SOU 1969:59

Snöskotern - terrängkörning och färdselrätt

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Rennäringssakkunniga tillkallades den 21 maj 1964 för att verkställa utredning och avge förslag rörande rennäringen i Sverige och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga avlämnade den 13 februari 1968 betänkandet ”Rennäringen i Sverige” (SOU 1968: 16) och hade därmed fullgjort sitt ur- sprungligen erhållna uppdrag.

I anledning av särskilda tilläggsuppdrag har rennäringssakkunniga senare avgivit tre stencilerade promemorior, en den 4 de- cember 1968 angående renforskningens or- ganisation m.m. (Jo 1968: 7), en den 30 januari 1969 angående handläggningen av ärenden rörande upplåtelse och överlåtelse av renbetesmark, m.m. (Jo 1969: 1) samt en den 23 oktober 1969 angående stör- ningar i renskötseln till följd av luftfart (Jo 1969: 6).

Den 17 maj 1968 förordnade Kungl. Maj:t att aktuella frågor om bl. a. snösko- tertrafiken skulle överlämnas till rennä-

ringssakkunniga för utredning. Till fullgö- rande av detta uppdrag överlämnas här- med betänkandet ”Snöskotern — terräng- körning och färdselrätt”, som rör använd- ning utanför vägnätet av snöskotrar och andra motordrivna terränggående fortskaff- ningsmedel.

I handläggningen av ärendet har delta- git samtliga de sakkunniga, nämligen vat— tenrättsdomaren L. af Klintberg, ordföran- de, lantbruksdirektören N. Agerberg, ord- ningsmannen A. Persson-Blind, landshöv- dingen I. R. Lassinantti och överinspektö- ren L. Å. Wikman, ävensom utredningens sekreterare avdelningsdirektören K.-E. H. Rydberg samt experterna hovrättsrådet S. Ekberg och professorn H. Hyrenius.

Rennäringssakkunnigas utredningsarbete är härmed avslutat.

Stockholm den 28 november 1969.

L. af Klintberg

Nils Agerberg

Anders Persson-Blind

Ragnar Lassinantti

Åke Wikman

Seved Ekberg Hannes Hyrenius

K.-E. Rydberg

Förkortningar

F 1 JoU L3U Nl Prop. Rskr SFS SOU SSR

Il

Föreslagen lydelse Jordbruksutskottets utlåtande Tredje lagutskottets utlåtande Nuvarande lydelse Proposition Riksdagsskrivelse Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Svenska samernas riksförbund

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964 skall införas en ny paragraf, 24 a 5, med tillhörande rubrik av nedan angiven lydelse, dels att 37 och 41 åå samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

37 &. Nl Den som bryter mot förbud eller före- skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 el— ler 14 &,

eller bryter —————————— Har någon ——————————

41 &. Nl

Förbud enligt 11 eller 14 5 så ock för- ordnande enligt 15 eller 19 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Denna lag träder i kraft den

Särskilda bestämmelser om motordrivna terränggående fortskaffningsmedel.

24a &. Fl

Länsstyrelsen äger meddela förbud mot framförande av motordrivna fortskaffnings- medel på land utanför farvägar och kör- Ieder, om det inom visst område erfordras till skydd för djurlivet eller för att und- vika otrevnad för närboende eller andra.

Vid meddelande av förbud enligt första stycket skall tillses att nyttotrafiken icke hindras samt att allmänhetens rätt att fär— das ej onödigtvis inskränkes. Förbud gäl- ler icke markinnehavaren eller hans folk.

37 5. F1 Den som bryter mot förbud eller före- skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11, 14 eller 24 a 5,

_________ sex månader. _________ till dagsböter.

41 5. F1 Förbud enligt 11, 14 eller 24 a 5 så ock förordnande enligt 15 eller 19 5 skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Förslag till

Kungörelse om ändring i naturvårdskungörelsen den 11 december 1964 (nr 825)

Härigenom förordnas att i naturvårdskungörelsen den 11 december 1964 skall in- föras en ny paragraf, 14a 5, med tillhörande rubrik av nedan angiven lydelse.

Särskilda bestämmelser om motordrivna terränggående fortskaffningsmedel.

14 a 5.

Innan förbud meddelas enligt 24a & naturvårdslagen, skall förslag till förbudet ha hållits tillgängligt för granskning inom orten under viss tid, minst en månad, efter det kungörelse därom införts i tidning med spridning inom orten eller tillkännagetts på annat lämpligt sätt.

Kungörelsen skall innehålla föreläggande för sakägarna att, om de vilja framställa erinran mot förslaget, göra detta hos länsstyrelsen inom granskningstiden.

I brådskande fall må länsstyrelsen meddela provisoriskt förbud innan granskningsti- den utgått.

När förbud som avses i första eller tredje stycket meddelas, ändras eller upphäves, skall underrättelse därom ofördröjligen införas i länskungörelserna. I den mån så fin— nes erforderligt skall beslutet även kungöras i tidning med spridning inom orten eller tillkännages på annat lämpligt sätt. Avskrift av beslutet skall tillställas naturvårdsver- ket, domänverket, polismyndigheten och kommunen.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas

dels att i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skall införas en ny paragraf, 38 a 5, av nedan angiven lydelse, dels att 59 & samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

59 &. Nl

1. Med dagsböter ________

e) den som i fall, som avses i 36 %, upp- såtligen eller genom vårdslöshet dödar, ska- dar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning dödas eller ska- das;

38 aå.Fl

Konungens befallningshavande äger med- dela förbud mot framförande av motor— drivna fortskaffningsmedel på land eller is inom område, som utgör renkalvningsland eller brukar användas vid renarnas hopsam- Iande för märkning, slakt, frånskiljande av främmande renar eller annat ändamål.

Vid meddelande av förbud enligt första stycket skall tillses att nyttotrafiken icke hindras samt att allmänhetens rätt att fär- das ej onödigtvis inskränkes. Förbud gäl— ler icke väg, som är upplåten för allmän trafik, och ej heller markinnehavaren eller hans folk.

Närmare bestämmelser rörande tillämp- ningen av denna & meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

59 &. Fl

———————— virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 36 &, upp- såtligen eller genom vårdslöshet dödar, ska- dar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning dödas eller skadas, så ock den som bryter mot förbud som meddelats enligt 38a &;

f) den som ———————————————— rättighetens utövande. Är brott som avses under e) grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.

2. Med böter —————————————————— av renlängd.

3. Med böter —————————————————— med halsband.

Denna lag träder i kraft den

. l Utredningsuppdraget

Uppdrag att utreda frågor sammanhängan- de med snöskotrar och liknande fordon har lämnats dels till den av chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade Motorredskapsutredningen (ursprungliga di- rektiv, se Riksdagsberättelsen 1968 K: 53), dels ock till 1964 års rennäringssakkunni- ga, som tillsatts av chefen för jordbruks- departementet för att verkställa översyn av renbeteslagstiftningen och därmed sam- manhängande frågor (se Riksdagsberättel— sen 1965 Jo: 29).

Åt Motorredskapsutredningen lämnades den 26 april 1968 uppdrag att med beak- tande i tillämpliga delar av de direktiv som gäller för utredningen i övrigt företa en översyn av den rättsliga regleringen i fråga om snöskotrar och andra liknande motor- drivna fordon som i alla eller vissa avse— enden är undantagna från bestämmelserna i vägtrafiklagstiftningen med hänsyn till att de helt eller huvudsakligen brukas annor- städes än på väg.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde kommunikationsministern bl.a.:

Behovet av en översyn av de s.k. översnö- fordonens rättsliga ställning har framhållits i skilda sammanhang, bl. a. i skrivelse från riks- åklagarämbetet till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet. De frågor om fordonens beskaffenhet och utrustning, om re- gistrering, besiktning, försäkring och krav på körkort som måste ingå i en sådan översyn har nära samband med motsvarande spörsmål i frå- ga om de fordon motorredskapsutredningen har att behandla.

Uppdraget till rennäringssakkunniga läm- nades genom Kungl. Maj:ts brev den 17 maj 1968 (jordbruksdepartementet, nr 53), vari förordnades att aktuella frågor om bl.a. snöskotertrafiken skulle överlämnas till de sakkunniga för utredning. Härvid skulle samråd ske med Motorredskapsut— redningen.

Med hänsyn till omfattningen av det upp- drag som Motorredskapsutredningen tidi— gare fått har rennäringssakkunniga sett det som sin uppgift att behandla frågan, huru— vida snöskotrarnas användning i terrängen bör underkastas rättslig reglering av hän- syn till andra intressen än de rent kommu- nikationstekniska, t.ex. renskötseln, natur- vården, turismen, jakt- och fiskevården. Vi har därvid funnit det vara ofrånkomligt att i viss omfattning gå in på frågor som gäl— ler också andra motordrivna terränggåen- de fortskaffningsmedel än snöskotrarna.

Motorredskapsutredningen och rennä- ringssakkunniga har fortlöpande samrått rörande de olika av snöskotrarna aktuali- serade frågorna. De förslag om användning- en av terränggående färdmedel som fram- läggs i detta betänkande bör ses mot bak- grunden av de förslag i fråga om den kom- munikationstekniska behandlingen av över- snöfordon m. ni. som Motorredskapsutred- ningen inom kort väntas överlämna till che- fen för kommunikationsdepartementet. — Beträffande frågan om åtgärder för att minska olägenheter av terrängkörningen (se

avsnitt 4.6 nedan) har underhandskontakt tagits med Bilskatteutredningen.

Vi har tagit del av protokollet från den konferens rörande snöskotertrafiken som länsstyrelsen i Jämtlands län anordnade den 3 maj 1968 med deltagande av Motorred- skapsutredningen samt företrädare för läns- myndigheter och organisationer m.m. Vi- dare har vi haft tillgång till de yttranden med redogörelser för dittillsvarande erfa— renheter av översnöfordonen och synpunk- ter på frågan om rättslig reglering av des- sa fordon som under sommaren och hös- ten 1968 inkommit till Motorredskapsut- redningen från länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län jämte underlydande länsorgan m.fl. — Från Svenska naturskyddsföreningen har för kän- nedom överlämnats avskrifter av ett fler- tal skrivelser från olika myndigheter och organisationer åren 1963—1967, vilka na- turskyddsföreningen i brev den 27 okto- ber 1967 till rikspolisstyrelsen åberopat till stöd för en framställning att styrelsen skul- le undersöka frågan om registrering och övriga normer i samband med översnöfor- donens användning. —— SSR har för beak- tande översänt vissa vid förbundets lands- möte den 5—7 juni 1969 antagna resolu- tioner rörande turism- och snöskoterfrågor.

Bland handlingar, som innehåller syn- punkter på hithörande frågor och som övervägts vid uppdragets fullföljande, kan i övrigt följande omnämnas:

1. framställning den 29 januari 1969 från Jakt- och fiskevårdsföreningarnas malm- fältskrets till kommunikationsdeparte- mentet angående bl. a. olaglig jakt med hjälp av snöskoter;

2. skrivelse den 14 februari 1969 från Sta- tens Järnvägars rättssektion, distrikts— sekreteraren i Luleå, till rennäringssak- kunniga m.fl. angående skotertrafik inom järnvägs spårområde;

3. framställning den 12 mars 1969 från Norrbottens läns jaktvårdsförening till kommunikationsdepartementet angåen- de missbruk av terränggående motor- drivna fortskaffningsmedel vid jakt,

4. framställning den 17 juli 1969 från Sve— riges fältbiologiska ungdomsförening till Konungen angående åtgärder för att motverka olägenheter av snöskotertrafi- ken;

5. skrivelse den 4 augusti 1969 från po- lismästaren i Storumans polisdistrikt till rennäringssakkunnigas ordförande angå- ende trafik med snöskoter sommartid; samt

6. skrift den 29 september 1969 från Cy- kel- och mopedfrämjandet till rennä- ringssakkunniga med förslag om infö— rande av en volymgräns för snöskotrar m.m.

Tillsammans med Motorredskapsutred- ningen deltog rennäringssakkunniga den 20 mars 1969 i en av statens naturvårdsverk anordnad överläggning om snöskoterfrågan. I överläggningen deltog i övrigt företräda- re för arméstaben, domänverket, lantbruks- styrelsen, rikspolisstyrelsen, Skogsstyrelsen och trafiksäkerhetsverket samt för Fiske— främjandet, Skid- och friluftsfrämjandet, SVEMO, Svenska fjällklubben, Svenska jä- gareförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen, SSR och Svenska turistföreningen. — Den 16 juni och 6 oktober 1969 deltog rennäringssak- kunnigas ordförande i sammanträden som av Motorredskapsutredningen anordnats med företrädare för svenska snöskotertill- verkare, importörer och generalagenter, och den 13 oktober s.å. var ordföranden och sekreteraren närvarande vid en av Monark- Crescent AB i Varberg ordnad demonstra- tion avseende bl.a. möjligheten till buller- dämpning för snöskotermotorer.

Under vintern och våren 1969 företog vi tillsammans med Motorredskapsutredning- en resor till Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt till Finland och Norge. Under dessa resor hölls ingående överlägg- ningar rörande snöskotertrafiken och där- med sammanhängande frågor med läns- myndigheter m.fl. i de nämnda länen samt med centrala och lokala finländska och norska myndigheter.

2. Översikt av rådande förhållanden

2.1 Aktuella fordonstyper; trafikens om- fattning m. m.1

Som översnöfordon brukar betecknas såda- na markgående motordrivna fordon som är konstruerade huvudsakligen för fram- komlighet under olika snöförhållanden. Ge- mensamt för hittills gängse typer är att de utgör bandfordon, dvs. motorns kraft över- föres till ett eller flera drivband eller lik- nande anordning som ligger an direkt mot underlaget. Styrningen sker antingen ge- nom banden, så att ett band bromsas me- dan det andra bibehåller eller ökar driv- hastigheten, eller genom en särskild styr- anordning av skid- eller medtyp. — Över- snöfordonen kan även framföras på bar- mark. t.ex. över myrar. En del typer av översnöfordon kan ges ökad användbarhet för barmarksgång genom att fordonens styr- ställ, normalt bestående av skidor, byts ut mot hjulställ.

Den i särklass vanligaste typen av över- snöfordon är f.n. snöskotern, som främst utmärkes genom sin lätthet (normalt 100— 250 kg tjänstevikt). Motorstyrkan brukar uppgå till 15 a 25 hkr SAE, och maximi- farten kan vara inemot 100 km i timmen men brukar i terräng normalt hållas under 50 km i timmen. Fordonet, som vanligen utföres av plåt, har en längd av 200—250 cm och en bredd understigande 100 cm. Snöskotern används ofta tillsammans med släpsläde för befordran av utrustning, gods

eller passagerare. Inköpspriset för de van- ligaste skotermodellerna ligger omkring 5 000 ä 7 000 kr.

Snöskotern begagnas i betydande omfatt- ning för nyttotrafik, t.ex. som polis- och räddningsfordon, inom rennäringen samt som transportmedel för avsides belägna går— dar och vid anläggnings- och avverknings- arbeten m.m. Numera torde dock flertalet snöskotrar användas huvudsakligen i fri- tids- och turismsammanhang, såsom vid jakt och fiske, fjäll- och skärgårdsutflykter samt skidtolkning.

Antalet inom Sverige hittills försålda skotrar är enligt uppgift mellan 15 000 och 20000; den aktuella fordonsparken kan uppskattas till minst 12000. Inom landet avsätts f.n 2500 år 3000 nya fordon om året.

Av tyngre översnöfordon finns olika ty- per. De vanligaste är hos oss arméns band- vagnar samt olika modeller av s. k. vesslor. De har ungefär samma utrustning som vanliga bilar men är försedda med driv- band, som även används för styrningen. — Vesslorna, som är relativt dyra i anskaff— ning, begagnas praktiskt taget uteslutande i nyttotrafik, exempelvis i fjällräddnings- och polistjänst, vid fjällhotell samt för an- läggnings- och avverkningsarbeten. Fram-

! En utförligare redogörelse för översnöfordo- nens konstruktion och egenskaper m.m. kom- mer att lämnas i Motorredskapsutredning- ens betänkande.

komligheten är hög även på barmark. An- talet civila vesslor i Sverige uppskattas till ca 400.

Vid sidan om de egentliga översnöfor- donen finns — ehuru ännu så länge huvud- sakligen på experiment- och utvecklingssta- diet — ett flertal andra terränggående fort- skaffningsmedel. Dessa är i första rummet avsedda för barmarksgång men kan, i stör- re eller mindre utsträckning, användas ock- så i snö och i en del fall på vatten (amfi- biefordon). En del typer är hjuldrivna, var- vid den förbättrade terrängframkomlighe- ten vinnes genom ökning av gummiringar- nas dimensioner, ibland i förening med sänkning av ringarnas lufttryck. Andra mo- deller har propeller- eller jetdrift och kan då antingen vara försedda med medar (pro- pellerslädar) eller innehålla aggregat som utvecklar ”luftkuddar” av komprimerad luft på vilka farkosterna vilar under gång (luft- kudde- eller svävarfarkoster).

Den snabba utvecklingen på detta områ- de såväl inom som utanför Sverige gör att det inte kan anses orealistiskt att räkna med att inom en snar framtid terränggående fortskaffningsmedel av ovan antydda eller andra typer kommer att finnas tillgängliga på marknaden till priser som gör dem över- komliga också för en tämligen bred all- mänhet.

2.2. Färdselrätten

I Sverige saknas positiva lagbestämmelser i fråga om rätten att färdas över annans mark. I den mån en sådan rätt föreligger är den därför i regel att härleda ur den s. k. allemansrätten. Denna är ingen rätt i civil- rättslig mening utan kan snarare sägas ut— göra en sammanfattning av de befogenhe- ter av generell natur med avseende å an- nans mark som av ålder anses tillkomma allmänheten beroende på att de inte ut- tryckligen förbehållits fastighetsägarna. Des- sa befogenheter kan emellertid i princip omintetgöras genom faktiska dispositioner från markägarnas sida, såsom uppsättande av höga stängsel. Allmänhetens rätt att fär- das över annans mark begränsas främst ge-

nom bestämmelsen om straff för tagande av olovlig väg (numera 12 kap. 4 & brotts- balken), varav framgår att det är förbju- det för utomstående att färdas över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav. — Vid sidan av allmän- hetens färdselrätt kan grannar emellan, t. ex. inom ett byalag, förekomma särskild rättighet att för nyttotransporter eller eljest ta väg över annans mark. En sådan rätt anses kunna upprätthållas bl. a. genom sed- vana i orten (se SOU 1962: 36 s. 180).

Någon civilrättslig reglering av allemans- rätten har inte skett i vårt land, trots att förslag därom framförts i olika samman— hang (se härom LSU 1961: 30 och 1964: 41, s. 48 ff, 98 f). Allemansrättens stora bety— delse har dock vid upprepade tillfällen framhållits av de lagstiftande myndigheter- na, inte minst av riksdagen. I sitt sistnämn- da av riksdagen därutinnan godkända ut- låtande (s. 99) framhöll sålunda tredje lag- utskottet att ”de befogenheter, som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten på annans mark, icke i någon mån bör beskä- ras genom lagstiftning”. Samtidigt uttalade utskottet att behov visats föreligga av en entydig tolkning av allemansrättens inne- börd, men utskottet ansåg sig kunna för- utsätta att naturvårdsnämnden (numera er- satt av statens naturvårdsverk) skulle ta till vara de möjligheter som fanns att skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor, var- för någon riksdagens åtgärd i saken ej då befanns påkallad.

Till de oklara frågorna rörande allemans— rättens innebörd torde höra spörsmålet, om och i vad mån befogenhet finns att färdas med motordrivna fordon utanför vägnätet. Tidigare synes den allmänna uppfattningen ha varit att ingen dylik befogenhet kunde härledas ur allemansrätten. Sålunda uttala- de 1960 års naturvårdsutredning i sitt be- tänkande ”Naturen och samhället” (SOU 1962: 36, s. 179) att färdselrätten på an— nans landområde huvudsakligen avsåg färd till fots eller på skidor ävensom färd med trampcykel, ridhäst och sparkstötting på mindre vägar och stigar över mark som el- jest var tillgänglig med färdselrätt. I be-

tänkandet (s. 180) framhölls vidare att det ej kunde anses föreligga någon allmän rätt att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet, och utred- ningen föreslog ej heller någon utvidgning härvidlag.

Den ståndpunkt som kommit till uttryck i nämnda betänkande grundades på upp- fattningen att färd med motorfordon utan- för vägnätet inte kunde ske utan risk för markskada. Framförande av motorfordon i terrängen har därför ansetts strida mot straffbestämmelsen om tagande av olovlig väg (numera 12 kap. 4 & brottsbalken, ti- digare 24 kap. 4 & strafflagen). Tredje lag- utskottet har för sin del framhållit (LSU 1961: 30 s. 2) att trafik med motor- och hästfordon enligt vedertagen uppfattning torde presumeras innebära sådan fara för skada att den i princip anses förbjuden på annan enskild mark än ren utmark. Utskot- tets inställning var således något mer nyan- serad än naturvårdsutredningens. Sedan de nya översnöfordonen gjort det möjligt att färdas med förhållandevis lätta fordon även i djup snö, torde det också vara svårt att undantagslöst uppehålla presumtionen att färd med motordrivet fordon utanför väg- nätet innebär risk för markskada. Under de senaste åren har snöskotrar i tusental framförts på kronan och enskilda tillhöriga marker utan att myndighetsingripanden skett, och den allmänna meningen torde numera vara att färd på snötäckt mark med snöskoter i huvudsak är att jämställa med skidåkning såvitt gäller färdselrätten.

Någon rätt till färd på barmark med skotrar eller andra lätta terränggående mo- torfordon kan inte anses följa av allemans- rätten, eftersom drivanordningarna är äg- nade att medföra skadegörelse på oskyd- dad mark. Vidare får tyngre terrängfordon, såsom bandvagnar och vesslor, presume- ras medföra sådan risk för markskada, va- re sig marken är snötäckt eller ej. att kör— ning på land utan lov av markägaren re— gelmässigt faller under straffbestämmelsen för tagande av olovlig väg. Detsamma tor- de gälla beträffande de nya svävar— eller lnftknddefarkosterna, i den mån de använ-

Inskränkningar i den allmänna färdsel- rätten kan i vissa fall göras av hänsyn till naturvårdsintresset eller för att upprätthål— la den allmänna ordningen.

Enligt naturvårdslagen den 11 december 1964 äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att för nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt inom området som finnes erforder- liga för att trygga ändamålet med national- parken (5 5 andra stycket). Genom sådana föreskrifter får dock samerna ej hindras från att uppehålla sig inom nationalparken och att där utöva sina rättigheter till bete m.m. (6 & andra stycket). _ Beträffande område som avsatts till naturreservat gäl- ler, enligt 10 53' naturvårdslagen, att läns- styrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom reservatet som erfordras för att trygga än- damålet med detta.

Genom Kungl. kungörelsen den 26 mars 1965 om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet har länsstyrelsen bemyndigats att utfärda förbud att bl. a. färdas eller uppe- hålla sig inom visst område. Förutsättning- en för att sådant förbud skall utfärdas är att det fordras särskilt skydd för djurlivet inom området, utöver fridlysning enligt jaktstadgan och skydd som anordnas enligt naturvårdslagen. Meddelat förbud gäller inte markinnehavaren eller hans folk och inte heller statlig eller kommunal tjänste- man i tjänsteärende. — 1965 års kungörel- se, som ersatte en äldre kungörelse angåen- de skydd för djurlivet å vissa platser (SFS 1960: 727), har tillkommit utan riksdagens medverkan, men 1 % jaktstadgan utgår från att lokala bestämmelser till skydd för djur- livet skall finnas.

Allrnänna ordningsstadgan den 14 decent- ber 1956 innehåller vissa bestämmelser som gör det möjligt för lokala myndigheter att från ordningssynpunkt reglera färdselrätten vid sidan om allmänna och enskilda vägar och körleder. Enligt 7 och 23 55 kan kom— munens fullmäktige i lokal ordningsstadga

meddela sådana föreskrifter ”i avseende å den allmänna ordningen” som befinnes er- forderliga för kommunen eller del därav och som inte angår förhållanden om vilka annorledes är bestämt. Därvid är det möj- ligt att utvidga tillämpningsområdet för bå- de den allmänna och den lokala ordnings— stadgan till att omfatta inte bara s.k. all- männa platser, d.v.s. områden som är upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, utan också andra till allmänt begagnande upplåtna områden (1 & andra stycket). Vid meddelande av ordningsföre- skrift i lokal ordningsstadga skall tillses att därigenom inte lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad in- skränkning i den enskildes frihet (7 5 and- ra stycket). Fullmäktiges beslut om anta- gande av lokal ordningsstadga skall under- ställas länsstyrelsens prövning. Om full- mäktige underlåter att antaga lokal ord- ningsstadga av innehåll som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen för- ordna i ämnet, men dess beslut skall i så fall underställas Konungens prövning (235 andra stycket). — Ordningsföreskrifter för särskilda fall kan med stöd av 8 & allmän- na ordningsstadgan meddelas av polismyn- digheten. De kan avse bl.a. ”verksamhet eller annat förehavande, som äger rum å allmän plats och ej är att hänföra till offent- lig tillställning eller allmän sammankomst”. Med allmän plats kan i lokal ordningsstad- ga ha likställts annat till allmänt begagnan- de upplåtet område. Också vid meddelande av ordningsföreskrifter för särskilda fall skall iakttagas att onödigt tvång inte lägges på allmänheten och att den enskildes fri- het inte obefogat inskränkes. -— Enligt sär- skild föreskrift i allmänna ordningsstadgan (12 å andra stycket) är det förbjudet att utan tillstånd av polismyndigheten anordna bl. a. tävling eller uppvisning i motorsport. Detta tillståndstvång är inte inskränkt till allmänna platser och därmed likställda om- råden, och det gäller också i fråga om så— dana motordrivna färdmedel som helt eller delvis är undantagna från bestämmelserna i vägtrafiklagstiftningen, exempelvis snö- skotrar.

Jämlikt 11 ä 1 mom. jaktstadgan den 3 juni 1938, i lydelse enligt kungörelse den 8 de- cember 1967, är det förbjudet att idka jakt med skjutvapen från motordrivet fortskaff- ningsmedel eller från släpfordon eller far- kost som bogseras av sådant fortskaffnings- medel. Motordrivet fortskaffningsmedel får inte heller användas för att söka efter vilt eller för att spåra, förfölja, genskjuta eller hinna upp villebråd eller på annat sätt hind- ra det att undkomma. Undantag från dessa förbud kan medges av naturvårdsverket, om det behövs för att tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller motverka vilt- skador. Enligt 2 mom. samma & är det vi- dare otillåtligt att vid jakt använda nyss- nämnda fortskaffningsmedel eller annan motordriven anordning för att avleda ville- brådets uppmärksamhet från den jagande. — Nu nämnda bestämmelser är uppenbar- ligen tillämpliga även på snöskotrar och andra motordrivna terrängfordon.

Enligt gällande bestämmelser är det inte förbjudet att vid färd i motordrivet fort- skaffningsmedel (inkl. snöskoter) medföra jaktvapen, men av 11 5 3 mom. första styc- ket jaktstadgan framgår att jaktvapen ej får vara laddat när det medföres vid sådan färd och att vapnet skall förvaras så att det inte är åtkomligt för förare och passagerare an— nat än i väl tillslutet fodral. Ammunition skall under färden förvaras helt åtskild från vapnet. — Nu angivna bestämmelser om förvaring av vapen och ammunition gäl- ler ej ”vid färd inom jaktområdet till eller från jaktpass” (andra stycket samma mom.), och vidare får länsstyrelsen i enlighet med anvisningar som naturvårdsverket meddelar medge undantag från bestämmelserna, om det behövs för renskötseln eller för att till- godose jaktvårds- eller naturvårdsintresse (tredje stycket samma mom.). Sådant un— dantag torde hittills inte ha medgivits.

3. Lagstiftning och reformförslag i grannländerna

3. 1 Norge

Färdselrätten på annans mark är i Norge reglerad genom lagen den 28 juni 1957 om friluftslivet. Av lagens & 2, som rör färdsel i utmark, framgår att på sådan mark kan envar färdas till fots hela året, såvida det sker hänsynsfullt och med tillbörlig var- samhet. Detsamma gäller i princip färdsel med rid- eller klövjehäst, kälke, trampcy- kel eller liknande på väg eller stig i utmark samt överallt i utmark på fjället, men i des- sa fall har markägaren befogenhet att med friluftsnämndens samtycke förbjuda utom- stående att färdas över sådana delar av hans mark som anges i förbudet. _ På inägor är färdselrätten enligt 5 3 i princip begränsad till färd till fots under tid då marken är frusen eller snötäckt. — Ägare av enskild väg är enligt & 4 i regel berät— tigad att förbjuda framförande av bl.a. alla motorfordon. — Färd, avsiktligt eller av vårdslöshet, på annans mark utan att det är tillåtet enligt friluftslagen eller med stöd av annan särskild rättsgrund straffas med böter, om inte gärningen annorstädes är belagd med svårare straff.

Snöskotern (i Norge även kallad ”belte- motorsykkel”) är enligt 5 2 Vegtrafikklo- ven den 18 juni 1965 och särskilda med stöd av denna lag utfärdade Motorvogn- forskrifter att anse som motorfordon (”mo- torvogn”). Befogenhet att färdas med snö- skoter över annan tillhörig utmark borde

därför knappast följa av & 2 lagen om fri- luftslivet. Norska justitiedepartementet har emellertid den 29 augusti 1966, på före— kommen anledning, uttalat att det inte syn- tes vara omöjligt att hävda att bestämmel- serna i nämnda 5 om kälke, trampcykel eller liknande i viss utsträckning borde an- vändas analogiskt på slädar och andra små fordon som gick på medar eller mindre band, även om de drevs med motor såsom fallet var med snöskotrarna. En dylik tolk- ning skulle emellertid föranleda svåra gräns— dragningsproblem, och enligt departemen- tets mening var frågan oklar och tveksam och borde lösas lagstiftningsvägen.

I det av norska Naturvernrådet den 29 maj 1968 framlagda betänkandet med för- slag till ny naturskyddslag (”lov om natur- vern”) har frågan om rätt att med motor- drivna fortskaffningsmedel färdas utanför vägnätet upptagits till särskild behandling från naturskyddssynpunkt. Enligt & 26 i lagförslaget skall motoriserad trafik på land utanför därtill avsedda vägar och platser få förekomma endast i den utsträckning som erfordras för utövande av näring sam- manhängande med jordbruk, skogsbruk och renskötsel, för varutransport samt för am- bulans-, räddningstjänst- och polisändamål. Tillstånd till motoriserad trafik i andra fall skall dock kunna lämnas av vederbörande statsdepartement, om vägande skäl för dispens föreligger. Överträdelse av körför- budet avses skola straffas med böter. —

Enligt kommentaren till stadgandet i & 26 är detta inte minst föranlett av den tillta- gande användningen av snöskotrar för nö- jeskörning. De föreslagna reglerna anses lämna tillräckligt utrymme för nyttotrafi- ken. Inskränkningen i färdselrätten torde vara avsedd att gälla även för markens äga- re och brukare.

Naturvernrådets betänkande har lagts till grund för proposition till stortinget den 2 maj 1969 om lov om naturvern (Ot. prp. nr 65). Propositionen innehåller ingen di- rekt motsvarighet till & 26 i Naturvernrå- dets lagförslag, utan hithörande frågor har ansetts böra göras till föremål för ytterli- gare överväganden, avseende bl.a. mark- ägarnas ställning. Enligt ä 22 i propositio- nens lagförslag skall dock Konungen kun— na förbjuda motortrafik inom nationalpar- ker och andra särskilt skyddade områden. —— Propositionen har ännu inte behandlats av stortinget.

I lov om luftputefartöyer den 17 juni 1966 meddelas vissa bestämmelser om svä— varfarkoster. Lagen gäller färd med sådant fortskaffningsmedel både till lands och vat- ten, men varken lagen eller Sjöfartsdirek- toratets provisoriska föreskrifter om luft- putefartöyer av den 18 juni 1965 innehåller några regler beträffande rätten att färdas med farkosterna över annans mark.

Beträffande jakt med anlitande av mo- tordrivet fordon gäller enligt & 45 i norska jaktlagen den 14 december 1951 (”lov om viltstellet, jakt og fangst") att det är för— bjudet att under jakt avlossa skott från mo- tordrivet fordon och att nyttja dylikt for- don på sådant sätt att villebrådets uppmärk- samhet avledes från jägaren. Dessa bestäm- melser gäller dock inte vid jakt på varg el- ler järv. -— Någon inskränkning av rätten att vid färd med motorfordon (inkl. snö- skoter) medföra jaktvapen föreligger inte.

3.2 Finland

I Finland, liksom i Sverige, saknas för när- varande särskild lagstiftning om färdsel- rätten. Allmänheten anses dock ha en sed- vanerättsligt grundad befogenhet att vistas

på annans mark, om det kan ske utan att skada eller olägenhet tillskyndas ägaren. Färdselrätten begränsas främst genom stad- gandet i 33 kap. 11 & strafflagen om straff för den som tar olovlig väg eller gångsti'= över annans tomt eller över annans åker. äng eller plantering, som därav kan ska- das. — Terrängkörning med snöskoter un— der tid, då marken är snötäckt, förekom- mer i stor utsträckning både på statsägd och annan mark och anses inte kunna för- bjudas av markägaren. Däremot får man inte utan ägarens medgivande köra på tom- ter och gårdsplaner o.d., och vidare torde ägare av enskild väg vara berättigad att hindra Skoteråkning på sådan väg.

Förslag till lagstiftning om bl. a. all- mänhetens färdselrätt har nyligen framlagts av en särskild utredning, Friluftslagskom- mittén. Enligt dess förslag (2 % lagen om friluftslivet) skall envar äga rätt att, om ej annat är särskilt stadgat och om skada inte uppkommer, färdas i skogs- och ut- marker som inte är tagna i anspråk för sär- skilda ändamål. Färdsel över åker, äng och betesmark föreslås bli tillåten under tid, då marken är frusen eller åverkan eljest inte kan ske. Förbud skall gälla för all färd över tomter, byggnadsplatser, trädgårdar m. m., och vidare skall markägaren kunna förbjuda färdsel över skogsodlingsområde under tid då skogsplantering kan lida ska- da. —— Av lagförslaget framgår inte, huru- vida den förordade färdselrätten är avsedd att gälla också färd med motordrivna for- don (inkl. snöskotrar och vesslor).

Kommittébetänkandet innehåller också förslag om inrättande genom kommuner- nas försorg av särskilda färdselleder till tjänst för friluftslivet (6—20 åå nyssnämn- da lagförslag). Sådana leder, avsedda för färd till fots, på skidor och på cykel, skall jämte erforderliga rastplatser m.m. kunna anordnas också på fastigheter i enskild ägo. Plan gällande färdleds inrättande skall prö- vas och fastställas av länsstyrelsen efter markägarnas hörande. — Enligt betänkan- det (22 å i lagförslaget) skall det bli möj- ligt att inom statsägt område, som avsatts för friluftsändamål, förbjuda eller inskrän-

ka färdsel med fordon som inverkar stö- rande på friluftslivet. Sådana förbudsbe- stämmelser avses bli upptagna i en av ve- derbörande förvaltningsmyndighet utfärdad ordningsstadga. Bestämmelserna får inte medföra svårigheter för ortsbefolkningen. när det gäller dess arbete och förhållanden i övrigt.

Friluftslagskommitténs förslag har hittills inte föranlett lagstiftning.

I den finländska jaktlagen av den 13 april 1962 har nyligen införts förbud mot att medföra jaktvapen vid färd med snö- skoter (motorkälke) eller därmed jämförligt fortskaffningsmedel utanför allmän väg (44 å i lydelse enligt lag den 30 december 1966). Undantagna från förbudet är per- son i tjänsteförrättning, som på grund av förrättningens art behöver ha vapen med sig, samt ”renkarl, som sysslar med ren- skötsel”. — Enligt nyssnämnda % är det vi- dare förbjudet att bedriva jakt med hjälp av maskindrivet fortskaffningsmedel eller ljudalstrande maskinell anordning. Jaktva- pen skall under färd i maskindrivet fort- skaffningsmedel hållas oladdat i fodral. Uppsökande, Spårning eller annat följande av villebråd med tillhjälp av motorkälke eller därmed jämförligt fortskaffningsmedel är också förbjudet.

4. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

4.1 Allmänna synpunkter

Av det skriftliga utredningsmaterial som överlämnats till oss (se kap. 1), liksom av uttalandena vid de överläggningar med myndigheter och organisationer som ägt rum sedan vi erhöll vårt utredningsupp- drag i snöskoterfrågan, har framgått att det numera är en allmän uppfattning att den snabbt ökande snöskotertrafiken ger upp— hov till åtskilliga olägenheter särskilt i fjäll- trakterna. Det har bl. a. framhållits att skot— rarna ökat risken för utrotning av vissa djurarter, att de underlättar tjuvskytte, tjuvfiske och renstölder samt att rensköt- seln försvåras genom att skotertrafik äger rum exempelvis inom kalvningsområden och i närheten av platser där renarna bru- kar hopsamlas för slakt eller annat ända- mål. Vidare har uppgivits att snöskoterfö- rarna ofta vållar otrevnad och irritation för andra som uppehåller sig i fjällen, då de stör tystnaden i naturen, kör i vägen för slalomåkare och skadar befintliga skidspår. Man har också påpekat att skoteråkningen innebär betydande riskmoment både för fö— rarna själva och för andra som vistas i fjäl- len. Härvid har särskilt betonats riskerna för att köra vilse eller få motorstopp ute på fjällvidderna, vilket kan vålla ökad be- lastning på räddningstjänsten. — Olägen— heter av snöskoterkörning har uppgivits fö- rekomma även utanför fjälltrakterna. t. ex. för renskötseln i skogsterräng och för skid- åkning i närheten av vissa tätorter.

Samtidigt som farhågorna för skotertra- fikens avigsidor kommit till tydligt uttryck har hörda myndigheter och organisationer nära nog genomgående framhållit att snö- skotern, rätt använd. utgör ett mycket vär- defullt kommunikationsmedel särskilt i väg- fattiga trakter. Ingen meningsskiljaktighet har sålunda rått om att nyttotrafiken med snöskoter — t.ex. i renskötsel och skogs- bruk, för person- och godsbefordran till och från avsides liggande permanentbebyg- gelse samt i räddnings- och polistjänst — bör vara tillåten och inte får hindras ge- nom inskränkningar i färdselrätten. Också när det gäller den mer nöjesbetonade sko- terkörning som äger rum i samband med fritidsjakt och fritidsfiske eller eljest i av— kopplingssyfte har emellertid flertalet av dem som yttrat sig under utredningsarbetet gjort gällande att det inte är önskvärt med ett generellt snöskoterförbud utan att det endast är förekommande olägenheter av trafiken som bör motarbetas. Sistnämnda synpunkt har särskilt understrukits vid våra överläggningar i de nordligaste länen, där snöskotern allmänt betraktas som ett värde- fullt hjälpmedel både för att främja turis- men och för att ge länsborna själva bättre möjligheter att på ett meningsfullt sätt ut- nyttja sin fritid.

I likhet med flertalet myndigheter och organisationer som vi överlagt med under utredningsuppdraget har vi kommit till den uppfattningen att snöskotern _ liksom f. ö. andra motordrivna terränggående fortskaff-

ningsmedel — lätt kan missbrukas till ska— da för allmänna och enskilda intressen som är beroende av att naturen vid sidan om vägnätet lämnas så långt möjligt ostörd av motoriserad trafik och dess följdverkning- ar. Vi är emellertid också ense med dem som anser att det inte är önskvärt att ge- nerellt motarbeta förekomsten av sådana fordon; häremot talar både praktiska och principiella skäl, inte minst angelägenheten att undvika långtgående inskränkningar i den färdselrätt som är en följd av allemans- rätten. De ingripanden från det allmännas sida som behövs för att komma till rätta med den redan nu omfattande och i fram- tiden med säkerhet växande snöskotertrafi- ken bör därför göras så att i möjligaste mån endast missbruket men inte den lojala användningen hindras.

I fortsättningen av detta betänkande upp- tar vi i särskilda avsnitt frågorna, i vad mån inskränkningar i färdselrätten är på- kallade för att tillgodose dels naturskydds- intresset (4.2), dels renskötseln (4.3), dels den allmänna ordningen (4.4). Därefter be- handlas (under 4.5) frågan om skärpning av gällande bestämmelser om rätt att med- föra jaktvapen vid färd med motordrivet fortskaffningsmedel. I avsnitt 4.6, slutligen, framläggs förslag om stöd till vissa åtgär- der för att främja en gynnsam utveckling av snöskotertrafiken i fjälltrakterna.

Såsom inledningsvis framhållits bör alla våra förslag ses mot bakgrunden av att Motorredskapsutredningen i sitt blivande betänkande kommer att föreslå bestämmel- ser rörande terrängfordonens kommunika— tionstekniska behandling. De missförhållan- den som f.n. kan förekomma, exempelvis i samband med snöskoteråkning, beror till in- te ringa del på att det saknas kompetens- krav för förarna, att fordonen i stor ut- sträckning är anonyma, att ingen högsta bullernivå är fastställd, att inga i praktiken användbara regler finns om korsning med den vägbundna trafiken, etc. Behovet av inskränkningar i rätten att färdas med snö- skoter får därför inte bedömas med utgå- ende från dagens situation, utan man bör kunna räkna med att åtskilliga av de nu-

varande avarterna inom skotertrafiken för- svinner när ändamålsenliga trafiktekniska regler blivit införda.

4.2. Terräng/tärningen och naturskydder

Under 2.2 ovan har framhållits att färd på snötäckt mark med snöskoter numera all- mänt anses vara att jämställa med skidåk- ning såvitt gäller färdselrätten, varemot sko- terkörning på barmark och all färd på land med tyngre terrängfordon torde med- föra sådan risk för markskada att körning utan lov av markägaren i regel faller under straffbestämmelsen för tagande av olovlig väg. Med denna uppfattning om färdselrät- ten borde det egentligen räcka att pröva, om nuvarande rätt till skoterkörning på snötäckt mark behöver begränsas; övrig ter- rängkörning med motordrivna fortskaff- ningsmedel får ju normalt ske endast med markägarens medgivande, vilket borde vara ägnat att utesluta en så allmän körning i terrängen att den kan ha större betydelse från naturskyddssynpunkt. Emellertid för- bises vid ett dylikt resonemang, även om det kan vara juridiskt hållbart, att allemans- rättens begränsningar —— vilka inte finns angivna i skriven lag — ingalunda torde stå klart för den stora allmänheten. Man bör enligt vår mening inte blunda för ris- ken att en eventuell inskränkning av färd- selrätten, som riktar sig enbart mot sko- terkörning vintertid, på många håll kom- mer att uppfattas som om annan terräng- körning är tillåten, trots att den i regel med- för långt större olägenheter än skoteråk- ning på snö. En sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig med hänsyn inte minst till att frågan gäller mycket vidsträck- ta områden, till stor del i kronans ägo, där övervakningen av naturliga skäl måste bli bristfällig och där markbeskaffenheten ofta är sådan att det är svårt åtminstone för lek- mannen att inse att risk för markskada fö- religger. Beaktas bör också att tagande av olovlig väg i regel inte får åtalas av åkla- gare (se ]2 kap. 6 & brottsbalken ), vilket torde bidraga till att denna brottstyp för- hållandevis sällan beivras.

Av nu anförda skäl har vi kommit till den uppfattningen att eventuella inskränk- ningar i rätten att färdas i terrängen inte bör gälla enbart snöskotrar utan måste om- fatta motordrivna fortskaffningsmedel över- huvudtaget, dock med den begränsning som följer av att fråga skall vara om färd ”på land"”. De snabbgående motorbåtarna ger förvisso upphov till olägenheter bl.a. från naturvårdssynpunkt. men det kan inte anses ingå i vårt utredningsuppdrag att framlägga förslag till deras avhjälpande. Frågan om flygtrafiken i fjälltrakterna har tidigare be- handlats i en särskild promemoria. Vad färd på is beträffar anser vi att sådan kör- ning inte kan utgöra något hot mot natur- vårdsintresset, varför från denna synpunkt rätten att färdas på is inte behöver inskrän- kas. I vad mån körning på is bör drabbas av färdselrättsinskränkningar som föreskrivs till skydd för renskötseln eller med hänsyn till den allmänna ordningen, skall beröras nedan under 43 resp. 4.4.

Den i det föregående använda beteck- ningen ”motordrivna fortskaffningsmedel” är i första hand avsedd att omfatta alla motordrivna "fordon”. Som fordon räknas enligt 1 % 1 mom. vägtrafikförordningen varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor. Förutom de typiska terrängfordonen — skotrar, vesslor och bandvagnar — åsyftas således även van- liga bilar och bussar, motorcyklar (inkl. mopeder), traktorer och motorredskap. Därutöver avses med ”motordrivna fort- skaffningsmedel” de nya svävarfarkosterna, vilka under färd vilar på s. k. luftkuddar och därför inte faller under vägtrafikför- ordningens definition av begreppet fordon. Svävarfarkosterna är visserligen ännu så sparsamt förekommande att de f.n. inte utgör något egentligt hot mot naturvårds- intresset, men utvecklingen på detta områ- de går snabbt och vi anser det därför till- rådligt att en för andra motordrivna trans- portmedel påkallad reglering av färdselrät- ten får omfatta också svävarna. Det är näm- ligen uppenbart att dessa farkoster, om de blir vanliga exempelvis i fjälltrakterna eller

på hjortronmyrarna, kan vålla stora ska- dor på djur- och växtlivet samtidigt som de orsakar väsentliga ljudstörningar.

De olägenheter som särskilt snöskotrar- na redan vållar i vissa trakter och än mer den snabba ökning av terrängfordonens an— tal som är att emotse gör att vi anser det nödvändigt med någon form av ingripan— de från det allmännas sida för att hindra en invasion av motoriserad trafik i ömtåliga trakter och för att om möjligt komma till rätta med förekommande missbruk. Huvud- frågan blir då om syftet bäst kan vinnas genom något slag av generellt förbud, lik— nande det som föreslagits av norska Na- turvernrådet, eller om mer selektiva åtgär- der i form av lokala förbud e. d. bör till- gripas.

Verkan av ett generellt förbud — vilket i princip borde vara riktat enbart mot nö- jestrafiken _ är främst att därigenom åstadkommes en för hela landet enhetlig reglering, vilken kan förutsättas bli känd för alla som innehar eller överväger att anskaffa snöskoter eller annat terränggå- ende fortskaffningsmedel. Förbudet kan därför antagas verka starkt hämmande på försäljningen av dylika åkdon till perso— ner som inte har användning för dem i sitt arbete. Även om överträdelser av förbudet förhållandevis ofta kan antagas undgå beivran och straff, beroende på svårighe- ten att bevaka de vidsträckta områden som här är i fråga, skulle därför ett generellt förbud på litet längre sikt sannolikt visa sig vara ganska effektivt som spärr mot en tilltagande motoriserad nöjestrafik i ter- rängen. Bestämda krav på ett dylikt för- bud har också framställts av företrädare för vissa naturskyddsorganisationer.

Emellertid bör det inte förbises att ett generellt förbud för nöjeskörning är före- nat med betydande olägenheter. En nära- liggande invändning mot förbudstanken är att det i stora delar av landet hittills inte framkommit nämnvärda olägenheter av skotertrafiken och att det får anses ovisst, om det ens i framtiden blir nödvändigt att begränsa den annat än i vissa trakter. De norrländska skärgårdarna, exempelvis, har

tack vare snöskotrarna blivit lätt tillgäng- liga för allmänheten också under vinter- halvåret mot att de tidigare brukade ut— nyttjas som utflyktsmål bara under isfri tid. För sådana regioner skulle ett generellt snö— skoterförbud framstå som omotiverat och i varje fall nödvändiggöra ett omständligt och dyrbart dispensförfarande.

En annan nackdel av ett generellt för- bud är svårigheten att i en eventuell lag- text dra gränsen mellan tillåten nyttotra- fik och förbjuden nöjestrafik. Visserligen är en hel del av nyttotrafiken av sådant slag att det knappast behöver råda något tvivel om att den skulle vara tillåten, t.ex. körning i samband med renskötsel, skogs- bruk, ambulans-, räddnings- och polistjänst, reparation av kraftledningar etc. Vid sidan härav finns emellertid användningsområ- tlen, där det är svårt att ge generella reg— ler och där det vore önskvärt att i stället kunna anpassa förbudets räckvidd med hän- syn till förhållandena i det särskilda fallet. Exempel härpå är vissa varutransporter, jakt- och fiskeutflykter, bogsering av tol- kande skidåkare, militär övningskörning. Sådan motoriserad trafik kan å ena sidan vara till stor nytta genom att exempelvis främja den lokala turismen men kan å andra sidan medföra just de olägenheter för naturvården och trivseln i markerna som man vill förebygga genom ett generellt förbud. Gränsfallen mellan den klart nytti- ga och den klart onödiga trafiken torde bli mycket talrika, varav följer att ett dis- pensförfarande för de oklara fallen måste få avskräckande proportioner. Till svårig- heterna att ordna ett vettigt dispensförfa— rande bidrar starkt att många trafikanter ibland utför körning av ett slag och ibland av ett annat.

Alternativet till ett generellt förbud mot annan trafik än den utpräglade nyttotrafi- ken är att möjlighet införes till lokala in- skränkningar i färdselrätten. Härigenom torde man inte uppnå en lika kraftig broms på snöskoterförsäljningen som med ett ge- nerellt förbud, och denna utväg kan må- hända såtillvida sägas inte helt tillgodose de från naturskyddshåll framförda önske-

målen om en effektiv spärr mot tendensen till ökning av antalet motordrivna terräng— fordon. Å andra sidan blir det möjligt att anpassa eventuellt erforderliga förbud efter de lokala förhållandena, vilket bl. a. inne- bär att undantag från förbuden i form av personliga dispenser behövs i väsentligt mindre omfattning än om alternativet med generellt förbud väljes. Även om svårig- heterna med gränsdragningen mellan tillå- ten och otillåten trafik inte helt bortfaller, blir dock problemen åtminstone kvantita- tivt i hög grad reducerade.

Efter övervägande av skälen för och emot de båda alternativa lösningarna har vi för vår del stannat för att förorda utvä- gen med lokala förbud. Härtill har starkt bidragit att detta alternativ föranleder vä- sentligt mindre begränsning av den allmän- na färdselrätten än vad ett generellt för- bud mot nöjesåkning i terrängen skulle in- nebära.

Befogenheten att utfärda lokala förbud mot viss terrängkörning synes vara av så- dan betydelse för allemansrätten att den bör grundas på ett i lag meddelat delega- tionsbeslut. Även om liknande inskränkning— ar i färdselrätten f. n. kan föreskrivas med stöd av den i administrativ ordning utfär- dade kungörelsen om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet (se ovan under 2.2), bör därför den mer omfattande förbuds- möjlighet som vi anser böra införas kom- ma till uttryck i en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Då det här är fråga om en begränsning av alle- mansrätten i naturvårdande syfte, synes den lämpligaste platsen för delegationsmedgi- vandet vara naturvårdslagen, som redan in- inehåller bestämmelser av liknande inne- börd. Förslag till lag om ändring i natur- vårdslagen ingår bland de i betänkandet framlagda författningsförslagen (se 5. 7.).

Den föreslagna nya 24 a 9 naturvårdsla- gen har utformats i överensstämmelse med vad som i början av detta avsnitt anförts om beskaffenheten av den trafik som skall kun- na underkastas inskränkningar med stöd av de nya bestämmelserna. Färdselförbud skall alltså kunna utfärdas för alla motor-

drivna fortskaffningsmedel, vare sig de ut- gör fordon i vägtrafikförordningens me- ning eller ej. Meddelat förbud skall dock endast avse färd ”på land”, dvs. inte färd på is eller öppet vatten eller i luften. Vida- re gäller att förbud med stöd av åzen bara får omfatta körning utanför farvägar och körleder, dvs. i terrängen vid sidan om vägnätet. Innebörden av uttrycket ”farvä- gar och körleder” torde framgå av l % 1 mom. vägtrafikförordningen, där med väg förstås ”allmän väg, gata eller annan all- män plats, som är upplåten för allmän samfärdsel, samt enskild väg. som nyttjas till farväg, däri inbegripet för samfärdsel endast vintertid avsedd körled”. — I fråga om körning på väg med snöskoter kommer vissa bestämmelser att föreslås i Motorred- skapsutredningens betänkande, närmast i syfte att öka trafiksäkerheten.

Beslutanderätten i de aktuella förbuds- frågorna föreslås bli delegerad till den re- gionala naturvårdsmyndigheten, dvs. läns- styrelsen. Denna myndighet handhar f.n. flertalet liknande befogenheter enligt na- turvårdslagen, och den måste anses väl äg- nad att göra den avvägning mellan natur- vårds- och samfärdselintressena som bör ske innan ett färdselförbud utfärdas. Na- turvårdsverket, som enligt 2 & naturvårds- lagen har överinseende över naturvården i riket och som enligt 40 & samma lag äger föra talan mot länsstyrelses beslut för till- varatagande av naturvårdens intressen, tor- de för säkerställande av en enhetlig lagtill- lämpning kunna utfärda erforderliga an- visningar till ledning för länsstyrelsernas verksamhet. I särskilt viktiga ärenden skall länsstyrelsen enligt 16 % naturvårdskungö- relsen samråda med naturvårdsverket och av frågan närmast berörda kommuner, in- nan beslut fattas.

Grunden för ett färdselförbud med stöd av det föreslagna lagrummet skall enligt åzens första stycke vara att det ”inom visst område erfordras till skydd för djurlivet eller för att undvika otrevnad för närbo- ende eller andra”. Det i lagtexten förutsat- ta behovet av skydd för djurlivet kan up- penbarligen vara för handen även om det

inte föreligger en aktuell fara för att viss djurart försvinner, i vilket fall ett förbud enligt 14 & naturvårdslagen bör meddelas. Även regionala och lokala fredningsbehov avses sålunda bli tillgodosedda genom ut- färdande av färdselförbud enligt det nya stadgandet. Givetvis skall ett sådant för- bud kunna inskränkas till viss del av året, t.ex. yngeltiden. — Det bör påpekas att skydd för djurlivet i sådana fall kan åstad- kommas också med stöd av 1965 års kun- görelse om lokala bestämmelser. Denna för- fattning är dock uttryckligen supplementär i förhållande till bl. a. naturvårdslagen och skall tillämpas endast om de skyddsbestäm- melser som kan ha meddelats med stöd av denna lag inte ger tillräckligt skydd för djurlivet.

Det andra skälet till ett färdselförbud är enligt förslaget risken för otrevnad för "när- boende eller andra”, d.v.s. för dem som uppehåller sig inom området vare sig de är bosatta där eller ej. Avsikten är att läns- styrelsen vid behov skall kunna verkställa ett slags uppdelning av markerna mellan sådana områden där motoriserad turism får förekomma och andra som i möjligaste mån hålls fria från motortrafik. I praktiken tor- de detta i många fall kunna åstadkommas genom att särskilda s.k. skoterleder iord- ningställes och utmärkes mellan övernatt- ningsstugor och rastplatser, varefter för- bud för motortrafik kan utfärdas beträffan— de de leder mellan samma punkter som är avsedda för vandrande och skidåkare. En- dast undantagsvis bör det förekomma att ett område eller en vandringsled avstänges för snöskotrarna utan att en alternativ framkomstmöjlighet står öppen för dem. Överhuvudtaget bör enligt vår mening be- fogenheten att begränsa färdselrätten för en del av allmänheten i syfte att främja trevnaden hos en annan del utövas med varsamhet. Det bör dock finnas möjlighet att i enstaka fall, då fråga är om särpräg- lade områden med stort skönhetsvårde där motorbuller skulle verka starkt störande, förbehålla naturupplevelsen åt dem som är beredda att ta sig dit utan motoriserade hjälpmedel. Även om dessa förutsättningar

för färdselförbud är för handen, bör det om möjligt tillses att andra områden i när- heten med liknande karaktär står till buds för de motorburna turisterna och att dessa får kännedom härom.

Gemensamt för de båda motiven till färd- selförbud — skydd för djurlivet och undvi- kande av otrevnad — är att skyddsbehovet skall vara knutet till visst område. Avsik- ten är inte att generella färdselförbud skall utfärdas, gällande för hela länet eller ex- empelvis alla länets fjälltrakter. I stället förutsättes en noggrann avvägning mellan de fördelar och de olägenheter som ett eventuellt förbud kan antagas medföra både för allmänheten och för den berörda byg- den. Uppenbarligen skall länsstyrelsen ock- så tillse att förbudsområdet inte görs stör- re och förbudstiden inte längre än som mo- tiveras av skyddsbehovet. — Att skyddsbe- hovet skall vara knutet till visst område innebär inte att förbudet måste omfatta hela detta område. Tvärtom framgår av det tidigare anförda att ett färdselförbud — särskilt om det är föranlett av risk för otrevnad — normalt bör gälla endast vissa vandringsleder o.d. Det är inte heller sagt att förbudet behöver begränsas till det om- råde som skall skyddas, utan i många fall kan det vara viktigast att tillfartslederna dit blir spärrade. — En faktor som i prak- tiken bör tillmätas avsevärd betydelse är omfattningen av de bullerstörningar som den aktuella trafiken för med sig. Visar det sig framdeles möjligt att allmänt få skot- rarna bättre ljuddämpade, bör sålunda för- budsbestämmelserna efter hand kunna till- lämpas mindre strängt än om nuvarande bullernivå inte går att sänka. Hur reglerna om bullerbekämpningen skall utformas är en teknisk fråga, som behandlas av Motor- redskapsutredningen. — Utöver vad nu sagts torde några generella anvisningar om färdselförbudens omfattning och innehåll inte kunna ges, utan länsstyrelserna bör ha fria händer att förfara efter omständigheter- na i de särskilda fallen.

I andra stycket av förslaget till 24a 5 naturvårdslagen har intagits vissa allmänna regler om färdselförbudens innehåll och

rättsverkningar. Enligt första punkten har länsstyrelsen att tillse att nyttotrafiken inte hindras av ett utfärdat förbud samt att all- mänhetens rätt att färdas ej onödigtvis in- skränkes genom förbudet. På vad sätt nyt- totrafikens fortbestånd skall garanteras har inte ansetts behöva framgå av lagtexten, utan detta får bli beroende av omständig- heterna, särskilt trafikens omfattning och betydelse samt skyddsbehovets angelägen- hetsgrad. Klart är att den utpräglade nyt— totrafiken —— körning i samband med ren- skötsel och skogsbruk, person- och varu- transport för året-runt-boende i isolerade gårdar, viss trafik av tjänstenatur m. m. — alltid bör vara tillåten, och det torde i regel vara ändamålsenligt att i förbudsbeslutet införes generella undantag för sådan trafik. För trafik som faller inom det ganska vida gränsområdet mellan utpräglad nytto- Och utpräglad nöjestrafik kan det vara lämpligt att föreskriva en idividuell prövning, t. ex. på det sättet att körning av annat slag än den i beslutet särskilt undantagna förbju- des, såvida inte tillstånd därtill meddelas av länsstyrelsen eller vederbörande polis— myndighet. I det individuella dispensären- det kan sedan angelägenheten av att kör- ningen får ske vägas mot det föreliggande skyddsbehovet. Av meddelad dispens bör framgå vad slags körning som tillståndet omfattar. -— Föreskriften om att onödig in- skränkning inte får ske i allmänhetens rätt att färdas har medtagits som en erinran om att allemansrätten inte bör begränsas mer än som är nödvändigt för att tillgodo- se andra allmänna intressen av betydelse. Bestämmelsen har viss motsvarighet i 7 & andra stycket allmänna ordningsstadgan. Andra styckets andra punkt utgöres av en föreskrift om att meddelat färdselför- bud enligt första stycket inte gäller mark- innehavaren eller hans folk. Motsvarande bestämmelse återfinns i 3 & kungörelsen om lokala bestämmelser till skydd för djur- livet, som därjämte undantar statlig och kommunal tjänsteman i tjänsteärende från förbud. Något generellt undantag för tjäns- temän har vi inte ansett erforderligt be- träffande de tilltänkta färdselförbuden,

utan det bör för tjänstemännens del räcka med det ovan berörda stadgandet rörande nyttotrafik i allmänhet. I fråga om mark- innehavaren och hans folk anser vi där- emot lämpligt med en särskild föreskrift som helt undantar dem från förbudens rätts- verkningar. Det är främst praktiska skäl som talar härför: med denna utformning av lagregeln kan ett förbud inte innebära något ersättningsgillt intrång i de rättighe- ter som tillkommer markägaren och and- ra eventuella rättsägare, något som i hög grad förenklar förfarandet vid förbuds ut- färdande. Härtill kommer att markinneha- varen och hans folk i allmänhet torde kun- na åberopa att deras terrängkörning utgör nyttotrafik, varför undantaget i realiteten inte torde föra med sig någon nämnvärd ökning av den tillåtna motortrafiken. —— Uttrycket ”markinnehavaren” är avsett att omfatta både ägare och nyttjanderättsha- vare. När det gäller statsägd jord, bör som markinnehavare betraktas endast den myn- dighet som förvaltar marken; på en fastig- het, som förvaltas av domänverket, skall därför den berörda domänverkspersonalen få färdas men inte vilken statsanställd som helst. För de renskötande samerna skall beaktas att renskötselrätten innebär färd- selrätt på den mark där renarna får hållas på bete och där lappbymedlemmarna äger rätt att jaga och fiska m.m. Denna rätt är oberoende av allemansrätten och bör i fö- revarande avseende anses jämställd med annan nyttjanderätt. En lappbymedlem skall därför inte behöva utverka särskilt tillstånd för att exempelvis åka snöskoter till sina fiskevatten.

Överträdande av färdselförbud som med- delats med stöd av 24a & bör föranleda straff enligt samma regler som gäller vid överträdelse av andra förbud enligt natur— vårdslagen. Enligt förslaget till ändrad ly- delse av 37 59 i lagen skall straffet liksom hittills vara dagsböter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader.

De i 38 3)” och 39 39 första stycket natur- vårdslagen intagna bestämmelserna om skyldighet att ersätta vissa kostnader samt om vitesföreläggande att rätta vad olagli-

gen skett och om handräckning kan någon gång behöva tillämpas på den som överträtt gällande färdselförbud. Härför behövs ing— en ändring av ååzas nuvarande lydelse.

Enligt 41 9 naturvårdslagen skall vissa med stöd av lagen meddelade förbud och förordnanden lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Detsamma synes böra gälla i fråga om färdselförbud enligt den föreslagna 24 a &. Därav föranledd änd- ring i 41 & framgår av lagförslaget.

Förfarandet vid utfärdande av förbud och andra förordnanden med stöd av na- turvårdslagen är i huvudsak reglerat i na- turvårdskungörelsen den 11 december 1964. Motsvarande synes böra gälla i fråga om färdselförbud enligt den av oss föreslagna 24a % naturvårdslagen. Erforderliga reg- ler kan lämpligen intagas i en ny 5 i kun- görelsen. Förslag härtill återfinnes bland författningsförslagen (se 5. 8).

Första och andra styckena av den före- slagna 14a 5 naturvårdsktmgörelsen över- ensstämmer i stort sett med 10 & samma kungörelse, som reglerar förfarandet vid bildande av strandskyddsområde och vid in- förande av tillståndstvång för vissa arbets- företag. Förslag till ett planerat färdselför- bud är sålunda avsett att hållas tillgängligt för granskning inom orten under viss tid, minst en månad, efter det kungörelse om förslaget utfärdats. Under granskningstiden har sakägarna möjlighet att framställa er- inringar, och färdselförbud får inte medde- las förrän granskningstiden utgått.

Tredje stycket innehåller ett undantag från ovannämnda huvudregel att färdsel- förbud inte får meddelas innan gransknings- tiden utgått. Särskilt när fråga är om färd- selförbud till skydd för djurlivet anser vi önskvärt att ingripandet vid behov kan ske snabbt, och det bör därför vara möjligt för länsstyrelsen att i brådskande fall meddela provisoriskt färdselförbud innan gransk- ningstiden utgått. Förslag till det planera- de slutgiltiga förbudet skall dock i vanlig ordning ha utställts till granskning innan

et provisoriska beslutet meddelas. Det tor- de ligga i sakens natur att ett provisoriskt förbud inte får sträcka sig längre än det

föreslagna slutliga förbudet men väl kan ges mindre omfattning än detta. — I 10 & naturvårdskungörelsen har motsvarande spörsmål lösts på det sättet att föreskriften om granskningstid inte gäller, om förord- nandet är avsett att bestå högst sex måna- der. En liknande regel beträffande färdsel- förbuden skulle emellertid kunna föra med sig att förbud, gällande en vintersäsong i taget, utfärdades år efter år utan att sak- ägarna fick möjlighet att genom erinringar inverka på beslutens innehåll.

I åzens fjärde stycke ges bestämmelser om publicering av förbudsbeslut, inkl. änd- ring och upphävande av tidigare beslut. I likhet med vad som enligt 11 & naturvårds- kungörelsen gäller för där avsedda fall skall enligt förslaget underrättelse om be- slutet införas i länskungörelserna, och vi- dare skall tillkännagivande på annat lämp- ligt sätt — t. ex. annonsering i ortspressen —— ske i den mån så finnes erforderligt. Härutöver föreslås att avskrift av beslutet skall tillställas naturvårdsverket och do- mänverket samt berörda polismyndigheter och kommuner. Bestämmelserna är avsed- da att gälla även i fråga om provisoriska beslut enligt tredje stycket. — För att sko— terförare och andra skall få kännedom om utfärdade färdselförbud kan det behövas att spärrade leder och andra förbudsområ- den markeras i terrängen och att anslag uppsättes på lämpligt placerade tavlor etc.. Föreskrifter härom kan lämpligen intagas i de anvisningar som naturvårdsverket bör utfärda till ledning för länsstyrelsernas verk- samhet.

4.3 Terräng/tärningen och renskötseln

Snöskotern utgör genom sin stora fram- komlighet i terrängen ett för renskötseln synnerligen väl anpassat transportmedel, och den har också på kort tid kommit till allmän användning bland rennäringsidkar- na både för gods- och personbefordran och för bevakningsändamål m. m. Det har dock visat sig att snöskotern även kan begagnas på sådant sätt att renägarna utsätts för för- luster och blir hindrade i sitt arbete. Från

rennäringens målsmän har särskilt fram- hållits dels den risk för ökning av antalet renstölder som snöskotrarna anses innebä- ra. dels den okynneskörning med skoter som förekommer i marker där renar uppe- håller sig.

Svårigheten att hindra renstölder, vare sig de förövas med hjälp av snöskoter eller ej, ligger främst i omöjligheten att effek- tivt övervaka de vidsträckta renbetesmar- kerna, vilket för med sig att risken för upp- täckt och bestraffning kan framstå som ganska ringa. Polisbevakningen i dessa öde- och glesbygder måste av naturliga skäl ut- föras huvudsakligen i form av punktinsat— ser, vilka för närvarande förekommer rela- tivt sällan, även om de underlättats av till— gång till nya tekniska hjälpmedel, bl. a. snö- skotrar. Skotrarna är av värde även för ren- näringsidkarnas egen övervakning av ren- hjordarna, vilken dock på många håll för- svagats i samband med övergång till nya och mindre arbetskrävande driftformer. En förstärkning av polisens resurser och en bättre bevakning av renarna torde där- för vara de verksammaste medlen att för- hindra renstölder. Krav på förbättringar i båda de nämnda hänseendena har emeller- tid redan tidigare framförts i olika sam- manhang, och vi anser det inte påkallat att av hänsyn till utvecklingen i fråga om renstölderna framlägga ytterligare förslag härom.

Vad särskilt angår snöskotrar—nas använd- ning vid renstölder torde det inte kunna förnekas att snöskotrar med fördel kan be- gagnas för detta ändamål, och det växande skoterantalet innebär därför en risk för ökning av antalet dylika brott. Detta kan dock enligt vår mening inte utgöra tillräck- lig anledning att söka motverka snöskotrar- nas fortsatta spridning genom att exempel— vis förbehålla rätten att inneha skoter åt personer med viss yrkesutövning e. d. Inte heller är det motiverat att låta färdselrät- tens omfattning påverkas av risken för att en del skotrar kan befaras bli använda för brottslig verksamhet, om de användes ute i terrängen. —— En viss förbättring av ut- sikterna att förebygga sådana stölder som

förövas med hjälp av snöskotrar kan vän- tas inträda, om registrering av dessa for- don blir obligatorisk, vilket Motorredskaps- utredningen torde komma att föreslå. Den nuvarande anonymiteten för snöskoterförar- na minskas då, vilket bör tjäna som en av- hållande faktor. En annan omständighet, som bör verka kraftigt avhållande men som inte torde vara tillräckligt känd, är att den som förövar en renstöld med anlitande av snöskoter utsätter sig — utom för att straf- fas för stöld eller snatteri —— för risken att bli av med fordonet. Enligt 36 kap. 2 & brottsbalken må nämligen egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt samma balk förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller om eljest särskilda skäl föreligger. Med hänsyn bl.a. till svårigheten att avslöja rentjuvar torde det i regel vara motiverat att tillämpa förverkandebestämmelsen på skoterägare som använt sitt fordon eller lå- tit det användas i samband med renstöld. Den s.k. okynneskörningen i renbetes- markerna, varigenom renarna blir störda och i vissa fall kan skadas allvarligt, utgör ett grovt missbruk av allmänhetens rätt att vistas i dessa marker. Trafikens omfattning och skadeverkningarna därav är det svårt att riktigt bedöma. Sannolikt uppkommer mera väsentliga olägenheter i huvudsak ba- ra under speciella förhållanden — främst i samband med renkalvningen och vid re- narnas hopsamlande i större flockar. Nor- malt torde renarna annars inte bli allvar- ligt störda av snöskotrarna, som allmänt an- vändes av renskötarna själva. Även om det lär inträffa att skoterförare avsiktligt hetsar och förföljer renar, saknas anled— ning antaga att sådant ofredande —— som enligt 36 och 59 åå renbeteslagen är kri- minaliserat och medför skadeståndsskyldig- het — förekommer i större utsträckning. Det effektivaste medlet mot sådana över- grepp, som i vissa fall kan innebära straff- bart djurplågeri, är f.ö. knappast ändrade lagbestämmelser utan ökad upplysning. De från renskötselsynpunkt allvarligaste verkningarna av skotertrafiken uppkommer på kalvningslanden och under rensamlings-

arbetet. Då det här är fråga om relativt begränsade områden, bör det inte vara omöjligt att genom lokala terrängkörnings- förbud hindra eller åtminstone avsevärt begränsa onödig körning vid dessa tillfäl- len. Till grund för förbuden kan lämpli- gen läggas ett i lag meddelat delegations- beslut av i huvudsak samma innebörd som ovan under 4.2 föreslagits i naturvårdssyf- te. Då ändamålet med den tilltänkta be- stämmelsen är att tillgodose renskötseln, synes emellertid rätta platsen för stadgan— det inte vara naturvårdslagen utan rennä— ringslagstiftningen, d.v.s. f.n. lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Huvudstadgandet kan därvid lämpligen intagas i den avdelning av lagen (36—38 55) som har rubriken ”Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m.m.”. Förslag till lag om ändring i renbeteslagen ingår bland författningsför- slagen (se 5. 9). — Det kan anmärkas att lagförslaget utan större sakliga ändringar torde kunna användas också som komplet- tering av förslaget till ny lag om rennä- ringen i vårt huvudbetänkande (SOU 1968: 16). I så fall bör stadgandet om terräng- körningsförbud ingå i den avdelning av rennäringslagen som handlar om ofredande av renarna m.m. (8 kap. 1—4 åå).

Första och andra styckena i den före- slagna 38a $$ renbeteslagen överensstäm- mer väsentligen med förslaget till 24a & naturvårdslagen. I fråga om tillämpnings- området finns det dock två skiljaktigheter mellan de båda ååzna. Den ena är att för- bud enligt renbeteslagen skall kunna om- fatta även körning på is; då rensamling inte sällan verkställes på islagda sjöar, har det ansetts påkallat att låta befogenheten att hindra terrängkörning gälla också i så- dana fall. Den andra olikheten mellan för— slagen består i att alla farvägar och kör- leder skall vara undantagna från färdsel- förbud enligt naturvårdslagen, varemot från förbud enligt renbeteslagen undantas endast vägar som är upplåtna för allmän trafik, d.v.s. allmänna vägar och sådana enskilda vägar för vilka det utgår statsbi- drag till vägunderhållet. För övriga enskil-

da vägar och körleder skall enligt försla— get färdselförbud vid behov kunna utfär- das, såvitt gäller andra än dem som har del i vägen och deras folk. Motivet härför är att rensamlingsplatserna ofta är belägna i anslutning till enskilda vägar som anlagts särskilt för att underlätta för renskötarna att delta i samlingsarbetet. Om —- som i regel är fallet — vägarna inte är upplåtna för allmän trafik, bör det vara möjligt att hindra allmänheten från att köra även på dessa vägar och inte bara i terrängen; för arbetet med renhjorden kan körning på vägen vara väl så störande som körning i terrängen.

För vilka ändamål färdselförbud enligt 38 a & renbeteslagen avses kunna meddelas framgår av lagförslagets beskrivning av för- budsområdet: det skall vara fråga om ren- kalvningsland eller om område som brukar användas vid renarnas hopsamlande för märkning. slakt, frånskiljande av främman- de renar eller annat ändamål. Både kalv- ningslanden och flertalet rensamlingsplat- ser används regelbundet år efter år, varför det är förhållandevis lätt att med ledning av uppgifter från renägarna och lappvä- sendets tjänstemän fastställa var skyddsbe- hov är för handen. Givetvis bör ett förbud inte omfatta annan tid än den då förbuds- området brukar begagnas som kalvnings- land resp. för rensamling; detta följer av föreskriften i andra stycket om att allmän- hetens rätt att färdas inte får onödigt in— skränkas. — Beträffande undantag till för- män för nyttotrafiken hänvisas till vad där- om anförts ovan under 4.2.

Enligt den föreslagna åzens tredje stycke skall närmare bestämmelser rörande till- lämpningen av denna & meddelas i ad- ministrativ ordning. Beslutanderätten i frå- gan synes lämpligen kunna delegeras till lantbruksstyrelsen i dess egenskap av cen— tral rennäringsmyndighet.

Tillämpningsbestämmelsernas innehåll bör i huvudsak ansluta sig till motsvarande föreskrifter beträffande färdselförbud en- ligt naturvårdslagen. Avskrift av beslut rö- rande färdselförbud till skydd för rensköt- seln bör dock tillställas även berörda lapp-

byar, länets lappväsende och lantbrukssty- relsen. Vidare torde det vara lämpligt att de nu avsedda tillämpningsbestämmelserna innehåller regler om sättet för att i ter- rängen utmärka de områden som omfattas av färdselförbud enligt renbeteslagen.

l förslaget till ändrad lydelse av 59 5 renbeteslagen har intagits bestämmelser om straff för den som bryter mot gällande färd- selförbud. Straffet bör vara detsamma som vid motsvarande förseelse enligt naturvårds- lagen, d.v.s. i normalfallen dagsböter men för grovt brott fängelse högst sex månader. I renbeteslagens straffskalor ingår f.n. inte fängelse, och någon allmän översyn av la- gens straffbestämmelser synes inte böra fö— retas i detta sammanhang. Överträdande av färdselförbud, som meddelats med stöd av den tilltänkta 38a & renbeteslagen, ut- gör emellertid i realiteten ett specialfall av ofredande av renar, och det skulle enligt vår mening vara otillfredsställande om straffskalorna för olovlig körning och för annat ofredande gjordes olika. Vi föreslår därför att bestämmelsen om straff för över- trädande av meddelat färdselförbud får sin plats i den punkt av åzen — 1 mom. e) — som rör ofredande av renar samt att fäng- else högst sex månader införes som på- följd för grovt brott av de slag som avses i nämnda punkt, vare sig fråga är om olov- lig körning eller om annat i lagrummet kri— minaliserat ofredande av renar.

4.4. Terrc'ingkörningen och allmänna ord- ningsstadgan

De ovan under 4.2 och 4.3 föreslagna möj- ligheterna att av hänsyn till naturskyddet resp. renskötseln inskränka rätten att fär- das med motordrivna terränggående fort- skaffningsmedel kan av naturliga skäl vän- tas få betydelse väsentligen bara inom om- råden av ödemarks- eller utpräglad gles- bygdstyp. Snöskotrarna medför emellertid en del olägenheter för motstående intressen också i och omkring tätorterna. Bl.a. före- kommer det att trafikolyckor och andra trafiksvårigheter vållas i tätorternas till- fartsleder samt att skidåkningen i slalom-

backar och iordningställda spår störs av okynnesåkning med skoter. Motsvarande olägenheter kan i framtiden befaras upp- komma som följd av trafik med andra ter- ränggående fortskaffningsmedel, om det blir möjligt att framställa sådana till priser som gör den överkomliga för en bredare allmänhet.

De påtalade olägenheterna inom områ- dena i tätoriernas närhet (i fortsättningen benämnda ”närområden” till skillnad från de ”fjärrområden” som kan tänkas bli be- rörda av färdselförbud som utfärdas med stöd av de föreslagna tilläggen till natur— vårds- och renbeteslagarna) sammanhänger delvis med att terrängåkdonen i närområ- dena relativt ofta måste korsa allmänna och enskilda vägar och i viss utsträckning också färdas längs vägarna, varvid det inte sällan kan vara svårt att undvika att köra inom vägområdet. De nu nämnda olägenheterna är av trafikteknisk natur och behandlas där- för av Motorredskapsutredningen.

De olägenheter som kan befaras till följd av körning i närområdena vid sidan av vägnätet rör närmast upprätthållandet av den allmänna ordningen, inkl. allmänhetens säkerhet och trivsel, på platser som är upp- låtna till allmänt begagnande. Skyddsbehov av liknande slag har tidigare visat sig med avseende på allmänna badplatser. I ett dy- likt fall (Regeringsrättens årsbok 1963 s. 4) har förbud mot ridning och framföran- de av moped eller annat motorfordon på allmän badplats ansetts kunna intagas i lo- kal ordningsstadga, som utfärdats med till- lämpning ax reglerna i allmänna ordnings- stadgan den 14 december 1956 (angående lokal ordningsstadga se ovan under 2.2).

Av ovannämnda rättsfall torde framgå att allmänna ordningsstadgan i sin nuva- rande utformning ger kommunerna de be- fogenheter som erfordras för att kommu- nerna genom lokala ordningsstadgor skall kunna vid behov reglera terrängkörningen i närområdena. Frågan är enligt vår me- ning av beskaffenhet att i första hand böra behandlas sym en kommunal angelägenhet. Vid alltför stor passivitet från kommuns sida föreligger enligt 23 & allmänna ord-

ningsstadgan möjlighet för länsstyrelsen att ingripa för att få till stånd erforderliga be- stämmelser. Någon författningsändring an- ser vi därför inte vara påkallad i detta sam- manhang.

Genom bestämmelser i lokala ordnings- stadgor bör det vara möjligt att hindra så- dan okynneskörning i närområdena som yttrar sig i att skotrar framförs i skidbac- kar och skidspår avsedda för allmänhetens bruk. Dylika anläggningar får nämligen an- ses upplåtna till allmänt begagnande. Det- samma synes gälla om särskilt avsatta fri- tidsområden o.d. (jfr prop. 1956: 143 s. 52 f), och även i fråga om dem kan det ofta framstå som önskvärt att det finns möjlig- het att förbjuda all motortrafik som inte är utpräglat nyttobetonad.

När det gäller utformningen i en lokal ordningsstadga av nödiga föreskrifter till skydd mot okynnesåkning, torde det inte möta några speciella svårigheter att få ex- empelvis slalombackar och andra skidbac- kar omfattade av bestämmelserna; backar- na är i allmänhet desamma år från år och kan därför lätt anges i stadgan. Besvärligare kan det vara med de skidspår som läggs upp för att tjäna som mer eller mindre per- manenta motions— och tävlingsspår. Dels kan det vara svårt att på nöjaktigt sätt be- skriva dem i stadgan, dels är det inte ovan- ligt att sträckningen ändras helt eller delvis. Av praktiska skäl torde det därför inte kun- na krävas att stadgan innehåller en fullstän— dig beskrivning av skidspårens sträckning, utan det bör vara till fyllest med en unge- färlig lokalisering i förening med att spå- rens markering förklaras skola ske på sätt som anges i stadgan.

Vid antagande av stadgebestämmelser om terrängkörning skall jämlikt 7 % allmän- na ordningsstadgan tillses att bestämmelser- na inte lägger onödigt tvång på allmänhe- ten eller eljest innebär obefogad inskränk- ning i den enskildes frihet. Ett eventuellt förbud mot terrängkörning bör därför in- nehålla ungefär samma undantag till för- mån för nyttotrafiken och för markinne- havaren och hans folk som under 4.2 och 4.3 förutsatts i fråga om där avsedda för-

bud. Av trafiksäkerhetsskäl anser vi dock befogat att såvitt gäller skidbackar låta för- budet mot körning med terrängfordon om- fatta även markinnehavaren och hans folk. — Då körning med snöskoter etc. kan ge upphov till olägenheter från ordningssyn- punkt även om den sker på is, bör förbuds- området vid färdselförbud jämlikt lokal ordningsstadga inte nödvändigtvis vara be- gränsat till att bara gälla körning ”på land” såsom under 4.2 föreslagits i fråga om för- bud enligt naturvårdslagen.

Exempel på lokala stadgebestämmelser av ovan förordat innehåll återfinnes i den vid betänkandet fogade bilagan (se s. 37).

Till undvikande av missförstånd må framhållas att förbud mot framförande av exempelvis snöskotrar på allmänna och en- skilda vägar inte får meddelas i lokal ord- ningsstadga. Sådant förbud kan i stället upptagas i lokala trafikföreskrifter, vilka utfärdas av trafiknämnden med stöd av 61 % vägtrafikförordningen.

4.5 Medförande av jaktvapen vid terräng- körning m. 111.

Under 2.3 har redogjorts för gällande före- skrifter rörande motordrivet fortskaffnings- medels användande vid jakt. Bestämmelser- na är nyligen översedda, och de torde i och för sig — d.v.s. om de allmänt efterföljes —— vara ändamålsenliga för att tillgodose syftet att snöskotrar och liknande motor- drivna hjälpmedel inte skall komma till an- vändning vid själva jakten. —— Som tidigare angivits är det inte förbjudet att vid ter- rängkörning medföra jaktvapen, exempel- vis vid färd till eller från jaktområdet eller vid färd inom detta till eller från jaktpass, men vissa regler finns uppställda om sättet för förvaring av vapnen m.m. vid färd utanför jaktområdet.

Företrädare för naturskydds- och jägar- organisationer har under utredningsarbetet gjort gällande att nuvarande bestämmelser i jaktstadgan inte är effektiva, då det gäl- ler att hindra att jakt bedrivs med hjälp av snöskoter. Enligt deras uppgifter är det tvärtom vanligt i de norrländska ödemar-

kerna både att älgar och rovdjur (t.ex. järvar) spåras och förföljes av skoteråkare och att ripor och annan fågel skjuts från snöskotrar med motorn i gång. Med hänsyn till de stora avstånden anses det utsiktslöst att annat än undantagsvis ertappa dem som gör sig skyldiga till sådan olaga jakt. För att lättare kunna ingripa mot de nya for- merna av tjuvskytte önskar man få till stånd generellt förbud, liknande det finländska, mot att vid färd på snöskoter medföra jakt- vapen. Det bedömes nämligen vara väsent- ligt enklare att avslöja förseelser mot ett dylikt transportförbud än att få fram fäl- lande bevisning om olaga eller olovlig jakt.

Det torde finnas grundad anledning till antagande att snöskotrar i viss utsträckning begagnas både vid olovlig jakt och vid jakt som sker i strid mot jaktstadgans regler om jakttider och jaktmetoder. Av nedan angiv- na skäl anser vi dock att det föreslagna transportförbudet inte är någon lämplig metod att komma till rätta med dylika miss- förhållanden, som bäst motarbetas genom ökad upplysning och effektivare bevakning.

Ett förbud mot att transportera jaktvapen på snöskoter skulle innebära att ett i och för sig helt oskyldigt förfarande kriminalise- rades; om förbudet skall kunna beivras, måste nämligen straff inträda även om det inte föreligger anledning till misstanke om att vapnet avsetts komma till användning vid olovlig eller olaga jakt. Med hänsyn härtill kan straffet för överträdande av ett eventuellt transportförbud inte sättas sär- skilt högt, utan endast böter torde ifråga- komma. Det förefaller också orimligt att stadga förverkande av vapen och fortskaff- ningsmedel som påföljd för en dylik ord— ningsförseelse. Det är då inte särskilt san- nolikt att de som avser att använda sina vapen vid olaga eller olovlig jakt skulle låta sig i nämnvärd omfattning avskräckas från överträdelse av transportförbudet. För många av de laglydiga jägarna, å andra si- dan, skulle ett förbud att medföra vapen på snöskoter medföra betydande svårighe- ter. I stora delar av norra Sverige ligger jaktmarkerna ofta långt från bilväg och järnväg, och snöskotern är därför i många

fall det lämpligaste transportmedlet vid jakt- utflykter. Särskilt jägarna i de norrländska fjäll- och dtogstrakterna skulle otvivelak- tigt uppfatta det som en orättvisa, om de förhindras att medföra jaktvapen på snö- skoter samtdigt som det förblir tillåtet att transportera vapen i bil eller flygplan. I varje fall torde det bli ofrånkomligt att kombinera ett transportförbud med möj- lighet till iniividuella eller generella dispen- ser. Ett dispenssystem skulle emellertid bli ganska tungrott och innebära tidsutdräkt och kostnaler både för allmänheten och för myndigneterna. Erfarenheterna av det finländska transportförbudet (se ovan un- der 3.2) visar f.ö. att generella undantag för vissa yrkeskategorier är ägnade att all- varligt minska förbudets effektivitet.

I stället för totalt förbud mot att med- föra jaktvapen vid färd med snöskoter har från något håll föreslagits att vapen vid sådan färd skall få medföras endast på kälke som dras efter skotern, varvid tillika skulle gälla att vapnet måste förvaras olad- dat i väl tilslutet fodral. Enligt vår mening är det emellertid inte sannolikt att dylika bestämmelser skulle få någon större verkan till förhindrande av olaga och olovlig jakt, och inte heler framstår det som tillräckligt motiverat att införa skyldighet för skoter- förare att alltid ha släpfordon med sig på jaktutflykter. Vi har därför inte ansett oss böra föreslå införande ens av ett dylikt be- gränsat transportförbud.

Vid sidan om kravet på transportförbud har förslag framförts om upphävande av andra stycl-et i 11 5 3 mom. jaktstadgan, så att bestämmelserna i lagrummets första stycke om förvaring av vapen och ammu- nition vid fird i motordrivet fortskaffnings- medel blir tillämpliga också vid färd inom jaktområde: till eller från jaktpass. Enligt vår mening är det åtskilligt som talar för att detta firslag bör genomföras. Emeller- tid anser xi oss inte ha sådan kännedom om jaktfrågor att vi kan bedöma frågan från olika jakträttsliga synpunkter. Försla- get synes därför böra vila i avbidan på den allmäma översyn av jaktstadgan som kan emotse; när tillräcklig praktisk erfaren-

het föreligger av 1967 års omfattande änd- ringar i stadgan.

På grund av vad ovan anförts framläggs i denna promemoria inte något förslag till ändring i gällande jakträttsliga bestämmel— ser.

4.6 Åtgärder för att minska olägenheter av terrängkörningen

Om — såsom vi förordar — rätten att får- das med motordrivna terränggående fort- skaffningsmedel i princip får bestå med de begränsningar som gäller för allemansrät- ten, torde man böra räkna med en väsent— lig ökning av antalet terrängfordon, särskilt snöskotrar, redan inom de närmaste åren. Vidare bör beaktas att den ovan under 4.2. föreslagna befogenheten för länsstyrel- sen att reglera terrängkörningen kan med- föra att den motoriserade trafiken i fjäll- trakterna blir mer koncentrerad till särskil- da skoterleder än som nu är fallet. Båda dessa omständigheter innebär risk för ökad ”nötning” på terrängen, bl.a. i form av till- tagande nedskräpning längs lederna. Om vissa av de nuvarande vandrings- och skid- lederna i fjällen skall kunna avstängas från motoriserad trafik, erfordras också att al- ternativa sträckningar, avsedda för skoter- åkarna m.fl., rekognoseras och markeras i terrängen.

För att innan det blir för sent möta den ökande motortrafiken i fjälltrakterna behövs enligt vår mening samordnade åtgärder för att iordningställa och underhålla skoterle- der och för att städa längs lederna. Verk- samheten bör vara organiserad länsvis med länsstyrelsen som sammanhållande organ; både i sin egenskap av regional naturvårds- myndighet och som tilltänkt beslutsmyndig- het i frågor rörande terrängkörningsförbud kan länsstyrelsen beräknas få god överblick över behovet av åtgärder på detta område. Som huvudmän för de särskilda åtgärderna anser vi att i första hand vederbörande kom- muner bör ifrågakomma. Naturvården är enligt naturvårdslagen en kommunal ange- lägenhet, och för fjällkommunerna är tu— rismen en viktig näringsgren. Härtill kom-

mer att de åtgärder som blir aktuella i före- varande sammanhang bör utföras av folk som har fjällvana och helst är bosatt i fjäll- trakterna. De kommunala organen torde vara de som är bäst ägnade att rekrytera den arbetskraft som passar för ändamålet. Om erforderliga åtgärder inte kommer till stånd i kommunal regi, bör i andra hand annan huvudman för åtgärderna kunna in— träda. Härvid kan det exempelvis bli fråga om statlig markförvaltande myndighet (främst domänverket), större enskilda markägare (t. ex. skogsbolag) samt turist- och naturskyddsorganisationer.

När fråga är om åtgärder som kan inne- bära skadegörelse eller åverkan på den be- rörda marken, måste givetvis tillstånd till arbetena i förväg inhämtas från vederbö- rande markägare, om denne inte själv är huvudman för företaget.

Finansieringen av ovannämnda, av den motoriserade trafiken i fjällen föranledda åtgärder bör i princip ankomma på trafi- kanterna, d.v.s. f.n. i huvudsak skoter- ägarna. Åtminstone såvitt gäller iordning- ställande av nya skoterleder över längre sträckor, torde man dock kunna räkna med insatser från arbetsmarknadsmyndigheter- na; det är här fråga om sysselsättningsob— jekt av den typ som lämpar sig som reserv- arbete i de norrländska glesbygderna. An- ordnande av kortare skoterleder samt lö- pande underhålls- och städningsarbeten torde däremot vara mindre väl ägnade att utföras i arbetsmarknadsregi, och man bör därför räkna med att de måste bekostas på annat sätt.

Vi har övervägt att ordna finansieringen av ifrågavarande åtgärder genom en sär- skild skoteravgift men har kommit till att en sådan avgift skulle föra med sig så sto- ra indrivnings- och övervakningssvårighe- ter m.m. att uppslaget förkastats.

I detta sammanhang bör emellertid be- aktas att skotrarna redan nu är föremål för viss beskattning. Skotrarna är nämligen bensindrivna och förarna måste således be- tala bensinskatt (f. n. 43 öre per liter). Me- dan andra motorfordonsägare genom det allmänna vägnätet erhåller en motpresta-

tion från statens sida för erlagd drivme- delsskatt, får flertalet skoterägare nästan ingen direkt nytta av den bensinskatt de i denna egenskap betalar. Endast de renskö- tande samerna uppbär viss ersättning för den bensinskatt som belöper på deras sko— terinnehav; detta sker genom att ett årligt belopp (hittills 100 000 kr.) anvisas till SSR för att enligt landsmötets beslut användas för ändamål som gagnar de renskötande samerna (se prop. 1968: 57 och 1969 års statsverksprop., Bil. 11 s. 174 f). Beloppet avräknas mot automobilskattemedlen. —— Kollektiv gottgörelse för erlagd skatt läm- nas sedan länge till olika bensinförbrukare som inte utnyttjar vägnätet, bl.a. till mo- torbåtsägarna. I detta fall utgår kompensa- tionen i form av bidrag till byggande och underhåll av småbåtshamnar m.fl. åtgär- der för fritidsbåttrafiken (se 1935 års stats- verksprop., sjätte huvudtiteln s. 81 ff; prop. 1969: 58 s. 81, JoU 17, rskr 200; Kungl. kungörelsen den 23 maj 1969, nr 323, om statsbidrag till hamn, brygga eller farled för fritidsbåtar).

Med hänsyn särskilt till den beskattning av skoteråkningen som sålunda förekom- mer är det enligt vår mening rimligt att staten tar på sig kostnaderna intill ett visst årligt belopp för de åtgärder som erfordras för att hindra olägenheter genom den mo- toriserade trafiken i fjälltrakterna. Detta kan förslagsvis ske i form av ett särskilt anslag under jordbrukshuvudtiteln, avseen— de snöskoterleder m.m. Anslaget bör dis- poneras av naturvårdsverket, lämpligen ge- nom utläggande av ”ramar” för de berör— da länsstyrelserna, varefter dessa verkstäl- ler detaljfördelningen mellan olika arbets- företag efter samråd med kommuner och andra som är villiga att ställa sig som hu- vudmän för åtgärderna.

Behovet av åtgärder är svårt att uppskat- ta med någon grad av säkerhet. En oviss faktor är, i vilken omfattning länsstyrelser- na kommer att utnyttja den föreslagna be- fogenheten att hänvisa skoterförare m.fl. till särskilda leder. Vidare är det osäkert, om och i vilken utsträckning skoterleder kommer att anordnas genom arbetsmark—

nadsmyndigheternas försorg. Möjlighet till omprövning på grundval av vunna erfaren- heter bör därför finnas. Till grund för om- prövningen bör ligga förslag av naturvårds- verket, som upprättas efter samråd med berörda länsstyrelser.

Under inledningsskedet bör anslagsbeho- vet beräknas under förutsättning att hu- vudsakligen underhålls- och städningsarbe- ten skall bekostas från anslaget. Kostnaden per dagsverke, inkl. material- och trans— portkostnader m.m., kan då —— med led- ning av erfarenheter från likartade reserv- arbeten — uppskattas till ca 150 kr. Anta- let erforderliga dagsverken bedömer vi till ca 5000 om året. Det sammanlagda års- beloppet, 750 000 kr., ryms väl inom den ram som den årliga bensinskatteinbetal- ningen utgör.

Med hänvisning till vad som anförts ovan i detta avsnitt av betänkandet föreslår vi således att under jordbrukshuvudtiteln upp- föres en årlig anslagspost, avsedd för snö- skoterleder m.m., om t.v. 750000 kr. An- slaget fördelas av naturvårdsverket mellan berörda länsstyrelser, som i sin tur förde- lar tillgängliga medel på olika aktuella ar- betsföretag. Till huvudmän för dessa bör om möjligt utses de kommuner där arbete- na skall äga rum, men i andra hand bör bidrag kunna utgå till annan sökande, som har intresse av att åtgärder kommer till stånd. Anslagspostens storlek bör omprö- vas efter framställning av naturvårdsverket, när tillräckliga erfarenheter vunnits genom den inledande verksamheten.

5. Sammanfattning

Under senare år har olika typer av mo- tordrivna terränggående fortskaffningsme- del fått allt större utbredning. Särskilt gäl- ler detta snöskotrarna, d.v.s. lätta band— fordon som i första hand är avsedda för färd i snö men som numera tillverkas ock- så för barmarksgång. Antalet snöskotrar i landet, som f.n. torde vara minst 12000 st., ökar i snabb takt. Tyngre bandfordon (främst vesslor och bandvagnar) förekom— mer också men i väsentligt mindre antal. För framtiden kan förutses att nya former av hjulfordon med hög framkomlighet i terrängen samt olika typer av svävar- eller luftkuddefarkoster utvecklas och kommer till allmän användning både på barmark och i snö.

Rätten att färdas över annans mark föl- jer i Sverige av den s.k. allemansrätten, som bl. a. innebär att envar i princip an- ses berättigad att färdas också vid sidan av vägnätet, blott det kan ske utan risk för markskada. Snöskotern torde i regel kunna framföras utan särskilt tillstånd av markägaren, om det sker på snötäckt mark utanför tomter och planteringar. Övrig ter- rängkörning med motordrivna fortskaff— ningsmedel torde däremot i allmänhet vara laglig endast om den sker med markägarens samtycke.

Snöskotern, liksom andra motordrivna terränggående fortskaffningsmedel, har vi- sat sig lätt kunna missbrukas till skada för allmänna och enskilda intressen som är be-

roende av att naturen vid sidan om vägnä- tet lämnas så långt möjligt ostörd av mo- toriserad trafik. För att hindra en framtida invasion i ömtåliga trakter och komma till rätta med förekommande missbruk föreslår de sakkunniga ett tillägg till 1964 års na- turvårdslag, innebärande att länsstyrelsen får befogenhet att meddela förbud mot framförande av motordrivna fortskaffnings- medel på land utanför farvägar och körle- der, om det erfordras till skydd för djur- livet eller för att undvika otrevnad för när— boende eller andra. Vid meddelande av så- dant förbud skall tillses att nyttotrafiken inte hindras och att allmänhetens rätt att färdas inte onödigtvis inskränkes. Vidare föreslås sådan ändring i 1928 års renbetes- lag att förbud mot motortrafik skall kun- na meddelas inom område som utgör ren- kalvningsland eller brukar användas vid hopsamling av renarna.

För att motverka okynneskörning med snöskotrar och andra terrängfordon i fri— tidsområden, skidbackar och skidspår som är upplåtna till allmänheten rekommende- ras att kommunerna vid behov inför färd- selförbud i sina lokala ordningsstadgor. Normalförslag till sådana stadgebestämmel- ser har utarbetats.

Rennäringssakkunniga har övervägt in- förande av förbud mot att medföra jaktva- pen vid färd på snöskoter men har stan— nat för att ett sådant förbud skulle föra med sig större olägenheter än fördelar. Inte

heller i övrigt föreslås någon ändring av gällande jakträttsliga bestämmelser.

I syfte att minska olägenheterna av den motoriserade terrängkörningen bör särskil- da skoterleder iordningställas och under- hållas, varjämte det bör ordnas med städ- ning längs dessa leder. Verksamheten av— ses bli organiserad länsvis med länsstyrel- sen som sammanhållande organ. Som hu- vudmän för de särskilda åtgärderna bör i första hand berörda kommuner ifrågakom- ma. Finansieringen av åtgärderna anses i princip ankomma på trafikanterna, f.n. i huvudsak skoterägarna. Av praktiska skäl och med hänsyn till att bensinskatt erläg- ges för skotrarna, trots att dessa i mycket ringa utsträckning anlitar det allmänna väg- nätet, förordas dock att kostnaderna skall bestridas av statsmedel. För ändamålet fö— reslås ett särskilt av naturvårdsverket dispo- nerat budgetanslag under jordbrukshuvud- titeln om t. v. 750 000 kr. om året.

Bilaga Exempel på terrängskörningsförbud i lokal ordningsstadga

Lokal ordningsstadga för A-by kommun

Terrängkörning

xx &.

1 mom. Utan tillstånd av polismyndigheten får motordrivet fortskaffningsmedel ej fram- föras på följande platser:

a) mom fritidsområdena ——————————————————— '

b) i skidbackarna 1 ———————————— med tillhörande skidliftar;

e) i de av kommunen och A-by idrottsförening iordningställda skidspår på B- berget och i C-skogen vilka i terrängen markerats på sätt som godkänts av kommunen. 2 mom. Förbudet enligt 1 mom. gäller icke:

a) markinnehavaren och hans folk i fall, som avses i 1 mom. a) eller c);

b) körning i samband med Spårning eller annat arbete för skidbackes eller skidspårs iordningställande eller vidmakthållande;

c) körning under polis- eller ambulanstjänstgöring;

d) korsning i ungefär rät vinkel av skidspår, som avses i 1 mom. c).

ordisk udredningsserie (Nu) 1969

ronologisk förteckning

. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete . Leajennettu pohjolsmainen talloudellinen yhtesityö. . Nordforsks miljövårdsutredning. . Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister.

. Konsumentoplysning i undervisningen.

. Sjätte nordis a semekonterenseni Hetta. . Nordisk gyldighet av forerkort. . Nordiskt sjukhusfysikersamarbete. . Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien. . Nordisk sjömansskattefördelning. . Udvidet nordisk ekonomisk samarbejde. Öresundsregionen. . Nordtrans. . Nordisk standardiseringskonferanse i Oslo. . Laajennettu pohjoismalnen taloudellinen yhteistyö. . Läromedelsforskning och undervisningsplanering. . Expanded Nordic Economic (;o-operation . lnternordisk gyldighet av resepter.

Statens offentliga utredningar 1969 i! _ .

SYStematij-s'k fört-eefkning

Justitiedepartementet

.»Faktisk brottsii het bland skolbarn. [1]- Bostadsrätt; [4* Utsökningsvått ix. [5]

Kungörelsean'norieering. [7]

ADB inom. inskrivningsvesendet. [9]

.Ny gruvlag. P%] _ _ _ ,

International a optionsrått. [11] Ny valteknik. [19 , Åmbetsensvaret. '20]

Yttrandefrihetens gränser. 38å

Domstolevåsendet lll. Full öl] av talanvmim. [41]

Vidgad enmhållsinfon'netion. [48 _ _ _ Expropriationeutredn'ingen. 1_. xproprlationsendamaloch expåorfåigtionsersättning m.m; Betänkande lll. [50] 2. Bilaga 'nr. . _ 1 * Rättsociöi'ogisk undersökning avekadestånderätten. [58]

Försvarsdepertementet

Ekonomisystem för försvaret. [24] _

Planering och progrembu'dgeterin'g i'n'o'm försvaret. [25] Militära tjänstgöringsåldersutredmngen. 1. Militära tjänst- görinåsåldrar. [33 .Medicineke och psykologiska aspekter på ål rande mim. 34] FriVilijgtörsvaret 2. HemVärnet. [40]

Socielde'p'artementet

Ett renare samhälle. [18]

Bättre utbildning för handikappade. [[35 Läkemedeistöreörjning i-sa'mVerkln. 46 Nerkomnnyärdskommittén. 1. Nerkotikapro'blemethei Ill. samordnade åtgärder. [52] 2. Narkotikaproblemet. Del IV. Socialmedicinska och k ln'iske undersökningar. [53]

KomMun-i'ketienedepertementet

Ny ejöa'rbemidslag. [3 . 'Hemnugåiinlngen. 1. 9 svenska hamnarna. [22] 2. Bi- agor.

Skolskjuuarne och trafiksäkerheten. [26]

Texesvsternet i Postverkets,tidningerorelse. [39] Vågplaneutredningen. 1. Vägplan 1970. [56] 42. Vågplan 19' 0; Bilagor. [57]

Finensdepartementet Förenklad obiigetionahanterinp. [13]

Lagstiftning om värdepapper: nder m.m. och om stämnelakatt på värdepapper. [16] Nya mynt. [17] Skogsbeakatmingen. [301] Lakemedeieindustrin. 36 Skattebrot'ten. [4'2] Fordpnibeskattnlngen. [45] Kapitalbeskettningen. [54] Sjomansbeskattningen. [55]

Utbiidningsdep'ertemente't _ Utredningen rörande sexualchh amt-mama ; visnings- och uppwenin arbetet (USSU) 17; Hm 'next: livet i Sverige. [2] 2. u'elkundmpen pågrun'dekole högstadium |. Elevenkit. [8] 3. Sexuelkunekapen eiet. [28] 4. Sexuelkunskepen på grundskolans hådmdi

ll. 'Lirerehkit. EM

Regionmueik. 12' , Filmen-* censur oc omer. [14 _ Utbildning för bibliotek, erkiv och inform-uk. [37]

Mellanskolene ledning. [47]

Jordbruksdepartemeritet

Växtförädlerrätt. [15] . , Skogstillstånd och tkegsyvårdsåmgrder. [32] , Snöskotern-terrängkörn'in'g oehfardselrått. [59]

Hendelsdejp'artempnt'et Idrott åt alla. [29] Olja'i beredskap. [311

inrikesdepartementet

Skogsindustri i södra Sverige. [21] Linepienering 19.67. [271' ,. _ .. Lokalisering? och-rabnalnolnuc [4.9]

Civildepertementot

Offentliga tjänstemän bieYnlor. [6] Nyn lantmäteri. [43]

i gym

% ?

e—R—v—tm—n—ww.

'.'"?hön' »"1.

i

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningsmiss nummer | den kronologiska förteckningen. .—-—-—--