SOU 1968:44

Företagshälsovård

gående företagshälsovård ...... 107 Bilaga 2. Överenskommelse om rikt- linjer för företagshälsovård samt om förbundssamverkan och lokalt samråd på företagshälsovårdens område . 111 Bilaga 3. Förslag till utbildningspro- gram för skyddsingenjörer och före- tagsläkare ......... 117 SOU 1968:44

1 Utredningsuppdraget

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog genom sitt beslutande organ den 24 juni 1959 en rekommendation (nr 112) an- gående företagshälsovård (Occupational Health Services Recommendation, 1959). Rekommendationstexten i svensk översätt- ning är intagen i bil. 1.

I proposition nr 22 år 1960 underställde Kungl. Maj:t riksdagen för yttrande bland annat denna rekommendation. Departe- mentschefen anförde härvid, att vissa före- skrifter fanns i den svenska arbetarskydds- lagstiftningen, som berörde frågor som om- fattades av rekommendationen, men att be- träffande flertalet av de i rekommendatio— nen förekommande anvisningarna saknades motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen borde — såsom Svenska arbetsgivareförening— en uttalat — företagshälsovården utvecklas fritt under samverkan mellan arbetsmark- nadens parter. Detta hindrade dock inte att lagstiftningen i ett eller annat avseende kun- de behöva kompletteras till följd av rekom- mendationen. Frågan huruvida så borde ske syntes i första hand böra prövas av arbetar- skyddsstyrelsen, som också borde överväga i vad mån rekommendationens principer borde komma till uttryck i styrelsens anvis- ningar. Departementschefen föreslog att re- kommendationen skulle för angivna ändamål överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen. Sty— relsens prövning av frågorna borde ske i samråd med medicinalstyrelsen och arbets- marknadens parter.

Sedan riksdagen anslutit sig till departe- mentschefens uttalande, beslöt Kungl. Maj:t den 4 mars 1960 att rekommendationen an- gående företagshälsovård skulle överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för prövning av frågan om och i vad mån rekommendatio- nens principer borde komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen ut- färdade anvisningar.

På grund av andra angelägna och resurs- krävande arbetsuppgifter för arbetarskydds— styrelsen, däribland vissa utredningar, måste emellertid detta uppdrag anstå någon tid. Sedan dåvarande medicinalstyrelsen, Svens- ka arbetsgivareföreningen och Landsorgani- sationen i Sverige på arbetarskyddsstyrelsens begäran utsett representanter i en utredning. hölls under senare delen av 1963 och 1964 sammanträden för allmän diskussion om företagshälsovårdsproblemet och om plan- läggning av utredningsarbetet. Sedan sär— skilda medel ställts till förfogande och medi- cinsk expert och sekreterare anställts, har utredningsarbetet fr. o. rn. 1965 bedrivits kontinuerligt.

På arbetarskyddsstyrelsens begäran — efter samråd med medicinalstyrelsens, Arbetsgiva- reföreningens och Landsorganisationens re— presentanter - har även arbetsmedicinska institutet, Sveriges läkarförbund och Tjäns- temännens centralorganisation utsett repre- sentanter att delta i utredningen. Likaledes har på begäran Svenska landstingsförbundet utsett två representanter att delta i utred-

ningen såsom experter beträffande den of- fentliga hälso- och sjukvården.

Utredningen har antagit namnet »Före— tagshälsovårdsutrednin gen» .

I utredningen har ingått generaldirektö— ren och chefen för arbetarskyddsstyrelsen Otto Westling, ordförande, samt såsom le- damöter: för arbetarskyddsstyrelsen avdel- ningsdirektör Iris Christiansson, överingen- jör Hilding Starland och byråchef Rolf Wed— ler, för socialstyrelsen professor Ragnar Ber— fenstam, Uppsala, avdelningschef S. Åke Lindgren och länsläkare Gustav Weissglas, Gävle, för Arbetsgivareföreningen direktör Lars-Gunnar Albåge och doktor Nils Masre- liez, för Landsorganisationen sekreterare Bert Ahlgren, doktor Erik Bolinder och om- budsman Olle Gunnarsson, för arbetsmedi- cinska institutet professor Axel Ahlmark, överdirektör Sven Forssman och professor Gideon Gerhardsson, för Sveriges läkarför- bund företagsläkare Sven Lokander, Väs- terås, samt för Tjänstemännens centralorga- nisation ombudsman Karl-Erik Modig. Ex- perter beträffande den offentliga hälso- och sjukvården har varit direktören i Svenska landstingsförbundet Sverre Royen och lands- tingsdirektör Kurt Berg, Karlskrona. Så- som medicinsk expert åt arbetarskyddssty- relsen i utredningen har fungerat företags— läkare Carl Axel Heijbel, Skövde, och så- som sekreterare byrådirektör Carl E. Serlén, arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetsgivareföreningens och Landsorgani- sationens representanter i utredningen har även varit ledamöter i dessa organisationers gemensamma arbetarskyddskommitté, som under åren 1964—1967 utrett frågan om ar— betarskydd och företagshälsovård, vilket bl. a. resulterat i en ny överenskommelse om riktlinjer för företagshälsovård. Denna per- sonliga direktkontakt mellan de båda utred- ningarna har varit av stort värde för utred- ningsarbetet.

Representanter för utredningen har beretts tillfälle besöka landstingen i Blekinge, Öre— bro, Värmlands, Norrbottens, Östergötlands, Skaraborgs, Södermanlands och Uppsala län för information och diskussion om före-

tagshälsovård samt samhällets hälso- och sjukvård.

Överläggningar har hållits med 1961 års sjukförsäkringsutredning, 1962 års utred- ning angående sjuksköterskeutbildningen, sakkunniga angående läkares grundutbild- ning och vidareutbildning samt statens per- sonalvårdsnämnd.

Kontakter har förekommit med skolöver- styrelsen, Sveriges läkarförbund, Svenska industriläkarföreningen, Industrisjuksköters- kesektionen av Svensk sjuksköterskeförening, Föreningen Sveriges skyddstjänstemän, Fa— kultetsberedningen för medicin, Odontologi och farmaci samt Jordbrukets utredningsin- Stitut.

Överläggningar har dessutom förekommit med vissa representanter för skogsbruket i Norrland, för skogsbruket i södra och mel- lersta Sverige, för jordbruket samt för sjö— fartsnäringen för information och diskus- sion angående företagshälsovårdsproblemet inom dessa verksamhetsområden.

Utredningen har till dåvarande medicinal— styrelsen avgett yttrande över betänkande angående läkares grundutbildning och vida- reutbildning.

Under den tid utredningen pågått har ett flertal motioner angående företagshälsovård väckts i riksdagen. Motionerna har i avvak- tan på resultatet av företagshälsovårdsutred- ningen ej föranlett någon åtgärd från riks- dagens sida.

2 ILO-rekommendationen och den svenska

arbetarskyddslagstiftningen

ILO-rekommendationen nr 112 definierar företagshälsovård som en på eller i närhe- ten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, vilken har till syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, un- der vilka detta utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt genom ar- betets anpassning till arbetstagarna samt ge- nom anvisning av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

e) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Utredningen har för sin del uppfattat de- finitionen så, att företagshälsovården omfat- tar alla ett företags aktiviteter inom den förebyggande arbetarskyddsverksamheten och den förebyggande hälsovården. Före- tagshälsovården består enligt detta betrak- telsesätt av en teknisk och en medicinsk del, som kompletterar och griper in i varandra.

Arbetsgivarnas allmänna skyldigheter när det gäller företagshälsovården — såsom vi definierar denna — fastslås i 7 & arbetar— skyddslagen, där det stadgas att arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad i lagen sägs eller med stöd av denna föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, un- der vilka arbetet bedrives, samt arbetstagar- nas ålder, yrkesvana och övriga förutsätt—

ningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatta ar- betstagare ådrager sig ohälsa i följd av ar- betet eller drabbas av olycksfall däri. Denna mycket allmänt hållna föreskrift kompletteras med mer eller mindre detalje- rade bestämmelser i arbetarskyddslagen, ar- betarskyddskungörelsen och andra med stöd av lagen utfärdade författningar. Författningsbestämmelser med anknytning enbart eller huvudsakligen till den medicins- ka delen av företagshälsovården förekom- mer endast i begränsad omfattning. Dit kan räknas 10 & arbetarskyddslagen, som ger grundläggande bestämmelser i syfte att före- bygga ohälsa, nämligen om luftutrymme, luftväxling och luftföroreningar, belysning, uppvärmning och fuktighetsgrad, buller och vibrationer samt arbetsställningar. Komplet- terande föreskrifter ges i 19—27 och 30 %% arbetarskyddskungörelsen. Vidare finns i 13 5 lagen och 47 & kungörelsen bestäm- melser om första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall. Föreskrifter om läkarkontroll av minderåriga arbetstagare finns dels i 4 kapitlet arbetarskyddslagen, dels i kungörel— sen den 6 maj 1949, nr 213, om läkarunder- sökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. Vidare bör i detta samman- hang omnämnas kungörelsen den 6 maj 1949, nr 211, om läkarundersökning och la- karbesiktning till förebyggande av vissa yr— kessjukdomar. Det kan anmärkas, att läkar— kontrollen enligt de två sist nämnda

kungörelserna skall utföras av särskilt för- ordnade läkare. Hinder föreligger icke att sådant förordnande ges till en hos ifråga- varande företag anställd läkare.

Med avseende på den tekniska delen av företagshälsovården innehåller arbetar- skyddslagstiftningen ett stort antal bestäm- melser. Det får emellertid anses falla utan- för detta betänkandes ram att närmare ingå på dessa.

Enligt 39 & arbetarskyddslagen skall ar- betsgivare och hos honom sysselsatta arbets— tagare under arbetsgivarens ledning i sam- verkan bedriva ett på lämpligt sätt organi- serat skyddsarbete för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsplat- sen. Bortsett från bestämmelserna om skyddskommitté och skyddsombud har lag- stiftaren emellertid överlämnat åt den en— skilde arbetsgivaren att bestämma om skyddsarbetets organisation.

Frågan berörs i 62 & arbetarskyddskun— görelsen, där det stadgas att arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsu- lent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i hans ställe i större eller mindre ut- sträckning handlägga frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet. Bestämmelsen innebär ej någon skyldighet för arbetsgivaren att an- ställa särskild person för skyddsarbetet och inte heller att arbetsgivaren genom att an- ställa sådan person kan undandra sig an- svaret för nämnda arbete eller den ledning av arbetet som förutsättes åvila arbetsgiva- ren enligt 39 å arbetarskyddslagen. Någon föreskrift om kompetensen hos skyddsin- spektör osv. ges ej.

I anslutning härtill erinras om att arbe— tarskyddsverkets organisationsutredning ha- de att överväga bl.a. frågan huruvida det var möjligt och lämpligt att bygga ut arbe- tarskyddslagstiftningen med föreskrift att företag av viss storlek eller med viss tillverk- ning skulle vara skyldigt att ha särskild per- sonal anställd enbart för säkerhetsuppgifter— na. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1959: 9), att i 39 % arbetarskyddslagen infördes en bestämmelse, varigenom arbets-

givare rekommenderas att på arbetsställe, där för effektivt bedrivande av skyddsarbe- tet så kan anses erforderligt, anställa skydds- tjänsteman med huvudsaklig uppgift att i arbetsgivarens ställe utöva den omedelbara ledningen av skyddsarbetet. Fastän förslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran fann föredragande departementsche- fen ( prop. 1963: 126 ), att det då inte före- låg något mera påtagligt behov av den före- slagna lagbestämmelsen. Med hänsyn till den gynnsamma utveckling som pågick beträf- fande det lokala skyddsarbetet kunde enligt departementschefens mening förväntas, att arbetsgivarna utan särskilt stadgande skulle visa förståelse för värdet av en utökad skyddstjänstemannainstitution. Vad sålunda anförts föranledde ingen erinran från riks— dagens sida.

Ordet företagshälsovård förekommer icke i arbetarskyddslagstiftningen. I 47 & arbe- tarskyddskungörelsen föreskrives, att på ar- betsställe skall uppdragas åt lämplig person att ombesörja förvaring och utlämning av förbandsmateriel och annan utrustning, som erfordras för att lämna den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall. Vid arbets- ställe, där ett större antal arbetstagare sys- selsättes eller där eljest särskilda omständig- heter påkallar det, skall i nödig utsträckning finnas personal, som äger för ändamålet er— forderlig sjukvårdskunnighet. Om förhållan- dena föranleder därtill, skall vid större ar- betsställe finnas lämpligt inrättat och utrus- tat förbands- eller sjukrum, där första hjäl- pen vid olycks- eller sjukdomsfall kan läm- nas. Det kan nämnas att arbetarskyddssty- relsen icke utfärdat några anvisningar röran- de tillämpningen av nu återgivna bestäm- melser.

I rekommendationens artikel 25 uttalas, att den nationella lagstiftningen bör före— skriva vilken myndighet som skall vara an- svarig för övervakning av företagshälsovår- dens organisation och verksamhet.

Tillsyn över efterlevnaden av den svens- ka arbetarskyddslagstiftningen utövas enligt 47 & arbetarskyddslagen av arbetarskydds- styrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionens befattnings—

havare, vissa specialinspektörer samt kom- munala tillsynsmän. Arbetarskyddsstyrelsen är alltså central förvaltningsmyndighet för ärenden om arbetarskydd. I denna egenskap åligger det styrelsen särskilt att verka för främjande av arbetarskyddet och vidta de åtgärder som är påkallade i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt, yrkesmedicinskt och socialt hänseende för att utveckla och förbättra detta skydd. Styrelsens skyldigheter och rät- tigheter i detta avseende är i samma mån riktade mot den medicinska som mot den tekniska delen av företagshälsovården.

När det gäller den medicinska delen av företagshälsovården har socialstyrelsen skyl- dighet och befogenhet att utöva tillsyn över personal och utrustning. Socialstyrelsen har i princip rätt att övervaka och bedöma medicinalpersonalens medicinska handlande. Några speciella föreskrifter om inspektion av den medicinska verksamheten vid före- tagen finnes för närvarande icke.

3 Utvecklingen av arbetarskydd —

företagshälsovård

Sedan lång tid tillbaka har inom många företag i vårt land ett organiserat samarbete ägt rum mellan arbetsgivare och arbetstagare i syfte att främja säkerheten och sundheten i arbetet. Det var till en början huvudsak— ligen inriktat på åtgärder, som avsåg att för- hindra olycksfall i arbetet, men har senare kommit att mer och mer omfatta även åt- gärder till förebyggande av hälsoskador till följd av arbetet och arbetsförhållandena. Efterhand som samarbetet utvecklades och fick en mera fast form, gavs det benäm— ningen lokal säkerhetstjänst men har senare vanligen kallats lokal skyddsverksamhet el- ler lokal arbetarskyddsverksamhet. I den mån man inom denna verksamhet ägnat uppmärksamhet åt förebyggande åtgärder mot ohälsa i arbetet, har den blivit av viss hälsovårdande natur och därigenom fått en anknytning till företagshälsovården. För den- na medicinskt betonade verksamhet, som i början främst var av sjukvårdande natur. anlitades under en lång tid vanligen någon tjänsteläkare på orten. Så småningom korn särskilda läkare att anställas vid företagen. Deras arbete var till en början mera själv- ständigt men kom med tiden att bedrivas i nära samarbete med den organiserade lokala skyddsverksamheten inom företagen. Senare har vid många större företag den hälsovår- dande verksamheten, den s. k. industrihälso- vården, organisatoriskt sammanförts med den egentliga lokala skyddsverksamheten.

I sitt första skede kan den medicinska verksamheten sägas ha utgjort en påbyggnad eller komplettering till den lokala, mera tek— niskt-hygieniskt betonade skyddsverksamhe- ten. Allteftersom verksamheten utvecklats och lett till ökade arbetsuppgifter har den vid många företag organisatoriskt knutits till den lokala skyddsverksamheten eller byggts upp till en fristående del vid sidan om denna. Avgörande härför har givetvis varit företagets storlek samt omfattningen av de medicinska och tekniska arbetsupp- gifterna. Den ursprungliga lokala skydds— verksamheten har således — åtminstone vid åtskilliga större företag — kommit att mer och mer bestå av en teknisk del och en me- dicinsk del. Mot den tekniska delen i före- tagshälsovården får därvid närmast anses svara den lokala skyddsverksamheten såsom den hittills vanligen bedrivits. Hur denna verksamhet under olika samarbetsformer från val av skyddsombud till bildande av skyddskommittéer och anställande av skyddsingenjörer växt fram och utvecklats ges i det följande en kort redogörelse för.

En starkt bidragande faktor till denna utveckling är det organiserade samarbete, som sedan 1940-talet bedrivits mellan ar- betsmarknadens parter, Svenska arbetsgiva- reiöreningen och Landsorganisationen. För detta lämnas en kort redogörelse på si- dan 16.

Medverkan genom skyddsombud

Det samarbete mellan arbetsgivare och ar- betstagare inom företag som ovan berörts kan räkna sin tillkomst ända från 1906, då såvitt känt är ett första steg togs till val bland arbetare av ombud för medverkan i säkerhetstjänsten. Detta ledde till att man under de närmaste åren började ge sitt er- kännande åt ombudsinstitutionen på arbets— platserna. I lagstiftningen infördes ett stad- gande om medverkan i skyddsarbetet genom ombud från arbetarnas sida första gången i 1912 års lag om arbetarskydd. Det angavs, att om arbetarna på ett arbetsställe inom sig utsett ett eller flera ombud att till vederbö— rande inspektionsförrättare framföra arbe— tarnas önskemål beträffande arbetets säker- het och sundhet, ålåg det inspektionsförrät- taren att vid besök på arbetsstället lämna ombuden tillfälle att fullgöra sitt uppdrag.

Ett stöd åt främjandet av den lokala säkerhetstjänsten och dess organisation kom senare att ges genom en av Internationella arbetskonferensen år 1929 antagen rekom— mendation (nr 31) angående förebyggande av olycksfall i arbete. I denna angavs vissa riktlinjer för samarbetet mellan intresserade parter och särskilt mellan arbetsgivare och arbetare. Genom tillkomsten härav kom ett ökat intresse att ägnas åt samarbetet på ar- betsplatserna. År 1931 företogs även en ändring i 1912 års arbetarskyddslag av in— nehåll, att på arbetsställe där industriellt arbete, byggnads— eller transportarbete be- drevs i så stor omfattning, att där syssel- sattes i regel minst tio arbetare, borde det bland arbetarna utses ett eller flera skydds— ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Det tillades, att skyddsombud kunde utses även på annat arbetsställe. Tillkomsten av denna bestäm- melse ledde till att skyddsombud utsågs vid allt fler arbetsställen. Som exempel kan nämnas att antalet arbetsställen med ombud, som år 1920 uppgick till 335, år 1935 ökat till 1 872.

Frågan om en effektivisering av den loka- la säkerhetstjänsten och skyddsombudsinsti- tutionen togs senare upp till diskussion av

1937 års arbetarskyddskommitté. Den un- derströk framför allt betydelsen av arbetar- nas medansvar vid skyddslagstiftningens ge- nomförande och vikten av samarbete mellan arbetsgivaren och arbetarna på arbetsplat- sen. Kommittén föreslog bl.a. att alla ar— betsställen, där lagen ägde tillämpning, bor- de förpliktas utse skyddsombud och att så- dant ombud inte fick hindras att fullgöra sitt uppdrag. Den lagändring som i anled- ning härav företogs 1938 gick ut på att skyddsombud borde utses bland arbetarna vid alla arbetsställen, där industriellt arbete, byggnads—, skogsavverkningsg kolnings- eller transportarbete stadigvarande bedrevs. Re— sultatet härav blev att antalet arbetsställen med skyddsombud kraftigt ökade och upp- gick år 1940 till i runt tal 4000. Såsom framgår av efterföljande tabell (sid. 14), har detta antal numera ökat väsentligt.

Samarbete genom skydds- (säkerhets-) kommittéer

En annan, sedan länge prövad form för samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare inom företag är tillsättandet av en särskild kommitté, under en första tid kal- lad säkerhetskommitté. Någon säker uppgift om när den första säkerhetskommittén bil- dades i vårt land synes ej vara möjlig att få. Det kan dock utläsas i den s. k. arbetsfreds- kommitténs rapporter år 1929—1930, att så- dana kommittéer fanns redan på 1920—talet. Dessa kommittéer torde i allmänhet ha till- kommit på parternas eget initiativ på arbets- stället eller efter anvisningar av yrkesinspek- tör. Med tiden väcktes alltmer intresset för samarbete genom säkerhetskommittéer och härtill bidrog även den förut omnämnda internationellt antagna rekommendationen, i vilken bl. a. förordades upprättande av sä- kerhetskommittéer inom företagen.

Den första bestämmelsen om skyddskom- mittéer tillkom 1938 genom ett tilläggi 1912 års lag om arbetarskydd. Det stadgades, att på större arbetsställe bör, där så lämpligen kan ske, bildas en av skyddsombud samt en eller flera företrädare för arbetsledningen

sammansatt säkerhetskommitté, som har att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. År 1940 fanns ca 300 sådana kommittéer. Detta antal har senare ökat avsevärt (tabell 1 ne- dan).

Anställning av skydds- (säkerhets-) ingenjörer

Av de uppgifter som lämnats i arbetsfreds- kommitténs rapporter synes framgå, att man i slutet av 1920-talet vid något industriföre- tag hade uppdragit åt en ingenjör att — vid sidan av sitt ordinarie arbete — vara säker- hetsingenjör. Först omkring 1930 har sär— skild säkerhetsingenjör anställts vid några företag. Även beträffande denna arbetsform inom skyddsverksamheten torde den förut omnämnda internationella rekommendatio— nen ha inverkat. I denna föreslogs nämligen bl. a. att arbetsledningen vid olika företag skulle tillsätta en s.k. säkerhetsinspektör, som skulle samarbeta med de bland arbe- tarna utsedda skyddsombuden i syfte att skapa ökad säkerhet i arbetet, instruera ny- anställda och väcka arbetarnas intresse för medverkan i skyddsarbetet. En annan av ar- betsfredskommittén omnämnd form för sam- arbete mellan arbetsledning och anställda var anställandet av personalkonsulenter vid fö- retagen med uppdrag att handha frågor om trevnad i arbetet, personalens hälsovård och sjukvård rn. m. Omkring 1930 fanns perso- nalkonsulenter anställda vid ett 20-tal större företag.

Företagsledningens medverkan i skydds— arbetet genom anställande av skyddsingen- jörer har, som ovan berörts, kommit till uttryck i 1949 års arbetarskyddskungörelse (62 5).

I vilken omfattning skyddsingenjörer an- ställts för det lokala skyddsarbetet framgår av nedanstående tabell 1. Även om benäm- ningen skyddsingenjör här användes, finns det emellertid för närvarande flera skydds- tjänstemän, som ej har sådan teknisk ut- bildning utan tidigare har varithuvudskydds- ombud eller haft anställning som arbetsle- dare, personalkonsulent, brandchef c. d.

Uppgifterna i tabellen avser även vissa arbetsställen som på grund av arbetets väx- lande natur icke registreras hos yrkesinspek- tionen, t. ex. byggnadsverksamhet och stuve- riarbete.

Hur antalet skyddsombud, skyddsingenjö- rer och skyddskommittéer fördelas på olika yrkesgrupper framgår av tabell 2.

Bland de 81 423 arbetsställen som år 1967 var registrerade hos den kommunala tillsy- nen, dvs. sådana med i regel färre än tio arbetstagare och utan maskinella hjälpmedel, ångpanna c. d., fanns skyddsombud vid 1750 arbetsställen. Vid dessa arbetsställen finns ej skyddsingenjör eller skyddskom- mitté.

Hos specialinspektionerna fanns år 1967 registrerade 6 332 arbetsställen, som omfat- tar skogsbruk, landtrafik, gruvdrift, fram- ställning och förvaring av explosiva och sär- skilt brandfarliga varor och vissa andra

Tabell 1. Antal arbetsställen med skyddsombud, skyddsingenjör och skyddskommitté (enl. yrkesinspektörernas årsberättelser).

Antal Antal Antal arbetsställen med registr. arbets- arbets- tagare skydds- skydds- skydds- År ställen vid dessa ombud ingenjör kommitté 1950 76270 1 191 724 18148 481 1 288 1960 78 939 1 444 525 26 985 656 2 332 1961 75 904 1446 019 26 796 700 2147 1962 75 375 1 523 097 27 550 717 2 284 1963 75156 1 572 935 27 653 748 2 469 1964 74 961 1 633 030 25 577 774 2 655 1965 75 699 1 735 021 27 104 800 2 792 1966 74 275 1 786 944 27 164 818 2 782 1967 74 800 1 835 624 28 694 892 2 858 14 SOU 1968: 44

Tabell 2. Antal arbetsställen med skyddsombud, skyddsingenjör och skyddskommitté år 1967 fördelade efter yrkesgrupp (enl. yrkesinspektöremas årsberättelser).

Antal Antal Antal arbetsställen med registr. arbets- arbets- tagare skydds- skydds- skydds- Yrkesgrupp ställen vid dessa ombud ingenjör kommitté Malmbrytn. och metallindustri 15 433 553 765 5 174 298 892 Jord- och stenindustri 3 499 55 381 1 187 37 109 Skogshantering och träindustri 9 823 97 932 2 407 29 136 Pappers- och grafisk industri 2069 116 482 939 62 208 Jordbruk 10 043 31 113 2 557 — 1 Livsmedelsindustri 4 212 78 104 1 414 31 154 Textil- och beklädnadsindustri 2 256 90 118 962 20 203 Läder-, hår- och gummiindustri 1508 37 535 463 14 68 Kemisk-teknisk industri 1 221 52 714 478 49 107 Byggn.verksamhet, utom husbyggn. 2 781 53 321 1 103 98 176 Kraft-, belysn.-, vattenverk m. m. 1 646 20 150 626 74 96 Handel och varulager 6 196 133 366 1 783 14 81 Stuveri 244 8 195 121 2 14 Land- och sjötransport i övrigt 1 556 63 792 688 9 91 Hotell- och restaurangrörelse 2 103 53 685 806 1 112 Annan yrkesrörelse 10 210 389 971 2 367 40 297

Summa 74 800 1 835 624 23 0751 7781 2 7451

1 Härtill kommer vid jämförelse med föregående tabell 5 619 skyddsombud, 114 skyddsingenjörer och 113 skyddskommittéer vid icke stadigvarande och på grund därav ej registrerade arbetsställen

verksamheter. Vid 4 425 av dessa arbetsstäl- len fanns skyddsombud, vid 180 skydds- ingenjör och vid 440 arbetsställen skydds- kommitté.

Av ovan angivna uppgifter framgår så- lunda, att vid 1967 års slut fanns totalt inom det lokala skyddsarbetet verksamma skyddsombud vid 34 869 arbetsställen, skyddsingenjörer vid 1 072 och skyddskom- mittéer vid 3 298 arbetsställen. Då det vid många arbetsställen finns flera skyddsombud — i genomsnitt 2 år 3 per arbetsställe — upp- går det sammanlagda antalet skyddsombud till inemot 75 000. Beträffande skyddsingen- jörer torde enligt tillgängliga uppgifter en- dast ca 1/3 av dem vara heltidsanställda. Ett stort antal av de deltidsanställda sysselsat- tes, utöver arbetarskyddsuppgiftema, med frågor om bl. a. brandskydd, verksskydd och utbildning.

Det har för utredningen befunnits vara av visst intresse att få en uppfattning om hur många arbetsställen det är inom resp. yrkesgrupp som har skyddsingenjör/skydds— tjänsteman och hur många arbetstagare som vid dessa arbetsställen berörs av denna ar- betsform av den lokala skyddsverksamheten.

Utredningen har därför i mars 1968 genom yrkesinspektörema inhämtat närmare upp- gifter i detta avseende. Uppgifterna har sammanställts i tabell 3. Av denna framgår för varje yrkesgrupp dels antalet arbetsstäl- len med skyddsingenjör och antalet där an- ställda arbetstagare, dels antalet skyddsingen- jörer med heltids- och deltidssysselsättning in- om dessa företag. Antalet arbetstagare upp- går enligt tabellen till ca 500 000, dvs. mind- re än 1/3 av det totala antal arbetstagare som anges i tabell 2 och som upptas i yrkesin- spektörernas register över arbetsställen. Så- som framgår av tabell 3 är de flesta skydds- ingenjörerna anställda inom verksamheter, där yrkesskaderiskema är mera framträdan- de, såsom malmbrytning och metallindustri, pappers- och grafisk industri, kemisk-teknisk industri och byggnadsverksamhet. En jäm- förelse mellan uppgifterna om antalet skyddsingenjörer i tabellerna 2 och 3 visar emellertid skiljaktigheter såväl inom resp. yrkesgrupp som totalt. Det torde förklaras av bl. a. att uppgifterna i tabell 2 är något äldre än de i tabell 3 angivna och att vissa arbetsställen på grund av rationaliseringar och strukturförändringar på senare tid ned—

Tabell 3. Antal arbetsställen med skyddsingenjör/skyddstjänsteman, fördelade på yrkesgrupp samt antal sysselsatta arbetstagare (enl. uppgifter 1968 från yrkesinspektörerna).

Antal Ung. antal Antal registr. arbets- skyddsing/skyddstjmän arbets- tagare Yrkesgrupp ställen vid dessa heltid deltid summa Malmbrytn. och metallindustri 311 281 000 111 203 314 Jord- och stenindustri 41 17400 15 26 41 Skogshantering o. träindustri 24 15 700 4 18 22 Pappers- o. grafisk industri 73 51300 25 50 75 Jordbruk 0. livsmedelsindustri 40 14700 7 33 40 Textil- o. beklädnadsindustri 15 8000 2 13 15 Läder-, hår- 0. gummiindustri 14 11800 3 11 14 Kemisk-teknisk industri 58 19 900 15 43 58 Byggn.vcrksamhet, utom husbyggn. 80 23 200 26 55 81 Kraft-. belysa.-, vattenverk m. m. 18 3 000 7 11 18 Handel och varulager 12 2000 1 11 12 Stuveri, land- 0. sjötransport i övrigt 23 22 700 8 15 23 Hotell- 0. restaurangrörelse 1 60 — 1 l Annan yrkesrörelse 44 26 000 5 41 46

Summa 754 496 760 229 531 760

lagts eller sammanförts med andra företag i branschen.

Såsom tidigare framhållits finns det vid flera företag skyddstjänstemän, som ej har ingenjörsutbildning. Av de i tabell 3 redo- visade 760 skyddstjänstemännen har, såsom framgår av tabell 4, 634 ingenjörsutbildning. medan 126 skyddstjänstemän har annan ut- bildning. I tabell 4 anges även hur skydds- tjänstemännen fördelas på arbetsställen med olika antal arbetstagare och på heltid och deltid. AV de deltidsanställda skyddstjänste- männen kommer de flesta på arbetsställen med mindre än 500 arbetstagare.

Överenskommelser om samverkan rörande arbetarskydd mellan arbetsmarknadens parrer

Ett värdefullt stöd åt den lokala skyddsverk- samheten lämnas sedan 1940-talet av arbets- marknadens huvudorganisationer, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisa- tionen, genom överenskommelser om all- männa regler för den lokala arbetarskydds- verksamheten och om förbundssamverkan.

Sedan SAF och LO år 1938 antagit hu— Wldavtalet, stod arbetarskyddets effektivise- ring genom ett bättre organiserat samarbete

Tabell 4. Antal skyddsingenjörer/skyddstjänstemän med och utan ingenjörsutbildning för- delade på arbetsställen med nedan angivna antal arbetstagare och anställda på hel- resp. deltid (enl. uppgifter 1968 från yrkesinspektörerna).

Antal skyddsingenjörer/skyddstjänstemän

Arbets- med ingenjörsutbildning utan ingenjörsutbildning ställe med arbetstagare heltid deltid summa heltid deltid summa

under 100 4 65 69 — 6 6 100—199 19 105 124 2 16 18 200—499 33 166 199 6 27 33 500—999 53 77 130 10 26 36 1000— 83 29 112 19 14 33

Summa 192 442 634 37 89 126 1 6 SOU 1968: 44

mellan arbetsgivare och arbetare inom före- tagen främst på parternas program. För det- ta ändamål tillsattes en kommitté, som antog namnet Arbetsmarknadens organisationers skyddskommitté. Kommitténs uppdrag avsåg närmast det lokala säkerhetsarbetets organi- sation, men man behandlade också summa- riskt andra avsnitt av skyddsarbetet såsom kursverksamhet, psykologiska olycksfallsfak- torer, skyddsföreskrifter och propaganda. Man redovisade även behovet av »en central instans» med uppgift att verka för främjan- de av säkerhetstjänsten och arbetarskyddet över huvud. Utredningen resulterade i att SAF och LO år 1942 antog »Allmänna reg- ler för den lokala säkerhetstjänstens organi- sation» och som »central instans» tillsattes en gemensam nämnd kallad Arbetarskydds- nämnden.

År 1942 förekom både skyddsombud och säkerhetskommittéer vid åtskilliga företag, varför man redan hade erfarenhet av en or- ganiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på arbetarskyddets område. Ge- nom den centrala överenskommelsen ska- pades emellertid en helt ny grundval för att på frivillig väg snabbt få en enhetlig orga- nisation av skyddsverksamheten och ge en konkret utformning av dess innehåll.

Under det första skedet av Arbetarskydds- nämndens verksamhet gällde det att få reg- lerna tillämpade inom SAF- och LO—förbun- dens gemensamma områden. Nämnden var då främst ett kontakt- och propagandaorgan, och det var också fallet under de första åren efter 1945, då nämndens kansli upp- rättades.

När arbetarskyddslagen år 1948 antogs av riksdagen var läget i stort sett att reglerna tillämpades fullt ut inom industrin, dvs. skyddsombud (i regel valda av en facklig lokal organisation) fanns vid i det närmaste alla företag med 10 arbetare, säkerhetskom- mitté hade tillsatts, då antalet arbetare upp- gick till 100, och formerna för skyddsverk- samheten var allmänt kända och tillämpade. Under tiden från 1942 verkade LO för att liknande regler skulle antas även utanför SAFzs och LO:s gemensamma område och LO-förbund träffade överenskommelse med

centrala organ för kooperativa, kommunala och statliga företag om regler för skydds- verksamhetens organisation inom deras verk- samhetsområden.

Liksom SAF och LO vid de första regler- nas tillkomst kunde hämta erfarenheter från och bygga på den skyddsverksamhet, som redan då fanns etablerad vid vissa arbets— ställen, kunde även lagstiftarna direkt ta fasta på det samarbete som redan upprät- tats vid tiden för arbetarskyddslagens till- komst. Man gick dock längre och föreskrev i lagen att skyddsombud skall finnas vid ar- betsställen med minst 5 arbetstagare och att skyddskommitté skall finnas då antalet ar- betstagare uppgår till minst 50.

Efter tillkomsten av 1949 års arbetar- skyddslag kunde 1942 års överenskommelse inte behållas i dess ursprungliga form. Ar- betsmarknadskommittén uppdrog åt en kommitté att utreda frågan och bl. a., huru- vida det fanns skäl att ha en särskild över- enskommelse, sedan det mesta av reglernas innehåll införts i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen. Lagen och regler- na fick ett slags växelverkan på varandra.

Man fann det vara nödvändigt både att bibehålla en överenskommelse om skydds— verksamhetens organisation och att träffa ett avtal om Arbetarskyddsnämnden. SAF och LO träffade därför år 1951 överenskommel- se om nya regler för den lokala skyddsverk- samhetens organisation i anslutning till lag- stiftningens bestämmelser på området. Moti- veringen var bl. a. att man ansåg möjligheten att enbart genom lagstiftningen ernå en önskvärd effektivisering av det lokala skyddsarbetet vara begränsad och att »den frivilliga överenskommelsen måste anses in- nebära fördelar med avseende på den prak- tiska genomförbarheten av föreskrifterna och framför allt vara ägnad att tillvinna skydds- arbetet intresse från parternas sida samt be— fordra dessas självverksamhet och ansvars- känsla». Samtidigt träffades ett formligt av- tal om arbetarskyddsnämnd. Från ungefär denna tidpunkt började Arbetarskyddsnämn- den och dess kansli att i ökande utsträckning ägna sig åt utbildningsfrågorna på arbetar- skyddets område. Behovet av service ökade

Sedan början av 1950-talet har arbetslivet genomgått en snabb förändring såväl tek- niskt som ekonomiskt och socialt. På arbe- tarskyddets område har givetvis utvecklingen också fortgått, och det nuvarande skedet kännetecknas av att arbetarskyddsverksam- heten vidgas och fördjupas. För att främja utvecklingen av arbetarskyddet tillsatte SAF och LO år 1964 en kommitté med uppgift att behandla vissa frågor rörande arbetar- skydd och företagshälsovård.

Kommitténs arbete resulterade i att man i maj 1967 antog en överenskommelse om bl.a. nya allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten och en överens- kommelse om arbetarskyddsnämnd och om förbundssamverkan och lokalt samråd på är- betarskyddets område och vidare ett utta- lande beträffande utbildning av skyddsom- bud.

Beträffande 1967 års regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten kan allmänt sä- gas att de utgör en revidering av 1951 års regler, varvid man strävat efter att ge reg- lerna en flexibilitet, som medger en företags- anpassning av samarbetet inom arbetarskyd- det.

De av SAF och LO antagna reglerna för den lokala skyddsverksamheten har onek- ligen påverkat arbetarskyddets utveckling vid arbetsställena och bidragit till att ge stadga och kontinuitet åt skyddsverksamheten. Arbetarskyddsnämnden har i första hand va- rit ett serviceorgan, som medverkat till att i samarbete med förbunden och andra intres— senter organisera kampanjer och stimulera till kursverksamhet.

Utvecklingen av företagshälsovård

Såsom i det föregående antytts har inom eller vid sidan om den lokala huvudsakligen tekniska skyddsverksamheten bedrivits viss hälsovårdande verksamhet. Till denna verk- samhet inom företagen kan även räknas den medicinska kontroll, som föreskrivits genom lagstiftning och avsett den vid företagen sys- selsatta minderåriga arbetskraften samt ar- betstagare i vissa särskilt hälsofarliga syssel- sättningar. Hur denna kontroll byggts upp

och givits en alltmer vidgad omfattning framgår av följande redogörelse.

Läkarkontroll av minderåriga. Som en första åtgärd i hälsovårdande syfte och med anknytning till företag kan anses vara infö— randet i 1881 års minderårigförordning av förbud mot att vid fabrik, hantverk eller annan hantering använda minderårig under 18 år till arbete, om han på grund av sjuk- lighet eller kroppslig svaghet kunde anses komma att lida men av arbetet, samt en fö- reskrift om att näringsidkare skulle ha in- tyg, som styrkte de minderårigas kroppsbe- skaffenhet och tillstånd vid antagandet. Ge- nom den därefter tillkomna 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors använ- dande till arbete i industriellt yrke föreskrevs en ökad kontroll av minderåriga arbetstaga- res hälsotillstånd i det att de skulle, förutom läkarundersökning före anställningen, under- gå även årlig läkarbesiktning. Därjämte före- skrevs skyldighet för läkare som verkställde besiktningen att ange, om den minderårige fortfarande fick användas till arbetet.

En ytterligare ökad läkarkontroll av min- deråriga i arbete tillkom genom 1912 års lag om arbetarskydd. I lagen, som var tillämplig på varje verksamhet som kunde betecknas som rörelse, föreskrevs läkarundersökning av minderåriga dels före antagandet och dels årligen, i de fall de användes till arbete i sådan industriell verksamhet som drevs i fabriksmässig omfattning, dvs. att i arbetet i regel användes minst tio arbetstagare eller minst fem arbetstagare jämte viss drivkraft. I minderårigs intygsbok skulle finnas läkar- intyg, som utvisade, att den minderårige icke företedde sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara fallet, att han icke kunde anses lida men av den sysselsättning som han användes till. Vid den årliga besiktningen skulle besiktningslä- karen i intygsboken anteckna den minder- åriges hälsotillstånd och kroppsutveckling och ev. villkor för eller förbud mot fortsatt arbete. I en särskild kungörelse angavs när- mare vad läkarundersökningama och -be- siktningarna skulle omfatta. Denna läkar- kontroll av minderåriga utvidgades senare genom en lagändring 1931 till att avse allt

sådant industriellt och därmed likställt ar— bete, där det i regel sysselsattes minst tio arbetstagare.

Genom en lagändring 1938 utsträcktes lä- karkontrollen av minderåriga att gälla allt industriellt arbete, oavsett antalet arbetsta- gare vid arbetsstället. För byggnads- och transportarbete gällde dock alltjämt den tidi- gare begränsningen till tio arbetstagare.

Genom tillkomsten av gällande 1949 års arbetarskyddslag har bestämmelserna om lä- karundersökning av minderåriga före anstäl- lande i arbete och läkarbesiktning under an- ställningen utsträckts att i princip omfatta alla minderåriga, oavsett företagets storlek och arbetets art. Numera gäller sålunda att alla minderåriga arbetstagare omfattas av obligatorisk läkarkontroll. Det står också i överensstämmelse med innehållet i de av In— ternationella arbetsorganisationen år 1946 antagna konventionerna om läkarundersök- ning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industrith resp. icke industriellt arbete. Se vidare sid. 9.

Läkarkomroll av vuxna arbetstagare. Nå- gon allmän läkarkontroll av vuxna arbets- tagare finns icke föreskriven i arbetarskydds- lagen. Dock har i fråga om vissa slag av arbete sådan kontroll föreskrivits, nämligen för arbetstagare som sysselsättes i arbeten av särskilt hälsofarlig art. Det skedde första gången genom en år 1938 utfärdad kungö— relse angående läkarundersökning och läkar- besiktning till förebyggande av vissa yrkes- sjukdomar. Den gällde för arbete, som inne- bar synnerlig fara för uppkomst av blyför- giftning eller stendammslunga (silikos). År 1949 infördes dylik läkarkontroll även för arbetstagare, som utsattes för synnerlig fara för bensolförgiftning. Denna medicinska kontroll har senare ytterligare utvidgats dels år 1963 avseende även andra yrkessjukdo- mar av typen dammlunga än stendamms— lunga och dels är 1966 avseende kadmium- och kvicksilverförgiftning och tryckfalls- sjuka. Se även sid. 9. Det må här också till- läggas, att för arbetstagare som sysselsättes med målningsarbete med blyfärg kan arbe- tarskyddsstyrelsen i visst fall enligt en sär- skild kungörelse föreskriva om läkarunder-

sökning.

Första hjälp vid olycks- eller sjukdoms— fall. I företagshälsovården får anses ingå även organiserandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall. Bestämmelser här- om tillkom i l912 års lag om arbetarskydd och det föreskrevs, att till lämnande av den första hjälpen vid olycksfall skulle finnas vidtagna sådana anordningar, som kunde an— ses erforderliga med hänsyn till arbetets be- skaffenhet. Genom en lagändring år 1931 tillades att anordningar skulle finnas även för första hjälp vid sjukdomsfall. Om nu gällande bestämmelser om första hjälpen, se sid. 10.

För att få en uppfattning om förekomsten och arten av den medicinska verksamhet som bedrivs inom företagen i vårt land, har utredningen tagit del av och bearbetat vissa av de uppgifter, som erhållits genom den sociala utredning som yrkesinspektionens socialinspektörer verkställt under åren 1963— 1965 vid ca 1700 arbetsställen med minst 100 anställda. Denna utredning, som skett huvudsakligen genom intervjuer, har dock icke omfattat byggnadsindustri, gruvindustri, skogsbruk, landtrafik eller sjöfart och ej hel- ler kommunal och statlig verksamhet eller militära anläggningar. Från intervjumateria— let har dessutom undantagits företag inom näringsgrenarna »hälso— och sjukvård». Det för företagshälsovårdsutredningen bearbeta- de materialet avser alltså huvudsakligen in- dustrin, vilket framgår av tabell 5. Utred- ningen är medveten om denna begränsning av materialet men anser det dock ha så stor representativitet att det förtjänar att redo- visas här.

Tabell 5. Av den sociala utredningen omfat- tade företag efter näringsgren

Näringsgren Företag Anställda Antal % Antal % Industri 1 289 82,7 609 468 87,7 Parti- och detalj- handel 160 10,3 42 833 6,2 Restauranger och 36 2,3 9 586 1,4 _ hotell Övrig verksamhet 74 4,7 33 290 4,7 Summa] 559 100,0 695 177 100,0 19

Av det bearbetade materialet framgår, att företagshälsovården är till sin karaktär rela- tivt likartad h05 företagen. Omfattningen av den hälsovårdande verksamheten och av- vägningen mellan dess olika aktiviteter visar dock betydande variationer beroende på fö- retagens storlek, behov och intressen.

Det framgår vidare av materialet, att de viktigaste aktiviteterna utgörs av hälsounder- sökningar, bedömning av arbetsförmåga från medicinsk synpunkt, rådgivning beträffande arbetsplacering, övervakning av yrkesrisker och hygieniska förhållanden, ergonomisk verksamhet, rehabilitering samt hälsoupplys- ning och hälsorådgivning till de anställda. Påtagligt är att på många företag sjukvård ofta ingår i eller anknyter till företagshälso- vårdens program. Endast en mindre del av företagen tillämpar den i andra länder van- liga principen att begränsa sjukvården till första hjälpen vid olycksfall och akuta in- sjuknanden samt behandling av bagatell- åkommor.

Vid enstaka större företag har den medi— cinska delen av företagshälsovården organi- satoriskt sammanförts med arbetarskyddet eller den lokala skyddsverksamheten. Det är dock vanligare, att skyddsverksamheten handläggs av en fristående avdelning i nära samarbete med den medicinska. Man åter— finner i mindre omfattning även andra orga- nisationsformer av medicinsk verksamhet. De upptar vissa av de i företagshälsovården

Tabell 6. Arbetsställen med företagshälsovård ovannämnda sociala utredning).

ingående aktiviteterna men är mer begrän- sade till omfattning och syfte. Vissa företag har i stället för att anställa egen läkare och bygga upp en medicinsk verksamhet knuten till företagets egen organisation etablerat re- gelmässiga kontakter med läkare utanför ar- betsplatsen (»läkarkontakt»). En sådan kon- takt innebär en överenskommelse med läka- ren, att han skall utföra vissa tjänster för företaget, såsom anställningsundersökningar, hälsokontroller eller sjukvård. Företaget kan därtill ha anställt en på arbetsplatsen statio- nerad företagssköterska som samarbetar med läkaren. Av utredningen framgår vidare att ett mindre antal företag har sjuksköterska anställd men i övrigt har varken egen läkare eller regelmässig läkarkontakt.

Det kan av utredningsmaterialet helt all- mänt konstateras, att även på arbetsplatser med mer eller mindre utbyggd medicinsk företagshälsovård ofta en konstruktiv sam- verkan på det ergonomiska och arbetshygie- niska området saknas.

För större arbetsplatser finner man, att företagshälsovård bedrives under ledning av vid företaget anställd läkare. Det får ses mot bakgrunden av bl. a. de betydande personal- problem, som den moderna storindustrin med sina höga effektivitetskrav har, såsom hög frånvaro, stor personalomsättning och andra anpassningsproblem, och som bl. a. betingas av ständigt förändrade arbetsfor- mer. Som ett led i den personalvårdande

av olika arbetsformer (enligt uppgifter från

Företagshälsovården vid nedan angivna antal arbetsställen bedrivs enligt

Totala A B C D Antal antalet arb.tagare arb.st. arb.st. % arb.st. % arb.st. % arb.st. % 100— 200 628 25 3,9 3 0,5 6 1,0 71 11,3 201— 500 598 82 13,7 12 2,0 12 2,0 57 9,5 501—1 000 200 56 28,0 17 8,5 12 6,0 23 11,5 1001— 133 105 78,9 6 4,5 5 3,8 6 4,5 A. Arbetsställen med företagshälsovård och anställd läkare. B. Arbetsställen med företagshälsovård och anställd företagssköterska samt regelbunden »läkar- kontakt». C. Arbetsställen med företagshälsovård och anställd företagssköterska men utan regelbunden »läkarkontakt». D. Arbetsställen med regelbunden »låkarkontakt» men utan egen läkare och företagssköterska.

verksamheten har man därför funnit det na- turligt att till sig knyta medicinsk expertis. De stora företagen har också i allmänhet praktiska och ekonomiska förutsättningar att arrangera en verksamhet med läkare och sjuksköterskor och utrusta lämpliga lokaler härför. Såsom framgår av tabell 6 har när- mare fyra femtedelar av de i tabell 5 redo- visade arbetsplatserna med mer än 1 000 an- ställda en företagshälsovård ordnad på detta sätt. Även om den är kvalitativt och kvan- titativt olika, överensstämmer den i allmän- het nära med gällande rekommendationer av SAF och LO och med den i ILO-rekom- mendationen angivna.

Vid en företagsstorlek mellan 501 och 1 000 anställda är som synes av tabellen för- hållandet annorlunda. Endast drygt en fjär— dedel av dessa arbetsplatser har egen läkare och verksamheten är mera heterogen och begränsad. Sålunda saknas sjuksköterska på 10 av dasa 56 företag med läkare. Av före- tagen ägnar sig endast 19 åt någon form av ergonomisk verksamhet. Den hälsovårdande verksamheten domineras av anställningsun— dersökningar, hälsokontroller och sjukvård jämte uppföljning av vissa hälsorisker. I en- staka fall bedrives endast en företagsanpas- sad sjukvård. I många fall åter finner man även på företag av denna storleksordning en väldisponerad verksamhet, som väl tillgodo- ser företagshälsovårdens syften. Inget talar emot att företag i denna storleksgrupp ger underlag och förutsättningar att etablera fö- retagshälsovård efter samma mönster som större företag.

I storleksgruppen 201—500 anställda har 82 företag eller ca 13,7 % företagsläkare. Huvudparten bedriver sin verksamhet i egen regi men flera utnyttjar läkare från större företag inom samma koncern. De flesta har hel- eller deltidsanställd sjuksköterska vid sidan om korttidsanställd läkare. Trots de svårigheter som är förknippade med att skaffa läkare och sköterska samt ordna lo- kaler för ett så pass begränsat underlag av arbetstagare återfinns i denna grupp liksom i företag mellan 100 och 200 anställda någ- ra exempel på intressanta och väl genom- förda lösningar.

Inom gruppen ingår tio företag i någon av de gruppverksamheter, som flera företag driver gemensamt, s. k. företagshälsovårds- centraler. Antalet företag i dessa varierar mellan tre och sju och företagens storleks- ordning mellan 100 och 1 500 anställda. Er- farenheterna är goda och med det begränsa- de antal företag, som ingår i varje grupp, har det visat sig möjligt att organisatoriskt nå god företagsanknytning. För närvarande finns eller är under planering ett tjugotal företagshälsovårdscentraler.

Såsom framgår av tabell 6 har företags- hälsovård organiserats även på annat sätt. Ett fåtal företag har sålunda knutit en sjuk- sköterska till företaget och i stället för att anställa läkare etablerat någon form av re- gelbunden läkarkontakt. Denna arbetsform är vanligast företrädd vid arbetsplatser med mellan 501 och 1000 anställda eller enligt kolumn B 8,5 % av företagen. Företagsskö- terskornas tjänstgöringstid varierar starkt från företag till företag (kortast % vecko- timme, längst 12 veckotimmar per 100 an- ställda). Verksamhetens innehåll är mycket växlande. I vissa fall är den begränsad till enklare sjuk- och olycksfallsvård, i andra fall åter arbetar företagssköterskan mer eller mindre systematiskt med förebyggande verk- samhet och ägnar sig också åt arbetsförhål- landena. I bästa fall medger denna arbets- form med företagsanknuten sjuksköterska och läkarkontakt ett gott samarbete på det företagshälsovårdande området. Det finns emellertid också exempel, där företagets lä- karkontakt ligger helt vid sidan om före- tagssköterskans arbete.

På ett mindre antal arbetsplatser bedrives ifrågavarande verksamhet av en hel- eller deltidsanställd företagssköterska och helt utan stöd av regelbundna läkarkontakter. Även denna form är mest företrädd i före- tag av storleksordningen 501—1000 anställ- da (enligt kolumn C i tabell 6 vid ca 6 % av företagen). Den förekommer anmärk- ningsvärt nog också på några enstaka myc- ket stora företag, i ett fall med mer än 2 000 anställda. Företagssköterskornas tjänstgö- ringstid är även här synnerligen växlande (från 1/2 till 20 veckotimmar per 100 an-

Antal företag med

100— 201— 501— 1001— Aktiviteter 200 500 1 000 anställda S:a Anställningsundersökningar 2 6 2 2 12 Hälsokontroller 8 4 5 — 17 Sjukvård 8 7 l — 16 Anställningsundersökningar + hälsokontroller 7 10 6 2 25 Anställningsundersökningar + sjukvård 28 14 5 — 47 Hälsokontroller + sjukvård 1 2 —— —— 3 Anställningsundersökningar + hälsokontroller + sjukvård 17 14 4 2 37 Summa 71 57 23 6 157

ställda). Nio av företagssköterskorna har ge- nom gått industrisköterskekurs.

I de flesta fall sysslar företagssköterskor utan läkarkontakt med i förhållande till sin utbildning rätt okvalificerat arbete (»sama- ritvård»). I vissa fall laborerar de med en ganska mångskiftande och till synes mindre väl genomtänkt verksamhet, oftast helt fri- stående från övrig personalvård inom före- taget.

Av det antal företag, som enligt tabell 5 ingår i det bearbetade materialet, är det ca 10 % med 100-1 000 anställda som har träffat överenskommelse med en i regel på orten verksam läkare om vissa fortlöpande tjänster (se kolumn D, tabell 6). Sådan över— enskommelse gäller uteslutande anställnings- undersökningar, hälsokontroller och sjuk- vård. I tabell 7 anges i vilken omfattning det skett och om vilka aktiviteter överenskom- melse träffats.

Om läkaren över huvud taget besöker ar- betsplatsen, sker detta mycket sporadiskt och vid sidan om de uppgifter, för vilka han kontrakterats. Däremot finner man ofta, att han har kontakt med personalavdelning el- ler arbetsledning beträffande frågor om pla- cering och av anpassningskaraktär, som ak- tualiserats vid undersökningarna. Hälsokon- trollerna består i många fall av »riktade» undersökningar på personal med speciella yrkesrisker i sitt arbete. I flertalet fall rör det sig emellertid om »allmänna» hälsokon- troller, vilka som enstaka eller återkomman- de undersökningar erbjudes alla företagets anställda eller vissa åldersgrupper.

Överenskommelse om samverkan rörande företagshälsovård mellan arbetsmark- nadens parter

För företagshälsovårdens uppbyggnad och utveckling under senare tid har givetvis de grundläggande principer för utövandet av denna form av hälsovård som SAF och LO enats om vid ett sammanträde 1954 (med Arbetsmarknadskommittén) varit av stor be- tydelse. Företagshälsovården har härigenom erhållit en mera bestämd form och förank- ring till företaget, och dess arbetsuppgifter har blivit bättre preciserade. Det har också inneburit, att den kommit att framstå som en utvidgad form av arbetarskyddet.

Senare har SAF och LO givit ytterligare stöd åt företagshälsovården genom den i maj 1967 träffade överenskommelsen om riktlinjer för företagshälsovård samt om för- bundssamverkan och lokalt samråd på före- tagshälsovårdens område (bil. 2).

För utformningen och genomförandet av den framtida företagshälsovården torde den- na organiserade samverkan mellan parterna såväl centralt som lokalt komma att bli av lika stor betydelse som den samverkan som sedan länge ägt rum på arbetarskyddets område.

4 Arbetsmedicin i tidigare utredningar

Med de snabba framtagen på de medicins- ka och sociala områdena under början av 1900-talet följde allt större krav på social- hygieniska åtgärder från samhällets sida. År 1936 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan om inrättandet av ett statens social- hygieniska institut jämte andra i samband därmed stående frågor.

I det betänkande som de sakkunniga av- gav (SOU 1937: 31) framhölls, att vårt land praktiskt taget saknade möjligheter för en rationell handläggning av de många och be- tydelsefulla uppgifter, som yrkeshygienen i detta ords mest vidsträckta mening innefat— tade. Det förelåg därför stort praktiskt be- hov av ett särskilt organ för att klarlägga och bekämpa inom arbetslivet förekomman- de speciella sjukdomar och hälsoskador. Stora svårigheter hade dittills mött att inom rimlig tid erhålla tillfredsställande sakkun— niga utredningar, när fråga uppkommit om ändring eller komplettering av hithörande lagstiftning. Över huvud taget syntes man vara berättigad göra gällande, att den medi- cinska behandlingen av vad som hörde till yrkeshygienen icke befann sig i nivå med utvecklingen i övrigt. Detta motiverade, att staten genom ett särskilt organ åtog sig vis- sa uppgifter på hithörande område.

I enlighet härmed föreslog utredningen, att ett statens institut för folkhälsan borde inrättas. På det blivande institutets yrkes- hygieniska avdelning skulle ankomma att planlägga och utföra undersökningar röran-

de yrkessjukdomar och yrkesskador av olika slag. Även psykiska skador till följd av ar- betet, trötthetsproblem inom olika yrken och överansträngning på grund av olämpliga kroppsställningar skulle handläggas där. Till avdelningens uppgifter skulle också höra att bedriva yrkeshygienisk forskning samt utar- beta anvisningar och andra allmänna eller speciella skyddsföreckrifter av medicinskt yrkeshygienisk karaktär, under anpassning till olika industriers särförhållanden. Som ett viktigt led i avdelningens arbete skulle också ingå att upprätthålla kontakt med den kliniska verksamheten inom landet i vad an- gick yrkessjukdomar och hälsoskador i sam- band med arbetet.

I proposition till 1938 års riksdag (nr 139) föreslog föredragande departementschefen att ett statens institut för folkhälsan inrätta- des, i allt väsentligt enligt de riktlinjer ut- redningen föreslagit. Riksdagen beslöt i en- lighet härmed.

Frågan om de statliga insatserna på det yrkeshygieniska området behandlades seder- mera vid den översyn av folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter och organisation, som utför- des av särskilda år 1950 tillkallade sakkun- niga. I sitt betänkande (SOU 1957: 6) kon- staterade utredningen, att under institutets verksamhetstid industrin hade undergått en snabb teknisk utveckling, som bl. a. medfört att de yrkeshygieniska problemen kommit att beröra tekniskt mera komplicerade för- hållanden än tidigare. Detta utgjorde en mo—

tivering för de önskemål som framkommit från industrin om att verksamheten vid in- stitutet borde ges en mera tekniskt betonad inriktning.

Vid övervägande av en utbyggnad av den statliga yrkeshygieniska verksamheten borde enligt utredningen i första hand arten och omfattningen av de statliga insatserna be- dömas. Dessa syntes utredningen böra all- mänt taget lösas i anslutning till arbetar- skyddslagens principiella linje, att ansvaret för yrkeshygienen, som utgjorde en del av arbetarskyddet vid företagen, i första hand var arbetsgivarens. Utredningen utgick i en- lighet härmed från att de yrkeshygieniska insatserna från statens sida principieut borde begränsas till, förutom kontrollverksamhet, vissa uppgifter vilka av olika skäl borde regelmässigt åvila statliga organ. För insti- tutets del kunde dessa sägas vara att tillhan- dahålla resurser för företrädesvis kvalifice- rade praktiskt-vetenskapliga undersökningar på begäran av myndigheter och enskilda, att utveckla metoder och hjälpmedel för det yrkeshygieniska arbetet vid vissa kliniker och laboratorier samt vid näringslivets yrkes- hygieniska organ och att utbilda personal härför ävensom att meddela upplysning och rådgivning i yrkeshygieniska frågor.

För att effektivisera institutets yrkeshygi- eniska verksamhet, särskilt beträffande möj- ligheterna att lösa kvalificerade frågor av teknisk natur, föreslog utredningen att av- delningen förstärktes med vissa tjänster. Ut- redningen föreslog dessutom att ytterligare en yrkeshygienisk avdelning skulle inrättas. Denna ansåg utredningen böra förläggas till Göteborg med hänsyn till den starka kon- centrationen av varvs-, textil—, sten- och kon- servindustrierna där och fiskerinäringens stora omfattning på Västkusten. Det kunde förväntas att avdelningen skulle få nära för- bindelse med dessa delar av näringslivet och på ett naturligt sätt i viss mån komma att specialiseras på där förekommande yrkes- hygieniska problem. Till denna avdelning borde även anslutas en central för industri- hälsovård, vars arbetsfält icke borde vara geografiskt bestämt utan bestå av ett antal frivilligt anslutna företag av växlande stor-

I proposition nr 83 till 1958 års riksdag föreslog föredragande departementschefen en förstärkning av de personella resurserna för den yrkeshygieniska avdelningen i Solna. Med inrättandet av den föreslagna avdel- ningen i Göteborg ansåg departementsche- fen böra anstå bl. a. med hänsyn till den i vissa remissyttranden framförda uppfattning- en om olämpligheten av att splittra den yrkeshygieniska verksamheten på flera en- heter.

År 1961 tillsattes en utredning för att be- döma vård- och konsultationsbehovet inom landet för sjukdomstillstånd med yrkesmedi- cinsk prägel samt det behov av yrkesmedi- cinska sjukhusenheter som kunde föreligga på riks-, region— eller länsplanet jämte orga- nisationen av sådana enheter. I det betän- kande, som utredningen avgav år 1963 »Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisation» (SOU 1963:46), utgick man ifrån, att de dagliga praktiska proble- men inom industrihälsovårdens område — skyddstjänst, hälsovård, sjukvård och reha- bilitering — skulle omhänderhas av de på heltid eller deltid anställda industriläkarna, av tjänsteläkare eller andra läkare i öppen vård och att de yrkesmedicinska sjukhusav- delningarna skulle fungera som serviceorgan för dessa.

Utredningen konstaterade, att det förelåg ett stort behov av sådana enheter för dia- gnostik av verkliga eller misstänkta yrkes- sjukdomar, för konsultationer och utred- ningar med anledning av befarad arbetsbe- tingad ohälsa, för utvecklings- och forsk- ningsarbete inom området samt för under- visning, utbildning och information för yr- kesmedicinskt arbete och att behovet på dessa områden skulle komma att öka. Ut- redningen ansåg, att det icke fanns någon institution, som ensam kunde fylla nämnda funktioner.

Utredningen ansåg vidare, att yrkesmedi- cinsk verksamhet i princip borde anknytas till varje centrallasarett men konstaterade samtidigt, att underlaget för rekrytering av personal för sådan verksamhet var för knapp för att tillgodose behovet härav. Utredning-

en föreslog därför, att ett begränsat antal välutrustade yrkesmedicinska enheter inrät- tades på regionplanet. Inom stockholmsom- rådet borde ökad kapacitet kunna emås ge- nom att ett organisatoriskt samarbete mel- lan de där redan befintliga expertinstitutio- nerna snarast prövades, nämligen yrkeshygi- eniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan, arbetsfysiologiska institutet och de yrkesmedicinska avdelningarna vid Karo- linska sjukhuset och Södersjukhuset. Beträf- fande yrkesmedicinska kliniken i Lund för- ordade utredningen en förstärkning av re- surserna för utrednings-, utvecklings- och forskningsarbete. Beträffande Göteborg fann utredningen det synnerligen angeläget att man utan tidsutdräkt tillskapade en funk- tionsduglig yrkesmedicinsk enhet.

I statsverkspropositionen till 1964 års riks- dag framhöll föredragande departementsche- fen, att det framlagda utredningsförslaget syntes väl ägnat att läggas till grund för en i första hand för regionplanet avsedd ut- byggnad av yrkesmedicinen. Departements- chefen anslöt sig också till utredningens för- slag att genom ett organiserat samarbete mellan de i Stockholm belägna expertinsti- tutionerna få en kapacitetsökning, då det gällde att tillgodose kraven på effektiv ser- vice inom samtliga de funktioner, som utred- ningen angett i arbetsprogrammet för yrkes- medicinska avdelningar.

År 1961 tillsatte statens medicinska forsk- ningsråd en kommitté för utredning angåen- de medicinsk yrkesforskning. I utredningen ingick även representanter för statens tek- niska forskningsråd och jordbrukets forsk— ningsråd.

I det betänkande »Aktuell arbetsforskning — resurser och önskemål», som kommittén avgav år 1963 konstaterades bl.a., att det inom åtskilliga områden av näringslivet före— låg ett uttalat behov av fördjupade kunska- per på arbetsforskningens område. Åtskilliga arbetshygieniska och arbetsmedicinska un- dersökningar var således starkt efterfrågade liksom man avvaktade lösandet av ett flertal arbetsfysiologiska frågor. Även arbetspsyko- logiska problem hade hög aktualitet. Med näringslivets utveckling hade man även att

räkna med ständigt nytillkommande riskmo- ment och ökade krav på kontroll, vilket i sin tur medförde krav på ökad kunskap om anpassningen mellan miljö och individ.

I en projektkatalog redovisade kommittén de forskningsprojekt, som befanns särskilt angelägna. Dessa omfattade bl. a. olika ar- betsmedicinska problem, såsom effekten på människan av retande gaser, organiska lös- ningsmedel, metaller och metallföreningar, bekämpningsmedel, plaster, damm och hud- retande ämnen. Bland de arbetsfysiologiska projekten fästes uppmärksamheten på bl.a. behovet av utredningar av yrkesbetingade smärttillstånd i de övre extremiteterna och av vibrationsskador samt inom det arbets- psykologiska och psykiatriska området på frågor om arbetsanpassning, anställningspro- blem, trötthets- och stressfaktorer. Samman- lagt redovisade utredningen ett fyrtiotal stör- re projekt.

Utredningen konstaterade också, att ett flertal vetenskapligt arbetande institutioner var sysselsatta med arbetsforskning. För en- dast tre av dem var emellertid forskning och utredningsarbete inom detta område en hu- vuduppgift, nämligen yrkeshygieniska avdel- ningen vid statens institut för folkhälsan, arbetsfysiologiska institutet samt yrkesmedi— cinska centralen vid Karolinska sjukhuset. För att till arbetsforskningen anvisade medel skulle få en så rationell användning som möjligt var det angeläget, att det skapades ett organ för samordning och planering, hos vilket pågående arbetsforskning kontinuer- ligt registrerades och till vilket skulle knytas erforderlig expertis för att yttra sig om an- gelägenheten av forskningsprojekt m.m. Detta organ förutsattes hålla intensiv kon- takt med näringslivet och föreslogs bestå av en nämnd med två representanter vardera för statens medicinska och tekniska forsk- ningsråd samt vardera en representant för jordbrukets forskningsråd och statens råd för samhällsforskning. I enlighet med utred- ningens förslag inrättades 1964 Forsknings- rådens nämnd för arbetsvetenskap, där de medicinska, tekniska, samhällsvetenskapliga forskningsråden jämte jordbrukets forsk- ningsråd är representerade. 1968 har viss

För att utreda förutsättningarna för en samordning av de yrkesmedicinska organen inom stockholmsområdet m.m. enligt vad förenämnda utredning om yrkesmedicinska sjukhusenheter (SOU 1963: 46) föreslagit tillsatte chefen för socialdepartementet i ja- nuari 1964 en särskild utredning. Åt denna uppdrogs sedermera att även utreda frågan om den yrkeshygieniska avdelningens vid statens institut för folkhälsan ställning och organisation.

I det betänkande som utredningen avgav, »Institutet för arbetshygien och arbetsfysi- ologi» (SOU 1965: 24), framhölls att det aktuella läget och den förutsedda utveck- lingen inom näringslivet krävde kraftfulla insatser från samhällets sida främst inom undervisningens och utbildningens men även inom utvecklingens och forskningens områ- den samtidigt som kravet på en utbyggd yrkeshygienisk, yrkesmedicinsk och arbets- fysiologisk serviceverksamhet kvarstod. Med hänsyn till utvecklingens krav ansåg utred- ningen det emellertid vara mest ändamålsen- ligt att i första hand förstärka och samordna resurserna för utbildning och utveckling med en viss begränsning tillsvidare av ser- viceverksamheten.

Genom samordning och förstärkning av resurserna i stockholmsområdet till en cen- tral institution syntes man enligt utredningen bäst kunna tillgodogöra sig den där tillgäng- liga expertisen. Utredningen bedömde det dock möjligt att genom koncentrerade insat— ser på utvecklings- och utbildningsområdena successivt kunna nå en ökad servicekapaci- tet dels hos den centrala instansen, dels vid yrkesmedicinska sjukhusenheter. Även sedan en sådan ökad servicekapacitet erhållits fanns det anledning räkna med ett fortsatt behov av en central institution för utred- ningar av principiell natur, för konsultations- verksamhet omfattande hela landet och för samordning av de arbetsmedicinska verksam- hetsformerna. Ansvarsområdet för rutinbe— tonad serviceverksamhet borde då i huvud- sak kunna inskränkas till stockholmsregio- nen.

Utredningen konstaterade, att yrkeshygie-

niska avdelningen vid folkhälsoinstitutet un- der lång tid saknat resurser för att lösa en stor del av de problem som varit av intresse för arbetsmarknadsparterna. Vid arbetsfysio- logiska institutet hade forskningsarbetet i viss utsträckning kommit i bakgrunden. Bl. a. med hänsyn härtill föreslog utred- ningen, att yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan bröts ur insti- tutet och sammanfördes med yrkesmedicins- ka centralen och yrkesdermatologiska klini- ken vid Karolinska sjukhuset samt arbets- fysiologiska institutet under gemensam led- ning. Därigenom ansåg utredningen, att för- utsättningar skulle skapas för en rationell och med hänsyn till näringslivets behov an- passad organisation i form av ett fristående statligt institut för arbetshygien och arbets- fysiologi.

Vid en sådan institution skulle uppgifterna företrädesvis vara att undersöka arbetskrav och individens prestationsförmåga samt så- dana faktorers inverkan som arbetsteknik, utrustning och miljö samt att utföra under- sökningar av för yrkessjukdomsrisker utsatta individer och personalgrupper för att utröna avvikelser från det normala hälsotillståndet. Institutet borde också verkställa tekniskt yr- keshygieniska arbetsplatsundersökningar och fungera som dokumentations-, informations- och konsultationsorgan för myndigheter, in- stitutioner, företag och enskilda, då det gäll- de yrkeshygieniska, yrkesmedicinska, yrkes- toxikologiska och arbetsfysiologiska pro- blem. Experimentellt utrednings-, utveck- lings- och forskningsarbete samt utbildning av tekniker, läkare och annan personal var andra väsentliga arbetsuppgifter för ett så- dant institut. För att institutet skulle kunna lösa dessa uppgifter framhöll utredningen, att ett nära samarbete måste ske med berör— da myndigheter och arbetsmarknadens par- ter sarnt med arbetsteknisk, administrativ och beteendevetenskaplig expertis.

I proposition nr 62 till 1966 års riksdag föreslog föredragande departementschefen, att ett särskilt institut, arbetsmedicinska in- stitutet, inrättades fr.o.m. den 1 juli 1966 med i huvudsak de arbetsuppgifter som ut- redningen angett. Departementschefen un-

derströk samtidigt angelägenheten av att ett nära samarbete kom till stånd mellan in- stitutet samt organen inom arbetarskydd och rehabilitering. Riksdagen anslöt sig till vad departementschefen sålunda anfört.

Beträffande de spörsmål som samman- hänger med rehabilitering må nämnas, att Centrala rehabiliteringsberedningen (CRB) år 1963 tillsatte en subkommitté med före- trädare för bl. a. arbetsmarknadens parter för att utreda sambandet mellan rehabilite- ring och företagshälsovård samt hur sam- ordningen skulle ske mellan företagens re- habilitering och statlig och kommunal verk- samhet på detta område. I den redogörelse som kommittén lämnade till CRB och som denna redovisat i betänkandet »Samordnad rehabilitering» (SOU 1965: 57) framhölls bl. a., att det visat sig inom företagen ofta föreligga interna svårigheter i fråga om sys- selsättning av åldrande och handikappad personal och att rationalisering och teknisk utveckling tenderade att fördjupa denna fö- retagsinterna problematik. Många företag hade gjort stora ansträngningar för att be- mästra detta såväl genom mer allmänt ver- kande bioteknologiska program och invente- ring av arbetsplatser lämpade för betingat arbetsföra som genom personaluppföljning inkluderande anpassningskorrigerande åtgär- der och skyddad verksamhet. Möjligheterna till och effekten av sådana initiativ var emel- lertid i hög grad beroende av tillgängliga personaladministrativa resurser, främst en väl fungerande företagshälsovård. Samhället borde stimulera företagens rehabiliteringsåt- gärder genom olika former av stödåtgärder.

CRB förklarade, i anledning av kommit- téns redogörelse, att den i stort anslöt sig till dess synpunkter. Dessa utgjorde en be- kräftelse på vad CRB i tidigare sammanhang hävdat, nämligen att en rehabiliteringsverk- samhet syftande till produktiv sysselsättning av dem, som över huvud taget kunde ifråga- komma härtill, fordrade ett helhjärtat enga- gemang från näringslivets sida i nära sam- verkan med de allmänna rehabiliteringsre- surserna.

Kommittén utgick i sin redogörelse från förhållandena inom industrin. I anledning

härav framhöll CRB, att det syntes sanno— likt, att det inom andra verksamheter, såsom servicenäringar av olika slag, Vilka var på väg att vinna allt större omfattning och be- tydelse, kunde finnas arbetsuppgifter som i ännu högre grad än uppgifterna inom åt- skilliga former av industrith arbete var lämpliga för handikappade. Detta jävade icke den positiva inställning till de handikap- pades möjligheter i arbetslivet, som kommit- tén hävdat. Det underströk emellertid bety- delsen av att även andra delar av arbetslivet, inklusive den allmänna sektorn, mera än som kunnat ske i den föreliggande utred- ningen beaktades vid undersökningar och överväganden rörande åtgärder för att främ- ja de handikappades sysselsättning i öppna marknaden.

CRB förutsatte, att arbetarskyddsstyrelsen i sin utredning om företagshälsovården tog upp rehabiliteringsfrågorna till prövning.

Utredningen har härefter av socialdeparte- mentet överlämnats till bl. a. arbetarskydds- styrelsen för kännedom.

5 Företagshälsovård utomlands

Målsättningen och arbetsuppgifterna för fö— retagshälsovård i olika länder, som har vuxit fram efter många års erfarenheter, överens- stämmer i stor utsträckning med ILO-rekom— mendationen nr 112 av år 1959. En av de väsentligaste skillnaderna mellan olika län- der torde ligga inom sjukvårdens område, där man i vissa länder begränsar verksam- heten inom företagshälsovården till att en- dast omfatta första hjälp, varifrån det sedan finns alla övergångsformer fram till full sjukvård inklusive specialistvård av anställda och även av familjemedlemmar. En annan skillnad, som kan konstateras i olika länder, är utvecklingen av de tekniska förebyggande åtgärderna, av teknisk yrkeshygien och ergo- nomi. Den tekniska yrkeshygienen torde vara mest utvecklad i USA och befinner sig i de flesta länder i Väst-Europa endast i be- gynnelsen av sin utveckling. Beträffande er- gonomi har under de senaste tio åren in- tresset ökat starkt i åtskilliga europeiska län- der medan praktisk ergonomisk verksamhet i mycket ringa utsträckning finns inom före- tagshälsovården i USA:s industrier.

Verksamhetens omfattning varierar mellan olika länder, men man kan konstatera att storindustriemas anställda i stort sett är täck- ta av företagshälsovård, medan påtagliga or- ganisatoriska svårigheter föreligger att lösa företagshälsovården för de mycket små före- tagen.

Bakgrunden till företagshälsovården va- rierar också i olika länder. I några länder,

t. ex. Storbritannien och Förenta staterna, är den helt baserad på frivillighet, medan den i andra, t. ex. Norge och Sverige, är ba- serad på en överenskommelse mellan arbets- givares och anställdas organisationer. En lagstiftning med begränsat tillämpningsom- råde finns t. ex. i Nederländerna, medan en fullt utbildad lagstiftning om obligatorisk hälsovård på alla arbetsplatser förekommer t. ex. i Bulgarien, Frankrike, Tjeckoslova- kien och Sovjetunionen.

Några exempel på erfarenheterna från olika länder som representerar olika »typ- fall» skall här lämnas.

Amerikas förenta stater

I Amerikas förenta stater har för åtskilliga år sedan enstaka stora företag organiserat företagshälsovård, ursprungligen för att till- godose olycksfallsvård samt förebygga yr- kesrisker. Företagshälsovården är i Förenta staterna helt frivillig.

Yrkesinspektionen är välutvecklad i vissa stater, mindre utvecklad i andra. De federala myndigheterna stöder arbetsmedicinen, främst genom att organisera forskning och ge forskningsstöd åt speciella problem.

Målsättningen för företagshälsovården i Förenta staterna har formulerats:

1. att skydda de anställda mot hälsorisker i arbetet,

2. att underlätta en lämplig placering ge- nom hälsoundersökningar och bedömning av arbetskraven,

3. att organisera en effektiv vård och re- habilitering av yrkesskador,

4. att stimulera individens personliga vård om sin hälsa.

Verksamheten inom företagshälsovården omfattar övervakning av arbetsmiljön, häl- soundersökningar vid nyanställning samt re- gelbundet som hjälpmedel till lämplig place- ring, genomförande av vaccinationsprogram, hälsoupplysning och hälsoinformation, dia— gnos och behandling av yrkesskador och yr- kessjukdomar; medan icke yrkesbetingade sjukdomar som behöver upprepad behand— ling hänvisas till familjeläkarna Den teknis- ka industrihygienen är välutvecklad och er- känd som teknisk specialitet.

Ergonomins praktiska tillämpning är än- nu relativt litet utvecklad i Förenta staternas industrier och endast enstaka företag har särskild personal för ergonomi inom sin företagshälsovårdsavdelning.

Företagshälsovård förekommer främst inom de stora industrierna och industrikon- cernema. På några få platser har man för- sökt att skapa hälsocentraler för grupper av små och medelstora företag, men denna verksamhet har icke utvecklats nämnvärt under de senaste tio åren.

Kostnaderna för företagshälsovården be- strids helt av arbetsgivarna.

Industriläkare och tekniska yrkeshygieni- ker utbildas vid ett 10-tal universitet med 1—3-åriga kurser. Vid ett lO-tal universitet finns arbetsmedicinska institut eller avdel- ningar för forskning, service och undervis- ning. Dessutom har den federala regeringen en institution i Cincinnati, väsentligen för forskning.

Utvecklingen inriktas främst på att upp- täcka och bekämpa nya yrkesrisker i sam- band med nya produktionsmetoder. Forsk- ning och praktisk tillämpning av mentalhäl- sovård på arbetsplatser börjar öka i omfatt- ning.

Bulgarien

Totalt finns i Bulgarien för närvarande 1,8 millioner industriarbetare. Hela befolkning- en är 8 millioner, varav 1 million finns i

huvudstaden Sofia. Bulgarien har sedan 1946 industrialiserats i stor omfattning och behov av företagshälsovård har successivt vuxit fram.

Hälsovården för befolkningen inklusive industriarbetarna övervakas genom ett tiotal regionala institut för hälsovård och epide- miologi med ett tiotal avdelningar bl. a. för toxikologi, dammbekämpning, omgivnings- hygien. Ett institut skall täcka maximalt 1 million, i genomsnitt 800 000 invånare. För sjukvård finns regionala sjukhus och i peri- ferin dessutom sjukstugor, ofta 2-läkarsta- tioner. I många industriområden har dess- utom organiserats särskilda »arbetarsjuk- hus», där sjukvård för industriarbetare och familjer tillgodoses. I stora industrier före- kommer särskilt organiserad företagshälso— vård och sjukvård.

Ett arbetsmedicinskt institut för hela lan- det finns i huvudstaden Sofia. Man planerar att med stöd av Förenta Nationerna sam- manföra åtta olika institut inom hälsovår- dens område, bl.a. arbetsmedicinska insti— tutet, till ett centralinstitut för folkhälsan.

Det nuvarande arbetsmedicinska institutet har för närvarande ca 15 olika sektioner och ca 350 anställda. När det kommer att infogas i det centrala folkhälsoinstitutet, räknar man med att rationalisera verksam- heten och att endast 6—8 olika avdelningar skall finnas efter sammanslagning av ett antal av sektionerna till några större enheter. Verksamheten inom institutet, som är av mycket hög kvalitet, omfattar forskning, un- dervisning och service, varvid den senare torde uppgå till 20—25 % av verksamheten.

Företagshälsovården är reglerad i lagstift- ning. Den är obligatorisk, antingen den sker genom företagets egen försorg, såsom i stora företag, eller genom de regionala hygien- instituten och sjukhusen.

Yrkesinspektionen, som liksom i flera andra östeuropeiska länder sorterar under fackföreningsrörelsen, övervakar arbetsför- hållandena ur arbetarskyddssynpunkt. Minis- terrådet har dessutom en arbetarskyddskom- mitté, som övervakar framför allt arbetar- skydd och förebyggande av olycksfall.

Företagshälsovården omfattar liksom i

andra östeuropeiska länder såväl hälsovård som fullt utbyggd sjukvård. Man genomför nyanställningsundersökningar samt regel- bundna hälsoundersökningar av vissa grup- per av anställda, särskilt dem som är utsatta för vissa yrkesrisker. Skyddsingenjörer, som sysslar med de tekniskt förebyggande åtgär- derna, särskilt olycksfallsförebyggande åt- gärder, finns i stora industriföretag. På se- nare år har ett mycket stort intresse för ergo- nomi utvecklats, framför allt bland tekniker och psykologer, varvid man särskilt ägnat sig åt utformningen av maskin-människa- systemet. En viss praktisk tillämpning av ergonomi ute på arbetsplatserna torde även ha genomförts.

Sjukvård och rehabilitering lämnas såväl till anställda som till familjemedlemmar. Vid stora företag finns fullt utbyggd sjukvård. T. ex. vid ett stålverk med 22 000 anställda fanns en central läkarstation med totalt 36 läkare och ett sjukhus med 40 sängar och 3 ambulanser. 16 av dessa läkare var statio- nerade på l-2-läkarstationer ute på olika produktionsavdelningar. Till produktionen hörde också 12 skyddsingenjörer. Ehuru dessa inte hörde till samma organisation som hälso- och sjukvården, skedde ett intimt sam- arbete mellan skyddsingenjörer och läkare.

Beträffande förekomsten av företagshäl- sovård var endast storindustrierna täckta av egen företagshälsovård, organiserad vid ar— betsplatsen. De näringsgrenar som härvid är aktuella är gruvor, järn- och stålindustri, ke- misk industri. Inom byggnadsverksamheten och lantbruket finns inga särskilda företags- hälsovårdsorganisationer utan här täcks ar- betarnas behov av hälso- och sjukvård av den perifera organisationen för hälso- och sjukvård på samma sätt som för befolkning- en i övrigt.

Relationen industriläkare — antal anställ- da är flexibel för att motsvara det varierande behovet på olika företag. Inom den kemiska industrin brukar man använda sig av en läkare per 500 anställda, för gruvor och metallindustri en läkare per 1 000 anställda. Inom övriga företag har man ofta relationen en läkare per 1000—3 000 anställda och ge- nomsnittligt torde man i regel ha en indu—

striläkare per 1 200—1 500 anställda. I indu- striföretag har man i regel en sköterska per 500 anställda, om skiftarbete förekommer måste det finnas en sköterska så snart det finns mer än 100 anställda. Relationen mel- lan industriläkare och sköterskor är i genom- snitt sådan, att per 100 industriläkare har man 180 industrisköterskor.

Nyanställningsundersökningarna är obli- gatoriska. Om yrkesrisker kan förekomma, sker de regelbundna undersökningarna 1—4 gånger per år enligt lagstiftning. Kroniska sjukdomar, såsom hjärt-kärlsjukdomar, reu- matiska sjukdomar, sjukdomar i rörelseappa- raten hänvisas i regel till särskilda s.k. dis— pensärmottagningar inom företagshälsovår- den, dit de anställda kallas för regelbundna undersökningar. Vid en företagshälsovård med dylik mottagning kontrollerades 15 % av arbetarna vid sådana dispensärmottag- ningar och undersöktes därvid två gånger per år.

Totalt finns i Bulgarien 2 500 industrilä- kare, varav ca 1000 arbetar på »arbetar- sjukhusen» och de övriga i industrin.

Industriläkarna får för närvarande sex månaders utbildning vid arbetsmedicinska institutet i Sofia. Därefter förekommer fort- bildningskurser om några veckor till en må- nad. För skyddsingenjörer finns för närva- rande inte någon helgjuten utbildning utan man har i stället »problemkurser» om 1—2 månader i sänder, där man vid varje kurs tar upp ett huvudproblem, t. ex. ventilation. Genom att skyddsingenjörerna går igenom flera dylika problemkurser får de så små- ningom en allsidig utbildning.

Företagshälsovården och arbetarsjukhusen betalas helt av industrierna utom läkarlöner- na. Industriläkarna avlönas av staten för att de på detta sätt skall kunna vara helt obe- roende av det företag i vilket de arbetar.

Beträffande den framtida utvecklingen torde det väsentliga vara det stora 4-åriga FN-projektet med start 1.7.1968 med syfte att bygga upp och organisera ett central- institut för folkhälsan med åtta olika institut, i vilket det nuvarande arbetsmedicinska institutet skall ingå.

FN:s ekonomiska bidrag avser dels att

tillgodose ett behov av konsulter, dels be- kosta utbildning av stipendiater samt utrust- ning. Det kommer att motsvaras av en insats av den bulgariska regeringen om fem gånger större belopp, framför allt avseende bygg- nadskostnader och arvode till personal. Man planerar att vid det nya institutet organisera utbildning av industriläkare om 6 månader och för skyddsingenjörer om 8 månader samt att dessutom ordna vidareutbildnings- kurser om 1—3 månaders längd på olika om- råden, såsom yrkessjukdomar, toxikologiska problem i lantbruket, industriventilation, er- gonomi, arbetspsykologi.

Danmark

Företagshälsovården är helt baserad på fri- villighet. Enligt de normer som ligger till grund för anställning av företagsläkare skall denne fungera som företagets rådgivare i medicinska frågor. Han skall bedöma per- sonalens hälsotillstånd och därav betingade arbetsförmåga i samband med anställning, omplacering och befordran samt vid lång- varig och upprepad sjukfrånvaro. Han skall vidare företa sådana undersökningar som är motiverade med hänsyn till eventuella yr- kesrisker.

Sjukvård på arbetsplatser omfattar endast första hjälpen vid olycksfall och akuta in- sjuknanden. De anställdas sjukdomsförhål- landen följer och bedömer företagsläkaren med hjälp av läkarintyg från arbetstagarens sjukvårdsläkare.

Av Danmarks 95 företag med över 500 anställda, har ca 80 företagsläkare, som i allmänhet tjänstgör endast ett fåtal timmar per vecka och har sin huvudsakliga verksam- het förlagd till annan öppen sjukvård. Det finns hittills ingen läkare som uteslutande arbetar inom företagshälsovården.

Finland

Företagshälsovården är i Finland baserad på frivillighet. Liksom i Sverige har den utvecklats ur en sedan länge till arbetsplat-

serna knuten sjukvård. Sedan Industrimedi- cinska föreningen — en sammanslutning be- stående av industriläkare, industrisköterskor, skyddsingenjörer, personalchefer, arbetspsy- kologer etc. med uppgift bland annat att främja utvecklingen av hälsovård i arbetsli- vet — 1946 framlagt ett program för industri- hälsovården, har medicinskt förebyggan- de verksamhet införts på många arbetsplat- ser. Alltjämt domineras dock industriläkar- nas arbete av sjukvård. På större arbetsplat- ser finnes ofta skyddsingenjörer, som till övervägande del sysslar med tekniskt ar- betarskydd.

Sammanlagt ca en tredjedel av landets ar- betstagare eller ca 350 000 personer har till- gång till någon form av hälso- och sjukvård i anslutning till arbetet. Huvudparten av dessa är anställda inom industrin. Verksam- heten utövas av ca 500 läkare och 400 sjuk— sköterskor. Av läkarna är ett 30-tal heltids— anställda. De övriga har i allmänhet sin huvudsakliga verksamhet förlagd till annan öppen vård. Sjuksköterskorna, av vilka fler- talet är heltidsanställda, är i allmänhet vi— dareutbildade för öppen hälso- och sjuk- vård och har bland annat fått viss teoretisk och praktisk undervisning i arbetsmedicin.

Det existerar inga enhetliga riktlinjer eller överenskommelser om hur kostnaderna för företagshälsovården skall bestridas. I all- mänhet ansvarar arbetsgivarna för den före- byggande verksamheten medan arbetstagar- na ofta själva bekostar sjukvården. Sjukkas- sorna kan bidra med upp till 40 % av ar- betsgivarnas ekonomiska utlägg för verk- samheten.

Den finska arbetarskyddslagen innehåller bestämmelser om obligatoriska medicinska kontroller av arbetare exponerade för vissa yrkesrisker. Enligt dessa bestämmelser skall sådana arbetstagare undersökas redan de första månaderna av sin anställning och därefter kontrolleras regelbundet med in- tervall växlande mellan 3 månader och 3 är beroende på art och omfattning av yrkes- riskerna. Ca 20000 arbetstagare står under sådan kontroll.

Institutet för arbetshygien, som bildades för ca 20 år sedan, har varit av mycket stor

betydelse för utvecklingen av arbetsmedi- cinen i Finland. Institutet, som har särskilda avdelningar för medicin, fysiologi, psykologi, teknisk hygien och toxikologi-biokemi, ut- övar en omfattande forsknings- och utbild- ningsverksamhet. Där ges bl. a. en 4—årig ut- bildning för specialitet i arbetsmedicin och hittills har ca 15 läkare förvärvat sådan spe- cialistkompetens. Man tillhandahåller också en väl utbyggd service åt arbetslivet. Till institutet är knuten en hälsovårdscentral, som betjänar ca 200 mindre arbetsplatser med sammanlagt ungefär 20000 arbetsta- gare.

Frankrike

I Frankrike fanns tidigare en frivillig indu— strihälsovård. Lagstiftning om obligatorisk företagshälsovård infördes 1946, främst med motivering att företagshälsovården för de små och medelstora företagen eljest inte hade kunnat lösas.

Företagshälsovården i Frankrike, som suc- cessivt genomförts enligt lagstiftningen 1946, är väsentligen förebyggande till sin karaktär och syftar att förebygga all avvikelse från normalt hälsotillstånd som kan bero på ar— betsförhållandena, att kontrollera och över- vaka arbetsförhållanden ur hälsosynpunkt och att övervaka de anställdas hälsa genom regelbundna hälsoundersökningar.

Verksamheten omfattar hälsoundersök- ningar av nyanställda, årliga hälsounderåök- ningar av alla anställda och dessutom av vissa grupper, som utsätts för yrkesrisker, hälsoundersökningar av vissa grupper vid återvändandet till arbetet efter sjukfrånvaro och övervakning av arbetsmiljön, såväl ur allmän hälsosynpunkt som för att förebygga olycksfall och yrkessjukdomar. Den franska företagshälsovårdens organisation och lag- stiftning har studerats med största intresse av åtskilliga europeiska länder. Någon allmän sammanfattning av situationen finns inte, men en viss översikt över verksamhetens 20- åriga erfarenhet publicerades 1966 vid den arbetsmedicinska årskonferensen. Den tek- niska yrkeshygienen förefaller inte att vara särskilt utvecklad. Ett stort intresse för ergo-

nomins praktiska tillämpning har vuxit fram på senare år, och de franska kolgruvorna har t.ex. en särskild forskningscentral för ergonomi i gruvarbete. Storindustrin har i stort sett en väl utvecklad företagshälsovård.

Små och medelstora företag har enligt lag- stiftning slagit sig samman till hälsocentra- ler. När det gäller de mycket små företagen inskränker sig företagshälsovården i regel till hälsoundersökningar. Hälsocentralerna är väsentligen byggda på regional bas utom för byggnadsindustrin, som har skapat bransch- hälsocentraler, varav den för byggnadsindu- strin i Paris har stått modell för motsvaran- de organisationer i andra länder.

Personalbehovet för läkare och sköterskor är specificerat med hänsyn till antalet an— ställda och också med viss hänsyn till före- komsten av yrkesrisker. Grundregeln är att industriläkaren skall ägna 1 timme per må- nad åt 30 anställda, vilken tid ökas efter omständigheterna.

Utbildningen av industriläkare omfattar ett läsår och sker för närvarande vid 11 uni— versitet i Frankrike.

Kostnaderna bestrides helt av arbetsgivar- na. Utvecklingen går närmast ut på att inten— sifiera och effektivisera företagshälsovården för små och medelstora företag. Åtskilliga universitetsinstitutioner för arbetsmedicin finns, där forskning, service och undervis- ning bedrives. Vartannat år anordnas arbets— medicinska konferenser, varvid programmet fastställes två år i förväg. Härvid får man allsidig belysning av två eller tre arbetsme- dicinska frågor.

Jugoslavien

JugOslavien har obligatorisk företagshälso- vård, som syftar till att skydda och bevara de anställdas hälsa och kontrollera deras arbetsförmåga och arbetsmiljö. Företagshäl- sovården har här kombinerat det förebyg- gande arbetet med diagnostik och behand- ling, i stora enheter är även psykologisk verksamhet inkluderad. Utbildningen för in- dustriläkare är l-årig och sker främst vid instituten i Zagreb och Belgrad. Kostnader- na bestrides helt av företagen.

I slutet av 1800-talet organiserades en yrkes- inspektion, som senare fick även medicinsk personal och för närvarande har en heltids- anställd överläkare samt en heltidsanställd läkare i varje av de tio distrikten.

1928 inrättades den första industrihälso- vården i Nederländerna vid Philips industri- er och 1942 startade den första grupphälso— centralen för företagshälsovård. Sedan har företagshälsovården successivt utvecklats. 1959 antogs en lag om obligatorisk företags- hälsovård i företag med mer än 750 an- ställda, eller med vissa hälsorisker i arbete, vilken lag trädde i kraft 1963.

Verksamheten inom företagshälsovården omfattar hälsoundersökningar av nyanställ- da, av personal som återvänder till arbetet efter 4—6 veckors sjukfrånvaro och av vissa personalgrupper, såsom dem som är utsatta för vissa yrkesrisker, äldre, vissa yrkesgrup- per med särskilt pressande arbete osv. Sjuk- vården begränsas till första hjälp och vård av bagatellskador och sjukdomsfall. Utveck- lingen av den tekniska delen av verksamhe- ten, teknisk yrkeshygien, är mycket begrän- sad och någon tradition med skyddsingenjö— rer finns för närvarande knappast. I begrän- sad omfattning utföres yrkeshygienisk kart- läggning av arbetsmiljön av industrisköter- skor, som specialutbildats för detta ändamål. I svårare fall vänder man sig för undersök- ningar till arbetsmedicinska institutet i Leyden eller Amsterdam. Intresset för ergo- nomins praktiska tillämpning är stort och praktisk arbetsfysiologi har i stor omfattning inkluderats i företagshälsovården.

Företagshälsovården har främst utvecklats inom industrin men man avser nu att syste— matiskt utveckla den till andra delar av näringslivet. Det förefaller som om lagens krav på obligatorisk företagshälsovård i före- tag med mer än 750 anställda nu är upp— fyllda. På åtskilliga platser har även mindre företag anslutit sig till hälsocentralerna. Det torde dock ännu vara relativt sällsynt, att fö- retag med mindre än 200 anställda har före- tagshälsovård. Gränsen 750 har valts mot bakgrunden av en enkät, som utvisade att de

flesta företag i denna storleksordning hade företagshälsovård tidigare och lagstiftningen bekräftade således i stort sett redan förelig- gande situation. För närvarande finns unge- fär 30 hälsocentraler för grupper och före- tag.

Beträffande personalbehovet beräknar man som normalt ] läkare per 3000 an— ställda. Påtagligt är att industrisköterskor eller manliga assistenter används för enklare mätningar av teknisk yrkeshygienisk natur och av industrisköterskorna är en stor del män. Vid företagshälsovårdscentralen i Rot- terdams hamn användes uteslutande man- liga sjukvårdsutbildade assistenter och där ansågs kvinnliga industrisköterskor olämp- liga.

Utbildningen av industriläkare sker under 3 år, varav det första året utgöres av en all- män socialmedicinsk kurs på 4 månader, som sedan följes av den egentliga industri— läkarkursen på 8 månader, där man har 1 månads teoretisk undervisning och återsto- den av tiden en kombinerad praktisk och teoretisk utbildning. Därefter följer 2 års tjänstgöring som industriläkare under led- ning av någon särskilt förordnad läkare.

För industrisköterskor finns ingen organi— serad utbildning utan endast kortare fortbild- ningskonferenser eller kurser har anordnats.

För att ha en överblick över företagshäl- sovården finns en central kommitté under ordförandeskap av arbetarskyddsstyrelsens överläkare. Till denna kommitté hänskjutas även tvistefrågor.

Kostnaderna för företagshälsovården be- strides helt av arbetsgivarna och kostnader— na ligger omkring 50 kronor per årsanställd.

Beträffande utbyggnaden avser man att genom lagstiftning få en tillämpning av före— tagshälsovården även inom andra grenar av näringslivet än inom industrin. Några planer på att lagstiftningsmässigt utvidga företags- hälsovården till mindre företag än 750 an- ställda finns för närvarande inte, men man räknar med att den genomförda lagstiftning- en redan fått ett stort propagandavärde ge- nom att arbetsgivarna sett fördelarna av fö- retagshälsovården. Ungefär 1 million av lan- dets 3,5 millioner anställda uppskattas vara

täckta av företagshälsovård. Inom denna verksamhet är för närvarande 310 heltids- anställda industriläkare sysselsatta. Man räk- nar knappast med att utöka antalet företags- hälsovårdscentraler utöver de nuvarande 30 utan i stället bibehålla dessa men öka deras kapacitet. Denna utveckling torde väsentli- gen betingas av att de korta avstånden i Nederländerna inte gör en decentralisering nödvändig i större omfattning.

I Nederländerna finns två arbetsmedi- cinska institutioner, avdelningen för arbets- medicin vid institutet för förebyggande häl- sovård i Leyden, där undervisningen av in- dustriläkare sker, och det arbetsmedicinska institutet inom medicinska fakulteten vid Amsterdams universitet, där undervisning av medicine studerande bedrivs. Båda des- sa institutioner, men framför allt institutio- nen i Leyden, utför serviceuppdrag åt in- dustrin. En viss utbildning av industriläkare bedrivs även av universitetet i Nijmegen.

Norge

Riktlinjer för den norska företagshälsovår- den återfinnes i den s. k. bedriftslegeordning- en, som tillkom 1946 och är baserad på fri- villig överenskommelse mellan norska lä— karföreningen, arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. De tre organisationerna har tillsammans bildat bedriftslegerådet, i vilket ingår en representant för vardera or- ganisationen. Rådet förfogar över ett sek- retariat. Dess viktigaste uppgifter är att sprida information om bedriftslegeordning- en, arbeta för att denna utbredes, ge prak- tisk vägledning vid inrättande av företags- hälsovård och pröva att denna utövas efter angivna riktlinjer. Dessutom följer rådet utvecklingen och registrerar omfattningen av företagshälsovård i Norge.

Vid årsskiftet 1967—1968 var sådan verk- samhet anordnad vid 1707 privata och of- fentliga företag med tillsammans 308 840 an- ställda. Detta innebär att omfattningen se- dan 1960 med avseende på antalet berörda

arbetstagare ökat med ca 35 %. Vid senaste årsskiftet var antalet verksamma företagslä- kare 603. Den övervägande delen av dessa var deltidsverksamma och ca 85 % hade en tjänstgöring av 6 timmar per vecka eller mindre.

Bedriftslegeordningen rekommenderar att företagshälsovården för små arbetsplatser anordnas som gruppverksamhet (>>fellesbe- driftslegeordning»). Sådana verksamheter har också kommit till stånd i begränsad om- fattning.

Syftet med bedriftslegeordningen är en- ligt definitionen

»att bevara och höja de anställdas hälso- tillstånd både fysiskt, mentalt och socialt samt att främja arbetshygienen.» Den i bedriftslegeordningen ingående in- struktionen ger företagsläkaren anvisningar om hur denne skall genomföra hälsounder- sökningar av olika slag, utöva kontroll över yrkeshygienen, vara företagets medicinske rådgivare samt följa och registrera sjukfrån- varon.

Hälsoundersökningar skall göras på alla nyanställda. I anslutning härtill skall före- tagsläkaren avge utlåtande till företaget om den undersöktes lämplighet för aVSedd ar- betsuppgift. Genom återkommande hälso- kontroller, vars frekvens bör anpassas till aktuella behov, skall företagsläkaren över- vaka alla anställdas hälsotillstånd. Särskild uppmärksamhet hör han ägna arbetstagare vars arbete kan innebära hälsorisker samt åt dem som har allmänt nedsatt hälsotill- stånd, andra arbetshinder eller hög sjuk- frånvaro.

I bedriftslegeordningen sägs vidare, att företagsläkaren skall vara företagets yrkes- hygieniker och hans verksamhet skall i detta avseende omfatta såväl individ som arbets- miljö. Han skall också undersöka klagomål över otillfredsställande arbetshygieniska för- hållanden och söka förebygga yrkessjukdo- mar, arbetsolycksfall och andra skadliga följ- der av arbetet. Det framhålles att den yrkes- hygieniska verksamheten i första hand bör utövas genom ofta återkommande inspek- tioner av arbetsförhållandena, men even- tuellt kompletteras också med objektiva

mätningar av olika miljöfaktorer. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt ergonomiska och arbetspsykologiska frågor, som kan återverka på arbetstagarnas trivsel och ar- betsinsatser. Företagsläkaren skall medverka i skyddskommitténs arbete och i utbildning- en av skyddsombud.

Beträffande sjukvård innehöll instruktio- nen ursprungligen anvisning enligt vilken be- handling av sjukdom icke skulle förekomma på arbetsplatsen. Undantag medgavs endast för första hjälpen vid akuta insjuknanden, för yrkesskador som ej krävde bortavaro från arbetet samt — i begränsad omfattning - för bagatellåkommor. Efter en nyligen ge- nomförd revision är instruktionen något mindre restriktiv. Sålunda kan företagslä- karen efter medgivande av den norska lä- karföreningen utöva sjukvård på arbetsplat- sen utanför den tid som anslagits för före- byggande verksamhet. Samtidigt poängteras dock att sjukvård aldrig får utövas i sådan grad att den inkräktar på det förebyggande arbetet eller återverkar på det fria läkarvalet.

Företagsläkaren är skyldig att årligen skriftligen rapportera verksamheten till före- taget enligt ett av bedriftslegerådet utarbe- tat formulär.

Vid anställning av företagsläkare rekom- menderar bedriftslegeordningen att tjänsten annonseras och ansökningarna tillställes rå- det, som uppsätter förslag upptagande de tre mest meriterade av dem som bedömts kompetenta för tjänsten. Om annonsering icke sker skall bedriftslegerådets yttrande inhämtas om den eller de läkares kompetens, som företaget önskar anställda, innan upp- görelse om anställning träffas.

Det förstnämnda av dessa tillvägagångs- sätt tillämpas av alla offentliga företag och de flesta privata.

Bedriftslegeordningen rekommenderar att företagssköterska eller >>bedriftsdiakon>> an- ställes som medhjälpare åt företagsläkaren, i allmänhet på heltid för företag med minst 400 anställda. För övrigt anges som väg- ledning en tjänstgöringstid för företagsläkare om 1—2 veckotimmar per 100 anställda och för företagssköterskor eller bedriftsdiakoner om 3—8 timmar per 100 anställda.

I Sovjetunionen inrättades arbetsmedicinska institut på 1920-talet och utgående från de— ras verksamhet utvecklades snabbt såväl ar- betsmedicinsk forskning som företagshälso- vård.

Företagshälsovården är obligatorisk för alla arbetsplatser. På de stora företagen är den medicinska centralen ansvarig för:

1. behandlingen från bagatellskador till specialistvård,

2. förebyggande av olycksfall, yrkessjuk- domar och icke yrkesbetingad sjukvård, som t. ex. infektionssjukdomar, tuberkulos och cancer,

3. hälsobefordrande åtgärder genom över— vakning av arbetsmiljön och arbetsförhållan- dena,

4. hälsobefordrande åtgärder för den en— skilde individen genom fysisk träning, pau— ser och raster, vistelse på personalhem och sanatorier osv.

I verksamheten ingår behandling av olycksfall och sjukdomar, hälsoundersök- ning av speciella grupper, regelbunden över- vakning av arbetsmiljön, massvaccinationer ur förebyggande synpunkt, uppföljning av infektionsfall ur smittospridningssynpunkt, regelbundna inspektioner ur arbetarskydds- synpunkt och arbetshygienisk synpunkt t. ex. beträffande personalrestauranger, hälsoupp- lysning och hälsoinformation.

Företagshälsovården inkluderar här även behandling i stor omfattning. Tillgången på läkare, »fältskärer» och sköterskor är högre än vad standarden är i åtskilliga länder i Väst-Europa.

Kostnaderna bestrides helt av företagen. Det finns 14 institut i USSR för arbets- medicin, där forskning och utbildning be- drivs. Dessutom finns särskilda institut för fortbildning av läkare och ingenjörer.

Storbritannien

Frivillig industrihälsovård och sjukvård har vuxit fram inom ett antal storindustrier, varibland främst kan nämnas den stora ke-

miska industrikoncernen ICI och bilindu- strin t. ex. Austins och Vauxhalls fabriker.

När man bedömer företagshälsovården i detta land, måste man emellertid beakta, att yrkesinspektionens verksamhet har förhål- landevis stor omfattning. Storbritannien har den äldsta yrkesinspektionen i världen, bör- jade tidigt även med läkarverksamhet inom yrkesinspektionen s. k. medical inspection och har dessutom skapat en omfattande or- ganisation av besiktningsläkare för bl. a. minderåriga, s. k. appointed factory doctors.

När sjuk- och hälsovården nationalisera- des och omorganiserades i början på 1950- talet medtogs i denna organisation icke fö- retagshälsovården, som därigenom kom att »hänga i luften». En särskild kommitté stu- derade frågan (Dalekommittén) och rege- ringen följde kommitténs förslag (1951) och uppmanade arbetsgivarna att frivilligt an- ordna företagshälsovård, inklusive grupp- hälsocentraler. Brittiska arbetsgivareför- eningen och landsorganisationen (T UC) har genom en gemensam kommitté utarbetat en rådgivande publikation om företagshälso- vård 1964 för att stimulera utvecklingen på detta område.

I Storbritannien omfattar företagshälso- vården första hjälp vid olycksfall och akuta sjukdomsfall, rådgivning angående förebyg— gande åtgärder beträffande arbetsförhållan- den som kan påverka arbetarnas hälsa, råd- givning beträffande medicinska synpunkter på olycksfallsförebyggande, hälsoundersök- ningar av olika grupper, särskilt nyanställda samt hälsorådgivning.

Man fäster stort avseende vid hälsoupp- lysning och hälsorådgivning samt en effek— tiv första hjälp och man använder i stor ut- sträckning utbildade industrisköterskor inom verksamheten. I några enstaka stora företag har särskilda rehabiliteringsverkstäder orga— niserats.

Det har särskilt framhållits att företags- hälsovården bör vara flexibelt anpassad till det enskilda företagets behov.

Den tekniska yrkeshygienen med skydds— ingenjörer, mätning av damm- och gaskon- centrationer etc., är utvecklad endast på ett fåtal platser. Intresset för ergonomins prak-

Företagshälsovård förekommer främst i storindustrin. På senare år har hälsocentraler för grupper av företag organiserats antingen regionalt, som t. ex. i Rochdale, baserade på praktiserande läkares verksamhet kring en hälsocentral, som i Harlow, eller med hälso- centralen förlagd i anslutning till ett sjuk- hus, som i London. Antalet dylika centraler uppgår för närvarande till 5. Enligt en nyli- gen utförd undersökning åtgår 85 % av läkare- och sköterskepersonalens tid inom hälsocentralerna för behandling, särskilt för- sta hjälp och behandling av bagatellskador och lindriga sjukdomsfall. I hela landet finns för närvarande 250 heltidsanställda och 800 deltidsanställda industriläkare. Kostnaderna för företagshälsovård betalas av arbetsgi- varna.

Industriläkare kan få l-årig utbildning med diploma of industrial health, som läm— nas vid t. ex. universiteten i London och Manchester. En 1-årig kurs för industriskö- terskor har sedan många år funnits i Man- chester.

Beträffande den framtida utvecklingen kan framhållas, att ett visst intresse för ut— byggnad av företagshälsovården finns och har tagit sig uttryck i ovan angivna publika- tion. Även arbetsministeriet har senast 1966 publicerat en handledning med råd angående företagshälsovårdens utformning. Inom ar- betsministeriet och arbetarskyddsstyrelsen arbetar man för närvarande med att föränd- ra besiktningsläkarnas arbetsuppgifter ge- nom att minska antalet av dem som hittills varit deltidsanställda, samtidigt öka arbets- uppgifterna, förbättra deras utbildning och göra dem heltidsanställda under arbetar- skyddsstyrelsen. Man räknar med att i stål- let för 1 800 besiktningsläkare på deltid kun- na få fram ett 40-tal heltidsanställda väl ut- bildade läkare, som fungerar som besikt- ningsläkare under arbetarskyddsstyrelsen.

Mot denna bakgrund har arbetarskydds- styrelsens överläkare uttalat, att det inte är motiverat att placera läkare- och sköterske- personal inom företagshälsovårdens område med nuvarande brist på dylik personal i lan— det. Iakttagelser rörande företagshälsovård

inom storindustri och från hälsocentraler, som gjordes i oktober 1967, gav emellertid vid handen att erfarenheterna av denna verksamhet var goda och fördelarna bedöm— des som stora såväl av arbetsgivarna som av de anställda.

6 Målsättning

ILO-rekommendationen definierar företags- hälsovården som en på eller i närheten av arbetsplatsen upp- rättad verksamhet, som har till syfte

att skydda arbetstagarna mot varje hälso- risk, för vilken de kunna bli utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden under vilka detta utföres;

att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom an- visning av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta möjliga grad av fy- siskt och psykiskt välbefinnande.

Det är utredningens uppfattning att denna definition i allt väsentligt motsvarar den in- nebörd som för svenska förhållanden bör inläggas i begreppet företagshälsovård och adekvat uttrycker verksamhetens allmänna syften. Vi önskar dock förtydliga definitio— nens andra att-sats genom att framhålla sambandet mellan arbetsanpassning och ar— betseffektivitet och understryka företagshäl- sovårdens produktionsfrämjande syfte. Målet för företagshälsovården bör vara att på ar— betsplatserna förebygga yrkesrisker, främja hälsa och arbetsförmåga samt bidra till ar- betstillfredsställelse, trygghet och arbetsef— fektivitet.

Behovet av insatser på arbetsplatserna med dessa syften växer i takt med den snab- ba utvecklingen och föränderligheten i ar- betslivet. Vetenskapliga framsteg särskilt inom tekniken har gjort det möjligt att i

ökande omfattning tillämpa rationellare pro- duktionsformer. Denna omställning av pro- duktionsapparaten innebär i sin tur ofta drastiska förändringar av den enskilde ar- betstagarens arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Tidigare yrkeserfarenhet kan snabbt bli in— aktuell och fordra omfattande påbyggnad eller nyorientering. Ytterligare en konse- kvens av utvecklingen är att behovet av per- sonella insatser i olika arbetssammanhang underkastats stora förskjutningar, varigenom arbetstagaren måste vara beredd att accep- tera nya arbetsuppgifter och att anpassa sig till förändrade situationer och arbetsanspråk. Särskilt markanta återverkningar följer med strukturomvandlingarna. Friställd personal måste ofta omskolas och placeras i annan arbetsmiljö, ibland också förflyttas till an- nan ort och nya sociala miljöer.

Till dessa anspråk på flexibilitet kommer mer generella krav på höga prestanda. Med det moderna arbetslivet följer därför stora psykiska påfrestningar på arbetstagarna. Sär- skilt för den betydande del av de i arbets- livet verksamma, som har nedsatt resistens mot olika belastningar, ökar riskerna för anpassningsstörningar och ohälsa.

Inom vissa delar av industrin har mekani- seringen gått särskilt snabbt och skapat en fullständigt ny teknisk arbetsmiljö. Det har därvid varit möjligt att eliminera mycket av det tunga och fysiskt påfrestande arbetet och sanera arbetshygieniskt mindre goda miljö- förhållanden. För att målmedvetet och kon-

struktivt kunna åstadkomma detta krävs emellertid särskilda resurser på arbetsplat- . serna, främst i form av samverkan mellan produktionstekniker och skyddsteknisk och arbetsmedicinsk expertis. Medverkan av så- dan expertis är nödvändig också med hänsyn till den nya och vidgade yrkesrisksproble- matik som följer med de nya produktions- formerna. För att gardera sig mot yrkesris- ker till följd av förändrare miljöförhållan- den och det stora antalet nya hjälpmedel i produktionen är det nödvändigt att fortlö- pande genomföra tekniskt hygieniska kon- troller på arbetsplatserna och att följa ar— betstagarnas reaktion på olika expositions- förhållanden med medicinska undersök- ningar.

I den allt vanligare högmekaniserade se- rieproduktionen kräver man av produktions- tekniska skäl som regel, att varje arbetsta- gare utför en i förväg fastställd arbetspres— tation. Eftersom arbetet dessutom är styrt av maskinerna och den tekniska processen i övrigt, ges föga utrymme att anpassa den kvantitativa arbetsinsatsen efter individuella resurser. Dessa förhållanden gör det än an— gelägnare att genom ergonomiska åtgärder finjustera anpassningen i övrigt mellan in- divid och arbete.

Anpassningsproblematiken accentueras av vissa förskjutningar i arbetstagargruppernas struktur. Sålunda har genom befolkningsm- vecklingen arbetstagare i åldrarna över 50 år kommit att utgöra en förhållandevis större grupp än tidigare av den totala arbetskraf— ten. Vissa nya arbetsformer, särskilt sådana som ställer stora krav på manuell snabbhet och reaktionsförmåga, har visat sig medföra större svårigheter i de högre arbetsåldrarna. Med fortsatt mekanisering är det bl. a. med hänsyn härtill nödvändigt att ägna ökad uppmärksamhet åt arbetets ergonomiska ut— formning och val av arbetsuppgift.

Även de betingat1 arbetsföras situation måste beaktas i dessa sammanhang. Här har nya medicinska behandlingsmetoder och aktivare rehabiliteringsåtgärder i många fall lett till en avsevärt bättre arbetsförmåga och personer, som tidigare varit avstängda från arbetsmöjligheter eller hänvisade till skydda-

de arbetsförhållanden, har därigenom kun- nat sysselsättas ute på den öppna arbets— marknaden. Möjligheterna att i större om- fattning placera betingat arbetsföra ute i det vanliga arbetslivet bestäms emellertid i hög grad av arbetsplatsens resurser att handlägga dessa specifika anpassningsfrågor. Mycket står att vinna genom en ännu konstruktivare samverkan mellan läkare på arbetsplatserna och samhällets specialister inom sjukvård och rehabilitering, inklusive arbetsvården. Vid olika fysiska handikapp har det visat sig möjligt att effektivt underlätta arbetsförut- sättningarna med ergonomiska åtgärder. Behovet av ergonomiska åtgärder aktu— aliseras också vid rekrytering av kvinnlig arbetskraft till tidigare konventionellt man- liga arbeten, exempelvis inom den medel- tunga verkstadsindustrin. Kvinnorna utgör här ett synnerligen värdefullt arbetskrafts- tillskott, men arbetsformer och tekniska hjälpmedel måste ofta modifieras med hän- syn till något olika fysiska förutsättningar. Olika åtgärder av skyddsteknisk, arbets- hygienisk, ergonomisk och arbetspsykologisk art är alltså angelägna för att skydda ar— betstagarna mot yrkesrisker och ohälsa och för att över huvud taget uppnå en god an- passning mellan människa och arbete. Före— tagens ansvar i dessa avseenden växer i takt med utvecklingen och de snabbt skiftande förhållandena i arbetslivet. Denna utveck- ling går mot allt effektivare och rationellare arbetsformer. Det. är därvid angeläget att samtidigt uppmärksamma behovet av arbets- förhållanden i vilka arbetskraften kan info— gas så smidigt och flexibelt som möjligt och beredas en effektiv sysselsättning. Samhäl- lets insatser på det arbetsvårdande fältet är otillräckliga Och blir ofta ineffektiva utan medverkan av experter, verksamma ute i företagen och väl förtrogna med förhållan- dena på de enskilda arbetsställena. Därtill

* Inom företagshälsovården användes be- greppet villkorligt eller betingat arbetsföra för arbetstagare som på grund av medicinska arbets- hinder kan göra en tillfredsställande arbetsinsats endast om hänsyn tas till deras medicinska handikapp vid val av arbetsuppgift eller som eljest av hälsoskäl har en mer eller mindre be- gränsad placerbarhet i produktionen.

kommer att produktionen kräver bästa möj- liga utnyttjande av tillgängliga personella re- surser. Arbetskraften är ett företags vikti- gaste tillgång. Varje arbetstagare får genom den tekniska utvecklingen hand om en allt dyrbarare produktionsutrustning. En otill- fredsställande arbetsanpassning kan få myc- ket stora konsekvenser för det produktiva utbytet. Arbetslivet förlorar i dag en arbets- insats motsvarande mer än 30 000 årsarbe— tare enbart på grund av yrkesskador. Denna förlust utgör dock endast en mindre del av det totala bortfallet av arbetsdagar på grund av sjukdom. Det måste framstå som angelä— get att begränsa dessa förluster, så mycket mer som man på sikt har anledning att räk- na med stora svårigheter att fylla arbetsli- vets behov av arbetskraft. Alla åtgärder som bidrar till ökad säkerhet och god hälsa i arbetet verkar i den riktningen.

Utredningen tillmäter företagshälsovården synnerligen goda förutsättningar att bidra till de syften, som ovan anförts. Denna uppfatt- ning är baserad bl. a. på erfarenheter av re- dan existerande verksamheter. Insatserna bör i första hand vara förebyggande och ge- nomföras i nära anknytning till produktio- nen. De bör utövas av teknisk och medicinsk expertis i samverkan med företagens övriga funktioner, anpassas till behoven på varje enskilt arbetsställe och inriktas både mot ar- betstagarna och arbetsförhållandena.

Utöver arbetsplatsemas företagshälsovård måste i samhällets regi finnas service- och konsultationsorgan på såväl den tekniska som den medicinska sidan, på vilka den ar- betsplatsanknutna verksamheten kan repli- era. Detta behov är särskilt angeläget för de små och medelstora arbetsplatserna, där de egna resurserna ofta är begränsade. I re— habiliteringssammanhang måste företagshäl- sovården ute i arbetslivet komplettera sam— hällets resurser. Endast om de samhälleliga organen disponerar över tillräckliga och väl samstämda resurser kan företagshälsovår- den ute på fältet förväntas fungera under optimala betingelser.

För att möta den speciella problematik, som hänger samman med relationerna mel- lan arbetet och individens hälsa och arbets-

förutsättningar, är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt, att företagshälso- vården är väl förankrad i arbetslivet och att den samtidigt utformas som ett led i sam- hällets totala insatser inom hälso- och sjuk- vård.

Genom en planmässig och successiv ut- byggnad av företagshälsovården kan allt större befolkningsgrupper erbjudas en ratio- nell förebyggande hälsovård. Av särskilt värde är därvid möjligheten att fortlöpande följa den enskilda individens hälsotillstånd och samordna förebyggande, rehabiliterande och kurativa åtgärder, vilket kan förväntas reducera sjukligheten, underlätta olika reha- biliteringsåtgärder och bidra till god social anpassning. Därigenom avlastas kraven på samhällets totala omvårdnadsinsatser.

Företagshälsovårdens effektivitet är så- lunda i hög grad beroende av en mycket in- tim anknytning till arbetslivet men samtidigt av en Välplanerad och konstruktiv samver- kan med den av samhället administrerade hälso- och sjukvården, som tillåter ett ömse- sidigt utbyte av insatser. Med hänsyn här- till, men också till den avvägning av insatser som måste komma till stånd, måste företags- hälsovårdens utbyggnad ske i nära kontakt med samhällets ansvariga instanser.

Allmänna synpunkter

För att förverkliga i ILO—rekommendationen angivna syften skall företagshälsovården i första hand bestå av förebyggande åtgärder. Dessa bör skydda arbetstagarna mot hälso- risker i arbetet och bidra till arbetsförhållan- den som så långt möjligt överensstämmer med arbetstagarnas fysiska och psykiska förutsättningar samt till en lämplig arbets— placering redan från anställningens början. Därtill skall företagshälsovården genom oli- ka förebyggande åtgärder medverka till att bevara och förbättra hälsotillståndet bland de anställda och därigenom också till god arbetsförmåga och ökad motståndskraft mot påfrestningar i arbetet.

De förebyggande åtgärderna är sålunda inriktade på såväl arbetet som arbetstagar- nas hälsa, vilka emellertid båda är under- kastade förändringar. En väsentlig del av de företaghälsovårdande insatserna måste där- för gälla uppföljning av sådana förändringar och av arbetsanpassningen. Vid anpassnings- störningar bör företagshälsovården medver— ka till att orsakssammanhangen klarlägges och att åtgärder som kan avhjälpa dessa störningar vidtas. I alla sådana sammanhang är företagshälsovården rådgivande åt både arbetstagarna och företaget och skall utövas med hänsyn till de anställdas trygghet och arbetstillfredsställelse samtidigt som pro- duktionsmässiga, ekonomiska och sociala faktorer beaktas.

Utformning och innehåll

Dessa uppgifter kräver i väsentliga delar gemensam handläggning av teknisk och me- dicinsk expertis, vilken måste vara väl för- trogen med förhållandena på arbetsplatsen. Företagshälsovården bör därför utövas främst av skyddsingenjören och företagslä- karen, på vilka det ankommer att organisera och genomföra olika till verksamheten hö- rande aktiviteter men också att genom ge- mensamma insatser samordna de tekniska och medicinska åtgärderna så att företags- hälsovården så långt som möjligt kan arbeta som en funktionell enhet i företaget. I denna samverkan ingår att kartlägga behov av in- satser, värdera deras inbördes angelägen— hetsgrad, följa upp beslutade åtgärder, be- döma resultaten och hålla olika instanser underrättade om hithörande förhållanden.

Kontakter och samverkan med andra funk- tioner inom företaget. Samråd mellan arbets- givare och arbetstagare

Det är väsentligt att företagshälsovårdens experter fortlöpande informeras om alla för- hållanden i företaget, som berör deras arbetsområde, och beredes tillfälle att som sakkunniga medverka i handläggning av frå- gor som kan återverka på säkerhet, hälsa och arbetsanpassning. Det finns skäl att sär- skilt understryka betydelsen av att de pro- duktionstekniska funktionerna och personal— funktionerna begär sådan medverkan av

företagshälsovården vid nyinstallationer och större förändringar av arbetet, så att syn- punkter på arbetets skyddstekniska, arbets- hygieniska, ergonomiska och arbetspsykolo- giska utformning liksom på ev. personal- mässiga konsekvenser på bästa sätt kan be- aktas redan innan förändringarna genom- föres.

Kontakter med produktionen måste vara ett viktigt led i företagshälsovårdens arbets- rutiner. Skyddsingenjören och företagsläka— ren inhämtar nödvändiga informationer om arbetsförhållandena genom återkommande arbetsplatsbesök men också genom fortlö— pande kontakter med arbetstagarna och ge- nom samarbete med arbetsledningen på olika nivåer. En viktig kontaktväg härvidlag är skyddskommittéerna, där enligt SAF:s och LO:s regler för den lokala arbetarskydds- verksamheten skyddsingenjör skall vara le- damot och läkaren närvara vid sammanträ- den. Det är utredningens uppfattning att skyddskommittéerna är ett lämpligt forum för fortlöpande information från företags- hälsovården till arbetstagarna om aktuella frågeställningar samt planerade, pågående och genomförda åtgärder, särskilt vad gäller hälsoriskerna. I samband med sådana infor- mationer bör också arbetstagarnas medver- kan i genomförande av olika uppgifter kun- na påkallas. En sådan ömsesidig samverkan bör, om den sättes i system och stödes av företaget, verka stimulerande på skyddskom- mittéernas arbete och bidra till en ännu högre grad av integration av företagshälso- vården i företaget.

Enligt SAF:s och LO:s riktlinjer beträf- fande företagshälsovården skall samråd äga rum mellan arbetsgivare och arbetstagare såväl rörande införande av företagshälso- vård som beträffande dess utövande. Sam- rådet kan föras endera inom företagsnämn- den, skyddskommittén eller i ett särskilt för ändamålet tillsatt råd. Det förhållandet att skyddskommittén kan aktivt inkopplas i företagshälsovårdens verksamhet och med- verka i vissa aktuella arbetsuppgifter bör i och för sig icke utgöra skäl för att avstå från ev. samråd i företagsnämnden eller i särskilt råd, om man härigenom kan ge de

anställda bättre insyn i verksamheten. Det är redan nu vanligt att rapport om företags— hälsovården ges i företagsnämnden och att sådan rapportering betraktas som naturlig och värdefull både av arbetsgivare och ar- betstagare. Den ger också lämpligt underlag för återkommande överläggningar i nämn- den eller i särskilt råd om hur verksamheten bör vara utformad och bedrivas. Utredning- en anser det således synnerligen angeläget att företagshälsovården på detta sätt brett engagerar olika funktioner i företagen lika- väl som arbetstagarna i olika samarbets— organ så att deras medverkan påkallas i olika arbetsrutiner och verksamhetens prin- ciper kan beaktas vid handläggning av poli- cyfrågor.

Motiv för företagsintegrerad verksamhet och utåtriktat samarbete

Utvecklingen har under senare år gått mot en mer företagsintegrerad företagshälsovård än tidigare. Alltjämt är det emellertid van- ligt att företagshälsovård utövas utan konse- kvent samverkan med andra funktioner och har en alltför ensidig inriktning på individu- ella kontakter med arbetstagarna i sjukvård och hälsoundersökningar. På många arbets- platser finner man dessutom en relativt mar- kerad gränsdragning mellan läkarens arbets— fält och arbetarskyddsverksamheten, beroen— de bl.a. på att företagsläkaren och skydds- ingenjören återfinnes inom olika sektioner av företaget och på olika nivåer i organisa- tionen. Sådana lösningar tillgod0ser icke företagshälsovårdens syften så som de tol- kats av utredningen. I en arbetsmiljö, som i så hög grad präglas av den tekniska utveck- lingen, framstår det som allt angelägnare att utnyttja tekniken i människo— och miljövår- dande syfte. Utredningen anser det önskvärt, att företagshälsovården så långt möjligt ge- staltas som en utvidgad form av arbetar- skyddet, vilken genom utökade resurser kan anpassas till utvecklingen i modernt arbets- liv och till de nya behov som följer med denna utveckling. Detta synsätt har också klart kommit till uttryck i SAF:s och LO:s

riktlinjer för företagshälsovård, enligt vilka denna bör inordnas i det system av samver- kan mellan parterna, som sedan länge är etablerat bl. a. i fråga om arbetarskydd. En företagshälsovård som är väl infogad i före- taget och där kan utövas under konstruktiv samverkan med andra funktioner och organ öppnar nya vägar att förbättra relationerna mellan individ och arbete och kommer där- igenom såväl arbetstagarna som produktio- nen till godo.

Möjligheterna att bygga in företagshälso- vården i företaget, så att den där fungerar på samma sätt som andra stabsfunktioner, är särskilt goda på stora arbetsplatser som kan heltidsanställa erforderlig personal för verk- samheten. På små och medelstora arbets- platser kan det vara svårt att anordna verk- samhet i egen regi. Man får då söka andra organisationsformer men ändå eftersträva så integrerade lösningar som möjligt.

Utredningen anser att det finns mycket starka skäl för en fast förankring av före- tagshälsovården i arbetslivet självt med bre- dast möjliga utnyttjande av arbetsplatsens egna resurser. Härigenom vinnes också en stabil grund för konstruktivt och kvalificerat samarbete med de organ i samhället som ansvarar för arbetarskydds- och arbetsmedi- cinska frågor och för en ändamålsenlig av- vägning av insatserna mellan dessa och före- tagen.

Det finns i det sammanhanget skäl att erinra om det stora frågekomplex som sam- manhänger med den externa miljövärden. Utredningen förutsätter, att uppgifter som härvidlag kan komma att läggas på företa- gen i betydande utsträckning kräver med- verkan av skyddsingenjören som företagets expert i tekniskt hygieniska frågor.

Utredningens ställningstagande för en företagshälsovård som så långt möjligt ut- övas av företagen själva motiveras ytterliga- re av praktiska svårigheter för utomstående expertis inom hälsovården och sjukvården samt arbetsvården, försäkringkassorna och socialvården att utan medverkan av sådan företagsintern expertis göra avväganden och ställningstaganden som hänger samman med individens situation i olika specifika arbets-

sammanhang. Företagshälsovården bör sam- tidigt som den uppehåller ansvaret för häl- sofrågor på arbetsplatsen arbeta utåtriktat med så bred kontakt som möjligt med sam- hälleliga organ. Härigenom kommer den på ett naturligt och rationellt sätt att fylla en viktig funktion i samhällets totala insat- ser inom hälso- och sjukvård.

Företagshälsovårdens tekniska och medicinska del

Den kvalificerade tekniska och medicinska handläggningen av företagshälsovårdens oli- ka arbetsavsnitt kräver att verksamheten organiseras i företaget på en teknisk och en medicinsk del, inom vilka den ansvarige skyddsingenjören respektive företagsläkaren förfogar över erforderliga resurser i form av lokaler, utrustning och perSOnal. Skyddsin- genjörens huvudsakliga arbetsfält omfattar det tekniska arbetarskyddet, arbetshygien och ergonomi. Företagsläkaren ansvarar för de arbetsmedicinska problemen och utövar förebyggande hälsovård, rehabilitering och viss sjukvård. Uppdelningen på två enheter är nödvändig med hänsyn till att uppgifterna ofta omfattar avancerade tekniska och medi— cinska frågeställningar, men den måste ge- nomföras så att möjligheterna till mycket nära samverkan och gemensam målinrikt- ning inte begränsas. En samordning av före- tagsläkarens och skyddsingenjörens arbets- områden främjas, om företagshälsovården kan infogas i företaget på sätt som tillåter enhetlig ledning.

Anpassning till varierande behov på skilda arbetsplatser

Utredningen finner det angeläget att verk- samheten utformas och bedrives med hänsyn till förhållandena inom varje enskilt företag. Behov och problem kan skifta inom vida gränser beroende på företagets storlek, läge och struktur, produktionens art, förekomsten av yrkesrisker och personalens sammansätt- ning. Möjligheterna att anskaffa egna resur-

ser liksom tillgången till extern expertis mås- te också återverka på fördelningen av in- satser och på arbetsformerna. Flexibla lös- ningar baserade på tillräcklig kartläggning av behoven bör därför alltid eftersträvas och kan leda till skilda verksamhetsformer. Ut- redningen anser det ändå möjligt och moti- verat att ange vissa aktiviteter, som tillsam- mans bör utgöra stommen i företagshälso- vårdens arbete, och beskriva deras innehåll och genomförande.

8 Arbetsområden

Förebyggande av arbetsolycksfall

Inom den lokala arbetarskyddsverksamheten har under efterkrigsåren utförts ett fram- gångsrikt arbete på att förebygga olycksfall. Man har därvid i första hand utnyttjat olika former av samarbete mellan skyddsavdel- ning, skyddskommitté, arbetsledning och ar- betstagarna själva. Genom att ingående ut- reda inträffade olycksfall och tillbud härtill och sammanställa och bearbeta resultaten av sådana utredningar har det varit möjligt att vidta åtgärder för att förhindra liknande skador. Återkommande skyddsronder, där olycksfallsriskerna systematiskt uppmärk- sammas, är ett annat exempel på sådana in- satser liksom åtgärder för att stimulera ar- betstagarnas intresse för arbetarskyddsfrå- gor i förslagsverksamheten. På senare år har den mänskliga faktorn i olycksfallssamman- hang uppmärksammats mer och mer. I syf- te att göra den enskilde arbetstagaren skydds- medveten har man anordnat kurser i ar- betarskydd och använt sig av andra medel för information och skyddspropaganda. Skyddsfrågorna har vidare ägnats speciell uppmärksamhet vid introduktion av nyan- ställd personal.

Särskilt goda resultat har uppnåtts på många arbetsplatser med väl utbyggd före- tagshälsovård. Det är utredningens uppfatt- ning, att ytterligare framsteg kan göras om man kan få till stånd ett konstruktivt sam- arbete mellan de produktionstekniska funk-

tionerna i företaget och kvalificerad skydds- teknisk expertis inom företagshälsovården. Man kan då bygga in säkerheten i arbetet genom att analysera potentiella risker redan då arbetsuppgiftema planeras och förbere- des och förebygga dem genom lämpliga åt- gärder.

Olycksfallen är ofta resultat av flera sam- verkande faktorer i samspelet mellan indi- vid, arbetsprocess och arbetsmiljö. Förutom tekniska orsaker är individens konstitution och hälsotillstånd av betydelse. Skillnaden mellan arbetskrav och arbetskapacitet och andra anpassningsfaktorer kan liksom olika arbetspsykologiska samband ligga bakom uppkomsten av olycksfall. En allmänt sett god arbetsanpassning minskar därför olycks- fallsriskerna. Detta betyder att optimala re- sultat av det olycksfallsförebyggande arbetet kan påräknas först när företagshälsovårdens samlade resurser inkopplas.

Omhändertagandet på arbetsplatsen av de skadade är av stor praktisk betydelse. Oav- sett dimensioneringen av de egna vårdinsat- sema hör det till företagshälsovårdens upp- gifter att organisera en god beredskap mot svårare olycksfall. Snabba och effektiva in- satser kan verka livsräddande. Vetskapen bland arbetstagarna att sådan beredskap existerar bidrar också till ökad trygghet i arbetet.

Möjligheten att ge även de mindre ska- dorna sakkunnig medicinsk behandling på arbetsplatsen är värdefull på många sätt.

Med en lättillgänglig olycksfallsvård får man de skadade till tidig behandling och kan bereda dem regelbunden tillsyn utan nämn- värd arbetstidsförlust. Härigenom förbättras möjligheterna till snabb och komplikations- fri läkning. Det är av stor betydelse, att företagshälsovården genom att själv hand- lägga skador snabbt och säkert får reda på vad som händer.

Förebyggande av yrkessjukdomar och andra hälsorisker i arbetet

I fråga om vissa yrkessjukdomar föreskrives i Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 maj 1949 läkarundersökning och läkarbesiktning som skall utföras av särskild besiktningsläkare, vartill därför kompetent företagsläkare kan förordnas. Behovet av arbetsmedicinska och framförallt tekniskt arbetshygieniska under- sökningar är emellertid långt mera omfat- tande än kungörelsens tillämpningsområde och växer i takt med förändringarna av den tekniska miljön och den ständiga tillkomsten av nya fysikaliska och kemiska hjälpmedel. Ofta är det nödvändigt att genomföra regel- bundna tekniska miljökontroller och att sam- ordna dessa med riktade hälsoundersökning- ar. Eftersom expositionsförhållandena kan växla inom vida gränser beroende på för- ändringar av arbetsprocesserna, är det syn- nerligen värdefullt om sådana miljökontrol- ler handhas av skyddsingenjören, som väl känner arbetsförhållandena och kan utföra undersökningar då dessa är angelägnast och ger de bästa upplysningarna. På motsvaran— de sätt har företagsläkaren särskilt goda för- utsättningar att kontrollera återverkan på arbetstagarna. Det är ofta svårt att avgöra eventuellt samband mellan sjukdomssym- tom och exposition. För företagsläkaren är emellertid sådana frågeställningar ständigt aktuella, och han kan i sina kontakter med arbetstagarna göra bedömningar mot bak- grunden av god arbetsplatskännedom. Negativa effekter på arbetstagarnas hälsa bör i första hand motverkas genom att man söker uppnå säkra och sunda förhållanden redan då arbetet utformas. Ofta är det emel-

lertid svårt att med tillräcklig exakthet för- utse skadeverkningar. Detsamma gäller möj- ligheterna att beräkna effekten av förebyg- gande initiativ vidtagna i samband med det produktionstekniska planeringsarbetet. Det finns därför alltid behov av fortlöpande miljö- och personkontroller.

Vidare måste man alltid räkna med stora individuella skillnader i resistens mot påver- kan av olika miljöfaktorer. Många yrkesris- ker har nära samband med individuell dis- position och förekomsten av latenta sjuk- domstillstånd och kan förebyggas endast om hänsyn tas förutom till expositionsförhållan— dena också till arbetstagarnas fysiska och psykiska status och resistens. Det är med andra ord väsentligt att yrkesrisksfrågorna icke handlägges som ett isolerat problem utan angripes med beaktande av arbetsan- passningsproblematiken i stort.

Ergonomi

Ergonomins syfte är att anpassa arbetsfor- mer och arbetsmiljö till arbetstagarnas för- utsättningar. Tillämpning av ergonomiska principer gör det möjligt att undvika skad- liga återverkningar av arbetet på individen, reducera fysiska och psykiska påfrestningar och skapa förutsättningar för ökat välbefin- nande i arbetet. Ergonomiska åtgärder kan förhindra uppkomsten av vissa sjukdomstill- stånd men framför allt göra arbetet mer lämpligt för arbetstagare med medicinska arbetsbegränsningar och lägre prestations- förmåga. Härigenom breddas basen för re- krytering av arbetskraft. Den bättre anpass— ning som vinnes genom sådana åtgärder kommer också produktionen till godo i form av minskad personalomsättning och från- varo. Arbetsfysiologiskt och arbetspsykolo- giskt mindre goda förhållanden är dessutom ofta ett uttryck för att arbetet är otillfreds- ställande utformat ur effektivitetssynpunkt. På produktionstekniskt håll kan man ofta konstatera, att åtgärder för att avhjälpa ergo— nomiska missförhållanden samtidigt gör ar- betet tekniskt rationellare Och att insatserna därigenom blir lönsamma.

De ergonomiska åtgärderna består av praktiskt tekniska tillämpningar av fysiolo- giska, psykologiska och medicinska princi- per. Möjligheter att genomföra sådana åt- gärder föreligger framför allt vid nyinstalla- tioner och vid produktionsomläggningar, därför att de ergonomiska aspekterna då kan beaktas på planeringsstadiet. Det är av praktiska och ekonomiska skäl långt svårare att genomföra ergonomiska förändringar un- der den löpande produktionen.

Det ergonomiska arbetet inom företaget kan givetvis organiseras på olika sätt men kräver alltid ett aktivt engagemang av dem som svarar för arbetets utformning, främst produktionstekniker men även arbetsledning- en. Företagshälsovården skall som expert- funktiOn medverka med bedömningar, råd och idéer. Till skyddsingenjörens och före— tagsläkarens uppgifter hör att som specia- lister delta i arbetsgrupper som handlägger planeringar av nya projekt och förändringar liksom att medverka i företagsintern utbild- ning i ergonomi för produktionstekniker, ar- betsledare och skyddsombud. Vidare skall främst skyddsingenjören men även företags- läkaren följa upp de ergonomiska förhållan- dena ute i produktionen. Det är därvid vä- sentligt att beakta att punktuella ergono- miska initiativ ofta kan tjäna ett rehabilite- rande syfte och ge adekvata lösningar på enskilda anpassningsproblem.

Ergonomin har på senare år fått en allt större betydelse i olika arbetssammanhang och behovet att lägga ergonomiska aspekter på arbetsutforrnningen ökar snabbt genom tillkomsten av nya arbetsmetoder. Framför allt i serieproduktionen med dess ofta myc- ket korta arbetscykler kan även små för- ändringar av ett arbetsmoment få mycket betydelsefulla konsekvenser för arbetsanpass- ningen. Behovet av ergonomiska insatser är dock ingalunda begränsat till industriellt ar- bete. Det blir med den stigande mekanise- ringsgraden allt angelägnare också inom jordbruk, skogsbruk, byggnadsverksarnhet och handel samt på sjukhus och kontor. Bland annat dessa förhållanden gör det önskvärt att också dessa grenar av arbets- livet förfogar över företagshälsovård med

såväl teknisk som medicinsk expertis. Även om olika kategorier av tekniker i framtiden får en bättre utbildning i ergonomi, kom- mer det enligt utredningens uppfattning all- tid att krävas ett omfattande samarbete i dessa frågor mellan representanter för pro- duktionsteknik och företagshälsovård.

Teknisk arbetshygien

Förändringarna av den tekniska arbetsmil— jön har kommit den tekniska arbetshygienen att framstå som en särskilt betydelsefull del av företagshälsovården. Dit räknas över- vakning, mätning Och kontroll av olika fysi- kaliska och kemiska miljöfaktorer såsom damm, rök, gaser, lösningsmedel, hudirrite- rande och allergiframkallande ämnen, buller, värme, radioaktiv strålning etc. Som redan framhållits är sådana åtgärder i många fall nödvändiga för att kontrollera och avvärja yrkesrisker. Utformningen av den tekniska miljön påverkar också komfort och trivsel och får därigenom betydelse för arbetstill- fredsställelsen och arbetseffektiviteten.

En betydande del av det tekniskt hygie- niska arbetet består av mätningar av olika expOSitionsförhållanden i produktionen. Mo- derna mättekniska hjälpmedel gör det ofta möjligt att utföra sådana mätningar med re- lativt stor exakthet. Genom att jämföra de erhållna värdena med hygieniska riktvärden erhålles en god allmän uppfattning om före— komsten av eventuella yrkesrisker. Bedöm- ningar bör dock alltid ske utifrån den expo- nerade arbetstagarens förutsättningar och samordnas med medicinsk bedömning av denne. Lämpligheten för Olika uppgifter va- rierar nämligen inom relativt vida gränser och är beroende av sådana faktorer som ålder, individuell känslighet, allmänt hälso- tillstånd och konditionsnivå.

Behovet av tekniskt arbetshygieniska in- satser växlar från arbetsplats till arbetsplats beroende på produktionens art men kräver i allt fler industriella sammanhang betydan- de resurser. Många hithörande undersök- ningsrutiner kan genomföras utan stora kost- nader och med mindre komplicerade meto—

der, men värderingen av resultaten kräver alltid omfattande kunskaper och erfarenhet. Huvudparten av det praktiska genomföran- det måste åligga skyddsingenjören, som också måste samordna och sammanhålla ar- betet i nära kontakt med företagsläkaren och produktionen.

Det är givetvis angeläget, att de till den tekniska arbetshygienen hörande frågorna aktualiseras vid planeringen av arbetslokaler och arbetsprocesser. Genom att redan på detta stadium medverka till att åstadkomma riskfria och i övrigt goda förhållanden kan man reducera behovet av övervakning och kontroll i produktionen. Hela det komplex som gäller arbetsmiljöns och arbetsformer- nas anpassning till arbetstagaren måste där- för byggas upp på ett systematiskt och kon- struktivt samarbete mellan företagshälsovår- den och de organ som på arbetsplatsen sva- rar för arbetsformerna.

Bedömning av arbetskrav (arbetsanalyser)

Företagsläkarens medverkan i arbetsplace- ringen förutsätter kännedom om de fysiska och psykiska krav som olika inom företaget förekommande arbetsuppgifter ställer på ar- betstagarna. På stora arbetsplatser med skif- tande arbetsuppgifter genomföres ofta syste- matiska arbetsanalyser med hänsyn till Olika arbetskravsfaktorer, såsom arbetstyngd, ar- betsställningar, lyftmoment, syn— och hörsel- krav, olika miljöfaktorer, skiftförläggning etc. Sådana analyser, som vanligen genom- föres av företagshälsovården i samarbete med arbetsledning och produktionstekniker, kan med fördel anknytas till system för me- tod- och arbetsstudier samt arbetsvärdering tillämpade vid företaget. Härigenom under- lättas det praktiska genomförandet och de revideringar, som måste ske vid ändrade arbetsförhållanden, förenklas. Det är en för- del om arbetsanalysema kan utformas så, att de tillåter en direkt jämförelse med den medicinska bedömningen av arbetstagarens förutsättningar. De kommer då att utgöra ett värdefullt hjälpmedel vid placeringen av ny- anställda och vid omplacering av personal

med medicinska arbetshinder. Genom att ar- beten med särskilt höga fysiska och psykiska krav kartlägges, kan arbetsanalysen också ge anvisning om var i produktionen ergono- miska åtgärder är särskilt angelägna.

Anställningsundersökning och placering i arbetet

Den medicinska anställningsundersökningen utföres under företagsläkarens ledning och ansvar. I det praktiska genomförandet ut- nyttjar han med fördel företagssköterskan för intervju och vissa medicinska undersök- ningar, medan han själv bedömer undersök- ningsresultatet och gör nödvändiga ställ- ningstaganden.

I allmänhet genomföres anställningsunder- sökningen på uppdrag av företagets perso- nalavdelning. Läkaren skall ta ställning till lämpliga placeringsalternativ för den sökan- de. Om undersökningen sker före anställning och på så sätt ingår som ett led i företagets anställningsförfarande, är det vanligt att lä- karen anmodas att också tillstyrka eller av— styrka anställning. Det är angeläget att an- ställningsnndersökningen i första rummet utformas som en placeringsundersökning. Läkaren bör avstyrka anställning endast om sökanden enligt hans bedömning över huvud taget icke är arbetsför, om hans anställning skulle medföra hälsofara för honom själv eller andra arbetstagare eller om hans arbets- förutsättningar saknar motsvarighet i inom företaget förekommande arbetsuppgifter. I andra fall bör läkaren begränsa sig till ut- låtande som kan tjäna som vägledning vid placering i olika arbetsuppgifter.

Det förhållandet att läkaren utför anställ- ningsundersökningen på uppdrag av företa- get bör icke hindra honom att samtidigt vara rådgivare åt de arbetssökande. Dessa bör kunna erhålla information i första hand om undersökningsfynden och deras medi- cinska innebörd men också om hur eventu- ella hälsorubbningar beräknas återverka på förmågan att utföra olika arbeten. Likaledes bör arbetssökande som så önskar, beredas tillfälle rådgöra med läkaren om tilltänkta

arbetens hälsomässiga krav och därigenom ges bättre möjligheter att pröva sin egen in- ställning till erbjudna arbeten. Endast om undersökningen genomföres under ömsesi- digt förtroende kan den tjäna sitt syfte, näm- ligen att bidra till bästa möjliga anpassning i tilldelat arbete.

Det är oundgängligen nödvändigt att lä- karen i sitt utlåtande till företaget iakttar den tystnadsplikt som gäller för all medici- nalpersonal. Detta medför i regel inga svå- righeter, om utlåtandet begränsas till upp- gifter om lämplig arbetsplacering. Om det under mycket speciella förhållanden är an— geläget, att någon eller några personer inom företaget närmare informeras om den un— dersöktes eventuella sjukdomssymtom eller andra personliga förhållanden, måste den- nes tillstånd först inhämtas.

Läkaren baserar sin bedömning av arbets- förmåga och arbetsförutsättningar i övrigt på resultatet av den medicinska undersök- ningen och på uppgifter som den under- sökte själv lämnar om hälsa, anpassning i tidigare arbete och inställning till det till- tänkta arbetet. Jämfört med arbetsanalysen är en sådan kapacitetsbedömning svårare att genomföra med exakthet och blir betyd- ligt subjektivare. Den ställer därför stora krav på läkarens kunskap om och erfaren- het av medicinska arbetsförutsättningar och kräver ingående kännedom om arbetsförhål- landena. Det är brukligt att utlåtande om arbetskapacitet och arbetsplacering följer den anställde från personalavdelningen ut till arbetsledningen och det måste därför utformas på ett språk som tillåter entydig tolkning och kan förstås av de funktionärer som skall betjäna sig härav. Samtidigt är det angeläget att läkaren i sin bedömning icke gör mera definitiva ställningstaganden än kontakterna vid undersökningstillfället ger underlag för. I tveksamma fall står möjlig- heterna öppna att ompröva bedömningen i samband med en senare kontakt med den nyanställde.

Det är vanligt att undersökning före an- ställningen kompletteras med uppföljning av företagsläkaren eller företagssköterskan, se- dan den anställde varit i arbete någon tid.

Härigenom ges tillfälle till en första bedöm- ning av arbetsanpassningen, vilken är vår- defull också med hänsyn till att den första perioden i en anställning kan vara ur an- passningssynpunkt kritisk.

H älsokontroller

Företagshälsovårdens hälsokontroller har delvis ett annat syfte än motsvarande under- sökningar i samhällelig regi och av särskilda institut verkställda hälsokontroller. De är närmast att betrakta som ett hjälpmedel för att följa de anställdas hälsa och arbetssitua- tion och ingår därför som ett led i den fö- retagshälsovårdande verksamheten i stort.

I viss mån en särställning intar dock de riktade hälsokontrollerna, där man med ut- nyttjande av speciell undersökningsmetodik söker svar på en eller flera preciserade diagnostiska frågor. Företagshälsovården utnyttjar riktade hälsokontroller vid uppfölj- ning av olika yrkesrisker t. ex. hörselunder- sökningar för kontroll av bullerskaderisker, lungundersökningar vid silikosfara, blod- och urinbestämningar för att spåra blyför- giftning. Riktade hälsokontroller användes också för bedömning av isolerade kapaci— tetsfaktorer. Sålunda utföres synundersök- ningar på arbetstagare med särskilt synkrä- vande arbete och den fysiska arbetskapaci- teten kan för arbetstagare med tunga arbe— ten kontrolleras med hjälp av exempelvis cykelergometri. Vissa riktade hälsokontrol- ler t.ex. skärmbildsundersökningar avser att diagnostisera eller utesluta välavgränsade sjukdomstillstånd. Dylika undersökningar, som ju också utföres i samhällets regi som massundersökningar, kan ofta genom att de förlägges till arbetsplatsen och organiseras under medverkan av företagshälsovården utföras smidigt och med förhållandevis låga kostnader.

De individuella hälsokontrollema syftar till en bredare inventering av arbetstagarnas hälsomässiga och anpassningsmässiga situa- tion. De ger vissa möjligheter att påvisa tidigare icke kända eller beaktade sjukdo- mar men också att vid varje form av hälso-

rubbning pröva behovet av utredning, fort- satt kontroll och behandling. Smärre sjuk- domstillstånd, som eljest icke skulle ha fört arbetstagaren till läkare, kan behandlas i anslutning till hälsokontrollen, varigenom en ogynnsam utveckling och återverkan på arbetsförrnågan förebyggas. Samtidigt kan arbetstagaren delges individuth anpassad hälsoinformation och förebyggande åtgärder såsom vaccinationer och tilldelning av lämp- lig personlig skyddsutrustning vidtas.

Ett väsentligt syfte med de individuella hälsokontrollerna är att pröva anpassnings— situationen både vid undersökningstillfället och på något längre sikt. Tecken på anpass- ningsstörningar bör leda till analys av or- sakssammanhang, och prövning bör ske be- träffande behov av och möjligheter till al- ternativa korrigerande och kompenserande åtgärder. Värdefull är också möjligheten att genom själva kontakten hjälpa och stödja de arbetstagare som har arbetssvårigheter eller andra anpassningsproblem.

Det är angeläget att hälsoundersökning- arna individualiseras med hänsyn till om— fattning och uppläggning och främst er— bjudes de arbetstagare som är i särskilt be- hov härav. En ändamålsenlig planering av företagshälsovårdens hälsokontroller inne- bär att dessa utnyttjas som ett komplement till andra informationer om hälsa och ar- betssituation. Omfattningen av den hälso- kontrollerande verksamheten måste göras beroende av olika förhållanden på arbets- platsen, såsom förekomsten av yrkesrisker, åldersfördelning och personalsammansätt- ningen i övrigt, tillgång till sjukvård på och utanför arbetsplatsen samt givetvis företags— hälsovårdens samlade resurser och ansprå- ken på dessa från andra aktiviteter. Erfaren- heter från olika arbetsplatser visar att före- tagssköterskan, om hon har lämplig utbild- ning och ledning i sitt arbete, i väsentlig ut- sträckning kan medverka i hälsokontroller- nas genomförande.

Sjukvård

I företagshälsovården på svenska arbetsplat- ser ingår sjukvården som en betydande del.

Av en av Svenska industriläkarföreningen 1966 gjord enkät framgår, att 89 % av de tillfrågade företagsläkarna anser sig utöva sjukvård på arbetsplatsen i större utsträck- ning än vad som avses i ILO-rekommenda- tionen. Omkring 45 % uppger sig handha största delen av all ambulant sjukvård bland de anställda, och 39 % av dem mot- tar även anhöriga för sjukvård på arbetsplat- sen. Proportionen mellan hälsovård och sjukvård är dock olika från arbetsplats till arbetsplats. Ofta är sjukvården så domine- rande, att den förebyggande verksamheten närmast ter sig som ett supplement, och det finns fortfarande företagshälsovård som är uteslutande kurativt inriktad. En vanligt förekommande fördelning är 50 % sjuk— vård och 50 % hälsovård, dvs. en fördel- ning som enligt gällande bestämmelser är en förutsättning för maximal återbäring från försäkringskassorna.

Även formen för samordning mellan fö- rebyggande och kurativ verksamhet växlar. I vissa fall inskränker sig samordningen till att hälso- och sjukvård bedrives i sam- ma lokaler och av samma personal, i andra fall förekommer en långt gående integre- ring, där sjukvården utnyttjas i hälsovår- dens syften och vice versa. Det senare fin- ner man ofta vid stora arbetsplatser med väl utbyggd företagshälsovård och med mer än en heltidsanställd läkare. I de fall arbets- platser utan egen företagshälsovård etable- rat läkarkontakter, innefattar dessa ofta kurativ verksamhet, vilket antyder ett be- hov att kanalisera och systematisera de an— ställdas sjukvård.

Att sjukvården — i kontrast till förhållan- dena i de flesta andra länder — fått ett så brett utrymme vid svenska företag, har fle- ra orsaker. I första hand kan det tillskrivas utveckling och tradition. Redan långt före andra världskriget tillhandahöll arbetsgivar— na på många arbetsplatser — särskilt vid bruken — fri sjukvård för de anställda och deras familjer. Senare har man modifierat verksamheten och sökt anpassa den till modern industriell utveckling genom att i den innefatta även förebyggande åtgärder. Samtidigt har som följd av den medicinska

och socialpolitiska utvecklingen en betydan- de del av den sjukvårdande verksamheten återförts till den allmänna hälso- och sjuk- vården. Med hänsyn till bl. a. samhällets begränsade läkarresurser inom den öppna sjukvården har emellertid vissa företag, framför allt de större, påtagit sig att jäm- sides med den tekniskt och medicinskt före- byggande verksamheten bestrida även sjuk- vårdande uppgifter. Även om företagens sjukvårdsengagemang reducerats, synes man i allmänhet ej vilja helt avstå från kurativ verksamhet, vilket kan tolkas så, att såväl ar- betsgivare som arbetstagare funnit kombina- tionen ändamålsenlig.

Företagsläkarens uppgifter i fråga om sjukvården överensstämmer närmast med allmänläkarens inom samhällets sjukvårds- organisation. Han får liksom tjänsteläkaren och den privatpraktiserande allmänläkaren (»familjeläkaren») ofta samordna den en- skilda individens hälsovård och sjukvård och förmedla kontakter med specalister för utredning och behandling. Vid sin bedöm- ning har han också att ta. hänsyn till patien— tens sociala och arbetsmässiga förhållanden och kommer därigenom ofta att fungera som dennes ombud i relationerna till det allmännas totala vårdresurser. På detta sätt avlastar företagshälsovården i viss mån trycket på samhällets resurser för sjukvård.

Motiv för företagshälsovårdens sjukvårdsdel

En till företagshälsovården ansluten sjuk- vårdsdel kan utnyttjas med ringa förlust av arbetstid och ofta utan dröjsmål. Den kan också erbjuda möjligheter till konsul- tation på tidigt stadium av akut sjukdom liksom vid mindre alarmerande sjukdoms- symtom. Detta kan bl. a. minska risken för komplikationer och förkorta eventuell sjuk- skrivningstid. Av betydelse är vidare möjlig- heten att snabbt kunna bli omhändertagen vid skador och plötsliga insjuknanden i arbe- tet. Tillgång till rådfrågning på arbetsplat— sen kan också begränsa arbetstagarens ef- terfrågan på sjukvård under annan tid än

normal mottagningstid och således ned- bringa antalet jourfall.

I den mån företagssköterskor finns till- gängliga, kan dessa bistå med enklare kon- sultationer och i viss utsträckning sortera de fall, som skall gå till läkarkonsultation. Detta förutsätter dock att dessa sjuksköters- kor ständigt har möjlighet att konsultera viss läkare.

Möjligheter till kontinuitet och uppfölj- ning. Genom företagsläkarens kontakt med arbetstagarna, bl. a. vid hälsoundersökning- ar och deltagande i skyddskommittéemas arbete, får han kunskaper om deras allmän- na hälsotillstånd och arbetsförhållanden och därigenom underlag för korrekta värdering- ar av aktuella sjukdomssymtom liksom goda möjligheter till observation och uppföljning vid oklara sjukdomssymtom. Härigenom be- gränsas, speciellt i vissa socialmedicinska hänseenden, behovet av mera omfattande utredningar. När å andra sidan medicinska utredningar är påkallade, kan företagsläka- ren ofta väl teckna sin patients bakgrund såväl medicinskt som arbetsmässigt och även precisera för utredning och bedömning ak— tuella frågor samt remittera patienten till rätt undersökningsinstans.

Även om utredningen och den aktiva fasen av behandlingen utföres av annan läkare, är det ofta ändamålsenligt att efter— behandlingen övertas av företagshälsovår- den. Härigenom kan man kombinera me- dicinska åtgärder med återinplacering i ak- tivt arbete.

Bedömning av relationerna mellan sjuk- dom och arbetsförmåga och möjligheten att reducera sjukfrånvaron. Det har under en lång följd av år på flera områden inom nä- ringslivet rått brist på kvalificerad arbets- kraft. Hög bortavaro från arbetet försvårar ett rationellt utnyttjande av personalresur- serna, sänker effektiviteten, ökar riskerna för kvalitativa brister i produktionen och drar stora kostnader. Vid frekvent korttids- frånvaro är det oftast svårt att ordna ersät— tare. Särskilt besvärligt är detta vid serie- produktion, som fordrar hundraprocentig

bemanning på vart produktionsled. Alla åt- gärder, som bidrar till sänkt frånvaro, är därför produktionsbefrämjande.

Företagsläkarens kunskaper om arbets- förhållandena inom ett företag och hans möjlighet att följa förhållandena på varje individuell arbetsplats, gör det möjligt för honom att bedöma ett eventuellt orsakssam- manhang mellan sjukdomssymtom och sjuk- domsframkallande faktorer i arbetet. Hälso- risker och fysiologiskt olämpliga belastning- ar i arbetet uppenbaras ofta vid läkarkonsul- tationer. På liknande sätt ger behandlingen av arbetsolycksfallen upplysningar om olycksfallsriskerna, vilka systematiskt kan ut- nyttjas i skyddsarbetet. Den kvalificerade fö- retagshälsovården innebär en kontinuerlig kontroll av arbetstagarens hälsotillstånd, ar- betsförmåga och arbetsanpassning. Sjukvår- den utgör ett värdefullt komplement till de rutinmässiga kontakterna vid hälsounder- sökningar.

Företagshälsovårdens möjligheter att re- ducera sjukfrånvaron ligger framför allt i sjukdomsförebyggande åtgärder samt i initia- tiv, som främjar arbetsanpassningen. Ge- nom systematisk och kontinuerlig kontroll av de anställdas hälsotillstånd bör en suc- cessiv anpassning kunna ske mellan de krav produktionen ställer och den kapacitet indi- viden kan prestera även vid sjukdom. Före- tagsläkaren kan med hjälp av sina kunska- per om arbetsförhållandena medverka till tillfälliga omplaceringar i lättare och lugna- re arbetsförhållanden som alternativ till sjukskrivning. Han kan också underlätta en snabbare återgång till arbetet efter sjuk- skrivning.

Siukvård och rehabilitering. Den företags- interna sjukvården har också betydelse för rehabiliteringen. Även om många rehabili- teringsfall är av den art att de påkallar medicinsk specialvård, kan företagsläkarens aktiva medverkan i behandlingen innebära att rehabiliteringsåtgärder i form av arbets- träning och planering för återgång i arbete kan sättas in tidigare än eljest skulle vara möjligt. Sjukvård på arbetsplatsen ökar möj- ligheten att dit förlägga den viktiga efter-

vården och samordna den med rehabilite- rande åtgärder.

Integration av förebyggande verksamhet och sjukvård. Vid hälsoundersökningar på- visas eller aktualiseras ofta sjukdomssym- tom som påkallar enklare medicinska åtgär- der. De kan ofta genomföras i omedelbar anslutning till hälsoundersökningen eller i varje fall utan ett mer eller mindre omständ- ligt och tidsödande remissförfarande till an- nan läkare. Hälsovården griper här över på sjukvården på samma sätt som sjukvår- den utnyttjas för hälsovårdande syften. Över huvud taget är gränserna mellan hälsovård och sjukvård så flytande, att en strikt upp- delning dem emellan ej alltid kan ske.

Sjukvårdens omfattning

Vad som ovan anförts belyser de faktiska förhållandena inom många svenska före- tag. Det kan synas anmärkningsvärt att det i ILO-rekommendationen med vissa be- gränsande undantag tas avstånd från sjuk- vård på arbetsplatserna. Det skall dock be- aktas, att ILO har att ta hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som råder inom hälso- och sjukvården i de skilda med- lemsstaterna. Det främsta skälet till ILO- rekommendationens ståndpunkt beträffande sjukvården torde vara en strävan att vid begränsade resurser så långt som möjligt reservera insatserna för den förebyggande verksamheten. Det kan också förmodas va- ra lättare att på arbetsplatserna introducera ett medicinskt program som icke allt för mycket griper in i de speciella organisato- riska, försäkringsmässiga och fackliga för- hållanden som råder i olika länder.

I vårt land är utgångsläget härvidlag ett annat än i de flesta andra länder. Vi har av tradition en arbetsplatsanknuten sjukvård, till vilken såväl arbetsgivar- som arbetsta- garorganisationerna är positivt inställda. Härtill kan fogas att majoriteten (82 %) av de företagsläkare som omfattades av indu- striläkarföreningens förutnämnda enkät, be— dömer den sjukvårdande delen av sin verk- samhet som angelägen. Det bör emellertid

anmärkas att sjukvården på många arbets- platser blivit så omfattande att den inkräk- tat på tid och kapacitet avsedda för förebyg- gande verksamhet. Av den ovan omnämnda enkäten framgår att 38 % av de tillfrågade företagsläkama anser att så är fallet.

Förklaringen härtill kan vara brist på läkarvårdsresurser utanför arbetsplatsen. 18 % av företagsläkama uppger att otill- räckliga sjukvårdsresurser på orten i hög grad tvingat dem till mer sjukvård inom företaget än som är önskvärt. 37 % av de tillfrågade anser att i viss mån så är fal- let.

Sjukvårdens utformning

De fördelar i många avseenden som står att vinna genom att samordna viss sjukvård med företagshälsovården förutsätter, att man ägnar ingående uppmärksamhet åt sjukvårdsdelens utformning och omfattning. Det bör beaktas att arbetsplatsemas sjuk— vård skall komplettera och inte ersätta sam- hällets. Den sjukvård, som genom sin an- knytning till den förebyggande verksamhe- ten innebär en effektivisering av denna och som genom sina speciella förutsättningar kommer arbetstagare, företag och samhälle till godo, bör främjas och därför inordnas i ett medicinskt arbetsplatsprogram.

Vad som ovan anförts angående företags- hälsovårdens sjukvårdsdel innebär att flexib- la lösningar bör eftersträvas. Sjukvårdens utformning och omfattning bör på bästa möjliga sätt anpassas såväl till behovet på arbetsplatsen och den organisationsform för företagshälsovård man där tillämpar som till den lokala samhälleliga sjukvårdens utform- ning och resurser. I allmänhet torde det vara väl motiverat att inom ramen för före- tagshälsovården utöva följande former av sjukvård.

1. Första hjälpen vid olycksfall och aku- ta insjuknanden, behandling av bagatell- åkommor samt viss katastrofberedskap.

2. Behandling av skador och sjukdomar med nära relation till arbetet, om icke sjuk- hus- eller specialistvård är påkallad.

3. Eftervård åt patienter, som efter sjuk-

skrivning kunnat återgå i arbete. 4. Sjukvård, som kan anknytas till hälso- undersökningar.

Företagens sjukvård och det fria läkarvalet

Det förhållandet att företagen genom sin företagshälsovårdsorganisation tillhandahål- ler sjukvårdsmöjligheter för sina anställda innebär i princip ingen inskränkning i det fria läkarvalet. Detta kommer också till ut- tryck i SAF:s och LO:s riktlinjer för före- tagshälsovård, vari beträffande sjukvården bl. a. sägs att denna skall bedrivas med be- aktande av principerna om fritt läkarval. Många företag tillhandahåller sjukvård utan kostnad för de anställda. Att dessa förmå- ner då ofta begränsas till utnyttjande av fö- retagets egna sjukvårdsresurser på samma sätt som man ger service inom den sociala sektorn, t. ex. genom socialkurator, är na- turligt och bör inte betraktas som ett in- trång i individens fria läkarval.

Det har ifrågasatts om företagsläkarens ställning i företaget och hans beroendeför- hållande till detta skulle kunna äventyra den anda av förtroende, som bör utmärka re- lationen läkare—patient. Detta är en väsent- lig fråga, som berör icke blott sjukvårds- delen utan i viss mån även aktiviteter på det förebyggande området. Enligt ILO-re- kommendationen bör läkare inom företags— hälsovården >>i yrkesmässigt och moraliskt hänseende intaga en helt oberoende ställ- ning i förhållande till såväl arbetsgivare som arbetstagare». Hittillsvarande erfarenhet av företagshälsovård tyder på att den omstän- digheten, att företagsläkaren är avlönad av företaget, icke ställer honom i en annan si- tuation än andra läkare såsom patientens förtrogne. Företagsläkarna har i hög grad kunnat påräkna de anställdas förtroende och har i stor utsträckning anlitats av de anställda också i sjukvården. Detta torde bl. a. bero på att arbetstagarna insett det värde företagsläkarens verksamhet har för dem själva. Kontakter i fråga om sjukvård mellan företagsläkare och anställda ger båda parter tillfälle att lära känna varandra på

ett sätt, som kan bidra till ett gott samför- stånd även i hälsovårdsfrågor.

Samverkan med samhällets sjukvård Som redan framhållits ger företagshälsovår- dens uppbyggnad och arbetsformer goda förutsättningar för ett samarbete med sam- hällets slutna sjukvård och övrig specialist- vård. Företagsläkarens kännedom om ar- betstagarna ger honom möjlighet att hänvi- sa patienten till lämplig specialist, lämna denne fakta till grund för utredning och be- dömning och samarbeta med honom beträf- fande effektivare behandling, efterkontroll och återinpassning i arbete. Han underlät- tar härigenom den sjukvårdande specialis- tens arbete. Genom samråd med denne kan han själv få informationer om arbetstagar- na och därigenom på ett värdefullt sätt komplettera sin egen bild av dessa.

Av särskild betydelse för utredningar om och bedömningar av samband mellan sjuk- domssymtom och sjukdomsalstrande fakto- rer i arbetsmiljön torde samverkan med de yrkesmedicinska sjukhusenhetema vara. Detsamma torde gälla samverkan med sjuk- husens rehabiliteringsavdelningar.

En del stora företag med egen företags- hälsovård har engagerat utomstående spe- cialister för konsultverksamhet. Oftast har dessa konsultationer skett på specialistens egen mottagning. I några fall har dock kon- sulterna utövat sin verksamhet på arbets- platsen, vilket är ändamålsenligt när hälso- problemen har nära anknytning till arbets- förhållandena. Sålunda har exempelvis en psykiatrisk konsult på arbetsplatsen speci- ella möjligheter att lära känna förhållan- dena inom företaget inklusive den psykolo- giska arbetsmiljön och nå personlig kontakt förutom med den anställde och företags— läkaren också med arbetsledningen och per- sonalavdelningen.

Det förekommer att en arbetstagare själv, utan att dessförinnan ha haft kontakt med företagshälsovården, söker annan läkare. Det är då angeläget, att denne utnyttjar de möjligheter, som skapats genom förekom- sten av företagshälsovård på vederbörandes arbetsplats. De komplicerade förhållandena

i modernt arbetsliv gör det svårt för en lä- kare utan kännedom om arbetsmiljön att ta ställning till frågor om samband mellan sjukdom och arbete, optimal sjukskrivnings- tid, graden av arbetsförmåga samt behov av och möjlighet att vidta rehabiliterande åt- gärder i anslutning till behandlingen. Sym- tom som gör att arbetstagaren vänder sig till läkaren kan många gånger vara uttryck för brister i arbetsanpassning, Vilka ofta icke är uppenbara för läkaren och ibland ej heller för arbetstagaren själv. Om sådana samband förbises i handläggningen av fallet och mo- tiverade åtgärder i arbetet därigenom icke kommer till stånd, blir behandlingsresultatet oftast otillfredsställande.

Behovet av att vid behandling av olika sjukdomstillstånd anlägga också arbetsmäs- siga aspekter bör kunna tillgodoses genom samarbete mellan vederbörande läkare utan- för arbetsplatsen och företagsläkaren. Den senares speciella insikter om arbetstagaren och hans arbetsrelationer måste ställas ock- så till extern-läkarens disposition. Det bör vara naturligt, att denne läkare söker kon- takt och samarbete med företagsläkaren, om man därigenom vinner en bättre belys- ning av fallet och möjlighet att snabbare återställa full hälsa och underlätta återin- passning i arbetet. Initiativ till sådana kon- takter bör givetvis också kunna tas av före— tagsläkaren. Även arbetstagaren själv bör under pågående behandling kunna söka kontakt med företagshälsovården för att diskutera sin aktuella arbetssituation.

Förslaget att en viss sjukvårdsdel skall knytas till företagshälsovården kräver vissa särskilda överväganden. Med hänsyn till nu rådande brist på såväl läkare som övrig ar- betskraft inom hälso- och sjukvården är det nödvändigt att den samhälleliga hälso- och sjukvårdens basorganisation erhåller erfor- derliga resurser. En väl utbyggd företags- hälsovård utgör en komplettering och ef- fektivisering av denna basorganisation, och resurser bör därför ställas till förfogande även för den förstnämnda. Eftersom slut- målet bör vara att varje invånare jämsides med sjukvård skall erhålla den förebyggan- de vård som motiveras av hans levnadsmil-

jö vare sig denna bestäms av arbetsplats, skola eller hem är det vid en utbyggnad av den förebyggande medicinen i landet viktigt att även satsa på företagshälsovård. Genom en organisation, där företagshäl- sovårdens sjukvårdande del koordineras med samhällets sjukvårdsorganisation, blir det naturligt, att de inom företagshälsovården engagerade läkarna deltar i hälso- och sjuk- vårdens totala jour- och beredskapsarbete.

R eh abilitering

Det synes berättigat att i begreppet rehabili— tering innesluta alla åtgärder som syftar till att restaurera en förlorad arbetsanpassning. Med en sådan tolkning kan man konsta- tera, att flera av företagshälsovårdens akti- viteter inrymmer rehabiliterande syften. Med ergonomiska åtgärder undanröjes ofta arbetssvårigheter för personal med medi- cinska arbetshinder, och företagshälsovår— dens medverkan i arbetsplaceringen syftar främst till att kompensera hälsomässiga ar- betsbegränsningar. Vid de återkommande hälsoundersökningarna prövas arbetstagar- nas anpassningssituation och smärre stör- ningar kan lösas, innan arbetssvårigheter inträtt.

Det är utredningens uppfattning, att den- na konsekventa inriktning på anpassnings- frågor med möjlighet till mycket tidiga åt- gärder verksamt reducerar antalet fall, som blir i behov av kvalificerade rehabiliterings- åtgärder, och att en utveckling av företags- hälsovården redan av detta skäl bör ses som ett viktigt led i samhällets samlade in- satser för rehabilitering.

Det finns anledning att också lägga ar- betsmarknadspolitiska aspekter på företags- hälsovårdens medverkan i rehabiliterings- sammanhang. Utvecklingen på arbetsmark- naden präglas i hög grad av strukturom- vandlingar. Krympande personalbehov inom vissa näringsgrenar liksom nedläggningar och omgrupperingar av industrier får ofta allvar- liga konsekvenser för stora grupper av ar- betstagare. Många friställda måste övergå till helt nya former av yrkesverksamhet. För

att erhålla lämpligt arbete måste de ofta byta bostadsort. Särskilt för de betingat ar- betsföra innebär sådana omställningar svåra problem. Deras arbetshinder begränsar val- möjligheterna och i konkurrensen om lämp- liga arbetstillfällen har de ofta svårigheter att hävda sig gentemot andra arbetstagare. Följden kan bli långa perioder av arbets- löshet eller sjukskrivning, där inaktivitet och psykiska påfrestningar tenderar att ytterli- gare reducera deras arbetskapacitet.

Antalet rehabiliteringsfall kan därigenom snabbt öka i vissa konjunkturlägen. Det är väsentligt att beakta, att det inom den to- tala arbetskraften rymmes ett stort antal potentiella rehabiliteringsfall. Under gynn- samma betingelser kan dessa som ovan framhållits trots avsevärda medicinska han- dikapp ofta göra goda arbetsinsatser. Vid friställning uppträder svårigheter att bereda dem sysselsättning under optimala beting- elser. Sådana omställningsproblem skulle kunna lösas lättare genom ett ordnat sam- arbete mellan arbetsvården och företagshäl- sovården såväl vid de friställdas tidigare arbetsplats som vid de företag, där de kan beredas ny sysselsättning. Man bör med andra ord eftersträva kontinuerliga rehabi- literingsinsatser för alla arbetstagare med arbetsbegränsningar och undvika avbrott i rehabiliteringsprocessen vid sysselsättnings- byte. Samhällets åtgärder i form av om- skolning etc. skulle härigenom mer än hit- tills kunna grundas på reell bedömning av individens arbetsförutsättningar och inriktas på konkretare mål i kommande sysselsätt- ning.

Inom ramen för sina lokala resurser bör företagshälsovården utöva rehabiliterings- verksamhet i följande sammanhang:

vidta rehabiliteringsåtgärder i anslutning till sjukvård;

medverka till lösning av komplicerade placeringsfrågor;

medverka till företagsintern arbetsträning och enklare omskolning;

medverka till skyddade arbetsförhållan- den för arbetstagare, som på grund av av— sevärda medicinska handikapp icke kan pla- ceras i den ordinarie produktionen, samt

förmedla kontakter och samarbeta med samhällets rehabiliteringsorgan, dels när företagets anställda är i behov av externa rehabiliteringsåtgärder, dels när via dessa organ arbetstagare, som är i behov av fort— satt rehabilitering, anställes i företaget.

Rehabilitering i anslutning till sjukvård

Det är en allmänt accepterad uppfattning att tidigt insatta rehabiliteringsåtgärder är effektivast. Centrala rehabiliteringsbered- ningen (CRB) konstaterar i sin promemoria med riktlinjer för den allmänna rehabilite- ringsorganisationen (SOU 1964: 50, sid. 56), att man måste eftersträva en sådan inrikt- ning av olika former av sjukvård att rehabi- literingssynpunktema beaktas på ett mycket tidigt stadium. Redan när en patient får kontakt med sjukvården, bör sålunda den behandlande läkaren såvitt möjligt söka bil- da sig en uppfattning om patientens hela situation och även sörja för att eventuellt rehabiliteringsbehov blir tillgodosett. CRB påpekar också att bl. a. företagsläkarna här har en viktig uppgift.

Företagsläkaren kan med fog sägas ha särskilt goda möjligheter att kombinera sjukvård och rehabilitering. Han har som regel en välgrundad insikt i arbetstagarens allmänna hälsotillstånd, medicinska arbets- förmåga och arbetssituation och känner ofta hans sociala förhållanden. Detta ger honom särskilda förutsättningar att bedöma behov av rehabiliteringsåtgärder vid inträf- fad sjukdom. Där omplacering eller andra initiativ är påkallade kan han utnyttja sin arbetsplatskunskap och sina kontakter med arbetsledningen och personalfunktionen i företaget. I de fall arbetstagaren behandlas av läkare utanför företaget är det möjligt att nå samma fördelar genom konstruktiv samverkan mellan denne och företagsläka- ren.

Rehabilitering av företagens egen personal med kroniska arbetshinder

Enligt flera inventeringar som utförts för att fastställa arbetstagares medicinska ar-

betsbegränsningar på olika arbetsplatser uppgår antalet betingat arbetsföra till mel— lan 25 och 50 % av den totala arbetsstyr- kan. Flertalet sådana medicinska begräns- ningar är av mindre avancerad art och kan utan alltför stora svårigheter lösas genom individuell arbetsplacering i den vanliga produktionen, varvid med företagshälsovår- dens medverkan utförda bedömningar av arbetskrav och arbetsförmåga är av stort värde.

För de arbetstagare som har avancerade arbetshinder, t. ex. fysiska och psykiska handikapp kombinerade med hög ålder, krä- ves däremot mer omfattande åtgärder. Svå- righeter att finna tillfredsställande lösningar sammanhänger med det moderna arbetsli- vets ofta komplicerade arbetsförhållanden. Särskilt inom industrin har mekanisering och rationalisering medfört högre och mer specifika arbetskrav, och de ofta återkom- mande förändringarna av arbetet ställer stora anspråk på anpassbarhet. Självständiga arbetsuppgifter lämpade för de medicinskt arbetshindrade blir färre, och placering av betingat arbetsföra i sådana arbeten leder till återkommande placeringsproblem allt efter som rationaliseringen fortskrider.

I varje rehabiliteringssituation är det fö- retagshälsovårdens primära uppgift att klar- lägga orsakssammanhangen, anpassnings— svårigheternas natur och förutsättningama att häva dessa. Det är därvid väsentligt att beakta, att individens arbetsoförmåga eller sänkta anpassningsnivå icke står i relation enbart till honom själv och hans medicinska status utan också till arbetsförhållandena. I handläggning av rehabiliteringsfall bör därför medicinska aspekter och åtgärder re— dan från början samordnas med arbetsin- riktade. Så snart den medicinska bakgrun— den klarlagts är det angeläget att söka fast- ställa om enbart medicinsk behandling kan återställa arbetsförrnågan i sådan grad, att den behandlade kan återgå i sitt tidigare ar- bete utan ytterligare åtgärder, eller om ock- så arbetsförhållandena måste åtgärdas.

Till den vanliga medicinska behandlingen kan med fördel fogas olika aktiverande åt- gärder för att bibehålla eller förbättra funk-

tionsförrnågan. Arbetsträning given under vissa faser av sjukdom är av särskilt värde, därför att man härigenom kan förhindra konditionssänkning genom inaktivitet. Det är oftast inte möjligt att bereda sådan ar- betsträning i den ordinarie produktionen. Därför har flera större företag ordnat sär- skilda rehabiliteringsavdelningar på arbets- platsen för tillfällig arbetsplacering och samtidig medicinsk behandling och arbets- träning, kombinerad med produktivt arbete. Sådana avdelningar ger också möjlighet till viss arbetsprövning och enklare omskolning.

Om arbetstagare bedöms icke kunna åter- gå i tidigare arbetsförhållanden, är det an- geläget att i första hand undersöka om dessa kan förändras utan byte av arbetsuppgift. Genom ergonomiska åtgärder kan man inte sällan kapa belastningstoppar eller eljest re- ducera påfrestningar. Omplaceringar bör alltid föregås av omsorgsfuu kapacitets- och arbetskravsbedömning och vid behov av ar- betsprövning och omskolning. Om svårare funktionsnedsättning gör återplacering i den ordinarie produktionen ogenomförbar, kan man ibland låta arbetstagaren mer långsik— tigt stanna i mer skyddade arbetsförhållan- den, t.ex. i någon av ovannämnda rehabili- teringsavdelningar eller i en särskild skyd- dad arbetsenhet dit lämpade arbetsuppgifter kan förläggas, för att där utföra ett produk— tivt arbete med den prestationsnivå hans handikapp tillåter.

Det är sålunda ofta möjligt att åstadkom- ma effektiva rehabiliteringsinsatser på ar- betsplatserna med medel som i förhållande till samhällets rehabiliteringsorgan är rätt enkla. Detta beror mycket på att åtgärderna kan sättas in tidigt och att problemen kan angripas med medicinska och arbetsinrik— tade medel samtidigt. Av stor vikt är att företagets samlade resurser kan kopplas in på rehabiliteringsprocessen.

Man kan emellertid konstatera att sådana insatser helt och hållet är beroende av till- gången på kompletta och kvalificerade före- tagshälsovårdsresurser. Det förhållandet att företagshälsovården hela tiden arbetar med inriktning på anpassningsfrågor, förfogar över egna arbetsmedicinska och ergonomis-

ka resurser och kan samordna rehabilite— ringsansträngningarna i kontakt med arbets- ledningen, personalfunktionen och de pro- duktionstekniska organen utgör tillsammans med samarbetsmöjlighetema med samhällets instanser en grundförutsättning för denna rehabiliteringsverksamhet.

Företagen och de externa rehabiliterings- fallen

Den verksamhet som utövas av samhällets rehabiliteringsorganisation syftar till produk- tiv sysselsättning av de arbetstagare som överhuvudtaget kan komma ifråga härför. Möjligheterna att föra ut dem på den öpp- na arbetsmarknaden är i hög grad beroende av ett ordnat samarbete i dessa frågor mel- lan arbetsvården och företagen. Hittills har dylik samverkan inskränkt sig till att arbets- vården förmedlat ansökan från rehabilitera- de till företag, där man bedömt att lämp- liga sysselsättningar förekornrner. Endast un- dantagsvis har det förekommit systematiska kontakter mellan samhällets rehabiliterings- organ och de personalvårdande organen på arbetsplatsen — främst företagshälsovården 4 i syfte att precisera behovet av vidare rehabiliteringsåtgärder och uppföljning i samband med inplacering i produktivt arbe- te. Detta är givetvis en brist, då rehabilite- ringsprocessen inte kan anses avslutad förr- än den rehabiliterade under tillräckligt lång tid visat sig fungera tillfredsställande och för övrigt vara acceptabelt anpassad i till- delat arbetet. Det torde emellertid inte vara ovanligt att omskolad personal söker sig till helt andra arbetsformer än dem för vilka de omskolats. Likaså förekommer det ofta att de efter kort tid avbryter arbetet, därför att detta visat sig mindre väl motsvara de- ras arbetsmässiga förutsättningar. Inplace- ringen i produktivt arbete är en fas i reha- biliteringsprocessen, som i hög grad ställer anspråk på samordning under medverkan av såväl arbetsvården som arbetsmedicinsk expertis.

Företagens egna rehabiliteringsbehov gör dem i viss utsträckning restriktiva, när det gäller nyanställning av personal med bety- dande inskränkningar i arbetsförmågan.

Man vill naturligt nog i första hand söka lämpliga placeringsmöjligheter för redan anställd personal med sådana begränsning- ar och inte minst reservera reträttplatser för den åldrade arbetskraften.

Varje nyanställning är vidare för ett före- tag en betydande investering och det är na- turligt att man vill ha en så tillförlitlig upp— fattning som möjligt om den anställningssö— kandes anpassningsförutsättningar. I och för sig hesiterar man inte för medicinska begränsningar, om man kan känna sig nå- got så när förvissad om att dessa icke leder till nedsatt kapacitet i det tilltänkta arbetet och besvärliga sekundära omplacerings- problem och att företaget icke påtar sig ett sysselsättningsansvar, som visar sig vara en mindre god och dyrbar investering.

Om företagen skall stimuleras att ta emot externt rehabiliterade fall är det därför nöd- vändigt att skapa personliga och nära kon- takter mellan rehabiliteringsorganen i sam- hället och företagens personalavdelningar och dess företagshälsovård och att ansvars- fördelningen klarlägges. Det är vidare nöd- vändigt att söka finna effektivare möjlighe- ter till prövning inom företaget av rehabili- terade i tveksamma fall, varvid samhället bör behålla "ansvaret för den arbetspröva- de inom en uppföljningstid, då man gemen- samt följer inpassningen i företaget.

En utbyggnad av företagshälsovården till allt bredare sektorer av arbetslivet och ett intensifierat och konstruktivt samarbete mellan företagshälsovården och samhällets rehabiliteringsorgan borde alltså verksamt kunna bidra till att återföra externa rehabi- literingsfall till vanliga arbetsuppgifter inom näringslivet.

Beträffande personer med så avancerade inskränkningar i sin arbetsförmåga att de ej kan återföras till vanliga arbetsuppgifter har ovan framhållits de möjligheter som skapats genom att enskilda arbetsplatser ordnat in— terna avdelningar för skyddat arbete för personal inom de egna leden. Placering i skyddat arbete har skett, när det trots olika rehabiliteringsansträngningar icke visat sig möjligt återföra arbetstagaren till fullt ar- bete under ordinära förhållanden. En väl

fungerande företagshälsovård i samverkan med arbetsledning, produktionstekniker och utbildningspersonal inom företaget har där- vid varit av största betydelse och på sätt och vis utgjort en garanti för att placeringen i skyddat arbete i varje aktuellt fall innebu- rit en optimal lösning av rehabiliterings- frågan.

Då dessa avdelningar innebär en rationell och ändamålsenlig lösning av frågan om skyddat arbete, synes det angeläget att så- dana enheter kommer till stånd i betydligt större utsträckning än hittills. Det är önsk- värt att sådana platser kan stå till förfo- gande också för externa rehabiliteringsfall. Behovet av skyddat arbete är stort och svårt att tillgodose enbart genom enheter i sam- hällelig regi. En ökning av antalet i företa- gen inbyggda skyddade arbetsplatser i takt med företagshälsovårdens tillväxt skulle bl. a. innebära att en allt större del av de rehabiliteringsfall, som icke kan utnyttjas i vanligt produktionsarbete fick sin sysselsätt- ningsfråga löst utan mer omfattande åtgär- der från samhället, samtidigt som arbetsvår- dens möjligheter att placera i skyddad sys- selsättning ökade.

Från samhällets sida har man sökt stimu— lera företagen att inrätta särskilda avdel- ningar för sysselsättning av handikappade (»halvskyddad sysselsättning») genom stats- bidrag. Dessa möjligheter har näringslivet hittills utnyttjat endast i mycket begränsad omfattning. Skälen härtill är säkerligen fle- ra. Företagens tillgång till lämpliga arbets- uppgifter är begränsad och underkastad va- riationer med hänsyn till konjunkturläge, allmän personaltillgång, genomförda ratio- naliseringar och produktionsförändringar etc. Vidare är företagen givetvis angelägna att i första hand lösa arbetssituationen för egen personal, som ej kan placeras i den ordinarie produktionen på grund av sänkt arbetsförmåga.

Företagshälsovårdsutredningen anser det ligga utanför ramen för sitt uppdrag att när- mare analysera frågan om den halvskyd- dade sysselsättningens organisation och fi- nansiering och om behovet av åtgärder för att ytterligare stimulera företagen till sådan

verksamhet. Utredningen vill dock starkt understryka företagshälsovårdens roll i des- sa sammanhang. Den arbetskraft som sys- selsättes i halvskyddad verksamhet torde vida mer än flertalet andra arbetstagare vara i behov av medicinsk tillsyn och olika anpassningsbefrämjande åtgärder. Möjlighe- ten att genom olika rehabiliteringsalternativ återföra personer som placerats i halvskyd- dat arbete och som överhuvudtaget kan komma ifråga för den vanliga produktio- nen till sysselsättning där bör ständigt hål— las i sikte. Ett pcsitivare resultat av den halvskyddade verksamheten kan därför på— räknas, om denna förlägges till arbetsplatser med företagshälsovård.

9 Organisationsformer

Utredningen förutsätter att företagshälso- vård successivt kommer att införas vid allt fler företag inom alla näringsgrenar. Det är därför angeläget att finna organisationsfor- mer, som tillgodoser förhållandena vid ar- betsplatser av mycket skiftande typ. Hänsyn måste sålunda tas till arbetsplatsens storlek och produktionens art, men också till före- komsten av yrkesrisker, personalens sam- mansättning, företagets belägenhet och när- heten till andra företag samt till de lokala hälso- och sjukvårdande resurserna i sam- hället. Målet bör vara att i varje enskilt fall genom flexibla lösningar åstadkomma en till företaget så väl anpassad företagshälsovård som möjligt.

Oavsett vilken organisationstyp som väljes är det angeläget att verksamheten utformas så, att den på bästa möjliga sätt kan sam- ordnas med företagets organisation i övrigt. Det är vidare nödvändigt att beakta och till- varata möjligheterna till konstruktiv sam- verkan med den samhälleliga hälso— och sjuk- vården.

Utredningen anser det varken möjligt eller lämpligt att utarbeta detaljerade organisa— tionsplaner utan presenterar i stället olika or— ganisationsmodeller, avsedda närmast som vägledning vid införande av företagshälso- vård. Dessa modeller är uppbyggda på basis av erfarenheter från redan existerande verk- samheter och har utformats med beaktande av de synpunkter som ovan anförts beträf-

fande företagshälsovårdens syften, uppgifter och arbetsformer. De överensstämmer i allt väsentligt med vad som i detta avseende fin- nes angivet i SAF—LO:s riktlinjer för före- tagshälsovård.

Inbyggd företagshälsovård

Utredningen avser med inbyggd företags- hälsovård en verksamhet utövad som en ex— pertfunktion inom ramen för företagets egen organisation. En sådan organisatorisk ut- formning skapar mycket goda förutsätt- ningar för intim och konstruktiv samverkan med övriga företagsfunktioner och gör det möjligt att på bästa sätt utnyttja företagets samlade resurser för företagshälsovårdens syften. Samråd om verksamheten mellan ar- betsgivare och arbetstagare kan naturligtvis inordnas i övriga kontakter mellan parterna på arbetsplatsen.

Inbyggd verksamhet bör vara den normala lösningen för alla företag som på grund av sin storlek kan ge full sysselsättning åt minst en heltidsanställd skyddsingenjör och före- tagsläkare och bör därför tillämpas på alla arbetsplatser med 2000 anställda eller fler. Vid företag med speciella yrkesrisker kan heltidsanställning vara motiverad vid betyd- ligt mindre antal arbetstagare, för företags- läkare t. ex. vid 1 500 och för skyddsingen- jör vid 1 000 anställda.

Inbyggd företagshälsovård med deltidsan- ställd företagsläkare

De fördelar som kan vinnas genom att på ovannämnda sätt integrera verksamheten i företaget gör det angeläget att, där omstän- digheterna i övrigt så medger, tillämpa sam- ma organisationsmönster också vid arbets- platser, vars storlek inte medger heltidsan- ställning av företagsläkare. Under förutsätt- ning att verksamheten disponerar över skyddsingenjör och företagssköterska helst på heltid torde det vara möjligt att genom- föra komplett och kvalificerad företagshälso- vård med hjälp av deltidsanställd företags- läkare på arbetsplatser med i varje fall ned till 500 anställda. Läkarens arbetstid kan då beräknas till l ä 1,5 veckotimmar per 100 anställda, varvid skillnaden i erforderlig tid betingas förutom av omfattningen av arbets- medicinska frågeställningar också av skydds- ingenjörens och företagssköterskans tjänst- göringstider och yrkeserfarenhet. Den del- tidsanställde företagsläkaren kan med för- del vara anställd vid flera företag sam- tidigt.

En likvärdig lösning med väl integrerad verksamhet kan uppnås, om företaget är an- slutet till företagshälsovårdscentral (se ne- dan) men har egen skyddsingenjör och fö- retagssköterska stationerad på arbetsplatsen i lokaler, dit också läkaren kan förlägga lämpligt avvägda delar av sina arbetsupp- gifter.

Vidare kan kvalificerad verksamhet i egen regi — efter överenskommelse med sjukvårds- huvudmannen -— komma till stånd med hjälp av för företagshälsovård kompetent tjänste- läkare, som kan avsätta tillräcklig tid för verksamheten. Denne bör då i huvudsak för- lägga den förebyggande delen av sitt arbete inom företaget i därför avsedda lokaler i samarbete med företagssköterskan.

F öretagshälsovårdscentraler

Flertalet mindre och många medelstora ar— betsplatser har icke möjlighet att anordna verksamheten på ovan beskrivna sätt i egen

regi. På orter med tillräckligt underlag av företag kan då en god lösning erhållas ge- nom att flera företag gemensamt bildar en företagshälsovårdscentral. Det är en fördel om sådan central betjänas av heltidsanställd läkare. Erfarenheter tyder på att härför i allmänhet erfordras ett arbetstagarunderlag av 1 500—2 000 anställda. Där ett sådant un- derlag inte omedelbart kan uppnås, bör den- na organisationsform ändå kunna tillämpas, exempelvis genom att sjukvårdsdelen utökas.

Vid centralen skall förutom företagsläka- ren tjänstgöra en eller flera företagsskö- terskor. Medelstora och större företag an- slutna till centralen kan såsom ovan fram- hållits med fördel ha egen hel- eller deltids- anställd företagssköterska, stationerad på ar- betsplatsen och arbetande under ledning av centralens läkare.

Även vid företagshälsovårdscentral är det angeläget, att i verksamheten ingår en tek- nisk del under ledning av skyddsingenjör. Denne kan vara hel- eller deltidsanställd an- tingen hOS centralen eller hos resp. företag. Det är emellertid önskvärt, att centralen som sådan diSponerar över såväl teknisk som me- dicinsk expertis, eftersom dess arbetsrutiner ofta fordrar kontinuerlig samverkan mellan läkare och skyddstekniker.

Omfattningen av det tekniska experten- gagemanget inom centralen beror i hög grad på hur de enskilda företagen internt löser sin skyddsteknikerfråga. Relativt stora indu- striella företag, som ansluter sig till företags- hälsovårdscentral, torde oftast ha behov av egen skyddsingenjör, som ansvarar för hela den tekniska delen av företagets företags- hälsovård. En sådan lösning gör företaget relativt oberoende av teknisk expertis vid centralen. I övriga fall måste den tekniska delen lösas genom lämplig samverkan mellan företagets egna tekniker och centralens ex- pert. Företaget kommer i allmänhet att på egen hand svara för de skyddstekniska insat- serna men också för de löpande ergono- miska frågorna i produktion och produk- tionsplanering med möjligheter att konsultera centralens skyddsingenjör i speciella fall. En sådan avvägning kan förväntas ge en väl fungerande företagshälsovård, om företaget

avdelar en väl kvalificerad produktionstek- niker, som ges särskild utbildning för upp- giften (se kap. Skyddsingenjör — arbetsupp- gifter och utbildning). Genom sin utbild- ningsbakgrund och sina övriga arbetsuppgif- ter på den produktionstekniska sidan bör han bli väl förtrogen med planerade och genomförda förändringar i produktionen, kunna anlägga ergonomiska aspekter härpå och hålla centralens tekniker och läkare in- formerade och vid behov påkalla deras med- verkan som rådgivare.

För de minsta arbetsplatserna torde ofta ett direkt samarbete mellan centralen och företagsledningen eller med den huvudan- svarige arbetsledaren vara nödvändigt.

Vissa praktiska problem kan tänkas upp- stå i samband med rekrytering av tekniker till företagshälsovårdscentralerna, bl. a. där- för att dessa icke alltid har behov av skydds- ingenjör på heltid. Det är väsentligt att detta icke tillåtes leda till sänkta kompetenskrav. Centralens tekniker kan visserligen under en uppbyggnadsperiod behöva påta sig mer ru- tinbetonade uppgifter ute i företagen. På sikt måste hans arbete emellertid avse huvudsak- ligen mer kvalificerad rådgivning som kom- plement till företagens egna insatser och därjämte vissa planerande och administra- tiva uppgifter tillsammans med läkaren. Cen- tralens tekniske expert bör därför ha full kompetens som skyddsingenjör.

Den tekniske experten kan givetvis vara anställd vid mer än en företagshälsovårdscen— tral samtidigt. Han kan också vid sidan om sitt konsultuppdrag vid centralen vara an- svarig skyddsingenjör vid något av de an- slutna företagen eller ha anställning i större företag med egen företagshälsovård. En an- nan tänkbar lösning innebär ett dubbelt en- gagemang vid företagshälsovårdscentral och yrkesmedicinsk sjukhusenhet c. d. Det är nödvändigt att redan vid bildandet av cen- traler genom flexibla och förutsättningslösa arrangemang nå en tillfredsställande lösning på den tekniska expertfrågan, så att en kva— lificerad och komplett företagshälsovård kan utövas.

Liksom för den inbyggda företagshälso- vården är det viktigt, att företagshälsovårds-

centralens organisation och arbetsformer an— passas till lokala förhållanden och behov. På större orter är företagen ofta koncentre- rade till särskilda industriområden. Det är då en fördel om centralen kan förläggas till sådant område och där antingen till sär- skilda för verksamheten uppförda lokaler eller hos något av de anslutna företagen. På andra orter kan företagen vara mera sprid- da, vilket motiverar en centralare förlägg- ning i orten med närhet till allmänna kom- munikationsmedel. En sådan lokalisering är särskilt önskvärd, om tätortens eget före- tagsunderlag är otillräckligt för heltidsan- ställning av läkare men där detta kan bred- das genom anslutning av företag i omgiv- ningen. Givetvis kan företagshälsovårdscen- tralen som organisatorisk enhet förfoga över lokaler på mer än ett ställe samtidigt.

För närvarande finnes en tydlig tendens att koncentrera samhällets öppna vård — bl. a. genom sammanslagning av provinsial- läkardistrikt — till läkarstationer för flera tjänsteläkare. Om företagshälsovårdscentral anknytes till sådan flerläkarstation, kan ofta stora fördelar vinnas. Vissa resurser kan ut- nyttjas gemensamt och kontakterna mellan centralens och nerläkarstationens läkare un- derlättas till gagn för samverkan och utbyte av tjänster. Det förutsättes, att även sådan företagshälsovårdscentral har företagen som huvudman för verksamheten.

Bildandet av företagshälsovårdscentraler underlättar avsevärt den fortsatta utbygg- naden av företagshälsovården. Man kan lik- som vid den inbyggda organisationsformen påräkna en kvalitativt högstående verksam- het bl.a. därför att man förfogar över hel— tidsanställd kompetent personal. Särskilt vär- defullt är det, att centralema kan erbjuda kvalificerade tjänster också åt små företag, för vilka det eljest skulle vara svårt eller omöjligt att finna goda lösningar. Det bör emellertid noteras, att det finns vissa olik- heter i förutsättningarna mellan centralernas arbete och inbyggd verksamhet i företagens egen regi. Inbyggd företagshälsovård fun- gerar som en stabsfunktion i företaget med betydande möjligheter till integration med all annan verksamhet i företaget. För cen-

tralerna kan det däremot vara svårt att nå en i alla avseenden likvärdig företagsanknyt- ning, eftersom läkaren ej är inordnad i företagets organisation. De olika företagens i allmänhet skiftande struktur liksom upp- delning av insatser på flera företag kan för- svåra uppföljning och överblick av förhål- landena på varje enskild arbetsplats. Avstån- det mellan central och arbetsplats verkar i samma riktning.

Det är av vikt, att dessa förhållanden be- aktas och att man söker finna arbetsformer, som främjar företagsanknytningen. Rutiner för personliga kontakter med företagen bör eftersträvas. Läkaren bör organisera sitt ar- bete så, att han regelbundet kan besöka ar- betsplatserna dels för sådana kontakter, dels för att göra sig förtrogen med arbetsförhål- landena. Sambandet mellan central och före- tag främjas också, om läkaren kan delta i företagsnämnds- och skyddskommittésam- manträden och exempelvis i utbildnings- verksamhet eller vid andra informativa kon- takter sammanträffa med arbetsledning och andra funktionärsgrupper från de olika fö- retagen samtidigt. Utredningen förutsätter att vid det samråd som enligt SAF:s och LO:s överenskommelse skall äga rum mel- lan arbetsgivar- och arbetstagarrepresentan- ter samt centralens ledning särskild uppmärk- samhet ägnas kontaktfrågorna.

Av betydelse härvidlag är också den lös— ning man kan uppnå av skyddstekniker- och företagssköterskefrågorna. Den tekniker, som inom företaget handlägger skyddstek- niska och ergonomiska frågor, innehar en nyckelposition som kontaktman. Med hög kompetens och tillräcklig tid för uppgiften och med en ställning i företaget som ger ho- nom goda möjligheter att själv fatta eller på- verka beslut och samordna den tekniska de- len av företagshälsovården kan han mycket aktivt och konstruktivt medverka i hela samarbetet mellan central och företag. Lägre kompetens och inskränkt beslutsmöjlighet tenderar att splittra kontakterna, samtidigt som ett större ansvar för initiativ lägges på centralen.

Som redan framhållits är det förenat med avsevärda fördelar, om företaget har egen

företagssköterska och lokaler, till vilka ock- så läkaren kan förlägga en del av sin verk- samhet. Om så icke är fallet, bör centralens resurser och arbetsformer anpassas så, att sjuksköterskorna därifrån ofta kan besöka arbetsplatserna.

Branschanknuten företagshälsovård med re- gionala centraler och rörliga enheter

Under vissa förhållanden kan företagshälso- vård organiseras branschvis för hel region. Verksamheten ledes och administreras då från en företagshälsovårdscentral belägen i lämplig centralort. En stor del av dess upp- gifter utövas praktiskt med hjälp av rörliga enheter, som från centralen kan uppsöka arbetsplatser i regionens periferi och där genomföra bl.a. hälsoundersökningar. Cen- - tralen bör även förfoga över skyddsteknisk expertis.

Denna speciella organisationsform är sär— skilt ägnad för branscher med geografiskt spridda och rörliga arbetsställen. Den har redan i begränsad omfattning funnit tillämp- ning inom byggnadsindustrin, där en omfat- tande vidareutbyggnad efter denna modell är planerad. För hela branschen finns också en central instans, som skall sörja för utform- ningen av verksamheten, bearbetning av er- farenheter, information och utbildning.

Andra organisationsformer för företagshäl- sovård

En betydande del av arbetslivet beräknas kunna anordna företagshälsovård inom ra- men för de organisationsformer, som ovan angetts och som ger förutsättningar för en kvalitativt högtstående verksamhet. Gemen- samt karakteriseras dessa av nära samver- kan mellan skyddsteknisk och arbetsmedi- cinsk expertis och ett mer eller mindre in- timt samarbete med företagens funktioner i övrigt. Den förebyggande verksamheten med yrkesrisks- och anpassningsproblematiken står i centrum och företagshälsovårdens och företagets samlade resurser i olika avseen- den kan utnyttjas för att åstadkomma och

vidmakthålla god hälsa och arbetsförmåga bland de anställda.

Hittills har företagshälsovård till övervä- gande del införts vid industriella arbets- platser, där verksamhetens utformning moti- verats av bl. a. en mer eller mindre hög frekvens av yrkesrisker och tekniskt hygie- niska frågor. De organisationsmodeller som ovan skisserats är i stor utsträckning baserade på erfarenheter från existerande företagshälsovård vid industrier. De har emellertid utformats så, att de tillåter flexi- bel tillämpning med hänsyn till varierande behov och förutsättningar vid olika före- tagstyper.

Utredningen vill särskilt poängtera, att behov av företagshälsovård föreligger såväl vid industriella som icke-industriella företag, sålunda också vid skogsbruk, jordbruk, tran- sportväsen och kontorsföretag, inom service- näringama såsom handel och sjöfart, sjuk- vård, hotell och restaurangrörelser samt vid statlig och kommunal verksamhet.

I princip bör icke-industriella företag an- ordna företagshälsovård efter samma linjer som industriella, dVS med en teknisk och en medicinsk del. Avvägningen av tekniska och medicinska insatser kan emellertid be- höva varieras med hänsyn till företagstyp och näringsgren. Sålunda torde behovet av åtgärder avseende yrkesrisker och tekniskt hygieniska frågor vara mindre inom exem- pelvis kontorsföretag, där det i stället kräves en inriktning mer på anpassningsfrågor med socialmedicinska och mentalhygieniska as- pekter. I sådana företag kommer ofta tyngd- punkten i samarbetet mellan företagshälso- vården och övriga företagsfunktioner att förskjutas mot personalfunktionen.

Det är utredningens uppfattning, att till företagshälsovårdscentralema bör i regel kunna anslutas företag tillhörande vitt skilda näringsgrenar och även statliga och kom- munala organ. Under en uppbyggnadspe- riod med begränsade tillgångar till utbildad personal bör centralema även kunna påta sig begränsade uppgifter från företag, som ännu icke har ett komplett företagshälso- vårdsprogram. Sådana åtaganden kan om- fatta exempelvis kontroll av specifika yrkes-

risker och hälsokontroller av personalgrup- per som är i särskilt behov därav. Kravet på att centralens arbete skall vara ett led i en planerad samverkan mellan denna och arbetsplatserna får dock icke eftersättas.

Genom tillkomsten av företagshälsovårds- centraler har man anledning förvänta att allt fler medelstora och små företag får möjlighet att anordna företagshälsovård. Möjligheterna begränsas dock av vårt nä- ringslivs strukturella uppbyggnad med en avsevärd spridning av företag utanför större industritätorter. Även om man kan uppnå en bred rekrytering av företag från olika branscher, blir underlaget ändå otillräckligt för att anordna företagshälsovårdscentral inom många mindre tätorter. På sådana orter kan emellertid finnas enstaka företag av den storleken, att de har möjlighet att anordna företagshälsovård i egen regi. Så- dan företagshälsovård kan i vissa fall orga— niseras med hjälp av lokala läkare (se sid. 65). Det föreligger dock ofta svårigheter att realisera en sådan lösning, därför att man icke kan få kompetent personal på deltid. Man bör då inrikta sig på begränsade lös- ningar, anpassade till de mest angelägna behoven, som kan avse såväl arbetsmedi- cinska som tekniskt hygieniska problem.

En annan form av företagshälsovårdsser- vice är den som lämnas av exempelvis stora koncernföretag till mindre företag inom koncernen på andra orter. Koncernens lä- kare vid huvudföretaget besöker med längre eller kortare intervaller de tillhörande mind- re företagen för vissa undersökningar och åtgärder. Dessa kan gälla kartläggning och kontroll av bestämda yrkesrisker, vissa ergo- nomiska problem, hälsoundersökningar etc. Ett skäl för denna form av service torde vara, att man kan tillämpa en för koncer- nen enhetlig policy. Där en mer kontinuer- lig och komplett företagshälsovård av någon anledning icke låter sig genomföras, kan sådana begränsade insatser under erfaren ledning vara av stort värde.

Inledningsvis i detta kapitel konstaterades emellertid, att det ifråga om organisatoriska former för företagshälsovården är nödvän- digt att söka finna flexibla lösningar. Där-

igenom skulle man kunna få till stånd en väl företagsanpassad företagshälsovård. Det betonades också, att det var angeläget åstad- komma en konstruktiv samverkan med sam- hällets hälsovård och sjukvård.

Anpassningen av företagshälsovården till företagets organisation är en viktig aspekt på problemet, samverkan med samhällets aktiviteter på området är en annan. Det finns emellertid en tredje aspekt som också bör beaktas, nämligen frågan om sampla- nering av verksamheten mellan de olika in- tressenter, huvudmän, som ämnar anordna företagshälsovård till exempel inom vissa regioner eller på flera lokala platser eller orter i hela landet. Det kan gälla exempel- vis industrikoncerner, statliga och kommu- nala verk, affärsföretag m. fl.

En samplanering mellan dessa och med de företag eller andra intressenter, som kan finnas på respektive orter, skulle sannolikt ge förutsättningar att få en rationellt arbe- tande företagshälsovård på många orter. En sådan samverkan i en företagshälsovårds- central eller inom annan organisationsform, mellan olika branscher och mellan privat och statlig eller kommunal verksamhet eller annan form av verksamhet torde också i många fall vara enda förutsättningen för att mindre företag skall ha någon möjlighet att få till stånd företagshälsovård.

Det bör vara en naturlig strävan att lösa företagshälsovården genom att med beak- tande av de olika förhållanden som kan föreligga söka att effektivt utnyttja de re- surser, som kan stå till förfogande för denna verksamhet. Genom det organiserade sam- råd som föreslås i kap. 15 bör det bli möj- ligt att få den överblick som erfordras för att kunna åstadkomma sådana gemensamma lösningar av företagshälsovården.

I många fall torde företag vara hänvisade till en mindre expertbetonad övervakning och rådgivning genom överenskommelser med läkare på orten, där denne påtar sig vissa uppgifter rörande företagshälsovård. Såsom framgår av det material som sam- manställts på basis av arbetarskyddsverkets sociala utredning (se sid. 22) förekommer i betydande utsträckning överenskommelser

mellan företag och lokala läkare om anställ- ningsundersökningar, hälsokontroller och sjukvård bland de anställda. Denna verksam- het kan emellertid endast i begränsad ut- sträckning tillgodose företagshälsovårdens syften, därför att den utövas utan egentlig kontakt med arbetsplatsen och utan att lä- karen har tillräcklig kännedom om före- taget och arbetsförhållandena. För att ge åsyftad effekt bör överenskommelserna in- nebära, att läkaren också besöker företaget och konfronteras med arbetsförhållandena samt därigenom tillägnar sig insikt i arbets- tagarnas arbetssituation. Han får då bättre möjligheter att sätta hälsofrågor i relation till arbetet, ge råd vad gäller arbetsplace- ring, omplacering, rehabilitering etc. Åter- kommande besök på arbetsplatsen och kon- takter med skyddsingenjören, personalchefen och arbetstagarna ger honom möjlighet att själv pröva vissa arbetsmedicinska fråge- ställningar och bedöma behov av utredning- ar genom utomstående arbetsmedicinsk och tekniskt-hygienisk expertis. Överenskommel— ser av denna typ förutses i första hand kom- ma att träffas med tjänsteläkare på mindre tätorter.

Vid lösning av företagshälsovården genom överenskommelse om viss medverkan av lä- kare bör man beakta, att distriktssköterskan är väl lämpad att medverka med hänsyn till sin utbildningsbakgrund och sitt engagemang inom förebyggande verksamhet. Där in- byggd företagshälsovård anordnas, bör emel- lertid som regel, även om företagsläkare är tjänsteläkare, finnas särskild företagssköters- ka på hel- eller deltid.

Företag, som genomfört partiella lös- ningar av ovan beskriven typ, har större be- hov av service från utomstående expertor- gan än de som förfogar över företagshälso- vård. Det är därför angeläget, att tillräck- liga resurser för utredningar och rådgivning finnes vid yrkesmedicinska centraler och inom yrkesinspektionen.

Som inledningsvis framhålles i detta ka- pitel, bör man för företagshälsovården i varje enskilt fall söka finna den organisa- tionsform, som bäst kan anpassas till före— tagets eller branschens förhållanden. De or-

ganisationsmodeller, som redovisas som ex- empel, är de vanligen förekommande inom den företagshälsovårdsverksamhet som finns.

Inom viSSa branscher kan emellertid verk- samheten vara av sådan speciell karaktär, att man måste finna delvis andra former för denna. Så är förhållandet inom bl. a. jordbruket, skogsbruket och sjöfarten. Vid överläggningar med representanter för des- sa näringar deklarerades positivt intresse för att anordna företagshälsovård i de former som kunde vara möjliga och lämpliga.

För jordbrukets vidkommande diskute- rades och prövades frågan i ett samrådsor- gan med representanter för parternas fack- liga organisationer. Det framhölls, att man i första hand finge inrikta sig på att söka få till stånd företagshälsovård vid större enheter, såsom industrijordbruk, andra stör- re jordbruksföretag och vissa trädgårdsan- läggningar.

Även för skogsbruket konstaterades be- hov av företagshälsovård och positivt in- tresse för att finna ändamålsenliga former härför. Vissa riktade hälsoundersökningar har förekommit inom skogsbruket men nå- gon organiserad företagshälsovård finns icke. Den stora spridningen av skogsbrukets folk över stora områden skapar speciella problem vid organiserandet av företagshäl- sovård. För det industriägda skogsbruket kan i vissa fall en anknytning till vederbö- rande industriers företagshälsovård vara en lösning. Samverkan över företagsgränserna torde vara en av förutsättningarna även för stora företag att få till stånd en väl funge- rande företagshälsovård inom skogsbruket.

På sjöfartens område råder på grund av verksamhetens karaktär så speciella förhål- landen, att en företagshälsovårdande verk- samhet torde böra särskilt utformas med hänsyn härtill. Sedan ett 20-tal år har en viss form av hälsovårdande och sjukvårdande verksamhet förekommit i Göteborg genom Hälsocentralen för sjöfolk, som under se- nare år drivits under Göteborgs stads hu— vudmannaskap. Frågan om anordnande av motsvarande verksamhet även i vissa and— ra större hamnstäder har tidigare framförts

i utredningssammanhang rörande välfärds- anordningar för sjöfolk i hamn (SOU 1947: 29). I Stockholm finns en överenskom- men möjlighet till läkarkontakt för sjöfolk. Dessutom finns i vissa städer av socialsty- relsen utsedda sjömansläkare, som har till uppgift att utfärda intyg för påmönstring.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, som råder inom sjöfartsnäringen, bör enligt utredningens mening frågan om förutsätt- ningar och former för en väl anpassad och rationell företagshälsovård inom branschen göras till föremål för särskild utredning. I denna bör ingå representanter för berörda partsorganisationer samt för närmast be- rörda samhällsinstanser.

10 Skyddsingenjör — arbetsuppgifter och utbildning

Genom uppdelningen av företagshälsovår- den i en medicinsk del och en teknisk del har angetts vilka huvuduppgifter som skall ingå i densamma, även om en strikt gräns ej kan dras mellan dem. Utredningen har med hän- syn härtill också starkt betonat vikten av att ett nära samarbete sker mellan den medi- cinska och den tekniska delen.

Enligt utredningens mening är det, om fö- retagshälsovårdens målsättning skall kunna förverkligas, ytterst viktigt att all teknisk personal med uppgifter inom eller i anslut- ning till företagshälsovården inte bara är inriktad på skyddsfrågor av skilda slag utan även kan medverka till och göra insatser av betydelse inom planering och produktion. Praktisk erfarenhet i denna del bör därför tillmätas högt meritvärde för blivande skyddsingenjörer och vid rekrytering av tek- nisk personal till företagshälsovården.

För ledningen av den tekniska delens verk— samhet bör finnas en skyddsingenjör, sido- ordnad med den företagsläkare, som svarar för den medicinska delens arbetsuppgifter. Utredningen förutsätter härvid att skydds— ingenjören är en tekniskt utbildad person, som ägnar sig åt skyddstekniska, arbetshy- gieniska och ergonomiska frågor men också mera aktivt än vad som hittills varit vanligt deltar i planerings- och produktionsfrågor, som sammanhänger med företagshälsovår- den.

Vid sidan om skyddsingenjören såsom den ledande och ansvarige personen för fö- retagshälsovårdens tekniska del behövs an-

nan teknisk personal på olika nivåer, .i varje fall inom de större företagen. Denna perso- nal kan ingå i företagshälsovårdsorganisa- tionen men kan även vara inordnad i före- tagets organisation på annat sätt. En sådan kombination av arbetsuppgifter som i se- nare fallet kan verka befordrande på inte- greringen mellan produktion och företags- hälsovård.

Arbetsuppgifter

Till det tekniska arbetarskyddet hör främst åtgärder av konventionth slag till förebyg- gande av olycksfall i arbetet. Däri ingår att följa utvecklingen inom skyddstekniken och att planlägga, föreslå, förbättra och kontrol- lera alla sådana åtgärder som kan erfordras och vidtas för att förhindra olycksfall.

I arbetshygienen åter ingår åtgärder, som syftar till att förebygga eller begränsa ska- dor eller besvär genom påverkan av olika ämnen eller faktorer i arbetet eller till följd av arbetsförhållandena. Det kan gälla eli- minationstekniska åtgärder mot damm, ga- ser och ångor, buller, ljus, fukt eller värme, svamp, mögel c. d. både inom och utanför företaget. Även dessa åtgärder bör beaktas vid planläggning och organisation av arbets- platsen och dess hygieniska förhållanden. De måste också följas upp genom kontroll av deras effektivitet, t. ex. genom lämpliga mätmetoder, i vissa fall kompletterade med biologiska prov. I arbetshygienen får anses

ingå även frågor av sanitär art såsom in- rättande av personalrum och andra anord- ningar för den personliga hygienen.

Vad slutligen gäller ämnet ergonomi in- ryms däri åtgärder som främst syftar till att anpassa arbete, arbetsmiljö och utrustning till människan med hänsyn till hennes möj- ligheter och förutsättningar inom arbetslivet. Det förutsätter som regel att de skyddstek- niska och arbetshygieniska kraven har till- godosetts på ett tillfredsställande sätt. De ergonomiska åtgärderna kan emellertid ofta inte strikt skiljas från åtgärder av skydds- teknisk och arbetshygienisk art och fordrar därför ett nära samarbete mellan tekniker och läkare.

De viktigaste arbetsuppgifterna, som skall åvila skyddsingenjör såsom ansvarig ledare för företagshälsovårdens tekniska del, kan sammanfattas enligt följande.

Skyddsingenjören skall planlägga, organi- sera, leda och samordna den skyddstekniska verksamheten samt svara för dess anpass- ning till företagshälsovården i övrigt och till företagets organisation och produktion. Det skall därvid särskilt åligga honom

att ha. erforderligt samråd och samarbete med den medicinska verksamheten,

att i samarbete med planerings-, konstruk- tions- och produktionstekniker medverka vid planering och utförande av ny- och om- byggnader, inrättande av arbetslokaler, per- sonalrum o. d.,

att verka för att arbetsplatser och maski- ner, redskap och annan teknisk utrustning får en tekniskt och ergonomiskt ändamåls- enlig utformning,

att i förekommande fall granska ritningar och förslag rörande byggnader, lokaler, ma- skiner m. m.,

att medverka vid utarbetande av nya ar- bets- och produktionsmetoder och införande i produktionen av nya material och ämnen,

att utarbeta eller medverka vid utarbe- tande av arbetsinstruktioner, skyddsblad, skyddsbilder, checklistor o.d.,

att föranstalta om och medverka vid tek- niska och arbetsmedicinska undersökningar av arbetsmiljön och vid behov i samarbete

med företagsläkaren utvärdera resultat av sådana undersökningar,

att lämna råd och information i skydds- tekniska, arbetshygieniska och ergonomiska frågor och planlägga företagets informa- tions- och utbildningsverksamhet rörande så- dana frågor,

att medverka i tekniska frågor rörande arbetsanalys, arbetsplacering och rehabilite- ring,

att företaga eller medverka i undersök- ningar av inträffade olycks- och yrkessjuk- domsfall eller anmärkningsvärda tillbud där- till samt årligen upprätta företagets yrkes- Skadestatistik,

att bevaka och följa upp företagets miljö- vårdsfrågor med hänsyn till omgivningens krav,

att hålla kontakt med myndigheter, orga- nisationer, utomstående konsulter m. fl. som verkar inom företagshälsovården eller berö- res av därmed sammanhängande frågor samt

att följa utveckling och forskning inom skyddsteknik, arbetshygien och ergonomi samt förändringar inom lagstiftningen på dessa ämnesområden.

Vid fullgörandet av de ovan angivna ar- betsuppgifterna inom skyddsingenjörens ar- bets- och ansvarsområden har han att även ta ställning till frågor som kan medföra be- tydande ekonomiska investeringar. Det in- nebär, att skyddsingenjören också får fun- gera som företagets konsult i prioriterings- frågor av ekonomisk natur. Han skall därför kunna inom en given ekonomisk ram ge råd eller utarbeta förslag till den bästa lösning- en av ett problem inom sitt ansvarsområde.

De arbetsuppgifter som bör åvila en skyddsingenjör torde i åtskilliga fall, särskilt inom stora företag med allvarliga yrkes- skaderisker, icke kunna fullgöras av en skyddsingenjör utan behöva fördelas på bi- trädande skyddsingenjör eller annan lämp- lig, tekniskt utbildad tjänsteman. I vilken omfattning detta bör ske får bedömas efter företagets storlek, verksamhetens art och vederbörandes kompetens. Sådan tjänsteman bör kunna anförtros arbetsuppgifter av mera rutinmässig eller uppföljande karaktär och vidare att under skyddsingenjörens ledning

självständigt svara för uppföljningen av des- sa inom den tekniska delen av företagshälso- vården. Som exempel på sådana arbetsupp- gifter kan anges undersökning och uppfölj- ning av inträffade olycksfall och tillbud, förande av yrkesskadestatistik, granskning och övervakning av personlig skyddsutrust- ning, utarbetande av instruktioner, skydds- blad, skyddsbilder och checklistor, utföran- de av enklare eller rutinmässiga undersök- ningar, mätningar och kontroller, medverkan i frågor om information och utbildning etc.

Utbildning

De arbetsuppgifter, som enligt vad ovan föreslagits skall åvila skyddsingenjör, ställer stora krav på kunskaper och erfarenheter inom arbetslivet. Han bör ha en god teknisk grundutbildning och vara väl förtrogen med produktion och arbetsliv, arbetsmiljöns pro- blem, människans arbetsbetingelser och fö- retagshälsovårdens syften. Detta förutsätter, att skyddsingenjör har, utöver grundutbild- ningen, en för uppgiften lämplig special- utbildning samt praktisk utbildning på före- tagshälsovårdens tekniska område. Special- utbildningen bör förläggas till arbetsmedi- cinska institutet.

Grundutbildning

Med hänsyn till de kvalificerade och olik- artade arbetsuppgifter som ålägges skydds— ingenjör i ledande ställning och som följer med den fortgående tekniska utvecklingen bör enligt utredningens mening som grund- utbildning för skyddsingenjör krävas examen från teknisk högskola eller åtminstone tek- niskt gymnasium. I läroplanen för det nya 4-åriga tekniska gymnasiet ingår ämnet er- gonomi med två veckotimmar under det sista läsåret. Härvid bör en gymnasieingen- jör få en allmän orientering om företags- hälsovården, dess målsättning, organisation, arbetsuppgifter m. rn. En motsvarande ut- bildning saknas ännu vid de tekniska hög- skolorna men utredningen anser det nöd-

vändigt, att en liknande översiktskurs infö- res vid dessa.

Det kan erinras om att arbetarskyddssty- relsen i en skrivelse år 1964 till statsrådet och chefen för dåvarande ecklesiastikdepar- tementet tagit upp frågan om behovet av ökad undervisning i arbetarskydd inom den tekniska undervisningen på alla stadier och inte minst på högskolestadiet. Styrelsen be- tonade därvid, att undervisningen måste av- se även teoretiska insikter i ämnet som är av betydelse vid planering, konstruktion och arbetsledning på alla nivåer. I skrivelsen hemställdes bl. a., att lämpliga åtgärder vid- tages för att stärka arbetarskyddets ställning inom den tekniska undervisningen.

Specialutbildning

Såsom redan antytts bör skyddsingenjör ut- över grundutbildningen ha en såväl teoretisk som praktisk specialutbildning. Utredningen anser — med stöd av vad erfarenheten visat — att den praktiska specialutbildningen i regel bör omfatta omkring 5- års industriell prak- tik efter grundutbildningen (examen). Denna praktiktid, som ej behöver vara bunden till ett företag, torde utan större Svårighet kun- na ordnas så, att företaget får fullt utbyte av vederbörandes arbete och utan särskilda kostnadskrävande insatser. Dock bör en ut- bildningsplan följas, så att arbetet samtidigt kan betraktas som ett led i utbildningen. Hur denna utbildningsgång skall utformas, för att den på bästa sätt skall ansluta sig till de enskilda företagens behov, 'bör liksom rekryteringsvägarna enligt utredningens me- ning närmare diskuteras, 'lämpligen bransch- vis. Industripraktiken bör innefatta en all- män teknisk utbildning och helst också inom vissa områden en speciell fördjupad teknisk utbildning.

I den allmänna tekniska utbildningen bör lämpligen ingå moment från konstruktions- kontor, produktionsavdelning och driftcen- tral liksom medverkan i rationalisering, pla- nering av ny- och ombyggnader, granskning av ritningar och förslag, med särskild hän- syn till de krav som företagshälsovården ställer, användning av grundläggande pro-

duktionstekniska analys- och mätmetoder för arbetsvårdering, systemanalys och nät- planering.

Den speciella tekniska utbildningen bör förutom skyddsteknik, teknisk arbetshygien och ergonomi omfatta förslagsvis tjänstgö- ring i driftsledning och projektledning med inriktning på företagshälsovårdens integre- ring i produktionen. I utbildningen bör också ingå regelbundna fabriksronder, ar- betshygieniska och ergonomiska mätningar, resultatvärderingar, kostnadsberäkningar och altemativbedömningar. Vidare bör ef- tersträvas medverkan i ergonomiskt inrik- tade konstruktionsarbeten, där biologiska och psykologiska kriterier används för tek- niska och ekonomiska lösningar och kalky— ler. Även tekniska rehabiliteringsfrågor bör om möjligt behandlas. För att få erfaren- het av samarbete med läkare och dennes ar- betsuppgifter bör en viss del av den speciel- la tekniska utbildningen om möjligt förläg- gas till företag med en fullständigt utbyggd företagshälsovård.

Den teoretiska specialutbildningen för skyddsingenjör, som föreslås i det följande, bör inte påbörjas förrän tillräcklig industri- erfarenhet inhämtats. Den lämpligaste tid- punkten för utbildningen får avgöras från fall till fall.

Utbildningen bör omfatta allmänna prin- ciper för företagshälsovårdande åtgärder och optimala arbetsbetingelser, analysmeto- der och kriterier för värdering av kemiska, fysikaliska och mekaniska miljöfaktorer, er- gonomi, arbetshygien, skyddsteknik, fram- förallt förebyggande tekniska och hygienis- ka åtgärder, orsaksanalyser, föroreningar och skadevärdering av vatten, luft och mark, kriterier och åtgärder i anslutning därtill samt lagstiftning, anvisningar och överens- kommelser.

Vid utbildningen torde särskilt böra upp- märksammas och avhandlas följande huvud- moment: Företaget och omgivningen, Arbe- tet och arbetsmiljön, Människan och arbetet samt Allmän information.

Utbildningens delmoment illustreras när- mare i bilaga 3.

Under utbildningen bör anordnas semi-

narier, demonstrationer, laborationer och examensarbete. Tentamen bör avläggas för resp. kursavsnitt.

Som examensarbete bör under läsåret ut- föras en självständig och för företagets verk- samhet värdefull forskningsuppgift. Denna bör omfatta kartläggning eller studium av ett större problemkomplex, där laboratorie- studier och vissa metodikundersökningar skall föregå materialinsamling och mätning- ar på arbetsplatsen. I ett efterföljande labo- ratoriearbete bör studien kompletteras, var- efter förslag till åtgärder utarbetas. Företrä- de bör lämnas forskningsuppgifter av eli- minationsteknisk natur. Arbetsmedicinska institutets metodlaboratorier beräknas del- vis kunna användas för dylikt examensar- bete, som bör godkännas av institutet.

Efter fullgörandet av samtliga prestanda i utbildningen bör bevis om kompetens som skyddsingenjör inom företagshälsovården ut- färdas. Auktorisationen bör ges av en insti- tution, lämpligen arbetsmedicinska institu- tet.

En fråga som i anslutning till skydds- ingenjörsutbildningen anmäler sig är på vem det skall ankomma att bestrida kostnaden för utbildningen, särskilt under den tid ve- derbörande deltar i kurs anordnad av ar- betsmedicinska institutet eller annan insti- tution eller av branschorganisation. Denna fråga har av utredningen ansetts falla utan- för ramen för utredningsuppdraget.

Den specialutbildning som skyddsingen- jör förutsättes böra ha torde för närvarande bäst kunna inhämtas genom den högre skyddsingenjörskurs på ett år som sedan 1959 anordnats av Svenska arbetsgivare- föreningen och som, efter det att arbets- medicinska institutet tillkommit, beräknas kunna anordnas i institutets regi. Tidpunkt för anordnande av en sådan specialkurs torde lämpligen böra avgöras i samråd mel- lan institutet och vederbörande företag. För tillträde till kursen bör krävas den praktiska bakgrund som ovan angivits. Enligt vad erfarenheten visat bör utbildningen omfatta en teoretisk-praktisk del med två månaders arbete vid institutet och tio månaders arbete vid de företag, där vederbörande är anställ-

da, dvs. en studiegång på två terminer. Stu- dierna har vid hittills hållna kurser av detta slag uppdelats på introduktionsdagar i bör- jan av terminen och tre veckors internatläs- ning med tentamina i slutet av varje termin. Resten av studietiden har tillbringats i före- taget. Genom denna studieordning kan, så- som erfarenheten visat, utbildningen på smi- digt sätt anknytas till företagens Speciella behov och problem.

Som uppföljning av utbildningen för skyddsingenjörer bör en kurs om tre dagar till en vecka årligen anordnas av arbetsme- dicinska institutet eller annan liknande insti- tution med tillräckliga resuser. Därvid bör principiellt viktiga nyheter inom företags— hälsovården genomgås.

Möjligheter till fortbildning har numera även öppnats vid de tekniska gymnasierna. Sannolikt kan bl. a. branschinriktad fort- bildning i viss utsträckning ordnas vid dessa skolor. Sedan 1966 finns även en ny form av arbetsmarknadsutbildning, bristyrkesut- bildningen, som man kan repliera på vid behov. Kurser i miljövårdsteknik pågår re- dan vid det tekniska gymnasiet i Östersund. Det är viktigt, att man även vid fortbild- ningskurser följer centralt utarbetade kurs- planer.

Utbildning av biträdande skyddsingenjör

För biträdande skyddsingenjör erfordras i allmänhet samma teoretiska och allmäntek- niska bakgrund som för skyddsingenjör i ledande ansvarig ställning jämte lämplig spe- cialutbildning. Denna bör så långt det är möjligt ges i samtliga de arbetsuppgifter som ingår i företagshälsovården men måste an- passas och läggas till rätta med hänsyn till vederbörandes förkunskaper. Lämpliga mo- deller för denna utbildning är bl. a. RATI:s och Svenska MTM-föreningens samt Volvos veckokurser liksom Svenska arbetsgivare- föreningens tredagars- till treveckorskurser för skyddsingenjörer.

Vid utbildningen bör särskild vikt läggas vid de arbetshygieniska och ergonomiska förebyggande och optimerande åtgärderna

och vid olika metoder att analysera och värdera arbets- och miljöfaktorer. I utbild- ningen bör ingå grupparbeten och pedago- giskt upplagda undersökningar och metod- studier på olika slags arbetsplatser.

Enligt utredningens mening bör tjänst som biträdande skyddsingenjör kunna vara utbildningstjänst för den som vill meritera sig för fullständig skyddsingenjörskompe- tens.

För ingenjörer med intresse för och erfa- renhet av produktionsfrågor bör enligt ut- redningens mening en stegvis meritering un- derlättas mot kompetens som skyddsingen- jör eller biträdande skyddsingenjör. Den praktiska delen av utbildningen bör därvid så långt möjligt ske inom företagen eller branschvis. Den teoretiska delen kan ske i kurser som förläggs delvis inom företagen, delvis utanför. För specialiseringen till skyddsingenjör i ledande ställning torde en viss del av utbildningen med nödvändighet behöva förläggas till utbildningsinstitutioner med erforderliga resurser.

Utbildning av annan teknisk personal

För små och medelstora företag som ej har skyddsingenjör anställd men som kan anlita företagshälsovårdscentral eller utomstående konsult för speciella problem är det nödvän- digt, att företagens egna tekniker tar ett visst ansvar för genomförande och uppfölj- ning av företagshälsovårdens tekniska del. För detta ändamål bör väl kvalificerade pro- duktions— eller andra tekniker kunna kom— ma ifråga efter en kortare utbildning. Denna utbildning, som enligt vad utredningen in- hämtat bör kunna ordnas i arbetsmedicins- ka institutets regi, antingen vid institutet el- ler regionalt, bör förslagsvis omfatta en kurs på minst 17 läsdagar, fördelade på en ter- min enligt följande.

Terminen inleds med allmän introduktion, där företagshälsovårdens målsättning, om- fattning, organisation och arbetsuppgifter presenteras. Samtidigt genomgås för kursen erforderlig litteratur och särskilt utarbetat kursmaterial. Föreläsningarna fördelas där-

efter på tre enveckorsperioder lämpligt för- lagda under terminen.

Under första läsveckan ägnas två före- läsningsdagar åt företagshälsovårdens tek- niska del, två läsdagar åt dess medicinska del och en dag åt företagshälsovårdens ana- lys- och mätmetoder.

Under den andra veckan ordnas labora- tioner, övningar och demonstrationer, var- vid två dagar ägnas åt mätningar och vår- deringar av kemiska miljöfaktorer, en dag åt mätning och värdering av fysikaliska mil- jöfaktorer och två dagar åt mätning och värdering av ergonomiska faktorer. Labora- tionerna bör i största möjliga utsträckning ske vid metodlaboratorier.

Under den tredje veckan ges en slutöver- sikt och sammanfattning, varvid två dagar ägnas åt omgivningshygieniska faktorer, grannskapsstörande verksamhet såsom bul- ler, luft- och vattenföroreningar, en dag åt företagshälsovårdens organisation, samord- ning och integration med produktion, ar- betsformer och program för olika industri- typer och företagsstorlekar, en dag åt före- tagshälsovårdens replipunkter utanför före- tagen, en dag åt informations- och utbild- ningsmaterial samt en dag åt kursdeltagarnas egna speciella problem. — Lördagarna under de tre kursveckorna ägnas åt skrivningar.

Kurser av denna omfattning bör genom- gås även av skyddsförmän, skyddsinstruk- törer och annan personal som är verksam inom företagshälsovårdens tekniska del eller avses att anlitas härför. Utbildningen bör lämpligen kunna ordnas i företagens egen regi. *

För skyddsingenjör, som nu innehar så- dan tjänst men icke har den utbildning som enligt utredningens förslag erfordras härför, bör som en övergångsform anordnas erfor- derliga utbildningskurser branschvis eller in- om respektive företag. Härvid bör beaktas att en lång praktisk erfarenhet från skydds- verksamhet kan uppväga bristen på teore- tisk utbildning.

ll Företagsläkare — arbetsuppgifter och utbildning

För ledningen av den medicinska verksam— heten inom företagshälsovården bör finnas en företagsläkare, sidoordnad med den skyddsingenjör som svarar för den tekniska delens arbetsuppgifter. På den medicinska sidan krävs dessutom tillgång till företags- sköterska, i vissa fall också biträdande före- tagsläkare.

Arbetsuppgifter

I det föregående har angetts företagsläkarens huvudsakliga arbetsuppgifter, nämligen fö- rebyggande hälsovård, sjukvård och rehabi- litering.

I den förebyggande hälsovården ingår främst hälsoundersökningar av konventio- nellt slag för utrönande av arbetstagares lämplighet för aktuella arbetsuppgifter. De kan avse nyanställda men också sådana grupper av anställda, för vilka det föreskri- ves om eller föreligger särskilt behov av hälsokontroll, t. ex. minderåriga, arbetsta- gare som är utsatta för särskilda yrkesrisker eller på vilka det ställs speciella arbetskrav eller äldre arbetskraft. Hit hör också rådgiv- ning och annan medverkan i placeringsfrå- gor, uppföljning av de anställdas anpass- ning till arbetet o.d. I den hälsovårdande verksamheten ingår vidare utförande i före- kommande fall av vaccinationer, medverkan i handläggning av frågor av arbetshygie- nisk och ergonomisk art, bedömning av

arbetsplatser från arbetshygienisk, arbets- medicinsk och ergonomisk synpunkt, be- dömning av personalrum och andra anord- ningar för den personliga hygienen m. rn.

Till sjukvården hör främst planläggning och organisation av den första hjälpen vid företaget, lämnande av sådan hjälp åt dem som skadas eller plötsligt blir sjuka i arbetet ävensom i viss utsträckning behandling av lättare skador, rådgivning vid fall av hälso- skador i arbetet o. d.

I uppgiften rehabilitering ingår föranstal- tande om åtgärder i syfte att så snart som möjligt återställa och till arbetet återföra dem som i sitt arbete skadats eller blivit sjuka. Hit hör även att sörja för arbets- träning och uppföljning av vidtagna åtgär- der och i förekommande fall omplacering i arbetet, medverkan vid placering av anställd för rehabilitering genom samhällets försorg osv.

De viktigaste arbetsuppgifterna, som skall åvila företagsläkaren såsom ansvarig ledare för företagshälsovårdens medicinska del, kan sammanfattas enligt följande.

Företagsläkaren skall planlägga, organi- sera, leda och samordna den medicinska verksamheten samt svara för dess anpass- ning till företagshälsovården i övrigt och till företagets organisation och produktion. Det skall därvid särskilt åligga honom

att ha erforderligt samråd och samarbete med den tekniska verksamheten,

att medverka vid planering av arbetsmil- jön och genomförande av åtgärder av ar-

betshygienisk och ergonomisk art och till förebyggande av yrkesskador,

att från medicinsk synpunkt bedöma ke- miska, fysikaliska och ergonomiska fakto- rers inverkan på de anställdas hälsotillstånd och arbetsförmåga och vid behov medverka till eller föreslå åtgärder till förbättringar eller ändringar som kan påkallas,

att planlägga och utföra hälsoundersök- ningar av nyanställda och av sådana kate- gorier av anställda, som är utsatta för sär— skilda yrkesrisker, har anpassningssvårighe- ter eller eljest behöver stå under läkarkon- troll, t. ex. arbetstagare i farligt arbete, be- tingat arbetsföra och äldre arbetskraft,

att ge råd vid anställning, inplacering i arbete och omplacering av anställda,

att utföra, i den mån förordnande av myndighet ges, vad som åligger besiktnings- läkare i fall som avses i kungörelserna om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar samt om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga,

att utföra eller organisera vaccinationer när så påkallas av epidemiologiska skäl eller av tjänsteförhållandena,

att medverka vid organiserandet av första hjälpen vid plötsliga sjukdoms- och olycks- fall och vid behov lämna erforderlig sådan hjälp,

att ge råd i fråga om hälsobesvär som uppkommit eller förvärrats under arbetet samt, om så överenskommes, ge behandling av lättare olycksfallsskador,

att följa hälsotillståndet inom företaget bl. a. med hjälp av företagets frånvaroregist- tering samt sjuk- och yrkesskadestatistik,

att verka för lämpliga åtgärder för re- habilitering av arbetstagare efter olycksfall, sjukdom och annan arbetsoförmåga,

att utöva, där så överenskommes och under beaktande av principen om fritt läkar- val, sjukvård bland de anställda, främst i sådana fall där vård kan ges under fortsatt arbete eller där kännedom om arbetsmiljö och arbetsuppgifter kan verksamt bidra till snabb rehabilitering.

att medverka i företagets utbildningsverk- samhet,

att hålla kontakt med myndigheter, insti- tutioner m. fl. som verkar inom företags- hälsovården eller beröres av därmed sam— manhängande frågor samt

att följa utveckling och forskning inom det medicinska området av företagshälso- vården.

De arbetsuppgifter som bör åvila företags- läkare torde i vissa fall, särskilt vid företag med många anställda och allvarliga hälso- risker, icke kunna fullgöras av en företags- läkare utan behöva fördelas på biträdande företagsläkare. I vilken omfattning detta lämpligen bör ske får bedömas efter före— tagets storlek, verksamhetens art och veder- börandes kompetens.

Utbildning

Företagsläkaren bör ha god allmän medi- cinsk utbildning kompletterad med speciell utbildning i arbetsmedicin.

Den allmänmedicinska utbildningen bör förvärvas genom lämpligt avvägd sjukhus- tjänstgöring i underordnad ställning förenad med systematisk undervisning och kunskaps- kontroll. Utredningen föreslår att denna på nedan angivet sätt samordnas med utbild- ningen för blivande allmänpraktiker. Den speciella utbildningen föreslås omfatta ett »arbetsmedicinskt år» sammanhållet av ar- betsmedicinska institutet och bestå av

dels under tillsammans sex månader kurs- bunden undervisning i arbetsmedicin och socialmedicin förenad med tjänstgöringar vid institutet eller annan av detta anvisad institution eller sjukhusklinik,

dels under sex månader praktisk tjänst- göring inom företagshälsovården under led- ning.

Den allmänna medicinska utbildningen

Företagsläkares arbete kräver gedigna och breda allmänmedicinska kunskaper. Vid sina kontakter med arbetstagarna — antingen det gäller hälsoundersökningar, arbetsplacerings- och rehabiliteringsfrågor eller sjukvård — ställes han ständigt inför uppgiften att vår-

dera olika sjukdomars betydelse med av- seende på både terapeutiska möjligheter och arbetsförutsättningar. Han är den läkare som oftast får första kontakten med sjuk- domssymtom hos de anställda och som måste vara beredd att i sin verksamhet möta åkom- mor av skilda slag. Det hör till hans upp- gifter att samordna den enskilde arbetsta- garens hälsovård och sjukvård och att för- medla kontakter med samhällets öppna och slutna specialistvård.

Behovet av en god allmänmedicinsk ut- bildningsbakgrund har också kommit till uttryck i Svenska industriläkarföreningens meritvärderingsnormer för blivande före- tagsläkare. Dessa är utformade 1958 och omarbetade 1962. Som »önskvärda minimi- krav för erhållande av industriläkartjänst» anges minst tre års utbildning på sjukhus i underordnad ställning samt genomgången industriläkarkurs. Av de tre sjukhusåren skall minst ett ha fullgjorts vid invärtesme- dicinsk eller kirurgisk klinik, sjukstuga eller odelat lasarett. Intill ett halvt år av de två återstående kan bytas ut mot tjänstgöring vid arbetshygienisk institution eller yrkesme- dicinsk klinik eller mot tjänst som biträdan- de företagsläkare.

Vid meritbedömning tillgodoräknas tjänst- göring helt intill tre år men endast med hälften för ytterligare ett års tjänstgöring vid invärtesmedicinsk och infektionsklinik, psy- kiatrisk klinik, kirurgisk och ortopedisk kli- nik (för tjänster med kirurgisk verksamhet) samt vid arbetshygienisk institution och yr- kesmedicinsk klinik. Detsamma gäller verk- samhet som biträdande företagsläkare. Tjänstgöring inom dermatologi, hygien och som tjänsteläkare eller militärläkare tillgodo- räknas helt under ett år men med hälften intill ytterligare ett meritår.

Vid bedömning av den blivande före- tagsläkarens behov av sjukhustjänstgöring har utredningen beaktat dels dessa merit- värderingsnormer, dels den av socialstyrel- sen föreslagna tjänstgöringen för blivande all- mänpraktiker. Beträffande den sistnämnda framhåller socialstyrelsen i betänkandet »Läkares grundutbildning och vidareutbild- ning» (SOU l967: 51, sid. 67) bl. a. följande:

»Utbildningen för allmän praktik skall om- fatta följande tjänstgöringar efter allmän- tjänstgöringen, nämligen ett och ett halvt år vid medicinsk klinik — varav högst ett år vid klinik för långvarigt kroppssjuka eller ett halvt år vid rehabiliteringsklinik — ett halvt år vid psykiatrisk klinik, ett halvt år vid valfri klinik inom det somatiska fältet — företrädesvis vid kirurgisk, pediatrisk, kvin- no-, infektions- eller öronklinik och ett halvt år inom den öppna vården eller vid en so- cialmedicinsk institution.

Vidare föreslår socialstyrelsen, att syste- matisk undervisning, förenad med kunskaps- kontroll, skall anordnas för blivande allmän- praktiker på samma sätt som för blivande specialister. Med hänsyn till vad tidigare anförts om den förväntade inriktningen av allmänpraktikernas arbete, bör undervis— ningen koncentreras på socialmedicinska frågeställningar. Den kan därför lämpligen förläggas till de socialmedicinska institu- tionerna.»

Företagshälsovårdsutredningen anser att meritvärderingsnormemas krav på tre års sjukhustjänstgöring inom för företagshälso— vården värdefulla ämnesområden bör upp- rätthållas. Varje företagsläkare måste i första hand ha erfarenhet av invärtes me- dicin och psykiatri. Socialstyrelsens förslag för blivande allmänpraktiker om minst ett och ett halvt års tjänstgöring vid invärtes- medicinsk klinik och ett halvt års tjänstgö- ring vid psykiatrisk klinik bör därför tilläm- pas också för blivande läkare inom före- tagshälsovården.

Beträffande kirurgi är behovet av erfaren- het beroende av arbetsplatsens art. Vid ar- betsplatser exempelvis inom tung industri med betydande olycksfallsrisker är det i allmänhet nödvändigt att företagsläkare efter vidareutbildningens allmäntjänstgöring har tjänstgjort minst ett år vid kirurgisk klinik. En del av tjänstgöringstiden kan för- läggas till ortopedisk klinik. Han erhåller härigenom tillräcklig erfarenhet för att med- verka i det förebyggande arbetet och bered- skapen mot olycksfall i arbete och kan själv handlägga uppgifter tillhörande den lilla kirurgin. Den enbart genom allmäntjänst-

göringen förvärvade erfarenheten i kirurgi torde vara tillfyllest endast för företags- läkare vid arbetsplatser där olycksriskerna är små, exempelvis i kontorsföretag och vissa arbetsplatser inom handeln. I flertalet fall torde ett halvt års kirurgisk tjänstgöring efter allmäntjänstgöringen motsvara före- tagsläkarens minimibehov.

Behovet av erfarenheter inom andra spe- cialiteter kan skifta inom rätt vida gränser beroende på arbetsplatsemas typ, produk- tionens art, personalens sammansättning, verksamhetens lokalisation i förhållande till specialistresurserna inom den öppna och slutna sjukvården i samhället etc. På större arbetsplatser med mer än en företagsläkare kan ofta en avvägning med avseende på ar- betsuppgifterna för de olika läkarna vara lämplig. I industriläkarföreningens normer för meritvärdering har tjänstgöring vid der- matologisk och ortopedisk klinik samt infek- tionsklinik tillmätts särskild betydelse. Vid arbetsplatser med stora grupper kvinnliga anställda är erfarenhet inom gynekologi vär- defull.

Företagsläkarens allmänna utbildning bör alltså enligt utredningens mening omfatta ett och ett halvt år vid invärtesmedicinsk klinik, ett halvt år vid psykiatrisk klinik samt minst ett års tjänstgöring vid en eller två valfria kliniker inom det somatiska fäl- tet i för företagshälsovården lämpligt ämne, t. ex. kirurgi, ortopedi, dermatologi, gyne- kologi eller vid infektionsklinik. Härvid bör behovet av minst sex månaders tjänstgöring inom kirurgi för flertalet företagsläkartjäns- ter beaktas.

Av dessa tre sjukhusår rymmes alltså två och ett halvt år inom ramen för den av socialstyrelsen föreslagna allmänpraktikerut- bildningen, medan de ytterligare sex måna- derna bör betraktas som en för företags— läkarutbildningen kompletterande tjänstgö- ring.

Det är alltså möjligt att i väsentliga delar samordna företagsläkarens allmänna medi- cinska utbildning med utbildningen för bli- vande allmänpraktiker. Tjänstgöringarna i invärtesmedicin och psykiatri bör få samma omfattning. Den anpassning av företagslä-

karens tjänstgöring till vissa ämnen inom det somatiska fältet, som betingas av sär- skilda förhållanden på olika arbetsplatser, tillgodoses dels genom de sex valfria må- naderna inom allmänpraktikerns sjukhus- tjänstgöring, dels genom det extra halvårets sjukhustjänst utöver den blivande allmän- praktikerns, som företagsläkaren skall full- göra. Genom att på nedan angivet sätt för— lägga öppna vårdstjänstgöringen till före- tagshälsovården, kan företagsläkaren skaffa sig kompetens för såväl allmän praktik som företagshälsovård på fyra år efter allmän- tjänstgöringen.

Utredningen anser dessa möjligheter till samordning av utbildningen vara av stort värde, bl. a. med hänsyn till de läkare, som kommer att utöva såväl företagshälsovård som allmän praktik. I den fortsatta utbyggd naden av företagshälsovården torde det lik- som hittills vara nödvändigt och ändamåls- enligt att anordna vissa tjänster på deltid. Socialstyrelsen förutser att öppen vård fram— deles till största delen kommer att utövas vid gruppmottagningar med flera läkare, som i vissa fall är allmänläkare med viss specialisering, och mellan vilka en viss upp- delning av verksamheten på olika områden kommer att ske, t. ex. på invärtesmedicin, kirurgi och psykiatri. Utredningen räknar med att det vid en del av dessa mottag- ningar kommer att föreligga behov av lä- kare med arbetsmedicinsk orientering, som vid sidan om allmän praktik med exempel- vis socialmedicinsk inriktning i större eller mindre utsträckning också ägnar sig åt före- tagshälsovård. Det är då en fördel att de för allmänpraktik utbildade läkare, som full- gjort sin tjänstgöring i öppen vård inom fö- retagshälsovården, kan skaffa sig full kom- petens i arbetsmedicin genom ett års på— byggnad med utbildning som är värdefull också i utövande av allmän praktik.

Den speciella arbetsmedicinska utbildningen

Utbildningen i arbetsmedicin skall ge den blivande företagsläkaren erforderlig kompe- tens för de arbetsuppgifter, som är specifikt förknippade med företagshälsovården. Den

skall därför ge insikter om vanligen före- kommande arbetsprocesser och om den tek- niska, biologiska och psykologiska arbets- miljön och samspelet mellan individ och ar- bete; vidare om möjligheterna att förebygga, diagnostisera och behandla sjukdomstillstånd orsakade av eller sammanhängande med arbetet. Läkaren skall också göras förtrogen med företaget som funktionell enhet och med företagshälsovårdens uppgifter, arbets- former och möjligheter. Utbildningen skall jämväl bibringa fördjupade kunskaper om samhällets verksamhet främst avseende ar- betsmarknadsfrågor och sociala omvård- nadsfrågor.

Utredningen anser de minimikrav i form av genomgången företagsläkarkurs, som upp- ställts av industriläkarföreningen, numera otillräckliga och anser att specialutbildning- en i enlighet med vad som inledningsvis 'an- förts bör utformas som ett arbetsmedicinskt utbildningsår.

Under sex månader av detta år skall den blivande företagsläkaren dels delta i under- visning i arbetsmedicin och socialmedicin, dels fullgöra av arbetsmedicinska institutet anvisad tjänstgöring samt under ytterligare sex månader tjänstgöra inom företagshälso- vården under ledning.

Undervisningen i arbetsmedicin. Enligt av arbetsmedicinska institutet till utredningen framlagd plan bör denna omfatta 180 tim- mar och uppdelas på fyra perioder om 1 + I+ 2+ 2 veckor. Den skall bestå av före- läsningar, seminarieövningar, gruppunder- visning och laborationer. Vissa avsnitt kan lämpligen samordnas med av institutet an- ordnade skyddsingenjörskurser. Undervis- ningen skall kompletteras med studium av anvisad litteratur och vara förenad med kunskapskontroll. Ramen för undervisning- en motsvarar i huvudsak den som tidigare an- getts för skyddsingenjör. Det förslag till ut- bildningsprogram som lämnas i bil. 3 bör därför kunna läggas till grund också för lä- karutbildningen. Innehåll och omfattning av de olika ämnena i detta program får dock anpassas till vederbörandes skilda förutsätt- ningar och arbetsuppgifter.

Undervisningen i socialmedicin. Med hän-

syn till det viktiga samarbete som fordras mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård anser utredningen det vara angeläget, att de blivande företagslä- karna erhåller förutom i arbetsmedicin en systematisk undervisning också i socialme- dicin av samma omfattning som läkare in- om andra områden av den öppna vården. Utredningen förutsätter därför, att de bli- vande företagsläkarna under ovannämnda kurstid bereds möjlighet att delta i den av socialstyrelsen föreslagna, till socialmedi- cinsk institution förlagda undervisningen för blivande allmänpraktiker. Om denna undervisning vid socialmedicinsk institution inte kommit till stånd, när arbetsmedicins- ka institutet under 1969 beräknas kunna börja den utökade företagsläkarutbildning- en, bör för företagsläkare särskilt viktiga delar av socialmedicin läggas in i undervis- ningen i arbetsmedicin.

Utredningen är medveten om att den fö- reslagna undervisningen i arbetsmedicin jämte socialmedicin med avseende på an- talet undervisningstimmar har större omfatt- ning än den av Specialist. och läkarutbild- ningssakkunniga (SLUS) föreslagna syste- matiska undervisningen för blivande specialis- ter inom andra medicinska specialiteter som enligt förslaget bör omfatta ca 120 timmars föreläsningar. Socialstyrelsen och universi- tetskanslersämbetet framhåller emellertid i sitt förslag med anledning av i vissa remiss- yttranden framförda synpunkter på omfatt- ningen av blivande specialisters undervis- ning, att de 120 timmarna endast bör ses som en riktpunkt i det fortsatta arbetet med detaljplanering av kursernas uppläggning. Vi delar arbetsmedicinska institutets upp- fattning att den föreslagna omfattningen av undervisningen i arbetsmedicin är nödvändig för att tillgodOSe det uppställda utbildnings- målet bl. a. beroende på att väsentliga delar av denna undervisning saknar anknytning till den vanliga läkarutbildningen. Kunska- per om företaget som en del av samhället, företagets och arbetslokalernas förläggning och planering, viktiga delar av produktio— nens utformning och den tekniska arbets- hygienen är sålunda nödvändiga för den

blivande företagsläkaren men utgör samti- digt ett helt nytt lärostoff för honom. Det- samma gäller i hög grad ämnet ergonomi. Även om läkaren är förtrogen med de fy- siologiska grunderna för detta ämne har ergonomins tillämpning inom tekniken inte alls berörts inom den grundläggande läkar- utbildningen. Än mindre har de rent tek- niska frågeställningarna beaktats. Bidragan- de till det föreslagna högre antalet timmar är också, att undervisningen på grund av kursinnehållets art som tidigare nämnts ock- så bör ges i annan form än föreläsningar.

Den särskilda av arbetsmedicinska institu- tet anvisade tjänstgöringen. Denna tjänst- göring under undervisningsterminen kan för- läggas antingen till någon av institutets egna avdelningar eller till yrkesmedicinsk centra] vid regionsjukhus, men också till hygienisk eller socialmedicinsk institution, länsläkar- organisation, arbetsklinik, företagshälsovår- dande verksamhet eller till sjukhusklinik. Tjänstgöringen bör fullgöras parallellt med anvisade litteraturstudier och inkludera ett anvisat specialarbete. Med hänsyn till bris- ten på för sådana tjänstgöringar avsedda lä- kartjänster vid institutionerna önskar utred— ningen särskilt framhålla, att kombinationen av tjänstgöring och sådant specialarbete in- om det arbetsmedicinska fältet betyder att tjänstgöringen med fördel kan förläggas till vissa sjukhuskliniker, där sjukdomar med arbetsmedicinsk bakgrund handlägges, t. ex. öronklinik (bullerskador), ortopedisk klinik (belastningssjukdomar), hudklinik (yrkesder- matologiska besvär), psykiatrisk klinik (ar- betspsykiatriska problem), rehabiliterings- klinik etc. I sådana fall bör vederbörande klinikchef lämna intyg om specialarbete, som utförts av den tjänstgörande.

Den praktiska tjänstgöringen inom före- tagshälsovården. Denna tjänstgöring bör så- vitt möjligt föregå ovanstående sex måna- der med undervisning och speciell tjänstgö- ring, så att undervisningen kan bygga på viss erfarenhet hos eleverna om arbetslivets förhållanden och företagshälsovårdens prak- tiska tillämpning. Den bör förläggas till ar-

betsplats med väl utbyggd företagshälsovård eller till företagshälsovårdscentral, där den kan fullgöras under kompetent företagslä- kares ledning.

Som redan framhållits är det angeläget att i möjligaste mån samordna företagsläkarut— bildningen med utbildningen för allmän praktik. I den senare skall enligt socialstyrel- sens förslag ingå ett halvt års tjänstgöring inom den öppna vården eller vid socialme- dicinsk institution. Utredningen anser att detta halvår jämväl -— på ovan angivet sätt -— skall kunna fullgöras inom företagshälso- vården. Sådan tjänstgöring måste anses väl motsvara de önskemål som av socialstyrel- sen och universitetskanslersämbetet fram- förts beträffande den blivande allmänprak- tikerns tjänstgöring i öppen vård, nämligen att denna skall ge erfarenheter av verksam- heter, som vanligtvis inte förekommer i den slutna vården, särskilt förebyggande vård och viss socialmedicinsk verksamhet. En så- dan förläggning ger den blivande företags- läkaren möjlighet att påbörja sin arbetsme- dicinska utbildning inom ramen för allmän- praktikerutbildningen.

Specialitet i arbetsmedicin

SLUS framhåller i sitt betänkande (sid. 173), att man vid upprättande av specialitetsför- teckning har att utgå från att denna skall uppta områden inom vilka speciell kompe- tens kan förvärvas och praktisk läkarverk- samhet tillämpas. Det sägs vidare att »Specialiteten skall vara klart avgränsad mot andra specialiteter och mot den allmänna medicinska verksamheten samt ha sådan karaktär att systematisk undervisning och vetenskaplig forskning kan bedrivas inom dess gränser. Specialiteten skall dessutom vara väl infogad i sjukvårdsorganisationen och ha ett tillräckligt antal kompetenta fö- reträdare för att garantera en fortsatt ut- veckling och möjliggöra utbildning av bli- vande specialister.»

Arbetsmedicinen uppfyller enligt utred- ningens mening dessa kriterier, oavsett om den utövas på sjukhus eller inom företags-

hälsovården. Den är vidare genom sin för- ankring i arbetslivet och sitt speciella ar- betssätt klart avgränsad från andra specia- liteter, och genom sin expertfunktion inom arbetslivet också från den allmänna medi- cinska verksamheten.

Vetenskaplig forskning inom arbetsmedi- cinens område bedrives främst vid arbets- medicinska institutet och yrkesmedicinska klinikerna. Företagshälsovården har redan nu nära kontakt med dessa institutioner. Dessa kontakter beräknas bli än mer om- fattande bl. a. som en följd av de blivande företagsläkarnas tjänstgöring under det ar- betsmedicinska utbildningsåret.

Företagshälsovården intar på sätt och vis en särställning gentemot övrig hälso- och sjukvård, eftersom den är organiserad och administrerad inom arbetslivet. Den utgör emellertid ett led i de totala hälso- och sjukvårdande insatserna i landet och bör som sådan betraktas som infogad i hälso- och sjukvårdorganisationen.

För att främja en effektiv utveckling av företagshälsovården anser utredningen att i anslutning till föreskrivna praktiska tjänst- göringar en systematisk utbildning skall an- ordnas för blivande företagsläkare. Den kunskap och de erfarenheter som kan in— hämtas under en sådan utbildning kommer att göra den som genomgått densamma kom- petent att fullgöra de speciella arbetsupp- gifter som åvilar en företagsläkare. Den spe- ciella utbildningen — det arbetsmedicinska året — kommer efter den utbildning som krävs för behörighet att annonsera allmän praktik. Socialstyrelsen och universitetskans- lersämbetet har aviserat att utbildningen för behörighet i allmän praktik kan komma att utvidgas. Likaså torde utbildningskraven för de s.k. specialiteterna komma att fort- löpande revideras. En sådan flexibilitet i utbildningsprogrammet ter sig naturlig, ef- tersom arbetskraven kan förändras och ut- bildningen därför ständigt måste inriktas på att ge en riktig kapacitetsprofil. Nu föresla- gen utbildning för blivande företagsläkare under det arbetsmedicinska året avser att göra dem kompetenta för en Specialfunktion inom hälso- och sjukvårdsorganisationen.

Utredningen föreslår därför att arbetsmedi- cin upptas i specialitetsförteckningen. Det är utredningens uppfattning att arbetsmedi- cinens upptagande som specialitet dels skul- le vara av väsentligt värde som kvalitets- märke till vägledning för den blivande ar- betsgivaren, dels skulle stimulera intresset inom läkarkåren för företagshälsovård och därigenom underlätta lämplig rekrytering. Om detta förslag accepteras, kommer ut- bildningen för och kompetensen hos blivande företagsläkare att kontrolleras av den av SLUS föreslagna nämnden för läkares vi- dareutbildning.

Vad gäller den i specialutbildningen in- gående sex månaders praktiska tjänstgöring- en inom företagshälsovården bör det an- komma på arbetsmedicinska institutet och Svenska arbetsgivareföreningen eller i före- kommande fall annan arbetsgivarorganisa- tion att träffa överenskommelse med lämp- liga företag eller företagshälsovårdscentraler om sådan tjänstgöring. Härvid förutsättes dock, att ifrågavarande arbetsplatser eller företagshälsovårdscentraler skall godkännas av den ovan angivna nämnden.

Utredningen finner det naturligt att nu- varande praxis för utbildning och meritvär- dering tillämpas under en övergångsperiod innan förslaget hinner förverkligas. Det är emellertid önskvärt, att frågorna om före- tagsläkarnas utbildning och kompetens un- der ett intensifierat utbyggnadsskede kan följas centralt. Detta skulle kunna ske i det. samrådsorgan, som utredningen föreslår.

Övergången till ny företagsläkarutbildning

Den föreslagna Studiegången kan icke till alla delar följas förrän den nya allmänprak- tikerutbildningen påbörjats. Dock kan mot- svarande sjukhustjänstgöring redan nu till- lämpas för blivande företagsläkares allmän- na utbildning. Utredningen anser det ange- läget att resurser för den utvidgade speciella utbildningen snarast åstadkommes. Arbets- livets intresse för att inrätta nya företags- hälsovårdsenheter är för närvarande mycket stort. Den kvalitativa standarden på dessa

kommer i hög grad att bli beroende av möj- ligheterna att besätta företagsläkartjänsterna med kompetenta innehavare.

Efter samråd med chefen för arbetsme- dicinska institutet finner utredningen där- för, att den speciella utbildningen i före- slagna former bör påbörjas redan 1969. Med hänsyn till institutets resurser och till- gången till praktikplatser för den speciella av institutet anvisade tjänstgöringen måste utbildningen för 1969 begränsas till en kurs omfattande 15 elever. Under 1970 skall den enligt institutets förslag utökas till två kur- ser med tillsammans 30 elever och från 1971 till två kurser med tillsammans 40 elever.

Den praktiska tjänstgöringen inom före- tagshälsovården under sex månader kan konsekvent genomföras enligt förslaget först sedan institutet förfogar över erforderligt antal utbildningstjänster härför. Under en övergångstid torde det vara nödvändigt att acceptera, att denna tjänstgöring i vissa fall fullgöres i annan form, t.ex. som själv- ständigt verksam företagsläkare.

Vad gäller den allmänna utbildningen sy- nes — likaledes under en övergångstid — som vägledning kunna tjäna nuvarande krav i Svenska industriläkarföreningens merit- värderingsnormer på under tre år i vissa former fullgjord utbildning på sjukhus i underordnad ställning.

Erforderliga resurser för den utökade un- dervisningen

Redan i betänkandet »Yrkesmedicinska sjuk- husenheter — behov och organisation» (SOU 1963: 46) framhölls att det förelåg ett stort behov av ett antal välutrustade sådana en- heter. Dessa skulle dels ansvara för diagnos- tisk verksamhet och konsultation inom det yrkesmedicinska fältet, dels svara för forsk- nings- och utvecklingsarbete samt för un- dervisning, utbildning och information inom sitt verksamhetsområde. Med beaktande av tillgängliga resurser föreslog utredningen, att verksamheten under ett uppbyggnadsskede skulle koncentreras till regionsjukhusen. Den konstaterade emellertid samtidigt mot bak-

grunden av redovisat material, avsett att be- lysa behovssituationen, att behovet av så- dana enheter snabbt skulle öka. Företags- hälsovårdsutredningen har med beklagande nödgats konstatera, att av de enheter ovan- nämnda utredning föreslog endast en in- rättats och snart utbyggts till avsedd kapa- citet, nämligen vid regionsjukhuset i Örebro. Dessutom har resurserna för motsvarande verksamhet vid lasarettet i Lund ytterligare förstärkts.

Arbetsmedicinska institutet framhåller för utredningen, att man med hänsyn till den föreslagna omfattningen av utbildningen av företagsläkare och skyddsingenjörer och med beaktande av tidigare erfarenheter av sådan utbildning icke kan genomföra denna inom ramen för nuvarande resurser. Detta gäller såväl nu tillgängliga lokaler som er- forderlig lärarpersonal.

Företagshälsovårdsutredningen vill med åberopande av det ovan anförda starkt un- derstryka betydelsen av dels att arbetsme- dicinska institutet erhåller den förstärkning som erfordras för att den föreslagna kurs- bundna utbildningen skall kunna påbörjas och att institutets lokalfråga löses, dels att de föreslagna yrkesmedicinska sjukhusenhe- terna snarast utbyggs. Enligt vad utredning- en erfarit avser arbetsmedicinska institutets styrelse att framlägga förslag beträffande förstärkning av institutets utbildningsresur- ser.

Utredningen vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på frågan om de blivan- de företagsläkarnas förordnanden och kost- naderna för deras deltagande i undervis- ningen under det arbetsmedicinska året, eftersom förutsättningarna här icke är jäm- förbara med dem som gäller övrig specia- listutbildning.

Socialstyrelsen och universitetskanslersäm- betet framhåller i sitt förslag beträffande läkares grundutbildning och vidareutbild- ning att den praktiska tjänstgöringen under bl. a. specialistutbildningen skall betraktas som sjukvårdande, varför kostnaderna icke bör belasta utbildningsorganisationen. Äm- betsverken konstaterar vidare att sjukvårds- behovet måste vara utslagsgivande för inrät-

tande av tjänster för sådan utbildning. I för- slaget sägs också att de ekonomiska frågor som sammanhänger med läkarnas direkta engagemang i vidareutbildningen, t.ex. hur kostnaderna för läkarnas ledighet m. rn. i samband med att de deltar i den systema- tiska undervisningen skall täckas, bör prö- vas i samband med frågan om hur de av- sedda läkartjänsterna skall konstrueras för att svara mot vidareutbildningens intresse.

Företagshälsovårdsutredningen räknar med att de blivande företagsläkarna under den praktiska tjänstgöringen inom företags- hälsovården skall vara förordnade som bi- trädande företagsläkare och följaktligen uppbära lön av huvudmannen (företaget, fö- retagshälsovårdscentralen). Under denna del av det arbetsmedicinska utbildningsåret fö- religger alltså överensstämmelse med förhål- landena i annan specialistutbildning.

Under den andra delen av specialistutbild- ningen kommer läkarna att dels delta i kurs- bunden undervisning, dels utföra av arbets- medicinska institutet anvisad tjänstgöring. Med hänsyn till denna tjänstgörings speciel- la inriktning och utformning, med bl. a. ut- förande av specialarbete, samt dess tids- mässigt begränsade omfattning och avbrot- ten i tjänstgöringen för deltagande i under- visning, synes det endast i vissa fall möjligt att fullgöra den på tjänster inrättade för sjukvårdens behov. I övriga fall — liksom under undervisningsperioderna — blir det alltså nödvändigt att på annat sätt lösa frå- gan om läkarnas ekonomiska förhållanden under utbildningen.

Utredningen har diskuterat möjligheterna till studiesociala bidrag och stipendier men finner, att dessa frågor fordrar komplet- terande utredning och eventuellt direkta förhandlingar mellan berörda intressenter. Vi vill dock efter samråd med chefen för arbetsmedicinska institutet framhålla möj- ligheten att vid institutet inrätta erforderligt antal assistenttjänster, på vilka de blivande företagsläkarna kan förordnas under den del av specialutbildningen, då tillfällen till alternativa förordnanden icke står till buds.

12 Företagssköterska — arbetsuppgifter och utbildning

Arbetsuppgifter

Företagssköterskan bör utöva sin verksam- het under företagsläkarens ledning. Även om hon i vissa organisationsforrner av före- tagshälsovård icke kan arbeta i fortlöpande läkarkontakt och därför i många uppgifter måste ges omfattande självständighet, bör hennes ansvarige chef vara läkare.

I den inbyggda företagshälsovården vid större arbetsplatser och inom företagshälso- vårdscentralerna föreligger möjlighet för ett nära och kontinuerligt samarbete mellan henne och företagsläkaren. Hennes funk- tion blir här närmast som företagsläkarens kvalificerade medicinska medarbetare, och hennes medverkan är påkallad i alla aktivi- teter tillhörande företagshälsovårdens medi- cinska del. Det är därför nödvändigt att företagssköterskan har sådana kvalifikatio- ner, att hon i största möjliga utsträckning kan biträda företagsläkaren och avlasta ho- nom arbetsuppgifter.

Liksom för företagsläkaren gäller att före- tagssköterskans arbete till största delen skall vara förebyggande. Det omfattar främst medverkan i olika former av hälsoundersök- ningar och andra kontakter med de anställ- da för att följa hälsa och arbetsanpassning. Hon bör biträda läkaren i frågor rörande arbetsplacering och rehabilitering och delta i hälsovårdsundervisning och personlig råd- givning till de anställda i hälsofrågor. Upp- giften att till företagsläkaren vidarebefordra iakttagelser för dennes bedömning och hand-

läggning utgör en väsentlig del av hennes verksamhet. Denna kräver att hon är väl förtrogen med arbetskraven och miljöför- hållandena på arbetsplatsen, och hon bör därför göra återkommande arbetsplatsbe- sök. Det är ofta lämpligt att hon för före- tagsläkarens räkning samarbetar också med externa organ såsom sjukhus, socialvården, försäkringskassor etc. i angelägenheter rö- rande arbetstagarna.

Vid sjukdomsfall kan företagssköterskan i betydande utsträckning själv ge råd till arbetstagarna och utföra smärre behandling- ar. Hon bör vidare förbereda och sortera de fall som erfordrar läkarvård. Genom sin kännedom om arbetsförhållandena bör hon kunna bidra till att iakttagelser i sjukvårds- arbetet kan utnyttjas inom den förebyggan- de verksamheten.

Som ovan framhållits kan företagsskö- terskan i vissa former av företagshälsovård icke arbeta i fortlöpande kontakt med före- tagsläkaren. Så är fallet för företagssköter- skor Vid mindre och medelstora arbetsplat- ser, där läkaren är deltidsanställd eller leder verksamheten från företagshälsovårdscen- tral. Även om verksamheten på sådana ar- betsställen kan vara mindre omfattande, ställes ändå stora krav på insikter och erfa- renhet hos företagssköterskan, som är hän- visad till en självständigare handläggning av många arbetsuppgifter. I stor utsträckning kommer hon under sådana förhållanden att fungera som mellanhand mellan läkaren å ena sidan, företaget, personalen och olika

funktioner å den andra. Det krävs av henne yrkeserfarenhet samt god kännedom om det egna företaget och om arbetslivets proble- matik över huvud taget.

Företagssköterskans arbete har jämfört med övriga sjuksköterskors en delvis speciell karaktär och inriktning. Med hänsyn härtill och med beaktande också av den rådande bristen på Sjuksköterskor, har utredningen övervägt om man ej inom vissa former av företagshälsovård skulle kunna undvara sjuksköterskor och utnyttja personal med annan utbildningsbakgrund som företagslä- karens närmaste medicinske assistent. Ut- redningen är medveten om att man inom den slutna sjukvården under senare år in- rättat befattningar, där sjukvårdspersonal med lägre allmänmedicinsk utbildnings- nivå kunnat överta arbetsuppgifter, som tidi- gare handlagts av sjuksköterskor. Genom vårdyrkesskolorna har skapats möjligheter att successivt komplettera sjukvårdsbiträde- nas utbildning.

Företagshälsovårdens sjuksköterskor har hittills i flertalet fall rekryterats direkt från den slutna vården och först i efterhand er- hållit en begränsad arbetsmedicinsk utbild- ning genom företagssköterskekurserna. Ut- redningen förutsätter att företagssköterskan framdeles skall handlägga omfattande, del- vis självständiga arbetsuppgifter och att fö- retagsläkaren i större utsträckning än hit- tills skall ge henne ökat ansvar inom den förebyggande verksamheten. Vi anser därför att företagsläkarens närmaste medicinske medarbetare alltid bör vara sjuksköterska och ha en lika gedigen utbildning som sjuk- sköterskor inom övrig öppen hälso- och sjukvård. Utredningen förordar också en ord- nad utbildningsgång för företagssköterskor, som redan från början är inriktad på före- byggande verksamhet.

Det är dock enligt utredningens mening möjligt och angeläget att en del av de upp- gifter som ofta handlägges av företagsskö- terskor överföres på annan personal. Sålun- da kan vissa specialundersökningar, såsom audiometri, synkontroller, blodprovstagning- ar, laboratorie- och röntgenundersökningar, liksom viss assistans åt läkare i samband

med medicinska undersökningar och behand- lingar med fördel utföras av personal med sjukvårdsbiträdes eller undersköterskas ut- bildningsbakgrund. Så sker också i bety- dande utsträckning på många arbetsplatser. De sociala och socialmedicinska utredning— ar som erfordras i vissa fall kan lämpligen utföras av personalkonsulenter. Företags— sköterskan bör likaväl som företagsläkaren ha tillgång till kompetent skrivhjälp och andra hjälpmedel som underlättar och ratio- naliserar hennes arbete.

Medverkan av distriktssköterska i företags- hälsovården

För de mindre arbetsplatserna, som är hän- visade att lösa sin företagshälsovård genom lokala läkare verksamma inom den öppna vården, främst provinsialläkare, och ej har egen företagssköterska, är det ofta ända- målsenligt att för verksamheten anlita dis- triktssköterskan som läkarens assistent. Även i de fall distriktssköterskan icke formellt är engagerad i företagshälsovårdande verksam- het är det angeläget att hon är förtrogen också med sådana frågor inom hälsovården, som har anknytning till arbetslivet. I hen- nes arbete ingår medverkan i en rad olika förebyggande verksamheter, såsom mödra- och barnavård, skolhälsovård, åldringsvård och rehabilitering. Det är nödvändigt att hon har kunskaper också om det Viktiga avsnitt som gäller individens arbetssituation. Här- igenom får hon bättre möjligheter att förstå och beakta alla de faktorer som påverkar individens hälsa och sociala anpassning.

Utbildning

Företagssköterskornas utbildning bör göra dem kompetenta att tjänstgöra såväl som företagsläkares medarbetare i inbyggd verk- samhet och vid företagshälsovårdscentraler som i de tjänster inom företagshälsovården, som kräver en högre grad av självständig verksamhet. Utbildningen bör därför ge grundliga insikter i hygien, socialmedicin och förebyggande hälsovård samt ingående kän- nedom om företagshälsovårdens syften, inne- håll och arbetsformer. Den bör också för-

medla kunskap om arbetslivets uppbygg- nad, om företaget som funktionell enhet, om olika arbetsformer och arbetsmiljöer, lik- som om yrkesrisks- och arbetsanpassnings- frågor.

Kontakter med 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen

Vid överläggningar med 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen1 har från företagshälsovårdsutredningens sida framhållits, att lämpliga av samhället till- handahållna utbildningsmöjligheter för före- tagssköterskorna är en nödvändig förutsätt- ning för en sådan utbyggnad och upprust- ning av företagshälsovården, som utredning- en föreslår. Sjuksköterskeutredningen har därvid varit enig med företagshälsovårdsut- redningen om att företagssköterskeutbild— ningen med hänsyn till arten och oriente- ringen bl. a. mot socialmedicinska frågeställ- ningar bör anknyta till och så långt som möjligt samordnas med utbildningen av öv- riga sjuksköterskor inom öppen hälso- och sjukvård.

Sjuksköterskeutredningen framhåller i sitt betänkande, att slutlig ställning till frågan om behovet och omfattningen av särskild utbildning för sjuksköterskor inom företags- hälsovården icke kan tas, förrän resultatet av företagshälsovårdsutredningen föreligger. Sjuksköterskeutredningen anser sig emeller- tid med hänsyn till distriktssköterskornas kommande uppgifter inom företagshälsovår- den redan nu kunna föreslå, att 46 timmars undervisning i företagshälsovård medtas i distriktssköterskeutbildningen och där för- lägges till dess andra termin.

Det är företagshälsovårdsutredningens uppfattning, att denna utbildning är väl dimensionerad med hänsyn till behovet att ge distriktssköterskan insikter i den proble- matik som sammanhänger med arbetslivets förebyggande hälsovård. Den ger henne också förutsättningar att i begränsad om- fattning medverka i företagshälsovården som assistent till de tjänsteläkare, som ge- nom deltidsengagemang tjänstgör som före— tagsläkare.

Utbildningsgång

Som ovan framhållits bör företagssköters- kans utbildning anknytas till den utbildning i öppen hälso- och sjukvård, som anordnas för distriktssköterskor. Utredningen föreslår att utbildningen för företagssköterskor efter fullgjord grundutbildning och tjänstgöring inom den slutna sjukvården skall för att ge full kompetens som företagssköterska om- fatta dels andra terminen av vidareutbild- ning i öppen hälso- och sjukvård, dels en omedelbart härpå följande särskild utbild- ning i företagshälsovård för företagssköters- kor omfattande såväl teoretisk som praktisk undervisning under en termin.

Vidareutbildning i öppen hälso. och sjuk- vård

För tillträde till vidareutbildningen i öp- pen hälso- och sjukvård fordras enligt sjuk- sköterskeutredningens förslag efter full- gjord grundutbildning två års tjänstgöring vid vårdavdelning eller — till viss del — vid mottagningsavdelning. Denna tjänstgöring skall avse minst två olika områden och huvudvikten skall ligga inom ämnena all- män medicin och allmän kirurgi. Företags- hälsovårdsutredningen anser att kravet på två års sjukhustjänstgöring måste upprätt- hållas också för blivande företagssköterskor. Vi vill därvid åberopa samma skäl som an- förts av sjuksköterskeutredningen beträffan- de de blivande distriktssköterskorna, näm- ligen att företagssköterskornas självständiga arbete kräver god erfarenhet inom sjukvård. Beträffande arten av tjänstgöring bör den föreslagna uppdelningen på. två olika områ- den liksom den huvudsakliga förläggningen till allmän medicin och allmän kirurgi gälla också för blivande företagssköterskor. Enligt sjuksköterskeutredningens förslag

1 Sjuksköterskeutbildningen III. Vidareutbild- ning. Betänkande av 1962 års utredning angåen- de sjuksköterskeutbildningen (SOU 1966: 73), 1 fortsättningen benämnt sjuksköterskeutredningen. Betänkandet har behandlats av riksdagen i maj 1968 (proposition nr 66 år 1968) och förslaget vann riksdagens bifall.

skall möjlighet föreligga för sjuksköterskor, som önskar utbildning för sådana befatt- ningar i öppen hälso- och sjukvård, där man ej har krav på barnavård, barnsjukvård och skolhälsovård, att vidareutbilda sig utan att delta i dessa utbildningsavsnitt. Detta för- slag innebär att dessa sjuksköterskor kom- mer att gå direkt in på undervisningens andra termin.

Beträffande undervisningen i hygien, so- cialmedicin samt hälso- och sjukvård är denna till innehåll och omfattning väl mo- tiverad för blivande företagssköterskor. Inom ramen för ämnet hälso- och sjukvård erhål- les grundläggande insikter i företagshälso- vård under 46 undervisningstimmar. Under rubriken klinisk och socialmedicinsk praktik ingår i kursplanen 66 undervisningstimmar under teoretisk-praktisk period i skolhälso- vård. Även om denna undervisning icke specifikt är inriktad på företagssköterskor- nas arbetsuppgifter bör den med hänsyn till den föreslagna uppläggningen tillmätas ett betydande allmänt värde också för dessa sjuksköterskor och ge dem en bredare in- blick i den förebyggande hälsovårdens ar- betsmetodik. Detsamma gäller beträffande den till 180 timmar upptagna distriktsvården. Under viss del av denna bör de dock kunna placeras hos en företagssköterska och bere- das tillfälle att studera företagshälsovården på arbetsplatsen och dess kontakter med samhällets hälso- och sjukvård. Vad slut- ligen gäller den praktiska utbildningen vid mentalsjukvårdens hjälpverksamhet bör den- na på ett värdefullt sätt kunna komplettera företagssköterskornas kunskaper i psykiatri och ge dem insikter i sociala problem och miljöfrågor.

Den särskilda utbildningen i företags- hälsovård

Den särskilda utbildningen syftar till att ge full kompetens för varje form av företags- skötersketjänst. Den bör ges omedelbart ef- ter den med distriktssköterskorna gemensam- ma terminen och omfatta teoretisk undervis- ning under förslagsvis åtta veckor uppdelad på tre eller fyra perioder samt praktisk un-

heter under sammanlagt förslagsvis tio vec- kor.

Den teoretiska undervisningen bör bestå av föreläsningar, studiebesök och seminarieöv- ningar. Den bör bygga vidare på de grund- läggande kunskaper i företagshälsovård, som meddelats under föregående termin, och fö- reslås samlad till följande utbildningsavsnitt: Arbetslivets uppbyggnad och samverkan mel—

lan parterna på arbetsmarknaden. Företaget som en funktionell enhet och som en del av samhället. Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård samt arbets- vård och socialvård. Arbetsprocessen och arbetsmiljön (inklusive er- gonomi). Sambandet mellan hälsa och arbete. De viktigaste yrkessjukdomama.

Arbetspsykologi. Företagshälsovårdens arbetsrutiner.

Samarbete företagssköterska. - företagsläkare — skyddsingenjör.

Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet. Arbetsmedicinska institutet och de yrkesmedi- cinska centralema.

Den praktiska undervisningen bör förläg- gas till lämpliga företagshälsovårdsenheter, därav under minst fem veckor till en större inbyggd enhet eller större företagshälsovårds- central, där man har kontinuerligt verksam företagsläkare och där tillfälle ges till grund- lig insikt i arbetsförhållandena och ett före- tags sätt att fungera. En del av praktiken bör lämpligen förläggas till en medelstor eller mindre arbetsplats med väl etablerad företagshälsovård, eftersom många av de blivande företagssköterskorna kommer att erhålla tjänster vid sådana arbetsplatser. Pla- cering vid företagshälsovårdscentral, till vil- ken är knuten arbetsplats med egen före- tagssköterska, ger möjlighet till sådana er- farenheter.

Parallellt med den praktiska undervisning- en bör studier ske av anvisad litteratur.

Förläggning och administration av den särskilda utbildningen i företagshälsovård

Som vi ovan framhållit finns det överens- stämmelser beträffande stora delar av ut-

bildningsbehovet för företagssköterskor och distriktssköterskor. Vi anser därför att fö- retagssköterskornas vidareutbildning bör för- läggas till utbildningsanstalt för öppen hälso- och sjukvård. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att all vidare- och högre utbildning för sjuksköterskor administreras av skolöverstyrelsen har det för utredningen varit naturligt att diskutera en motsvarande förläggning också av företagssköterskornas särskilda utbildning, vilket skulle medföra bl.a. administrativa fördelar. Preliminära utbildningsplaner diskuterades också redan 1965 med gruppen för öppen vård inom sjuksköterskeutredningen. Som redan fram- hållits beslöt emellertid sjuksköterskeutred- ningen att låta frågan härom anstå i avvak— tan på företagshälsovårdsutredningens ställ- ningstagande.

Företagshälsovårdsutredningen har emel- lertid ansett sig böra ta avsevärd hänsyn också till hur utbildningen anordnas för öv- riga personalkategorier inom företagshälso- vården. Vi har funnit det uppenbart, att det måste ankomma på arbetsmedicinska insti— tutet att ge specialutbildning åt såväl före— tagsläkare som skyddsingenjörer men anser också att starka skäl talar för att centrali— sera specialutbildningen för alla tre perso- nalkategorierna till samma utbildningsinsti- tution. Företagssköterskornas utbildning om- fattar i stort samma utbildningsområden som företagsläkarnas. Även om utbildningsni- vån icke är densamma kan begränsade delar av undervisningen samordnas. Sålunda kan exempelvis utbildningsavsnitt, som berör samarbetet mellan skyddsingenjör, företags- läkare och företagssköterska, göras gemen- samma för alla tre kategorierna. Därtill kommer att arbetsmedicinska institutet ge- nom sina fortlöpande kontakter med före- tagshälsovården har särskilda möjligheter att anpassa utbildningens innehåll till de behov som växer fram och att samordna den teore- tiska och praktiska undervisningen. Institutet har också hittills tillsammans med Svensk sjuksköterskeförening anordnat kurser i före- tagshälsovård för industrisköterskor och kan därför utnyttja betydande erfarenhet av så- dan utbildning.

Beträffande förläggningen av den särskil- da utbildningen har utredningen övervägt två alternativ, enligt vilka undervisningen anordnas antingen av skolöverstyrelsen eller av arbetsmedicinska institutet.

Starka skäl kan anföras för att arbets- medicinska institutet skall svara också för företagssköterskornas särskilda utbildning i företagshälsovård. Å andra sidan har från institutets sida anmälts betänkligheter beträf- fande möjligheterna att åta sig utbildning av såväl skyddsingenjörer och företagsläkare som företagssköterskor. Utredningen har därför ansett sig inte böra ta definitiv ställ- ning till frågan om vem som skall anordna företagssköterskornas särskilda utbildning. Med hänsyn till värdet av att samordna ut- bildningen av företagshälsovårdens personal är det emellertid en fördel om även denna särskilda utbildning kan uppdras åt arbets- medicinska institutet. Under förutsättning att institutet ges tillräckliga resurser för den- na utbildningsverksamhet, vill vi förorda att även den särskilda utbildningen i före- tagshälsovård för företagssköterskor anför- tros institutet.

Rekrytering och utbildning av företags— sköterskor under en övergångstid

Den föreslagna vidareutbildningen i öppen hälso- och sjukvård för företagssköterskor beräknas börja vårterminen 1971.1 Krav på sådan utbildning för tillträde till den speciel- la utbildningen kan följaktligen ställas först 1972. Utredningen föreslår därför att ar- betsmedicinska institutet fortsättningsvis fram till 1972 anordnar företagssköterske- kurser för de sjuksköterskor som redan är verksamma inom företagshälsovården men icke genomgått sådan kurs samt för sjuk- sköterskor som före 1972 kommer att rekry- teras till sådan verksamhet. Det bör ankom- ma på institutet att pröva om också prak— tisk undervisning inom företagshälsovården kan anordnas för de elever vid dessa kurser, som så önskar och är i behov härav. Kur-

1 Prop. nr 66 år 1968, sid. 38.

serna bör anordnas i sådan omfattning att utbildningsbehovet i möjligaste mån kan tillgodoses före 1972 för de företagssköter- skor, som icke kunnat följa ovan föreslagen Utbildningsgång.

Utredningen förutsätter att den expansion av företagshälsovården som skett under de senaste åren kommer att fortsätta och att därför ett betydande antal sjuksköterskor behöver nyrekryteras till verksamheten. Med hänsyn till den knappa tillgången på sjuk- sköterskor anser utredningen det önskvärt att till en del av företagsskötersketjänsterna under de närmaste åren rekryteras sjukskö- terskor som under längre eller kortare tid icke utövat sitt yrke men önskar återuppta detta. Tjänster som företagssköterska kan beräknas vara attraktiva för sjuksköterskor med familj, särskilt med hänsyn till arbets- tidsförhållandena. Det torde också bli stör- re efterfrågan på deltidstjänstgörande sjuk- sköterskor inom företagshälsovården än in- om den slutna vården.

Reaktiveringskurser för sjuksköterskor som under viss tid varit borta från sin yr- kesverksamhet förekommer numera i ar- betrnarknadsverkets regi. Utredningen anser, att man bör pröva om ej sådana kurser för lämpliga och intresserade sjuksköterskor skulle kunna byggas på med utbildning i fö- retagshälsovård.

1 3 Företagshälsovårdens personalbehov

Svensk företagshälsovård har i huvudsak kommit till stånd under de senaste 15—20 åren, och utvecklingen har skett i en succes- sivt ökad utbyggnadstakt. Alltjämt omfat- tar den dock mindre än 15 % av den för- värvsarbetande befolkningen, främst arbets- tagare vid stora industriella arbetsplatser. De senaste 3—4 åren har tillkommit ett flertal företagshälsovårdscentraler, gemensamma för mindre och medelstora arbetsplatser med olika branschtillhörighet.

Utvecklingen inom arbetslivet med bland annat snabba och genomgripande föränd- ringar i arbetsmiljön accentuerar behovet av företagshälsovård och gör en snabbare ut- byggnadstakt angelägen. Det är önskvärt att denna utbyggnad i större omfattning än hittills ger möjlighet till företagshälsovård för mindre industrier, som ofta har yrkes- hygieniska problem. Behovet växer också för icke industriella arbetsplatser, och kommer enligt utredningens mening att finnas vid praktiskt taget alla företag oavsett storlek och näringsgrenstillhörighet.

En så omfattande utbyggnad är givetvis resurskrävande och kan därför genomföras endast på lång sikt. Utredningen har ändå ansett sig böra presentera en uppskattning av de personalresurser, en sådan utbyggnad skulle komma att kräva. Denna har baserats på uppgifter om den förvärvsarbetande be- folkningens storlek samt på vissa antagan- den beträffande erforderlig tidsinsats för fö- retagsläkare, företagssköterskor, skyddsin-

genjörer och övriga tekniker med uppgifter inom företagshälsovården i relation härtill.

Uppgifter om den förvärvsarbetande be- folkningens storlek har erhållits ur »Folk- och bostadsräkningen» 1965 (del IV) och avser förhållandena veckan 3—9 oktober 1965. Som förvärvsarbetande räknas perso- ner, som under denna vecka utfört inkomst— givande arbete under minst halv normal ar- betstid. Hit föres även medhjälpande famil- jemedlemmar samt personer, som har för- värvsarbete men som ej arbetat under räk- ningsveckan på grund av tillfälligt avbrott, t. ex. semester, sjukdom, repetitionsövning, tillfällig arbetslöshet m.m. Räknad på an- givet sätt uppgår den förvärvsarbetande befolkningen till ca 3 450 000 personer, var- av antalet anställda utgör i runt ta] 3 065 000.

Till jämförelse kan nämnas att de i ar- betsgivaruppgiftema till yrkesskadeförsäk- ringen för år 1965 redovisade arbetstagarna beräknas under året ha utfört sammanlagt omkring 5016 miljoner arbetstimmar. För statens arbetstagare tillkommer ca 627 mil- joner arbetstimmar. Om man antar att 1 900 arbetstimmar motsvarar en årsarbetare, får men en slutsumma av ca 2970000 årsar- betare.

Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen 1968 publicerade uppgifter (»Svensk arbetsmark- nadspolitik i ett nötskal») uppgick arbets— kraften vid årsskiftet 1967—68 till ca 3,8 mil- joner, varav 37 % var kvinnor. I dessa tal

ingår utländska medborgare med ca 171 000. Antalet anställda väntas öka endast obetyd- ligt fram till 1980. Däremot förutser arbets- marknadsstyrelsen, bland annat på grund av strukturomvandling, vissa förskjutningar mellan olika näringsgrenar. Detta gäller främst jordbruk/skogsbruk, som beräknas minska från 10 till 3 % av det totala an- talet anställda från 1965 till 1968, och of- fentliga tjänster, som beräknas öka från 15 till 20 % under samma tid.

Vi har baserat vår uppskattning av perso- nalbehovet på antalet anställda enligt folk- räkningen 1965. För företagsläkare har vi räknat med en genomsnittlig tjänstgöringstid av två veckotimmar och för företagssköter- skor av tre veckotimmar per 100 anställda och avser då såväl den förebyggande verk- samheten som den i anslutning härtill ut- övade sjukvården. För skyddsingenjörer har tjänstgöringstiden räknats till två veckotirn- mar per 100 anställda liksom även för and- ra tekniker med uppgifter inom företagshäl- sovården. Dessa antaganden är i huvudsak baserade på erfarenheter från redan existe- rande företagshälsovård.

Med utgångspunkt från dessa förutsätt- ningar kan det totala personalbehovet, ut- tryckt i heltidsarbetande med 40 timmars ar- betsvecka, beräknas till i runda tal 1500 företagsläkare, 2 300 företagssköterskor, ] 500 skyddsingenjörer samt 1 500 andra tekniker verksamma inom företagshälsovår- den.

Detta totala behov är emellertid delvis täckt genom nu existerande företagshälso- vård. För att uppskatta omfattningen av denna har utredningen utnyttjat förutnämn- da sociala utredning. Denna omfattar samt- liga arbetsplatser med minst 100 anställda, dock icke gruvor, byggnadsindustri, skogs- bruk, landtrafik och skeppsfart, ej heller statlig och kommunal verksamhet och mili- tära anläggningar. Uppskattningen av det to- tala respektive det redan täckta behovet har sålunda skett på basis av icke helt jämförba- ra underlag. Med hänsyn till att det totala behovet av personal kan beräknas endast mycket ungefärligt och att detsamma är stort i förhållande till det redan täckta, har vi an-

sett oss icke böra tillmäta denna bristande överensstämmelse praktisk betydelse. Som komplement till sociala utredningen har ut- nyttjats av arbetarskyddsstyrelsen från yrkes- inspektörerna införskaffade uppgifter avseen- de antalet nu verksamma skyddsingenjörer.

Beräkningen av det täckta behovet har för företagsläkare skett på följande sätt. En- ligt sociala utredningens material har ca 310 000 arbetstagare tillgång till företagshäl- sovård med företagsläkare. Om ovanstående beräkningsgrunder för tjänstgöringstid till- lämpas, motsvarar detta 155 företagsläkare på heltid. Sedan sociala utredningen genom- fördes har företagshälsovård anordnats vid ytterligare ett antal arbetsplatser. Enligt ut- redningens uppskattning motsvarar detta ett nytillskott av 50 heltidsläkare. Det ovan an- givna totala behovet av 1 500 läkare kan följ- aktligen reduceras med 205, och det erfor- derliga nytillskottet uppgår då i runt tal till 1 300.

En motsvarande beräkning har gjorts be- träffande företagssköterskorna. Enligt socia- la utredningen är ca 360 000 arbetstagare an- ställda vid arbetsplatser där sjuksköterskor är verksamma. Med en tjänstgöringstid om 3 veckotimmar per 100 anställda motsvarar detta 270 heltidssjuksköterskor. Enligt ut- redningens uppskattning har sedan sociala utredningen genomfördes sjuksköterskor an- ställts inom företagshälsovården i en omfatt- ning motsvarande 75 heltidssjuksköterskor. Det ovan angivna totala behovet av 2300 företagssköterskor bör följaktligen reduceras med 345, varefter det erforderliga nytillskot- tet motsvarar ca 1 950 heltidsverksamma fö- retagssköterskor.

För att få en uppfattning om det redan täckta behovet av skyddsingenjörer och öv- riga tekniker i företagshälsovården har ut- redningen utnyttjat ovan angivna uppgifter från yrkesinspektörerna. Dessa uppgifter av- ser sammanlagt ca 75 000 arbetsställen med totalt ca 1,8 miljoner arbetstagare. Vid des- sa arbetsställen fanns sammanlagt 760 skyddstjänstemän, varav 634 med ingenjörs- utbildning. Av dessa senare var 192 heltids- verksamma i sin uppgift som skyddsingen-

jör, medan 442 därjämte hade andra arbets- uppgifter inom företaget. Av uppgifterna framgår att endast en begränsad del av det ovan framräknade behovet av skyddsingen- jörer och andra tekniker i företagshälsovår- dande verksamhet är täckt. Vi har uppskat- tat den erforderliga nyrekryteringen till minst 1 300 skyddsingenjörer och lika många andra tekniker.

Nyrekryteringsbehovet för företagshälso- vården kan sålunda beräknat på grundval av tillgängligt underlag uppskattas till föl- jande personalantal:

1 300 företagsläkare, 1 950 företagssköterskor, 1 300 skyddsingenjörer samt 1 300 andra tekniker med uppgifter i före- tagshälsovården.

När man bedömer de på så sätt framräk- nade personalbehoven bör man emellertid beakta, att införandet av företagshälsovård kan återverka på behovet av insatser inom den allmänna hälso— och sjukvården.

De genomsnittliga tjänstgöringstider för företagsläkare och företagssköterskor på vil- ka vi med ledning av erfarenheter från exi- sterande företagshälsovård valt att göra vå- ra behovsuppskattningar, avser som redan nämnts såväl förebyggande verksamhet som sjukvård utövad i anslutning härtill. Om sjukvården i den fortsatta utbyggnaden får mindre omfattning än hittills, kommer be- hovet av företagsläkare och företagssköter- skor att bli lägre än det ovan framräknade.

Utredningen bedömer det —- av skäl som anförts i kapitel 8 — motiverat att viss sjuk- vård även framdeles ingår i företagshälso- vården. Det finns emellertid anledning att räkna med att sjukvårdsdelen kommer att bli mindre allt efter som samhällets resurser för öppen vård förstärks. Med hänsyn härtill har vi ansett oss böra sätta företagshälsovår- dens personalbehov i relation också till en- bart den förebyggande verksamheten. En så genomförd behovsuppskattning kan nämli- gen ge en uppfattning om hur stor del av landets totala läkar- och sjuksköterskeresur- ser man behöver ta i anspråk, om företags- hälsovården utvidgas till att omfatta hela arbetslivet. Om den förebyggande verksam-

heten antas kräva en tjänstgöringstid av en veckotimme per 100 anställda för företags— läkare och l,5 veckotimmar för företagsskö- terska, motsvarar de erforderliga personal- tillskotten, uttryckt i heltidsarbetande, 650 företagsläkare och 975 företagssköterskor.

Effekten av den förebyggande verksamhe— ten kan på kort sikt bli ökade anspråk på samhällets sjukvårdsresurser, bland annat därför att hälsoundersökningar aktualiserar potentiella utrednings- och behandlingshe- hov. På längre sikt bör man däremot kunna förvänta en motsatt effekt. I företagshälso- vårdens uppgifter ingår att fortlöpande och systematiskt inventera och tidigt angripa hälso- och anpassningsproblem. Härigenom kan många gånger undvikas att sjukdomstill- stånd utvecklas i ogynnsam riktning och att arbetsoförmåga inträder. Man har därför an— ledning räkna med ett reducerat behov av samhälleliga vårdinsatser av olika slag.

Inom företagshälsovården genomföres fö- rebyggande uppgifter, som eljest måste hand- läggas under medverkan av kvalificerad per- sonal i annan verksamhet. På så sätt avlas- tas samhället uppgifter tillhörande den före- byggande hälsovården, rehabilitering, dis- pensärverksamhet, nykterhetsvård etc. En väl avvägd samverkan mellan företagshälsovår- den och de samhällsorgan, som svarar för sådan verksamhet, innebär en effektivise- ring och ett bättre utnyttjande av tillgäng- liga resurser. Ett huvudmotiv för att införa företagshälsovård är ju att denna genom sitt speciella sätt att arbeta och sin lokalisering till arbetsplatserna har särskilda förutsätt- ningar att komplettera förebyggande verk- samhet i samhällelig regi.

En utbyggnad av företagshälsovården in- nebär att man tar i anspråk personella re- surser för nya uppgifter, men också att man hit överför uppgifter från andra verksam- hetsområden. Detta får i sin tur konsekven- ser på personalsidan, vilket bör beaktas när man bedömer de ovan framräknade behoven av läkare och sjuksköterskor för företagshäl- sovården.

Som redan nämnts har den hittillsvarande utbyggnaden av företagshälsovården till övervägande del berört industrin. Enligt so- ciala utredningen hade vid tidpunkten för detta materials insamlande i runt tal var femte industrianställd — eller ca 280000 personer — tillgång till företagshälsovård med läkare. Om hänsyn tas till senare anord- nade verksamheter kan täckningen vad gäl- ler företagshälsovårdens medicinska del upp- skattas till 25 %. På skyddsteknikersidan har utredningen med hänsyn till frekvensen in- om industrin av yrkesrisker och komplice- rade yrkeshygieniska och ergonomiska frå- gor ansett behovet av skyddsingenjörer mot- svara en tjänstgöringstid av tre veckotim- mar per 100 anställda och av andra tekniker inom företagshälsovården två veckotimmar per 100 anställda. Enligt förutnämnda av yrkesinspektörerna lämnade uppgifter har 675 industriella arbetsställen med tillsam- mans ca 350 000 arbetstagare skyddstjänste- man anställd. Med hänsyn till att vissa av dessa skyddstjänstemän icke har ingenjörs- utbildning och att flertalet skyddstjänstemän fullgör sin verksamhet på deltid har utred- ningen uppskattat behovstäckningen för skyddsingenjörer till endast ca 10 % och för övriga skyddstekniker till ca 20 % av indu- strins totala behov.

Det nytillskott av personal som, sedan hänsyn tagits till ovan uppskattade täckning, skulle erfordras för hela industrin har av ut- redningen uppskattats till 525 företagsläka- re, 800 företagssköterskor, 900 skyddsingen- jörer samt 550 andra tekniker verksamma inom företagshälsovården.

Personalbehov vid utbyggnad av företags— hälsovårdscentraler

Karakteristiskt för den hittillsvarande ut- vecklingen är — förutom lokaliseringen till industrin — att företagshälsovård etablerats främst i stora företag. Sålunda förfogar fler- talet arbetsplatser med över 1000 anställ- da över sådan verksamhet, som regel i egen

regi. Företag med mellan 500 och 1 000 an- ställda har företagshälsovård i en omfatt- ning, som med stöd av den sociala utred- ningen kan uppskattas motsvara en fjärdedel av det totala antalet arbetstagare. Verksam- heten är vid dessa företag anordnad anting- en i företagets regi eller genom anslutning till företagshälsovårdscentral. För att de mindre företagen skall få möjlighet att i större omfattning anordna företagshälsovård, måste antalet centraler ökas avsevärt. Ut- redningen anser det önskvärt att företagshäl- sovårdscentraler inrättas i alla tätorter med tillräckligt arbetstagarunderlag. Utredningen vill här belysa effekten av att exempelvis 100 nya centraler inrättas, var och en betjänande i genomsnitt 2 000 arbets- tagare. Vi har utgått från att företag med över 1000 anställda i allmänhet anordnar sin företagshälsovård i egen regi och följ- aktligen icke kommer att anlita företags- hälsovårdscentraler. Beträffande företag i storleksordningen 500-1 000 anställda har vi gjort det antagandet, att dessa i en omfatt- ning motsvarande hälften av det totala anta- let arbetstagare löser sin företagshälsovård på samma sätt, medan de övriga kommer att anknyta till centralema. Enligt företagsre- gistret uppgick antalet arbetstagare vid före- tag med 500-999 anställda är 1965 till sam- manlagt ca 184 000. Omkring en fjärdedel av dessa har — som ovan nämnts — tillgång till företagshälsovård. För enkelhetens skull har vi antagit, att behovet av såväl företagsläka- re och företagssköterskor som skyddstekni- ker är täckt för dessa ca 46 000 arbetstagare. Med de förutsättningar som ovan gjorts skulle hälften av de återstående ca 138 000 eller i runt tal 70000 arbetstagare komma att betjänas av de nya centralema. Då dessa skulle ha en kapacitet motsvarande 200 000 anställda, skulle följaktligen en andel mot- svarande minst 130000 vara disponibel för arbetsplatser med färre än 500 arbetstagare. Det kan nämnas att antalet anställda vid des- sa senare arbetsplatser enligt ovannämnda källa uppgår till ca 1398 000. Personalbehovet för en utbyggnad med 100 nya företagshälsovårdscentraler uppgår, om de genomsnittliga tjänstgöringstiderna

antas vara desamma som tillämpats vid upp- skattningen av en hela arbetslivet omfattan- de verksamhet, till 100 företagsläkare, 150 företagssköterskor, 100 skyddsingenjörer och 100 andra tekniker.

Utredningen vill särskilt framhålla, att be- hovsberäkningarna i de två sista avsnitten endast utgör exempel och icke syftar till nå- gon prioritering.

Utbyggnadstakt och utbildningsresurser

Enligt utredningens uppfattning bör den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovår- den ske med personal som erhållit den av utredningen förordade företagsläkarutbild- ningen. I vilken takt utbyggnaden kan ske beror emellertid på tillgången på läkare, sjuksköterskor och tekniker. Som framgår av kapitel 11 »Företagsläkare — arbetsupp- gifter och utbildning» (sid. 73) beräknar ar- betsmedicinska institutet kunna påbörja den nya företagsläkarutbildningen 1969. Enligt institutets förslag, som förutsätter ut- ökade resurser, kan detta år utbildas 15 företagsläkare, 1970 30 och från 1971 40 nya läkare per år. Förslaget är utarbetat mot bakgrunden av att det för närvarande inte finns tillräckligt antal experter på området, som kan tjänstgöra som lärare. Först efter ytterligare några år, då flera experter hun-

nit utbildas, och under vilken tid man fått erfarenhet av det nya utbildningssystemet för företagsläkare, beräknas kapaciteten på utbildningen kunna ökas, förutsatt att insti- tutets resurser förstärks. Institutet anser sig då böra framlägga ny plan för utbildningen.. Utredningen har, för att bilda sig en upp- fattning om den takt i vilken den fortsatta utbyggnaden kan ske, gjort vissa beräkning- ar av företagsläkarkårens tillväxt fram till 1980. Dessa är utförda under förutsättning att utbildningsvolymen kvarstår oförändrad vid 1971 års nivå, att de tillgängliga utbild- ningsplatserna till fullo kommer att utnytt- jas och att läkarna omedelbart efter avslu- tad utbildning anställes som företagsläkare. Det framräknade nytillskottet av företags- läkare är uttryckt i heltidsarbetande. En viss del av de utbildade förutses emellertid bli endast deltidsverksamma inom företagshäl- sovården varför vid framräkning av nytill- skottet antalet utbildade med hänsyn härtill reduceras med 20 procent. För åren 1969—71 har gjorts ytterligare en reduktion av till- skottet i förhållande till utbildade med 10 %, vilket beräknas motsvara antalet elever (lä- kare) som redan före 1969 varit verksamma inom företagshälsovården. Avgången är be- räknad till 5 % och antalet företagsläkare verksamma på heltid 1968 uppskattat till 200. Med ovan nämnda utbildningsresurser blir den successiva tillväxten av antalet fö- retagsläkare såsom framgår av tabell 8. Det beräknade nytillskottet av företagslä-

Tabell 8. Preliminär beräkning av den successiva tillväxten av antalet företagsläkare åren 1969—80 Reduktion Totalt År Utbildade enl. ovan Avgång Nytiliskott antal 1968 200 1969 1 5 5 10 0 200 1970 30 9 10 1 1 21 1 1971 40 12 1 l 1 7 228 1972 40 8 l 1 21 249 1973 40 8 1 2 20 269 1974 40 8 l 3 l 9 288 1975 40 8 14 l 8 306 1 976 40 8 1 5 l 7 323 1 977 40 8 1 6 1 6 3 39 1978 40 8 l 7 l 5 3 54 1979 40 8 18 14 368 1980 40 8 18 14 382 92 SOU 1968: 44

kare under åren 1969—80 kommer alltså, om icke utbildningsresurserna kan förstär- kas, att vara begränsat till ca 180. Om anta- let nya företagsläkare åren 1966—68 upp- skattas till 40 heltidsarbetande, skulle nytill- skottet för 1965—80 komma att uppgå till ca 220. Som en jämförelse kan nämnas att det totala antalet heltidsarbetande läkare en- ligt socialstyrelsens beräkningar från 1965 till 1980 förväntas stiga med ca 7 600. Av denna ökning är dock ca 2 700 läkare i un— derordnad ställning under vidareutbildning. Om hänsyn tas endast till nytillskottet av läkare som är färdigutbildade för sluttjänst, stannar ökningen sålunda vid i runt tal 4 900. Antalet nya företagsläkare under nämnda period skulle sålunda utgöra endast ca 4,5 % av det totala nytillskottet av för sluttjänst färdigutbildade läkare.

Utredningen har uppskattat det hittillsvar- ande antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård till ca 400 000. Ökning- en av antalet utbildade företagsläkare fram till 1980 innebär — om läkarnas genomsnitt- liga tjänstgöringstid antas vara 2 veckotim- mar per 100 anställda — att resurserna i fråga om läkare skulle göra det möjligt att bereda företagshälsovård åt ytterligare ca 360000 arbetstagare. Under förutsättning att man också kan utbilda tillräckligt antal företags- sköterskor, skyddsingenjörer och andra skyddstekniker, skulle utbildad personal fin- nas för att anordna företagshälsovård för totalt ca 760 000 arbetstagare eller ca en fjär- dedel av det totala antalet arbetstagare i landet.

Som i inledningen av detta kapitel fram- hålles är det utredningens uppfattning att behov av företagshälsovård föreligger vid praktiskt taget alla arbetsplatser samt att ut- byggnaden bör genomföras med personal som särskilt utbildats härför. Utbyggnads- möjligheterna är emellertid beroende av till- gången på läkare, sjuksköterskor och tekni- ker. Utredningen är medveten om att det måste ske omsorgsfulla avvägningar med av- seende på hur föreliggande knappa personel- la resurser skall disponeras för att tillgodo- se angelägna behov i samhället.

Med hänsyn till det stora Värde utredning-

en tillmäter företagshälsovården är en ut- byggnadstakt, som 1980 kan ge endast en fjärdedel av alla arbetstagare tillgång till företagshälsovård, helt otillfredsställande. Om man vill uppnå eller åtminstone närma sig det angivna målet, är det därför ange- läget att snarast väsentligt utöka utbildnings- resurserna.

l4 Ersättning från försäkringskassa

Redan i det betänkande från socialvårdskom- mittén (SOU 1944: 15) som låg till grund för 1947 års lag om allmän sjukförsäkring konstaterades betydelsen av hälsovårdande åtgärder. Kommittén ansåg sig emellertid icke böra föreslå att sjukkassornas uppgifter utvidgades till hälsovård av det skälet att man icke från början ville belasta den nya organisationen med uppgifter som alltför mycket skulle sträcka sig utöver dem som då åvilade de erkända sjukkassorna. Kom- mittén underströk emellertid att frågan om en utvidgning av kassornas uppgifter att om- fatta även vissa delar av hälsovården borde upptas till ny prövning utan alltför långt dröjsmål. I propositionen 1946:312 fram- höll departementschefen att spörsmålet om en utökning av hjälpformerna borde upp- tas till omprövning sedan någon erfarenhet vunnits om lagens verkningar. Detta ansågs bl. a. böra gälla de hälsovårdande åtgärderna.

I socialförsäkringsutredningens betänkan- de (SOU 1952: 39), som låg till grund för 1953 års beslut i sjukförsäkringsfrågan, er- inrades om den hälso- och sjukvårdande verksamheten vid vissa företag. I syfte att främja arbetsgivarnas intresse för att an- ordna låkarvård eller annan sjukvård för de anställda föreslog utredningen, att allmän sjukkassa skulle ha möjlighet att efter över- enskommelse med arbetsgivare lämna skälig gottgörelse för kostnaderna för vården, om denna kunde antas minska kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen.

Förslaget upptogs i propositionen i ämnet 1953: 178 och godkändes av riksdagen. Be- stämmelsen, som infördes i 19 å andra styc- ket lagen om allmän sjukförsäkring, hade följande lydelse:

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtager andra sjuk- vårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbets- givarens ifrågavarande kostnader. Överenskom- melsen skall för att vara gällande fastställas av tillsynsmyndigheten.

Motsvarande bestämmelse finns intagen i 2 kap. 7 5 lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962.

I november 1954 tillställde riksförsäkrings- anstalten sjukkassorna en promemoria av- sedd att tjäna till ledning vid träffande av sådana överenskommelser. Svenska arbets- givareföreningen hemställde emellertid i skri- velse till socialministern om vissa ändringar av anvisningarna i riksförsäkringsanstaltens promemoria. Denna skrivelse jämte riksför- säkringsanstaltens yttrande över densamma överlämnades till utredningen om socialför- säkring och arbetsanpassning för övervägan- de vid fullgörande av utredningens uppdrag.

Utredningen kom vid prövning av frågan till den uppfattningen, att man från sjukför- säkringens sida hade anledning att inta en mindre restriktiv hållning till frågan om gott- görelsens storlek vid tolkningen av 19 & and- ra stycket sjukförsäkringslagen, och att det var möjligt att utan lagändring åstadkomma gynnsammare förutsättningar för överens-

kommelser mellan sjukkassor och arbetsgi- vare om gottgörelse för sjukvårdande åtgär- der.

Det framhölls emellertid, att utredningen i samband med denna tolkning av före- nämnda lagbestämmelse inte ansett sig böra ta ståndpunkt till frågan om i vad mån det är lämpligt och möjligt att låta sjukför- säkringen utge ersättning även för åtgärder av allmänt hälsovårdande natur.

I anslutning härtill föreslog utredningen i en särskild promemoria i augusti 1955 vis- sa riktlinjer för en ändrad tillämpning av 19 å andra stycket sjukförsäkringslagen.

Detta förslag från utredningen om social- försäkring och arbetsanpassning låg till grund för ett kungligt brev den 2 december 1955 till dåvarande riksförsäkringsanstalten vari meddelades, att de riktlinjer som före- slagits i utredningens promemoria i huvudsak skulle följas vid tillämpningen av ifrågavar- ande lagrum.

Riksförsäkringsanstalten utfärdade däref- ter genom cirkulärskrivelse (nr 7/1956) den 26 januari 1956 till sjukkassorna nya före- skrifter angående tillämpningen av 19 & and- ra stycket lagen om allmän sjukförsäkring. De sålunda meddelade föreskrifterna är av följande lydelse:

Allmän sjukkassa må vid träffande av över— enskommelse med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åt- gärder så att kassans utgifter för sjukvårds- försäkringen kunna antagas minska, förbinda sig att gottgöra arbetsgivaren med högst hälf- ten av den nettokostnad han har för sådana åtgärder. Vidtager arbetsgivaren jämväl åtgär- der av hälsovårdande natur, må gottgörelsen bestämmas till högst hälften av hans samman- lagda nettokostnader för sjuk- och hälsovår- dande åtgärder, så framt minst hälften av dessa kostnader kan antagas belöpa på de sjukvår- dande åtgärderna; underskrider nettokostna- den för sistnämnda åtgärder hälften av de sam-

manlagda nettokostnadema, skall gottgörelsen jämkas nedåt i minst motsvarande mån.

Vid bedömningen av arbetsgivarens netto- kostnader för här ifrågavarande åtgärder skall gälla, att kostnaderna för sådana åtgärder som åligga arbetsgivaren enligt arbetarskyddslag- stiftningen icke må tagas i beräkning och att övriga kostnader ej må beräknas till högre be- lopp än vad som kan anses skäligt.

Värdet och betydelsen av hälsovårdande

åtgärder har således i olika sammanhang un- derstrukits och samtidigt har det framhål— lits, att man efter hand som erfarenhet vun- nits skulle ompröva möjligheten att utvidga sjukkassans uppgifter till att omfatta även hälsovårdande verksamhet.

Denna principiella inställning kom också till klart uttryck i socialministerns diktamen till statsrådsprotokollet i december 1961, vid beslut om tillsättande av sjukförsäkringsut- redningen, genom bl.a. följande yttrande:

För att rätt till sjukvårdsförmåner från sjuk- försäkringen skall föreligga kräves enligt nu- varande regler att sjukdom föreligger. Åtgärder som är avsedda att förebygga uppkomsten av sjukdomstillstånd är alltså icke ersättningsgilla. Det är uppenbart att ett mycket nära samband föreligger mellan den förebyggande hälsovår- den och sjukvården. Allt mer har man också kommit till insikt om värdet av att genom olika åtgärder hindra uppkomsten av sjukdom. Resurserna när det gäller sådan förebyggande vård har också stärkts. Det står utan vidare klart att denna vård står mycket nära de in- tressen som beröres av sjukförsäkringslagstift- ningen.

Företagshälsovårdutredningen anser det otillfredsställande att alltjämt endast sjuk- vårdande — efterhjälpande verksamhet är er- sättningsgill men inte förebyggande verk- samhet. Nuvarande restriktiva bestämmelser är inte ägnade att stimulera utvecklingen av företagshälsovården på ett sätt som motsva- rar dess stora betydelse i samhällets totala hälsovårdande och sjukvårdande verksam- het. Särskilt bör härvid beaktas att tyngd- punkten i modem företagshälsovård ligger på förebyggande åtgärder. Sjukvården är att se som ett komplement härtill och kan därför ej numera rimligtvis utgöra huvudkri- teriet för ersättning från försäkringskassa till arbetsgivare. Den nu angivna synen på företagshälsovården framkommer både i vad utredningen i det tidigare anfört och i den överenskommelse i frågan, som 1967 träffades mellan SAF och LO.

Vidare ger utredningens erfarenheter vid handen, att det bör undersökas om den ad- ministrativa gången av ersättningsärendena kan förenklas. Det är av vikt att erhålla en smidig prövning av en viss företagshälso— vårds ersättningsgillhet och en snabb utbe-

talning av ersättningen. Behovet härav fram- står särskilt starkt i företagshälsovårdscen- tralerna, som ju administreras av en för— ening eller stiftelse — till vilken arbetsgivar- na ansluter sig — och som på grund därav saknar det rörelsekapital som ett företag med företagshälsovård i egen regi kan förut- sättas ha. Även för den senare typen av fö- retagshälsovård är emellertid en smidig och snabb handläggning av ersättningsfrågorna i hög grad önskvärd.

Utredningen har haft kontakt och över- läggningar med 1961 års sjukförsäkringsut- redning och till denna framfört sina syn- punkter på behovet av en översyn och för- bättring av villkoren för gottgörelse från försäkringskassa till företag, som anordnar företagshälsovård i egen regi eller via före- tagshälsovårdscentraler. Försäkringsutred- ningens representanter deklarerade mycket positivt intresse för frågan och bekräftade, att det enligt direktiven fick anses ingå i ut- redningens uppgifter att utreda även denna fråga.

Vid utformningen av nya bestämmelser för ersättning från försäkringskassa bör även beaktas behovet av nära samverkan mellan företagsläkaren och skyddsingenjören för att åstadkomma en företagshälsovård, som om- fattar såväl medicinskt som tekniskt före- byggande åtgärder samt viss sjukvård och rehabilitering.

Företagshälsovårdsutredningen anser att en omprövning bör ske av villkoren för gott- görelse från försäkringskassa till arbetsgiva- re, som anordnar företagshälsovård i egen regi, genom företagshälsovårdscentral eller på annat likvärdigt sätt.

l 5 Samrådsorgan

I ILO-rekommendationens allmänna anvis- ningar punkt 25 uttalas att »Den nationella lagstiftningen bör föreskriva vilken myndig- het som skall vara ansvarig för övervak- ningen av företagshälsovårdens organisation och verksamhet. I tillämpliga fall må råd- givningsverksamheten på detta område dele- geras på erkända tekniska organ».

I remissyttranden över rekommendationen till delegationen för det internationella so- cialpolitiska samarbetet, nuvarande ILO- kommittén, erinrade år 1959 dåvarande me- dicinalstyrelsen om sina allmänna skyldighe- ter och rättigheter att övervaka den medi- cinska och hygieniska verksamheten i vårt land samt om medicinalpersonalens ansvar inför den högsta medicinska instansen, me- dicinalstyrelsen. I yttrandet framhölls vida- re beträffande denna punkt i rekommenda- tionen bl.a. följande: I princip har styrel- sen rätt att övervaka och bedöma medicinal- personalens medicinska handlande. Å andra sidan har även arbetarskyddsstyrelsen över- vakningsskyldigheter och rättigheter vis å vis arbetstagare. Några speciella föreskrif- ter om inspektion av den medicinska verk- samheten vid företagen finnes för närvaran- de icke. Det vore enligt medicinalstyrelsens mening synnerligen lämpligt att sådana ut- formades. Ett samgående mellan arbetar- skyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen tor- de här kunna bli till stort gagn.

Arbetarskyddsstyrelsen framhöll i sitt ytt- rande att det stora flertalet av de frågor,

som är upptagna i rekommendationen, är av den natur, att de faller under bestämmelser- na i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddssty- relsen har således i dessa delar de befogen— heter, som skall tillkomma den myndighet, som enligt punkt 25 i rekommendationen skall vara ansvarig för övervakningen av fö- retagshälsovårdens verksamhet. De frågor som icke faller under arbetarskyddsverkets tillsynsområde, t. ex. de i rekomendatio- nens kapitel V upptagna frågorna angående personal och utrustning, torde böra hand- has av annan myndighet, närmast medici- nalstyrelsen.

Som framgår av kapitel 16 »Sammanfatt- ning och förslag» (sid. 105) anser utredning- en att frågan om förverkligandet av ILO-re- kommendationen om företagshälsovård inte bör lösas genom lagstiftning i vårt land. I konsekvens härmed finner utredningen det inte heller motiverat föreslå lagstiftningsåt- gärder beträffande tillsyn och rådgivning ifråga om företagshälsovårdens organisation och verksamhet. Det bör enligt utredningens mening vara möjligt att frivilligt åstadkom- ma erforderligt samråd och samarbete be- träffande denna verksamhet. De olika or- ganisationer och institutioner som beröres av denna verksamhet, bör givetvis inte verka på var sitt område utan kontakt med var- andra.

Socialstyrelsen har sina givna uppgifter ifråga om företagshälsovården. Arbetar- skyddsstyrelsen likaså. SAF—LO har genom

ömsesidig överenskommelse beslutat verka för utveckling av företagshälsovård i första hand inom sina respektive organisationers verksamhetsområden. Landstingen har i sin egenskap av sjukvårdshuvudmän också in- tresse av företagshälsovårdens utveckling. Andra intressenter finns också.

Det bör vara ett gemensamt intresse att genom ömsesidig information söka få en samlad överblick över hela verksamhetsom- rådet för att kunna fortlöpande följa och be— främja utvecklingen av företagshälsovården i hela landet. Genom ett organiserat samråd bör det bli möjligt att få aktuella uppgifter om såväl behov som tillgängliga resurser av läkare, skyddsingenjörer och sjuksköterskor liksom även utbildningsresurser. I ett så- dant organ kan berättigade intressen från olika områden av verksamheten framföras och prövas. Det bör kunna bli en observa- tionspost, som ger möjlighet till utblick för att kunna bedöma den företagshälsovårdan- de verksamheten i och för sig men också som en del i samhällets hälsovård och sjuk- vård.

Resursfrågan har avgörande betydelse för framstegstakten i utbyggnaden av företags- hälsovården. Den måste därför ha en fram- skjuten plats i planeringen av verksamheten. Samråd och samplanering även med huvud- männen för samhällets hälsovårdande och sjukvårdande verksamhet är därför en ange- lägen uppgift.

Utredningen ifrågasätter givetvis inte so— cialstyrelsens och arbetarskyddsstyrelsens uppgifter och befogenheter beträffande före- tagshälsovården även i fortsättningen. So- cialstyrelsen har möjligheter att genom sjuk- vårdshuvudmännen inhämta vissa uppgifter om företagshälsovårdande aktiviteter på oli- ka håll i landet. Arbetarskyddsstyrelsen bör kunna erhålla motsvarande uppgifter genom yrkesinspektionsdistrikten. Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen kan utnytt- ja sina underorganisationer eller Arbetar- skyddsnämnden för att få uppgifter inom deras verksamhetsområden. Även Lands- tingsförbundet och Kommunförbundet bör som riksorganisationer kunna på motsvaran- de sätt följa verksamheten. Det är önskvärt

att man på grundval av dessa var för sig av- gränsade aktiviteter kan följa upp och sammanföra tillgängliga informationer för att därigenom överblicka verksamheten över hela landet. Med hänsyn till att utbildnings- uppgifterna enligt utredningens förslag vä- sentligen anförtros åt arbetsmedicinska in- stitutet, bör det också ankomma på detta att ta erforderliga kontakter och följa upp verksamheten i denna del.

Behovet av att söka motverka en splittrad verksamhet är enligt utredningens mening så starkt, att det motiverar organiserat samråd och samarbete i någon form på riksplanet, i varje fall under en uppbyggnadsperiod och till dess större erfarenhet av verksamheten vunnits. Utredningen utgår från att det hos berörda instanser finns intresse och förståel- se för behovet av att genom samråd och samverkan söka åstadkomma bästa möjliga utnyttjande av de resurser som kan engage- ras för företagshälsovården. Utan någon form av överenskommelse om detta blir det i regel endast sporadiska kontakter när en eller annan fråga är aktuell. Liksom man mellan arbetsmarknadens parter, SAF och LO, baserar sitt arbete för företagshälsovår- den på frivillig överenskommelse, bör det också vara möjligt att genom frivilligt åta- gande få till stånd organiserad kontakt och samverkan i en vidare krets, så att den täc- ker all företagshälsovårdande aktivitet i lan- det.

Utredningen har däremot ansett sig ej för närvarande böra förorda motsvarande form av samverkan på regionplanet men förutsät- ter, att sjukvårdshuvudmannen inom respek- tive region och övriga intressegrupper söker kontakt för samråd om företagshälsovården. Det bör ankomma på det föreslagna sam- rådsorganet på riksplanet att utforma och rekommendera riktlinjer för detta samarbete på regionplanet.

Med hänsyn till det anförda anser utred- ningen, att ett samråds- och samarbetsor- gan bör bildas på riksplanet med represen- tanter för socialstyrelsen, arbetarskyddssty- relsen och arbetsmedicinska institutet, för staten i dess egenskap av arbetsgivare samt för Svenska arbetsgivareföreningen, Lands-

organisationen, Tjänstemännens centralor- ganisation, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Detta sam- rådsorgan bör enligt utredningens mening anknytas till arbetarskyddsstyrelsen, som då bör ge erforderlig sekretariatsservice.

16 Sammanfattning och förslag

Sammanfattning

internationella Arbetsorganisationen antog på sin konferens 1959 en rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård. I före- liggande betänkande diskuteras hur rekom- mendationens principer bör föras ut i det svenska arbetslivet.

Behov av företagshälsovård

För att skydda arbetstagarna mot yrkes- risker och ohälsa och för att över huvud ta- get uppnå en god anpassning mellan män- niska och arbete är det angeläget att vidta olika åtgärder av skyddsteknisk, arbetshygie- nisk, ergonomisk och arbetspsykologisk art. Företagens ansvar i dessa avseenden växer i takt med den tekniska utvecklingen och de snabbt skiftande förhållandena i arbetslivet. Vetenskapliga framsteg, särskilt inom tekni- ken, har gjort det möjligt att i ökande om- fattning tillämpa rationellare produktions- fon'ner. Denna omställning av produktions- apparaten innebär i sin tur ofta stora för- ändringar av den enskilde arbetstagarens ar- betsuppgifter och arbetsmiljö. Dessa olika omständigheter och föränderligheten inom arbetslivet medför ett allt större behov av företagshälsovård. Målet för denna bör vara att på arbetsplatserna förebygga yrkesrisker, främja hälsa och arbetsförmåga samt bidra till arbetstillfredsställelse, trygghet och ar- betseffektivitet.

Samarbete mellan arbetsgivare och arbets- tagare i syfte att främja säkerheten och sundheten i arbetet har sedan lång tid till- baka förekommit i vårt land. Det var till en början huvudsakligen inriktat på åtgärder, som avsåg att förhindra olycksfall i arbetet, men har senare kommit att alltmer omfatta även åtgärder för att förebygga hälsoskador till följd av arbetet och arbetsförhållandena.

Till denna hälsovårdande verksamhet kan även räknas den medicinska kontroll, som föreskrivits genom lagstiftning och som av- ser den minderåriga arbetskraften samt ar- betstagare i vissa särskilt hälsofarliga sys- selsättningar. Någon allmän läkarkontroll av vuxna arbetstagare är däremot icke före- skriven i arbetarskyddslagen.

Företagshälsovårdens utveckling

Vid många företag har som ett led i den personalvårdande verksamheten anställts me- dicinsk expertis. Detta har framförallt gällt de stora företagen, som i allmänhet har bå- de praktiska och ekonomiska förutsättningar att anordna en verksamhet med läkare och sjuksköterskor och utrusta lämpliga lokaler härför. Av de av utredningen redovisade företagen med mer än 1000 anställda har fyra femtedelar en företagshälsovård ordnad på detta sätt. Även om den är kvalitativt och kvantitativt olika, överensstämmer den i allmänhet nära med ILO-rekommendatio- nen.

Vid företag med mellan 501 och 1 000 an- ställda är förhållandet annorlunda. Omkring en fjärdedel av dessa har egen läkare och verksamheten är mera heterogen och be- gränsad. I många fall finner man även på företag av denna storlek en verksamhet, som väl tillgodoser företagshälsovårdens syften.

Av företag i storleksgruppen 201—500 an- ställda har ca en sjundedel företagsläkare. Huvudparten av dessa företag bedriver sin verksamhet i egen regi men en del av dem anlitar läkare från större företag inom sam- ma koncern eller på samma ort.

För företagshälsovårdens uppbyggnad och utveckling under senare tid har de grund- läggande principer för utövandet av den- na form av hälsovård, som SAF och LO enades om 1954, varit av stor betydelse. Fö- retagshälsovården har härigenom erhållit en mera bestämd form och förankring till före- taget, och dess arbetsuppgifter har blivit bättre preciserade. Ett starkare stöd har denna verksamhet fått genom den av SAF och LO år 1967 antagna överenskommelsen om företagshälsovård.

Målsättning

I en arbetsmiljö, som i så hög grad präg- las av den tekniska utvecklingen, framstår det som allt angelägnare att utnyttja tekni- ken i människovårdande och miljövårdande syfte. Det är önskvärt, att företagshälsovår- den så långt möjligt gestaltas som en utvid- gad form av arbetarskyddet och att den ge- nom utökade resurser anpassas till utveck- lingen i modernt arbetsliv och till de nya be- hov, som följer därav.

Genom en planmässig och successiv ut- byggnad av företagshälsovården kan allt större grupper av anställda erbjudas en ra- tionell förebyggande hälsovård. Av särskilt värde är därvid möjligheten att fortlöpande följa den enskilda individens hälsotillstånd och samordna förebyggande, rehabiliterande och kurativa åtgärder, vilket kan förväntas reducera sjukligheten och bidra till god so- cial anpassning.

Utöver arbetsplatsemas företagshälsovård

bör i samhällets regi finnas service- och konsultationsorgan på såväl den tekniska som den medicinska sidan, på vilka den ar- betsplatsanknutna verksamheten kan replie- ra. Detta behov är särskilt angeläget för de små och medelstora företagen, där de egna resurserna ofta är begränsade.

Innehåll och arbetsområden

Företagshälsovården bör i första hand va- ra förebyggande och genomföras i nära an- knytning till produktionen. Den bör utövas av teknisk och medicinsk expertis i samver- kan med företagens övriga funktioner och anpassas till behoven på varje enskilt företag. Verksamheten organiseras i företaget på en teknisk och en medicinsk del med erforderli- ga resurser i form av lokaler, utrustning och personal. Den tekniska delen omfattar tek- niskt arbetarskydd, arbetshygien, ergonomi och miljövård samt den medicinska delen förebyggande hälsovård, rehabilitering och viss sjukvård.

Det tekniska arbetarskyddet avser i första hand förebyggande av olycksfall. Dessa är ofta resultat av flera samverkande faktorer i samspelet mellan individ, arbetsprocess och arbetsmiljö. Förutom tekniska orsaker är även individens konstitution och hälsotill- stånd av betydelse. Skillnaden mellan ar- betskrav och arbetskapacitet och andra an- passningsfaktorer liksom arbetspsykologiska samband kan vara bidragande orsaker till uppkomsten av olycksfall. En allmänt sett god arbetsanpassning minskar därför olycks- fallsriskerna. Det hör till företagshälsovår- dens uppgifter att även organisera en god be- redskap mot svårare olycksfall. Snabba och effektiva insatser kan verka livsräddande.

Behovet av arbetsmedicinska och framför- allt tekniskr arbetshygieniska undersökning- ar är omfattande och växer i takt med för- ändringarna av den tekniska arbetsmiljön och den ständiga tillkomsten av nya fysika- liska och kemiska hjälpmedel. Arbetshygie- nen framstår därigenom som en särskilt be- tydelsefull del av företagshälsovården. Dit hör övervakning, mätning och kontroll av

olika fysikaliska och kemiska miljöfaktorer såsom damm, rök, gaser, lösningsmedel, hud- irriterande och allergiframkallande ämnen, buller, värme, radioaktiv strålning, både in- nanför och utanför företaget. Utformningen av den tekniska miljön påverkar också triv- seln och får därigenom betydelse för arbets- tillfredsställelsen och arbetseffektiviteten.

Ergonomins syfte är att anpassa arbetsfor- mer och arbetsmiljö till arbetstagarnas förut- sättningar. Tillämpning av ergonomiska prin- ciper gör det möjligt att undvika skadliga återverkningar av arbetet på individen, re- ducera fysiska och psykiska påfrestningar och skapa förutsättningar för ökat välbefin- nande i arbetet. De ergonomiska åtgärderna består av praktiskt tekniska tillämpningar av fysiologiska, psykologiska och medicinska principer.

Ett viktigt led i företagshälsovården är an- ställningsundersökningen, som bör utformas som en placeringsundersökning. Det förhål- landet att läkaren utför undersökningen på uppdrag av företaget bör icke hindra honom att samtidigt vara rådgivare åt de arbetssö- kande. Dessa bör kunna få information i första hand om undersökningsfynden och deras medicinska innebörd men också om hur eventuella hälsorubbningar bedömes återverka på förmågan att utföra olika arbe— ten.

Företagshälsovårdens hälsokontroller är ett värdefullt medel att följa de anställdas hälsa och arbetsanpassning. De ger vissa möjligheter att påvisa tidigare icke kända eller beaktade sjukdomstillstånd men också att vid varje form av hälsorubbningar pröva behovet av utredning, fortsatt kontroll och behandling. Ett väsentligt syfte är att bedö- ma arbetsanpassningen och att vid störning- ar klarlägga orsakssammanhangen och un- dersöka möjligheterna till korrigerande och kompenserande åtgärder.

På svenska arbetsplatser har av tradition sjukvården utgjort en betydande del av före- kommande medicinsk verksamhet. Enligt ut- redningens mening bör en viss sjukvårdande verksamhet ingå i företagshälsovårdens ak- tiviteter. Genom en till företagen förlagd sjukvård vinnes bland annat att företagsläka-

ren får bättre underlag för bedömningen av hälsosituationen i företaget. För den anställ- de är det värdefullt om han i första hand kan vända sig till företagsläkaren med vissa sjukdomsproblem, eftersom läkaren känner honom och hans arbetsförhållanden. Det är också bekvämt och tidsbesparande. Dess- utom bör ett sådant arrangemang innebära en viss avlastning från den allmänna sjuk— vården. Det är emellertid av vikt att före— tagshälsovårdens resurser icke engageras i sjukvård som hellre bör åvila samhällets sjukvårdsorganisation. Enligt utredningen bör sjukvården huvudsakligen omfatta första hjälpen vid olycksfall och akuta insjuknan- den, behandling av bagatellåkommor, skador och sjukdomar med nära relation till arbe- tet, sjukvård med anknytning till hälsoun- dersökningar, viss eftervård samt beredskap.

Behovet av rehabiliterande verksamhet accentueras av utvecklingen på arbetsmark- naden, som i hög grad präglas av struktur- omvandlingar. Minskande personalbehov in- om vissa näringsgrenar liksom nedläggningar och omgrupperingar av företag får ofta all- varliga konsekvenser för stora grupper av arbetstagare. Många friställda måste övergå till helt nya former av yrkesverksamhet. För att få lämpligt arbete måste de ofta byta bo- stadsort. Särskilt för de betingat arbetsföra innebär sådana omställningar svåra problem.

Om man i begreppet rehabilitering inräk- nar alla åtgärder, som syftar till att reaktive- ra en försämrad arbetsanpassning, kan man konstatera, att flera av företagshälsovårdens aktiviteter inrymmer rehabiliterande syften. Företagsläkaren bör ha särskilt goda möj- ligheter att i sin verksamhet vidta rehabilite- ringsåtgärder. Han har som regel en väl grundad insikt i arbetstagarens allmänna häl- sotillstånd, medicinska arbetsförmåga och arbetssituation samt känner ofta hans so- ciala förhållanden.

Organisationsforrner

Det är angeläget att för företagshälsovården finna organisationsformer, som passar till förhållandena vid arbetsplatser av mycket

skiftande typ. Hänsyn måste sålunda tas till arbetSplatsens storlek och produktionens art men också till förekomsten av yrkesrisker, personalens sammansättning, företagets be- lägenhet och närheten till andra företag samt till de lokala hälso- och sjukvårdande resurserna i samhället.

Utredningen anser det varken möjligt el- ler lämpligt att utarbeta detaljerade organi- sationsplaner utan presenterar i stället föl- jande organisationsmodeller, avsedda när- mast som vägledning vid införande av före- tagshälsovård.

Inbyggd företagshälsovård

Inbyggd företagshälsovård med deltidsan- ställd företagsläkare

Företagshälsovårdscentraler Branschanknuten företagshälsovård med regionala centraler och rörliga enheter

Andra organisationsformer för företags- hälsovård.

Dessa modeller är uppbyggda på basis av erfarenheter från redan existerande verksam- heter och har utformats med beaktande av företagshälsovårdens syften, uppgifter och arbetsformer.

Genom uppdelningen av företagshälsovår- den i en teknisk del och en medicinsk del har utredningen angivit vilka huvuduppgifter som skall ingå i företagshälsovården. Det har härvid starkt betonats vikten av ett nära samarbete mellan den tekniska och den mc- dicinska delen.

Skyddsingenjör

För ledningen av den tekniska delens verk- samhet bör finnas en skyddsingenjör sido- ordnad med företagsläkaren. Utredningen förutsätter att skyddsingenjören är en tek- niskt utbildad person, som ägnar sig åt skyddstekniska, arbetshygieniska, ergonomis- ka och miljövårdande frågor men också mera aktivt än vad som hittills varit vanligt deltar i planerings- och produktionsfrågor, som sammanhänger med företagshälsovår- den. Vid sidan om skyddsingenjören behövs också annan teknisk personal på olika ni- våer, i varje fall inom de större företagen.

De arbetsuppgifter, som skall åvila skydds— ingenjör, ställer stora krav på kunskaper och erfarenheter inom arbetslivet. Han bör ha god teknisk grundutbildning från högskola eller gymnasium och vara väl förtrogen med produktion och arbetsliv, arbetsmiljöns pro- blem, människans arbetsbetingelser och före- tagshälsovårdens syften. Utöver grundutbild- ningen bör skyddsingenjör ha en för upp- giften lämplig specialutbildning samt prak- tisk erfarenhet på företagshälsovårdens tek- niska område.

Företagsläkare

För ledningen av den medicinska verksam- heten inom företagshälsovården bör enligt utredningen finnas en företagsläkare sido- ordnad med skyddsingenjören. På den me- dicinska sidan krävs dessutom tillgång till företagssköterska, i vissa fall också biträ- dande företagsläkare.

Företagsläkaren bör ha god allmänmedi- cinsk utbildning kompletterad med speciell utbildning i arbetsmedicin. Den allmänmedi- cinska utbildningen bör förvärvas genom lämpligt avvägd sjukhustjänstgöring i under- ordnad ställning, förenad med systematisk undervisning och kunskapskontroll och sam- ordnad med utbildningen för blivande all- mänpraktiker. Den speciella utbildningen bör omfatta ett »arbetsmedicinskt år», samman- hållet av arbetsmedicinska institutet. Utbild— ningen bör omfatta dels under tillsammans sex månader kursbunden undervisning i ar- betsmedicin och socialmedicin förenad med tjänstgöringar vid institutet eller annan av detta anvisad institution eller sjukhusklinik, dels under sex månader praktisk tjänstgöring inom företagshälsovården under ledning.

Den föreslagna utbildningen för företags- läkare under det arbetsmedicinska året avser att göra dem kompetenta för specialistfunk- tion inom hälso- och sjukvårdsorganisatio- nen.

Företagssköterska

Företagssköterskans uppgift är närmast att vara företagsläkarens kvalificerade medicins-

ka medarbetare i de aktiviteter som hör till företagshälsovårdens medicinska del. Det är därför nödvändigt att företagssköterskan har sådana kvalifikationer, att hon i största möjliga utsträckning kan biträda företags— läkaren och avlasta honom arbetsuppgifter. Företagssköterskans arbete bör liksom före- tagsläkarens huvudsakligen vara förebyggan- de och omfatta främst medverkani olika for- mer av hälsoundersökningar och andra kon- takter med de anställda för att följa deras hälsa och arbetsanpassning. Det krävs av henne yrkeserfarenhet samt god kännedom om det egna företaget och om arbetslivets hälsovårdsproblem i allmänhet. Företagssköterskornas utbildning bör göra dem kompetenta att tjänstgöra såväl som företagsläkarens medarbetare i inbyggd verk- samhet och vid företagshälsovårdscentraler som i de tjänster inom företagshälsovården, som kräver en högre grad av självständig verksamhet. Utbildningen bör därför ge grundliga insikter i hygien, socialmedicin och förebyggande hälsovård samt ingående kän- nedom om företagshälsovårdens syften, in- nehåll och arbetsformer. Den bör också för- medla kunskap om arbetslivets uppbyggnad, om företaget som funktionell enhet, om oli- ka arbetsformer och arbetsmiljöer, liksom om yrkesrisks- och arbetsanpassningsfrågor.

Personalbehov

Företagshälsovården i vårt land har i hu- vudsak kommit till stånd under de senaste 15—20 åren, och utvecklingen har skett i en successivt ökad utbyggnadstakt. Den omfat- tar dock alltjämt mindre än 15 % av den förvärvsarbetande befolkningen, främst ar- betstagare vid stora industriella arbetsplat- ser. De senaste 3—4 åren har tillkommit ett flertal företagshälsovårdscentraler, gemen- samma för mindre och medelstora arbets- platser inom olika branscher.

Behov av företagshälsovård föreligger ock- så för icke-industriella arbetsplatser och kommer enligt utredningens mening att fin- nas vid praktiskt taget alla företag oavsett

storlek och näringsgrenstillhörighet. En så omfattande utbyggnad är givetvis resurskrä- vande och kan därför genomföras endast på lång sikt. Utredningen har ändå ansett sig böra presentera en uppskattning av de per- sonalresurser en sådan utbyggnad skulle komma att kräva. Denna har baserats på uppgifter om den förvärvsarbetande befolk— ningens storlek enligt folkräkningen 1965 samt på vissa antaganden beträffande erfor- derlig tidsinsats för företagsläkare, företags- sköterskor, skyddsingenjörer och övriga tek- niker med uppgifter inom företagshälsovår- den.

För företagsläkare har räknats med en ge- nomsnittlig tjänstgöringstid av två vecko- timmar och för företagssköterskor av tre veckotimmar per 100 anställda och avser då såväl den förebyggande verksamheten som den i anslutning härtill utövade sjukvården. För skyddsingenjörer har tjänstgöringstiden räknats till två veckotimmar per 100 anställ- da liksom även för andra tekniker med upp- gifter inom företagshälsovården. Dessa anta- ganden, som alltså avser en total utbyggnad, är i huvudsak baserade på erfarenheter från redan existerande företagshälsovård.

Nyrekryteringsbehovet för företagshälso- vården, beräknat på grundval av ovan an- givna uppgifter och antaganden, kan upp- skattas till följande:

1 300 företagsläkare, 1 950 företagssköterskor, [ 300 skyddsingenjörer samt 1 300 andra tekniker med uppgifter inom företagshälsovården.

Vid bedömning av de framräknade perso- nalbehoven bör emellertid beaktas att in- förandet av företagshälsovård kan återver- ka på behovet av insatser inom den allmän- na hälso- och sjukvården. I den mån sjuk- vården vid den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården får mindre omfattning än hittills, innebär detta att de framräkna- de behoven av företagsläkare och företags- sköterskor blir mindre.

Om en beräkning av personalbehovet gö- res med hänsyn till enbart företagshälsovår- dens förebyggande verksamhet och denna antas kräva en tjänstgöringstid av en vecko-

timme per 100 anställda för företagsläkare och 1,5 veckotimmar för företagssköterska, kan nyrektryteringsbehovet uppskattas till 650 företagsläkare och 975 företagssköter- skor.

Företagshälsovårdens förebyggande verk- samhet kan på kort sikt leda till ökade an- språk på samhällets sjukvårdsresurser, bland annat därför att hälsoundersökningar aktua- liserar potentiella utrednings- och behand- lingsbehov. På längre sikt bör man däremot kunna förvänta en motsatt effekt. I företags- hälsovårdens uppgifter ingår att fortlöpande och systematiskt inventera och tidigt angri- pa hälso- och anpassningsproblem. Härige- nom kan många gånger undvikas att sjuk- domstillstånd utvecklas i ogynnsam riktning och att arbetsoförmåga inträder. Man bör därför ha anledning att räkna med ett redu- cerat behov av samhälleliga vårdinsatser av olika slag.

Utbyggnadstakt

Utredningen har, för att bilda sig en upp- fattning om den takt i vilken den fortsatta utbyggnaden kan ske, gjort vissa beräkning- ar av företagsläkarkårens tillväxt fram till 1980. Dessa, som är utförda under förutsätt- ning att utbildningsvolymen blir oförändrad, visar att nytillskottet av företagsläkare under åren 1969—80 kommer att vara begränsat till ca 180. Detta motsvarar endast ca 4 % av det totala nytillskottet av för sluttjänst fär- digutbildade läkare.

Utbyggnadsmöjlighetema för företagshäl- sovård är starkt beroende av tillgången på läkare, sjuksköterskor och tekniker. Det mås- te därför ske omsorgsfulla avvägningar vid planering av verksamheten, så att förelig- gande knappa personella resurser utnyttjas på bästa möjliga sätt. Med hänsyn till det stora värdet av företagshälsovård anser vi dock en utbyggnadstakt som 1980 ej kan ge tillgång till sådan verksamhet för mer än ca en fjärdedel av alla arbetstagare vara otill- fredsställande. Det är därför angeläget att så snart som möjligt öka utbildningsresurserna, så att en snabbare utbyggnad kan ske.

Ersättning från försäkringskassa

Till företagare, som anordnar företagshäl- sovård, utgår för närvarande gottgörelse från försäkringskassa. Det är emellertid enligt ut- redningens uppfattning otillfredsställande att alltjämt endast sjukvårdande — efterhjälpan- de verksamhet är ersättningsgill men inte fö- rebyggande verksamhet. Nuvarande restrikti- va bestämmelser är inte ägnade att stimu- lera utvecklingen av företagshälsovården på ett sätt som motsvarar dess stora betydelse i samhällets totala hälsovårdande och sjuk- vårdande verksamhet. Särskilt bör härvid be- aktas att tyngdpunkten i modern företags- hälsovård ligger på förebyggande åtgärder.

Samrådsorgan

Det bör vara ett gemensamt intresse för alla berörda att genom ömsesidig information sö- ka få en samlad överblick över hela före- tagshälsovårdsområdet för att kunna fortlö- pande följa och påverka utvecklingen av denna verksamhet i hela landet. Detta torde enligt utredningens mening förutsätta någon form av organiserat samråd. Utredningen anser därför att ett särskilt samrådsorgan bör inrättas för detta ändamål.

Överväganden och förslag

Vid övervägande av den förelagda frågan om och i vad mån principerna i ILO-rekom- mendationen (nr 112) angående företagshäl- sovård bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av arbetarskyddsstyrelsen ut- färdade anvisningar har utredningen kom— mit till, att lagstiftningsåtgärder för närvar- ande icke är påkallade. Såsom ovan fram- hållits har Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorgansationen under år 1967 träf- fat en överenskommelse om riktlinjer för fö- retagshälsovård och lokalt samråd på före- tagshälsovårdens område. Den frivillighetens väg som sålunda beträtts bör enligt utred- ningens mening få prövas. Med hänsyn till den utveckling som skett och de erfarenheter

som vunnits på den svenska arbetsmarknaden ifråga om frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparternas huvudorganisatio- ner beträffande olika verksamheter, bl. a. arbetarskydd och företagshälsovård, bör det finnas förutsättningar att även för övriga områden av arbetslivet söka förverkliga ILO- rekommendationens syften genom frivilliga åtaganden och samverkan.

I syfte att få till stånd en sådan hela ar- betslivet omspännande aktivitet för att för- verkliga rekommendationens intentioner fö- reslår utredningen att ett samråds— och sam- arbetsorgan bildas. I detta organ för fri- villigt organiserad samverkan bör ingå repre- sentanter för socialstyrelsen, arbetarskydds- styrelsen och arbetsmedicinska institutet, för staten i dess egenskap av arbetsgivare samt för Svenska arbetsgivareföreningen, Lands- organisation, Tjänstemännens centralorga- nisation, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Detta samråds- organ bör enligt utredningens mening ankny- tas till arbetarskyddsstyrelsen, som då också bör ge erforderlig sekretariatsservice.

Frågan om arbetarskyddsstyrelsen i dagens läge bör utfärda anvisningar rörande organi- serande och bedrivande av företagshälso- vård på arbetsplatserna har inom utredning- en besvarats nekande. Företagshälsovården får — även om det förekommer både många och goda lösningar — sägas befinna sig i ett begynnelseskcde, där olika möjligheter bör få prövas. Vad som nu behövs är informa- tion och rådgivning om de möjligheter som prövats eller som är tänkbara. Sådan infor- mation och rådgivning har utredningen sökt ge i föreliggande betänkande.

Resurserna ifråga om skyddsingenjörer, företagsläkare och företagssköterskor är av avgörande betydelse för framstegstakten i ut- byggnaden av företagshälsovården. Ökade utbildningsmöjligheter för sådan personal är därför nödvändiga för att inom rimlig tid kunna genomföra ett med hänsyn till beho- vet realistiskt utbyggnadsprogram på detta område.

En viktig förutsättning för ökad aktivitet på utbildningsområdet är dels att arbetsme- dicinska institutet erhåller den resursförstärk-

ning som är nödvändig för ökad utbildnings- kapacitet, dels att de av en tidigare utred- ning (SOU 1963: 46) föreslagna yrkesmedi- cinska sjukhusenheterna, i första hand vid regionsjukhusen, nu kommer till stånd.

Företagshälsovård eller det vidare be- greppet arbetsmedicin uppfyller enligt utred- ningens mening de kriterier som uppställts för en medicinsk specialitet. Utredningen föreslår därför att arbetsmedicin upptas i specialitetsförteckningen. För arbetsgivaren, som skall anställa företagsläkare, kan detta vara värdefullt som kvalitetsbekräftelse och kan även bli en stimulans för rekrytering till företagshälsovården.

För att stimulera och underlätta anord- nandet av företagshälsovård utgår sedan fle- ra år viss gottgörelse från försäkringskas- sa. Villkoren för sådan gottgörelse är emel- lertid alltjämt så utformade, att de icke ger möjlighet till ersättning för den förebyggan- de företagshälsovården, som utgör den hu- vudsakliga delen av verksamheten. Med hän- syn härtill föreslår utredningen att en om- prövning sker av villkoren för gottgörelse från försäkringskassa till arbetsgivare, som anordnar företagshälsovård i egen regi, ge- nom företagshälsovårdscentral eller på annat likvärdigt sätt.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, som råder inom sjöfartsnäringen, bör enligt utredningens mening frågan om förutsätt- ningar och former för en väl anpassad och rationell företagshälsovård inom branschen göras till föremål för särskild utredning. I denna bör ingå representanter för berörda partsorganisationer samt för närmast berör- da samhällsinstanser.

Bilaga 1 företagshälsovård

Internationella arbetsorganisationens all- männa konferens, vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde, och beslu- tat antaga vissa förslag angående företags- hälsovård, vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning, samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation, antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nit- tonhundrafemtionio följande rekommenda- tion, vilken skall benämnas »rekommenda- tion angående företagshälsovård, 1959» (Occupational Health Services Recommen- dation, 1959).

I. Definition

1. Med uttrycket »företagshälsovård: av- ses i denna rekommendation en på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verk- samhet, som har till syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvisning av arbetsuppgifter, för vil- ka de äro lämpade;

c) att medverka till att för arbetstagarna

Rekommendation (nr 112) angående

skapa och vidmakthålla högsta möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

II. Tillämpningsmetoder

2. Företagshälsovården bör med hänsyn till olikheterna i de enskilda ländernas för- hållanden och praxis, allt efter omständig- heterna, genomföras

a) genom lagstiftning;

b) genom kollektivavtal eller annan mel- lan berörda arbetsgivare och arbetstagare träffad överenskommelse; eller

c) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbets- tagarnas organisationer godkänt sätt.

III. Organisation

3. Företagshälsovården bör, alltefter om- ständigheterna och med beaktande av till— lämpliga normer,

a) organiseras av vederbörande företag eller anslutas till ett utomstående organ;

b) organiseras

i) såsom en särskild verksamhet inom ett enda företag; eller

ii) såsom en för flera företag gemensam verksamhet.

4. I syfte att bereda alla arbetstagare till- fälle att komma i åtnjutande av företags- hälsovård, bör sådan anordnas för industri-

ella och icke industriella företag, för jord- bruksföretag samt för allmän tjänst; dock att därest företagshälsovård icke kan ome- delbart anordnas för alla företag, dylik verksamhet i första hand bör upprättas

a) för företag, där hälsoriskerna synes vara störst;

b) för företag, där arbetstagarna äro ut- satta för speciella hälsorisker;

c) för företag, vilka sysselsätta mera än ett föreskrivet minimiantal arbetstagare.

5. Där företagshälsovård, enligt defini- tionen i denna rekommendation, icke tills vidare kan genomföras av geografiska eller andra skäl, bör företaget träffa avtal med en läkare eller ett lokalt hälsovårdsorgan rörande

a) handhavandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall;

b) läkarundersökningar, föreskrivna i den nationella lagstiftningen;

c) övervakning av de hygieniska förhål- landena inom företaget.

IV. Uppgifter

6. Företagshälsovården bör vara av hu- vudsakligen förebyggande natur.

7. Företagshälsovården bör icke handha kontrollen av bortovaro på grund av sjuk- dom; den bör dock icke hindras vare sig från att utröna de förhållanden som kunna ha lett till en arbetstagares sjukledighet eller från att inhämta upplysningar om sjukdo— mens förlopp, för att därigenom bättre kun- na planera sitt förebyggande arbete, upp- täcka yrkesrisker samt föreslå lämplig ar- betsplacering i rehabiliterande syfte.

8. Företagshälsovårdens uppgifter böra, allt efter omständigheterna och med beak- tande av den utsträckning, i vilken en eller flera av sagda uppgifter lösas på ett till- fredsställande sätt av andra lämpliga organ i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, successivt utvecklas att omfatta i synnerhet följande:

a) övervakning av alla inom ett företag förekommande faktorer, som kunna påver- ka arbetstagarnas hälsa, samt rådgivning i detta hänseende till företagsledning och ar-

betstagare eller deras representanter inom företaget;

b) arbetsanalys eller deltagande i dylik från hygieniska, fysiologiska och psykolo- giska synpunkter samt rådgivning till före— tagsledning och arbetstagare rörande bästa möjliga anpassning av arbetet efter arbets- tagaren med beaktande av dessa synpunkter;

c) samverkan med andra berörda avdel- ningar Och organ inom företaget i förebyg- gandet av olycksfall och yrkessjukdomar samt i övervakningen av personlig skydds- utrustning och dess användande ävensom rådgivning till företagsledning och arbetsta- gare i detta hänseende;

d) övervakning av hygienen inom före- tagets sanitära anläggningar samt övriga för arbetstagarna avsedda välfärdsanordningar, såsom kök, marketenterier, barndaghem och vilohem samt i förekommande fall övervak- ning av för arbetstagarnas räkning inrättade dietiska anordningar;

e) läkarundersökningar vid nyanställning samt periodiska och speciella läkarbesikt- ningar — om så befinnes erforderligt även biologiska undersökningar och röntgenun— dersökningar — vilka föreskrivas i nationell lagstiftning eller i avtal mellan berörda par- ter eller organisationer eller vilka industri- läkaren finner tillrådliga i förebyggande syf- te; sådana undersökningar böra trygga en särskild övervakning av vissa arbetstagar- kategorier, såsom kvinnor, minderåriga ar- betstagare utsatta för speciella yrkesrisker samt partiellt arbetsföra;

f) övervakning av arbetets anpassning till arbetstagarna, särskilt de partiellt arbetsföra, i överensstämmelse med deras fysiska förut- sättningar, deltagande i sådana arbetstaga- res rehabilitering och omskolning ävensom rådgivning i detta hänseende;

g) rådgivning till företagsledning och ar- betstagare i samband med placering eller omflyttning av arbetstagare;

h) rådgivning på framställning av enskil- da arbetstagare i fråga om sjukdomsbesvär, som må uppkomma eller förvärras under arbetet;

i) första hjälpen vid olycks- eller sjuk- domsfall samt under vissa omständigheter

och i samförstånd med berörda parter (ar- betstagarens egen läkare däri inbegripen) ambulant behandling av arbetstagare, som ej avbrutit sitt arbete eller som återupptagit detsamma;

j) utbildning och regelbunden träning av personal för första hjälp vid olycks- och sjukdomsfall samt övervakning och under- håll av utrustning för sådan hjälp, där så befinnes lämpligt i samverkan med andra avdelningar eller organ;

k) upplysningsverksamhet bland företa- gets personal i frågor rörande hälsa och hygien;

l) sammanställning och periodisk gransk- ning av statistiska uppgifter rörande hälso- tillståndet inom företaget;

m) forskning rörande företagshälsovård eller deltagande i sådan forskning i sam- verkan med sakkunniga personer eller in- stitutioner.

9. Där en eller flera av de i föregående punkt uppräknade uppgifterna i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utövas av andra lämpliga organ än det som omhän- derhar företagshälsovården, böra dessa till- handahålla industriläkaren varje upplysning av betydelse, som han kan anse sig behöva. 10. Företagshälsovården bör upprätthålla nära kontakt med andra berörda avdelning- ar eller organ inom företaget rörande ar- betstagarnas hälsa, säkerhet eller välfärd, särskilt med social-, säkerhets- och perso— nalavdelningarna, fackföreningsrepresentan- terna inom företaget, skydds— och hälsokom- mittéerna liksom varje annan kommitté eller person inom företaget som befattar sig med hälso- och välfärdsfrågor. 11. Företagshälsovården bör jämväl upp- rätthålla kontakt med tjänster och organ utanför företaget, vilka befatta sig med frå- gor rörande arbetarnas hälsa, säkerhet, om- skolning, rehabilitering, omplacering och välfärd. 12. 1) Företagshälsovården bör vid un- dersökning av arbetstagaren i samband med nyanställning eller vid hans första besök lägga upp ett personligt konfidentiellt hälso- kort, som kompletteras vid varje påföljande undersökning eller besök.

2) Företagshälsovården bör dessutom fö- ra lämpliga anteckningar, så att erforderliga upplysningar kunna lämnas rörande dess verksamhet och rörande arbetstagarnas all— männa hälsotillstånd, dock att därvid de i punkten 21 lämnade anvisningarna skola iakttagas.

V. Personal och utrustning

13. Varje tjänst inom företagshälsovår- den bör stå under ledning av en läkare, som har att svara för verksamheten antingen di- rekt inför företagsledningen eller inför den myndighet som verksamheten är underställd. 14. Läkare inom företagshälsovården bö- ra icke under sin vård ha ett större antal arbetstagare än de effektivt kunna övervaka med beaktande av de särskilda problem, som äro förenade med ifrågavarande indu- stris typ och natur. 15. Läkare inom företagshälsovården bö- ra i yrkesmässigt och moraliskt hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhål- lande till såväl arbetsgivare som arbetsta- gare. I syfte att trygga detta oberoende böra industriläkarnas anställningsvillkor, särskilt med avseende på tillträde till och avgång ur tjänst, regleras i den nationella lagstift- ningen eller i avtal mellan berörda parter eller organisationer. 16. Den läkare som anförtrOS ledningen av företagshälsovården bör såvitt möjligt äga specialutbildning i sådan hälsovård eller bör åtminstone vara förtrogen med yrkes- hygieniska frågor, första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall samt arbetspatologi även- som med den lagstiftning som berör hans olika åligganden. Läkaren bör beredas till- fälle att vidareutbilda sig på dessa om- råden. 17. Den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av vederbö- rande myndighet föreskrivna kvalifikationer. 18. Personalen för den första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall bör

a) bestå uteslutande av lämpligt kvalifi- cerade personer;

b) vara lätt tillgänglig under arbetstid. 19. Företagshälsovårdens lokaler och ut-

rustning böra uppfylla en av vederbörande myndighet föreskriven standard.

VI. Nödvändiga förutsättningar för uppgifternas fullgörande

20. För att framgångsrikt kunna fullgöra sina uppgifter bör företagshälsovården

a) äga fritt tillträde till företagets samt- liga arbetsplatser och underställda anlägg- ningar;

b) inspektera arbetsplatserna med lämp- liga mellanrum, om så erfordras gemensamt med andra organ inom företaget;

c) äga tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsmetoder som tillämpas och de ämnen som komma till an- vändning eller som man planerar att an- vända;

d) äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära utförande av

i) besiktningar och undersökningar be- träffande potentiella hälsorisker i arbetet, t. ex. genom provtagning och analys av luf- ten i arbetslokalerna, av produkter och äm- nen, som användas i produktionen, eller av annat material, som kan antagas vara skad- ligt;

ii) kontroll av förekomsten av skadliga fysiska faktorer;

e) äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av tillämpning- en av fastställda normer för sundhet och säkerhet i arbetet.

21. Varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnadsplikt med av- seende på såväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka i samband med fullgö- randet av deras ovan angivna uppgifter och verksamhet må komma till deras kännedom, dock med de undantag som den nationella lagstiftningen må föreskriva.

VII. Allmänna anvisningar

22. Alla arbetstagare och deras organi- sationer böra lämna sin fulla medverkan till förverkligandet av företagshälsovårdens mål.

23. De tjänster som företagshälsovården tillhandahåller inom ramen för denna re- kommendation böra vara kostnadsfria för arbetstagarna. 24. Där den nationella lagstiftningen icke annorledes föreskriver och i avsaknad av överenskommelse mellan berörda parter, böra kostnaderna för företagshälsovårdens organisation och verksamhet bestridas av ar- betsgivaren. 25. Den nationella lagstiftningen bör före- skriva vilken myndighet som skall vara an- svarig för övervakningen av företagshälso- vårdens organisation och verksamhet. I till- lämpliga fall må rådgivningsverksamheten på detta område delegeras på erkända tek- niska organ.

vård samt om förbundssamverkan och lokalt sam-

råd på företagshälsovårdens område

5 1 SAF och LO antar bifogade riktlinjer för företagshälsovård. Parterna är ense om att riktlinjerna bör utgöra grunden för en fort- satt utbyggnad av företagshälsovården i sam- råd mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utbyggnaden av företagshälsovården enligt riktlinjerna bör äga rum så snabbt som den allmänna tillväxten av resurserna på hälso- vårdens område tillåter.

å2

Parterna förbinder sig att verka för att företagshälsovård grundad på riktlinjerna kommer till stånd.

53

Parterna är ense om att uppdra åt Arbe- tarskyddsnämnden att fullgöra vissa uppgif- ter på företagshälsovårdens område på sätt framgår av överenskommelsen om arbetar- skyddsnämnd samt om förbundssamverkan och lokalt samråd på arbetarskyddets om- råde.

5 4 Förbunden å ömse sidor bör verka för en utbyggnad av företagshälsovården grundad på riktlinjerna.

55

Förbunden bör följa och främja utveck- lingen av samarbetet mellan de lokala par- terna på företagshälsovårdens område. Det- ta skall ske på sätt som anges i överenskom- melsen den 29 april 1966 mellan SAF, LO

och TCO om främjande av samarbetet mel- lan företagsledning och anställda, dvs. ge- nom regelbundna och planmässiga överlägg- ningar mellan förbunden å ömse sidor, t. ex. genom för visst ändamål eller permanent in- rättade samarbetskommittéer, arbetsgrupper e. dyl.

å6

Det ankommer på de lokala parterna att verka för att företagshälsovård grundad på riktlinjerna inrättas och utövas. Samråd rö- rande företagshälsovården förs endera inom företagsnämnden, skyddskommittén eller ett särskilt för ändamålet tillsatt råd för före- tagshälsovård.

67

Parterna rekommenderar förbunden å ömse sidor att sig emellan anta 55 4 och 5 som en överenskommelse och 5 6 som en rekommendation.

Denna överenskommelse skall såväl mel- lan SAF och LO som mellan förbund, vilka antagit densamma gälla tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader.

Stockholm den 22 maj 1967

SVENSKA ARBETSGIVARE- FÖRENINGEN

Curt—Steffan Giesecke / Gunnar Lindström

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE

Arne Geijer / Olle Gunnarsson

Riktlinjer för företagshälsovård antagna av SAF och LO den 22 maj 1967

Allmän motivering

Utvecklingen inom näringslivet under efter- krigstiden har medfört ett successivt vidgat ansvar för de funktioner inom företagen som har att ansvara för skyddsfrågor och hälsofrågor. Arbetsmiljön förändras snabbt. Med föränderligheten följer svåra och skif- tande hälsoproblem. I samband med nya metoder och produkter uppstår ständigt nya risker. Inte minst måste de psykiska påfrest- ningarna i det moderna arbetslivet uppmärk- sammas. Anpassningen av arbetsmiljön till individen framstår därför som ett väsentligt mål för såväl arbetsgivaren som den an- ställde.

Ergonomiska, hygieniska, medicinska och psykologiska synpunkter måste i allt högre grad beaktas vid de avgöranden, som per- soner på olika nivåer inom företaget har att fatta. Det framstår därför som nödvändigt att tillföra den organisation, som inom före- tagen verkar på arbetarskyddsområdet, en i företaget väl integrerad företagshälsovård med framför allt förebyggande uppgifter.

Parternas intressen sammanfaller i allt väsentligt i vad gäller företagshälsovårdens syften. Dess strävan att anpassa människa, arbetsuppgift och arbetsmiljö till varandra bidrar till ökad arbetstillfredsställelse, hälsa och arbetseffektivitet samt högre grad av trygghet för arbetstagarna. Härav följer minskad personalomsättning, reducerad olycksfalls- och sjukfrånvaro samt ökad pro- duktivitet.

I överenskommelsen 1942 om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens or- ganisation överenskoms mellan parterna, att arbetarskyddet skulle betraktas som ett sam- arbetsområde. I överenskommelsen inskrevs de regler om centralt och lokalt samarbete, som med vissa ändringar alltjämt gäller och som varit en förutsättning för ett framgångs- rikt arbete på detta fält.

Utvecklingen sedan 1942 har kommit företagshälsovården att framstå som en för- djupad och utvidgad form av arbetarskyd- det. Ett understrykande av företagshälsovår-

dens betydelse skedde, då SAF och LO vid ett sammanträde med Arbetsmarknadskom- mittén 1954 enades om vissa grundläggande principer för dess utövande. Eftersom de anställdas positiva attityd och medverkan är en förutsättning för att arbetsgivaren skall kunna utöva en framgångsrik företagshäl- sovård är det lämpligt, att den inordnas i det system för samverkan mellan parterna, som redan tidigare är etablerat.

Stora insatser görs sedan länge av företag och organisationer på företagshälsovårdens område. Intresset för denna verksamhet ökar också såväl från företagens som de anställ- das sida. Efter hand som samhället kan stäl- la ökade resurser till förfogande bör insat- serna därför vidgas till att omfatta allt flera företag. Målet bör vara en kvalitativt högt- stående företagshälsovård på alla arbetsplat- ser i landet.

Parterna är väl medvetna om den avväg- ning som måste ske beträffande fördelningen på olika områden i samhället av sådan kva- lificerad personal som krävs för utövande av företagshälsovård. En utbyggnad av före- tagshälsovården måste alltså ske i intim samverkan med samhällets ansvariga instan- ser. Parterna vill emellertid gemensamt ar- beta för att inom den del av arbetslivet, som faller inom deras område, skapa en ordning som på ett ändamålsenligt sätt skall kunna verka för en successiv utbredning av före- tagshälsovården i takt med de resurser, som samhället kan ställa till förfogande.

Samråd om företagshälsovård

Det är viktigt, att samråd äger rum mellan arbetsgivaren och arbetstagarna i företaget, såväl rörande införandet av företagshälso- vård som rörande dess utövning.

Samrådet rörande företagshälsovården kan föras endera inom företagsnämnden, skyddskommittén eller ett särskilt för ända- målet tillsatt råd för företagshälsovård. Om man väljer företagsnämnden som forum, bör denna utökas med ett skyddsombud — helst huvudskyddsombudet om sådant finns — därest det normalt inte ingår något skydds- ombud i nämnden. Då enighet i frågan inte

kan uppnås, skall lösningen med förstärkt företagsnämnd användas. I företag med fär- re än 50 anställda äger samrådet rum mellan arbetsgivaren och företagsombudet eller skyddsombudet i frågan.

I de fall företagshälsovård anordnas ge- mensamt för flera företag i form av före- tagshälsovårdscentral bör valda representan- ter för de anställda få tillfälle att samråda med centralens ledning.

F öretagshälsovårdens uppgifter

Företagshälsovården är tekniskt och medi- cinskt förebyggande, sjukvårdande och reha- biliterande. Den är en expertfunktion, som måste byggas upp med hänsyn till förhållan- dena vid det enskilda företaget och som måste vara väl samstämd med företagets organisation och produktion. I synnerhet är ett intimt samspel mellan företagshälsovår- den och övriga funktioner i företaget — framför allt det traditionella arbetarskyddet — nödvändigt.

Företagshälsovården bör i företaget in- fogas på ett sätt som tillåter enhetlig ledning och som främjar samverkan både mellan experterna inom verksamheten och mellan dem och linjeorganisationen.

Företagshälsovården utövas i företaget främst av företagsläkaren och skyddsingen- jören. Dess funktion är att följa de förhål- landen, som kan påverka de anställdas häl- sotillstånd och arbetsanpassning, att ge här- av föranledda råd till företagsledning och anställda samt att vidta sådana åtgärder att arbetstagarnas hälsa skyddas och att med- verka till att dessa erhåller så lämpligt ar- bete som är möjligt. Företagshälsovården skall utövas i överensstämmelse med veten- skap och beprövad erfarenhet.

Mot bakgrund härav räknas till företags- hälsovårdens arbetsuppgifter i tillämpliga delar

att medverka vid planering och genomfö- rande av förändringar i arbetsmiljön i vad gäller frågor om ergonomi, arbetshygieniska förhållanden, åtgärder till förebyggande av yrkesskador samt personlig skyddsutrust- ning;

att utföra eller medverka till tekniska ana- lyser av kemiska och fysikaliska faktorer, som kan vålla yrkesskador, erforderliga mät- ningar av t. ex. buller och luftföroreningar samt analyser av arbetsplatser med hänsyn till ergonomiska och andra anpassningssyn- punkter;

att medverka med synpunkter på företa- gets personalplanering och därvid bl. a. sör- ja för hälsoundersökningar av nyanställda samt regelbundna undersökningar av sådana grupper av anställda, som har särskilt behov därav, t. ex. minderåriga, äldre och arbets- tagare utsatta för särskilda yrkesrisker eller risker för anpassningsstörningar;

att ge råd till företagsledning och anställ- da vid omplacering av arbetstagare;

att verka för lämpliga åtgärder för reha- bilitering av arbetstagare efter sjukdom och annan arbetsoförmåga;

att medverka vid organiserandet av första hjälpen vid plötslig sjukdom och olycksfall;

att medverka vid organiserandet av skyddsarbetet och vid arbetet i skyddskom- mittén, bl. a. genom årlig rapportering samt att i förekommande fall bistå skyddskommit- tén och skyddsombuden med råd och anvis- ningar;

att överblicka hälsotillståndet inom före- taget bl. a. med hjälp av företagets från- varoregistrering samt sjuk- och yrkesskade- statistik;

samt att medverka i företagets utbild- ningsverksamhet.

Härutöver kan det i arbetsuppgifterna för läkaren och i förekommande fall sköterskan ingå

att utföra besiktningsläkares åligganden — i den mån förordnande av myndighet ges — i fall som avses i KK om läkarundersök- ning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar den 6 maj 1949 och 2 september 1966 (SFS 211/1949 och 522/ 1966) och KK om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare den 6 maj 1949 (SFS 213/1949);

att utföra eller organisera vaccinationer när det epidemiologiska läget så kräver eller när tjänsteförhållandena så påkallar;

att ge råd i fråga om hälsobesvär som

uppkommit eller förvärrats under arbetet samt om så överenskommes ge ambulant behandling av arbetstagares olycksfallsska- dor;

samt att därest så överenskommes och un- der beaktande av principen om fritt läkar- val utöva sjukvård bland de anställda, var- vid i första hand skall ifrågakomma så- dana fall där vård kan ges under fortsatt ar- bete eller där företagshälsovårdens särskilda kännedom om arbetsmiljö och arbetsuppgif- ter kan verksamt bidra till en snabb rehabi- litering.

Företagshälsovårdens huvudsakliga arbets- fält

Som framgått av beskrivningen av företags- hälsovårdens uppgifter är dessa av såväl tek- nisk som medicinsk art. Syftet med verk- samheten, vilken måste anpassas till förhål- landena vid företaget, är att åstadkomma en god arbetsmiljö och en riktig arbetsanpass- ning. Uppgifterna skall lösas huvudsakligen genom förebyggande verksamhet, komplet- terad med viss sjukvård, som dock inte i oskälig grad får inkräkta på det förebyg- gande arbetet.

Med hänsyn till vad som anförts rörande behovet av samverkan mellan företagshälso- vården och övriga funktioner kan dess hu- vudsakliga arbetsfält kort beskrivas på föl- jande sätt.

Ergonomi

De ergonomiska åtgärderna syftar till att anpassa arbetsplatser och arbetsuppgifter till människornas varierande förutsättningar. God arbetsanpassning beror till stor del på att de som planerar och konstruerar arbets- metoder tar hänsyn till dessa frågor. Detta innebär att det är i den planerande verk- samheten som de ergonomiska åtgärderna har de största effekterna. Härvid bör medi- cinska synpunkter integreras med tekniska och tillämpas på de föreliggande problemen.

Genom att rationellt utnyttja möjligheter- na att förändra arbetsprocesser och arbets- miljö kan avgörande fördelar vinnas, när

det gäller att göra arbetet mera lämpligt för äldre, minderåriga och personer med arbets- begränsningar av olika slag. Den ergonomis- ka verksamheten har därför stor betydelse för olika rehabiliteringsåtgärder inom före- taget.

Arbetsanpassning

Ökade krav på arbetstagarna, en förskjut- ning mot högre åldrar och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden försvårar ofta bedöm- ningarna vid personalplanering och arbets- placering. Företagshälsovården och perso- nalfunktionen bör samverka i dessa frågor. Därvid bör företagshälsovården medverka med arbetsmedicinska bedömningar. Ett me- del härvidlag är hälsoundersökningar vid nyanställning och i övrigt av personal inom sektorer där anpassningsstörningar och yr- kesrisker kan väntas.

Arbetshygieniska frågor

Arbetshygienen har blivit ett allt mer kom- plicerat och vidsträckt begrepp. Det har bli- vit allt nödvändigare att övervaka, mäta och kontrollera sådant som påverkar de arbets- hygieniska förhållandena, t.ex. damm, rök, gaser, lösningsmedel, hudirriterande och al- lergiframkallande ämnen, industribuller, vär- mebelastning samt radioaktiv strålning. Med de alltmer avancerade tekniska förfarandena följer nya tillverkningsprocesser, råvaror och produkter att ta hänsyn till. Utvecklingen medför en ständigt föränderlig arbetshygie- nisk situation. Företagshälsovården och övri- ga berörda funktioner bör samarbeta för att lösa de arbetshygieniska problemen.

Olycksfall

Det olycksfallsförebyggande arbetet inom företaget har betydligt vidare aspekter än de rent skyddstekniska. Orsaken till olycksfall är inte endast att söka i rent tekniska fak- torer utan även i samspelet mellan indivi- den, arbetsprocessen och arbetsmiljön. I de flesta fall spelar sättet att arbeta, psykolo- giska faktorer, konditionsgrad, hälsotillstånd

m. m. en betydelsefull roll för olycksfalls- benägenheten. Såväl individens lämplighet och prestationsförmåga som arbetsplatsens tekniska utformning är väsentlig från olycks- fallssynpunkt. Alla dessa faktorer motiverar medverkan av både teknisk och medicinsk personal vid den olycksfallsförebyggande verksamheten.

De medicinska experterna kan dessutom göra stora insatser för att organisera första hjälpen. Möjligheter att behandla olycksfall inom företaget samt korta kontaktvägar mel- lan läkare och arbetsledning gör det möjligt att få till stånd en lämplig arbetsplacering av skadade och konvalescenter samt bidrar till förkortning av arbetsfrånvaro och ger möjligheter till snabb och bekväm vård.

Sjukvård

Det är för företaget och de anställda ange- läget, att dessa har nära och fortlöpande läkarkontakt. En snabbt insatt vård kan bidra till att sjukdomar upptäcks och hotas på ett tidigt stadium, varigenom allvarliga sjukdomsfall kan förhindras och arbetsta- garna snabbare kan återgå i arbete.

Sjukvården bör bedrivas så, att hälsopro- blem förorsakade av arbetsförhållandena särskilt uppmärksammas. Sjukvården bör därför ge impulser till förebyggande verk- samhet.

Sjukvården i företagshälsovårdens regi skall i övrigt dimensioneras så att den inte i oskälig grad inkräktar på det förebyggande arbetet.

Rehabilitering

Rehabilitering ingår såsom en del i före- tagshälsovården. I den mån den mera tids- och resurskrävande rehabiliteringen bättre kan genomföras i samhällets regi bör så ske. Företagsläkaren fungerar då som förmed- lare mellan företaget och samhällets sjuk- vårdsinstanser. På samma sätt blir han det mellanled som förmedlar individens åter- gång till arbetet. Det är vidare företagshälso- vårdens uppgift att vid individens återin- träde i arbetslivet söka medverka till att han

får ett från rehabiliteringssynpunkt lämpligt arbete.

F öretagshälsovårdens organisationsformer

Företagshälsovården kan organiseras på fle- ra olika sätt. Vilken organisationsform som skall väljas beror dels på företagets storlek, organisatoriska uppbyggnad, belägenhet och avstånd till andra företag, dels på arbetets art och förekomsten av särskilda hälsorisker samt dels slutligen på tillgången på erfor- derlig personal. I varje enskilt fall är det nödvändigt att anpassa företagshälsovårdens organisation till företaget.

I större företag bör företagshälsovården anordnas och drivas inom det egna företa- gets ram. Det är då lättast att få till stånd det önskvärda intima samarbetet med övriga funktioner inom företaget. För övriga före- tag kan organisationen för företagshälsovår- den få lov att byggas upp utanför företaget, t. ex. i form av en s.k. företagshälsovårds- central gemensam för flera företag. Sådana centraler bör arbeta i så nära samverkan med de anslutna företagen som möjligt.

Den första formen av företagshälsovård skall främst tillämpas vid sådana företag som kan ge minst en företagsläkare full ar- betsuppgift inom förebyggande hälsovård och sjukvård bland företagets anställda. Det förutsätts, att dylika företag har en väl ut- byggd skyddstjänst. Inom de flesta typer av företag inom denna grupp föreligger behov av heltidsanställd skyddsingenjör. Företag med 2 000 anställda och däröver utgör re- gelmässigt tillräckligt underlag för denna modell. Vid industrier med speciella yrkes- risker kan gränsen sättas vid 1 500 anställda.

Vid företag av mindre storlek än dessa men med minst 500 anställda kan läkaren deltidsanställas för företagshälsovårdsupp- gifterna. Han kan med fördel vara deltids- anställd som företagsläkare vid flera företag.

Vid många företag, särskilt medelstora och mindre, finns det inte möjlighet att ordna företagshälsovård på det sätt som ovan angivits. Sådana företag bör söka ge- mensamt bilda en företagshälsovårdscentral. Detta förutsätter ett sådant underlag av an-

slutna företag att en kompetent företagslä- kare kan anställas vid centralen. Han bör i första hand sysselsättas med förebyggande hälsovård. Eventuellt kan även viss tid an- vändas för sjukvård bland de anslutna före- tagens anställda. Vid centralen skall en eller flera företagssköterskor finnas. Större före- tag, som är anslutna till centralen, kan lämpligen hel- eller deltidsanställa företags- sköterska, som då arbetar under ledning av centralens läkare. Den tekniska delen av verksamheten leds av en kompetent skydds- ingenjör, som kan vara hel- eller deltidsan- ställd i respektive företag eller hos centra- len.

I vissa fall kan det vara lämpligt att för branscher med geografiskt spridda, små och rörliga arbetsställen inrätta företagshälso- vårdscentraler för en viss region. Dylika centraler bör till sitt förfogande ha rörliga enheter, som kan uppsöka de mer avlägset belägna arbetsplatserna. Härutöver krävs i dylik regional gruppverksamhet att en cen- tral instans finns med uppgift att planera verksamheten, bearbeta vunna erfarenheter, föra statistik samt sörja för information och utbildning. Även denna typ av centraler bör ha tillgång till skyddsteknisk expertis.

De nu nämnda modellerna bör i första hand eftersträvas. De tillåter en företagsan- passad och från samverkans- och kvalitets- synpunkt effektiv företagshälsovård. Företag där dessa modeller inte kan tillämpas, bör emellertid överenskomma med tjänsteläkare eller privatpraktiserande läkare på orten om att denne

a) övervakar ergonomiska och hygieniska förhållanden vid företaget

b) deltar i bedömningar vid arbetstagares placering i arbete, då hälsofrågor kan vara aktuella

c) bistår med första hjälpen vid olycksfall och sjukdom

d) utför förekommande hälsoundersök- ningar.

Vid bestämmandet av vilken organisa- tionsform, som i ett visst fall är lämpligast, måste beaktas samhällets resurser och före- tagets resurser, företagets behov och arbets- tagarnas behov. SAF och LO är ense om att

det åvilar samhället att sörja för att tillräck- ligt med ingenjörer, läkare och sjuksköter- skor utbildas. Dessutom måste arbetarskydds- verket och vissa andra organ förses med ut- rustning och kapacitet att utföra mer kom- plicerade och omfattande mätningar och un- dersökningar. De resurser som samhället skall sörja för är av grundläggande betydelse för möjligheterna att inrätta företagshälso- vård. Brister det inom den samhälleliga sek- torn kan företaget få lov att acceptera en annan modell för företagshälsovården än man ursprungligen eftersträvat och ansett lämplig.

Vid valet av organisationsform kan ett flertal faktorer, t.ex. brist på kompetent personal eller företagets belägenhet hindra ett genomförande av den bästa lösningen. Även kostnadsfrågan liksom, särskilt vid gruppverksamhet, lokalfrågan kommer för företaget in i bedömningen. Vid uppkom- mande svårigheter bör parternas experter konsulteras. Målet för företaget skall vara att välja en modell, som ger en företagsan- passad och kvalitativt högtstående företags- hälsovård.

bearbetning,

I. Företaget och omgivningen

a) Företaget som en del av samhället och som funktionell enhet

b) Topografiska faktorer

Lokalisering av bebyggelse och industri. Företagets storlek, förläggning och plane— ring o. d. Arbetslokalers storlek, förläggning och in- rättande, flytschema o. d.

c) Klimatologiska faktorer

Luftfuktighet, temperatur, vindriktningar, meteorologiska spridningsbetingelser m. m. Mätningar.

d) Omgivningshygieniska faktorer

Buller, vibrationer, strålning, belysning, bio- logiska agens, luft- och vattenföroreningar, markskador, skador på växtlighet etc. Till- gång till vatten (även vattendrag), renings- och destruktionsanläggningar. Mätningar.

II . Arbetet och arbetsmiljön

a) Arbeten och arbetsprocesser

Skyddstekniska, arbetshygieniska och ergo— nomiska synpunkter på transport, lagerhåll- ning, användning av maskiner, redskap, verktyg, ugnar, fordon, annan utrustning etc.

b) Kemiska, fysikaliska och biologiska fak- torer

Arbetshygienisk-ergonomisk bedömning och

kontroll av: råmaterial, framställning, halvprodukter etc., gasformiga, flytande och fasta ämnen som användes eller bildas under arbetet, färdiga produkter, hantering, förpackning, distribution m. m. Yrkesskador.

c) Mekaniska faktorer

Ergonomisk och skyddsteknisk bedömning av maskiner, redskap, verktyg, ugnar, for- don och annan utrustning m. m. Yrkesskador.

d) Arbetskrav

Ergonomisk utformning av arbetsprocess, arbetsmetod och arbetsmiljö. Användning av ergonomiska checklistor.

III. Människan och arbetet a) Mänskliga faktorer

Ålder, kön, hälsotillstånd, hälsokontroll, ka- pacitetsprofil, arbetshygien, arbetspsykologi, personaladministration m. m.

b) Fysiologisk och mental påverkan av stressfaktorer

Arbete, arbetsprocess och arbetsmiljö.

c) Optimeringsfaktorer

Samspelet människa—maskin—arbetsmiljö, in— dividuell ergonomi, åldersergonomi, ergono- miskt-arbetshygieniska problem vid ratio- nalisering, mekanisering och automatise- ring.

d) Socialhygieniska och miljöhygieniska fak- torer

Psyko-sociala problem, obehagsfaktorer, familjen och företaget etc.

e) Statistik och analys av yrkesskador, sjuk- frånvaro o. d.

f) Instruktioner, skötselbeskrivningar, check- listor, kontroll, övervakning o. d.

IV. Allmän information

&) Lagstiftning och myndigheter

b) Företagshälsovård: mål och medel

c) Resurser för forskning och utbildning d) Intern och extern utbildning

e) Informationsmaterial

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

. Nordisk parentrld. Tredje instans i petenteeker. . Kepenhavns lufthavne framtid. . Hendelsdokumentguide. . Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge 09 Sverige. . Nordisk grinsregion. Näringspolitik och samhällsservice. . Nordic Economic and Social Cooperation. . Harmonisering av socielhjälpslagstiftningen i de nordlska länderna. 11. Lengtidsplen for Nordforsk. _. oroa: Malå—'

Statens offentliga utredningar 1 968—

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Inrikeedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Statistikbehov och eutietikproduktion för regionala utred- Trefikm Ieutredniråglar. [19] ningar. [29] '

Förveltningslag.[ Boatedabyggendats planering och kreditföreörjning. [30] Intersexuellas könati Ihörighet. [28][ Konfliktdiraktiv. [3 Verkställighet av utländska domar. 40] Boendeservice 1. [3 ] Utsökningsrätt VII. [41] Upphandling av stora bostadsprojekt. [43] Försvarsdepa'rtementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarautgifter. [10]

Socialdepartementet

Pensionstillekott m.m. [21] Företagshälsovård. [44']

Kommunikationsdepertementet Allmänna väger. [17]

Parkering. [18] ,Bilregistrering. [23] . Loka tr,.afiluervice. [33] Transponforskningens organisation. [34] Storlandstingefa forfattning. [35]

Finansdepartementet

Koncentretionsunedningen. ll. 'Kreditma'rknadens struktur _och funktionssätt. [3] Ill. Industrins struktur och konkurrens- förhållanden. [5] IV. Struktururveckling och konkurrens inom handeln. [61711 Ägande och inflytande inornwdet pri- vata näringslivet [ ] Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. 20] Avstämning av 1965 års långtidsutrodning. [ 4] Åznadrede avskrivningeregler för rörelse- och hyresfastigheter.

966 års fastighetstaxerincakommittéer. 1. 1965 are all- männa festighetetaxering. 31] 2. Faetighetetaxeringena regler och organisation. [32 Eldistributionena rationaliaenng. [39]

Utbildningsdepartementet

1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. 12] Läromedelautredningen. 1. Skolbo sleveraneer. [14]

2. Läromedel för specialundervisning. [36] Musikurbildnlng i Sverige. [15] Studieprognos och studieham ang. 25] Förslag till predikotexter ur emIa eatamentet för kyrko- årets sön- och helgdagar. [42]

Jordbrukedepertementet

Skogsbrukets planläggningsfrägor. [8] Virkesbalenser 1967; [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [16] Jordhävdelag. [22]