revideras.» På ett annat ställe i direktiven pekas på behovet av en nära kontakt med arbets- livet och de problem som kan komma att uppstå i anpassningen mellan närings- livets behov av arbetskraft av skilda slag och planering av ett omfattande och dif- ferentierat yrkesutbildningsväsende. Frågeställningen — såsom beredningen upp- fattat den — kan som en följd av direktiven beskrivas sålunda: Hur stort skall ett framtida yrkesutbildningsväsende vara, dvs. hur många elever bör yrkesutbildnings- väsendet per år ta emot för att dels möta näringslivets behov av yrkesutbildad

arbetskraft och dels tillgodose de utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkes- utbildning.

YB har därvid ansett det nödvändigt att belysa den önskvärda dimensioneringen för ett antal olika sektorer inom yrkesutbildningsväsendet och samtidigt belysa vissa totalperspektiv för hela yrkesutbildningsväsendet.

De ovan förda resonemangen i dimensioneringsfrågorna har behandlats av tidigare skolutredningar klarast kanske av gymnasieutredningen, där man menade att gymnasieutbildningen, särskilt den med en allmän inriktning, kunde ses dels som en utbildningskonsumtion, dvs. utbildning för utbildningens egen skull, dels som en investering för framtida konkret nytta t.ex. på arbetsmarknaden. När det gäller yrkesutbildning bör denna enligt YB:s uppfattning ha en målinriktning mot en viss typ av arbetsuppgifter, varigenom den i högre grad än t. ex. gymnasieutbildningen måste ses som en investering. Härigenom måste också efterfrågemomentet sett från näringslivets sida spela en större roll i dimensioneringsproblematiken. Elevernas önskan om viss yrkesutbildning kan, om denna utbildning ej efterfrågas på arbets- marknaden, leda till felinvesteringar från såväl samhällets som individens sida. En klart avgränsad och specialiserad yrkesutbildning kan därvid ej sägas ha samma konsumtionsvärde i sig själv som en mera brett upplagd utbildning.

7.1.5 I detta sammanhang bör yrkesvägledningens betydelse något beröras. Grund- skolans yrkesvalslärare har till uppgift att informera om olika yrken och utbildnings— vägar efter grundskolan. I denna orientering skall även ingå moment av arbets- marknadsutveckling, näringslivets förändringar och där uppstående behov av olika slag av arbetskraft. På motsvarande sätt skall arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare informera de ungdomar som lämnat skolan eller genomgår t. ex. fackskolor, folk- högskolor och gymnasier. Denna yrkesorienterande information får givetvis sin effekt på ungdomarnas yrkes— eller utbildningsval och kan således utan att vara dirigerande påverka ung- domsströmmarna i viss riktning, dvs. till sådana sektorer på arbetsmarknaden som behöver nytillskott av yngre arbetskraft och från sådana områden som behöver färre nya arbetstagare. Yrkesvägledningen kan genom sitt sätt att verka bli ett instrument med vars hjälp man kan »sammanjämka» ungdomarnas önskemål om viss utbildning med arbets- livets efterfrågan på viss utbildad arbetskraft. Härigenom torde det inom vissa gränser bli möjligt att tillämpa det ovan förda resonemanget om näringslivets ut- veckling som huvudsaklig styrande faktor när det gäller yrkesskolväsendets dimen- sionering. Även de ungdomar som kommer att genomgå det yrkesskolväsende som föreslås av YB kan inför linje- och ämnesval m. m. behöva yrkesvägledning, en fråga som YB utförligare behandlar i kap. 23. Här skall därför endast kortfattat läggas några synpunkter på yrkesvägledningens uppgifter. Man torde kunna ange dessa till tre: att bistå individen vid val av yrke och utbildning, att genom en objektiv informa- tion ang. arbetsmarknadsutveckling och arbetskraftsbehov inom olika sektorer

verka som arbetsmarknadspolitiskt instrument samt att verka allmänt produktivitets- befrämjande genom att hjälpa individen att välja yrke med hänsyn till anlag och förutsättningar.

Genom den konstruktion yrkesskolväsendet hittills haft har behovet av yrkesväg- ledning inom yrkesskolan varit mindre motiverat. Yrkesvalet uppfattades som i princip avgjort i och med valet av utbildningslinje eller avdelning. Vissa yrkesskolor har dock funnit anledning att bistå eleverna i yrkesvalsfrågor genom att avdela någon av skolans befattningshavare för sådana samtal. Andra skolor har hänvisat till länsarbetsnämndernas yrkesvägledare. I den yrkesskola som beredningen här föreslår kommer yrkesvalsfrågorna att få en långt större betydelse genom den mått— liga specialiseringen under första delen av utbildningen. Det finns därför starka skäl som talar för att yrkesvägledningen i yrkesskolorna ges en utformning motsvarande den som statsmakterna beslutat för fackskolorna och det nya gymnasiet. YB åter- kommer till dessa frågor i kap. 23.

7.2 Totala kvantitetsproblem

Yrkesskolväsendet här helt naturligt ses som en del av hela det svenska utbildnings- väsendet. Den förda utbildningspolitiken i sin helhet och i sina delar för olika skol- former måste därför klart påverka den politik som skall föras även när det gäller yrkesutbildningsväsendet.

På den kvantitativa sidan inryms här ett flertal problem, t. ex. samhällets andel av yrkesutbildningen, principiellt och kostnadmässigt, samhällets yrkesutbildning för egna arbetskraftsbehov, avvägningsproblem mellan olika arbetskraftsbehov. Dit hör också frågor om resursernas fördelning på yrkesutbildning för ungdomar och yrkesutbildning för vuxna. Sådana frågor kan inom en given totalram för hela utbildningsväsendet ge olika avvägning av delarnas storlek. Viktigare torde dock totalramen vara från denna aspekt.

Statsmakterna' beslöt hösten 1964, att ca 50 procent av en ungdomskull inom några få år skall få möjlighet till studier vid gymnasier och fackskolor. Ett mindre antal av dessa ungdomar torde senare återfinnas i olika former av yrkesskolor, men avgjort torde huvudparten av eleverna till yrkesskolväsendet komma från de åter- stående 50 procenten. Hur stor andel beror på ett flertal olika faktorer, av vilka endast en del beröres i detta kapitel.

I kap. 6 i detta betänkande redogörs för en genom YB:s försorg verkställd under- sökning som visar att drygt 20 procent av en ungdomskull får utbildning i samhälls- ägda yrkesskolor. Ytterligare ett stort antal ungdomar får emellertid yrkesutbildning genom statsunderstödda enskilda skolor. Detta skulle innebära att samhället om några är direkt svarar för att ca 75 procent av en ungdomskull får skolmässig vidare- utbildning (om lägst en termin) efter grundskolan.

samtidigt innebär detta i varje fall inom rimliga marginaler att mellan 20 och 25 procent av en årskull ungdomar skulle direkt efter grundskolan söka sig ut i näringslivet. Här kommer in ett avvägningsproblem, vars lösning direkt samman-

hänger med det framtida yrkesutbildningsväsendets utformning. Arbetslivets tek- niska nivå och allmänna inriktning under den närmaste framtiden kommer såvitt man nu kan bedöma att vara sådan, att för ett antal arbetsuppgifter kommer 9-årig grundskola att vara tillfyllest. Det kan gälla enklare arbetsuppgifter som knappast förutsätter ens någon kortare utbildning på arbetsplatsen eller sådana arbetsupp- gifter, där en kortare utbildning lämpligast ges på arbetsplatsen i form av systematisk träning. Slutligen kan det gälla sådan kvalificerad utbildning som med hänsyn till t. ex. krav på maskinutrustning bäst ges direkt i företagen.

Mot ett sådant resonemang kan anföras att det f.n. föreligger svårigheter att överblicka utbildningskraven på längre sikt. Den tekniska nivån är ojämn inom vår industri. Många företag har en synnerligen avancerad maskinutrustning, mer eller mindre helautomatiserad, medan andra av olika skäl släpar efter. Automationens krav på yrkeskunnande kan f. n. ej helt klarläggas kvantitativt. Mycket synes emel- lertid peka mot att en bred grundläggande yrkesutbildning i flertalet fack är av stort värde och ger de unga bättre möjligheter till omställning och anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter. Med hänsyn till de snabba strukturella föränd- ringar som kommer att pågå inom vårt näringsliv under överskådlig tid torde denna »omställningsberedskap» vara ett viktigt led i utbildningspolitiken.

Till frågan om antalet ungdomar som går direkt till arbetsmarknaden efter grund- skolan hör emellertid också en diskussion om antalet eller andelen ungdomar i en ungdomskull som överhuvudtaget har fallenhet för eller önskan att fortsätta sin skolgång ett tionde och elfte skolår.

I de resonemang som här måste föras vill YB ta upp något av det svar som måste ges på ovan anförda direktiv till beredningen. YB är klart medveten om vart dessa direktiv syftar och kommer nedan att närmare söka belysa några av de frågor som berörs i direktiven. Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig följande. Arbetskraften till ett yrke kan och bör rekryteras på ett flertal olika vägar. Samtidigt förekommer att personer som genomgått utbildning till visst yrke av olika skäl inte hamnar i avsett yrke. (Jfr kap. 6.) Arbetskraftsströmmarna i vårt land lika väl som i andra länder är mycket litet statistiskt kartlagda. Ändrad intresseinriktning, för- ändrade framtidsutsikter, från anlagssynpunkt felaktiga yrkes- och utbildningsval påverkar redan ungdomarnas yrkesvalsbeteenden. Strukturförändringar i närings- livet, önskan om vidareutbildning, familjesituation m. m. påverkar den vuxna arbets- kraftens arbetssituation och framtvingar yrkesbyten.

Under senare år har organiserats ett vuxenutbildningssystem just för underlät- tande av yrkesbyten. Denna omskolningsverksamhet har för närvarande så stor kapacitet att mellan 30.000 och 40.000 elever årligen passerar igenom. Härigenom får omskolningsutbildningen och dess framtida inriktning mot olika näringslivssektorer en klart arbetskraftsdirigerande effekt.

Ser man problemen så, samtidigt som man inriktar ungdomsyrkesutbildningen mot breda sektorer på arbetsmarknaden och inom yrkesutbildningsväsendets ram ger ett i förhållande till nuläget ökat utrymme av allmänna ämnen, torde det stå alldeles klart att några tydligt avgränsade yrkesprognoser speciellt för ungdomsyrkes-

utbildningen ej är meningsfulla. Ungdomsutbildningen är endast en del i rekryte- ringskällorna till olika yrken, hur stor del vet man för närvarande ytterst litet om.

Samtidigt torde det stå klart att ungdomsutbildningen ej lämpligen på samma sätt som t.ex. vuxenutbildningen bör anpassas mot arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar i behoven av arbetskraft. Ungdomsutbildningen bör liksom övriga ung- domsskolor besitta en viss stabilitet år för år, när det gäller olika avdelningar på en ort, så att föräldrar och ungdomar får förtroende för skolan. Täta byten och om- kastningar alltefter konjunktursvängningar eller andra kortsiktiga förändringar kan leda till skada när det gäller elevrekryteringen. Vuxenutbildningen torde från flera synpunkter vara lämpligare som »konjunkturregulator». Detta utesluter naturligtvis inte att successiva förändringar kan och nödvändigtvis bör äga rum även inom ungdomsutbildningen, men då med hänsyn till mera långsiktiga förändringar i näringslivets efterfrågan på arbetskraft.

YB har i det följande sökt arbeta efter ovanstående målsättning och har i varje fall i detta betänkande sett kvantitetsproblemen så att den sökt belysa en rimlig relativ fördelning mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given totalram. YB har emellertid begränsat sina bedömningar till det yrkesutbildningsväsende som är avpassat till det gymnasiala åldersstadiet, dvs. de ungdomar som direkt efter grundskolan eller de närmaste åren därefter fortsätter sin utbildning i yrkesskola.

De prognoser som i olika utredningar hittills utförts avseende skolväsendets dimensionering har utgått från ett »riksbehov» av arbetskraft och/eller utbildning. Några regionala studier har icke gjorts och har för flertalet berörda områden ej heller varit erforderliga med hänsyn till arbetskraftens rörlighet, åtminstone inom relativt vida områden. En samordning mellan »riksbehovets» utveckling och utveck- lingen inom olika regioner blir emellertid nödvändig när det gäller yrkesutbildnings- väsendet. Yrkesutbildningsplaneringen torde härvidlag kräva att hänsyn tas till näringslivets struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Detta arbete måste i stor utsträckning falla på skolöverstyrelsens planeringsorgan, som i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och statistiska centralbyråns prognosinstitut kontinuer- ligt skall följa utvecklingen på arbetsmarknaden. Vissa sektorer inom yrkesutbild- ningsväsendet, t.ex. verkstadsavdelningar, handels- och kontorsavdelningar, vissa vårdavdelningar, bör dock å andra sidan med hänsyn till såväl ungdomens möjlig- heter att välja olika slags utbildning som med hänsyn till arbetslivets behov av arbetskraft finnas representerade inom praktiskt taget varje region. Problemen upp- står emellertid i samband med inrättandet av parallellavdelningar inom samma eller angränsande regioner. I andra sammanhang kan fråga uppstå att inom en region bereda utbildningsmöjligheter för senare utflyttning till andra regioner med ökande arbetskraftsbehov.

Med hänsyn till ovan påpekade rent praktiska svårigheter, som nedan ytterligare kommer att belysas, då det gäller att söka beräkna eller bedöma ett »riksbehov» torde det vara nödvändigt med en stark central planering av yrkesutbildnings- väsendets dimensionering och lokalisering, där dockdet regionala (lokala) initia- tivet, belyst från såväl tillströmningssidan som efterfrågesidan, tillmäts stor betydelse.

7.3 Grundläggande beräkningar

Beredningens behandling av problemen kring klarläggandet av arbetslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft, och dettas relation till yrkesskolväsendets dimensionering har gjorts i tre etapper. Den första etappen omfattar en lägesbeskrivning av situa- tionen på arbetsmarknaden vid 1960-talets början, den andra omfattar samman- ställningar av uppgifter rörande utvecklingen fram till 1970-talets början med vissa utblickar på något längre sikt medan slutligen den tredje omfattar synpunkter på och förslag till en framtida dimensionering.

YB:s material betr. dessa tre etapper redovisas i 7 tabeller, som har samlats i bilaga 4 till detta betänkande (tabellerna har med hänsyn till kapitlets nr givits beteckningarna 7: 1—7: 7).

7.4 Lägesbeskrivning avseende situationen på arbetsmarknaden vid 1960-talets början 7.4.1 Grundmaterial. l folkräkningsmaterialet för 1960 finns utförliga uppgifter av- seende antal sysselsatta inom olika näringsgrenar och yrken. Folkräkningsmaterialet innefattar bl.a. även uppgifter om de sysselsattas fördelning på kön, ålder och civilstånd, geografiska regioner, yrkesställning och art av anställning. Beträffande utbildning finns uppgifter om utbildade med studentexamen eller akademisk utbild— ning, medan däremot uppgifter om annan utbildning saknas. I samband med folk- räkningen 1960 företogs en intervjuundersökning omfattande ett urval av hushåll. I denna togs även upp frågor om utbildning under studentexamensnivå, men de uppgifter om yrkesutbildning som insamlades är inte av den arten, att de kan använ- das i här aktuella beräkningar. I brist på allmänt omfattande uppgifter om antalet yrkesutbildade har YB utgått från folkräkningens uppgifter om arbetskraften och kompletterat dessa med i olika källor tillgängliga uppgifter avseende yrkesutbildad arbetskraft inom vissa sektorer av näringslivet, samt med mer eller mindre skönsmässiga bedömningar avseende andel yrkesutbildad arbetskraft inom andra sektorer. Som första led i beredningens lägesbeskrivning avseende situationen vid 1960- talets början har på grundval av folkräkningsuppgifter utförts sammanställningar över förvärvsarbetande med resp. utan utbildning på studentexamensnivå uppdelade på näringsgrenar (tabell 7: 1) och på yrken (tabell 7: 2).

7.4.2 Tabell 7: 1 omfattar samtliga förvärvsarbetande och återger hur dessa fördelas på kön, förekomst av utbildning på studentexamensnivå samt näringsgren. Vid tolkning av tabellen måste folkräkningens definition av förvärvsarbetsbegreppet samt förfarande vid uppdelning på näringsgrenar hållas i minnet. Som förvärvsarbetande räknas personer som under veckan 2——8 oktober 1960 utfört inkomstgivande arbete under minst halv normal arbetstid, samt de personer som hade arbete under veckan men som p. g. a. tillfälligt avbrott — högst 4 månader — icke arbetade under denna vecka. Näringsgrenstillhörigheten bestäms av den huvudsakliga verksamheten vid det företag (arbetsställe), där personen utförde sitt arbete under folkräkningsveckan.

Detta förhållande medverkar till att som underlag för analyser av yrkeskategorier tabellen måste kompletteras med beräkningar grundade på uppgifter avseende de förvärvsarbetandes fördelning på yrken.

7.4.3 Tabell 7:2 omfattar de förvärvsarbetande, som återfinns inom »yrkesskol- yrken», med vilket avses de yrken till vilka, enligt YB:s bedömning, yrkesskol- utbildning uuder det närmaste decenniet kan bedömas vara aktuell i beaktansvärd omfattning. Till grundval för dessa bedömningar har tjänat avväganden av två typer, nämligen dels av i vad mån ett yrke kan bedömas lämpligen betjänas av skolmässig utbildning, och dels av i vad mån sådan utbildning kan bedömas lämp- ligen inrymmas under yrkesskoleväsendet. Uppenbart är att dylika bedömningar måste behäftas med osäkerhet, men sannolika avvikelser från de företagna bedöm- ningarna, skulle inte i större utsträckning påverka den i sammanställningen tecknade helhetsbilden.

Vid tolkningen av tabellen måste det använda förvärvsarbetsbegreppet samt för- farandet vid uppdelningen på yrken observeras. Fördelningen efter yrken avser den typ av arbete som de förvärvsarbetande ägnade sig åt under veckan 2——8 oktober 1960, oberoende av under vilken näringsgren de arbetat. Klassificeringen på yrken grundar sig på det 1960 föreliggande förslaget till nordisk yrkesklassificering, och tar icke hänsyn till utbildning eller yrkesställning.

Tabell 7: 2 visar hur de förvärvsarbetande inom »yrkesskolyrken» fördelar sig på kön, förekomst av utbildning på studentexamensnivå samt på yrken. Av tabellen framgår att ca 70 % av såväl de manliga som de kvinnliga förvärvsarbetande åter- finns inom de medtagna yrkena. Uteslutna är främst yrken med utbildning på universitets- och högskolenivå, ingenjörsyrken samt vissa andra yrken med speciell utbildning. Av drygt 2 miljoner förvärvsarbetande inom »yrkesskolyrken» har endast omkring 1 % utbildning på studentexamensnivå. Dessa faller till stor del på yrken som omfattar arbetsuppgifter med stora olikheter vad avser krav på utbild- ning — huvudsakligen vissa kontorsyrken. Arbetaryrkenas poster på något hundra- tal och därunder torde till stor del utgöras av praktikanter. Sammanställningen ger vid handen att de yrken till vilka yrkesskolutbildning bedömts kunna vara aktuell sysselsättningsmässigt utgör en mycket betydande andel av arbetsmarknaden.

För att få ett grepp om näringslivets behov av yrkesskolutbildad arbetskraft krävs emellertid även uppgifter om den andel av dessa, som fullgör arbetsuppgifter vilka fordrar yrkesutbildning. Ett försök att belysa detta har gjorts i tabell 7:3, vilken uppställts med utgångspunkt från antal förvärvsarbetande utan utbildning på stu- dentexamensnivå, som framräknats i tabell 7: 2.

7.4.4 Tabell 7:3 är avsedd att belysa den andel av de sysselsatta inom yrkesskol- yrken, som fullgör arbetsuppgifter, för vilka yrkesskolutbildning kan bedömas som lämpligast. Tabellen omfattar i tabell 7: 2 upptagna yrken, för vilka redovisas dels vissa upp- gifter avsedda att belysa antalet yrkesskolutbildade samt det årliga ersättnings-

behovet av dylik personal och dels vissa uppgifter rörande utbildningskapaciteten i kurser avseende motsvarande yrken.

Vid varje yrke anges som utgångspunkt det antal sysselsatta utan utbildning på studentexamensnivå, som framräknats i tabell 7: 2. Därefter anges ett procenttal, vilket avser den andel av de sysselsatta utan utbildning på studentexamensnivå som 1960 hade eller med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär borde ha haft yrkesut- bildning motsvarande normalt omkring 2 års skolmässig utbildning. Dessa procenttal grundas på bedömningar. Bedömningarna är givetvis behäftade med betydande osäkerhet. Att observera är att för många yrken —- särskilt inom handel och kontor — har borträknats en viss yrkesutbildningsandel, som i framtiden torde tillgodoses inom fackskolans ram. Yrkesskolandelen anger endast hur stor andel som beräknats »utnyttja» yrkesskolväsendet för sin utbildning. De övriga kan sålunda erhålla sin utbildning i t.ex. fackskolor eller gymnasier eller också enbart genom utbildning inom företag.

Antalet yrkesskolutbildade har beräknats med utgångspunkt från antalet syssel- satta samt procentandelen yrkesskolutbildade. Detta antal har därefter dividerats med den uppskattade genomsnittstiden i yrket, varvid den erhållna kvoten fått representera det årliga ersättningsbehovet av yrkesskolutbildade inom respektive yrken. Uppgifterna avseende genomsnittstid i yrket är uppdelade på kön. Normalt har uppskattats en genomsnittlig tid i yrket av 35 år för män och 20 år för kvinnor. För vissa yrken har räknats med en genomsnittstid i yrket för män av 20 år, vilket grundar sig på bedömningar av »normala» befordrings- och yrkesbytesfrekvenser. Sannolikt innebär också för vissa kvinnoyrken 20 år en överskattning av yrkes- verksam tid i yrket med hänsyn till befordran och yrkesbyten. I yrken som domi- neras av manliga förvärvsarbetande har för hela gruppen räknats med männens genomsnittstid i yrket medan för yrken som domineras av kvinnliga förvärvsarbe- tande kvinnornas genomsnittstid i yrket använts. I yrken utan klar dominans för endera könet har räknats med en genomsnittstid i yrket sammanvägd med hänsyn till fördelningen på könen. Uppgifterna avseende genomsnittstid i yrket grundas på osäkra bedömningar, och måste uppfattas som grova approximationer.

Det tillämpade förfarandet för beräkning av ersättningsbehovet av yrkesskol- utbildad arbetskraft bygger på ett statistiskt betraktelsesätt och implicerar att antalet yrkesskolutbildade och därigenom (bl.a. till följd av jämn åldersfördelning) även det årliga ersättningsbehovet av yrkesskolutbildade hålles konstant över en längre period. I praktiken är givetvis detta inte fallet.

I tabellen har införts uppgifter avseende utbildningskapaciteten höstterminen 1963 inom yrkesskolkurser samt vissa andra yrkesutbildningskurser. De olika kur- serna har på grundval av bedömningar inom YB hänförts till olika yrken eller grupper av yrken. Dessa bedömningar grundar sig i främsta rummet på analyser av den i folkräkningen använda yrkeskoden samt av SCB:s yrkesskolstatistik. I många fall är sammanställningen relativt odiskutabel, nämligen då större delen av de utbildade från en kurs kan bedömas söka sig till det yrke till vilket kursen hän- förts samtidigt som yrket inte i större utsträckning kan bedömas mottaga utbildade

från andra kurser. I flera fall torde dock komplikationer av de båda nämnda typerna föreligga. Dessa komplikationer har sökt överbryggas genom grupperings- förfarande, varvid kurser eller grupp av kurser sammanförts med grupp av yrken eller enskilt yrke. Detta förfarande kan dock inte eliminera problemen med bris- tande samhörighet yrkesskolkurs—yrke.

Slutligen har i tabellen gjorts en jämförelse mellan ersättningsbehov av yrkes- utbildad arbetskraft och i tabellen redovisad utbildningskapacitet inom motsvarande kurser. Större redovisad utbildningskapacitet än ersättningsbehov har betecknats som överskott och motsatsen som underskott. Denna jämförelse är närmast att se som ett åskådningsexempel på vad de i tabellens övriga delar redovisade uppgifterna leder fram till vad beträffar relationen mellan utbildningskapacitet och ersättnings- behov, och innefattar den sammanlagda osäkerheten som impliceras i uppskattning- arna av yrkesskolutbildningsandel, genomsnittlig verksamhetstid i yrket samt sam- manförandet av yrkeskurs—yrke.

Såsom ovan har framhållits motiverar såväl uppskattningar av yrkesskolutbild- ningsandel och genomsnittstid i yrket som det tillämpade statistiska betraktelse- sättet vid beräkning av ersättningsbehovet att stor varsamhet iakttages vid tolkning av tabellens uppgifter. Vad avser förvärvsarbetarbegrepp, urval av yrken samt yrkesklassificering måste de under tabell 7: 2 anförda synpunkterna hållas i minnet.

Ur tabell 7: 3 kan utläsas att av drygt 2 miljoner förvärvsarbetande inom de ut- valda yrkesskolyrkena omkring 850.000 hade eller med hänsyn till sina arbetsupp- gifters karaktär borde ha haft yrkesutbildning motsvarande normalt omkring 2 års skolmässig yrkesutbildning. En på redovisat sätt företagen statistisk analys indikerar ett årligt ersättningsbehov av sådan arbetskraft uppgående till ca 29.000 förvärvs- arbetande. De i beräkningarna redovisade kurserna omfattar 1963 en utbildnings- kapacitet av 32.250 utbildade per år, av vilka drygt 6.000 faller på husmoderskurser. De utförda jämförelserna mellan utbildningskapacitet och redovisat ersättnings- behov ger för flertalet yrken vid handen att ersättningsbehovet överstiger utbild- ningskapaciteten. Iögonfallande undantag härifrån utgöres av handels— och kontors- sektorn, verkstadsmekanikergruppen samt delar av den husliga sektorn. Förkla- ringarna till dessa avvikelser är emellertid uppenbara. För den första sektorn har man sannolikt att räkna med väsentligt kortare genomsnittlig tid i yrket än som angivits i beräkningarna. Jfr även vad som ovan sagts ang. fackskoleutbildning. Verkstadsgrupperna är starkt expansiva på arbetsmarknaden, där utbildningsbeho- vet ökat starkt. Den husliga sektorns utbildningar ger dels förutbildning för vissa specialutbildningar och dels en allmänt huslig utbildning för arbete i hemmet.

En stor del av tillgängliga uppgifter avseende arbetskraftsbehovets volymmässiga utveckling efter 1960 avser inte yrken eller yrkesgrupper utan näringsgrenar. Om sådana uppgifter kompletteras med data avseende fördelning på yrken och yrkes- utbildade inom näringsgrenar kan därur i viss utsträckning slutsatser dragas an- gående utvecklingen inom ur yrkesutbildningssynpunkt relevanta grupper. Tabellerna 7: 1 och 7: 2 avseende förvärvsarbetande uppdelade på näringsgrenar resp. yrkesskol- yrken samt de i tabell 7: 3 anförda uppgifterna avseende andel yrkesutbildade inom

olika yrken har därför kompletterats med sammanställningar, där de förvärvs- arbetande inom olika näringsgrenar fördelats på yrken, yrkesställning samt före- komst av yrkesutbildning. Se tab. 7: 4 och tab. 7: 5.

Grundmaterial till dessa sammanställningar har varit folkräkningens uppgifter över antal förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar samt dessas fördelning på yrken (tab. 7: 4) samt på företagare, tjänstemän och arbetare (tab. 7: 5).

7.4.5 Tabell 7: 5 visar i absoluta och relativa tal hur de förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar fördelat sig på yrkesställning samt förekomst av yrkesutbildning. I tabellen redovisas relationstal, vilka anger hur stor del av de sysselsatta inom resp. näringsgren som ingår i de i tabell 7: 3 framräknade grupperna av yrkesutbildade. Slutligen anges hur stor del av dessa som återfinns inom yrken med arbetar- dominans, varvid denna grupp av yrkesutbildade ställes i relation till totala antalet förvärvsarbetande inom yrken med arbetardominans. Av tabellen framgår att de yrkesutbildade inom arbetaryrken uppgår till över 600.000, vilket motsvarar inemot 40 0/0 av de förvärvsarbetande inom dessa yrken. I övrigt framgår bl. a. att samtliga de yrkesutbildade —— ca 850.000 förvärvsarbetande motsvarar en dryg fjärdedel av totala antalet förvärvsarbetande. Att observera är här att utelämnandet av grupper med mindre än 50 sysselsatta medverkar till den föreliggande smärre diskrepansen jämfört med föregående sammanställning.

7.5 Synpunkter på utvecklingen efter 1960

I föregående avsnitt redovisade sammanställningar till belysning av näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft återspeglar situationen 1960. Innan yrkesskol- väsendets dimensionering relateras till behov av yrkesutbildad arbetskraft bör även nyrekryteringsbehov samt variationer i ersättningsbehovet belysas.

Data över den volymmässiga utvecklingen inom olika grupper på arbetsmarkna- den kan ge viss sådan belysning. Nyrekryteringsbehovet under en viss tidsperiod avspeglas i den nettostorleksförändring en grupp uppvisar under motsvarande ' period. Till belysning av nyrekryteringsbehovet redovisas därför i närmast följande avsnitt tillgängliga uppgifter över utvecklingen efter 1960 rörande antalet förvärvs- arbetande inom olika sektorer av näringslivet.

Vissa uppgifter över sysselsättningsutvecklingen har hämtats ur tillgängliga pro- memorior utarbetade för den pågående långtidsutredningen. Uppgifter rörande handeln har hämtats ur Detaljhandelns utredningsinstituts rapport över utveck- lingen inom deltaljhandelsföretagen. Vidare har vad gäller utvecklingen inom in- dustrin preliminära uppgifter erhållits från Industrins utredningsinstitut.

Beredningen har även tagit del av inom prognosinstitutet vid statistiska central- byrån utförda sammanställningar och beräkningar över sysselsättningsutvecklingen inom vissa sektorer av näringslivet.

Även YB:s egna arbetsgrupper har på vissa punkter insamlat material som utnyttjats i detta sammanhang.

Ovannämnda grundmaterial täcker endast in vissa delar av näringslivet. För de

områden som berörs är uppgifterna på vissa punkter relativt detaljerade, men i andra fall mer överslagsbetonade. En sammanställning över sysselsättningsutveck- lingen med mycket grov näringsgrensindelning måste därför komma att innehålla många luckor, vilka i avvaktan på ytterligare uppgifter endast kan fyllas med hjälp av YB:s egna bedömningar.

I tabell 7: 6 redovisas tillgängliga uppgifter över faktisk resp. prognosticerad sysselsättning år 1960, 1963, 1965 och 1970.

Tabell 7: 7 utgör en sammanställning omfattande dels uppskattningar avseende be- hov av yrkesutbildning, dels omfattningen av nuvarande yrkesutbildning med i tabell- kommentaren given begränsning. Uppskattningarna grundar sig på dels de inom YB arbetande expertgruppernas bedömningar, dels vissa beräkningar grundade på ovan redovisat statistiskt material.

7.6 Beredningens överväganden

Det ovan redovisade materialet är som framgått ej tillfyllest vad det gäller att i någon form beräkna yrkesuthildningsväsendets framtida dimensionering. Ytterligare analyser inte minst av yrkesstrukturens förändringar kommer därför att göras för att, i den mån materialet tillåter, framläggas i senare betänkande. Därvid avser YB att samarbeta med SCB:s prognosinstitut liksom när det gäller att anlägga syn- punkter på utformningen av en statistisk-ekonomisk modell för mera kontinuerliga prognosberäkningar ang. utbildningsväsendets dimensionering. Enligt YB:s mening måste dessa beräkningar samordnas och gälla hela det utbildningsfält, som följer direkt efter grundskolan.

YB har emellertid funnit det nödvändigt att redan i detta betänkande ange vissa synpunkter på dimensioneringen, varför den ej velat avvakta ett mera utförligt prognosmaterial.

De frågor som YB nu anser sig böra ta ställning till gäller dels yrkesutbildnings- väsendets totala dimensionering avseende det gymnasiala åldersstadiet, dels vissa rekommendationer vad det gäller större sektorer inom utbildningsväsendet.

YB har därvid funnit att näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft i framtiden ej tillnärmelsevis kan eller bör tillgodoses enbart genom ungdomsutbild- ning. Den stora efterfrågan på yrkesutbildning som uppstår genom de tekniska och ekonomiska förändringarna i vårt näringsliv måste i ökande omfattning mötas genom utbildning av den vuxna arbetskraften, som friställs i samband med dessa föränd- ringar samt genom uppskolning av vid företagen anställd arbetskraft. Landets stag- nerande arbetskraftstillgångar totalt sett gör det vidare nödvändigt att de ev. arbets- kraftsresurser som kan finnas bland t.ex. de gifta kvinnorna, de handikappade eller inom vissa geografiska områden, måste ges möjligheter till yrkesutbildning, så att de kan bidraga till avhjälpandet av bristen på yrkesutbildad arbetskraft. Sam- tidigt måste givetvis rationaliseringen inom näringslivet påskyndas, så att den mänsk- liga arbetskraften kan reserveras för de arbetsuppgifter där den inte kan ersättas av maskiner. YB återkommer till hela denna fråga om vuxenyrkesutbildningen.

Av tabell 7: 6 i bilaga 4 framgår att efterfrågan på arbetskraft för jordbruk och skogsbruk fortsätter att sjunka. Nedläggningen av mindre jordbruk samt rationalise- ringen inom jordbruket och skogsbruket sker i sådan takt att dessa näringsgrenars andel av den totala arbetsstyrkan i början på 1970-talet snarare torde ligga under än över 10 procent. Detta betyder emellertid att yrkesutbildningskraven på den kvar- varande arbetskraften starkt kommer att stiga. Arbetsgruppen för jordbruk och skogsbruk har i sin utredning visat nödvändigheten av att praktiskt taget varje ny- anställd i dessa näringsgrenar har en grundläggande yrkesutbildning.

Ser man till utvecklingen inom industrin pekar det framlagda utredningsmaterialet mot starkt ökande arbetskraftsbehov för flertalet branscher. Den starkaste ökningen uppvisar verkstadsindustrin som under senare är starkt expanderat. Industrins efter- frågan på arbetskraft enligt av Industrins utredningsinstitut framlagda planer torde såvitt nu kan bedömas icke komma att rymmas inom landets totala arbetskrafts- tillgångar.

Av övriga starkt expanderande sektorer av intresse i detta sammanhang bör nämnas vårdnadssektorn, där bristen på personal redan nu är mycket stor. Medi- cinalstyrelsens sammanställningar vad gäller enbart den grundläggande yrkesutbild- ningen för vårdnadspersonal kommer icke att kunna täckas enbart genom utbild- ning av ungdomar. Härtill kommer behovet av personal för vården av åldringar och barn.

När det gäller handels- och kontorsområden kan några direkta kvantitativa slut- satser icke dragas av det framlagda materialet. Detaljhandeln ser ut att genom den nu pågående strukturrationalisei-ingen kunna hålla tillbaka ökningen av personal- behovet, medan man utan tvekan får förutsätta att kontorssidan inom såväl handel som industri, förvaltning, banker, försäkringsbolag m.m. trots databehandling och en i övrigt starkt arbetskraftsbesparande kontorsorganisation måste räkna med en betydande ökning av den kvalificerade kontorspersonalen.

YB har i denna ytterligt korta beskrivning av utvecklingstendenserna endast kunnat teckna ner några huvudlinjer. Det nu tillgängliga materialet över de kom- mande årens utveckling är alltför preliminärt och för litet analyserat för att några mer detaljerade eller säkra slutsatser skall kunna dragas. Det blir närmast den nu inom finansdepartementet arbetande långtidsutredningens uppgift att svara för dessa överväganden och slutsatser. Först när denna utredning är framlagd kan en ytterligare analys komma till stånd.

Accepterar man den ovan skisserade utvecklingen och ställer denna mot tillgäng- liga ungdomsresurser framstår än klarare att ungdomsutbildningens dimensionering ej kan ses enbart som en fråga om näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft.

Detta utesluter givetvis inte att yrkesutbildningen på det gymnasiala åldersstadiet såväl från rikssynpunkt som från regional synpunkt bör dimensioneras så att den återspeglar näringslivets struktur och utvecklingstendenser, varvid dock bör fram- hållas att ungdomar på orter med ett förhållandevis ensidigt näringsliv på hemorten eller inom regionen också bör ha rimliga valmöjligheter.

Hur stort yrkesutbildningsväsendet för det gymnasiala åldersstadiet sålunda totalt bör vara, blir om man accepterar YB:s ovan anförda synpunkter — till huvud- saklig del en fråga om tillgång på för utbildningen lämpad och intresserad ungdom. Hittills fattade skolpolitiska beslut ger i princip ej mer än hälften av en ungdoms- kull som totalt rekryteringsunderlag, även om man torde kunna räkna med att ej så få ungdomar från inte minst den sociala fackskolan kommer att söka sig till yrkesskolorna för en på fackskolan baserad klart målinriktad utbildning.

Man kan vidare räkna med — i varje fall under relativt lång tid framåt att åtskilliga ungdomar efter avslutad grundskola inte har intresse för fortsatt skol- gång. Hur stor andel är givetvis vanskligt att uttala sig om. Arbetslivets starka efterfrågan på arbetskraft ger dessa ungdomar till synes goda utkomstmöjligheter i varje fall på kort sikt. Fråga är om samhällets yrkesutbildningsväsende från dessa synpunkter bör dimensioneras så att det kan omfatta mer än 30 a 35 procent av en årskull, dvs. ett årligt intag av ca 35.000 ungdomar för utbildning i tvååriga eller längre kurser i direkt anslutning till grundskolan. Detta innebär i förhållande till nuläget en fortsatt utbyggnad, då man för närvarande synes kunna räkna med att yrkesskolan ger en grundläggande utbildning endast åt mellan 20 och 25 procent av årskullen.

Det står emellertid klart att trycket på de rent teoretiska vidareutbildnings— vägarna, gymnasier och fackskolor, tenderar att öka, vilket kan medföra att de av statsmakterna fastställda planerna för dessa skolors dimensionering successivt kan komma att ändras. Under sådana förhållanden kan det säkerligen uppstå problem att rekrytera ungdomlig arbetskraft med en för arbetslivets behov adekvat utbild- ning. Farhågor uttalas redan idag för möjligheten att på vissa orter rekrytera till- räckligt antal elever till befintliga yrkesskolor. Även om dessa farhågor kan vara berättigade torde dock den nya konstruktion som YB nu framlägger för den fram- tida yrkesskolans utformning bidraga till att öka yrkesskolans attraktivitet och kon- kurrenskraft gentemot andra skolformer. Successivt måste man också räkna med att det blir mer och mer naturligt att fortsätta sin skolgång efter den 9-åriga grund- skolan. Man måste därvid observera att denna i dagens läge ännu ej är fullt utbyggd.

Stannar man inför ovan angivna 30—35 procent av en årskull ungdomar till yrkesskolväsendet, får man dock vara på det klara med att denna siffra är att betrakta som ett riksgenomsnitt, kring vilket stora lokala variationer bör före- komma med hänsyn till bl.a. övriga skolformers dimensionering och näringslivets struktur. Samtidigt bör den utbyggnad, som på grundval av denna rekommendation kan komma att ske, försiggå med stor försiktighet och ett vaksamt iakttagande av tillströmningstendenserna såväl till yrkesskolan som till övriga ovanpå grundskolan liggande skolformer.

Att inom ramen för en årsrekrytering av ca 35.000 ungdomar göra en uppdelning på yrken eller yrkessektorer är ett mycket komplicerat problem. Här kommer ett flertal av de allmänna dimensionerings- och avvägningsproblemen in i bilden, vilka tidigare berörts i detta kapitel. Av väsentlig betydelse är vidare hur stor andel av

& i l l !

näringslivets efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft som skall täckas genom ung- domsutbildning resp. vuxenutbildning. Inom många branscher och företag är det sannolikt att man helst skulle se att behovet av ny arbetskraft kunde tillgodoses genom ungdomar med en grundläggande yrkesutbildning med hänsyn till företagens krav på omställbarhet och vidareutbildning av arbetskraften. Samtidigt torde det vara uppenbart att vissa arbetsuppgifter kanske mer är lämpade för arbetskraft i vuxen ålder, varvid kraven på en bredare yrkesutbildning får mindre relevans.

Det material som hittills sammanställts ovan ger endast ringa vägledning för sådana avväganden. Det förefaller dock möjligt att man på grundval av det material, som kommer att redovisas av den pågående långtidsutredningen skall kunna få möjligheter till fortsatt analys och framläggande av vissa kalkyler som underlag för mera detaljerade ställningstaganden.

Vissa av de inom YB arbetande grupperna har framlagt synpunkter på den önsk- värda totala rekryteringen till de inom gruppens arbetsområde fallande yrkena. Dessa siffror har tillsammans med de förskjutningar i arbetskraftsstrukturen totalt sett som redovisas i tabell 7:6 sammanställts i tabell 7:7 och ger anledning till följande preliminära plan för fördelningen på större yrkesgrupper. De grupper som särhållits är jordbruk, skogsbruk, metallindustri, övrig industri och hantverk, bygg- nadsindustri, handel, samfärdsel, kontorsarbete, vårdarbete samt hushållstekniskt arbete.

% Absoluta tal vid total— Yrkesområde andel intag ca 35000 Jordbruk 5 1 700 Skogsbruk 3 1 000 Metallyrken 20 7 000 Övr. industriyrken och hantverk 15 5 200 ' Byggnadsarbeten 15 5 200 Samfärdselarbete 2 700 Handelsyrken Kontorsyrken ?18 6 200 Vårdyrken 15 5 200 Hushållstekn. arb. 7 2 400 Summa 100 34 600

Följande kommentarer bör göras till tabellen. Det finns anledning att förutsätta att nyrekryteringsbehovet till jordbruk och skogsbruk f.n. är avsevärt större än som kan tillgodoses genom ovanstående ut- bildningsvolym. Näringsgrenarna jordbruk och skogsbruk torde emellertid under 1970-talet komma ned till en total arbetsstyrka som understiger 10 procent av landets totala arbetsstyrka. Under de närmaste åren framåt torde man dessutom kunna förutsäga svårigheter att fylla redan befintliga yrkeskurser inom jordbruket och skogsbruket, varför det kan finnas anledning att avvakta utvecklingen innan större förändringar i utbildningskapaciteten göres.

När det gäller industrin, däri inberåknat byggnadsindustrin, omfattar den för när— varande mellan 45 och 50 procent av totala arbetsstyrkan. Mycket pekar på att

industrins arbetskraftsefterfrågan på kort sikt starkt ökar trots pågående rationali- sering inkl. automatisering. Detta gäller särskilt verkstadsindustrin. Tjänstemanna- kåren växer emellertid betydligt snabbare än totala arbetsstyrkan. Kraven på yrkes- skicklighet och en bred grundläggande yrkesutbildning synes emellertid öka så att gränsen mellan arbetarnas mera kvalificerade arbetsuppgifter och de lägre tekni- kernas tenderar att försvinna. Klart är därför att den nytillträdande yngre arbets- kraften till flertalet verkstadsyrken bör ha så god yrkesutbildning som möjligt, som samtidigt kan utgöra grund för kompletterande utbildning allteftersom tekniken för- ändras. I metallyrkena är inräknade bl. a. bilmekanikeryrket med ca 1.500 elever och elektriker-yrkena med ungefär lika många. Det bör därvid observeras att för vissa reparationsyrken inom den automatiserade industrin synes gränsen mellan elektriker och metallarbetare i framtiden utsuddas och efterfrågan på felsökare-allroundrepara- törer öka.

Gruppen övriga industriyrken och hantverk omfattar en mångfald olika branscher med mycket varierande utbildningsbehov. Bland de stora grupperna kan nämnas trä-, pappers- och tryckeriindustrins yrkesarbetare samt livsmedelsindustrins kvali- ficerade arbetskraft. Hit hör också ett flertal hantverksyrken. För åtskilliga av dessa utbildningar måste ett mer regionalt bedömande äga rum, där utvecklingen på arbets- marknaden vad gäller behov och tillgång på kvalificerad arbetskraft får resultera i mer kortsiktiga ställningstaganden. För det egentliga hantverket, däri inräknat vissa reparatörsyrken, synes efterfrågan på arbetskraft komma att öka. Särskilt för de mindre yrkesgrupperna torde det bli nödvändigt med en central planering av utbild- ningens dimensionering.

Byggnadsindustrins arbetskraftsbehov på lång sikt hör till de mer svårbedömbara, inte minst beroende på att branschens produktion och prissättningen på denna är föremål för statliga ingripanden, som kan störa en mera långsiktig planmässig utveckling. Den starka rationaliseringen med hög mekanisering och en hårt genom- förd planering ställer allt högre krav på arbetskraftens yrkesskicklighet, vilket medför att behovet av arbetare med grundläggande yrkesutbildning stiger snabbt.

Samfårdselyrkena är mycket heterogena och kraven på yrkesutbildning växlar starkt. Behovet av yrkesutbildning tillgodoses också på vitt skilda sätt. Sålunda tillgodoser det statliga kommunikationsväsendet, post, järnväg och tele, självt sitt behov av yrkesutbildad arbetskraft. Inom det starkt expanderande biltransport- våsendet finns endast i begränsad omfattning någon av samhället organiserad yrkes- utbildning. För sjöfartens del finns sjöbefälsskolor och sjömansskolor. Flygets behov av personal i den egentliga flygtjänsten tillgodoses av samhället endast genom kurser för trafikvärdinnor. Det torde emellertid bli allt mer nödvändigt att samhället engagerar sig i utbildningen även inom denna sektor. Tillsvidare har emellertid endast räknats med ett relativt begränsat sådant engagemang utöver den grundläggande sjömansutbildningen och förarutbildning för biltransportväsendet.

Inom detaljhandelssektorn gör sig flera olika tendenser gällande. Tillkomsten av självbetjäningsaffärer och varuhus i ökad utsträckning minskar utan tvekan efter- frågan på yrkeskunnig personal till butikerna. Å andra sidan stiger kundernas krav

på yrkeskunnande hos personalen i olika former av specialaffärer. Detaljhandels- utbildningen har hittills haft vissa svårigheter vid rekryteringen till kurserna. Från flera synpunkter, bl. a. kravet på ökad konsumentupplysning, finns emellertid anled— ning att inom yrkesskolans ram organisera en grundläggande affärsbiträdesutbild- ning med möjligheter till branschspecialisering.

Kontorsyrkenas rekrytering sker för närvarande från en mängd olika kurser på olika nivåer. Efterfrågan på kontorspersonal kan emellertid för närvarande ej till- närmelsevis tillgodoses. Det relativt ringa utbildningsbehov som här upptagits sam- manhänger emellertid med att en stor del av rekryteringsbehovet i framtiden torde komma att täckas av utbildade från fackskolans ekonomiska linje. Särskilt gäller detta den mera kvalificerade kontorspersonalen. Inom yrkesskolans ram skulle orga- niseras dels en mängd olika kortare specialkurser, dels en mera bred allmän kontors— utbildning med mindre rent teoretiskt innehåll än den ekonomiska fackskolans. För handels- och kontorssektorn har preliminärt räknats med sammanlagt 18 procent- enheter. Fördelningen på handels- resp. kontorsutbildning är synnerligen osäker.

Vårdsektorn är idag den kanske mest utpräglade bristsektorn. Detta gäller såväl den rena sjukvården som andra vårdområden. Såvitt kan bedömas kommer behovet —— trots starka rationaliseringssträvanden att växa, sammanhängande dels med förändringar i befolkningens åldersstruktur, dels med stigande levnadsstandard, förbättrade sjukförsäkringsformer och allmänt medicinskt-vetenskapliga framsteg. Detta ökande vårdbehov måste därför i allt större utsträckning täckas genom reakti- vering av tidigare utbildad vårdpersonal samt utbildning av personer ovanför ung- domsåldrarna. Det är dock att lägga märke till att det utbildningsbehov, som här upptagits, i första hand avser en mer grundläggande vårdnadsutbildning, varför bl.a. sjuksköterskeutbildningen eller annan utbildning på denna nivå ej medtagits. Detta sammanhänger med att beredningen trots formella inträdesbestämmelser till dessa skolor räknat med att dessa grupper i ökad utsträckning kommer att rekry- teras på fackskolenivå.

Behovet av personer med en mer kvalificerad hushållsteknisk utbildning är obe- stridligt och ökar med den moderna utvecklingen.

Tillströmningen till de nuvarande husmodersskolorna och lanthushållsskolorna har ökat markant de senaste åren. De rekryteras i stor utsträckning av ungdomar, som önskat denna utbildning som förberedelse till annan yrkesutbildning med inrikt- ning på husligt arbete, vårdarbete eller kvalificerade yrken inom det hushållstek— niska området. Vissa utbildningar har dessutom krav på genomgången husmoders- skola som inträdesvillkor.

I här bedömt rekryteringsbehov är främst inräknat sådana yrken, för vilka den av beredningen föreslagna hushållstekniska utbildningen skulle utgöra en direkt grund, i första hand olika specialiteter inom storhushållens inkl. restaurangernas olika grenar, men också vissa yrken inom livsmedelsindustrin.

När YB haft att för egen räkning ta ställning till de svåra dimensioneringsproble- men, har YB lagt de i det föregående angivna synpunkterna till grund. Härutöver

har YB emellertid ansett riktigt att skapa utrymme för vissa estetiska utbildnings- vägar och för grundläggande utbildning.: för vissa samhällstjänarfunktioner m.m. Dessa utbildningar har sammanförts under rubriken »Övrig utbildning», dit även utbildningar för samfärdselns yrken förts. För att skapa det erforderliga utrymmet härför har en obetydlig reducering av utbildningskapaciteten gjorts för grupperna handel och kontor samt övrig industri och hantverk.

Sammanfattningsvis föreslår alltså YB, att yrkesskolan i framtiden (omkring 1970) dimensioneras för ett utbildningsbehov motsvarande 30—35 % av årskullen lli-åringar;

att en sålunda dimensionerad yrkesskola i årskurs 1 antages differentierad på huvudstudievägar avseende ungdomsutbildningen på följande sätt:

Yrkesområde %—andel Elevintagning Jordbruk 5 1750 Skogsbruk 3 1050 Verkstadsindustri m.m. 12 4200 Fordonsmek. 4 1400 Elektrikeryrken 4 1400 Byggnadsyrken 15 5250 Övr. industri o hantverk 14 4800 Handels- och kontorsyrken 17 5900 Vårdyrken 15 5250 Hushållstekn. arb. 7 2450 Övrig utb. 4 1400

Summa 100 % 35.000

att man med beaktande av förekomsten av såväl l-åriga utbildningar som 3- och 4-åriga utbildningar antar följande elevantal i ungdomsutbildningen:

Åk 1 av 2-årig utb. 32.000 » 2 » » » 32.000 Ettåriga utbildningar samt åk 3 och 4 10.000 74.000

Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkes— skolan. Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med ungefär 30.000 elever i dessa utbildningar.

Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dylika elever uppskattar YB till ungefär 10. 000.

Det sammanlagda elevaatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle alltså vara ungefär 114.000.

AVDELNING III

Grundläggande problemställningar

KAPITEL 8

Allmänna synpunkter

8.1 Utbildning som produktionsfaktor

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom de högindustrialiserade länderna har under tiden efter andra världskriget gått utomordentligt snabbt.

Olika undersökningar tyder på en årlig ökning av produktionsvolymen med ca 3,5 0/0, vilket med obruten trend motsvarar en fördubbling på 20 år. Det växande välståndet skapar utrymme bl. a. för ökad konsumtion, för långsiktiga investeringar i realkapital, för ökad social trygghet och för förbättringar av den service samhället i olika former tillhandahåller dess medborgare. Utbildningsväsendet utgör tillsam- mans med sjukvården och socialvården de allra viktigaste områdena för samhällets engagemang i här åsyftade sammanhang.

8.1.1 Utbildningsinvesteringarnas lönsamhet. All utbildning bör syfta till att utveckla individens anlag och egenskaper, så att vederbörande ges möjlighet att utföra en efter sina förutsättningar fullvärdig insats i samhällslivet och därmed bidraga till välståndsutvecklingen, ekonomiskt och socialt.

Under senare år har stort intresse ägnats åt försök att utröna vilka faktorer som påverkar den ekonomiska utvecklingen och att analysera hur och i vilka propor- tioner de olika faktorerna påverkar produktionsvolymen. Den hittills mest uppmärk- sammade undersökningen redovisades 1962 av amerikanen Edward F. Denison. Undersökningen avser utvecklingen i USA under perioden 1929—1957. Den genom- snittliga tillväxten av nationalprodukten uppgick under perioden till 2,93 ”lo per år. Enligt Denisons beräkningar ingår i produktionsökningen arbete, sysselsättningsnivå m.m., med 0,90 %, kapital med 0,43 %, utbildning och forskning m.m. med 1,26 % och övriga faktorer med 0,34 0/0. Investeringar i utbildning och forskning skulle alltså enligt Denison vara tre gånger så lönsam som investering i realkapital. I kom- ponenten utbildning och forskning ingår arbetskraftens utbildning med 0,67 %, vilket utgör nära en fjärdedel av den totala ökningen och 1,5 gånger kapitalfaktorn.

Med den snabba utvecklingen på utbildningsväsendets område ter det sig naturligt att sambandet mellan utbildning och produktivitet blivit föremål för uppmärksamhet från samhällets sida och att sambandet mellan utbildning och inkomst tilldrar sig den enskildes intresse. Skolöverstyrelsen diskuterade hithörande problem i sina petita för budgetåret 1958/59. Man hänvisar där till undersökningar gjorda i Norge, USA och Finland och anför bl. a.:

»Sambandet mellan utbildningskostnaderna och produktivitetsutvecklingen har på allt flera håll börjat uppmärksammas. Investeringarnas storlek och fördelning har alltid ansetts spela en dominerande roll för den samhälleliga produktivitetens utveckling. . . . På senare tid har man emellertid i företagsekonomiska sammanhang i allt högre grad börjat intressera sig för ytterligare en produktionsbefrämjande faktor. .. . Till denna faktor hänföres den produktionsstegring, som förekommer, om man bortser från effekten av kapital- och sysselsättningsökning. . .

Ett försök att fastställa utbildningsfaktorns betydelse har nyligen gjorts i Norge de norska beräkningarna avser perioden 1900—1956, och man har försökt jämföra undersök- ningens resultat med liknande uppgifter från andra håll i världen, närmast från USA och Finland, där motsvarande undersökningar gjorts. .... De tre undersökningarna ger, som framgår av nedanstående siffror, god samstämmighet, när det gäller rangordningen mellan de olika produktionsfaktorernas bidrag till produktivitetsstegringen.

Produktionsökning i procent till följd av

1 % ökning av 1 % ökning av bättre utbildn.

realkapitalet sysselsättn. (organisation) Norge 0,20 0,76 1,8 USA 0,35 0,65 1,5 Finland 0,26 0,74 1,2

De lämnade siffrorna visar sålunda, att i Norge en ökning av realkapitalet med 1 0/0 vid oförändrad sysselsättning, teknik och utbildningsläge o.dyl. ledde till en ökning av natio- nalprodukten med blott 0,20 %. Realkapitalet arbetar med andra ord med en relativt starkt avtagande avkastning. Däremot hade nationalprodukten vid konstant realkapital och syssel- sättning ökat med ej mindre än 1,8 % per år till följd av utbildningsfaktorn. ..

I Sverige har några motsvarande mätningar som ovan berörts ej gjorts (1959). Om man emellertid utgår från de norska förhållandena som tillämpliga även på de svenska, kan för den senaste tioårsperioden, då realkapitalet stigit med i genomsnitt 5,2 %, sysselsättningen med 0,6 % och bruttonationalprodukten med 3,7 0/0 om året, storleksordningen av utbild- ningsfaktorn beräknas på sätt nedan framgår.

Tillväxt till följd av —- ökat realkapital: 0,20X5,2=1,04 % per år ökad sysselsättn.: 0,76X0,6=0,46 % per år -— utbildningsfaktorn: 2,20 % per år

3,70 0/0 per år

Utbildningsfaktorn skulle sålunda i detta exempel representera en mer än dubbelt så stor effekt som kapitalinvesteringarna. Man har då anledning fråga sig, om den riktiga investe- ringsavvägningen är att på klassiskt vis söka öka framstegstakten genom att lägga tyngd- punkten vid realkapitalinsatsen. Även om de lämnade uppgifterna icke i detalj lägges till grund för överväganden, visar dock samstämmigheten mellan runt om i världen verkställda beräkningar, att en fortgående ökning av utbildningens och forskningens resurser har uppenbart gynnsamma samhällsekonomiska verkningar».

I detta sammanhang vill YB emellertid framhålla att den totala produktionsutveck— lingen inte kan förklaras endast utifrån investeringar, sysselsättning och utbildning. Den s.k. utbildningsfaktorn innehåller ett antal samverkande komponenter varav utbildning och forskning måhända väger tyngst.

Det senaste av YB kända bidraget med avseende på svenska förhållanden är en licentiatuppsats »Om sambandet mellan produktivitet och arbetskraftens utbildnings— mässiga sammansättning», av Gåbor Faragö, mars 1965. Här behandlas företrädesvis den högre utbildningens, »akademikertäthetens», samband med produktionsutveck- lingen.

8.1.2 YrkesutbiIdningens ekonomiska betydelse. Även med reservation för materialets osäkerhet synes det uppenbart att utbildningsfaktorn har mycket stor betydelse för välståndsutvecklingen. Hur stor andel därav, som kommer på yrkesutbildningen, torde inte kunna klarläggas. Beredningen vågar dock antagandet att yrkesutbild- ningen i de högindustrialiserade länderna får allt större betydelse för produktions— apparatens effektivitet och därmed för produktionsvolymen såväl kvalitativt som 1 kvantitativt. Med produktionsvolym avses här den värdeökning som uppkommer ] genom produktionsprocessen.

Den industriella expansionen väntas allmänt komma att ske i stegrat tempo i och med att marknaden för industriprodukter vidgas till nya länder. Den pågående libe— raliseringen av den europeiska handelspolitiken i förening med den industriella ut- vecklingen inom vad som kan betecknas som låglöneländer kan dock förmodas leda till ett skärpt internationellt konkurrenslåge. För ett litet land som vårt medför detta krav på skärpt vaksamhet och förstärkt beredskap.

Vår konkurrensförmåga på en expanderande internationell varumarknad mäste baseras mera på ett kvalitativt än på ett kvantitativt utbud. Våra relativt sett stora naturtillgångar synes snabbt minska i betydelse på råvarumarknaden. Priset på järnmalm och pappersmassa påverkas numera knappast alls av det svenska ut- budet. I en hårdnande internationell konkurrens kan våra exportindustrier hävda sig endast genom avancerad teknik och hög kvalitet. Förutsättningen härför är en på alla nivåer gedigen yrkesutbildning.

Utvecklingen torde ändå komma att leda till att vissa sektorer inom vårt näringsliv kommer i ett försämrat konkurrensläge med krympande lönsamhetsmarginaler. I viss utsträckning kan sådana tendenser mötas med rationaliseringsåtgärder. Men vi har redan sett åtskilliga exempel på att företagsledningar funnit att nedläggande av driften varit den minst förlustbringande lösningen. Det är givetvis ett samhälleligt intresse att i sådana lägen genom olika åtgärder söka dirigera arbetskraftströmmarna över till lönsammare och mera expansiva sektorer av näringslivet. I första hand skall dessa åtgärder avse nytillskottet av ungdomlig arbetskraft, dvs. en anpassning av den grundläggande yrkesutbildningen till det nya arbetsmarknadsläget. Men ofta nog blir

' det också nödvändigt att genom utbildningsåtgärder underlätta en omflyttning även av vuxen arbetskraft. Också andra åtgärder i rörlighetsstimulerande syfte måste i många fall till. Dessa problem har behandlats i betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9).

Parallellt med en allmän välståndsutveckling har förmärkts en tendens till för- längning av den grundläggande skolutbildningen. Samtidigt som höjningen av den allmänna utbildningsnivån utgör grunden för fortsatt utbildning, för forskning och

vetenskapligt utvecklingsarbete ger den också ökad innovationsbenägenhet, dvs. för- höjd beredskap att fånga in och i produktionsprocesserna tillämpa tekniska och vetenskapliga rön. Härtill medverkar allt effektivare kommunikationsmedier där- igenom att kunskapsförmedlingen fungerar långt effektivare än i tidigare skeden. Exempel härpå är de på den moderna datatekniken baserade dokumentations- centralerna.

8.2 Behov av bred grundutbildning

Återverkningarna av denna utveckling återfinner vi på alla områden och på alla nivåer inom samhälls- och näringslivet. Mest iögonfallande är den tekniska utveck- lingens direkta resultat, exempelvis datamaskiner och av dessa styrda processer och förlopp. De tekniska framstegen påverkar inte enbart produktionsförloppen, de indirekta verkningarna berör även och i hög grad den enskilda människans arbets- situation. Ofta förändras produktionsformerna radikalt med driftnedläggelser och permitteringar som följd. Men även i andra fall medför utvecklingen följdverk- ningar, som försätter den enskilde i nya och svårbemästrade situationer. Det gäller inte minst förmågan att följa med i en utveckling som ställer krav på ständig för- nyelse av kunskaper och färdigheter, på ökad insikt och förståelse, på vaksamhet och beredskap.

Som en följd av de fortlöpande strukturförändringarna inom arbetslivet ter det sig idag omöjligt att precisera de krav på utbildning och kvalifikationer som i framtiden kommer att ställas på arbetskraften. Vissa grundläggande kunskaper och färdigheter är dock av den arten att de har långvarigt eller rentav livsval—igt värde, medan en från grunden hård specialisering inom en snäv sektor ofta medför besvärande käns- lighet för metodförändringar. I sammanhanget bör dock uppmärksammas att många specialiteter, som nu uppfattas som exklusiva, snart tillhör utbildningens allmängods.

Det kan närmast betraktas som självklart, att utvecklingstendenserna inom olika delar av ett rikt differentierat näringsliv inte är enhetliga. Även inom tämligen väl avgränsade näringslivssektorer följer utvecklingen vitt skilda mönster. De mycket stora företagen förvaltningar, storindustrier, affärsföretag etc. —— kan finna an- ledning att uppdela vissa arbetsfunktioner på specialister med ofta kvalificerade men dock begränsade rutiner, medan motsvarande små och medelstora företag samtidigt blir alltmer beroende av personal med goda kunskaper inom ett bredare register. Hur de skilda tendenserna kommer att fördela sig på näringsgrenar och företags- typer undandrager sig YB:s bedömande. Uttalanden som i olika sammanhang gjorts av företrädare för organisationer och företag går också vitt isär. Sålunda går utveck- lingen enligt vissa bedömare raskt mot en sådan skiktning av arbetsfunktionerna, att spännvidden mellan kvalificerade och okvalificerade arbetsuppgifter ökar. Andra bedömare hävdar uppfattningen att det i första hand blir de enkla tempobetonade arbetsuppgifterna som övertages av programstyrda maskiner och att utvecklingen sålunda går mot en allmän höjning av den mänskliga arbetsinsatsens kvalitativa nivå.

YB utgår i sina bedömningar ifrån att skilda tendenser kan komma att karakteri- sera utvecklingen inom olika branscher och företag och att mera genomgripande förändringar inte samtidigt skall inträffa inom en hel näringsgren eller företagsform. Det synes emellertid odiskutabelt, att det på alla medborgare kommer att ställas allt större krav på kunnighet och omdöme, på förmågan att se sin egen roll i ett större sammanhang och på förmågan att följa med i utvecklingen och lära nytt. En väsent- lig förutsättning för att motsvara dessa krav är en god grundläggande utbildning i förening med goda kommunikationsfärdigheter. Den grundläggande utbildningen i yrkesskolan skall sålunda både ge en för utträde i arbetslivet adekvat yrkeskunskap och förbereda för fortsatt utbildning. Med hänsyn till de fortlöpande förändringarna i arbetslivet bör grundutbildningarna utformas med sådan bredd att arbetskraftens rörlighet befrämjas och ev. erforderlig framtida omskolning underlättas.

All utbildning även den som primärt har allmänbildande och allmänoriente- rande syfte _ blir, sedd som ett led i en utbildningsgång, till sist också direkt eller indirekt ett led i en yrkesutbildning.

Oavsett vilket slutmålet är blir utbildningen i dess senare skeden alltmer målin— riktad. Den sista utbildningsfasen i en fullföljd utbildningsgång syftar regelmässigt mot specifika och väl definierbara arbetsuppgifter, såväl brett lagd fackutbildning (allroundutbildning) som specialiseringar mot vissa bestämda arbetsfunktioner. Det bör i sammanhanget erinras om att yrkesskolan skall förbereda för direkt utträde i arbetslivet och att det yrkeskunnande yrkesskolan ger i första hand skall motsvara ett aktuellt behov. I detta avseende sammanfaller de ungas och avnämarnas intresse helt. Det är givetvis inte möjligt att nu ge en för framtida behov adekvat utbildning. Däremot är det möjligt att utforma utbildningen för dagens behov så, att en god grund samtidigt lägges för en fortbildning och vidareutbildning inom den verksam- hetssektor, som utbildningen avser. Givetvis skall grundutbildningen också ge ett till- fredsställande underlag för olika specialiseringar.

Rationaliseringssträvandena inom näringslivet går i regel ut på att uppsöka och förenkla rutiner med hög frekvens i syfte att uppnå ökad precision och snabbhet. Intresset har från början knutits till relativt enkla och tempobetonade rutiner men även rutiner på högre nivå börjar tilldraga sig ökat intresse ur rationaliseringssyn- punkt. En konsekvens därav är, att behovet av specialister på alla nivåer tenderar att öka. Dessa specialister behöver oftast som bakgrund ha en gedigen allmän yrkes- kunskap och omfattande yrkeserfarenhet.

Schematiskt kan utbildningsgången till snart sagt varje yrkesutövning uppdelas i tre etapper: medborgerlig allmänutbildning, områdesinriktad basutbildning och specifik färdigutbildning. Etappernas innehåll och omfattning varierar med slut- målen och gränserna mellan de skilda etapperna är flytande. Den för alltfler arbets- tagare nödvändiga specialiseringen inträffar ofta först efter några års yrkesverk- samhet och är sålunda hänförlig till vuxenutbildning.

Såväl från den enskildes som från samhällets och näringslivets synpunkt framstår det som en angelägen uppgift att ge så många ungdomar som möjligt en i alla av- seenden så gedigen grundutbildning som med rimliga uppoffringar kan uppnås

innan den avslutande och för specifika arbetsuppgifter inriktade utbildningen sättes in.

YB vill i detta sammanhang understryka det i och för sig självklara, att varje yrkesutbildning oavsett utbildningsmål innehåller moment med generell räckvidd. Det gäller exempelvis förmågan att organisera sitt eget arbete, att inordna sig i ett större sammanhang, att underordna sig kraven på noggrannhet och precision, på ordning och punktlighet m.m. De färdigheter och egenskaper som här åsyftas är lika väsentliga som en god allmänutbildning för förmågan till anpassning till skif- tande arbetsförhållanden.

8.2.1 Ökade anspråk på gymnasiala utbildningsplatser. Tendensen till förlängning av den allmänna barn- och ungdomsskolan är genomgående inom de mera utvecklade industriländerna. Sedd i relation till de synpunkter, som anförts i föregående avsnitt, synes denna tendens rationellt grundad. Inför en framtid som ter sig alltmera oviss ju avlägsnare den är, framstår en tidig specialisering som en ganska riskfylld investe- ring. Den bästa garantin för möjlighet att anpassa sig efter arbetsmarknadens för- ändringar ligger i en god allmänutbildning och en bred grundläggande yrkesutbild- ning. Liknande överväganden ligger bakom konstruktionen av grundskolan.

Tendensen till förlängning av den grundläggande utbildningen får bl. a. ses som en följd av att ungdomarna inte i samma utsträckning som förr behöver tidigt söka sig ut i förvärvsarbete för att bidra till sin försörjning. Följaktligen kan det mera defini- tiva yrkesvalet uppskjutas. Det ter sig då naturligt att de unga och deras föräldrar helst ser att tiden utnyttjas till ubildning av sådan art, att den håller vägar öppna till alternativa yrkesområden och även kan utgöra lämplig förberedelse för alterna- tiva yrkesutbildningar. Det är uppenbart att de teoretiska linjerna i grundskolan f. n. bäst motsvarar ifrågavarande behov och att detta är orsaken till den starka elevtill- strömningen till dessa linjer.

Detta medför i sin tur snabbt ökande anspråk på utbildningsplatser i gymnasier och fackskolor. Dessa har genom riksdagsbeslut dimensionerats för att inom ramen av tillgängliga resurser möta ungdomens och föräldrarnas krav på ökad tillgång till allmänutbildning. Den ekonomiska standardutvecklingen i förening med förbättrat studiestöd väntas mycket snabbt öka trycket mot de spärrar, som de för gymnasiet och fackskolan fastställda procenttalen utgör. Det är givetvis på sikt ur samhällets synpunkt en angelägen uppgift att bereda så många som möjligt en så god grund- utbildning som vederbörande har förutsättningar att tillgodogöra sig. Efterfrågan på gymnasial utbildning av allmän förberedelsekaraktär växer i långt snabbare takt än som motsvarar utbildningsresursernas tillväxt. I detta läge framstår det för YB som en angelägenhet av största vikt att söka utforma yrkesskolan så, att den för ung- domarna framstår som ett valvärt alternativ till gymnasiet och fackskolan.

8.3 Yrkesutbildningens inriktning och omfattning De praktiskt inriktade utbildningsvägarna tar mera än de teoretiska sikte på nära- liggande mål i det att de förbereder för en specifik yrkesutövning omedelbart efter

utbildningens slut. Yrkesskolans rikhaltiga uppsättning av skilda utbildningsalternativ är ett konkret uttryck för denna företeelse.

Utbildningarna har utformats för att ge yrkeskunskaper tillrättalagda för ett direkt utträde i arbetslivet efter avslutad skolutbildning. Så skall givetvis ske även i framtiden. Däremot anser YB, mot bakgrunden av ovan anförda synpunkter, att den hittillsvarande yrkesskolans redan från utbildningens början långt drivna specia- lisering i regel inte bör upprätthållas. För att så långt det är möjligt tillgodose ung- domarnas behov bör yrkesskolan, i likhet med gymnasiet och fackskolan, utformas så, att utbildningen från en bred bas genom successivt val leder fram mot ökad specialisering.

Riksdagen har genom beslut i december 1964 ålagt det allmänna uppgiften att i gymnasium och fackskola bereda minst 50 0/o av ungdomskullen en i huvudsak teoretisk utbildning efter grundskolan. Enligt YB:s mening bör samhället påtaga sig ansvaret för och bereda alla ungdomar möjlighet till en frivillig ungdomsutbildning omfattande intill två år efter grundskolan. Utbildningstiden i yrkesskolan får givetvis inte bindas till två år. Såväl kortare som längre utbildningar skall erbjudas. YB:s ställningstagande innebär bl.a. att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan i princip bör ge plats för hela årskullen. Givetvis inser YB att ett dylikt krav vare sig kan eller behöver tillgodoses omedelbart. Ännu under lång tid kommer många ungdomar att söka sig ut i förvärvslivet omedelbart efter grundskolan.

8.4 Yrkesutbildningens rekryteringsbas

Yrkesskolans rekryteringsbas undergår i dessa är snabba och betydande förändringar. Övergången från i princip sjuårig till nioårig obligatorisk skola medför en förskjut- ning uppåt av intagningsåldrarna i yrkesskolan. Ännu rekryteras 14—15-åringar i viss utsträckning, men yrkesskolelevernas medianålder är ca 17 år. YB gör antagan- det att medelåldern bland de i yrkesskolan nyintagna eleverna som följd av grund- skolans genomförande kommer att höjas med något mer än ett år. Samtidigt bör grundskolan ge en avgjort bättre förberedelse för fortsatt utbildning än folkskolan gjort. Med den snabba mognadsprocess ungdomarna genomlöper under de senare tonåren, innebär här berörda förhållanden att yrkesskolan håller på att glida in i en helt ny arbetssituation. Om, såsom YB förutsätter, undervisningsmetoderna anpassas till den förändrade situationen och modern utbildnings- och instruktionsmetodik konsekvent införes i yrkesutbildningen, finner YB det möjligt att i huvudsak bibe- hålla målsättningen för den mot praktisk yrkesverksamhet inriktade utbildningen och samtidigt ge ökat utrymme för allmänteoretiska och yrkesteoretiska ämnen. I detta ligger en strävan att ge ungdomarna dels vidgad orientering om samhälls- och arbetslivet och dels bättre förutsättningar för vidare utbildning och eventuellt erforderlig omskolning.

Yrkesskolan skall emellertid erbjuda utbildning inte blott för dem, som nyss slutat grundskolan. Sannolikheten talar för att ungdomar med fullföljda eller avbrutna studier i fackskola, gymnasium eller yrkesskola ävensom ungdomar som under längre

eller kortare tid haft förvärvsarbete i ökande utsträckning kommer att söka sig till yrkesskolan för grundutbildning, vissa specialutbildningar och för vidareutbildning. Omfattningen av erforderliga grundutbildningar för vuxna och postgymnasiala ut- bildningar kan inte nu förutses. Med hänsyn till den starka expansion, som i utbild- ningshånseende skapats genom de stora skolreformerna, räknar YB med att krav på betydande insatser på vuxenutbildningens område mycket snart kommer att in- ställa sig. Dessa synpunkter måste hållas aktuella i planeringssammanhang.

En förutsättning för att yrkesskolan verkligen skall fylla sin uppgift inom det gymnasiala skolsystemet är givetvis att den ges sådan utformning att den inte upp- fattas som en återvändsgränd. YB vill därför söka utforma yrkesskolan så, att för— troende skapas även för de såsom praktiska betecknade utbildningsvägarna. Genom att inom yrkesskolan erbjuda alternativkurser och tillvalsmöjligheter med såväl praktiskt som teoretiskt innehåll skall förutsättningar skapas att erbjuda en för skilda intressen och begåvningstyper väl avpassad utbildning. Den grundutbildning yrkesskolan ger skall genom ett rikt differentierat system av påbyggnadskurser be— reda vidareutbildningsmöjligheter för även högt kvalificerade specialuppgifter. Genom att öppna nya vägar för fortsatt utbildning menar YB att yrkesutbildning med över- vägande praktisk inriktning skall komma att framstå som ett valvärt alternativ även för ungdom, som måhända i en framtid avser att fortsätta sin utbildning på högre nivå. Ungdomsutbildning och vuxenutbildning skall ses som ett samman- hängande helt, ett utbildningssystem där praktiska och teoretiska studier skall kunna kombineras med stor frihet. Möjligheter skall beredas att kombinera den grund- läggande yrkesutbildningen med gymnasie- eller fackskolestudier i ett eller flera ämnen. Vuxenutbildningssystemet måste enligt beredningens mening i sig innebära en totalintegration mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium. Det skall dessutom innefatta kvalificerade praktiska och teoretiska specialutbildningar av såväl akademisk som icke akademisk art. Endast med denna målsättning ser beredningen en möjlighet att på sikt ge talet om ungdomens fria val ett reellt innehåll. Först när de praktiska utbildningsvägarna ger lika goda och med de teoretiska studierna likvärdiga möjlig- heter till fortsatt utbildning har förutsättningar skapats för ett i egentlig mening fritt val. Fritt i den betydelsen att man verkligen vågar välja efter anlag och intresse- inriktning i förvissning om att ha vägar öppna mot framtiden.

8.5 Yrkesutbildningens olika uppgifter

8.5.1 All utbildning skall förbereda för livslång verksamhet i samhälls- och arbets- livet. De grundläggande färdigheterna, de gemensamma normerna, det gemensamma sociala beteendet, bär i hög grad varaktighetens prägel. Detta gäller även de kommu- nikationsfårdigheter och den intellektuella träning som inrymmes i ungdomsutbild- ningen och som utgör väsentliga förutsättningar för möjligheterna till fortsatt utbild- ning i skola eller arbetsliv. De utbildningsmoment, som i utbildningsgångens senare skeden avser specialisering med inriktning mot vissa bestämda arbetsuppgifter, kan ofta endast täcka en begränsad del av den yrkesverksamma tiden. Ju snävare

denna specialisering är desto större blir risken att den snabbt förlorar i aktualitet och därmed skapar behov av förnyade utbildningsinsatser. Det är såväl ur den en- skildes som ur samhällets synpunkt angeläget att den då erforderliga utbildningen utformas så, att omställningen kan ske så snabbt som möjligt. Den erforderliga utbildningsinsatsens omfattning blir främst beroende av två faktorer, nämligen hur nära den nya utbildningen anknyter till tidigare yrkeskunnande och omfattningen av den tidigare utbildning, till vilken den nya utbildningen kan anknyta. Som förut framhållits gäller generellt att ju gedignare den grundläggande utbildningen varit desto kortare och mera koncentrerad kan den nya utbildningen göras. Vidare är det uppenbart att grundutbildningen för verksamhetsområden där stora och snabba förändringar kan förutses måste utformas så att den ger en hög utbildningsbered- skap.

Med hänsyn till utbildningskostnaderna är det angeläget att ungdoms- och vuxen- utbildningen ses i ett sammanhang och att man söker komma fram till en sådan av— vägning att den samlade utbildningsinsatsen i görligaste mån begränsas.

Omskolningsbehovet skall dock ej överbetonas. På de flesta områden kräver ut- vecklingen en fortlöpande förnyelse av yrkeskunskaper och färdigheter, men ut- utvecklingstakten är i regel sådan att yrkesutövandet i sig innebär en kontinuerlig vidareutbildning. Detta gäller bl.a. om flertalet hantverksbetonade yrken. Även tämligen genomgripande metodförändringar har på många områden genomförts utan stora utbildningspådrag. Så är exempelvis fallet med måleritekniken, som under loppet av några få år radikalt förändrats.

8.5.2 Grundutbildningens inriktning. Den mot industri och hantverk inriktade grund- utbildningen är f.n. klart målinriktad och avser i regel ett speciellt yrke: metall- arbetare, snickare, målare etc. Inom övriga sektorer av den skolmässigt organiserade yrkesutbildningen är utbildningsmålet mera avpassat för vissa funktioner: korre- spondens, försäljning, vårdarbete etc. Differentieringen och specialiseringen inom yrkesskolväsendet är, som förut nämnts, avsevärd. Ur planeringssynpunkt är den existerande uppdelningen på ett stort antal olika kurstyper en i hög grad besvärande företeelse. En avstämning mellan utbildnings- resurser och utbildningsbehov blir svårare att åstadkomma ju mera finfördelad yrkesspecialiseringen är. Dessutom förfogar vi f.n. inte över sådant material att en någorlunda tillförlitlig behovsprognos kan åstadkommas för mer än ett fåtal stora huvudområden. Även ur den enskilde yrkesskolelevens synpunkt innebär det nu- varande utbildningssystemet vissa nackdelar. Främst gäller detta att en snävt specia- liserad grundutbildning leder till ökad känslighet för av konjunkturvariationer och rationaliseringssträvanden betingade förändringar i arbetskraftsbehovet. I ett expanderande näringsliv som är underkastat fortlöpande förändringar kommer det ständigt att finnas grupper av människor, som befinner sig i temporär arbets- löshet därför att deras kunskaper och färdigheter föråldrats eller eljest blivit över- flödiga, medan man på andra och ofta närliggande områden brottas med problem, som har sin grund i brist på arbetskraft. De uthildningsinsatser, som krävs för att

överföra friställd arbetskraft till bristområden, blir i hög grad beroende av den ut- bildningsberedskap, som inrymts i den grundläggande utbildningen.

Övervägande skäl synes sålunda tala för att antalet kurstyper avsevärt begränsas och att grundutbildningen inriktas mot ett fåtal stora huvudsektorer. Samtidigt som basen därmed vidgas för den kommande yrkesverksamheten bör beredskapseffekten förstärkas genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.

En på antytt sätt organiserad grundutbildning kan dock inte tillämpas över hela utbildningsfältet. För yrken med speciell karaktär eller med ringa rekryteringsbehov kan på annat sätt organiserad utbildning vara motiverad.

Den inom yrkesskolans ram eller på annat sätt med statsbidrag bedrivna i regel tvååriga grundutbildningen skall enligt YB:s mening avse att meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper och färdigheter och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. Grundutbildningen skall dock alltid vara så målinriktad att den ger tillräckligt yrkeskunnande för att skapa underlag för en tryggad för- sörjning.

8.5.3 Fårdigutbildning. En grundläggande i regel tvåårig utbildning sådan den nyss skisserats ger bred orientering och för en viss yrkessektor generellt användbara baskunskaper. Den ger däremot i regel inte utrymme för den specialisering eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. Denna för en bestämd funktion av- slutande utbildningsetapp, här benämnd färdigutbildning, blir ofta också företags- anpassad. Från denna synpunkt torde det oftast vara lämpligt att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och företag. En konsekvent tillämpning av en dylik regel skulle emellertid kunna leda till att ungdomar på orter med svagt diffe- rentierat näringsliv skulle avhändas tillgången till någorlunda frihet i valet av yrkes- utbildning. Särskilt besvärande vore detta i bygder med vikande befolkningsunderlag. Man bör därför räkna med att även den avslutande färdigutbildningen i viss utsträck- ning måste ges i yrkesskola.

8.5.4 Inskolning. Även om färdigutbildningen som nyss nämnts ofta kommer att förläggas till företag, och därmed i viss mån blir företagsanpassad skall denna ut- bildningsetapp ge för en viss yrkessektor generellt användbara kunskaper. I de fall utbildningen eller del därav är företagsspecifik och de meddelade kun- skaperna sålunda i huvudsak avsedda för anställning i visst företag eller företags- grupp benämnes utbildningen inskolning. Denna inskolning i företaget avser att med- dela inte endast vissa speciella yrkesfärdigheter utan även erforderlig information om företaget, dess organisation, olika anordningar för arbetskraftens trivsel m.m. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt varje nyanställd.

8.5.5 Fortbildning. All personal, oavsett arbetsplats och arbetsuppgifter, möter stän- digt nya av utveckling och förändring betingade krav på förnyelse av inhämtade kunskaper och färdigheter. Den utbildning som krävs för att yrkeskunnandet skall hållas aktuellt sker kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information.

Ofta inträffar emellertid också sådana förändringar av arbetsmetoder och arbets- material att en i samband därmed erforderlig information och instruktion bäst ges i speciella fortbildningskurser. Större företag har ofta möjlighet att själva organisera sådan utbildning för den egna personalen. Fortbildning anordnas också av bransch- organisationer, personalorganisationer och vid olika skolor. Statens institut för hant- verk och industri är fortbildningsinstitut för industri- och hantverkssektorn, KF:s Vår gård för kooperationen etc.

Med fortbildning avses sålunda utbildning som syftar till att hålla yrkeskunnandet på aktuell nivå.

8.5.6 Vidareutbildning och uppskolning. Inom de allra flesta yrkesområden erhåller åtminstone viss del av personalen så småningom mera krävande arbetsuppgifter -— det sker en viss befordran. Ofta erhålles det för befordran erforderliga kunskaps- tillskottet under den direkta yrkesutövningen. I ökande utsträckning är det dock nödvändigt att genom organiserade utbildningsåtgärder vidareutbilda ifrågavarande personal.

inriktning eller -metoder, vilka helt plötsligt kan ställa nya krav på en hel grupp av anställda, exempelvis när ett företag övergår till ADB eller inför andra numeriskt styrda produktionsenheter. Det bör observeras att YB i dessa sammanhang med produktion avser produktivt arbete över huvud, sålunda även administrations- och distributionsarhete. ——

Med vidareutbildning avses sålunda utbildning som syftar till att öka yrkes- kunnandet och därmed göra det möjligt för den enskilde eller för en personalgrupp att fullgöra nya och mera krävande arbetsuppgifter.

Vid mera genomgripande förändringar i företagets verksamhet kan inom företaget uppstå behov av helt nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande ut- bildningsinsatser i nivåhöjande syfte.

Sådana fortbildningsinsatser som syftar till att genom nivåhöjande utbildning undvika omflyttning av arbetskraft är sålunda arbetsmarknadspolitiskt betingade. Dylik vidareutbildning benämnes uppskalning.

Uppskolningen kräver mestadels utbildningsresurser av en storleksordning som endast de största företagen förfogar över. Om det stora flertalet företag inte helt skall avhändas möjligheten att få personal uppskolad är det uppenbarligen nöd- vändigt för det allmänna att träda till. Utbildning med detta syfte kan då organiseras antingen inom det reguljära yrkesskolväsendet, inom omskolningscentra eller inom

Vidareutbildningsåtgärder kan också motiveras av omläggningar av produktions-

1'amen för det mera rörliga omskolningsväsendet. I regel torde det finnas möjligheter att i någorlunda god tid förutse behovet av uppskolningskurser. Detta är också angeläget emedan utbildningen måste planeras med stor omsorg.

8.5.7 Omskolning. Utvecklingen inom näringslivet och arbetsmarknaden gör således att allt större uppmärksamhet måste ägnas åt utbildning av vuxna. Under över- skådlig tid kommer en stor del av den vuxna arbetskraften att kännetecknas bl. a.

därav att dess utbildning redan från grunden är hårt specialiserad. Detta medför, att man vid en nödvändig omställning till annan yrkesverksamhet måste gå tillbaka ganska långt i den tidigare utbildningen för att finna en lämplig utgångsnivå för den nya utbildningen. Ofta nog får man räkna med att börja om praktiskt taget från begynnelsen. Med hänsyn till det allmännas utbildningskostnader och till de på- frestningar den enskilde utsättes för, bör man överväga utbildningsinsatsens omfatt- ning. Gäller det förhållandevis unga människor kan det vara motiverat att ge en mera fullständig grundläggande utbildning likvärdig med den, som ovan skisserats för ungdomsutbildningen. Det kan vara en klok investering att ge den omskolnings- beredskap, som denna utbildningsform rymmer. Högre upp i åldrarna, där sannolikt behov av ytterligare omskolning rimligen avtar, kan det vara lämpligare att begränsa utbildningsinsatsen till att enbart avse det som de nya arbetsuppgifterna kräver.

Den omskolningsverksamhet, som f.n. bedrives, kan med hänsyn till hur den initieras, indelas i två huvudgrupper. I den ena gruppen återfinner vi dem, som på eget initiativ önskar erhålla en yrkesutbildning antingen för att söka sig ut på arbets- marknaden eller för att söka sig över till en mera lockande yrkesverksamhet. Den andra gruppen omfattar dem, som till följd av driftinskränkningar eller andra s.k. rationaliseringsåtgärder drabbats av arbetslöshet och för vilka ett omedelbart in— gripande från samhällets sida är påkallat. För den förra gruppen kan utbildnings- behovet någorlunda överblickas och utbildningsåtgärderna mera systematiskt planeras. Utbildningsverksamheten kan då också ges en viss tämligen stabil organisation, som kan knytas till de reguljära yrkesskolorna eller till särskilda vuxenutbildningscentra. För den senare gruppen får de erforderliga utbildningsåtgärderna mera karaktär av av brandkårsutryckning, dvs. temporära insatser med kort varsel. Därmed samman- hängande problem synes bäst kunna bemästras med en central, hela riket om- fattande administration.

KAPITEL 9

Kraven på yrkesutbildningen

9.1 Inledande synpunkter

Vid överväganden angående den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll har YB sökt analysera de behov som olika intressenter kan ha i skilda av- seenden. Liksom GU har YB funnit det ändamålsenligt att bedöma behov och krav med utgångspunkt från individerna, arbetslivet och samhället.

Den snabba utvecklingen bl. a. inom teknologin vållar avsevärda svårigheter vid en behovsanalys. Att kraven förändras i snabb takt är ett välkänt faktum, men det är omöjligt att uttala några bestämda synpunkter på inriktningen av utvecklingen och på takten och omfattningen av förändringarna. Vilken teknik och därmed vilka moment i yrkeskunnandet som först blir inaktuella kan inte klart bedömas. Vidare inträffar inte en förändring samtidigt över hela fältet. Inte minst inom industrin är utvecklingen ofta beroende av teknisk specialisering, av investeringar, av företags- vstorlek osv., varför inom samma yrkesområde gammal traditionell metod kan finnas samtidigt med högmodern teknik. YB utgår alltså ifrån, att de tekniska föränd- ringarna i regel inte plötsligt inträffar inom en hel näringsgren eller industrisektor, utan att strukturförändringar betingade av tekniska framsteg kommer att fördelas över längre tidsperioder. Då hela näringslivet måste få sådana resurser, att det kan fungera väl i sina uppgifter, måste yrkesutbildningen ta hänsyn till denna ojämnhet i utvecklingen, liksom ungdomen måste förberedas för en valfrihet också i detta avseende.

9.2 Ungdomens och föräldrarnas krav och behov

, YB har låtit verkställa vissa undersökningar rörande ungdomens motiv för val av yrkesutbildning och för deras önskemål om utbildningens innehåll. Resultatet av denna del av undersökningen, vilken utförligare redovisas i kap. 6, visar en helt annan bild av hur eleverna själva uppfattar sin situation än den allmänt antagna. Det är tyvärr inte möjligt att dra långt gående slutsatser av materialet, men om det kompletteras med andra iakttagelser och erfarenheter torde vissa grundläggande in- dividuella behov kunna urskiljas som måste tillgodoses. Även med beaktande av nöd- vändiga reservationer kan vissa tämligen väl underbyggda informationer erhållas ur nämnda undersökning.

Om man ser till de mera kortsiktiga syftena med den valda yrkesutbildningen frapperas man av i hur hög grad denna av de unga betraktas som en avgränsad

etapp i en längre utbildningsgång. Detta gäller speciellt elever med utbildningar som omfattar mindre än två år. Omkring 45 0/o av de manliga och 16 .'/o av de kvinnliga eleverna i dessa kurser avser att fortsätta sin utbildning efter genomgången yrkes- skolkurs. 38,5 0/0 av de manliga och 77 0/0 av de kvinnliga eleverna avser att söka mer eller mindre varaktig anställning i det yrke och på den kvalifikationsnivå vartill utbildningen närmast syftar. Om de 12,5 % manliga elever som närmast efter skolan skall fullgöra värnplikt antages därefter taga anställning i sitt »utbildningsyrke» stiger »yrkesfrekvensen» till ca 50 %.

För elever i minst tvååriga utbildningar blir bilden en annan. Andelen ungdomar som avser fortsätta sin skolutbildning är här betydligt lägre, nämligen 12 0/o manliga och 8,5 0/0 kvinnliga elever. Av de manliga eleverna avser 47 0/0 för längre eller kortare tid söka anställning i utbildningsyrket medan 35 0/0 skall fullgöra värnplikt. Med samma antagande som ovan stiger yrkesfrekvensen till hela 82 %. För de kvinn- liga eleverna är siffran 77,5 0/0, dvs. nästan samma som i de kortare utbildningarna. Ytterligare och långt mera nyanserade uppgifter återfinnes i bil. 3 under avsnittet 3.4.

Ser man till framtidsplanerna på längre sikt är det enligt YB:s mening uppenbart, att omkring 9/10 av de tillfrågade yrkesskoleleverna avser att söka sin utkomst inom utbildningsyrket eller anknytande yrke i utbildningens förlängning. Även om ett betydande antal ungdomar inte under längre tid avser att stanna i utbildningsyrket utgör sålunda utbildningen i yrkesskolan ett led i en klart målinriktad yrkesutbildning.

Med all reservation för osäkerheten i siffermaterialet och med beaktande av att de uttalade planerna kanske inte alltid är så väl underbyggda framgår det dock klart, att valet av utbildningslinje i yrkesskolan av de unga själva ingalunda uppfattas som definitivt. Inte heller upplevs vägen genom yrkesskolan som en återvändsgränd.

I 16- å 17-årsåldern synes behov och krav ofta vara vagt definierade. De skiftar också starkt mellan individerna beroende på många faktorer där bl. a. yttre miljö, familjetraditioner o.dyl. torde spela en framträdande roll. Vad YB anser sig kunna fastslå är att försörjningssynpunkter är av stor vikt. Att få en hållbar grund för sin framtida existens är sannolikt för alla ett starkt behov, som äger stor relevans i sam- band med val av utbildning. Lönefaktorn spelar härvid givetvis en stor roll, men alla torde vara medvetna om att denna som så mycket annat förändras och därför inte får ta för stor plats i en långsiktig bedömning.

Det räcker emellertid inte för individen att på kort sikt nå en god försörjning. Den tekniska och strukturella förändringen innebär risker som individen måste undvika. Han måste ha kunskaper som också räcker till vissa förändringar. För känslan av oberoende spelar valfrihet beträffande yrke och arbetsplats stor roll. Samhällsutveck- lingen synes gå i riktning mot ökad rörlighet i många avseenden, därför måste också utbildningen bidraga till att underlätta individens rörlighet. Dessa krav skulle kunna betecknas som trygghetskrav avseende beredskap för förändringar i omvärlden. I yrkesutbildningen har man att beakta dessa synpunkter i kursuppläggning och i organisation.

Anpassning till arbetslivet är en viktig faktor som ej enbart berör förmågan att utföra ålagda uppgifter utan har en vidare innebörd. En betydande del av tillvaron

måste tillbringas på arbetsplatsen som därför är en av de väsentliga miljöerna för varje förvärvsarbetande. Under benämningen trivsel har denna anpassning disku- terats under lång tid. Även om begreppet kan synas något diffust och inte av YB blir föremål för närmare utredning kan konstateras, att förberedelsen för yrkeslivet bör omfatta jämväl sådan kunskap som har samband med anpassningen till arbetsmiljön, sociologisk, ekonomisk och psykologisk.

Den höga frekvensen av teoretiska tillval på grundskolans högstadium kan föran- leda två slutsatser att ta hänsyn till vid yrkesutbildningens uppbyggnad. Det kan inte helt förbises att ungdomen trots den numera rätt långa obligatoriska skolan har ytterligare kunskapsbehov av mera allmän art, där möjligen språkintresset av flera skäl spelar en framträdande roll. Kanske också ytterligare kunskaper i allmänna samhällsfrågor är ett behov som stimulerats av de numera rika informationsmöjlig- heterna och den ständiga förmedlingen av aktuell debatt.

Tendensen i tillvalet ger vidare uttryck för en önskan att så länge som möjligt uppskjuta ett definitivt val av studieväg och levnadsbana. Det är sannolikt att antalet obestämda i dessa avseenden ökar genom de ökade valmöjligheter som bl.a. den i | i

geografiska rörligheten innebär. Från individens synpunkt sett torde detta vara en viktig omständighet att bevaka vid uppläggningen av yrkesutbildningen.

Ungdomens primärkrav på yrkesutbildningen är, förutom att den snabbt skall leda till yrkesverksamhet, även att den skall utgöra en naturlig grund för vidareutbildning.

9.3 Arbetslivets/avnämarnas krav och behov

De krav och önskemål på yrkesutbildningen, som aktualiseras av arbetslivet, har YB sökt få samlade genom sina arbetsgrupper.1 Självfallet är det även härvidlag svårt att nå fram till exakta bedömningar.

Klart synes det vara, att det alltid föreligger ett behov av specifikt yrkeskunnande, bundet till de aktuella arbetsuppgifterna. På något sätt måste sådana bransch- och arbetsspecifika kunskaper och färdigheter meddelas ungdomen för att den skall passa väl in i det arbetsliv där den väljer sin försörjning. I själva verket synes här av- nämarnas och ungdomens krav och behov ha nära beröringspunkter. Mycken tid torde behöva anslås för inövandet av praktisk yrkeskunskap. Vid de praktiska öv- ningarna måste de yrkesteoretiska momenten parallellt inpräglas.

Många verktyg och maskiner är invecklade och svåröverskådliga i sina operationer, varför deras handhavande kräver stor noggrannhet, gott omdöme och mycket driven skicklighet. En alltför ytlig utbildning kan leda till stora skador på såväl maskiner som arbetsstycken. Arbetarskyddet måste beaktas redan vid yrkesutbildningen, risk- momenten påvisas och skyddsanordningar anvisas och diskuteras. I växande ut- sträckning beaktas numera de bioteknologiska förhållandena inom arbetslivet, och de bör ha en given plats i utbildningen. Det gäller arbetsställningar, arbetsmetoder, personlig utrustning m.m. Rätt utförd arbetsinsats kräver sålunda beaktandet av många moment som har strikt, målinriktad karaktär.

* Sammanfattning av arbetsgruppernas förslag redovisas i bil. 5.

Emellertid är ingalunda alltid, ens i den rationellaste verksamhet, arbetsuppgif- terna så hårt specialiserade att det från avnämarsynpunkt är önskvärt med en mycket snäv avgränsning av utbildningen. Bl. a. torde det föreligga behov, inte minst i det mycket stora antalet mindre företag som näringslivet i vårt land innefattar, av insikter som skulle kunna betecknas som kringkunskaper. Kännedom om i produk- tionen angränsande arbetsuppgifter hjälper individen till en bättre bedömning av den egna insatsen och skapar möjligheter för en god anpassning i arbetsmiljön. Sådana kringkunskaper kan innefatta såväl insikter som färdigheter.

I detta sammanhang bör flyttbarheten till andra arbetsuppgifter beaktas. I många fall uppstår behov av vikarier på grund av sjukdom eller annan frånvaro. Vidare kan tillfälliga förändringar kräva omdispositioner av medarbetarnas uppgifter. Nya maskiner, verktyg och material kan också innebära förskjutningar, som i många fall måste mötas med omskolning men som i andra fall kan klaras inom företaget om tillräcklig kringkunskap finnes hos de anställda. Även här finner man överensstäm- melse med individernas behov av trygghet mot förändringar.

Särskilt torde här behöva framhållas att från avnämarhåll en viss tvekan kan an- mälas beträffande en långt gående specialisering. En viss kunskapsmarginal är ofta en förutsättning för snabb anpassning till förändrade krav. Ett tillverkningsföretag kan t. ex. få en ny order som kräver omdispositioner. Finns ej erforderlig marginal härför kan möjligheten att äta sig de nya arbetena vara begränsad.

Även om här redovisade synpunkter exemplifierats från industrin torde de äga giltighet för snart sagt varje företagsform.

Det moderna arbetslivet kräver medverkan utöver själva arbetsuppgiften. Utveck- lingen av företagsdemokrati, samverkan eller vilket ord man vill välja kräver kun- skaper för att bli meningsfylld. Anpassning till den alltmera komplicerade miljö som ett modernt företag sålunda utgör måste beaktas vid yrkesutbildningen om avnämarna skall undgå att själva lägga ner utbildningsarbete utöver det företagsspecifika. Sådan grundläggande utbildning är samhällets uppgift, inte företagets. Likaså är den rent företagsspecifika utbildningen företagens uppgift och inte samhällets.

9.4 Samhällets krav och behov

Samhället som arbetsgivare har inga andra krav och behov än övriga arbetsgivare. Det är samhällets många andra uppgifter som gör att det har specifika synpunkter att lägga på yrkesutbildningen.

All utbildning har direkt inverkan på landets ekonomi, inte bara så att den tar resurser i anspråk och därför måste avvägas mot andra behov som ställer krav på de samlade tillgångarna, utan också så att den kan medverka till resursernas tillväxt och deras fördelning.

Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av stor brist på arbetskraft, en brist som enligt framlagda prognoser kommer att bestå under överskådlig tid. Den hus- hållning med knappa personalresurser som denna situation nödvändiggör är en av huvudmotiveringarna för en stark satsning på yrkesutbildning, men samtidigt ställer

det stora krav på väl genomtänkt planering av utbildningen, bl. a. fördelningen på yrkesområden. Det är enligt YB:s mening inte yrkesutbildningens uppgift att dirigera tillgångarna på arbetskraft men väl att göra den nationalekonomiskt riktiga plane- ringen möjlig.

Samhällets behov kan ses på kort sikt, avseende dagens krav och den allra när- maste framtidens, och på långre sikt, varvid övriga utvecklingstendenser gör sig gällande. Inte minst betydelsefull är den pågående omfördelningen av befolkningen, innebärande en koncentration till större tätorter och till vissa expansiva huvud- regioner. Att idag investera i permanenta yrkesskolor i bygder som kan beräknas vara nära nog avfolkade om något eller några decennier synes knappast vara försvar- bart, i synnerhet som enbart utbildning inte kan ge en avfolkningsbygd ny livskraft. Utveckling och lokalisering av näringsliv, kommunikationer och bostadsbyggande måste primärt påverka skolväsendets planering och organisation.

Ett effektivt skolväsen kräver en god organisation och förutsättningar för en till- fredsställande administration. De nyligen genomförda reformerna avseende centrala och regionala skolmyndigheter har till syfte att effektivisera administrationen och undvika spittringens risker. Det synes från samhällets sida vara betydelsefullt att organisationen av yrkesutbildningen blir sådan, att samhällsorganens roll som pla- nerare av skolväsendet i stort underlättas och att deras uppgift att smidigt admi- nistrera denna viktiga sektor blir möjlig att genomföra.

9.5 YB:s allmänna slutsatser

Yrkesutbildningen kan, liksom all av samhället tillhandahållen utbildning, ses som en investering för framtiden. De fortlöpande förändringarna i samhälls- och arbets- livet medför emellertid behov av ständig förnyelse av kunskaper och färdigheter, varför utbildningsinsatsen inte kan ses som en engångsinvestering.

Mot bakgrunden av här anförda synpunkter finner YB att det är ett angeläget sam- hällsintresse att yrkesutbildningen utvecklas och utformas så att såväl näringslivets som den enskildes behov på bästa sätt tillgodoses. De krav, som enligt YB:s mening bör ställas på det statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet, är i första hand följande: . Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som önskar

sådan utbildning, skall få tillgång därtill.

. Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig arbets- kraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt som kvantitativt.

. Organisatoriskt bör yrkesutbildningen utformas så, att en smidig anpassning till förändringar i näringslivet underlättas. . Utrymme skall ges för individuella variationer i utbildningens innehåll med hän- syn till elevernas förutsättningar och intresseinriktning. . Utbildningens innehåll bör utformas med hänsyn jämväl till det sannolika be-

hovet av fortsatt utbildning och ev. omskolning.

AVDELNING IV

Den gymnasiala yrkesutbildningen

KAPITEL 10

Det gymnasiala skolsystemet

10.1 Planering för framtiden

10.1.1 Gymnasie- och fackskolereformen. Riksdagen har i december 1964 på grund- val av K. M:ts proposition nr 171 beslutat en genomgripande reformering av det gymnasiala skolsystemet. I den inledande översikten över propositionens huvudsak- liga innehåll anföres bl. a. följande: »Reformens huvudsakliga syfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna i yrkesskolan svarar mot ung- domarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare utbildning, som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad utbildning. I gymnasier och fackskolor intas för när- varande sammanlagt drygt en fjärdedel av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år 1970 motsvarar en intagning av ca 50 "/o av årskullen. Huvuddelen av'ökningen avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tidpunkt för- ordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av årskullen. Inom gym- nasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fortsätta att öka sin andel av eleverna. Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunkter, som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet, både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att det samtidigt kan anpassas till nya I förhållanden. i Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet, fack— l skolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gymnasial utbildning 1 anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig, s. k. horisontell samordning av i gymnasiala skolan.» Utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet skall tillgodose såväl ungdomens ökande efterfrågan på utbildning som samhällets behov av utbildade. Ungdomarnas och föräldrarnas intresse har framförallt riktat sig mot gymnasiet. En mera bety- dande ökning av utbildningskapaciteten på de huvudsakligen för fortsatta studier förberedande gymnasielinjerna skulle emellertid varken komma att svara mot sam- hällets behov av utbildade eller de ungas behov av utbildning. Efterfrågan på ut— bildning kan i viss mån ses som en med den socialekonomiska utvecklingen parallell utbildningskonsumtion. Väsentligen torde den dock grundas på bedömningar av det framtida värdet av en god utbildning. Ett utbildningsbehov, som grundas på realis- tiska överväganden, mäste rimligtvis förete betydande variationer. Endast för en begränsad del av ungdomskullen kan detta behov tillgodoses genom en i huvudsak

teoretisk tre- till fyraårig gymnasieutbildning. Ett gymnasialt skolsystern, som skall tillgodose ungdomarnas skiftande förutsättningar och behov, måste förete betydande variationer redan med hänsyn till de ungas intresseinriktning. Det gymnasiala skol- systemet mäste givetvis också utformas med hänsyn till de skiftande krav som möter de unga vid utträdet i samhälls- och arbetslivet. Vid utformningen av det gymnasiala skolsystemet måste dessa båda huvudsynpunkter beaktas. Det framtida värdet av en viss utbildning är i hög grad beroende av i vilken mån ifrågavarande utbildning kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden.

Det är sålunda inte möjligt att tillgodose utbildningsbehovet på det gymnasiala stadiet genom att låta en studieväg gymnasiet -—— bli den dominerande. Det är å andra sidan inte heller möjligt att differentiera den gymnasiala utbildningen till en detaljerad överensstämmelse med samhälls- och arbetslivets framtida behov, emedan detta inte nu kan förutses. De snabba förändringarna medför att behovet av viss utbildning endast i stora drag kan bedömas. Gymnasiet och fackskolan har utformats med hänsyn härtill.

Gymnasiet har erhållit fem huvudstudievägar: humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk linje. Från en i huvudsak odifferentierad första årskurs leder ett successivt tillval till viss specialisering i grenar och varianter inom de olika linjerna. Gymnasiets expansion skall väsentligen ske på de direkt yrkesutbildande linjerna, ekonomisk och teknisk linje.

Fackskolan erbjuder tre huvudstudievägar: social, ekonomisk och teknisk linje. Liksom i gymnasiet sker inom fackskolan en ytterligare differentiering genom tillval.

Utformningen av gymnasiet och fackskolan innebär sålunda bl.a. att utbildningen inriktas mot ett fåtal stora intresseområden, nämligen dels mot fortsatta studier och dels mot några breda avnämarsektorer. Den måttliga differentieringen medger en någorlunda god och för överskådlig framtid sannolikt även någorlunda hållbar av- vägning av de olika studievägarna mot samhällets och arbetslivets behov.

Yrkesskolan företer i jämförelse med gymnasiet och fackskolan en mycket långt driven differentiering. Karakteristiskt för yrkesskolan är också att de skilda utbild- ningsvägarna oftast är specialiserade redan från första dagen i skolan. Av den stora mängden skilda utbildningslinjer är i regel endast ett fåtal representerade vid varje skola. En konsekvens härav är, att kursuppsättningen vid de olika yrkesskolorna är högst varierande. Detta medför bl.a. att de utbildningssökande unga ställs i vitt skilda valsituationer beroende på var de är bosatta. Den långt drivna specialiseringen och differentieringen medför vidare betydande svårigheter att åstadkomma en önsk- värd avvägning mellan utbildningskapacitet och utbildningsbehov. I själva verket har yrkesutbildningsväsendets utbyggnad genomförts utan att ha föregåtts av en samlad översiktlig riksplanering. Detsamma gäller för övrigt även beträffande den hittillsvarande utbyggnaden av gymnasieorganisationen.

Den nu inledda utbildningsexpansionen på gymnasial och postgymnasial nivå ställer utomordentliga krav på det allmännas resurser. Till den rent kvantitativa ökningen kommer att de moderna undervisningsformerna i grundskolan, gymnasiet och fackskolan är mera lokal— och lärarkrävande än i motsvarande äldre skolformer.

Mot bakgrunden härav framstår klart behovet av en omsorgsfullt genomförd plane- ring av skolväsendet i syfte att på bästa sätt tillvarataga de knappa materiella och personella resurserna. Riksdagsbesluten beträffande grundskolan, gymnasiet och fackskolan har skapat förutsättningar för skolöverstyrelsen att genomföra plane- ringen för dessa skolformer. YB framlägger i detta betänkande en serie förslag som syftar till en reformering av yrkesutbildningen, såväl den grundläggande utbild- ningen för ungdom som grundutbildning och fortsatt utbildning för vuxna. Först vill emellertid YB diskutera några grundläggande planeringssynpunkter.

10.1.2 Lika valmöjligheter. Beslutet om gymnasie- och fackskolereformen innebär bl.a. att fackskola skall finnas på varje ort som har eller får gymnasium. Endast undantagsvis och om särskilda skäl talar härför skall fackskolan kunna förläggas till annan ort än gymnasieort. I propositionen angående reformering av de gymnasiala skolformerna. m.m. framhåller statsrådet bl. a., att vissa undersökningar beträffande gymnasiets och yrkesskolans rekrytering klart visar att ungdomarna har en stark benägenhet att söka sig till den i förhållande till hemorten mest välbelägna skolan, även om denna inte erbjuder den utbildning som i första hand efterfrågas. För att valet av utbildningsväg inte skall styras av sådana ur utbildningssynpunkt ovid- kommande faktorer bör samtliga gymnasiala skolformer, alltså även yrkesskola, regelmässigt förekomma på samma ort. Den ovan nämnda omständigheten tyder YB så, att flertalet ungdomar i 16—17- årsåldern har endast vagt uttalade föreställningar om vilket specifikt yrke de i fram- tiden vill ägna sig åt. Det finns däremot skäl att antaga att de flesta har tämligen klart för sig inom vilket verksamhetsområde de önskar arbeta och detta arbetes allmänna karaktär. Från denna synpunkt bör yrkesskolan liksom gymnasiet och fackskolan ——- på varje gymnasieort erbjuda utbildningsvägar som med måttlig differentiering leder till ett begränsat antal grundutbildningar för arbetsmarknadens huvudsektorer. En yrkesskola så utformad synes kunna erbjuda i huvudsak likvär- diga utbildningsalternativ för det övervägande flertalet ungdomar, såväl pojkar som flickor.

10.1.3 Elevområden. Vid planeringen för det gymnasiala skolväsendet har landet in— delats i f. n. 118 regioner. I varje sådan region skall finnas gymnasium, fackskola och yrkesskola. Samtliga skolformer skall i regel förläggas till samma ort, i allmän- het centralorten inom regionen. De ungdomar, som önskar fortsatt utbildning efter grundskolan, hänvisas till gymnasieorten inom den region de är bosatta. Där skall de erbjudas ett flertal av de huvudstudievägar, som det gymnasiala skolväsendet om- fattar. Gymnasieregionerna skall alltså utgöra upptagningsområde, s.k. elevområde, för de tre gymnasiala skolformerna. De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet har lett till att vissa regioner, trots betydande ytvidd, har endast ringa elevunderlag, medan tätorts- regionerna har ett betydande elevunderlag inom ett begränsat område. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fackskolan erhållit blir det omöjligt

att erbjuda alla alternativ i regioner med litet elevunderlag. Med den differentiering av yrkesskolan, som YB i det följande föreslår (kap. 11 och 14), kräves ett avsevärt elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas. Om de ung- domar, som önskar utbildning i yrkesskola, skall erbjudas i huvudsak samma ut- bildningsalternativ måste yrkesskolorna och deras elevområden bli mycket stora och relativt få. Detta skulle dock främst resultera i att stora delar av ungdomskullarna p. g. av kommunikations- och inackorderingssvårigheter bleve utestängda från tillgång till yrkesskola och att trycket på de mera välbelägna gymnasierna och fackskolorna skulle ytterligare öka. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i gör- ligaste mån skall ha lika tillgång till av samhället anordnad och bekostad gymnasial utbildning kräver primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområden. Med det förslag beträffande yrkesskolväsendets struktur och differen- tiering, som YB framlägger i detta betänkande, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regionen kunna erhålla önskad utbildning.

YB föreslår alltså, att yrkesskolan i princip skall ha med fackskolan och gymnasiet gemensamt elevområde.

Det är emellertid viktigt att observera, att detta endast skall gälla i princip. I icke obetydlig utsträckning bör även i fortsättningen vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar som har ett annat elevområde än de för gymnasiet och fackskolan gällande. I regel rör det sig härvid om större elevområden. Det nuvarande systemet med »riksskolor» och »storregionskolor» måste alltså bestå. Detsamma gäller om det nuvarande systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika elevområden. Det är angeläget att detta noga fastslås när yrkesskolan nu skall integreras med gymnasiet och fackskolan.

10.1.4 Samordnad planering. De gemensamma elevområdena ger skolledningen möj- lighet att samtidigt beakta de tre gymnasiala skolformernas behov och att i plane- ringen med hänsyn härtill på bästa sätt disponera de tillgängliga resurserna. I gym- nasiepropositionen anför departementschefen härom bl.a. följande (sid. 108): 'Den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet som både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag, och som i mycket positiva uttalan— den vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser, ansluter jag mig till. Jag har för övrigt redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studie- vägarna måste bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets behov av utbildade. Huruvida en Studieväg hänföres till den ena eller andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsen- det bli allt svårare att upprätthålla och av allt mindre praktiskt intresse... Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart.» Departementschefen finner senare anledning att ytterligare understryka vikten av en samordnad planering (sid. 111): »Jag förutsätter sålunda att i fortsättningen såväl

den lokala och regionala som den centrala planeringen för det gymnasiala skol- systemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet.»

I den mån en samordnad planering för det gymnasiala skolväsendet i regionen leder till att dessa sammanför—es till en gemensam skolanläggning eller till varandra närbelägna skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler som eljest endast delvis belägges av de enskilda skolformerna. Redan ett sammanförande av gymnasiet och fackskolan till gemensamma lokaler ger i flertalet fall minskat sammanlagt behov av vissa Speciallokaler såsom bibliotek, administra- tionsutrymmen, laboratorier och gymnastiksalar. Även behovet av klass- och grupp- rum minskar relativt sett därigenom att lokalbehovet i de stora skolenheterna på- verkas mindre av variationer i elevernas ämnestillval än vad fallet blir i mindre skol- enheter.

Om sambruket av lokaler utsträckes till att omfatta även yrkesskolan kan ytter- ligare lokalbesparingar göras. En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar också förutsättningar för en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet. Den större skolenheten ger säkrare underlag för inrättandet av fasta lärartjänster. Därvid förutsättes givetvis att lärarnas tjänstgöring inte skall vara knuten till en viss skolform utan till ett visst ämne eller viss ämneskombination med undervisningsskyldighet inom hela skolenheten. Eleverna skall sålunda ha till- gång till lika goda lärare i ett visst ämne oberoende av utbildningsväg. Samtidigt skapas vissa förutsättningar för samundervisning om ock i begränsad omfattning.

10.2 De gymnasiala skolformernas dimensionering

10.2.1 Gymnasiet och fackskolan. Genom riksdagens beslut i december 1964 har 50 0/0 av årskullen 16-åringar tillförsäkrats rätt till utbildning under minst två år efter grundskolan. Dimensioneringen av gymnasiet, som enligt nyssnämnda beslut skall öka från f.n. 25 0/0 till ca 30 0/0 1970, har avvägts med hänsyn till den starkt ökade efterfrågan på gymnasieplatser. Angivna 30 ll/o får ses som den övre gräns för ex- pansionen, som de materiella och personella resurserna möjligen kan tillåta under

ifrågavarande tidsperiod.

Som ett komplement och ett alternativ till gymnasiet utformades en delvis ny ut- bildningsväg, fackskolan, vilken under samma period avses bli utbyggd så, att den skall kunna mottaga ca 20 olo av årskullen lli-åringar. Genom att fackskolan blir tvåårig och att betydande delar av dess undervisning kan handhavas av lärare med lägre formell kompetens än gymnasiet kräver, kan efterfrågan på en övervägande teoretisk gymnasial utbildning tillgodoses i större omfattning än som vore möjligt inom det egentliga gymnasiets ram.

Skolöverstyrelsens planeringsavdelning har f.n. i sina beräkningar att utgå från delningstalet 30 för gymnasiet och fackskolan. Detta innebär, att antalet intagnings- klasser i gymnasiet erhålles på så sätt, att 30 0/0 av antalet 16-åringar i regionen delas med 30. Om därvid överskjutande elevantal överstiger 14 skall ytterligare en klass

få inrättas. På motsvarande sätt bestämmes antalet intagningsklasser i fackskolan. Antalet nybörjarklasser i fackskolan skall dock alltid vara minst tre. En region, som enligt beräkningsnormerna skulle tilldelas tre gymnasieklasser och två fackskole- klasser, får då finna sig i att proportionerna omkastas.

Fackskolan skall ersätta vissa äldre skolformer, som samtidigt med fackskolans genomförande skall avvecklas. Dessa »avvecklingsskolor» är flickskolor och vissa linjer inom den nuvarande yrkesskolan. De linjer som härvid åsyftas är de kommu- nala tekniska skolorna (tekniska institut) och de tvååriga handelskurser, som bygger på realexamen eller däremot svarande förkunskaper.

Elevantalet i den årskurs av ifrågavarande skolformer som motsvarar 10:e skolåret fördelade sig år 1962 enligt skolstatistiken på olika skolformer enligt nedanstående figur. Elevfördelningen är angiven i 0/o av årskullen lö-åringar.

För att belysa den expansion som fackskolans tillkomst innebär har i figuren fackskolans olika linjer sammanställts med motsvarande linjer (kurser) i avveck-

lingsskolorna. Elevari 1000-tul 9 B 7 0 5 .a .5 4 . . — % F- ; ZE å= & =.: c _ o || 0" ;; ag: % *ä %% 5 .a: .! .! 'E .: : 3 3 == 83 2 IL a u. ..- u. o 1 Procent 7' 3,2 0 2,3 I . .5 0,4

% =|lickskolor ....................................... 3.2 % & =kommunula tekniska skolor ......................... 2.3 mull = handelskurser i yrkesskolor ........................ 0,4

Totalt c:a 5,9 %

Planeringsmålet för det nya gymnasiet leder till en tämligen genomgripande för- ändring av den egentliga gymnasieutbildningens struktur. Hur förskjutningarna för- delar sig på olika utbildningsvägar framgår av följande diagram.

Elever i 1 OOO-tll

Procent 22

Anm. l. Intagningen i allmänna linjen är uppdelad på språklig och social gren enligt samma elevers fördelning på grenar i näst sista ringen. För jämförelse med det nya gymnasiets humanistiska linje har av 1962 års förstaringare latinlinjens elever sammanförts med eleverna i allmänna linjens språkliga gren, medan den sociala grenen jämförts med det nya gymnasiets samhällsvetenskapliga linje.

2. Totalintaget 1962 var 30.411 elever, vilket utgjorde 23,2 % av årskullen som var 131.000.

3. Totalintaget 1970 är beräknat efter 30 % av årskullen Its-åringar, vilken uppgår till ca 104.300.

4. Antalet elevplatser är praktiskt taget lika 1962 och 1970, medan den relativa intagningen ökar från 23,2 till 30 % till följd av årskullens minskning.

Av sammanställningarna framgår, att expansionen inom gymnasiet och fackskolan väsentligen koncentreras till de ekonomiska och tekniska linjerna. Detta innebär, om balansen skall bibehållas till arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov, att huvuddelen av expansionen inom yrkesskolsektorn borde ske inom de mot skilda produktions- och serviceområden inriktade utbildningsvägarna. Särskilt starkt ökar behovet av personal inom vårdsektorn.

10.2.2 Arbetsmarknadens nyrekryteringsbehov. I kap. 7 har YB närmare diskuterat de olika faktorer som påverkar nyrekryteringsbehovet till arbetsmarknadens olika sektorer. Med hänsyn till att prognosinstrumentet ännu till ingen del kunnat testas mot reella utvecklingstendenser, hör siffrorna, som tidigare framhållits, tolkas med viss försiktighet. I syfte att eliminera de felkällor som en långt driven detaljprognos ovillkorligen måste innehålla har YB stannat för en mera schematisk uppdelning av

arbetsmarknaden i stora huvudsektorer. Den fördelning inom sektorerna, som i det följande antages (1023), bör ses mot denna bakgrund. Det är anledning att återigen erinra om, att även grundläggande yrkesutbildning är ett mycket vidsträckt begrepp, och att den för specifika yrkesutövningar erforderliga utbildningstiden varierar högst väsentligt. De siffror avseende erforderlig utbildningskapacitet på skilda om- råden, varpå YB grundar sina överväganden rörande yrkesskolans dimensionering, avser sålunda i huvudsak yrkesutövningar av sådan art, att en tvåårig skolmässig utbildning kan betraktas som den lämpligaste förberedelsen. Detta innebär sålunda inte att yrkesutbildningen skall vara avslutad under dessa två år men väl att den som erhållit ifrågavarande utbildning skall vara kapabel att tillfredsställande fylla vissa arbetsfunktioner och samtidigt ha tillägnat sig sådana kunskaper att en god grund lagts för fortsatt utbildning.

Den föreslagna fördelningen av utbildningsplatser inom yrkesskolan omkring 1970 bör sålunda betraktas som den mm för yrkesutbildningens totalplanering vartill YB kommit efter sammanställning och analys av det arbetsmaterial som insamlats och bearbetats av YB:s arbetsgrupper. Givetvis kan denna för landet som helhet gällande differentiering inte utan vidare tillämpas generellt inom varje utbildningsregion. Hänsyn måste bl. a. tagas till den näringsgeografiska strukturen inom skilda lands- delar. Det är exempelvis utan vidare uppenbart, att differentieringen inom den inre Norrlandsregionen inte kan bli densamma som inom Mellan- och Sydsveriges industri- centra. YB har för avsikt att om möjligt senare söka analysera de faktorer, som ur näringsgeografiska synpunkter har relevans med avseende på yrkesutbildningens strukturering och därur söka dra sådana slutsatser att en i görligaste mån rationell fördelning av utbildningsresurserna blir möjlig. Detta är emellertid ett synnerligen svåranalyserat problemkomplex, varför en fördelning med hänsyn till aktuella för- hållanden måste betraktas som preliminär. En kontinuerlig uppföljning bör rimligen leda till successiva förskjutningar och omdispositioner av de samlade utbildnings- resurserna. Det torde böra anförtros åt skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen att i samråd med statistiska centralbyråns prognosinstitut bevaka detta utom- ordentligt viktiga område och mot bakgrunden av den nya belysning, som kan ges åt dessa problem, genomföra de förändringar som omständigheterna kan komma att påkalla.

Mot bakgrunden av anförda synpunkter finner YB det angeläget att åter under- stryka att yrkesskolorna måste utformas så, att största möjliga flexibilitet möjlig- gores.

10.2.3 Yrkesskolans dimensionering är inte endast en fråga om utbildningsbehov och -resurser för ungdom utan också i ökande omfattning för vuxna. För ungdomsutbildningen har YB såsom framgår av kap. 7 kommit fram till ett utbildningsbehov motsvarande 30—35 "/o av årskullen lli-åringar. Hur dessa enligt YB:s mening bör fördelas på de olika huvudstudievägarna fram- går av tabellen på sid. 110. Med hänsyn till olika slag av utbildningar beräknar YB elevplatsbehovet för ung-

domar till 74.000. Härtill kommer platsbehovet för vissa andra utbildningar och för vuxenutbildning, vilket YB uppskattar till 40.000.

Sammanlagt bör alltså yrkesskolan omkring 1970 vara dimensionerad för 114.000 elever. .

Den sålunda föreslagna fördelningen och dimensioneringen ger enligt YB:s mening möjlighet att inom samtliga regioner erbjuda utbildningsmöjligheter för de största huvudområdena nämligen: verkstadsindustri, byggnadsindustri, handel och kontor samt vårdområdet. Dessutom bör hushållsteknisk utbildning och endera av fordons- och elektrikerutbildning kunna erbjudas i samtliga regioner.

KAPITEL 11

Yrkesskolans organisation och innehåll

11.1 Yrkesskolans målsättning Den gymnasiala yrkesskolans primära uppgift är att ge unga människor en grund- läggande yrkesutbildning, som -— så långt som möjligt —- är anpassad till individens behov och förutsättningar samt till avnämarnas krav och behov. Dagens arbets- marknad inrymmer en mångfald olika arbetsuppgifter, som var för sig har sitt speciella utbildningsbehov. Hela skolväsendets målsättning och specialisering måste stå i nära överensstämmelse med behovet av arbetskraft inom olika yrkesområden. Detta krav gäller måhända endast i begränsad utsträckning för mera allmänt in- riktade utbildningar. Ju mera en utbildning är inriktad mot specifika arbetsuppgifter, desto viktigare är det att utbildningskapaciteten svarar mot rekryteringsbehovet. Detta problem kompliceras framförallt av att det inom många områden av arbets- livet sker en snabb förändring av arbetsuppgifterna. Innehållet i den utbildning som skolorna meddelar idag måste vara utformad så, att den i största möjliga utsträck- ning motsvarar morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att uppfylla, eftersom utvecklingen inom skilda områden synes fortskrida i gradvis stegrat tempo. Det finns därför skäl att ingående ompröva den grundläggande yrkes— utbildningens specialisering. Trots alla komplikationer måste dock yrkesutbildningen —- i varje fall i sitt slut- skede vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yrkesområden. Vidare är det angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov. I och med att yrkesutbildningen ut- formas utifrån dessa utgångspunkter, har den också i ett väsentligt avseende uppfyllt ungdomens behov. En utformning av yrkesutbildningen, som enbart tillmötesgår de ungas fria efterfrågan av olika utbildningsspecialiteter, drabbar icke minst ungdomen själv. En realistisk yrkesvägledning är en viktig faktor i Skolsamhället. Denna fråga har belysts i gymnasiepropositionen (1964: 171). Departementschefen uttalar på sid. 100 följande: »Som bl.a. GU framhållit är emellertid uthildningsintresse och av- nämarbehov ingalunda oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studie- och yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall med- verka till att ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse med efterfrågan på arbetskraft.» I kapitel 5 ovan har YB beskrivit yrkesutbildningens nuvarande omfattning och struktur. Yrkesskolväsendet har en rik flora av kurstyper. I nämnda kapitel har sålunda redovisats en gruppering av förekommande heltidskurser på sammanlagt 35

kursområden. De flesta av dessa kursområden inrymmer två eller flera kurstyper. Denna differentiering av yrkesutbildningen speglar ett successivt växande behov av skolmässig yrkesutbildning för allt fler yrken. Trots den rika förgreningen av yrkes- utbildningen är inte alla de utbildningsbehov tillgodosedda, som närmast skulle till- godoses av yrkesskolorna. Det finns således många utbildningsbehov inom skilda områden av arbetslivet, för vilka det ännu inte ordnats någon grundläggande skol- mässig yrkesutbildning.

Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i ut- bildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. En sådan organisation har den fördelen, att all tid kan ägnas åt studier som direkt sammanhänger med slut- målet. Å andra sidan har denna organisation en hel del olägenheter, bl. a. i det av- seendet att ungdomarnas reella valmöjligheter kommer att variera med skolornas kursprogram. Vid utformningen av förslagen till de olika yrkesutbildningarnas inne- håll har YB i viss utsträckning sökt ompröva yrkesutbildningens specialisering på det gymnasiala åldersstadiet.

Som tidigare framhållits i kapitel 8 och 9 varierar arbetsmarknadens behov av yrkesutbildad arbetskraft inom vida gränser. En kraftig variation av yrkesutbild- ningsbehovet kan också finnas mellan närbesläktade arbetsuppgifter. Inom en och samma verkstadslokal kan det exempelvis finnas dels arbetsuppgifter som kräver en omfattande utbildning av utövaren och dels en mångfald uppgifter, som knappast kräver någon yrkesutbildning alls. Vid utformningen av den gymnasiala yrkesskolan är det synnerligen svårt att ta hänsyn till sådana vida variationer i fråga om utbild- ningsbehov. Man kan nämligen inte förutsäga, vilka ungdomar som kommer att få kvalificerade arbetsuppgifter och vilka som skall fullgöra arbetsuppgifter av ut- präglad rutinkaraktär.

En utbildnings innehåll och målsättning bör i hög grad göras beroende av bl.a. elevernas genomsnittliga mognad och förutsättningar. Detta gäller i särskilt stor ut- sträckning för yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet. De ungdomar, som över- går direkt från grundskolan till yrkesskolan, är endast 16 år. I den åldern år det ofta svårt att ta definitiv ställning i yrkesvalet. Visserligen får grundskolans elever både teoretisk och praktisk yrkesorientering. Men ett yrkesval kan dock inte enbart grundas på viss insikt om arbetsbetingelserna inom olika yrken. Ett sådant val förut- sätter också en riktig tolkning av egna förutsättningar och intressen. Eftersom en stor del av 16-åringarna befinner sig i en intensiv utvecklingsperiod är det i många fall svårt att på reell grund avgöra vilket yrke, som bäst passar den enskilde indi- viden. Vårt skolsystern förutsätter bl. a., att ungdomarna i regel skall påbörja sin skolmässiga grundläggande yrkesutbildning direkt efter grundskolan. YB:s förslag bygger på den förutsättningen, att en växande andel av årskullen på det gymnasiala åldersstadiet skall få en skolmässig yrkesutbildning. Utifrån bl.a. dessa förutsätt- ningar har YB sökt utforma flertalet yrkesutbildningar så, att de ej är strängt diffe- rentierade redan från utbildningens början.

En yrkesutbildning innebär en väsentlig investering såväl för samhället som för den enskilde. Det torde vara realistiskt att antaga, att det finns ungdomar som efter

en avslutad yrkesutbildning kommer att ägna sig åt annan yrkesverksamhet än den de utbildats för. Huruvida detta innebär en felinvestering för den enskilde eller sam- hället är beroende av ett flertal faktorer. En viktig faktor är ifrågavarande yrkens släktskap i olika avseenden. En annan viktig faktor är den meddelade yrkesutbild- ningens innehåll. Generellt torde kunna påstås, att en bred, allmänt inriktad yrkes- utbildning medför mindre förluster vid yrkesbyten. Mot detta kan invändas, att ju bredare och allmännare en yrkesutbildning utformas desto längre blir utbildnings- tiden, under förutsättning att yrkesutbildningen i slutskedet skall uppnå en viss specialiserad nivå. En bedömning av en yrkesutbildnings lämpliga specialisering eller i vilken utsträckning utbildningen skall innehålla mera allmänt utbildningsstoff är således i viss mån en ekonomisk fråga.

En övergång från »utbildningsyrket» till ett annat yrke kan i huvudsak ha två skäl. Ett skäl kan vara ett med hänsyn till anlag och intressen felaktigt yrkesval. Det andra skälet kan vara en påtvingad övergång, exempelvis på grund av arbets- livets omstrukturering. I båda fallen fordras normalt en viss omskolning. Omfatt- ningen av en sådan omskolning är bl. a. beroende av den erhållna yrkesutbildningens bredd. För att minska frekvensen av frivilliga yrkesbyten och underlätta en omskol- ning har YB ansett det angeläget dels att i viss utsträckning bredda yrkesutbild- ningarnas innehåll och dels att låta yrkesskolan fylla en viss yrkesvägledande funktion. Till dessa frågor återkommer YB i avsnittet »Blockutbildning» (11.5).

En utbildnings generella värde är i stor utsträckning beroende av i hur hög grad utbildningen är allmänt fostrande och karaktärsdanande. Därför bör en viktig mål- sättning för all utbildning vara att skänka karaktärsdaning och arbetslivsfostran. I vissa aVSeenden har yrkesskolan här större möjligheter än andra skolformer. För att yrkesskolan på bästa sätt skall kunna fullgöra dessa viktiga uppgifter måste stora krav ställas på yrkesutbildningens innehåll och utformning. I ett flertal utbildningar i yrkesskolan tar övningar för praktisk yrkesverksamhet det ojämförligt största ut- rymmet. Det är både vid teoretisk och praktisk undervisning i detta hänseende som framför allt yrkesskolan ger reella möjligheter att meddela eleverna en arbetslivs- fostrande och karaktärsdanande undervisning. En viktig förutsättning för att skolan skall kunna ge en god fostran för arbetslivet är, att varje elev vid varje lektions- tillfälle har en känsla av att tiden utnyttjas på ett meningsfullt och effektivt sätt. YB anser därför att en effektivisering av undervisningsmetoderna i skilda avseenden är synnerligen angelägen. I ett kommande betänkande avser YB att mera ingående behandla hithörande frågor. Med hänsyn till betydelsen av detta viktiga problem- komplex kommer YB att redan i detta betänkande beröra vissa centrala problem i kapitel 16.

11 .2 Utbildningstidens längd

”.2.! Stora variationer. Yrkesskolan är till sin utformning och sitt innehåll mera heterogen än de båda andra gymnasiala skolformerna, fackskolan och gymnasiet. För att yrkesskolan skall kunna fylla sin egentliga uppgift måste den vara specifikt

inriktad mot olika yrken eller yrkessektorer. Även om yrkesskolan endast skulle ha till uppgift att meddela grundläggande yrkeskunskaper, blir dess utbildningsgrenar snävare än de andra gymnasiala skolformernas. Yrkesskolan skall vara så utformad, att den vid varje tillfälle skall meddela en adekvat målinriktad yrkesutbildning. Detta betyder också att den ofta måste anpassas till förändrade förhållanden. Bl. a. av detta skäl har YB inte funnit det vara möjligt att i detta betänkande framlägga alltför detaljerade förslag.

YB har inte hittills haft möjlighet att genomföra några egentliga analyser av vad olika utbildningar bör innehålla. Med anledning härav måste vissa av YB:s förslag betraktas som endast preliminära. Innehållet såväl i de egentliga yrkestekniska ämnena som i ämnen av mera allmän karaktär kommer närmare att beröras i ett senare sammanhang. YB ger däremot vissa detaljerade konkret utformade förslag ! beträffande undervisningstidens längd, undervisningens organisation samt omfatt- l ningen av obligatoriska allmänna ämnen i olika utbildningar. | Vilken längd en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör ha kan | inte generellt bestämmas. Man torde knappast ens kunna bestämma erforderlig längd i det enskilda fallet, utan att det individuella utbildningsmålet är mycket klart speci- fiserat. Givetvis kan man genom noggranna analyser av enskilda fall komma fram till vissa allmänna slutsatser, men sådana analyser skulle säkert utvisa, att det är omöjligt att fixera hur lång en skolmässig grundläggande yrkesutbildning lämpligen bör vara. Detta påstående torde vara särskilt relevant om man tar hänsyn till de avsevärda variationer man har i fråga om elevernas individuella anlag och intressen. Enligt YB:s uppfattning är värdet av den skolmässiga yrkesutbildningen inte ute- slutande beroende av hur lång tid utbildningen omfattar. Givetvis måste det finnas rimligt utrymme för att de enskilda eleverna skall få grundläggande insikt om och färdighet i de arbetsmoment, som normalt kan sägas ingå i ett visst yrke. Emellertid är inte enbart inlärningstiden avgörande för resultatet. Inte minst metoderna för inlärningen har betydelse i sammanhanget. YB anser det vara av största vikt, att eleverna i undervisningen på mest rationella sätt meddelas vissa stabila grund- kunskaper och viss arbetsrutin samt att de parallellt därmed får en god arbetsfostran och en lämpligt utformad orientering om det arbetsliv de möter vid utbildningstidens slut. I detta sammanhang önskar YB fästa uppmärksamhet på att yrkeslärarna f. n. har en synnerligen besvärlig arbetssituation, som bl.a. innebär, att kundkontakter, materialbeställningar och redovisningsarbete måste skötas under tid som är schema— lagd för undervisning. Detta förhållande är från pedagogisk synpunkt mycket otill- fredsställande. YB förutsätter, att det i nämnda avseenden blir ändringar och åter- ) kommer härtill i kap. 16. Den utveckling av pedagogiska hjälpmedel av olika slag som f. n. pågår torde göra 1 det möjligt att avkorta den relativa inlärningstiden. YB förutsätter en intensifierad * försöks- och forskningsverksamhet inom det yrkespedagogiska området, varigenom man torde kunna uppnå avsevärda förbättringar i undervisningen. Härvid förutsättes vidare att inlärningsstoffet analyseras och att sådana åtgärder vidtages att utbild- ningen blir likformig i olika skolor.

11.2.2 En i princip tvåårig yrkesskola. I den nuvarande yrkesskolan har längden av de olika utbildningarna bestämts för varje utbildningsgren för sig. Någon påtaglig strävan efter enhetlighet har inte funnits. Man har sökt bestämma det nödvändiga innehållet i utbildningen och avvägt utbildningstiden med hänsyn härtill. Detta syn- sätt kan åtminstone sägas vara grundläggande. Emellertid har under utvecklingens gång vissa tendenser till normalisering fram- vuxit. Det har blivit allt vanligare, att man inom industri- och hantverkssektorn fastställt en normaltid av två år. Inom området handel och kontor har normaltiden alltmer kommit att bli ettårig med ett års påbyggnad. Inom det husliga fältet har hittills intresset för en-terminsutbildning varit störst, men ettårskurser har under senare år tilldragit sig ökat intresse. Tvååriga kurser har inom denna sektor funnits endast under de allra senaste åren och då endast på ett fåtal orter. Inom vårdområdet slutligen förekommer betydande variationer i utbildningstidens längd. För den yrkesskola, som YB nu föreslår, måste hänsyn även tas till andra skol- former. Vill man göra allvar av tanken på en enhetlig, integrerad gymnasial skola, där de olika delarna för ungdomarna framstår som jämställda, måste vissa likheter skapas mellan delarna. Det nya gymnasiet är treårigt, med endast ett undantag, medan fackskolan är tvåårig. Enligt YB:s mening bör man i princip taga ställning till hur lång utbildningstid den nya gymnasiala yrkesskolan normalt bör omfatta. Den nya yrkesskolan skall ge en bred och i princip mera grundläggande utbildning än den nuvarande. Förslagen om blockutbildning och utbildningsblock både förutsätter och motiverar en större enhetlighet i fråga om utbildningstiden. Självklart kan en enhetlig utbildningstid inte tillämpas för alla yrkesutbildningar. Alltfort måste den huvudsynen gälla, att utbildningstiden skall vara så lång som innehållet påkallar. Det synes emellertid YB möjligt att fastställa en huvudregel för utbildningstiden i den gymnasiala yrkesskolan även om undantagen blir många. Mot bakgrunden av YB:s överväganden och med beaktande av vad som fram- kommit genom arbetsgruppernas överläggningar har YB funnit, att den nya gymna— siala yrkesskolan bör vara i princip 2-årig. Detta synes innebära en minskning av utbildningstiden för vissa nuvarande ut— bildningar inom industri- och hantverksområdet och en utökning av utbildningstiden inom vissa andra områden. Principen skall emellertid tillåta undantag i båda rikt- ningarna då så är påkallat. Vidare bör systemet med blockutbildning ge ökade möjlig- heter till övergång från en utbildningsväg till en annan. En i princip 2-årig gymnasial yrkesskola skall ge en grundläggande skolmässig yrkesutbildning. Emellertid bör man beakta att yrkesutbildningen icke med nöd- vändighet är knuten till samhällets yrkesskola. Den yrkesutbildning, som är företags- specifik eller som eljest kräver resurser utöver dem som skolan disponerar, skall givetvis kunna förläggas till de företag eller enskilda skolor, som kan ge en adekvat utbildning. YB återkommer till detta. Man bör också beakta, att yrkesutbildningen bör utformas så, att den som inte behöver en tvåårig utbildning kan avgå från skolan tidigare och då ha erhållit en i viss mån avslutad skolmässig utbildning. Det är viktigt att den nya yrkesskolan utformas så, att såväl längre som kortare

utbildning uppfattas som lika naturliga och nödvändiga delar av den gymnasiala yrkesskolan.

11.2.3 Färdigutbildning i skola och arbetsliv. De enskilda gymnasieområdena upp- visar mycket stora variationer ifråga om näringslivets struktur och omfattning. För att ungdomar från olika gymnasieområden skall kunna erhålla en någorlunda lik- artad yrkesutbildning oberoende av nämnda olikheter, måste den gymnasiala yrkes- utbildningen utformas med hänsyn härtill. Färdigutbildning för specifika yrkesupp- gifter efter en tvåårig grundutbildning kan ske inom näringslivet, men kan också organiseras som påbyggnadsutbildning i samhällets yrkesskolor. Färdigutbildning kan även som tidigare nämnts (8.5.3) ges som inbyggd undervisning och i företags- skolor.

Som förut betonats har det för YB framstått som synnerligen angeläget att den gymnasiala yrkesutbildningen utformas så, att den i görligaste mån blir ett attraktivt utbildningsalternativ till gymnasium och fackskola. En förutsättning härför är att yrkesutbildningen erbjuder en klart målinriktad väg mot vissa bestämda yrken eller yrkessektorer. En annan viktig förutsättning är, att genomgången yrkesutbildning kvalificerar för fortsatt utbildning av olika slag. Därför måste yrkesskolan också erbjuda olika specialutbildningar, avsedda för såväl ungdom som vuxna. Dessa spe- cialutbildningar bör ha en konkret målinriktning och bl.a. tillgodose arbetslivets behov av tekniker och personal för arbetsledande uppgifter inom olika områden. Sådana specialutbildningar bör normalt föregås av något eller några års yrkesverk- samhet.

Här avsedda specialutbildningar bör i regel utformas som påbyggnadsutbildningar på en tvåårig grundläggande utbildning och vanligen ha en längd av ett år. I dessa frågor hänvisas till kap. 20.

Specialutbildningar beräknas rekrytera ungdomar från ett väsentligt större om- råde än vad som svarar mot en gymnasieregion. De förutsättes även få en snävare funktionsinriktning än den tvååriga grundläggande utbildningen. Man bör undersöka i vilken utsträckning även yrkesskolor på icke-gymnasieort kan komma ifråga för specialutbildningar av här åsyftad karaktär.

11.2.4 Etapputbildning. Som tidigare antytts föreslår YB en yrkesutbildning upp- byggd av områdesinriktad basutbildning, successiv specialisering och specifik färdig- utbildning. Med hänsyn till arbetslivets synnerligen skiftande krav på färdigheter för olika yrkesutövningar, bör den i princip tvååriga grundutbildningen i regel upp- byggas i etapper. Redan första året skall innehålla en utbildning som är tillräcklig för utförandet av vissa arbetsuppgifter inom ett yrkesområde. Det skall också ges en viss avrundning; därmed skall skapas naturliga avgångsmöjligheter efter genom- gången första årskurs. Ett dylikt system bereder möjlighet för den enskilde eleven att efter något eller några år återkomma till skolan för att fullborda utbildningen. Likaså bör det falla sig naturligt att återvända till yrkesskolan för att erhålla special- utbildning av något slag. Sådan utbildning torde i regel organiseras som vuxen- utbildning.

I den nya yrkesskolan skall sålunda en viss utbildningsgång kunna byggas upp i etapper åtskilda av praktisk yrkesverksamhet under längre eller kortare perioder. Studieperioderna skall trots detta ses som ett sammanhängande helt utgörande en utbildningssekvens ett tema med individuella variationer.

Om utbildningen uppbygges på angivet sätt, kan yrkesutbildningen för t. ex. arbeten inom jord- och skogsbruk och för husliga och vårdyrken organiseras i form av en normalt ettårig grundläggande utbildning i gymnasial skola med möjlighet till på- byggnadsutbildningar av olika slag inom resp. yrkesområde. Dessa påbyggnadsutbild- ningar kan genomgås direkt efter avslutad basutbildning eller efter viss yrkesverk- samhet.

11.3 Gemensamma obligatoriska ämnen i yrkesutbildningen

”.3.! Allmänna ämnen. Tidigare har framhållits att de snabba förändringarna i samhälle och arbetsliv medför ökade krav på allmän orientering och på kommuni- kationsfärdigheter hos den enskilde individen. Det är viktigt, att detta beaktas i skol- planeringen, och då icke minst vid utformningen av yrkesutbildningen. I princip bör de ungdomar, som väljer en yrkesutbildning, ha samma rätt till orientering i all- männa ämnen som eleverna i gymnasiet och fackskolan. Deras behov av en dylik orientering är minst lika stort som gymnasie- och fackskoleelevernas. Yrkesskolans uppgift är dock i första hand att meddela yrkesutbildning med en sådan omfattning att den leder till direkt yrkesverksamhet. Yrkesutbildningen skall vara så flexibel till sin utformning, att den skall kunna ge alla ungdomar en yrkesutbildning således även ungdomar som har en sådan begåvningsstruktur att de har ett ringa intresse för studier av ämnen med mera allmänt bildande innehåll. Det innebär, att vissa ung- domar i yrkesskolan skall kunna få en yrkesutbildning som, med ett minimum av obligatoriska teoretiska ämnen, ändå leder till olika uppgifter i arbetslivet.

Vid YB:s överväganden angående de allmänna ämnena i framtidens yrkesutbildning har olika synpunkter helt naturligt gjort sig gällande. Redan nu förekommer i vissa utbildningar i yrkesskolan allmänna ämnen i icke obetydlig grad. Alla tecken synes tyda på att kännedom om främmande språk, samhällsförhållanden, religioner m.m. i framtiden får allt större betydelse för allt flera. Vårt land har en mycket betydande export och en ej mindre import. Dessa förhållanden medför intima kontakter med länder och folk över hela jorden. Dylika kontakter tas och måste tas av många av dem som genomgår yrkesskolan. Sådana kunskaper, som förmedlas i de ämnen som här kallas »allmänna», blir därför nödvändiga och naturliga också för flertalet elever i framtidens yrkesutbildning. Utifrån dylika synpunkter skulle det vara motiverat —— såsom ovan inledningsvis framhållits — att ge betydligt ökat utrymme åt de allmänna ämnena i yrkesskolan. Det kunde också finnas skäl att på timplanen ta upp fler än de vanligast förekommande. Å andra sidan måste man noga bevaka, att yrkesskolans primära mål — en gedigen och effektiv yrkesutbildning —- alltid kan upprätthållas. Då andra förhållanden (se nedan under kap. 12) medför att den sammanlagda tid, som står till buds inom skolan, icke kan ökas utan i stället kommer att minska, måste

stor försiktighet iakttas vid avvägningen av de olika ämnena på yrkesskolans tim- planer.

YB har, efter denna avvägning, beslutat föreslå en utformning av yrkesutbildningen som innebär, att eleverna erbjuds en jämförelsevis liten kärna av obligatoriska all- männa ämnen. Förslaget bygger också på den viktiga förutsättningen, att ungdomarna inom en viss ram fritt får välja till ytterligare ämnen ur yrkesskolans, fackskolans och gymnasiets läroplan. Samtidigt skall det finnas möjlighet för ungdomar, som har särskilda svårigheter för vissa ämnen, att helt eller delvis befrias även från den obligatoriska undervisningen i dessa ämnen.

Vid bedömningen av de allmänna ämnenas omfattning och innehåll har YB sökt att skapa viss analogi med motsvarande förhållande i fackskolan. De för samtliga elever i fackskolan gemensamma allmänna ämnena har följande omfattning:

Ämne åk 1 åk 2

Svenska 4

(B-språk) 3 Samhällskunskap 2 Religionskunskap 2

YB har övervägt, huruvida ovanstående ämnesuppsättning lämpligen borde vara obligatorisk även för yrkesskolans samtliga elever. Antalet veckotimmar och därmed lärokursens omfattning varierar emellertid mellan de olika linjerna i fackskolan. Motsvarande behov av variationer torde förefinnas även inom yrkesskolan. YB anser att från såväl principiella som praktiska synpunkter en samordning och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör eftersträvas. På så sätt skapas även vissa förutsättningar för samundervisning med fackskolans och yrkes- skolans elever inom samma utbildningssektor.

Vid en avvägning mellan allmänt bildande och yrkesutbildande ämnen har YB funnit det nödvändigt att taga hänsyn till den avkortning av läsår och arbetsvecka, som samordningen av det gymnasiala skolsystemet enligt YB:s mening bör medföra och 'som närmare behandlas i kap. 12.

Mot bakgrunden av tidigare anförda synpunkter har YB funnit det nödvändigt att i viss mån begränsa den tid, som bör anslås till för alla elever gemensamma obliga-

| | Engelska /ty eller fr

toriska ämnen.

YB föreslår sålunda att ämnet svenska skall vara obligatoriskt för samtliga elever. Vidare skall eleverna obligatoriskt välja minst ett av ämnena engelska, sam- hällskunskap och religionskunskap. Ifrågavarande ämnen skall ingå i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fackskolans motsvarande linje och i regel även i samma årskurs som i fackskolan. Denna sistnämnda regel har betydelse för möjlig- heterna att organisera samundervisning med fackskolan.

YB vill dock betona, att ämnenas fördelning på årskurser inte får slaviskt bindas till den för fackskolan gällande. I de fall samundervisning med fackskolan inte kan eller inte behöver organiseras, bör exempelvis ämnet svenska kunna fördelas med 2 vtr på vardera åk 1 och 2. Vidare kan det visa sig lämpligt att koncentrera under- visningen i vissa ämnen eller ämnesavsnitt till kortare perioder. Behov därav kan föreligga då utbildningen till mera betydande del sker utanför skolans lokaler.

Det synes befogat att ytterligare understryka, dels att eleverna skall få möjlighet att fritt tillvälja allmänna ämnen utöver den obligatoriska kärnan och dels att vissa elever skall kunna befrias även från de obligatoriska allmänna ämnena.

11.3.2 Arbetslivsorientering. En yrkesutbildnings väsentligaste uppgift är att förbereda för den situation som möter individen vid utträdet i arbetslivet. Yrkesutbildningen på det gymnasiala åldersstadiet vänder sig till ungdomar som normalt kommer direkt från grundskolan. Efter utbildningstidens slut skall dessa ungdomar på bästa sätt vara beredda att direkt träda ut i arbetslivet. Även om yrkesutbildningen i jämförelse med andra utbildningar i många avseenden är konkret arbetslivsinriktad, möter de unga i arbetslivet en helt ny situation, som i många avseenden avviker från skollivets villkor och förhållanden.

YB anser, att yrkesutbildningen obligatoriskt bör innehålla vissa orienterings- moment speciellt inriktade mot arbetslivets villkor och förhållanden. Denna oriente- ring bör i huvudsak söka att belysa individens ställning i dagens arbetsliv. En sådan belysning bör också i viss mån göras retrospektiv. Denna YB:s åsikt innebär icke någon direkt nyhet för den svenska yrkesutbildningen. Men YB föreslår, att all yrkes- utbildning på det gymnasiala stadiet obligatoriskt skall omfatta ett särskilt ämne benämnt arbetslivsorientering och att detta ämne skall ha ett utrymme som svarar mot en veckotimme under ett år. YB avser, att i kommande utformning av förslag till läroplaner närmare diskutera innehållet i ämnet arbetslivsorientering. I detta sammanhang skall endast översiktligt nämnas några huvudmoment som synes böra ingå i ämnet. Yrkesetiska spörsmål bör ingående behandlas. Härvid skall betonas, att arbetslivet inte endast ställer krav på insikter och färdigheter utan i lika hög grad kräver ansvarskänsla, solidaritet, förmåga till hänsyn och samarbete samt respekt för ingångna avtal. Vidare bör relationerna mellan lärlingar och utlärda, mellan överordnade och underordnade behandlas. Frågor rörande arbetsmarknadens struk- tur och de fackliga organisationernas betydelse för arbetstagare och arbetsgivare bör belysas, liksom löneavtalens tillkomst och tillämpning. Redogörelse bör lämnas för förhandlingspraxis och fördelning av de ekonomiska resurserna. Rationaliseringens, mekaniseringens och automatiseringens inverkan på kostnader och välståndsutveck- lingen bör diskuteras, liksom strukturrationaliseringen och omskolningsbehovet samt fortbildningens betydelse för individen i ett föränderligt samhälle.

YB är av den uppfattningen, att undervisningen i de yrkesetiska avsnitten i ämnet arbetslivsorientering bör handhas av en särskild lärare.

Med hänsyn främst till vikten av att eleverna är så mogna som möjligt när arbets- livsorienteringen ges, föreslår YB att detta ämne alltid placeras i 2:a årskursen. De

elever, som avser att avsluta sin yrkesskolgång efter första årskursen, bör dock få någon undervisning i vissa delar av detta ämne. Denna bör ges dem t.ex. under timmen till förfogande under vårterminens senare del.

11.3.3 Ämnet gymnastik. YB föreslår, att ämnet gymnastik skall omfatta samman- lagt 4 veckotimmar i en 2-årig yrkesutbildning. Undervisningen i ämnet gymnastik skall i vissa speciella fall kunna utbytas mot ämnet yrkesteknik. Ett sådant utbyte kan bli nödvändigt bl.a. i andra årskursen i vissa yrkesutbildningar av byggnads- arbetare för att därigenom göra det möjligt att organisera utbildning på lärlings- byggen. Eljest bör gymnastik vara obligatoriskt. Innehållet i detta ämne måste anpassas efter det behov ämnet skall fylla i yrkes- utbildningen och efter de i vissa hänseenden annorlunda förhållanden som gäller för yrkesskolans elever. Bl.a. bör ämnet här ges en klart arbetsfysiologisk inriktning.

När yrkesutbildningens innehåll behandlas, tillämpas i olika sammanhang en gräns- dragning mellan praktiska och teoretiska ämnen. Trots att man numera allmänt torde vara medveten om att en reell gräns mellan dessa båda ämnesgrupper inte existerar, synes själva förekomsten av benämningarna teori och praktik fortfarande i hög grad påverka ställningstaganden och värderingar.

En yrkesutbildning skulle kunna sägas ha till uppgift bl. a. att för ett visst yrkes- område eller ett visst yrke meddela dels kunskaper eller insikter och dels grund- läggande färdigheter. Det räcker emellertid inte med ett visst mått av insikt och en viss färdighetsnivå. Särskilt inom vissa yrken måste elevens analytiska förmåga ut- vecklas. Det är genom egna analyser som eleven skall skaffa sig vidare och djupare insikter än de som en grundutbildning rimligen kan ge. Yrkesutbildningen måste också, såsom ovan berörts, vara allmänt fostrande dels för arbetslivet och dels för samhällslivet i dess helhet. Att söka draga upp en gräns mellan eller inom dessa olika moment — kunskapsmeddelelse, färdighetsövningar och arbetslivsfostran —— och att benämna vissa moment som praktik och andra som teori synes YB vara helt orealis- tiskt. Det ligger emellertid nära till hands att söka hänföra färdighetsövningar till praktik och yrkesinsikt till teori. Emellertid är också en sådan uppdelning föga realistisk. En insiktsmeddelande undervisning skulle kunna uppdelas i två huvud- grupper dock utan att någon gräns konstrueras mellan dessa båda grupper. En viss del av den yrkesinsikt som en yrkesutövare lämpligen bör få är till sin natur så pass allmän, att undervisningen av en elevgrupp i dylika avsnitt lämpligen kan för- läggas till en teorilokal. Normalt är emellertid en stor del av de insikter som en

11 .4 Teoretiska och praktiska ämnen

| |

|| yrkesutbildning bör innehålla av den art, att undervisningen mer eller mindre nöd-

vändigt måste förläggas till skolor med specialutrustning för att den skall få den verklighetsanknytning som erfordras. En viss del av denna undervisning utgör ett inledande moment till färdighetsövning. En mycket viktig del av en yrkesutövares kunskaper eller insikter inhämtas huvudsakligen i praktisk yrkesverksamhet. Det är

framförallt insikter av sådant slag som utgör kännetecken och bevis på god yrkes- kunskap.

1960 års lärarutbildningssakkunniga har i sitt betänkande SOU 1965: 29 om lärar- utbildningen gjort bl. a. följande uttalande (sid. 17):

Estetisk och praktisk bildning kan inte strängt särhållas från intellektuell bildning. På samma sätt har nutida forskning kunnat påvisa hur nära den fysiska träningen och utveck- lingen hänger samman med den psykiska. Det är i automationens tidevarv inte heller möjligt att som förr särhålla kroppsarbete och tankearbete. På samma sätt blir det omöj- ligt att se läroämnen och yrkesämnen som helt sidoordnade. Yrkesämnena innehåller äm- nesteoretiska moment, läroämnena inriktas på speciella avnämarbehov osv.

Dessa omdömen överensstämmer helt med den uppfattning YB kommit till vid behandlingen av skilda yrkesutbildningsfrågor. Den bestående dualismen mellan teoretiska och icke-teoretiska studievägar är mycket olycklig, och fördelningen av lärostoffet på läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen är enligt YB:s mening onaturlig och bör på allt sätt motarbetas.

I läroplaner för ett stort antal yrkesutbildningar används benämningen yrkesarbete för den undervisning som äger rum i skolverkstäder och motsvarande lokaler. Den direkt yrkesinriktade undervisningen innehåller vidare ett antal 5. k. yrkesteoretiska ämnen. Exempel på sådana ämnen är inom verkstadsskoleutbildningarna: material- lära, verktygs- och maskinlära och yrkesritning. Motsvarande yrkesteoretiska ämnen finns även inom andra utbildningsområden. Som samlingsbenämning på yrkesteore- tiska ämnen (yrkesteori) och yrkesarbete (yrkespraktik) används benämningen yrkesämnen.

Det är inte realistiskt att i fortsättningen tillämpa denna strikta gränsdragning mellan å ena sidan yrkesteori och å andra sidan yrkesarbete. YB har även ansett att ämnesbeteckningen yrkesarbete inte är adekvat, eftersom termen mera associerar till ren yrkesverksamhet än till en skolmässig inlärningssituation. Ordet yrkesarbete har ofta lett tankarna fel, inte bara hos sådana personer som varit mer eller mindre främmande för yrkesutbildning, utan även hos sådana som varit engagerade i yrkes- utbildning. Man har dragit direkta paralleller mellan skolans »yrkesarbete» och arbete ute i yrkeslivet. Detta är uppenbart fel. Skolans »yrkesarbete» skall alltid vara utbildning. Allt vad som göres under lektioner, som benämnes »yrkesarbete», skall vara pedagogiskt betingat och pedagogiskt upplagt. YB har med utgångspunkt från dessa olika förhållanden sökt finna en ämnesbenämning, som bättre än tidigare kan tjäna som samlingsbenämning på teoretisk och praktisk yrkesundervisning. Som sådan samlingsbeteckning föreslår YB benämningen yrkesteknik med underrubri- kerna arbetsteknik och fackteori. För det fall att den ämnesmässiga integrationen helt kan genomföras mellan arbetsteknik och fackteori, skall självfallet underrubri- kerna ej förekomma.

De antydda problemställningarna är inte enbart terminologiskt betingade. De har även ett klart samband med en förändrad syn på undervisningen i det ämnesområde som YB benämnt yrkesteknik. Denna förändrade syn medför vissa konsekvenser vid utformningen av de lokaler, som har specialutrustning för undervisningen i yrkes-

teknik. För att den ämnesmässiga integrationen mellan praktik och teori skall kunna genomföras i en konkret undervisningssituation fordras nämligen, att skolverkstäder och motsvarande lokaler utrustas och utformas med tanke härpå. Med andra ord, i anslutning till varje lokal för undervisning i yrkesteknik bör finnas ett ämnesrum av- sett för 16 elever. Vidare skall möjlighet finnas, att i en konkret undervisnings- situation i skolverkstaden arrangera teoretisk genomgång för en hel elevgrupp.

11.5 Blockutbildning

11.5.1 Bredare grundutbildning. När innehållet i en viss yrkesutbildning skall fast- ställas utgår man alltid från frågan: »Vad behöver yrkesutövaren kunna?» En sådan metodik leder ofta till en strängt specialiserad utbildning. Emellertid har tidigare i olika sammanhang redovisats, att yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet dels bör ges en innehållsmässig breddning, dels bör ge ungdomarna vidgade valmöjlig- heter. Motiven för en sådan syn på yrkesutbildningens utformning är tidigare nämnda. YB:s förslag till den gymnasiala yrkesutbildningen har inte enbart byggts upp utifrån inledningsvis nämnd frågeställning utan också med utgångspunkt från en 16-årings situation. Dennes situation kännetecknas ofta av villrådighet inför det definitiva yrkesvalet. Därtill kommer att vederbörande bör få en yrkesutbildning som är så utformad att den underlättar eventuellt påtvingade yrkesbyten i fram- tiden. Behovet av innehållsmässig breddning av yrkesutbildningen får inte undan- tränga kravet på att yrkesutbildningen skall vara målinriktad. YB har funnit, att för att båda dessa önskemål samtidigt skall kunna uppfyllas måste yrkesutbildningen i princip byggas upp så, att den i sitt inledande skede är innehållsmässigt bred och successivt avsmalnar mot utbildningstidens slut. YB:s förslag bygger på den principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall bestå av gemensamma utbildningsblock. Innehållet i dessa gemensamma block skall i princip utgöras såväl av en syntes av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorien- terande moment från vart och ett av de yrken, som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket. En etappuppbyggnad av de skolmässiga yrkesutbildningarna i succiessivt avsmal- nande utbildningsblock innebär således i princip att yrkesskoleleven får möjlighet att successivt välja specialisering mot en viss yrkessektor eller ett visst yrke. Emeller- tid kan ett sådant val inte bli obegränsat fritt, vare sig av skolorganisatoriska eller av arbetsmarknadsmässiga skäl. Den utbildningssituation som eleven möter i en yrkesutbildning, vars innehåll är uppbyggt enligt beskriven blockprincip, kan schematiskt åskådliggöras av figuren på sid. 154. Yrkesutbildningen som leder fram till ett stort antal yrkesspecialiteter är således baserad på grundläggande block. Motsatsen är en yrkesskola som redan från början har specialiserade utbildningar. En princip, som innebär att yrkesutbildningen för olika yrken skall byggas upp i successivt smalnande block, förutsätter ställningstagande beträffande både blockens

» Grundskola

bredd och deras höjd. Med andra ord, man måste taga ställning till dels vilka yrken som skall sammanföras till gemensamma yrkesblock och dels hur stor del av ut- bildningstiden som skall avdelas för varje utbildningsetapp. YB grundar sitt ställ- ningstagande i dessa frågor i huvudsak på förslag från sina expertgrupper.

Yrkesutbildningar uppbyggda efter den princip, som YB sålunda i princip förordar, kommer till viss del att inrymma sådana moment, som ej direkt erfordras för ut- övningen av ett visst yrke. Detta förhållande får inte tolkas så, att dessa »sidoavsnitt» är onödigt gods för den färdigutbildade yrkesmannen. I ett tidigare avsnitt har kons- taterats, att den enskilde individen i arbetslivet har ett visst behov av »kringkun- skaper» för att bättre kunna bedöma sin egen insats. Tidigare har också framhållits, att många yrkesutövare behöver en bredare grundutbildning för att öka beredskapen mot ändrade arbetsförhållanden och för att underlätta eventuell framtida om- skolning.

Det är således många skäl, som talar för den principiella organisation av den skol- mässiga yrkesutbildning, som YB föreslår. Hur långt man skall gå i fråga om till- lämpningen av denna princip är dock en komplicerad bedömningsfråga. YB har emellertid i dessa frågor gått så långt som det varit rimligt och möjligt.

YB har inte ansett det vara vare sig möjligt eller lämpligt att i detta princip- betänkande framlägga några detaljerade förslag till olika yrkesutbildningars utform- ning. I ett senare sammanhang avser YB att framlägga förslag, som mera i detalj skall utvisa olika utbildningars konstruktion och innehåll. Dock måste det ligga inom skolöverstyrelsens kompetensområde att fortlöpande detaljutforma läroplanerna. Det är nämligen viktigt att yrkesskolans läroplaner successivt anpassas till föränd- ringar inom arbetslivet så, att yrkesskolan vid varje särskilt tillfälle meddelar en adekvat yrkesutbildning, som motsvarar aktuella krav. YB har emellertid ägnat pro- portionsvis stor uppmärksamhet åt vissa principiella problemställningar rörande olika utbildningars huvudsakliga innehåll.

11.5.2 Blockutbildning inom den sociala sektorn. Utbildningen inom den sociala sektorn föreslås organiserad enligt nedanstående blockschema:

Specialut- . bildn. för ser- & & Specialut- _ viceyrken Specialut- "5 & Specialut- bildn. inom inom otlent- bildn. för å ä bildn. för konst, musik, liga sektorn: konsumtions- 5 ä % vårdyrken dramatik och 130115"; tekniska '" '"") & ex.vis under- formgivn. brandman, yrken & :'5 g sköterskor m.m. tullpers. samt 5 ': .2 vissa yrken ;; 2 g 3 inom turist— S 3 5 Anställn näringen % å få som Vård- & m-m- ”= ”* _ biträde & eller & K M 5 H L | T Storhus- Vårdteknisk ”%$an 2 Konsum- hållsgren gren V är dskol a tionsteknisk gren Estetisk linje Samhälls- Konsumtions- och teknisk linje vårdteknisk linje 1

K. Konstfacklig gren (teckning, målning, textil etc.) M. Musikgren S. Scenisk gren H."_Hushållsteknisk Variant L. Lantbruksteknisk variant

T. Textilteknisk variant

11.5.2.1 Konsumtions- och vårdteknisk utbildning. Husmodersskolor och lanthushålls- skolor såväl i form av ettårskurser som terminskurser är en eftersökt utbild- ningsform i dagens yrkesskola. Att denna skolform blivit så attraktiv torde ha flera orsaker. Den utbildning, som husmoders- och lanthushållsskolor ger är allmännyttig, emedan kurserna i första hand meddelar sådana kunskaper och färdigheter som erfordras för skötseln av ett hem. Skolorna har dessutom varit en, mer eller mindre officiell, inkörsport till ett flertal fortsatta utbildningar inriktade bl.a. mot vård- yrken, olika serviceinriktade yrken och yrken inom storhushåll m. 111. Det har med få undantag varit flickor som genomgått dessa skolor. Utbildningar av den art som husmoders- och lanthushållsskolorna ger är innehållsmässigt även lämpade som grundutbildning för vissa yrken, som i stor utsträckning har manliga utövare. Skol- överstyrelsen har helt nyligen ändrat benämning på husmodersskolornas kurser till hemteknisk kurs. Namnändringen avses markera, att kurser av detta slag inte enbart

är avsedda för kvinnliga elever. YB föreslår i det följande en i vissa avseenden för- ändrad terminologi. Dessa frågor behandlas närmare i kap. 14.

Det finns ett visst samband mellan den utbildning, som meddelas i de hemtekniska kurserna och olika vårdutbildningar, vilka här närmare skall beröras. Såsom ovan nämnts har husmoders- och lanthushållsskolorna reellt sett bl.a. varit ett första steg i en utbildningsgång mot ett flertal vårdyrken. På grund av vårdinstitutionernas ut- byggnad har rekryteringssituationen för olika vårdyrken i vissa delar av landet blivit synnerligen svår. Förändringarna i befolkningens åldersfördelning medför ett starkt växande behov av vårdpersonal av olika kategorier. Under de senaste åren har lands- tingen ägnat rekryterings- och utbildningsfrågorna inom vårdområdet stort intresse. Landstingen planerar att inom varje län inrätta vårdskolor, till vilka man skall sammanföra vårdutbildningar av olika slag. För att erhålla största möjliga rekryte- ringsbas för vårdyrkena är det enligt YB:s mening angeläget, att en viss grund- läggande vårdutbildning skall kunna organiseras i samtliga gymnasieområden. Genom samverkan mellan gymnasieorternas yrkesskolor och landstingens vårdskolor räknar YB med att samtliga gymnasieorter skall kunna bjuda eleverna möjligheter att på- börja en utbildning som både kan leda till vårdyrken och till yrken som behöver en hushållsteknisk utbildning som grund.

Ett väsentligt problem vid vårdyrkesutbildningarnas organisation är den begrän- sade tillgången på elevplatser vid sjukhus och vårdinrättningar. De sjukhus, som är belägna på orter där vårdutbildningar för närvarande är organiserade, har i många fall utnyttjat samtliga utbildningsplatser för den praktiska utbildningen av elever av olika kategorier inom vårdsektorn. Uthildningsbehovet för denna sektor är stort, bl. a. beroende på stor avgång från yrket. Detta förhållande synes motivera en grund- utbildning över ett vidare fält inom denna sektor, så att eleverna —- så långt det rimligen är möjligt är säkra på sitt yrkesval, när de påbörjar sin speciella yrkes- utbildning. En uppbyggnad av utbildningen i enlighet med denna princip torde kunna minska den ofta snabba avgången från vårdyrkena.

11.5.2.2 Utbildningens organisation inom konsumtions- och vårdteknisk linje. YB före- slår, att inom varje gymnasieområde skall inom den sociala sektorn finnas en kon- sumtions- och vårdteknisk linje. Denna linje skall normalt vara tvåårig och upp- byggd så, att eleverna efter första året kan övergå till exempelvis vårdskolor, restau- rangskolor eller andra utbildningar inom berörd sektor. Om det på vissa gymnasie- orter saknas organisatoriska förutsättningar att anordna det andra utbildningsåret, skall möjlighet finnas att enbart erbjuda utbildning i den hushålls- och vårdtekniska linjens första årskurs. I detta sammanhang önskar YB fästa uppmärksamheten på att utvecklingen på arbetsmarknaden går mot ett vidgat engagemang av kvinnlig arbetskraft. Denna ut- veckling förmodas komma att fortsätta under de närmaste årtiondena. Inför en sådan situation framstår det som ytterst angeläget att en bättre ubildning ges i de grund- läggande hushållstekniska ämnena, ägnad att rationalisera arbetet i hemmen. Ökade kunskaper i arbetsorganisation, familjeekonomi, barnavård, kostfrågor, bostadsfrågor

och textilkunskaper etc. ger en bättre grund för insatser både i familjeliv och i pro- duktion. Den som har en gedigen grundutbildning kan nämligen bättre fördela fa- miljearbetet. Därigenom ökas möjligheterna till förvärvsarbete.

Ett kunskapsbehov i grundläggande hushållstekniska ämnen har under de gångna åren visat sig genom stor efterfrågan på utbildning i husmodersskola. Då enligt YB:s förslag den konsumtions- och vårdtekniska linjen blir rent yrkesutbildande, bör enligt YB:s mening i framtiden det förefintliga behovet av kunskaper i grund- läggande hushållstekniska ämnen vilket behov reellt sett finns hos både flickor och pojkar inom hela den gymnasiala skolan tillgodoses genom deltidskurser som erbjuds alla elever i de gymnasiala skolformerna och anordnas i anslutning till ut- bildningen inom konsumtions- och vårdteknisk linje.

Konsumtions- och vårdteknisk linje skall vara helt odifferentierad under den första terminen, vilken skall innehålla en för konsumtionstekniskt arbete, storhushållsarbete och vårdarbete gemensam basutbildning.

Från och med andra terminen skall den nämnda linjen indelas i tre grenar: kon- sumtionsteknisk gren, storhushållsgren och vårdteknisk gren.

Vårdgrenens andra termin skall omfatta 13 (14) veckors praktik på vårdinrättning och 7 (6) veckors teoretisk utbildning med anknytning till det vårdområde som eleven valt.

Den elev som genomgått Vårdgrenens andra termin har erhållit en avslutad vård— biträdesutbildning.

Vid sidan av beskrivna gymnasiala vårdutbildning kan sjukvårdsbiträdesutbild- ning organiseras inom landstingens vårdskolor, varvid samma läroplaner skall till- lämpas vid utbildning av ungdom.

YB förutsätter, att ovanpå utbildningen inom den konsumtions- och vårdtekniska linjen skapas möjligheter till vidareutbildning av olika slag.

Vårdskolorna erbjuder utbildning till undersköterskor och olika befattningar på assistent- och sjuksköterskenivå. Inom de andra grenarna förutsättes en rad vidare- utbildningsmöjligheter för serviceyrkena, arbetsuppgifter inom storhushåll m. rn.

Storhushållsgrenen ger sålunda kompetens såsom ekonomibiträde i t.ex. institu- tionskök, barer och restauranger samt vidareutbildningsmöjligheter till kockyrken och arbetsledarbefattningar inom storhushåll och restauranger.

Den hushållstekniska varianten utgör grund för vidareutbildning till vissa befatt- ningar inom detaljhandeln m.fl. yrkesområden.

Utbildning inom den lantbrukstekniska varianten bör inriktas på lanthusmödrarnas behov av kunskaper såsom medproducenter i familjeföretaget och sikta till att ge eleverna inblick i det svenska lantbruksföretagets strukturorganisation, lönsamhet och utveckling. Den skall även ge färdigheter i sådana praktiska arbetsmoment som med fördel kan utföras av husmödrarna jämsides med hushållsarbetet.

Inom varje län skall centrala vårdskolor inrättas, samtliga belägna på g-orter. Dessa skolor skall ge utbildning för vårdbiträden, undersköterskor, laboratorie- och sjukvårdsassistenter samt sjuksköterskor. De kan antingen vara fristående skolen- heter eller vara samorganiserade med den gymnasiala yrkesutbildningen.

Utbildningen uppbygges i etapper med omväxlande teori- och praktikperioder. Under praktikperioderna skall eleverna erhålla undervisning i arbetsteknik vid vård- inrättning. Därvid förutsätter YB, att eleverna oavsett utbildningens målsättning skall erhålla samma ställning visavi den anställda arbetskraften som i Kungl. Maj:ts pro- position 1965:161 föreslås beträffande sjuksköterskeeleverna. Även under praktik- perioden bör viss teoriundervisning förekomma. Denna kan antingen spridas över hela praktikskedet, jämsidesundervisning, eller koncentreras till kortare perioder, koncentrationsläsning. I de fall praktikplatserna är samlade till en enda eller till ett antal närbelägna vårdinrättningar synes jämsidesundervisning, såsom det ur pedago- giska synpunkter lämpligaste alternativet, böra eftersträvas.

YB föreslår, att de centrala Vårdskolorna oavsett huvudmannaskap får samma ställning som den gymnasiala yrkesutbildningen och erhåller statsbidrag enligt samma grunder som denna.

11.5.2.3 Samhällstelmislr linje. Inom den sociala sektorn föreslår YB också att det på större gymnasieorter inrättas en samhällsteknisk linje. Denna avses i första hand ge en förberedande utbildning åt vissa serviceyrken inom den offentliga sektorn. Som exempel kan nämnas poliser, brandmän, tullpersonal, yrken inom försvaret (underbefäl och underofficerare, civilanställd personal etc.), yrken inom ungdoms- vård och kriminalvård, trafikpersonal (inom post, tele, SJ, kommunala trafiken, taxi etc.) samt eventuellt även vissa yrken inom turistnäringen (resebyråpersonal, receptionist, färdledare etc.). I många fall är det, som framgår av exemplifieringen, fråga om yrken där man måste ha uppnått en viss ålder för att kunna påbörja den mer specialiserade yrkes- utbildningen. Inom en del av dessa yrkesområden, t. ex. polisväsendet, har det visat sig svårt att rekrytera, om man inte kan få något slags utbildningsmässig anknytning till den obligatoriska skolan för att överbrygga väntetiden. Av den anledningen har bl.a. yrkesskolornas nuvarande polisaspirantkurser med förberedande polisiär ut- bildning tillkommit. Den här föreslagna linjen kan givetvis inte få en så specifik utformning som den nuvarande förberedande polisiära utbildningen. Det karaktäristiska för linjen måste vara en omfattande teoretisk och praktisk samhällsorientering. Denna bör dels vara allmän, dels ha en speciell inriktning på de samhällssektorer där eleverna kan väntas i första hand bli yrkesverksamma. Linjen bör få en markerad praktisk/teknisk in— riktning till skillnad från motsvarande utbildning inom gymnasiets samhällsveten- skapliga linje och fackskolans sociala linje. Detta kan åstadkommas bl.a. genom att man avsätter en stor del av tiden under det andra året till praktiktjänstgöring inom olika samhällsverksamheter. I den praktiskt inriktade utbildningen bör också ingå bilförarutbildning.

[1.5.2]; Estetisk linje. Vissa av de ungdomar, som lämnar grundskolan, har ett ut- präglat intresse för yrkesverksamhet, som förutsätter en estetisk skolning och ut- veckling av känslan för form och färg. En estetisk grundutbildning synes väl för—

svara sin plats i det gymnasiala skolsystemet. En sådan utbildning skulle kunna utgöra första utbildningsetappen i en utbildningsgång för ett flertal yrken som i vidaste mening är inriktade på konstnärlig utövning såväl inom områdena för teck- ning, målning, skulptur etc., som inom tonkonstens och ordkonstens område. Dess- utom bör den estetiska linjen ge en grundutbildning i formgivning för textila mate- rial, trä, metaller, keramik etc. Många tecken tyder på att behovet av en sådan utbildning successivt accentuerats under de senaste åren. I en estetisk grundutbild- ning av antydd form skulle åtskilliga ungdomar få tillfälle att pröva och vidare- utveckla sina anlag i berörda avseenden. YB har inte tagit ställning till vare sig innehållet i sådan utbildning eller utbildningskapaciteten och därmed samman- hängande lokaliseringsproblem. Emellertid synes det YB klart, att denna utbildning endast kan lokaliseras till ett fåtal gymnasieorter.

YB föreslår, att frågan om utbildning i teckning och målning närmare penetreras av den utredning som för närvarande arbetar med konstfackskolans organisation, samt att övriga frågor beträffande utbildningen inom estetisk linje blir föremål för särskild utredning. YB erinrar här om den utredning som nyligen slutförts angående lokaliseringen och utformningen av den sceniska utbildningen.

11.5.3 Blockutbildning inom den ekonomiska sektorn. Yrkesutbildningssituationen inom den vida sektorn »handel och kontor» har närmare analyserats av en särskild expertgrupp. Gruppen har bland annat intresserat sig för målsättningen hos yrkes- skolans utbildningar inom detta område. Gruppen har även undersökt i vilken ut- sträckning utbildningar i kontorsteknik bör samordnas och specialiseras. Gruppen har även ingående diskuterat utbildningarnas eventuella företagsanknytning och ut- bildningarnas lämpliga längd. Yrkesskolornas utbildningar för kontorsarbete har haft en jämförelsevis stor om- fattning. Utbildningar för distribution, närmast för detaljhandel, har däremot icke varit så vanliga. Att så har varit fallet torde till största delen ha berott på att kon- torsutbildning har lockat ungdomarna betydligt mer än utbildning för detaljhandelns yrken. Det är inte osannolikt, att denna disproportion när det gäller ungdomens intresse för utbildning inom detta område till stor del beror på vissa värderingar av olika arbetsuppgifter. YB har betraktat det som angeläget, att de skolmässiga grundläggande yrkesutbildningarna inom detta område utformas så, att om möjligt rekryteringsintresset närmare kommer att svara mot det reella rekryteringsbehovet. Detta är en av anledningarna till att YB föreslår, att en grundläggande period av utbildningarna i princip skall vara gemensam för distributionstekniskt och kontors- tekniskt arbete. Förslaget innebär vidare, att de lli-åringar, som skall genomgå yrkes- utbildning inom något av dessa områden, ej i förväg behöver taga ställning till om de skall utbilda sig för kontor eller för distribution. Utbildningen i det gemensamma inledande blocket skänker förutom yrkeskunskap en utvidgad yrkesorientering och yrkesvägledning inom berörda områden. YB föreslår, att de skolmässiga grundläggande yrkesutbildningarna skall ha en längd av två år. Det skall emellertid vara möjligt att redan efter första utbildnings-

året gå ut i förvärvsarbete eller fortsätta i en företagsutbildning. Utbildningen under det första året skall utgöras av ett gemensamt block. Inom ramen för detta gemen- samma block skall ämnesval förekomma i viss begränsad utsträckning. Härigenom kan en viss grendifferentiering uppnås redan under första utbildningsåret. Denna grendifferentiering får emellertid ej bli så markant att den verkar låsande för gren- valet i årskurs 2. Årskurs 2 föreslås bli indelad i två grenar, en distributionsteknisk och en kontorsteknisk. Det förutsättes, att eleverna i årskurs 2 skall ha viss möjlighet till fritt tillval av yrkesämnen inom de båda grenarna. Det gör det möjligt att upp— dela den kontorstekniska grenen i två varianter, den ena huvudsakligen inriktad mot skrivfunktioner och den andra huvudsakligen inriktad mot arbete av sifferkaraktär. En sådan konstruktion synes även väl svara mot ungdomarnas intressen. Erfaren- heter från utbildningar av denna art har visat, att många ungdomar med fallenhet för kontorsarbete och utpräglat intresse för skrivarbete har visat direkt motvilja mot arbetsuppgifter av sifferkaraktär. Ibland har förhållandet varit omvänt. En organisa- tion av utbildningarna efter angivna principer får följande konstruktion:

Distributions- och kontorsteknisk linje

Variant för Variant för N arbete skrivarbete & ' _ av redovis- 5 D1str1butions- ningskaraktär %, teknisk gren &

kontorsteknisk gren

H E % Gemensamt block !— 4

YB vill i detta sammanhang framhålla det angelägna i att eleverna under utbild- ningens andra år i den ekonomiska sektorn får styrd miljöpraktik. Detta kommen- teras nårmare i kap. 15 »Synpunkter på läroplanerna m. m.».

11.5.4 Blockutbildningar inom den tekniska sektorn. YB:s olika expertgrupper har i sina redovisningar i stor utsträckning framfört synpunkter rörande olika utbild- ningars innehåll. Inom sektorn industri och hantverk har följande arbetsgrupper fungerat:

verkstadsindustrin byggnadsindustrin övrig industri hantverk

De olika expertgrupperna har genom »hearings» bildat sig en uppfattning om hur man ser på utbildningssituationen inom olika branscher och yrkesgrupper. Gruppen för verkstadsindustrin har intresserat sig för utbildningsfrågor inom följande om— råden: mekaniska verkstadsindustrin, järnbruken, motorbranschen och elektriker- branschen. Gruppen för byggnadssektorn har behandlat utbildningsfrågor främst för följande yrken: byggnadsträarbetare, betongarbetare, murare, målare och rörarbetare. Gruppen för övrig industri har sökt att belysa yrkesutbildningssituationen inom bl. a. följande områden: livsmedelsindustrin, träindustrin, massa- och pappersindustrin, sågverksindustrin, gruvindustrin, textilindustrin, konfektionsindustrin, skoindustrin och grafiska industrin. Hantverksgruppen har behandlat utbildnings- och rekryte- ringsfrågor inom de egentliga hantverksyrkena. Vissa hantverksyrken har dock be- handlats av ovanstående industrigrupper, beroende på att dessa yrken i viss utsträck- ning har med ifrågavarande industribranscher gemensamt utbildningsinnehåll, som kan utgöra bas för en gemensam grundutbildning.

1 15.—4.1 Mekaniska och elektriska området. Till det mekaniska området hänföres bl.a. en stor grupp av yrken som inryms under samlingsrubriken verkstadsmeka- niker. Hit hör bl.a. följande yrken: supportsvarvare, revolversvarvare, karusell- svarvare, fräsare, slipare, borrare, bänkarbetare, verktygsmakare och finmekaniker. Till det mekaniska området hänföres även svetsare och svetsmekaniker.1 I detta sammanhang omfattar den mekaniska sektorn även olika typer av plåtyrken såsom grovplåtslagare, industriplåtslagare, tunnplåtslagare och bilplåtslagare. Även fordons- mekaniker och maskinreparatörer av olika slag inräknas i den mekaniska sektorn. Om man utgår ifrån utbildningens innehåll kan, åtminstone delvis, till detta område in- räknas sådana yrken, som är inriktade på underhåll, reparation och drift inom ett flertal typer av industrier.

Till det elektriska området hänföres bl. a. installations- och industrielektriker samt elektromekaniker. Hit räknas också en mängd »teleyrken», exempelvis radio- och TV-reparatörer, telefonreparatörer och radarreparatörer.

En mellanställning mellan de mekaniska och elektriska yrkena intager bl. a. sådana yrken som styrnings- och regleringsmekaniker samt instrumentreparatörer. Införan- det av numeriskt styrda bearbetningsmaskiner har medfört nya yrkesgrupper som sorterar under ifrågavarande sektorer. Sådana yrken är: maskinreparatörer, ställare, programmerare och underhållspersonal.

1 Yrkesbenämningen »svetsmekaniker» har här införts som ersättning för yrkesbenäm- ningen wreparatörer smeder ——- svetsare». Denna namnändring föreslås bl.a. av följande skäl:

1. Reparatörer—smeder—svetsare är en otympligt lång yrkesbenämning.

2. Smide förekommer numera i ringa omfattning.

3. En svetsmekaniker skall dels kunna svetsa och dels ha färdighet i verkstadsmekaniskt arbete.

Benämningen mekaniker förekommer numera bl.a. i »verkstadsmekaniker» och »elektro— mekaniker».

11.5.411 Den gymnasiala yrkesskolans differentiering inom mek. o. el. området. Inom de mekaniska och elektriska områdena finns det som nämnts en mängd yrkes- specialiteter. Det är därför motiverat att fråga, i vilken utsträckning den gymnasiala yrkesskolan skall differentieras inom det mekaniska och elektriska området. Det må vara på sin plats att i detta sammanhang först redovisa en sammanfattande beskriv- ning av den nuvarande yrkesskolans differentiering inom berörda sektorer. Utbildningen av verkstadsmekaniker, som är den mest förekommande utbildningen inom industri och hantverk, har hittills ej i någon större utsträckning differentierats under de två första utbildningsåren. Vid vissa skolor har man bedrivit en påbygg- nadsutbildning i form av en tredje årskurs. Denna utbildning har —— i den mån den varit specialiserad oftast varit inriktad mot verktygsmakaryrket. Utbildning av reparatörer smeder svetsare förekommer vid ett jämförelsevis stort antal yrkes- skolor. Utbildning av svetsare förekommer vid några enstaka skolor och utbildning av fordonsmekaniker (dvs. bilmekaniker, bil- och traktormekaniker) och liknande yrken förekommer i ett flertal skolor. Utbildning av installationselektriker har också en jämförelsevis stor utbredning. Vid vissa skolor bedrives utbildning av industri- elektriker i form av en ettårig påbyggnadsutbildning. Utbildning av telereparatörer har numera en mycket stor spridning. Kurserna är mestadels 3—åriga och de är oftast specialiserade mot radio och TV. Utbildningar mot olika plåtyrken är inte så vanliga. Utbildningar av denna typ torde kunna rubriceras som specialutbildningar. Samma är förhållandet med maskin- reparatörsutbildningar och utbildningar av driftarbetare vid olika slag av industrier. En utbildningstyp som under de senaste åren fått en ökad spridning är styrnings- och regleringsmekaniker. Utbildningen för maskinoperatörer, ställare, programmerare och underhållsper- sonal har hittills en mycket begränsad omfattning. Den utbildning som bedrivits inom detta område har haft formen av intern företagsutbildning. De yrkesutbildningar som har den största spridningen inom de mekaniska och elektriska sektorerna är: verkstadsmekaniker, svetsmekaniker, fordonsmekaniker och installationselektriker. Grundutbildningar för dessa fyra olika yrken kan betraktas som basutbildningar för praktiskt taget samtliga yrken inom berörda sektorer. Såsom nämnts i annat sammanhang räknar YB med att yrkesskolorna i de flesta gymnasie- områden kan inrymma utbildningar inriktade mot berörda specialiteter. Enligt gjorda beräkningar synes utbildningsbehovet av fordonsmekaniker, elektriker och svetsmekaniker vara ungefär lika stort. För att grundutbildningarnas omfattning inom dessa sektorer i stort skall överensstämma med de olika yrkenas rekryterings- behov synes det vara rimligt, att grundutbildningar mot verkstadsmekanikeryrket har ungefär dubbelt så stor kapacitet som motsvarande kapacitet inom var och en av de övriga berörda yrkena.

115.412 Utbildningens innehåll och organisation inom det mekaniska och elektriska området. YB föreslår, att utbildningen inom de mekaniska och elektriska områdena skall organiseras enligt följande figur.

Maskin- och elteknisk linje

* Här avses programmerare för numeriskt styrda fleroperationsmaskiner.

Det inledande gemensamma utbildningsblocket under utbildningens första termin bör innehålla moment ur bl. a. följande områden:

lq 32 6 - . __ 3 säs % så s =» ..— . 5 = sea .. 5 k 0 Så .:: ,: , a_i—:o *" '— " ä '- ': =D.—: *r-OH u N 00.5 |.” *"” Em>mk _D; v '" cu D. & a ” :— N :- ...—— 0 in nu k&— cu ; m :— E.— ... :: M Q— m 5 Nic & _2 G) o' . 912 ge.—issue.: .. e 02: sv .. '— N ,_. +» = . ,_ H N N & t— o m = o de .: E :: un :: '— ;."- ,, å; så %:a 22 't: '&'; ägg? >momäab .5 Sömme— ..; ' å & Lu ) 5 & ; ** o _ . = 313 = % EE % &. 5 & Verkstads- = å & ä =O "E 8 .2 % T ** mekaniker & '”? ”T=. ? u: h'S ”EG ele 0 "* .... m s..; !— & gu V: E ååå”? avsåg & __ l—l .: 0 9.3 = %E-g » Q, -- => . ';';-cc"" & t- w...-c o 't; E va'—' - ut = =.! :> =— .— 3 mangemaåzss 'ä *; gå 0 | 'ö' m ,_ v mu _a >är: = ut'-'_' > N o:: 0 O 2 m>_ommzmmm2 ... Frdons- 2 Mek. Svetsmek. inek El _ Tele 1 Mek. —- Svetsmek. Fordonsmek. El

Bänkarbete, borrning, gängning, svarvning, verktygsskötsel, viss plåtbearbetning, hård- lödning, orientering om olika elmotorer och motorskydd, jordning, den elektriska faran, säkerhetsföreskrifter, eldistribution, demonterings- och monteringsarbete, motorarbete, prov- bänkar och mätteknik.

Under den andra terminen bör utbildningarna uppdelas i 4 block, varav ett verk-

stadsmekaniskt, ett för bl. a. svetsmekaniker, värme- och sanitetsmontörer och olika plåtyrken, ett för yrken inom det elektriska området och ett för fordonsmekaniker av olika slag. Förslaget bygger vidare på den principen, att de elever, som under andra terminen utbildas i det verkstadsmekaniska blocket, genom fritt val kan utbyta 200 timmars undervisning i verkstadsmekaniskt arbete mot undervisning i svetsning. Samtidigt skall de, som undervisas i svetsmekaniska blocket, ha möjlighet att utbyta 200 timmars svetsmekanisk undervisning mot verkstadsmekanisk utbildning.

Av figuren framgår den principiella uppbyggnaden av utbildningarna inom berörda områden. Figuren avser endast att i stort illustrera den huvudprincip som lämpligen bör eftersträvas. Emellertid torde det bli nödvändigt att i många fall göra avsteg från huvudprincipen när utbildningsorganisationen skall fastställas för olika yrkesskolor. Dessutom måste också den reservationen göras att utbildningsinnehållet inte kan slutgiltigt fixeras förrän grundliga analyser utförts.

På principskissen har angivits vissa specialutbildningar, som kan byggas upp efter en ettårig eller tvåårig grundutbildning. Förteckningen är inte fullständig. En grund- utbildning, som har förslagets struktur, kan utnyttjas betydligt vidare än vad princip- skissen utvisar. Exempelvis kan grundutbildningar med ifrågavarande innehåll utgöra basutbildningar för maskinister och driftspersonal inom olika industrier. En annan grupp av yrken, som kan bygga sin utbildning på nämnda grundutbildning, är specialyrken inom den automatiserade verkstadsindustrin. Eftersom automatiseringen inom verkstadsindustrin är under utveckling synes det YB angeläget, att yrkes- skolorna successivt anpassar kursprogrammen härtill. Större yrkesskolor bör ut- rustas med någon numeriskt styrd bearbetningsmaskin.

11.5.42 Området för byggnadsyrken. 11.5.4.2.1 Byggnadsyrkenas rekryteringsbehov. Inom byggnadsindustrin anlitas yrkesmän från ett flertal yrken. Den särskilda expert- grupp, som på YB:s uppdrag undersökt utbildningssituationen i denna sektor, har särskilt intresserat sig för följande yrken:

Byggnadsträarbetare

Murare

Betongarbetare Anläggningsarbetare

Värme- och sanitetsmontörer

Målare

Plåtslagare

Installationselektriker Övriga yrken såsom kranförare, golvläggare, glasmästeriarbetare och maskinförare.

Utbildningen av värme- och sanitetsmontörer samt plåtslagare och installations- elektriker har tidigare behandlats. Yrkesskolorna har ännu inte haft någon utbildning av golvläggare och glasmästeriarbetare. Vissa förberedelser har gjorts för att inom dessa yrken organisera en systematisk skolmässig grundutbildning. Kranförare och

maskinförare har under de sista åren börjat utbildas i form av vuxenkurser. En viss mekanisk-elektrisk grundutbildning torde var en lämplig bas för dessa specialut- bildningar.

Gruppen anläggningsarbetare rymmer ett flertal yrkesspecialister såsom exempelvis träarbetare, betongarbetare, bergarbetare, Vägarbetare och maskinförare av olika kategorier. I fråga om grundutbildning av trä- och betongarbetare samt maskin- förare sammanfaller behoven i stort för husbyggnadsindustrin och anläggnings- industrin. Bergsprängare och Vägarbetare har hittills inte utbildats i ungdomskurser. Det finns dock behov av en sådan utbildning och YB förutsätter, att den organiseras inom den gymnasiala yrkesskolan. Emellertid torde det vara lämpligast att utbild- ningen för dessa yrkesspecialiteter väsentligen organiseras i form av vuxenutbildning.

Den lämpliga organisationen av utbildningen för de fyra stora byggnadsyrkena byggnadsträarbetare, betongarbetare, murare och målare skall behandlas närmare i följande avsnitt.

Under det sista årtiondet har ungdomsutbildningen för byggnadsyrkena utbyggts kraftigt. Utbildningskapaciteten av byggnadsträarbetare är jämförelsevis stor. Den har dock icke tillräcklig omfattning. Ungdomsutbildningen av betongarbetare är klart underdimensionerad. Yrkesskolornas nuvarande utbildningskapacitet av murare och målare synes kunna i stort anses motsvara behovet.

Rekryteringsbehovet till byggnadsyrkena är av så stor omfattning att yrkesskolorna i samtliga gymnasieorter i princip skall anordna utbildning av byggnadsarbetare. Varje skola bör utbilda byggnadsträarbetare och betongarbetare och utbildnings- kapaciteten bör vara i stort densamma för dessa båda yrkesgrupper. Vissa skolor bör dessutom ha en utbildning av målare och murare.

Intresset från ungdomarnas sida för yrkesskolornas utbildningar för byggnadsträ- arbetare, murare och målare är tillfredsställande. Däremot har det visat sig att intresset är jämförelsevis litet för betongarbetaryrket. Att detta yrke inte möts med samma intresse från ungdomarnas sida som de övriga byggnadsyrkena torde till viss del bero på att ungdomsutbildningen av betongarbetare har tillkommit senare än de övriga utbildningarna. En annan anledning till detta förhållande torde vara bristande kännedom om vad yrket innebär. Det uppfattas ofta som exceptionellt fysiskt krä- vande. Detta torde ha sin förklaring i att yrket för endast några år sedan benämndes »byggnadsgrovarbetare». Vidare har berörda yrkesutövare tidigare ofta utnyttjats som hantlangare åt murare. Situationen för betongarbetarna är i dag en helt annan. Yrkesbenämningen är egentligen en samlingsbenämning på ett flertal yrken, varav många är mycket kvalificerade med stora krav på utövarnas kunskaper och färdig- heter. Byggnadsindustrins mekanisering har bl. a. fört med sig att betongarbetaryrket inte längre är särskilt fysiskt krävande.

11.5.4.2.2 Utbildningsorganisationen för byggyrken. De undersökningar som utförts av YB:s expertgrupp för byggyrken tyder på ett växande behov av samverkan mellan de olika yrkeskategorierna inom byggsektorn. På grundval av gruppens för- slag och egna överväganden har YB tills vidare enats om att föreslå en i det inledande

utbildningsskedet gemensam grundläggande praktisk och teoretisk undervisning för i figuren nedan angivna yrken. I samband med läroplansarbetet avser YB att närmare analysera vilka utbildningsmoment, som bör samlas till ett gemensamt basblock.

Byggnadsteknisk linje

.: 4 8 $ _ ä 0 g =. 3 - ä .—'. .:: 0 0 .a :s _ :o 5 2 .a Byggnads- Betong— Anläggnings- 2 träarbetare arbetare arbetare Murare Målare 1 Gemensam grundutbildning

Genom den i figuren antydda utbildningsorganisationen undvikes en enligt mångas mening alltför hård specialisering inom byggyrkena samtidigt som förutsättningar skapas för ökat samarbete på byggarbetsplatserna. De för byggnadsträarbetare, murare, betongarbetare och anläggningsarbetare gemensamma utbildningsmomenten har av YB preliminärt bedömts vara av den omfattningen att de kan motivera en termins gemensam grundutbildning. Byggnadsmålare har givetvis också intresse och behov av viss insikt beträffande byggnadsmaterial och -metoder. Det torde också ha sitt värde att de övriga kategorierna byggnadsarbetare har viss kännedom om måleritekniken. Från dessa synpunkter har målarutbildningen i ovanstående modell tillagts byggnadsblocket.

11.5.4.2.3 Målarutbildningen. Beträffande målarutbildningen föreslås en speciell konstruktion. Det finns ett stort behov av möbel-, industri- och billackerare. Dock är utbildningsbehovet för dessa yrken så pass begränsat, att utbildningar endast kan lokaliseras till ett jämförelsevis litet antal orter. Eftersom den grundläggande målar- utbildningen inrymmer många moment, som kan betraktas som mer eller mindre gemensamma med lackeraryrket, föreslår YB, att specialutbildningar för industri- och billackerare skall kunna baseras på en ettårig grundutbildning för byggnads- målare. En sådan organisation torde i viss mån kunna bredda rekryteringen till lackeraryrkena. YB förutsätter, att målarutbildning även skall kunna organiseras vid sidan om byggnadsblocket.

11.5.4.2.4 Blockutbildningens innehåll. Den föreslagna organisationen skall bl. a. ge ungdomarna vissa möjligheter att uppskjuta det definitiva yrkesvalet. Breddning av

den grundläggande yrkesutbildningen inom byggnadsfacket fyller även andra behov. Byggnadsindustrins mekanisering tenderar att i ökad utsträckning uttunna gränserna mellan de olika yrkesgrupperna. Från många synpunkter är det därför fördelaktigt att de olika yrkeskategorierna i sin grundutbildning får viss insikt och färdighet i varandras arbetsuppgifter, även om dessa f. n. är avtalstekniskt åtskilda. De olika yrkesgrupperna på ett bygge blir i allt högre grad beroende av varandra, vilket motiverar ett ökat inslag av gemensamma moment i den grundläggande utbildningen. YB förutsätter, att utbildningen inom denna sektor i princip skall vara utformad på samma sätt som inom de mekaniska och elektriska områdena. Detta betyder bl. a., att innehållet i den inledande fasen av utbildningen skall närmare analyseras så, att det gemensamma utbildningsinnehållet blir en syntes av olika gemensamma och yrkesorienterande moment från de utbildningar som ingår i blocket.

11.5.43 Övriga yrkesområden inom industri och hantverk. Under rubrikerna »Meka- niska och elektriska området» och »Området för byggnadsyrken» har tidigare be- handlats huvuddelen av de yrkesutbildningar inom området för industri och hant- verk, som anordnas inom yrkesskolorna. Det finns dock många yrken inom det sistnämnda området som icke berörts i de tidigare avsnitten men för vilka utbildning förekommer inom yrkesskolorna. Industrins olika branscher har emellertid också ett stort antal yrken, för vilka det icke finns någon egentlig skolmässig yrkesutbild- ning. Inom vissa områden, där skolmässig yrkesutbildning förekommer, synes det vara lämpligt att bygga upp utbildningsgången i utbildningsblock. Principen med blockutbildning synes —- under vissa förutsättningar — vara tillämplig inom följande områden: träbearbetningsyrken, grafiska yrken och beklädnadsbranschen. I före- liggande principbetänkande är det inte möjligt att redovisa alla de yrkesområden där blockutbildningsprincipen är tillämplig. De speciella yrken, som från grunden måste vara specialiserade, är exemplifierade i ett senare avsnitt benämnt »Specialkurser».

11.5.4.3.1 Träbearbetningsyrken. Till träbearbetningsbranschen kan bl.a. följande yrken hänföras: verkstadssnickare, möbelsnickare, träbåtbyggare och modellsnickare. Denna bransch har många likheter med den mekaniska verkstadsindustrin. Den stora yrkesgruppen är verkstadssnickare. Denna yrkesbenämning kan betraktas som en sammanfattande benämning på ett flertal yrkesspecialiteter. Emellertid har det an- setts lämpligt att verkstadssnickarna skall ges en odifferentierad tvåårig skolmässig grundutbildning. Denna grundutbildning har utformats efter ett omfattande utred- ningsarbete inom Träindustrins lårlingsnämnd. Härvid har konstaterats, att utbild- ningen av möbelsnickare bör ske i form av en ettårig påbyggnadsutbildning med den tvååriga grundutbildningen som bas. Yrkesgrupperna modellsnickare och träbåt- byggare är relativt små. YB föreslår, att utbildningar för modellsnickare och träbåtbyggare organiseras som specialutbildningar och att dessa skall baseras på första årskursen i en utbild- ning för verkstadssnickare. Det förutsättes vidare, att dessa båda specialutbildningar, där så är möjligt, organiseras i nära anknytning till företag. Blockschemat för denna sektor får då följande utseende:

Träteknisk linje

Möbel- snickare

Modell- byggare snickare

Verkstads- snickare

Termin

Verkstadssnickare

11.5.4.3.2 Grafiska yrken. De två stora yrkesgrupperna inom den grafiska industrin är sättare och tryckare. Dessa båda yrkesbenämningar är icke entydiga begrepp. Av sättare finns det två stora huvudgrupper, handsättare och maskinsättare. Även av tryckare finns det två stora huvudgrupper. Den ena gruppen arbetar inom tidnings- tryckerierna, s.k. rotationstryckare, och den andra gruppen arbetar inom sådana tryckerier som bl.a. framställer böcker, blanketter och reklamtryck. De största yrkesgrupperna inom detta område är offsettryckare och djuptryckare. Det synes ändamålsenligt, att en del av den grundläggande yrkesutbildningen för de grafiska yrkena utformas som ett gemensamt block.

11 .5.4.3.3 Beklädnadsbranschens yrken. Inom beklädnadsbranschen finns en rad olika yrkesspecialiteter. Utbildningen inom detta område bör organiseras med ett grund- läggande gemensamt block. På detta block synes det lämpligt att de specialiserade utbildningarna uppbyggs.

11.5.4.3.4 Bageri- och konditoriyrkena. Ett område där branscherna i samråd med skolmyndigheterna redan skapat gemensamma utbildningsblock är bageri- och kon- ditoriyrkena. Sådana gemensamma grundutbildningar anordnas redan nu av ett antal yrkesskolor i landet. YB anser, att den inom detta område redan tillämpade organisa- tionsformen är den lämpligaste.

11.5.4.4 Specialkurser. I tidigare avsnitt i detta kapitel har tillämpningen av block- utbildningen inom olika yrkesutbildningar diskuterats. Uppenbart är att vissa yrken har så konkreta beröringspunkter, att utbildningen med fördel kan organiseras i

Tekniker Lantmästare

% = |- Ad :o :ä 2 "; & o 2? 3 .; ä ' 'U & ä ”8 2 . . , e ?; å.. _- . i, x_- = _:10 en m 0 En --—",,,'bD-'8_—-m'bo "årg.! ': S* 82 WE 77; ':: "==Ehwäwå'aof 3 cu & o . G Hm &:Eu m hd !— .:B .,.."Cll- Hi.—G) :! : E c:a 0 >= = 53 gb» äe :. ; 55520 ggg 3.55 'w 5 &: Lu S>

Trädgårds-

—— Skogsbrukstekmsk linje teknisk linje Jordbruksteknisk linje

successivt avsmalnande utbildningsblock. Industri- och hantverkssektorn och övriga sektorer inrymmer emellertid även en mängd yrken av så speciell karaktär att ut-

organiseras redan nu utbildningar vid yrkesskolorna. YB förutsätter. att specialut- bildningar av detta slag även fortsättningsvis organiseras i erforderlig omfattning. Sålunda finns bl.a. behov av utbildning för frisörer, optiker, silver- och guldsmeder, urmakare, yrken inom exempelvis livsmedels—, sko- och kemisk-tekniska industrin.

Enligt YB:s mening kommer behovet av vidareutbildning att öka inom flertalet yrkesområden. För att tillmötesgå detta behov föreslår YB, att vuxenutbildning skall organiseras som deltidsundervisning på varje gymnasieort och som heltidsundervis- ning på vissa gymnasieorter.

11.5.4.5 Utbildningens organisation inom området för jordbruk, skogsbruk och träd- gårdsskötsel. YB föreslår en grundläggande utbildning i särskilda block för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel med en därpå följande ytterligare yrkesspecialisering i kurser av varierande längd enligt ovanstående blockschema. För vuxna förut-

l 1 | bildningarna inte låter sig inordnas i utbildningsblock. För vissa av dessa yrken

sättes en kortare grundutbildningskurs än den som föreslås för ungdomar enligt

figuren.

I den föreslagna utbildningsformen bör elever vid jordbrukets yrkesskolor ges möjlighet till en kortare kompletterande utbildning vid skogsbrukets yrkesskolor. Elev från den skogliga utbildningen bör erbjudas motsvarande möjligheter inom jordbrukets yrkesskolor. Denna variant är i första hand avsedd för de elever, som avser att bli verksamma inom kombinationsföretag.

Elever i jordbrukets yrkesskolor bör även ha möjlighet att på motsvarande sätt erhålla kompletterande utbildning i hushållstekniska ämnen.

YB avser att i ett senare betänkande analysera utbildningsinnehållet inom skogs- bruksteknisk-, trädgårdsteknisk— och jordbruksteknisk linje.

11.6 Anknytning till andra skolformer

11.6.1 Anknytning till grundskolan. Inom yrkesskolväsendet finns kurser av olika slag med speciella inträdes- och utbildningskrav. Vissa kurser förutsätter fullgjord skol- plikt; andra åter har skärpta inträdeskrav. Under en övergångstid kommer yrkes- skolan att i de kurser där inträdeskravet är »fullgjord skolplikt» få elever med skif- tande förkunskaper — 7-årig, 8-årig och 9-årig skolgång. Övergångsvis innebär detta, att stora krav kommer att ställas på yrkesskolan ifråga om individualiserad under- visning både i allmänna ämnen och i yrkesteknik. Dessa frågor har varit föremål för uppmärksamhet av KÖY, som på Kungl. Maj:ts uppdrag den 26.10.1962 tillsatte en särskild expertgrupp med uppgift att granska hithörande frågor. Denna expertgrupp, i fortsättningen benämnd »anpassningsgruppen», framlade resultatet av sitt arbete i maj 1964. Anpassningsgruppen hade även i uppdrag att närmare penetrera yrkes— utbildningens nya situation betingad av grundskolans successiva genomförande med åtföljande högre mognadsnivå och bättre förkunskaper hos eleverna. Anpassningsgruppen konstaterade, att de av yrkesskolans läroplaner, som anger fullgjord skolplikt som villkor för inträde, snarast måste överarbetas på grund av den nya situationen. Anpassningsgruppen konstaterade vidare, att jämsides med överarbetningen av läroplanerna det torde bli nödvändigt att förse dem med meto- diska anvisningar. YB delar anpassningsgruppens uppfattning beträffande behovet av översyn av nu gällande läroplaner och vill i sammanhanget konstatera, att detta arbete synes fortskrida i snabb takt inom den nya skolöverstyrelsen. YB önskar fästa uppmärk- samheten på det angelägna i att nämnda låroplansrevision tar hänsyn till de vida variationer ifråga om elevernas förkunskaper, som de facto kommer att kvarstå, även sedan grundskolan är helt genomförd. De vida variationerna ifråga om yrkesskol- elevernas förkunskaper beror dels på elevernas olika linjeval i grundskolan och dels på att yrkesskolan i princip skall kunnna erbjuda alla ungdomar yrkesutbildning oavsett begåvningsstruktur. Anpassningsgruppen enades om att föreslå följande åtgärder i syfte att göra det möjligt för alla ungdomar, som så önskar, att genomgå en yrkesutbildning:

l. Tillämpning av individuell undervisning på olika nivåer. 2. Möjligheter till tidigare avgång från yrkesskolan, i den mån eleven har kunnat på grund-

val av tidigare studier och egen förmåga nå studiemålet snabbare än vid normal studie- gång. 3. Yrkesskolan skall erbjuda möjligheter till tillval av olika ämnen.

Utgångsläget för YB:s analys av hithörande problem har varit något annorlunda än för anpassningsgruppen. Sålunda är linjevalet inom grundskolan nu väsenligt annorlunda än för endast några år sedan. Vidare påverkas bedömningen av hit- hörande frågor av YB:s förslag att yrkesutbildningen skall organiseras i form av >>blockutbildning» och integreras i den övriga gymnasiala utbildningen.

Ett övervägande teoretiskt linjeval i grundskolan betyder, att yrkesskolan får elever med homogenare förkunskaper än tidigare. Spridningen i begåvningshänseende blir beroende av andra faktorer än linjevalet.

Förslaget med »blockutbildning» och integration av yrkesskolan i det gymnasiala skolsystemet har inneburit, att YB inte funnit anledning att diskutera möjligheterna till tidigare avgång under pågående termin för vissa elever. Behovet av denna möjlig- het minskar också i samma mån som förkunskaperna hos eleverna blivit homogenare och väsentligen teoretiskt inriktade.

YB finner, att yrkesskolans läroplaner i första hand skall anpassas till grund- skolans så, att undervisningen vid varje lektionstillfälle grundar sig på de förkun- skaper, som eleven inhämtat i grundskolan. YB är liksom anpassningsgruppen ange- lägen att understryka vikten av att undervisningen i största möjliga utsträckning individualiseras. Erforderlig hänsyn måste tas till elevernas skiftande teoretiska och praktiska förutsättningar för yrkesutbildning.

YB är också angelägen att erbjuda möjligheter till fritt tillval av ämnen i alterna- tivkurser för att därigenom tillgodose skiftande behov. Dessa frågor har närmare behandlats tidigare i detta kapitel (11.3).

11.6.2 Anknytning till fackskolan. Beträffande övergångsmöjligheterna mellan de tre gymnasiala skolformerna anför departementschefen följande i propositionen nr 171/1964, sid. 109:

»Vad FU och GU föreslagit beträffande övergångsmöjligheier i olika riktningar mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredningarnas förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU framhåller måste emellertid försiktighet iakttagas vid tillämpningen. Risk kan eljest föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens att anordningen blir till mer olägenhet än till nytta.»

Vidare anför departementschefen på sidan 433: »Möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer bör finnas såsom jag redan i det föregående förordat. Någon reglering härav i författning bör tills vidare inte ske. Beslut om övergång bör ankomma på lokala myndigheter efter prövning i varje särskilt fall.»

YB delar de uppfattningar som ovan redovisats beträffande den principiella in- ställningen till övergång mellan olika gymnasiala skolformer.

I detta sammanhang önskar YB erinra om, att elev som genomgått en tvåårig

yrkesutbildning har möjlighet att vinna inträde i fackskolans l:a årskurs inom den kvot, som reserverats för bl.a. denna elevkategori. Emellertid kan vissa elever i yrkesskolan önska att under en tvåårig utbildning, jämsides med undervisningen i yrkesteknik, inhämta de teorikunskaper som erfordras för att vinna inträde i andra årskursen i fackskolans tekniska linje. Härför fordras att eleverna får möjligheter till fritt tillval av fackskolans olika ämnen. YB föreslår, att dylika möjligheter ges alla yrkesskolans elever som så önskar. Tillvalet bör vara oavhängigt av eventuell avsikt att övergå till fackskolan. Eftersom YB föreslagit samma omfattning av yrkes- skolans allmänna ämnen som gäller för motsvarande ämnen i fackskolan finns redan skapad en bas för likställighet mellan skolformerna. Genom att i princip tillåta vem som helst, som därtill har intresse och förutsättningar, att utöver timplanen i yrkes- skolan tillvälja vilket som helst av fackskolans ämnen, synes man åstadkomma en sakligt betingad jämställdhet mellan de två skolformerna.

11.6.3 Anknytning till gymnasiet. I avsnitt 11.6.2 har YB redovisat sin principiella uppfattning beträffande övergång mellan de tre gymnasiala skolformerna. GU har framlagt vissa förslag beträffande övergångsmöjligheterna mellan fackskola och gym— nasium och vice versa (prop. nr 171/1964, 6.1.1.2). Dessa förslag har, som ovan nämnts, inte resulterat i författningsenlig reglering av övergångsmöjligheterna. YB har inte funnit skäl att närmare diskutera övergången mellan fackskola och gymna— sium, utan hänvisar i denna fråga till GU:s förslag. YB har däremot ägnat uppmärksamhet åt frågan om övergångsmöjligheterna mellan yrkesskolan och gymnasiet. Någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkes- skolan och gymnasiet önskar inte YB föreslå. Dock förutsätter YB, att den enskilde eleven, som i yrkesskolan genom fritt tillval inom ramen för i yrkesskolan tillämpade läroplaner önskar förbereda sig för övergång till gymnasiet, skall ha möjlighet härtill. YB antar, att sistnämnda övergång endast blir aktuell i få fall. Det synes troligast, att yrkesskolans elever antingen helt koncentrerar sig på sin yrkesutbildning eller tillväljer ämnen från fackskolans läroplan. Med hänsyn till att redan nu en hel del elever i yrkesskolan kommer från 9 g och andra teoretiska linjer i grundskolan torde man emellertid böra förutsätta ett visst intresse hos yrkesskolans elever att tillvälja enstaka ämnen från gymnasiets läroplan, även om de ej syftar till en övergång till gymnasiet. I detta sammanhang bör också observeras de ökade möjligheter att som vuxen läsa gymnasiets och fackskolans lärokurser, som föreslagits av gymnasieutred- ningen i dess betänkande om vuxenutbildning (SOU 1965: 60).

11.6.4 Anknytning från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan. En övergång från gymnasium eller fackskola till yrkesskola efter färdig utbildning i de förstnämnda skolformerna synes i framtiden bli en ingalunda ovanlig företeelse. I många olika sammanhang under senare år har detta framhållits. I dessa »övergångsfall» torde det dock oftast bli fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen i regel ovan- för den gymnasiala yrkesutbildningen. Dessa frågor behandlas i kap. 20.

Det kan dock vid en fortsatt ökning av tillströmningen till de mer teoretiska ut-

bildningarna inom gymnasiet och fackskolan tänkas bli aktuellt i ett flertal fall, att ungdomar önskar övergå till yrkesskolan efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola. Självfallet bör också en övergång i denna riktning tillåtas och underlättas. Eleven har i dylika fall regelmässigt hunnit längre i de teoretiska ämnena dvs. de i yrkesskolan förekommande allmänna ämnena men saknar all utbildning i arbets- teknik och viss del av utbildningen i fackteori. YB förordar, att skolledningen fritt prövar i de individuella fallen, om eleven kan få övergå direkt och därvid under den första tiden kan få utbyta undervisningen i allmänna ämnen mot individuell under- visning — utöver den på timplanen upptagna i fackteori och arbetsteknik.

11.7 Elevantal i heltidskurser

I skolstadgans kap. 20 5 16 föreskrives: »Elevantalet i heltidskurs skall som regel i vara 16 vid kurs av verkstadsskolkaraktär inom området för industri och hantverk I eller kurs i husligt arbete eller inom vårdyrken samt högst 30 vid kurs inom området ! för handel eller kurs av övervägande teoretisk karaktär inom området för industri och hantverk. Samundervisning skall anordnas med elever från olika klasser, om så lämpligen kan ske.»

Beträffande elevantalet föreskrives också i Kungl. brev den 10.5.1957 (med änd- ringar den 4.6.1964 och 27.11.1964) bl.a. följande: »Statsbidrag må icke utgå för kurs, som vid igångsättningen har mindre än åtta elever. —- —— — Länsskolnämnden äger på därom gjord ansökan medgiva, att bidrag må utgå till kurs, som vid igång- sättandet har minst fem elever, vilka på grund av läroämnenas fackliga natur ej lämpligen kunna sammanföras med elever i annan kurs . . .»

* YB har övervägt hithörande frågor och beslutat föreslå, att nu gällande bestämmel- ser i princip skall gälla i fortsättningen. YB erinrar dock om, att det vid utbildningar för olika yrken inom byggnadssektorn har blivit praxis, att på elevbyggen organisera elevgrupper om högst 12 elever per lärare. YB anser också för sin del att nämnda ut- i bildningar inte kan bedrivas effektivt om elevantalet i grupperna överstiger 12. Detta

reducerade elevantal kan enligt YB:s uppfattning tillämpas inom ramen för gällande

i bestämmelser.

* YB är angelägen att föreslå en möjlighet att organisera utbildningen i arbetsteknik. inom hela eller delar av den tekniska sektorn, i elevgrupper med i genomsnitt 8—12 i elever för att därigenom även i relativt små gymnasieområden möjliggöra en tillfreds- ! ställande differentiering på olika utbildningsgrenar. Även om grupperna har detta

reducerade elevantal erhålles underlag för utbildningsblock av acceptabel storlek.

KAPITEL 12

Läsår, veckotimtal och lektionstid

12.1 Nuvarande bestämmelser om lärotider i olika skolformer

12.1.1 Beträffande läsårets längd i de gymnasiala skolorna gäller för närvarande följande.

12.111 Vid allmänt gymnasium och handelsgymnasium skall läsåret omfatta 38 veckor utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar, vilka får omfatta högst en vecka. Vid tekniskt gymnasium skall det omfatta 39 veckor, inberäknat tiden för inträdes- och flyttningsprövningar. Vid fackskolan skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser den 4 juni 1964 rörande försöksverksamheten med fackskolor läsåret ha samma längd som vid grundskolan, dvs. det skall omfatta 39 veckor (273 dagar). För både gymnasium och fackskola gäller, att läsåret skall fördelas på en höst— termin och en vårtermin. Den övriga delen av året utgör ferier. Enligt beslut vid 1964 års riksdag i anledning av propositionen 19642171 skall fr.o.m. den 1 juli 1966 gälla, att läsårets längd för såväl gymnasiet som fackskolan anpassas till grundskolans.

12.1.1.2 För yrkesskolan ges föreskrifter om läsårets längd i 20 kap. 17 & skolstad- gan. Dessa föreskrifter lyder så:

»Läsår för heltidskurs med övervägande teoretisk undervisning omfattar normalt 39 veckor och för heltidskurs med övervägande praktisk undervisning normalt 42 veckor (nor- malläsår). Äro särskilda skäl därtill, må överstyrelsen medgiva att normalläsåret för hel— tidskurs minskas eller ökas med högst två veckor.

Länsskolnämnden må i fråga om inbyggd skola så ock i fråga om skolpliktiga elever med— giva att läsår gives annan längd än i första stycket sägs.

Läsår för deltidskurs skall, såvida ej länsskolnämnden med hänsyn till särskilda omstän— digheter annorlunda bestämmer, normalt omfatta 32 veckor (normalläsår).»

12.1.2 I fråga om antalet veckotimmar gäller i huvudsak följande.

12.12] I det allmänna gymnasiet varierar veckotimtalet för närvarande både med hänsyn till linjer och grenar och med hänsyn till årskurser. För årskurs 1 gäller ett veckotimtal av 35,5, 36 och 36,5. För årskurs 2 gäller 33, 34, 35 och 36. För årskurs 3 är veckotimtalen 31,5, 32 och 33. Summa veckotimmar under tre år varierar mellan 101,5 och 105. I handelsgymnasiet är veckotimtalet 34 i årskurs 1,

32 i årskurs 2 och 30 i årskurs 3, dvs. tillhopa 96. I tekniskt gymnasium slutligen är veckotimtalet 39, 39 och 37,5, dvs. tillhopa 115,5.

Enligt de timplaner, som gäller för försöksverksamheten med fackskola, år vecko- timtalet alltid 35.

Fr. o. m. den 1 juli 1966 kommer enligt riksdagens beslut i anledning av proposi- tionen 1964:171 den för eleverna i gymnasiet (samtliga linjer) normala undervis- ningstiden att bli 34 i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4 (: tekniska linjen). Eleverna får möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av frivilliga ämnen. I årskurserna 2—1 skall bortval av vissa ämnen kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studieprogrammet. Undervis- ningstiden för eleverna i fackskolan blir alltfort 35 veckotimmar i vardera årskursen och i samtliga linjer. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.

12.122 För yrkesskolans del finns bestämmelser om veckotimtal endast i fråga om heltidskurserna. Det stadgas i 20 kap. 20 % skolstadgan: »Antalet veckotimmar i heltidskurs skall normalt utgöra lägst 37 och högst 45. För skol- pliktig elev skall antalet lektioner dock anpassas efter vad som tillämpas inom grundskolan. Äro särskilda skäl därtill, må efter medgivande av länsskolnämnden antalet veckotimmar i kurs med huvudsakligen teoretisk undervisning för kortare tid nedsättas till lägst 33 vecko- timmar. Länsskolnämnden må medgiva, att arbetsvecka gives annan längd vid växelutbildning och vid inbyggd skola; dock må antalet veckotimmar för elev icke överstiga 45.»

12.1.3 Beträffande daglig undervisningstid och lektionstid ges för närvarande föl- jande bestämmelser.

12.1.3.1 I allmänt gymnasium och handelsgymnasium må den dagliga undervisnings- tiden för elev omfatta högst sju lektioner. De två första lektionerna på morgonen och efter måltidsrasten skall omfatta 45 minuter och övriga lektioner 40 minuter. Vid tekniskt gymnasium må den dagliga undervisningstiden för elev omfatta högst åtta lektioner och varje lektion skall omfatta 45 minuter, såvida ej överstyrelsen annat bestämmer. För fackskola gäller detsamma som ovan angivits för allmänt gymnasium och handelsgymnasium. Det torde böra erinras om att för grundskolan också finns en särskild regel be- träffande lektionstid när det gäller yrkesarbete och hemkunskap. Lektion i yrkes- arbete skall omfatta 60 minuter. Hålles lektionen i skolans lokaler, må den begränsas till samma tid som andra lektioner jämte raster. Därvid bör dock efter två lektioner lämnas rast.

»Lektion i hemkunskap, som ej avser enbart teoretisk undervisning och ej är den sista av flera i ämnet hållna lektioner i följd utan mellanliggande rast, skall omfatta 10 minuter utöver 45, resp. 40 min.:

12.132 För yrkesskolan ges bestämmelser om lektionstid och raster i 20 kap. 21 och 22 55 skolstadgan, som lyder så:

»21 %. Lektion i yrkesarbete omfattar 60 minuter och annan lektion 45 minuter. Äro sär- skilda skäl därtill, må enligt föreskrifter som överstyrelsen utfärdar lektion förkortas till lägst 40 minuter.

Meddelas undervisningen vid arbetsställe utanför skolan, må tillämpas de på arbetsstället gällande arbetstiderna.

22 %. Mellan två lektioner med teoretisk undervisning samt mellan lektion i yrkesarbete och lektion med teoretisk undervisning bör som regel lämnas rast om högst 15 minuter. På- går undervisning i yrkesarbete två eller flera lektioner i följd, må för beredande av en rast om högst 15 minuter lektionerna avkortas närmast före och efter denna rast. Därjämte skola måltidsraster anordnas utan att lektionstiden inskränkes.»

12.2 YB:s överväganden och förslag

12.2.1 Av den under 12.1 givna beskrivningen framgår, att lärotiderna i yrkesskolan på väsentliga punkter skiljer sig från de lärotider, som är fastställda för de övriga skolformerna på det gymnasiala området, nämligen gymnasiet och fackskolan. Yrkesskolans lärotider har mer fått vara avhängiga av traditioner och förhållandena inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveckling, till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t.ex. gymnasieutredningen gjort sig till tolk för. Den principiella fråga som i första hand måste diskuteras är, huruvida det finns några hållbara motiv för att även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans läro- tider, som så betydligt skiljer sig ifrån de andra skolformernas lärotider. I fråga om läsårets längd har man ibland hävdat, att yrkesskolan borde så nära som möjligt anknyta till förhållandena ute i näringslivet. Det var väl också naturligt i ett tidigare skede, då den största delen av yrkesutbildningen skedde ute på de olika arbetsplatserna och bestod i att äldre personer med egen utbildning eller åtminstone vana vid arbetet undervisade de yngre. Beaktas bör dock, att denna form av yrkesutbildning egentligen endast förekom inom området industri och hantverk. När en egentlig yrkesutbildning uppstod inom övriga fält —— t. ex. kontorsområdet, vårdområdet, det husliga fältet växte utbildningen i huvudsak fram inom yrkes- skolan. En anpassning till vissa tider ute i näringslivet är icke i och för sig fel. Man måste emellertid alltid hålla i minnet, att det för ungdomen hela tiden rör sig om utbildning. Då varje tidsmoment skall innehålla ett inlärande av nytt, blir det mer krävande än det utförande av arbete, som sker i näringslivet. Utbildningsåret bör alltså vara kortare än arbetsåret. Jämförelsen med arbetsåret torde också oftast ha avsett endast en jämförelse med de arbetstagare, som har kollektivavtalsanställning eller dylikt, t. ex. industri- arbetarna. Den stora grupp anställda som inbegripes under benämningen tjänstemän har sedan lång tid tillbaka haft andra bestämmelser i fråga om arbetsår och arbets- tider. Man kan därför icke få fram entydiga bestämmelser för utbildningsåret (läs- året), om man utgår ifrån att man skall försöka anpassa det till näringslivet. Att en viss anpassning sker i fråga om den praktiska utbildning, som sker i näringslivet,

vn—F—f F"- ""

'— ...-_.

.- ..

är naturligt och rimligt. Men i övrigt anser YB, att yrkesskolans läsårs längd kan bestämmas utifrån andra överväganden.

Ibland har man sökt motivera de annorlunda låstiderna i yrkesskolan på så sätt, att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbildning vore teoretisk. En sådan motivering för rådande skillnader är enligt YB:s mening varken logiskt riktig eller praktiskt hållbar. Logiskt och principiellt är det inte riktigt att påstå, att" en mera på praktiska moment inriktad utbildning generellt sett är mindre tröttande än en teoretisk utbildning. För den ena individen kan en rent teoretisk utbildning vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan motsatsen vara fallet. Principiellt finns icke heller den skillnaden mellan teoretisk och praktisk utbildning, att den förra normalt skulle vara kombi- nerad med hemarbete medan dylikt ej skulle finnas vid den praktiska utbildningen. Av olika skäl har det hittills i vanliga fall varit så, att man i yrkesskolans praktiska utbildning icke givit några hemuppgifter. Skälen härför har icke varit principiella , och enligt YB:s mening bör i framtidens yrkesutbildning ske en effektiv kombina— ', tion av utbildning i skolan och hemuppgifter. ) Som YB nyss nämnt är det icke heller praktiskt hållbart att motivera skillnaderna i lärotider med hänvisning till att yrkesskolans utbildning är praktisk medan andra i l l I | )

skolformers utbildning är teoretisk. Den teoretiska utbildningen i t. ex. gymnasium och fackskola innehåller även moment av övningskaraktär, vilka således i pedago- giskt hänseende är praktiskt betonade. Den praktiska utbildningen i yrkesskolan omfattar även läroämnen, och yrkesämnena innehåller därjämte ständigt teoretiska moment.

Det är att märka, att de moderna teoretiska utbildningsformer, som förordats av de senaste årtiondenas utredningar, i icke oväsentlig utsträckning i pedagogiskt hänseende lånat drag från de metoder och de arbets- och studieformer, som sedan länge varit gängse i vårt yrkesskolväsendes praktiska utbildning.

Under de senaste tio åren har en påfallande systematisering av undervisningen i yrkesarbete ägt rum. Detta gäller i fråga om yrkesutbildningen inom ett stort antal olika branschområden. Detta har åstadkommits genom ett intimt samarbete mellan skolmyndigheterna å ena sidan samt näringslivets och arbetsmarknadens organisa- tioner och föreningar å den andra. Denna systematisering — som innebär främst inträngande analyser av vad som behöver läras i varje särskilt yrke och en strävan att lära mer på kortare tid -— har också slagit igenom inom lärarutbildningen.

) Yrkeslärarkandidaterna tillägnar sig numera ett modernt synsätt på metodisk inlär- ning och på nuvarande utveckling mot en ökad rationalisering på detta område. i YB är bl. a. med hänsyn till här redovisade förhållanden icke benägen, att, ifråga i om belastning av eleverna i fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya i moment, för framtiden varaktigt draga en klar gräns mellan teoretisk och praktisk

! utbildning inom det svenska skolväsendet.

12.2.2 Problemen kring lärotiderna rymmer också ett svårlöst specialproblem, näm- ligen frågan om läsårets placering i kalenderåret. Denna fråga har vid skilda till-

12

fällen och från skilda utgångspunkter diskuterats i beredningen. Därvid har bl.a. följande synpunkter framförts.

Terminsindelningen fyller tills vidare en rationell funktion för de utbildnings- linjer i yrkesskolan, där undervisningen är uppdelad i terminskurser (»klasser») med olika timplan för varje termin. Detta gäller huvudsakligen de kommunala tekniska skolorna, som emellertid skall »avlösas» av den nya fackskolan, varför de snart förlorar aktualitet.

I de övervägande teoretiska kurserna (med för närvarande 39 veckors läsår) utdelas ofta, såsom inom skolväsendet i övrigt, terminsbetyg vid höstterminens slut. Detta betyg kan sägas fylla två funktioner. Det skall ge lärarna anledning att söka bilda sig en uppfattning om undervisningens allmänna resultat (kvalitet) och om hur de enskilda eleverna tillgodogjort sig undervisningen. Samtidigt skall betyget ge eleverna (och föräldrar/vårdnadshavare) information om hur lärarna bedömt studie- resultaten. Betygssystemet har på sina håll utbyggts med ett varningssystem, som även, om ock undantagsvis, tillämpas i yrkesskolor.

Inom yrkesskolornas övervägande praktiska kurser (med för närvarande 42 veckors läsår) utdelas oftast endast årsbetyg, alltså varken jul-betyg eller var- ningar. Flertalet av dessa utbildningslinjer är i stort sett läxfria. Man har uppen- barligen ett större behov av det uppryckningsmoment, som ligger i terminsbetyg och varningar, i skolor och kurser. där en förhållandevis stor del av skolarbetet ges som hemuppgifter. Från dessa synpunkter har jul-betyget och terminsindelningen mindre intresse i yrkesskolan än i övriga skolformer.

En annan årsrytm än den traditionella terminsindelningen skulle från vissa syn- punkter vara att föredraga för yrkesskolorna. Detta gäller speciellt utbildningen i verkstadsskolor. När man i beredningen och dess expertgrupper har diskuterat utbildningens organisation —— för större verksamhetsområden tillrättalagd grund— utbildning med successiv specialisering har synpunkter framförts, som tyder på att utbildningsperioder om 4—5 månader ofta blir onödigt långa. Ett fasthållande vid gängse terminsrytm skulle i sådana fall kunna leda till lägre effektivitet i utbild- ningen än om perioden göres något kortare.

En uppdelning av läsåret i 3 terminer om vardera ca 3 månader ger i vissa fall betydligt gynnsammare förutsättningar för koncentration av utbildningsinnehållet till någorlunda väl avvägda etapper. För skilda yrkeslinjer är emellertid problemen olika och det visar sig till sist inte möjligt att åstadkomma konstruktioner, som med fördel kan tillämpas på alla eller, åtminstone tills vidare, ens på flertalet utbildningslinjer.

För yrkesskolans vidkommande synes det i varje fall för verkstadsskolorna lämpligast att betrakta läsåret som en helhet, vilken kan fördelas i perioder vars längd bestäms uteslutande med hänsyn till vad som befinnes lämpligt för varje särskild utbildningslinje.

Den traditionella förläggningen av läsåret, med början i augusti och slut i juni, är ur vissa synpunkter direkt olämplig. Detta främst med tanke på de ungdomar,

som efter avslutad skolgång går ut i arbetslivet, och de som för sin utbildning behöver viss praktik. Skolavslutningarna och den samtidiga tillströmningen till arbetsmarknaden av ungdomlig arbetskraft infaller vid en ur arbetsgivarnas syn- punkt mycket olämplig tid. Det är givetvis förenat med en hel del komplikationer att täcka huvuddelen av årsrekryteringen kort före semesterperioden.

Från arbetsmarknadssynpunkt skulle två eller flera avgångsperioder årligen från skolan vara långt gynnsammare. Men även en för alla skolor samtidig årsavslutning förlagd till annan tid på året än för närvarande skulle ge gynnsamma verkningar. Man kunde exempelvis låta läsåret börja i januari och sluta i december med i övrigt bibehållen årsrytm.

Emellertid avstår YB ifrån att framlägga något förslag om ändring av läsårets placering. YB gör detta med hänvisning till att frågan varit föremål för visst över- vägande nyligen av chefen för ecklesiastikdepartementet. I propositionen 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. har departementschefen (sid. 371) uttalat följande:

»I skilda sammanhang under senare år bl.a. i några remissyttranden över GU:s och FU:s betänkanden har förslag och synpunkter framförts rörande längden av skolans läsår och dettas placering i kalenderåret. De förändringar som bringats på tal är ofta ge- nomgripande och reser därmed spörsmål, som är mycket komplicerade, då de samman- hänger med en rad förhållanden i samhällslivet. En ändring av läsåret kan vidare uppenbar— ligen inte genomföras för enbart en del av skolväsendet. Frågan om skolans läsår samman- hänger också med spörsmålet om femdagarsveckan i skolan, vilket f. n. överväges av skol- arbetstidsutredningen. Jag anser därför — liksom FU och GU att ingen annan ändring nu bör genomföras än att gymnasiets och fackskolans lärotider anpassas till grundskolans och förordar sålunda att i fråga om läsårets längd, dess början, upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studiedagar samt friluftsdagar tills vidare för gymnasiet och fackskolan skall gälla samma regler som för grundskolan.»

Som YB ovan framhållit skulle det från arbetsmarknadssynpunkt vara lämpligt med två eller flera avgångsperioder årligen från yrkesskolan. En dylik anordning förekommer redan inom ett par utbildningsområden, nämligen inom viss vårdut- bildning och viss byggutbildning. I dessa fall är anordningen på ett naturligt sätt beroende av utbildningens uppbyggnad och organisation. Även för de fall att anord- ningen ej är direkt betingad av dylika förhållanden, bör man enligt YB:s mening noga undersöka, om det finns möjligheter till intagning och avgång vid fler än ett tillfälle per år. Man har velat göra gällande, att det mest ändamålsenliga inom yrkes- utbildningen skulle vara en löpande utbildning så att man hade kontinuerlig intag- ning och avgång vid yrkesskolorna. I viss mån tillämpas ett dylikt system sedan länge inom den s.k. omskolningsverksamheten. Systemet kan dock enligt YB:s mening endast undantagsvis tillämpas vid den reguljära yrkesutbildningen för ung— dom. Direkt omöjligt blir det när yrkesutbildningen på det gymnasiala stadiet skall integreras med övrig gymnasial utbildning.

Intagning och utsläpp vid åtminstone två speciella tillfällen under året kan där- emot enligt YB:s mening ske i en hel del fall. Anordningen förutsätter en sådan

uppläggning av studiegången, att lokaler och lärare kan inordnas i denna ändrade rytm. Detta torde låta sig göra i betydligt flera fall än man hittills prövat. Framför allt torde anordningen vara lämplig om eleverna är något äldre.

Är elevklientelet regelmässigt ungdom, som går till yrkesutbildning direkt från den obligatoriska skolan eller annan grundläggande utbildning, synes det dock mest lämpligt med en yrkesutbildning som börjar i så nära anslutning som möjligt till avslutandet av den tidigare skolgången.

YB anser icke lämpligt och ej heller genomförbart med en bestämmelse om att intagning och avgång ovillkorligen skall ske minst två gånger årligen vid yrkes- skolorna. Men YB föreslår en stark rekommendation till skolmyndigheterna att genomföra en dylik anordning överallt där den önskas och visar sig möjlig att genomföra.

12.23 En bärande princip i allt YB:s arbete har varit de moderna och enligt YB:s uppfattning riktiga integrationssträvandena. I framtiden måste man räkna med fullständig integration på det gymnasiala området i fråga om icke blott lokaler utan även lärarkrafter. Ingen principiell invändning torde kunna göras mot att en gymnasiallärares tjänstgöring får spänna över hela det gymnasiala fältet, således gymnasium, fackskola och yrkesskola. Laborationer i gymnasiet och fackskolan skall kunna äga rum i yrkesskolans verkstäder, och lokaler avsedda för t. ex. undervis- ning i fysik skall kunna användas vid all gymnasial utbildning i detta ämne, således även i yrkesskolan. Med integrationssträvandena som bärande princip torde i varje fall olika tider för läsårets början och slut och olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad bli en administrativ belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kost- nader utan någon annan påtagbar »vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition, som har sin upprinnelse i äldre tiders bedömningar. YB vill för sin del icke medverka till någon onödig klyfta mellan de olika gymnasiala skolformerna utöver sådant, som är motiverat med hänsyn till aktuell ämnesfördelning. YB vill hävda, att även lärotiderna här ingår som ett icke oväsent- ligt moment. Det föreligger inga logiska eller sakliga skäl för att f. n. i skolmässig utbildning tidsmässigt behandla ungdomar på samma åldersstadium olika. I fråga om läsårets längd och i fråga om antal minuter per lektion har därför YB den uppfattningen att inom det gymnasiala området enhetlighet och samord- ning skall eftersträvas. YB föreslår därför för yrkesskolväsendet ett läsår omfattande samma antal veckor som är föreskrivna för gymnasiet och fackskolan, nämligen 39. YB är väl medveten om att fastställandet av ett dylikt läsår måste för vissa av yrkesskolans elever innebära, att de kommer att vid undervisningen i yrkesteknik få ett något mindre antal lektioner än nu. YB hoppas emellertid, att de förbätt- rade metoderna i den praktiska undervisningen och den pågående utvecklingen mot än större förbättringar kommer att utjämna denna tidsförlust utan men för under- visningen. Därtill kommer den fördelen, att elever vid yrkesskolor härigenom kan

disponera lika lång tid som sina kamrater i gymnasium och fackskola för rekreation och för praktik i näringslivet.

YB har vid sina bedömningar och överväganden även diskuterat ett läsår om 40 veckor, dock utan att släppa kravet på samma läsårslängd för gymnasium -— fackskola yrkesskola. Då emellertid skolarbetstidsutredningen här väntas göra en allmän översyn, vill YB inskränka sig till att föreslå samma läsårslängd för yrkesskolan som för gymnasiet och fackskolan eller för närvarande 39 veckor. I fråga om inbyggd skola må länsskolnämnden medgiva, att läsår gives annan längd.

12.2.4 Antalet veckotimmar är för närvarande högre :" yrkesskolan än i någon annan skolform. Till för något år sedan förekom läroplaner med upp till 48 vecko- timmar. Veckotimtalet är dock nu maximerat till 42. Såväl GU som FU har vid sina överväganden stannat för lägre timantal än de för yrkesskolväsendet i allmänhet nu gällande, och myndigheterna har fattat beslut » i enlighet med förenämnda utredningars förslag.

YB accepterar för sin del helt GU:s överväganden i samband med dess diskussion kring ungdomens arbetsbelastning, i vilken bl.a. konstateras, att skolan icke kan | beträffande arbetstiden isoleras från samhällslivet i övrigt. Inom samhällslivet har arbetsveckan successivt förkortats.

Det synes naturligt att icke pressa ungdomen hårdare än med en arbetsvecka av normalt 40 timmar, i vilket timtal då självklart bör inräknas både skolarbetstid och tid för hemarbete. I arbetsveckan omfattar Visserligen varje timme 60 minuter, medan den i skolveckan omfattar regelmässigt 45 eller 40 minuter. Med hänsyn främst därtill, att skoltimmarna är helt fyllda av inlärning av nytt stoff, är det dock rimligt att skolveckan är kortare än arbetsveckan och YB finner det rimligt att direkt jämföra arbetsveckans och skolveckans timantal.

Då fackskolan har 35 timmar i sina läroplaner, står här 5 timmar eller tid mot- svarande 1/7 av antalet lektioner till buds för hemarbete. Inom yrkesskolan måste all teoretisk utbildning sägas i princip vara lika belastad , med hemarbete som den huvudsakliga undervisningen i gymnasiet och fackskolan. ! Den praktiska undervisningen i yrkesskolan —— vilken av YB föreslås ingå i ämnet yrkesteknik — är i dag förenad med hemarbete i mycket liten utsträckning. Med ett modernt pedagogiskt synsätt är detta förhållande icke betingat av principiella l skäl. Tvärtom torde i icke så få fall undervisningen i yrkesteknik kunna vinna på i att kombineras med hemarbete. Ett praktiskt skäl till att så ej skett torde vara, i att det framstått orimligt, för att icke säga omöjligt att begära hemarbete efter en * skoldag med 8—9 lektioner, varav de flesta dessutom omfattat 60 minuter. Det synes från pedagogiska synpunkter lämpligt att även den praktiska undervisningen [ kompletteras med hemarbete, när så kan ske. * Rent principiellt anser YB, att den del av den integrerade gymnasiala skolan, som icke utgöres av gymnasiet, bör ha samma veckotimtal. Då detta nyligen för fackskolan bestämts till 35, bör detsamma i princip gälla för den gymnasiala yrkes- skolan. Det nyss förda resonemanget om den samlade arbetsbördan per vecka som

avgörande faktor och om att en del av denna, nämligen hemarbetet, är så olika utvecklad inom den praktiska undervisningen i yrkesskolan, gör emellertid att yrkes- skolan enligt YB:s mening inte bör ha ett för alla tillfällen fixerat timtal. Mot bak- grunden av det sagda föreslår YB, att den integrerade gymnasiala yrkesskolans veckotimtal i princip bestämmes till 35, men att detta tal blir 36 för kurser, som har 6—10 vtr arbetsteknik, 37 för kurser, som har 11-—-20 vtr i nämnda ämne, och 38 för kurser, som har mer än 20 vtr i arbetsteknik.

Veckotimtalet inom yrkesskolväsendet kommer alltså att växla mellan 35 och 38, beroende på vilket timantal den praktiska delen av yrkestekniken omfattar.

Vid växelutbildning och vid inbyggd skola samt vid lärlingsbyggen bör arbets- platsens tider kunna användas. Beslut härom bör i så fall fattas av skolstyrelsen.

12.2.5 Lektion i yrkesarbete omfattar i enlighet med gällande bestämmelser i princip 60 minuter. Vid grundskolan finns dock ett undantag: »hålles lektionen i skolans lokaler, må den begränsas till samma tid som andra lektioner jämte raster. Därvid bör dock efter två lektioner lämnas rast». Lektionerna i yrkesteknik kommer i framtiden på det gymnasiala området att äga rum i den gemensamma gymnasieskolan. YB har, som ovan antytts, icke funnit några bärande skäl för att lektion i arbets- teknik även i framtidens yrkesskola skall omfatta 60 minuter med alla de olägen- heter, som detta måste medföra vid fullt utnyttjande av lokaler och lärarkrafter. YB finner att ett bibehållande av GO-minuterslektioner i arbetsteknik är olämpligt och ifrågasätter, att de bör helt borttagas ur skolstadgan även för grundskolans del. I grundskolan torde bestämmelserna om 60 minuter ha haft mycket ringa betydelse med hänsyn till att yrkesarbetet där oftast helt bedrivits i grundskolans lokaler. De torde ha tillkommit på grund av förekomsten av 60-minuterslektioner i yrkesarbete inom yrkesskolan. Inom yrkesskolväsendet har bestämmelserna om 60-minuterslektioner i yrkes- arbete berett överstyrelsen för yrkesutbildning stora bekymmer med hänsyn till många framställningar om dispenser. Överstyrelsen för yrkesutbildning verkställde 1962 en utredning beträffande läsårstiden och kom redan då till synpunkter, som tangerar de överväganden, som YB här har gjort. YB föreslår, att ämnet arbetsteknik skall omfatta två eller tre lektionstimmar jämte mellanliggande rast eller raster. Det normala torde bli två normallektioner med mellanliggande rast men av schematiska och andra skäl torde tre lektioner i följd böra medgivas. Den praktiska delen av yrkestekninken kan således komma att omfatta följande antal minuter för två lektioner med mellanliggande rast 45 + 10 + 45 min. eller 45 + 10 + 40 » »

40 + 10 + 40 » Rast skall givas efter två eller tre lektioner.

I fråga om inbyggd skola må skolstyrelsen medgiva, att lektion i arbetsteknik om- fattar 60 minuter.

KAPITEL 13

En integrerad gymnasial yrkesskola

13.1 Inledande synpunkter

I direktiven för YB framhålls nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a. planerings- synpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».

GU har redovisat en modell för det gymnasiala skolsystemet vari ingår gymnasium, fackskola och yrkesskola. I samband därmed har GU också påvisat möjligheterna att med en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning.

GU anför i sammanhanget bl. a. följande:

»Utredningen har i det föregående betonat att de tre skolformerna gymnasium, fack- skola och yrkesskola inte får utformas oberoende av varandra. De får sålunda inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ungdomar i en årskull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var och en så karaktäriserad av sin speciella intresseinriktning, skolinställning, prestationsförmåga etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också utbildningsinnehåll och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varieras genom hela det gymnasiala skolsystemet för att kunna tillfredsställa ungdomarnas många och skiftande behov.

Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fackskolan och yrkes- skolan från varandra och fär fackskolan och yrkesskolan karaktären av »återvändsgränder» är risken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt mycket mera lockande, eftersom det håller vägarna öppna till högre studier och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt eftersträvansvärda yrken. Effekten härav kommer att visa sig både i grundskolan och på dess överstadium. Elevernas val på grundskolans högstadium på- verkas så att de teoretiska studievägarna blir mest åtråvärda. De praktiska vägarna får nöja sig med ett s.k. negativt urval. I nästa fas skulle fackskolan och yrkesskolan komma att drabbas av detta negativa urval.»

I kapitlet om gymnasiets yttre organisation anför GU vidare:

»Enligt gymnasieutredningens uppfattning kan och bör planeringen för olika skolor på det gymnasiala åldersstadiet samordnas. Elevernas val av utbildning påverkas som nämnts ofta starkt av vilka skolor som finns på hemorten eller i dess närhet. Det är därför ange- läget att en orts skolväsende är allsidigt sammansatt.»

YB delar de GU:s uppfattningar, som ovan redovisats. Vid sina överväganden kring dessa frågor har YB funnit, att en gemensam planering för de tre gymnasiala skol- formerna kan föra till en långtgående integration.

YB redovisar i detta kapitel sin syn på integrationsfrågan.

13.2 Praktisk och teoretisk yrkeskunskap

YB finner det angeläget att åter understryka att yrkesskolorna i sin konkreta utform- ning måste göras så, att största möjliga flexibilitet förberedes.

Flexibilitetskravet berör inte enbart den egentliga yrkesskolan den del som har övervägande praktiskt-manuell inriktning. Gränsen mellan praktisk och teoretisk yrkeskunskap är mycket diffus. Tillämpningen av teoretiska kunskaper kräver allt- mera av insikt om hur de tekniska hjälpmedlen fungerar samtidigt som det prak- tiskt-manuella handhavandet av de tekniska hjälpmedlen kräver ökade kunskaper om bakomliggande principer och analyser. Detta gäller i lika hög grad om produktion och distribution som om administration och dokumentation.

Enligt YB:s mening har vi redan kommit dithän, att den traditionella uppdelningen i praktisk och teoretisk yrkesverksamhet tillmätes allt mindre intresse. Ett upprätt- hållande eller snarare konserverande av en motsvarande gränsdragning i utbildnings- sammanhang skulle enligt YB:s mening komma att utgöra en utvecklingshämmande faktor. Möjligheten att i praktisk tillämpning utföra på teoretiskt-analytisk väg vunna rön är i högsta grad beroende av de grundläggande kunskaper — den informations- beredskap —— den verkställande parten besitter. Kravet på snabbt och ökat utbyte av kunskaper och erfarenheter på arbetslivets alla områden kan tillgodoses endast genom breddade och fördjupade kommunikationskanaler.

I det ovan skisserade perspektivet ter sig en uppdelning av yrkesutbildningsvägarna inom det gymnasiala skolsystemet i teoretiska och praktiska svår att upprätthålla. Likaväl som man funnit det nödvändigt att kräva viss praktisk erfarenhet av eleverna på gymnasiets och fackskolans tekniska linjer är det uppenbart, att eleverna i yrkes- skolans motsvarande linjer bör erhålla undervisning i vissa tekniskt-teoretiska ämnes- områden. På så sätt kan möjligheter skapas för ett ömsesidigt utbyte ifråga om intentioner och möjligheter till praktisk tillämpning. Näringslivets behov av arbets- kraft med renodlade teoretiska kunskaper eller praktiska färdigheter krymper i rask takt, medan behovet av personal med mera komplex utbildning i samma mån ökar. YB finner därför att även de utbildningar, som primärt syftar mot praktiskt manuella arbetsuppgifter, bör ge ökat utrymme för teoretiska inslag i utbildningen. I första hand avser YB här sådana ämnen och ämnesgrupper, som syftar till ökad insikt inom det egna yrkesområdet, dvs. de s. k. yrkesteoretiska ämnena. Det ökande kravet på kommunikationsfärdigheter motiverar, att även behovet av vidgade färdigheter i svenska, engelska och matematik beaktas.

13.3 Yrkesskolans rekryteringsbas

Den nioåriga grundskolan är inom få är genomförd i hela landet. Därmed förändras yrkesskolans rekryteringsunderlag högst väsentligt. Ungdomarna blir äldre vid in- trädet i yrkesskolan och kommer betydligt bättre rustade att tillgodogöra sig en mål- inriktad utbildning. Det kan dock synas som om fackskolans tillkomst skulle medföra att denna drar till sig de mera begåvade ungdomarna och att underlaget för yrkes-

_ iam—_ _

skolan sålunda skulle komma att drabbas av en nivåsänkning. YB finner emellertid inte anledning att förmoda att en förändring i denna riktning skall ge mätbara eller märkbara resultat. Först vill YB fästa uppmärksamheten på att spridningen i begåv- ningshänseende, sådan den tar sig uttryck i Skolbetygen, f.n. är i stort sett lika stor i yrkesskolan som i grundskolan. Genom att yrkesskolans olika utbildningslinjer har karaktär av »urvalsskolor» sker en uppsortering av eleverna så, att de, som har speciell håg för teoretiska studier och sålunda goda skolbetyg, i konkurrensen om utbildningsplatserna i regel blir placerade i de teoretiskt mest krävande avdel- ningarna. I den mån dessa omorganiseras till fackskolelinjer påverkas inte yrkes- skolans övriga linjer därav. Vidare beror studieframgången i skolan inte uteslutande på begåvningsnivå. Studieambition och intresseinriktning spelar i dessa sammanhang en betydande roll, och det kan knappast göras gällande att intresse för teoretiska studier är en avgörande förutsättning för framgång inom de utbildningsvägar yrkes- skolan främst skall tillhandahålla.

Begåvning är, vare sig det gäller teoretiska eller praktiska kvalifikationer, inget entydigt begrepp. Däri ingår en mängd svårbestämbara variabler i obestämbara proportioner. Vissa komponenter är mätbara genom test och framträder då som positiva eller negativa faktorer i den s. k. begåvningsprofilen. Personer, som befinner sig på samma »begåvningsmässiga medelnivå» företer dock betydande inbördes av- vikelser i begåvningsprofil. När vi, som fallet är när det gäller en hel årskull ung— domar, rör oss med mycket stora tal kan fördelningen i begåvningshänseende lik- som vid varje annat hänseende illustreras med den gausska kurvan:

Fig. 1

Begåvningsnivå

Summa fördelning kan också återges på följande sätt: Nivå

Huvuddelen av årskullen ryms inom mellangruppen flertalet är »medelbegå- vade». Det är huvudsakligen inom denna grupp fackskolan och yrkesskolan rekry- teras. Man kan väga antagandet att de nivåmässiga variationerna inom gruppen i regel är mindre än de individuella variationerna i begåvningsprofil inom samma grupp. Ur denna synpunkt kan fackskolans och yrkesskolans rekryteringsbas be- traktas som tämligen homogen. Det är andra faktorer än den allmänna begåvnings- nivån som bestämmer det individuella valet av utbildningsväg. För att de utbildnings- vägar som yrkesskolan erbjuder verkligen av ungdomarna skall uppfattas som attraktiva måste de erbjuda sådana variationer att ungdomarnas skiftande intresse- inriktningar kan tillgodoses.

13.4 Allmänna kunskaps- och färdighetsämnen

Morgondagens yrkesskola får, som tidigare nämnts, inte konstrueras så, att den endast leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också öppna nya vägar, över- gångsmöjligheter till alternativa specialiseringar, linjer och skolformer inom det gym- nasiala skolsystemet. Detta förutsätter att ett visst och inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägarna. Efter samma princip som tillämpats inom gymnasiet och fackskolan skall också inom yrkesskolans huvudsektorer i regel förekomma en ämnesuppsättning, som karakteriserar sektorn. Utan att i detta skede närmare ha analyserat vilka de skilda ämnena och ämnesavsnitten bör vara, har YB enats om att ifrågavarande ämnen skall fylla sådana funktioner att undervisningen av eleverna uppfattas som ett meningsfullt led i en yrkesutbildning.

Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill utbildningen i yrkesskolan skall syfta blir jämförbar med linje- och grendelningen i fackskola och gymnasium. YB har sålunda kommit fram till en organisationsmodell, som i princip kan anslutas till den för gymnasiet och fackskolan gällande. Det blir härigenom möjligt att på de tre gymnasiala skolformerna anlägga den helhetssyn som enligt

YB:s mening är en nödvändig förutsättning för en ur pedagogiska och ekonomiska synpunkter ändamålsenlig planering av de gymnasiala skolformerna.

Det synsätt YB här framför innebär att man mera ser till de olika utbildnings- vägarnas huvudinriktning mot verksamhetssektorer än till den traditionella indel- ningen i skolformer. En indelning enligt nedanstående skiss ter sig då naturligast och lämpligast.

Huvudsektorer

Skolform Humanistisk— social

Naturvetenskaplig-

Ekonomisk teknisk

Linjer inom sektorn

Gymnasiet Hum + Sh Ek Na + Te Fackskolan Soc Ek Te Yrkesskolan Hush. + Vård Ha + Kont Ind. + Hantverk

De gymnasiala skolformernas inre organisatoriska uppbyggnad följer, som ovan nämnts, i princip samma modell, vilket schematiskt åskådliggöres nedan.

! Linje A Linje B Linje C

Varianter

| 13.5 De gymnasiala skolformernas inre organisation Grenar

För 2 linjer gemens. ämne

För samtliga linjer gemensamma ämnen

Figuren avses belysa hur undervisningen från en bred gemensam bas i skilda etapper erbjuder valmöjligheter som successivt leder till ökad och därmed smalare specialisering. En specialisering, som endast omfattar några få timmar, betecknas variant, medan en mera djupgående differentiering fått beteckningen gren. Det fria tillvalet skall inom ramen för tilldelat timtal kunna tillgodose mera speciella behov och intressen. För yrkesskolans vidkommande blir antalet specialiseringar av natur- liga skäl större än i gymnasiet och fackskolan. I regel blir de också mera djupgående. Detta begränsar starkt utrymmet för gemensamma ämnen. Det ligger emellertid, som framhållits i kap. 9, i såväl de ungas som i avnämarnas och samhällets intresse att även inom yrkesskolans ram ges ökat utrymme åt sådana undervisningsmoment, som kan utgöra en lämplig grund för fortsatt utbildning även av mera intellektuellt krävande art.

YB har tidigare framhållit, att även yrkesutbidning i trängre mening måste till- godose de framträngande behoven av ökade kommunikationsfärdigheter och ung- domens stigande intresse för en bredare och för skiftande aktiviteter förberedande skolning. Bilden är emellertid inte enhetlig. Även de ungdomar, som har sin håg in- riktad mot utpräglat praktiska aktiviteter måste ges samma rätt att få sina behov tillgodosedda. Det är enligt YB:s mening möjligt att tillmötesgå dessa högst skiftande behov endast på det sättet, att utrymmet för fritt tillval blir tämligen omfattande. Det fria tillvalet skall ge eleven möjlighet att ägna sig åt teoretiska studier av allmän och fack-karaktär och/eller åt praktiskt inriktade färdighetsövningar i skolan eller på arbetsplats utanför skolan. Schematiskt kan utbildningens organisation i yrkes- skolan återges på följande sätt:

Obligatoriska ämnen Fritt tillval

Allm. ämnen

Arbetsteknik

Fackteori

Yrkesteknik

13.6 Integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna

13.6.1 Förutsättningar. En intern integration, innebärande ökat sambruk av mate- riella och personella resurser, förutsätter en förändrad syn på yrkesskolornas diffe- rentiering. Hittills har strävan att erbjuda ungdomarna ökade valmöjligheter lett till en påtaglig kurssplittring med i regel enstaka kurser inom vitt skilda områden. YB har i vissa överväganden kring dessa problem funnit, att avsevärda organisa-

toriska och ekonomiska vinster vore möjliga om man genom en regional planering sökte gruppera avdelningarna så, att närbesläktade utbildningsvägar sammanfördes i samma skolenhet för att möjliggöra ett gemensamt och effektivare utnyttjande av lokaler, materiella och personella resurser.

YB finner, som av det följande framgår, starka skäl tala för en betydligt längre gående integration inom och mellan de gymnasiala skolformerna än den ovan an- tydda. Mot bakgrunden av utredningsdirektiven och de synpunkter på de gymnasiala skolformernas organisation, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts proposition nr 171/1964 samt särskilda utskottets utlåtande och riksdagens beslut i anledning av nämnda proposition, har YB undersökt formerna för en integration mellan yrkes— skolan och de övriga gymnasiala skolformerna som går längre än till samordning av lokaler och vissa lärare.

[3.6.2 Den lokalmässiga integrationen. I frågor rörande den lokalmässiga integra- tionen mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium, har YB samrått med skolöver- styrelsen. En speciell arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen, som sysslat med dessa frågor, har framlagt ett material som visar att betydande vinster kan uppnås genom

vid har förutsatts att yrkesskolans inre organisation skulle vara väsentligen oför- ändrad. I korthet skulle vinsterna bestå däri, att yrkesskolans elever finge tillgång till vissa av gymnasiets och fackskolans Speciallokaler, exempelvis fysik- och kemi- laboratorier, medan gymnasie- och fackskoleeleverna skulle få tillgång till yrkes- skolans verkstadslokaler för laborationer och övningar. I båda fallen förutsättes, att en för ändamålet disponibel tidsmarginal i veckoschemat finns. Det råder ingen tvekan om att de besparingar som härigenom skulle uppnås uppgår till mycket stora belopp. Förutsättningen för den lokalmässiga integrationen får i regel antagas vara, att den genomföres i samband med planering av nya skolbyggnader. Yrkesskoldelen skulle då i regel inte behöva utrustas med allmänna fysik- och kemilaboratorier och vissa andra specialsalar. Gymnasie-fackskoledelen skulle inte behöva utrustas med speciallaboratorier för maskinteknik, byggteknik osv.

Innebörden och omfattningen av den Iokalmässiga integrationen kommer tydligt fram i skolöverstyrelsens utredning »Lokalbehov och lokalutformning för gymna- sium och fackskola», ur vilken i det följande ett avsnitt återges.

Samutnyttjande av lokaler

Vid lokalplanering för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan bör man eftersträva att möjliggöra ett sambruk av vissa lokaler. Man bör t. ex. inte bilda en speciell institution för yrkesskolans handels- och kontorskurser utan man bör dimensionera institutionen för ekonomiska ämnen även för dessa kurser.

För undervisning i naturvetenskapliga ämnen är det väsentligt att lokalbehovet tillgodoses för såväl gymnasium — fackskola som yrkesskola, så att lokaler och undervisningsmateriel kan utnyttjas gemensamt. Lokalerna till verkstadsskolans avdelningar för elektriker och telereparatörer hör av samma skäl placeras i anslutning till institutionen för fysik och elteknik. Gymnasiet och fackskolan skall nämligen använda verkstadsskolans laboratorium

l l ! sambruk av de gymnasiala skolornas lokaler, undervisningsmateriel och lärare. Där- ! t t t l l t t

för elektriker i samband med laborationerna i elmaskin- och anläggningsteknik. Tele- reparatörernas laboratorium skall användas för vissa laborationer i elektronik, reglerteknik, telekommunikation och systemteknik. Verkstadsskolorna för elektriker och telereparatörer har dessutom i sin undervisning stor användning av såväl materielen som lokalerna i en institution för fysik och elteknik.

Yrkesskolans behov av ämnesrum och ritsalar bör tillgodoses i anslutning till mot— svarande utrymmen för gymnasiet—fackskolan.

Den grundutrustning som de tekniska linjerna behöver för skärande bearbetning, mät- tekniska laborationer, svetsning och värmebehandling finns i allmänhet i yrkesskola med avdelning för metallarbetare. Om lokaler för en avdelning metallarbetare nybygges och avses att användas av de tekniska linjerna bör förutom sedvanliga utrymmen ett rum in 30 m” byggas för hållfasthetsprovning av metalliska ämnen. Rummet kan också utnyttjas som instrument- och reparationsverkstad. Den maskinutrustning och de förråd som finnes i verkstadsskolan kan då användas av institutionstekniker.

Den grundutrustning, som behövs för gymnasiets och fackskolans laborationer i kraft-, värme- och reglerteknik, finns i yrkesskolans avdelningar för styrnings- och reglerings- mekaniker samt värme- och sanitetsmontörer. Om förbrännings- och provningsutrustning skall finnas bör denna placeras i avdelning för bilmekaniker, där utsugningssystem för av- gaser är installerat. Då speciellt laboratorium för kraft-, värme- och reglerteknik måste nybyggas, bör detta göras i anslutning till skolans panncentral. Skolans värmepannor kan utnyttjas vid laborerandet.

Materialanalys, proportionering och betonggjutning skall utföras i verkstadsskolan för betongarbetare eller murare. Här skall även hållfasthetsprovningar av betong- och byggnads- konstruktionselement utföras. Om lokaler för en avdelning betongarbetare eller murare nybyggs och avses att användas av de tekniska linjerna bör förutom sedvanliga utrymmen ett rum är 30 m' byggas för hållfasthetsprovningen.

På grund av att yrkesskolorna är organiserade och utrustade mycket olika kan andra än ovan nämnda verkstadslokaler vara lämpliga för de tekniska linjernas laborativa arbete. Möjligheterna till sambruk av lokaler bör i varje särskilt fall alltid undersökas.

Det laborativa arbetet i gymnasiet—fackskolan omfattar på de olika linjerna de aktivi- teter, som redovisas i nedanstående tabell. I tabellen har även angivits den tid, som lokaler måste diponeras för varje aktivitet i en skola med fulla klasser på maskin-, byggnads- och elteknisk linje i gymrisiets årskurs 1—3 och fackskolan.

Laborativt arbete i tekniska ämnen

Aktivitet i gymnasium och fackskola Beräknad tid

Skärande bearbetning 10 veckotimmar under 4 veckor (svarvning, fräsning och slipning) 6 » » 26 »

Mättekniska laborationer 6 veckotimmar under 4 veckor 2 ) » 24 »

Svetsning, gjutning och plåtberedn. 6 veckotimmar under 4 veckor 2 » » 26 »

Värmebehandling 6 veckotimmar under 4 veckor 2 » » 12 »

Laborationer i kraft- och Värmeteknik 2 veckotimmar Laborationer i reglerteknik Enstaka veckor 4 veckotimmar

Hållfasthetsprovning (metalliska ämnen) 10 veckotimmar

.r—i-l—q

Materialanalys, proportionering, betonggjutning och 6 veckotimmar hållfasthetsprovning (betong- och byggnadskonstruk-

tionselement) Laborationer i elmaskin- och elanläggningsteknik 5 veckotimmar Laborationer i elektronik, reglerteknik, tele- 10 veckotimmar

kommunikation och systemteknik

Ett sambruk av lokaler får ej innebära att någon av skolformernas intressen eftersätts.

YB föreslår, att det samlade behovet av lokaler och material för de tre gymnasiala skolformerna beaktas vid den framtida skolplaneringen så, att ovan beskrivna lokal- mässiga integration kan genomföras. Denna synnerligen angelägna integration förut- sätter en ur integrationssynpunkt lämplig kombination och uppsättning av sektorer och linjer inom gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan.

Ett primärt villkor för en lokalmässig integration mellan yrkesskola, fackskola

|

( och gymnasium är, att yrkesskolan har en uppsättning linjer som korresponderar : med gymnasiet och fackskolan. Härjämte måste självklart andra villkor vara upp- ! fyllda. t. ex. att de tre gymnasiala skolorna är ur integrationssynpunkt lämpligt be- lägna i förhållande till varandra.

YB finner det angeläget att i detta sammanhang betona, att den gymnasiala yrkes- skolans linjeuppsättning och utbildningskapacitet givetvis ej får begränsas till den ur integrationssynpunkt önskvärda omfattningen. Den gymnasiala yrkesskolan kom- mer i regel att erbjuda utbildning för betydligt fler linjer än gymnasiet och fack- skolan, eftersom yrkesutbildningen även måste dimensioneras utifrån andra syn- punkter än de som hör samman med integrationen.

l l

)

13.63 Den pedagogiska integrationen. Den pedagogiska integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna har många uppenbara fördelar såväl personella som mate- riella. En av de viktigaste pedagogiska fördelarna är möjligheten att för olika lärare inrätta samordnade tjänster inom hela den integrerade gymnasiala skolenheten. , Möjligheterna att erhålla tillfredsställande underlag för hela lärartjänster, även i sådana ämnen som omfattar ett relativt litet antal Jeckotimmar i varje klass, blir givetvis större inom en skolenhet där den pedagogiska integrationen är genomförd.

Fördelarna är även uppenbara, då det gäller att till yrkesundervisningen anskaffa lämpliga teorilärare, likaväl som när det gäller att erhålla goda lärarkrafter för den mera praktiska utbildningen vid de tekniska linjerna inom gymnasium och fackskola. Inom såväl gymnasiet som fackskolan förekommer tekniska ämnen av sådan karak- tär, att anställandet av yrkeslärare för undervisningen ter sig lämpligt. Även gemen-

. samma pedagogiska hjälpmedel för undervisning torde kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad skolenhet.

YB önskar även inrymma något mer än gemensamt nyttjande av lärare och under- visningsmateriel i begreppet pedagogisk integration. Integrationsbegreppet i detta sammanhang skall enligt YB:s mening även innebära för det första, att undervis- ningen i de skilda ämnena förläggs till den lokal, som ger de bästa inlärningsbe-

tingelserna, detta oavsett vilken skolform eller linje (gren) eleverna tillhör. För det andra skall pedagogisk integration innebära, att undervisningen alltid skall meddelas av den lärare, som för den aktuella undervisningen har den lämpligaste utbildningen och erfarenheten. Vidare vill YB i begreppet pedagogisk integration inrymma möjlig- heterna att organisera elevgrupper (klasser) bestående av elever från de olika skol- formerna. Därmed skapas bättre organisatoriska förutsättningar att tillgodose elever- nas fria val.

För eleverna måste en pedagogisk integration ha betydande fördelar. Den under- lättar nämligen möjligheterna till fria tillval —- ej endast fria val av studievägar som i föregående stycke avses samt möjligheterna till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Med hänsyn till dessa önskvärda resultat av främst den pedagogiska integrationen får den ett socialt värde, som närmare skall belysas i nästa avsnitt.

13.6.4 Sociala aspekter på integrationen. Ett av de skäl som anförts för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grundar sig på hänsynen till eleverna. Som tidigare framhållits måste ungdomarna tillförsäkras rätten att välja utbildning inom breda fält. Dessutom måste eleverna i den gymnasiala skolan ha möjlighet att byta utbildningsväg, om den först valda visat sig mindre lämplig, utan att därför i regel behöva byta utbildningsort. Gjorda undersökningar visar, att ungdomarna efter avslutad grundskola vid valet av fortsatt frivillig utbildning i hög grad låter sig påverkas av det geografiska av- ståndet mellan hem och skola. Det finns sålunda en klar tendens att i första hand välja den utbildning som ligger inom bekvämt räckhåll från hemmet. För att under- lätta ungdomarnas val av utbildning och därigenom eliminera den s.k. »närhets- faktorn» bör varje gymnasieort erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skol— former med alla reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl, som i detta sammanhang har anförts, är att såväl teoribetonad som praktiskt inriktad undervisning bör sammanföras i en skolanläggning för att där- igenom om möjligt bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvägarna. Vidare kan man antaga, att integrationen kommer att öka insikten om andra yrkens speciella problem och därmed fördjupa respekten för andra yrken än det egna. Detta bör på sikt kunna påverka de sociala värderingarna och därmed ge ett bättre ut- gångsläge för rationella val av studievägar och yrken från föräldrars och ungdomars sida. Den tidigare indelningen av skolenheterna har mestadels varit baserad på en upp— delningsgrund, som gått ut på att olika teoretiska utbildningar med olika innehåll sammanförts i en skolenhet, under det att utbildningar med mera praktisk inriktning sammanförts i en annan skolenhet. Genom den integrationsprincip, som föreslås bli tillämpad i fortsättningen, uppnår man förutsättningar för att få till stånd en helt annan indelning av de olika utbildningarna. En helintegrerad gymnasieskola blir i många fall en jämförelsevis stor skolenhet. Skolenheten måste därför lämpligen indelas på ett eller annat sätt.

Den nya situationen ger möjligheter till en indelningsgrund efter en helt annan princip än tidigare. Skolenheten kan indelas efter den principen att man sammanför sådana utbildningar, som riktar sig mot samma sektor av näringslivet, oavsett inne- hållet i utbildningarna, deras längd, graden av teoretisk utbildning m. m. En sådan indelningsgrund synes kunna ge avsevärda fördelar, framförallt inom den tekniska sektorn. Det måste i princip vara riktigt, att utbildningen av byggnadsträarbetare och betongarbetare sammanförs med utbildningen av byggnadsingenjörer, och att verk— stadsmekaniker, svetsare, m.fl. yrkesmän inom den mekaniska sektorn får sin ut- bildning inom samma institution som ingenjörer inom det mekaniska området. I arbetslivet skall teknikern och yrkesarbetaren samarbeta sektionsvis. Det måste där- för vara en helt riktig princip att dessa båda typer av yrkesutövare får sin utbildning inom samma institution. Detsamma gäller emellertid också i fråga om övriga sek- torer. Inom den ekonomiska sektorn exempelvis finns en rad utbildningar som har sinsemellan näraliggande mål, ungefär samma behov av utrustning, samma fack- termer, lärare med samma utbildning. Dessa utbildningar har mycket mer gemensamt inbördes än t. ex. de nuvarande ekonomiska gymnasielinjerna har med andra sek- torers gymnasielinjer, eller yrkesskolans handels- och kontorskurser har med yrkes- skolans kurser inom industri och hantverk.

En indelning av den stora skolenheten med tillämpning av beskrivna princip för också med sig att det blir bättre förutsättningar till ett intimt fruktbärande samarbete mellan yrkeslärare och ämneslärare inom samma sektor. Ett sådant samarbete i ut- vidgad form torde kunna bli fruktbärande för den pedagogiska situationen i många fall.

13.6.5 Integrationens inverkan på administrationen. En integration mellan de olika skolformerna på sätt i det föregående diskuterats medför också, att behovet av skolledande personal och administrativ personal måste penetreras och bedömas utifrån delvis nya synpunkter. Vissa återverkningar av integrationen i dessa hän- seenden framgår av kap. 18.

13.7 En totalintegrerad gymnasial skola

I föregående avsnitt har YB diskuterat lokalmässig och pedagogisk integration mellan de tre gymnasiala skolformerna. YB har också angivit vissa sociala och administra- tiva återverkningar av en integration. YB:s förslag innebär, att de olika lärarna och de olika lokalerna, såväl verkstäder som ämnesrum, utan åtskillnad skall utnyttjas över hela det gymnasiala stadiet. Eleverna i de tre gymnasiala skolformerna skall sålunda erhålla undervisning av den lärare och i den lokal, som ger de gynnsam- maste inlärningsbetingelserna vid varje lektionstillfälle.

Några bärande skäl för den nuvarande gränsdragningen mellan de tre gymnasiala skolformerna föreligger inte. Väsentliga områden är gemensamma. Den allmänna ut- vecklingen inom de gymnasiala skolorna innebär också ökat inslag av teoriunder- visning i yrkesskolan och ökat inslag av praktisk undervisning i gymnasie- och fack-

skoleutbildningen. Konsekvensen av den antydda utvecklingen och den föreslagna integrationen leder logiskt till en helhetssyn på det gymnasiala skolstadiet.

YB föreslår därför, att det gymnasiala skolstadiet betraktas som en enda skolform, innehållande utbildningslinjer av olika längd och med varierande målsättning.

13.8 Enskilda skolor, inbyggda skolor, företagsskolor, lärlingsutbildning hos hantverksmästare

13.8.1 Ett utmärkande drag för den svenska yrkesutbildningen är att den i så be- tydande omfattning bedrives i samhällets regi eller med dess stöd. Yrkesskolor i samhällets regi har emellertid vuxit fram i mer betydande omfattning först mycket sent. Länge har det enskilda initiativet och de enskilda insatserna spelat en stor roll inom denna del av vårt utbildningsväsen. Enskilda yrkesskolor har funnits och finns inom alla fält av yrkesutbildningen. Deras utbildning avser i regel den gymnasiala åldersnivån. De flesta åtnjuter bidrag från staten, och i dessa fall har de att följa kursplaner som är fastställda av den centrala statliga skolmyndigheten. Det finns emellertid också många enskilda yrkes- skolor som icke begärt statligt stöd och som står utanför skolmyndigheternas insyn. Ett alltmera ökat samhälleligt engagemang inom yrkesutbildning har medfört, att omfattningen av de enskilda yrkesskolorna totalt sett har minskat. Enligt YB:s mening är det emellertid önskvärt, att de finns kvar även i fortsättningen. En svårig- het härvidlag blir ju, att de ej kan förutses bli integrerade gymnasiala skolor med utbildning över hela det gymnasiala fältet. Man bör enligt YB:s bestämda mening tillåta dessa undantag från regeln om integration mellan de gymnasiala skolformerna. De enskilda yrkesskolorna bör alltså i fortsättningen få omfatta viss eller vissa linjer och grenar av den eljest totalintegrerade gymnasiala skolan. Detta är särskilt viktigt i de fall, då skolan representerar viss specialitet eller är riksskola för ett visst yrke eller yrkesområde. De enskilda yrkesskolorna bör —- i den mån de önskar erhålla statens stöd till sin verksamhet —— även i fortsättningen ha att följa kursplaner som fastställes av den centrala skolmyndigheten. Med hänsyn till att de nya läroplanerna skall rymma mera undervisning i allmänna ämnen och att de är uppbyggda efter en blockutbild- ningsprincip, som ger undervisning även utanför ett visst yrkes gränser, måste man dock vara beredd på att vissa enskilda yrkesskolor kan få betydande svårigheter att följa de nya allmänna läroplanerna. Skolmyndigheterna bör ha rätt att undantagsvis för enskilda yrkesskolor medge även i nämnda hänseenden begränsade läroplaner, utan att statsbidraget härigenom riskeras.

13.8.2 Näringslivets insatser inom den gymnasiala yrkesutbildningen sker för när- varande främst i inbyggda skolor och företagsskolor. Inbyggd skola innebär, att en samhällelig yrkesskola är huvudman för utbildningen och själv svarar för den teore- tiska delen av utbildningen, medan ett eller flera företag svarar för den praktiska delen av utbildningen. Staten ger bidrag till skolans huvudman för dess del av ut-

) ) i

bildningen och till företaget för dess del. En företagsskola (»industriskola» är namnet i vissa fall) svarar för hela utbildningen och uppbär hela statsbidraget.

Dessa två former för näringslivets medverkan i yrkesutbildningen är enligt YB:s mening praktiskt och lämpilgt konstruerade. YB föreslår därför att de skall finnas kvar utan någon ändring av konstruktionen.

Det hittillsvarande statsbidraget har emellertid varit lågt beräknat. YB anser, att det bl. a. med hänsyn till vikten av att få ökade insatser från näringslivets sida finns starka skäl för en ökning av statens bidrag till inbyggda skolor och företagsskolor. YB återkommer härtill i statsbidragskapitlet.

13.8.3 I kapitel 2 ovan har framhållits, att lärlingsutbildningen hos hantverksmästare är vår äldsta yrkesutbildning. Denna form av yrkesutbildning för ungdom är än i dag mycket aktuell och kvalitetsbetonad även om den av naturliga skäl betyder mindre relativt sett nu sedan den skolmässiga yrkesutbildningen utbyggts så starkt. En svaghet med lärlingsutbildningen hos hantverksmästare har varit och är svårig— heten att bibringa eleverna teoretisk utbildning vid sidan av den praktiska. I enstaka fall har de kunnat deltaga i deltidskurser i ortens yrkesskola. I några yrken har undervisning i yrkesteori ordnats genom växelverkan mellan yrkesskola och arbets- plats. Korrespondensundervisning har även förekommit i vissa yrken. För att stimu- lera till ökad teoriundervisning beslöts för några år sedan ett särskilt statligt stöd till sådana hantverksmästare, vars lärlingar under betald arbetstid (eller under kvälls- tid men med motsvarande ledighet på betald arbetstid) genomgick utbildning under minst 320 timmar. Detta har dock icke blivit så vanligt förekommande som man önskat. Dessutom är minimitalet 320 timmar betydligt lägre än t. ex. tiden för teore- tisk utbildning i en vanlig yrkesskolkurs. Enligt YB:s mening är det mycket viktigt, att även lärlingarna hos hantverks- mästare får del av den utbildning i teoretiska ämnen — allmänna ämnen och yrkes- teori som man anser normalt skall ingå i yrkesutbildningen. Man bör därför på allt sätt sträva efter att de kan få den fullständiga yrkesutbildningen, som ju också innefattar dessa ämnen. YB är emellertid medveten om att stora svårigheter måste råda i detta hänseende, när det gäller en helt individuell utbildningsform som dess- utom avser så många, sinsemellan olika yrken. Det bästa sättet att lösa frågan synes vara, om man kan samla ett antal lärlingar från olika mästare till en grupp eller avdelning för teoriundervisningen och på så sätt bilda en »inbyggd skola» eller »in- byggd avdelning» av dessa elever. De skulle då bli regelmässiga elever i den kom- munala yrkesskolan, få teoretisk undervisning i normal omfattning men kanske koncentrerad till vissa tider —— i skolan och sedan på det för den inbyggda skolan utmärkande sättet få den praktiska delen av sin utbildning i företaget, dvs. hos hant— verksmästaren. Eftersom eleverna skulle komma från olika yrken måste undervis- ningen i fackteori bli mycket individuell och lämpligen styras av korrespondens- kurser eller centralt utarbetade kompendier. YB förordar, att man i möjligaste mån övergår till en dylik ordning för denna del av yrkesutbildningen. Men YB måste framhålla att det synes finnas många svårig-

heter förknippade med ett dylikt system. Bl.a. förutsätter det internatförläggning under teoriperioderna i icke ringa utsträckning. En övergång till formen inbyggd skola för dessa individuella lärlingar synes alltså blott kunna ske på mycket lång sikt. Därför bör den nuvarande utbildningsformen alltfort finnas och understödjas. YB anser det rimligt att detta bl.a. sker genom en höjning av statens bidrag till hantverksmästare som åtar sig utbildning av lärlingar. Härtill återkommer YB i kap. 25 nedan.

YB ämnar under det fortsatta utredningsarbetet rörande yrkesutbildningens innehåll även särskilt upptaga vissa speciella frågor angående lärlingsutbildningen.

KAPITEL 14

Namnfrågor

14.1 Inledning

De gymnasiala skolformerna utgöres för närvarande av gymnasiet, fackskolan och yrkeskolan. Enligt grundtankarna i propositionen nr 171 år 1964 samt i utskotts- utlåtandet och riksdagsbeslutet i anledning av denna proposition skall de tre vara likställda och i möjligaste mån samordnade och integrerade.

; I remissutlåtandena över GU:s betänkande berörde vissa remissinstanser frågan ; om önskvärdheten av en sammanfattande benämning på det gymnasiala skolsyste-

' met. Sålunda uttalade skolöverstyrelsen i namnfrågan utan att framlägga något definitivt förslag i frågan att de termer, som bäst motsvarade i sammanhanget angivna förutsättningar, syntes vara »högskolan» och dess sammansättningar, t. ex. »högskolenivå», »högskolestadium» och »högskolesystemet». Överstyrelsen för yrkes- utbildning berörde också namnfrågan och nämnde »högskolan» som ett alternativ, men ansåg att tiden inte då vore mogen för ett ställningstagande. Även TCO berörde

I namnfrågan och föreslog, att benämningen »gymnasium» skulle väljas för att be- ) teckna hela det gymnasiala skolsystemet. ( Som YB anfört ovan under 1.1.3 framhöll departementschefen i propositionen ) 171/1964 (sid. 109), att enligt hans mening frågan om en sammanfattande benäm- I ning på det gymnasiala åldersstadiets skolor borde anstå till dess YB:s förslag fram- ' lagts och penetrerats. Särskilda utskottet anslöt sig till denna uppfattning (sid. 192

i dess utl.).

!

I

14.2 Allt mindre skillnad mellan skolformerna

* Den yrkesutbildning på det gymnasiala ålderstadiet, som YB föreslår i detta be- » tänkande, innebär mycket stora individuella variationer i utbildningens innehåll. Genom tillval av olika ämnen kan elever, som så önskar, få undervisning inom fackskolans hela område och, där så praktiskt går att ordna, även inom gymnasiets ämnessfär. Genom bortval kan å andra sidan elever, som så önskar och behöver, få ett studieprogram som är i det närmaste helt bestående av »praktiska» ämnen. Den av YB föreslagna yrkesskolan rymmer därför variationer från övervägande teore- tiska till övervägande praktiska i en glidande skala utan bestämda gränser. Detta kom- mer att gälla även i normalfall, dvs. för elever som varken gjort tillval eller bortval.

Yrkesutbildningen kan inte längre sägas vara en praktisk utbildning i motsats till ett helt teoretiskt gymnasium och en övervägande teoretisk fackskola. Orden »teore-

tisk» och »praktisk» går ej längre att använda vid definiering av de olika skolfor- merna. Dessa ord anger inte längre något som är särskilt utmärkande för någon speciell skolform.

Det förhållandet har dessutom inträtt, att ämnena i de tre gymnasiala skolfor- merna numera icke kan anges såsom antingen teoretiska eller praktiska. Den skill- nad, som tidigare förefunnits mellan teoretiska ämnen och praktiska ämnen, har alltmer utjämnats. Strävan till aktivering av eleverna har medfört, att i ämnen, som förr ansetts som rent teoretiska, införts moment av »praktisk» art enligt hittills använt språkbruk. Ämnen, som förr ansetts rent praktiska har i många fall nu kom- binerats med teoretiska moment av kvalificerad art.

14.3 En gemensam benämning bör införas

Vad som skiljer de tre gymnasiala skolformerna åt är alltså ej att vissa är teoretiska andra praktiska.

Ej heller målsättningen kan användas för att dra klara gränser. Visserligen är målet för utbildningen i yrkesskolan regelmässigt att förbereda för direkt utträde i arbetslivet. Men samma målsättning har t. ex. gymnasiets och fackskolans tekniska och ekonomiska linjer.

Ej heller åldersnivån hos eleverna kan användas för någon gränsdragning. Alla tre skolformerna ligger principiellt i åldersnivån 16—19 år, dvs. mellan grundskolan och den normala undre gränsen för universitetsstudier.

Längden på utbildningen kan ej heller användas för en gränsdragning. I gymna- siet skall studierna normalt omfatta tre år, inom den tekniska linjen fyra år. I fack- skolan omfattar utbildningen två år, på den tekniska linjen tre är inklusive praktik. För den gymnasiala yrkesskolan gäller enligt YB:s förslag, att den i princip skall vara 2-årig men att både längre och kortare utbildningar skall finnas.

YB finner alltså, att vi i fortsättningen icke kan draga några klara gränser mellan olika skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Med den konstruktion, som det nya gymnasiet och fackskolan fått, och med den konstruktion, som YB föreslår för yrkesskolan, blir det en skola närmast ovanför grundskolan, en skola med olika utbildningsvägar eller linjer.

Detta synsätt innebär ett radikalt nytänkande. Ännu under hela 1950-talet ifråga— sattes icke annat än att gymnasiet var en skola, yrkesskolan en annan osv. Enhets- synen innebär ett jämställande mellan de olika delarna med samma möjligheter för varje del (utbildningsväg) att göra sig gällande i den nya gymnasiala skolan.

Om det synsätt, som YB sålunda framfört, accepteras, synes tiden vara mogen för ett införande av en gemensam benämning på det gymnasiala åldersstadiets skol- former. En dylik gemensam benämning kan icke vara avhängig av att skolplikten förlänges upp till detta åldersstadium. Den kan ej heller vara beroende av att en viss procentandel av ungdomarna fortsätter i en frivillig skolgång efter grundskolan.

I avsnittet 14.1 ovan har erinrats om att frågan om en gemensam benämning diskuterats i samband med behandlingen av GU:s förslag till ett nytt gymnasium.

YB vill ytterligare erinra om det av riksdagen godkända uttalandet i propositionen 171/1964, vari departementschefen säger (sid. 108): »På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organi- satoriskt sammanhållen och inom sig rymmer olika studievägar, avpassade efter elevernas varierande intressen och behov.» YB måste finna, att en frivillig »ungdoms- skola» i viss mening redan finns den dag statsmakterna accepterar en uppbyggnad av den gymnasiala yrkesutbildningen i enlighet med YB:s förslag. En gemensam benämning bör alltså genomföras från samma tidpunkt.

14.4 Gymnasieskolan

F råga blir då vad den gemensamma benämningen skall vara. Skolöverstyrelsen har ansett ordet »högskola» särskilt lämpligt. Överstyrelsen för yrkesutbildning har uttalat sig i samma riktning. TCO har föreslagit namnet »gymnasium». YB anser båda dessa benämningar i och för sig acceptabla. Mot det förra mäste emellertid enligt YB:s mening anföras, att ordet »högskola» i Sverige har en mycket bestämd innebörd som det torde vara svårt att ändra på. Användes ordet ensamt, ger det alldeles bestämda associationer till akademisk undervisning. Det kunde kanske tän- kas, om det kombinerades med något annat ord. Sålunda ger ju ordet »folkhög- skola» inte alls associationer till akademisk utbildning. Däremot för orden musik- högskola, konsthögskola, socialhögskola m.fl. otvetydigt i dylik riktning. YB vill därför ej förorda benämningen högskola.

Ordet »gymnasium» ligger onekligen betydligt bättre till. Detta är ju i och för sig naturligt, eftersom en av de tre skolformer det är fråga om redan heter gymnasium. Mot detta ord kan anföras, att det torde vara mindre lämpligt att använda en av skolformernas nuvarande benämning när det gäller att finna en gemensam benäm- ning, som klargör att de tre egentligen och från och med YB:s förslag blir en skola. Men det är fastslaget, att de tre nuvarande skolformerna är de gymnasiala delarna av vårt skolväsen, den gymnasiala skolan. Någon form av ordet »gymnasial» synes där— för böra ingå i den nya benämningen. Utifrån denna synpunkt synes ordet » gymnasie- skolan» vara lämpligt. En annan tänkbar benämning är »ungdomsskolan». Emeller- tid synes detta ord vara alltför indifferent, det saknar egen profil. Dessutom kan man inte hävda att bara denna skola är för ungdom. Det skulle betyda, att hela grund- skolan skulle vara en skola för barnstadiet, vilket svårligen kan hävdas.

YB föreslår, att den nya skola, som kommer att motsvara de nuvarande tre skol- formerna gymnasium, fackskola och yrkesskola, ges benämningen gymnasieskolan.

14.5 De nuvarande namnen bör försvinna

Om en gemensam benämning införes, är det teoretiskt tänkbart att ha kvar de nu- varande självständiga namnen på de tre skolformerna, Man skulle då fastslå, att gymnasieskolan består av gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Med den snabba takt, i vilken tydligen integrationen mellan de tre skolformerna

kommer att ske, synes ett dylikt bibehållande av de tre namnen åtminstone prak- tiskt olämpligt.

För två av skolformerna —- fackskolan och yrkesskolan —— blir det överhuvud omöjligt att i fortsättningen dra en sådan gräns att man kan använda två namn på denna del av den gymnasiala skolan. Två av de tre fackskolelinjerna (den tekniska och den ekonomiska) har hittills utgjort en naturlig gren inom yrkesskolan. Den tredje linjen inom fackskolan har också i sin slutgiltiga utformning i betydande grad närmats till motsvarande utbildningar inom yrkesskolan. Å andra sidan innebär YB:s förslag till den nya gymnasiala yrkesutbildningen upprättat på grundval av klara uttalanden av departementschef och riksdagsutskott i anslutning till propositionen 171/1964 om att de gymnasiala skolformerna skall i mesta möjliga mån integreras och samordnas — ett närmande av yrkesskolan till fackskolan.

Om självständiga underbenämningar på de nuvarande skolformerna skall finnas kvar, anser YB således, att namnet gymnasium kan fortfarande användas för det som motsvarar de nuvarande gymnasierna men att för fackskolan och yrkesskolan måste sökas ett gemensamt namn.

Enligt YB:s mening bör emellertid de självständiga benämningarna på de nu- varande tre skolformerna helt försvinna. Den logiska motiveringen härför är, att de nuvarande tre skolformerna i den nya integrerade skolan inte kan bli särskilda skolor. De blir uppspaltade efter utbildningsinnehållet med större gemenskap med motsvarande utbildning inom de andra skolformerna än med andra utbildningslinjer inom den egna skolformen. Det framstår t. ex. som naturligare, att gymnasiets tek- niska linje samordnas med fackskolans tekniska linje och yrkesskolans motsvarande tekniska linjer, än att gymnasiets tekniska linje samordnas med t. ex. gymnasiets humanistiska och ekonomiska linjer.

14.6 Nya benämningar på linjer och grenar

Om namnen på skolformerna försvinner och de gymnasiala skolformerna får den gemensamma benämningen gymnasieskolan, måste man finna nya benämningar för de olika linjerna, grenarna och särskilda utbildningarna i de nuvarande skol- formerna.

Detta synes icke hereda så stora svårigheter när det gäller de av 1964 års riksdag beslutade gymnasierna och fackskolorna, vilka har klart fastställda och åtskiljbara linjer och grenar. I gymnasieskolan synes de böra ges följande namn:

Linje Gren Variant

Humanistisk 3-årig linje (med 4 varianter) Samhällsvetenskaplig 3- » » ( > 2 » ) Ekonomisk 3- » » ekonomisk-språklig gren (med 2 varianter)

kameral gren distributiv gren administrativ gren

i ) t i t

Linje Variant

Naturvetenskaplig 3-årig linje

Teknisk 4- » » maskinteknisk gren anläggn.-tekn. » husbyggn.- » » elkraft- » » tele- ) ) kemi- » »

Social 2-årig linje språklig naturvetensk. » samhällsvet. » konsumtionsekon. » (med estetisk variant) Ekonomisk 2-årig linje ekon.-språkl. gren kameral » distributiv » administrativ » Teknisk 2-årig linje maskintekn. » anläggningstekn. » husbyggnadstekn. » elkrafttekn. » teleteknisk » kemiteknisk »

Mycket svårare blir det att ge adekvata benämningar på den stora mängd linjer, grenar och utbildningar som finns och även i framtiden måste finnas inom den del av gymnasieskolan, som motsvarar yrkesskolan. Även om man går in för en i princip 2-årig gymnasial yrkesutbildning, måste här finnas ett antal både längre och kortare utbildningar. Utbildningstiden skall dessutom på detta fält icke vara så låst, som ett angivande av tiden i själva benämningen kan ge ett intryck av. I många fall bör man därför undvika att ange lärotiden i namnet. Den moderna blockutbild- ningen medför därutöver den svårigheten, att de två första utbildningsåren kan i och för sig vara yrkesutbildning för visst eller vissa yrken men också kan vara första delen i en längre utbildning för specialyrken. Man kan då vara tveksam om vilket eller vilka yrken som bör anges i namnet. Det kan övervägas att i namnet ange det område av yrkeslivet, för vilket utbildningen närmast är avsedd. En svå- righet med ett dylikt system är, att områdena ibland är svåra att särskilja och att de ibland är flera än utbildningslinjerna, dvs. en utbildning kan vara avsedd för mer än ett område. Ur vissa synpunkter vore det lämpligt, om man även på »yrkes- skoldelen» kunde ha den för fackskolan införda tredelningen i en teknisk, en ekono- misk och en social sektor. Huvuddelen av utbildningsvägarna inom yrkesutbild- ningen kan rymmas inom dessa tre sektorer. Med hänsyn till yrkesutbildningens stora variationsrikedom måste det dock finnas vissa utbildningar även utanför denna tredelning.

YB har —— mot bakgrunden av det nu anförda -— funnit lämpligt att ge vissa exempel på lämpliga benämningar inom yrkesskoldelen. I det följande anges dessa, men YB betonar att de endast är exempel och att de icke täcker hela yrkesskol- fältet. Beträffande innebörden av termerna linje och gren hänvisas till kap. 12.

Linje Gren Variant Konsumtions— och vårdteknisk konsumtionsteknisk hushållsteknisk lantbruksteknisk textilteknisk storhushålls- vårdteknisk Estetisk konstfacklig musik- scenisk Samhällsteknisk — — Distributions- och kontorsteknisk distributionsteknisk kontorsteknisk variant för redovisnings-

Maskin- och elteknisk

Byggnadsteknisk

Träteknisk

Beklädnadsteknisk

arbete variant för skrivarbete

gren för exempelvis: verkstadsmekaniker svetsmekaniker plåtslagare fordonsmekaniker elektromekaniker installationselektriker industrielektriker

gren för: träarbetare murare målare1 betongarbetare

gren för: verkstadssnickare möbelsnickare modellsnickare båtbyggare

gren för: klänningssömmerskor konfektionssömmerskor skräddare

* Utbildning av målare kan också förekomma vid en särskild måleriteknisk linje, där också lackerare utbildas.

Linje Gren Variant

Jordbruksteknisk gren för: driftsledare ladugårdsförmän kontrollassistenter veterinärassistenter maskinskötare växtodlare djurskötare

Skogsbruksteknisk gren för: maskinförare företagare skogsförmiin

Trädgårdsteknisk gren för: blomsterdekoratörer trädgårdsförmän

Frisörlinje gren för: herrfrisörer damfrisörer

De linjer som motsvarar den nuvarande yrkesskolans kurser skall i princip vara tvååriga, dock förekommer, som tidigare framhållits, såväl kortare som längre utbildningar. De kortare utbildningarna skall lika väl som de mera full- ständiga ge en för bestämda arbetsfunktioner i görligaste mån adekvat utbildning. Nyssnämnda villkor skall uppfyllas även för det fall elev avbryter den tvååriga utbildningen efter genomgången första årskurs. I båda fallen skall möjlighet finnas att efter längre eller kortare tids yrkesarbete återgå till skolan för att fullfölja utbildningsgången.

För många yrken kan en adekvat utbildning, med hänsyn till kraven, inte inrym- mas i en tvåårig utbildningsgång. För dessa fall föreslår YB, att den avslutande utbildningen skall ske i skolmässiga former i gymnasieskolan eller i företag. I de fall den avslutande utbildningen organiseras inom skolan skall detta ske i form av specialkurser, som med hänsyn till elevunderlaget endast kan organiseras vid vissa gymnasieskolor. YB vill i sammanhanget erinra om att motsvarande lösning för närvarande tillämpas för gymnasiets 4:e årskurs.

Specialkurser

Liksom i den nuvarande yrkesskolan skall även inom gymnasieskolan förekomma en omfattande kursverksamhet för ungdom och vuxna. Sådana kurser kan organise- ras såväl på heltid som deltid. Även i dessa fall bör någorlunda entydiga kurs— beteckningar användas, exempelvis:

Kurs i bågsvetsning omfattande 00 timmar. Kurs för systemmän för ADB omfattande 00 »

14.7 Namnet yrkesutbildning

Om såsom YB föreslagit -— de gymnasiala skolformerna skall bli en enda skola med den gemensamma benämningen gymnasieskolan, är det naturligt om den frågan ställes, hur det blir med yrkesutbildningen och namnet yrkesutbildning. Kommer yrkesutbildningen och detta namn att försvinna? Härpå kan svaras ett mycket be- stämt nej. Yrkesutbildningen är i dag en mycket aktuell fråga, en konkret utbild- ningsform och en del av vårt utbildningsväsen som väcker det allra största intresse. Det finns inga skäl varför dessa förhållanden skulle bli annorlunda. Redan nu före- kommer yrkesutbildning i snart sagt varje skolform och i de mest skiftande för— hållanden. Redan nu är det innehållet i utbildningen och målet med utbildningen som är avgörande för om denna är yrkesutbildning eller ej. Detta kommer ej att ändras. Yrkesutbildning kommer därför även i fortsättningen att finnas överallt, i alla skolformer och på alla nivåer.

YB vill i detta sammanhang betona, att den stora friheten till nyheter, ändringar, avsteg från eljest gällande skolnormer är absoluta villkor för att yrkesutbildningen skall kunna leva i en integrerad ungdomsskola.

14.8 Sammanställning av namnförslagen

YB föreslår, att en gemensam benämning nu införes för de tre gymnasiala skol- formerna. Som gemensam benämning föreslås gymnasieskolan.

YB föreslår vidare, att de tre nuvarande namnen gymnasium, fackskola och yrkesskola skall försvinna och att inga underbenämningar skall förekomma.

Inom gymnasieskolan skall förekomma utbildningslinjer och utbildningsgrenar samt, i vissa fall, varianter inom grenarna. I systematiskt hänseende kan huvud- delen av linjerna och grenarna inordnas inom tre sektorer, nämligen en humanistisk- social sektor, en ekonomisk sektor och en naturvetenskaplig-teknisk sektor. Utanför denna sektorsindelning måste -— såvitt gäller gymnasieskolans yrkesutbildning finnas vissa utbildningar, som ej lämpligen kan inordnas inom de tre sektorerna. Gymnasieskolans organisation i fråga om linjer och grenar kan heller aldrig bli statisk eller låst för någon längre tid. Inom yrkesutbildningsdelarna måste alltid kunna ske ändringar.

Om man beaktar detta kan man dock ge ett exempel på hur gymnasieskolan vid en tidpunkt kan tänkas se ut innehållsmässigt. YB ger följande exempel:

GYMNASIESKOLAN I. H umanistisk-social sektor

a) Humanistisk 3-årig linje med 4 varianter

b) Samhällsvetenskaplig 3-årig linje med 2 varianter

II.

III.

(1) Estetisk linje

e) Samhällsteknisk linje

f) Konsumtions- och vårdteknisk linje

Ekonomisk sektor

a) Ekonomisk 3-årig linje

b) Ekonomisk 2-årig linje

c) Distributions- och kontorsteknisk linje

Naturvetenskaplig-teknisk sektor

a) Naturvetenskaplig 3-årig linje

b) Teknisk 4-årig linje

c) Teknisk 2-årig linje (3 är inklusive praktik)

d) Maskin- och elteknisk linje

(2—årig)

naturvetensk. »

samhällsvetensk. »

konsumtionsekon. » med estetisk variant

konstfacklig gren musikgren scenisk gren

konsumtionsteknisk gren storhushållsgren vårdteknisk gren

ekonomisk-språklig gren kameral gren

distributiv gren administrativ gren

ekonomisk-språklig gren

kameral » distributiv » administrativ »

distributionsteknisk »

kontorsteknisk » maskinteknisk gren anläggningsteknisk » husbyggn.-teknisk » elkraftteknisk » teleteknisk > kemiteknisk » maskinteknisk » anläggningsteknisk » husbyggnadsteknisk » elkraftteknisk » teleteknisk » kemiteknisk »

gren för exempelvis: verkstadsmekaniker svetsmekaniker plåtslagare fordonsmekaniker elektromekaniker installationselektriker industrielektriker

med 3 varianter

med 2 varianter

med 2 varianter

f) Träteknisk linje

g) Beklädnadsteknisk linje

h) Jordbruksteknisk linje

i) Skogsbruksteknisk linje

j) Trädgårdsteknisk linje

k) Frisörlinje

gren för: träarbetare murare målare1 betongarbetare

gren för: verkstadssnickare möbelsnickare modellsnickare båtbyggare

gren för: klänningssömmerskor konfektionssömmerskor skräddare

gren för: driftsledare ladugårdsförmän kontrollassistenter veterinärassistenter maskinskötare växtodlare dj urskötare

gren för: maskinförare företagare skogsförmän

gren för: blomsterdekoratörer trädgårdsförmän

gren för: herrfrisörer damfrisörer

* Utbildning av målare kan också förekomma vid en särskild måleriteknisk linje, där även lackerare utbildas.

Inom gymnasieskolan kan jämväl förekomma andra linjer och grenar än de här ovan nämnda samt olika specialkurser.

Ovanför gymnasieskolan föreslås komma att finnas en mängd olika påbyggnader med varierande rubriceringar och benämningar. Beträffande dessa hänvisas tilt. kap. 20.

KAPITEL 15

Synpunkter på läroplanerna m. m.

15.1 Inledande synpunkter

Tidigare i detta betänkande har i olika sammanhang framhållits att yrkesutbild- ningens innehåll skall vara utformat med hänsyn till ungdomens, samhällets och avnämarnas krav och behov. De i trängre mening målinriktade avsnitten måste ut- formas efter noggrann analys av de arbetsfunktioner till vilka utbildningen syftar och ges ett för dessa funktioner adekvat innehåll. YB avser att behandla hithörande frågor i ett kommande betänkande som bl. &. skall behandla läroplanernas utform- ning och innehåll.

I detta betänkande framlägger YB emellertid några principiella överväganden och ställningstaganden av betydelse för det fortsatta arbetet.

Sålunda föreslär YB att skolarbetstiderna i gymnasieskolan i princip skall sam- ordnas. Förslaget innebär dock, att ett något högre veckotimtal skall kunna tillämpas för linjer och grenar där hemuppgifternas omfattning är relativt ringa.

Vissa ämnen skall vara gemensamma för samtliga de linjer i gymnasieskolan, som motsvarar den nuvarande yrkesutbildningen (11.3.1). Förslaget innebär i denna del att samtliga elever skall obligatoriskt ha svenska, varjämte minst ett av ämnena engelska, samhällskunskap och religionskunskap skall väljas. Antal veckotimmar skall överensstämma med och i regel ingå i samma årskurs som inom motsvarande linje i fackskolan. Härtill skall komma ett nytt ämne benämnt arbetslivsorientering. Detta ämne skall omfatta 1 veckotimme. Samtliga timplaner skall dessutom inrymma »timme till förfogande» med 1 veckotimme. Vidare skall gymnastik i princip vara obligatoriskt med i genomsnitt 2 veckotimmar under två år. Gymnastikundervisningen skall vara i viss mån funktionsanpassad, så att innehållet utformas jämväl med be- aktande av för olika yrkesområden speciella arbetsfysiologiska synpunkter.

Elevernas skiftande intressen och behov skall tillgodoses även på så sätt, att ett visst utrymme skall finnas för fritt tillval. Valfriheten skall i princip endast begrän- sas av möjligheten att bilda grupper med erforderligt antal elever. Av detta skäl har YB funnit det ändamålsenligt att binda tillvalet till sådana ämnen som regelmässigt skall förekomma i gymnasieskolan. YB:s ställningstagande i denna fråga innebär sålunda, att eleverna inom ramen för det för fritt tillval anslagna timtalet skall kunna välja bland samtliga de i gymnasieskolans olika linjer och grenar förekommande ämnena.

Det fria tillvalet skall i regel koncentreras till årskurs 2. Om det emellertid i vissa

fall skulle befinnas ur pedagogiska eller organisatoriska synpunkter lämpligare, bör möjlighet finnas till avvikelser. Det skall exempelvis vara möjligt att samla vissa kursmoment till kortare perioder, s.k. koncentrationsundervisning. Å andra sidan kan det också vara ändamålsenligt att i något fall fördela det fria tillvalet mera jämnt på två år. De nyss redovisade för alla elever gemensamma ämnena, det bundna och det fria tillvalet, skapar förutsättningar för en horisontell pedagogisk integration inom hela det gymnasiala skolsystemet.

Alla studievägar inom gymnasieskolan har sammanförts i tre huvudsektorer: humanistisk-social sektor, ekonomisk sektor och naturvetenskaplig-teknisk sektor. Inom varje huvudsektor förekommer ett antal linjer, vilka kan vara uppdelade i grenar och varianter. Varje studieväg inom gymnasieskolan har sin speciella profil, vilken markeras av linjens och i förekommande fall grenens karaktärsämnen. Inom de utbildningsvägar, som har sin motsvarighet i den nuvarande yrkesskolan, har karaktärsämnena samlats under beteckningen yrkesteknik. Därmed vill YB markera, att de olika i yrkesutbildningen ingående undervisningsmomenten skall ses som ett samlat helt och att de sålunda tillsammans utgör ett ämnesblock.

De kunskaper skolan har till uppgift att förmedla måste på olika sätt befästas för att inte falla i glömska. I vissa ämnen sker detta genom upprepade återblickar och repetitioner där tidigare behandlat kunskapsstoff belyses från nya utgångspunkter för att så småningom ingå i en helhetsbild med vilken undervisningen skall söka skapa en viss förtrogenhet. Inom andra ämnen uppnås den erforderliga förtrogen- heten med kunskapsstoffet företrädesvis genom färdighetsövningar. Hit hör exempel- vis svenska och främmande språk, matematik, stenografi, maskinskrivning, svarv- ning, fräsning och hantverksbetonade ämnen. Vissa färdighetsövningar kräver så enkla materiella betingelser, att de kan ges eleverna som hemuppgifter. I andra fall krävs en så speciell utrustning eller är övningarna så komplicerade, att de måste äga rum i skolan och under lärares ledning. För detta ändamål tillhandahåller skolan olika institutionslokaler: ämnesrum, ritsalar, fysik-, kemi- och speciallaboratorier, skolverkstäder etc.

Skolan kan inte erbjuda nödiga inlärningsbetingelser för alla utbildningsvägar. Så är exempelvis fallet vid utbildning för vårdområdet och för byggnadsindustrin. Detta skall emellertid inte utgöra hinder för gymnasieskolan att organisera sådan utbild- ning. Då så erfordras eller eljest befinnes från pedagogiska synpunkter lämpligt skall vissa delar av utbildningen kunna förläggas till företag eller arbetsplatser utanför skolan. Dessa fungerar då som skolans undervisningsinstitutioner. Oberoende av var undervisningen äger rum i ämnesrum, verkstäder eller varhelst de gynn- sammaste betingelserna eljest är för handen —— skall ett av dess syften alltid vara att meddela och med lämpliga medel befästa kunskaper. YB har vid sina övervägan- den rörande här behandlade frågor funnit att en uppdelning av skolans undervis- ningsämnen i praktiska och teoretiska ämnen bygger på en fiktion som helt kan hänföras till de yttre inlärningsbetingelserna. Från inlärningspsykologisk synpunkt fyller tal-, läs- och skrivövningar samma funktion för spräkundervisningen som öv- ningar i svarvning, härdning och mätteknik m. m. för den verkstadsmekaniska under-

visningen. Denna grundsyn förändras inte därav att det från andra synpunkter är nödvändigt att förlägga olika delar av samma ämneskomplex till skilda lokaler och att det av rent praktiska skäl också är nödvändigt att ange i vilken miljö skilda kurs- avsnitt bör behandlas. Ämnesbeteckningen arbetsteknik avser sålunda de delar av yrkestekniken som lämpligen förlägges till sådana specialutrustade lokaler, som i skolan motsvarar den arbetsmiljö mot vilken utbildningen syftar. Övriga under- visningsavsnitt under samlingsrubriken yrkesteknik betecknas fackteori.

Innehållet i ämnesblocket yrkesteknik skall som nämnts väl svara mot de arbets- funktioner, som den unge kan väntas bli ställd inför efter avslutad utbildning. F ölj- aktligen måste då utbildningsinnehållet också successivt kunna förändras och följ- samt anpassas till arbetslivets krav och därmed till de ungas utbildningsbehov. Även i avvägningen mellan arbetsteknik och övriga fackämnen kan givetvis för- skjutningar komma att påkallas. YB håller dock för sannolikt att detta i så fall kommer att innebära ökade krav på den fackbildning, som skall meddelas inom ramen för de faekteoretiska ämnena.

Det slutliga innehållet i ämnesblocket yrkesteknik bör i regel utformas med ledning av noggranna arbets-och utbildningsanalyser. Sådana analyser har utförts och utföres i ökande omfattning av branschorganisationerna. Det bör emellertid framhållas, att dessa undersökningar inte helt kan tillåtas bestämma innehållet i och omfattningen av den i gymnasieskolan meddelade yrkesutbildningen. Vad den av samhället till- handahållna utbildningen skall innehålla måste rymmas inom den tidsram, som till- mätts för utbildning i gymnasieskolan.

Yrkesutbildningen i gymnasieskolan skall som nyss framhållits också ge möjlighet till individuella variationer i utbildningen därigenom att ett visst utrymme skall finnas för fritt tillval. Detta skall ge eleverna möjlighet att odla speciella intressen med allmänt kulturell inriktning. Men det skall också ge de elever som så önskar möjlighet att komplettera sin tidigare skolutbildning — att rätta till ett tidigare »fel- val» — i syfte att öppna dörren mot mer eller mindre spärrade utbildningsvägar.

Gymnasieskolan skall sålunda erbjuda ett relativt frikostigt utrymme inom vilket utbildningens innehåll i huvudsak bestämmes av den enskilda eleven. På så sätt menar YB ges gymnasieskolan en sådan inre flexibilitet, att den utan ytterligare beslut om organisatoriska förändringar skapar förutsättningar för en fortlöpande förnyelse och anpassning till förändrade förhållanden, krav och behov.

De läroplaner, som skall ge ett sådant utrymme för variation och förändring, kan inte fastlåsas i ett stelt system. Inom ramen för den tillmätta tiden kommer olika intresseområden och ämnesgrupper att konkurrera om utrymmet. Vissa tecken tyder på att de allmänt bildande ämnena efterhand kommer att bli mera efterfrågade i gymnasieskolan vilket i sin tur medför att den målinriktade utbildningen i ökande utsträckning uppskjutes ytterligare. Takten i en sådan utveckling blir ytterst beroende av hur de samhällsekonomiska resurserna fördelas.

I kap. 11 har YB redovisat sin principiella syn på den gymnasiala yrkesutbild- ningens organisation och innehåll. Kapitel 13 beskriver hur de tre gymnasiala skol- formerna integreras till en gymnasieskola. De terminologiska konsekvenserna av

integrationen har redovisats i kap. 14. I det följande vill YB söka beskriva hur läro- planerna kan utformas för de linjer och grenar i gymnasieskolan som skall ersätta nuvarande utbildningsvägar i yrkesskolan.

15.2 Läroplanernas konstruktion

Varje läroplan skall inledas med en koncis presentation av utbildningens organisa- tion, omfattning och mål. Den skall innehålla en timplan varav framgår vilka under- visningsämnen som förekommer i utbildningen, hur många veckotimmar de olika ämnena skall ha och i vilken terminskurs eller årskurs ämnet skall förekomma. 1 Läroplanerna skall vidare innehålla kursplaner där för varje ämne undervisningens ; mål skall angivas jämte en kortfattad och tämligen allmänt hållen beskrivning av i ) ämnet behandlade huvudmoment. ; Som bilaga skall till varje läroplan fogas metodiska anvisningar. Det specifika * utbildningsmålet får inte förloras ur sikte. Det är därför nödvändigt att undervis- ningsmetoder och -medel ständigt hålles aktuella och i nivå med utvecklingen i arbetslivet. Det bör ankomma på SÖ att bevaka dessa frågor och tillse att påkallade förändringar snabbt föres ut på fältet och kommer i tillämpning. Enligt YB:s mening bör detta ske på så sätt att de metodiska anvisningarna fortlöpande överarbetas och förnyas. På så sätt ernås för ifrågavarande utbildningar en rullande läroplansrevision utan att läroplanen som sådan ständigt behöver omarbetas. Detta är sålunda anled- ningen till att YB anser att beskrivningen av de skilda ämnenas huvudmoment ej bör vara alltför detaljerad.

15.2.1 Några timplanemodeller. I överensstämmelse med de synpunkter som redo- visats i kap. 11 (11.3 och 11.4) har YB funnit det ändamålsenligt att indela under- visningsämnena i tre huvudgrupper, nämligen allmänna obligatoriska ämnen, ämnes- blocket yrkesteknik och fritt tillval. De obligatoriska ämnena är svenska, arbetslivsorientering och gymnastik samt minst ett av ämnena engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Engelska skall, på samma sätt som enligt fackskolans läroplan, kunna utbytas mot tyska eller franska, dock endast mot språk som eleven läst i grundskolan (B-språk). Timfördel- ningen på de olika ämnena inom gruppen framgår av tabellsammanställningen på sid. 211. Yrkesteknik är samlingsrubrik för det ämnesblock som ger utbildningen dess karaktär av yrkesutbildning. Fördelningen i tid på fackteori och arbetsteknik varierar mellan olika linjer och grenar och kan därför inte generellt anges. Detta återverkar också på hela antalet veckotimmar, som i sin tur kan komma att variera från 35 till 38 (11.4). Det fria och frivilliga tillvalet förutsättes i det följande vara helt koncentrerat till . åk 2. YB har inte funnit det möjligt att i detta skede av utredningsarbetet taga ställ- ning till vilket utrymme det fria tillvalet skall ges. Det skall emellertid bl. a. syfta

Årskurs 1 | Årskurs 2

Ämne Huvudsektorer "

HS Ek NT|HS Ek NT

Svenska 4 4 4 3 3 Engelska (B-språk) 3 3 3 3 3 Samhällskunskap 4 2 2 2 Religionskunskap 2 2 2 Arbetslivsorientering 1 1 1 Timme till förfogande 1 1 1 Gymnastik 2 2 2 2 2 2

* HS : Humanistisk-social sektor Ek = Ekonomisk sektor NT = Naturvetenskaplig-leknisk sektor

till att ge ungdomar som så önskar möjlighet att, ev. efter viss ytterligare komplet- l tering, övergå till åk 2 i gymnasieskolans tvååriga mera allmänteoretiskt inriktade | linje inom samma sektor.

Även om det fria tillvalet får ses som ett val mellan yrkesteknik och vissa tillvals-

ämnen har YB funnit det ändamålsenligt att på timplanerna angiva den tid för yrkes- teknik, som detta ämnesblock får för elever som inte gjort frivilligt tillval. Följakt- ligen medför ett frivilligt tillval att tiden för yrkesteknik för vederbörande elev i motsvarande mån reduceras.

Utrymmet för det fria tillvalet bör vara tämligen omfattande. Som enbart ett exempel antager YB att för ändamålet anslås högst 12 veckotimmar. Vidare håller YB för troligt att det till en början blir ett relativt fåtal, som kommer att välja maximalt tillval. Det kan dock antagas att den väg som på detta sätt öppnas till »fackskolekompetens» skall visa sig attraktiv för allt flera ungdomar.

När YB nu övergår till att diskutera läroplaner för gymnasieskolans olika linjer begränsas framställningen till de linjer som skall ersätta den nuvarande yrkesutbild- ningen i yrkesskola. Ett genomförande av YB:s förslag förutsätter att även gymnasiets och fackskolans läroplaner överarbetas, i första hand terminologiskt, men beträffan- de fackskolan också i viss mån innehållsmässigt. Läroplanerna för den integrerade gymnasieskolan kan inte längre avse viss skolform, utan bör sammanställas för var och en av gymnasieskolans tre huvudsektorer.

I de följande timplanemodellerna har, för att bilden inte onödigtvis skall kompli- ceras, angivits endast en slutsumma för antalet veckotimmar. Som framgår av kap. 12 skall denna summa enligt YB:s förslag kunna variera mellan 35 och 38 veckotimmar. Vilken summan blir skall bero av omfattningen av ämnet arbetsteknik (12.2.4). Då YB i detta skede inte kunnat lägga förslag rörande yrkesteknikens fördelning på fackteori och arbetsteknik, har veckotimtalet för dessa ämnen i tim- planemodellerna markerats med x och y. Däremot har summan för yrkesteknik kunnat angivas inom de gränser som bestämmes av det bundna valet inom ämnes- gruppen engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Variationerna blir sålunda beroende av de enskilda elevernas ämnesval.

15.3 Läroplaner inom humanistisk - social sektor

Som framgår av kap. 11 föreslår YB, att inom humanistisk-social sektor bl. a. föl- jande tre linjer skall förekomma: estetisk linje, samhällsteknisk linje och konsum- tions- och vårdteknisk linje.

Följande framställning kommer i huvudsak att behandla innehållet i utbildningen inom konsumtions- och vårdteknisk linje. Skälet därtill är, att estetisk och samhälls- teknisk linje inte har någon direkt motsvarighet i nuvarande yrkesutbildning. Därför måste dessa linjers utbildningsinnehåll och målsättning bli föremål för särskilda analyser. YB avser att om möjligt senare återkomma härtill.

15.3.1 Timplanemodell för humanistisk-social sektor, konsumtions- och vårdteknisk linje, samhällsteknisk linje och estetisk linje

_ Veckotimmar i Amne

årskurs 1 årskurs 2

Yrkesteknik 26—30 28—31 Fackteori Arbetsteknik

%* 434

Allmänna ämnen 11—7 9—6 Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap alt.1 alt.1 Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillvaF ——- 0—12 Summa 37” | 37

HlQOOJ—UJIP ONHIQOQJQO

Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna. 2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 37 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.

15.3.2 Konsumtions- och vårdteknisk linje. Som tidigare framhållits i kap. 11 har de hemtekniska kurserna och lanthushållsskolorna varit mycket efterfrågade utbild- ningsformer. De har väsentligen utgjort förberedelse för olika specifika yrkes- utbildningar. Kurserna har bl. a. uppfattats som ett naturligt led i en utbildnings- gång för yrken inom bl. a. vård- och kostområdet. Utbildningarna har även inne- hållit sömnad och vävning och därför även utgjort led i utbildningar för vissa yrken inom textilområdet. YB har funnit det ändamålsenligt att i gymnasieskolan erbjuda en för nyss nämnda specialområden gemensam basutbildning. Grundtanken är att utbildningen från ett

gemensamt basblock om en termin skall delas i tre grenar med inriktning mot kon- sumtionsteknik, vårdteknik och arbete i storhushåll. I följande avsnitt skall något beröras de olika grenarnas kursinnehåll.

15.321 Konsumtionsteknisk gren. Konsumtionsteknisk gren är uppdelad i tre varianter hushållsteknisk variant, lantbruksteknisk variant och textil variant. Eleverna har således möjlighet att genom ämnesval under andra terminen inrikta utbildningen mot de tre nämnda områdena. Kursinnehållet i konsumtionsteknisk gren kommer att påminna om nuvarande ut- bildningar i hemtekniska kurser och lanthushållsskolor. Vårdämnena intager i utbild- ningens första termin en ganska dominerande plats på bekostnad av bl. a. hushålls- tekniska och textiltekniska ämnen. YB förutsätter att nya metoder skall tillämpas vid utbildning i hushållsteknik. Därigenom torde nedskärningen av tiden för hus- hållstekniska ämnen i viss mån kompenseras. För YB har det framstått som angeläget att i den hushållstekniska utbildningen i tillräcklig grad beakta den strukturomvandling som f. n. utmärker livsmedelsom- rådet. Förändringar i varuhanteringen, tillkomsten av nya tekniska hjälpmedel, ökat varusortiment och fler halvfabrikat måste fortlöpande beaktas i utbildningen. Sådana förändringar medför enligt YB:s uppfattning mindre krav på praktiskt ma- nuella övningar och större krav på varukännedom och förmåga att förenkla och rationalisera det hushållstekniska arbetet.

YB förutsätter att utbildningen i hemvård även beaktar behovet av förståelse för miljöns betydelse och hemmets olika funktioner. Utbildningen måste därjämte ge ingående kunskaper i val, utformning och vård av textilier och andra material. Behovet av hemsömnad har minskat. Detta skall sätta spår i undervisningen så, att textilkännedom, tvätt och övrigt underhåll i stället får en mer framträdande plats.

YB:s mening är, att utbildningen i sin helhet skall fördjupa känslan för material, form, färg och kvalitet samt ge kunskaper i övrigt, som kan användas i direkt miljö- skapande syfte.

15.3.2.2 Gren för storhushåll. Utbildningen inom gren för arbete inom storhushåll förutsätter tillgång till lokal med speciell utrustning. YB fäster här uppmärksam- heten på möjligheten att i gymnasieskolans storkök arrangera denna utbildning. Givetvis måste storkökets utrustning och utformning anpassas till dess funktion som utbildningskök. I denna utbildning skall självfallet beaktas möjligheterna att i stor skala tillämpa fördelarna av modern varuhantering. Likaså är det angeläget, att näringsfysiologiska, arbetstekniska och ekonomiska aspekter på kost och matlagning i tillräcklig grad blir uppmärksammade i utbildningen.

153,23 Värdtelcnisk gren. De ungdomar, som avser att ägna sig åt vårdarbete, skall efter genomgången första termin välja vårdgrenen. Vid den andra terminens slut har eleven fått en grundutbildning som i huvudsak motsvarar den nuvarande vård- biträdesutbildningen. De elever som genomgått denna utbildning kan antingen gå

direkt till yrkesverksamhet som vårdbiträden eller inrikta sig på fortsatt utbildning i vårdskolor. YB förutsätter, att dessa elever vid inträde i vårdskolor får tillgodo- räkna sig den utbildning de erhållit under det grundläggande utbildningsåret. Den ovan beskrivna utbildningsgången till yrken inom vårdområdet bör vara den normala vägen. YB anser dock angeläget framhålla, att den sociala sektorn även erbjuder andra utbildningsvägar mot vårdområdet.

Ungdomar, som valt någon av de övriga två grenarna inom konsumtions- och vård- teknisk linje, liksom ungdomar som har annan förutbildning skall givetvis även kunna vinna inträde i vårdskolor på en nivå som svarar mot deras förkunskaper.

Undervisningen i den del av arbetstekniken som omfattar vårdarbete skall under utbildningens första termin bedrivas i för ändamålet utrustade lokaler inom skolan. Under utbildningens andra termin skall undervisningen i vårdarbete förläggas till vårdinrättningar av olika slag. Undervisningen i vårdarbete organiseras då som in- byggd undervisning vid sjukhus, vårdhem av olika slag, barnhem etc.

För att vårdutbildningen skall ge önskvärt resultat måste, som nämnts, under- visningen i arbetsteknik förläggas dit där vårdobjekten finns, dvs. till vårdinrätt— ningar. I varje fall beträffande sjukvården måste gymnasieskolan därvid etablera samarbete med antingen sjukhus eller vårdyrkesskola. Detta torde vara en nödvändig förutsättning för att tillgängliga elevplatser skall bli väl utnyttjade. En annan förut- sättning är att praktikskedena blir någorlunda sammanhängande och inte onödigtvis splittras genom insprängda teoripass. Följande skiss visar hur YB anser att utbild- ningen lämpligen kan organiseras under den första årskursen. Samma uppläggning skall i princip tillämpas under första årskursen i vårdyrkesskola.

Det första arbetsåret indelas i tre perioder varav den första omfattar det för konsumtions- och vårdteknisk linje gemensamma basblocket. Under den andra perio- den, som omfattar 13—14 veckor, ägnas tiden för yrkesteknik helt åt undervisning i vårdarbete. Redan i detta skede bör eleverna ha fått en så tillfredsställande oriente— ring om arbetsförhållanden inom skilda vårdområden att de med någorlunda säker- het också kan välja vårdområde. Avsikten är sålunda att eleverna, inom de gränser som tillgången på elevplatser medger, skall få specialisera sig på barnavård, åldrings— vård, långtidsvård, akutsjukvård eller mentalvård. Den tredje perioden domineras av fackteori med anknytning till det under andra perioden valda vårdområdet. Under samtliga perioder pågår undervisningen i allmänna ämnen enligt timplanen för humanistisk-social sektor (15.3.1).

Periodindelning av första årskursen av konsumtions- och vårdteknisk linjes vård- tekniska gren återfinnes överst på nästa sida.

15.3.3 Samhällsteknisk linje föreslås som beteckning på en för vissa grupper av sam- hällsfunktionärer gemensam grundutbildning. Utan att närmare ha penetrerat om- rådet vill YB endast här ge vissa exempel på vart utbildningen inom denna linje skall syfta. I första hand avses grundutbildning för olika grupper av samhällstjänare såsom poliser, brandmän, viss personal för kommunikationer, försvar, fångvård samt personal i den öppna ungdomsvården och nykterhetsvården.

Konsumtions- och vårdteknisk Iinjes vårdtekniska gren

Period I Period II Period III

Amne 19 v 13 (14) v 7 (6) v

Yrkesteknik: 26—30 Fackteori a konsumtionstekniska

ämnen b vårdämnen Arbetsteknik a konsumtionsteknik b vårdämnen

Allmänna ämnen

Summa

x' +y' = 16—18 veckotimmar x"+y"=10—12 veckotimmar

* Om vårdinrättningens arbetstider tillämpas under period II utökas veckotimtalet till 31—35 och summan blir 42.

Till dessa frågor vill YB återkomma i ett följande betänkande.

15.3.4 Estetisk linje bör enligt YB:s mening kunna inrättas vid ett antal gymnasie- skolor. Därigenom skall möjlighet erbjudas även ungdomar med utpräglad håg och läggning för skilda konstnärliga aktiviteter att få sina intressen tillgodosedda. I denna fråga har YB samrått med fil. lic. Åke Meyerson, vilken som enmansutredare nyligen avgivit betänkande rörande den sceniska grundutbildningen. Även hithörande frågor behandlar YB i ett följande betänkande.

15.4 Läroplaner inom ekonomisk sektor

Såsom framgår av kap. 11 skall utbildningarna inom den ekonomiska sektorns distri- butions- och kontorstekniska linje vara inriktade på att meddela grundläggande yrkesutbildning dels för arbetsuppgifter inom varudistributionen och dels för kon- torstekniska arbetsuppgifter. Den tvååriga grundutbildningen skall i princip vara så utformad, att den ger en jämförelsevis bred grund för arbetsuppgifter inom de båda nämnda yrkesområdena. Utbildningen inom ifrågavarande linje karakteriseras därav att den ger betydande utrymme för färdighetsövningar i skolan eller i företag.

Utbildningen skall inledas med ett gemensamt utbildningsblock omfattande det första året. Detta skall inrymma sådana moment som har värde både för kontors- tekniskt och distributionstekniskt arbete. I stort skall samtliga elever få samma utbildning under detta år.

De som genomgått årskurs 1 i den distributions- och kontorstekniska linjen skall ha fått en viss grundläggande allmän yrkesutbildning mot olika arbetsuppgifter inom den vida sektorn handel och kontor. Vissa av dessa ungdomar torde efter det första året söka sig ut i förvärvsarbete för att eventuellt fortsätta sin utbildning i exempel-

vis företagsskolor. YB förutsätter emellertid, att flertalet direkt fortsätter sin utbild- ning i årskurs 2.

Under andra utbildningsåret föreslås utbildningen bli uppdelad på två grenar, en distributionsteknisk och en kontorsteknisk.

Grendelningen avser endast innehållet i ämnesblocket yrkesteknik och kommer sålunda inte till synes i följande schematiska sammanställning.

15.4.1 Timplanemodell för distributions- och kontorsteknisk linje

.. Veckotimmar i Amne

årskurs 1 årskurs 2

Yrkesteknik 26—29 27—28 Fackteori Arbetsteknik

(QN

Allmänna ämnen ltt—7 Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap alt.1

Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillval2 _—

Summa 363 36

»— accommod— o Nummww

Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 36 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.

Den första årskursen är som nämnts sammanhållen och gemensam för samtliga elever. I andra årskursen sker en grendelning mot distributionstekniskt respektive kontorstekniskt arbete. Hur djupgående denna grendelning skall vara kan bestämmas först i samband med läroplanernas detaljutformning. Som en arbetshypotes har YB antagit att det kan komma att röra sig om ca 18 veckotimmar, dvs. i huvudsak halva undervisningstiden.

15.4.2 Distributionsteknisk gren skall, utöver de för alla gemensamma ämnena, in- riktas mot skilda funktioner inom varudistributionen. Undervisningen skall innehålla vissa för grenen gemensamma moment och behandla sådana frågor som transport- väsendet, dess taxor och tariffer, lagerhållning och omsättningshastighet, varukänne- dom och försäljningsteknik. Med hänsyn till hur förhållandena skiftar mellan olika branscher och deras varusortiment är det också önskvärt att i utbildningen inrymma viss branschspecialisering.

Den expertgrupp, som för YB:s räkning penetrerat utbildningsbehoven inom den ekonomiska sektorn, har rekommenderat att behovet av branschspecialisering skall tillgodoses genom växelutbildning eller inbyggd undervisning. Detta innebär att undervisningen i arbetsteknik under vissa perioder förlägges till arbetsplats utanför skolan.

Under dessa perioder är alltså skoleleven också elev i ett visst företag. Därigenom erbjudes eleverna ett långt större antal valalternativ än som eljest vore möjligt att uppnå. YB, som finner den föreslagna anordningen ändamålsenlig, avser att i sam- band med läroplansarbetet närmare utforma förslag om hur utbildningen i denna del skall organiseras. Uppenbart är att en organisation, som innebär företagsan- knuten utbildning, förutsätter dels ett intimt samarbete mellan skola och företag och dels att det utarbetas särskilda metodiska anvisningar, avsedda för handledare inom företagen.

15.4.3 Kontorsteknislc gren skall ge undervisning för en mångfald skiftande funk- tioner som återfinnes i alla former av administration och förvaltning. Även inom denna gren skall visst utrymme finnas för en måttlig specialisering. Under några veckotimmar, exempelvis 6—8, skall eleverna ha möjlighet att ägna sig åt speciella funktioner. Elever med uttalat intresse för sifferarbete skall kunna få särskild undervisning bl. a. i att hantera olika slag av räknemaskiner, kalkylmaskiner och åtminstone någon typ av bokföringsmaskiner. På motsvarande sätt skall elever med övervägande intresse för skrivarbete under några veckotimmar få specialisera sig på mera kvalificerat maskinskrivningsarbete och på att utnyttja dikterings- maskiner, dupliceringsmaskiner, kopieringsapparater etc. Inom ramen för det fria tillvalet kan det antagas att sådana ämnen som språk, stenografi och bokföring kommer att tilldraga sig huvudintresset inom den distribu- tions- och kontorstekniska linjen.

15.5 Läroplaner inom naturvetenskaplig - teknisk sektor

Yrkesutbildningens utformning inom denna sektor, som bl.a. täcker områdena för industri och hantverk, har i olika avseenden vida variationer. Som tidigare fram- hållits har YB f. n. inte möjlighet att ens översiktligt behandla läroplanerna inom denna sektor. YB har ansett det lämpligt att i denna framställning endast behandla vissa principiella läroplansfrågor, som har relevans för samtliga utbildningar. Därut- över skall utformningen av läroplanerna något mera ingående behandlas för sådana utbildningar, som har jämförelsevis stor frekvens på det gymnasiala stadiet. YB har nämligen ansett det väsentligt att taga ställning till vissa principfrågor, som har stor inverkan på behovet av undervisningslokaler, lärare och viss undervisningsmateriel.

Innan timplanemodellen presenteras finns det anledning att erinra om att ämnes- blocket yrkesteknik upptar samliga de utbildningsavsnitt som är yrkesspecifika. För- delningen mellan underavdelningarna fackteori och arbetsteknik varierar avsevärt mellan linjer och grenar, som ingår i denna sektor. Den inbördes fördelningen mellan

arbetsteknik och fackteori måste bedömas utifrån flera synpunkter. Bl. a. måste hän- syn tagas till följande:

1 Vilka moment skall ingå i en viss utbildning? Vilka metoder beräknas komma till användning för att bibringa eleverna insikter och färdigheter i de arbetsmoment som utbildningen skall omfatta? Hur stor del av färdighetsövningarna skall förläggas till skolan? Vilka av yrkeskunskaperna har det största bestående värdet och hur påverkar svaret på denna frågeställning beräkningen av inlärningstiden för olika avsnitt? Vilka förkunskaper har eleverna och hur inverkar elevernas mognadsnivå på inlärningstiden? Vilken spridning får man räkna med ifråga om de olika elevernas anlag och intresse och hur skall inlärningstiden disponeras för att utbildningen skall bli effektiv för varje elev?

Eftersom YB inte ännu utfört några analyser av de antydda problemen är det inte möjligt att i detta sammanhang besvara de uppställda frågorna. För att belysa dessa problemställningar fordras ett ingående kartläggningsarbete, som blir särskilt om- fattande emedan förhållandena inom olika yrkesutbildningar är så skiftande. I exem- pelvis en utbildning för telereparatörer synes en proportionsvis större del av ämnet yrkesteknik böra utgöras av fackteori än i en utbildning för målare. Det är sålunda inte möjligt att generellt bestämma den inbördes fördelningen mellan arbetsteknik och fackteori (15.2.1).

15.5.1 Timplanemodell för tekniska linjer inom naturvetenskaplig-teknisk sektor

_ Veckotimmar i Amne

årskurs 1 årskurs 2

Yrkesteknik 29—32 30—32 Fackteori Arbetsteknik Allmänna ämnen Svenska Engelska (B-språk) Samhällskunskap Religionskunskap Arbetslivsorientering Gymnastik Timme till förfogande Fritt tillval2

%>! €>€

»— Nooowm o [Oo-Ammow

Summa 37 * 37

Anm. 1) Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2) Det fria tillvalet skall avse ämne, som förekommer i gymnasieskolan/skolenheten. Vid tillval av sådant ämne skall undervisningstiden för yrkesteknik i motsvarande mån reduceras. 3) Antalet veckotimmar kan variera från 35 till 38 enligt regler som beskrivits under 12.2.4. Om veckotimtalet för viss linje eller gren enligt ifrågavarande regler blir högre eller lägre än här som exempel antagna 37 vtr skall tiden för yrkesteknik i motsvarande mån ökas eller minskas.

Ovanstående modell avviker från regeln att de allmänna ämnena skall ha samma timtal och ingå i samma årskurs som motsvarande ämne enligt läroplan för fack- skolan. I de fall samundervisning med elever som läser enligt sistnämnda läroplan lämpligen bör anordnas, skall svenska ha 4 vtr i åk 1 och gymnastik 3 vtr och 1 vt i respektive årskurs.

[5.5.2 Ämnesblocket yrkesteknik är sålunda uppdelat i underavdelningarna fackteori och arbetsteknik. För att i någon mån belysa vad ämnesrubriken fackteori skall in- rymma har YB valt en av SÖ nyligen utfärdad generell läroplan för utbildning av verkstadsmekaniker. Nedanstående sammanställning upptager de yrkesteoretiska äm- nena (fackteori) med sammanlagda antalet veckotimmar i en tvåårig utbildning.

Verktygs- och maskinlära Yrkesritning Maskinelement Arbetsteknik (teor.) Mätteknik Materiallära Matematik Produktionsteknik

V i » » ) » » » »

Summa 12,5 vtr

..,

Applicerat på timplanemodellen enligt 15.5.1 ger detta följande fördelning:

Yrkesteknik åk 1 åk 2

Fackteori 6 & Arbetsteknik 23—26 24—26

I detta sammanhang vill YB anmäla en bestämd uppfattning om att alla elever som i gymnasieskolan erhåller mot industri och hantverk inriktad teknisk utbildning skall ha undervisning i ergonomi. Enligt läroplan för fackskolan är detta ämne obliga- toriskt med 2 vtr inom den tekniska linjen. YB återkommer härtill i läroplansarbetet.

Ämnet arbetsteknik (yrkesarbete) som i nu gällande läroplaner ofta upptager mer än 60 vtr i tvåårig utbildning kommer, om YB:s förslag genomföres, att få tiden avsevärt avkortad. För elektrikeryrken och vissa andra utbildningar med krav på omfattande fackteori kommer tiden för arbetsteknik knappt att uppgå till 45 vtr. För verkstadsmekaniker och vissa hantverksyrken kan det komma att röra sig om 45—50 vtr.

15.6 Läroplaner för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdstekniska linjer

Yrkesutbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden har nyligen varit föremål för specialutredningar. 1963 års riksdag har fattat beslut om jordbrukets och trädgårdsnäringens yrkesutbildning på grundval av ett betänkande (SOU 1961: 13) om Lantbrukets yrkesskolor och ett betänkande (SOU 1962: 2) om Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Skogsbrukets yrkesutbildning behandlas

ingående i ett på hösten 1965 av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté avgivet betänkande I (SOU 1965: 67). Dessa näringsgrenars yrkesutbildningsfrågor beröres också i 1960 års jordbruksutrednings betänkande om organisationen av rationalise- ringsverksamheten på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden ( SOU 1964:55 ).

I proposition den 29 mars 1963 (nr 144) angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m. m. behandlade chefen för ecklesiastikdepartementet också ett sakkunnigförslag att yrkesutbildningen på jordbrukets och skogsbrukets område skulle inordnas under den gemensamma skolledningen, dvs. skolöverstyrel- sen. För egen del ansåg departementschefen av vissa skäl att överförandet inte borde då genomföras. Han framhöll därvid att ett närmare samarbete mellan berörda fackämbetsverk och det nya skolverket i skoladministrativa frågor samt i fråga om pedagogiska och metodiska problem skulle minska de olägenheter, som en splittrad central ledning innebure.

Vid behandlingen av propositionen i statsutskottet uttalade en majoritet att riks- dagen borde besluta om ett överförande fr. o. m. den 1 juli 1966. I en reservation ansågs att någon tidpunkt inte borde fastställas. Första kammaren följde statsut- skottets majoritet, medan andra kammaren beslöt i enlighet med reservationen. Detta innebar, att riksdagen fattat ett principbeslut om inordnande under SÖ såsom tillsynsmyndighet av jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning men icke fast- ställt någon tidpunkt för beslutets genomförande.

YB f öreslår, att även de tre nu ifrågavarande yrkesutbildningarna ställes under SÖ:s tillsyn fr. o. m. den 1 juli 1967. Detta innebär dock från YB:s sida inte något krav på förändrat huvudmannaskap (24.6). De tre slagen av yrkesutbildningar måste ha tillgång till brukningsenheter och lokaliseras med hänsyn härtill. De blir i de flesta fall på grund av sin lokalisering tämligen fristående från det gymnasiala skolsystemet i övrigt. Trots detta bör dessa skolor enligt YB:s mening samordnas med det övriga gymnasiala skolsystemet så att läroplanerna erhåller i princip samma konstruktion som de under 15.5 diskuterade läroplanerna för gymnasie- skolans tekniska linjer. Detta innebär, att jordbruks-, skogsbruks- och trädgårds- skolornas elever i princip skall ha samma valmöjligheter som elever i en integrerad gymnasieskola.

I vissa fall kan det vara förenat med svårigheter att till dessa skolor knyta lärare för allmänt bildande ämnen. YB förutsätter, att styrelserna för de nämnda tre skolorna och gymnasieortens skolstyrelse skall etablera ett sådant samarbete, att de ungas önskemål och behov i fråga om ämnesval skall kunna tillgodoses. En väg som i detta sammanhang även kan prövas är att ge eleverna möjlighet till handledd korrespondensundervisning på samma sätt som föreslås beträffande viss vuxenutbildning (20.2.12). Då förhållandena är skiftande för här berörda skolor, är det inte möjligt att lösa hithörande problem med generella regler. I samråd och under medverkan av vederbörande länsskolnämnd bör samordnings- och differen— tieringsfrågorna kunna lösas så, att ungdomarnas utbildningsbehov tillgodoses på bästa möjliga sätt oberoende av vilken utbildningsväg de valt.

15.7 Läroplanernas tillämpning vid lärlingsutbildning i företag

Lärlingsutbildningen har gammal hävd. För ett antal yrken kommer denna utbildningsform att fortfarande bli den dominerande. Enligt YB:s mening bör man dock eftersträva, att i möjlig utsträckning samordna lärlingsutbildningen med den utbildning som erbjuds i den integrerade gymnasieskolan. I första hand bör lärlingsutbildningen därvid organiseras av gymnasieskolan med tillämpning av för inbyggd undervisning gällande bestämmelser (jfr 13.8). Detta innebär, att i företag anställda lärlingar inom samma yrkesområde skall sammanföras till en klass i gymnasieskolan. Därvid skall eleverna erhålla undervisning i allmänna och fackteoretiska ämnen enligt de principer som gäller för övriga elever i gymnasie- skolan. Samma organisatoriska modell skall kunna tillämpas oberoende av om ett större eller mindre antal lärlingar utbildas inom ett och samma företag. Även enstaka elever skall erbjudas samma möjligheter. Därvid kan det bli nödvändigt att gymnasieskolan tillhandahåller dessa elever studiekurser avpassade för självstudier. I dessa fall bör de principer tillämpas som beskrivits i kap 20.6.4.2.

15.8 Sammanfattande synpunkter på läroplanerna

Utbildningens innehåll, målsättning och organisation skall i sina huvuddrag regleras genom läroplanen. De i snävare mening yrkesinriktade utbildningsmomenten skall närmare utformas i de till resp. läroplaner såsom bilaga fogade metodiska anvis- ningarna. Inte heller dessa skall vara i detalj bindande utan mera betraktas som råd och anvisningar för lärarna. De i läroplanen angivna momenten skall genomgås medan anvisningarna ger rekommendationer om hur och i vilken omfattning de skilda momenten bör behandlas. De metodiska anvisningarna skall ge lärarna sådan information, att de blir i stånd att ständigt hålla utbildningen på aktuell nivå. Däremot får anvisningarna givetvis inte uppfattas som bindande instruktioner för lärarna. Risk skulle då uppkomma att allt det pedagogiska utvecklings- och nyda- ningsarbete som bedrives ute i skolorna skulle avstanna. Tvärtom bör de metodiska anvisningarna stimulera till fortsatt pedagogisk försöksverksamhet och ökat utbyte av erfarenheter och information.

Tillvalssystemet ger goda möjligheter till ämneskomplettering och fördjupade studier inom skilda områden på det gymnasiala stadiet. Detta system tillgodoser w-elevernas skiftande intressen och behov samtidigt som det öppnar möjligheter till övergång mellan olika linjer och specialiseringar inom gymnasieskolan.

KAPITE L 16

Vissa pedagogiska och metodiska frågor i yrkesutbildningen

16.1 Inledande synpunkter Yrkesskolan erbjuder f.n. en i många avseenden gynsammare inlärningssituation än de mera allmänt teoretiska skolformerna. Utbildningens inriktning mot relativt näraliggande och tämligen väl avgränsade mål ger ofta en god motivation för elevernas engagemang i skolarbetet. Även ämnen och ämnesavsnitt av mera allmänt bildande karaktär kan ges sådan inriktning och behandla sådana intresseområden, att de av eleverna uppfattas som naturliga led i en yrkesutbildning. Detta gäller givetvis också gymnasiets och fackskolans yrkesutbildande linjer. I ett avseende är emellertid undervisningssituationen i yrkesskolan tämligen speciell. Här åsyftas förhållandet att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av färdighets- övningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbetsteknik (hit- tills betecknat »yrkesarbete»). Inom utbildningssektorn för industri- och hantverks- yrken har man sökt tillvarataga de positiva dragen i den traditionella lärlingsutbild- ningen därigenom att eleverna i skolverkstaden får utföra beställningsarbeten. En motsvarighet härtill förekommer i viss utsträckning även inom den husliga utbild- ningen. På handels- och kontorsutbildningens område har försök gjorts att ge under- visningen verklighetstrogen atmosfär i övningsbutiker och övningskontor bl.a. med utnyttjande av »skenfirmarörelse». Utbildning för skilda vårdyrken har av förklar- liga skäl endast i ringa omfattning i skolan kunnat ges verklighetskaraktär. Inom denna utbildningssektor har därför huvuddelen av de praktiska färdighetsövningarna förlagts till olika avdelningar och institutioner inom skilda vårdinrättningar. Även inom de tidigare nämnda utbildningssektorerna förekommer att undervisningen i arbetsteknik helt eller delvis meddelas på arbetsplats utanför skolan. Jordbruks- och skogsbruksutbildningen måste självfallet ha tillgång till brukningsarealer. I jämförelse med lärdomsskolan och lärlingsutbildningen är den skolmässigt orga- niserade undervisningen i arbetsteknik en tämligen ny företeelse. Yrkesutbildningen i trängre mening bygger fortfarande i betydande utsträckning på metoder, som ut- vecklats inom den egentliga lärlingsutbildningen. Först sedan de stora industriföre- tagen började intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former har de för ifrågavarande utbildningsvägar speciella pedagogiska och metodiska frågorna blivit föremål för studium och analys. De väsentligaste resultaten i detta hänseende— härstammar i stor utsträckning ifrån utbildningsavdelningar inom företag och orga— nisationer. Däremot har samhället i alltför ringa utsträckning intresserat sig för bit-— hörande problem.

YB avser att i ett senare betänkande framlägga förslag beträffande utbildningens innehåll och läroplanernas utformning för yrkesutbildningen i gymnasieskolan. Redan i detta betänkande vill YB emellertid beröra vissa angelägna pedagogiska och metodiska frågor, som har betydelse bl.a. för undervisningslokalernas utformning och utrustning.

16.2 Vissa utbildningsmetodiska frågor Utformningen av undervisningens organisation och speciella metodik i ämnet arbets- teknik är i regel inte inlärningspsykologiskt betingad, utan den är beroende av vissa yttre omständigheter såsom inlärningsmiljö, undervisningsobjekt o.d. Vid penetrering av dessa problem finner man att olika yrkesutbildningar är gruppvis besläktade. I det följande belyses några angelägna förändringar beträffande organisation och metodik vid undervisning i arbetsteknik inom följande grupper av yrkesutbildningar: yrken inriktade på verkstadsmässig tillverkning, reparationsyrken, byggyrken, hus- hållsteknisk utbildning och kontorsteknisk utbildning.

16.2.1 Tillverkning i skolverkstäder. Undervisningen i arbetsteknik i utbildningar för exempelvis verkstadsmekaniker, verkstadssnickare och i viss mån svetsmekaniker är i huvudsak organiserad så, att eleverna i skolverkstäderna får tillverka enheter. Den i skolmässig form organiserade yrkesutbildningen erbjuder i många avseenden gynnsammare inlärningsbetingelser än utbildning i arbetslivet. I skolan kan de skilda momenten bättre anpassas till en systematisk utbildningsgång, olika inlärnings- moment renodlas och repeteras etc. och de praktiska och teoretiska undervisnings- avsnitten samordnas så att de ömsesidigt stöttar varandra. Här som inom andra utbildningsområden måste utbildningens mål och innehåll noga analyseras och ut- bildningsgången systematiskt uppbyggas med beaktande av vunna inlärningspsyko- logiska erfarenheter. En för en viss yrkesutbildning i detalj systematiserad utbild- ningsgång kan lättast uppnås med hjälp av en för ändamålet utarbetad serie arbets- övningar med successivt stegrade krav på svårighet, precision och snabbhet. En på så sätt organiserad utbildning för produktionsarbete kräver emellertid avsevärda mängder övningsmaterial och därmed betydande kostnader. Inom exempelvis vissa industriskolor och försvarets lärlingsutbildning har man löst detta problem så, att eleverna som övningsarbete får tillverka detaljer, som skall ingå i företagets pro- dukter. Samhällets yrkesskolor är här i ett betydligt sämre läge. För att hålla mate- rialkostnaderna inom rimliga gränser åtager sig skolorna bestållningsarbeten åt olika företag. Därvid eftersträvar man givetvis att få sådana arbetsobjekt att de verkligen fyller funktionen som pedagogiska hjälpmedel. I regel är dock möjligheterna att välja objekt begränsade och resultatet blir alltför ofta att utbildningens innehåll liksom utbildningsgången mera styres av de beställningar man råkat få än av peda- gogiska överväganden. På vissa håll har lärare och skolledare sökt komma till rätta med dessa olägenheter på så sätt, att man tagit upp en egen tillverkning för avsalu. På vissa områden, exempelvis i utbildningar av verkstads- och möbelsnickare, kan

detta ge goda resultat även ur pedagogisk synpunkt, medan det på andra områden är förenat med betydande svårigheter att finna tillverkningsobjekt som fyller ens elementära krav på mångsidighet och därmed möjlighet till pedagogisk systematik. Speciellt i utbildningen för metallbearbetande yrken är här diskuterade problem besvärande emedan kostnaderna för övningsmaterial blir orimligt höga. YB har övervägt olika möjligheter att komma tillrätta härmed och funnit följande syn- punkter värda beaktande.

Många industrier med serietillverkning på sitt program har sin produktion plane- rad på lång sikt. I viss utsträckning engagerar de stora industrierna mindre företag som underleverantörer för tillverkning av detaljer, som skall ingå i större produk- tionsenheter. Det bör enligt YB:s mening vara möjligt att förmå industrierna att i ökad omfattning på motsvarande sätt anlita yrkesskolorna som hjälpverkstäder. Ur den stora mängd legoarbeten som nu lägges ut på underleverantörer synes det finnas möjlighet att utvälja ett antal ur utbildningssynpunkt lämpliga sortiment och fördela dessa på yrkesavdelningar i samhällets skolor. Därigenom skulle bl.a. föl- jande fördelar vinnas: En effektiv styrning av utbildningen skulle uppnås. Under- visningen i skolan skulle bli mera verklighetsnära. Behovet av särskilda kompetens- prov skulle helt elimineras därigenom att varje tillverkad detalj måste uppfylla be- ställarens krav på noggrannhet och precision. Vetskapen om att de tillverkade pro- dukterna skall komma till praktisk användning skapar hos eleverna förstärkt motivation för utbildningen. Eleverna i yrkesutbildning skulle därjämte bli ett visst arbetskraftstillskott till den mekaniska verkstadsindustrin.

En förutsättning för att en sådan organisation skall kunna genomföras är att särskild personal avdelas för planeringen. Det är nämligen viktigt dels att urvalet av tillverkningsobjekt sker utifrån utbildningsmetodiska krav och dels att leverans- tiderna anpassas så att berörda industriers tillverkningsplanering ej störs.

YB avser att i detta ärende upptaga överläggningar med Arbetsmarknadens yrkes- råd. Resultatet av dessa överläggningar skall redovisas i ett följande betänkande i samband med utformningen av läroplaner m. m.

16.2.2 Reparation och underhåll av maskiner o.dyl. kräver andra egenskaper och färdigheter av sin utövare än tillverkningsarbete. Oavsett vilket produktionsobjektet år, måste arbetsgången i regel vara tämligen väl analyserad i förväg. Vid reparations- arbete ankommer det ofta på den enskilde yrkesutövaren att själv taga ställning till hur arbetet skall angripas och genomföras. Till de väsentligaste inslagen i olika reparatörsutbildningar hör att lära eleverna en systematisk felsökningsmetodik, att ge dem sådana kunskaper och erfarenheter att de bland en mängd tänkbara handlingsalternativ blir i stånd att välja ut det mest ändamålsenliga samt att lära dem att på ett rationellt sätt organisera sitt arbete och sin arbetsplats. Vad som ovan sagts gäller även flertalet hantverksutbildningar och överhuvud utbildning för sådana yrken där arbetet inte är utifrån styrt genom instruktioner, program eller omedelbar arbetsledning. I den mån man i skolverkstaden skall utföra reparationsarbeten, är det oftast

omöjligt för läraren att genomföra en helt systematisk utbildning. Ofta dyker det under arbetets gång upp oförutsedda moment, som inte alls hör hemma i det skede av utbildningen där eleverna befinner sig. Om man i en teleavdelning tar emot radio- och TV-apparater för reparation, vet man i regel inte vad det är för fel förrän man åtagit sig arbetet. Förhållandet är likartat vid exempelvis utbildning av bilmekaniker. Även om läraren ägnar mycken tid och omsorg åt att ackvirera för undervisningen lämpliga arbetsobjekt torde det snarast vara regel att även andra arbeten än det avsedda samtidigt måste utföras. Detta medför ofta att läraren måste ägna mera tid än beräknat åt en elev och hans reparationsobjekt till förfång för övriga elever som är sysselsatta med andra arbetsuppgifter. Därjämte är en annan oformlighet för- knippad med beskrivna organisation av utbildningen. För att eleverna skall få en allsidig utbildning måste reparationsobjekten fördelas efter den principen, att den elev eller de elever som har minsta erfarenhet av ifrågavarande arbete tilldelas upp- giften. Det är ofrånkomligt att undervisningen i sådana avdelningar ofta blir irratio— nell och ineffektiv.

Under de senaste åren har det gjorts vissa försök med ny organisation av den grundläggande bilmekanikerutbildningen. I vissa skolor i landet bedriver man för- söksverksamhet med s.k. stationsutbildning. En egentlig stationsutbildning inom detta område förutsätter en så stor kapacitet på utbildningen att man har flera lärare, som undervisar parallellt, och att dessa lärare var och en undervisar inom sitt av- gränsade område. Eleverna flyttar i grupper mellan de olika lärarna med vissa tids- intervall. Normalt utför man i en sådan grundläggande utbildning inte beställnings- arbeten utan arbetar med övningsobjekt.

I vissa skolor där utbildningskapaciteten av naturliga skäl inte är så stor att det finns flera bilmekanikerlärare har försök gjorts med en modifierad form av stations- utbildning. En sådan modifierad form kan tillämpas även om det endast finns en enda lärare och en verkstad. En viss del av verkstaden är i sådana fall avdelad till stationer för olika specialiteter. Stationerna är utrustade med skrivna eller bandade instruktioner och erforderliga övriga hjälpmedel. Läraren har översikt över alla stationer och kan ingripa när så fordras.

Det är svårt att avgöra vilken utbildningsorganisation som är den bästa. Emellertid har försöken med stationsutbildning utvisat, att man på denna väg kan uppnå vissa fördelar. Det finns dock även vissa nackdelar.

Vid stationsutbildning får elevgrupperna olika utbildningsgång. Sannolikt finns det en utbildningsgång, som är den bästa i pedagogiskt avseende. Emellertid kan endast en grupp av eleverna erbjudas denna utbildningsgång. Ett annat problem vid stationsundervisningen är, att teoriundervisning inte kan synkroniseras med under- visningen i arbetsteknik. Ett huvudproblem vid utbildningen av exempelvis bil- mekaniker är således att skapa en sådan organisation, att samtliga elever får en pedagogiskt riktig utbildningsgång samtidigt som varje elev skall beredas fortlöpande handledning av läraren utan onödiga väntetider. En organisation som medger, att alla elever samtidigt får ägna sig åt samma avsnitt av kursen skulle skapa förut- sättningar för uppfyllandet av de båda nämnda villkoren. En sådan organisation

förutsätter i realiteten arbete med övningsobjekt. Parentetiskt må framhållas att ovanstående resonemang främst avser organisationen av undervisningen under det första utbildningsåret av den 2-åriga grundläggande yrkesutbildningen. —- För att organisera en utbildning av bilmekaniker som uppfyller angivna villkor fordras för 16 elever ett antal övningsbilar. För att undvika en alltför märkesbunden utbildning måste tillgång finnas till ytterligare uppsättningar av övningsobjekt i form av konstruktionsenheter av annan typ än som förekommer i övningsbilarna.

Med tillgång till nämnda utrustning och adekvata verktygsuppsättningar kan en utbildningsorganisation uppnås som rymmer många fördelar.

Möjlighet finns således att erbjuda en utbildningsgång, som ur pedagogisk syn- punkt är lämpligast. Teoriundervisningen kan vidare organiseras så att den löper parallellt med undervisningen i arbetsteknik. Dessutom ger organisationen den för— delen, att läraren helt kan koncentrera sig på ett bestämt avsnitt vid varje under- visningstillfälle.

Utbildningen av bilmekaniker har valts som exempel på ett utpräglat hantverks- yrke för vilket den beskrivna utbildningsorganisationen skulle ge avsevärda fördelar. Systemet torde med fördel kunna tillämpas på ett flertal utbildningsområden exem- pelvis för telereparatörer. En förutsättning för denna utbildningsorganisation är att alla elever i avdelningen/klassen samtidigt har tillgång till samma hjälpmedel (instru- ment, verktyg etc.) och samma övningsobjekt.

Yrkesundervisningen är även i skolorna i hög grad individualiserad. Detta betraktas som en klar fördel i pedagogiskt avseende. En organisationsförändring av förut be- skriven art innebär till synes, att man minskar individualiseringen av undervisningen till förmån för klassundervisning. Det kan verka inkonsekvent att här föreslå änd- ringar av undervisningsmetodiken i angiven riktning samtidigt som det övriga skol- väsendet eftersträvar att individualisera undervisningen. Det här framlagda förslaget syftar emellertid inte till att minska individualiseringen i undervisningen utan till en sådan organisation av undervisningen att eleverna så snabbt som möjligt skall bli i stånd att arbeta självständigt och individuellt.

16.2.3 Byggyrken. Utbildningen av byggnadsträarbetare kommer enligt YB:s förslag att vara uppbyggd efter samma princip som tidigare. Detta innebär, att undervisningen i arbetsteknik under första delen av utbildningen skall vara förlagd till skolverksta- den, där undervisningen i första hand skall inriktas på att ge eleverna en grund— läggande rutin i användandet av verktygen på rätt sätt. Under utbildningens andra fas skall undervisningen i arbetsteknik i huvudsak vara förlagd till s.k. lärlings- byggen. Det som styr utbildningen inom detta område är i realiteten lärlingsbyggenas utformning. En allsidigt kunnig byggnadsträarbetare bör ha praktik från bl. a. föl jan- de arbetsuppgifter: formbyggnad, ställningsbyggnad, trähusbyggnad och montering av snickerier. Trähusbyggnad är enklast att organisera i form av lärlingsbyggen. Man strävar emellertid normalt efter att få den grundläggande skolmässiga utbildningen så allsidig som möjligt. Emellertid visar erfarenheten, att eleverna vanligen inte får tillräcklig övning i form- och ställningsbyggnad. Eftersom förhållandena skiftar inom

vida gränser från bygge till bygge blir elevernas insikt av naturliga skäl begränsad. Att lära sig att på enklaste sätt bygga ställningar och formar tar lång tid och det är inte organisatoriskt möjligt att under den begränsade utbildningstiden bereda eleverna en någorlunda allsidig grundutbildning i vilken de kan bli i tillfälle att få pröva olika lösningar avpassade till olika situationer. Det är dessutom mycket svårt att med hjälp av ritningar ge eleverna ens grundläggande föreställningar om hur och varför. Det synes som om man i en utbildning av denna art i viss utsträckning borde utnyttja metodiskt planerat modellbyggande, som kan utgöra ett komplement till arbetet på olika byggen. Med hjälp av särskilt utarbetade arbetsritningar och övningar med skalenligt material skulle man på jämförelsevis kort tid kunna vidga elevernas insikt i yrkeskunskap.

En komplettering av utbildningen med modellarbeten torde i vissa avsnitt även kunna tillämpas vid utbildningen av betongarbetare. Det armeringsarbete, som en elev normalt kommer i kontakt med under den grundläggande utbildningen kan inte ge så allsidiga kunskaper som är önskvärda. Även här torde man kunna öka de grundläggande kunskaperna genom vissa modellarbeten. YB föreslår att frågan ut- redes i samråd med berörda parter inom byggnadsindustrin i syfte att utveckla lämplig undervisningsmaterial för ett metodiskt betingat modellbyggande.

16.2.4 Hushållsteknisk utbildning. Den av YB föreslagna utformningen av utbild- ningen för hushållstekniskt och vårdtekniskt arbete innebär bl. a. att undervisnings- tiden i ämnet hushållsteknik avkortas. För att kompensera denna avkortning synes det vara motiverat att söka uppnå en effektivisering av utbildningen. Undervisningen i hushållsteknik synes därvid böra utformas så att grundläggande metoder övas av alla elever samtidigt. Härigenom grundlägger eleverna vanor att arbeta i riktiga arbetsställningar och att tillämpa rationell arbetsteknik. I ett senare skede av undervisningen bör eleverna få tillfälle att individuellt och i samarbete genomföra mera avancerade uppgifter, t. ex. att organisera och utföra sammansatta arbetsuppgifter av den typ som förekommer i ett hem. För att detta skall kunna genomföras i vidgad utsträckning fordras en viss utökning av resurserna. Ett sätt att åstadkomma detta, vilket enligt YB:s mening bör försöksvis prövas, är följande. Undervisningsköken är vanligen endast utrustade med 4—6 köksenheter. Med en måttlig ökning av lokalytan och en utrustning med flera köksenheter skulle det bli möjligt att tillämpa en sådan metodik att eleverna samtidigt får arbeta individuellt med sammansatta arbetsuppgifter. För att kunna genomföra en sådan organisation av undervisningen i hushållsteknik behövs emellertid ett undervisningskök som är utrustat med flera köksenheter än de nuvarande. I ordinära undervisningskök är det svårt att organisera undervisningen så, att eleverna självständigt får utföra sammansatta övningar. För att kunna genomföra sådana övningar är därför f.n. skolenheterna ofta utrustade med mindre s.k. hem- kök, som vanligen är avskilda från det egentliga undervisningsköket. I en skolan- läggning som utrustas med ett större undervisningskök med flera köksenheter kan behovet av särskilda hemkök troligen bortfalla.

YB föreslår, att vissa kök av beskriven typ anlägges i samband med nybyggnader av skolor och att försöksverksamheten organiseras.

16.2.5 Kontorsteknik. En organisation av gymnasieskolan enligt nu gällande plane- ringsprinciper innebär bl. a. att skolenheterna ofta blir relativt stora. Enligt YB:s förslag kommer olika färdighetsövningar inom kontorstekniska utbildningar att erhålla större utrymme. Stora skolenheter och en utökning av färdighetsövningarna inom kontorstekniken ger anledning att ompröva den metodik, som tillämpas bl. a. vid undervisning i maskinräkning och maskinbokföring. Ytterst få yrkesutbildande skolor förfogar över parallelluppsättningar av olika maskiner. Denna begränsning är främst ekonomiskt betingad. Det har inte ansetts motiverat att anskaffa parellell- uppsättningar av relativt kostnadskrävande maskiner av olika slag på grund av att utnyttjandegraden varit jämförelsevis låg. Om eleverna i en grupp har tillgång till parallelluppsättningar av olika slags räknemaskiner och bokföringsmaskiner kan läraren instruera hela gruppen samtidigt, vilket innebär en väsentlig effektivisering av undervisningen. Emellertid kan inte en sådan organisation genomföras för alla typer av kontorsmaskiner. Av vissa speciella maskiner kan skolorna endast utrustas med enstaka exemplar. Som hjälpmedel vid undervisning i användandet av sådana maskiner bör programmerade instruktioner utnyttjas. I den nya integrerade skolan blir utnyttjandegraden större för flertalet maskiner, eftersom de kommer att an- vändas inom den ekonomiska utbildningen i såväl linjer motsvarande nuvarande gymnasium och fackskola som i linjer motsvarande nuvarande yrkesskolan. Man bör därför ha anledning och möjlighet att skaffa större uppsättningar av flera maskiner än nu.

16.3 Yrkespedagogisk forskning

En planerad produktion i skolverkstaden och en organisation som innnebär klass- undervisning i viss utsträckning inom reparationsavdelningar m.fl. samt komplet- terande övningar med modellbyggande för vissa byggnadsavdelningar skulle med säkerhet leda till en avsevärd förbättring av undervisningseffekten. Problemen i verkligheten är emellertid mera komplicerade än de kan förefalla vid en ytlig kon- takt. Eleverna har olika förutsättningar och intresse för utbildning. Gränserna för individuella variationer är vida i olika avseenden. Den utbildningsform som är bäst lämpad för en elev är inte alltid bäst för en annan. Det finns emellertid inte reella möjligheter att erbjuda en sådan variationsrikedom av utbildningens organisation, att alla individuella behov tillgodoses. Skolan bör dock så långt det är möjligt an- passa undervisningen till elevernas varierande förutsättningar. Detta problem finns i all utbildning, således även i de båda andra gymnasiala skolformerna, gymnasium och fackskola. Undervisningsmetoder med inriktning mot övervägande teoretiska studier har sedan lång tid varit föremål för forskares och pedagogers intresse. Den mot praktisk yrkesverksamhet inriktade undervisningen har inte på samma sätt varit föremål för studium.

För att komma tillrätta med hithörande problem fordras en väsentlig ökning av den pedagogiska reform- och försöksverksamheten. Om man vill åstadkomma en någorlunda allsidig analys räcker det emellertid inte med detta. En stor del av problematiken är av sådant slag, att det erfordras ett kvalificerat forskningsarbete för att få problemen någorlunda grundligt belysta. Det finns sålunda ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlärningsfrågor, som är förknippade med yrkesutbildningen. Förutom de forskningsprojekt som här antytts kan flera exempel anföras:

Hur kan utbildningen inom ett visst område transfereras till ett annat? Exempel: I vilken utsträckning kan utbildningen i rationell planering av det egna arbetet inom ett yrke överflyttas till ett annat yrke? I vilken utsträckning inhämtas teoretiska yrkeskunskaper under inlärning av ämnet arbetsteknik?

. Vilken effekt har boken och den skrivna instruktionen i yrkesutbildningen för elever med olika begåvningsinriktning? Vilken betydelse har den fysiska konditionen för psykomotorisk precision, för inlärning och retention, för koncentrationsförmåga, uthållighet, psykisk trötthet och exempelvis förmågan att följa en given instruktion i ett praktiskt arbete? Vilka konsekvenser kan resultatet av ett sådant forskningsprojekt få ifråga om undervisningstidens längd och förläggningen av undervisningen i ämnet arbets- teknik?

Frågan om en väsentlig utökning av den yrkespedagogiska forsknings- och för- söksverksamheten har helt nyligen särskilt behandlats av skolöverstyrelsen, univer- sitetskanslersåmbetet och Arbetsmarknadens Yrkesråd. Anledningen härtill var ett förslag, att man genom samarbete mellan Umeå stad och universitetet i Umeå skulle söka få fasta resurser för yrkespedagogisk forskning vid berörda universitet och att yrkesskolan i staden skulle utformas som en speciell försöksskola. Förslaget över- lämnades till chefen för ecklesiastikdepartementet den 29 september 1964. Samtidigt överlämnade Arbetsmarknadens yrkesråd en skrivelse i ärendet till departements- chefen. Förslaget remitterades till skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet. Båda remissinstanserna uttalade sig positivt för en väsentlig utvidgning av den yrkes- pedagogiska forskningen och försöksverksamheten. Skolöverstyrelsen framhöll i sitt remissvar av den 15 december 1964 bl. a.:

»Enligt skolöverstyrelsens uppfattning är det synnerligen angeläget att forskningen på det yrkespedagogiska området intensifieras. I första hand är det problem rörande metoder för inlärningens organisation som bör ägnas intresse. Det förefaller nämligen som om hit- hörande frågor blott undantagsvis tas upp till behandling inom forskningen f. n. En nyligen inom skolöverstyrelsen företagen inventering av pågående skolforskning vid landets uni— versitets- och högskoleinstitutioner för pedagogik och psykologi har klart visat detta. I för- hållande till den forskning som berör skolväsendet i övrigt utgör den yrkespedagogiska forskningen en försvinnande liten del. Det synes vara helt klart att också bl. a. de stora investeringar som samhället gör i yrkesutbildning och omskolningsverksamhet motiverar mer forskning kring hithörande frågor för att de betydande insatserna skall kunna till-

varatas på bästa möjliga sätt. Överstyrelsen kan alltså utan tvekan instämma i att väsent- ligt ökade resurser bör avdelas för den yrkespedagogiska forskningen och vill för sin del med kraft medverka till att relevant verksamhet kommer till stånd. —- -—»

Universitetskanslersämbetet framhöll i sitt remissutlåtande av den 8 mars 1965 bl. a. följande: »I ärendet har till universitetskanslersämbetet yttranden avgivits av de samhällsveten- skapliga fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm samt av konsistoriet och filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå. _— —- ——

Universitetskanslersämbetet får för egen del i ärendet anföra följande. I likhet med ovan nämnda remissinstanser vill universitetskanslersämbetet framhålla behovet av utvidgad forskning inom det yrkespedagogiska området särskilt med hänsyn till den snabba utbyggnad yrkesskolsektorn för närvarande undergår. Liksom samhälls- vetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg anser universitetskanslersämbetet emellertid att man i ett större sammanhang bör ta ställning till hur den åsyftade forsk- ningen bäst främjas. -—— _»

Arbetsmarknadens yrkesråd underströk i sin skrivelse kraftigt behovet av en ut- vidgad forsknings- och försöksverksamhet och pekade därvid särskilt på vilka avse- värda vinster man kan åstadkomma med förbättrad metodik inom verkstadsskol- utbildningar av olika slag.

YB föreslår, att denna viktiga fråga ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åt- gärder vidtages för att få till stånd utvidgad forskning inom det yrkespedagogiska området.

16.4 Övriga pedagogiska frågor

16.4.1 Allmänna frågor. I detta kapitel har bl. a. framhållits det angelägna i att forsk- ning samt försöks- och reformverksamhet inom yrkesutbildningsområdet får större omfattning. För att få till stånd en god utbildning räcker det inte med sådana åt- gärder. En av de första förutsättningarna för att åstadkomma en adekvat yrkesut- bildning är att utbildningsinnehållet analyseras och att metodiska anvisningar ut- arbetas samt att garantier skapas för att undervisningen vid olika skolor följer givna anvisningar. Med den utformning, som den framtida yrkesutbildningen skall få, ökar kravet på en sådan styrning av utbildningen. Om bl.a. den föreslagna blockutbild- ningen skall ge avsett resultat är det nödvändigt, att man klart fixerar de ämnes- områden, som skall inrymmas i varje block. Beredningen avser att i samband med att läroplanerna behandlas analysera dessa problem. I annat sammanhang framgår att yrkeslärarnas undervisningsskyldighet sannolikt kommer att minska i den nya yrkesskolan. Därvid förutsättes, att läraren under lektionstid odelat skall ägna sig åt undervisning. Således skall yrkesläraren inte be- höva planera utbildningen i olika avseenden eller utföra annat arbete av sidoordnad karaktär under lektionstid. Arbetsuppgifter av sådant slag skall helt utföras på tid utöver schemabunden lektionstid. För detta arbete bör, som i annat sammanhang föreslagits, varje yrkeslärare ha sin egen fasta arbetsplats i närheten av skolverk-

staden. Där skall läraren kunna fullgöra arbetsuppgifter av sidoordnad karaktär och även ha mottagning vissa bestämda tider.

Även övriga lärarkategorier i gymnasieskolan bör ha tillgång till välordnade och ostörda arbetsplatser inom skolan. Lärare bör inte, lika litet som övriga tjänste- mannagrupper, anses skyldiga att åt arbetsgivaren hålla arbetsplats i hemmet. Vidare, och detta är YB:s huvudskäl, skulle möjligheter att anvisa lärare lämpliga enskilda arbetsplatser inom skolan ge skolledningen möjlighet att lägga schema med ute- slutande hänsyn till eleverna och pedagogiska synpunkter.

16.—4.2 Undervisningens organisation i arbetsteknik. I dagens yrkesskola är under- visningen i skolverkstäderna vanligen organiserad så, att en undervisningsgrupp är sammansatt av elever från två till tre årskurser. En sådan organisation kräver att undervisningen i hög grad är individualiserad. Eftersom eleverna arbetar med olika uppgifter av skiftande svårighetsgrad blir lärarens instruktion ofta inriktad mot en- staka elever. Detta för ofta med sig att läraren inte hinner instruera eleverna i den utsträckning som är önskvärd.

Enligt YB:s förslag skall undervisningen i arbetsteknik vanligtvis organiseras så, att undervisningsgrupperna är sammansatta av elever tillhörande en årskurs. Denna organisation medger större möjligheter för läraren att vid olika lektionstillfällen samla hela undervisningsgruppen för gemensam instruktion.

En sådan organisation av undervisningen i arbetsteknik anser YB vara en viktig förutsättning för en effektiv undervisning.

16.4.3 Radio och TV i yrkesundervisningen. YB har beträffande radions och televi- sionens användning i yrkesundervisningen anfört i huvudsak följande i utlåtande över radioutredningens betänkande Radions och televisionens framtid i Sverige I och II.

YB anser, att yrkesutbildningen kommer att få stort behov av bl.a. program i radion och televisionen. I många fall kan yrkesutbildningen via dessa media — kanske i synnerhet televisionen —— tillföras stoff, som den utan dessa media inte lika snabbt eller inte alls skulle kunna nå på andra vägar.

Hit hör t. ex. dyrbara eller svårarrangerade experiment, (s. 33) 'demonstrationer, vilka vanliga yrkesskolor inte har resurser att åstadkomma' och inblickar i farliga eller avlägsna arbetsmiljöer.

YB finner det förvånansvärt, att särskilda program för yrkesundervisningen inte före- kommit i radion eller televisionen före vårterminen 1965. Av en av radioutredningens skol- delegation (RUSKO) hösten 1962 företagen undersökning framgick emellertid, att olika yrkesutbildande skolor i varierande utsträckning utnyttjade radion och televisionen som hjälpmedel i undervisningen. De program, som därvid huvudsakligen kom till användning, var sådana som i första hand vände sig till andra skolformer.

YB anser det önskvärt att även yrkesutbildningen får program, som är utformade med hänsyn till dess mål, arbetssätt och elevmaterial. YB finner därför, liksom RUSKO, det 'vara självklart att man i fortsättningen måste betrakta de allmänbildande och de yrkes- utbildande skolformerna som likaberättigade avnämare av Sveriges Radios skolprogram' (sid. 31 i RUSKO:s betänkande).

För att skolprogrammen i radion och televisionen skall kunna utnyttjas allmänt av lärarna inom yrkesundervisningen måste distributionen av programmen lösas på ett till- fredsställande sätt. För konservering av radioprogram använder skolorna tämligen allmänt bandspelare. För registrering av TV-program finns ännu inte någon apparat till ett för varje skola överkomligt pris, även om, såsom utredningen framhåller (sid. 44), 'TV-band- spelare av helt ny typ och till lågt pris nu kommit i marknaden”. Under väntan på pris— billigare TV-bandspelare bör enligt beredningens mening bandningen av TV-program för skolbruk ske på AV—centraler, varifrån skolorna skall kunna rekvirera program.

Erfarenheterna av användning av radio- och TV-program i yrkesundervisningen är, av anledning som omnämndes tidigare, mycket begränsade. Därför måste utnyttjandet av radion och televisionen såsom pedagogiska hjälpmedel i yrkesundervisningen bli föremål för en omsorgsfull och kontinuerlig uppföljning. För detta syfte behövs samarbete mellan flera berörda parter, bl.a. skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och lärarna inom yrkesunder— visningen.

Vissa frågor som hör ihop med användningen av radio och TV i yrkesundervisningen bör enligt YB:s uppfattning bli föremål för den radio-TV-forskning, som utredningen be- handlar i avsnitt 9.3. Utredningen pekar där på några områden för sådan forskning. Under- visningsfrågorna behandlas relativt kortfattat. Vid utarbetandet av uppgifter för svensk radio-TV-forskning får enligt YB:s bestämda uppfattning yrkesutbildningen ej lämnas obeaktad. YB är inte beredd att nu lämna en utförlig katalog över ämnen för radio-TV- forskning på yrkesutbildningens fält, men vill ändå omnämna några ofrånkomliga problem. Sålunda efterlyser man klarhet om vilka allmänna och/eller speciella verkningar som ut- nyttjandet av radio- och TV-program har för yrkesundervisningen. Likaså bör inlärnings- effekterna av användningen av radio resp. TV tillsammans med andra hjälpmedel bli ut- redda. Vidare kan man tänka sig att ifrågavarande media har olika fördelar inom olika ämnen och på olika åldersstadier. Härom kan endast forskning på området ge besked.

Utöver vad YB sålunda tidigare uttalat i dessa frågor vill YB nu också framhålla att det inom yrkesundervisningen finns ett klart behov av intern television. Detta behov måste beaktas vid skolornas utrustning.

KAPITEL 17

Vissa lokal- och utrustningsfrågor

17.1 Inledande synpunkter

17.1.1 Skolenhetens indelning. Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet leder i regel till större och mera differentierade skolenheter. Medan GU räknade med att skolenheter på mer än 900 elever skulle bli en relativt ovanlig företeelse, tyder ut- vecklingen på att elevantalet ofta kommer att uppgå till 1500 a 2000 i den integrerade gymnasieskolan. Skolenheter av denna storleksordning ställer helt nya krav på sko- lans funktionella utformning. Bl. a. blir det nödvändigt att med stor omsorg analysera de yttre och inre kommunikationerna och gruppera lokalerna så, att erforderliga kommunikationsytor i görligaste mån begränsas. Eleverna skall med andra ord ha sin huvudsakliga hemvist inom den del av skolan där de erhåller huvuddelen av sin undervisning. Den av YB föreslagna indelningen i tre stora utbildningssektorer kan vara en lämplig utgångspunkt för lokalgrupperingen. Samtliga elever i skolenheten är hemmahörande inom den humanistisk-sociala sektorn, den ekonomiska sektorn eller den teknisk-naturvetenskapliga sektorn. Genom att samla och gruppera skol- enhetens undervisningslokaler efter samma indelningsgrund erhålles en viss kon- gruens mellan den pedagogiska och den lokalmässiga organisationen. En lokalplane- ring utifrån dessa synpunkter eliminerar vissa av de nackdelar som den mycket stora skolenheten utan tvivel lätt kan bli behäftad med. Man får dock inte bortse ifrån att den fördelning på utbildningssektorer och -linjer som utgör underlag för dagens skolplanering kan komma att undergå betydande förskjutningar under en skolan- läggnings »livstid». I viss män kan komplikationer härav undvikas genom att goda kommunikationsleder finns mellan de olika lokalgrupperna. Väsentligt är emellertid att elevernas gångvägar inom skolan blir så korta som möjligt.

17.1.2 Undervisningslokalernas gruppering. En gruppering av undervisningslokalerna enligt här skisserad indelningsgrund innebär sålunda att närbesläktade utbildnings- aktiviteter blir någorlunda väl samlade inom skolenheten. Därmed kan också de för ifrågavarande aktiviteter avsedda pedagogiska hjälpmedlen göras bekvämt tillgäng- liga i ett centralt inom lokalgruppen placerat utrymme. En dylik lokalgrupp, som sålunda omfattar olika slags ämnesrum (teorisalar, laboratorier, verkstäder etc.) för närbesläktade aktiviteter med gemensamt utrymme för hjälpmedel, benämnes en institution. Varje institution skall i princip betjäna en utbildningssektor. Institutions- begreppet är alltså knutet till skolbyggnaden medan sektorsbegreppet avser elever.

17.1.3 Institutionernas uppdelning. Inom de mycket stora skolenheterna torde den ovan skisserade tredelningen ge alltför stora och ohanterliga institutioner. En viss uppdelning av institutionerna kan då bli aktuell. Hur detta kan ske framgår av kap. 19 »Ett organisationsexempel (19.5)». I detta sammanhang vill YB framhålla att den lokalmässiga integrationen är att betrakta som ett planeringsmål på tämligen lång sikt. Det gymnasiala skolväsendet är på många håll till sin organisation bundet av befintliga skolanläggningar. Ofta är dessa belägna så långt från varandra att ett nära samarbete inte kan organiseras. Institutionsuppdelningen blir givetvis beroende härav.

17.2 Planeringsnormer

17.2.1 Gymnasieskolans lokalbehov. Lokalbehovet för statsbidragsberättigade skolor skall prövas av tillsynsmyndigheten. I samband med att läroplanerna utformades för fackskolan och det nya gymnasiet tillsattes en särskild kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till normer för lokalbehov och lokalstorlek för gymnasiet och fack- skolan. Det förslag till lokalprogram som denna kommitté framlade har efter viss remissbehandling bearbetats av skolöverstyrelsen. Resultatet av detta arbete har redo— visats i ett särskilt lokalprogram för gymnasium och fackskola. De beräknings- grunder som gäller för gymnasiet och fackskolan äger i viss utsträckning giltighet också för yrkesutbildningen. För tillämpningen är det dock nödvändigt att känna till hur läroplanerna är konstruerade. Dessa frågor behandlas endast översiktligt i detta betänkande men redan den schematiska redovisningen i kap. 13 ger underlag för någorlunda tillfredsställande beräkningar. Vad som i detta sammanhang främst tilldrar sig intresse är hur utbildningsaktiviteterna kommer att fördela sig på ämnes- rum och olika slag av Speciallokaler. Genom att ämnesgruppen »allmänna ämnen» är tämligen begränsad och förutsättes meddelas i klasser på ca 30 elever kan lokal- behovet för denna grupp beräknas med god säkerhet. Ämnesblocket yrkesteknik bereder inte heller allvarligare svårigheter när det gäller YB:s läroplaner för kon- sumtions- och vårdteknisk linje samt för distributions- och kontorsteknisk linje. De i blocket ingående ämnena skall förläggas till humanstisk-social resp. ekonomisk institution. För utbildningsvägarna inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn tyder av YB gjorda undersökningar på att ämnet arbetsteknik i genomsnitt kommer att upptaga ca 60 % av utbildningstiden. Kvar står det fria tillvalet om vars in- riktning ingen ännu vet någonting. YB antager att detta till en början i fråga om teoretiska ämnen kommer att få relativt måttlig omfattning, men finner anledning att förmoda att det under en tioårsperiod kan komma att gå i den riktningen att teoretiska ämnen tilldrar sig ökat intresse.

17.2.2 Verkstadslokalemas utnyttjande. Uppenbart är att behovet av teorilokaler kommer att öka om YB:s förslag vinner bifall. Emellertid innebär YB:s förslag att skolverkstäderna i betydande utsträckning kan komma att beläggas långt effektivare än med nuvarande utbildningsorganisation. Den helt dominerande organisationen av dagens verkstadsskolor innebär att i 2-åriga utbildningar intages 8 elever årligen. Eleverna i åk 1 och 2 undervisas delvis samtidigt i verkstaden. Detta betyder att verk-

stadslokalen måste dimensioneras för 16 elever medan utbildningskapaciteten endast är 8 elever per år. En effektiv pedagogik kräver att varje lärare har endast en klass samtidigt i verkstaden. En dylik organisation har hittills inte varit möjlig att genom- föra i enkelparallelliga avdelningar emedan ämnet arbetsteknik (yrkesarbete) regel- mässigt upptagit betydligt mer än halva den tid som kunnat schemaläggas. Den läro- plansutformning som YB kommit fram till innebär bl. a. en förstärkning av de teore- tiska inslagen i utbildningarna för industri och hantverk och en viss samordning av lärotiderna inom hela gymnasieskolan. En konsekvens därav synes bli, att ämnet arbetsteknik i flertalet utbildningar torde omfatta sammanlagt omkring 45 veckotim- mar i skolverkstad i en tvåårig utbildning. Under denna förutsättning skall det så- lunda bli möjligt att tillgodose det mycket väsentliga pedagogiska krav som nyss nämnts samtidigt som skolverkstäderna helt kan utnyttjas. Detta innebär att en skol- verkstad kan ge plats för 16 elever i vardera årskursen, alltså en fördubblad utbild- ningskapacitet. Med hänsyn till de betydande investeringar varje verkstadslokal kräver innebär detta på sikt högst avsevärda besparingar.

Enligt kap. 13 bör man eftersträva att utföra olika tekniska laborationer i vissa av skolverkstäderna. För att genomföra ett sådant arrangemang fordras att skolverk- städerna är disponibla ett antal veckotimmar. YB föreslår, att utnyttjningsgraden på skolverkstäderna skall ökas så väsentligt att det normalt inte blir någon tidsmarginal för dessa laborationer i veckotidsbundna utbildningar. Med hänsyn till de stora pedagogiska fördelar som kan uppnås genom ett sambruk av skolverkstäderna har YB i viss utsträckning undersökt om det finns möjlighet att både höja skolverkstä- dernas utnyttjandegrad för egentlig yrkesutbildning och att utföra tekniska labora- tioner i verkstäderna.

Såsom framgår av kap. 13 förutsättes att vissa betonglaborationer skall utföras i betongverkstaden. En sådan anordning kan utan svårighet genomföras eftersom be- tongverkstaden ej utnyttjas under en stor del av veckan, emedan eleverna utbildas vid lärlingsbyggen. Arrangemanget förutsätter vidare att ingenjörselever och elever i yrkesutbildning skall utnyttja samma elkrafttekniska laboratorium. Ett sådant sam- bruk torde kunna genomföras utan svårighet vid inte alltför stora skolenheter.

De tekniska utbildningarna skall utföra laborationer i de mekaniska och svets- mekaniska verkstäderna. Hur denna fråga lämpligen skall lösas bör närmare utredas. Det synes dock som om problemet torde kunna lösas genom att gymnasieskolan för- ses med en extra verkstadsmekanisk verkstad.

Denna extra verkstad kan i så fall utnyttjas för olika laborationer i skärande bearbetning. De tider som laborationer skall anordnas i svetsmekaniska verkstaden synes det vara möjligt att svetsmekanikereleverna bereds utbildning i den extra verk- staden. En sådan anordning torde inte inverka menligt på utbildningen av svets- mekaniker, eftersom dessa elever skall ha en viss verkstadsmekanisk utbildning.

17.3 Speciella lokalfrågor

17.3.1 Administrationslokaler. I kap. 18 behandlas bl. a. vissa frågor rörande skol- ledarorganisationen i gymnasieskolan. De förslag som YB där framlägger leder givet-

ViS till k0n5ekvenser beträffande behov av tjänsterum, konferensrum etc. Vidare vill YB understryka att de kamerala funktionerna i gymnasieskolan skall täcka också de föl" verksamheten i skolverkstäderna ganska betydande administrativa arbetsupp- gifterna. De yrkesutbildningar som YB närmast har att utreda kräver en långt effek- tivare nyhelee-Vakning ifråga om material och metoder än övriga gymnasiala ut- bildningar. Läroböcker och instruktionsmaterial måste ständigt kompletteras och förnyas AV detta skäl behöver den pedagogiska hjälppersonalen förstärkas och be- hovet av utrymme för hjälpmedelsproduktion beaktas.

En yrkesskola är på ett helt annat sätt näringslivsanknuten än gymnasium och fackskola. En Viktig faktor när det gäller anknytningen till näringslivet är att skolan har regelbundna kontakter med olika yrkesområden. Det betyder att det relativa be- hovet av kOnferensrum är större i skollokaler där yrkesutbildning genomföres.

17-3-2 Arbetsrum för lärare. Enligt nuvarande praxis finns det i varje skolverkstad ett arbetsrum för lärare. Detta rum är ofta på ett eller annat sätt inbyggt i verkstaden och försett med glasade väggar. En sådan lösning har ansetts ändamålsenlig emedan läraren under lektionstid i icke så ringa utsträckning varit nödgad att dels utföra Vissa administrativa arbetsuppgifter och dels att sköta kundkontakter per telefon. YB fÖTUISåUer, att yrkeslärarens arbetssituation förändras så, att den schema- bundna tiden minskar. I gengäld skall kundkontakter och administrativt arbete ut- föras På annan tid än lektionstid. Vid nyanläggningar och omplaneringar av skolor bör beaktas, att till varje verkstadslokal skall finnas ett arbetsrum för två lärare. Detta arbetsrum bör ligga i nära anslutning till verkstaden men skild från denna.

17.3.3 Omklädningsrum för elever. Som förut nämnts leder YB:s förslag till att två klasser om vardera 16 elever skall kunna växla i samma verkstad. Detta betyder att det till varje Verkstad krävs 32 klädskåp. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att dimensionera omklädningsrummet för mer än 16 elever. Schemat bör alltid kunna konstrueras så, att de klasser som delar omklädningsrum inte behöver vara där samtidigt. I vissa omklädningsrum bör det dessutom finnas extra klädskåp dels för elever i deltidskurser och dels för elever som skall utnyttja skolverkstäderna för laborationsändamål. Separata omklädningsrum för flickor skall alltid finnas.

17'3-4 Elf-””Slfåh och uppehållsrum.Ämnesrumssystemet innebär att eleverna ofta byter "nderVisniHESIOkal. Eleverna får sig tilldelade ett förvaringsfack i anslutning till den institution där de närmast hör hemma. Även de elever som har tillgång till omkläd- ningsrum med klädskåp har givetvis behov av elevfack i anslutning till lokaler för teoriundervisning_ Detta dels därför att de i regel har teoriundervisning i samman- hängande halVdagspass och dels därför att omklädningsrummen i regel bör hållas låsta.

UndeI'ViSIlingspassen i arbetsteknik Skall också i regel omfatta halvdag. Under ett sådant pass skall eleverna ha minst en rast. Under denna rast hinner eleven normalt inte tvätta sig OCh byta till gångkläder. Under en stor del av året är det hälsovådligt,

att gå ut endast iförd tunna arbetskläder. Av denna anledning är det viktigt: att dessa elever har tillgång till egna uppehållsrum, utrustade med Sittmöbler som är lätta att rengöra.

17.3.5 VerkstadsIokaler. Vissa yrkesskolor är så utformade att flera undervisnings' grupper samtidigt uppehåller sig i samma skolverkstad. YB anser den principen vara viktig, att en lärare som undervisar i arbetsteknik när som helst under ett lek- tionstillfälle skall kunna samla sina elever för gemensam demonstration och instruk- tion. Ett sådant arrangemang försvåras eller omöjliggöres ofta om tVå eller flera undervisningsgrupper utnyttjar samma undervisningslokal. Det är därför önskvärt att varje undervisningsgrupp får en på lämpligt sätt avskild lokalenhet. Dock förut- sättes givetvis, att mellanväggar skall byggnadstekniskt utformas så, att eV. erforder- , lig omdisposition av lokalerna underlättas. : Vid undervisning i arbetsteknik kan den situationen ofta inträffa, att behov av ett i grupprum uppstår. YB föreslår, att detta behov tillgodoses på så sätt att varje verk- i stad får direkt tillgång till ett sådant, dimensionerat för 16 eleVer- ) I tidigare sammanhang har konstaterats, att vissa olägenheter kan UPPSiå genom att skolverkstäderna utnyttjas så intensivt som YB:s förslag förutsätter. Bl. a. kom- i

i i i

!

mer den situationen ibland att inträffa, att en arbetsmaskin inte kan utnyttjas under ett lektionspass på grund av att ett arbetsstycke är uppspänt i maskinen. Detta med- för måhända att maskinutrustningen i vissa fall behöver ökas, vilket i sin tur kan resultera i ett något ökat lokalbehov. En liknande ökning kan också erfordras för att ge plats för extra produktions- och övningsobjekt i verkstäderna.

Vissa verkstäder kommer i en integrerad skolenhet att användas för tekniska labo- rationer. Detta kan ibland innebära, att någon extra maskin måste inrymmas i verk- staden. Av detta skäl kan lokalytan behöva ökas.

Ett sambruk av verkstadslokalerna så, att även vissa laborationer ibland kan ut- föras parallellt med att undervisning i arbetsteknik pågår medför vissa konsekven- ser i fråga om lokalutförande. Sålunda skal] specialrummet för mätteknik som tillhör en verkstad för verkstadsmekaniker utökas så, att 16 elever samtidigt kan få plats i rummet och att utrustningen kan kompletteras med den del som erfordras speciellt för gymnasiets och fackskolans behov. I detta rum kan lämpligen placeras stålprov- ningsutrustning. Samma förhållande beträffande lokalyta bör gälla för härdrummet. I ett avskilt utrymme i betongverkstaden bör placeras provningsutruStning för be- tongprover. Det till betongverkstaden hörande grupprummet kan eventuellt kombi- neras med detta utrymme.

I kapitel 16 har beskrivits en försöksverksamhet med en ny undervisningsorganisa- tion för utbildning av exempelvis fordonsmekaniker och telereparatörer- För att genomföra den beskrivna parallellutbildningen i televerkstaden torde inte erfordras någon större ökning av verkstadsytan. Däremot innebär en sådan organisation ett visst ökat behov av förvaringsutrymmen. En bilverkstad som skall inrymma dels »övningsbilar för parallellutbildning och dels kundbilar måste ökas med kanske .100 m2. Även förrådsutrymmen bör ökas något. Det är emellertid angeläget att fram-

hålla, att en sådan måttlig ökning av verkstadens yta innebär att utbildningskapaci- teten höjs högst väsentligt i verkstadslokalen. Samma blir förhållandet i en tele- verkstad m.fl. verkstäder.

Verkstäder för svetsmekaniker, murare och byggnadsträarbetare bör ha tillgång till en särskild uteverkstad. Inom en skolanläggning som inrymmer utbildningar av verkstadsskolkaraktär bör också finnas ett kallförråd för förvaring av material av olika slag.

I många skolor med jämförelsevis stor omfattning på utbildningar för industri- och hantverksyrken finns det behov av en central inköpsorganisation. Hur stort för- varingsutrymme som erfordras för inköpt material är bl.a. beroende av skolortens struktur. Yrkesskolor som är belägna på gymnasieorter torde knappast behöva några större lagerutrymmen för sådant ändamål. I många fall kan det vara tillräckligt med ett mindre buffertlager.

17.3.6 Speciallokaler för den ekonomiska sektorn. Såsom bl.a. framgår av kap. 11 kommer normalutbildningstiden inom den ekonomiska sektorn att bli 2 är. Eftersom den nuvarande handels- och kontorsutbildningen till övervägande del är l-årig kom- mer lokalbehovet per utbildad elev att öka. YB föreslår dock en avsevärd nedskär- ning av utbildningsvolymen varför det totala lokalbehovet i stort torde bli oförändrat. Vid bedömande av detta utvidgade lokalbehov bör hänsyn tagas till att den nya yrkesskolan kommer att erbjuda eleverna väsentligt ökad tid för färdighetsövningar i bl.a. maskinskrivning och maskinräkning. Det betyder ett ökat relativt lokalbehov. I många yrkesskolor finns särskilda övningsbutiker för att eleverna skall få tillfälle att genomföra s. k. försäljningsspel i en miljö, som är så realistisk som möjligt. YB kan inte i detta läge uttala sig om läroplansarbetet kommer att utvisa att det även i fortsättningen finns behov av sådana utrymmen. Emellertid synes det vara lämpligt, att dessa övningsbutiker tills vidare förläggs i ett grupprum, som står i direkt kon- takt med ett ordinärt ämnesrum. Kraven på inredningens flexibilitet är särskilt stor i dessa fall.

17.3.7 Undervisningskök. Som undervisningsköken f. n. är utformade ges det knap— past tillfälle att låta elever enskilt och avskilt utföra sammansatta övningar. För att kompensera denna brist finns det oftast ett s.k. hemkök i hemvårdsavdelningen. YB. har i kap. 16 föreslagit, att i samband med nyplanering av skolor skall göras försök med en delvis ny undervisningsorganisation i berörda ämne. Detta förutsätter under- visningskök som inrymmer flera köksenheter än de nuvarande köken. Dessa köks- enheter får gärna vara mindre men skall vara fullständiga. En sådan utformning av undervisningsköken innebär en viss mindre ökning av den gängse ytan. Under- visningskök som är utformade på detta sätt medger individualiserad undervisning i' vidgad utsträckning. Genom denna organisation uppnås också, att eleverna i större- antal fall får arbeta inom var sitt begränsade ansvarsområde. Detta innebär i stort, att hemkökets speciella funktion torde kunna täckas av det gemensamma köket. I de fall då undervisningsköken får ökad yta och ökad utrustning på sätt YB här ifråga-— satt, synes troligt att det ej erfordras något speciellt hemkök.

17.3.8 Centralkök som undervisningslokal. Enligt YB:s förslag skall den konsumtions- och vårdtekniska linjens andra termin omfatta en gren för storhushåll. Undervis- ningen i ämnet arbetsteknik i denna gren bör förläggas till ett storkök. I de fall när en gymnasieskola skall nyprojekteras bör centralköket i skolenheten — om sådant finnes — utformas så, att elever kan utbildas i centralköket.

17.3.9 Utrymmen för grundläggande vårdutbildning m.m. Den konsumtions- och vårdtekniska linjen skall under första terminen inrymma vårdämnen i viss omfatt- ning. Under den andra terminen differentieras undervisningen i bl. a. en särskild vårdgren. Eftersom vårdutbildningen kommer att ha en jämförelsevis stor omfattning är det väsentligt, att särskilda undervisningslokaler iordningställes för den grund- läggande undervisningen i detta ämne.

17.3.10 Behov av caféteria. I en gymnasieskola befinner sig huvuddelen av eleverna 8 timmar per dag. Det är i många fall angeläget, att eleverna bereds tillfälle till någon förtäring förutom lunchmålet. Detta behov finns i all synnerhet hos de elever, som har undervisning i arbetsteknik i verkstäderna. Det synes YB angeläget, att inom skol- anläggningarna anordnas någon form av cafeteria eller dylikt.

17.3.11 Elevhem. YB:s förslag i huvudmannafrågan kommer bl.a. att innebära ökat anspråk på primärkommunerna ifråga om uppförandet av elevhem. Behovet av elev- hem blir särskilt markerat i gymnasieområden där andelen av elever hemmahörande inom inackorderingszonen är stor. Behovet av elevhem påverkas också av det utbild- ningsprogram som gymnasieskolan erbjuder. I gymnasieskolor med specialutbild- ningar, som har stora upptagningsområden, är behovet av elevhem större.

17.4 Lokalernas utformning för elever med handikapp

De handikappades problem måste särskilt beaktas. Som framgår av kap. 22 har YB funnit det mycket angeläget att på allt sätt underlätta de handikappades yrkesutbild- ning och yrkesanpassning. Vid skolbyggnadernas utformning måste speciell hänsyn tagas till elever med fysiska handikapp. Sålunda bör varje undervisningslokal inom skolan bekvämt kunna nås även av elever som är bundna till rullstol. I flerplans- byggnader bör det alltid finnas minst en hiss, som förbinder de olika vånings— planen. I större skolor som är uppdelade på skilda institutionsbyggnader gäller detta krav givetvis varje byggnadskropp. Vidare bör det i olika delar av skolan finnas toaletter utformade för elever med handikapp.

17.5 Behov av utredning avseende lokalnormer

Den integrerade gymnasieskolans lokalbehov är sålunda mera mångskiftande än mot- svarande behov för gymnasiet och faekskolan. Innan dessa frågor kan överblickas måste dock yrkesutbildningens innehåll närmare analyseras. YB förutsätter, att en mera detaljerad analys av lokalfrågorna utförs i samband med läroplansarbetet.

KAPITEL 18

Skolans befattningshavare

18.1 Nuvarande bestämmelser för Skolledarorganisationen vid grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola

18.1.1 Grundskola. Grundskolans nu gällande skolledarorganisation regleras i skol- stadgans kapitel 9. Rektor skall normalt finnas vid grundskolan i kommunen. Uppgår vid poängberäkning enligt stadgans bestämmelser poängtalet för den del av skol- väsendet, som är underställt rektor vid grundskolan, till lägst 71 poäng, skall antalet rektorer vara 2. Uppgår poängtalet till 111 poäng skall antalet vara 3 osv. Studierektor må finnas vid grundskola. Därvid sker arbetsfördelning mellan rek- tor och studierektor pä så vis att en befattningshavare svarar för den pedagogiska ledningen av högstadiet, medan den andre svarar för låg- och mellanstadiet. För- delningen sker med hänsyn till resp. befattningshavares utbildning och erfarenhet som lärare.

Vid skolanläggningar av viss storlek skall därjämte finnas tillsynslärare.

18.1.2 Gymnasium och fackskola. Nuvarande bestämmelser om Skolledarorganisa- tionen vid gymnasium återfinnes i skolstadgans kapitel 15. Vid varje gymnasium skall normalt finnas rektor. Vid skolenhet, vari ingår allmänt gymnasium, må in- rättas befattning som biträdande rektor om elevantalet är lägst 600 och rektor är förste rektor. Vid tekniskt gymnasium är lektor eller adjunkt, som överstyrelsen på förslag av skolstyrelsen förordnar, skyldig att biträda rektor vid övervakandet av undervisningen i den utsträckning, som i förordnandet bestämmes. Beträffande fackskolan föreskrives i kungl. brev 26.5.1965 att rektor för skola eller del av skola med vilken fackskola eller linje av fackskola bildar skolenhet skall vara rektor jämväl för fackskolan eller linjen. I kungl. brev 15.6.1965 föreskrives att det vid fackskola skall finnas studierektor.

18.1.3 Yrkesskola. Skolledarorganisationen vid yrkesskola regleras i skolstadgans kapitel 23. Vid skolenhet med yrkesskola må finnas heltidstjänst som rektor, om verksam- heten varaktigt omfattar minst 5 heltidskurser. I andra fall skall inrättas deltids- tjänst. Befattning som biträdande rektor må efter medgivande av Kungl. Maj:t in- rättas, om skolans poängtal uppgår till lägst 71. Om yrkesskola omfattar lägst 30 poäng må efter medgivande av länsskolnämnden inrättas en eller flera befattningar som studierektor. Studierektors arbetsområde skall omfatta lägst 9 poäng. Studie-

rektors arbetsområde i yrkesskolan omfattar kurser av likartad karaktär. Sålunda kan t. ex. industri och hantverkskurser bilda ett studierektorsområde, handels- och kontorskurser ett annat, husliga kurser och vårdyrkeskurser ett tredje. Vid stora yrkesskolor kan ytterligare uppdelning av de nämnda områdena på flera studie- rektorer ske. Bestämmelser rörande poängtal för uppdelning på flera rektorstjänster finns ej heller vid yrkesskola.

18.2 De nuvarande skolledarfunktionerna i grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola

[8.2.1 Rektors åligganden indelas i skolstadgan i tre avsnitt.

1. Inom sitt arbetsområde skall rektor:

a) under skolstyrelsen och skolchefen ha den omedelbara ledningen av verk— samheten och tillse att denna fortgår enligt gällande bestämmelser, vara förman för studierektorer, tillsynslärare, lärare och andra befattnings- havare samt tillse att befattningshavarna fullgör sina åligganden, främja samarbetet mellan hemmen och skolan samt i samråd med Skolläkare vaka över de hygieniska förhållandena i skolan, efter hörande av kollegiet meddela erforderliga ordningsföreskrifter ävensom fullgöra de övriga uppgifter, som åvila rektor enligt gällande föreskrifter eller skolstyrelsens särskilda beslut.

I fråga om undervisningen skall rektor särskilt:

taga initiativ till erforderliga förbättringar och främja pedagogiska försök, tillse att lärare anställas och fördela arbetet mellan dem, främja lärarnas fortbildning och tillse att mindre erfarna lärare får hand- ledning,

, tid efter annan närvara vid lärarnas undervisning samt taga kännedom om elevernas arbeten och om betygssättningen, då därtill finnes anledning, samråda med lärare om de förhållanden han iakttagit samt lämna råd och anvisningar ävensom ha tillsyn över institutioner, bibliotek och andra hjälpmedel i undervisningen samt sörja för en lämplig användning därav.

. I fråga om skolförvaltningen skall rektor särskilt:

a) besluta på skolstyrelsens vägnar i ärenden, som styrelsen enligt 15 & skol- lagen uppdrager åt honom,

b) då så påfordras närvara och vara föredragande vid sammanträde med skol- styrelsen eller avdelning av denna eller vid sammanträde, som skolchefen

utlyst,

deltaga i sammanträden rörande skolväsendet, som statlig myndighet an- ordnar, lämna skolstyrelsen erforderligt biträde beträffande Skolskjutsar och skol- sociala uppgifter,

e) ha tillsyn över lokaler och inventarier samt låta förteckna inventarier och undervisningsmateriel och verkställa regelbundet återkommande invente- ringar därav ävensom

f) förestå rektorsexpeditionen och ha bestämda mottagningstider.

För rektor vid yrkesskola gäller emellertid även vissa tilläggsbestämmelser. Rektor vid yrkesskola skall sålunda utöver ovan nämnda åligganden

åstadkomma för undervisningen erforderliga kontakter med näringslivet i orten, ansvara för skötseln och ledningen av elevhem, om sådant finnes inrättat,

enligt riktlinjer, som skolstyrelsen utfärdar, fastställa pris på saluvärdiga elev- arbeten och för skolans räkning giva anbud på arbeten, som kunna vara av gagn för elevernas utbildning, samt

såvida icke skolstyrelsen annat bestämmer, inköpa undervisningsmateriel, arbets- material och andra för skolans verksamhet behövliga varor.

18.2.2 Biträdande rektor vid gymnasium skall fullgöra arbetsuppgifter enligt särskild av länsskolnämnden fastställd instruktion. Biträdande rektor vid yrkesskola skall fullgöra arbetsuppgifter av det slag som ankommer på rektor. Arbetsuppgifterna bestämmes av rektor i enlighet med de riktlinjer som angives i en av länsskolnämn— den fastställd instruktion.

I8.2.3 Studierektor vid grundskola, fackskola och yrkesskola skall närmast under rektor

a) utöva den pedagogiska ledningen och tillsynen över det eller de stadier, för vilka han är förordnad, tillse, att föreskrivna eller eljest erforderliga kollegier, konferenser och föräldra- möten hållas, regelbundet besöka klasserna, göra sig förtrogen med skolarbetet och rådgöra med lärarna om arbetets lämpliga uppläggning samt utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret, såsom att uppgöra förslag till elevernas fördelning på klasser och grupper, till arbetsfördelning mellan lärarna och till schema.

För studierektor vid grundskola och fackskola skall finnas särskild instruktion. För studierektor vid yrkesskola gäller särskilda tilläggsbestämmelser. Det åligger sålunda studierektor att

biträda rektor i arbetet att åstadkomma för undervisningen erforderliga kontakter med näringslivet i orten,

avgiva förslag till anskaffande av lämplig undervisningsmateriel och arbetsmaterial, under ferietid uppehålla rektorstjänsten samt inom sitt arbetsområde fullgöra arbetsuppgifter, som angivits under punkterna a), b) och c) ifråga om rektors åligganden beträffande skolförvaltningen.

18.2.4 Tillsynslärare vid grundskola skall under rektor

ha tillsyn över skolanläggningen och ordningen vid denna, utöva ledning av och tillsyn över anskaffning och vård av inventarier och under- visningsmateriel, i den mån sådant ej ankommer på annan, utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret, vara förman för ekonomipersonalen samt biträda vid ordnandet av föräldramöten, studieutflykter, skolavslutningar och dylikt.

Tillsynslärare skall därjämte

a) besluta på skolstyrelsens vägnar i ärenden, som styrelsen enligt 15 % skollagen uppdrager åt honom.

18.3 Förslag respektive beslut om en ny skolledarorganisation i grundskola samt i

gymnasium och fackskola

18.3.1 Förslag om ny organisation av skolledningen :" grundskolan. Skoladministrativa utredningen framlade i betänkandet Organisation av skolledningen i grundskolan (SOU 1964:53) förslag om en delvis förändrad skolledarorganisation för grund- skolan. Enligt förslaget skall för skolenhet med grundskola liksom hittills kunna inrättas dels en tjänst som rektor, dels en tjänst som studierektor. Därvid skall emellertid inte som nu är fallet en horisontell utan en vertikal uppdelning av kom- petensområden för de båda befattningshavarna gälla. Detta innebär att rektor och studierektor gemensamt skall svara för skolledningen över hela skolenheten. Studie- rektor skall därvid fungera som biträdande rektor. Skoladministrativa utredningens betänkande utsändes på remiss den 10 december 1964, varvid remissyttrande begärdes före den 30 mars 1965. Någon proposition i ärendet har ännu inte framlagts, men det torde kunna förväntas att utredningens förslag förs vidare i särskild proposition.

18.3.2 Beslut om ny organisation av skolledningen i gymnasium och fackskola. I pro- positionen 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna framlade de- partementschefen förslag om ny skolledarorganisation för gymnasiet och fackskolan med innebörden, att för skolenhet med gymnasium och/eller fackskola skall finnas dels rektor och dels studierektor, varvid de båda befattningshavarna gemensamt skall svara för skolledningen över hela skolenheten och studierektor skall fungera som biträdande rektor. Dessutom skall vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola finnas huvudlärare med vissa uppgifter för den pedagogiska ledningen inom ämne eller ämnesgrupp. Riksdagen biföll departementschefens förslag om en ny skolledar— organisation (särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1964). Den nya skolledarorga- nisationen skall tillämpas fr. o.m. läsåret 1966/67. I propositionen anförde departementschefen följande beträffande skolledningen för de behandlade gymnasiala skolorna:

Såväl FU som GU är av den uppfattningen att de nya gymnasiala skolorna kommer att ställa väsentligt ökade anspråk på skolans ledning. Att ledningen kommer att bli avse- värt mer arbetskrävande än för närvarande framhålles även i flera remissyttranden. Sannolika skäl talar enligt min mening för att dessa uppfattningar är riktiga. Jag in- stämmer vidare i GU:s uttalande att den pedagogiska ledningen vid nuvarande gymnasier knappast fungerar tillfredsställande. Med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt att en kraftig förstärkning av skolledningen kommer till stånd i samband med övergången till det nya gymnasiet och det definitiva införandet av fackskolan. Detta bör ske på det sätt FU och GU föreslagit, dvs. vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör finnas en rektor, en studierektor samt ett antal huvudlärare. Befattningshavarna bör ha de uppgifter utredningarna föreslår. Studierektoratet skall sålunda avse hela skolenheten och inte den ena eller den andra av däri ingående skolformer. Arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor bör inte regleras genom centralt utfärdade bestämmelser. Jag vill emellertid understryka att studierektorn i allt väsentligt skall ha en pedagogisk funktion och att den frihet, som den lokala skolstyrelsen bör ha att från fall till fall bestämma arbetsfördelningen, inte får leda till att studierektorn blir en administrativ befattnings- havare.

Huvudlärarna bör ha i stort sett samma uppgifter, som de för närvarande har. Det är emellertid väsentligt att de i ökad utsträckning ägnar sig åt den pedagogiska planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp med hänsyn till den starka betoningen av själv- ständiga arbetsformer och ökad samverkan mellan olika ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan. Detta förutsätter en ökad insats från huvudlärarnas sida. Överenskommelsen med personalorganisationerna innebär att befattningsarvode skall utgå till huvudlärare, under förutsättning att det ämne eller ämnesområde han representerar har en viss minsta omfattning vid skolenheten.»

Beträffande skolledningen vid fristående fackskola samt vid fackskola kombinerad med grundskola eller med yrkesskola anförde departementschefen följande:

»Vid fristående fackskola bör befattning som studierektor kunna inrättas efter med- givande av skolöverstyrelsen. Vid skolenhet med grundskola och fackskola bör endast en befattning som studierektor kunna finnas medan vid skolenhet med yrkesskola och fack- skola bör utöver i förekommande fall studierektorer för yrkesskolan —— finnas en studierektorsbefattning. Överenskommelsen med personalorganisationerna innebär att studierektor som avses i detta stycke utöver sin lärarlön bör åtnjuta visst arvode. Han skall förordnas tills vidare. Tillsättningsmyndighet bör vara skolstyrelsen.

För samtliga studierektorer bör gälla att de skall vara skyldiga vikariera för rektor och att de liksom rektor åtnjuter semester och ej ferier. I studierektors arbetsuppgifter skall ingå att ombesörja schemaläggning.»

18.3.3 GU och FU om den nya gymnasiala skolledarorganisationen. Som framgår av föregående citat ur propositionen anslöt sig departementschefen helt till vad som föreslagits av GU och FU. För belysning av den nya gymnasiala skolledarorganisa- tionens innebörd och de bedömningar som ligger bakom förslagen kan det därför vara av intresse att ta del av GU:s och FU:s synpunkter på de hithörande frågorna. Dessa meddelas i det följande i ett kort referat.

GU framhöll att det nya gymnasiet ställer ökade krav framför allt på den pedagogiska ledningen av skolarbetet. Det är därför enligt GU önskvärt att rektor får möjlighet att koncentrera sig på de arbetsledande uppgifterna. Dessa och andra administrativt-organi- satoriska uppgifter tar så betydande del av rektors arbetstid i anspråk, att han för den pedagogiska ledningen oundgängligen till sin hjälp behöver biträdande skolledare.

I det nuvarande gymnasiet biträdes rektor i den pedagogiska ledningen av huvudlärare, vilka har till uppgift att tillhandagå andra lärare i ämnet med råd och information. GU fann emellertid att systemet med huvudlärare i dess nuvarande utformning inte fungerat särskilt väl. Huvudlärarnas möjligheter att göra en mera aktiv insats begränsas bl.a. av det ringa utrymmet för nedsättning av undervisningsskyldigheten. Den rådande lärar- bristen utgör hinder för en nedsättning av undervisningsskyldigheten i sådan omfattning att systemet kunde komma att fungera väl. GU har därför undersökt andra vägar att komma tillrätta med problemet.

Med hänvisning bl. a. till att i det nya gymnasiets läroplaner stor vikt fästes vid verk- samhetsformer som spänner över flera ämnen och som kräver planeringsåtgärder för hela lärokurser fann GU anledning att undersöka, hur en mera samlad och sammanhållande pedagogisk ledning av skolarbetet skulle kunna organiseras. I detta syfte diskuterade GU alternativet att inrätta ett antal stuiderektorstjänster. Varje studierektor skulle då närmast svara för en av gymnasiets lärokurser eller någon annan uppdelning av gymnasiets ämnen i relativt sammanhängande block. Gymnasiets rektor skulle kunna fylla studie- rektorsfunktionen för viss lärokurs eller visst ämnesblock och vid sin sida, beroende på skolenhetens storlek, ha två eller flera studierektorer.

En sådan studierektorsinstitution skulle enligt GU medföra den odisputabla fördelen att den pedagogiska ledningen skulle bli mera enhetlig, den skulle ge goda möjligheter till aktivt och effektivt arbete och den skulle ge en viss garanti för en lika behandling av skilda ämnen och lärokurser.

Emellertid fann GU också skäl tala emot denna konstruktion. Studierektorerna kan inte på samma sätt som huvudlärarna vara experter inom hela sitt arbetsområde. Man skulle få en ny befattningshavarkategori med förmansställning gentemot övriga lärare och där- med risk för viss splittring av skolledningen. Slutligen skulle den nödvändiga nedsätt- ningen av undervisningsskyldigheten medföra betydande kostnader.

GU undersökte därefter på vilket sätt de båda diskuterade alternativen skulle kunna kombineras till en ändamålsenlig organisation för gymnasiets pedagogiska ledning. Den enligt GU lämpligaste lösningen innebär att den pedagogiska ledningen anförtros åt rektor och en studierektor, vilken bör ges en avsevärd nedsättning av undervisningsskyldigheten. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan rektor och studierektor skall bedömas från fall till fall och fastställas av den lokala skolstyrelsen. Såväl rektors som studierektors upp- gifter skall dock alltid avse hela skolenheten och ej någon speciell däri ingående skol- form. Till rektors och studierektors hjälp med den pedagogiska ledningen skall en huvud- lärarorganisation av nuvarande utformning bibehållas.

FU framhöll för sin del att fackskolan oftast tillsammans med annan skolform kommer att ingå i en större skolenhet. Även i sådana fall bör det enligt FU:s mening endast finnas en rektor och en studierektor. FU föreslog sålunda för skolenhet med fackskola samma organisation av skolans ledning som GU föreslagit för skolenhet med gymnasium.

18.4 YB:s synpunkter och förslag beträffande Skolledarorganisationen i den integrerade

gymnasieskolan

18.41 Den integrerade gymnasieskolan, som YB föreslagit, kommer till sin organisa- tion att skilja sig från samtliga nu existerande skolformer. YB har med utgångspunkt från sina egna förslag beträffande gymnasieskolans organisation och utformning samt från GU:s och FU:s i föregående avsnitt redovisade synpunkter och förslag sökt utforma en för hela den integrerade gymnasieskolan funktionsduglig skolledarorga- nisation.

18.4.2 Skolledarfunktionema har av skoladministrativa utredningen uppdelats i tre huvudgrupper, nämligen pedagogiska, administrativa och skolsociala funktioner. GU har härtill fogat distinktionen, att som pedagogiska skall endast sådana uppgifter betraktas, för vilkas fullgörande krävs lärarutbildning. Inom den nuvarande yrkesskolan förekommer vissa funktioner som saknar mot- svarighet i gymnasiet och fackskolan. Dessa funktioner måste givetvis fyllas även i den integrerade gymnasieskolan. För att yrkesutbildningen skall hållas levande och aktuell måste skolan ovillkor- ligen upprätthålla nära kontakt med arbetsmarknadens företag och organisationer samt med de arbetsplatser till vilka viss del av elevernas utbildning kan vara för- lagd. I den mån saluvärdig produktion — legoarbeten och beställningsarbeten ingår som övningsobjekt i utbildningen krävs också kontakter med skolans leverantörer och kunder såsom ett led i den pedagogiska planeringen. Dessa kontakter, som redan nu är av största betydelse, måste i den nya gymnasieskolan tillmätas än större vikt. Detta sammanhänger främst med att den tid, som enligt YB:s förslag anslås till fär- dighetsövningar, blir beskuren i förhållande till nuläget. Detta skall kompenseras genom effektivisering av den pedagogiska planeringen, genom förnyelse av de peda- gogiska produktionsformerna och genom ackvisition av övningsobjekt, som kan ingå i en metodiskt riktig utbildningsgång. Enligt YB:s mening kan det inte råda någon tvekan om att det kontaktarbete och de planeringsuppgifter som här beskrivits måste ses som angelägna pedagogiska funktioner inom yrkesutbildningen och därmed inom gymnasieskolan. Den förstärkning av den pedagogiska ledningen, som YB sålunda bedömer som helt nödvändig, kan åstadkommas redan inom ramen för nu gällande bestämmelser rörande skolledare och biträdande skolledare vid yrkesskolor. Ifrågavarande bestäm- melser (18.1.3), som är intagna i skolstadgans 23 kapitel, grundas på överväganden och förslag av yrkeslärarberedningen. Bestämmelserna trädde i kraft så sent som 1 januari 1964. Tillämpningen varierar betydligt, och någon enhetlig praxis har ännu ej utformats. Helt allmänt kan dock sägas att en viss återhållsamhet iakttagits vid inrättandet av skolledartjänster inom ramen för de nya bestämmelserna och att ut- rymme för förstärkningen därför i regel alltjämt finns. Såvitt YB kunnat finna har den biträdande Skolledarorganisationen vid yrkes- skolorna slagit mycket väl ut och genomgående hälsats med tillfredsställelse. In- förandet av studierektorstjänster har medfört att ovan diskuterade pedagogiskt- organisatoriska problem har blivit föremål för speciell uppmärksamhet och aktivitet. Mot bakgrunden av yrkesutbildningens starka expansion under 1950- och (SO-talen framstår nu den pedagogiska förnyelsen som ett angeläget behov.

18.4.3 Rektor och biträdande rektor( er). Enligt de ovan redovisade bestämmelserna för det nya gymnasiet och fackskolan skall i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola finnas dels en rektor som skolchef och dels en studierektor som biträ- dande skolchef. I yrkesskolan finns enligt de år 1964 fastställda bestämmelserna en rektor som skolchef och vid större skolenheter dessutom en biträdande rektor. Den

senare år till sin funktion närmast att jämföra med studierektorn vid gymnasium/ fackskola.

l skolenhet med den av YB föreslagna integrerade gymnasieskolan måste enligt YB:s mening utöver rektor som skolchef finnas minst en biträdande rektor. I skol- enhet, som omfattar lägst 70 poäng, bör ytterligare en tjänst om biträdande rektor få tillsättas. En tredje tjänst som biträdande rektor bör få inrättas i skolenhet med en omfattning av minst 140 poäng.

I skolenhet med mer än en biträdande rektor torde uppdelningen av arbetsupp- gifterna i regel lämpligen ske efter sektorer. I de fall det finns två biträdande rek- torer bör sålunda den enes arbetsområde i huvudsak omfatta den humanistisk/sociala sektorn och den ekonomiska sektorn samt den andres den tekniska sektorn. I de fall det finns tre biträdande rektorer bör deras arbetsområden i huvudsak omfatta var- dera en av gymnasieskolans tre sektorer. Med den här förordade arbetsfördelningen kommer sålunda i skolenheter med mer än en biträdande rektor dessa befattnings- havare att närmast under rektor fungera som sektorschefer.

YB förutsätter att rektor i skolenhet med den integrerade gymnasieskolan skall få samma funktioner, som fastställts för rektor i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola, med tillägg för ytterligare funktioner, som gäller för rektor vid yrkesskola.

På motsvarande sätt förutsätter YB att biträdande rektor skall tilldelas de funk- tioner, som fastställts gälla för studierektor i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola, med tillägg för de ytterligare funktioner, som gäller för biträdande rektor i yrkesskola. I de fall då mer än en biträdande rektor kommer att finnas bör an- visningar för en sektorsuppdelning av arbetsuppgifter och befogenheter enligt det ovan skisserade förslaget tillkomma.

När skolenhet har sådan omfattning att mer än en biträdande rektor kan finnas, må inrättandet av sådan ytterligare tjänst beslutas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skolöverstyrelsen efter begäran av skolstyrelsen. Det må ankomma på skolstyrelsen att på lämpligaste sätt disponera över tilldelade tjänster, så att Skolledarorganisationen på bästa sätt kan anpassas till de lokala förhållandena.

18./4.4 Studierektorer. I yrkesskolan finns, som ovan redovisats, enligt den år 1964 införda Skolledarorganisationen även tjänster som studierektorer. Dessa har, som framgått av det föregående, en annan funktion än de studierektorer som skall finnas i skolenhet med gymnasium och/eller fackskola. De senare skall fungera som biträ- dande rektor och kommer enligt YB:s förslag i föregående avsnitt (18.4.3) att ges denna titel. Titeln studierektor bör nämligen enligt YB:s mening i den integrerade gymnasieskolan behållas för funktioner av det slag som sköts av de nuvarande studie- rektorerna i yrkesskolan.

YB har i det föregående påvisat (18.4.2), att skolledarfunktionerna inom yrkes- skolan till vissa delar är speciella och att dessa specialfunktioner måste överföras till motsvarande utbildningslinjer inom den integrerade gymnasieskolan. Vissa av dessa specialfunktioner kommer att få läggas på rektor och biträdande rektor(er), vilket angetts i förslagen ovan. Huvuddelen av specialfunktionerna måste dock liksom hit-

tills komma att falla på studierektorerna. Det är sålunda enligt YB:s mening helt otänkbart att skapa en tillfredsställande skolledarorganisation för den integrerade gymnasieskolan utan att inrätta tjänster för studierektorer med i huvudsak samma funktioner som nu gäller i yrkesskolan.

Åliggandena för yrkesskolans studierektorer har redovisats i det föregående (18.2.3) YB vill i det fallet främst framhålla vikten av att tjänsterna konstrueras på ett sådant sätt, att kontakterna med näringslivet kan skötas tillfredsställande. Dessa kontakter gäller så väsentliga och oundgängliga saker som ordnandet av praktik- platser och — i förekommande fall av inbyggd undervisning och växelunder— visning samt relationerna mellan beställare/kund och producent/leverantör. De fort- löpande kontakterna måste också ha syftet att skapa ett befruktande samspel mellan skola och näringsliv, så att tekniska nyheter, rationaliseringar och andra föränd- ringar inom produktionen och arbetslivet i övrigt snabbt kan påverka yrkesutbild- ningens innehåll och uppläggning.

Tjänsterna för studierektorer måste givetvis med här gjord betoning av närings- livskontakterna knytas till de mera direkt yrkesutbildande linjerna inom den inte- grerade gymnasieskolan. Detta gäller i första hand de linjer, vilka kommer att ersätta de nuvarande utbildningarna i yrkesskolan och varom YB i det föregående har gett förslag. Det bör dock även gälla de yrkesutbildande linjerna inom vad som nu kallas gymnasium och fackskola, dvs. dessa skolformers tekniska och ekonomiska linjer.

YB föreslår sålunda, att i skolenhet med integrerad gymnasieskola tjänster för studierektorer skall få inrättas med uppgift att fullgöra ovan redovisade funktioner inom de tre sektorernas direkt yrkesutbildande linjer. Sådan tjänst skall liksom i yrkesskolan få inrättas, då omfattningen av de nämnda linjerna inom en sektor upp- går till minst 9 poäng. Med yrkesutbildande linje, varpå poäng skall räknas, avses dels av YB föreslagna linjer och kurser och dels de tekniska och ekonomiska linjerna inom nuvarande gymnasium och fackskola samt fackskolans sociala linje. Vid stora skolenheter och skolenhet omfattande endast en eller två av gymnasie- skolans huvudsektorer kan de enskilda sektorerna nå sådan omfattning, att arbets- uppgifterna kräver ytterligare tjänster som studierektor. YB föreslår, att en andra studierektorstjänst skall kunna inrättas vid 21 poäng för ifrågavarande linjer inom sektorn och därefter vid 39, 66 och 105 poäng. I sammanhanget vill YB som sin mening anföra, att rektor och biträdande rektor inte bör åläggas att fullgöra studie— rektorsfunktioner. Vid bestämmandet av antalet studierektorstjänster skall alltså bortses från att rektor och/eller biträdande rektor kanske innehar sådan kompetens som fordras av studierektor inom viss sektor.

YB förordar att tjänst för studierektor skall kunna inrättas av länsskolnämnd efter framställning av skolstyrelsen. Studierektors arbetsområde bör liksom f. n. fast- ställas av länsskolnämnden på förslag av skolstyrelsen. Normalinstruktion för studie- rektorstjänster bör utfärdas.

18.4.5 Huvudlärare. YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gymnasieskolan i enlighet med vad som fastställts för det nya gymnasiet

och fackskolan. Huvudlärarfunktionerna måste emellertid komma att gälla skolen- heten som helhet och sålunda omfatta respektive ämnesområde även inom de av YB föreslagna linjerna. Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. Vidare bör prövas lämpligheten av att införa huvudlärarfunktionen också för övriga ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.

YB avser att återkomma till dessa frågor i ett senare skede, när förslag om tim- planer och kursinnehåll utarbetats och konsekvenserna av YB:s uppläggning med blockutbildning och blockämnen bättre kan överblickas.

18.4.6 Övergång till den nya skolledarorganisationen. Den av YB föreslagna integra- tionen av gymnasium, fackskola och yrkesskola kan inte på alla orter genomföras omedelbart sedan beslut fattats härom. Den lokala skolorganisationen och möjlig— heterna till samordning mellan befintliga skolenheter är nämligen ofta för lång tid bundna vid gjorda investeringar. I många fall torde det bli möjligt att genom om- grupperingar av de olika utbildningslinjerna och med måttliga ingrepp i skolbygg- naderna åstadkomma förutsättningar för en rationellt uppbyggd organisation av gymnasieskolan. I andra fall kan man vara hänvisad att ännu under ganska lång tid arbeta under ur integrationssynpunkt mindre gynnsamma betingelser. De högst varierande organisatoriska förutsättningarna måste också leda till olika konsekvenser beträffande skolledarorganisationen. De gymnasieorter som nu står inför betydande skolbyggnadsprojekt har goda möjligheter att genomföra en total- integration, innebärande ett sektorsvis sammanförande av gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans utbildningsvägar. Det kan ha sitt intresse att undersöka vilka kon- sekvenser detta kan medföra beträffande skolledningen. Detta torde bäst kunna ske genom att applicera YB:s förslag om en ny. skolledarorganisation på konkreta exem- pel. Vi väljer som ett första exempel en ort, där det finns ett gymnasium med 6 paralleller. Fackskolan har 4 och yrkesskolan ca 10 paralleller. Gymnasiet och fack- skolan skulle som särskild skolenhet ha rektor, en studierektor och ett antal huvud- lärare. Yrkesskolan, som utöver nämnda heltidskurser också har ett stort antal del- tidskurser, kan antagas ha rektor och studierektorer. Den integrerade skolenheten skulle uppnå ett poängtal på något över 70. Vid en sådan skolenhet skall det enligt YB:s förslag finnas en rektor samt två biträdande rektorer. Rektorstjänsten kan antas komma att besättas av antingen rektorn vid gymnasiet/fackskolan eller rektorn vid yrkesskolan och de två tjänsterna som bi- trädande rektor av den kvarvarande av de båda nämnda rektorerna samt av studie- rektorn vid gymnasiet/fackskolan. Vid de yrkesutbildande linjerna skulle dessutom finnas studierektorer enligt YB:s ovan angivna förslag, vilket med en trolig fördelning av linjerna skulle medge en planering vid gymnasieskolan av yrkesskolans nuvarande tre studierektorer. Vidare skulle finnas ett antal huvudlärartjänster för ämnen och ämnesgrupper, varav vissa kommer att gå horisontellt genom samtliga eller flertalet av gymnasieskolans linjer. Vi väljer som ett andra exempel en ort, där den nuvarande yrkesskolan har en

sådan omfattning att poängtalet för denna ensam något överstiger 70 poäng. Om denna yrkesskola tillsammans med gymnasiet och fackskolan på orten skall bilda en skolenhet, torde denna få en sådan omfattning att poängtalet 140 överskrids. I det fallet skall enligt YB:s förslag utöver rektor kunna finnas tre biträdande rektorer. Vid yrkesskolan på orten kan enligt nuvarande bestämmelser ha inrättats en tjänst för biträdande rektor. Inom ramen för YB:s förslag kan denne inplaceras som bi- trädande rektor i den nya skolorganisationen och där under rektor tilldelas t. ex. den tekniska sektorn som huvudsakligt arbetsområde. Studierektorer och huvudlärare tillkommer i det antal, som skolenhetens sammansättning medger.

YB:s förslag har inte utformats för att å priori tillförsäkra nuvarande befattnings- havare i de olika gymnasieskolornas ledning tjänster i den integrerade gymnasie— skolan. Utgångspunkten för YB:s förslag har givetvis i stället varit att tillförsäkra den nya gymnasieskolan en sådan organisation av skolledningen att denna rätt kan fylla de föreliggande pedagogiska, administrativa och skolsociala uppgifterna. Dessa blir på intet sätt mindre omfattande och krävande i den nya skolformen. Därav följer också som en logisk och praktisk konsekvens att även den framtida gymnasieskolan har behov av de befattningshavare, som i de tidigare skilda gymnasiala skolformerna i olika egenskaper har burit upp eller enligt de nya bestämmelserna har avsetts bära upp de relevanta Skolledarfunktionerna.

18.5 Lärare

18.5.1 Inledning. Vid genomförandet av den yrkesutbildning, varom YB lagt fram förslag i det föregående, kommer givetvis lärarna att spela en viktig roll. Det är till stor del på dem det beror, om yrkesskolan skall lyckas med sin primära uppgift ». . . att ge unga människor en grundläggande yrkesutbildning, som så långt som möjligt — är anpassad till individens behov och förutsättningar samt till avnämar- nas krav och behov». Denna uppgift avser inte endast meddelande av kunskaper och färdigheter utan omfattar också som ett viktigt integrerande moment »arbets- livsfostran och karaktärsdaning». Till följd av de snabba förändringarna inom näringslivet måste utbildningen i dagens yrkesskolor ». . . vara utformad så, att den i största möjliga utsträckning motsvarar morgondagens krav och behov» (11.1). Denna allmänna målsättning är givetvis en faktor, som i hög grad måste beaktas, när det gäller att uppställa krav på läraren i den framtida yrkesutbildningen. Han måste sålunda bl.a. äga tillräckliga kunskaper och färdigheter och ha erforderlig erfarenhet av näringslivet för att kunna ge sina elever en adekvat yrkesutbildning. YB har föreslagit åtgärder, som syftar till en effektivisering av yrkesutbildningen. Detta har bl. a. resulterat i att YB i vissa fall föreslagit, att utbildningstiden för vissa utbildningar skall minskas i förhållande till den utbildningstid, som nu gäller för ut- bildningen ifråga. I sådana fall bör minskningen i utbildningstid givetvis i största möjliga utsträckning kompenseras genom ett rationellt utnyttjande av tiden. Detta förutsätter ofta, att nya hjälpmedel och bättre metoder utarbetas, men det förutsätter också, att läraren under sin utbildning lär sig att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja de hjälpmedel och metoder som kommer att ställas till hans förfogande.

På grund av den stora variationen i fråga om innehållet i och målsättningen för de olika utbildningarna inom yrkesutbildningen ställs läraren inför mycket skiftande uppgifter. Varje utbildning har sina speciella krav på läraren. YB har inte ännu ut- arbetat slutliga förslag till läroplaner för olika yrkesutbildningar. Därför saknas för närvarande den nödvändiga grunden för ett fastställande av fordringarna på lärarna i den framtida yrkesutbildningen.

YB avser att i ett senare betänkande i detalj behandla frågor som hör samman med utbildning av sådana lärare som blir erforderliga inom den framtida yrkes- undervisningen. I det följande avser YB att först ge en översikt över lärarstrukturen i dagens yrkesutbildning och sedan anlägga några synpunkter på lärarfrågan, sedd från YB:s synpunkt.

Den gymnasiala yrkesutbildningen enligt YB:s förslag kommer, liksom den nu- varande yrkesutbildningcn, att rymma ett mycket stort antal ämnen. I detta samman- hang kan det vara ändamålsenligt att samla dem i två huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av yrkestekniska ämnen och den andra gruppen av allmänna ämnen. Av dessa grupper uppvisar den första den största ämnesvariationen. Där påträffar man den långa raden av fackteoretiska och arbetstekniska ämnen inom de olika sektorerna av yrkesutbildningen. Den andra gruppen är relativt begränsad till sitt innehåll. De väsentligaste ämnena där utgörs av svenska, främmande språk, sam- hällskunskap, religionskunskap, arbetslivsorientering och gymnastik. Vid sidan av de ämnen som ingår i de två huvudgrupperna skall elev inom den framtida yrkes- utbildningen kunna välja till även annat ämne, som förekommer i läroplan för gymnasium och fackskola.

De yrkestekniska ämnena i YB:s förslag överensstämmer till stor del med de s. k. yrkesämnena i den nuvarande yrkesutbildningen. De allmänna ämnena, som upptas i YB:s utkast till läroplaner, utgörs enligt nuvarande terminologi mest av s.k. läro- ämnen, Gymnastik tillhör gruppen övningsämnen. Ämnet arbetslivsorientering före- kommer endast i ett fåtal kurser i nuvarande yrkesskolor.

18.5.2 Nuvarande lärarkategorier inom yrkesundervisningen och deras utbildning. De allra flesta lärarna inom den nuvarande yrkesundervisningen kan hänföras till någon av grupperna lärare i yrkesämnen, lärare i läroämnen och övningslärare. Var och en av dessa kategorier innehåller ett stort antal ämnesspecialister. Det största antalet finns inom kategorin lärare i yrkesämnen, som enligt skolstadgan, 23 kap. 29 5, upp- delas i följande undergrupper: yrkeslärare, lärare i husligt arbete, lärare i vård- yrken och lärare i handelsyrken. Den mest heterogena gruppen är yrkeslärarna, som för närvarande företräder omkring 50 olika yrken. Den lärarutbildning, som är den vanligaste bland gruppen yrkeslärare, är den som på sin tid anordnades av KÖY och numera av SÖ för dessa lärare. Utbildningstiden var före den 1 juli 1960 av varierande längd. Från nämnda tidpunkt omfattar den ca 33 veckor och genomförs vid de yrkespedagogiska instituten i Stockholm, Göte— borg, Malmö, Linköping, Umeå och Sundsvall. Huvuddelen av lärarna i husligt arbete har erhållit utbildning vid seminarium för

huslig utbildning, linjerna för utbildning av barnavårdslärare, textillärare resp. hus- hållslärare.

Lärarna i vårdyrken har erhållit utbildning antingen vid Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) eller i kurs anordnad av KÖY resp. SÖ.

För lärare i handelsyrken krävs en pedagogisk utbildning, omfattande omkring 15 veckor. Den anordnas numera vid de yrkespedagogiska instituten.

Även om lärarna i yrkesämnen är den dominerande lärarkategorin vid yrkes— skolorna, förekommer där i varierande omfattning även lärare i läroämnen och övningslärare.

För lärare i läroämnen kan vid yrkesskola inrättas ordinarie tjänster av följande slag (23 kap. 42 g):

»a) ordinarie adjunkts- eller ämneslärartjänster,

b) ordinarie ämneslärartjänster för folkskollärare, gymnasieingenjörer eller gym- nasieekonomer med viss vidareutbildning samt för receptarier eller lärare med viss akademisk utbildning samt

c) ordinarie tjänster såsom lärare i företrädesvis tekniska eller merkantila läro- ämnen».

Formerna för dessa lärares pedagogiska utbildning är mycket varierande. Lärare under a) kan ha genomgått bl.a. praktisk lärarkurs, utbildning vid lärarhögskola eller pedagogisk kurs om ca 15 veckor vid yrkespedagogiskt institut (motsvarande). ' Lärare under b) har i regel utbildats vid folkskoleseminarium, lärarhögskola eller vid yrkespedagogiskt institut. Lärare under c) slutligen har oftast erhållit utbildning vid yrkespedagogiskt institut (15 veckorskurs eller pedagogisk utbildning för yrkes- lärare).

»Ordinarie tjänster såsom övningslärare må, inom det för yrkesskolan fastställda antalet ordinarie lärartjänster, inrättas efter medgivande av länsskolnämnden i ämnet teckning, musik eller gymnastik.» (Skolstadgan, 23 kap., 56 å.)

Dessa lärares utbildning sker vid teckningslärarinstitutet, musikhögskolan resp. gymnastiska centralinstitutet.

Vid granskning av de nämnda utbildningsformerna, finner man att de endast i be- gränsad omfattning varit helt eller huvudsakligen inriktade på yrkesutbildningens behov.

Sålunda har de inom yrkesundervisningen verksamma lärarna i läroämnen endast i undantagsfall under sin utbildning erhållit speciell förberedelse för verksamhet inom yrkesutbildningen. Inte heller utbildningen av lärare i teckning, musik och gymnastik beaktar yrkesundervisningens speciella problem.

Den lärarutbildning som för närvarande bäst tillgodoser yrkesutbildningens krav är dels den som enligt Bestämmelser angående utbildning av lärare för yrkesunder— visningen m.m. (K. br. den 28 juli 1960) anordnas vid yrkespedagogiskt institut och dels den lärarutbildning som enligt särskilda bestämmelser anordnas för jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning. Den i kvantitativt avseende mest omfattande ut- bildningen är den som genomförs vid de yrkespedagogiska instituten.

18.53 YB:s synpunkter på utbildning av lärare för yrkesundervisningen. 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) har i betänkandet Lärarutbildningen (SOU 1965: 29) lagt fram förslag rörande bl.a. utbildning av det gymnasiala stadiets lärare i läroämnen. Därvid har de sakkunniga emellertid inte —— under hänvisning till den pågående yrkesutbildningsberedningen beaktat yrkesutbildningens behov av dessa lärare.

I läroplanerna enligt YB:s förslag kommer, såsom framgår av framställningen i annat sammanhang, att ingå vissa s.k. allmänna ämnen. En del av dessa, t. ex. svenska, främmande språk, samhällskunskap och religionskunskap, avses att i yrkes- skolan få samma innehåll och målsättning som i fackskolan. I den mån utbildning av lärare i läroämnen enligt LUS:s förslag blir genomförd, kommer därför en viss del av behovet av lärare i allmänna ämnen enligt YB:s förslag att bli tillfredsställande tillgodosett. Enligt YB:s mening måste man dock i den integrerade gymnasieskolan för de direkt yrkesutbildande linjerna till sig kunna knyta också lärarkrafter av annat slag och.därvid kunna tillämpa en mindre formell bedömning, som gör att också praktisk erfarenhet ges ett meritvärde. YB utgår därför ifrån att samtliga de ovan under a—c uppräknade lärarkategorierna skall kunna utnyttjas för under- visningen inom den framtida gymnasiala yrkesutbildningen. YB avser att senare framlägga mera utarbetade förslag härom.

Vid utförandet av sitt uppdrag har LUS kommit in på vissa övergripande fråge- ställningar. Sålunda har de upplevt vissa olägenheter av den nuvarande uppdelningen av skolans lärare i olika kategorier. På sid. 187 i huvudbetänkandet säger de sålunda, att de ». . . finner den nuvarande uppdelningen av ämneslärare på läroämnen, öv- ningsämnen och yrkesämnen inte bara oskarp och godtycklig utan vilande på en princip som inte har stöd i den nya skolans mål».

YB delar helt den av LUS framförda uppfattningen i denna fråga. YB har för sin del i utkasten till timplaner gjort en viss ämnesgruppering. _Denna är emellertid genomförd enbart. av praktiska skäl och får alltså vilket YB bestämt vill fram- hålla inte tas till intäkt för en olika värdering efter den genomförda grupperingen. De hithörande värderingarna har givetvis också fackliga aspekter. Dessa anser sig emellertid YB inte ha anledning att syssla med. Benämningarna för de olika kate- gorierna lärare i den integrerade gymnasieskolan har YB inte heller diskuterat. YB förutsätter dock att man skall komma fram till ett enhetligt system för dessa benäm- ningar och att de hithörande frågorna senare tas upp till en samlad prövning. Det systern man på så sätt kan komma att införa bör givetvis vara tillämpligt, oavsett vilket slag av undervisning lärarna ombesörjer och oavsett om det är fråga om all- männa ämnen och linjer eller yrkesinriktade ämnen och linjer.

Indelningen av lärare i kategorier har sin motsvarighet i uppdelningen av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen. Detta har bl. a. lett till en fel- aktig syn på och värdering av praktisk och teoretisk undervisning. YB har i annat sammanhang behandlat detta problem. Här är det befogat att peka på de olika ämnenas krav på läraren. LUS säger på tal härom bl. a. följande (sid. 186), vari YB vill instämma: »Yrkesämnena skiljer sig inte från skolans övriga ämnen i vad gäller

målet att bibringa eleverna vissa färdigheter och viss allmänorientering. När det sålunda hävdas, att något ämne äger 'karaktär' av läroämne eller övningsämne eller yrkesämne, vill de sakkunniga framhålla, att denna karaktärsuppdelning inte äger någon självklar grund i undervisningens art och innehåll. Den tid då man med läro- ämne menade 'läsämne' kunde en uppdelning baseras på studiesättet, kanske även på innehållet. Detta är inte längre möjligt.»

Denna allmänna syn på lärarens uppgift måste leda till att kraven på kunskaper i allmänna ämnen på de framtida lärarna inom yrkesundervisningen i vissa fall måste skärpas avsevärt i förhållande till de krav som nu gäller för tillträde till de utbild- ningsanstalter, som utbildar lärare bl. a. för yrkesutbildningens behov. För att vinna inträde till pedagogisk utbildning av yrkeslärare vid yrkespedagogiskt institut krävs t.ex. ifråga om allmänna kunskaper för närvarande endast »att äga godkänt slut- betyg (avgångsbetyg) från folkskola eller försöksskola». Som en följd av hård kon- kurrens om utbildningsplatserna torde den faktiska allmänutbildningsnivån inom yrkeslärarkåren vara väsentligt högre än vad som framgår av inträdeskraven.

Utvecklingen på skolans område som bl.a. innebär, att allt flera vid inträde i yrkesskolan har en mer omfattande skolmässig allmänutbildning än vad som nu kräves av yrkeslärarkandidater, nödvändiggör en skärpning av kraven på allmän— kunskaper på samma gång som den möjliggör sådana höjda krav. Utan tillgång till en klarläggande analys av de faktorer, som måste sammanvägas för att erhålla en realistisk bild av behov och rekryteringsförutsättningar, är det inte möjligt att ange den högre nivå som bör fastställas. Om man utgår från att en reform av yrkeslärar- utbildningen måste innefatta också en lösning av övergångsproblematiken genom att de nuvarande yrkeslärarna tillförsäkras möjligheter till behövlig fortbildning och komplettering, kan man dock redan nu uttala, att yrkeslärarutbildningen bör bygga på en allmän kunskapsnivå, som svarar mot vad en gymnasial utbildning ger.

En god fackteoretisk grund för yrkeslärarens speciella ämnesutbildning måste också garanteras. Även detta måste givetvis beaktas vid utformningen av inträdes- villkoren.

YB avser att senare ta upp dessa frågor och att framlägga förslag beträffande de villkor, som bör gälla vid inträde vid lärarutbildningsanstalt för bl. a. här berörda lärare.

År 1962 fick LUS ett nytt uppdrag, nämligen att utreda frågan om skapande av en ny tjänstetyp, omfattande undervisning i såväl övningsämne som läroämne. Vid utarbetandet av förslag i denna fråga stötte de sakkunniga på vissa svårigheter. Bl. a. visade det sig att de olika slagen av övningslärarutbildning sinsemellan uppvisade stora olikheter. De sakkunniga ansåg för den skull att starka skäl talade för en all- män översyn av »lärarutbildningen i slöjd, teckning, musik, gymnastik, hemkunskap och barnavård och att frågan om kombination läroämne—övningsämne tas upp i detta större sammanhang». I sitt utlåtande över betänkandet Lärarutbildningen un- derströk YB vikten av att en översyn av övningslärarutbildningen kom till stånd snarast möjligt. YB framhöll dessutom att hinder inte borde föreligga mot att i tjänst förena läroämne och yrkesämne eller yrkesämne och övningsämne.

Utbildning av lärare för jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning ligger för närvarande utanför den lärarutbildning som anordnas enligt Bestämmelser för ut- bildning av lärare vid yrkesundervisningen m.m. I sitt yttrande över betänkandet Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkes- ämnen (SOU 1963: 13) framhöll KÖY, att ett samarbete vid utbildningen av personal vid jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning och utbildningen av lärare för den övriga yrkesundervisningen borde eftersträvas. YB avser att undersöka möjligheten av samordning av all utbildning av lärare för den gymnasiala yrkesutbildningens behov.

En sektor av yrkesskolornas utbildningsfält, som expanderat kraftigt på de senaste åren, är vårdsektorn. Bristen på lärare för vårdyrken är för närvarande mycket stor, vilket framgår av en PM angående utbildningsfrågor inom vårdyrkena, som under våren 1965 utarbetades av en samarbetskommitté, bestående av företrädare för medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, Svenska landstings- förbundet, Svenska stadsförbundet, yrkesutbildningsberedningen, 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen och statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor. Legitimerade sjuksköterskor kan erhålla lärarutbildning vid SIHUS. Sådan utbildning genomförs för närvarande förutom i Stockholm även i Göteborg, Malmö och Umeå. Utbildning av lärare i vårdyrken sker också i kurser i Sözs regi. Sådana kurser genomförs under innevarande budgetår i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa kurser administreras från de yrkespedagogiska instituten.

Enligt proposition 161/1965 skall bl.a. SIHUS ställas under Sözs överinseende fr. o. m. den 1 januari 1966. YB förutsätter, att en samordning av den totala utbild- ningen av lärare för vårdyrken kommer till stånd. YB avser att i ett senare samman- hang ägna uppmärksamhet åt även dessa lärares utbildning och kommer därvid att ta kontakt med bl. a. 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen.

Beträffande lärarfrågan för yrkesutbildningen vill YB sammanfattningsvis anföra

följande:

1) Den utbildning som beräknas komma till stånd på grund av förslag av 1960 års lärarutbildningssakkunniga kommer att till stor del tillgodose behovet av lärare i de allmänna ämnena vid den gymnasiala yrkesskolan. 2) Även vissa andra lärarkategorier, som f. 11. finns inom yrkesskolan (jfr grupperna a—c ovan), bör dock enligt YB:s mening kunna användas för undervisning i s. k. läroämnen inom den framtida gymnasiala yrkesutbildningen. YB avser att när- mare pröva denna fråga och senare framlägga förslag härom. Vid den översyn av övningslärarutbildningen som både LUS och YB förordat bör jämväl yrkesskolans behov av dessa lärare beaktas. I detta sammanhang bör frågan om kombination i tjänst av olika ämnen tas upp till ny prövning. I ett senare sammanhang avser YB att dels utreda behovet av övriga lärare för yrkesundervisningen och dels lägga fram förslag om dessa lärares utbildning, utbildningens organisation m. m.

18.6 Övriga befattningshavare

Behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. m. för gymnasium och fackskola har behandlats av GU och FU. YB ansluter sig till de synpunkter som därvid anförts.

18.61 Det finns emellertid anledning att erinra om att genomförandet av YB:s för- slag innebär att den nya gymnasieskolan blir långt mera differentierad mot skilda studiemål, än vad GU och FU förutsatt. Detta förhållande återverkar också på skol- enhetens behov i olika avseenden. Detta gäller bl.a. bibliotekens utrustning med facklitteratur. I viss utsträckning sammanfaller dock den integrerade gymnasiesko- lans behov med fackskolans och gymnasiets behov. YB bedömer därför att de grun- der för tilldelning av biblioteksanslag som av GU föreslagits skall ge tillfredsställande utfall även för den av YB föreslagna gymnasieskolan.

18.6.2 Beträffande behovet av specialinstitutioner för de tekniska utbildningsvägarna vill YB fästa uppmärksamheten på, att detta behov minskar vid genomförande av en fullständig integration mellan de nuvarande gymnasiala skolformerna. Därigenom att skolverkstäderna i betydande utsträckning skall fungera som tekinska institu- tioner även för gymnasieskolans »ingenjörslinjer» kommer behovet av särskilda institutionstekniker att i viss mån begränsas. YB förutsätter nämligen att den lärare, som har huvudansvaret för en viss skolverkstad, framledes liksom hittills också ansvarar för materielvården, för reparationer och underhåll och även för fram- ställning av viss speciell demonstrations- och undervisningsmateriel. Arbeten av an— givet slag ingår som ett naturligt led i en rad yrkesutbildningar. Institutionstekniker kan sålunda inom verkstäderna behövas endast för begränsade av vederbörande lärare anvisade uppgifter. Departementschefen har i prop. 1964: 171 uttalat att institutionsföreståndarskap inte skall vara knutet till uppdrag som huvudlärare i visst ämne eller viss grupp av ämnen. Detta stämmer väl med YB:s uppfattning som i detta hänseende innebär, att viss lärare i tekniskt-teoretiska ämnen utses till huvudlärare, medan motsvarande institution, i den mån denna är en skolverkstad, alltid skall förestäs av vederbörande yrkeslärare, som alltså i detta fall blir institutionsföreståndare.

18.6.3 Behovet av vaktmästarpersonal, fastighetsskötare etc. varierar i hög grad med lokala förhållanden. Det är därför, som också GU framhållit, inte möjligt att utfärda generella rekommendationer beträffande antal befattningshavare inom denna grupp.

18.6.4 Personal för elevvårdande uppgifter. Hithörande frågor behandlas utförligt i kap. 23. I detta sammanhang vill emellertid YB fästa uppmärksamheten på att en successiv koncentration av i princip all gymnasial utbildning till g-orterna också medför ökade krav på inackorderingsplatser för eleverna. I många fall torde detta inte kunna lösas på annat sätt än genom upprättande av elevhem/-internat. Där så blir fallet bör enligt YB:s mening elevhemmet ställas under skolstyrelsens förvaltning. För varje elevhem bör en föreståndare finnas. I varje fall vid de större elevhemmen bör, liksom nu är fallet, också finnas elevkonsulent.

18.6.5 Kanslipersonal m.m. Utöver de hithörande personalgrupper som av GU och FU behandlats (Jfr SOU 1963: 42, 15.5.4 och 15.5.5) vill YB fästa uppmärksamheten på den ofta omfattande affärsverksamhet, som bedrives främst i samband med utbildningar för industri och hantverk. Detta medför ett omfattande redovisnings- arbete av bokföringsteknisk karaktär. För ifrågavarande uppgifter har flertalet centrala verkstadsskolor och många av de större kommunala yrkesskolorna tilldelats en särskild skolkamrer.

YB vill här endast konstatera att arbetsuppgifterna finns och att de kräver erfor- derlig personal. Huruvida denna skall vara knuten till viss skolenhet eller uppgifterna sammanföras till skolstyrelsens kansli, får bedömas från fall till fall. Det bör an- komma på skolstyrelsen att besluta härom.

KAPITEL19

Ett organisationsexempel

19.1 Inledande s