SOU 1964:55

Organisationen av rationaliseringsverksamheten m. m. på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 27 maj 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. Antalet sakkunniga utgjorde till en början 21, men utökades sedermera till 24. De sakkunniga har antagit namnet 1960 års jordbruksutredning.

Arbetet inom utredningen har i stor utsträckning bedrivits i särskilda arbetsgrupper. Resultaten av dessa gruppers arbete har i några fall redan publicerats. Även översynen av den statliga och statsunderstödda organisa- tionen för jordbrukets rationalisering och därmed sammanhängande frågor har beretts inom en särskild arbetsgrupp. Till denna har i sin tur varit knuten en expertgrupp.

Arbetsgruppen för organisationsöversyn har stått under ordförandeskap av utredningens ordförande. Därjämte har följande sakkunniga ingått i gruppen, nämligen ledamöterna av riksdagens andra kammare E. E. Haegg- blom och N. G. Hansson, förbundsordföranden E. Jansson, generaldirek- tören F. L. H. Johansson, ledamöterna av riksdagens andra kammare S. Persson och W. Svensson, överdirektören H. C. B. Wetterhall, direktören S. J. G. Zachrison och generaldirektören L. E. Öjborn. I arbetsgruppen har äVen ingått direktören N. A. Svensson, en av utredningens särskilt förord- nade experter.

I den till arbetsgruppen knutna expertgruppen, som stått under ordfö- randeskap av överdirektören H. G. B. Wetterhall, har ingått överlantmå— taren S. Bergentz, byråchefen R. Hjorth, direktören N. E. Sjöborg, direk- tören N. A. Svensson och lantbruksdirektören M. Wieslander.

Såsom biträdande sekreterare med uppgift att svara för sekreterargöro— målen i vad avser organisationsöversynen har varit förordnade numera överingenjören K. A. I. Widén under tiden 15 september 1960 till 15 sep- tember 1961, lantbrukskonsulenten H. G. Lindén under tiden 16 september 1961 till 30 september 1964 och byrådirektören 0. G. Jeppsson fr. o. m. den 1 juni 1964. De båda förstnämnda har dessutom varit sekreterare i arbets- gruppen för organisationsöversyn och den därtill knutna expertgruppen.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar ägt rum med repre- sentanter för olika berörda myndigheter, utredningar och organisationer.

Vi har funnit lämpligt att i organisationsfrågan begränsa oss till att utarbeta principförslag. Vi har ansett det möjligt och ur flera synpunkter önskvärt att behandla organisationens principiella uppbyggnad och fram— lägga förslag härom, innan våra förslag rörande jordbrukspolitikens ut- formning presenteras. Vi har utgått från att de nuvarande arbetsuppgif— terna i huvudsak kommer att kvarstå, men utformat våra förslag så att en anpassning av organisationen kan ske till eventuella ändringar i arbets- uppgifternas inriktning och omfattning.

Sedan vårt arbete i nu nämnda del slutförts, får vi härmed vördsamt över— lämna betänkande rörande organisationen av rationaliseringsverksamheten m. m. på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.

Till betänkandet är fogade reservationer av herrar Haeggblom, Folke Johansson, Söderberg och Wahlfisk jämte särskilda yttranden av herrar Haeggblom, Lindbeck, Waldemar Svensson, Wahlfisk och Wetterhall.

Stockholm den 11 november 1964.

Gösta N etzén

Ture Bengtsson Nils G. Hansson Ewald Jansson Lars Juréen Clas-Erik Odhner Yngve Persson Karl-Olof Wahlfisk

Halvdan Åstrand

Sune Eriksson Sven Holmström Anton Johansson Assar Lindbeck Sigge Oscarsson Waldemar Svensson

Hans VVetterhaII

Einar Hazggblom

Harald Håkansson Folke Johansson Carl Lindskog Sven Persson Kurt Söderberg Sten Zachrison

Lars Ö jborn

/0. Gunnar Jeppsson

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

Direktiven för vårt arbete innefattas i ett anförande till statsrådsprotokol- let över jordbruksärenden den 27 maj 1960 av dåvarande chefen för jord- bruksdepartementet. Departementsche- fen anförde beträffande organisations- frågan följande.

Omfattningen och den närmare utform- ningen av de organ, som skall handha den statliga eller statsunderstödda verksamhe- ten för främjande av jordbruksnäringen m. ni., kommer givetvis att bli beroende av de förslag, vilka utredningen kan kom- ma att framlägga. I skilda sammanhang har under senare år —— bland annat av 1958 års riksdagsrevisorer och av 1958 års bespa— ringsutredning —— uttalats, att en översyn av det berörda förvaltningsområdet är på- kallad.

Med hänsyn till det sagda bör i de sak- kunnigas uppdrag ingå att verkställa över- syn av den statliga och statsunderstödda organisationen inom det område, som rör jordbrukets rationalisering samt därmed sammanhängande spörsmål. Översynen bör främst ta sikte på de med rationaliserings- och upplysningsverksamhet på berörda om- råde närmast sysselsatta organen eller lant— bruksstyrelsen med lantbruksorganisatio- nen å ena, samt hushållningssällskapen å andra sidan. Utredningen bör emellertid även till prövning uppta den lämpligaste organisatoriska anknytningen till andra myndigheter, i första hand lantmäterivä- sendet samt Skogsstyrelsen och skogsvårds- styrelseorganisationen, vilka har arbets- uppgifter sammanhängande med jordbru- kets och skogsbrukets rationalisering eller uppgifter i övrigt, som hör nära samman med dem, som förenämnda centrala myn- digheter nu handlägger.

I fråga om målsättningen för organisa- tionsöversynen bör gälla, att utredningen

bör förutsättningslöst pröva alla de lösning— ar, som kan vara ägnade att åstadkomma ur allmän och enskild synpunkt lämplig orga- nisation för rationaliseringsverksamheten inom jordbrukets och skogsbrukets om- råden. Vad gäller de förut nämnda, med ra- _tionaliseringsverksamheten närmast syssel— satta organen måste uppmärksammas, att de på dessa organ nu ankommande rationali- seringsuppgifterna centralt är fördelade på tre myndigheter och på länsplanet på i prin- cip fyra från varandra fristående organ i varje län. Med hänsyn till den nära anknyt- ningen i fråga om arbetsuppgifternas in— riktning synes enligt min mening den nu- varande organisationen vara alltför splitt- rad trots det, närmast provisoriska, sam- rådsförfarande, som beslutats av 1959 års riksdag. Detta förhållande är ägnat att med- föra olägenheter sett såväl ur allmän syn- punkt som ur den enskilde jord- och skogs- bruksföretagarens. Denne kan understun- dom på en och samma gång beröras av samtliga fyra länsorgans verksamhet. På grund härav bör de sakkunniga —- med ut— gångspunkt från att rationaliseringsverk- samheten skall kunna bedrivas fullt effek— tivt och att allmänheten skall kunna erbju— das en så god service som möjligt —— in— gående överväga möjligheterna att åstad— komma en mera samlad organisation även- som framlägga vid övervägandena fram- komna förslag till organisationsändringar. Härvid bör även eftersträvas att åstadkom- ma en rationell och entydig gränsdrag— ning mellan skilda organs arbetsuppgifter.

Organisationsöversynen bör slutligen även omfatta en ingående prövning av lämp- ligheten att sammanföra statens jordbruks- nämnds prisreglerande verksamhet med den centralt bedrivna rationaliserings- och upp- lysningsverksamheten på jordbrukets om— råde.

Organisationsöversynen bör bedrivas i samråd med andra pågående utredningar.

vilka kan påverka utformningen av ifråga- varande organisationsenheter, t. ex. 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Självfallet bör de statsfinansiella kon- sekvenserna av skilda organisatoriska lös- ningar klarläggas.

Oavsett övervägandcna om organisatio- nen på längre sikt av rationaliseringsverk- samheten på jordbrukets och skogsbrukets områden bör utredningen till närmare över- väganden uppta den av 1958 års besparings- utredning framförda tanken på samman- föring av den kamerala förvaltningen och av vissa personalärenden hos lantbruks- nämnderna, hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna till ett för varje län gemensamt serviceorgan. Även spörsmålen i vilken utsträckning vissa göromål av ka— meral natur inom bland annat lantmäteriet lämpligen bör anförtros ät dylika service-' organ samt huruvida vissa arbetsuppgifter kan övertas av riksbankens avdelningskon- tor bör prövas. I anslutning härtill bör också undersökas i vad mån en centralisering av den kamerala förvaltningen rn. m. till vc- derbörande centralmyndigheter är lämplig och kan ge upphov till rationaliserings- vinster. Samtidigt bör beaktas de förutsätt- ningar, som kan föreligga för en ändamåls- enlig kombination av ett lokalt samman- förande och en centralisering. Utredningen bör i här angiven del bedrivas skyndsamt. Sedan riktlinjer för en samordning upp- dragits, bör de sakkunniga medverka till att igångsätta försöksverksamhet i begränsad omfattning.

Organisationsöversynen bör närmast an- komma på en särskild arbetsgrupp inom utredningen.

Vidare framhöll departementschefen att, därest resultatet av utredningens behandling av de olika spörsmålen så motiverade, hinder inte borde förelig— ga för utredningen att även i andra frågor än den om sammanföring av kamerala göromål m. m. framlägga del— betänkanden.

Under utredningsarbetets gång har ett antal ärenden berörande organisa- tionsfrå-gan överlämnats till oss.

Sålunda har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 6 ok- tober 1961 överlämnat jordbrmksupp- lysningskommitténs betänkande (SOU 1960:39) tillsammans med däröver av- givna remis-sutlåtanden för att tas un— der övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Därjämte har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 18 ok- tober 1963 för kännedom överlämnat en skrift från Hushållningssällskapens förbund, vari förbundet hemställer att det måtte uppdras åt jordbruksutred- ningen att verkställa en översyn av vis- sa centrala åtgärder för främjande av rådgivnings— och upplysningsverksam- heten på jordbrukets område.

Vidare har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 18 novem- ber 1963 för kännedom överlämnat en av Föreningen Skogsvårdsstyrelsernas jägmästare upprättad promemoria rö- rande privatskogsbrukets fackmanna- behov.

Kungl. Maj:t har den 19 december 1963 överlämnat en av en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet utarbe- tad promemoria med förslag till om- läggning av skogsvårdsstyrelsernas fi— nansieringssystem.

Slutligen har Kungl. Maj:t den 4 juni 1964 överlämnat motionerna 1:311 och 11:284 vid 1964 års riksdag, såvitt av- ser översyn- rörande rådgivningsverk- samheten, jämte jordbruksutskottets utlåtande nr 1 för att tas under över- vägande i utredningsarbetet.

KAPITEL 11

Nuvarande organ på området och deras arbetsuppgifter

För de statliga åtgärderna på jordbru- kets, skogsbrukets och trädgårdsnäring- ens områden svarar framför allt fem av de ämbetsverk, som lyder under jordbruksdepartemen-tet. Statens jord- bruksnämnd har hand om den prisreg— lerande verksamheten, medan lantbruks- styrelsen, Skogsstyrelsen, lantmäteristy- relsen och veterinärstyrelsen medver- kar i sådant som rör brukningsenhe- ternas och produktionens rationalise- ring. Andra centrala organ av betydel- se i sammanhanget är de högskolor, som har speciell inriktning på jord- och skogsbrukets problem, statens cen- trala frökontrollanstalt, statens växt- skyddsanstalt, Jordbrukstekniska insti— tutet, statens lantbruksbyggnadsförsök samt domänstyrelsen.

Jordbruksorganen

Lantbruksuyrelsen Organisation

Lantbruksstyrelsen inrättades år 1890. Dessförinnan hade den år 1811 tillkom- na lantbruksakademin verkat som cen— tralt statligt organ på jordbrukets och fiskets områden. Stuteriväsen—det hade dock från 1818 administrerats av ett särskilt ämbetsverk, stuteriöverstyrel- sen. Detta verk upphörde 1933, då lant- bruksstyrelsen övertog dess verksamhet.

Lantbruksstyrelsen var från sin start centralt förvaltningsorgan för jordbruk

och fiske. Först 1918 genomfördes en byråindelning och venket erhöll sam— tidigt en generaldirektör som chef. Härigenom blev lantbruksstyrelsen mer fullständigt organiserad såsom ett cen— tralt ämbetsverk.

År 1948 genomfördes den hittills mest genomgripande omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Vid detta tillfälle uppgick den 1928 inrättade egnahems— styrelsen i lantbruksstyrelsen, samtidigt som fiskeriärendena överflyttades till ett nybildat verk, fiskeristyrelsen, som fick sitt säte i Göteborg. Lan-tbrukssty- relsen organiserades på de båda allt- jämt bestående huvudavdelningarna, en för handläggning av ärenden rörande den yttre och inre rationaliseringen, benämnd rationaliseringsavdelningen, och en för övriga lantbruksfrågor, be— nämnd lantbruksavdelningen.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 28 oktober 1960 (nr 634, ändrad 19621678) åligger det styrelsen bl. a. att dels utöva ledningen av och kontrol- len över de statliga åtgärderna för att förbättra brukningsenheter i fråga om storlek, ägosammansättning och ägo— anordning (yttre rationalisering), dels främja mera varaktig förbättring av jord, ekonomibyggnader eller tekniska anordningar på befintliga eller plane- rade brukningsenheter (inre rationa- lisering), dels ock i samarbete med hus- hållningssällskapen främja övriga åt- gärder för förbättring av driftsförhål- landena och det ekonomiska utbytet

av jordbruket (driftsrationalisering). Vidare skall lantbruksstyrelsen leda och övervaka stödgivningen dels till för— värv och drift av jordbruk, dels till vissa mindre jordbruk.

Under styrelsen sorterar ett stort an- tal institutioner och organ för admini- stration, rådgivning, undervisning och forskning m.m. En del av dessa lyder direkt under styrelsen, nämligen lant- bruksnämnderna, statens hingstdepå och stuteri samt lappväsendet, i vad det avser rennäringen. Över andra har styrelsen överinseende, såsom Alnarps- institutet, statens centrala frökontroll- anstalt, statens maskinprovningar och jordbrukets upplysningsnämnd. Styrel— sen handhar överinseendet över och inspektionen av statens och med stats- medel understödda lantbruksundervis- ningsan—stalter med undantag av lant- brukshögskolan. Under styrelsens till- syn står dessutom hushållningssällska- pen samt med statsmedel understödda lokala frökontrollanstalter och lant- brukskemiska kontrollstationer.

Lantbruksstyrelsen står såsom nämnts under ledning av en» generaldirektör.! Styrelsens båda avdelningar, lantbruks- och rationaliseringsavdelningarna, fö- restås av var sin överdirektör, varav en tillika är souschef. Vid sidan av des- sa avdelningar finns en fristående ad- ministrativ byrå.

Sedan husdjursbyrån år 1958 ersatte den tidigare stuteribyrån, har vid lant- bruksavdelningen funnits följande by- råer, nämligen lantbruksbyrån, hus- djursbyrån, undervisningsbyrån och jordbruksekonomiska byrån. Genom be- slut av 1960 års riksdag (prop. 96, JoU 22, rskr 304) omorganiserades rationa- liseringsavdelningen i syfte att anpas- sa personaluppsäuttningen efter inträf- fade ändringar i arbetsuppgifternas in- riktning och omfattning. Antalet byrå- er inom avdelningen minskades från

fyra till två. Dessa senare benämns by- rån för yttre rationalisering och byrån för inre rationalisering. Un-der byrån för yttre rationalisering inrättades en sektion för skogliga ärenden och un- der byrån för inre rationalisering en byggnadssektion och en sektion för torrläggningsärenden. Samtidigt manfördes de tidigare kansli- och ka- meralbyråerna till en administrativ by- rå. Från 1963 har slutligen inrättats två fristående arbetsgrupper, en för rådgivningsfrågor och en för översikt- lig planering. Styrelsen-s organisation och personalens fördelning på olika byråer och arbetsgrupper framgår av översiktstablån över organisationen, fi- gur 1.

Lantbruksstyrelsens plenum utgörs av generaldirektören, de båda överdi— rektörerna och fyra av Kungl. Maj:t förordnade särskilda ledamöter. Vidare ingår byråchef såsom ledamot av sty— relsen vid handläggning av ärende som tillhör hans byrå. Pleniärenden är vik— tigare författningsfrågor, viktigare orga- nisatoriska frågor, tjänsteföreskrifter beträffande lantbruksstyrelsen och nu— derställda organ, anslagsäskanden, vik-_ tigare ärenden rörande jordbrukets ra— tionalisering m. m. Generaldirektören kan även i övrigt hänskjuta ärenden till avgörande i plenum. I ärenden, som inte föredras i plenum, fattas allt efter ärendenas vikt och svårighetsgrad be— slut av generaldirektören, överdirektör, byråchef eller annan tjänsteman.

Vid behandling i plenum av ärende, som berör statens jordbruksnämnds, lantmäteristyrelsens eller Skogsstyrel— sens verksamhetsområ—de, äger chefen för myndigheten personligen eller ge- nom ombud närvara. Detsamma gäller chefen för kammarkollegiet vid behand- ling i plenum av ärende rörande ren- näringen. Då viktigare ärende rörande hästaveln avgörs, skall representant

Sillll-

Figur ]. Lantbruksstyrelsens organisation

Styrelse: Sju ledamöter Verksledning: Generaldirektör

;—

Lantbruksavdelninggg

Avd.chef: Överdire ktör

Rationaliseringsavdeln.

Avd.chef: Överdirektör För avd. gemensam personal 13 tjänster

Lantbruksbzrän 16 tjänster

allmän sektion trödgärdssektion mejeriärenden

Administrativa byrån 38 tjänste r

—'j allmän sektion personalkontor kameralkontor

Mitra—m'a nalisering 12 tjänster allmän sektion skoglig sektion ärenden ang. indivi- dualplanering

Husdjursbyrän tjänster

allmän sektion svinstamkontroll häst- och totalisator- ärenden renärenden

Undervisningsbyrän 12 tjänster

sektion för den fasta lantbruksundervis- ningen sektion för hushålls- undervisningen sektion för rådgiv- nings- och kursverk- samhet

JUst kansli

4 tjänster

Arbetsgrupp för _ översiktliga utred— ningar

7 tjänster

erän för inre rationa- lisering 23 tjänster allmän sektion ärenden ang. kalkyl- _ verksamheten sektion för torrlägg- ningsärenden byggnadssektion

Arbetsgrupp för råd-

Jordbruksekonomiska lam 11 tjänster

_ givningsfrägor 4 tjänster

för försvarets intendenturver—k beredas tillfälle närvara.

Vid styrelsens behandling av frågor, som rör lantbruket i stort, sker över- läggningar med jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer. I en rad mera speciella frågor håller styrel- sen kontakt med berörda parter ge- nom särskilda nämnder. Följande nämn— der är på ett eller annat sätt knutna till lantbruksstyrelsen:

1. jordbrukets upplysningsnämnd,

2. den till lantbruksstyrelsens jord- bruksekonomiska undersökning knutna nämnden,

3. rennäringsnämnuden,

4. renforskningsnämnden,

5. av Kungl. Maj:t utsedda repre- sentanter för trädgårdsnäringen,

6. garantilånenämnden,

7. originalutsädesnämnden,

8. utsädesrådet för norra Sverige,

9. biskyddskommittén, 10. biforskningsgruppen, 11. kontrollnämnden, 12. svinkontrollnämnden, 13. fårskötselnämnden, 14. fjäderfänäringsnämnden, 15. läroboksnämnden och 16. elevmejerinämnden.

Nuvarande verksamhet

Lantbruksstyrelsens arbetsfält är i stort sett indelat så att på rationaliserings- avdelningen faller frågor rörande jord- brukets yttre och inre rationalisering och på lantbruksavdelningen frågor rö- rande lantbruksundervisning och drifts- rationalisering samt jordbruket i all- mänhet. I anslutning härtill har ratio- naliseringsavdelningen närmast led- ningen av lanltbruksnämnderna, medan det överinseende över andra organ, som ovan nämnts, närmast ankommer på lantbruksavdelningen. Rörande by-

råernas och arbetsgruppernas verk- samhet lämnas följande redovisning.

Administrativa byrån arbetar på tre sektioner, en allmän sektion, ett per— sonalkontor och ett kameralkontor. By- rån handlägger personal-, organisations- och anslagsfrågor berörande styrelsen och under styrelsen lydande organ, så- som lantbru-ksnämnderna och hushåll- ningssällskapen, ärenden rörande lag- stiftning m.m. samt ärenden i övrigt av administrativ eller rättslig karak- tär. Byrån handhar vidare styrelsens kassarörelse och bokföring, bl.a. utbe— talas lönerna förutom till styrelsens tjänstemän även till lantbruksnämnder- nas och hushållningssällskapens med statliga medel avlönade befattningsha- vare.

Lantbruksavdelningen. Inom lant- bruksbyrån bedrivs utredningsarbete och handläggs löpande ärenden rörande - växtodling, inklusive trädgårdsskötsel, samt andra jordbruksfrågor av skif— tande slag, vilka inte behandlas vid an- nan byrå inom styrelsen. Byråns verk- samhet kan således sägas ha en allmän inriktning. Vid byrån handläggs ock- så frågor rörande hushållningssällska- pens omkostnadsanslag.

Jordbrukets driftsrationalisering i vad gäller växtodlingsfrågor och jord- brukets mekanisering är ett par av by- råns centrala verksamhetsområden. Ge- nom lantbruksbyrån administreras det statliga stödet till gemensam maskinan— vändning och till uppförande av lager- hus för spannmål m. m.

Vid lanvtbruksbyrån utarbetas före— skrifter berörande verksamheten vid statens centrala frökontrollanstalt och de lokala frökontrollanstalterna, däri- bland minimibestämmelser beträffande kvaliteten på frövaror och utsädespo— tatis samt statsplomberingsbestämmel- ser för sådana varor, så ock föreskrif- ter beträffande analysmetoder och ta-

xor. Även lantbruksstyrelsens överin— seende över statens maskinprovningar, de lantbrurkskemiska kontrollanstalter— na och Svensk matpotatiskontroll an- kommer närmast pä lantbruksbyrån, som därjämte utformar regler för och följer originalutsädesnämndens verk- samhet.

Utsädesfrågorna intar en framskjuten plats på byråns arbetsprogram, inte minst spörsmål rörande den kontinuer- liga anpassningen av kvalitetskraven på utsäde efter rådande förhållanden samt den lantbruksstyrelsen åliggande upp- giften att svara för import- och export- licensiering av frövaror. Byrån har ock- så kontakt med växtförädlingsfrågor och produktionen av frövaror, däri inbegri- pet uppförökningen av framkommande nya sorter av jordbruks- och köks- växter.

Som ytterligare exempel på ärenden inom växtodlingssektorn kan nämnas, att byrån ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor rörande potatis och bekäm- pandet av växtsjukdomar. I sistnämnda fråga upprätthåller byrån kontakt med bl. a. giftnämnden. Tillsammans med denna nämnd utarbetar byrån behörig- hetsregler för personer, som skall an- vända vissa giftiga bekämpningsmedel. Vidare handlägger byrån ärenden rö- rande biskötsel.

De frågor rörande trädgårdsnäringen, som handläggs vid lantbruksbyrån, gäl- ler bl. a. statligt ekonomiskt stöd till för- värv, drift och förbättringar av träd— gårdsföretag samt fördelning av bensin- skattemedel avsedda till allmännyttiga ändamål inom trädgårdsnäringen.

Inom husdjursbyrån handläggs i hu- vudsak frågor rörande husdjursskötsel och husdjursavel. Tillsynen av samt ut- arbetandet av föreskrifter för kontroll, registrering, stamboksföring samt avels- arbete beträffande husdjur sker genom husdjursbyrån. På byråns föredragning

fastställer styrelsen metoder för avkom- meundersökningar av avelstjurar. Ge- nom en särskild sektion, svinstamkon- trollen, kontrolleras utfodring, tillväxt och slaktkvalitet hos svin för att där- igenom ett mått på galtars och suggors avelsvärde skall erhållas. Vidare svarar byrån närmast för tillsynen över semin- verksamheten samt handlägger ärenden rörande tjur-, galt- och hingstbesikt- ningstvång samt import av djursperma. Byrån handlägger vidare ärenden rö- rande statens hingstdepå och stuteri i Flyinge samt rörande kontroll och ut- färdande av reglementen för totalisator- spel vid galopp- och travbanor.

De uppgifter på rennäringens område, som sedan 1962 ankommer på lantbruks- styrelsen, handläggs av en särskild sek- tion inom husdjursbyrån.

Slutligen handhar byrån ärenden an— gående dels statsbidrag till avelsför- eningar och liknande organisationer, kontrollföreningsverksamhet, hästavel och amatörridsport, dels statlig lånega- ranti för inköp av avels- och ridhästar.

Lantbruksstyrelsen utövar genom un- dervisningsbyrån överinseende över Aln- arpsinstitutet och lantbrukets yrkes- skolor (lantbruksskolor, lanthushålls- skolor och trädgårdsskolor). Styrelsen utfärdar de bestämmelser, som utöver stadgan för lantbrukets yrkesskolor är erforderliga, fastställer verksamhetens omfattning och genom normerande läro- planer dess innehåll. Skolorna tillsätter själva rektorer och lärare, men har där- vid att välja mellan de sökande som lantbruksstyrelsen uppfört på förslag. Personalärenden rörande lantbrukets yrkesskolor handläggs vid undervis- ningsbyrån. Styrelsen beviljar vidare på byråns föredragning anslag till att be- strida skolornas och kursernas omkost- nader. Ärenden rörande statsbidrag till ny- och ombyggnader vid skolorna be- reds också inom byrån. Granskning av

ritningar härför sker i samråd med byggnadsstyrelsen samt i fråga om eko- nomibyggnader vid skoljordbruk i sam- råd med byggnadssektionen vid byrån för inre rationalisering.

Undervisningsbyrån svarar också för fördelningen av de statsmedel som an- slås till kursverksamheten för jordbru- kets rationalisering. Till byråns uppgif- ter i samband med kursverksamhet hör vidare att utarbeta erforderliga anvis- ningar och undervisningsplaner för kur- ser, som varar längre än någon dag. På byrån handläggs administrativa ärenden i samband med fortbildningskurser för personal vid lantbruksstyrelsen, lant- bruksnämnderna, hushållningssällska- pen och lantbrukets yrkesskolor. I an- slutning till undervisningsbyrån finns en kommitté som har till uppgift att an- skaffa lämpliga läroböcker för lantbru- kets yrkesskolor, den s. k. lärobokskom- mitten. Denna skall ta initiativ till nya läroböcker, granska manuskript och hos styrelsen föreslå vilka läroböcker som kan godkännas för undervisningen. Sko- lorna är-dock inte skyldiga att enbart använda av styrelsen godkända läroböc- ker.

Jordbruksekonomiska byrån har hand om den centrala ledningen av den jord- bruksekonomiska undersökningen och bearbetar bokföringsmaterialet från den- na. Dessutom leder byrån annan stats- understödd jordbruksbokföringsverk- samhet. Bokföringsmaterialet iordning- ställs främst för att kunna utnyttjas vid förhandlingar mellan staten och jord- brukarna om prissättningen på jord- bruksprodukterna, men bearbetas även i syfte att frambringa för rationalise- ringsverksamheten erforderligt kalkyl- underlag. Vid byrån handläggs även ärenden i övrigt rörande jordbrukets ekonomi Och skatteförhållanden.

Arbetsuppgifterna vid rationalise— ringsavdelningen består såsom redan

nämnts väsentligen i ledning av lant- bruksnänmdernas verksamhet. Byrån för yttre rationalisering handlägger ärenden rörande individualplanering, förvärv, förvaltning och försäljning av för rationaliseringsändamål avsedd fast egendom samt låne- och bidragsgivning ävensom verksamhet i övrigt för jord— brukets yttre rationalisering. Vid by- rån sker även på styrelsen ankom- mande handläggning av ärenden — besvärs- och underställningsärenden samt remisser —— rörande den jordpoli- tiska kontrollen enligt jordförvärvs- och bolagsförbudslagarna m. m. samt övri- ga ärenden av jordpolitisk natur. _ Den skogliga sektionen inom byrån handlägger frågor rörande omarronde- ring av skogsmark, byten av skogsmark med bolag och domänverket, värdering av skogsmark m. m.

Byrån för inre rationalisering hand— lägger ärenden rörande låne- och bi- dragsgivning, ävensom verksamhet i övrigt för jordbrukets inre rationali— sering, liksom även ärenden enligt gäl— lande lagstiftning rörande uppsikt å jordbruk (vanhävdslagstiftningen). Vid byrån handläggs vidare ärenden angå— ende kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk samt ärenden rörande sam- bruksföreningar, vissa andra samman- slutningar för gemensam produktion, arealtillägg, kronolägenheter ovan od- lingsgränsen i de tre nordligaste länen och remisser i låne- och bidragsåren- den rörande jordbrukets bostäder. — På byråns torrläggningssektion handläggs tekniska och juridiska ärenden rörande torrläggningsverksamhet. — Byggnads- sektionen handlägger tekniska frågor rö- rande i huvudsak jordbrukets drifts- byggnader, lämnar råd och anvisningar till nämndernas 'byggnads'konsulenter samt utför typritningar och utredningar i 'byggnadsfrågor.

Den för rationaliserings-avdelningen

gemensamma personalen utgörs bl. a. av befattningshavare för ekonomisk granskning av lantbruksnämndernas verksamhet.

De från 1963 inrättade fristående ar- betsgrupperna har följande uppgifter. Arbetsgruppen för översiktlig planering verkställer de översiktliga utredningar styrelsen finner erforderliga för sin verksamhet och biträder styrelsen un- derställda organ med att utföra för de- ras verksamhet erforderliga utredningar och översiktliga planeringar. Arbets- gruppen för rådgivningsfrågor utarbe- tar till ledning för länsorganens rådgiv- ning riksrådgivningsprogram. Gruppen hjälper vidare länsorganen att lösa olika praktiska rådgivningsuppgifter genom att bl. a. utarbeta nya kurstyper samt framställa och tillhandahålla visst kurs- material. — Båda arbetsgrupperna ar- betar i nära samverkan med styrelsens olika byråer samt i samarbete med andra berörda statliga och enskilda or- gan.

Lantbruksnämnderna

Organisation

I 1947 års riksdagsbeslut (prop. 75, SäU 2, rskr 424) om den framtida jord- brukspolitiken ingick inrättandet av lantbruksnämnder. Deras huvuduppgift skulle vara att handha verksamheten för den inre och yttre rationaliseringen av jordbruket. Lantbruksnämnderna och den samtidigt inrättade rationali- seringsavdelningen vid lantbruksstyrel- sen utgör tillsammans den s. k. lant- bruksorganisationen. '

För lantbruksnämnderna gäller av Kungl. Maj:t den 28 oktober 1960 utfär- dad instruktion (nr 634), i vilken änd- ringar vidtagits genom kungörelse 1962: 678.

I enlighet med bestämmelserna i in- struktionen finns en lantbruksnämnd i

varje län utom i Älvsborgs län, där det finns två, en för norra och en för södra länsdelen. Lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens verksamhets- områden sammanfaller. Nämnderna är liksom sällskapen i regel förlagda till länets residensstad utom i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län, där de har sitt säte i Uddevalla resp. Skara. I Älvsborgs län är nämnderna förlagda till Vänersborg och Borås.

Lantbruksnämndernas organisation i stort framgår av figur 2. Såsom figuren visar utser Kungl. Maj:t ordförande och två ledamöter, hushållningssällskapet två ledamöter, medan lantbruksdirektö- ren och hushållningssällskapets direk- tör är självskrivna ledamöter. I alla lantbruksnämnder är länets landshöv— ding ordförande.

Landshövding, landssekreterare eller annan av länsstyrelsen därtill förord- nad tjänsteman äger, även om de inte är ledamöter av nämnden, närvara och delta i överläggningarna vid dess sam- manträden. Vid handläggning inom lant- bruksnämnd av viktigare fråga, som be- rör annan länsmyndighets arbetsområ- de, skall representant för ifrågavarande myndighet beredas tillfälle att delta i nämndens överläggningar. Länsjägmäs- taren och överlantmästaren kallas re- gelbundet till nämndens sammanträden.

Inom varje lantbruksnämnd skall nor- malt finnas två delegationer, en för ytt- re och en för inre rationalisering. Där- utöver kan vid behov ytterligare dele- gationer inrättas för speciella frågor. Lantbruksdirektören och direktören för hushållningssällskapet är självskrivna ledamöter i yttre respektive inre dele- gationen. I plenum handläggs omfattan- de indi'vidualplaneringar och utredning- ar, principärenden, flertalet ärenden rörande yttre rationalisering och andra viktiga ärenden. Övriga ärenden avgörs av delegation eller i vissa fall av lant-

Lantbruksnämnd

2 »

1 —;-— 2 utses av Kungl. Maj:t

» hushållningssällskapet lantbruksdirektören direktören för hushållningssällskapet

Delegation för yttre rationalisering

Kgnsli ;

Delegation för inre rationalisering

Lonibruksdirektör

Orts— om bud totalt

Avd. för yttre rationalisering

Avd. för inre rationalisering

Administrativ avdelning

i hela landet ca

1 300

bruksdirektör, konsulent eller kamre- rare.

Vid en översyn av lantbruksnämnder- nas organisation år 1960 tillades—nämn- dens chef, lantbruksdirektören, som ti- digare direkt lett den yttre rationalise- ringen, en mera fristående och ledande ställning inom nämnden. Han kan där- för nu i större utsträckning ägna sig åt den allmänna planeringen av nämnder- nas aktiva rationaliseringsinsatser och exempelvis åt mera komplicerade ären- den rörande byte av skogsmark. Den

omedelbara ledningen av den yttre ra- tionaliseringsverksamheten åligger nu en lantbrukskonsulent.

-=Nämndens fältarbete är uppdelat på en yttre och en inre avdelning, vilka vardera förestås av en konsulent. Inom nämnden finns specialister på bygg— nads- och torrläggningsfrågor samt för vissa skogliga spörsmål, främst värde- ringar. I några fall disponeras specia- lister gemensamt av två eller flera nämn— der. För att klara ut mera omfattande eller svårlösta frågor erhåller nämnder-

na biträde av centralt placerade spe- cialister. Totalt finns vid lantbruks- nämnderna ca 260 befattningshavare, varav omkring 130 med akademisk exa- men.

Lantbruksnämnderna utser ortsom- bud att vara deras representanter ute i socknarna. De skall bl. a. upplysa all- mänheten om nämndernas verksamhet, biträda med att upprätta ansöknings— handlingar samt lämna nämnden de upplysningar om lokala förhållanden, som kan vara av värde för handlägg- ningen av ärenden.

Nuvarande verksamhet

Sedan det i lantbruksnämndernas in- struktion fastslagits, att lantbruksnämnd var inom sitt område uppmärksamt skall följa lantbrukets tillstånd och ut— veckling samt själv vidta eller hos lant- bruksstyrelsen göra framställning om erforderliga åtgärder, anges såsom förs- ta uppgift för nämnderna, att de genom rådgivning och upplysning skall främja jord- och skogsbrukets rationalisering. Denna upplysningsverksamhet sker dels genom den rådgivning av mera indivi- duell natur, som regelmässigt ingår i det löpande arbetet för strukturanpass- ning m. m., dels genom särskilda kur— ser, som behandlar frågor inom nämn- dernas verksamhetsområde. Kursverk- samheten, som huvudsakligen sker i samverkan med och i regi av hushåll- ningssällskapen, har ökat kraftigt under senare år. Även lantbruksnämnderna får sedan ett par år tillbaka statsbidrag för att i egen regi anordna kurser. Nämn— derna deltar också i planeringen av kursverksamheten genom att lantbruks- direktören ingår i den programnämnd, som inom varje hushållningssällskaps- område finns för ändamålet. Lantbruksnämnderna har en viktig uppgift avseende översiktliga utredning— ar och planeringar berörande landsbyg-

den. Sådana utredningar avser att inom större områden översiktligt kartlägga rå- dande förhållanden om utvecklingsten- denser rörande bl. a. produktionsunder- laget i mark, brukningsenheter, befolk— ning och arbetskraft i jord— och skogs- bruk. Företagsekonomiska undersök- ningar och kalkyler har fått ett allt större utrymme i utredningsarbetet. Allt detta bildar underlag för handlingspro- gram och konkreta rationaliseringsin- satser. Planeringsarbetet inriktas på ut- vecklingslinjer och anpassningsmöjlig— heter för jord- och skogsbruket i olika delar av landet, bedömda med beaktan- de av samhällsutvecklingen i stort. Sam- bandet med olika grenar av näringslivet leder till ett samarbete mellan olika myndigheter och organisationer. Insat— serna sker därför ofta inom ramen för större utredningar, såsom av länsstyrel- serna sammanhållna länsutredningar. De utredningar, som rör jordbruket samt strukturutvecklingen i jord- och skogsbruket, utförs av lantbruksnämn- derna i samarbete med andra länsorgan och under medverkan av lantbrukssty- relsen, varvid styrelsen svarar för bl. a. den statistiska bearbetningen och ana— lysen av resultaten.

Utredningar och planeringar av en speciell typ sker i samband med stora vägbyggen. Detta arbete avser dels att klarlägga konsekvenserna ur jordbruks— synpunkt av olika vägsträckningar, dels att ge underlag för nämndernas med- verkan till att ordna fastighetsförhål— landena i anslutning till vägprojekten.

En av lantbruksnämndernas huvud- uppgifter är att ta initiativ till olika åtgärder för att förbättra fastighets— strukturen inom jordbruk och skogs— bruk. En väsentlig arbetsuppgift för nämnderna i detta sammanhang är att genomföra individualplanering, dvs. ut— forma plan för förbättringsåtgärder, som bör komma till stånd beträffande

jord- och skogsbruksföretagen inom ett relativt begränsat område. Hur ingå- ende planeringen görs blir beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Grundläggande åtgärder är att bedöma den framtida lämpliga markanvänd- ningen inom området i fråga, de olika brukningsenheternas förutsättningar att bestå för framtiden samt att upprätta en stomplan för väg- och dikessystcmen. Härefter utarbetas förslag till utform- ning av de enskilda brukningsenheterna såväl beträffande mark som utrustning med fasta anläggningar.

För att kunna stå jordbrukarna till tjänst med tekniska planer för investe- ringar i jord och byggnader bedriver lantbruksnämnderna projekteringsverk- samhet. Tekniska planer för täckdik- ning, dikning och andra jordförbätt— ringar upprättas i regel av nämndernas ingenjörer och instruktörer under led- ning av en konsulent. För handläggning av förrättningar rörande större torr- läggningsföretag av komplicerad art finns hos lantbruksstyrelsen ett antal lantbruksingenjörer, varav de flesta är utstationerade vid nämnder. Lantbruks- nämndernas byggnadskonsulenter utför endast 5. k. grundprojektering av eko- nomibyggnader. För fullständigare byggnadsprojektering hänvisas jordbru- karna till privata företag. För projekte- ring erlägger beställaren avgift enligt lantbruksnämndstaxan, vilken avgift för åtgärd, som avser jordbrukets ratio- nalisering, torde uppgå till endast ca 40 % av statsverkets självkostnader. ln- komsterna enligt lantbruksnämndstaxan uppgår f. 11. till ca 1 200 000 kr. per år. År 1963 projekterade nämnderna täck- dikning av 18 500 ha, dikning av 11 400 ha, stenröjning m. ni. av 1 200 ha samt 150 km vägar. Den beräknade kostna- den för dessa företag uppgick till 50 milj. kr.

Vid nämnderna bedrivs kalkylverk-

samhet i första hand i den utsträckning, som erfordras för att bedöma lönsam- heten av de fastighetsköp och de in- vesteringar i jord eller byggnader, var- till statligt stöd söks, men även i mån av tid rörande investeringar vartill statsstöd inte kan påräknas. I regel är det tillräckligt att upprätta en investe- ringskalkyl. Sådana kalkyler utförs re- gelmässigt av nämndernas personal un- der ledning av konsulenter. Vid stora in- vesteringar eller då lönsamheten är tveksam kan fullständig driftsekono- misk plan behöva upprättas. Under se- nare år har hushållningssällskapens eko- nomiska expertis i ökad utsträckning kunnat utnyttjas för mera omfattande utredningar. För ändamålet har även expertis från lantbruksstyrelsen kunnat utnyttjas. Behovet av ekonomisk sak- kunskap för nämndernas verksamhet har genom nämnda arrangemang dock inte på långt när kunnat fyllas.

Ett viktigt led i lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet utgör deras befattning med den jordpolitiska kon- trollen. Nämnderna bereder ärenden en- ligt 1925 års bolagsförbudslag ur jord- brukspolitisk synpunkt. Denna lags hu- vudsyfte är att hindra enskilt ägd jord och skog att i större utsträckning över- gå i bolagshand. I synnerhet under se- nare år har lagen även visat sig ha en avsevärd rationaliseringsbefrämjande effekt. Nämnderna handlägger årligen ca 370 ärenden enligt bolagsförbudsla- gen. Sedan nämnderna, oftast i samråd med lantmäterimyndigheterna, berett dessa ärenden, avgörs de av Kungl. Maj :t eller i vissa fall av länsstyrelserna.

Nämnderna handlägger i första in- stans ärenden enligt jordförvärvslagen . Denna lag är byggd på principen att förvärvstillstånd skall meddelas, såvida hinder inte möter på grund av vissa i lagen angivna bestämmelser. Förvärvs- hindren avser att motverka att jord och

skog, som lämpligen kan ingå i själv- ägda jordbruk, frånhändes den jordbru- kande befolkningen samt att motverka spekulation med jord och skog. Vidare föreligger förvärvshinder i fall då mar- ken behövs för yttre rationalisering. Nämnderna behandlar årligen ca 6 500 ansökningar om jordförvärvstillstånd, varav hittills omkring 800 per år av- slagits.

Enligt lagen om uppsikt å jordbruk skall lantbruksnämnderna tillse, att van- hävd inte förekommer vid jordbruks- egendom. Om vanhävd konstateras, sö- ker lantbruksnämnd först åstadkomma frivillig överenskommelse att avhjälpa densamma. Lyckas inte detta, kan det bli fråga om kraftigare ingripande från myndigheternas sida. Endast enstaka sådana ärenden förekommer numera. J ordägare kan hos lantbruksnämnd även påkalla prövning, om en tilltänkt ned- läggning av jordbruk är att anse som vanhävd. Ca 900 sådana ärenden hand- läggs f. n. årligen av nämnderna.

Den aktiva inköpsverksamheten har visat sig vara ett av de främsta medlen i den yttre rationaliseringen. Lantbruks- nämnderna har ett generellt bemyndi- gande att med anlitande av en särskild kapitalfond, jordfonden, köpa och sälja fast egendom för rationaliseringsända- mål. Möjligheten att köpa mark använ- der nämnderna i de fall då direkt köp mellan fastighetsägarna inte kan genom- föras. Den av nämnderna inköpta mar- ken skall i princip snarast överlåtas till jordbrukare, som är i behov av till- skottsjord. Det har emellertid visat sig lämpligt att nämnderna genom markin- köp skapar en viss rationaliseringsre- serv. De fastigheter, som nämnderna härigenom kommer att förvalta, utar- renderas i regel tillfälligt till jordbru- kare i trakten. I medeltal stannar de inköpta fastigheterna kvar i nämnder- nas ägo i drygt två år. Ett begrepp om

omfattningen av nämndernas markför- säljningar ger uppgiften att vid omkring vart tredje köp av tillskottsmark, som jordbrukarna gör, är nämndarna säl- jare. Omfattningen av nämndernas in- köp och försäljningar av mark har spe- ciellt under senare år ökat starkt. Un- der 1963 genomfördes 1 400 köp, inne- fattande ca 10000 ha åker och 43000 ha skogsmark, samt 1 500 försäljningar, innefattande ca 6 400 ha åker och 34 000 ha skogsmark.

Lantbruksnämnderna har allt sedan sin tillkomst verkat för strukturrationa— lisering i skogsmark. Verksamheten av- ser att främja såväl storleksrationalise- ring som omarrondering av skogsmark för alla skogsägarekategorier. Inte minst viktig är den intressearrondering som sker genom byten och överlåtelser inom bolagsförbudslagens ram.

Statligt ekonomiskt stöd till såväl ytt- re som inre rationalisering beviljas av nämnderna i form av lånegaranti och statsbidrag enligt bestämmelserna i den s. k. rationaliseringskungörelsen (nr 1948: 342, omtryckt 1959: 246). Vid ytt- re rationalisering beviljas statsbidrag i två fall, nämligen dels då köpeskilling- en är högre än det värde fastigheten kan anses äga för den brukningsenhet, till vilken den skall läggas, dels då kost- naderna för lagfart, lantmäteriförrätt- ning, flyttning av fast anläggning m. in. kan antas utgöra ekonomiska hinder för ifrågasatt rationalisering. Vidare lämnas lånegaranti för lån motsvarande kostnaden för förvärvet. Totalt bevil- jades under 1963 statsbidrag och låne- garanti till yttre rationalisering med nä- ra 4 milj. resp. nära 29 milj. kr.

Beträffande inre rationalisering har en förskjutning av stödet under senare år skett från bidrag till lånegarantier. En förutsättning för att statligt ekono- miskt stöd skall utgå är, att ifrågasatt åtgärd bedöms komma till bestående

nytta och befinns vara lönsam. Härvid måste ställning tas till möjligheterna att bibehålla jordbruksdrift i bygden, till frågan om enskilda brukningsenheter kan väntas bestå på längre sikt och li- kaså till frågan om enskilda åkerområ- den för framtiden lämpligen kan nytt- jas som jordbruksjord. För lönsamhets- prövningen krävs som regel att investe- ringskalkyl upprättas. Lånegaranti kan beviljas till hela kostnaden för förbätt- ringsåtgärd. Innan statsbidrag beviljas görs dessutom bl. a. behovsprövning. Bi- drag beviljas med viss andel av kost- naden, t. ex. för jordförbättring 25 %. Denna andel kan dock om förbättrings- åtgärd utförs i samband med yttre ra- tionalisering vara högre. Stödgivningen till uppförande och förbättring av eko- nomibyggnader samt till täckdikning dominerar numera. Dikning förekom- mer också i viss utsträckning, även 0111 en stark minskning härav har skett. ÖV- riga åtgärder är numera av ringa omfatt- ning. Tyngdpunkten i verksamheten lig- ger numera inom de egentliga jord- bruksområdena. Till inre rationalise- ring beviljades under 1963 statsbidrag och lånegaranti med 11,5 milj. resp. 16,5 milj. _kr.

Till förvärv av jordbruk och inventa- rier kan under vissa förutsättningar be- viljas statlig lånegaranti. Garanti för jordförvärvslån kan utgå vid inköp av jordbruk. Garanti för driftslån kan be- viljas vid inköp av jordbruksinventa- rier i samband med köp eller arrende av jordbruk, vid köp eller arrende av tillskottsmark samt vid genomgripande produktionsomläggning. Sådant kredit- stöd utgår endast om den inköpta eller bildade brukningsenheten redan är eller inom kort väntas bli fullt bärkraftig. Innan lånegaranti beviljas görs bl. a. också en bedömning av sökandens per- sonliga och ekonomiska förutsättning- ar att genomföra företaget. Garanti för

förvärvslån och driftslån beviljades un- der 1963 med ca 23 milj. resp. 10 milj. kr.

En rad Övriga uppgifter har pålagts lantbruksnämnderna. Nämnderna sva- rar sålunda närmast för handläggning- en av ärenden rörande de lägenheter på kronomark i Norrlands fjälltrakter, som står under lantbruksstyrelsens för- valtning. Den del av det särskilda stödet till mindre jordbruk, som utgår i form av arealtillägg och övergångsbidrag, ad- ministreras av lantbruksnämnderna. Nämnderna tar vidare emot ansökning- ar om ersättning och behovsprövade bidrag vid skördeskada samt kontrol- lerar själva eller genom ortsombud rik- tigheten av lämnade uppgifter. Lant- bruksnämnderna yttrar sig slutligen till länsbostadsnämnderna över bostads- ärenden som rör jordbruksfastigheter. Härvid granskas byggnadsföretagets lämplighet ur jordbrukspolitisk syn- punkt samt görs en ekonomisk bedöm- ning av sökandens möjligheter att be- tala de årliga bostadskostnaderna.

Hushållningssällskapen Inledande översikt

Det ökade intresset för jordbruksnä- ringen under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet tog sig bl. a. uttryck i att särskilda länsorgan för jordbru- kets förkovran bildades. Det första av dessa tillkom på Gotland år 1791, och under tiden fram till 1812 tillkom hus- hållningssällskap i ytterligare sju län, samtliga på initiativ av enskilda perso- ner. Flertalet av de övriga hushållnings— sällskapen i landet inrättades år 1814 på initiativ av och enligt en gemensam plan utarbetad vid den år 1811 instif- tade lantbruksakademin, vilken som nämnts under större delen av 1800-ta- let fungerade som central myndighet på jordbruksområdet. Sällskapen kunde

i vissa avseenden betraktas som läns- filialer till lantbruksakademin och ut- formades i konsekvens härmed till slut- na organ, där ledamotsrekryteringen skedde genom val. En viss breddning av organisationen kom till stånd vid mit- ten av 1800-talet, bl. a. genom att under- avdelningar till sällskapen inrättades för härader, kontrakt eller socknar. Först år 1923 förändrades emellertid sällskapens karaktär till helt öppna in— stitutioner, i vilka medlemskap kunde erhållas efter anmälan.

Hushållningssällskapens verksamhet finansierades under de första åren hu— vudsakligen med ledamotsavgifter, men redan under 1810—talet erhöll de mindre statsanslag för sina uppgifter. Sedan dessa åter indragits följde en period med knapp medelstillgång för sällska- pen med en på flera håll avtynande verksamhet som följd. Från och med 1855 inträdde en väsentlig förbättring av sällskapens ekonomi, då beslut fatta- des, att viss del av försäljningsavgifter— na på spritdrycker skulle tillfalla säll- skapen. Det var vid denna tid som hel- tidsanställda befattningshavare tillkom. Sagda bidragsform avlöstes år 1915 av direkta statsanslag.

Vid tiden för hushållningssällskapens uppblomstring under decennierna kring sekelskiftet kom verksamheten att spän- na över ett brett register, innefattande flertalet aktuella verksamhetsgrenar inom jordbruk, skogsbruk och fiske samt senare slöjd, hem och trädgård. Samtidigt fick sällskapen i allt högre grad uppgifter med den lokala admini- strationen och verkställigheten av de statliga insatserna till jordbrukets främ- jande. Sällskapen medverkade också vid tillkomsten av nya institutioner, skolor och organisationer på jordbruksområ- det.

Efter hand avskildes vissa speciella och större verksamhetsgrenar som hus—

hållningssällskapen tagit upp. Sedan skogsvårdsstyrelserna bildats (1903) överfördes i förekommande fall arbetet beträffande de skogliga åtgärderna till dessa,. och inrättandet av distriktsvete- rinärer avlöste i stort sett sällskapens motsvarande verksamhet. Den nyorga- niserade mejeriindustrin övertog på 1930-talet mejerikonsulentverksamheten. Egnahemsverksamheten, som under första delen av 1900—talet påbörjats av sällskapen, överflyttades jämte bostads— förbättringsverksamheten år 1940 till särskilda egnahemsnämnder.

Omorganisationen 1948 innebar för sällskapens del, att ett tidigare bety- dande verksamhetsavsnitt för sällskapen överfördes till lantbruksnämnderna, nämligen projektering och förmedling av statligt ekonomiskt stöd till de åtgär- der, som innefattas i begreppet inre ra- tionalisering. Sällskapens verksamhet avgränsades till jordbrukets driftsratio- nalisering, inom vilket område uppgif- terna å andra sidan ökade, bl. a. i fråga om jordbrukets mekanisering. I sällska— pens verksamhet kom även fortsätt- ningsvis att ingå att främja hemvård, hemslöjd samt trädgårdsnäringens och fiskerinäringens utveckling. Inom samt- liga verksamhetsgrenar stod liksom ti- ,digare den allmänna upplysningsverk-

samheten i förgrunden. Hushållnings- sällskapen behöll vid omorganisationen 1948 sin karaktär av lokala, statsunder- stödda sammanslutningar, men deras självbestämmanderätt inskränktes och i motsvarande mån ökades det allmän— nas insyn i och inflytande över verk- samheten. Ytterligare ett steg i samma riktning togs 1961, då tillsättandet av de med statsbidrag avlönade direktörs- och konsulentbefattningarna centralise- rades till Kungl. Maj :t och lantbrukssty- relsen, samtidigt som möjligheterna att omfördela personal mellan de olika säll— skapen ökade.

Figur 3. Hushållningssällskapens organisation

Hushållninsssöllskap (cirka 150 000 medlemmar

i hela landet)

Hushållningsgillen Gillesombud

Lantbruksombud, valda av medlemmarna

Förvaltnings'utskott:

ordf. utses av Kungl. MCll:l __ ------- Länsjc'gmc'istaren 4 ledamoter utses av lantbruksombuden __ _ _ _ 4 ledamöter utses av landstinget sällskapets direktör lantbruksdirektören

Nämnder: försöksnämnd. husdjursnämnd. träd- gårdsnömnd. fiskeri- nöm-nd, undervisnings- nc'imnd m. fl.

Jordbruksavdelning 7 Direktör Fiskeriavdelning

med kamrer och kansli

Hemavdelning

Husdjursavdelning .

Veterinäravdelninq Maskinavdelning Mgirdsavdelning Ekonomiavdelning

Organisation Hushållningssällskapens organisation och verksamhet regleras i första hand av stadgar, som fastställs av Kungl. Maj:t. Stadgarna skall stå i huvudsaklig överensstämmelse med vissa allmänna grunder för hushållningssällskapsorga— nisationen (kung. nr 1947: 394; ändrad genom kung. nr 1958: 248 och 1961: 621). Vidare är vissa villkor föreskriv- na för att sällskapen skall kunna få statsbidrag (kung. nr 1961: 620).

Hushållningssällskapen har till ända- mål att främja jordbruket och därtill hö- rande binäringar ävensom fiske, hem- slöjd och hemvård. Sällskapens verk- samhetsområde omfattar i regel ett län. Älvsborgs län är dock uppdelat på två sällskap. Varje kommunalt röstberätti- gad äger vinna inträde i områdets hus- hållningssällskap. Genom val kan där- jämte fysiska personer utses till ledamö— ter. Ledamotsavgiften är lägst fyra kro- nor. Antalet medlemmar i sällskapen uppgick den 31 december 1963 till 145 500.

Hushållningssällskapets beslutande- rätt skall, i den mån den ej tillkommer förvaltningsutskottet (styrelsen), utövas av de av medlemmarna valda lantbruks- ombuden jämte förvaltningsutskottets le- damöter. Valet av lantbruksombud sker i stort sett efter samma regler som gäl- ler vid allmänna val. Kungl. Maj:t utser ordföranden i sällskapet (som regel landshövdingen i länet). Denne är jäm- väl ordförande i förvaltningsutskottet, vilket består av elva ledamöter. Sällska- pets direktör och lantbruksdirektören är självskrivna i utskottet, medan av övriga ledamöter fyra utses av hushåll- ningssällskapet och fyra av landstinget.

Förvaltningsutskottet tillsätter särskil- da nämnder för beredningen av vissa ärenden eller för handhavandet av vissa grenar av verksamheten. För samord- ningen av den kursverksamhet för jord-

brukets rationalisering, som bedriVS av skilda organ, har enligt direktiv av statsmakterna inrättats en program- nämnd i varje sällskapsområde. I denna nämnd ingår som ledamöter sällskapets direktör, lantbruksdirektören, länsjäg— mästaren, en representant för lantbru- kets skolor och två för sällskapet. Till- fälle skall dessutom beredas för läns- arbetsnämnden, överlantmätaren, för- eningsnämnden, länsförbundet av RLF samt lantarbetareorganisationen att utse vardera en ledamot.

Hushållningssällskapens organisation i stort framgår av figur 3. Figuren visar att verksamheten leds av en direktör. Vid sin sida har han en kameral- och kansliavdelning samt särskilda avdel- ningar för de olika huvudgrenarna av sällskapets verksamhet. Avdelningarna, vars personaluppsättning växlar från blott enstaka befattningshavare upp till ett 20-tal personer, förestås i regel av en konsulent. Vid de större avdelning- arna, företrädesvis jordbruksavdelning- en, finns dessutom assistenter och in- struktörer. Dessa arbetar i vissa fall inom mindre distrikt, i andra fall är de specialiserade på ett bestämt produk- tionsavsnitt, exempelvis potatisodling, och tjänstgör då inom hela sällskapets område och i vissa fall inom två an- gränsande län. I regel ankommer det på en av konsulenterna att under direk- tören ansvara för samordningen av kurs- verksamheten.

Vid sällskapen finns 376 personalför- tecknade tjänstemän, vilka avlönas helt med statsmedel i enlighet med statens allmänna avlöningsreglemente. Övrig fast personal, som den 31 december 1963 uppgick till omkring 800, avlönas med anlitande av från statligt eller an— nat håll särskilt anvisade medel, taxe— inkomster eller andra inkomster av verksamheten eller medel från sällska— pens fonder. Härtill kommer, främst

under växtodlingssäsongen, ett betydan- de antal tillfälligt anställda.

Flertalet sällskap disponerar försöks-, kurs- eller demonstrationsgårdar. Dess- utom står vissa sällskap som huvudman för lantbruks- och lanthushållsskolor, kemiska stationer och frökontrollanstal- ter.

Hushållningssällskapens räkenskaper avser kalenderår, men statsbidragen re- dovisas per budgetår. I bokföringen sär- skiljes den med statliga anslag bedrivna verksamheten från övrig verksamhet.

Hushållningssällskapen står under lantbruksstyrelsens tillsyn. Styrelsen äger infordra yttranden och upplys- ningar från sällskapen, beslutar om om- kostnadsmedlens fördelning och utövar ett avgörande inflytande på tjänstetill- sättningar och på den statligt avlönade personalens placering inom hushåll- ningssällskapsorganisationen. Personal- förtecknade befattningshavare avlönas genom styrelsens försorg. Vid anföran- de av besvär över sällskapens beslut är lantbruksstyrelsen första besvärsinstans.

Sällskapen erhåller statsbidrag för sin verksamhet inte bara genom lant- bruksstyrelsen. Tillsynen över verksam- heten tillkommer därför i fråga om vis- sa arbetsavsnitt andra myndigheter. Så- lunda utövar fiskeristyrelsen tillsynen över verksamheten på fiskets område, anslår vissa medel och har medinfly- tande vid avgöranden av sådana perso- nalfrågor, som berör fiskerinäringen. På liknande sätt är veterinärstyrelsen centralmyndighet för de veterinärbak— teriologiska laboratorierna vid sällska— pen, lantbrukshögskolan för försöks- verksamheten, statistiska centralbyrån för provyteundersökningarna och jord— bruksstatistiken etc. Dessutom har säll- skapen i fråga om särskilda arbetsupp- gifter nära kontakt med en rad andra myndigheter, institutioner och organi— sationer.

Som centralt samarbets- och service- organ för de olika sällskapen fungerar Hushållningssällskapens förbund. För- bundet företräder sällskapen i ärenden av gemensam karaktär, avger yttranden och framställningar till Kungl. Maj:t och ämbetsverken, gör sammanställ— ningar över olika grenar av sällskapens verksamhet, verkställer utredningar av gemensamt intresse för flera sällskap, anskaffar material och utrustning samt understödjer genom annan service råd- givningsarbetet, m. m. I något fall sva- rar också förbundet för förmedlingen av statliga medel. Förbundet utger vi- dare en serie småskrifter, som används i sällskapens rådgivnings- och upplys— ningsarbete, samt utger en tidskrift, där främst för sällskapens verksamhet ak- tuella frågor behandlas. Förbundets verksamhet finansieras i första hand genom medlemsavgifter från sällskapen.

Nuvarande verksamhet

Hushållningssällskapen har till huvud- uppgift att sprida kunskap om metoder, hjälpmedel, forskningsrön och erfaren- heter främst inom driftsrationalisering- ens område. Emellertid har sällskapen också att — i samarbete med lantbruks- nämnderna — lämna upplysning och rådgivning beträffande inre och yttre rationalisering samt näringens och fö- retagens utveckling och förkovran i övrigt. Härjämte anlitas sällskapen som lokala verkställare av statliga eller av staten beslutade åtgärder. — Sällska- pens medlemmar har en viss rabatt på taxebelagda uppdrag eller förrättningar.

Sällskapens huvuduppgift att sprida kännedom om lämpliga rationaliserings- åtgärder fullgörs främst genom en om- fattande rådgivnings-, upplysnings- och kursverksamhet. En 'stor del av detta arbete sker genom individuell eller en— skild rådgivning, som ofta utmynnar i att en plan eller motsvarande upprättas

för någon rationaliseringsåtgärd. Den individuella rådgivningen torde vara den effektivaste metoden och i vissa fall den enda tillämpbara, men för att nå ut till och kunna betjäna en större del av yrkesutövarna måste i stället s. k. gruppmetoder utnyttjas. Vid dessa be- gränsas dock i regel deltagarantalet så, att genomgången av och förståelsen för de behandlade frågorna kan underlät- tas. För att förmedla kännedom om spörsmål av allmänt intresse, snabbt sprida kunskap om eller väcka intresse för en fråga, används massmetoder. Så— lunda distribuerar sällskapen publika- tioner och cirkulärbrev samt medver- kar i dagspressen och i radions jord- hruksprogram. En del av demonstra- tionsgårdsverksamheten fyller liknande funktion liksom anordnandet av studie- resor samt den mera speciella form av massmetod som lantbruksmötena utgör.

Alla de till gruppmetoderna hörande arrangemang och sammankomster, som sällskapen anordnar, brukar samman- fattas i begreppet sällskapens kursverk- samhet. Hit räknas sålunda även kortare sammankomster såsom fältvandringar och demonstrationer samt föredrag och diskussioner under en eftermiddag eller kväll. De egentliga kurserna, till vilka deltagarna måste anmäla sig i förväg, omfattar i regel 5—0 dagar men kan utsträckas till 24 undervisningsdagar. En speciell typ av kurser är sådana med kombinerad muntlig och skriftlig under- visning, som pågår en kväll i veckan under en längre tidsperiod. Kursverk- samheten, som utgör en mycket väsent- lig verksamhetsgren, bedrivs enligt av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Till densamma utgår statsbidrag. För bud- getåret 1962/63 redovisas nära 7000 kurser av olika slag samt 250000 elev— dagar.

Sedan gammalt har sällskapens verk- samhet på växtodlingens område haft

ett betydande utrymme. Till grund för insatserna på området och då särskilt rådgivningsarbetet ligger i stor utsträck- ning av sällskapen utförda fältförsök. Dessa utgörs dels av med statsmedel helt bekostade riksförsök, som sällska- pen utför för lantbrukshögskolans räk- ning, dels sällskapens egna lokala för- sök, till vilka visst statsbidrag utgår, samt dels försök som sällskapen utför på beställning av andra institutioner än lantbrukshögskolan. Ett viktigt kom- plement till fältförsöken är markkarte— ringen, som ger jordbrukarna upplys- ning om växtnäringsförhållandena i jor— den. Sällskapen svarar för denna i sam- arbete med de lantbrukskemiska kon- trollstationerna.

Åtgärder i syfte att höja kvaliteten på utsäde är en väsentlig uppgift i sällska- pens arbete inom växtodlingen. För- utom det allmänna upplysningsarbete sällskapen bedriver på detta område, medverkar de i kontroll av utsädesod- lingar och utsädesvaror. En annan här- med sammanhängande uppgift gäller bi- odling och biskydd. Det praktiska jord- brukets ökade behov av att bekämpa ogräs och växtsjukdomar har fått till följd, att även sällskapens uppgifter i frågor rörande Växtskydd fått allt större omfattning.

Sällskapens verksamhet på husdjurs- skötselns område avser dels avel och produktionskontroll, dels djurens ut— fodring och vård. Sällskapens med— verkan i strävandena att förbättra djur- materialet har bl. a. tagit sig uttryck i deras befattning med det besiktnings- tvång, som författningsenligt föreligger i fråga om hingst, tjur och galt. Efter att ha tagit aktiv del i seminverksam- hetens tillkomst och utveckling arbetar sällskapen numera på olika sätt tillsam- mans med seminföreningarna i avels- arbetet. Sällskapen främjar hästaveln bl. a., genom att ordna hästpremiering-

ar, vars kostnader till betydande del bestrids av sällskapen.

Inom nötkreatursskötseln spelar kon- trollföreningsverksamheten en betydan- de roll såväl som underlag för avels- arbetet som för rådgivningen i utfod- ringsfrågor. Författningsenligt åligger det sällskapen att leda och övervaka denna verksamhet, men samarbetet mel- lan kontrollföreningarna och sällskapen är i regel betydligt mera omfattande. Även verksamheten på svinstamkontrol- lens område, som tillkommit genom eko- nomisk samverkan mellan slakteriför- eningar och sällskap, sker under säll- skapens ledning.

Sällskapens åtgärder rörande utfod- ring och vård sker i allt väsentligt i form av upplysning och rådgivning samt genom kortare kurser. I begränsad omfattning förekommer också försöks- verksamhet på husdjursområdet i sam- verkan med lantbrukshögskolan, i regel förlagd till sällskapens egendomar.

Sällskapens nuvarande veterinära verksamhet har sitt ursprung i bekäm- pandet av tuberkulos och smittsam kast- ning hos nötkreatur. De veterinärbakte- riologiska laboratorier, som inrättats för undersökningar i anslutning till den- na verksamhet och som f. 11. finns vid tolv sällskap, fyller numera närmast funktionen av regionala filialer till sta- tens veterinärmedicinska anstalt. De nu- varande veterinära uppgifterna utgörs främst av svinhälso- och juverhälsokon- troll samt bekämpande av hönstyfus. Vid laboratorierna utförs undersökning- ar i anslutning till nämnda hälsokon- troller och sjukdomsbekämpanden samt obduktioner, organundersökningar m. m. på begäran av djurägare, distriktsveteri- närer m. fl. Även livsmedelshygieniska undersökningar utförs i betydande om- fattning för hälsovårdsnämndernas räk— ning. Vidare må nämnas, att sällskapet i

Malmöhus län är huvudman för djur- sjukhuset i Hälsingborg.

Sällskapens verksamhet på maskin- området har utvecklats starkt i sam- band med den omfattande mekanise- ringen— av jordbruket. Vid sidan av det löpande rådgivningsarbetet på detta om- råde arbetar sällskapen för att organi- sera gemensam maskinhållning. Härtill förmedlar sällskapen statliga lån och bidrag. Efter hand har verksamheten på maskinområdet alltmer kommit att beröra frågor sammanhängande med inomgårdsarbetenas mekanisering. Hu- vuddelen av arbetet inom detta avsnitt gäller dels transportproblemen, dels an- ordningar för torkning av spannmål och hö. Sålunda projekterar maskin- konsulenterna i stor utsträckning an- läggningar av nyssnämnt slag.

Under senare år har sällskapens be- fattning med jordbruksekonomiska spörsmål kraftigt vidgats. Den drifts- ekonomiska rådgivningen, som tidigare huvudsakligen var driftsgrensvis sam— manlänkad med den tekniska rådgiv- ningen, byggdes upp med inriktning främst på bokföringsverksamheten och på sällskapens medverkan i den jord— bruksekonomiska undersökningen. Så småningom har tyngdpunkten överflyt— tats till företagsekonomisk rådgivnings- och kalkyleringsverksamhet. Ekonomi- konsulenterna, som numera finns hos 20 sällskap, avlönas från och med bud- getåret 1964/65 till största delen med statsmedel. De skall enligt lantbruks- styrelsens närmare bestämmande stå till förfogande också för lantbruksnämn- derna. De utför därför numera i stor utsträckning investeringskalkylering och företagsplanering även i anslutning till lantbruksnämndernas lånegaranti- och bidragsgivning.

Den mest arbetskrävande uppgiften för sällskapen inom jordbruksstatisti—

___—"___...— ..... m_._.....___. ...... . . .. ..

kens område är fältarbetet med de 5. k. provytundersökningarna i anslutning till skördeskadeskyddet. För ledningen av detta arbete finns särskild personal anställd. Till de jordbruksstatistiska uppgifterna i övrigt hör att samla in rapporter rörande skördeutsikter och skörd samt uppgifter till den månatliga statistiken över antalet galtar och be- täckta suggor.

Verksamheten inom trädgårdssköt- selns område avser dels att biträda all- mänheten i frågor rörande trädgårds- odling och vid anläggandet av nytto- och prydnadsträdgårdar, dels att främ- ja den yrkesmässiga trädgårdsodlingen. Efter omläggningen 1961 av trädgårds- konsulentverksamheten har tyngdpunk- ten legat vid sistnämnda uppgift. Säll- skapen tillhandahåller service för pro- jektering av trädgårdsanläggningar. En inte oväsentlig försöksverksamhet före- kommer även på trädgårdsskötselns om— råde. Sällskapens medverkan häri över— ensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i fråga om växtodlingsför- söken.

Sällskapens verksamhet berörande fisket är av mångskiftande slag. Inom yrkesfisket på havet och längs kuster- na medverkar sällskapen genom rådgiv- ning och förmedling av statliga lån i den pågående omvandlingen av nä— ringen, innebärande övergång till nya metoder och redskap. Det yrkesmässiga insjöfisket har gått tillbaka och har ef— terträtts av ett mycket omfattande fri- tids- och sportfiske, där sällskapen gör betydande insatser. Fiskodling och and- ra åtgärder för fiskevård samt pro- jektering för att ställa i ordning fiske- vatten är verksamhetsgrenar, som snabbt expanderat under senare år. Säll— skapen medverkar vidare i statliga för- sök och undersökningar på fiskets om- råde. Arbeten i anledning av fiskerilag-

stiftningen och utredningar rörande vat- tenkraftsutbyggnadens inverkan på fis- ke och fiskbestånd liksom de kompen- sationsåtgärder utbyggnaden föranleder är exempel på andra betydelsefulla verksamhetsavsnitt. Även i vattenför— oreningsproblemen är sällskapens fis- keriavdelningar engagerade.

Inom hemvårdens område har säll- skapen framför allt en betydande kurs- verksamhet. Aktuella uppgifter på om— rådet är frågor rörande hemarbetets mekanisering, vård och underhåll av samt materialkännedom om inventarier och heminredningar m. m. Vid moder- nisering och inredning av i första hand kök biträder hemkonsulenterna med att projektera och utarbeta grundplaner för arbetena. — Även för hemslöjdens ut- veckling medverkar sällskapen i vissa län.

Verksamhetens finansiering Grunden för hushållningssällskapens verksamhet är de statliga anslagen, dels de direkta anvisningarna över budgeten till avlöningar och omkostnader samt till kursverksamhet, dels de medel som via statliga myndigheter anvisas säll- skapen oftast såsom ersättning för ut- förda uppdrag. Som framgår av föl- jande tablå erhåller emellertid sällska- pen också anslag från andra håll, främst landstingen. I sällskapens budget har inkomster av avgiftsbelagda förrättning- ar och arbeten, bl. a. av projekterings- verksamheten inom de olika sektorerna, stigit till betydande belopp. Ytterligare medelstillskott till verksamheten erhål- ler sällskapen genom medlemsavgifter- na samt från avkastningen från fonder m. m.

Hushållningssällskapens nettotillgång— ar uppgår till inemot 50 milj. kr. Större delen härav är placerad i jordbruks- och stadsfastigheter. Därtill kommer av

Sammanställning av hushållningssällskapens inkomster 1962 och 1963

Belopp 1 OOO—tal kr Procent Inkomstpost 1962 1963 1962 1963 1. Statliga anslag till den egentliga verksamheten .................. 18 889 20 155 50,2 48,2 2. Dito för bidragsförmedling ....... 3 002 2 328 8,0 5,6 3. Landstingsanslag ............... 995 1 265 2,6 3,0 4. Räntor och fondmedel .......... 1 684 2 467 4,5 5,9 5. Avkastn. från fastigheter ........ 1 191 1 052 3,2 2,5 6. Ledamotsavgifter .............. 776 795 2,1 1,9 7. Förrättn.-avg. o. dyl. .......... 9 827 11 316 26,1 27,0 därav för veterinär verks. ...... (4 102) (4 272) dito för provyteundersökn ....... (2 518) (3 100) dito för fiskeriverks. ........... (730) (972) 8. Övriga inkomster ............... 1 233 2 465 3,3 5,9 Summa 37 597 41 843 100,0 100,0

sällskapen förvaltade fonder, vilkas sam- manlagda behållning utgör drygt 18 milj. kr.

JordbruksuppIysningskommitténs betänkande Hushållningssällskapens organisation och verksamhet var under senare delen av 1950-talet i vissa avseenden föremål för överväganden av jordbruksupplys- ningskommittén, som år 1960 avlämna- de ett betänkande (SOU 1960: 39). Vissa av utredningens förslag togs upp i pro- position nr 183 till 1961 års riksdag och i 1962 års statsverksproposition (bil. 11 p. 14), medan betänkandet i öv- rigt överlämnades till jordbruksutred- ningen. I flera av de följande kapitlen återkommer vi till spörsmål, som berör- des av jordbruksupplysningskommittén och vars behandling i vissa delar bildat underlag för våra diskussioner. I detta sammanhang skall endast i korthet om- nämnas några av kommitténs tanke- gångar. För en fylligare redovisning av förslagen får vi hänvisa till betänkan- det.

På upplysnings- och rådgivningsom- rådet föreslog kommittén ett intimare

samarbete mellan hushållningssällska— pen och lantbruksnämnderna. Sällska- pens rådgivare ansågs böra biträda nämnderna med rådgivning inom nämn- dernas verksamhetsområde, medan nämndernas personal skulle medverka i sällskapens upplysningsverksamhet i de för nämnderna aktuella frågorna. För att ytterligare befrämja samarbetet skul- le i fråga om rådgivningen bl. a. de tidi— gare omnämnda programnämnderna in— rättas.

I kommitténs principdiskussion om rådgivningsverksamhetens organisation behandlades två system. Enligt det ena av dessa skulle i distrikt om 500—2 000 brukningsenheter tjänstgöra lokalråd- givare (instruktörer och assistenter). vilkas uppgift skulle vara att lämna jordbrukarna i distriktet en allsidig råd— givning. På regionplanet skulle specia- liserade rådgivare svara för sina re— spektiva ämnesområden, informera lo— kalrådgivarna och hjälpa dem att lösa mera komplicerade frågor. Enligt det andra systemet skulle inte ske någon distriktsindelning. Samtliga rådgivare skulle vara placerade på regionalplanet och ha till uppgift att lämna jordbru- karna råd inom sina respektive ämnes-

områden. — Kommittén förordade det förstnämnda systemet. Den tänkte sig närmast hushållningssällskapen såsom regionorgan för rådgivningen. I de fall sällskapen omfattade för små områden för att utgöra tillräckligt underlag för delar av den skisserade organisationen, skulle vissa av specialisternas verksam- hetsområden utsträckas till att omfatta två eller flera sällskap.

För att effektivisera rådgivningsarbe— tet föreslog kommittén att rådgivnings- program skulle uppgöras såväl på riks- planet som på regionplanet. Vidare bor- de en verksamhet komma till stånd med syfte att systematiskt bedöma och vår- dera effekten av olika metoder och hjälpmedel i rådgivningsarbetet och därmed få underlag för planering av och målsättning i rådgivningsarbetet. Härutöver förordas bl. a., att instruktö- rerna skulle fortbildas inom pedago- gik och jordbruksekonomi och att det i lantbruksstyrelsen ,skulle inrättas en befattning för en specialist på rådgiv- ningsfrågor. I syfte att från centralt håll underlätta rådgivningsarbetet före— slogs, att ett organ för planering och projektering av informationsmaterial skulle inrättas.

Skogsvårdsorganisationen Inledande översikt

Det allmännas intresse för att främja skogShushållningen på enskilda skogar tog sig längre tillbaka i tiden huvudsak- ligen uttryck i långt gående detaljföre- skrifter i lagar och förordningar, fär- gade av de merkantilistiska idéerna. Föreskrifterna blev dock skäligen verk- ningslösa, eftersom det inte fanns några organ som kunde effektivt övervaka att de efterlevdes. Efter en tid av praktiskt taget fri dispositionsrätt till skogen —— en följd av den ekonomiska liberalismen

—- började man i mitten av 1800-ta1et inse, att en skogsvärdslagstiftning för de enskilda skogarna vore av behovet starkt påkallad. Först under 1800-ta1ets senare del tillkom emellertid sådan lag- stiftning och då i form av speciallagar huvudsakligen av ransoneringskaraktär, nämligen lappmarkslagen, gotlandslagen och dimensionslagen, vilken sistnämn- da gällde i Norrbottens och Västerbot- tens kustland.

Först 1903 fick Sverige en skogsvårds- lag, vilken dock var begränsad till att avse återväxtskyldighet. I anslutning därtill tillskapades speciella organ för skogsvårdens främjande, skogsvårdssty- relser, vilka inrättades i alla län utom Norrbottens, Västerbottens och Gotlands län. Kalmar län fick en styrelse inom varje landstingsområde. 1903 års skogs- vårdsstyrelseförordning gav styrelserna mycket fria händer att inom ramen för sina ekonomiska resurser arbeta för den enskilda skogshushållningens främjan— de. Verksamheten, som kunde anpassas efter lokala förhållanden, fann snart sin form och ökade förhållandevis snabbt. 1908 inrättades en skogsvårds- styrelse i Gotlands län, 1918 utfärdades en provisorisk lagstiftning med skydds- bestämmelser för ungskog, och 1923 kom den första allmänna skogsvårdsla- gen. Styrelsernas biträde vid bestånds— vård och avverkning ökade genom des- sa lagar avsevärt, varjämte lagövervak— ningen blev mera krävande. 1925 ut- sträcktes skogsvårdslagen att gälla Norr- bottens och Västerbottens läns kust- land och skogsvårdsstyrelser inrättades i dessa län. Senare har även enskilda skogar inom lappmarkerna, härads- och sockenallmänningar, städernas skogar m. fl. inordnats under skogsvårdslagen och styrelsernas tillsyn.

År 1925 bildades Skogsvårdsstyrelser— nas förbund med av Kungl. Maj:t fast- ställda stadgar. Det företräddes av Cen-

tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas för- bund, vilket så småningom kom att få ställning som allmänt remiss- och ut— redningsorgan på skogsbrukets område även utanför skogsvårdsstyrelsernas egentliga verksamhetsfält. Som sådant verkade det till dess Skogsstyrelsen in- rättades enligt beslutet av 1941 års riks- dag (prop. 94, JoU 31, rskr 220). — Skogsvårdsstyrelsernas förbund funge- rar nu främst som ett diskussionsforum för frågor av gemensamt intresse för skogsvårdsstyrelserna.

Den genomgripande omorganisatio- nen år 1948 av den statliga och stats- understödda organisationen för lantbru- kets rationalisering påverkade endast obetydligt skogsvårdsstyrelsernas arbe- te. Det förutsattes att länsjägmästaren skulle ingå som sakkunnig i lantbruks- nämnden vid behandling av ärenden av större vikt rörande skogsbruket samt att styrelserna skulle biträda nämnder- na vid regional- och individualplane- ringarna och vid skötseln av skogar in- gående i rationaliseringsreserven.

Genom statsmakternas beslut är 1949 (prop. 124, JoU 45, rskr 346) tilldelades skogsvårdsstyrelserna uppgiften att or- ganisera upp yrkesutbildningen i skogs- arbete och skogsbruk för skogsarbetare och skogsägare. Tidigare hade denna ut- bildning varit starkt eftersatt. Genom nämnda beslut lades grunden till den omfattande yrkesutbildning, vilken ut- gör en av styrelsernas dominerande ar- betsuppgifter i dag.

Med utgångspunkt från 1955 års skogs- vårdsutredning genomfördes vid 1960 års riksdag (prop. 106, Bev JoU 1, rskr 326) vissa ändringar i skogsvårdssty- relsernas organisation och verksamhet. Genom nya regler i fråga om styrelser- nas sammansättning, personalorganisa- tion och hesvärsrätt anpassades styrel- sernas förvaltningsrättsliga ställning så att den i flertalet avseenden kom att

överensstämma med den som gäller för statliga länsorgan. De två skogsvårds- styrelserna i Kalmar län sammanslogs. En utökning av styrelsernas verksamhet i fråga om allmän upplysning och per- sonlig rådgivning samt skoglig yrkesut- bildning förutsattes. Frö- och plantpro- duktionen bröts i finansiellt hänseende ut ur den allmänna verksamheten för att drivas helt affärsmässigt. Även i öv- rigt lades finansieringssystemet om så. att staten i princip skall svara för den del av verksamheten som avser lagöver- vakning, andra uppgifter av offentlig natur samt yrkesutbildning och allmän rådgivning på det skogliga området, me- dan övrig verksamhet skall finansieras genom skogsvårdsavgifter och taxein- komster.

Skogsstyrelsen Organisation

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för Skogsstyrelsen (nr 1962: 427) har den- na till uppgift att leda de statliga åtgär- derna för främjande av det enskilda skogsbruket samt att vara centralmyn- dighet för yrkesutbildningen på skogs- brukets område. Skogsstyrelsen skall vi- dare vara ledande, samordnande och rådgivande organ för skogsvårdsstyrel- sernas verksamhet, meddela föreskrifter för och utöva uppsikt över mätning av virke samt i övrigt verka för det en- skilda skogsbrukets och skogsnäringens utveckling.

Skogsstyrelsen består av en general- direktör och chef, tillika ordförande, samt ytterligare fem ledamöter. Leda- möterna förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år. Inom Skogssty- relsen finns två skogsbyråer, en admi- nistrativ byrå samt en fristående avdel- ning för yrkesutbildning. En avdelning för virkesmätningsärenden och skoglig statistik ingår i första skogsbyrån. Till

Styrelse: Generaldirektör ** fem ledamöter Verksledning: Generaldirektör

F l l

Första skoggxrå—n

23 tjänster allm. sektion sektion för tekniska ärenden

Andra skoggiyg 14 tjänster allm. sektion sektion för åter- vöxikontroll och

Administrativa byg Utbildninqsavdeln.

30 tjänster juridisk sektion personaisekiion ekonomisektion

17 tjänster allmän sektion skogsskolesekiion lärarutbildnings-

konsuleniverksam- het arbetsgrupp för skoglig växtför- ädling och gene- tik

arbetsgrupp för flyg- bildieknik

avd. för virkesmät- ning och statistik

sektion teknisk sektion

styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen nämnden för skog- lig flygbildteknik samt samarbetsnämn- den för skoglig växtförädling och gene- tik.

Skogsstyrelsens plenum utgörs av ge- neraldirektören och övriga ledamöter. I plenum avgörs viktigare författnings- frågor, viktigare frågor rörande organi- sation, arbetsordning och tjänstetillsätt— ning, anslagsäskanden och andra ekono- miska frågor av större vikt, frågor an- gående besvär över skogsstyrelsens eller skogsvårdsstyrelsernas beslut m. m. Vid behandling i plenum av ärende, som berör domänstyrelsens, lantbruksstyrel- sens eller lantmäteriets verksamhetsom- råde, äger chefen för myndigheten per- sonligen eller genom ombud närvara. Vid styrelsens behandling av frågor, som rör skogsbruket i stort, sker över- läggningar med skogsbrukets fackliga och ekonomiska organisationer. I spe- ciella frågor håller styrelsen kontakt med berörda parter genom ovannämnda nämnder samt genom mer eller mindre fast organiserade arbetsgrupper.

Skogsstyrelsens organisation i stort

samt personalens fördelning på olika byråer och avdelningar framgår av fi- gur 4. Vid styrelsen finns 85 tjänstemän. Härtill kommer ett 60-tal tjänster vid de till styrelsen direkt knutna skogs- skolorna.

Nuvarande verksamhet

Första skogsbyrån handhar de allmänna sk-ogs- och jordpolitiska frågorna inom styrelsens arbetsfält ävensom ärenden rörande skogslagarna, skoglig rationali- sering, samverkan samt förbättrad ar- rendering av skogsmarken. På byrån ankommer även uppgifter beträffande skogsbruksplanläggning och skogsvår- dering samt frågor rörande skogsbe— skattning, skogsbokföring, Skogsindustri och naturvård.

Vid byråns sektion för tekniska ären- den handläggs främst ärenden rörande skogsvägnätsplanering, skogsvägbygg- nad och skogsdikning samt bidragsären- den sammanhängande med de särskilda skogsvårdsanslagen. Sektionen svarar också för ärenden rörande beredskaps- arbeten.

Den till byrån knutna, ehuru i viss mån fristående, avdelningen för virkes- mätning och skoglig statistik, utarbetar föreskrifter och utför undersökningar om virkesmätning, beviljar dispens från tillämpningen av de generella föreskrif- terna på området samt svarar för upp- lysnings- och tillsynsverksamheten av- seende mätningsföreskrit'ternas tillämp- ning och efterlevnad. Avdelningen sam- lar och sammanställer vidare skoglig statistik och utarbetar bl. a. skogsstä- tistisk årsbok.

Till första skogsbyrån har också förts den arbetsgrupp, som nämnden för skoglig flygbildteknik disponerar. Nämnden och dess arbetsgrupp är dock självständig i sin verksamhet. Arbetet består av praktiskt inriktad försöks- verksamhet rörande skoglig flygbild- teknik samt upplysnings- och service- verksamhet i fråga om användningen av fotogrammetri i skogliga sammanhang.

Allmänt uttryckt omfattar andra skogs- byråns huvudsakliga arbetsuppgifter återväxt- och föryngringsfrågor samt ärenden rörande frö- och plantförsörj- ning. Återväxtkontrollen intar en bety- dande plats i byråns arbetsprogram. På byrån utarbetas direktiv för frötäkt och handel med skogsodlingsmaterial samt anvisningar rörande återväxtåt- gärder. Byrån svarar även för statis- tiska sammanställningar beträffande tillgång och efterfrågan på frö- och plantmaterial och därmed samman- hängande förmedlingsverksamhet samt kontrollerar leveranser av plantmate— rial från kontinenten och utövar skogs- styrelsens befogenheter i fråga om li- cens för införsel av skogsfrö och skogs- plantor. Genom inspektioner och ,kurs- verksamhet arbetas på plantskoleverk- samhetens förbättring och rationalise- ring.

En särskild gren av verksamheten ut— gör anläggning, skötsel och Vård av

skogsfröplantager för privatskogsbru— ket. Arbetet härmed sker i intim kon- takt med Samarbetsnämnden för skog- lig växtförädling och genetik, en sam- manslutning med representanter för bl. a. domänstyrelsen, Skogsstyrelsen, skogshögskolan och Föreningen för skogsträdsförädling. Nämndens befatt- ningshavare är anställda hos Skogssty- relsen och avlönas med prisutjämnings- medel. Genom nämndens verksamhet främjas samarbetet mellan de organ som arbetar med skoglig växtförädling.

Inom administrativa byrån svarar en juridisk sektion för ärenden av juri- disk och förvaltningsrättslig art, t. ex. besvär över beslut jämlikt skogsvårds- lagen. Vid en personalsektion handläggs bl. a. frågor rörande skogsvårdsstyrel- sernas personal. Ekonomisektionen handhar ekonomiska och kamerala ären- den. Sektionen handlägger även frågor rörande arbetsmetoder hos skogsvårds- styrelserna och utför därmed samman- hängande organisationsundersökningar. Löneutbetalningen till skogsvårdssty- relsernas lönegradsplacerade tjänste— män samt till personalen vid skogsmäs- tarskolan och skogsskolorna är centra- liserad till Skogsstyrelsen.

Sedan Skogsstyrelsen genom riksdags- beslut år 1962 fått överinseendet över statens skogsmästarskola samt huvud— mannaskapet för statens skogsskolor, ankommer på utbildningsavdelningen alla ärenden rörande undervisning vid skogsbrukets yrkesskolor. Avdelningens verksamhet omspänner sålunda ären- den rörande skogsvårdsstyrelsernas yr- kesutbildning, skogsskolorna och skogs- mästarskolan, lärarutbildning, maskin- teknisk utbildning samt organisatoriska och pedagogiska frågor i anslutning här- till. Den uppgift, som kvantitativt do- minerar, är allmänna sektionens befatt- ning med skogsvårdssyrelsernas yrkes- utbildning för skogsarbetare och skogs-

brukare. Sektionen ger anvisningar om olika utbildningsformer och utarbetar förslag till utbildningsprogram, arbetar för samverkan med näringslivet och samordning med grundskolan. Härtill kommer planering för specialutbildning avseende arbetsmarknadskurser, reha- biliteringsverksamhet m. m. På sektio- nen handläggs härjämte byggnadsfrå- gor rörande skogbruksskolorna.

Ärenden rörande skogsskole— och skogsmästarutbildningen handläggs av skogsskolesektionen. Till sektionens uppgifter hänförs även frågor rörande förmansutbildning och fortbildning av tjänstemän inom skogsvårdsorganisatio- nen.

Vid lärarutbildningssektionen hand- läggs frågor i anslutning till lärarutbild- ningen. Sektionen ägnar vidare bety- dande uppmärksamhet åt pedagogisk utformning av kursplaner för skogs- vårdsstyrelsernas utbildningsverksam- het. — I en tillfällig teknisk sektion be- drivs utrednings- och planläggnings- arbete för utbyggnad av maskinutbild— ningen.

Skogsvårdsstytelserna Organisation Skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet regleras i första hand ge- nom skogsvårdsstyrelseförordningen (kung. nr 1960: 267) och Kungl. Maj:ts reglemente för skogsvårdsstyrelserna (kung. nr 1960: 322).

För varje län skall finnas en skogs- vårdsstyrelse. De är i flertalet fall för- lagda till länets residensstad, dock ej i Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bo- hus, Älvsborgs samt Västernorrlands län, där de har sitt säte i Västervik, Ronneby, Uddevalla, Borås respektive Sollefteå. Skogsvårdsstyrelsen utgörs av sju ledamöter, varav Kungl. Maj:t ut- ser tre, däribland ordföranden, och

landstinget tre, varjämte chefstjänste— mannen, länsjägmästaren, är självskri- ven ledamot. Landshövdingen äger, även om han inte är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sammanträden och delta i överläggningarna. Detsamma gäl- ler landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänste- man. Vid handläggning av frågor av större vikt, som berör annan länsmyn- dighets arbetsområde, skall representant för myndigheten beredas tillfälle delta i styrelsens överläggningar. Denne är skyldig att liksom ledamot, föredragan- de eller representant för länsstyrelsen låta till protokollet anteckna eventuell avvikande mening.

Hos skogsvårdsstyrelserna finns f. II. (1964) ca 815 personalförtecknade tjänster. Härutöver må skogsvårdssty- relse i mån av behov och tillgång på medel anställa annan personal, varvid dock i vissa fall Skogsstyrelsens med- givande erfordras. Sammanlagt omfattar skogsvårdsstyrelseorganisationen f. n. ca 1 430 tjänstemän, varav i runda tal 150 med högskoleutbildning och 900 med lägre skoglig utbildning. Utöver personalen i tjänstemannaställning finns ca 1 000 skogsförmän, varav ca 300 är i huvudsak heltidsanställda. F örmännen och den stora grupp arbetarpersonal, som är knuten till styrelsernas plant— skolor m. m., är anställda enligt kol— lektivavtal.

För varje skogsvårdsstyrelse finns en av Kungl. Maj:t fastställd organisations- plan, vilken i regel förutsätter sektions— indelning för skilda slag av ärendegrup- per. På grund av att styrelsernas verk- samhetsområden är av mycket olika storlek, växlar inte blott antalet befatt- ningshavare utan även sektionsindel— ningen. Organisationstahlåerna, figur 5, ger en viss om än ofullständig bild av detta förhållande.

Verksamheten inom skogsvårdsstyrel-

Figur 5. Skogsoårdsslyrelsernas organisation

länsjägmästaren Skogsvårdsstyrelse Ordf. + två ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. tre ledamöter utsedda av landstinget

Skoqsvärdssiyrelserna i P. S,

Länsjägmästaren

vTx. Y. z. AC och BD län

l l l 1

S_ogsvärdsstyrelserna i B, , E. F. G, H. K, L

CD ,N.O,R.TochU|än

KURS” OCh Ud' Återväxtsek- _Skggsvårdssek- S_l_(c_>gstekn. Undervisn. ministrativ lion ti_or_t sektion sektion sektion (ej P och S) (2 sekt. i Z och 3 i AC och BD) Länsjägmästaren

[ l l ?

Kansli SLQstärdssek-

|on

—0-

S

ion

7?

'! *

ogstekn. sek- Undervisn. sektion

Länsjägmästaren

S&agsvärdsstyrelserna i ! och M län (ingen formell sek— tionsindelning)

gganisationsenheter för kansligöromäl samt för verksam- heten med återväxt. skogsvård, skoqsteknik och utbildning

scrna leds av länsjägmästaren. Arbetet är i regel uppdelat på sektioner under ledning av sektionschefer med högre skoglig utbildning. I princip vilar sek- tionsindelningen på en uppdelning ef— ter verksamhetens art, varvid sektio— nen på sitt område svarar för verksam- heten inom hela länet. Det allmänna skogsvårdsarbetet, som bedrivs i skogs— vårdssektionen, är dock i några av de största länen uppdelat på två eller tre geografiskt avgränsade skogsvårdssek- tioner under ledning av var sin jäg- mästare. Alla skogsvårdssektioner i lan- det är uppdelade i ett antal geogra- fiskt avgränsade distrikt, vart och ett under ledning av en skogsvårds- konsulent (tidigare tjänstetitel länsskog— Väktare). Denne har till sin hjälp bi- trädande konsulenter och förmän. Skogsvårdskonsulenterna intar en nyc- kelställning i styrelsernas arbete. De skall inom sitt distrikt inte endast sva- ra för på skogsvårdssektionen fallande arbeten, såsom övervakning av att skogs- lagarna följs, allmän och personlig råd- givning och upplysning, stämpling, åter- växtarbete m. m., utan får såsom styrel- sernas lokala tjänstemän fullgöra även andra uppgifter och över huvud taget utgöra styrelsernas kontaktmän med skogsägare och lokala myndigheter.

Nuvarande verksamhet

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet be- rör i viss utsträckning alla skogsägare- kategorier. Den skogliga yrkesutbild- ningen får, trots att domänverket och några större skogsbolag bedriver viss egen sådan verksamhet, anses tjäna hela skogsbruket. övervakandet av skogsla- garnas efterlevnad berör privatägda skogar, bolagsskogar och allmännings— skogar. Detsamma kan sägas om skogs— vägsverksamheten samt skoglig plan- läggnings- och utredningsverksamhet av

regional karaktär. På återväxtområdet tjänar styrelsernas frö- och plantan- skaffning förutom privatskogsbruket i växlande omfattning även bolagsskogar och allmänningsskogar. Den enskilda rådgivningen och biträdesverksamheten, t. ex. stämpling, skogsodling och skogs- bruksplanläggning, är emellertid nästan helt begränsad till de privatägda sko- garna.

Rådgivnings- och upplysningsverk— samheten tar tillsammans med utbild— ningsverksamheten f. n. i anspråk un- gefär 25 % av personalens hela arbets- insats. Verksamheten kan uppdelas i allmän skogsupplysning, enskild råd- givning, grupprådgivning, yrkesorien- tering, förberedande och egentlig yrkes- utbildning.

Den allmänna skogsupplysningen be- drivs genom tidningsartiklar, radiopro- gram, broschyrer, utställningar m. m. Enskild rådgivning sker antingen på Skogsägarens egen begäran, varvid er- sättning tas ut enligt samma taxa som vid stämpling, eller också på initiativ av tjänsteman. Styrelserna har nämligen möjlighet att i begränsad utsträckning lämna gratis rådgivning i fall, där detta bedöms angeläget för att stimulera till ökade skogliga insatser. Rådgivningen lämnas i flertalet fall av skogsvårdskon- sulenterna. Till grupprådgivningen hör främst de 5. k. skogsdagarna, till vilka skogsägare och annat skogsfolk från en by, en socken eller större område in- bjuds för att i anslutning till demon- strationsobjekt diskutera skogliga frå- gor.

Den skogliga yrkesutbildningen före- gås av praktisk yrkesorientering i de allmänna skolorna. Denna organiseras av skogsvårdsstyrelserna i samråd med skogsföretag. Nästa stadium i utbild— ningen utgör den förberedande yrkes- utbildningen. Den ges under medverkan av skogsvårdsstyrelserna dels i de all-

männa skolorna, dels i ungdomsorgani- sationernas klubbverksamhet.

Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgif- ter i fråga om den egentliga skogliga yrkesutbildningen består dels och vä- sentligen i att själva ordna sådan, dels i att samordna den av olika huvudmän bedrivna utbildningen. Verksamheten bedrivs dels vid fasta undervisningsan- stalter, nämligen skogsbruksskolor och kursgårdar, dels i form av rörlig kurs- verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna dis- ponerar ett 35-tal skogsbruksskolor och kursgårdar med totalt ca 1200 elev- platser. Inemot 30 kan anses åtminstone i stort sett uppfylla kraven på en tids- enlig, skoglig utbildningsanstalt för längre kurser. Genom att eleverna inte vistas på skolan hela kurstiden och att skolorna utnyttjas längre tid än ett van— ligt läsår, blir utbildningskapaciteten större än vad antalet elevplatser ger vid handen.

Utbildningsverksamheten är i stort sett uppdelad på grundutbildning, vida- reutbildning och förmansutbildning. Grundutbildningen är organiserad som en växelutbildning med olika skeden förlagda till skogsbruksskolorna respek- tive skogsförvaltningar och enskilda skogsbruk. En första årskurs omfattan- de ca 20 skolveckor och 22 praktikvec- kor är gemensam för blivande skogsar- betare, skogsägare och skogsbefäl. And- ra årskursen, som är något kortare, är uppdelad på olika linjer. Under läsåret 1962/63 erhöll ca 1300 elever grund— utbildning. Vidareutbildningen är ut- formad som kortare _ två dagar till fyra veckor långa _ kurser i speciella ämnen eller ämnesområden. Nämnda läsår hölls över 1000 kurser med ca 18 000 elever. Förmansutbildningen om- fattar dels en mera allmän utbildning, dels fortbildnings- och specialkurser. Totalt omfattade den under 1962/63 36 kurser och 497 elever. Såsom ett mått på

Skogsvårdsstyrelsernas i egen regi be- drivna utbildningsverksamhet kan näm— nas, att antalet elevdagar under läsåret 1962/63 uppgick till över 350 000. Här- vid har inte medräknats kurser om mindre än två dagar.

Vid lantbrukets skolor ingår i regel viss skogsundervisning. Med några få undantag ombesörjes denna av lärare från skogsvårdsstyrelserna.

Undervisningen vid av skogsvårds- styrelserna anordnade kurser är helt avgiftsfri, men eleverna får betala kost och logi. Till eleverna utgår vissa ge- nerella elevunderstöd och i fråga om vidareutbildningen även behovsprövade stipendier. Av huvudmännen för andra utbildningsanstalter, där skogsvårdssty- relserna medverkar i den skogliga un- dervisningen, tar styrelserna ut ersätt- ning enligt självkostnadsprincipen.

Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i beståndsvård och avverkning består av allmän rådgivning och upplysning i äm— net, av skriftliga eller muntliga anvis- ningar för hur avverkningarna skall bedrivas samt av arbetsledning vid ut- syning av skog och vid röjningsgallring i ungskog. De två sistnämnda momen— ten överväger helt. Av olika skäl har skogsägarna velat ha skogsvårdsstyrel- sernas hjälp på detta område i den konkreta form som t. ex. en stämpling utgör. Inom svårföryngrade områden sker på grund av lagbestämmelser all stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller under dess omedelbara överinseende. Verksamheten är mycket konjunkturkänslig. En markerad minsk— ning av stämplingsverksamheten — or— sakad av de kraftiga taxehöjningarna, som följde av 1960 års finansierings— beslut och av skogsbruksområdenas ut- veckling — har uppvägts av ökade in— satser i ungskogsröjningar, varför be- ståndsvård och avverkning fortfarande är den största verksamhetsgrenen hos

skogsvårdsstyrelserna med 35—45 % av totala antalet förrättningsdagar. Om- kring en tredjedel av privatskogarnas avverkning stämplas av skogsvårdssty- relserna.

Skogsårdsstyrelserna skall handha älerväxtfrågorna och svara för att inom varje styrelses verksamhetsområde finns tillräcklig tillgång på skogsfrö och skogsplantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet.

För att skapa underlag för en ända- målsenlig frö- och plantproduktion sker i samråd med växtförädlingsorganen en klassificering i frötäktsavseende av skogsområdena, varjämte utväljes plus- träd. Genom utbyggnad av fröplantager, vilket sker under vetenskaplig ledning av Samarbetsnämnden för skoglig växt- förädling och genetik samt ofta i sam- arbete med domänverket, beräknar man uppnå dels en höjning av skogsutsädets kvalitet i genetiskt hänseende, dels en jämnare och säkrare försörjning med högklassigt frö. Än så länge sker emel- lertid frö- och kottinsamling för prak- tiskt bruk i bestånden. Skogsvårdssty- relserna svarar för den helt övervägan- de delen av detta arbete i vad avser privatskogsbruket, de mindre skogsbola- gen och allmänningarna. Det insamla- de fröet används, eventuellt efter kyl- lagring, för sådd i egna plantskolor el- ler säljs för sådd i skogsmarken.

Skogsvårdsstyrelserna svarar genom direkt framställning i egna plantskolor för huvudparten av det enskilda skogs- brukets behov av skogsplantor. Frö- och plantanskaffningen, inkl. fröplantager- na, bedrivs under fullt affärsmässiga former. Omslutningen är ca 15 milj. kr. per år.

När det gäller återväxtarbetena i fält medverkar styrelserna bl. a. genom en brett upplagd propaganda för intensi- fierade återväxtinsatser genom rådgiv- ning till enskilda skogsägare samt

ibland genom direkt arbetsledning. Samarbete mellan olika skogsägare i fråga om återväxtarbeten ordnas av skogsvårdsstyrelsens personal främst inom skogsvårds- och samverkansområ- den i övre Norrland men även eljest. En av skogsvårdskonsulenternas vikti- gare uppgifter är att fortlöpande kon- trollera att erforderliga föryngringsåt- gärder vidtas och att resultatet av des- sa blir tillfredsställande. Skogsvårds- styrelserna förmedlar statsbidrag till återväxtåtgärder. I fråga om skogsod- ling på sämre jordbruksmark samråder styrelserna med vederbörande lant- bruksnämnd. — Återväxtarbetena krä- ver 20 % av skogsvårdsstyrelsernas hela arbetsinsats.

Skogsdikning har numera ringa om- fattning. Styrelserna planlägger endast i viss mindre utsträckning sådan dik- ning.

I takt med den ökade verksamheten med skogsvägbyggnad — en av de vik- tigaste rationaliscringsinsatserna i da— gens skogsbruk —- har skogsvårdssty- relserna kommit att alltmer engageras på detta område. Styrelserna utför väg- nätsplaneringar för sitt verksamhets- område, dels översiktliga planer för hela länet eller större delar där- av, dels regionala noggrannare planer för områden där skogsvägbyggandet är särskilt aktuellt. Denna planering sker i samråd med domänverket, större skogsföretag, skogsägareföreningar, skogsindustrin, flottningsföreningar, lantmäteriet, vägförvaltning m. fl. I vissa fall drivs vägnätsplaneringen i direkt samarbete med lantmäteri, lant- bruksnämnd eller genom särskilda kom- mittéer.

Styrelsernas personal projekterar praktiskt taget alla skogsvägföretag, stundom även andra enskilda vägar. De statsunderstödda företagen kontrolle- ras av styrelsernas personal. — År 1963

ägnades fyra procent av totala antalet förrättningsdagar åt skogsvägfrågorna. Då verksamheten omfattar förhållande- vis mycket innearbete, är andelen av styrelsernas totala arbetsinsats avse- värt större.

Skogsbruksplanläggning och skogs- värdering är uppgifter som ökat under senare år. Kraven på planmässighet i skogsbruket har av olika anledningar skärpts. Skogsvårdsstyrelserna söker därför stimulera skogsägarna att i stör- re utsträckning än hittills inventera sina skogar och upprätta planer för av- verkningar, skogsvårdsåtgärder, inves- teringar m. m. för en lämplig tidspe- riod. Styrelserna upprättar också på markägarnas begäran sådana planer. Liknande verksamhet bedrivs av skogs- ägareföreningar och privata skogsby- råer. Samarbete bedrivs med lantmäte- riet och lantbruksorganisationen, var- igenom material, som insamlas för vår- deringsändamål i samband med fas- tighetsreglering samt köp- och bytes- verksamheten kan utnyttjas för fram- ställning av skogsbruksplaner. Styrel- serna åtar sig också i begränsad omfatt— ning och under vissa villkor skogsvår- deringsuppdrag. — Denna verksamhets- gren är av samma storleksordning som skogsvägverksamheten.

Övervakandet av skogslagarnas efter- levnad m. m. Skogsvårdsstyrelsernas personal övervakar i fält, att skogsvårds- lagens avverknings- och återväxtregler följs. Vid behov träffas överenskom- melse om reglering av avverkningarna eller om fullgörande av reproduktions- plikten. Under vissa förutsättningar meddelas förbud att utan styrelsens till- stånd avverka skog, s. k. avverknings- förbud. Skogsvårdsstyrelserna har vi— dare att pröva bl. a. ansökningar om tillstånd till Omläggning av skogsmark till annat användningssätt. Vid tillämp- ning av lagen om begränsning av rätten

att avverka skog på intecknad fastig- het (1930 års begränsningslag) utfärdar skogsvårdsstyrelserna efter överens- kommelse mellan kreditgivare och lån- tagare föreskrifter om avverkningarnas bedrivande, kontrollerar att dessa följs, lämnar rapporter till kreditgivaren samt föranstaltar om åtal vid allvarlig över- trädelse av föreskrifterna.

Arbetet med att övervaka s*kogslagar- nas efterlevnad bedrivs mera sällan som en fristående fiskalisk verksamhet utan är i regel nära sammanknuten med den rådgivande och biträdande verksamhe- ten. Övervakningsuppgifterna tog år 1963 i anspråk fem procent av skogs- vårdsstyrelsernas totala antal förrätt— ningsdagar. Utvecklingen går mot en minskning av avverkningskontrollen och en intensificring av återväxtkontrol- len.

Verksamheten i övrigt. Utöver här förut redovisade arbetsuppgifter an- kommer det på skogsvårdsstyrelserna att fungera som allmänt skogligt remiss- organ på länsplanet, att i samråd med andra organ utföra utredningar och prognoser för länets skogsbruk samt att biträda länsstyrelser, lantbruks- nämnder, lantmäteri m. fl. i olika av- seenden. Slutligen bör nämnas, att skogs- vårdsstyrelserna förvaltar egna fastig- heter vilka, förutom av skogsbrukssko- lorna med tillhörande övningsskogar, består av anläggningar för fröproduk- tion, plantskolor m. m.

Finansieringen av skogsvårdsstyrelser- nas verksamhet

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet grundades ursprungligen på en av alla skogsägare uttagen skogsvårdsavgift. En sådan avgift uttas alltjämt. Den uppgår f. n. till en promille av fastighetstaxe- ringsvärdet på skogsmark och växande skog. Även andra medel anvisas nume— ra för skogsvårdsstyrelseverksamheten.

()lika finansieringssystem har under årens lopp prövats.

Det finansieringssystem, som har gällt sedan 1960, gör en klar uppdelning mel— lan skogsvårdsstyrelsernas offentliga uppgifter, vilka staten skall bestrida, och deras serviceuppgifter, som skogs- ägarna helt skall betala. Frö- och plant- produktionen drivs fristående från den övriga verksamheten efter fullt affärs— mässiga grunder, dvs. med förräntning och avskrivning av investerat kapital och med skälig vinstmarginal för att möjliggöra viss självfinansiering av kommande investeringar.

Det nuvarande finansieringssystemet kan i grova drag beskrivas på följande sätt. Staten bekostar med en schablon- beräkning av förrättningsdagskostna- den ett visst antal i förväg beräknade dagar för s. k. offentlig verksamhet in- klusive yrkesutbildning och rådgivning. Därutöver betalar staten styrelsearvo- den, bidrar till investeringar i skogs- bruksskolor, betalar driftsunderskotten på dessa samt lämnar ett bidrag till rabattering av vissa förrättningskostna- der. Det så framräknade anslaget med tillägg för ett belopp motsvarande de till staten inlevererade skogsvårdsavgif- terna och med avdrag för vissa utgifter för skogsvårdsstyrelseverksamheten, som betalas direkt av staten, främst pensioner och tjänstebrevkostnader, uppdelas på ett avlönings- och ett om- kostnadsanslag. Vissa särskilda utgifts- poster sammanhängande med utbild- ningsverksamheten bestrids ur särskilt anslag.

Budgetåret 1962/63 hade skogsvårds- styrelserna en omslutning på ca 86 milj. kr., exklusive frö- och plantverksam- heten och förmedlingen av bidrag till skogsägare. Styrelsernas egna inkoms- ter av utförda uppdrag m. m. uppgick till 49 milj. kr. Statsanslagen var 31 milj. kr. och anslagen från landsting

m. fl. (huvudsakligen för yrkesutbild- ningen) ca 3 milj. kr. Statsmedel täc- ker sålunda omkring en tredjedel av skogsvårdsstyrelseverksamhetens kost- nader inberäknat den skogliga yrkes- utbildningen. Arbetena inom den of- fentliga sektorn uppgår till ca 30 % av antalet förrättningsdagar. Den offentliga sektorns andel av styrelsernas totala ar- betsinsats torde uppgå till 40—50 %.

Den i redovisningshänseende fristå- ende frö- och plantverksamheten har en årlig omslutning av storleksordningen 15 milj. kr.

Skogsvårdsstyrelsernas nettotillgång- ar var vid slutet av budgetåret 1962/63 ca 21 milj. kr., till mycket stor del pla- cerade i skolbyggnader och övnings- skogar. Nettotillgångarna i anläggningar och lager för frö- och plantverksam- heten är 26 milj. kr.

Lantmäteriväsendet

Inledande översikt

Uppkomsten av ett statligt organiserat lantmäteri i Sverige kan hänföras till början av 1600-talet. Under det första skedet av lantmäteriets utveckling var lantmätarnas verksamhet främst inrik- tad på arbete direkt för kronans räk- ning och bestod i huvudsak, förutom av geografisk kartläggning, av förrätt- ningar för skattläggnings-, jordrannsak— nings- m. fl. kamerala ändamål. Efter tillkomsten av de i mitten av 1700-ta- let och under 1800-talet utfärdade stor- skiftes-, enskiftes- och laga skiftesför- fattningarna följde en period under vil- ken skiftena blev lantmätarnas huvud- sakliga arbetsuppgift.

Vid 1908 och 1909 års riksdagar be- slöts en genomgripande omorganisation av lantmäteriet. De dåvarande förste lantmätarna blev chefer för lantmäteri— personalen i länen och fick sin verk-

Figur 6. Lantmäteriorganisationen

Lantmäteristyrelsen

Styrelse: Generaldirektören + de fyra

överingenjörerna

Verksled ning: Gene raldirektören

1. I

J

l

l

Avdelnings_— direktör Till gene— raldirek- törens förfogande

Administrativa b rän allmän sektion kameral sek- tion organisations- sektion

58 tjänster

Landsbxggg blr” n allmän sek- tion fastighets- teknisk sektion

Utred nings_- bxr'n remissektion jordregis- tersektion arkiv

9 tjänster

StadsbchLn sektion för stadsbygg- nadS-. fastighets- bildnings-. fastighets- register-

örenden m.m. sektion för mätning:- örenden m.m.

11 tjänster

Mätningwg M- fotogrammet- risk sektion beräknings- teknisk sek- tion

33 tjänster

La ntmäte ristate n

12 tjänster

Överlantmäla re (24 st) Ergiajtmälegikontor bitr överlantmäta re' assistenter (lantmätare)

Förrättninggganisationen D_ieringtlEtgr (110 st) Chef: distriktslantmätare 1—3 lantmätare

1—6 ingenjörer

åpscialähsfä (37 5*) Chef: lantmätare 1—2 lantmätare

1—4 ingenjörer (ev. vägmästare eller skogsmästare)

Malt cirka 2 000 befattningshavare * endast inom vissa län

___—|

| Kommunala mätningsväsendet

Totalt cirka 1 400 befattningshavare

samhet nästan uteslutande förlagd till lantmäterikontoren. Varje län indelades i distrikt, vart och ett under ledning av en distriktslantmätare, som hade att utföra de förrättningar som förekom inom distriktet. Den år 1926 utfärdade lagen om delning av jord på landet medförde bl. a. strängare kontroll från det allmännas sida att ifrågasatt fastig- hetsbildning var lämplig ur de synpunk- ter det allmänna hade att bevaka. Sam- tidigt erhöll överlantmätarna vidgade befogenheter att utöva tillsyn över lant— mätarnas verksamhet samt anförtrod- des även uppgiften att i flertalet fall fastställa avstyckningar.

Lantmäteriets distriktsorganisation blev år 1948 helt förstatligad. Från och med detta år inträffade även ur andra synpunkter väsentliga förändringar i förutsättningarna för lantmäteriets verksamhet. År 1948 trädde nämligen den nya byggnadslagstiftningen i kraft, nya riktlinjer för jordbrukets rationali- sering började tillämpas och de all- männa bostadspolitiska normerna änd- rades. I samband härmed anpassades fastighetsbildningslagstiftningens mate- riella regler till de nya förhållandena, vilket bland annat innebar väsentliga skärpningar i de jord- och planpolitis- ka villkoren för fastighetsbildning. I syfte att åstadkomma en anpassning till den utveckling, som ägt rum, blev lant- mäteriet föremål för en omorganisa- tion år 1960 (prop. 74, JoU 19, rskr 212). Sedan dess har organisationen i stort varit oförändrad.

Nuvarande organisation och arbets- uppgifter Lantmäteriväsendet är, såsom framgår av figur 6, organiserat i tre led, nämli- gen lantmäteristyrelsen, överlantmätare med länslantmäterikontor samt lantmä- teriets förrättningsorganisation beståen-

de av distriktsenheter och specialenhe- ter. Den administrativa konstruktionen sammanhänger väsentligen med det i lag reglerade förrättningsförfarandet där de olika organen tilldelats skilda uppgifter.

Länslantmäterikontoren och förrätt- ningsorganisationen är i anslagshänse- ende en enhet, lantmäteristaten, som har gemensam personalförteckning. Lant- mäteriväsendets personal uppgår bud- getåret 1964/65 till ca 2000 befatt- ningshavare, varav i lantmäteristyrelsen ca 110 och i lantmäteristaten ca 1 900.

Arbetsuppgifterna utgörs av fastig- hetsbildning för skilda ändamål (be- byggelse, industri, jordbruk, skogsbruk m. m.), fastighetsbestämning, fastighets- redovisning och därmed samhörande verksamhet såsom planering, kartlägg- ning och andra tekniska, ekonomiska och rättsliga utredningar eller andra åtgärder i huvudsak på landsbygden. Verkets arbetsinsatser på skilda områ- den av samhällslivet har självfallet för- ändrats på grund av utvecklingen inom samhället. Befolkningsutvecklingen un- der de senaste årtiondena, som karakte- riserats av en fortgående urbaniser'ing, har sålunda ställt stora anspråk på in- satser på bostadsbyggandets område, li- kaså den fortgående efterfrågan på mark för fritidsvistelse. På jordbrukets och skogsbrukets område har uppgiften under senare år inte endast bestått i att vid fastighetsbildning bevaka efter- levnaden av den restriktiva jordpoli- tiken, utan även i stor omfattning inne- burit deltagande i strävandena att få till stånd en strukturrationalisering. Lantmäteriets uppgifter på jord— och skogsbruksområdet utgör 25 a 30 % av hela verksamheten.

För lantmäteriväsendet gäller lant- mäteriinstruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596, ändring 1962:635 och 19642340). Arbetsförhållandena regleras

dessuten) av särskilda arbetsordningar, som utfärdats av lantmäteristyrelsen.

Vid sidan av det statliga lantmäteri- väsendet finns för motsvarande verk- samhet i städer och vissa sta—dsliknan— de samhällen ett kommunalt mätnings- och fastighetsregisterväsende.

Lantmäteristyrelsen

Lantmäteristyrclsen, som i huvudsak har administrativa funktioner, utövar den centrala ledningen av lantmäteri- väsende-t samt utgör remissorgan i jord- politiska, planpolitiska och fastighets- rättsliga frågor. Styrelsen har att leda och öva tillsyn över fastighetsbildning- en enligt den för landsbygden gällande lagstiftningen och övriga grenar av lantmäteriväsendet, till den del tillsyn däröver inte tillkommer annan ämbets- myndighet, samt över arbete med fö- rande av jordregister. Vid sidan av den centrala ledningen av lantmäteriväseu- det har styrelsen överinseende över mätningsväsendet i rikets städer och köpingar och vissa andra samhällen och orter på landet, där fastighetsbild- ningslagen för stad äger giltighet, även- som över arbetet med att lägga upp och föra fastighetsregister enligt för stad gällande bestämmelser.

Lantmäteristyrelsen utgörs av en ge— neraldirektör och chef samt, såsom le- damöter, fyra överingenjörer, vilka fö- restår var sin byrå, nämligen admini- strativa byrån, landsbygdsbyrån, stads- byrån och utredningsbyrån. Hos sty- relsen finns vidare en från byråindel- ningen fristående mätningsteknisk av- delning, -s0m förestås av en avdelnings— direktör samt en avdelningsdirektör, som direkt under generaldirektörcn har att handlägga bl.a. frågor av organisa- tions- och samordningsnatur beträffan- de förrättningsorganisationens special- enheter.

Administrativa byrån handlägger ären- den angående utfärdande, ändring eller upphävande av allmän författning, ären- den angående regional tillämpning av fastighetsbildnings- och fastighetsregi- streringsbestämmelser, ärenden angåen- de styrelsens och lantmäteristatens or- ganisation, personal och ekonomi samt ärenden angående administrativa frå- gor i allmänhet. Samtliga lantmäteri- väsendets personal-administrativa och kamerala funktioner är samlade cen- tralt inom administrativa byråns olika sektioner. Även i de fall då beslutande- rätten — t. ex. i fråga om ledighet m. m. _ delegeras till vederbörande enhets- chefer har den administrativa och ka- merala fullföljden av dessa beslut ka- naliserats till byrån. All kassarörelse, i stort sett all personalbokföring och all anställning och fördelning av perso- nal m. m. sker centralt.

På landsbygdsbyrån handläggs ären- den angående fastighetsbildning enligt den för landsbygden gällande lagstift— ningen och andra ärenden av jordpo- litisk natur, ärenden av fastighetstek- nisk och -ekonomisk art beträffande lantmäteriverksamheten på landet även- som ärenden angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

Byråns arbetsuppgifter innefattar bland annat att utarbeta föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av materiella regler och förfarandereg- ler i den lagstiftning som ligger till grund för förrättningsorganisationens verksamhet. I anslutning härtill sker inom byrån metodikstudier och utred- ningar i bl.a. fastighetstekniska, fas— tighetsekonomiska och förrättningstek— niska frågor. Vidare tillhandagår inom byrån tjänstgörande experter på skilda områden i betydande utsträckning de lokala enheterna med service i sam- band med förrättningar, bl.a. i fråga

lom vägplanering, översiktlig fastighets- planering samt inägo- och skogsvårde- ring.

På stadsbyrån handläggs de ärenden, som föranleds av styrelsens förenämn- da åliggande att ha överinseendet över mätningsväsen'det i städer och samhäl— len m.m., dock ej i fråga om förrätt- ningar enligt den för landsbygden gäl- lande lagstiftningen, samt ärenden rö- rande fastighetsregistrering enligt de för stad gällande bestämmelserna. By- råns verksamhet är i betydande ut- sträckning inriktad på service till stä- der och andra tätorter beträffande för dem speciella problem inom stadsbygg- nadsområdet, såväl i fråga om nyex- ploatering som sanering i utpräglade stadskärnor. Såsom framgår av organi- sationsskissen omfattar denna verk- samhet ett betydande antal frågor.

På utredningsbyrån handläggs ären— den angående utredningar och utlåtan— den i fastighetsrättsliga frågor, i den mån ärendena inte enligt vad förut nämnts tillhör landsbygdsbyrän, även- som ärenden rörande jordregi-stret. De fastighetsrättsliga frågorna avser hu- vudsakligen att med ledning av äldre lantmä-terihandlingar, domar och andra urkunder klarlägga fastighetsindelning- ens rättsliga innebörd. Ärendena, som ofta har rättshistorisk anknytning, krä- ver omfattande undersökningar i skilda arkiv samt studier av allmänna eller 10- kala jordförhållanden i äldre .tid. Jord- registcrärendena avser bland annat så- dana frågor, som har eller kan antas få rättslig betydelse för lagfarts- och inteckningsväsendet. Jordregistret lig- ger nämligen till grund för lågfarts- och inteckningsböckerna.

I utredningsbyrån ingår ett arkiv. Detta omfattar dels styrelsens admi- nistrativa arkiv och dels ett värdefullt kartarkiv, vilket bland annat innehål-

ler skattläggnings-, och skifteskartor.

Verksamheten inom lantmäteristyrel- sens mätningstekniska avdelning är or- ganiserad i två sektioner, fotogram- metriska sektionen och beräkningssek— tionen.

Den fotogrammetriska sektionen har till huvudsaklig uppgift att handa den centralt bedrivna fotogrammetriska verksamheten inom lantmäteriet i sam- band med kartläggning och inom övri- ka tillämpningsområden för fotogram- metrin såsom vid projektering, plane- ring, olika inventeringar och uppskatt— ningar, samt att bedriva utvecklings- arbete inom dessa områden.

Beräkningssektionen utför kvalifice— ravde beräkningar och programmering- ar för automatisk databehandling och utvecklingsarbete på det beräknings- tekniska området. Sektionen förser de lokala enheterna i allt större utsträck- ning med bl.a. beräkningsservice med hjälp av datama'skiner i förrättnings- arbetet. Från och med hösten 1964 har styrelsen en datamaskin uppställd inom sina lokaler.

Länslantmäterikontoren

I varje läns residensstad finns ett läns- lantmäterilkontor som förestås av en överlantmätare. Överlantmätaren, som i huvudsak är ett administrativt organ, har samordnande och på länsplanet allmänt ledande funktioner och har i förrättningsproceduren uppgiften att granska och fastställa lantmäteriför- rättningar eller att hänskjuta dessa till domstolsprövning. Av väsentlig betydel- se är uppgiften att på det allmännas vägnar övervaka dels att fastighets- bildningslagstiftningens syftemål i jord- politiskt och planpolitiskt hänseende förverkligas, dels att möjligheterna i övrigt att åstadkomma en ändamålsen-

lig fastighetsindelning och en lämplig lokalisering av bebyggelsen tillvaratas. Han skall därvid ta erforderliga initia— tiv. Överlantmätaren har att i likhet med övriga länsmynldigheter upprätthålla ständiga kontakter med länsstyrelsen och andra myndigheter inom länsför— valtningen samt att även eljest tillhan- dagå dessa med expertis inom sitt kom— petensområde. Överlantmätaren skall vi- dare lå-ta föra jordregister och i många fall även låta föra fastighetsregister såsom för stad samt då så påfordras biträda ägodelningsrätt och överdom- stolar såsom sakkunnig.

Arbetsuppgifterna på länslantmäteri- kontoren kan föras till endera av föl- jande fyra huvudgrupper, nämligen uppgifter i samband med det legala för- räuttningsförfarandet, medvenkan i ar- betet inom länsförvaltningen, förvalt— ningsmässiga och andra administrativa uppgifter inom lantmäteriorganisatio- nen samt serviceuppgifter. De olika upp- gifterna är på skilda sätt beroende av varandra, varför några klara och en- tydiga gränser mellan grupperna inte kan dras.

De legala förrätxtningarna handläggs av förrättningsmän inom lantmäteriets förrättningsorganisation eller det kom- munala mätningsväsendet. I vissa fall kan även anlitas till dessa organisatio- ner ej anknutna förrättningsmän. Över- lan-tmätarens formella befattning med förrättningarna kan avse tidpunkten före deras påbörjande i samband med anhängiggörandet och utseendet av. för- rättningsman eller efter avslutandet och under avbrott på grund av delbeslut, underställning etc. vid överprövning, dispensgivning, fastställelse, registre- ring m.m.

överlantmätaren skall medverka i ar- betet för en ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen och för jordbrukets rationalisering samt

verka för samordning av fastighetsbild— ningen med de åtgärder som på an- gränsande områden planläggs och ut- förs av andra myndigheter och organ. I översiktliga frågor på länsplanet, så- väl när det gäller spörsmål, vilka pri- märt ligger inom lantmäteriets verk- samhetsområde, som när fråga är om att företräda lantmäterisynpunkterna inom andra myndigheters arbetsfält, an- litas överlantmätaren såsom expert. överlantmätaren skall sålunda, då så påkallas, delta i handläggningen i läns- styrelsen av honom berörande ärenden och i sammanträden med lantbruks- nämnd. Om han därvid har avvikande mening, åligger det honom att låta an- teckna denna sin mening till beslutet. Han skall också, i den utsträckning för- hållandena medger det, tillhandahålla länsstyrelse, länsarkitekt och lantbruks— nämnd sådana uppgifter rörande fas- tighetsindelningen som kan antas va— ra av intresse för dessa myndigheters verksamhet. I planärenden, liksom i vis— sa andra frågor inom byggnadslagstift- ningens och näraliggande författning- ars ram, påfordras vanligen yttrande eller annan medverkan från överlant- mätaren. I t. ex. frågor angående fast- ställande av byggnadsplan är yttrande från överlantmätaren obligatoriskt.

I överlantmätarens åliggande ingår att inspektera förrättningspersonalen och dess verksamhet samt att bereda sig kännedom om utvecklingen i orter- na på de områden som berör lantmäte— riet. Såsom framgår av det föregående är frågor rörande t.ex. personal- och medelsförvaltning för hela lantmäteri- väsendet centraliserade till lantmäteri- styrelsen. Det ligger emellertid i sakens natur, att styrelsens beslut i förvalt— ningsfrågor i stor utsträckning base- ras på förslag eller yttranden från över- lantmätaren, som ju på länsplanet fö— reträder fastighetsbildningsorganen.

En del av den venksamhet som om- nämnts i det föregående är givetvis ser- vicehetonad. Bl.a. kan det sägas vara fallet om en del tjänster som överlant- mätaren utför åt andra myndigheter. Hit torde också kunna räknas länskon- torens medverkan vid ekonomiska kar- tans upprättande samt de rapporter över inträffade ändringar i fastighets- indelningen, som överlantmätaren re- gelbundet har att översända till in- skrivningsdomaren och häradsskrivaren och som har till ändamål att garantera överensstämmelse i fastighetsredovis- ningen mellan jordregistret och fastig- hetsboken respektive fastighetstaxe- ringslängden.

Som ett viktigt led i strävandena att effektivisera lantmäteriets verksamhet har under senare år länskontorens ser- viceverksamhet gentemot förrättnings- organisationen alltmera utvidgats. Läns— kontoren förser t.ex. förrättningsenhe- terna med uppgifter ur arkiven, kart— utdrag, översiktskartor, utdrag av jord- register m.m. I förrättningsorganisa- tionens verksamhet erfordras i bety— dande omfattning utredningar vid läns— kontorens arkiv. För sådana utredning- ar har det visat sig rationellt att utnyttja personal på länskontoren och dessa lämnar i detta avseende nu service i viss utsträckning.

Lantmäteriets förrättningsorganisation

Lantmäteriväsendets kärna utgörs av dess förrättningsorganisation, inom vil- ken huvuddelen av lantmäteriverksam- heten bedrivs och till vilken även hu- vuddelen av lantmäteriets personal är knuten. Stommen i förrättningsorgani- sationen är distriktsenheterna med di- striktslantmätaren som chef. Enligt i jorddelningslagen angiven forumregel åvilar dessa normalt all slags förrätt- ningsverksamhet, varvid överlantmäta- ren är fastställande första instans. Den-

na verksamhet är av judiciell art och överinstanserna utgörs därför av dom— stolar (ägodelningsrätt, hovrätt, högsta domstolen).

Rikets indelning i lantmäteridistrikt bestäms av Kungl. Maj:t (kung. 1960: 556). Antalet distrikt uppgår f. 11. till 110. Distriktsenheternas personalsam- mansättning och utrustning är inte bun— den utan förändras tid efter annan med hänsyn till behovet av insatser på skil- da ämnesområden och i skilda lands- delar, och distriktslantmätarnas för— ordnande gäller endast tills vidare visst distrikt. Stationeringsorten för distrikts- lantmätare bestäms av lantmäteristy— relsen efter hörande av länsstyrelsen och berörda kommuner. Övrig personal fördelas mellan enheterna av lantmä— teristyrelsen.

I mån av behov och tillgång på per- sonal har lantmäteristyrelsen möjlighet att vid sidan av distriktsenheterna —— mer eller mindre tillfälligt — inrätta särskilda specialenheter, som skall sva— ra för vissa större förrättningar eller uppgifter av speciellt slag inom visst område. Specialenheterna, vilka sorte- rar direkt under överlantmätaren, har bildats främst för att verkställa sådana av enskilda och lantbruksnämnder ak- tualiserade lantmäteriförrättningar med anknytning till den yttre rationalisering— en, som inte utan nämnvärd väntetid kan utföras av lantmäteripersonal inom vederbörande distrikt, ävensom för att medverka i lantbruksnämndernas plan— läggning rörande mera omfattande ra- tionaliseringsåtgärder. Specialenheter har emellertid även inrättats för fas— tighetsregleringsuppgifter i anslutning till större vägbyggnadsföretag även- som för koncentrerade insatser i sam- band med uppgifter hänförliga till be- byggelseproblem i bland annat storstä— dernas närhet. För närvarande finns 37 specialenheter. Genom lantmäteriets

uppbyggnad och möjligheten att till- skapa specialenheter äger lantmäteri- organisationen ett betydande mått av elasticitet.

Förrättningsorganisationens huvud- sakliga arbetsuppgift är att tillhanda— gå statliga myndigheter, kommuner och enskilda med att verkställa förrättning- ar och uppdrag som äger samband med fastighetsindelningen. Arbetsuppgifter- na definieras närmare i 50—54 %% lant- mäteriinstruktionen (kung. 1960:596). Bland förrättningsorganisationens tjäns- teåligganden nämns där främst de för- rättningar, som efter ansökan av sak- ägare enligt lag skall utföras av di- striktslantmätaren utan särskilt förord— nande. Hit räknas förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet samt vissa förrättningar enligt lagen om fas- tighetsbildning i stad m. fl. lagar.

Till förrättningsorganisationens ålig- gande hör också uppdrag, till vilka lant- mätare på grund av sin tjänst förord- nas av överlantmätare, länsstyrelse el— ler lantmäteristyrelsen. Här avses bland annat förrättningar enligt lagen om del— ning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m., lagen med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar inom Kopparbergs län, lagen om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter, den s. k. ensittarlagen och lagen om enskil- da vägar. Till tjänsteåliggandena hör även att upprätta kartor och beskriv- ningar samt utfärda bevis och intyg om fastighetsförhållanden.

Det åvilar vidare förrättningsorga- nisationen att på uppdrag av statlig el- ler kommunal myndighet upprätta för— slag till byggnadsplan på landet, motta vissa förordnanden enligt lagen om fas- tighetsbildning i stad samt upprätta förslag till tomtindelningar, för verk- samhet i stad dock blott i begränsad

omfattning. Organisationens verksam- het omfattar i allmänhet inte städernas tätbebyggda delar. Dä särskilda skäl föreligger och arbetsförhållandena det medger, får förrättningsorganisationen anlitas även för att upprätta förslag till byggnadsplan i andra fall än som ovan nämnts, förslag till generalplan och till ändring av stadsplan.

Utöver handläggning av nu nämnda förrättningar och uppdrag åligger det distriktslantmätare bland annat att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom distriktet av de förhållanden, som äger samband med han-s verksamhet, att ta initiativ till åtgärder som kan främja en ändamålsenlig fastighetsindelning. Han skall dessutom verka för rådgiv— ning och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre ra- tionalisering och medvenka i därvid fö- rekommande planläggning ävensom, då så påkallas, inom lantbruksnämnd fö- redra ärenden som har anknytning till vederbörande organisationsenhets verk- samhet i övrigt.

Fastighetshildningslagstiftningen är f. n. föremål för översyn. 1954 års fas- tighetsbildningskommitté har framlagt förslag (SOU 1963: 68), innebärande att en för riket enhetlig fastighetsbildnings- lagstiftning skall införas. Lagförslaget har med hänsyn till den snabba tek- niska och ekonomiska utvecklingen i samhället utformats på sådant sätt, att reglerna i detsamma smidigt skall kun- na anpassas till denna utveckling. Inom ramen för de tämligen elastiska lagregler, som föreslås, måste i tillämp- ningen den allmänt godtagna jord- och planpolitiska målsättningen bli vägle- dande. För att underlätta storle-ksför- bättrande åtgärder, främst beträffande fastigheter avsedda för jordbruk och skogsbruk, föreslår kommittén regler som gör det möjligt överföra mark från en fastighet till en annan på ett be-

tydligt enklare och smidigare sätt än för närvarande. I fall, då en Önskvärd förstärkning på frivillig väg inte är ge- uomförbar, skall enligt kommitténs för— slag en inlösen i storleksrationalise- rande syfte under alldeles speciella omständigheter kunna äga rum.

Kommittén har funnit det möjligt att begränsa antalet fastighetsbild— ningsinstitut. Sålunda har kommittén låtit samtliga åtgärder, som syftar till en ändring av bestående fastighetsstruk- tur i något avseende även i fråga om rätt i samfälld mark och beträffande servitutsförhållanden _— utgöra ett en- da institut benämnt fastighetsreglering.

Vad beträffar förfarandet har kom- mittén ansett sig kunna i huvudsak meddela gemensamma bestämmelser för alla former av fastighetsbildning. Dessa regler har utformats så, att öns- kemålen om rationella arbetsformer i förrättningsarbetet skall i möjligaste mån tillgodoses.

Statens jordbruksnämnd

Inledande översikt

1947 års riksdag fattade principbeslut om att ett särskilt centralt organ, sta- tens jordbruksnämnd, skulle svara för den prisregleranvde verksamheten på jordbrukets område. Nämnden, som in- rättades den 1 juli 1950, fick som hu- vuduppgift att omhänderha prisstödet på jordbrukets område men skulle också svara för den prisreglerande verksamheten på fiskets område och för vissa beredskapsuppgifter i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jord- bruksnämnxden bildades genom omor- ganisation av statens livsmedelskom- mission, varvid den senares kvarstå- ende krisbetingade uppgifter överför- des till en särskild till nämnden knu- ten kommission. Den sistnämnda av-

vecklades år 1956. Under de år jord— bruksnämnden funnits till har en rad nya uppgifter tillkommit. Bl.a. är nämnden från 1961 huvudmyndighet för skördeskadeskyddets administra- tion.

Organisation

Statens jordbruksnämnd består av en generaldirektör och fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Av dessa kommer två från jordbrukets organi- sationer, två från den kooperativa och enskilda handeln samt en från den största löntagarorganisationcn.

Nämndens kansli består enligt dess instruktion (nr 19562376, ändrad 1961: 546 och 1962:633) av fem byråer: ani- maliebyrån, innefattande även en fisk— sektion och en fettvarusektion, vege- tabiliebyrån, administrativa byrån, in- nefattande en beredskapssektion och en kanslisektion, utredningsbyrån, in— nefattande även en statistiksektion, samt utrikeshandelsbyrån. Antalet an- ställda utgör omkring 150 personer. Nämnden har även en mindre lokal— stat för fiskkontroll. Med hänsyn till nämndens uppgifter inom totalförsva- ret har hos nämnden placerats en mi- litärassistent. Beträffande kansliorga- nisationen hänvisas till figur 7.

Till nämnden är knuten dels en ex- pertdelegation för att handha kalky- lerna över jordbrukets intäkter och kostnader, kalkylsakkunniga, dels ett råd för prisregleringsfrågor på fiskets område, dels också sedan 1963 en jord- bruksnämndens konsumentdelegation. Den senare har bl. a. till uppgift att till nämnden framföra synpunkter och öns- kemål med särskild hänsyn till för- brukarsidans intressen. Inför nya av— talsförhandlingar på jordbrukets områ- de har alltsedan mitten av 1950-talet fungerat en av jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation ge-

Figur 7. Statens jordbruksnämnds organisation

Nämnd: Generaldirektör —— fem ledamöter Verksledning: Generaldirektör

Animaliebyrån _V_egetabi|iebyrdn Administrativa Utredninqsbyrän Utrikeshandelsbym Militär- 38 tjänster 15 tjänster EM 25 tjänster 15 tjänster assistent 54 tjänster 1 tjänst

allm. sektion _ kanslisektlon (köttva ror.

mjolk m, m.) kamrerorkontor

fisksektion beredskapssek- tion

fettvarusek- tion

allm. sektion

statistiksek- tion

mensamt tillsatt expertdelegation, för— handlingsberedningen, med uppgift att verkställa erforderliga statistiska och ekonomiska utredningar som under- lag för överläggningarna. År 1959 or- ganiserades för den löpande översy- nen av indexberäkningarna i samband med reglerna för justering av" jordbru- kets gränsskydd en särskild expert- grupp, indexkommittén, bestående av en representant för vardera jordbruks- nämnden, Jordbrukets utredningsinsti- tut samt statens pris- och kartellnämnd.

För att med berörda parter utbyta informationer och synpunkter i frågor beträffande import och export av fisk och fis-kprodukter har nämnden inrät- tat två organ, fiskimportrådet och fisk- exportrådet, vilka består av repre— sentanter för fiske, handel och kon- servindu-stri samt beträffande det för- ra rådet dessutom för konsumenter. Som jordbruksnämndens organ funge- rar även de s.k. prisregleringsför— eningarna och i viss mån även Svens- ka konservkontrollens råd och Svens- ka kontrollanstalten för mejeriproduk— ter och ägg.

Jordbruksnämnden in pleno är en- gagerad i alla viktigare förhandlingar

och överläggningar i ärenden som be- rör nämndens verksamhet. Ärenden, som ej är pleniärenden, avgörs av ge— neraldirektören eller efter delegering av tjänsteman vid nämnden. General- direktören fungerar som ordförande vid större och viktigare förhandlingar inom nämndens arbetsområde. Vid be- handling i plenum av ärende, som be- u'ör lantbruksstyrelsens eller fiskeri- styrelsens verksamhetsområde, äger chefen för vederbörande ämbetsverk personligen eller genom ombud när- "vara. Det åligger jordbruksnämnden att, då så lämpligen kan ske, samråda med näringslivets organisationer och att lämna inhemska och utländska myn— digheter meddelande i frågor som fal— ler inom nämndens verksamhetsområde. Viktigare beslut av nämnden offent- liggörs i dess cirkulärserie samt ge- nom kommunikéer i tidningar och ra- dio. I den av nämnden utgivna månads— tidskriften Jordbruksekonomiska Med- delanden publiceras bl. a. statistiska uppgifter om produktion, konsumtion och handel avseende livsmedel och jordbruksförnödenheter samt artiklar om aktuella ekonomiska förhållanden på jordbrukets och fiskets områden.

Jordbruksnämnden handhar såsom centralt organ under Kungl. Maj:t den prisreglerande och avsättningsbefräm- jande verksamheten på jordbrukets område.

Beträffande den allmänna konstruk— tionen av jordbrukets prisstöd må här erinras om att prisregleringen i prin- cip innebär, att inflytelser från utlan— det endast i viss grad skall få slå ige- nom på den svenska marknaden. Det primära instrumentet för avskärmning- en mot utlandet utgörs av införselav- giftcr, vilka i huvudsaklig omfattning är fasta inom vissa prisgräntser men rörliga utanför desamma. Enligt vissa regler skall en justering kunna ske av dessa avgifter samt av »mittpriser» och prisgränser.

I systemet ingår även, under särskil- da förutsättningar, ytterligare en rad regleringsinstrument såsom kvantitativa regleringar, export- och importförbud, exportavgifter, exportbidrag, lagrings- åtgärder och centralisering av impor- ten.

Ett betydelsefullt drag i prisregle- ringsverksamheten är det system av förhandlingar och andra kontakter med berörda intressegrupper som tillämpas. Jordbruket företräds vid förhandling- arna av en förhandlingsdelegation med fem representanter från vardera Sve- riges lantbruksförbund och Riksförbun- det Landsbygdens folk. Statsmakternas beslut angående prissättningen på jord- brukets produkter för sexårsperioden 1 september 1959 till 31 augusti 1965 är — liksom liknande tidigare beslut _ grundat på en mellan jordbruk-s- nämnden och jordbrukets förhand- lingsdelegation träffad överenskommel- se.

Jordbruksnämnden förhandlar även i ganska betydande omfattning med representanter för handel och industri

på livsmedelsområdet. I jordbruks- nämndens uppgifter i samband med utrikeshandel och internationella or— ganisationer ingår dels överläggning- ar och förhandlingar med myndighe- ter och intressenter i Sverige, dels för- handlingar och konsultationer utom- lands.

Jordbruksnämnden svarar även för andra avsättningsbefrämjande åtgärder än de direkt prisreglerande. Med av- giftsmedel stöds effektivisering av mat— potatisodlingen och rationalisering av stärkelseindustrin. Dessa åtgärder lik- som fodermedels'kontrollen och den upplysningsverksamhet, som bedrivs med anlitande av avgiftsmedel, får i viss mån en avsättningsbefrämjande verkan. Även nämndens verksamhet på livsmedelskontrollens område får i be- tydande mån anses ha en sådan ver- kan, både därigenom att en höjd kva— litet på de svenska livsmedelsproduk- terna ökar dessa-s konkurrensförmåga och därigenom att förefin'tligheten av en officiell kontroll i och för sig un— derlättar varornas avsättning utom- lands. På livsmedelskontrollens områ- de meddelar nämnden bl.a. föreskrif- ter angående köttklassificering, till- lämpningsföreskrifter till gällande stan- dardiseringsbestämmelser för mjölk, varjämte enligt liv-smedelssta-dgan på nämnden ankommer vissa uppgifter rörande benämning och märkning av grädde, ost, ägg och margarin.

Jordbruksnämnden är såsom förut nämnts huvudmyndighet för skörde- skadeskyddet. Detta redovisas här, då det har visst samband med jordbru— kets prisreglering. Jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddets finansiering uppbärs sålunda i huvudsak i samband med upphörd av interna regleringsav- gifter. Nämnden utfärdar cirkulärbe- stämmelser om avgifter samt ersätt- ningar och bidrag inom skördeskade—

skyddet, handlägger ärenden om er- sättningar och bidrag samt verkställer utbetalningarna. I övrigt medverkar statistiska centralbyrån, lantbruks- nämnderna och hushållningssällskapen i skördeskadeskyddets administration.

Jordbruknämnden handhar även den prisreglerande och avsättningsbefräm- jande verksamheten på fiskets område.

I likhet med jordbrukets prisregle- ring syftar prisregleringen för fisk till en förbättring av inkomstnivån inom den berörda näringen. De medel, som används för att förverkliga detta syfte och som avser att förhindra en alltför stark nedpressning av förstahandspri- serna vid riklig tillförsel av fisk, är dels ett system med minimipriser på fisk vid försäljning från fiskare och dels ett ekonomiskt tillskott till betalningen för den överskottsfisk, som fiskaren in- te kan sälja till fastställt minimipris. Vidare föreligger ett gränsskydd, som i första hand innebär möjlighet till kvantitativa regleringar av importen men även upphörd av avgifter i vissa fall vid införsel. Därjämte utgår s.k. prisregleringsavgift såväl för viss im- porterad saltvattenfisk som för svensk- fångad sådan. Möjlighet till viss regle- ring föreligger även när det gäller ex- porten av fisk. I det statliga stödsys- temet för fisket ingår även en befogen- het att anordna reglering av handeln med fisk genom auktorisering av pro- ducentföreningar, som erhåller viss en- samrätt att för försäljning motta iland— förd fisk.

Statsmakterna beslutar årligen _ ef- ter förslag av jordbruksnämnden —— om grunderna för prisregleringen och utrikeshandeln med fisk. Jordbruks— nämndens förslag föregås av överlägg- ningar med fiskerinäringens represen- tanter och med nämndens råd beträf- fande prisregleringsfrågor på fiskets

område. Samråd sker därvid även med fiskeristyrelsen. Vad som i det föregå- ende anförts angående förhandlings- systemet på jordbruksregleringens om- råde gäller i stort även inom fiskreg- leringen.

övriga avsättningsbefrämjande åtgär- der utgörs främst av kvalitetskontroll av fisk och fiskprodukter. För kontrol- len av konserver svarar närmast Svens- ka konservkontrollens råd, som består av representanter för jordbruksnämn- den, konservindustrin och Kontrollan- stalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ). Bestämmelser för konservkon- trollen utfärdas av nämnden. övrig kontroll utförs av personal, som är di- rekt knuten till nämnden.

Jordbruksnämnden övar tillsyn över prisregleringsföreningar m.m. Utmär- kande för den prisreglerande verksam- heten på jordbrukets och fiskets områ- den är, att denna i inte ringa utsträck- ning är baserad på medverkan från oli- ka sammanslutningar. Dessa har i vis- sa fall bildats just för detta ändamål, t.ex. Svensk spannmålshandel, ekono- misk förening och Västkustfisk, för- ening upa. I andra fall har de tillkom- mit utan direkt samband med den stat- liga regleringsverksamheten men sena- re anförtrotts vissa mer eller mindre omfattande regleringsuppgift-er, t.ex. Svenska mejeriernas riksförening upa. I den mån föreningarna utövar verk- samhet av offentligrättslig natur, så- som uppbörd och användning av all- männa avgifter i regleringssamman- hang, är de skyldiga att underkasta sig direktiv från jordbruksnämndens sida. I åtskilliga fall är jordbruksnämnden representerad i föreningarnas styrelse. Nämnden äger också i regel utse revi- sor i föreningen. De av regleringsför- eningarna genom särskilda riksdagsbe-

slut skattefria konjunkturutjämnings- fonderna står även under nämndens tillsyn. — Jordbruksnämnden är även tillsynsmyndighet över Svenska kon- trollanstalten för mejeriprodukter och ägg.

Jordbruksnämndens funktioner isam— band med utrikeshandel och interna- tionella organisationer är väsentligen betingade av nämndens uppgifter som prisreglerande och avsättningsbefräm- jande organ för jordbruket och fisket. Regleringssystemets uppbyggnad gör det i betydande utsträckning nödvändigt för jordbruksnämnden med kontakter och förhandlingar såväl i bilateralt sammanhang som i samband med det internationella tullsamarbetet (GATT), de europeiska integrationssträvandena (EFTA, EEC), Förenta nationernas verksamhet (FAO, ECE) och samarbe- tet inom OECD, m.m. Sålunda insam— las statistiskt material angående utri- keshandeln och upprättas prognoser an- gående den fortsatta. utvecklingen. Nämnden bedriver även en informa- tionsverksamhet i fråga om jordbruks- regleringens syften och sätt att verka på utrikeshandelsområdet.

Jordbruksnämndens verksamhet inom den ekonomiska försvarsberedskapen är i första hand av planläggande art. Plan- läggningen sker i samarbete med andra berörda myndigheter. Av rena verk- ställighetsåtgärder redan i fred är sär- skilt beredskapslagringen av livsmedel och livsmedelsråvaror av betydelse. In- köp och lagerhållning av sådana varor ankommer på jordbruksnämnden i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

Av jordbruksnämndens övriga upp- gifter kan nämnas handläggning av ärenden rörande restitution av skatt på bensin, som förbrukas vid jordbru- ket och trädgårdsbruket.

Fodermedelskontrollen ankommer också på nämnden. Frågan om vem som skulle handha denna kontroll pröva- des av 1961 års riksdag. I det samman— hanget uttalade departementschefen (prop. 1961:140 5. 57) att de förslag, som 1960 års jordbruksutredning kun- de komma att lägga fram, senare kunde leda till att kontrollen lämpligen borde handhas av lantbruksstyrelsen eller an- nan myndighet.

Jordbruksnämndens uppgifter i kris- och ikrigsläge torde i huvudsak kom- ma att bli desamma som livsmedels- kommissionen hade under senaste världskriget. Detta torde innebära att jordbruksnämnden på livsmedelsför- sörjningens område skall inneha vissa befogenheter enligt krislagstiftningen, främst förfogande— och ransonerings- lagarna. I ett mindre akut läge blir i huvudsak åtgärder för stimulans av im- port och produktion av livsmedel och jordbruksförnödenheter aktuella. I ett avspärrnings- eller krigsläge har man att räkna med att nämndens fredsmäs- siga uppgifter väsentligt begränsas el- ler bortfaller.

Såsom komplettering till förestående redogörelse lämnas i det följande en kortfattad beskrivning av hur de olika arbetsuppgifterna fördelas på olika by- råer.

På animaliebyrån handläggs ärenden rörande produktion, avsättning och lagring samt viss kvalitetskontroll av animaliska produkter. Till grund för den prisreglerande och avsättningsbe- främjande verksamheten ligger en kon- tinuerlig uppföljning av marknadsläget såväl inom som utom landet, produk- tions- och konsumtionsberäkningar, sta- tistiksammanställningar och specialut- redningar. I animaliebyrån ingår for- mellt även en fettvarusektion och en fisksektion, men cheferna för dessa sek-

tioner har ställning som självständiga föredraganden inför generaldirektör och plenum.

På byråns fettvarusektion handläggs ärenden rörande produktion, avsättning och lagring av inhemskt oljefrö även- som andra slag av animaliska och ve- getabiliska fettråvaror (utom mjölk- fett), ärenden angående olje- och spå- nadslinodlingen samt vissa speciella prisutjämnings- och restitutionsärenden.

Fisksektionen handlägger ärenden rö- rande fisk och fiskprodukter; dock har administrativa byrån och utrikeshan- delsbyrån även viss befattning med så- dana ärenden.

Inom vegetabiliebyrån handläggs ärenden rörande produktion, avsättning och lagring av andra vegetabiliska pro- dukter än oljeväxter och lin.

Administrativa byrån inrymmer en- ligt instruktionen två sektioner, kansli- sektionen och beredskapssektionen. Inom kanslisektionen handläggs dels allmänt administrativa, juridiska och kamerala ärenden, dels vissa ärenden rörande avgifter, bidrag och restitutio- ner i samband med jordbruksreglering— en, dels ärenden i samband med skör- deskadeskyddet. För de kamerala ären- dena har bildats en särskild arbetsen- het, kamrerarkontoret.

På byråns beredskapssektion hand- läggs ärenden rörande ekonomisk och administrativ försvarsberedskap på livs- medels- och jordbruksområdet såsom planering, beredskapslagring m. m.

Utredningsbyrån fungerar dels som serviceorgan åt nämnden och dess olika enheter, dels som kansli åt kalkylsak- kunniga och indexkommittén. Under de tider, då den s.k. förhandlingsbe- redningen är i verksamhet, utför byrån vidare vissa utredningar åt beredning- en. Byrån handhar en omfattande lö- pande månadsstatistik över produktion, priser m.m. avseende jordbrukets och

fiskets produkter samt jordbrukets för- nödenheter. Vidare omhänderhar by- rån utredningar som erfordras för nämndens prisreglerande verksamhet. Byrån har en omfattande statistisk rap- portering till internationella organ. Det ankommer även på byrån att redigera nämndens tidskrift Jordbruksekonomis- ka Meddelanden. — På den i byrån in- gående statistiksektionen handläggs me- ra arbetskrävande ärenden av statistisk art.

Inom utrikeshandelsbyrån handläggs ärenden rörande utrikeshandeln med jordbruksprodukter och livsmedel i öv- rigt och ombesörjes i samband därmed förekommande import- och exportli- censering samt registrering av inkom- mande uppgifter angående importvär- den m. m. Byrån har att, såvitt rör jord- bruksnämndens varuområde, handläg- ga frågor rörande internationellt sam- arbete, handelsförhandlingar och han- delsavtal.

I samverkan närmast med bered- skapssektionen men direkt underställd generaldirektören tjänstgör hos jord- bruksnämnden en aktiv officer som mi- Iitärassistent.

Övriga organ

Lantbrukets yrkesskolor utgörs av lant- bruks-, trädgårds- och lanthushållssko- lorna samt Alnarpsinstitutet. Dessa sko- lor har till uppgift att meddela under- visning, lantbruksskolorna på i huvud- sak jordbrukets område, trädgårdssko- lorna på trädgårdsnäringens område och lanthushållsskolorna företrädesvis på lanthushållets område.

Central tillsynsmyndighet för lant— brukets yrkesskolor är lantbruksstyrel- sen. I varje län finns i princip en regio- nal skolstyrelse som är gemensam för länets nu ifrågavarande skolor. I styrel-

sen ingår fyra av skolornas huvudmän utsedda ledamöter samt en representant för vardera hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsskolnämn- den. Vidare äger lantbruksnämndens di- rektör rätt att delta i skolstyrelsens överläggningar. I vissa fall kan Kungl. Maj:t medge att skolan i stället skall ha egen styrelse. För skola, som står un- der regional skolstyrelse, kan finnas lo- kal förvaltningsnämnd. För de statliga skolorna, Alnarpsin-stitutet och träd- gårdsskolan i Norrköping, skall finnas särskilda styrelser.

För varje yrkesskola skall finnas ett lärarkollegium, i vilket rektor är ord- förande. Kollegiet antar elever och av— ger förslag till Skolstyrelsen i fråga om undervisning m. I'll.

Beträffande lantbruks- och träd- gårdsskolorna lämnas ytterligare föl- jande redovisning.

Av de 50 lantbruksskolor som f.n. finns, är landstingen lokal huvudman för 38, medan hushållningssällskap, stiftelser etc. är huvudman för övriga. Huvudmannen äger skolans egendom (skolbyggnader, skoljordbruk m.m.). Förvärv och byggnadsåtgärder har dock i regel skett med statsbidrag. Med hu- vudmannaskap följer skyldighet att svara för skolans kostnader till den del dessa inte täcks av statsbidrag. De icke landstingsägda skolorna uppbär för detta ändamål i de flesta fall bidrag från landsting.

Vid lantbruksskolorna anordnas föl- jande utbildning. Inom parentes an— ges antalet elever läsåret 1963/64.

1. Förberedande yrkesutbildning i form av praktiskt-teoretiska kurser om 42 och 21 veckor för yngre elever som fullgjort stadgad skolplikt (628 elever),

2. Grundläggande yrkesutbildning i form av dels praktisk-teoretisk kurs om 42 vec- kor och teoretisk kurs om 21 veckor för elever med minst ett års praktik, dels kurs om 10 veckor för elever som har flerårig

praktik och har uppnått en ålder av minst 25 år (1 770 elever),

3. Specialiserad vidareutbildning i form av Specialkurser inom t. ex. husdjursom- rådet om 8—12 veckor (487 elever),

4. Ladugårdsförmanskurs om 24 veckor för blivande förmän vid större besättningar (18 elever),

5. Allsidig, teoretisk vidareutbildning i form av dels en kortare driftsledarkurs om 21 veckor för i första hand blivande egna jordbrukare (188 elever), dels en arbets— och driftsledarkurs om 42 veckor för ut- bildning av arbetsledare och sådana före— tagare inom jordbruket. som vill ha en gedigen utbildning (32 elever).

Härutöver må nämnas att skolornas lärare vid sidan av den egentliga yr- kesutbildningen medverkar i rådgiv- nings- och upplysningsarbetet. Detta sker dels genom att personalen vid sko- lorna fullgör fyllnadstjänstgöring hos hushållningssällskap och lantbruks- nämnvder, dels genom verksamhet i egen regi i form av hemkontakter, medver- kan i försöks- och driftsplaneringsring- ar etc.

Vid Alnarpsinstitutets lantbruksavdel- ning anordnas ett- och tvååriga lant- mästarkurser om 42 resp. 84 veckor. Den ettåriga kursen bygger på de kun- skaper som inhämtats i nyssnämnda arbets- och driftsledarkurs (se p. 5 ovan). Den tvååriga kursen innebär en sammanslagning av arbets- och drifts- ledarkurs samt ettårig lantmästarkurs. I lantmästarkurserna ges en utbildning som passar för företagare och arbets- ledare vid större jordbruk och för be- fattningshavare i allmän och privat tjänst, av vilka man kräver en god teo- reti'sk utbildning i jordbruk. Under 1964 beräknas ca 70 lantmästare komma att utexamineras. '

Det finns f. n. — trädgårdsavdelning- en vid Alnarpsinstitutet inräknad _ tre trädgårdsskolor. Av dessa är sta- ten huvudman för två och landsting för en. Grundläggande 21-veckors yr-

keskurs på trädgårdsområdet anordnas av de statliga skolorna samt dessutom vid två lantbruksskolor. Alla trädgårds- skolorna anordnar 42 veckors förmans- kurs för elever med ett par års prak— tik efter genomgången, grundläggande kurs. Dessutom förekommer vidareut- bildning vid 10-veckors yrkeskurser. Alnarpsinstitutets trädgårdsavdelning utbildar slutligen trädgårdstekniker, vilka närmast motsvarar lantmästare på jordbrukssidan.

Lantbrukshögskolan har till uppgift att bedriva vetenskaplig forskning, för- söksverksamhet och högre undervisning på jordbrukets, husdjursskötselns och trädgårdsnäringens områden. I detta sammanhang är det främst försöksverk— samheten samt högskolans kontakter med rådgivningsorganen och det prak- tiska jordbruket som är av intresse.

Huvuddelen av den jorvdbruksförsöks- verksamhet, som bedrivs i landet, ut— förs i lantbrukshögskolans regi. Med ledning av ett av högskolestyrelsens fast— ställt riksförsöksprogram leder och samordnar ett särskilt försökskollegium verksamheten. Vid högskolans institu— tioner för tillämpade ämnen finns sär- skilda försöksavdelningar inrättade. Dessutom finns en särskild fältförsöks- organisation med distriktsindelning. För det praktiska utförandet av försö- ken svarar i regel hushållningssällska- pen mot ersättning enligt fastställd taxa.

För att förbättra högskolans kontak- ter med jordbruksnäringen inrättades år 1961 ett särskilt organ. Det benämns specialrådgivningen samt har huvud- sakligen till uppgift att vara ett kon- taktorgan mellan forskningen och den allmänna rådgivningsverksamheten på jordbrukets område. Antalet rådgivare vid organet är f. n. tolv.

Skogshögskolan i sin nuvarande or- ganisationsform tillkom 1962 genom

sammanföring av dåvarande skogshög— skolan och statens skogsforskningsin- stitut. Högskolans uppgift är att genom vetenskaplig forskning främja skogs- brukets utveckling samt att meddela på vetenskaplig och praktisk grund vilan— de undervisning i Skogshushållning.

Kontakterna mellan högskolan och de administrativa organen fungerar utan att någon särskild organisation byggts upp härför. [ anslutning till forskningen bedriver högskolan prak— tisk försöksverksamhet. Skogsvårdssty- relserna medverkar härvid. Vidare för- lägger skogshögskolan regelbundet en del av den praktiska undervisningen rö- rande privatskogsbrukets problem till någon skogsbruksskola, varvid vederbö- rande skogsvårdsstyrelse medverkar i undervisningen.

Även viss del av den vetenskapliga forskning och undervisning, som utförs vid tekniska högskolan i Stockholm, är av intresse i detta sammanhang. Det gäl- ler främst verksamheten vid institutio- nerna för fastighetsteknik och kultur- teknik vid avdelningen för lantmäteri. Vid sidan av utbildningen av lantmä- tare bedrivs på fastighetsteknikens och hydroteknikens områden forskning, som är av betydelse för jord- och skogsbru- kets rationalisering.

Veterinärhögskolan har till uppgift att bedriva vetenskaplig forskning och meddela undervisning i alla för en full- ständig veterinärutbildning erforderliga ämnen. Under högskolan lyder veteri- närinrättningen i Skara. Viss upplys- ningsverksamhet, som riktar sig till bl.a. veterinärer, rådgivare och jord- brukare, bedrivs av såväl ett flertal av högskolans institutioner som av veteri- närinrättningen i Skara. Någon särskild personal är inte avdelad för denna verk- samhet.

Statens veterinärmedicinska anstalt, som av veterinärhögskoleutredningen ( SOU 1962:33 ) föreslagits få gemensam styrelse med högskolan, utför inom ve- terinärmedicinens och födoänmeshygi- enens områden vetenskaplig forskning samt praktiskt-vetenskapliga undersök- ningar. Enligt beslut av 1953 års riks- dag har en betydande del av anstaltens rutinmässiga uppgifter överförts till hushållningssällskapens veterinärbak- teriologiska laboratorier. Anstalten be- driver genom en särskild avdelning, konsulentavdelningen, en omfattande rådgivnings- och upplysningsverksam- het, som riktar sig till veterinärer samt via bl. a. hushållningssällskapen till den djurägande allmänheten.

Veterinärhögskoleutredningen ( SOU 1964:12 ) har föreslagit att konsulent- avdelningen byggs ut till en för hög- skolan och anstalten gemensam enhet, liknande specialrådgivningen vid lant- bruk-shögskolan.

Veterinärväsendet i övrigt utgörs av veterinärstyrelsen med veterinärstaten och besiktningsveterinärerna. Den tidi- gare behandlade veterinärverksamheten vid hushållningssällskapen kan även räknas hit.

Nu nämnda veterinära organ verkar inom två huvudområden, nämligen den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren samt livsmedelshygienen på animalieområdet. Veterinärstyrelsen har enligt sin instruktion vid sidan av upp- gifter av administrativ och kameral na- tur att utöva en aktiv ledning av vete- rinärväsendet. Till den lokala organi- sationen, veterinärstaten, hör 24 läns- veterinärer och ca 295 distriktsveteri- närer. Övervakningen av livsmedelshy- gienen på animalieområdet utövas i första hand av länsveterinärerna med biträde av distriktsveterinärerna. Des- sa veterinärers arbete avser dock till största delen allmän djursjukvård. För

na är särskilda besiktningsveterinärer anställda.

Statens centrala frökontrollanstalt, som står under lantbruksstyrelsens överinseende, är centralt organ för den statliga och med statsunderstöd bedriv- na frökontrollverksamheten inom lan- det. Viss forskning bedrivs också vid anstalten. Utsädesvaror undersöks dels på laboratoriet, dels vid odling i fält. Hushållningssällskapen medverkar i kontroll och insyning av utsädesodling- ar. Härför erhåller sällskapen ersättning enligt centralt träffad överenskommel- se. — Anstalten består av en central hu- vudinstitution samt f.n. fyra filialer. Vid sidan av anstalten finns tre lokala frökontrollanstalter, för vilka respek- tive hushållningssällskap är huvudman.

Statens växtskyddsanstalt har till upp- gift att bedriva vetenskaplig forskning och praktiska försök i syfte att bereda växtodlingen inom jordbruk och träd- gårdsskötsel, skydd mot sjukdomar, skadedjur m.m. Anstalten utövar vidare kontroll och inspektion på växtskyddets område samt lämnar genom en särskild upplysningsavdelning allmänheten råd och upplysning inom växtskyddsområ- det. Vidare anordnas kurser för hushåll- ningssällskapens konsulenter och in- struktörer. _ Anstalten består av en central huvudinstitution samt fem fili- aler förlagda till olika delar av landet.

Vid 1956 års riksdag fattades prin- cipbeslut om en sammanslagning av sta- tens lantbrukskemiska kontrollanstalt och kemiska analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan till en institution benämnd statens lantbrukskemiska la— boratorium. Sammanföringen har ännu inte verkställts, men detta avses kun- na ske sedan erforderlig byggnad upp— förts omkring 1967. Ytterligare labora-

torier skall finnas i sådant antal, att det finns ett i vart och ett av de fyra jord- bruksförsöksdistrikten. Statsmakterna har därför beslutat inrätta två filialer till det centrala laboratoriet. Vid sidan av det statliga organet finns f.n. fem lokala lanthrukskemiska kontrollstatio- ner under huvudmannaskap av veder- börande hushållningssällskap. Dessa av- ses inom två av försöksdistrikten hand- ha större delen av de eljest på filialer- na ankommande uppgifterna. Den fram- tida verksamhetens omfattning vid de lokala kontrollstationerna torde bli be- roende av utbyggnaden av filialer.

Jordbruksteknisk och lantbruksbygg- nadsteknisk försöksverksamhet bedrivs vid jordbrukstekniska institutet respek- tive statens Iantbruksbyggnadsförsök. Dessa organ har under 1964 varit före- mål för viss omorganisation. J ordbruks- tekniska institutet, som drivs i samver- kan mellan staten och näringslivet, be- driver främst forskning och försök be- träffande jordbrukets maskiner och andra tekniska hjälpmedel. Statens lant— bruksbyggnadsförsök, som utgör en sär- skild statlig anstalt un-der ledning av lantbrukshögskolans styrelse, svarar för försöksverksamheten rörande jordbru- kets driftsbyggnader. I anslutning till förslagen. om omorganisationen anförde departementschefen i prop. 1964:65, att den av lantbruksstyrelsen bedrivna verksamheten med att upprätta typrit- ningar för lantbruksbyggnader tills vi- dare inte borde ingå i statens lantbruk-s- byggnadsförsöks arbetsuppgifter. Frå- gan borde emellertid ånyo prövas i an- slutning till de överväganden om orga- nisationen för jordbrukets rationalise- ring, vartill 1960 års jordbruksutred- nings arbete kunde leda.

Bland organ, som inte lyder under jordbruksdepartementet, skall här näm-

nas statistiska centralbyrän. Av intresse i detta sammanhang är byrån för jord- bruksstatistik, som svarar för allmän jordbruksstatistik, innefattande bl.a. årsväxtstatistik samt statistik över jord- brukarnas inkomster och utgifter. Byrån svarar även för ledningen och genom- förandet av de objektiva skördeupp- skattningar, som ligger till grund för det permanenta skördeskadeskyddet.

Av de affärsdrivande verken är do- mänverket av speciellt intresse. Do— mänverkets viktigaste uppgift är att för- valta till statens domäners fond höran- de skogar och jordbruksegendomar, dvs. huvuddelen av statens markinne- hav. Verket skall vidare bl.a. verka för en ändamålsenlig Skogshushållning i riket. Som verksledning fungerar do- mänstyrelsen med en generaldirektör som chef. De skogliga frågorna hand- läggs vid försäljningsbyrån, första och andra skogsbyrån samt Skogstekniska byrån. Den senare svarar för frågor rö- rande inköp och försäljning av mark. Jordbruksbyrån handlägger ärenden rörande förvaltningen av statens jord— bruksdomäner. Dessutom finns en ka- meral- och en personalbyrå. Den lo- kala skogsförvaltningen är uppdelad på elva överjägmä-stardistrikt, som i sin tur är uppdelade på revir. Den 10— kala jordbruksförvaltningen är orga— niserad på fem s.k. domänområden, vart och ett under ledning av en do— mänintendent. Statens skogsföretags- utredning har i ett nyligen avlämnat betänkande ( SOU 1964:7 ) bl.a. före- slagit, att domänverkets jordbruksför- valtning skall Överföras till lantbruks- styrelsen, som även skulle få i uppdrag att ombesörja markförvärv för det stat- liga bolag, som föreslagits skola över- ta huvudelen av domänverkets uppgif- ter.

KAPITEL II I

Gränsdragnings- och samordningsfrågor

Såsom belysts i föregående kapitel är de statliga insatserna på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden uppdelade på flera organ. I fö- revarande sammanhang knyts intresset i första hand till de insatser på ratio- naliseringsområdet, som via länsorgan riktas direkt till yrkesutövarna. Arbets— uppgifterna inom detta område är på det regionala planet fördelade på hus— hållningssällskap, lantbruksnämnder, lantmäteri och skogsvårdsstyrelser, vil- ka understöds av motsvarande centrala myndigheter.

Såsom redan i direktiven anförts är den nuvarande organisationen på jord- brukets och skogsbrukets områden allt- för splittrad. Att flera olika organ arbe- tar med varandra så närliggande upp- gifter, som nu är fallet, är olämpligt ur såväl det allmännas som den enskildes synpunkt. Olägenheterna med denna ordning har blivit allt mer framträdan- de under de senare årens snabba struk- turomvandling. Det har sålunda i ökad utsträckning framstått som en tvingan— de nödvändighet för företagare inom jord- och skogsbruk att noga avvåga var han skall sätta in tillgängliga re- surser. För att lyckas härmed krävs att företagaren '— och hans rådgivare —— ser företaget såsom en ekonomisk enhet. Med den nuvarande splittrade rationaliseringsorganisationen uppstår lätt allvarliga brister i bedömningen av vilka förbättringar som i första hand bör vidtas vid respektive företag. En

rad uppgifter, som rör hela företaget, hör inte naturligen hemma hos något av de nuvarande organen och blir där- för inte tillräckligt väl tillgodosedda. Det gäller bl. a. verksamheten med eko- nomisk kalkylering och frågor rörande lämplig markanvändning.

De regionala rationaliseringsorganens verksamhet, till vilken framställningen i detta och närmast följande kapitel be- gränsas, gäller främst produktions— och produktivitetsfrågorna inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk. Lantmä- teriet intar i viss mån en särställning genom att blott en mindre del av dess totala verksamhet avser uppgifter inom jord- och skogsbrukssektorn. Hos samt— liga organ omspänner verksamheten i princip hela det var och en av dem till- delade produktionsavsnittet oavsett äga- rekategorier, organisationsförhällanden m.m. Skogsvårdsstyrelsernas verksam- het innefattar dock inte statens skogar. Av naturliga skäl har arbetet anpassats och avvägts efter behovet av insatser inom olika avsnitt av produktionen, mel- lan olika ägarekategorier m. 111. Då ifrå- gavarande verksamhet främst har moti- verats av de speciella strukturella för- hållanden, som allmänt råder inom nämnda näringar, och avser att förbättra dessa förhållanden, har tyngdpunkten i organens verksamhet lagts vid jord- bruks- och skogsbruksproduktionen vid de mindre, i regel enskilt ägda företa- gen, medan exempelvis marknadsfö- ringsspörsmål, flertalet av storskogsbru-

kets produktionsfrågor m. m. endast upptar en mindre del av organens ar- betsprogram.

Länsorganens arbetsuppgifter och ar- betsformer, liksom formerna för sam- arbetet dem emellan, har successivt vuxit fram och antagit det mönster som i det föregående beskrivits. Den nuva- rande arhetsfördelningen mellan orga- nen fastställdes i stort vid omorganisa- tionen 1948. Till grund för fördelning- en av uppgifter mellan organen låg den uppdelning på olika rationaliserings- grenar som gjordes vid detta tillfälle. Med hänsyn till den betydelse uppdel- ningen av det allmännas insatser på olika rationaliseringsgrenar haft för den nuvarande organisationsutformning- en och verksamhetens praktiska bedri- vande har vi funnit det angeläget att närmare studera innebörden av denna uppdelning samt att söka klarlägga de olika organens befattning med de skil- da grenarna.

De olika rationaliseringsgrenarna

Enligt 1942 års jordbrukskommitté kun- de man särskilja tre olika slag av ratio- naliseringsåtgärder, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering samt åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena. Med yttre rationalisering avsåg kommit— tén sådana åtgärder, som syftade till ut- ökning av brukningsenheters storlek el- ler förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen. Till inre rationa- lisering hänfördes sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord och byggnader m.m., som hade till ända- mål att förbättra produktions- och driftsförhållandena på befintliga eller planerade brukningsenheter. I åtgärder för rationalisering av driftsförhållande- na innefattades sådana åtgärder för för-

bättring av driftsresultatet på en till stor- lek och gränser given brukningsenhet, vilka inte mera permanent berörde bruk- ningsenhetens jord eller byggnader. Den speciella skogliga rationaliseringen, skoglig driftsrationalisering, kan sägas utgöra ett fjärde slag av rationaliserings- åtgärder.

1942 års jordbrukskommittés analys av rationaliseringsverksamheten och uppdelning av åtgärderna på olika gre- nar torde ha varit av värde som under- lag för det statliga rationaliseringspro- grammets uppbyggnad och för den inbör- des avvägningen mellan de olika ratio- naliseringsinsatserna. Den gjorda upp— delningen har emellertid samtidigt va— rit en källa till missförstånd och har vid upprepade tillfällen blivit föremål för kritik. Då indelningen i olika rationa- liseringsåtgärder fick bilda utgångs— punkt för avgränsningen mellan de be- rörda organens kompetensområden, har denna kritik gällt såväl uppdelningen av rationaliseringen i olika grenar som gränsdragningen mellan organen. Med hänsyn härtill kommer vi i det följande att behandla frågan om rationaliserings— grenarna ur två skilda synvinklar, näm- ligen dels om begreppen alltjämt är lämpliga som utgångspunkter för orga- uisationsutformningen, dels om de skil- da grenarna f. n. är lämpligt uppdelade på skilda organ.

Begreppet yttre rationalisering (som beteckning för arealutvidgning och arronderingsförbättringar) torde för många vara rätt oklart. Avgränsningen mot övriga rationaliseringsgrenar har dock i stort inte förorsakat svårighet-er. I förhållandet till den sk'ogliga rationali- seringen har begreppet kanske varit oklart, men det torde numera vara all- mänt känt och accepterat, att yttre ratio- nalisering omfattar storleks- och arron- dcringsförbättringar i skogsmark och att verksamheten omspänner alla ägare-

kategorier. Begreppet har emellertid i skilda sammanhang getts snävare eller vidare innebörd. Enligt rationaliserings— kungörelsens definition skall med yttre rationalisering förstås »fastighetsregle— ringsåtgärder, som avser att skapa öka- de möjligheter till rationell brukning genom förändring av brukningsenhets storlek eller förbättring av dess ägo- sammansättning eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen». Det har ibland rått tvekan, om denna formule- ring innefattar även tillköp av en hel registerfastighet, då någon fastighets- bildning inte följer. Utökning av en brukningsenhet genom sidoarrende var enligt nämnda definition inte avsedd att hänföras till yttre rationalisering. Att termerna ger anledning till missförstånd är förståeligt bl.a. med tanke på att statsmakterna under de senaste åren accepterat tillarrende av mark som en rationaliseringsåtgärd värd att stödjas under vissa förutsättningar. Utveckling- en under senare år i riktning mot ökat samarbete över brukningsenheternas gränser har medfört att yttre rationali- sering i vidare bemärkelse ibland även ansetts innefatta vissa samverkansåtgär- der. Skäl härför föreligger med hänsyn till att åtgärderna i fråga kan syfta till i stort sett samma rationaliseringsmål som de, vilka uppnås genom samman- köp. Ibland regleras de också, liksom sammanköp, genom fastighetsbildning, t. ex. gemensamhetsskog och gemensam- hetsbete. Liknande verkan kan också följa av vissa andra åtgärder, såsom in- tensifiering av produktionen, speciali- sering m. m., varigenom man utan areal- ökning söker uppnå fördelarna med en ökad företagsstorlek. Dessa åtgärder kan dock inte räknas som yttre rationa- lisering men utgör å andra sidan ett så närliggande effektiviseringsalternativ att ett strikt särskiljande synes olämp- ligt.

Genom den ursprungliga uppräkning- en av de åtgärder, som var att hänföra till inre rationalisering, torde denna rationaliseringsgren från början ha va— rit definitionsmässigt något så när klart avgränsad. I praktiken visade sig emel- lertid avgränsningen vara alltför stel, i det att uppgifter av ungefär samma slag som de angivna åtgärderna föll utanför ramen för rationaliseringsgrenen och därmed också antingen kom att tillhöra ett annat organs verksamhetsfält eller ej alls innefattades i det statliga rationa— liseringsstödet. Den tidigare uppräk- ningen av inre rationaliseringsåtgärder ersattes därför senare med en exempli- fiering, varigenom visserligen handlägg- ningen av ärendena inom verksamhets- avsnittet underlättades men ratio—nali- seringsgrenens avgränsning samtidigt blev mindre skarp. Detta medförde bl. a. att gränsen mot driftsrationalisering blev definitionsmässigt mera oklar. In- re- och driftsrationaliseringsgrenarna möts främst i det område, som rör bygg- nader och inomgårdsarbeten. Huvudde- len av dessa ärenden hör till den inre rationaliseringen, men flera uppgifter, för vilka den maskinella utrustningen spelar stor roll, betraktas som drifts- frågor. Bl.a. har byggnadsprojektering för torkanläggningar ansetts höra ibland till den inre rationaliseringens och ibland till driftsrationaliseringens om- råde. Ekonomiskt stöd till dessa anlägg- ningar utgår enligt reglerna för inre ra- tionalisering. Genom det stigande intres- set för mekanisering av inomgårdsarbe— ten har beröringspunkterna mellan de båda rationaliseringsavsnitten blivit flera och ökat i betydelse. Liknande av- gränsningsspörsmål i förhållande till driftsfrågorna finns även utanför bygg- nadssektorn, varvid inre rationalise- ringsåtgärder såsom anskaffning av be- vattningsanläggning och åtgärder för betesanläggning kan tjäna som exempel

på gränsområden till driftsrationali- sering. Problem rörande avgränsningen mellan den inre och den skogliga ratio- naliseringen föreligger främst i fråga om dikning och väganläggningar, där åtgär- der inom jordbruk och skogsbruk inte alltid kan särskiljas eller ses oberoende av varandra.

Driftsrationalisering är ett samlings- begrepp för de åtgärder, som avser att förbättra driftsresultatet på en given brukningsdel men som inte mera var- aktigt berör jord och byggnader. Drifts- rationaliseringens på vissa punkter nära anknytning till inre rationaliserings- uppgifter har nyss berörts. Gränsdrag- ningsproblem mellan driftsrationalise- ring och yttre rationalisering kan sägas föreligga i samband med strävandena att genom driftsomläggningar öka före— tagets omsättning eller genom driftsor- ganisatoriska förändringar såsom kon- traktsodlingar, samarbete över företags- gränser m.m. vinna liknande fördelar som erhålls genom en utökning av före- taget genom tillköp av mark. Med den struktur det svenska jordbruket har måste upplysningsarbete, som syftar till att förbättra driftsförhållandena, också beröra frågeställningar i anslutning till den yttre rationaliseringen. Vidare har driftsrationaliseringen inom jordbruket och dess motsvarighet inom den skog- liga sektorn fått allt flera berörings- punkter framför allt på mekaniserings- området. Inom kombinerade jord- och skogsbruksföretag torde det vidare bli allt svårare att särskilja jordbruksin- satserna från de skogliga åtgärderna i vad gäller exempelvis den allmänna driftsplanläggningen, arbetskraftens dis- position m. m.

Den skogliga rationaliseringens om- fattning och innebörd fick ingen helt klar avgränsning vid omorganisationen 1948 men ansågs omfatta huvuddelen av de rent skogliga frågorna frånsett den

yttre rationaliseringen. Såsom nämnts föreligger uppenbara beröringspunkter med de övriga tre rationaliseringsgre- narna främst beträffande samverkans- frågor, viss marks utnyttjande för jord- bruk resp. skogsbruk, väg- och diknings- frågor, mekaniseringsspörsmål samt i fråga om driftsorganisationen kombinerade jord- och skogsbruksföre- tag.

Även om de olika rationaliseringsgre- narna delvis griper in i varandra, finns det likväl åtgärder eller uppgifter som inte klart kan hänföras till någon spe- ciell gren. Exempel härpå är verksam- heten på företagsekonomins område samt markanvändningsfrågor.

inom

De nuvarande organens befattning med rationaliseringsgrenarna

Grundtanken vid organisationsutform— ningen 1948 var att åtgärderna för yttre och inre rationalisering jämte vissa här- till hörande planeringsuppgifter skulle handhas av lantbruksnämnderna, drifts- rationaliseringsåtgärderna på främst jordbrukets område av hushållningssäll- skapen samt den speciella skogliga ra- tionaliseringen av skogsvårdsstyrelser- na. Vidare förutsattes att lantmäteriet skulle medverka i den yttre rationali- seringen i fråga om ändring av fastig- hetsindelningen.

I det stora hela har dessa riktlinjer för arbetsfördelningen också följts i praktiken. Vissa svårigheter i fråga om arbetsfördelningen förutsågs framför allt mellan lantbruksnämnder och hus- hållningssällskap, varför speciella ar- rangemang, innebärande ömsesidigt le- damotskap i organens ledning, beslöts för att sammanknyta dessa organs ratio- naliseringsinsatser. Behovet av struktur- förbättringar i skogsmark framstod inte vid omorganisationen 1948 med samma

styrka som senare blivit fallet. Samord- ningen mellan lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser ansågs därför inte böra vålla några nämnvärda svårighe- ter. Detsamma gällde samordningen mel- lan hushållningssällskap och skogs- vårdsstyrelser. Här liksom i fråga om de eventuella gränsdragningsproblem, som kunde uppstå mellan lantmäteri och lantbruksnämnder, ansågs möjlig- heterna för chefstjänstemannen inom skogsvårdsstyrelsen resp. lantmäteriet att delta i lantbruksnämndens samman- träden utgöra tillräcklig samordningsåt- gärd.

Såsom framgått av analysen av de skilda rationaliseringsgrenarna förelig- ger redan i definitionen av dessa vissa oklarheter samt risk för att åtgärder, som nära hör samman, förs till olika grenar. Nu förekommande uppspaltning av sådana åtgärder på olika myndighe- ter måste ur effektivitetssynpunkt anses olämplig och för näringsutövarna verka förvirrande. Den bristande kännedom om organen och deras arbetsuppgifter, som alltjämt förekommer, har klart på- visat olägenheterna av en splittrad or- ganisation. Därtill kommer att det ock- så är svårt att arbetstekniskt begränsa ett organs verksamhet till enbart en av rationaliseringsgrenarna. Ärenden av enkel beskaffenhet och om vilka ingen tvekan behöver råda beträffande lön- samhet och allmän lämplighet går som regel lätt att hänföra till en bestämd rationaliseringsgren och ett bestämt or- gans verksamhetsfält. Med den mera avancerade produktionsteknik, som ut- vecklingen för med sig, och med de många handlingsalternativ beträffande produktionens omfattning, inriktning och intensitet, som finns att välja mel- lan, blir emellertid den enskilde närings- utövaren vid många och kanske just vid de för hans ekonomi mest avgörande tillfällena föga hjälpt av en isolerad, en-

sidig studie eller plan inom blott ett rationaliseringsavsnitt. Detta kan leda till att bättre möjligheter inom annan sektor av företaget förbises eller försum- mas. I praktiken har också svårigheter- na att frikoppla de skilda rationalise- ringsgrenarna från varandra efter hand blivit uppenbara, vilket lett till en av statsmakterna påbjuden närmare sam- verkan mellan rationaliseringsorganen. Vidare har organen i allt större utsträck— ning _— och under rådande organisato— riska förhållanden med goda skäl _— även tagit upp frågor, som faller utan- för den rationaliseringsgren, som res- pektive organ från början tilldelats. Exempel på denna utveckling är riks- dagsbeslutet 1959 om vidgat samarbete inom länsrådets ram mellan de fyra rationaliseringsorganen och motsvaran- de samarbete på det centrala admini— strativa planet samt arbetet med koncen— trerade rationaliseringsinsatser i de fyra nordligaste länen. Sistnämnda verksam- het, som i det följande mera utförligt skall åskådliggöras, innebär att numera samtliga organ är engagerade i alla rationaliseringsgrenar, även om respek- tive organs insatser inom det egna av- snittet givetvis fortfarande helt domi- nerar. Den följande redovisningen syf- tar till att belysa hur inom varje ratio— naliseringsgren de sidoordnade organen understödjer det organ, som har viss gren som sin huvuduppgift. Arbetsuppgifterna på den yttre ratio- naliseringens område åvilar primärt lantbruksnämnderna. I samband med att strukturrationalisering i skogsmark tillmätts större vikt och verksamheten ökat i omfattning, har också skogsvårds- styrelsernas engagemang i den yttre ra- tionaliseringen under senare år vidgats och fördjupats. I första hand har detta skett genom ökad upplysning och råd- givning om behovet av yttre rationalise- ring på skogbärande fastigheter, men

också genom initiativverksamhet, exem- pelvis i samband med skogsvägbyggnad. Andra verksamhetsgrenar på berörda område är Skogsvårdsstyrelsernas med- verkan vid inventering och värdering av fastigheter, som berörs av nämnder- nas inköps- och bytesverksamhet, samt vid skötseln av skogen på de av nämn- derna förvaltade fastigheterna. Den ökande skogsodlingen på sämre inägo- jord återspeglas naturligtvis också i sty- relsernas insatser. I den mån samver- kan mellan skogsägare i syfte att skapa stora och mer sammanhängande be- handlingsytor är att betrakta som yttre rationalisering eller med denna sam- manhängande verksamhet, har skogs- vårdsstyrelserna inom denna rationali- seringsgren ytterligare betydande upp- gifter. Det torde dock böra uppmärk- sammas att de största insatserna av så- dant slag görs av skogsägareorganisa- tionen.

I alla yttre rationaliseringsföretag, som kräver ändringar i fastighetsindel- ningen, fordras lantmäteriets medver- kan. Lantmäteriet har därtill som upp- gift att ta initiativ till samt utföra pla- nering i samband med större fastighets- regleringsprojekt. Viss intressearronde- ring av skogsmark genomförs vidare ge- nom lantmäteriförrättningar i form av ägoutbyten. Fastighetsförmedlande verk— samhet utöver den, som sker genom lantbruksnämnderna, bedrivs i viss ut- sträckning även av specialenheter inom lantmäteriet, huvudsakligen i form av fastighetsbyten mellan olika ägare inom storskogsbruket.

Hushållningssällskapens uppgift i den yttre rationaliseringen har huvudsakli- gen varit att medverka i upplysning och rådgivning om strukturfrågorna. Kurser för sådan upplysning anordnas vanligen av lantbruksnämnd och hushållnings- sällskap i samarbete. Befattningshavare vid sällskapen medverkar vidare vid

planeringen och utformningen av ny.! företag i samband med strukturrationa— lisering bl. a. genom att biträda med data m. m. i produktionstekniska frå— gor. Under senare år har särskilt eko- nomikonsulenterna i ökad utsträckning deltagit i planering och kalkylering av strukturrationaliseringsprojekt.

Av särskilt intresse i sammanhanget är vidare utvecklingen av sällskapens befattning med frågor rörande före- tagsstorleken i det egna verksamhets- avsnittet. Från att tidigare huvudsakli- gen ha sysslat med skilda led i produk- tionsprocessen (utsädesval, Växtskydd, avelsfrågor, skördem—etodik) har efter hand frågor rörande hela produktions- grenars lönsamhet samt intensiteten i och omfattningen av produktionen fått ökat utrymme. Särskilt sedan ett mera utpräglat företagsekonomiskt betraktel- sesätt efter hand vunnit insteg, har sällskapen kommit att i högre grad i sin verksamhet belysa hur företagsstor- leken inverkar på lönsamhetsförhållan— dena och hur olika produktionsresurser bäst skall kombineras. Sällskapens ar- bete i denna del inriktas mest på ut- byggnad av företagen genom driftsom— läggningar, intensitetsökning, speciali— sering och ökad omfattning av produk- tionen inom den ursprungliga arealens ram. På vissa håll har emellertid säll- skapen i sin rådgivande verksamhet ta- git upp arealutökning genom sidoarren- de m.m.

Uppgifterna beträffande inre rationa- lisering tillhör lantbruksnämndernas verksamhetsfält. Vid sidan av dessa ver- kar på området i första hand hushåll- ningssällskapen, vilka på samma sätt, som anförts beträffande yttre rationa- lisering, medverkar genom upplysning och rådgivning, biträder i teknisk plan- läggning, kalkylering samt driftsplane- ring m. m. Sällskapens befattningshava- re torde f. ö. oftare ha kommit in på inre

än på yttre rationaliseringsfrågor bero— ende på att de förra närmare samman- hänger med driftsfrågorna. Särskilt må framhållas att lösningar på täckdik- nings- och hyggnadsproblem oftast mås- te övervägas tillsammans med andra produktionstekniska åtgärder och mot bakgrunden av hur de senare löses. Ut- vecklingen i fråga om inomgårdstrans- porternas mekanisering har accentuerat detta behov av samordning av de båda rationaliseringsgrenarna. Här må jäm- väl omnämnas att i arbetet i samband med statligt stöd till byggnader och and- ra anläggningar inom trädgårdsnäring- en fyller befattningshavare vid säll- skapen, vad de tekniska frågorna angår,

en funktion motsvarande den, som lant- bruksnämndernas inre avdelningar har på jordbrukssidan.

Lantmäteriets och skogsvårdsstyrel- sernas befattning med åtgärder röran- de inre rationalisering är ganska ringa. Vissa sådana åtgärder, främst byggnads- tekniska förbättringar, i samband med laga skifte och ägoutbyte prövas och planläggs dock inom förrättningens ram. Av större omfattning är lantmäteriets medverkan vid planläggning och detalj- projektering av vägar. Handläggningen av förrättningar enligt enskilda vägla— gen uppdras regelmässigt åt tjänstemän inom lantmäteriet. Skogsvårdsstyrelser- nas kontakt med inre rationaliserings- frågor inskränker sig till vägfrågor av betydelse för skogsbruket samt dikning berörande skogsmark. Endast i undan- tagsfall tar skogsvårdsstyrelserna del i till inre rationalisering hänförliga bygg- nadsåtgärder. Givet är emellertid att det i sådana fall är svårt att skilja på inre och skoglig rationalisering. över huvud taget är begreppet inre rationali- sering i många avseenden mera en teo- retisk konstruktion än en i praktiken avskiljbar grupp av åtgärder.

Enligt den arbetsfördelning mellan ra- tionaliseringsorganen, som gjordes 1948, skulle hushållningssällskapen hand— ha jordbrukets driftsrationalisering. Då bl.a. huvuddelen av den statliga eko- nomiska stödgivningen åvilar lantbruks- nämnderna och dessa jämväl svarar för huvuddelen av insatserna på de vikti- gaste investeringsavsnitten, som i hög grad binder produktionsinriktning och produktionsformer, har nämnderna na- turligen kommit att spela en betydande roll även på driftsrationaliseringens om- råde. Som ansvarig myndighet för stora investeringar, vilka utförts med stöd av statliga medel, har nämnderna måst pe— netrera även driftsrationaliseringsfrå- gor för att få ett fast underlag för be- dömning av exempelvis byggnadsfrågor- nas lösning, effekten av marktillköp m.m. Vidare måste åtgärder på yttre och inre rationaliseringens område ofta följas upp med driftstekniska anpass- ningsåtgärder av skilda slag. På samma sätt som sällskapen från sina utgångs- punkter i vissa fall får utsträcka sin verksamhet till inre och yttre rationa- liseringsåtgärder har nämnderna —— må- hända i ännu högre grad —— måst beakta eller bearbeta driftsrationaliserings- spörsmål. Det bör vidare påpekas att nämnderna även på annat sätt kommer in på driftsrationaliseringsfrågor, bl. a. i samband med uppgiften att bevilja driftslån samt ekonomiskt stöd till spe- cialproduktion.

Gränsen mellan jordbrukets och skogsbrukets driftsrationalisering måste i vissa avseenden bli oklar. Vid de kom— binerade jord- och skogsbruksföretagen inverkar exempelvis de dispositioner, som träffas i fråga om arbetsorganisatio- nen samt användningen av vissa maski- ner i skogsbruket, också på jordbrukets driftsfrågor, eftersom åtgärderna här avser utnyttjandet av resurser som är

gemensamma för de båda produktions- grenarna.

Insatserna från det allmännas sida för den speciella skogliga rationaliseringen åvilar skogsvårdsstyrelserna. Liksom skogsvårdsstyrelserna lämnar lantbruks- nämnderna viss medverkan i struktur- rationaliseringen, kan nämndernas verk- samhet ge underlag för de rent skogliga insatserna. Inventeringar och värdering- ar, som nämnderna utför i samband med yttre rationalisering av skogsmark, kan sålunda till en del utnyttjas för planering av skogsvårdsåtgärder m.m. På fastigheter i nämndernas ägo eller på skogsmark i övrigt, som berörs av yttre rationalisering, upprättas ofta skogsvårdsplaner på föranstaltan av nämnderna. Vidare beviljar nämnderna statligt ekonomiskt stöd till anläggning av skogsvägar i samband med fastig- hetsregleringar. Arbetskraftsfrågor inom skogsbruket och skogsplantering på åker är exempel på andra gemensamma sek- torer.

Lantmäteriets insatser på skogsratio- naliseringens område gäller i betydande grad utbyggnaden av skogsvägar. Väg- nätsplaneringen sker i vissa fall i direkt samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och lantmäteriet. Vid förrättningar en- ligt enskilda väglagen fungerar i regel en lantmätare som förrättningsman.

Hushållningssällskapen får beröring med skogsbrukets driftsrationalisering mest i samband med mekaniserings— spörsmål. Allt eftersom företagsekono- min utvecklats, har strävandena blivit starkare att vid kombinerade företag sammanknyta planeringen av jordbruks- och skogsbruksdriften. Numera medtas allmänt också skogsdelen i den samla- de ekonomiska planeringen för företa- get.

De fyra nu behandlade rationalise- ringsgrenarna täcker inte hela rationa- liseringsverksamheten. Bland de upp-

gifter, som inte utan vidare kan inlem- mas i någon bestämd gren, märks den översiktliga planeringen, handhavandet av de företagsekonomiska frågorna samt den på material från dessa avsnitt grun- dade allmänna upplysningsverksamhe- ten. Dessa frågor är av intresse för samtliga organ, och uppgifterna bearbe- tas också i stor utsträckning gemen- samt. Det är emellertid i sammanhanget av vikt att notera, att samarbetet mel- lan organen går långt utanför den nyss angivna sektorn. Ett sådant längre gå- ende samarbete har förordats från statsmakternas sida och har härutöver utvecklats genom personliga initiativ. Med hänsyn till föreliggande oklarheter i avgränsningen mellan organens upp- gifter och behovet i praktiken att koor- dinera insatserna har dessa samarbets- strävanden otvivelaktigt varit till stort gagn för den samlade verksamheten. Den redovisning vi här gjort av det inbördes sammanhanget mellan ratio— naliseringsgrenarna och de olika orga— nens befattning med dessa gör inte an— språk på att vara fullständig eller av- vägd med hänsyn till den Vikt man i organisationsövervägandena bör fästa vid den ena eller den andra frågan. De påtalade Oklarheterna i definitionerna och behovet av integration i rationali- seringsarbetet mellan olika rationalise- ringsgrenar och organ får inte heller undanskymma det faktum, att den stora mängden av uppgifter inom de skilda rationaliseringsgrenarna handhas var för sig av vederbörande organ. I betrak- tande av de oklarheter i kompetensför— delningen, som otvivelaktigt föreligger, är det skäl att konstatera att samarbetet mellan organen i stort fungerat an- märkningsvärt väl. Detta förhållande torde delvis ha sin grund i de organisa- toriska åtgärder, som statsmakterna ef— ter hand vidtagit för att stärka samar— betet mellan organen. Till betydande

grad kan dock många goda praktiska lösningar på samarbetsfrågorna tillskri— vas chefstjänstemän och andra befatt- ningshavare i organen, som känt och insett behovet av samverkan och visat god vilja att åstadkomma sådan till gagn för det gemensamma målet.

Trots dessa positiva sidor i nuvaran- de organisation framstår det som en brist att den erforderliga samordningen i så hög grad skall vara beroende av personliga faktorer. De samarbetsfor- mer, som tillskapats eller informellt vunnit tillämpning, synes ofta vara tungarbetade och är långt ifrån idealis- ka ur organisatorisk synpunkt. Nämnas bör också att det inte saknats tillfällen, då samarbetet fungerat mindre väl. Ex- empel finns sålunda på att gränsavsnitt i organens verksamhetsområden till följd av bristande samarbete inte blivit nöjaktigt tillgodosedda och följaktligen yrkesutövarna inte fått det stöd eller den hjälp, som eljest varit motiverad.

Den gjorda analysen har sålunda vi- sat att den hittillsvarande indelningen av rationaliseringsuppgifterna på olika verksamhetsgrenar inrymmer åtskilliga oklarheter och därtill inte täcker hela fältet för de statliga rationaliseringsin- satserna. Då verksamhetsgrenarna tagits till utgångspunkt för den nuvarande or- ganisationsutformningen följer därav, att organens befattning med de olika rationaliseringsgrenarna ovillkorligen går in i varandra. En mera strikt upp- delning av organens arbete med utgångs- punkt från rationaliseringsuppgifternas nuvarande gruppering skulle vara svår att göra fullt logisk och än svårare att tillämpa. En sådan sträng åtskillnad mellan de olika slagen av rationalise— ringsåtgärder skulle dessutom enligt vår uppfattning vara mer ett hinder än en hjälp i verksamheten. Samarbetsformer- na mellan organen skulle sannolikt kun- na utvecklas och förbättras men knap-

past dithän, att de ger garanti för ett fullgott resultat. '

Av den genomförda analysen har vi dragit den slutsatsen, att en indelning i skilda rationaliseringsgrenar inte lämpligen kan utnyttjas som underlag för den fortsatta diskussionen om den framtida rationaliseringsorganisationen. Bilden av organens befattning med de olika rationaliseringsavsnitten har visat, att det i direktiven framförda önskemå- let om en klar avgränsning mellan de framtida rationaliseringsorganens ar— betsuppgifter inte på ett tillfredsstäl- lande sätt kan uppfyllas vid bibehållen splittring av organisationen. Detta in- nebär, att en undersökning om en mer genomgripande omorganisation än blott en klarare utstakning av arbetsuppgif- terna mellan de nuvarande organen är motiverad. Såsom redan i detta kapitels inledning framhållits, är det nödvän- digt att de organ, som skall verka för nu ifrågavarande näringars rationalise- ring, betraktar företagen som ekono— miska enheter. Inte minst för att för- bättra förutsättningarna härför bör över- vägas, hur en mera samlad organisation på området skall kunna åstadkommas.

Vissa andra problem sammanhängande med organisationsfrågan

I försöken att utröna, huruvida organi- sationen av den statliga och statsstödda rationaliseringsverksamheten i andra avseenden än de hittills behandlade va- rit lämpligt utformad, stöter man på betydande svårigheter. Föreliggande statistik rörande de skilda organens in- satser kan i vissa avseenden ge ett grovt mått på verksamhetens effektivitet. Så- dan statistik finns emellertid endast i mycket begränsad utsträckning. Även med ett fylligare material skulle det va- ra vanskligt att därav dra slutsatser om hur själva organisationsformen påver-

kat slutresultatet, eftersom jämväl andra faktorer spelar in, såsom den allmänna jordbrukspolitiken, insatta resurser i fråga om personal, ekonomiskt stöd m. m. samt inte minst näringsutövarnas förutsättningar och benägenhet att till- godogöra sig organens tjänster. Resulta- tet är dessutom beroende på insatser som görs inom andra områden, exem- pelvis arbetsmarknadspolitiken för strukturrationaliseringens del. I det följande kommer vi därför endast att beröra, hur den nuvarande organisatio- nen fungerar i några enskilda drag, som tilldragit sig vår uppmärksamhet och som bör beaktas, när den framtida or- ganisationen på området utformas.

Vi vill här även erinra om att ratio- naliseringspolitikens effektivitet be- handlats i den på vårt uppdrag utförda undersökning, som publicerats i betän— kandet »Det svenska lantbrukets effek- tiviseringsvägar» (SOU 1963:66). Där har påtalats vissa brister i rationalise- ringsutvecklingen. Den fortsatta punkt- visa uppställningen av svagheter och brister i organisationen inrymmer även de för organisationsspörsmålen aktuella slutledningar som gjorts i nämnda be- tänkande.

inom

1. En jämförelse med en rad andra högt utvecklade länder visar, att jord- bruket i Sverige i stort sett kan uppvisa samma produktivitetsförbättring som dessa. Framstegen i Sverige i fråga om produktionstekniska förbättringar har dock varit mindre framträdande under senare år. Även om detta givetvis är ett resultat av en rad skilda faktorer, vars inbördes vikt vi inte kan mäta, bör sag- da förhållande ses mot bakgrunden av det faktum, att under hela 1950-talet realvärdet av de statliga insatserna på driftsrationaliseringens område volym- mässigti det närmaste stått stilla. I jäm- förelse med de mest avancerade jord-

bruksländerna synes även utvecklingen beträffande jordbrukets effektivisering i Sverige i flera avseenden visa en viss eftersläpning.

Den del av de statliga insatserna, som utgörs av personalresurser, är av speci- cllt intresse i detta sammanhang. Vi har därför sökt jämföra rådgivningsorgani- sationens storlek i Sverige med den i Danmark och Nederländerna, inom vil- ka länder jordbrukets produktivitetsut- veckling varit starkare än i Sverige. Även om det, med hänsyn till skillna- der i organisation m. m. i de nämnda länderna, är svårt att finna helt jäm- förbara uppgifter, kan dock följande belysa förhållandena. Antalet speciali- serade, i regel högskoleutbildade råd- givare per arealenhet är i Danmark cir- ka tre gånger antalet i Sverige och är i Nederländerna omkring 40 % fler än i Sverige. Antalet lägre utbildade rådgi- vare är i Danmark av ungefär samma storleksordning som i Sverige, medan det i Nederländerna finns cirka tio gånger så många per arealenhet. An- talet rådgivare per arealenhet är så- lunda i Danmark och Nederländerna betydligt större än i Sverige. —— I öv- riga grenar av rationaliseringsverksam- heten är skillnaderna i förutsättningar länderna emellan alltför stora för att en jämförelse skall bli meningsfull.

2. På flera håll i utlandet, särskilt i Nederländerna, har man i helt annan utsträckning än i Sverige sökt systema- tiskt analysera rationaliseringsverksam- hetens arbetsformer m.m. i syfte att uppnå bättre utnyttjande av insatta re— surser. Bland de frågor, som rönt störst uppmärksamhet, är arbetsresultatets be- roende av kontakter med näringsutövar- na. Då man funnit denna kontaktfråga vara av utslagsgivande betydelse och grundläggande för de insatta resurser- nas effektiva utnyttjande, har man

stärkt samarbetet mellan rationalise- ringsorganen och näringen. Därvid har man sökt sig fram längs två parallella vägar, nämligen dels genom att anpassa organisationen så att näringsutövarna knyts närmare till densamma, dels ge- nom att utveckla sådan arbetsmetodik att näringsutövarna engageras i orga- nens verksamhet. Vidare har betydande resurser satts in för en upplysningsverk- samhet, i hög grad riktad även till and- ra befolkningsgrupper i syfte att skapa förståelse för omställningsproblemen i jordbruk och skogsbruk.

Med hänsyn till de avsevärda belopp, som också i Sverige satsas på att främ- ja omställningen till modern teknik och tidsenligt utformade eller utrustade fö- retag, framstår det som en allvarlig svag- het, att vi i Sverige ända tills för några år sedan saknat sådan analysverksam- het ävensom ett forsknings och utveck- lingsarbete som underlag för densamma. Insatserna på detta område befinner sig ännu i ett startskede och är alldeles otill- räckliga.

3. Det erfarenhetsmaterial man sam- lat utomlands torde —— trots skillnaden i de grundläggande förutsättningarna — vara av visst värde också för bedöm- ningen av för svenska förhållanden lämplig metodik och därmed samman- hängande organisationsspörsmål. Det torde närmast vara i fråga om arbets- metodiken inom rådgivnings- och upp- lysningsverksamheten som dessa tanke- gångar och strävanden skulle kunna i högre grad än som skett omsättas till svenska förhållanden. En naturlig ut- gångspunkt härvid är den nära anknyt- ning till näringsutövarna, som hushåll- ningssällskapen har i sina medlemmar och i sina lokalt förgrenade kontaktor- gan. Även inom andra delar av verksam— hetsområdet bör vägledning i metodik-

frågor m. ni. kunna hämtas av erfaren- heter och rön från utlandet. Möjlighe- terna härtill är dock beträffande stora delar av lantbruksnämndernas verksam- het begränsade, eftersom sådan verk- samhet inte är likartat utformad i andra länder. På samma sätt som inom den allmänna rådgivningsverksamheten är dock en god kontakt med näringsutövar- na av stort värde.

Sålunda har för lantbruksorganisatio- nens del förhållandet otvivelaktigt varit det, att nämnderna från starten och en avsevärd tid framåt arbetade i en mot- vind, som måste ha gjort framstegen mer dyrköpta än vad arbetets art och be- gränsning beträffande arbetsfält och re- surser i sig själv behövde föranleda. En medverkande orsak härtill torde ha va- rit, att organisationen inte varit försedd med tillräckligt utbyggda, lokalt förm- nade kontaktlinjer med näringsutövar- na. Strukturrationaliseringen har också länge haft ett mycket blygsamt utrymme i den allmänna upplysningsverksamhe- ten. Nämndernas ökade aktivitet under senare år kan åter ställas i samband bl. a. med deras vidgade upplysnings- och rådgivningsmöjligheter och motsva- ras av ett ökat och mera positivt intrw se för strukturrationalisering från jord- brukarnas sida.

För skogsvårdsstyrelsernas del upp- ges att man lyckats lösa kontaktproble- met på ett för arbetseffektiviteten gag- neligt sätt. Faktorer, som klart bidragit till att ge skogsvårdsstyrelserna kon- takt med skogsägarna, är den förgrena- de organisationen med skogsvårdskon- sulenterna (f.d. länsskogvaktarna) ut- placerade i distrikt samt ett sätt att ar- beta, som målmedvetet tagit sikte på fortlöpande kontakter med yrkesutövar- na. Trots skickligt utnyttjande av de förenämnda kontaktmöjligheterna har skogsvårdsstyrelserna inte i lika hög grad som sällskapen kunnat skapa käns-

la av medengagemang i sin verksamhet bland näringsutövarna och deras orga— nisationer. Inget av de nuvarande orga- nen har emellertid på det arbetsmeto— diska området kommit särskilt långt i fråga om att utnyttja yrkesutövarnas en- gagemang i verksamheten som ett medel att underlätta spridningen av kunska— per. Detta sammanhänger i sin tur med det ringa intresse, som hittills ägnats förevarande spörsmål.

4. De gjorda effektivitetsanalyserna har visat, att påtagliga svårigheter före- ligger att någorlunda snabbt få nya rön från forskning och försök tillämpade i praktiken. Ett väsentligt gap föreligger sålunda mellan känd och tillämpad tek— nik. De brister i fråga om kunskaps- förmedling, som detta tyder på, kan be— ro på svagheter i såväl den regionala som den centrala organisationen. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och organ utgör primärkällor för kun- skaperna om nya vetenskapliga resul— tat. Denna splittring och det förhållan— det, att kunskapsspridningen från dessa organ inte är tillfredsställande samord- nad, torde knappast göra det lättare att lösa jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsbrukets anpassningsproblem. Splittringen på flera rationaliserings- organ synes ej heller befordra en snabb spridning av nya rön till yrkesutövarna. En viktig anledning till det rådande förhållandet torde vara, att hela frågan om kunskapsspridningen, formerna för densamma samt den organisatoriska sammanknytningen av dess olika delar ända fram till de senaste åren varit föga beaktad.

5. Vi har förut berört svårigheten att få ett grepp om hur framgångsrika och effektiva de enskilda organen varit. Till kravet på effektivitet hör emeller— tid även en fortlöpande översyn av mål

och medel i rationaliseringsverksamhe— ten.

Hittills har varje organs verksamhet omspänt endast en del av hela ratio- naliseringsfältet. Uppdelningen av verk- samheten på olika rationaliseringsgre- nar gör, att ett organs insatser inom dess avsnitt kunnat vara berättigade sett ur begränsad synvinkel-, men kan ha inneburit att ett bättre alternativ inom en annan sektor försenats eller rent av omöjliggjorts. Rationaliserings- insatsen har då motverkat effektivise— ringen av företaget sett som helhet. I en långsiktig målsättning måste därför de olika rationaliseringsgrenarna vara sam- manvägda och koordinerade. Det går inte att utifrån de enskilda organens delmål bygga upp ett gemensamt slut— mål, utan delmålen måste underordnas och anpassas till den gemensamma hu- vudmålsättningen.

För framtiden måste det vara ett krav att olika metoder, hjälpmedel och in- satser blir föremål för en jämförande värdering för att bättre kunna avvägas med hänsyn till deras effekt. Slutresul- tatet av en insats eller åtgärd kan er- hållas först då alla komponenter beak- tats. Då en insats inom ett rationalise— ringsavsnitt sällan kan göras helt fri- stående från andra förbättringar, ford- ras en samordnad bedömning över rationaliseringsgrenarna och över de nuvarande organens gränser.

6. På samma sätt som värderingen av metoder och hjälpmedel skall. ge an— visning om den bästa vägen till ett gott slutresultat, fordras planering av ratio- naliseringsverksamheten för att de olika rationaliseringsavsnitten skall koordine- ras. Samspelet mellan strukturrationali- sering och drift-srationalisering — såväl på jordbrukssidan som på skogssidan _ anger behovet härav. Den maskintek— niska utvecklingen på de båda sektorer-

na har i hög grad varit pådrivande för strukturutvecklingen, och denna har i sin tur ställt nya krav på såväl den ma- skinella utrustningen som på driftsät- gärderna i övrigt. Jord- och skogsbruks- företagen av i dag ger emellertid oftast en bild av en disharmonisk produktions- apparat, där insatserna inom olika sek- torer av företaget är dåligt avvägda. Även om orsakerna härtill är många, kan man inte frigöra sig från tanken att förhållandet, att flera organ var för sig medverkar till att utforma olika delar av företaget, knappast är ägnat att ge företaget önskvärd balans i resursför- delningen.

7. Den nuvarande organisationen har inte varit oförändrad sedan 1948 utan har varit föremål för flera justeringar. Dessa modifieringar av organisationen har utgjort anpassningar till behov, som framkommit med sådan styrka, att ett

ingripande ansetts böra göras. Juste- ringarna kan sålunda sägas avspegla brister i organisationen. Det är då att märka att åtgärderna under de senare åren med hänsyn till pågående organi- sationsöversyn till stor del utgjorts av provisoriska anordningar för att genom samråd m. m. nå ett intimare samarbete i avvaktan på en närmare sammanknyt- ning av de berörda länsorganen.

8. Slutligen kan såsom en omständig- het, vilken torde ha bidragit till att för- sämra rationaliseringsorganens arbetsro och därmed arbetsresultat, nämnas de under åren sedan 1948 i många sam- manhang framkomna kraven på mer el- ler mindre genomgripande omorganisa- tion. Under stor del av denna tid har olika avsnitt av den nu behandlade or— ganisationen varit föremål för utred- ning.

KAPITEL IV

Framtida verksamhet

Såsom framgår av kapitel 11 finns det f. n. en lång rad organ, som helt eller delvis är engagerade i den statliga verk- samheten på jord— och skogsbrukets om- råden. Av vad som anförts i kapitel III framgår, att den nuvarande organisa— tionen för ifrågavarande verksamhet inte kan anses helt tillfredsställande. Det är därför, såsom redan i direkti— ven uttalats, motiverat med en organisa— tionsöversyn.

Avgörande för hur den framtida or- ganisationen skall byggas upp, *är själv- fallet arten och mängden av arbetsupp- gifter. Även den arbetsmetodik, som tillämpas, är av betydelse i samman- hanget. Vi skall i detta kapitel något uppehålla oss vid dessa frågor, innan vi i de följande kapitlen går in på över— vägandena om organisationens utform- ning.

Arbetsuppgifter

Om översynen endast skulle syfta till att undanröja de organisatoriska bris- ter, som kan finnas vid nuvarande ut- formning av jordbrukspolitiken, skulle redovisningen av de framtida arbets- uppgifterna vara ganska enkel. Det skul- le räcka med en hänvisning till den i kapitel 11 lämnade redogörelsen, möj- ligen kompletterad med en bedömning av utvecklingstendenserna. Genomgång- en kompliceras emellertid av att arbets- uppgifterna såväl till sin art som till sin omfattning kan komma att ändras

som en följd av våra kommande ställ- ningstaganden till jordbrukspolitikens mål och medel. Vi har i den följande framställningen — trots nämnda osä- kerhetsmoment — utgått från att nuva— rande arbetsuppgifter i huvudsak kom- mer att kvarstå. I den mån nya arbets- uppgifter tillkommer eller tyngdpunk- ten i den nuvarande verksamheten för— skjuts i den ena eller andra riktningen som en följd av våra kommande för- slag och därpå grundade beslut om den framtida jordbrukspolitiken, torde hän— syn få tas härtill vid den slutliga ut- formningen av organisationen.

Såsom framgår av direktiven förut- sätts ett prisregleringssystem komma att finnas även framdeles. Även om den prisreglerande verksamheten intar en mycket viktig plats i den statliga jord— brukspolitiken, bereder den med hän- syn till sin begränsade administrativa apparat inte några större problem ur organisationssynpunkt.

Jordbrukets rationalisering och den därmed mer eller mindre intimt sam— manvävda verksamheten av motsvaran- de slag på skogsbrukets och trädgårds— näringens områden måste emellertid med sin större och nu på olika centrala och lokala organ splittrade organisa- tion ägnas så mycket mera uppmärk- samhet i detta sammanhang.

Med begreppet rationalisering avser vi här all verksamhet, som syftar till att effektivisera nyssnämnda näringar och underlätta deras anpassning till den

ekonomiska utvecklingen i samhället i övrigt. Denna anpassning får betraktas som en näringsutövarnas egen verksam- het, som med olika medel allt efter behov understödjes av det allmänna. Därmed kommer också de samhällseko- nomiska synpunkterna in med varieran- (le styrka.

Översiktlig planering torde framdeles bli en uppgift av betydelse för allt flera områden inom rationaliseringsverksam- heten. Den initiativverksamhet beträf- fande olika effektiviseringsstödjande åtgärder från samhällets sida, vilken kommer att åvila rationaliseringsorgani- sationen, måste byggas på en ingående kunskap om respektive områdes pro— duktionsförutsättningar, avsättningsför- hållanden och arbetskraftssituation lik- som om utvecklingstendenser inte bara inom jordbruk och skogsbruk utan ock- så beträffande landsbygdsförhållanden i övrigt. Endast genom sådana analy- ser rörande anpassningsmöjligheterna till det förväntade tekniska och ekono- miska framåtskridandet synes sådan överblick kunna erhållas över de all- männna produktionsförutsättningarna, som skapar möjligheter att på ett plan- mässigt sätt föra in utvecklingen i en för näringarna gynnsam riktning.

En av grunderna för effektivisering av näringarna är den fond av vetande, som ständigt utökas bl. a. genom forsk- nings- och försöksverksamhet. För des- sa uppgifter svarar i huvudsak andra än rationaliseringsorganen.

Goda yrkeskunskaper hos de inom jord— och skogsbruk verksamma är ett grundvillkor för framgång i rationali- seringsverksamheten. I första hand er- fordras en grundläggande yrkesutbild- ning. Behovet härav framträder allt klarare ju mera kapital— och markre- surser som knyts till företagen. Inom en ej avlägsen framtid torde komma att ställas krav på genomgången yrkesut-

bildning av viss omfattning för att stat- lig finansieringshjälp skall kunna er- hållas. Rationaliseringsorganens befatt- ning med yrkesutbildningsfrågorna be— handlas i kapitel IX.

Det som brister i fråga om grundut— bildning får kompletteras genom den form av yrkesutbildning, som upplys— nings- och rådgivningsverksamheten ut— gör. Denna har vidare som en mycket väsentlig uppgift att fortbilda de i jord- och skogsbruk sysselsatta, så att de kan driva ett efter nutida förhållanden rationellt företag samt tekniskt och eko- nomiskt anpassa sina företag efter rå- dande förutsättningar. I så gott som all rationalisering i jord- och skogs- bruk spelar rådgivningen en avgörande roll. Den ingår i större eller mindre ut- sträckning såsom ett moment i flertalet övriga arbetsformer. Även om rådgiv- ningen, såsom hittills i viss utsträck— ning förekommit, kan verka skild från övrig rationaliseringsverksamhet är des— sa aktiviteter i fråga om mål och inne— börd så oupplösligt sammanknutna att de närmast kan betraktas som olika fa- ser av samma sak.

Rådgivningen bör behandla, förutom företagens uppbyggnad och drift, där- med förbundna frågor. Sålunda bör upplysning lämnas bl. a. om de jord- brukspolitiska besluten med riktlinjer- na för rationaliseringssträvandena samt bakgrunden till dem. En rad övriga spörsmål, som är av betydelse för ut- vecklingen, bör även beaktas i rådgiv— ningen. Hit hör bl. a. vissa lands- bygdsfrågor, arbetsmarknadsfrågor samt marknadsföringsproblem.

Statsmakterna har under senare år kraftigt understrukit betydelsen av att överväganden om de statliga insatser- na för jord- och skogsbrukets rationali- sering grundas på företagsekonomisk planering och kalkylering. I framtiden torde det bli än mer viktigt än hittills

att uppbyggnaden av rationella lant- bruksföretag och den successiva anpass- ningen av företagens produktionsfor- mer baseras på ekonomiska bedömning- ar av skilda handlingsalternativ. Här- vid måste givetvis bedömningarna om- spänna företagets samtliga grenar, men hänsyn bör också tas till utkomstmöj- ligterna utanför företaget och näring- arna.

Företagsekonomisk planering torde ofta behöva innefatta såväl upprättan- de av fullständig driftsekonomisk plan som frågor rörande finansiering, likvi- ditet och arbetsorganisation. När det med hänsyn till bl. a. kapitalfrågorna inte är praktiskt möjligt att med en gång bygga upp fullt bärkraftiga enheter i enlighet med resultatet av planeringen, bör denna få utmynna i ett handlings- program, där ordningsföljden av olika steg i förbättringsarbetet avvägts med hänsyn till kapitaltillgång, likviditet, risker m. 111.

Till den företagsekonomiska sektorn hör även uppgifter beträffande plane- ring och utredning rörande ökad inte- gration mellan företagen samt frågor i anknytning till dimensioneringen av produktionsapparaten inom företagen. Såsom exempel må här nämnas utred- ningar om förutsättningarna för sam- verkan i produktion — t. ex. i form av andelsladugårdar, gemensam lagring, skogsbruksområden m. m. och om hur sådan integration återverkar på drifts- uppläggningen vid de medverkande fö- retagen. Särskild uppmärksamhet tor- de böra ägnas skogsdriftens inpassning i kombinerade företag, de ekonomiska förhållandena vid specialiserade jord- bruks- och skogsbruksföretag, markens utnyttjande för jordbruk eller skogs- bruk samt likviditetsfrågorna vid suc- cessiv övergång från jordbruksdrift till skogsbruk.

De framtida jord— och skogsbruksföre-

tagen —— även familjejordbruken — kommer att fordra betydande kapital. Detta förhållande torde -— i syfte att ge familjeföretagen ökade möjligheter att lösa sina finansierings- och riskpro- blem och stärka dessa nya företags sta- bilitet vid generationsskiften — påkal- la överväganden om lämpliga alternati- va företagsformer. Även härvidlag an- mäler sig en väsentlig uppgift för ra- tionaliseringsorganen.

För att bl. a. i samband med struk- turrationalisering få fram konkreta för- slag för överväganden om företagsut- formningen inom begränsade områden erfordras även viss planering, s. k. in- dividualplanering. Med utgångspunkt från bedömningar rörande lämplig markanvändning, befintliga anlägg- ningar m. m. bör med stöd av före- tagsekonomiska beräkningar göras al- ternativa förslag till uppbyggandet av bestående brukningsenheter. Sådana förslag, som inkluderar bl. a. överslags- beräkningar rörande behovet av inves- teringar i samband med företagens upp- rustning, bör föreläggas berörda före- tagare och diskuteras ingående. Här kommer i anslutning till den fortsatta strukturra—tionaliseringen ett viktigt mo- ment av rådgivning in i bilden.

För att genomföra lämpliga rationa- liseringsåtgärder fordras i allmänhet stora investeringar. Genom finansie- ringsstöd i olika former kan rationa- liseringsorganen möjliggöra eller sti- mulera till sådana åtgärder. Bland kapi- talkrävande åtgärder framträder struk- turrationalisering i form av markinköp samt investeringar i byggnader, diken, vägar och inventarier. Även i samband med inköp av en fullt bärkraftig bruk- ningsenhet föreligger ofta ett stort be- hov av finansieringsstöd. Detta gäller särskilt nystartande jordbrukare. Med hänsyn till det ökande kapitalbehovet inom jord- och skogsbruket och då en

god kapitalförsörjning är en förutsätt- ning för framgång i rationaliserings- arbetet, torde finansieringsstödjande åtgärder framdeles få en ökad omfatt— ning.

Att förbättra jord- och skogsbrukets struktur främst genom storleksrationali- sering och regional intressearrondering —— markbyten för omgruppering mellan olika ägarekategorier _— ävensom ge- nom arronderingsförbättringar i övrigt har alltmer trätt i förgrunden i ratio- naliseringsarbetet. Gjorda undersök- ningar visar klart att storleksförhållan- dena liksom ägosplittring i både jord och skog försvårar ett fullt utnyttjande av de tekniska framstegen och fördrö- jer produktivitetsstegringen. Köp och försäljning av mark har visat sig vara det mest verksamma medlet från det allmännas sida, då det gällt att åstad- komma strukturförbättringar. Det f. n. starkt ökande utbudet av fastigheter och en i samband därmed väntad ytter- ligare ökad takt i strukturomvandling- en pekar mot ett vidgat utrymme för denna inköps- och försäljningsverksam- het. '

I vissa avseenden är samhällets in- tresse för jord— och skogsbrukets ratio- nalisering så framträdande, att det an- setts erforderligt att reglera spörsmå- len i lag. Lagtillämpning blir därigenom en viktig del av rationaliseringsorga- nens uppgifter. Beträffande jordlagstift- ningen och fastighetsbildningslagstift- ningen föreligger utredningsförslag, som sannolikt kommer att leda till lagänd- ringar, vilka kan inverka på behovet av organens insatser. Nämnda lagar ävensom skogsvårdslagen samt lagar och förord- ningar om besiktningstvång för husdjur, till skydd mot sjukdomsspridning, för kvalitetskontroll m. m. ger rationalise- ringsorganen möjlighet eller skyldighet att på respektive område aktivt in- gripa.

Som komplement till övriga insatser erfordras på vissa arbetsavsnitt insat- ser från rationaliseringsorganens sida i form av seruiceverksamhet, projektering, uppgörande av planer och kalkyler, laboratorietjänst i form av analyser, tillhandahållande av skogsfrö och skogsplantor etc., på vilka områden brister eljest skulle uppstå med en minskad rationaliseringstakt som följd. I den mån sådan service inte finns till- gänglig utanför rationaliseringsorganen, bör dessa alltjämt tillgodose behovet därav.

Rationaliseringsorganen bör beflita sig om att fullgöra alla sina uppgifter i förtroendefull samverkan med berör- da yrkesutövare. Härjämte bör organen etablera nära kontakt med de övriga statliga och enskilda organ, vars verk- samhet har beröring med nu ifrågava— rande rationaliseringsspörsmål.

såsom

Metodikfrågor

Den i föregående avsnitt behandlade verksamheten får förutsättas efter hand kunna förbättras genom ny teknik och nya metoder, varigenom den kan be— drivas i effektivare former. För en del av arbetsuppgifterna blir metodiken be- roende av de närmare regler, som kom- mer att innefattas i lag— och författ— ningsbestämmelser, delvis som en följd av de förslag vi senare kommer att lägga fram. Vid dessa uppgifter kom- mer vi inte att här uppehålla oss. I den följande framställningen begränsar vi oss till att behandla sådana metodik- frågor, som torde vara av mera väsent- lig betydelse för den framtida organi— sationsutformningen i stort.

Med nu angivna utgångspunkter har vi funnit skäl att i första hand ägna detta avsnitt åt rådgivningsverksamhe- ten. Det är befogat även med hänsyn

till rådgivningens grundläggande be- tydelse såsom incitament eller primärt hjälpmedel inom all rationaliserings- verksamhet samt med tanke på att kun— skapsförmedling utgör en integrerande del av flertalet övriga rationaliserings- befrämjande medel.

Jordbruksupplysningskommittén be- handlade i sitt betänkande (SOU 1960: 39) rådgivningsmetoder och hjälpme— del i upplysningsverksamheten samt påpekade bl. a. vikten av att rådgiv- ningsmetodiken blir föremål för studier och att för olika situationer lämpade metoder kommer till användning. I samband med att de olika formerna av rådgivning, såsom individuell rådgiv- ning, grupprådgivning och massrådgiv- ning behandlades, föreslogs vissa änd- ringar av bestämmelserna för den stats- understödda kursverksamheten, innebä- rande bl. a. att antalet deltagare per kurs skulle begränsas, så att det blev möjligt för dessa att aktivt delta i undervisning- en. Bestämmelserna har ändrats i en— lighet härmed.

En annan viktig förutsättning för ett framgångsrikt rådgivningsarbete var en— ligt kommitténs mening att lämpliga hjälpmedel kom till användning. Frå- gan om vägledande principer för fram— ställning av sådana och deras rätta an- vändning borde bli föremål för fortlö- pande uppmärksamhet. Vidare borde framställningen av hjälpmedel planeras väl. Inom massrådgivningen ansågs ortspressen kunna utnyttjas mera än som är fallet. För rådgivningsverksam- heten ansvariga organ borde följa ut- vecklingen och tillvarata alla möjlig- heter, som radio och television kan er- bjuda. Såsom ett värdefullt hjälpmedel i rådgivningen framhölls demonstra- tionsjordbruken.

Ett villkor för ett effektivt rådgiv- ningsarbete var enligt kommittén, att en målsättning och en plan finns för det-

samma. Ett rådgivningsprogram borde därför göras upp såväl på riksplanet som på regionplanet. Det förra före- slogs böra uppgöras av lantbruksstyrel- sen efter samråd med bl. a. jordbrukets organisationer, det senare av hushåll- ningssällskapens programnämnd för upplysningsverksamheten. Inom pro- gramnämnden ansågs jordbrukarna ge- nom sina organisationer böra aktivt medverka i planeringsarbetet.

Kommittén menade att varje bygd borde ha sin egen lokalt stationerade rådgivare (instruktör). I medeltal be- räknades en instruktör för 1 500 bruk- ningsenheter. Med hänsyn till angelä— genheten av att jordbrukarnas medver- kan i rådgivningen på alla stadier säk- ras, borde inom varje lokalrådgivares område finnas en kommitté samman- satt av intresserade jordbrukare med uppgift att biträda lokalrådgivaren med planering av rådgivningsverksamheten i hans distrikt. I syfte att få ett bättre underlag för planering samt för val av metoder och medel borde vidare en systematisk värdering av rådgiv- ningsarbetet komma till stånd.

Vad jordbruksupplysningskommittén föreslog har delvis genomförts ( prop. 1962: 1 bil. 11 p. 14, JoU 1 p. 12, rskr 9). I övrigt har förslagen överlämnats till oss för fortsatta överväganden.

Rådgivningens verksamhetsformer måste enligt vår mening varieras inom tämligen vida gränser och anpassas till de förutsättningar, som föreligger i de enskilda fallen beträffande ämnesom- rådet, mottagarna och tillgängliga re- surser för rationaliseringsarbetet. Vik- tigt är att förefintliga förutsättningar för en snabb kunskapsspridning utnyttjas. Här åsyftar vi bl. a., att de mest aktuella frågeställningarna och problemen be— arbetas, att förefintliga organisationer och deras kanaler till medlemmarna ut- nyttjas, att föregångsmännen i bygder-

na anlitas i arbetets planering och så- som föredöme vid genomförande av praktiska åtgärder samt att utbyte av erfarenheter yrkesutövarna emellan sti- muleras. För att initiera olika rationa- liseringsprocesser fordras vidare från rådgivningens sida en bred kontaktyta till näringsutövarna och en systemati- sering av kunskapsstoffet.

Goda resultat av rådgivningen kan i vissa fall uppnås genom enkla meto- der. Erfarenheterna visar dock att råd— givningsarbetet ofta får genomföras stegvis och att olika medel och meto- der får komma till användning. Fram- stegstakten synes i hög grad betingas av att man parallellt utnyttjar olika framkomstvägar och kombinerar olika metoder så att dessa understödjer var- andra. Massmedia, grupprådgivning och individuell rådgivning bör sålun- da utnyttjas jämsides. Ofta måste råd- givningsinsatserna koncentreras ämnes- vis och områdesvis.

Grundläggande för snabb spridning av kunskaper, i form av nya fakta m. m., är upplysning genom massme- dia. Denna form kan i en del fall ge omedelbart resultat men är framför allt ett sätt att väcka intresse och initiera kunskapsinhämtandet. Själva genomfö- randet av en förordad åtgärd förutsätter i de flesta fall att rådgivningen kan mera direkt knytas till den enskildes förhållanden. I regel får detta ske ge- nom gruppkontakter, för att tillgängliga personalresurser skall räcka till. Grupp— rådgivningen har i lagom stora grupper även den fördelen att påverkan inbör— i de flesta fall, att rådgivningen kan utlösa handling, som kanske inte kom- mit till stånd vid individuell rådgiv- ning. Denna är givetvis mest personal- och kostnadskrävande men är samti- digt i de flesta fall den mest effektiva arbetsformen. Kontakter yrkesutövarna emellan är i vissa fall den enda fram-

komliga vägen för att nå fullgott resul— tat och säkra den fortsatta spridningen av kunskaper. Särskilt då det gäller att bryta nya vägar för en effektivare pro- duktion samt vid mera omfattande in- vesteringar är den individuella rådgiv- ningen en överlägsen arbetsform. Den torde främst få utnyttjas vid mera om- fattande planeringar, exempelvis i an— slutning till någon större omläggning av produktionsinriktningen, utökning av markinnehav och större investeringar, vid vilka tillfällen möjligheterna att fin- na den bästa företagsformen är förhål- landevis stor, men då samtidigt risken för felinvesteringar eller felaktig lång- siktig uppläggning av driftsformen kan vara överhängande.

I rådgivningsarbetet, speciellt vad gäl- ler den allmänna upplysningen, synes massmedia såsom radio, television och film kunna komma till användning i stor utsträckning. Särskilt bör upp- märksammas de utomordentliga möjlig- heter för en snabb och instruktiv kun- skapsförmedling, som föreligger genom att utnyttja television. Information via television kan få stor spridning med relativt liten insats av personal och kan nå även den, som saknar studie- och läsvana. Informationen kan bli mycket instruktiv genom att den vid varje tillfälle mest kvalificerade fack- liga, rådgivningstekniska och pedago- giska expertisen kan utnyttjas vid pro- grammens uppläggning. Enligt vunna erfarenheter utomlands är television inom ett flertal fackområden det effek- tivaste informationsmedlet. Även i Sve- rige bör vi därför i framtiden ta tele- visionen i anspråk för upplysningsar- betet inom jord- och skrogsbruk. Här- igenom torde emellertid behovet av fältarbetande personal inte komma att minska, eftersom det intresse som te— levisionsprogrammen väcker säkerligen medför ökade arbetsuppgifter för den-

na personal. Sådana program kan näm- ligen Väntas nå ut till och aktivera nä- ringsutövare, som den traditionella råd- givningen har svårt att få kontakt med.

Användning av radio, television, film och tidningar har sitt stora värde genom att intresse för en fråga väcks. Genom rådgivning i större grupper, såsom vid demonstrationer, jordbrukar- dagar, skogsdagar etc., uppnås liknande effekt, medan vid rådgivning i mindre grupper ämnet utvecklas närmare, sam- tidigt som kontakt etableras mellan råd- givare och näringsutövare. Som kom- plement till dessa former av rådgiv— ning, vid vilka ofta förmedlas grundläg— gande, men — särskilt vid massrådgiv- ningen — allmänt och kortfattat hållen information, behövs ett för den prak- tiskt verksamme yrkesutövaren klarläg- gande, skriftligt material såsom hand- böcker, broschyrer, resultatsamman- ställningar och stencilerade blad. Den skriftliga informationen kan verksamt understödja och följa upp andra for- mer av rådgivning genom att det in— tresse, som väckts vid muntlig rådgiv- ning, bättre kan tillvaratas och genom att den enskilde har tillgång till kun- skapsmaterialet, då han har tillfälle att ta del av det och då frågan för hans del är aktuell. Vidare ger den skrift- liga informationen vederbörande till- fälle att mera i lugn och ro överväga alternativa handlingsprogram och ge— nom den får han en fast grund att stå på vid eventuella fortsatta resonemang i ämnet med rådgivaren eller kolleger inför det avgörande beslutsfattandet. Ett stort behov av sådana sammanställning— ar och broschyrer, som nu nämnts, fö- religger.

Ett hjälpmedel, som kan komma till nytta även för rådgivningen, är auto- matisk databehandling. Försök har gjorts att med hjälp av datamaskiner ut-

arbeta standardiserade driftskalkyler. som inom relativt homogena regioner kan tjäna som modeller för företagseko- nomisk planering. Genom att i dessa standardkalkyler successivt inarbeta nya data i takt med förändringar i pri- ser och tekniska koefficienter torde snabb värdering kunna erhållas om vil— ka justeringar av driftsinriktning, pro- duktionsmedelsanvändning m. m. som bör göras.

Utomlands har man i ökad utsträck- ning sökt utnyttja demonstrationsobjekt av olika slag. I första hand replierar man därvid givetvis på den ordinarie försöksverksamheten och dess resul- tat. Försöksverksamheten behandlar emellertid i huvudsak endast problem inom starkt begränsade avsnitt av pro- duktionen, medan allt starkare behov har gjort sig gällande att se flera en- skilda försöksresultat och aktuella ra- tionaliseringsåtgärder insatta i sitt fö- retagsekonomiska sammanhang i prak- tisk drift. Alltmer har därför demon- strationsobjekt knutits till eller ut— gjorts av enskilda gårdar. Sådan de- monstrationsgårdsverksamhet synes bö- ra utvidgas även i vårt land.

Sammanfattningsvis vill vi beträffan- de den framtida rådgivnings- och upp- lysningsverksamheten framhålla vikter av att kunskapsvägarna förbättras sär skilt på de punkter, där nu flaskhalsa finns, vilka fördröjer tillämpningen praktiken av nya driftsmetoder, försöks resultat etc. Sålunda synes kontakten mellan försöks- och forskningsinstitu- tioner och rådgivningsorganisationen böra ytterligare förbättras och en lämp- lig arbetsfördelning dem emellan åstad- kommas. Se vidare kapitel VIII! Vidare bör eftersträvas en bättre kontakt mel— lan rådgivarna och näringsutövarna. Detta kan ske bl. a. genom att antalet lokalt placerade rådgivare ökar och ge—

nom att näringsutövarna aktivt engage- ras i rådgivningsverksamheten. Vidare bör massmedia utnyttjas i ökad ut- sträckning, inte minst för att bland dem, som f. n. inte nås av rådgivning- en, väcka intresse för förbättringar.

Det under senare år accelererande utvecklingsförloppet inom jord- och skogsbruk har medfört ett ökande be- hov av översiktlig planering. Oftast ut- förs sådan planering länsvis, men den kan avse såväl större som mindre om— råden. Utredningar rörande jord- och skogsbruk kan ingå såsom en del i en utredning berörande hela regionens nä- ringsliv. Sådana mera omfattande ut- redningar sammanhålls numera i regel av vederbörande länsstyrelse.

Översiktlig planering på jord- och skogsbruksområdet bör liksom hittills administreras av de regionala rationa- liseringsorganen i samverkan med nä- ringsutövarnas organisationer. Centralt placerad expertis bör bistå vid utfor- mandet av frågeformulär, vid analyser av insamlat och övrigt tillgängligt ma- terial samt vid utarbetande av progno- ser på grund därav. Vid bearbetning bör automatisk databehandling utnytt- jas. Genom denna arbetsgång erhålls en enhetlig uppläggning av planerings- arbetet, vilket underlättar behövliga sammanställningar för riksbedömning- ar. Med de fortgående förändringarna i fråga om jord- och skogsbrukets förut- sättningar inom olika områden torde behov föreligga av återkommande ut- redningar, en form av rullande plane- ring. Med ledning av denna planerings- verksamhet kan insatserna av rationali— seringsåtgärder avvägas efter förhållan- dena och utvecklingstendenserna inom respektive bygder.

Även mindre omfattande planeringar kan vara mycket arbetskrävande. Detta gäller bl. a. vid företagsekonomisk pla-

nering, där vanligen flera alternativa driftsformer måste övervägas. Detta är ett område, inom vilket automatisk data- behandling redan används i viss ut- sträckning och kan väntas få allmän användning.

Inom serviceverksamheten, för t. ex. skogsbruksplanering eller projektering, eller eljest då kartframställning sker, utnyttjas i allt större utsträckning flyg- bilder. De flygfotogrammetriska meto- derna introducerades i vårt land redan under 1930-talet. Omkring 1950 fick fo- togrammetrin sitt genombrott inom lant— mäteriet liksom även inom skogsbruket.

I detta sammanhang vill vi erinra om de förslag till förenklad metodik vid handläggning av laga syneförrättning enligt vattenlagen, som syneförrätt- ningssakkunniga i ett betänkande tidi- gare i år framlagt (Jo stenc. 1964z4). Förutom databehandling föreslås en rad förenklingar i förfarandet vid des- sa förrättningar. Bl. a. diskuteras möj— ligheterna att framställa för torrlägg— ningsföretag erforderliga storskaliga kartor genom flygfotografering. Det kan väntas att utvecklingen i fråga om fo- toteknik och lönekostnader kommer att leda till att de ekonomiska förutsätt- ningarna för att använda fotogramme- triska metoder ökas efter hand. _ I an- slutning till sina förslag i metodikfrå- gorna har de sakkunniga (Jo stenc. 1963: 6) föreslagit en i viss utsträckning centraliserad organisation, vilket har befunnits erforderligt om de moderna metoderna skall kunna utnyttjas. Vi ut- går från att det även på andra områ- den, där automatisk databehandling m. fl. moderna metoder kommer till användning, en i viss utsträckning cen- traliserad organisation bör komma till stånd.

Såsom inledningsvis nämnts i detta kapitel kan nya arbetsuppgifter påläg-

gas rationaliseringsorganen som en följd av de förslag vi senare kommer att framlägga. Även riktlinjerna för nu förekommande verksamhet kan komma

att ändras. Som en följd därav kan i viss mån ändrade eller nya arbetsfor- mer komma att behövas.

KAPITEL V

Overväganden om olika organisationsalternativ

Allmänna utgångspunkter

I den följande diskussionen om den re- gional-a organisationen för rationalise- ringsverksamheten utgår vi från de nu- varande länsorganens samtliga arbets- uppgifter. Eventuella förändringar i fråga om dessa uppgifter och därav föl- jande förändringar av organisationen kommer att beröras i kapitel VI.

En utgångspunkt för överväg-andena är att den nya organisationen måste som en primär uppgift ha att effektuera de beslut, som statsmakterna fattar om målsättningen för rationaliseringsverk— samheten och om olika insatser för att föra utvecklingen framåt i anslutning till de uppdragna riktlinjerna. Detta för in på salmhällsekonomiska bedömningar bl. a. i fråga om bästa'möjliga använd- ning av produktionsresurserna. Jord- och skogsbrukets rationalisering måste därför ses som ett led i en effektivise- ring av näringslivet i sin helhet.

En annan utgångspunkt är, att ratio- naliseringsåtgärderna framdeles liksom hittills i främsta rum-met skall vara en näringarnas egen verksamhet, som statsmakterna genom särskilda organ och åt dessa anvisade medel stödjer. Den nya regionala organisationen bör därför utformas med tanke på att den skall på ett effektivt sätt kunna till- godose de behov, som kommer att fin- nas inom näringarna och bland nä- ringsutövarna. En väsentlig uppgift är därvid att möjliggöra, att yrkesutövar-

nas egna initiativ och insatser till nä— ringarnas utveckling och förkovran fullföljs.

En allmän synpunkt, som härutöver bör läggas till grund för övervägan- dena, är att organisationen skall fylla de krav på anpassningsbarhet och cf- fektivitet som måste ställas på »den så- väl från n-äringarnas som det allmän- nas sida.

Sambandet mellan olika rationalise- ringsgrenar

Vårt studium av de nuvarande organi- satoriska formerna för att [bedriva ra- tionaliseringsverksamhet har gett vid handen, att svagheterna i verksamhe- tens funk-tionella uppbyggnad många gånger har kunnat hänföras till upp- spaltninlgen av rahionaliseringsåtgärder- na på mer eller mindre fristående gre- nar. D'e av statsmakterna under senare år vidtagna anpassningarna av organi— sationen har i stor utsträckning just tagit sikte påatt sammanknyta enskilda grenar till gemensamma insatser. Vi h-ar därför frågat oss, huruvida denna ut- veckling varit ändamålsenlig och bör fortgå samt om den i så fall kan tas till utgångspunkt för de fortsatta organisa- tionsövervägandena. Alternativt har vi prövat, om det i en tid med klara ten- denser till mera specialiserade produk- tionsformer är att förvänta att en sär- behandling av de enskilda rationalise-

ringsgrenarna bättre lämpar sig i ar- betet med att hjälpa näringsutövarna att anpassa sin produktionsapparat och ef- fektivisera produktionen.

Det bör i detta sammanhang under— strykas, att man som en följ-d av den ekonomiska vetenskapens framsteg inte längre kan begränsa synfältet företrä- desvis till jordbrukets och skogsbrukets tekniska och biologiska sida utan allt- mer måste beakta företagsekonomiska aspekter. Utvecklingen på det tekniska och biologiska området bildar fortfaran- de grundvalen för framåtskridandet och rationaliseringsverksamheten, men be- träffande många spörsmål på dessa om- råden kan man lika litet som på den företagsekonomiska sektorn undvika att se insatserna på de enskilda områdena i deras större sammanhang, dvs. deras återverkningar för hela företaget. Detta gäller givetvis särskilt de ekonomiska övervägandena, som inte fyller sin upp- gift med mindre produktionsresursernas alternativa användning beaktas. Denna utveckling mot ett mera företagsekono- miskt betraktelsesätt, vilken torde kom- ma att ytterligare förstärkas, innebär i sig själv impuls till en närmare samman— knytning av de skilda rationaliserings- grenarna. Denna sammanbindnving är så mycket viktigare som situationen för det helt övervägande antalet jo-rd— och skogsbruksföretag än den, at-t de i ut- vecklingen från nuvarande utgångslä-ge och fram t-ill vmera effektiva enheter pa- rallellt måste vidt-a åtgärder inom fle- ra rationaliseringsgrenar.

Den hittillsvarande uppdelni-ngen av rationaliseringsverksamheten på skilda organ har försvårat möjligheterna att ge en allsidig vägledning i viktiga frå- gor. Sålunda kan inget av de nuvaran- de organen ge vägledning i alla de an- passningsproblem, som en företagsle- dare ställs inför, då han i samband med utvecklingen av sin rörelse måste ut-

nyttja flera rationaliseningsgrenar. Den- na frågeställning är kanske den vikti- gaste av alla för de flesta företagarna och samtidigt den, som den enskilde har svårast att ensam klara av och som därför i särskilt hög grad bor-de vara en uppgift för rationaliseringsorganisatio- nen. Det blir nu ofta en tillfällighet, som avgör om den, som söker råd och annan medverkan, kommer att vända sig just till det organ, vars resurser skulle kunna ge honom den bästa hjäl- pen. Rationaliseringsspörsmål, som rul- las upp från den produktionstekniska sidan, skulle kanske i stället primärt ha angripits från struktursidan. En arealutökning genom sammanköp av fastigheter borde kanske med större för- del ha skett genom arrende eller ha fått anstå, tills produktionsapparaten i öv- rigt utbyggts mera och produktionstek- niken höjts. En isolerad analys av en- bart jordbrukssidan i ett kombinerat företag kan leda till helt andra slutsat- ser än om också skogsdelen tas med. Även om många effektiviseringsfrågor kan avgränsas till en specifik gren av rationaliseringsverksamheten och kan lösas inom dennas rann, torde det helt övervägande antalet företag inom en nära framtid komma att beröras av åt- gärder vav mera genomgripande slag. I det sammanhanget kan ingen rationali— seringsgren sättas främst. Alla grenar måste utnyttja-s och olika effektivise- ringsvägar jämbördigt prövas.

Ett värdefullt underlag för bedöm- ningen av de behandlade frågeställning— .arna om behovet av samband mellan rationaliseringsgrenarna föreligger i den undersökning om det svenska lant- brukets effektiv'iseringsvägar, som ut- förts inom jordbruksutredningen (SOU 1963: 66). I undersökningen påvisas att resu-rskombinationen i dagens företag är mindre väl anpassad. För att få en förbättring till stånd fordras en plane-

ring, som i ökad utsträckning måste beakta driftsinr-iktning, markinnehav, tekniska anläggningar och kapitalun— derlag. Sambandet mellan utbyggnad av företa-gen, utveckling av produk- tionstekniken i jord- och skogsbruk samt förändringar i driftsorganiusatio— nen framgår bl. a. av programumerings- resultaten. Lönsamheten blir starkt be- roende av om harmoni uppnås mellan företagets olika delar och om alla ra- tionaliseringsgrenar bringas i samver- kan. Insatser'enbart på den produk- tionstekniska sidan kan visserligen leda till förbättringar men inte alltid till att företaget blir bärkraftigt. Om å andra sidan företagen wutbyggs utan att pro- duktionstekniken i samband därmed bringas upp till rationell nivå, uppnås inte heller sådan lönsamhetsförbätt- ring, som gör investeningarna försvar- bara. Vid en uppdelning av rational-i- seringsverksa—mheten på olika friståen- de grenar föreligger alltid risk för att alternativa effekt—iviseringsvägar inte blir beaktade och att produktionsappa— raten fastlåses på ett sätt, som för hel- heten inte är optimalt och som försvå- rar en senare lämplig anpassning. Var- ken för näringsutövarna, för de i ratio- naliseringsverksamheten engagerade el- ler för det allmänna .är en sådan situa- tion acceptabel.

Behovet av samverkan mellan de oli- ka rationaliseringsgrenarna torde även sett från anbetstekniska och -organisa- toriska bedömningsgrunder komma att göra sig gällande med större styrka i framtiden än som hittills varit fallet. Kraven på en noggrann planering (pro- grammering) av den samlade rationali- seringsverksamheten har efter hand ökat och är för organens effektivitet av största betydelse. Detsamma gäller vär- deringen av uppnådda resultat, vilken är väsentlig såväl för valet av effektivi- seringsvä-g som för val av medel och

metodik. Rationaliseringsonganens an- svar för utvecklingen i de företag, som de biträder, gör att de i den oftast suc- cessiva uppbyggnaden av företagen bör ha möjlighet att utsträcka sin verksam— het utöver den gren de själva represen- terar. I händelse av inträffat eller be- farat misslyckande genom insatser hu- vudsakligen inom en rationaliserings- gren bör vidare de ansvariga befatt- ningshavarna ha tillfälle att utan hin— der av organisatoriska uppdelningar av verksamheten tillsammans med berörda företagare söka utvägar, vilka lämpli- gen inte vare sig kan eller bör begrän— sas till det först prövade rationalise- ringsavsnittet.

De statliga ekonomiska insatserna in— om skilda rationaliseringsgrenar måste avvägas i förhållande till varandra, vil- ket är ägnat att ytterligare binda sam- man de olika åtgärderna. Detta förhål- lande torde också vara anledningen till att man i de flesta högt utvecklade jord- bruksländer i allt större utsträckning anbetar efter organisationsformer, där de förut skilda ratio-naliseringsgrenarna knyts samman. Denna utveckling får ses som en följd av ett mera allmänt utbrett företagsekonomiskt tänkande i rat-ionaliseringsarwbetet. Utmärkande för denna tendens är utvecklingen i Neder— länderna, där de områden, som under- går mer genom-gripande strukturratio- nalisering, också utväljs till s. k. pilot areas, dvs. områden med intensiv råd- givn—in—gsverksarmhet framför allt på det produktionstekniska området. Liknan- de arbetssätt förekommer i en rad and- ra länder. I vårt land är de koncentre- rade rationaliseringsi-nsatserna i de fyra nordligaste länen ett uttryck för sådana strävanden. Ett annat är nu förekommande samordning vid pro— grammering av kursverksamhet och råd— givning.

På grundval av det nu redovisade

materialet har vi kom-mit till den slut- satsen, att det mera är sambandet mel- lan de olika rationaliseringsgrenarna än skillnaderna dem emellan som bör utgöra grunden för den framtida ratio— naliseringsorganisationcns utformning.

Organisationsalternativ

I direktiven för vårt arbete anges som mål för organisationsöversynen en om möjligt mera samlad rationaliserings- organisati—on, som kan arbeta fullt ef- fektivt och erbjuda allmänheten god service. Vidare skulle eftersträvas att åstadkomma en rationell och entydig gränsdragning mellan skilda organs ar- betsuppgifter. Det uttalas att utredning- en härvid skall pröva alla de lösningar, som kan vara ägnade att åstadkomma ur allmän och enskild synpunkt lämp- lig organisation för rationaliserings- verksamheten inom jordbrukets och skogsbrukets områden.

Såsom ett första alternativ till en or- ganisationslösning kan övervägas, i vil— ken utsträckning det är möjligt, att nå— ringsutövarna själva genom sina orga- nisationer svarar för huvudmannaska- pet för rat-ionaliseringsverksamheten, varvid det allmännas insatser lämnas genom viss medelstill—delning. Ett lik- nande system tillämpas i Danmark i frå-ga om rådgivningsverksamheten, där erfarenheterna härav synes vara goda. Emellertid gäller detta en begränsad del av rat-ionaliseringsverksamheten. Betydande delar av verksamhetsfältet torde inte kunna överflyttas till från staten helt fristående enskilda organi- sationer. Hit hör — förutom väsentliga delar av strukturrationaliseringen, ma—rkpolitiska överväganden, statlig in- köpsverksamhet in. m. _ statlig garan— tilåneverksamhet. En fullständig över- gång till ett system, där en med statliga

medel bedriven rationaliseringsverk- samhet sorterar under jordbrukets egna organisationer, är därför inte tänkbar för vara förhållanden. Vi har inte hel— ler funnit anledning att närmare be- han-dla ett sådant alternativ. Däremot bör den med allmänna medel stödda verksamheten bedrivas i god kontakt med jord- och skogsbrukets organisa- tioner och med beaktande av de insat- ser, som dessa gör för information, råd- givning och service m. in.

Det må också erinras'om att man i USA valt den organisationsformen, att ledningen av rådgivningsverksainheten anknutits till delstaternas universitet, vilka även svarar för forsknings- och försöksverksamheten på jordbruksom- rådet, medan andra organ av admi- nistrativ karaktär svarar för tekniskt och finansiellt stöd. Erfarenheterna sy- nes i många avseenden vara goda, men gränsdragningen mellan de senare or- ganen och universiteten har visat sig svår att upprätthålla. För Sveriges del torde en sådan organisation-storm inte höra komma i fråga. Rådgivningen är eller bör i varje fall vara ett led och hjälpmedel i hela rationaliseringsverk- samheten och bör i praktiken vara di- rekt fö-rbunden med övriga insatser. Det vore för oss främmande att i stället för vår nuvarande principiella ordning med fristående och oberoende forsk- ningsorgan inrätta ett mellanting mel- lan forskningsorgan och administrativa myndigheter. Däremot har vi funnit anv- geläget att närmare överväga vissa frå— geställningar beträffande arbetsfördel— ningen mellan å ena sidan forskningsä och försöksorganen och å andra sidan de administrativa myndigheterna. Det— ta behandlas i kapitlen VIII och X.

Vidare kan det övervägas, om de nu aktuella länsorganen eller delar av des- sa lämpligen kan infogas i länsstyrel- sen. En förutsättning tonde då få vara,

att till länsstyrelsen knyts en lekman- nanämnd med beslutsbefogenheter (jfr »Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen», SOU 1950: 28). Närmast kan det ifrågasättas att till länsstyrelsen överföra uppgif- terna -n1-ed översiktlig planering för strukturanpassning samt tillämpning av jordlagstiftningen. Men dessa låter sig näppeligen frigör-as från andra stora uppgifter, som i fråga om syfte och ar- betssätt torde vara främmande för läns- styrelsen, exempelvis rådgivningsverk- samhet, företagsekonomjs-k kalkylering samt förhandlingar om köp, byten och försäljningar för rationalisering—sända- mål. Under en avsevärd tidrymd kom- mer det att krävas mycket omfattande insatser för att främja jord- och skogs- brukets rationalisering. Vi har därför funnit oss böra utgå från att den be- hövliga omorganisationen bör inriktas på att tillskapa särskilda organ för upp- gifterna i fråga. Spörsni-ålet om sam- ordning mellan länsstyrelserna samt ra- tionaliseringsorganen behandlas i ka- pitel X.

V—år utgångspunkt för de fortsatta övervägandena har sålunda blivit, att i vart fall huvuddelen av uppgifterna med jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering bör sammanföras i ny-a organ, vilka har ka- raktären av allmänna institutioner och i vilka näringsutövarnas medinflytande är tryggat genom lämpligt avvägd repre- sentation. Vi har därvid övervägt att antingen samla alla uppgifterna i ett organ eller att dela upp dem på två or- gan. Med hänsyn till de olika funktio- nernas karaktär skulle i så fall fördel- ningen bli den, att det ena har hand om strukturrationaliseringen och det andra får sin tyngdpunkt i rådgivnings- och serviceverksamhet. Detta skulle in- nebära att den offentligrättsliga delen av rationaliseringsverksamheten lades

på ett organ och övriga uppgifter på ett annat.

Gränsdragningen mot och samord- ningen med lantmäteriet har varit före- mål för särskild undersökning genom en expertgrupp. Vi har på grund där- av mycket grundligt övervägt frågan. V-i fann därvid anledning att närmare pröva, huruvida omorganisationen lämpligen borde utsträckas att beröra även lantmäteriet. I sådant fall skulle bil-das dels ett .fastighetsrationalise- ringsorgan, som hade att svara för lant- mäteriets nuvarande uppgifter jämte lantbruksorga—nisationens uppgifter med strukturrationalisering inom jord— och skogsbruk, dels ett driftsrationalise- ringsorgan för dessa näringar. Tyngd- punkten i det senare organets verksam- het skulle komma att ligga på rådgiv- ning och serviceverksamhet.

Vår strävan har varit att analysera de olika arbetsuppgifterna och deras funktionella samband samt att därefter samla varandra när-liggande uppgifter inom arbetsenheter och med dessa som byggstenar forma ut de olika organisa- tionsalterna-t-iven. Arbetet har sålunda bedrivits utan bundenhet vid arbetsför- delningen mellan och inom de nuva- rande organen. I stället har en bättre samordning eftersträvats genom inte- gration på olika avsnitt av verksamhets- fältet. Vi har på detta sätt haft åtskil- liga varianter under diskussion, men de fortsatta övervägandena har lett fram till tre huv'udalternativ.

Ett av dessa, i det följande benämnt alternativ A, innebär att ett gemensamt organ bildas, som övertar hushållnings- sällskapets, lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens arbetsuppgifter. Lantmäteriet förblir [fristående i sin nuvarande organisationsfonm, men med en utbyggd samverkan med förenämn- da organ. Ett annat alternativ, benämnt B-alternativet, leder till att två organ

för jord- och skogsbrukets rationalise- ring bildas, nämligen ett som handhar d-et allmännas insatser för strukturra- tionaliseringen men också innefattar hela lantmäteriets nuvarande verksam- het samt ett som övertar i huvudsak den verksamhet, som hushållningssäll- skap och skogsvårdsstyrelse nu svarar för. Beroende på hur avgränsningen mellan dessa båda organs arbetsområ- den göres, särskilt i fråga om finansie- ringsstöd till investeringar i mark och anläggningar samt projektering av så- dan-a åtgärder, erhålls olika un—deralter- na-tiv, av vilka vi skall redovisa två, betecknade B 1 och 32. Det tredje hu- vudalternativet, alternativ C, bygger på at-t skogsvårdsstyrelserna bibehålls som fristående organ, medan organisationen i övrigt anknyter till lösningarna enligt de förenämnda alternativen.

Alternativ A

Organisationsalternativet syftar till att samla huvuddelen av de statliga insat- serna för jord- och skogsbrukets samt trädgårdsbrukets rationalisering. Här— för upprättas ett gemensamt organ dels för uppgiften att administrera de stat- liga stö-d—åtgärder av skilda slag, som kommer att ställas till förfogande för nämnda näringars rationalisering (in— nefattande samtliga rationaliseringsgre- n-ar), dels för att svara för den allmän- na u—pplysnings- och rådgivningsverk- samheten, vilken måste utgöra en inte- grerad del av rational-iserings— och ef- fektiviserin-gsverksamheten. Organets verksamhet kommer sålunda att om— spänna de uppgifter, som nu ombesörjs av hushållningssällskap, lantbruks- nämnd och skogsvårdsstyrelse var för sig eller gemen—samt, liksom upp-kom- mande nya uppgifter inom dessa or- gans verksamhetsfält som påkallas av den tekniska och ekonomiska utveck-

lingen. Uppgifterna kommer att ha vä— sentligt skiftande karaktär — från rent statliga insatser till arbeten vars om- fattning, inriktning och utförande helt eller huvudsakligast betingas av näring- a—rnas direkt-a efterfrågan. De skilda verksamhetsgrenarna har dock som ge- mensamt mål att underlätta effektivise- ringen inom näringarna och når full effekt, först då de inbördes samordnas och därtill bringas i sam-klang med nä— ringsutövarnas egna initiativ till ratio- naliseringsinsatser.

Den närmare utformningen av ett or- gan, som skall innesluta dessa upp-gif- ter, kan såsom ovan berörts ske an- tingen genom att direkt sammanföra nuvarande arbetsenheter eller genom en mera genomgripande förändring, som leder fram till en annan avdelnings- indelni-ng. Värdet av att bevara väl samverkande arbetsenheter liksom av att bibehålla handläggningen av de pro- duktionstekniska frågorna samlad talar för att ingreppen i de befintliga orga— nen bör begränsas.

Å andra sidan kan bety-dande förde— lar stå att vinna med mera djupgående reformer, särskilt inom de verksamhets- avsnitt, som bl. a. på grund av den hittillsvarande organisatoriska splitt- ringen lbl'ivit svagt utvecklade eller där behov av ökad samordning starkast framträder. Utwvec-klingsplanering, som sammanbinder de olika rationalise- ringsgrenarna, företagsekonomisk kal- kylering samt programmering av råd- givningsverksamheten är exempel på arbetsuppgifter av gemensam och sam- ordnande natur.

Överv-ägandena om arbetsuppgifterna och dessas huvudsakliga gruppering in- om rationaliseringsorganet enligt alter— nativ A har från nämnda utgångspunk- ter lett fram till följande resultat. Den verkställande ledningen av organet skall utövas av en chef. För den sam-

lade verksamheten bör vidare finnas ett kansli, vars uppgift blir att hand- lägga ärenden, som inte nödvändigtvis kräver för organets uppgifter fackutbil- dad person-al. Som exempel på ärenden för avdelningen må nämnas personal- och kameralärenden, Aförvvaltningsgöro- mål m. m. :i anslutning till inköp och försäljning av fastigheter, medverkan i beredning av ärenden rörande statligt ekonomiskt stöd inom organets verk- samhetsområde och åtgärder för ef- fektuering av beslut därom .m. m. Or- ganet torde i de flesta förvaltnings-om— råden ställas inför så många juridiska spörsmål, att särskild expertis härför bör knytas till detta och då närmast till administrativa avdelningen.

Omfattningen av och karaktären på de produktionstekniska frågorna moti- verar, att dessa uppgifter som regel uppdelas på två särskilda avdelningar, en skoglig avdelning och en jordbruks- avdelning. Till den skogliga avdelning- en fär hänföras huvuddelen av de på skogsvårdsstyrelsen ankommande upp- gifterna utom administrativa och kame- rala samt vissa andra funktioner av ge- mensamt intresse för hela organet. Till jordbruksavdelningen kommer jord- brukets och trädgårdsnärin-gens pro—duk- tionstekniska frågor att föras.

En särskild avdelning avses komma att inrättas för organets befattning med strukturrationalisering i dess vidare be- märkelse. Den skall sålunda inrymma initiativverksamheten beträffande ytt- re rationalisering och frågor i övrigt som sammanhänger med sådan rationa- lisering. Ett flertal uppgifter av offent- lig-rättslig natur kom-mer att ,åvila av- delningen. I denna bör även samordnas de ekonomiska stödåtgärder, som hör samman med eller har bety-delse för strukturrutvecklingen eller för det sär- skilda utredningsanbetet i anslutning därtill.

Inom organets samtliga verksamhets- grenar kommer rådgivning och upplys- ning att vara ett viktigt medel i effek- tiviseringsarbetet. Uppgifterna med råd- givning och upplysning skall till över- vägande del ankomma på de befatt- ningshavare inom berörda avdelningar, som är specialister på skilda områden. En särskild arbetsenhet förutsätts emel- lertid organisatoriskt komma att sam- manhålla och programmera rådgivning— en, inklusive kursverksamheten, på så sätt att exempelvis tillfällen till upp- lysning genom massmedia tillvaratas och används på för rationaliseringsor- ganets samlade verksamhet lämpligaste sätt, att medverkan från utomstående erhålls, att medverkan från rationalise- ringsorganets sid-a sker i av annan hu- vudman organiserad rådgivning samt att informationer fortlöpande ges bc- fattningshavarna om nya metoder, pe- dagogiska hjälpmedel m. m.

För speciella och större uppgifter av- seende företagsekonomisk kalkylering —— framställning och bearbetning av da- tamaterial, beredning av särskilt svår- bemästrade problem etc. —— bör avdelas särskild expertis, som verkar friståen- de från avdelningsindelningen. Denna expertis, som får att verka för samord- ning av det företagsekonomiska plane- rings- och kalkyleringsarbetet, bör bil- da en sektion, direkt underställd orga- nets chef.

Från avdelningsindelningen friståen- de expertis — eventuellt sammanlänkad med den, som kommer att finnas på det företagsekonomiska området —— skall svara för en framå-tsyftande planering av anpassningsvägarna i näringarna. Uppgiften blir främst att :framskaffa material, som skall tjäna till ledning för utformningen av verksamhetsprogram avpassade med hänsyn till förutsätt- ningarna i olika regioner och bygder. Materialet skall, samtidigt som det lig-

ger till grund för dispositionen av de resurser av olika slag som rationalise- ringsorganet förfogar över, ge företa- garna inom jord- och skogsbruk _ ävensom deras organisationer — ett fylligare underlag för deras långsiktiga handlande.

För ett rationaliserin-gsorgan, som på nämnt sätt i sig innesluter hushållnings- sällskaps, lantbru-ksnä-mnds och skogs- vårdsstyrelses nuvarande uppgifter, er- hålls följande grundskiss till organisa- torisk indelning av verksamheten:

a) kansli

lb) skogsavdelning

c) jordbruksavdelning

d) strukturavdelning

e) utbildninugssektion

f) expertis för företagsekonomi och »prognosverksamhet» (utrednings- och kalkylsektion) .

Till organisationen på regional- (läns-)planet skall knytas en utbyggd lokal organisation med i särskilda di- strikt verksamma rådgivare med gedi- gen fackutbildning, dock inte högskole- utbildninxg. I regel skall finnas separata företrädare för skogssidan och jord- brukssidan. D'en på skogsfrågor inrik- tade personalens ufunk—tioner kommer närmast att motsvara de nuvarande skogsvärdskonsulenternas. Befattnings- havare på jordbrukssidan skall vara jordbru-ksutbildade och främst ha före- tagsekonomisk inriktning. De skall då så behövs leda frågor vidare till de be— höriga specialisterna på länsplanet. De bör ha en så allmän kännedom om alla grenar av rationaliseringsorganets verk- samhet, a—tt de också [kan fungera som kontaktmän mellan företagarna och de befattningshavare inom organet, som arbetar med strukturrationalisering, projektering m. m.

I alternativ A skall rationaliserings- organets kontakt med näringsutövarna

bl. a. bygga på en medlemsorganisation med avgiftsbetalande medlemmar. Med- lemmarna skall tillförsäkras inflytande p-å verksamheten .bl. a. genom repre- sentation i organet-s styrelse och sär- skilda delegationer. En lokal organisa- tion för medlem-marna med nuvarande .gillesorganisation inom hushållnings- sällskapen som förebild kan tillskapas eller bibehållas.

Ortsomb—udsorganisationen förutsätts kvarstå oförändrad.

Styrelsen bör omfatta elva ledamö- ter. Av dessa bör fem, däribland ordfö- randen, utses av Kungl. Maj:t, två av landstinget och »fyra av medlemmarna. Härjämte skall organets chef alltid del- ta i styrelsens överläggningar, men inte vid omröstningar. Beslutan-derätten för— utsätts i stor utsträckning komma att överlåtas åt särskilda delegationer, en för varje avdelning, samt till tjänste— männen.

Den praktiska samordningen mellan lantmäteriet och det nya rationalise- ri-ngsorganet skall ske i strukturdelega- tionen inom rationaliseringsorganet, till vilket strävanden-a att främja jordbru- kets, skogsbrukets och trädgårdsnäring- ens strukturomvandlin-g löper samman. överlantmätaren, som [avses bli leda- mot av nämnda delegation, förutsätts dels kanalise-ra ra-tionaliseringsup-pslag från lantmäteriet till det nya organet, dels själv på ett tidigt stadium erhålla för l-antmäteriverksa-mhetesn värdefull kännedom om detta organs planer och åtgärder. I delegationen bör olika ra— tionaliseringsalternativ prövas och an- gelägenhetsgra-deras. Då förändringar i fastighetsindelnin-gen aktualiseras, bör det åvila överlantmätaren att tillse, att lantmäteriets resurser utnyttjas på det för rationaliseringsverksamheten bästa sättet. Överlantmätarenis administrativa ställning inom lantmäteriet bör förstär- kas.

Alternativ B

Detta organisationsalternativ syftar till att dels samla den yttre rationalisering- en och all fastighetsbildning (even— tuellt också vissa andra uppgifter av offentligrättslig natur) i ett organ, dels sammanföra huvuddelen av verksamhe- ten på det produktionstekniska områ- det samt med denna nära förbunden teknisk-ekonomisk pl-anläggnings- och serviceverksamhet på jordbrukets och skogsbrukets område i ett annat organ. Lantbruksnämn-dernas nuvarande verk- samhet för strukturanpassning skall så- lunda enligt detta alternativ — i sin hel- het eller till viss del — organisatoriskt samordnas med lantmäteriets uppgifter, såväl de på jord— och skogs-bruksområ- det som de inom andra sektorer av nä- ringslivet. Organet, i det följande be- nämnt strukvt-urrationaliseringsorganct eller SR-org-anet, blir helstatligt, men näringsutövarna tillförsäkras medinfly- tande bl. a. genom representanter i sty- relsen. Organet för produktionstekniska frågor, som i stor utsträckning kommer att verka genom upplysning och råd— givning, benämns i det följande UR- organet. Detta byggs upp med utgångs- punkt frän hushållningssällskapens och Skogsvårdsstyrelsernas uppgifter och verksamhetsformer. Verksamheten fi- nansieras med övervägande statliga me- del. Organet förutsätts få en i förhål- lande till statsmakterna mera fristående ställning än SR-organet, dock med bi- behållande av ursprungsorganens offi- ciella karaktär.

Arbetsuppgifterna för SR—organet in- nefattar fastighetsbildning och här—för erforderlig planering såväl för tätbe- byggelse och wfritidsbebyggelse som för jord- och skogsbrukets behov. På orga— net skall vidare ankomma att ta initia- tiv till, utreda och planlägga struktur- utveekling och .fastighetsrationalisering

samt att handha den aktiva inköpsverk- samheten av mark ävensom att fullgöra de uppgifter, varom stadgas i jordlag- sti'ftningen (bolags- och jordförvärvs— lagarna, uppsiktslagen m. in. eller de lagar, som kan komma att ersätta des— sa). Avvägningsfrågor rörande markan- vändning för olika ändamål — tätbe— byggelse, jordbruk, skogsbruk m. m. — faller inom SR-organets arbetsfält. Or— ganet skall i samverkan med UR-orga- net bedriva den rådgivnings- och upp- lysningsverksamhet som sammanhäng- er med dess uppgifter.

SR-organet kommer att bestå av två helt artskilda delar med olika beslut—s- ordning. Lantmäteriets distriktsorgani- sation förutsätts ingå däri i huvudsak— ligen oförändrad gestalt och avses i sin förrättningsverksa-mhet — med till— lämpn-ing av fasttghetshildnings—, vatten- och väglagstiftning m. m. _ meddela beslut i judiciell ordning. Den andra delen av organet kommer att handha direkta åtgärder för mark-anskaffning, finansieringsstöd, tillämpning av jord— lagstiftning m. Ill., varvid besluten i ad— ministrativ ordning ankommer på or- ganets styrelse.

Med utgångspunkt från den inled- ningsvis angivna principiella indelning- en kan beträffande arbetsfördelningen mellan SR- och UR-Organen på väsent- liga avsnitt olika lösningar komma i fråga. Här åsyftas främst planläggning och finansieringsstöd avseende investe- ringar i mark och fasta anläggningar (s. k. inre rationalisering), som har in- tim anknytning till båda verksamhets- grenarna. Vidare bör i sammanhanget nämnas utvecklingsplanering samt före— tagsekonomisk kalkylering. I det ena underalternativet, B 1, förs huvuddelen av investeringsfrågorna till UR-organet, medan till SR-organet knyts enbart verksamhetsavsnitt med uppgifter av övervägande offentlig-rättslig karaktär.

SR-organet bildas genom att en del av lantbruksnämnden överförs till lant- mäteriorg—anisationen. I det andra un- deral—ternativ'et, B 2, sammanhålls inom SR-organet :i princip alla de arbetsupp- gifter som avser förändringar i den fasta egendomen. SIR-organet bildas ge— nom att lantbruksnämnd och lantmäteri sammanförs i ett organ. UR-organet blir därvid ett mer renodlat räd-givningsor- gan med tyngdpunkt på driftsrationali- seringsfrågor i jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk.

B I-alternativet

SR-organet (strukturrationaliseringsor- ganet) blir i detta alternativ ett organ med tyngdpunkt på fastighetsbildning, utökat med vissa resurser som hämtas från den nuvarande lantbruksorganisa- tionen.

Från de angivna utgångspunkterna grupperas SR-organcts arbetsuppgifter på följande sätt. Verksamheten på fäl- tet förutsätts uppdelad på två huvudav- delningar, nämligen en förrättningsor- ganisation, motsvarande den nuvarande fältorganisationen i lantmäteriet, och en allmän avdelning med viss sådan konsulent- och assistentpersonal, som nu finns hos lantbruksnämnderna. Led- ningen av den samlade verksamheten skall åvila en gemensam chefstjänste- man. Denne får vidare till sitt förfo— gande ett kansli och en utredningssek- tion. Kansliet får svara för de admi- nistrativa göromålen inom organet, så- som kamerala frågor, personalärenden och fastighetsförvaltning, och utred- ningssektionen hand-ha den översiktliga planeringen ooh prognosverksamheten för strukturrationaliseringen under medverk-an av personal från båda av- delningarna.

Förrättningsorganisationen förutsätts liksom för närvarande. omfatta dels

distriktsenheter, dels specialenheter. Tjänstemännen får i förrä-ttningssam- man-hangen en fristående ställning, men anlitas också bl. a. för utvecklingspla- nering m. m. och är därvid samt i ad- ministrativt hänseende underordnade organets ledning.

SR-organets allmänna avdelning skall enligt B 1-alternativet inrymma dels länslantmäterikontorets arbetsuppgif- ter, dels huvuddelen av organets befatt- ning med strukturrationaliseringst'rågor och dels vissa tekniska ärenden. över- lantmätarens funktioner skall övertas av de nya enheterna i SR-organet med chefstjänstemannen som ansvarig. Detta förutsätter att organets chef eller che- fen för den allmänna avdelningen är lantmäteriutbil-dad med särskild kom- petens på plan— och fastighetsrätt-stiga frågor. Avdelningens uppgifter med spe- ciella strukturfrä-gor inom jord- och skogsbruk kommer att omfatta inköps- och försäljningsverksamhet, individuell planering, markanvändningsfrågor, till- lämpning av förvärvslagstiftnin-g nl. vm. Besluten skall ankomma på organets styrelse. —— En begränsad del av så- dana åtgärder, som nu betecknas som inre rationalisering, nämligen större vattenavledning och vissa väganlägg— ningar, förs till SR-organet.

Det anförda innebär att SR—organet i B 1-alternativet får följande indelning:

a) kansli

b) förrättningsorganisation för fas- tighetsbildning m. m. (med distriktsen- heter och specialenheter)

c) all-män avdelning, innefattande länsarkiv, en bebyggelsesektion (sam- hällsplanering för tätbebyggelse m. ni.), en sektion för jord- och skogsbrukets strukturfrågor samt en teknisk sektion

d) utredningssektion.

SR-organet får genom distriktsenhe- terna inom »förrättningsorganisationen

en regional förgrening. För de lokala kont-akterna skall vidare finnas en till allmänn-a avdelningen knuten ortsom- budwsorganisation.

Organet skall ha en styrelse,. vars uppgifter primärt skall avse den verk- samhet som gäller jord- och skogsbru- kets strukturutveckling och därmed sammanhängande spörsmål. Med hän- syn till omfattningen och innehållet i planeringsuppgifterna samt handhavan- det av jordl—agstiftningen måste denna ges en sammansättning, som gör den kompetent att bedöma förutom jord- bruks- och skogsbruksfrågor också frå- gor rörande markanvändning för and- ra ändamål än jord- och skogsbruk. Styrelsen förutsätt-s omfatta ordförande och tre andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, två ledamöter valda av UR- organet samt, såsom självskrivna leda- möter, SR-organets chef samt UR—orga- net—s chef. Alternativt har diskuterats att styrels-en skulle bestå av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter samt de båda organens chefer.

Om ärendegången inom SR-organet må följande nämnas: '

Den jordbrukspolitiska prövningen, däri inbegripet prövning av jordför- värvstillstånd, regleras genom lagstift- ningen på området. Väsentliga arbets- uppgifter torde komma att tilläggas or- ganets alhnänna avdelning. Dessa upp- gifter avser såväl frågor berörande jordbrukets och skogsbrukets rationa- lisering som andra samhällsfrågor.

Planering kommer att ske inom för- rättningsorganisationen, den allmänna avdelningen och den särskilda utred- ningssektionen, varvid de båda senare väsentligen bör svara för översiktlig planläggning och viss detaljplanering samt förrättningsorganisationen för planläggning i anslutning till fastighets- bildning. Praktiskt torde planläggning- en ofta böra utföras av arbetsgrupper,

bestående av särskilt avdelad person-al från alla de berörda arbetsenheter-na.

Ärenden rörande inköp av mark tor- de k—unna aktualiseras såväl inom den allmänna avdelningen som inom för- rättningsorganisationen. Efter erforder- liga förhandlingar och övrig beredning av ärendet i den allmänna avdelningen skall beslut fattas av styrelsen.

Ärenden rörande försäljning av mark torde böra handläggas inom den all- männa avdelningen. I samband med fastighetsbildning och speciellt vid fas- tighetsregleringar synes dessa dock böra beredas i samarbete mellan för- rättningsmannen och den allmänna av- delningen. Beslut skall meddelas av sty- relsen.

Statsbidragsfrågor kan likaledes ak- tualiseras inom såväl den allmänna av- delningen som förrättningsorganisatio- nen. Vid fastighetsregleringar bör för-' rättningsmannen ofta vara föredragan- de, medan övriga statsbidragsärenden normalt [bör beredas i den allmänna avdelningen. Beslut skall med-delas av styrelsen.

UR-organet (upplysnings- och råd— givningsorganet) övertar i B l-alterna— tivet huvud-delen av den med statsmedel drivna verksamheten för utveckling av prodwuktionsteknik och arbetsorga- nisation inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk samt med dessa uppgif- ter sammanhängande serviceverksam- het. För att främja den produkt-ions- tekniska anpassningen skall organet be- driva allmän teknisk och ekonomisk upplysning och rådgivning genom massrådgivnin-g, kursverksamhet och vuxenutbildning samt individ-nell råd- givning och planering. Organet skall jämväl medverka i försöksverksamhe- ten inom jordbruk, skogsbru-k och träd- gårdsbruk. Det skall stå till tjänst med projekterings- och annan serviceverk- sa—mhet eller medverka till att sådan

verksamhet organiseras inom och för näringarna. Genom förmedling av stat- ligt ekonomiskt stöd till rationalise- ringsåtgärder får UR-or—ganet ytterliga- re möjligheter att underlätta investe- ringar i anläggningar och anskaffande av dri-ftskapital. Vidare skall organet stå till tjänst med företagsplanering, omfattande jord— och skogsbrukets olika driftsgrenar, och med annan ekono— mis-k vägledning. I samband med pla- nering av skogsbilvägar och täckdik- nings-åtgärder bör organets befattnings- havare bistå med viss förrättningsverk- samhet. Vidare skall organet svara för tillämpningen av en rad lagar och för- ordningar, som syftar till att säkerstäl- la en hög produktionsteknik. Denna verksamhet närstående uppgifter är den kontroll som organet i olika avseenden får att utöva eller övervaka.

De angivna arbetsuppgifterna gruppe- ras inom UR-organet på följande sätt.

Verksamheten kommer att omspänna en rad skilda tekniskubiologisk—a ämnen. Dessa uppdelas på två huvudavdel- ningar, en för de skogliga frågorna samt en för j*ordbruksfrågorna. Skogs- avdelningen förutsätts omfatta huvud- delen av den speciella skogliga rationa- liseringen frånsett strukturfrågorna och den översiktliga skogsvägplanering- en 111. in., som skall ankomma på SR-or- ganet. Den skall sålunda innefatta all— män och individuell upplysningsverk- samhet på det skogliga området, ibe- stånds—vård ooh avverkning, återväxt— frägor, skogsdikning och skogsvägbygg— nad, skogsbruksplaner och skogsvårde- ring, åtgärder i anledning av bered— skapsarbeten m. m. Jordbruksavdelning- en skall tillhandahålla expertis för de skilda produktionsavsnitten på jord- bruks- ooh tnädugård-sområdena samt för viktigare investeringsobjekt såsom bygg- nader, maskiner och täck-dikning. Inom hela detta arbetsfält skall avdelningen

svara för allmän upplysning och råd- givning, medverkan i försöksverksam— het och skördeska—deskydd, projekte- rings-, planerings- och annan service— verksamhet, viss lagövervakning samt kontrollarbeten.

För service- och stabsfunktioner skall finnas ett kansli, en utrednings— sektion och en sektion för samordning av kursverksamhet och utbildning. Kansliet får samma funktioner, som dess motsvarighet i SR—organet, men skall härutöver handha de fonder och andra icke-statliga medel som UR-organet för- fogar över. Utredningssektionens verk- samhet skall förutom prognosverksam- het av betydelse för 'de produktions— tekniska frågeställningarna även om- spänna företagsekonomi. Ärenden an- gående ekonomisk stödgivning — xi förs- ta hand med anlitande av statliga me- del —— bör behandlas inom respektive fackavdelning, men utredningssektio- nen bör vbiträda med en samlad bedöm- ning. Sektionen för samordning av kurs- verksamhet får inom organets anbets- fält samma uppgifter som de, vilka om— nämndes för motsvarande arbetsenhet i A-alternativet.

Organets verksamhet leds och över— vakas av en av Kungl. Maj:t utsedd chefstjänsteman.

Arbetsuppgifterna inom UR—organet grupperas sålunda i B l—alternativet på följande sätt:

2) kansli

b) skogsavdelning

c) jordbruksavdelnin-g

d) utredningssektion (inkl. företags— ekonomi)

e) sektion för samordning av kurs- verksamhet och utbildning.

UR-organet skall för skogsbruks- och jordbruksfrågor distriktsvris utplacera tjänstemän, vilka sorterar under respek— tive fackavdelning. Skogsvårdskon-su—

llenterna kvarstår på den skogliga si- dan. Jordbrukssirdans distriktsrådgiva- re bör vara all-round på jordbrukets område men ha särskild inriktning på företagsekonomisk planering. Hushåll- ningssällskapens gillesorganisation bi- behålls anknuten till organet på samma sätt som nu.

UR—organets styrelse utformas med hushållningssällskapens förvaltningsut- skott som förebild men med ökat in- flytande från Kungl. Maj:t och motsva- rande minskning av antalet ledamöter tillsatta av landstinget. Kungl. Maj:t bör sålunda utse ordförande samt där- till två ledamöter, landstinget två leda- möter, medan berörda näringsutöva're genom en medlemsförsamling väljer fy- ra ledamöter. Cheferna »för UR- och SR- organen bör vara självskrivna ledamö- ter i styrelsen. När-ingsutövarna skall vidare vara företrädda i en rad särskil— d-a nämnder, som knyts till olika gren-ar av verksamheten.

För att trygga samordningen mellan SR— och UR-organen i B l-alternativet bör vidtas vissa organisatoriska åtgär- der. I första han-d grundl-äggs samanbe- tet och den ömsesidiga informationen genom 'att de båda organens chefer är medlemmar i båda styrelserna. Vidare får normalt båda organen samma ord- förande.

Arbetet i-nom de båda organens ut- redninvgssektvioner får flera gemensam- ma problem, eftersom utvecklingen på strukt-u—rsidan och beträffande mark- använ-dningsfrågorna inverkar på in— vesterings- och driftsfrågorna och vice versa. De allmänna planeringsövervä- gandena får därför ske i intimt samar- bete mellan de båda organens utred- ningsse-ktioner, ofta genom för båda organen gemensamma arbetsgrupper. Samordningen i stort av planerings- verksamheten blir en upp-gift för ve— derbörande centrala ämbetsverk.

Den ekonomiska stödgivningen bör samordnas på så sätt, att beslut inom UR-organet om större investerin-gsfrå- gor, vilka kan inverka på strukturuut— vecklingen, avgörs först efter kontakter med SPI-organet, eventuellt vid gemen- sam beredning. Också vid behandling- en av vissa tekniska spörsmål bör samråd ske i organiserade former. På beställning bör t. ex. byggnadsexper- tisen kunna utnyttjas av SR-organet. UlR-organets lokalt placerade befatt— ningshavare bör vidare i viss utsträck- ning k—unna fungera som kontaktmän även för SR-organet.

Sektionen för samordning av kurs- verksamhet m.m. skall lämna service som täcker inte enbart UR-organets utan också SR-organets arbetsfält. Där- vid utformas -i stora drag program för kursverksamheten inom hela området under medverkan av expertis från de olika fackavdelningarna. Olika teknis- ka hjälpmedel för upplysningsverksam- heten liksom pedagogisk och rådgiv— ningsteknisk expertis skall givetvis stå till hela rationaliseringsorganisationens förfogande.

B 2-alternativet

Vid utformningen av B 2-a1ternativet har fästs större avseende än i B l-alter- na-tivet vid det funktionella sambandet mellan olika åtgärder för förbättring av fastighetsstrukturen. I SR-organet ( strukturrationaliserin gsonganet) las insatserna såväl för ändrade dis- positioner beträffande de produktiva markerna (ändrad markanvändning, storleksrati-on-alisering, arronder-ings- förbättring m.m.) som för investering- ar i den fasta egendomen (dikning och annan jordförbättring, åtgärder beträf- fande byggnader och andra fasta an- läggningar). SR-organet kommer där— igenom i detta alternativ att omspänna huvuddelen av de uppgifter, som lant-

SQUI-

bruksnämnderna nu har i fråga om markanläggningar och byggnader (s.k. inre rationalisering), medan i B 1-al- ternativet endast vissa större vatten- avlednings- och vägärenden fördes till SR-organet.

SR-organet skall således i stort sett innefatta den nuvarande lantbruksor- ganisationen och lantmäteriorganisa- tionen. Dess arbetsuppgifter grupperas liksom i B l-alternat-ivet med utgångs- punkten att det egentliga länsorganet skall överta de uppgifter, som nu an- kommer på lanbruksnämnden samt på överlantmätaren med länslantmäteri- kon-toret, samt att lantmäteriets di- striktsindelning och distriktsenheter- nas ställning skall behållas i princip oförändrade. Sådana specialenheter, som avses för jord- och skogsbruks- uppgifter, skall emellertid stå till läns- organet-s direkta förfogande.

SR-organet får ett kansli med förut angivna uppgifter. Översiktlig plane- ring bl.a. för jord- och skogsbrukets strukturutveckl-ing bör handläggas inom en utredn'ingssektion, direkt underställd länsorganets chef. Utredningssektionen får också en samordnande funktion beträffande sådan upplysnin-gs- och råd— givningsverksamhet, som ankommer på SR-grganet. Länslantmäterikontorets nuvarande uppgifter övertas av en sär- skild arbetsenhct, fastighetskontor.

De uppgifter, som lanbruksnämnden nu har, för-delas på två avdelningar i länsorganet, en för. strukturrationali- sering och övrig företagsplanering samt en för teknisk projektering in. 111. Strukturavdelningens arbetsfält avses inne-fatta, förutom de egentliga struk- turanpassningsinsatserna, även den företagsekonomiska kalkyleringsverk- samheten, som skall ankomma på SR- organet och där utgöra en grundval för verksamheten. Den tekniska avdel- ningen skall omh-änderha organets funk-

tioner vad gäller byggnader, hydrotek- niska ärenden och vägfrågor. Dess verksamhet kommer väsentligen att om- fatta projektering och rådgivning.

Arbetsuppgifterna för lantmäteriets distriktsorganisation skall primärt om- fatta fastighet-sbildning fö-r olika ända- mål och därmed sammanhängande pla- nering m. m. Verksamheten i övrigt för andra ändamål än jord- och skogsbruk bör liksom nu ha karaktären av beställ- ningsup-pdrag, vilka distriktsenheterna självständigt fullgör och redovisar till beställaren. Samma gäller för de spe- cialenheter, som inrättas för uppgifter rörande samhällsbildning, fritidsbebyg— gelse etc.

Fältorganisationen i övrigt, hade de arbetsgrupper som motsvarar lant- bruksnämndernas nuvarande personal och de specialenheter, vilka avdelas från lantmäteriet för uppgifter avseen- de jord- och skogsbruk, skall vara un- derställd organets styrelse. Den verk- ställande ledningen skall handhas av en för samtliga avdelningar gemensam chefstjänsteman.

SR-organets inre organisation skulle således i B 2-alternativet i stora drag |in följande.

a. Av organets styrelse disponerade arbetsenheter: kansli utredningssektion fastighetskontor avdelning för struktur:—ationalisering

och företagsplanering teknisk avdelning specialenheter för uppgifter på jord-

och skogsbrukets område. b. Fristående arbetsenheter: distriktsorgan-isation, motsvarande

lantmäteriets nuvarande distriktsen-

heter jämte specialenheter för tätbe- byggelse m. m. Beslutanderätten skall i princip för hela SR-organcts del åvila en styrelse

bestående av sju ledamöter, dock med de undantag, som framgår av vad ovan anförts om laga förrättningar (fas- tighetsbildning, hydrotekniska ären- den samt vägbyggnad). Av styrelsele- damöterna bör ordföranden, som sam- tidigt skall vara UR-organets ordföran- de, samt två andra ledamöter utses av Kungl. Maj:t. UR—organet bör utse två ledamöter. UR-organets chef förutsätts liksom SB-organets egen chefstjänste— man vara självskriven ledamot. I bety- dande utsträckning bör beslutanderät- ten fördelas till särskilda delegationer eller till tjänstemän inom organet. UR-organets (utbildnings- och rådgiv- ningsorganet) befattning med de pro- d-uktionstekniska frågorna på jord- bruksområdet begränsas något i B 2-al— tcrnativet i förhållande till B l-alterna- tivet genom a-tt de till inre rationalise- ring nu hänförliga uppgifterna inord- nas i SR-organet. Å andra sidan förblir behandlingen av skogliga frågor mer samlad hos UB-organet genom att or- ganet skall svara för 'den översiktliga skogsvägplanläggningen, dock i direkt samarbete med Sit-organet. En viktig skillnad i förhållande till föregående alternativ är at-t beslutanderätten om den statliga ekonomisk-a stödgivningen till investeringar i mark och fasta an- läggningar för jordbruk och skogsbruk i princip liksom nu avses vara samlad på en hand, nämligen hos SR-organet, medan UR-organet skall handha för- medlingen av statliga medel som utgår till produktionsteknikens främjande. I övrigt skall UR-organet fungera såsom remissinstans på samma sätt som bus--

lrållnilngssällska-pen hittills gjort be- träffande det ekonomiska stödet till trädgårdsnäringens rationalisering. 'Mod'ifierin-garna i UR-organets ar- betsuppgifter i förhållande till B l—al- ternati-vet påverkar endast i mindre grad organets utformning i stort. Av-

delningsindelningen blir sålunda den- samma som i B 1-alternativet, men di- mensioneringen av arbetsenheterna pä- verkas givetvis. Detta gäller främst jord- bruksavdelningen. Tyngdpunkten i den framåtsyftande planeringen kommer att förskjutas något, men särskild sådan verksamhet inom UR-organet blir fort- farande erforderlig som underlag för organe-ts insatser och de enskilda före- tagarnas bedömningar. Även om kal- kyleringsarbetet blir mindre omfattan- de i B 2-alternativet, kvarstår behovet av att erbjuda tjänster i driftsplan- läggninxgsfrågor, vil-ket främst den 10- kal-t placerade rådgivarstaben får sva- ra för.

Bl. a. till följd av att UR-organet i detta alternativ får mer begränsad be- fattning med statliga ekonom-iska stöd- åtgärder, skulle i och för sig näringar- nas inflytande över verksamheten kun- na göras starkare än i B l-alternativet. Verksamheten synes dock vinna på att organets karaktär av officiellt organ bi- behålls och det allmänna blir väl repre- senterat i styrelsen. Hushållningssäll- skapens förvaltningsutskott bör tjäna som förebild, varvid dock bör t-illses att skogsnäringen ges tillbörlig representa- tion.

I organisationsalterna—tiv B 2 bör före- komma liknande arrangemang för sam- ordning mellan SR- och UR-organen, som i det föregående angetts beträffan- de B 1-a1-ternativet.

Alternativ C

D'etta alternativ innebär att skogsvårds— styrelserna bibehålls som självständiga organ. Organisationen i övrigt anknyts till de lösningar, som förut angetts för A-alternativet resp. B-alternativet. Detta innebär antingen en sammanslagning av lantbruksniämnder och hushållningssäll- ska—p (C/A-fallet) eller av lantmäteriet

Stru kturrationaliseringsorgon (SR)

, Chef Nomnd / / / Luntmäteriför- Allmän avdelning Utredningg: Kansli rättningggg struktursektion sektion

bebyggelsesektion länsorkiv teknisk sektion

nisation distrikt specialenheter

Upplysnings- och rådgivningsorgon (UR)

Nämnd

l

Chef

[ l | | I ]

Skaga-_ Jordbruks- Sektlon för sum- Utrednings_- Kansli maning avdelning ordning av ui- sektion bildning

och del av eller hela lantbruksnämnder— na (C/B-fallet).

Utformningen av Cnalternativet fram-_ går av vad som tidigare anförts om skogsavdelningen i B 2-alternativet och i övrigt av redogörelsen för A- och B'- alternativen. Framställningen kan där- för i detta sammanhang begränsas till en redovisning av hur samordningen mellan Skogsvårdsstyrelsernas verksam- het och övrig rationaliseringsverksam- het skall lösas.

a) I första hand bör verksamheten samordnas genom att det nya rationa-

liseringsorganet och skogsvårdsstyrel- sen får dels gemensam ordförande, dels ett antal gemensamma ledamöter. Vi- dare bör chefstjänstemännen i respek- tive organ kallas till systerorgans sam- manträde, då frågor av gemensamt in- tresse skall behandlas.

b) Den översiktliga utredning och planläggning, som är av intresse för båda organen, bör bedrivas i samarbete, där så är lämpligt i gemensamma ar- hetsgrupper.

o) I en samarbetsgrupp för företags- planering och kalkylering skall samråd

i

Strukturrotionaliseringsorgen (SR)

Nämnd

Chef Kansli , Utredningssektion / / I / / /

/ / i I | ! Lantmäteri- Fostighets- Luntmäteri- Avdelning Teknisk distrikts- kontor gpeciclenhe- för struk- avdelning grgenisation fastighetsrätt & för jord— turratio-

fastighetsre- och skogsbruk nalisering gister m. m. m. m.

Upplysnings- och rådgivningsorgun (UR)

lika med alternativ B 1 (dock är i B 2-olterndtivet ärenden rörande fasta anläggningar helt överförda till SR-orgdnet)

avseende den samlade ekonomiska be- dömningen 'för företag med kombinerad jord- och skogsbruksdrift ske.

(1) Skogsv-årdsorganisationens med- verkan i struxkt-urration-aliseringen skall fullgöras i huvudsak såsom beställnings- uppdrag åt det tör sagda verksamhet ansvariga organet. I rådgivningsverk- samheten på den ytt-re rationalisering- ens område bör samordning ske enligt riktlinjer som anges un-der punkten g).

e) I frågor rörande överföring av jordbruksjord till skogsmark skall det för strukturfrågorna ansvariga organet träffa avgörandet om mark bör få utgå ur jordbruksproduktionen, medan skogsvårdsstyrelserna skall bedöma om

och i vad mån skogliga iståndsättn-invgs- åtgärder bör sättas in.

f) Ärenden, som gäller skogsvägar, avd'iikn'ing samt för skogsbruket och jordbruket gemensamma maskinfrågor, skall behandlas vid direktkontakter mellan vedenbörande specialister i de olika organen, så snart tveksamhet om avgränsningen mellan behörighetsom- rådena kan förefinnas.

g) Den på skogsvårdsstyrelserna an- kommande rådgivningen omfattar spe— ciella skogliga frågor men också viktiga områden, där rådgivningen bör bedri- vas av rationaliseringsorganen i sam- verkan. Med hänsyn till de senare upp- gifterna samt till att det i bety-dande ut-

sträckning är samma personer man vänder sig till på skogssidan och på jordbrukssidan och samma slags tek- niska resurser och hjälpmedel, som ut- nyttjas, bör rådgivnings- och upplys— ningsarbe-tet inom hela rationaliserings— området samordnas. Detta kan ske främst genom gemensam program-me- ring av kursverksamheten samt genom att den i de andra alternativen angivna utbildningssektionen jämväl står de fri- stående skogsvårdsstyrelserna till tjänst.

Organens storlek i de olika alternativen

Eftersom organisationsskisserna endast anger den principiella uppbyggnaden av rational-iserings—organen, kan ingen exakt redovisning lämnas för organens omfattning i de olika alternativen. Med utgångspunkt från den nuvarande per- sonalstyrkan i de av omorganisationen berörda länsorganen låter sig dock re- lationerna beträffande personalens om- fattning mellan de föreslagna organisa- tionsalternativen ungefärligt beräknas. Om länen bibehålls som indelnings- grun—d, skulle personaluppsättningen i ett genomsnittslän för de olika alterna- tiven bli följande:

A-alt. B l-alt. B 2-alt. SR UR SR UR 130 90 120 105 105

Bibehålls fristående skogsvårdsstyrel- ser (alt. C), reduceras A-alternativet respektive UR-organet i B-alternativen med 55 a 60 befattningshavare. Det må nämnas att betydande skillnader 1 or- ganens storlek mellan olika län nu före— ligger, vilka skillnader i flertalet fall torde bestå även efter sammanslagning av de nuvarande enheterna.

En grovskiss av organisationen i B- alternativen återges på sid. 94 och 95. Organisationsskiss i A-alternativet åter- finns på sid. 124.

Bedömning av organisatiansalternativen; utredningens förslag

Vid våra överväganden om valet mel— lan organisationsalternativ har vi sökt finna den organisation, som bäst fyller kraven på lämplighet ur såväl samhäl— lets som berörda näringars synpunkt.

Vid granskningen av fördelar och svagheter hos olika alternativ har sär- skild vikt lagts vid följande frågeställ— ningar.

Skapas möjligheter till ökad samord- ning och samverkan?

Förbättras förutsättningarna att nå ut till näringsutövarna?

Ökas möjligheterna att effektivisera arbetet inom organisationen?

För den enskilde företagaren är lön- samheten för hela företaget —— företags- ekonomin —— den gemensamma nämna- ren. Med hänsyn till den snabba teknis- ka utvecklingen och de stora föränd— ringar, som kan förväntas ske beträf- fande jord- och skogsbruksproduktio- nen, kommer effektiviseringssträvande- na i allt högre grad att ta sikte på stör- re omställningar. När en företagare är beredd att vidta förbättringsåtgärder, vill han som regel inte enbart nå lön- samhets-förbättring inom en enskild gren. Han vill nå en sådan samlad lön- samhetsnivå, som gör 'att han finner det värt att satsa både på ett visst pro- jekt och på företaget som sådant. I det läget är han hjälpt först när alternativa vägar att nå målet prövats. Genom en företagsekonomisk prövning av projek- ten minskas riskerna för att tillgängliga resurser splittras genom separat be— handling av enskilda rationaliserings- gren'ar till fönfång för lönsamheten to— talt sett. Ur näringsutövaren-s synpunkt har behovet av en balanserad avväg- ning mellan de skilda rationaliserings- grenarna öka-t. För honom blir det en förenkling, om ett färre antal organ" prö-

var hans behov och lämnar erforderligt bistånd.

Ur samhällets synpunkt är det ange- läget med en ökad företagsekonomisk inriktning av rationaliseringsverksam— heten. Detta blir alltmer viktigt efter hand som de hittillsvarande möjlighe- terna att uppnå öka-d lönsamhet genom isolerade produktionstekniska förbätt- ringar blir mindre och i stället en om- ställning av produktionsapparaten och en omfördelning av produktionsresur- serna framträder som väsentliga medel att — tillsammans med produktions- tekniska förbättringar — lösa jord- och skogsbrukets lönsamhetsproblem. Den företagsekonom-iska planeringen måste självfallet omspänna samtliga rationa- liseringsgrenar. Den måste vidare ut- föras i nära kontakt med expertisen inom olika fac-kområden. Avsteg från dessa principer försvårar en jämförelse mellan olika rati'onaliseringsvägar och en förutsättningslös prövning av ord- ningsföljden mellan olika steg i för- bättringsarbetet med beaktande av den enskildes kapitalfönhållanden, likvidi- tet m. m. Såsom tidigare anförts har inom utredningen genomförda under- sökningar rörande organisationsformen—— na för enskilda företag klart påvisat, att tillfredsställande in-komststegrande effekt av olika rationaliseringsinsatser erhålls först om de sammankopplas in- hördes.

Ur samhällets synpunkt är det givet— vis önskvärt, att planeringen och pro— grammeringen av verksamheten samlas i ett mindre antal organ. Den med stöd av allmänna medel bedrivna verksam- heten för att främja rationaliseringen inom jordbruk och skogsbruk bör så- som en synnerligen viktig uppgift ha att utarbeta och presentera underlag för en totalt sett lämplig anpassning av produktionsresurserna inom näringar- na. Den översiktliga utrednings- och

pl-aneringsverksamheten för ändamålet bör inriktas på regionalt anpassade handlingsprogram, som inbegriper oli- ka rationaliseringsvägar. Därmed er- hålls underlag för samlade insatser i syfte att på begränsad tid nå väsentliga resultat i en bygd och likaså till sam— ordnade investeringar inom de enskilda företagen.

Vad strukturrationaliserin-gen beträf- far ligger det i sakens natur, att insat- serna av viktiga hjälpmedel måste hand- -has av ett och samma organ beträffan- de såväl jord som skog. Vi syftar i första hand på den aktiva in-kö-psverk- samheten, eftersom en mycket stor del av de enheter, som förvärvas för ra- tionaliseringsändamål, innehåller både åker och skogsmark. Likaså är det up- penbart att uppgifterna med tillämp- ning av förvärvslagstiftningen inte kan delas så, att olika organ får avgörandet beträffande jordbruksmark respektive skogsmark. Den nuvarande ordningen innebär att lantbruksnämnderna hand- lägger stru'kturärenden rörande såväl skogsmark som jordbruksmark samt markan-vändningsfrä-gor. Skogsintresset är därvid f. n. företrätt endast genom att vissa ledamöter kan vara skogligt orienterade och att länsjägmästaren är adjungerad till nämnden.

Organisationsalternativ A, som i ett organ och under gemensam ledning samlar huvuddelen av de statliga insat- serna för jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsbrukets rationalisering, kan förväntas medföra ökade möjligheter till samordnade rationaliser-ingsinsatser. Vi har fäst särskild vikt vid att varje jord— och skogsbruksföretag betraktas som en helhet samt att en samlad be— dömning av markens lämplighet för jordbruk och skogsbruk sker. Bättre effekt av gjorda insatser bör nämligen kunna vinn-as genom att verksamheten

omspänner alla produktionsgrenar vid jord- och skogsbruksföretagen och ge- nom att organet till sitt förfogande har hela skalan av rationaliseringsinstru- ment, såsom utredningsverk-saumhet, översiktlig och individuell planering, upplysning och rådgivning, projekte— ring, finansieringsstöd för skilda ända- mål, inköps- och 'fö'rsäljninlgsverksamhet avseende mark för ravtionaliseringsända- mål samt lagtilläm-pning berörande nä- ringarna. Ett sådant sammanförande av uppgifter och hjälpmedel till ett organ bör utgöra en god grund för ökat beak- tande av skilda rationaliseringsmöjlig- heter och till prövning av alternativa effektiviseringsv-ägar. En fördel blir vi- dare att organet inom sig har en mång- sidig uppsättning fackmän med olika utbildning, vilket skapar de bästa för- utsättningar för ett smidigt lagarbete utan formbundenhet. Vidare ger denna organisationslösning förutsättningar för en kombination av en lokalt förgrenad upplysnin—gs- och rådgivningsorganisa- tion och en vid länsorganet placerad fältorganisation för den löpande verk- samheten med strukturförändringar, projektering av investeringar och be- redning av finansieringsfrågor m. m. Genom konstruktionen med en med- lemsförsamling får verksamheten en önskvärd förankring hos näringsutövar- na, och deras kontakt med rationalise- ringsverksamheten förenklas, genom att de har ett och samma organ att vända sig till. Till förmån för alternativ A ta- lar vidare, att det ger goda möjligheter att vid förändringar i arbetsbelastn-ing eller i verksamhetsinriktning snabbt anpassa organisationen och arbetet till de ändra-de förutsättningarna.

Under diskussionerna har farhågor framförts, att länsorganet i A-alternati- vet skulle bli för stort och att det kunde bli svårt för'chefstjänstemannen att leda organet med' dess mångskiftan-

de verksamhet och med dess olika slag av fackpersonal. Organet blir emellertid, såsom framgår av uppgifterna på sid. 96, inte nämnvärt större än i B-alterna- tiven. Sammansättningen och omfatt- ningen av organet bör ge goda möjlighe- ter att rationalisera arbetet, bl. a. ge- nom att chefstjänstemannen och befatt- ningshavare i övrigt med högre utbild- ning kan avlasta kvalificerade uppgif- ter på underställd personal. En annan invändning är att sammankoppling av affärsmässigt driven serviceverksamhet med upplysning och rådgivning kan leda till att exempelvis den förra gynnas till förfång för den senare. Denna invänd- ning, som gäller samtliga alternativ, måste beaktas och lösas genom instruk- tionsregler och bestämmelser i anslut- ning till anslagstilldelning.

Vidare har ifrågasatts, om inte orga- n-isationsalternativ A kommer att ha svagheter eller brister i följande tre av- seenden. Kan sådan offentligrättslig verksamhet, som berör kontroversiella frågor, sam—t råd-givnings- och service- verksamheten i dess helhet förenas i ett organ? Kan det inte vara förenat med olägenheter, att två organ — det nya länsorganet och lantmäteriet —— kommer att ha näraliggande uppgifter i samband med strukturrationalisering- en? Kommer samspelet mellan struk- turanpassning och samvhällsplaner—ing att fungera tillfredsställ-ande? Till des— sa frågor återkommer vi i det följande.

Såsom förut nämnts innebär B-aller- nativen att det bildas dels ett organ (SR-organet) för strukturfrågor inklu- sive all fastighetsbildning, som ankom- mer på lantmäteriet, dels ett organ (UR-organet) för främst rådgivning i produktionstekniska frågor inom jord- och skogsbruk. Förväntade fördelar med dessa alternativ är, vad struktur-

frågorna beträffar, att fastighetsbild- ningen och de direkta hjälp—medlen för yttre rationalisering samlas i ett organ och under gemensam ledning. Detta bör ge bättre möjligheter än de som nu finns att fördela arbetsuppgifter mel- lan de olika arbetsenheter, som är verksamma på området, att välja lämp- ligaste sätt -för att genomföra struktur- rati'on'aliseringsåtgärder fram till full- följd fastighetsbildning liksom att sam- ordna planering och övriga arbetsin- satser på dessa avsnitt. Samspelet mel- lan å ena sidan vissa administrativa åt- gärder för strukturförbättringar och å andra sidan åtgärder enligt fastighets- bildningslagstiftningen kommer sålun- da enligt detta alternativ att underlät- tas. Det bör här beaktas att lantmäte- riets verksamhet till alldeles övervä- gande del avser planläggning ooh fas- tighetsbildning för tätbebyggelse och andra ändamål, som inte avser utnytt- jande av marken för jordbruks- eller skogsproduktion. Genom att expertis på de verksamhets-områden, som lant- mäteriet och lantbruksnämnderna om- fattar, samlas i det nya strukturorga- net, bör goda förutsättningar finn-as för samo-rdning mellan den all-männa sam— hällsplaneringen och strukturrationali- seringen i jordbruk och skogsbruk. Ge- nom lantmäteriets distrikt-sorganisation kommer SR-organets verksamhet att få förgrenade konta'ktvägar till såväl markägare som kommuner.

På det produktionstekniska området erbjuder en lösning enligt B-alternati- ven en i förhållande till nuläget för- bättrad samordning av kursverksamhe- ten för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Härmed följer bl. a. ökade möjligheter att anskaffa och ut- nyttja tekniska hjälpmedel i rådgiv- ningen. Vidare kan personella resurser till en del komma till gemensam an- vändning. Den samlade verksamheten

bör vinna på tillgång till pedagogisk service, litteraturtjänst, bredare under- lag för bedömning av olika arbetsme- toder och värdering av uppnådda re- sultat. De företagsekonomiska bedöm- ningarna, planerings- och utvecklings- arbetet samt den allmänna rådgivning- en kan lättare än, som hittills varit fal- let, hringas att omfatta såväl jordbruk som skogsbruk. Fastän samordningen av kursverksamheten och rådgivningen m. rn. i B-alternavtiven bör bli bättre än den nu är, blir samordningsmöjligheter- na härvidlag och beträffande företags- ekonomisk kalkylering och bedömning m. m. dock ingalunda så goda som i A-alternativet.

Befarade olägenheter med organisa- tionslösningarna enligt B-alternativen sammanhänger i främsta rummet med att strukturrationaliseringen och arbe- tet med produktionstekniska förbätt- ringar inom jordbruk och skogsbruk inte organisatoriskt sammankopplas. Härigenom riskeras att valmöjligheter mellan olika rationaliseringsv-ägar inte blir tillräckligt väl klarlagda för före- tagarna och att samspelet mellan olika slag av rationaliseringsåtgärder inte kommer att fungera väl. Eftersom slut— resultatet av insatserna i allmänhet be- ror av samspelet och avvägningen mel- lan åtgärder inom flera rationalise- ringsgrenar, blir de båda organens 'be- fogenheter och deras ansvar för vid- tagna eller uteblivna dispositioner lätt oklara. Näringsutöva-rna kommer allt- jämt att ha olika organ att vända sig till i näraliggande rational-iseringsfrågor. Möjligheterna för strukturorganet att nå ut till näringsutövarna blir alltför begränsade och struktuna-tionalisering- en får en alltför svag förankring hos näringsutövarna, vilket måste innebära en avgjord bris—t.

Då det i B—alternativen är en svår- löst fråga, vart investeringsärendena

skall hänföras, har vi, som tidigare nämnts, övervägt två alternativ, B 1 och B 2, s-om i huvudsak skiljer sig därige- nom, att sagda frågor förts till rådgiv- ningsorga-net (UR) respektive struktur- organet (SR). Investeringar i mark och byggnader har intimt samband med både fastighetsrationalisering och drifts- rationalisering. Byggnadsfrägorna och maskinfrågorna måste lösas i nära |an- knytning till varandra och till produk- tionsplanläggningen i övrigt. Motsva- ran-de är förhållandet med täckdikning. Rationaliseringen av anläggningarna inom ett företag måste följas upp av åtgärder inom .d—riftsrationaliseringen. Av dessa skäl har investeringsfrågorna i BI-alternativet i allt väsentligt förts till UR—organet. — Investeringar i fasta anläggningar utgör emellertid samti- digt en integrerad del av fastighetsrä- tional-iseringen. Utan sådana investe- ringar uteblir ofta den ekonomiska ef- fekten av andra åtgärder mer eller mindre. Det 'finansieringsstöd, som ges till anläggningar, är konstruerat så att det kraftigt kan främja strukturanpass- ningen. Den kraftigaste effekten i så- dan riktning nås genom de villkor, som innebär att statligt stöd får lämnas en- dast till lönsamma åtgärder och endast till investeringar med nyttvoverkan på relativt lång sikt. Det kan förväntas att liknande principer kommer att gälla för den fortsatta verksamheten. Det ekonomiska urvalet av objekt vid inves- teringsstöd är en kraftigt pådrivande och styrande faktor i stru-kturanpass- ningen. Investeringsfrågorna mäste där- för !bedömas och avvägas i sam-band med åtgärderna för strukturanpassnin-g— en. Av här berörda skäl har investe- ringsfrågorna i B 2-a1ternativet förts till SR-organet.

Det finns sålunda tungt vägande skäl för att sammankoppla investeringsverk- samheten med ett vart av de båda or-

ganen i B-alternativen. Vilkendera lös- ning som än väljs innebär uppenbarli- gen olägenheter, som i görligaste män får lösas genom anvisningar om sam- arbete och gemensam handläggning.

Det har framförts skäl för att söka en lösning med två organ, nämligen ett organ för den yttre rationaliseringen, som får närmare anknytning till lant- mäteriet än vad nu är fallet, och ett organ som kan betecknas som ett ut— byggt h-ushållningssällskap. Å andra si- dan har framförts betänkligheter med hänsyn till att SR-organet skulle få ka- raktären huvudsakligen av ett fastig- hetsbildningsorgan med allmänna sam- hällsplaneringsuppgif-ter och med tyngdpunkten i verksamhetsfältet starkt på frågor som ligger utanför jord- och skogsbrukets rationalisering. Med hän- syn till des-sa betänkligheter och då lantmäteriet nyligen undergått en ge- nomgripande omorganisation och för— slag till ny lagstiftning, som reglerar dess verksamhet, har framlagts, synes inte utan mycket starka skäl lantmäte- riet nu böra inbegripas i en ny omor- ganisation.

Med hänsyn härtill har vi undersökt och övervägt möjligheterna att nå dels en klarare principiell fördelning av ar- betsuppgifterna mellan lantmäteri och ett särskilt organ för jord- och skogs- brukets rationalisering, dels en betryg- gande samordning av de båda organens verksamhet.

Resultatet av dessa överväganden re- dovisas i de avsnitt i kap. X, där sam- ordningen med lantmäteri och länssty- relse behandlas. Förslaget i dessa de- lar innebär bl. a. att lantmäteriet får ett avsevärt förstärkt medinflytande i rationaliseringsorganets verksamhet på strukt—urområdet. Detta möjliggörs bl.a. genom att hithörande frågor skall bc- h-andlas inom en strukturdelegation

med omfattande beslutsbefogenheter. I denna avses överlantmätaren komma att ingå. Även utvecklingsplaneringen röra-nde strukturanpassningen avses komma att primärt handläggas i denna delegation. Lantmäteriet får en anknyt- ning till delegationen även genom att lantmäteriets förrättningsmän direkt förutsätts medverka i beredning och föredragning av ärenden. De riktlinjer, som sålunda uppdragits för samord- ningen med lantmäteriet, anser vi vara lämpligt utformade. Vi anser således att den principiella gränsdragningen blir tillfredsställande, att förslaget ger betryggande förutsättningar för sam-ar- betet mellan de båda organisationerna, att lantmäteriets .medinflytande i struk- turrationaliseringen likaså blir till-freds- ställande ordnat samt att strukt—urdele- gationen med den föreslagna samman- sättningen kommer att innehålla den sakkunskap, som behövs för att bedöma strukturanpassningen i dess samman- hang med samhällsplanering i vidare bemärkelse.

Vid de fortsatta övervägandena utgår vi i princip från att lantmäteriorgani- sationen skall vara fristående. Arbets- fördelning och samanbetsformer bör or- ganiseras enligt nyss angivna riktlinjer.

Kvarstående fråga är huruvida upp- gifterna pä länsplanet lämpligen kan fördelas på två organ, därav ett fristå- ende strukturorgan. Sedan näringsut- övama tillförsäkrats nie-dinflytande ge- nom de anordningar, som närmare re- dovisas i klap. VI, har vi funnit att en lösning, som innebär att strukturanpass- ni-ng ooh rationaliseringsverksamhet i övrigt i princip inordnas i ett och sam- ma organ, på avgörande grunder kan förordas.

Som främsta motiv för C-altematiuet, dvs. ett bibehållande av skogsvårdssty- relserna som fristående organ, har i

diskussionerna anförts, att huvuddelen av Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande arbetsuppgifter skulle vara av den ar- ten, att de inte i större utsträckning behövde samordnas med övriga berör- da organs insatser till främjande av skogsbrukets och jordbrukets rationali- sering. D'ärvid har särskilt framhållit-s att utvecklingen beträffande skogsbru- kets driftsfrägor går snabbt och h-ar ak- tualitet för flertalet inom näringen, me— dan exempelvis strukturförändringarna av naturliga skäl sker långsammare och endast berör ett mindre antal företag.

Som motiv för C-alternativet har här- utöver anförts, att detta s-kulle tillvara- ta fördelarna med en liten och mera enhetlig organisation. Ett bibehållande av skogsvårdsstyrelserna som friståen- de organ skulle i jämförelse med de andra alternativen bl. a. innebära, att länsorganen blev mindre och därmed mera lätt—manövrerade och anpassnings- bara samt att avståndet mellan allmän- heten och beslutande instanser skulle minska. En geografisk indelning av skogsvårds—styrelseorganisationen med hänsyn till de speciella skogliga förhål- landena vore lättare att genomföra vid ett organisatoriskt särskiljande av skogsvårdsfrågorna. Vidare förmodas en dylik lösning erbjuda större möjlig— heter att till verksamheten knyta en mera allsidig representation för skogs— näringen samt underlätta samarbetet med utomstående organ. Härutöver har framhållits att en mera genomgripande omorganisation alltid förorsakar vissa övergångssvårigheter, som en tid kan inverka menligt pä organisationens möjligheter att ge fullgod service vid de snabba förändringar, som nu sker, inte minst på skogens område.

De skäl, som främst talar för att skogsvårdsstyrelserna skall ingå i de nya regionala organen, är

att utvecklingsplanering, arbetskrafts— dispositioner, markanvändningsfrågor, kapital'frå—gor m. m. ofta måste behand- las gemensamt för jord- och skogsbruk,

att en betydande del av produktions- enheterna utgör kombinerade jord- och skogsbruksföretag och att en samlad företa-gsekonomisk bedömning och planläggning vid utbyggnad och för- bättring av sådana företag är nödvän- dig,

att st-rukt-urrationaliseringen, framför allt den aktiva inköpsverksamheten och tillämpningen av eförvärvslagstiftningen, måste handhas av ett och samma organ beträffande såväl jord som skog och att denna på i det följande närmare angiv- na skäl bör organisatoriskt samman- kopplas med såväl jordbrukets som skogsbrukets driftsrationalisering samt

att vissa av skogsvårdsstyrelsernas ar- betsuppgifter synes minska, vilket på längre sikt kan komma att minska för- utsättningarna att bibehålla fristående skogsvårdsstyrelser i varje län.

Avgörande för C—alternativets håll- barhet är enl-igt vår mening i första hand frågan, om föreliggande behov av samordning av de statliga rationalise- ringsinsatserna för produktionstekniska förbättringar inom skogsbruket med öv- rig ration'aliseringsverksamhet på skogsbrukets och jordbrukets områden bli-r tillgodosedda. Då v-iss samordning alltid är eftersträvansvärd, kan frågan också ställas, huruvida ifrågavarande skogliga rationalisering är så särpräg- lad och det inbördes beroendet mellan denna och övriga rationaliseringsgre- na—r så ringa, att den förstnämnda bör hållas organisatoriskt skild från övrig rationaliseringsverksamhet.

Rationaliseringsarbetet går i stor ut- sträckning -ut på att dels i lämpliga proportioner kombinera produktions— ifaktorerna mark, arbete och kapital på bästa sätt, dels förbättra de teknisk-

biologiska produktionsmetoderna, dels genomföra dri'ftsorgan-isatoriska för- bättringar. Även med beaktande av de förändringar, som kan väntas genom strukturomvandling, kommer uppenbar- ligen ett mycket stort antal av bruk- ningsenheterna i vårt land att utgöras av kombinerade jord— och skogsbruks- företag. Effektiviseringsåtgärderna vid dessa företag berör både jordbruk och skogsbruk.

Det går uppenbarligen inte att i det praktiska rationaliseringsarbetet be- handla jordbru'ksdelen och skogsbruks— delen separat, vare sig det gäller mark— frågor eller kapital- och arbetskrafts- resurser. En avvägning av kapitalinsat- serna mellan olika ändamål inom det gemensamma jord- och skogsbruksföre— taget är naturlig och nödvändig, för att resurserna skall kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt och bästa effektivise- ringsväg välj-as. En sådan avvägning är också erforderlig med hänsyn till lik- viditetsfrågorna. Arbetskraftens utnytt- jande inom de kombinerade företagen är likaledes ett spörsmål, som inte kan lösas tillfredsst'ällande enbart med be- aktande av någon enskild produktions— gren. Då arbetskraftens fördelning på de mest produktiva sysselsättningarna är ett av de viktigaste men hittills minst uppmärksammade avsnitten i jord- och skogsbrukets rationalisering, är det an- geläget att problematiken behandlas i ett sammanhang för såväl jordbruks- sidan som skogssidan.

En med statliga medel bedriven ra— ti-onaliseringsverksamhet inom jordbru- ket och skogsbruket torde såsom en synnerligen viktig uppgift ha att ut- arbeta och presentera underlag för en totalt sett lämplig anpassning av pro- duktionsresurserna inom näringarna, såväl resurserna inbördes som i för- hållande -till vad produktionen kan ge i ersättning för de utnyttjade resurser-

na. Härför erforderliga översiktliga planläggningar och analyser av utv-eck- lingstendenserna måste oundgängligen omfatta »hela verksamhetsfältet och kan rimligen inte uppspaltas på en jord- bruksdel och en skogsdel. Även inom enskilda företag .med givna resursramar kan ofta lönsamhetsförbättringar vinnas genom förändringar på det driftsorga- nisatoriska planet. Sambandet mellan jordbruks— och skogsbr—uksdelen i kom- binerade företag framstår klarast i sam- band med företagsekonom-isk planering.

Ett särskiljande av den skogliga ra- tionaliseringsverksamheten skulle fram- stå som ett avståndstagande från och undergrävande av rådande trend mot en utvidgad företagsekonomisk bedöm— ning i samband med de statliga insat- serna för jord- och skogs-brukets ratio- nalisering. Denna utvecklingslinje har vi-d upprepade tillfällen un-derstötts ge- nom uttalanden och beslut av stats- makterna under de sen-aste åren. Vi k-om-mer i annat sammanhang att för- orda en ytterligare förstärkning av sam- mankny-tningen på företa-gsekonomisk grund av olika rationaliseringsåtgärder. Vi anser detta vara ett viktigt led i den framtida rationaliseringspolitiken.

De slutsatser, som denna allmänna be- dömning leder fram till, bestyrks av re— sultaten från den företagna undersök- ningen om det svenska lantbrukets ef- fektiviseringsvägar (SOU 1963:66). Bl. a. påtalas där de nuvarande företa- gens disharmonis—kt uppbyggda produk- tivonsapparat, som synes kunna avhjäl- pas genom ök'ade insatser på skogssi- dan. De genomförda beräkningarna vi- sar, dels att kombinerade jord- och skogsbruksföretag i vissa bygder är lämpliga och ibland det enda realis- tiska alternativet, dels att stora lönsam- hetsvariationer föreligger mellan p-ro- duktionsprogra-m med skillnader i för- hållande jord och skog. Separat pro-

grammering för de bådasektorerna var för sig leder sålunda ofta till annat och sämre resultat än den gemensamma planeringen. De markanta lönsamhets- skillnaderna vid de olika förutsättning- arna visar på de uppenbara risker för felinvesteringar, som föreligger då sam- bandet jord skog inte beaktas. Att åt- skilja de båda grenarna skulle i prak- tiken innebära, att man i många fall av- stod från möjligheten att undersöka och därmed välja bästa effektiviserin-gsväg. Ett sådant förhållande skulle vara otill- fredsställande såväl för den enskilde företagaren som ur det allmännas syn— punkt. De negativa verkningarna härav blir mer markerade vid en mer avan- cerad produktionsteknik och vid ökade statliga insatser för att stimulera till en snabbare u-tvecklingstakt. Rationalise- ringsorganisationen är ändamålsenlig först, då den bildar en plattform för en allsidig belysning av företagens utveck- lin-gs- och anpassningsvä'gar. Härför är i de fall gemensam produktion före- kommer en samordning av jordbruks- drift och skogsdrift i planering samt i åtgärdernas successiva genomförande och handlingsprogrammets uppföljning en angelägenhet av [första ordningen. Det nu anförda äger giltighet främst i fråga om de statliga insatser, som görs för att främja skogsproduktion i kombi- nation med jordbruksdrift. Skogsvårds— styrelsern-as verksamhet berör emeller- tid även det skogsbruk som bedrivs fri- stående från jordbruk. Vi förutsätter att — för att skogsbrukets intresse skall tillvaratas -— i länsorganets styrelse skall ingå sko-gsrepresentanter och att s*k-ogsdelegationen kommer att vara sammansatt med tyngdpunkten på skog- l-i-g representation, liksom fallet nu är med skogsvårdsstyrelserna. Beslutande— rätten rörande Skogli-g produktionstek- nik och driftsfrågor bör i största möj- liga utsträckning anförtros skogsdele-

gationen. Dessa frågor har nämligen ofta speciell karaktär och kan med för- del lösas oberoende av andra åtgärder, även om det också på detta fält finns en rad kontaktpunkter mellan åtgärder- na inom jordbruk och skogsbruk.

Såsom tidigare framhållits kan de ak- tiva insatserna vid strukturrationalise- ringen inte fördelas så, att de handhas av oli-ka organ för jordbruk resp. skogs- bruk. Den aktiva inköpsverksamheten och uppgifterna med tillämpningen av förvärvslagstiftningen kan inte gärna delas på olika organ för jordbruksmark och skogsmark. Det synes då —— inte minst ur skogsbrukets egen synpunkt — angeläget, att strukturrationaliseringen i jord- och skogsbruk organisatoriskt samman-kopplas inte en-bart med jord- brukets utan också med skogsbrukets produktions- och driftsrationalisering. Det skulle annars, bl. a. för företagarna i skogsbruket, kunna te sig ganska främmande att ett organ, som av dem kan uppfattas som väsentligen ett jord- bruksorgan, skulle handha de för skogs- näringen v-itala frågorna om struktur- anpassningen i skogsmark. —— Skulle dock en lösning med fristående skogs— vårdsstyrelse väljas, så måste det nya organ, som handhar strukturrationali- seringen, i sin styrelse ha erforderlig sakkunskap på .skogs'frågor, och vidare måste organet ha en tillräckligt utbyggd kader av skogl'igt utbildade befattnings- havare .för planläggning, värdering, för- handlingar m. m. rörande strukturratio- nalisering & skogsmark.

Slutligen synes utvecklingen kunna leda till att skogsvårdsstyrelserna in- om ett par verksamhetsområden får minskade arbetsuppgifter. Såsom vi närmare utvecklar i kap. IX är det 'up- penbarligen angeläget att ordna yrkes- utbildningen mera likformigt för jord- bruket resp. skogsbruket med beaktan- de av hur yrkesutbildningen -i stort or-

ganiseras. Detta medför ändrat omfång av de nuvarande skogsvårdsorganens verksam-het, vilket i första hand gäller Skogsstyrelsen men även de regionala organen.

På senare år har utvecklingen allt- mer gått i den riktningen, att skogs- ägarna genom sina egna organisationer övertar vissa arbetsuppgifter beträffan- de skogsvård och olika serviceuppgif— ter. Att omfattningen av skogsvårdssty- relsernas serviceverksamhet hittills ändå visat en ökande tendens, beror på den under senare år öka—de verksamhet, som sammanhänger med beredskaps- arbetena. Om sistnämnda del av verk- samheten åter skulle minska och om den utveckling, som innebär att skogs- ägarnas organisationer övertar vissa uppgifter, fortsätter, kan det ifrågasät- tas om det finns förutsättningar att ha en skogsvä-rdsstyrelse i varje län. Al- ternativet med fristående skogsvårds- styrelser torde sannolikt leda till en annan indelnin-g av verksamhetsområ- dena, som skulle innebära, att man fick färre skogsvårdsstyrelser med större verksamhetsområden. Detta skulle i sin tur medföra att förutsättningarna för direkt samarbete mellan dessa regio- nala organ och de länsorgan, som har till uppgift att främja strukturrationali- seringen i jord- och skogsbruk samt jordbruket-s rationalisering i övrigt, komme att minskas högst avsevärt.

Sammanfattningsvis har vi sålunda funnit, att ett flertal effektiviseringsåt- gärder ävensom de markpolitiska över- vägandena samtid-igt berör både jord- bruket och skogsbruket och ofta förut- sätter samordnad »företagsekonomisk kalkylering. Detta gäller utvecklings- planering, särskilt avseende struktur- omvandling, arbetskraftsdisp-ositioner och lokaliseringsfrågor, vidare mark— förvärv för rationaliseringsändamål, av-

vägning av huruvida mark skall använ- das för jordbruk eller skogsbruk, jord- lagstiiftningens tillämpning, kapital- och likviditetsfrå-gor, »driftsorganisation vid de kombinerade företagen, omställnings- problem !i samband med den ekonomis- ka tillväxten i samhället m. m. Det framstår såsom synnerligen angeläget att rationaliseringsåtgärderna i jord- bruket och skogsbruket integreras, ge- nom att det allmännas insatser samman- förs i ett länsorgan.

På grundval av de ovan redovisade övervägandena föreslår vi, att den re- gional-a ration-aliseringsverksamheten utformas enligt de riktlinjer, som an- getts för alternativ A, innebärande ett sammanförande i ett organ _av i stort sett de verksamhetsgrenar som nu an- kommer på hushållnin'gssälls-kap, lant- bruksnämnder och skogsvårdsstyrelser.

KAPITEL VI

Den regionala organisationens utformning

Inledning

Den regionala, med statsmedel bedrivna och understödda verksamheten för jord- brukets, skogsbrukets och trädgårdsnä- ringens rationalisering bör liksom hit— tills handhas av särskilda organ. Från rent organisatoriska synpunkter torde skäl tala för att åtminstone en del av dessa organ skulle ha ett större geogra- fiskt verksamhetsområde än det som de nuvarande rationaliseringsorganen har. Att isolerat bryta loss den regionala lantbruksadministrationen från samban- det med övrig länsförvaltning kan emel- lertid befaras försämra arbetsmöjlighe- terna för och minska effektiviteten inom såväl regionalorganet som med detta samverkande organ. Med tanke på det ökade behovet av samordning av nä- ringslivets olika delar skulle vidare en lösning av rationaliseringsverksamhe- tens geografiska uppdelning i antydd riktning innebära påtagliga nackdelar. För rationaliseringsorganisationen tor- de med hänsyn härtill de nuvarande länen böra bibehållas som indelnings- grund. I Älvsborgs län finns f. n. två hushållningssällskap, två lantbruksnämn- der, men endast en skogsvårdsstyrelse. Vi föreslår att vid den förestående om- organisationen de nuvarande organen sammanförs till ett för länet gemensamt organ. I detta sammanhang må erinras om att utredning pågår om länsindel- ningen och att en ändrad indelning kan aktualisera ny områdesindelning för ra- tionaliseringsorganen.

Inom jordhruksutredningen utförda undersökningar har visat, att stora ra- tionaliseringsinsatser blir erforderliga för att jordbruks—, skogsbruks- och träd- gårdsnäringarna, bl. a. genom en snab- bare anpassning till den tekniska och ekonomiska utvecklingen, skall någor- lunda kunna följa takten i produktivi— tetsutvecklingen inom andra sektorer av näringslivet. Därmed ställs också ökade krav på rationaliseringsverksamheten, såväl beträffande dess organisatoriska uppbyggnad och arbetsformer som i frå- ga om dimensioneringen av verksamhe- ten. Det är självklart att takten i de be— rörda näringarnas rationalisering lik— som konkurrenskraften i förhållande till andra länder i hög grad kommer att bli avhängig den medverkan och det stöd till bl. a. forsknings- och rationalise- ringsverksamheten, som man från det allmännas sida är beredd att ge. Omfatt- ningen av detta stöd inverkar givetvis också på utformningen av rationalise— ringsorganen. Även om denna princip- diskussion inte kommer att närmare be- röra organisationens dimensionering, gäller dock för det kommande resone- manget såsom en utgångspunkt, att sta- tens insatser för rationaliseringsverk- samheten totalt sett inte kommer att minska. För att upprätthålla näringar- nas konkurrenskraft i förhållande till utlandet har vi snarare funnit skäligt, att rationaliseringsinsatserna förstärks och avvägs med hänsyn till insatserna för jordbrukets och skogsbrukets förkovran i jämförbara västeuropeiska länder.

Den snabba utvecklingen i tekniskt och ekonomiskt hänseende kommer att ställa ökade krav på rationaliserings- organets flexibilitet. Vår strävan har va- rit att tillskapa ett organ, som organisa- toriskt kan fungera vid skiftande för- hållanden och som smidigt kan anpas- sas efter uppgifternas omfattning och förändringar i verksamhetens inrikt— ning. Vi har också sökt bibehålla kon- tinuiteten i verksamheten och bevara den anknytning till och good will hos näringsutövarna, som byggts upp av de nuvarande organen.

Verksamhetsområdets omfattning

Regionalorganets uppgifter kommer i huvudsak att utgöra en fortsättning på och en påbyggnad av den verksamhet, som hittills bedrivits av lantbruksnämn- der, hushållningssällskap och skogs- vårdsstyrelser. Dessa organs insatser till stöd för effektiviseringssträvandena inom jordhruks-, skogsbruks- och träd- gårdsnäringarna måste i den nya orga- nisationen vidareutvecklas och anpas- sas bl. a. till de nya krav, som kan upp- komma, liksom till de förändringar i förutsättningarna för verksamheten, som kan bli följden av ställningstagan- den till våra förslag om den framtida rationaliseringspolitiken. Arbetsuppgif- terna torde även påverkas av de ökade möjligheter till samlade rationalise- ringsinsatser, till gemensam översiktlig planläggning, till hela företaget om- spännande ekonomiska överväganden 111. ni., som den nya organisationen bör medföra.

För samtliga tre berörda organ utgör för närvarande de statliga medlen grun- den för hela verksamheten. Denna får därför väsentligen sin prägel av de Lipp- gifter, som åvilar respektive organ inom ramen för det allmännas strävanden

att främja rationaliseringsarbetet i nä— ringarna. De olika organen svarar där- vid för skilda, på särskilt sätt definie- rade rationaliseringsgrenar men har sins— emellan många likartade funktioner. Ar- betsuppgifterna inrymmer sålunda bl. a. lagtillämpning, bidrags— och låneverk- samhet, initiativverksamhet, rådgiv- nings- och upplysningsarbete, projek- terings- och andra beställningsuppdrag samt vissa rent administrativa uppgif- ter, som i olika grad har anknytning till den övriga verksamheten. Samtliga organ medverkar också i en framåtsyf— tande planering, som tillsammans med annat material bildar underlag såväl för de statliga insatserna som för en- skildas åtgärder för näringarnas effek— tivisering. I regionalorganets uppgifter kommer naturligen att ingå dessa och andra former för det allmännas stöd till näringarnas förkovran.

En ofrånkomlig uppgift för regional— organet måste vidare vara att möjliggö- ra, att näringsutövarnas egna initiativ för näringarnas utveckling fullföljs och befrämjas. Vikten härav belyses bäst därav, att flera av hushållningssällska- pens numera med statliga medel bedriv- na verksamhetsgrenar vuxit fram genom sällskapens initiativ. Sådana projekt har i det banbrytande skedet kunnat föras fram tack vare att sällskapen fritt förfogat över vissa medel. Om regional- organet skall kunna göra tjänst som he- främjare av en progressiv utveckling inom de berörda näringarna, är det nödvändigt, att möjligheter även fram- deles finns för en egenverksamhet på- driven av yrkesutövarnas egna initia- tiv. Endast därigenom torde regional- organet till sig kunna överföra och bi- behålla det intresse, som kommit hus- hållningssällskapens verksamhet till del och som tagit sig uttryck i med- lemskap i organet och ekonomiskt stöd i skilda former till verksamheten från

enskilda, jordbrukets föreningsrörelse, landsting m. fl.

En förutsättning för att impulserna från yrkesutövarna snabbt skall kunna ta form i praktisk verksamhet är, att medel för de önskade åtgärderna finns eller kan anskaffas. De resurser, som hushållningssällskapen nu disponerar för sådana ändamål, bör kunna utgöra ekonomisk bas för denna näringsutövar- nas egenverksamhet. Medlen i fråga bör därför bevaras för sina ursprungliga el- ler av utvecklingen betingade nya syf- ten.

Regionalorganet kommer sålunda pri- märt att ha till uppgift att effektuera den statliga rationaliseringspolitiken. En annan uppgift blir att möjliggöra att yrkesutövarnas egna insatser till nä- ringarnas utveckling och förkovran full- följs. På denna grund för verksamheten skall organet ha att svara för de sam- lade insatserna för tillskapandet av ra- tionella ekonomiska företag, att förmed- la kunskaper om den tekniska och eko- nomiska utvecklingen samt att befrämja och stimulera tillägnandet av en effek- tiv produktionsteknik. De statliga insat- serna för jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering skall primärt åvila regionalorganet, som till fullföljande av denna uppgift bör anvi- sas medel för översiktlig och indivi- duell planläggning, upplysning och råd- givning, aktiv inköps- och försäljnings- verksamhet, statligt ekonomiskt stöd till olika rationaliseringåtgärder samt för att handha tillämpningen av vissa jord- lagar, skogsvårdslagen samt lagar och förordningar till skydd eller stöd för jordbruksproduktionen. Utgångspunk- ten för organisationens utformning mås- te vara, att de statliga strävandena att främja jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering i princip skall löpa samman i regional- organet.

Vi har sålunda funnit angeläget att i ett organ samla och samordna de skil- da insatserna för nyssnämnda näringars rationalisering, vilka hittills varit upp- delade på hushållningssällskap, lant- bruksnämnder och skogsvårdsstyrelser. Härav följer att huvuddelen av de på dessa organ ankommande uppgifterna, som var för sig utgör delkomponenter i det nuvarande rationaliseringsstödct och som sammanslagna bör kunna bil— da en bättre avvägd insats för näringar- nas förkovran, också bör återfinnas inom den nya organisationen. Vikten härav framgår bl. a. av utförda effekti- vitetsanalyser, som belyser hur gemen- samma insatser inom alla rationalise- ringsgrenarna vid jord— och skogsbruks- företagen är erforderliga för att full- gott resultat skall uppnås.

Avspallningsfrågor

Inom de berörda organens nuvarande verksamhetsfält kan utskiljas uppgif- ter, vars inordnande i ett enhetligt ra- tionaliseringsorgan kan ifrågasättas. Detta gäller i första hand vissa uppgif- ter, som ej har direkt samband med nu ifrågavarande näringars rationalisering. I sammanhanget har också diskuterats beställningsuppdrag och servicefunktio- ner, av vilka några har rent affärsmäs- sig karaktär.

De nuvarande rationaliseringsorganen har tillagts ett flertal sådana uppgifter. Hit hör bl. a. det administrativa arbetet med sociala frågor i anledning av små- bruksstödet samt bidragsverksamheten till fjällägenheter och lägenheter åt sa- mer. Planering m. m. för beredskapsarbe- ten är uppgifter, vilka primärt har andra syften än att effektivisera produktionen i jord— och skogsbruk, även om de har beröringspunkter med rationaliserings- verksamheten. Detta gäller kanske i ännu högre grad uppgifterna i fråga om skördeskadeskydd, skördeuppskattning

och annan statistikinsamling, såsom ar- betet med den jordbruksekonomiska un- dersökningen och den speciella s. k. lantarbetarstatistiken. Arbetet med den senare torde komma att övertas av partsorganisationerna på området. Be- fattningen med dessa uppgifter liksom organens medverkan i fastighetstaxe— ring, fastighetsvärderingar och andra utredningar rörande jordbruk och skogsbruk för speciella ändamål sträc- ker sig dock många gånger långt ut- över vad som skulle erfordras för att tillgodose regionalorganets eget behov av sådant material.

För regionalorganets del skulle det ur vissa synpunkter vara till fördel, om det kunde avlastas flertalet av dessa arbets- uppgifter. Uppgifterna kommer att tynga organet organisatoriskt och volymmäs- sigt och kan i viss mån befaras inkräkta på dess huvuduppgifter. Med hänsyn till samhällets behov av ifrågavarande verk- samhet är det dock realistiskt att räkna med att flera av de här behandlade upp- gifterna kommer att åvila regionalorga- net, åtminstone tills annan lämplig hu- vudman för verksamheten avdelats.

Beställningsverksamheten inom de nu- varande organen berör i och för sig betydelsefulla rationaliseringsavsnitt och har i åtskilliga fall karaktär av in- dividuell rådgivning. Som exempel må nämnas markkartering, produktions- kontroll i animalieproduktionen, bygg- nads- och täckdikningsprojektering, en- treprenaduppdrag i fråga om skogliga åtgärder, frö- och plantverksamheten för skogsbrukets behov samt _— numera dock i ringa utsträckning —— deklara- tionshjälp och handhavande av den lö- pande driftsbokföringen för enskilda företag. De funktioner organen här fyl- ler består av tjänster, som inte under alla omständigheter bör åvila rationali- seringsorganet. Det är visserligen ange- läget för detta organ, att markkartering

verkställs, att expertis för upprättande av dikningsplaner finns tillgänglig och att frö- och plantförsörjningen på sko- gens område tryggas, men det är knap- past en regionalorganets uppgift att handha dessa funktioner i sådana fall, då verksamheten med tillfredsställande resultat kan bedrivas inom den privata sektorn. Organet torde bättre fylla sin huvudfunktion att skapa gynnsammast möjliga betingelser för effektiviserings- arbetet, om konkurrens på olika om— råden föreligger och flera handlingsal— ternativ kan erbjudas för val dem emel- lan. Rent principiellt synes regional- organet därför inte annat än om så be- hövs böra engagera sig i beställnings- arbeten. Som tidigare framhållits finns emellertid motiv för avsteg från denna princip, bl. a. beroende på huruvida en tillfredsställande service på annat håll finns att tillgå eller kan beräknas göras tillgänglig. Beställningsverksamheten inom regionalorganet torde därför bli en avvägningsfråga i de enskilda fallen, som slutligt får göras beroende av hur behovet av erforderlig service kan till- godoses utanför organet. Befinnes pro- jekterings- och servicearbetena böra ut- föras i regionalorgancts regi, bör debi- tering för utfört arbete i regel ske.

Den organisatoriska lösningen beträf— fande enskilda grenar av beställningsar- beten och serviceverksamhet kan åskåd- liggöras med några exempel, som kan betraktas som typfall.

Regionalorganets befattning med markkarteringsfrågorna bör i första hand avse upplysning om markkarte- ringens värde samt rådgivning på grund- val av verkställda karteringar. Med en lämpligt ordnad privat service på om- rådet skulle det väl kunna tänkas, att jordprovtagning och kartritning avlasta- des regionalorganet. Uppenbara svårig- heter föreligger emellertid i nuvarande läge att utan rationaliseringsorganens

medverkan få markkarteringen ordnad på ett tillfredsställande sätt. Därjämte har denna kartering ett klart samband med rådgivning och utgör i många fall utgångspunkt för densamma. Regional- organet torde därför få engagera sig i markkarteringsverksamheten. — Kon— trollverksamhet, stambokföring o. dyl. är utan tvekan ett viktigt led i arbetet för produktionstekniska förbättringar. Även om jordbrukets föreningar numera har resurser att omhänderta vissa av dessa uppgifter, bör verksamheten fram- deles bedrivas i samverkan mellan för- eningarna och regionalorganet bl. a. för att säkerställa, att densamma får den officiella prägel som krävs i internatio- nellt sammanhang. Beträffande bokfö- ring synes den allmänna rådgivningen i ämnet böra åvila bl. a. regionalorga- net, medan i fråga om den individuella servicen på området utvecklingen bör följa hittillsvarande tendens, vilket in- nebär en minskad verksamhet för orga- net på detta område. Motsvarande hand- lingslinje synes böra följas i fråga om planering av hemträdgårdar, parkan- läggningar o. dyl.

I fråga om byggnads- och täckdik- ningsprojektering är förhållandena så— dana, att möjligheterna att tillgodose behovet av fackkunnigt bistånd för lant- brukets del utanför den statliga sektorn är ringa och ytterligare har försämrats under senare år. Det synes därför ofrån- komligt, att regionalorganet i inte ovä- sentlig utsträckning måste tillhandahål- la erforderlig expertis på detta område. Angelägenheten härav markeras också av att det kan förväntas, att även fort- sättningsvis betydande statligt stöd kom- mer att ges till verksamheten på dessa områden. Det allmänna har under dessa förhållanden ett direkt intresse av att behålla överblicken över och detaljkon- trollen av hur medlen används.

Regionalorganets befattning med be-

ställningsarbetena på det skogliga om- rådet torde få avvägas under hänsyns- tagande till vilken service, som finns att tillgå från skogsägarnas organisatio- ner -och från privata entreprenörer. Frö- och plantskolverksamheten bör — liksom nu är fallet vid skogsvårdssty- relserna — bedrivas vid självbärande enheter i den mån regionalorganets in- satser på området bedöms erforderliga. De praktiska förutsättningarna för att överföra hithörande verksamhet till den privata sektorn är ännu små, var- för sådana uppgifter tills vidare sanno- likt torde få handhas av regionalorga- net.

I detta sammanhang må även regio- nalorganets befattning med försöksverk- samheten beröras. Ansvaret för och led- ningen av forsknings- och försöksarbe— tet åvilar självfallet vederbörande hög- skolor och de särskilda forsknings- och försöksinstitutionerna. Det bör i första hand ankomma på dessa att svara för planeringen av den samlade försöks- verksamheten. För att de för ändamålet avdelade resurserna skall utnyttjas på bästa sätt, bör den gemensamma plane- ringen omfatta såväl de helt statliga som de statsunderstödda försöken. Dä resultaten från denna verksamhet i hög grad kommer att bilda underlag för det nya länsorganets verksamhet, bör emellertid detta organ — liksom nu hus- hållningssällskapen _ genom initiativ och propåer om försöksprogrammets uppläggning kunna påverka dettas ut— formning. Samordningen på jordhruks- sidan sker lämpligen i distriktsförsöks- nämnderna, där regionalorganen bör ha en representation i stort motsvarande den som hushållningssällskapen nu har.

Även uppgiften att genomföra försöks- programmet åvilar ytterst försöksinsti- tutionerna. I den mån försöken blir större och mera komplicerade, torde dessa institutioner själva få omhänderha

verkställigheten av försöksserierna. Av praktiska skäl är det emellertid lämp- ligt att försöksinstitutionerna anlitar re- gionalorganet för vissa uppgifter. För att inte organets övriga verksamhet skall bli lidande härav, bör särskilda medel för försöken i erforderlig utsträckning ställas till förfogande.

Försök, vars huvudsakliga syfte är praktisk demonstration, har inte inbe- gripits i denna diskussion. Sådan verk— samhet bör ingå i organets arsenal av hjälpmedel för att överföra kunskaper om nya rön till yrkesutövarna.

Till de för ett jordbrukets, skogsbru- kets och trädgårdsnäringens rationalise- ringsorgan mera perifera verksamhets- grenarna hör uppgifterna på fiskets område, arbetet på hemslöjdens utveck- ling samt hemvården (hemkonsulent- verksamheten). Diskussionerna om av- spaltning har omfattat även den vete- rinära verksamheten. Det torde inte råda delade meningar om att det är en samhällets angelägenhet att svara för vissa uppgifter inom nämnda områden, i första hand motsvarande nuvarande insatser från de berörda organens sida. Den i detta sammanhang aktuella frågan gäller därför närmast, vart uppgifterna huvudsakligen bör vara knutna för att verksamheten skall kunna drivas på effektivaste sätt. En avvägning måste här göras med hänsyn till uppgifternas funktionella samband med å ena sidan regionalorganets allmänna uppgifter och å andra sidan närbesläktad verksamhet, som bedrivs av andra myndigheter och institutioner.

Fisket. Den lokala fiskeriadministra- tionen är uppdelad på två olika huvud- män: staten för fiskeriintendenterna och vissa fiskodlingsanstalter samt hushåll- ningssällskapen för fiskerikonsulenter- na inklusive den av sällskapen bedrivna fiskodlingen. Den statliga tillsynen av

sällskapens verksamhet på fiskets om- råde handhas dels av lantbruksstyrelsen i vad gäller tjänstetillsättningar, stats- bidrag till löner och omkostnader, all- männa samordningsfrågor m. m., dels av fiskeristyrelsen i de fackmässiga frå- gorna. Redan de nu påtalade förhållan- dena ger anledning till att överväga änd- ring i organisationsmönstret, så att kla- rare ansvars- och befälslinjer erhålls.

Visst samband mellan verksamheten på fiskets område och regionalorganets huvuduppgifter ligger däri, att fisket är en tillgång, som i många fall är ägande- rättsligt knuten till jordbruksfastighe- tema och för dessa är en del av det samlade företaget. På sina håll utgör alltjämt fiske en inkomstkälla i kom- bination med jordbruk och skogsbruk och får på så sätt anknytning till regio- nalorganets verksamhet. Strukturföränd- ringarna i landsbygdens näringsliv be- rör fiskets utövare i samma utsträck- ning som lantbrukets, och utvecklingen är inom de båda sektorerna likartad. Vidare bör i detta sammanhang fritids- fiskets utveckling uppmärksammas. I rådgivningsarbetet har fiskerikonsulen- terna det gemensamt med övriga rådgi- vare, att de behöver bistånd i rådgiv- ningsmetodiska spörsmål samt fordrar — för att vara effektiva i sin verksam- het —- tillgång till sådana tekniska hjälp- medel, som kan förutsättas finnas till- gängliga i regionalorganet. Behovet av anknytning till näringsutövarna, exem- pelvis genom en till länsorganet höran- de nämnd, är ytterligare ett drag som fisket har gemensamt med jord- och skogsbruk.

Å andra sidan kan hävdas att fisket mera sällan utgör en produktionsgren i egentlig bemärkelse vid jord- och skogsbruksföretag, vilken allvarligt kon- kurrerar med övriga produktionsgrenar om företagets resurser. Kombinationen mellan jordbruksproduktion och yrkes-

mässigt bedrivet fiske, där båda grenar- na har nämnvärd omfattning, förekom- mer alltmera sällan och kan med avse- ende på organisationsuppbyggnaden inte tillmätas nämnvärd vikt. Problemen i samband med strukturförändringarna på fiskets område är i de flesta fall av något annan karaktär än de inom jord- och skogsbrukssektorn, där frågor i an- slutning till förändringar beträffande den fasta egendomen föranleder sär- skilda beaktanden. Däremot är gemen- skapen beträffande arbetsmetodiska spörsmål och hjälpmedlen i fortbild- ningen och rådgivningen fullt klar, ett samband som dock kan åberopas också beträffande åtskillig annan verksamhet.

Rent fackmässigt hör den av hushåll- ningssällskapen bedrivna verksamheten på fiskets område odiskutabelt samman med den statliga fiskeriadministratio- nen. Detta gäller såväl för de rent fis— keritekniska spörsmålen som för åtskil- liga av de administrativa uppgifterna. Anknytningen till jord- och skogsbru- ket är i de flesta fall närmast att jäm- ställa med annan sysselsättning utanför företaget och utgör i och för sig inte tillräckligt motiv för att infoga fiskefrå- gorna i regionalorganet. Vidare är fis- kerikonsulenternas rådgivning riktad dels till en stor grupp av yrkesfiskare, som saknar varje anknytning till jord- och skogsbruk, dels till fritidsfiskare, vars flertal är sysselsatt inom andra näringar.

Vi finner för vår del, att vägande skäl talar för, att i vart fall den centrala ledningen av fiskerikonsulentorganisa- tionen och den statliga fiskeriadmini- strationen sammanfogas. Hithörande fråga är _ i vart fall vad gäller fritids- fisket — föremål för särskild utred- ning. Oavsett hur organisationsfrågan löses, skulle fiskerikonsulenterna kunna placeras vid regionalorganen och där- igenom få tillbörlig anknytning till ra-

tionaliseringsverksamheten i de fall detta har aktualitet och härjämte få till- gång till erforderliga hjälpmedel i råd- givningsarbetet. Anknytningen till nä- ringsutövarna torde kunna upprätthål- las genom direkt samarbete med av fis- kefrågorna berörda organisationer. Om nuvarande lånesystem bibehålls,, kan ifrågasättas, om inte deleredereansva— ret för beviljade lån i regel får avlyftas regionalorganet. Möjligen kan lands- tingen överta denna uppgift — såsom fallet nu är i Göteborgs och Bohus län. Hushållningssällskapen har hittills an- sett sig med sina egna resurser bakom sig kunna ta risker vid långivningen. Viss osäkerhet om vad en eventuell sam- manslagning av den officiella verksam- heten på fiskets område skulle kunna medföra ur ekonomisk synpunkt kan råda, då vissa hushållningssällskap, sär- skilt de i Norrland, erhåller bidrag från respektive landsting för att förstärka verksamheten på fiskets område och även med egna resurser understödjer denna verksamhet, exempelvis genom att utnyttja överskott från fiskodlings— verksamhet.

Veterinärverksamhet. Nuvarande för- hållanden på det veterinära området fö- teter vissa likheter med vad som nyss anförts om organisationen på fiskets område. Lantbruksstyrelsen har tillsy- nen över hushållningssällskapens verk- samhet i stort, medan de veterinära fackfrågorna, häri inbegripet förslag vid tillsättande av de veterinära befattnings- havarna vid sällskapens veterinärbak— teriologiska laboratorier, handhas av veterinärstyrelsen. En väsentlig skill- nad mellan förhållandena på de båda berörda områdena ligger emellertid däri, att sällskapens veterinärer varken är personalförtecknade eller statligt av- lönade. Vissa statsmedel utbetalas dock såsom ersättning för deras medverkar. i av veterinärstyrelsen ledda kontrolln

undersökningar m. m. I övrigt finan- sieras sällskapens veterinäraverksamhet genom taxeinkomster, inkomster av ana- lysverksamheten vid veterinärlaborato- rierna samt i någon mån genom anslag från landsting och från jordbrukarnas föreningsrörelse.

Huvuduppgifterna för hushållnings— sällskapens del på det veterinära områ- det är dels djurhälsokontroll, dels labo- ratorieverksamhet. Båda dessa verksam- hetsgrenar hör närmast till sådan ser- viceverksamhet, som primärt kan anses falla utanför det officiella rationalise- ringsorganets uppgifter. Dessa för det produktionstekniska resultatet i hus- djursskötseln så betydelsefulla arbeten innefattar emellertid även ett väsentligt rådgivande moment, som är av det slag, att uppgiften väl går i linje med ratio- naliseringsorganets allmänna strävan- den. Ytterligare väsentliga rådgivnings- uppgifter på veterinärområdet torde för övrigt föreligga utanför det snävt be- gränsade verksamhetsfält, som nu be- arbetas. Dessa uppgifters omfattning och ekonomiska betydelse synes moti- vera, att regionalorganet utrustas med veterinär sakkunskap för rådgivning. Nämnda arbetsuppgift har närmast an- knytning till husdjursspecialisternas och byggnadsteknikernas funktioner inom organet, varför den bör infogas i den ordinarie organisationen.

De fältarbetande veterinärerna måste ha tillgång till laboratorieservice, vilket torde kunna ordnas oavsett om regio- nalorganet har egna laboratorier eller om dessa finns vid andra organ. Därest de nuvarande laboratorierna vid säll— skapen skulle knytas till regionalorga- net, torde man dock kunna förvänta den fördelen med veterinärutbildade rådgivare inom organet, att rutinarbetet med hälsokontrollverksamhet m. m. i väsentligt större utsträckning än hittills överflyttades på kvalificerad assistent-

och biträdespersonal, varigenom ej oväsentliga rationaliseringsvinster bor- de kunna erhållas.

Arbetet inom laboratorierna består främst av rutinanalyser i anslutning till kontrollverksamhet m. m., analyser åt distriktsveterinärer och jordbrukare, driftskontroll åt livsmedelsindustrier samt allmän livsmedelshygienisk ana- lysverksamhet. Utvecklingstendenserna på sagda område går i den riktningen, att livsmedelsindustrierna bygger ut sin egen laboratorieverksamhet och därmed själva övertar produktionskontrollen vid respektive företag. De kan även i någon mån ge service åt sina leveran- törer. Däremot har arbetsuppgifterna beträffande de allmänt hygieniska frå- gorna ökat. Verksamheten vid sällska- pens veterinärlaboratorier har ett myc- ket nära samband med statens veteri— närmedicinska anstalt och de fyller när- mast funktionen av lokala replipunkter ät anstalten.

Av den hittillsvarande utvecklingen vid veterinärlaboratorierna att döma skulle det kunna förväntas, att den vete- rinära verksamhet, som nu är knuten till laboratorierna, koncentreras till ett fåtal platser. Läget kan dock bli ett an- nat, om den hygieniska kontrollen på livsmedelssidan avsevärt kommer att ut- byggas och insatser från sällskapens la- boratorier skulle anses erforderliga. Verksamheten skulle då få en huvud- inriktning, som än mera fjärmar den från de centrala rationaliseringsuppgif— terna i regionalorganet. Samtidigt kom- mer dock uppgifter av officiell prägel att dominera arbetet.

Hemslöjd. Hemslöjdskonsulenter är f. n. knutna dels till vissa hushållnings- sällskap, dels och huvudsakligen till hemslöjdsföreningar. Det föreligger knappast något sådant samband mellan hemslöjdsverksamhet och arbetet med jord- och skogsbrukets produktivitets-

frågor, som motiverar att arbetet med hemslöjdens utveckling infogas i regio- nalorganet. Frågan om det statliga stö- det till hemslöjden är föremål för ut- redning i särskild ordning.

Hemkonsulentverksamheten kan upp- delas på två huvudgrenar, vilka i det- ta sammanhang bör särskiljas. Den ena grenen, som är den ursprungliga och som dominerar volymmässigt, be- står av allmän konsumentupplysning avseende åtgärder för hemarbetets ra- tionalisering, kost- och näringsfrågor, heminredning, sömnad och vävning m. m. Denna verksamhet kan väntas komma att uthyggas väsentligt inom en nära framtid, måhända i delvis omge- staltad form. Berörda uppgifter har av- seende på alla konsumentgrupper och har numera knappast någon specifik anknytning till jordbruket och dess ra- tionalisering. Det finns därför ingen an- ledning att inordna berörda gren av hemkonsulentverksamheten i regional- organet, utan den bör i princip avskil- jas. Tidpunkten när detta skall ske kan dock övervägas, eftersom ett ome- delbart avskiljande av verksamheten skulle ha menlig inverkan på densam- ma, detta särskilt emedan något annat lämpligt organ på länsplanet att ankny- ta verksamheten till för närvarande inte finns.

Den andra grenen av hemkonsulent- verksamheten, som är av större intres- se i förevarande sammanhang, har klar inriktning på rationaliseringsarbetet inom jord- och skogsbruk och syftar till en bättre hushållning med produk- tionsresurserna på landsbygden, främst i fråga om arbetskraften men också ka- pitalet. Den inledande fasen i denna verksamhet gäller främst sådan arbets— rationalisering i landsbygdshemmen, som skall möjliggöra för kvinnorna att i större utsträckning än vad eljest vore möjligt ägna sig åt förvärvsarbete, i all-

mänhet i anslutning till makens arbete. Bland faktorer, som ansetts skapa spe- ciella svårigheter för landsbygdsbefolk- ningen i berörda hänseende, må nämnas den alltmer uttunnade samhällsservicen på landsbygden med ökade transport- avstånd som följd och avsaknaden av barndaghem och förskoleverksamhet. Nästa fas i sagda verksamhet för in på en för familjen gemensam planering av rationaliseringsinsatserna inom företa- gen, där utnyttjandet av hustruns och mannens arbetskraft _ inom eller utom det egna företaget — analyseras. Särskilt i områden, där den accelererande struk- turomdaningen snabbt förändrar lands- bygdsbefolkningens levnadsvillkor, le- der detta sätt att angripa problemen in på en diskussion, som inte enbart gäller produktionsfrågorna i jord- och skogs— bruk utan berör även de för många så svårbemästrade omställningsproblemen i samband med byte av yrke och miljö. Det synes med hänsyn till de förväntade stora strukturförändringarna angeläget, att individen och dennes problem i större utsträckning än hittills beaktas i rationaliseringsarbetet.

Sammanfattningsvis har vi alltså fun- nit, att den helt övervägande delen av de berörda organens nuvarande arbets- uppgifter bör återfinnas i regionalorga- net. Härutöver kan en viss breddning av verksamhetsfältet befinnas erforder- lig med hänsyn till de förslag om mål och medel i jordbrukspolitiken, som vi i ett senare betänkande kommer att framlägga. Organets befattning med ser— viceuppgifter och affärsmässig verksam- het får avvägas med hänsyn till beho- vet därav i varje särskilt fall. Syftet med denna verksamhet inom organet bör vara att avhjälpa sådana brister, som kan hämma rationaliseringstakten eller minska effekten av övriga rationa- liseringsinsatser. I fråga om uppgifterna

på fiskets och andra ovan diskuterade områden får en avvägning ske med hän- syn till berörda funktioners samband med näraliggande verksamhet hos andra myndigheter eller institutioner.

Regionalorganets utformning

Allmänt

Av de föregående avsnitten har fram- gått att regionalorganets verksamhet av- ses omspänna en rad till sin karaktär olika uppgifter, såväl sådana med stat- lig-administrativ prägel som arbeten, vars omfattning, inriktning och utfö— rande helt eller huvudsakligast betingas av näringarnas direkta efterfrågan. De skilda verksamhetsgrenarna har dock som gemensamt mål att underlätta ef- fektiviseringen inom de berörda nä- ringarna och når full effekt först då det allmännas insatser inbördes sam- ordnas och därtill bringas i samklang med näringsutövarnas egna initiativ till rationaliseringsinsatser. Detta senare förhållande är av grundläggande bety- delse för resultatet av regionalorganets arbete. Det är därför av största vikt att man söker bygga upp en samhörighets- känsla med organet och dess olika verk- samhetsgrenar bland näringsutövarna. Mot denna bakgrund har organisa- tionsuppbyggnaden ägt rum. Vår strä- van har därvid varit att skapa ett or- gan, vilket är lämpat att handha de an- förda arbetsuppgifterna och som utgör en plattform, från vilken staten och nä- ringarna kan arbeta under direkt sam- verkan. Grundläggande är därvid att or- ganet erhåller en klart officiell prägel. Samtidigt ges det emellertid en sådan organisatorisk form, att näringsutövarna och andra för verksamheten intresse- rade bereds insyn, delaktighet och med- ansvar i organets hela verksamhet. Med hänsyn till relationerna med främst yr- kesutövarna i näringarna bör organet

erhålla sådan status, att det blir ett av det allmänna reglerat organ med infly- tande från berörda intressenter. Beslu- tanderätten inom totalorganisationen decentraliseras i stor utsträckning till de regionala enheterna.

I det följande skisseras huvuddragen i regionalorganets uppbyggnad. Det må framhållas att det är en principskiss som lämnas och att avvikelser från denna med hänsyn till skiftande regio- nala förutsättningar liksom av andra skäl torde komma att påkallas. Hur or- ganisationen i detalj skall utformas får bli beroende av mera ingående över- väganden om arbetsuppgifterna och ärendegången inom organet. Det har exempelvis ej varit möjligt att i detta sammanhang utreda personalfrågor av olika slag. Ej heller har ställning kunnat tas till de olikheter i organets inre or- ganisation, som betingas av skillnader i verksamhetsområdenas storlek och de skiftande produktionsförhållandena inom dessa.

Arbetsuppgifterna gruppering i stort

Den omedelbara ledningen av regional- organets verksamhet utövas av organets chefstjänsteman. Denne bör med hän- syn till organets omfattande arbetsom— råde som främsta uppgift ha att med överblick över arbetet inom de olika avdelningarna samordna verksamheten. Han bör i görligaste mån befrias från rutinmässiga ärenden.

För handläggningen av administra- tiva frågor samt av sådana kamerala ärenden och personalärenden, vilka be- döms böra falla på de regionala enhe- terna, bör finnas ett kansli. Regionalor- ganets omfattning liksom arbetsuppgif- ternas art motiverar att till organet och företrädesvis dess kansli knyts juridisk sakkunskap.

Möjligheterna att med framgång effek-

tuera den statliga jordbrukspolitiken blir starkt beroende av om realistiska mål för verksamheten kan uppställas. En fortlöpande planering är ett viktigt instrument för regionalorganets ledning, särskilt vad angår dess befattning med att utforma ett långsiktigt verksamhets- program. Särskild expertis bör därför avdelas för den framåtsyftande plane- ringen dels i syfte att tillförsäkra orga- net den speciella personal som här er- fordras, dels i avsikt att säkerställa att tillräckligt utrymme ges åt mera lång- siktiga överväganden. I annat fall riske- rar man att de långsiktiga övervägan- dena får ge vika för bestyret med de dagliga problemen. — Övervägandena angående den framtida utvecklingen måste utföras i nära kontakt bl. a. med planmyndigheterna, marknadsorganen och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I ett organ med de uppgifter, som re- gionalorganet förutsätts få, erfordras vidare expertis på det företagsekono- miska området. Verksamheten inom det- ta område måste ges en inriktning, som tillgodoser såväl behovet av allmän eko- nomisk upplysning och förmedling av ekonomiska grunddata som behovet av fortlöpande driftsplanläggning. Vidare måste behovet av ingående individuell företagsekonomisk kalkylering i sam- band med genomgripande förändringar i företagens utformning och driftsupp- läggning beaktas.

Den särskilda expertis, som avdelas för främst den mera långsiktiga plane- ringen och för uppgifterna på det före- tagsekonomiska området, synes böra or- ganisatoriskt sammanföras till en sär- skild sektion, som står till chefens och samtliga avdelningars förfogande. Inom sektionen bör bl. a. handläggas frågor rörande utveckling av kalkylverksam- heten till ledning för fältpersonalen, be- redning av större och mera svårbemäst- rade projekt samt framställning och be-

arbetning av datamaterial för de ekono- miska bedömningarna. Däremot skall ifrågavarande expertis i regel inte di- rekt svara för den fortlöpande drifts- planläggningen, vilken lämpligen i första hand bör handhas av lokalt pla- cerade rådgivare. Lokalrådgivarna för- utsätts ha en god allsidig jordbruksut- bildning med betoning på ekonomi. Fältarbetet kan uppdelas på två hu— vudgrupper, en innefattande jord- och skogsbrukets produktionstekniska frå- gor, som kräver expertis för olika drifts- grenar eller särskilda tekniskt-ekono- miska spörsmål, samt en berörande strukturrationalisering i såväl jord- som skogsbruk och planeringen för denna. Även om det är högst önskvärt att anta- let avdelningar inom organet hålls nere, är det med hänsyn till de tekniska frå- gornas omfattning och art motiverat, att den förstnämnda huvudgruppen av frågor uppdelas på två skilda avdel- ningar, nämligen en skogsavdelning och en jordbruksavdelning. Skogsavdelning- en bör handha de till skogsproduktio- nen hörande ärendena. Skogsvägsfrågor- na faller i princip inom den skogliga avdelningens ram, men det förutsätts härvid att ett intimt samarbete med strukturavdelningen inom organet äger rum. Liknande samordning bör, då så erfordras, sökas mellan Skogs- och jord- bruksavdelningarna beträffande de ma- skin- och arbetstekniska frågorna. Strukturrationaliseringen i skogsmark bör ankomma på den särskilda avdel- ningen för strukturfrågor. Jordbruksavdelningens verksamhet bör omspänna de produktionstekniska frågorna beträffande växtodling, hus- djursskötsel och trädgårdsskötsel samt dessa grenar närstående spörsmål. Av- delningen får förutsättas förfoga över specialister på dessa driftsgrenar, vilka befattningshavare dels lämnar underlag för företagsekonomiska kalkyler och bi-

träder vid verksamheten med att bygga upp rationella företag, dels aktivt ver- kar i det allmänna upplysnings- och rådgivningsarbetet för ökad effektivitet inom respektive driftsgren. Vidare bör här inrymmas specialister på de mest betydelsefulla tekniska investerings- objekten, nämligen byggnader, maskiner och markanläggningar. Till den teknis- ka verksamheten — och ofta som en del av denna _ bör vara knuten förekom- mande projekterings- och serviceverk- samhet.

Strukturavdelningens uppgifter bör avse olika former av storleks- och ar- ronderingsförbättringar inom såväl jordbruk som skogsbruk. Arbetet om- fattar främst planering för strukturför- bättringar, utformade av konkreta hand- lingsprogram för jord- och skogsbruks- företagens utbyggnad och omarronde- ring. Hit hör vidare markköp, markby- ten, statligt ekonomiskt stöd samt för- värvsprövning. I stor utsträckning be- höver olika tekniska och ekonomiska överväganden tas med i den samlade bedömningen vid planering och projek- tering för strukturförbättringar, varför ett nära samarbete med expertis inom övriga avdelningar erfordras. Inte minst väsentligt är, att lagarbetet vid hand- läggningen av strukturärendena mynnar ut i en utvecklingsplan med olika full- följdsåtgärder, på vilka olika grenar av organet inkopplas.

Förut har påtalats att ökad vikt bör läggas vid samordningen av rådgiv- ningsverksamheten inom olika grenar samt vid en gemensam planering för att utnyttja regionalorganets resurser för rådgivning. Arbetet härmed bör åvila en särskild utbildningssektion, som leds av en rådgivningsspecialist. Sektionen får som främsta uppgift att samordna den allmänna upplysnings- och kursverk- samheten inom hela organets arbetsfält. Den bör också söka sammanknyta re- gionalorganets och yrkesskolornas ut-

bildningsprogram samt uppgöra planer för hur resurserna på ömse håll bäst skall kunna utnyttjas. Sektionen skall svara för uppläggningen av kursverk- samheten under medverkan från de olika avdelningarna. Stor vikt bör där- vid fästas vid planeringen av den all- männa upplysningsverksamheten, vil- ken så långt möjligt bör leda fram till att konkreta mål för upplysningsarbetet fastställs. Programmet får genomföras under medverkan av specialisterna vid organets olika arbetsenheter, lokalt pla- cerade rådgivare, lärare vid lantbrukets och skogsbrukets skolor samt av perso- ner från utomstående institutioner och organisationer. — För att höja rådgiv- ningens effektivitet är det slutligen vä- sentligt, att programmet följs upp med en värdering av uppnådda resultat, vil- ket även bör tillhöra sektionens uppgif- ter.

Utöver det egentliga planläggnings- arbetet torde sektionen komma att få viktiga uppgifter i fråga om den inter- na informationen, anskaffning och di- stribution av tryckt material, pedagogis- ka hjälpmedel m. m. samt beträffande användningen av massmedia i upplys- ningsarbetet.

I de båda följande avsnitten behand- las något mera ingående den s. k. fält- organisationen, dvs. den personal som under en stor del av sin tid är verksam ute bland näringsutövarna. Det när- mast följande avsnittet rör den regio- nala fältorganisationen, varmed förstås den vid regionalorganet stationerade, fältarbetande personalen. Därefter be- handlas den lokalt utplacerade fältper- sonalen. —— Regionalorganets inre orga- nisation framgår även av figur 10, sid. 124.

Den regionala fälten-ganisationen

Inom utredningen utförda analyser av rå- dande produktivitetsförhållanden samt

utvecklingstendenser inom svenskt lant- bruk har gett vid handen, att en grund- läggande förutsättning för att upprätt- hålla dess konkurrenskraft och lönsam- hetsnivå är, att man arbetar på en hög teknisk nivå och snabbare än hittills ut- nyttjar nya framsteg i produktionstek- niken. En andra viktig förutsättning är att man med utgångspunkt från förelig- gande produktionsbetingelser söker uppnå en ur företagsekonomisk syn— punkt optimal kombination av skilda resurser och produktionsgrenar. En tredje förutsättning är att de struktu- rella förhållandena inom lantbruket ut- vecklas så, att modern teknik kan ut- nyttjas och att bättre avvägda organi- sationsformer kan erhållas. Rationalise- ringsarbetet måste äga rum under be- aktande av samtliga dessa tre faktorer, eftersom de var för sig blott har be- gränsad effekt på näringens konkurrens- kraft.

Såsom redan nämnts beräknas ut- vecklingen medföra behov av ökade ra- tionaliseringsinsatser, nära kontakt med näringsutövarna samt en längre gående specialisering av befattningshavarna. För att tillgodose dessa behov bör i första hand den fältarbetande perso- nalen, som nu finns vid lantbruksnämn- der, hushållningssällskap och skogs- vårdsstyrelser, ingå i det nya organet. En omfördelning mellan olika områden bör företas, om det befinns vara befo- gat med hänsyn till uppgifternas fort- satta omfattning och art. Vidare erford- ras en utökning av personalen inom vissa verksamhetsavsnitt.

För att fullt ut tillgodose alla önske- mål om nära kontakt med näringsut- övarna samt om längre gående speciali- cering av befattningshavarna, skulle ett orimligt stort antal lokalt utplacerade specialister erfordras. I stället bör spe- cialister stationeras vid länsorganen, medan en stor del av kontakterna med

näringsutövarna går via allround-kun— niga lokalrådgivare. Till den lokala or- ganisationen återkommer vi i följande avsnitt. De vid länsorganet stationerade specialisterna bör dels utgöras av hög- skoleutbildad personal, dels av kvalifi- cerad, lägre utbildad personal. Antalet specialutbildade befattningshavare inom olika fack och med olika utbildnings- nivå får avvägas med hänsyn till be- hovet i de skilda länen.

Vid varje avdelning och sektion bör finnas en chef, som har det närmaste ansvaret för arbetsenheternas verksam- het. Inte minst viktigt är, att han ser till att en god samordning sker med övriga avdelningars och sektioners verksam- het. .

Den högskoleutbildade personalen inom jordbruks- och skogsavdelningar- na får, liksom nu är fallet, förutsättas i regel vara inriktad på var sitt avsnitt inom respektive avdelnings verksam- hetsområde. Var och en bör inom sitt fackområde följa utvecklingen, medver- ka i organets gemensamma utvecklings- planering, dra upp riktlinjer för samt leda verksamheten inom respektive fackområde. För att nu nämnda specia- listers kapacitet till fullo skall utnytt- jas bör de i regel till sitt förfogande ha medhjälpare. Även dessa bör vara i rätt hög grad specialiserade. Bland de tjäns- ter, som avses för nämnda medhjälpare, bör även finnas ett antal rekryterings- tjänster för högskoleutbildad personal. Sådana tjänster bör finnas inom olika verksamhetsområden.

Flertalet regionalt placerade medhjäl- pare torde få utgöras av personal med lantmästar- eller skogsmästarutbildning eller däremot svarande utbildning på andra områden. De torde inom de tek- niska fackområdena genom fortbildning och arbetsuppgifternas fördelning bli specialiserade på enskilda grenar av respektive ämnesområde.

Vissa delfrågor inom de större äm- nesområdena samt enskilda produk- tionsgrenar med åtminstone i vissa om— råden ringa utbredning torde inte all— tid kunna tillgodoses inom ramen för den hittills angivna organisationen. För dessa frågor torde tjänster få inrättas, vars innehavare arbetar inom större geografiska områden och som antingen är placerade vid en av länscentralerna inom området eller vid den centrala myndigheten.

Inom strukturavdelningen får den interna organisationen med hänsyn till arbetsuppgifternas speciella art utfor— mas på annat sätt än det nu relate- rade. Verksamheten, som givetvis bör ha en utpräglat företagsekonomisk in- riktning, kommer att omfatta förutom utvecklingsplanering bl. a. förhandling- ar om köp, byten, försäljningar och åt- skilliga andra dispositioner berörande fast egendom. Befattningshavarna mås- te därför vara väl insatta i företags- ekonomiska frågor och i lagstiftningen på det fastighetsrättsliga området. I det praktiska arbetet är rådgivning och andra hjälpmedel för strukturrationa- liseringen så intimt sammanlänkade, att någon uppdelning på olika funktioner knappast är tänkbar. Lokalrådgivarna kan i allmänhet inte ha några ingående kunskaper på detta område. De bör dock vara så allmänt orienterade, att de kan fungera som kontaktmän även i dessa frågor. Fältarbetet med plan- läggning, kalkylering, rådgivning, för- handlingar, värdering, avtal om över- låtelse m. m. ävensom efterföljande be- redning och föredragning får skötas av strukturavdelningens personal. Den- na avdelning kommer alltså -— liksom nu är fallet i lantbruksnämnderna — att ha en fältorganisation som av prak- tiska skäl är stationerad centralt vid länsorganet.

Den lokala organisationen Rådgivningens effektivitet betingas i hög grad av i vad mån kontakten mel— lan rationaliseringsorganen och närings- utövarna kan få tillräcklig bredd. En sådan kontakt synes lättast kunna åstad- kommas genom en utbyggd organisation av lokalt placerade tjänstemän, av vil- ka var och en är verksam inom ett relativt begränsat geografiskt område. Fördelarna härmed anses framför allt ligga i att flertalet av näringsutövar- na får personlig kontakt med regional- organet och dess företrädare. De kon- takthinder, som föreligger dels i form av bristande kännedom om organet och vad det kan erbjuda, dels på grund av osäkerheten om avgränsningarna mel- lan olika specialister där, dels i den ganska allmänt förekommande oviljan mot eller tveksamheten inför att söka kontakt med okända, övervinns lättast vid systemet med lokalrådgivare. In- gående kännedom om bygdens förhål- landen och den kortare reslängden vid förrättningar är andra faktorer, som ta- lar till förmån för systemet med lokal- rådgivare. Genom placeringen ute bland näringsutövarna lär dessa känna rådgi- varna, vilket torde stärka förtroendet inte bara för rådgivarna utan för hela organisationen. Detta förhållande lik- som flertalet av de tidigare berörda faktorerna är av fundamental betydelse för arbetseffektiviteten.

Systemet med lokalrådgivare har emellertid också påtagliga svagheter. Ifrågavarande tjänster torde med hän- syn till kostnadsfaktorn och bristen på högskoleutbildad personal få rekryte- ras huvudsakligen bland personal med lantmästarutbildning eller motsvarande. Personalen kommer att ställas inför pro- blem berörande flertalet grenar av jord- oeh skogsbrukets produktion, varvid risk föreligger, att de kunskapsmässigt

kan komma att bli överflyglade av de mera progressiva, praktiska yrkesut- övarna. Denna risk växer med ökad övergång till specialiserade driftsfor- mer och medför att förtroendet för des- sa rådgivare kan komma att minska. Svårigheter kan då uppstå att nå de skickligaste näringsutövarna, vilka ofta bestämmer rationaliseringstakten i en bygd.

Med den mera spridda organisationen följer vidare, att de enskilda tjänste- männen blir isolerade, får svårare att hålla sig å jour med utvecklingen och blott i begränsad utsträckning kan dis- ponera alla de hjälpmedel i verksamhe- ten, som bör finnas centralt vid de re- gionala organen. I de mest avancerade bygderna kan lokalrådgivarna behöva re- pliera på specialisterna vid länscentralen så ofta, att fördelarna med den lokala sta- tioneringsorten blir mindre framträdan- de. Den allvarligaste erinringen mot sy- stemet synes dock vara, att det i en tid med snabba förändringar låser or- ganisationen och försvårar anpassning- ar i personaldispositionen.

Någon form av lokal rådgivningsorga- nisation synes lämpligen böra införas. Vi vill emellertid framhålla, att en 10- kalrådgivare inte ensam kan svara för alla kontakter med näringsutövarna. Tvärtom bör strävan vara att få bästa möjliga kontakter med näringsutövarna genom att de olika leden i organisatio- nen var med sina medel söker förkorta förbindelselinjerna till mottagarna och även i lämplig utsträckning upprätthål- ler direktkontakt med dessa. Härigenom kan de olika organisationsleden effek- tivast understödja varandra.

Den lokala rådgivarorganisationen måste tillgodose både jordbrukssidan och skogssidan. Då det ej är tänkbart, att en och samma lokalrådgivare kan svara för båda sektorerna, måste dessa som regel ha separata företrädare. Inom om-

råden, där endera produktionsgreneu helt dominerar, torde dock sagda grens företrädare ensam svara för kontakt- uppgiften, medan fackfrågorna slussas över till specialister inom regionalorga- net. Såsom förut nämnts bör lokalråd- givarna även vara kontaktmän i struk- turfrågor.

För att lokalrådgivarorganisationen skall kunna anpassas efter de skiftande förhållandena i vårt land är det nödvän- digt att ge den olika utformning i skilda delar av landet. Organisationen får i första hand grundas på en distriktsin- delning, som kan vara väsentligt olika för jordbrukssidan och skogssidan. Strävan bör dock vara att nå relativt god överensstämmelse mellan distrikten, vilket kan åstadkommas genom att exempelvis ett jordbruksdistrikt och två skogsdistrikt sammanfaller i skogs- bygder och vice versa i jordbruksbyg- der.

Det så är praktiskt möjligt, bör lokal- rådgivarna i hopkopplade skogs- och jordbruksdistrikt ha ett gemensamt di- striktskontor. Detta ökar möjligheterna att förse dem med hjälpmedel av olika slag, såsom skrivhjälp, undervisnings- material m. m. Detta arrangemang skulle vidare medföra, att rådgivarna kunde komplettera varandra och att de där- igenom kunde ge den rådsökande all- mänheten bättre service. Möjligheten att generellt välja denna organisationsmo- dell begränsas dock av att kontakten med näringsutövarna försvagas med det ökade avståndet och av att resekostna— derna ökar i jämförelse med en mera spridd placering. Sannolikt kommer dock denna modell att få tillämpas i tämligen stor utsträckning. I samman- hanget bör starkt understrykas nöd- vändigheten av att lokalrådgivarna ofta och regelbundet samlas centralt för ge- nomgång av verksamheten, för diskus- sion och information.

Lokalt placerade tjänstemän med skoglig inriktning finns redan nu bland skogsvårdskonsulenterna, tidigare läns- skogvaktarna. Dessa bör bilda stommen i skogsdelen av den framtida lokalråd- givarorganisationen. De skogsinriktade lokalrådgivarna bör närmast sortera un- der skogsavdelningen. Lokalrådgivarna på jordbrukssidan torde i regel få vara lantmästare. Deras verksamhet bör främst inriktas på företagsekonomisk rådgivning och driftsplanering. Genom denna inriktning kommer de i kontakt med olika avsnitt av produktionen och kan, vad gäller problem inom de olika produktionsgrenarna, föra frågor vidare till vederbörande specialist vid läns- centralen. Lokalrådgivarens företags- ekonomiska inriktning är också erfor- derlig, om exempelvis frågor rörande specialisering av produktionen och om strukturrationalisering skall diskuteras, vilket lättast sker med utgångspunkt från företagsekonomiska överväganden. Då lokalrådgivarna på jordbrukssidan torde få betydande uppgifter såväl inom kursverksamheten som på företagseko- nomins område, kan en anknytning till såväl utbildningssektionen som till ut- rednings- och kalkylsektionen ifråga- komma. De får såsom nämnts vissa uppgifter även i anslutning till jord- bruks- och strukturavdelningarnas verk- samhet.

Organets styrelse, bealutsfunktioner m.m.

Det är, såsom redan flera gånger sagts, utomordentligt betydelsefullt för ett framgångsrikt rationaliseringsarbete på jordbrukets, skogsbrukets och träd- gårdsnäringens områden, att arbetet om- fattas av ett positivt intresse bland be- rörda yrkesutövare. Genom en medlems- organisation, som står öppen för envar kommunalt röstberättigad, torde regio-

nalorganets verksamhet få en värdefull lokal förankring, samtidigt som intres- set för densamma bland enskilda och sammanslutningar bättre kan tillvara- tas. Den möjlighet, som härigenom före- ligger att bevara kontinuiteten från hus- hållningssällskapen och att ge det nya rationaliseringsorganet en direkt an- knytning till för verksamheten intres- serade, är av betydande värde.

Medlemmarna erlägger en årlig av— gift. De inflytande medlen bör användas för information till och kontakt med medlemmarna genom exempelvis en tid- skrift, uppmuntrande av särskilda insat- ser, för stipendier och andra medlems- vårdande ändamål. Andra egna resurser torde, jämte medel som organet därut- över kan erhålla från föreningsrörelse, landsting etc., komma att användas till förstärkning av regionalorganets ordina- rie resurser. — Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa stadgar, som reglerar organets funktioner.

Då medlemsantalet torde komma att få en omfattning, som gör att regional- organet kan anses vara representativt för de berörda näringarna, bör medlem- marna ges tillfälle att öva inflytande på organets verksamhet. Detta inflytande bör, i likhet med vad nu är fallet inom hushållningssällskapen, utövas genom en församling (årsmötet), som tilläggs beslutsbefogenheter genom att den bl. a. utser ett visst antal styrelseledamöter. Medlemmarnas representanter vid års- mötet bör utses enligt regler motsvaran- de de, som nu gäller för val av lant- bruksombud inom lmshållningssällska- pen. Lokala föreningar efter mönster av de nuvarande hushållningsgillena bör kunna fylla en väsentlig funktion som lokal anknytning mellan näringsutövare och rationaliseringsorgan. Självfallet kan dessa föreningars sammansättning variera allt efter företagens inriktning i olika trakter.

Medlemmarnas inflytande på regio— nalorganets verksamhet får främst ut- övas via de valda förtroendemännen i styrelsen, men kommer dessutom till uttryck i delegationer och nämnder, som vi förutsätter skall finnas för olika verksamhetsgrenar. Vid årsmötet bör lämnas redogörelser för regionalorga- nets verksamhet och medelsdispositio— ner samt diskuteras problemställningar i samband med gjorda eller planerade rationaliseringsåtgärder. Sådana kontak- ter torde kunna ha stimulerande inver- kan på rationaliseringsarbetet. Årsmö- tet får sålunda i detta avseende karak- tären av rådgivande församling.

De olika hushållningssällskapen äger tillgångar av varierande storlek i form av fastigheter, fonder och eget kapital i övrigt. Vi finner det angeläget att, när hushållningssällskap uppgår i de nya organen, deras tillgångar kan användas för i princip samma ändamål som hit- tills. Detta synes kunna ske genom att hushållningssällskapen antingen över- låter sina tillgångar på de nya regional- organen att utnyttjas för nämnda ända- mål eller genom att ifrågavarande till- gångar överförs på fristående stiftelser, som är till nytta för jordbruket, skogs- bruket och trädgårdsnäringen inom nu- varande verksamhetsområden för hus— hållningssällskapen. Därest förstnämn- da väg väljs, blir det ånsmötet, som får avgöra eller dra upp riktlinjer rörande användningen av medlen i fråga liksom rörande andra egna medel, vars använd- ningsområde inte bestämts i annan ord- ning, exempelvis i donationsbrev. Här- igenom kan de för näringsutövarna mest angelägna projekten och aktivite- terna utvecklas. Därest tillgångarna överförs på stiftelser, blir det dessas ledning, som beslutar rörande medels- användningen, men det kan förväntas att detta sker i samråd med regional- organets styrelse. Därest av hushåll-

ningssällskapen med anlitande av till— gångar av angivet slag bedriven verk- samhetsgren framdeles skulle ligga utan- för regionalorganens verksamhetsom- råde, bör grenen i fråga likväl kunna understödjas av ifrågavarande medel. —— Vi förutsätter att på motsvarande sätt förfares med skogsvårdsstyrelsernas egna tillgångar.

Det torde vara givet, att i styrelsen för regionalorganet skall finnas ett övervägande lekmannainslag. Med hän- syn till arbetsuppgifternas omfattning synes antalet ledamöter behöva bli re- lativt stort. Det organet åvilande ansva- ret för tillämpningen av den statliga jordbrukspolitiken och för den ekono- miska stödgivningen m. m. torde med- föra, att Kungl. Maj:t bör äga ett bety- dande inflytande på styrelsens samman— sättning. Samtidigt är det av största vikt att ett förtroendefullt samarbete med de i näringarna verksamma etable- ras, vilket bl. a. bör åstadkommas ge- nom att näringsutövare och andra in- tresserade i egenskap av medlemmar i organet bereds tillfälle att utse ett antal styrelseledamöter. Även fortsättningsvis bör landstinget ha ett inflytande på verksamheten genom att utse ledamö— ter i organets styrelse.

Från dessa utgångspunkter har vi funnit, att regionalorganets styrelse bör ges följande sammansättning. Kungl. Maj:t utser fem ledamöter, däribland ordföranden (i regel landshövdingen i länet). Av övriga styrelseledamöter ut- ser landstinget två och medlemmarna fyra. Regionalorganets chefstjänsteman avses inte ingå såsom ledamot i styrel— sen. Han skall dock äga närvara vid styrelsens alla samanträden, delta i överläggningarna samt äga rätt och skyl- dighet att låta anteckna avvikande me- ning till protokollet. Vid beredningen av frågan har också den meningen framförts, att skäl talar för att chefs—

tjänstemannen skulle delta i beslut av- seende viss lagtillämpning m. m. Avdel- nings— och sektionscheferna skall äga delta i styrelsens överläggningar i äm- nen, som rör deras respektive verksam- hetsområden. Med hänsyn till överlant- mätarens ställning inom den struktur- delegation, som nedan föreslås, bör även denne äga delta i överläggningarna då frågor, som berör hans verksamhets- område, behandlas i styrelsen.

Styrelsen in pleno anger riktlinjer— nu för organets verksamhet, beslutar i frågor av principiell natur samt avgör andra viktigare ärenden. För att uppnå smidighet i det löpande arbetet synes beslutanderätten i övrigt böra delegeras till särskilda arbetsutskott för olika ärendegrupper (delegationer) samt till vissa tjänstemän. Beredning av ärenden förutsätts ske jämväl i nämnder, vilka huvudsakligen har rådgivande funktion.

Delegationerna och nämnderna skall utses av styrelsen och — i vissa fall och enligt särskilda regler — årsmötet. Normalt synes respektive avdelnings— eller sektionschef böra ingå som leda- mot i vederbörande delegation. Organets chef samt av ärendet berörda avdel- nings- eller sektionschefer bör äga del- ta i delegationernas och nämndernas sammanträden även i de fall de inte ingår i dessa som ledamöter. För att vinna erforderlig samordning mellan olika verksamhetsgrenar bör organets chef äga påfordra att ärende prövas i styrelsen.

Med hänsyn till de speciella statliga insatserna på strukturrationalisering— ens område och den omfattning, som de statliga ekonomiska engagemangen här kan förväntas få, har det ansetts motiverat att i detta sammanhang sär- skilt behandla strukturdelegationens sammansättning. Såsom ledamöter i denna bör ingå chefen för strukturav- delningen, överlantmätaren samt fyra

ledamöter ur organets styrelse, varav två bland de av Kungl. Maj:t utsedda. En för uppgiften väl kvalificerad ju- rist bör adjungeras till delegationen. Denne bör äga närvara vid delegatio- nens sammanträden samt bör äga rätt och skyldighet att låta anteckna avvi- kande mening till protokollet. En före- trädare för länsstyrelsens planeringsav- delning bör vidare äga närvara vid de- legationens sammanträden. Eftersom den översiktliga planeringen torde ha den närmaste anknytningen till struk- turfrågorna, bör alla viktigare övervä— ganden rörande sådan planering bli föremål för beredning i strukturdelega- tionen. Genom delegationens förenämn— da sammansättning tryggas en samord— ning med samhällsplaneringen i stort och tillförsäkras överlantmätaren fort- löpande insyn i och medinflytande på planeringen för jord- och skogsbrukets utveckling. På strukturdelegationen an- kommer vidare de ärenden, som rör strukturanpassning, däri inbegripet den samlade bedömningen av ekonomiska stödåtgärder samt andra åtgärder av be- tydelse för strukturutvecklingen. Det bör i sammanhanget erinras om att principfrågorna och de allmänna rikt- linjerna för organets verksamhet förut- satts komma att behandlas i organets styrelse och att strukturdelegationen i det sammanhanget är beredande instans. Strukturdelegationen bör — såsom nu gäller beträffande lantbruksnämnderna —— ha beslutanderätt bl. a. i de enskilda strukturärenden, som avser tillämpning av förvärvslagstiftning, inköp och för- säljning av mark m. 111. Vi förutsätter härvid att löpande ärenden i stor ut- sträckning delegeras till de befattnings- havare, som ingår i delegationen, och även till andra tjänstemän i organet. Liksom nu är fallet beträffande lant- bruksnämnderna bör i lag och författ- ning regleras, i vad mån inom regional-

Figur 10. Regionalorganels inre organisation

Styrelse:

1 + 4 av Kungl. Maj:t 2 av landstinget 4 av medlemmarna

länsstyrelsen länsarbetsnämnd överlantmätaren

! skogsdelegation jordbruksdelegalion l J L

IChef | | kansli;

l ] E'rUktUI-delegqmil Ftbildningsdelegatiol—l

programnämnd

utrednings- och *

kalkylsektion

| skogsavdl

skogsutbildade "* lokalrådgivare

jordbruksavd. |

L

strukturavd.

övriga lokalrådgivare

utbildning ssektion **

| |

* Översiktliga utredningar. Ledning av företagsekonomisk kalkylverksamhet m. m. ***” Primär uppgift: samordning av kursverksamheten m. m. för fortbildning av näringsutövarna. ”* Lokalrådgivarna avses främst för rådgivning och lokala kontakter med näringsutövarna.

organet träffade beslut skall understäl- las överordnad myndighets prövning. För skogs- och jordbruksfrågorna bör finnas särskilda delegationer, i vilka bör ingå en så allsidig representation som möjligt för skogsbruket respektive jordbruket. Dessa båda delegationer sy- nes böra bestå av fem ledamöter var- dera. Ordföranden bör utses bland or- ganets styrelseledamöter. Dessa dele- gationers sammansättning i övrigt bör få variera med hänsyn till de skiftan- de förutsättningarna mellan olika län. Jämväl för utbildningsfrågorna bör fin- nas en delegation. Sammansättningen av denna får bli beroende av bl. a., hur frågorna om jordbrukets och skogsbru— kets yrkesskolor ordnas. Den till utbild- ningssektionen knutna programnämn- den bör innefatta representanter för den ekonomiska föreningsrörelsen, be- rörda fackliga organisationer, länsskol-

nämnder m. fl. (jfr nuvarande program- nämnd). -— Till jordbruksavdelningen bör knytas rådgivande nämnder för olika verksamhetsgrenar. Dessa bör som regel ha högst fem ledamöter.

Erfarenheterna av att ha särskilda kontaktmän åt rationaliseringsorganen ute i bygderna (ortsombuden vid lant- bruksnämnderna och gillesombuden vid hushållningssällskapen) har varit en- bart positiva. En motsvarighet till dessa kontaktmän bör därför återfinnas i regionalorganet.

Den nu skisserade organisationen vid regionalorganet består av statsanställd personal, som kan vara regionalt eller lokalt placerad. För att upprätthålla or- ganisationens effektivitet måste möjlig- heter föreligga att successivt anpassa densamma efter ändrade förutsättning- ar. Genom att uppföra regionalorganens

personal på en för hela landet gemen- sam personalstat erhålls möjligheter att omdisponera personalresurserna inom organisationens rani.

Därutöver kan det vara erforderligt att tillfälligt förstärka organisationen på någon plats, där intensifierade in- satser erfordras, eller på något verksam- hetsområde, där ett angeläget nytt be- hov uppstår. För sådan verksamhet tar- de som regel behövas extra personal, om inte den normala verksamheten skall bli lidande. Medel bör anvisas för till- fällig förstärkning av här nämnd art.

Möjlighet till anpassning av organi- sationen efter behovet och efterfrågan från näringsutövarna föreligger fram- för allt vad beträffar projekteringsser- vice. Genom att utforma taxepolitiken så, att sådan verksamhet på vissa av- snitt blir självbärande, kan organisatio- nen bli elastisk. Detta system förut- sätter att antingen organisationen själv får behålla taxeinkomsterna eller att den erhåller anslag minst motsvarande inflytande taxeinkomster. F. 11. tilläm— pas den förstnämnda metoden i hus- hållningssällskap och skogsvårdsstyrel- ser.

I detta sammanhang torde få erinras om den i kap. I omnämnda promemo- rian angående finansiering av skogs- vårdsstyrelsernas verksamhet, vilken av Kungl. Maj:t överlämnats till oss för att tas under övervägande vid fullgö— randet av vårt uppdrag. Det i prome- morian framlagda förslaget innebär, att

en med medel över driftbudgeten fi- nansierad basorganisation i huvudsak skulle svara för de offentliga uppgif- terna, medan en med taxeinkomster fi- nansierad för hela landet gemensam organisation skulle svara för service- uppgifterna. Detta system skulle möj- liggöra en smidig anpassning av orga- nisationen efter växlingarna i service- verksamhetens omfattning på det skog- liga området och synes väl gå att för- ena med den av oss föreslagna organi- sationslösningen.

Vissa möjligheter finns också att tän— ja ut organisationen genom att ledig kapacitet vid jordbrukets och skogsbru- kets yrkesskolor utnyttjas i rationalise- ringsarbetet. Detta blir mera naturligt om skolorna samtidigt får vidgade upp— gifter beträffande specialiserad vidare- utbildning av redan yrkesverksamma. För att lärarpersonalen skall komma till verklig nytta i regionalorganets verk- samhet fordras emellertid, att ett genom- tänkt program finns för deras insatser där och att de sätts in på sådana uppgifter, som de är bäst lämpade för. Omvänt bör gälla att regionalorganets personal också i viss utsträckning ut- nyttjas i skolornas undervisning.

Slutligen kan en viss möjlighet till elasticitet i den nya organisationens verksamhet föreligga, i den mån förvalt- ningen eller användningen av fondme- del och andra tillgångar tillhörande de nuvarande organen anförtros regional- organet.

KAPITEL VII

Den centrala organisationen

Inledning

övervägandena om den framtida centra- la administrationen på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden avser i enlighet med direktiven i första hand de ämbetsverk, som sva- rar för den centrala ledningen av dessa näringars rationalisering, nämligen lant- bruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och lant- mäteristyrelsen. Övervägandena avser vidiare anknytningen av statens jord- bruksnämnd till nämnda organ. Här- utöver behandlas den lämpligaste orga- nisatioriska anknytningen till dessa äm- betsverk av andra myndigheter och in- stitutioner, som har arbetsuppgifter berörande nu ifrågavarande näringars förkovran. Bland dessa kan nämnas ar- betsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen samt lantbruks-, veterinär- och skogs- högskolorna.

Av icke-statliga organ har Hushåll— ningssällskapens förbund i vissa avseen- den funktioner snarlika de ett centralt ämbetsverk utövar och innefattas därför till dessa delar i diskussionen. Skogs- vårdsstyrelsernas förbund har däremot inte några motsvarande funktioner och behandlas därför inte i detta samman- hang.

Tidigare behandling av frågan

Den nuvarande centrala organisationen på skogens och jordbrukets områden har

i sina huvuddrag varit oförändrade se- dan 1941 resp. 1948. Före 1941 fungera- de först domänstyrelsen och därefter det till Skogsvårdsstyrelsernas förbund knutna icke-statliga Centralrådet för Skogsvårdsstyrelsernas förbund i viss utsträckning såsom centralorgan för det enskilda skogsbruket. Från 1941 har Skogsstyrelsen utgjort centralt statligt organ främst för det enskilda skogs- bruket.

Före 1948 var både den centrala och lokala statliga administrationen på jord- bruksområdet splittrad. Även om det inte ansågs lämpligt att vid 1948 års omorganisation foga samman de lokala organen inom varje län till ett, sam- manförde man likväl den centrala led- ningen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukssidan till ett organ, näm— ligen lanthruksstyrelsen. Kontakterna med skogssidan, närmast med den då relativt nyinrättade Skogsstyrelsen, dis- kuterades inte i sammanhanget. Där- emot framhölls angelägenheten av att riktlinjerna för rationaliseringsverksam- heten blev utformad i nära samarbete med lantmäteristyrelsen och arbets— marknadsmyndigheten. Det närmaste sambandet ansågs föreligga mellan lant- bruksstyrelsen och jordbruksnämnden, vilka skulle svara för var sin sida av det statliga jordbruksstödet. Detta sam- band ansågs dock inte vara av den om-_ fattning och art, att det motiverade eller ens ansågs önskvärt att sammanföra de båda verksamhetsgrenarna till ett äm—

betsverk. Ett nära samarbete mellan de båda organen förutsattes emellertid.

Sedan 1948 har en omprövning av den centrala organisationen på jordbrukets och skogsbrukets områden eller jämk— ningar i respektive centralorgans kom- petensområden aktualiserats vid ett fler- tal tillfällen.

1958 års riksdagsrevisorer förordade sålunda en översyn av den centrala lantbruksadministrationen. Denna över- syn skulle ta sikte på att — mot bak- grunden av ett annat förslag från revi— sorerna om en uppdelning på regional- planet av lantbruksnämndernas verk- samhet på lantmäteri och hushållnings- sällskap —— dels infoga lantbruksstyrel— sens rationaliseringsavdelning i lant- mäteristyrelsen samt dels organisato- riskt sammanföra lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning och statens jord- bruksnämnd. Revisorernas förslag för- anledde inte någon riksdagens åtgärd (SU 1959: 87 p. 33, rskr 1959: 235). Statsutskottet hänvisade härvid till att man inte borde föregripa behandlingen av den nyligen avlämnade prop. 1959: 148, som bl. a. berörde vissa organisa- toriska frågor. Med anledning av nämn- da proposition fattade 1959 års riksdag heslut (JoU 30, rskr 284) om ett fastare organiserat samarbete mellan rationali- seringsorganen på jordbrukets och skogsbrukets områden. På det centrala planet avsågs samverkan, utöver tidi- gare förekommande samråd, böra ske bl. a. genom att chefen för jordbruks- departementet sammankallade företrä- dare för berörda ämbetsverk till gemen- samma överläggningar.

1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) föreslog bl. a. en översyn av de regionala och centrala organen på såväl jordbrukets som skogsbrukets områden. I sammanhanget anförde utredningen att lantbruks- och skogsstyrelserna i allt väsentligt är inriktade på samma krets

av näringsidkare samt att sambandet mellan jordbruk och skogsbruk på sena- re år blivit påtagligt markerat bl. a. på grund av tendensen att tillmäta skogs- bruket allt större vikt vid bildandet av nya brukningsenheter. I fråga om lant- bruksstyrelsen och Skogsstyrelsen ansåg utredningen, att det på erfarenhetsmäs- siga grunder kunde antas, att verksam- heten genom uppdelningen på två verk ställde sig dyrare än om den vore för- lagd till ett. Den förordade översynen borde i första hand syfta till att sam- manföra den kamerala förvaltningen till ett organ.

År 1960 genomfördes, såsom redovi- sats i kapitel II, en omorganisation av lantbruksstyrelsen i syfte att anpassa dess inre organisation efter de ändrade förutsättningar som efter hand inträtt.

Även efter det att 1960 års jordhruks- utredning tillsattes, har frågor rörande den centrala lantbruksadministrationen aktualiserats i olika sammanhang. Ge— nom beslut av 1961 års riksdag (prop. 94, JoU 22, rskr 227) uppdrogs åt sta- tens jordbruksnämnd att vara huvud- myndighet för skördeskadeskyddets administration. Denna verksamhet an- sågs ha den närmaste anknytningen till jordbrukets prisreglering, dels emedan dess syfte nära sammanfaller med pris- regleringens, dels emedan jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddets finan- siering till stor del uppbärs i samband med upphörd av interna reglerings- avgifter. Vid samma riksdag (prop. 140, LSU 27, rskr 341) beslöts att foderme- delskontrollen tills vidare skulle kVar- ligga hos jordbruksnämnden. Emellertid framhöll föredragande departements- chefen, att bl. a. de förslag till regle- ringsåtgärder på jordbrukets område samt beträffande den centrala jord— bruksadministrationen, som 1960 års jordbruksutredning kunde komma att framlägga, senare kunde leda till att

kontrollen lämpligen borde handhas av lantbruksstyrelsen eller annan myndig- het. Kungl. Maj:t bemyndigades i sam- manhanget att utan riksdagens hörande förordna kontrollmyndighet.

I detta sammanhang bör också näm- nas att 1963 års riksdag (prop. 144, SU 146, rskr 334) beslöt om en ändring i yrkesutbildningens centnala ledning. Be- slutet innebär bl. a. att ledningen för lantbrukets och skogsbrukets yrkessko- lor skall överföras till skolöverstyrelsen, dock har något beslut inte fattats om tidpunkten härför. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att vidta de dispositio- ner, som erfordras för att genomföra riksdagsbeslutet.

Här må även erinras om att statens skogsföretagsutredning i sitt betänkan- de (SOU 1964: 7) föreslagit att förvalt- ningen av kronans jordbruksdomäner skall överflyttas till lantbruksstyrelsen. Organisatoriskt avses överflyttningen omfatta domänstyrelsens nuvarande jordbruksbyrå med viss del av bygg- nadskontoret m. m. samt de lokalt verk- samma, fem domänintendenterna. Ut- redningen har vidare förordat att lant- bruksstyrelsen med biträde av lant- hruksnämnderna skall verkställa större delen av de inköp av skogsfastigheter, vartill tillgångarna i domänverkets markfond skall användas. Dessa fastig- heter skulle därefter överlåtas av AB Statsskogar, som enligt förslaget avses i stort komma att träda i stället för do— mänverket. Lantbruksstyrelsens vidgade uppgifter i anledning av detta förslag har bedömts kräva att viss personal från domänstyrelsens Skogstekniska byrå, som specialiserats på inköp och försälj- ning av mark, överförs till lantbrukssty— relsen.

I motionerna I:311 och 11:284 till 1964 års riksdag riktades kritik mot att jordbruksrådgivningen är uppdelad på flera olika organ: lantbruksstyrelsen,

lantbrukshögskolan och hushållnings- sällskapen. Motionärerna begärde en översyn, syftande till en samordning av rådgivningsverksamheten på området samt till en lämplig utformning av stöd åt den genom producentorgauisationer bedrivna rådgivningen. Riksdagen (JoU 1 p. 12, rskr 9) fann att motionerna i nu återgivna del avsåg problem, som 1960 års jordbruksutredning hade under prövning, och att de borde överlämnas till utredningen.

Hushållningssällskapens förbund har slutligen i en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ingiven skrift, vilken för kännedom överlämnats till utredningen, hemställt att det måtte uppdnas åt 1960 års jordbruksutredning att verkställa en översyn av vissa centra— la åtgärder för främjande av rådgiv- nings- och upplysningsverksamheten på jordbrukets område.

Riktlinjer för den centrala administra- tionen

Den centrala ledningen av jord- och skogs- brukets rationalisering

Vår diskussion om utformningen av den framtida centrala administrationen på jord— och skogsbruksområdet bör föras mot bakgrunden av det i det föregående framlagda organisationsförslaget för den regionalt bedrivna verksamheten. Då denna verksamhet nästan helt avser rationaliseringsfrågor, blir det i första hand befattningen med sådana frågor som får bilda utgångspunkt för över- vägandena om den centrala administra— tionen. Härefter torde få prövas i vad mån och under vilka former samord- ning med annan verksamhet på riks- planet, främst den prisreglerande verk- samheten, bör etableras.

Vårt förslag till organisation på re- gionalplanet innebär ;att ett organ bil-

das, som skall svara för huvuddelen av hushållningssällskapens, lantbruks- nämndernas och Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande uppgifter, samt att lantmä- teriorganisationen bibehålls oförändrad. Det förutsätts att det nya regionala organet och lantmäteriet skall nära sam— arbeta med varandra.

Ett sammanförande till ett regionalt organ av den f. n. på tre olika organ uppdelade verksamheten torde bl. a. medföra, att detta organ får större möj- ligheter än de nuvarande att överblicka hela verksamhetsfältet och att utforma ett samlat handlingsprogram. Genom att expertis på olika rationaliseringsavsnitt finns i ett organ och står under gemen- sam ledning, synes det regionala orga- net vidare väl skickat att själv omhän- derha och avgöra flertalet ärenden. Be- slutanderätten torde därför i större utsträckning än nu är fallet kunna decentraliseras. Att detta sker synes lämpligt jämväl med hänsyn till önsk- värdheten av snabba beslut, behovet av direkt kännedom om de lokala förhål- landena samt till den ökade effektivitet i arbetet, som vinns med ett fördelat ansvar och ett undvikande av dubbel- prövningar. Samtidigt torde det ur effek- tivitetssynpunkt vara lämpligt att vissa uppgifter inom de nuvarande regional— organen — främst med serviceuppgifter sammanhängande göromål _ efter hand centraliseras. Detta kan vara aktuellt i sådana fall, då det är möjligt att ut- nyttja personalbesparande tekniska hjälpmedel och fördelarna med en långt driven specialisering.

Den centrala administrationen får un- der dessa betingelser som huvuduppgift att ge regionalorganen den hjälp och ledning i deras verksamhet, som kan komma att erfordras. Det kan bl. a. gälla att :avväga var tillgängliga resurser skall sättas in och vilka åtgärder som skall stödjas. Vidare erfordras en initiativ—

verksamhet för att söka effektivisera arbetet inom de regionala organen. Det eller de centrala organen på nu ifråga- vanande område bör därför i första hand ha följande arbetsuppgifter:

a) ombesörja den allmänt verksamhets— ledande funktionen, häri inbegripet för- delningen av de ekonomiska och personella resurserna, handhavandet i stort av rekry— terings- och andra personalfrågor, fortbild- ning m. m.,

l)) följa den allmänna utvecklingen inom näringslivet och dess återverkningar för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdssek— torernas del, analysera utvecklingstenden— serna inom nämnda sektorer och ta ini- tiativ till lämplig anpassning av verksam- hetens uppläggning och innehåll,

c) i stort planera och programmera den löpande rationaliseringsverksamheten,

d) i anvisningar och på annat sätt lämna direktiv i syfte att vinna enhetlighet i ären— denas handläggning och att samordna den regionala verksamheten,

e) handha överprövningen, fungera som besvärsinstans och remissorgan inom sitt kompetensområde,

f) rationalisera organisationen och för- bättra arbetsmetodiken inom det egna ver- ket och underställda organ,

g) lämna service till regionalorganen inom sådana speciella områden, där cen- tralt placerade specialister visat sig vara den organisatoriskt bästa lösningen.

Av den redogörelse för den nuvarande organisationen, som lämnats i kapitel II, framgår att lantbruksstyrelsen centralt leder lantbruksnämndernas verksamhet och är tillsynsmyndighet för hushåll- ningssällskapen, Skogsstyrelsen är cen- tralorgan för skogsvårdsstyrelserna och lantmäteristyrelsen för lantmäteristaten.

Den förändring i den centrala orga- nisationen för rationaliseringsverksam- heten, som i första hand aktualiseras av våra förslag om de regionala organen, är en sammanföring av lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen till ett verk. Där- igenom skulle bildas ett centralorgan, vars kompetensområde täcker hela re- gionalorganets arbetsfält. Förutom att på det centrala planet svara för de

funktioner, som på länsplanet tillagts regionalorganet, skulle till centralorga- net föras sådana servicefunktioner, som erfordras för komplettering av den re- gionala organisationen. Därtill skulle övriga uppgifter, som lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen nu svarar för, föras till den nya centrala myndigheten i den utsträckning som befinns ändamålsen- ligt. Ämbetsverket skulle således i hu- vudsak svara för lantbruksstyrelsens och Skogsstyrelsens nuvarande arbets- uppgifter.

Det alternativ, som kan ställas mot nämnda organisationslösning, är ett bi- behållande av de nuvarande ämbetsver- ken på området, dvs. en lantbrukssty- relse och en skogsstyrelse med i stort oförändrade arbetsuppgifter.

För alternativet med en oförändrad organisation på centralplanet kan bl. a. anföras, att de nuvarande organen på grund av sin begränsade storlek arbetar smidigt och att det kan vara av värde för statsmakterna m. fl. att ha ett remiss- organ för jordbruks- och ett för skogs- frågor. Härtill kan man dock invända, att det sammanslagna centralorganet torde arbeta smidigare till jord- och skogsbrukets gemensamma bästa än de båda nuvarande organen var för sig med utnyttjande av samrådsförfarande. Vad beträffar det andra av de nämnda skä- len för nuvarande ordning, torde det få förut—sättas, att såväl jordbrukets som skogsbrukets speciella synpunkter kom- mer att beaktas även inom det integre- rade verket och att dess ställnings- taganden sker utifrån en samlad be- dömning.

För en sammanslagning av lantbruks- och skogsstyrelserna till ett organ kan i princip anföras samma skäl som för sammanför-landet av jordbruks- och skogsorganen på det regionala planet. Med den i vårt land föreliggande fastig- hetsstrukturen — innebärande att jord-

och skogsbruk vanligen bedrivs i sam- ma företag — har det under senare år framstått som allt nödvändigare att i företagsplanering m. fl. sammanhang samtidigt beakta både jordbruksdelen och skogsbruksdelen. På såväl det cen- trala som det lokala planet torde det vara till fördel om det bistånd, som sam— hället i olika former lämnar vid upp- byggandet av rationella och tidsenliga jord- och skogsbruksföretag och vid ut— formningen av produktionsplanerna vid företagen, utgår från ett och samma or- gan. Detta organ har bättre möjligheter att skaffa sig en överblick över verk- samheten i sin helhet och därmed att rätt avväga, hur tillgängliga resurser skall utnyttjas, än vad ett organ har som endast befattar sig med en del av före- tagen.

Under förutsättning att vårt förslag till organisation på länsplanet genom- förs, talar starka skäl för att också den centrala ledningen 'av rationaliserings- verksamheten knyts samman. Skulle detta inte ske, blir administrationen säkerligen tungradd och en stor del av vinsten med omorganisationen på re- gionalplanet går förlorad. Särskilt kom- plicerat och ur praktisk synpunkt när- mast omöjligt synes det vara att inom den kamenalt-administrativa sektorn bi- behålla uppdelningen av den centrala ledningen på två organ, sedan regional- organen sammanförts till ett. Redan nu sköts en del av de regionala organens kamerala uppgifter centralt. Självfallet måste denna centralisering av vissa funktioner hos regionalorganet ske till ett organ, som svarar för både jord- bruks- och skogsbrukssidan.

Oberoende av hur organisationsfrå— gorna på förevarande område och på yrkesskolområdet löses, finns det goda skäl för en samordning av utbildnings- verksamheten på jord- och skogsbruks- området. Antalet skolor torde på lång

sikt minska inom båda ämnesområdena. Det blir då på allt flera håll mest ratio- nellt att samordna utbildningen. I stora delar av landet är vidare de blivande jordbrukarna i behov av undervisning i både jordbruk och skogsbruk. Under sådana omständigheter är det angeläget med en nära samordning av den centra- la ledningen inom jord- och skogsbru- kets utbildningssektor. När ledningen av jordbrukets, trädgårdsbrukets och skogsbrukets yrkesskolor i enlighet med fattat riksdagsbeslut överförs till skol— överstyrelsen, måste det vara fördel- aktigt, om organisationen inom hela detta område är så likartad och så nära samordnad som möjligt. I det samman- hanget kommmer de delar av lantbruks- styrelsens undervisningsbyrå och skogs- styrelsens utbildningsavdelning, som svarar för ledningen av yrkesskoleut- bildningen, att överföras till skolöver- styrelsen. Detta kommer särskilt för skogsstyrelsen att innebära en procen- tuellt relativt stor personalminskning, vilket kan vara ytterligare ett skäl för att sammanföra de båda styrelserna till ett organ.

Även på en rad andra punkter medför en sammanslagning av lantbruksstyrel- sen och skogsstyrelsen möjligheter till effektivare verksamhetsformer. En smi- digare samordning bör sålunda kunna uppnås vid handläggningen av frågor, som hittills varit av gemensamt intresse för lantbruksstyrelsen och skogsstyrel- sen, liksom också på andra områden där behov av samarbete uppstår. Samord- ningen torde på vissa sektorer kunna leda till personalbesparingar. På andra sektorer däremot torde resurser behövas för ökade insatser.

Med utgångspunkt från vårt förslag till regional organisation har vi funnit, att en enhetlig ledning av jord— och skogsbrukets rationalisering har stora fördelar jämfört med ett bibehållande

av nuvarande organisation. Vi föreslår därför att ett centralt verk, som i hu- vudsak skapas genom en sammanslag- ning av lantbruksstyrelsen och skogs- styrelsen, skall svara för nyssnämnda verksamhet.

Avgränsningen till övriga organ

[ det följande behandlar vi frågan om ytterligare omorganisation eller mer be- tydande omfördelning av arbetsuppgif- ter mellan centralorganet och andra or- gan på riksplanet. Vlad först gäller lant- mäteriväsendet, kan det inte vara aktuellt att sammanföra lantmäteristy- relsen med det föreslagna centralorga— net. Redan lösningen av den regionala organisationen talar för att en friståen- de lantmäteristyrelse bibehålls. Därtill kommer att i lantmäteristyrelsen jord- och skogsbruksfrågorna endast upptar en mindre del av arbetsfältet. Av styrel— sens fyra byråer är det sålunda bara en, som handlägger sådana frågor, och dessa upptar endast en del av byråns uppgif- ter.

Lantmäteriet avses komma att funge- ra såsom ett elastiskt serviceorgan för hela samhällets behov. Härför krävs att hela lantmäteriet sammanhålls i en or- ganisation. Samhällsutvecklingen för- anleder variationer i behovet av insat- ser från lantmäteriet inom olika lands- delar och för olika ändamål. Därav följer krav på rörlighet i förrättnings- organisationen. För att arbetsuppgifter- na i landets olika delar skall kunna lösas på ett rationellt sätt är det nöd- vändigt, att det för lantmäteriverksam- heten finns ett centralt organ med le- dande och understödjande funktioner. Detta organ måste ha såsom en huvud- uppgift att samordna de för fastighets- bildningen tillgängliga resurserna. Vida- re bör organet ha möjligheter att i olika avseenden bistå de lokala enheterna i

arbeten, som kräver expertis på spe- ciella områden.

Samverkans- och samordningspro- blem mellan jord- och skogsbrukssek- torn samt lantmäterisektorn måste ses mot bakgrunden av det allmännas in- satser på samhällsplaneringens område. Detta gäller inte bara på regionalplanet utan i lika hög grad på centralplanet. Lantmäteriverksamhetens art och dess spännvidd över olika samhällssektorer förutsätter, att dess centrala organ är så utformat att lantmäteriverksamheten kan bedrivas på det mest ändamålsen- liga sättet inom hela det angivna verk- samhetsfältet. Härför krävs ett starkt, centralt organ, som kan aktivt och effek- tivt verka inom hela den berörda sek- torn och som har lantmäterifrågorna såsom huvuduppgift.

Självklart är det angeläget att ett gott samarbete kommer till stånd mellan de båda ämbetsverken liksom mellan or- ganisationerna i dess helhet. Förutsätt- ningarna härför synes oss goda med den klara arbetsfördelning, som den föreslagna organisationen får. Den om- ständigheten, att regionalorganet och lantmäteriet kommer att sortera under olika centrala organ, torde inte medföra några egentliga olägenheter ur sam- arbetssynpunkt. Samordningsfrågorna mellan de båda centralorganen torde inte i princip bli av annan karaktär än de, som föreligger mellan å ena sidan lantmäteristyrelsen och å andra sidan exempelvis byggnadsstyrelsen, bostads- styrelsen eller väg- och vattenbyggnads- styrelsen.

1942 års jordbrukskommitté anförde beträffande samordningen av den stat- liga verksamheten för jordbrukets ratio- nalisering och statens prisreglerande verksamhet, vilken senare jordbruks- nämnden svarar för, att det med hänsyn till de båda verksamhetsgrenarnas be-

roende av varandra rent teoretiskt kun- de anses önskvärt att dessa centralt administrerades av samma myndighet. En sådan lösning ansågs dock inte höra ifrågakomma. Sambandet förutsattes nämligen göra sig gällande endast när ställning togs till de allmänna riktlin- jerna för prisregleringen under en reg- leringsperiod. Under löpande avtals- period uppkommande ärenden i sam- band med den prisreglerande verksam- heten bedömdes kunna avgöras i stort sett oberoende av rationaliseringsverk- samhetens utveckling. Att sammanföra de båda verksamhetsgrenarna till ett organ ansågs medföra organisatoriska nackdelar med hänsyn till den storlek ett sådant organ skulle få.

Anförda skäl för skilda centralorgan på rationaliserings- och prisreglerings- området torde alltjämt gälla. En om- läggning av prisregleringen kan dock påverka sambandet mellan pris- och rationaliseringspolitiken. På grundval av hittillsvanande erfarenheter synes emellertid en ökad samordning av pris- politik och rationaliseringspolitik vara önskvärd. Denna samordning kan ta formen av en organisatorisk samman- smältning av de båda funktionerna, av ett utbyggt samrådsförfarande eller av en samordnande planeringsinstans. Helt allmänt kan anföras att å ena sidan en utveckling mot ett förenklat pris- och in- komststödsystem på jordbruksområdet, för vilket i olika sammanhang pläde- rats, skulle vara ägnat att underlätta ett organisatoriskt sammanförande av ratio- naliseringsverksamheten och den pris- reglerande verksamheten. Å andra sidan finns framför allt på det internationella planet tendenser, som i stället pekar mot mer invecklade och mer omfattande pris- och marknadsregleringar på jord- bruksområdet. Dessa senare utvecklings- tendenser, bl. a. inom de europeiska handelsblocken, synes kunna medföra

ökad belastning för prisregleringsorga- net, oavsett hur den inhemska prisregle- ringen utformas och bör tillmätas stor vikt i sammanhanget. Ett bibehållande av jordbruksnämnden som en självstän- dig central myndighet för prisregle- rings- och marknadsfrågor synes därför vara mest ändamålsenligt. Vi begränsar oss därför till att förordia en ökad samordning mellan jordbruksnämnden och centralorganet.

En arbetsfördelningsfråga, som rör flera organ, är var den jordbruksekono- miska undersökningen organisatoriskt skall höra hemma. Sedan gammalt hand- har lantbruksstyrelsen den centrala led- ningen av undersökningen. För bearbet- ningen av bokföringsmaterialet svarar sedan 1954- en särskild byrå inom sty- relsen, den jordbruksekonomiska byrån.

Den jordbruksekonomiska undersök- ningen utgör främst ett instrument vid prisförhandlingarna och har därigenom sin huvudanknytning till jordbruks- nämnden. Även med ett eventuellt för- ändrat prissättningssystem torde det kunna förväntas, att material av samma slag blir erforderligt. Det är också tro— ligt att det kommer att utnyttjas i sam- ma eller liknande syften som hittills eller åtminstone främst motiveras av och utformas för att ge information om utvecklingen beträffande inkomstför- hållanden o. dyl. Materialets använd- ningsområde kan emellertid även kom- ma att förskjutas eller vidgas i den rikt- ningen, att det mera utnyttjas för analy- ser beträffande produktivitetsutveck- lingen och olika faktorers inverkan på denna, för andra vetenskapliga under- sökningar etc. Med beaktande av detta kan såsom alternativ till nuvarande pla- cering övervägas att organisatoriskt knyta den jordbruksekonomiska under- sökningen till jordbruksnämnden, till lantbrukshögskolans företagsekonomis-

ka institution eller till statistiska cen- tralbyrån. — Frågan om undersök- ningens placering utreds f. n. inom den år 1960 inrättade delegationen för sta-

tistikfrågor. Vi förutsätter att, även om den jordbruksekonomiska undersökningen

skulle skiljas ut från centralorganet, detta inte får medföra att verket be- rövas sin företagsekonomiska expertis. Tvärtom synes det under alla förhållan- den nödvändigt, att detta verksamhets- avsnitt förstärks också på det centrala planet.

De nyligen framlagda förslagen an— gående omorganisation av statens sko- gar och skogsindustrier, vilka redovi- sats i början av detta kapitel, skulle —- om de förverkligas — i väsentlig ut- sträckning inverka på förbindelserna mellan centralorganet samt domänver- ket (AB Statsskogar). Det skulle, som nämnts, bl. a. innebära att domänverkets jordbruksförvaltning och huvuddelen av dess markinköpsverksamhet överfördes till centralorganet.

I betraktande av hastigheten och styr- kan i den omdaningsprocess som svenskt jordbruk av allt att döma står inför, framstår en nära sammankopp- ling av de jordbrukspolitiska och ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna som en nödvändighet. En förbättrad samord- ning av jord- och skogsbruksorganens samt arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet på det centrala såväl som det regionala planet bör därför åstad- kommas. Någon ändring i de båda myn— digheternas kompetensområden synes emellertid inte vana behövlig. Hithöran- de samarbetsfrågor diskuteras vidare i kapitel X.

Verksamheterna vid det administra- tiva centralorganet för rationaliserings-

frågorna och högskolorna på jord- och skogsbruksområdena torde i framtiden komma att vara nära förbundna. De administrativa besluten och handlings- normerna måste som grund ha bl. a. forskningens rön och resultat. Forsk- nings- och försöksinstitutionerna torde å sin sida från de administrativa orga- nen kunna erhålla uppslag om aktuella pnaktiska problem, som behöver veten- skapligt utredas. Även i fråga om infor— mationen till rationaliseringsorganen och deras tjänstemän synes forsknings- institutionerna samt centralorganet ha näraliggande uppgifter.

Även om sålunda uppenbara samband på vissa områden kan föreligga mellan nyss berörda organ, är det med hänsyn till i vårt land vedertagna principer för administration resp. forskning och un- dervisning inte aktuellt att organisato- riskt sammanföra dessa funktioner. I stället får lösningarna på samarbetspro- blemen sökas dels genom att arbets- fördelningen klarläggs, dels genom att lämpliga samarbetsformer utbyggs. Grunden för arbetsfördelningen måste vara att de administrativa uppgifterna inom rationaliseringsverksamheten sam- las hos centralmyndigheten, medan forsknings- och försöksverksamhet samt vetenskapliga undersökningar och ut- redningar skall åvila de vetenskapliga institutionerna. Frågan om samarbetet mellan högskolorna och de administra- tiva organen behandlas närmare i ka- pitel X.

Centralorganets liksom även de un- derlydande regionalorganens befattning med jord- och skogsbrukets skolor kom- mer vi att behandla särskilt i kapitel IX.

HushåIlningssällskapens förbund full- gör nu en rad serviceuppgifter åt hus- hållningssällskapen. Vissa uppgifter, främst sådana som syftar till att öka

länsorganens effektivitet, torde för framtiden böra omhänderhas av den centrala myndigheten. Som exempel må nämnas förmedling av nyheter om ma- terial och utrustning i rådgivningsverk- samheten, bevakning och upplysning om nya författningsbestämmelser m. m. Viss förmedling av statliga medel, som nu sker genom Hushållningssällskapens förbund, bör också åvila centralorganet. Det kan förväntas att förbundet anpas- sar sin verksamhet efter de nya orga- nisationsförhållandena och att detta sker i nära kontakt med centralorganet, möjligen också med Skogsvårdsstyrel- sernas förbund.

Centralorganets inre organisation

Det nya centralorganet för rationalise— ringsverksamheten inom jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden avses enligt i det föregående uppdragna riktlinjer komma att bildas genom en sammansmältning av lant- bruksstyrelsens och Skogsstyrelsens funktioner, dock med vissa modifika- tioner. Såsom framgår av redogörelsen och organisations-tablåerna i kapitel II finns påtagliga likheter i de båda sty- relsernas uppbyggnad, vilket underlät- tar ett sammanförande. Båda organen är styrelseverk med lekmannainslag. Detta bör även gälla för det nya verket. På grund av pleniärendenas art samt den kompetens ledamöterna i en sådan styrelse bör besitta, torde antalet leda- möter kunna bibehållas vid den stor- leksordning som förekommer i de nu- varande styrelserna.

De arbetsenheter inom de nuvarande ämbetsverken, som mest uppenbart står så nära varandra att de lämpligen kan sammansmälta, är dels de administra— tiva byråerna, dels undervisningsbyrån vid lantbruksstyrelsen och utbildnings- avdelningen i skogsstyrelsen. De admi-

nistnativa byråernas uppgifter samman- faller till stor del och torde i dessa de— lar mycket enkelt kunna förenas. I sam- band därmed bör finnas möjligheter att spara in viss personal. Å andra sidan kan vid en eventuell, i ett följande av- snitt diskuterad centralisering av vissa kamerala uppgifter m. 111. ett behov av pcrsonalutökning vid centralorga- net uppstå. Den administrativa byrån bör få vidgade uppgifter beträffande bl. a. organisationsspörsmål, PR-verk- samhet, pcrsonalkontakter, biblioteks- servicc m. m.

Oavsett hur frågorna om yrkesutbild- ningens ledning löses centralt och lokalt, måste förutsättas att i det nya central- organet en arbetsenhet finns avdelad för utbildnings- och rådgivningsfrågor, vilken kan planlägga för, samordna och allmänt stödja regionalorganens utbild- nings- och rådgivningsverksamhet. Des— sa organ kommer nämligen, närmast genom sin utbildningssektion, att få betydande uppgifter beträffande fort- bildningsverksamhet, delvis under skol— mässiga former, utöver den befattning de kan komma att få med näringarnas yrkesskolor. En sammansmältning av de båda verkens resurser på berörda områ- den bör kunna ge vinster genom för- bättrad central planläggning av hela verksamheten och ökad samordning av jordbruks- och skogsbruksutbildningen. Den sammanslagna, större arbetsenheten skulle vidare — inte minst vid ett ge- nomförande av beslutet om centralise- ring av yrkesutbildningens ledning —— få ökad slagknaft och kunna ge bättre service åt länsorganen, detta både på grund av att specialiseringen inom en- heten kan drivas längre och genom att däri sammanföras erfarenhetsmateria] från två olika håll. Dimensioneringen av arbetsenheten blir naturligen i avse- värd grad beroende av hur frågan om yrkesskolornas ledning löses.

Uppgifterna på de båda berörda om— rådena, dvs. den administrativa sektorn och utbildningssektorn, griper i viss ut- sträckning in i varandra. Så är fallet bl. a. i fråga om personalärendena samt beträffande den interna informationen och fortbildningen. Bådla sektorerna ar- betar vidare över verkets hela arbets- fält och bör därför inte sammanföras med någon av de övriga arbetsenheter- na. För var och en av de båda sektorer- na bör finnas särskilda organisatoriska enheter, byråer, vilka eventuellt skulle kunna sammanföras till en gemensam avdelning.

Skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen har även i andra verksamhetsavsnitt än de hittills nämnda organisationsenheter- na med varandra näraliggande funktio- ner, som det kunde vara värt att när- mare sammanfoga. Inte minst med hän- syn till organisationslösningen på det regionala planet synes det emellertid mest ändamålsenligt att, tills mera er- farenhet på området vunnits, bibehålla den nuvarande ärendegrupperingen i stort, såvitt inte för någon enskild verk- samhetsgren uppenbara skäl talar där- emot. — Återstående uppgifter för det samlade, nyla centralorganet skulle då i en första grovskiss kunna uppdelas på tre grupper.

Under alla omständigheter bör de skogliga produktionstekniska frågorna bilda en särskild grupp. I denna bör ingå huvuddelen av nuvarande första och andra skogsbyrån i skogsstyrelsen. Som en andra grupp kan urskiljas pro- duktionstekniska frågor inom jord- brukssektorn. Denna del kommer att ha sitt ursprung i lantbruksstyrelsens nu- varande lantbruks- och husdjursbyråer. I den tredje ärendegruppen slutligen bör ingå jord— och skogsbrukets markfrågor jämte tillämpningsspörsmål i anslut- ning till jordlagstiftningen. Vidare bör här ingå andra större investeringsfrå-

gor. Gruppen får därigenom huvud- sakligen de uppgifter, som nu handhas av lantbruksstyrelsens rationaliserings- avdelning.

1 nu angivna gruppering av ärenden i centralmyndigheten har beträffande investeringsfrågor gjorts en avvikelse i förhållande till förslagen på det regio- nala planet. I regionalorganet fördes byggnads-, maskin- och dikningsfrågor- na organisatoriskt till jordbruksavdel- ningen. Detta torde vara motiverat av att man i den praktiska handläggningen av dessa frågor nära måste anknyta till de biologiska och övriga produktions- tekniska förhållandena i företaget. Efter- som de spörsmål inom berörda sektor, som förs upp till centralorganet eller eljest tas upp till behandling där, hu- vudsakligen torde ha samband med strukturförhållanden, ekonomisk stöd- givning etc., talar övervägande skäl för att de handläggs inom strukturavdel- ningen. Uppenbarligen finns dock be- hov av nära anknytning till jordbruks- ärendena.

Verksamheten i de nu behandlade ärendegrupperna bör hållas samlad i arbetsblock eller avdelningar. Dessa får sedan i sin tur indelas antingen i ett fåtal byråer med underavdelningar i form av särskilda arbetsgrupper eller sektioner eller i ett något större antal sidoordnade arbetsgrupper. Vid valet mellan dessa alternativ bör man fästa vikt vid att en sådan organisation er- hålls, att en relativt långt gående delege- ring av beslutanderätten kan genomfö- ras. Det bör sålunda tillses att de perso- ner, som leder verksamheten, med knaft kan ägna sig åt detta och inte onödigt- vis betungas med löpande ärenden, som huvudsakligen avser tillämpning av re- dan uppdragna riktlinjer. Möjligheterna att på nu nämnt sätt avlasta verkschefen och cheferna för avdelningarna torde vara störst i alternativet med ett fåtal

byråer kombinerat med sektioner. Detta alternativ torde också ge större möjlig- heter att knyta kvalificerad personal till verksamheten och behålla sådan perso- nal. Alternativet med ett något större antal sidoordnade arbetsgrupper medför den fördelen, att antalet beslutsnivåer kan reduceras något. Båda systemen kan utnyttjas vid sidan av varandra inom organisationen, men som regel torde det förstnämnda på anförda skäl vara att föredra.

Det är uppenbart att de regionala organen har begränsade möjligheter att överblicka den totala verksamheten på jord- och skogsbruksområdena eller att var för sig arbeta på långsiktiga utveck- lingsprogram. Det faller i stället på centralmyndigheten att svara för ut- vecklingsarbete samt översiktlig ekono- misk och annan planläggning för den samlade organisationens behov. Resul- tatet av denna verksamhet skall bilda ramen för regionalorganens insatser. För sagda uppgifter samt för att säker— ställa chefens och chefstjänstemännens behov av särskild utredningspersonval bör finnas särskild expertis inom centralmyndigheten. Då verksamheten i fråga avser samtliga organisationens verksamhetsgrenar och då den därtill närmast får ses som ett instrument för chefen eller en direktion, synes upp- giften närmast böra tillkomma en själv- ständig planerings- och utvecklingsbyrå utanför avdelningsindelningen. Denna byrå måste självfallet stå i nära kontakt med styrelsens olika avdelningar. Detta gäller framför allt strukturavdelningen, som för sin verksamhet i särskilt hög grad är beroende av översiktlig plane- ring.

Ledningen av myndighetens verk- samhet bör falla på en generaldirektör. Med hänsyn till verksamhetens omfatt— ning synes böra finnas en ställföreträ- dande chef (souschef) i överdirektörs

Figur 11. Organisationsskiss över centralorganet

Styrelse

Gd + 6 leddm. _____ adjungerad

Ägir——

EE]

öd. m.fl.

F I ! ]

Skogsuvd. Jordbruksavd. Strukturavd. Adm. avd.

1. 2. lentbr.- husdj.- planerings- murk- investe- adm. ut- skogs- skogs- byrån byrån och utveck- byrån rings- byrån bildnr byrån byrån lingsbyrån byrån byrån

ställning. önskvärt vore att denne inte hade den omedelbara ledningen över viss avdelning utan i stället svarade för vissa funktioner, som berör hela eller viss del av organets verksamhet. Som exempel må nämnas att överdirektören kan handha ledningen av utvecklings- arbetet inom organet och att han därvid samordnar den verksamhet, som be- drivs av den härför avdelade arbets- enheten, med därmed nära förbunden verksamhet inom de olika avdelningar- na. överdirektörens uppgifter bör emel- lertid inte i förväg låsas fast vid någon viss funktion utan bör få bli beroende av den inbördes arbetsfördelning, som generaldirektören och hans ställföre- trädare finner lämplig och ändamåls- enlig.

Förut har nämnts att den nya central- myndigheten bör vara ett styrelseverk med lekmannainslag. Styrelsen kan för- slagsvis bestå av generaldirektören och sex lekmannaledamöter med souschefen ständigt adjungerad. Beträffande vissa andra myndigheter, såsom lantmäteri- styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens jordbruksnämnd, bör gälla att verkschefen personligen eller genom

ombud skall äga närvara vid plenum i centralorganet vid behandling av åren— de, som berör verkets arbetsfält, och även skall äga rätt att få sin mening antecknad till protokollet.

Liksom hittills —- framför allt vid lantbruksstyrelsen —— varit fallet, bör särskilda nämnder kunna vara knutna till det nya centralorganet. Dessa nämn- der bar ofta tillkommit för att vara kontaktorgan i speciella frågor mellan vederbörande styrelse och olika berörda parter.

Med dessa förutsättningar skulle den centrala organisationen, vars mera de- taljerade utformning torde få bli före- mål för särskild utredning, få den prin— cipiella utformning, som framgår av figur 11.

Den kamerala verksamheten

I detta avsnitt behandlar vi något utför- ligare än i det föregående den kamerala förvaltningen på såväl det centrala som det lokala planet. Detta ämne uppmärk- sammades särskilt i direktiven, där före- dragande departementschefen samman-

fattningsvis anförde följande. Utred- ningen borde, oavsett övervägandena om organisationen av rationaliseringsorga- nen på längre sikt, ta upp till behand- ling (len av 1958 års besparingsutred- ning framförda tanken på att samman- föra den kamerala förvaltningen och handläggningen av vissa personalären- den hos lantbruksnämnder, hushåll- ningssällskap och skogsvårdsstyrelser till ett för varje län gemensamt service— organ, ävensom undersöka i vad mån en centralisering av den kamerala förvalt- ningen m. m. till vederbörande central- myndigheter kunde anses lämplig och ge upphov till rationaliseringsvinster. Härvid skulle även beaktas de förutsätt- ningar, som kunde föreligga för en ändamålsenlig kombination av ett lokalt sammanförande av uppgifterna i fråga och en centralisering av desamma. Vi- dare borde prövas, huruvida vissa av göromålen kunde övertas av riksban- kens avdelningskontor. Utredningen borde i denna del bedrivas skyndsamt.

Med anledning härav arbetade en särskild arbetsgrupp i utredningsarbe- tets inledningsskede med nu angivna frågeställning. Arbetsgruppen företog en undersökning av arbetsuppgifternas art för fördelning i stort på skilda befatt- ningshavare inom de berörda organens administrativa avdelningar. Vidare företogs undersökningar om möjlighe- terna att överföra kamerala uppgifter till utlanför organen stående service- organ.

Härvid visade det sig bl. a., att ifråga- varande personal — förutom med upp- gifter av rent kameral natur och med personalärenden —— i stor utsträckning var sysselsatt med administrativa upp- gifter av annan art. Särskilt gällde detta i fråga om kamrerarna. Att sammanföra de rent kamerala uppgifterna och per- sonalärendena till ett särskilt service- organ skulle därför knappast öppna

möjlighet att lösgöra någon kamrerare 1105 något av de berörda organen. Det befanns nämligen inte vara möjligt att från lokalorganen bryta ut jämväl alla de övriga administrativa göromål, som ankom på kamrerarna. Undersökningar- na visade vidare, att de kamerala upp- gifterna var av ganska skiftande inne- håll hos de olika organen. Det framgick emellertid, att de kamenala uppgifterna hos lantbruksnämnderna var i stort sett homogena, under det att dessa göromål hos sällskapen och skogsvårdsstyrelser- na var av mera blandad beskaffenhet beroende huvudsakligen av dessa or- gans organisation och sättet för deras finansiering.

Av undersökningarna framgick vida— re, att huvuddelen av lantbruksnämnder- nas kamerala uppgifter och vissa per- sonalärenden i stort sett utan olägenhet för nämndernas övriga verksamhet kun- de överföras till ett utanför nämnderna stående serviceorgan. Även motsvaran- de uppgifter vid skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen visade sig i stor utsträckning kunna brytas ut från organen. Såsom redan nämnts skulle en utbrytning av nämnda arbetsuppgifter inte möjliggöra någon minskning av an- talet kamrerare vid länsorganen. Där- emot skulle behovet av biträdespersonal för de kamerala göromålen minska.

Förenämnda arbetsgrupp övervägde vidare olika alternativ beträffande för- läggningen av en från berörda läns— organ utbruten kamenal förvaltning. Huvudalternativen innebar tillskapandet av ett för varje län gemensamt service- organ och en centralisering av den ka- merala verksamheten till vederbörande centralmyndighet.

Ett serviceorgan enligt det förstnämn- da alternativet ansågs såsom chef be- höva en person med kompetens mot- svarande den kamrerarna vid de befint- liga organen har. Detta alternativ skulle

således medföra en utökning av den kvalificerade personalen. Arbetet vid ett serviceorgan av denna typ befarades bli tämligen tungrott. Detta på grund av att handläggning av ärenden berörande skilda organ måste ske på olika sätt be— roende dels av ärendenas olika karak- tär, dels av olika redovisningssystem, föreskrifter m. m. Dessutom måste ser- viceorganet få viss uppgiftsskyldighet inte bara till de betjänade länsorganen utan även till vederbörande centralmyn- dighet. — Ungefär likartade skulle för- hållandena bli, om de kamerala upp- gifterna överfördes till ett inom länet redan befintligt organ, t. ex. länsstyrel— sen, riksbankens avdelningskontor eller något av de med undersökningen av- sedda organen.

Att överföra de kramerala uppgifterna till centralmyndigheten befanns bjuda vissa inte obetydliga fördelar och sam- tidigt eliminera nyssnämnda nackdelar. En sådan centralisering skulle liksom vid överflyttning till ett lokalt placerat serviceorgan innebär, att kamrerarna avlastades viss del av sina uppgifter. Vidare skulle följa vissa indirekta vins- ter för såväl de lokala som de centrala organen vad beträffar redovisning, sta- tistikuppgifter m. 111. En rad sådana upp— gifter skulle automatiskt erhållas i sam- band med den centrala myndighetens bokföring. En överföring av arbetsupp- gifterna till den centrala myndigheten skulle visserligen medföra behov av ytterligare biträdespersonal därstädes, men skulle ändå ge en inte oväsentlig vinst, om lämpliga maskinella hjälpme— del utnyttjades.

Arbetsgruppen fann övervägande skäl tala för att de kamerala uppgifterna m. m. överfördes till de centrala myn— digheterna. Det kunde också övervägas att föra uppgifterna till något på läns- planet redan förefintligt organ, exem— pelvis länsstyrelsen. Att för ändamålet

bilda ett nytt, fristående lokalt organ, syntes under inga omständigheter med— föra några rationaliseringsvinster.

Det material, som genom arbetsgrup— pen hade framkommit, visade sålunda att ett lokalt sammanförande av ratio- naliseringsorganens kamerala funktio- ner inte lämpligen skulle kunna genom— föras med bibehållen organisatorisk splittring i övrigt. Däremot hade det visat sig att en centralisering av vissa uppgifter i sammanhanget med fördel kunde genomföras. En sådan centralise- ring måste naturligen tills vidare ske genom att regionalorganens funktioner överfördes till respektive centrala verk. Såväl lantbruksstyrelsen som skogssty- relsen, vilka medverkat i arbetsgrup— pens arbete, vidtog själva åtgärder för att snarast utnyttja fördelarna av en centraliserad kameral förvaltning. I detta läge fann vi inte skäl att framlägga något delbetänkande med förslag röran- de de nu behandlade frågorna.

Den kamerala verksamheten inom lantmäteriorganisationen är sedan länge centraliserad till lantmäteristyrelsen. Detta system, som innebär att utbetal— ningar av löner, reseersättningar, övri- ga omkostnadsmedel samt upphandling, uppbördsverksamhet, bokföring m. m. sker centralt, synes ha fungerat utmärkt. Inom lantbruksstyrelsens verksamhets- område infördes från 1963 central ut- betalning av löner såväl till hushåll- ningssällskapens med statsmedel avlö- nade tjänstemän som till lantbruks- nämndernas tjänstemän. Året därpå centraliserades till skogsstyrelsen vissa av Skogsvårdsstyrelsernas kamerala uppgifter, såsom fakturering och sta- tistikarbete. Vidare påbörjades samma år förberedelser för numera genomförd centralisering av uträkning och utbetal- ning av löner till tjänstemän samt per- sonalredovisning i anslutning härtill. I

samband därmed infördes automatisk databehandling i kontorsrutinen på dessa områden, vilket visat sig medföra en avsevärd kostnadsbesparing. Tidigare i detta kapitel har vi för- ordat en decentralisering av beslutande- rätten till regionalorganet. Samtidigt har vi framhållit att vissa uppgifter — främst av servicekaraktär _— med för- del kan skötas centralt. Detta gäller särskilt, när personalbesparande teknis- ka hjälpmedel kan utnyttjas. Dessa all- männa riktlinjer bör följas även inom det kamerala området. Det innebär att exempelvis utanordningsbeslut hör fat— tas i regionalorganet, medan bokföring och i stor utsträckning även utbetalning lämpligen kan ske centralt. Förestående redogörelse visar att en centralisering av vissa arbetsrutiner på— börjats under de senaste åren. Ytterliga- re rationaliseringsvinster torde kunna uppnås genom att fortsätta på den vä- gen. De ytterligare arbetsuppgifter, som kan komma i fråga härför, är löneutbe- talningar även till personal, som ännu inte omfattas av den centraliserade lönerutinen, utbetalning av reseersätt- ningar och andra omkostnadsmedel samt av statsbidrag och andna statliga medel. Vidare bör bl. a. uppbördsverk-

samhet och bokföring med fördel kunna skötas centralt.

Även om en rad arbetsrutiner över- förs till centralorganet, kommer likväl vissa kamerala uppgifter att ligga kvar vid regionalorganen. Det bör eftersträ- vas att sammanföra alla kamerala och administrativa uppgifter till det kansli som i kapitel VI föreslagits vid regional- organet. Utom de rent kamerala ären- dena bör kansliet svara för personal- ärenden, organisationsfrågor samt vissa uppgifter rörande låneärenden samt för- valtning av fastigheter och fonder. Ar- betsuppgifternas mångfald gör att det kan vara befogat att dela upp arbets- uppgifterna inom kansliet på en eko- nomisektion och en fastighetssektion. Chefen för kansliet bör ha god kompe- tens på det juridiskt-ekonomiska om- rådet.

Centnalorganets administrativa byrå bör dimensioneras och utrustas så, att den kan överta de uppgifter från re- gionalorganet, som i det föregående nämnts. Vid byrån torde utöver de sek- tioner, som finns vid de nuvarande administrativa byråerna, med hänsyn till den föreslagna organisationens om- fattning böra finnas en organisations— sektion med uppgift att fortlöpande överse organisationen.

KAPITEL VIII

Central service

Såsom redan i föregående kapitel del- vis berörts bör vissa funktioner inom rationaliseringsorganisationen skötas centralt. Sålunda erfordras självfallet en administrativ samordning av de enskil- da lä-nsorganens insatser. Uppgifterna beträffande samordningen innefattar bl. a. fördelning av personella och eko- nomiska resurser, utarbetande av an- visningar och föreskrifter till ledning för länsorganen m. m.

För att länsorganen skall fungera på effektivast möjliga sätt behöver de även fortlöpande förses med material respek- tive ha möjlighet att i speciella frågor från centralt håll erhålla bistånd be- träffande vissa avsnitt av sin verksam- het, såväl vad gäller kunskapsmaterial som i fråga om tekniska och andra hjälpmedel. Sålunda behöver centralt samlas:

a) de arbeten, som lätt kan utföras cen— tralt för att tillgodose flera länsorgans ge— mensamma behov,

b) den verksamhet, som vart och ett av länsorganen inte är stort nog att kunna fullgöra, dvs. sådana som kräver specialis- ter, dyrbar utrustning etc. och

c) de uppgifter, över vilka de enskilda länsorganen ej har tillräcklig överblick för att ensamma handlägga.

Vi kommer i detta kapitel först att behandla förmedling av kunskapsstoff från centrala organ. Därefter går vi in på vissa speciella servicefunktioner, som bör finnas huvudsakligen vid den administrativa centralmyndigheten.

Informationsservice från centrala organ

Den centrala informationsverksamheten har på flera avsnitt hittills varit svagt utvecklad och saknar ännu fasta och enhetliga former. Delvis synes detta ha sin grund i att primärkällorna för den- na information och service utgörs av en lång rad myndigheter, institutioner och enskilda organisationer. På grund av den splittrade organisationen har flera olika kontaktvägar och -former kommit till användning. Detta har dels skett ge— nom organ, som särskilt avdelats för att samla in och vidarebefordra upplys- ningar inom en viss sektor, dels genom kunskapsförmedling via administrativa myndigheter eller genom direktkontak- ter, som oftast varit av tämligen infor- mellt slag. Olika slag av kontaktverk- samhet förekommer för övrigt i stor utsträckning jämsides. Beträffande den hittillsvarande verksamheten lämnas följande redovisning.

En särskild kontaktorganisation finns såsom redan i kapitel II omnämnts se- dan 1961 i den till lantbrukshögskolan knutna specialrådgivningen. Dess hu- vuduppgift är att vara kontaktorgan mellan forskningen och den allmänna rådgivningsverksamheten på jordbru- kets område. Denna uppgift fullgörs ge- nom latt fortlöpande informationer om och sammanställningar av nya forsk- ningsrön från i första hand högskolans institutioner lämnas, vidare genom med-

verkan i fortbildning av rationalise- ringsorganens och yrkesskolornas per- sonal m. fl. Specialrådgivningen bedri- ver därjämte viss refenattjänst samt ge- nomför mindre undersökningar som be- ställningsarbete. Någon motsvarande organisation på den skogliga sidan finns inte, utan informationsverksamheten där har från skogshögskolan och bl. a. arbetsstudieorgan ibland kanalisenats över skogsstyrelsen till skogsvårdssty— relserna, ibland gått direkt till läns- organen.

Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver genom en konsulentavdelning rådgivnings- och upplysningsverksam- het, som riktar sig till bl. a. hushåll- ningssällskapens befattningshavare på husdjursområdet. Veterinärhögskoleut- redningen (SOU 1964: 12) har föreslagit att konsulentavdelningen byggs ut till en för veterinärhögskolan och nyssnämnda anstalt gemensam enhet, liknande spe- cialrådgivningen vid lantbrukshögsko- lan. — Ytterligare en del statliga insti- tutioner förmedlar själva sina forsk- nings- och försöksresultat till rationali- seringsorganen, exempelvis statens centrala frökontrollanstalt, statens lant- bruksbyggnadsförsök och statens växt- skyddsanstalt. I vissa fall är informatio— nen avsedd för näringsutövarna.

De i detta sammanhang aktuella centrala ämbetsverken är i stor ut- sträckning serviceorgan för underställ- da organ men tjänar också delvis som förbindelselänk mellan å ena sidan forskning och försöksverksamhet och å andra sidan rationaliseringsorganen i de enskilda länen. Inte minst gäller detta på utbildningssidan. Genom sär- skilt anordnade fortbildningskurser söker verken förmedla forskningens landvinningar till underställd personal. Inom vissa fackområden, såsom bygg- nadssektorn för lantbruksstyrelsens de] och vägplanerings- och återväxtområde—

na för Skogsstyrelsens del, är särskild personal avdelad med uppgift att hl. a. följa utvecklingen på respektive områ- de, att sammanställa gjorda erfarenhe— ter inom och utom landet samt att för- medla sådant material till länsorganen.

Jordbrukets upplysningsnälnnd, som började sin verksamhet 1943, har till uppgift att sprida kännedom om de re- sultat, som uppnås vid statliga och statsunderstödda forsknings-, försöks- och provningsanstalter på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden. även som vid annan med understöd av stats- medel bedriven forsknings-, försöks- och provningsverksamhet på sagda om- råden. Nämnden står under lantbruks- styrelsens överinseende och dess leda- möter förordnas av Kungl. Maj:t. Nämn- dens personal överfördes 1959 till lant- bruksstyrelsens personalstat.

För att nämnden skall kunna fullgöra sin uppgift åligger det forskningsanstal- ter m. fl. att, sedan forsknings-, för- söks- och provningsresultat färdigställts, till denna överlämna korta, populärt avfattade sammanfattningar av sådana undersökningar, vilkas resultat kan för- väntas omedelbart bli till nytta inom det praktiska jordbruket och trädgårds- näringen. Upplysningsnämnden publice- rar dessa sammanfattningar i publika- tionen Försök och forskning, som distri- bueras till så gott som alla jordbrukare i landet som bilaga till tidskriften Jord- brukarnas Föreningsblad. Nämnden för- medlar även populärt skrivna fackartik- lar till bl. a. dagstidningar. Till rådgi- vare och länare riktar sig upplysnings- nämnden främst genom en litteratur- tjänst, som innefattar korta referat av utländska forsknings- och försöksresul- tat. Bland nämndens övriga aktiviteter ingår även att verka för att upplysning inom verksamhetsområdet sprids ge- nom film och radio.

För att tillgodOSe rådgivningsverk- samhetens och yrkesskolornas behov av film grundades 1937 på initiativ av lant- bruksstyrelsen och vissa hushållnings- sällskap en särskild förening, För- eningen Skogs- och lantbruksfilm. Dess medlemmar består av hushållningssäll- skap, skogsvårdsstyrelser, undervis- ningsanstalter samt föreningar på jord- brukets och skogsbrukets områden. För- eningen, som åtnjuter statsbidrag men även får medel från annat håll, verkar bl. a. för anskaffning av film för under- visningsändamål, avseende jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, fiske och lanthushåll. Den tillhandagår även med- lemmarna med råd och upplysningar i filmfrågor. Lantbruksförbundets Eko- nomi-AB sköter genom en särskild av- delning, SoL-film, enligt avtal distribu- tionen av föreningens filmer och bild- serier. För filmernas framställning an- vänds anbudsförfarande.

Skriftligt material för främst hus- hållningssällskapens rådgivningsverk- samhet sammanställs genom Hushåll- ningssällskapens förbunds försorg och utges i en särskild småskriftserie.

Bland de centrala åtgärderna på upp- lysningsområdet bör vidare erinras om jordbruks- och skogsbruksprogrammen i radio, vilka torde ha stor betydelse framför allt genom att de väcker in- tresse bland näringsutövarna att skaffa sig ytterligare kunskaper. Som upplys- ningsmedel på berörda område har tele- visionen ännu en begränsad använd- ning.

Slutligen må erinras om att de många — av organisationer och föreningar inom nu berörda näringar utgivna _— tidskrifterna och publikationerna spe- lar en stor roll i upplysningshänseende.

Jordbruksupplysningskommittén be— handlade i sitt betänkande (SOU 1960: 39) den centrala informationens orga- nisation och övervägde därvid tre alter-

nativa lösningar för att åstadkomma en bättre samordning.

Det första alternativet gick ut på att för projektering, framställning och distribution av informationsmaterial skulle bildas ett organ enligt avtal mel- lan staten och jordbrukets organisatio- ner. Härigenom skulle hela den centrala informationsverksamheten på flertalet nu behandlade avsnitt samlas till ett organ. —— Enligt det andra alternativet skulle ett organ bildas lned uppgift att planera och projektera informations- material. Däremot skulle framställning och distribution uppdras åt andra or- gan. I informationsorganet, som före- slogs organiserat som en förening enligt mönster av Föreningen Skogs- och lant- bruksfilm, skulle uppgå bl. a. sistnämn- da förening och jordbrukets upplys- ningsnämnd. — Det tredje alternativet innebar att ett samarbetsråd för befint- liga organisationer på informationsom- rådet skulle bildas. Rådet skulle ha till uppgift bl. a. att göra upp program för framställning av informationsmaterial. Jordbruksupplysningskommittén föror- dade det andra alternativet. Betänkan- det har i denna del inte föranlett någon annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att det överlämnats till vårt övervägande.

Takten i rationaliseringsverksamhe- ten och det ekonomiska resultatet av rådgivning och upplysning är starkt beroende av hur snabbt nya rön från försök och forskning kommer ut i prak- tisk tillämpning. Detta i sin tur betingas i hög grad av hur överföringen av kun- skaper från respektive kunskapskälla till vederbörande mottagare organiseras. Även om kunskap i viss mån kan för- medlas direkt från forskningsorganen till de i näringarna sysselsatta, kan för- utsättas — inte minst på grund av de växlande lokala förutsättningarna och förhållandena —— att förmedlingen även framdeles får sin tyngdpunkt i de läns-

organ som tidigare diskuterats. Metod för kunskapsöverföringen får väljas med utgångspunkt från vilket påvisbart re- sultat, som man med olika medel och inom en given kostnadsram kan uppnå. Väsentliga skillnader torde här före- ligga mellan olika medels effekt beroen- de på vilket slag av åtgärder det från fall till fall är fråga om.

Från centralt håll, dvs. från forsk- nings- och försöksinstitutioner, ämbets- verk m. fl., bör följande informations- service organiseras och lämnas:

a) förmedling av information direkt till näringsutövarna via massmedia (främst press, radio och television),

b) insamling och sammanställning av resultat från försök och forskning samt förmedling av dessa sammanställningar till rationaliseringsorganen m. fl..

c) referattjänst beträffande in- och ut- ländsk facklitteratur,

d) tillhandahållande av modeller för hur tillgängligt vetande bör användas i rådgiv- ningen,

e) anordnande av kurser för fortbildning av rationaliseringsorganens tjänstemän,

f) framställning av hjälpmedel i råd— givningsarbetet, såsom skrifter, bildmate- rial, standardritningar m. rn.

Särskilt beträffande servicen enligt punkterna d)——f) bör länsorganen kun- na fnamställa önskemål om och i viss utsträckning beställa tjänster. De cen- trala organen bör även inhämta infor- mation om aktuella problem inom nä- ringarna och om önskemål rörande forsknings- och försöksuppgifter samt vidarebefordra dem till vederbörande vetenskapliga institutioner.

Det kunskapsmaterial, som det här gäller, framkommer till stor del vid forsknings- och försöksinstitutionerna. Dessa institutioner bör givetvis själva beredas tillfälle att föra ut resultaten av sin verksamhet. Detta bör ske bl. a. via massmedia, genom skriftliga redogörel- ser samt genom medverkan vid fortbild- ningskurser. Denas information kommer därvid att rikta sig till olika mottagare,

i första hand till rationaliseringsorga- nen och yrkesskolorna, men även till producenter och konsumenter, till nä- ringsutövarnas organisationer m. fl.

Även berörda ämbetsverk har viktiga uppgifter inom rådgivnings- och upplys- ningsverksamheten. Det centrala ratio- naliseringsorganet måste sålunda svara för att rådgivningsresurserna används på ett ändamålsenligt sätt, tillhanda- hålla behövliga hjälpmedel i rådgiv- ningsarbetet, anordna fortbildningskur- ser i olika ämnen för länsorganens per— somal samt verka för utveckling av råd- givningsmetodiken. Härjämte kan, så- som i kapitel VI förutsatts, på vissa speciella avsnitt erfordras service från centralt placerade rådgivare.

Det kan vidare förutsättas att närings- utövarnas egna riksorganisationer i fort- sättningen liksom hittills kommer att bedriva en omfattande informations- verksamhet.

Det kan väl sägas att informationen. från ovan nämnda centrala organ funge- rar bäst och effektivast, om var och en av dem har sin egen kontakt- och infor- mationsverksamhet. Vid varje organ bör den i sådant fall vara organisatoriskt sammanförd till en särskild sektion eller avdelning. En sådan avdelning har, såsom redovisats i början av detta ka- pitel, under senare år tillkommit vid lantbrukshögskolan. En motsvarande ut- byggnad har aktualiserats vid veterinär- högskolan. Även på andra håll torde liknande avdelningar komma att in- rättas.

När kunskapskällorna är många och resurserna splittnade, föreligger emeller- tid risk dels för dubbelarbete, dels för att informationen inte när alla dem, som den är avsedd för. För att undvika sådana olägenheter och för att den centrala informationsservicen skall fungera effektivt måste den samordnas. En sådan samordning är enligt vår me-

ning behövlig med hänsyn till ovan redovisade i vårt land rådande förhål- landen. Detta bör ske genom att för ändamålet inrättas en fristående central samarbetskommitté, för vars arbete finns av Kungl. Maj:t fastställda stadgar. I kommittén bör ingå representanter för de organ, som har central informations- verksamhet på sitt program, dvs. äm- betsverk, forskningsorgan och friståen- de organisationer.

Den föreslagna samarbetskommittén bör som huvuduppgift ha att verka för att erforderligt upplysningsmaterial står till förfogande och se till att önskvärd samordning och arbetsfördelning kom- mer till stånd. Detta gäller bl. a. frågan om vilket organ, som skall svara för en viss uppgift, en enhetlig utformning av material från de olika organen samt tidpunkten för materialets färdigställan- de inom olika ämnesavsinitt. En uppgift för kommittén bör vara att organise- ra samordnade upplysningskampanjer inom aktuella ämnesområden.

På frågan om i vilken utsträckning samarbetskommittén själv skall svara för framställning av upplysningsmate- rial kan läggas olilea synpunkter. Det kan finnas skäl för att informationen ut- går direkt från vederbörande högskola, ämbetsverk m. fl. i huvudsak på det sätt som nu sker, varvid kommittén uteslu- tande verkar samordnande på sätt nyss beskrivits. Därutöver bör kommittén svara för sådan informationsverksam- het, som inte självklart kan sägas höra hemma vid något visst organ. Det kan gälla framställning av upplysningsmate- rial för massdistribution till närings- utövarna, t. ex. artiklar för pressen, broschyrer, handböcker, bildmaterial m. m. Eventuellt kan det också gälla re- ferattjänst beträffande nyutkommen facklitteratur främst till tjänst för lära- re, konsulenter m. fl. I det senare alter- nativet torde viss personal få knytas till

kommittén. Vilken lösning, som skall väljas, torde få bli föremål för ytterli— gare överväganden i samband med en förutsatt kommande utredning rörande den detaljerade organisationen.

I den nu behandlade verksamheten med framställning av material för upp- lysningsverksamheten bör för olika upp- gifter liksom hittills kunna anlitas en- skilda företag och personer lika väl som statliga organ.

Övriga serviceuppgifter

Såsom tidigare nänmts kan ett flertal av de centrala ämbetsverkens arbets- uppgifter betraktas som serviceåtgärder åt länsorganen. I detta sammanhang skall emellertid endast behandlas några speciella serviceuppgifter, som är av väsentlig betydelse för organisationens funktionsduglighet. Till dessa hör de kamerala och administnativa uppgifter, som bör fullgöras av det nya central- organet. Dessa frågor har vi emellertid redan berört i kapitel VII, varför vi läm- nar dem här.

Såsom en konsekvens av arbetsgrup- peringen på länsplanet i fråga om ratio- naliseringsverksamheten på jordbru- kets, trädgårdsbrukets och skogsbrukets områden måste centralorganet leda den erforderliga översiktliga planeringen på hithörande områden. Ämbetsverkets funktioner i denna del bör bestå av spe- cialisthjälp åt länsorganen i deras regio- nala utrednings- och planeringsarbete". Vidare bör centralorganet stå till tjänst med bearbetning och sammanställning av planeringsmaterial från olika delar av landet samt med distribution av det sammanställda materialet, åtföljda" av råd och anvisningar beträffande det handlingsprogram, som utredningsresul- taten kan föranleda. Ämbetsver—ket mås- te cmellertid också själv svara för visst

utrednings- och utvecklingsarbete, sta- tistikbearbetning etc. för att på grund- val av detta söka analysera utvecklings- trender m. m. Utredningsarbetet här- med bör samlas till centralmyndigheten, emedan vart och ett länsorgan ej har möjlighet att erhålla tillräcklig över- blick över respektive fråga i dess hel- het. Erfarenheterna från sådana utred- ningar får sedan ligga till grund för an- visningar i administrativ ordning till länsorganen beträffande deras arbete, för fördelningen av resurser m. m. Den översiktliga planeringen torde vara av betydelse i effektivitetshänseende, inte minst vad gäller samordningen av ra- tionaliseringsverksamheten över läns- gränsernla samt i fråga om samarbete med andra myndigheter och organ. Det är självfallet viktigt att den översiktliga planeringen på nämnda områden sker i nära samverkan med andra berörda ämbetsverk och härav berörda organi- sationer.

Utvecklingsplanering avseende ekono- misk kalkylering, inriktad på jord-, trädgårds- och skogsbrukets rationali- sering, bedrivs vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan och även vid tekniska högskolan. Vid den förstnämnda finns en särskild kalkylavdelning, som pri- märt sysslar med bearbetning av resul- taten från den odlingstekniska försöks- verksamheten i syfte att härleda produk- tionsfunktioner och i övrigt inordna försöksresultaten i de driftsekonomiska sammanhangen. Också en rent företags- ekonomisk försöksverksamhet är plane- rad. Avdelningen utför även beställ- ningsarbeten. I den mån högskolorna har sådana kalkylavdelningar bör natio- naliseringsorganen där kunna få utfört bl. a. datasammanställning, bearbetning av försöksstatistik, modellstudier för olika driftsformer samt studium av |an— passningsvägar vid förändringar i pris- läge och teknik.

Även det centrala ämbetsverket bör kunna lämna Viss service på kalkyle- ringsområdet. Sålunda bör specialister finnas, som kan följa och handleda kal- kylverksamheten inom länsorganen. Vid komplicerade och större projekt bör dessa specialister själva utföra kalkyler- na. — Centralmyndigheten bör också tillhandagå med maskinell bearbetnings— service.

I samband med uppbyggandet av framtida jord- och skogsbruksföretag behöver vid sidan av ekonomisk och teknisk expertis även juridisk sakkun- skap anlitas. Särskild uppmärksamhet torde nämligen — med hänsyn till att företagen tenderar att bli starkt kapital- krävande — böra ägnas åt att lösa även juridiska problem rörande företags- formernla inom jord- och skogsbruk, t. ex. gemensamhetsföretag. Härför tor- de särskild expertis böra finnas vid centralorganet.

Mot bakgrunden ;av att allt färre stora och komplicerade torrläggningsföretag numera förekommer och följaktligen be- hovet av personal med högre teknisk utbildning minskar, har syneförättnings- sakkunniga (Jo stenc. 1963:6) såsom nämnts i kapitel IV föreslagit en ökad centraliseringi organisationen på detta område. Om förslaget genomförs, skulle en ökad central service kunna lämnas på detta område.

Även för andra speciella uppgifter kan behöva anlitas centralt placerad expertis för att lösa tillfälliga, särskilt komplicerade spörsmål, vilka persona- len vid länsorganen inte hinner eller kan klara av.

Såsom i olika sammanhang nämnts har modern teknik i form av t. ex. maskinell databehandling redan i viss utsträck- ning tagits i bruk inom nationaliserings— organen. Automatisk databehandling an- vänds sålunda i viss utsträckning på det kamerala området samt för beräknings-

och statistikarbete på både jord- och skogsbruksområdena. Inom skogsvårds- styrelseorganisationen finns redan två faktureringscentraler med modern maskinutrustning samt en mindre ar- betsgrupp för stansning. Vid ett sam- manförande av skogsstyrelsen och lant- bruksstyrelsen bör det eftersträvas att centralt samla all verksamhet med auto- matisk databehandling till en arbetsen- het, som betjänar även länsorganen. Det nya centralorganet bör ges organisato- riska förutsättningar att tillvarata de möjligheter, utvecklingen kommer att erbjuda och att stimulera utvecklingen. Vid nämnda arbetsenhet bör därför ingå expertis, som känner till både data-

behandling och rationaliseringsorga- nens verksamhet. Vilken maskinell ut- rustning, som skall finnas vid central- organet, torde få övervägas i senare sammanhang.

Ett annat område, som är under snabb utveckling, utgör flygbildstekni- ken. För att främja utvecklingen av den- na finns på det skogliga området en särskild nämnd med en egen arbets- grupp. Denna är anslagsmässigt och per- sonellt knuten till skogsstyrelsen. På jordbrukssidan synes storskaliga flyg- bilder kunna utnyttjas, bl. a. i torrlägg— ningsverksamheten. Centralorganet bör därför också på detta område lämna central service.

KAPITEL IX

Lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor1

Inledning

Vid den snabba omvandling, som äger rum inom jordbruk, trädgårdsbruk och skogsbruk, är ett av de mest framträ- dande problemen, hur yrkeskunnigheten hos företagarna skall kunna förbättras. Den utbildning, som meddelas vid lant- brukets och skogsbrukets yrkesskolor, är väsentlig i sammanhanget. Vid dessa skolor meddelas förberedande och grundläggande utbildning för blivande företagare och anställda samt special- utbildning av vissa personalkategorier såsom driftsledare, befallningsmän, rät- tare, ladugårdsförmän, trädgårdsförmän, kontrollassistenter m. fl. grupper inom lantbruket, samt skogvaktare, förmän, specialarbetare m. fl. inom skogsbru- ket.

Nämnda skolor sysslar också med vi- dareutbildning och specialutbildning av redan yrkesverksamma. Med hänsyn till den ökade specialiseringen i jord- bruket och trädgårdsskötseln torde spe- cialkurser och omskolningskurser i framtiden erfordras i väsentligt ökad omfattning. Det är därvid att märka att jordbruket och privatskogsbruket inte existerar i företagsformer, som medger att företagen själva tar hand om den specialiserade vidareutbildningen. En betydande insats av det allmänna krävs sålunda på detta utbildningsområde i motsats till vad fallet är inom indu- strinäringarna. Denna vidareutbildning ställer alldeles särskilda krav på an-

passning, smidighet och aktualitet i upp— läggning och utformning.

Skolorna deltar också i den fortbild- ning, som på jordbrukets och träd- gårdsskötselns områden i första hand utgör en uppgift för hushållningssäll- skapen. Dels förläggs till skolorna ofta sådana fortbildningskurser, som kräver tillgång till speciella lokaler, exempel- vis maskinhallar eller undervisnings— materiel, dels utnyttjas skolornas lärare i den ambulerande kursverksamhet som sällskapen bedriver. På skogens om— råde har ett sådant samarbete varit än mer självklart med hänsyn till det förhållandet att skogsvårdsstyrelserna är huvudmän för skogsbruksskolorna. Från statsmakternas sida har i fråga om lantbruksskolorna under senare år i olika sammanhang framhållits vikten av att skolornas resurser utnyttjas i än högre grad i rådgivningsorganens verk- samhet (prop. 1962: 103) och att fort- bildningsverksamheten blir föremål för en gemensam planering med hänsyn till befintliga resurser i respektive län (prop. 1961:183 och 196221 bil. 11 p. 14).

Det hittills anförda torde klarlägga det angelägna i att skolornas framtida roll närmare belyses mot bakgrunden av den nya organisation som diskuteras för rådgivningsverksamhetens vidkom- mande.

1 Till lantbrukets yrkesskolor hänförs här jordbrukets och trädgårdsnäringens yrkessko- lor.

l | | | !

Nuvarande förhållanden

För verksamhet och organisation vid lantbrukets yrkesskolor har en redogö- relse lämnats i kapitel II, sid. 52—54, medan den centrala ledningen för dessa skolor behandlats på sid. 13—14 i sam- ma kapitel. Här skall därför endast läm- nas en kort rekapitulation rörande or— ganisationen.

Av de befintliga 50 lantbruksskolorna har 38 landsting som huvudman, medan övriga har hushållningssällskap, stiftel- ser etc. till huvudman. Skolornas verk- samhet leds i regel av en regional skol- styrelse som är gemensam för alla lant- brukets yrkesskolor i ett län. I styrel- sen ingår fyra av huvudmännen utsed- da ledamöter samt en representant för vardera hushållningssällskapet, skogs- vårdsstyrelsen och länsskolnämnden. Därjämte äger lantbruksdirektören rätt att delta i styrelsens överläggningar. Vid varje skola kan finnas lokal förvalt- ningsnämnd. I vissa fall har dock skola erhållit medgivande att ha sin egen styrelse. Central tillsynsmyndighet för lantbrukets yrkesskolor är lantbruks- styrelsen.

Det finns f. n. tre yrkesskolor på träd- gårdsområdet. Två av dessa är statliga och en har landsting såsom huvudman. De statliga skolorna har var sin sty- relse, medan landstingsskolan lyder un- der regional skolstyrelse. Central till- synsmyndighet för trädgårdsskolorna är lantbruksstyrelsen.

De regionala skolstyrelserna tillkom år 1963 i enlighet med beslut av 1962 års riksdag (prop. 103, JoU 20, rskr 307). Deras tillkomst motiverades av behovet att gemensamt planera all lant- bruksundervisning i ett område. Här- igenom kan tillgängliga resurser bättre utnyttjas samt en i viss mån onödig konkurrens mellan skolorna med av- seende på vissa kurstyper undvikas.

Främst i fråga om den specialiserade vidareutbildningen är ett samarbete mellan olika skolor nödvändigt. Avsikten med att i de regionala skol- styrelserna ha representanter för ratio- naliseringsorganen och länsskolnämn- derna är att på planeringsstadiet nå kontakt med övriga länsorgan med när- liggande verksamhetsområden. Med den närmare anknytning till grundskolan, som lantbruksundervisningen fått ge— nom den nya utbildningsgången, är så- lunda ett närmare samarbete med läns- instansen inom den obligatoriska sko- lan angeläget. Men lika angeläget är ett nära samarbete i planeringshänseende med rationaliseringsorganen på jord- brukets område. Jordbrukets omställ- ningsprocess torde även i framtiden komma att i hög grad underlättas, om erforderliga resurser satsas på en ut- bildnings- och omskolningsverksamhet. Arten och omfattningen av denna bör bedömas mot bakgrunden av de pro- gnoser och riktlinjer, som uppdras av rationaliseringsorganen, vilka därför bör äga inflytande över planeringen av undervisning på förberedande och grundläggande nivå. Än mer klart fram- står behovet av en nära samverkan i fråga om specialiserad vidareutbildning och fortbildning, vilka områden är av betydande intresse för hushållnings- sällskap och lantbruksnämnder.

Skogsbrukets yrkesskolor utgörs av skogsbruksskolor, skogsskolor och skogs- mästarskola. Vid de båda sistnämnda skoltyperna, som vi här inte behandlar vidare, utbildas arbetsledarpersonal. Skogsbruksskolorna är avsedda för ut- bildning av skogsbrukare och skogsar- betare. En redogörelse för skogsbruks- skolorna har lämnats i kapitel 11, sid. 35—36 och rörande den centrala led- ningen på sid. 32—33 i samma kapitel.

Här skall kompletteras med några upp- gifter främst om organisationen.

I grundskolan finns möjlighet att er— hålla praktisk yrkesorientering och ge- nomgå förberedande yrkesutbildning på det skogliga området. Vid skogs- bruksskolorna erhålls därefter grund- utbildning, vidareutbildning och för— mansutbildning. Skogsvårdsstyrelserna disponerar ett 35-tal skogsbruksskolor och kursgårdar, varav inemot 30 i stort sett fyller de krav som kan ställas på en tidsenlig, skoglig utbildningsanstalt.

Skogsvårdsstyrelserna är huvudmän för den statsunderstödda skogliga yr- kesutbildningen, såväl den till skogs- bruksskolorna förlagda som den vilken bedrivs i form av korta kurser i del- tagarnas hemorter. Likaså är styrelser- na huvudmän för rådgivnings- och upp- lysningsverksamheten på skogsbrukets område. Lärarlöner, skolornas drifts kostnader samt egentliga kurskostnader bekostas helt med statsmedel. Genom lokala bidrag, företrädesvis från lands- ting, har vissa skogsvårdsstyrelser vä- sentligt kunnat öka utbildningens om- fattning utöver vad tillgängliga stats- bidrag medger.

Genom att skogsvårdsstyrelsen hand- har all skogsutbildning inom ett län, skogsskolorna undantagna, kan hela verksamheten —— inte minst på perso- nalsidan — effektivt samordnas. Genom styrelsernas övriga skogliga uppgifter är det även möjligt att bedriva utbild— ningen i nära samverkan med skogs- näringen. Sålunda kan av styrelserna uppdragna riktlinjer för rationalise— ringsverksamheten direkt omsättas i ut- bildningsarbetet. För att intensifiera samarbetet med företrädare för skogs- näringen och övriga undervisningsorgan har många skogsvårdsstyrelser inrättat ett samordningsorgan, s. k. utbildnings- råd. Kontakten med landstingen är säkrad genom att tre av styrelsernas sju ledamöter utses av landstingen.

Utbildningsärenden handläggs inom flertalet skogsvårdsstyrelser av en ut- bildningssektion. I en del mindre län sköts utbildningen av en sektion som är gemensam för flera ärendegrupper. Skogsbruksskolornas rektorer svarar för att kursverksamheten genomförs enligt av skogsvårdsstyrelsen upprättade pro- gram.

Den centrala ledningen av skogsbru- kets yrkesutbildning utövas, såsom re— dovisats i kapitel II, av skogsstyrelsen. Bland uppgifterna ingår att planera den allmännna inriktningen av nämnda ut— bildning. Denna inriktning fastställs av skogsstyrelsen efter överläggningar med experter från skogsbrukets skilda in- tressegrupper. Skogsstyrelsens utbild— ningsavdelning lämnar service till skogs- vårdsstyrelserna i olika avseenden, bl. a. genom att tillhandahålla undervis- ningsmaterial. Skogsstyrelsen bedriver även kontinuerlig fortbildning för lä— rarkåren, varigenom denna hålls å jour med skogsbrukets utveckling.

För att underlätta fortsatta jämförel- ser skall i det följande en kort översikt lämnas över hur viss övrig yrkesutbild- ning är uppbyggd och administrativt organiserad. I första hand gäller fram- ställningen yrkesutbildningen inom han- del och industri.

Sådan yrkesundervisning meddelas vid lokala kommunala yrkesskolor, centrala kommunala yrkesskolor, centrala verkstadsskolor samt i vissa fall i samband med omskolning i s. k. riksyrkesskolor. Genom införandet av den nya fackskolan, av vilkens tre lin- jer åtminstone två till sin karaktär skall vara klart yrkesinriktade, tillkommer ytterligare en typ av kommunala yrkes- utbildningsanstalter, vilka dock med— delar övervägande teoretisk undervis— ning.

Heltidsundervisningen vid yrkessko- lorna sker i ettåriga till treåriga kur- ser med grundläggande utbildning. I

viss utsträckning meddelas också hel- tidsundervisning vid kortare kurser. Ut- märkande för den svenska yrkesutbild- ningen är, att den i så betydande om— fattning sker i samhällets regi, dvs. i kommunala och i vissa fall i statliga skolor. Det förekommer emellertid ock- så ett stort antal yrkesskolor med före- tag, organisationer och föreningar som huvudmän. Vissa av dessa skolor ger grundläggande utbildning, andra ger dessutom specialutbildning. Inom om- rådet industri och hantverk medför den moderna maskinella och automatis- ka driften i vissa fall, att specialtrim- ningen för ett yrke inte kan ske i en skola utan måste förläggas till ett före- tag.

Genom de lokala kommunala yrkes- skolorna anordnas yrkeskurser i de vanligast förekommande yrkena. Vid de centrala kommunala yrkesskolorna och särskilt vid de centrala verkstadssko- lorna, som har landsting som huvud- man, anordnas sådana kurser som nor- malt kräver ett större elevunderlag än det primärkommunen har att bjuda.

De kommunala skolorna är inordnade under den kommunala skolstyrelsen, me— dan de centrala verkstadsskolorna har var sin skolstyrelse. I något län har dock landstinget genom särskilt med- givande av Kungl. Maj:t fått utse en för flera skolor gemensam styrelse.

Den centrala ledningen har tidigare utövats av överstyrelsen för yrkesut- bildning. Fr. o. m. den 1 oktober 1964 har den nya skolöverstyrelsen överta- git ledningen, samtidigt som många be— slutsfunktioner decentraliserats till länsskolnämnder, skolstyrelser och skol- ledare. Denna decentralisering gäller för hela skolväsendet och ingår som ett viktigt led i uppbyggandet av det nya centrala skolämbetsverket. Bl. a. har fortbildningen av lärare och inspektio— nen av yrkesundervisningen övertagits av länsskolnämnderna.

Lekmannainflytandet över undervis-' ningens uppläggning sker genom att till de kommunala skolstyrelserna finns knutna yrkesråd för olika utbildnings-' områden, vari ingår representanter för yrkesutövarna. Vid de centrala verk- stadsskolorna eftersträvar man genom skolstyrelsernas sammansättning ett motsvarande inflytande.

1963 och 1964 års riksdagsbeslut rörande yrkesutbildningen

Såsom framgått av det föregående kom- mer den nya skolöverstyrelsen att över- ta den ledning av yrkesundervisning— en, som hittills utövats av överstyrelsen för yrkesutbildning. Beslutet härom be- rör också lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor.

1955 års sakkunniga rörande yrkes— utbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning föreslog i ett betänkan- de, Skolväsendets centrala ledning (SOU 1962:28), att den centrala led- ningen av all undervisning skulle sam- las i ett ämbetsverk, av de sakkunniga benämnt skolverket. Dit skulle föras den undervisning, som dittills legat un- der skolöverstyrelsen och yrkesöver- styrelsen, men också den yrkesunder— visning som letts av fackämbetsverk såsom lantbruksstyrelsen, skogsstyrel- sen, socialstyrelsen m. fl. Överförandet skulle dock inte gälla sådan undervis- ning, som hade karaktär av verksut- bildning, och inte heller den fortbild- ningsverksamhet i form av kortare kur- ser för yrkesutövare m. fl., som utgör led i en allmän upplysnings- och råd- givningsverksamhet. De sakkunniga framhöll att vissa svårigheter kunde uppstå i fråga om gränsdragningen för den verksamhet som skulle överföras, men att dessa inte var större än att de kunde bemästras.

Bland de skäl, som anfördes för att

sammanföra yrkesutbildningen med an- nan utbildning i ett gemensamt centralt verk, må följande nämnas. Yrkesutbild— ningen skulle härigenom uppnå en med övrig utbildning mer jämbördig ställning i den allmänna opinionen. En bättre och rättvisare avvägning av tillgängliga medel mellan olika utbildningsområden skulle kunna uppnås. Genom samför- läggning av olika skolformer skulle lo- kaler och andra resurser kunna utnytt- jas mer effektivt. En större likformig- het skulle kunna uppnås i fråga om statsbidragsnormer, stadgar, meritvärde- ring, lärarnas anställningsförhållanden 111. rn. På det pedagogiska området skul- le fördelarna för yrkesutbildningen bli särskilt uppenbara genom att resultaten av hela det pedagogiska och undervis- ningsmetodiska utvecklingsarbetet skul— le komma även olika former av yrkes— undervisning till godo.

I remissbehandlingen avstyrkte fler- talet av de instanser, som har anknyt- ning till jord- och skogsbruk, förslaget att dessa båda utbildningsområden skul- le överföras till det nya skolverket.

Bland de betänkligheter, som fram- fördes av dessa remissinstanser, åter- kom frågan om gränsdragning mellan den mer skolmässiga undervisnings- verksamheten och fortbildningsverksam- heten bland yrkesutövarna. Från olika håll anfördes att undervisningen vid be- rörda skolor i stor utsträckning bör betraktas som ett led i den rationali- seringsverksamhet med statligt stöd, vilken jordbruks- och skogsnäringarna är föremål för och som regionalt om- händerhas av särskilda organ. Utbild- ningsverksamheten bland jord- och skogsbrukare måste i högre grad än inom andra näringar innefatta även vidareutbildning och fortbildning, efter— som enheterna är för små för att _— så- som i industrin — medge utbildning inom företaget. Även på det centrala

planet skiljer sig dessa näringar från andra näringar däri, att det finns sär- skilda ämbetsverk, som handhar statens insatser i syfte att befrämja deras ra- tionalisering. Planläggningen och ut- formningen av utbildningsverksamheten inom jordbruk och skogsbruk måste ske mot bakgrunden av den väntade ut- vecklingen inom näringarna. De stat- liga rationaliseringsorganen ansågs be- sitta de bästa kunskaperna härom och borde därför ha ett stort inflytande över undervisningens omfattning och inriktning.

I propositionen 1963zl44 (sid. 94) förordade vederbörande departements- chef att beslutet om att överflytta lant- bruks- och skogsundervisningen skulle anstå t. v. Han framhöll därvid att ett närmare samarbete mellan berörda fackämbetsverk och det nya skolverket i skoladministrativa frågor samt i frå- ga om pedagogiska och metodiska pro- blem skulle minska de olägenheter, som en splittrad central ledning innebure.

Vid behandlingen av propositionen i statsutskottet uttalade en majoritet, att riksdagen borde besluta om ett över- förande fr. o. m. den 1 juli 1966. I en- reservation ansågs att någon tidpunkt inte borde fastställas. Första kamma- ren följde statsutskottets majoritet, me- dan andra kammaren beslöt i enlighet med reservationen. I anledning härav anses, att riksdagen beslutat att ett överförande skall ske, men att någon tidpunkt härför icke fastställts, utan att det ankommer på Kungl. Maj:t att vidta erforderliga dispositioner.

1964 års riksdag (prop. 83, SU 113 och 144, BU 53, rskr 258 och 319) har sedermera fattat beslut angående den nya skolöverstyrelsens organisation, per- sonalbehov m. m. Den nya skolöversty- relsen har organiserats utan beaktande av den utbildning, som nu ligger under lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och

medicinalstyrclsen. Dock har organisa- tionen utformats så, att inordnandet av nya områden under verket skall kunna ske smidigt och utan större ingrepp i organisationens struktur.

För den fortsatta diskussionen kring samarbetet på central nivå mellan skol- ämbetsverket och fackämbetsverken är en översiktlig orientering om uppbygg- naden av den nya skolöverstyrelsen nödvändig. Verksamheten skall inom verket så långt möjligt vara integrerad för olika skolformer. Alla ärenden av viss typ skall sålunda om möjligt hand- läggas inom en och samma instans inom verket. Verket är organiserat på fem avdelningar, därav två undervis- ningsavdelningar. Den ena sysslar med allmänna skolfrågor och den andra med yrkesutbildningsfrågor. Vidare finns en avdelning för lärarutbildning och pe- dagogiskt utvecklingsarbete, en för pla- nering, vari innefattas översiktlig pla- nering, långtidsplanering, regional och lokal planering, omskolningsfrågor samt frågor rörande skolanläggningar, samt en administrativ avdelning till vilken förs lönefrågor, tjänstetillsättningar, an- slagsfrågor, kamerala ärenden samt verksorganisatoriska frågor. Utanför avdelningsindelningen finns en särskild byrå för folkbildningsverksamheten, in- klusive folkhögskolorna.

På undervisningsavdelningarna hand- läggs alla frågor, som direkt har med undervisningen att göra. De utgör så— lunda pedagogiska enheter med inrikt- ning på utvecklingsarbete, rådgivning och service i undervisningstrågor. Dock förs till dessa också vissa undervis- ningsorganisatoriska frågor, som har di- rekt samband med undervisningens be- drivande.

Undervisningsavdelningen för yrkes- utbildningsfrågor är delad på två by- råer. Den ena omfattar yrkesutbildning— en inom industri, hantverk, handel,

kontorsverksamhet och sjöfart, medan den andra omfattar yrkesutbildningen inom husligt arbete och vårdyrken. En byrå inom allmänna undervisningsav- delningen är dessutom gemensam för båda avdelningarna och handlägger frå- gor som rör hjälpmedel i undervisning- en, skolpsykologisk verksamhet, exa- mensfrågor och standardiserade prov, skolhygien och skolsociala frågor. Rent allmänt gäller för det nya verket, att tyngdpunkten för arbetet blivit förskju- ten till planerings- och utvecklingsupp- gifter, samtidigt som beslutanderätten i rutinärenden delegerats till länsskol- nämnderna och skolstyrelserna.

All den undervisning, som sorterar under det centrala ämbetsverket, står också under länsskolnämndernas till- syn. Ett undantag härifrån utgör dock folkhögskolorna, vilka till målsättning, arbetsmetoder m. m. väsentligt skiljer sig från andra skolor. En utveckling på- går också mot ett närmare samarbete mellan folkhögskolorna och det allmän- na folkbildningsväsendet, varför skolor- na bör få utvecklas i en för skolformen nödvändig frihet.

Nämndernas arbetsuppgifter kan, lik- som ämbetsverkets, delas upp på tre områden: undervisning, planering och administration. Den omedelbara inspek- tionen, varvid begreppet inspektion ut- vidgas till att främst avse rådgivning och service, skall på flertalet utbild- ningsområden utövas av nämnderna. Detta innebär bland annat en decentra- lisering av den inspektion, som hittills utövats av yrkesöverstyrelsen.

Fortbildningen av lärarna kommer i största möjliga utsträckning att delege- ras till länsplanet och genomföras un- der medverkan av särskilda fortbild- ningskonsulenter. Länsskolnämnderna kommer framdeles i större utsträckning än hittills att svara för yrkesutbildning- ens utbyggnad. Överförandet av ytter-

ligare utbildningsformer i förening med decentraliseringen av rutinbeslut ökar ytterligare länsskolnämndernas verk- samhet.

Skolverksamhetens ledning

Innan vi går vidare, skall vi något up- pehålla oss vid fördelning av ansvar och befogenheter mellan de organ, som har befattning med skolverksamhetens ledning. De instanser det är fråga om är tillsynsmyndighet, huvudman och skolstyrelse.

Huvudman för de statsunderstödda skolorna är primärkommuner, lands- tingskommuner eller för s. k. enskilda skolor stiftelser, föreningar, bolag, hus- hållningssällskap, skogsvårdsstyrelser m. fl. Primärkommunerna är huvudmän för den obligatoriska skolan och före- slås i prop. 1964:171 bli huvudmän även för gymnasier och fackskolor. För- slaget torde kunna betraktas som ett ut- tryck för den principiella uppfattning- en, att statens engagemang som direkt huvudman för undervisning bör begrän- sas. För yrkesskolorna växlar huvud- mannaskapet ännu mellan primär- och landstingskommuner samt enskilda. Frå- gan om huvudmannaskapet för de yr- kesskolor, som sorterar under skolöver- styrelsen, behandlas av yrkesutbild- ningsberedningen.

Mellan huvudman och ägare sätts i regel likhetstecken. Huvudmannen är ägare till skolfastigheten och de på den- na, i regel med hjälp av statsbidrag, uppförda byggnaderna samt till inven- tarier och övrig utrustning som hör till skolan. Huvudmannen har vidare ar- betsgivaransvar för den anställda per- sonalen, både lärarpersonalen, till vil- kens avlöning statsbidrag utgår, och öv- rig personal. Personal för skoljordbruk och undervisningsskogar samt ekonomi- personal för internat, vaktmästare m. fl. erfordras för här aktuella skolor ofta

i lika stor eller större omfattning än personal för rena undervisningsuppgif— ter. Frågor rörande byggnadsbeståndets förnyelse och vård samt de personal- administrativa och kamerala göromå- len omhänderhas för primärkommunala skolor och i ökad omfattning även för landstingskommunala skolor av spe— ciell sakkunskap, kommunernas bygg— nadsavdelningar respektive särskilda skolkanslier.

Statsbidrag utgår oftast enligt scha- blonregler till avlöning av lärare, till omkostnader och till vissa nyinveste- ringar. Även om statsbidrag utgår, täc- ker detta ej hela kostnaden utan visst ortsbidrag förutsätts. Ortsbidraget är varierande för olika skolformer. För lantbrukets yrkesskolor utgår statsbi- drag med 90 % av lärarlönen, 20 å 30 % av omkostnaderna samt 50—75% av investeringarna i byggnader och viss undervisningsmateriel. De belopp hu- vudmannen måste skjuta till blir bety— dande. Till yrkesskolor med annan hu- vudman än kommun utgår därför i regel utöver statsbidragen även kommuna- la bidrag.

En förutsättning för att statsbidrag skall utgå är, att verksamheten bedrivs i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t och tillsynsmyndigheten utfärdade fö- reskrifter samt att den står öppen för inspektion av tillsynsmyndigheten. Un- dervisningens innehåll regleras genom normerande läroplaner som utfärdas av tillsynsmyndigheten. Att verksam— heten försiggått i överensstämmelse med planen kontrolleras i samband med att slutrekvisition av statsbidrag avlämnas efter verksamhetsårets slut. Sådana frå- gor som lärarpersonalens behörighet och tjänstgöring, inträdeskrav m. m. regleras genom föreskrifter i stadga el- ler kompletterande anvisningar från tillsynsmyndigheten. Enligt bestämmel- serna i stadgan är lärarpersonalen skyl-

dig att delta i fortbildning. Sådan an- ordnas genom tillsynsmyndigheten. Till- synsfunktionerna är i fråga om utbild- ning, som sorterar under skolöverstyrel- sen, uppdelade på det centrala verket och länsskolnämnden.

Den omedelbara ledningen för varje skola utövas av rektor under en skol- styrelse. Styrelsen kan vara gemensam för alla kommunens skolor, för flera skolor inom en region (regional skol- styrelse för lantbrukets yrkesskolor) el- ler också har varje skola sin egen sty— relse. Styrelsen utses i sin helhet eller till övervägande del av huvudmannen. Styrelsen är inför huvudmannen ansva- rig för skolans ekonomiska förvaltning och inför tillsynsmyndigheten för att verksamheten bedrivs enligt gällande be- stämmelser. Den avger till huvudman- nen ett årligt statförslag och inger till tillsynsmyndigheten framställning om statsbidrag för kommande verksamhets- år.

Sammanfattningsvis kan alltså kon- stateras att tillsynsmyndigheten i före- kommande fall genom regionala organ, har det avgörande inflytandet över skol- verksamhetens omfattning och utform- ning och undervisningens inriktning. På huvudmannen faller i första hand det lokala ansvaret för verksamhetens genomförande _— med skolstyrelserna som verkställande organ —— samt an- svaret för skolans fasta och lösa egen- dom och för den ekonomiska förvalt- ningen, däri inbegripet att svara för de medel som är erforderliga utöver stats- bidraget.

Skolorna och det nya rationaliserings- organet

Det har redan framhållits att ett starkt samband råder mellan utbildningen vid lantbrukets och skogsbrukets yrkessko- lor och den utbildning som omhänder- has av rationaliseringsorganen. I det

följande skall vi diskutera detta sam- band utifrån den förutsättningen, att det statliga rationaliseringsstödet på jord- brukets och skogsbrukets områden i enlighet med våra i det föregående framlagda förslag kommer att handhas av ett organ, som i sig innefattar lant- bruksnämnder, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.

Inom yrkesundervisning, som avser utbildning av anställda i stora företag, har grundutbildningen inom yrket kom- mit att betraktas som det allmännas upp- gift, medan den mer specialiserade vi- dareutbildningen och fortbildningen i betydande omfattning tagits om hand av företagen själva. Jordbruket och privatskogsbruket karakteriseras av små företag. Dessa näringar har där- för inte samma möjligheter att själva ta hand om vidareutbildningen, varav har följt att även vuxenutbildningen kommit att bli en uppgift för det all- männa, dels genom jordbrukets och skogsbrukets skolor, dels genom ratio- naliseringsorganen.

Den grundläggande utbildningen och vidareutbildningen å ena sidan samt fortbildningen å andra sidan är två verksamhetsgrenar med samma syfte, men med väsentliga skillnader i upp- läggning, genomförande m. m. Fort- bildningen sker i form av massmetoder, gruppmetoder och genom individuell rådgivning. I fråga om gruppmetoderna finns direkta beröringspunkter med den fasta undervisningen beträffande inne- håll och form. Gruppmetoderna torde komma att försvara sin plats inom råd- givningsverksamheten, eftersom en in- dividuell rådgivning, som när alla in- tresserade, inte är ekonomiskt möjlig att bygga upp. Till stor del sker grupp- rådgivningen i form av kurser med ett deltagarantal av mellan tio och trettio. Kursernas längd varierar från en dag upp till fyra veckor. Den specialiserade

vidareutbildningen vid lantbruksskolor meddelas i kurser, vars längd varierar mellan fyra och tolv veckor. Gränsen mellan fortbildningskurserna och vida- reutbildningskurserna är ofta flytande. Ett motsvarande förhållande råder inom skogsundervisningen.

Av det anförda torde framgå att det å ena sidan är en fråga av största vikt, att det inom jordbruket och skogsbru— ket sker en avvägning av resurser för undervisning och rådgivning mellan olika verksamhetsområden. Å andra si- dan utgör skolorna med sina lokaler, lärare och övriga undervisningsresurser en betydande tillgång i den fortbildning som är ett led i rationaliseringsverksam- heten. Det är därför angeläget att ra- tionaliseringsorganen även framgent till- försäkras ett tillräckligt medinflytande över lantbruks- och skogsbruksutbild- ningens planering och genomförande.

Behovet av samarbete

Behovet av ett nära samarbete skall i det följande närmare diskuteras beträf-

fande

planering av utbildningsbehovet (antal sko- lor, utbildningslinjer, kurser för grund- utbildning och vuxenutbildning ln. m.),

undervisningens innehåll, gemensamt resursutnyttjande (lärare-kon- sulentpersonal, lokaler, undervisnings- material) samt

vidareutbildning och fortbildning av konsu- lenter, lärare, instruktörer m. fl.

Planeringen av utbildningsbehovet förutsätter en rad förutsägelser om framtidsutvecklingen inom jordbruket och skogsbruket, som knappast kan gö- ras av andra instanser än rationalise- ringsorganen. Deras prognoser om nä- ringarnas troliga utveckling lämnar ett underlag för en bedömning av utbild- ningsbehovet. Det gäller både den all- männa grundutbildningen och kanske särskilt den specialiserade vidareutbild- ningen och fortbildningen.

Inom rationaliseringsverksamheten finns specialister på jord- och skogs- brukets tekniska och ekonomiska om— råden. Ett nära samarbete med rationa- liseringsorganen i fråga om undervis- ningens innehåll utgör en förutsättning för att detta skall bli aktuellt. Det med- för också en samordning mellan den ut- bildning, som meddelas av experterna vid regionalorganet, och den som med- delas av skolornas lärare.

Utnyttjande av gemensamma resurser kan avse lärare, lokaler m. in. För fortbildningen behövs ofta tillgång till lokaler vid kortare internatkurser. Sär- skilt är detta fallet för mer speciell un— dervisning, exempelvis på maskinområ- det. En förläggning av sådana kurser till skolorna ger tillgång till de lokaler och den undervisningsmateriel som be- hövs. Samtidigt blir det härigenom lät- tare att i berörda kursverksamhet ut- nyttja lärarpersonalen vid skolorna. Detta kan ske inom ramen för den or- dinarie undervisningsskyldigheten i form av fyllnadstjänstgöring eller som övertidstjänstgöring. Med hänsyn till att verksamheten vid jordbrukets och skogsbrukets skolor i regel är perio- disk, innebär fyllnadstjänstgöringen för skolornas lärare en möjlighet att för- stärka rådgivningsverksamheten, som av olika skäl inte helt tillvaratagits i fråga om lantbruksskolornas lärare. Det nära sambandet mellan den fasta skogs- undervisningen och skogsvårdsstyrel- sernas övriga verksamhet har i hög grad främjat en växeltjänstgöring av antytt slag.

Vidareutbildning och fortbildning av tjänstemän inom rationaliseringsverk- samheten respektive skolverksamheten är av två slag. Det är dels fråga om fortsatt utbildning på det pedagogiska och rådgivningsmetodiska området, dels vidareutbildning och kontinuerlig fort- bildning inom vederbörande fackom-

råden. Personalutbildningen organiseras f. n. genom de centrala verken i form av centrala eller regionala kurser. I betydande utsträckning är kurserna på de båda nämnda områdena gemensam- ma för rationaliseringsorganens tjänste- män och skolornas lärare. Det är önsk- värt att det även i fortsättningen kan bli fallet.

Hittillsvarande åtgärder i syfte att främja samarbete Av den tidigare redogörelsen har fram- gått att frågorna om huvudmannaskap och styrelse har lösts på olika sätt för lantbruksskolorna och skogsbrukssko- lorna. För skogsbruksskolorna är skogs- vårdsstyrelserna i länet huvudmän och de utövar också styrelsefunktionen. I fråga om dessa föreligger alltså en sam- lad ledning, vilket medför att alla de samarbetsspörsmål, som nyss behand- lats, lätt kan lösas.

Huvudmän för lanbruksskolorna är i flertalet fall landstingen. I den regio- nala styrelse, som nu finns i nästan alla län, ingår som självskriven en ledamot från hushållningssällskapet och en från skogsvårdsstyrelsen, varjämte lantbruks- direktören skall kallas till styrelsens sammanträden. En ytterligare bindning mellan rationaliseringsverksamheten och skolorna har skapats genom tillkoms- ten av s. k. programnämnder i varje län. I dessa, som har att avge ett sam- lat program för hela fortbildningsverk- samheten i länet, ingår, förutom re- presentanter för hushållningssällskap, lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse, länsarbetsnämnd och jordbruksorganisa- tionerna, även en representant för lant- bruksundervisningen i länet. De kur- ser, som skolorna anordnar för medel från anslaget till kursverksamhet för jordbrukets rationalisering m. m., in- går alltså i länsprogrammet.

Lantbruksstyrelsen respektive skogs—

styrelsen äskar medel för både skolor- nas och rationaliseringsorganens verk- samhet. De beslutar också om den re— gionala fördelningen av medlen. I sam- band härmed sker en granskning av länsprogrammen för den fasta under- visningen och fortbildningsverksamhe- ten i syfte att befrämja en samordning dem emellan.

Vad härefter angår åtgärder för ge- mensam planering och gemensamt re- sursutnyttjande mellan lantbruks- och skogsundervisningen, begränsar sig des- sa vanligen till att skogsvårdsstyrelser- nas personal ombesörjer huvuddelen av lantbruksskolornas skogsundervisning. I något fall har samförläggning av lant- bruksskola och skogsbruksskola skett och ytterligare sådana samförläggning- ar planeras. Preliminära överläggningar har upptagits mellan ämbetsverken om bl. a. möjligheterna till gemensamma åtgärder för elevrekrytering.

Administrativa följdverkningar av dels riksdagsbeslut beträffande skolornas ledning, dels våra förslag rörande lant— bruksadministrationen

Förutsättningarna på länsplanet kom— mer, när 1963 års'riksdagsbeslut om ändrad ledning för lantbruksundervis- ningen genomförs, att ändras i följande avseende. Även om några konsekvenser beträffande huvudmannaskap och sty- relser inte följer av beslutet, torde en ökad övergång till landsting som huvud- män kunna förväntas. Detta är en 10- gisk följd av att landstingen redan nu i många fall svarar för en betydande del av de lokala kostnaderna även för skolor med annan huvudman. Vissa tecken tyder på att landstingen som huvudmän önskar centralisera styrelse- funktionerna längre än som hittills skett, nämligen till en för alla lands- tingets yrkesskolor gemensam styrelse. Detta har redan skett i Örebro län, och

liknande lösningar diskuteras på andra håll. Den av Kungl. Maj:t fastställda sammansättningen av den regionala skolstyrelsen i Örebro län har medfört, att varken hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse blivit representera- de. Såsom en följd av riksdagsbeslutet kommer skolorna att inordnas under länsskolnämnderna, som därmed över- tar planeringen av utbildningens om- fattning och inriktning. Även fortbild- ning av lärare samt inspektion och råd- givning rörande undervisningen skall i princip verkställas av länsskolnänin- derna.

Riksdagsbeslutet om att överföra skogsundervisningen kommer inte hel- ler att behöva medföra några ändring- ar i huvudmannaskapet, utan detta kan kvarbli hos skogsvårdsstyrelserna. Där- emot kommer skolorna att inordnas under länsskolnämnderna på samma sätt som lantbruksskolorna.

Våra förslag till omorganisation av rationaliseringsorganen medför i viss mån ändrade förutsättningar för fort- bildningen på länsplanet. I regionalor- ganet kommer att finnas en enhet, som planerar och verkar för erforderlig sam- ordning av all den fortbildningsverk- samhet, som sker i form av gruppme- toder och massmetoder under medver- kan av dess tjänstemän. Denna enhet bör svara för framställning av länsbe- tonad informationslitteratur till jord- brukare, kontakten med dagspressen i länet, ansvaret för bildserier och annan undervisningsmateriel i länet. Den bör vidare svara för att organets tjänste- män får tillgång till nödvändig informa- tion på det undervisnings- och rådgiv- ningsmetodiska området och organisera den kontinuerliga fortbildning, som blir nödvändig på länsplanet inom ett läns— organ av den storlek det här gäller.

Berörda enhet bör också, genom sam- verkan med övriga specialister i läns-

organet, sammanställa material för kon- tinuerliga analyser över utbildningsbe— hovet i länet och göra avvägningar mel- lan olika undervisnings- och rådgiv- ningsaktiviteter samt, i förekommande fall, samordna och leda upplysnings- kampanjer.

En konsekvens av att skogsvårdssty- relserna kommer att ingå i det nya läns- organet blir, såvida inte annat beslut härom fattas, att huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna övertas av detta.

På det centrala planet innebär före- nämnda 1963 års riksdagsbeslut, att den centrala ledningen av lantbruks- och skogsundervisningen överförs till den nya skolöverstyrelsen. Hur detta kom- mer att ske är inte utsagt. Två möjlig- heter kan förutses. Den ena skulle in- nebära att en särskild byrå inrättas för ändamålet inom avdelningen för yrkes- undervisning. Den andra skulle inne- bära att jordbruks- och skogsbruksun- dervisningen förs till byrån för indu- stri, hantverk, handel och sjöfart, var— vid bör förutsättas att handläggningen av undervisningsärenden sker i två nya sektioner, en för lantbruk och en för skogsbruk.

Vid centralorganet skall enligt våra förslag finnas en utbildningsbyrå med uppgift att svara för den allmänna led- ningen m. m. av utbildnings- och råd- givningsverksamheten inom länsorganen. En sådan byrå, om än med något mins- kad personal, torde behövas även sedan ledningen av yrkesskolorna överförts till skolöverstyrelsen. Byråns uppgifter kommer i stor utsträckning att bli pla- nerande, utvecklande och rådgivande, varjämte den bör svara för service i fråga om undervisningsmaterial m. m.

Utredningens förslag

Såsom nämnts skulle vårt förslag om sammanföring av skogsvårdsstyrelserna

med hushållningssällskap och lantbruks- nämnder medföra, att huvudmannaska- pet för skogsbruksskolorna överfördes på det nya regionalorganet, såvida inte annat bestäms därom. Landstinget skul- le liksom förut i flertalet fall vara hu- vudman för lantbrukets yrkesskolor. Då det torde medföra betydande olägen- het, oni inte samma ordning råder i fråga om huvudmannaskapet för skolor- na inom jord- och skogsbruk, har vi efter samråd med skogsbrukets yrkes- utbildningskommitté tagit upp frågan till övervägande.

Landstingen har under senare år i ökad utsträckning engagerat sig i yr- kesutbildningen. Med hänsyn till att rekryteringsområdet för utbildning inom jord- och skogsbruk i betydande omfattning utgörs av län, i vissa fall av ännu större områden, är ett primär- kommunalt huvudmannaskap knappast lämpligt. Det torde heller inte vara realistiskt att räkna med staten som huvudman för en utbildning på den nivå, varom här är fråga. Belysande för inställningen i denna fråga är Kungl. Maj:ts förslag i prop. 1964:171 , att kommunerna skall från staten överta huvudmannaskapet för gymnasterna. Bl. a. med hänsyn härtill torde det så- lunda knappast vara lämpligt att re- gionalorganen i de olika länen blir hu- vudmän för skogsbruksskolorna. Det är självfallet angeläget att rationaliserings- organen har medinflytande på innehål- let och uppläggningen av undervisning- en, men detta torde kunna åstadkom- mas oberoende av vem som är huvud- man. Vi har funnit övervägande skäl tala för att landstingen bör vara huvud- män för såväl lantbrukets som skogs- brukets skolor. Det förhållandet, att någ- ra av de nu ifrågavarande yrkesskolor- na f. n. har annan huvudman än stat och landsting, torde dock inte behöva innebära större olägenheter eller på-

kalla särskilda åtgärder. Genom lands- tingens ekonomiska engagemang torde tillfredsställande samordning kunna uppnås. En ytterligare övergång av hu- vudmannaskapet till landsting torde också äga rum successivt. Vid våra fort- satta överväganden har vi utgått från att landstingen blir huvudmän för fler- talet av lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor, dock med undantag för de av staten ägda skolorna.

De regionala skolstyrelser, som nu finns, torde kunna fungera som styrel- ser även för de skolor, som föreslås överförda till landstingen. Den strävan, som nu finns i vissa län, att inrätta en för all landstingets yrkesutbildning ge- mensam skolstyrelse bör kunna tillmö- tesgås från jordbrukets och skogsbru- kets sida, under förutsättning att berör- da näringar genom lämplig organisato- risk anordning ges medinflytande över skolverksamheten.

De nu framlagda förslagen rörande huvudmannaskap m. ni. har närmast samband med våra förslag om den re- gionala rationaliseringsorganisationen. De bör därför genomföras i anslutning till övrig av oss föreslagen omorgani- sation.

Riksdagsbeslutet om den centrala led- ningen av lantbrukets och skogsbrukets skolor, innebärande att skolöverstyrel- sen från en ännu ej bestämd tidpunkt skall vara tillsynsmyndighet för dessa skolor, aktualiserar vissa frågor röran- de gränsdragning och samordning av utbildningsverksamheten.

Vikten av att företagarna inom jord- och skogsbruk har en god utbildning, såväl teoretisk som en praktisk, fram- står klarare allt eftersom företagen ge- nom den pågående omvandlingen ökar i storlek. Den grundläggande utbildning, som ges vid skolorna, är väsentlig. Det behövs emellertid även en omfattande utbildning av redan yrkesverksamma.

Detta beror dels på att flertalet nuva- rande jord- och skogsbrukare har otill- räcklig grundutbildning, dels på att en kontinuerlig fortbildning är nödvändig, om de i jord- och skogsbruk sysselsatta skall kunna hålla sig 51 jour med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. En väsentlig del av vuxenutbildningen, nämligen rådgivningsverksamheten, hör självfallet till de uppgifter som an- kommer på rationaliseringsorganen. Till vilket organ vidareutbildning och fortbildning vid längre eller kortare kurser skall föras, kan däremot råda delade meningar om. Det är nödvändigt att en gräns dras mellan de utbildnings- aktiviteter, som skall ankomma på de olika organen, detta i all synnerhet som skolor och rationaliseringsorgan avses komma att sortera under olika tillsynsmyndigheter. All erfarenhet vi- sar nämligen, att en relativt klar gräns- dragning är nödvändig för att kompe- tenstvister och dubbelarbete skall und- vikas.

Ett skäl, som talar för att så stor del som möjligt av fortbildningen förs till skolorna, är att där finns en kvalificerad lärarkår, som skulle kunna utnyttjas. Vidare har skolorna lokaler och utrust- ning för undervisning, som vissa delar av året inte helt utnyttjas för den or- dinarie undervisningen. Denna tid är emellertid oftast den, som för närings- utövarna är olämpligast. Å andra sidan talar sakliga skäl för att en väsentlig del av vuxenutbildningen omhänderhas av rationaliseringsorganen. Utbildnings- behoven uppstår och växlar här snabbt, varför en god anpassning av kursernas innehåll till aktuella frågor är nödvän- dig. I ett sådant läge synes det natur- ligt för den behovsanalyserande myn— digheten att också söka vidta snabba åtgärder för att täcka behoven. Ett rent undervisningsorgan med sina mer be- gränsade kontakter med näringslivet

blir lätt mer statiskt och långsiktigt i sitt handlande.

Vi har med hänsyn till behovet av nära kontakt med rationaliseringsarbe- tet funnit övervägande skäl tala för att rationaliseringsorganen alltjämt skall svara för fortbildningsverksamheten, dvs. sådan utbildning som syftar till att hålla yrkesutövarna å jour med ut- vecklingen inom deras yrkesområde. Grundutbildning och vidareutbildning bör däremot yrkesskolorna svara för. Avgörande för gränsdragningen bör så- lunda vara kursens innehåll och syftet med densamma. Till grundutbildning bör — utöver de relativt långa kurserna för yngre elever — även räknas kor- tare grundläggande yrkeskurser för äld- re yrkesutövare, vilka inte tidigare ge- nomgått sådan utbildning. Det nu sag- da utesluter givetvis inte, att skolorna inom ramen för länets rådgivningspro- gram åtar sig att anordna fortbildnings- kurser eller att skolornas lärare och 10- kaler m. m. utnyttjas i samband med fortbildningskurser. Tvärtom är det an— geläget att lärarna bereds möjlighet att tillfälligtvis medverka på olika sätt i rationaliseringsorganens verksamhet. Därigenom kommer de i kontakt med för jord- och skogsbruk aktuella pro- blem. Regionalorganens tjänstemän bör med sin erfarenhet från praktiskt ratio— naliseringsarbete med fördel kunna till- fälligt utnyttjas såsom lärare i skolor- nas kurser. Detta gäller framför allt vid den vuxenutbildning som skolorna svarar för.

Även om en noggrann avgränsning görs i fråga om vilka kurser, som skall ankomma på skolorna respektive på re- gionalorganen, kvarstår frågan om hur samarbetet mellan skolmyndigheterna och nämnda organ skall organiseras på sikt, dvs. sedan jord- och skogsbruks- utbildningen samordnats med övrig yr- kesutbildning. Vi har diskuterat två al-

Figur 12. Alternativa organisationslösningar för ledningen av skogs- Och lantbruksutbildningen

Alternativ 1:

Huvudman Länsxkolnämnd

Skolstyrelse / /representation / i t / s yrelsen /

ternativa lösningar av denna fråga. De båda alternativen kan schematiskt be- skrivas på det sätt som framgår av fi- gur 12.

Alternativ 1 illustrerar det läge, som kommer att uppstå vid en strikt till- lämpning av hittills fattade riksdagsbe- slut. Lantbruksskolorna kommer via de av huvudmännen utsedda styrelserna under direkt ledning av länsskolnämn- derna. Planeringen av utbildningen vid lantbrukets och skogsbrukets yrkessko- lor kommer på länsplanet att ombesör- jas av länsskolnämnden och centralt av den nya skolöverstyrelsen på samma sätt som för övrig yrkesutbildning. På motsvarande sätt kommer regionalorga— net på länsplanet att svara för planering- en av den utbildningsverksamhet som ut- gör ett led i rationaliseringsinsatserna. Den centrala ledningen av denna kom- mer att omhänderhas av centralorga- net. Om dubbelarbete skall kunna und- vikas och för att rationaliseringsorga- nen skall få önskvärt inflytande på nu- dervisningen vid skolorna, erfordras uppenbarligen välutvecklade och effek- tiva administrativa former för samband på såväl central som regional nivå. Dessa sambandsfunktioner har åskåd— liggjorts med pilar i figur 12.

Alternativ 2 förutsätter en ändring av föreliggande riksdagsbeslut. I detta al- ternativ avses yrkesskolorna få stanna

.. samråd Skoloverstyrelsen Centrulorgan Regionalorgan

Alternativ 2:

. X re presentation X i styrelsen x

kvar i lantbruksadministrationen, men blir med ändring av nuvarande förhål- landen inordnade under det regionala rationaliseringsorgauet. Regionalorga- nets funktioner kan då närmast jämstäl- las med länsskolnämndernas enligt al- ternativ 1. Organet skall sålunda svara för sådana beslut av tillsynskaraktär, som med fördel kan delegeras från en central instans till en regional. Delege- ringen till den regionala instansen får i detta alternativ förutsättas bli mer begränsad. Regionalorganen kommer nämligen inte att ha samma resurser och kunnande i skolfrågor som länsskol- nämnderna. Samråd förutsätts äga rum med skolmyndigheterna i en rad frå- gor.

I båda alternativen erfordras ett väl utbyggt samråd. Detta kan ske enligt i huvudsak tre olika former, nämligen

a. genom underställning av vissa an- givna typer av ärenden, b. genom representation i beslutande organ och c. genom att särskilda permanenta sam- arbetsorgan inrättas.

Rent allmänt ger förslaget till ny or- ganisation för skolöverstyrelsen intryck av att man inte vill binda sig beträf- fande samrådets utformning, men att kombinationer av a och b synes mest troliga. '

Ett studium av samrådets sakinnehåll i de olika alternativen visar, att alter- nativ 2 förutsätter viss anpassning till skolväsendets allmänna uppbyggnad. Ge- nom samrådet skall garantier skapas för att lantbruks- och skogsundervisningen i fråga om statsbidragsregler, stadgar- nas utformning, lärarpersonalens an- ställnings- och tjänstgöringsförhållanden m. m. inte avviker för mycket från vad som gäller övrig undervisning. Det- ta torde i väsentlig grad kunna uppnås genom att gällande bestämmelser inom skolöverstyrelsens område i största möjliga utsträckning får gälla även inom jord- och skogsbruksundervisning- en. Vidare har samrådet formen av råd- givning från skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas sida i främst pe- dagogiska och metodiska frågor.

Samrådet i alternativ 1 har karaktä- ren av mer direkta ingripanden. Ut- bildningens omfattning och inriktning skall planeras mot bakgrunden av det som sker inom näringen. Regionalorga- nen bör därför ha ett starkt inflytande häröver. Detta motiveras även av er- forderlig samplanering med den under- visning, som meddelas direkt av dem själva i form av fortb-ildning av yrkes- utövare. I fråga om utbildningens in- nehåll måste regionalorganen likaledes ha inflytande. Överensstämmelse måste råda mellan å ena sidan organens egen verksamhet och den utbildning, som därvid meddelas, och å andra sidan den undervisning som meddelas i sko- lorna. Även fortbildningen av skolornas personal måste ske i nära samarbete med centralorganet vad gäller fackin- nehållet. Alla dessa sambandsfunktioner torde lättare kunna fyllas, om vid al- ternativ 1 handläggningen av ärenden rörande skogs- och lantbruksundervis- ning i skolöverstyrelsen hålls samlad i en byrå.

Det råder som synes ett starkt sam-

band mellan nu ifrågavarande skolor och rationaliseringsorganen beträffan— de innehållet i deras verksamhet. Det är därför angeläget att en samordning sker av de båda organisationernas ak- tiviteter. Samtidigt är vi medvetna om att vissa fördelar vore att vinna med att ha all yrkesutbildning samlad un- der en ledning. Därigenom undviks ock- så att ett mindre verksamhetsområde, som organisatoriskt ligger utanför öv- rig skolverksamhet, släpar efter i fråga om ekonomiskt stöd från stat och kom- mun. Om hela frågan ses på lång sikt, synes därför skäl inte föreligga att ompröva riksdagsbeslutet rörande den centrala ledningen av lantbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning. När be- slutet genomförs, bör samordningen mellan berörda organ ske enligt före— nämnda alternativ 1.

Anledning kan emellertid finnas att överväga tidpunkten för när nyssnämn- da riksdagsbeslut bör genomföras. Den omdaning, som kommer att känneteck- na nu ifrågavarande näringar under det närmaste decenniet, synes påkalla alldeles särskilda insatser på utbild- ningsområdet, framför allt i form. av omskolning och fortbildning. Behovet av samordning mellan rationaliserings- organen och skolorna kommer under denna tid att vara stort, eftersom en betydande del av de nuvarande yrkes- utövarna är i behov inte bara av fort- bildning utan även av teoretisk grund- utbildning. En smidigare samordning skulle sannolikt kunna åstadkommas, om den nuvarande organisationen kun- de behållas ytterligare någon tid. Sam- tidigt kan en successiv anpassning ske av skolverksamheten mot den ordning, som enligt det föregående kan väntas bli genomförd.

Som exempel på de åtgärder, som kan vidtas, vill vi nämna följande. Hu- vudmannaskapet för skogsbruksskolor-

na bör i överensstämmelse med vad vi i det föregående anfört övergå från skogsvårdsstyrelserna till landstingen i samband med regionalorganens till- komst. Gränsdragningen mellan skolor— nas och rationaliseringsorganens kur- ser bör därvid ordnas på sätt i det fö- regående redovisats. Vissa tillsynsupp- gifter kan vidare delegeras från central- organet till regionalorganet. Dessa or- gan bör slutligen fortlöpande ha kon- takt med skolöverstyrelsen respektive länsskolnämnderna, Bl. a. torde det vara av värde för lärare och rådgivare inom jord- och skogsbruk att ta del av skolorganens erfarenheter i metodik-

frågor samt att få delta i dessa organs pedagogiska fortbildning.

Utvecklingen synes i fråga om jord- brukets och skogsbrukets yrkesskolor gå emot ett minskat antal skolor. Dessa skolor blir större och får bättre resur- ser." Vinster torde vidare pålmånga håll kunna åstadkommas genom att ordna gemensamma skolor för jordbruk och skogsbruk. Detta skulle möjliggöra ett bättre hänsynstagande i undervisning- en till samordningen av de båda pro- duktionsgrenarna, vilket synes vara i hög grad önskvärt ur näringsutövar- nas synpunkt.

KAPITEL X

Rationaliseringsorganens samarbete med andra organ

Länsstyrelserna

Regionalorganets verksamhet och då framför allt den på strukturrationalise- ringens område måste bedrivas mot bakgrunden av hela samhällsutveckling- en på landsbygden. Organets utveck- lingsplanering, vilken i hög grad be- rör landsbygdsfrågorna i allmänhet, bör sålunda äga rum under beaktande av bl. a. tätortsutvecklingen, bebyggelse-, kommunikations- och naturvårdsfrågor. Inom dessa områden har kommunerna betydande uppgifter, men länsstyrelsen torde vara självskriven såsom det sam- manhållande och samordnande organet. Regionalorganet kommer _— vid sidan av sin uppgift att svara för planering för jord-, trädgårds- och skogsbrukets ra- tionalisering — att medverka i lands- bygdsplaneringen i övrigt, särskilt av- seende markdispositionen för olika än- damål.

Det torde kunna förväntas att läns- styrelsernas planeringsavdelning byggs ut och att till denna knyts en nämnd el- ler ett råd, som behandlar principiella frågor rörande hela samhällsplanerings- och lokaliseringspolitiken. Begionalor- ganets chef liksom överlantmätaren bör beroende av om sagda nämnd eller råd sammansätts med inslag av fack- män eller enbart av lekmän — ingå i densamma eller vinna nära anknytning till den.

Det må i detta sammanhang erinras om att landshövdingen regelmässigt

torde komma att vara ordförande i re- gionalorganets styrelse. För att ytter- ligare stärka den direkta samordning- en mellan organets planering och den allmänna samhällsplaneringen föror- das, att en företrädare för länsstyrel- sens planeringsavdelning skall beredas tillfälle delta vid sammanträden inom regionalorganets styrelse och struktur- delegation, då frågor av vikt för den allmänna samhällsplaneringen behand- las.

Även samordningen mellan å ena si- dan regionalorganet och å andra sidan övriga länsorgan måste ses mot bak- grund av det allmännas insatser på samhällsplaneringens område. Länssty- relsen har den ledande funktionen i samhällsplanerings- och lokaliserings- verksamheten och utövar ett avgörande inflytande på förekommande verksam- het av denna art inom de olika organ, vilka medverkar i planeringsarbetet.

Lantmäteriet

Vid uppdragandet av kompetensgrän— ser och samverkansformer mellan regio- nalorganet och lantmäteriet måste en sådan lösning eftersträvas, att garantier skapas för att rationaliseringsarbetet på jord- och skogsbrukets område vad bc- rör fastighetsbildningsfrågorna kan be— drivas under effektivast möjliga former. Självfallet mäste lösningen sökas under behörigt hänsynstagande till andra de- lar av näringslivet.

Såsom tidigare anförts skall regio- nalorganet svara för de statliga insat- serna för uppbyggnaden av rationella ekonomiska företag, varvid ofta för- bättrade strukturförhållanden torde komma att ingå som ett väsentligt del- moment.

Lantmäteriets huvuduppgift blir att ombesörja erforderliga fastighetsbild- ningsåtgärder. Dessa, som påkallas av olika orsaker och för skilda ändamål (bebyggelse, industri, jord- och skogs- bruk m. m.), innefattar främst indivi- dualisering av fastigheter vid föränd- ringar i fastighetsindelningen. Det ju- diciella systemet för fastighetsbildning- en är nödvändigt som grundval för bl. a. den i näringslivet så betydelse- fulla fastighetskrediten.

Av lantmäteriets nuvarande uppgif- ter faller cirka en fjärdedel inom jord- och skogsbrukssektorn. Huvuddelen av lantmäteriets verksamhet berör sålun- da andra sektorer inom samhället. En intensifierad strukturrationalisering kommer att ställa ökade krav på att de erforderliga fastighetshildningsförrätt- ningarna utförs utan dröjsmål. De för fastighetsbildning totalt disponibla re- surserna måste därför organiseras så, att de kan utnyttjas så effektivt som möjligt. Skäl talar för att resurserna utnyttjas bäst, om de hålls samlade inom en organisation. Utvecklingen har visat sig gå mot en alltmer inte- grerad teknisk procedur särskilt vid mera omfattande fastighetsbildnings- projekt, där insatser av moderna tek- niska hjälpmedel och metoder, såsom automatisk databehandling. och foto- grammetri, utgör viktiga inslag i arbe- tet. Detta förutsätter samverkan mel- lan de lokala förrättningsorganisationer- na och de centrala eller regionala ser- viceorganisationer, där det finns spe- cialister och specialutrustning. Teknisk service av detta slag åt den fältarbetan-

de lantmäteripersonalen åstadkommes lättast inom en organisation. Med en större, samlad basorganisation torde också följa ökad elasticitet, som gör det möjligt att omfördela personalen med hänsyn till behovet av insatser på olika verksamhetsområden och i skilda landsdelar. Sett ur rent fastighetsjuri. diska synpunkter förefaller det också mest ändamålsenligt att behålla fastig- hetsbildningsuppgifterna under en och samma ledning.

Å andra sidan talar praktiska skäl för att den lantmäteriutbildade persona- len inom regionalorganet, som medver- kat i planläggningen och genomförandet av rationaliseringsprojekt och som så- lunda besitter god kännedom om dessa, också i vissa fall skall beredas möjlig- het att i anslutning till beslutet om ra- tionaliseringen kunna fullfölja denna med eventuellt förekommande lantmä- teriförrättning. Regionalorganets upp— gifter torde emellertid bli av sådan art och omfattning, att det synes angeläget att den på organets huvuduppgifter spe- cialiserade personalen helt inriktas på dessa spörsmål. Lantmäteriets personal, som är specialiserad på fastighetsbild- ningsuppgifter, kommer då helt att om- händerha dessa. Härigenom erhålls en funktionell uppdelning mellan lantmäte- riet och organet.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts angående dispositionen av resurserna för fastighetsbildning och med hänsyn till vad som i det följande kommer att anföras beträffande möjligheterna till samordning mellan regionalorganet och lantmäteriet synes det lämpligt, att fas- tighetsbildningsverksamheten i anslut- ning till jord- och skogsbrukets struk- turrationalisering hålls samlad inom lantmäteriorganisationen. Om så sker, torde lantmäteriets ställning bli av ka- raktären allmänt, högkvalificerat ser- viceorgan för fastighetsbildningsfrå-

gor, vilket har attta uppdrag av jord- ägare, regionalorganet — i egenskap av jordpolitisk myndighet — bostads- politiska myndigheter, planmyndigheter för tätbebyggelse etc.

Samordningen mellan regionalorga- net och lantmäteriet måste, såsom ovan nämnts, ses mot bakgrunden av det allmännas insatser på samhällsplane- ringens hmråde, där länsstyrelsen har den ledande funktionen. Inom jord- och skogsbrukssektorn bör samordningen fungera inom ramen för den planering som regionalorganet skall bedriva.

För den praktiska samordningen mellan regionalorganet och lantmäteriet blir den delegation inom organet, som skall handha strukturfrågorna, av fun- damental betydelse. Genom att lantmä— teriet blir representerat i delegationen tillförs regionalorganet erforderlig fas- tighetsbildningseXpertis. Genom över- lantmätaren kanaliseras sålunda lant- mäteriets rationaliseringsuppslag in i regionalorganet och samordnas med dess verksamhet. Att överlantmätaren deltar i beredningen och besluten bör utgöra en garanti för att han även om- besörjer, att lantmäteriets verksamhet i erforderlig mån koordineras med re- gionalorganets planeringsverksamhet, att lantmäteriets resurser sålunda ut- nyttjas på det för rationaliseringsverk- samheten bästa sättet, att parallellar- bete undviks och att de fastighetsbild- ningstekniska frågorna beaktas till ful- lo redan i ett tidigt skede. Överlant- mätarens kännedom om regionalorga- nets planer beträffande investeringar, inriktningen av den aktiva inköpspoliti- keu m. m. torde bli av stort värde för lantmäteriet i dess allmänna fastighets- bildningsverksamhet. —— Förrättnings— lantmätare bör givetvis kunna anlitas av regionalorganet som föredragande i delegationen.

De statliga initiativen till rationalise-

ringsåtgärder på jordbrukets och skogs- brukets områden skall i princip samlas hos regionalorganet. Det är då angelä- get, att möjligheter skapas att tillvarata och utnyttja "de uppslag, som man inom lantmäteriet erhåller i det löpade för- rättningsarbetet, liksom lantmäteriets vetskap om var det finns rationalise- ringsmogna projekt. I sådana samman- hang framkomna uppslag, vilka kan be- röra jord- och skogsbrukets rationalise- ring, skall — i enlighet med vad som förut nämnts — via överlantmätaren ledas in i regionalorganet. Det får an- komma på strukturdelegationen att för- utsättningslöst pröva alla framkomna initiativ och uppslag rörande rationali- seringsverksamheten.

I regionalorganets arbetsuppgifter skall, såsom förut nämnts, i princip in- gå den översiktliga planeringen beträf- fande jord- och skogsbrukets rationali- sering samt detaljplaneringen, vad avser den på företagsekonomiska grunder vi— lande utformningen av jord- och skogs- bruksföretagen. Vid dessa slag av pla- nering torde det få ankomma på över— lantmätaren att i strukturdelegationen verka för samordning mellan å ena si- dan jord- och skogsbruksintressen samt å andra sidan hebyggelseplaneringen. Såsom allmänt serviceorgan på fastig- hetsbildningens område torde lantmä- teriet av regionalorganet ofta komma att anlitas för vissa planeringsuppgifter.

Vid alla mera väsentliga rationalise- ringsprojekt bör på ett relativt tidigt stadium ske en allmän ekonomisk och finansiell prövning av projekt i struk- turdelegationen. Vid större fastighets- regleringar torde det ofta vara svårt att på ett tidigt stadium utarbeta detalje- rade planer för hur projektet skall för- verkligas. Att genomföra rationalise- ringsprojekt under i huvudsak frivillig medverkan från berörda fastighetsäga- re kräver nämligen ingående-förhand-

lingar, under vilkas gång de ursprung- liga planerna kan behöva anpassas till vad som är möjligt att uppnå i samför- stånd. Den förhandlingsverksamhet, som alltid måste förekomma, kan många gånger — särskilt vid invecklade fas- tighets- och ägandeförhållanden — lämpligen ske inom ramen för de fas- tighetsbildande förrättningarna. Direkt samverkan beträffande investerings- och produktionsplaneringen bör därvid självfallet ske mellan vederbörande för- rättningsmän och regionalorganets tjäns- temän. Vid sådan detaljplanering fram- komna lösningar inom ramen för av or- ganet utförda översiktliga planläggning- ar och företagsekonomiska bedömning- ar torde regelmässigt inte ånyo behöva behandlas av strukturdelegationen. — Givetvis kommer alla frågor angående statligt ekonomiskt stöd i sammanhang- et att i vanlig ordning handläggas inom regionalorganet.

Vid sådan detaljplanering, som sker inom ramen för ordinära mindre för- rättningar, förutsätter vi att lantmäta- ren med avseende på allmänintresset beaktar regionalorganets intentioner och, där någon tvekan kan råda om olika alternativ, i förekommande fall utformar lösningen i direkt kontakt med dess vederbörande tjänstemän. Det torde, även med nuvarande system för jordpolitisk kontroll, kunna förutsättas att jorddelningslagens allmänintresse och det av regionalorganet represente- rade allmänintresset i fråga om jordpo- litiken i de konkreta fallen i allt väsent- ligt är identiska och tar sig ett och salu- ma uttryck. Där statligt ekonomiskt stöd förutsätts, torde det i praktiken oftast bli så att annan lösning än den, som re- gionalorganet kan förorda, över huvud taget inte har aktualitet.

Liksom chefen för regionalorganet självfallet har att aktivt verka för ratio- naliseringsåtgärder av olika slag, skall

det åvila överlantmätaren att i intimt samarbete med organets chef och öv- riga tjänstemän aktivt medverka i en effektivisering av rationaliseringsarbe- tet. I de fall inom strukturdelegationen behandlade rationaliseringsföretag krä- ver ändringar i fastighetsindelningen, skall det ankomma på överlantmäta- ren att med ledning av den angelägen- hesgradering, som skett inom delega— tionen, medverka till att erforderliga förrättningar kommer till stånd utan onödigt dröjsmål. Överlantmätaren skall sålunda ha att tillse, att de av struktur- delegationens beslut föranledda fastig- hetsbildningsförrättningarna eller öns— kemål om planering snabbt och smidigt effektueras av lantmäteriet.

För att överlantmätaren i nu nämnda sammanhang skall ha möjlighet att på ett auktoritativt sätt företräda lantmä— teriet i delegationen, bör hans admini- strativa ställning inom lantmäteriet för- stärkas. Han bör därför ges befogenhet att ange turordningen mellan angelägna ärendegrupper, inte enbart inom spe- cialenheterna utan inom hela förrätt- ningsorganisationen.

Ett kvarstående spörsmål i vad gäller samordningen mellan regionalorganet och lantmäteriet är det dubbelarbete, som kan förekomma beträffande den jordpolitiska kontrollen. Redan den ovan antydda organisationslösningen kan förväntas få till följd, att ifrågava- rande kontroll kommer att förenklas. Detta beror bl. a. på att fastighetsbild- ningsfrågorna blir nöjaktigt beaktade redan i rationaliseringsplanläggningens tidigare skeden. Lösningen av spörsmå- let är emellertid inte enbart en organi- satorisk fråga, eftersom den samman- hänger med och är betingad av utform- ningen av de båda här aktuella jordpo- litiska lagstiftningssystemen (jordför- värvslagstiftningen och fastighetsbild- ningslagstiftningen). Båda är f. n. före-

mål för överarbetning, varför det torde finnas anledning att först i ett senare sammanhang mera ingående penetrera sagda frågeställning.

Enligt vår mening föreligger goda möjligheter att genom vissa förenkling- ar vid handläggningen av ärendena en- ligt de båda lagstiftningssystemen un- danröja eventuellt kvarstående dubbel- arbete. Därvid bör eftersträvas att begränsa den jordpolitiska kontrol- len så, att prövningen i varje enskilt ärende kan ske vid ett tillfälle och att densamma sker på ett så tidigt stadium som möjligt. I fråga om de ärenden, som först kommer under jordpolitisk prövning vid lantmäteriförrättning, kan specialregler av det slag, som finns i gällande jordförvärvslag och som i jordlagsutredningens betänkande före- slagits få vidgad tillämpning, vara äg— nade att i vissa fall infoga hela den jordpolitiska kontrollen i lantmäteri- förrättningen. Då kan denna fortgå obe- hindrat, oavsett regeln att förvärvspröv- ningen i princip skall handhas av regio- nalorganet. På liknande sätt bör gälla att av organet initierade eller planlagda strukturåtgärder, som erfordrar lant- mäterihandläggning, genomförs utan att utrymme skall finnas för en ompröv- ning av själva sakfrågan och att så- lunda hinder ur det allmännas synpunkt mot att genomföra fastighetsbildningen inte skall kunna anföras av jordpolitis— ka skäl.

Behov av samordning mellan lantmä- teri och rationaliseringsorgan förelig- ger inte endast på det regionala utan även på det centrala planet. Förutsätt- ningarna för en god samordning mellan de båda styrelserna synes vara goda vid den föreslagna organisationen. Det- ta bl. a. genom att den i det föregående angivna organisatoriska lösningen på det regionala planet blir fastare än vad den hittills varit och arbetsfördelningen

mellan de båda organisationerna torde bli klarare. Den skogliga strukturratio- naliseringen har hittills varit den sek— tor, där de flesta gränsdragningsproble- men förekommit mellan lantbruksnämnd och lantmäteri. Tillskapandet av ett or- gan för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering torde ge väsentligt bätt— re förutsättningar för att samarbetet mellan centralmyndigheten på detta om- råde och lantmäteristyrelsen skall fun- gera oklanderligt. Samordningen i ären- den av gemensamt intresse bör ske ge- nom samråd.

Arbetsmarknadsmyndigheterna

Sambandet mellan de jordbrukspolitis- ka och arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna, så vitt angår företagarna, har ända tills för några år sedan inte be- aktats i någon större utsträckning. Un- der senare år har dock en rad åtgärder igångsatts för att underlätta omötällning av arbetskraft från ej lönsamma jord- bruk till mera lönande sysselsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruks- styrelsen har överenskommit om sam- arbetsformer mellan länsarbetsnämn- derna och lantbruksnämnderna för att underlätta en omflyttning av arbetssö- kande som innehar jordbruksfastighet. Arbetsmarknadsorganen stimulerar överföring av arbetskraft till andra nä- ringar bl. a. genom att ordna omskol- ningskurser samt lämna finansiellt stöd till omskolning, flyttning och startande av ny verksamhet. Lantbruksnämnder— na underlättar för sådana jordbrukare, som innehar svagare jordbruk i trakter med varaktig undersysselsättning, att flytta över till bättre jordbruksföretag eller annat näringsfång genom att er- bjuda sig inköpa deras fastigheter, i den mån dessa kan användas för ratio- naliseringsändamål. I sådana situatio-

ner bereds vidare brukare, som övertar större brukningsenheter, tillfälle till speciell fortbildning.

Den förväntade fortsatta strukturom- vandlingen i jordbruket påkallar ökade insatser av arbetsmarknadspolitiska me- del för att underlätta omflyttning av den arbetskraft, som är bunden vid jord- bruk med alltför svagt försörjningsun- derlag, och för att ge den, som inte lång- re vill stanna på sitt jordbruk, en så god start som möjligt i en ny sysselsätt- ning. Här fordras ett utbyggt och fast organiserat samarbete mellan regional- organet och länsarbetsnämnden. Oftast torde det bli organets tjänstemän, som bl. a. i samband med ekonomisk plane- ring, allmän rådgivning etc. först kom- mer i kontakt med omskolnings- eller utflyttningsproblemen bland jordbruka- re, som helt eller delvis vill övergå till annan sysselsättning. Det är angeläget att regionalorganet i dessa fall förmed- lar kontakten mellan jordbrukaren och länsarbetsnämnden. En fast förbindelse- länk bör härvid finnas mellan länsar- betsnämnden och regionalorganet. Vi föreslår att, därest det inte redan skett, en speciell kontaktman förordnas i länsarbetsnämnden.

Den samverkan, som här förordats, bör också ha en motsvarighet på det centrala planet, om de avsedda åtgär- derna skall kunna få full effekt. I första hand bör de båda berörda centralmyn- digheternas aktiviteter i fråga om den översiktliga planering, som har avseen- de på arbetskraftssituationen, koordine- ras. Vidare är det angeläget att redan vid planeringen av särskilda insatser exempelvis för främjande av den struk- turella anpassningen låta denna inbe— gripa erforderliga arbetsmarknadspoli- tiska moment. Jämväl i fråga om om- skolningsärenden —— såväl omskolning för nya eller vidgade uppgifter inom jord— och skogsbruk som i samband

med övergång till andra grenar av nä- ringslivet — är en nära kontakt mellan arbetsmarknadsstyrelsen och centralor— ganet av värde. Dessa frågor måste er- hålla en tillfredsställande organisatorisk lösning.

Övriga administrativa myndigheter m.fl.

Bostadsmyndigheterna, som handhar det statliga ekonomiska stödet rörande bo- städer även på jordbruksfastigheter, har inte någon expertis för vägledning i jordbrukspolitiska frågor eller för vår- dering av jordbruk. I dessa frågor blir länsbostadsnämnderna beroende av med- verkan från regionalorganen. Ett fast organiserat samarbete mellan de båda länsorganen är därför nödvändigt. .

Samarbetet är f. n. reglerat genom an- visningar, som utfärdats av lantbruks- styrelsen och bostadsstyrelsen gemen- samt. Även i fortsättningen torde frå- gan lämpligen kunna ordnas på liknan- de sätt utan ytterligare organisatoriska anordningar.

De framtida relationerna mellan ra- tionaliseringsorganen och domänverket är beroende av statsmakternas ställ- ningstagande till föreliggande, i kapitel VII nämnda utredningsförslag. Vi skall därför inte beröra dem här. Vi förut- sätter dock att samarbetet med domän- verket i avvaktan på förslagets even- tuella genomförande sker enligt nu gäl- lande riktlinjer. —— Rationaliseringsor- ganen kommer självfallet även i kontakt med en rad andra myndigheter. Detta torde dock inte vara av sådan omfatt- ning, att anledning föreligger att föreslå några speciella organisatoriska anord- ningar.

Forsknings- och försöksorgan

I kapitel VIII har samarbetet mellan forsknings- och försöksinstitutioner

samt rationaliseringsorganen i vad av- ser informationsservice behandlats. Här må erinras om att nämnda organ enligt våra förslag bör kunna bedriva en egen kontakt— och informationsverksamhet och att en samarbetskommitté avses sko- la samordna hithörande verksamhet. Därutöver vill vi ytterligare något dis- kutera vissa gränsdragnings- och sam- ordningsproblem.

Rationaliseringsorganen måste i sin verksamhet arbeta på grundval av forsk- ningens framsteg och fortlöpande ha tillgång till material angående den tek- niska och ekonomiska utvecklingen. Forsknings- och försöksorganen är i sin tur beroende av information från rationaliseringsorganen om aktuella frå- geställningar m. in. Det behövs sålunda uppenbarligen väl fungerande kontak- ter i båda riktningarna. Denna ömsesi- diga kontakt bör omfatta följande:

a) genom forsknings- och försöksinsti- tutionernas försorg insamling och sam— manställning av resultat från försök och forskning samt förmedling av detta mate- rial till rationaliseringsorganen,

b) information från rationaliseringsor- ganen — centrala såväl som regionala — till forsknings- och försöksinstitutionerna om aktuella problem inom näringarna och om önskemål rörande forsknings- och för- söksuppgifter,

c) aktiv verksamhet från forsknings- och försöksinstitutionerna för att, bl. a. från rationaliseringsorganen, inhämta uppgifter om aktuella problem inom de berörda nä— ringarna.

Vid bearbetning och utnyttjande för praktiskt bruk av det material, som forsknings- och försöksinstitutionerna lämnar, behövs ett väl organiserat sam- arbete mellan dessa och rationaliserings- organen. Detta är särskilt angeläget, ef- tersom det ligger i sakens natur, att ar- betsgrupper inom de olika institutio- nerna och organen kommer att arbeta på närliggande och delvis varandra täc— kande arbetsfält. Det är väsentligt också

ur den synpunkten att verksamhetsled- ning och kunskapsförmedling skall kun- na hållas i sär.

Arbetet på nu berörda område bör i princip fördelas på följande sätt. Forsknings- och försöksinstitutionerna och deras informationsavdelningar bör utveckla metodik och ge modeller för hur forsknings- och försöksmaterial kan användas. Inte minst viktigt är det att vägledning lämnas om hur resultat från olika forskningsgrenar lämpligen kan sammanfogas. Rationaliseringsorga- nen och deras befattningshavare har i sin dagliga gärning att utforma praktis- ka handlingsalternativ eller handlings- program. Den som utformar sådana al- ternativ — det må vara som rådgivare eller som projekterare eller som pla- nerare för statsunderstödda förbätt- ringsåtgärder — bör själv utifrån de i varje särskilt fall föreliggande omstän- digheterna ge råd om vilket alternativ som är att förorda.

Det torde vara en naturlig ordning att rationaliseringsorganen _ liksom nu sker i viss utsträckning — vänder sig till forskningsinstitutionerna och därtill knutna serviceorgan för att som beställningsarbeten få undersökningar, analyser m. m. för användning i den praktiska verksamheten utförda. Detta öppnar vägar till samarbete även vid utformningen av handlingsprogram.

Det kan förutsättas att personliga kontakter kommer att liksom hittills uppehållas mellan forskare och för- söksmän samt befattningshavare ute i fältet. Men detta är inte alltid nog. Kon- taktverksamheten måste vara väl orga- niserad för att fungera effektivt och nå alla dem som berörs.

Fortbildningskurser för rationalise— ringsorganens personal har visat sig vara en god plattform för kontakten och samarbetet mellan forskarna och för- söksmännen samt befattningshavarna i

rationaliseringsorganen. Under de se- naste åren har högskolorna —— inte minst specialrådgivarna vid lantbruks- högskolan — i stor utsträckning med- verkat i denna kursverksamhet. Vid så- dana kurser möter föreläsarna vanligen ett antal befattningshavare, som tillsam- mans väl företräder sakkunskapen om de praktiska problemställningarna i hela landet inom en verksamhetsgren, Genom diskussioner och grupparbeten erhålls en mycket god bild av angeläg- na forsknings- och försöksuppgifter m. m. Kurserna har haft god effekt ge- nom att kursdeltagarna snabbt blivit väl insatta i de aktuella resultaten från försök och forskning. Denna kursverk- samhet bör fortsätta och som hittills administreras av centralorganet och be- drivas i samarbete med forskningsor- ganen.

När forsknings- och försöksuppgifter av större omfattning aktualiseras av den pågående verksamheten inom rationali- seringsorganen, bör centralmyndighe- ten och vederbörande högskoleinstitu- tion samråda. Det bör bl. a. ske med hänsyn till kostnadsfrågan. Den centra- la myndigheten kan i en del fall ställa resurser till förfogande, i andra fall hos Kungl. Maj:t göra framställning om me- del eller på annat håll utverka sådana. Ett sådant centralt samråd är emeller- tid framför allt motiverat därav, att större uppdrag eller arbetsuppgifter be- höver samordnas och normalt är av in- tresse inte bara för ett län.

Försöksverksamheten ger naturligen flera direkta kontaktpunkter. Ansvaret för och ledningen av försöksarbetet — som ju numera är organisatoriskt sam- mankopplat med forskningen -— bör åligga de särskilda forsknings- och för- söksinstitutionerna. Av praktiska och ekonomiska skäl torde det vara lämp- ligt, att nämnda institutioner -— på sätt som hittills skett _ anlitar regional-

organet för vissa uppgifter i samman- hanget. .

Dä forsknings- och försöksinstitutio- ner önskar uppgifter av större omfatt- ning från länsorganen eller deras be- fattningshavare, bör av praktiska skäl den centrala myndigheten anlitas. Det bör nämligen undvikas att olika insti- tutioner, myndigheter m. fl. vid sidan av varandra infordrar likartade upp- gifter och sålunda förorsakar dubbel- arbete. Ofta finns för övrigt material från länsorganen redan insamlat och sammanställt centralt. Uppgiftsinsam- lingen måste även anpassas efter läns— organens resurser att ge svar och pas- sas in i en lämplig tidtabell med hän- syn till deras verksamhet.

Jord- och skogsbrukets organisationer

De statliga rationaliseringsinsatserna bör _— såsom särskilt under senare år varit fallet — bedrivas i nära samver- kan med jord- och skogsbrukets organi- sationer. Framför allt i upplysnings- hänseende bör och kan dessa organisa- tioner även framdeles göra insatser för att underlätta och bereda mark för ra- tionaliseringsorganens verksamhet. Or- ganisationerna kan också svara för oli- ka serviceuppgifter inom näringarna. Rationaliseringsorganen bör således inte själva bygga ut eller uppehålla ser- viceverksamhet m. m., om det på något verksamhetsavsnitt redan tillhandahålls av nyssnämnda organisationer. Organen bör i stället inrikta sin aktivitet på de verksamhetsavsnitt, där behövlig ser— vice inte finns, där behovet härav är ofullständigt täckt eller där komplette— rande insatser från det allmännas sida eljest bedöms nödvändiga. Regionalor- ganet hör på områden, där näringsut- övarnas organisationer själva tillfreds— ställande kan ombesörja förekomman-

de uppgifter, endast göra vad som är erforderligt för att verksamheten skall hållas i gång och vad som behövs för att samordna denna med länsorganens insatser. Vid avvägningen mellan det allmännas och organisationernas råd- givnings- och serviceverksamhet bör undvikas att ett sådant konkurrensför- hållande uppstår, som kan skada det önskvärda förtroendefulla samarbetet mellan det officiella organet och nå-

ringsutövarnas organisationer. Å andra sidan bör samtidigt tillses, att insatser- na från organisationernas sida inte lc- der till att motsvarande reduceringar görs på den statliga sidan, så länge fö- religgande behov inte är täckt. I sam- manhanget bör givetvis tillses att insat- serna från det allmännas sida i föreva- rande avseende inte blir mindre i vårt land än i andra jämförbara länder.

KAPITEL XI

Sammanfattning

Våna i det föregående redovisade för- slag anger hur de organ, som centralt och regionalt skall handha den statliga och statsunderstödda verksamheten för främjande av jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsnäringarna, enligt vår me- ning i princip bör vara utformade. Vi har främst syftat till att söka fin-na en organisation, som fyller kraven på lämp- lighet ur såväl samhällets som berörda näringars synpunkt. För att nå detta mål har eftersträvats dels en mera sam- lad organisation än den nuvarande, dels en klarare gränsdragning och förbättrad samordning mellan olika berörda organ.

Efter att i kapitel I ha redovisat vårt utredningsuppdrag m. m. i nu ifråga- varande del och i kapitel 11 lämnat en beskrivning av de nuvarande organen på området, har vi i kapitel III diskute— rat lämpligheten av den nuvarande upp— delningen av rationaliseringsverksam- heten på olika grenar och på olika or- gan. Det har därvid visat sig att det inte går att upprätthålla någon strikt gräns- dragning mellan de olika rationalise- ringsgrenarna, yttre, inre, drifts- och skoglig rationalisering. Vidare kan vissa uppgifter, exempelvis ekonomisk kalky- lering och frågor rörande lämplig mark- användning, inte hänföras till någon särskild av de nuvarande rationalise- ringsgrenarna. Någon uppdelni-ng på olika grenar är ur företagarens synpunkt inte heller önskvärd. Denne ser nämli- gen sitt företag som en ekonomisk en- het. Vi har härav dragit den slutsatsen,

att en uppdelning av rationaliserings- verksamheten i skilda grenar inte lämp- ligen kan utnyttjas som underlag för den framtida organisationsutformningen.

I kapitel IV har vi sökt att som grund för de fortsatta organisationsövervägan- dena redovisa de förväntade framtida arbetsuppgifterna. Vi har därvid utgått från att nuvarande uppgifter i huvud— sak kommer att kvarstå. I den mån ar- betsuppgifterna nämnvärt förändras som en följd av våra kommande förslag om den framtida jordbrukspolitiken och därefter följande riksdagsbeslut, får hänsyn därtill tas vid den slutliga ut- formningen av organisationen. Slutligen har i kapitlet behandlats vissa metodik- frågor främst rörande rådgivningsverk- samheten.

I kapitel V h-ar vi övervägt olika orga- nisationsalternativ på länsplanet och därvid haft som utgångspunkt

att de blivande organen i huvudsak skall fullgöra de nuvarande länsorga- nens arbetsuppgifter,

att rationaliseringsåtgärderna liksom hittills i främsta rummet skall vara en näringarnas egen verksamhet, som stats- makterna genom särskilda organ och åt dessa anvisade medel stödjer,

att den nya organisationen måste ha som en primär uppgift att effektuera de beslut, som statsmakterna fattar om mål och medel i rationaliseringsverksam- heten, och

att organisationen skall fylla de krav på anpassningsbarhet och effektivitet,

som måste ställas på den från såväl nä- ringarnas som det allmännas sida.

Vi har funnit att det lnera är sam- bandet mellan olika rationaliseringsgre- nar än skillnaderna dem emellan, som bör ligga till grund för den framtida rationaliseringsorganisationens utform- ning. Mot bakgrunden hånav och av de nämnda utgångspunkterna har för- och nackdelar med en rad olika organisa- tionsalternativ diskuterats.

Ur såväl den enskilde företagarens som samhällets synpunkt är det ange- läget, att rationaliseringsverksamheten för framtiden får en mera företagseko- nomisk inriktning. Det kan förväntas att cffektiviseringssträvandena beträf- fande jord- och skogsbruksproduktionen i allt högre grad kommer att ta sikte på större omställningar. Innan sådana mer omfattande åtgärder vidtas vid ett före— tag, är det, för att bästa möjliga resultat skall uppnås, nödvändigt att göra en företagsekonomisk prövning av alterna- tiva vägar, oavsett rationaliseringsgren, Eftersom en stor andel av företagen är kombinenade jord- och skogsbruksföre- tag, kräver en sådan prövning samver- kan mellan sakkunskap på jordbrukets och skogsbrukets områden.

Härutöver har vi vid övervägande av frågan, 0111 skogsvårdsstyrelserna skall ingå i de nya regionala organen eller inte, lagt särskild vikt vid

att väsentliga uppgifter, samman- hängande med strukturrationalise- ringen, måste handhas av ett och sam- ma organ beträffande såväl jord som skog, särskilt då den aktiva inköpsverk- samheten och tillämpningen av för- värvslagstiftningen,

att strukturrationaliseringen i jord- och skogsbruk bör organisatoriskt sam— mankopplas såväl med jordbrukets som med skogsbrukets produktions- och driftsrationalisering,

att utvecklingsplanering, arbetskrafts-

dispositioner, avvägning av huruvida mark skall användas för jordbruk eller skogsbruk, kapitalfrågor m. m. ofta mäs- te behandlas gemensamt för jord- och skogsbruk,

att en betydande del av produktions— enheterna utgör kombinerade jord- och skogsbruksföretag och att en samlad t'öretagsekonomisk bedömning och plan- läggning vid utbyggnad och förbättring av sådana företag är nödvändig, samt .

att skogsägarna genom sina egna orga- nisationer alltmer övertar arbetsupp- gifter beträffande skogsvård och ser- vice, och att avlastningen av sådana uppgifter minskar förutsättningarna för att på längre sikt bibehålla fristående skogsvårdsstyrelser i varje län.

Det nu sagda talar starkt för en sam- manföring så långt möjligt av jord- och skogsbrukets rationaliseringsorgan. En koncentrerad organisation är vidare till fördel dels för näringsutövaren, för vilken det blir en förenkling med ett färre antal organ att vända sig till, dels för samhället, som därigenom får en mera samlad överblick över verksam- heten och som får bättre möjligheter att sätta in tillgängliga resurser, där det bedöms angeläget.

Mot bakgrunden av det anförda och på i respektive kapitel anförda skäl har vi utarbetat våra förslag. Dessa kan sammanfattas på följande sätt.

Vi föreslår i kapitel V beträffande den regionala organisationen i stort,

att hushållningssällskap, lantbruks- nämnd och skogsvårdsstyrelse i varje län sammanförs till ett regionalt or- gan, vilket skall ha till huvuduppgift att svara för de statliga och statsunder- stödda rationaliseringsinsatserna inom jordbruks-, skogsbruks— och trädgårds- näringarna och därvid i huvudsak över- ta nämnda organs nuvarande verksam- het,

att lantmäteriet bibehåller sin nuva- rande organisation men att samverkan mellan det nya regionalorganet och lantmäteriet byggs ut.

I kapitel VI föreslår vi beträffande de nya regionalorganens verksamhet och arbetsuppgifter,

att organet skall ha till uppgift att dels effektuera den statliga rationalise- ringspolitiken, dels möjliggöra att yrkes- utövarnas egna initiativ till näringarnas förkovran fullföljs,

att -— även om det ur vissa synpunk- ter skulle vara fördelaktigt att avskilja en del av de nuvarande organens upp- gifter, som inte har direkt samband med rationaliseringsverksamheten, liksom även vissa servicefunktioner —— fler- talet av dessa uppgifter får åvila regio— nalorganet, tills annan lämplig huvud- man för respektive verksamhet avdelats eller tillkommit,

att regionalorganet endast engagerar sig i beställningsarbeten, i den mån dessa berör betydelsefulla rationalise— ringsavsnitt och behovet av sådan ser- vice inte kan tillgodoses på annat sätt,

att arbetet med hemslöjdens främ- jande inte infogas i regionalorganet,

att den del av hemkonsulentverksam- heten, som avser allmän konsumentupp- lysning, i princip bör avskiljas från re- gionalorganet, medan den del som rör bl. a. arbetsrationxalisering i landsbygds- hemmen och därmed sammanhängande planeringsfrågor bör finnas kvar.

Därjämte ifrågasätter vi,

om inte den centrala ledningen av fiskerikonsulentorganisatio—nen och den statliga fiskeriadministrationen bör sammanfogas, varvid konsulenterna —- om detta befinns lämpligt _— skulle kun- na vara placerade vid det nya regional- organet,

om av regionalorganet bedriven råd- givningsverksamhet på det veterinära

området bör vara förenad med labora- torieservice och om inte veterinärlabo- ratorierna kan knytas till annat organ.

Vi föreslår beträffande det nya regio- nalorganets utformning,

att under organets chef skall finnas följande avdelningar och sektioner:

en skogsavdelning för de skogliga frågorna, exklusive strukturfrågor, en jordbruksavdelning för de jord- brukstekniska frågorna beträffande växtodling, husdjursskötsel och träd— gårdsskötsel, inklusive tekniska frågor rörande byggnader, maskiner och

markanläggningar,

en strukturavdelning för jord- och

skogsbrukets strukturfrågor, en utbildningssektion med uppgift att samordna upplysnings- och kursverk-

samheten inom hela organets arbets- fält samt närmast svara för samord- ningen med utbildningsverksamheten vid jordbrukets och skogsbrukets yr- kesskolor, en utrednings- och kalkylsektion för mera långsiktig planering av organets verksamhet och för uppgifterna på det företagsekonomiska området samt ett kansli för bl. a. de kamenala ären- dena och personalärendena, att den personal, som nu finns vid hushållningssällskap, lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser, i huvudsak skall ingå i det nya regionalorganet,

att vid länsorganets kansli skall statio- neras huvuddelen av den högskoleutbil- dade personalen samt viss lägre utbil- dad personal, däribland personalen för strukturfrågor,

att såsom redan nu är fallet inom skogsvårdsstyrelserna skoglig personal (skogsvårdskonsulenter) placenas ut 10- kalt i distrikt, -

att personal med i regel lantmästar- utbildning placeras lokalt i distrikt (s. k. lokalrådgivare) främst för allmän råd-

givning och lokala kontakter med nä- ringsutövarna, att organisationen görs anpassnings- bar till uppkommande behov dels genom att befattningshavarna uppförs på en för samtliga regional- organ gemensam personalstat, dels genom att organisationen får be- hålla inflytande taxeinkomster av ser- viceverksamhet eller får minst mot- svarande anslag, dels genom att anslagsmedel ställs till förfogande för erforderlig tillfällig förstärkning, dels genom visst utbyte av personal med jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor och dels genom att utnyttja tillgängliga icke-statliga medel.

Vi föreslår beträffande det nya regio- nalorganets styrelse, beslutsfunktioner m. m.,

att organet erhåller sådan status att det blir ett av det allmänna reglerat organ med inflytande från berörda in- tressenter,

att beslutanderätten inom totalorgani- sationen i stor utsträckning decentrali- seras till de regionala organen,

att regionalorganet skall ha en sty- relse bestående av elva ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser fem, däribland ord- föranden, landstinget två och närings- utövarna genom en medlemsorganisa- tion fyra,

att organets chefstjänsteman, som inte avses vara ledamot av styrelsen, skall äga närvara vid dess sammanträden samt äga rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckma avvikande mening.

att överlantmätaren bör äga delta i överläggningarna då frågor, som berör hans verksamhetsområde behandlas i styrelsen,

att styrelsen in pleno inom ramen för gällande föreskrifter skall ange riktlin-

jerna för organets verksamhet, besluta i frågor av principiell natur samt avgöra andra viktiga ärenden,

att beslutanderätten i övrigt skall an- komma dels på ett antal delegationer, nämligen skogsdelegation, jordbruks- delegation, strukturdelegation och ut- bildningsdelegation, i vilka vederböran- de avdelnings- eller sektionschef nor- malt bör ingå som ledamot, dels på de tjänstemän, som tilläggs sådan rätt,

att i strukturdelegationen skall ingå fyra ledamöter ur organets styrelse, var- av två bland de av Kungl. Maj :t utsedda, vidare överlantmätaren, chefen för strukturavdelningen och, såsom adjung- erad, en väl kvalificerad jurist samt att därjämte en företrädare för länsstyrel- sens planeringsavdelning skall äga när- vara vid delegationens sammanträden,

att strukturdelegationen skall ha be- slutanderätt i de enskilda strukturären- den, som avser tillämpning av förvärvs— lagstiftning, inköp och försäljning av mark m. m., och att frågor rörande översiktlig planering skall beredas i denna delegation, innan de behandlas i plenum,

att beredning av vissa ärenden bör kunna ske i nämnder med rådgivande funktion,

att lokala ombud, motsvarande de nu- varande ortsombuden och gillesombu- den bör vara knutna till organet.

Vi föreslår vidare, att envar kommunalt röstberättigad skall mot erläggande av fastställd års- avgift kunna vinna inträde i en till orga- net knuten medlemsorganisation,

att rösträtt vid sammanträden med medlemsorganisationen skall tillkomma av medlemmarna valda ombud, utsedda enligt regler motsvarande dem, som nu gäller för val av lantbruksombud inom hushållningssällskapen,

att medlemsorganisationens inflytan-

de på organets verksamhet tillgodoses genom att den dels äger utse visst antal ledamöter i organets styrelse, dels be- slutar rörande användningen av de icke— statliga medel, som organet disponerar, dels ock utformar sina sammanträden så att dessa får karaktären av rådgivan— de församlingar för organet,

att de egna tillgångar, som hushåll- ningssällskapen äger vid omorganisa- tionens genomförande, skall bibehållas för i stort sett samma ändamål som hit- tills, vilket kan ske antingen genom att sällskapen överlåter dessa tillgångar på de nya organen eller genom att till- gångarna i fråga överförs på friståen- de stiftelser, som är till nytta för jord- bruket, skogsbruket eller trädgårdsnä- ringen,

att med egna tillgångar, som skogs- vårdsstyrelserna disponerar, skall för- faras på motsvarande sätt,

att de båda hushållningssällskapen, de båda lantbruksnämnderna och skogs- vårdsstyrelsen i Älvsborgs län samman- förs till ett för hela länet gemensamt organ.

I kapitel VII föreslår vi beträffande den centrala organisationen,

att lantbruksstyrelsen och skogsstyrel- sen sammanslås till ett ämbetsverk, som skall svara för de båda nuvarande ver- kens uppgifter,

att det nya centrala ämbetsverket skall ha en styrelse bestående av verks- chefen och sex lekmannaledamöter med souschefen såsom ständigt adjungerad,

att vissa andra myndigheters (t. ex. lantmäteristyrelsen, arbetsmarknadssty- relsen och statens jordbruksnämnd) chefer personligen eller genom ombud skall äga närvara_vid plenum i det nya ämbetsverket vid behandling av ärende, som berör vederbörande myndighets arbetsfält,

att den närmaste ledningen av det

centrala ämbetsverkets verksamhet skall ankomma på en generaldirektör,

att det bör finnas en ställföreträdande chef (souschef) i överdirektörs ställ— ning,

att ämbetsverkets verksamhet skall fördelas på fyra avdelningar, nämligen skogsavdelningen, jordbruksavdelning- en, struktunavdelningen och administra- tiva avdelningen, vartill bör komma en från avdelningarna fristående plane- rings- och utredningsbyrå,

att skogsavdelningen skall svara för de skogliga frågorna exklusive struk- turfrågorna, dvs. huvuddelen av de upp- gifter som Skogsstyrelsens skogsbyråer nu har,

all jordbruksavdelningen skall svara för jordbrukets driftsfrågor, dvs. i hu- vudsak de uppgifter lantbruksstyrelsens lantbruks- och husdjursbyråer nu har,

att strukturavdelningen skall svara för strukturfrågorna, inklusive investe- ringsfrågor, samt i huvudsak de Övriga uppgifter, som lantbruksstyrelsens ra— tionaliseringsavdelning nu har,

att administrativa avdelningen skall innefatta en administrativ byrå och en utbildningsbyrå, vilka skall överta Skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens motsvarande uppgifter på respektive områden,

att planerings- och utvecklingsbyrån skall svara för utvecklingsarbete och översiktlig ekonomisk, och annan plan- läggning för hela organisationens behov,

att på det kamerala området en cen- tralisering bör ske av sådana arbets- uppgifter, som enklast utförs centralt med hjälp av moderna tekniska hjälp- medel.

I kapitel VIII behandlas sådan ser— vice, som lämpligen bör lämnas från centralt håll, bl. a. informationsservice. Det framhålls, att viss information från

de centrala organen t. ex. via massmedia kan rikta sig direkt till yrkesutövarna, men att rådgivning m. m. i övrigt nor- malt får gå genom de regionala rationa- liseringsorganen. Rörande den centrala informationsservicen föreslår vi,

att forsknings— och försöksorgan, äm- betsverk och andra centrala organ var och en bör kunna ha sin egen kontakt- och informationsverksamhet,

att för samordning av den centrala informationsservicen på jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsområdena skall inrättas en samarbetskommitté, vari bör ingå representanter för sådana centrala organ, som bedriver informa- tionsverksamhet, dvs. forskningsorgan, administrativa organ och näringsutövar- n-as egna organisationer.

Beträffande övriga serviceuppgifter från centralt håll föreslår vi,

att centralt bör samlas vissa, främst med serviceuppgifter (t. ex. planering, kalkylering och projektering) samman- hängande göromål, som lättare och effektivare kan utföras centralt, där- igenom att det är möjligt att utnyttja personalbesparande tekniska hjälpme- del och fördelarna med en långt driven specialisering,

att centralorganet bör ges organisa- toriska förutsättningar att utnyttja de arbetsmetoder den tekniska utveck- lingen erbjuder,.t. ex. på databehand- lingsområdet.

I kapitel IX behandlar vi frågor rö- rande lantbrukets och skogsbrukets yr- kesskolor, som aktualiseras av våra för- slag i övrigt. Vi har utgått från att dessa skolor från en ännu inte bestämd tid- punkt i enlighet med av 1963 års riks— dag fattat beslut kommer att föras under skolöverstyrelsens ledning. Vi föreslår i första hand,

att huvudmannaskapet för skogs- bruksskolorna skall övergå från skogs- vårdsstyrelserna till landstingen i sam- band med att de regionala nationalise- ringsorganen sammanförs och att de nya organen således inte skall vara huvud- män för några skolor,

att de regionala skolstyrelser, som re- dan finns, skall fungera som styrelser även för skogsbruksskolorna.

I avvaktan på att förenämnda beslut vid 1963 års riksdag genomförs, föreslår vi vidare,

att uppkommande möjligheter att sam- ordna jordbruks- och skogsbruksutbild- ning tillvaratas, bl. a. genom att man söker ordna gemensamma skolor för jordbruk och skogsbruk,

att en avgränsning görs mellan yrkes- skolornas och rationaliseringsorganens utbildningsverksamhet på så sätt, att grundutbildning och vidareutbildning sker vid skolorna, medan fortbildning — dvs. sådan utbildning som syftar till att hålla yrkesutövarna å jour med ut- vecklingen inom deras yrkesområden — bör vara en uppgift för rationalise- ringsorganen,

att centralorganet och regionalorga- nen i frågor rörande yrkesutbildningen bör ha fortlöpande kontakt med skol- överstyrelsen respektive länsskolnämn- derna.

Slutligen föreslår vi att, när före- nämnda riksdagsbeslut genomförs,

dels rationaliseringsorganen ges ett starkt inflytande på utbildningens inne- håll vid lantbrukets och skogsbrukets skolor,

dels förutsättningar skapas för en god samordning av skolornas och rationali— seringsorganens verksamhet bl. a. genom visst gemensamt utnyttjande av resurser,

dels — för att möjliggöra att de båda sistnämnda förslagen skall kunna ge- nomföras _ effektiva administrativa former för samarbetet mellan å ena si-

dan rationaliseringsorganen och å and- ra sidan skolmyndigheterna införs.

I kapitel X behandlas rationalise- ringsorganens samarbete med andra or- gan. Vi föreslår beträffande samarbetet med länsstyrelserna,

att för vinnvande av erforderlig sam- ordning av länsstyrelsernas och regio- nalorganens planeringsverksamhet or- ganets chef och överlantmätaren skall äga medinflytande vid länsstyrelsens principiella avgöranden i samhällspla- neringsfrågor,

att utöver den samordning, som det innebär (att landshövdingen som regel blir ordförande i regionalorganets sty- relse, en företrädare för länsstyrelsens planeringsavdelning skall beredas till- fälle delta, när organets styrelse eller strukturdelegation behandlar frågor av vikt för den allmänna samhällsplane- ringen (jfr kap. VI).

Beträffande samarbetet med lantmä- teriet föreslår vi, i syfte att nå en mera ändamålsenlig ärendeindelning,

att all fastighetsbildningsverksamhet i anslutning till jord- och skogsbrukets strukturrationalisering skall hållas sam- lad inom lantmäteriorganisationen,

att översiktlig planering beträffande jord- och skogsbrukets rationalisering samt detaljplanering vad avser den på företagsekonomiska grunder vilande ut- formningen av jord- och skogsbruks- företag skall ankomma på rationalise- ringsorganen,

att lantmäteriets och regionalorganets verksamhet samordnas genom att över- lantmätaren såsom förut nämnts ingår som ledamot i strukturdelegationen. Det förutsätts att lantmätare från distrikt och specialenheter kan anlitas vid be- redning och föredragning av vissa strukturärenden,

att överlantmätarens administrativa

ställning inom lantmäteriorganisatio— nen förstärks, så att han på ett mera auktoritativt sätt kan företräda lantmä- teriet i regionalorganet,

att fastighetsbildnings- och förvärVS- lagstiftningen utformas så, att jordpoli- tisk dubbelkontroll undviks.

Beträffande samarbetet med arbets- marknadsmyndigheterna föreslår vi,

att det i varje länsarbetsnämnd skall finnas en kontaktman, tillsammans med vilken rationaliseringsorganens tjänste- män skall söka lösa uppkommande om- ställningsproblem i samband med struk- turomdaningen,

att även samarbetet mellan central- organet och arbetsmarknadsstyrelsen får en tillfredsställande organisatorisk lösning.

Utöver vad som i kapitel VIII före- slagits om samarbetet med forsknings- och försöksorganen beträffande infor- mationsservice, framläggs i kapitel X några praktiska förslag till hur samord- ningen i övrigt skall ske. Vi föreslår bl. a.,

att ömsesidiga kontakter skall upp- rätthållas, varigenom rationaliserings- organen snabbt får del av resultat från försök och forskning samt forsknings- organeu får del av aktuella problem inom näringarna och av önskemål om forsknings- och försöksuppgifter,

alt kontakterna bl. a. bör ske genom samråd på det centrala planet, vid fort- bildningskurser för ratio-naliseringsor- ganens befattningshavare, vari forsk- ningsorganens personal medverkar, samt i samband med försöksverksam- hetens praktiska genomförande.

Jord- och skogsbrukets organisationer kan framför allt i upplysningshänseen- de göra insatser för att underlätta och bereda mark för rationaliseringsorga- nens verksamhet, men kan även svara för olika serviceuppgifter.

Reservation av herrar Haeggblom och Folke Johansson

Nödvändighcten av att jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i dess olikartade former får ökad intensitet liksom att statsmakterna effektivt med- verkar därtill kräver inte här någon särskild motivering. Behovet av dylik medverkan gäller över hela det register, inom vilket åtgärder från statsmakter- nas sida lämpligen kan och bör sättas in, och inrymmer sålunda också det administrativt-organisatoriska fältet. I sist angivna hänseende har jordbruks- utredningens majoritet, utan att rikt- linjerna för de framtida arbetsprogram- men för ifrågavarande regionala och centrala organ tagits upp till mera in- gående prövning, lagt fram genomgri- pande förslag. Dessa går ut på att för statlig verksamhet på föreliggande områ- de bilda ett länsorgan, »regionalorga- net», som i allt väsentligt skulle överta hushållningssällskapets, lantbruksnämn- dens och skogsvårdsstyrelsens nuvaran- de uppgifter. Centralt skulle lantbruks— styrelsens och skogsstyrelsens funktio- ner samlas i ett enda ämbetsverk. Förslagen har otvivelaktigt vad hus- hållningssällskap och lantbruksnämnd beträffar åtskilligt som talar för sig. Men de vilar för Skogsvårdsstyrelsernas och skogsstyrelsens del enligt vår me— ning på en i väsentliga avseenden över- drivet negativ syn på nuvarande orga- nisatoriska och andra förhållanden och möjligheterna att bygga vidare på dessa. De innebär dessutom en övervärdering beträffande en del i och för sig bety-

delsefulla frågor i samband med nämn- da verksamhet ävensom en underskatt- ning av vissa andra hithörande fakto- rer. Vi kan därför inte biträda för- slagen och skall i det följande ange de huvudsakliga skälen härför. Därjämte kommer att behandlas vår från majori- tetens åsikt avvikande uppfattning i spörsmål berörande den skogliga yr- kesutbildningen samt framföras ett öns- kemål berörande området för central service till länsorganen.

I syfte att i erforderlig mån vidga perspektivet vid en granskning av de aktuella spörsmålen tillåter vi oss först erinra om några förhållanden av mera allmän bakgrundskaraktär, vilka man inte bör gå förbi i sammanhanget.

Vid en omprövning av de befintliga organisationsformerna måste givetvis ett flertal frågor beaktas, inte minst olika arbetsuppgifter, förutsättningar och behov på resp. håll. Vad angår skogsbruket har jordbruksutredningen av naturliga skäl ansett sig i princip böra begränsa sitt befattningstagande huvudsakligen till sådana angelägenhe- ter, som anknyter till jordbruk. För- hållandet är emellertid, att åtskilliga skogligt orienterade, viktiga frågor av nämnda beskaffenhet så att säga skär igenom och berör praktiskt taget alla skogens ägarekategorier och bruknings- former. Det bör ävenledes hållas i min- net att både Skogsvårdsstyrelsernas och skogsstyrelsens funktioner i väsentlig

grad spänner över inte bara den stora och till sin sammansättning skiftande s. k. enskilda sektorn av vårt skogs- bruk utan i flera hänseenden också den återstående, allmänna delen och f. Ö. tenderar att alltmera få en allsidig in- riktning. Till bilden hör dessutom den nära förbindelsen mellan skogsbruk och Skogsindustri. Dessa båda näringsgre- nar står självfallet i starkt inbördes be- roende av varandra.

Med bortseende från vissa nyanse- ringar och variationer mellan olika, större och mindre geografiska regioner vill vi därefter stanna vid några sär- skilda drag och symptom i skogsbru- ket, som i sin mån också påverkar vår uppfattning i organisationsärenldet.

Den med jordbruk förenade delen av rikets skogstillgängar är givetvis ge— nom sin arealstorlek i kombination med markernas relativt gynnsammare läge och avkastningsförhållanden synnerli- gen vägande i produktionshänseende. Det bör dock inte förbises att i stora delar av landet och i avsevärd omfatt- ning bedrivs skogsbruk i former, som har föga eller intet direkt samband med jordbruksdrift. Undersökningar inom jordbruksutredningen har dessutom vi- sat en pågående tendens till åtskillnad i brukningshänseende mellan jorden och skogen även på kombinerade fas- tigheter, en process som anses påverkad bl. a. av de skogliga rationaliserings- strävandena. Den successivt ökande nedläggningen av mindre jordbruk tor- de verka i samma riktning. Vad nu an- tytts ger anledning till antagande, att skogsbruket framdeles ändå mera än hittills har att söka sina egna arbetslin- jer och utvecklingsvägar för att nå och vidmakthålla effektivitet och ekono— misk styrka. Nämnda förhållande på- verkas självfallet av skogsbrukets — även i jämförelse med jordbruket — alldeles specifika produktion-sbetingel—

ser och dess starka beroende av avsätt- ningsmöjligheterna för skogsindustrins produkter på internationella mark- nader.

Man kan vidare peka på den fortlö- pande förskjutningen av skogsbrukets arbetskraft från säsongarbetare, huvud- sakligen hemmahörande i jordbruket, till yrkesskogsarbetare med sysselsätt- ning i skogen hela eller större delen av året. Storskogsbruket går därvidlag i täten ehuru en motsvarande trend kan iakttas jämväl i 'det mindre skogsbru- ket, särskilt inom skogsbruks- och samverkanområden. Anspråken på ar- betskraftens yrkesskicklighet stiger samtidigt liksom behovet av en fullgod yrkesutbildning. Efterfrågan på special— arbetare har börjat framträda, och man prövar nya organisationsvägar för skogsarbetet. Vad angår relationen skogsbruk—Skogsindustri kan iakttas en utveckling med Ökat direkt samband mellan dem båda i synnerhet genom skogsägarerörelsens betydande insatser på det industriella området.

Vad nu, låt vara ofullständigt, anförts torde ge en antydan om att stora de- lar av skogsbruket ej lämpligen kan in- lemmas i frågeställningar och riktlin- jer, som väsentligen har sina rötter i jordbrukets betingelser, utan bör be- dömas från andra utgångspunkter. Det- ta förhållande är av sådan betydelse, att det inte bör underskattas i samband med ifrågavarande överväganden.

Härtill vill vi kommentera ett par frågor av grundläggande typ, Vilka sy- nes vara av central innebörd för majo- ritetens inställning till organisations- uppgiften.

Skogsbrukets rationaliseringsbehov inrymmer såväl strukturåtgärder som direkta insatser på driftssidan. Ett sam- band mellan dessa två rationaliserings- former finns naturligtvis eftersom i så-

dana fall, där stark ägosplittring råder. nöjaktig förbättringseffekt endast kan uppnås genom samspel av struktur- och driftsåtgärder. Vissa fundamentala skillnader dem emellan föreligger lik- väl. Strukturrationaliseringen rör sig ju helt på det areella området; den botar arronderingsbrister, genomför ägoutvidgningar, omgrupperar fastig- hetsinnehav, allt i syfte att skapa ett ägomässigt underlag för moderna sköt- selmetoder. Utmärkande är att den- samma —— beroende på arbets- och för- rättningsmetodik, skogsbrukets stora arealextensivitet, rättssäkerhetskrav m. m. _ merendels ej kan drivas med särskilt stor hastighet. Den går vidare fram så att säga punktvis och kan vid varje tidsmoment endast omfatta ett be- gränsat antal objekt. Driftsrationalise- ringen ligger annorlunda till. Den är ett, oavsett strukturförhållandena, praktiskt taget på varje särskild driftsenhet stän— digt akut behov, som kan tillgodoses med snabbt genomförda och verkande åtgärder: planering, samverkan, arbets- organisation, mekanisering etc. Dylika driftsförbä-ttringar i skogsbruket har ett egenvärde även vid tämligen ogynn- samma strukturförhållanden, särskilt om någon form av samverkan kan äga rum mellan markägarna. Åtskilliga ef- fektivitetshöjande driftsåtgärder kan f. ö. vidtas utan att mista i nytta genom eventuella senare ägoförändringar.

Av det sagda följer bl. a. att —— vad gäller det allmännas insatser — en di- rekt sammankoppling av åtgärder dels för befrämjande av strukturförbättring, dels för stimulerande av driftsrationa- lisering måste ske med försiktighet och i begränsad omfattning. Eljest kan en skadlig upphromsning av de nödvän- diga snabbverkande åtgärderna bli följ- den. Majoritetens organisationsförslag torde inte vara utan risker i sådant hänseende.

Synnerligen påtagligt sätter vissa koordinerade planerings- och kalkyle- ringsfrågor samt andra mellan rationa- liseringsgrenarna samordnade förfaran— den sin prägel på betänkandet. Ett par ord i ämnet i anknytning till driftsen- heter bestående av både jordbruk och skogsbruk skall här föras fram.

Det ligger i sakens natur att plan- mässighet och konsekvens bör tillämpas i den med allmänna medel bedrivna rationaliseringsverksamheten. Mycket talar också i princip för att denna verk- samhet i möjligaste mån får en före- tagsekonomisk inriktning. Den hela fö- retaget omfattande analysering, kalky- lering och planering som sålunda låter sig göra bör avse ett, så långt det rea- liter går att bedöma, optimalt tillgodo- görande av produktionsresurserna att tjäna till vägledning vid övervägandet och insättandet av för företagets eko- nomi mera avgörande dispositioner, in- vesteringar c. (1.

I praktiken bör man emellertid inte driva företagstänkandet vid planlägg- ning och rådgivning längre än vad som är förenligt med dess egentliga syfte, alltså enligt vår mening till uppdra- gandet av vissa huvudlinjer för hand- landet. Det är en uppgift som fordrar en samordnad insats av behörig exper- tis i nära samarbete med företagaren. Här vill vi emellertid understryka, att inom det stora registret av driftsspörs- mål och arbetsuppgifter i ett av egentligt jordbruk och skogsbruk sammansatt företag endast en begränsad del är av gemensam natur för de båda produk- tionsgrenarna. Det stora flertalet hör mer eller mindre till vardagens nöd- vändiga rutiner på Ömse håll eller har sådan specialinriktning på resp. om- råden att de inte kräver någon särskild samordning.

Av nu berörda orsaker kan vi inte finna att den av majoriteten uttalade

meningen, att en rationaliseringsinsats sällan kan göras fristående håller streck. Den synnerligen starka. sammankopp- ling av olikartade rationaliseringsgre- nar, som detta påstående innebär, skul- le i många sammanhang onödigtvis komma att medföra kännbara komplika- tioner och kostnadsökningar samt över huvud taget kunna bli en hämsko på den verksamhet man önskar främja. Vi tänker särskilt på de arbetsuppgif- ter, som regelmässigt tillkommer skogs- vårdsstyrelserna.

Kontentan härav är att de 5. k. sam- lade insatserna från rationaliseringsor- ganens sida bör inskränkas till de rela- tivt fåtaliga uppgifter, där ett sådant förfarande verkligen är på sin plats.

I det följande övergår vi till de egent- liga organisationsfrågorna med början på det regionala planet.

Den snabba utvecklingen på samhäl- lets alla områden torde, förr eller se- nare, påverka varje administrations- form. Detta gäller naturligtvis också skogsvårdsstyrelseorganisationen, ju under årens lopp flera gånger varit föremål för översyn, varvid dock dess principiella uppbyggnad lämnats intakt. Det är uppenbart att man även i nuläget måste vara inställd på att åtgärder av organisatorisk innebörd kan bli nöd- vändiga för att verksamheten inom sty- relsernas kompetensområde skall nå av- sedd effekt. Därvid är det emellertid av olika, nedan berörda skäl angeläget att inte bruka större våld än nöden krä- ver; man bör med hänsyn bl. a. till da- gens och morgondagens många osäker- hetsmoment ta vara på det värdefulla i det som nu finns och fungerar. Det får vidare antas att, för den tid, som f. 11. kan någorlunda överskådas, kommer de nuvarande arbetsuppgifterna, succes- sivt anpassade till utvecklingen, att

som

sätta sin prägel på styrelsernas verk- samhetsprogram. Redan av den orsa- ken måste man känna en betydande tveksamhet inför helt nya organisa- tionsformer på området.

Vid en bedömning av skogsvårdssty- relseorganisationen i förhållande till det föreslagna regionalorganet bör hål- las i åtanke, att styrelserna till helt övervägande del sysslar med skoglig driftsrationalisering av olika slag. De- ras insatser på struktursidan är begrän- sade till viss upplysningsverksamhet och teknisk service åt lantbruksnämn- der och lantmäteri, som disponerar de egentliga instrumenten för strukturra- tionalisering. Detta arbetssätt har myc- ket som talar för sig då, som tidigare påpekats, verksamheten för struktur- resp. driftsrationalisering i åtskilligt be- drivs med sinsemellan olika förutsätt- ningar liksom med olika medel och ef- ter helt skilda metoder. Ett visst sam- råds— och samverkansbehov föreligger givetvis. Erfarenheterna i förevarande hänseende av (den nuvarande ordningen torde i det stora hela vara goda.

Skogsvårdsstyrelsernas uppgifter och verksamhetsformer har under styrel- sernas långa tillvaro utvecklats i takt med skogsbrukets ökade betydelse och de allt större anspråk, som den ekono- miska och tekniska utvecklingen kom- mit att ställa på dess utövare. Otvivel- aktigt har styrelserna inom ramen för en väsentligen oförändrad organisa- tion kunnat smidigt anpassa sin akti- vitet både efter mera långsiktiga väx- lingar och till ofta återkommande krav på särskilda insatser —— ej sällan av ti- digare oprövad art —— inom ett visst fält. Ett av de senaste talande exemp— len härpå är deras prestanda inom om- rådet för arbetsmarknadspolitiken. Den— na funktionsduglighet torde alltjämt be- stå. Organisationen motsvarar alltså i hög grad de krav på flexibilitet och an-

passbarhct som utredningen uppställt såsom önskemål.

Motiven för att vidta mera omfattan- de organisationsförändringar bör då rimligen vara antingen att man bedö- mer genomgripande, snabba förskjut- ningar i arbetsuppgifterna som nödvän- diga, att samarbetet med andra offent- liga organ oavvisligen kräver det, att en avsevärd höjning av effektiviteten i arbetet beräknas kunna vinnas eller att beaktansvärda kostnadsbesparingar kan uppnås. Dessa fyra kriterier skall grans- kas i det följande.

Utredningen synes inte förutsätta nå- gon egentlig förändring, när det gäller arten av det allmännas insatser till skogsbrukets fromma; man räknar med att regionalorganet skall överta skogs- vårdsstyrelsernas uppgifter huvudsakli- gen oförändrade. Dessa är, som framgår av de studier utredningens arbetsgrupp för organisationsöversyn låtit utföra, i stort sett väl avgränsade gentemot verk- samhetsområdena för övriga organ som sysslar med landsbygdsnäringarna. Någon dubblering av arbetsuppgifter har icke kunnat påvisas. För skogs- vårdsstyrelsernas vidkommande kan vi alltså inte dela majoritetens uppfattning att beaktansvärda oklarheter i kompe- tensfördelningen skulle föreligga.

Av intresse i detta sammanhang är att, som redan antytts, skogsvårdssty- relsernas verksamhet i betydande om- fattning når längre än till det med jord- bruk integrerade skogsbruket. Inom vissa avsnitt spänner den över hela skogsbruket t. ex. ifråga om så krävan- de grenar som yrkesutbildning och översiktlig vägplanering. Lagtillsynen berör alla skogar utom kronans och kyr— kans. Detsamma kan sägas om åtskillig planläggnings- och utredningsverksam- het av regional karaktär, projektering och bidragsgivning till skogsvägar m. m. Styrelsernas frö— och plantan-

skaffning tjänar, förutom privatskogs- bruket (bonde-, gods- m. fl. skogar), i växlande omfattning även bolagssko- gar, allmänningar m. fl. Sådana uppgif- ter som upplysning, rådgivning, biträ- desverksamhet samt projektering och bidragsgivning till egentliga skogsvårds- företag avser emellertid nästan helt privatskogarna. Kvantitativt överväger sistnämnda åtgärdskategori på grund av serviceverksamhetens stora omfatt- ning. De mera kvalitativa arbetsuppgif- terna är dock inte speciellt inriktade på privatskogsbruket; utvecklingen går klart i den riktningen att uppgifter av denna art tar i anspråk allt större del av styrelsernas resurser.

Även om styrelsernas funktioner kan sägas vara Väl avgränsade fordrar de självfallet i viss utsträckning samråd och samarbete med olika myndigheter och organ. Skogsstyrelsen har till jord- bruksutredningen överlämnat en ana- lys, vilken visar att skogsvårdsstyrel— sernas kontaktbehov med offentliga in- stitutioner som en följd av det omfat— tande verksamhetsregistret täcker ett vidsträckt fält och att bl. a. hushållnings- sällskap och lantbruksnämnder därvid ej intar någon förhärskande ställning. I första rummet kommer länsarbets- nämnd, länsskolnämnd, skolstyrelser och lantmäteri. Därefter följer domän- verket, vägförvaltning och länsväg— nämnd, lantbruksnämnd, länsstyrelse, kommuner, lantbruksskolor och hus- hållningssällskap. I det från skogsvårds- styrelserna inhämtade materialet till analysen uttalas allmänt, att kontakter- na med skilda organ inom länen i regel varit lätta att inleda och vidmakthålla. De utvidgningar av dylik samverkan, som eventuellt kan komma att framdeles erfordras, bedöms kunna vidtas med enkla medel.

Inom jordbruksutredningens expert- grupp för organisationsöversyn har

framkommit att några egentliga svårig- heter i fråga om gränsdragning inte fö- religger eller behöver uppstå vid till- komsten av ett regionalorgan ej inne- slutande styrelserna. För vår del vill vi framhålla, att kontakt- och samord- ningsbehovet med ett dylikt organ var- ken till art eller omfattning synes vara väsensskilt från styrelsernas mångskif- tande kontakter med andra myndighe- ter. Samarbetsformerna med lantbruks— nämnderna är f. ö. redan på vissa av- snitt ordnade; ett exempel härpå är en mellan lantbruks- och skogsstyrelser- serna träffad överenskommelse röran- de skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid skötseln av nämndernas rationali- seringsreserv och vid skogsvärdering i struktursammanhang. På andra punk- ter borde de kunna byggas ut med be- gränsade organisatoriska arrangemang. Vad sålunda angår frågan om en sam- lad ekonomisk planläggning för kom- binerade företag kan övervägas, att re- gionalorganet och skogsvårdsstyrelsen för ändamålet utser en gemensam, me- ra stadigvarande arbetsgrupp. Direkt— kontakterna mellan specialister på resp. håll kan förmodligen behöva för- stärkas. Att det inte rör sig om några mycket omfattande eller särskilt svår- lösta samordningsproblem framgår av vad utredningen anfört i kapitel V vid sin beskrivning av C-alternativet. Fler- talet av de där förtecknade samord- ningsformerna fungerar redan. _ Er- farenheten visar f. 6. att, hur viktigt det än är att organ med angränsande el— ler närliggande arbetsuppgifter samrå- der och samarbetar, måste denna tes i det praktiska livet tillämpas med en stor portion omdöme. Det ligger nära till hands att en alltför stark ambition i samrådshänseende kan bli till hinder i det egentliga arbetet. Onödigt rigorö- sa krav på gemensam behandling av ärenden mellan olika organ eller avdel-

ningar leder lätt till rutinmässiga kon- takter utan saklig innebörd, till omgång och tidsspillan. Ofta torde ömsesidig information vara tillräcklig.

Skogsvårdsstyrelsernas organisation har så sent som 1960 behandlats av statsmakterna. Därvid ökades antalet styrelseledamöter för att möjliggöra en bredare representation för skogsbrukets olika intressegrupper. En fastare orga— nisatorisk uppbyggnad genomfördes, och yrkesutbildningsverksamheten gavs en plats svarande mot dess betydelse. Finansieringssystemet lades om med vittgående förändringar i taxepolitiken som följd. Vissa av de nämnda åtgär- derna har krävt en rätt lång anpass- ningsperiod, vilken nu torde vara i stort sett överstånden, även om en del frågor inom finansieringssektorn allt- jämt päkallar uppmärksamhet. Dessa förhållanden ger i sig själva anledning till stor tveksamhet beträffande förslag om en ny omorganisation, långt mer ge— nomgripande.

I betraktande av de begränsade gemen- samma sektorerna mellan skogsvårds- styrelsen å ena sidan samt hushållnings- sällskapet och lantbruksnämnden å den andra går majoritetens organisations- förslag avsevärt längre än nödvändigt för att uppnå de åsyftade målen, sam- tidigt som förslaget medför risker för ogynnsamma verkningar i utbildnings- och rationaliseringsarbetet på skogens område. Då man inte räknar med att re- gionalorganets styrelse skall kunna få samma allsidiga representation för skogsbruket som en skogsvårdsstyrelse föreslås sålunda inrättande av en sär- skild delegation med vissa styrelsebefo- genheter för den tilltänkta skogsavdel— ningens verksamhet. Genom att organet ovanför denna delegation har en le- dande chefstjänsteman och en styrelse för det hela, tillkommer _ bortsett från den med särskilda bemyndiganden

utrustade medlemsstämman — i vissa frågor två beslutsnivåer utöver dem som nu gäller för skogsvårdsstyrelsen. Även om huvudsakligen samordnings- och därmed besläktade frågor skall hand- läggas av styrelse och chefstjänsteman samt med en god fördelning i övrigt av ansvar och beslutanderätt måste detta system medföra en tungrodd admini- stration för den skogliga verksamheten, som till övervägande del är oberoende av de övriga avdelningarnas arbete. Den nödvändiga smidigheten och handlings— kraften blir oundvikligen lidande här- på.

En tillfredsställande ordning i vad avser spörsmål av gemensam typ torde kunna uppnås på enklare sätt. Genom tillfälliga eller mera permanenta, spe— cialiserade arbetsgrupper med delta— gande från ett lantbruksorgan och skogsvårdsstyrelsen (sådana grupper måste uppenbarligen tillsättas även inom regionalorganet) och genom länsjäg- mästarens deltagande i delegations- och styrelsesammanträden,när ärenden med skoglig anknytning behandlas, bör sam- arbetet i det löpande arbetet kunna til—l- godoses. Den önskvärda koordineringen av verksamhetens allmänna inriktning bör kunna åstadkommas genom att ha gemensam ordförande (landshövding- en) och genom att en samarbetsnämnd bestående av ordföranden, ett par lek- mannaledamöter från vartdera organet jämte chefstjänstemännen sammanträ- der några gånger om året för behand- ling av de principiella riktlinjerna för arbetet. — Den tanken ligger här onek- ligen nära till hands att om det anses möjligt att lösa de akuta samordnings- problemen mellan regionalorganet och lantmäteriet —— vilka problem torde va- ra omfattande och verkligt ingripande i dessa organs verksamhet —— på sätt majoriteten föreslagit, borde detta vara

så mycket lättare ifråga om förhållan- det till skogsvårdsstyrelserna.

Det bör också bringas i erinran att av alla de allmänna länsorgan, som syss- lar med jordbrukets och skogsbrukets ärenden, är skogsvårdsstyrelserna sam- mantagna till numerären störst och har också i flertalet län absolut sett ganska betydande dimensioner. Organisationen som sådan har därigenom ej obetydliga inre möjligheter till funktionell effekti- vitet.

I detta sammanhang finner vi oss ej böra gå förbi den av utredningen i slu- tet av kapitel V berörda frågan om skogsvårdsstyrelseorganisationens på— verkan av skogsägareföreningarnas ut- vidgade skogsvårdsservice. Det äger sin riktighet att styrelsernas verksamhet av- lastas härigenom, ehuru någon effekt därav kan avläsas egentligen bara på en sektor, nämligen i fråga om biträde med stämpling, i och för sig också en kon- junkturpräglad uppgift. På flertalet andra arbetssektorer ökar styrelsernas initiativ och engagemang stankt, inte minst i vad avser planläggning av olika slag. De senaste åren har därför verk- samhetens totala omfattning stigit och nådde budgetåret 1963/64 rekordartad omfattning. Den i arbetsprogrammet in- gående s. k. beredskapsver—ksamheten, som omfattar arbetslösa, partiellt ar- betsföra m. fl., betraktas numera som en praktiskt taget ordinarie uppgift.

Frågan huruvida man vid en sam— manföring av länsorganen i ett gemen- samt kansli kan göra rationaliserings- vinster beträffande den kamerala för- valtningen hör förvisso ej till de i det större organisatoriska sambandet ut- slagsgivande men bör ändå inte helt lämnas åsido. Verkställda undersök- ningar torde ha givit vid handen, att vid en samlad kameralförvaltning skul- le en viss besparing av biträdesperso-

nal kunna uppstå. Vad angår den mera kvalificerade personalen skulle bl. a. förekomsten av olikartade administra— tiva uppgifter på de skilda arbetsom- rådena emellertid knappast öppna möj- lighet att lösgöra befattningshavare. Nå- got nämnvärt förbilligande av kansli- verksamheten är alltså inte att emotse. Kostnadsstegrande verkar däremot det ökade kontorsarbete, som förorsakas av de nya instanserna i ledningen för re- gionalorganet. Att kanslimässigt föra samman i åtskilliga hänseenden så pass olika och specialiserade enheter som de ifrågavarande medför sannolikt en del olägenheter och problem. För ett verkligt effektivt utnyttjande av avan- cerade moderna hjälpmedel vid kon- torsrationalisering torde f. ö. även ett för dessa organ gemensamt kansli vara för litet. De verkliga vinningarna är sannolikt i stället att hämta vid en över- föring av åtskilliga kameraluppgifter på resp. centrala myndigheter, ett för- farande .som redan börjat tillämpas och visat sig fördelaktigt.

Man får inte heller underskatta ris- ken att fackmännen i regionalorganet erhåller sämre kameral och administra- tiv service genom uppbyggande av ett gemensamt kansli. Åtminstone skogsvårdsstyrelserna, vilkas fackper- sonal ofta är på resande fot, har exem- pelvis tillgången på en kvalificerad och i de skilda verksamhetsgrenarna initie- rad ledare för kansliet inneburit en värdefull avlastning ej blott på den rent kamerala sidan utan även i administra- tiva sammanhang, kontakter utåt etc. En liknande funktion torde knappast kunna begäras av kamreraren i det re- lativt stora regionalorganet med dess många olikartade verksamhetsgrenar.

Möjligheterna vid en sammanslagning att i fråga om den tekniska personalen i vidsträckt bemärkelse, alltså skogs-

inom

resp. jordbruksfackmännen, göra några personal- och kostnadsbesparingar sy- nes var_a ytterst små. De två fackmanna- grupperna med sin helt olika utbildning kan naturligtvis ej ersätta varandra, och även utredningen synes förutsätta att personaluppsättningen måste bli i stort sett densamma som nu.

Skogsvårdsstyrelsernas finansierings- system saknar inte heller betydelse vid organisationsfrågans bedömning. Av be- skrivningen i betänkandets kapitel II framgår att systemet är specifikt. Vi vill här särskilt erinra om ett karak- teristiskt drag i styrelsernas ekonomi, nämligen att de har stor frihet att dis- ponera sina betydande serviceinkoms- ter. Härigenom kan verksamheten smi- digt anpassas till de nära nog ständigt växlande anspråken på densamma.

Det nuvarande finansieringssystemet synes i väsentliga avseenden vara en förutsättning för skogsvårdsstyrelser- nas mångsidiga och flexibla verksamhet och även för den nödvändiga anpass- ningen till det ofta snabbt och starkt växlande behovet av mera löst anställd personal för särskilda uppgifter. Den— na personalkategori, bestående av för- män, plan-tskole- och andra arbetare m. fl. med varierande anställningstid under året, är efter förhållandena stor. Den lösa skiss till finansieringsgrunder för regionalorganet utredningen lagt fram gör det svårt att bedöma huruvida det nu tillämpade, i och för sig ända- målsenliga finansieringssystemet, är väl förenligt med styrelsernas täm- ligen fria, halvstatliga ställning, går att förena med rent statliga arbets— och ekonomiformer. Vi befarar att svårig— heter kan komma att göra sig gällande i dylikt hänseende. Å andra sidan skul- le tillämpningen av stelare normer för medelsförsörjningen vara olämpligt för verksamhetens bedrivande.

som

Vad i det föregående framförts torde ge vid handen, att av de förut angivna kriterierna på ett reellt behov av genom— gripande organisationsförändringar en- ligt vårt förmenande inte något kan så- gas vara påtagligt framträdande i nu- varande situation.

Några sammanfattande allmänna ut- gångspunkter för vår inställning i fö- revarande spörsmål torde få fullborda detta avsnitt.

Svenskt skogsbruk står i det första skedet av en genomgripande omdaning från »hantverksmässig» till mera me- kaniserad produktion med ekonomise- ring som ledmotiv. Det allmännas in- satser för befrämjande av snabbt ver- kande driftsåtgärder i näringen bör i ett sådant läge lokalt ombesörjas av or- gan med enkla, smidiga arbetsformer, intim kontakt med skogsbrukets olika sidor och följsamhet till utvecklingen. Den relativt fritt arbetande skogsvårds- styrelsen av nuvarande modell har bätt- re kvalifikationer för en sådan funktion än det föreslagna, tämligen stora och sannolikt tungrodda regionalorganet. I och för sig synes det följdriktigt och säk- rare att även i fortsättningen bygga på skogsvårdsstyrelseorganisationen, som enligt lång erfarenhet visat sig effektiv och utan revolutionerande ingrepp kan ges ökade verksamhets- och samarbets- möjligheter. Styrelsernas goodwill i för- hållande till myndigheter, organisatio— ner och skogsägare av olika kategorier torde också vara en tillgång som man bör ta vara på. Det skall här alldeles särskilt betonas att vi ingalunda avser något ytterligare »särskiljande» eller »åtskiljande» — för att tala med ut- redningen — av den skogliga aktivite- ten från övrig här aktuell verksamhet för rationalisering. Redan nu har sty- relserna samråd med lantbrukets organ på de avsnitt där så är behövligt. Vi utgår från att denna samverkan vid be-

hov skall kunna vidgas utan organisa- tionsförändringar som medför förluster i effektivitet. F. ö. är det ett känt för- hållande att i grund och botten kan fruktbringande samarbete ej »garante- ras» genom organisatoriska åtgärder. Den personliga viljan till ömsesidighet på likaberättigad bas är en avgörande faktor, oberoende av organisationsfor— men.

Den kommande utvecklingen inom skogsnäringen kan i olika avseenden ha åtskilligt nytt i följe. Det vill då sy- nas som om bibehållande av en elastisk organisationsform vore ägnat att under- lätta en anpassning till ändrade villkor framdeles. Efter hand bör man få möj- lighet att bilda sig en säkrare uppfatt- ning om styrelsernas framtida uppgif— ter; en viss omlagring mellan olika verksamhetsgrenar sker f. n. Förr eller senare torde även en översyn av skogs- vårdslagstiftningen bli aktuell. Det bör också framhållas att flera nu pågående utredningar på ett eller annat sätt be— rör styrelserna. Vad beträffar struk- turförbättringsarbetet och den ekono- miska företagsplaneringen är det givet, att skogsvårdsstyrelserna i fortsättning- en liksom hittills skall verksamt ta del däri på sätt som ligger inom deras kompetensområde.

Ett förhållande som man ej heller får bortse från har med personalens triv- sel och rekrytering att göra. Utdragna och ingående omläggningsprocedurer kan i dylikt hänseende ha mindre lyck- liga konsekvenser. Detta gäller alla per- sonalkategorier. Man måste vidare räk— na med svårigheter att rekrytera kvali— ficerade krafter med jägmästarexamen till ett regionalorgan, där möjligheterna att nå självständiga chefsposter i stil med länsjägmästarbefattningarna med sannolikhet blir relativt små — troli- gen skulle organet i de flesta län kom- ma att domineras av jordbruksfrågorna.

Härtill kan läggas att en allsidig be- dömning av mera vittomfattande ären— den, som berör landsbygdens närings- liv och skall gå till högre ort, under- lättas om de belyses av från varandra fristående lokala organ med olika kom- petensområden. Dessutom torde det va- ra värdefullt att det finns en fri och sakkunnig skoglig instans med stark lo- kal förankring och förtrogenhet, som vid sidan av sina huvuduppgifter kan lämna servicetjänster åt andra lokala organ. En sådan ordning ansluter sig i princip till moderna metoder inom nä- ringslivet att förenkla och förbilliga en eljest mera tungrodd organisation.

Vår mening är sålunda, att en radi- kal omorganisation av skogsvårdssty- relserna f. n. inte kan betraktas som välgrundad.

Såsom inledningsvis anförts har vi en från majoriteten avvikande uppfatt- ning även i vissa organisationsspörs- mål rörande den skogliga yrkesutbild- ningen och rådgivningen. Saken be- handlas nedan med hänsyn till de regio— nala förhållandena.

Skogsvårdsstyrelserna har alltid haft som en av sina viktigaste uppgifter att lämna råd och upplysningar till skogs- ägarna. Parallellt därmed har en regel- rätt yrkesutbildning byggts ut, som ef- ter hand kommit att betjäna hela skogs- bruket. Någon artskillnad mellan de båda grenarnas utbildning och rådgiv- ning kan inte anses föreligga, de går organisatoriskt och sakligt ihop. Grund- utbildning och specialutbildning, fort- bildning i olika former samt upplys- ning och rådgivning bildar en ända- målsenlig enhet. En sådan verksamhet bör organisatoriskt sett inte splittras; den påverkas mycket gynnsamt av att hållas ihop under en och samma fack- ligt sakkunniga ledning. Nyttan därav

torde komma att öka framdeles som konsekvens av den starka dynamiken i skogsnäringen och åtföljande krav på att utbildningen lever nära med i ut- vecklingen. I dylikt syfte är ävenledes angeläget att verksamheten ständigt har intim anknytning ti-ll näringslivet.

Stor vikt får det anses ligga dårå att lärarpersonalen, som bör vara beredd till insatser i alla led av utbildning, upplysning och i viss mån också råd— givning, är knuten till ett skogligt or- gan av Skogsvårdsstyrelsernas typ. Lä- rarna får då lättast vidgade kontakter med skilda delar av skogsbruket, vilket är ägnat att höja deras kompetens. Ris- ken för isolering blir mindre, förut- sättningarna för egen praktisk fort— bildning genom fyllnadstjänstgöring vid fältarbete ökar effektivt. I en orga— nisationsform av detta slag kan man även lätt utnyttja lämplig fältpersonal som speciallärare i kursverksamheten för att berika undervisningen.

Det borde även från undervisnings- personalens egen synvinkel vara för— delaktigt med anställning i ett skogligt organ av nämnda beskaffenhet. Möjlig- heterna att övergå från lärartjänst till fältorganisation blir därigenom större. En lärare, som önskar lämna undervis- ningen, bör ha tillfälle att inom organi- sationen erhålla annan tjänst och där- vid räkna sig den föregående tjänstgö- ringen till godo. Utbildningen som så- dan kan även gagnas av en viss rörlig- het bland lärarpersonalen.

I majoritetens organisationsförslag är ej klart utsagt, vilken roll skogsav- delningen inom regionalorganet kom- mer att ha i utbildnings- och rådgiv- ningsfrågor. Förslaget leder emellertid till en administrativ tudelning av före— varande skogliga verksamhet av sam— ma slag som sedan länge råder inom lantbruksundervisningen. Enligt det— samma skall nämligen den skolmässiga

utbildningen höra under landstingens huvudmannaskap och drivas för sig medan fortbildning och rådgivning— upplysning skall inordnas i regional— organet. Denna dualism kan vi inte fin- na rationell med hänsyn till den sam- lade verksamhetens bedrivande. Ej hel- ler kan det vara helt ändamålsenligt att det i stor utsträckning på skogsyr- kesmän inriktade fortbildningsarbetet och den skogliga rådgivningen skall i en särskild utbildningssektion koordi- neras med motsvarande verksamhet inom jordbruket. De gemensamma sek- torerna "för dessa båda områden är på grund av skillnader i klientel och där- av betingad uppläggning av undervis- ningen m. m. begränsade till en mindre del av hela fältet. Här bör inskjutas att den skogliga yrkesutbildningen på oli- ka stadier till övervägande del är in- riktad på skogsyrkesarbetare samt för- män, arbetsledare och specialarbetare i skogen. Det förefaller f. ö. som om även i regionalorganet befattningsta- gandet med fortbildning och rådgivning skulle bli tudelat nämligen mellan ut- bildningssektionen och de skilda fack- avdelningarna. Inte minst arbetsled- ningen vid bedrivande av upplysnings- och rådgivningsarbetet torde kompli- ceras därigenom.

För egen del anser vi, med stöd av hittillsvarande erfarenheter, att det egentliga skogliga utbildnings- och upp- lysningsarbetet borde på det verkstäl- lande planet hållas samman av skogs- vårdsstyrelserna i fortsättningen lik- som hittills. Samverkan med jordbru— kets motsvarande verksamhet synes kunna säkerställas genom ett utbyggt samrådsförfarande. Då emellertid des— sa liksom andra hithörande frågor tor- de vara föremål för behandling inom både yrkesutbildningsberedningen och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté synes lämpligast att resultaten härav

avvaktas innan ytterligare förslag i ärendet läggs fram.

Vad därefter beträffar centraladmi- nistrationen för den statliga och stats- understödda rationaliseringsverksam- heten inom jordbruket och skogsbruket, är det från ren organisationsteknisk synpunkt förståeligt att majoriteten stannat för en fusion mellan lantbruks- och skogsstyrelserna. Det vore ju knap- past lämpligt att det tilltänkta regional- organet i viktiga avseenden sorterade under två centrala myndigheter; dess drift skulle självfallet därigenom ytter- ligare kompliceras. Vår uppfattning rö- rande det provinsiella organisationssy- stemet med väsentligen fristående skogs- vårdsstyrelser leder kanske ur samma synpunkt direkt fram till ett bibehål- lande av de båda ämbetsverken. Det finns emellertid andra, faktiska motiv för en sådan ordning. Dessa är dels av funktionell art och har dels mera allmän innebörd.

Spörsmålet huruvida man i funktio- nellt hänseende kan vinna några mera påtagliga fördelar genom de båda äm- betsverkens sammanförande beror främst på deras resp. uppgifter samt det större eller mindre sambandet mel- lan dessa. För en viss belysning härav skall i största korthet rekapituleras någ- ra drag i verksamheten på ömse håll.

Lantbruksstyrelsen, vars organisations- bild regionalt innesluter i olika grad lant- bruksnämnder, hushållningssällskap och lantbruksundervisningsanstalter, har ju en mycket mångsidig aktivitet framför allt vad gäller de åligganden, vilka av ålder till— hört dess ämbetsområde och huvudsakligen har anknytning till det egentliga jordbruket och vissa särskilt besläktade produktions- grenar. Både drifts- och strukturuppgifter står på styrelsens schema. Ämnesfacken om- fattar sålunda frågor inom jordbruket (växtodling, Växtskydd, husdjursavel och -skötsel, mekanisering etc.), trädgårdsnä- ringen, mejerihanteringen , rennäringen och

totalisatorrörclsen vid hästtävlingar. And- ra avsnitt av verksamheten gäller ärenden angående lantbruksundervisningen, lant— hushållsskolorna samt den rörliga rådgiv- nings- och kursverksamheten på jordbru- kets område. En särskild grupp bildas av jordbruksnäringens ekonomiska spörsmål, som bl. a. inrymmer den fortlöpande jord- bruksekonomiska undersökningen. På struk- turområdet leder styrelsen den jordpolitiska verksamheten i dess skilda former, inne- fattande struktur-åtgärder i både jordbruks— jord och skogsmark samt byggnads-, dräne- rings— och vägfrågor för jordbrukets del. De statliga stödåtgärderna i form av låne- garantier och bidrag till jordbruket, hus- djursaveln och trädgårdsnäringen liksom tillämpningen av vanhävdslagstiftningen m. m. ligger även under styrelsens dom— värjo.

Skogsstyrelsen, med skogsvårdsstyrelser- na som regionala verkställighetsorgan, har också ett stort arbetsprogram. Detta upp- tar skogsbruket vidkommande och andra frågor inom skogsnäringen, till övervägan- de del av driftsnatur. Det enskilda skogs- bruket dvs. bonde—, gods—, bolags- och vissa andra skogar, tillsammans represen- terande ca 80% av rikets skogsareal och något mera av virkesproduktionen — skall beträffande tillstånd, utveckling och be- hov vara föremål för styrelsens uppmärk- samhet och åtgärder. Bland hithörande upp— gifter kan nämnas ärenden rörande skogens uppdragande och vård, Skogshushållning. virkeshantering och —transport inkl. prin- cipiella flottningsfrägor, skogsnäringen be- rörande speciallagstiftning och andra stat- liga föranstaltanden, skoglig samverkan och planering samt rörlig upplysning och rådgivning. Vissa statliga låne- och bidrags- anslag står till styrelsens disposition. And- ra åligganden griper i större eller mindre utsträckning över samtliga skogsägarekate- gorier exempelvis utbildning av skogliga yrkesmän av skilda slag, frö- och plantför- sörjning samt praktisk skogsträdsförädling, skogsvägsplanering och -projektering och andra transportfrågor, arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder samt skogsbeskattningsspörs- mål. Mera specifika verksamhetsgrenar är att finna på området för virkesmätning och —vård, skyddsåtgärder mot skadegörelse å skog samt uppgifter inom den skogliga flygbildtekniken.

Om man håller i ögonsikte de inled-

ningsvis antydda principiella skillna- derna mellan jordbruks- resp. skogs- bruksnäringen i fråga om produk- tions— och avsättningsbetingelser samt ekonomiska förhållanden i övrigt, bor- de redan den ovan lämnade summariska översikten ge åtminstone en anvisning om att de två ämbetsverkens huvudin- tressen och aktivitet är till större delen specialiserade och olikartade. En mera ingående analys skulle med all sanno- likhet bestyrka detta. Sakläget torde alltså vara, att skogsstyrelsen har sitt i stort sett välarronderade arbetsfält och lantbruksstyrelsen har sitt; vartdera området kräver sin särskilda fackkun- skap och delvis också sin speciella ar- betsmetodik. Någon slags kännbar dua- lism mellan ämbetsverken vad angår uppgifter, förrättningar etc. existerar inte, ej heller några problem på grund av dubbelarbete eller diffusa gräns- dragningar.

De reella funktioner som berör båda ämbetsverken är den av lantbrukssty- relsen ledda verksamheten med dels skogsbrukets strukturförbättring och en del därmed sammanhängande frågor, dels —— om ock än så länge föga utveck- lad — företagsekonomisk planläggning för av verkliga jordbruk och skogsbruk sammansatta företag. Dessa uppgifter fordrar otvivelaktigt en viss grad av samarbete, låt vara att lantbruksstyrel- sen inom en särskild sektion är utrus- tad med egen skoglig sakkunskap och skogsstyrelsens tribut mest har service- natur. I bägge dessa avseenden avviker de av lantbruksadministrationen till- ämpade arbetsformerna av naturliga skäl i ej ringa utsträckning från skogs- sidans arbetssätt, och det i sig själv måttliga samverkansbehovet består hu- vudsakligen av gemensamma överlägg- ningar, grupparbete samt expertbiträ- de. Härtill bör läggas att i den av skogs- administrationen utövade verksamhe-

ten med rådgivning m. in. kan beträf- fande fastigheter av nyss angiven be- skaffenhet komma att i ett och annat hänseende uppstå behov av ökad före- tagsekonomisk planmässighet, i vilket fall utbyte av erfarenheter och samver- kan med lantbruksexpertis blir önsk— värd. Det gemensamma intresseområdet för centralmyndigheterna synes likväl inte vara av natur eller storleksordning att dokumentera. något slags behov av en fusion mellan dem.

I anslutning härtill bör också erinras om att skogsstyrelsens ämbetsutövning i väsentliga avseenden spänner över hela skogsnäringen och dess skiftande angelägenheter. Kontakt- och samarbets- behoven med lantbruksstyrelsen kan varken till art eller omfattning sägas vara särskilt framträdande jämfört med den nödvändiga samverkan mellan skogsstyrelsen och andra centrala myn- digheter, i första hand arbetsmarknads— styrelsen, lantmäteristyrelsen, domän- styrelsen och naturvårdsnämnden. Fö- rekommande spörsmål av ömsesidig in- nebörd mellan lantbruks- och skogs- styrelserna bör enligt vår uppfattning kunna tillfredsställande behandlas ge- nom vedertagna samrådsförfaranden. Uppkommande behov av förstärkta för- bindelser mellan verken kan tillgodo- ses i relativt enkla, varierande former; en parallell föreligger här med de re- gionala förhållandena.

Vad därefter beträffar den av lant— bruks- resp. skogsstyrelsen f. n. ledda yrkesundervisningen bör hållas i åtan- ke de klientelsskillnader, som råder dessa utbildningslinjer emellan och sannolikt kommer att bestå till följd av skogsbrukets utvecklingstendenser. Vi vill vidare göra gällande, att vad som nyss anförts om den faktiska för- delen med ett skogligt organ, skogs- vårdsstyrelsen, som verkställande i skogsbrukets regionala utbildnings— och

upplysningsarbete också äger princi- piell giltighet centralt. Motiven är i grunden desamma. Verksamhetens oli- ka led splittras inte, om skogsstyrelsen alltfort fungerar som centralorgan för själva utbildningens genomförande. Er- farenheter från den mer eller mindre skolmässiga utbildningen _ på områ- dena för pedagogik, metodik, fackkän- nedom — kan lätt överflyttas till och nyttjas i det rörliga upplysningsarbetet och vice versa. Administrationen hålls samman, i styrelsen står mångsidig fackexpertis till förfogande, och de in- arbetade kontakterna med andra skogs- brukets institutioner och organisatio- ner samt med näringslivet utgör en sä- kerhet för att verksamheten följer ut- vecklingen. Ett bibehållande av skogs- styrelsen vid dessa uppgifter av verk- ställighetskaraktär borde inte utgöra hinder för samordning mellan hithö- rande skolmässiga verksamhet och den samlade yrkesutbildningen i övrigt. Problemet synes närmast ligga i att fin- na lämpliga former för ansvars— och befogenhetsfördelningen mellan de be- slutande och verkställande instanserna och för deras samråd. Även detta torde emellertid vara uppgifter, som närmare behandlas av yrkesutbildningsbered- ningen och skogsbrukets yrkesutbild- ningskommitté.

Med hänsyn till pågående utredning- ar låter det sig sålunda lämpligen inte göra att nu ta ställning till organi- sationsspörsmålen inom föreliggande utbildningsområde. I betraktande bl.a. av den egentliga skogsutbildningens na— tur och syften, som i mycket gör den .till en specifik uppgift, synes oss lik— väl kontakten med den för jordbruket avsedda undervisningen kunna fungera utan sammanslagning av centralmyn- digheterna.

Från funktionell utgångspunkt kan vi sålunda inte se att några större för-

delar uppnås genom att infoga skogs- styrelsen i en med lantbruksstyrelsen bildad enhet. Snarare har man anled- ning tro att, om så sker, den rent skog- liga sidan av verksamheten riskerar försämrade betingelser genom en onö- dig sammanblandning med jordbruks- frågor, vilket lätt kan bli följden i det heterogena ämbetsverket, som möjligen också kan komma att omfatta fiske, hemslöjd m. 111. Man bör heller inte bortse från det Ökade tröghetsmoment i de interna och externa funktionerna, som ofta åtföljer en både vertikalt och horisontellt avsevärt vidgad organisa- tion, i synnerhet om dess delar är sins- emellan föga eller inte alls närbesläk- tade och specialiserade inom skilda fack. Den optimala effekten hos skogs- administrationen uppnås och bevaras säkerligen bäst i en fristående organisa- tionsform med erforderliga samarbets— kontakter åt olika håll.

Vidkommande kostnadssidan torde en verksfusion knappast komma att in- nebära några nämnvärda fördelar i form av personalbesparingar eller ut- giftsminskningar. I fråga om »teknisk» personal lärer någon reduktion inte va- ra att emotse, eftersom de olikartade uppgifterna även i fortsättningen krä- ver sina specialister. I anslutning här- till bör — emedan majoriteten förvän- tar sig en förenklad ämbetsutövning ge— nom decentraliserad beslutanderätt _ påpekas att inom skogsadministratio- nen har en delegering till länsorganen redan skett i sådan utsträckning, att några större vinningar i dylikt hänse- ende inte återstår. En koncentration av det rent kamerala och administrati- va arbetet kan eventuth genomföras med en begränsning av kanslipersona- len som följd, förutsatt att det nya äm- betsverket är lokalmässigt samlat. Be- sparingen torde dock hålla sig inom måttliga gränser, synnerligast som den

kan komma att motverkas av bl. a. öka— de kostnader för verkets ledning och stab.

Därefter övergår vi till de motiv av allmän innebörd, som enligt vårt för- menande ger ett starkt stöd åt uppfatt- ningen, att lantbruksstyrelsen och skogs— styrelsen —— liksom skogsstyrelsen visa- vis flera andra centrala ämbetsverk — bör fortleva sida vid sida med goda in— bördes relationer.

Nämnda motiv hänger djupare sett samman med skogsbrukets och skogs- industriernas stora betydelse för sam- hället och näringens i skilda hänseen- den utmärkande drag och förhållanden, nuvarande och förväntade, ett ämne som dock inte här behöver närmare be- handlas. Vi begränsar oss till att under- stryka angelägenheten av att skogsnä- ringen vidmakthåller den inre styrka och anpassningsförmåga, som är nöd- vändig i ett expansivt utvecklingsskede med ständigt ökade anspråk i olika av- seenden. Detta är givetvis något som näringen själv har att i främsta rum- met beakta och svara för. Men det lig- ger i sakens natur att jämväl det all- männa i fortsättningen liksom hittills har att på lämpligt sätt medverka här- till samt att i mån av behov dra upp riktlinjer för tillgodoseende av sådana samhällsintressen, som därvidlag kan vara aktuella. Tid efter annan måste denna skogspolitik helt eller delvis om- prövas och anpassas till nyinträdda el- ler emotsedda förhållanden. Det är länge sedan en samtidig, all round granskning företogs på området; sena- re revisioner och utredningar har av- sett enstaka eller begränsade grupper av uppgifter. Med hänsyn till de många nya och delvis radikala moment som nu kännetecknar utvecklingen inom skogsnäringen synes man med visst fog även i detta sammanhang kunna väcka frågan, huruvida inte tiden börjar när-

ma sig för en samlad översyn av hithö- rande spörsmål. Skogsnäringen har be- tydande utvecklingsmöjligheter, och det är av största vikt att ta väl vara på dessa.

Mot denna bakgrund synes en av för- utsättningarna för fortsatta framsteg på området vara, att det inom den stat— liga administrationen finns ett sakkun- nigt organ med självständig ställning och fackligt ansvar, som kan utöva en ledande, vägledande, biträdande och övervakande verksamhet inom skogs— näringen. Såsom tidigare nämnts ägs huvuddelen av landets skogar a-v bön— der, godsägare och andra privatperso- ner samt bolag m. fl. I belysning av vad nu anförts vore det därför föga ratio- nellt om denna dominerande sektor av skogsnäringen skulle bli utan egen fri- stående representation i statsförvalt- ningen. Skogsstyrelsen har otvivelaktigt angelägna uppgifter vad gäller såväl beaktandet av näringens behöriga in- tressen som genomförandet av stats- makternas åtgärder för dess främjande.

Ett tungt vägande skäl för att bibe- hålla en fristående, direkt under jord- bruksdepartementet hörande skogsad- ministrativ centralmyndighet anser vi ligga däri, att i toppen för densamma bör stå en allsidigt sammansatt lekman- nastyrelse och att den närmaste led- ningen av verksamheten bör utövas av en kvalificerad chef, som helt och hål- let kan ägna sin tid och kraft åt skogs- näringens angelägenheter. I ett för jord och skog gemensamt ämbetsverk mö- ter det svårigheter att med effektivitet i arbetstekniskt avseende förena en till— fredsställande representation i själva styrelsen för de skilda intressentgrup- perna inom ifrågavarande områden. En viss utbyggnad av den nuvarande repre- sentationen i skogsstyrelsen är däre— mot både önskvärd och ändamålsenlig. I ett gemensamt organ måste vidare

chefen dela sig mellan två utomordent- ligt betydande men ifråga om förutsätt- ningar och funktioner i väsentliga hän- seenden olikartade produktionsgrenar. Värdera uppgiften är — oavsett hur organisationen i övrigt byggs upp —— av den natur och omfattning, att den rätte- ligen kräver sin man till fullo. Vi vill därjämte _— till skillnad från majori- teten — alldeles särskilt understryka vikten av att sådana avvägningar, ange- lägenhetsgraderingar etc. mellan före— varande näringar, som gäller statliga insatser eller åtgärder, sker direkt på högsta, politiskt ansvariga ort — Kungl. Maj:t och riksdagen resp. vederbörande departementschef _ och därvid i före- kommande fall grundas på förslag, äs- kanden etc. av två fristående, var på sitt område sakkunniga centralmyndig- heter. En allsidig belysning och bedöm— ning av mera vittomfattande ärenden och problem befrämjas av en dylik ord- ning. Den torde också vara ägnad att underlätta en lämplig åtgärds- och re- sursfördelning mellan olika intressen och ändamål i anslutning till den all- männa näringspolitiken.

Slutligen må erinras om att i betän- kandets kapitel rörande central service till länsorganen väcks förslag om att för koordinering av dylik verksamhet inrätta en fristående samarbetskommit- té för informationsverksamhet på jord- brukets och skogsbrukets område ge- nom pressartiklar, broschyrer, hand— böcker, bildmaterial m. 111. Vi anser oss böra rikta uppmärksamheten på att skogsbrukets två stora ideella förening- ar, Svenska skogsvårdsföreningen och Norrlands skogsvårdsförbund, sedan länge bedriver en betydande aktivitet av detta slag. De båda sammanslutningarna förbereder f. 11. en inbördes fusion, in- nebärande bl. a. vidgade informativa uppgifter för det blivande, med ökade

resurser utrustade förbundet. Det sy- nes ändamålsenligt och önskvärt att vid en undersökning rörande organisatio- nen för den ifrågavarande allmänna in- formationsverksamheten närmare ut- reds, dels huruvida nämnda förbund,

som nu är i vardande, kan i en eller an— nan form för skogsbrukets del fylla de av jordbruksutredningen avsedda upp- gifterna och dels de kontaktvägar med verksamheten i övrigt som i så fall bör upprätthållas.

Reservation av herr Söderberg

Jordbruksnäringens samhällsekonomis— ka betydelse i vårt land har i takt med den stigande industrialiseringen och servicenäringarnas tillväxt kommit att relativt minska. Allt talar för att denna tendens kommer att bestå under den tid som nu kan överblickas. Inom in- dustrisektorn intar skogshanteringen och den därmed nära förbundna skogs- industrien alltjämt en synnerligen be- tydelsefull ställning i folkhushållet. Ut- vecklingen går här i riktning mot en längre gående förädling av råvarorna och en ökad differentiering av den på skogen baserade industrien. Skogsbru— ket och skogsindustrien torde därför framdeles komma att spela en ännu stör- re roll för folkförsörjningen. I motsats mot jordbruket konfronteras skogsin- dustrien ständigt med de särskilda pro- blem, som möter en i hög grad på ex- port inriktad näring. Konkurrensen på världsmarknaden har på längre sikt oavlåtligt skärpts, och skogsindustriens framtidsutsikter, särskilt ur lönsamhets- synpunkt, blir i hög grad beroende av en smidig anpassning till utvecklingen på den internationella marknaden för industriens produkter.

Åtgärder för att stärka skogsindu- striens internationella konkurrenskraft är därför mer än någonsin angelägna. Det ankommer givetvis i första hand på företagen själva att bära ansvaret härför; åtskilligt har skett och sker

alltjämt för att produktionsbetingelser- na skall förbättras såväl i vad gäller driften som företagsstrukturen. På ett mycket viktigt område _— skogsbruket —— har effektivitetsförbättringarna kom- mit att i viss mån fördröjas, bl. a. be- roende på att ändamålsenliga maski- ner och redskap inte funnits att till- gå. På senare år kan emellertid, inte minst inom storskogsbruket, ett starkt ökat intresse skönjas för att nedbringa de allt för höga kostnaderna för fram- tagningen av råvaran. Skogsbrukets fortsatta rationalisering, bl. a. via ökad mekanisering, bedömes allmänt som en av de allra viktigaste uppgifterna inte bara för skogsbruket som sådant utan i hög grad även för skogsindustrien. Det förefaller troligt att det inte minst är på denna väg som väsentliga kost— nadsbesparingar och en förbättrad lön- samhet inom skogsindustrien på längre sikt skall kunna vinnas.

Även när det gäller denna uppgift är företagens, enskilt eller i samverkan, vidtagna åtgärder det primära. För exempelvis det mindre enskilda skogs- bruket är därvid en utveckling av olika former för sambruk mellan skogsägar- na en synnerligen angelägen uppgift. Vad nu sagts utesluter givetvis inte att också staten kan och bör göra insatser för att underlätta och påskynda ratio- naliseringssträvandena. Jag tänker här bl. a. på en sådan revision av gällande

lagstiftning ifråga om förvärv av sko-gs- mark att dessa strävanden inte stöter på svåröverstigliga juridiska hinder; denna fråga behandlas nu i annat sam- manhang. En statlig insats på ett när- liggande område är att skapa sådana offentliga organ och förse dem med sådan expertis att skogsbrukets fortsat- ta rationalisering och utveckling — i vidsträckt bemärkelse _ på bästa möj- liga sätt främjas.

Mot den bakgrund jag här i korthet skisserat är utredningens förslag i or- ganisationsfrågan enligt min mening inte tillfredsställande. Förslaget synes i hög grad vila på premisser rörande jord- och skogsbrukets inbördes rela- tioner som inte längre är och framdeles än mindre kommer att vara giltiga. Ut- redningen har sålunda enligt min me- ning överdrivit den företagsekonomiska betydelsen av den [kombinerade före- tagsformen jordbruk—skogsbruk och därav föranletts att föreslå en organi- sationsform, som möjligen kan vara försvarlig med tanke på vissa kombine— rade företag men mindre väl passar för skogsbrukets utövare i gemen. Grund- felet i utredningens resonemang är allt— så, som jag ser det, att man alltjämt synes betrakta skogsbruket som väsent- ligen ett bihang till jordbruket med främsta uppgift att förvandla oräntabla jordbruk till bärkraftiga företag. Därav drar man sedan slutsatsen, att ett full- ständigt samgående mellan de nuvaran- de statliga rationaliseringsorganen på jord- och skogsbrukets område är önsk- värt. Härvid förbiser man emellertid att skogsbruket redan är och än mer kommer att bli en självständig näring med egna viktiga rationaliseringspro- blem och med en betydelse för vår väl- ståndsutveckling, som sannolikt kom- mer att ytterligare växa. Man har icke heller tillräckligt beaktat, att den kom- binerade företagstypen av allt att döma

framdeles kommer att få minskad ut- bredning, särskilt i de skogrika länen i norra och mellersta Sverige. I gengäld kommer storskogsbrukets driftsformer -— även i de privatägda skogarna _ ef— ter hand att spela en allt mer betydel- sefull roll.

När man som utredningen starkt be— tonar intressegemenskapen mellan jord- bruk och skogsbruk — ett förhållande som dock ingalunda gäller generellt _ vill jag också erinra, att en sådan ge- menskap i mycket hög grad finnes även mellan skogsbruket och skogsin— dustrien. Skogsbrukets förutsättningar och lönsamhet är i själva verket i av- görande grad beroende av skogsin- dustriens fortsatta förmåga att hävda sig på världsmarknaden. Denna gemen— skap har än tydligare framträtt under senare år, då även de enskilda skogs- ägarna i betydande utsträckning bör- jat driva Skogsindustriell rörelse.

Om utredningens förslag genomföres, skulle de nya regionala organen lik- som det nya centralorganet komma att handlägga struktur- och andra ratio- naliseringsfrågor, syssla med utbild- nings- och upplysningsverksamhet m. m. för såväl jordbruk som skogs- bruk och därmed indirekt komma att betjäna även skogsindustrien. Oavsett de invändningar, som i övrigt kan rik- tas mot en sådan ordning och som ut- redningen enligt min mening under- värderat, vill jag här endast framhålla det otillfredsställande i att ett och sam— ma organ skulle behandla frågor för två skilda näringar med i stort sett ganska olikartade rationaliserings- och drifts- problem, med helt olika känslighet för den internationella konkurrensen och med i ena fallet ett långtgående statligt regleringssystem och i andra fallet en relativt »fri» näring. Det är svårt att helt värja sig mot farhågan, att ett för båda näringarna gemensamt rationali—

seringsorgan vid sin behandling av skogsfrågor kan komma att ta intryck av det regleringstänkande som är och säkerligen även framdeles blir ett nöd- vändigt inslag i jordbrukspolitiska sammanhang.

Som ett huvudmotiv för sammanslag— ningen framhäver utredningen att fö- retagaren inom jord- och skogsbruk ser sitt företag som »en ekonomisk en- het»; det allmännas rationaliserings- verksamhet borde för den skull inte uppdelas på skilda organ. Ett sådant betraktelsesätt kan teoretiskt låta be- stickande. Men i praktiken blir det sä— kerligen ett lika gott resultat, om före- tagaren liksom för närvarande har kon- takt med två olika, vart och ett på sitt område specialiserat rationaliseringsor— gan, vars kompetensområde och arbets- sätt han är väl förtrogen med. Även om ett kombinerat företag kan sägas utgöra en ekonomisk enhet, är det väl för öv- rigt orealistiskt att tänka sig att så snart en rationaliseringsåtgärd aktualiseras t. ex. på jordbrukssidan den i regel måste bedömas under beaktande av be- hovet av liknande åtgärder på skogs- sidan. De företagare som anlitar de nu- varande skogs- och lantbruksorganen för att få hjälp med planering och ge— nomförande av rationaliseringsåtgärder och dylikt _ som regel är det småföre— tagare _ torde endast undantagsvis va- ra i behov av en ingående totalbedöm- ning av företagets problem och utveck- lingsmöjligheter.

De allmänna synpunkter som jag här framfört går väsentligen ut på att fram- häva, att skiljaktigheter mycket ofta består mellan de rationaliseringspro- blem, som möter jordbruket och dem som skogsbruket har att brottas med, och att detta är en ofrånkomlig följd bl. a. av olikheten i de båda näringar- nas allmänna produktionsbetingelser och internationella konkurrensläge.

Dessa skiljaktigheter kommer att fram- träda med ökad styrka allt efter som skogsbruket _ inom alla ägarkategorier _ mer och mer kommer att präglas av stordrift. Redan av detta skäl finner jag det ytterligt tveksamt, om jordbru- ket och skogsbruket är bäst betjänta av sådana gemensamma rationalise- ringsorgan, som utredningen föreslår.

Även andra omständigheter skall gi- vetvis tagas i betraktande vid bedöman- det av organisationsfrågan. En ingående granskning av argumenten för och emot den av utredningen förordade sammanslagningen har företagits av ut- redningens ledamöter herrar Johansson och Haeggblom. För min del kan jag inte finna annat än att dessa ledamöter på ett övertygande sätt visat, att en sammanslagning, som skulle omfatta även skogsvårdsstyrelserna och skogs- styrelsen, knappast skulle medföra någ- ra nämnvärda fördelar vare sig från skogsbrukets eller från mera allmänna synpunkter men att den nya organisa— tionens effektivitet och handlingskraft inte minst för skogsbrukets del med fog kan ifrågasättas.

På nu anförda skäl vill jag biträda det yrkande, som herrar Johansson och Haeggblom framställt, nämligen att skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrel- sen skall behållas såsom självständiga organ. Jag vill tillägga att en sådan ståndpunkt förefaller mig desto mera välbetän-kt som redan en sammanslag- ning av lantbruksnämnderna och hus- hållningssällskapen förefaller mig kun- na ställa sådana krav på den nya orga- nisationen i vart fall under en över- gångstid, att det finns anledning att inte öka svårigheterna genom att jäm- väl indraga skogsnäringens organ i den- na sammansmältningsprocess.

Skulle emellertid statsmakterna i princip godtaga det av utredningen för- ordade längre gående alternativet, bör

det enligt min mening vara ett oefter- givligt krav, att skogsnäringens intres— sen blir på ett tillfredsställande sätt till- godosedda, inte minst när det gäller sammansättningen av de instanser, som inom de nya organen skall handlägga bl. a. för skogsnäringen viktiga struk— turfrågor. I detta avseende kan farhå- gor hysas för att utredningens förslag är otillräckligt. Regionalorganets sty- relse skall sålunda enligt förslaget så sammansättas, att jordbruksintressena _ även om Kungl. Maj:t inte skulle ut- se någon enda jordbrukare till ledamot av styrelsen _ blir allt för domine— rande i denna. Enligt min mening måste det redan från början sörjas för att sty- relsen får en sammansättning, som i stort sett återspeglar jordbrukets och skogsnäringens inbördes betydelse inom regionalorganets verksamhetsområde. Inom de län, där skogsbruk av bety— dande omfattning bedrives av skogs- ägare av olika kategorier, bör i konse- kvens härmed varje sådan ägarkategori bli företrädd i styrelsen. Det synes mig vidare självfallet, att några av de sty- relseledamöter som Kungl. Maj:t utser _ alltså inte bara ordföranden _ bör representera samhällsekonomisk sak- kunskap och även allmänna samhälls- intressen.

Vad jag nu sagt om regionalorganets styrelse bör i tillämpliga delar gälla även organets strukturdelegation, så mycket mera som denna enligt förslaget skulle få en långtgående beslutanderätt.

Kommer skogsvårdsstyrelserna att bi- behållas, bör det sagda givetvis gälla även lantbruksnämnderna, vare sig hushållningssällskapen sammanslås med dessa nämnder eller inte.

Till sist vill jag något beröra den av utredningen föreslagna medlems- organisationen, som skall knytas till det regionala organet. Jag har vis- serligen förståelse för att man i sam- band med hushållningssällskapens av— skaffande vill skapa vissa former, som ger företagarna inom regionalorga- nets verksamhetsområde en känsla av inflytande på och samhörighet med detta organ, vilket därigenom i likhet med hushållningssällskapen i viss män skulle framstå som företagarnas »egen» organisation. Jag vill emellertid utan något särskilt yrkande framhålla det otillfredsställande i att de föreslagna bestämmelserna om rätt att vinna in- träde i medlemsorganisationen såvitt jag kan finna måste befaras leda till, att storskogsbruket, vare sig statens el- ler bolagens, inte kan få något nämn- värt inflytande inom organisationen. Detta kan enligt min mening inte vara riktigt, helst som organisationen ge— nom sin medlemsstämma skall äga utse vissa ledamöter av regionalorganets sty- relse. Det nu anförda understryker det av mig förut framhållna behovet av bestämmelser, som garanterar att re- gionalorganets styrelse får en med hän- syn till verksamhetens art så allsidig sammansättning som möjligt.

Reservationer av herr Wahlfisk

1. Beträffande organisationsalternativen

Enligt min mening bör dels det sjätte stycket på sid. 86, som börjar med orden »Styrelsen bör om—

fatta» och slutar med orden »till tjänste- männen.», ha följande lydelse: »Styrelsen bör omfatta nio ledamöter. Av dessa bör fem, däribland ordföran-

den, utses av Kungl. Maj:t, två av lands— tinget och två av medlemmarna. Här- jämte skall organets chef alltid ingå i styrelsen i ärenden beträffande lagtill- lämpning och principiella frågör av större vikt. I övrigt skall organets chef alltid äga delta i styrelsens överlägg- ningar men inte vid omröstningar. Be-

slutanderätten förutses _ — _ (lika med betänkandet) _ _ — till tjänste- männen.»;

dels efter det fjärde stycket på sid. 101, som börjar med orden »Som främ- sta motiv för C-alternativet,» och slu- tar med orden »mindre antal företag.», insättas ett nytt stycke av följande ly- delse:

»För C-alternativet kan även tala, att knappt 40 % av den totala skogsarealen har samband med jordbruk. Häri ingår dessutom närmare 5 % sterbhus. Det torde även böra nämnas, att av jord- bruksfastigheterna f. n. 1/6 har över 50 ha skog och 3/8 har över 25 ha skog. Av jordbruksfastigheterna har 1/4 ingen skog alls.»

2. Beträd'ande regionalorganets verksamhets- område

Enligt min mening bör

dels det tredje stycket på sid. 112, som börjar med orden »Vi finner för vår del» och slutar med orden »från fiskodlingsverksamhet.», ha följande ly- delse:

»Den centrala och regionala led- ningen av fiskerikonsulentorganisatio- nen bör övertagas av den statliga fiske- riadministrationen. Utformningen och omfattningen av organisationen bör _ med hänsyn även till den strukturför- ändring som fisket genomgår _ göras till föremål för en särskild utredning. Anknytningen till yrkes- och fritidsfis- karna bör upprätthållas genom direkta kontakter med de av fiskefrågorna be-

rörda organisationerna. Den regionala administrationen av och delcrederean- svaret för lån från fiskerilånefonden bör överföras på landstingen — såsom fallet nu är i Göteborgs och Bohus län.»;

dels det andra stycket på sid. 113, som börjar med orden »Huvuduppgif- terna för» och slutar med orden »ordi- narie organisationen.», ha följande ly- delse:

»Huvuduppgifterna för _ _ _ (li- ka med betänkandet) _ _ _ allmän- na strävanden. Omfattningen av ratio- naliseringsorganets veterinära verksam- het synes dock inte vara så stor att den motiverar anställning av veterinär. Me- del bör emellertid ställas till organets förfogande för anlitande av veterinär sakkunskap, närmast i anslutning till husdjursspecialisternas och byggnads- teknikernas funktioner.»;

dels det tredje stycket på sid. 113, som börjar med orden »De fältarbe- tande veterinärerna» och slutar med orden »kunna erhållas.», helt utgå;

dels det fjärde stycket på sid. 113, som börjar med orden »Arbetet inom laboratorierna» och slutar med orden »replipunkter åt anstalten.», komplet— teras på följande sätt:

»Laboratorierna bör inordnas som självbärande enheter under anstalten. Utformningen och omfattningen av verksamheten bör överses i anslutning till bl. a. livsmedelsstadgekommitténs utredningsarbete»;

dels det andra stycket på sid. 114, som börjar med orden »Hemkonsulent- verksamheten kan» och slutar med or- den »inte finns.», ha följande lydelse:

»Hemkonsulentverksamheten kan (lika med betänkandet) — _ _ och dess rationalisering. Be- rörda gren av hemkonsulentverksamhe- ten hör inte hemma hos regionalor- ganet»;

dels till det tredje stycket på sid. 114,

som börjar med orden »Den andra gre- nen» och slutar med orden »i rationali— seringsarbetet.», läggas följande:

»Även om denna gren av hemkonsu- lentverksamheten bättre än den förra grenen kan infogas i rationaliserings- organets verksamhet synes de båda grenarna sammantagna inte motivera en särskild till organen knuten hemkon- sulentorganisation. Frågan, som inte endast berör lantbrukarhustrurna utan även andra kvinnor, bör i stället lösas dels genom ökad utbildning (vid bl. a. lanthushållsskolorna), dels genom av landstingen ordnade kurser.»;

dels det stycket, som på sid. 114 bör- jar med orden »Sammanfattningsvis har» och på sid. 115 slutar med orden »eller institutioner.», ha följande ly- delse:

»Sammanfattningsvis har _ _ — (lika med betänkandet) _ _ _ övriga rationaliseringsinsatser. Uppgifterna på fiskets område, veterinärver-ksamheten samt hemkonsulentverksamheten bör avskiljas från det nya regionalorganets verksamhet på sätt förut föreslagits.»

3. Beträffande regionalorganets styrelse m.m.

Enligt min mening bör

dels det tredje stycket på sid. 122, som börjar med orden »Det torde vara givet,» och slutar med orden »ledamö- ter i organets styrelse.», ha följande lydelse:

»Styrelsen för regionalorganet skall inom ramen för de av centralorganet angivna riktlinjerna ange inriktningen av regionalorganets verksamhet, förval- ta betydande statliga medel, verkställa överprövning av viss lagtillämpning samt i övrigt besluta i frågor av princi- piell natur. Med hänsyn härtill bör re- gionalorganet vara statligt. l styrelsen bör emellertid finnas ett övervägande lekmannainslag. Med hänsyn till arbets-

uppgifternas omfattning borde antalet ledamöter bli relativt stort. För att göra organet arbetsdugligt bör emellertid an- talet ledamöter i möjligaste mån begrän- sas. Med beaktande av vad nyss anförts bör Kungl. Maj:t äga ett avgörande in- flytande på styrelsens sammansättning. Samtidigt är det av största vikt att ett förtroendefullt samarbete med de i nä- ringarna verksamma etableras, vilket bl. a. bör åstadkommas genom att nä- ringsutövare och andra intresserade i egenskap av medlemmariorganet bereds tillfälle att utse styrelseledamöter. Även i fortsättningen bör landstinget ha in- flytande på verksamheten genom att ut- se ledamöter i organets styrelse.»;

dels det stycke, som på sid. 122 börjar med orden »Från dessa utgångspunk- ter» och på sid. 123 slutar med orden »behandlas i styrelsen.», ha följande lydelse:

»Från dessa utgångspunkter har vi funnit, att regionalorganets styrelse bör ges följande sammansättning. Kungl. Maj:t utser fem ledamöter, däribland ordföranden (i regel landshövdingen i länet). Av övriga ledamöter utser lands- tinget två och medlemmarna två. Re- gionalorganets chefstjänsteman bör in- gå som ledamot av styrelsen vid be- handling av ärenden beträffande lagtill- lämpning och principiella frågor av större vikt. I övrigt skall organets chef äga närvara vid alla sammanträden med styrelsen och delta i överläggning- arna samt äga rätt och skyldighet att låta anteckna avvikande mening till protokollet. Avdelnings- och sektions— cheferna _ _ — (lika med betänkan- det) _ — _ behandlas i styrelsen.»;

dels det stycke, som på sid. 123 bör- jar med orden »Med hänsyn till» och på sid. 124 slutar med orden »myndighets prövning.», ha följande lydelse:

»Med hänsyn till _ _ _ (lika med betänkandet) _ _ _ strukturdelega-

tionens sammansättning. Delegationen bör _ för att kunna handla smidigt _ göras förhållandevis liten. Såväl tjänste- manna- som lekmannarepresentation bör givetvis förekomma. Vi föreslår där- för att i strukturdelegationen skall ingå chefen för strukturavdelningen, över- lantmätaren samt två ledamöter ur or- ganets styrelse, varav en av dem, som utsetts av Kungl. Maj:t. Till regionalor- ganets förfogande bör ställas medel för att göra det möjligt för bl. a. struktur- delegationen att anlita väl kvalificerad jurist. Vid behandlingen av ärenden i strukturdelegationen bör juristen delta i överläggningarna men ej i besluten samt äga rätt och skyldighet att till protokollet anteckna avvikande me- ning. En företrädare för _ _ _ (lika med betänkandet) _ _ _ myndig- hets prövning.»

I anslutning till vad jag anfört i det föregående bör i sammanfattningen be- träffande kapitel VI följande ändringar ske:

a) Tredje att-satsen på sid. 175 bör få följande lydelse:

»att en del av de nuvarande organens uppgifter, som inte har direkt sam- band med rationaliseringsverksamhe- ten, överföres till annan huvudman,»

b) Efter fjärde att-satsen på sid. 175 t. o. ni. det stycke, som slutar med or- den »knytas till annat organ.», bör tex- ten lyda sålunda:

»Därjämte föreslår vi att den centrala och regionala led- ningen av fiskerikonsulentorganisatio- nen övertas av den statliga fiskeriad- ministrationen,

att de veterinärmedicinska laborato- rierna som självbärande enheter inord- nas under statens veterinärmedicinska anstalt,

att regionalorganen tilldelas medel för anlitande av veterinär sakkunskap,

att arbetet med hemslöjdens främjan— de, som utreds i särskild ordning, inte infogas i regionalorganet,

att hemkonsulentverksamheten över- tas av landstingen.»

c) Fjärde att-satsen på sid. 176 bör få följande lydelse:

»att regionalorganet skall ha en sty- relse bestående av nio ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser fem, däribland ord- föranden, landstinget två och medlem- marna två,».

d) Femte att-satsen på sid. 176 bör' lyda sålunda:

»att organets chefstjänsteman skall ingå som ledamot av styrelsen vid be- handling av ärenden beträffande lag- tillämpning och principiella frågor av större vikt och i övrigt skall äga när— vara vid styrelsens sammanträden, de]- ta i överläggningarna och äga rätt och skyldighet att låta till protokollet an- teckna avvikande mening,».

e) Nionde att-satsen på sid. 176 bör lyda enligt följande:

»att i strukturdelegationen s-kall in- gå två ledamöter ur organets styrelse, varav en bland de av Kungl. Maj:t ut- sedda, vidare överlantmätaren och che- fen för strukturavdelningen samt att delegationen _ liksom regionalorganet i övrigt _ bör förfoga över medel för anlitande av väl kvalificerad jurist,».

Särskilt yttrande av herr Haaggblom

Vid överläggningar inom jordbruksut- redningens organisationsgrupp har jag med stöd av en av mig utarbetad pro- memoria ställt yrkandet, att den regio- nala organisationen för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering borde utformas så, att lantbruksnämndernas verksamhet för strukturrationalisering organiskt samordnas med den del av lantmäteriet, som sysslar med fastig- hetsbildningen inom jord- och skogs— bruk, till ett under lantmäteristyrelsen sorterande statligt organ. övrig verksam- het, som nu bedrives av lantbruksnämn- der, hushållningssällskap och skogs- vårdsstyrelser, skulle omhändertas av ett organ som arbetade enligt hushåll- ningssällskapens nuvarande arbetsfor- mer. I huvudsak överensstämde mitt förslag med det av utredningen presen- terade alternativet B 1.

Vid avgörandet i organisationsgruppen ställdes mitt förslag, som förutsatte fö- rekomsten av två regionala organ, som motförslag mot att endast ett regionalt organ skulle skapas. För mitt förslag blev jag ensam röstande. Då det inte understöddes av lantmäteriets represen- tant inom organisationsgruppen och måste bedömas ha föga utsikt att accep- teras av utredningen, avstod jag från att föra mitt förslag vidare reservations- vägen, bl. a. av det skälet, att det skulle berövat mig möjligheten att reserva- tionsvägen framföra synpunkter på A- alternativet. Då organisationsfrågan i det av utredningen nu framlagda betän- kandet i sin helhet kan överblickas, framstår alltjämt alternativet B 1 som den radikalaste och av vunnen erfa- renhet bäst motiverade lösningen av regionalorganets organisation.

Jordbrukets strukturrationalisering

har från verksamhetens början är 1948 till 1950-talets slut inte förlöpt på ett tillfredsställande sätt. De svenska jord- brukens medelareal ökade under 1950- talet endast med en hektar, och denna ökning beror inte helt av en arealut- vidgning av de jordbruk, som nu be- står, utan påverkas av det betydande bortfallet av jordbruk i den minsta storleksgruppen med 2—5 ha. Mot den- na bakgrund har byråchefen Ståhlberg i lantbruksstyrelsens rationaliserings- avdelning år 1961 uttalat, att »med viss men inte stor överdrift kan man säga, att det ännu inte förekommit någon storleksrationalisering.»

Vid sin analys av orsakerna till detta läge framhåller utredningen en viss underlägsenhet i fråga om rådgivnings- personalens antal och bristfällig meto- dik i jämförelse med en del andra län- der. Vidare erinras om svårigheten att få nya rön från forskning och försök tillämpade i praktiken samt att lant- bruksnämnderna från starten och åt- skillig tid framåt arbetade i motvind. Vad utredningen dock lagt störst vikt vid och låtit påverka sitt val av organi- sationsalternativ, har varit att de på rationaliserin-gsområdet arbetande or- ganen endast omspänt en del av rationa- liseringsfältet. Detta har man avsett att för framtiden förbättra genom att en- ligt A-alternativet bygga upp ett organ, som med undantag för lantmäteriet in- nesluter samtliga inom jord- och skogs- bruk arbetande rationaliseringsorgan. Som särskild förtjänst hos detta organ har framhållits, att dess verksamhet omspänner hela rationaliseringsområ- det.

Nyttan av en sådan organisations- form skulle varit obestridlig, om det

regionala organet hade till uppgift att på fullkomlig-t jungfrulig mark konst- ruera framtida jordbruk, som i fråga om struktur, anläggningar och drift kunde utformas idealiskt. Men situatio- nen är inte den, att man för att skapa underlag för en viss driftsekonomisk målsättning av strukturrationaliserings- organet kan beställa en lämplig »skräd- darsydd» brukningsenhet. Strukturra- tionaliseringens möjligheter begränsas av den mark, som disponeras, vilket i sin tur är beroende av naturförhållan- den och äganderättsförhållanden. Struk— turrationaliseringens primära uppgift måste i den situation, som nu råder, bli att skapa så bra och så stora bruknings- enheter som möjligt. Det viktigaste är, att detta kan ske utan konflikt med av lantmäteriets åtgöranden beroende fas— tighetsbildning. Däremot torde det va- ra av mindre betydelse, om struktur- organets tjänstemän har möjlighet att diskutera driftsekonomiska och drifts- tekniska problem, vars lösning alltid är beroende av snabbt föränderliga marknadsförhållanden.

Det bör också beaktas, att det är jord- brukarna, som vill rationalisera, som skall ha rådgivningen och bestämmer dess omfattning. Till jordbrukarnas för- fogande skall stå specialister för de rationaliseringsmål som åsyftas: jord- arcal, anläggningar, jordbruksdriften eller skogsskötseln. Det har i utred- ningen framskymtat, att jordbrukarna skulle känna sig besvärade av att vända sig till olika organ och ta emot flera olika rådgivare på sin gård. Rådgi- varnas antal blir dock alltid beroende av det antal problem, som kräver råd- givning från specialister, och inte av om de rekvireras från olika organ eller från olika sektioner inom ett och sam- ma organ.

Rådgivningen kan inte gärna bli säm- re eller bättre om specialisterna är au-

ställda vid ett organ eller flera, under förutsättning att sektionerna inom ett stort organ till sig kan knyta lika kva- lificerade tjänstemän som fristående organ. Det kan befaras att så inte blir fallet med den expertis, som nu är an— ställd på chefsposterna inom hushåll- ningssällskap, lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser. Dessa chefstjänste- män erbjuder nu den fördelen, att de inom var sin organisation behärskar de problem, som skall handläggas inom organisationen antingen av styrelser eller tjänstemän. Detta blir inte fallet med chefstjänstemannen inom en re- gional organisation enligt A-alternati- vet. Detsamma gäller också de styrelser, som skall fungera för de stora regionala organen i förhållande till de för var sin uppgift utsedda styrelseledamöterna inom hushållningssällskap, lantbruks- nämnder och skogsvårdsstyrelser.

Naturligtvis kan utformningen av ra- tionaliseringsrådgivning kräva samråd mellan olika specialister, som anlitats rörande samma projekt. Sådant sam- råd torde liksom hittills kunna ordnas, även om rådgivarna tillhör olika or- gan. De är dock boende på samma ort.

Med beaktande av här redovisade olägenheter och med konstaterande av att servicen till lantbrukarna mest blir beroende av rådgivarnas antal och kva- lifikationer och inte av om deras hjälp kan påkallas genom att ringa ett eller flera telefonnummer, kvarstår då frå- gan, om det finns tillräckliga motiv för att föredra ett regionalt organ enligt alternativ A, då därigenom omöjliggö- res skapande av en bättre samordning än den nuvarande mellan lantbruks- nämnderna och lantmäteriets distrikts- och specialorganisationer. Att överlant- mätaren enligt A—alternativet flyttas över till röstberättigad medlem i struk- turdelegationen från att ha varit endast

rådgivare i lantbruksnämnderna är en välmotiverad lämplighetsåtgärd, som i sak dock inte kan vara av någon större betydelse. Vad en överlantmätare inte kan åstadkomma genom saklig argu- mentering, kan inte förmeras så myc- ket genom att han får rätt att rösta.

Utredningens uppförstoring av bety- delsen av överlantmätarens rösträtt i strukturdelegationen, bör ställas mot bakgrunden av att organisationsgrup- pen i sina tidigare promemorior redo- visat, att samarbetet mellan lantbruks- nämnder och lantmäteri varit otillfreds- ställande och att detta inverkat ogynn- samt på resultatet. Utöver vad utred— ningen vid presentationen av alternativ B 1 anfört om lantmäteriets uppgifter vid strukturrationaliseringen, önskar jag här anföra följande.

Lantmäteriets uppgifter vid fastig- hetsbildningen är lagligt bestämda och således ofrånkomliga. Därav följer, att storleksrationaliseringen, med undan- tag för den som kan ske genom tillköp av hel registerfastighet, medför behov av lantmäteriförrättningar. Detta blir fallet så fort strukturrationaliseringen förutsätter förändringar i fastighetsin- delningen, t. ex.

när för rationaliseringsändamål dis- ponibel fastighet skall delas för att till- föras två eller flera fastigheter,

när ägor skall utbytas mellan fastig- heter för att åstadkomma bättre arron- dering,

när åker skall skiljas från skog för att tillföras andra fastigheter, medan skogen kan ingå i nybildad skogsbruks- fastighet,

när äganderättsutredningar är nöd- vändiga förutsättningar för en struk- turrationalisering,

när jordbrukets strukturrationalise- ring i närheten av tätorter måste ske med hänsynstagande ej blott till jord- bruket utan även till andra faktorer,

som måste beaktas vid avgörande av fastighetsbildning,

när strukturrationaliseringen berör mark, som behöver tas i anspråk för fritidsändamål, vägar o. dyl.

när strukturrationaliseringens genom- förande för med sig skapande av ge- mensamhetsanläggningar, t. ex. gemen- samhetsskog, skogsallmänningar och ge- mensamhetsbeten, !

när strukturrationalisering av skogs- mark kräver en intressearrondering ge- nom att spridda skogsskiften samlas på ett sådant sätt, att bättre underlag ska- pas för frivillig samverkan mellan flera skogsägare,

när det gäller planering för gemen- samma väganläggningar för inägojord eller skog tillhörig flera fastigheter, samt

när strukturrationalisering sker i samband med nu pågående eller fram- tida skiftesverksamhet.

Uppräkningen gör inte anspråk på att vara fullständig, men det ur struk- turrationaliseringens synpunkt viktigas- te torde ha »kommit med.

Det kan inte gärna vara en lämplig anordning, att de lantmäteriförrätt- ningar, varav strukturrationaliseringen är beroende, sköts av en organisation, medan bidrags— och långivning för köp av fastigheter, som behöver rationali- seras eller användas för rationalisering, handlägges av en annan organisation. En rationell samordning måste syfta till att förrättningar, förvärv och försälj- ning synkroniseras till tid och plats. Annars inträder lätt den situation som i en av organisationsgruppens prome- morior karaktäriseras så, att ansvars- förhållandet blir ohållbart och att det då ligger nära till hands att vid misslyc- kanden Övervältra skulden på eller misstänkliggöra det andra organet. En rationell lösning av organisationspro- blemet kräver ett strukturrationalise-

ringsorgan, som under gemensam led- ning i fråga om såväl styrelse som chefstjänsteman förenar möjlighet att leda såväl lantmäteriets förrättnings- verksamhet som lantbruksnämndernas nuvarande jordförmedling, bidragsgiv- ning och låneverksamhet.

Ett avgörande skäl för att ett struk- turrationaliseringsorgan med lantmäte- riexpertis som viktig beståndsdel ej sammanföres med hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse till ett regio- nalt organ är —— förutom att organet bleve mycket stort —— att ett länsorgan inte gärna kan sortera under olika cen- trala ämbetsverk. Fasthåller man vid att strukturrationaliseringsorganet mås- te inrymma allt som behövs av lantmä- teriteknisk hjälp, går det inte att bryta ut någon del av lantmäteriet att till- sammans med lantbruksnämnderna sor- tera under lantbruksstyrelsen. Däremot torde ingenting behöva hindra att lant- mäteriorganisationen utrustas med läns- organ omfattande såväl lantmäteritek- nisk förrättningstjänst för jordbrukets strukturrationalisering och vägplane- ring som lantbruksnämndernas nuva- rande verksamhet för yttre rationali- sering. Vid sidan härav kan lantmäte— riets övriga funktioner på länsplanet och i distriktsorganisationen obehind- rat fullgöras och tjänstemän kan allt— efter behov förflyttas till den mest ar- betskrävande verksamheten.

Det torde också kunna beräknas, att strukturrationaliseringens behov av in- tensiv jordförmedlingsverksamhet, lån- och bidragsgivning är ett behov på för- hållandevis kort sikt. Åtminstone måste detta gälla jordförmedlingsverksamhe- ten, där den nu ivrigt salubjudande ge- nerationen snart är borta och någon motsvarande inte återkommer, om strukturrationaliseringen genomföres

så, att dess verk kan bestå på lång sikt. Att i den situationen göra stora föränd- ringar i hushållningssällskapens tradi— tionellt framvuxna, men mot tidens krav svarande organisation, för att be- reda plats för ett regionalt organ enligt A-alternativet är inte av behovet på- kallat. Den bästa lösningen av organisa- tionsproblemet är att lantmäteriets för- rättningsverksamhet och den jordpoli- tiska verksamhet, som nu bedrives ge- nom lantbruksnämnderna, samordnas i fråga om tid och plats och avgörande beslut. Att i ett sådant under lantmä- teristyrelsen sorterande organ inte kan ingå några av jordbrukarna direktvalda ledamöter, torde inte vara av avgörande betydelse. Lantmäteriets samverkan med ägodelningsnämndemännen garan- terar att ett lekmannainflytande alltid kommer att kunna göra sig gällande i verksamheten. Strukturrationaliserings- organ uppbyggda efter här förordad modell, kan liksom lantbruksnämnder- na ha ortsombud som kontaktorgan med den allmänhet, som berörs av verk- samheten.

Jag har blivit övertygad om att man inte handlade klokt, när man vid ska- pande av 1948 års lantbruksorganisa— tion underlät att inlemma det nytill- skapade i den lantmäteriorganisation, som har så lång tradition av gagneliga insatser för det svenska jordbrukets strukturutveckling. De nya uppgifterna hade då sannolikt blivit lösta på ett mera effektivt sätt, än som nu skett på grund av en splittrad uppdelning av verksamheten. Jag beklagar att den- na splittring mer eller mindre kommer att bestå även för framtiden, då inte gehör kunnat vinnas inom jordbruks- utredningen för ett organisationsalter— nativ, som betytt en radikal lösning av denna fråga.

Särskilt yttrande av herr Lindbeck

I likhet med herr Wahlfisk anser jag att det regionala organet bör vara statligt, att en majoritet av styrelsen bör utses av Kungl. Maj:t och att organets direk- tör, åtminstone i viktiga frågor, bör

vara ledamot av styrelsen med rösträtt. Jag ber därför att få instämma i herr Wahlfisks reservation nr 3, de två första avsnitten.

Särskilt yttrande av herr Waldemar Svensson

Undertecknad har ansett att utred- ningen bort välja alternativ B 1, redo- visat sid. 88—91, som sitt huvudalter- nativ. Frågor om fastighetsbildning, som ofta är av kontroversiell natur, måste handhavas av ett offentligt-rätts- ligt organ. Vid sidan om jordbrukets strukturrationalisering, som under en avsevärd tid framåt kommer att få en betydande omfattning, kommer också mark för samhällsbildning, sommar— stugebebyggelse och fritidsområden att spela en allt större roll. Olika intressens tillgodoseende, kravet å ena sidan på effektivitet och å andra sidan på största möjliga rättssäkerhet för den enskilde samt behovet av att inom organisatio— nens ram kunna möta tyngdpunktsför— skjutningar i verksamheten synes mig tala för alternativ B 1.

Därmed skulle det organ, som skall syssla med undervisning och rådgiv- ning (UR), befrias från den psykolo- giska belastning, som i vissa samman— hang inte kan undgås, när det gäller kontroversiella markfrågor. Statens grepp om UR-organet kunde därmed bli varsammare och samarbetet med nä- ringsutövarna både effektivare och fri— are. Om jordbrukets ekonomiska läge på grund av ändrade internationella förhållanden en gång förbättras och

brukningsdelarna genomsnittligt taget då blivit större, kan man också tänka sig att ett länsorgan, som inte belastas med att syssla med fastighetsbildningen, i växande utsträckning kan bli en jord- brukarnas egen angelägenhet.

Det förefaller även som om en över- gång till en ny länsindelning skulle kunna ske smidigare, om strukturorga- net (SR) nära anslöt till lantmäteriet, och om UR-organet hade en friare ställ- ning än alternativ A medger.

Ett huvudargument för att förlägga strukturrationaliseringen till samma or- gan som undervisning och rådgivning synes vara tanken att driftsinriktningen skall planeras i samband med fastig- hetsbildningen. Den synpunkten bör en- ligt min mening inte pressas för hårt. Som regel måste en fastighet vara sådan att den allt efter konjunkturer och äga- reförhållanden kan bära upp olika in- riktning av driften. UR-organets verk- samhet bör ju inte heller i princip kny- tas speciellt hårt till nya fastigheter. Det bör i lika mån tillgodose alla nä- ringsutövare. En annan sak är att till- trädande brukare av nya fastigheter som regel torde ha särskilt stort be- hov av att utnyttja UR-organet.

Då jag emellertid anser att kommit- téns majoritet på ett tillfredsställande

sätt utformat alternativ A från den av ma- joriteten valda utgångspunkten, kan jag nöja mig med att redovisa min princi-

piella uppfattning. Detta så mycket me- ra som även alternativ B 1 redovisats i betänkandet.

Särskilt yttrande av herr Wahlfisk

Centralorganet och regionalorganen bör enligt min mening ges korta och lätt- fattliga namn. Båda organen är statliga. Med hänsyn till organens uppbyggnad och styrelsens sammansättning med övervägande lekmannainslag bör cen- tralorganet benämnas styrelse och re- gionalorganen nämnder. Begreppet

Särskilt yttrande

1) Enligt min mening bör andra stycket på sid. 122, som börjar med orden »De olika hushållningssällskapen» och slu- tar med orden »skogsvårdsstyrelsernas egna tillgångar.», ha följande lydelse:

»De olika hushållningssällskapen äger tillgångar av varierande storlek i form av fastigheter, fonder och eget kapital i övrigt. Vi finner det angeläget att des- sa tillgångar i fortsättningen kan an- vändas för i princip samma ändamål som hittills. Vid den föreslagna omor- ganisationen är det då nödvändigt att klar åtskillnad i fråga om redovisning och disposition görs mellan å ena si— dan de medel, som de nya statliga re- gionalorganen kommer att förfoga över, och å andra sidan sällskapens nyss- nämnda egna tillgängar. — Det ankom- mer på hushållningssällskapen att själ- va besluta om de vill fortsätta sin verk- samhet på underlag av sina tillgångar eller om de vill upplösas, och i det se- nare fallet hnr deras tillgångar skall

lantbruk utgör enligt nordisk nomen- klatur i vetenskapliga och flertalet and- ra sammanhang numera sammanfatt— ningen av åkerbruk, boskapsskötsel, trädgårdsbruk och skogsbruk. Med hän- syn härtill anser jag att centralorganet bör benämnas lantbruksstyrelsen och regionalorganen lantbruksnämnder.

av herr Wetterhall

disponeras. I händelse hushållnings- sällskap skulle välja att tills vidare fortsätta sin verksamhet, torde sällska- pet kunna anförtros de funktioner, som ovan föreslagits för regionalorganets medlemsförsamling. —— Önskemålet att, när hushållningssällskap upplöses och dess uppgifter i stort sett övertas av de nya organen, sällskapens förenämnda egna tillgångar skall kunna användas för i princip samma ändamål som hit- tills, synes kunna tillgodoses genom att hushållningssällskapens till—gångar överförs på fristående stiftelser, som har till uppgift att verka till nytta för jordbruket, skogsbruket eller trädgårds- näringen inom nuvarande verksamhets- områden för hushållningssällskapen el- ler måhända genom att sällskapen över- låter sina tillgångar till de nya regio- nalorganen att utnyttjas för de nämnda ändamålen. Därest sistnämnda väg väljs, blir det årsmötet som får avgöra eller dra upp riktlinjer för använd-

ningen av medlen i fråga liksom röran- de medlemsavgifter och andra egna me- del, som må tillkomma. Lämpligast sy- nes emellertid vara — i varje fall be- träffande fastigheter och fonder — att stiftelseformen som regel väljes. I den mån vederbörande sällskap redan för- valtar särskilt bildad stiftelse och an- tagit stadgar, som inrymmer ändamåls- bestämmelse av nyssnämnt innehåll, bör det givetvis stå sällskapet fritt att överlåta kvarvarande kapitaltillgångar till denna stiftelse vid sällskapets upp- lösning. Därest tillgångarna överförs på stiftelser, blir det dessas ledning som beslutar rörande medelsanvänd- ningen, men det kan förväntas att detta sker i samråd med organets styrelse. Därest av hushållningssällskapen med anlitande av tillgångar av angivet slag bedriven verksamhetsgren framdeles skulle ligga utanför regionalorganens verksamhetsområde, bör grenen i fråga

likväl kunna understödjas av ifråga— varande medel.»

I anslutning härtill bör i sammanfatt- ningen, andra stycket sid. 177, den att-sats (betr. kapitel VI under »Vi fö- reslår vidare . . .»), som avser hushåll- ningssällskapens egna tillgångar, lyda:

»att de egna tillgångar, som hushåll- ningssällskapen äger vid omorganisa- tionens genomförande, bibehålls för i stort sett samma ändamål som hittills, vilket torde kunna ske genom att till- gångarna i fråga i regel överförs på fristående stiftelser och måhända ock— så genom att tillgångar av sällskapen överlåts på de nya organen,»

2) Beträffande det tredje stycket på sid. 122, som börjar med orden »Det torde vara givet» och slutar med orden »ledamöter i organets styrelse.» har herr Wahlfisk föreslagit ändrad formu- lering. Jag delar den uppfattning som där framförts.

&HNH

. Teknikerutbiidnlng i Danmark. Finland, Norge och Sverige. Del II. . Nordisk etterutdannelse ! by- og re:tonplanleg-

gina. . Nordiskt institut tör elementarpartikeirysik. . Invaliditetsvurderlng, erstatningliastsettelse, ta-

beilsystemer m.v. l yrkesskadetrydgene ! Norden. .Nordiska rådets öresundskonterens den 13—15

april 1984.

OFFENTLICA UTREDNINGAR 1964

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedeportementet

Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkomrnissionen i Wennerström- affären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden i Wenner- strömaffären. [17] Lag om förvaltningsförfarandet. [27] Beräkning av pensionsreserv i pensionsstifteise. [28] Skadestånd II. [1] Förtida tillträde, expropriationskostnad m.m. [32] Familjerättskommittén. Äktenskapsrätt I. Författ- ningstext. [34] Åktenskapsrätt II. Motiv. [35] Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 3. Kap. 6 i förslaget till regeringsform. [38] Rapport och arbetsmaterial från arbetsgruppen för det kommunala sambandet juni 1964. [39] Rätten till arbetstagares uppfinningar. [49]

Försvmdepartementet Krigsmaktens förbandssj ukvård. [20]

Socialdepsrtementet

Socialpolitiska kommittén. 3. Bättre åldringsvård. [5] &. Social omvårdnad av handikappade. [43] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorm.

[24]

ökat stöd till barnfamiljer. [36]

Mentalsjukvårdslag. [40]

1962 års utredning ang. sjuksköterskeutbildningen I. Grundutbildningen. [45] H. Vissa grundläggan- de undersökningar. [46] Centrala rehabiliteringsutredningen 1. Samordnad rehabilitering. Del I. [60] 2. Samordnad rehabili— tering. Del II. [51]

Kommuikstionsdepartementet

Bilskrotnlng. [211

Statens byggnadsbespsringsutredntng 3. Offentliga byggnader. Ekonomiskt byggande. [26] Friluftslivet i Sverige. Del I. Utgångsläget och ut- vecklingstendenser. [47] Konsumentupplysning i televisionen. [54]

Finmdepartementet

Värdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt skattesystem. [25] Koncernbidrag m.m. [29]

Eoklesisstikdepsrtomentet

1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] V. Kristendomsundervisningen. [80 Förbud mot utförsel av kulturförem i. [22] Skolans försörjning med lärare 11. [44] Farmaceutisk utbildning och forskning. [48] Organisation av skolledningen i grundskolan. [53]

J ordbruksdepsrtementet

1960 års jordbruksutredning. i. Kspitalutvecklingen i det svenska lantbruket. [8] 2. Lantbrukets struk- turutveckling. [37] 3. Organisationen av rationa- liseringsverksamheten m. m. på Jordbrukets, sko sbrukets och trädgårdsnäringens område. [55] Ålgfr sen. [11]

Vetefixhärmådicinsk forskning och undervisning. De .

Kronhjortsreservat m. m. [28]

Handelsdepsrtementet

Effektivare konsumtionsuppl min;. [4] Översättning av fördrag ang ende upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [18] Översättning av viktigare följdförfattningar till för- dragen angående Europeiska ekonomiska gemen- skapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen. [83]

Inrikesdeputementet

Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3] Bostadsstöd för pensionärer. [41] Kommunal markpolitik. [42] statslån till samfundslokaier. [52]

ESSELTE AB. STOCKHOLM 1964