SOU 1970:14

Urbaniseringen i Sverige : en geografisk samhällsanalys

1. Inledning

Varje samhälle, utvecklat eller mindre ut- vecklat, industriellt eller agrart organise- rat, kan ses som en speciell lösning av produktionens och den sociala samverkans fysiska kombinatorik. Under stabila sam- hällsförhållanden — somliga skulle kanske vilja säga stagnerade — blir kombinatoriken i tid och rum så rutinbetonad, att den knap- past drar till sig någon särskild uppmärk- samhet från de agerandes sida. Det gamla och invanda tas för givet och utan alterna- tiva lösningar.

Men i ett samhälle, som av en eller an- nan anledning kommit i rörelse, måste po- sitionerna och kombinationerna prövas om av den ene efter den andre. Alla sneglar på alla andra för att försöka gissa sig till i vilken riktning systemet tycks röra sig och så gott det går rätta sig därefter. Sådana si- tuationer har inträtt många gånger under tidernas lopp. Just nu är vi inne i en gan- ska dramatisk omprövning av samhällets kombinatorik. Denna tar sig bland annat uttryck i en omfördelning av befolkningen i en riktning som kommit att kallas urba- nisering.

Begreppet urbanisering kan ges flera be- tydelser, alla i grund och botten ganska va— ga. De som tilldelar ordet dess vidaste inne- håll stryker under att saken rör sig om över- gången till en ny livsform. Man har i den meningen talat till och med om landsbyg- dens >>mentala urbanisering». Samhällssta- tistikern och ekonomen är benägna att mäta

urbaniseringen som en förskjutning av be- folkningens gruppering i näringsgrenar mot en dominans av sekundära och tertiära kate— gorier. När urbaniseringens fortgång i USA skall snabbkarakteriseras anföres som indi- kator att antalet akademiska lärare nu bli- vit större än antalet gruvarbetare. Den som ägnar sig åt fysisk planering lägger måhän- da mera vikt vid att observera den växande åtgången av mark för andra ändamål än jord- och skogsbruk. Samhällsgeografen be- skriver urbaniseringen som en allt tätare »packning» i rummet av arbetsplatser och befolkning och en allt intensivare interak- tion inom och mellan regioner.

Om man för jämförelsens skull går in mera i detalj på utvecklingen i USA, finner man, att det var redan 1957 som en större del av befolkningen där sysselsattes med annat än att _odla och att tillverka varor. I själva verket har ända sedan 1947 nästan hela nettotillväxten av sysselsättning fallit inom undervisning och forskning, sjukvård, administration, bankväsen, handel och lik- nande (Fuchs 1968). Vi rör oss otvivelak- tigt i samma stil in i det som ibland kallats det efterindustriella samhället.

Bakom sådana yttre kännetecken som för- ändrad näringsstruktur, koncentration i rummet av arbetsplatser och befolkning, förändrad markanvändning och ökad rörlig- het ligger djupare omvandlingar i sättet att ordna arbete och liv. Nyckelorden har va- rit specialisering och samverkan. Produktio-

nen av materiella föremål lika väl som ut- bytet av information och medverkan i grup— per, som bildar opinioner och fattar beslut, knyter samman människor och maskiner i ett allt intensivare ömsesidigt beroende. Ju mer man delar upp arbetsuppgifterna i små— stycken, utförda av starkt fackinriktad per- sonal och utrustning, desto mer måste ock- så denna samverkan intensifieras.

Det är inte möjligt att få fram en total- bild för ett helt land över hur gamla bind— ningar löses upp och nya kommer till. Här får man inskränka sig till specialundersök— ningar i stickprovsform. Utvecklingens sam- manlagda effekter på befolkningens fördel- ning över territoriet kan däremot avläsas. Man finner då, att så snart bearbetningen av de utspridda naturtillgångarna upphör att vara ett ur sysselsättningens synpunkt dominerande inslag i ekonomisk verksam- het, finns det starka produktions- och dis- tributionstekniska motiv för att packa aktivi- tet i rummet. Att tidsavstånden förkortas medför inte bara att de direkta förflytt- ningskostnaderna minskas för personer, ma— terial och meddelanden. Det ökar också möjligheterna att inom en begränsad tid- rymd, t. ex. en dag, kunna åstadkomma fler växlande kombinationer mellan perso- ner, redskap och materialenheter. Dagen är naturligtvis en särskilt kritisk tidsenhet, så snart människan är inblandad i ett för- lopp. Staden är självfallet den bebyggel- seform, som ger de största möjligheterna till daglig samverkan.

I det följande skall befolkningens fördel- ning i Sverige översiktligt beskrivas och för- ändringarna i fördelningen följas med ett kort tidsperspektiv bakåt. Syftet är att åstad- komma bakgrundsdata, som skall användas i senare specialstudier. En mera djupgåen— de analys av befolkningsutvecklingens olika sidor står att finna i nyligen utkomna arbe— ten av Tryggveson 1967, Norborg 1968 och Jakobsson 1969. Den här begagnade meto- den har inte tidigare förekommit i denna landsomfattande skala och bör därför först kommenteras.

Befolkningens geografiska fördelning och fördelningsändringar brukar redovisas om- rådesvis. Till riksöversikter använder man vanligen länen eller A-regionerna som enhe— ter. Metoden är enkel på grund av att sta- tistiska data finns tillgängliga i summerad form för dessa enheter.

Beträffande de inre delarna av kommu- nerna saknas bearbetade data i den offici- ella statistiken med det undantaget att man avskiljer tätorter från glesbygd. De större städerna producerar sin egen statistik, som ger vissa upplysningar om den inre diffe- rentieringen med hjälp av oregelbundna om- rådesindelningar av växlande typ.

Som har framhållits många gånger är data som summerats över oregelbundna statistik- områden — administrativa eller andra — mycket illa lämpade till bas för geografisk analys. Sådana data kan inte ge en fullgod uppfattning om situationen i skilda delar av landet eller skilda delar av ett stadsom- råde på ett enhetligt och jämförbart sätt. De blir ibland rent vilseledande genom att de inte ger samma grad av generalisering över hela ytan. Härtill kommer att uppgif- terna inte ligger väl tillrätta för lägesanalys med dator.

En realistisk diskussion av regionala pro— blem måste grunda sig på en realistisk före- ställning om rumsliga skalförhållanden. Det har därför varit nödvändigt att utarbeta nya metoder för mätning och redovisning, som ger förbättrade möjligheter att förmedla en

sådan föreställning. Det är dock självklart, att man inte kan reducera data från hela landet utan att tillgripa förenkling och gene- ralisering.

Basen för lägesredovisningarna är kart» verkets koordinatsystem. Summering av da- ta har skett med hänsyn till de kvadratiska celler, som kan bildas i anslutning till koor- dinatsystemet. I riksöversiktema hänför sig basdata till en minsta cell med 10 kilome- ters sida. Då cellnäten dragits upp har grundprincipen varit att mindre celler skall kunna fogas ihop till större. Ekonomiska kartans bladindelning har därvid tagits som norm.

Basdata per kvadratmil har erhållits på följande sätt. Tätortsbefolkningen enligt folkräkningama 1960 och 1965 har koordi- natsatts med hjälp av »Koordinatregister över Sveriges församlingar och tätorter» (Micklander—Torstensson, 1964, dupl.). Det innebär, att tätorternas centrumpunkter har kunnat lokaliseras med en noggrannhet av 1 km i rikets koordinatnät.

Glesbygdsbefolkningen per kvadratmil år 1960 har beräknats med hjälp av en befolk- ningsprickkarta, grundad på 1960 års folk- räkning (Hedbom—Norling-Pålsson 1964). I de yttersta glesbygderna medför detta ett visst fel per kvadratmil, eftersom befolk- ningsprickkartans minsta enhet är så pass stor som hundra personer. Genom att alltid flera kvadratmilsceller summerats i bearbet- ningarna torde dock detta fel i stort sett

ha utjämnats. Den minsta här begagnade summeringsytan är 32 kvadratmil. Beräkningen av glesbygdsbefolkningen per kvadratmil år 1965 har tyvärr inte kunnat grundas på en ny upplaga av befolknings- prickkartan. I stället har ett approximations- förfarande måst tillgripas. Först har en kor- rigering gjorts i förhållande till 1960 för de små tätorter, som kommit till eller för- svunnit mellan de båda folkräkningstillfäl- lena. Den befolkning, som efter denna kor- rigering kommit att ligga utanför gränserna till 1965 års tätorter, har sedan proportio- nerats på 1960 års fördelning av glesbygds- befolkningen med hjälp av en specifik för- ändringskoefficient gällande för varje län. Sannolikheten talar för att denna metod snarare underskattar än överskattar folk- minskningen inom de perifera, glesast be- folkade områdena. Denna slutsats under— stödjes för övrigt av de resultat som Nor- ling (1968) och Jakobsson (1969) kommit fram till. Befolkningens relativa koncentra- tion mellan 1960 och 1965 kan därför i den lokala skalan i själva verket antas vara något större än vad den följande redovisningen synes ge vid handen.

Som framhölls i inledningen lägges hu- vudvikten i framställningen vid hur befolk- ningens »packning», det vill säga befolk- ningstätheten, håller på att förändras. Tät- heten vid varje tidpunkt ses dock inte som en fast storhet, knuten till ett fast system av beräkningsregioner. Den ses däremot som en variabel utlagd över landytan, en variabel med en topografi, som växlar med det skalperspektiv man har anledning att anlägga. Täthetsvariabeln framräknas i prin- cip med hjälp av en glidande cirkulär mät— yta, som ges en radie, vilken svarar mot den skalnivå som man är intresserad av. Täthetsmåttet hänför sig därvid till mätytans medelpunkt. I praktiken måste mätytan av beräkningstekniska skäl uttryckas som en till cirkelform anpassad polygon bestående av hela kvadratmilsceller, och den kontinuerli- ga glidningen ersättas med hopp mellan re- gelbundet utlagda gitterpunkter. Mätytorna har — som senare motiveras närmare — getts radierna 30, 65 och 100 kilometers

radie. Gitterpunkterna har lagts i ett kvad- ratiskt nät på 20 kilometers avstånd från varandra, vilket gör att landet täckes med ungefär 1 260 beräkningspunkter.

I originalrapporterna (Hägerstrand—Mo— dén—Rystedt 1967, Hägerstrand 1968, Ö- berg 1969) ges en siffermässig redovisning av de utförda beräkningarna. Här inskrän— kes redovisningen till mera överskådliga isa- ritmkartor, som i stora drag beskriver de oli- ka variablerna.

Ett ytterligare analysinstrument utgöres av tabeller över folkmängden i zoner med olika egenskaper. Dessa folkmängder har räknats fram genom summeringar av folk- mängden i de celler om fyra kvadratmil, som omger varje gitterpunkt. Mätetalet vid gitterpunkten avgör till vilken zon cellen skall föras.

I några profildiagram har data, som hän- för sig till de nyss nämnda cellerna om fyra kvadratmil, summerats med hänsyn till ra— der och kolumner för att skärpa bilden av vissa regionala motsatsförhållanden i lan- det.

Erforderliga datamaskinprogram har ut- vecklats i samarbete mellan Staffan Modén, Stig Nordbeck, Bengt Rystedt och Sture Öberg.

Systemet av tätorter

Enligt 1960 års folkräkning bodde 73 pro- cent av Sveriges befolkning i tätorter. An- delen hade stigit till 77 procent år 1965 (tab. 1). Den undre tätortsgräns på 200 invånare, som begagnats vid dessa beräk- ningar, ligger mycket lågt enligt internatio- nella begrepp. Om man i stället sätter den undre gränsen vid 2500 invånare, var den andel av landets befolkning, som bodde i stadsmässiga agglomerationer, 60 procent år 1960 och 64 procent år 1965. Till jäm- förelse kan nämnas, att städer med mer än 2 500 invånare innehöll 63 procent av be- folkningen i USA år 1960 (Lampard 1968).

3.1. Rangordningsfördelningen och dess förändring

Ett vanligt sätt att sammanfatta hur ett lands stadsstruktur ter sig är att ordna orterna i en rangordningslista med hänsyn till in- vånartal. Då man förtecknar städerna — eller tätorterna — i ett land i rangordning är det mycket vanligt, att man erhåller en fördelning, som nära ansluter sig till formeln P )( Rm : en konstant,

där P är befolkning, R rangordningsnum— mer och m en exponent. Exponenten lig- ger vanligtvis mycket nära värdet 1. Om den är precis 1, betyder det, att den näst största orten är hälften så stor som den största, den tredje orten i rang i sin tur en tredjedel av den största och så vidare.

En ledande stad på 1 miljon invånare skul- le sålunda närmast följas av orter med 0,5 och 0,3 miljoner. Det svenska tätortssyste- met har i stort sett inte legat långt från denna fördelningsregel.

Denna empiriskt iakttagna regelbunden- het har blivit kallad »lagen om befolkning- ens koncentration» (Auerbach, 1913) och den har tagits som ett tecken på att stads— orterna bildar ett sammankopplat system med specifika balansförhållanden mellan de individuella elementen. Man får naturligt- vis inte betrakta regeln som normativ för något slags »bästa» stadssystem. En ratio- nell motivering till att göra så har det inte varit möjligt att finna. Däremot bör det vara tillåtet att betrakta den regelmässiga rangordningsfördelningen som en mall, vil- ken kan tjäna till bakgrund vid internatio- nella eller historiska jämförelser. Den skall användas i det syftet i följande översikt över de svenska tätorternas inbördes storlek.

Orter med mindre än 2 500 invånare ute- sluts ur materialet. På det sättet erhålles en bättre överensstämmelse med den undre gräns för stad som sättes internationellt.

Tabell ]. Tätortsbefolkningens andel av to- talbefolkningen.

År Undre tätortsgräns Undre 200 inv

tätortsgräns 2 500 inv

73% 77%

60 % 64 %

2500 '

[

1 10 100 x 1000 2

Figur ]. Sambandet i logaritmisk skala mellan folk-mängd (P) och rangordningsnummer (R) för orter med över 2 500 invånare i USA 1930 och 1940, Österrike 1934 samt Sverige 1950. W=Wien, S=

Stockholm, G = Göteborg. M = Malmö.

I fig. 1 anger den vertikala axeln folk- mängd och den horisontella rangordnings- nummer. Båda talföljderna återges i loga- ritmisk skala.

Förenta Staternas städer ansluter sig 1930 mycket nära till en perfekt rangordningsre- gel med New York i toppen. Sverige låg 1950 någorlunda nära huvudregeln, men hade ett påfallande underskott i ortsgrup- pen närmast under 100000 invånare. Det hade fordrats mer folk i orter av typen Norr- köping, Hälsingborg, Uppsala och Örebro för att svackan skulle ha fyllts ut.

Kurvan för Österrike medger jämförelse med ett land av ungefär samma storlek

som Sverige men med en långt mindre sta— bil historia. Den har en någorlunda rät- linjig, om än långsluttande, nedre del, me- dan primatstaden Wien skjuter upp högt över omgivningen. Saken skulle inte alls ha tett sig så, om hela den gamla Donau- monarkin valts till områdesbas. Men inom gränserna för Saint-Germainfredens are- ellt begränsade statsbildning blir Wien plöts- ligt överdimensionerad. Staden hör ju för övrigt till de få miljonstäder i världen, som under senare tid råkat ut för folkminsk— ning, något som väl får betraktas som en anpassning till det nya, förminskade eko- nomiska och politiska reviret. Fallet med

Size 10, 000, 000

Los Angeles, Calif. (1950: |

l,970,358) l l Baltimore, Md.

1,ooo,ooo 1950: 949.708)

250,000

1oo,ooo '"

50.000

2,500

1,000

Hudson, N. .

0 100 200 500 1.000 2,000 4,000

Cumulative number of cities

Figur 2. Sambandet mellan folkmängd (Size) och rangordningsnummer (Cumulative number of cities) för städer i USA vid valda folkräkningsår. Vissa städers rangordningsförändringar genom tiden framgår. Källa: Lampard 1968.

Österrike antyder, att det kan ligga något i tanken på den rätlinjiga rangordningen som tecken på balans i systemet.

Förenta Staternas stadssystem har utveck- lats med en anmärkningsvärd stabilitet hos det relativa fördelningsmönstret ända sedan den första folkräkningzn 1790 (fig. 2). D;t- ta har, som framgår, inte uteslutit en om- skyffling av individuella orters positioner. Baltimore har legat någorlunda stilla, me- dan Los Angeles bara sedan 1880 klättrat upp från tvåhundrade till fjärde plats. I allmänhet har en ort skjutit fart, då den

kunnat lägga sig till med en för perioden karakteristisk växtindustri (Lampard 1968).

Den extrema motsatsen till Förenta Sta- terna eller Sverige företrädes av vissa län- der med en mycket starkt dominerande pri- matstad. Danmark hör dit. Köpenhamn står för tredjedelen av landets befolkning. Vanligtvis rör det sig annars om länder med ett kolonialt förflutet. Man brukar ibland tala om att dessa drabbats av huvudstads- hypertrofi. Men det finns inget enkelt sam- band mellan typen på stadsfördelning och ekonomisk utveckling. Korea och Kina har

5000004f ,.

2500—_q

— | |

1 l l . ' v _. su mo zoo saoamc

Figur 3. Sambandet mellan tätortsbefolkning (INV) och rangordningsnummer (RANG) för 20 - 20 km stora celler i det nationella nätet i Sverige 1950 och 1965. Endast tätortsbefolkningi tätorter med över 2 500 invånare har medräknats.

fördelningar av USA-typ, medan Australi- en mera faller in under den grupp där stor- städerna helt dominerar. Snarare tycks det vara så, att det är länder med en lång stadshistoria och en viss ekonomisk och poli- tisk komplexitet, som jämkat sig fram till en logaritmiskt rätlinjig rangordningsfördel- ning (Berry 1961).

Med den areella utbredning, som de stör- sta storstadsområdena numera fått, är det inte längre så självklart som tidigare hur pri- matstaden och övriga större orter skall av- gränsas gentemot omgivningen före inplace- ringen i ett rangordningsdiagram. För att undvika godtycklighet på denna punkt vid jämförelse bakåt i tiden i Sverige, jämföres i fig. 3 inte folkräkningens tätortsindivider utan tätortsbefolkningen inom tvåmilsceller i det nationella nätet. Fortfarande gäller dock att endast folkräkningstätorter med mer än 2500 individer tagits med. I de fall där flera sådana orter kommit att ligga i samma cell har deras befolkningar sålunda adderats. Data från 1950 och 1965 har be- handlats på helt lika sätt.

Ingen djupgående omproportionering har förekommit i det svenska stadssystemet mel- lan 1950 och 1965. Svackan närmast efter Malmö står alltjämt kvar. Man kan sålun— da göra samma observation som beträffande utvecklingen i Förenta Staterna, nämligen att systemet befolkningsmässigt förskjutes uppåt med bibehållen stabilitet i helhets- bilden.

Förskjutningen mellan 1950 och 1965 är dock inte helt parallell. Stadstillväxten har inte lagt sig procentuellt lika över hela fäl— tet. De fyra tätast befolkade cellerna, som täcker centrala Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping har haft en procen- tuellt ganska låg tillväxt.

Under hundratusengränsen har däremot det relativa växten varit betydligt större. Det går inte att utpeka någon särskild storleks- grupp som förlorat i relativ position ovan— för den valda gränsen på 2500 invånare. Gruppen mellan 2 500 och 3 500 invånare har för övrigt tillförts 48 nya medlemmar under perioden. Om diagrammet förlängts till att omfatta också tätorter, som är mind-

Tabell 2. Antal invånare i celler med hänsyn till rangordningsnummer.

Förändring i %

Rangordnings- nummer 1960 1965 1950/60 1960/65 1950/65

1— 4 5— 24

1 727 1 105

1 799 17 4 21 1 271 28 15 47

25— 49 50—— 74 75—— 99 100—124 125—149

596 351 236 171 115

671 31 13 48 402 33 14 49 279 29 18 53 198 34 16 55 135 33 18 56

re än 2 500 invånare, skulle det dock visat sig, att de båda kurvorna korsat varandra. De minsta tätorterna befinner sig på tillba— kagång (jfr Norling—Jeansson 1967 och Enequist 1969).

Tab. 2 sammanfattar siffermässigt utveck- lingen av rangordningsfördelningen från 1950 över 1960 fram till 1965 räknat till och med den etthundrafyrtionionde cellen. Det framgår åter att orterna (cellerna) i toppen har haft den svagaste relativa utvecklingen med ett tillskott på något över 20 procent under hela femtonårsperioden. Större delen av befolkningsökningen kom här under 1950-talet, medan 1960-talets första fem år medförde nästan stillestånd. Tillväxten i öv- rigt ligger på omkring 50 procent till 1965, då man väljer 1950 års invånartal som bas. Om det finns en allmän tendens, så är den snarast att rangordningskurvan lyfts mera i sin bakre än i sin främre del.

Det liggeri rangordningsfördelningens na- tur, att det är totalstrukturen som beskrivs. Bakom denna kan det dölja sig både steg framåt i ledet och steg bakåt för enskil- da orter. Men dessa förskjutningar inträf— far inte snabbt, i all synnerhet inte vad gäller större orter.

Att systemet bibehåller sin allmänna typ över tiden i så hög grad som sker tyder på att det skall till mycket starka regional- politiska mediciner, om man avsiktligt vill försöka ändra det i sådan riktning, att or- ter inom en viss storleksklass växer eller hålls tillbaka i förhållande till de övriga. Åtgärder adresserade till vissa medlemmar i systemet får oundvikligen spridningseffek- ter, som tränger igenom hela systemet (Wär-

neryd 1968) och svårförutsebara motreaktio- ner uppkommer.

3.2 Regionala tendenser i tätorternas till- växthastighet

Det övervägande flertalet enskilda större tät- orter — undre gränsen fortfarande satt vid 2 500 invånare — ökade sin befolkning mel- lan 1960 och 1965. Om man summerar folkmängden 1965 i alla de orter, som upp- nått 2500 invånare och däröver år 1960 finner man en total folkökning i dessa på 425 000 personer eller 9,5 procent.

Den individuella variationen var dock mycket stor. Denna variation hade också vissa ganska slående regionala drag. Detta illustreras, då man delar upp orterna i två grupper, nämligen i dem som vuxit mer än genomsnittet (plusorter, fig. 4) och dem som vuxit mindre eller i ett fåtal fall min— skat (minusorter, fig. 5). Orter som kom- mit att ligga alldeles på genomsnittsvärdet har utelämnats.

Den geografiska fördelningen av de båda ortstyperna hör inte till varandra helt ute- slutande regioner, men de båda mönstren är ändåymycket olika. Plusorterna är först och främst starkt koncentrerade till Stock- holms närmaste omgivning. Västra Skåne är ett annat men mindre förtätat koncentra- tionsområde. I övrigt ligger dessa orter för- delade i ett brett band över södra och mel- lersta Sverige upp till en ganska skarp nord- gräns, som löper från Gästrikland ner till Götaälvdalen. Norrländska plusorter upp— träder i större antal bara i Norrbottens län.

Minusorterna, dvs. orterna med svag till-

Geogr Inst 100 km Lund 1968

Figur 4. Tätorter med över 2 500 invånare år 1960 som under perioden 1960—1965 ökat mer än riksgenomsnittet (dvs. mer än +9,5 %) för dessa orter. Orter på genomsnittsvärdet utelämnade.

Geogr Inst ”(”'" Lund 1968

der perioden 1960—1965 ökat mindre än Orter på genomsnittsvärdet utelämnade.

Figur 5. Tätorter med över 2 500 invånare år 1960 som un riksgenomsnittet (dvs. mindre än +9,5 %) för dessa orter.

växt eller ibland absolut minskning, har en framträdande gruppering längs efter och strax norr om plusorternas nordgräns. De förekommer således talrikt i norra Bohus- län, Dalsland, inre Värmland, inre Dalar- na och Hälsingland. Ett flertal ligger också i mellersta Norrland.

Mälarområdet är på ett slående sätt tomt på minusorter. Undantaget är tätorten Stockholm själv. En triangel mellan Kal- mar, Jönköping och Halmstad saknar ock- så minusorter men framvisar i gengäld en riklig mängd plusorter.

Avståndet till befolkning i Sverige

Med tanke på hur snabbt interaktionen nu- mera växer mellan de verksamheter som försiggår på olika platser och inom olika regioner är en orts individuella storlek ett ganska denaturerat faktum, lösryckt från sammanhanget med den närmare och fjär- mare omgivningen. Den totala befolknings- fördelningen, uppbyggd av en spridd bosätt- ning, som interfolieras av tätorter med väx— lande storlek och inbördes avstånd, utgör ett kontinuum, vars allmänna täthetsväx- lingar är en överordnad variabel i förhål- lande till den enskilda ortens eller kommu— nens invånartal. Särskilt i ett så glest be- folkat land som Sverige framstår de skif- tande avstånden till olika slags ekonomisk verksamhet och till befolkning som de pri- mära vägvisarna för vad som kan vara möj- ligt att åstadkomma med regionalpolitik och »områdesplanering. Olikheterna inom lan- det i dessa hänseenden är enormt stora och håller snabbt på att bli ännu större, ett förhållande som nu närmast skall de- monstreras.

4.1 Lägesprofiler i ett urval av orter. Be- jolkningens fördelning i sammandrag

Varje punkt man väljer har sitt unika läge i förhållande till omgivande befolkning. Om man emellertid nöjer sig med att uttrycka saken med en enkel lägesprofil, det vill säga undersöker hur befolkning ackumuleras ut- åt med stigande avstånd i alla riktningar,

blir det möjligt att urskilja vissa lägestyper. Fig. 6 visar lägesprofilerna i ett antal punk— ter från skilda delar av landet. Endast den inom Sverige boende befolkningen har ta- gits med.

Det är att märka, att man här måste tänka sig att förflyttningar sker med land- transport på ett ganska tätt vägnät. Resul- tatet blir naturligtvis mycket annorlunda om man istället väljer att uttrycka lägesprofiler med avseende på den befolkning som per tidsenhet kan täckas in med hjälp av ett så starkt kanaliserat transportmedel som flyg.

Stockholm, Göteborg och Malmö har lä- gesprofiler som ligger på något olika nivåer men annars är varandra ganska lika i sin relation till omgivande befolkning. De in- tar en särställning i landet som de punkter från vilka man inom kort avstånd kan nå stort befolkningsunderlag. Stockholm har ett lägesövertag ända upp till något över 200 km. På större avstånd än så finns det knappast någon skillnad mellan Stockholm och Göteborg. Den lilla skillnad som kan registreras är snarast till den senare ortens fördel. Malmö har det minsta underlaget av storstäderna, så länge man som här skett räknar in bara befolkningen innanför Sve- riges gränser. Stadens uddläge kompenseras inte inom den uppmätta räjongen. På 450 kilometers avstånd nås bara 4 miljoner, me- dan gränsvärdet på samma avstånd är 6 miljoner i Stockholm och Göteborg.

,. ÖREBRO Gorzaoac JÖNKÖPING STOCKHOLM . KALMAR MALMÖ

1 | |

3040 50 100 200 300400 km 100 200 300400 km

SUNDSVALL

ösrzasuno (UMEA)

ARJEPLOG LULEÅ

./K

100" !

10 20 30 40 50 100 200 300400 km 10 20 30 40 0 100 200 3 0400 km

Figur 6.'Lägesprofiler i logaritmisk skala för ett'antal orter i Sverige år 1960. Lägesproiilen visar hur många invånare (INV) man når inom växandelavstånd (km) från_den valda utgångsorten med dess egen befolkning inräknad.

Ifall man räknat med en fast förbindelse över Öresund skulle lägesbilden ha kastats om radikalt i Malmö och i viss utsträckning också i Göteborg. Stockholm skulle bara rent lokalt äga det bästa läget i Sverige i förhållande till omgivande befolkning.

De två inlandsorterna Jönköping och Öre- bro har nästan identiskt lika lägesprofiler. De är utpräglat S-formiga, vilket visar att befolkningstillskottet per avståndsenhet är störst på ett mellanavstånd mellan 30 och 200 km. På de än större avstånden mattas ökningen av men man kan observera att läget här snarast är något förmånligare än vad gäller Stockholm och Göteborg.

Kalmarkurvan tillhör samma allmänna typ, men den ligger ända upp till 300 kmzs avstånd ungefär femtio procent under de båda inlandsorternas. Detta är den kost- nad som kustläget åsamkar.

Exemplen från Norrland har en annan karaktär. Även om begynnelsepunkterna i Sundsvall och Östersund inte ligger långt från dem som gällde i Jönköping och Kal- mar, visar det sig att tillväxten med stigande avstånd är mycket långsammare. På exem— pelvis 200 kilometers avstånd når Jönköping 3,2 miljoner invånare, medan Sundsvall när bara 0,7 miljoner. Kalmar når inom samma avstånd 1,2 miljoner invånare, medan Ös- tersund när bara 0,5 miljoner. Inte ens de mycket långa distanserna räcker till för att åstadkomma en utjämning jämfört med situationen i mellersta Sverige.

Det kan tilläggas, att Umeås lägesprofil sammanfaller så nära med Östersunds, att den inte kunnat anges för sig i samma dia— gram. Umeå och Östersund är således lik- värdiga som norrländska centralorter. Men de är bägge ungefär femtio procent sämre belägna i förhållande till befolkningsunder- lag än Sundsvall inom det intervall, som be- räkningen omfattar.

Ytterligare längre norrut visar sig Luleå ha ett visst överläge inom zonen 40—150 km i förhållande till Östersund (eller Umeå). Därefter blir dock tillskottet per avståndsen- het ringa. Luleå når inte mer än 0,8 miljo— ner inom 450 km. Från en så isolerad ort som Arjeplog måste man röra sig utåt upp

till 60 km för att kunna räkna in bara 10 000 invånare. Ortens relativa läge blir mindre ogynnsamt med ytterligare stigande avstånd, men ett underlag på 1 miljon nås aldrig in- om 450 km.

De norrländska lägesprofilerna karakte— riserar ganska väl lokaliseringsdilemmat i Norrland i jämförelse med situationen i de nedre delarna av Sverige. Även om en lokal koncentration av befolkning kan vara gan- ska stor, som den är i Sundsvall eller i Luleå, så kan detta inte kompensera den låga folktätheten i den vidsträcktare omgiv- ningen. Den allmänna kostnaden för inter- aktion måste därför öka starkt ju längre norrut i landet man kommer. Transporterna i Norrland är inte bara ett de långa avstån- dens problem. Det har också en ytdimen- sion, som skulle kunna karakteriseras son: de många långa avståndens problem.

De väldiga regionala skillnaderna i folk- mängd per ytenhet mellan norra och södra Sverige framgår i starkt komprimerad form av fig. 7. Här har folkmängden summerats tvärs över landet i rader och kolumner av 20 kilometers bredd. Ingen rad norr om mellersta Dalarna når upp över 100 000 in- vånare. De flesta befinner sig mycket långt under detta tal. Om man bortser från de ensamstående höga värden, som skapas av Stockholm och Göteborg, ligger radvärde- na i mellersta och södra Sverige däremot ge- nomgående mellan 100 000 och 300 000 in- vånare.

Totalbefolkningens förändringar under perioden 1960—1965, summerad på samma sätt men för tydlighetens skull med annan stapelskala (fig. 8), kännetecknas av att minskningen helt dominerar ända ner till i höjd med norra Närke och Västmanland. Det är de större kustorterna som här sva- rar för att det uppkommer spridda rader med ökning.

Den kraftiga befolkningstillväxten i mel— lersta och södra Sverige har fallit ut myc- ket ojämnt, vilket tydligast framgår om man jämför staplarna i fig. 7 och fig. 8. Den största ökningen inom radsummorna faller i ett brett band på ömse sidor om Stock— holmsstapeln. Också Göteborg-Jönköpings-

iooapoo i—— 000 009 i——

— 1 000 000

500 000

100 000 0

Figur 7. Sveriges befolkning 1965 i i rader och kolumner av 20 kmzs b trädande.

profildiagram. Antalet invånare har summerats tvärs över landet redd. Kontrasten mellan norra och södra Sverige är starkt fram-

000. Gl + *— 000 SZ * *"

Figur 8. Totalbefolkningens förändringar 1960—1965 i pronldiagram. Observera att stapelskalan för tydlighetens skull är en annan än i Hg. 7.

GEOGR INST LUND 1555

Figur 9. Totalbefolkningen 1960. Kartan visar antal invånare i tusental, som'från varje punkti landet kan nås inom 30 km (det lokala befolkningsunderlaget). Polygonen visar hur en cirkelyta approximerats vid beräkningarna.

GEOGR lNST LUND 1958

Figur 10. Totalbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varje punkt i landet kan nåsginom 30'km (det lokala befolkningsunderlaget). SOU 1970: 14 1: 23

raden ökade kraftigt. Men närmast söder därom är det ingen proportionalitet mellan folkmängd och folkökning. Först från Halmstad-Kalmarraden och söderut kom- mer en ryckvis stigande ökning. Men den kan inte på långa vägar mäta sig med den mellansvenska.

Kolumnsummorna visar på ett mycket slå- ende sätt hur befolkningstillväxten i Sverige håller på att klyva sig i en östlig och en västlig beståndsdel. Fastän det ännu finns en ganska stor sammanlagd folkmängd i inlandet mittemellan, är ökningen där ingen eller ringa. Den västkustorienterade folk- ökningen kan under perioden ganska väl mäta sig med den Stockholmsorienterade.

4.2 Bestämningen av lokalt och regionalt befolkningsunderlag

Befolkningstätheten är en relativ storhet. Den bild man får fram beror på hurdan mätyta man väljer som utgångspunkt. Väl- jer man en liten yta blir variationen rik på detaljer. Väljer man en större utjämnas va— riationen och bara de större dragen kom- mer fram. Här skall befolkningens täthet mätas med hänsyn till två nivåer, en som kan kallas »lokal» och en som kan kallas »regional».

Den lokala nivån har valts så, att den kan anses fånga upp den variation i folk- tätheten som en individ kommer i beröring med i sin dagliga verksamhet. Den regio- nala nivån skall däremot svara mot den va- riation, vilken har betydelse för de något sällsyntare utflykter i omgivningen som en individ gör, då han till exempel söker säl- lanköpsvaror, specialistvård eller utflykts— mål vid veckoslutet. Båda nivåerna bör ock- så te sig intressanta ur företagens synpunkt.

En förvärvsarbetande individ är intresse- rad av hur många alternativa arbetsplatser han kan nå från sin bostad. Omvänt har ett företag intresse av att veta hur mycken arbetskraft eller vilket marknadsunderlag som finns inom nära räckhåll. Dessa rä— jonger har naturligtvis inte en exakt yttre gräns, i varje fall inte i kilometer räknat. Arbetsmarknadsfältet beror på vilka färd—

medel, som det finns att välja mellan, och vilka uppoffringar i tid och pengar, som den anställde är beredd att ta på sig. Ak— tuella data över pendlingen i landet tyder dock på att man schematiskt kan anta, att en bil- eller bussburen person betraktar 30 km som en övre gräns för skälig arbets- resa (Kindahl 1965, Erson 1969). Denna radie får här representera den lokala nivån. Tillämpningen av detta mått innebär natur- ligtvis inte en rekommendation om att det bör begagnas som något slags planerings- norm. Ett vägavstånd är ju bara ett unge- färligt närmevärde på det långt viktigare tidsavståndet.

Valet av mätyta för den regionala nivån är svårare att motivera och blir därför än- nu mera godtyckligt. En aktionsradie på 100 km svarar troligen nära mot maximi- avståndet för veckoslutsutflykten. Median- avståndet för stadsbefolkningens omflytt— ning i landet ligger mycket nära 100 km (Jakobsson 1969, s. 231). Samma radie är dessutom lika med det avstånd inom vilket transporter med lastbil brukar betecknas som lokaltrafik och som omfattar 80 pro- cent av lastbilarnas totala transportarbete (Kritz 1968, s. 30). På dessa grunder väljes 100 km till radie i den regionala mätytan.

I vissa beräkningar har som mera begrän- sat alternativ begagnats en radie på 65 km utan annan motivering än att utjämningen inte drives fullt så långt som då man mäter med den större ytan.

4.3. T otalbefolkningens lokala fördelning

Den största lokala anhopningen av befolk- ning i landet är naturligtvis Stor—Stockholm. 1965 fanns det där något mer än 1,2 mil— joner invånare inom 30-kilometersräjongen. Därnäst följde i rang en punkt strax öster om Göteborg med 0,6 miljoner invånare samt Malmö-Lund-området med 0,4 mil- joner (fig. 10).

Sedan är det ett långt steg från dessa högt uppskjutande befolkningstoppar till vad som följer därnäst. En friliggande lokal koncentration på 200 000 invånare förekom- mer bara på två ställen, nämligen vid inre

Mälaren (Västerås-Köping-Eskilstuna) samt i centrala Östergötland (Linköping-Norrkö— Ping).

Lokala förtätningar på 100 000 invånare och något däröver förekommer på betydligt fler håll i landet. Först och främst passe— ras detta tröskelvärde inom ganska vida zo- ner närmast omkring de tre storstäderna. Södra Uppland, östra Västmanland och norra Södermanland hör dit. Detsamma gäl- ler västra Västergötland och södra Bohus— län samt praktiskt taget hela Skåne och Ble- kinge fram till Karlshamn. De därefter åter- stående, isolerade öarna med 100 000 invå- nare är räknat från söder: södra Vätter- bygden, Östergötland med undantag av söd- ra skogsbygden, centrala Närke (som för öv- rigt i mitten uppnår mer än 180 000 invå- nare), Karlstad, Falun-Borlänge, Gävle- Sandviken och slutligen Sundsvall. Tröskelvärdet 50 000 invånare överskrids inom två stora regionala block, ett central- svenskt och ett sydvästsvenskt. I Norrland förekommer bara smärre spridda öar med denna folktäthet. I inlandet är det endast Storsjöbygden, som når upp till mer än 50000 invånare. De övriga förekomsterna ligger vid eller nära kusten i nedre Hälsing- land och östra Medelpad samt vid Umeå, Skellefteå och Boden.

Norrlands inland och nordöstra Svealand avviker markant från övriga delar av lan- det. Hela området med undantag av cen— trala Jämtland samt gruvdistrikten i norr har mindre än 10000 invånare inom alla upptänkliga lokala arbetsmarknader, i all- mänhet till och med betydligt under. Tät- heten avtar givetsvis inåt mot fjällen. En så låg folktäthet förekommer ingenstans i södra Sverige.

Redan den korta tiden mellan 1960 och 1965 medförde avsevärda förändringar i den lokala befolkningsfördeliningen (fig. 11). De stora dragen hos förändringarna framgår redan då man rätt och slätt jämför skillna- derna i de absoluta talen. En linje från norra Bohuslän till Gävle delar landet i två stycken med diametralt motsatta kännetec- ken. Norr om denna gräns minskade de lo- kala arbetsmarknaderna över hela ytan med

undantag av smärre spridda tillväxtöar, be- lägna huvudsakligen vid kusten. Söder om gränsen ökade de lokala arbetsmarknaderna i breda stråk med undantag av spridda minskningsöar.

De verkligt betydande ökningarna i abso- luta tal räknat är begränsade till några få punkter. Den underliggande sifferkartan vi— sar, att Stockholms 30-km-räjong fick ett tillskott på 100 000 invånare, Göteborgs på 44000 och Malmö—Lunds på 35 000. Inre Mälardalen ökade som mest med 23000.

De registrerade procentuella förändringar- na (fig. 12) nyanserar bilden av tillväxten något. Den största relativa ökningen (15 procent) förekom i Stockholmsområdets yt- terkanter, såväl norrut i Uppland som sö- derut i Södermanland, samt i det lappländ- ska gruvdistriktet. En tioprocentig ökning inträffade på flera håll, i Stockholmsom— rådets mitt, i inre Mälardalen, i mellersta Bohuslän, i Malmö, Växjö, Umeå och Luleå.

Alla tre storstadsområdena omges av var— sin region med fem procents folkökning. Flera andra stråk och punkter nådde sam- ma relativa ökning. Detta inträffade kring Halmstad, i Kristianstad-Olofström-områ- det, i ett stråk från Jönköping mot Växjö, i centrala Skaraborgs län och södra Värm- land, i mitten av Närke, vid Gävle-Sandvi— ken samt innanför Skellefteå. Även mellers- ta Gotland fick en något mer än 5-procentig ökning. Då man jämför befolkningsfördel- ningen 1960 (fig. 9) med minskningsregio- nernas utsträckning (fig. 11 och 12) finner man, att det i stort sett är alla de delar av landet vilkas lokala befolkning låg under 50 000 invånare som utsatts för folkminsk- ning. Detta gäller hela Norrland och nord- västra Svealand. Det gäller också östra Upp- land, nordöstra Småland och sydöstra Skå- ne. Det förekommer också fläckar av minskning på några ställen i intervallet 50— 100000 invånare. Mest anmärkningsvärd är Söderhamn-Bollnäsbygden. I övrigt upp— träder sådana fläckar på ett påfallande tyd- ligt sätt i stråk där flera län stöter sam— man. Mötesplatsen mellan Uppsala, Väst- manlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

GEOGR INST LUND 1968

Figur Il.'Det'lokala befolkningsunderlagets absoluta förändringar 1960—1965. Kartan visar total— befolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r=30 km). Streckade områden anger befolkningsminskning. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll mätytan färre invånare 1965 än 1960. 1:26

GEOGR INSY LUND 1968

Figur 12. Det lokala befolkningsunderlagets relativa förändringar 1960—1965. Kartan visar total- befolkningens förändringar i procent inom den angivna mätytan. Streckade områden anger befolk- ningsminskning.0mråden med punktmarkering anger att befolkning saknas.

GEOGR msr _100 '”" LUND 1553

Figur 13. Totalbefolkning 1960. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varje punkt i landet kan nås inom 100 km (det regionala befolkningsunderlaget).

GEOGR lNSl LUND 1968

Figur 14. Totalbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental, som från varjefpunkt i landet kan nås inom 100 km (det regionala befolkningsunderlaget).

GEOGR INSI LUND 1968

Figur 15. Det regionala befolkningsunderlagets absoluta förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r=100 km). Streckade om- råden anger befolkningsminskning. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll mätytan färre in- vånare 1965 än 1960.

7100

." "55

?>

' GEOGR msr _ _ '_r __—___ LUND resa

_l kl.. ' .— . i i _, 5 5200_ ' i , '6200

Figur 16. Det regionala befolkningsunderlagets relativa förändringar 1960—1965. Kartan visar totalbefolkningens förändringar i procent inom den angivna mätytan. Streckade områden anger befolkningsminskning. Områden med punktmarkering anger att befolkning saknas.

är ett sådant område. Örebro läns sydgrän- ser mot Skaraborgs och Östergötlands län är ett annat. Ett tredje är Älvsborgs läns gräns mot Skaraborgs, Jönköpings och Hal- lands län. Ett fjärde är det hörn, där Hal-. lands, Kronobergs och Kristianstads län möts. Ett femte, slutligen, är den likarta- de mötesplatsen mellan Kalmar, Kronobergs och Blekinge län. Man kan nog utgå ifrån, att dessa detaljer avslöjar något mer än till- fälligheter. Länsgränserna har under sin långa tillvaro genom summan av förvalt— ningens åtgärder troligen fått en bortstötan- de effekt på tätortsbildningen även om den allmänna folktätheten varit förhållandevis hög.

4.4. T otalbefolkningens regionala fördelning

Då man ser på befolkningens fördelning i ett regionalt perspektiv förloras detaljskär- pan. Men huvuddragen blir tydligare och enklare.

Även regionalt sett (fig. 14) har Stock- holmstrakten landets mest koncentrerade be- folkning, men tyngdpunkten förskjuts nu helt naturligt mot inlandet, eftersom först där ett befolkningsunderlag kan fångas upp i alla riktningar. Eskilstuna blir centrum för något mer än 2 miljoner invånare.

Den därnäst största regionala koncentra- tionen har sitt centrum i Boråstrakten och når 1,4 miljoner. Försprånget i förhållande till Skåne är ringa. I trakten av Hässleholm finns det 1,2 miljoner invånare i omgiv- ningen inom en radie av 100 km.

Mellan Mälardalen och sydvästra Sverige löper ett brett band inom vilket den regio- nala folktätheten genomgående når upp över 0,6 miljoner invånare. Tätheten faller se- dan snabbt utåt på båda sidor av bandet.

Vid Kalmarkusten är värdena nere vid 300000 invånare. I norr löper motsvaran- de befolkningströskel från Hälsingland över Siljan till norra Bohuslän. Norrlands inland delas av tröskeln för 100 000 invånare. Det- ta är tjugo gånger mindre än den högsta tätheten i Mälardalen.

Skiftningen i regional befolkningskoncen— tration mellan 1960 och 1965 (fig. 15 och

16) påverkas naturligtvis mycket starkt av tillväxten i de tre storstadsområdena. Den innebär ju med det sätt att se, som anlägges här, att stora räjonger har fått starkt ökad befolkning inom dagsresans räckhåll. Ök- ningen är genomgående något över 5 pro- cent i såväl östra Svealand som Göteborgs- regionen i vid mening och i Skåne.

Den regionala ökningen i Mälardalen är mycket stor i absoluta tal. Den når 160 000 invånare i det inre av området, det vill säga dubbelt så mycket som den mera be- gränsade Stockholmstrakten hade i lokal ök— ning. Det får tolkas så, att Stor-Stockholm ingalunda har monopol på tillväxten i östra Svealand. Ökningen faller i precis samma omfattning ut över de andra huvudorterna i regionen.

Vid sidan av tillväxten kring de stora po— lerna finner vi ett sammanhängande öknings- band över mellersta Sverige och västra Syd- sverige. Var någonstans man än väljer en ort inom detta band så visar sig befolk— ningen ha ökat med mer än 20000 invå- nare inom 100 kilometers avstånd.

På folkminskningssidan ger en jämförel- se mellan fig. 11 och 15 situationens hu— vuddrag. Lokalt sett finns det många små folkminskningsfickor i södra Sverige. När man går över till regional skala försvinner dessa utom vid Kalmarkusten. Gotland, som hade en viss lokal tillväxt kring Visby, förvandlas som helhet till ett regionalt minskningsområde — låt vara att minsk- ningen var ringa.

I Norrland medför övergången till regio- nal skala däremot snarare en vidare räck— vidd på minskningsytan än vad som gällde i den lokala skalan. De lokala öknings— fickorna kring nedre Norrlands kust för- mår regionalt sett inte kompensera den minskning som ägt rum i inlandet. Det är först längre norrut som kustområdenas växt- punkter kunnat uppväga folkminskningen i övrigt.

4.5. Tätortsbefolkningens lokala fördelning

I det följande begagnas folkräkningarnas tät- ortsbegrepp, det vill säga den undre grän-

Tätorterna bildar många gånger grupper, vilkas företag och invånare samverkar med varandra på olika sätt. Först och främst förekommer dagligt utbyte av arbetskraft. Detta gäller särskilt i relationen förort-hu- vudort men också i övrigt. Vidare kan den ena orten komplettera vad den andra sak— nar i fråga om utbud av varor och tjänster. Det är därför befogat att analysera tätorts- befolkningen i landet med hänsyn till lokal och regional förtätning på samma sätt som nyss gjorts med totalbefolkningen.

I de övre täthetsskikten dominerar tät- ortsbefolkningen antalsmässigt i regel så starkt över övrig befolkning, att det blir mycket liten skillnad på resultatet om man inom pendlingsregionerna summerar den to- tala befolkningen eller enbart tätortsbefolk— ningen. Gränserna för tröskelvärdet 100 000 invånare ligger på nästan samma ställen utom i två områden, nämligen Västergöt- land och Skåne, som ännu har en spridd befolkning av ansenlig storlek.

Småland och norra Halland när i regel inte upp till 50 000 invånare i lokal tätorts- befolkning 1965 (fig. 18). De enda undan- tagen är södra Vätterbygden, Växjö och Kalmar. Nordvästra Svealand och inre Norrland ligger under 10000. Storsjöbyg- den, som når upp över 10000 är en helt isolerad 6. Även kustlandets tätare befolk- ning delas upp i ett antal fickor.

Det mest slående draget i förändringen mellan 1960 och 1965 (fig. 19 och 20) är tätortsbefolkningens tillbakagång i Norr- lands inland. Det är här inte fråga om att strödda orter minskat så som skett i södra och mellersta Sverige. Stora regioner har förlorat tätortsbefolkning.

De positiva förändringarna kommer fram mest nyanserat, då de mätes procentuellt (fig. 20). Minst 5 procents ökning är regel söder om en gränslinje, som går från mel— lersta Medelpad till norra Värmland. Innan- för denna del av landet ligger den maximala tillväxten dock inte i själva storstadsområ— dena. Dessa bildar snarare sänkor där till- växten understiger 10 procent (Stockholm och Göteborg) eller ligger strax därintill

(Malmö). Även centrala Östergötland och Närke liksom södra Vätterbygden hamnade i intervallet 5—10 procent.

Den största ökningen — mer än 15 pro- cent — registreras i två ganska stora om- råden. Det ena av dessa sträcker sig i en vid ring runt Stockholm och omfattar stör- re delen av Uppland, sydvästra Västman- land och östra Södermanland (jfr Ohre 1966). Det andra är sydvästsvenskt och går från Vänern över Västergötland och västra Jönköpings län till Kronobergs län, västra Blekinge och östra Skåne med undantag av Österlen. Här återspeglas igen den klyv- ning i ett centralsvenskt och ett västsvenskt tillväxtbälte, som framkom redan av de ab- soluta tal som angavs i profildiagrammet i fig. 8.

Det bör inskjutas, att en tillväxt på mer än 15 procent under en femårsperiod an- tyder att saken gäller ett stort antal var för sig ganska små orter. Ju större en tät- ort redan är, ju svårare får den att nå en så hög relativ ökning.

Norrland visar upp ett lapptäcke av väx- lande tendenser under femårsperioden. Tät- orternas tillväxttakt har varit hög i östra Jämtland. Expansionen i Umeå slår ige- nom. I övrigt framträder stråket Luleå— Piteå-Älvsbyn liksom Arjeplog och Kiruna- Malmberget med ganska höga relativa till- växttal.

4.6 Tätortsbefolkningens regionala fördelning Tätortsbefolkningens regionala fördelning 1960 och 1965 framgår av fig. 21 och 22. Fortfarande är all tätortsbefolkning inräk— nad ner till orter med 200 invånare. För- delningen är naturligtvis i sina huvuddrag mycket lik totalbefolkningens inom motsva- rande radie (fig. 14). De tre storstadsre- gionerna framträder åter som distinkta pla- tåer (något som naturligtvis delvis är en följd av beräkningsmetoden). Det är likväl värt att notera, att toppvärdena dras in mot söd- ra Sveriges mitt: 2 miljoner i trakten av Es- kilstuna, 1,1 miljoner i trakten av Borås och 0,9 miljoner i trakten av Hässleholm.

GEOGR INST LUND 1959

2

Figur 17. Tätortsbefolkning 1960. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkt i landet kan nås inom 30 km.

100 , 9.6 ' ' » 5200 »on 500 ' o , ) 50 . j GEOGR mer 3 / * __ LUND rasa ”' . * X— lä._._. J

Figur 18. Tätortsbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkti landet kan nås inom 30 km.

e:—

&'i szooi 720

GEOGR INSY LUND 195!

Figur 19. Tätortsbefolkningens absoluta förändringar lokalt 1960—1965. Kartan visar tätorts- befolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan (r=30 km). Streckade områden anger befolkningsminskning i tätorter. Områden med punktmarkering anger att tätortsbefolkning lokalt saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll således mätytan färre invånare i tätorter 1965 jämfört med 1960.

GEOGR INSY LUND 1568

Figur 20. Tätortsbefolkningens relativa förändringar lokalt 1960—1965. Kartan visar tätortsbe- den angivna mätytan (r=30 km). Streckade områden anger folkningens förändringar i procent inom befolkningsminskning i tätorterna. Områden med punktmarkering anger att t lokalt saknas. SOU 1970: 14 1:37

ätortsbefolkning

GEOER INST LUND 1958

Figur 21. Tätortsbefolkningen 1960. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkt i landet kan nås inom 100 km.

GEOGR INSI LUND 1968

Figur 22. Tätortsbefolkningen 1965. Kartan visar antal invånare i tusental i tätorter som från varje punkt i landet kan nås inom 100 km.

GEOGR INST LUND 1958

Figur 23. Tätortsbefolkningens absoluta förändringar regionalt 1960—1965. Kartan visar tätorts- befolkningens förändringar i tusental inom den angivna mätytan. Streckade områden anger be- folkningsminskning i tätorterna. Områden med punktmarkering anger att tätortsbefolkning lokalt saknas. Faller mätytans medelpunkt någonstans inom de streckade arealerna innehöll således mät- ytan färre invånare i tätorter år 1965 jämfört med år 1960.

GEOGR INST LUND 1958

onalt 1960—1965. Kartan visar tätorts- ätytan. Streckade områden anger befolk- d punktmarkering anger att tätortsbefolkning lokalt

Figur 24. Tätortsbefolkningens relativa förändringar regi befolkningens förändringar i procent inom den angivna rn ningsminskning i tätorterna. Områden me saknas. * SOU 1970: 14 1: 41

Siffermässigt finns det vissa mycket dis- tinkta skillnader mellan den regionala för- delningen av tätorts- och totalbefolkningen. Inom de tätast befolkade regionerna präglas bilden nästan helt av tätortsbefolkningens massa. Men mera perifert — och alldeles särskilt i Norrland — är balansen antals- mässigt mera jämn mellan den befolkning, som är koncentrerad i tätorter och den som är utspridd i glesbygd. Den växlande pro- portionen mellan tätorts- och glesbygdsbe- folkning behandlas mera ingående i nästa avsnitt.

Tätortsbefolkningens regionala föränd- ringar mellan 1960 och 1965 följer ett myc— ket klart geografiskt mönster (fig. 23 och 24). En ökning på 10 procent kan be- traktas som ungrfärligt riksgenomsnitt för tätortsbzfolkningrns allmänna ökning under femårsperioden. D;t framgår, att h;la mtl— lersta och södra Sverige låg högre än detta genomsnitt mzd norra Kalmar län och an- gränsande del av södra Östergötland som största undantag. Hela Norrland låg däre— mot undsr riksgenomsnittt med norra kust- landet som största undantag. Denna regio- nalisering av den totala tätortsutvecklingen stämmer väl överens med fördelningen av mzra och mindre expansiva större tätorter enligt fig. 4 och 5.

Urbaniseringsgradens geografiska variationer

5.1 Hela landet

Tätortsbefolkningens andel av totalbefolk- ningen — eller om man så vill »urbanise- ringsgraden» — varierar naturligtvis, som redan observerats, mellan landets olika de- lar. Det finns dock inget entydigt sätt att bestämma denna variation. De siffror man får fram påverkas av vilket slags territo- riell bas, som man lägger till grund för be- räkningen. Om man väljer länen till enhe- ter kommer värdena för 1965 att ligga mel- lan 47 och 95 procent. Dessa tal beskri- ver ytterlighetsfallen Gotlands län och Stock- holms stad med län. Om man väljer så små enheter som kommunerna, kommer värde- na att spridas över praktiskt taget hela in- tervallet mellan 0 och 100 procent.

Det viktiga i detta sammanhang är att man jämför landets olika delar på ett fullt likformigt sätt. De administrativa område— na lämnas därför därhän, eftersom de inte kan uppfylla detta villkor. I stället väljes geometriskt definierade mätytor, som dess- utom skjutes i små steg över landet med en betydande grad av övertäckning mellan an- gränsande beräkningslägen. Denna metod befriar bilden från de tillfälliga anomalier, som fasta områdesgränser så lätt ger upp- hov till.

Genom val av en mätyta med 30 kilo- meters radie anknytes beräkningarna direkt till den föregående framställningen av be- folkningsfördelningen i lokalt perspektiv.

Som tidigare nämnts finns det skäl att an- ta, att denna yta ungefärligen svarar mot en pendlingsregion för en bilburen befolk- ning. När man uttrycker tätortsbefolkning- ens andel av totalbefolkningen med hänsyn till denna basenhet får man fram variatio- nen i vad man skulle kunna kalla den »loka- la» urbaniseringsgraden.

Det är också i konsekvens med den ti- digare framställningen att beräkna en an- nan variant av urbaniseringsgraden med en basenhet av »regional» räckvidd. En mät- yta med 100 kilometers radie ger emeller- tid i detta fall en synnerligen onyanserad bild, varför också en något mindre vid- sträckt version med 65 kilometers radie in- föres. Den »regionala» urbaniseringsgra- den kommer därmed att framträda i två avfattningar. Den lokala urbaniseringsgra- den har beräknats på grundval av såväl 1960 som 1965 års data, den regionala li- kaså. Då skillnaderna beträffande regional urbaniseringsgrad är tämligen små, redovi- sas dock här endast 1965 års situation.

Tätortsbefolkning definieras som i folk- räkningama, dvs. alla agglomerationer tas med nertill invånarantalet 200.

Den lokala urbaniseringsgraden (fig. 25 och 26) avtecknar sig som mycket mera skif- tande än den regionala (fig. 27 och 28). I ingetdera fallet motsvarar riksgenomsnittet den areellt sett mest typiska situationen.

Det ter sig naturligt att dela landet i en nordlig och en sydlig halva med olika ka—

GEDGR INST LUND 1950

Figur 25. Lokal urbaniseringsgrad 1960. Kartan visar tätortsbefolkningens andel av totalbefolk— ningen inom den angivna mätytan ( (r=30 km).

GEOGR lNSl' LUND 1958

Figur 26. Lokal urbaniseringsgrad 1965. Kartan visar tätortsbefolkningens andel av totalbefolkningen inom den angivna mätytan (r=30 km.)

”(I ' Nxöfnoo . / 9:33.

/ ӊe

GEOGR INST ' LUND 1558

Figur 27. Regional urbaniseringsgrad 1965. Mätytans radie 65 km.

7100]

0 tåg?—t'. o &. *är—&&»?

- - fax

5". +:»

>$ osåk ..x

33%? to;.— å'o'” ,o'./

o 'o' *. &» :e. :o

. O O O .. >. då?» w.. / ”o' på

Figur 28. Regional urbaniseringsgrad 1965. Mätytans radie 100 km.

GEOGR INST LUND 1963

hög urbaniseringsgrad f "

% lokalt "005; W regionalt

00%”

O.

Nix.. N'

[Mem—. ..

- $.O.6.0.Q.Qål_- O

% åtal,! >.. AX

,' V.

. _, x ,».

GEOGR INST LUND 1958

Figur 29. Områden med hög urbaniseringsgrad lokalt och regionalt 1965

(tätortsbefolkningen utgör mer än 75 procent av totalbefolkningen inom 30 resp. 65 km radie).

1148 sou 1970: 14

låg urbaniseringsgrad , ” lokalt

,,,,

* * regionalt

GEOGR INSY LUND 195!

Figur 30. Områden med låg urbaniseringsgrad lokalt och regionalt 1965 (tätortsbefolkningen utgör mindre än 50 procent av totalbefolkningen inom 30 resp. 65 km radie).

SOU 1970: 14 1: 49

Tabell 3. Mätpunkternas procentuella fördelning på »urbaniseringsgrader».

Lokalt, 30 km

Urbaniserings-

grad 1960, % S.Sv N.Sv

Regionalt, 65 km Regionalt, 100 km

S.Sv N.Sv S.Sv N.Sv

O— 9 24 10—1 9 7 20—29 1 2 30—39 1 6 40—49 12 50—59 1 1 60—69 70—79 80—89 90—

12 4 4 3 8 6 17 14 18 20 20 11 22 12 35 20 5 4 1 7 6 3 5 l

raktär. Gränsen går ungefär över mellersta Hälsingland och norra Dalarna. Söder om denna gräns är urbaniseringsgraden både lo- kalt och regionalt i stort sett högre än 50 procent. Områden med urbaniseringsgrader på mer än 75 procent är rikligt företrädda. Norr om gränsen gäller motsatta förhållan- den.

Att märka är dock, att i norra Sverige enstaka tätorter, som inte behöver vara sär- skilt stora i absolut mening, kan skapa en hög urbaniseringsgrad omkring sig inom ett vidsträckt område på grund av sitt isolerade ödemarksläge.

Tab. 3 visar hur de 1 259 mätpunkterna fördelar sig procentuellt på skilda urbanise- ringsgrader. Den ger således en ungefärlig föreställning om hur urbaniseringen faller ut över landets yta. Vad man främst lägger märke till är den genomgående stora skill- naden i typvärdenas läge i södra jämfört med norra Sverige.

Den lokala urbaniseringsgraden har inte ändrat sig mycket i sina huvuddrag mellan 1960 och 1965 (fig. 25 och 26). I detaljför- skjutningarna märks framförallt den förenk- ling av bilden, som inträtt i en båge från Mälaren över södra Dalarna till Gästrik- land. Denna region bildar nu det ytmässigt största sammanhängande området i landet inom vilket tätortsbefolkningen lokalt sett utgör mer än 75 procent av totalbefolk- ningen.

Det kan ha ett visst intresse att jämföra hur urbaniseringsgradens extremvärden upp-

100 100 100

träder då man för ihop den lokala och re— gionala skalan (inom 65 kilometers radie). För detta ändamål definieras en urbanise- ringsgrad liggande högre än 75 procent som hög och lägre än 50 procent som låg. 1965 års värden begagnas.

På en gång lokalt och regionalt hög ur— baniseringsgrad (fig. 29) uppträder i Mälar- dalen och Närke, Gävletrakten, centrala Östergötland, Göteborgstrakten, västra Skå- ne samt omkring Kiruna och Malmberget/ Gällivare. I ytterkanterna av samma områ- den blir också den regionala urbaniserings- graden hög utan att den lokala är det.

Enbart lokalt hög urbaniseringsgrad upp- träder i enstaka fall i områden, som ligger i direkt anslutning till de nyss nämnda re- gionerna. Mera isolerade från dessa är de arealer, som ligger kring Jönköping, Siljan, Sundsvall och Umeå. Vi har här att göra med ganska stora städer eller tätbygder som ligger något isolerade från landets befolk- ningsmässiga tyngdpunkter.

Den låga urbaniseringsgraden har sitt hu- vudområde i Norrland (fig. 30). Där ut— märkes inlandet av såväl lokalt som regio- nalt låg urbaniseringsgrad. Detsamma gäl- ler de västra remsorna av Dalarna och Värmland samt norra Dalsland och Bohus— län. Till denna region ansluter sig direkt en randzon med endast lokalt sett låg urbani- seringsgrad.

Det finns inte någon regionalt sett låg urbaniseringsgrad i södra och östra Sverige. Däremot framträder några stråk med lokalt

Befolkn.

30%

Figur 31. Befolkningens omfördelning i förhål- lande till landytan inom område ivästra Små- land mellan 1940 och 1960. Kurvorna visar vid de båda tidpunkterna hur stor andel av befolk- ningen som bebodde viss andel av ytan. Data från Jakobsson 1969.

låg urbaniseringsgrad, nämligen sydöstra Skåne och vissa partier av Smålands gräns- bygder. —

Det hör till slut också påpekas, att det särskilt i Norrland finns fläckar vars regio- nala urbaniseringsgrad är låg men vars lokala inte är det.

5.2. Bygdeutvecklingen

Sammandragningen av befolkningen till agglomerationer har haft ett förlopp, som avtecknar sig på samma sätt i vilken skala man än väljer att se saken, från storstads- bildningen på det nationella planet ner till uppkomsten av de små hussamlingarna vid vägskälen på det lokala. På det sättet har varje landsdel i sin skala upprepat vad som skett inom landet som helhet.

Jakobsson (1969) har med ett exem- pel in i minsta detalj visat hur omproportio- neringen mellan glesbygd och tätorter hit- tills gått till från 1940 till 1960 inom ett av de mera glest befolkade områdena i söd- ra Sverige. Redan inom denna begränsade areal med omkring 20000 invånare finns det en hierarki av tätorter och tätortsem- bryon, som sugit upp folk från sin när- maste omgivning. Jakobsson beräknar, att

över 40 procent av all omflyttning varit kortare än 5 km.

I fig. 31 utföres en vidare analys av hur befolkningens fördelning över ytan änd- rat sig med tiden. I diagrammet jämföres hur stor andel av befolkningen som upptar viss andel av ytan. Vid en fullständigt jämn befolkningsfördelning över ytan skulle varje tillskott i yta gett samma tillskott i befolk- ning, vilket vill säga att värdena följt dia- gonallinjen. Det finns visserligen inga pre— cisa data bearbetade med vilka saken kan beläggas, men det är likväl troligt, att den situationen tillnärmelsevis rådde vid seklets början. Sedan dess har en allt större del av befolkningen fördelat sig på en allt mindre del av ytan. 1940 kunde man avgränsa hal- va befolkningen inom 20 procent av ytan. 1960 kunde samma sak göras inom bara 10 procent av ytan. Den totala folkmäng— den ändrade sig däremot föga. Det kan till— läggas, att köns- och åldersfördelningen framträder som ganska annorlunda inom de centrala och perifera partierna av områ- det. De senare har underskott på kvinnor och stor andel åldringar.

Man kan förutsätta, att samma lokala förlopp i stort sett har upprepat sig på ana— logt sätt inom alla delar av landet.

5.3. Glesbygdens funktionella urbanisering

Den förut framtagna totalbilden av befolk- ningens fortgående koncentration består na- turligtvis av flera komponenter. Inget för- sök har gjorts att sortera upp dessa för hela landet. Det är för övrigt tveksamt, om det ännu så länge går att göra det annat än genom intensivstudier i stickprovsområdcn.

På tillväxtsidan svarar tätorternas befolk— ningsökning naturligtvis för huvuddelen av koncentrationen. På återtågssidan svarar jord- och skogsbrukets omläggning lika själv— klart för huvuddelen av glesbygdens ytter- ligare uttunning. Men det förekommer ock- så andra förlopp, som hjälper till i ena eller andra riktningen. Det finns tätorter som minskar befolkningsmässigt, särskilt de smärre och lägesmässigt isolerade. Å andra sidan pågår det omkring de större tätorterna

en funktionsförvandling av existerande gles- bebyggelse och en viss tillväxt av ny sådan utan att den därför är tätortsbildande.

Lewan (1967) har i en studie över Skåne i detalj visat hur avståndet till större centra påverkar glesbygden. I en bred inre zon förekommer spridd nybebyggelse trots myn- digheternas rätt uppenbara strävan till kon- centration i tätorter. De boende i de ny— uppförda bostäderna är i viss utsträckning tilll'lyttare, som kommit såväl inifrån de sto- ra arbetsorterna som utifrån mera avlägsen landsbygd. I denna inre zon moderniserats äldre bebyggelse grundligt. Fritidsbebyggel— se övergår i stor utsträckning till permanent användning.

Nybebyggelsen minskar längre ut från hu— vudcentra. Den existerande agrara bebyg- gelsen konserveras dock genom att invånar- na växlar yrke och övergår till pendling. Först helt utanför pendlingsområdet överges den gamla bebyggelsen eller rustas upp för fritidsändamål. Den nybebyggelse som före— kommer här utanför de mindre tätorterna avser nästan uteslutande fritidshus.

Sammanfattande kommentar

Areellt sett har folkökningen varit begrän- sad till ganska små områden, medan folk- minskningen har haft en vidsträckt utbred— ning. De folkmängder som berörts av oli- ka förändringstendenser står emellertid inte i direkt utan snarare i omvänd proportion till ytorna.

I tab. 4 har Sveriges hela befolkning för- delats på täthetszoner med hänsyn till den lokala skalan. Såväl absoluta som relativa tal ges för både 1960 och 1965. Samban- det mellan allmän befolkningstäthet och för- ändringstendenser är ganska tydligt. Den mängdmässigt omfattande minskningen av befolkningen ligger inom de lägre täthets- zonerna, medan ökningen faller inom de högre. Omkring en femtedel av landets be- folkning finns inom den stora minsknings- zon som har sin övre täthetsgräns vid 50 000 invånare inom 30 kilometers radie. Den

följande, något tätare befolkade zonen, som innefattar en fjärdedel av befolkningen, bildar en vridpunkt i systemet. Där förekom en viss absolut tillväxt, men inte större än att slutresultatet blev en andelsminsk— ning.

I återstående zoner med ytterligare högre täthet är folkökningen kraftig, räknat så— väl i absoluta tal som andelsmässigt. Den lokala täthetsgränsen 100 000 invånare inne- fattade uppåt räknat 50 procent av landets befolkning 1960 och 55 procent 1965. Det- ta måste ansessom en mycket stor omför- delning av befolkningsandel på så kort tid som fem år.

Tab. 5 anger omfördelningen sedd i regio- nal skala (radien 100 km). När mätytan får en sådan omfattning, framträder inte längre något alldeles enkelriktat samband mellan befolkningsunderlag och utvecklings-

Tabell 4. Sveriges befolkning fördelad på täthetszoner 1960 och 1965 (från Öberg 1969).

Totalbefolkningens fördelning inom respektive zoner

Täthetszonernas klass- gränser (grundade på totalbefolkn. i 1000-tal inom radien 30 km)

i lOOO-tal 1960

i procent

___—___..—

1960

0— 10 23 3 10— 50 1 462 50—- 100 1 906 100— 200 1 664 200— 400 473 400— 800 557 800—1 600 1 142

3 20 26 22

6 7 1 5

Summa 7 437

100

Tabell 5. Sveriges befolkning fördelad på täthetszoner 1960 och 1965 (från Öberg 1969).

Totalbefolkningens fördelning inom respektive zoner

Täthetszonernas klass- gränser (grundade på totalbefolkn. i 1000-tal inom radien 100 km)

i lOOO-tal i procent

1960 1965 1960

0— 10 4 5 10—— 50 71 51 50— 100 134 158 100— 200 506 476 200— 400 705 690 400— 800 1 581 1 544 21 800—] 600 2 910 3 004 39 1 600— 1 526 1 788 21

Summa 7 437 7 716 100

tendenser. Som man kan se vid en jäm— förelse mellan fig. 14 och 15 eller 16 slår den vidsträckta regionala minskningen i Norrland igenom i alla de täthetszoner, som uppträder där. Ännu i zonen 400—800 000 invånare, en zon som är nästan helt be- gränsad till mellersta och södra Sverige, fö- rekom en svag folkminskning.

Först i täthetszonema över 800000 får den absoluta ökningen betydande omfatt- ning. Den rör sig om mer än 350 000 per- soner i ett brett band från Stockholm över Göteborg ner till Skåne. Inom detta re- gionalt starkt växande band bor något mer än 60 procent av landets befolkning.

Kartmaterialet och de nyss anförda siff— rorna visar tillsammantagna att de geogra- fiska befolkningsförskjutningarna i Sverige har kännetecknats av en dubbel polarise- ring. Å ena sidan fanns det skarp motsätt- ning mellan avfolkningen i Norrland och nordvästra Svealand och befolkningstillviix— ten i centrala och södra Sverige. I norr fanns bara få och spridda tillväxtöar vid kusten. I söder fanns bara mindre avfolk- ningsöar, av vilka nordöstra Småland var särskilt framträdande.

Å andra sidan har det pågått en intern polarisering inom det södra tillväxtområdet, en klyvning av befolkningsfördelningen i en östlig och en sydvästlig del. Den östliga består av Mälar-Hjälmarregionen; den syd- västliga av ett brett stråk över Götalands västra halva.

Det framgår också av täthetsberäkning-

arna, att urbaniseringen i Sverige har en blygsam omfattning sedd i ett europeiskt perspektiv. Det må vara att vi räknar tre fjärdedelar av befolkningen till tätorterna och därmed kan hänföra oss till de högt urbaniserade nationerna i den internationella statistiken. Men alla våra storstäder är ganska små efter utländsk måttstock. De övriga större orterna är dessutom spridda över ett vidsträckt territorium. Att som mest kunna samla ihop bara något mer än 2 miljoner invånare inom en så stor radie som 100 km är verkligen inte mycket jäm— fört med situationen i mellersta och västra Europa. Det är viktigt att slå fast detta för att redan från början rycka undan grun— den för obefogade jämförelser med andra länder. Vi har ingenstans deras storstads— problem. Detta innebär att det i princip finns goda chanser att undvika dem. De har ingenstans våra glesbygdsproblem. Hur man än avgränsar en region ute i Europa (utom i de skotska högländerna) innehåller de alltid åtminstone en resurs i riklig mängd: befolkning. Med denna förutsättning är det helt givet, att man aldrig behöver ta med den totala och definitiva avfolkningen bland framskrivningsalternativen. Att planera för människor och att planera för ländernas regioner är en och samma sak. Hos oss är det inte säkert så. Det kan vara så att önskan att se framåt för människornas räk- ning måste leda till att en och annan re- gion tills vidare måste lämnas outnyttjad för permanent bosättning.

Litteratur

Auerbach, F., Das Gesatz der Bevölkerungs- konzentration. Petermanns Geogr. Mitteil- ungen 1913. Berry, B., City size distributions and economic development. Economic Development and Cultural Change, 9, 1961. Enequist, G., Tätorterna i Sverige 1960—65. Ymer 1969. Erson, O., Arbetsresor och sysselsättning. Gles- bygdsforskningen, rapport nr 91 (stencil). Umeå 1969. Fuchs, V. R., The Service Economy. National Bureau of Economic Research 1968. Hedbom, O.—Norling, G. _Pålsson, E. Be- folkningens fördelning 1960 i Sverige. Stock- holm 1964. Hägerstrand, T. -—Modén, S. ——Rystedt, B., Atlas över befolkningsunderlag och lägesprofiler. Urbaniseringsprocessen nr 1 och nr 5 (sten- cil). Lund 1967. Hägerstrand, T., Urbaniseringszoner. Urbani- seringsprocessen nr 15 (stencil). Lund 1968. Jakobsson, A. Omflyttningen i Sverige 1950— 1960. Komparativa studier av migrationsfält, flyttningsavstånd och mobilitet. Lund 1969. Kindahl, ]. De anställdas dagliga resor till ar- betet. AMS, Medd. fr. utredn.byrån, Nr 18, 1965 (stencil). Kritz, L., Godstransporternas utveckling i Sve- rige 1950—66 med utblick mot 1980. In- dustrin Utredningsinstitut 1968. Lampard, E. E., The evolving system of cities in the United States: Urbanization and eco- nomic development. Issues in Urban Eco— nomics (ed. Perloff, H. S., and Wingo. L., Jr.). Resources for the Future 1968. Lewan, N., Landsbebyggelse i förvandling. En studie av utvecklingen i Skåne sedan 1910 med särskild hänsyn till arbetstillfällenas om- fördelning. Lund 1967. Micklarider, fi.—Torstensson, I., Koordinat-

register över Sveriges församlingar och tät- orter (stencil). Uppsala—Lund 1964. Norborg, K., Jordbruksbefolkningen i Sverige. Regional struktur och förändring under 1900- talet. Lund 1968. Norling, G., Glesbygdsbefolkningens uttunning. Forskningsrapporter från Kulturgeografiska institutionen i Uppsala 1968. Norling, G.,—Jeansson, N. R., Tätortsstatis- tik och urbanisering i Sverige 1960—1965. Statistisk Tidskrift, Nr 3, 1967. Ohre, M., Förorter i Mälar-Hjälmarområdet. Geografiska Regionstudier, Nr 3. Uppsala 1966. Tryggveson, R., Urbanisering och tätortsut- veckling 1951—1960. Demografiska under- sökningar. Lund 1967. Wärneryd, O., Interdependence in Urban Sys— tems. Göteborg 1968. Öberg, S., Total- och tätortsbefolkningens för- ändringar 1960—1965. Urbaniseringsproces- sen nr 25 (stencil). Lund 1969.

Bilaga 2

Glesbygdens servicenät

En preliminär redogörelse

Erik Bylund — Gösta Weissglas

74890. S:a 101 245 287

M lf! N "'i se

99 302 8,4 116 831 328 218 5,5 477 652

”. ox

333 391 262 600 22,1 74,7 1 117 514 2 966 047 49,3 85,4

ox (x _ ,,

En förutsättning för en över landet jämnt fördelad ekonomisk tillväxt torde således vara en jämn fördelning av tätorter med minst 30 000 invånare. En sådan jämn för- delning existerar emellertid inte. Som fram- hållits i ARP-rapporten kommer skogslä- nen i första hand att förlora sin relativa an- del av Sveriges befolkning. Det torde i sin tur bero på en i förhållande till övriga lan- det mindre andel av befolkningen i orter större än 30 000 inv. 23 procent av Sveri- ges befolkning bodde i de 7 skogslänen 1965, men där fanns endast 9 procent av den befolkning i landet, som bodde i orter större än 30 000 inv. 15 procent av befolk- ningen i skogslänen fanns i orter större än 30000 inv., en låg siffra jämförd med öv— riga landets motsvarande 45 procent.

En ond orsakscirkel för skogslänen har uppstått: dålig ekonomisk tillväxt — för få stora tillväxtcentra — dålig ekonomisk till- växt.

Tab. 2 som anger tätortsbefolkningens fördelning på ortsstorlekar > 2000 inv. länsvis vid folkräkningen 1965 visar för klassen över 30 000 inv. samma ogynnsam- ma fördelning för skogslänens vidkomman- de. Samtliga 7 län har mindre än 30 pro- cent av sin tätortsbefolkning i orter större än 30 000 inv. Till skogslänen ansluter sig emellertid i detta hänseende också G-, H-, K-, L-, P- och R-län, vilka alla noterar läg- re procenttal än 30. Tillsammans med Jämt- lands län har G-, L- och R-län överhuvud- taget ingen representation i storleksklassen över 30 000. De högsta procentvärdena för denna storleksklass noterar som väntat AB-, 0- och M-län med procenttalen 79, 85 och 67 resp. Även C-, E- och T-län når över 50 procent (58, 55 och 53 resp.).

Om man rangordnar tätorterna efter in- vånarantal kommer de största i skogslä- nen, Gävle, Karlstad och Sundsvall, på 12:e, 14:e resp. 15:e plats. (Gör man på samma sätt med kommunblocken, kommer Sunds- vall på 16:e plats). Och om man sammanför kommunblocken i sammanhängande kom- munblocksområden och rangordnar dem på samma sätt (sammanställning av Arpi, tab. 3) påträffar man Gävle—Sandviken—Hofors—

Skutskär-området på 6:e plats, Sundsvall— Timrå-området på 9:e, Falun—Borlängeom- rådet på 11:e och Karlstad—Skoghall-områ- det på 12:e plats. Om man från skogsläns- området exkluderar Värmland och Gästrike- delen av Norrland framstår Dalarna och Norrland som i hög grad underförsörjt på stora attraktiva orter högt upp i den na- tionella ortsrangskalan. Utan tvekan är landsdelsproblemet Norrland i hög grad en följd av att denna landsdel saknar en stor stad eller ett par, som skulle kunna tjäna som motvikt med egen attraktion gentemot storstadsområdena i mellersta och södra Sverige.

Om en norrlandstätort skulle inpassas i den regelmässiga rangortsfördelningen en- ligt den s. k. lagen om befolkningens kon- centration (se Hägerstrands rapport) på 4:e eller 5:e plats skulle den ha ca 250000 resp. 200000 inv. Den största tätorten i Norrland, Sundsvall har nu ca 50 000 inv. Sett i ett regionalt »norrlandssystem» skulle Norrlands andra tätort enligt samma regel ha 125 år 100 000 inv.

2.2 Frågan om lägsta tätortsnivå

Om man betraktar tätorterna som tillsam- mans bildande ett sammanhängande system med ett visst balansförhållande mellan de ingående elementen i systemet borde man också kunna anta att storleksförändringar i systemet skulle fördelas relativt likformigt över hela skalan av tätorter. Det skulle med andra ord innebära inte bara att systemet förskjuts uppåt eller nedåt befolkningsmäs- sigt i stort sett parallellt utan även att tät- orterna i största utsträckning behåller sin rangplats från en tidpunkt till en annan. Man kan då fråga sig hur långt ned i tät- ortshierarkien som denna konsistens i syste- met sträcker sig. Att störningar i rangord- ningen uppträder är givet och att störning- arnas frekvens och höjdläge i systemet stiger med tiden och med ökande regionstorlek är lika klart. Vid mycket stark och hastig be- folkningsökning eller -minskning inom en region får man också räkna med störningar högst upp i rangskalan.

Tabell 3.

Folkökning 1/11966—1/11968

, Folkmängd Kommunblocksgrupp 1/1 1968 Absoluta tal Procent 1 Storstadsområdet Stockholm, inkl. » Uppsala, Enköping, Södertälje ' (24 kommunblock) 1 534 028 45 733 3,1 l 2 Storstadsområdet Göteborg inkl. 1 Kungsbacka, Borås, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla (17 kommunblock) 897 949 25 034 2,9 3 Västskåne (16 kommunblock) 682 365 20 959 3,2 4 Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Finspång 313 142 4 003 1,3 5 Västerås, Köping, Hallstahammar, Surahammar 167 186 5 880 3,6 6 Gävle, Sandviken, Hofors, Skutskär 152 116 2 121 1,4 7 Örebro, Kumla, Hallsberg, Pålsboda 146 122 2 831 2,0 8 Jönköping, Habo 112 747 2 010 1,8 9 Sundsvall, Timrå 96 239 3 425 3,7 10 Eskilstuna 89 383 2 662 3,1 11 Falun, Borlänge 87 966 1 371 1,6 12 Karlstad, Skoghall 80 683 2 628 3,4 13 Skellefteå 72 508 307 0,4 14 Halmstad 68 202 1 991 3,0 15 Umeå 64 822 3 526 5,8 16 Kristianstad 64 274 1 106 1,8 17 Örnsköldsvik 61 165 382 0,6 18 Nyköping, Oxelösund 59 919 1 125 1,9 19 Karlskrona 59 861 —- 390 —0,6 20 Härnösand, Kramfors 57 536 —1 556 —2,6 21 Luleå 55 651 2 470 4,6 22 Växjö 54 505 2 461 4,7 23 Visby 53 999 257 0,5 24 Kalmar 50 851 1 075 2,2 25 Karlskoga, Degerfors 50 030 868 1,8 26 Östersund (+ Lit) 48 805 931 1,9 1— 3 3114 342 91726 3,0 4— 8 891313 16 845 1,9 9—26 1 176 399 24 639 2,1 Övriga Sverige 2 711 650 —12 168 —0,4 Hela landet 7 893 704 121 042 1,6 Arpi febr.-—69. mellan år 1950 och 1965 samt 1960 och

i l i l &

Det synes alltså kunna vara av ett visst in- tresse att få en uppfattning om hur långt ned i ortsrangskalan som systemet >>hänger ihop» under en viss kortare planeringspe- riod. Vilken är med andra ord den minsta ortsstorlek från och med vilken orterna föl- jer med i utvecklingen med bibehållen rang i förhållande till varandra? För att få ett första svar på denna fråga som diskussions- grundval har samtliga tätorter enligt folk- räkningama rangordnats inom varje län för sig åren 1950, 1960 och 1965. Sedan har förändringar i orternas rangplats noterats

1965.1 Som »störning» i systemet har varje förändring betraktats. AB-län har uteslutits ur studien beroende på att någon stabilitet längre ned i systemet varken kunde förvän- tas eller iakttagas till följd av den starka be- folkningsexpansionen särskilt i tätorterna av förortskaraktär. Inte heller Gotland har" medtagits.

1 Det kan med rätta invändas att länen — olika stora enheter —— använts; dock kan deras karaktär av planeringsregioner försvara an- vändningen av dem.

En operationell regel uppställdes: den för- sta störningen »tolererades» under förutsätt— ning att ordningen sedan inställde sig igen. Exempel: orter byter plats i rangordningen, orterna 5 och 6 första åren får ordnings- nummer 6 resp. 5 andra året men ordning- en 7—7 består bägge åren. Andra störning- en »tolererades» däremot inte; ortsstorleken 1965 vid denna andra »störningsnivå» an- tecknades. Om den första störningen ome- delbart följdes av en andra störning tolere- rades inte heller den första stömingen, vars nivå i form av ortsstorleken 1965 anteckna- des.

I tab. 4 redovisas länsvis den tätortsstor- lek från och med vilken i riktning nedåt man kan säga att förändringarna i rangord— ningen mellan orterna inte längre tolererats enligt de uppställda reglerna. I själva verket uppträder under denna nivå så många stör- ningar att man kan säga, att en ort under denna storleksgräns inte med någon större säkerhet »följer med» i tätortssystemets pa- rallellförskjutning uppåt under angiven tids- rymd. Däremot är sannolikheten mycket stor för att en ort som är större än angivet »nivåtal» skall behålla sin rangplats under den angivna tidsrymden.

Det kan kanske betecknas som överras- kande att stabiliteten är så stor så långt ned i systemet som tabellens siffror anger och att skillnaden mellan den längre och kor- tare perioden i genomsnitt är så pass liten. Medeltalet resp. medianen för länssiffrorna (högsta och lägsta värde uteslutna) är 4 900 resp. 4100 för 15-årsperioden och 3800 resp. 2 900 för 5-årspcrioden. Nivån för perioden 1960—65, uttryckt i 1965 års stor- leksvärden har identifierats i motsvarande värden för åren 1950 och 1960. Medelta- let för 1950 är 2 500 och för 1960 3 100; motsvarande medianvärden 2 100 och 2 600. Sålunda kan sägas, att nivån höjts med 2,3 procent per år mellan 1950 och 1960 och 3,9 procent per år mellan 1960 och 1965. Det tyder på en allt snabbare förändring av systemet, allt större minimikrav år för år på orterna för att de skall kunna »hänga med» i systemet i dess förändring.

Den relativt nära anslutningen av de

nämnda nivåtalen till den »3 OOO-nivå», vid vilken enligt kap. 2 vi kan finna de be- folkningsmässigt minsta orterna med »ac— ceptabelt serviceutbud» bör inte föranleda en slutsats om ett direkt samband. Det bör erinras om att ändrad regionstorl;k (t. ex. med flera orter inräknade i rangska- lan vid ökad regionsstorlek), ändrad period- längd och ändrade operationella regler ger andra värden som resultat. Rent hypotetiskt skulle man dock kunna anta, att orter med ca 3 000—5 000 inv. i dagms situation har en så god serviceutrustning att de därigenom blir så pass attraktiva att de med viss säker— het orkar »hänga med» i hela tätortssyste— mets utveckling och därmed behålla sin rangplats i hierakien. (Eg. har orkat hänga med sedan 1950).

Summakolumnens siffror i tab. 2 (se 5. 11) ger vid handen, att en mindre andel av tätortsbefolkningen i skogslänen — utom Värmlands län — bor i orter med minst 2000 inv. än i övriga Sverige; ell:r om- vänt: rikssiffran för andelen av tätorts- befolkningen i orter mindre än 2000 inv. är 14,6 procent medan de sex nordligaste länen uppvisar procentsiffror på mellan 21 och 41 procent. Men även D- och P—län når upp till 21—22 procent och L-, H- och G-län företer så höga siffror som 30, 32 och 35 procent resp.; siffror, som antyder en svag tätortsstruktur, vilken yttrar sig i dålig re- presentation av tätorter på något så när hög höjd i ortshierarkien.

Som framgått bryter Värmland av mot de övriga skogslänen och uppvisar en tät- ortsstruktur som inte avviker särskilt myc- ket från rikets frånsett storleksklassen stör- re än 30000 inv. Det bör poängteras, att den höga rikssiffran i den storl;ksklassen, 49 procent, till mycket stor del är bestämd av »storstadslänen» AB, 0 och M med 79, 85 resp. 67 procent samt C-, E— och T- län, som når upp över rikssiffran och no- terar mellan 53 och 58 procent. Det enda län som emellertid tillsammans med de tre storstadslänen har så liten del av sin tät- ortsbefolkning i orter mindre än 2 000 inv. som 10 procent eller därunder är U-län (9 procent).

Motsvarighet

1960—652 1950—652 1960

9 209 9 369 5 969 4 617 10 804 3 578

2 521 1 965 1 908 2 279 4 225 1 861 5 063 6 922 4 583 2 437 12 358 2 394 2 392 3 631 2 273 3 283 4 709 2 654 2 553 2 403 2 431 3 084 3 084 2 488 2 036 3 261 1 777 5 373 6 271 4 307

2 100 3 566 1 305 9 243 9 243 8 667 2 541 2 541 1 770

2 635 4 008 2 312 3 873 5 822 3 432 12 737 5 426 11965 3 644 3 644 3 193 1 116 2 237 979 2 558 4 256 2 962 3 592 3 186 2 908 3752 4930 3138 2835 4116 2571

Naxg'w wuz emm—nm c—ioo go

1 Se texten. *- Nivån angiven i 1965 års värden 3 Högsta och lägsta värdena ej inräknade

Följande siffertablå skulle sammanfatt- ningsvis kunna karakterisera skogslänens tätortsstruktur i förhållande till övriga Sve- rige.

De 7 skogslänen hade 1965: ,23 % av Sveriges befolkning 20% av Sveriges tätortsbefolkning 17% av Sveriges tätortsbefolkning i orter > 2 000

9% av Sveriges tätortsbefolkning i orter > 30 000

Tätortsbefolkningen omfattade: 67% av hela befolkningen i skogslänen 30% » » » i övriga Sverige

i orter >3 000 inv. 46% » » » iskogslänen 68% » » » i övriga Sverige 68% av tätortsbefolkningen i skogslänen "85% » » i övriga Sverige

i orter >30 000 invånare 15% av hela befolkningen i skogslänen 45% » » » i övriga Sverige 22% av tätortsbefolkningen i skogslänen 56% » » i övriga Sverige

Med glesbygdsproblem avses, som tidigare påpekats, de för den kvarboende befolkning- en i regel negativa konsekvenserna av det underlagsbortfall, som utflyttningen åstad- kommer, vilka främst tar sig uttryck i in- skränkningar och/eller nedläggningar av kommersiella och samhälleliga serviceinsti— tutioner. — Problemet skärps i och med att den kvarboende befolkningens koncentra- tion till de högre åldersgrupperna medför, att servicesektorn får en större relativ be— tydelse.

En av glesbygdsproblematikens viktigas- te punkter är det lätt observerade förhållan- det att den spridda bebyggelsen och de små orterna hastigt undergått förändringar, som i de flesta fall inneburit en utglesning och en tendens för de små orterna att förlora befolkning och inflytande. Vissa tecken ty- der på att man kan spåra regionala sär- drag, särskilt vad avser tätorternas avfolk— ning, men man torde generellt kunna kon- statera att en koncentration av migrationen mot de större tätorterna gör sig allt mer märkbar.

Trots de eftersläpningsfenomen som kan iakttagas vid en accelererad folkminskning, och som tar sig uttryck i viss överkapaci- tet inom servicesektorn under en övergångs- tid innebär detta, att serviceutbudet rela- tivt snabbt koncentreras till färre utbuds- punkter.

Många av de större tätorterna inom det norra glesbygdsområdet fungerar huvud— sakligen som serviceorter. Vid en stark ut-

Basorternas storlek

flyttning från den omgivande regionen blir befolkningsunderlaget för vissa servicein- rättningar i dessa orter snabbt otillräckligt trots att folkmängden i tätorten inte under- går någon större förändring.

Migrationen har sina orsaker i en serie missnöjessituationer; det må gälla tillgång till arbete, missnöje med detaljhandelsut— budet, försämrade möjligheter för barnens skolgång, förlängda restider etc. och från denna utgångspunkt skulle man teoretiskt kunna räkna med att migrationen (dvs. flytt— ningsförlusten) avstannar när man kommit så högt i ortshierarkien att dessa missnöjes- orsaker är borta.

Vi har tagit fasta på behovet av till- fredsställande service, och avsikten här är att söka en nivå där den samlade nyttomas- san är tillräckligt stor för att de ovan an- tydda missnöjesorsakerna inom servicesek- torn inte längre är tillstädes. Glesbygds— forskningens sociologiska del har bl.a. sökt fastställa vilka bevekelsegrunder som kom- mer i första hand vid valet att migrera eller ej. En av dessa variabler har varit vad som kan benämnas »acceptabelt serviceaggre- gat». Orter som kan erbjuda ett dylikt kom— mer i det följande att benämnas baspunk- ter.

3.1 Tröskeltalet

Anledningen till att en ort kan uppvisa ett serviceaggregat av en viss omfattning är gi— vetvis att förekomsten av varje enskild ser-

l l i

viceinrättning kan motiveras av ekonomis- ka eller sociala skäl.

Den fortsatta behandlingen av problemet kan synas enkel; man skulle således kunna undersöka vilka orter, som är utrustade med det servicebatteri vi vet att befolk- ningen fordrar för att vara tillfreds med servicesektorn.

En enumerativ metod av typ Jacobsson skulle kunna vara ett sätt att söka sig fram till de orter som uppfyller de uppställda kraven.

Vi har emellertid bedömt situationen så att utredningens prediktiva syfte gör det mindre lämpligt att här direkt utnyttja en kartering och detaljstudera förekomsten av varje enskild servicefunktion. Vi rör oss inom ett kontraktionsområde, där kontrak- tionsfenomen rör sig med olika intensitet och på skilda sätt beroende på belägenhet och tidpunkt. Vi vet att serviceutbudet slä- par efter i förhållande till befolkningsför— ändringarna inom detaljhandelssektorn, me— dan motsvarande eftersläpning inom den of- fentliga sektorn rör sig i enlighet med ett annat mönster. Därför har vi stannat för att bestämma baspunkterna via en generell metod, där befolkningsunderlaget utgör ni— våkriterium.

Därmed föres diskussionen in på central- ortsteorins område. Primära begrepp inom centralortsteorin är tröskel och räckvidd. Här definieras dessa begrepp på följande sätt: Tröskel : den köpkraft som är nöd- vändig för att ekonomiskt motivera en ser- viceinrättning. Räckvidd anger de spatiala konsekvenserna av en tröskelteori så att inre räckvidd anger den yta som levererar tröskelvärdets befolkningsmotsvarighet. Ytt- re räckvidd avgränsar ett område inom vil- ket en nyttighet kan attrahera en konsu- ment. Saknas en konkurrerande influens vid en gränspunkt innebär yttre räckviddsgrän- sen att nyttigheteu börjar substitueras. Des- sa begrepp behandlas närmare i Glesbygds— forskningens rapport nr 4.

Vi rör oss inom ett kontraktionsområde med utglesningen av omlanden som ett mar- kant karakteristikum. Det omsättningstill- skott till servicesektorn i en ort som ema-

nerar från omlandsbefolkningen bortfal- ler alltmer. Mot bakgrunden av detta kan syftet med denna undersökning sammanfat- tas: Vi söker en ortsstorlek med en folk- mängd som ligger över tröskelvärdet för ett acceptabelt serviceaggregat, och tar där- vid hänsyn till ett allt mer utglesnande om- land och en servicesektor med allt större underlagskrav. Här tangeras den migrations- företeelse, som brukar benämnas etappflytt- ning. I den fortsatta framställningen och den där förda tröskeldiskussionen tar vi inte hänsyn till den gängse bilden av lands- bygdsindividen som stegvis flyttar till allt större centra, efter att som första steg flyt- tat till den närmaste centrala orten. Här be- traktas i stället referensregionens totalför- lust av individer. Referensregionen avgrän— sas av indifferenszonen längs serviceaggre- gatets inre räckvidd. Vi bortser således från den eventuella momentana konsumtionsök- ning som de centrala funktionerna blir del- aktiga av då avlägset boende konsumenters transportarbete nedbringas.

3.2 Nivåkriterier

Definitionema av de olika serviceinrättning— arna medförde komplikationer. »Serviceut- bud» är en tämligen svävande term. Folke Larsson diskuterar servicebegreppet sett från detaljhandelns synpunkt. Om man köper en vara på ett försäljningsställe, som är utrus- tat på enklast tänkbara sätt, kan man säga, att det pris som man då får betala består av varuvärde och distributionsvärde. I en butik, som därutöver ger någon ytterligare tjänst tillkommer ett servicevärde, som i allmänhet medför ett högre pris. Baserat på dessa tankegångar skulle begreppet ser- vice definieras enligt nedan: »Service be— står av olika former av prestationer, som ger nyttigheteu (varan) ett högre värde än vär— det i den situation, som åtminstone en ra- tionell konsument skulle vara villig att ac- ceptera som inköpstillfälle».

Här har själva servicemomentet definie- rats. Holm diskuterar begreppsapparaten och framhåller, att ett sätt att definiera »serviceutbud» är att söka finna vilka egen-

skaper, som är gemensamma för alla enhe- ter i definitionen, och som inte förekom- mer hos andra enheter. En gemensam egen- skap kan vara att de nyttigheter som pro- duceras av serviceinstitutioner innehåller tjänster i större utsträckning än andra. Tjän- ster kan inte konsumeras på andra ställen än de produceras. En definition på servi- cesektorn skulle därför kunna lyda på föl- jande sätt: Servicesektorn består av de fö- retag, vars produkter produceras och kon- sumeras på en lokal marknad. För vårt vid- kommande torde följande definition möjlig— göra operationella specialdefinitioner: Ser— viceinstitutioner utbjuder service på utbuds- ställen. Service är distribution av nyttigheter för slutlig konsumtion.

Det sociologiska avsnittet inom glesbygds- forskningen behandlar som ett av sina hu- vudtemata glesbygdsbefolkningens attityder och preferenser beträffande enskild och of- fentlig service. Undersökningarna har som ett resultat gett ett serviceaggregat, omfat- tande en serie serviceinrättningar. Förekoms- ten av detta aggregat i en ort innebär att orten klassats som »mycket god» — ur ser- vicesynpunkt. Undersökningen har även vi- sat, att referensgruppen i urban miljö upp- visar liknande attityder gentemot detta ser- vicebatteri.

Förekomsten av detta aggregat skulle in- dikera att en ort befinner sig tillräckligt högt i ortshierarkin för att de primära or- sakerna till missnöje med servicesituationen inte längre skulle finnas till hands. Detta medför även, att ett av de primära migra- tionsincitamenten inte längre skulle vara av någon nämnvärd betydelse.

För att mäta tröskelvärdena för de en- skilda serviceinrättningarna använde vi oss av en av Haggett och Gunawardena föresla- gen metod att mäta »population thresholds». Metoden är i första hand avsedd att mäta medianvärden för tröskelpopulationer, men har här använts för att på ett enkelt sätt visa vid vilken ortsnivå man med tillfreds- ställande säkerhet kan säga, att en viss serviceinrättning uppträder. Vad som me- nas med »tillfredsställande säkerhet» har här operationellt definierats så att i den

sökta storleksklassen skall varje enskild ser- viceinrättning finnas i minst 2/3 av orter- na i storleksklassen samt att — under förut- sättning att institutionerna tilldelas samma vikt — motsvarande medelvärde för samtli- ga institutioner skall vara högre än 90 pro- cent (Se 5. 22 not).

Listan över de serviceinrättningar som konstituerar det acceptabla serviceaggrega- tet redovisas här: Lanthandel, livsmedelsaf— fär, järnhandel, färghandel, el-radio-TV-ser- vice, varuhus, ekiperingsaffär, Skoaffär, hår- frisör—frisörska, läkare, tandläkare, bank— postkontor, kyrkolokal, biograf, kafé, kom- munalkontor, arbetsförmedling, försäkrings- kassa.

I sammanlagt 1731 orter inom under— sökningsområdet undersöktes förekomsten av ovanstående serie serviceinrättningar. Or- terna storleksgrupperades i grupperna 1—199, 200-399 etc. Över nivån 2200 visade det sig föga meningsfullt att ha slutna klas- ser; materialet visar en så spridd bild, att en specialort av t. ex. extrem industrikaruk- tär eller en ort av förortstyp skulle få en alltför dominerande betydelse om den upp— trädde ensam i en klass. Alla orter över 2200-nivån redovisas följaktligen i en öp- pen klass. Materialet har hämtats från FoB- 65, yrkesregistret i 1967 års telefonkatalog samt samanställningar från arbetsmarknads- styrelsen, Försäkringskasseförbundet, Sve- riges tandläkarförbund, socialstyrelsen, Handelns Utredningsinstitut samt samman- ställningar från de enskilda landstingen.

Av olika anledningar har delar av servi— ceaggregatet uteslutits eller särbehandlats. Det följande kapitlet diskuterar detta, och redovisar resultatet av undersökningen.

3.3 Tröskelberäkningarna, diskussion och resultat

Vad den offentliga servicen beträffar följer den i stort det utbildade detaljhandelsmöns- tret i så måtto att man även där har att se till vissa lönsamhetskriterier i form av be- folkningsunderlag etc. En avgörande skill- nad finnes dock: tillkomst resp. indragning av en offentlig serviceinstitution är avhängi-

ga politiska beslut, vilket kan medföra, att en förändring sker på ett annat sätt än vad serviceunderlaget skulle indikera. Av dessa orsaker har vi inte ansett att tröskel- värden för kommunalkontor, arbetsförmed- ling och försäkringskassa kan beräknas på samma sätt som för de övriga serviceinrätt- ningarna. Vi har därför undersökt den fak- tiska förekomsten av dessa inrättningar och gör här ett avsteg från principen att inte an- vända enumerativa metoder. Arbetsförmedlingarna har ett huvudkon— tor i varje residensstad. Under detta sorte- rar en serie avdelningskontor i orter med högst varierande befolkningstal. I allmänhet är de lokaliserade till kommunens huvud- ort. Under avdelningskontoren finns ett nät med ambulatorisk förmedling. Här har orts- nivån sjunkit ner till ett befolkningstal om ca 400 inv. eller däröver. På den lägsta ni- vån finns ett system med lokalombud. Orts- storleken är mycket varierande. Vissa av or- terna befinner sig på en mycket låg nivå i ortshierarkin, medan andra ligger förhål- landevis högt. Spridningsbilden ger ett in— tryck av att närheten till större orter har inverkat markant så att förhållandevis stora orter, vilka ligger inom ett kort avstånd från en större ort, som är utrustad med ett av- delningskontor, endast är försedda med ett lokalombud. Sammanfattningsvis kan sä- gas, att denna form av offentlig service finns i någon form redan på mycket låg nivå, och därför med full säkerhet kan sägas vara 10— kaliserad till orter, som kan visa upp de öv- riga delarna i serviceaggregatet. Försäkringskassan: Försäkringskassan vi- sar en betydligt glesare spridningsbild. Landstingskommunen täcks via ett nät av lokalkontor med föreskrivna verksamhets- områden. Verksamhetsområdena är en eller flera kommuner och lokalkontoren är loka- liserade till kommuncentra. Något direkt närhetskrav torde dock inte föreligga; för- medling av sjukkassehandlingar via post tor- de tillhöra det vanliga mönstret även i stör- re orter med ett eller flera sjukkassekontor. Kommunalkontor: Kommunalkontoren och de sociala funktioner som är hopkopp- lade till dessa är i de flesta fall lokalisera-

de till kommunens dominerande centralort och därmed föga lämpade för en tröskel- diskussion.

Kyrkolokal torde kunna hänföras till »of— fentlig service» i den bemärkelsen att den utgör en allmän samlingslokal. Definitions- svårigheterna (statskyrkolokal, frikyrkoka- pell etc.) medförde att den avfördes från den vidare undersökningen. Det torde inte råda något tvivel om att kyrkolokaler åter— finnes på mycket låg nivå i ortshierarkin.

Kafé torde ur vissa synpunkter kunna be— traktas på samma sätt. Det tillgängliga käll- materialet visade upp en dålig överensstäm- melse regionalt i vad avser definitionen. I telefonkatalogens yrkesregister finns beteck- ningen >>kafé», men en kontroll visade då- lig överensstämmelse med verkligheten. Ba— gerier har ofta viss serveringsverksamhet och detsamma gäller vissa typer av livsme- delsaffärer. Liksom för »kyrkolokal» torde man kunna räkna med att funktionen kan återfinnas på en mycket låg nivå.

Bank — Post: Situationen är likartad be- träffande bank—post. Posten uppfyller vis- sa bankfunktioner och i begränsad omfatt- ning kan banker överta postfunktioner. Pos- ten har ett nät från huvudkontor ner till lantbrevbärarlinjer, medan bankerna lokali— serar sina kontor efter företagsekonomiska principer. Bankkontor förekommer på täm- ligen låga nivåer (ca 600) och postkontor på mycket låga nivåer.

Varuhus: Någon allmänt vedertagen de— finition av »varuhus» saknas. HUI fram- håller att utvecklingen går mot ett allt bre- dare och djupare sortiment inom varuhu- sen, varför man om några år bör komma fram till en betydligt strängare definition av varuhus. Turitz & Co och Åhlén & Holm har i stort sett samma definition på sina va- ruhus. Konsumentkooperationen har en upp- delning på A- och B-varuhus, där de äldre B-varuhusen har ett mer begränsat sorti— ment. Dessutom har KF hallbutiker, vilka ej räknas som varuhus. Dessa tre 5. k. mång- filialföretag svarar för 317 av landets sam- manlagt 355 varuhus. Om man söker de- finiera varuhusbegreppet utifrån sortiments— uppgifterna skulle endast 16 procent av

Fullständig-

het i % 100 ?P— 90 _ 80 _ 70 " x , 60 _ j X i x 50 — X )( 40 _ x 30 — x 20 -— x 10 — X 0 1 A/ ________ | I 1 | | | i l | | | | Ortsklasser & _” —* & Zi 5 B B _; 01 &I (9 —* (A) 0 $ $ $ 8 $ 8 $ % äg % 8 8 l

Figur ]. Diagram över servicefullständighet i ortsstorleksklasser enl. tab. 5.

dessa sägas ha ett fullständigt och allsidigt dem som »biografer». Därför får även bio- varuhussortiment. Mångfilialföretagen är i grafer utgå. Resultatet redovisas dock, lik- färd med omstrukturering inom undersök- som »bilverkstad», i den följande tabell- ningsområdet; nybyggen planeras och om- framställningen. byggnad av äldre varuhus pågår. Då det Lanthandel faller bort från den fort— vid analysen av glesbygdsenkäten visade sig, satta analysen av den anledningen, att före- att svårigheterna med varuhusdefinitionen komsten av en lanthandel inte kan betrak- medför grava felmöjligheter ansåg vi, att tas som ett nivåkriterium. Lanthandelsin- »varuhus» tills vidare skulle utgå ur ana- rättningar har också visat sig tämligen in- lysen av det tidigare presenterade service- tresselösa vid den sociologiska undersök- aggregatet. Varuhusförekomsten redovisas ningen kring det acceptabla serviceaggrega- tillsammans med »kommunalkontor» på s. tet. 29. Hårfrisör—frisörska: Vi har ansett det Bilverkstad: Även här förelåg definitions- olämpligt att basera en tröskelberäkning på problem, främst för att vissa större bensin- det material som varit tillgängligt. Ett skäl stationer har tämligen omfattande repara- har varit, att inrättningen, som den har ut- tionsverksamhet. Dessutom försvåras un- formats i den sociologiska undersökningen, dersökningen av att firmabeteckningen kan fått en dubbel betydelse, dvs. både hårfri- vara »karosseriverkstad», »mek. verkstad» sör och hårfrisörska, och dels för att sam- etc. Även här kan man med fog räkna med ma personer ofta utför båda funktionerna. någon form av reparationsservice på täm- Detta innebär, att yrkesregistret inte an- ligen låg nivå. setts tillförlitligt i detta sammanhang. Dess- Biograf har visat sig svårdefinierad; utom torde hårvård tillhöra de vanligare många samlingslokaler fungerar som bio- formerna av servicesubstitut. Material har graflokaler utan att yrkesregistret tar upp dock insamlats och antyder, att orter över

Tabell 5. Tröskelberäkningarna. Sammanställningen visar resultatet av undersökningarna samt befolkningsuppgifter från FoB—65. Då uppgifterna

1 1967 års telefonkatalog och de övriga sammanställningarna är behäftade med viss eftersläpning torde befolkningsuppgifterna och serviceupp-

gifterna vara Jamförbara.

1— 200— 400— 600—- 800— 1000— 1200— 1400— 1600— 1800— 2000— 2200— Antal orter med Ortens storlek 199 399 599 799 999 1199 1399 1599 1799 1999 2199 inr. Serviceinrättning

Tot. ant. orter 1 315 141 55 53 28

Med inr. 50 6 13 11 17 Utan inr. 1 265 135 42 42 11 Med inr. 274 46 24 22 15 Utan inr. 1 041 95 31 31 31

Med inr. 20 3 3 8 3 Utan inr. 1 295 138 52 45 25

Med inr. 27 11 13 16 12 Utan inr. 1 288 130 42 37 16 Med inr. 81 10 12 10 13 Utan inr. 1 234 131 43 43 15 Med inr. 31 3 10 11 12 Utan inr. 1 284 138 45 42 16 Med inr. 24 7 19 17 14 Utan inr. 1 291 134 36 36 14

Med inr. 779 94 45 38 26 Utan inr. 536 47 10 15 2

Med inr. 48 7 14 2 20 Utan inr. 1 267 134 41 51 8 Med inr. 1 10 12 17 12 13 Utan inr. 1 314 131 43 36 16 7

Fullständighet 13 150 1 410 550 530 280 120 200 160 690 11 812 1 213 385 378 136 64 96 65 60 52 10,1% 16,0% 30,0% 28,7% 56,0% 47,0% 52,0% 53,6% 62,5% 70,0% 88,9% 92,5%

69 1731

69205. Skoaffär 0

57479. Bilverkstad 12

45103. Biograf 24

69 1 85 Läkare 0

68. El-radio-TV 1

7 7 0 5 2 5 2 6 1 7 0 6 65 Färghandel l 6 1 7 0 6 1 7 0 70 8

N _.

20 10 10 10 10

5 15

10 10

7 13

10 10 7 13 20 0 12 8

XD _. =:- v—l

v—l

oooo -—un sco aux _

-—1 v—

4

64. J ärnhandel 5

Livsmedelsaffär 0

63. Ekipering 6

69. Tandläkare 0

In Okt) 0000 xoo CNN v—sf' v—1 v—l v—t ooxo xooo m— [xxx men saco ooo tro Own ann

mix cov- No vec __ oxo mh No hin soo

O =:- '—

'a'—o ——o o— Ho v—lo o— o.... _a HD HD om '—

800 invånare på något undantag när kan uppvisa denna inrättning.

Därmed återstår följande servicefunktio- ner för en undersökning rörande tröskel- värden: Livsmedelsaffär, järnhandel, färg- handel, el—radio—TV-service, bilverkstad, ekiperingsaffär, Skoaffär, läkare och tand- läkare.

Resultat: Klassen 2 OOO—2 199 är den ni- vå, där kriterierna är i det närmaste upp- fyllda. 90 procent resp. 2/ 3 kan förefalla lågt, men dessa kriterier har formulerats mot bakgrunden att en sträng funktions- hierarki inte existerar i undersökningsområ- det. Även bland de största orterna saknas inrättningar som återfinns på lägre nivåer. Detta innebär inte, att inte ortsstorleken »räcker till» för den saknade inrättningen, utan avsaknaden är ett resultat av en stark specialisering, andra tillfälligheter eller när- het till en annan ort. Ett rimligare tak för fullständigheten1 vore att titta på förekoms- ten i ortsgrupper, som definitivt ligger över storleken för en ort som i allmänhet ger ett tillräckligt underlag för inrättningen ifråga.

Jämförelsen bör därför göras med ande- len i den öppna klassen, där samtliga större orter finns. Värdet i denna klass är 92,5 procent. Värdet ligger endast drygt 3 pro- cent över nivån i den erhållna klassen. I diagrammet i fig. 1 redovisas sambandet mellan fullständighet och ortsklass.

3.4 Basorternas storlek

Det tröskelvärde som framräknades i före- gående kapitel och som visar hur en orts- storlek på ca 2200 personer med en viss säkerhetsgrad kan sägas ha ett acceptabelt serviceaggregat motsvarar inte det egentliga köpkraftsunderlaget. Man måste addera ett köpkraftstillskott från omlandet för att få en bild av det verkliga underlaget. I det föl- jande kommer vi att diskutera hur stort det- ta tillskott är och hur förändringen av detta inverkar på basortens storlek.

En av de oegentligheter som man stöter på i centralortsdiskussionen, och som i

många fall beror på bristande terminolo- gisk överensstämmelse, är att omlandsbe- folkningen ofta inte inkluderas i ortens folkmängd när man diskuterar tröskelvär- dena. Självfallet är författarna medvetna om detta köpkraftsunderlag, men omlands- befolkningen brukar inrangeras under ter- mer som dominansområde, räckviddsbe- greppets spatiala innebörd, komplementärt område etc.

I AAAG-66 presenteras ett arbete av R. I. Johnston. Han mäter köpkraftsunder- laget för en serviceinrättning på mycket låg nivå i ett område i Yorkshire. Området uppdelades i bussomland och förhållandet mellan befolkningen och antalet »grocery- general shops» beräknades för varje av- gränsat område. Tröskelvärdet för varje avgränsad ort beräknade han sedan genom att utföra samma beräkningar på antalet butiker och befolkningen i centralorterna. Han fann ett förhållande mellan ortsbe— folkning och totalbefolkning på 1 : 1,3, vil- ket innebär, att det egentliga tröskelvärdet ligger drygt 30 procent över ortens total- population.

Vårt undersökningsområde har ett ser- viceutbud, som till övervägande del är 10- kaliserat till tätorterna. De affärer eller andra serviceinrättningar som är belägna i mindre orter än tätorter är enligt senaste handelsräkningen få, och torde dessutom till stor del vara under avveckling. Vi har an- sett det vara rimligt att antaga att den av Johnston påvisade relationen mellan köp- kraftsunderlaget i orten och totala köpkrafts- underlaget har en motsvarighet i undersök- ningsområdets mest utpräglade glesbygds- områden. Ett studium av befolkningsför- hållandena i valdistrikten i AC län visar värden mellan »ortsbefolkning» och total valdistriktsbefolkning, som tyder på ett lik- artat förhållande.

Följande tabell visar fördelningen av tät- ortsbefolkningen på nivån över 2 200 perso- ner länsvis inom undersökningsområdet.

' Fullständighet definieras här som

Totalt antal saknade inrättningar 100 1

_ ant. orterxant. inr. i serv. tablån

% av tot. pop. % av tot. pop.

Pop. i orter 1 tätort utanför tätorter Län >2 200 Tot. tätortspop. Tot. länspop. >2 200 >2 200 W 162 038 215 486 282 093 57,4 42,6 X 166 867 215 391 292 581 57,0 43,0 Y 134 373 188 034 277 294 48,4 51,6 Z 30 020 64 036 131 046 22,9 77,1 AC 95 885 137 343 233 423 41,0 59,0 BD 124 986 183 053 259 418 48,1 51,9 Omr. tot. 714139 1 475 855

Värdena är hämtade från FoB 1965.

För hela undersökningsområdet blir pro- centvärdet för populationen i tätorter > 2 200 48,4 procent och utanför tätorter > 2 200 51,6 procent.

Tabellen visar, att drygt 50 procent av undersökningsområdets totalbefolkning är bosatta på landsbygd eller i orter som har en folkmängd, som understiger 2200 per- soner. Ser vi till motsvarande tal för de fyra mest utpräglade glesbygdslänen utgör an- delen 57,3 procent. Denna population gör sina inköp delvis i närmaste stora central- ort och delvis i smärre orter på närmare avstånd eller i närhetsbutiker av lanthan- delskaraktär. Återstående inköp substitue— ras eller ombesörjes via kringföringshandel och postorderinköp. Generellt torde man kunna förutsätta, att benägenheten att för- lägga sina inköp till den stora centralor- ten blir mindre med ökande avstånd från densamma. Definitionsmässigt är den inre räckvidden den spatiala konsekvensen av ett tröskelvärde. Om tröskelpopulationen skulle förlägga samtliga inköp till central- orten skulle detta innebära att tröskelvär- det för de centrala inrättningarna i central- orten vore lika med befolkningstalet i cen- tralorten plus populationen inom den inre räckvidden för det samlade serviceaggrega- tet i centralorten.

Nu vet vi att så inte är fallet. Benägen- heten att bege sig till centralorten och där förrätta sina inköp avtar med stigande av- stånd som tidigare berörts. En mångfald undersökningar rörande avståndsexponen- tens storlek har utförts, men några gene-

rellt tillämpbara resultat torde inte finnas tillgängliga. Inte minst störs bilden av re- gionala variationer beroende på preferen- ser, inkomstnivå, dominans av skilda trans- portmedia etc.

Gemensamt synes vara en tendens till en mindre exponent med tiden och med tilltagande ortsstorlek. Det är vår avsikt att i det följande reducera omlandsbefolkning- ens vikt medelst en lineär funktion. Den konventionella metoden är att använda nå- gon variant av gravitationsformeln eller andra mer eller mindre sofistikerade funk- tionsuttryck. Vi har ansett att empiriskt ma- terial visar, att spridningen hos dessa an- passade funktioner är så stor, att det inte finns någon påtaglig anledning att föredra någon speciell. Med anledning av detta har vi valt den enklaste approximationen. Till denna bedömning har även bidragit det enkla konstaterandet att den allt mer ökan- de motoriseringsgraden innebär en allt mindre avståndskänslighet.

Tillgängliga undersökningar rörande be- nägenheten att företa inköpsresor och re- sor till serviceinrättningar med relativt hög- frekvent besöksintensitet visar, att restider överstigande en timme enkel väg ogärna accepteras. Med en vägförlängningskon— stant på 1,35 och en genomsnittshastighet på något under 70 km/tim. innebär detta en räckviddsradie på 5 mil.

Mot bakgrunden av ovanstående diskus- sion skulle därför befolkningstalet inom ser- viceaggregatets inre räckvidd kunna beräk- nas på följande sätt: Vi antar, att befolk- ningen är jämnt fördelad över omlands-

| | | | | | | | | 1 1 2 3 4 5mil

Figur 2. Köpkraftens reducering med ökat avstånd.

ytan. Befolkningen i varje avståndszon re- duceras med det procentvärde som svarar mot zonmittavståndet enligt fig. 2. Räck- viddsbefolkningens köpkraftstillskott kan då beräknas enligt tabellen vid fig. 2.

Detta innebär, att reduceringen från to— talpopulation till köpkraftsenheter har med- fört, att utgångsvärdet har halverats. Vi har tidigare visat, att ca 50 procent av un- dersökningsområdets totalbefolkning är att hänföra till kategorin »befolkningstillskott», dvs. om man accepterar att endast orter med ett befolkningstal i tätorten som över- skrider 2 200 personer utgör en tillförlitlig garanti för att ett tillförlitligt serviceaggre- gat skall finnas tillstädes. Men tröskelvär- det för detta serviceaggregat är lika med vad som kan levereras av räckviddsbefolk-

Pop Red.tal Red.pop.

] 20 90 18 2 20 70 14 3 20 50 10 4 20 30 6 5 20 10 2

Summa 100 50

ningen. Även denna beräkningsmetod ger vid handen, att ett tillskott på mer än 1/4 av tätortsbefolkningen måste inräknas för att tröskeltalet skall erhållas.

Följande tabell är sammanställd efter uppgifter ur Folkräkningen 1950 och FoB 1965. Den belyser förändringarna i urbani- seringsgrad.

Som synes har urbaniseringstakten inom undersökningsområdet gått något snabbare än i riket i sin helhet. Andelen glesbygds- befolkning inom undersökningsområdet lig- ger 1965 något över 30 procent. Inom un- dersökningsområdet föreligger tämligen sto- ra regionala skillnader. Z och AC län har en avsevärt högre andel glesbygdsbefolkning än de övriga. Det finns emellertid anled- ning att anta att utvecklingen mot högre ur-

Tabell 7. Fördelningen av tätorts- resp. glesbygdsbefolkning.

1950 1965

Andel Andel Andel Andel Region glesbygdsbef. tätortsbef . glesbygdsbef . tätortsbef . Riket 33,4 66,6 22,6 77,4 Unders-omr 45,4 54,6 31,0 69,0 Län: W 34,5 65,5 23,6 76,4 X 40,8 59,2 26,3 73,7 Y 44,2 55,8 32,1 67,9 Z 61,9 38,1 51,1 48,9 AC 54,2 45,8 41,2 58,8 BD 44,7 53,3 29,4 70,6

baniseringsgrad i dessa län kommer att följa samma mönster som i de övriga, varför det inte torde finnas någon motivering för att särbehandla dessa.

En större andel av glesbygdsbefolkning- en i AC och Z län torde migrera till andra delar av landet än vad som är fallet för de övriga länen inom undersökningsområ- det. Den relativt stora befolkningen i de areella näringarna är orsaken till detta.

Diskussionen kring förhållandet mellan tröskel och räckvidd, riksgenomsnittet för urbaniseringsgrad, undersökningsområdets värden för urbaniseringsgraden samt un- dersökningsområdets specifika utbudssitua- tion har sammantaget medfört, att vi i det följande kommer att betrakta tröskelvärdet för förekomsten av en viss serviceinrättning som ortens befolkningstal plus ett generellt tillägg om 30 procent, vilket avser att mot- svara omlandets köpkraftstillägg.

Den ovan anförda diskussionen har fört fram till att en ort, som med tillfreds- ställande grad av säkerhet kan uppvisa ett acceptabelt serviceaggregat bör få sitt be- folkningstal uppräknat med 30 procent för att motsvara den verkliga tröskelbefolkning— en. Om vi accepterar 2 200 personer som ortsgräns innebär detta, att tröskelbefolk- ningen för ett serviceaggregat enligt s. 22 uppgår till 2 860 personer.

Undersökningsområdets kontraktionska- raktär gör emellertid att relationstalen mel- lan centralorten och omlandet snabbt för- ändras. Avfolkningen av omlanden sker i vissa områden mycket snabbt; det gäller framför allt inlandskommuner med areellt präglade näringar. En undersökning av för- ändringen i glesbygd och i orter under 2 200 invånare ger som ett genomsnittsvärde för hela undersökningsområdet en minskning med 14,5 procent under femårsperioden 1960—65, vilket approximativt innebär en minskning med 3 procent per år. Det finns skäl att räkna med att vissa basorter inom de närmaste åren får räkna med ett i det närmaste negligerbart köpkraftstillskott från sitt dominansomland, varför en realistisk nedre ortsstorleksgräns inte bör understiga 2 860 personer.

Till detta kommer strukturomvandling- en. I BD-80 redovisas en tablå över de beräknade underlagskraven för en »rationell enhet» för tidpunkterna 1965 och 1980. En summering av det samlade underlagskra- vet för de bägge tidpunkterna ger vid han- den att underlagskravet stiger med 43 pro- cent under 15-årsperioden, vilket approxi- mativt innebär en treprocentig ökning var- je år. Dessa uppgifter torde vara fullt ac- cepterbara, då de baserar sig på de sam- lade möjligheter till framskrivningar, som finns tillgängliga i dag.

Vi sätter 1968 som basår. Kravet på ortsstorlek kommer att för varje år öka med dels 3 procent för strukturomvand- ling och dels med en mindre del i bort- fall från ornlandet. Tidigare har visats, att den genomsnittliga omlandsstorleken för orter över 2 200 invånare utgör ca 50 pro-" cent av tätortsbefolkningen. Detta torde även gälla för orter kring 3 OOO-nivån, då de stora orterna dominerar på ett så på- fallande sätt. 50 procent av 2 860 är 1 430. Denna befolkning skall halveras för att vik- tas till egentlig köpkraft, vilket ger 715 personer. Dessa försvinner med en genom- snittlig hastighet på 3 procent per år. 3 pro- cent av 715 är 22 personer, vilket approxi- mativt innebär 1 procent av ortsstorleken. För varje år ökar således kravet på orts- storleken med ca 4 procent, vilket innebär, att redan före 1970 uppgår underlagskravet på en basort till 3 000 personer.

Baserat på föregående antaganden om köpkraftsbortfall från dominansomlandet och kostnadsstegringar kan omstående dia- gram illustrera en tänkbar utveckling. Om vi utgår från en ort, som i dag har en be- folkning på 2 860 personer har den ett ge- nerellt omland, som efter reducering för intensitetsavtagande har ett viktat köpkrafts- underlag på 840 personer. Tillsammans med tätortens befolkning blir den sammanlagda köpkraften för en ort i denna storleks- klass 3 700 personer. Tröskelvärdet för det acceptabla serviceaggregatet är i dag för en ort med omland 2860, varför en ort med 2860 invånare har en överkapacitet i förhållande till det serviceaggregat som

2: 25

200

100 1967 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88

Figur 3. Diagram över kostnadsstegring och köpkraftsbortfall.

Omlandsbefolkningen minskar med 3 pro- cent årligen, medan ortsbefolkningen anta- ges vara konstant. Räknat på den viktade befolkningen innebär detta omkring 0,7 procent per år på hela populationen. Med hänsyn till en beräknad accelererad migra- tion torde det vara ett rimligt antagande att uppskriva denna siffra till 1,0 procent. Denna befolkningsminskning representeras av kurva a).

Kurva b) visar den beräknade kostnads- stegringen med 3 procent årligen och utgår från en ort, som i dag har 2 860 invånare. Denna ort kan ha en överkapacitet, vilken representeras av avståndet mellan kurvornas intercept med befolkningsaxeln eller — i ett extremfall — helt sakna omlandsbefolk— ning. En sådan ort blir redan i kurvans början i avsaknad av det erforderliga be- folkningsunderlaget och måste låta sitt be- folkningstal växa i takt med kostnadskur- van för att kunna behålla sitt serviceaggre- gat. För orter, som befinner sig i normal- situationen vad beträffar omlandsbefolkning- en kommer den kritiska tidpunkten att re— presenteras av kurvornas skärningspunkt. Den representerar en tidpunkt då kostnads- stegringen har »ätit upp» överkapaciteten, varvid tidpunkten har tidigarelagts på grund av befolkningsminskningen i omlandet. Ef- ter denna tidpunkt räcker inte en ort som i dag har en ortsbefolkning på 2 860 per- soner till för att upprätthålla serviceaggre- gatet, varför orten efter denna tidpunkt måste tillföras köpkraft i form av ökad be- folkning i orten.

Kurva c) visar hur omlandsbefolkningen avtar med tiden om den antagna avfolk- ningstakten får gälla. Befolkningstalet är viktat i enlighet med diskussionen på s. 24.

Diagrammet visar, att under dessa an- tagna förhållanden inträffar den kritiska si- tuationen omkring 1975.

Dessa antaganden synas rimliga och dess- utom bör man beakta, att vi hela tiden be- handlar ett serviceaggregat, som betraktas som tillfredsställande i dag. De konsum- tionsframskrivningar som vi använt som un- derlag (DUI, KF, Långtidsutredningen) an-

ger, att andelen dagligvaror kommer att minska relativt sett, medan specialvaruhan- deln ökar. Detta indikerar ett behov av en mer differentierad förekomst av specialva- rubutiker eller varuhus med stort sortiments- djup och stor sortimentsbredd.

Utvecklingen kan således gå ännu snab- bare, vilket i så fall innebär, att 3000- nivån blir för låg tidigare än vad diagram- met visar.

3.5 Basorterna En urvalsdiskussion

Om siffran 3 000 tages som norm för be- folkningstalet i en basort kommer följande orter att utgöra basorter:

W län: Avesta, Borlänge, Falun, Gräng- esberg, Hedemora, Leksand, Ludvika, Ma- lung, Mora, Orsa, Rättvik, Smedjebacken, Säter.

X län: Bollnäs, Edsbyn, Gävle, Sandvi- ken, Hofors, Hudiksvall, Iggesund, Ljus- ne, Ljusdal, Söderhamn, Valbo.

Y län: Bollstabruk, Härnösand, Kvissle- by, Kramfors, Sollefteå, Sörberge, Sunds- vall, Vivsta, Ånge, Örnsköldsvik.

Z län: Frösön, Strömsund, Östersund. AC län: Holmsund, Lycksele, Stensele- Storuman, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Vännäs.

BD län: Arvidsjaur, Bergnäset, Boden, Gällivare—Malmberget, Haparanda, Jokk- mokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Piteå, Älvs- byn.

Urvalet är baserat på befolkningssituatio- nen vid årsskiftet 68/ 69.

Sammanslagningar. I Y län torde urba- niseringsgraden runt Sundsvall och Kram- fors medföra att Vivsta, Sörberga och Kviss-

1 Dahl konstaterar, att en handelsort, som har en folkmängd i ort plus omland om 5-— 8 000 personer erbjuder det mesta av den detalj- handelsservice som den enskilde önskar sig. De höga värdena får en förklaring i en kartsvit, som tydligt visar den lägre proportionen omlands- befolkningi de norra landsdelarna. Dahls vär- den torde utgöra en totalestimering för hela landet. Jfr även Boustedts konstaterande att stora orter får ett högre köpkraftstillskott än mindre orter. 1

.nu. ut Rak-Li...?» Jul-£ » "—

lv) ,

*J-

"x

. 'lllå | ”Hållit :- .ll ' *. ::,

'! |||. __

till: "||"? .r' i, " n'" lill: ||||l=1||ljj"—-.= iliilllljil ' illl— ."l... ||

. SUNDSVALL . vlsstzsv nu KSVÅLL

uusnz

l/

nii||t_,tlllll|||l||

Il

. O

'"

"iii duulll |!!!" litt

'"!ll llll'

==.'.7

[BERGGREN OMESSMO

sxosssau

HOLMSUND TEORETISKA UTPENDLlNGSOMRÅDEN TILL OCH )( LÄN

PENDLKNBSONRADE sznvmeonv / IASORV

KORPILOMBOLOQ övzauu )( Q

PENDLING TILL SKOGSARBETE | NORRA SVERIGE TECKENFÖRKLARINGAR:

ÖVERTORNEAO K FRÅN ORTER | BD

?

! xoMPLEHEmNGSOM ( ALYERNATIV) nouiwsvvnstszus suoesonuucsentus

,Ac.z_v,

MPAMNDA

leby sammanföres med Sundsvall, medan Bollstavik inräknas i Kramforsområdet. På samma sätt inräknas Bergnäset till Luleå och Frösön till Östersund. Förekomst av varuhus och kommunalkontor W län: Grängesberg, Orsa, Smedjebacken och Säter saknar varuhus. Grängesberg, Smedjebacken och Säter har stora hallbu- tiker och Orsa ligger inom ett kort tidsav- stånd från Mora. Samma korta tidsavstånd finns mellan Grängesberg och Ludvika och mellan Smedjebacken och Ludvika. Samt- liga orter utom Grängesberg är kommun- blockscentra. Grängesberg ingår i Ludvika- blocket, men utgör kommuncentrum.

X län: Ljusne, Iggesund och Edsbyn sak- nar varuhus. I Edsbyn är en större hall- butik under uppförande. Ljusne och Igge- sund har hallbutiker och ligger på bekvämt resavstånd från fullt utrustade större or- ter. Alla orter utom Iggesund, Valbo och Ljusne är kommunblockscentra. Valbo är kommuncentrum och torde alltmer kunna ingå i Gävleområdet. Iggesund är kommun- centrum och ingår i Hudiksvallsblocket. Ljusne ingår i Söderhamnsblocket, men till- hör Söderala kommun. Närheten till både Söderhamn och Söderala får anses kunna kompensera detta.

Y län: Kvissleby, Sörberge och Bollsta- bruk saknar varuhus. Som ovan nämnts har Kvissleby och Sörberge inräknats i Sundsvallsområdet, och Bollstabruk förts till Kramfors. Övriga orter har varuhus och utgör kommunblockscentra.

Z län: Strömsund saknar varuhus, men har två större hallbutiker med brett sorti- ment. Tätortens befolkningstal torde vid se- naste årsskifte överskrida 3000 personer. Båda orterna är kommunblockscentra.

AC län: Holmsund, Vilhelmina och Sten- sele—Storuman saknar varuhus. Stensele— Storuman och Vilhelmina har båda större hallbutiker. I Vilhelmina planeras en stör- re nybyggnad av en hallbutik. Holmsund ligger på kort reseavstånd från Umeå. Samt- liga orter är kommunblockscentra utom Holmsund.

BD län: Arvidsjaur, Jokkmokk och Älvs- byn saknar varuhus. Dessa orter har hall-

butiker med brett sortiment. Jokkmokks befolkning uppgick vid årsskiftet till över 3 000 personer. Samtliga orter är kom- munblockscentra.

Ytterligare lämnas en förteckning på de orter inom undersökningsområdet som en- ligt FoB-65 hade en befolkning mellan 2 200 och 3 000 invånare.

W län: Långshyttan, Grycksbo, Rom- me, Vansbro.

X län: Ockelbo, Forsbacka, Storvik. Y län: Matfors, (Kvissleby), Långsele, Husum, Alvik, Sundsbruk.

Z län: Sveg. AC län: Boliden. BD län: Munksund, Gammelstad, (Jokk- mokk).

Det bör kraftigt understrykas, att tät- ortsnivån på 2200—3 000 inv. är ett gene- rellt »närmevärde», som inte utan vidare diskvalificerar en ort med ett mindre in- vånartal. En sådan orts serviceutbud kan med avseende på kvalitet och sammansätt- ning samt omlandsbefolkningens storlek och köpkraft mer än väl kompensera ett något »för litet» invånartal. I de konkreta fallen måste särskilda undersökningar ge underlag för en värdering av orten ifråga, där även avståndet till intilliggande orter måsta tas med i beräkningen.

Med detta i minne kan dock kartbilden över »3 OOO-orterna» i korthet diskuteras. Kustlandet lämnas utanför diskussionen, som alltså i huvudsak gäller inlandsorternas regionala fördelning. — Som synes är för- delningen ganska ojämn. Vissa »vita» om- råden förtjänar särskild uppmärksamhet, t.ex. östra Norrbotten fram till riksgrän- sen. Givetvis behöver inte avsaknaden av en 3 OOO—ort innebära att detta och andra vita områden saknar utbudspunkter för ser- vice av tillräckligt god kvalitet och sam- mansättning för att tillfredsställa befolk- ningens krav. Men skulle det konstateras att serviceutbudet företer betydande bris- ter på ett eller annat sätt kan konklusionen bli att man bör försöka befordra vissa or- ters tillväxt för att därigenom åstadkomma ett bättre serviceutbud. (Se fig. 4).

Vilka orter som bör komplettera kartbil-

den måste bl. a. bestämmas mot bakgrun- den av de olika näringssektorernas krav. Dessa krav kan även innebära mer än en komplettering på »vita ytor», de kan re- sultera i framläggande! av alternativ till 3 OOO-orterna, som ju fallit ut som ett resul- tat av vår service-undersökning (Se fig. 4).

Som ett krav från t.ex. skogsnäringen skulle man kunna hävda, att avverknings- volymerna borde kunna täckas av realistis- ka pendlingsområden till befintliga service- orter/bostadsorter. Kartan visar, att så ingalunda kan vara fallet med utgångspunkt från 3 OOO-orterna. En undersökning är snart avslutad gällande frågan om vilka orter på lägre nivå i hierarkien som från avverk- ningssynpunkt skulle kunna komma ifråga som »kompletteringsorter». Kalkyler angå- ende tillväxt och avverkningsbehov samt rimliga pendlingsavstånd med hänsyn till be- fintligt vägnät kring de orter, som skulle kunna komma ifråga, har använts. Vissa preliminära resultat föreligger, som kan il- lustrera problemet. I östra Norrbotten t. ex. kan val stå mellan följande orter: Överkalix, Korpilombolo, Pajala och Övertorneå. Frå- gan gäller vilken eller vilka två av dessa or- ter som inom sina resp. pendlingsfält upp— tar de största avverkningsvolymerna. Un- dersökningen visar, att Överkalix och Kor- pilombolo utgör svaret på frågan. Från ser- vicesynpunkt skulle skäl kunna anföras för Pajala och Övertorneå som lämpligare or- ter. Eftersom alternativet Övertorneå—Kor- pilombolo måste betraktas som uteslutet ge- nom stor överlappning mellan pendlings- och avverkningsområdena, skulle lösningen kunna bli Överkalix och Pajala.

Vid val av endast en ort skulle Över- kalix komma ifråga som den ort som täcker den största avverkningsvolymen. Om man emellertid skulle räkna med starkt förbätt- rade pendlingsmöjligheter (bättre vägar) över längre sträckor, skulle detta kunna tänkas utpeka Korpilompolo — möjligen Övertorneå som lämplig basort.

Norra delen av Västerbottens inland har för få 3 OOO-orter. Sorsele framstår som en lämplig kompletteringsort längst i V. Övriga möjliga kompletteringsorter är Malå och

Norsjö. Den senare orten täcker den störs- ta avverkningsvolymen men pendlingsområ- det överlappas ganska mycket av Skel- lefteå—Bolidens pendlingsområde. Malås pendlingsområde däremot »står fritt». Det torde dessutom vara rimligt att tänka sig att gruvindustrien föredrar Malå som ser- viceort. Dessa förhållanden skulle i så fall leda till en prioritering av Malå framför Norsjö. Den s.k. Norsjöringens träindu- strier skulle återigen kunna få vågskålen att sjunka till Norsjös förmån. En kompro- misslösning skulle kunna tänkas ligga i en integrering mellan Norsjö och Malå, vilket emellertid förutsätter ännu bättre kommu- nikationsmöjligheter mellan dessa orter än de nuvarande.

Förutsättningen för en liknande lösning uppstår också om t.ex. Storuman genom förbättrade kommunikationer kan »ingri- pa» i Sorseles pendlingsomland och vice versa.

De anförda exemplen må tjäna som illu- strationer till svårigheterna att åstadkomma ett till många olika intressen väl anpassat serviceortsnät (basortsnät).

Se vidare forskningsrapport nr 12. En rimlig målsättning vore största möjliga regionala servicetäckning med minsta möj- liga antal serviceorter/basorter. Med de krav, som redan idag kan ställas på dessa orters utrustning, måste man konstatera, att de tillräckligt goda orterna ger en otill- fredsställande regional täckning. De ovan nämnda s.k. »vita ytorna» är alltför stora och alltför många; det befintliga antalet go- da basorter är med andra ord för litet, även om man långt ifrån syftar till 100-pro- centig täckning. Särskilt måste man upp- märksamma de sex stora inlandsområdena Östra Norrbotten, Sydvästra Norrbotten, Norra-Nordvästra Västerbotten, Södra Väs- terbotten-Norra Ångermanland, Östra J ämt- land och Norra-Västra Dalarna.

Detta kapitel avser att ge en översiktlig redovisning av de klassningsmetoder, och referensregioner som publicerats i gles- bygdsforskningens rapporter nr 3, 4, 5 och 8.1 Tabellsammanställningama i rapporter- na 3, 4 och 5 har utelämnats, liksom ko- ordinatvärdena för valdistriktens befolk- ningstyngdpunkter, vilka finns redovisade i rapport nr 8. I den avslutande tabell- sammanställningen redovisas valdistriktets lägeskod, befolkningstalet i varje enskilt valdistrikt resp. distriktscluster, åldersklass- ningen enligt rapport nr 5, centralitetstalet enligt rapport nr 4 och Service—Läges ka- rakteristikum enligt rapport nr 8. Kart- bilagorna visar dels valdistriktens läge och kod, och dels Service-Lägeskarakteristi- kum.

Referensregionerna har varit valdistrik- ten. Dessa har redovisats dels i rapport nr 3 där kartor och kodbeteckningar återfin- nes, och dels i rapport nr 5, där en kom- pletterande tabell över valdistriktens namn finnes som bilaga 2. I bilaga 3 i samma rapport finns en lista över de valdistrikt som sammanslagits av operationella skäl.

Avsikten med dessa klassningssystem är, som framhållits i inledningen, att möjlig- göra jämförelser mellan distrikt på en myc- ket låg hierarkisk nivå. Olika planerings- mål kräver ofta olika referenssystem. Vi har därför valt att klassa distrikten efter tre pa- rallella system. Vilket system som skall an- vändas får avgöras vid den konkreta pla- neringssituationen.

Klassning av glesbygdsområdena

4.1 Valdistriktsindelningen

Bestämmelser om valdistriktsindelningen finns i lagen om val till riksdagens andra kammare. I princip utgör varje kommun ett valdistrikt. Om särskilda omständighe- ter föreligger kan kommunen uppdelas i fle- ra valdistrikt. Till särskilda omständighe- ter räknas stor yta eller högt befolknings- tal. Någon formell övre gräns för befolk- ningstalet i ett valdistrikt finns inte, men praxis synes vara, att man delar ett dis- trikt om folkmängden överstiger 3 000 per- soner. En antydan till formalisering av detta framgår av ett betänkande: Förtids- röstning och gemensamma tvådagarsval, SOU 1967: 27.

För den enskilde personen har valdis- triktstillhörigheten i första hand bestämts av praktiska hänsyn. I de flesta fall torde ett valdistrikt, som inte utgör en del av en större tätort väl svara mot ett bygde- begrepp. Distrikten är oftast markerat en- kärniga', en mindre ort ligger centralt i dis- triktet och kringliggande spridd bebyggelse ansluter till kärnan via bebyggelsesamband och vägnät. Vid flerkärnighet dominerar oftast en ort kraftigt. Mot valdistriktets yttergräns blir bygdetillhörigheten mer tvek- sam; man har sökt följa en princip att ve- derbörande inte skall ha längre till valur- nan än vad förhållandena är i granndistrik-

1 Ett första klassningssystem avser andelen åldringar i valdistrikten medan två andra i huvudsak baseras på förekomsten av olika for- mer av service.

tet. I utpräglade glesbygdsdistrikt är ofta befolkningstalet mycket lågt, då en kraftig avfolkning har skett sedan valdistriktet in- rättades. Dylika distrikt har ibland slagits samman. Resultatet har blivit valdistrikt, som ytmässigt är mycket stora samtidigt som någon nodalitet svårligen kan iaktta- gas. Ett liknande utseende har ofta distrikt i fjällkommuner; från centralorten i östra delen av distriktet sträcker sig valdistriktet västerut över fjällområdet mot riksgränsen. thässigt är dessa valdistrikt de största. De utgör dock endast ett fåtal av undersök- ningsområdets totalt 1 823 distrikt.

Då övre befolkningstalet i ett valdistrikt är begränsat till ca 3 000 medför detta, att distrikten är ytmässigt små i befolknings- täta områden. Med hänsyn till dessa om- ständigheter är det angeläget att understry- ka att valdistriktsytoma är helt olämpliga för varje form av ytbaserade jämförelser.

Däremot torde valdistrikten vara väl läm- pade som referensregioner för befolknings- statistiska uppgifter samt statistik rörande näringsliv, arbetsmarknad och lägesjämfö- relser.

Vi har framhållit att administrativa en— heter på kommunnivå är olämpliga som re- ferensytor vid jämförande regionala stu- dier. Valdistrikten är däremot inte större än att de i de flesta fall möjliggör menings- fyllda jämförelser. Problemet med olikstora referensytor kvarstår givetvis men reduce- ras avsevärt på grund av valdistriktens be- gränsade yta. Valdistriktens storlek och fördelning (se fig. 4) Vid tidpunkten för folkräkningen 1965 gäll- de nedanstående förhållanden.

Tabell 8. Valdistrik- tets me- Inv. /val- delstorlek distrikt i kmz Inv./km2 Kopparberg 1 080 109 9 Gävleborg 1 200 75 16 Västernorrland 880 77 11 Jämtland 590 214 2 Västerbotten 530 125 4 Norrbotten 790 301 2

Även om hänsyn tas till resp. läns yta, folkmängd och folktäthet framstår fördel- ningen av valdistrikten som tämligen ojämn. I det här sammanhanget visar Västerbot- ten den mest extrema »lapptäckeskaraktä- ren» med talrika och folkmängdslätta dis- trikt. Länet har i det avseendet en särställ- ning även bland de ytterligt glest befolka- de länen.

I SOU 1967: 27 angående »Förtidsröst- ning och gemensamma tvådagarsval» an- tyds, att ett valdistrikts övre gräns bör lig— ga vid ungefär 3 000 personer. Enligt ne- danstående figur uppfyller mellan 95 och 98 procent av samtliga distrikt det kravet.

Figuren vill emellertid i första hand vi- sa distriktens fördelning på storlek (: folk- mängd) inom varje län. Den påvisar tyd— ligare än föregående tabell den relativa ri- kedomen av valdistrikt med få invånare. I Västerbottens län utgör de med färre än 400 personer drygt 80 procent av hela an- talet, i Jämtlands län 70 procent, i Norr- botten nära 65 procent, osv. En brant stigning i en del av kurvan indikerar en stör- re mängd distrikt av ifrågavarande storlek i jämförelse med omkringliggande storlekar, t. ex. Y län mellan 2400 och 2 599 perso- ner/ valdistrikt. En rät linje mellan ändpunk- terna hade uppvisat en helt jämn fördelning mellan storleksgrupperna. X län ligger när- mast en sådan fastän långt därifrån.

Distrikten finns kodsatta med en sexsif- ferkod, där de två första siffrorna är läns- nummcr, de två mellersta är kommunnum— mer och de två sista är valdistriktets num- mer.

4.2 Andelen åldringar i valdistrikten

I rapport nr 5 redovisas i tabellsamlingen både närande och tärande del av valdistrik- tens befolkning, såväl totalt som relativt. I det följande kommenteras fördelningen av den äldre delen av den s. k. tärande gruppen, alltså 65 år och däröver. Valet av just denna åldersgrupp har skett därför att den ur planeringssynpunkt är mycket intressant. Dels säger den generellt om flyttningsström- marna, att dessa gått och troligen också

'I. GV va|distr.

1

toon- 1200- 1600-1000- me

0- 199- - m- - 399 599 799 999 1199 1399 I!" "991”02199

Jooo- = 4000 inv 3199 valda".

Figur 5. Folkmängden i valdistrikten inom W—BD län. Kumulativ fördelning.

fortfarande går från områden med stor an- del åldringar. Undantag är självfallet trak- ter med stark nativitet och/eller inflytt- ning. Dels lokaliserar den — i det här fal- let till en mycket låg och tämligen detalje- rad nivå, valdistriktsnivån — ett av gles- bygdernas kardinalproblem, den s.k. öppna, åldringsvården.

År 1965 förhöll sig denna åldersgrupp till totalbefolkningen i länet enligt följande:

Norrbotten 9.05 % Västerbotten 11.07 Jämtland 15.10 Västernorrland 13.45 Gävleborg 13.94 Kopparberg 13 . 87 Tot. de 6 länen 12.62 Tot. Sverige 12.89

Tre grupper utsöndrar sig ur fördelning- en: en första med Norr- och Västerbotten, där andelen åldringar är betydligt lägre än

riksmedeltalet och det för undersöknings- området, en mellangrupp med de två syd- ligare kustlänen och Kopparbergs län och en tredje med enbart Jämtland, där åld- ringarna utgör en mycket väsentlig del av befolkningen.

Samma fördelning framträder om jäm- förelsen görs enbart mellan de sex berörda länens valdistrikt.

Distriktens varierande storlek och antal i länen har tydligen ringa inverkan på bil- den av den »äldre» delen av den tärande befolkningen.

I de följande stapeldiagrammen visas hur denna befolkningssektor fördelar sig på valdistrikten. Som synes finns i Norrbot- ten en stor mängd distrikt med mellan 6 och 12 procent 65-åringar och äldre. Detta ses då i relation till hela det undersökta om- rådet. På motsatt sätt — då kallat >>under- skott» — visar sig länet ha »onormalt» få

Tabell 9. Åldringsandelen länsvis. Kvartil- och medianvärden.

Q; Md Qs BD 8,0 11,1 14,0 AC 10,3 12,9 15,9 Y 12,2 15,7 19,3 Z 14,6 17,3 20,2 X 13,0 15,9 19.2 W 12,9 15,9 19,3 Tot. omr. 11,1 14,5 17,9

distrikt, där åldringarna utgör 16—26 pro- cent av totalbefolkningen.

Västerbotten har ett relativt sett stort an- tal valdistrikt, där den berörda åldersgrup- pen uppgår till mellan 10 och 16 pro- cent av folkmängden. Diagrammet, som vi- sar Jämtland, är strängt taget spegelbilden av Norrbottens. Ett fåtal distrikt med låga procentsatser och med särskild avsaknad av 8—10-procentiga distrikt och med ett över- flöd av åldringsrika distrikt.

De övriga tre länen visar en sinsemel- lan splittrad bild och ganska god släktskap med den jämtländska varianten. Särskilt gäl- ler det påståendet Gävleborgs län.

Regional kommentar

I rapport 5 redovisas fördelningen av di- strikt med hög åldringsandel i kartografisk form. Övre och nedre kvartilgränserna samt medianen har använts som klassgränser i en skala med fyra grupper. Nedan kommen- teras kartbilden.

BD län

Länet skiljer sig markant från bilden av de fyra sydligaste länen. Området norr om Laisvall—Arjeplog har en hög andel åld- ringar, medan centralorterna i området har en påtagligt ung struktur. Som exempel kan nämnas att Laisvallsdistriktet har endast 6 procent åldringar. Andra områden med hög åldringsandel är området runt Älvsbyn och områdena runt orterna Boden, Töre och Ka- lix. Även här skiljer sig orterna på ett på- tagligt sätt från den omgivande landsbyg- den. I östligaste delen av Tornedalen, med

början väster om Karungi, är befolkning— en något äldre än i de övriga delarna av da- len. Staden Haparanda befinner sig i grupp 2. Övriga delar med hög åldringsandel har ett lågt befolkningstal, och är utpräglade glesbygdsdistrikt. De stora områdena runt Gällivare—Malmberget och Kiruna kan be- traktas som helt folktomma, och är inte val- distriktsindelade (se rapport nr 3).

AC län visar upp en likartad bild. An- delen åldringsdistrikt har dock stigit. De utpräglade fjällbygderna har en låg andel åldringar. »Åldringsområden» uppträder i skogslandet mellan Lycksele—Vilhelmina— Dorotea och Åsele. Här kan noteras, att tätorten Åsele hade nära 15 procent av be— folkningen i åldersgruppen 65 år och äld- re. >>Åldringsdistrikt>> återfinnes även i om- rådet mellan Skellefteå och Boliden, kust- områden mellan Skellefteå och Piteå samt mellan Skellefteå och Umeå. I det sistnämn- da distriktet kan särskilt Robertsforsbyg— den noteras. Söder om Umeå finns åldrings- distrikt i Hörnefors- och Nordmalingsområ- dena.

Z län

Länet har en hög andel åldringar. Hela om- rådet norr och väster om Östersund har en påtagligt åldrad befolkning. Det enda un- dantaget av betydelse är Strömsund med 13 procent åldringar, de övriga områdena med lägre åldringsandel är synnerligen glest befolkade. Väster om Östersund finns dess- utom ett stråk med yngre befolkning, vilket i stort motsvarar turistorterna längs vägen mot Trondheim. Landskapet Jämtlands syd- östra hörn visar upp en bättre bild, vilket framför allt gäller för de större orterna längs Indalsälven och Ljungan. Härjedalen visar en ännu mörkare bild. Ett undantag är Sveg med endast 9 procent åldringar, ett stråk i landskapets nordvästra del samt angränsande delar i Jämtland. Dessa omrä- den är dock glest bebyggda med undantag för området kring Funäsdalen.

'AC—LÄN

20 15 10 5 0

W

PROCENTUELL renommé AV ÅLDRARNA 65- ÅR PÅ VALmsrnmr, utnsws Jig- FÖRELSE MED ounlosrs TOT'ALA ron— DELNING.

. > 2 ..

AV VALDlSTRlKT l OMR, RESP. LÄN

LÄN

Y-

20"

LÄN

X-

20 » lå 10

Figur 6.

Y län

Linjen Örnsköldsvik—Hoting bryter den ka— rakteristiska bilden av stora ljusa ytor. Ång- ermanland söder om linjen visar en påfal— lande kraftig andel åldringsdistrikt. Här kan den skeva befolkningsstrukturen även av— läsas i den bild som vissa av de större tät- orterna kan uppvisa. Kramfors förekom- mer i den tredje kvartilen och Härnösand i den andra. Undantag, med en relativt sett bättre fördelning, är sollefteåbygden och området kring Hoting.

Medelpad visar upp en likartad bild; inte ens sundsvallsdistriktet kan visa upp en fullgod befolkningsfördelning. Ångedistrik- tet och Ljungaverk är positiva avvikelser.

X län

Om det vore så, att glesbygdsproblem i allmänhet vore att likställas med inlands— problem och åldringsvårdsproblem, låter Gävleborgs län sig inte inpassas i den gene- rella mallen. Med några undantag ligger de åldringsrika kommunerna längs kusten och de med en s.k. progressiv ålderspyramid i inlandet eller rättare sagt i länets västra delar med tanke på länets ringa utsträckning inåt landet.

I Harmånger, Gnarp och Bergsjö finns fortsättningen på de åldringstäta områdena norr om Medelpadsgränsen, men omedel- bart väster därom ligger Ljusdalsområdet, där andelen åldringar håller sig mellan ll och 15 procent av totalbefolkningen. Situa- tionen avviker inte nämnvärt i de södra de— larna av Alfta och Bollnäs.

De ålderstyngda kommunerna i öster är: Järvsö, Arbrå, Norrala och Iggesund samt i sydligaste Hälsingland Skogs kommun. Det »ljusa» och således ungdomliga stråket Gävle—Sandviken—Hofors delar landskapet Gästrikland i tre delar, av vilka den södra på gränsen mot Uppland och Dalarna är rikast på åldringar i Österfärnebo och He- desunda.

W län De områden som avviker mest från länens medianvärde i Kopparbergs län ligger som ett stråk från Ore till Orsa i nordost, över Rättvik, Leksand, Siljansnäs och Sollerön över till Venjan och Lima i nordväst. An- delen åldringar är stor i flera valdistrikt i de intill varandra liggande kommunerna Äp- pelbo, Järna, Nås, Säfsnäs, Grangärde (Norrbärke undantas) och Söderbärke. Hc— la Västerdalarna och Västerbergslagen skul— le ha kunnat karakteriseras som åldringsrikt om inte Malung utgjort ett markant undan- tag. Kommunen har på ett par distrikt när en befolkning, som hör hemma på »rätt» sida om medianen.

De stora »ljusa» fläckarna i norr har vis— serligen en liten andel åldringar inom val— distriktets gränser, men den totala befolk- ningen är ringa i antal. Öster om en linje Grängesberg—Falun finns distrikt, som till flertalet har färre åldringar än mediandis- triktet i de sex undersökta länen. Dock är att märka, att det till största delen är distrikt med större agglomerationer i denna urbani— serade del av länet, som har en relativt liten andel åldringar. De övriga glesbygdsbetona— de valdistrikten i denna länsdel är av »me— diankaraktär».

4.3 Centralitetsmätning på valdistrikt

Det är uppenbart, att en klassificering ba— serad på centralitetskriterier helt måste ba— seras på de spontana funktionerna, då vi arbetar med områden på låga nivåer. Det— ta innebär bl.a. att gängse enumerativa centralitetsmått inte kan komma i fråga. De enumerativa klassificeringar som i all- mänhet användes (se t.ex. Jacobsson) an- vänder sig av nivåkarakteristika, som om- fattar både spontan och bunden hänvis- ning. Även om en enumerativ metod som endast behandlade detaljhandeln kunde kon- strueras, skulle detta leda till en uppdelning av centrala funktioner på en nivå, där de är alltför lätt substituerbara. Tillgängligt källmaterial tillåter heller inte en sådan upp— delning. Då kvarstår att välja en metod, som

1 4

mäter totalkonsumtionen (utbudet) av 'de centrala nyttigheterna.

Utifrån en diskussion om bl.a. funktio- nella regioner anser Neef att det ofta är en fördel att mäta centralitet på en yta som omfattar både centralort och omland. De centrala funktionerna är så beroende av omlandsbefolkningen att man inte kan ta- la om en skarp gräns mellan centralplatsen och det omgivande området. I rapport nr 3 diskuteras valdistrikt. Det framhålles där att de i de flesta fall väl svarar mot ett bygdebegrepp och således ur vissa synpunk— ter kan sägas vara funktionella regioner.

Mot bakgrunden av detta ställde vi föl- jande hypotes: Ett ccntralitetsmått, som mä- ter absolut centralitet kan tjäna som ett me- ningsfullt klassificeringsinstrument även för större områden, vilka normalt består av en ort med »tillhörande» spridd bebyggelse.

För att testa hypotesen valde vi ut ett försöksområde. Kravet på försöksområdet var, att det skulle vara representativt ur ett flertal aspekter: alla typer av valdistrikt skulle vara representerade, området skulle vara typiskt för det norra glesbygdsområdet, olika typer av näringsliv och befolknings- struktur skulle vara representerade etc. Vi har ansett att ett försöksområde som om- fattar AC län uppfyller dessa krav.

En detaljerad redogörelse för undersök- ningen återfinnes i Öquist: Centralitetsmåt- ning och ortsklassificering i Västerbottens län. Öquist mätte centraliteten dels för samt- liga orter inom undersökningsområdet, dels för motsvarande valdistrikt. Som centrali- tetsmått användes Godlunds formel

C=VB,—m,—P,-k, . Därefter jämfördes centralitetstalen. Analy- sen visade, att det inte förelåg någon signi- fikant skillnad mellan centralitetsindex oav— sett index mättes på orter eller valdistrikt. Hypotesen verifierades: Centralitetskrite- rier, som baseras på detaljhandelsdata är så— ledes applicerbara på valdistrikten i under- sökningsområdet. Godlunds centralitetsformel uttrycker or- tens totala detaljhandelsvolym av special- varor. Detta medför, att en ort som en-

dast är utrustad med dagligvaruhandel skul— le få ett indexvärde :O. Som detaljhan- delsvariabel använder han antalet butiker.

Tidigare diskuterades de specifika egen- skaperna hos ett kontraktionsområde, vilka medför att befolkningsdata och i synnerhet migrationsdata inte kan användas som ser- viceindikatorer. Öquists undersökningar vi- sar, att det i dag råder ett högt samband mellan omsättningen i detaljhandel och be- folkningstalet i orten resp. valdistriktet. Sambandet är i det närmaste lineärt och kor— relationskoefficienterna varierar mellan 0,9 och 1,0. På samma sätt samvarierar antalet affärer med totalomsättningen. För Väs- terbottens del torde det därför ur dessa synpunkter vara egalt vilket polstyrkemått man använder.

Emellertid Visar tidigare undersökningar, att valet av indikatorer har en stor bety- delse. Micklander diskuterar användandet av olika polstyrkemått och graderar efter fal- lande exakthet måtten på detaljhandelns centrala funktioner: Omsättning, sysselsätt- ning, lokalyta, butiksantal.

En faktor som medför, att antalet butiker i vissa områden är en olämplig indikator är att områdets kontraktionskaraktär har medfört, att den genomsnittliga butiksom— sättningen i de utpräglade glesbygdstrakter- nu är låg. Centralitetsmått, som baseras på antalet butiker ger därför ett för högt cen7 tralitetsvärde åt dessa områden.

När en affär nedlägges överföres om- sättning på andra affärer inom området; det är inte troligt, att hela denna omsättning »försvinner» från området när en affär läggs ned. Med hänsyn till dessa faktorer anser vi, att omsättningsvärden ger det mest nyanse- rade resultatet. Vi har föredragit att söka använda ett så entydigt mått som möjligt för att beräkna den absoluta centraliteten för ett valdistrikt: Totalomsättningen av centrala nyttigheter. Centrala nyttigheter bör begränsas till att avse detaljhandelssektorn.

Det finns anledning att räkna med att konsumtionen varierar med den sociala milf jön. Inkomstklassen bestämmer till stor del hur inkomsten fördelas på olika sektorer; vid en inkomstökning sker en förskjutning

från konsumtion av varor av nödvändig- hetskaraktär till mera umbärliga varor. Hög- re socialgrupper tenderar till att ha en mer varierande och näringsriktig kost än de läg— re, vilket innebär en högre livsmedelskost- nad. Konsumtionen av vissa njutningsmedel och hygienartiklar visar en klart högre ni- vå i urbaniserade områden än i ruralt präg— lade.

En anledning till att det torde vara svårt att göra en meningsfull undersökning av genomsnittsomsättningen av olika nyttighe— ter fördelat på ortsstorlek är förekomsten av en konsumerande dagbefolkning, som många gånger inte kan hänföras till ortens dominansomland. Dit hör tillfälligt passe- rande personer och långdistanspendlare. Ic- ke mantalsskriven befolkning försvårar dess- utom en sådan undersökning. Till gruppen av orter som störs av sådan konsumtion hör skolorter. En undersökning av gymna- sieorterna i AC län pekar på att sådana or- ter har en betydligt högre genomsnittskon- sumtion är övriga orter. Den största bety- delsen för omsättningens variationer har dock skillnader i inköpen från orternas om- land. Dessa skillnader orsakas i sin tur hu— vudsakligen av variationer i befolkningen i olika omlandszoner.

Som rimlig approximation har vi an- sett, att den för vårt vidkommande rele- vanta genomsnittskonsumtionen äger rum på nivåer under en valdistriktsstorlek om 3000 personer. Inom amplituden 1—3 000 återfinns befolkningsstrata med i samman- hanget hög självförsörjningsgrad, samtidigt som »taket» inte ger utrymme för en för stor andel konsumenter från höginkomst- grupperna. För en närmare diskussion av basorternas storlek hänvisas till den tidiga- re förda diskussionen, och till rapport nr 2.

Glesbygdsforskningsgruppen har använt Handelsräkningens material som källa för detaljhandelskriterier. För varje valdistrikt har vi räknat fram omsättningen i daglig- konsumtionsvaror samt övriga varor. Defi- nitionen av dagligkonsumtionsvaror skiljer sig något från den gängse; här har vi in- räknat affärer som enligt ISIC-nomenklatu- ren kan hänföras till livsmedelsaffärer, kios-

ker, tobaksaffärer och bensinstationer. Öv— riga affärstyper har hänförts till gruppen ic- ke-dagligkonsumtionsvaror. För en närmare diskussion av Handelsräkningens tillförlit— lighet hänvisas till ett kommande arbete av C—E Ericsson.

Med hänvisning till den ovan förda dis— kussionen beräknade vi årsomsättningen i dagligkonsumtionsvaror inom samtliga val- distrikt inom området som har en folk— mängd som understiger 3 000 personer. Stadsdistrikt och områden, som utgör de— lar av större orter exkluderades för att inte störa bilden av ett »typområde». Det to- tala omsättningsvärdet omräknades däref— ter till en percapitaomsättning genom att dividera detta värde med befolkningstalet. Resultatet av denna beräkning visade, att man som riktvärde för genomsnittsomsätt- ningen av dagligkonsumtionsvaror i närhets— butikerna i undersökningsområdets valdis- trikt på låga nivåer kan använda 1 300 kro— nor per år och invånare. Dessa värden är beräknade ur material från den senaste Han— delsräkningen. Som tidigare framhållits har 1965 års Folk- och Bostadsräkning använts som befolkningsreferens. Vi har ansett FoB— 65 och 1964 års Handelsräkning jämför- bara, varför vi inte ansett det lämpligt att söka åjourföra omsättningssiffrorna med nå— gon form av indextal.

Vid diskussionen kring basorternas stor- lek använde vi begreppet »acceptabelt ser— viceaggregat». Bakom antagandet om exis- tensen av ett dylikt ligger givetvis vetskapen om att en mängd servicefunktioner ligger dolda i form av skilda typer av substitut. Även på den lägsta nivån, där den mätba— ra delen av servicesektorn utgöres av livs- medelsaffärer med mycket begränsat sorti- ment eller lanthandelsaffärer förekommer handel med specialvaror. Generellt kan man konstatera, att man bör ta hänsyn till, att det råder påfallande oregelbundenheter i utrust— ningen av centrala funktioner när man be— finner sig på låga nivåer. Substitutformerna tar sig allehanda uttryck; kringföringshan- del, postorderinköp, arbetsresor, som kom— bineras med inköp, hemsömnad, ambulato- riska utbud av offentlig service som arbets-

Nivå 3 Omsattnmg av spec. -varor + + + & Nivå 2 Överskott i omsättning vid för- säljning av dagligkonsumtionsvaror

Nivå 1

Figur 7.

förmedling och bibliotek etc. Lanthandeln kan leverera varor, som annars är förbe- hållna specialaffärerna, och detsamma gäller lantmannaförbundets försäljningsställen.

Servicesituationen skulle kunna illustreras som visas i fig. 7.

På nivå 1 befinner sig de distrikt som inte har tillgång till dagligvaruhandel i den utsträckning, att genomsnittsomsättningen överstiger 1 300 kr/år. Servicesubstitut kan anses finnas överallt, där behov föreligger. Substituten är inte kvantifierbara. Tillgång- en till centrala funktioner varierar från ett minimum till en genomsnittsnivå. Variatio- nerna uttrycker de ovan diskuterade ore- gelbundenheterna i serviceutbud på de lägs- ta nivåerna.

Nivå 2 innefattar distrikt, som har en tillgång på dagligvaruhandel, som ligger över genomsnittet. Vi har ansett att ett överskott från genomsnittsomsättningen indikerar viss central betydelse; med livligare handel med dagligkonsumtionsvaror följer en ökad om- sättning av den del av butikssortimentet, som inte kan hänföras till dagligkonsum- tionsvaror.

Nivå 3 innefattar distrikt, som kan upp- visa omsättning speeialvarubutiker.

Nivå 2 och 3 är adderbara och gränsen är förskjutbar; ett distrikt med stort över- skott i nivå 2 ligger högre i hierarkin än ett område, som inte har något överskott från dagligvaruhandeln, men en liten försäljning av specialvaror.

Vi förutsätter således en viss »botten- skyla» överallt. Varje form av överskott utöver denna utövar dragningskraft och kan betecknas som en central funktion. En lanthandel besitter centrala funktioner i och med att den försäljer annat än vad som — i stort sett — kan köpas överallt. En absolut centralitet mäter vi, då överskottet från dag-

ligvarukonsumtionen lägges till grund för inordning i en centralitetshierarki.

Den genomsnittliga omsättningen i dag— ligkonsumtionsvaror har beräknats till 1 300 kr/ capita. Befolkningstalet i ett distrikt mul- tiplicerat med detta tal ger ett jämförelsetal som anger om omsättningen i dagligvaror i distriktet är så stor, att den skall tillmätas centralitetshöjande betydelse. Om den obser- verade omsättningen i distriktet är lika stor som detta jämförelsetal, innebär detta, att området befinner sig i skiktet mellan bot- tenzonen i pyramiden och skiktet ovanför. Är den observerade omsättningen större in- nebär det, att omsättningen inte kan sägas vara begränsad till dagligvaror, utan att en del av den samlade omsättningen hänför sig till handel med specialvaror.

Om omsättningen i ett område över- stiger det på detta sätt framräknade ge- nomsnittsvärdet skall överskottet i daglig- varuomsättningen adderas till den samlade årsomsättningen i specialvaror. Den sam- manlagda specialvaruomsättningen uttrycker då områdets absoluta centralitet.

För att testa mätmetodernas tillförlitlig— het företog vi en beräkning av rangkorre- lationskoefficienten enligt Spearman. Vi mätte centralitetsvärdena dels enligt God- lunds metod och dels enligt den ovan be- skrivna. Alla distrikt, som erhållit någon form av centralitetstal rangordnades. Stads- distrikt och köpingar exkluderades. Man kunde förvänta, att båda metoderna skulle ge samma rangordning; båda »räknar bort» dagligvaruhandeln. Godlunds metod genom att korrigera med en generell faktor (k,), vilken uttrycker den genomsnittliga tillgång— en till dagligvaror i glesbygden och den andra metoden, vilken innebär, att en ge- nomsnittlig omsättningssiffra användes som korrigeringstal.

Rangkorrelationen blev 0,73 (n=91). Värdet kan betecknas som relativt högt; båda metoderna ger således tämligen likar- tade resultat (51). Anledningen till att sam- bandet inte är ännu starkare torde till stor del bero på att många av affärerna, som kommer med i den godlundska formeln har en mycket låg omsättning, men värderas i

formeln som >>fullgoda», varför områden med många små affärer erhåller en högre centralitet än vad omsättningen skulle moti- vera. Detta torde verifiera Micklanders rangordning av centralitetsindikatorer; om— sättningen ger i detta fall ett bättre värde än antalet affärer.

4.3.1 Centralitetsmätningarna

Handelsräkningen redovisar adress samt ett antal olika volymsuppgifter för varje verk- samhetsställe. Med turistkartan i skala ]: 300000 som underlag beräknades omsätt- ningssiffrorna för varje valdistrikt eller dist- riktskluster. Omsättningen uppdelades i dag— ligvaruhandel resp. specialvaruhandel enligt de normer som tidigare diskuterats. (Se def. s. 38.) Med utgångspunkt från dessa omsätt- ningsvärden samt befolkningstalen i distrik— ten beräknades sedan centralitetsvärdena för varje distrikt enligt följande metod: Distrik- tets befolkning multiplicerades med den be- räknade genomsnittsomsättningen i daglig— konsumtionsvaror, dvs. 1 300 kr. Det där- vid erhållna värdet redovisas i bilagan i rapport 4 som >>basomsättning». I de fall de observerade omsättningssiffrorna i dag—. ligvaruhandel översteg detta värde redovi- sas detta som >>oms.-överskott». Detta vär- de motsvarar nivå 2 i fig. 7. Om någon omsättning i vad som definierats som spe- cialvaruhandel hade noterats adderades det- ta värde till »oms.-överskottet». Detta sammanlagda värde redovisas i samma ta- bell som >>total centralitet». Alla omsätt- ningsvärden avser 1 OOO-tal kronor. Distrik- ten redovisas i en sexsifferkod, där de två första siffrorna är länsnummer, de två mel— lersta är kommunnummer och de två sista är valdistriktets nummer. Kodsättningen återfinns i kartografisk fortn i Glesbygds— forskningens rapport nr 3. Sammanslagna distrikt redovisas på detta sätt: 200204+ 01 eller med en klammer.

4.4 Service-Lägeskarakteristika för val- distrikten

I det följande redovisas en metod att på mer komplexa grunder än vid centralitets-

mätningarna och åldringskarteringarna be- döma distrikten relativt. Liksom centrali— tetsmetoden baseras den på karakteristika för varje valdistrikt eller distriktskluster. Tekniskt innebär metoden att varje distrikt före klassningen förutsättes befinna sig högst upp i en hierarki med sju likvärdiga steg.

Till skillnad från centralitetsmätningen vill vi med detta klassificeringsinstrument ange läget i förhållande till en hel serie in- rättningar som erbjuder offentliga tjänster. Läget definieras som avståndet från befolk- ningstyngdpunkten i distriktet till utbuds- stället. Vid sammanslagning av distrikt har tyngdpunkten beräknats från den nya, ut- ökade ytan.

Mätmetoden omfattar inte enbart av- ståndet till allmänna serviceinrättningar; vissa minima avseende åldersstruktur och detaljhandelsservice ingår som likvärdiga variabler.

En förutsättning för att ett sådant mått skall vara relevant är naturligtvis att den undersökta populationen värderar tillgång- en till de olika faciliteterna på ett sådant sätt, att det är meningsfullt att räkna med en av— ståndsfunktion. I själva verket innebär ju en välfärdsideologi att alla skall ha till- gång till de inrättningar som tillsammans konstituerar en del av välfärden. Allmänt sett har befolkningens förbättrade levnads- standard etc. medfört att hushållens behov av ett rikt urval av offentliga tjänster har ökat. Ett avlägsnande från dessa inrättning- ar innebär teoretiskt att välfärdssituationen försämras.

Nu beror en individs trivsel självfallet på många fler faktorer än lätt kvantifierbara variabler som serviceinrättningar, befolk- ningstäthet, tillgång till arbete etc. Vi kan inte vara helt säkra på att tillgången till sådant svarar mot vad individen betraktar som väsentligt för sin boendesituation. Om ett klassificeringsinstrument skall vara helt rättvisande bör vi räkna med de värderingar som är representativa för befolkningen i området. Här finns felmöjligheter, som möj- ligen kan vara av grav natur; vårt stora un- dersökningsområde lämnar plats för ett fler- tal delområden med helt olika förutsätt-

. .. -—-__.s-____=_-_Nn.._____.r_ _ _ .. _

;. l l l l l !

ningar ur demografisk och näringslivssyn- punkt, och därmed också med möjligheter till helt skilda attityder och preferenser hos befolkningen. Distrikten är dessutom hetero- gena inom tämligen små ytor — från områ- den av extrem glesbygdskaraktär till sam- manslagna stadsdistrikt.

En möjlighet till systematiska fel är even- tuella skillnader mellan utredarnas möjlig- heter att tolka glesbygdssituationens värde- ringar. Vi nalkas troligen problemet försed- da med en uppsättning urbana värderingar, och vi vet inte om dessa värderingar styr valet av variabler.

Vi saknar möjlighet att uppskatta graden av styrning och åt vilket håll arbetet sty- res, men vi har ansett, att det är väsentligt att rikta uppmärksamheten på att problemet existerar, då konstruktionen av det här an- vända klassificeringsinstrumentet i hög grad baseras på rimlighetskriterier. Tidigare nämndes, att utgångspunkten var att varje distrikt förutsattes befinna sig högst upp i en hierarki med sju steg. Denna nivå inne- bär endast, att området är försett med vad vi bedömt som ett minimum av välfärdsin- rättningar. Självfallet har vi sökt stöd för de valda nivåkriterierna hos de undersök- ningar som funnits tillgängliga, men lika självfallet är arbetet i större eller mindre ut- sträckning styrt, framför allt vid konstruk- tionen av klassningssystemets hierarki.

Det här använda klassningssystemet bör beaktas mot detta: vi mäter och klassar en situation som utgår från ett antagande, att hela populationen delar preferenser och at- tityder gentemot tillgången till en serie väl- färdsinrättningar och en viss samhällsstruk- tur, operationellt definierad med hjälp av restriktioner rörande åldersstruktur och till- gång till olika serviceformer.

Måttet är konstruerat för att klassa om- råden på låga nivåer i den totala samhälls- hierarkin. Komplexiteten i större samhälls— bildningar innebär här, att måttets relevans minskar med stigande urbanitet.

Det är givet, att en bedömning av ett område, i detta fall ett valdistrikt, blir en— sidig om endast ett kriterium får avgöra om området är attraktivt eller repulsivt i för-

hållande till ett annat område. Visserligen minskas den överdrivna betydelsen av en ensam variabel i en skala, som bygger på relativa bedömningsgrunder, men i en abso- lut bedömning av typen bra—dålig ökas den i stället. De båda föregående klassificering— arna av valdistrikten avsåg att mäta områ- denas status i ett enda avseende, andelen åldringar, resp. specialvaruutbudet i när- butikerna. Föreliggande ansats till en kom- plex klassificering tar huvudsakligen upp variabler, som hänför sig till utbudet av offentlig service, men söker dessutom ge en mer allmän bild genom att kombinera de förut behandlade klassificeringsmetoder- na med utbudet av allmän service.

Vi samlade in data kring utbudsställena för offentliga serviceinrättningar. De käl- lor som främst använts har varit samman- ställningar från landstingen, socialstyrelsen, länsstyrelserna och arbetsmarknadsstyrelsen.

Valet av inrättningar har baserats på vad som skulle kunna benämnas rimlighetskri— terier. Vi undersökte förekomsten av of- fentliga serviceinrättningar såväl i de or- ter som i den sociologiska glesbygdsunder- sökningen av befolkningen bedömts som ac- ceptabla, som i övriga orter inom under- sökningsområdet. De nedan listade femton inrättningarna har vi bedömt som de mest väsentliga. Grupperingen av vissa service- former (t. ex. lågstadium—mellanstadium) har skett efter diskussion med skolmyn- digheter; de kan anses sammanfalla med planerade tillbyggnader eller nedläggningar. Vi har inte kunnat ta hänsyn till kvalitets- aspekter eller utbudskapacitet.

Det hade heller inte varit lämpligt att konstruera ett klassningsinstrument på ba- sis av för lätt föränderliga kriterier.

Avsikten är att bedöma ett distrikt uti- från dess läge i förhållande till en serie in- rättningar som vi vant oss vid att betrakta som mer eller mindre självklara tillgångar. Dit hör olika skolformer, kommunala tjäns- ter, bibliotek och sjukvårdsservice i olika former. Av dessa har flertalet börjat an- passas till ett glesare utbudsmönster. I vis- sa fall ersätts det fasta utbudsstället av nå- gon form av ambulatorisk service. Effek-

2:41

ten av kontraktionsförloppet är trots detta vanligen fullt märkbar.

De serviceinrättningar som tagits som ut- gångsvärde för klassningen är följande: fast Iäkarslation, mödra-barnavårdscentral, tand- klinik, ålderdomshem, apotek, låg- och mel- lanstadium, högstadium, gymnasium—fack- skola, övriga skolor (t. ex. skogsskola, folk- högskola, lanthushållsskola), bank—post, brandstation, polisstation, pastorsexpedition, arbetsförmedling, bibliotek.

Ursprungligen karterades nitton olika in- rättningar, men vid den slutliga samman- ställningen bedömde vi fyra av dem som mindre lämpliga att ingå i klassningssyste- met. Dessa fyra inrättningar var hemsys- ter—hemsamarit, Lantmannaförbundets för- säljningsställen, ambulans—sjuktransport och tidningarnas lokalredaktioner. Anledningen till att de uteslöts var dels att det var tvek- samt om de kunde inräknas i begreppet offentlig service, dels att tillgängliga data delvis var ofullständiga. I klassningssyste- met har som ovan nämnts även införts två variabler av strukturell karaktär: Ålders- strukturen och Detaljhandelsutbudet. I den fortsatta framställningen tar vi upp de en- skilda variablerna och diskuterar kombine— randet av dem till ett klassificeringsinstru— ment.

4.5 Variablerna. Nivåkriterier för den över- sta klassen. Klassningsschema

Måttet är konstruerat som ett »såll», där valdistriktet, som skall klassas vid klass- ningens början förutsättes befinna sig på den högsta nivån i en hierarki. Denna hier- arki består av 1 + 7 klasser, där den över- sta klassen består av distrikt, där popula- tion och serviceuppsättning ligger på en så hög nivå att det använda måttet inte har ansetts lämpligt för vidare uppdelning. Om- råden i denna klass kallas Ö-områden. An- ledningen är följande: Vi vill få ett grepp om boendesituationen på låga nivåer. Om en jämn stegring skulle fortsätta ända upp i distrikt med högurbana funktioner skulle detta innebära orimligt höga krav på måt- tets spännvidd. Då måttet dessutom är kon- struerat för att mäta på låga nivåer torde

2: 42

detta innebära, att användbarheten av klass- ningssystemet minskar på högre nivåer. Det torde heller inte vara meningsfullt att trans- formera om skalan till en logaritmisk typ, då enkelheten i informationen skulle gå förlorad. Måttet omfattar således de sju lägsta stegen i en skala, där den del som ligger över omfattar distrikt eller distrikts- kluster med en befolkning om 2200 per- soner eller mer. Undantag har gjorts för distrikt, som trots sitt höga befolkningstal inte kan uppfylla alla kriterier för att in- rangeras i den högsta klassen. De har i stället systematiserats på samma sätt som området med lägre befolkningstal. Områ— dena i den överordnade klassen får enligt detta tänkas ingå i en högre, inte systema- tiserad hierarki.

Följande variabler har fått konstituera ni- våtillhörigheten:

l) Befolkningsstrukturen, mätt i andelen åldringar.

2) Detaljhandelsservicen, mätt i områ- dets detaljhandelsomsättning.

3) Närheten till distrikt, som inordnats i den överordnade klassen.

4) Närheten till de ovan listade 15 of- fentliga serviceinrättningama.

5) Närheten till de offentliga servicein— rättningar, som tillmätts särskild vikt.

Distriktet bedöms genom att ovanstående variabler definieras med hjälp av en upp— sättning operationella regler. I praktiken in- nebär det att ett antal restriktioner får av- gränsa tillåtna värden på variablerna. Re- striktionerna kan sägas vara subjektivt val- da — de är ett resultat av tillgänglig känne- dom om befolkningens attityder och prefe- renser. I det inledande avsnittet diskuterades möjligheterna till styrning genom att valet av variabler påverkas av utredarens egen si- tuation. Detta gäller i lika hög grad kon- struktionen av dessa restriktioner.

De normer som måste uppfyllas för att ett distrikt skall föras till den högsta klas- sen i den använda delen av skalan har varit följande:

a) Befolkningsstrukturen (xl) skall vara något så när »frisk». Som kriterium använ- der vi åldringsandelen. Metodik och upp-

l l l l

delning framgår av rapport nr 5; gränsen för en icke-acceptabel åldringsandel satte vi vid den övre kvartilgränsen för åldrings- fördelningen över valdistrikten. Således har distrikt med en åldringsandel på 18 procent och däröver sållats ut från klassen.

b) Detaljhandelsservicen måste uppfylla vissa minimikrav. Som mått på dagligvaru- tillgången (x?) har vi använt den daglig- varuomsättning som framräknades för att mäta valdistriktens centralitet. Dagligvaror har definierats på samma sätt som i rapport nr 4, dvs. lanthandel, livsmedelsaffär, ben- sinstation, kiosk.

Gränsen för tillhörighet har satts vid en omsättning av 1 300 kr/ capita, vilket inne- bär, att något över hälften av samtliga di- strikt har sållats bort. Vi ansåg det väsent- ligt att inte endast bedöma distrikten efter tillgången till dagligvaruservice, varför yt- terligare ett detaljhandelskriterium tillför- des, nämligen tillgången till specialvaruhan- del enligt den definition som tillämpats vid centralitetsmätningen. Gränsen sattes lågt och baserades på den relativa andelen spe- cialvaruhandel mätt i omsättning. Lokali- seringen av speeialvarubutiker till högcen- trala distrikt medförde, att vi satte gränsen vid 3 procent specialvaruomsättning, vilket de facto innebär, att kriteriet endast visar att någon form av specialvaruhandel finns re- presenterad i distriktet (x,).

c) Tillgången till offentlig service får inte understiga kravet för nivåtillhörighet enligt xs. Ingen av de femton listade servicein- rättningarna får således saknas inom en två- milszon.

Följande flödesschema visar tillväga- gångssättet vid klassningen. Det är utfor- mat som en serie av nio logiska val; om di- striktet inte uppfyller kraven för tillhörighet i den översta klassen förs det successivt ge- nom schemat tills kriterierna för en viss ni- våtillhörighet har uppnåtts. Värdet för nivå— tillhörighet benämnes i fortsättningen Ser- vice—Läges karakteristikum (S—L karakte— ristikum).

En komplex bedömning medför, att de ingående variablerna förutsättes vara utbyt- bara och additiva. I detta ligger också krav

på att de är likvärdiga eller att de kan vik— tas så att de blir det.

Det torde kräva synnerligen djupgående undersökningar av psykologisk-sociologisk karaktär för att rätt kunna vikta de här an- vända variablerna. Dessutom torde attity— der och preferenser gentemot de använda variablerna snabbt ändras med tiden och den pågående strukturförändringen. Det har inte varit möjligt att genomföra dylika un- dersökningar inom glesbygdsforskningens ram, varför denna rapport bör uppfattas som ett försök att ge en bild av situationen för ett enskilt distrikt, utan att därför ha andra krav på de ingående variablerna än att de skall vara operationellt gångbara och upp- fylla vissa rimlighetskriterier.

Som framgår av schemat har åldringsan- delen (x,) använts som ingångsvariabel. Vi har ansett att områden med en hög andel åldringar svårligen kan tänkas gå annat än en kontraktiv framtid till mötes. Det innebär, att eventuell förekomst av service- inrättningar, som skulle motivera att distrik- tet inte klassades ned enligt den tidigare förda diskussionen kan komma att försvin- na från området. Den i rapport 5 presente- rade åldringskartan visar också hur »åld- ringsdistrikt» med vissa undantag koncentre- rats till perifera områden. Jämför man dess— utom fördelningen av åldringsdistrikt med centralitetsvärdena för valdistrikten överens- stämmer låga centralitetsvärden oftast med hög åldringsandel.

Följaktligen har vi ansett, att en hög an- del åldringar är ett fullgott skäl för nedflytt- ning ett första steg.

De följande två stegen baseras på detalj- handelsomsättningen inom distriktet. Då de- taljhandeln påbörjat kontraktionsförloppet på ett tidigare stadium än den institutionel- la servicen, och man därför i många fall torde ha inrättat sig till ett tämligen glest utbudsmönster, har vi satt kraven på när- service lågt. Omsättningen i dagligvaror (xg) skall vara högre än 1300 kr per ca- pita och år, vilket är det genomsnittsvärde som framräknats för centralitetsmätning- ama i rapport nr 4, varifrån omsättnings- värdena har hämtats. Specialvaruhandeln

!? Figur 8. Klassificeringsschema för Service-Lägeskarakteristika. .zs

& ., _, ._ _ , Ja j———>j Fortsätt i samma klass j_ . , Ingangsvardet = vardet _) Kan aldrmgsandelen Notera ev. Stor omsattning per capita?

för ett »bra» område acce teras? nedfl ttnin x p (Xl) ' j——>LNedflyttning en klass y g ( 2)

Ja _) Fortsätt i samma klass

Acceptabel balans mellan dagligvaruhandel och specialvaruhandel? (x,)

Notera ev. nedflyttning

Kan detta »ursäktas» med omedelbar närhet till köp— ort? (x,) ' |——>| Nedflyttning en klass '—

I Fortsätt i samma klass ?

Kan detta »ursäktas» med omedelbar närhet till köp- ort? (x,) ' I—ej Nedflyttning en klass '— Finns hela serien offentliga 1 nNåtåräåYr; serviceinstitutioner mindre y g än 2 mil borta? (x,)

Ingen nedfiyttning.

Såldåsttmngen sum- Är de fyra viktigaste offentliga Ja Ingen nedflyttning

_| serviceinrättningarna mer än 2 mil Nedflyttningen N ' Nedfl ttnin enklass borta? x Ne” summeras ._J_J L y g ( .) 1

Är de fyra viktigaste Lil—> Nedflyttning Är all offentlig ser- en klass offentliga service- Ingen nedflyttning vice enligt _den stora inrättningarna mer än Nedsättnjngen listan mer an 4 mil 4 mil borta? (XB) summeras borta? (Xp)

l__ & Nedflyttning Totala nedsättningen en klass

Ingen nedflyttning. Nedsättningen summeras

(x,) har ett ännu glesare utbudsmönster, vilket framgår av tabellsammanställningar- na längre fram.

Som en följd av detta har vi satt kravet för nedflyttning lågt: Av områdets samla- de detaljhandelsomsättning behöver endast 3 procent eller mer klassificeras som spe- cialvaruomsättning. Även här följer vi de- finitionerna enligt rapport nr 4.

När det gäller distrikt, som gränsar till distrikt, tillhörande den överordnade klas- sen, har brister i detaljhandelsomsättning in- te tillmätts någon betydelse (x3, xs). Som tidigare antytts torde befolkningen vara van vid att tillgången till närservice inom de- taljhandelssektorn i glesbefolkade distrikt är något som normalt är dålig. Låga om- sättningsvärden kan därför inte sägas ut- göra en så allvarlig brist att det skulle mo- tivera nedklassning i distrikt som befin- ner sig nära distrikt med höga centralitets- värden. Tekniskt har detta medfört att om ett distrikt direkt gränsar till ett distrikt som har en centralort med en befolkning som överstiger 2 200 personer så har bris- ter i de lokala detaljhandelsutbudet inte fått inverka på klasstillhörigheten. En moti- vering för detta förfarande har varit att distrikt av förortskaraktär normalt har en blygsam percapitaomsättning inom detalj- handelssektorn, då befolkningen gör större delen av sina inköp i centralorten. Val- distriktens olikstora ytor medför, att ett varierande avstånd till centralorten fått ut— göra kriterium för nivåtillhörighet. Vi har dock ansett detta fel vara av acceptabel storleksordning.

Om ett distrikt emellertid ligger så perifert att det inte gränsar till ett hög-centralt di- strikt har vi ansett att avsaknad av detalj— handel, med de låga kriterier som finns upp- ställda, innebär en så grav avvikelse från en acceptabel detaljhandelsnivå att nedklass— ning är motiverad.

Materialet för xG—xg erhölls via fältkurs- redogörelser sommaren 1968. Samtliga ut- budsställen karterades, varefter avståndet från valdistriktets befolkningstyngdpunkt till var och en av serviceinrättningarna mät— tes. Mätresultatet redovisades därefter i ett

kartogram för varje valdistrikt. Vid karte- ringen kontrollerades särskilt avsaknaden av inrättningar, som av ortsstorleken att döma borde ha varit representerade. I några en- staka fall visade det sig, att frånvaron var av tillfällig natur, varför inrättningen karte- rades som befintlig. Som tidigare nämnts har vi inte tagit någon hänsyn till kvalitetsskill— nader eller utbudskapacitet.

För klassningen med variablerna in,—x,, in- förde vi två avståndsgränser — mindre än 2 mil fågelvägen resp. mer än 4 mil fågel- vägen. Avståndsgränserna hänför sig till vad som framkommit vid flera sociologiska undersökningar, nämligen att färdavstånd upp till en halv timme accepteras i de fles- ta fall, medan färdtider som överstiger en timme sällan godtages. Med en vägför- längningskonstant : 1,35 och en rimlig ge- nomsnittshastighet motsvarar 2 resp. 4 mil dessa tidsgränser. Det första steget, xc, av— ser fullständigheten i det offentliga service— utbudet. Bakgrunden till att vi valde de ovan listade 15 inrättningarna var att de representerade det viktigaste av det service- utbud, som normalt kan levereras av en ort i den överordnade hierarkin. Nivåkri- teriet valdes med utgångspunkt från detta fullständighetsbegrepp; om någon av de lis- tade inrättningarna saknades inom den in— re avståndszonen avsåg vi med detta indike- ra bristande fullständighet, varför distriktet klassades ned.

De följande två nivåkriterierna, (XT, xs), avser den grupp av inrättningar som på vissa grunder bedömts som viktigare att ha nära tillgång till än andra.

Som tidigare nämndes har urvalet skett efter diskussioner med socialstyrelsen och den interdepartementala glesbygdsgruppen. De utvalda inrättningarna — fast läkarstation, ålderdomshem, tandklinik, låg-mellanstadi- um - är i de flesta fall lokaliserade till en så hög ortsnivå, att flertalet av de andra lis— tade inrättningarna torde finnas på samma plats. Till dessa hör t.ex. bank—post eller mödra-barnavårdscentral. Även här utgick vi ifrån ett fullständighetsbegrepp — om någon av de fyra inrättningarna saknades klassades distriktet ned. Klassningen genom-

Antal Variabel X., i samtliga distrikt före distrikt sammanslagningar. A Fördelning på storleksklasser. KLASS 0

1300— 1 — 3 92

4 — 6 38 7 — 9 30

1200— 10 — 12 26

13 — 15 20 16 —— 18 25

”00— 19 — 21 21

22 — 24 25 23 — 27 12

1000— 28 _ 30 17

31 — 33 7 34 — 36 10

900— 37 — 39 12

40 — 42 11 43 — 45 11

800 _ 46 — 48 2

48 > 39 700 — 600— 500 — 400 _ 300 — 200 — 100 —

0 _l—'_'—1_1——1_

| l l

0 1 —3 4—6

Figur 9. Detaljhandel.

fördes två gånger med samma uppsättning delkriterier: vid den andra klassningen upp- repades frågan, men avsåg då en fyramils- radie.

Den nedersta klassen, med kriterier en- ligt Xg, omfattar områden med total av-

1 ' | 1 | 7—9 10—12 13—1516—1819—20 22 >

Omsättning i specialvaror i % av distriktens totala per capita omsättning i detaljhandeln

saknad av samtliga här behandlade olika former av service och dessutom en påtag- ligt åldrad befolkning. Sådana områden ut- gör ett litet fåtal, och det torde inte finnas någon direkt anledning att särskilja områ— dena i den näst lägsta klassen från dessa.

i | l l ;

Län W N=221 Län Y N=228

Absolut Relativt Absolut Relativt

0 1 0 l 0 1 0 1 x1 76 145 34,4 65,6 x1 96 132 42,1 57,9 x2 109 112 49,3 50,7 )(2 118 110 51,7 48,3 x,, 175 46 79,1 20,9 xs 195 33 85,5 14,5 x, 135 86 61,0 39,0 x. 159 69 69,7 30,3 x, 175 46 79,1 20,9 x,, 195 33 85,5 14,5 x., 134 87 60,6 39,4 x., 113 115 49,5 50,5 x7 184 37 83,2 16,8 )(7 197 31 49,7 50,3 x, 218 3 99,0 1,0 x, 226 2 99,5 0,5 x, 220 1 99,6 0,4 x, 228 _ 100,0 0

,LänXN=194 LänZN=207

Absolut Relativt Absolut Relativt

0 l 0 1 0 1 0 1 x, 72 122 37,1 62,9 x, 98 109 47,3 52,7 x2 94 100 48,4 51,6 x2 108 99 52,1 47,9 x3 143 51 73,7 26,3 x, 200 7 96,6 3,9 x,, 149 435 76,8 23,2 x,, 158 49 76,3 23,7 x, 143 51 73,7 26,3 )(5 200 7 96,6 4,4 x& 86 111 44,3 55,7 x, 181 26 87,4 12,6 7117 175 20 90,2 9,8 x7 126 81 60,8 39,2 x& 190 4 98,0 2,0 x, 190 17 91,7 8,3 x, 194 -— 100,0 0 x,, 204 3 98,6 1,4

Län AC N=409 Län BD N=273

Absolut Relativt Absolut Relativt

0 1 0 1 0 1 0 1 x1 60 349 17,2 82,8 x1 16 257 5,9 94,1 x2 261 148 63,8 36,2 )(2 173 100 63,3 36,7 x, 390 19 95,3 4,7 x, 246 27 90,1 9,9 x, 352 57 86,0 14,0 x, 216 57 79,1 20,9 x, 390 19 95,3 4,7 x5 246 27 90,1 9,9 x., 336 73 82,1 17,9 x6 176 97 64,4 35.6 x7 262 147 64,0 36,0 )(7 164 1 10 60,0 40,0 x, 385 24 94,1 5,9 xB 231 42 84,6 15,4 x,, 409 -— 100,0 0 x,, 269 4 98,5 1,5

En anledning till detta är, att de i regel är befolkningsfattiga, vilket till följd av val- distriktens konstruktion innebär, att ytan på distriktet är mycket stor. Ett finmaskiga— re nät skulle ha urskilt ytterligare ett antal områden, som skulle hänförts till den lägsta klassen.

De två lägsta klasserna kan därför be— traktas som likvärdiga i det avseendet, att de befinner sig i en situation, som rim- ligen — med hänsyn till de ökade krav på

servicetillgång som orsakas av anpassning- en till urbana attityder och preferenser — kommer att leda till en praktiskt taget full- ständig avfolkning.

Regional kommentar

x, Här avviker de båda nordligaste länen kraftigt. Norrbottens län har endast fått ca 6 procent av distrikten nedklassade på grund av för hög åldringsandel, medan Västerbot-

x, Är åldringsandelen hög? x2 Ar percapitaomsättningen låg? 49,3 48,4 XL,—x5

Dåligt läge i förhållande till köport? 79,1 x,, Saknas specialvaruhandel? 61,0 76 8 X, Saknas inrättningar på den stora listan inom en 2-mils zon? 60,6 44,3 x, Saknas inrättningar på den

mindre listan inom en 2-mils zon? 16,8 x& Saknas inrättningar på den

mindre listan inom en 4-mils zon? 1,0 x,, Avsaknad av service? 0,4

47,3 17,2 5,9

51,7 52,1 63,8 63,3 85,5 96,6 95,3 90,1 69 7 76,3 86,0 79 1 49,5 87,4 82,1 64,4 50,3 39,2 36,0 40,0 0,5 8,3 5,9 15,4 1,5 0 0 1,4

tens län har ett högre värde, ca 17 procent. Jämtlands län har fått över 47 procent bort- sållade, och Västernorrlands län 42 procent. Kopparbergs och Gävleborgs län har mel- lan 35 och 37 procent av distrikten i denna grupp.

x, Här ser vi en motsatt bild: Norrbot- tens och Västerbottens län har båda ca 60 procent av distrikten i omsättningsklassen under 1 300 kr/capita. De övriga länen lig— ger samlade kring 50 procent.

x3—x5 Variabeln avspeglar avståndet till större köporter. I Västerbottens och Jämt- lands län har mindre än 5 procent av distrik- ten ett läge i förhållande till en större köp- ort som kan reducera brister i variablerna x? eller x,. Gävleborgs län har det bästa värdet — 26 procent, medan de övriga lä- nen har värden som varierar mellan 10 och 20 procent. Norrbottens högre värde i jämförelse med Västerbottens beror på att där finns ett större antal köporter.

x], Här har Västerbottens och Norrbot— tens län de sämsta värdena — över 86 resp. 79 procent av distrikten har en omsättning i specialvaror som underskrider 3 procent av den totala omsättningen i distriktens de- taljhandel. Kopparbergs län har det högsta värdet — 61 procent, medan övriga län har procenttal mellan 69 och 76.

x, Jämtlands län har här de lägsta vär- dena — öVer 87 procent av distrikten uppfyl- ler inte kraven på fullständighet. Även Väs-

terbottens län visar låga värden — 82 pro- cent. Norrbottens län och Kopparbergs län har högre värden, mellan 60 och 65 pro- cent, och Gävleborgs och Västernorrlands län har de bästa värdena, 44—50 procent.

x7 Förekomsten av offentlig service cn— ligt den mindre listan inom en tvåmilszon Visar upp följande bild. I Kopparbergs och Gävleborgs län är det endast ca 17 procent resp. 10 procent av distrikten som klassas ned av denna orsak. Västernorrland har ungefär samma andel här som vid den stör- re listan: ca 50 procent. Övriga län har värden mellan 36 och 40 procent.

x,, x,, När det gäller de lägsta service— kraven så har Norrbottens län ca 15 pro- cent av distrikten nedklassade enligt xx, Jämtlands län ca 8 procent och Västerbot- tens län ca 6 procent. Övriga län har vär— den under 2 procent. I Norrbottens, Jämt- lands och Kopparbergs län finns enstaka distrikt som uppfyller kraven för tillhörighet till den lägsta nivån, i övrigt saknas sådana.

På kartan i figur 9 har S—L värdena mar- kerats med en mörkare rasterton vid stigan— de S—L värde. Helt mörka områden beteck- nar Ö-områden och helt vita områden klass 7.

De helt mörka områdena motsvarar i stort läget av basortema. Kustområdet är således påfallande mörkt. Man kan urskilja ett mörkare bälte som går öster om fjäll- randen från norra delen av Kopparbergs

Tabell 1 I . Fördelning över länen efter klassning (se texten).

Absoluta tal

Klass W X Y Z AC BD Samtliga distrikt

l ; ö 14 16 16 3 9 11 69 1 34 26 18 3 11 21 113 l 2 44 36 43 23 40 28 214 ' 3 51 39 63 37 89 67 346 l 4 41 42 70 53 151 74 431 1 5 31 30 35 60 80 40 276 , 6 8 2 7 23 36 30 106 ; 7 1 0 0 3 0 4 8 | Summa 224 191 252 205 416 275 1 563 ! Relativa tal Klass W X Y Z AC BD Samtliga distrikt ö 6,3 8,3 6,3 1,5 2,2 4,0 4,4 1 15,2 13,6 7,1 1,5 2,6 7,7 7,2 2 19,6 18,8 17,1 11,2 9,6 10,2 13,7 3 22,8 20,4 25,0 18,0 21,4 24,3 22,1 ," 4 18,3 21,9 27,6 25,9 36,3 26,9 27,6 1 5 13,8 15,7 13,8 29,3 19,2 14,5 17,6 i 6 3,6 1,0 2,7 11,2 8,6 10,9 6,8 ' 7 0,4 # — 1,5 — 1,4 0,5

län till Kiruna. Norr och öster om Kiruna finns huvudsakligen ljusa ytor, liksom väs- ter om bältet, där endast passagerna mot Norge bryter den ljusa bilden. Söder om Östersund delar sig det mörka bältet och omsluter Orsa Finnmark, som framstår som ett ljusare område. Området mellan kust- zonen i Y, AC och BD län och den mörka består huvudsakligen av ljusa ytor, så när som på enstaka mörka områden som fram— träder abrupt, utan någon mjuk övergång som i kustzonen. En påtagligt ljus zon finns innanför kustområdet i BD län. Den av- gränsas i stort av en linje Jokkmokk—Gäl- livare—Pajala—Övertorneå—Boden. En mot- svarande ljus zon återfinnes i ett område som begränsas av en linje Ånge—Vilhelmina —Storuman—Malå—Norsjö—Boliden — Vindeln. Området mot Värmlandsgränsen, som av— gränsas av en linje Siljan—Grängesberg har en tämligen ljus färg, med mjuka övergång- ar mot mer centrala distrikt. Ett markant mörkt bälte går från gästrikekusten över Gävle—Sandviken—Hofors—Falun—Ludvika. Betraktar vi fördelningen av samtliga dis- trikt efter klassningen, finner vi följande

bild. Distrikten är tämligen väl centrerade mot de mellersta klasserna. I klasserna 4—7 finns 52,5 procent av distrikten. Den lägsta klassen är påfallande svagt representerad, medan klasserna Ö och 1 tillsammans sva- rar för 11,6 procent. Klass 4 är den stör- sta med 27,6 procent.

Kopparbergs och Gävleborgs län har en markant högre andel i de två högsta klas— serna — 21,5 resp. 21,9 procent mot total- områdets 11,6 procent. Västernorrlands län och Norrbottens län har värden som när- mar sig genomsnittsvärdet, medan Jämt- lands och Västerbottens län har påfallande låga värden — 3,0 resp. 4,8 procent.

Jämför vi länen med avseende på de två lägsta klasserna så framstår den stora an- delen glesbygdsdistrikt i de tre nordligas- te länen. Värdena är för Jämtlands län 12,7 procent, för Västerbottens län 8,6 procent och för Norrbottens län 12,3 procent. Väs- ternorrlands län och Gävleborgs län har en- dast 2,7 procent resp. 1,0 procent medan värdet för Kopparbergs län är 4,0 pro- cent.

Summerar vi procentvärdena för de fyra

Ö'1'2l3l4'5'6'7j 30 30 20 _J 20 10 10 0 j— -. l Öl1'2'3l415l'6l7j Öl1lzl3l4l516l?! Y BD % % 30 30 _l—" __;—» 20 20 10 10 _l_. : _JI 0--| 1 1 1 | | 110..1 1 1 1 | ij ACO 1 2 3 4 5 6 7 012 4 5 6 7 % Tot.omr % 30 30 20— 20 10 10 O__l . _- Öl1l2'3l4l5l6 7-1 Öl1l2l3l4l5r6l7l

Figur 10. Valdistriktens S—L karakteristika. Procentuell fördelning länsvis och över totalområdet. SOU 1970: 14

lägsta klasserna ändras bilden något. Kop- parbergs län och Gävleborgs län har de lägsta värdena, 36,1 resp. 38,6 procent, me- dan Jämtlands län och Västerbottens län har betydligt större andel, 67,0 procent resp. 64,1 procent, Norrbottens län med 53,7 procent närmar sig genomsnittsvärdet 52,8 procent.

På följande sidor redovisas distriktskarak- teristika i tabellform. Tabellen omfattar även sammanfattande demografiska karakteristi- ka samt centralitetsvärden.

Tabell 12. Sammanfattning av klassningar. W.

Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. Distr. Bef. tal Åld. klass Centr.

0101 2 661 02 1 501 03 266

0201 930 02 1 287 03 393 04+01 946 05 2 079 0301 593 02 430 03 237 04+05 3 549 05 1 210 06 96 0401 261 02 1 109 03 248 04 118 05 53 06 291 07 353 08 1 934 09 732 10 306 11 1 318

0501 1 333 02 504 03 2 132 04 1 036

0601 622 02 264 03 422 04 271 05 1 077

2508 305

0701 786 02 242 03 206

Till 04 04 2 05+04+06 2 537 06 39

0801 93 775 1 103 2 636 1 199 233 1 353 2 562 2 103 704 226 964 319 554 1 543 798 255 1 142 685 241 934 807 1 740 485 2 146 753 2 341 337 1 019

Till 05 Till 05

NmmlOImNm:o—1mv—; mmsolNd-NNch—nio1m——————————_mm_mquv_ nerv—Nm |.———m—n—— [mm—N—mmm—mmmmvmwmmvvm

02 03 04 05 1501 02 03 04 05 06 1701 +02 02

03 +04 04 05 06 07 08 09 10 1 1 12 13 1801 02 03 04 05 1901 02 03 2001

2 3 3 3 3 4 3 3 4 4 4 4 1 3 3 3 3 3 4 3 3 4 4 4 4 4 4 3 3 4 4 2 3 4 4 3

_Nmmmmävmme—m—mq—v—cm l—c [ww—mvaNdewszt-lnmsr

Till 01 Till 03

02 03 2101 02 03 04 05 06 07 08 2201 02 2301 + 03 02 03 04 05

WNMWNvaNu-mv-nln 1 mNmNNst-mmserva IVFMWQ'NMNNWI

Till 01

Tabell 12. (forts.) W.

Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. S-L kar. Anm. Distr. Bef. tal Åld. klass" Centr. S-L kar. Anm.

2701 2 291 112

1 126 2 462

2901+04+02 4061 02 2 042 03 805 04 —— 05 570 06 165 07 903 08 512 306

793

1 31 1

364

92 3 911

618

1 474

809 740 274 152 742 811

81

640

2 257

229 3401 208 02 530

03 +04+06+

+01 3 879 04 1 315 05 1 146 06 389 2 956

8367 1435 1992 25712

3501 1 302 3701 1 552 3801 162 02 278 03 749 Till 01 3901 576 02 275 Till 01 03 480 04 1 815 05 1 244 06 751 07 365 08 100 09 143 10 165 11 4001 02 03 04

1099 388 250

450 601 59

17295 892

503

Till 01 Till 01

2 5 2 3 2 4 3 5 4 5 5 5 2 4 5 2 3 3 3 5 6 5 3 3 6 5 3 4 1

Till 03 Till 07 Till 03

NwavmmvmmämmvaNmmv—tln-nxomxomo I N I—mNN—v—Nm m*???MNNHNMNMNNNm—H—lQNQNNvN—WNNmmNm—m—N mq-NNM | (t' lvvvsrvvv-vaQ-vvvsrvmvsrvvsr | Q' N] I???

08 2 243 Till 04 09 2 580 » 04 8110 2 485 » 04 8201 3 117 02 1 498 8301 +02 6 407 02 3 192 Till 01 8401 +02+03 10 568 02 3 435 03 3 708 01 8501—04 2 810 02 02 12 867 03 3 290 02 1 971 02 1 629 693 1 657 1 119 274 4 135

4 Ö 3 2 2 6 6

Tabgll 12. X.

Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. S-L kar. Anm. Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. S-L kar. Anm.

0703 188 04 141 05 71

0801—02 2 136 02 1 070 03 237 04 244 05 370

0901 405 02 2 243 03 3 147 04 2 453 05 2 416

1001 2 040 02 1 043 03 937 04 118

1101 370 02 1 808 03 1 339 04 976 05 76 1201 877 02 1 577

1301 2 203 02 843 03 866 04 885 05 1 232 06 1 831 07 1 970 08 2 179 09 1 403

1401 1 537

0101 661 02 102 03—05 2 434 04 902 05 571 06 793 07 419 08 1 404 09 538 10 221

0201+02

0301 1 186 02 594 03 1 032 04 2 089 05 131 06 1 546 07 1 165

0401—07 10 546 02 2 362 03 2 602 04 773 05 2 288

347 2 174 1 889 914

68 307 204 58 1 167

504 1 395 304

Till 01

trär??? [('$?vaHNNH?—VQNMM€?VMVNHNMNMQM

4 6 4 3 3 2 4 5 2 3 1 2 1 4 1 .2 Ö 2 2 4 2 3 1 l 2 3 4

vmm_mNvaw SOU 1970 14

Till 09

mNQO—amNMvamvvmäNq-trwermmq-mQNmmNQmmvNQqu-m

4 2 4 3 4 2 1 1 4 4 4 4 4 3 3 3 4 3 3 3 4 3 3 2 3 2 3 4 3 2 2 4 4 4 3 1 4 3 2

Tabell 12. (forts.). X.

Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. S-L kar. Anm. Distr. Bef. tal Åld. klass Centr. S-L kar. Anm.

3301 1 345 02 630 359 160 129 227 565 304

1 795 193 1 289 191 56 147 2 369 820 1 237 1 515 518 752 407 187

3408

17

15 3 185 Till 09 16 2424 » 09 17 1 770 » 09 18 2 241 » 09 19 3 712 » 09 20 2 373 » 09 1 686 » 09 1 967 » 09 2725 » 09

2 551 2 090 1 550 Till 06 1 983 2 312 2 328 20 130 1 953 2 458 1 282 2 625 2 477 2 484 2 620 2 380 5 389 2 216 2 284 2 284 2 524 12 012 2 483 1 375 2 318 286 2 216 226 1 231 1 472 2 376 1 455 2 191 1 012 57 245 215488 1 999 3 451 1 582 2 568 1 999 3 694 5 912 2 108 2 072 1 696 1 841

86 4648 1453

101

13476

Till 06

3 4 4 4 4 2 4 4 3 3 2 3 3 4 2 3 3 2 2 3 3 4 2

mmvmmvmnuvmmmco———mmvv 0

Till 09

NtrNNNNYl'NM N

Till 09 » 09

IIIIIIOMNN""N_'* l=0|l

NQQMQQVN —va=2'=1'=1'm

Tabell 12. Y.

Distr.

Bef. tal.

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm. Distr.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm.

0101 02 03 0601 02 03 04 05 0801 02 03 04 05 06 07

1 001 02 03 04 05

617 680 536 345 999 938

1 345 61 734 1 266 2 050 248 334 1 500 1 148 1 078 1 021 333 561 535 1 319 593 1 901 683 1 725 403 1 216 3 004 1 739 2 006 1 024 2 652 420 1 531 201 551 231 887

Nq-mNtrträQMMNNq-ä'q-wrwmmmNNmmvmmmm—v—Nvd'Ntt-vv

720 1223 55 231 5240 1 954

7608 286 35 762 1183 2889 509 38 267 131 2 7157

49 5358

1237 6365 3392

203

30 994

?WMNNNMOVNNävmmmämNNmmHHQMmom—N

om!!-vunnen

15

1301+02+03

02 03 1401 02 03 04 05 06 07 1501 02 03

925 140 300 591 336 917 303

1 285 393 668 501 445 849 9 644 1 534 1 165 344 37 810 246 259 795 356 177 2 990 463 1 216 354 460 146 126 642 158 758 321 712 354

892 371

3315 112 1091

263 321 441 1629 1368

WVVMWNVNMMMQ'M [ Inu—1.—

Till 03 Till 06

Till 01

»

01

04 233 05 193 06 174 07 51 1 08 166

1 601 694

02 128 03 119 04 266 05 186 06 407 07 967 08 90

1701 115

02 316 03 657 04 176 195 06 285 07 472

v—l V'! 0

1801 458

02 345 03 16 04 53 05 +03 914 06 56 07 379 08 165 09 105 10 115 11 172

1901 746

02 14 03 714 04 24 05-1—08 1 307 06 2 356 07 333 08 581 09 391 10 1 153 11+02+04 279

215 506 1170 777 76

3927 109

358 564 6035 8775 749

49

Till 05

Till 11 Till 11

Till 05

2001

2301 + 05 02 03 04

2305 06 07 08 09 10 1 1 2401 02 03 04

250 1 02 03 04 05 06 07 08 09 1 0 260 1 02 03

740 293 2 678 787 323

1 16 434 265 148 409 460 598 514 66 180 132 1 023

283 231 1 801 391 430 189 233 293 1 413 450 167 196 163 52

1 898 80 50 21 177 263 1 415 145 115

vavamvvwvwvävn—m | Nvamv—mmmw—wvmmvvmwmmm

921 4972

Till 01

Tabell 12. (forts.). Y.

Distr.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm. Distr.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm.

04 05 06 07 08 2701 02 03 04 05 06 07 08 2801 02 03 04 05 06 07 08 09 10 1 1 + 01 12 1 3 14 15 16 17 18 19 20 2901 02 03 04 05

387 122 140 69

1 191 1 152 924 158 536 169 255 64 221 3 273 838 193 116 1 685 314 82 117 1 276 375 596 237 198 436 29 250 731 88 150 851 421 374 254 677

m—Nmm_q--d-—=r——=r ]Hmmmqu'mNvaNm—trwrävwnmwrwm

54

1 878 4027 384 305 48

46 21

378 2946 172 366 386

26

436 33 20 871 133

2580

wwmwNvavamc|mmmwN?©vaqqmnqmvä?N€ämm

Till 11

06 07 08 2 003 433 308 128

1 907 55 506 1 822 175 2 121 214 785 2 279 267 1 971 2 281 2 030 1 704 210 339 886 712 594 593 558 2 662 179 499 717 481 158 476 169 396 720 531 394 221

NMN?"?Nv—iN—NNv—N—v—Nv—tHH—Q'MMNNQ'QMNNMMNNNNN 51 60 24 147 446

13—0 10% 797 836—3 73 148 3237 256 19 205 4748 826 719

v—vaNtr—v—m—n—gom—ON—MNv—qmmNmNmmNmQQ-QQNNwrv—i

07 181 08 162 3601 680 02 172 03 71 04 288 6001 4 020 6201 1 561 02+03+04 10 560 3 085 2 594

3 721 2 076

16 733

2 153 2 960 1 964 1 975 1 973 1 483 1 467 2 163 1 793 1 551 2 488 2 315 3 009 2 172 2 329

51 871 2 142

1 273 1 640 2 732 2 353

840

1 980

NNM8Nm—N—1111N111111111111111N1111111

Till 02 » 02 Till 03

»

03

Till 03

)) ))

03 03

Till 13

» )) » » » )) » )) )) )) )) » » » )) » » ))

13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13 13

8201—10 02 03 04 05 06 07

04+01+02

% % m

8401——04

& _ 03 124858 % _ m _ % m

IllllllvNMONOIIII11111|10©"©m 0 Till 03 » 03 Till 03

Tabell 23. Z.

Åld. klass Centr.

Distr. Bef. tal S-L kar.

Anm. Distr.

Bef. tal

Åld. klass

Centr.

S-L kar.

Anm.

0101 2 157 02 565 0201 318 02 545 03 292 04 187 05 458 06 326 07 828 08 214 0301 066 02 496 03 132 04 826 05 421 06 291 0401 103 02 408 03 348 314

124

1 483 2 670

126 158 349

18

469 633 134

54

1663 1 146 436 318 243 111 303 1043 118 60 5243 1673

340 275

392

NVnmvmvvmvmmNmtrmvmmq-NNNQNQ- [mämvmv—tmvrl

8

vamvwrmmmmmNmvaoq-m&)vava trind-unvaq-l 061 1 12 0701 02 03 04 05 06 07

239 737 90 302 954 122 265 608 301 228 428 343 687 647 482 2 728 954 2 188 385

1 079 78 435 671 99 1 311 306 113 161 421 1 850 195 213 209 222 694

?MNMMmmm("INMVNQMNNN#M??QNNM?MQ?NYPN?YP

133 503

mmmQNMMNVM?*—mmm—NNMW?W?—M*DVIVINMWVVÄQ'

192 420 158 575 455 237 529 189 306 09+O3 1 446 10 414 1301+02 3 171 1 181 73 171 140 166 857 33 217 102 178 704 140 105 147 257 90 376 97 104 88 66 97 290 188 980 302 19 190

08

1501

02. Till 09 03 1601 02 03 04 05 06 07 08

Till 01 1701 02

03 04 05 06 07

trä-'n ] mmmlnmnlmo

xoxoxnmmmqu-unmommq-mmxomm-nq-d-trvmolmxomxoq—hixtrav-rummen mwNvvvmwwwvvmmNm—vmvNävmvavvmwvvvm—vam

5 5 5 4 4 6 3 6 4 3 4 6 6 5 7 5 6 6 6 5 5 4 5 2 4 5 6

mtl-=!" lq-wrqu-mmvm | mstrand-wrmmq-war'q-mwrtrv—qu-N—q-va—tr

Tabell 12. (forts.). Z.

Distr.

Bef tal.

Åld. klass

Centr.

S-L kar.

Anm. Distr.

Bef. tal

Åld. klass

Centr.

S-L kar.

Anm.

02 03 04 2301 02 03 04

151 819 1 762 253 795 210 125 192 167 78 420 659 532 689 154 247 306 177 134 666 576 88 234 577 333 795 490 541 1 089 623 621 301 1 017 287 354 72

Q'Q'NC'IQ'VM?MNämmmmmmNmN?vMQQNN?MQYPMNN#?

63 1059 3782 57

1162 936 1255 352 2052

vamN-nlnmmmmNIntl-vv???väwammmNmmmmm-ANq—mo

2807 2901 6101

8001—10 02 03 04 05 06 07 08 09 10

47 331 139

1 098 120 351 263 333 174 252 201 794 331 687 364 222

33 1 356 252 1 295 2 883 9 055 729 536 2 238 2 256

1 996

2 718 2 610 3 050 2 471 3 096

25 598

2 934 786

?NNNQ'Q?QVQQ'QVKTQ'N?MVV

'—

647 3175 299 105 473 199 104 40

4 641 115

2273 124 1257 1979

198102

011

Till 02 Till 02 » 02 Till 08 » 08 » 08 » 08 » 08 » 08 » 08 Till 08 » 08

V') 0 SOU 1970

Tabell 12. AC. 0101 02 03 04 05 06 07 08 09 10 1 1 1 2

Till 16

4 2 2 2 4 2 2 4 2 3 4 4 4 4 2 4 2 4 2 1 4 3 4 2 2 1 3 4 2 3 2 4 2 4 2 1 3 wvmvmvvmmwrQNtre—mr##vqmcvmovvmmmmvvvvmvvv' ———NvammNMNN-——-——Nmm_q-vNNvmm—NN—NmNN—NMN =!- |Qmeowmmemq-xoxo'nmmvm'nxommmVvamu-Ntrtrlnd'vwr

Tabell 12. (forts.). AC. Distr.

0507 8

O 0 1 11 1 1 070 0 0 04 05 0 0 0 0 1 0801

0901 02

0 0 0 06 0 0 0 1 1 1 0912

1001 02

(”#Mo— 00000

11

6+02 7 5—1—08

Bef. tal

295 218 219 394 312

1 062 274 463 75 132 181 310 316 1 205 151 428 140 229 551 313 161 310 181 281 194 12 594 685 1 622 452 113 336 685 175 381 362 991 1 250

Åld. klass Centr.

mNNN—mNNva—lHN—H—NNYPMMMMMMN INNMVQ'Mm—MNMM

220 1063

S-L kar.

vvaq-va

Anm.

Till 06

Till 05

Distr.

02 03 04

1301 02 03 04 05 06 1401 02 03

Bef. tal 532 187 661 367 678 1 721 142 181 338 150 257 240 567 226 172 158 255 551 293 230 182 185 121 216 558 277 73 2

2 362 459 682 607 194 283 307 382 225

Åld.

NHNNNNva—N—NMMNNN—NMHQNNNN ImNNNv—ttrm—Nv—a

klass Centr.

151 107

5825 207 494 227 137

81

S-L kar .

vaävammmmmmä-vq-Vä'mvmtl-*Dtrtrtrln |v;omNm=l-m=rmm

Anm.

Till 16

571 653 177 271 371 192 487 711 3 462 206 168 911 703 2 689 468 357 3 044 441 268 274

1 442 737 727 802 242 1 654 688 446 114 121 64 124 459 119 145 107 73 379 417 180 473 151

MH—NmN—m—mQ—t—m—q—(N— v—mN—vammmwrvémmwrmwmmvm—N

632 3462 59 20 6.88 342 128 150 623

10

mmvmmmm—qo—ommommN lnv—NN—WNvaQmä—åvmmervvv

Till 20

18 19 20 20 1 161 02 03 04 05 06 07 1701 02+05 03 04 05 06 07 09 10 11+03

182 264 220 435 172 2 068 389 299 422 384 531 1 148 556 14 559 41 405 263

1 947 483 193 379 428 280 193 1 013 204 125

105 1 719 247 286 488 288 273 125 51 61 33 377 412

VM?MNN——Nmm—N [—

v—NN—NNmNm—NNwaNN——NN—v?NN

135

Till 11 Till 02

Tabell 12. (forts.). AC.

Distr.

2001 02 03 04 05 06 07 08 09 2010 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 2101 02 03 04 05 06

Bef. tal 183 198 194 118 249 739

88 169 299 92 242 326 260 145 444 279 125 322 386 96 88 273 242 106 189 303 109 81 348 918 295 203 887 2 398

318 97 67 200

Nv-q_Nv—(v—qQ'Hv—Q'NNä'Mtr—u—um—i—MNMNNNQ'?N—q—Nu—qv—n—n—c—n—q

Åld. klass Centr.

433 50 66

ND

S-L kar.

mNerQ-mxounmxomtnmxo?vkofrvvamv-nmmmmxovawrNNmmmm

Anm. Distr.

2301 02 03 04 05 06 07

Bef. tal

46 654 56 97 423 141 238 270 167 283 124 86 246 60 87 130 196 38 190 435 456 218 151 108 2 107 74 124 516 207 427 192 316 129 328 243 839

118

Åld. klass Centr.

Q'NNMv—cv—th—qv—NN—x—qv—(N__Nv—INNNv—NNQ'Q'MNMv—a—c—i—q—u—q_qm

S—L kar.

kontrlfl?WWMWQ'KDXDXDNDKDXDWWXDOMQWQPNXDWM"3??erIIIQI'NVS'IE

Anm.

NNmmNm—v—l—NN :14

Till 14

6001

6101 + 02 02 03

6201 02 03 04 05 06 07 08

Till 01 Till 21

v—Q'Ntva—Nv—Nd'Mmm—mv—MNN—qq-H—q—QN—mm

3 4 4 2 1 3 3 4 2 4 3 3 2 2 1 2 4 1 1 1 1 2 3 1 3 1 1 1 2 1 2 3 3 1 2 4 2 3 2

!? Tabell 12. (forts.). AC. x]

Distr.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S-L kar.

Anm.

8022 23

8001—13+28+

02 03 04

5 6 7 08 9 10 11 12

13 14

31+32

136 2 29 132 2 339 2 490 — 2 353 — 2 366 — 2 505 — 1 872 — 3 109 — 3 816 — 2 050 -— 1 892 — 1 465 — 2 839 — 1 992 — 4 013 —— 282 826 386 324 500 498 381 327 428

Nv—n—n—qu—NMN

lllllllllllllmm"mm"mmm

Till 32

>)

32 32 32 32 32 32 32 32 32 32 32 32 32

03 8201—11 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11

969 500 425 413 190 826 543 689 2 683 41 032 1 945 6 079 838

3 068 3 055 1 814 3 696 24 647 557 761 2 049 736 2 291 2 319

NNNNM ("lv—1

vmmmmlmmlolyolllllollllll

Till 32 Till 32 Till 05 » 05 » 05 » 05

Till 05 » 05 » 05 » 05 » 05 » 05

2 73

0101 1 373 02 449 03 594 04 1 345 05 770

0201 356 02 559 03 825 04 401 05 2 506 06 2 145 07 927 08 455 09 427 10 850 11 143 12 3 109 13 213 14 121 15 327 16 636 17 260 0301 422 02 303 03 1 510 04 920 05 619

0401 57 02 164 03 888 04 290 05 337 06 391 07 279 08+06 879 09+05 1 713 10 829 0501 11 02 30 03 1 140

59

5141 485 721

249 386

71 194

1638 1502 175 101 1152 1811 215

846 752 4598 248 881 624

_qmm.—4mNmm_;o——cmmeo;omm=rmq-=rm——cm'n—4=r=rl lemml [:|-

Till 09

»

08

Till 07

))

11

120 289 471 491 3 655 330 184 285 266 175 550 231 85 862 162 188 203 165 106 491 144 194

1 280 522 133 132 157 744 321 328 693 3 673 239 362 297 198 660 778 262

mmI—v—vamNN—Hv—NMMN[mmm—HNvNNNNq-llm v-u—Nl

Till 08

Till 07

Till 05 Till 06

Tabell 12. (forts.). BD.

Distr. Bef. tal Åld. klas s Centr. S-L kar. Anm. Distr. Centr. 0714 136 15 101 332

369 523 393

234 — 2 335 4697

951 348 280 120 264

1 715

670 377 302 324

1 538

433

1 083 1 189

459 411 379

1 198

287

1 006

225

48

306 496

1001 +07 421 02 — 03 365 04 3 730 05 +13 174 06 44 07 ——

350 207 95

08 09+15 10 11 12 13 60 Till 05

Näde'Nm Nm—waNm

15. Till 09

17 18

Till 13

Till 06 Till 01 Till 16

SOU 1970

Till 14 Till 01

Vlad-hl [xo Imhmmmmmvmwr ['d'xowmmNmm—wmm—N Iraq-mq-

2 3 2 3 1 3 4 2 2 1 4 2 2 4 4 2 1 3 2 3 1 2 2 1 1

ONNmm—Näm—n—av—mvmv—MVNW Im [m Ivall

thl'Mv—t Iv—MNN

14

1305 06 07+11 08 09 10 11 12 1401+02 02 03 04 05+13 06 07 08+10 09 10 11 12 13 14 15+ 14 16

1 1 2 2 2 1 2 1 2 3 1 2 l 1 2 1 2 1 3 2 1 1 2 3 1 2 2 2 2 3 1 3 3 2 1 2 1 1 1

vvmä'ä-ln ltt

o [Nar [mv—mm [mm—4 l—mNNommmm—mvmmmm—h—qvv

Till 07 Till 01

Till 08 Till 05 Till 15

HNNv—an—n—n—cN—n—a |_—__h—-—4v—n—n—a—v—cmNN—Nw—N——4N—v—4—t—4—n—n———4 Q'?M#W?NQMYPQ#QM??Mmtrmmä'xolxkolnmv?VWQ'Q'IOWNQ'Q'WMOXDXD

!? Tabell 12. (forts.). BD.

x] CX

Distr. Bäml Md

klass Centr

S—L kar.

Anm.

Bef. tal

Åld. klass Centr.

S—L kar.

Anm.

2116 17 2201 02 03 04

2301 02—05 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30—34 31 32

517 247 735 434 175 186

v—(v—lv—IHv—Ql—li—d

1 713 2 052 435 7 309 437 236 584 136 559 112 431 416 116 168 309 870 138 157 369 216 186 390 110 301 414 395 2 964 12 374 2 830

v—th—l|__—HNv—(v-lv—CIN—1v—tv—1v—1NÖII—1—1v—(v—1v—1|lv—l

652

vou-como: | ] [;omm Ivm-noso-nxoxo lvmsomnwrxo-nxomv-n [=O |

Ti1105 » 05 » 05

Till 31 Till 31

8201—06

02 03 04 05 06 8301 8401—12

1 516 1 509 450 279 99 360 256 4 180 1 936 1 988 2 008 1 542 2 225 1 135 2 219 34 709 423 1 710 1 449 1 073 2 307 2 973 1 376 2 633 2 282 1 777 1 715 8 470 2 075 2 294 2 832 1 879 2 869 2 044 1 144 14 288 3 948 1 377

II"—”"""lllll11"11111|11111"1|1|Ill""l

llvvhélellllllollllllll11101111111001

Till 31 » 31

Till 01 Till 07 » 07 » 07 » 07 » 07 » 07 Till 07 » 07 » 07 » 07 » 07 » 07 » 07 >> 07 » 07 >> 07 Till 02 Till 02 » 02 Till 06 » 06 » 06 » 06 » 06 Till 09

2:77

8402 03 04 05 06 07 08

10 11 12 13 15

1 665 2 780 1 598 1 120 2 426 1 946 1 741 21 659 1 067 269 2 254 398 624 118

Illllll"ll"""m Illllllolllww”

Till 09

» » )) » )) »

09 09 09 09 09 09

Till 09

)) >>

09 09

50 67 142 193 1 316 178 208 238 331 99 192 647

1 448 395

mv—n—q—h—wN—n—q—qmv—n—n—

2822

MOMWNQ'NOCMXDMMNQ

Käll- och litteraturförteckning

Andersson, Å.: Glesbygd och lokaliserings- politik. Vänersborg 1967. Barnum, Gardiner: Market centers and Hinter— lands in Baden-Wärttemburg. Department of Geography, Research paper no. 103. Chica- go 1966. Bengtsson, R.: Fält- och omlandsbestämningar. SGÅ 1957. Berry-Barnum: Aggregate relations and ele- mental components of central place systems. Journal of regional science vol. 4 1962. Berry, Brian: Geography of market centers and retail distribution. Prentice-Hall 1967. Berry—BarnLun—Tennant: Retail location and consumer behavior. PPRSA 1962 vol. 9. Berry, Brian—Garrison, William: A note on the Central place Theory and the Range of a good. Economic Geography 1958. Berry—Garrison: Recent developments of cen- tral place theory. PPRSA 1958 vol. 4. Berglund, G—Wretsjö, L: Lyckseleundersök- ningen 1967. Servicetillgång och serviceattity- der — en enkätundersökning. Stencil. Geo- grafiska institutionen. Umeå 1966. Bunge, W.: Theoretical geography. Lund 1962. Bratt—Jonsson: Konsumtionen ur sociologisk be- lysning. Stockholm 1965. Bylund, E.: Glesbygdsproblemet — Norrlands- problemet. Ymer 1966. Bylund, E.: Glesbygdens serviceproblem. Vårt ekonomiska läge 1967. Bylund, E.. Befolknings- och regionutveckling i Norrland. Ekonomisk revy 7: 1968. Carroll, I D: Defining Urban Trade Areas. Traffic quarterly April 1955. Carol, M: The hierarchy of central functions within the city. Principles developed in a study of Ziirich, Switzerland. LSG ser. B. Human geography no. 24. Lund 1962. Claesson, C-F: En korologisk publikanalys. Geografiska annaler vol. XLVI. Stockholm 1964.

2:78

Claesson, Å.: Trafikalstring av personbilar på landsbygdsvägar. KTH Stockholm 1957. Curry, L.: The geography of service centres within towns. LSG ser. B no. 24. Dahl, S.: Det svenska nätet av handelsorter. Handelshögskolan i Göteborg skrifter 1965: 1. Göteborg 1965. Detaljhandelns utredningsinstitut, DUI: Kon- sumtionsframskrivningar till 1975 resp. 1990. P 111, P 240. Dickinson, R.: City and region. London 1966. Elmgren, Bo: Anpassningsplan för lokalise— ring. Fackföreningsrörelsen 1965: 7. Folkräkningen 1950. Folk- och Bostadsräkningen I 960, 65. Folk- och Bostadsräkningen 1965: Befolkning- en i valdistrikten. Maskinlista. SCB, Stock- holm. Fransson, R.: Gymnasieomland och Gymna— sistfrekvens. Lic. avh. Umeå 1969. Gerhard, I.: Samhällsekonomi. Göteborg 1963. Godlund, S.: Busstrafikens framväxt och funk- tion i de urbana influensfälten. Lund 1954. Guilford, ]. P.: Fundamental statistics in psy- chology and education. New York 1956. Haggett, P.: Locational analysis in human geo- graphy. London 1965. . Haggett, P.: Determination of population thres— holds for settlement functions by the Reed- Muench method. The professional geogra- pher 1964. Handelsräkningen 1964: Maskinlistor SCB, Stockholm. Handelns utredningsinstitut, HUI: Varuhusen 1967/68. Stockholm 1968. Handelsdepartementet: Varuförsörjning i Gles- bygd. PM Stockholm 1968. Helle, Reijo: Retailing in rural northern Fin— land; Particularly by mobile shops. Helsing- fors 1964. Herlitz, C.: PM, ERU 1969. Holm, E.. Serviceutbud och befolkningsunder-

lag. Stencil. Geografiska institutionen. Umeå 1968. Illeris, S.: Funktionella regioner i Danmark om- kring 1960. Geografisk tidskrift. Köpenhamn 1967. Inrikesdepartementet: Sysselsättnings- och ser- viceproblem m. m. i glesbygderna. PM 1965. (Sandlund). Isard, W.: Methods of regional analysis; an in- troduction to regional science. Cambridge 1960. Jacobsson, B.: Metod för bestämning av tät- orters centraliseringsgrad. SGÅ 1958. Johnston, R I: Central places and settlement patterns AAAG -66. Koncentrationsutredningen IV.: Strukturutveck- ling och konkurrens inom handeln. SOU 1968: 6. Kooperativa förbundet.: Samverkan för framti- den. Stockholm 1967. Larsson, Folke: Tendenser inom detaljhandeln. Sv. Köpmannaförbund. Stockholm 1965. Vad är service ...... Sv. Köpmannaför-

- bundet. Stockholm 1966.

Lindhagen, Gösta: Glesbygdens lokala kommu- nikationer. KTH Stockholm 1964. Lokal trafikservice: Modellplanering i Vilhel- mina. SOU 1968: 33. Länsutredningarna: BD-80 Luleå 1968. Länsproguos 67. Umeå 1967. Länsplanering 1967. Östersund 1968.

Härnösand 1967.

>) >> >> >> Gävle 1967. >> >> Falun 1967.

Micklander, Åke: Handelsortemas hierarki. Stencil. Geografiska institutionen. Uppsala 1964.

Myrehed—Renborg: Företagsformer i Norrbot- tens framtida lantbruk. Jordbrukets utred- ningsinstitut. Meddelande nr 2 1965. Med, C.: Die Veränderlichkeit der zentralen Orten niederen Ranges. Proceedings of the IGU symposium in urban geography. Lund 1960.

Palomäki: The functional centres and areas of south Bothnia. Finland. Fennia 48 no. 1. Reilly, W.: The law of retail gravitation. New York 1953. 2 uppl. Simmons, I.: The changing pattern of retail location. Chicago 1964.

Skånes regionplaneringsinstitut: Kommunika- tioner och service på glesbygd. Stencil. Lund 1968.

SOU 1961 : 9: Principer för en ny kommunin- delning. Stockholm 1961. Statens Pris- och Kartellnämnd: Preliminär re- dogörelse för omfattningen av den ambule- rande handeln år 1960.

Statens Offentliga Utredningar: Strukturutveck- ling och konkurrens inom handeln. Koncen- trationsutredningen IV. SOU 1968: 6.

Swedner, Harald: Ecological differentiation of habits and attitudes. Lund 1960. Thomas, Mitchell and Blome.: The spatial be- havior of a dispersed nonfarm population. PPRSA 1962 vol. 9. Thompson, Donald: Future directions in retail area research. Economic Geography jan. 1966. Thor-wid: Ett försök till indelning av Sverige i ekonomiska regioner. Statistisk tidskrift 1963: 4. Yates, Maurice: An introduction to quantita- tive analysis in economic geography. Mc Graw-Hill. New York 1968. Yttermyr, Birger—Bendz, Mårten: Skogsarbets- kraftens arbets- och servicefärder. Skogshög- skolan i Stockholm 1966. Yuill, Robert: Spatial behavior of retail custo- mers; some empirical measurements. Geogr. annaler ser. B no. 2 1967. Öquist, B: Centralitetsvärden och ortsklassi- ficering i Västerbottens län. Stencil. Geogra- fiska institutionen Umeå. 1969. Umeå universitet. Glesbygdsforskningen. 1969. Rapport nr 1: Gösta Weissglas: Karta över vägtätheten i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 2: Gösta Weissglas: Baspunkter för serviceutbudet i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 3: Olof Erson — Gösta Weissglas: Karta över valdistriktsindelningen 1 W, X, Y, Z, AC och BD län.

Rapport nr 4: Gösta Weissglas — Berndt Öquist: Valdistriktens centralitet; en under- sökning baserad på detaljhandelsomsättning- en i glesbygdsforskningens undersöknings- område. Rapport nr 5: Olof Erson — Gösta Weissglas: Befolkningens fördelning på ålder och val- distrikt i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 6: Einar Holm: Glesbygd och rumsliga kontraktionsprocesser.

Rapport nr 7: Roger Axelsson: Kapitalför- lust till följd av snabb befolkningsminskning. Rapport nr 8: Gösta Weissglas: Service-lä- ges karakteristika för valdistrikten i W, X, Y, Z, AC och BD län. Rapport nr 9: Olof Erson: Arbetsresor och sysselsättning. En studie av pendling med material från AC län. Rapport nr 10: Torsten Åström: En sociolo- gisk undersökning av fem glesbygdsområden. Del 1. Rapport nr 11: Carl-Eric Ericsson: Livsme- delshandelns utveckling i Jämtlands län 1950 —1963.

Rapport nr 12: Bengt Berggren — Ove Hess- mo: Skogsbruket och serviceorterna. En över- siktlig studie av dagspendling, serviceunder- lag och skogsbrukssysselsättning samt skogs- uttag i norra Sverige.

Rapport nr 13: Olof Erson: Sysselsättning i industri i de sex nordliga länen. Rapport nr 14: Gösta Weissglas: Glesbygd och samhällsplanering. Fältkursredogörelser: Eva Maria Andersson, Margareta Holm, Jan-Olof Holmgren, Lars Hällgren, Stig-Olof Ivarsson, Tord Johans- son, Kerstin Sandström och Stig Sundqvist.

än 23%? %* ' 1 9 om i ,, _ m! m

s,, ”%%

i

se

831” i 1.

'aoa say 9961 om 9NlN130NISl>lIHlSIC11VA

l . .1 . . .. . .- . .. . w . .... . . . ... .. .. . . . .. till.. . .. 11: . . l. l. 1 111 . . 1.1 l ...lillcillili. ..1

(>_.o_m5_5m_zomrz_zo .. .. se 58 Nam mom. .

mmzåm . Lamm åxå—2555

o _o mo mo 3 mori

moon—nåra Far:—som. Pin—mania * m.m—ååå...

tlatllli .åi Intl-ll |. Ill.—| L

Bilaga 3

En sociologisk undersökning av fem glesbygdsområden

Torsten Åström

lill! 11.1qu1 1!

InnehåH

Kapitel 1 Förord . . l .1 Undersökningens syfte.

Kapitel 2 Undersökningsområdenas demografiska struktur . . . . . . 2.1 Valet av undersökningsområden . . 2.2 Relationen glesbygdsbefolkning — totalbefolkning . . . . . . 2.3 Köns- och åldersfördelning . . . .

Kapitel 3 Undersökningens uppläggning 3.1 Uppdraget ...... . . . . . 3.2 Undersökningsenhet . .

3.3 Population . . . .

3.4 Urval

Kapitel 4 Undersökningens genomfö- rande ........... . . . . 4.1 Utbildning av lokalombud . . . 4.21ntroduktionsbrev . . .

43 Fältarbetet . . . .

4. 4 Bearbetning . 4.4.1 Granskning och kodning . 4.4.2 Stansning ........ 4.4.3 Kontrollkörning

Kapitel 5 Undersökningens tillförlitlighet 5.1 Slumpfel . . . . . . . 5.2 Mätfel ............. 5.3 Bortfall 5.3.1 Partiellt bortfall 5.3.2 Totalt bortfall

Kapitel 6 Urvalspersonernas fördelning på vissa bakgrundsvariabler .

xlON OK

00000

11 11 11 11 11 12 12

13 13 13 13 14 14

15

Kapitel 7 Arbetsförhållanden .....

7.1 Förvärvsarbete under 1966 . . . . 7.2 Önskan om förvärvsarbete . . .

7.3 Nuvarande arbetsförhållanden . .

7.4 Tillfredsställelse med nuvarande ar- bete .....

7. 5 Sökt arbete 1966.

Kapitel 8 Bostaden . . . .

8.1 Bostadens ålder, storlek och utrust- ning. . . ......... 8.2 Hushållets innehav av viss utrust- ning .......

Kapitel 9 Service . 9.1 Antal besök, avstånd, färdmedel och restider till olika serviceinrättningar 9.2 Attityder till den service som exi- sterar 9.3 Uppfattningen om det presenterade serviceaggregatet 9.4 Tillgång till kommunikationer till närmaste ort med »mycket god ser- vice» 9.5 Tidsåtgång för att få några olika fel avhjälpta ............

Kapitel 10 Avflyttning — kvarboende . .

10.1 Viktiga faktorer vid val av bosätt- ningsort. .

10.2 Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas?

17 17 20 21

24 26

27 27 28 30 30 38

39

39 41 43

44

.itlili till!-.. .it 1

Förord

Våren 1967 genomförde statistiska central- byråns utrcdningsinstitut en intervjuunder- sökning i fem glesbygdsområden och en tätort. Uppdragsgivare var avdelningen för sociologi och kulturgeografiska institutio- nen vid Umeå Universitet. Syftet mcd un- dersökningen har varit, dels att beskriva glesbygdsbefolkningens situation sådan den faktiskt var, dels att få individernas värde- ringar av dessa förhållanden. Föreliggande rapport, som är den första i en serie rap- porter från avdelningen för sociologi, för- söker belysa de intervjuades arbetsförhållan- den, bostadssituation, serviceförhållanden samt attityder till dessa och till kvarboende- avflyttning. I en senare rapport kommer även de äldre och handikappades situation, barnens skolgång samt möjligheterna till fri- tidssysselsättningar att redovisas. Dessutom är en omfattande tabellbilaga under utar- betande. Medel för undersökningen har ställts till förfogande av Riksbankens jubi- leumsfond.

1.1 Undersökningens syfte

Syftet med föreliggande undersökning har varit att mot bakgrund av den fortgående avfolkningen av landsbygden och de konse- kvenser detta för med sig för de kvarboen- de få fram fakta om glesbygdsbefolkning- ens situation, dels som den är, dels som människorna själva upplever den.

På grund härav fick statistiska centralby- råns Utredningsinstitut våren 1966 i uppdrag att delta i planering och genomförande av en intervjuundersökning med ovan nämnt syfte. Uppdragsgivare var expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)

inom inrikesdepartementet. För planering av undersökningen bildades en arbetsgrupp med representanter för inrikesdepartemen- tet, geografiska och sociologiska institutio— nerna vid Umeå Universitet och utrednings- institutet.

Våren 1967 ansökte och erhöll kultur- geografiska och sociologiska institutionerna vid Umeå Universitet anslag ur riksban- kens jubileumsfond för genomförandet av intervjuundersökningen.

2. Undersökningsområdenas demografiska struktur

2.1 Valet av undersökningsområden

Avsikten har varit att välja områden så att de representerar olika stadier i den demografiska förändringsbilden, både vad beträffar proportionen mellan glesbygds- och tätortsbefolkning, proportionen män— kvinnor, deformationen av befolkningspyra- miden samt glesbygdens avfolkningstakt. Gemensamt för glesbygdsområdena är att de alla har ett relativt dåligt transportläge, areell produktion som till allra största delen består av skogsbruk, i allmänhet en domi— nerande centralort och ett snabbt utglesnan— de omland. Dessutom representerar de ett mellanläge mellan rena fjällkommuner och skogsbygds- och kustområdeskommuner. Områdena skulle som tidigare nämnts följa administrativa gränser för att underlätta samplingsproceduren och möjliggöra demo— grafiska analyser på äldre folkräkningsma- terial. Områdena borde dessutom vara av ungefär samma storleksordning vad avsåg glesbygdsbefolkningens numerär, detta för att med stickprovsförfarandct möjliggöra

en meningsfull analys. Tab. 2.1—6 nedan belyser de demografiska förändringarna i de utvalda områdena vid de tre sista folk- räkningstillfällena, 1950, 1960 och 1965.

2.2 Relationen glesbygdsbefolkning — total- befolkning

De största förändringarna i befolkningsta- len har genomgående ägt rum i glesbygds- områdena, detta oavsett om ändringarna mäts med absoluta eller relativa tal. Hog— dal—Sveg, Ramsele—Hammerdal och Pajala kommuner är de områden där de största förändringarna ägt rum. Detta gäller både totalbefolkningen och glesbygdsbefolkning- en. Transtrand—Älvdalen—Lima visar en re- lativt liten förändring, om skillnaden mäts mellan 1950 och 1965, men uppvisar en kraftig förändring 1960 till 1965. Detta område uppvisar även den lägsta andelen glesbygdsbefolkning i relation till totalbe- folkning, ca 35 procent 1965 jämfört med 60—75 procent för de övriga områdena (tab. 2. 1—4).

Tabell 2.1. Totalbefolkning 1950, 1960 och 1965.

1950 1960 1965

Tot. Tot. Tot. Ort bef. Män Kv. bef. Män Kv. bef. Män Kv. Pajala 7 065 3 766 3 298 6 428 3 427 3 001 5 939 3 196 ?. 743 Stensele 7 120 3 794 3 326 8 331 4 427 3 904 7 499 3 943 3 556 Hammerdal—— Ramsele 12 771 6 805 5 966 10 621 5 653 4 968 8 870 4 698 4 172 Transtrand— Lima— Älvdalen 10 977 5 830 5147 11526 6 099 5 427 IO 186 5 418 4 768 Hogdal—Sveg 8 336 3 894 5 042 6 361 3 509 2 852 5 262 2 847 2 415 3: 6 SOU 1970: 14

Tabell 2.2. Glesbygdsbefolkning 1950, 1960 och 1965.

1950 1960 1965

Ort Totalt Män Kv. Totalt Män Kv. Totalt Män Kv. Pajala 4 791 2 589 2 222 4 194— 2 262 1 933 3 621— 1 990 1 631 Stensele 4 297 2 345 1 952 4 302+ 2 364 1 938 4 070— 2 166 1 944 Hammerdal— Ramsele 10 004 5 406 4 638 7 589— 4 123 3 463 5 862— 3 199 2 663 Transtrand— Lima—Alvdalen 3 874 2 089 1 785 4 546+ 2 473 2 073 3 561— 1 923 1 638 Hogdal—Sveg 6 303 2 796 4 107 4 591— 2 574 2 017 3 860— 2145 1 715

Tabell 2.3. Befolkningsförändring 1950—65.

Totalbefolkning Glesbygdsbefolkning För- Förändr. För- Förändr.

Ort 1950 1965 ändr. i % 1950 1965 ändr. i % Pajala 7 064 5 939 —1 125 —15,9 4 791 3 221 —1 570 —32,7 Stensele 7 120 7 499 + 379 5,3 4 297 4 010 — 287 — 6,6 Hammerdal-— Ramsele 12 771 8 870 ——3 901 —30,5 10 044 5 862 —4 182 —41,6 'Transtrand— [Tima— Alvdalen 10 977 10 186 — 791 —— 7,2 3 874 3 561 — 313 —— 8,0 Högdal— Sveg 8 336 5 262 —3 074 —36,8 6 303 3 860 —2 443 —38,7

Tabell 2.4. Glesbygdsbefolkningen i relation till tätortsbefolkningen 1950—65 (procent).

Relativ andel glesbygdsbefolkningen

Ort 1950 1960 1965 Pajala 67,8 65,2 60,9 Stensele 60,3 51 ,6 53,4 Hammerdal—Ra msele 78,6 71,4 66,0 Transtrand—Lima— Alvdalen 35,2 39,5 34,9 Hogdal—Sveg 75,6 72,1 73,3

Uppdragsgivare vid undersökningens ge- nomförande har varit kulturgeografiska och sociologiska institutionerna vid Umeå Universitet, vilka i samarbete med statis- tiska centralbyråns utredningsinstitut utar— betat frågeformulär och undersökningsplan. Till utredningsinstitutet gavs uppdraget att svara för urval av intervjupersoner, fältar- bete, granskning och kodning av intervju- formulär samt körning av logiska kontrol- ler på ADB. För tabellframställning och ta- bellkommentar har sociologiska institutio— nen svarat.

Sedan formulären inkommit till utrednings— institutet utfördes först en översiktlig gransk- ning för att man snabbt skulle kunna kon- takta intervjuarna för förfrågningar och eventuella kompletteringar.

Totalt utgick frågeskrivelser till lokalom- buden angående 150 intervjuer. I några fall där urvalspersonen inte varit tillgänglig vid intervjutillfället, varför partiell intervju ut- förts med annan hushållsmedlem, sändes formuläret tillbaka för komplettering sena- re per telefon.

Vid en andra genomgång av de inkomna formulären skedde kodning av vissa frågor med öppna svar. Samtidigt kunde eventuella felaktigheter som inte upptäckts vid den första granskningen korrigeras. De uppgif- ter man inte kunde koda listades.

Servicetablån på fråga 46 granskades en extra omgång, varvid svaren från olika in- tervjuer på samma ort jämfördes och av— ståndsuppgifter kontrollerades mot kartor. Denna fråga föranledde också kontakter för specialinstruktioner under fältarbetets gång till intervjuare som insänt bristfälliga svar.

1 SCB: Redogörelse för planering och genom- förande av glesbygdsundersökningen.

Efter kodning överfördes uppgifterna till hålkort. Stansningen kontrollerades genom kontrollstansning av samtliga hålkort. Upp- gifterna på fråga 46 i formuläret (service- tablån) stansades separat.

4.4.3. Kontrollkörning

För att upptäcka kodningsfel och inkonse- kventa svar gjordes kontrollkörning av hål- kortsmassan på datamaskin IBM 1401 en- ligt ett speciellt kontrollprogram.

___—__ .

rAÄ—M ...—..

HW_.- . _ w

Mätfel, dvs. avvikelser mellan det rätta och det redovisade värdet för någon egenskap hos en individ, kan uppstå vid intervjun eller vid bearbetningen. Risken för den senare typen av fel har starkt reducerats genom kontrollstansning och kontrollkör- ning på datamaskin.

Risken för mätfel vid intervjun torde i denna undersökning främst ha förelegat vid de frågor där intervjupersonen skulle kom— ma ihåg händelser i förfluten tid (t. ex.

Undersökningens tillförlitlighet1

servicebesök och kontakter med personer utanför hushållet). Dessa uppgifter kan vara påverkade av minnesfel i en omfattning som inte kan uppskattas utan speciella kon- trollundersökningar. Intervjupersonen kan dels glömma vissa relevanta händelser, dels förlägga händelserna fel i tiden.

Svaren på fråga 46 angående servicebesök, avstånd till serviceorter m.m. har i många fall behövt korrigeras och kompletteras vid granskningen. Mängden av begärda uppgif- ter tycks ibland ha tröttat både intervjuare och intervjuperson. Intervjupersoner från samma ort har i vissa fall givit olika upp- gifter om närmaste varuhus, livsmedelsaffär osv., men detta har vanligtvis inte föranlett några korrigeringar i formulären. Orsaken till de varierande uppgifterna kan bero på olika lokalkännedom eller på olika uppfatt— ning om vad som skall betraktas som varu- hus, livsmedelsaffär osv.

Fråga 49, där intervjupersonen med ut— gångspunkt från en uppräknad serviceupp- sättning skulle ange vad han/hon betrakta- de som »mycket god service», vållade en- ligt lokalombuden vissa problem vid inter- vjuerna. Många intervjupersoner har haft svårt att förstå frågans teoretiska innebörd och man tycks ofta ha tänkt endast på lo— kala förhållanden vid besvarandet.

Bortfallet kan vara partiellt eller totalt. Med partiellt bortfall avses här att intervju är genomförd, men att inte alla frågor är be-

1 SCB: Redogörelse för planering och genom- förande av glesbygdsundersökningen.

svarade. Detta var fallet när intervju inte kunde göras med urvalspersonen själv. Dess- utom kan svar saknas på enstaka frågor på grund av förbiseende från intervjuaren, eller därför att intervjupersonen inte kunnat eller velat svara. Med totalt bortfall avses att ingen intervju kommit till stånd.

5.3.1. Partiellt bortfall

Som tidigare nämnts gjordes en kortare intervju med urvalspersonens hushåll om denne av någon anledning inte var tillgäng- lig eller inte kunde svara på grund av hög ålder eller sjukdom.

Antal intervjuer med hushållet:

Pajala 21 Stensele 16 Ramsele—% Hammerdal 20 Alvdalen+Transtrand+Lima 10 Hogdal+Svegs landskommun 20 Skellefteå 1 1 Totalt 98

Orsak till bortfall av urvalspersonen:

Flyttat från hushållet 18 På sjukhus 10 I militärtjänst 3 Studerande på annan ort 12 Död ] Arbetande på annan ort 18 Sjuk eller efterbliven 7 Hög ålder 17 Ej anträfTbar, bortrest 11 Vägrare 1 Totalt 98

De första fyra kategorierna skulle enligt instruktionen inte intervjuas. »Arbetande på annan ort» avser personer som fortfaran— de tillhörde hushållet men vistades på an- nan ort för arbete.

Bortfallet av svar på enstaka frågor blev obetydligt sedan intervjuerna kompletterats efter frågeskrivelsen.

5.3.2. Totalt bortfall (ingen hushållsintervju)

Bortfallet per område

Antalet personer:

Pajala 6 Stensele 4 Hammerdal—Ramsele 15 Transtrand—Lima—Alvdalen 1 l Hogdal +Svcg 6 Skellefteå 3_7 Totalt 79 3: 14

Antalet personer: Flyttat från undersökningsområdet 17 På ålderdomshem eller sjukhus 19 Döda 3 Sjukdom, hög ålder 5 Ej anträffad 17 Vägran 18 därav 12 i Skellefteå

Hela det totala bortfallet utgör 6 procent av urvalet. Frånräknas de personer som inte visade sig tillhöra undersökningspopu— lationen, dvs. avflyttade, döda och personer på ålderdomshem och sjukhus, blir bortfal— let 3 procent av urvalet.

Bortfallet efter urvalspersonens födelseår

Endast hushålls- intervju Totalt bortfall

Före 1899 32 28 1900—1917 3 19 1918—1927 4 8 1928—1937 13 9 1938—1942 7 7 1943—1947 2 _8

98 79

_4__._ __ _ ...,...

bakgrundsvariabler

I undersökningen har intervju genomförts med 1236 individer av vilka 640 är män och 581 kvinnor. För 15 personer saknas uppgift på grund av förbiseende av inter- vjuarna.

En jämförelse av urvalets könsfördelning med den totala könsfördelningen för gles- bygdsbefolkningen inom dessa orter enligt FoB 1965 (tab. 2.2) visar god överensstäm- melse. Det betyder att det även i vårt urval finns ett visst kvinnounderskott inom samt— liga fem glesbygdsområden. Intervjuperso-

Urvalspersonernas fördelning på vissa

nernas fördelning efter kön och ort framgår av tab. 6.1.

Intervjupersonernas åldersfördelning åter— speglar den bild FoB ger av glesbygdsbe- folkningen (tab. 2.5—6). Här skiljer sig de två nordliga områdena från de tre sydliga så tillvida att Pajala och Stensele uppvisar lägre andel äldre än de övriga områdena. I Pajala utgör gruppen 60 år och äldre ca 27 procent och i Stensele ca 30 procent av de intervjuade. Motsvarande procenttal för Hammerdal—Ramsele är ca 40 procent,

Tabell 6.1 . Urvalspersonernas fördelning efter kön och ort (procent).

Ort Män Kvinnor Uppgift saknas n Pajala 54,3 42,6 3,1 197 Stensele 50,3 45,7 4,0 199 Hammerdal— Ramsele 58,3 41,7 — 187 Transtrand—

[Sima—

Alvdalen 53,7 45,8 0,5 190 Hogdal—Sveg 53,1 46,9 — 196 Skellefteå 44,2 55,8 — 267 n 640 581 15 1 236 % av n 51,8 47,0 1,2

Tabell 6.2. Urvalspersonernas fördelning efter ålder (procent).

Uppgift Ort 67— 67—60 59—50 49—40 39—30 29—25 24—20 saknas n Pajala 16,2 11,2 25,4 15,2 11,2 8,6 9,1 3,1 197 Stensele 16,6 13,6 21,6 15,6 , 5,5 6,5 4,0 199 Hammerdal— Ramsele 21,4 18,2 19,3 19,3 8,6 2,0 11,2 — 187 Transtrand— Izima— Alvdalen 23,7 14,7 17,9 21,1 6,8 7,9 7,4 0,5 190 Hogdal—Sveg 24,5 13,8 20,4 18,5 12,2 3,5 7,1 — 196 Skellefteå 7,1 10,9 19,1 18,7 23,6 9,4 11,2 — 267 11 217 167 254 223 171 79 110 15 1 236 % av n 17,6 13,5 20,6 18,0 13,8 6,4 8,9 1,2

för Transtrand—Lima—Älvdalen samt för Hogdal—Sveg ca 38 procent. Dessa områden har alltså en betydligt mer deformerad ålderspyramid än Pajala och Stensele. Samt- liga glesbygdsområden uppvisar dock höga andelar inom gruppen 60 år och äldre om man jämför med Skellefteå där motsvarande kategori utgör 18 procent av de intervjuade.

Urvalspersonernas fördelning efter ålder och ort framgår av tab. 6.2.

Av de intervjuade är (tab. 6.3) 65,5 pro- cent gifta och 23,2 procent ogifta. Några större skillnader mellan glesbygd och stad finns inte, men däremot en viss variation mellan de olika glesbygdsområdena.

Tabell 6.3. Urvalspersonernas fördelning efter civilstånd (procent).

Änka/ Uppgift Ort Ogift Gift Frånskild änkling saknas n Pajala 23,4 62,9 1,6 9,9 3,0 197 Stensele 20,6 63,3 2,5 9,6 4,0 199 Hammerdal— Ramsele 29,4 64,2 — 6,4 — 187 Transtrand— Lima—Alvdalen 20,0 67,4 5,0 11,6 5,0 190 Hogdal—Sveg 28,1 62,8 0,9 8,2 — 196 Skellefteå 19,1 70,4 2,3 8,2 — 267 n 287 809 1 108 15 1 236 % av II 23,2 65,5 1,4 8,7 1,2 3: 16 SOU 1970: 14

7.1 Förvärvsarbete under 1966

Frågorna om arbete och arbetsförhållan— den avser kalenderåret 1966. I tab. 7.1 redo- visas om urvalspersonerna haft arbete nå- gon period om minst en vecka under 1966, fördelat efter ort och kön. Vissa regionala skillnader finns mellan de olika glesbygds- områdena. Sålunda har i Hammerdal— Ramsele och Hogdal—Sveg ca 52 pro— cent haft förvärvsarbete, i Pajala och i Transtrand—Lima—Älvdalen ca 60 pro-

Arbetsförhållanden

cent. Stensele uppvisar den högsta andelen förvärvsarbetande inorn glesbygdsområde- na med 66 procent. Om samtliga fem gles- bygdsområden vägs samman och jämförs med Skellefteå har man lägre andelar för- värvsarbetande än Skellefteå. Enda undanta- get är Stensele vars förhållanden ungefär motsvarar de i Skellefteå.

Männen i glesbygd har haft förvärvsar- bete i betydligt större utsträckning än kvin- norna, 73—83 procent jämfört med 26—38 procent. Enda undantaget är kvinnorna i

Tabell 7.1. Urvalspersoner som haft resp. ej haft förvärvsarbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på kön och ort i procent).

Ort Arbete 1966 Män Kvinnor n % av n

Pajala 1. Ja 79,4 38,0 107 60,8 2. Nej 20,6 62,0 69 39,2 n 97 79 176

Stensele ]. Ja 79,2 51,7 121 66,1 2. Nej 20,8 48,3 62 33,9 n 96 87 183

Hammardal— Ramsele 1. Ja 73,4 26,0 88 52,7 2. Nej 26,6 74,0 79 47,3 11 94 73 167

Transtrand—

Lima—

Alvdalen 1. Ja 82,7 31,7 107 59,4 2. Nej 17,3 68,3 73 40,6 n 98 82 180

Hogdal—

Sveg 1. Ja 72,6 27,2 91 51,7 2. Nej 27,7 72,8 85 48,3 11 95 81 176 Skellefteå 1. Ja 86,6 52,1 172 67,2 2. Nej 13,4 47,9 84 32,8 n 112 144 256 Glesbygd ], Ja 77,0 34,2 514 57,6 2. Nej 23,0 65,8 368 41,5 n 480 402 882

Stensele där 52 procent sagt sig ha haft arbete någon period om minst en vecka 1966.

Om vi ser på sambandet mellan ålder och förvärvsarbete (tab. 7.2) så är den re- gionala skillnaden liten vad gäller de två yngsta ålderskategorierna, dvs. de mellan 20—39 år och 40—59 år. Här ligger andelen som haft förvärvsarbete på mellan 70 och 84 procent med undantag för gruppen 40— 59 år i Hammerdal—Ramsele som ligger på 64 procent. Inom gruppen 60 år och äldre är variationen något större. De lägsta andelarna uppvisar Hammerdal—Ramsele med 28 procent och Hogdal—Sveg med 19 procent. Häri ligger antagligen en del av

förklaringen till de låga andelar förvärvs— arbetande som redovisades i tab. 7.1.

De som förvärvsarbetat 1966 någon pe— riod om minst en vecka skiljer sig från dem som inte haft arbete även när vi tittat på förekomst av yrkesutbildning. Vi har då bara gjort en grov klassificering mellan dem som har mer än ett års yrkesutbildning, mindre än ett års yrkesutbildning samt dem som saknar yrkesutbildning.

Som framgår av tab. 7.3 har gruppen med den längsta yrkesutbildningen inom glesbygdsområdena förvärvsarbetat i 84 pro— cent av fallen, medan de som saknar yrkes- utbildning haft arbete i 70 procent av fallen. I den sistnämnda gruppen ingår då även

Tabell 7.2. Urvalspersoner som haft resp. ej haft förvärvsarbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på ålder och ort i procent).

Ort Arbete 1966 60— 59—40 39—20

Pajala ]. Ja 37,3 70,9 69,6 2. Nej 62,7 29,1 30,4 n 51 79 46

Stensele ]. Ja 39,0 75,7 84,0 2. Nej 61,0 24,3 16,0 n 59 74 50 Hammerdal— Ramsele 1. Ja 27,9 64,3 82,0 2. Nej 72,1 35,7 17,2 n 68 70 29

Transtrand—

Lima—Alvdalen 1. Ja 33,8 74,3 76,3 2. Nej 66,2 25,7 23,7 n 68 74 38 Hogdal—Sveg 1. Ja 19,0 69,9 70,0 2. Nej 81,0 30,1 30,0 n 63 73 38 Skellefteå 1. Ja 35,6 73,0 74,8 2. Nej 64,4 27,0 25,2 n 45 100 111

Tabell 7.3. Urvalspersoner som haft resp. ej haft arbete någon period om minst en vecka 1966 (fördelat på yrkesutbildning och ort i procent).

Ingen yrkes-

1 års yrkesutbild- Mer än 1 års yrkes-

Ort Arbete 1966 utbildning ning eller mindre utbildning Glesbygd 1. Ja 69,1 77,8 83,5 2. Nej 30,9 22,2 16,5 n 518 102 50 Skellefteå 1. Ja 72,1 74,5 80,0 2. Nej 27,9 25,5 20,0 11 111 47 60 3: 18 SOU 1970: 14

-m.1_ .. "m.m..—.a...

hemmafruar. Tendensen i Skellefteå är ungefär densamma även om variationen är något mindre. Observeras bör att grup- perna med yrkesutbildning är mycket små i materialet.

Av dem som haft förvärvsarbete 1966 under minst en vecka har inom glesbygds- områdena knappt 24 procent samtidigt varit arbetssökande eller permitterade någon vec- ka (tab. 7.4). Detta är relativt höga värden om vi jämför med Skellefteå där knappt 6 procent varit i samma situation. Regionalt uppvisar Pajala, Transtrand—Lima—Älvdalen samt Hogdal—Sveg de största andelarna ar— betssökande eller permitterade. Pajala med 36 procent de övriga två områdena ca 27 procent. I Stensele och Hammerdal—Ramse- le uppgår dessa andelar inte till mer än 14 resp. 18 procent. Men det är som nämndes ovan fortfarande betydligt mer än i Skellef- teå. Åldersmässigt är det gruppen 20—39 år som varit hårdast drabbad. Enda undan- taget gäller för Pajala där detta har drabbat gruppen 40—59 år, dvs. den kategori som

allmänt har svårt att. få ny sysselsättning. De regionala skillnaderna inom åldersgrup— perna är som framgår av tabellen betydan- de.

Av tab. 7.5 framgår dessutom att det är gruppen med kort yrkesutbildning (ett år eller mindre) som har klarat sig bäst. Där har ca 15 procent varit arbetssökande eller permitterade utan lön någon vecka jämfört med ca 26 procent för dem som har mer än ett års yrkesutbildning resp. saknar yr- kesutbildning. Detta är återigen höga ande- lar jämfört med Skellefteå där andelen ar— betssökande ligger mellan 4—6 procent inom de olika yrkesutbildningskategorierna.

Av de 125 personer inom glesbygdsom- rådet som varit arbetssökande eller permit— terade utan lön under 1966 har 56 eller 42 procent varit det i mer än 11 veckor, därav 14 procent i mer än ett halvt år. För 8 personer saknas uppgift. En jämförelse med förhållandena i Skellefteå är svår att göra eftersom den gruppen som framgår av tab. 7.4 endast omfattar 10 personer.

Tabell 7.4. Arbetssökande eller permitterade utan lön någon vecka 1966 (fördelat på ålder och ort i procent).

Ort 60— 59—40 39—20 n % av n

Pajala ]. Ja 26,3 41,1 31,3 38 35,5 2. Nej 73,7 58,9 68,7 69 64,5 n 19 56 32 107 100,0

Stensele ]. Ja 13,0 8,9 21,4 17 14,0 2. Nej 87,0 91,1 78,6 104 86,0 n 23 56 42 121 100,0 Hammerdal— Ramsele 1. Ja 21,1 15,6 20,8 16 18,2 2. Nej 78,9 84,4 79,2 72 81,8 n 19 45 24 88 100,0 Transtrand—

Idima—

Alvdalen 1. Ja 13,0 27,3 37,9 29 27,1 2. Nej 87,0 72,7 62,1 78 72,9 n 23 55 29 107 100,0 Hogdal—Sveg 1. Ja 33,3 21,6 35,7 25 27,5 2. Nej 66,7 78,4 64,3 66 72,5 11 12 51 28 91 100,0

Skellefteå 1. Ja 6,3 5,5 6,0 10 5,8 2. Nej 93,7 94,5 94,0 162 94,2 n 16 73 83 172 100,0 Glesbygd 1. Ja 21,3 35,6 28,4 125 23,6 2. Nej 78,7 64,4 71,6 389 76,4 11 96 263 155 514 100,0

Tabell 7.5. Arbetssökande 1966 (fördelat på yrkesutbildning och ort i procent).

Yrkesutbildning

Mer än 1 år el. Ingen n % av n

Ort I år mindre yrk. utb. Glesbygd 1. Ja 25,7 15,2 26,2 121 24,3

2. Nej 74,3 84,8 73,8 361 75,7 n 43 80 359 482 Skellefteå 1. Ja 4,2 5,7 6,2 9 5,5

2. Nej 95,8 94,3 93,8 154 94,5 11 48 35 80 163

Ingen av dessa har dock gått utan arbete mer än 14 veckor, de flesta har varit arbets— lösa i 1—4 veckor. Ser man på den långvari- ga arbetslösheten inom glesbygdsområdena, på mer än ett halvt år, så drabbar den i första hand åldersgruppen 40—59 år (tab. 7.6). Antalet veckor man varit arbetslös eller permitterad avser i 60 procent av fal- len en sammanhängande period.

Av de 513 individer inom glesbygdsom- rådet som haft någon form av förvärvsar- bete under 1966 har huvuddelen (83 pro- cent) arbetat på heltid. Ungefär samma för— hållanden rådde i Skellefteå. Som man kan vänta sig är heltidsarbete det klart vanli- gaste bland männen. För både glesbygds- områdc och Skellefteå gäller att männen till ca 95 procent har heltidsarbetc. Vad

gäller kvinnorna så finns viss skillnad mel- lan glesbygdsområdena och Skellefteå så tillvida att heltidsarbete förekommer i nå- got högre utsträckning i Skellefteå än inom glesbygdsområdet (tab. 7.7). Även regionalt finns skillnader. I t. ex. Stensele hade 36 procent av kvinnorna heltidsarbete medan motsvarande för Transtrand—Lima—Älvda- len är ca 69 procent.

7.2 Önskan om förvärvsarbete

Till de i undersökningen icke förvärvsar— betande men arbetsföra ställdes några frå- gor som avsåg att något mäta intresset för att ta ett arbete.

Det visade sig därvid att av 334 personer som vid intervjutillfället inte hade förvärvs-

Tabell 7.6. Arbetslösa eller permitterade utan lön under 1966 (fördelat på ålder och ort i

procent). Ort 60— 59—40 39—20 n % av n Samtliga 5 gles- |. 1— 4 veckor 22,5 24,0 34,7 29 27,5 bygdsområden 2. 5—10 veckor 20,4 33,7 27,9 32 30,9

3. 11—14 veckor 19,1 5,3 14,0 12 8,0

4. 15—26 veckor 22,6 17,8 20,4 27 19,6

5. Mer än 26 veckor 15,4 19,3 3,0 17 14,0 n 18 59 40 117 Tabell 7.7. Arbete heltid eller deltid 1966 (fördelat på kön och ort i procent). Ort Män Kvinnor n % av n Glesbygd l. Heltid 94,6 55,4 426 83,6

2. Deltid 5,4 44,6 87 16,4 n 371 142 513 Skellefteå 1. Heltid 94,8 61,3 138 80,2

2. Deltid 5,2 38,7 34 19,6 n 97 75 172 3: 20 SOU 1970: 14

# .c

r.)...—

arbete ville ca 36 procent (122 personer) av de i glesbygd boende ha ett arbete. Av dessa 122 personer var 86 kvinnor. För Skellefteås del var efterfrågan på förvärvs— arbete betydligt lägre (26 procent).

Väsentlig i detta sammanhang har också frågan om vilken typ av arbete man vill ha varit. De två former av arbeten som oftast nämnts såsom tänkbara för glesbygdsbefolk- ningen (kanske mest kvinnorna) är lego— arbete i hemmet samt vårdarbete. Speciellt det förra skulle då ha den fördelen med sig att man kan förvärvsarbeta utan att för- denskull behöva vara borta från hemmet hela dagarna. Intresset för Vårdarbete har ansetts viktigt att få kartlagt, då glesbygdens behov av vårdpersonal kommer att öka i, och med att de äldre blir allt fler och fler och att de helst vill stanna på sina gårdar så länge som möjligt.

Tab. 7.8 visar vilken typ av arbete man skulle vilja ha. Tabellen avser den som vid frågetillfället saknade förvärvsarbete men var arbetsför.

Tydligt är att arbete i hemmet inte är speciellt attraktivt. Det är knappt 5 procent som sagt sig önska detta. Däremot finns ett visst intresse för vårdarbetet, ca 23 procent av samtliga kvinnor. Den största gruppen (ca 38 procent) föredrar annat arbete utom hemmet än just vård— och städarbete. Om kategorierna Vårdarbete, städarbete och an-

grupp som kan kallas arbete utom hemmet- gör detta 64 procent jämfört med de 5 pro- cent som vill arbeta i hemmet. Detta svala intresse för sysselsättning i hemmet kan an- tagligen till viss del förklaras av att ett ar— bete utom hemmet ger möjlighet till sociala kontakter, vilket måste vara av betydelse för en glesbygdsbo.

En annan fråga av intresse vid kartlägg- ning av önskemål om arbete är om man vill ha heltid eller deltid. Det framkommer i undersökningen en klar efterfrågan på del- tidsarbete (67 procent), som i huvudsak gäller kvinnorna.

2.3. Köns— och åldersfördelning

Ett betydande kvinnounderskott inom alla åldersgrupper kan konstateras inom samt- liga fem glesbygdsområden. Även inom tät- ortsområdena finns ett kvinnounderskott, men detta är inte lika utpräglat. De båda nordliga områdena skiljer sig markant från de tre sydliga vad beträffar glesbygdsbe- folkningens fördelning på åldersgrupper.

Både i Pajala och Stensele kommuner uppgår åldersgruppen 0—19 år till mer än 39 procent av totala befolkningstalet, medan gruppen 65 år och däröver utgör omkring 10 procent. De övriga områdena har en be— tydligt mer deformerad befolkningspyramid, med en åldringsandel som i samtliga fall överstiger 19 procent och en ungdomsandel som inte i något fall uppgår till mer än drygt 26 procent. (Tab. 2. 5—6)

Tabell 2.5. Åldersfördelning 1965.

Män

Hela området Tätorter Glesbygd Ort 0—19 20—64 65— 0—19 20—64 65— 0—19 20—64 65— Pajala 1 261 1 656 279 493 609 102 768 1 047 177 Stensele 1 381 2 219 343 659 999 119 722 1 220 224 Hammerdal— Ramsele 1 307 2 582 811 501 798 200 806 1 784 611 Transtrand— Izima— Alvdalen 1 584 3 026 798 1 095 2 050 450 489 976 348 Hogdal— Sveg 666 1 613 568 189 401 112 477 1 212 456 Kvinnor

Hela området Tätorter Glesbygd Ort 0—19 20—64 65— 0—19 20—64 65— 0—19 20—64 65— Pajala ] 103 1 392 248 443 589 82 660 805 116 Stensele 1 312 2 028 316 631 962 119 681 1 066 197 Hammerdal— Ramsele ] 164 2 240 765 468 839 242 696 1 475 523 Transtrand— ISima— Alvdalen 1 438 2 638 692 978 1 754 418 460 884 294 Hogdal— Sveg 624 1 330 458 210 377 113 414 953 345 Tabell 2.6. Sammanlagd åldersfördelning i glesbygd 1965. Ort 0—19 20—64 65— 0—19 i% 65— i% Pajala 1 428 1 850 343 39,4 9,4 Stensele 1 373 2 246 401 39,2 10,0 Hammerdal— Ramsele 1 492 3 249 1 124 25,4 19,1 Transtrand— lfima— Alvdalen 934 1 792 835 26,2 23,4 Hogdal— Sveg 891 2 165 801 23,0 20,7 3: 8 SOU 1970: 14

...—i

3.2. Undersökningsenhet

Undersökningen avsåg huvudsakligen att in- hämta uppgifter om enskilda personer. In- dividen är därför undersökningsenhet i stör- re delen av undersökningen. Hushållet (per- soner med gemensam bostad och mathåll- ning) är undersökningsenhet i den del av intervjun som rör bostaden, vissa inköp, innehav av bil och viss hushållsutrustning m. rn. Uppgifter om barnens skolgång av— såg endast urvalspersonens barn, varför un- dersökningsenheten här snarare är famil- jen, definierad som föräldrar + barn un- der 20 år.

3.3. Populationen

Vid den geografiska avgränsningen av mål- populationen måste man ta hänsyn till kost- nader för fältarbete och urvalsdragning samt förekomst av användbara register som ur- valsram. Av praktiska skäl måste avgräns-

Undersökningens uppläggningl

ningen av glesbygd grunda sig på administra- tiva indelningar samt på folkräkningarnas indelning i tätort och glesbygd. Undersök- ningen begränsades till fem glesbygdsområ- den, omfattande sammanlagt nio kommu- ner samt en tätort:

. Pajala . Stensele . Hammerdal—Ramsele . Transtrand—Lima-Älvdalen . Hogdal—Sveg . Skellefteå stad

Inom dessa kommuner användes tätorts- avgränsningen från folkräkningen 1965 för klassificering av invånarna som glesbygds- resp. tätortsboende. Undersökningen omfat- tade i glesbygdskommunerna endast perso- ner som inte bodde i tätort, och i Skellef— teå endast de som bodde i tätorten Skellef— teå. Urvalet gjordes från 1965 års mantals- längder, där uppgifter om vilka fastigheter som var belägna inom tätort enligt folkräk— ningens definition var tillgängliga. Av mål- populationen, dvs. personer boende i de ak- tuella kommunerna vid undersökningstillfäl— let (med angivna undantag), ingick sålunda inte de nyinflyttade i undersökningen på grund av urvalsramens inaktualitet.

Som nedre åldersgräns för intervjuper- sonerna sattes födelseåret 1947. Någon övre åldersgräns tillämpades inte. Beträffan- de den del av undersökningen där hushål- let var undersökningsenhet skulle intervju göras med annan hushållsmedlem om den utvalda personen inte längre var medlem av hushållet och inte bodde kvar inom un— dersökningsområdet. Personer i militärtjänst,

QUI-POJlgv—n

1 SCB: Redogörelse för planering och genom- förande av glesbygdsundersökningen.

intagna på sjukhus och andra anstalter samt studerande (och boende) på annan ort, be- handlades på samma sätt som avflyttade.

Undersökningspopulationen kan därför definieras på följande sätt:

A. I glesbygd:

Personer födda 1947 och tidigare, boende utanför tätort inom de utvalda kommunerna vid tiden för folkräkningen 1965 och kvar- boende där vid undersökningstillfället. Mot- svarande gäller dessa personers hushåll.

B. I tätort:

Personer födda 1947 och tidigare, boende i tätorten Skellefteå vid folkräkningen 1965 och kvarboende där vid undersökningstill- fället. Motsvarande gäller för hushållen.

3.4. Urval

Urvalet, ett individurva], drogs från 1965 års mantalslängder. Av kostnadsskäl be- stämdes urvalsstorleken till ca 200 personer från vart och ett av de fem glesbygdsområ- dena och ca 300 personer i Skellefteå. Inom varje område drogs urvalet systematiskt. Mellan strata skilde sig urvalsfraktionerna och därmed urvalssannolikheten per indi- vid. För hushåll är urvalssannolikheten proportionell mot antal hushållsmedlemmar födda 1947 och tidigare.

Antal in- divideri Antal individer i glesbygd det definitiva ur- 19651 valet Pajala 3 621 203 Stensele 4 010 203 Hammerdal— Ramsele 5 862 202 Transtrand— Lima—Alvdalen 3 561 201 Hogdal—Sveg 3 860 202 Skellefteå 23 899 304

44 813 1314

1 Folk och bostadsräkningen 1965: del I och II.

Strax före fältarbetets början kontrolle— rades adresserna genom länsstyrelsernas per- sonnummerregister. Från det preliminära ur— valet utgick personer som flyttat från kom— munerna i undersökningen eller flyttat från glesbygd till tätort. Dessa ingick inte i mål— populationen.

_ —__—n&._.—_ __. .

4.1 Utbildning av lokalombud

En skriftlig instruktion utsändes till utred— ningsinstitutets lokalombud ca fyra veckor före fältarbetets början.

I samband med inlärningen av instruktio— nen hade lokalombuden att lösa ett antal övningsuppgifter, vilka rättades vid utred- ningsinstitutet och återsändes tillsammans med kommentarer.

4.2 Introduktionsbrev

Några dagar innan fältarbetet började erhöll de utvalda intervjupersonerna ett introduk- tionsbrev med en kort presentation av un- dersökningen.

4.3 Fältarbetet

Fältarbetet genomfördes under tiden 23.5_ 17.6 1967. Några lokalombud fick dispens att göra intervjuer efter 17.6 på grund av stor arbetsbörda eller svårigheter att träffa intervjupersonen. Totalt medverkade 33 10- kalombud. Dessa rekryterades i första hand bland dem som var bosatta i eller i närhe- ten av de kommuner där intervjuarbetet skulle ske. För de flesta lokalombuden in- nebar denna undersökning emellertid långa resvägar och intervjuarna var i stor utsträck- ning tvungna att övernatta utanför hemor— ten. Intervjuarbetet blev därför krävande, då intervjutiden per intervju oftast överskred en timme och många lokalombud skulle göra ett 50-tal intervjuer. Intresset från in- tervjupersonernas sida uppgavs dock genom- gående ha varit stort.

Efter fältarbetets slut utsändes ett brev

Undersökningens genomförande1

till intervjupersonerna med tack för deras medverkan. Samtidigt ombads dessa att in- sända en blankett med vissa kontrolluppgif- ter om intervjun och ge eventuella synpunk- ter på undersökningen och genomförandet av intervjun. Svar erhölls från 826 personer.

5.1. Slumpfel

Då man i denna undersökning endast stu- derat ett urval från populationen är resulta- ten behäftade med Slumpfel. Några beräk- ningar av storleken på dessa har inte utförts. En föreställning om storleksordningen av förväntade slumpfel kan möjligen erhållas ur nedanstående tabell. Den avser att visa medelfelets ungefärliga storlek för ett obun- det slumpmässigt urval vid dels olika sam— spelstorlekar (n) och dels olika procentuella fördelningar.

Medelfelets ungefärliga storlek vid olika samspelstorlekar och olika procentuella fördel- ningar.

Samspelstorlek 10% 20 % 30 % 40 % 50%

30 50 100 150 200 250 500

H—NNl—JJ-D—Uu Axe—"mona"

7.3. Nuvarande arbetsförhållanden

Under detta avsnitt i frågeformuläret har ett antal frågor ställts som avser individer- nas faktiska arbetsförhållanden vid inter- vjutillfället såsom nuvarande yrke, restider och ressätt till arbetet, samt vissa attityd- frågor om individens tillfredsställelse med sitt arbete. Dessutom finns frågor som be- lyser individernas uppfattning om de fram— tida möjligheterna till sysselsättning på or— ten. (Uppmärksammas bör att dessa frågor endast gäller dem som förvärvsarbetade vid intervjutillfället, maj 1967.)

De allra flesta (90 procent) av dem som har förvärvsarbete inom glesbygdsområdet har bott och varit yrkesverksamma på or-

nat arbete utom hemmet slås samman till en ten Linder de senaste fem åren. Andelen T abell 7.8. Vilket slag av arbete önskar urvalspersonerna? Ort Män Kvinnor n % av n Skellefteå 1. Vårdarbete 16,7 18,7 4 18,2 2. Städarbete 0,0 0,0 0 0,0 3. Annat arbete utom hemmet 33,3 50,0 10 45,5 4. Arbete i hemmet 0,0 0,0 0 0,0 5. Ej preciserat 0,0 18,8 3 13,6 9. Ej svarat 50,0 12,5 5 22,7 n 6 16 22 100,0 Glesbygd ]. Vårdarbete — 33,2 25 22,5 2. Städarbete _ 9.4 8 6,7 3. Annat arbete utom hemmet 72,2 24,4 45 38,4 4. Arbete i hemmet — 6,5 7 4,8 5. Ej preciserat 23,1 21,6 31 22,4 9. Ej svarat 4,7 4,8 6 5,1 n 33 89 122

i Skellefteå är något mindre (80 procent), vilket beror av den inflyttning som ägt rum.

Inom glesbygdsområdena har genomsnitt- ligt ca 16 procent bytt sysselsättning någon gång under de senaste fem åren. Det är något färre än i Skellefteå, där ca 20 pro- cent bytt arbete någon gång under denna period.

De regionala variationerna är stora. I t. ex. Hammerdal—Ramsele är det 8 pro- cent som svarat ja på frågan medan det i Transtrand—Lima—Älvdalen är 23 procent. För praktiskt taget samtliga områden gäller att andelen som bytt sysselsättning är störst i åldersgruppen 20—39 år (tab. 7.9).

Vad gäller individens nuvarande syssel- sättning (maj/juni 1967) har vi valt den i sociologiska sammanhang ofta använda so- cialgruppsindelningen. Denna indelning har också ibland begagnats av den offentliga statistiken. Inte bara inkomsterna utan även andra sociala faktorer bestämmer till vilken socialgrupp de olika yrkena förts. I förteck- ningen finns ingen kategori som heter hem-

mafru eller liknande utan om hustrun ef- ter sitt eget yrke tillhör högre socialgrupp än maken förs hon på sin egen socialgrupp. eljest till makens. Hustrur utan yrke och öv— riga familjemedlemmar utan yrke förs på mannens resp. faderns eller familjeförestån- darens yrke. Pensionärer och övriga f. d. yrkesutövare förs på det yrke de en gång innehaft.

I detta material har dessutom varje so— cialgrupp delats upp i två undergrupper: a) jordbruk och skogsbruk samt b) övriga näringsgrenar. Med denna indelning har vi erhållit sex socialgruppsklasser samt en klass där uppgift saknas. Intervjuobjektens för- delning på socialklasser framgår av tab. 7.10.

Glesbygdsbefolkningens sysselsättning i yrken som har förankring i jord- och skogs— bruk framgår tydligt av tabellen. Det är 27 procent som tillhör soc.grupp II jord- och skogsbruk (denna grupp består huvud- sakligen av egna företagare inom jord- och skogsbruk) samt 36 procent i soc.grupp III

Tabell 7.9. Har urvalspersonerna bytt sysselsättning de senaste 5 åren (efter ålder och ort i procent)

Ort 60— 59—40 39—20 n % av n

Pajala 1. Ja 12,5 14,3 18,8 12 14,8 2. Nej 87,5 85,7 81,2 69 85,2 n 16 49 16 81 100,0 Stensele 1. Ja 15,8 19,5 23,1 17 19,8 2. Nej 84,2 80,5 76,9 69 80,2 n 19 41 26 86 100,0 Hammerdal—— Ramsele 1. Ja 0,0 11,8 9,1 5 8,1 2. Nej 100,0 88,2 90,9 57 91,9 n 17 34 11 62 100,0 Transtrand—

]:ima— .

Alvdalen ]. Ja 0,0 27,9 41,7 17 23,3 2. Nej 100,0 72,1 58,3 56 76,7 n 18 43 12 73 100,0 Hogdal— Sveg 1. Ja 12,5 11,8 26,9 12 17,6 2. Nej 87,5 88,2 73,1 56 82,4 n 8 34 26 68 100,0 Skellefteå 1. Ja 7,1 15,8 28,6 22 19,5 2. Nej 92,9 84,2 71,4 91 80.5 11 14 57 42 113 100,0 Glesbygd 1. Ja 7,5 16,4 16,4 63 15,8 2. Nej 92,5 83,6 83,7 307 84,2 n 78 201 91 370 100,0

(__x—uG-AA... 4; _. A_—

Glesbygd Skellefteå

= eeweri

Soc. grupp ljord och skogsbruk — Soc. grupp II jord och skogsbruk 27 0 Soc. grupp III jord och skogsbruk 36 0 Soc. grupp I övriga näringsgrenar 0,5 Soc. grupp II övriga näringsgrenar 9 3 Soc. grupp III övriga näringsgrenar 24,8 8 . Ej identifierad 2, l

. Soc. grupp Ijord och skogsbruk — Soc. grupp 11 jord och skogsbruk 2, Soc. grupp III jord och skogsbruk O Soc. grupp I övriga näringsgrenar

Soc. grupp 11 övriga näringsgrenar 3 Soc. grupp III övriga näringsgrenar 4 . Ej identifierad

= ugweww—

jord- och skogsbruk (som huvudsakligen be- står av anställda inom jord— och skogs- bruk). Eör Skellefteås del dominerar då helt naturligt gruppen övriga näringsgrenar med 36 procent inom soc.grupp II och 49 procent för soc.grupp III.

Om vi så övergår till de mera direkta frå- gorna om arbetet så kan vi börja med att studera ressätt och tidsåtgång för resor till och från arbetet.

Frågan: Hur tar Ni Er oftast till Er ar- betsplats? avsåg att mäta det vanligaste färd- medlet till arbetet. Naturligtvis använder sig en individ av flera av dessa på sin väg till arbetet, han går till en busshållplats, tar bussen en bit och får gå resten. Det har därför ingått i intervjuinstruktionen att för- söka ta fram det huvudsakliga färdmedlet. Av tab. 7.11 framgår att man inom gles-

Tabel/ 7.11. Ressätt till arbetet (procent)

Glesbygd ]. Till fots 33,8

2. Med cykel, mc, moped 10,1 3. Med egen bil eller annans bil 43,0 4. Med arbetsgivares fordon 7,0 5. Med buss eller tåg 2,5 6. Annat färdmedel 3,6 11 444

Skellefteå 1. Till fots 31,6

2. Med cykel, mc,

moped 27,2 3. Med egen eller

annans bil 36,7 4. Med arbetsgivares

fordon 0,0 5. Med buss eller tåg 4,6 6. Annat färdmedel 0,0 11 158

bygdsområdet tar sig till arbetet med egen eller annans bil i 43 procent av fallen, vilket är det vanligaste. Detta kan tolkas så att vi här har att göra med relativt långa avstånd. Näravståndet skulle då represente— ras av dem som kan gå till fots till arbets- platsen. Denna grupp utgör också en rela- tivt stor andel av glesbygdens befolkning ca 34 procent. i

I denna grupp återfinns sannolikt en stor del av jordbrukarna och jordbruksar- betarna. Den grupp som färdas med cykel, moped eller mc till arbetsplatsen kan då tän- kas representera något slags mellanavstånd mellan gångavståndet och bilavståndet. Dess— utom förekommer andra färdmedel såsom buss, tåg m. m. Vissa åker också med ar- betsgivarens fordon, 7 procent, vilket i hu- vudsak är skogsbolagens persontransporter. Om vi jämför dessa sätt att ta sig till ar- betet med hur det går till i Skellefteå, så ligger skillnaden i att det är betydligt fler som färdas per cykel, moped eller med mc där än inom glesbygdsområdet, ca 27 pro- cent mot 10 procent. Detta tycks ske på bekostnad av dels bilåkande, dels i viss mån gåendet.

Restiderna är mycket olika för glesbygds- befolkningen och dem som bor i Skellefteå. Ungefär 37 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdet har en halvtimmes res- tid och mer till arbetsplatsen, och därav har 14 procent en timmes restid eller mer. Mot— svarande för Skellefteå är att endast ca 10 procent har en halvtimmes restid eller mer och av dem har bara ca 3 procent en timmes eller längre restid.

Detta är alltså de faktiska restiderna. I anslutning härtill frågades hur lång resväg

Glesbygd 1. 0—29 min 42,8 2. 30—59 min 39,4 3. 60 min och däröver 17,8 n 439

Skellefteå 1. 0—29 min 68,2 2. 30—59 min 29,9 3. 60 min och däröver 1,9 n 157

i minuter man högst skulle kunna tänka sig ha till arbetsplatsen för att stadigvarande re- sa till och från varje dag. Därvid framkom den fördelning som visas i tab. 7.12.

En jämförelse ger vid handen att man inom glesbygdsområdena kan acceptera av— sevärt längre restider än vad man nu fak- tiskt har. Detta gäller också för dem som tillfrågats i Skellefteå utom den grupp som har den längsta restiden. Det kan alltså konstateras att restider upp till en timme kan accepteras av betydligt fler än som nu har sådana restider. Det bör kanske till— läggas att här har vi gjort jämförelse mel- lan glesbygd och Skellefteå och funnil att man i glesbygden har längre restider än i tätorten Skellefteå. En jämförelse mellan glesbygd och storstad, t. ex. Stockholms- området, skulle däremot antagligen vara till glesbygdens fördel.

7.4 Till/rsdsställelse med nuvarande arbete (1967)

Den fråga som ställdes löd: Är Ni nöjd eller missnöjd med det arbete Ni har? Svarsför— delningen framgår av tab. 7.13.

Jämför vi glesbygdsområdena med Skel- lefteå så är andelen missnöjda eller mycket missnöjda betydligt större inom glesbygds- områden (8 procent) än inom Skellefteå (3 procent). Samma gäller dem som är odelat positiva dvs. mycket nöjda med sitt arbete. De utgör 20 procent av de tillfrågade inom glesbygd jämfört med ca 41 procent i Skel— lefteå. Observeras bör att gruppen likgiltiga, dvs. de som varken är nöjda eller missnöjda med sitt arbete, är mycket stor inom gles— bygdsområdet, ca 23 procent jämfört med 10 procent i Skellefteå. Tabellen upptar även en fördelning på ålderskategorier, där vissa skillnader kan iakttagas. Slår vi sam— man alternativen missnöjd och mycket miss— nöjd så är inom glesbygdsområdet den grup— pen störst bland dem som är i åldern 40—59 år, dvs. den grupp som ofta är hårdast ,drab- bad i samband med sysselsättningsproblcm. Det är dessutom betydligt fler män än kvin- nor som är missnöjda med sitt arbete, något som kanske beror på att kvinnorna ofta har lägre förväntningar på sitt arbete än vad männen har.

Tabell 7.13. Är urvalspersonerna nöjda med arbetet? (procent)

Ort 60— 59—40 39—20 n % av n Glesbygd ]. Mycket nöjd 24,1 18,3 20,9 90 20,1 2. Nöjd 41,0 44,3 55,8 210 47,0 3. Varken nöjd eller missnöjd 25,3 25,6 17,8 104 23,3 4. Missnöjd 7,2 8,5 3,9 31 7,0 5. Mycket missnöjd 0,0 2,1 0,8 6 1,3 6. Vet inte 2,4 1,2 0,8 6 1,3 [1 83 235 129 447 100,0 Skellefteå 1. Mycket nöjd 42,9 43,5 38,7 65 41,1 2. Nöjd 50,0 44,9 45,3 72 45,6 3. Varken nöjd eller missnöjd 0,0 8,7 12,0 15 9,5 4. Missnöjd 0,0 2,9 2,7 4 2,5 5. Mycket missnöjd 0.0 0,0 0,0 0 0,0 6. Vet inte 7,1 0,0 1,3 2 1,3 n 14 69 75 158 100,0 3: 24 SOU 1970: 14

. _.-—

Av de tillfrågade inom glesbygdsområ— dena är endast 55 procent förhoppningsfulla vad gäller möjligheterna att erhålla fortsatt sysselsättning på bostadsorten eller i dess om- givning under de närmaste fem åren. Av de övriga har ca 19 procent svarat direkt nej på frågan medan 26 procent är tveksamma. Detta är en betydligt mer pessimistisk upp- fattning av de framtida sysselsättningsmöj- ligheterna än man har i Skellefteå, där 85 procent är optimistiska och endast 8 procent pessimistiska. Av intresse är att de pessimis— tiska inom glesbygdsområdet återfinns till största delen inom den yngsta åldersgruppen dvs. dem som relativt nyligen börjat sitt för- värvsarbete. Motsvarande kategori i Skellef- teå återfinns däremot inom den äldsta ål- dersgruppen dvs. den som snart kommer att lämna arbetslivet. Som svar på frågan: »Skulle Ni vilja byta arbete» svarade ca 27 procent av glesbygdsbefolkningen och ca 23 procent av i Skellefteå boende ja. Även här är de yngsta mer benägna att byta än de äldre (tab. 7.14).

För att något mäta hur stark denna öns-

kan att byta var frågade vi, om man skulle vilja byta till ett annat slags arbete även om det skulle innebära att man måste flytta. Som tab. 7.15 visar var nästan hälften (ca 48 procent) av dem som ville byta arbete inom glesbygdsområdena också beredda att flytta, om det skulle krävas. Även bland de intervjuade i Skellefteå fanns många som kunde acceptera flyttning såsom nödvändig i samband med arbetsbyte.

Det förekommer och har förekommit in- om vissa områden, att man på grund av sysselsättningssvårigheter på orten fått resa bort under längre tid på arbeten utan att ha familjen med. Naturligtvis måste ett sådant förfarande innebära stora uppoffringar för de berörda familjerna. Man kan t.ex. inte träffas mer än någon gång per månad. Sam— tidigt kan det också tänkas att det är ett förhållande som individen föredrar framför att sälja sitt hus och ta familjen med till en ort man inte vet om man kommer att trivas på. För att få en uppfattning om de inter- vjuades inställning till detta ställdes därför frågan: »Skulle Ni kunna tänka Er att åka

Tabell 7.14. Önskar urvalspersonerna byta arbete? (efter ålder och ort i procent)

60 år

Ort och äldre 59—40 39—20 11 % av 11 Glesbygd 1. Ja 15,9 28,8 30,2 120 26,8

2. Nej 82,9 67,0 62,0 306 68,5

3. Vet inte 1,2 4,2 7,8 21 4,7 n 82 236 129 447 100,0 Skellefteå 1. Ja 0,0 23,2 28,0 37 23,4

2. Nej 100,0 69,6 65,3 111 70,3

3. Vet inte 0,0 7,2 6,7 10 6,3 11 14 69 75 158 100,0

Tabell 7.15. Kan urvalspersonerna tänka sig att byta arbete även om Hyttning blir nödvändig?

(procent) Ort 60— 59—40 39—20 n % av n Glesbygd 1. Ja 58,3 44,1 51,3 57 47,9 2. Nej 41,7 45,6 35,9 50 42,0 3. Vet ej 0,0 10,3 12,8 12 10,1 n 12 68 39 119 Skellefteå 1. Ja 0,0 18,8 61,9 16 43,2 2. Nej 0,0 81,2 38,1 21 56,8 3. Vet ej 0,0 0,0 0,0 0 0,0 11 0 16 21 37

Tabell 7.16. Kan urvalspersonerna tänka sig att arbeta borta utan familj? (efter ålder och ort i procent)

Ort 60— 59—40 39—20 n

Glesbygd . Ja 17,9 . Nej 77,4 . Vet inte 4.7

84

. Ja 28,6 . Nej 71,4 . Vet inte 0,0 14

: WN—

Skellefteå

SWM—*

111 312

26 449

31 120 76,0

7 4,4 158

bort på arbete längre tidsperioder utan att ha familjen med» (tab. 7.16). Det visade sig att 25 procent av de tillfrågade inom gles— bygdsområdena kunde tänka sig detta, me- dan 6 procent förhöll sig tveksamma. I Skellefteå är det något färre (ca 20 procent) som kan tänka sig detta, medan 4 procent är tveksamma. Ser vi till skillnader mellan de olika ålderskategorierna, så är det åter— igen de yngsta som är mest positiva till ett sådant arrangemang. Till viss del kan detta förklaras av att det finns fler ogifta inom denna kategori än inom någon av de andra och att man därför inte känner sig bunden till hemorten i lika stor utsträckning som de äldre och gifta.

7.5 Sökt arbete 1966

Till samtliga intervjuade ställdes frågan: Har Ni sökt (nytt) förvärvsarbete under 1966? Svarsfördelningen framgår av tab. 7.17.

De 10 procent som sökt (nytt) förvärvs- arbete utgörs, om vi ser till de absoluta ta- len, till största delen av personer i ålders- gruppen 40—59 år, dvs. den grupp som ar- betsmarknadsmässigt ofta har det svårast att erhålla ny sysselsättning.

De allra flesta sökte arbete via i första hand arbetsförmedling och i andra hand di— rektkontakt med någon arbetsgivare. Det förefaller vara något vanligare bland de tillfrågade i Skellefteå att gå direkt till ar- betsgivaren än inom glesbygdsområdena.

Procentuellt sett blev fler av de sökande inom glesbygdsområdena erbjudna arbete _ än inom Skellefteå, ca 61 procent jämfört med 54 procent. Av dem som erbjöds arbete tackade ca 80 procent av de tillfrågade inom glesbygdsområdet ja till arbetet. Ungefär 1/3 av de där erbjudna arbetena låg utanför vad individen ansåg vara dagligt reseav- stånd. För Skellefteå var motsvarande andel ca 14 procent.

Tabe/l 7.17. Har urvalspersonerna under 1966 sökt förvärvsarbete? (efter ålder och ort i pro—

cent)

Ort 60— 59—40 39—20 I)

Glesbygd 1. Ja 4,5 2. Nej 9514 n 309 1. Ja 0,0 2. Nej 100,0 n 45 Skellefteå

11,7 19,2 89 88,2 80,7 468 104

9,2 20,4 25 90,7 79,5 162 49

Bostaden

När man vill beskriva glesbygdsbefolkmng- ens situation kommer även frågan om so- cial isolering upp. Detta kommer att be- handlas dels inom serviceavsnittet, dels i det avsnitt som behandlar de sociala kontakter- na. Här skall enbart den geografiska isole- ringen beröras något (här definierad som an- tal grannhushåll inom mindre än 1 km avstånd från bostaden), innan de mer speci- fika frågorna om bostaden redovisas. För- delningen framgår av tab. 8.1.

Högsta grad av isolering, dvs. de som inte har något hushåll inom 1 km avstånd från bostaden, varierar starkt mellan de olika områdena. De högsta värdena 4,7 och 4,6 procent uppvisar Stensele och Hogdal—Sveg. Vidare kan observeras att ungefär hälften av alla tillfrågade har mindre än 10 hushåll inom 1 km avstånd.

8.1 Bostadens ålder, storlek och utrustning

Mer än hälften av glesbygdsbefolkningen bor i hus som är bygda före 1939. Dessa hus, som alltså är mer än 30 år gamla, tycks till största delen bebos av de allra äldsta i materialet. I Skellefteå är förhållandet det

motsatta. Där bor ca 20 procent i bostäder byggda före 1939 och drygt hälften i bo- städer byggda 1955 eller senare.

lnom glesbygdsområdena är det betydligt vanligare att man själv äger sin villa eller lägenhet än i Skellefteå. Ungefär 82 procent av de tillfrågade inom glesbygd äger sin bo- stad jämfört med ca 54 procent i Skellefteå.

Bostädernas storlek är ungefär desamma för glesbygd som för Skellefteå.

I fråga om bostadens standard finns be- tydande variationer mellan de olika gles— bygdsområdena och mellan stad och gles- bygd. I undersökningen har använts åtta oli- ka detaljer, som alla kan anses väsentliga vid bedömningen av bostädernas standard. Ursprungligen innehöll listan betydligt fler faktorer men dessa togs bort i samband med bl. a. de förberedande provundersökningarna där individerna fick rangordna faktorerna efter den betydelse de ansåg den ha för en acceptabel bostadsstandard. En jämförelse mellan glesbygd och Skellefteå (tab. 8.2) visar, att alla de åtta utrustningsdetaljer som efterfrågades till nästan 100 procent fanns i Skellefteå, med undantag för bad— eller duschrum. För glesbygden som helhet

Tabell 8.1. Hur många grannhushåll har urvalspersonerna inom mindre än 1 km avstånd?

(procent)

Antal hushåll Stensele

Transtrand— Lima—

. Hogdal— Alvdalen

Sveg

Hammerdal- Ramsele

0 1—4 5—10 Mer än 10 11

1,6 4,6 16,1 13,8 20,3 34,2 62,0 47,4 187 196

Hammerdal —Ramsele

Stensele

Transtrand— lfima— Alvdalen

Hogdal— Sveg Skellefteå

Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej

. Rinnande vatten 78,7 11 154

79,4 155

. Avlopp n

. Central- värme 59,8 11 116

. Elektricitet 97,0 11 3 183

. Vattentoa- lett eller ke- misk toalett 63,8 11 123

. Bad- eller duschrum 46,5 11 92

. Varmvatten från central- värmeanlägg- ning 67,8 11 146

. Elspis, gasolspis 95,0 5,0 n 189 8

70,1 148

29,9 51

48,1

51 96

81,7 168

18,3 31

62,6 122

21,3 33

20,6 32

9,3 15

8,7 14

70,4 153

72,4 157

29,6 43

27,6 39

58,6 100

5,1 6

40,2

71 96 3,0 94,9 4 190

41,4

49,9 85

26,1 49

50,1 111

40,3 73

39,6 90

60,4 106

38,6 70

59,8 103

94,3 252

5,7 14

51,9 91

61,4 120

40,2 93

31,6 51

37,4 65

79,5 157

20,5 33

68,4 145

96,2 3,8 260 6

gäller, att förhållandena där är betydligt sämre. Regionalt ligger Stensele bäst till med värden i närheten av dem som uppmätts i Skellefteå. Två undantag finns dock och det är förekomst av centralvärme och elspis el- ler gasolspis.

De sämsta värdena uppvisar Hogdal— Sveg utom vad gäller förekomst av elspis el- ler gasolspis. Där ligger Hammerdal—Ram- sele i botten.

Den utrustningsdetalj som förekommer mest är elektricitet, som finns i nära nog 100 procent av samtliga tillfrågade hushåll. Sämst utrustad förefaller man att vara ifrå- ga om bad— eller duschrum. Det förekom— mer endast i mellan 40—60 procent av hus- hållen inom glesbygdsområdet.

I anslutning till ovanstående fråga ställdes en följdfråga, avsedd att mäta vilken ut- rustning som då saknades i bostaden men som man i första hand skulle ha behov av. I första hand ansåg sig glesbygdshushållen

ha behov av rinnande vatten samt bad— och duschrum och i andra hand av centralvärme och vattentoalett.

Ungefär hälften av de tillfrågade i gles— bygdsområdena anser att deras bostad be- höver rustas upp, i Skellefteå endast ca 28 procent. Detta hänger naturligtvis sam- man med det gamla bostadsbestånd som finns inom glesbygdsområdena. Av dem som anser att bostaden behöver rustas upp tror ca 1/3 av de tillfrågade inom glesbygds- områdena att så kommer att ske inom en nära framtid. Man är tydligen inte alltför optimistisk om att få det bättre. Motsva- rande andel inom Skellefteå är ca 42 pro— cent, dvs. nästan hälften.

8.2 Hushållets innehav av viss utrustning

Personbilinnehavet fördelar sig tämligen jämnt inom de undersökta områdena med i genomsnitt en bil på vartannat tillfrågat hus-

håll. De högsta andelarna uppvisar Tran- strand—Lima—Älvdalen med 65 procent, Stensele med 63 procent och Skellefteå med 62 procent samt de lägsta andelarna Hog- dal—Sveg med 54 procent, Hammardal— Ramsele med 51 procent och Pajala med 47 procent.

Motorcykelinnehavet är mycket lågt; en— dast 1—4 procent av de tillfrågade har mo- torcykel.

Även innehav eller tillgång till moped är betydligt mindre än bilinnehav. De lägsta andelarna uppvisar Skellefteå med 11 pro- cent, de högsta Pajala med 41 procent

TV—apparat förekom i 3/ 4 av glesbygds— hushållen. Det är något mindre än inom Skellefteå där 90 procent hade egen appa- rat. De flesta av dem som saknar TV kan dock se hos någon granne.

Även vad gäller innehav av telefon så är situationen sämre inom glesbygden än i Skellefteå. Ca 70—85 procent av glesbygds— hushållen hade telefon, antingen manuellt kopplad som i Pajala, Stensele och Hogdal— Sveg eller automatiskt kopplad som i de öv- riga områdena. Inom Skellefteå hade nästan samtliga (94 procent) egen telefon.

Tabell 8.3. Äger någon i hushållet personbil, motorcykel eller moped? (procent)

Hammerdal L_ima— —Ramsele

Pajala Stensele

Transtrand— Hogdal— Sveg Älvdalen Skellefteå

Ja Nej Ja Nej Ja

1.Personbil 47,0 53,0 62,8 37,2 11 108 89 137 62

2. Motorcykel 2,6 97,4 3,6 96,4

109 2,5

193 5 75,2 22,1 146 48

11 6 191 6 3. Moped n

41,3 87

58,7 110

24,8 53

50,6 49,4 65,2

Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej

34,8 53,7 46,3 56 121 75 185 81

97,8 2,8 97,3 1,1 98,9 185 5 191 4 262

66,6 31,4 68,6 11,4 88,6 119 64 132 34 232

62,0 38,0 78 134 97,5 2,2

182 5 77,9 33,4 139 71

Service

Frågorna under avsnittet service i frågefor— muläret har dels syftat till att ge en bild av individernas och hushållens serviceaktivitet samt avstånd och kommunkationsmedel till olika serviceinstitutioner, dels att ge en bild av hur ett ur individens synpunkt »mycket gott» serviceaggregat ser ut. Den lista på olika serviceinrättningar som individerna fått ta ställning till har konstruerats på föl- jande sätt. Under det förberedande plane- ringsstadiet togs kontakt med ett flertal ex- perter som kommunala tjänstemän och för- troendemän, planeringsexperter etc. för att få deras syn på hur ett serviceaggregat som kunde anses som mycket gott borde vara sammansatt. Denna lista förelades en grupp försökspersoner bl. a. i samband med de provundersökningar som gjordes. Uti- från de förslag som då framkom fastställdes så listan, som kom att uppta 17 olika ser- viceinrättningar. Av dessa avser 7 att ge uppgifter om hushållet som helhet och de övriga 10 uppgifter om intervjupersonen själv.

I aggregatet ingår som framgår av upp- ställningen dels privat, dels kommunal och dels statlig service.

9.1. Antal besök, avstånd, färdmedel, och restider till olika serviceinrättningar

Under detta avsnitt av rapporten redovisas endast de uppgifter som gäller hushållets serviceaktivitet etc. Vid analys av individda- ta har dessa visat stor överensstämmelse med de uppgifter hushållen lämnat vad av- ser restider, avstånd m.m. Resultaten av de frågor som avser individen kommer att re— dovisas senare. Observeras bör att tabellerna under detta avsnitt endast redovisar dem som gjort något besök under en månad. Besöksfrekvenserna framgår av tab. 9.1. Lanthandelns dominans när det gäller många besök framgår tydligt av tabellen. Inom praktiskt taget samtliga glesbygdsom- råden besöker ca hälften av de tillfrågade hushållen affärer minst varannan dag. En- da undantaget är Hammerdal—Ramsele som ligger betydligt under de övriga områ- dena. Varuhus besöks av mellan 70—85 procent av de tillfrågade hushållen mindre än en gång per vecka. Detta gäller dock inte Skellefteå, där besöksfrekvensen är betydligt högre. Observeras bör att begreppet varuhus av de tillfrågade har uppfattats tämligen

Med avseende på hushållet Med avseende på individen

. Varuhus

. Livsmedelsaffär utom lanthandel och varuhus

. Lanthandel . Järnhandel

. Färghandel . El-radio—TV service

. Bilverkstad

....

. Ekiperingsatfär, Skoaffär . Hårfrisör, hårfrisörska . Läkare, tandläkare . Bank, postkontor . Kyrkolokal

Biograf

Kafé Kommunalkontor

. Arbetsförmedling . Försäkringskassa

omepxu-Aww—

Tabell 9.1. Hur många gånger har hushållsmedlemmarna under den senaste månaden besökt nedanstående serviceinrättningar? (procent)

Hammerdal— Ramsele

Transtrand—

Lima— Alvdalen Skellefteå

Pajala Stensele Hogdalvaeg 4*12 13 el. 1—3 4—12 13 el. 1—3 4—12 13 el. 1-—3 4—12 13e1. 1,3 4—12 13 el. 1—3 4—12 13 el. ller be- be- fler be- be- fler be- be- fler be- be- fler be- be- fler

besök sok sök besök sök sok besök sok sök besök sok sök besök sök sök besök

1—3 be- be— sök sök

1. Varuhus n

Livsmedelsaffär utom lanthandel n

. Lanthandel n . Jårnhandel n . Färghandel n El-radio- TV-service

n

7. Bilverkstad 11

69,0 37 41,7 51 20,1 28 76,5 96

86,3

100

100,0 64

84,5 59

30,0 21

18,4 61 37,5 53 22,9 31 13,1 20

1,0 1

9,9 16

70

85,7 64 67,9 64 11,9 17 89,8 83 87,2 79 99,0 31 87,9 63 14,3 12 26,0 28 41,9 67 10,2 10 11,6

86,5 11,8 1,7 63 9 1

32,6 44 58

17,9 55,1 19 61 82,4 15,8 73 14

90,9 9,1

78 9 100,0 0 28 0

91,3 7,6 50 5

71,7 67

17,1 23 16,1 17

81,6 69 90,8 68 100,0

22

92,5 60

24,4 21 47,2 64 33,6 36 15,2 13

8,1 6

,5

0 0 6 5

3,9 4

89,3 29 28,3 10,7 4

0 0

20,2 52,2

47 5,8 12

58,8 6 82,3 127 86,8 142 94,8

68

94,2 88

141

32,5 74 41,2 4 14,9 22 12,1 21

Tabe/19.2. Hur långt är det till denna affär/service 1 km? (procent)

Hammerdal— Transtrand— Pajala Stensele Ramsele Lima—Alvdalen Hogdal—Sveg

——4,9 5—14,9 15— 44,9 —4,9 5—14,9 15— —4,9 5—14,915— ———4,9 5—14,9

]. Varuhus 0,3 99,7 1,7 4,0 6,6 89,4 0,6 8,6 90,8 0,3 0,5 11 1 196 4 7 13 167 18 171 l ]

Livsmedels-

affär utom lanthandel 5,5 31,2 32,6 21,1 n 13 58 60 38 Lanthandel 80,5 20,4 7,3 2,8 n 142 35 14 6

Järnhandel 31,3 52,5 78,6 n 60 100 149 Färghandel 31,3 52,9 79,0 [1 60 101 150

El-radio- TV-service 32,4 51,8 42,5 11 61 100 81

Bilverkstad 33,9 41,4 40,1 11 62 82 78

olika, vilket gör att resultaten får tolkas för- siktigt. Någon allmänt vedertagen definition finns inte. Nämnas kan att Konsumentkoo- perationen har uppdelning på A och B-varu- hus, där B-varuhusen har ett mer begränsat sortiment. Dessutom har KF hallbutiker, vilka inte räknas som varuhus men som av intervjupersonerna ändock kan ha tagits med i begreppet »varuhus». De minst besökta ser- viceinrättningarna är som framgår av tabel- len de fyra specialserviceinrättningarna:

Jämhandel, färghandel, bilverkstad och el-radio—TV-service. Genomgående för alla glesbygdsområdena är att man vanligtvis besöker den affär eller service som ligger närmast. Till stor del beror detta natur- ligtvis på att alternativ saknas inom rim- ligt reseavstånd.

Reseavstånden är överlag mycket stora (tab. 9.2). I Pajala har nästan samtliga till- frågade hushåll mer än 15 km till närmaste varuhus, ca 3/4 har nära 15 km till närmas- te specialvarubutik av de i tablån nämnda och ca 60 procent mer än 15 km till närmas- te livsmedelsaffär. Den enda >>närhetsbuti- ken» är lanthandeln, till vilken ca 3/4 har under 5 km avstånd. För Stenseles del är si-

tuationen något sämre. Där har ca 90 pro— cent mer än 15 km till samtliga uppräknade serviceinrättningar. Undantagen är bilverk- stad samt naturligtvis lanthandeln. I Ham- merdal—Ramsele är bilden något ljusare. Andelen som har mer än 15 km till varuhus är visserligen i stort densamma men till livs- medelsbutik är det bara 1/3 och till spe- cialbutikerna ungefär hälften av de tillfråga- de hushållen som har mer än 15 km.

Inom Transtrand—Lima—Älvdalen har andelen som har mer än 15 km till livsme- delsaffär sjunkit ytterligare till ca 20 pro- cent. Avstånden till specialaffärerna varierar starkt inom detta område. Nästan 80 pro- cent har mer än 15 km till järnhandel och färghandel medan motsvarande andel för el-radio-tv-service och bilverkstad är 40 pro- cent. Inom Hogdal—Sveg slutligen har ca 50 procent mer än 15 km till livsmedels- affär och ca 60 procent mer än 15 km till specialaffärer.

Läget tycks alltså vara sämst i Stensele (om vi ser på andelen som har mer än 15 km avstånd till någon av de uppräknade serviceinrättningama). Bäst förefaller läget att vara i Hammerdal—Ramsele.

Tabell 9.3. Kan allmänna tralikmedel utnyttjas vid resa till nedanstående serviceinrättningar?

(procent)

Pajala Stensele

Transtrand—— Lima—— Alvdalen

Hammerdal— Ramsele

Hogdal— Sveg

Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej

. Varuhus 82,9 17,1 11 161 36

. Livsmedels- atTär utom lant- handel 81,9 18,1 n 159 38 171 28

. Lanthandel 36,3 63,7 39,8 60,2 [1 64 132 70 108

. Järnhandel 96,2 3,8 88,2 11,8 n 190 7 173 26 96,2 87,6 12,4 190 172 27

88,8 11,2 175 24

87,4 12,6

. Färghandel n

. El-radio-TV- service 94,1 11 187

. Bilverkstad 95,6 11 189

88,2 11,8 173 26

82,5 17,5 162 37

90,3 9,7 7,0 166 21 79 15

80,0 20,0 145 42

61,6 38,4 109 71

90,3 9,7 166 21

90,3 9,7 166 21

90,3 9,7 166 21

88,2 11,9 161 26

Med cy-

Ort Till fots kel,moped bil

Med egen Med and-

Annat

ras bil Med buss Med tåg färdsätt

Pajala 0 40,8 11 0 93 Stensele ] n 1

,1 56,9 121

Hammerdal— Ramsele 1,1 43,0 11 3 89 Transtrand— Lima— Älvdalen 62,3

11 1 27 Hogdal—Sveg 11

46,2 101

Av de tillfrågade hushållen i Pajala, Stensele, Hammerdal—Ramsele samt Hog- dal—Sveg kan 80 procent eller fler utnyttja allmänna trafikmedel vid resa till något av de i föregående tabell nämnda serviceinrätt- ningarna. Enda undantaget gäller lanthan— del där andelarna är betydligt mindre. I Transtrand—Lima—Älvdalcn är möjlighe- ten att utnyttja allmänna trafikmedel betyd— ligt sämre. Som bäst anger ca 70 procent att detta är möjligt vid resa till järnhandel eller färghandel (tab. 9.3).

17,9 34,4 1 35 55 2 8,2 26,7 6,1 17 49 9

,0

16,7 37,7 29 63

26,6 7,6 42 12

11,3 34,5 22

Det vanligaste färdmedlet till de uppräk- nade serviceinrättningarna (utom lanthan- del) är med egen eller andras bil. I Pajala gäller detta ca 60 procent av de tillfrågade hushållen, i Stensele ca 65 procent, i Ham- merdal—Ramsele ca 50—60 procent, i Tran- strand—Lima—Älvdalen, ca 70—90 procent och i Hogdal—Sveg 55—60 procent. Det näst van- ligaste är transport med buss, något som ut- nyttjas av mellan 1/4 och 1/3 av de tillfrå- gade hushållen. I Transtrand—Lima—Älv- dalen är det emellertid mycket få som an-

Tabell 9.5. Hur brukar urvalspersonerna färdas till livsmedelsaffär utom lanthandel? (procent)

Med cy-

Ort Till fots kel,moped bil

Med egen Med and-

ras bil Med buss Med tåg

Pajala 38,8 n 88 Stensele 55,3 11 116 Hammerdal— Ramsele 37,8 n 75 Transtrand—

Lima—

Alvdalen 49,8 11 1 02 Hogdal—S veg 44,1 11 97

19,2 28,1 0 33 50 0

7,9 28,1 3 15 51 6

9 ;

11,6 26,2 19 47

21,3 0,9 30 2

9,9 20,1 19 32

3: 34

Med cy-

Ort Till fots kel,moped bil

Med egen Med and-

Annat

ras bil Med buss Med tåg färdsätt

Pajala 21,5 40,2 22,7 11 41 79 50

Stensele 25,9 27,1 34,3 n 48 45 64

Hammerdal— Ramsele 27,8 16,4 30,9 11 51 26 61

Transtrand—

Idima—

Alvdalen 15,6 29,1 38,3 n 29 56 77

Hogdal—Sveg 31,6 36,8 20,7 n 42 46 36

5,9 10

7,6 12

vänder buss (ca 7 procent), något som väl delvis beror på att tillgången på trafikmedel enligt tab. 9.3 är speciellt liten inom detta område. De övriga möjliga transportsätten, med tåg, med cykel eller moped samt till fots, har utnyttjats av mycket få hushåll. Ressätten till lanthandel är betydligt mer differentierade eftersom många av butiker— na ligger relativt nära bostaden och det där- för är möjligt att både gå till fots eller cykla och åka bil eller buss (tab. 9.4—9.10). Restiderna till de olika serviceinrättning-

ama visar ett visst samband med resavstån— den i tab. 9.11. Om vi ser till restiden över en timme så finns de högsta andelarna (ca 1/ 3) inom Stensele (undantag lanthandel). Typvärdena ser ungefär likadana ut för de fem glesbygdsområdena. Det betyder att de flesta har mer än en timmes restid till varu- hus, mellan en halv till en timmes restid till livsmedelsaffär, järnaffär, färghandel, el-radio-tv-service och bilverkstad, samt mindre än en halv timme till lanthandel.

Tabell 9.7. Hur brukar urvalspersonerna färdas till järnhandel? (procent)

Med cy-

Ort Till fots kel,moped bil

Med egen Med and-

Annat

ras bil Med buss Med tåg färdsätt

Pajala ,4 ,5 42,2 11 96

Stensele 57,2 n 120

Hammerdal— Ramsele 43 ,2 n 2 90

Transtrand—

[Tima—

Alvdalen 61 ,9 n 1 26 Hogdal—Sveg 45,6 n 102

18,1 35,1 0 ,7 30 63 0

8,3 27,9 3 17 51 5

1 2 6 0,5

1

17,0 30,4 27 56

23,9 7,2 37 11 12,2 29,6 22 51

Tabell 9.8. Hur brukar urvalspersonerna färdas till färghandel? (procent)

Med cy- Med egen Med and- Annat Ort Till fots kel,moped bil ras bil Med buss Med tåg färdsätt

Pajala 0,4 ,9 41,8 17,6 35,6 11 1 96 29 64 1 1 56,0 7,9 28,1 2 118 16 51

Stensele n

Hammerdal— Ramsele 1,1 42,9 18,3 30,4 11 1 89 30 56

Transtrand—

Ifima—

Alvdalen 62,3 23,5 7,9 11 127 36 13

Hogdal—Sveg 46,6 12,2 29,6 n 102 22 51

Tabell 9.9. Hur brukar urvalspersonerna färdas till el-radio-TV-service? (procent)

Med cy— Med egen Med and- Annat Ort Till fots kel,moped bil ras bil Med buss Med tåg färdsätt

Pajala ,1 41,8 18,2 33,2 11 96 30 60

Stensele 56,1 7,9 28,1 n 1 18 16 51

Hammerdal— Ramsele 42,1 18,9 30,4 11 87 31 56

Transtrand—

Ifima—

Alvdalen 58,6 23,5 11 16 120 35

Hogdal—Sveg 10,6 47,1 12,2 n 19 103 22

Tabell 9.10. Hur brukar utvalspersonerna färdas till bilverkstad? (procent)

Med cy- Med egen Med and- Ort Till fots kel,moped bil ras bil Med buss Med tåg

Pajala 44,9 17,2 32,6 11 101 28 59

Stensele 57,1 8,2 22,8 11 121 17 40

Hammerdal— Ramsele 43,9 17,8 28,8 11 92 29 51 Transtrand—

Izima—

Alvdalen 58,3 22,9 n 119 34

Hogdal—Sveg 48,4 11,7 n 106 21

Tabell 9.1]. Restid i minuter (väntetid inräknad) till: (procent)

Hammerdal; Transtrand— Pajala Stensele Ramsele Lima4Alvdalen Hogdalvaeg

——29 30—59 60— —29 30459 604— #29 30459 604 —29 30f59 60%

]. Varuhus n 65 130 79 96 54 118 193 % av n 33,1 65,1 42,1 51,6 26,6 64,2 97,5

Livsmedelsaffär utom lanthandel n

% av n

Lanthandel n % av n

. Järnhandel n % av n . Färghandel n % av 11

El-radio- TV-service n

% av 11

Bilverkstad n % av n

9.2 Attityder till den service som existerar

Vi har i föregående avsnitt fått en tämligen objektiv bild av glesbygdsbefolkningens ser- viceavstånd, restider m. m. Uppenbart är att avstånden är långa och därmed också res- tiderna, vilket i sin tur återverkar på antalet besök. För att få en uppfattning om hur in— dividerna i de aktuella områdena själva

värderar detta ställdes frågan: Anser Ni att tillgången till affärer eller serviceinrättning- ar här är mycket god, god, varken god eller dålig, dålig eller mycket dålig? Svarsför- delningarna framgår av tab. 9.12. En stor del av de tillfrågade (ca 40 procent) anser att tillgången är dålig eller mycket dålig me- dan ca 30 procent anser att den är bra eller, mycket bra. Övriga anser att den är varken

Tabell 9.12. Hur bedömer urvalspersonerna tillgången till affärer och serviceinrättningar? (procent)

Ort 59—40 39—20

Glesbygd . Mycket god

. God . Varken god eller dålig . Dålig . Mycket dålig

Skellefteå . Mycket god . God . Varken god eller dålig 11,1 . Dålig 0,0 . Mycket dålig 0,0 45

60,0 28,9

51 223

250 221 137 882

121 92

6,0 21 5,0 15 2,0 6 2,4 100,0 100 255

Tabell 9.13. Vilka affärer eller serviceinrättningar skulle urvalspersonerna i första hand vilja ha bättre tillgång till? (procent)

Ort

59—40 39—20 % av n

. Livsmedel o likn . Reparationsverk- stad . Frisör, frisörska . Manufaktur, kort- varor . Bank, post . Ekipering . Kafé, kiosk . Specialbutik . Ovrigt

Glesbygd

. Livsmedel o likn . Reparationsverk- stad . Frisör, frisörska . Manufaktur, kort— varor

Bank, post Ekipering Kafé, kiosk

. Specialbutik . Ovrigt

Skellefteå

DWOOXIO'Nz—Il QL» Nh—n SOOOxlONUI

.::. &" N ;> 00 ox 46,6

Roxo _Nox Ne WO

v

»oT-åu'u-T—o U-m ... oo Ohhh-aug

_om_—wu. åxlxlv—v—l-b-h

NUINIUIOOX ... o— »— Ox OLIIOOHPLAA NA

U.) M— _. xlb—l

U.) NP .» M A __0 0 b.?

t—lw SOON v—v—n - ». 0000

N

oomcnpoutw ... mon-A_Oocp Minoo—'x] O-IÄUISDONON

00300on oxo .

(,)—>— ... O 0

god eller dålig. Det är alltså en mycket splittrad bild som uppvisas och variationer- na skulle antagligen förklaras om hänsyn tagits till individens avstånd till närmaste serviceort. Bor man långt från denna ort kommer vissa serviceinrättningar inte med i frågans begrepp »här», utan man tar en- dast hänsyn till den omedelbara lokala ser- vicen. Bearbetningar för att eliminera detta pågår dock. Åldersgrupperna skiljer sig åt så tillvida att de allra yngsta har en mer ne- gativ uppfattning än de äldre. Av de tillfrå- gade i åldersgruppen 20—39 år ansåg ca 48 procent att servicetillgången var dålig eller mycket dålig, jämfört med ca 30 procent i gruppen 60 år och äldre.

Inom Skellefteå är attityderna mer homo- gena och som vi kan vänta anser de flesta (84 procent), att servicetillgången är god eller mycket god.

Vad saknar man då mest, dvs vilken affär eller serviceinrättning skulle man i första hand vilja ha bättre tillgång till? Som framgår av tab. 9.13 önskar nästan hälften av de tillfrågade inom glesbygdsområdena en livsmedelsaffär. I kategorin »övrigt», som är hela 15 procent ingår en mängd oli- ka serviceinrättningar som emellertid sam- lat få svar vardera. De har varit exempelvis systembolag, bensinstation, danslokal, för- samlingslokal etc.

9.3 Uppfattningen om det presenterade serviceaggregatet

Som nämnts under avsnittet 9.1 var ena syftet med det uppställda serviceaggregatet att få en uppfattning om besöksfrekvens, restider, avstånd rn. m. och det andra att må- ta individens värdering av detta aggregat. I stort sett 3/ 4 av de tillfrågade inom gles- bygd anser, att om det presenterade servi— ceaggregatet fanns inom nära avstånd så skulle servicetillgången vara mycket god (tab. 9.14). Till dem som inte ansåg att ag— gregatet gav »mycket god service» ställdes följdfrågan: Vad bör tillkomma för att Ni skall anse tillgången som mycket god? Tyvärr blev svaren få på denna fråga, vil- ket delvis beror på att man inte under den korta tid en intervju varar hinner tänka över situationen tillräckligt mycket. Svaren har av detta skäl inte kunnat klassificeras. Vår slutsats har därför blivit att det presenterade serviceaggregatet kan användas som krite- rium på »mycket god service» (tab. 9.14).

9.4 Tillgång till kommunikationer till när- maste ort med »mycket god service»

Nästan samtliga (90 procent) av de tillfråga- de kan utnyttja tur och returförbindelser med buss eller järnväg minst fem dagar i

Tabell 9.14. Hur bedömer urvalspersonerna tillgången på service, om alla de affärer och serviceinrättningar som räknades upp i den tidigare frågan fanns inom nära avstånd?

(procent)

Ort

59—40 39—20 % av 11

Glesbygd . Mycket god 2. God . Varken god eller dålig . Dålig . Mycket dålig

Skellefteå . Mycket god

. God

. Varken god eller dålig . Dålig . Mycket dålig

68,7 26,6

le b)—

4,7 0,0

»

om owao sou:

... >—-oo o co poow

8900 ooom

>.—

veckan till den ort som de anser som ser- vicemässigt »mycket god» (tab. 9.15). Ut- nyttjandegraden är emellertid låg (tab. 9.16). Ca 60 procent utnyttjar dessa förbindelser men det hela är hela 35 procent av dessa som gör det mindre än en gång i månaden. Ser vi till åldern så har de yngsta det lägsta utnyttjandet. Den låga utnyttjandegraden beror antagligen till stor del på att man använder egen bil vid inköpsresorna, då det som tidigare redovisats finns i stort

en bil på två hushåll. Detta i sin tur be- ror på att den dagliga turtätheten i många områden är rätt låg.

I anslutning till dessa två frågor ställdes en attitydfråga: Om vi antar att myndighe- terna har bestämt sig för att förbättra för- bindelserna härifrån till andra orter vad bör man då i första hand göra? (tab. 9.17). Som framgår av tabellen önskar ca 40 procent en förbättring av de allmänna vägarna, i andra hand vill man ha en förbättring av tillfarter-

Tabell 9.15. Hur många dagar i veckan finns tur och returförbindelse med buss eller järn- väg till den ort som urvalspersonerna anser servicemässigt »mycket god»? (procent)

Ort

59—40 39—20 n % av 11

Glesbygd . Alla dagar . 5—6 dagar . 2—4 dagar . 1 dag . Ingen dag . Vet ej

:? exv.-huru—

496 299 39

1 33 15 883

Tabell 9.16. Hur ofta utnyttjar urvalspersonerna förbindelser till den ort som anses service-

mässigt »mycket god»? (procent)

Ort 60— 59—40 39—20

Glesbygd . 4 gånger per månad el mer 6, . 2—3 ggr i månaden 7, . 1 gång i månader 13 . Mindre än en gång i månaden 40, . Aldrig 32, 298

s

63 71 91

33,1 297 39,5 335 458 101 857

Tabell 9.17. Om vi antar att myndigheterna har bestämt sig för alt förbättra förbindelserna härifrån till andra orter, vilket alternativ bör han då välja? (procent)

60 år och

Ort äldre 59—40 39—20

Glesbygd . Förbättra till- farterna till all- männa vägar . Förbättra de all- männa vägarna . Oka turtätheten på existerande buss eller järnvägslinjer . Starta nya linjer . Sänka biljett- priserna . Annat

22,9

27,7

na till de allmänna vägarna samt en sänk- ning av biljettpriserna (ca 20 procent) och i tredje hand en ökad turtäthet på de existe- rande buss- eller järnvägslinjerna (ca 15 procent). Vissa skillnader finns mellan de olika åldersgrupperna. Den äldsta gruppen fördelar sig med ungefär 25—30 procent på vartdera av de ovan nämnda svarsalternati- ven, medan inom den yngsta gruppen ca hälften önskar en förbättring av de allmän- na vägarna.

9.5 Tidsåtgång för att få några olika fel avhjälpta

Tidigare avsnitt har försökt visa hur indi- videns boende påverkar hans möjligheter att utnyttja de serviceinrättningar som finns i orten. I detta avsnitt skall ges några exempel på ur boendet återverkar på tidsåtgången då man behöver få hjälp när något fel in— träffat, dvs när han behöver utnyttja den ambulerande service som utgår från service-

Tabell 9.18. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få ett elekt- riskt fel lagat? Hur lång tid har det i så fall tagit att få felet reparerat? (procent)

O rt 60— 59—40 39—20 11 % av n

Glesbygd . 1 dag . 2—3 dagar 22,4 . 4#7 dagar 10,2 . 8—14 dagar 7,1 . 15 dagar eller mer 6,1 . Ej svarat 0,0 98

54,0

. 2—3 dagar . 4—7 dagar 0,0 . 8——l4 dagar 0,0 . 15 dagar eller mer . Ej svarat 0,0 7 2 3 4 5 6 11 Skellefteå 1. 1 dag 2 3 4 5 6 n

141 56 33 21 15

4

NU! ONO'xjN—xl

oo'ooNu- t—anJl _mqpow ÄMQNNIN

Lo)

coben—

Nl)! qooapooxu wax oooooo

___—ax

>.—

Tabell 9.19. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få en vatten- ledning upptinad? Hur lång tid har det i så fall tagit? (procent)

Ort

59—40

Glesbygd _-

. 1 dag . 2—3 dagar . 4-7 dagar . 8—14 dagar . 15 dagar eller mer . Ej svarat

Skellefteå 1 dag

2—3 dagar 4—-7 dagar

. 8—14 dagar . 15 dagar eller mer . Ej svarat

=! mhn-hyätoz— :| came—ww

orten. De fel som använts i frågeformuläret är elektriska fel, upptining av vattenled- ning, reparation av ett oljeaggregat samt reparation av trasig telefon.

Tidsåtgången framgår av tab. 918—9.21. Av tabellerna framgår att de vanligaste feltypema av de fyra uppräknade är elekt- riska fel och trasiga telefoner. Vidare tycks ungefär hälften av dem som råkat ut för elektriskt fel, behövt hjälp med att tina upp en vattenledning eller reparation av

oljeaggregat fått detta avklarat på en dag, medan övriga fått vänta upp till 14 dagar eller i några fall längre. Det är alltså en ganska dyster situation som uppstår om t. ex. ett oljeaggregat går sönder och det är vin- ter.

Telefonreparationerna tar betydligt längre tid. Här är det endast 1/4 som fått hjälp på en dag. De flesta får vänta 2—3 dagar eller längre.

Tabell 9.20. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få ett olje- aggregat lagat? Hur lång tid har det tagit? (procent)

Ort 60— 59—40

Glesbygd . 1 dag

. 2—3 dagar . 4—7 dagar . 8—14 dagar . 15 dagar eller mer . Ej svarat

q ?

ookmmo

_.

_. aopmma

I—l —ooopgo oooooo

. 2—3 dagar . 4—7 dagar . 8—14 dagar . 15 dagar eller mer . Ej svarat 1 2 3 4 5 6 11 Skellefteå 1. 1 dag 2 3 4 5 6 n

_ qo—wawc ou—Nbb

17

90,0 10,0 0,0 0,0 0,0 0,0

10

01. AOC w

ON oowooö _

Hxl oogoapo

DJ mopjnoo

oo—bwm

&co—om»—

_—

Tabell 9.21. Har urvalspersonerna under senare tid behövt skaffa hjälp med att få en trasig telefon lagad? Hur lång tid har det tagit? (procent)

On &_ 59—40 39—20 n

Glesbygd . 1 dag 29,7 . 2—3 dagar 36,4 . 4—7 dagar 27,0 . 8—14 dagar 5,4 . 15 dagar eller mer 1,3 . Ej svarat 0,0

74

Skellefteå . 1 dag

. 2—3 dagar . 4—7 dagar . 8—14 dagar . 15 dagar eller mer . Ej svarat

28,2 65 43,5 105 23,0 59 14

7 ]

.... w ooO-läu»_

16

WL!- . . HFN woowwm

campo

Avflyttning — kvarboende

De tidigare avsnitten i rapporten har visat att glesbygdsbon vad gäller de här under- sökta variablerna befinner sig i ett sämre läge än den som bor i Skellefteå tätort. Det- ta borte då kunna leda till en viss önskan att få flytta. För att mäta detta ställdes i slutet av intervjun en mera generell fråga: Vill Ni under nuvarande omständigheter bo kvar eller vill Ni flytta? Svarsfördelningar- na framgår av tab. 10.1.

Det finns som framgår av tabellen en mycket stark attityd för kvarboende, i ge- nomsnitt för de fem glesbygdsområdena ca 85 procent. Lägst ligger Hammerdal—Ram- sele-området med ca 78 procent. Om vi ser till skillnaden mellan dem som är över re-

spektive under 60 år så är andelen som före- drar att flytta något större bland de yngre än bland de äldre. I Skellefteå däremot är förhållandet det motsatta mellan ålders- grupperna.

Varför vill man då bo kvar i så stor ut- sträckning? Av de svar vi fått kan nämnas sådant som bundenhet till den vackra natu- ren, svårigheter att flytta ifrån gamla och/ eller sjuka föräldrar, svårigheter att utan stora förluster avyttra bostaden m. m. Dess- utom måste man anta att det finns en grupp som genom att säga att man vill bo kvar trots besvärliga förhållanden hoppas att det- ta skall leda till åtgärder från myndigheter- nas sida.

Tabell 10.1. Vill urvalspersonerna under nuvarande omständigheter bo kvar ellerflytta? (procent)

Ort 60—— 20—59 11 % av 11

. Föredrar att bo kvar . Föredrar att Hytta

Pajala

. Föredrar att bo kvar . Föredrar att flytta

Stensele

Hammerdal— Ramsele . Föredrar att bo kvar

2. Föredrar att flytta

:!

Transtrand; Lima— Alvdalen

. Föredrar att bo kvar . Föredrar att flytta

. Föredrar att bo kvar . Föredrar att flytta

Hogdal—Sveg

Skellefteå . Föredrar att bo kvar

. Föredrar att flytta

SNHDNHDNH

84,7 88 15,3 12 124 100,0

77,4 82,5 22,6 17,5 124 100,0

74,7 77,8 25,3 22,2 99 100,0

82,0 86,6 18,0 13,4 111 100,0

82,3 86,4 17,7 13,6 113 100,0 86,3 84,4 13,7 15,6 211 100,0

10.1 Viktiga faktorer vid val av bosättningsort

Till samtliga intervjuade ställdes frågan: Vilken vikt skulle Ni fästa vid följande fak— torer, om Ni skulle välja bosättningsort? De tolv faktorer som presenterades var: 1. Nära till släkt och vänner 2. Nära till affärer och service 3. Goda kommunikationer 4. Goda möjligheter till nöjen och fritids- sysselsättningar

. Bra miljö för barnen . Trivsam bostad

. Billiga levnadskostnader . Ostört läge

. Vacker natur

10. Livlig miljö 11. Goda valmöjligheter ifråga om utbild- ning för barnen 12. Goda valmöjligheter ifråga om arbete. Denna uppsättning faktorer är precis som det tidigare redovisade serviceaggregatet ett resultat av dels provintervjuer, dels samtal med olika nyckelpersoner. Intervjuobjektens attityder till de olika faktorerna framgår av tab. 10.2—10.13. Ser vi på de fem glesbygds— områdena och där dem som valt alternativet mycket viktigt som svar, så är det uppen- bart att som högst värderade faktorer anges »trivsam bostad», »billiga levnadskostna- der» samt »goda valmöjligheter ifråga om arbete». Därefter kommer kanske lite över- raskande >>vacker natur», »nära till affärer

Tabell 10.2. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid närhet till släkt och vänner vid val av bosättningsort? (procent)

Ort 59—40 39—20

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Stensele

Hammerdal— Ramsele . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt

. Vet ej

Transtrand— Lima— Alvdalen

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Hogdal—Sveg

Skellefteå . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

10,8 30,4 56,5 2,1 46

16,0

och service» och »goda valmöjligheter ifråga om utbildning för barnen». Sist i denna tänkta rangordning kommer »närhet till släkt och vänner», »goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsättningar» samt »liv- lig miljö». De tillfrågade i Skellefteå har värderat de tolv faktorerna på i stort sett samma sätt. Ser vi till skillnader mellan ål- dersgrupper, så har de äldre i materialet värderat »närhet till släkt och vänner», och »vacker natur» högre än de yngre, vilket an-

tagligen beror på att man t. ex. är beroende av yngre släktingar och vänner för att få hjälp i olika sammanhang.

De yngre däremot har värderat »goda möjligheter till nöjen och fritidssysselsätt- ningar», »bra miljö för barnen», »goda val- möjligheter ifråga om utbildning för bar- nen», samt »goda valmöjligheter ifråga om arbete» högre än de äldre. De övriga fakto- rerna har värderats ungefär lika av de olika åldersgrupperna.

Tabe/[ 10.3. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid närhet till affärer och service vid val av

bosättningsort? (procent)

Ort

59—40 39—20

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Stensele . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Hammerdal— Ramsele . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt

. Vet ej

Transtrandg Ixima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

71,7 23,9 4,3 0,0 46

52,0 36,0

Tabell 10.4. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda kommunikationer vid val av bo— sättningsort? (procent)

Ort

5 9—40 39—20

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Izima— Alvdalen

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Hogdal—Sveg

Skellefteå . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt

. Vet ej

60,7 56,5 24,0 26,0 8,8 15,2 6,3 2,1

79 46

60,8 52,0 22,9 26,0 16,2 22,0 0,0 0,0 74 50

74,2 34,4 17,1 51,7 8,5 13,7 0,0 0,0

70 29

52,6 28,9 15,7 2,6 38

67,5 20,0 12,5 0,0 40

58,5 27,9 13,5 0,0 111

10.2 Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas?

Som avslutning på intervjun ställdes en frå- ga av mera generell natur: Hur bör den stat- liga hjälpen till glesbygderna inriktas? Bör man underlätta flyttning eller ge stöd till service som underlättar kvarboende inom regionen? Som framgår av tab. 10.14 ansåg 91 procent av de tillfrågade inom gles- bygdsområdena och 72 procent i Skellefteå, att hjälpen borde syfta till att stödja kvar— boendet. Ser vi till de olika åldersgrupper—

3:46

na så har de äldre föredragit detta i något större utsträckning än de yngsta.

Variationerna mellan de olika områdena är inte så stor. Största andelen som före- dragit hjälp till kvarboende finns iHogdal— Sveg (ca 94 procent), den lägsta i (förutom Skellefteå) Stensele (ca 87 procent). Det kan också nämnas att många intervjuare hade noterat kommentarer till denna fråga från intervjupersonen, som i stort gick ut på: »Till flyttning behövs inget mer stöd, det finns ju redan, till kvarboende däremot finns ingen hjälp».

Tabell 10.5. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda möjligheter till nöjen och fritids- sysselsättningar vid val av bosättningsort? (procent)

Ort

59—40 39—20

Il % av 11

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— lfima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

DÅWN— DÄWNH DÄUJNH SQL—)NH .::-lämn)— Shu—DN—

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

17,7 24,0 56,9 1,2 79

16,2 20,2 63,5 0,0 74

11,4 28,5 58,5 1,4 70

21,6 32,4 44,5 1,3 74

12,5 23,6 63,8 0,0 72

11,0 26,0 60,0 3,0 100

23,9 34,7 39,1 2,1 46

20,0 34,0 46,0 0,0 50

34,4 41 ,3 17,2 6,8 29

26,3 34,2 39,4 0,0 38

20,0 40,0 40,0 0,0 40

29,7 39,6 29,7 0,9 111

29 42 102 3

27 37

4

26 40 95 6 167

32 47 96 5

23 43 0 46 77 6

16,4 23,8 57,9

1,7

14,7

Tabell 10.6. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid bra miljö för barnen vid val av bosättnings- ort? (procent)

Ort

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Lima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Tabell 10.7. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid trivsam bostad vid val av bosättningsort? (procent)

Ort 59—40 39—20

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— la_ima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

B&WNH

:! ÄMN—

DåwN—

sewwr gymm—

: huk):—

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt Vet ej

Mycket viktigt

. Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Mycket viktigt

. Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

87,3 12,6 0,0 0,0 79

83,7 14,8 1,3 0,0

74

Tabell 10.8. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid billiga levnadskostnader vid val av bo- sättningsort? (procent)

Ort 39—20

. Mycket viktigt 82,6 . Ganska viktigt 10,8 . Mindre viktigt 4,3 . Vet ej 2,1 46

Stensele . Mycket viktigt 82,0 . Ganska viktigt 16,0 . Mindre viktigt . Vet ej

00 L" x_- ÄDJGN

004339le AOWN

Hammerdal— . Mycket viktigt Ramsele . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

».

ON so Low—Nu:

Transtrand— . Mycket viktigt I___.ima—- . Ganska viktigt Alvdalen . Mindre viktigt . Vet ej

HOO owlno

GN oct—på!» 430400

0 x]

mopsoo ooum

Hogdal—Sveg . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

HOO wo—'—*xl oinu— &»

0005 x)

meOG-h N-IåOO-F—

Skellefteå . Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

—00

owpoxo oooo

& ... 0

(procent).

Ort

59—40 39—20

Stensele

Hammerdal—— Ramsele

Transtrand— l.,ima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

thN—t SÅWNH 121-ÄMN— ::)-BUN— DÖD—IN— =9ww—

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt

Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

6 2

8 2 6 2 9

5, 3, 6, 4. 46 40,0 44,0 16,0

0,0 50

37,9 34,4 27,5 0,0 29

47,3 31,5 15,7 5,2 38

45,0 37,5 17,5 0,0 40

(procent)

Ort 59—40 39—20

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Izima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

:! &ww— ::huro— 1:14sz—

5. Ala-JN—

121-th»—

l. 2 3 4 n

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt

Ganska viktigt

. Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Mycket viktigt

. Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

60,8 21,7 17,3 0,0 46

46,0 44,0 10,0 0,0 50

65,5

(procent)

Ort

59—40 39—20

Pajala

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— ISima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

:lJäUJNH :l-låth—t DÅWN— DåwN—t :l-P—UJNH Dåwa—i

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt

Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

7 1 9 1 8 9 7 3 0 4

20,0 17,1 58,5 4,2 70

14,8 20,2 64,8 0,0 74

8,3

4

2 5 2 0 6 0

5

7

1

9

1 2 6 0

Tabell 10.12. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda möjligheter i fråga om utbildning för barnen vid val av bosättningsort? (procent)

Ort 59—40 3 9—20

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Izima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

Tabell 10.13. Vilken vikt fäster urvalspersonerna vid goda valmöjligheter i fråga om arbete vid val av bosättningsort? (procent)

Ort

59—40 39—20

Stensele

Hammerdal— Ramsele

Transtrand— Izima— Alvdalen

Hogdal—Sveg

Skellefteå

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

. Mycket viktigt . Ganska viktigt . Mindre viktigt . Vet ej

86,9 10,8 2,1 0,0

46

82,0 14,0 4,0 0,0 50

Tabell 10.14. Hur bör den statliga hjälpen till glesbygderna inriktas? Bör man underlätta flyttning eller ge stöd till service som underlättar kvarboende inom regionen? (procent)

Ort Statlig hjälp

60— 59—40 39—20 n

%avn

Glesbygd

Skellefteå

'JUI-P—Sa—DNH Små-WN—

. Till flyttning . Till kvarboende . Båda . Ingendera . Vet inte

. Till flyttning . Till kvarboende

Båda

. Ingendera . Vet inte

1,6 91,6 4,9 0,0 1,9 309

6,7 71,1 13,3 0,0 8,9 45

2,0 85,7 10,8

0,0 1,5

203

5,4 69,4 20,7

0,9 3,6

1 1 1

12

57 0 13

13

46 2 10

... JS xo . P oxoooxom— omou-xl _ O p—pm

_q

... O _prxlwu-

Bilaga 4

Tidsanvändning och omgivningsstruktur

Torsten Hägerstrand

1 N

8

%s

0 40 km

Figur 22. Besöksfältet vid Malmö stadsbibliotek en dag i mars månad 1968. Figuren visar till vänster antal besökare per ruta och till höger antal besökare per 100 000 invånare per ruta. Rutornas storlek är ZOX 20 km.

hela dagen (fig. 21), men med en viss kon- centration till kvällstimmarna. De förvärvs- arbetande kvinnorna gjorde däremot i all— mänhet sitt biblioteksbesök efter klockan 18. Skillnaden tyder på att friheten i arbetet måste vara ganska olika för de båda grup— perna. Männens besök under dagtid får ock- så antas återspegla deras behov av arbets— material.

Det finns således ett underlag för uppfatt- ningen, att ett bibliotek skall kunna utnytt- jas enligt den slumpmässiga åtkomstens prin- cip. I det sammanhanget är det värt att notera, att 12 procent av besökarna upp- gav sig ej ha för avsikt att gå till bibliote- ket, när de lämnade bostaden.

Bibliotekets upptagningsområde den ak- tuella dagen var inte särskilt vidsträckt. Fig. 22 redovisar besöksfältet, dels i ab- soluta tal, dels räknat per 100000 invå— nare. Malmö stadsbibliotek, som är ett av de större i landet i sitt slag, synes utöva en viss attraktion på befolkningen upp till omkring 40 km avstånd. Distansfriktionen är dock mycket hög. Inom den närmaste omgivningen genererades något över 300 be- sök per 100 000 invånare. Redan på 20 km avstånd var den relativa besöksfrekvensen mindre än en femtedel härav. Om man vill inlåta sig på en mer djupgående analys av dessa tal, måste man naturligtvis ta hänsyn till befolkningens yrkes- och utbilda ningsmässiga sammansättning. Men de gjor—

da observationerna kan redan i sin översikt- liga form ge ett visst stöd åt den senare använda metoden att jämföra bokutbudet med befolkningsunderlaget inom en cirkel med 30 km radie.

Det totala antalet bibliotek, som står till allmänhetens förfogande, är mycket stort. Data har insamlats beträffande samtliga dessa enheter i landet ner till en storlek av 300 volymer i fast bestånd och öppethål- lande under minst en timme i veckan.

De mindre av enheterna måste anses ha lågt informationsvärde. Urvalet av böcker är litet och de är tillgängliga under kort tid. En bokbuss, som visserligen för omkring så pass mycket som 1500 volymer eller mer men stannar bara en kvart på varje uppställ- ningsplats, kan inte heller ge ett mätbart tillskott till informationstillgången, jämfört med det utbud som ett stort bibliotek kan tillhandahålla under hela dagen. De små bibliotekens ideella värde får naturligtvis inte undervärderas, men arbetsinstrument i den mening, som här avses, kan enheterna inte anses vara.

Universitetsbiblioteken och huvudavdel— ningarna vid de största offentliga bibliote- ken däremot håller öppet något mer än sextio timmar i veckan och räknar sitt bok— bestånd i hundratusentals volymer. I dessa fall kan man påstå, att den närmast boende befolkningen har en slumpmässig åtkomst av en representativ mängd av information. Standardskillnaden mellan orter med hän— syn till tillgång till böcker och tidskrifter är således enorm.

Vid en översiktlig och landsomfattande kartering av bibliotekens roll i omgivnings- strukturen bör de små boksamlingarna rim- ligtvis uteslutas. Det finns dock inte något alldeles självklart kriterium på var gränsen bör dras mellan större och mindre biblio- tek. Därför skall ett par skilda metoder be- gagnas. I den första får personaltillgången avgöra saken. I den andra används en stick- provsmässig prövning av ämnesbredden i bokinköpen.

Först sättes kraven så lågt, att samtliga enheter med minst en heltidsanställd bib- liotekarie kommer med. Ur 1966 års bib-

Antal bibliotekarier Antal volymer Antal tim. Ivecka

Median 22 000 33 500

Min. En 13 000 21 000

Max. 42 000 10 23 45 48 000

Min. Median Max.

15 30 54

lioteksmatrikel1 erhålles för bibliotekssyste- men ett läge enligt tab. 16.

Med stöd av dessa uppgifter kan det an- tas, att om man tar med utbudspunkter, som redovisar minst 10000 volymer och som håller öppet Linder minst tio timmar i veckan, så kommer även filialer med yrkes- utbildade bibliotekarier med i beräkningar- na. Det är utbudspunkternas kapacitet och inte de organisatoriska enhet2rnas, som är av intresse här.

I första omgången begränsas sålunda ana- lysen till utlåningsställen, som år 1966 redo- visade ett bokbestånd på mer än 10000 volymer och höll öppet mer än 500 tim- mar per år. Till de allmänna biblioteken räknas också de stora statliga enheter, som representeras av universitetsbiblioteken och Kungl. biblioteket. Även om dessa institu- tioner naturligtvis främst är avsedda för den mycket specialiserade forskningen och undervisningen, utgör de samtidigt en all— mänt tillgänglig betydande informationsre— surs i sina lokaliseringsorter och bör där— för inte uteslutas ur en standardjämförelse. Däremot frånräknas tills vidare alla biblio- tek med ett specialinriktat bokbestånd. Vissa

av dessa tas upp till behandling längre fram (3.7.2).

De större bibliotekens utbredning i lan- det framgår indirekt av fig. 23. Det är ome- delbart tydligt, att enheternas geografiska täthet befinner sig i någorlunda direkt pro- portion till den allmänna befolkningsför- delningen. Vid närmare påseende finner man dock en viss systematisk variation (tab. 17). Där det lokala befolkningsunderlaget befinner sig under 100 000 invånare är an- talet bibliotek per 100000 invånare utan undantag lägre än genomsnittet för landet. I samtliga zoner med lokalt befolkningsun- derlag på mer än 100 000 invånare är rela- tiva antalet bibliotek högre än genomsnit- tet för landet. Detta kan i stort sett sägas betyda, att det i Norrland går 36 000 invå- nare på ett bibliotek, medan det 1 Stor— stockholm går 27000, eventuella kvalita- tiva skillnader oräknade. Sveriges befolk- ning delas tämligen jämnt på mitten mellan dessa båda standardklasser.

När standardskillnaderna uttrycks i dessa tal, kan de tyckas vara ganska små. Intryc—

* Data framtagna av fil stud Sven Oekborn i samband med seminariearbete.

Tabell 17. Antal större bibliotek per 100000 invånare samt medelavstånd i befolknings-

underlagszoner. Befolkningsunder- Zonens andel av iagszon (radie 30 Antal bibliotek Medelavstånd i landets befolkning km) Antal bibliotek per 100 000 inv. km i procent — 10 000 2,6 2,6 200 3

10 000— 50 000 36 2,8 65 17 50 000—100 000 48 2,5 39 25 100 000—200 000 60 3,2 28 24 "200 000—400 000 18 3,9 17 6 400 000—800 000 23 3,2 15 9 ”800 000— 45 3,7 9 16 Gotland 1 1,9 62 1 Hela landet 237 3,1 47 101

B =50 tor B =100 tor x ) 1 |. I X ) så %

Figur 23. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste större bibliotek i Sverige (1966). Endast allmänna bibliotek med över 10 000 volymer och mer än 500 timmar öppethållande per år har medräknats. Vidare ingår universitetsbiblioteken i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala_och Umeå.

ket blir ett annat, om man tar in i bilden befolkningens utbredning över arealen ge— nom att jämföra medelavstånden inom be- folkningsunderlagszoner.

Vi får fram, att där det lokala befolk— ningsunderlaget ligger under 10 000 invåna- re, det vill säga i inre Norrland, blir det i genomsnitt 200 km mellan biblioteken. I resten av Norrland, nordvästra Svealand och östra Småland, tagna som en likartad zon, blir det 65 km mellan dem. Därefter kommer medelavstånden ner under 30 km, för att i Storstockholm nå 9 km. Dessa tal överdriver naturligtvis glesbygdens förhål- landen något, eftersom befolkningen även där är samlad i agglomerationer, och de bib- liotek som finns är belägna inom dessa. Men de ger ändå ett ganska talande mått på vilka skillnader i förflyttnings— och där- med tidsinsats, som uppkommer för den en—

skilde individen, beroende på var han råkar vara bosatt. Som tidigare påvisats har inte ens ett stort bibliotek något större infly— tande utanför ett avstånd på 30 km. Majo- riteten av besökarna räknat per 100000 invånare kom i själva verket från den när— maste omgivningen inom 10 km. Det är således först när befolkningsunderlaget över- stiger 100000 invånare, som hela befolk- ningen genomsnittligt blir någorlunda väl täckt av bibliotekens influensområden.

De få undersökningar, som utförts be- träffande bibliotekens marknadsförhållan- den, tyder på att distansfriktionen är myc- ket hög och att upptagningsområdena så- lunda inte når särskilt långt ut från ut— budspunkterna vad gäller direktresor från bostaden. Samtidigt är det tydligt, att många besökare kommer i samband med förvärvs— eller skolarbete (Ockborn 1969) och att det

0 100 200 km |__

& 3? Figur 24. (3 kartor) Lokalt bokbestånd per invånare. Figuren visar antal volymer vid större bibliotek i Sverige per invåna- re. Mätytans radie är 30 km. Kartan längst till vänster med märket B>1/i visar således områden med mer än en volym per invånare. Klassgränserna på de övriga kartorna är två och fem volymer per invånare.

därmed finns ett visst samband mellan bib- liotekens räckvidd och pendlingen till ar- betsplats och skola. I brist på mer ingåen— de undersökningar av de verkliga biblio- teksomlanden bör man därför som en förs- ta approximation kunna använda 30-kmrä- jongerna, då man sätter bokbestånd och bok- timmar i relation till sitt befolkningsunder- lag. Så har skett i fig. 24 och 25. Motpolerna utgöres av universitetsstäder- na Uppsala och Lund. De står i särklass vad gäller bokbestånd per invånare, då man tar det lokala befolkningsunderlaget till bas. Även Malmösiffrorna påverkas givetvis av närheten till Lund. Att räkna så är som sagts inte helt rimligt, eftersom universi- tetsbibliotekens huvudfunktion inte är att tillgodose allmänhetens efterfrågan. Även i Stockholm, Göteborg och Umeå slår natur-

ligtvis de stora forskningsbiblioteken ige- nom, när man där når upp till 5 21 8 volymer per invånare. I övrigt presterar de största provinsbiblioteken upp till 3 a 4 böcker per invånare. l a 2 böcker per invånare är i om- växling typiska värden i landet, där man överhuvudtaget har ett större bibliotek inom 30 km räckhåll. I södra Sverige är det mest oväntade draget, att Västergötland i boktäthet per invånare kommer långt efter Mälar-Hjälmarområdet och Östergötland.

Bokbeståndet, dividerat med befolknings- underlaget, ger närmast ett mått på storle- ken av bokinvesteringarna per capita. I den meningen ligger biblioteken i inre Norrland ganska högt på skalan, jämfört med vid- sträckta regioner i södra och mellersta Sve- rige.

Men från den enskilde informationssöka-

Figur 25. (2 kartor)

o too zoo km

Figuren visar antal boktimmar (bokbeståndeti multiplicerat med öppethållandetid) per invånare. Mätytans radie är 30 km. Klassgränserna är en respektive fyra boktimmar per invånare.

rens synpunkt är det inte det relativa bok- beståndet, som bäst beskriver tillgången, utan det absoluta. Böcker är ju i mycket ringa grad godtyckligt utbytbara sinsemel- lan. Det kan därför ha sitt intresse att ock- så försöka mäta hur böckerna som enskilda fysiska objekt är fördelade över landet i re- lation till lämpligt genomsnitt. Också den totala tid, som de är tillgängliga, bör ingå i måttet.

Om det totalt tillgängliga antalet bandtim- mar vore helt jämnt fördelat över landet, så skulle en person, var han än bodde, ha tillgång till 413 miljoner bandtimmar inom sitt pendlingsomland (radie 30 km). I verk— ligheten är den geografiska fördelningen av antalet bandtimmar mycket ojämn (fig. 26). I vissa smärre områden överskrides det nämnda genomsnittet. I övriga, mycket sto- ra områden når tillgången inte upp till ge-

nomsnittet. Överskottet samvarierar delvis mycket nära med de befolkningsunderlags- zoner, som ligger ovanför 100 000 inv. (jfr fig. 10). Men det finns avvikelser från den- na regel. Södra Dalarna, södra Värmland, centrala Västergötland och östra Skåne har mer än 100000 invånare i lokalt befolk— ningsunderlag utan att för den skull nå upp över genomsnittet i fråga om tillgång till bandtimmar. Omvänt är Växjö-, Öster- sunds— och Umeåregionerna välförsedda med bandtimmar, trots att de alla bara ligger inom zonen 50 till 100000 invånare i 10- kalt befolkningsunderlag.

Vi har förut funnit, att de större allmän- na biblioteken (definierade som enheter med mer än 10 000 volymer och öppna mer än 500 timmar per år) är förhållandevis väl spridda i förhållande till befolkningsunderla- get. För 80 procent av befolkningen ligger

Figur 26. (1 karta) Områden inom vilka antalet bandtimmar per omland med 30 km radie är större än de skulle vara om bandtimmarna vore enföver landet alldeles jämnt fördelad resurs.

dessutom medelavståndet mellan utbuds- punkterna under 30 km.

Enheternas storlek är naturligtvis bara ett grovt närmevärde på deras användbar- het i praktiken. För att kunna analysera bibliotekens möjligheter som informations- förmedlare i olika delar av landet skulle man också behöva känna till bokbeståndets sammansättning. Med tanke på den roll, som biblioteken hittills spelat, verkar den gissningen sannolik, att skönlitteraturen är mycket jämnare företrädd än facklitteratu- ren. I varje fall bör detta gälla svensk ori- ginallitteratur. Det finns inget skäl att i detta sammanhang pröva en sådan hypotes. Vi är inte i första hand intresserade av biblio- teken som rekreationsanläggningar utan som resurs för yrkesarbete och utbildning. Det viktiga är därför att utröna i vilken mån

de allmänna biblioteken hjälper till med att tillhandahålla facklitteratur.

Det finns naturligtvis ingen praktisk möj- lighet att uttömmande jämföra bokbestån- dens innehåll av facklitteratur. Däremot kunde man göra vissa bedömningar på indi- ciebas. Ett sätt är att ställa samman boklis— tor, som representerar olika realistiska be— hov inom ett antal fackområden, och sedan bestämma vilken insats av tid, som måste gö— ras på olika platser i landet för att låna ihop hela materialet. Tidsinsatsen kan då naturligtvis tänkas fördelad i två typer, nämligen dels restid till bibliotek, dels vänte- tid vid lån genom interurbansystemet.

Här begränsas prövningen enligt den an— tydda metoden till ett enda fall. Vi tänker oss en person, som ställs inför en arbets- uppgift med smal tidsmarginal inom ett fö- retag eller en organisation. Uppgiften krä- ver data, synpunkter och metoder i huvud- sak hörande till ekonomins och samhälls— kunskapens område. Han finner därvid att han skulle vara betjänt av sex nyligen nt— komna böcker,1 av vilka dock ingen har någon avancerad vetenskaplig karaktär. Frå- gan är nu hur möjligheterna att komma åt hela listan på en gång varierar inom landet.

Vid de tidigare utförda beräkningarna av tillgången till valda utbud inom sjukvårds- sektorn befanns det nödvändigt att först re- ducera varje utbudstal med en faktor, som var proportionell mot befolkningsunderlaget i distansomlandet, det vill säga beräkna ett köbildningsmått. Därefter framgick det om ytterligare en sökande hade att leta sig fram till ledig kapacitet på annan plats än den närmaste utbudspunkten. När saken gäller att bedöma ett biblioteks förmåga att till- handahålla böcker från en specificerad lista är det i regel inte motiverat att gå tillväga på motsvarande sätt. Varje individs lista får i allmänhet tänkas ha ett eget innehåll och

1 De valda böckerna är Arpi, Modern mark- nadsanalys för planering och kontroll (1969); Eriksson—Lindström, Kortfattad lärobok i ele- mentär statistik (1969); Henriksson, Datorn till er tjänst (1969); Hydén, Tanzania — vision och verklighet (1969); Layton, Teknisk sam- ordning i Europa (1969) och Produktionsstyr- ning och totalplanering i det moderna företa- get (1969).

Tabell 18. Befolkningens fördelning på avståndszoner i förhållande till större bibliotek (mer än 10 000 volymer, mer än 500 timmar i årligt öppethållande) samt till bibliotek med alla sex böckerna från den valda listan.

Alla större bibliotek Bibliotek med tillgång till boklistan

Tur och returresa, Befolkning km i tusental i procent i tusental i procent — 50 6 319 82 4 300 56 50—100 957 12 1 275 17 100—200 363 5 1 505 20 200—400 77 1 560 7 400—800 0 0 76 1 Summa 7716 100 7716 100

är dessutom av ringa omfattning i förhål- lande till hela bokbeståndet. Köer, som står i proportion till omgivande befolknings- underlag, torde bli aktuella endast då efter- frågan gäller förhållandevis sensationella böcker av en typ, som inte är aktuell i detta sammanhang. Köer av annan typ kan naturligtvis uppkomma, då deltagarna i en kurs alla på en gång efterfrågar kurslittera- tur. Det finns dock ingen anledning för- moda, att sannolikheten för denna situa- tion skulle kunna bedömas särskilt korrekt med hjälp av en jämförelse mellan bok- bestånd och befolkningsunderlag. I brist på kunskaper om kapacitetsproblem av det berörda slaget är det rimligaste att stanna vid att endast undersöka tidsinsatsen för att samla ihop litteraturen på listan. Tidsinsatsen kan beräknas på tre sätt. Man kan i första fallet anta, att lånekunden beger sig till närmaste bibliotek och där an- vänder interurbanlånesystemet beträffande de publikationer, som inte finns lokalt. I det andra fallet kan man anta, att lånekun- den undan för undan beger sig till allt— mera avlägsna bibliotek, tills han samlat in allt vad han vill ha. Denna metod är väl genomförbar, eftersom de allmänna biblio- teken numera inte sätter upp någon distrikts- tillhörighet som villkor för län. I det tredje — och i verkligheten kanske mest sannolika fallet — vänder sig kunden till det avlägsnare bibliotek, som ligger närmast högre upp i kapacitetsrang, ifall det närmaste sviker ho- nom. Vid en beräkning, som täcker hela landet visar det sig, att skillnaden mellan

det andra och tredje fallet är nästan omärk- lig. Vi rör oss därför i praktiken med bara två metoder.

Det visar sig nu, att paketen om sex böc— ker som helhet finns tillgänglig inom bara 39 av landets bibliotekssystem. Dessa är så lokaliserade, att ungefär 40 procent av be- folkningen kan sägas ha omedelbar tillgång till bibliotek med den kapacitet som krävs för att denna relativt blygsamma önskelista skall kunna påträffas. Därmed är naturligt- vis inte sagt, att man inom övriga områden med 60 procent av befolkningen skulle vara hänvisad enbart till de minst fem dagars vän- tetid som interurbanlån uppges ta i bästa fall. Om saken är tillräckligt viktig och brådskande kan låntagaren alltid resa fram till den utbudspunkt, som omedelbart kan tillfredsställa honom.

I tab. 18 jämförs rent avståndsmässigt vil- ken reseinsats som måste till för att befolk- ningen skall nå dels samtliga större bibliotek, dels de bibliotek, som skaffat alla sex böc- kerna i boklistan. Det första måttet ger in- trycket av en tämligen god spridning av bok- utbudet i förhållande till befolkningsunderla— get. I varje fall fyra femtedelar av landets befolkning har ett större bibliotek inom vad som här har räknats som pendlingsavstånd. Men om man mäter tillgången som betjä- ningskapacitet — med boklistan som mått- stock — är situationen inte fullt lika tillfreds- ställande. Jämnt två miljoner invånare flyt- tas bort ur gruppen med bästa standard och fördelar sig på de övriga ända upp till över 400 km i tur och returresa. I dessa tal är inte

bö =50 tor bö 400 tor

o zoo km 100

Figur 27. (3 kartor) Tur- och returavstånd i km till närmaste bibliotek med alla sexiböckerna ilboklistan (hösten 1969). För vidare förklaring, se text. Jfr fig. 23.

Gotland med. Otroligt nog synes bara en enda av de sex medtagna böckerna ha ham- nat i Visby. Det är emellertid knappast möjligt att beräkna innebörden av denna brist i avståndstermer.

Fig. 27 visar längden på den tur och re- turresa, som måste göras i olika delar av lan- det för att man med minsta insats skall kun— na samla in de sex böckerna. T otalmönstret är välbekant. Stockholmsregionen och västra Skåne är välförsedda och likaså regionerna närmast omkring de större provinsstäderna. I ett band tvärs över Mellansverige och fläckvis längs norrlandskusten är tur och re- turavståndet högst 100 km. Inre Småland och inre Norrland utom Östersundsområdet ligger utanför denna gräns.

Omräknat i restid enligt tidigare använd princip fördelar sig utfallet av testningen på landets befolkning som visas i tab. 19. Det är befolkningsmässigt betydande delar

av landet inom vilka man ingalunda kan kla- ra detta enkla ärende på lunchtid eller någon kvällstimme eller — något som är aktuellt för lärare och skolungdom -— på en hål- timme under arbetsdagen.

Som utomstående observatör av biblio- teksväsendet är det svårt att underlåta att sätta ett frågetecken inför nyckfullheten i det urval av böcker, som hamnar i skilda bibliotek. Inköpare kan i princip inom sam- ma budgetram leda inriktningen mot mycket olika intresseområden. Anslagsramarna är sannolikt sådana, att urval inte kan undvi- kas. Genom bibliotekens geografiska mono- polställning kan en hel landsända rent oav- siktligt komma att få ringa tillgång till litte- ratur inom något fack. Om man ser saken på lite längre sikt och tar på allvar idéerna om allas lika möjligheter förefaller det rim— ligt, att man ser till att åtminstone hela den svenska bokproduktionen finns garanterat

Tabell 19. Andel av en helt bilburen befolk- ning som kan resa tur och retur till biblio— tek med tillgång tillboklistan inom visst tids— intervall.

Procent av Tid i timmar befolkningen —0,5 49 —-1,0 14 1,0—1,5 11 1,5—2,0 9 2,0—2,5 6 2,5—3,0 4 3,0—4,0 4 4,0—5,0 1 5,0—6,0 1 6,0—7,0 1 100

tillgänglig på åtskilligt fler platser än där de fem pliktexemplaren nu placeras. Detta fö— refaller så mycket mer angeläget som en framtida konkurrensorienterad bokhandel inte gärna kan komma att hålla något stör— re urval av böcker tillgängliga till påseende i orter med ringa befolkningsunderlag.

3.7.2 De teknisk-naturvetenskapliga biblioteken

Det är inte möjligt att utan ganska djupgå— ende specialundersökningar bilda sig en sä- ker uppfattning om i vilken omfattning bib- liotek och litteraturtjänst redan spelar en roll i det dagliga arbetet inom industri och närstående områden. En viss antydan om

utvecklingsriktningen kan man dock få ge- nom att följa tillväxten av Tekniska Litte- ratursällskapet.

Denna sammanslutning bildades 1936 för att underlätta litteraturhanteringen inom in- dustriell och annan teknisk verksamhet. De personliga medlemmarna utgörs till allra största delen av industribibliotekarier och dokumentalister. Ännu 1944 hade sällskapet bara omkring 130 sådana medlemmar. Av dessa var i det närmaste 100 verksamma i Stockholm. År 1958 hade medlemstalet gått upp till över 300 och år 1967 till cirka 600. Av dessa kan 375 hänföras till Stock- hohnstrakten, vilket således relativt sett in- nebär en rätt stor spridning ut från huvud- stadsområdet. Man bör kunna utgå från att denna medlemstillväxt i åtminstone grova drag återspeglar hur behovet av systematiskt ordnad informationsförrnedling vuxit inom näringslivet. Tab. 20 visar, att teknisk in- formationstjänst numera finns som yrkes— utövning inom alla delar av landet utom de allra glesast befolkade och på Gotland. Det mest anmärkningsvärda i fördelningen är, att Stockholmsområdet per 100 000 inv. ligger tre å fyra gånger ovanför övriga stör— re stadsområden. Även om detta utfall till en del kan bero på en eftersläpning i med- lemsrekryteringen bland industribiblioteka- rier och motsvarande befattningshavare, an- tyder skillnaden existensen av en centrali- sering utan motstycke bland övriga ting, som undersökts här.

Tabell 20. Antal medlemmar i tekniska litteratursällskapet per 100 000 invånare samt me- delavstånd i befolkningsunderlagszoner.

Zonens andel

Antal med- av landets be- Antal lemmar per Medelav- folkning i Befolkningsunderlagszon (radie 30 km) medlemmar 100 000 inv. stånd i km procent

—— 10 000 ' — — —— 3 10000— 50000 13 1,0 112 17 50 000—100 000 _ 37 1,9 48 25 100 000—200 000 77 4,1 24 24 200 000—400 000 45 9,9 11 6 400 000—800 000 52 7,3 9 9 800 OOO-_ 375 30,5 3 16 Gotland — — — 1 Hela landet 599 7,8 29 101

Figur 28. (1 karta) Fördel- ningen i Sverige 1964 av lö- pande facktidskrifter till- gängliga hos enskilda före- tag och organisationer samt statliga forskningsinstitut. De tekniska högskolornas och universitetens bibliotek ingår ej.

Tabell 21 . Prenumerantema på Operations Research år 1967 (Ohlsson 1969).

A-region Privat person Företag

Intresseorga- nisation Statlig Totalt

Stockholm 5 2 Göteborg 2 Malmö 1 Linköping

Uppsala

Umeå Eskilstuna Falun

Norrköping Hässleholm Gävle Skellefteå Sundsvall Västerås

_NF—O

___—___)...—

U|

Nu—nv—ny—n—nb—nb—np—nb—nwwaam

] 3

——w>—-wwN

VD w N

Hur kunskapsinformationen som sådan cirkulerar är någonting mycket svårfångat. Ytterst är det individerna själva, som bär på den och som för den vidare genom sam- tal och demonstration. Tillgången till källor- na kan däremot lättare kvantifieras. Därvid- lag är det särskilt intressant att försöka fånga nytillströmningen av vetande. I det hänseendet är antagligen tidskrifterna mer talande indikatorer än böckerna. Böcker, i varje fall inom naturvetenskap och teknik, innehåller mera av sådant material som se- dimenterat och ordnats upp. Tidskrifterna däremot för fram det idématerial, som för tillfället är under bearbetning.

Fig. 28 visar fördelningen i Sverige (1964) av löpande facktidskrifter, tillgängliga hos enskilda företag och organisationer samt statliga forskningsinsinstitut. De högre läro- anstalternas och de centrala ämbetsverkens samlingar har uteslutits. Källa är Tekniska Litteratursällskapets förteckning över svens- ka specialbibliotek inom tekniska och an- gränsande områden (sammanställd av Brit Berg). Det framgår inte i vilken utsträck- ning utgivaren anser att förteckningen är ut- tömmande. Vissa inkonsekvenser i den ty- der på att brister kan finnas. Sålunda är bib- lioteken vid en hel rad av universitetsinstitu— tionerna i Stockholm upptagna, medan mot- svarande bibliotek vid övriga universitet inte är med. Däremot stämmer totalbilden myc-

... & Lo.) 00 Ul

ket väl med fördelningen av medlemmar i Tekniska litteratursällskapet. Man kan utgå från att förteckningen i praktiken används som uppslagsbok av dem som söker special- litteratur inom visst område. Omfattningen av lånen mellan biblioteken uppges öka snabbt. Det finns därför skäl att anta, att fördelningsbilden rätt väl återspeglar var någonstans som nodpunkterna befinner sig i det industriella informationsnätverket i Sve- rige. Då i allmänhet ganska likformigt myc- ket mer än hälften av tidskrifterna är ut- ländska anges också var nedslagspunkterna för utifrån kommande impulser i huvudsak befinner sig.

Det bör understrykas, att man inte kan få fram tidskriftsflorans fackmässiga variation. Det är totalantalet löpande tidskrifter, som summerats per cell. Samma tidskrift kan uppträda i flera bibliotek inom samma cell och i flera celler inom landet.

Situationen kan förtydligas med hjälp av ett enda fall, som hämtats från Ohlssons (1969) studie över informationsflödena i landet. Saken gäller den amerikanska tid- skriften Operations Research, som sedan 1950-talets början varit en internationellt ledande publikation för tillämpningen av ma- tematisk-statistiska och andra kvantitativa metoder inom företag och organisationer. Tab. 21 visar var de svenska prenumeran- terna fanns 1967, fördelade över A-regioner

och kategorier. Återigen är Stockholms do- minans oerhört stor: två tredjedelar av alla exemplaren finns där. Göteborg och Malmö samt de större städerna i östra Mellansverige svarar för huvudparten av återstoden.

Uppenbart är att den direkta tillgången till teknisk och angränsade facklitteratur va— rierar mycket starkt inom landet. Huvud- stadens övertag ifråga om fysisk tillgång till information av detta speciella slag är täm— ligen förkrossande. De 35 000 enheterna ut- gör med den här gjorda avgränsningen 60 procent av landets samlade tillgångar. Läg- ges härtill KTH och de centrala förvalt- ningarna tillkommer ytterligare 12 000 tid- skrifter. Ett tillägg av denna kategori rubbar läget i det övriga landet bara i Göteborg, där Chalmers och fiskeristyrelsen tillsam- mans äger 6 000 nummer utöver vad som uppges för det enskilda näringslivet i sta- den.

Vid sidan av den starka lokala koncentra- tionen till Stockholm förekommer en mar- kant regional ansamling till ett fåtal områ- den i landet. Huvuddelen av utbudet finns i Mälardalen, Bergslagen och Östergötland. Därnäst framträder västra Skåne. I Småland och Norrland är det minst sagt långt mellan källorna till aktuell teknisk information. Samvariationen mellan informationsflödets belägenhet, antytt på detta enkla sätt, och de nuvarande tillväxtregionema i landet är tyd- lig. Man kan exempelvis se, att den regio- nala fördelningen av den s.k. lokalise— ringsutbildningen (SOU 1970: 3, sid. 192) med undantag för Östergötland är det nästan perfekta negativet till fig. 28. Eftersom in— dustriell tillväxt är en kumulativ process i Vilken insatsen av information möjligen är den mest fundamentala av alla komponen- ter, ligger det mot bakgrunden av den er- hållna bilden inte nära till hands att tän- ka sig en spontan spridning av utveck- lingen i orter utanför de mest gynnade re— gionerna. Ett aktivt företagsbibliotek lär väl inte bara vara en kunskapskälla utan också en indikator på en utåtriktad attityd. Ser man saken ur den enskilde yrkesutövarens synpunkt är det tämligen givet, att han dras till miljöer, som inte kräver alltför stor upp-

offring av honom för att han skall kunna känna sig ”innanför” i de händelseförlopp, som berör hans speciella fält.

3.8 A-bokhandeln

Biblioteken är inte den enda kanalen mellan bokproducenterna och konsumenterna. Långt innan de offentliga biblioteken blivit en faktor att räkna med utanför de större orterna, fanns det ett vitt förgrenat nät av kommissionärsbokhandlare, som åtminstone i princip höll hela den aktuella svenska pro- duktionen i lager till påseende. Kommis- sionssystemet var kopplat till ytterligare två distributionsprinciper. Bokförläggare- föreningen fastställde bruttopriserna på böc— ker och kontrollerade etableringen av bok- lådor. Ur lokaliseringspolitisk synpunkt var detta ett intressant system. Det innebar, att även små, perifert belägna orter med till- räckligt befolkningsunderlag för minst en bokhandel utan störande konkurrens och utan förhöjda priser kunde visa upp ett lika brett och aktuellt svenskt sortiment som det kunden i den större orten hade till- gång till.

Under 1950- och 60-talen kom bokhan- delns organisation i blickpunkten i samband med lagstiftningsåtgärderna mot konkur- rensbegränsande metoder. Upprepade gång- er beviljades dispens för bokhandeln från i övrigt gällande lag. Ett av de skäl, som an- fördes mot att fri priskonkurrens släpptes lös, var de eventuella kulturella skadeverk- ningar, som en sådan situation kunde väntas medföra. Argumentet framfördes av bok- producenter och många andra. Det accep- terades av Näringsfrihetsrådet fram till 1965 . Det året meddelades emellertid i dom- slut, att bruttoprissystemet inom bokhandeln skulle upphöra efter en femårig övergångs- period, det vill säga är 1970.

Ur de synpunkter på tillgången till infor- mation, som anlägges här, är det intressant att följa argumenteringen för och emot brut- toprissystemet. Man har på ömse sidor om stridslinjen lyckats hålla undan från alla de problem, som har med bokutbudets lokali- sering att göra (Jigenius 1966). När man så

småningom kommer fram till ett försök att närmare bestämma, vad som kunde menas med kulturargumentet, befinnes detta röra sig om möjligheten eller icke att ge ut svår— såld, exklusiv skönlitteratur. Det rörde sig således inte om de smärre orternas möjlig— heter att alls kunna köpa böcker i en väl— sorterad lokal bokhandel. Vid Näringsfri- hetsrådets beslut anförs som ett viktigt skäl mot det gamla systemet, att det ej tillät spe— cialisering inom branschen. I det samman- hanget görs heller inga reflexioner beträf- fande var befolkningsunderlaget överhuvud- taget kunde tänkas vara stort nog för att medge en specialisering. Det är rimligtvis inte på många ställen.

I sin kommentar till beslutsförloppet framhåller Jigenius (1966), att den sannolika effekten av bruttoprissystemets avskaffande blir, att en-affärsorterna får en inskränk- ning i sitt sortiment, medan storstäderna får ett större bokurval. Han finner också, att man bör beakta hur strukturförändringar inom branschen kan komma att förändra antalet en-orts—boklådor. Endast professor af Trolle och vissa landsortstidningar upp— märksammade denna risk. Näringsfrihetsrå- det förbigår saken.

Det är givetvis svårt att på förhand be- döma i vilken riktning förändringarna kan komma att gå efter 1970. Särskilt svårt är det att uttala sig om vilka nya distribu- tionsformer, som med eller utan stöd från det allmänna, kan komma även perifera or- ter till godo. Bortsett från detta är saken ett skolexempel på hur en juridisk argumen-

tering inte bör få drivas, om man verkligen vill göra allvar av principerna om medbor- garnas jämställdhet. Det är nödvändigt att tillfullo beakta rumsdimensionen, så att inte alla bedömningar görs från den ideala si- tuation, som råder i de större orterna.

A—bokhandeln i sin nuvarande spridning (tab. 22) utmärkes av att den har en av- sevärt större förekomst i förhållande till be- folkningsunderlaget i mellanregionerna (10 000 till 200 000 i lokalt befolkningsun- derlag) än vad biblioteken har där (jfr tab. 17). Som i flertalet andra fall uppvisar dock Stockholmsregionen de flesta utbuds- enheterna i förhållande till folkmängden. Den etableringskontroll, som tillämpats, har således lyckats skapa ett mycket väl avvägt utbud i förhållande till befolkningsfördel- ningen. Det betyder, att exempelvis en lä— rare i Sveg hittills kunnat komma åt littera- tur på någorlunda samma villkor som en lärare i Stockholm. Dessutom är medelav- stånden mellan utbudspunktema inte orimli- ga ner till befolkningsunderlagszonen 10 000 invånare.

Vid den mer precisa bedömningen av re- seavstånden gäller vad som anfördes beträf- fande apoteken. Det finns ingen anledning att anta annat än att kapaciteten snabbt kan anpassa sig till efterfrågan. Därför räcker det med att undersöka vilka avstånd som måste övervinnas, räknat fram till närmaste bokhandel (tab. 23).

Reseavstånden till A-bokhandel ger en mycket god täckning av befolkningen redan med en tur och returresa under 50 km.

Tabell 22. Antal A-boklådor per 100000 invånare samt medelavstånd inom befolknings-

underlagszoner. Befolkningsunder- Zonens andel av lagszon (radie 30 Antal A-boklådor Medelavstånd i landets befolkning km) Antal A—boklådor per 100 000 inv. km i procent — 10 000 5 2,2 222 3

10 000— 50 000 52 4,0 56 17 50 000—100 000 81 4,2 33 25 100 000—200 000 87 4,7 23 24 200 000—400 000 16 3,5 18 6 400 000—800 000 23 3,2 14 9 800 000— 63 5,1 7 16 Gotland 2 3,7 44 1 Hela landet 329 4,2 40 101 4: 82 SOU 1970: 14

Figur 29. (3 kartor)

,.

A— bokaOO tor f (

Tur- och returavstånd i km till närmaste A-bokhande J(början av 1968). Kartan med märket A-bok ( 50 tor visar områden med mindre än 50 km tur- och returavstånd (vägavstånd) till närmaste A- bokhandel.

Tabell 23. Befolkningens fördelni &.” på av- ståndszoner i förhållande till A—bokhandeln.

Befolkning Tur- och returresa,

km i tusental i procent

— 50 6 543 85 50—100 886 1 1 100—200 241 3 200—400 46 1

Summa 7 716 100

Mycket små grupper söder om en linje Gäv- le—Uddevalla behöver underkasta sig en längre färd (fig. 29). Det är huvudsakligen i stråk längs länsgränserna som detta blir nödvändigt. I Norrland ligger utbudspunk- terna givetvis mycket glesare. Av spridning- en där framgår det också tydligt, hur varje eventuellt bortfall av en utbudspunkt med ett slag skulle flerdubbla reseavstånden för

Tabell 24. Andel av en helt bilburen befolk- ning som kan resa tur och retur till A—bok- handel inom visst tidsintervall.

Procent av befolkningen

Stanntid

Tid i timmar 0 min. 30 min. —0,5 76 0 0,5—1,0 16 70 1,0—115 5 19 1,5—2,0 2 7 2,0—2,5 l 2 2, — 1 2 100

den berörda befolkningen.

Tabell 24 redovisar en omräkning till tids- avstånd i två versioner. Liksom förut gäller siffrorna under förutsättning av bilresa med en medelhastighet av 70 km/ tim.

3.9 T ekniska gymnasier med fjärde årsav- delning

Användningen av undervisningsutbudet har ännu i stort sett en helt annan karaktär ur befolkningens tidsbudgetsynpunkt än an- vändningen av sjukvård eller bibliotek. Un— dervisningsanstalten liknar en vanlig arbets- plats med regelbundna dagliga arbetstider och sammanhängande verksamhet under längre perioder. Det är således inte fråga om korta oregelbundna pass, som oförut- sett framkallas under yrkesarbetets gång el— ler av privata skäl. Åtminstone gäller denna karaktäristik den nuvarande ungdomsskolan. Relationen mellan bostad och arbetsplats blir av samma slag som den pendlaren har i yrkeslivet. Om avstånden blir för långa för dagliga resor, får man temporärt flytta in till utbildningsorten eller avstå från ut- bildningen.

Den vuxenutbildning, som vi kan se fram emot, kommer naturligtvis delvis att ha samma arbetsplatsliknande karaktär. Man kommer att vidareutbildas på heltid under längre sammanhängande kursperioder. Men delvis blir det säkert nödvändigt att foga in undervisningen i det vanliga dagliga li- vet. Den måste i så fall begränsas till någ- ra kvällstimmar eller till särskilda arbets— fria undervisningsdagar. Därmed blir av- ståndet mellan bostad och undervisningsut- bud en mera kritisk faktor än den är nu, om man verkligen vill ge hela befolkningen en chans att kunna delta på ett likformigt sätt. Därmed kommer efterfrågesidan att likna den man bör räkna med inom tand- vård eller öppen vård. Det kommer att fin— nas ett tryck på att utbudet skall decen- traliseras långt ut till bostadsorterna.

Utbudssituationen liknar däremot på sin sida mera sjukhusvården i det att det lig- ger skalfördelar i koncentration. Den hit- tillsvarande utbyggnadspolitiken av skolvä— sendet har sökt utnyttja dessa. I en större enhet kan man erbjuda bättre undervisnings- materiel, lärarna kan konsultera varandra, ett underlag skapas för specialiserade lä- rartjänster, och lärarna kan gå från elev- grupp till elevgrupp utan tidsförluster. Des-

sa argument bland andra ligger bakom pla- nerna på att integrera alla de gymnasiala skolorna (SOU 1963:42, s 50). I det ob- ligatoriska skolväsendet finns det också vis- sa skalfördelar, då saken ses från elever- nas synpunkt. Flera utbildningslinjer inom samma anläggning gör det till exempel lät- tare att gå över från en studieväg till en annan. I ett studiesystem för vuxna är det däremot sannolikt, att förvärvsarbete och andra förpliktelser kommer att ge snäva tidsmarginaler och den som inte hinner delta innanför dessa får avstå. I en sådan situation är en koncentration av den boende befolkningen upp till ett visst tröskelvärde enda sättet att få utbudets och avnämamas intressen att mötas i rummet.

Det skulle vara av stort intresse att i detta sammanhang kunna jämföra, hur ut— budet av icke obligatorisk undervisning i dag förhåller sig till befolkningsunderlaget. Emellertid syns det inte vara möjligt att utan en mycket vidsträckt datainsamling komma fram till en total överblick över alla de kurstimmar, som utbjudes i olika organisationers regi. Ur existerande centrala källor går det inte att säkert fastställa hela den valfria undervisningens andel i omgiv- ningsstrukturens variationer.

De delar av skolväsendet, som står un- der skolöverstyrelsens ledning, är däremot naturligtvis till alla delar väl kända. Utbygg- naden har under lång tid kännetecknats av en mycket konsekvent lokaliseringsplane— ring vid vilken man omsorgsfullt vägt ele- vernas intressen mot koncentrationsfördelar- na. Grundprincipen har varit, att undervis-. ningens kvalitet och elevernas valmöjlighe— ter skall vara lika i hela landet. Möjlighe- terna att erhålla utbildning skall inte be- gränsas av »geografiska» hinder. Med den befolkningsfördelning vi ännu har i Sverige är det naturligtvis inte praktiskt möjligt att nå upp till detta ideal. Vad gäller lokali- seringen av nya gymnasier uttalade skolöver- styrelsen på ett tidigt stadium (SÖ 1959), att »nya gymnasier bör placeras i områden, där mycket folk redan bor eller dit folk i stor utsträckning flyttar». I praktiken inne- har denna princip, att man krävde 35 å

Befolkningsunderlagszon (radie 30 km)

Antal fjärde- årsavdelningar

Zonens

Antal fjärde- Antal elever %-andel av årsavdeln. per per 100 000 landets 100 000 inv. inv. 1969/70 befolkning

_ 10 000 — _ —— 3

10 000— 50 000 8 0,6 12 17 50 000—100 000 53 2,7 55 25 100 000—200 000 80 4,3 94 24 200 000—400 000 15 3,3 79 6 400 000—800 000 15 2,1 52 9 800 000— 25 2,0 50 16 Gotland _ _ — 1 Hela landet 196 2,5 56 101

40 tusen invånare som underlag i omlan- det kring ett gymnasium med två linjer.

För närvarande pågår en utbyggnad och differentiering av utbildningsväsendet på de nivåer, som ligger ovanför den obligatoris- ka skolan. Lokaliseringsmässigt känneteck- nas utbyggnaden av både spridning och kon- centration. Spridningen representeras av uni- versitetsfilialer och andra enheter för hög- skoleundervisning. Utbyggnaden av vissa gymnasier med särskilda studielinjer kan betraktas som en koncentration genom ur- val. Självfallet möts de båda utbyggnads- riktningama på många orter, som därige- nom börjar framträda som särskilt väl ut- rustade nya utbildningscentra vid sidan av storstäderna och de gamla universitetsstä- derna. Det finns således en klar tendens i riktning mot en regional istället för en na- tionell organisation av det högre utbildnings— väsendet.

Det är inte osannolikt, att de tyngre en- heterna i det av skolöverstyrelsen styrda lo- kaliseringsmönstret antyder var de komman— de tillskotten i utbud har de största chan- serna att bli förlagda. Tyngden kan lämp- ligen uttryckas som kapitalinsats per utbild- ningstimme. Mot bakgrunden av en sådan hypotes är det av intresse att undersöka hur utbudet för närvarande fördelar sig i för- hållande till befolkningsunderlag och rese- avstånd.

Som indikator väljes de tekniska gymna- sier, som för närvarande (1969/ 70) är ut— rustade med fjärde årsavdelning. Kartering—

en bygger på prirnärmaterial från SCB (U 112 B 1969), A-höstrapport 1969—70, klasser och elever, gymnasiet. Utfallet skil- jer sig något från skolöverstyrelsens ur- sprungliga plan.

Medan antalet orter med tekniskt gymna- sium i landet allt som allt uppgår till 107 stycken, finns det teknisk fjärde årsavdel- ning i bara 31 av dem. Avdelningarnas an- tal är 196. Valet av lokaliseringsorter har vid den undre gränsen mycket påtagligt styrts av storleken på det lokala befolk- ningsunderlaget. Med Kiruna som enda un— dantag ligger alla utbud inom områden där det lokala befolkningsunderlaget överskrider 50 000 invånare (jfr fig. 30 och 10).

Dimensioneringen mätt i avdelningsenhe— ter ansluter sig dock inte till vad som i öv- rigt visat sig vara den typiska utbudssitua- tionen, nämligen den att standarden blir bättre och bättre ju större det lokala befolk- ningsunderlaget är. I själva verket erbjuds det rikligaste utbudet i förhållande till om- givningens invånarantal inom de mellanzo- ner i landet, som har ett lokalt befolknings- underlag på mellan 50 000 och 200 000 (tab. 25). Maximum ligger i zonen 100 000 till 200 000, vilket markerar en koncentra— tion till vad man skulle kunna kalla andra rangens storstäder i landet. Elevrekrytering- en har självfallet en motsvarande fördel- ning.

Inget försök har gjorts att värdera utbu- dets nuvarande läge och kapacitet med hjälp av den modell, som begagnades beträffande

U (50 tor

Figur 30. (3 kartor) Avstånd till teknisktjgymnasium_med fjärdeårsavdelning 1969/70. U( 50 tor, U( 100 tor och U( 200 tor visar områden med mindre än 50, 100 och 200 km i tur och returavstånd till närmaste tekniska gymnasium med fjärdeårsavdelning.

sjukvården. En sådan beräkning, grundad på hypotesen att en sökande måste leta sig fram Över hela landet tills han finner ledig kapacitet, är motiverad endast om kapaci- teten är svår att förändra. Här antas dock, att antalet klasser i de givna utbudsorterna rätt lätt kan justeras från år till år och att de som efterfrågar utbildningen i stort sett inte behöver ha anledning att leta sig för- bi den närmaste skolorten. Följande av- stånds- och tidsberäkningar avser följaktli- gen bara det utbud, som ligger närmast varje befolkningsgrupp.

Hälften av landets befolkning har korta— re tur och returresa till utbudsorterna än

50 km. Om man förutsätter färd med bil kan detta anses vara ett förhållandevis be- kvämt pendlingsavstånd (tab. 26, fig. 30). I södra och mellersta Sverige behöver av- stånden i allmänhet inte överskrida 200 km för någon sökande. Norra Kalmar län och Gotland utgör dock undantag från denna regel. Den befolkning på ungefär sju pro- cent, som har ett större tur och returav- stånd än 200 km, befinner sig i övrigt i huvudsak i inre Norrland och nordvästra Svealand.

Då avstånden värderas i restid med bil och en medelhastighet av 70 km/tim. (tab. 27) visar det sig, att sextio procent av be-

Tabell 26. Befolkningens fördelning på av- ståndszoner i förhållande till närmaste tek- niska gymnasium med fjärde årsavdelning.

Befolkning

Tur och returresa, km i tusental i procent — 50 3 858 50 50—100 1 721 22 100—200 1 620 21 200—400 478 6 400—800 39 1 Summa 7 716 100

folkningen bor inom en timmes tur och re— turfärd. Om man, som ofta sker, bestäm— mer sig för att betrakta åttio minuter som maximal pendlingstid per dag för en stude- rande, så blir det å andra sidan ungefär trettio procent av befolkningen, som bor utanför dagsresezonen.

De resande, som måste lita till kollekti- va transportmedel, befinner sig naturligtvis i en mycket ogynnsammare situation än bilisterna. Det är emellertid för närvarande inte möjligt att få fram en bild av deras tidsavståndslinjer, som på ett korrekt sätt täcker hela landet. Saken är nämligen inte så enkel som att föra in en annan färdhas- tighet i beräkningarna. Det som är utslags- givande är nämligen, om det finns linjetra-

Tabe1127. Andel av en bilburen befolk- ning som kan resa tur och retur till tek- niskt gymnasium med fjärde årsavdelning inom visat tidsintervall

Procent av Tid i timmar befolkningen —0,5 41 0,5—1,0 20 1 ,0—1,5 13 1 ,5—2,0 8 2,0—2,5 7 2,5—3,0 6 3,0—4,0 4 4,0—5,0 1 5,0— 1 100

fik eller inte och om tidtabellerna passar till skolans arbetstider.

3.10 Jämförelse och sammanvägning

De utbud, vilka behandlats i föregående ka- pitel, utgör endast en mindre beståndsdel av hela den uppsättning nyttigheter, som man får förutsätta att hushållen med tiden mer och mer vill finna i sin omedelbara närhet. Då variationen i tillgången till just dessa nu skall jämföras och vägas ihop, kan resultatet därför inte bli annat än en partiell gradering av landets orter och re- gioner med hänsyn till läge på en standard— skala. Det är dock uppenbart, att tillgång- en till en stor mängd utbud av andra slag har ett lokaliseringsmönster, vilket mycket nära samvarierar med de element, som kom- mit att väljas ut för granskning här.

Handelns utbud av såväl daglig- som säl- lanköpsvaror kännetecknas av att urvalet blir allt rikligare när ortsstorleken växer. Detsamma torde gälla köparens möjlighe- ter att få ett förmånligt pris. Kulturutbu- det i form av fast organiserad konst—, tea— ter- och musikverksamhet fördelar sig själv- klart på alldeles samma sätt. De kollektiva transporterna betjänar den icke bilburna de- len av befolkningen med allt tätare turer ju mera trafikunderlaget ökar, det vill säga ju närmare man kommer de större orterna. Det är alldeles givet, att en så grundläggan- de sak som mängden av arbetstillfällen in- om olika yrken varierar på alldeles motsva- rande sätt. De valda utbudsexemplen bör således trots sin begränsning indirekt ge en approximativt riktig totalbild av hur en rad synnerligen viktiga omgivningsförhållanden varierar.

Tillgängligheten till vissa andra viktiga ut— bud i en balanserad omgivningsstruktur skif- tar dock helt säkert på ett radikalt annor- lunda sätt, tills vidare ovisst exakt hur. Be- folkningens möjligheter att inom dagspris— mats gränser komma åt attraktionspunkter- na för friluftsliv står inte i direkt proportion till folktätheten utan snarare tvärtom. Det återstår att försöka mäta denna sak på ett översiktligt sätt. Den helt lokala boende-

Tabell 28. Antal utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner (ra- die 30 km). 4-år Zonens _ __ Tekn. tekn. %-andel Befolknings- Tand- Öppen Ogon- Biblio- litt. A-bok- gymn. av Sv:s underlagszoner läkare vård läkare Läkare Apotek tek sälls. handel avd. befolkn. _ 10 000 23,3 25,4 — 22,8 0,3 2,6 —— 2,2 — 3 10 000— 50 000 51,2 35,2 0,4 42,7 9,7 2,8 1,0 4,0 0,6 17 50 000—100 000 64,9 41,0 1,3 72,2 6,8 2,5 1,9 4,2 2,7 25 100 000—200 000 81,1 60,4 2,5 128,3 7,6 3,2 4,1 4,7 4,3 24 200 000—400 000 108,8 60,7 2,1 110,5 5,3 3,9 9,9 3,5 3,3 6 400 000—800 000 97,5 81,7 3,0 227,6 5,6 3,2 7,3 3,2 2,1 9 800 000— 126,2 78,6 3,3 208,5 8,2 3,7 30,5 5,1 2,0 16 Gotland 50,3 44,7 1,9 54,0 9,3 1,9 — 3,7 _ 1 Hela landet 80,6 55,1 1,9 117,6 7,6 3,1 7,8 4,2 2,5 101

miljön — mikroomgivningen inom några få minuters gångavstånd — har åter en annan typ av variation. Denna kan man svårli- gen gissa sig till i andra avseenden än att de smärre orterna troligen är mer barnvän- liga än de större. Men redan i den medel- stora staden torde man kunna påträffa hela skalan från topp- till bottenstandard i det avseendet. En sådan renodlat social sida hos omgivningsstrukturen som lättheten att hålla kontakt med nära anhöriga har ytterligare ett annat variationsmönster. Det går inte att uttala sig om det heller utan specialun- dersökningar av orternas omflyttningshisto- ria. Tidsåtgången i olika utbudssituationer

Tabell 29. Antalet läkare och tandläkare per 100000 inv. i valda länder år 1966. Källa: United Nations. Statistical Yearbook 1967 samt SOS: Allmän Hälso- och Sjukvård 1967.

Land Läkare Tandläkare Sverige 1 09 75 Danmark 132 59 Finland 77 47 Norge 121 72 Holland 1 l 5 24 Västtyskland 152 52 Frankrike 110 38 Storbritannien 86 23 Polen 125 36 Tjeckoslovakien 184 20 USA 147 47 Canada 120 32 Albanien 48 7 Libyen 32 6

har måst behandlas ytterst schematiskt. Den har tills vidare inte kunnat passas in i några skattningar av hur olika stora tidsinsatser påverkar hushållens totala tidsorganisation. Det förekommer säkert kritiska tröskelvär- den av stor betydelse, t.ex. de som inne- bär, att man måste lämna ordinarie arbete en halv dag, en heldag eller rentav över- natta på annan ort även för ett i och för sig kort ärende. Dessa situationer får också olika effekter på de hushållsmedlemmar och arbetskamrater, som omger individen.

Med ovanstående kommentarer som en allmän bakgrund skall nu närmast förut framtagna data pressas ihop i ett samman- hang och ses från två synvinklar. Först upp- märksammas i vilken relation de enskilda utbuden står till de lokala befolkningsunder- lagens storlek. Sedan sammanförs materia- let på ett enkelt sätt i ett försök att skisse- ra en synoptisk bild av omgivningsstruktu- ren i hela landet — en »väderlekskarta» över standardvariationerna.

I tab. 28 sammanförs för direkt jämfö- relse de tidigare framtagna siffrorna över antalet utbudsenheter per 100 000 invånare inom varje befolkongsunderlagszon för sig. Det är alltjämt det lokala befolkningsunder- laget inom radien 30 km, som begagnas. Detta sker med utgångspunkt från hypote— sen, att det framförallt är innehållet inom denna lokala omgivning, som ger olika orter och regioner deras huvudsakliga karaktär vad avser befolkningens möjligheter att kom-

binera verksamheter inom dagsprogrammets ram.

De skilda slagen av utbud framträder naturligtvis med en högst varierande ge- nomsnittlig täthet, då hela landet ses som en enhet. Läkare, tandläkare och läkaren- heter i öppen vård utgör en toppgrupp, me- dan övriga ting är av en tio gånger mindre storleksordning. Den stora skillnaden beror åtminstone till en del på att grundenheten å ena sidan är de sysselsatta personerna och å andra sidan institutionerna (apotek, bibliotek, boklådor, avdelningar vid teknis— ka gymnasier). De båda medtagna specialist- grupperna — ögonläkarna inom vårdsektom och de tekniska bibliotekarierna inom in- formationssektorn — ansluter sig mängdmäs- sigt närmast till institutionerna.

Jämförelser mellan riksgenomsnitten kan naturligtvis inte ge särskilt mycket så länge det saknas metoder för att bestämma vad som är en sakligt lämplig utbudsproportion — om nu ett sådant fenomen kan tänkas existera. För närvarande vore det mer gi- vande att göra jämförelser med motsvarande utbud i andra länder. Svårigheten att skaffa fram likformigt definierade data medför dock att bara ett fåtal internationella sam- manställningar kan åstadkommas.

Om man i Förenta Nationernas statistik lyckats åstadkomma jämförliga gränsdrag- ningar mellan yrkesgrupperna (tab. 29), så skulle Sverige hittills ha haft en ganska låg läkartäthet, medan däremot tandläkartäthe-

ten kommit att bli mycket hög. Här är inte platsen att kommentera siffrorna för de en- skilda länderna. De är tämligen säkert be- häftade med viss osäkerhet på grund av väx- lingar i sättet att definiera. Det skall bara anmärkas, att vår tandläkartäthet i befolk- ningsunderlagszonerna under 50 000 invåna- re (tab. 28), det vill säga 51 och 23, står sig bra i jämförelse med genomsnitten för de flesta länder som helheter. Däremot mås- te man i jämförelsetabellen ta sig över till u-landsgruppen för att finna motsvarighe- ter till den läkartäthet — eller rättare sagt läkargleshet — på respektive 43 och 23 per 100 000 invånare, som återfinnes i Sveriges perifera bygder. Det bör tilläggas, att dessa jämförelser mellan länder inte kan bli all- deles rättvisande med mindre data bryts ner regionalt på ett och samma sätt över- allt.

Den växling i mängden av utbud per in- vånare, som finns mellan befolkningsunder- lagszonerna, är en naturlig följd av att vi äger en i sina huvuddrag agrar bebyggelse- organisation. Den tillkom, då större delen av befolkningen ännu var knuten till jord- bruk och måste bo spridd i direkt anslut- ning till de produktiva resurserna. Innanför en sådan bebyggelseorganisation måste ut- budet av tjänster, som har olika grad av delbarhet, lokaliseras i anslutning till en hierarki av spridda centralorter. Endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsididgt utbud.

Tabell 30. Antalet utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner (ra- die 30 km) då riksgenomsnittet sättes lika med 1.

4-år Zonens

_ " Tekn tekn. %-andel

Befolknings- Tand- Oppen Ogon- Biblio- litt. A-bok- gymn. av Sv:s underlagszoner läkare vård läkare Läkare Apotek tek sälls handel) avd. befolkn. — 10 000 0,3 0,5 — 0,2 1,4 0,8 — 0,5 — 3 10 000— 50 000 0,6 0,6 0,2 0,4 1,3 0,9 0,1 1,0 0,2 17 50 000—100 000 0,8 0,7 0,7 0,6 0,9 0,8 0,2 1,0 1,1 25 100000—200 000 1,0 1,1 1,3 1,1 1,0 1,0 0,5 1,1 1,7 24 200 000—400 000 1,3 1,1 1,1 0,9 0,7 1,3 1,3 0,8 1,3 6 400 000—800 000 1,2 1,5 1,6 1,9 0,7 1,0 0,9 0,8 0,8 9 800 000— 1,6 1,4 1,7 1,8 1,1 1,2 3,9 1,2 0,8 16 Gotland 0,6 0,8 1,0 0,5 1,2 0,6 — 0,9 — 1 Hela landet 1 0 1 0 1 0 1 0 1,0 1 0 1,0 1,0 1,0 101

Tabell 31. Antalet utbudsenheter per 100000 invånare inom befolkningsunderlagszoner (ra- die 30 km) då värdet för Stockholmsregionen sättes lika med 1,0.

Zonens " .. Tekn. 4-år D/,,-andel Befolknings- Tand- Oppen Ogon- Biblio- litt. A-bok- tekn. av Sv:s underlagszoner läkare vård läkare Läkare Apotek tek sälls. handel gymn. befolkn. — 10 000 0,2 0,3 —- 0,1 1,3 0,7 — 0,4 —— 3 10000— 50 000 0,4 0,4 0,1 0,2 1,2 0,8 0,0 0,8 0,3 17 50 000—100 000 0,5 0,5 0,5 0,3 0,8 0,7 0,1 0,8 1,4 25 100 000—200 000 0,6 0,8 0,8 0,6 0,9 0,9 0,1 0,9 2,2 24 200 000—400 000 0,8 0,8 0,6 0,5 0,6 1,1 0,3 0,7 1,7 6 400 000—800 000 0,8 1,0 0,9 1,1 0,7 0,9 0,2 0,6 1,1 9 800 000— 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 16 Gotland 0,4 0,6 0,6 0,3 1,1 0,5 — 0,7 — 1 Hela landet 0 6 0 7 0 6 0,6 0,9 0,8 0,3 0 8 1,3 101

I de många småorterna med lokala central- ortsuppgifter hamnar bara de utbud som har stor delbarhet. Utbuden i de större cen- tralorterna, i t. ex. huvudstaden eller de gamla universitetsstäderna, har naturligtvis inte varit'avsedda att betjäna bara lokali- seringsorten utan ett vidsträckt kringliggan- de omland, ibland hela landet. Nationalmu- seum anses ju vara en riksinstitution och inte bara en Stockholmsinrättning. Men den- na urvalsprincip — som inget land har kun- nat undvika — medför naturligtvis att ut- budet realiter är bekvämt tillgängligt bara för minoriteter inom befolkningen. Detta blir speciellt besvärligt i sådana länder som Sverige, Norge och Finland, vilka har en exceptionellt liten befolkning i förhållande till den stora ytvidden. Problemet accentu- eras, när man kommer in i ett utvecklings- stadium, då kraven på standard homogeni- seras inom hela befolkningen.

Den utbudsvariation i förhållande till riks— genomsnittet som tab. 30 uttrycker är mot bakgrunden av landets struktur i många stycken en självklarhet, men den markerar också ett problem, som kommer att bli mer och mer kännbart ju mer standard- medvetandet utvecklas utanför varukonsum- tionens snäva område. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att se hur pass myc- ket utbudet är spritt kring riksgenomsnittet och var gränsen går mellan zoner, som lig- ger över och under detta.

I många fall framträder 100 000 invåna-

re i lokalt befolkningsunderlag som en kri- tisk tröskel. Så är det med tandläkare, öp- pen vård, ögonläkare, läkare och bibliotek. Zonen 50—100 000 invånare ligger vad des- sa utbud beträffar cirka trettio procent un- der riksmedeltalet. I glesbygderna med mindre än 50 000 invånare är utbudet hälf- ten eller mindre. Förhållandena på Gotland ansluter sig närmast till de svagt försörjda glesbygdsregionerna.

Apotek, bibliotek och boklådor har däre— mot kommit att få en tämligen jämn sprid- ning över hela spektrum av befolkningstät- heter. Jämnheten i utläggningen av biblio- tek är dock egentligen illusorisk, eftersom dessa här inte differentierats ovanför den valda minimigränsen (ett bokbestånd på mer än 10000 volymer och mer än 500 tim- mars öppethållande per år.) I själva verket är ju skillnaderna mellan bokbestånd och öppethållandetider mycket stora även bland dessa större bibliotek. Apoteken har lokali- serats särskilt frikostigt i de yttersta gles- bygderna och på Gotland. Även bokhandeln når ännu så länge långt ut bland småorter- na.

Fjärdeårsavdelningar vid tekniskt gymna- sium har blivit mellanorternas speciella ut- bud. Till och med i zonen 50—100000 är utbudet större än i de största storstadsområ- dena. Befolkningsunderlaget 100000 mar- keras dock här särskilt starkt som kritisk gräns. Underlagen nedanför 50 000 har up- penbarligen kommit ur räkningen av brist

ningsunderlagszon (radie 30 km). Tabell 32. Medelavstånd i kilometer, om utbudsenheterna fördelas jämnt över varje befolk-

Zonens

_. __ Tekn. 4-år %-andel Befolknings- Tand- Oppen Ogon- Biblio- litt. A-bok- tekn. av Sv:s underlagszoner läkare vård läkare Läkare Apotek tek sälls. hand. gymn. befolkn.

—— 10 000 68 65 — 68 101 200 — 222 — 3 10000— 50000 16 19 172 17 36 65 112 56 405 17 50 000—100 000 8 10 59 8 26 39 48 33 85 25

100 000—200 000 6 6 31 4 18 28 24 23 55 24 200 000—400 000 3 4 23 3 15 17 11 18 71 6 400 000—800 000 3 3 14 2 10 15 9 14 65 9 800 000— 1 2 9 1 6 9 3 7 57 16 Gotland 12 13 62 12 28 62 —— 44 —— 1

Hela landet 9 11 59 8 30 47 29 40 129 101

på lämpliga centralorter.

Stockholmsområdet ligger genomgående ovanför riksgenomsnittet utom vad angår det tekniska gymnasiets fjärdeårsavdelning- ar. Oftast, men inte alltid är huvudstadsom- rådet också bättre försörjt än alla andra delar av landet (tab. 31). Motsvarande el- ler ibland något större utbud kan någon gång stå till de andra storstadsområdenas förfogande. Det är endast apoteken, som har helt omvänd täthetsskala.

Det måste framhållas, att de anförda siff- rorna över utbudets storlek i förhållande till befolkningsunderlaget främst ger en bild av vilka krav på lokalt befolkningsunderlag som ställts vid dimensioneringen av utbu- det. Det är beslutsfattarnas mer eller mind- re medvetna lokaliseringsprinciper, som kommer till uttryck. Däremot understryks avståndets betydelse för utbudens tillgäng- lighet ur befolkningens synpunkt. Här gäl- ler den vanliga regeln, att det är en otill- fredsställande metod att jämföra relativtal, som hänför sig till redovisningsenheter med olika areell utsträckning. Befolkningsunder- lagszonerna är liksom länen sådana oliksto- ra regioner. Deras användbarhet framför länsområdena består i att de är homogena med avseende på en viktig faktor, nämli- gen befolkningstätheten.

Då också avståndsrelationerna förs in i beräkningarna (tab. 32) visar det sig, att standardskillnaderna mellan de bäst och de

sämst försörjda områdena i landet har en mycket större spännvidd än vad som nyss framträtt. Det är — för övrigt tämligen självklart — utan undantag den sjättedel av landets befolkning, som finns hopklumpad i huvudstadsområdet, vilken genomsnittligt sett har närmast till hela raden av utbud. Även sådana förhållandevis glesbygdsvänli- ga anordningar som apotek, boklådor och bibliotek blir mångdubbelt mer utspridda ju mer det allmänna befolkningsunderlaget sjunker.

Men även i regioner, som har utbuden liggande vitt spridda från varandra, finns det befolkningsgrupper, som har en bättre eller sämre belägenhet, beroende på var bostadsorterna befinner sig i förhållande till systemet av centralorter. Tidsinsatsen för att nå utbuden kommer att variera och varia- tionen blir större ju glesare befolkad en re- gion är.

Vid genomgång av de valda utbudstyper- na i avsnitt 3.2—3.9 indelades befolkning- en i standardklasser på ett par olika sätt med hänsyn till avstånd till utbud. För det förs- ta urskildes områden med lokalt utbudsöver- skott från områden med lokalt utbudsunder- skott i förhållande till riksgenomsnittet. Be- folkning och utbud jämfördes konsekvent med hänsyn till det hypotetiska pendlings- omland med radien 30 km, som genomgå— ende använts. Denna indelning är naturligt- vis grovt schematisk, därför att också be-

'" Lokalt befolkningsunderlag o o o o o ? ? 9 .. $ $ . | | | 0 9 a 3 s 8 s '— N ? m 100 = _ i) 'D '$ _ E 0 _ 3 '6 x _ 9 2 :o 50— E _ _ _ _ _ _________ _ _ _ _ _ _ o _ .E 2 _ (B |: nu , _ E 7, _ 'D & G | | 1 l ' ' ' s'o 10096 BefoIkningsunderlagsmnens andel av Sveriges befolkning ö Lokalt befolkningsunderlag o o o 0 g 9. ".” %” N ? =? . . o o o % o 9 3 % e 3 s 100 : .. 0 'U .2 _ E 0 _ ."! TS _! _ = _ _ _ _ __________ _ _ _ _ _ _ 2 :o 50" E 0 _ .5 dl _. $ !: nu > _ .E '; _ "U 5: G 1 I | | 1 | | ' 50 100% Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning Figur 31.

L Lokalt befolkningsunderlag :: o o o o 0 o oo " ” 9 .. se . | | I | l 0 0 o o 00 o ' - oo :: % m 2 ms: m 100 _ C !) "U "V ' _ .. E 0 _ U) .. .. o _, _ U) - 2 1050" E 0 _ __________ ___—__ : ____ N __ _ ru & , J C E _ C (0 1 | 1 r | 1 1 _| 50 10096

0 . Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

Lokalt bafolkninguunderlag o

OV

o o e 0 o o '. ? 9 N 3 =? . | l l 0 O 0 o o 0 o % " *” 2 S 3 8 100 _ : o 'o ... - .. E 0 - . .. .. o _! _ w .. ? _____ _____ ,___________ :o 50 E 0 _ .E G) _ _ ID : "5 > _ .E 7, _ "B C ( | | | | l l l l 0 50 100/q Befolkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

Jämförelse mellan befolkningsunderlagszoner och områden med utbudsöverskott i förhållande till riksgenomsnitten. T tandläkare, ÖV öppen vård, 6 ögonläkare 1 öppen vård, L läkare, B allmänna bibliotek och U tekniska gymnasier med fjärdeavdelning.

Horisontellt markeras hur stor procentuell andel av Sveriges befolkning, som bor inom de olika befolkningsunderlagszonerna. Vertikalt markeras hur stor procentuell andel av befolkningen i varje zon, som påtrålfas inom område med lokalt utbudsöverskott i förhållande till riksgenomsnittet. Streckad horisontell linje anger hur stor del av befolkningen i hela landet, som påträffas inom områden med lokalt utbudsöverskott.

folkningen utanför pendlingsomlandet vållar ett tryck på utbudet och reducerar den mängd, som står till förfogande för den när- mast kringboende befolkningen. Av denna

anledning gjordes för det andra en mer ny— anserad zonindelning med hjälp av en be— räkningsmodell över den genomsnittliga rese- insats, som befolkningen i varje punkt i lan-

Andel invånare inom överskottsom råden

Lokalt befolkningsunderlag o 0

400-800

0 0 1 *! 1 510 | 1 | 1 100% BefoIkningsunderlagszonens andel av Sveriges befolkning

det skulle komma att åsamkas, ifall alla verkligen försökte utnyttja utbuden upp till riksmedeltalets nivå.

Reseavståndszonerna, beräknade på det ena eller det andra sättet, bör vara högt korrelerade med befolkningsunderlagszoner- na men sammanfaller naturligtvis inte helt med dem. Det finns, som nämnts, godarta- de situationer även där befolkningen är gles och det finns omvänt i någon utsträckning ogynnsamma situationer, där den är tät. Av- slutningsvis skall nu skärningarna mellan reseavståndszonerna och befolkningsunder- lagszonerna granskas mer ingående. Där- med belyses befolkningströsklarnas roll i det nuvarande svenska »välfärdslandskapet».

Först begagnas den enkla tudelningen av landet i över- och underskottsområden. De- ras läge i förhållande till befolkningsunder- lagszonerna framställs i tab. 33 samt fig. 31. Då över- och underskottsområden inte beräknats för apotek och bokhandel kan de inte inbegripas i jämförelsen. Det vi- sar sig, att landets befolkning i stora drag delas upp på ett och samma sätt beträffan- de alla de undersökta utbuden. Praktiskt taget ingen del av de tre procent av landets befolkning, som bor där det lokala befolk- ningsunderlaget är mindre än 10 000 invå- nare — det vill säga hela Norrlands inland

U Lokalt befolkningsunderlag o 0

400—800

Andel invånare inom överskottsområden

G | I | I | | | 1

BefoIkningsunderlagszonensi andel av Sveriges befolkning

utanför centrala Jämtland och malmfälten (fig. 10) — kommer i kontakt med något utbudsöverskott inom pendlingsavståndet 30 km. Av de sjutton procenten i nästa zon (10 000—50 000 inv.), i folkmängd jämförlig med Stockholmsområdet, är det högst tolv- femton procent, som har denna förmån. Det gäller tillgången till öppen vård och ögonlä- kare.

I den andra ändan av fördelningen är si- tuationen diametralt motsatt. Överallt där det lokala befolkningsunderlaget överskrider 200000 invånare, vilket inbegriper tredje— delen av landets befolkning, har praktiskt taget alla inom pendlingsavstånd (30 km) tillgång till ett utbud, som ligger ovanför riksgenomsnittet.

I de båda mellanzonerna (50 000—200 000 inv.), som hyser nästan exakt hälften av landets befolkning, är fördelningen mer väx- lande. Sjukvården, mätt i läkarenheter, framstår som så starkt centraliserad, att till och med befolkningsunderlagszonen med 100 000—200 000 invånare får nästan gles- bygdskaraktär. De tekniska gymnasiemas fjärdeårsavdelningar har däremot lokalise- rats så att samma zon erhåller en täckning till nio tiondelar och därmed kommer i ni- vå med situationen i de största städerna. Trappsteget är dock brant ner till nästa zon

50 10095

Tabell 33. Procentuell andel av befolkningen inom varje befolkningsunderlagszon, som bor inom område där utbudet lokalt överstiger riksgenomsnittet.

Procent av befolkningen i överskottsområde

Zonens 4-år tekn. oA,-andel

Befolknings- Tand- Öppen Ögon- gymn. av Sveriges underlagszoner läkare vård läkare Läkare Bibliotek avd. befolkn.

—— 10 000 1 4 0 0 0 0 3 10 000— 50 000 2 11 15 4 3 5 17 50 000—100 000 19 24 38 15 13 41 25 100 000—200 000 33 48 63 19 68 91 24 200 000—400 000 92 100 92 80 100 100 6 400 000—800 000 1 00 100 100 100 100 100 9 800 000— 100 100 100 100 100 100 16 Hela landet 60 51 58 39 51 64 100

(50 OOO—100000 inv.), trots att denna är bättre utrustad med just detta utbud än med något av de andra. En liknande, men läg- re belägen, brant trappa uppträder vad gäl- ler biblioteken vid befolkningsunderlagsgrän- sen 100 000 invånare. i

Man förutsätter i Sverige, att den offent- liga sektorns utbud av tjänster skall vara lika tillgängliga för alla. Denna princip har i särskilt hög grad varit vägledande vid ut- byggnaden av de två tunga områdena hälso- och sjukvård och undervisning. Nu är det förhållandevis lätt att föreskriva hur likhets- principen skall tolkas vid inträdet genom utbudets port. Det är däremot inte lika lätt att komma till rätta med de olikheter, som har att göra med vägen dit. Man kan vis- serligen komma ett stycke i utjämning mel- lan mer eller mindre gynnsamma bostads- lägen med hjälp av transportunderstöd. Men en reellt lika tillgänglighet kräver, att kon- sumtionen av utbudet kan passas in i in- dividens övriga dagliga verksamhet på ett sätt som inte skall vara svårare eller ha större spridningseffekter för den ene än för den andre. När saken gäller dessa ting mås- te de ekonomiska utjämningsinstrumenten komma att träda i bakgrunden för de orga— nisatoriska.

I Sverige, liksom för övrigt också i Norge och Finland, är utbudets organisationssida sällsynt ohanterlig, eftersom befolkningsför- delningen med dess övermått av glesbygd och vitt spridda småorter är föga lämpad

som sceneri för serviceekonomi med jäm- likhetsambitioner. Det följande försöket till sammanvägning av det hittills genomarbe- tade materialet avser att i synoptisk form belysa hur fördelningsfrågan ligger till för närvarande ur lokaliseringssynpunkt.

Man kan kanske enas om att individ och hushåll har anledning sträva efter att ha sin bostadsbas inom en omgivning med al- ternativrik struktur. Den som vant sig vid ett lugnt vardagsliv med jämn lunk kanske är benägen att värdera oföränderlighet högst. Men i krissituationer, vid arbetslös- het, plötslig sjukdom, vid tiden för ung- domarnas utbildnings- och yrkesval, reser alla sådana krav på samhällets stöd, som i själva verket innebär stora anspråk på en alternativrikare omgivning.

Även om det måste ske med en viss grad av subjektivitet och i medvetandet om att standardambitionema stiger med tiden, så borde det vara möjligt att definiera vilken omgivningsstruktur, som utmärker vad man kunde kalla det »fullständiga samhället» (Segerstedt 1955). Vårt datamaterial tillåter oss inte att inkludera många element i en så- dan tänkt lista. Men det är rimligt, att i en sådan obligatoriskt ingår omedelbar tillgång till de utbud av sjukvård och information som undersökts här. De orter i vilka be- folkningen utan nämndvärd transportinsats når den för landet genomsnittliga konsum- tionsnivån i dessa avseenden hör således till mängden fullständiga samhällen. Orter,

. ..-i .....

som inte har dessa egenskaper, kan dock inte direkt betecknas som ofullständiga. Den genomsnittliga konsumtionsnivån kan givet- vis alltid nås med en tillräckligt stor tran- sportinsats såvida inte administrativa barri- ärer ligger i vägen. Vi iakttar snarast i verk— ligheten en större eller mindre grad av iso- lering i förhållande till utbuden. Samman- vägningen kan därför inte få formen av en poängsättning av enskilda orter med hänsyn till deras fullständighet utan i stället av kur- vor, som markerar hur graden av isolering varierar i landet.

Så länge det inte finns en väl genomar- betad teori för värdering av omgivnings- struktur, är det knappast motiverat att väga ihop framräknade data på annat sätt än det enklast tänkbara, nämligen med en medel— talsberäkning. Två utbud väljes från hälso- och sjukvårdssidan och två från informa- tionssidan: tandvård, läkarenheter, bibliotek och tekniska gymnasier med fjärdeårsavdel- ning. För var och en av de 1 260 bascellerna i landet (Hägerstrand—Öberg 1970) har medeltalet beräknats av de individuella transportavstånd, som tidigare bestämts i samband med behandlingen av de enskilda utbuden. I fig. 32 åskådliggörs resultatet med hjälp av en indelning av landet i sex zoner. Först urskiljes en bästa zon vid vars ytterkant tur och returavståndet till samt- liga fyra utbud är mindre än 20 km. Vid ytterkanten av var och en av de följande zonerna blir reseavståndet i tur och ordning fördubblat. I nästan hela inre Norrland är detta således större än 320 km, det vill säga mer än sexton gånger längre än i Stock- holmstrakten och ett mindre antal andra väl försörjda orter.

Resultatet av detta överslag i vilket alla fyra utbuden med rätt eller orätt fått sam- ma tyngd, kan inte göra anspråk på att vara något annat än en grov karakterisering av omgivningsstrukturens standardvariation. Men den tillåter i varje fall att man gör en provisorisk typologisering av skilda regi— oner. Därmed kan man också peka ut in- om vilka delar av landet förhållandena före- faller vara likvärda ur den utbudssökandes synpunkt.

Vad man kunde beteckna som storstads- standard är tillfinnandes på ett antal plat- ser även utanför de tre största storstädernas krets: Umeå, södra Dalarna, Uppsala, inre Mälardalen, Vänersborg, Jönköping, Växjö, Hälsingborg. Här finns samtliga utbud på plats och i riklig mängd i förhållande till den omgivande befolkningens storlek.

Vid inte fullt samma standard men inte alltför långt ifrån den befinner sig Medel- padskusten, Gävle, Norrköping-Linköping, Skövde, Borås och Kristianstad. Såväl tät- bygderna i centrala Närke som i södra Värmland anträffas förvånansvärt nog på en något ogynnsammare nivå, närmare be- stämt den som kännetecknar randzonerna av Mälardalen, centrala Östergötland och Skåne.

Mycket små fläckar av den mellansvens- ka sänkan och södra Sverige nedanför lin- jen Kalmar—Växjö—Halmstad har sämre standard än 80—160 km i tur och returav— stånd till det samlade utbudet. Kronobergs och Blekinge län synes vara direkt jämför- bara med inre Västergötland, östra Vänn- land, norra Närke, gränstrakterna mellan Västmanland, Dalarna, Uppland och Gäst- rikland samt större delen av östra Väster- botten. I den senare regionen är det lätt att urskilja vilken starkt standardhöjande effekt som regionsjukhus och universitet i Umeå fört med sig. Utbudsbilden har blivit av mellansvensk typ. Centrala Jämtland, som i och för sig har samma befolkningsmässiga förutsättningar som Umeå (Hägerstrand- Öberg 1970, s. 18), är i jämförelse därmed åsidosatt.

De båda starkast isolerade regiontyperna omfattar först och främst större delen av Norrland och en bred zon från norra Bo- huslän genom västra Svealand. I övrigt upp- träder tre större fläckar med låg utbuds- standard i Sydsveriges döda vinklar, näm- ligen området mellan Vänern och Vättern, gränsbygden mellan Småland, Halland och Västergötland samt nordöstra Småland och Öland. Inte ens södra Kalmar län befinner sig i mycket bättre läge än Östersund. Utan att det är möjligt att här ta upp orsaksban- den till diskussion, är det värt att påpeka,

Tabell 34. Befolkningens fördelning på stan- dardzoner räknat i avstånd enligt den sam- manvägda utbudskartan.

Genomsnittligt Befolkning tur och retur- Zon avstånd, km i tusental i procent 1 — 20 2161 28 2 20— 40 1 114 14 3 40— 80 1 190 15 4 80—160 1 784 23 5 160—320 964 13 6 320— 503 7

Hela landet 7 716 100

att de två mest perifera standardzonerna enligt fig. 32 nästan helt sammanfaller med de regioner i landet som förlorade lokalt befolkningsunderlag mellan 1960 och 1965 (Hägerstrand—Öberg 1970, fig. 11).

Det återstår nu att fastställa, vilka folk- mängder som innesluts i de olika standard- zonerna på utbudskartan och att undersöka i vilken relation utbudsnivån står till det lokala befolkningsunderlagets storlek.

Mer än en fjärdedel av landets befolk- ning har en standard av storstadstyp, det vill säga omedelbar tillgång till de valda ut- buden i så stor mängd, att var och en kan tilldelas en konsumtion på riksgenomsnittets nivå utan att behöva söka sig utanför bo— stadsorten (tab. 34). Något över fyrtio pro- cent (zonerna 1 plus 2) när sitt utbud med en något mindre transportinsats än vad som här i övrigt räknats som acceptabelt pend- lingsavstånd. En lika stor befolkningsgrupp på den andra sidan (i zonerna 4, 5 och 6)

drabbas däremot av betungande transport- insatser, om man skulle konsumera utbudet upp till riksgenomsnittet, vilket man sanno- likt inte ens försöker. I särskilt hög grad sidoställs de tjugo procent av befolkningen, som befinner sig i de understa standard- zonerna (5 plus 6), det vill säga just i de stora avfolkningsbygderna. Även för en bil- buren person är avstånden här hindrande, om man tänker i fram och återresa under dagen. För den som måste hålla sig till de kollektiva trafikmedlen är sådana resor san- nolikt ofta alldeles uteslutna, särskilt om man måste kunna få viss stanntid för att uträtta ärenden.

Det finns givetvis ett mycket starkt sam- band mellan tillgångsstandard och lokalt be- folkningsunderlag. Av de två miljoner in- vånare i landet, som har den närmaste till- gången till det samlade utbudet (zon 1), be- finner sig hälften i Stockholmsregionen men ingen del inom områdena med mindre än 50000 invånare i pendlingsomlandet (tab. 35). Av den halvannan miljon invånare, som har den sämsta tillgångsstandarden (zo- nerna 5 och 6), befinner sig däremot en miljon inom just dessa båda glesast befol- kade områdestyper. Att man kan finna hundratusen invånare med förstklassig stan- dard så långt ner inom befolkningsunder- lagen som i klassen 50000—100000 sam- manhänger med de satsningar, som gjorts i Umeå och Växjö.

Övergångarna mellan de båda ytterlighe- terna sker naturligtvis inte med några skar- pa trappsteg (tab. 36). Man kan dock be-

Tabell 35. Befolkningens fördelning på standardzoner räknat i km tur och returavstånd, och på befolkningsunderlagszoner. Folkmängd i 1000-ta1.

Standardzon Befolknings- zon 1 zon 2 zon 3 zon 4 zon 5 zon 6 underlagszon —20 km 20—40 40—80 80—160 160—320 320— Summa — 10 000 6 27 191 224 10 000— 50 000 1 125 385 549 232 1 292 50 000—100 000 124 39 426 926 344 80 1 939 100 000—200 000 418 471 529 397 44 1 859 200 000—400 000 260 111 57 34 462 400 000—800 000 329 296 48 36 709 800 000— 1 030 196 5 1 231 Summa 2161 1 114 1 190 1784 964 503 7 716 4: 96 SOU 1970: 14

411-.eu)" —. . _...-

ner, räknat i km tur och returavstånd. Tabell 36. Invånarnas i befolkningsunderlagszonerna procentuella fördelning på standardzo-

Standardzon

zon 2 20—40

zon 1 —20 km

Befolknings- underlagszon

40—80

zon 5 160—3 20

zon 4

80—160 320—— Summa

— 10 000 10 000— 50 000 —— 10 50 000—100 000 6 2 22 100 000—200 000 23 25 29 200 000—400 000 56 24 12 400_000—800 000 46 42 7 800 000— 84 16 —-

4 12 85 101 30 43 18 101 48 18 4 100 21 2 100

7 99 5 100

100

teckna befolkningsunderlagszonen med 100 000—200 000 invånare som en bryt— ningszon mellan två världar. Denna har än- nu hälften av sin befolkning inom standard- zonerna 1 och 2, det vill säga med utbudet väl tillgängligt inom pendlingsavstånd. Sam- tidigt befinner sig så mycket som en fjärde- del inom zonerna 4 och 5 . När befolknings- underlaget sedan sjunker till mellan 50 000 och 100 000 påträffas den karakteristiska hälften av invånarna, här representerande nära en miljon, redan borta i standard- zon 4.

Förhållandena i de olika befolkningsun- derlagszonerna är naturligtvis inte oberoen- de av varandra. I den mån man exempelvis kunde förbättra utbudsstandarden i de mel- lanstora städerna, belägna inom befolknings- underlagszonerna 100 000—200 000 invåna- re, skulle det dra med sig sekundära förbätt- ringar inte bara inom denna zon utan ock- så inom den bredvidliggande med lägre un- derlag. Effekterna bleve naturligtvis olika beroende av på vilka platser åtgärderna sat— tes in. Det skulle för övrigt vara möjligt att experimentellt studera i förväg, hur sprid- ningseffekterna komme att utfalla vid olika lokaliseringsalternativ. Det vore särskilt be- fogat att göra sådana studier i situationer då antalet lokaliseringsobjekt är begränsat, samtidigt som man har anledning önska sig största möjliga standardfördelande effekt av dem.

Den begränsade sammanvägning, som nyss utförts. ger trots att stora olikheter faller i ögonen ett intryck av större standardmäs- sig jämnhet inom landet än som skulle ha

framträtt, ifall andra utbudsområden tagits upp till mätning enligt en liknande metod. Här kan erinras om den synnerligen starka koncentrationen till huvudstadsområdet av tillgången till tekniskt—vetenskapligt infor- mationsmaterial (avsnitt 3.7.2). Ett par andra områden, som i sin stationering och sin verksamhetsfördelning säkerligen visar en likartad typ av koncentration, är press, radio och TV samt det mer kvalificerade kul- turutbudet. Vid ett fortsatt studium av om- givningsstrukturens variationer i landet skul- le det vara befogat att granska också dessa slag av tjänster närmare. En allsidigt upp- fattad regionalpolitik kan inte gärna komma ifrån att också räkna in tillgången till de olika slagen av immateriella kommunika- tionsinstrument bland de miljöbetingelser, som inte bör vara några få orters uteslu- tande privilegium.

Avslutningsvis skall de faktorer beröras, som allmänt sett åstadkommer regionala olikheter i tillgången till utbud av olika slag.

Redan tidigare har påpekats, att utbud, vilka på grund av den existerande befolk- ningsfördelningen måste tillhandahållas i ett system av centralorter med olika rang, blir olika tillgängliga på grund av den varie- rande transportinsats i tid och pengar som erfordras för att nå utbudspunkterna. Ef- tersom nästan alla utbud kännetecknas av vissa odelbara grundenheter av vilka många för övrigt ständigt ökar i storlek, så blir antalet möjliga utbudspunkter begränsat. Härav följer, att somliga invånare kommer att bo nära till och andra illa till i fråga om möjligheter att nå kontakt med utbu-

det. En någorlunda likhet mellan medbor- garna i detta avseende är en fysisk omöj- lighet med mindre hela befolkningen är samlad i ett antal täta stadsområden, som alla är tillräckligt folkrika för att innehål- la en fullständig skala av utbudstyper.

Lokaliseringsdilemmat förstärkes av att nya verksamheter ofta tillkommer och ut- vecklas stegvis, de må gälla kommersiell service eller offentliga tjänster. Till att bör- ja med har man vanligtvis bara ett fåtal utbudsenheter att placera ut. Det är ganska givet, att de första enheterna under sådana omständigheter lokaliseras så att man får in så stor befolkning som möjligt inom en- hetens närmaste inflytelseområde. Detta uppnår man bara om den första enheten placeras där folktätheten är störst, det vill säga i huvudstadsområdet, den andra en- heten där folktätheten är näst störst och så vidare. Storstädema och i synnerhet Stock- holm blir prioriterade vid detta sätt att kalkylera i befolkningsunderlag. Sett från varje verksamhetsfälts synpunkt är tillväga- gångssättet naturligtvis försvarbart eller till och med det enda tänkbara. Men sam- manlagt byggs det med tiden upp avse- värda olikheter i omgivningsstruktur mellan orter och regioner. De ställen, som får allting först, äger allting och ligger alltid före alla andra i valrikedom. Det finns se- dan andra regioner (innehållande tillsam- mans lika stora befolkningar), som alltid kommer sist och alltid är sämst utrustade.

En annan olikhetsskapande faktor verkar på motsvarande sätt från konsumentsidan. Det tycks finnas ett visst, ganska stabilt regionalt mönster enligt vilket nya idéer och värderingar brukar sprida sig över lan— det. Normalt utgör de största städerna in- körsportarna. Därefter följer orterna näst i storlek, men från dessa sker sedan i sin tur en mera kontinuerlig spridning steg för steg i rummet till mindre tätorter och lands- bygd. Denna spridning har naturligtvis ock- så en inkomst— och socialgruppsdimension. Inom varje nytt geografiskt område, vilket kommer in i processen, är det en viss grupp, som tenderar att gå före de övriga i att anamma nyheten. Vilken denna grupp är

4: 98

varierar med nyhetens art. Dessa spontana spridningsförlopp fortgår kanske ibland nå- got snabbare numera än tidigare, men de stora dragen ser inte ut att ha ändrats myc- ket genom tillkomsten av massmedia. Det- ta gör att vissa regioner ständigt ter sig eftersläpande i förhållande till andra på grund av sitt läge i strömriktningen i kom- bination med den ekonomiska och sociala strukturen. Det är svårt att få fram statistis- ka data, som belyser saken närmare, men det ter sig sannolikt, att uppfattningarna beträffande betydelsen av en sådan sak som tandvård hör till dessa spridningsförlopp och därför utgör en del av förklaringen till de stora olikheterna i utbudet.

Konsumenternas växlande köpkraft för— stärker rimligtvis just samma regionala ten- denser till olikheter. I ett land med en så förhållandevis jämn regional inkomstfördel- ning som vårt och med en så stor del av tjänsteproduktionen betalad av det allmän- na har dock ovanligt mycket gjorts för att motverka just denna faktor.

Till sist bör domänstrukturens roll be— röras. Beslutsfattamas kompetensområden verkar på olika sätt i olika situationer. Ett fritt över landet arbetande affärsverk som SJ är med nuvarande transportpolitik ett enastående effektivt instrument för att ska- pa olikheter i omgivningsstrukturen till för- mån för de orter som har de större be- folkningsunderlagen. Inom den statliga för— valtningen är man annars i huvudsak bun— den till att betrakta länen och kommuner- na (kommunblocken) som regionala enhe- ter, vilka skall behandlas lika. Detta har säkerligen haft en starkt utjämnande ef- fekt, i varje fall mellan områden med jäm— förlig struktur i södra och mellersta Sve— rige. Samma domäner uppträder emellertid också som territoriella ramar för självstyrel— se och detta är å andra sidan något som rnedverkar till att skapa olikheter. Kom- muner och landsting har liksom konsumen- terna växlande ekonomisk styrka. Vidare har de personer, som inom dessa fått i uppdrag att fatta besluten, olika föreställ— ningar om vad medborgarna önskar och] egna olika uppfattningar om vilka slags

uddragen i det svenska "välfärdslandskapet", uttryckt . hjälp av de genomsnittliga åtkomstmöjligheterna

nat i tur och returresa till kombinationen tandvård, are, större allmänt bibliotek och fjärdeårsavdelning vid niskt gymnasium. Närmare kommentarer i texten.

Genomsnittlig t o r resa i km

_ 320— - 160—320 |:] 80—160 III 40— 80 _ 20— 40 _ o— 20

utbud, som det är av vikt att söka driva fram. Detta kan leda till ganska abrupta skillnader för befolkningen på ömse sidor om en gräns. Åtgärderna blir också olika av det skälet att det kan saknas tillgång till data, som medger direkta jämförelser med vad andra åstadkommer. Om det funnes mera av jämförande informationer skulle sådana utgöra en stimulans för mindre väl utrustade regioner att söka komma ifatt de ledande. Men om jämförelser skall bli verkligt användbara måste de hänföra sig till medborgarnas nivå och inte till för- valtningsenheternas. Principen en utbuds- punkt per län — för att ta ett exempel — ger för konsumenten ett helt annat utslag i Malmöhus eller Blekinge än i Jämtlands eller Norrbottens län. Användningen av ett helt regelbundet nät av mätceller i denna undersökning har varit ett första försök att komma åt hur standarden tar sig ut när man söker gå bakom de administrativa om- rådenas stoppskyltar.

4.1 Den alternativrika omgivningen

Urbaniseringen av det svenska samhället kommer att fortsätta, såvida inte flertalets behov och önskningar mot all sannolikhet plötsligt skulle komma att rangordnas i en alldeles ny räcka, som tar oss tillbaka till Önnemo by. Man är inställd på mot— svarande skeende i de flesta länder och i dem som ligger längst framme försöker man se vad som nu är att vänta inom ramen för grundantagandet.

I en nyligen utgiven brittisk framtidsana- lys (Development Patterns of Urbanization, 1969) betonas, att man bör hålla ögonen på tre spörsmål vid försöken att närmare bedöma utsikterna. Dessa är för det första den sociala och fysiska rörligheten, för det andra de restriktioner som. formas av det förflutna, och för det tredje relationerna mellan planerarna och de planerade. Sam— ma recept bör stå sig bra med tanke på svenska förhållanden.

Utbyggnaden av utbildningsväsendet över hela linjen från förskola till universitet, för- söken att nå en utjämning av levnadsnivå- erna och den spontana utvidgningen av nät- verket för sociala kontakter är instrument, som vid sidan av mycket annat stimulerar den sociala rörligheten. En ökad sådan rör- lighet medför rimligtvis att omställningen un- derlättas men också att vissa fundamentala krav på omgivningens standard kommer att bli ganska likformigt fördelade genom hela

Stadssystemet och fördelningsfrågan

befolkningen. Denna utveckling hänger i sin tur mycket nära samman med det tred— je ämnet, förhållandet mellan planerarna och de planerade eller — för att se saken lite Vidare — mellan styrande och styrda. Ett fjärrmanövrerat överhetssamhälle går knappast ihop med de sociala och kultu- rella målen. Det kommer därför att ställas många krav på politiska, administrativa och tekniska uppfinningar, som kan klara av konststycket med att kombinera effektivitet och medinflytande.

Ökningen av den fysiska rörligheten slår igenom på många plan. Man kan till exem- pel förvänta fortsatt uppgång av den lång— väga semestertrafiken och av det inrikes all- mänflyget. Detta är dock mindre betydel- sefullt än att den fortsatta spridningen av bilismen i nuvarande eller i annan teknisk utformning inte kan hejdas med hjälp av hittills kända former för kollektiv trafik. Därmed ställs man bland annat inför pro— blemet med att göra något definitivt åt trafiksäkerheten och att tillgodose de grup— per, som utan egen förskyllan hamnar utan- för bilsamhället.

Det förflutnas restriktioner slutligen, gör sig vad urbaniseringen beträffar gällande först och främst på det sättet, att de fy- siska strukturer som finns i form av bygg- nader och vägnät binder oss vid ett loka— liseringsmönster, vilket i sina huvuddrag in- te kan ändras annat än ganska långsamt. Man har större utsikter att mera radikalt

arrangera om verksamheter innanför det givna fysiska skalet i den mån man kan komma förbi de subtilare hinder, som bil- das av diverse hävdvunna inmutningar i frå- ga om beslutsfattande och kontroll.

Om ovanstående scenario bedöms som riktigt, kommer regionalpolitiken att ställas inför uppgiften att angripa en hel rad för- delningsfrågor, som ligger runtomkring det primära åliggandet att ordna med lokali- seringen av sysselsättningen. Det gäller att fördela den offentliga sektorns utbud, kom- munikationsmöjligheterna, insynen och medinflytandet inom den illavurna stomme som vårt nedärvda bosättningsmönster bil- dar. Både nuvarande fördelningsprinciper och nuvarande bosättningsmönster måste då jämkas från var sitt håll för att kunna mö- tas i en regionstruktur, som fyller kraven på likställighet mellan medborgarna i lan- dets skilda delar.

Lokaliseringen av verksamheter, anlägg- ningar och befolkning bör nog i huvudsak betraktas som en resultant av strävanden att uppnå mål, vilka befinner sig på helt and- ra plan. Ett företag tänker på vissa eko- nomiska resultat snarare än på att hålla igång eller öka sysselsättningen inom en viss ort, vilket naturligtvis inte hindrar att man i allmänhet föredrar att fortsätta på den plats där man redan befinner sig. En per- son, som har kommit in i ett specialiserat yrkesområde, flyttar i första hand från ett karriärsteg till ett annat inom detta och är beredd att inom vissa gränser göra de by- ten av bostadsort, som måste bli följden av existerande utbudsmönster. Det är san- nolikt — men ingalunda ordentligt utfors- kat — att det endast är ganska odeciderad ungdom, vilken som sitt flyttningsmål i förs- ta hand betraktar själva orten snarare än en given arbetsplats. Det mesta som bedrivs inom de offentliga tjänsternas område, som till exempel utbildning och sjukvård, dimen- sioneras med tanke på de resultat man vill nå helt allmänt och inte på att man vill nå dem i högre grad på det ena stället än på det andra.

Således ordnas verksamheter i förhållan- de till varandra i första hand utan att den

fysiska dimensionen dras in från början an— nat än möjligen som en störningsfaktor att hålla undan för. Hur lokaliseringen och de materiella hjälpanläggningarna skall utfor- mas får bli en konsekvens, som man an— tingen inte alls beaktar eller tar itu med först sedan arbetsprogrammet blivit utfor- mat. Man har i själva verket att göra med två system, vars relationer till varandra är av ungefär samma art som den mellan ett skådespel och dess repliker å ena sidan och de rörelser och dekorationer, som skall till vid uppförandet å den andra.

Antingen man inser det eller inte så är dock de båda systemen starkt beroende av varandra. Om man har valt ett visst arbets- program, till exempel ett nytt undervisnings— system, så måste det utföras någonstans i anknytning till ett visst befolkningsunderlag och vissa anläggningar. Utformningen av detta mönster slår sedan tillbaka på vilka arbetsprogram som andra verksamheter, mer eller mindre nära kopplade, kommer att välja. Dessa i sin tur tar vissa fysiska former. På detta sätt går förskjutningarna runt i en kumulativ process, som är svår att överblicka och som därför också är svår att styra. Man är sällan beredd att gå till- baka i cirkeln och ta med den fysiska di- mensionen som en självklar sida redan på det stadium då man gör upp arbetsprogram- men för verksamheterna. Det ligger hel- ler knappast i skilda beslutsfattares intres- se att göra så med mindre det finns en prismekanism, som måste kalkyleras in i verksamhetsprogrammet. Och det gör det i allmänhet inte, i varje fall ingen som täcker vad man brukar kalla de externa effekterna.

I samma mån som naturtillgångarna har släppt sitt grepp om den ekonomiska verk- samheten, så har den nyss beskrivna växel- verkan mellan arbetsprogram och bebyggel— semönster lett till en koagulering, som bru- kar beskrivas med orden koncentration el- ler centralisering. I sin närmare innebörd är termerna oklara. Ibland avser man ba- ra de rent organisationsmässiga relationerna, ibland de lokaliseringsmässiga och ibland båda. Centralisering syftar kanske oftast på en administrativ struktur i vilken be—

Figur 33. Ett hypotetiskt exempel på specialiserings-, samarbets- och rationalise- ringsetfekter hos sex själv- ständiga företag (represen- terade av heldragna cirklar i fall a). Streckad dubbel- cirkel markerar större ort i vilken tre av företagen lig- ger. T=tillverkningsenhet, L=ledningsenhet och r (R)=administrationsruti— ner. Vidare kommentarer i texten. (Exemplet hämtat från Nordström 1968).

slutsfattandet förlagts till ett topporgan. Koncentration betecknar förekomsten av en någorlunda motsvarande befälsordning in- om företagsvärlden. Men båda uttrycken står lika ofta för betydelsen geografisk an- hopning. De motsatta begreppen decentra- lisering och spridning används med motsva- rande övertäckningar i betydelsen. Det är naturligtvis inte möjligt att göra något åt den hävdvunna oklarheten hos dessa ord. Men det är likväl önskvärt att försöka hålla isär vad som är organisatorisk och vad som är lokaliseringsmässig mening. Regerings- makten är exempelvis centraliserad även om den tillfälligtvis utövas från annan ort än huvudstaden. I en industribransch kan man koncentrera styrningen utan att därför flyt- ta några fabriker. Emellertid är det ju

klart, att de bägge systemen hänger mycket intimt samman i praktiken. Det är dock åtminstone teoretiskt möjligt, att man kan göra dem mera oberoende av varandra än de hittills råkat bli, och detta skulle i så fall ge ett större manöverutrymme för styr- ning än man trott.

Vad den pågående koaguleringsprocessen innebär befolkningsmässigt i Sverige har vi- sats i annat sammanhang (Hägerstrand— Öberg 1970, Törnqvist 1970). Då man går ner till företagsnivå och närmare studerar fall efter fall finner man ett skeende, som schematiskt kan illustreras som i fig. 33 (citerad efter Nordström 1968). I situatio- nen a tänkes sex fristående företag bedriva tillverkning av typerna TI till Ta. Tre av företagen ligger samlade i en och samma

Figur 34. Kooperativa Förbundets regionala organisation. Fylld cirkel anger ort med lagercentral eller försäljningskontor den 31.12.1966. Öppen cirkel anger ort med nedlagd lagercentral eller försälj- ningskontor. Dessutom markeras f_en föreslagen regional indelning (efter Nordström 1967).

ort utan att därför ha något direkt med var- andra att göra. Vart och ett har sin led- ningsenhet (L) och sina administrativa ruti- ner (ri och 1'2). Genom köp och samarbets- avtal börjar så i situationen b en integra- tion. Till att börja med sammanförs vissa administrativa rutiner till Rl, senare ytter- ligare några till Rg. I situationen (1 har företaget Tz funnit det mest ändamålsen- ligt att flytta hela verksamheten till den centrala orten. I ett ytterligare steg, som ej illustreras, kan man tänka sig en sam- manslagning av ledningsfunktioner. Denna process kan medföra att organisationerna tillsammantagna minskar sin personalstyrka — detta är ju ofta syftet — samtidigt som fler och fler individer kommer att vara verksamma i huvudorten och därmed bidra till dess befolkningsmässiga tillväxt. De or- ganisatoriska målen får vissa inte i och för sig avsedda fysiska sidoeffekter.

Fig. 34 visar som konkret exemplifiering hur KF dragit samman sina lagercentraler och försäljningskontor i landet under de se- naste åren (Nordström 1967). Som synes har verksamheten bibehållits och givetvis utökats i de större orterna men inskränkts i de mindre. Motsvarande förändringar på- går i stor omfattning inom såväl den enskilda som offentliga sektorn. Det är däremot mycket få verksamheter, som reorganiseras med effekter, som går i motsatt riktning.

Systemet av verksamheter har naturligt- vis så stor tröghet, att det inte med ett steg kollapsar till en enda svensk storstad, samlad på ett ställe. Detta skulle annars i och för sig inte behöva vara en teknisk orimlighet. Storlondon kan anses ha tolv miljoner invånare eller så och fungerar. I verkligheten går dock förskjutningarna i trappsteg. Den statliga förvaltningen är nu i hög grad bunden till att dra samman verk- samheterna till de tre nivåer, som repre- senteras av kommunblockcentra, länsresi- densstäder och huvudstad. Näringslivets förvaltning visar en brokigare bild. Hu- vudstaden dominerar naturligtvis. I den mån en regional organisation förekommer har denna ofta kommit att få helt andra di- mensioner än statens, och styrningsorga-

Eftersom kopplingarna mellan verksam- heter måste ta sig uttryck i transporter, kommer dessa i ett sådant hierarkiskt sys- tem att röra sig i två nivåer, den lokala inom den enskilda bebyggelseagglomerationen och den inter-urbana mellan dem. Att verksam- het bedrivs inom allt mer integrerade orga- nisationer betyder därför en intensifiering av såväl lokal som långdistant trafik. Bå— de packningen i rummet och trafiken är fysiska uttryck för hur länkarna går inom och mellan organisationer.

Urbaniseringens grundmotiv finner man således i den tidsbesparing, som uppnås då verksamheter som hänger ihop placeras nä- ra varandra i tiden. Närheten betyder åt- skilligt mer än låga kostnader vid själva för- flyttningen av ett föremål eller en person. Den underlättar också avsevärt passningen mellan specialistemas småbitar i ett kom.- plicerat flöde, det må gälla tillverkningen och distributionen av en vara eller av ett beslut. Lagringskostnaderna kan minskas, vilket på materialsidan innebär sparat ut- rymme och på personalsidan förkortade spilltider. Det är lättare att göra improvisatio- ner, om någonting inte går efter planerna än vad det är i omgivningar, som är fattiga på möjligheter att hitta alternativ med liten tidsutdräkt. Av kombinationen specialise- ring och samarbete inom industri och tjäns- teproduktion följer således ett behov av hop— klumpning i rummet av samma självklara skäl som jordbrukarens »samarbete» med växtvärlden medför utspridning till odling- arnas omedelbara närhet.

Det moderna kontorslandskapet för- kroppsligar stadens princip som produk- tionsmiljö. Alla kan där lätt hålla sig un— derrättade om vad som sker. Kontakter kan tas med minimal tidsförlust genom att förflyttningama är korta och genom att de kan göras precis i de ögonblick då den per- son eller den dokumentpärrn eller den ma- skin, som söks, är ledig. I fråga om sam- verkan mellan personer inbördes och mel— lan personer och redskap kan man knap— past komma närmare det tidsekonomiskt op- timala funktionssätt, som tidigare har be-

tecknats som »slumpmässig åtkomst». Be- greppet tas här upp på nytt, därför att det kommer att spela en central roll i den fort- satta argumenteringen.

Kontorslandskapet har inom parentes sagt ytterligare en egenskap, som verksamheter— na ute i stadsmiljön egentligen också kräver men som inte har kunnat förverkligas där, nämligen förmåga till snabb anpassning av möbleringen då rutiner, utrustning eller per- sonaluppsättning kräver det. De fysiska strukturer som bebyggelsen bildar är långt svårare att arrangera om inför nya upp- gifter. De står som det förflutnas ofrån- komliga restriktioner. Den i praktiken till- lämpade lösningen är naturligtvis att begag- na byggnader med eller utan inre ändringar till andra ändamål än dem de ursprungligen var uppförda för. På det sättet kan man trots många olägenheter hysa ett föränder— ligt näringsliv och en föränderlig befolk— ning inom ett gammalt skal.

Den slumpmässiga åtkomstens princip var tidigare en realitet utomhus bara inom gång- avstånden i stadskärnan. Den gällde knap- past hela stadskroppen och ännu mindre de interurbana kontakterna. Det första ge- nomslaget av principen kom med telefonen, som plötsligt befriade muntliga meddelanden innanför lokaltrafikområdena från distans- friktionen. Något mera gradvis har bilismen fått en snarlik effekt på kortdistansförflytt- ningarna av varor och personer. Det accep- teras av alla som något ofrånkomligt att ingen större stad skulle kunna fungera om inte varudistributionen fick utföras med last- och varubilar och truckar. Även de som är mest kritiska mot dagens stadstrafik gör knappast gällande, att de fritt rörliga små lastenhetema skall bytas ut mot tidtabells- bundna linjefordon. Tillväxten av person- bilismen även inom de relativt svårfram- komliga storstadsområdena visar å sin sida att verksamheterna kommit att ordnas så att den som kan röra sig individuellt blir pre- mierad.

En motsvarande rörelsefrihet i den inter- urbana skalan har knappast blivit förverkli— gad ännu. Tåg, bussar och linjeflyg har ur användarens synvinkel samma olägenhe-

ter som intraurban kollektivtrafik, nämli- gen att vara tidtabellsbundna och kräva by- te vid knutpunkterna i ett nätverk. Därtill kommer en mycket låg turtäthet. Långfärd med bil medger visserligen start vid valfri tidpunkt och förflyttning från dörr till dörr men är inte snabbare än andra marktrans- porter. Det är endast privatflyg eller taxi- flyg med små enheter, som skulle kunna ge slumpmässig åtkomst inom en vid räjong inom sådana tidsgränser som motsvarar vad bilen gör lokalt. Eftersom dagsprogrammen åtminstone för vissa kategorier av yrkesverk— samma mer och mer läggs upp så att kon- takter måste tas än här och än där i snabb följd, har man anledning vänta, att allmän- flyget med tiden kommer att få en allt större volym för att tillgodose just detta be— hov.

Att tala om slumpmässig åtkomst i dessa sammanhang är naturligtvis en idealisering. Den frihet, som man kan uppnå i prakti— ken med hjälp av individuella förflyttning- ar, begränsar sig till val av tidpunkt för start och val av målpunkt. Själva transpor- ten tar naturligtvis alltid en viss tid. Det gör den till och med inom kontorslandska- pet. Man bör därför närmast uppfatta den slumpmässiga åtkomsten som ett gränsvär- de mot vilket många strävar utan att nå- gonsin kunna uppnå det fullt ut i den me- ningen att också förflyttningstiderna utplå— nas på sätt som skett med telekommunika- tionerna. Men principens uppenbara ge- nomslagskraft medför, att man måste för- söka arbeta med den och inte mot den, om man skall ha framgång i de strävanden att reglera stadssystemets struktur, som eventuellt kan visa sig vara berättigade av andra skäl. I det framtida tjänstesamhäl- let kommer behovet av att upprätthålla va- rierande kontakter att göra sig gällande i ännu högre grad än i tillverkningssamhäl- let.

Det är inte bara produktionsapparaten, som strävar efter att närma sig den slump- mässiga åtkomsten som ett idealtillstånd. Individen gör det också i egenskap av kon- sument och medlem av sociala grupper. Att det är så visas av den revolutionerande sprid-

ning, som bilismen fått. Det individuella fordonet ger sin ägare frihet att börja sin resa när han vill och att välja resmål innan- för en vidsträckt yta. I en stor agglomera— tion når bilisten från sin bostadsbas med en given tidsinsats ett långt större utbud av arbetsplatser, affärer, tjänster, rekreations- punkter och sociala kontakter än en person som är bunden till tidtabells— och linjestyrda transportmedel. Man har observerat i de amerikanska storstäderna, att hushållen nu— mera gör sina inköp i större köpcentra täm— ligen oberoende av läget inom stadsområ- det. Sortiment, parkeringsmöjligheter, öns- kan att få omväxling och dylikt avgör vilka mål man väljer. En nyligen genomförd un- dersökning i Diisseldorf ger en föreställning om den högre grad av planering som den kollektivtrafikresande måste underkasta sig än vad bilisten behöver. Det är mänskligt att försöka undvika också den formen av disciplin.

Den slumpmässiga åtkomstens princip med dess starka förankring i både arbets- liv och privatliv får konsekvenser för det enskilda stadsområdets geografiska struktur. Den bygger under ett nytt, mera formlöst mönster för verksamheternas och bostäder- nas lokalisering än det traditionella. Under 1960-talet har sysselsättningen i de större brittiska städernas cityområden minskat gans- ka kraftigt, i t.ex. Liverpool med 10 pro- cent och i Manchester med 15 procent bara mellan 1961 och 1966 (Hall 1969). Sam— tidigt ökar biltrafiken längs periferin. Det är knappast någon tvekan om att en rätt snabb dekoncentration av sysselsättningen är på gång. Bilismen får dessa effekter i förening med näringslivets större behov av arbetsarealer. Den bilburne förortsbon och mera arealkrävande verksamhet har ett ge- mensamt intresse i att dra sig ut från den trånga innerstaden. Enligt Halls bedömning kommer framtidens kontroverser inte att stå kring denna dekoncentration i och för sig utan kring frågan om den skall ledas klump- vis till sekundärcentra eller tillåtas bli helt spridd.

Den stadsstruktur. som har vuxit fram hos oss, är inte bara ett fysiskt uttryck för

produktionsmaskineriet. Den tillmötesgår i långa stycken också individernas och hus- hållens intressen. Även pensionerade lant— brukare brukar dra sig in till tätorternas bekvämligheter. De flesta är nog ense om att urbaniseringen ur både ekonomisk och social synpunkt ger större intäkter än den drar med sig kostnader. Men det är möj— ligt att skalfördelarna visar sig ligga på ganska olika nivåer, om man ser saken ur producentens eller ur konsumentens synvin- kel. Det verkar som om det är just på denna punkt som storstadsfrågan blir kontrover- siell. Näringsliv, förvaltning och organisa- torisk verksamhet äger uppenbarligen ingen inbyggd spärr som med automatisk ver— kan sätter stopp för storstadstillväxten även om den går förbi den storlek, som kan före- falla optimal med hänsyn till en väl utpro- portionerad levbarhet.

Londonplaneringens historia är belysan- de för dilemmat. Man trodde ett tag efter kriget, att tillväxten skulle kunna hejdas med hjälp av hård etableringskontroll, av- gränsning av ett grönbälte och utflyttning till en ring av nya städer utanför dåtidens pendlingsavstånd. Det är klart att dessa ra- dikala åtgärder dämpat tillväxten. Men ef— fekterna har i stort sett begränsats till vad man kan kalla den intre-urbana strukturen. Övriga delar av England har vunnit mycket litet. Landets sydöstra hörn är fortfarande den dominerande tillväxtregionen och vän- tas så förbli med allt vad det för med sig av inre svårigheter — transporttekniskt och socialt — och av regionala olikheter inom landet.

Mot bakgrunden av verklighetens åskåd- ningsundervisning kan det nog hävdas, att storstadsproblemet inte är ett ekonomiskt problem i den meningen att produktionen har några särskilda fördelar att vinna på en spridningspolitik, i varje fall inte så länge saken rör storstäder av vårt blygsamma for- mat.

Det har gjorts vissa försök att bedöma detta med utgångspunkt från skattningar av vad de med stadsstorleken stigande trafik- stockningarna kan kosta (Neutze 1965). Men den argumentering till förmån för ut-

flyttning, som dessa skattningar lett till, tillfredsställer inte andra ekonomer (Ekono- mer om stadsstorlek 1970). I själva verket ligger nog problemets kärna inom ett helt annat område, nämligen i vilka krav vi vill ställa på livsmiljön.

Frågan om livsmiljön är emellertid inte bara ett storstadsproblem. Den berör hela bebyggelsesystemet på en gång. Alltför stor skala drar med sig vissa svårigheter, alltför liten skala andra svårigheter. Vad som där— emellan är en mänskligt sett lagom skala vet vi dock inte mycket om. Vi vet inte ens om skalan på längre sikt är ett reellt problem eller ett skenproblem.

Föreställningen om den lagom stora sta- den har kommit upp i många sammanhang sedan industrialismens genombrott. En en- da idétradition har omsatts i praktisk hand— ling av större omfattning. Det är den som går tillbaka till Ebenezer Howards arbete med att förverkliga trädgårdsstaden i början av 1900—talet och som till slut resultsrade i byggandet av de nyss nämnda nya städer— na i Storbritannien som ett led i återupp— byggnaden och avlastningen av storstäderna eft-r andra världskriget. Var för sig är des— sa städer en kompromiss mellan behovet av en ganska stor befolkning som underlag för industri och tjänster och ett stadsplaneide- al, som vill ge alla boende gott utrymme och nära kontakt med marken. Utan att saken kan ges något direkt bevisvärde be- träffande optimal stadsstorlek är det tänk— värt att Londonringens nya städer avses få en folkmängd som på något undantag när varierar mellan 60 och 120 000 invånare.

Det är rätt naturligt, att man i länder med starkt förslummade jättestora städer be- driver sin planerings- och regionalpolitik i ett stämningsläge som är negativt till stor- staden som fenomen. Hos oss, som står i ett så radikalt annorlunda utgångsläge, borde det ligga väl till att inta en alldeles motsatt attityd.

Tidigare (5. 12) förtecknades de fördelar som individ och hushåll kan finna i en stor agglomeration, och det framkastades, att saken egentligen rörde sig om en önskelista för en allmän utvecklingspolitik. Genom—

gången i avsnitt 3 av utbudsstrukturen i någ- ra valda avseenden har inte jävat uppfatt- ningen att befolkningen i de största orterna är bättre försedda med viktiga kombina- tionsmöjligheter än i de mindre. Och den översikten innehöll ändå ingenting av det som får anses vara allra viktigast i samman— hanget, nämligen det stora och rikt diffe- rentierade utbud av arbetsmöjligheter, som i all synnerhet finns inom huvudstadsområ- det.

Att man utnyttjar möjligheterna till val mellan arbetsplatser från sin bostadsbas på ett annat sätt i storstadsområdena än an- norstädes antydes av de uppräknade resul- taten från arbetskraftsundersökningarna. Under perioden 1/5 1966—30/4 1967 var rörligheten mellan arb;tsplatser något högre i de tre storstadslänen än i övriga delar av landet. Men det var mycket ovanligare i storstadslänen, att man bytte anställning och bostad samtidigt. Det skedde där i 14 pro— cent av anställningsbytena, medan kombi— nationen nådde 25 procent i de andra länen tillsammantagna (AMS, Medd. fr. utred- ningsbyrån 1968: 16)

Ett försök till en modifikation av stads- strukturen bör under sådana omständigheter inte ta sin utgångspunkt i den enskilda stor- stadens problematiska sidor. Det hela borde i mycket högre grad ses som en fördelnings- fråga. En stor agglomeration har alldeles för många positiva egenskaper för att det skall vara rimligt att låta dessa komma bara en begränsad del av befolkningen tillgodo. Mot en i snäv ekonomisk mening optimal stadsstruktur, vilken tycks leda till kraftiga olikhzter, kan man sätta en annan, som är så konstruerad, att den leder till en jämn välfärdsfördelning både inomregionalt och mellanregionalt sett. Man skulle kunna tala om en arbetsmarknadsmässigt, socialt och kulturellt »rättvis» stadsstruktur.

Den hittills förekommande diskussionen om optimal stadsstorlek — särskilt i den mån övervägandena har berört utpräglade storstadsfrågor — har varit orienterad åt friktioner och dessas ekonomiska konse- kvenser.

En mera oprövad angreppsriktning är den

som tar sikte på fördelningsfrågan. Likhet mellan medborgarna når man inte bara ge- nom att utjämna inkomstskillnader, genom att behandla alla enligt samma rättsregler eller genom att reformera tilltalsord. Oav- sett dessa ting kvarstår uppgiften att orga- nisera omgivningsstrukturer, som ger sam- ma eller likvärdiga kombinationsmöjligheter för alla både i den dagliga livsföringen och på längre sikt. Att försöka åstadkomma detta är säkert inte bara en fråga om for- mell rättvisa utan med tiden också en om ekonomisk. social och kulturell utveckling.

4.2 En >>rätrvis>> stadsstruktur

Vad man konkret lägger in i ordet rättvis är naturligtvis till sist en fråga om värde- ringar. Mcn sakens relativism i detaljerna hindrar inte att man kan föra ett principrc- sonemang om vilken lokaliserings- och trans— portpolitisk följd det får att som optime— ringsmål sätta fördelningen av utbud — även inte prissatta sådana — framför pro- duktionen av de prissatta utbuden. Varje i praktiken funktionsduglig lösning måste naturligtvis bli en kompromiss. Ett ensidigt hushållsorienterat betraktelsesätt är således otillfredsställande som modell av en möjlig verklighet. Vi kan ju inte tänka oss ett så fulländat samhälle att varje hushåll har sin egen livmedicus. Men de ensidigt före- tagsorienterade resonemangen om lokalise— ringsfrågor har hittills varit så dominerande, att det inte kan skada att för en gångs skull ta några steg i riktning mot en motsatt ytterlighet.

Utan varje anspråk på en formellt till- fredsställande genomarbetning följer ett mo— dellutkast till vad som kunde anses utmärka en rättvis stadsstruktur.

Beträffande produktionen av utbud skall bara antas, att den kännetecknas av vissa tekniskt bestämda fysiska odelbarheter av olika storleksordning och att den enda na- turtillgång, som anläggningarna tar i an- språk, är utrymme. Produktionen är såle— des fritt lokaliseringsbar till varje ställe, där det finns plats, men obunden av tillgången till exempelvis jordbruksjord, skogsmark el—

Likheten mellan medborgarna antas kort och gott bestå i att alla inom dagsprogram- mets ram skall kunna leva i en lika alter- nativrik omgivningsstruktur vad avser ut- bud.

Den första förutsättningen för att hus- hållen kall kunna få sådana lika möjligheter att exploatera omgivningen är att de alla äger samma lokala förflyttningskapacitet. Om så inte är fallet blir omgivningen. sedd från ett och samma bostadsläge, olika rik på utbudsaltcrnativ.

De efterfrågade utbuden antas bestå av en serie klasser, som inte är utbytbara sins— emellan men som internt har så stor varia— tion, att individuellt skiftande behov och preferenser kan tillgodoses. Det borde knap- past behöva bli delade meningar om att de viktigare utbudsklasserna är bostad, arbete, konsumtionsvaror, information, vård, so- ciala kontakter och rekreation. Här kan ex- empelvis inte brist på arbete ersättas med överflöd på rekreation. Inomklassvariatio- nen i en rättvis stadsstruktur måste å sin sida vara sådan, att den helt och hållet åter- speglar den nationella variationen (om vi nu nöjer oss med att låta rättvisan göra halt vid nationsgränsen). Omgivningsstrukturer- na får således inte konstrueras så, att det finns endast grundskola i några men ett helt utbildningsspektrum upp till högskole- nivå i andra. Det ingick ju i våra förutsätt- ningar att förvärvsarbete skall kunna kom- bineras med högre studier.

Erfarenheten visar, att även om den fy- siska rörligheten är mycket hög, så strä- var man efter att öka kombinationsmöjlig- hetcrna mellan verksamheter genom att pac- ka dem i rummet till städer eller stads- områden. I fortsättningen används uttrycket stadsområde som benämning på ett område med en dominerande arbetsort omgiven av ett pendlingsomland. En helt diffus sprid— ning är osannolik till dess man når en myc- ket hög rörlighet och får hjälpmedel som gör personkontakter mindre nödvändiga. Den rättvisa stadsstrukturen kan således knappast tänkas bestå av ett kontinuum utan måste bli uppbyggd av ett antal likvärda stadsom-

Om man nu ställer sig uppgiften att be- bygga ett land från början för en viss folk- mängd men utan störningar av ett förflutets restriktioner, så uppkommer först frågan om hur många stadsområden som skall orga- niseras. Det minsta möjliga antalet är na- turligtvis ett enda, såvida inte därmed nå- gon gräns överskrides, som skapar interna olikheter mellan befolkningsgrupper. Det största möjliga antalet å andra sidan bestäms av delbarhetsgränsen för det minst delbara utbud, som vi menar att alla skall äga lika tillgång till.

Ur hushållens synpunkt sättes nog arbets- marknaden i första rummet bland utbuds- klasserna. Det är möjligt, att det i grund och botten är just arbetsmarknadens delbar- hetsegenskaper, som avgör det största möjli- ga antalet stadsområden i den rättvisa stads— strukturen. Hushållen måste kunna ställa det kravet, att regionen skall ge arbetstrygghet för inte bara familjefadern utan flera hus- hållsmedlemmar i den meningen, att per- mitteringar inte leder till påtvingade bostads— byten. Detta villkor betyder inte att om- flyttning bör omöjliggöras. Men en sådan skall i den rättvisa stadsstrukturen rimligt- vis bero på hushållets egna avgörande och inte på brister i omgivningen.

Andra kritiska utbud är de stora specia- liserade undervisnings- och sjukvårdsenhe- terna. Om det finns ekonomiskt utrymme till låt oss säga tio vårdkomplex av högsta klass, så kan den rättvisa stadsstrukturen inte innehålla fler än tio stadsområden. Det ingår ju i förutsättningarna, att alla skall ha till exempel en intensivvårdsavdelning inom slumpmässig åtkomst.

Inom andra utbudsklasser är delbarheten mindre kritisk beroende på att den är hög eller på att det finns acceptabla möjlighe— ter till utbyten. Så är väl i all synnerhet fallet beträffande varukonsumtion och re- kreation. Det kan också finnas okonven- tionella tekniska lösningar, till exempel am- bulerande utbud. Det vore inte rimligt att låta exklusiva utbud med låg delbarhet ha något avgörande inflytande på antalet stads— områden. Men sättet att tillhandahålla dem

kan omprövas. I det rättvisa stadssystemet borde nog operan flytta runt.

Hur tätt de hypotetiska stadsområdena bör ligga beror närmast på om det finns en spridd landsbygdsbefolkning, som skall försörjas med utbud eller ej. För att den spridda befolkningen skall få en med den egentliga stadsbefolkningen någorlunda jäm- förlig försörjning, kan avståndet till när— maste fullfjädrade centrum inte gärna vara större än maximalt pendlingsavstånd. Pack- ningsgraden svarar då mot dubbla detta av- stånd eller uttryckt med den schablon, som begagnats i avsnitt 3, ungefär 60 km. Den packningen skulle dock sannolikt lämna ett knappt utrymme åt naturreservat, fritidshus och områden för rörligt friluftsliv. Ju större utbud av dessa ting, som man anser sig böra tillhandahålla, desto större räjong mås- te stadsområdet omfatta. Avgörande är den räckvidd, som rörligheten medger under en dagsutflykt.

Då man på det nyss skisserade sättet tänker sig befolkningen i ett urbaniserat land uppdelad i ett antal till sin utbudsstruktur likvärda stadsområden, aktualiseras frågan, om vilka effekter en sådan fysisk de- koncentration får på ekonomisk, politisk. vetenskaplig och kulturell samordning mel- lan verksamheterna i de skilda regionerna. Hur skall centraliserade avgöranden och an- nan organisatorisk samverkan kunna åstad- kommas i ett decentraliserat fysiskt skal?

Det blir naturligtvis tekniken och kostna- derna för transporter, som avgör vad som är möjligt. Meddelanden iform av ord, siff- ror och bilder är knappast längre något pro- blem. I varje fall inom en enskild nation kan en slumpmässig åtkomst åstadkommas utan egentlig distansfriktion, i synnerhet om man breddar användningen av enhetsportots princip.

Det stora problemet uppträder med de slag av information som kräver direkta per- sonkontakter. Idealet är naturligtvis, att man kan färdas mellan regionerna från vil- ken utgångsort som helst till vilken desti- nationsort som helst utan att behöva slussas in i ett tidtabellslagt linjenät av mark- eller lufttransporter. På samma sätt som man på

den inomregionala nivån förutsätter slump- mässig åtkomst till alla utbud från alla bo- stadslägen, så bör man på den interurbana nivån förutsätta samma frihet att röra sig mellan centra. Dessa färder mellan centra skulle inte behöva ta mycket längre tid än de interna förflyttningama tvärs igenom ett enskilt stadsområde. De funktionärer, som behöver stå i nära kontakt med varandra, hade i så fall inte något särskilt att vinna på att samlas till ett utvalt styrningscen- trum. I en rättvis stadsstruktur är det näm- ligen inte önskvärt med en särskild huvud- ort, eftersom existensen av en sådan måste medföra olikheter mellan regionerna i den till sina arbetsplatser bundna befolkningens möjligheter att upprätthålla personliga kon- takter med beslutsfattare, de må höra till förvaltningen, företagsvärlden eller organi- sationerna. Transportapparat och sekretari- atsorganisation måste kunna medge, att den befolkningsgrupp som har att upprätthålla interurbana kontakter kommer att kunna agera i en »stad utan geografiskt läge». Detta är för övrigt också ett av Villkoren — kanske det viktigaste — för att stads- områdena skall förbli lika stora. En följd av detta betraktelsesätt är att det inte får vara en slentrianmässig självklarhet att in- stitutioner av så kallat riksintresse nödvän- digtvis skall befinna sig på samma plats som de centrala statsorganen.

Den utopiska föreställningen om en rätt- vis stadsstruktur kan antyda vissa kriterier för bedömningen av de övre och undre be- folkningströsklar i ett existerande stadssys- tem, som inte kan härledas ur ett rent företagsekonomiskt synsätt. Vi accepterar som en ofrånkomlig del av det ekonomiska systemet, att mindre effektiva verksamhets- enheter slås ut vare sig det drabbar ett litet brukssamhälle eller sker mera omärkligt i en större ort. Men det är välfärdsstatens storslagna grundidé, att för den skull inte den ene individen av omständigheterna skall slås ut av den andre vad gäller fundamenta— la livsvillkor. Av detta borde bland annat följa, att man skulle sträva efter att till— handahålla omgivningsstrukturer, som först och främst har en tillräckligt rik arbets-

marknad för att ge stabilitet även när nä- ringslivet måste göra snabba omställningar och vidare ge möjligheter för medlemmar av samma hushåll att ägna sig åt förvärvs- arbete inom mycket olika yrkesområden. I andra rummet kommer sedan att tillgången till offentliga tjänster och kulturutbud bör vara så fördelat, att inte den ene sätts i ett sämre läge än den andre på grund av sin bostadsort. På kort sikt är dessa villkor ouppnåeliga hos oss genom bindningen till det förflutnas restriktioner. Men som ett möjligt mål på längre sikt kan saken disku- teras.

Låt oss först stanna vid den övre grän- sen för stadstillväxten, vid storstadsproble- met. En stad växer först och främst genom att det tillkomm:r nya arbetsplatser. Arbets— marknaden blir i regel samtidigt mer och mer differentierad. För den som söker gö- ra karriär eller för den som helt enkelt vill byta arbetsgivare uppträder valbara vakan— ser allt tätare per tidsenhet. Det blir ock— så gradvis allt lättare för medlemmar av samma hushåll att få arbete lokalt även om de har mycket olika yrken. På mot— svarande sätt blir utbudet av konsumtions— varor allt rikare. De offentliga tjänsterna och kulturutbudet får ett mer och mer dif- ferentierat innehåll. De tycks också i många fall få en i förhållande till befolkningsun— derlaget växande volym. Även informations- flödet i alla dess varianter utvidgas. Det uppkommer kort sagt ett överflöd av ef— tersträvansvärda kombinationsmöjligheter— av farten kanske mer än någon rimligtvis kan behöva och kanske till och med mer än åtskilliga mår riktigt väl av. Kombi- nationsmöjligheterna i storstadens omgiv- ningsstruktur är i och för sig neutrala i för- hållande till vad som anses vara gott eller ont. Även företagare i kriminalitt har det bättre förspänt där än någon annanstans.

Om man nu ställer som villkor att det skall existera intern rättvisa, så bör hela utbudet vara i lika mån tillgängligt för alla hushåll inom stadsområdet oavsett var bo- stadsbasen ligger. Idealet är slumpmässig åt- komst som om saken rörde sig om ett myc- ket stort kontorslandskap. I verkligheten

» l l | l

kan man naturligtvis inte komma ifrån för- flyttningstid, men man kan stipulera att denna per dag och hushåll inte skall få ha stor spridning kring ett medeltal, då det gäller att genomföra ett och samma dags- program. Förutsättningen för detta är i sin tur att alla hushåll har tillgång till samma kombinationer av transportmedel.

Som framgår av observationer (Häger— strand 1970) och för övrigt tämligen själv- klart är den jämnt fördelade slumpmässiga åtkomsten lättast att komma i närheten av i de mindre orterna. En liten tätort och en stad på 50 000 invånare skiljer sig inte myc- ket från varandra. Cykel och bil är ungefär likvärda. Alla har lika möjligheter att kon- kurrera om utbuden och ingen utbudspunkt ligger egentligen obekvämt sett från något bostadsläge. Det finns ingenting i själva storleken av bebyggelseenheten som fram- bringar en ekonomisk och social segregering av invånarna. I den mån sådan förekom- mer har den andra grunder. Å andra sidan är utbudsalternativen begränsade.

Med ytterligare växande storlek i folk— mängd och utbudsalternativ följer en till- tagande konflikt mellan rummet som tid och rummet som utrymme. Om man önskar vidmakthålla utrymmet måste man vidkän— nas större förflyttningsavstånd. Invånarna delas upp i välbelägna och mindre välbe- lägna regionala grupper och i rörliga och mindre rörliga klasser, beroende på vilka transportmedel de disponerar. Någonstans når man så småningom en gräns vid vilken under givna transportbetingelser det finns hushåll som har så perifert belägna bostads— baser, att de i praktiken kan utnyttja en- dast en del av regionens utbud. Det är na- turligtvis mest kännbart när arbetsmarkna- den upphör att vara slumpmässigt åtkom- lig i sin helhet. I själva storleken ligger nu en segregeringsfaktor. Hushållen i de perifera lägena måste komma att känna av den slumpmässiga åtkomstens sammanbrott långt innan centralt belägna företag och or- ganisationer blir störda av saken.

Den enskilde söker motverka nackdelar- na med tillväxten genom att skaffa sig ett individuellt transportmedel. Detta är emel-

lertid i och för sig en trängselfaktor som steg för steg sätter ner allas rörlighet. Sam- hället kan försöka återställa regionens ho- mogenitet med investeringar i transportap- paraten. Men nya nätverk har genom sitt krav på geometriskt sammanhang en ena- stående förmåga att placera intäkterna på ett håll och kostnaderna ( i förstörd miljö) på ett helt annat. Gängse ekonomiska kom— pensationer täcker i regel inte det fallet.

Dessutom blir hjälpen bara temporär. Vil— ka avancerade transportanordningar man än förser en växande storstad med blir avlast- ningen inte bestående såvida man ej sam— tidigt inför kontroll av etableringen av nya verksamheter.

Vid en viss storlekssituation måste man sålunda ha anledning fråga sig om inte det nytillkomna hushållet i en förort för sin del skulle hamna i en lika alternativrik om— givningsstruktur och vinna en bättre slump— mässig åtkomst av önskvärda utbud genom att slå sig ner i en ort, som ännu var liten nog att medge fri användning av individu- ellt fordon. Slutsatsen är naturligtvis spe— kulativ. Men det vore värt ett empiriskt studium att söka komma underfund med vid vilken gräns storstadsområdet börjar mista sin homogenitet ur de boendes syn- punkt och därmed bli ett stadsområde bara till namnet.

I den stora staden är det tämligen säkert arbetsmarknaden, som först uppträder som den kritiska faktorn i åtkomstsituationen. Resan till jobbet är en tidsmässigt tung post i den totala transportbudgeten. Om den måste sträckas ut långt går till slut all övrig rörelsefrihet under arbetsdagen förlorad. Utbuden inom varu-, tjänste- och kultursek- torerna kan däremot få en sådan variations- rikedom och mängd i och med att ett stor- stadsområde växer, att mindre stadsområden omöjligen kan överträffa detta. Det är knap— past troligt, att några hushåll inom" regionen i dessa avseenden förlorar på tillväxten hur långt den än går. Möjligheterna att nå ut till rekreation i naturen går väl däremot i allmänhet bakåt med tillväxten och likaså åtminstone det psykologiska avståndet till centra i den regionala maktstrukturen, detta

inte beroende på de interna transportavstån- den utan på den anonymisering av sociala relationer, som en stor folkmängd oundvik- ligen måste föra med sig.

Hur det än förhåller sig med de sistnämn- da något svårfångade faktorerna bör man kunna hävda, att i det moment regionen bryts upp i rumsligt åtskilda delarbetsmark- nader då kan nytillkommande hushåll och samhället i stort få en gemensam fördel av att börja bygga på något annat stadsområde, som ännu ligger innanför homogenitetsgrän- sen.

Samhällets intresse av att tillväxten för- delas mellan regionerna inom det existe- rande stadssystemet sammanhänger emel- lertid inte i första hand med de inomregio— nala olikheter, som kan vara för handen i ett storstadsområde. Det ligger mera i att så långt möjligt motverka de mellanregio- nala olikheterna som för situationen i en riktning bort från den rättvisa stadsstruktu- ren. Uppgiften måste vara att se till att utbudsförsörjningen till sin sammansättning på så många ställen som möjligt närmar sig det bäst försedda storstadsområdet.

Om man söker definiera ett nedre trös- kelvärde för vad som är möjligt att åstad- komma i utjämnande riktning ger inte ar- betsmarknaden några alldeles klara krite- rier med den kännedom om saken som finns för närvarande. Den blir givetvis allt mind- re alternativrik med sjunkande befolknings- underlag, men det är inte teoretiskt möj— ligt att säga hur stor den skaH vara och hur sammansatt för att tillgodose det uppsatta kravet på arbetstrygghet.

Varuförsörjningen ger heller ingen klar indikation. Sortimentens bredd och djup av- tar också kontinuerligt. De når för övrigt knappast sina verkligt kritiska nedre tröskel- värden förrän ute bland småorterna.

De tyngre vägande utbuden inom den of- fentliga sektorn däremot faller undan mera trappstegsvis med sjunkande befolkningsun- derlag. Därav följer, att så snart man här ställt upp listan över de utbud, som skall ingå i jämförelsen, så kan man direkt peka ut hur långt ner i serien av existerande stadsområden den rättvisa stadsstrukturen

kan sträcka sig. Ju mera den tekniska ut- vecklingen på olika områden _ men sär- skilt inom utbildning och sjukvård — leder fram till att antalet utbudsenheter blir stör- re och färre, desto mera inskränkes antalet regioner inom vilka likhetskriterierna kan helt uppfyllas.

4.3 Förutsättningarna för en »rättvis> stadsstruktur i Sverige

Som avslutning skall nuvarande situation i Sverige ses mot bakgrunden av den nyss tecknade bilden av hur en ur hushållens syn- punkt rättvis stadsstruktur ser ut.

De mätningar, som rapporterades i av— snitt 3, visade tydligt nog att befolkningen i landet lever under mycket olika villkor vad gäller möjligheten att bekvämt komma åt även rätt vardagliga utbud, sådana som storstadsbon ser som en självklar och omist- lig del av sin lokala omgivning. Man kan visserligen hävda, att marknadsunderlagen och existerande efterfrågeförhållanden inte medger mycket större likställighet än den vi har. Men detta är irrelevant. Saken gäller inte fördelningen av utbud i en nu existerande efterfrågesituation med alla dess geografiska, ekonomiska och psykologiska aspekter. Den gäller däremot hur man på lång sikt skulle kunna försöka ändra bebyg— gelsestrukturen och transportsituationen i så— dan riktning, att alla utan fysiska barriä— rer kan träffa sina personliga val bland de utbud, som ett modernt samhälle säger sig vilja erbjuda på ett likformigt sätt. Så länge inte det villkoret är uppfyllt är näm- ligen rätt mycket annat i den jämlikhets- diskussion som förs tämligen overkligt.

Enskildheterna i olikheterna skall inte tas upp igen. Nu gäller saken uteslutande vis- sa sidor hos de båda variabler, som ligger i botten av problemet: befolkningens fördel- ning och den fysiska rörligheten.

I flera sammanhang har det upprepats, att vår ursprungligen agrart betingade be- folkningsfördelning med sin pålagda hierar- kiska centralortsstruktur inte passar som ram till verksamheterna i ett industri- och tjänstesamhälle. Den saken har hittills grad-

vis reglerat sig utan medveten samordning med hjälp av netto-omflyttningen och såda— na nya trafikmedel som bilen och flyget. Men det är också tydligt, att självreglering- en lätt kan ta en sådan riktning att diverse olikheter snarast kommer att förstoras fram- åt i tiden, om man inte anbringar vissa mot— mekanismer på ett medvetet sätt. Man mås— te göra klart för sig, att det inte finns nå- gon automatisk spärr, som stabiliserar be- folkningsförskjutningarna i och med att gles— bygdens folkmängd snart har nått sin bot- tennivå. Det finns många möjliga fortsatta förlopp i riktning mot större eller mindre bebyggelsemässig centralisering. Ifall man nu önskar vrida de fortsatta förändringarna i riktning mot någonting som liknar en rätt— vis stadsstruktur, bör man nog därför sär- skilt uppmärksamma tre hörn av en och samma kritiska triangel. Dessa är 1) stor- städernas övre befolkningsgräns, 2) den ned— re gränsen för befolkningsunderlaget kring fullfjädrade landsdelseentra och 3) den in- terurbana transportapparaten.

Om man skall ha rätt att anse, att om— givningens alternativrikedom i viktiga avse- enden ökar med bostadsregionens sysselsätt- nings— och befolkningsmässiga storlek, mås— te ett bestämt villkor vara uppfyllt. Det är att man inom ramen för samhällets givna arbetsorganisation skall vara i stånd att fär- das innanför hela regionen från vilken bo- stad som helst till vilken arbetsplats som helst. Detta är för övrigt ett gemensamt in- tresse för näringsliv och hushåll, en sak som Andersson (1969 5.26) uttrycker på följande sätt: »När arbetskraften söker en bosättning efter hela familjens värderingar av fritidsmiljö, skolmiljö och arbetsmöjlig- heter för samtliga familjemedlemmar stiger självfallet kravet på en enhetlig arbetsmark- nad, eftersom varje yrkeskategori då sprids i rummet på ett i förhållande till arbets- platsspridningen okoordinerat sätt. Efter- strävas dessutom stabilitet i bosättningsmön— stret samtidigt som arbetskraften vill ha möjligheter att byta arbete efter arbetsmark- nadens förändringar, så förstärks produkti- vitetsvinsterna av den enhetliga arbetsmark- naden.» Med detta betraktelsesätt brytes

den klassiska föreställningen, att den en- skilde arbetstagaren skall förväntas flytta sin bostad efter belägenheten av varje ny arbetsplats.

I svensk praxis har man gärna antagit, att A-regionerna i stort sett utgör sådana homogena arbetsmarknader. Så är naturligt- vis inte fallet i dem som har den största ytvidden (jfr Erson 1969). Valet av 30 km som lämplig maximal pendlingsradie i denna studie bygger på en något mera konservativ men i och för sig ännu mera schablonmäs- sig föreställning. Det är naturligtvis inte det geometriska avståndet, som är avgöran- de. Detta är endast en approximation till tidsåtgången. Men tidsåtgången stiger inte bara med stigande avstånd. Den beror ock- så på vilka färdmedel, som står till förfo- gande. För den som måste lita till kollek— tiva trafikmedel kan nog ett avstånd på 30 km vara helt acceptabelt, om tåg- och buss- turer passar bra till arbetstiderna. Men en cirkelyta med samma radie ligger inte öp- pen för honom med slumpmässig åtkomst på det sättet som den gör för den som har ett individuellt fordon. Tidsåtgången beror också på konkurrensen om trafikutrymmet. Genom trängsel kan ett stadsområde även inom en jämförelsevis liten yta bli så svår- framkomligt, att det inte längre bildar en homogen region för slumpmässig åtkomst av utbuden ens för bilisten. I den situatio- nen är det upplagt för interna olikheter med hänsyn till arbetsmarknad, skolor och dylikt, som kräver dagliga resor.

Regionens egen reaktion är givetvis att förorda transportinvesteringar, som lättar trycket, eventuellt i kombination med ökad bebyggelsetäthet. Så länge det saknas funge- rande prisbildning på stadstrafik och på utrymme eller administrativ kontroll av ny— etableringar förefaller det dock knappast troligt, att man någonsin kan bygga bort trafikträngsel. En attraktiv region torde all- tid komma att dra till sig verksamheter upp till gränsen för sin transportpotential hur utspekulerade lösningar man än kan kom- ma fram till från teknisk sida.

Samhället, som för att kunna skapa en rättvis stadsstruktur måste hushålla med

befolkningen — hos oss en knapp resurs — med hänsyn till dess fördelning mellan regionerna, skulle kunna ha skäl att upp— fatta storstadens sönderfall i delarbetsmark— nader som ett tecken på att storlekströskeln för ett enskilt stadsområde passerats och att hushållen borde ges möjlighet att söka sig till något mindre regioner som ännu i sin helhet ger slumpmässig åtkomst.

En intressant fråga i vårt land är nu om vårt största stadsområde har passerat sin övre tröskel enligt ovanstående sätt att se saken ur hushållens synpunkt. Ett mera ingående svar på den frågan måste anstå till dess pågående undersökningar över hushållens to- tala tidsanvändning i olika typer aV omgiv— ningar förts till slut. Tills vidare finns det bara spridda data om pendlingsmöjligheterna i Stockholmsregionen att bygga på.

Definitionen av vad som är acceptabel daglig pendlingstid är avgörande för hur stort område kring ett bestämt bostadsläge, som kan räknas till dess arbetsplatsmark- nad. Man kan visserligen teoretiskt räkna fram en bestämd yttre gräns för varje in— divids dagsprisma, så snart hans absolut ofrånkomliga handlingsprogram är givet (jfr. avsnitt 2). Men de flesta skulle i prakti— ken säkert föredra ett mindre pressande rö— relsemönster än så. Vad som uppfattas som lagom innanför det fysiskt möjliga dagspris- mats gränser är således en fråga om indivi- duella preferenser. De pendlingstider, som förekommer i landets olika delar i dag, kan ge en första approximativ uppfattning om saken.

Aktuella uppgifter om fördelningen av de restider, som hushållen lägger ner på olika ändamål, förekommer mycket sparsamt. AMS anger i en beräkning utförd i maj 1967, att resorna mellan bostad och ar— betsplats i storstadslänen till 75 procent tog kortare tid än 30 minuter (AMS 1968: 9). Ytterligare 15 procent tog mellan 30 och 45 minuter. Endast 3 procent sträckte sig över en timmes tid.

En intervjuundersökning i tre västskånska förorter i maj 1969 (Lewan 1969) bland de yrkesverksamma av vilka för övrigt 90 procent var bilresenärer, gav en mera de—

Tabe/137. Färdtider mellan bostad och ar- betsplats för yrkesverksamma i Bjärred, S' Sandby, Löddeköping i maj 1969.

F ärdtid Antal Proeentandel —10 min 345 25 11,20 450 33 21—30 424 31 31—45 93 7 46-60 27 2 61— 23 2

Totalt 1 362 100

taljerad tidsfördelning (tab. 37).

Det alldeles övervägande flertalet håller sig inom 30 minuters restid. På grund av orternas lägen i förhållande till kringliggan- de större arbetsplatser kan dessa data na— turligtvis inte ge en alldeles representativ föreställning om situationen i hela Malmö— Lund-regionen.

Vi kan emellertid jämföra med en grupp i en extremt annorlunda omgivningssitua— tion, nämligen glesbygdens skogsarbetare (tab. 38). Tidsklasserna avviker tyvärr nå- got från de nyss angivna. Färdtiderna är här något längre än i de skånska förorter- na men inte anmärkningsvärt mycket läng- re. Siffrorna överensstämmer åtminstone ganska väl med AMS data från storstads— länen.

Om man vill söka gå ett steg längre i analysen oesh verkligen försöka komma un- derfund med hur pendlingstid värderas i förhållande till annan tidsanvändning torde en av de mera tillfredsställande metoderna vara att observera faktiskt beteende i sam— band med byten av bostad och arbetsplats. Man kan dock inte vänta sig ett resultat,

Tabell 38. Skogsarbetarnas färdtid till arbe- tet enligt Benz-Yttermyr 1966.

Färdtid Antal Procentandel —1 5 min 868 34 16—30 914 36 31—45 480 19 46—60 200 8 61—75 53 2 76— 23 1

Totalt 2 538 100

Tabell 39. Ändringar i tidsavstånd till arbe- te efter bostadsbyte i västra Skåne.

Restid före Restid efter

Tidsklass Median Median Diff. 0—4 min. 2.5 min. 6,7 min. 4.2 min 5-9 7,5 11,7 4,2 10—14 10,5 14,4 3,9 15—19 17,5 17,5 0 20—24 22.5 20,1 — 2,5 25—29 27,5 24,0 — 3,5 30— 37.5 28.5 _ 9,0

som är oberoende av strukturen hos den omgivning i vilken undersökningen utförs. De tidsrelationer, som kommer fram, är naturligtvis inhägnade av de valkombinatio— ner, som verkligen stått öppna under ob— servationsperioden.

I en undersökning, utförd inom Västra Skåne (Carlsson 1969), har ett försök gjorts att bestämma om personer som bytt bostad, medan de varit verksamma på samma ar- betsplats, sökt sig närmare denna eller ej. Hypotesen var, att flyttningarna skulle av— slöja vilka ansträngningar man gjorde att komma nära arbetsplatsen. Materialet ut- gjordes av något mer än tusen flyttare, som varit anställda längre tid än ett år vid re- gionens tio största företag. Undersökningen avsåg åren 1964 och 1965. Vid sidan av Malmö och Hälsingborg är det till utsträck- ningen ganska små orter, som kommit med, och man kan därför inte vänta sig att några mycket kraftiga reaktioner skall kunna ob- serveras. Men det finns likväl ett talande mönster i såväl avståndsfördelningarna som deras förändringar.

Avståndet mellan bostad och arbetsplats var i utgångsläget sådant i alla orterna med undantag av Malmö, att 60 till 80 procent av de tillfrågade hade mindre än 20 minu- ters färdtid till arbetet. I Malmö måste där- emot något mer än 50 procent färdas läng- re tid än 20 minuter och 24 procent längre tid än 30 minuter. Omfördelningen av tids- avstånden efter flyttningen blev inte särskilt stor. Men sammantaget förlängdes de kor— tare restiderna och förkortades de längre en- ligt tab. 39. I tabellen har flyttarna grup- perats i femminutersgrupper före flyttning-

en. Efter flyttningen är varje grupp spridd på både längre och kortare avstånd. De nya tidsavståndens median anges.

Detta resultat skulle kunna tolkas så, att i denna region väger andra faktorer än tids- avståndet till arbetsplatsen tyngre upp till omkring 20 minuter. De som från början befinner sig längre bort, strävar däremot efter att komma närmare arbetsplatsen. Man kan dock inte alldeles utesluta att lokalise- ringen av nyproducerade bostäder inom or- terna ger en viss ofrivillig fördelning av tidsavstånden för alla dem som önskat höja sin lägenhetsstandard vid flyttningen. Före flyttningen bodde hälften fullt modernt, men efter flyttningen mer än tre fjärdede— lar. Också flödet i riktning mot villa och insatslägenhet kom fram tydligt.

En samtidig minskning av inneboendefor— men sammanhängde med att 16 procent av bostadsbytena skedde i samband med gifter- mål.

Om man mot bakgrunden av det anförda erfarenhetsmaterialet tar sig friheten välja vissa normvärden som acceptabla eller maximalt tillåtliga för arbetsresan, så ställs man sedan inför uppgiften att bestämma var motsvarande gränslinje egentligen går i terrängen sett från skilda startpunkter. Det- ta är inte enkelt att göra på ett entydigt sätt. Framkomligheten i ett storstadsområde — och för övrigt vilket område som helst — har en komplicerad tidsgeografisk struktur. Det är bara fotgängaren, som alltid och överallt är ungefär lika långsam. I varje vald punkt ger det kollektiva trafiksystemet däremot en specifik räckvidd, som pulserar under dagens lopp mellan ganska vida grän— ser, olika i olika riktningar, beroende på skiftande turtätheter, kombinationsmöjlighe— ter i noderna och i någon mån också färd- hastigheter. Farbarheten med bil fluktue— rar på motsvarande sätt men huvudsakligen i takt med den växlande trängseln. I ett storstadsområde är cyklisten i det närmas— te ur räkningen på andra ställen än i ytter— områdena. Framkomligheten i hans skala blir snarast en funktion av årstiden. Det finns ingen metod, vilken medger att man i ett grepp får fram en synoptisk bild av

Figur 35. Tidsavstånd med kollektivtransportmedel klockan 07.00—08.00 under normalarbetsdag vid stickprov av punkter i Stockholmsområdet (Stockholm, Solna och Sundbyberg) hösten 1969. Tids- avståndslinjer för 20, 40 och 60 min.

den mångdimensionella matris som över da- gen, veckan och året visar hur alla punkter ligger i förhållande till varandra tidsmäs- sigt med alla kombinationer av färdmedel. Enda sättet att nå en approximativ före-

ställning om saken är än så länge att samp- la lägen, färdmedel och tidpunkter och studera dem var för sig. Ett begränsat an- tal analyser av den typen skall anföras, dels beträffande kollektivtrafiken i Stockholms-

området, dels en annan större ort med om- givning.

Av praktiska skäl var det nödvändigt att inskränka tidsbestämningarna i Stockholms— området till Stockholm, Sundbyberg och Solna. Tidsavståndslinjerna har dock i vis- sa fall kunnat dras ut något utanför denna yta. Arbetsunderlaget utgjordes av Stock- holmskartan 1968 utgiven av Storstockholms lokaltrafik. Denna karta är täckt med ett kvadratiskt rutnät, vars celler är 1,5 )( 1,5 km. Skärningspunkterna i nätet utgör den mängd inom vilken start- och mållägena valts. Startpunkterna koncentrerades till Vällingbysektorn och till en linje från Sät- ra till Bagarmossen (fig. 35). Målpunkterna däremot består av samtliga skärningspunk- ter i nätet, som föll innanför det avgrän- sade undersökningsområdet. De prövade punkterna ligger i utkanterna därför att det

är befolkningen där, som först känner av när storleken börjar isolera stadsdelar från varandra. Att man från centrum när hela storstadsregionen på tiden 40 21 60 minuter är ett trivalt faktum i detta sammanhang.

I alla beräkningar användes den turtät— het som råder i det kollektiva nätet mellan 0700—0800 under normalarbetsdag. En per- son antogs gå till och från hållplatser med hastigheten 100 m/min (6 km/tim.) Vid skattningen av gångavståndet togs hänsyn till större barriärer i form av vikar eller avstängda områden men inte till detaljerna i gatunätet för övrigt. Färdhastigheten med de kollektiva färdmedlen infördes på ett något skiftande sätt. Vid mätningar, som rörde tunnelbanesystemet, följdes de tider som framgår av den officiella turlistan. Färdhastigheten med buss sattes däremot genomsnittligt till 27 km/tim, såvida inte

”&_mncqu

"Mn—47

*n-u "nu..."

357"

Figur 36. Tidsavstånd med kollektivtransport— medel klockan 07.00—08.00 under normalar- betsdag vid stickprov av punkter i Västerås kom- munblock hösten 1969.

turlistan direkt gav anledning till annan be- dömning.

Väntetiden vid hållplats sattes lika med halva intervallet mellan två avgångstider. Tiden för byte mellan två tunnelbanetåg sattes konstant lika med 2 minuter, vilket får anses vara en optimal situation.

Med dessa faktiska förhållanden och an- taganden som bakgrund förutsattes det, att en individ förflyttar sig från varje vald startpunkt till alla nätets målpunkter med sekvensen gång, kollektivt transportmedel och gång. Som har framgått, var det nöd— vändigt att göra flera approximationer, men dessa konstruerades så att ett mått på bästa möjliga framkomlighet skulle falla ut. Det är således en förhoppningsfull bild av fram- komligheten som tecknas. Tidsavståndslin- jerna för 20, 40 och 60 minuter redovi- sas (fig. 35).

Till jämförelse valdes ett av de medel- stora stadsområdena i landet, nämligen Väs- terås kommunblock. Valet av start- och målpunkter gjordes återigen med hjälp av skärningspunkterna i ett kvadratiskt rut— nät med cellstorleken 1,5 X 1,5 km. Bland dessa valdes till prövningspunkter tre lägen inom Västerås tätort och ett i vardera av tätorterna Dingtuna, Skultuna, Tillberga och Irsta. Liksom förut antogs, att resor- na sker mellan klockan 0700—0800 under normalarbetsdag. Väntetiden vid busshåll- plats inom Västerås sattes lika med halva intervallet för turtätheten. För resor från

%s"-mun. 2116

någon av de kringliggande orterna samman- slogs gång och väntetid och skattades till 12 minuter. De resande antogs förlägga sin av- färd så att ingen väntetid skulle överstiga 10 minuter. Tidsavståndslinjerna för 20 och 40 minuter redovisas (fig. 36) där detta är möjligt, varjämte de ungefärliga ankomst- tiderna till isolerade punkter anges med tal.

Om man nu går så långt som till att stöd- ja sig på den förut citerade undersökningen från västra Skåne och förmoda att 20 mi- nuter är den restid till arbetet, som inte medför några särskilda olägenheter, får kollektivresenären inte in vare sig hela Stockholmsområdet eller hela Västeråsom- rådet innanför sin räckvidd. Från förorts— lägen på jämförliga avstånd kan inte Stock— holms och inte Västerås centrum nås inom tidrymden.

En välanpassad storstadsbo finner natur- ligtvis, att 20 minuter är en löjligt kort res- tid. Om den då fördubblas till 40 minuter — en restid som torde inbegripa tre fjärde- delar av de i dag utförda pendlingsresoma

_ 4. -a ... .a..—

*””...

Autumn

* IlvuulA

(Au—m.....

— så visar sig Stockholmsområdet fortfa- rande vara långt ifrån uppnåeligt i sin hel- het. Från de yttre bostadslägena når man dock hela eller stora delar av innerstaden. Men de perifera områdena kommer inbör- des att ligga tidsmässigt oåtkomliga från varandra. I Västerås däremot täcker tids- avståndet 40 minuter tämligen väl alla de målpunkter, som befinner sig inom tät- bebyggelsen. Från vilken startpunkt som helst inom Västerås når man hela stadsytan och dessutom i det allra närmaste ut till förorterna. Sett med utgångspunkt från des- sa når man omvänt större delen av Väs— terås från Irsta och Dingtuna, men från Tillberga och Skultuna inte de östra och västra ytterkanterna.

För att återgå till Stockholmsområdet är det först sedan man sträckt sig till 60 mi- nuter, det vill säga den restid, som inte ens de avståndsvana skogsarbetarna syns villiga att acceptera (tab. 38), som man till nöds kan påstå att varje bostadsläge inom Stock-

holm, Solna och Sundbyberg har varje an- nan punkt tillhörande området inom räck— håll med kollektivtransport. Skulle man ut- vidga beräkningarna till att omfatta hela regionplaneområdet framstod naturligtvis de perifera orterna som ännu mera avskilda från stora delar av sin region.

Då man inom Stockholm jämför tidsav— stånden med pendlingsdata framgår det för övrigt ganska tydligt, att just 40 minuter är en tämligen viktig gräns och att 60 minuter är en närmast definitiv sådan. Det— ta tar sig bland annat uttryck i att ut- bytet av arbetskraft tvärs över Slussen är ringa. Pendlarna från Hässelby stannar till 39 procent innanför 40 minuter och till 88 procent innanför 60 minuter. Motsvarande tal för pendlarna från Långbro i Stockholms sydkant är 89, respektive 96 procent. Pend— lingstiderna i Stockholmsområdet regleras på ett nästan helt tvingande sätt av att ar- betsplatserna är så starkt koncentrerade till innerstaden. På restidssidan är valfriheten

i den stora staden för närvarande tämligen illusorisk. Det går dock inte att med stör- re precision komma åt individernas restider med en kartografisk jämförelse, eftersom många förvärvsarbetande färdas med egen bil och således är bundna till andra tids- avståndslinjer.

Om man ser på Västeråsområdet ur bilis- tens synpunkt, lär man kunna utgå ifrån att man hinner minst dubbelt så långt som den kollektivresande på samma tid. Inom Stockholmsområdet torde det privata for- donet ge motsvarande fördelar, så länge man inte måste passera genom innerstaden. Man kan emellertid knappast uttala sig om områdets enhetlighet sett ur bilistens syn- punkt utan omfattande empirisk tidtagning vid systematiskt upplagda experimentfärder under olika tider på dagen eller — ännu bättre — med en simuleringsmodell. Det iro- niska läget beträffande bilen i storstaden är ju just det, att för var och en som upp- täcker hur smidig den är, försämras fram- komligheten en liten gnutta för alla andra. Det är precis samma fenomen som att ägarna av de bekväma checkhäftena uppe- håller betalningsköerna i snabbköpen. Kost- nadsövervältringar av denna typ kräver ett teoretiskt studium av ett slag som hittills knappast har utförts med metoder, vilka är både fysiskt och samhällsekonomiskt realis- tiska.

I de nyss gjorda jämförelserna har stads- områdena setts som homogena ytor, innan- för vilka det vore lika önskvärt att förbin- da vilka parvisa punkter som helst. Om man vill befrämja ett fritt val av sociala kontak- ter är detta ett realistiskt krav. Ser vi me- ra begränsat på relationen bostad — ar- betsplats, är det för närvarande inte riktigt så på grund av den starka koncentrationen av arbetsplatser till stadscentra. En sådan koncentration har haft sitt berättigande av bland annat det skälet, att de boende på lika avstånd i alla riktningar runtomkring kunnat nå utbudet på lika villkor. Kon- centrationen innebar också, att hushållen och företagen hade samma arbetskrafts- och arbetsplatsmarknader. Men vid tillväxt av bostadszonerna bortom en viss gräns, blir

så småningom ytterområdena så avlägsna från centrum, att de som bor ytterst börjar bli diskriminerade av tidsbarriären. Den pågående spridningen av arbetsplatser är i viss mån en reaktion på detta förhållande. Men spridningen får som förut påpekats i sin tur den följden, att om man inte kan övergå till individuella färdmedel utan mås- te hålla fast vid de kollektiva så blir både hushållen och företagen tvungna att opere— ra inorn mindre sektorer än hela stadsom- rådet.

För att man skall få en rättvis bild av vilken verkan de nuvarande tidsavstånden har, är det lämpligt att försöka se dem mot bakgrunden av hur utbudet av arbetsplat- ser fördelar sig i rummet. Vi kan anta, att detta utbud tillräckligt väl speglas av var den förvärvsarbetande dagbcfolkningen hål- ler till. Det är naturligtvis en brist vid den jämförelsen att inte hela Storstockholm kom- mer med. Detta har tills Vidare varit en övermäktig uppgift. En tillräcklig föreställ- ning om huvudtendenserna erhålles dock redan av ett begränsat material.

Tabell 40 beskriver arbetsplatsutbudet in- om restidszoner i Stockholm och Västerås. I det förra området är det ytterstadslägena, som ansetts vara mest intressanta. Det är ju odisputabelt att ett centralt bostadslägc i Stockholm ger tillgång till landets största arbetsmarknad, vilka tidsavståndsvillkor man än väljer.

Innanför ZO-minuterszonen är utbudet av arbetsplatser i de flesta fall litet i Stock- holmsområdet, jämfört med de centrala lä- gena i Västerås. Ålsten och Västerås är dock ungefär likvärdiga. Å andra sidan ger ett ytterläge i Stockholm ett mycket större utbud i absoluta tal än ett motsvarande förortsläge i Västeråsblocket (Tillberga).

I tidsavståndszonerna mellan 20 och 40 minuter erbjuder Långbro, Bagarmossen och Ålsten tio gånger fler arbetsplatser än som någonstans står att uppdriva i Västerås. En medelstor stad kan inte — och för den delen knappast Göteborg eller Malmö hel- ler — i detta rent kvantitativa avseende kon- kurrera med de bostadslägen i Stockholms— området, som ligger på sex till åtta kilome-

hu...—__ ._.—_._- j_...—

45.1—

rådena. Tabell 40. Utbud av arbetsplatser inom olika restidszoner i Stockholms- och Västeråsom- Arbetsplatsutbud i tidszoner från valda punkter i Stockholm, Solna och Sundbyberg (jfr fig. 35).

Ålsten, 6,5 km från Hötorget

Tidszon

Långbro, 7,5 km från Hötorget

Hässelby Villa- stad, 15 km från Hötorget

Bagarmossen, 8 km från Hötorget

—20 min. 25 000 ( 5 %) 7 000 ( 1%) 13 000 ( 3%) 4 000 ( 1 %) 20—40 min. 330 000 (66 %) 323 000 (65 %) 364 000 (73 %) 38 400 ( S%) 40—60 min. 121 000 (24 %) 97 000 (20 %) 65 000 (13 %) 284 000 (57 %) 60— min. 22 000 ( S%) 70 000 (14%) 55 000 (11%) 171000(34%)

Arbetsplatsutbud i tidszoner från valda punkter i Västerås kommunblock (jfr fig. 36).

Tidszon Västerås SV Västerås C Västerås NÖ Tillberga —20 min. 23 000 (48 %) 25 000 (54%) 5 000 (11%) 1 000 ( 2%) 20—40 min. 17 000 (26 %) 14 000 (29 %) 33 000 (69 %) 29 000 (62 %) 40— min. 8 000 (16%) 8 000 (17%) 9 000 (20 %) 17 000 ( 6%)

ters avstånd från centrum. Däremot är det helt klart, att en inte ringa del av utbudet inom området redan befinner sig längre bort än 60 minuter och att man således inte ens med en mycket generöst tilltagen pendlingsnorm kan påstå att Stockholmsom- rådet längre är en enhetlig arbetsmarknad.

Då man tar sig ut till det dubbla avstån— det, här representerat av Hässelby Villa- stad, ligger redan en tredjedel av arbets- platsutbudet bortanför 60 minuter. Upp till i varje fall 40 minuters resavstånd är det nu ingen egentlig skillnad mellan att bo i Stockholmsområdet eller i Västerås. Den stora skillnad som kvarstår, faller i zonen 40—60 minuter.

Det hade som sagt varit önskvärt med fler stickprov och en fullständigare täckning av hela Stockholmsområdet. Men redan vad som framkommit tyder på att en fortsatt koncentration av arbetsplatser till Stock- holms innerstad och en fortsatt utbyggnad av rena bostadsområden i ännu mera avlägs- na randlägen än vad som tagits med här, ger sådana tidsavstånd till det stora arbetsplats- utbudet, att ett hushåll inte gör någon för- lust genom att välja ett centralare bostads— läge i en medelstor stad. Det är under des- sa omständigheter inte förvånansvärt, att förslag framkommer om att bygga nya stads— centra, som i sig själva har storstadsdimen- sioner, i utkanterna av de redan existeran-

de storstadsområdena. Om detta sker, kom- mer man dock närmast att knyta dem till de regionala funktioner, som det gamla centrum har. Det kommer nämligen att mö— ta väldiga svårigheter att göra sådana fler- kärniga konstellationer till enhetliga arbets- marknader med slumpmässig åtkomst i alla interna platsrelationer, om det nu överhu- vudtaget är möjligt. Och om det inte är möjligt, måste man fråga sig, ifall inte både hushåll och samhälle kunde få ett gemen- samt intresse i att bygga ut stora landsdel- centra i stället med den gynnsamma följden att befolkningsunderlaget för kvalificerade utbud kunde stiga eller åtminstone vidmakt- hållas i regioner, som verkligen behöver en nivåhöjning.

En sak som inte har med arbetsplatsut— budet att göra men likväl förtjänar att be- aktas i en jämförelse, är den långa förnya— de tidsinsats, som måste göras i ett stor- stadsområde, om man från ett perifert bo— stadsläge önskar komma tillbaka till stads- centrum på kvällen. I den medelstora sta- den är fritidens utbud förvisso mindre, men det är åtkomligt utan ansträngning. Det borde för övrigt vara bara en fråga om ad- ministrativa arrangemang för att få exem— pelvis de kulturutbud, som på en och samma gång tillhandahålles i Stockholm, åtkomliga i mindre centra genom att varva dem i ti- den.

I stadssystemets nedre led kommer — som förut påpekats — delbarhetsegenskaperna hos viktigare tjänster i förgrunden vid bsdöm- ningen av vad som är minsta storlek för att ett samlat utbud av något som liknar storstadsstandard skall kunna tillhandahål- las. I den speciella situation, som den sven- ska bebyggelsestrukturen befinner sig i, till— kommer därjämte nödvändigheten att be- akta de funktioner dessa centra måste ha i ett större regionalt sammanhang. Vår be— folkning är utspridd över en stor yta, bc— strödd med ett stort antal småstäder och samhällen. För de bebyggelseenheter, som hur man än bär sig åt, måste förbli liggan- de utanför de fullt utrustade stadsområde— na, är det inte likgiltigt på vad sätt dessa kommer att fördela sig över landet. De på— verkar ju omgivningsstrukturen i gynnsam riktning långt bortom den snäva cirkel, in— nanför vilken utbuden fyller kravet på att vara slumpmässigt åtkomliga. Det är lätt att se av exemplen i avsnitt 3, hur utbyggna- den i Umeå medfört positiva tillgänglighets- effekter i stora delar av Norrland. Vid si- dan av att landsdelcentra måste byggas upp till avsevärd storlek, bör de således lokali- seras på det sättet i förhållande till varand— ra, att det uppkommer en utjämnande ef- fekt på mellanliggande zoner.

Kartserien i fig. 10, jämförd med sam- manvägningarna i avsnitt 3.10, visar tämli- gen tydligt bland vilka alternativ man har att välja, om man önskar bedriva en re- gionalpolitik, som utvecklar vårt bebyg- gelsesystem i riktning mot en rättvis stads— struktur. Inom de områden av landet, där det lokala befolkningsunderlaget (radie 30 km) överstiger 100 000 invånare är det helt klart, att man med ganska små uppoff- ringar och jämkningar skulle kunna på ett likformigt sätt tillhandahålla de flesta ut- bud av vikt på storstadsnivå i god propor- tion till befolkningsunderlagets storlek. De individuella huvudorterna i klassen är, räk- nat från norr, Sundsvall, Gävle—Sandviken, Falun—Borlänge, Uppsala, Västerås—Eskilstu- na, Örebro, Karlstad, Norrköping, Linkö- ping, Uddevalla—Vänersborg—Trollhättan, Skövde, Borås, Jönköping, Hälsingborg och

Kristianstad. Göteborg och Malmö—Lund faller naturligtvis ur dessa synpunkter i sam— ma klass som Stockholm, och inte bland de medelstora orterna. Det genomsnittliga av- ståndet inom det mellansvenska bandet av huvudorter och mellan skånska huvudorter visar sig med förvånansvärt ringa spridning vara 100 km. Detta är inte mer än att mellanliggande småorter och landsbygd be- finner sig i nästan den bästa position, vil- ken är teoretiskt tänkbar inom ramen för en rättvis stadsstruktur som måste läggas ut över en bakgrund av spridd bebyggelse. Då kravet på befolkningsunderlag sättes så högt som vid 100 000 invånare framträ— der två svårförsörjda problemregioner, en rätt liten och en mycket stor. Den första av dessa går från centrala Halland genom Småland och vidare över till Gotland. Stöd— jepunkterna här består av Halmstad, Växjö och Kalmar (befolkningsunderlag 50 000— 100 000 inv.) en konstellation som lämnar norra Kalmar län i ett isolerat läge. Redan träffade beslut utpekar Växjö som blivande huvudort bland dessa, trots att såväl Halm— stad som Kalmar har större befolkningsun- derlag i utgångsläget. en andra problemregionen består av nordvästra Svealand och Norrland. De stöd- jepunkter, som av befolkningsmässiga grun- der klart urskiljer sig här utanför Sundsvall, är Luleå—Boden, Umeå och Östersund. Hu- diksvall, Örnsköldsvik och Skellefteå faller just på gränsen 50000 invånare i lokalt befolkningsunderlag.1 Även om man räknar alla de nu uppräknade norrlandsorterna till klassen potentiellt möjliga centra i den rätt- visa stadsstrukturen blir tätheten mellan dem inte sådan att ens kustlandets småorts- och glesbygdsbefolkning kan bringas in i deras skugga på ett sätt som är likvärdigt med vad som kan ske i södra och mell;rsta Sverige. I den aktuella lokaliseringsproblematiken ter sig naturligtvis de nyss nämnda orterna med lokalt underlag på 100000 respektive

1 Noga taget är det i mitten av den triangel, vi'ken bildas av Hudiksvall, Söderhamn och Bollnäs, som befolkningsunderlaget i Hälsing- land når 50000 invånare inom radien 30 km.. Hudiksvall är därför inte något självklart cen- trum i regionen.

___—___—

A..—......-

i l | i | | l i

50 000 invånare som stabila och relativt oin- tressanta enheter i förhållande till alla de sysselsättningssvaga orter, vilka behöver omedelbart bistånd. Men i en regionalpoli- tik med längre sikt är det just dessa orter, vilka måste bli ryggraden i det bebyggelse- system, som vidmakthålles eller byggs ut, ifall man i fördelningens intresse vill skapa en hög och jämn utbudsstandard över hela landet. Om man samtidigt önskar dämpa storstädernas expansion måste man räkna med att ett stort antal hushåll inte vill hålla tillgodo med andra alternativ än dem som därnäst ger den mest alternativrika omgiv- ningsstrukturen. Den medelstora staden, el- ler vad Dahl i en alltjämt mycket aktuell artikel (1965) kallat den »lilla storstaden», är nog i själva verket regionalpolitikens för ögonblicket mest intressanta spelbricka. »Dessa medelstora städer är värda att sat- sa stort intresse på; de är livskraftiga och hör framtiden till, och de kan rätt plane- rade ge en god kombination av effektivitet, miljö och rimlig dimension. De duger bätt- re än andra orter att bygga upp till full- värdiga stödpunkter i det vidsträckta skogs- land, som vi inte har folk nog att hålla ens nödtorftigt servicebetjänat över större ytor» (Arpi 1966. Jfr också Rasmussen 1969).

En faktor, som mycket starkt talar till de medelstora centras förmån i framtiden, är utvecklingen av rörligheten. De förflytt- ningstyper, som tillväxer i frekvens är in- te bostads-arbetsresorna utan de resor som i övrigt företas. I orter upp till 100 000 in- vånare är privatbilen ännu någorlunda fritt användbar. Även om arbetsmarknaden i en sådan stad, som vi sett, är mindre än i mel- ]anzonen av ett storstadsområde, bedömt ur en enskild arbetstagares synpunkt, är det likväl möjligt att hushållets hela valspektrum av verksamhetspunkter snarast är större just genom att det är lättare att vidmakthålla individuell rörlighet. Till och med barnens och ungdomens cykling skulle kunna bere- das rum över den medelstora stadens hela yta med lite god vilja i stadsplaneutform- ningen. En planering, som är gynnsam för individuell trafik av alla de slag, är där-

för sannolikt ett inflytelserikt konkurrensin- strument för de medelstora orterna. Den skulle också komma att gå hand i hand med strävandena att dra in de gifta kvinnorna i förvärvsverksamhet utan att samhället drar på sig övermäktiga barntillsynsproblem.

Antalet centra i en rättvis stadsstruktur måste bli tämligen många så som utgångs- läget tar sig ut i Sverige. I fråga om åtskilli- ga utbud kommer man Väl att sätta delbar— hetsgränserna så högt, att urval och priori- teringar måste göras även mellan dessa stör- re orter. Den nuvarande uppsättningen av universitetsfilialer representerar ju redan ett sådant urval. Stadssystemet ser dock sådant ut, att urval av denna typ inte ger sig själ- va. Det framgår av de många förslag till nya länsindelningar, som framlagts utan att nå- gon har kunnat bli accepterad som själv- klar. Hellre än att låta politiska tillfällighe- ter spela en roll vid framtida prioritering- ar borde man nog inrikta sig på att ut- veckla en slags miniatyriseringsteknik, som ledde till att diverse nu omhuldade delbar— hetsgränser kunde förskjutas neråt utan att utbudens kvalitet behövde förändras så myc- ket.

En av förutsättningarna för att en tyngd- punktsförskjutning skall kunna initieras från de största städerna till huvudcentra i skilda provinser är att det finns ett landsomfattan- de system av persontransportmedel, som gynnar tvärförbindelser i alla riktningar utan stark fokusering på någon enskild ort. Idealet är att kontaktorienterade befatt- ningshavare inom näringsliv, förvaltning och organisationsväsen i varje huvudort kan nå alla andra huvudorter och nås från alla andra på ett sätt som medger fram- och åter— resa under dagens lopp. Ett sådant arrange- mang skulle i den nationella skalan svara mot den slumpmässiga åtkomst, som bilen ger i den lokala.

Det är givet, att bilismen är betydelse— full inte bara inomregionalt utan också i den interurbana persontrafik, som kom- mer till stånd i samband med förvärvs— och organisationsarbete. Men villkoret med fram- och återresa under dagens lopp mås- te i stort sett inskränka bilens räckvidd

till de närmaste grannorterna. I den mera landsomfattande integrationen av våra lands- delseentra måste tåg, flyg och kanske på längre sikt expressbussar komma att spela huvudrollen. Det finns i detta sammanhang skäl att närmare undersöka vilken förmåga dessa transportmedel har i dag att låta de kontaktorienterade samhällsgrupperna agera i en »stad utan geografiskt läge» enligt vad som förutsattes i skissen till den rättvisa stadsstrukturen.

Vid en undersökning av det nuvarande transportsystemets förmåga att ge slump- mässig åtkomst mellan landets potentiella huvudcentra är det inte resavstånd eller reskostnader, som skall komma i förgrund- den, utan tidseffektivitet. Givetvis är här- vidlag vistelsetiden i färdmedlet och termi- nalarrangemangen av intresse. Men den sa- ken skjutes åt sidan. Tonvikten läggs vid vistelsetiden i destinationsorten i överens— stämmelse med ett uppslag hämtat från Godlund (1959). Kan man vid fram- och återresa under dagen stanna så länge, att något arbete hinner uträttas? Datamateria- let är med vissa kompletteringar hämtat från Erlandsson (1970). Tidpunkten är vin- tern 1969/70.

Som alltid måste beräkningar av detta slag bygga på vissa antaganden. För det första beaktas resmöjligheterna bara under arbetsveckan från måndag till fredag. Vad tågresor beträffar förutsättes, att avresan inte behöver göras förrän efter klockan fem på morgonen. I praktiken förekommer det sällan en så tidig start i tidtabellerna. De vanligare avgångstiderna ligger en och en halv till två timmar senare. Vidare för- utsättes, att återkomsten inträffar före mid— natt. Några ortsrelationer i Norrland av— ser inte tåg utan bussförbindelser enligt upp- gifter i Sveriges kommunikationer och Buss- turlistan för Norrland. Förflyttningen från Stadscentrum till järnvägsstation anses inte kräva någon tid, som märkbart inverkar på stanntidernas längd.

Flygresenären antas däremot behöva en viss transporttid mellan flygplats och de- stinationsort. Han måste också vid återfår— den underkasta sig en obligatorisk incheck-

ningstid. Dessa moment har dragits ifrån de officiella tidtabellstiderna, så att den ef- fektiva vistelsetiden erhålles. Tre undantag från den inrikes flygtidtabellen har gjorts. Tur- och returresor Malmö—Göteborg, Gö— teborg—Malmö och Jönköping—Malmö har tillåtits ske över Kastrup. Detta ger en extra tidsvinst, som för övrigt indirekt berör även Norrköpings kommunikationsmöjligheter. Anslutningstider vid byten följer de be- stämmelser som SAS-LIN uppgett gälla.

Stanntiderna räknas i fortsättningen av— rundat i hela timmar. Detta medför att en mera noggrannt specificerad stanntid i vis- sa fall skulle kunna bli upp till tjugofem minuter kortare eller längre. Skillnaden spe— lar ingen roll för huvudintrycket av beräk— ningarna. För att ytterligare förenkla ana- lysen och skapa överskådlighet omvandlas materialet till binär form. Vi antar, att en verkligt användbar stanntid, som skall kun— na ge utrymme till sammanträde eller be- tjäning av någon anläggning samt nödvändi— ga måltider, måste överstiga sex timmar. Med detta antagande erhålles två typer av ortsrelationer: sådana som medger sex tim— mars stanntid och sådana som inte gör det. även om själva fram- och återresan under dagen skulle vara fysiskt möjlig att genom— föra.

Den mer ingående poängsättningen av de valda orternas läge i kommunikationssyste- met kan göras med utgångspunkt från de folkmängder, som dagsresorna griper över beroende på var startpunkten väljes. Som en bakgrund sammanfattas i tab. 41 vilka folkmängder som totalt ingår i beräkningar- na. Uppdelningen i regionala grupper visar, att det i invånartal räknat råder jämvikt mellan de stora orternas sammanlagda be- folkningsunderlag i Sydsverige, västra Mcl— lansverige, östra Mellansverige och Stock- holmsområdet. Varje grupp innefattar nå- got mer än en miljon. Mot detta står i Norrland inte mer än 0,4 miljoner.

Om nu huvudorterna vore fullständigt förbundna med varandra, så att dagsbesök på mer än sex timmar vore möjliga i samt— liga ortsrelationer så skulle varje ort ha sammanlagt 4,9 miljoner invånare inom

Tabell 4]. Det lokala befolkningsunderlaget (radie 30 km) för huvudorternai Sveriges landsdelar.

Sydsverige 1,0 mil V. Mellansverige 1,2 » 3,2 11111] Ö. Mellansverige 1,0 >> Stockholmsområdet 1,3 » Norrland 0,4 » Hela landet 4,9 milj.

räckhåll, den egna ortens lokala underlag inräknat. Den grad av integration, som en enskild ort uppnår i praktiken, kan mätas med den befolkningsmässiga räckvidd den har i förhållande till detta maximalt möjliga tal. Man kan också få ett mått på hur räck- vidden fördelar sig över landets huvudområ- den (tab. 42).

Marktransportmedlen (tåg eller buss) för— mår vid dagsbesök täcka två till fyra miljo- ner invånare var än startpunkten väljes mel— lan Hälsingborg och Gävle. Malmö och Sundsvall befinner sig däremot just under den nämnda nedre gränsen. De högsta vär- dena uppträder i det mellansvenska bandet av orter. Inom detta intar dock inte Stock- holm tätplatsen utan Göteborg—Borås— Jönköping. Därifrån når man nämligen både södra och mellersta Sverige. I Norr— land norr om Sundsvall förmår marktrans- porterna inte ens integrera de egna huvud- orterna inbördes och långt mindre koppla dem till mellersta och södra Sverige. Be- träffande Skånes relativt låga värden innan- för Sveriges gränser bör observeras, att här existerar en inte inräknad interaktion med

Tabell 42. Åtkomsten till befolkning vid dagsbesök under längre tid än sex timmar, då så- väl start som mål utgöres av orter med minst 50 000 invånare i lokalt underlag (radie 30 km). Avreseortens egen befolkning inräknas. Vid grupperingen i regioner har såväl Falun— Borlänge som Gävle förts till östra Mellansverige.

Procentuell andel av huvudortsbefolk- ningen, som med tåg eller flyg nås i

w Flygets Övriga Syd— tåg (buss) utvidgnings- Och Mellan- Avreseort tåg (buss) el. Hyg kvot Stockholm Sverige Norrland

Malmö 1,9 3,7 1,9 100 71 37 Hälsingborg 2,1 3,3 1,6 100 65 0 Kristianstad 2,1 3,6 1,7 100 71 24 Halmstad 2,3 3,6 1,6 100 72 0 Växjö 3,5 3,5 1,0 100 69 0 Kalmar 2,0 3,3 1,7 100 62 0 Göteborg 4,0 4,2 1,1 100 90 13 Borås 4,0 4,0 1,0 100 86 0 Jönköping 4,1 4,2 1,1 100 92 0 Udd-Väners- borg-Trollh. 3,2 3,2 1,0 100 60 0 Skövde 3,2 3,2 1,0 100 60 0 Karlstad 3,3 3,3 1,0 100 64 0 Orebro 3,6 3,6 1,0 100 71 9 Linköping 3,3 3,3 1,0 100 64 0 Norrköping 3,3 4,1 1,2 100 87 24 Eskilstuna 2,7 2,7 1,0 100 44 0 Västerås 2,7 2,7 1,0 100 44 9 Uppsala 2,5 2,5 1,0 100 38 9 Falun 2,3 2,3 1,0 100 31 9 Gävle 2,3 2,3 1,0 100 32 9 Stockholm 3,3 4,3 1,3 100 83 88 Hudiksvall 1,8 1,8 1,0 100 11 33 Sundsvall 1,9 2,2 1,2 100 17 100 Östersund 0,3 2,1 7,0 100 13 100 Örnsköldsvik 0,2 1,8 9,0 100 9 51 Umeå 0,2 3,1 15,5 100 46 78 Skellefteå 0,2 1,8 9,0 100 6 78 Luleå 0,1 2,9 29,0 100 41 78

Danmark, en kompensation av en typ, som saknas i landets nordliga periferi.

Det tillskott i räckvidd, som flyget ger, betyder nästan ingenting i mellersta Sverige utom i två orter, nämligen Stockholm och Norrköping. Flyget gör Stockholm till den ort, som totalt sett har den största räckvid— den i landet. Alla de 4,9 miljoner invånare, som finns i huvudorterna, nås dock,inte därifrån vid dagsbesök med sex timmars stanntid.

Flyget betyder däremot ganska mycket i landets södra delar. Räckvidden där ökas med en faktor liggande mellan 1,5 och 2. I Norrland är det just flyget, som förmår göra åtminstone några av huvudorterna där tillnärmelsevis likvärda med syd- och mel- lansvenska centra. Kontaktunderlaget för Umeå ökas med en faktor 16 och för Lu- leå med en faktor 30. Detta för med sig, att ungefär tre miljoner invånare kommer inom dagligt räckhåll.

Uppdelningen på målregioner ger en viss uppfattning om hur förbindelsernas rikt- ningar varierar. Först noteras, att Stock- holm kan nås från alla andra huvudorter. Majoriteten av orterna i Syd- och Mellan- sverige når 60—90 procent av befolkningen i områdets egna centra utanför Stockholm.

Norrland har en säregen position i syste- met. Sett söderifrån är det egentligen en- dast Stockholm, som har en någorlunda bred kontaktyta med landsdelens centra. Södra och mellersta Sverige i övrigt är näs- tan helt avspärrat från Norrland. Endast Malmö, Kristianstad, Göteborg och Norr- köping har spridda kontaktpunkter där. Den interna integrationen i Norrland är svag. Endast Sundsvall och Östersund har

full utåtgående kontakt med den egna re- gionen. Samtidigt är det ett par andra or- ter, nämligen Umeå och Luleå, som bäst står i förbindelse med andra centra än Stockholm utanför Norrland.

Då man ser igenom de individuella or— ternas förbindelser med omvärlden (fig. 37) framträder järnvägarnas och flygets skilda funktioner särskilt tydligt. Materialet ger en mera preciserad repetition av vad som nyss sagts. De orter som tågen ger kontakt med under dagen bildar en kompakt region kring avreseorten. Flyget kompletterar i järnvägs- regionernas ytterkanter eller helt utanför dessa. Flyget är dessutom selektivt. Strödda orter är inne i nätet, andra befinner sig utanför. Naturligtvis kan flygets räckvidd i praktiken vara större än som anges genom att flygresa förlänges med bil. Här har bort- setts från detta med stöd av Sahlbergs (1969) observation, att flygplatsernas upp- tagningsområde i regel inte sträcker sig över 30 km.

Man kan göra dagsresor av tillräcklig varaktighet med tåg mellan alla de sydsven- ska huvudorterna och den mellansvenska gruppens sydrand. Tvärförbindelsen Kalmar- —Växjö—Halmstad är dock bristfällig. De interna flygförbindelserna i Sydsverige är underlägsna tågen i fråga om att tillhanda- hålla långa besökstider. Stockholm kan emellertid inte nås med tåg annat än från Växjö. Här kommer flyget in, men det vi- sar sig i allt väsentligt göra bara just det— ta. Norrlandsförbindelserna är med något undantag rent nominella ur dagsresesyn— punkt. Det är endast från Malmö och Kris- tianstad, som man når upp till Sundsvall och endast från Malmö, som man når Luleå.

Figur 37. Dagsresemöjligheterna mellan valda centra i Sverige vintern 1969/70. Heldragen cirkel markerar ort, vars lokala befolkningsunderlag (radie 30 km) överstiger 100 000 invånare. Streckad cirkel markerar ort, vars lokala befolkningsunderlag ligger mellan 50 000 och 100 000 invånare (i ett par fall något under 50 009). Små cirklar markerar några andra orter, nämligen från norr räknat Kiruna, Arvidsjaur, Lycksele, Sveg och Visby.

En stjärna inom cirkel anger startpunkten i varje särskilt fall. Siffra innanför cirkel visar avrundat till hela timrnar hur långt uppehåll man kan göra i orten vid tur och returresa med tåg (eller buss) under en och samma dag vid avresa efter klockan 05.00 och återkomst före 24.00. Siffra utanför cirkel visar motsvarande uppehållstid vid tur och returresa med flyg.

Kurva inringar orter i vilka marktransportmedlen medger en stanntid på mer än sex timmar. Fylld cirkel markerar orter i vilka flyget medger en stanntid på mer än sex timmar. Flygtrafikför- hållandena behandlas utförligare i Erlandsson 1970.

l l !

Hälsingborg Kristianstad

0 190 km

Jönköping

Borås

Göteborg

Linköping

Falun

Gävle Figur 37 (forts.). Man får ett intryck av att jetförbindelsen och Arlandaarrangemangen nu ger denna långväga kontakt på bekostnad av förbin— delserna med mellanliggande orter.

Den mellansvenska ortsgruppen är järn- vägsmässigt mycket väl sammanhållen. Från Göteborg, Borås och Jönköping kan man täcka nästan hela södra och mellersta delen av landet. När man sedan går från ort till ort österut och norrut, lossnar kontakter i söder och byts ut mot andra orter längre åt norr. Men det är först sett från Uppsala och Gävle som det utbildas en exklusivt östsvensk kontaktregion.

Flyget spelar här en något större roll in- ternt än det gjorde mellan de sydsvenska or- terna. Mellan Göteborg och Stockholm vin- ner man ömsesidigt några timmar i stann- tid genom att resa med flyg. Flygförbindel- serna med Norrland ger dock fortfarande föga utbyte i flertalet ortsrelationer. Från Göteborg når man upp till Luleå utan att komma ner ordentligt i mellanorterna. Från Norrköping når man Sundsvall på ett lika selektivt sätt. Det är endast med utgångs—

punkt från Stockholm, som flygförbindel- serna medger dagsbesök i ett större antal norrländska orter — bland vilka dock inte Kiruna befinner sig. Från östra delen av regionen måste dagsbesöken i Skåne göras med flyg. Visby, slutligen, är starkt knuten till östra Mellansverige men når också Halm- stad och Sundsvall.

De norrländska huvudorterna avviker starkt från de syd- och mellansvenska i det att marktransportmedlen har en mycket ringa kommunikationsskapande förmåga. Om man undantar Sundsvall, varifrån man med tåg når ner till Stockholm, etableras järnvägs- eller busskontakter under dagens lopp bara med de närmast liggande grann- orterna. De inbördes förbindelserna tycks vara mycket sämre tillgodosedda än de är längre söderut även inom jämförliga av- stånd. Orter och ortsgrupper framstår på ett slående sätt som isolat. Utan flygets in- sats skulle Norrland kommunikationsmäs- sigt ha varit helt uppbrutet i småbitar. Fly- get integrerar kustorterna med varandra. Däremot tillgodoses inte inlandsstäderna Ki-

100 km 1__|

ludiksvall Sundsvall Östersund

l &

Luleå Figur 37 (forts.).

runa och Östersund som tillreseorter. Det är endast sett från Sundsvall som Östersund kommer in i systemet. Kiruna gör det inte alls. Däremot är dessa båda orter mycket effektivt betjänade, om man önskar resa bort från dem. Från Östersund går vä- garna i första hand till kustorterna och östra Mellansverige. Kiruna har god anknyt- ning också till de västra och södra landsde- larna (fig. 38).

Utan att vara alldeles oåtkomliga från övriga Sverige är också Umeå och Luleå bäst ägnade att resa bort från för besök i andra delar av landet. Fastän Sundsvall är Norrlands största ort, har den avsevärt säm- re tillgång till huvudorterna i mellersta och södra Sverige än vad Umeå och Luleå har.

För jämförelsens skull demonstreras ock- så situationen beträffande tre småorter i inlandet, nämligen Sveg, Lycksele och Ar- vidsjaur (fig. 38). Av dessa har Sveg en viss allsidig regional upphängning vad gäl-

ler både utgående och ingående resmöjlig- heter. De båda andra orterna är i någon mån tillgodosedda som tillreseorter men isolerade som frånreseorter.

Sammanfattningsvis ger materialet vid handen, att tidsorganisationen av de inter- urbana persontransporterna i Sverige ger goda möjligheter till ömsesidiga endagsbesök mellan de flesta huvudorterna i södra och mellersta Sverige. Särskilt den mellansven- ska stadsgruppen är nära integrerad. Den sydsvenska gruppen hänger väl ihop med den mellansvenska längs västkusten men är en smula avskild från Mälardalen.

Norrlandsorterna har däremot inte på långa vägar samma goda inbördes kontak- ter. Även de externa relationerna är an- märkningsvärt upplagda så tillvida, att det är förhållandevis lätt att komma iväg från orterna —— särskilt med Stockholm som mål — men bara i begränsad utsträckning utför- bart att komma upp till dem. Om man un- dantar Stockholm, är södra och mellersta Sverige i stort sett avstängt från möjligheter till dagsresekontakter med Norrland.

Det är flyget snarare än tågförbindelser- na, som prioriterar Stockholm i kommuni- kationsnätverket.

Då man jämför dagens förhållanden på tra- fikområdet med vad som förutsattes böra gälla i vad som kallades en rättvis stads- struktur, finner man att förutsättningarna för en sådan i det allra närmaste är reali— serad i södra och mellersta Sverige. En väl planerad komplettering av förbindelserna skulle kunna ge en hundraprocentig täck- ning i alla parvisa relationer. Norrlands- orterna befinner sig däremot utanför. De är dessutom så pass isolerade även från varandra inbördes, att man har skäl fråga, om det överhuvudtaget är berättigat att ta- la om Norrland som en enhet för ekono- misk verksamhet. Landsdelen är naturligt- vis en sådan enhet sedd med utgångspunkt från dess överskuggande problem. Men funktionsmässigt ger den mera intryck av att utgöra en serie från varandra skilda celler, var och en för sig upphängd i ytter- världen via Stockholm.

Det är svårt att se, att Norrlands spe—

N [,NX & , () KJ ty

Arvidsjaur Lycksele

ciella svaghet kan botas med annat än pris- billigt flyg. Det förefaller också klart, att om man vill stödja en lokaliseringspolitik med insatser på transportområdet så räcker det inte med kostnadsöverväganden. Eko- nomisk samverkan kräver personkontakter i riklig mängd. Det måste för deras skull också till en konstruktion av tidtabeller, som tar hänsyn till att varje resande är odelbar och måste passa in sin verksam- het i ett arbetsprogram med många kompo— nenter. Sparad tid och bekvämlighet bety- der kanske mer än några kronor på biljett- priset. Det är under alla omständigheter ohållbart att sätta in ekonomiska lokali- seringsresurser i en ort eller region och sedan låta trafikföretagen — de må vara statliga eller enskilda — strukturera sina tid- tabeller oberoende av den lokaliseringspoli— tiska målsättningen.

Det resonemang, som förts här, om vik- ten av att det finns en uppsättning väl spridda storstadsliknande centra får inte missförstås på det sättet att målet skulle behöva vara att samla alla invånare inom sådana agglomerationer. Det finns många skäl till att såväl hushåll som företag kan vilja göra vissa uppoffringar i åtkomsten av de storstadsmässiga utbuden för att där- igenom vinna det utrymme och andra för- delar, som en mindre ort eller ren gles- bygd kan erbjuda. Poängen är däremot, att det är långt lättare vidmakthålla goda förutsättningar för näringslivet och en god tjänstestandard i en mindre ort, om det finns ett stort centrum i närheten än om ett sådant saknas. I den stora orten finns nämligen två oumbärliga ting att nå: kvalifi- cerat utbud av varor och tjänster och — ur rent ekonomisk synpunkt kanske allra viktigast — anslutning till det nationella och internationella transportsystem, som är för- utsättningen för att den lilla orten skall kunna integreras i ett vidare ekonomiskt och socialt sammanhang. Ett exempel skall ges.

Åtvidaberg framhålles ofta som ett skol- exempel på hur en liten ort kan vara en utmärkt miljö för en industri och till och med centrum för en koncern. Innan man generaliserar en sådan iakttagelse bör man

observera, att orten befinner sig bara 40 km från Linköping, ett av våra rikare ut- rustade landsdelscentra. Innebörden av det- ta framgår bäst, då man jämför Åtvidabergs relativa läge med några norrländska in- landsorter i behov av stödåtgärder (tab. 43).

Som synes äger Åtvidaberg fyra till fem gånger mer folk i sin närmaste omgivning och tio gånger mer i sin vidare än de norr- ländska orterna. Denna skillnad står det knappast i någons makt att utjämna. Tack vare närheten till Linköping finns det i Åt- vidaberg mer än två miljoner invånare (in- klusive Stockholm) åtkomliga för dagsbesök med tåg och buss och en service av god standard på lite mer än vad som här har ansetts som normalt pendlingsavstånd. Norr- landsorterna är däremot isolerade från det inrikes kommunikationssystemet och har en mer än tre gånger så stor transportinsats att göra för att komma åt de kvalificerade tjänsterna. Dessa slags ting kan emellertid i godartade fall påverkas till det bättre via ett nät av transportmässigt väl integrerade små storstäder. Och även den stora mängd orter, som har ett läge motsvarande Åtvi- dabergs, kan få sin situation väsentligt för- bättrad med motsvarande medel.

Om man utgår från att urbaniseringens basidé är den slumpmässiga åtkomstens prin- cip — inomregionalt och mellanregionalt — är det ganska slående hur tokiga vägar den tekniska och företagsmässiga utvecklingen av persontrafikmedlen har tagit. Med tele- trafiken är det en annan sak. Den har helt byggts upp efter den slumpmässiga åtkoms- tens princip. Man har på ett beundransvärt sätt lyckats få nätet förgrenat ut till det enskilda hushållet. Men nu står ju, som Törnqvist (1970) visar, också en stor del av personförflyttningama i informations- överföringens tjänst. Det naturliga måste därför vara att få även dessa att sprida sig fritt och inte bli kanaliserade i vissa stora fåror. Att ensidigt satsa på fordonens stor- lek och snabbhet, det må röra bil eller flyg, är ett missförstånd. Den slumpmäs- siga åtkomstens princip kräver precis det motsatta, nämligen miniatyrisering av for- donen, en koncentration på kollektivtrafi-

Lokalt befolk- Regionalt befolk- Dagsreseunderlag Avstånd till kval. ningsunderlag 1965 ningsunderlag 1965 i landscentra med service på riksnivå Ort (radie 30 km) (radie 100 km) tåg (buss) enl. Hg. 32

Arvidsjaur 7 000 66 000 —— mer än 320 km Lycksele 11 000 85 000 0,6 milj. 320 km Sveg 6 000 62 000 0,2 milj. mer än 320 km Åtvidaberg 43 000 619 000 2,2 milj. 80 km

kens terminalproblem och turtäthet (det är | de reducerade väntetiderna och inte has- ' tighetsökningen som ger de stora tidsvins- ' tema) och en klar föreställning om att trans- portnätverk aldrig bör behandlas på annat sätt än som helheter. Således borde man bygga under regional- politiken med en rad beställningar från tek- nikerna: små, rena, lagom långsamma in- omstadsfordon och små trafikflygplan för l täta transporter mellan de landsdelscentra, l som ligger på sådana avstånd att saken inte » kan klaras med marktransportmedel. Det : borde dessutom vara en självklarhet att tå- | gens, landsvägsbussamas och flygets linjer , och tidtabeller samplanerades och att ter- l minalfunktionerna samordnades. Bedöm- i ningarna rörande linje- och turstruktur mås- j te helt underordnas de regionalpolitiska må- * len, om man överhuvudtaget alls skall bli i ) stånd att hävda några sådana mål. Trans-

portmöjligheter är förvisso inte ett tillräck- ligt villkor för ekonomisk, social och kul- turell verksamhet, men de är ett nödvändigt villkor.

av Sture Öberg

På 5. 4: 48 redogör Hägerstrand kortfattat för en normativ modell, som beräknar en individs transportinsatser per tandläkarbe- sök för olika lägen i Sverige. I detta appen- dix skall modellen beskrivas närmare.

Modellens syfte

Syftet med modellen är att den skall kunna besvara följande frågeställning: »Vilka transportinsatser skulle individerna behöva genomföra för ett besök hos tandläkaren i olika regioner, om alla människor oavsett bostadsort, socialgruppstillhörighet, inkomst m.m. skulle försöka tillfredsställa sitt be- hov av tandvård?»

Avsikten är således att i rummet utvär— dera en hypotetisk situation som, vilket måste understrykas, inte på något sätt har med individernas verkliga beteende att göra. Modellen kan självfallet användas för att studera andra typer av utbud än tandvård. Denna sektor används här endast för att konkretisera beräkningarna.

Modellens uppbyggnad

I modellen sker beräkningarna i två steg. Det första steget avser att med hjälp av vissa hypotetiska förenklingar proportionera ut den befintliga efterfrågan på de befint- liga utbudspunkterna. Räknetekniskt sker detta genom att Sveriges befolkning i »varv» efter »varv» söker sig fram till ledig tand-

En modell för beräkning av relationen mellan utbud och efterfrågan uttryckt i genomsnittlig reseinsats

— beskrivning av en normativ modell för beräkning av genomsnittligt tur- och returavstånd till kapacitetsbegränsade utbudspunkter

vårdskapacitet. Dessa beräkningar syftar till att bestämma

1. successionen av omland Det andra steget i beräkningarna blir att utvärdera olika geografiska lägen med av- seende på nödvändiga transportinsatser för att besöka utbudet. Genom att utnyttja be- räkningarna i första steget kan man för en godtycklig punkt bestämma

2. det sannolika resmönstret och därmed den genomsnittliga transport- insatsen för en resa tur och retur till utbu- det.

Modellens uppbyggnad mera i detalj, den maskinella bearbetningen av det empiriska materialet och vilka data, som redovisas, kommer att beskrivas i den följande texten.

Begreppet »normalstandard»

Antalet tandläkare i Sverige var vid under- sökningstillfället drygt 6 200. Folkmängden i landet var knappt 8 miljoner invånare. Om varje tandläkare arbetar 200 dagar per är (t. ex. 10 månader å 20 dagar) och under en arbetsdag mottager mellan 12 och 13 patienter (t. ex. 12,5 halvtimmespass) skulle en tandläkare hinna med 2 500 besök under ett år. Sammanlagt klarar hela tandläkar- kåren då av närmare 16 miljoner besök. Siffran motsvarar ca 2 besök 21 en halv- timme per invånare och år.

Normalstandard (beträffande tandvård) definieras som den standard vilken skulle

råda för den enskilde individen om till- gängliga resurser (inom tandvården) förde- lades lika mellan alla individer.

Begreppet normalstandard är självfallet endast tillämpbart på »genomsnittsindivi- den» som är en statistisk konstruktion.

Normalstandarden i Sverige blir med ut- gångspunkt från räkneexemplet ovan från tandvårdssektorn två besök å en halvtimme per individ och år. Skulle förutsättningarna i beräkningarna ändras, t.ex. genom att tandläkarna endast hinner med halva anta- let besök, förändras normalstandarden på motsvarande sätt och blir endast ett besök 51 en halvtimme per invånare och år.

Genom att införa begreppet normalstan- dard kan jämförelser mellan utbudets och efterfrågans storlek genomföras med an- tingen en befolkningssiffra (en tandläkare motsvarar då ett visst antal människor) eller i utbudsenheter (varvid ett visst antal människor motsvarar en tandläkare). Nyc- keln till sortförvandlingen erhålles från be- greppet normalstandard, dvs. från genom- snittliga riksdata.

Utbudet i modellen

Utbudet måste bestämmas med avseende på kapacitet och läge. Det kan ofta vara svårt dels att funktionellt avgränsa en viss typ av utbud, dels att mäta dess kapacitet. När modellen användes på tandvårdssektorn fick tandläkarna representera utbudet. Lägesbe- stämningen av utbudet sker med hjälp av koordinater.

Efterfrågan :" modellen

Efterfrågan måste liksom utbudet bestäm- mas med avseende på storlek och lokalise- ring. Som tidigare framgått i texten kommer alla individer att antagas efterfråga lika mycket tandvård oavsett t. ex. inkomstför- hållanden eller rent fysiska möjligheter att besöka en tandläkarmottagning. Bakom detta förfarande finns en föreställning om att individerna har ett visst medicinskt be- hov av ( : efterfrågar) tandvård. Huruvida de sedan har möjligheter att tillfredsställa

behovet (genom besök hos tandläkaren) kommer endast att beaktas indirekt.

Efterfrågenivån för varje individ kommer att motsvara normalstandarden. Lokalise- ringen av efterfrågan sker med hjälp av ko- ordinater.

En normativ modell

Bakom ovan nämnda förfarande ligger självfallet vissa antaganden: för det första att alla individer har samma medicinska behov till tandvård oavsett om de har råd att besöka tandläkaren eller ej samt för det andra att alla individer är lika informerade om behovet av tandvård.1

Att skapa en normativ modell innebär att en föreslagen eller påtänkt förändring i t.ex. utbudets geografiska fördelning kan studeras innan förändringen är genomförd. Modellen ger med andra ord underlag för bedömningar av realism och utfall i pla- nerade lokaliseringsförändringar.

Alternativet till att studera framtida lo- kaliseringsmönster i en normativ modell är att på traditionellt sätt progiiostisera ut- vecklingen av efterfrågans och utbudets geo— grafiska fördelning. Ett mått på den fram- tida relationen tandläkare per invånare kan sedan studeras och jämföras med dagens förhållanden.

En normativ modell av den typ, som presenteras i detta appendix, innebär att de medvetna besluten i mikroskalan, dvs. de som fattas av enskilda individer, kan lyftas upp till makroplanet till politiker och sam- hällsplanerare.

l. Successionen av omland

Det första steget i beräkningarna var att bestämma hur successionen av omlanden ser ut. Enklast kan hela befolkningens sökande efter ledig utbudskapacitet förklaras genom att förutsättningarna och genomförandet av beräkningarna redovisas i punktform. Data—

...n-*

—-_r_.y-.._

1 Vi förutsätter att de är lika mottagliga för informationen vilket knappast lär vara falleti verkligheten. Om emellertid mottagligheten inte varierar regionalt skulle ett sådant antagande inte vara nödvändigt för att genomföra beräkningarna.

programmet för beräkningarna, både i detta första steg och i det senare andra steget, ut- arbetades i Algol av Lars Mellbourn för körning på SMIL (Siffermaskinen i Lund. numera nedlagd dator).

Förutsättningar för beräkningarna i första steget:

1. Utbuden (tandläkarna) är fixerade i rummet

2. Alla utbudsenheter (varje tandläkare) har samma kapacitet

3. Alla individer mängd av utbudet

4. Förflyttningar antas ske på homogen transportyta

5. Individerna väljer i första hand den närmast liggande utbudspunkten (den när- maste tandläkarmottagningen)

6. De individer som inte kan tagas emot i närmaste utbudspunkt väljer att resa till närmaste utbudspunkt som har kapacitet kvar efter det att efterfrågan i dess distans- omland blivit tillgodosedd

7. All kapacitet utnyttjas utan att någon individ får för lite dvs. utbudzefterfrå- gan (samtliga tandläkare i Sverige kan pre- cis behandla samtliga invånare i landet) Fig. 1 visar hur beräkningarna skulle fungera på ett mycket enkelt modellom- råde. När det första steget i beräkningarna genomfördes på tandvårdssektorn i Sverige användes följande data: 6 231 st. tandläkare fördelade på 737 punkter samt 7717 457 invånare fördelade på 5 075 punkter. Varje punkt var angiven med fyrställiga koordina- ter, dvs. data var lokaliserade på km2. Got- land ingick ej iberäkningarna.

efterfrågar samma

Indata

För varje punkt angavs följande

1. Y—K (y-koordinat)

2. X—K (x—koordinat)

3. FM (utbudets kapacitet eller efterfrå- gans storlek, sort: folkmängd)

Utbudets kapacitet (mar- kerat med siffra) och dess läge (markerat med >()

"',?" Efterfrågan, dvs. antal in- divider och dessas lägen

xiooo B : 1000 xiooo 11000

Efterfrågan omräknat i an-

C ut 1 tal utbudsenheter :] : Gräns mellan utbudspunk- D x )( ternas distansomland Individernas första val av E >—— l/ utbudspunkter

Efterfrågan (i procent) till- fredsställd i närmaste ut- budspunkt

Antal utbudsenheter som icke utnyttjas till fullo av efterfrågan inom distans- omlandet

Antal individer som icke tillgodoses i närmaste ut- budspunkt (mått: individer) Erforderliga resor innan återstående efterfrågan är tillgodosedd

Totalt resmönster i model- len. Bredden på varje linje är proportionell mot anta- let resor

F 100%- 50%

500! 5001

| / X

J>Q

Figur 1. Exempel på beräkningar i första steget, se text.

U tdata

Två tabeller sammanfattar resultatet av be- räkningarna i första steget. Den första ta- bellen visar hur efterfrågan utproportione- ras enligt de givna förutsättningarna.

Kommentar till tabell 1

Tabellen visar således hur efterfrågan nt— proportioneras enligt de givna förutsätt- ningarna. Hela 14 varv behövdes innan samtliga1 individer kunde tillgodose sina behov av tandvård. Redan efter ett eller ett par varv har emellertid de dominerande in- slagen i resmönstret framträtt.

1 De 105 individer fördelade på 65 punkter som kvarstod efter 14 varv kan helt bortses ifrån.

VARV AEP AUP F MEP FMUP KAEP KAUP KFMEP KFMUP l 5 075 737 7 717 457 7 717 578 580 577 5 186 946 5 186 942 2 4 495 160 2 530 511 2 530 636 454 101 906 360 906 439 3 4 041 59 1 624151 1 624197 159 18 482 965 482 964 4 3 882 41 1 141 186 1 141233 111 13 208 910 209060 5 3 771 28 932 276 932173 17 10 108 915 108 939 6 3 754 18 823 361 823 234 207 4 155 254 155 205 7 3 547 14 668 107 668 029 764 3 203 893 203 970 8 2 783 11 464 214 464 059 436 2 26 330 26 365 9 2 347 9 437 884 437 694 309 3 161 766 161 765 10 2038 6 276118 275 929 14 2 185 513 185 617 11 2 024 4 90 605 90 312 634 1 41 785 41 776 12 1 390 3 48 820 48 536 29 1 33 351 33 409 13 1361 2 15 469 15127 366 1 11840 11716 14 995 1 3 629 3 411 930 1 3 524 3 411 VARV TKAEP TKAUP TKFMEP TKFMUP 13 14 15 16 1 580 577 5 186 946 5 186 942 11.43 78.29 67.21 67.21 2 1 034 678 6 093 306 6 093 381 20.37 91.99 78.95 78.95 3 1 193 696 6 576 271 6 576 345 23.51 94.44 85.21 85.21 4 1 304 709 6 785 181 6 785 405 25.69 96.20 87.92 87.92 5 1 321 719 6 894 096 6 894 344 26.03 97.56 89.33 89.33 6 1 528 723 7 049 350 7 049 549 30.11 98.10 91.34 91.34 7 2 292 726 7 253 243 7 253 519 45.16 98.51 93.98 93.99 8 2 728 728 7 279 573 7 279 884 53.75 98.78 94.33 94.33 9 3 037 731 7 441 339 7 441 649 59.84 99.19 96.42 96.42 10 3 051 733 7 626 852 7 627 266 60.12 99.46 98.83 98.83 11 3 685 734 7 668 637 7 669 042 72.61 99.59 99.37 99.37 12 3 714 735 7 701 988 7 702 451 73.18 99.73 99.80 99.80 13 4 080 736 7 713 828 7 714 167 80.39 99.86 99.95 99.96 14 5 010 737 7 717 352 7 717 578 98.72 100.00 100.00 100.00 För varje varv vid reduktion av utbudet erhålles följande data: VARV: VARV: 1. Antal efterfrågepunkter AEP 8. Utbudsenheter (sort: folkmängd) 2. Antal utbudspunkter AUP i KAUP KFMUP 3. Folkmängd i efterfrågepunkterna FMEP 9. Kumulativ summering av KAEP TKAEP 4. Utbudsenheter (sort: folkmängd) i 10. Kumulativ summering av KAUP TKAUP utbudspunkterna FMUP 11. Kumulativ summering av KFMEP TKFMEP 5. Antal klara (tillfredsställda) efter- 12. Kumulativ summering av KFMUP TKFMUP frågepunkter KAEP 13. (KAEP/AEP) - 100 6. Antal klara (helt utnyttjade) utbuds- 14. (KAUP/AUP) - 100 punkter KAUP 15. (KFMEP/FMEP) - 100 7. Folkmängd i KAEP KFMEP 16. (KFMUP/FMUP)- 100

Fig. 2 visar den kumulativa summeringen av andelen av efterfrågan som helt tillfreds- ställs i olika varv, (KFMEP/FMEP) ' 100. Denna är självfallet lika med det utbud som åtgår till denna efterfrågan, (KFMUP/ FMUP) ' 100. Det framgår tydligt hur den kvarstående efterfrågan reduceras kraftigt i det första eller de första varven.

Fig. 3, som visar den kumulativa sum- meringen av andelen utbuds- och efterfrå- gepunkter som försvinner i varje varv,

1007. Efterfrågan

50%

12345 10

Figur 2. Figuren visar den kumulativa andelen av efterfrågan som helt tillfredsställtsi olika varv.

15 varv

POST Y-K X-K VARV PROCENT POST Y-K X-K VARV PROCENT

18 6 170 1 354 1 28.55 40 6 207 1404 1 85.10 19 6 171 1 380 1 53.40 41 6 209 1 393 1 25.50 21 6173 1 401 1 93.65 42 6 211 1 399 1 8.69 22 6177 1 373 1 21.88 44 6 214 1 362 1 72.27 23 6 178 1 393 1 58.25 45 6 214 1 404 1 24.47 26 6 184 1 396 1 92.95 53 6 221 1 381 1 24.52 27 6 185 1 357 1 66.00 55 6 226 1 350 1 77.58 30 6 191 1 392 1 92.70 58 6 228 1 363 1 49.81 34 6198 1 393 1 43.31 585 6180 1 353 2 6.30 36 6 201 1 406 1 80.59 587 6194 1 366 2 46.51 37 6 202 1 387 1 45.87 593 6 226 1 376 2 59.29 38 6 203 1 359 1 78.81

För varje utbudspunkt erhålles följande data: 4. Vilket varv utbudspunkten tömmes VARV 1. Utbudspunktens nummer POST 5. Andel av efterfrågan inom distans-

2. Utbudspunktens Y-koordiant Y-K omlandet som tillfredsställs när utbuds-

3. Utbudspunktens X-koordinat X-K punkten tömmes PROCENT (KAUP/ AUP) ' 100 respektive (KAEP/ ligger till grund för det fortsatta arbetet. AEP) ' 100, kan jämföras med föregående figur. Efter 10 varv återstår endast ca en procent av befolkningen. Dessa individer är emellertid fördelade på drygt tvåtusen punk- ter (40 % av hela antalet efterfrågepunkter). Dessa individer kan endast tillgodose sin efterfrågan i fyra utbudspunkter. De kom- pletteringar av resmönstret som genomförs efter det tionde varvet innebär att ett fåtal spridda individer söker vård i de relativt avlägsna utbudspunkterna med stor utbuds— kapacitet.

Kommentar till tabell 2

Avsikten med tab. 2 är att successionen av omlanden skall kunna följas manuellt steg för steg. Tabellen kan uppfattas som en kontrollåtgärd för att rimligheten i om— landsbildningen och därmed resmönstret skall kunna studeras.

2. Det sannolika resmönstret från en godtycklig punkt

Det-andra steget i beräkningarna skall testa olika punkter i Sverige med avseende på sannolikt resavstånd per besök till en viss typ av utbud. De restriktioner, som gäller beträffande utbudet, efterfrågan och inter- aktionen mellan dessa, redovisas i punkt- form nedan. Beräkningarna i första _steget

I korthet kan sägas att en individ anta- ges utplacerad i olika lägen i Sverige. Olika lägen innebär lämpligen ett regelbundet nät av mätpunkter. Den tänkta individen, som inplaceras i olika geografiska lägen, antas inte påverka efterfrågetrycket på något ut- bud i sådan utsträckning att mätningarna vid konstruktionen av det allmänna res- mönstret påverkas.

Ett mått kan nu konstrueras med tanke på vilka uppoffringar individen får göra för att nå en viss sammanlagd utbudskapacitet. För att ge detta mått en konkret och lätt-

egriplig innebörd får sorten vara »genom- snittligt tur- och returavstånd mellan bosta- den och tandläkaren». Den sammanlagda utbudskapacitet individen skall söka rätt på är riksgenomsnittet för utbudet (dvs. un-

lOO'/-

50%

12345 '10

15 varv Figur 3. Figuren visar den kumulativa andelen utbuds- och efterfrågepunkter som försvinneri varje varv.

4:141

A B C 6220— 5200— ' 6180— -. 6220— 6200— 61ao— - r 1 | I | 1 | | år 1360 1380 1400 1360 1380 11.00 1360 1300 11.00 D E F

Figur 4. A visar efterfrågepunkterna i området. Som synes är det dels oregelbundet fördelade punkter, som representerar tätorterna, dels regelbundet kvadratiskt fördelade punkter som innehåller glesbygdsbefolkningen. B visar utbudspunkterna i området. C visar distansomlanden i första varvet. Individerna försöker nu tillfredsställa sin efterfrågan i närmaste utbudspunkt. Ilig. 2 framgår att största delen av efterfrågan blir tillfredsställd i detta varv. I fig. 3 kan avläsas attutbudet ijde flesta utbudspunkterna behövs för att tillfredsställa efterfrågan i det första varvet.

D visar distansomlanden i andra varvet, dvs. distansomlanden kring utbudspunkter med över- skott på utbud efteru'detjatt efterfrågan i distans omlanden i första varvet blivit tillgodosedda.

E visar på motsvarande sätt fdistansomlanden i tredje varvet. I stora delar av området söker sig individerna till utbudspunkter som ligger utanför området.

F visar slutligen distansomlanden i fjärde varvet. I detta varv tillfredsställs de sista individerna i området. De söker sig till utbudspunkter utanförÄområdet (Lund och Hälsingborg).

gefär 0,0008 tandläkare). Här finns själv- fallet möjligheter att använda sig av andra antaganden beträffande individernas »be- hov» av tandläkare.

Förutsättningar för beräkningarna:

1. Utbuden (tandläkarna) är fixerade i rummet.

2. Ett kvadratiskt mätpunktsnät med ekvidistansen 2 mil lägges över landet.

3. En tänkt individ utplaceras i varje mätpunkt.

4. Förflyttningar antas ske på homogen transportyta.

5. Vägförlängningskonstanten 1,35 appli- ceras på fågelvägsavståndet.

6. Indviden väljer i första hand den när- mast liggande utbudspunkten (första varvet).

7. Individen väljer i andra hand (andra varvet) den närmast liggande utbudspunk- ten med överskottskapacitet efter det att efterfrågan i distansomlandet i första var- vet tillfredsställts.

8. Sannolikheten att individen får sin efterfrågan tillfredsställd vid ett visst varv beror på förhållandet utbudskapacitet/efter- frågetryck i motsvarande varv vid konstruk— tionen av den fysiska modellen för ett res— mönster (se fig. 1F beträffande första var- vet).

9. Individen fortsätter att söka efter ut- budskapacitet tills den sammanlagda sanno- likheten för att efterfrågan blir tillfreds- ställd är lika med ett.

10. Individens genomsnittliga (vägning med sannolikhetstalen) tur— och returavstånd till serviceaktiviteten (tandvård) mätes.

A 1 6220 — _ 6200 _ ..2 _3 _l. 6160 — .5

/

6220 —

6200 -/

/. Z

NX of").

2

. 1' 1360 1400 1360

D

| 1360 1Ä00 1560 1400

E F

Figur 5. Figuren visar var fem tänkta individer i olika varv försöker tillfredsställa behovet av tandvård. Se vidare i texten under rubriken Exempel på avståndsberäkningar. . .

U tdata

Utdata består av en sifferkarta där det ge- nomsnittliga tur- och returavståndet till tandläkare redovisas i kilometer för alla mätpunkter.

Kommentar till utdata

Beträffande kartan som sådan skulle kritik kunna riktas mot valet av mätpunkter. För en riksöversikt är självfallet ett grovt mät- punktsnät mer relevant än för en detaljstu- die av ett mindre område. Eventuellt borde mätpunkter läggas i tätorterna för att ett ungefärligt standardmått för dessa skall er- hållas. Det måste dock betraktas som en väsentlig fördel att modellen tillåter olika punkter att prövas oavsett om det finns bosättning i punkten eller ej.

Exempel på avståndsberäkningar från fem mätpunkter

Fem tänkta individer, markerade med x i fig. 5: A, skall följas varv för varv, när de

försöker tillfredsställa sin efterfrågan. Fig. 5: B visar vilka utbudspunkter de reser till i första varvet. Sannolikheten att de får be- hoven tillfredsställda i det första varvet be- ror på utbudspunkternas kapacitet och ef- terfrågan i de utritade distansomlanden. Sannolikheten, som framgår av tabell 3, har hämtats ur tabell 2. Fig. 5: C visar re- sorna i andra varvet. Av tabell 3 framgår att den tänkta individen i mätpunkt 4 kan tillfredsställa 100 procent av sitt resterande behov i andra varvet. De övriga individerna får emellertid söka ytterligare ett eller flera varv innan sannolikheten för att de skall erhålla plats hos tandläkaren blir lika med ett. Fig. 5: D och E visar ytterligare några varv i beräkningarna. Slutligen framgår i fig. 5: F resmönstret för de fem tänkta in- dividerna. Bredden på resvägen är propor- tionell mot sannolikheten att individerna erhåller vård. Det genomsnittliga fågelvägs- avståndet från en mätpunkt till utbudet skall multipliceras med vägförlängningskon- stanten 1,35 samt med en faktor 2 för att det genomsnittliga tur- och returavståndet

Tabell 3.

Mätpunkt 1 Mätpunkt 2 Mätpunkt 3 Mätpunkt 4 Mätpunkt 5 Mätpunktens koordinat 6 220/1 380 6 200/] 360 6 200/1 380 6 200/l 400 6 180/1 380

V Namn på UP Vinslöv (1) Höör (5) Tollarp (2) Åhus (3) Vollsjö (1) A Koordinat för UP 6 221/l 381 6 203/] 359 6 202/1 387 6 201/l 406 6177/1 373 R % av återstående V efterfrågan som

tillfredsställs i detta varv 24,52 78,81 45,87 80,59 21,88 1 % tillfredsställd efter-

frågan totalt 24,52 78,81 45,87 80,59 21,88 V Namn på UP Hässleholm Hörby (9) Hörby (9) Kristian- Hörby (9) A (20) stad (49) R Koordinat för UP 6 226/1 376 6 194/1 366 6 194/1 366 6 215/1 400 6194/1 366 V % av återstående efterfrågan som tillfredsställs i detta varv 59,29 46,61 46,51 100,00 46,51 % tillfredsställd efterfrågan totalt 69,29 88,67 71,05 100,00 58,21 Namn på UP Kristian- Lund (86) Kristian- — Ystad (22) stad (49) stad (49) Koordinat för UP 6 215/1 400 6 178/1 336 6 215/1 400 6 146/1 375 % av återstående efterfrågan som tillfredsställs i detta varv 17,22 100,00 17,22 13,10 % tillfredsställd efterfrågan totalt 74,58 100,00 76,04 63,68 Namn på UP Lund (86) —— Lund (86) Lund (86) Koordinat för UP 6178/1 336 6178/1 336 6178/1 336 % av återstående efterfrågan som tillfredsställs i detta varv 100,00 100,00 100,00 % tillfredsställd efterfrågan totalt 100,00 100,00 100,00

Tabellen visar till vilka utbudspunkter fem olika mätpunkter hänvisas varje varv. Hur stor pro— cent av den resterande efterfrågan, som tillfredsställts i varje varv, redovisas. Vidare framgår den procentuella andelen tillfredsställd efterfrågan av den totala efterfrågan. Siffran inom parentes efter utbudspunktens namn anger antal tandläkare i utbudspunkten. Av texten framgår hur resvägen be- räknas för en mätpunkt.

till utbudet skall erhållas. vilket gerföljandeberäkningar av du = 2 - 1,35- För mätpunkt 1 i fig. 5: A exemplifieras , (0,2452 l/(6220 _ 6221)2 + (1380 _ l381)2+ beräkningarna av resvagen : dij. Fagel- + 0,4475 V (6220 __ 6226? + (1380 _ 1376)? + vagsavstandet mellan mätpunkten och ut- + 0,0529 V(6220 — 6215)2 + (1380 — 1400)2 — budspunkterna i olika varv beräknas med hjälp av Pythagoras sats. Fågelvägsavstån— 'l'():2544l/(6221)—6173)2+(1380—1336)2 = =54. den vägs med sannolikhetstalen för att en tänkt individ skall få sin efterfrågan till- fredsställd i de olika varven. Dessa sanno- Slutligen måste än en gång framhållas att: likhetstal, som lätt kan beräknas ur tab. 3, resultat avser inte att beskriva en empirisk blir för mätpunkt 1 (6220/1380): situation. Beräkningarna visar det genom-

snittliga tur- och returavståndet om totala varv 1 Vinslöv 0,2452 efterfrågan på tandvård är lika med det to- varv 2 Hässleholm 0,4475 tala utbudet, om alla individer har samma varv 3 Kristianstad 0,0529 behov av tandvård och om alla individer varv 4 Lund 0,2544 skulle försöka tillfredsställa sitt behov.

Källor och litteratur

AMS, Bostadsbyte och bostadsortsbyte vid ny

anställning. Meddelanden från utrednings- byrån 1968: 16 (stencil), Stockholm 1968. Andersson, Åke E., En inomregional lokali- seringsstudie. Arbetsplatserna på Järvafältet. Stockholms stads generalplanearbete, Medde- lande nr 6, 1969. Améen, L. — Erlandsson, U., Institutionella tillväxtförlopp i det urbana rummet. Ur- baniseringsprocessen nr 33 (stencil), Lund 1969. Arpi, G., Medelstor stad — planering och miljö. Ymer 1966. Bendz, M. — Yttermyr, B., Skogsarbetskraf— tens arbets- och servicefärder. Inst. för skogs- teknik, Skogshögskolan, Rapporter och upp- satser nr 30, Stockholm 1966. Biblioteksmatrikel 1966 Boalt, C., Skolbarn och bostad. Bo och be— döma: Hyreslägenheter i Stockholm, 4. Sta- tens institut för byggnadsforskning, Infor- mationsblad 1965: 24. Burenstaln-Linder, S., Den rastlösa välfärds- människan. Tidsbrist i överflöd — en eko- nomisk studie. Stockholm 1969. Carlsson, B., Bostadsval och arbetsplats. Ur- baniseringsprocessen nr 40 (stencil), Lund 1970. Carlstein, T., Införandet av skolgång i ett agrart bysamhälle. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi (stencil), Lund 1970.

Carlstein, T. — Lenntorp, B. — Mårtensson, S., Individers dygnsbanor i några hushålls- typer. Urbaniseringsprocessen nr 17 (sten- cil), Lund 1968.

Cowan, P., Introduction. Developing Patterns of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969. Dahl, S., Länen som mål och medel? Plan 1965: 1. Developing Patterns of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969. Duncan, H.D., Communication and Social

Order. New York 1962. Ekonomer om stadsstorlek. Urbaniseringspro- cessen nr 32 (stencil), Lund 1970. Erlandsson, U., Inrikesflyg och kommunika- tionsmöjligheter. Urbaniseringsprocessen nr 34 (stencil), Lund 1970. Erson, O., Arbetsresor och sysselsättning. En studie av pendling med material från AC- län. Glesbygdsforskningen, rapport nr 9 (stencil), Umeå 1969. Ett nytt gymnasium. 1960 års gymnasieutred- ning. Statens offentliga utredningar 1963: 42 Godlund, S., Befolkning — regionsjukhus — resemöjligheter — regioner. Statens offentli- ga utredningar 1958: 26, bilaga 4. Godlund, S., Vistelsetid i Göteborg. Regiona- la studier av möjligheter till dagsbesök i Göteborg på grundval av tågtidtabeller 1856—1956. Festskrift till Olof Jonasson, Göteborg 1959. Godlund, S., m. fl., Näringsliv och transport- system. Statens offentliga utredningar 1969: 22, bil. 2.

Hall, P., Transportation. Developing Patterns

of Urbanization. Urban Studies, vol. 6, 1969.

-—Hägerslrand, T., Frihet och tvång i Stockholm

och Rusksele. Några observationer av in- divid och familj i skilda svenska omgivning- ar. Forskning och samhällsutveckling. Udde- valla 1970. Hägerstrand, T. — Öberg, S., Befolkningsfördel- ningen och dess förändringar. Statens offent— liga utredningar 1970: 14, bil. 1. Jakobsson, A., Omflyttningen i Sverige 1950— 1960. Komparativa studier av migrations- fält, flyttningsavstånd och mobilitet. Mo- nogtafiserie i anslutning till folk- och bo- stadsräkningen i Sverige 1960, nr 5, 1969. Jigenius, P.-A., Slopandet av bmttoprissätt- ningen på böcker. Bakgrund, motiv och framtidsfrågor. Handelshögskolan i Göte- borg, Skrifter 1966: 1.

Karlsson, T., — Oscarsson, K., Tidsanvänd- ning och ekologisk organisation. En under- sökning i några orter i Västerbottens län. Geografiska institutionen (stencil), Umeå 1969.

Kristensson, F., Människor, företag och regio— ner. En strukturekonomisk analys. Ekono- miska forskningsinstitutet vid Handelshög- skolan i Stockholm, 1967.

Lenntorp, B., PESASP — en modell för be- räkning av alternativa banor. Urbaniserings- processen nr 38 (stencil), Lund 1970. Lewan, N., Arbete och bostad. En samman- ställning för några växande orter i Malmö— Lundområdet. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Rapporter och notiser 3 (stencil), Lund 1969. Lindstrand, B. — Ström, B., Öppen sjukvård i Sverige — geografiska variationer i tillgång till läkare. Inst. för kulturgeografi och eko- nomisk geografi (stencil), Lund 1969. Matrikel, Svensk farmaceutisk. Mick/ander, A. — Torstensson, l., Koordinat- register över Sveriges församlingar och tät- orter (stencil), Lund—Uppsala 1964. Mishan, E. I., The Costs of Economic Growth. London 1967. Mål för högre utbildning. U 68 debatt. Stock- holm 1699. Mårtensson, S., Tidsgeografisk beskrivning av stationsstruktur. Urbaniseringsprocessen nr 39 (stencil), Lund 1970. Neutze, G.M., Economic Policy and the Size of Cities. Canberra 1965. Nordström, L., Organisationer i rummet. Ur- baniseringsprocessen nr 9 (stencil), Göte- borg 1967. Nordström, L., Spridning och koncentration i rummet. Urbaniseringsprocessen nr 19 (sten- cil), Göteborg 1968. Betänkande med utredning och förslag till plan för sjukhusvården i Norrbottens län 1962. Norrbottens läns landsting, Luleå 1962. Ockbarn, S. - Ockborn, L., Biblioteksbesöka— re i Malmö—Lund—Eslövområdet. Inst. för kulturgeografi och ekonomisk geografi (sten- cil), Lund 1969. Ohlsson, B., Interinstitutionella kontaktflöden. Urbaniseringsprocessen nr 8 (stencil), Göte- borg 1967. Opie, I. — Opie, P., Children's Games in Street and Playground: Chasing, Catching, Seeking, Hunting, Racing, Duelling, Exert- ing, Daring, Guessing, Acting, Pretending. Oxford 1969. People and Cities. Report of the 1963 London Conference by the British Road Federation in association with the Town Planning Insti- tute. London 1964.

Pålsson, E., Gymnasiers rekrytering och loka- lisering. Lund 1958.

Rasmussen, Tor Fr., Byregioner i Norge. En samfunnsgeografisk analyse av den regionale konsentrasjon i bosettningsmönsteret. Oslo 1969. Sidenbladh, E., Folkmängdstätheten och Me- delegovidden i Sverige. Statistisk Tidskrift 1880, nr 2. SOU 1970: 3, Balanserad regional utveckling. Delbetänkande avgivet av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), Stock- holm 1970. Soule, G., Time for Living. New York 1955. Thorngren, B., Regional External Economics. Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handels- högskolan i Stockholm 1967. Törnqvist, G., Personkontakter och lokalise— ring. En kartläggning av kontaktmönster och regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv. Statens offentliga utred- ningar 1970:14, bil. 5. Westelius, O., Individens resmönster inom tät— ort. En studie av sambandet mellan indivi- dens val av besökspunkt och lokaliserings- mönstreu för skilda lokaltyper (stencil), Stockholm 1969. Wilkins, M. B., Biological Clocks. The Ad- vancement of Science, vol. 24, nr 121, 1968. Öberg, S., Total- och tätortsbefolkningens för- ändringar 1960—1965. Urbaniseringsprocessen nr 25 (stencil), Lund 1969 A. Öberg, S., Tandvård och befolkningsunderlag — en studie i tandläkartäthetens geografiska va- riationer. Urbaniseringsprocessen nr 28 (sten- cil), Lund 1969 B.

Bilaga 5

Personkontakter och lokalisering

En kartläggning av kontaktmönster och regionala | utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv | |

Gunnar Törnqvist

1 Bakgrund och antaganden

l . 1 U rbaniseringsprocessen

Det forskningsprojekt som presenteras i den översikt som följer är ett led i en serie av undersökningar rörande den svenska urba- niseringsprocessen. Yttre kännetecken på denna fortgående omvandlingsprocess är ändrad sysselsättningsstruktur och ökad re- gional koncentration av arbetsplatser och bosättning.

Några data rörande den svenska urbanise- ringen kan tjäna som bakgrund till den fortsatta framställningen. Ett grovt mått på ändrad sysselsättningsstruktur är omfördel- ningen av totalbefolkningen eller den för- värvsarbetande befolkningen mellan olika nä- ringsgrenar. Förändringarna framgår av

tab. 1: 1. Tabellens uppgifter för åren 1870 —1950 avser totalbefolkningen, uppgifter- na för åren 1950—1965 endast den för- värvsarbetande befolkningen, detta på grund av ändrade redovisningsprinciper i den offi- ciella statistiken.

Jordbrukets och skogsbrukets andelar av totalbefolkning och förvärvsarbetande be- folkning har successivt minskat under hela den i tabellen redovisade tidsperioden. Fram till år 1950 ökade i första hand sysselsätt- ningen inom gruvor, tillverkningsindustri, byggnadsindustri, handel, bank- och för- säkringsverksamhet samt samfärdsel m.m. Efter 1950 har andelen förvärvsarbetande inom dessa stadsnäringar tillsammans för- blivit oförändrad. Istället har en annan

Tabell 1.1.Tota1befolkning och förvärvsarbetande befolkning procentuellt fördelade på

näringsgrenar.

Den yrkesverksamma

Hela befolkningen befolkningen

Näringsgrensbeteckningar _— 1965 1870 1900 1930 1950 1950 1960 1965 Jordbruk, skogsbruk rn. m. 72 55 39 25 20 14 10 Gruvor, tillverkningsindustri, byggnadsindustri m. m. 15 28 36 43 41 44 44 Handel, bank- och försäkrings- verksamhet, samfärdsel m. m. 5 10 17 23 21 23 23 Offentlig förvaltning och andra tjänster m. m. 8 7 8 10 18 20 23

Summa 100 100 100 101 100 101 100

Källor: Historisk statistik för Sverige I, tab. A 21; SOU 1969: 23, tab. 3. 2, fig. 3: Zsamt Tryggve- son 1967, s. 117.

5:6

Tabell I:2. Tätortsbefolkningens procentu- ella andel av totalbefolkningen.

Folkmängd Därav procent År i milj. i tätorter 1860 3,9 14 1880 4,6 20 1900 5,1 32 1920 5,9 45 1930 6,1 49 1940 6,4 56 1950 7,0 66 1960 7,5 73 1965 7,8 77

Källor: Tryggveson 1967 samt Folk- och Bo- stadsräkningen 1965.

stadsnäring, nämligen offentlig förvaltning och andra tjänster ökat sin andel av lan- dets förvärvsarbetande befolkning. Denna iakttagelse är av betydelse för den fortsatta framställningen.

Ett ofta använt mått på ökad bebyggelse— koncentration är den stigande andelen av landets befolkning bosatta i tätorter. De senaste drygt 100 årens utveckling framgår av tab. 1: 2. Någon egentlig tätortsavgränsning förekom inte förrän i början av 1900-talet. Därefter har principerna för avgränsningen flera gånger ändrats. Procenttalen i tabellen bör därför betraktas som ungefärliga. Verkligt god jämförbarhet föreligger endast mellan räkningstillfällena 1960 och 1965. För des- sa gäller att med tätort avses hussamlingar med minst 200 invånare, där avstånden mel- lan husen normalt inte överstiger 200 meter. Denna nedre tätortsgräns måste betecknas som mycket låg internationellt sett. Höjs gränsen till 2 500 invånare uppgick tätorter- nas andel av befolkningen år 1960 till 60 procent, fem år senare till 64 procent.

Utmärkande för tätortsutvecklingen efter 1950 har varit att folkmängden i tätorter med mindre än 2000 invånare stagnerat och efter 1960 minskat. I relativa tal har befolkningen ökat mest i medelstora tätorter med mellan 10000 och 50000 invånare. I absoluta tal har folkmängden i tätorter med mer än 50 000 invånare ökat mer än alla andra tätorter tillsammans.

Tätortsbegreppet är en diskutabel indel-

ningsgrund för en beskrivning av de senas- te årens urbanisering i Sverige. Det är inte längre meningsfullt att skilja mellan perso- ner bosatta inom och personer bosatta strax utanför de officiella tätortsavgränsningarna. Genom bl.a. bilismens utveckling har re- sorna mellan bostad och arbetsplats blivit allt längre efter andra världskriget. En be- tydande del av den befolkning som i dag bor i vad som i den officiella statistiken kallas glesbygd torde ha sina arbetsplatser i tätorterna, varför sysselsättningen är be- tydligt starkare koncentrerad till dessa än bosättningen. Man kan anta att utveckling— en kommer att leda till att denna skillnad i fråga om koncentration accentueras.

Befolkningen utanför tätorterna är bero- ende av dessa även i andra avseenden. I tätorterna finns detaljhandel och service. De undersökningar av arbetsresor, inköps- resor, serviceresor osv. som gjorts visar att den naturliga enheten för en beskrivning av urbaniseringen är tätortsregionen eller stads- regionen, dvs. centralorten tillsammans med dess omland.

Ett sådant betraktelsesätt innebär bl.a. att mindre än tre procent av Sveriges be- folkning idag kan räknas som genuina gles- bygdsbor. Dessa drygt 200000 människor har mer än en timmes restid till en s.k. A-ort eller mer än en halv timmes restid till en s.k. B- eller C-ort. (Bylund 1966.) Dessa orter är centra i A-regioner med i princip minst 30000 invånare, B-rcgioner med minst 15 000 invånare respektive C-re— gioner med minst 7 500 invånare. Dessa re- gioner kan betraktas som funktionella, då regionernas gränser i huvuddrag bestäms av befolkningens spontana kontakt- och rö- relsemönster. (För en närmare presentation av indelningsgrundema se Arbetsmarknads- styrelsen 1958, 1960, 1961 och 1966.)

Den tidshorisont och regionala generali- seringsgrad som valts för den fortsatta fram- ställningen framgår av fig I:]. Intresset koncentreras till utvecklingen under första hälften av 1960-talet av skäl som senare skall anföras. Flera av de regionala beskriv- ningar som följer baseras på en indelning

Figur 1: ]. Interregionala om- fördelningar av befolkningen 1960—66. (Engström 1970)

500 2500 5000 7500 10000

.4—500—

x K * 0499—1149”;

O——soa

.. a.;Åa-h—m— *

av Sverige i 70 kommunblocksanpassade A-regioner. Dessa tätortsregioner eller stads- regioner är funktionella områden med ett naturligt centrum i A-orten. Vissa regioner är flerkärniga eller polycentriska, dvs. de rymmer mer än en betydande centralort. Regionernas nummer och gränser framgår av de kartor som kommer att presenteras. Tab. 6: 2 (s. 69) innehåller namnen på de olika regionernas centra samt regionernas invånarantal. Regionernas centra har i de flesta fall en fullständig uppsättning detalj— handelsföretag och en god serviceutrustning i övrigt.

Cirkelytorna på fig. 1:1 visar de interre- gionala omfördelningarna av Sveriges be- folkning 1960—66. Omfattningen av dessa omfördelningar har beräknats genom att de olika A-regionernas andelar av hela lan- dets befolkning år 1966 jämförts med mot- svarande andelar år 1960. Andelsvinster (omfördelningsvinster) eller andelsförluster (omfördelningsförluster) har beräknats en- ligt ekvationen

Ar = yr _ Xr; där Ar mäter andelsvinst eller -förlust för region r i absoluta tal, dvs. i föreliggande fall antal personer. X anger antal invånare i hela riket år 1960, x,. antal invånare i region r samma år. Y och y,. anger motsva- rande invånarantal år 1966. Beräkningarna upprepas för varje region. Positivt värde på A,. för en region visar att denna ökat sin andel av landets befolkning, negativt att den minskat sin andel. Värdet 0 anger att den studerade regionen behållit sin andel av befolkningen, dvs. befolkningsutveck- lingen inom regionen har motsvarat riksge— nomsnittet. Summorna av andelsvinster och förluster för samtliga 70 regioner tar ut var- andra.

Cirkelytorna på fig. 1:1 har med några få undantag placerats med medelpunkterna över repsektive regioncentrum eller det störs- ta av dessa när regionerna är flerkärniga. Svarta cirkelytor visar andelsvinster, vita förluster. Grå cirkelytor markerar regio- ner med i stort sett oförändrad andel av

Koncentrationstendenserna under den korta tidsperioden 1960—66 är tydliga. Kartan visar en markant koncentration av befolkningen till i första hand tre tillväxt— centra eller kärnområden (se nedan), Stock- holmsregionen, Göteborgsregionen och Mal- möregionen. Runt Mälaren finns ytterligare några A-regioner som ökat sin andel av landets befolkning. I en zon mellan de tre stora kärnområdena finns några regio- ner med smärre andelsökningar. Förlust- regionerna är spridda över hela landet. A-regioner med stora andelsförluster finns främst i Norrland och nordvästra Svealand.

Mätt i absoluta tal och sedd i internatio— nellt perspektiv är naturligtvis befolknings- koncentrationen i Sverige inte särskilt be- tydande. Det finns för närvarande uppskatt- ningsvis åtminstone sex storstadsområden i världen som vardera rymmer mer folk än hela Sverige. Det finns över 100 miljon- städer och antalet stadsregioner med mer än 100 000 invånare är betydligt över 1 000. (Hägerstrand 1964, Hall 1966.) Som fram- går av tab. 6:2 (5. 69) fanns det år 1966 endast en stadsregion med mer än en mil- jon invånare i Sverige. 22 stadsregioner hade över 100 000 invånare. Det bör dock observeras att begreppen stadsregion inte är helt identiska i tab. 6: 2 och i den statis- tik som ligger till grund för de internationel- la jämförelserna.

Inom det internationellt sett glest befol— kade område som Sverige utgör kan den relativa koncentrationen dock betecknas som betydande. De 12 största stadsregionerna rymde 1966 ca hälften av landets befolk- ning, de tre största ungefär en tredjedel (tab. 6:2). I aktuella prognoser räknar man med en fortsatt koncentration. Som ett exempel kan nämnas att man i skiss till regionplan för Stockholmstrakten räknar med att ungefär hälften av Sveriges befolk- ning på runt tal 10 miljoner kommer att bo i de tre största stadsregionerna år 2 000 (skiss 1966 till regionplan för Stockholms- trakten samt Kristensson 1967).

Urbanisering innebär övergång från en

äldre till en nyare livsform. Bakom för- ändringar av sysselsättningsstrukturen och arbetsplatsernas och bosättningens lokalise— ring ligger en radikal omvandling av sättet att organisera arbete och liv. Denna om- vandling har beskrivits som en övergång från en livsform med vertikal förankring till en annan med horisontella länkningar. (Se Hägerstrand 1964 och Hägerstrand, Öberg 1970.)

I det agrara samhället var det enskilda hushållet föga beroende av omvärlden. Ar- betet organiserades enligt självhushållning- ens princip. Den tidiga industrialismen med- förde ökad arbetsfördelning. Industripro- duktionen liksom tidigare jordbruksproduk- tionen var dock starkt vertikalt förankrad vid primära råvaror och naturtillgångar.

Den kommunikations- och produktions— tekniska utvecklingen medförde senare att produktionen alltmer frigjordes från beho- vet av att ligga nära de primära råvarukäl- ]orna. Arbetet fördelades på allt fler en— heter som kunde åstadkomma färdiga pro- dukter endast genom samverkan. Även in- om företagen delades arbetet upp på allt fler arbetsfunktioner. Nyckelorden blev spe- cialisering och samverkan. Det ömsesidiga beroendet mellan olika aktiviteter ökade starkt. Utvecklingen ledde till ett samhälle byggt på de horisontella länkningarnas prin— cip, vilket innebär ständiga transporter av material, personer och meddelanden mellan alltmer specialiserade arbetsfunktioner.

En fundamental faktor bakom urbanise— ringen torde vara svårigheter att genomföra någon eller några av dessa förflyttningar. Som närmare skall utvecklas i den fortsatta framställningen har den kommunikations- tekniska utvecklingen inte lett till att av- ståndsfriktionen helt kunnat övervinnas. Transportarbetet har hittills främst begrän- sats genom att arbetsplatser och bostäder packats allt tätare i rummet.

I inledningen till detta avsnitt nämndes att den översikt som följer är ett led i en serie av undersökningar av den svenska ur- baniseringen. Dessa olika undersökningar kompletterar varandra genom att olika a- spekter läggs på den regionala utveckling

som beskrivs i fig. 1: 1. I en av dessa un- dersökningar koncentreras intresset till de problem som uppstår i områden som av- folkas (Bylund, Weissglas 1970). I en an— nan undersökning analyseras i första hand tillväxtproblematiken i de stora stadsregio— nerna (Andersson 1970).

Som redan nämnts är de yttre känne- tecknen på en fortgående urbanisering änd— rad sysselsättningsstruktur och ökad regio- nala koncentration av arbetsplatser och bo- sättning. I studiet av denna omvandlings- process kan utgångspunkten i Hägerstrands undersökningar sägas vara bosättningen. Presentationen av dessa undersökningar in- leds med en beskrivning av befolkningsför- delningen och dess förändringar (Häger- strand, Öberg 1970). Därefter studeras ur- baniseringen från individens och det en- skilda hushållets synpunkt (Hägerstrand 1970). I de undersökningar som presenteras nedan är utgångspunkten däremot arbets- platsen. Intresset ägnas främst sysselsätt- ningsutvecklingen och olika aktiviteters lo- kalisering. Urbaniseringen studeras från or- ganisationens synpunkt. Det är väsentligt att observera denna arbetsfördelning och där- med ämnesavgränsning inför den fortsatta framställningen i denna sammanfattning.

Begreppet organisation uppfattas i fort— sättningen som en sammanfattande benäm— ning på alla former av företag, statliga och kommunala förvaltningsorgan, intres— seorganisationer, forskningsorgan etc.

1.2 Orsaker till regional koncentration — en litteraturöversikt

Huvudintresset i denna sammanfattning äg- nas frågan varför arbetstillfällen och be— folkning i allt större omfattning koncen- treras till stora stadsregioner. Det finns åt— skilliga produktionstekniska, distributions— ekonomiska och andra motiv för en sådan koncentration. Några av dessa skall beröras i denna inledning. (För ytterligare syn— punkter hänvisas till SOU 1970: 3 och An— dersson 1970.)

I de arbeten som närmast tas upp till behandling beskrivs den regionala utveck—

lingen, och då i första hand expansionen i stora stadsregioner, som en mycket kom— plicerad process. Olika faktorer påverkar varandra och är sammankopplade i långa orsakskedjor, varför det är vanskligt att peka ut någon eller några faktorer som särskilt betydelsefulla. Detta är angeläget att framhålla inför den snäva ämnesavgräns- ning som senare följer.

1.2.1 Kumulativa processer och kausala kretslopp

Den ekonomiska utvecklingen inom t.ex. en nation karaktäriseras ofta av regional obalans i den bemärkelsen att utvecklingen gynnar vissa områden samtidigt som den missgynnar andra. Tillväxten koncentreras till några få centra eller områden som kan kallas tillväxtcentra, tillväxtpooler eller kärnområden (se t. ex. Perroux 1955, 1961, Balassa 1961, Gannagé 1962, Keeb- le 1967 och Regional Policy in EFTA 1968). Denna regionala obalans i utvecklingen le— der till att det uppstår markanta skillnader mellan de expansiva områdena och andra delar av nationen i fråga om t. ex. syssel- sättning, inkomst och materiell levnadsstan— dard.

Tillväxten inom ett expansivt område kan beskrivas som en kumulativ process. När utvecklingen väl kommit igång är den del— vis självgenererande. Expansionen i sig själv skapar förutsättningar för ytterligare expan— sion osv.

Enligt Myrdal (1957 A, B och C) är bl. a. regionala skillnader i fråga om eko— nomisk utveckling en följd av kausala krets- lopp som skapar kumulativa processer. I vissa områden är processen positiv, i andra negativ. Den positiva utvecklingen koncen— treras till några få expansionsområden. Utanför dessa kan man observera tydliga »baksugsverkningar». Migrationen, sär— skilt den selektiva, kapitalrörelserna och den fria handeln gynnar områden med snabb tillväxt men missgynnar de andra. Mark— nadsfaktorernas fria spel tenderar att öka snarare än minska de regionala inkomst- skillnader som finns.

»Baksugsverkan» (jfr begreppet »pola— risation» hos Hirschman 1958) kan delvis kompenseras av »spridningseffekter». Des- sa spridningseffekter tycks vara större ju högre ekonomisk utvecklingsnivå ett land befinner sig på. Detta torde hänga samman med att hög utvecklingsnivå åtföljs av bl. a. förbättrade kommunikationer i vid bemär- kelse, högre utbildningsnivå och större be- redskap att avlägsna hindren för dessa sprid- ningscffekter.

Tankegångar liknande Myrdals har sena- re utvecklats av flera forskare (t. ex. Hirsch- man 1958, Ullman 1958 samt Borts, Stein 1964). Den redogörelse som närmast föl— jer är i första hand baserad på framställ- ningar hos Pred (1965, 1966) och Keeble (1967) (jfr också Malm 1969 och Godlund 1969). Preds modell avser stadstillväxt un— der en period av snabb industrialisering. Den har utvecklats för att förklara utveck— lingen i U.S.A. under perioden 1800— 1914. Med bl. a. de kompletteringar som se- nare följer torde dock modellen även vara användbar för en beskrivning av storstads- tillväxt under senare tid och i andra län— der.

Tillväxten inom en stadsregion beskrivs som en kumulativ process, där nya händel- ser successivt påverkar varandra i ett krets- lopp. Regionen får ett sysselsättningstillskott antingen genom en nyetablering eller genom expansion inom en redan existerande in- dustri. Genom den inträffade förändringen ökar den lokala efterfrågan på vissa råva- ror och halvfabrikat. Marknaden blir till— räckligt stor för att locka till sig underle- verantörer till den ursprungliga industrin. Nya hopsättningsfabriker finner det fördel— aktigt att etablera sig inom regionen etc.

Sysselsättningsökningen inom tillverk— ningsindustrin får en multiplikativ effekt på den totala sysselsättningen och produk— tionen inom stadsregionen. Byggnadsverk— samheten ökar liksom sysselsättningen in- om detaljhandel samt privat och offentlig service. Denna expansion får i sin tur en multiplikativ effekt etc. Åtskilliga försök har gjorts att beräkna dessa sammanlagda multiplikativa effekter av nyetableringar och

5:11

expansion vanligen inom sysselsättningsmäs- sigt ensidiga orter (se t.ex. Barfod 1938, Hildebrand, Mace 1950, Archibald 1967 samt Regional Policy in EFTA 1968). I stora stadsregioner är det ömsesidiga bero- endet mellan olika sektorer av näringslivet mera komplicerat. Under senare år har input- output studier genomförts för sådana regioner. Dessa systematiska beskrivningar av varu- och betalningsströmmarna mellan olika verksamheter har gjort det möjligt att närmare analysera det nätverk av relatio- ner som finns. En förändring inom en verk- samhet eller sektor påverkar praktiskt taget alla de andra. (Artle, Persson 1960, Artle 1965.)

Den utveckling som inletts leder efter hand till nya investeringar i och utbyggnad av t.ex. hamnar, vägar, vatten- och av- loppssystem, industriområden, skolor, sjuk-. hus, social och kulturell service. Därmed förbättras vad som ibland kallas regionens infrastruktur.

Den fas i utvecklingen som hittills be- skrivits medför inte bara folkökning. Den medför även ökad differentiering i regio- nens näringsliv. Detta innebär att syssel- sättningen delas upp på allt fler specialise- rade arbetsfunktioner. Därmed ändras san- nolikt den sociala strukturen och inkomst- fördelningen inom regionen. Inom den ex- panderande regionen ökar valfriheten på arbetsmarknaden och efterfrågan på varor och tjänster blir alltmer differentierad, vil- ket skapar kundunderlag för allt fler »spe- cialiteter». I detta sammanhang bör man observera att migrationen till tillväxtcentra från områden som drabbas av baksugsverk- ningarna ofta är selektiv, dvs. det är i första hand t. ex. yngre personer och sådana med specialiserad utbildning som flyttar.

T.ex. Pred använder begreppen »lokala och regionala trösklar». I den expansiva regionen förskjuts dessa trösklar uppåt. Be- folknings— och marknadsunderlaget för olika aktiviteter blir större. Detta leder till att nya och mer specialiserade verksamheter och att fler eller större enheter finner det lönsamt att etablera sig inom regionen. Re- gionen är därmed inne i en ny utvecklings-

fas. Denna kan beskrivas på liknande sätt som den föregående: Regionen får ett syssl- sättningstillskott antingen genom nyetalle- ringar eller genom expansion inom recan existerande verksamheter osv. Sekvenier av flera liknande faser bildar en kumulztiv tillväxtprocess.

Den beskrivna utvecklingen leder också till förbättrade förutsättningar för uppfri- ningar och innovationer i den studerade stadsregionen. Genom hopklumpningen av företag och individer ökar »informatiors- tätheten» inom regionen. Sannolikheten för innovationer inom regionen ökar med cen växande fond av kunskap som samlas dir. Vidare kan man anta att stadsregionens kon- takter med omvärlden ökar. Studier av spridningsförloppen för olika innovatiorer i olika delar av världen visar likartade re- gionala spridningsmönster. Utifrån kon- mande nyheter når först de största stads- regionerna, därefter de mindre. I vissa fall har man kunnat konstatera att spridnings- förloppet ganska väl följt centralortshierrr- kien i ett område. (Se t.ex. Hägerstrand 1952, 1953, Törnqvist 1967, Norborg 1958 samt Brown 1968.) Innovationerna skapar förutsättningar för nya aktiviteter, som i sin tur ökar sysselsättningen inom regionen osv.

Rent psykologiska faktorer torde vidare ha en viss betydelse i de beskrivna tillväxt- förloppen. I valet av lokaliseringsort tente- rar beslutsfattare att »imitera» varandra. Det som uppfattas som lyckade etableringar manar till efterföljd (Pred 1966, s. 46). Pö- retagsamheten stimuleras av expansionen som sådan i ett område. Motsatt effekt kan inregistreras i områden som drabbas lV stagnation eller tillbakagång. (Jfr Hirsch- man 1958, s. 185—186.)

1.2.2 Stordrift, trösklar och räckvidd

Som redan antytts torde en del av de te- gionala koncentrationstendenserna hänga samman med ändrade trösklar och räckvidd för olika aktiviteter i samhället. Den klas- siska centralortsteorin (Christaller 1933) he- handlar i första hand lokaliseringen av de- taljhandel och service. Denna teori kan

emellertid med fördel utvidgas till att gälla även andra aktiviteter (Lösch 1944). Trösk- lar och räckvidd är centrala begrepp i denna teori. Med tröskelvärde avses det befolk- ningsunderlag eller kundunderlag som ford- ras för att en etablering skall komma till stånd. Med räckvidd avses storleken på det område, inom vilket en verksamhet förmår attrahera kunder eller besökare.

Olika aktiviteter har olika trösklar och olika räckvidd. Detaljhandel och service med små tröskelvärden och liten räckvidd uppträder i många spridda utbudspunkter, medan handel och service med höga trös- kelvärden och stor räckvidd uppträder en- dast på några få platser inom ett område. Efter sitt innehåll av aktiviteter kan cen— tralorterna eller stadsregionerna inom t. ex. en nation ordnas hierarkiskt. De största re- gionerna har befolkningsunderlag för alla aktiviteter, oavsett räckvidd, medan de minsta bara kan erbjuda underlag för några få aktiviteter med låga tröskelvärden och liten räckvidd.

Som närmare skall beröras i nästa av- snitt har transportkostnadernas andel av de totala kostnaderna för tillverkning och dis— tribution sjunkit kraftigt under senare år. Samtidigt har bl.a. bilismen medfört att rörligheten hos stora grupper av människor ökat väsentligt. Stordriftsfördelarna har ökat och utvecklingen har gått mot allt större och färre enheter. Detta har bidragit till att tröskelvärdena kunnat höjas och räck- vidden ökas för många enheter inom till- verkning, distribution och service.

Stordriftsfördelarna tycks också ha blivit större inom administrationen. Bl.a. genom en effektivisering av de administrativa ruti- nerna har det blivit möjligt att samordna och styra produktionen inom allt större be- slutsenheter. Höjda trösklar och ökad räck- vidd inom administrationen tar sig bl.a. uttryck i att »beslutsterritorierna» blir allt större i den bemärkelsen att verksamheter på skilda platser och i skilda regioner kan kontrolleras från en enda styrenhet. (Se t. ex. Kristensson 1967, s. 40.)

Det resonemang som hittills förts om tröskelvärden kan naturligtvis även överfö-

ras till att gälla kommunikationsapparaten i vid bemärkelse. Varje kommunikations- anläggning — t.ex. kommunikationsleder, hamnar, flygplatser, postanstalter, telegraf- stationer och järnvägsstationer — kräver ett visst kundunderlag. Även inom kommuni- kationemas område har utvecklingen gått mot allt större och färre enheter. Kommu- nikationsnätens förgrening, längd och fram- komlighet i olika riktningar har ändrats. Även här kan vi skönja ett kausalt kretslopp som gynnat de stora stadsregionerna på de mindres bekostnad. Särskilt de stora stads- regionernas tillgänglighet i förhållande till övriga regioner kan antas ha ökat. Det är endast i anslutning till de stora agglomera- tionerna som det finns trafikunderlag för kollektiva förflyttningar med flyg och ex- presståg med en tillfreds-ställande turtäthet. Därmed har också räckvidden för de akti- viteter som etablerat sig och expanderat i dessa tillväxtcentra ökat osv.

1.2.3 A gglomerativa fördelar

Som en orsak till hög produktivitet och ef- fektivitet i stora stadsregioner anförs ofta att själva anhopningen av ett stort antal arbets- ställen till ett litet område skapar gynnsam- ma produktionsbetingelser. Begreppet >>ex- terna! economies» används som beteckning på de ekonomiska och andra fördelar, vun- na utanför det enskilda företagets ram, som företag kan få av att ligga nära varandra. Definitionerna av begreppet varierar något i litteraturen (se t.ex. Vernon 1960, Hoo- ver, Vernon 1960, Lichtenberg 1960, Chinitz 1961, Bohm 1964 och Lindbeck 1964).

Genom att många arbetsställen ligger nära varandra skapas en gemensam pool av re- surser, t. ex. material, specialutbildad ar- betskraft, kommunikationsanläggningar, serviceanläggningar, specialister och kon- sulter. Väsentligt är att närheten till dessa gemensamma tillgångar minskar riskerna och osäkerheten för det enskilda företaget. Man kan med kort varsel tillgodose de behov som uppkommer. Dessutom kan man snabbt bli av med de resurser man inte behöver

för tillfället. Närheten skapar flexibilitet och företagen kan snabbt anpassa sig efter änd- rade produktions- och efterfrågeförhållan- den. (Se en sammanställning i Malm 1969.)

Thorngren (1967) talar om spontan sam- verkan mellan företagsenheter. Ett företag som producerar och säljer en vara eller tjänst avger materialflöden och mottar be- talningsflöden. Dessutom förekommer s.k. sidoflöden, som företaget inte kan kontrol- lera och som inte motsvaras av några direk- ta betalningsflöden. Om dessa sidoflöden har begränsad räckvidd är närheten mellan företagen en förutsättning för att de skall kunna utnyttjas. Thorngren använder där- vid begreppet »regionala external econo- mies». Denna beteckning innebär en be- gränsning till de beroendeförhållanden mel- lan företag som kan förutsättas variera re- gionalt inom ett område (1967, s. III). Skapandet och utvecklingen av »external economics» kan med fördel infogas i det tidigare förda resonemanget om kausala kretslopp och kumulativa effekter.

1.2.4 Agglomerativa nackdelar och arbets- fördelning mellan stadsregioner

Det är tydligt att växande stadsregioner erbjuder åtskilliga ekonomiska och andra ak- tiviteter väsentliga fördelar. Det finns star- ka produktionstekniska och distributionseko- nomiska motiv för att packa aktiviteter tält. i rummet. Man kan då ställa sig frågan om de ovan skisserade principerna för den ku- mulativa, delvis självgenererande tillväxten innebär att stadsregioner kan tänkas växa oupphörligt eller t. ex. så länge en nations samlade resurser räcker till. Bl.a. ett par omständigheter talar mot en sådan utveck- ling.

Regional koncentration av aktiviteter in- nebär naturligtvis inte enbart fördelar för dessa. Mot t.ex. begreppet »external cco- nomies» kan man ställa begreppet >>exter— nal diseconomies». Exempel kan hämtas från Sverige efter andra världskriget (se Törnqvist 1963, 1964). I särskilt Stock- holmsregionen uppstod under 50—talet och början av 60-talet en betydande arbetskrafts-

brist. Denna drabbade i första hand till- verkningsindustrin. Den allt hårdare kon- kurrensen om arbetskraft, lokaler och tornl- mark i de tre storstadsregionerna ledde till en utflyttning av hela företag. Andra fann det lämpligt att sprida ut sin expansion re- gionalt genom att lägga ut filialer. Industri- ella nyetableringar inom storstadsregioner- na kompenserade inte denna utflyttning. Transportsvårigheter inom de stora stads- regionerna har förmodligen också dämpat tillväxttakten. Vidare kan man peka på så- dana »external diseconomies» som buller, luft- och vattenföroreningar.

I detta sammanhang diskuteras ibland frå- gan om >>optimal» stadsstorlek. Hur stora behöver städer eller stadsregioner vara för att erbjuda agglomerativa fördelar utan att. de negativa effekterna av storleken skall bli betydande? Som ett exempel på ett ur- bete där denna fråga tas upp till ingående behandling kan nämnas Neutzes (1965) stu- die av stadssystemet i Australien. Han fin- ner för Australiens vidkommande att de flesta fördelarna med stora centra härhör just från deras storlek. Sannolikt finns dock dessa storleksfördelar redan i centra med 500000 invånare och enligt Neutze redan i sådana med 200 000. Andra exempel kan anföras (se en diskussion i Duncan 1967).

Även andra omständigheter torde begrän- sa den enskilda stadsregionens tillväxt. Som nämnts har olika aktiviteter olika trösklar och räckvidd. Förmodligen är också de agglomerativa för- och nackdelarna väsent- ligt olika för olika typer av verksamheter. Dessa skillnader leder sannolikt till en viss arbetsfördelning mellan stadsregioner. Som bl. a. Pred (1966) framhållit verkar den cirkulära och kumulativa tillväxten inte lik- formigt för olika stadsregioner, även om dessa är lika stora. Ökad specialisering inom och arbetsfördelning mellan regioner däm- par efter hand tillväxten för den enskilda regionen.

Principen om ökad specialisering och ar- betsfördelning mellan regioner innebär ock- så att stadsregionerna inom t. ex. en nation bör uppfattas som delar av ett system. Det ömsesidiga beroendet mellan objekten (i fö-

.-.—

religgande fall stadsregionerna) i detta sys- tem är betydande. En händelse i en region får ofta effekter i andra. Effekterna kan vara både positiva och negativa. (Se t.ex. Wärneryd 1968.)

Med detta betraktelsesätt kan frågan om den enskilda stadsregionens storlek och till- växt inte diskuteras utan hänsyn till övriga i systemet ingående stadsregioner. Därav följer att frågan om optimal eller tillfreds— ställande rcgionstruktur eller regional arbets- fördelning inom en nation förefaller vara väsentligare än frågan om optimal stads- storlek.

1.3 Från studier av varuflöden till studi- er av informationsflöden

Inför den framställning som följer kan vi beskriva det svenska samhället som ett re- gionalt system. Definitionen av objekten i detta system är beroende av den förstorings- nivå eller generaliseringsgrad vi väljer (se vidare kap. 2). Inledningsvis får alla ar- betsställen i landet utgöra objekt. Relatio- nerna i systemet är flöden av material, personer och meddelanden. Ett samhälle med långt driven arbetsfördelning och spe- cialisering fungerar inte utan dessa flöden, dvs. ständiga transporter och överföringar av gods, människor och information. Åt- minstone inom vissa gränser kan man förut- sätta att regional koncentration av samver- kande och ömsesidigt beroende arbetsställen sänker kostnaderna och minskar den tid som går åt för att genomföra dessa för- flyttningar.

Material- och varuflödena i samhället har sedan länge varit föremål för intensiva stu- dier. I olika lokaliseringsteorier har det största intresset ägnats tillverkning och gods- hantering. Transportkostnadernas betydelse för varuproduktionens lokalisering har dis- kuterats i en omfattande litteratur. (Bland ett mycket stort antal arbeten märks Weber 1909, Palander 1935, Ponsard 1955, 1958, Greenhut 1956, Isard 1956 och Alonso 1964.) De relationer mellan näringslivets olika sektorer som hittills studerats med hjälp av input- output analys har varit va-

ruflöden och betalningsströmmar (t. ex. Le- ontief 1951, Höglund, Werin 1964, Artle 1965, Isard, Langford 1967 och Karaska 1.969).

Personförflyttningar har också sedan länge varit föremål för ingående undersök- ningar. Dessa har gällt arbetskraftsrekry- tering, migration, pendling, köpvanor och serviceresor. (T.ex. Godlund 1954, Han- nerberg, Hägerstrand, Odeving m.fl. 1957, Berry 1967, Rasmussen 1969 och Jakobsson 1969.)

I samband med frågor som rör lokali- sering av ekonomiska och andra aktiviteter har hittills förhållandevis få undersökningar ägnats informationsflöden och de för dessa nödvändiga kontakterna mellan arbetsstäl- len. Behovet av kontakter för informations- utbyte har naturligtvis påtalats i många olika sammanhang. Men antalet kvantitativa ana- lyser av informationsöverföring och kon- takter mellan olika typer av företag, för- valtningsorgan och andra organisationer är få. Våra kunskaper om de kontaktmönster som länkar samman olika aktiviteter i sam- hället kan utan överdrift betecknas som små.

Några exempel på kontaktundersökning- ar kan dock anföras. Elvander (1966) har studerat kontakter mellan offentlig förvalt- ning och intresseorganisationer. Thorngren (1967) har undersökt ett industriföretags kontakter före och efter en omlokalisering. Ett stort antal företags kontakter har se- nare studerats av samme författare. Några av undersökningsresultaten redovisas sam- tidigt som föreliggande redogörelse (Thorn- gren 1970). Goddard (1968) har studerat länkningarna mellan kontor i centrala Lon- don. Gad (1968) har gjort liknande under- sökningar i Niirnberg. Utöver de undersök- ningar som i fortsättningen kommer att re- fereras i detalj finns ytterligare några som rör informationsflöden och kontakter inom svenskt näringsliv och offentlig förvaltning. Dessa finns utgivna i serien Urbaniserings- processen (Wärneryd 1967, Gerger 1967, Olsson 1967, Nordström 1967 och Gerger 1969).

Den inriktning forskningsprojektet »Re-

gionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv» fått måste ses mot bakgrund av erfarenheter från tidigare undersökning— ar. I ett arbete från 1963 (Törnqvist 1963) behandlades frågor som rör tillverkningsin- dustrins lokalisering. De mest omfattande undersökningarna ägnades transportkostna- dernas regionala variationer i Sverige för olika typer av varuproduktion. Dessa un- dersökningar visade att kostnaderna för transport av råvaror och färdigvaror inte längre kan spela någon väsentlig roll för åtskilliga industriföretags val av lokalise- ringsort. De variationer ifråga om transport- kostnader som finns inom landet är betyd- ligt mindre än andra kostnadsvariationer som belastar produktionen.

Det finns naturligtvis fortfarande tunga basindustrier, många av dessa i Norrland, vilka är kostnadsmässigt starkt bundna till sina råvarukällor. Det finns också industri- er som av transportkostnadsskäl är knutna till regionalt avgränsade marknadsområden, t.ex. därför att den färdiga produkten är tung och skrymmande i förhållande till sitt värde eller därför att den är så ömtålig att den inte tål längre transporter. En tyd- lig tendens bland dessa båda grupper av industrier — den råvaruorienterade och den marknadsorienterade — har varit att stor- driftens fördelar blivit allt större samtidigt som transportkostnaderna relativt sett min- skat i betydelse. Detta har i Sverige lik- som på andra håll lett till att vi fått färre och större produktionsenheter av denna typ. Samtidigt har i många fall produktionspro- cesserna rationaliserats kraftigt varför sys— selsättningen inom dessa enheter upphört att Växa trots kraftig produktionsökning.

De industrier som främst ökat sysselsätt- ningsmässigt efter andra världskriget är av en annan typ. Många kan betecknas som hopsättningsfabriker. Råvarorna består av halvfabrikat och färdiga detaljer. De lär- diga produkterna har högt handelsvärde i förhållande till sin vikt. De olika arbetsstäl- lena utgör komponenter i väldiga system av hopsättningsfabriker med underleverantörer i flera led, spridda på ett betydande antal orter i södra och mellersta Sverige. Denna

växande grupp av industrier sysselsätter för närvarande lågt räknat mellan hälften och två tredjedelar av alla industrianställda i landet.

För produktionsenheterna inom denna senare grupp av industrier är transportkost- naderna av underodnad betydelse för ex— pansionen och valet av lokaliseringsort. De är vad som i den anglosaxiska litteraturen kallas »foot-loose». Andra faktorer än transportkostnaderna avgör lokaliseringsva— let. Vissa av dessa rörliga enheter söker sig till stora centra i många fall på grund av några av de agglomerativa fördelar som diskuterades i föregående avsnitt.

Utmärkande för utvecklingen efter andra världskriget har emellertid som nämnts främst varit att många av dessa rörliga an— läggningar flyttat ut från storstadsregioner- na, ofta på grund av arbetskraftsbrist. Un— der perioden 1952—60 var den relativa sys— selsättningsökningen inom industrin anmärk— ningsvärt låg i storstadsregionerna och låg långt under riksgenomsnittet. Även produk- tionsökningen, mätt i förädlingsvärde, var relativt sett svagare i storstadsregionerna än inom riket i övrigt. Den industriella expan- sionen ägde främst rum i mindre stadsre— gioner i södra och mellersta Sverige. (Se redogörelser i Törnqvist 1963 och 1964.)

Dessa iakttagelser har lett till antagandet att vad vi kan kalla godshantering och ma- terialbearbetning inte längre i nämnvärd om— fattning bidrar till storstadsregionernas lill- växt. Dessa regioners befolkningstillväxl måste hänga samman med ökat antal arbets- tillfällen inom andra aktiviteter.

Vi har antagit att de aktiviteter som nu ökar sysselsättningsmässigt och som nu främst koncentreras till stora stadsregioner är sådana som kan betecknas som infor/nu- rionsbehandlande. Intresset i de undersök- ningar som följer har därför förskjutits från studier av varuflöden till studier av infor— mationsflöden.

1.4 Personkontakter och lokalisering — någ- ra antaganden

Till grund för de undersökningar som sena-

_ idé—numb—k—Jlr

. nu -.(__- *

re skall presenteras ligger följande antagan- de:

En väsentlig drivkraft i urbaniseringspro— cessen — och då i första hand koncentra- tionen av vissa verksamheter till stora stads- regioner — är behovet av kontakter för in— formationsutbyte mellan specialiserade ar- betsfunktioner i samhället.

För att testa detta antagande inriktades arbetena inom det aktuella projektet dels på studier av kommunikationsprocessen. dvs. studier av kontakter och informations- flöden mellan organisationer inom svenskt näringsliv, varmed avses privata och offent- liga organisationer av alla slag, dels på studier av den regionala sysselsättningsm- vecklingen.

De antaganden som gjorts rörande olika former av kontakter och informationsöver- föring i samhället är väsentliga för en för- ståelse av den inriktning och utformning som projektets olika delar efter hand kommit att få.

1.4.1 Direkta personkontakter

Vi skiljer inom projektet på direkt och indirekt informationsöverföring. För direkt överföring krävs personliga sammanträffan- den >>face-to-face>> mellan individer. I den fortsatta framställningen används i detta fall begreppen direkta personkontakter eller en- bart personkontakter. Vid indirekt överfö- ring används t.ex. brev, telefon eller te- lex.

Överföring av information mellan indivi- der inom en stor organisation liksom mel- lan individer i skilda organisationer torde i betydande utsträckning ske med hjälp av skrivna meddelanden och olika former av tele. De indirekta kontakterna kan antas dominera i kontaktarbetet rent kvantitativt. Undersökningar visar att när det gäller an- talet externa kontakter dominerar telefon- kontakter och brevkontakter. I vissa orga— nisationer utgör de direkta personkontakter- na mindre än 10 procent av totala antalet kontakter, i andra över 25 procent. När det gäller nya kontakter dominerar däremot de direkta personkontakterna helt över and-

ra kontaktformer. (Thorngren 1967, 1970, Kjellström 1969 och Gerger 1969.) I de un- dersökningar som presenteras i denna samt- manfattning har intresset helt koncentrerats till direkta personkontakter. Denna begräns- ning har gjorts av följande skäl.

Det har ansetts nödvändigt att studera kontakter mellan ett mycket stort antal be- fattningshavare i olika typer av organisatio- ner i skilda delar av landet. För att ge un— dersökningarna rimliga proportioner måste därför kontaktstudierna begränsas till att gäl- la enbart den kontaktform som bedömts va- ra viktigast mot bakgrund av det antagande som presenterats ovan. Som närmare skall beröras i detta och nästa avsnitt hänger va- let av direkta personkontakter som studie- objekt samman med kontaktformens effek— tivitet, dess stora betydelse i dagens sam- hälle samt uppfattningen att det av olika kontaktformer endast är de direkta person- kontakterna som kan påverka olika aktivi— teters lokalisering.

Frågor som rör informationsöverföring har behandlats inom en rad olika ämnesom- råden, t.ex. psykologi, ekonomisk psyko- logi, socialpsykologi, sociologi, pedagogik och företagsekonomi. En genomgång av den aktuella litteraturen visar att direkta personkontakter i många fall är effektivare än andra kontaktformer vid överföring av information. (Se litterturgenomgång i Sahl- berg 1969 och Hedberg 1968.)

Indirekta kontakter är bäst lämpade för överföring av information som är enkel, väl strukturerad och rutiniserad. Ju mer svårhanterad, mindre rutiniserad och mera komplex den information är som skall över— föras desto större fördelar erbjuder de di- rekta personkontakterna. Detta framgår klart av Thorngrens (1970) undersökningar.

De direkta personkontakterna är helt överlägsna andra kontaktformer i t. ex. föl- jande situationer: Flera personer skall utbyta information med varandra samtidigt. Infor- mationsöverföringen är förenad med osäker— het. Det är svårt eller omöjligt att förut— säga vilka situationer som kan uppstå, då den information som ges och tas ständigt skapar nya situationer som kräver nya ir—

formationsutbyten osv. Kontakterna rym- mer betydelsefulla moment av problemlös- ning, planläggning och spaning. Kontakter- na får formen av överläggningar och diskus- sioner.

Några av orsakerna till de direkta per- sonkontakterna effektivitet i ovan beskriv- na situationer torde vara följande:

1. Direkta personkontakter är den mest flexibla kontaktformen. De som har kon— takt med varandra är samtidigt både av— sändare och mottagare. Informationsöver- föringen är med andra ord dubbelriktad. Genom ständig »feed back» utan besvä- rande fördröjning kan avsändare och mot- tagare kontinuerligt anpassa sig efter var- andra.

2. Varje medium för informationsöver- föring har sina speciella fördelar. Vid di- rekta personkontakter kan många av dessa fördelar utnyttjas samtidigt. Flera sinnen och uttrycksmedel kan användas parallellt. Information kan på en gång överföras ge- nom t.ex. tal, skrift, demonstration av bilder och föremål, gester och ansiktsut— tryck.

3. Vid direkta personkontakter är miljön gemensam för alla inblandade. Risken för yttre störningar — »noise» — är mindre än vid andra kontaktformer. Feltolkningar upptäcks lättare och kan korrigeras. Osä- kerheten blir mindre än vid andra kontakt— former.

En väsentlig fråga i detta sammanhang är naturligtvis vad den teletekniska utveck- lingen kan komma att medföra i framtiden. Kan direkta personkontakter ersättas av kontakter via bildtelefoner och sinnrika TV- anläggningar? T. ex. Hannes Alfvén har i sin bok »Den stora datamaskinen» (Jo- hannesson 1966) tecknat en framtidsvision där »teletotal», en kombination av telefon, radio och TV, helt frigör befattningshavare i framtidens samhälle från behovet av di- rekta personkontakter. En liknande utveck- ling har beskrivits av Jacobceus (1969).

De försök som hittills gjorts tyder närmast på att det i första hand blir de rutinbeto- nade kontakterna som i allt större utsträck-

ning kommer att kunna automatiseras och utvecklingen kommer främst att beröra ex- empelvis företagens intema kommunikatio— ner. Däremot kommer sannolikt de minst rutinbetonade externa kontakterna inom överskådlig framtid fortfarande att kräva att befattningshavarna träffas. Ty samtidigt som de tekniska informationssystemen ut— vecklas kommer förmodligen ökad speci- alisering och allt snabbare förändringar att göra samhället alltmera invecklat och oöver- skådligt. Samtidigt som den på varje plats och i varje ögonblick tillgängliga informa- tionen ökar, blir kraven på planering för framtiden allt större och beslutsprocesserna kommer därigenom att bli allt mera kompli— cerade. (Se vidare framställningen i kapitel 8.)

De direkta personkontaktemas betydelse i dagens samhälle framgår av olika befatt- ningshavares faktiska beteenden. Hittills har man inte sett några tecken på att den tele- tekniska utvecklingen lett till minskat behov av sammanträden och kommittéarbete. Un- dersökningar visar att t. ex. inom olika fö— retag ägnar särskilt befattningshavare i le- dande ställning mycket stor del av sin ar— betstid åt direkta personkontakter med fö- reträdare för konkurrentföretag, kunder, underleverantörer, konsult- och serviceföre- tag, forskningsorgan och offentliga myn- digheter. Det är dock möjligt att de direkta kontakternas stora betydelse i dagens sam— hälle delvis hänger samman med vår tids uppfostran, utbildning, konventioner och vanor. En bättre anpassning till en ny tek- nologi skulle kunna minska vårt behov av personkontakter. (Se te x. Ramström 1969.)

En undersökning från slutet av 1940-talet visar att de verkställande direktörerna inom de studerade företagen använde mellan 75 och 95 procent av sin arbetstid åt kontak- ter (alla former av kontakter). Konferenser och direkta överläggningar med myndighe— ter, industriorganisationer, arbetsgivareför- eningar etc. tog ungefär en tredjedel av arbetstiden. (Carlson 1951, 1964.) Enligt en undersökning från början av 50-talet använde företagsledare i genomsnitt 700 ar- betstimmar per år åt direkta personkontak-

åa.—w; _" _

_. ___.u...

__ .. _.—

ter med befattningshavare utanför det egna företaget. Sous-chefer använde 310 timmar och sektions- och avdelningschefer 225 resp. 155 timmar. (Höglund 1953.)

En i detta sammanhang betydelsefull un— dersökning av ett företag före och efter en omlokalisering av bl.a. huvudkontoret från Stockholm till en landsortsstad presentera- des 1967. Undersökningen visar bl.a. att externa kontakter med t.ex. myndigheter, intresse- och forskningsorganisationer före omlokaliseringen huvudsakligen berörde de högsta beslutsnivåerna (lönenivåerna) och i stor utsträckning fick formen av direkta personkontakter. Kontakter med kunder och leverantörer berörde lägre beslutsnivåer och sköttes i större omfattning per telefon och brev. Kontakter med egna driftsenhc— ter berörde de lägsta beslutsnivåerna inom företaget och sköttes också huvudsakligen genom telefon och brev.

Efter en omlokalisering från huvudstaden hände följande. Trots kraftigt ökade resti- der behöll de högsta befattningshavarna si- na tidigare externa personkontakter. Endast mer rutinbetonade kontakter delegerades neråt i företaget. Telefon- och brevkontak- ter ökade i omfattning endast när det gällde kontakter mellan det egna huvudkontoret och de egna driftsenheterna. (Thorngren 1967. Jfr Thorngren 1970.)

Ytterligare exempel på kontaktundersök- ningar inom svenska företag kan anföras. I ett par av dessa går det att finna ytter— ligare stöd för hypotesen att många bety- delsefulla kontakter för närvarande inte på ett tillfredsställande sätt kan skötas genom telekommunikationer och brev utan kräver direkta personkontakter. (T.ex. Fältström 1959, Rhenman, Stymne 1965 och Asp- lund, Vukovich 1967.) Även utländska un- dersökningar kan anföras som exempel (Ea- ton 1962, Copeman 1963, Horne, Lupton 1965, Arndt 1966 och Stewart 1967).

»Den moderna affärsorganisationen, el- ler den del av den som är ägnad upplys- ning och ledning, består av ett stort antal individer som vid varje givet tillfälle är sys- selsatta med att ta emot, smälta eller ut- byta och testa informationer. En mycket

stor del av utbytet och testningen av infor— mation sker muntligt — som en diskussion på ett kontor, i en korridor eller per tele- fon. Men allra vanligast är, att det hela försiggår i form av ett kommittésamman- träde. Man kan ta mer miste än att före- ställa sig en hel affärsorganisation som en hierarki av kommittéer. Koordineringen i sin tur består i att besätta kommittéerna med rätt folk, ingripa ibland för att pressa fram ett beslut och, vilket händer, stadfäs- ta beslutet eller låta det gå vidare som in- formation till en ännu mer uppsatt kom- mitté som fattar beslut på en ännu högre nivå.

Och man bör inte förutsätta, att detta är ett ineffektivt arbetssätt. Det är nor- malt tvärtom det enda effektiva sättat att arbeta. Medlemskap i en kommitté ger alla medlemmar tillfälle att låta känna kolleger- nas intellektuella utrustning och tillförlitlig- het. Resonemangen i en kommitté gör det möjligt att samla informationer under om- ständigheter som tillåter, att den erbjudna informationens relevans och tillförlitlighet prövas omedelbart. Som på inget annat sätt avslöjas osäkerhet eller misstag i ens infor- mation. Och utan tvekan erbjuder en sådan samling avsevärd intellektuell stimulans.» (Galbraith 1968, s. 58).

1.4.2 Kontaktbehov — tration

regional koncen-

Bland olika kontaktformer är det endast de direkta personkontakterna som i nämn- värd omfattning kan påverka aktiviteters lo- kalisering och därmed den regionala syssel- sättningsutvecklingen. Antagandet kan ba- seras på iakttagelser över olika kontaktfor- mers »avståndskänslighet». Inom vissa gränser är fysiska avstånd av underordnad restriktiv betydelse för överföring av infor- mation via brev och tele. Avståndsfaktorn spelar en betydligt större roll vid informa- tionsöverföring genom direkta personkontak- takter, därför att dessa alltid kräver per- sontransporter.

>>Lyckligtvis har framstegen på transport-

teknikens område lett till att distansfriktio— nen kunnat i hög grad övervinnas. Det existerar dock ännu svårhanterliga restpos— ter. Ett förhållande, som ter sig nästan för trivialt för att behöva påpekas, men likväl är av grundläggande betydelse för transpor- ternas roll i produktion och socialt liv, är att gods och meddelanden i stor utsträck- ning kan delas i smådelar och enkelt lag- ras längre eller kortare tid, medan perso- ner måste förflyttas som helheter och för- ses med ett uppbåd av tjänster under så- väl rörelse som uppehåll. Resultatet är, att medan avståndet nästan helt upphört att vara ett hinder vid transport av meddelan- den och får allt mindre betydelse vid trans— port av gods, så är distansfriktionen nu och i framtiden avsevärd vid förflyttningar av personer. Denna skillnad utgör en l'un- damental faktor bakom urbaniseringen.» (Hägerstrand 1966, s. 280, 281.)

1.4.3 Den fortsatta framställningens dispo- sition

I de undersökningar som nu kommer att presenteras testas några av de antaganden som återgivits ovan. Framställningen dispo- neras på följande sätt.

I kap. 2—5 presenteras hittills tillgäng- liga resultat från olika kontaktundersök— ningar. Syftet med dessa är att identifiera de kontaktberoende arbetsfunktionernu i samhället. Vid kartläggningen av »de funk- tionella kontaktmönstren» har det gällt att visa vilka grupper av befattningshavare in- om olika företag och andra organisationer som har direkta personkontakter med var- andra. Vid kartläggningen av »de regio- nala kontaktmönstren» har uppgiften varit att fastställa var i landet kontakterna ägt rum och var de i kontakterna inblandade har sina arbetsplatser. Det har genomgående ansetts vara av väsentlig betydelse att mäta tidsåtgången för dessa kontakter.

Kap. 6—8 ägnas huvudsakligen den re- gionala sysselsättningsutvecklingen i Sverige under 1960-talet. Syftet med de undersök— ningar som redovisas är att testa dels ett antagande om att det i första hand är de

informationsbehandlande och kontaktbero— ende arbetsfunktionema i samhället som i dag ökar sysselsättningsmässigt. Dels är syf- tet att testa antagandet att det främst är de informationsbehandlande och kontaktbe- roende funktionerna som koncentreras till stora stadsregioner.

! ! .; l _l

2.1 Informationssystemet

Inför analysen av personkontakter i sam- hället knyter vi an till en systemteoretisk begreppsapparat. Uppgiften är att kartläg- ga och analysera ett informationssystem. Objekten (elementen) i detta system är be- fattningshavare som mottar, behandlar, ut- nyttjar och avger information. Relationerna (länkningarna) i systemet har begränsats till att omfatta informationsöverföring genom personkontakter face-to-face mellan dessa befattningshavare.

Inför analysen av det studerade informa- tionssystemet gäller det att först välja lämp- lig förstoringsgrad. Därefter återstår att fin- na ett passande indelningssystem. Grund-. elementen är hela tiden de enskilda befatt- ningshavarna inom olika former av organi- sationer (t.ex. företag, intresseorganisa- tioner, serviceorganisationer och offentlig förvaltning). För de undersökningar som presenteras i denna sammanfattning är det emellertid nödvändigt att sammanföra be- fattningshavarna i grupper (enheter). Des- sa grupper bör rymma befattningshavare med likartade arbetsuppgifter. De grupper av befattningshavare som operationellt får utgöra det studerade informationssystemets objekt kallas tillsvidare arbetsfunktioner.

2.1.1 Objekt — arbetsfunktioner

Det indelningssystem som läggs till grund för undersökningarna behöver endast ge

Kartläggning av externa personkontakter

möjligheter till en detaljerad uppdelning av de befattningshavare inom en organisation som kan förutsättas ha externa personkon- takter. Det är därför lämpligt att inled- ningsvis försöka avskilja den del av en or- ganisation som kan antas rymma de be- fattningshavare som ingår i det studerade informationssystemet. Litteraturinventering— ar som gjorts har visat att den s.k. styr- modellen är lämpad för det senare ändamå- let (se Hedberg 1968).

Enligt styrmodellen kan en organisation delas upp i produktiva och administrativa enheter (Rhenman 1964). En produktiv en- het kännetecknas av att den mottar, behand- lar och avger material. Mellan produktiva enheter förekommer i första hand material- flöden. En administrativ enhet känneteck- nas av att den mottar, behandlar och av- ger information. De administrativa enheter- na länkas samman av informationsflöden.

I litteraturen förekommer andra benäm- ningar. De olika beteckningarna torde emel- lertid kunna betraktas som synonyma un- der förutsättning att man arbetar på samma förstoringsnivå, dvs. låter styrmodellen gäl- la för en hel organisation (Hedberg 1968, s. 23). I stället för administrativ enhet används beteckningarna styrenhet och be- slutsenhet. Ett alternativ till produktiv en- het är driftsenhet. (Se t. ex. Kristensson 1967, Thorngren 1967 och Ramström 1967.) Med ovan angivna beteckningar av- ser styrrnodellen naturligtvis närmast ett in- dustriföretag. Eventuellt med andra benäm-

Information

A

Administrativ del

Information

|__—>

Material

Driftsdel

D :D

Material

Figur 2: ]. Uppdelning av en organisation i administrativ del och driftsdel.

ningar på enheterna kan dock modellen med fördel användas för andra typer av organisationer.

För den fortsatta framställningen indelas organisationen schematiskt i två delar på sätt som framgår av fig. 2:1. Den övre delen kallas administrativ del, den nedre driftsdel. Den administrativa delen antas rymma befattningshavare som mottar, bear— betar och avger information. Driftsdelcn

DO

Figur 2: 2. Fördelning i rummet av administra- tiva delar och driftsdelar inom tre olika organi- sationer.

antas rymma befattningshavare som i första hand bearbetar och hanterar material och gods. Detta gäller när den studerade orga- nisationen är t.ex. ett industriföretag. Är den studerade organisationen t. ex ett rent serviceföretag producerar driftsdelen inte va- ror utan tjänster.

Från regional synpunkt kan organisatio— nens båda delar tänkas kombinerade på sätt som framgår av fig. 2: 2. Enligt alternativ 1 består organisationen av ett enda arbets- ställe. Enligt alternativ 2 och 3 är organi- sationerna regionalt uppdelade, i ena fal- let med de administrativa funktionerna starkt koncentrerade till ett huvudkontor, i andra fallet i det närmaste jämnt fördelade på tre regionalt fristående arbetsställen.

Andelen administrativa befattningshavare varierar från organisation till organisation. Skillnaderna kan vara beroende 'av exem- pelvis organisationens verksamhetsinrikt- ning, omgivning och regionala uppbyggnad (Hedberg 1968, s. 54). T. ex. intresseor- ganisationer och offentliga förvaltningsorgan rymmer huvudsakligen administrativa funk- tioner. T. ex. vissa små industriföretag och jordbruksföretag har det stora flertalet eller t.o.m. alla befattningshavare inom rena

c.a _.. -ru-i.u:

driftsfunktioner. Slutligen kan man tänka sig att en och samma befattningshavare sär- skilt i ett litet företag har både driftsfunk- tioner och administrativa funktioner.

De befattningshavare och därmed arbets- funktioner som utgör det studerade infor— mationssystemets objekt kan på goda grun- der antas i det närmaste helt koncentrerade till organisationernas administrativa delar (A i fig. 2: 1). Därför väljes i fortsättningen ett indelningssystem som möjliggör en de— taljerad gruppering av tjänstemännen inom olika organisationer. Befattningshavare in- om driftsdelarna (vanligen kollektivanställd personal) ingår i undersökningarna men be- handlas i fortsättningen som en enda icke uppdelad grupp.

Bland tänkbara indelningssystem (se en genomgång i Engström 1970 samt i kap. 6) har vi valt att utgå från Svenska Arbets- givareföreningens befattningsnomenklatur. Nomenklaturen är avsedd för gruppering av tjänstemän och är utarbetad av Svenska Ar- betsgivareföreningen, Svenska Industritjäns- temannaförbundet, Sveriges Arbetsledare- förbund och Handelstjänstemannaförbundet. Indelningssystemet täcker i princip endast tjänstemän inom industri och partihandel. Systemet är emellertid uppbyggt så att det kan täcka alla eller praktiskt taget alla tjänstemannaområden. (Se förord till Befatt- ningsnomenklatur 1965 .)

Undersökningar som gjorts inom forsk- ningsprojektet visar att befattningsnomen- klaturen efter vissa smärre kompletteringar väl täcker alla tjänstemän inom det privata näringslivet. Däremot har det visat sig nöd- vändigt att införa kompletterande befatt- ningsbeteckningar för befattningshavare in- om den offentliga sektorn. (För en närmare diskussion av täckningsproblemet se fram- ställningen i kap. 6 och i Engström 1970.)

Huvuddelen av SAFs befattningsnomen- klatur med kompletteringar framgår av bila- ga 1 (s. 2 och 3 i frågeformuläret). SAFs indelningssystem för tjänstemän kan sägas vara »tvådimensionellt». Längs den ena (den horisontella) dimensionen sker indel- ningen efter arbetets art eller funktion och längs den andra (den vertikala) efter arbe-

I den horisontella dimensionen redovisas 60 olika arbetsfunktioner eller befattnings- familjer (t. ex. 010 Administration av plats- förvaltning, 020 Allmänt utrednings- och planeringsarbetet osv.). Befattningsfamiljer- na är grupperade i tio befattningsområden (t.ex. 0 Administrativt arbete, 1 Produk- tionsledande arbete osv.).

I den vertikala dimensionen är varje be- fattningsfamilj indelad i högst sju befatt- ningsskikt eller nivåer. Skiktet är angivet genom en skiktsiffra som är placerad efter befattningsfamiljens tresiffriga kodnummer. Denna skiktsiffra utgöres av något av talen 2—8, varvid 2 utmärker den högsta svårig- hetsgraden och 8 den lägsta. Varje enskild grupp, kännetecknad av en viss befattnings- familj och ett visst befattningsskikt, kallas befattningstyp (yrkesgrupp). Totalt särredo- visas ca 250 befattningstyper. Varje befatt- ningstyp är väl definierad (se utförliga defi- nitioner i Befattningsnomenklatur 1965).

För varje i systemet särredovisad befatt- ningstyp gäller att de rymmer befattningar med likartade arbetsuppgifter (samma funk- tion) vilka är i stort sett lika krävande (sam- ma svårighetsgrad). Ansvarsområdet kan också sägas vara ungefär lika för befatt- ningshavare inom samma befattningstyp. Vi- dare gäller i stort sett att befattningshavare inom befattningstyper med skiktsiffra 2—4 har högskoleutbildning, 4—6 gymnasial ut— bildning och 6—8 grundskoleutbildning el- ler med dessa utbildningar jämställd prak- tisk erfarenhet.

Som framgår av bilaga 1 har den beskriv- na befattningsnomenklaturen kompletterats. Inom vissa befattningsområden och befatt- ningsfamiljer har tillägg gjorts som bl.a. underlättar inpassningen av tjänstemän inom den offentliga sektorn. Dessutom har ett »direktionsskikt» (grupperna 0001—0020) tillagts samt grupperna Militärt arbete (002), Juridiskt arbete (003), Kyrkligt arbete (004), Lantbruks-, skogs— och fiskeriarbete (005), Tillverkningsarbete (006) samt Po- lisiärt arbete (007).

2.1.2 Relationer — externa personkontak- ter

Relationerna i det studerade informations- systemet utgöres av informationsöverföring genom direkta personkontakter face-to-face mellan befattningshavare. Indirekta kontak- ter genom brev och olika former av tele ingår ej i undersökningarna. Skälen till den- na begränsning angavs i kap. 1 (för en de- taljerad redovisning se Hedberg 1968). Undersökningarna har vidare begränsats till att gälla externa personkontakter. Där- med avses att kontakterna är externa i för— hållande till det egna arbetsstället. Kontak- ter inom ett arbetsställe ingår ej i under- sökningarna. I det fall en organisation be- står av ett enda arbetsställe (alternativ 1 i fig. 2: 2) studeras endast kontakter med kontrahenter utanför organisationen. I de fall en organisation är regionalt uppdelad (alternativ 2 och 3 i fig. 2: 2) ingår där- emot i undersökningarna kontakter mellan kontrahenter inom organisationen som har sitt arbete förlagt till olika arbetsställen. För en tillfredsställande bedömning av personkontaktemas betydelse som lokalise— ringsfaktor är det naturligtvis betydelsefullt att ställa de externa kontakterna i relation till de interna. Avsikten är också att de interna kontaktrelationerna inom valda ar— betsställen skall tas upp till behandling in- om forskningsprojektet. Dessa undersök- ningar har emellertid ännu inte påbörjats.

2.2 Kommunikationsnät och arbetsplatser som studieobjekt

Två sätt att registrera personkontakter mel— lan befattningshavare har diskuterats inom projektet. Ena sättet är att utvälja ett eller flera kommunikationsnät för analys. Andra sättet är att välja ut arbetsplatser och ge- nomföra undersökningarna inom dessa. Bå— da sätten innebär i praktiken ett samplings— förfarande.

Väljer man att genomföra undersökningar- na inom ett kommunikationsnät begränsas undersökningarna till enbart de personkon- takter som tas via detta speciella kommu-

nikationsnät under den studerade tidsperio- den. Däremot är det sannolikt att de be- fattningshavare som ingår i undersökningar— na kommer att representera ett betydande antal aktiviteter och arbetsplatser i skilda delar av landet.

Väljer man att genomföra undersökning- arna inom arbetsplatser begränsas den stu— derade populationen på annat sätt. Av prak- tiska skäl kan endast ett begränsat urval ar- betsplatser studeras. Det är inte möjligt att få en tillfredsställande regional täck- ning och samtidigt uppfylla kravet att ett stort antal olika typer av aktiviteter skall vara representerade. Däremot registreras samtliga personkontakter som berör de stu- derade arbetsställena oavsett vilket kommu— nikationsmedel som de i kontakterna inblan- dade befattningshavarna utnyttjar.

I de undersökningar som presenteras ne- dan har både kommunikationsnät och ar- betsplatser studerats. Som kommunikations- nät har valts samtliga inrikes flyglinjer i Sverige av skäl som kommer att utvecklas senare. Undersökningen inom detta kom- munikationsnät kallas i fortsättningen flyg- undersökningen.

Det är uppenbart att flygundersökningen endast kommer att täcka personkontakter över långa avstånd. Bl.a. av detta skäl är det nödvändigt att den kompletteras med andra undersökningar. Därför har en rad organisationer valts ut som typexempel. In- om dessa organisationer har undersökning- ar genomförts på varje lokalt fristående ar- betsställe. Dessa undersökningar kallas i fortsättningen arbetsplatsundersökningar/m. Dessa undersökningar ger material som in- nefattar alla externa personkontakter oav- sett kontaktavstånd och färdmedel.

Det föreligger emellertid en annan väsent— lig skillnad mellan å ena sidan arbetsplats- undersökningarna och å andra sidan flyg- undersökningen. Det är fråga om en skill— nad i generaliseringsgrad. I arbetsplatsun— dersökningarna studeras vad vi kan kalla »det enskilda fallet». Den enskilda orga- nisationens kontaktmönster kan i dessa un- dersökningar studeras i detalj och jämföras med andra organisationers externa kontakt-

mönster. Flygundersökningen däremot ger »ett aggregerat material». Undersökningen ger ett omfattande material, i vilket man inte kan urskilja det kontaktmönster som är karaktäristiskt för den enskilda organisatio- nen eller det enskilda arbetsstället. Genom att jämföra »helheten» i flygundersökning— en med »de enskilda fallen» i arbetsplats— undersökningarna hoppas vi senare kunna dra vissa generella slutsatser rörande kon— taktmönstren inom svenskt näringsliv.

2.3 Arbetsplatsundersökningar/za

För studium av enskilda organisationers ex— terna personkontakter utvaldes 14 typexem— pel (för en redogörelse för urvalsförfarandet se Hedberg 1968 och 1970). Typexemplen kan inordnas under rubrikerna: industriföre- tag, serviceföretag, intresseorganisationer och offentlig förvaltning. Namnen på de studerade organisationerna anges i fortsätt- ningen endast i de fall där inga invänd— ningar rests mot ett sådant förfarande.

2.3 .] Industriföretag

Bland typexemplen finns fem privata och två statsägda industriföretag.

Två exempel är hämtade från södra Sve- rige. En papp- och pappersvaruindustri har sitt huvudkontor i Skåne och tillverknings- och försäljningsställena lokaliserade till or- ter i södra och mellersta Sverige. Företa- get sysselsätter ca 2200, av vilka ca 500 tjänstemän. En livsmedelsindustri har hela sin verksamhet koncentrerad till Skåne. Den har 2 300 anställda totalt och ca 500 tjänste— män.

Fyra industriföretag har sin huvudsakli- ga verksamhet förlagd till Mellansverige. En verkstadsindustri har huvudkontor och tillverkning koncentrerad till ett brukssam- hälle 20 mil från Stockholm. Företaget har 1 800 anställda. Antalet tjänstemän är 800. Den kemisk—tekniska industrin som ingår i undersökningarna har huvudkontor och till- verkning i Stockholm men dessutom tillverk- ning på flera platser utanför huvudstadsre— gionen. Företaget har sammanlagt 1 600 an—

ställda, därav 500 tjänstemän. En läkeme- delsindustri har däremot hela sin verksam- het inom Stockholmsregionen med närma- re 750 anställda, av vilka 450 är tjänste- män.

Bland stadsägda företag ingår Svenska Tobaks AB i undersökningarna. Huvudkon- tor, forskning, distribution m.m. finns i Stockholm. Tillverkningen drivs förutom i Stockholm på flera platser i skilda delar av landet. Företaget sysselsätter totalt ca 2000 personer. Antalet tjänstemän är 450.

Norrland representeras av LKAB. Före- taget har ca 1400 tjänstemän och totalt drygt 7000 anställda. Huvudkontoret lig— ger i Stockholm. Men den helt domine- rande delen av såväl arbetare som tjänste— män finns på arbetsställena i Kiruna, Malm- berget, Luleå och Narvik.

2.3 .2 Serviceföretag

Två organisationer som ingår i undersök- ningarna kan betecknas som serviceföretag. Den ena är en konsultbyrå i Stockholm med 70 anställda. Den andra är en affärs- bank med totalt 700 anställda. Huvudkon- toret ligger i landsorten, centralkontoret i Stockholm och provinskontoren på en rad platser.

2.3.3 Intresseorganisationer

De intresseorganisationer som utgör typex- empel är Sveriges Industriförbund med 90 anställda och Sveriges Mekanförbund med 110 anställda. Industriförbundet har all verksamhet i Stockholm, Mekanförbundct huvuddelen i Stockholm men avdelningar i Eskilstuna och Jönköping.

2.3.4 Offentlig förvaltning

Inom den offentliga sektorn har vi valt att studera förvaltningsorgan med olika re- gional »räckvidd». I undersökningarna in— går kommunikationsdepartementet med en personalstyrka på 100 personer, länsstyrel— sen i Malmöhus län med 530 anställda och den kommunala förvaltningen inom Ystads stad med ca 200 anställda tjänstemän.

2.3.5 Materialinsamlingen

Samtliga som typexempel valda organisa- tioner undersöktes med enkätmetod. Det frågeformulär som användes kan studeras i bilaga 1. I princip ingick alla befattnings— havare inom organisationerna i undersök— ningarna. Dessa visade emellertid efterhand att vissa typer av befattningshavare inte har externa personkontakter av mätbar omfatt- ning, t. ex. arbetare inom industriföretag. Resultaten från flygundersökningen visade att så är fallet generellt (se Sahlberg 1969). Arbetsplatsundersökningarna kunde därför begränsas till att gälla huvudsakligen tjänste- männen inom de studerade organisatioerna (för en närmare redogörelse se t.ex. See- bass 1969).

Inom varje studerad organisation ombads varje befattningshavare att med hjälp av frågeformulärets befattningsnomenklatur (s. 2 och 3 i bilaga 1) markera sin funktion inom den egna organisationen. Dessa upp- gifter kunde i de flesta fall i efterhand kon- trolleras med hjälp av organisationens in- terna personalredovisning.

Därefter ombads befattningshavarna ange funktionerna på de befattningshavare (kon- trahenter) utanför det egna arbetsstället som de hade kontakt (face-to-face) med under undersökningsperioden (s. 4 i frågeformu— läret). När en befattningshavare samtidigt träffade mer än nio kontrahenter angavs konferens. Undersökningen omfattade i samtliga fall en vecka, vanligen tiden ons- dag t.o.m. tisdag. Den valda veckan va— rierade från organisation till organisation, detta av arbetstekniska skäl och på grund av organisationernas varierande önskemål beträffande tiden.

Vidare innehåller frågeformuläret uppgif- ter om kontrahentens arbetsplats samt plats och tidsåtgång för sammanträffandet. Slut- ligen insamlades uppgifter om uppgiftsläm- narens ålder, utbildning och årsinkomst. Även uppgifter om kontrahenternas ålder, utbildning och årsinkomst begärdes. Dessa uppgifter saknas emellertid i många fall i de ifyllda formulären och måste i övrigt betecknas som osäkra. Dessa senare upp-

gifter om kontrahenterna har därför inte bearbetats.

Tack vare välvillig medverkan från per— sonal inom de studerade organisationerna är bortfallsfrekvensen i undersökningarna låg. Den varierar något från organisation till organisation men ligger i genomsnitt un- der 10 procent. Bortfallen beror i de flesta fall på semestrar och annan frånvaro under undersökningsveckan. (Se Seebass 1969.)

När detta skrives har arbetsplatsunder- sökningarna inte slutförts. Med ett undan- tag har materialen från samtliga organisa- tioner insamlats. Men hela materialet är inte färdigbearbetat. I denna preliminära sammanfattning kommer därför endast 7 av de 14 typexemplen att presenteras. (För ytterligare exempel se Hedberg 1970.)

2.4 Flygundersökningen

Flygundersökningen (Sahlberg 1969) har genomförts som en enkätundersökning täck- ande samtliga reguljära flyglinjer inom Sve— rige (figur 2:3). Linjerna sammanbinder 20 flygplatser, samtliga i nära anslutning till större centralorter, s.k. A-centra. Det finns inte direkta flygförbindelser mellan samtliga 20 orter. Men man kan från varje flygplats nå varje annan flygplats genom att utnyttja flera linjer.

För en enkätundersökning erbjöd det val- da kommunikationsnätet väsentliga fördelar i förhållande till t.ex. järnvägsnätet. Det var möjligt att med rimlig arbetsinsats ta med samtliga turer i undersökningen. Data- insamlingen genomfördes ombord på flygpla- nen, där flygvärdinnorna delade ut och samlade in de frågeformulär som utgör un- dersökningens källmaterial. Undersökning- en genomfördes i huvudsak under veckan 16—22 april 1967. På några flyglinjer gjor- des kompletterande undersökningar under annan vecka.

Flygundersökningens frågeformulär (se bi- laga 1 i Sahlberg 1969) skiljer sig något från det formulär som utgör bilaga 1 till denna sammanfattning. Flygresenärerna an- gav inledningsvis om resan var privatresa eller tjänsteresa. Enbart resenärer i tjäns—

KIRUNA .

SKELLEFTEÅ .

ÖRNSKÖLDSVIK.

;

ÖSTERSUND.

HÄRNÖSAND SUNDSVALL

BORLÄNGE

KARLSTAD/ .X _—/. STOCKHOLM NORRKÖPING/ JÖNKÖ .VISBY

GÖTEBORG M HALMSTAD R/lK/ALMAR - - ÄNGELHOLM- Figur 2:3. Inrikes .. /NNEBY flyglinjerl967.(Sahl- HALS'NGBORG . *VO berg 1969) RlSTlANSTAD MALMO 0 100 200 km l_l__l

ten ombads fylla i formuläret i övrigt. Vi- dare fick tjänsteresenärerna ange om de ti— digare fyllt i formuläret under samma resa. På så sätt kunde dubbelregistreringar av resenärer undvikas vid bearbetning av ma- terialet.

Flygundersökningens frågeformulär inne— håller en förteckning över arbetsfunktioner, dvs. befattningsområden och befattningsfa- miljer med vissa kompletteringar (jfr s. 2 och 3 i bilaga 1). Däremot upptas inte be- fattningstyper (skikt eller nivåer), vilket skulle ha gjort formuläret för omfattande för denna typ av undersökning. Befattnings- havarnas nivåer inom skilda organisationer bestämdes i stället med utgångspunkt från inkomstuppgifter (se vidare 5. 47 ff.).

Flygresenärerna ombads markera sin egen funktion inom det egna arbetsstället samt den eller de funktioner de genom resan be- sökte inom andra arbetsställen. Särskild markering gjordes för konferenser, kongres- ser etc., med mer än nio deltagare.

För övrigt innehåller frågeformuläret frå— gor som rör det egna arbetsstället samt be- sökta arbetsställen. Uppgifterna användes senare för att fördela arbetsställena på nä- ringsgrenar och branscher och för karte- ring av arbetsställena. I formuläret frågas efter restid och färdsätt mellan arbetsstäl- le och flygplats. Formuläret upptar också frågor om antalet flygresor uppgiftslämnar- na företar per år, antalet dagar per resa samt uppgiftslämnarnas ålder och inkomst (se Sahlberg 1969, bilaga 1).

Flygundersökningen gav 13360 ifyllda formulär. Av flygbolagens uppgifter om in— bokning framgår att totala antalet flygrese- närer under den studerade veckan var när— mare 17000. Bortfallet förklaras i första hand av att privatresenärer och resenärer på returresa underlät att göra någon som helst markering på formulären samt att flyg- värdinnorna på några turer inte hann klara av distribution och insamling av frågefor- mulär på grund av andra arbetsuppgifter (ang. bortfallet se Sahlberg 1969, s. 34 ff.).

Av de drygt 13000 formulären avser 3796 privatresor. Föreliggande liksom ti- digare undersökningar visar att mellan 75

och 80 procent av dem som reser med inrikesflyget reser å tjänstens vägnar. Bland formulären har 2 968 fyllts i av befattnings- havare på returresa och 193 formulär fyllts i ofullständigt. Kvar står 6399 formulär som ligger till grund för den fortsatta fram- ställningen. Dessa formulär ger oss ett ma- terial som rymmer personkontakter mellan ca 23 000 befattningshavare under en vecka i april 1967. Dessa befattningshavare re- presentarade ca 15 000 arbetsställen. Till detta kommer minst 15 000 personer som deltog i ca 1 400 konferenser.

Det kan vara av intresse att konstatera att dessa 6 399 resenärer enligt egen upp- gift tillsammans gör ca 80000 tjänsteresor per år, vilket motsvarar ungefär 20 procent av alla tjänsteresor med det svenska inrikes- flyget under 1967.

Av materialet kan också utläsas att av de ca 80000 tjänsteresorna per år avser ca 34 000 eller närmare hälften samma arbets- ställen som de i frågeformulären uppgivna. Det föreligger således en tydlig stabilitet över tiden vad avser de arbetsställen som ingår i det studerade informationssystemet.

Det kan i detta sammanhang nämnas att flygundersökningen senare kompletterats med undersökningar av persontrafiken på järnväg. Dessa kommer att redovisas under 1970. Av undersökningarna framgår bl.a. att år 1968 antalet tjänsteresenärer med tåg på sträckorna Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg var ca 100 000. Ungefär samma antal tjänsteresenärer reste med flyg på motsvarande sträckor. Men medan tjänsteresenärerna med flyg utgjorde närmare 80 procent av alla flygresenärer, uppgick antalet tjänsteresenärer med tåg till mindre än 40 procent av totala antalet tåg- resenärer.

2.5 Materialets systematisering 2.5.1 Funktionellt

I arbetsplatsundersökningarna kan uppgifts— Iämnarna inom var och en av de studerade organisationerna fördelas på funktioner, dvs. befattningsområden och befattningsfa—

F1 9 54 F 2 7 24 F3 6 40 F4 6 39 F5 3 ' 30 F6 2 16

Summa. 54 24 40 39 30 16 203

Figur 2: 4. Kontaktmatrisernas konstruktion. En principskiss.

miljer (se 5. 23). De kan också fördelas på nivåer (befattningstyper). På motsvarande sätt kan kontrahenterna, dvs. de personer utanför det egna arbetsstället som uppgifts— lämnarna har kontakt med, fördelas på be— fattningsområden, befattningsfamiljer etc. För studier av funktionella kontaktmöns- ter används i fortsättningen s.k. kontakt- matriser. Matrisen A i fig. 2: 4, som rym-

mer helt fingerade uppgifter, kan tjäna som exempel. Befattningshavarna inom den stu- derade organisationen och dessa befattnings- havares kontrahenter har fördelats på funk— tioner (Fl—F6). Längs matrisens rader kan man avläsa med vilka externa funktioner befattningshavarna inom den studerade or- ganisationen har personkontakter. T. ex. Fl har nio kontakter med Fl, sju kontakter med F2 och åtta kontakter med F3 etc. Sammanlagt svarar Fl inom den studerade organisationen för 36 externa personkon- takter. Som synes saknar den studerade or- ganisationen egna befattningshavare inom funktion FZ. Alternativt har dessa inte haft externa personkontakter under den studera- de tidsperioden.

Längs matrisens kolumner kan man på motsvarande sätt avläsa med vilka funktio- ner inom den studerade organisationen kon- trahenterna har kontakt. I matris A kan man således utläsa kontakternas »riktning» i förhållande till det arbetsställe eller de ar- betsställen som ingår i den studerade orga- nisationen.

Matris A kan också illustrera tillväga— gångssättet för systematisering av material från flygundersökningen. Varje flygresenär redovisas i skärningspunkten mellan sin egen funktion (raden) och den eller de funk- tioner han besöker under resan (en eller flera kolumner).

Utgångspunkten är emellertid nu inte längre den enskilda organisationen. Flyg- resenärerna representerar ett mycket stort antal organisationer och det är inte längre meningsfullt att tala om kontakternas »rikt— ning» på samma sätt som i arbetsplatsun- dersökningarna. För att underlätta tolkning- en av flygundersökningens resultat »vikcs» därför matriserna utefter diagonalen på sätt som framgår av matris B i fig. 2: 4. Upp- gifterna om antal kontakter mellan varje par av funktioner till höger om och ovan- för diagonalen adderas med motsvarande uppgifter till vänster och nedanför diagona— len. Därefter göres matrisen symmetrisk. Den symmetriska matrisen (matris C) läses antingen horisontellt eller vertikalt. Siffror— na längs rader eller kolumner visar antalet

kontakter mellan varje par av funktioner utan hänsyn till kontakternas riktning.

I det exempel som presenteras i fig. 2: 4 anger siffrorna antal kontakter. Materialet från både arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen ger oss möjligheter att som alternativ till antal kontakter använda uppgifter om kontakttid.

2.5.2 Regionalt

I arbetsplatsundersökningarna kan det regio- nala kontaktmönstret beskrivas i detalj. Förutom lokaliseringen av uppgiftslämnar- nas egna arbetsställen känner vi lokalise- ringsorterna för kontrahenternas arbetsstäl- len. Även när kontakten skett utanför des— sa lokaliseringsorter känner vi platsen för sammanträffandet.

l flygmaterialet finns uppgifter om flyg- resenäremas egna arbetsställen och deras lokalisering. De arbetsställen som besökes under resan kan också identifieras och kar- teras. Det bör därvid observeras att alla des- sa arbetsställen med få undantag är lokali- serade till platser inom de A-regioner där de 20 flygplatserna är belägna. Av flyg- resenärema kommer ca 70 procent från arbetsplatser inom en restid av 30 minuter eller mindre från flygplatserna, ca 90 pro- cent från arbetsplatser inom en restid på 60 minuter eller mindre (Sahlberg 1969, s. 106 ff.).

För alla undersökningar gäller att både antal kontakter och kontakttid per ort är kända och kan läggas till grund för kar- teringarna.

Det funktionella kontaktmönstret

3.1 Inledning

Den redovisning av resultat som följer i det- ta kapitel baseras dels på arbetsplatsunder- sökningarna, dels på flygundersökningen. De olika avsnitten disponeras så att fram- ställningen inleds med typexempel hämtade från arbetsplatsundersökningarna. Därefter följer översikter baserade på aggregerade uppgifter hämtade från flygundersökning- en. Det bör dock observeras att arbets- platsundersökningarna ännu inte är slutför- da. Några typexempel hämtas från dessa men tyngdpunkten i framställningen läggs på flygundersökningen.

Avsikten med undersökningarna är att utröna huruvida informationsflöden genom direkta personkontakter mellan befattnings— havare i olika organisationer följer ett tyd—

ligt mönster. Det kontaktmönster som där- vid i första hand är av intresse i detta ka- pitel är det funktionella. Därmed avses kon- taktrelationerna mellan befattningsområden, befattningsfamiljer och befattningsnivåer utan hänsyn till arbetsplatsernas lokalisering inom landet.

Som en allmän inledning lämnas emel— lertid en översikt av personkontakter inom och mellan näringsgrenar (enligt närings- grensklassificeringen i folk- och bostadsräk— ningen 1965). Översikten baseras helt på flygundersökningen. I tab. 3:1 har flyg- rcsenärernas och deras kontrahenters ar— betsställen fördelats på näringsgrenar. De i tabellen använda beteckningarna och deras motsvarigheter i folk- och bostadsräkningen framgår av följande sammanställning:

Beteckning i tabell 3: 1 Beteekningar i F 0 B 1965

Industri

Handel Finansverksamhet

Samfärdsel Offentlig förvaltning Undervisning Hälso- och sjukvård Vetenskaplig verksamhet m m

Intresseorganisationer m m

Uppdragsverksamhet Rekreationsverksamhet

Gruvor och mineralbrott, Tillverkningsindustri, Byggnadsin- dustri samt El-, gas- och vatteverk m m Partihandel samt Detaljhandel Banker och andra finansinstitut, Försäkringsinstitut samt Fastighetsförvaltning och -förmedling

Samfärdsel samt Post- och televerk

Offentlig förvaltning Undervisning Hälso- och sjukvård Vetenskapliga institutioner (dominerar helt i flygundersök- ningen), Religiösa organisationer samt socialvård Intresseorganisationer (dominerar helt i flygundersökningen), Bibliotek och muséer samt Ideella organisationer Uppdragsverksamhet Rekreationsverksamhet

Industri

Handel

Finansverksamhet

Samfärdsel

Offentlig förvaltning

Undervisning

Hälso- och sjukvård Vetenskaplig verksamhet Intresseorganisationer Uppdragsverksamhet Rekreationsverksamhet

Konferens (mer än 9 delt.)

Summa

gnsnpul

tequmsxmasueuig

taswaJums

ämmlwet ånmano

Sutuspuepun

PJEAWS qoo "OSI'QH

JeqmesxioA Sudexsuaie A

Jauonesmeäsoassanul

jaqwestsAsämpddn

JQQUJESÄJQASUO !]BQJXQH

"nap 5 Hg Jaul) sualaguox

0 O Q' [* O O GN N IN 011 V Q' [* ND v—n

:sqwesxmAsuopeoJxau )quesxmAsämpddn Jauouesiueäroassonul 1aqums>paA ändexsueioA PJEMIHFS (190 "OSIEH Hugusguepun äumuwg; åmuayo I9SPJEJUWS ;oqumsxmAsueuH msnpul

O .—

Industri

Handel Finansverksamhet Samfärdsel

Offentlig förvaltning Undervisning

Hälso- och sjukvård Vetenskaplig verksamhet Intresseorganisationer Uppdragsverksamhet

Rekreationsverksamhet

Tabell 3:2. Fördelning på näringsgrenar av arbetsställen med inbördes personkontakter. Reducerade tal. (Källa: Flygundersökningen.)

Näringsgrenen jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske har inte förts upp på listan då arbetsplatserna inom näringsgrenen har ett mycket litet antal externa personkontakter enligt flygundersökningen.

Det bör observeras att tab. 3:1 upptar antalet arbetsställen med inbördes kontak— ter. Flygresenärerna kontaktar emellertid ofta flera befattningshavare inom varje ar- betsställe. Antalet arbetsställen med inbör- des kontakter (tab. 3:1) är därför mindre än antalet personer med sådana kontakter (t. ex. tabell 3: 7, s. 42).

Tab. 3:1 har konstruerats på sätt som beskrivits i fig. 2: 4 (s. 29). Tabellen är sym- metrisk och skall läsas antingen horisontellt eller vertikalt. Den visar att det är vanligt att arbetsställen inom samma näringsgren har kontakter med varandra. I de flesta fall har kontakterna inom den egna näringsgre- nen större omfattning än kontakterna mel- lan varje par av näringsgrenar. Industrin uppvisar det största absoluta antalet per- sonkontakter. Därefter följer i ordning of- fentlig förvaltning, handel, intresseorganisa- tioner och Uppdragsverksamhet. Flygresenä- rer från 630 olika arbetsställen har besökt konferenser o.d. med samtidigt mer än nio deltagare, vilkas arbetsställen inte är kända.

Antalet arbetsställen och antalet anställ— da inom olika näringsgrenar varierar be- tydligt. Därför har en reduktionsbas in— förts. I tab. 312 har det absoluta antalet kontakter mellan arbetsställen inom två olika näringsgrenar satts i relation till sam- manlagda antalet anställda inom dessa. Re-- duktionen har skett enligt ekvationen

P(K1,2)=A

K i.10000, l+A 2

där P(K1_ 2) står för det reducerade antalet personkontakter mellan näringsgrenarna I och 2. K,_ 3 står för absoluta antalet kontak— ter mellan arbetsställen inom 1 och 2. A anger antalet anställda inom respektive nä— ringsgren. När kontakterna tas mellan ar- betsställen inom samma näringsgren gäller

KN 10 000.

P(K1,.>=2A - 1

Endast antalet anställda inom respektive näringsgren i landets tlygregioner ingår i reduktionsbasen eftersom de berörda ar— betsställena är i det närmaste helt koncen- trerade till dessa regioner (se 5. 30). De reducerade värdena i tab. 3: 2, i fortsätt— ningen kallade »kontaktfrekvenser», kan ses som mått på de olika näringsgrenarnas kon- taktberoende.

Intresseorganisationer framstår efter in- förandet av en reduktionsbas som den i sär- klass mest kontaktberoende näringsgrenen. Offentlig förvaltning har också omfattande kontakter liksom vetenskaplig verksamhet. och Uppdragsverksamhet. Det stora antalet kontakter för arbetsställen inom industrin ger måttliga kontaktfrekvenser när hänsyn tas till det stora antalet anställda inom den— na näringsgren. Flertalet av dessa anställda saknar, som vi senare skall se, externa per- sonkontakter. Genomgående gäller att de mest intensiva kontakterna förekommer mel- lan arbetsställen inom den egna närings- grenen.

Intresseorganisationernas och den offent- liga förvaltningens dominerande ställning i tab. 3: 2 framstår som särskilt anmärknings- värd om man betänker flygmaterialets be- gränsning. Materialet rymmer endast per- sonkontakter över långa avstånd. Man tor- de på goda grunder kunna anta (se typ- exemplen nedan) att dessa båda näringsgre- nar, och då kanske främst den offentliga förvaltningen, skulle framstå som ännu mer dominerande »kontaktnoder» i det stude- rade informationssystemet om hänsyn kun— de tas till alla de kontakter som tas över korta avstånd, t.ex. mellan befattningsha- vare inom Stockholmsregionen.

3.2 F unkrionernas kontakter 3.2.1 Några typexempel

Bland de organisationer som ingår i arbets- platsundersökningarna (s. 25 ff.) finns sju industriföretag. För vart och ett av dessa har befattningshavare med externa person— kontakter liksom de kontrahenter de har kontakt med fördelats på funktioner, var—

(Källa: Arbetsplatsundersökningarna.)

Summa

Företagsledning 102

Administrativt arbete 126

Produktionsledande arbete 193

Forsknings-, experiment- 232 och utredningsarbete

Konstruktions- och form- 179 givningsarbete

Övrigt tekniskt arbete 234 Humanistiskt och konst- 5 närligt arbete

Undervisningsarbete 16 Allmänt service- och vård- arbete

Kommersiellt arbete Kameralt arbete Lantbruks- skogs— och

fiskeriarbete Transport- och kommu-

nikationsarbete Militärt arbete Tillverkningsarbete Övrigt

(Konferens se kolumn 15)

Summa 147 88 256 77 176 132 24 46 18 391 49

SUSJSJUO)!

using

siaqm umaumx

aiaqm IHQISJGUJUJOX

azaqmpnum qoo osmos iuguinv maqmsäuyusiuapun

owqm 1Srjiguisuo>j qoo msnsruawnH maqnz DISHDISJ jSuAQ siaqmsäujuxiäuuo; qoo -suou>jnnsu0)1 amqmsäurupann qoo iusuniodxe '-SäulU)|SIO=[ aiaqm apUEPQISUOIDIRPOJd

araqm mnensiuiwpv

augupajsäeiargd

med som tidigare avses befattningsområden och befattningsfamiljer. Kontakterna har därefter registrerats i en kontaktmatris (sc fig. 2: 4, s. 29). De funktionella kontaktmönster som

11. Summa %

10

00

N =:- tn ax o N o o .. "3 N ca 0 Q' m : _ o _ N m N ln =:- v— _ =:- cm _. _. '? crt N m .— N coq- E a: &” 'I”) N 05 om .a _ M 29, 5 'U 5 55! _. a om m _. _ & V) ?> -— xo N omr & st N ln hm =”. Q' V' N m IAN L, & få ... ('I ('i'—— = & S _— N ("tv—4 &, 8. oo m n se eu- cr: m mN :: H 2 =( V) O '— &DlN q) _ N m— (I) få Q Q Vx ”xo => e EO _D E B A . ra 4: 5; f= .. o I:: > _00 O 5) 8 g 75 5 g ... - .a > o & 0 ”E _. d $"” == 5 E'— % 4,50 o .a of» en ?, DEU == ; ma : 23:13 en .: 005 0 en "O_o —- u v = > .: ...a)». 0 o :: 5,53 m ?: Fa ? z 2 Ha "gsm s: ;; ' 5 21.-5.5 "=? % få så Y =» . l— : ."” & _D "" m,mo O _q.) .— :? '_Ec: w CES" mä = a E—a .»: goa ...—,, & ....._. .... 5 Ecco. 0— Säm ';..n = i:. ( = =O &

framträder i dessa matriser, en för varje företag, är varandra mycket lika i sina hu- vuddrag. I detaljer kan man urskilja skill- nader beroende på i första hand produk- tionsinriktning. Däremot förefaller lokali-

luu—

seringen inte påverka det funktionella kon- taktmönstret i nämnvärd utsträckning. De— taljerade kontaktmatriser baserade på indel— ningar i befattningsfamiljer kan studeras i separata rapporter (t.ex. Seebass 1969). I denna sammanfattning presenteras av ut- rymmesskäl endast en matris med den gröv- re indelning som befattningsområdena ut- gör. Dessa områden kompletteras med be— fattningsgrupper (eg. yrkesområden) som inte täcks av dessa (se 5. 23).

Tab. 3: 3 innehåller ett aggregerat matc— rial, summerat från tre kontaktmatriser, som avser industriföretag med olika produktions- inriktning och lokalisering. Företagen sys- selsätter sammanlagt ca 6 500 personer, av vilka ca 1 900 tjänstemän. Talen i tabellen anger det absoluta antalet kontakter som be— fattningshavarna inom dessa företag hade med kontrahenter utanför det egna arbets- stället under den studerade veckan. Tabel- len visar bl. a. att befattningshavare inom ett befattningsområde i stor utsträckning har kontakter med kontrahenter inom samma befattningsområde (tabellens ena diagonal). Största absoluta antalet externa personkon- takter har befattningsområdena kommer- siellt arbete, tekniskt arbete, forsknings-, experiment- och utredningsarbete, produk— tionsledande arbete, administrativt arbete samt den egentliga företagsledningen.

De uppräknade befattningsområdena rym-

mer ett förhållandevis litet antal befatt- ningshavare inom de studerade industriföre- tagen. Dessa relativt få befattningshavare har emellertid ett betydande antal externa personkontakter. I kontrast till de kontakt— intensiva funktionerna står t.ex. tillverk- ningsarbete som rymmer ca 2/3 av alla be- fattningshavare inom företagen. Dessa be- fattningshavare inom företagens driftsdelar saknar helt externa kontakter enligt gjorda undersökningar.

Några detaljer i kontaktmönstret skall bc- röras med utgångspunkt från de separata rapporter som berörts ovan (t.ex. Seebass 1969). Inom samtliga studerade industrifö— retag märks följande befattningsfamiljer, alla med stort antal externa personkontak— ter:

Företagsledning (VD och vice VD) information och PR-arbete allmänt utrednings- och planerings- arbete d försäljning och inköp e administration av utbildning f administration av platsförvaltning För att gå ännu mera i detalj kan slut- ligen nämnas att inom angivna befattnings- familjer finns befattningstyper som använ- der mellan 30 och 50 timmar per vecka ät externa personkontakter (resor men inte för- beredelsetider inräknade). Som exempel kan anföras: VD, vice VD, informationschef el- ler PR-chef, utredningschef eller forsknings- chef samt rationaliseringschef. Vi återkom- mer senare till tidsåtgången för externa per- sonkontakter.

Nästa typexempel är hämtat från intres- seorganisationer. Tab. 3: 4 visar Sveriges In- dustriförbunds externa personkontakter med kontrahenterna fördelade på befattningsom- råden. Industriförbundets kontrahenter finns inom områdena företagsledning och admi- nistrativt arbete. Inom administrativt arbete avser kontakterna främst allmänt utrednings- och planeringsarbete. Av uppgifterna om kontrahenternas arbetsställen framgår att inom angivna befattningsområden finns re- presentanter för både enskilda företag och offentlig förvaltning.

En mycket stor del av kontakterna sker på konferenser. Befattningshavare från in- dustriförbundet deltog i 64 konferenser med mer än nio deltagare under den aktuella veckan. Kontrahenterna vid dessa konferen- ser har inte kunnat fördelas på befattnings- områden. Inom förbundet sköts de externa kontakterna förutom av VD och vice VD av personal inom allmänt utrednings- och planeringsarbete samt redaktionellt arbete. (För en mer detaljerad beskrivning av in- dustriförbundets kontakter se Emmelin 1969.)

Några generella slutsatser om intresseor- ganisationernas externa kontakter kan na- turligtvis inte dras från det begränsade em- piriska material som presenterats här. En närmare beskrivning av intresseorganisatio-

nernas externa kontakter får anstå tills yt- terligare typexempel analyserats.

Kommunikationsdepartementet och läns- styrelsen i Malmöhus län får tjäna som ex- empel på organisationer inom den offent- liga sektorn. Vid kartläggningen av dessa organisationers funktionella kontaktmönster har vi valt at: i stället för befattningsområ- den och befattningsfamiljer använda de spe- ciella sektionerna och enheterna inom or- ganisationerna som grund för en funktio- nell gruppering av befattningshavarna. I denna sammanfattning har vidare kontra- henterna sammanförts i några stora grup- per. (För en mer detaljerad beskrivning hän- visas till Högmark 1969.)

Inom kommunikationsdepartementct (tab. 3: 5) svarade statsrådet och chefstjänstemän- nen (statssekreteraren, expeditionschefen och rättschefen) för 1/4 av alla externa per- sonkontakter. För övrigt var det främst en- heten för trafikpolitik och rättssekretaria— tet som hade externa kontakter under den vecka undersökningen pågick.

Närmare 113 av alla externa personkon- takter avser >>egna>> verk och styrelser. Des- sa kontakter sköts av befattningshavare in— om skilda fackenheter inom departementet. Av alla externa kontakter länkar 1/4 sam- man kommunikationsdepartementet med öv- riga statsdepartement. Dessa kontakter sköts till betydande del av statsråd och statssek- reterare i de olika departementen. Av de 67 personkontakterna med andra departement under den studerade veckan avsåg hälften finansdepartementet.

Efter nämnda verk och departement föl- jer enligt tabellen kontakter med andra verk och styrelser samt lokal och regional för- valtning, alla tillhörande den offentliga sek- torn. Dessa kontakter sköts till stor del av statsrådet och statssekreteraren inom depar- tementet med verkschefer, landshövdingar och chefstjänstemän som kontrahenter. Slut- ligen hade departementet kontakter med en- skilda företag och intresseorganisationer un- der den studerade veckan. För kontakterna mellan departement och företag svarade i många fall staisråd, statssekreterare och re-

Fördelningen av den studerade länssty- relsens externa personkontakter framgår av tab. 3:6. Personkontakterna med departe- ment och centrala ämbetsverk måste be— tecknas som få. Likaså är dessa speciella kontakter med andra länsstyrelser och övrig regional förvaltning av ganska ringa omfatt- ning mätt i absoluta tal. Förmodligen sköts huvuddelen av kontakterna med de upp- räknade kontrahentgrupperna genom tele- fon och framför allt brev. För ett sådant förmodande talar undersökningar som ge- nomförts på länsstyrelserna i Örebro och Stockholms län. Av antalet externa kontak- ter sköts enligt dessa undersökningar ca 25 respektive 41 procent per telefon, 67 respek— tive 53 procent per brev och endast 7 re- spektive 6 procent genom direkta person- kontakter. Andra organisationer som stude- rats på motsvarande sätt uppvisar ofta en betydligt större andel direkta personkontak- ter, medan särskilt andelen brevkontakter— är avsevärt mindre. (Gerger 1969.)

Inte mindre än 66 procent av länssty- relsens externa personkontakter avser be- fattningshavare inom lokal förvaltning (kom— munerna), enskilda företag och privatper- soner. Inom länsstyrelsen har civilförsvars— sektionen och taxeringssektionen det största antalet externa personkontakter. Civilför— svarssektionen har sin största kontaktyta mot lokal förvaltning, taxeringssektionen mot privatpersoner och enskilda företag.

Landshövding och chefstjänstemän hade ett ganska litet antal externa personkontak- ter under den studerade veckan, om man bortser från kontakter i samband med kon- ferenser. Bilden blir emellertid en helt an— nan om man tar hänsyn till tidsåtgången för kontakterna. Landshövding och chefstjäns- temän framstår då som de mest kontakt- beroende befattningshavarna inom den stu- derade länsstyrelsen (se vidare under rubri- ken Befattningsnivåernas kontakter).

Avslutningsvis bör än en gång understry— kas att de typexempel som presenterats är få, att de i några fall omfattar ett litet ma- terial och att undersökningarna i samtliga

Tabell 3:5 . Kommunikationsdepartementets externa personkontakter. (Källa: Arbetsplatsundersök- ningarna.)

Enheter inom

kammunikatiansdepartememet

Kontrahen/ieter

Egna verk och styrelser Andra departement Andra verk och styrelser Lokal och regional förvaltning Intresseorganisationer

Enskilda företag

med externa personkontakter

Q .— O _- .D— N 0 >_— 0 N 00

Statsråd och chefstjänstemän

... OO _. ko)

Trafikpolitik m. m.

Post och tele m.m.

Plan- och byggnadsväsendet

Personal, tillstånd m.m.

Landsstaten m. rn.

Rättssekretariatet

Planerings- och budgetsekretariatet

Internationella sekretariatet

Sakkunniga

Riksplanegruppen

67 48 38 12 % 30 24 17 14 4

ka dragen i skilda organisationers funktio- nella kontaktmönster. Det har emellertid an-

fall endast avser en viss vecka. Efterhand kommer emellertid fler typexempel att pre- senteras inom det aktuella forskningspro- jektet, exempel som kan jämföras med var- andra och läggas till grund för mer gene- rella slutsatser beträffande de karaktäristis-

setts önskvärt att utgå från de enskilda fal- len eller exemplen — även om dessa är få — innan vi övergår till att studera det funk- tionella kontaktmönstret i aggregerad form.

Sektioner inom länsstyrelsen

LANDSKANSLIET

Landshövding och chefstjänstemän

Allmänna sektionen Sociala sektionen Planeringssektionen Civilförsvarssektionen Naturvårdssektionen Länsplanerarenheten Länspolischefen LANDSKONTORET Landskamreraren Kamerala sektionen Taxeringssektionen Uppbördssektionen

Datasektionen

Kontrahenter

Departement

Centrala ämbetsverk

Andra länsstyrelser

Övrig regional förvaltning Lokal förvaltning

Intresseorganisationer

Enskilda företag

Privatpersoner

30

28 400 7

100

3.2.2 Flygundersökningen

Tab. 3: 7 visar i runt tal 23 000 personkon- takter via flygresor (konferenser ej inräk— nade) mellan befattningsområden och vissa yrkesområden vid sidan av dessa. Indelning— en är densamma som tidigare (se tab. 3: 3, s. 35). Till grund för indelningen ligger SAFs befattningsnomenklatur, kompletterad bl. a. för att göra det möjligt att infoga icke tjänstemän och befattningshavare utanför industri och partihandel i indelningssyste- met (se 5. 2 och 3 i bilaga 1). De person- kontakter som upptas i tab. 3: 7 gäller så- ledes befattningshavare inom olika typer av organisationer. T.ex. rubriken företagsle- dare står inte bara för företagsledare inom privata företag utan också för statsråd, landshövdingar, statssekreterare och kom- munalråd m.fl. Under administrativt arbete finns bl. a. delar av den offentliga förvalt- ningen osv.

Som man kunde vänta sig mot bakgrund av studierna av olika typexempel visar det aggregerade materialet i tab. 3: 7 att det är mycket vanligt med personkontakter mel- lan befattningshavare inom samma befatt— ningsområde (den markerade diagonalen). Även i övrigt stämmer matrisen väl över- ens med resultaten från arbetsplatsunder— sökningarna.

Största absoluta antalet kontakter har be- fattningshavarna inom administrativt arbe- te, därefter befattningshavare inom före- tagsledning. Befattningshavarna inom dessa två befattningsområden tillsammans svarar för nära 40 procent av alla personkontak- ter cnligt flygundersökningen. Ett betydan- de antal personkontakter berör också kom- mersiellt arbete, produktionsledande arbete, tekniskt arbete samt konstruktions- och formgivningsarbete. Av flygresenärerna del- tog drygt 1400 i konferenser med minst nio deltagare den aktuella undersöknings- veckan. Man torde kunna räkna med att minst 15 000 befattningshavare, lågt räknat, deltog i dessa konferenser. Till de kontakt— mässigt isolerade funktionerna eller yrkes- områdena i samhället hör enligt flygun- dersökningen tillverkningsarbete (kollektiv-

anställd personal), lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete samt transport- och kommuni— kationsarbete.

För ett mer detaljerat studium av det funktionella kontaktmönstret har flygrese- närerna och deras kontrahenter fördelats på befattningsfamiljer. Då vi längre fram önskar införa en reduktionsbas och syssel- sättningsuppgifter endast finns för befatt- ningsfamiljer inom SAF-anslutna företag (se kap. 6 och Engström 1970) måste de— taljstudierna av kontaktmönstret begränsas till att gälla företag inom tillverkningsindu— stri, byggnadsindustri och partihandel.

SAFs befattningsnomenklatur upptar 60 befattningsfamiljer (s. 2 och 3 i bilaga 1). Tab. 3: 8 visar de 15 främsta rangordnade efter absoluta antalet externa personkontak- ter (rangordningen beräknad på grundval av hela materialet). Bland dessa återfinns de familjer som enligt arbetsplatsundersök- ningama främst svarar för bl. a. de stude- rade industriföretagens externa personkon- takter. Företagsledning intar första platsen. Därefter följer försäljning samt allmänt ut- rednings- och planeringsarbete osv.

Antalet befattningshavare inom olika be- fattningsfamiljer varierar betydligt. Därför införes som reduktionsbas antalet anställda på högre nivåer (se nedan) inom respektive befattningsfamilj inom landets flygregioner. Sysselsättningsuppgifterna har hämtats från primärmaterialet till SAFs lönestatistik för tjänstemän (kapitel 6 och Engström 1970). Reduktionerna har skett enligt ekvationen

- 10000,

K 9 W)— 1 2

där P(Ki, 2) anger det reducerade antalet personkontakter mellan befattningsfamiljer- na 1 och 2, dvs. kontaktfrekvensen mellan dessa. K1_2 mäter absoluta antalet kontak— ter mellan de två familjerna och A står för antalet befattningshavare inom respektive befattningsfamilj i landets flygregioner. Endast befattningshavare på nivåerna 2—4 har medräknats av skäl som framgår av den fortsatta framställningen (se nästa avsnitt).

Tabell 3: 7. Personkontakter fördelade på befattningsområden kompletterade med yrkesområde. Absoluta tal. (Källa: Flygundersökningen.) 00 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Summa

Företagsledning 00 5351308 291 44 194 205 20 78 28 646 83 4 5 39 34 231 3735

Administrativt arbete 0 1308 1474 491 93 284 361 37 254 85 696 153 5 10 70 6 58 385 5770 Produktionsledande arbete 1 291 491 345 67 254 309 7 76 18 284 28 6 4 38 2 13 114 2347

Forsknings-, experiment- 2 44 93 67 109 55 73 4 47 20 62 3 2 10 2 5 30 626 och utredningsarbete Konstruktions- och form- 3 194 284 254 55 290 179 5 33 34 147 8 1 23 2 4 60 1573 givningsai bete Övrigt tekniskt arbete 4 205 361 309 73 179 389 4 67 16 286 24 1 26 5 6 67 2018

Humanistiskt och konst- 5 20 37 7 4 5 4 17 5 16 l 1 9 23 149 närligt arbete

Undervisningsarbete 6 78 254 76 47 33 67 17 273 20 48 11 1 27 16 142 '1110

Allmänt service- och 7 28 85 18 20 34 16 5 20 9] 20 4 8 9 62 420 Vårdarbete

Kommersiellt arbete 8 646 696 284 62 147 286 16 48 20 1 019 65 3 5 12 1] 14 203 3 537 Kameralt arbete 9 83 153 28 3 8 24 1 11 4 65 71 1 2 6 19 479 Lantbruks-, skogs— och 10 4 5 6 1 3 1 5 25 fiskeriarbete Transport- och kommuni- 11 5 10 4 2 1 1 5 8 36 kationsarbete

Militärt arbete 12 29 70 38 10 23 26 27 8 12 2 135 1

11 I 1

_! 'I) N N hl

Tillverkningsarbete 13 6

Övrigt 14 34 58 13 5 4 6 9 16 9 14 6 1 1 135

Konferenser (obs. antal 15 231 385 114 30 60 67 23 142 62 203 19 24 44 konferenser)

Summa 3735 5770 2347 626__1573 2018 149 1110 420 3537 479 25 36 405 31 355

Tabell 3:8. Befattningsfamiljer rangordnade efter absoluta antalet personkontakter. De 15 främsta enligt Hygundersökningen.

.— m

03

Företagsledning Försäljning

Allmänt utrednings- och planeringsarbete Försäljning genom

kundbesök

Teknisk instruktion och teknisk service

Ledning av produkti- onsarbete m.m.

Administration av platsförvaltning

PR-arbete

Teknisk rationalisering, produktionstekniskt arbete

Inköp

Personalarbete

Laboratoriearbete, forskningsarbete

Konstruktion

Arbetsledning, bygg- nads- och anläggnings- verks.

Reklamarbete

Summa

00

810 020 820 470 110 010 080 400 870 040 210 310 140 860

1 00 2 810 3 020 4 820 5 4 70 6 110 7 010 8 080 9 400

10 870

1 1 040

12 210 13 310 14 140 15 860

Summa

285

261

157

90 40

109 171

46 52 84 42 29 41 42 31

261 227

94

95 89 80 49 35

142

29 34 39 19 52

157

94

111

34 29 50 68 25 45 30

31 21 16

23 13

90 95 34

77 29 54 35 30 89 10 16 12 14 20

40 52 29 29 69 78 22 25

31

20 25 27 20

109

89 50 54 78 77 36 26 12

37 33

171

80 68 35 22 36 59

25 14 18 19

46 49 25 30 25 14 20

26

52 35 45 15 31 26 20 47

10

84

142

30 89 12 14 14 48

16

42 29

31

24

29 34 21 25 32 14

40 16

41 39 12 27 37

15 12 16 40

42 19 23 20 33

53

31 52 13

20

26 16

36

1 480 1 297

747

620

481 661 595 335 333 503

224 256 290 264 217

1 480 1 297

5 44 SOU 1970: 14

Tabell 3. 9. Befattningsl'amiljer rangordnade efter reducerade antalet personkontakter. De 15 främsta enligt flygundersökningen.

.—

M

00

10 11 12 13 14 15

Företag:.ltlning

Teorin (inom flfretag)

Administration av platsförvaltning

Allmänt utrednings- och planeringsarbete Juridiskt arbete Administration av ut- bildning (inom företag) Arkitektarbete Patentarbete

Hälso- och sjukvård Yrkesundervisning Ledning av dataarbete Reklamarbete Fastighets- och bostads-

förvaltning

Personalarbete

00

080 660 010 020 060 600 330 450 740

6 70

962 860 770 040

1 2 00 080 3 660 4 010 5 020 6 060 7 600

8 9 10 330 450 740

11 670 12 962 13 14 15 860 770 040

Reduktionsbas saknas

2 200

258 305 384 283 185 117 175

40

193 372 115

258 833

121

82

311

305

121

824 749 253

131

57

19 38 64 51 63

384

82

1010

144 138

98

28 60

112

30

283 253 144 460

86

108

185 311 131 138 441

212

36 39

117 175 40

57 19 98 64 14 86

480 33

499

33 137

31

37 21 22

193

424

28

212

31

221

64 60

36

188

28

(*»! (x ('i

115

24 51 63 232

112 30 236 108 46

39 75

37 21

22 42

28

301 29

183

29 158

När kontakter tas mellan befattningshava- re inom samma befattningsfamilj gäller

KPI

P(K111):2A ' 1

10 000.

För en rangordning av befattningsfamil- jerna har ett tal (TI) beräknats enligt ekva- donen

_m+m

T1 A 1

. 10000,

där F1 är antalet flygresenärer som tillhör befattningsfamilj l. K1 är antalet kontra— henter och A1 är totala antalet befattnings— havare på nivåerna 2—4 i samma familj inorn landets flygregioner. De erhållna ta— len (Tl, T2 ...... T.,-0) har därefter lagts till grund för en rangordning av befatt- ningsfamiljerna efter kontaktbehov. Tab. 3:9 visar kontaktfrekvenserna för de 15 främsta.

Uppgifter om antal befattningshavare in- om företagsledning saknas i SAF-statistiken. Reducerade tal ( kontaktfrekvenser), jämför- bara med övriga i tab. 3: 9, kan därför inte presenteras. De uppgifter om antal företags- ledare som kan hämtas från råtabeller till folk- och bostadsräkningen 1965 kan inte användas som reduktionsbas i föreliggande fall. Det går nämligen inte att i detta ma— terial urskilja företagsledare tillhörande fö- retag inom tillverkningsindustri, byggnads- industri och partihandel. (Se presentatio- nen av källmaterialet i Engström 1970.) Av ungefärliga beräkningar som gjorts framgår emellertid att företagsledning kan bedömas vara den mest kontaktberoende befattnings- familjen av alla enligt flygundersökningen.

Inom administrativt arbete framstår PR— arbete, administration av platsförvaltning samt allmänt utrednings- och planeringsar- bete som de mest kontaktintensiva befatt- ningsfamiljerna. Stort antal kontakter per befattningshavare visar också olika former av undervisning och administration av undervisning inom företagen. Slutligen kan juridiskt arbete, arkitektarbete och patent- arbete hänföras till de kontaktberoende be- fattningsfamiljerna när hänsyn tas till det förhållandevis ringa antalet befattningsha-

vare inom dessa familjer. Däremot reduce- ras det stora absoluta antalet kontakter för t. ex. försäljning (tab. 3: 8) kraftigt efter in- förandet av en reduktionsbas och befatt- ningsfamiljen kommer inte med bland de 15 främsta i tab. 3: 9.

3.3 Befattningsnivåernas kontakter 3.3.1 Några typexempel

Som tidigare nämnts (s. 23) är varje be- fattningsfamilj enligt SAFs befattnings- nomenklatur indelad i högst sju befattnings- skikt eller nivåer. Skiktsiffrorna är något av talen 2—8, där 2 anger den högsta nivån, 8 den lägsta. I den framställning som när— mast följer har befattningshavare inom olika organisationer fördelats på de sju nivåerna. Därutöver har införts nivå 1 som enbart omfattar företagsledning och motsvarande, t.ex. statsråd, landshövding etc. (se befatt— ningsområde 00, s. 2 i bilaga 1).

I fig. 3:1 finns sju typexempel (A—G). Fyra av dessa avser industriföretag med olika produktionsinriktning i skilda delar av landet. De andra exemplen är Sveriges In— dustriförbund, kommunikationsdepartemen- tet och landskansliet inom länsstyrelsen i Malmöhus län. Staplarna i figuren visar det genomsnittliga antalet kontakter per befatt— ningshavare och vecka för de fem högsta nivåerna inom var och en av de sju orga— nisationerna. Nivåerna 6—8 har inte tagits med i diagrammet då befattningshavarna på dessa nivåer har externa personkontakter av knappt mätbar omfattning.

För varje organisation gäller att befatt- ningshavarna på nivå 1 har största antalet kontakter. Ju lägre nivå desto färre antal personkontakter per befattningshavare och vecka. Det finns vissa skillnader mellan de studerade organisationerna. På nivå 1 har ett industriföretag och kommunikationsde- partementet fler kontakter per befattnings— havare än övriga organisationer. På nivå 2 skiljer sig också kommunikationsdeparte- mentet från de andra. I övrigt kan variatio- nerna mellan typexemplen betecknas som sma.

Antal kontakter per befattningshavare och vecka

1 2 3 A Industriföretag i Mellansverige E B och C Industriföretag i Skåne F D IndustriföretagiStockholm G

4 5 nivå Sveriges Industriförbund Kommunikationsdepartementet

Landskansliet inom länstyrelsen i Malmöhus län

Figur 3: 1. Antal kontakter per befattningshavare och vecka på olika nivåer inom sju organisationer.

50

Antal kontakttimmar per befattningshavare och vecka

A Industriföretag i Mellansverige B och C Industriföretag i Skåne D Industriföretag i Stockholm

Om”!

skikt

niv'a

Sveriges Industriförbund Kommunikationsdepartementet Landskansliet inom länstyrelsen i Malmöhus län

Figur 3: 2. Antal kontakttimmar per befattningshavare och vecka på olika nivåer inom sju organi- sationer.

och

befattningshavare

L Q) Q

_ 0

(I) (1)

_

3 5—

U) C MU :

Tu

C ( 0 | | ll ( 1 | |

Inkomstklasser

f20 204 30— 40— 50— —30 —40 —50 —60

60— 70- 80- 90- —70 —80 -90

hooo-tal kronor)

Figur 3: 3. Samband mellan inkomst och antal tjänsteresor.

Fig. 3: 1 kan jämföras med fig. 3: 2. Den senare figuren visar antal kontakttimmar per befattningshavare och vecka. I tidsåt- gången inräknas, förutom själva kontaktti— den, tid för resor. Däremot inräknas inte någon tid för t.ex. förberedelser. I grova drag visar de sju exemplen en enhetlig bild. Man kan dock inregistrera vissa olikheter. T. ex. det industriföretag som har sitt hu- vudkontor i Stockholm (D) har på alla ni- våer en mindre tidsåtgång för personkon- takter än företagen i andra delar av lan— det. Det insamlade materialet, även det som inte redovisas i denna sammanfattning, vi- sar att befattningshavare i Stockholm ägnar betydligt mindre tid åt resor än kollegerna i landsorten. Fortsatta undersökningar får visa om detta är tillfälligheter eller gäller mera generellt.

Inom varje studerad organisation ökar tidsåtgången med stigande nivå. Under nivå 5 är tidsåtgången per vecka obetyd- lig, på nivå 3 har den ökat till ca 10 tim- mar per befattningshavare och vecka, på nivå 2 till ca 20 timmar. Befattningshava- re på nivå 1 slutligen använder i genom— snitt mellan ca 30 och 50 timmar per vecka

åt externa personkontakter. Enstaka befatt- ningshavare använder över 60 timmar per vecka åt dessa kontakter.

3.3.2 Flygundersökningen

I flygundersökningen saknas som nämnts (s. 28) uppgifter om befattningsnivå eller befattningstyp. För denna form av under- sökning bedömdes det vara olämpligt att ar- beta med ett mycket detaljerat frågeformu- lär. Av arbetsplatsundersökningarna fram- går emellertid att det föreligger ett påtag- ligt samband mellan inkomstnivå och be- fattningsnivå, varför inkomstuppgifterna för flygresenärerna i stället använts för en grup- pering av dessa.

För varje inkomstnivå har det genom- snittliga antalet tjänsteresor per år (median— värden) beräknats. Sambandet mellan in- komstnivå och genomsnittligt antal tjänste— resor per år framgår av fig. 3: 3. Samban- det är tydligt. Ju högre inkomst desto stör- re antal tjänsteresor.

I fig. 3:4 har på motsvarande sätt in- komstnivån satts i relation till det genom— snittliga antalet resdagar per år (medianvär—

5: 47

35 i 05 30 " .: U 0 &” n; 25 ” > m .: cn 07 E : : 20 — £ cl: .0 ä 15 " 36 0) m "0 " 10 — E ; m 5 se 5 — 0 l l 1 1 | | | 1 : Inkomstklasser

—20 20- 30— 40- 50- 60— 70— so— go— (iooo-tal kronor) —30 —40 —50 —60 -70 »80 —90

Figur 3: 4. Samband mellan inkomst och kontakttid.

den). Även i detta fall är sambandet tyd- ligt. Ju högre inkomst en befattningshava- re har desto fler dagar per år använder han för tjänsteresor med flyg. Flygundersökningen visar också att be— fattningshavare med lägre inkomster till övervägande del har personkontakter inom den egna organisationen när denna är re- gionalt uppdelad. De högre inkomsttagarna har ett mer utåtriktat kontaktarbete, dvs. de sköter den egna organisationens person- kontakter med andra organisationer. .

4.1 Inledning

Liksom i föregående kapitel baseras fram— ställningen i detta kapitel på material häm- tade från arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen.

När materialet från de förra undersök- ningarna utnyttjats har två olika karterings- principer tillämpats. I första hand har de orter eller platser, på vilka sammanträffan- den ägt rum, legat till grund för kartering- en. Dessa platser kallas i fortsättningen kontaktorter. En kartering av den egna ar- betsplatsen tillsammans med kontaktorterna Visar de kontaktresor uppgiftslämnarna i de studerade organisationerna gör.

I andra hand har lokaliseringsorterna för de arbetsplatser, från vilka kontrahenterna kommer, legat till grund för karteringen. Dessa orter kallas i fortsättningen kontra- henternas hemorter. Kontaktorterna tillsam— mans med kontrahenternas hemorter visar kontrahenternas kontaktresor. De kvantite- ter som kan karteras är antingen antal kon- takter eller kontakttid (restid ej inräknad). I denna sammanfattning utnyttjas i första hand kontakttid.

I flygundersökningen fördelas kontakter- na på egen och besökt region (båda A-re— gioner med flygplats). Egna regioner är de regioner där flygresenärernas arbetsställen är belägna. Besökta regioner är de regioner där kontrahenternas arbetsställen eller kon- ferenslokalerna finns. Som synonymer till

Det regionala kontaktmönstret

egna och besökta regioner används avgi- var- respektive mottagarregioner.

4.2 Några organisationers regionala kontaktmönster

I föregående kapitel beskrevs det funktio— nella kontaktmönstret bl. a. för fyra indu- striföretag som betecknades A, B, C och D. Samma företag får tjäna som typexempel för en beskrivning av de regionala kontakt— mönstren. I fig. 4:1 har för vart och ett av de fyra industriföretagen den tid som åtgått för externa personkontakter fördelats procentuellt på de orter (markerade med kvadrater) där kontakterna skett. Linjerna i figuren sammanbinder kontaktorterna med den ort där huvudkontoret, och i de pre- senterade exemplen också den huvudsak- liga verksamheten i övrigt, är beläget.

Av den sammanlagda kontakttiden fal- ler i exemplen A, B och C mellan 40 och 52 procent på den egna orten, dvs. den ort där huvudkontor och stor del av tillverk- ningen finns. Räknat i tid äger således grovt räknat hälften av de externa kon- taktarbetet rum på den egna lokaliserings- orten, medan andra hälften ägnas kontak- ter på andra orter. Till kontakttiderna för andra orter kan läggas restider för befatt— ningshavare inom den studerade organisa— tionen.

Efter den egna orten följer i de tre an— förda exemplen huvudstaden med mellan

UTLANDET

UTLANDET

0 100 km |_t

Figur 4: ]. Kontakttider procentuellt fördelade på kontaktorter. Industriföretagen A, B, C och D (jfr fig. 3: 1 och 3: 2).

9 och 13 procent av kontakttiden (resor ej inräknade). Därefter följer i exemplen A, B och C den eller de största centralorterna (regionala centra) i närheten av den egna lokaliseringsorten. Övriga kontaktorter på fig. 4: l rymmer driftsenheter tillhörande det egna företaget, underleverantörer och kun- der. Utlandskontakterna tar mellan 11 och

16 procent av kontakttiden (resor ej in- räknade). I inget av de studerade fallen före- kom kontakter med orter i Norrland under den vecka undersökningarna pågick.

När den egna lokaliseringsorten — som i exempel D — är huvudstaden, är det med erfarenhet från de föregående exemplen na- turligt att kontakterna på denna ort upptar

Tabell 4: I . Jämförelse mellan nivå l+2 och nivå 5 beträffande kontakttidens procentuella fördelning på kontaktorter.

Orter i övriga

Den egna orten Huvudstaden landet Orter i utlandet Nivåerna Nivåerna Nivåerna Nivåerna Företag 1+2 5 1+2 5 1+2 5 l+2 5 A 32 46 18 9 21 33 29 11 B 38 50 27 —— 23 33 12 18 C 46 64 22 —— 19 29 13 8 D 72 72 (72 72) 3 28 25 —

en betydande del (71 procent) av den sam- manlagda kontakttiden. Det insamlade ma- terialet visar också att befattningshavarna inom företaget D ägnar betydligt mindre tid åt resor än sina kolleger inom företagen A, B och C (jfr fig. 3: 2 s. 46).

De kontakter som tas på den egna loka— liseringsorten kräver en utförligare kom- mentar. I exemplen A, B och C tar dessa kontakter som nämnts närmare hälften av den sammanlagda kontakttiden i anspråk. Man kan anta att en del av de kontrahenter som deltar i dessa kontakter kommer re— sande utifrån. En kartering av kontrahen— ternas hemorter visar mönster som i flera av-

eenden är i det närmaste identiska för alla tre företagen. Av hela kontakttiden på den egna lokaliseringsorten ägnas 40 procent åt kontrahenter från utlandet. Ca 25 pro- cent av tiden ägnas kontrahenter från när- mast liggande större regionalt centrum, 20 procent kontrahenter från Stockholm och något under 10 procent kontrahenter från Göteborg. Endast några få procent av kan— takttiden på den egna lokaliseringsorten äg- nas vad vi kan kalla lokala kontakter.

Beträffande de studerade företagen utan- för Stor-Stockholm kan man slutligen göra följande iakttagelse. Antalet resor som bc- fattningshavarna inom de studerade före— tagen gör till Stockholm motsvarar nästan exakt antalet besök man mottar av kontra- henter från Stockholm. (Jfr resultaten från flygundersökningen nedan.)

Beträffande kontakttidens fördelning på olika kontaktorter föreligger det väsentliga skillnader mellan olika befattningsnivåer in- om de studerade organisationerna. Som ex-

empel kan tas de två högsta nivåerna, dvs. 1 och 2, samt nivå 5, som enligt undersök- ningarna i föregående kapitel är den lägsta nivån inom de studerade organisationerna med externa personkontakter av nämnvärd omfattning. I tab. 4: 1 har kontakttiden för dessa nivåer fördelats procentuellt på olika kategorier av kontaktorter, den egna orten, huvudstaden, orter i övriga landet samt or- ter i utlandet.

Som framgår av sammanställningen för exemplen A, B och C sköter nivå 5 i första hand kontakter som tas på den egna orten. Vidare har denna nivå mycket kontakter med orter i övriga landet. Dessa kontakter avser i de flesta fall arbetsställen inom det egna företaget men utanför den egna loka- liseringsorten.

Kontakter med huvudstaden sköts huvud- sakligen av befattningshavare på de två högsta nivåerna.

En stor del av dessa befattningshavares tid ägnas dessutom kontakter som tas utom- lands. Slutligen ägnar även nivåerna 1 och 2 mycket tid åt kontaktarbete på den egna lokaliseringsorten. Där mottar de besök av kontrahenter i första hand från utlandet, i andra hand från huvudstaden.

Sveriges Industriförbunds regionala kon- taktmönster påminner om den regionala för- delningen av företaget Dzs kontakter enligt fig. 4: 1. Det stora flertalet kontakter sker inom Stockholm. Kontrahenterna där upp- tar 74 procent av kontakttiden. Person- kontakter på andra kontaktorter inom lan- det tar 16 procent av kontakttiden i an— språk, kontakterna utanför landets gränser

Under den studerade veckan svarade VD med ett undantag ensam för alla person- kontakter utomlands. Resorna avsåg Kö- penhamn, Bryssel och Paris. I Stockholm träffade han befattningshavare huvudsakli- gen från arbetsställen i Stockholm men också från övriga nordiska huvudstäder, Bryssel, New York och Kapstaden. Övri- ga befattningshavare inom industriförbun— det, till övervägande del sysselsatta med allmänt utrednings- och planeringsarbete (se tab. 3: 4 s. 36), hade sina kontakter un- der den studerade veckan nästan helt kon- centrerade till huvudstaden. Antalet kontak- ter med övriga delar av landet var få. (Se vidare Emmelin 1969.)

I fråga om kontakternas fördelning på kontaktorter skiljer sig kommunikationsde- partememct från tidigare presenterade orga— nisationer. Departementets befattningshava- re var endast i ett par fall utanför huvud— staden å tjänstens vägnar under den vecka undersökningen avser. Hela 98 procent av all kontakttid avsåg sammanträffanden in— om Stockholm eller i dess omedelbara när— het (karta F1 i fig. 4: 2).

Som framgår av karta F2 i fig. 4: 2 kom kontrahenterna från flera olika orter i skil- da delar av landet. Flera av dessa kontra- henter upptog emellertid en mycket liten del av kontakttiden (tomma kvadrater mar- kerar kontakttider som uppgår till mindre än en procent). Ca 90 procent av depar— tementets kontakttid ägnades kontrahenter från egna verk och styrelser, andra depar- tement och andra verk och styrelser, alla inom Stockholmsregionen (jfr tab. 3: 5, s. 39). Kommunikationsdepartementets ut- rikeskontakter tog liten tid i anspråk.

Kartorna Gl och G2 i fig. 4:2 visar den regionala fördelningen av länsstyrelsens i Malmöhus län kontakter. De orter där kontakterna ägde rum (karta Gl) är kon- centrerade till sydvästra delen av landet. Länsstyrelsens befattningshavare ägnade un- der en vecka 87 procent av sin kontakttid åt personkontakter som ägde rum i den eg— na residensstaden (66 procent) eller på and— ra orter inom det egna länet (21 procent).

Därutöver åtgick tid för bl. a. kontakter i grannlänets residensstad, Köpenhamn och Göteborg. Fyra procent av tiden ägnades en civilförsvarskonferens i Uppland.

När kontakttiden fördelas på kontrahen- ternas hemorter blir bilden en annan (karta G2 i fig. 4: 2). Kontakttiden har i första hand ägnats kontrahenter från Stockholm, i andra hand kontrahenter från den egna re— sidensstaden, i tredje hand kontrahenter från Göteborg och i fjärde hand kontra— henter från det egna länet utanför residens— staden.

Som nämndes i avsnitt 3.2.1 i före- gående kapitel är det uppenbart att de som typexempel presenterade kontaktmönstren måste tolkas med försiktighet. Exemplen är ännu så länge för få för att tillåta några generella slutsatser. Undersökningarna har genomgående avsett endast en vecka och de inregistrerade personkontakterna kan na— turligtvis vara av mycket tillfällig art. Vi saknar ännu möjligheter att bedöma kon- taktmönstrens stabilitet över tiden.

4.3 Det interregionala kontaktmönstret

Det inrikes flygnätet (fig. 2: 3, s. 27) sam- manbinder 20 flygregioner (A-regioner) vil- ka tillsammans rymmer närmare 60 pro- cent av Sveriges befolkning. Av alla rese— närer som ingår i flygundersökningen kom— mer 94 procent från arbetsplatser inom des- sa regioner.

Som flera gånger påpekats kan flygun— dersökningen endast användas för en be— skrivning av delar av det interregionala kon- taktmönstret. Undersökningen visar person— kontakter mellan regioner på långa avstånd från varandra.

Tab. 4: 2 innehåller kontakter enligt flyg- undersökningen mellan arbetsställen inom ovan nämnda 20 regioner. I tabellen tas ingen hänsyn till att flygresenärerna ofta un— der samma resa var i kontakt med flera be- fattningshavare inom samma arbetsställe (jfr s. 34). Varje rad i tabellen motsvarar en avgivarregion, varje kolumn motsvarar en mottagarregion. Som framgår av ta— bellen är antalet kontaktkombinationer mel-

KÖPENHAMN

UTLANDET

KONTRAHENTERNAS HEMORTER

LULEÅE]

UTLANDET

Figur 4: 2. Kontakttider procentuellt fördelade på kontaktorter och kontrahenternas hemorter. Kommunikationsdepartementet (F1 och FE) samt länsstyrelsen i Malmöhus län (G1 och Gg) (jfr fig. 3: 1 och 3: 2).

lan regioner stort, men kontaktmönstret do- mineras starkt av de tre storstadsregioner- na. Ca 66 procent av alla flygresenärer kommer från storstadsregionerna, vilka också rymmer ca 66 procent av alla kon-

trahenter i materialet. Inom storstadsregio- nerna finns inte mindre än 80 procent av de övriga flygregionernas kontrahenter. Stockholms A—region har personkontak- ter med alla övriga flygregioner. Regionen

T abell 4 :2. Arbetsställen med inbördes personkontakter fördelade på Hygregioner (avgivar- och mottagarregioner).

Avgivar- Mottagar— region region ] II 20 21 22 24 26/27 28 31 33 42 59 60 62 63 64 65

68 70 80

Summa

Stockholm I 64 56 135 69 24 89 479 38 553 16 104 33 41 64 110 52 Jönköping 1 I 86 l 7 l 1 4 1 Kalmar 20 66 1 1 1 2 1 2 Visby 21 110 2 3 2 1 7 4 1 1 Ronneby 22 24 1 3 Kristianstad 24 3 9 1 1 3 1 1 5 Ängelh./Hälsingborg 26/27 83 l 2 3 Malmö 28 489 4 l 1 2 l 1 4 4 3 4 8 2 3 Halmstad 3 1 56 ] 3 2 3 Göteborg 33 479 3 1 7 4 Karlstad 42 50 2

Sundsvall 59 94 l l l 7

Härn./ Kramfors 60 45 3 1 2 4 3 Örnsköldsvik 62 54 5 1 1 12

Östersund 63 3 8 1 1 1 4 Umeå 64 132 8 2 1 4

N v—l _ m

8 Skellefteå 65 57 2 1 6 9 Luleå 68 158 3 2 1 2 9 Kiruna 70 27 1 3 l 1 ] Utlandet 80 21 2 4 l 3 7 1 13 5 7 3 1 7

157 66 52 3 1 2

15 5 1

18 7 19

8 323

Mil)

17 7

4 3

2 202 107 79 140 31 57 95 557 72 577 70 155 69 96 67 204 97 216 46 82

Summa 2108 93 71 164 80 29102 553 41632 29156 43 53100145 71

238 117 194

5 019

dominerar starkt både som avgivar- och mottagarregion i alla kombinationer. Från arbetsställen inom Stockholmsregionen fö- retogs ca 2 200 tjänsteresor till arbetsställen i andra regioner under den studerade vec— kan. Samtidigt mottog arbetsställena i Stock- holmsregionen ungefär lika många besök utifrån. Från samtliga avgivarregioner ha- de majoriteten av flygresenärerna Stock- holmsregionen som mål för sin resa.

Fig. 4: 3 visar den relativa fördelningen av antalet kontakter mellan olika par av flygregioner. För att kartan skall bli läsbar har alla kombinationer som har mindre än en procent av totala antalet kontakter ute- slutits. Genom denna avgränsning innehål— ler kartan endast 12 flygregioner. Övriga åt— ta regioner ingår inte i kontaktkombina- tioner som ger kontakter till ett antal som motsvarar en procent av totalen (se fig. 24 b i Sahlberg 1969).

Stockholms roll som nod i det studera- de kommunikationssystemet är mycket tyd— lig. Huvudstaden utgör ena parten i alla kombinationer på kartan, dvs. antingen flyg- resenären eller kontrahenten har sin ar- betsplats inom Stockholms A-region. Alla kombinationer av regionpar där Stockholm inte ingår har ett absolut antal kontakter som motsvarar mindre än en procent av to- tala antalet.

Bilden ändras något efter införandet av en reduktionsbas. Som bas har använts to— tala antalet yrkesverksamma i de olika flyg- regionerna. Ingen annan mer lämplig re- duktionsbas stod till buds när flygunder- sökningen genomfördes (Sahlberg 1969, s. 96). Kontaktfrekvensema mellan varje par av regioner har beräknats genom att abso— luta antalet kontakter mellan två regioner dividerats med sammanlagda antalet yr- kesverksamma inom dessa. Resultatet re— dovisas på två kartor, fig. 4: 4 och 4: 5. Fig. 414 visar alla kontaktkombinationer som uppnår minst två procent av de sam— manlagda kontaktfrekvenserna, fig. 4: 5 kombinationer med kontaktfrekvenser mot- svarande mellan en och två procent av to- taien. Det bör observeras att skalorna för pilamas grovlek är olika på kartorna.

Storstadsregionerna dominerar fortfaran— de kontaktmönstret efter införandet av en reduktionsbas. Stockholms ställning som kontaktnod är fortfarande påtaglig. Domi- nansen är emellertid betydligt mindre mar— kant när hänsyn tas till antalet yrkesverk- samma (antalet potentiella flygresenärer) i de olika flygregionema.

Sammanfattningsvis kan sägas att det kontaktmönster som kan studeras med ut- gångspunkt från flygundersökningen domi- neras av tre tydliga kontaktnoder, alla i söd— ra och mellersta Sverige. I Norrland är bil- den däremot splittrad. Landsdelen saknar dominerande nod. Variationerna i kontakt- frekvens mellan de kontaktkombinationer, i vilka de sju Norrlandsregionerna ingår, är förhållandevis små, dock med en viss do— minans för kombinationer i vilka Luleå, Umeå och Sundsvall finns med.

De olika flyglinjer som ingår i det stude— rade kommunikationssystemet är naturligt- vis inte likvärdiga. Det föreligger skillnader i fråga om t. ex. turtäthet och konkurrens från alternativa kommunikationsmedel. Vi- dare saknas direkta flyglinjer mellan vis— sa flygregioner. Särskilt bör påpekas att det saknades direkt flygförbindelse mellan Mal- mö och Göteborg när flygundersökningen genomfördes.

Vi kan för närvarande inte bedöma t. ex. hur mycket av Stockholmsregionens väldi— ga dominans inom det studerade interregio- nala kontaktmönstret som kan tillskrivas själva strukturen hos linjenätet. De arbets- platsundersökningar som tidigare presente— rats stöder emellertid antagandet att linje— nätet i huvudsak utformats efter det fak- tiska kontaktbehovets riktning och intensi— tet inom olika regioner i landet. Samtidigt anser vi det emellertid angeläget att fram- hålla att den regionala strukturen hos ett kommunikationsnät utgör ett väsentligt in- strument för styrning av kontaktmönstrets regionala utformning.

De möjligheter det nuvarande kommuni- kationsnätet erbjuder när det gäller resor mellan valda orter i olika delar av landet analyseras i bilaga 4 (Hägerstrand 1970).

Figur 4: 3. Relativ fördelning av personkontak- ter mellan-warbetsställen i olika Hygregioner. (Sahlberg 1969)

ÖSTERSUND

', O

GÖTEBORG

dÄLSlNGBORG— ANGELHOLM

MALMÖ

'

. ULEÅ

| SKELLEFTEÅ

UMEÅ

*SW

VALL

il r'f

J STOCKHOLM

Når 0” % få? wsav 7

n

& ” KALMAR 22_

27

0 100 200 km L_._;__J

A&M

Figur '4:4." Kontaktfrekvenser mellan par av Hygregionen (Sahlbergll969)

KIRUNA

&

Figur 4: 5. Kontaktfrekvenser mellan par av Hygregioner. (Sahlbe1g 1969)

KIRUNA

LULEÅ ' I / SKELLEFTEÅ ". | UMEÅ

.. 1 *] ÖRNSKÖLDSVIK OSTERSUND 4 .

HÄRNÖSAND— SOLLEFTEÅ

KARLSTAD ” 1 .

1 »

Ä ' STOCKHOLM ' 49

€ JÖ KÖPIN

GÖTEBORG

KARLSKRONA 0

MALMÖ

)

Sammanfattning av kontaktmönstren

De iakttagelser över personkontakter in- om svenskt näringsliv som redovisats 1 kap. 3 och 4 kan sammanfattas i några få punk— ter. Resultaten av kontaktundersökningarna kan också tecknas i några enkla princip— skisser. Dessa bygger på betydande förenk- lingar och skisserna skall efterhand byggas ut och kompletteras under projektarbetets gång.

5 .1 N äringsgrenar

Iakttagelser över kontaktverksamheten in— om och mellan näringsgrenar har gjorts i den s.k. flygundersökningen som endast rymmer direkta personkontakter över långa avstånd. Mätt i absoluta tal svarar arbets- ställen inom näringsgrenarna industri, of- fentlig förvaltning och handel för det störs- ta antalet externa personkontakter. Ett be- tydande antal kontakter avser också arbets- ställen inom intresseorganisationer och upp- dragsverksamhet. Däremot har inga exter- na personkontakter över långa avstånd kun- nat inregistreras för arbetsställen inom t. ex. jordbruk, skogsbruk jakt och fiske. Kontak- ter med arbetsställen inom denna närings- gren förekommer i de s.k. arbetsplatsun— dersökningarna som rymmer kontakter över alla avstånd. Kontakterna med arbetsställen inom jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske har emellertid mycket liten omfattning.

När hänsyn tas till det varierande antalet befattningshavare inom de olika näringsgre-

narna förändras bilden. I fig. 5:1 marke— ras de kontaktberoende näringsgrenarna som sektorer av en cirkelring. Pilarna inom respektive sektor anger interna kontakter, dvs. kontakter mellan arbetsställen inom samma näringsgren. Pilarna i figurens mitt visar kontakter mellan arbetsställen i skilda näringsgrenar. Pilarnas tjocklek svarar mot beräknade kontaktfrekvenser, dvs. absoluta antalet kontakter under en vecka satta i relation till antalet sysselsatta inom berörda näringsgrenar (beräkningsmetoden redovisas på s. 34). När en reduktionsbas införts framstår intresseorganisationer och offentlig förvaltning som de mest kontaktberoende näringsgrenarna. Något lägre kontaktfre- kvenser visar vetenskaplig verksamhet, upp- dragsverksamhet och finansverksamhet. Kontakterna gäller i första hand arbetsstäl- len inom samma näringsgren. Kontakter mellan arbetsställen i skilda näringsgrenar är av betydligt mindre omfattning. Offentlig förvaltning, intresseorganisationer och upp- dragsverksamhet har mer kontakter över nä— ringsgrensgränserna än andra näringsgrenar (jfr tab. 3: 2 s. 33).

5.2 Administrativa delar och driftsdelar

Uppgiften i kap. 3 var att fastställa vilka be- fattningshavare inom en organisation som i första hand har externa personkontakter och med vilka befattningshavare i andra organisationer som dessa kontakter tas. När

'AHQJ 3:10

30

50—

90 120

KONTAKTFREKVENS 150

Figur 5: I. Principskiss över personkontakter (kontaktfrekvenser) inom och mellan näringsgrenar

organisationerna var regionalt uppdelade gällde det också att kartlägga kontakterna mellan arbetsställen inom organisationerna. Dels studerades enskilda fall i form av typ- exempel hämtade från arbetsplatsundersök- ningarna, dels analyserades aggregerade uppgifter som kunde hämtas från flygun- dersökningen.

För en översiktlig beskrivning av det funktionella kontaktmönstret knyter vi an till den tidigare presenterade styrmodellen (s. 21 ff.). I fig. 5: 2 beskrivs två organisa- tioner. Dessa antas vara regionalt uppdelade och bestå vardera av tre arbetsställen. Or- ganisationerna antas vidare vara av den ar- ten att de kan delas upp i administrativa delar och driftsdelar.

Undersökningarna har visat att de befatt- ningshavare som främst har externa per- sonkontakter finns inom organisationernas

administrativa delar (cirklar betecknade med A i fig. 5: 2). I de fall man har att göra med organisationer, inom vilka man kan ur- skilja tydliga driftsdelar (streckade rektang- lar betecknade med D), t.ex. industriföre— tag, sköts organisationernas externa person- kontakter av befattningshavare inom de ad- ministrativa delarna. Befattningshavarna in- om driftsdelarna, vilka enligt styrmodellen huvudsakligen är sysselsatta med gods- och materialhantering, har mycket få externa personkontakter. Andra undersökningar som gjorts tyder på att de heller inte har många direkta personkontakter med den adminis- trativa delen inom det egna arbetsstället utan att dessa interna kontakter till stor del sköts genom telekommunikationer och skriv— na meddelanden (Thorngren 1967).

Som närmare skall beröras i de två när- mast följande avsnitten har undersökning—

F crsonkontaktcr

Figur 5: 2. Principskiss över personkontakter mellan och inom två regionalt uppdelade organisatio-

ner.

arna vidare visat att man klart kan urskilja vissa typer av administrativa befattningsha- vare vilka i första hand sköter organisatio— nernas externa kontaktarbete. Vissa befatt— ningshavare ägnar en mycket stor del av sin arbetstid åt dessa externa personkon— takter (A1 i fig. 5: 2). Andra har ett kon— taktarbete av mindre omfattning (Ag). Slut- ligen finns det även administrativ personal som nästan helt saknar externa personkon- takter (Ag).

5 .3 De kontaktberoende funktionerna

I de undersökningar som genomförts grup- perades befattningshavarna i befattningsom-

råden och befattningsfamiljer. Som framgår av nästa avsnitt fördelades de också på ni- våer eller skikt. Undersökningarna visar att det finns en genomgående tendens till att befattningshavare inom samma befattnings- område eller befattningsfamilj men i skilda organisationer har direkta personkontakter med varandra.

Av beteckningar på och beskrivningar av olika befattningsområden och familjer (Be- fattningsnomenklatur 1965) kan man sluta sig till vilka typer av arbetsuppgifter som dominerar inom dessa. Bland arbetsuppgif- ter som förefaller vara väsentliga inom de mest kontaktberoende arbetsfunktionerna (befattningsområden och befattningsfamil- jer) kan nämnas:

a) beslutsfattande, planering och förhand- ling

b) informationsspridning, reklam och för- säl jnin g

c) kontroll, avkänning och spaning

d) forskning, utredning och utbildning

e) konstruktion, produktutveckling och formgivning.

5.4 Befattningsnivåer och tidsanvändning

Omfattningen av en befattningshavares ex- terna kontaktarbete är beroende av på vil- ken nivå eller inom vilket skikt i en orga- nisation han befinner sig. Både inom den privata och den offentliga sektorn är det främst de högre befattningshavarna som sva- rar för det externa kontaktarbetet. De kon- taktberoende befattningshavarna finns på ni- våerna 1—4. Dessa befattningshavare har ofta högskoleutbildning eller motsvarande praktisk erfarenhet. Deras arbete bedöms vara ansvarsfullt och krävande.

På nivå 1 använder befattningshavare i genomsnitt mellan 30 och 50 timmar per vecka åt externa kontakter face-to-face en- ligt gjorda undersökningar. I denna tid är restider inräknade, däremot inte eventuel— la tider för förberedelser. På lägre nivåer (2-4) sjunker kontakttiderna successivt. An- talet externa kontakter varierar på motsva- rande sätt mellan olika nivåer.

Sambandet mellan nivå och kontaktbe- roende innebär också att det föreligger ett påtagligt samband mellan å ena sidan an- tal kontakter och den tid som åtgår för dessa kontakter och å andra sidan befatt- ningshavarnas inkomst. Ju högre inkomst desto fler kontakter och längre kontakttid.

»Beslutsfattande består av tre faser: upp- sökande av de områden och definition av de situationer, där beslut är påkallade; sö- kande efter tänkbara handlingsalternativ och val mellan handlingsalternativ. Dessa tre faser tar företagsledamas tid i anspråk i mycket olika utsträckning. Hur lång tid, som ägnas faserna, varierar mycket från en organisationsnivå till en annan och från en företagsledare till en annan, men vis- sa generaliseringar kan göras redan efter

en flyktig betraktelse. Företagsledare äg- nar en stor del av sin tid åt att undersöka sin ekonomiska, tekniska, politiska och so- ciala omgivning för att identifiera områ- den som kräver beslutsfattande. De använ- der förmodligen en ännu större del av sin tid för att ensamma eller tillsammans med sina kolleger söka finna, utforma och ut- veckla möjliga handlingsalternativ i en si- tuation, där ett beslut är av nöden. De äg- nar en liten del av sin tid åt att välja mel— lan handlingsalternativ som redan utveck- lats för att möta ett definierat problem och vars konsekvenser redan bedömts. De tre faserna tillsammantagna uppfyller i stort sett all tid en företagsledare har till förfo- gande.» (Simon 1968; jfr Simon 1965 och March, Simon 1958, kap. 6 och 7.)

Tjänstemän på en viss nivå inom en or— ganisation har i första hand externa kon- takter med tjänstemän på samma nivå i and- ra organisationer. Kontakter mellan olika nivåer är av mindre omfattning. (Se t.ex. Seebass 1969.) Detta förhållande illustreras med pilar av varierande grovlek mellan or- ganisationerna i fig. 5: 2.

De två regionalt uppdelade organisatio- nerna i figuren består av vardera tre ar- betsställen, ett stort som rymmer organisa- tionens huvudkontor samt två små. När det gäller t. ex. industriföretag är det i sådana fall vanligt att befattningshavare pä »mel- lannivå» (Ag) inom huvudkontoret uppehål— ler personkontakter med befattningshavare inom den egna organisationens arbetsställen på andra orter (vertikala pilar) (se t.ex. Sahlberg 1969). Det förekommer visserligen personkontakter mellan »underordnade» ar- betsställen direkt. Men många av dessa kon- takter förefaller skötas via organisationer- nas huvudkontor.

5.5 Sammanfattande principskiss

Det hittills sagda finns sammanfattat i fig. 5: 3. I figuren finns fem näringsgrenar el- ler kombinationer av näringsgrenar namn- givna. Varje näringsgren representeras av två organisationer. Av de sex organisatio- ner inom uppdrags- och finansverksamhet,

&

oro

ea m

LLQ] &_

i

&

4.—

Uppdrags o:» finansverksamhel Industri u(h handel

Offentlig lulvullnrng

Figur 5 : 3. Principskiss över personkontakter mellan organisationsenheter fördelade på näringsgrenar.

industri och handel samt offentlig förvalt- ning är fem organisationer regionalt upp- delade.

Enheterna inom de uppdelade organisa- tionerna uppträder i figuren på två eller tre organisationsplan. Vi kan tänka oss att det övre organisationsplanet rymmer organisa- tionernas nationella styrenheter. Mellanpla— net rymmer regionala enheter och det nedre planet lokala enheter.

Pilarna i figuren visar direkta personkon- takter. Pilarnas tjocklek anger kontakter- nas omfattning. Kontakterna sammanbin- der i första hand styrenheter inom samma näringsgren. I andra hand sammanbinds styrenheter inom skilda näringsgrenar av ett nätverk av personkontakter. När organi- sationerna är regionalt uppdelade samman- binds enheterna på olika organisationsplan av personkontakter som markeras av ver- tikala pilar. Figuren visar vidare att direkta kontakter mellan enheter på de två nedre organisationsplanen är av ganska ringa om-

fattning. Dessa kontakter sköts till stor del inte direkt utan via styrenheterna i det övre planet.

Inom alla organisationer och på alla plan gäller att personkontakterna i första hand tas mellan befattningshavare med likartade arbetsfunktioner. Det mest omfattande kon- taktarbetet sköts i alla organisationer och på alla plan av personal på befattningsni- våerna 1—4. Dessa är på figuren markerade med svart.

5 .6 Det regionala mönstret

De som typexempel valda industriföretagen utanför Stockholmsregionen sköter närmare hälften av sitt kontaktarbete (räknat i ren kontakttid, resor ej inräknade) på den eg— na lokaliseringsorten. Bortser vi tillsvidare från utlandskontakterna avser kontakterna på den egna lokaliseringsorten främst till- resande kontrahenter från huvudstaden och närbeläget regionalt centrum, större än den

5: 63

egna lokaliseringsorten. Bland kontrahen- terna finns också befattningshavare från re- gionalt fristående arbetsställen inom den egna organisationen.

Andra hälften av kontakttiden (restider ej inräknade) tillbringas på orter utanför den egna lokaliseringsorten. Som främsta kon- taktort bland dessa inom landet framstår genomgående huvudstaden. Därefter följer närbeläget regionalt centrum och lokalise- ringsorterna för egna arbetsställen när or- ganisationerna är regionalt uppdelade.

När ett industriföretag har sitt huvud- kontor och stor del av sin övriga verksam- het i eller i omedelbar närhet av huvudsta- den kan en mycket stor del av det externa kontaktarbetet skötas på den egna lokali- seringsorten, varför resorna för de egna befattningshavarna kan förutsättas bli av mindre omfattning än i föregående exem- pel.

Inom vissa organisationer har kontakter- na med utlandet betydande omfattning. Som kontaktorter återkommer då ofta miljonstä- der i Västeuropa och USA.

Ser man till olika nivåer inom de stude- rade industriföretagen samt Sveriges In— dustriförbund framträder ett tydligt möns- ter. Högre befattningshavare har omfattan- de utlandskontakter. Ligger organisationens styrenhet utanför Stockholm gör de högre befattningshavarna ofta resor till huvudsta— den. Lägre befattningshavare sköter i förs- ta hand de lokala kontakterna samt kon- takterna med närbelägna regionala centra samt egna arbetsställen på orter utanför den egna lokaliseringsorten.

Det studerade statsdepartementets regio- nala kontaktmönster skiljer sig markant från t. ex. de studerade industriföretagens. I det närmaste samtliga kontakter sker i hu- vudstaden. Kontrahentema kommer från skilda delar av landet, det övervägande fler- talet dock från Stockholmsregionen.

Befattningshavarna inom den studerade länsstyrelsen träffar sina kontrahenter hu- vudsakligen i residensstaden eller andra or- ter inom det egna länet. Av dessa kontak— ter avser emellertid största delen (tidsmäs— sigt) kontrahenter från landets två största

Iakttagelser över resandefrekvenserna in- om ett speciellt kommunikationsnät, landets inrikes flyglinjenät, visar det interregionala kontaktmönstret i aggregerad form. I det- ta mönster framträder storstadsregionerna, och främst Stockholmsregionen, som helt dominerande kontaktnoder. Denna domi- nans är tydlig även när man tar hänsyn till de variationer i passagerarunderlag som föreligger mellan olika flygregioner.

Funktionell indelning av svenskt näringsliv

6.1 Antaganden

I kap. 1 redovisades de antaganden som ligger till grund för det aktuella forsknings— projektet. Bl. a. antogs att en väsentlig driv- kraft i urbaniseringsprocessen — och då i första hand koncentrationen av vissa verk- samheter till stora stadsregioner — är beho- vet av direkta personkontakter för informa— tionsutbyte mellan specialiserade arbets- funktioner i samhället. I kap. 2—4 pre- senterades sedan de undersökningar som hit— tills gjorts av kontakter mellan företag, of- fentliga förvaltningsorgan och andra orga- nisationer. Kartläggningen av kontaktmönst- ren begränsades till att gälla personkontak- ter (face-to—face) mellan befattningshavare. Bakom denna begränsning låg antagandet om de direkta personkontakternas stora be- tydelse. Komplicerad informationsöverfö- ring, som ofta rymmer betydelsefulla mo- ment vi kallat problemlösning, planläggning, diskussion, förhandling, bevakning, avkän- ning och spaning, kräver ofta direkta per- sonkontakter. Mer rutinbetonad informa— tionsöverföring kan däremot skötas indi- rekt genom telekommunikationer och brev.

De undersökningar som redovisades i kap. 2—4 och som sammanfattades 1 kap. 5 ledde fram till att vi kunde identifiera utpräglat kontaktberoende grupper av be- fattningshavare i samhället. Vissa av des-

sa befattningshavare visade sig ägna en mycket stor del av sin arbetstid åt direkta personkontakter. För upprätthållandet av kontakterna krävdes persontransporter av betydande omfattning. I det regionala kon— taktmönstret dominerade storstadsregioner— na och i första hand Stockholmsregionen.

Vi kan för den fortsatta framställningen utgå från principskissen i fig. 5:3 (s. 63). Denna rymmer en rad organisationer inom olika näringsgrenar. Organisationerna är i några fall uppdelade i administrativa delar och driftsdelar. Inom de administrativa de— larna finns de kontaktberoende befattnings— havarna (markerade med svart). I anslut— ning till skissen gör vi följande antaganden:

1. Sysselsättningsexpansionen i det sven— ska samhället har flyttat upp på det admi— nistrativa planet. De funktioner som enligt gjorda undersökningar svarar för utbyte och behandling av information sysselsätter allt fler människor, medan godshantering och tillverkning inte längre uppvisar någon sys- selsättningsökning.

2. Befattningshavare inom organisationer— nas administrativa delar — och då i första hand de mest kontaktberoende tjänstemän- nen — koncentreras till några få regioner. Utvecklingen leder däremot till att de sys— selsatta inom organisationernas driftsdelar får en annan och mera spridd regional för— delning.

I officiell statistik används vanligen närings- grens- och branschbegrepp för att klassifi- cera olika ekonomiska och andra aktivite— ter. I folk- och bostadsräkningarna bestäms näringsgrenstillhörigheten för varje förvärvs- arbetande person av företagets, institutio- nens eller myndighetens huvudsakliga verk- samhet vid det verksamhetsställe, där per— sonen utfört sitt arbete under räkningsvec— kan. Samtliga personer vid ett och samma verksamhetsställe hänförs i princip till sam— ma näringsgren oavsett deras arbetsuppgif- ter. (SOS: Folk- och bostadsräkningen 1965, VII, s. 15.)

I industristatistiken och företagsräkning- arna tillämpas en ren varuklassificerings— princip. Enskilda arbetsställen och alla an- ställda Vid dessa hänförs till en viss bransch (industrigrupp) med ledning av de produk— ter som framställs vid arbetsstället eller in- om det företag detta tillhör. I regel är slut— produkten avgörande för klassificeringen. Branschindelningarna (t. ex. Läder-, hår— och gummivaruindustri, Kemisk och ke- misk-teknisk industri) anger vilken råvara eller produktionsprocess som dominerar i själva tillverkningen. (Se t. ex. SOS: Industri 1964.)

I de regionala beskrivningar av syssel— sättningsutvecklingen inom svenskt närings— liv av större omfattning som tidigare ge- nomförts har man genomgående utgått från indelningar av de yrkesverksamma i nä- ringsgrenar och branscher (se t.ex. 1959 års långtidsutredning, SOU 1962: 10 och 11; 1965 års långtidsutredning, SOU 1966: 1, 8, 10, 13, och 51; Aktiv lokaliseringspoli- tik, SOU 1963: 49, 58, och 62 samt Törn— qvist 1964). Näringsgrens- och branschbe- greppen är väl etablerade i statistik och lit- teratur världen över. Branschbegreppet är också väl lämpat för vissa typer av un- dersökningar, t. ex. sådana som rör produk- tionsförhållanden inom industrin. Däremot är det uppenbart att de traditionella indel— ningsprinciperna numera är mindre lämpa- de för andra typer av undersökningar.

I Sverige har bl. a. Kristensson riktat kri—

tik mot branschindelningar som grund för klassificering av ekonomiska aktiviteter. »Dessa bygger på antaganden om att före— tag med likartade råvaror, processer eller slutprodukter är möjliga att jämföra i and- ra avseenden, exempelvis regional utbred- ning.

Under arbetets gång har övertygelsen bli- vit allt starkare att sådana jämförelser icke längre kan göra anspråk på att vara rim- ligt rättvisande som planeringsunderlag av bl. a. följande skäl:

1. Moderna storföretag utnyttjar en så- dan mängd råvaror och processer av ofta snabbt skiftande sammansättning att en branschklassificering tenderar att bli mycket ofullständig.

2. Företag är allt oftare sammansatta av ett flertal besluts- och driftsenheter. Olik- heterna inom branscherna i detta avseen- de har tenderat att bli allt större, sam- tidigt som olikheterna mellan skilda bransch— ers enheter blivit mindre.

3. Strukturrationaliseringar tar allt of— tare formen av branschblandningar, funk- tionsutbrytningar och integration. Dessa problem är särskilt besvärande vid regionala studier, då det finns anledning att anta att företag inom samma bransch i olika belägenhet på ett systematiskt sätt avviker från varandra. Detta kan ses som en följd av deras strävan att tillvarata om- givningens möjligheter till resursutbytc (fak— torsubstitution) och fördelar av typen ex- ternal economies. Jämförelser i tiden le- der av samma skäl till misstolkningar.» (Kristensson 1967.) Mot bakgrund av syftet med föreliggan— de undersökning (kap. 1) är det uppenbart att näringsgrens- och branschklassificering- ar inte är lämpliga indelningsgrunder. Att enbart studera personkontakter mellan nä- ringsgrenar och branscher kan knappast ge någon djupare insikt i eller förståelse av det nätverk av kontakter som länkar sam- man olika aktiviteter i samhället. Som fram- hölls i kap. 2 och som framgår av redo- visningarna av undersökningsresultaten i kap. 3 och 4 krävs en indelning av enskil- da arbetsställen och organisationer i funk—

tionella enheter som gör det möjligt att iden- tifiera de grupper av befattningshavare som genom inbördes direkta personkontakter sva- rar för en väsentlig del av informationsut- bytet mellan olika organisationer i samhäl- let. En sådan funktionell indelning skär tvärs igenom gängse näringsgrenar branscher.

Ovan presenterade antaganden rörande den regionala sysselsättningsutvecklingen är direkt baserade på iakttagelser över kon— takter mellan funktionella enheter och ni— våer inom skilda arbetsställen och organi— sationer. Antagandena kan därför inte tes- tas på empiriskt material där de yrkesverk- samma är fördelade på näringsgrenar och branscher.

Innan vi övergår till att undersöka möj- ligheterna att få fram statistiskt material med en funktionell indelning av de yrkes- verksamma skall vi dock se vad en material- sammanställning baserad på data fördela- de på näringsgrenar kan ge. Sammanställ- ningen gjordes innan de data insamlats som senare skall presenteras.

Som inledning till kap. 3 lämnades en redogörelse för personkontakter inom och mellan näringsgrenar. I tab. 611 återfinns näringsgrenarna rangordnade efter kontakt- behov (se beräkningarna s. 34). Tabellen visar för varje näringsgren den procentuella andelen yrkesverksamma i Stockholms A-re- gion av samtliga yrkesverksamma i riket år 1965. (Sahlberg 1969, s. 144.) Tabellen vi- sar tydligt att det år 1965 vanligen var de yrkesverksamma inom »kontaktberoende näringsgrenar» som var starkast koncentre- rade till huvudstadsregionen.

Undersökningar som genomförts (se näs- ta kapitel) visar att de näringsgrenar som toppar listan i tab. 6: 1 huvudsakligen om- fattar organisationer, inom vilka de admi- nistrativa delarna dominerar mycket starkt sysselsättningsmässigt. Längre ner på lis— tan finns näringsgrenar som innehåller or— ganisationer, inom vilka de administrativa delarna är betydligt mindre än driftsdelar- na. Driftsdelarna rymmer i dessa fall till- verknings-, vård— och servicepersonal.

och

Tabell 6: ]. Jämförelser mellan näringsgre- narnas kontaktbehov och regionala koncen- tration.

Andel yrkesverk- samma i Stock- holms A-region av samtliga yrkes- verksamma i riket 1965

Näringsgrenarna rangord- nade efter kontakt- behov

Intresseorganisationer Ideella organisationer Vetenskaplig verksamhet Offentlig förvaltning Uppdragsverksamhet Bibliotek och musei- verksamhet Finansverksamhet

58 % 38 %

70 % 30 % 45 %

40 % 43 % 21 % 14 % 23 % 25 % 19 % 22 % 15 % 27 %

2 %

Undervisning Religionsverksamhet Samfärdsel Rekreationsverksamhet (1 1) Hälso- och sjukvård (12) Handel (13) Industri (14) Socialvård (15) Jordbruk (16)

6.3 Källmaterial

Det har visat sig vara svårt att få fram sysselsättningsdata som kan användas för att testa de antaganden som gjordes i kapit- lets inledande avsnitt. I denna sammanfatt- ning lämnas endast en summarisk redogö- relse för olika källmaterial och de möjlig- heter som finns att göra vad vi ovan kallat en funktionell indelning av de yrkesverk- samma i landet. En utförlig redogörelse för datainsamling och källmaterial lämnas av Engström (1970), som svarat för insamling- en av uppgifter rörande den regionala sys- se]sättningsutvecklingen.

6.3.1 Folk- och bostadsräkningarna

Folk- och bostadsräkningarna omfattar bl. a. samtliga yrkesverksamma i landet. Dessa grupperas enligt en näringsgrenskod i hu- vudgrupper, undergrupper och detaljgrup- per. Dessutom finns en indelning i tre grupper efter tjänsteställning.

Inom det aktuella forskningsprojektet pla- nerades tidigt att den s. k. yrkeskoden i folk—

räkningen 1960 och folk- och bostadsräk- ningen 1965 skulle användas för en mera funktionell indelning av de yrkesverksam- ma i landet. En gruppering enligt yrkesko- den innebär att individer med likartade ar- betsuppgifter sammanförs i yrkesområden, yrkesgrupper och yrkesfamiljer utan hän- syn till branschtillhörighet. I princip tas ingen hänsyn till utbildning eller yrkes- ställning. Inte heller görs någon åtskillnad mellan yrkesutövare med enklare arbetsupp- gifter och sådana med mera kvalificerat ar- bete. (SOS: Folkräkningen 1960).Enligtden- na kod sker således i princip ingen nivå- gruppering av de yrkesverksamma (jfr. ne- dan). Yrkeskoden tillämpades första gång- en 1960 och alla yrkesverksamma i folk- räkningen detta år grupperades enligt den nya koden.

Ett närmare studium av yrkeskoden visa- de att denna inte var helt lämpad för de undersökningar som förestod. Avgörande var emellertid att yrkesuppgifterna i pri- märmaterialet inte kom att bearbetas i folk— och bostadsräkningen 1965. En bearbet- ning i efterhand av primärmaterialet kunde inte genomföras till rimlig kostnad. Därmed försvann möjligheterna att lägga folkräk— ningarnas yrkeskod till grund för en funk- tionell beskrivning av den regionala sys- selsättningsutvecklingen.

I den fortsatta framställningen utnyttjas visserligen data hämtade från råtabeller till folkräkningen 1960 och folk- och bo- stadsräkningen 1965. Med de uppgifter som hämtas från denna statistik avser antingen hela sysselsättningen eller sysselsättningen inom hela näringsgrenar utan försök till funktionell indelning av de yrkesverksam- ma.

6.3.2 SAFs lönestatistik för tjänstemän

För en funktionell indelning av sysselsätt- ningen inom svenskt näringsliv är Svenska Arbetsgivareföreningens lönestatistik hu- vudmaterial. SAFs lönestatistik omfattar endast tjänstemän vid företag anslutna till SAF. Att statistiken endast avser tjänstemän är av mindre betydelse. Uppgifter om samt-

liga anställda kan hämtas från folkräk- ningama och den fuktionella indelning som eftersträvas behöver endast avse tjänstemän (se kap. 2). Allvarligare är att tjänsteman- nastatistiken endast omfattar företag inom i huvudsak näringsgrenarna tillverkningsin- dustri, byggnadsindustri och partihandel. Vi- dare omfattar statistiken enbart företag som är anslutna till berörda arbetsgivarorganisa- tioner inom SAF. Tjänstemännen inom des- sa företag beräknas utgöra drygt 80 pro- cent av samtliga tjänstemän inom de tre näringsgrenarna.

Som närmare beskrevs i kap. 2 erbjuder SAF-statistiken den väsentliga fördelen att tjänstemännen kan grupperas enligt en funk- tionell indelningsprincip som väl passar syf- tena med denna undersökning. Tjänstemän- nen kan fördelas på befattningsområden, be- fattningsfamiljer och befattningstyper (nivå- er). Sammanlagt är det möjligt att arbeta med ca 250 olika funktionella grupper av tjänstemän. Denna möjlighet till indelning har varit avgörande för valet av källmate- rial.

Prirnärmaterialet till SAFs lönestatistik har bearbetats för åren 1960 och 1966. Till— förlitliga data för året 1965 var inte till- gängliga under den tid materialinsamling— en pågick. (Se vidare Engström 1970.) Ef- tersom huvudmaterialet endast täcker delar av sysselsättningen i landet har det komplet- terats med sidornaterial.

6.3 .3 Kompletteringar

Hittills nämnda statistik har kompletterats med sysselsättningsuppgifter hämtade från flera olika källor. Uppgifterna avser åren 1960 respektive 1965, 1966 eller 1967. Ge- nom dessa kompletteringar har det blivit möjligt att göra en relativt tillfredsställan- de funktionell indelning av stora delar av sysselsättningen inom svenskt näringsliv. De indelningsprinciper som tillämpats på olika delmaterial har emellertid inte kunnat gö- ras jämförbara. Vidare varierar tidpunk- terna för statistikredovisningarna något. Därför har de olika delarna inte kunnat sammanföras till ett material.

Tabell 6: 2. Folkmängden i landets A-regioner 1966. Regionernas nummer finns angivna på de kartor som följer.

Folkmängden

A-region 1966

:

Folkmängden

A-region 1966

1 365 911 38 202 34 284 140 593 59 506 61 117 108 332 83 930 122 912 159 624 122 975 29 998 91 495 59 527 36 398 124 151 41 896 36 893 47 721 113 028 53 815 89 056 61 369 87 821 66 855 44 674 200 471 415 599 83 872 45 604 97 591 67 225 658 130 117 591 111 087 183 582

01 Stockholm/Södertälje 02 Norrtälje 03 Enköping 04 Uppsala 05 Nyköping 06 Katrineholm 07 Eskilstuna 08 Mjölby/Motala 09 Linköping 10 Norrköping 11 Jönköping 12 Tranås 13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda 14 Värnamo 15 Ljungby 16 Växjö 17 Västervik 18 Hultsfred/Vimmerby 19 Oskarshamn 20 Kalmar/Nybro 21 Visby 22 Karlskrona 23 Karlshamn 24 Kristianstad 25 ljlässleholm 26 Angelholm 27 Hälsingborg/Landskrona 28 Malmö/Lund/Trelleborg 29 Ystad/Simrishamn 30 Eslöv 31 Halmstad 32 Falkenberg/Varberg 33 Göteborg 34 Uddevalla 35 Trollhättan/Vänersborg 36 Borås

80 098 45 893 67 516 40 350 51 313 166 576 51 991 49 014 165 479 50 508 55 157 137 117 51 247 29 402 33 884 137 133 47 270 47 918 49 104 176 405 73 927 71 839 121 110 58 416 36 902 61 216 129 905 100 865 83692 49 956 55 171 91 965 43 598 69 661

7 844 433

37. Lidköping/Skara 38 Falköping

39 Skövde 40 Mariestad 41 Kristinehamn 42 Karlstad

43. Säffle/Åmål

44 Arvika 45 Örebro

46. Karlskoga 47 Lindesberg 48 Västerås 49 Köping 50 Fagersta 51 Sala 52 Borlänge/Falun 53 Avesta/Hedemora 54 Ludvika

55 Mora 56 Gävle/Sandviken 57 Bollnäs/Söderhamn 58 Hudiksvall/Ljusdal 59 Sundsvall 60 Härnösand/Kramfors 61 S_ollefteå

62. Örnsköldsvik 63 Östersund 64 Umeå

65 Skellefteå

66. Lycksele 67 Piteå 68 Luleå/Boden 69 Haparanda/Kalix 70 Kiruna/Gällivare

Några av de kompletterande sidomateria— len, som bl. a. avser sysselsättningen inom den offentliga sektorn, kommer tillsam- mans med SAF-materialet att presenteras i kap. 7 (ytterligare material presenteras i Engström 1970). En sammanfattning av den totala sysselsättningsutvecklingen i landet lämnas i kap. 8.

6.4. Regional indelning

De regionala beskrivningar av sysselsätt- ningsutvecklingen som följer baseras på en indelning av landet i 70 kommunblocksan- passade A-regioner (jfr kap. 1). Bland andra regionala indelningar, till vilka den aktuella statistiken kan anpassas, har kom-

munerna bedömts vara för små, länen för stora. (För en redogörelse för principerna vid val av ytelement för regionala beskriv- ningar se t. ex. Törnqvist 1964.)

A-regionernas gränser framgår av de kar- tor som kommer att presenteras i nästa ka- pitel. Regionernas nummer, namn och folk- mängd framgår av tab. 6: 2.

Den regionala sysselsättningsutvecklingen 1965 / 66

Avsikten med framställningen i detta ka— pitel är att mot bakgrund av gjorda an- taganden ge exempel på utvecklingstenden- ser inom svenskt näringsliv under första hälften av 1960-talet. De regionala beskriv— ningarna begränsas till att gälla tillverk— ningsindustri, byggnadsindustri, partihandel samt offentlig förvaltning och andra tjäns- ter. Dessa näringsgrenar sysselsatte år 1965 i runt tal % av alla yrkesverksamma i lan- det. Begränsningen betingas av bristen på lämpligt källmaterial. I nästa kapitel redo- visas översiktligt den totala sysselsättnings- utvecklingen.

Framställningen disponeras på följande sätt. För varje näringsgren eller grupp av näringsgrenar redovisas inledningsvis den regionala utvecklingen totalt. Därefter be- gränsas beskrivningarna av de regionala sysselsättningsförändringarna till att gälla de administrativa delarna av berörda orga— nisationer inom näringsliv och offentlig för— valtning. Slutligen koncentreras intresset till de befattningshavare inom olika organisa— tioner som mot bakgrund av tidigare redo- visade kontaktundersökningar bedömts vara kontaktberoende.

Det material som samlats in inom forsk— ningsprojektet erbjuder möjligheter till ett mycket detaljerat studium av utvecklingen för olika arbetsfunktioner inom svenskt nä— ringsliv. Detaljstudier på det insamlade ma- terialet har givit många väsentliga upplys— ningar. Det är emellertid inte möjligt att

redovisa dessa i denna sammanfattning som får gälla huvuddragen i utvecklingen. (För en mer omfattande och samtidigt detalj— rik beskrivning av den regionala sysselsätt- ningsutvecklingen hänvisas till 1970.)

Engström

7.1 T illverkningsindustri

Data till beskrivningen av den regionala sysselsättningsutvecklingen inom tillverk— ningsindustrin har hämtats ur råtabeller till folkräkningen 1960 samt folk— och bo- stadsräkningen 1965. Vissa justeringar i ma— terialet har gjorts inom arbetsmarknadssty- relsen för att sysselsättningsuppgifterna från 1960 och 1965 skall bli fullt jämförbara (se redogörelse i Engström 1970). Dessa jus— teringar finns inte införda i den tryckta statistiken (SOS: Folkräkningen 1960 och SOS: Folk- och bostadsräkningen 1965).

Till tillverkningsindustri räknas i den fortsatta framställningen gruvor och mine- ralbrott samt el-, gas— och vattenverk m.m. Med antal anställda eller sysselsatta inom tillverkningsindustri avses i detta avsnitt alla anställda, dvs. både arbetare och tjäns- temän.

Totala antalet anställda inom tillverk- ningsindustri var år 1960 ca 1 129000. År 1965 hade antalet ökat till ca 1 156000. Den relativa sysselsättningsökningen var 2,4 procent. Från regional synpunkt kan ut- vecklingen betecknas som ojämn. Som ex-

empel kan nämnas att antalet industrian— ställda ökade med över 6000 (+ 6,4 pro— cent) i Göteborgs A-region. En absolut ök- ning på över 2 000 anställda förekom i re— gioner med Karlshamn (+ 23,0 procent), Värnamo (+ 18,8 procent) och Växjö (+ 12,9 procent) som centra. Antalet industri- anställda i Stockholmsregionen (Stockholm/ Södertälje A-region) minskade med nära 14 000 (— 8,0 procent) mellan 1960 och 1965 . För övrigt förekom en absolut minsk- ning på över 1 000 anställda endast i Sunds- valls A-region (— 6,8 procent). En full— ständig redovisning av de absoluta och rela— tiva sysselsättningsförändringarna inom de 70 A-regionerna lämnas i en separat rap- port (Engström 1970).

Den från regional synpunkt ojämna ut— vecklingen ledde till betydande interregio- nala omfördelningar av de sysselsatta inom tillverkningsindustrin. Omfattningen av des- sa omfördelningar eller lokaliseringsföränd— ringar har beräknats genom att de olika A- regionernas andelar av alla industrianställda i hela riket år 1965 jämförts med motsva— rande andelar år 1960. (Jfr kap. 1, där de interregionala omfördelningarna av hela be— folkningen beskrevs.) Andelsvinsten (omför- delningsvinsten) eller andelsförlusten (om- fördelningsförlusten) har beräknats enligt ekvationen

Ar = yr _ 39%, där A,. mäter andelsvinsten eller förlusten för region r i absoluta tal, dvs. i förelig— gande fall antal anställda inom tillverk— ningsindustri. X anger antalet industrian- ställda i hela riket år 1960, x,, antalet in— dustrianställda i region r samma år. Y och y, anger motsvarande antal år 1965. Be- räkningarna upprepas för varje region. Po- sitivt värde på A, för en region visar att den ökat sin andel av de industrisysselsat— ta i landet, negativt värde att regionen mins— kat sin andel. Summan av andelsvinster och förluster för alla regioner tar ut varandra. Värdet 0 för en region anger att sysselsätt— ningsutvecklingen inom regionen motsvarat riksgenomsnittet, vilket innebär att regio—

nen behållit sin andel av de anställda in- om tillverkningsindustri mellan 1960 och 1965.

Resultaten av beräkningarna illustreras i fig. 7: l. Symbolen längst upp till väns— ter i figuren föreställer styrmodellen (se fig. 2: 1 s. 22). Den helt svarta symbolen anger att fig. 7:1 Visar de interregionala omför- delningarna för alla sysselsatta inom till- verkningsindustri, dvs. anställda både inom industriföretagens administrativa delar och driftsdelar.

Svarta cirkelytor visar andelsvinster, vita andelsförluster. Grå cirkelytor visar att ut- vecklingen ungefär motsvarat riksgenom- snittet. Siffrorna pä kartan anger regioner- nas nummer. Namnen på regioncentra fram- går av tab. 6: 2 (s. 69).

På kartbilden dominerar en väldig vit cir- kelyta. Denna visar en betydande omfördel— ningsförlust för Stockholmsregionen. Oför- ändrad andel av de industrisysselsatta i ri- ket för huvudstadsregionen mellan 1960 och 1965 hade krävt ytterligare 16 000 sys— selsatta inom tillverkningsindustri i regio- nen år 1965. En tidigare undersökning (Törnqvist 1964), som avsåg sysselsättnings- utvecklingen inom industrin 1952—60, visa— de också en andelsförlust för Stockholmsre- gionen. Andelsförlusten under 50-talet var emellertid av mindre omfattning än den som nu kan inregistreras för första hälften av 60-talet. Det bör dock observeras att den undersökning som avsåg perioden 1952—60 baserades på data från industristatistiken, som endast omfattar arbetsställen med minst fem anställda. Vidare användes en indel- ning av landet i 152 B—regioner i denna äldre undersökning.

Mellan 1960 och 1965 gjorde flera re— gioner i Norrland betydande andelsförlus- ter. En sysselsättningsmässig tillbakagång förekom dessutom i bl. a. Örebro och Norr- köpings A-regioner samt i Malmöregionen (Malmö—Lund—Trelleborgs A-region).

Andelsvinsterna under perioden 1960— 65 fördelades på ett betydande antal regio- ner i framförallt Götaland. Särskilt bety— dande sysselsättningsvinster inom tillverk— ningsindustrin gjordes i regioner med Göte-

Figur 7:1. Interregionala omför- delningar av alla sysselsatta inom tillverkningsindustri 1960—65. (Engström 1970)

22J

2]

. /w öns—ss % . ) o—wu

150266 1600 1500 2000

borg, Karlshamn, Värnamo, Växjö, Eksjö, Nässjö, Vetlanda och Linköping som cent- ra. (Se vidare fig. 7: 1.)

7.2. Tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel

I detta avsnitt vidgas analysen av den re— gionala sysselsättningsutvecklingen till att gälla alla anställda inom såväl tillverknings- industri, byggnadsindustri som partihandel. Framställningen baseras som tidigare på data från folkräkningen 1960 och folk— och bostadsräkningen 1965.

Att vi valt att sammanföra de anställda inom nämnda tre näringsgrenar beror på att vi senare kommer att övergå till att ut- nyttja data ur Svenska Arbetsgivareför— eningens lönestatistik. Denna statistik om— fattar, som nämndes i föregående kapitel, endast tjänstemän inom de tre valda nä— ringsgrenarna och det har inte varit möj- ligt att skilja ut material för någon enskild näringsgren bland dessa.

År 1960 fanns det sammanlagt ca 1558 000 sysselsatta inom tillverkningsin- dustri, byggnadsindustri och partihandel. År 1965 hade antalet ökat till ca 1 644 000. Den relativa sysselsättningsökningen mellan 1960 och 1965 var således 5,5 procent.

Fig. 7: 2 visar de interregionala omför- delningarna av de sysselsatta inom de tre näringsgrenarna. Andelsvinster (svarta cir- kelytor) och andelsförluster (vita cirkel- ytor) för respektive region har beräknats på samma sätt som tidigare för tillverk- ningsindustri (se ekvationen s. 71). Symbo- len längst upp till vänster på figuren anger att kartan avser såväl administrativa delar som driftsdelar inom berörda företag.

Även när analysen avser tillverkningsin- dustri, byggnadsindustri och partihandel till- sammans minskade Stockholmsregionens an- del av de sysselsatta i riket under första hälften av 60-talet. Andelsförlusten vari emellertid av mindre omfattning än den som kunde inregistreras för tillverknings- industrin ensam (jfr fig. 7: 2 och 7: 1).

Som framgår av föregående avsnitt mins- kac'e sysselsättningen inom tillverknings-

industrin i Stockholmsregionen med nära 14 000 personer. Samtidigt ökade emellertid antalet anställda inom byggnadsindustri och partihandel med nära 9000 respektive 16000 personer. De tre näringsgrenarna tillsammans ökade således sysselsättnings- mässigt mellan 1960 och 1965. Den relativa ökningen låg dock under genomsnittet för hela riket.

Det mest framträdande draget i den in- terregionala omfördelningsbilden (fig. 7: 2) är de betydande omfördelningsförlusterna för så gott som samtliga A-regioner i Norr- land och nordvästra Svealand. Vinsterna fördelar sig på regioner kring Mälaren och i södra och västra Götaland. Bland regio- ner med betydande omfördelningsvinster märks de med Göteborg, Malmö, Växjö, Karlshamn och Värnamo som centra.

7.3 Företagens administrativa delar

Vi har antagit att det i första hand är de kontaktberoende befattningshavarna i sam- hället som tenderar att koncentreras till storstadsregioner och några få andra cent- ra. Vi har tidigare i denna sammanfattning (se kap. 3 och 5) identifierat de grupper av befattningshavare som kan betecknas som kontaktberoende. Uppgiften är nu att studera den regionala fördelningen och den regionala sysselsättningsutvecklingen för dessa grupper av befattningshavare. Fram- ställningen begränsas liksom i föregående avsnitt till att gälla befattningshavare inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel.

7.3.1. Den regionala fördelningen 1965/66

Tab. 7:1 visar fördelningen av totala an- talet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel på landets tre största stadsregioner och övriga riket. Data i tabellen är hämtade från råtabeller till folk- och bostadsräkningen 1965. Som framgår av tabellen motsvarar den procen— tuella fördelningen av totala antalet anställ- da inom näringsgrenarna nästan exakt be- folkningsfördelningen.

Figur 7: 2. Interregionala omfördelningar av alla sys- selsatta inom tillverknings- industri, byggnadsindustri och partihandel 1960—65. (Engström 1970)

. K / 0...

10056 1060 isbn zoon

Tabell 7: I . Totala antalet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och parti- handel i storstadsregionerna och övriga riket 1965.

Stockholms

Nåringsgrenar A-region

Göteborgs A-region

Övriga riket

Malmö A-region Hela riket

159 257 58 057 58 313

Tillverkningsindustri Byggnadsindustri Partihandel

99 767 28 622 20 832

64511 17177 13 960

832 319 226 422 64 804

1 155 854 330 278 157 909

Summa 257 627 Procentuell andel av samman— lagda antalet sysselsatta inom de tre näringsgrenarna 17

Procentuell andel av hela befolkningen 17

149 221 95 648 1 123 545 1 644 041

68 100

70 100

I tab. 7: 2 redovisas den procentuella för- delningen på storstadsregionerna och övriga riket av enbart befattningshavare inorn fö- retagens administrativa delar. Till dessa de— lar hänförs alla tjänstemän. Denna perso- nalkategori är i tabellen uppdelad på be- fattningsområden och befattningsnivåer. Uppgifterna som avser företag inom till- verkningsindustri, byggnadsindustri och par- tihandel är hämtade från primärmaterialet till SAFs lönestatistik för tjänstemän (se 5. 68 ff samt Engström 1970).

En jämförelse mellan tab. 7: 1 och 7: 2 vi- sar betydande skillnader mellan olika ka- tegorier av befattningshavare i fråga om graden av koncentration till landets stor- stadsregioner. Skillnaden skulle ha fram-

stått ännu klarare om vi kunnat redovisa en- bart befattningshavarna inom företagens driftsdelar i tab. 7: 1. Det har emellertid inte varit möjligt att på ett tillfredsställande sätt skilja arbetare från tjänstemän i folk- räkningsmaterialet. De uppgifter om arbe- tarpersonal som kan hämtas från SAFs lönestatistik har å andra sidan inte kunnat fördelas regionalt på ett tillfredsställande sätt.

Som framgår av tab. 7: 2 kan man tala om en betydande koncentration av befatt- ningshavare inom företagens administrati- va delar till storstadsregionerna och då i första hand till Stockholmsregionen. Av landets kontaktberoende befattningshavare, dvs. de på nivåerna 2—4 (nivå 1 saknas i

Tabell 7: 2. Storstadsregionernas procentuella andelar av antalet befattningshavare i riket inom olika befattningsområden och på olika nivåer 1966.

Stockholms A-region

Befattningsområden inom tillverknings- Nivåerna

Övriga riket

Nivåerna

Malmö A-region

Göteborgs A-region

Nivåerna Nivåerna

industri, byggnadsindustri och parti- handel 5—8 2—4 5—8 2—4 5—8 2—4

Administrativt arbete Produktionsledande arbete Forsknings-, experiment- o utred.arb. Konstruktions- o formgivningsarbete Ovrigt tekniskt arbete Humanistiskt o konstnärligt arbete Undervisningsarbete Allmänt service- 0 Vårdarbete Kommersiellt arbete Kameralt arbete

wmummkwNNe

27 11 16 10 25 10 23 10 21 11 50 11 22 11 24 13 27 12 25 11

52 63 59 54 57 32 54 62 45 56

|__

)0

Summa 0—

00. NINO-ÄOONONmUtkOXD OO OOOUIXIQXIOOXIOGN]

23 11 54

Tabell 7: 3. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna och övriga riket mellan åren 1960 och 1965/66.

Grupper av yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri Stockholms och partihandel A-region

Övriga riket

Malmö A-region

Göteborgs A-region

Totala antalet arbetare och tjänstemän enl. F 0 B 1960 och 1965

Absolut förändring Relativ förändring (%)

+ 10814 +4

Tjänstemän på olika nivåer enl SAF-statistiken 1960 och 1966 Nivåerna 2—4 Absolut förändring Relativ förändring Nivåerna 5—8 Absolut förändring Relativ förändring Nivåerna 2—8 Absolut förändring Relativ förändring

+ 2758 +39

+ 12063 + 31

+ 14 821 + 32

SAF-statistiken), inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel, fanns är 1966 närmare hälften i storstadsregioner- na. Enbart Stockholmsregionen rymde 27 procent av de kontaktberoende befattnings- havarna, vilket kan jämföras med att regio- nen hade 17 procent av samtliga befatt- ningshavare inom berörda näringsgrenar.

I jämförelse med de högsta nivåerna var koncentrationen till Stockholmsregionen av administrativ personal på lägre nivå (5—8) något mindre. I övriga storstadsregioner var däremot andelen av landets administrativa befattningshavare på de lägre nivåerna den- samma som andelen av befattningshavare på de högre.

I tab. 7: 2 kan slutligen avläsas hur stor— stadsregionernas andelar av befattningshava- re på olika nivå varierade mellan olika be- fattningsområden.

7.3.2 Absoluta och relativa förändringar mellan 1960 och 1965/66

Tab. 7:3 visar att sysselsättningsökningen inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel till stor del ägde rum inom företagens administrativa delar under första hälften av 1960-talet. Totala antalet anställ- da inom företagen, dvs. summan av tjänste- män och arbetare, ökade med mellan 4 och

+54389 +5

+1225 +46

+1l35 +67

+4644 +31

+ 4993 + 26

+ 5750 +46

+ 29 974 + 30

+6218 +28

+ 6885 +49

+ 34618 + 30

10 procent i olika områden mellan 1960 och 1965. Under ungefär samma tid, 1960— 1966, ökade antalet tjänstemän med mellan 28 och 49 procent i samma områden.

Inom storstadsregionerna var den relati- va sysselsättningsökningen störst på de höga befattningsnivåerna (2—4). Där ökade an— talet befattningshavare med mellan 39 och 67 procent. På lägre nivåer (5—8) var sys- selsättningsökningen något mindre och låg mellan 26 procent för Göteborgsregionen och 46 procent för Malmöregionen. Även mätt i absoluta tal var sysselsättningsök— ningen inom företagens administrativa dc- lar av betydande omfattning.

Särskilt utvecklingen i Stockholmsregio- nen bör observeras. Man kan av tab. 7: 3 sluta sig till att antalet sysselsatta inom före— tagens driftsdelar, dvs. personal till stor del sysselsatta med material— och godshan— tering, minskade kraftigt mellan 1960 och 1965. Denna minskning kompenserades dock mer än väl av en väldig sysselsätt— ningsexpansion på det administrativa pla— net.

7.3.3 Interregionala omfördelningar mellan 1960 och 1966

De interregionala omfördelningarna (ang. beräkningsmetodik se 5. 71) av hela den

Figur 7: 3. Interregionala om- fördelningar av tjänstemän inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihan- del 1960—66. (Engström 1970)

Figur 7: 4. Interregionala omfördelningar av kontakt- beroende befattningshavare inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och parti- handel 1960—66. (Engström 1970)

100 km

om 0 o--w

80 120 170

administrativa personalen inom tillverk- ningsindustri, byggnadsindustri och parti— handel framgår av fig. 7: 3. Symbolen längst upp till vänster markerar att denna omför- delningskarta till skillnad från föregående (fig. 7: 2) begränsats till att gälla företagens administrativa delar.

Av de omfördelningskartor som hittills redovisats i framställningen är fig. 7: 3 den första, på vilken Stockholmsregionen uppvi- sar en ökad andel av sysselsättningen i lan- det. Med den analysmetod som använts framstår emellertid huvudstadsregionens sys— selsättningsexpansion på det administrativa planet som måttlig. De verkligt stora an— delsökningarna faller på regioner med Mal- mö, Växjö, Linköping och Nyköping som centra. Vid tolkningen av kartan bör man dock observera Stockholmsregionens »höga» utgångsläge, dvs. dess stora andel av syssel— sättningen redan 1960 i förhållande till andra regioner.

Minskade andelar av hela den admini— strativa personalen inom de aktuella nä- ringsgrenarna uppvisar regioner i nordvästra Götaland samt stora delar av Svealand och Norrland.

Fig. 7: 4 representerar det sista steget i analysen av de interregionala omfördelning— arna inom tillverkningsindustri, byggnads- industri och partihandel. Omfördelningskar—I tan har begränsats till att gälla befattnings— havare på nivåerna 2—4.

Kartan visar en tydlig koncentration av kontaktberoende befattningshavare till de tre storstadsregionerna. Från ett förhållan- devis lågt utgångsläge svarade Malmöre- gionen för den största andelsökningen mel— lan 1960 och 1966, följd av Göteborgs- och Stockholmsregionen. Andra regioner med markerade andelsvinster har Växjö, Lin— köping, Nyköping och Örebro som centra.

7.4. Offentlig förvaltning och andra tjänster

Data till beskrivningarna i detta avsnitt har hämtats från råtabeller till folkräk— ningen 1960 och folk- och bostadsräkning- en 1965. Beskrivningarna omfattar alla an- ställda, både arbetare och tjänstemän, inom

SOU 1970: 14

följande delar av den näringsgren som i folk— och bostadsräkningen benämnes of- fentlig förvaltning och andra tjänster:

80. Undervisning Universitet, högskolor Gymnasier, obligatoriska skolor Seminarier, lärarhögskolor Andra undervisningsinrättningar

81. Offentlig förvaltning Rättsväsen Försvarsväsen Polisväsen Brandväsen Annan statlig förvaltning Annan kommunal förvaltning

82 Forskning, sjukvård rn. m. Hälso— och sjukvård Vetenskapliga institutioner Religiösa organisationer Socialvård Intresseorganisationer Bibliotek, muséer Ideella organisationer

Åren 1960—1965 ökade antalet anställ- da inom nämnda delar av offentlig förvalt- ning och andra tjänster från ca 409000 till ca 523 000. Den relativa ökningen av sysselsättningen var 28,1 procent, vilket är en betydligt större ökning än den som un— der samma tid kan inregistreras för till- verkningsindustri, byggnadsindustri och par- tihandel (5,5 procent).

I Stockholms A-region ökade antalet an- ställda inom offentlig förvaltning och andra tjänster (ovan redovisade delar) med drygt 25000. Den relativa ökningen var 24,1 procent, dvs. den låg något under riksge- nomsnittet. Den relativa ökningen i Malmö A-region (29,0 procent) och i Göteborgs A—region (26,4 procent), låg något över re- spektive något under riksgenomsnittet.

Inom offentlig förvaltning och andra tjänster ledde utvecklingen mellan 1960 och 1965 till de interregionala omfördelningar av sysselsättningen som framgår av fig. 7: 5. Trots en betydande ökning av syssel-

5:79

Figur 7: 5. Interregionala omför delningar av alla sysselsatta inom offentlig förvaltning och andra tjänster 1960—65. (Engström 1970)

80 450 800 12501650

sättningen, mätt i absoluta tal, minskade hu- vudstadsregionens andel av de anställda i riket. Regioner med residensstäder, främst Nyköping, Örebro, Västerås och Umeå A-re- gioner, ökade däremot sina andelar av de anställda inom offentlig förvaltning och andra tjänster. När det gäller summan av tjänstemän och arbetare inom offentlig för- valtning etc. kan man således tala om en viss decentralisering under första hälften av 1960-talet.

7.5 Den administrativa personalen inom statlig och statsunderstödd verksamhet

I den statistik som är tillgänglig har det inte varit möjligt att göra en tillfredsställande funktionell indelning av de sysselsatta in— om offentlig förvaltning och andra tjänster (se kap. 6 och Engström 1970). Inte heller har en nivägruppering kunnat tillämpas, helt jämförbar med den som användes inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel.

För att testa antagandet att det i första hand är de mest kontaktberoende befatt— ningshavarna inom olika organisationer som koncentreras till storstadsregioner och stora centra har vi måst begränsa våra undersök— ningar till att gälla delar av den offentliga sektorn.

I detta avsnitt begränsas undersökning- en till att gälla tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Dessa tjäns-

temän har nivågrupperats med utgångs- punkt från lönegradsplacering.

Till statlig och statsunderstödd verksam- het räknas undervisning, offentlig förvalt— ning med undantag av brandväsen och an— nan kommunal förvaltning samt den forsk— ning, sjukvård, m.m. som är statsunder- stödd (jfr sammanställningen i föregående avsnitt). Dit räknas också affärsverken. Des- sa kommer senare att särredovisas (7.6), men ingår inte i den sammanställning som närmast följer (7.5.1).

7.5.1 Den regionala fördelningen 1966

Första raden i tab. 7: 4 visar den procen- tuella fördelningen på storstadsregionerna och övriga riket av arbetare och tjänste— män inom offentlig förvaltning och andra tjänster enligt folk- och bostadsräkningen 1965 (se föregående avsnitt). I övrigt inne- håller tabellen data hämtade från primär— materialet till statistik över tjänstemän in- om statlig och statsunderstödd verksamhet (SOS: Tjänstemän inom statlig och stats- understödd verksamhet år 1966).

Av samtliga berörda tjänstemän fanns år 1966 drygt 64000 eller 27 procent in— om Stockholms A-region. Av tjänstemännen i lönegraderna Al—A16 fanns ca 37000 eller 26 procent och av tjänstemännen i lönegraderna A17—A30 ca 22000 eller 27 procent inom denna region. På det s.k. B- och C-planet, som omfattar de högre tjäns—

Tabell 7: 4. Storstadsregionernas procentuella andelar av olika befattningshavare inom offent— lig förvaltning och andra tjänster 1965/66.

Stockholms A-region

Grupper av befattningshavare

Malmö A-region

Övriga ri ket

Göteborgs A-region

Arbetare och tjänstemän inom offent— lig förvaltning och andra tjänster enl F 0 B 1965 Tjänstemän inom statlig och stats- understödd verksamhet 1966 enligt primärmaterial till SOS.

I B— och C-planet II Lönegraderna A17—A30 III Lönegraderna Al—A16 ' IV Icke lönegradsplacerade

tjänstemän

Summa I—IV

temännen, fanns ca 2900 eller närmare hälften i huvudstadsregionen.

Det har inte varit möjligt att med rimlig arbetsinsats få fram data rörande syssel- sättningen inom olika lönegradsgrupper för år 1960 annat än förvissa sektorer inom statlig och statsunderstödd verksamhet. En sådan sektor, för vilken data från olika tid- punkter kunnat erhållas, är affärsverken.

7.6. A ffärsverkens administrativa delar

Sysselsättningsuppgifter för åren 1960 och 1967 har insamlats för affärsverken, dvs. Postverket, Televerket, Statens järnvägar, Statens vattenfallsverk, Domänverket, För- svarets fabriksverk och Luftfartsverket (Eng- ström 1970).

7.6.1. Den regionala fördelningen 1967

Antalet tjänstemän inom affärsverken upp- gick 1967 till drygt 116000 personer. Av dessa fanns 33 procent i Stockholmsregio- nen, 14 procent i Göteborgsregionen och 11 procent i Malmöregionen. Tjänstemännen på högre nivåer, i före- liggande fall tjänstemän med högre löne- grad, fanns främst i Stockholmsregionen. Inom denna region fanns nära hälften av alla tjänstemän i lönegradema A17—A30 öch 65 procent av tjänstemännen på B— och C—planet. Såväl den absoluta som den rela- tiva fördelningen på olika områden fram-

går av tab. 7:5. I denna tabell har icke lönegradsplacerade tjänstemän fördelats på olika lönegradsgrupper med utgångspunkt från lönenivå. Bland dessa tjänstemän finns åtskilliga deltidsanställda (se nedan).

7.6.2. Sysselsättningsförändringar mellan 1960 och 1967

Tab. 7:6 visar förändringarna av antalet tjänstemän inom alla affärsverk utom post— verket under perioden 1960—1967. Liksom tidigare har icke lönegradsplacerade tjänste- män fördelats på lönegradsgrupperna I, II och III med utgångspunkt från lönenivå. Dessa icke lönegradsplacerade tjänstemän utgör drygt en procent av samtliga.

Tabellen visar att antalet tjänstemän in- om affärsverken minskade med ca 6500 personer under den studerade tidsperioden. Minskningen skedde på nivåerna III (—8 procent) och II (— 16 procent). Däremot ökade antalet tjänstemän på nivå I (+ 158 procent). Vid beräkningarna har 1960 års löneplan anpassats till den 1967 gällande.

Sysselsättningsökningen på nivå I tillföll i första hand Stockholmsregionen. Syssel- sättningsminskningen på övriga nivåer alla

i i tabellen angivna delar av landet.

Postverket finns inte med bland de af- färsverk som redovisas i tab. 7: 6. Orsa— ken är att det bland postverkets personal finns en betydande andel deltidsanställda. År 1967 uppgick andelen icke lönegrads-

Tabell 7: 5. Tjänstemännen inom affärsverken 1967 fördelade på storstadsregionerna och

övriga riket.

Stockholms

Tjänstemän på lönenivåerna A-region

Hela riket

Övriga riket

Malmö A-region

Göteborgs A-region

I B- och C-planet Absolut fördelning Relativ fördelning (%) II Lönegraderna A17—A30 Absolut fördelning Relativ fördelning III Lönegraderna Al—A16 Absolut fördelning Relativ fördelning

509 65

5 517 49

32 902 32

182 23

3 794 33

778 100

47 40 6 5

11 349 100

1 121 917 10 8

44 499 43

104 268 101

15218 11649 15 ]]

Summa I—III Absolut fördelning Relativ fördelning

38 928 33

48 475 42

116 395 100

16386 12 606 14 11

5: 82 SOU 1970: 14

Tabell 7: 6. Tjänstemän inom affärsverken (exkl. postverket). Absoluta sysselsättningsföränd- ringar inom storstadsregionerna och övriga riket mellan åren 1960 och 1967.

Stockholms Göteborgs Malmö Övriga Hela Tjänstemän på lönenivåerna A-region A-region A-region riket riket

I B- och C-planet + 259 + 35 + 33 + 109 + 436 II Lönegraderna A17—A30 _ 314 — 261 —— 231 _ 896 —— 1 702 III Lönegraderna Al—Al6 — 1 834 — 703 — 1 097 — 1 586 —— 5 219

Summa I—III —1 889 —— 929 — 1 295 — 2 373 — 6 485

T abell 7: 7. Tjänstemän inom postverket. Absoluta sysselsättningsförändringar inom storstads- regionerna och övriga riket mellan 1960 och 1967.

Stockholms Göteborgs Malmö Övriga Hela Tjänstemän på lönenivåerna A-region A-region A-region riket riket

I B- och C-planet + 44 + 1 + 2 + 48 II Lönegraderna A17—A3O + 198 + 13 + 112 + 329 III Lönegraderna Al—A16 + 1 683 + 80 + 3 565 + 5 273 IV Icke lönegradsplacerade

tjänstemän (arvodister m. 11.) + 1 328 + 790 + 1 104 + 3 430 Summa I—IV + 3 253 + 884 + 4 783 + 9 080

placerade tjänstemän och arvodister m.fl. inom postverket till 38 procent.

Sysselsättningsförändringarna inom post- verket mellan 1960 och 1967 framgår av tab. 7: 7. Den beskrivna utvecklingen skil— jer sig som synes markant från den som redovisats för övriga affärsverk tillsam- mans. Tabellen rymmer emellertid såväl heltidsanställda som deltidsanställda tjäns- temän utan omräkningar. En stor del av den redovisade sysselsättningsökningen ägde rum inom den senare gruppen.

Sammanfattning och tolkning av den regionala

utvecklingen

8.1 Regionala tendenser i sammandrag

Framställningen i föregående kapitel ägna- des sysselsättningens regionala fördelning och förändringar under första hälften av 1960-talet. Framställningen var en samman— fattning av undersökningar baserade på en indelning av landet i 70 A-regioner. Omför— delningen av olika grupper av sysselsatta mellan dessa regioner beskrevs bl.a. med hjälp av en serie omfördelningskartor.

Mot bakgrund av de antaganden som for— mulerades i kap. 6 kom huvudintresset i framställningen att ägnas en jämförelse mel- lan sysselsättningcn i de tre största stads— regionerna och i övriga riket.

8.1.1 Regionala fördelningar

Tvärsnittsanalyser av sysselsättningens regio— nala fördelning något av åren 1965, 1966 eller 1967 visade bl.a. följande. Närings- grenar som rymmer organisationer, inom vilka de administrativa delarna har stor an- del sysselsatta, är starkt koncentrerade till storstadsregionerna och i första hand Stock- holmsregionen. Dessa näringsgrenar — t. ex. intresseorganisationer, vetenskaplig verk— samhet, offentlig förvaltning, Uppdragsverk- samhet och finansverksamhet — är också de näringsgrenar som enligt gjorda undersök- ningar är starkt beroende av direkta per- sonkontakter.

Andra näringsgrenar — t. ex. undervisning,

samfärdsel, hälso— och sjukvård samt han- del, med undantag av partihandeln — visar en regional fördelning som mera överens- stämmer med befolkningsfördelningen i lan- det. Även byggnadsindustrin är regionalt fördelad på ungefär samma sätt som bc— folkningen.

I förhållande till ovan nämnda närings- grenar är sysselsättningen inom tillverknings- industrin förhållandevis utspridd. T. ex. Stockholmsregionen rymmer ca 14 procent av landets alla anställda inom tillverknings— industri men ea 17 procent av befolkningen. Den största regionala spridningen visar na— turligtvis de yrkesverksamma inom de s.k. areella näringarna, jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.

Väsentliga drag i den regionala fördel— ningen av de yrkesverksamma i landet fram— träder efter en funktionell uppdelning av de organisationer som finns inom olika nä— ringsgrenar. Några exempel kan anföras.

De tre storstadsregionerna rymmer ca 30 procent av Sveriges befolkning. De har ca 32 procent av alla anställda inom tillverk- ningsindustri, byggnadsindustri och parti— handel. De har emellertid drygt 40 procent av den administrativa personalen och näs— tan 50 procent av de mest kontaktberoende befattningshavarna inom dessa näringsgre- nar.

Motsvarande iakttagelser kan göras inom den offentliga sektorn. Av alla tjänstemän och arbetare inom offentlig förvaltning och

andra tjänster finns ungefär 40 procent i storstadsregionerna, 25 procent enbart i Stockholmsregionen. Av finns 40 procent i storstadsregionerna, 27 procent i huvudstadsregionen.

De högre tjänstemännen, de som enligt gjorda undersökningar ägnar stor del av sin arbetstid åt externa personkontakter, är mycket starkt koncentrerade i rummet. År 1966 fanns t.ex. över 60 procent av alla statsanställda tjänstemän på B- och C-planet i storstadsregionerna, närmare 50 procent enbart i Stockholms A-rcgion. År 1967 fanns nära 80 procent av de högre tjänste- männen inom affärsverken i storstadsregio- nerna, ca 65 procent enbart i Stockholms- regionen.

tjänstemännen

8.1.2 Regionala förändringar

De undersökningar som genomförts har vi— sat att sysselsättningsexpansionen i det svens— ka samhället under första hälften av 60— talet främst ägt rum inom organisationer— nas administrativa delar. Antalet befatt— ningshavare i arbetsfunktioner som svarar för utbyte och behandling av information har ökat väsentligt samtidigt som sysselsätt— ningen ökat svagt eller minskat inom funk- tioner som svarar för materialbearbetning och godshantering.

När hänsyn tas till både arbetare och tjänstemän ökade antalet anställda inom till— verkningsindustri i landet med ett par pro— cent. Den relativa ökningen var bztydligt större inom byggnadsindustri och partihan- del. Tillsammans ökade sysselsättningen in- om de tre näringsgrenarna med 5,5 procent under perioden 1960—1965. Men enbart den administrativa personalen ökade med över 30 procent under tiden 1960—1966.

Den regionala analysen av utvecklingen »disponerades på följande sätt. Inlednings— vis beskrevs den regionala sysselsättningsut- vecklingen för såväl administrativa delar som driftsdelar inom berörda företag. Därpå beskrevs utvecklingen inom företagzns ad— ministration enbart. Slutligen begränsades

framställningen till att gälla uteslutande fö- retagens mest kontaktberoende befattnings- havare.

De omfördelningskartor som avser samtli- ga anställda inom berörda företag visade bl.a. följande. Så gott som alla regioner i Norrland och västra Svealand förlorade betydande andelar av landets yrkesverksam- ma inom tillverkningsindustri, byggnadsin- dustri och partihandel sammantagna. An- delsvinsterna tillföll regioner i Mälardalen, dock ej Stockholmsregionen, samt ett stort antal regioner i södra och västra Götaland. När analysen successivt begränsades till att gälla först företagens administrava delar se- dan enbart de mest kontaktberoende befatt- ningshavarna framträdde en allt större re- gional koncentration av de yrkesverksamma till storstadsregionerna.

Särskilt studierna av utvecklingen i Stock- holmsregionen visade några karaktäristiska drag. De sysselsatta inom företagens drifts- delar minskade under den studerade tidspe- rioden. Det var antalet anställda inom till- verkningsindustrins driftsdelar som minska- de mycket kraftigt. Minskningen kompense- rades delvis av ökad sysselsättning inom byggnadsindustrins och partihandelns drifts- delar. Den sammanlagda minskningen på driftssidan uppvägdes emellertid mer än väl av en väldig sysselsättningsexpansion inom företagens administrativa delar.

Man kan av analyserna sluta sig till en likartad utveckling inom Malmöregionen. Däremot tycks även företagens driftsdelar ha ökat sin sysselsättning inom Göteborgs- regionen. Totalt ökade sysselsättningen in- om tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel i de tre storstadsregionerna med mellan fyra och tio procent. Sysselsätt- ningen inom de administrativa delarna öka- de med mellan 28 och 49 procent. De mest kontaktberoende befattningshavarna ökade i antal med mellan 39 och 67 procent på de sex år undersökningen avser.

Utvecklingen inom den offentliga sek— torn är väsentlig för förståelsen av den sam- manlagda sysselsättningsutvecklingen i främst Stockholmsregionen (se sista avsnit- tet i detta kapitel).

Under perioden 1960—1965 ökade antalet anställda inom offentlig förvaltning och andra tjänster i landet som helhet med 28,1 procent. Ovan behandlade näringsgrenar ökade som nämnts endast med 5,5 procent.

Den regionala utvecklingen inom offent- lig förvaltning och andra tjänster ledde inte till ökad koncentration av de anställda (ar- betare och tjänstemän) till Stockholmsregio- nen. Däremot ökade de flesta andra re- gioner med residensstäder sina andelar av i första hand de anställda inom offentlig förvaltning.

Det är emellertid i detta sammanhang angeläget att påpeka att undersökningen i detta fall gällde interregionala omfördel- ningar inom en över hela landet mycket expansiv näringsgren. Att, som Stockholms- regionen i detta fall, i utgångsläget 1960 rymma stora delar av en 1960—1965 expan- siv näringsgren får som vi senare skall se betydande effekt på den totala sysselsätt— ningsutvecklingen i ett område. (Se vidare 5. 95.)

Liksom inom den privata sektorn av svenskt näringsliv ägde sysselsättningsex— pansionen inom den offentliga sektorn främst rum inom organisationernas admi- nistrativa delar. I första hand ökade sys- selsättningen på de högsta befattningsnivåer- na.

Affärsverken kan tjäna som ett drastiskt exempel på skillnaderna i utveckling mel- lan olika nivåer. Det sammanlagda antalet tjänstemän minskade kraftigt under perio- den 1960—1967. Det var emellertid tjänste- männen på låg nivå och mellannivå som minskade i antal. Däremot ökade antalet tjänstemän på hög nivå. På grund av den regionala uppbyggnad (»regionala struktur») som utmärker stora organisationer inom så- väl den offentliga som privata sektorn kom sysselsättningsökningen på hög nivå att i första hand tillfalla Stockholmsregionen. Den kraftiga reduceringen av antalet an- ställda på låg nivå och mellannivå fick ef- fekter i huvudstadsregionen, men den mest kännbara negativa sysselsättningseffekten drabbade andra regioner i landet.

8.2 Organisationer som regionala system

Sysselsättningen inom näringslivets admi- nistrativa delar koncentreras alltmer till någ- ra få centra. Däremot visar inte sysselsätt- ningen inom näringslivets driftsdelar några koncentrationstendenser. Sysselsättningsök- ningen fördelas på ett stort antal regioner i södra och mellersta Sverige. Denna skill- nad i regional utveckling kan tänkas vara en följd av följande förhållanden.

Som vi senare skall se förefaller det bli allt vanligare med regionalt uppdelade orga— nisationer. Administrativa delar och drifts- delar inom t. ex. större industriföretag skiljs åt lokaliseringsmässigt. Delar av företagens administration koncentreras, t. ex. i form av ett huvudkontor, till någon storstadsregion. Särskilt den mera rutinbetonade tillverk- ningen lokaliseras till mindre stadsregioner ilandsorten.

Utvecklingen kan också tänkas vara en följd av förändringar inom sedan gammalt etablerade organisationsstrukturer. Åtskil- liga organisationer bildar regionala system. Förändringar inom dessa, t.ex. i form av ökad automation i själva tillverkningen men stigande behov av administrativ personal, kan ge regionala utfall utan att någon en- het inom organisationen ändrat läge. Har många organisationer likartad regional upp- byggnad kan den sammanlagda regionala effekten av sådana förändringar bli bety- dande.

8.2.1 Regionalt uppdelade organisationer

Fig. 2:2 (s. 22) visar tre organisationer. En av dessa består av ett enda arbetsställe. De båda andra är regionalt uppdelade, dvs. de består av flera fristående arbetsställen eller enheter. Små organisationer består van- ligen av ett arbetsställe. Stora organisationer är ofta hierarkiska till sin struktur. De är indelade i enheter, som i sin tur är indelade i mindre enheter, vilka i sin tur är indelade osv. Mycket stora organisationer kan vara uppdelade i många fristående arbetsställen. Organisationerna bildar då omfattande re— gionala system, där de fristående enheterna

Tabell 8: I . Regionalt uppdelade och icke uppdelade organisationer enligt företagsräkningen 1951 samt SAFs medlemsförteckningar 1955 och 1961.

Antal organisationer

Icke Uppde— uppdelade lade

Relativ an- del uppde- lade organi- sationer

Antal anställda inom organisationer Relativ andel anställda inom uppdelade

organisationer

Icke upp- delade

Upp- delade

Företagsräkningen 1951

SAF 1955 SAF 1961

244 244 14 579 16153

9 973 480 578

3,8 % 3.2 % 3,5 %

1 101 867 510152 529 224

1 080 993 268 422 393 323

49,5 % 34,6 % 42,7 %

kallas t. ex. huvudkontor, regionkontor och distriktskontor. Benämningarna varierar från organisation till organisation. Uppgifterna i tab. 8: 1 är hämtade från företagsräkningen 1951 samt SAFs mcd- lemsförteckningar 1955 och 1961/62 (sc sammanställning i Hedberg 1966, s. 33). En— ligt företagsräkningen var endast 3,8 procent av alla organisationer i Sverige regionalt uppdelade år 1951. De bestod av minst två fristående arbetsställen, vilka dock kunde ligga inom samma A-region (se nedan). De uppdelade organisationerna var betydligt större (108 anställda i genomsnitt) än de icke uppdelade (fem anställda i genomsnitt). Totalt arbetade inte mindre än hälften av alla yrkesverksamma i landet inom regio- nalt uppdelade organisationer redan år 1951 .

Motsvarande uppgifter för senare tidpunkt saknas.

De beräkningar som baserats på SAFs medlemsförteckningar kan inte jämföras med företagsräkningens uppgifter. Dels rym- mer SAF—materialet endast SAF-anslutna fö- retag. Dels räknas organisationerna enligt dessa beräkningar som uppdelade endast när arbetsställena ligger i skilda A-regioner. Av SAF-anslutna företag var 3,2 procent regio- nalt uppdelade år 1955. År 1961 var ande- len 3,5 procent. Av alla anställda inom SAF- anslutna företag arbetade 34,6 procent i re- gionalt uppdelade organisationer är 1955. År 1961 hade denna andel ökat till 42,7 procent.

Tab. 812 visar situationen år 1966. I denna tabell ingår endast SAF-anslutna fö-

Tabell 8: 2. SAF-anslutna företag inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och parti- handel 1966.

Företagen fördelade på storleksklasser efter antal anställda tjänstemän

Antal arbetsställen Antal per företag företag 1—5 6—10 11—20 21—50 51—100500

101— 501—

1000

1001—

2000 2001 —

6 143 509 174 103

58 106 41 18 16

3 056 38

4 2 1

1 166 75 10

5 1 6-10 11—15 16—20 21—30 31—40 41—50 51—70 71—100 101—

936 117

19

681 150 59 18 14 15 2

109 50 29 34 24 45 17 11

8 2

HAMNOOQN-P—W-PND

__

Summa

LII _.

retag inom tillverkningsindustri, byggnads— industri och partihandel (jfr avsnitt 7.2, s. 73). Av drygt 7 000 företag var detta är över 1 000 eller 14 procent regionalt uppdelade. Av de uppdelade företagen fanns 509 med två regionalt fristående arbetsställen, 174 med tre arbetsställen osv. Ett företag be— stod av inte mindre än 114 regionalt fri- stående arbetsställen. Tabellen visar också företagens fördelning på storleksklasser cf- ter antalet anställda tjänstemän. Karaktäris- tiskt är att de icke uppdelade företagen är små, de regionalt uppdelade betydligt större. Andelen regionalt uppdelade organisationer sjunker till ca 11 procent om man ställer kravet att en regionalt uppdelad organisa— tion skall ha sina arbetsställen i skilda A— regioner.

Dc regionalt uppdelade företagen syssel— satte år 1966 i runt tal 60 procent av alla tjänstemän inom de i tab. .8: 2 redovisade företagen. De uppdelade företagens andel av samtliga anställda kan förmodas vara av ungefär samma storleksordning. Material saknas för exakta beräkningar. Utan kom- pletteringar är det vanskligt att uttala sig om huruvida andelen anställda inom regio— nalt uppdelade organisationer eventuellt skulle visa sig vara ännu större om man in- kluderar organisationer inom t.ex. detalj- handel, finansverksamhet samt alla former av statliga, kommunala och kooperativa or- ganisationer i beräkningarna.

Det finns många olika skäl till att orga— nisationer delas upp regionalt. Några exem- pel kan anföras. Den regionalt uppdelade organisationen kan vara en följd av en fusion mellan tidigare självständiga organi- sationer. Inom industrin finns organisationer som är regionalt uppdelade på grund av hö- ga transportkostnader för råvaror eller får— dig produkt. Stora handelsföretag, service- företag och allmännyttiga organisationer är ofta uppdelade i många små och regionalt spridda enheter för att minimera behovet av persontransporter osv.

En orsak till regional uppdelning av en organisation torde vara att skilda delar av denna har olika lokaliseringsbetingelser. När en organisation är regionalt uppdelad bil-

5:88

dar en av de fristående enheterna styren/tet, vanligen benämnd huvudkontor. Dessa hu— vudkontor är ofta lokaliserade till någon storstadsregion, medan andra enhetcr inom organisationen ligger i andra delar av lan- det.

En undersökning visar att av huvudkon- tor för företag upptagna på Stockholms Fondbörs och Fondhandlarsföreningens lista fanns år 1950 drygt 56 procent i stor— stadsregionerna, drygt 32 procent enbart i Stockholmsregionen. År 1965 fanns över 60 procent av huvudkontoren i storstadsre- gionerna, ca 39 procent i Stockholmsregio— nen (Nordström 1967, Wärneryd 1968, Ap- pendix 1.)

En undersökning av nyetableringar, flytt— ningar och filialutläggningar inom svensk industri 1946—1961 visar bl. a. följande. Det var vanligt att produktionsenheter flyttades ut från storstadsregionerna och i första hand Stockholmsregionen under den studerade tidsperioden. Orsaken var i de flesta fall ar— betskraftsbrist och brist på tomtmark. I vis- sa fall flyttade hela organisationer ut, men oftast låg delar av organisationerna kvar i storstadsregionen och endast den mer rutin— betonade tillverkningen flyttades till andra regioner. (Törnqvist 1963, 5. 94—120.) På— gående undersökningar tyder på att denna uppdelning och utflyttning ökat i omfatt— ning under första hälften av 1960-talet.

Det finns gott om utländska undersök— ningar som visar att stora och regionalt uppdelade organisationer vanligen förlägger sina styrenheter (huvudkontor) till ett eller några få kärnområden (core regions). Av USAs 500 största industriföretag har 155 sina huvudkontor i New York-regionen (Lichtenberg 1960). Av produktionen (mätt i produktionsvärde) inom USAs 500 största industriföretag kontrolleras omkring 90 pro- cent från huvudkontor som ligger inom det s.k. industribältet (Ullman 1964). Ofta klumpar styrenheterna ihop sig i stadsregio- nens centrala delar (Rannells 1956). När— mare 60 procent av intresseorganisationer- na i USA har sina styrenheter i New York, Washington eller Chicago. Fördelningen mellan New York och Washington är signi—

fikativ. New York framstår som affärs- centrum, medan Washington drar till sig styrenheter inom organisationer som har liv- liga kontakter med offentlig förvaltning, t.ex. jordbruksorganisationer och fackför- eningar. (Lieberson, Allen 1963.) Stora ban— ker och försäkringsbolag förlägger i stor ut- sträckning sina huvudkontor till New York (Robbins, Terleekyj 1960.)

I Storbritannien betecknas expansionen av huvudkontor i Londonområdet som enorm. Många företag som tidigare hade sina hu- vudkontor i regionala centra som Manches— ter, Liverpol, Bristol och Leeds har i många fall flyttat sina styrenheter till Londonom— rådet. (Wright 1967.) Flera exempel från andra områden i världen kan anföras (se litteraturgenomgång i t. ex. Hedberg 1968).

8.2.2 Personkontakter som lokaliseringsfak— tor

I den aktuella litteraturen anförs flera olika skäl till att organisationernas styrenheter klumpar ihop sig i stora stadsregioner. Ge- nomgående pekar man på betydelsen av att informationstätheten är stor och att infor- mationsflödena är särskilt intensiva i dessa regioner. (Förutom ovan anförda referenser se t. ex. Isard, Tung 1964 och Pred 1967.)

Ett grundläggande antagande bakom de undersökningar som presenteras i denna sammanfattning är att behovet av direkta personkontakter mellan befattningshavare i olika organisationer inom näringsliv och of— fentlig förvaltning leder till koncentration av det slag som beskrivits ovan. De under- sökningar som hittills genomförts tyder på att detta antagande är riktigt.

Det framstår nu som en angelägen upp- gift att närmare försöka kvantifiera vilken betydelse personkontakterna har som lokali- seringsfaktor. Det är ännu för tidigt att ut- tala sig om huruvida dessa försök kommer att lyckas.

Vi saknar för närvarande möjligheter att mäta den totala omfattningen av det kon- taktarbete som utförs i form av direkta per- sonkontakter inom svenskt näringsliv. Den ovan presenterade flygundersökningen (kap.

3 och 4) ger oss visserligen vissa möjlig- heter att bedöma omfattningen av och t. ex. kostnaderna för de långväga kontakter som tas genom det inrikes flygnätet under ett år. Men man kan på goda grunder förmoda att dessa kontakter endast utgör en bråkdel av alla personkontakter mellan organisationer i samhället.

Av ungefärliga beräkningar som gjorts framgår, att kostnaderna för direkta person- kontakter — där flyget utgjort kommunika- tionsmedel — under ett år är av storleks- ordningen en miljard kronor. Då inräknas färdkostnader, traktamenten och löner. En- bart färdkostnaderna uppgår under ett år till ca 150 miljoner. (Sahlberg 1969, s. 142.) Om man kunde beräkna motsvarande kost— nader för alla personkontakter i tjänsten oavsett färdmedel skulle kostnaderna sanno- likt bli mångdubbelt större och förmodli- gen överstiga den sammanlagda kostnaden för alla godstransporter i landet under ett år.

Som exempel kan i detta sammanhang nämnas att luftfartens andel av det totala persontrafikarbetet inom landet år 1964 uppgick till ca 0,5 procent. Luftfartens an- del av bruttointäkten för den inrikes person— trafiken uppgick samma år till ca 0,8 pro- cent. Bruttointäkten inom den inrikes gods- trafiken var under året ungefär sex miljar- der kronor, medan bruttointäkten inom den inrikes persontrafiken var drygt 10 miljar- der. (Godlund 1966.)

Inom det aktuella forskningsprojektet pla- neras för närvarande försök att kvantifiera olika organisationers kostnader för externa personkontakter. Avsikten är att genom mo— dellförsök studera hur kostnaderna varierar mellan olika lokaliseringsorter. Till grund för modellförsöken kommer att läggas fak- tiska och hypotetiska rumsliga fördelningar av de kontaktberoende arbetsfunktionerna i samhället. Analysmetoderna kommer att utvecklas ur de metoder som tidigare an- vänts för att kvantifiera regionala trans— portkostnadsvariationer för olika typer av varuproduktion (Törnqvist 1963).

Tyngdpunkten i det fortsatta arbetet kom- mer dock inte att läggas på kostnaderna för

de externa personkontakterna i olika lägen. Förmodligen är tidsåtgången för att uppe— hålla dessa kontakter ett väsentligare mått. Kontakter face-to-face mellan kontaktbero— ende befattningshavare i samhället tar en mycket stor del av dessa befattningshavares arbetstid i anspråk. För dessa funktionärer på hög nivå inom olika organisationer mås- te tiden framstå som den kanske väsentli- gaste restriktionen. Dessa befattningshavare, som ofta intar en ledande ställning inom sina organisationer, kan antas vara känsliga för alla förändringar, t. ex. längre resor, som avsevärt ökar tidsåtgången i kontakt- arbetet. Motsatt bör några timmars tidsbe- sparing per vecka kännas som en betydelse- full lättnad.

8.2.3 Automationens betydelse och regiona- la utfall

Sedan industrialismens genombrott har ut- vecklingen stadigt gått mot ökad kapitalin- tensitet i produktionen. Till en början in- nebar förändringarna att människans mus- kelkraft ersattes med maskiner (mekanise— ring). Senare har utvecklingen lett till att även tanke— och styraktiviteter kunnat över— tas och skötas av maskiner (automation).

I USA har Herbert Simon skrivit om au- tomationens betydelse och bl.a. ställt frå— gan huruvida framtidens företag kommer att både skötas och styras av maskiner (t. ex. Simon 1965 och 1968). I Sverige har Eric Rhenman framfört synpunkter på automa— tionens betydelse för sysselsättningsutveck- lingen, synpunkter som stämmer väl över— ens med Simons (Rhenman 1968).

Man kan skilja mellan automation inom t. ex. industriföretagens driftsdelar och ad- ministrativa delar. Hittills är det främst pro— duktionsprocesserna som har automatiserats, och det finns i dag nästan helt automatise- rade fabriker. Men även kontorsarbetet har börjat automatiseras. Sådana administrativa rutiner som löneuträkning, fakturering, la- gerstyrning, personalredovisning, orderbe- handling, statistik, bokföring och kostnads- redovisning kan i dag utföras av datama— skiner. Man har också kommit en bit på

väg när det gäller att sammanknyta rutiner till hela styrsystem. I Sverige finns det för närvarande ca 450 datamaskiner. Ungefär 270 av dessa finns i företag, resten inom offentlig förvaltning och i datacentraler. (Rhenman 1968.)

Både fabriker och kontor håller således på att bli komplicerade man-maskin system, för fabrikernas del med en stor uppsättning producerande maskiner, vad kontoren be- träffar med ett stort antal informationsbe— handlande maskiner per anställd. Enligt Si- mon kommer utvecklingen att leda till att det i morgondagens samhälle kommer att finnas ganska få arbetare i fabrikerna. Des- sa kommer huvudsakligen att utföra arbe- ten som kräver flexibel koordination mel— lan ögon, hjärna och händer. Det kommer att finnas ett relativt stort antal personer som har till uppgift att se till att hela syste— met underhålls och fungerar. Det kommer att finnas ett ännu större antal personer i le- dande ställningar som skall svara för kon— struktion, produktutveckling, planläggning och allmän företagsledning (se vidare ne- dan). Den största andelen av de yrkesverk- samma kommer att ha yrken, där person— lig service, innehållande mänskliga face-to- face kontakter, utgör en viktig del av arbe- tet. (A.a., kap. III.)

Som framgått av framställningen i före— gående kapitel har antalet personer som di- rekt arbetar med material- och godshante- ring minskat i Sverige under första hälften av 1960-talet. Samtidigt har produktionen ökat. Denna utveckling måste vara en följd av bl. a. ökad automation i fabrikerna. Där- emot har den administrativa personalen ökat kraftigt i antal under samma tid. Tydligen har den automatiska databehandlingen på kontoren hittills haft en mycket begränsad effekt på behovet av tjänstemän.

I USA har man kunnat inregistrera en likartad utveckling. Några citat ur Kenneth Galbraiths bok Den nya industristatcn (1968) kan tjäna som exempel.

»Få föreställningar om den industriella civilisationen är så pregnanta som före- ställningen om dess arbetare.» ...... >>Ock— så andra arbetar inom företaget — företags-

ledare, ingenjörer, konstruktörer, kontoris- ter, revisorer och försäljare — men i den all- männa föreställningen hamnar de i bakgrun- den. Det som räknas är arbetarna, det stora homogena proletariatet i blåställ. Denna bild av det industriella systemet har ännu inte kommit i strid med verkligheten. Men den strider i hög grad mot trenden.» (A.a.s. 189.)

»Fastän antalet sysselsatta i Förenta sta- terna under de tretton åren från 1951 till 1964 steg med omkring 10 miljoner — från 60,9 miljoner till 70,6 miljoner — ökade an- talet arbetare inte alls och sjönk under pe— riodens första år. Detta inkluderar antalet anställda arbetare utanför det industriella systemet med undantag för jordbruket och serviceindustrin. I stålverken, bilfabrikerna, Oljebolagen, tobaksfabrikerna och många livsmedelsfabriker — industrier som karaktä— riseras av att de behärskas av ett relativt litet antal mycket stora företag och som allt- så är synnerligen typiska för det industriel- la systemet — låg 1964 antalet arbetare un- der (i många fall mycket under) antalet ar— betare 1951 och har fortsatt att göra det till för inte så länge sedan. År 1964 var den totala produktionen av varor en halv gång till så stor som 1951. År 1960 hade antalet arbetare inom bilindustrin minskat med 172 000 jämfört med 1953 och det pro- ducerades en halv miljon fler personbilar och omkring lika många truckar och bussar. Under hela perioden ökade antalet tjänste- män starkt. Färska undersökningar visar i det stora hela att denna trend kommer att fortsätta. Behovet av fackmän och tjänste- män kommer att öka snabbt medan ök— ningen av behovet av arbetare blir blyg— sam». (A.a. s. 191, 192.)

»Under industrialiseringens tidigare ske- den hade industrins krav på teoretiskt sko— lad arbetskraft formen av en pyramid med mycket bred bas. I kontoret behövdes ett litet antal män med skilda meriter — före— tagsledare, ingenjörer, bokhållare och kon- torister. Den breda basen motsvarade be- hovet av tempoarbetare, för vilka till och med läskunnighet var något av en lyx.»

»Men det industriella systemets behov av

arbetskraft har tvärtom formen av en hög urna. Den vidgar ut sig under toppen, mot- svarande teknostruktturens behov av admi— nistrativ, samordnande och planerande ar- betskraft, vetenskapsmän och ingenjörer, försäljningschefer, försäljare, specialister på andra grenar av örvertalningens konst och experter som programmerar och styr data- maskinerna. Och den vidgar sig ytterligare, därmed återspeglantde behovet av lägre tjänstemän. Mot basen kröker den sig kraf- tigare inåt, vilket visar hur efterfrågan mins- kar på dem som bara är kvalificerade för kroppsarbete och tempoarbete och som lätt kan ersättas av maskiner.» (A. a. s. 192, 193.)

Att den automatiska databehandlingen hittills haft mycket liten effekt på behovet av tjänstemän kan lbero på flera omständig— heter. Datamaskinerrna kanske inte i första hand använts för att spara arbetskraft utan för att öka effektiwiteten inom administra- tionen. Det är också möjligt att det hittills krävts mycket perssonal dels för själva ut- vecklingsarbetet, dels för att klara av fel och störningar i samband med nya automati— serade rutiner.

Det finns emellertid andra, förmodligen väsentligare, orsaker till att den administra- tiva personalen ökatr i antal trots allt längre gående automatisering av kontorsarbetet. Både Simon och thenman (c.a.a.) framhål- ler att man för att lförstå utvecklingen måste skilja på två typer av beslutsfattande och därmed två olika sllags administration inom dagens stora företag. För den fortsatta dis- kussionen knyter vi an till fig. 5: 2 (s. 61) och antar att A1 (och A2 symboliserar det ena slaget, A3 det andra slaget av admini— stration. I fig. 5: 3 (s. 63) har A1 och A2 (nivåerna 1—4) marlkerats med svart.

Simon skiljer på två typer av beslut, pro- grammerade beslut och oprogrammerade be- slut. De problem som ledningen på olika nivåer i en organisation ställs inför kan in- delas efter hur väl strukturerade, hur rutin- artade, hur »Välfrriserade» de är när de uppstår. Vid den ena ändan av kontinuet finns de hårt programmerade besluten, t. ex. rutinanskaffning alv kontorsmateriel eller

prissättning av standardprodukter. Vid den andra ändan finns de oprogrammerade be- sluten, t. ex. beslut att tillverka en ny typ av produkter eller beslut om strategier vid avtalsförhandlingar. Mellan dessa två ex- tremer ligger beslut med alla möjliga bland— ningar av programmerade, oprogrammera- de, rutiniserade och orutiniserade inslag. Det existerar, fortfarande enligt Simon, ett påvisbart samband mellan den nivå i en organisation, på vilken en befattningshavare befinner sig, och den utsträckning, i vilken hans beslut är programmerade. I genom- snitt är de beslut som fattas av verkstäl- lande och vice verkställande direktörer mindre programmerade än de beslut som fattas av avdelnings- eller fabrikschefer. »Beslut är programmerade i den utsträck- ning de är repetitiva och rutinmässiga i den utsträckning som bestämda rutiner har ut- arbetats för deras fattande så att de inte behöver behandlas på nytt varje gång de uppträder. Det uppenbara skälet till att pro- grammerade beslut tenderar att vara repe— titiva och vice versa är att om ett visst pro- blem uppträder tillräckligt ofta, kommer vanligtvis en rutin att utarbetas för dess lösning. Det är lätt att ge otaliga exempel på programmerade beslut i en organisation: prissättning av regelbundna kundorder, fast— ställandet av sjukersättningar, beställningar av kontorsmateriel.

Beslut är oprogrammerade i den utsträck- ning de är nya, ostrukturerade och av stor betydelse. Det existerar inget färdigt recept för att lösa problemet, eftersom det inte uppstått förr, eller för att dess exakta inne— börd och struktur är obestämbar eller myc- ket komplicerad, eller därför att problemet är så komplicerat att det kräver en skräd- darsydd behandling. General Eisenhowers beslut om dagen D är ett bra exempel på ett icke programmerat beslut. Minns här att vi inte bara betraktar det slutliga beslutet att ge order om anfall, utan hela den kom- plicerade process av underrättelsetjänst och utredningsverksamhet, som föregick detta slutliga beslut. Många av komponenterna i denna beslutsprocess var programmerade — genom standardtekniker för militär pla-

nering — men innan dessa komponenter kun— de konstrueras och sättas samman, måste det till en god portion militära och poli- tiska överväganden.» (Simon 1968, s. 57, 70 och 71 .)

De datamaskiner som nu finns kan med stor hastighet fatta sådana rutinmässiga, programmerade beslut som förr fattades av kontorister. Men många, kanske de flesta, av de problem som måste behandlas på me- delhög och hög nivå i företagen har inte kunnat, och kommer förmodligen aldrig att kunna, behandlas med de matematiska verk- tygen. Man har dock börjat förstå och kan redan simulera vissa mänskliga problemlös— ningsprocesser med hjälp av s. k. heuristiska program. Men dessa försök befinner sig ännu på grundforskningens stadium. (A.a. s. 86 ff.)

Mot denna bakgrund kan organisationer- na i dag enligt Simon liknas vid tårtor med tre lager (jfr fig. 5: 2 och 5: 3, s. 61 och 63). I bottenlagret (D i fig. 5: 2) har vi de grund- läggande arbetsprocesserna. Är det fråga om en tillverkande organisation rör det sig om processer för anskaffning av råvaror, för tillverkning av produkter, för lagring och transport av dem. I mellanlagret (A3 i fig. 5: 2) finner vi de programmerade besluts- processerna, de processer som styr tillverk- nings— och distributionssystemets dagliga funktioner. I det övre lagret (A1 och A2 i fig. 5: 2) finner vi de oprogrammerade be- slutsprocesserna, de processer som krävs för att bygga upp och vidmakthålla hela syste- met, för att förse det med dess grundläg- gande målsättning och för att övervaka dess uppträdande. Automatiseringen av databe- handling och beslutsfattande har inte änd— rat och kommer inte att ändra denna grund- läggande, tredelade struktur. (0.a.a. s. 108.)

Företagen lever i dag i en miljö som för- ändras mycket snabbt och som förefaller bli alltmera komplex. Eftersom olika delar av ekonomi och samhälle hänger allt inti- mare samman blir det praktiskt taget omöj- ligt att förutsäga effekten av t. ex. den tek- niska utvecklingen. Man har i detta sam- manhang talat om turbulens i företagens miljö (Emery, Trist 1965).

Rhenman skiljer på två typer av föränd- ringar i företagens miljö. De styrsystem som finns i företagen och som håller på att auto- matiseras är hjälpmedel avsedda att motver- ka störningar från variationer och slump- mässiga förändringar. Däremot är de på inget sätt hjälpmedel att klara strukturför- ändringar i miljön. Med hjälp av ett välut- vecklat system för materialstyming kan ett företag bättre klara t. ex. säsongvariationer men har inga fördelar när det gäller att möta marknadsförändringar som gör dess produkter föråldrade. Snarare är det så att ju bättre utbyggda och ju mer mekaniserade de administrativa styrinstrumenten är, desto sämre är företagens förmåga att klara så- dana strukturförändringar som t. ex. stigan- de lönekostnader med dess krav på rationa- lisering eller den tekniska utvecklingen med dess krav på produktutveckling etc.

»Detta förhållande är viktigt därför att utvecklingen inneburit att variationer av slump lämnas allt mindre spelrum vare sig det gäller marknaden eller någon annan del av företagets miljö. Framgångarna i strä- vandena att behärska konjunktursvängning— arna är ett typiskt exempel. Samtidigt har strukturförändringarna accelererat. Det är de som skapar de stora problemen i dag i fö— retagen.

Här har vi den viktigaste förklaringen till att mekanisering och automation av före- tagens och den offentliga förvaltningens ad- ministration inte leder till minskat behov av administrativ personal. Samtidigt som des— sa mekaniseringsmöjligheter utnyttjas växer nämligen de administrativa problemen som en följd av snabbare strukturella miljöför— ändringar.» (Rhenman 1968, s. 17.)

Den beskrivna utvecklingen kan förutsät- tas ha haft, och kanske i ännu högre grad komma att få, regionala konsekvenser. Fig. 5: 3 (s. 63) beskriver några typiska organi- sationsstrukturer. Inom organisationerna i fi- guren är de högsta nivåerna markerade med svart. På dessa nivåer finns bl. a. de befatt- ningshavare som fattar oprogrammerade be— slut. För att kunna klara organisationerna i en miljö som ständigt förändras struktu-

rellt och blir allt mera komplex krävs di- rekta personkontakter med andra organisa- tioner inom näringsliv och offentlig förvalt- ning. Dessa befattningshavare representerar ett slag av administration som förefaller bli allt viktigare och som för närvarande inte kan automatiseras. Antalet befattningshava— re växer starkt.

Längre ner i organisationerna finns de be- fattningshavare som handhar den mer ru- tinbetonade dagliga styrningen av organisa- tionernas verksamhet (cirkelytornas vita de— lar). De beslut som fattas är programme— rade. Verksamheten kräver få externa per- sonkontakter och arbetet har redan delvis automatiserats. Längst ner i organisationer- na finns driftsdelarna (vita rektanglar). Des- sa har successivt blivit automatiserade. An— talet arbetare har minskat.

Vi förutsätter att organisationernas styr- enheter (cirklarna i övre delen av fig. 5: 3) i de flesta fall ligger i någon av storstads— regionerna. Övriga enheter inom organisa— tionerna (små cirklar och rektanglar i nedre delen av figuren) är däremot fördelade på ett betydande antal skilda regioner. Den be— skrivna utvecklingen inom organisationerna kan då ge följande regionala utfall.

Sysselsättningsexpansionen koncentreras till storstadsregionerna. En viss sysselsätt- ningsexpansion på det administrativa planet äger rum utanför dessa centra men fördelas på ett stort antal regioner. Om automatio- nen leder till minskat behov av arbetare drabbar denna minskning främst den sam- manlagda sysselsättningen i regioner utan- för storstadsområdena. Motsvarande minsk— ning inom storstadsregionerna kompenseras nämligen av sysselsättningsökningen på det administrativa planet.

8.3 Sysselsättningsmultiplikatorn

Framställningen i detta avsnitt bör inte upp- fattas som en sammanfattning av genom- förda undersökningar. Avsnittet rymmer en- dast några funderingar kring och förslag till fortsatt forskning. Flera av de förslag som presenteras kommer senare att tas upp och utvecklas inom det forskningsprojekt som

År 1960 fanns det drygt en miljon tjänste- män i Sverige, fem år senare ca 30 procent fler. Som framgått av redogörelser i kap. 6 och 7 har det inte varit möjligt att följa de regionala förändringarna i sysselsätt- ningen för alla dessa tjänstemän. Under- sökningarna har hittills måst begränsas till att gälla tjänstemän inom företag anslutna till Svenska Arbetsgivareföreningen och någ- ra andra arbetsgivareorganisationer samt statlig och statsunderstödd verksamhet. (Y t- terligare tjänstemannagrupper kommer se- nare att behandlas av Engström 1970.)

De studerade tjänstemännens antal var år 1966 drygt en halv miljon. Av dessa arbeta- de över 200 000 i de tre storstadsregionerna. Av de tjänstemän som ingår i undersökning— arna fanns ca 125 000 på de högsta nivå- erna inom olika organisationer (nivåerna 2— 4 i SAF-anslutna företag, B- och C—planet samt lönegraderna A17—A30 i statlig och statsunderstödd verksamhet).

Det är vanligen dessa tjänstemän som handhar organisationernas externa person- kontakter. De är vad vi kallar kontaktbe- roende. En del av dem ägnar en mycket stor del av sin arbetstid åt personkontakter. Ungefär hälften av de kontaktberoende tjänstemännen fanns år 1966 i landets tre storstadsregioner.

Med utgångspunkt från de presenterade siffrorna torde man kunna uppskatta totala antalet kontaktberoende befattningshavare i Sverige till i runt tal 250 000. Ungefär hälf- ten av dessa torde finnas i storstadsregio- nerna. Denna grupp av tjänstemän ökar mycket starkt i antal och förefaller att kon- centreras mer och mer till våra storstads— områden.

Vilken total sysselsättningseffekt har des- sa kontaktberoende tjänstemän i de regio- ner, i vilka de arbetar? Denna fråga är vä- sentlig och skall tas upp till behandling inom det aktuella forskningsprojektet. Därvid tor- de det bli nödvändigt att undersöka vad vi tillsvidare kan kalla odelbarheter inom or- ganisationerna och de kontaktberoende tjänstemännens sysselsättningsmultiplikator.

Man kan förutsätta att de högre befatt-

l:] Yrkesverksamma lllllllllll Flygpnssugerure

än.

20— 30.000 Zäll—50.000

Inkomst i 1000-tal kronor

—20 000 50.000—

Figur 8: ]. Relativ fördelning på inkomstklasser av hela den yrkesverksamma befolkningen res- pektive flygresenärer i tjänsten. (Sahlberg 1969)

ningshavare som direkt sköter organisatio- nernas externa informationsutbyte till sig knyter personal för registrering och bear- betning av informationer och impulser. Det framstår som en angelägen uppgift att av— gränsa och uppskatta storleken på dessa »personalknippen» inom organisationerna. Vidare kan man anta att runt kluster av styrenheter i storstadsregionerna fylkas »ad- ministrativa underleverantörer» av typ kon- sultföretag.

Slutligen är det väsentligt att peka på de kontaktberoende befattningshavarnas utbild— ning och inkomster. Dessa befattningshavare har ofta högskoleutbildning eller motsva- rande (se kap. 2). De har en helt annan in- komst och köpkraft än genomsnittet av yr- kesverksamma. Fig. &] visar dels fördel- ningen av årsinkomsterna för alla yrkes- verksamma i landet 1966, dels fördelningen av årsinkomsterna för de kontaktberoende befattningshavare som enligt en undersök— ning 1967 utnyttjade inrikesflyget för sina tjänsteresor. Ungefär 70 procent av de yr- kesverksamma hade en årsinkomst under 20 000 kronor. Medianinkomsten var ca 14000. Av flygresenärerna hade majori- teten en årsinkomst på över 50 000. Medi- aninkomsten var ca 60 000. (Sahlberg 1969.)

Av en ännu inte publicerad undersökning (se s. 28) framgår att även de resenärer som år 1968 använde tåg, för sina tjänsteresor hade betydligt högre inkomster än genom- snittet av yrkesverksamma i landet. Tågrese-

närernas inkomster var dock i genomsnitt lägre än flygresenärernas.

Den koncentration av kontaktberoende befattningshavare som beskrevs i föregående kapitel med/ör således att folk med hög ut- bildning och höga inkomster sammanförs i storstadsregionerna och några få andra cen- tra i landet. Genom anhopningen av män- niskor med höga inkomster och lång utbild- ning är det rimligt att anta att den syssel- sättningsmässiga multiplikatoreffekien blir betydande. Köpkraften drar till sig en spe- cialiserad service och handel. Efterfrågan på ett rikt differentierat kultur- och nö- jesliv växer. Valfriheten på arbetsmarkna- den växer likaså, vilket torde vara en vä- sentligt bidragande orsak till storstadsre- gionemas dragningskraft.

Följande exempel kan anföras. I förhål- lande till antalet yrkesverksamma har de— taljhandeln en betydligt större omfattning i storstadsregionerna än i övriga delar av landet (Engström 1970). Exempelvis arki- tekter, bokförläggare och personer, syssel- satta med litterärt och konstnärligt arbete finns främst inom våra storstadsområden (se Norborg 1967). Där produceras också de flesta tidningarna samt radio- och TV- programmen. Stockholmsregionen domine- rar helt som centrum för nämnda aktiviteter inom landet. Liknande exempel på regional koncentration av nyhetsförmedling och kul- turaktiviteter i vid bemärkelse kan anföras från andra länder. (Ullman 1967.)

8.4 Den totala sysselsättningsutvecklingen

Beskrivningarna av den regionala utveck- lingen i Sverige har hittills i denna samman- fattning ägnats delar av den totala sysselsätt- ningen. Undersökningarna har gällt regio- nala fördelningar och förändringar av sys- selsättningen inom exempelvis näringsgrenar och arbetsfunktion var för sig. Det återstår nu att som avslutning summera utveckling— ens olika komponenter och ge en beskriv- ning av de sammanlagda regionala föränd- ringarna i sysselsättningen inom landet un- der första hälften av 1960-talet.

Enligt folk- och bostadsräkningarna öka-

de antalet yrkesverksamma i landet med ca 135000 personer eller 4,1 procent mellan räkningarna 1960 och 1965. Drygt 70 pro- cent av denna sysselsättningsökning tillföll de tre storstadsregionerna. Inom Stockholms A—region ökade antalet yrkesverksamma med ca 53 000 eller 8,9 procent, inom Gö- teborgs A-region med ca 28 000 eller 10,6 procent och inom Malmö A-region med ca 17 000 eller 9,8 procent.

Utvecklingen illustreras i fig. 8: 2, som visar de interregionala omfördelningarna av alla yrkesverksamma i landet under perio- den 1960—1965. Svarta cirkelytor anger som tidigare andelsvinster, vita andelsförluster (ang. beräkningarna se t. ex. 5. 71). Perioden kännetecknas av en kraftig koncentration av sysselsättningen till de tre storstadsregio- nerna. Några regioner utanför dessa visar smärre andelsvinster. Alla regioner i Norr- land och västra Svealand visar förluster. Omfördelningskartan över de yrkesverksam- ma (fig. 8: 2) är — som man naturligtvis kunde vänta sig — nästan identiskt lik den omfördelningskarta över hela befolkning— en som presenterades i kapitel 1 (fig. 1: 1, s. 8).

Den sammanlagda utvecklingen i stor- stadsregionerna torde till stor del kunna för- klaras med utgångspunkt från sysselsättning- ens sammansättning i dessa områden. Stor- stadsregionerna och särskilt Stockholmsre- gionen rymde 1960 mycket stora delar av just sådana verksamhetsgrenar inom nä- ringslivet som expanderade kraftigt under första hälften av 60—talet. De rymde ex- empelvis stora delar av sådana expansiva näringsgrenar som offentlig förvaltning och andra tjänster, partihandel och byggnads- industri. De rymde mindre delar av landets yrkesverksamma inom de stora men från sysselsättningssynpunkt föga expansiva nä- ringsgrenarna, tillverkningsindustri och jord- bruk. Men framför allt: storstadsregionerna innehöll de delar av olika organisationer som ökade sysselsättningsmässigt under den studerade tidsperioden. Dessa delar, de ad- ministrativa delarna, rymmer de befattnings- havare som enligt gjorda undersökningar svarar för organisationernas informations-

5:95

Figur 8: 2. Interregionala om- 2 . . ; fördelningal av alla yrkesverk- " . . V' 5000 X» . +250— samma 1960—65. (Engström . **

1970) " )t ' ”00%; ; O—zw—nw

— —250

250 l250 2500 3750 5000 iv

behandling och informationsutbyte. Dessa befattningshavare i olika företag och andra organisationer är i sitt arbete beroende av direkta personkontakter med varandra. Des- sa kontakter tar avsevärd tid i anspråk och tiden måste framstå som en väsentlig restrik— tion för de kontaktberoende befattningsha- varna.

Den regionala omfördelning av befolk- ning och sysselsättning som beskrivits i den- na sammanfattning kan karaktäriseras som selektiv. De undersökningar som genomförts har visat att utvecklingen under första hälf- ten av 60-talet lett till en ökad funktionell specialisering inom och ökad funktionell differentiering mellan regioner inom landet. De funktioner eller aktiviteter som koncen- trerats till några få expansiva kärnområden har främst varit informationsbehandlande, administrerande och styrande. Tillverkning och godshantering, särskilt den rutinbeto- nade, har däremot decentraliserats.

Det är rimligt att anta att denna ökade regionala differentiering lett till att skillna- derna mellan de boende i olika regioner i fråga om inkomstfördelning, social struk- tur och utbildning aecentuerats.

FRÅGEFORMULÄR

A

LUNDS UNIVERSlTETS GEOGRAFISKA INSTITUTION Rel,: Björn Hedberg Telefon 046/14 64 56

För en översiktlig redogörelse för undersökningens syfte och bakgrund hänvisas till bifogade PM.

Eftersom uppgifterna är av grundläggande betydelse för hela undersökningen, ombe- des Ni besvara frågorna så noggrant som möjligt.

Det bör betonas att varje uppgiftslämnare behandlas helt konfidentiellt. Ett flertal andra företag och organisationer ingår samtidigt i undersökningen.

VIKTIGT!

|. Vi ber Er att på nästa uppslag besvara vilken arbetsfunktion Ni innehar i före- taget/organisationen.

På andra uppslaget följer några frågor om varje person (Konfrahent) Ni träffat i tjänsten under tiden ........................................................ och som dessutom arbetar utanför Ert arbetsställe. Kontakter enbart genom brev eller telefon ingår i] i denna under- sökning. Inte heller omfattar undersökningen personkontakterjEm Ert eget ar- betsställe.

Slutligen kommer några frågor på sista sidan om Er och Kontrahenternas ålder, utbildning och inkomst.

Har Ni under ovan nämnda undersökningsperiod ej haft någon personlig kontakt med person (-er) utanför Ert arbetsställe, kan Ni sätta Xi rutan här bredvid. [|

Vi ber att på förhand få tacka för Er välvilliga medverkan.

|. Var vänlig ange med X Er arbetsfunktion i avsedd ruta. Om Ni inte på denna eller nästa sida kan finna en arbetsfunktion, som nära överensstämmer med Er egen. ombedes Ni skriva Er befattning på den tomma rad, som finns vid nummer 008 på nästa sida. (Nedanstående funktioner bygger på SAF:s befattningsnomenklatur). Observera att endast arbetsfunktioner finns angivna nedan och således ej titlar.

0001 VD, GD ordförande och motsvarande ............ E] 0002 Vice VD, direktörsassistent ................ D 0011 statsråd, landshövding, kommunalråd och motsvarande . . . . [] 0012 statssekreterare och motsvarande ............. D 0020 riksdagsman. styrelseledamot ............... [] O ADMINISTRATIVT ARBETE 010 Administration av platsförvaltning 0102 förvaltningschef ..................... [] 0103 förvaltningsledare ..................... C] 0104 förste förvaltningsföreståndare ............... E 0105 förvaltningsföreståndare .................. D 020 Allmänt utrednings- och planeringsarbete 0202 utredningschef ...................... D 0203 utredningsledare, sekretariatledare ............. [] 0204 förste utredare, förste sekreterare ............. [] 0205 utredare ......................... [] 025 Offentlig förvaltning 0252 förvaltningschef i offentlig förvaltning ............ |:] 0253 förvaltningsledare i offentlig förvaltning ........ . D 0254 förvaltningsföreståndare i offentlig förvaltning ........ |:] 0255 förvaltningssekreterare i offentlig förvaltning ......... [] 040 Personalarbete 0402 chef för personaltiänst ................... [] 0403 ledare för personaltjänst .................. [] 0404 förste personalman .................... D 0405 personalman ....................... E] 060 Juridiskt arbete (inom företaget/organisationen) 0602 chefsjurist ........................ E] 0603 företagsjurist ....................... C] 0604 förste notarie ...................... [] 080 PR-arbete 0802 pr-chef ........................ |:] 0803 pr—ledare . ........................ [:| 0804 förste pr-man ....................... [] 1 PRODUKTIONSLEDANDE ARBETE 110 Ledning av produktions-. underhålls-, transport- och reparationsarbete, elverk, avlopp, etc. 1102 produktionschef ..................... D 1103 produktionsledare .................... [:] 1104 första produktionsingeniör ................ D 1105 produktionsingenjör .................... E] 120 Arbetsledning. allmän 1203 tillverkningsledare .................... |:] 1204 förste verkmästare .................... [':] 1205 verkmästare ....................... [] 140 Arbetsledning, byggnads- och anläggningsverksamhet 1402 gatu- och byggnadschef .................. E] 1403 byggledare ........................ D 1404 förste byggverkmåstare .................. D 1405 byggverkmästare ..................... E] 160 Arbetsledning, skogsbruk, jordbruk och trädgårdsskötsel . []

2 FORSKNINGS-, EXPERIMENT- OCH UTVECKLINGSARBETE (inom företag) 200 Matematiskt arbete. statistiskt arbete 2002 beräkningschef, statistikchef ............... '. |:] 2003 beräkningsledare, statistikledare .............. |:] 2004 förste beräkningsingenjör ................. [:| 2005 beräkningsingenjör .................... [3 210 Laboratorlearbete, forskningsarbete (e] högskolor) 2102 Iaboratoriechef, forskningschef ............... [| 2103 Iaboratorieledare. forskare ................. |:]

2104 förste laboratorieingenjör ................. |:] 2105 Iaboratorieingenjör .................... [:| 2106 förste laborant ...................... [:| 3 KONSTRUKTIONS- OCH FORMGIVNINGSARBETE 310 Konstruktion (utom anläggningskonstruktion) 3102 konstruktionschef ..................... [:| 3103 konstruktionsledare .................... |:] 3104 förste konstruktör .................... D 3105 konstruktör ....................... [] 320 _Anläggnlngskonstruktion 3202 anläggningskonstruktionschef ............... [3 3203 anläggningskonstruktionsledare .............. [] 3204 förste anläggningskonstruktör ............... [] 3205 anläggningskonstruktör ................. . D 330 Arkltektarbete, (även arbete med planer) 3302 stadsarkitekt ........................ [I 3303 ledare för arkitektarbete ................. L 3304 förste arkitekt ...................... C] 3305 arkitekt ......................... |:] 350 Formgivning, modellkonstruktlon och dessinering ...... i:] 360 Dekorering, Teckning och Fotografering ........... D 4 ÖVRIGT TEKNISKT ARBETE 400 Teknisk rationalisering, Produktionstekniskt arbete 4002 rationaliseringschef .................... D 4003 rationaliseringsledare — ................... D 4004 förste rationaliseringsingenjör ........... . [:] 4005 rationaliseringsingenjör .................. D 410 Produktlonsplanering 4102 planeringschef ...................... D 4103 planeringsledare ..................... B 4104 förste planerare ..................... [| 4105 planerare ........................ D 415 Transportplanering 4153 transportplaneringsledare ........... . D 4154 förste transportplanerare ................. D 4155 transportplanerare .................... |:] 440 Produktlonskontroll, Inspektion 4402 kontrollchef ....................... B 4403 kontrolledare, byggnadsinspektör .............. |:] 4404 förste kontrollingeniör .................. E' 4405 kontrollingenjör ...................... |:; 450 Patentarbete 4502 chef för patentarbete ................... [| 4503 ledare för patentarbete .................. |] 4504 förste patentingeniör ................... [I 4505 patentingenjör ...................... [4 4506 förste patenttekniker ................... D 470 Teknisk instruktion och teknisk service 4702 instruktionschef, servicechef ................ |:! 4703 instruktionsledare, serviceledare .............. E] 4704 förste instruktionsingenjör, förste serviceingenjör ...... [] 4705 instruktionsingenjör, servicelngenjör ............ D 480 Skydda-, säkerhets- och bevakningaarbete, brandväsende! 4802 skyddschef. brandchef ................... D 4803 skyddsledare ..................... . . [| 4804 förste skyddsingenjör, förste skyddsinspektör, brandmästare . [:i 4805 skyddsingenjör, skyddsinspektör, brandförman ........ [| 5 HUMANISTISKT OCH KONSTNÄRLIGT ARBETE 560 Redaktionellt arbete

5603 redaktionsledare ............. . ....... |] 5604 förste redaktör ......... . ............ [:| 5605redaktör ............ ............|:| 565 Uversättnlngsarbete 5654 språkexpert . ............ . .......... [:|

5802 580 5804 5805 590

(D

6002 6003 600 6005 640 6402 6403 660 6603 6604 6605 670 6705

&

7402 7403 7405 770

7702 7703 7704 7705 775

8 810 8102 8103 8104 8105 814 8142 8143 8144 815 8152 8153 8154 316 8162 8163 3164 820 8203 8204 8205 8206 830 8305 840 8403 8404 840 850 8503 8504 8505 860 8603 8604 8605

Ut

arkivråd ....... . ................. [j arkivledare ........................ [| förste arkivarie .................... [] arkivarie ......................... [:| Blblloteksarbete ..................... |] UNDERVISNINGSARBETE

Admlnlstratlon av utbildning

skoldirektör .................... [] utbildningsledare, skolintendent .............. [:| förste utbildningsman ................... |:] utbildningsman ...................... [] Akademisk undervisning, forskning professor, laborator, docent ,Iaktor ............. D övriga .......................... [:| Skolundervlsning rektor .......................... [| lektor. adjunkt, ämneslärare ................ |:] folkskollärare och motsvarande . ............. D Yrkesundervisning _ yrkeslärare ........................ [] ALLMÄNT SERVICE- OCH VARDARBETE Hälso- och sjukvård, socialvård

870 8702 8703 8704 8705 880 8803 8804 8805 690 890 8904 891

m

960

9602 9603 9604 9605 962 962 9623 9624 9625 964 9643 9644 9645 966

9663 9664 9665 968

9685 980 980 990 9904 9905

002 0022

0023 0025

003 0032 0033 004 005 006 007 008

N

01

överläkare, socialdirektör ................. |:] underläkare, privatpraktiserande läkare, tandläkare ...... [] sjuksköterska, socialassistent ............... [] Fastighets- och bostadsförvaltnlng fastighetsförvaltningschef, bostadsförvalfningschef ...... [j fastighetsförvaltningsledare ................ [:| förste fastighetsförvaltare ................. |:) fastighetsförvaltare .................... [] Restaurangarbete ..................... E] KOMMERSIELLT ARBETE

Försäljning

försäljningschef ..................... [j försäljningsledare .................. [] förste försäljare, förste försäljningsingenjör ......... [| försäljare. försäljningsingenjör ............... |:] Värdepappersförmedling fondchef ......................... [:| fondledare ........................ [:| föreståndare för värdepappersförmedling .......... (:] Notarlatarbete

notariatchef ....................... Ej notariatledare ...................... [] notariatföreståndare ................... [] Utlandsrörelse (bank) chef för utlandsrörelse .................. [] ledare inom utlandsrörelse ................ D utlandsförestandare ................... |] Försäljning genom kundbesök försäljningsinspektör ................... [] förste distriktsrepresentant ................ |:] distriktsrepresentant ................... [] representant ............. . ......... [:| Försäljning från utställningar, reservdelslager m.m.

föreståndare för större utställningslokal ........... [] Oftertkalkylation offertkalkylledare ..................... [] förste offertkaikylator ................... D offertkalkylator ...................... [:| Orderbehandllng orcerbehandllngsledare .................. [:| förste orderbehandlare, förste orderingenjör ......... [| orcerbehandlare, orderingenjör .............. D Retlamarbete, Ackvisition reldamledare, ackvisitionsledare .............. [| förste reklamman, förste ackvisitionsman .......... [:| reldamman. ackvisitionsman ................ |:]

inköpschef ........................ [] inköpsledare ....................... [j förste inköpare, förste inköpsingenjör ........... D inköpare, inköpsingenjör ................. |:] Förråds— och Iagerförvaltning ledare för förråds— och Iagerförvaltning ........... |:] förste förrädsförvaltare, förste Iagerförvaitare ........ [j förrådsförvaltare, Iagerförvaltare .............. [:| Speditionsarbete speditionsledare ..................... I:] första speditör ...................... [:| Resebyråarbete ..................... [] KAMERALT ARBETE Ekonomlförvaltnlng, Allmänt bankarbete ekonomichef, chef för större bankkontor .......... |:] ekonomiledare ...................... |:] förste kamrer, föreståndare för mindre bankkontor ...... [:| kamrer ......................... |:] Redovisnings-, budget- ochkassaarbete, uppbördsarbete redovisningschef ..................... [___] redovisningsledare, kronokamrer .............. [] förste redovisningsman .................. [] redovisningsman, uppbördsassistent ............ [j Revision revisionschef ....................... (:] revisionsledare ...................... [| förste revisor ....................... [:| revisor. granskningsman ................. |:] sekreterarearbete

sekreterare ........................ D Administrativ rationalisering (AR) AR-ohef ......................... D AR-Iedare. hålkortsledare ................. |:] förste AR-man. hålkortsföreståndare ............ [' AR-man ......................... D Ledning av dataarbete databehandlingschef ................... [] databehandlingsiedare .................. |:] förste dataman ...................... (:| dataman ......................... D Systemarbete, programmering systemanalysledare .................... [:| förste systemman ..................... [] systemman, programmerare ................ [] Datamasklnarbete ledare av datamaskinarbete ................ [] första datamaskinföreståndare ............... [] datamaskinföreståndare .................. D Datastansnlng stansningsföreståndare .................. [:] Kontorstryckerlarbete

kontorstryckeriföreståndare ................ D Allmänt kontorsarbeie förste kontorsföreståndare ................. E] kontorsföreståndare .................... [] MILITÄRT ARBETE

general, överste, major och motsvarande .......... [:| kapten, löjtnant, fänrik och motsvarande .......... |:] underofficer ....................... |:] JURIDISKT ARBETE (domstol och privat) justitieråd, hovrättsråd etc ................. [] övriga jurister och advokater ................ [] KYRKLIGT ARBETE .......................... .. C] LANTBRUKS-, sxocs- ocn FISKERIARBETE D TILLVERKNINGSARBETE (gäller kollektivanst. personal) [:| POLISIÄRT ARBETE .......................... D D

II. Vi ber Er att på denna sida besvara ett par frågor om den person (-er) (Kontrahent) Ni vid varje tillfälle sam- manträffade med under tiden och några frågor om sammanträffandet. Med Kontrahent avses den (de) Ni besökt eller den (de) som besökt Er. Kontrahenter som arbetar inom samma arbetsställe som Ni beaktas inte. (Kontrahenter inom Ert företag/organisation men som arbetar på annan ort än Ni, ingår däremot i undersökningen). En rad ägnas åt varje Kontrahent.

Kontra- ' inom vilket företag (organisation) ., hentens 3 tjanstgor kontrahenten? Var agde funktion Företagets namn och lokaliseringsort sammazgaffandet träffandet nummer efterfrågas. ' ( b ! ' för Er? o 5 se not 1) one" efterfrågas" , inkl. ev. restid)

Namn Ort

Hur lång tid tog samman-

Exempel 1 : 4103 Andersson & Co Stockholm _Stockholm _, i, , 1 t. 40 min. i

$”.”

_a ,'., 959997]???

_A _|.

_L P

_. 59

_l :>

_a $"

.; ?”

18.

19.

_20.

21.

22.

23.

24.

Not 1) Numret på kontrahenten återfinnes i den sammanställning. där Ni anger Er egen funktion (på föregående uppslag). Om kontrahenterna vid sammanträffandet är fler än 9 (ex. Kongress), var vänlig sätt K i rutan. Om funktion saknas, skriv i stället kontrahentens. befattning på samma rad.

, Slutligen ombedes Ni besvara några frågor om Er och Kontrahenternas ålder, utbildning och inkomst.

. Er ålder. .. ålder

. Kontrahenternas ålder.

Nedan finns en ruta för varje Kontrahent (nr 1, 2, S,. . . osv.), vilken Ni lämnade uppgifter om på föregående sida. Var vänlig ange i resp. ruta Kontrahentens uppskattade ålder.

Kontrah.nr 1 2 3 4 5 6 7 8 910111213141516171819 20 2122 23 24 I I ' : l i i | I

Ålder 11li11111|1lj ; 'il,

. Er utbildning.

1 W Akademisk utbildning, motsv. Ange med X i avsedd ruta. 2 _l Gymnasial utbildning, motsv. 3 —1Realexamen, grundskola, motsv. 4 f*iFoikskoia 4. Kontrahenternas utbildning. 5 ..... Var vänlig ange i resp. Kontrahents ruta siffran för (annan utbildning)

den utbildning Ni uppskattar Kontrahenten har (ex. 2 betyder gymnasial utbildning)

Kontrah. nr 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 Utbildn.- ] | j 1 & i I I I ] j | ' ' I I | i l ' ' ' | ( grupp _ l l i ! l l l i . * ' i .

5-år.:en:;213522552342233...E" 1 M...... 2 __ 21—30.000 3 (Sf—40.000 4 ._1 41—50.ooo 5 _ 51—60.000 6 _ 61—70.000 7 _171—80000 l 6. Kontrahenternas årsinkomst. 8 ——-181—90'000 Var vänlig ange i resp. Kontrahents ruta siffran för 9 _ 91—110'000 den årsinkomst Ni uppskattar Kontrahenten har (ex. 6 0 över 111.000

betyder inkomst mellan 651—70.000 kr).

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Arbetsplatsundersökningarnas frågeformulär. Enkätundersökning inom valda organisatio- ner (Hedberg 1968 och 1970). Flygundersökningens frågeformulär. Enkätun- dersökning inom inrikes flyglinjer (Sahlberg 1969). Primärmaterial till folkräkningen 1960 (Eng- ström 1970). Primärmaterial till folk- och bostadsräkningen 1965 (Engström 1970). Primärmaterial till Svenska Arbetsgivareför- eningcns lönestatistik (Engström 1970).

Primärmaterial till SOS: Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet (Eng- ström 1970). Primärmalerial insamlat (Engström 1970).

inom affärsverket:

Tryckta källor

Historisk statistik för Sverige. Svenska Arbetsgivareföreningens kalender (medlemsförteckningar). Sveriges officiella statistik (SOS): Folkräkningen 1960 Folk— och bostadsräkningen 1965 Företagsräkningen 1951 Industri Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet

Litteratur

Alonso, W. (1964): Location Theory, Regional Development and Planning. A Reader. (Ed. by Friedmann, J., Alonso, W.) Cambridge, Mass. Andersson, Å. (1970): Storstadsproblematiken, SOU 1970: 15, bilaga 7. Stockholm. Arbetsmarknadsstyrelscn (AMS), (1958): Bc- folkning och näringsliv. Karlshamn. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), (1960): Sam- hällsservice och lokaliseringsverksamhet. Karlshamn. Arbetsmarknadsstyrelscn (AMS), (1961): Ar-

betsmarknadsstyrelsens regionindelning 1961. Karlshamn. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), (1966): Med- delanden från utredningsbyrån, nr 1966z41. Archibald, G. C. (1967): The Regional Mul- tiplier Effects in the United Kingdom, Oxford Economic Papers, March 1967.

Arndt, ] . (1966): Varepratens slagkraft: analyse av uformelle kommunikasjoners betydning og virkninger, Markedskommunikasjon, nr 1, 1966. Artie, R. (1965): The Structure of the Stock- holm Economy. New York.

Artle, R., Persson, L. (1960): Input-output beräkningar för Stor-Stockholm 1950—1990. Stockholm. Asplund, G., Vukovich, A.-M. (1967): En stu- die i företagsledningens externa personkon- takter. Handelshögskolan i Stockholm. (Sten- cil.) Balassa, B. (1961): The Theory of Economic Integration. Homewood, Ill. Barfod, B. (1938): Local Economic Effects of A Large-scale Industrial Undertaking. Kö— penhamn. Befattningsnomenklatur Tjänstemän (1965, 1968): Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sve- riges Arbetsledareförbund, Handelstjänste- mannaförbundet. Göteborg. Berry, B. (1967): Geography of Marker Cen- ters and Retail Distribution. Englewood Cliffs.

Bohm, P. (1964): External Economics in Pro- duction. Uppsala. Borts, C. H., Stein, I. L. (1964): Economic Growth in a Free Market. New York. Brown, L. (1968): Diffusion Dynamics. A Review and Revision of the Quantitative Theory of the Spatial Diffusion of In- novation, Lund Studies in Geography, Ser. B. Human Geography, No. 29. Lund. Bylund, E. (1966): Glesbygdsproblemet — Norr- landsproblemet, Ymer 1966.

Bylund, E., Weissglas, G. (1970): Glesbygdens servicenät, SOU 1970:14, bilaga 2. Stock- holm. Carlson, S. (1951): Executive Behavior. Stock-

holm. Carlson. S. Solna. Chinitz. B. (196l): Contrasts in Agglomeration: New York and Pittsburg. American Eco— nomic Review, 1961: 2. Chl'istaller, W. (1933): Die zentralen Orte in Siiddeutschland. Jena. Copeman, G. (1963): How the Spends his Time. Oxford. Duncan, 0. D. (1967): Optimum Sizc of Cities, Cities and Society. Glencoe. Eaton, ]. (1962): Symbolic and Substantive Evaluative Research, Administrative Science Quarterly. Vol. 6. nr 4, 1962. Elvander”. N. (1966): Intresseorganisationerna i dagens Sverige. Lund. Emery, F. E., Trist, E. L. (1965): The Causal Texture of Organizational Environmems, Human Relations, Vol. 18. No. I, 1965. Emmelin. I. (1969): Sveriges Industriförbutu/s externa personkorttakter. Tvåbetygsuppsats vid institutionen för kulturgeografi och eko- nomisk geografi i Lund. Lund. (Stencil.) Engström, M. G. (1970): Den regionala sys- selsättningsutvecklingen från funktionell syn- punkt, Urbaniseringsprocesseu. Utges i Lund under 1970. Fältström, E. (1959): Administration i teori och tillämpning. Stockholm. Gad. G. (1968): Bit'ros im Stadtzentrum von Nurnberg. Erlangen. Galbraith, J. K. (1968): Den nya industrista- ten. Stockholm. Gannagé, E. (1962): Economic du Develop- pement. Paris. Gerger. T. (1967): Några annons- och reklam— byråers externa kontakter, Urbaniserings— processen 4. Stockholm. (Stencil.) Gerger, T. (1969): Några valda funktionsenhe- ters externa kontakter, Urbaniseringsproces- sen 31. Stockholm. (Stencil.) Goddard, J. (1968): Multivariate Analysis of Office Location Patterns in the City Centre: A London Example, Regional Studies, Vol. 2, 1968. Godlund, S. (1954): och funktion i de Lund. Godlund, S. (1966): Trafikutveckling och tra- fikinvesteringar, SOU 1966:69. Stockholm.

Godlund, S. (1969): Näringsliv och transportsy- stem, SOU 1969: 23. Stockholm. Greenhut, M. L. (1956): Plant Location in Theory and Practice. The Economics of Space. Chapel Hill.

Hall, P. (1966): Världsstäderna. Verona.

Hannerberg, D., Hägerstrand, T., Odeving, B. m.fl. (1957): Migration in Sweden, Lund Studies in Geography, Ser. B. Human Geog— raphy, No. 13. Lund.

(1964): Företagsledare i arbete.

Executive

Busstrafikens framväxt urbana influensfälten.

SOU 1970: i4

Hedberg, B. (1968): Organisationers externa personkontakter. Del 1. Teoretiska ansatser, Urbaniseringsprocessen 21. Lund. (Stencil.) Hedberg, B. (1970): Organisationers externa per- sonkontakter. Del 2. Det empiriska materia- let, Urbaniseringsprocessen. Utges i Lund un- der 1970. Hildebrand, G. H.. Mace, A. (1950): The Employment Multiplier in an Expanding In— dustrial Market: Los Angeles County, 1940-— 47, Review of Economics and Statistics, 32, 1950. Hirschman, A. (1958): The Strategy of Eco- nomic Development. New Haven. Hoover, E. M., Vernon, R. (1959): Anatomy of a Metropolis. Cambridge, Mass. Horne. J. H.. Lupton, T. (1965): The Work Activities of »Middle» Managers — an Ex— plorative Study, The Journal of Manageutents Studies, Vol. 2, nr 1, 1965. Hägerstrand, T. (1952): The Propagation of Innovation Waves, Lund Studies in Geog- raphy, Ser. B. Human Geography, No. 4. Lund. Hägerstrand, T. (1953): [nnovationsförloppet ur korologisk synpunkt. Lund. Hägerstrand, T. (1964): Urbaniseringen som världsproblem. Från vertikal till horisontell länkning, Ingeniörsvetenskapsakademiens meddelande nr 139. Stockholm. Hägerstrand, T. (1966): Regionala utvecklings- tendenser och problem. Urbaniseringen. SOU 1966: 1, Appendix B. Stockholm. Hägerstrand, T. (1970): Tidsanvändning och omgivningsstruktur. SOU 1970: 14, bilaga 4. Stockholm. Hägerstrand, T.. Öberg, S. (1970): Befolknings-

fördelningen och dess förändringar, SOU 1970: 14. bilaga 1. Stockholm. Höglund, R. (1953): Företaget i samhället.

Stockholm. Höglund, B., Werin, L. (1964): The Production System of tlte Swedish Economy. An Input- output Study. Uppsala. Högmark, A. (1969): Offentlig förvaltnings ex- terna personkontakter, Urbaniseringsproces- sen 30. Lund. (Stencil.) Isard, W. (1956): Location and Space—Economy. New York. ' Isard, W., Langford, T. W., Romanoff, E. (1967): Philadelphia Region Input-Output Study: Working Papers. Department of Re- gional Science Research Institute, Phila- delphia, January 1967. Isard, W., Tung, T. H. (1963): Some Concepts for the Analysis of Spatial Organization, The Regional Science Association Papers, Vol. 11, 1963. Jacobacus, Ch. (1969): Telekommunikationer i framtidens stad, Framtidens stad — stadens framtid, Ingeniörsvetenskapsakademietts med-

delande 157. Lund. Jakobsson, A. (1969): Omflyttningen i Sverige 1950—1960. Nr 5 i monografiserie i anslut- ning till folk- och bostadsräkningen i Sverige 1960. Lund. Johannesson, 0. (1966): Sagan om den stora datamaskinen. Stockholm. Karaska, G. (1969): Manufacturing Linkages in the Philadelphia Economy: Some Evi- dence of External Agglomeration Forces, Geographical Analysis, October 1969. Keeble, D. E. (1967): Models for Economic Development, Models in Geography (ed. by Chorley, R., Haggett, P.). London. Kjellström, N. (1969): Sammanträden per bild- telefon — framtidsvy med frågetecken, In- dustria nr 6, 1969. Kristensson, F. (1967): Människor, företag och regioner. Stockholm. Leontief, W. (1951): The Structure of American Economy 1919—1939. New York. Lichtenberg, R. M. (1960): One-tenth of a Nation. National Forces in the Economic Growth of the New York Region. Cam- bridge, Mass. Lieberson, S., Allen, ]. (1963): Location of National Headquarters of Volontary As- sociations. Administrative Science Theory, nr 3, 1963. Lindbeck, A. (1964): Lokaliseringspolitiken, Skandinaviska Banken Kvartalsskrift, 1964: 2. Lösch, A. (1944): Die räumliche Ordnung der Wirtschaft. Jena. Malm, R. (1969): Företagens lokalisering — orsaker och tendenser. Göteborgs stads sta- tistiska kontor. U 1969: 1. (Stencil.) March, G., Simon, H. (1958): Organizations. New York.

Myrdal, G. (1957 A): Rich Lands and Poor: the Road to World Prosperity. New York. Myrdal, G. (1957 B): Economic Theory and

Underdeveloped Regions. London. Myrdal, G. (1957 C): Rika och fattiga länder. Linköping. Neutze, G. M. (1965): Economic Policy and the Size of Cities. Camberra. Norborg, K. (1967): Elitlokalisering och be— folkningspotential, Svensk Geografisk Års- bok 1967. Norborg, K. (1968): Jordbruksbefolkningen i Sverige. Lund. Nordström, L. (1967): Organisationer i rum- met, Urbaniseringsprocessen 9. Göteborg. (Stencil.) Norling, G., Jeansson, N. R. (1967): Tätorts- statistik och urbanisering i Sverige 1960— 1965, Statistisk Tidskrift, Nr 3, 1967. Olsson, B. (1967): Inter-institutionella kontakt- flöden, Urbaniseringsprocessen 8. Göteborg. (Stencil.)

Palander, T. (1935): Beiträge zur Standorts- tlteorie. Uppsala. Perroux, F. (1955): Note sur la notion de 'pöle de croissance', Economic Appliquee. 8. 1955. Perroux, F. (1961): L'économie du siécle. Paris. Ponsard, C. (1955): Economie et espace. Essai d'intégraiion du facteurs spatial dans l'anttlyse econontiqtte. Paris. Ponsard, C. (1958): Historie des theories eco— nomiques spatiales. Paris. Pred, A. (1965): lndustrialization. Initial Ad— vantage and American Metropolitan Growth. The Geographical Review, Vol LV, 1965. Pred, A. (1966): The Spatial Dynamics of U.S. Urban-Industrial Growth, [800—1914. Cambridge, Mass. Pred, A. (1969): Behavior and Location. Part 1, Lund Studies in Geography, Ser. B. Human Geography, No. 27. Lund 1969. Ramström, D. (1967): The Efficiency of Con— trol Strategies. Stockholm. Ramström, D. (1969): Det infor/nationsmt'ittu- de samhället. Umeå universitet, avd. för fö- retagsekonomi 1969. (Stencil.) Rannels, J. (1956): The Core of the City. New York. Rasmussen, T. F. (1966): Storbytitvikling og ar- beidsreiser. Oslo. Regional Policy in EFTA (1968). An Examin— ation of the Growth Centre Idea. University of Glasgow Social and Economic Studies. Edinburgh. Rhenman, E. (1964): Företaget som ett styrt system. Stockholm. Rhenman, E. (1968): Se Törnqvist, Rhenman 1968. Rhenman, E., Stymne, B. (1966): Företagsled— ning i en föränderlig viirld. Stockholm. Robbins, S., Terleckyj. N. (1960): [Honey Metropolis. New York. Sahlberg, B. (1969): Personkontakter inom svenskt näringsliv — en flygpassagerarstudic. Urbaniseringsprocessen 23. Lund. (Stencil.) Seebass, J. (1969): Tre industriföretags ex— terna personkontakter. Urbaniseringsprtn-es- sett 22. Lund. (Stencil.) Simon, H. (1965): The Shape of Automation for Men and Management. New York. Simon, H. (1968): Automationens betydelse för samhälle och företagsledning. Malmö. (Översättning av föregående.) Skiss 1966 till regionplan för Stockholmstrak- ten. Stockholms regionplanekontor. Stock- holm 1967. SOU (Statens offentliga utredningar): 1962110, 11: 1959 års långtidsutredning.

Stockholm 1962. l963:49, 58, 62: Aktiv lokaliseringspolitik. Stockholm 1963.

X X em e

SOU 1970: 14

1966: 1: Svensk ekonomi 1966—1970 med ut— blick mot 1980. 1965 års långtidsutred— ning. huvudrapport. Stockholm 1966. 196611, 8. 10, 13, 51: 1965 års långtidsutA redning. Stockholm 1966. 1969123: Bilaga 2 till hamnutredningens be— tänkande. Stockholm 1969. 1970: 3: Balanserad regional utveckling. Del- betänkande avgivet av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Stockholm 1970. Stewart, R. (1967): Managers and Their Jobs, London. Thorngren, B. (1967): Regionala External Econ— omics. Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. (Stencil.) Thorngren. B. (1970): Hur påverkar kontakt— system den regionala utvecklingen? SOU 1970: 15, bilaga 10. Stockholm. Tryggveson, R. (1967): Urbanisering och tiil- ortsntvecklittg 1951—1960. Nr 1 i monografi- serie i anslutning till folk— och bostadsräk- ningen i Sverige 1960. Lund. Törnqvist. G. (1963): Studier i indastrilokali- sering. Stockholm.

Törnqvist. G. (1964): Lokaliset'ingsföriindringar inom svensk industri. Uppsala. Törnqvist, G. (1967): TV—ägandets utveckling i Sverige 1956—65. Ett empirisk-teoretisk stu- die. Uppsala.

Törnqvist. G. (1968): Flows of Information and the Location of Economic Activities. Lunds Studies in Geography, Ser. B. Human Geography, No. 30. Lund. Törnqvist, G. (1969): Informationsflöden och företagslokalisering, Frattztidens stad — sta- dens framtid, Ingeniöt'm'etenskapsakadetttiens meddelande 157. Lund.

Törnqvist, G., Rhenman, E. (1968): Urbanise- t'ittgsprocessen tttot organisationsteoretisk bakgrund 4 Två ittstaIlationsföreliisningar. SlAR-S-12. Stockholm 1968. (Stencil.) Ullman, E. (1958): Regional Development and the Geography of Concentration, Papers and Proceedings of the Regiottal Science Association, Vol. 4, 1958.

Ullman, E. (1964): Regional Development and the Geography of Concentration, Regional Development and Planning. A Reader (ed. by Friedman J.. Alonso W.). Cambridge, Mass. Vernon, R. (1959): The Changing Econotnic Function of the Central City. New York. Weber, A. (1909): Ueber den Standort det:

lndttstrien. Tiibingen. William—Olsson, W. (1966): landsort. Falun. Wright, M. (1967): Provincial Office Devel- opment, Urban Studies, Vol. 4, nr 3, 1967.

Huvudstad och

Wärneryd, 0. (1967): Kontaktflöden och be- roendeförhållanden i samhället, Urbanise- ringsprocessen 2. Göteborg. (Stencil.) Wärneryd, 0. (1968): Interdependence in Urban Systems. Göteborg.

Bilaga 6

Befolkningsutvecklingen länsvis till 1980

En jämförelse mellan några olika prognosberäkningar

Arne Jakobsson

2 Olika typer av prognoser

2.1 Allmänt

Ordet prognos kommer av de grekiska ord— stammarna pro : förut och gnosis : kun- skap. Termen brukar begagnas om alla slag av kvantitativa uttalanden om framtiden, som bygger på kalkyler, vilka inte är att betrakta som planer.

Sedan länge har det förekommit prognos- beräkningar för enskilda orter eller områ- den, utförda med varierande metoder. Så- dana kalkyler kan vara av intresse för den enskilda orten eller området; det visar sig emellertid som regel att de inte blir konsis— tenta med den utveckling man måste räkna med för hela riket. Först från slutet av 1950-talet har vi fått fram regionala progno- ser, som varit avstämda mot en prognos för hela riket.

I direktiven för ARPs verksamhet föror- dades att en vidareutveckling av prognos- arbetet borde ske efter två linjer, nämligen »dels en relativt mekaniskt utförd demogra- fisk prognos, dels en prognos byggd på analys av näringslivets förväntade utveck- ling». Som redan inledningsvis omtalades har två prognoskalkyler utförts, vilka sva- rar mot dessa båda linjer.

Denna kalkyl kan karakteriseras som en kombinerad näringslivs- och befolkningskal- kyl. Regional enhet är länen.

Modellen utgår från att de regionala pro- gnoserna i första hand betraktas som en dis- aggregering av redan tidigare gjorda riks- prognoser. I fråga om rikets totala —folk- mängd togs som utgångspunkt den vid ar- betets utförande senast tillgängliga rikspro- jektionen från statistiska centralbyrån. Den- na gav för år 1980 en folkmängd på 8,57 miljoner, dvs. 1 procent (ca 88 000 perso- ner) högre än den senare publicerade de- mografiska projektionens värde.

För prognosberäkningarna har utnyttjats en analysmetod som tidigare begagnats bl.a. i amerikanska undersökningar av den regionala sysselsättningsutvecklingen. Mo- dellen är konsistent i den meningen att ett visst antagande om en näringsgrens utveck- ling i en region medför följdantaganden om samma näringsgrens utveckling även i övri— ga regioner.

Beräkningsarbetet kan på sedvanligt sätt indelas i olika moment: utbudsberäkning, efterfrågeanalys och avstämningsförfarande. I det sista momentet ingår då också att överföra arbetskraftssiffroma till totalfolk- mängder. I stället för begreppen utbud och efterfrågan på arbetskraft har i detta sam- manhang termerna tillgångs- och sysselsätt- ningsberäkningar begagnats i SCBs rapport.

Näringslivsprognosen baseras i första hand på analyser av den förvärvsarbetande befolkningen. För att beräkna den framti- da tillgången på arbetskraft i en region mås- te den demografiska framskrivningen kom- pletteras med antaganden om yrkesverksam-

6:8

heten i olika åldersklasser. Förutom en upp- delning på kön måste även civilståndsför- delningen beaktas, eftersom förvärvsinten- siteterna för ej gifta och gifta kvinnor upp- visar markanta skillnader. Antagandena om förvärvsintensiteternas förändring har vid framräkningen anpassats så att de ger en total arbetskraft för riket, som ansluter sig till de tillgångsberäkningar som gjordes 1968 i samband med avstämningen av 1965 års långtidsutredning (SOU 1968: 24).

Metoden att analysera förändringen i sys— selsättningsutvecklingen (näringslivets »ef— terfrågan» på arbetskraft) avser dels att vi- sa hur en regions näringsgrenssammansätt— ning påverkar sysselsättningsförändringen, dels att belysa hur regionens andel av syssel— sättningen i de olika näringsgrenarna för- ändras.

För varje näringsgren i en region (ett län) delas förändringen i sysselsättningen upp i tre komponenter:

a) den generella sysselsättningsförändring— en, dvs. den genomsnittliga förändringen för hela riket

b) den sysselsättningsförändring för nä- ringsgrenen i fråga som gäller för hela riket

c) den sysselsättningsförändring för nä- ringsgrenen i fråga som gäller för länet. Denna senare komponent benämnes i regel det regionala omfördelningstalet.

Utgångspunkt för prognosberäkningarna har varit data från 1965 års folkräkning. Dessa har kompletterats med informationer från andra källor, varav speciellt kan näm- nas långtidsutredningen samt industristati- stiken. Jämförbarheten mellan olika källor har inte alltid varit den bästa och i många fall har olika slags korrigeringar och skatt- ningar måst vidtas.

Liksom bzträffande den demografiska projektionen har utvecklingen under perio- den 1961—65 lagts till grund för antagande- na om den framtida utvecklingen. I rappor- ten lämnas en ingående analys av befolk- nings- och arbetskraftsförändringarna i lä- nen under denna femårsperiod såväl i fråga om ålders- och civilståndsstruktur som be- träffande utvecklingen inom olika närings- grenar.

SOU 1970: 14

Framskrivningen av sysselsättningen i lä- nen näringsgrensvis är baserad dels på en prognos över den totala sysselsättningen i riket inom respektive näringsgren dels på en framskrivning av den observerade regio- nala omfördelningen inom näringsgrenen un- der perioden 1961—65.

Riksutvecklingen branschvis har beräk- nats med utgångspunkt från material i 1965 års långtidsutredning jämte den år 1968 ge- nomförda uppföljningen av denna.

Antalet sysselsatta inom en viss närings- gren i riket vid prognostidpunkterna har så- lunda ansetts givet. Tekniken har sedan va- rit att fördela dessa länsvis. Därvid har för- ändringen i ett läns andel av den totala sys- selsättningen i varje näringsgren extrapole- rats. I några fall har dock smärre korrige- ringar vidtagits.

Totala antalet förvärvsarbetande i samtli- ga näringsgrenar överensstämmer med be- räkningarna av det potentiella utbudet av arbetskraft enligt tillgångsberäkningarna för riket som helhet. För enskilda län uppstår däremot olikheter. Dessa utjämnas genom omflyttning. Härvid görs antaganden om de flyttandes fördelning efter ålder och kön. Vidare antas att de för riket genomsnitt- liga yrkesverksamhetsgraderna gäller för flyttarna. Via dessa antaganden har beräk- ningarna mynnat ut i befolkningssiffror för varje län 1970, 1975 och 1980 med för- delning på kön, civilstånd (endast kvinnor) och ålder.

Tillgångsberäkningarna har skett med kommunblockslänen som enhet medan sys- selsättningsframskrivningarna på grund av statistikens utformning genomförts med ut- gångspunkt från de administrativa länen. En korrigering av värdena till kommun- blockslän har vidtagits för år 1980. En redovisning av de till totalfolkmängd om— räknade resultaten lämnas i avsnitt 3.

2.2. Den demografiska projektionen

En demografisk prognos går som bekant till så att man skriver fram en population, upp— delad efter kön och ålder med hjälp av

antaganden om den framtida storleken av dödlighet, fruktsamhet och befolkningsutby- te med andra populationer. I syfte att be- tona den använda metodiken begagnas nu— mera ofta termen (demografisk) projektion. Om man utför en befolkningsprojektion för en population, som kan betraktas som sluten, ligger osäkerheten i de utförda be- räkningarna uteslutande i antagandena om dödlighet och fruktsamhet. Erfarenheten vi— sar, att dödligheten i allmänhet utvecklas i en jämn takt och följaktligen låter sig prognoseras med en ganska stor säkerhet. I fråga om fruktsamhet förekommer däremot rätt stora och delvis helt oväntade växling— ar i det årliga antalet födda. Dessa sväng— ningar gör att man redan när det gäller en sluten population måste räkna med en rätt stor osäkerhet i vad avser den framtida befolkningsutvecklingen i barnåldrarna och följaktligen också av totalbefolkningen. Om man endast är intresserad av utvecklingen av arbetskraften under något årtionde fram- åt, spelar detta dock inte någon egentlig roll; det dröjer ju rätt länge, innan de under framtiden födda barnen har kommit upp i den ålder, då de inträder i arbetskraften. Sverige har numera en så stor utrikes om— flyttning, att man måste ta hänsyn till den. Det föreligger emellertid uppenbara svårig— heter, att finna någon grund för antaganden om den framtida storleken av den utrikes omfyttning, som bör ingå i en befolknings- projektion för hela riket. Det är inte me-

ningsfyllt att extrapolera den utrikes om— flyttningen på samma sätt som man gör med dödlighet och fruktsamhet. SCB har under senare år byggt sina riksprojektioner på an- tagandet om en årlig nettoinvandring om 10 000 personer, men detta antagande vilar uppenbarligen inte alls på samma slags grund som de antaganden om dödlighet och frukt- samhet som ingår i beräkningarna. Olik- heten är bland annat en följd av att den utrikes omflyttningens storlek i så hög grad påverkas av politiskt fattade beslut; om Sve- rige öppnar sina gränser för icke-nordiska migranter, så kan inflyttningen bli mycket större än vad den är nu. Också motsatsen kan inträffa; gränserna kan stängas till me— ra än nu eller beslut kan komma att fat- tas i andra länder, som får till följd att vi får en stor utvandring från Sverige.

Sverige utgör en region inom Europa. Om man nu — trots de ovan antydda svå- righeterna — betraktar denna regions fram- tida befolkningsutveckling i enlighet med en demografisk projektion som given, så blir nästa fråga hur man skall kunna bryta ned denna folkmängd till mindre regioner inom landet.

Den utförda demografiska projektionen ger data om befolkningens framtida storlek 1970, 1975, 1980 och 1985 för vart och ett av rikets 282 kommunblock. För varje tidpunkt och kommunblock redovisas be- folkningen med fördelning efter kön och ef- ter ålder i femårsgrupper. Kalkylen har gått till på följande sätt:

Utgångsvärden för projektionen har varit data om befolkningen i varje kommunblock med fördelning efter kön och ålder, enligt 1965 års folkräkning. I fråga Om dödlig- hetsantagandet märks att de regionala skill- naderna i dödlighetens storlek bedömts som så små, att skillnaderna inte kan nämnvärt påverka resultatet. Därför har antagits att dödligheten i samtliga kommunblock blir densamma som i hela riket under hela pe- rioden. De regionala variationerna av frukt— samheten är något större — fruktsamheten är exempelvis i Stockholm klart lägre än i ri- ket i övrigt — men inte heller dessa skillna- der har bedömts vara tillräckligt stora för att

SOU 1970: 14

iom fruktsamhetens framtida storlek för skil—

da regioner. Det bör ihågkommas, att de efter 1965 födda barnen inte påverkar ar- betskraften förrän ett gott stycke in på 1980- talet. Antalet under prognosperioderna föd- da barn har sålunda byggt på antagandet att samma åldersspecifika fruktsamhetstal kommer att gälla för samtliga kommun— block.

Projektionen har gjorts dels utan dels med omflyttningsantaganden. Framskrivningen utan flyttningsantaganden är främst avsedd som underlag för alternativa beräkningar och skall inte kommenteras här.

Flyttningarna kan uppdelas i inrikes och utrikes migration. Den utrikes omflyttning- en har, som ovan nämnts, antagits ge ett invandringsöverskott på genomsnittligt 10000 personer per år eller 50000 per femårsperiod. Fördelningen av dessa immi- granter efter kön och ålder samt på kom- munblock har skett med ledning av obser- verade data för perioden 1961—65.

Antagandena om den inrikes omflyttning- en är av största vikt vid utarbetandet av kommunblocksprognoser. I den här aktuella projektionen bygger omflyttningsantagande— na på det under perioden 1961—65 obser— verade inrikes flyttningsmönstret.

Kalkylken har gått till på så sätt, att för varje åldersgrupp och kön och varje kom- munblock förutsatts att utflyttningssannolik- heten i framtiden förblir densamma som den under perioden 1961—65 observerade. Det på så sätt för samtliga kommunblock och för en viss åldersgrupp erhållna totala an- talet flyttande har därpå fördelats på de oli- ka kommunblocken på ett sådant sätt, att varje block fått samma andel som det fak- tiskt hade 1961—65. Eftersom den demo- grafiska projektionen sålunda förutsätter att det för perioden 1961—65 observerade mi- grationsmönstret för olika åldersgrupper kommer att äga giltighet under prognosperi- oden 1965—80, bör man vid en bedömning av resultaten observera, att perioden 1961 —65 präglades av högkonjunktur.

Eftersom den demografiska projektionen bygger på förutsättningen, att den relativa

6:7

avfolkningen är konstant sätter automatiskt en broms in efter hand som avflyttningen från avfolkningslänen medför en uttunning av befolkningen. Även andra effekter gör sig emellertid märkbara. Prognosresultaten påverkas exempelvis av att kalkylen gjorts på bruttoströmmarna av flyttningar, medan SCBs tidigare kommunblocksprojektion (1965) räknades på nettoströmmar av flyt- tande.

2.4. Några andra prognosberäkningar 2.4.1 Tidigare prognoser

Som nämnts tillkom i slutet av 1950-talet de första regionala prognoserna som var

SOU 1970: 14

avstämda mot den förväntade riksutvcck- lingen. Dessa redovisas nedan i korthet. Sven Godlund utförde 1958 i anslutning till utredningen om den framtida regionsjukvår- den (SOU 1958: 26) beräkningar enligt två olika alternativ. Det första förutsätter att länen under prognosperioden får samma an- delar av rikets befolkningstillväxt som de haft under första hälften av 1950-talet. Det andra alternativet baseras på en kom- binerad befolknings- och näringslivsberäk- ning. Godlund skiljer härvid på de primä- ra näringarna, som antas utvecklas i de oli- ka länen i huvudsak enligt rikstrenden och servicenäringarna, som sätts i relation till befolkningen.

I början av 1960-talet presenterade Odd Gulbrandsen några prognoser av demogra- fisk typ för rikets A-regioner och med för- delning på bebyggelsetyper (A-centra, övri- ga tätorter över 500 invånare samt gles- bygd).

En omfattande näringslivsprognos utar- betades av arbetsmarknadsstyrelsen under 1960-talets första år. Den var av samma grundtyp som den nyssnämnda prognosen av Godlund, men näringslivsantagandena var mera differentierade. Redovisningen av- såg A-regioner.

Redogörelser för de nämnda prognoserna liksom kommentarer och utvärdering läm- nas av Rune Olsson i SOU 1963: 62.

År 1965 publicerade statistiska centralby- rån en demografisk framräkning av befolk- ningen kommunblocksvis till år 1980.1 Den- na projektion var till sina huvuddrag av samma typ som den senast publicerade (se avsnitt 2.2). Dock baserades omflyttnings- beräkningarna på de under treårsperioden 1961—63 observerade flyttningarna. Vida- re byggde analysen på nettomigrationen och inte som i den nya projektionen på flytt— ningsrörelsernas bruttoströmmar. Metodiken beträffande den utrikes migrationen har ock- så förändrats.

En uppföljning och utvärdering av dessa beräkningar i kombination med andra kal-

1 Befolkningsframräkning för kommunblocken till 1965, 1970, 1975 och 1980. Statistiska med- delanden B 1965:20.

kylmetoder har presenterats av Bengt T huf- vesson i anslutning till länsindelningsutred- ningen (SOU 1967: 23).

2.4.2. Länsplanering 1967

I samband med det av inrikesdepartemen- tet initierade arbetet »Länsplanering 1967» föreligger också olika prognosberäkningar. Vid varje länsstyrelse har kommunblocksvi- sa prognoser utarbetats för tiden fram till 1980. Metoderna vid dessa framskrivning- ar, som i länsplaneringssystemet kallades alternativ 2, har varierat mellan olika län, varför jämförbarheten länsvis också skiftar.

Prognoserna är av typen kombinerad be- folknings- och näringslivskalkyl. För nä- ringslivsbedömningarna har förutom cen- tralt utförda analyser såsom långtidsutred- ningarna också utnyttjats informationer av lokal och regional karaktär, exempelvis upp- gifter från kommuner, länsarbetsnämnder eller enskilda företag.

Prognosberäkningama i Länsplanering 1967 är inte avstämda mot någon rikspro- gnos, men de visar sig trots detta ge för- hållandevis rimliga värden vid en summe- ring till riksnivå. Totalt för riket skulle så- lunda folkmängden år 1980 komma att upp- gå till 8,97 miljoner eller ca 5 % högre än de i avsnitten 2.2 och 2.3 redovisade fram- skrivningarna.

På grundval av de nyssnämnda beräk- ningarna fastställde länsstyrelsen/planerings- rådet i varje län en målsättning uttryckt i befolkningsramvärden för den regionala ut- vecklingen i länet. Summerade för riket ger dessa målsättningar en folkmängd på 9,19 miljoner år 1980.

Det ligger i sakens natur att kalkyler, som byggt på varierande förutsättningar, in- te är direkt jämförbara.

I syfte att få fram bättre jämförbara vär- den beträffande utvecklingen länsvis har in- rikesdepartementet genomfört en justering och omräkning av länsstyrelsernas neutrala prognos (alternativ 2) i länsplaneringen. Det var i första hand beräkningarna av service- näringarnas storlek som man sökte utforma på ett likartat sätt för samtliga län. I fråga

om industriutvecklingen godtogs de tidigare antagandena. Dessa modifierade beräkning- ar, som för riket ger en folkmängd på 8,80 miljoner år 1980, har presenterats under benämningen prognos 0.1

En redovisning av och kommentar till Iänsplaneringsprognoserna lämnas i 1969 års statsverksproposition, bilaga 13 (5. 92—147) samt i Länsplanering 1967 (SOU 1969:27).

1 I ERUs huvudrapport (SOU 1970: 3) har prognos 0 områknats för Jönköpings och Kalmar län. Totalsiffran för riket år 1980 anges därvid till 8,75 miljoner.

SOU 1970: 14

utvecklingen

En regional omfördelning av befolkningen i Sverige är som bekant ingen ny företeelse. En sådan process har säkerligen pågått så länge Sverige över huvud taget har varit bebott.

I tab. 1 har länen sammanförts i nio lands- delsgrupper. Tabellen visar den procentu- ella fördelningen av rikets folkmängd åren 1870, 1900, 1930, 1960 och enligt senast tillgängliga data.

Speciellt Stockholm (AB län) har under perioden ökat sin andel markant, nämligen från ca 6 procent till 18 procent av lan- dets folkmängd. De tre s.k. storstadslä- nen (AB, 0 och M) hade för hundra år se— dan mindre än 20 procent och har nu över 35 procent av rikets befolkning. De mel— lansvenska länen (C, D, E, T och U) har i stort sett behållit sin andel, medan det framför allt är övriga län i södra Sverige som uppvisar en kraftig relativ minskning från 39 procent till 25 procent. I norra Sve- rige har länsgruppen S, W, X uppvisat en minskande andel alltsedan 1870. Länen Y och Z har enligt tab. 1 sin största andel kring 1930 men har sedan dess minskat kraf- tigt. De båda nordligaste länen (AC, BD) uppvisar andelsökning fram till 1960, varef- ter en minskning inträtt. Totalt sett är nor- ra Sveriges andel av rikets folkmängd nu något lägre än för hundra år sedan.

Av tab. 2 framgår de beräknade absoluta folkmängdstalen 1980 för kommunblocks-

Några huvuddrag i den regionala folkmängds-

länen. Som tidigare nämnts varierar total- värdena för riket mellan olika beräkningar. Den demografiska projektionen och den nä- ringslivsbaserade kalkylen, vilka är knutna till riksprognoser, innebär båda en folkök- ning under 1970-talet på 7 51 8 procent el- ler till en folkmängd på omkring 8,5 miljo- ner i riket. De övriga beräkningarna i tabel- len förutsätter en högre totalfolkmängd. Summan av de regionala målsättningarna medför sålunda ett folkmängdskrav på inte mindre än 9,2 miljoner, vilket motsvarar en ökning med 16 procent i jämförelse med Sveriges nuvarande befolkningstal. En så stor folkmängd 1980 kan endast tänkas under förutsättning att Sverige under 1970- talet får en nettoinvandring som uppgår till i genomsnitt 50 000 år 75 000 om året, eller att antalet födda stiger på ett sätt som i da- gens läge ter sig osannolikt. I fråga om flyttningarna kan erinras om att nettoflytt- ningen under 1960-talet utgjort

1960 11 000 1965 34 000 1961 15 000 1966 27 000 1962 10 000 1967 10 000 1963 12 000 1968 13 000 1964 23 000

Genomsnittet för samtliga nio år utgör 17 000, och genomsnittet för perioden 1961 —65 (vars inrikes flyttningsförhållanden le- gat till grund för den demografiska projek- tionen) var 19 000.

Samma data som i tab. 2 återfinns också

i sammandrag i tab. 3, som visar den rela- tiva fördelningen på landsdelarl. Eftersom samtliga kalkyler bygger på en extrapole- ring i någon mening av hittillsvarande ut- veckling, är det inte överraskande att här finna, att storstadslänen ökar och norra Sverige minskar sin andel av Sveriges be—

folkning. Man kan emellertid se hur stark denna tendens blir enligt de olika beräk- ningarna.

1 Tab. 3 avser kommunblockslän, medan tab. l baserades på de administrativa länen. I frågan om befolkningsfördelningen 1.1.69 skil- jer sig de båda tabellerna för 0 resp. N. P och R län.

Tabell ]. Befolkningsfördelningen landsdelsvis i procent av rikets folkmängd i slutet av åren 1870—1968.

Län 1870 1900 1930 1960 1968 AB 6,4 9,3 12,5 17,1 18,1 0 5,6 6,6 7,4 8,4 8,7 M 7,6 8,0 8,3 8,4 8,8 c, D, E, T, U 18,5 17,8 16,5 16,6 16,9 F, G, H, 1, K, L 23,3 19,6 17,6 15,0 14,8 N, P, R 15,6 12,9 11,4 10,5 10,6 S, W, X 13,9 13,8 13,1 11,6 10,8 Y, 2 4,9 6,7 6,7 5,7 5,1 AC, BD 4,0 5,4 6,6 6,7 6,2 Totalt 100 100 100 100 100 Folkmängd, 1 000431 4 169 5 136 6 142 7 498 7 942

Tabell 2. Faktisk folkmängd 1.1.1969 samt prognoserad folkmängd 1980 enligt olika beräk- ningar jämte procentuell förändring från 1969. Absoluta talen avrundade till 1000-tal personer.

SCB Inr. dep. Länsstyr./Plan.råd För- För- För- För- För- änd- änd- änd- änd- änd- Fak- ring Nä- ring ring ring ring

Kommun- tisk Demo- från rings- från från från Mål- från blocks- folkm. gr. 1969 livs- 1969 Progn. 1969 1969 sätt- 1969 län 1.1.69 proj. % progn. % 0 % Alt 2 % ning % AB 1 441 1 552 + 7,7 1 734 +20,3 1 804 +25,2 1 832 +27,1 1 832 +27,l C 207 222 + 7,3 252 +21,8 247 +19,3 290 +39,9 276 +33,2 D 232 253 + 9,3 260 +12,4 248 + 7,1 265 +14,5 277 +19,4 E 375 402 + 7,0 408 + 8,8 420 +11,8 426 +13,4 458 .21,9 F 305 327 + 7,4 318 + 4,2 3651 +19,6 333 + 9,1 344 +12,9 G 163 173 + 5,7 183 +12,1 185 +13,2 182 +11,3 182 +11,3 H 240 249 + 3,9 239 —— 0,1 2611 + 9,1 249 + 3,7 255 + 6,6 I 54 55 + 2,4 49 — 9,9 47 ——13,0 51 — 6,2 56 + 3,6 K 151 163 + 8,0 159 + 5,2 164 + 8,7 165 + 9,1 168 +11,5 L 262 279 + 6,6 289 +lO,1 275 + 5,1 279 + 6,5 281 + 7,3 M 701 760 + 8,4 818 +l6,7 849 +21,0 867 +23,7 867 +23,7 N 181 194 + 7,2 206 +14,2 211 +16,7 216 +19,6 221 +22,4 0 696 767 + 10,2 790 +13.5 810 + 16,3 824 + 18,4 824 + 18,4 P 389 416 + 7,0 423 + 8,7 425 + 9,3 428 +10,1 439 +12,9 R 259 276 + 6.4 275 + 6,2 278 + 7,1 276 + 6,5 276 + 6,5 S 285 297 + 4,2 247 —13,4 280 —— 2,0 286 + 0,1 292 + 2,4 T 272 288 + 6,1 286 + 5,4 301 +10,5 300 +10,2 303 +11,6 U 255 277 + 8,8 277 + 8,7 285 +11,8 299 +17,l 301 +18,1 W 280 291 + 3,9 246 —12,3 264 — 5,8 269 — 4,0 286 + 2,1 X 294 308 + 4,7 286 — 2,9 296 + 0,7 310 + 5,3 314 + 6,7 6 12 SOU 1970:14

SCB Länsstyr./Plan.råd

Fak- ring Nä-

folkm. gr. 1969 livs- tisk Demo- från rings-

Län 1.1.69 proj. % progn.

För- . änd- ring från 1969 0

För— änd- ring från 1 969 %

Alt 2

Mål- sätt- ning

276 289 + 4,6 6 — 2,8 275 —— 0,6 + 3 Z 128 126 — 1,1 105 1 —-25,5 112 —12,1 + 8 AC 235 245 + 4,5 226 7 224 — 4,8 249 + 6,1 + 6 BD 260 275 + 5,8 245 6 209 —19,7 194 —25,5 —— 0 Riket 7 942 8 487 + 6,9 8 575 0 8 7981 +10,8 8 974 +13,0 9 188 +15,

olika regionala prognosberäkningar.

Tabell 3. Befolkningsfördelningen landsdelsvis i procent av totalfolkmängden år 1980 enligt

Folk-

mängdsför-

delning Demogr. När.-livs- Progn. Alt. Mål- Kommunblockslån 1969 proj. progn. 01 2 sättn AB 18,1 18,3 20,2 20,5 20,4 19,9 0 8,8 9,0 9,2 9,2 9,2 9,0 M 8,8 9,0 9,5 9,6 9,7 9,4 C, D, E, T, U 16,9 17,0 17,3 17,1 17,6 17,6 F, G, H, I, K, L 14,8 14,7 14,4 14,7 14,0 14,0 N, P, R 10,4 10,4 10,5 10,4 10,3 10,2 S, W, X 10,8 10,6 9,1 9,5 9,6 9,7 Y, Z 5,1 4,9 4,2 4,0 4,3 4,6 AC, BD 6,2 6,1 5,5 4,9 4,9 5,5 Totalt 100 100 100 100 100 100 Folkmängd, 1000-tal 7 942 8 487 8 575 8 7981 8 974 9 188 Index 100 107 108 111 113 116

1 Jfrfotnot 5. 6:10

4 Jämförelser och kommentarer

Av den tidigare redogörelsen har framgått att de redovisade regionala prognosberäk- ningarna har utförts enligt olika metoder. Även om tendenserna är likartade kan resul- taten för enskilda län variera inom relativt vida gränser. Detta kan i vissa fall bero på ofullständigheter c. d. i det tillgängliga statistiska källmaterialet. Huvudförklaring- en är dock utan tvivel att de olika kalky- lerna bygger på olika metodik och på att de gjorda antagandena, som ligger till grund för dem, inte är identiska.

De i samband med Länsplanering 1967 ut- förda prognoserna (alternativ 2 och prognos 0) är till sina huvuddrag av samma typ som den s.k. näringslivsprognosen, dvs. kom— binerade befolknings- och näringslivskalky- ler, medan den demografiska projektionen är av annan typ.

Både den demografiska projektionen och näringslivsprognosen är knutna till rikspro- gnosberäkningar och ger för år 1980 unge- fär samma totalsiffror. Utfallet regionalt sett visar emellertid vissa systematiska olik- heter. Den demografiska projektionen ger väsentligt mindre omfördelningar av befolk- ningen än näringslivsprognosen. Som fram- går av tab. 2 och tab. 3 får storstadsom- rådena enligt den demografiska framskriv- ningen en betydligt dämpad tillväxt medan norrlandslänen skulle få en väsentligt lång- sammare avflyttning än vad näringslivspro- gnosen eller de senaste årens förändringar

antyder. Enligt den demografiska framskriv- ningen skulle samtliga län utom Jämtlands län få en folkmängdstillväxt fram till 1980.

Näringslivsprognosen ger för norrlandslä— nen en andel av rikets folkmängd år 1980 på 13,0 procent mot 14,7 procent för den demografiska projektionen (nu 15,0 pro- cent). För storstadslänen (AB, C, M och 0) är motsvarande siffror 41,9 respektive 38,9 procent (nu 38,3 procent).

Kartan, fig. 1, ger en sammanfattande jämförelse av de båda prognosernas regio— nala utfall år 1980. Näringslivsprognosens resultat har där satts i relation till den demografiska projektionen för varje län. Folkmängden i norrlandslänen jämte Värm- lands och Kopparbergs län skulle i allmän- het bli minst 10 procent lägre enligt närings- Iivskalkylen. Endast Gävleborgs och Väster- bottens län visar något gynnsammare vär- den, men även för dessa blir resultaten 7 a 8 procent lägre. Beträffande Värmlands och Kopparbergs län kan anmärkas att nå- ringslivskalkylens befolkningssiffror (se tab. 2) torde ha blivit något för låga, vilket sam- manhänger med den använda beräknings- tekniken i kombination med oförutsedda brister i det statistiska källmaterialet.

De regionala utvecklingstendenserna en- ligt länsplaneringens prognosberäkningar (alternativ 2 och prognos 0, se ovan) visar tämligen god överensstämmelse med närings- livsprognosens resultat.

Figur 1. En jämförelse av totalfolkmängden länsvis år 1980 enligt näringslivsprog- nosen och den demogra- fiska projektionen.

Näringslivsprognosens re- sultat har för varje län satts irelation till den demogra— fiska projektionens beräk- nade folkmängdsvärde (in- dex 100). För riket som helhet är 1980 blir motsvarande indextal 101.

—90

91 -100 101-105 106-

I följande tablå anges antalet län som skulle få folkminskning fram till år 1980 enligt de olika beräkningarna.

Antal län med folk- minskning Prognos 1969—1980

Demografiska projektionen 1 Näringslivsprognosen 9 Prognos 0 7 Alternativ 2 5 Målsättningsalternativet 1

De skilda kalkylerna bygger på eller ger olika totalfolkmängd 1980. För att under— lätta översiktliga jämförelser beträffande de regionala tendenserna enligt de olika fram— skrivningarna har den beräknade utveckling- en i länen 1968—1980 satts i relation till respektive riksvärden. Resultatet redovisas kartografiskt i fig. 2. Eftersom metodiken för beräkningarna skiftar något mellan olika län enligt länsplaneringens alternativ 2 (och som följd härav i någon mån också enligt prognos 0) kan givetvis invändningar göras mot denna jämförelsemetod.

Översiktskartorna antyder en förhållande- vis god överensstämmelse mellan de kombi— nerade befolknings- och näringslivsberäk- ningarna ifråga om den kommande regionala folkmängdsutvecklingen. Den demografiska projektionen ger i stort sett samma bild, men omfördelningarna blir såsom tidigare nämnts betydligt mindre.

Den senast observerade utvecklingen ty- der på att omfördelningstendenserna ligger mera i linje med de näringslivsbaserade pro— gnosberäkningarna än med den demografis- ka framskrivningen.

Allmänt sett bör en prognoskalkyl som även tar hänsyn till näringslivets förvänta- de framtida utveckling såväl för riket i dess helhet som för enskilda regioner ge ett bättre resultat än en rent demografisk projektion.

Både den demografiska projektionen och näringslivsprognosen bör emellertid i första hand betraktas som ett slags räkneexempel, som ger information om vilken framtida utveckling, som under Vissa givna förutsätt- ningar kommer att bli resultatet.

Demografiska projektionen . Näringslivsprognosan Prognos 0 Alternativ 2

0 100 1_|__J

Figur 2. Folkmängdsutvecklingen länsvis 1968—1980 enligt olika beräkningar. Utvecklingen har för varje län satts i relation till den utveckling som antagits för hela riket enligt de fyra beräkningarna, dvs. respektive riksutveckling har indexvärdet 100.

5 Diskussion av prognosmetodiken och det fortsatta

arbetet

Samtliga de prognoser som presenterats i det föregående tjänar det syftet att de skall bilda underlag för den regionala planering— en. Det kan emellertid sägas att ingen av dem har fått den idealiska utformningen för detta syfte. I en planeringsmodell önskar man kunna avläsa effekten av olika åtgär- der, eller omvänt vilka åtgärder som måste vidtagas för att vissa mål skall kunna upp- fyllas. I tekniska termer kan åtgärderna be- nämnas handlingsparametrar och det gäller då att studera antingen de olika värden man får på de övriga variablerna i model- len beroende på de värden som åsätts hand- lingsparametrarna eller vilket värde hand- lingsparametrarna måste ha för att ett mål- värde skall uppnås på de övriga variabler- na.

En sådan modellutformning fordrar emel- lertid en ingående kunskap om både olika åtgärders inbördes samband och de sam- band som finns dem sinsemellan och mel- lan övriga variabler. Som exempel på pro— blemen kan nämnas att man vad gäller 10- kaliseringspolitiken inte bara skall kunna mäta de direkta effekterna utan även de indirekta. Härtill kommer att man vid en bedömning av sysselsättningsutvecklingen in- te kan bortse ifrån de förändringar som sker vid sidan av och oberoende av en eventuell lokaliseringspolitik.

En annan fråga som hör till en diskussion av prognosmetodiken gäller för vilken typ av beslutsfattare prognoserna utarbetas. De

prognoser som refererats här har i princip utarbetats för de organ som har medel att åtminstone i någon mån styra befolknings— utvecklingen. Om en sådan styrning sedan också sker, kan de inte utan vidare använ- das för annan planering, som inte i sig påverkar befolkningsutvecklingen. För skol— planeringen t. ex. behövs ett underlag som ger en regelrätt prognos över antalet ung— domar i de relevanta åldersgrupperna.

En ytterligare komplikation för prognos- arbetet är att beslutsfattarna är relativt många och splittrade i den meningen att åtgärderna inte alltid är samordnade, trots att effekterna har inbördes samband.

Ingen av de två beräkningar som på ARPs initiativ utarbetats inom SCB, dvs. den de- mografiska projektionen och näringslivspro- gnosen har fått en sådan utformning att de kan sägas vara ett lätthanterligt instrument för planeringen av den regionala befolk— ningsutvecklingen. Grundförutsättningen för dem båda är att de visar befolkningsutveck— lingen regionalt inom en given ram för hela rikets framtida befolkning och denna förut- sättning bör gälla även vid vidareutveck- Iingen av prognosarbetet. Skillnaden dem emellan är i princip och kortfattat uttryckt att medan i den demografiska projektionen de framtida flyttningarna baseras på det un— der 1960—1965 observerade flyttnings- mönstret, så byggs flyttningsantagandena i näringslivsprognosen upp via antaganden om den regionala sysselsättningsutveckling—

en. Dessa antaganden bygger i sin tur på bedömningar av den framtida sysselsätt— ningsutvecklingen i olika näringsgrenar för riket totalt utifrån långtidsutredningens ma- terial, men därtill fogas ett element av trendframskrivning genom att de regionala omfördelningar inom varje näringsgren som observerats mellan 1960 och 1965 extrapo- leras.

Det övriga arbete som pågått inom ERU samt erfarenheterna från de gjorda prognos— beräkningarna bör kunna bilda underlag för ett fortsatt utvecklingsarbetc. Det torde emellertid vara svårt att få fram strikta pla- neringsmodeller som avspeglar problemen kring den regionala befolkningsutveckling— en. Handlingsparametrarna är svåra att renodla och därtill kommer svårigheten att skatta deras effekter på befolkningsutveck- lingen. En praktisk lösning är emellertid att utforma beräkningarna med alternativa antaganden för att därigenom få en käns— lighetsanalys av beräkningsteknikens effek— ter. Materialet från det övriga BRU-arbetet torde även kunna användas som underlag för en utveckling av en modell för antagan- dena av de regionala omfördelningarna av sysselsättningen.

För bedömningarna av sysselsättningsut— vecklingen på det regionala planet med den teknik som använts i näringslivsprognosen fordras ett relativt disaggregerat material över näringsgrenarnas framtida sysselsätt- ningsutveckling. Här kommer man i kon- flikt med principerna för långtidsbedöm- ningar. Då osäkerhetsmarginalerna vidgas vid längre tidsperspektiv, har man i lång- tidsutredningarna valt tekniken att minska specifikationsgraden då tidshorisonten för- längs. På flera håll, bl.a. för industriut- vecklingen finns emellertid i industribilagan till 1965 års långtidsutredning bedömningar av produktionsutvecklingen i olika bran- scher även under 1970-talet. Detta har ut— gjort underlag tillsammans med produktivi— tetsantaganden för de uppskattningar som gjorts av sysselsättningsutvecklingen bransch- vis för hela riket i näringslivsprognosen. Det vore emellertid önskvärt om man i långtidsutredningarna gjorde mer detaljerade

bedömningar för en längre tidsperiod än fem år, då antagandena om produktivitets— utvecklingen bör göras i en samlad analys av utrymmet för investeringar, konsumtion m. m.

Vidare bör flyttningarna studeras mer in- gående för att få en mer realistisk modell. I näringslivsprognosen har relativt schablon— artade antaganden använts för att så att sä- ga översätta flyttande arbetskraft i flyttan— de befolkning. Samtliga flyttande oavsett vilket län de kommer ifrån har t.ex. sam- ma åldersfördelning. Dämied knyter man inte an till den åldersfördelning som råder i utflyttningsområdena, vilket modelltek- niskt är en brist. Migrationens omfördelande nettoeffekter i förhållande till de i statisti- ken registrerade bruttoströmmarna av flytt- ningsrörelser måste också ägnas ökad upp— märksamhet.

Det fortsatta prognosarbetet måste utföras i intim kontakt mellan konsumenter och pro- ducenter, så att tekniken kan utformas för de användningsområden som prognoserna skall ha.

Näringsgrensdata från 1970 års folkräk- ning kommer inte att föreligga ännu på fle- ra år. Det finns dock skäl att långt tidigare återuppta metodutvecklingsarbetet.

Tills vidare får det anses vara väsentligt att utformningen av en regional prognosmo- dell bibehålles så pass enkel och överskåd- lig att den relativt lätt medger alternativa överslagskalkyler och bedömningar. Osäker- heten inte minst beträffande källtekniska förutsättningar synes än så länge vara så stor att en alltför komplicerad prognosmo- dell tyvärr inte kan rekommenderas såsom uteslutande arbetsalternativ.

Käll— och litteraturförteckning

ARP (Arbetsgruppen för Regionala Prognoser inom ERU), Protokoll och promemorior 1966— 1969 (stencilerade). Bevölkemngsprognose, Die regionale —. Metho- den und Probleme. Forschungs- und Sitzungsbe- richte der Akademie fiir Raumforschung und Landesplanung, Band XXIX. Raum und Bevöl- kerung 4. Hannover 1965.

Godlund, Sven, Befolkning — regionsjukhus — resmöjligheter _ regioner.

(Bilaga IV till Regionsjukvården, riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård, SOU 1958: 26). Meddelanden från Lunds Universitets Geogra- fiska Institution, Avhandlingar 34. Stockholm 1958. Gulbrandsen, Odzl, Sveriges befolkning 1975. En prognos för regioner och bebyggelsetyper. Industriens Utredningsinstitut. Stencil. Stockholm 1960. Gulbramlsen. 0ch, Sveriges befolkning 1980. Prognos för regioner och bebyggelsetyper. Stencil, 1963. Länsplanering 1967, Redogörelse utarbetad in- om inrikesdepartementet, SOU 1969:27. Stockholm 1969. Meddelanden från arbetsmarknadsstyrelsens lo- kaliseringssektion. Olika nummer Under åren 1962—1963, speciellt 1963: 26. Stenciler, Stockholm 1962—1963. Olsson, Rune, Prognoser angående den regio— nala folkmängdsutvecklingen. Aktiv lokaliseringspolitik, Bilaga II, Särskilda utredningar, SOU 1963: 62. Stockholm 1963. Stalislikbehov och statistikproduktion för re- gionala utredningar, SOU 1968: 29. Betänkan- de utgivet av expertgruppen för regional utred— ningsverksamhet (ERU). Stockholm 1968.

Statistiska centralbyrån, Befolkningsframräk— ning för kommunblocken till 1965, 1970, 1975 och 1980. Statistiska meddelanden B 1965120. Stockholm 1965. Statistiska centralbyrån. Befolkningsprojektion för kommunblocken till 1970. 1975. 1980 och 1985, SOS.

Stockholm 1969. Statistiska centralbyrån, Regionala arbetskrafts- och befolkningsförändringar 19604965 med projektion till 1980. Information i prognosfrå- gor 1969: 5. Stockholm 1969. Statistiska centralbyrån, Promemorior från SCB. Nr 10, 1969. (Tabellbilaga till Informa- tion i prognosfrågor 196915, Regionala arbets- krafts- och befolkningsförändringar 1960—1965 med projektion till 1980). Stencil, Stockholm 1969. Sttttsverkspropusitiunen år 1969, Bilaga 13. In- rikesdcpartementet. Avsnitt C. Regional utveck- ling. Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr. 1. Bil. 13. Stockholm 1969.

Thufvesson, Bengt. Synpunkter på den framtida befolkningens storlek i länen. Bilaga 2 i SOU 1967: 23, Ny länsindelning. Stockholm 1967. Widén, Lars, Methodology in Population Pro- jection. A method study applied to conditions in Sweden. Urval, Skriftserie utgiven av statistiska central- byrån, Nummer 2. Stockholm 1969. Åberg, Carl Johan, Samhällsekonomisk pro- gnosteknik. Stockholm 1966.

Det råder bristande jämlikhet mellan olika regioner i Sverige säger ett antal undersökningar som utförts på uppdrag av den av inrikesdepartementet tillsatta Expert- gruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Sex av de elva pågående utredningarna presenteras i denna bok och de har ett gemensamt — de betraktar problemen från hushållens och individernas synpunkt, inte i första hand från näringslivets.

Professor Erik Bylund, Umeå. kanslichef Arne Jakobsson, Hälsingborg, och fil. kand. Torsten Åström, Umeå, behandlar glesbygdsproblematik och prognoser över befolkningsutvecklingen.

Professor Torsten Hägerstrand, Lund, gör ett försök att konstruera vad man kan kalla ett "levbarhetsindex". Han har undersökt tillgången på en del av den service som är väsentlig för människorna både som privatpersoner och som yrkesmänniskor. Han konstaterar sammanfatt- ningsvis: "De ställen, som får allting först, äger allting och ligger alltid före andra i valrikedom. Det finns sedan andra regioner (innehållande tillsammans lika stora befolkningar) som alltid kommer sist och alltid är sämst utrustade." Man kan dock i en önskan att se framåt för människors räkning sträva efter att skapa en mer "rättvis" stadskultur.

Professor Gunnar Törnqvist, Lund, visar i sin redogörelse att antalet befattningar i de bäst betalda yrkena ökat snabbare än sysselsättningen i övrigt samtidigt som en koncentration av de höga befattningarna skett till storstäderna. Förklaringen ligger i att personer i ledande ställning helt enkelt fungerar dåligt, om de inte har kontakt med varandra. En storstads city blir alltså ett slags ”makthavarnas kontorslandskap".

Ambitionen när det gäller att minska klyftan mellan en storstad och övriga regioner bör sättas högt menar ERU-forskarna. Eller som professor Hägerstrand uttrycker saken: "I det rättvisa stadssystemet borde nog operan flytta runt."

' ,. ”i 1 Allmänna Förlaget l