SOU 1970:3
Balanserad regional utveckling : delbetänkande
Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut den 30 juni 1965 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepar- tementet att från och med den 1 juli 1965 inrätta ett expertorgan — benämnt expert- gruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) — för att i anslutning till lokalise- ringsberedningens verksamhet biträda vid uppläggningen av den regionala utrednings- verksamheten. Expertgruppens medverkan skulle särskilt inriktas på uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning och utveck- ling. Den skulle vidare biträda forsknings- beredningen med att samla informationer om och föreslå koordinering av forsknings- verksamheten samt definiera forskningsbe- hov i lokaliseringsfrågor.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 30 juni 1965 som ledamöter i expertgruppen generaldirektör Ingvar Ohlsson, ordförande, byråchef Curt Canarp, professor Sven Godlund, plane- ringschef Erik Höök, filosofie doktor Ru- dolf Meidner samt arkitekt Erik Wirén. Ge- nom beslut den 26 oktober 1967 förordnades sekreterare Bert Ekström samt statssekrete- rare Göte Svensson som ledamöter i expert- gruppen. Genom beslut den 26 september 1969 erhöll Svenson begärt entledigande och tillkallades kanslirådet Bengt Thufvesson att vara ledamot i expertgruppen.
Den 30 juni 1965 förordnade departe— mentschefen kanslirådet Rune Olsson att vara sekreterare åt expertgruppen. Som bi- trädande sekreterare förordnades den 9 juni 1967 byrådirektör Claes Herlitz, den 1 april 1968 lze länsaktuarie Lars-Erik Liljeström samt den 7 maj 1968 fil kand Anders Eng— dahl. I ERU: s kansli ingår även byrådire- tör Gottfrid Heffler. Genom beslut den 18 juli 1969 erhöll Olsson begärt entledigande
och förordnades fil lic Gösta Guteland att vara sekreterare åt expertgruppen. Den se- nare var tidigare ledare för ett av expert- gruppens utredningsprojekt. Den 26 septem- ber 1969 förordnades Olsson att som expert biträda expertgruppen.
Expertgruppens program för initiering och samordning av forskningsprojekt med re- gionala problemställningar har diskuterats i lokaliseringsberedningen. En redogörelse för detta program och de olika utredningspro- jekten lämnas i inledningen till föreliggande materialredovisning.
I expertgruppens uppdrag har icke uttryck- ligen ingått att presentera en samlad utred- ning om regionala frågor. Det har dock under arbetets gång framstått som önskvärt att expertgruppen vid slutet av lokaliserings- politikens femåriga försöksperiod presente- rar tillgängligt material från sin verksamhet och sammanfattar diskussionerna inorn ex- pertgruppen och delresultat av forsknings— projekten i en rapport. Denna är avsedd som bidrag till den information som krävs för 10- kaliseringsdebatt och regionalpolitiska be- slut efter försöksperiodens slut.
Expertgruppen har den 28 november 1969 överlämnat en preliminär version av sitt be- tänkande (In stencil 1969: 5). I den slut- giltiga version, som härmed överlämnas, har i huvudsak redaktionella ändringar utförts.
Stockholm den 30 december 1969
Ingvar Ohlsson
C url Canarp Bert Ekström Sven Godlund Erik Höök Rudolf Meidner Bengt Thufvesson Erik Wirén /Gösta Guteland
" "" "|." "
.M . * '.'t ' : ' ..' "'_'"?
II.—l
' uapmm_ ...å-'.- i-ri'u'tsi'ttrrw.. . Hmm ill & - »
'Mniobr- Jur !. w- ' -=.
>i J'f' ” " IN..'
_ ._._ '.|,'”r|—'|Qrp*l|l.rin:. .iz-ii .gu'.
. .. ||'||*||_|.||.||I||£||_||_'..r'.',1'”påtd Mgluill... ' '|' " ' l , ' '_Msnjöl rl'JIL: m".
_ dämma-alu».-
_ '_' o.., '-i mmm: -- -
| |__| ABO a...—mir! -
, . —'. | ||, __ —'=.:*T*'. -. nj-ad'mät '.'Lä'mm; _? " . .,... ”'.'” ., "fu.— maken-m ' arabiskt. ll- -"
mhz—'|' nm"- ,. ' Timmarna-* - P. uti-JL) .' - " . | .. | |||. |" _| — |) ..quvl'”
_|_—|-,-'*|':|"-' lh" ,—1 ':,n "'i'" .rElthu ('n-”
_|.. !. Jul :;leIL-ll hill '
'_' 'In | 7 || *..._ |_'|._ ""||y.. |||..i.|.' "J-
iq"'|'| '|'H | ..' .. :l'uäå
i
"| '.. . "J,"-
_|.|||_u_|||_._||'|||||| ' |||,| _,..._ .. ||| | Q'|n' ||..||._||-||' |, =||' | ',,l'ådll—ltll ",**|.'-.'||* ..*'— . .. __ , ||" .
, l." FEI;
_| % * ..,).- ' |.'..' ||."..|_]'|. , ' |]. '.'—..|-|_L'.|..,1.-l " ' _ ill||| ||.|.||| | _ ,. ... | .||_.
_ .U'l' |||:iI-m '|— n:;L, || ,*l*||,||||u, __ __| |_ "it"" l.? 1:11 &!”qu ! ' —" .||||||_ ',"| ' . 't. ' |l||-'||"-|'. 'l| - ”hj-lp".
;. | _ . ». _ lxllåll'ih M:” :| ”|,” __
'--..',.r. |_ ..'x '
2. Hur har den offentliga sektorns regio- nala utveckling påverkats av att lokala, re- gionala eller nationella delar har ökat eller minskat?
3. I vilken utsträckning har den offent— liga sysselsättningsutvecklingen varit korre- lerad med befolkningsutvecklingen? Som huvudkällor i framställningen över sysselsättningsutvecklingen inom de offent— liga tjänsterna används material från folk- räkningama 1960 och 1965. För var och en av de sex delsektorerna och för de offent— liga tjänsterna totalt görs två undersök- ningar. I den första studeras sysselsättnings- utvecklingen med fördelning på riksområ- den, varvid används samma indelning som i avsnitten 1.1 och 1.2. I den andra under- söks sysselsättningsutvecklingen inom sex befolkningsmässigt approximativt lika stora grupper av kommunblock, varvid kommun- blockens folkmängd (nattbefolkningen) av- gör vilken grupp de skall tillhöra. Uppdelningen i kommunblocksgrupper en- ligt nämnda metod görs av följande orsaker. För det första är, som tidigare nämnts, hu- vuddelen av de offentliga tjänsternas loka- lisering beroende av befolkningsunderlaget i omlandet. Härav följer att de delar av de offentliga tjänsterna, som inte är obligato- riska inom varje kommunblock, nämligen de regionala och nationella delarna, framför allt lokaliseras till kommunblock med rela- tivt stor folkmängd. Generellt sett är också
Övre och nedre gräns för
Kommunblocks— folkmängden i ingående grupp kommunblock år 1965 I >615 000 II 107 000—615 000 III 54 000—107 000 IV 29 000— 54 000 V 14 000— 29 000 VI ( 14 000
de regionala och nationella delarnas bety- delse större ju större folkmängden är i ett kommunblock. Genom att särskilja olika stora kommunblock i olika grupper kan man därför få ett grovt mått på de lokala, regio- nala och nationella delarnas sysselsättnings- mässiga betydelse och deras utveckling i oli- ka regioner. För det andra ger uppdelningen möjlighet att studera utvecklingen i regioner med olika expansions- och kontraktionstakt, eftersom folkmängden i landets kommun- block är korrelerad med deras näringsstruk- tur och därmed också deras befolkningsut- veckling. Ett kommunblock med stor andel av befolkningen sysselsatt inom jord- och skogsbruk har t. ex. oftast relativt liten folk- mängd, ett kommunblock med hög urbani- seringsgrad och stora delar av befolkningen sysselsatt med tjänsteproduktion har stor folkmängd osv.
Indelningen överensstämmer inte helt med den indelning i kommunblocksgrupper, som gjorts i de två närmast föregående avsnitten, och som främst var avsedd att visa utveck- lingen av antalet kommunblock i olika stor- leksklasser under en längre tidsperiod. Den här gjorda indelningen i sex befolkningsmäs- sigt lika stora grupper motiveras av att jäm—
förelser mellan grupperna därigenom under- lättas.
Indelningsprinciperna framgår av nedan- stående tabell.
Kommunblocksgrupp I omfattar enbart Stor-Stockholm (Stockholm/ Södertälje A- region utom Nynäshamns och Södertälje kommunblock). Kommunblocksgrupp II in- nehåller Stor-Göteborg (Göteborgs A-region utom Alingsås och Vårgårda kommunblock), Malmö-Lundaregionen (Malmö/ Lund/ Trel- leborgs A-region utom Trelleborgs kommun- block) samt Norrköpings, Uppsala och Öre- bro kommunblock.
Antalet block som ingår i kommunblocks- gruppema samt befolkningsdata för dessa redovisas i tabell 1.3.1. Kommunblocksgrup- perna V och VI innehåller, som där fram- går, över 75 procent av samtliga kommun- block.
För en redogörelse över befolkningsut- vecklingen i riksområden 1960—1965 hänvi— sas till avsnitt 1.2. Tabell 1.2.2 redovisar samma uppgifter för riksområden som ta- bell 1.3.1 för kommunblocksgrupper.
1.3.2 Undervisning
Undervisningen tillhör de sektorer, som har genomgått den kraftigaste expansionen un- der 1960-talet. Av särskild betydelse i regio- nalt sammanhang är att inte endast den 10- kala utan även den regionala och nationella delen har expanderat starkt.
I tabell 1.3.2 redovisas antalet sysselsatta inom undervisningen 1965 och sysselsätt— ningsutvecklingen 1960—1965 i kommun-
Tabell 1.3.1. Befolkningsutvecklingen i kommunblocksgrupper 1960—1965.
Folkmängd 1965
Folkmängdsförändring 1960—1965
Antal Absolut Relativ Andel av abs Kommun- block Riksandel föränd- föränd- förändr. i blocksgrupp 1965 Antal (%) ring ring (%) riket (%) I 1 1 255 850 _ 16,2 + 96 200 +8,3 +35,7 II 5 1 319 840 17,0 +106 430 +8,8 +39,5 III 17 1 317 560 17,0 + 69 450 +5,6 +25,7 IV 34 1 297 050 16,7 + 43 420 +3,5 + 6,1 V 62 1 284 980 16,5 + 5 770 +0,5 +12,1 VI 130 1 289 580 16,6 — 51 500 —3,8 —19,1 Riket 249 7 764 860 100,0 +269 770 +3,6 100,0 46 SOU 1970: 3
block fördelade på storleksgrupper och riks— områden. Av det totala antalet sysselsatta år 1965 fanns 40 procent i kommunblocks- grupperna I och II, dvs. de tre storstadsre— gionerna och de tre största kommunblocken utanför storstadsregionerna. Motsvarande siffra för befolkningen år 1965 var 33 pro— cent vilket framgår av tabell 1.3.1. Skillna- den beror i första hand på att den nationella delen av undervisningen (universitets- och högskoleundcrvisningen) var koncentrerad till de två högsta kommunblocksgrupperna.1 Antalet undervisningssysselsatta i Stor- Stockholm år 1965 var 45 procent fler än i den befolkningsmässigt ungefär lika stora kommunblocksgrupp VI.
Av riksområdena hade år 1965 endast Stockholms län2 och övre Norrland en av- gjort större andel av rikets undervisnings- sysselsatta än av dess befolkning. För övre Norrlands del kan detta ha flera orsaker. För det första är andelen barn i skolåldern relativt hög i Västerbottens och Norrbottens län. Vidare är elevantalet i klasserna jämfö- relsevis lågt i övre Norrland på grund av områdets glesbygdskaraktär och resavstån- den mellan elevernas bostadsorter och skol- orter. Förmodligen gör sig för övre Norr- lands del också en eftersläpningseffekt gäl- lande på grund av den snabba folkminsk- ningen där under senare år. Av övriga riks— områden var sysselsättningsandelarna inom Malmöhus och Göteborgs och Bohus län inte påtagligt större än befolkningsandelar- na, trots att dessa regioner innehåller bety- dande andelar av landets universitets- och högskoleväsen. Övriga Götaland hade ge- nomgående en avgjort lägre sysselsättnings- andel än befolkningsandel.
Antalet sysselsatta inom undervisningssek- tom ökade kraftigt mellan 1960 och 1965 i samtliga i redovisningen ingående kom— munblocksgrupper. Ökningen var i absoluta tal betydligt större i de högre grupperna än i de lägre, beroende på att de förra var be- folkningsmässigt mer expansiva och inne- höll avsevärt större regionala och nationel- la andelar än de senare. Relativt sett var emellertid sysselsättningsökningen ungefär likformig i kommunblocksgrupperna I, III
och IV, trots olikheterna i fråga om bc- folkningsutveckling. Den mycket snabba sysselsättningsökningen inom kommun- blocksgrupp II förklaras till största delen av, att den nationellt bestämda undervis- ningen i universitetsstäderna expanderade starkt mellan 1960 och 1965. Anmärknings— värt är, att kommunblocksgrupp VI, vars folkmängd minskade med drygt 50 000 eller 3,8 procent mellan 1960 och 1965, hade en absolut ökning av antalet undervisningssys- selsatta med närmare 2500 och en relativ ökning med nära 15 procent. Orsaken till denna ökning måste vara en kraftig generell standardförbättring inom främst den lokalt bestämda undervisningen. Genomgående vi- sar således befolkningsutvecklingen avsevärt större regionala olikheter än sysselsättnings- utvecklingen inom undervisningssektorn. De två högsta kommunblocksgruppernas andel av den totala befolkningsökningen i landet var t. ex. drygt 75 procent, medan deras an- del av sysselsättningsökningen inom under- visningen var knappt 47 procent.
Även samtliga riksområden Visar en kraf- tig ökning av antalet undervisningssyssel- satta. Stockholms läns ökning var i absoluta tal avsevärt större än i övriga riksområden, men dess relativa ökning var inte nämnvärt större än i Götaland och övriga Svealand. Även de riksområden som hade folkminsk- ning mellan 1960 och 1965, visar en bety— dande ökning. Västra Svealand och Norr- land, som vidkändes folkminskning med to- talt nära 30 000 personer mellan 1960 och 1965 hade sålunda under samma period en sysselsättningsökning inom undervisningen med över 6 000 personer.
Ett av de mest utmärkande dragen inom undervisningsområdet under de senaste åren är den synnerligen snabba expansionen in- om det frivilliga skolväsendet, dvs. i huvud- sak gymnasie—, fackskole-, yrkesskole— och vuxenutbildningen. Till skillnad från det obligatoriska skolväsendet är dessa skolfor-
1 Med höga respektive låga kommunblocks- grupper avses i fortsättningen sådana grupper, vilka innehåller kommunblock med höga res- pektive låga befolkningstal. " Med Stockholms län avses i fortsättningen i detta avsnitt AB län.
Tabell 1.3.2. Sysselsättningsutvecklingen inom undervisning i kommunblocksgrupper och
riksområden 1960—1965 .
Sysselsatta 1965
Sysselsåttningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%)
Kommunblocksgrupp
I 28 190 19,6 + 6 870 +32,2 21,5 II 29 290 20,4 + 8 090 +38,1 25,4 III 23 350 16,2 + 5 520 +31,0 17,3 IV 22 490 15,7 + 5 050 +29,0 15,9 V 20 810 14,5 + 3 860 +22,8 12,1 VI 19 510 13,6 + 2 490 +14,6 7,8 Riksområde AB 30 200 21,0 + 7 350 +32,2 23,0 0 11 930 8,3 + 2 930 +32 6 9,2 M 12 860 9,0 + 3 180 +32,9 10,0 C, D, U, T, E 24 920 17,4 + 5 980 +31,5 18,7 1, H, F, G, K, L 17 700 12,3 + 3 700 +26,4 11,6 R, P, N 12 260 8,5 + 2 700 +28,3 8,5 S, W, X 14 520 10,1 + 2 660 +22,4 8,4 Y, Z 7 750 5,4 + 1 110 + 16,7 3,5 AC, BD 11 500 8,0 + 2 270 +24,6 7,1 Riket 143 640 100,0 +31 880 +28,5 100,0
mer till största delen regionalt bestämda, dvs. deras upptagningsområde är vanligen större än ett kommunblock. Stora delar av yrkesskoleundervisningen är dock fortfaran- de lokalt bestämda; antalet yrkesskolor i landet är f.n. omkring 500. Vidare tillhör betydande delar av vuxenutbildningen den nationella delen av undervisningen. I tabell 1.3.3 redovisas elevutvecklingen inom gym- nasie-, fackskole- och yrkesskoleväsendet från och med år 1946. Som framgår av tabellen beräknas antalet elever i dessa skolor mer än åttadubblas under 25-års- perioden 1946—1 971.
Den snabba expansionen av den re-
gionalt bestämda delen av undervisningen har gått jämsides med betydande organisa- toriska förändringar. Planeringen är inrik- tad på att koncentrera undervisningsresur- serna på ett sådant sätt, att varje gymna- sieort får en relativt fullständig uppsätt- ning studielinjer och ämnesgrupper. Den nya mellanskola, som kommer att inrättas från och med 1/7 1971 och som f. n. är un- der uppbyggnad, kommer sålunda att inne- hålla fullständigt gymnasium, fackskola och yrkesskola. Som framgår av tabell 1.3.3 har antalet gymnasieorter varit i stort sett konstant under 1960-talet, trots att antalet elever under denna tid har ungefär fördubb-
Tabell 1.3.3. Antalet gymnasieorter och elever i gymnasium, fackskola och yrkesskola 1964—-
1971 . Elever (1 OOO-tal) Antal gym-
År nasieorter Gymnasium Fackskola Yrkesskola Summa Index 1 946 62 1 8 8 26 100 1951 26 10 36 138 1956 93 39 19 58 223 1961 124 75 49 124 477 1966 124 105 17 70 192 738 1969 124 105 34 73 212 815 1971 126 107 45 74 226 869
Källor: SOU 1963: 42 och skolöverstyrelsens beräkningar.
Diagram 1.3.1. Antal närvarande studeran- de vid universitet och högskolor i olika re- gioner 1962—1967 (höstterm nerna respek- tive år).
Antal studerande 1000-tal
35 — ' Stockholm
30— 25—
20—
/ I Lund 1! Uppsala ff , Göteborg . f
15— ,! ,, / _/ / / / l/ & _, 10— , f(I/', V/ 5— , Umeå i ,/ * ,f' Linköpin 766 E ,' vara 9 445 __r/ Öre ro 901 ___-" , / Karlstad 432
. Tlf 1962 63 64 65 66 67
Källor: Statistiska Meddelanden U 196714. U 1968: 5 och U 1968: 17.
lats. För 1970-talet föreligger f.n. enligt uppgift från skolöverstyrelsen planer på en mycket måttlig utökning av antalet gymna- sieorter.
För närvarande utgör andelen 16-åring- ar i gymnasieskola (gymnasium, fackskola eller yrkesskola) cirka 85 procent av anta- let 16-åringar i landet. Eftersom på sikt i det närmaste samtliga ungdomar enligt fö- religgande beräkningar kommer att gå vi- dare till fortsatt utbildning efter grundsko- lan, är det sannolikt, att gymnasieskolan i framtiden kommer att få ökad betydelse för hushållens och företagens lokaliserings- val. Till en sådan utveckling kan bidraga, att yrkesskoleundervisningen enligt aktuella planer allt mer skall koncentreras till gym—
nasieskolorna.
Antalet närvarande studerande vid univer- sitet och högskolor, dvs. den nationellt be- stämda delen av undervisningssektom, öka- de enligt statistiska centralbyråns beräkning- ar från drygt 45 000 år 1962 till cirka 98 000 år 1967. Ökningen skedde till största delen vid universiteten och högskolorna i Stock- holm, Malmö—Lund, Göteborg och Upp- sala, vilkas andelar av nettotillskottet var respektive 34 procent, 22 procent, 17 pro- cent och 14 procent. Övriga regioner hade tillsammans 13 procent av ökningen. Stock- holm har sedan länge haft det klart största antalet elever och utbildningslinjer. Elev- utvecklingen inom de olika regionerna redo— visas i diagram 1.3.1.
Ett utmärkande och för den framtida näringslivs- och befolkningsutvecklingen be- tydelsefullt drag inom den nationella delen av undervisningen är att antalet universitets— orter har ökat väsentligt sedan slutet av 1950-talet. Umeå universitet tillväxer i acce- lererande takt (se diagram 1.3.1) och hade år 1967 nära 5 000 studerande. Vidare in- rättades hösten 1967 universitetsfilialer i Lin- köping, Växjö, Örebro och Karlstad med utbildning inom humanistisk och samhälls- vetenskaplig samt i Linköping även natur- vetenskaplig fakultet. Utbyggnad av dessa filialer pågår. Antalet registrerade studeran- de vid dem var vt 1969 cirka 3 500.
1.3.3 Hälso- och sjukvård
Vid sidan av undervisningen är hälso- och sjukvården den del av den offentliga sek- torn, som har haft den kraftigaste absoluta sysselsättningstillväxten under 1960-talet. Till skillnad från undervisningen är huvud- delen av hälso- och sjukvårdens lokalise- ring regionalt bestämd, eftersom dess tjäns— ter huvudsakligen produceras i större sjuk- vårdsinrättningar med relativt stora upp- tagningsområden. Den övervägande delen av tillväxten inom sjukvården har också skett inom denna regionalt bestämda del.
Som framgår av tabell 1.3.4 var antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården år 1965 lägre i kommunblocksgrupp I (Stor- Stockholm) än i de tre därnäst följande
kommunblocksgrupperna. I den lägsta kom- munblocksgruppen, som innehåller över hälften av landets samtliga kommunblock, var sysselsättningsandelen påfallande låg. Detta förklaras av att den öppna hälso- och sjukvården har relativt liten sysselsätt- ningsmässig betydelse i Sverige.
Även om de kommunblocksgrupper, vil- ka innehåller medelstora kommunblock, ha- de ett något större antal sysselsatta inom hälso— och sjukvården än Stor-Stockholm, var storstadslänens andelar av de sysselsat- ta inom denna sektor större än vad som motiveras av deras befolkningsandelar. Stockholms, Göteborgs- och Bohus samt Malmöhus läns andelar av de sysselsatta i riket inom hälso- och sjukvård år 1965 var således respektive 19,6 procent, 9,7 pro- cent och 10,9 procent, medan befolknings- andelarna var 17,8 procent för Stockholms län och vardera 8,7 procent för Göteborgs- och Bohus och Malmöhus län. Övriga riks- områden utom mellersta Norrland hade en lägre sysselsättningsandel än befolkningsan- del.
Sysselsättningsutvecklingen inom hälso- och sjukvården 1960—1965 kännetecknas av en mycket kraftig expansion i samtliga
kommunblocksgrupper. I motsats till ut- vecklingen inom undervisningssektorn var expansionen i absoluta tal lika kraftig i lägre grupper som i högre. Trots att så- lunda grupp V hade en folkökning med en- dast 0,5 procent mellan 1960 och 1965 öka- de antalet hälso- och sjukvårdssysselsatta in— om denna grupp i det närmaste lika kraf- tigt som i grupp 1. Grupp IV hade en av— sevärt kraftigare absolut sysselsättningsök- ning än grupp I. Den relativa ökningen var större i lägre kommunblocksgrupper än i högre, trots att motsatsen gällde för bc- folkningsutvecklingen i dessa grupper. Sys- selsättningsökningen inom kommunblocks- grupp VI var dock mindre än i de flesta av de övriga grupperna, men ändå procen- tuellt sett större än i grupp I. En mycket kraftig förbättring i standarden för sjuk- husvård i de mindre regionerna måste ses som huvudorsak till denna utveckling. Utvecklingen inom de olika riksområde- na framhäver ytterligare tendensen till rumslig utspridning av hälso- och sjukvår- den. Västra Svealand och Norrland, vilkas folkminskning mellan 1960 och 1965 upp- gick till 1,7 procent, hade under denna tid en ökning av antalet hälso- och sjukvårds—
Tabell 1.3.4. Sysselsättningsutvecklingen inom hälso- och sjukvård i kommunblocksgrupper och riksområden 1960—1965.
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsföråndring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%) Kommunblocksgrupp I 27 760 18,1 + 5 000 +22,0 14,7 11 34 490 22,5 + 7 840 +29,5 23,0 III 30 120 19,6 + 6 860 +29,5 20,1 IV 28 200 18,4 + 7 180 +34,1 21,0 V 21 060 13,7 + 4 890 +30,2 14,3 VI 11 870 7,7 + 2 340 +24 6 6,9 Riksområde AB 30 140 19,6 + 5 720 +23,4 16,7 0 14 920 9,7 + 3 530 +31,0 10,3 M 16 660 10,9 + 3 430 +26,0 10,1 C, D, U, T, E 25 370 16,5 + 6 480 +34,3 19,0 1, H, F, G, K, L 20 450 13,3 + 4 090 +25,0 12,0 R, P, N 14 310 9,3 + 3 860 +36,9 11,3 S, W, X 14 390 9,4 + 3 200 +28,7 9,4 Y, Z 8 090 5,3 + 1 590 +24,5 4,7 AC, BD 9 170 6,0 + 2 210 +31,7 6,5 Riket 153 500 100,0 +34 110 +28,6 100,0 50 SOU 1970: 3
Diagram 1.3.2 Beräknad utveckling av tjäns- ter för läkare och sjukvårkspersonal i lands- delar 1966—70 enligt RUPRO 67.
Antal tjänster 1000-tal / A,B 14— // . c D u T E / "I 1 ! 7 ! 12 + , I/I / I , ' 10 —/ / |,H,F,G,K_L / s —/ . o s,w,x *R,P,N ___ AC,BD 4 —_ __ , +”; ;" Y,Z d', 2—
1956 67 68 69 70
sysselsatta med 7000 personer eller 28,4 procent. Den procentuella ökningen inom dessa regioner var därmed lika kraftig som den genomsnittliga för riket och kraftigare än t.ex. ökningen inom Stockholms och Malmöhus län.
På initiativ av Socialstyrelsen gjordes un— der år 1967 en undersökning inom lands- tingen av den planerade utbyggnaden av hälso— och sjukvården till och med år 1970. Undersökningen, kallad RUPRO 67 (Rul- lande prognosundersökning 1967), berör bl.a. den av sjukvårdshuvudmännen pla— nerade utvecklingen av antalet tjänster in- om den öppna och slutna hälso- och sjuk- vården i landstingsområdena.1 Några av de viktigaste resultaten av undersökningen sam- manfattas i diagrammen 1.3.2 och 1.3.3.
Som framgår av diagrammen fortsätter den snabba expansionen inom hälso- och sjukvården. Samtliga riksområden kalkyle- ras få betydande tillskott av tjänster för läkare och sjukvårdspersonal. Den relativa
ökningen visar samma bild för perioden 1966—1970 som för perioden 1960—1965. Storstadsregionernas ökning planeras sålun- da inte bli kraftigare än övriga riksområ- dens. Skogslänen får enligt planerna en lika stark procentuell ökning som den genom- snittliga för riket, vilken är drygt 25 pro- cent. Övre Norrlands expansion är dock mindre stark, nämligen drygt 11 procent.
Den övervägande delen av nytillskottet av antalet tjänster inom hälso- och sjuk- vården planeras enligt RUPRO tillfalla den öppna och slutna sjukhusvården. Endast 9,5 procent av det beräknade antalet nya tjäns- ter mellan 1966 och 1970 kommer enligt planerna att tillfalla den öppna vården utanför sjukhusen. Den regionala delen av hälso- och sjukvården kommer alltså san— nolikt även i framtiden att tillväxa avse- värt snabbare än den lokala delen.
1 Inom Socialstyrelsen sammanställs f. n. en liknande undersökning (RUPRO 69), som avser landstingens utbyggnadsplaner till och med år 1975.
Diagram 1.3.3 Beräknad utveckling av tjäns- ter i sjukhusvård och öppen vård 1966—80 enligt RUPRO 67.
Antal tjänster 1000-tal
gjutning %ch 140— oppen v '
130—
120—/ x" ' I
110— ['
Sjukhusvård
100—
50—
20— . _. ___ öppen vård IO— '
1966 67 68 69 70
1.3.4 Socialvård
I socialvården ingår som huvudkomponen- ter åldringsvården, barnstugorna och dag- hemmen, ungdomsvårdsskolorna, nykter- hetsvården och den sociala hemhjälpen. Den övervägande delen av socialvården har primärkommunerna som huvudmän och till- hör den lokala delen av de offentliga tjäns- terna. Vissa ungdomsvårdsskolor och in- rättningar för nykterhetsvård m.m. bör dock hänföras till de regionala och natio- nella delarna.
Antalet sysselsatta i kommunblocksgrup- per och riksområden år 1965 samt syssel- sättningsutvecklingen 1960—1965 inom so- cialvården redovisas i tabell 1.3.5. Totala antalet sysselsatta inom socialvården år 1965 var cirka en tredjedel av antalet in- om hälso- och sjukvård. De högre kom- munblocksgrupperna visar genomgående högre siffror än de lägre grupperna. Sär- skilt höga är Stor-Stockholms siffror; anta- let sysselsatta var där är 1965 nära 12 500, dvs. drygt 5 000 fler än i kommunblocks- grupp VI. Av riksområdena var det en- dast östra Svealand inklusive Stockholms län samt Östergötlands län som hade en lägre befolkningsandel än andel sysselsatta inom socialvård.
Sysselsättningsutvecklingen mellan 1960 och 1965 inom socialvården visar en myc- ket kraftig ökning; procentuellt sett är den utan jämförelse snabbast inom hela den offentliga tjänstesektorn. Ett anmärknings— värt drag är, att de lägre kommunblocks- grupperna hade en avsevärt snabbare ök- ning än de högre. Den befolkningsmässigt föga expansiva kommunblocksgrupp V och den kontraktiva kommunblocksgrupp VI hade sålunda en ökning med respektive 65,2 procent och 56,8 procent, medan de två högsta kommunblocksgruppernas ökning var respektive 37,2 procent och 39,5 procent. I absoluta tal var ökningen något större i kommunblocksgrupp I än i övriga grupper, vilka hade en i stort sett likartad absolut ökning.
Ojämnheten i den procentuella sysselsätt- ningsökningen inom socialvården framträ- der också vid studium av utvecklingen i
riksområdena. De befolkningsmässigt starkt expansiva storstadslänen hade här tillsam- mans en ökning, som var avsevärt mindre än riksgenomsnittet, nämligen omkring 36 procent, medan övriga riksområden hade en ökning med omkring 60 procent. Västra Svealand samt nedre och övre Norrland ha- de den kraftigaste expansionen.
1.3.5 Kommunal förvaltning Inom den kommunala förvaltningen kan man särskilja en lokal del, nämligen den primärkommunala förvaltningen och en re- gional del, den landstingskommunala för- valtningen. De viktigaste komponenterna in- om den förstnämnda är allmän lokal för- valtning, fastighetsförvaltning och bostads- försörjning, stadsbyggnad, gatu- och park- förvaltning samt verksamhet inom området sport och friluftsliv. Inom landstingen är sjukvårdsförvaltningen den utan jämförel- se mest betydande förvaltningsgrenen. Av tabell 1.3.6 framgår bl. a., att antalet sysselsatta inom den kommunala förvalt- ningen år 1965 var drygt 28 000, eller något över hälften av antalet inom socialvården. Ett generellt drag är att antalet sysselsat— ta var större i högre kommunblocksgrup- per än i lägre; antalet var t. ex. i grupp II nära dubbelt så stort som i grupp VI. Stor- Stockholms andel var betydligt större än dess andel av befolkningen i riket. En vä- sentlig förklaring till dessa olikheter är, att den regionala andelen av den kommunala förvaltningen, dvs. landstingsförvaltningen, är koncentrerad till residensstäderna och därmed också till de högre kommunblocks- grupperna. Sysselsättningssituationen inom den kom- munala förvaltningen i riksområdena år 1965 visar få anmärkningsvärda drag om man jämför med förhållandena i kommun- blocksgrupperna. De riksområden, som ha- de en stor del av sin befolkning bosatt i kommunblock med hög befolkningstäthet, hade således en högre andel sysselsatta in- om kommunal förvaltning än vad som var motiverat av deras befolkningsandel. Mal— möhus län utgjorde emellertid här ett un- dantag.
Bilden blir emellertid delvis en annan om
Tabell 1.3.5. Sysselsättningsutvecklingen inom socialvård i kommunblocksgrupper och riks- områden 1960—1965.
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%)
Kommunblocksgrupp
I 12 490 23,9 + 3 380 +37,2 19,8 II 9140 17,5 + 2 580 +39,5 15,1 III 8 090 15,5 + 2 850 +54,4 16,7 IV 7 520 14,4 + 2 610 +53,0 15,2 V 7 550 14,5 + 2 980 +65,2 17,4 VI 7 440 14,2 + 2 700 + 56,8 15,8 Riksområde AB 13 290 25,4 + 3 600 +37,1 21,1 0 3 800 7,3 + 720 +23,4 4,2 M 4410 8,5 + 1 360 +44,5 7,9 C, D, U, T, E 9 210 17,6 + 3 400 +58,5 19,9 1, H, F, G, K, L 6 330 12,1 + 2 360 +59,4 13,8 R, P, N 5 180 9,9 + 1 890 +57,5 11,0 S, W, X 5 300 10,2 + 2 050 +63,2 12,0 Y, Z 2 500 4,8 + 870 +53,3 5,1 AC, BD 2 210 4,2 + 850 +62,7 5,0 Riket 52 230 100,0 + 17 100 +48,7 100,0
man betraktar utvecklingen mellan 1960 och 1965. Den absoluta ökningen, som totalt uppgick till knappt 6400 sysselsatta, var här visserligen större i högre kommun— blocksgrupper än i lägre, men det omvän-
Tabell 1.3.6. Sysselsättningsutvecklingen inom per och riksområden 1960—1965.
da förhållandet gällde för den relativa ök- ningen. Den lägsta kommunblocksgruppen ökade här med över 38 procent, dvs. om- kring 15 procentenheter mer än den högsta gruppen. Av riksområdena var Norrlands
kommunal förvaltning i kommunblocksgrup-
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd— föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%) Kommunblocksgrupp I 7 230 25,2 +1 380 +23,5 21,6 II 5 370 18,6 +1 100 +25,9 17,4 III 5 070 17,6 +1 100 +27,6 17,3 IV 4 350 15,1 + 970 +28,6 15,2 V 3 690 12,8 + 950 +34,7 15,0 VI 3 080 10,7 + 860 +38,9 13,5 Riksområde AB 7 740 26,9 +1 570 +25,3 24,8 0 2 650 9,3 + 440 +19,2 6,9 M 2 330 8,1 + 550 +29,8 8,6 C, D, U, T, E 4 900 17,1 +1 410 +39,8 22,1 I, H, F, G, K, L 3 320 11,6 + 860 +34,2 13,5 R, P, N 2 280 7,9 + 510 +28,6 8,2 S, W, X 2 660 9,3 + 600 +28,6 9,5 Y, Z 1 290 4,5 + 250 +22,8 3,9 AC, BD 1 620 5,3 + 170 +11,3 2,5 Riket 28 790 100,0 +6 360 +28,3 100,0 SOU 1970: 3 53
och västra Svealands ökning i det närmas- te lika kraftig som storstadslänens, men långsammare än inom de övriga riksområ- dena. Skogslänens ökning uppgick i absolu- ta tal till drygt 1000 sysselsatta, dvs. 16 procent av den totala ökningen.
1.3.6 Statlig förvaltning
Den statliga förvaltningen intar en särställ- ning bland de offentliga tjänsterna därige- nom att dess nationella del, den centrala statliga förvaltningen, i det närmaste helt är lokaliserad till Stockholmsregionen. Eftersom den centrala förvaltningen för- utom direkta sysselsättningsmässiga effekter även har utomordentligt stor betydelse för företagssektorns (och i viss mån även hus- hållssektorns) lokaliseringsval har dess ut- veckling utövat stort inflytande på Stock- holmsregionens utveckling. Ytterligare ett utmärkande och för den regionala närings- livs— och befolkningsutvecklingen väsentligt drag i den statliga förvaltningens struktur är, att dess regionala del, särskilt länssty- relserna och länsnämnderna, främst är loka- liserad till länens residensstäder.
I tabell 1.3.7 redovisas sysselsättnings- data för 1965 och utvecklingen 1960— 1965 inom den statliga förvaltningen utom rättsväsendet. Som framgår av tabellen var år 1965 drygt 42 procent av hela den stat- liga förvaltningen, däribland som nämnts praktiskt taget hela den nationella delen, lokaliserad till Stor-Stockholm. De två lägs- ta kommunblocksgrupperna hade ett be- tydligt lägre antal sysselsatta än de högre grupperna, vilket antyder att huvuddelen av den regionala statliga förvaltningen är 10- kaliserad till relativt stora orter.
Skillnaden mellan Stockholmsregionen och övriga regioner framträder ännu klara- re om man betraktar sysselsättningsförhål- landena i riksområden. Antalet sysselsatta inom statlig förvaltning var sålunda år 1965 i stort sett lika stort i Stockholms län som i övriga Svealand och Götaland tillsam- mans, nämligen knappt 15000. Sysselsätt- ningsandelen var i samtliga riksområden utom Stockholms län lägre än befolknings-
andelen, i mellersta och övre Norrland dock obetydligt lägre.
Av den totala sysselsättningsökningen mellan 1960 och 1965 inom den statliga förvaltningen, drygt 8 500 personer, tillföll 40 procent Stor-Stockholm. Motsvarande procentsiffra för befolkningsökningen var drygt 35 procent. Den relativa sysselsätt— ningsökningen var dock kraftigare i kom- munblocksgrupperna III—V än i Stor- Stockholm. Liknande iakttagelse kan göras för riksområdena. Av dessa var det endast Göteborgs- och Bohus samt Malmöhus län som hade en klart mindre procentuell sys- selsättning inom den statliga förvaltningen än Stockholms län, medan ökningen i de flesta övriga riksområden var betydligt stör— re. Trots att ökningen i västra Götaland var så stor som drygt 46 procent, var emeller- tid den absoluta ökningen där endast en knapp femtedel av ökningen i Stockholms län.
vI tabell 1.3.8 redovisas sysselsättningen inom statlig förvaltning 1965 och syssel- sättningsutvecklingen 1960—1965 med för- delning på tre huvudgrupper, nämligen Stor-Stockholm, kommunblock med resi— densstäder och övriga kommunblock. Det framgår där, att Stor-Stockholm år 1965 ha- de ett något större antal sysselsatta inom statlig förvaltning än övriga residensstads- block tillsammans. Kategorin »övriga kom— munblock» hade endast en dryg femtedel av det totala antalet sysselsatta. Den absolu- ta sysselsättningsökningen 1960—1965 var något större i Stor-Stockholm än i öv- riga residensstadsblock och avsevärt större än i den tredje kategorin. Inom denna var emellertid den relativa ökningen störst.
I publikationen »Tjänstemän i statlig och statsunderstödd verksamhet», tillhörande Sveriges officiella statistik, redovisas bl.a. sysselsättningsutvecklingen inom olika de- lar av den statliga förvaltningen. Diagram 1.3.4 bygger på denna statistik och visar utvecklingen 1961—1967 inom dels den nationella delen av den statliga förvaltning- en, dels de viktigaste områdena inom den regionala delen. Det framgår av diagram- met, att antalet tjänstemän inom den cen-
Tabell 1.3.7. Sysselsättningsutvecklingen inom statlig förvaltning i kommunblocksgrupper och riksområden 1960—1965.
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%)
Kommunblocksgrupp I 14 300 42,6 +3 420 +31,4 40,0 II 4 780 14,3 +1 130 +30,9 13,2 111 5 560 16,6 +1 700 +44,3 20,0
IV 4 620 13,8 +1 340 +40,7 15,6 V 2 670 8,0 + 680 +34,2 8,0 VI 1 590 4,7 + 270 +20,6 3,2 Riksområde AB 14 670 43,8 +3 580 +32,3 41,9 0 2 250 6,7 + 360 + 19,1 4,2 M 2 150 6,4 + 400 +22,8 4,7 C, D, U, T, E 3 250 9,7 +1 070 +49,2 12,5 1, H, F, G, K, L 3120 9,3 + 830 +36,1 9,7 R, P, N 2150 6,4 + 680 +46 4 8,0 S, W, X 2 530 7,6 + 720 +39,8 8,4 Y, Z 1 440 4,3 + 340 +30,9 4,0 AC, BD ] 960 5,8 + 560 +40,0 6,6 Riket 33 520 100,0 +8 540 +34,2 100,0
trala statsförvaltningen (den nationella de- len) har ökat kraftigt, från knappt 11000 år 1961 till drygt 14000 år 1967. Ökning- en skedde nästan uteslutande i Stockholms- regionen.1 Inom den regionala delen öka- de antalet tjänstemän vid länsstyrelserna, länsnämnderna, statens vägverk, tullstaten och den offentliga arbetsförmedlingen till- sammans från cirka 18 000 till drygt 24 000. Ökningen var störst vid länsstyrelserna, där antalet tjänstemän år 1961 var knappt 5 000 och år 1967 drygt 7 000.
Som tidigare nämnts är huvuddelen av den statliga förvaltningen lokaliserad till residensstäderna. Av de i diagram 1.3.4 upptagna regionala verksamhetsgrenama
var sålunda år 1967 länsstyrelsernas och länsnämndernas tjänstemän med relativt obetydliga undantag verksamma i residens- städerna, medan statens vägverk och den offentliga arbetsförmedlingen hade respekti- ve 58 procent och 63 procent av sina tjäns— temän sysselsatta på dessa orter.
1 Ett av de mest väsentliga fallen av utlokali- sering av statlig förvaltning från Stockholms- regionen under de senaste åren torde vara etable- ringen av en filial inom statistiska centralbyrån i Örebro. Denna filial som sysslar enbart med löpande statistikproduktion, hade i slutet av år 1968 närmare 200 anställda. Detta antal beräk- nas emellertid öka väsentligt i samband med folk- och bostadsräkningen i början av 1970- talet. En relativt betydande expansion utanför Stockholmsregionen har även skett inom för- svarets fabriksverk.
Tabell 1.3.8. Sysselsättningsutvecklingen inom statlig förvaltning i Stor-Stockholm, kommun— block med residensstäder och övriga kommunblock 1960—1965.
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%) Stor-Stockholm 14 300 42,6 +3 420 +31,4 40,0 er. residensstadsblock 12 330 36,9 +3 200 +35,0 37,5 Ovr. kommunblock 6 890 20,5 +1 920 +38,7 22,5 Riket 33 520 100,0 + 8 540 + 34,2 100,0
Diagram 1.3.4 Tjänstemän inom central och regional statsförvaltning 1961—1978.
Antal tlänstemön 1000-tll Central statsförvaltning 14— // 12 — // // 10— 8 _ _ Länsstyrelserna I I I få], 6 _ _4" -"'"L—. _ ,, -" /,f * Staten: vägverk ' '/' __,w' Liinmämndnr m m 4— ,— __ Tullctaun __ _.—-—' __-- Den offentliga urbota- _.a"" ___ =" förmedlingen 2 =”"
196162 63 64 65 65 67 Källa: Sveriges officiella statistik.
1.3.7 Försvar
Eftersom försvarets alla delar är avsedda för befolkningen i hela landet och dess lo- kaliseringsmönster är relativt oberoende av regionala befolkningsunderlag, måste det i huvudsak ses som en del av den offentliga sektorn, vars lokalisering bestäms efter na- tionella kriterier. Det lokalt bundna civil- försvaret och hemvärnet kan dock möjligen hänföras till den lokala delen.
Som framgår av tabell 1.3.9 var anta- let sysselsatta inom försvaret år 1965 knappt 44 000. Samtliga kommunblocks- grupper utom den lägsta hade betydande andelar av sysselsättningen, vilket antyder ett relativt starkt decentraliserat lokaliserings- mönster. Stor—Stockholms andel var högst, vilket bl.a. förklaras av att denna region innehåller huvuddelen av försvarets förvalt- ningar.
Betydande skillnader rådde år 1965 i
fråga om försvarets fördelning på riksom- råden. Stockholms län och sydöstra Göta- land hade en avsevärt större andel syssel- satta inom försvaret än andel av befolk- ningen. I mindre utsträckning gäller detta även mellersta och norra Norrland. Göte- borgs- och Bohus och Malmöhus län samt västra Svealand med nedre Norrland hade en påfallande liten andel av de sysselsatta inom försvaret.
Sysselsättningsökningen inom försvaret mellan 1960 och 1965 var i absoluta tal 4 700 personer, vilket motsvarar 12 procent av 1960 års siffror. Ökningen var avse- värt kraftigare i de lägre kommunblocks- gruppema än i de högsta. Antalet sysselsat- ta i kommunblocksgrupp II ökade t. ex. endast med en knapp fjärdedel av ökningen i grupp V och drygt hälften av ökningen i grupp VI. Stor-Stockholm hade en minsk- ning med nära 1 400 sysselsatta.
Av storstadslänen hade endast Malmöhus län ett större antal sysselsatta inom försva— ret år 1965 än år 1960. De östra delarna av Svealand och Götaland hade i övrigt en starkare expansion i absoluta tal än övriga delar av landet. Procentuellt var dock ök- ningen störst i norra Norrland.
1.3.8 Sammanfattning av sysselsättningsut- vecklingen inom de offentliga tjänsterna
Av den tidigare framställningen har fram- gått, att sysselsättningen inom de offentliga tjänsterna har ökat väsentligt under 1960- talet. Expansionen har fortgått i alla de- lar av landet och inom alla typer av kom- munblock, således även i block med litet befolkningsunderlag och kraftig folkminsk- ning. Av särskild betydelse för den regio- nala näringslivs- och befolkningsutveckling- en är, att ökningen av sysselsättningen i stor utsträckning har skett inom de regio- nala och nationella delarna av de offentliga tjänsterna. Detta gäller särskilt undervis- ningen, hälso- och sjukvården och den stat- liga förvaltningen. Den gymnasiala utbild- ningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expansion inte minst inom de medelstora kommunblocken. Tillväxten in-
råden 1960—1965 .
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%)
Kommunblocksgrupp
I 11 150 25,4 —1 370 —11,0 —29,3 II 4 630 10,6 + 360 + 8,3 + 7,6 III 10 300 23,4 +1 530 + 17,4 +32,5 IV 8 080 18,4 +1 950 +31,8 +41,5 V 7 770 17,7 +1 620 +26,3 +34,4 VI 1 990 4,5 + 630 +45,6 +13,3 Riksområde AB 11 600 26,4 —1 370 —10,5 ——29,1 0 2 270 5,2 —— 40 — 1,7 — 0,9 M 1 120 2,5 + 190 +20,3 + 4,0 C, D, U, T, E 6 940 15,8 +1 700 +32,6 +36,3 I, H, F, G, K, L 9 300 21,2 +1 750 +23,1 +37,2 R, P, N 3 910 8,9 + 790 +25,2 +16,8 S, W, X 2 130 4,8 + 260 +l3,9 + 5,5 Y,Z 2 760 6,3 + 440 +18,8 + 9,3 AC, BD 3 890 8,9 + 980 +33,8 +20,9 Riket 43 920 100,0 +4 700 +12,0 100,0
om bl. a. den högre utbildningen och den centrala statsförvaltningen har emellertid också bidragit till en betydande expansion inom stockholmsregionen och de två övriga storstadsregionerna.
Som närmare visas i avsnitt 2.4 har dess- utom flera delsektorer inom den offentliga sektorns lokala och regionala del koncentre- rats väsentligt i rummet under de senaste åren. Detta gäller bl.a. det obligatoriska skolväsendet, polisväsendet, delar av rätts- väsendet och fögderierna.
I tabell 1.3.10 lämnas en översiktlig framställning över sysselsättningen l965'och utvecklingen 1960—1965 inom hela den offentliga tjänstesektorn. I denna ingår, för- utom de tidigare behandlade sex delsekto- rerna, rätts-, polis- och brandväsen samt ve- tenskapliga institutioner, intresse- och ideel- la organisationer, bibliotek och muséer. To- tala antalet sysselsatta år 1965 var, som framgår av tabellen, drygt en halv miljon. Antalet var genomgående avsevärt större i högre kommunblocksgrupper än i lägre. Den lägsta kommunblocksgruppen hade t.ex. endast drygt hälften av antalet sys- selsatta i den näst högsta gruppen. Samtli-
ga riksområden utom Stockholms län och övre Norrland hade en lägre andel syssel- satta inom de offentliga tjänsterna än an- del av befolkningen. Detta gäller även Gö- teborgs- och Bohus samt Malmöhus län. Stockholm hade drygt 130000 eller 25 procent av de sysselsatta, vilket överstiger motsvarande procentsiffra för befolkning- en samma år med 7,4 procentenheter.
Antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna ökade med nära 115000 eller 28,1 procent mellan 1960 och 1965. Trots stora olikheter i fråga om befolkningsut- veckling (jämför tabell 1.3.1) ökade antalet i stort sett lika mycket i de fyra högsta kommunblocksgruppema, nämligen med mellan 21500 och 23500 personer. Den procentuella ökningen var lika stor i den lägsta gruppen som i Stor-Stockholm och avsevärt större i övriga grupper. Som fram- går av tabell 1.3.1 fördelade sig emellertid ökningen i de lägre grupperna på ett myc- ket stort antal kommunblock.
Av riksområdena visar de tre storstads- länen en något lägre takt i sysselsättnings- expansionen inom de offentliga tjänsterna än den genomsnittliga för riket. Den snab-
Tabell 1.3.10. Sysselsättningsutvecklingen inom offentliga tjänster ikommunblocksgrupper och riksområden 1960—1965.
Sysselsatta 1965
Sysselsättningsförändring 1960—1965
Absolut Relativ Andel av abs. Riksandel föränd- föränd- förändr. i Antal (%) ring ring (%) riket (%
Kommunblocksgrupp
I 124 030 23,7 + 23 490 +23,4 20,5 11 99 530 19,0 + 22 540 +28,3 19,6 III 92 990 17,8 + 21 570 +30,2 18,8 IV 85 410 16,3 + 23 130 +37,1 20,1 V 70 370 13,4 + 14 650 +26,3 12,8 VI 51 040 9,8 + 9 470 +22,8 8,2 Riksområde A 131 720 25,2 + 25 630 +24,2 22,3 0 42 770 8,2 + 8 350 +24,3 7,3 M 46 000 8,6 + 9 730 +27,5 8,5 C, D, U, T, E 85 040 16,2 + 22 570 +36,1 19,6 I, H, F, G, K, L 67 370 12,9 + 14 680 +27,9 12,8 R, P, N 44 830 8,5 + 11 250 +33,5 9,8 S, W, X 46 430 8,9 + 10 280 +28,4 8,9 Y, Z 26 500 5,1 + 4 760 +21,9 4,2 AC, BD 33 610 6,4 + 7 600 +29,2 6,6 Riket 523 370 100,0 +114 850 + 28,1 100,0
baste expansionen hade östra Svealand (utom Stockholms län) och Östergötland. Ökningen i skogslänen var, trots folkminsk- ningen där, genomsnittligt kraftigare i rela- tiva tal än i storstadsregionerna. Medan folkminskningen i västra Svealand och Norrland mellan 1960 och 1965 uppgick till nära 30 000 personer ökade antalet sys- selsatta inom de offentliga tjänsterna där med över 22 000. Denna utveckling illustre- rar väl den utomordentligt starka expansion, som huvuddelen av de offentliga tjänsterna i Sverige genomgått under 1960-talet.
1.3.9 Affärsverken Postverket, poststyrelsen och postbanken
I likhet med de offentliga tjänsterna kan af- färsverken indelas i nationella, regionala och lokala delar. Lokaliseringen av post- styrelsen och postbanken är oberoende av regionala befolkningsunderlag och bör där- för hänföras till den nationella delen av den offentliga sektorn. Vidare tillhör de re- gionala huvudförvaltningarna inom post- verket den regionala delen och postkon- toren, postexpeditionerna och andra mindre
enheter den lokala delen av den offentliga sektorn.
Samtliga tjänstemän inom poststyrelsen och postbanken, drygt 5 900 personer, var år 1965 sysselsatta i Stockholmsregionen.1 Av de sysselsatta inom postverket, vilka är 1965 uppgick till cirka 34 700, fanns drygt 46 procent på verkets sju huvudorter. I tabell 1.3.11 ges en översikt över lokali- seringsorterna för de regionala delarna in- om postverket, SJ och televerket.
Posten kännetecknas av en mycket kraf- tig sysselsättningsexpansion under de senas- te årtiondena. Postverket ökade således med över- 14 000 sysselsatta mellan 1954 och 1965 och med cirka 5500 mellan 1961 och 1965. Den nationella delen, poststyrel- sen och postbanken, ökade under den se- nare perioden med cirka 900 sysselsatta. Expansionen inom postverket har skett jäm- sides med en stark koncentration av produk- tionsställena. Antalet fasta postanstalter, som vid slutet av år 1951 var 4 371, upp- gick sålunda vid utgången av år 1967 till 2 986. Denna minskning har kompenserats av en kraftig utbyggnad av den motorise- rade lantbrevbäringen. Lantbrevbäringslin- jernas sammanlagda längd var sålunda år
Tabell 1.3.1]. Huvudorter för postverket, statens järnvägar och televerket.
post- tele- verket SJ verket Stockholm X X )( Linköping x Norrköping )( Växjö X Malmö )( x x Göteborg )( x )( Borås )( Orebro )( Gävle )( x Sundsvall x x x Umeå X Luleå )( Boden X
1966 cirka 150000 km, vilket innebar en fördubbling av längden är 1951.2
Statens Järnvägar
Den del av SJ, vars lokalisering bestäms ef- ter nationella kriterier, utgörs av dess cen- tralförvaltning och är till övervägande del belägen i Stockholm. Verket är indelat i 11 ban- och driftsdistrikt. Huvudorterna in- om dessa kan sägas utgöra den regionala delen av SJ. De redovisas i tabell 1.3.11.
År 1967 var 2 600 tjänstemän syssel— satta inom SJ:s centralförvaltning. Av des- sa fanns 80 procent i Stockholm. Av den övriga personalen inom SJ, cirka 37400 personer, var år 1967 en tredjedel syssel- satt på verkets huvudorter.
I motsats till postverket har SJ haft en väsentlig sysselsättningsminskning under se- nare år. Antalet tjänstemän minskade med 11 300 personer mellan 1954 och 1967 och härav med 6 500 under enbart de fem se- nare åren. Trots denna minskning ökade an- talet tjänstemän vid SJ:s centralförvaltning under den senare perioden med drygt 600. Även regionalt och lokalt sett har, som en följd av olika rationaliseringar, en stark kon- centration skett av de järnvägsanställda till vissa större orter.3
Sysselsättningsminskningen har samspelat med en minskning av persontrafiken. Under perioden 1950—1967 lades trafiken helt el- ler delvis ned på 3 500 km järnväg, och an- talet personkilometer minskade under sam-
ma tid med 22 procent. Godstrafiken och fjärrtrafiken inom persontrafiken (persontra— fik över 300 km) har emellertid expanderat under perioden.
Sysselsättnings- och produktionsminsk- ningen inom SJ har haft som främsta or- sak en starkt ökad konkurrens från andra transportmedel, främst bil- och flygtrafi- ken. SJ har i växande utsträckning övergått till trafik med bussar, vilka främst i stor- stadsregionerna har fått en väsentligt ökad betydelse för persontrafiken. Samma för- hållande gäller beträffande trafiken i de större städerna.
Televerket
Den nationella delen av televerket består av dess centralförvaltning. Regionalt är vet- ket sedan 1968 indelat i fyra distrikt, vil- kas huvudorter redovisas i tabell 1.3.11. Dessa huvudorter innehåller den regionala delen av televerket.
Praktiskt taget alla tjänstemän inom tele- verkets centralförvaltning, cirka 2600 per- soner, var år 1967 sysselsatta i Stockholms— regionen. 43 procent av de övriga tjänste- männen, vilkas antal var 22400 är 1967, återfanns på de fyra huvudorterna.
Antalet sysselsatta inom televerket har ökat måttligt under de senaste åren. Mel- lan 1954 och 1967 uppgick ökningen totalt till cirka 2200 och mellan 1963 och 1967 till drygt 1600 personer. Av den senare ökningen tillföll en tredjedel televerkets cen- tralförvaltning i Stockholm.
Produktiönsvolymen inom televerket har ökat betydligt kraftigare än sysselsättning- en. Som exempel kan nämnas, att antalet telefonsamtal i landet mer än fördubblades mellan 1951 och 1967. Under de senaste åren har nya kommunikationsformer, som t ex telextrafiken, fått en starkt ökad sprid- ning.
1 Uppgifterna om antalet tjänstemän i detta delavsnitt är hämtade från Sveriges officiella statistik. ” SOU 1968: 45 (Ati'årsverksutredningen). 3 N. Ångström, SJ, ett innovationsförlopp 1856—1967. Urbaniseringsprocessen 29, 1969, s. 64 ff.
2 Orsaker till den regionala näringslivs- och
befolkningsutvecklingen
I föreliggande kapitel diskuteras orsaker till näringslivets och befolkningens utveckling i olika regioner. Kapitlet kan sägas utgöra en sammanfattning av preliminära resultat från de forskningsprojekt som för närva- rande pågår inom detta område i Sverige. För att skapa en ram för framställningen diskuteras i ett inledande teoretiskt avsnitt hur olika förändringar i form av tek- nisk utveckling, attitydförändringar m.m. ger upphov till olika lokaliseringsmönster och olika regionala utvecklingsförlopp. De därpå följande avsnitten ägnas åt empirisk kartläggning av faktorer som påverkar före- tagens, hushållens och den offentliga sek- torns val av lokalisering.
2.1. Teoretisk bakgrund1 2.1.1 Sammanfattning
Avsikten med nedanstående avsnitt är att ge en överblick över samspelet mellan de beslut om regionala omfördelningar av lan- dets resurser som fattas inom företagssek- torn, hushållssektorn och den offentliga sek- torn. Med den begreppsapparat som pre- senteras kan huvuddragen i efterkrigstidens regionala utvecklingsförlopp ges en förkla- ring. Tankegångarna kan även tjäna som grund för uppläggning av arbetet med re- gionala prognoser.
Betoningen av det ömsesidiga sambandet mellan de tre sektorerna motiveras av att
ett beslut om en förändring av lokalisering— en av en produktionsfaktor, som fattas in- om en sektor, med all säkerhet utlöser en kedjereaktion, med beslut om förändringar i de övriga sektorerna och eventuellt med ytterligare beslut i den sektorn som star- tade förändringen. Det är tänkbart att de regionala utvecklingsförlopp som på detta sätt startas innebär att samhällsekonomin går från ett regionalt jämviktsläge till ett annat. Beslut om förändringar under ut- vecklingsförloppet kan emellertid leda till att nya jämviktslägen successivt bildas med fortsatta flyttningar mellan regionerna av bl. a. arbetskraft som följd.
Den anförda analysansatsen innebär del- vis ett avsteg från traditionell lokaliserings- teori. I denna fästes i första hand uppmärk- samhet på regionala transportkostnadsskill- nader, löneskillnader och i någon mån re- gionala skillnader i marknadsunderlaget.
1 Framställningen skiljer sig som påpekas i det följande från traditionell lokaliseringsteori därigenom att företagens, hushållens och den offentliga sektorns ömsesidiga påverkan i loka- liseringsvalen uppmärksammas. Liknande an— satser återfinns i bl a H. 0. Nourse, Regional Economics, London 1968, och G. H. Borts and J. L. Stein, Regional Growth and Maturity in the United States: A Study of Regional Struc- tural Change, Schweizerische Zeitschrift fiir Volkswirtschaft und Statistik vol. 98, 1962. Bland äldre litteratur med motsvarande uppläggning märks W. Isard, Location and Space-Economy, Cambridge Mars 1956 och B. Ohlin, Interregio- nal and International Trade, Cambridge Mass 1933.
Ofta görs en åtskillnad mellan produktion av råvarubundna och marknadsbundna va- ror. Arbetskraften, råvarorna och avsätt- ningsmarknaderna förutsätts bundna till den ursprungliga lokaliseringen.
Föreliggande ansats gör det möjligt att samtidigt diskutera företagssektorns, hus- hållssektorns och den offentliga sektorns lokaliseringsval. Regionala löneskillnader förutsätts sålunda leda till en regional om— fördelning av hushåll och företag med en tendens till regional löneutjämning som följd. För hushållssektorn gäller därvid att den kan tänkas acceptera nominella löne- differenser, om skillnader i varupriser ger utjämning av reallönerna och/eller skill- nader i tillgången på olika miljöfaktorer ger utjämning av real levnadsnivå.
Även företagssektom kan tänkas anpas- sa sig efter nominella löneskillnader. Flera skäl till detta anförs. Om transportkostna- derna är så höga att företag i olika regio- ner inte kan konkurrera, är det möjligt för höglöneregionernas företag att ta ut högre priser för sina varor och tjänster. De kan även tänkas använda en kapitalintensivare teknik. Utgångslägets regionala fördelning av sektorns anläggningar kan vidare vara anpassade efter en annan regional löne- struktur, än den som råder i det studera— de ögonblicket. En del av dessa anläggning— ar kan tänkas drivas så länge som de ger ett driftsöverskott, även om nyinvesteringar inte utförs, och anläggningarna planeras att läg— gas ned då driftsöverskottet upphör. Det är också tänkbart att en del av sektorns verk- samhet vinner produktivitetsfördelar då de ligger i höglöneregioner. Nettovinsterna kan då vara lika i hög- och låglöneregioner.
Koncentrationen till allt större anlägg— ningar inom vissa delar av företagssektom är av stor betydelse för de regionala ut- vecklingsförloppen. Produktionstekniska för- delar utgör en viktig orsak till denna kon- centration. Arbetskraftens rörlighet mellan olika anläggningar och efterfrågeutveckling- en måste uppmärksammas vid bedömning av den framtida takten i koncentrations- processen.
För företagssektorn kan valet av lokali-
sering understundom ske relativt slumpmäs- sigt mellan likvärdiga regioner. Speciellt gäller detta större anläggningar som är rela- tivt oberoende av underleverantörer och speciella lokala avsättningsmarknader. Upp- förandet av en större anläggning kan emel- lertid leda till att produktionsbetingelserna ändras i den utvalda regionen. En rad ser- viceaktiviteter och underleverantörer kan då finna det lönsamt att etablera sig i regio— nen. Det första lokaliseringsbeslutet kan därför ses som en mer eller mindre »exo— gent» bestämd handling, medan de följande etableringarna bestäms »endogent».
Den offentliga sektorn uppdelas i na- tionella, regionala och lokala delar. Liksom för företagssektom tänkes regionernas ef- terfrågeförhållanden, faktorutrustning och produktionstekniska förhållanden vara av betydelse vid lokaliseringsvalet. Faktorerna antas dock verka med olika intensitet på de tre delarna, så att de regionala och 10- kala delarna i huvudsak lokaliseras efter be— folkningsunderlaget. De avser olika former av offentlig service såsom sjukvård, utbild- ning och vägbyggen. För de nationellt be- stämda delarna är man vid lokaliseringsbe- sluten mindre bunden till befolkningsunder- laget, utan kan i större utsträckning utgå från regionernas faktorutbud och produk- tionstekniska förhållanden. Samhällsekono- miska kalkyler och välfärdspolitiska moti- veringar kan därvid leda till att anläggning- ar uppförs i regioner där partiella företags- ekonomiska kriterier för lönsamhet inte kan uppnås. Någon principiell skillnad mellan kriterierna för den privata företagssektorns och den offentliga sektorns lokaliseringsval behöver därmed inte föreligga. För bägge sektorerna gäller att de regionalpolitiska me- del som påverkar dem kan utformas så att samhällsekonomiska kriterier uppfylles vid lokaliseringsvalet.
2.1.2. Uppläggning
Orsakerna till de regionala utvecklingsten- denser som beskrivs i föregående kapitel analyseras i det följande. Målsättningarna för den regionala utvecklingen tas därvid
inte upp till behandling. Den problemställ- ning som behandlas kan formuleras på föl- jandc sätt: vilka är orsakerna till att å ena sidan glesbygden och små tätorter avfolkas och att å andra sidan tätbefolkade regioner i vissa delar av landet expanderar snabbare än i andra delar.
En teoretisk analys av problemställningen motiveras av att vi i dag har mycket ofull— ständiga empiriska kunskaper om de fakto- rer som styr näringslivets och individernas lokaliseringsval.1 Det är därför nödvändigt att i en modellanalys visa hur dessa faktorer kan tänkas verka. I kapitlets följande av- snitt granskas tillgängliga empiriska uppgif- ter med den teoretiska analysen som bak- grund.
En utgångspunkt för analysen är att lan- dets resurser kan indelas i tre typer av pro- duktionsfaktorer, nämligen
1. Arbetskraft 2. Kapital 3. Naturtillgångar
De tre faktorerna tänks ha en viss för- delning mellan landets regioner i ett stu- derat ögonblick. Kapital och arbetskraft förutsätts ha en viss åldersstruktur, varvid de olika årgångarna speglar tidigare perio— ders teknik och utbildning.
Beslut om regionala omfördelningar av resurserna tänks fattas av tre sektorer, näm- ligen
1. Hushållssektorn 2. Företagssektorn 3. Offentliga sektorn
Beslut om kapitalets lokalisering fattas inom företagssektom och den offentliga sek- torn, medan individernas lokaliseringsval av- görs inom hushållssektorn. Utnyttjandet av naturtillgångar bestäms av alla tre sekto- rerna.
Sektorerna tänks i första hand fatta sina beslut på grunder som enbart rör förhållan- den inom dem. När man inom tex hus- hållssektorn beslutar sig för att flytta från en region till en annan är det för att det- ta ger en välfärdsvinst (på kort eller lång sikt). I välfärdsvinsten ingår då såväl ök-
ningar eller minskningar i reallönerna som positivt eller negativt uppfattade förändring- ar i icke-prissatta miljöfaktorer, dagliga res- tider mm.2 Likaså ingår en bedömning av om flyttningskostnadema är större än dis- konterade lönevinster.
Kriteriet innebär för företagssektom vid perfekt konkurrens att de tre produktions- faktorerna utnyttjas i en sådan utsträckning att värdet av den sist insatta enheten av varje faktortyp är lika med dess ersättning. Detta skall då gälla de diskonterade värdena vid beslutsögonblicket. Beslutsfattarnas informa- tionsnivå och riskbedömning samt den rå— dande konkurrenssituationen påverkar krite— riets utformning. Likaså påverkas det av va— let av tidshorisont, dvs av den tid under vil- ken olika anläggningar tänks Vara i drift. Att olika former av ofullständig konkur- rens kan leda till att den angivna lokalise- ringsmekanismen sätts ur spel är uppen- bart. På grund av produktionsfaktorernas bristande regionala och sektoriella rörlighet på kort sikt, kan det förutsättas att kon- kurrenssituationen i allmänhet präglas av monopolinslag.
Även den offentliga sektorn förutsätts i regel fatta sina beslut på grundval av sekto- riellt bestämda kriterier. Samhällsekonomis- ka kriterier kan dock komma till använd- ning. Exempel på det senare är etableran— det av statliga företag i arbetslöshetsdrabba- de regioner, varvid driften upprätthålls även om företagsekonomisk förlust uppstår. Nå- gon principiell skillnad mellan lokaliserings- kriterierna för statliga och privata företag behöver därmed inte föreligga. Lokalise- ringsstöd kan t. ex. utgå för båda typerna av företag för att kompensera för ogynn—
1 Bland svenska undersökningar i vilka dessa faktorer diskuteras kan nämnas Å. E. Anders- son, Glesbygd och lokaliseringspolitik, Väners- borg 1967, L. Backlund, Fraktreducering för norrländsk industri som lokaliseringsbefräm- jande faktor, SOU 1963: 62 och G. Törnqvist, Studier i industrilokalisering, SOU 1963: 49. 3 Med icke-prissatta faktorer avses sådana som inte prissätts på en marknad. En individ kan dock, med hjälp av en alternativkostnads- kalkyl, beräkna ett »pris» för att konsumera en sådan faktor. Han jämför då med att förvärvs- arbeta och inköpa och konsumera prissatta varor.
samma produktionsbetingelser.
Vid utformning av samhällsekonomiska kriterier kan både sådana kostnads— och in- täktsposter tänkas ingå som relativt lätt kan mätas i ekonomiska termer, och så- dana som är svåra att uppskatta. Exem- pel på de senare är olika miljöfaktorer som påverkar enskilda individers välfärd. Till den förra kategorin hör kostnader för utbyggnaden av vägar, vatten och avlopp m m. Speciell uppmärksamhet måste också riktas mot den offentliga sektorns möjlig- heter att skapa block av investeringar i in— frastruktur i vissa regioner, vilka medför att produktionsförutsättningarna ändras i des- sa. Det är därvid tänkbart att indirekta in- täkter uppstår, i form av bl.a. produktivi- tetsstegringar inom företagssektom, vilka bör ingå i en samhällsekonomisk kalkyl och i utformningen av sektorns lokaliseringskri- terier.
För att förenkla bortses i de närmast följande delavsnitten från förändringar i of— fentliga myndigheternas handlande. Analy- sen byggs således upp med utgångspunkt från att produktionsfaktorerna fördelas till de områden där de ger högst avkastning, varvid det inte tas hänsyn till att de offentli- ga myndigheterna kan vidta åtgärder för att styra den regionala utvecklingen i enlighet med uppsatta mål.
Det är uppenbart att man i ett visst ögonblick kan finna skillnader i lönsam- het mellan olika anläggningar. Kort tid efter det att en anläggning uppförts i en region kan t.ex. ny teknik introduce- ras, informationen om avsättningsmarkna- den ändras eller en smakförändring inträffa, som gör att efterfrågan på den producerade varan eller tjänsten minskas. Förändringar av detta slag kan göra att ett nytt beslut om lokaliseringsval skulle medföra att verksam— heten förläggs till en annan region. Under en begränsad tidsperiod kan man på detta sätt få anläggningar som är såtillvida »fel- lokaliserade» som att de inte ger den pla- nerade avkastningen. Att det ändå kan vara lönsamt att driva en sådan anläggning un— der en relativt lång period sammanhänger med att det för fortsatt drift räcker att få
de rörliga kostnaderna täckta.
Bland orsakerna till att regionala skillna- der mellan olika anläggningars avkastning existerar kan också nämnas att arbetsmark- nadssituationen kan vara väsentligt olika i skilda regioner. I arbetslöshetsdrabbade regioner torde det sålunda inträffa att det i första hand för den äldre arbetskraften inte leder till någon välfärdsökning att flyt- ta, även om vissa nominella lönevinster kan uppnås. Anläggningar med relativt låg av- kastning och som sysselsätter denna arbets- tagarkategori kan därmed bestå under en längre tid än om de nominella löneskillna— derna omedelbart utlöser flyttning.
Av det ovan sagda framgår att det är nödvändigt att ta hänsyn till anläggningar- nas lokalisering i utgångsläget vid regional— ekonomisk analys. Olika omständigheter kan leda till att anläggningamas regionala fördelning inte överensstämmer med den som skulle uppstå vid nylokalisering. De äldre anläggningamas förläggning kan även påverka nyinvesteringarnas fördelning, ef- tersom olika former av kompletteringsin- vesteringar kan vara lönsamma i anslutning till äldre kapitalföremål som är »fellokali- serade» i ovan angiven bemärkelse.
I den följande framställningen diskuteras faktorer som påverkar företagssektorns lo— kaliseringsval först, varvid regionala skillna- der i produktionstekniska förhållanden, ef- terfrågeförhållanden och faktorutrustning ägnas speciell uppmärksamhet. Eftersom hushållssektorn och den offentliga sektorn påverkar dessa förhållanden, belyses även samspelet mellan de tre sektorerna i detta avsnitt. Därefter diskuteras de faktorer, som speciellt berör individernas val av lokalise- ring, varefter följer en kortfattad diskussion om den offentliga sektorns roll i de regio- nala utvecklingsförloppen.
2.1.3. Företagssektorns lokaliseringsval Regionala produktionstekniska skillnaderl
De produktionstekniska förhållandena i en region speglas av företagens förmåga att ut-
1 Se not nästa sida till vänster.
vinna avkastning från de produktionsfak- torer som sätts in i produktionsprocessema. Ju högre denna fysiska avkastning är, desto bättre kan de produktionstekniska förhål- landena sägas vara.
En rad faktorer kan tänkas påverka de produktionstekniska förhållandena. Till des- sa hör
1. förändringar i det tekniska kunnandet
2. skalekonomiska fördelar och odelbarhe- het i produktionsprocessema
3. positiva och negativa agglomerativa fak- torer samt
4. geografiska faktorer.
Om ny teknik introduceras i en region, kan detta innebära att en större produktions- mängd kan erhållas vid en oförändrad fak- torinsats. På motsvarande sätt kan en hög- re faktoravkastning erhållas i en region som, vid givet tekniskt kunnande, förlägger sin produktion av en vara eller tjänst till några få anläggningar, medan produktionen i and- ra regioner är uppdelad på ett stort antal anläggningar. Detta förutsätter då, att den givna tekniken innebär att en ökad insats av produktionsfaktorerna i en viss produk- tionsprocess leder till en mer än propor- tionell ökning av produktionen. Självfallet kan motsatt förhållande råda.
Det bör uppmärksammas att när den re- gionala utvecklingen för olika produktions- processer diskuteras så avses inte enbart så— dana processer som resulterar i en fysisk vara, vilken säljs och prissätts på en marknad. Processerna kan mycket väl ge tjänster av ty- pen utvecklingsarbete inom ett företag. Där- vid bortses från att det är förenat med stora svårigheter att empiriskt uppskatta resultaten av sådana processer. Likaså är det inte nödvän- digt att utgå från att två varor med samma fy- siska utseende, tex tryckalster, behöver vara desamma. Det ena tryckalstret kan kanske framställas med några timmars varsel till en reklamfirma, medan den andra är ett resultat av en beställning som ägt rum flera år innan varan produceras.
Genom att låta varor som inte prissätts in- ternt ingå i analysen åstadkoms en gemensam ram för undersökningar av såväl »ren» varu- produktion som »produktion» av administra- tion och forskning. Den funktionella indelning av näringslivet, som redovisas i G. Törnqvists bi- laga till utredningen, passar således iniden be- greppsapparat som här diskuteras.
Förhållandet mellan insatser av olika slags produktionsfaktorer kan också skilja sig mel— lan olika regioner. Samspelet mellan efter- frågeförhållanden, faktorutbud och produk- tionsteknik leder därmed till olika regionala faktorpriser. Även detta kan ge till resul- tat att olika teknik kommer till användning.
Klimatskillnader kan medföra att en stör- re mängd produktionsfaktorer åtgår vid produktion av viss kvantitet av en vara el- ler tjänst i de kallare delarna av landet. Ex- empel på detta kan vara högre uppvärm- ningskostnader eller högre kostnader för värmeisolering. Till de geografiska fakto- rerna räknas även topografi. En ogynnsam sådan kan medföra att resurser måste avde- las för t.ex. grundförbättringar. I viss ut— sträckning täcks denna typ av faktorer un- der begreppet faktorutrustning, vilket disku- teras i ett senare avsnitt.
Med agglomerativa faktorer avses sådana regionalt bundna faktorer som påverkar ett företags avkastning per insatt faktorenhet i positiv eller negativ riktning och som ut- gör handlingsparametrar för andra företag, för hushållssektorn eller för den offentliga sektorn.2
Det påverkade företaget skall enligt defi- nitionen inte kunna reglera effekterna av de agglomerativa faktorerna. Som exempel på dessa faktorer kan nämnas sådan utbildning av arbetskraft inom andra företag som kan komma företaget till godo, ökad turtäthet hos tåg och bussar, ökade möjligheter till returlaster, utsläpp av avfallsprodukter från andra företag som förorenar vatten och luft. De agglomerativa faktorerna kan således ge både positiva och negativa effekter. För vissa typer av ekonomiska aktiviteter är det de positiva som är av störst betydelse, för andra är det de negativa.
Förekomsten av positiva agglomerativa effekter för företagen utgör med all säker- het en viktig förklaring till storstädernas
* I den engelskspråkiga litteraturen avses med begreppet »agglomeration economics» såväl stordriftseffekter inom företagen som externa effekter mellan företag och branscher. Se W. Isard aa s 182 och B. Chinitz, Contrasts in Agglomeration: New York and Pittsburgh, American Economic Review No 2, 1961, s 279—— 289.
tillväxt. Detta framgår vid en granskning av de arbetsfunktioner som expanderati dessa regioner. Av G. Törnqvists bilaga till utredningen framgår, att det i första hand är funktioner för vilka personkontakten är ett viktigt element, som där vuxit i omfatt- ning. De agglomerativa effekterna utgörs i detta fall av sänkta kostnader för person- kontakter, vilket uppnås i storstadsregioner- na, där kontaktkrävande arbetsfunktioner samlats. En lokalisering av en av funktio- nerna till regioner med liten folkmängd och ensidigt näringsliv kan medföra låg produktivitet, eftersom en stor del av ar- betskraftens arbetstid kanske kommer att åtgå till resor. Som framgår av avsnittet om storstadsproblematiken kan restiderna bli betydande även i större regioner om kom— munikationerna i dessa inte byggts ut i takt med befolknings- och standardökningar.
Det förefaller troligt att agglomerativa effekter även påverkar produktiviteten vid åtminstone vissa typer av varuproduktion. Tillgång till yrkesutbildad arbetskraft bety- der med all säkerhet mycket för t. ex. den teletekniska industrin och maskinindustrin. Nära tillgång till branschlager och ett högre kapacitetsutnyttjande genom uthyrning av ledig kapacitet kan också räknas till positivt verkande agglomerativa faktorer.1
Det bör slutligen uppmärksammas att när det här talas om att de produktionstek- niska förhållandena skiljer sig mellan olika regioner, så gäller detta för en viss situation. Så snart en längre tid tas i beaktande, med bl.a. regionala faktoromflyttningar som följd, förutsätts dessa förhållanden kun- na ändras.
Regionala efterfrågeförhållanden
De varor och tjänster2 som produceras in- om en region kan ofta säljas såväl inom regionen som till andra regioner (inklusive utlandet). Fördelningen av försäljningen be- ror bl.a. av efterfrågeförhållandena inom den egna regionen och i andra regioner samt av transportkostnaderna mellan regio- nerna. Efterfrågan på de inom regionen pro-
ducerade varorna kan givetvis även till- fredsställas genom import från andra regio- ner.
Hushållssektorns efterfrågan avgörs, en- ligt den gängse konsumtionsteorin, av be- folkningsmängden, smakförhållandena, in- komstens storlek och fördelning samt av priserna på varor och tjänster. Företagssek- torns efterfrågan på varor och tjänster för insats i produktionsprocessema kan sägas bero av de produktionstekniska förhållan- dena, produktionens omfattning och pri- serna. (I regel brukar det antas att dessa s.k. intermediära varor åtgår i vissa be- stämda relationer i förhållande till produk- tionens omfattning.)
Om kostnaderna är höga för att transpor- tera en viss vara från en region till en an- nan och inkomsternas storlek och fördel-
1 Gränsdragningen mellan agglomerativa fak- torer och övriga lokaliseringsfaktorer är svår vid empiriska kvantifieringar. Exemplet med regionala skillnader i kapacitetsutnyttjandet kan illustrera detta. Det kan hävdas att köp av ledig kapacitet av andra företag är en handlings- parameter för ett företag och sålunda inte ut- gör en agglomerationsfaktor. Den agglomera- tiva etfekten skulle då närmast bestå i att före— taget inte behöver hålla reservkapacitet i vetskap om att det vid behov Hnns möjlighet att ge— nom ett hyresförfarande klara toppbelastning. Även andra former av besvärliga gränsdrag- ningar föreligger. Bland dessa kan nämnas att det vid empiriska uppskattningar av de pro- duktionstekniska förhållandena föreligger ett mättekniskt behov av att föra samman produk- tionsfaktorerna i relativt få grupper. Detta innebär tex för arbetskraft att man inte, an- nat än i begränsad omfattning, kan ta hänsyn till skillnader i utbildning, ålder m m. Om ar- betskraften betraktas som likvärdig i alla regio- ner kommer sålunda skillnader i utbildning att återspeglas i produktivitetsskillnader, dvs i avkastningen för insatta produktionsfaktorer. Utbildningsskillnader blir sålunda inte »inbygg- da» i produktionsfaktorn arbetskraft, utan kom- mer att återfinnas i en mer eller mindre oförkla- rad de], då orsaker till produktivitetsskillnader skall kartläggas. Motsvarande förhållande gäl- ler för kapital. I den oförklarade delen, som i långtidsutredningarna benämnes »restfaktorn» kommer en rad komponenter att rymmas, där agglomerativa effekter endast är en del. Stor- driftsfördelar i vissa branscher och teknikskill- nader mellan gammalt och nytt kapital är andra delar. 3 Observera att begreppet varor här täcker så- väl industriprodukter som tjänster från tex en utvecklingsavdelning inom ett storföretag, eller en administrativ process.
ning samt folkmängd eller smak är olika i de båda regionerna, är det troligt att ock- så varupriserna blir olika.
Servicetjänster såsom hårklippning och sådana konsulttjänster som förmedlas genom personlig kontakt, och varor av typen färskt bröd och vissa cementvaror är exempel på tjänster och varor, som är transportkost- nadskrävande och som därför är starkt be- roende av de lokala eller inomregionala ef— terfrågeförhållandena. De höga transport- kostnaderna kan medföra att regionala pris- skillnader uppstår för dessa varor och tjäns- ter. Storstädernas marknader kan här ge underlag för en omfattande produktion med möjligheter till tillgodogörande av stordrifts— fördelar.
Av ovanstående framgår att de olika kom- ponenterna i det ekonomiska systemet är beroende av varandra. De produktionstek- niska förhållandena avgör, hur stor produk- tionsfaktoremas fysiska avkastning är. Den- na fysiska avkastning utgör en av grund- stenama vid bestämningen av faktorernas ersättning (lön). Faktorersättningama avgör hushållens inkomster, som i sin tur påver- kar efterfrågan på varor och tjänster. De produktionstekniska förhållandena påverkar utbudet av varor, medan inkomsterna och smakförhållandena påverkar efterfrågan. Ut- bud och efterfrågan avgör prisförhållandena, vilka i sin tur påverkar faktoravkastning— ens värde.1
Vanligen skiljer sig efterfrågan på en vara mellan olika regioner i ett givet ögonblick. Orsakerna till detta kan vara regionala smak- och inkomstskillnader. På lång sikt torde en tendens till utjämning av dessa skillnader föreligga. Tänkbara orsaker till detta kan vara regionala inkomstutjämning- ar som orsakar faktoromflyttningar och eli- minering av smakskillnader genom infor- mation via massmedia och regionala befolk- ningsomflyttningar. Omflyttn'mgarnas in- komstutjämnande effekt kan motverkas av bl. a. ojämn regional fördelning av utnytt- jandet av ny teknik.
Det kan här vara värt att fästa uppmärk- samhet på att låga nominella löner i en region leder till relativt liten efterfrågan på
prissatta varor. Efterfrågan på varor för in- sättning i produktionen (intermediära va- ror) varierar endast på ett indirekt sätt med smak- och inkomstförhållanden. Man kan räkna med att efterfrågan på dessa va- ror på kort sikt varierar med produktionen av varor avsedda för slutlig konsumtion. Vi- dare torde de lokala marknaderna vara för små för många intermediära varor. Mark- naden för maskindelar torde exempelvis om- fatta åtminstone hela landet. I den mån som näringslivet koncentreras till någon el- ler några få regioner blir dock avsättnings- marknadens lokalisering av stor betydelse även för dessa varor.
Regionala skillnader i faktorutrusming och utbud av produktionsfaktorer
Faktorutrustningen i en region består av vissa mängder arbetskraft, kapital och rå- varor (naturtillgångar). Dessa mängder står dock inte utan vidare till näringslivets för- fogande. Speciellt gäller detta arbetskraften, som i någon mån kan sägas stå i valsitua- tionen att antingen tillbringa större delen av arbetsåret som förvärvsarbetande eller ägna en större eller mindre del åt hushålls- arbete eller fritidssysselsättning. I det förra fallet erhålles en inkomst, för vilken pris- satta varor kan köpas och konsumeras. I det senare fallet konsumeras hushållsarbe- tets produkter och fritid. För arbetstagare i allmänhet är den beskrivna valfriheten dock mycket begränsad.
Utbudet av arbetskraft på arbetsmarknad inom en region kan således variera även
1 I det här sammanhanget noteras att man i s k economic-base-modeller fäster stor uppmärk- samhet vid de efterfrågeförändringar, som uppstår då en verksamhet vars produkter inte avsätts lokalt eller regionalt, förläggs till en region.
Dessa ändrade efterfrågeförhållanden antas ge undelag för en rad sekundära sysselsättningar. En sådan ansats har dock begränsat värde för analys av långsiktiga utvecklingstendenser, efter- som den förutsätter en situation med ledig kapa- citet (arbetslöshet). En diskussion om economic- base studier återfinns bl a i J . R. Meyer, Regional Economics: A Survey, American Economic Review 1963 sid. 19—54 och J. R. Boudeville, Problems of Regional Economic Planning, Edinburgh 1966.
om den »potentiella» arbetskraftsmängden är given. Det är också tänkbart att utbudet av åtminstone vissa typer av kapitalföremål och råvaror kan förändras. En markägare kan således i vissa fall välja att antingen disponera marken för privat konsumtion eller utbjuda den till näringslivet (t. ex. ge- nom uthyrning). Utbudet av vissa natur- tillgångar t. ex. sandfyndigheter kan på mot- svarande sätt tänkas variera.
Det som framför allt torde avgöra pro- duktionsfaktorernas utbud är realvärdet av den ersättning som erhålles vid olika ut- budsnivåer. Det är dock även tänkbart, att utbudet är olika vid samma arbetskrafts- mängd i två regioner vid en och samma reallönenivå, beroende på skillnader i vår- deringen av fritiden. Sådana värderings- differenser kan t.ex. grundas på traditio- ner. I första hand gäller detta den kvinn- liga arbetskraften. Genom bl. a. avtal mel- lan arbetsmarknadens organisationer är det som regel inte möjligt att träffa indivi- duella avtal om arbetstidens längd i de sysselsättningar i vilka större delen av den manliga arbetskraften är sysselsatt.
Arbetskraftsutbudet i ett visst ögonblick är i hög grad bundet av arbetskraftens bo- stadsort. Ett företag är sålunda i första hand hänvisat till den lokala arbetsmarknaden. Lönelägct på denna bestäms, förutom ge- nom avtalsförhandlingar, till stor del ge- nom ett samspel mellan utbud och efterfrå- gan på arbetskraft. Sannolikheten för upp- komst av regionala löneskillnader för likar- tade arbetsuppgifter är som en följd av det- ta mycket stor. I regioner med ökande ef- terfrågan på arbetskraft är det troligt att löneläget drivs upp, om inflyttningen till regionen på grund av trögrörlighet går lång- samt. Det kan även tänkas att inflyttningen uteblir, vilket är fallet om arbetskraften ac- cepterar nominella löneskillnader t.ex. på grund av förekomsten av positivt eller nega- tivt uppfattade miljöfaktorer. För ekonomis- ka aktiviteter, som inte kan tillgodogöra sig speciella förmåner av att ligga i höglö- neregioner, kan det därmed bli lönsamt att flytta till andra regioner, som åtminstone i flyttningsögonblicket har lägre löner.
Utflyttningen av vissa delar av industrin från storstadsregionerna under 60-talet kan ses mot denna bakgrund. För många bran- scher ligger lönerna per sysselsatt i stor- stadsområdena mellan 20 och 30 procent högre än i arbetskraftsområden med litet utbud av arbetskraft.
Av diskussionen ovan framgår att pro- duktionsfaktorernas genomsnittliga och mar- ginella fysiska avkastning kan vara olika i olika regioner på grund av skillnader i de produktionstekniska förhållandena. Likaså kan värdet av denna avkastning vara olika beroende på varuprisskillnader. Enligt gäng- se teorier för ekonomier med perfekt kon- kurrens på varu- och faktormarknaderna bestäms efterfrågan på produktionsfaktorer vid olika faktorprisnivåer av värdet av pro- duktionsfaktorernas marginella bidrag till produktionen. Detta innebär, för det fall då det marginella bidraget blir lägre ju större den totala faktorinsatsen är, att näringsli- vets efterfrågan på produktionsfaktorer in- om en region är större ju lägre faktorer- sättning som behöver utbetalas.
Jämvikt på faktormarknaden innebär med dessa förenklande antaganden om perfekt konkurrens, att utbud och efterfrågan på produktionsfaktorer är lika, vilket inträffar vid den reallönenivå där alla produktions- faktorer är sysselsatta. Företagens utbetal- ning av faktorersättning motsvaras då av den ersättning som produktionsfaktorerna kräver för att inte omedelbart flytta till en annan region. För arbetskraften tillkommer dessutom ett val mellan fritid och arbets- tid.
För att förutsättningarna för perfekt kon- kurrens skall vara uppfyllda krävs, att pro- duktionsfaktorerna är fritt rörliga såväl sek- toriellt som regionalt. Denna rörlighet är emellertid, som påpekats, starkt begränsad. Olika former av konkurrensbegränsande faktorer är orsak till att en beskrivning av produktionsfaktorernas fördelningsmeka— nism, som baseras på antaganden om per- fekt konkurrens, endast ger en mycket grov bild av de faktorer, som styr företags, och hushållssektorns lokaliseringsval. Resone- manget kan därför, bl. a. genom införan-
det av olika former av konkurrensbegräns- ningar, göras mera sofistikerat. Ett första steg i en sådan analys är att låta lönerna bestämmas av arbetsmarknadens parter, vil- ket ger en modell i vilken bl.a. arbetslös- het kan förekomma. Utbudet av arbets- kraft varierar då endast i en begränsad ut- sträckning med lönenivå. Till detta återkom- mer vi i avsnittet om hushållssektorns loka- liseringsval.
Jämvikt på varu- och faktormarknaderna inom och mellan regioner på kort och lång sikt
Föregående avsnitt ger en beskrivning av faktorer som påverkar de regionala produk- tivitets- och löneförhållandena. I ett visst ögonblick finns en given uppsättning av produktionsfaktorer i landets regioner. Des- sa faktorer utnyttjas med en bestämd pro- duktionsteknik, som kan skilja sig mel- lan regionerna. Efterfrågan på de varor och tjänster som produceras tänkas vara olika i olika regioner beroende på smak- och inkomstförhållanden samt för interme- diära varor beroende på regionernas pro- duktionsstruktur.
Om priserna på en del varor är höga i en region jämfört med andra och transport- kostnaderna är låga, kommer denna region att importera varorna. Som exempel på detta kan nämnas storstadsregionernas im- port av jordbruksvaror och papper. Varor av detta slag skulle betinga höga priser om de tillverkas där. Höga transportkostnader innebär å andra sidan att regionala pris- skillnader inte utjämnas och att regioner med höga priser på en Viss vara får en större produktion av varan, än om trans- portkostnaderna vore låga. En rad servi- ceaktiviteter kan räknas till denna kategori. Hantverkstjänster och byggnadsverksamhet kan här nämnas som exempel. Med all sä- kerhet föreligger dock substitutionsmöjlig- heter inom dessa varu- och tjänstegrupper, så att processer som är arbetskraftsintensi- va i låglöneregionerna kan vara kapitalin- tensiva i höglöneregioner. Sådana substitu-
|: i2 Region? p 32
52
Region! Fr'Pr'Ej E3'—'P3*_F3 Region:!
54 t . P4 1 F4 Regionå
tionsmöjligheter påverkar givetvis de regio- nala prisrelationerna.
För att ge en enkel översikt över det interdependenta system som avgör produk: tionsfaktoremas regionala fördelning, illu- streras detta med figur 2.1.1:
I förenklande syfte uppdelas landet i fyra regioner. I varje region tillverkas ett stort antal varor. Regionerna har en given upp- sättning produktionsfaktorer, bestående av arbetskraft, kapital och råvaror (naturtill- gångar). Dessa symboliseras med F,, FZ, F3 och F,. Kvalitativa skillnader hos pro- duktionsfaktorerna speglas av skillnader i de produktionstekniska förhållandena, som symboliseras med P1, P2, P3 och P4.
I enlighet med diskussionerna i avsnit- tet om de produktionstekniska förhållande- na påverkas dessa av bl. a. regionala skillna- der i geografiska och agglomerativa faktorer. Skillnader i klimat och intraregionala kom- munikationsförhållanden ger således olika produktionsresultat per insatt faktorenhet, dvs. P är olika i de fyra regionerna.
De regionala efterfrågeförhållandena an- ges med symbolerna El, Eg, E3 och E,. Som tidigare redovisats är orsaker till skill- nader i dessa att smak, inkomstnivå, in- komstfördelning och folkmängd är olika.
Pilarna anger strömmar av varor och tjänster. Efterfrågan på varor i region 1 i exemplet tillfredsställs av produktion inom 2 och 4. Produktionen i region 1 går till regionen samt till alla andra regioner, me- dan produktionen i exempelvis region 3
endast går till den egna regionen och till region 2.
Om figuren förutsätts visa en kortsiktig jämviktssituation, innebär detta att varu- priserna är desamma i alla regioner bort- sett från skillnader orsakade av transport- kostnader. Detta innebär att utbud och ef- terfrågan på produktionsfaktorer är lika in- om varje region. Faktorpriserna kan dock vara olika. I den mån som transfereringar inte förekommer mellan regionerna måste också värdet av det som exporteras vara lika med det som importeras för respektive region.
Figuren kan även utnyttjas för att illu- strera en långsiktig jämviktssituation, var- vid även faktorpriserna är lika i alla regio- ner.
Låt oss anta att figuren visar en sådan långsiktig jämviktssituation. En rad stör- ningar kan inträffa, vilka åtminstone till- fälligt orsakar en rörelse bort från jämvikt. För att illustrera detta kan vi anta att någ- ra företag i en bransch i region 1 tillsam- mans skapar ett centrallager eller att myn- digheterna bygger en motorväg inom regio- nen. Det förutsätts att förändringar av detta slag gör det möjligt för regionens företag att öka sin produktion med oförändrad in- sats av produktionsfaktorer. Den ökade pro- duktionen leder till en press nedåt på varu— priserna på samma gång som det blir möj- ligt att öka faktorpriserna. Dessa förutsätts då erhålla ersättning som motsvarar vär— det av deras marginella bidrag till produk- tionen.
I figuren innebär detta att El ändras på grund av förändringen i faktorpriserna, att P1 ändras på grund av de nya produktions- tekniska förhållandena och att förhållandet mellan varuleveranserna mellan regionerna 2, 3, 4 och region 1 ändras. En kort- siktig jämvikt kan nu uppstå med utjäm- nade varupriser, men med skillnad i fak- torpriserna. Dessa skillnader förutsättes le- da till faktoromflyttningar mellan regioner- na, med en tendens till långsiktig faktorpris- utjämning som följd.
2.1.4. Hushållssektorns lokaliseringsval1
Det kan i många situationer vara nödvän- digt att skilja de faktorer, som avgör hus- hållens från de som avgör individernas loka- liseringsval. För ensamstående personer av- ser flyttningsöverväganden endast dem själ- va, medan det för samboende personer gäl- ler att beräkna den samlade effekten av en flyttning. I den fortsatta framställning- en görs dock ingen skillnad på hushåll, som består av en eller flera individer.
I det följande förutsätts att ett hushåll handlar som om det, inom ramen för sina ekonomiska resurser, valde det konsum- tionsmönster, dvs. den kombination av oli- ka varor och tjänster, som maximerar nyt- tan. Således antas hushållet på en viss ort, med hänsyn till sina knappa ekonomiska resurser välja den kvantitet av olika varor och tjänster, som hushållet föredrar fram- för andra kombinationer.
Det måste framhållas att den valsituation som hushållen här sägs stå inför i de flesta fall är mycket begränsad. Olika institutio- nella förhållanden gör att arbetskraften inte fritt kan välja arbetstidslängd eller bostads- ort. Det kan å andra sidan hävdas att hus- hållen hela tiden strävar efter att nå den situation, som ger högst nytta och att detta sker genom successiva val.
Hushållets ekonomiska resurser är emel- lertid beroende på dess lokalisering. Om hushållet t. ex. väljer att flytta från den ur— sprungliga orten till en annan uppkommer flyttningskostnader av olika slag. Dessa behöver inte enbart bestå av resekostnader, kostnader för flyttning av inventarier och andra kapitalföremål, utan kan också t. ex. av kostnader i samband med omskolning och vidareutbildning, samt av att hushål- let på avflyttningsorten tvingas sälja sin bo- stad till ett relativt lågt pris, medan priset på motsvarande bostad i inflyttningsorten kan vara betydligt högre. Det kan dock hävdas att värdet av den ursprungliga bo- staden inte påverkas nämnvärt av själva
1 Avsnittet utgör ett sammandrag av fil. lic. C.—H. Sivens bilaga till utredningen (bilaga 11).
flyttningen. Värde- och därmed förmögen- hetsminskningen har i detta fall redan in- träffat tidigare. Bland viktiga flyttningsbar- riärer kan också nämnas de, som ligger i att socialt arbeta sig in i den nya miljön.
Förutom flyttningskostnadema påverkas hushållets ekonomiska resurser av att de nominella lönerna för likartat arbete i all- mänhet är olika på olika orter. I den mån som lönesatsen är högre på en viss ort än på den ursprungliga orten, så kommer det- ta via större konsumtionsmöjligheter av oli- ka varor och tjänster att verka positivt på flyttningsbenägenheten och motverka den återhållande effekt, som flyttningskostna- derna har. Ju yngre de förvärvsarbetande medlemmarna av familjen är, i desto fler år kommer en flyttning att medföra löne- höjningar, om vi antar att lönen i inflytt- ningsorten för alla år ligger över den i den ursprungliga orten. Flyttningsbenägenheten kommer därvid att bli kraftigare.
Men det är inte bara lönesatsen som va- rierar interlokalt. Även priserna på olika varor och tjänster kan variera högst avse- värt från en region till en annan. Ett mått på detta är indelningen på olika dyrorter. Det är uppenbart att en högre lönesats på en viss ort än på den ursprungliga orten inte nödvändigtvis medför, att hushållets konsumtionsmöjligheter ökar om priserna i genomsnitt ligger högre på den eventuella inflyttningsorten.
Indelningen i olika dyrorter avspeglar emellertid endast den genomsnittliga pris— nivån för olika varor och tjänster. Även de relativa priserna, dvs. förhållandet mellan de olika varupriserna och mellan dessa pri- ser och hushållens nominella inkomster eller andra intäkter (genom tjänstebyten m.m.),
Hur ett visst hushålls realinkomst påver- kas av en flyttning från en ort till en an- nan på grund av olikheter i de relativa priserna, beror ytterst på hushållets pre- ferenser. Om hushållet konsumerar extra mycket av de varor som är relativt billiga på den ursprungliga orten, kommer realin- komsten att via denna faktor sjunka vid en utflyttning till annat ort. Om omvänt de relativa priserna för de varor, som hus-
hållet konsumerar förhållandevis mycket av är högre på den ursprungliga orten än på den tänkta inflyttningsorten, kommer en omlokalisering att höja hushållets realin- komst och därigenom verka stimulerande på flyttningsbenägenheten.
I den mån som de relativa priserna på olika varor och tjänster är olika på olika orter, kan hushållet göra en realinkomst- vinst eller förlust, varvid flyttningsbenägen— heten ökar eller minskar.
Hushållets konsumtion av olika varor och tjänster på den ursprungliga orten är anpas- sad till de traditioner och prisförhållanden som råder där. Vid en flyttning är detta konsumtionsmönster inte längre adekvat. Olikheter i de relativa priserna medför att hushållet måste ändra på sina konsumtions- vanor för att anpassa sig till de nya pris- förhållandena på inflyttningsorten. Vidtar hushållet inte denna anpassning så hushål- lar det inte längre på bästa sätt med sina ekonomiska resurser.
Sammanfattningsvis kommer en omloka- lisering av ett visst hushåll dels att medföra en realinkomstförändring, dels en anpass- ning av hushållets konsumtionsmönster till det nya prissystemet. En realinkomstökning påverkar flyttningsbenägenheten positivt, om hänsyn inte tages till olika icke-prissat- ta miljöfaktorer och till regionala skatte- skillnader, medan olikheter i de relativa pri- serna mellan olika orter kan verka häm- mande på flyttningsbenägenheten.
Osäkerhet
Det ovanstående resonemanget förutsätter att hushållet har fullständig kännedom om alla priser på de olika orterna, och inom ramen för sina ekonomiska resurser kan va- riera den mängdmässiga konsumtionen av alla varor. En intressant frågeställning är vilken effekt förekomsten av osäkerhet kan ha på lokaliseringsvalet.
Den första frågan som måste besvaras är, hur folk i allmänhet kan väntas reagera in- för och ta hänsyn till osäkerheten. Ett van— ligt antagande är därvid att de har risk- aversion, dvs föredrar ett säkert alternativ
framför ett osäkert, om alternativen i övrigt överensstämmer. Det kan inte nog kraftigt understrykas, att en riskfylld handling i det- ta sammanhang inte avser en handling som »i genomsnitt» antas gå med förlust, utan i stället att det råder stor osäkerhet, om hur mycket det faktiska utfallet kommer att av- vika från det man i genomsnitt väntar sig. Förekomsten av privata och sociala försäk- ringar och möjligheter till riskspridningar i olika former är ett indicium på att de flesta verkligen har riskaversion, att de inte tycker om att »ha alla ägg i en korg».
Dessa tankegångar kan nu användas för att belysa vissa aspekter på hushållets loka- liseringsval. När hushållet står inför avgö- randet om det skall flytta eller inte måste beslutet fattas under osäkerhet.
Kännedomen om förhållandena på den egna orten, bl. a. om nutida och framtida priser och löner, är säkerligen långt ifrån perfekt. Osäkerheten om förhållandena på den eventuella inflyttningsorten är troligen ännu större. Vidare kan hushållet inte vara alldeles säkert på hur stora flyttningskost- naderna kommer att bli. Hushållet står all- tid i valet mellan två osäkra alternativ, ef- tersom det bl.a. inte exakt kan avgöra, hur konsumtionsmöjlighetema kommer att utvecklas på de båda orterna.
Om nu hushållet har större kännedom om förhållandena på den egna orten och dessutom har riskaversionen torde detta, allt annat lika, verka återhållande på flytt- ningsbenägenheten. I den mån som osäker- heten är extra stor på inflyttningsorten om priserna på de varor, som hushållet konsu- merar förhållandevis mycket av, förstärks givetvis den återhållande effekt på flytt- ningsbenägenheten som riskaversionen har.
Det är emellertid inte säkert att hushål- lets osäkerhet om priser och löner alltid är mindre för den ursprungliga orten än för inflyttningsorten. Om hushållet t.ex. bor i en region med hög arbetslöshet, kan osä- kerheten om reallönens storlek vara mycket större där än för en inflyttningsort med hög sysselsättning. På den ursprungliga orten är risken för arbetslöshet stor och därmed spridningen kring den lön man i genom-
snitt förväntar sig få. Vid arbetslöshet sjun- ker lönen ner till noll, eller eventuellt till arbetslöshetsunderstödets storlek.
Om risken för arbetslöshet är stor i en viss region skulle detta verka stimulerande på flyttningsbenägenheten både via en hög- re genomsnittlig lön på inflyttningsorten och en mindre osäkerhet om förtjänstutveck- lingen därstädes. Den regionala och bransch— mässiga fördelningen av arbetslösheten och dess troliga effekt på flyttningsbenägenhe— ten belyses empiriskt i avsnitt 2.3.
Ransonering
Förutom förekomsten av osäkerhet om de framtida förhållandena på olika orter kom- pliceras flyttningsövervägandena av att hus- hållet inte alltid fritt, inom ramen för sina ekonomiska resurser, kan välja det konsumtionsmönster som passar det bäst. Ett exempel på detta förhållande är bo- stadsbristen. Dess regionala variationer och den effekt detta kan ha på den interregio- nala migrationen i Sverige belyses närmare i avsnitt 2.3.
I den mån som det inte råder bostads- brist på den ursprungliga orten, dvs. hus- hållet kan vid gällande hyror fritt välja den storlek, standard och det läge på bostaden som det önskar, medan det råder efterfråge- överskott och därmed bostadsbrist på in- flyttningsorten, kommer lokaliseringsbeslu- tet att påverkas på följande sätt:
Om efterfrågan på bostäder har en po- sitiv inkomstelasticitet, dvs. efterfrågan på bostäder stiger med stigande realinkomst, och realinkomsten (inklusive hyresnivåns in- flytande) är högre på inflyttningsorten, be- ror flyttningsövervägandena på vilken bo- stad hushållet kommer att anvisas på den nya orten. Om denna bostad är kvalitativt bättre med avseende på läge och standard och/eller större än i den ursprungliga or- ten, påverkas flyttningsbenägenheterna po- sitivt. Om däremot hushållet temporärt eller permanent hänvisas till en sämre bostad på inflyttningsorten än den det hade på utflyttningsorten, påverkas flyttningsbenä- genheten negativt. Av det sagda torde fram-
gå att fördelningsreglema på inflyttningsor- ten är mycket viktiga för migrationens om- fattning.
En slutsats, som här ligger nära till hands att dra, är att yngre ogifta personer med små krav på bostadens storlek, standard och läge kanske inte påverkas av bostadsbris- ten. Ransoneringsrestriktioner är inte bin- dande för dem.
M iljöfaktorer
Förutom de interregionala variationerna i konsumtionsmöjligheterna av olika varor och tjänster spelar säkerligen en rad icke- prissatta faktorer en betydande roll för 10— kaliseringsbesluten. Tillgången på rekrea- tionsmöjligheter, kultur— och nöjesutbud va- rierar från ort till ort. Likaså skiljer sig tillgången av sjukvård och undervisning mel- lan olika orter. Alla dessa förhållanden sammanfattas i den fortsatta framställning- en med begreppet »miljöfaktorer».
Liksom tillgången på dessa miljöfaktorer skiljer sig mellan olika orter, så varierar också värderingen av olika miljöfaktorer från hushåll till hushåll. Det kan vidare häv- das att i den mån, som tillgången på miljö— faktorer beror positivt på den tid under vil- ken ett hushåll har vistats på en viss ort motverkas flyttningsbenägenheten. Ett ex- empel på ett sådant förhållande är att det tar en viss tid att skaffa sig nya vänner och bekanta, dvs att det tar tid att bli in- fogad i det sociala systemet på den nya or- ten.
I många fall är hushållets möjligheter att konsumera en viss miljöfaktor inte strängt fixerad. Hushållet kan ha möjlighet att ge- nom insats av sin egen tid, både i direkt konsumtion och i restid, samt pengar, t. ex.] transportkostnader, variera konsumtionen av miljöfaktom.
Följande exempel kan illustrera tidsfak- torns betydelse för hushållens välfärd på en viss ort. Att ett sjukhus är placerat i en viss ort betyder att besök kan anses som en icke prissatt vara för befolkningen i denna ort, eftersom resekostnaden kan approximeras till noll och ingen inträdesavgift avkrävs
besökarna. För en person som bor utanför orten kan inte resekostnaderna negligeras, varför besöken för den personen blir en prissatt vara. Förutom kostnaderna åtgår även tid för resan. Det betyder att vid given arbetstid måste denna individ minska sin konsumtion av andra prissatta varor till en del motsvarande resekostnaden, samt måste dessutom skära ned sin konsumtion av and- ra fritidsaktiviteter till en del motsvarande restiden.
Det är emellertid inte enbart interregio- nala variationer i tillgången på olika miljö— faktorer eller eventuellt den nödvändiga in- satsen av tid och pengar för att kunna kon- sumera miljöfaktorn i fråga, som påverkar lokaliseringsvalet. Det finns dessutom ett mycket intressant samspel mellan variatio- ner i tillgången på miljöfaktorer och de re- lativa priserna. Om tillgången på en viss miljöfaktor är större på inflyttningsorten än på den ursprungliga orten tenderar det- ta, om miljöfaktorn värderas positivt av hus- hållet, att verka stimulerande på flyttnings— benägenheten. Om emellertid de varor, som i allmänhet konsumeras tillsammans med miljöfaktorn är dyrare på inflyttningsorten motverkas den positiva effekten på flytt- ningsbenägenheten av den rikligare tillgång- en på miljöfaktorn i fråga.
Det framgår av den ovanstående fram- ställningen att ett hushåll, när det skall be- sluta om det skall flytta till en viss ort eller ej samtidigt påverkas av en hel rad faktorer såsom vilken realinkomst och därmed kon- sumtionsmöjligheter av olika varor och tjäns- ter det kan få på den nya orten jämfört med den gamla, hur tillgången på olika mil- jöfaktorer kommer att påverkas och vilka varor som är ransonerade på de båda or- terna. Lokaliseringsvalet är dessutom ett val under osäkerhet. Har hushållet riskaversion kommer det om de olika alternativen i öv- rigt är lika, dvs. värdena på realinkomst, tillgång på olika miljöfaktorer och så vidare bedöms i genomsnitt vara lika på de båda orterna, att välja den lokalisering som hus- hållet är bäst informerat om.
Det är alltså en rad samvarierande fakto- rer som hushållet tar hänsyn till. En del
skillnader mellan olika orter kan stimulera flyttningsbenägenheten, andra kan verka återhållande. Vill man därför empiriskt stu- dera varför folk flyttar, måste man ta reda på hur olika faktorer kvantitativt påverkar flyttningsbenägenheten. Det går inte att plocka ut en viss faktor, och säga att den är »avgörande» för ett visst hushålls flytt- ningsbeslut eller beslut att stanna. Avsnitt 2.3 innehåller bl. a. vissa uppgifter om hur stor kvantitativ effekt interlokala variatio- ner i reallön, arbetslöshet och situationen på bostadsmarknaden kan ha på flyttnings- benägenheten. För en fullständigare kvanti— tativ kunskap om, varför hushåll flyttar, krävs det dock en mycket omfattande eko- nometrisk undersökning, något som legat utanför ramen för denna utredning. Vi kan emellertid här peka på en av de angelägnaste uppgifterna för praktiskt inriktad regional- ekonomisk forskning.
2.1.5. Den offentliga sektorns roll i det regionala utvecklingsförloppet
I det interdependenta ekonomiska system, som ovan beskrivits, utgör regionala skill- nader i produktionsfaktorernas ersättningar (reallöner) den huvudsakliga orsaken till in— terregionala faktoromflyttningar. De som fattar beslut om dessa omflyttningar tänks därvid förvänta, att existerande reallöne- skillnader kommer att bestå eller långsamt reduceras under en viss tidsrymd.
Vissa avsteg från denna »enkla» fördel- ningsmekanism kan dock tänkas. I första hand gäller detta regionala omfördelningar av kapitalet. Ett beslut om en sådan omför— delning kan få mycket omfattande direkta och indirekta effekter på faktorersättning- arna. Om man inom det privata näringsli— vet beslutar sig för att uppföra en större anläggning inom en region, som i besluts- ögonblicket ger låg ersättning till det pri- vata kapital som redan finns inom regionen, kan detta medföra att nya produktionstek- niska förhållanden uppstår. Ersättningarna kan därmed stiga till alla produktionsfak- torer.
För den offentliga sektorn har resone- mang av ovanstående slag speciell relevans, eftersom de offentliga myndigheterna med denna sektor i högre grad än med övriga kan tänkas föra en medveten regional poli— tik. För att förbättra produktionsbetingel- serna inom en region kan de således överfö- ra exempelvis statliga affärsdrivande verk från en expansiv till en kontraktiv region. Det är därvid tänkbart att förutsättningar för produktion förändras i sådan grad att omlokaliseringen är försvarbar även ur före- tagsekonomisk synpunkt.
Överföringen av detta slag ger självfallet många svårbedömda effekter och vi skall här inte gå närmare in på dessa.1
Det skall endast konstateras att det regio- nala utvecklingsförloppet inte enbart styrs av hushållens och företagens strävan om högsta möjliga ersättning till produktions- faktorerna, utan även av den lokaliserings— politik, som förs via den offentliga sektorn.
För den offentliga sektorn kan såsom vi- sas i avsnitt 1.3., åtminstone tre grupper av lokaliseringskriterier utskiljas, även om gränserna är oklara. Det första utgörs av lokala kriterier och avser sådan verksam— het, för vilken beslut fattas att den skall lig- ga i omedelbar anslutning till hushållssek— torn. Det andra kan kallas regionalt krite- rium och syftar på offentlig verksamhet, som är avsedd för större regioners behov av offentlig service. Det tredje kriteriet gäller den del av den offentliga sektorn, vars loka- lisering kan betraktas som nationellt be- stämd. Den utgörs av sådan verksamhet, vars avsättning är avsedd för hela natio- nen.
Exempel på aktiviteter som tillhör den första typen är olika slags serviceverksam- het såsom grundskolan, vägar, olika former av kommunikationer, sjuk- och åldrings- vård. När beslut fattas om tjänster av ovan- stående slag, kan man utgå från den givna regionala fördelningen av befolkningen. För
1 Bland tänkbara ansatser för att utföra så- dana kalkyler kan nämnas cost-benefitanalyser av det slag som diskuteras i A. R. Prest and R. Turvey, Cost-benefit analysis; a survey, Eco- nomic Journal vol. 75, 1965 sid. 683—735.
att skapa underlag för bl.a. olika utbild- ningslinjer inom grundskolan har man dock tvingats att koncentrera utbudet till vissa centra, vilket inneburit att den förda politi- ken fått effekter på befolkningsfördelning- en, även om detta inte varit ett led i en med— veten regional politik.
Gränsdragningen mellan vad som här kal- las lokala och regionala kriterier för den offentliga sektorns lokalisering är skiftande och torde med all säkerhet förskjutas med tiden. En rad komponenter i den offent- liga sektorn, som nu bestäms med utgångs- punkt från lokala kriterier, kommer således med all säkerhet att i framtiden bestämmas från regionala utgångspunkter. Exempel på delar av den offentliga sektorn, som nu bestäms med hjälp av regionala kriterier, är en stor del av sjukvården, länsförvalt- ning, förvaltning av statliga skogs- och jord- bruk, vägförvaltning och viss utbildning.
Den tredje delen av den offentliga sek- torn utgörs av sådan verksamhet vars verk- samhet är avsedd för hela nationen. Vid lokaliseringsbesluten behöver man således inte ta hänsyn till närhet till hushållssek— torn med utbudet. Produktionen är i all- mänhet inte avsedd för slutlig konsumtion inom hushållssektorn, utan går ofta som in— termediära varor och tjänster till företags- sektom eller till de regionalt och lokalt be— stämda delarna av den offentliga sektorn. Mer eller mindre uttalat tar man vid 10- kaliseringsbesluten hänsyn till efterfrågeför- hållanden, faktorutrustning och produk- tionstekniska förhållanden i olika regioner. Efterfrågeförhållandena representeras här av det privata näringslivets regionala för- delning och den offentliga sektorns tidigare lokalisering; Utbudet av utbildad arbets- kraft och möjligheter att tillgodogöra sig stordriftsfördelar torde vara de främsta or- sakerna till den koncentration, som för när- varande gäller för denna del av den offent- liga sektorn. Som exempel på nationellt be- stämda delar inom den offentliga sektorn kan nämnas de centrala myndigheternas verksamhet, affärsverken, statliga företag, viss sjukvård samt högre utbildning. En stor del av denna verksamhet ligger f.n. i stor-
stadsområdena, men vissa delar har place— rats ut i övriga delar av landet. Bestämnings- faktorer för dessa delar har ofta varit rå- varutillgångar och arbetskraftstillgång. I någ- ra fall har det också varit fråga om en med- veten regional politik, varvid en utflyttning från storstadsområdena har ägt rum för att minska arbetskraftsefterfrågan i dessa områden samt öka den i andra.
Det väsentliga är att myndigheterna kan fatta direkta beslut om den offentliga sek- torns lokalisering som bygger på samhälls- ekonomiska värderingar i stället för rent företagsekonomiska. Dessa beslut kan då samtidigt ses som delmedel i en regional politik. De bidrar till att påverka företag och hushåll genom förändring av infrastruk- tur och miljöfaktorer. De kompletteras av andra medel (t. ex. lokaliseringsbidrag), som även de syftar till att genom ekono- miska incitament ändra företagsekonomisk och hushållsekonomisk kalkyl.
2.2 Empirisk belysning av faktorer som avgör företagssektorns lokaliseringsval
2.2.1. Syfte, avgränsning och resultat
Näringslivets utveckling under de senaste årtiondena har präglats av koncentrations- tendenser. Dessa tendenser har gällt bil- dandet av stora ekonomiska enheter — stor- företag med regionalt och sektoriellt skilda anläggningar — och skapandet av allt större anläggningar och regionala koncentrationer av fristående företag och anläggningar. Som exempel på företagskoncentrationen kan nämnas att de 40 största industrikoncerner— nas andel av totala förädlingsvärdet ökat från 34 till 37 procent under perioden juli 1963—mars 1967 samt att de 100 största ökat från 46 till 49 procent.1 Att även an- läggningarna i en rad branscher blivit allt större visas i kapitel 1.
De regionala utvecklingstendenserna har vidare, som visas i kapitel 1 och i bilagor till utredningen, inneburit att tillverknings-
1 Uppgifterna hämtade från koncentrations- utredningen del III SOU 1968: 5.
industrin inte expanderat i samma relativa takt i storstadsregionerna som i övriga de- lar av landet. Storstadsregionemas tillväxt har i stor utsträckning baserats på den of- fentliga sektorns expansion samt förläggan- det av en rad av det privata näringslivets ad— ministrativa funktioner dit. Till den regio- nala utvecklingsbilden hör också att en rad privata servicenäringar koncentrerats till de större befolkningstäta områdena.
Syftet med föreliggande avsnitt är att ge en empirisk belysning av en del av de fak- torer som avgör valet av lokaliseringen för de allt större anläggningarna för varupro- duktion samt för de allt starkare koncentra- tionema av vissa delar av näringslivets ad- ministration (tjänsteproducerande anlägg- ningar). Därför används samma indelning som i avsnitt 2.1. Framställningen delas sålunda upp i tre huvuddelar, varvid den första berör de produktionstekniska för- hållandena, den andra efterfrågeförhållan- dena och den tredje faktorutrustningen i olika regioner.
I analysen av de regionala produktions- tekniska förhållandena utförs på grund av tids- och resursskäl inte någon systematisk genomgång av olika näringsgrenar. I stäl- let redovisas resultat från pågående eller just avslutade forskningsprojekt och utred- ningar, vilka är inriktade på detaljerade studier av utvalda branscher och arbets- funktioner.
Produktivitetsskillnader mellan små och stora företag är betydande för de flesta av de studerade branscherna och produktions— processema. Regionala produktivitetsskillna- der för anläggningar inom samma stor- leksklass kan också noteras. Båda dessa faktorer tyder på en fortsatt snabb struk- turomvandling med regionala koncentratio- ner som följd. Det poängteras dock att tak- ten i denna strukturomvandling bl.a. beror på utformningen av den regionala politiken och på arbetskraftens känslighet för no- minella löneskillnader mellan olika regioner. I den mån arbetskraften av olika skäl ac- cepterar lägre löner och bor kvar på en ursprunglig bostadsort, kan också produk- tivitetsskillnader bli bestående.
Lokaliseringen av arbetsfunktioner och då i första hand administrativa funktioner dis- kuteras vidare med utgångspunkt från möj— ligheterna att förklara dessa med regionala skillnader i de produktionstekniska förhål- landena. Kontaktberoende funktioner förut- sätts söka sig till regioner där dessa kontak- ter underlättas. Storstädernas tillväxt före- faller till en del bero på en koncentration av administrativa enheter.
I delavsnittet om de regionala efterfråge- skillnaderna delas näringslivet in med ut- gångspunkt från produkternas avsättnings- marknader. Internationella, nationella, re- gionala och lokala grupper avgränsas. Trans- portkostnadernas storlek är betydelsefulla vid fördelningen av olika ekonomiska verk- samheter på dessa grupper.
En väsentlig slutsats är att fördelningen mellan de olika grupperna ändras med ti- den så att t. ex. detaljhandeln som tidigare var så gott som enbart lokal nu i allt större utsträckning blir regional. Bl. a. sänkta transportkostnader bidrar till denna utveck— ling.
Analysen av faktorutbudets betydelse för de regionala utvecklingstendenserna ägnas i huvudsak den regionala fördelningen av utbudet av arbetskraft. En slutsats är därvid att en viss folkmängd kan generera olika arbetskraftsutbud beroende på bl.a. skill- nader i förvärvsintensitet. En väsentlig för- klaring till sådana skillnader antas vara re- gionala reallöneskillnader. Bearbetningar av industristatistiken visar att betydande no- minella löneskillnader föreligger. Dessa speglar dock både utbud och efterfrågan på arbetskraft.
2.2.2. Regionala produktionstekniska förhål- landen
Som visas i avsnitt 2.1 kan de produktions- tekniska förhållandena påverkas av föränd- ringar i det tekniska kunnandet, skaleko- nomiska fördelar och odelbarheter i pro- duktionsprocessema, positiva och negativa agglomerativa faktorer samt geografiska fak- torer. I det närmast följande delavsnittet ges vissa empiriska kvantifieringar av dessa
faktorers effekter. Framställningen delas därvid upp i en del om olika branschers för- hållanden och i en om administrativa funk- tioners.
Studier av valda branschers regionala produktionstekniska förhållanden
Förändringar i det tekniska kunnandet
Att förändringar i det tekniska kunnandet kan få starka regionala effekter kan exemp- lifieras med införandet av ångdrift i stället för vattenkraft på 1800—talet och elektrisk drift i stället för ångdrift på 1900-talet. Båda dessa innovationer innebar att bun- denheten till en viss lokaliseringsfaktor re- ducerades. Utnyttjandet av datamaskiner är ett exempel på en innovation, som under senare tid medfört förändringar i de regio- nala utvecklingsförloppen, eftersom detta ut- nyttjande bl. a. medfört ändrade lagerhåll- ningskrav, ändrat behov av olika typer av kontorspersonal och ökade planeringsresur- ser. Som regel innebär innovationer av ovanstående slag att de kan komma till an- vändning i alla regioner, dvs. de blir mera sällan speciella lokaliseringsfaktorer, även om de får regionala effekter.
Listan på innovationer som har betydelse för utvecklingen i olika delar av landet kan göras mycket lång. I stort sett innebär varje introduktion av en maskin eller en ny rutin att de regionala produktionsförhållandena ändras. En arbetskraftsintensiv process kan t. ex. successivt övergå till att bli kapital- intensiv genom att en rad innovationer in- troduceras.1 En process som tidigare krävde stor tillgång till lågavlönad arbetskraft kan därmed övergå till att fordra specialutbil- dad högavlönad arbetskraft. En typisk gles- bygdsindustri kan därmed övergå till att bli en storstadsindustri.
Skalekonomiska fördelar i produktionspro- cessema
Vid empiriska uppskattningar av föränd- ringar i det tekniska kunnandet är det svårt att skilja mellan sådana förändringar som
enbart innebär att ny teknik introduceras och sådana som också innebär att produk- tionsprocessemas skala ändras. Vid ett givet tekniskt kunnande kan t. ex. kombinerandet av två identiska kapitalföremål ge mer än dubbelt så stor produktion som en anlägg- ning med endast ett av kapitalföremålen. Den produktionsökning som uppnås på det- ta sätt kan uppfattas som ett resultat av för- ändrad produktionsteknik, även om någon renodlat ny teknik inte introducerats.
Möjligheterna att utnyttja stordriftsförde- lar i olika regioner sammanhänger i hög grad med avsättningsmarknadens storlek och möjligheterna att nå nya kundkretsar vid en ökad produktion. Transportkostna— dema spelar här en väsentlig roll. Givetvis förekommer även andra faktorer som för- svårar införandet av stordrift. Bland dessa kan nämnas kartellöverenskommelser, bris- tande information om marknadsförhållan- den, knappa råvarutillgångar eller höga kostnader för råvarutransporter samt bris— tande anpassning på kreditmarknaden.
För den regionala utvecklingsbilden inne- bär som regel införandet av stordrift, att antalet anläggningar i en del landsdelar och regiontyper reduceras. Den totala produk- tionen och antalet sysselsatta kommer på detta sätt att koncentreras till färre regioner. Förekomsten av stordriftsfördelar kan med- föra, att produktionen koncentreras till någ— ra få bland flera helt likvärdiga regioner. En sådan koncentration medför förändring- ar i produktionsförutsättningarna, så att de regioner till vilka produktionen koncentreras också får sina förutsättningar förbättrade i relation till dem som mister anläggningar.
Ett översiktligt studium av industrins ut- veckling ger vid handen att storleksstruk- turen inte ändrats på något drastiskt sätt under senare tid. Detta illustreras med t]- bell 2.2.1 som visar utvecklingen mellan 1955 och 1965 för antalet arbetsställen och antalet arbetare.
1 Detta uppmärksammas i en rad framställ— ningar om kapitalbildningens betydelse för det ekonomiska framåtskridandet. Ett exempel på detta återfinnes i I. Svennilsson, Kapitalinsazs och ekonomisk tillväxt, appendix till Svensk ekonomi 1966—1970, SOU 1966: 1.
1955 1965 Andel arbets- Andel Andel arbets- Andel Storleksklass ställen i % arbetare ställen i % arbetare — 10 arb. 46,2 7 1 41,5 5,9 11— 50 » 39,9 22,0 42,7 21,9 51——— 100 » 6,7 116 7,7 12,0 101— 200 » 3,7 130 4,4 13,7 201— 500 » 2,4 180 2,6 17,9 501—1 000 » 0,7 11,4 0,7 11,4 1 001— » 0,4 16,9 0,4 17,2
1 Källa: Sveriges Industri utgiven av Sveriges Industriförbund 1967.
Småföretagens (med mindre än 10 ar- betare) andel av antalet arbetsställen har minskat från 46,2 procent till 41,5. De största företagens andel är dock oföränd- rat 0,4 procent. Andelen av totala antalet arbetare har för de små företagen minskat från 7,1 procent till 5,9 medan storföre- tagens ökat från 16,9 procent till 17,2. Siff- rorna ger dock inte en fullständig bild av koncentrationstendenserna, eftersom en del stordriftsfördelar kan tillgodogöras genom samverkan mellan flera anläggningar, som var och en specialiseras på vissa områden. Den stora mängden fusioner under 60-talet kan tas som ett tecken på att en sådan ko- ordinering förekommer. För den regiona- la utvecklingen är det dock i första hand förändringen av antalet arbetsställen och storleksutvecklingen som är av intresse. En översikt av fördelningen av antalet företag i olika storleksklasser och förändringen av antalet sysselsatta per företag i olika regio- ner har givits i kapitel 1.
För handelns del har utvecklingen mot allt större enheter medfört att butiksantalet inom daglig varuhandel, som i början av 50-talet sannolikt låg mellan 30000 och 33 000, reducerats till under 18 000 år 1966 samtidigt som omsättningen i löpande pri- ser ökat från ca 5,2 miljarder till ca 13,9 miljarder per år.l
Också inom jordbruket har minskningen av antalet brukningsenheter varit mycket stor under hela efterkrigstiden, samtidigt som den genomsnittliga åkerarealen per en- het ökat. Mellan 1956 och 1965 ökade den
senare från ca 12 ha till ca 17 ha. Under perioden 1960 till 1965 minskade antalet sysselsatta inom jordbrukssektorn med ca 20 procent. Av studier utförda av L. Hjelm framgår att den optimala företagsstorleken ökat från omkring 20 21 30 ha till ungefär 100 å 200 hektar.2
Den ökade kapitalintensiteten och för- bättrade produktiviteten inom skogsbruket kan också ses som ett resultat av införande av stordrift. Genom att den nya tekniken samtidigt medför att en större andel av ar- betskraften övergår till året-runt arbete i skogen, har antalet förvärvsarbetande redu- cerats mer än vad den ökade kapitalinten- siteten skulle ge anledning till.
Som exempel på andra näringsgrenar där införandet av stordrift kan sägas ha med- verkat till en koncentration kan nämnas byggnadsverksamhet där prefabricering av byggnadselement ökat under 60-talet och undervisningssektorn där reformerna inom det obligatoriska skolväsendet medfört, att det blivit nödvändigt att bygga så stora sko- lor att olika undervisningsgrenar kan bli representerade. Till den offentliga sektorn återkommer vi dock i ett senare avsnitt.
De uppgifter om koncentrationstendenser- na inom näringslivet som givits ovan kan inte utnyttjas för att ge exakta besked om de tekniska förutsättningarna för stordrift. För att erhålla dessa erfordras studier av olika produktionsprocesser. Inom koncentrations-
1 Källa: SOU 1968: 6. 2 Se L. Hjelm, Det svenska lantbrukets effek- tivitetsvägar, SOU 1963: 66, Stockholm 1963,
Produktion av cement Kapacitet 1 000 ton/år Total styckkostnad i olika storleksklasser (index = 100 för minsta storleksklassen)
120
100
Produktion av bröd i bagerier utan automatisk degbehandling (1) i bagerier med automatisk degbehandling (2)
Total styckkostnad i (1) (index = 100 för minsta storleksklassen) Total styckkostnad i (2) (index = 100 för minsta storleksklassen)
kapacitet i kilo/tim. 900
100
100
Produktion av tal/sulfat och magnefite Kapacitet 1 000 ton/år
Total styckkostnad (index = 100 för minsta storleks- klassen)
37,5 75
100 79
210 260 340 430 510 1 000 91 88 84 73 58 1 800 2 700 3 600
86 84 83
90 88 86
150 225 300
68 65 63
utredningen har en rad sådana studier ut- förts.l Resultaten av en del av dessa skall här återges.
I tabell 2.2.2 visas totala styckkostna- derna uppdelat på olika kapacitetsklasser för cement-, bröd- och pappersmassepro- duktion. Betydande skillnader mellan stor- leksklasserna föreligger. Speciellt gäller det- ta cementtillverkningen. De bägge först- nämnda branschernas uppgifter härrör från utländska undersökningar, men de torde ändå kunna appliceras på svenska företag.2
För cementtillverkning gäller att från en kapacitet på 120000 ton/år till 1 000 000 ton/år sjunker styckkostnaderna med 42 procent. Det är framför allt löne- och ka- pitalkostnader som därvid är orsak till den kraftiga kostnadssänkningen, medan övriga kostnadsposter inte påverkas nämnvärt. Det skall dock observeras att råvarukälloma för- utsätts vara lokaliserade på ett sådant sätt i förhållande till anläggningen att transport- kostnaderna för dessa inte stiger vid ökande produktion.
De svenska cementfabrikemas produk- tionskapacitet ligger mellan 250 000 och 1 200 000 ton. En kraftig sänkning av trans-
portkostnaderna för de färdiga produkterna skulle vid oförändrade efterfrågeförhållan- den med all säkerhet leda till en stark re- duktion av antalet anläggningar.
Produktionskostnadema för bröd i bage- rier utan automatisk degbehandling (1) res- pektive med automatisk degbehandling (2) jämförs i tabellen vid olika kapacitet, var- vid anläggningarna antas utnyttjade 72 tim./ vecka.
Kostnadssänkningen blir 17 procent res- pektive 14 procent för de bägge produk- tionsprocessema, varvid automatisk degbe- handling ger lägre kostnad än icke auto- matisk.
För Sverige gäller att det för närvarande finns ca 5 000 anläggningar som tillverkar bröd. Dessa är i regel mycket små och för- ser lokala marknader med dagsfärskt bröd.
1 Studierna är utförda av fil. brant. ” Uppgifterna är hämtade från Studies in Economics of Industry 1 IN New York 1963 och Walsh Evans, Economics of charge in market structure, conduct and performans. The Baking industry 1947—1958 University of Nebraska Studies 1963.
lic. G. Ri-
Om de potentiella stordriftsfördelarna skul- le utnyttjas, innebär detta att brödet skulle transporteras längre sträckor och att det icke skulle vara dagsfärskt, då det når konsu— menterna. Priset på detta bröd inklusive transportkostnaderna skulle dock kunna bli väsentligt lägre än det nuvarande. En grov uppskattning som utförts av representanter för branschen ger till resultat att ett tiotal anläggningar skulle kunna tillgodose det to- tala behovet av bröd.1 Förbättringar av för— packningstekniken och hållbarhetsbehand- ling av brödet har under 60-talet bildat underlag för en snabb strukturomvandling av branschen. Mycket tyder på att denna, omvandling kommer att fortsätta, med re- gionala sysselsättningseffekter som följd.
Det tredje exemplet från koncentrations- utredningen gäller produktion av tallsulfat och magnefite och avser svenska förhållan— den.2 I tabellen visas tillverkningskostnaden per ton i olika kapacitetsklasser uppdelat på olika poster.
Löne- och administrationskostnader samt kapitalkostnader faller snabbt med stigande anläggningsstorlek, medan råvarukostnader- na som inkluderar transportkostnader stiger. För att få fram de renodlade stordrifts- fördelarna vid anläggningen kan det hävdas att dessa transportkostnader skall exklude- ras. Dessa kan dessutom variera mellan oli- ka delar av landet. Transportkostnaderna är dock en väsentlig lokaliseringsfaktor och kan på ett avgörande sätt bromsa utveck- lingen mot större anläggningar i denna bransch. Trots de stigande kostnaderna för råvarutransporter erhålls dock en kostnads- minskning på 37 procent då anläggningarna ökas från 37 500 till 300 000 ton/år.
De nedläggningar som skett inom massa- industrin under 60-talet har i första hand gällt små anläggningar, men under 1966 och 1967 har även medelstora anläggningar lagts ned. Antalet anläggningar i framtiden beror i hög grad på efterfrågeutvecklingen på pap- per, men för de norra delarna av landet torde råvarutillgången vara så begränsad att antalet anläggningar i den största storleks- klassen inte kan öka nämnvärt.3 Snarare torde en koncentration till några få mycket
stora anläggningar vara att vänta. En fort- satt nedläggning av små anläggningar kan där få betydande effekter på den regionala sysselsättningen. Stordriftsfördelarna i vissa branscher kan således vara betydande, och de utgör också en väsentlig drivkraft för de koncentra- tionstendenser, som är utmärkande för nä- ringslivets nuvarande utveckling. Av det ovan sagda framgår emellertid inte vilka faktorer som avgör valet av lokalisering för de allt större anläggningarna.
Innan analysen utsträcks till detta område, är det av intresse att studera, till vilka delar av landet som anläggningar av olika storlek sökt sig. Av tabellerna i kapitel 1 framgår att antalet industrianläggningar med minst 5 sysselsatta minskat i storstadslänen, och att antalet sysselsatta inom industrin re- ducerats i Stockholms och Malmöhus län, medan servicesektorerna ökat i dessa län. Sysselsättningsminskningar inom industrin noteras även inom Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Utvecklingen inom olika industrisektorer är emellertid mycket olik- artad. I det följande skall därför ett antal branscher detaljgranskas. För detta ändamål har industristatistikens primärmaterial för fyra branscher bearbetats. Dessa är maskin- industri, gjuterier, plastarbetande industri och cementvaruindustri och representerar industrigrenar, som arbetar under skilda för- utsättningar. Maskinindustrins produkter av- sätts till en del på utländska marknader. Gjuterier är som regel underleverantörer till övriga industrisektioner inom landet. Den plastbearbetande industrins produkter är of— ta avsedd för slutlig konsumtion i hushålls- sektorn och säljs i hela riket, medan ce- menttillverkarnas produkter är avsedda för regionala marknader.
De utvalda branscherna sysselsatte 1965
1 Källa: Material insamlat av koncentrations- utredningen. 2 En undersökning om pappersmassetillverk- ningens kostnadsförhållanden för olika kapaci- tetsklasser har även publicerats av Västsvenska skogsindustriutredningen i betänkandet, Skogs- industri i södra Sverige, SOU 1969: 21. Resulta- ten överensstämmer med dem som redovisas här. 3 Informationen är hämtad från utredningar utförda inom Industrins utredningsinstitut.
7,4 procent av totala antalet industrianställ- da, varav enligt industristatistikcns uppgif- ter 50 705 var sysselsatta i maskinindustri, 8 213 i gjuterier, 11 982 i plastbearbetande industri och 15141 i cementvaruindustri. Dessa arbetade i företag som hade minst 50 procent av sin produktion i branschen.
Nedanstående tre kartor (figur 2.2.1— 2.2.3) visar sysselsättningsutvecklingen för tre storleksklasser uppdelat på A-rcgioner. Av dessa framgår att småföretagens minsk- ning är relativt jämnt fördelad över hela landet. Ökningar noteras framför allt i de nordligaste A-regionerna. De medelstora fö- retagen har ökat kraftigt i Stockholms- och Jönköpingsområdena, medan minskning in- träffat i de södra landsdelarnas inland. Nor- ra delan av landet saknar alltjämt i stor ut— sträckning storföretag inom de studerade branscherna.
I det följande skall de fyra branscherna
analyseras var för sig, varvid olika förkla— ringar till utvecklingen skall diskuteras. Det närmast följande avsnittet gäller därvid för- klaringar, som grundar sig på sådana regio- nala skillnader i produktionstekniska för- hållanden, som inte baseras på skalekono- miska olikheter.
Agglomcrationsfaktorers och geografiska faktorers lokaliseringseffekter
Frågeställningen i detta delavsnitt gäller i vil- ken grad de i föregående delavsnitt och i ka- pitel 1 beskrivna utvecklingstendenserna kan förklaras av effekter från agglomerativa och geografiska faktorer. Regionindelningar som baseras på administrativa områden är inte lämpliga vid en sådan analys. I stället kan homogena arbetskraftsområden utnyttjas som indelningsgrund. Kriteriet för ett sådant är att den arbetskraft, som är bosatt inom
Tabell 2.2.3. Sysselsättningsutvecklingen 1961—1965 i olika befolkningsunderlagsregioner för maskinindustri, gjuterier, plastbearbetande industri och cementvaruindustri.
Befolkningsunderlagsregion
med mellan med mellan Anläggnings- med mindre 40 000 och 80 000 och med mer än Bransch storlek än 40 000 inv. 80 000 inv. 300 000 inv. 300 000 inv. Maskinindustri 1 + 26 —— 246 + 82 + 71 2 +141 + 767 + 631 +1118 3 —296 +2113 +3 274 + 80 absolut förändring —129 +2 634 +3 987 +] 127 relativ förändring (index 1961=100) 87 137 121 112 Gjuteriet l — 35 — 70 — 77 — 57 2 :l: 0 ——1 037 + 264 + 43 3 :l: 0 — 173 — 240 — 10 absolut förändring -— 35 —1 280 — 77 — 24 relativ förändring (index 1961=100) 86 73 97 96 Plastbearbctande 1 + 88 —— 1 + 133 + 65 industri 2 +155 + 111 + 712 + 255 3 :l: 0 — 112 —1 045 + 635 absolut förändring +243 — 2 — 200 + 955 relativ förändring (index 1961=100) 550 100 94 144 Cementvaru- 1 + 23 + 195 -— 259 —— 113 industri 2 +266 — 26 +1 165 + 269 3 +222 +1 056 + 779 + 970 absolut förändring +511 +1 225 +1 685 +] 126 relativ förändring (index 1961=100) 164 168 142 138 Total förändring i absoluta tal +590 +2 577 +5 395 +3 184 relativ förändring (index 1961=100) 128 116 119 121 80 SOU 1970: 3
>
området, skall kunna nå dess arbetsplatser via pendling (pcndlingstiden torde då inte för närvarande vara mer än ca 3 timmar per dag). För att skapa underlag för analys av föreliggande slag har, som beskrivits i ka- pitel 1, vid institutionen för kulturgeogra- fi och ekonomisk geografi i Lund utarbetats en indelning av landet i s.k. befolkningsun- derlagsregioner. Figur 1.2.2 Visar indelning- en.
Stodeksgruppen ej representerad
'700
0200—v699 O' "99 Figur 2.2.1. Utvecklingen i A-rc- (0 gionerna 1961—1965 av antalet
sysselsatta i maskin-, gjuteri-, plast— och cementvaruindustri för företag med salutillverkningsvärde över 10 miljoner kronor.
Sysselsättningsutvecklingen1 i de olika bc- folkningsunderlagsregionema har ägt rum enligt tabell 2.2.3. Anläggningsstorlek 1 an- ger anläggningar med salutillverkningsvärde under 1 miljon, 2 salutillverkningsvärde mellan 1 och 10 miljoner och 3 salutill-
1 På grund av att antalet sysselsatta här upp- skattats efter antalet utförda arbetstimmar skil- jer sig denna uppgift från dem som återfinnes i industristatistikens årsredogörelser.
verkningsvärde över 10 miljoner. Huvudparten av den sammanlagda ex- pansionen ligger i befolkningsunderlagsre- gioner med över 80 000 invånare. Maskinin- dustrin och cementvaruindustrin har den största absoluta ökningen i regioner med mellan 80000 och 300000, medan plast- bearbetande industri ökat mest i områden med mer än 300000 invånare (de senare innefattar Stockholm, Göteborg och Malmö
Storleksgruppen ej representerad
> —700 »200—o699
0"l99 Figur 2.2.2. Utvecklingen i A-re— (0 gionerna 1961—1965 av antalet
sysselsatta i maskin-, gjuteri-, plast- och cementvruindustri för företag med salutillverkningsvärde mellan 1 och 10 miljoner kronor.
med omnejder).
Vid bedömningen av de angivna uppgif— terna på utvecklingstendenserna skall tre väsentliga reservationer hållas i minnet. Den första gäller storföretagen. I vissa fall läm- nas dessa uppgifter för hela företaget, dvs. uppdelningen på anläggningar är ofullstän- dig. Speciellt gäller detta större koncerner där en rad arbetsuppgifter utförs på huvud- kontoren, som i vissa fall räknas till andra
branscher. För att belysa detta redovisas ut- vecklingen för vissa administrativa funktio- ner i ett senare delavsnitt. Den andra gäller förändringar av branschtillhörighet under den studerade perioden och den tredje att företag har upptäckts vid företagsinvente- ringar under perioden.
I vilken män kan regionala skillnader i produktionstekniska förhållanden framfö- ras som en förklaring till att anläggningarna
Storleksgruppen ej representerad
' 700
»200- .699 0" "199 Figur 2.2.3. Utvecklingen iA-re— (0 gionerna 1961—1965 av antalet
sysselsatta i maskin- gjuteri- plast- och cementvaruindustri för företag med salutillverkningsvärde under 1 miljon kronor.
i de folkrikaste regionerna visar den största ökningen i absoluta tal? Av materialet fram- går att storföretagen i maskin- och cement- varuindustrin ökat kraftigt. Det förefaller rimligt att anta att positiva agglomerativa effekter varit en drivkraft för branschemas koncentration till de större regionerna. Små- företagcns relativt svaga utveckling i de stör- sta regionerna kan dock synas strida mot en sådan förklaring. Den obetydliga expan-
Tabell 2.2.4. Förädlingsvärde per sysselsatt i olika branscher uppdelade på befolkningsunder- lagsregioner. (För varje bransch anger index 100 branschens riksgenomsnitt 1965.)
1961
1965
Befolkningsunderlagsregion Befolkningsunderlagsregion
med mcl- med mel- lan 80 000 lan 80 000 Anlägg- med mind- och med över med mind- och med mer nings- re än 300 000 300 000 re än 300 000 än 300 000 Bransch storlek 80 000 inv. inv. inv. 80 000 inv. inv. inv. Maskinindustri 1 45 52 69 72 74 89 (genomsnitt 2 62 67 74 91 89 11 1 1965=34 948) 3 78 63 73 99 104 132 Gjuterier ] 68 62 64 85 78 — (genomsnitt 2 68 70 75 102 97 100 1965=30 838) 3 84 — — 100 — — Plastbcarbetande 1 59 50 72 77 62 81 industri 2 39 66 63 95 104 97 (genomsnitt 3 71 93 -— 97 96 128 1965 = 33 447) Cementvaruindustri 1 61 55 65 74 73 72 (genomsnitt 2 85 77 88 108 106 115 1965=39 392) 3 — 101 98 108 135 104
sionen i Norrland skulle i sin tur kunna för- klaras av geografiska faktorer av typen strängt klimat. Slutsatser av detta slag är emellertid mycket svagt underbyggda och det är nödvändigt att föra analysen några steg vidare. I enlighet med diskussionen i av- snitt 2.1 skall regionala skillnader i de pro- duktionstekniska förhållandena medföra, att produktionsfaktorernas avkastning blir oli- ka. Skillnadcr i agglomerativa och geogra- fiska faktorer kan således medföra produk— tivitetsskillnader mått som förädlingsvärde per insatt arbetskrafts— och kapitalenhet.1 Det kan visserligen hävdas att skillnader i avkastningen för produktionsfaktorerna omedelbart leder till att dessa omfördelas. Sådana omfördelningar tar emellertid tid och det kan även tänkas att, som tidigare påpekats, arbetskraften accepterar lägre er- sättning för att få bo i vissa regioner, vilket skulle leda till att produktionen kan bli lönsam i dessa regioner, även om avkast- ningen där är lägre än i andra regioner.
Vid granskningen av produktivitetsförhål- landena i de fyra branscherna följs en upp- delning på befolkningsunderlagsregioner. Dessa delas in i storstadsregioner, regioner med mellan 80000 och 300000 invånare och regioner med mindre än 80000 invå-
nare. På grund av sekretessbestämmelserna kan resultaten för företag i regioner med mindre än 40 000 invånare inte särredo- visas, då antalet förctag i dessa är för få. Uppdelat på detta sätt erhölls produkti- vitetsförhållanden för de fyra branscherna enligt tabellerna 2.2.4 och 2.2.5. Produktivitetsförhållandena varierar kraf- tigt mellan branscherna. För maskinindus- trin kan, för små och medelstora företag, konstateras en tendens till högre förädlings- värde per sysselsatt i storstadsregionerna än i övriga regioner. För 1965 gäller detta även för de största företagen. En tendens till lägre arbetskraftsproduktivitet för de minsta företagen jämfört med de övriga kan också noteras. Förädlingsvärdet per kapi— talcnhct, mätt som effektiva hästkrafter för omedelbar drift, visar ett mönster som är likartat med arbetskraftsproduktivitetens. De högsta värdena återfinns i regioner med mer än 300 000 invånare. Detta kan tas som intäkt för att den högre arbetskraftsproduk- tiviteten i dessa områden inte orsakas av en högre kapitalintensitet. Det använda kapital- måttet är dock bristfälligt. Bl. a. visar detta inte variationer mellan gamla och nya kapi-
1 Förädlingsvärdet mäts genomgående brutto, dvs före avdrag av kapitalförslitning.
Tabell 2.2.5. Förädlingsvärde per kapitalenhet (effektiva hästkrafter) i olika branscher upp- delade på befolkningsunderlagsregioner. (För varje bransch anger index 100 branschens riks-
genomsnitt 1965.)
1961
1965
Befolkningsunderlagsregion
Bef ol kningsunderlagsregion
med mel— med mel— lan 80 000 lan 80 000 Anlägg- med mind- och med över med mind— och med mer nings- re än 300 000 300 000 re än 300 000 än 300 000 Bransch storlek 80 000 inv. inv. inv. 80 000 inv. inv. inv. Maskinindustri ] 58 54 101 64 66 93 (genomsnitt 2 71 59 108 104 95 185 1965 = 6,47) 3 84 52 93 95 78 193 Gjuterier 1 104 89 66 109 74 — (genomsnitt 2 100 100 106 98 105 133 1965 =4,99) 3 145 _— — 109 — —— Plastbcarbetande ] 80 127 71 87 125 90 industri 2 76 120 116 125 148 101 (genomsnitt 3 63 73 — 128 80 160 1965 = 5,36) Cementvaruindustri 1 52 53 73 56 74 93 (genomsnitt 2 91 88 124 97 91 112 1965=5,30) 3 — 91 104 142 155 108
Källa: Industristatistikens primärmaterial.
talföremål och ger inte heller något mått på kapacitetsutnyttjandet. Det är emellertid det enda kapitalmått som insamlas för alla anläggningar och torde ge en rimlig approxi- mation på kapitalstocken. Det torde kunna utnyttjas vid jämförelser mellan företag som tillhör samma bransch.
Materialet förefaller att stödja ett anta- gande att maskinindustrins expansion i be- folkningsunderlagsregioner med mer än 80000 inv. åtminstone till en del baseras på en relativt sett hög produktivitet i dessa. I en slutgiltig bedömning av förändringar i lokaliseringsmönstret måste dock produk- tivitetsskillnadema sättas i relation till even- tuella regionala löneskillnader. Av senare avsnitt framgår att dessa är betydande, med de högsta lönerna i regioner med mer än 300 000 invånare.
För cementvaruindustrin kan framför allt konstateras att småföretagens produktivitets— förhållanden är betydligt ogynnsammarc än de större företagens. Även om de högsta värdena för små och medelstora företags ka- pital- och arbetskraftsproduktivitet återfinns i de största regionerna, så är bilden mer splittrad för denna bransch än för maskin-
industrin. För cementvarubranschen betyder med all säkerhet de höga transportkostna- derna, att priserna på slutprodukterna skil- jer sig kraftigt mellan olika regioner, och att utrymmet för stora anläggningar i de små befolkningsunderlagsregionerna är starkt begränsat.
De högsta arbetskraftsproduktivitetstalen inom den plastbearbetande industrin åter- finns i de största regionerna. De medelsto- ra företagen 1961 utgör dock ett undantag. I de flesta fall är skillnaderna mellan små och stora regioner mycket små. Förädlings— värdet per kapitalenhet varierar inte syste- matiskt med regionstorleken. I flera fall kan konstateras att låg arbetskraftsproduk- tivitet är förenad med låg kapitalintensi- tet. De små företagen visar som regel läg- re produktivitet än de medelstora och sto- ra.
Antalet observationer för gjuteriindustrin är mycket litet och begränsas till de folk- rikaste delarna av Sverige. Några klara pro- duktivitetsskillnader mellan agglomerationer av olika storlek kan inte konstateras. Diffe- renserna mellan regionerna skulle mycket väl kunna förklaras med skillnader i kapi-
Tabell 2.2.6. Förädlingsvärde per sysselsatt i tusental kronor 1965 för trettionde och sjut— tionde percentilen i olika branscher uppdelade på befolkningsunderlagsregioner.
Befolkningsunderlagsregion
Mindre än 80 000 Mellan 80 000 och Mer än 300 000 inv. 300 000 inv. an. Percentil Percentil Percentil Anläggnings- Bransch storlek 30 70 30 70 30 70 Maskin- smä 21,0 29,0 21,0 28,0 26,0 35,0 industri medelstora 29,0 36,0 27,0 34,0 30,0 42,0 stora 28,0 40,0 30,0 42,0 35,0 48,0 Plastbe- små 20,5 29,6 19,3 27,1 18,6 32,7 arbetande medelstora 25,2 38,3 26,5 34,9 32,0 44,3 industri stora —— — — — — _ Cement- små 23,6 34,7 22,8 32,8 21,4 31,3 varu- medelstora 33,5 47,2 36,1 60,0 36,4 63,8 industri stora — — — — # — talintensitet. den. Kostnaderna för att transportera tunga
Av den lämnade beskrivningen av skal- ekonomiska och agglomerativa effekter framgår att det för vissa branscher kan före- ligga fördelar att öka anläggningamas stor- lek och att förlägga dem till stora befolk— ningsagglomerationer. Att det också finns en tendens till en ökning av anläggningsstorlek och lokalisering till folkrika regioner har också blivit belyst. Vilka faktorer påverkar takten i dessa koncentrationstendenser? En av dessa har redan tagits upp, och kommer att diskuteras närmare i ett följande avsnitt, nämligen arbetskraftsutbudet. Det har i många sammanhang påvisats att arbetskraf- tens rörlighet är begränsad och att existe- rande reallöneskillnader endast på lång sikt utlöser omfattande migration.
En annan orsak är att reallöneskillnader- na inte helt speglar skillnader i välfärd, ef- tersom det i det senare begreppet ingår en rad icke-prissatta miljöfaktorer. De rörlig- hetshämmade faktorerna gör att takten i ut- jämning av eventuella välfärdsskillnader och oftast då även i viss utsträckning av nomi- nella löner kan gå långsamt, vilket i sin tur också verkar dämpande på strukturomvand- lingen.
Det finns emellertid andra faktorer, vid sidan av nominella löneskillnader, som kan medverka till att anläggningar med olika produktivitetsförhållanden kan existera sida vid sida. Till dessa hör transportförhållan-
och skrymmande varor är alltjämt mycket stora, liksom kosnaderna för att transportera dagsfärska varor och en rad tjänster. Det typiska för dessa varor är att de avsätts på lokala marknaden nära produktionsplat- serna. Även om den fysiska avkastningen vid produktion av dem är låg i vissa regio- ner, kan höga priser ge ett värdemässigt likvärdigt produktionsresultat per insatt pro— duktionsfaktorenhet. Sänkningar av trans- portkostnaderna kan här få en mycket snabb strukturomvandlande effekt.
En tredje faktor, som torde medverka till att anläggningar med olika produktivitets- förhållanden kan existera samtidigt, är att realkapitalets rörlighet är begränsad. Gamla anläggningar kan som regel inte omlokali- seras eller omedelbart anpassas till en ny teknik. Så länge de täcker rörliga kostnader kan det vara lönsamt att ha dem kvar. Ge- nerella faktorprishöjningar, t. ex. löne- och räntestegringar kan här ge snabba struktur- omvandlande effekter med ett förändrat lo- kaliseringsmönster som följd.
Av det sagda framgår att företagen inom samma storleksgrupp och befolkningsunder- lagsregion kan uppvisa stor spridning be— träffande produktivitetsvärden. För att be- skriva dessa förhållanden redovisas i tabell 2.2.6 en kartläggning av det produktivi- tetsvärde som 30 respektive 70 procent av företagen inom respektive grupp understiger.
Den trettionde percentilens värde, dvs. värdet för de 30 procent av företagen som uppvisar lägst värden, för maskinindustrin är lägre i den minsta regionen än i den stör- sta oavsett anläggningsstorlek. De tidigare redovisade genomsnittliga produktivitetsskill- naderna orsakas således inte av några en- staka företagsvärden. Att den sjuttionde per- centilens värde i den minsta regionen ligger över den trettionde percentilens i den stör- sta tolkas här så att företaget med den bästa tekniken i den förra regionen har produk- tivitetsvärden som är likvärdiga med den senare regionens.
För plastbearbetande industri och cement- varuindustri kan konstateras att spridningen mellan företagen är likartad i alla region- typerna. Det bör observeras att element- varuindustrins avsättningsmarknad är av mer lokal karaktär än övrigas och att detta med all säkerhet medför regionala prisskill- nader. Gjuterier har här inte medtagits på grund av att antalet företag är för få.
Av speciellt intresse i detta sammanhang är att den redovisade fördelningen mellan företagen kan utnyttjas för en uppskattning av hur många företag, som inte klarar en löneökning om produktivitetsvärdena inte förbättras. För alla de studerade branscher- na gäller att produktivitetsvärdena för den trettionde percentilens företag i de tre re- giontyperna ligger lägre än lönenivån för den tionde.
De ovan redovisade produktivitetsstudier- na för ett begränsat antal branscher tyder på att det för vissa av dessa förekommer regionala produktivitetsskillnader, medan det för andra inte kan konstateras några skillnader. För att renodla de regionala faktorernas effekter delas företagen in i storleksgrupper. En regionindelning som ba- seras på befolkningsunderlaget i stället för administrativa gränser tillämpas för att få fram ett så entydigt mått som möjligt på de regionala effekterna.
Som en avslutning på produktivitetsav- snittet redovisas nedan en undersökning av förädlingsvärdet per sysselsatt 1966 för elva industrihuvudgrupper uppdelat i fyra stor- leksklasser och sex regionklasser. Huvud-
grupperna representerar en betydligt större branschblandning än de tidigare utnyttjade branschindelningarna. Regionindelningen är här vidare baserad på administrativa områ- den. Ett försök har därvid gjorts att föra samman regioner som bedömts vara likar- tade beträffande folkmängd och geografiskt läge. Det har trots att tolkningsproblem uppstår till följd av dessa avgränsningar bedömts som väsentligt att en bild av hela industrin ges.
Grupper av
A-regioner
och kom- munblock Namn
1 Stockholms/Södertälje A-region 2 Göteborg, Malmö/Lund, Hälsing- borg/Landskrona A-region 3 Samtliga A-regioner i Götaland,
Svealand utom Dalarna och Värmland med en befolknings- mängd mellan 95 000 och 190 000
4 Samtliga A-regioner i Götaland och Svealand utom Dalarna och Värmland med en befolknings- mängd understigande 95 000 5 Samtliga kommunblock i Norr- land, Dalarna och Värmland utom de 41 glesbygdsblock som har lägst folkmängd
6 De 41 ovan nämnda kommun- blocken i Norrland, Dalarna och Värmland
Företagen har indelats i följande storle— kar:
Nr Antal anställda 1 5— 20 2 21—100 3 101—500 4 500
Tabell 2.2.7 ger vid handen att skillna- derna mellan företag av olika storlek är betydande. De små företagen uppvisar som regel de lägsta värdena.
Liksom i fallet för de tidigare presente- rade branscherna måste en rad reservatio- ner göras för felaktiga tolkningar av de re- dovisade uppgifterna. I korthet går de ut på att spridningen mellan enskilda företags värden är stora, att dess kapitalintensitet är olika och att företagen inom en bransch har
Tabell 2.2.7. Förädlingsvärde per sysselsatt 1966 i olika industrigrupper uppdelat på olika regioner och företags storlekar. För varje industri- gren anger index 100 respektive industrigrens riksgenomsnitt 1966.)
Grupper
av A- Träindustri
Metall- och verkstadsind. regioner (riksgenomsnitt = 89 452) (riksgenomsnitt = 36 052) (riksgenomsnitt = 38 732) (riksgenomsnitt = 31 963)
och kom- företagsstorlek företagsstorlek företagsstorlek företagsstorlek munblock ] 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4
Gruvindustri Jord- och stenindustri
_NMQVWXD
;; : : : 33 — — _ 90 95 99 158 75 252 122 66
100 111 97 120 82 87 96 95 81 90 84 92 90 99 98 107 83 85 89 86 87 91 79 —
111 91 131 — 88 93 128 — 96 73 91 — 133 135 97 —— 98 106 134 — 83 78 — — 97 141 — 79 96 122 — 75 96 103 — 84 96 130 — 79 89 106 1 14 78 89 107 ——
Massa- och pappersind. (riksgenomsnitt = 38 733)
1 2 3 4
Grafisk industri (riksgenomsnitt = 41 031)
l 2 3 4
Livsmedelsindustri (riksgenomsnitt = 45 668)
1 2 3 4
Dryckesvaru- och tobaksindustri (riksgenomsnitt = 58 978)
l 2 3 4
v—NMV'ÖNO
83 104 — — 48 66 1 18 — 50 83 94 89 69 95 170 — 77 77 108 104 — 70 68 — 96 104 96 131 69 96 90 — 80 83 91 —— 82 100 86 —- 75 89 99 — 68 70 — — 88 110 111 — 81 103 124 103 76 99 91 — 89 116 120 99 78 100 122 — __ 99 _ __ -— 81 103 — 41 75 132 _ 49 90 80 — 45 126 — — 74 93 — —— 61 70 — —
Textil- och sömnadsind. (riksgenomsnitt = 26 279)
1 2 3 4
Kemisk- och kemiskteknisk
Läder-, hår- och gummivaruindustri industri
(riksgenomsnitt = 28 593) 1 2 3 4 (riksgenomsnitt = 52 378) 1 2 3 4
_NMQ'VSND
96 99 — 86 85 113 — 108 96 106 91 98 97 98 — 87 93 134 — 85 59 — — 130 122 —- — 96 88 111 _ 84 77 81 —— 99 121 91 =— 84 80 114 — 103 — 56 — 91 109 97 91 108 77 60 -— 81 85 91 —— 80 101 110 —— 121 — 116 74 124 116 86 —
Tabell 2.2.8. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna och övriga riket mellan åren 1960 och 1965/66.
Grupper av yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och parti- Stockholms Göteborgs Malmö __ handel A-region A-region A-region Ovriga riket Totala antalet arbetare och tjänstemän enl. F 0. B 1960 och 1965 Absolut förändring + 10 814 + 13 577 +7 105 + 54 389 Relativ förändring (%) + 4 + 10 + 8 + Tjänstemän på olika nivåer en]. SAF-statistiken 1960 och 1966 Nivåerna 2—-4 Absolut förändring + 2 758 + 1 225 +1 135 + 4 644 Relativ förändring + 39 + 46 + 67 + 31 Nivåerna 5—8 Absolut förändring + 12 063 + 4 993 +5 750 +29 974 Relativ förändring + 31 + 26 + 46 + 30 Nivåerna 2—8 Absolut förändring + 14 821 + 6 218 +6 885 +34 618 Relativ förändring + 32 + 28 + 49 + 30
Källa: G. Törnqvists bilaga till utredningen.
olika produktionssammansättningar i olika regioner. Tjänstemannaandelen är således olika, liksom arbetsfunktionemas samman- sättning.
De största regionala skillnaderna syns fö- religga för metall- och verkstadsindustri, grafisk industri, dryckesvaru- och tobaks- industrin samt läder-, hår- och gummivaru- industri. I första hand jämförs då stor- stadsregionerna med de minsta regionerna.
Administrativa funktioner
Teoretiska diskussioner om bestämningsfak- torer för den regionala utvecklingen av oli- ka produktionsprocesser kan göras så gene- rella, att de gäller både processer, som re- sulterar i produktion av en fysisk vara och som säljs och prissättes på en marknad, och sådana som avser tjänster av typen admi— nistration och utvecklingsarbete inom ett företag (koncern). Den hittills presenterade empiriska analysen har emellertid endast gällt hela produktionsprocesser, där den samlade insatsen av olika produktionsfak- torer med skilda funktioner givit en fysisk vara som resultat.
Eftersom den regionala utvecklingen av
näringslivet i Sverige delvis inneburit att produktionsprocessema delats upp i olika delar, med skilda lokaliseringar, är det mo- tiverat att här ge en beskrivning och analys av dessa tendenser.
Ett av huvudsyftena med det av G. Törn- qvist ledda forskningsprojektet »Person- kontakter och lokalisering» kan sägas vara att studera lokaliseringsmönstret för olika arbetsfunktioner. Resultat från denna under- sökning redovisas, som tidigare påpekats, i en bilaga till utredningen. Resultatet ger vid handen, att personal tillhörande före- tagsledning, utrednings- och planeringsar- bete samt försäljning är mycket beroende av goda möjligheter att ha personlig kon- takt med andra företags och offentliga myn- digheters personal med likartade arbetsfunk- tioner. Avsevärda kostnadsbesparingar och effektivitetsförbättringar kan uppenbarligen nås genom en koncentration i rummet av dessa funktioner. De positiva agglomerati- va effekterna är med andra ord betydan- de. En stor del av storstädernas tillväxt kan förklaras av koncentration av ekonomiska aktiviteter med sådana administrativa funk- tioner till dessa regioner.
För yrkesverksamma inom tillverknings-
industri, byggnadsindustri och partihandel gäller som framgår av tabell 2.2.8 att dessa ökade med ca 86000 under perioden 1960—1965/66. Därav var ca 63000 tjänstemän. Om dessa uppdelas efter SAF- statistikens nomenklatur och delas in i kon- taktberoende högre befattningshavare, i G. Törnqvists bilaga benämnda nivåerna 2—4 och administrativ personal på lägre nivå, nivåerna 5—8, så visar beräkningarna att ca 10000 tillhörde den förra kategorien. Hälften av ökningen i antalet högre befatt- ningshavare inträffade i de tre största stä- derna, samtidigt som de berörda branscher- nas totala expansion i storstäderna endast var ca 32 000 mot ca 54 000 i övriga riket. Storstäderna hade dock redan tidigare in- emot hälften av de högre befattningsha- varna.
Tabellen tyder på att industrins minsk- ningar i storstäderna framför allt gäller driftsdelar, medan administrativa delar ex- panderat kraftigt.
1 G. Törnqvists bilaga presenteras en un- dersökning av personkontakter mellan olika organisationer. Dels studeras kontakter via inrikesflyget mellan ca 23 000 befattnings- havare som representerar ca 15 000 arbets— ställen. Dels studeras kontakterna mera i detalj för några valda organisationer. Av de senare undersökningarna framgår att det genomsnittliga antalet kontakter per befatt- ningshavare och vecka vid vilka flyg utnytt- jas är betydligt högre för befattningsnivåer— na 1 och 2 än för övriga inom sju valda typ— organisationer. Bland dessa organisationer märks industriföretag, departement och länsstyrelse. En klar skillnad beträffande kontakttiden märks mellan sådana industri- företag som har huvudkontor i omedelbar närhet av huvudstaden. En stor del av det externa kontaktarbetet sköts för dessa på den egna orten, varför resorna för de egna befattningshavarna kan förutsättas bli av mindre omfattning. Med den begreppsapparat som tidigare presenterats kan detta tolkas som att pro- duktiviteten för dessa sysselsättningar är högre i regioner med liten tidsåtgång för det externa kontaktarbetet. Några uppskatt-
ningar av dessa produktivitetsskillnader har dock inte utförts. Det är tänkbart att en så- dan kalkyl kan grundas på befattningsha- varnas löner, varvid regionala skillnader i lönekostnader för att utföra ett visst kon- taktarbete uppskattas. Bl. a. problemen med att mäta kontaktarbetets omfattning och kvalitet utgör betydande svårigheter vid beräkningar av detta slag. Hittills har en- dast antalet kontakter och tidsåtgången för dessa studerats.
Att storstädernas tillväxt i hög grad ba- seras på en ökning av de administrativa funktionerna har visats i flera undersök- ningar. En del av dessa tendenser redovi- sas även i den allmänna beskrivningen av näringslivets regionala utveckling i kapitel 1. En undersökning, som också kan sägas peka på denna utveckling, har utförts av L. Nordström vid kulturgeografiska institu- tionen vid Göteborgs universitet.1 Lokali- seringen av huvudkontoren för företag som upptagits på Stockholms Fondbörs och på Fondhandlareföreningens lista kartlades för 1950 och 1965 . Utvecklingen för olika riks— områden framgår av tabell 2.2.9.
En trolig effekt av att företagsekonomis- ka fördelar står att vinna om administrativa enheter förs samman, är att dessa kvarhålls i stora regioner då företag flyttar ut från dessa. Inom olika branscher skulle därmed regionala skillnader i relation mellan ad- ministrativa enheter och driftsenheter upp— stå. Andelen tjänstemän av antalet syssel- satta skulle även bli olika. För att be- lysa detta har den senare relationen beräk- nats för år 1965 för de tidigare redovisade fyra industribranscherna. Resultatet av den- na beräkning framgår av tabell 2.2.10.
För de största maskinföretagen kan kon- stateras en relativt hög tjänstemannaandel i storstäderna, vilket skulle kunna orsakas av att dessa företag förlagt administrativa enheter dit. Det skall i detta samman- hang observeras att de storföretag som sak- nar särredovisning för filialer, inte ingår i undersökningen. En stor del av storföre-
1 Se L. Nordström: Organisationer i rum- met. Urbaniseringsprocessen nr 9 Göteborg 1967 (stencil).
Tabell 2.2.9. Lokalisering av huvudkontoren för företag som upptagits på Stockholms Fond— börs och på Fondhandlareföreningens lista 1950 och 1965.
1950 1965 Skillnad i Riksområden antal % antal % procentandel AB 34 32,4 57 38,5 +6,1 0 20 19,0 24 16,2 —2, 8 M 11 10,5 15 10,2 —0,3 C, D, U, T, E 15 14,5 18 12,3 —2,2 1, H, F, G, K, L 6 5,8 9 6,2 +0,4 R, P, N 3 2,9 9 6,2 —3,3 5, W, X 10 9,7 11 7,6 —2,1 Y, Z 6 5,9 5 3,4 ——2,5 AC, BD ! _ _ _ _ 105 100,7 148 100,6
tagen är dock sammanbundna genom kon- cernbildningar.
För de tre övriga studerade branscherna kan inte någon hög tjänstemannaandel i storstäderna konstateras. För gjuterier och cementvaruindustri är tjänstemannaandelen högst i storföretaget. Detta gäller dock inte för den plastbearbetande industrin.
Det empiriska material som ovan redovi- sas för de regionala utvecklingstendenserna för administrativa funktioner är i hög grad ofullständigt. Ett flertal forskningsprojekt ägnas för närvarande åt att beskriva och förklara dessa tendenser. För den framtida regionala politiken är dessa problemställ- ningar viktiga. Vi vet för närvarande inte vilka effekter koncentrationen av adminis-
trativa enheter får på produktionsbetingel- serna i övriga delar av landet. En naturlig konsekvens av administrativa funktioners lokalisering till storstäderna är att kontakt- utbytet i form av bl. a. personkontakter, ökar mellan dessa regioner och rikets övri- ga delar. Kommunikationer sker via post, telekontakter, flyg, järnväg och vägbundna motorfordon. Substitutionsmöjligheterna mellan dessa är inte klarlagda. En förflytt- ning av en administrativ enhet från ett stor- stadsområde till en annan region medför med all säkerhet att kontaktvägama för- ändras kraftigt. Detta kan i sin tur åter- speglas i produktivitetsskillnader. I extre- ma fall kan det på grund av bl. a. ökade restider krävas flera personer för att utföra
Tabell 2.2.10. Procentuell andel tjänstemän i fyra industribranscher 1961 och 1965 uppdelat på
befolkningsunderlagsregioner.
1961
1965
Befolkningsunderlagsregion Befolkningsunderlagsregion
Anlägg- 80 000— 80 000— nings- ( 80 000 300 000 >300 000 ( 80 000 300 000 >300 000 Bransch storlek inv. inv. inv. inv. inv. inv. Maskin- 1 16 18 24 20 18 21 industri 2 21 25 28 23 26 27
3 27 33 44 25 34 43 Gjuterier 1 15 15 16 15 15 27
2 1 6 13 1 1 15 14 l 2 3 1 8 24 1 8 20 20 19 Plastbcarbetande 1 20 21 29 22 21 27 industri 2 20 20 20 19 22 23
3 28 31 24 25 20 25 Cementvaru- 1 15 15 20 16 15 19 industri 2 18 16 17 18 17 22
3 _ 15 18 26 19 25 SOU 1970: 3 9 ]
det arbete som en person utför i storstä- derna. Samtidigt kan kanske en rad andra kostnadsposter reduceras efter flyttningen.
2.2.3. Regionala efterfrågeförhållanden
I kapitlets inledande avsnitt (2.1) diskuteras olika faktorer, som påverkar hushållens ef- terfrågan på varor och tjänster. Det påpe- kas där att efterfrågan inom en region be- stäms av dess folkmängd, inkomstnivå och inkomstfördelning samt smakförhållanden och priser. Företagssektorns regionala ef- terfrågan på varor och tjänster för insats i produktionsprocessema kan sägas bero på produktionstekniska förhållanden, produk- tionens omflyttning och inriktning samt pri- serna.
Ett grovt mått på hushålls- och företags- sektorns efterfrågan inom en region kan er- hållas genom studier av de bägge sektorer- nas lokaliseringsmönster. En sådan analys kan dock inte föras särskilt långt, eftersom företag, som söker sig till en region med ett visst efterfrågeunderlag, också i sin tur på- verkar regionens efterfrågeförhållanden.
Kartor av det slag som visas på s. 39 kan således sägas ge en bild av förändringar i hushållens efterfrågan i olika delar av lan- det. För företagssektom skulle en karta av det slag som återfinnes på s. 81 kunna tjäna som underlag för en bedömning av föränd- ringar i denna sektors efterfrågeförhållan- den.
En något mer detaljerad bild av hushål- lens efterfrågan erhålls om inkomstnivå och inkomstfördelning kartläggs för olika re- giontyper och landsdelar. Att löneskillna- derna mellan olika regioner är betydande visas i avsnitt 2.3. Inkomsten per capita 1966 var ca 12 700 kr. i Stockholmsområdet, medan motsvarande värden för Norrlands inland utom Östersunds och Kirunas kom- munblock var ca 7000 kr. Om man dess- utom tar hänsyn till att åldersfördelningen och folkmängden per ytenhet var olika i dessa båda områden är det uppenbart att den samlade efterfrågan på varor och tjäns- ter för slutlig konsumtion måste ha en vä- sentligt olika inriktning och omfattningi
de båda regionerna.
För företagssektorns del kan de tabveller över produktionsstrukturen i olika regioner, som presenteras i kapitel 1, ge en viss väg- ledning om efterfrågeförhållandena. I syn- nerhet gäller detta om de kombineras med någon form av standardåtgångstal av varor för olika typer av produktion. Studier av länkningen mellan olika produktionsproces— ser är sällsynta i Sverige.1 Näringslivets ef- terfrågan på varor och tjänster i olika re- gioner redovisas av denna anledning inte.
Vid studier av de regionala efterfrågeför- hållandena måste stor hänsyn tas till att det svenska näringslivet avsätter en betydande del av sin produktion på internationella marknader. Vidare måste beaktas, att en rad av de inom landet producerade produk- terna importeras eller kan importeras. Transportkostnaderna betyder med all sä— kerhet alltjämt mycket för utrikeshandelns omfattning, liksom för handeln inom lan— det. I synnerhet torde detta gälla för »han- deln» med tjänster.
De hittills nämnda efterfrågebestämman- de faktorerna kan utnyttjas för en indelning av näringslivet med utgångspunkt från pro- dukternas avsättningsmarknader. Fyra delar kan således utkristalliseras nämligen
1. Internationella sektorer 2. Nationella sektorer
3. Regionala sektorer
4. Lokala sektorer
De internationella sektorerna är med den- na indelningsgrund sådana sektorer vilkas produkter helt eller delvis avsätts på inter- nationell marknad och/eller som konkurre- rar med import från motsvarande sektorer i andra länder. Exempel på sådana sektorer är verkstadsindustrin, massa- och pappersin- dustrin och textilindustrin.
De nationella sektorerna har en obetyd- lig internationell handel. Exempel på såda- na sektorer är de delar av industrin, som är kopplade till byggnadsverksamhet, en rad grenar inom privata serviceindustrin och
1 Som exempel på sådana studier kan nämnas B. Höglund—L. Werin, The Production System of the Swedish Economy, Uppsala 1964] och R. Artle, Samspelet mellan ekonomiska sektorer iStorstockholm, Stockholm 1957.
produktion av vissa offentliga tjänster. Bl. a. höga transportkostnader är orsak till att dessa sektorer för närvarande är »skydda- de». Transportkostnaderna är dock inte så höga att de utgör ett avgörande hinder för interregional handel inom landet. Regio- nala variationer i faktorutbud och produk- tionsteknik torde spela stor roll vid lokali- seringsvalet, men regionala efterfrågeskill- nader måste även beaktas.
Företag inom de regionala sektorerna av- sätter sin produktion enbart till de regioner inom vilka de är lokaliserade. Exempel på dessa finns bland samma sektorer som nämndes bland de nationella, men med den skillnaden att avsättningen här endast sker regionalt.
Lokala sektorer har avsättningsområden som är begränsade till den närmaste omgiv- ningen. Serviceaktiviteter såsom hårklipp- ning och viss detaljhandel kan räknas till denna kategori. Bl.a. högre transportkost— nader gör att betydande regionala prisskill- nader eller skillnader i faktorersättningar kan tänkas förekomma inom dessa sekto- rer.
Ett väsentligt drag i den regionala ut- vecklingen torde vara att fördelningen mel- lan de fyra grupperna förändras. Detta in- nebär att tidigare lokala sektorer blir re- gionala, att regionala blir nationella osv. Som exempel på detta kan nämnas detalj- handelns utveckling från lokal till regional sektor.
En genomgång av olika sektorer visar att en dominerande del kan klassificeras som internationella. Ett stöd för detta kan häm- tas i den s.k. EFG-rapporten.1 I denna räknas större delen av industrin jämte gru- vor, skogsbruk och fiske, viss del av trans- portväsendet och vissa entreprenad— och konsultföretag till den konkurrensutsatta de- len av näringslivet. Fördelningen mellan den skyddade och konkurrensutsatta sektorn framgår av följande sammanställning häm- tad från EPO-rapporten.
Skyddad sektor
1. Inhemsk varuproduktion, som ej är ut- satt för utländsk konkurrens; jordbruk,
skyddad livsmedelsindustri, dryckes- och to- baksindustri och grafisk industri. (De tre sistnämnda torde dock för närvarande börja utsättas för viss utländsk konkurrens.)
2. Samhällelig eller starkt samhällsregle— rad tjänsteproduktion; el-, gas- och vatten- verk, bostads— och fastighetsförvaltning, samt post och tele.
3. Byggnadsverksamhet.
4. Tjänsteproduktion inom den privata sektorn; varuhandel, bank- och försäkrings- verksamhet, inrikes transporter (huvudde- len privat), bilreparationer, konsult- och reklamverksamhet, bio och teater samt sam- lingsgruppen övriga privata tjänster.
5. Offentlig förvaltning.
Konkurrensutmtt sektor
6. Råvaruproduktion i konkurrens med ut- landet; skogsbruk, fiske och gruvor.
7. Halvfabrikatproduktion i exportkon- kurrens med utlandet; skogsindustrierna och järn- och stålverk.
8. Importkonkurrerande branscher; livs- medelsindustri utsatt för utländsk konkur- rens samt textilindustrin inklusive konfek- tionsindustri och skoindustri.
9. Färdigvaruindustri som konkurrerar med export, inklusive exportkonkurrerande tjänsteproduktion; metall- och verkstadsin— dustri utom bilreparationer, övrig industri (gummi-, jord- och sten- och kemisk indus- tri) samt utrikes transporter. Enligt den tidigare redovisade indelningen kan i första hand den skyddade sektorn de- las in i nationella, regionala och lokala delar. Regionala prisskillnader torde före- komma inom en del av branscherna. Svå- righeterna att empiriskt kvantifiera dessa är dock betydande och några sådana försök har här inte gjorts. Självfallet kan pris- skillnader även förekomma inom den kon- kurrensutsatta sektorns branscher, men des- sa torde på grund av relativt låga transport- kostnader vara små.
1 Lönebildning och samhällsekonomi, Rap- port från en expertgrupp tillsatt av SAF, LO och TCO, Stockholm 1968.
2.2.4 Faktorutbud och faktorutrustning i olika regioner
Tillgången på arbetskraft i olika regioner brukar inta en central plats i regionalpoli- tiska diskussioner. Det hävdas ofta, att ef- terfrågan är större än tillgången i vissa re— gioner, medan det motsatta förhållandet rå- der i andra. I avsnitt 2.1 påvisas att ut- trycket »tillgång på arbetskraft» inte är entydigt. En viss folkmängd kan generera olika arbetskraftsutbud beroende på skillna- den i bl.a. förvärvsintensitet och ålders- fördelning. Det torde framför allt vara real- värdet av den ersättning som erhålls, som avgör arbetskraftens utbud, men regionala skillnader i värdering av fritiden kan också påverka förvärvsintensiteten och därmed ut- budet.
För andra produktionsfaktorer än arbets- kraft torde de nominella ersättningarna vara avgörande för utbudet. Nyinvesteringari realkapital i olika regioner bestäms med all säkerhet av de förväntade nominella netto- intäkter som kapitalföremålen kan ge. Kra- vet på nettointäkter torde vara likartat i hela landet. Om produktionsbetingelsema skil- jer sig mellan landets regioner, blir dock »utbudet» av nyinvesteringar olika. Utbu- det av äldre kapitalföremål kan, som tidi- gare påpekats, sägas bestämmas av om utnyttjandet av dem ger ett överskott över rörliga kostnader. För naturtillgångar kan ett liknande resonemang föras.
En översikt över folkmängd och förvärvs- intensitet i skilda regioner har givits i kapi- tel 1. Av framställningen där framgår även att ålders-, yrkes- och utbildningsfördel- ningen är olika. Den bild av utbudsför- hållandena, som dessa relationer ger, är emellertid mycket ofullständig. Av den. framgår nämligen ingenting om hur stort utbudet skulle bli, om lönerna eller efter- frågan på arbetskraft ändrades. Figur 2.2.4 åskådliggör detta.
Om lönerna i utgångsläget i en region är Wo, och »arbetskraftstillgången» är lika stor oavsett löneläge och arbetskraftsefter- frågan, erhålls full sysselsättning om »till- gången» är LO. En lönehöjning till Wl
Län pu sysselsatt
Utbud och ellerlrågan *— pi avbetskralt
Figur 2.2.4.
leder i detta fall till ett arbetskraftsöver— skott lika med a i figuren. Detta förutsätter att efterfrågan på arbetskraft minskar då lönerna ökar. Om arbetskraftsutbudet ökar då lönerna ökar, t. ex. genom ökad förvärvs- intensitet, blir överskottet a + b. Full sys— selsättning kan nu antingen uppnås genom en ökad efterfrågan på arbetskraft eller ge- nom utflyttning från regionen, så att utbu- det vid löneläget W 1. reduceras med a + b.
Ovanstående analys ger vid handen att löneutvecklingen i olika regioner måste inta en central plats i den regionpolitiska diskus- sionen. Undersökningar av arbetskraftsut- budet vid alternativa lönelägen borde göras i större utsträckning än vad som nu sker.
Ett grovt mått på arbetskraftsutbudet kan erhållas genom att förvärvsintensitetema i de högavlönade regionerna appliceras på de lågavlönade. Av tabell 1.1.13 framgår att förvärvsintensiteten 1965 var ca 47 pro- cent i Stockholmsområdet medan den för kommunblock med mindre än 10 000 invå- nare endast var ca 41 procent. Utbudet av arbetskraft skulle därmed kunna sägas vara omkring 60 000 högre i de senare regioner- na jämfört med det faktiskt konstaterade. Detta tal reduceras givetvis om man tar hänsyn till att åldersfördelningen är olika i de båda regiontyperna. Om andelen för- värvsarbetande beräknas med antalet per- soner i yrkesverksam ålder minskas det »po- tentiella» utbudet. Ytterlighetsvärdena mel- lan kommunblock med den högsta och lägs- ta yrkesverksamheten 1965 var 49,3 pro- cent resp. 74,3 procent. (I det senare fallet kan det höga värdet förklaras av en hög ef- terfrågan på kvinnlig arbetskraft från tex- tilindustrin.)
Tabell 2.2.1]. Lön per sysselsatt i olika branscher uppdelade på befolkningsunderlagsregioner. (För varje bransch anger index 100 branschens riksgenomsnitt 1965.)
1961
1965
Befolkningsunderlagsregion Befolkningsunderlagsregion
Anlägg- 80 000— 80 000— nings- ( 80 000 300 000 >300 000 ( 80 000 300 000 >300 000 Bransch storlek inv. inv. inv. inv. inv. inv. Maskinindustri 1 57 60 77 78 79 97 (genomsnitt 2 67 69 83 89 91 112 1965 =20 731) 3 73 76 87 93 99 120 Gjuterier ] 75 71 76 96 92 —— (genomsnitt 2 74 79 88 102 102 111 1965=19 061) 3 77 — — 99 — — Plastbearbetande ] 64 64 78 84 73 95 industri 2 37 73 78 95 98 114 (genomsnitt 3 76 80 — 95 100 111 1965 = 17 355) Cementvaru- ] 64 65 85 83 88 98 industri 2 72 76 102 96 96 118 (genomsnitt 3 — 73 78 104 102 108 1965=20 315)
Att löneskillnaderna för likartade arbets- uppgifter är betydande mellan olika regio- ner framgår av avsnitt 2.3. För en del branscher är dessa skillnader mellan lönen omkring 30 procent. För att ytterligare be- lysa detta har lönerna beräknats för de fy— ra branscher som tidigare presenterats. Av de följande tabellerna framgår att lönerna varierar med regionstorleken och företags— storleken, medan skillnaderna mellan olika delar av landet är små. Skillnaderna mel- lan branscherna är betydande. Maskin- och cementvaruindustrin uppvisar de högsta Vär- dena, medan framför allt den plastbearbe- tande industrins löner är låga.
Det redovisade lönemönstret stämmer väl överens med det som gäller för näringslivet som helhet. I avsnitt 2.3 visas att den ge- nomsnittliga lönenivån i Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöområdena samt i kom— munblock i Norrlands inland utom Öster- sund och Kiruna 1966 var ca 27000, ca 23 000 resp. 18 000 kronor. I övriga delar av landet låg lönerna omkring 20 000 kro- nor. I synnerhet de stora företagens löner ligger nära dessa värden.
Samstämmigheten mellan löner och pro- duktivitetsförhållanden är stor, vilket gör
att bruttovinsten per kapitalenhet inte va- rierar mellan olika regiontyper i samma grad som lön och produktivitet.
Som framhållits ovan bör arbetskrafts- tillgången i olika regioner bedömas med ut- gångspunkt från såväl befolkningsunderla- get och den aktuella förvärvsintensiteten som löneläget. Av ovanstående tabeller framgår att lönerna 1965 istora maskinföre— tag i den största agglomerationsklassen var mer än dubbelt så höga jämfört med löner- na i små plastbearbetande företag i den minsta agglomerationsklassen i Norrland. Ytterligare bearbetning av materialet visar att skillnaderna i löner per arbetare var näs- tan lika stora. Trots det låga löneläget i den minsta agglomerationsklassen finns ingen klar tendens till en ökad företagseta- blering i denna. Det finns flera orsaker till detta. En av dessa är att arbetskraftsområ- dena är förhållandevis små att en ökad förvärvsintensitet vid nuvarande löner inte leder till ett tillräckligt stort arbetskrafts- utbud för de större företagen. Om arbets- kraftsutbudet drivs upp genom ökade löner förlorar områdena sin lönefördel. Av det redovisade materialet framgår att de största företagens löner i den minsta agglomera-
tionsklassen oftast ligger i nivå med de minsta företagens i de största agglomera- tionema.
En central fråga är vad som händer om lönerna via avtalsförhandlingar eller krav om minimilöner drivs upp i de lågavlönade regionerna. Uppenbarligen kan man räkna med en viss ökning i arbetskraftsutbudet via minskade regionala arbetskraftsomflyttning- ar och ökad förvärvsintensitet. Samtidigt är det, som bl. a. framgår av de tidigare redo- visade produktivitetsförhållandena, tydligt att en rad företag kommer att slås ut. Ef- terfrågan på arbetskraft kommer således att minska, om de offentliga myndigheterna inte ingriper t.ex. genom att skapa nya ar- betstillfällen eller via subventioner kvarhål- ler lågproduktiva företag. Självfallet finns dock även möjligheter att på olika sätt för- bättra produktionsbetingelserna i de lågav- lönade regionerna. En närmare analys av detta återfinns i mål—medelavsnittet i ka- pitel 3.
Någon empirisk kartläggning av utbudet av andra produktionsfaktorer än arbetskraft har inte utförts inom utredningens ram. Av framställningen i avsnitt 2.1 framgår att detta utbud består av naturtillgångar, realkapital och varor och tjänster för insats i produktionsprocesser (intermediära varor och tjänster). Åtgången av dessa varierar kraftigt mellan olika former av ekonomisk aktivitet.
Som exempel på detta kan nämnas att de produktionstekniska förhållandena och ef- terfrågeförhållandena i dag medför att olje- raffinaderiernas lönsamhet blir god om de byggs med en kapacitet för ca 5 milj. ton råolja per år. Stordrift inom tankfrakt med- för samtidigt att fartyg som kräver 27 me- ters vattendjup erfordras för att tillgodose dessa raffinaderiers behov. För raffinade- riernas lokaliseringsval är således tillgång till sådana djuphamnar som endast finns ef- ter Västkusten av betydelse. Det kan givet- vis hävdas att substitutionsmöjligheter fö- religger. Omlastning från stora tankfartyg till små kan möjliggöra lokaliseringar efter ostkusten. För att företagsekonomiska lo- kaliseringskriterier skall uppfyllas krävs i så
fall att det senare alternativet ger fördelar från t. ex. arbetskrafts- eller efterfrågesyn- punkt. Samhällsekonomiska kalkyler kan även tänkas visa, att endast ostkustlokali- seringar är lönsamma.
Även för andra näringsgrenar kan man hitta bandenhet till en viss naturtillgång. En bundenhet som främst består i att trans- portkostnaderna blir mycket höga om loka- liseringar långt från råvarukällorna genom- förs. För större delen av näringslivet före- ligger emellertid inte sådana förhållanden. Faktorutbudet är i regel mer eller mindre endogent bestämt i det ekonomiska syste- met. Graden av endogenitet bestäms därvid av längden på den tidsperiod som analyse- ras. Den kapitalstock i form av maskiner, byggnader, bostäder m.m. som finns för- delad mellan landets regioner i ett visst tidsögonblick, kan vara obrukbar efter en relativt kort period. Det är därför troligt att utbudet av dessa kapitalföremål inte spe- lar någon avgörande roll vid lokaliserings— valet, om de inte förväntas bli förnyade. Som exempel på detta kan järnvägarnas be- tydelse för en stor del av näringslivet näm- nas. En förväntad nedläggelse i en region betyder då, att det nuvarande utbudet av järnvägstjänster förlorar attraktionskraft.
För utbudet av varor och tjänster för in- termediär förbrukning gäller, att det består av lokala, regionala, nationella och inter— nationella delar. Transportkostnaderna an- tas vara högst för de förstnämnda och lägst för de sistnämnda. Koncentrationen av ad- ministrativa enheter till storstadsområdena har tidigare påvisats. Utbudet av dessas tjänster är därmed även olika i skilda delar av landet. Likaså kan hävdas att det övriga näringslivets koncentration till södra och mellersta Sverige betyder, att utbudet av dess varor och tjänster är litet i landets nor- ra delar. Eftersom våra kunskaper om kopp- lingen mellan olika produktionsprocesser är synnerligen begränsade, kan dock inte någ- ra definitiva slutsatser dras om betydelsen av de regionala skillnaderna i utbudet av in- termediära varor och tjänster.
2.2.5 Analysens tillämpning och begräns- ning i några utvalda lokaliseringsfall
Den empiriska belysning av en del av de faktorer, som påverkar företagssektorns lokaliseringsval, som ges i avsnittet, är i vissa avseenden ofullständig. Sålunda sak- nas en detaljerad genomgång av orsakerna till faktiskt inträffade omlokaliseringar av namngivna anläggningar. Materialet ger så- ledes inte information om de slutgiltiga ar- gument som resulterat i att t.ex. Volvo valt att lägga merparten av sin expansion i Göteborg, medan LM föredragit att sprida sina anläggningar till ett stort antal orter. På motsvarande sätt ger materialet inte exakt vägledning vid bedömningen av opti— mal lokalisering av t.ex. oljeraffinaderier, atomkraftverk och massaindustrier.
En väsentlig information kan emellertid hämtas från materialet och det är att hän- syn måste tas till alla faktorer som på- verkar produktionsbetingelserna i en region vid avgörandet av det optimala lokalise- ringsvalet. Som regel räcker det således inte med att konstatera, att tillgången på en enda produktionsfaktor är god vid detta val.
Det är uppenbart, att de som beslutar om lokaliseringsvalen inte har fullständig information om alla faktorer, som kommer att påverka produktionsresultaten. En så— dan information skulle för övrigt vara myc- ket dyrbar att införskaffa. Besluten fattas sålunda under osäkerhet. Som påpekas i framställningen kan man räkna med att en successiv anpassning av lokaliseringen äger rum allt eftersom ny information kommer fram. Det är de faktorer som påverkar den- na långsiktiga anpassning, som avsnittet är avsett att empiriskt belysa. Mot denna bak— grund diskuteras avslutningsvis några upp- märksammade lokaliseringsfall.
Beskrivningen i avsnitt 1.1 visar att söd- ra och västra Götalands andel av de syssel- satta inom träindustri samt massa- och pap- persindustri ökat under sextiotalets första hälft.1 Utbyggnaden har skett eller sker i Hallstavik, Mönsterås, Mörrum, Gruvön och Skoghall.
Den avgörande lokaliseringsfaktorn har därvid med all säkerhet varit faktorutbu- det, i detta fall tillgången på massaved och vatten. De produktionstekniska förhållan- dena är förmodligen relativt likvärdiga i de aktuella orterna. I samtliga kan förhållan- devis stora anläggningar byggas ut.
Föreliggande analysansats gör det fram— för allt möjligt att diskutera, hur en upp- byggnad av mycket stora anläggningar inom massaindustrin i en viss landsdel kan tän- kas påverka denna landsdels och andra landsdelars äldre och mindre anläggningars förutsättningar för fortsatt produktion. Där- vid poängteras att studier av bl. a. anlägg- ningamas produktivitetsförhållanden är nödvändiga. Med denna ansats blir det så- ledes möjligt att samtidigt studera hela branschens lokaliseringsförändringar.
På motsvarande sätt kan hävdas att man vid valet av lokaliseringsort för nya olje- raffinaderier i första hand granskar till- gångarna till djuphamn och vatten. För att förklara det lokaliseringsmönster, som raf- finaderiema uppvisar, måste efterfrågeut— vecklingen och den produktionstekniska ut— vecklingen studeras. Valet av lokaliserings- ort för ett raffinaderi kan således förkla- ras med att tillgången på djuphamn varit en dominerande faktor. För att förklara raffi- naderiernas regionala utvecklingsmönster krävs dock att det nya raffinaderiets effek- ter på övriga raffinaderiers produktionsför- hållanden studeras.
Vid utformningen av den regionala poli- tiken torde det vara av stor betydelse att känna till orsakerna till förändringar i hela branschens lokaliseringsmönster. För vissa regioner kan det bli aktuellt att sätta in me- del för att klara av sysselsättningsproblem på grund av nedläggelser i en bransch, me- dan det i andra samtidigt gäller att klara av brist på arbetskraft, som orsakas av ny- etableringar i samma bransch.
1 För en utförlig beskrivning av dessa utveck- lingstendenser se S. Godlund mil, Det svens- ka näringslivets struktur- och lägesförändringar samt betydelsen härav för hamnverksamhetens och sjöfartens omfattning och lokalisering, bila- ga 2 till hamnutredningens betänkande SOU 1969: 23.
2.3 Empirisk belysning av faktorer som avgör hushållssektorns lokaliseringsval
2.3.1 Syfte, disposition och sammanfattning Av den principiella diskussionen i av- snitt 2.1 framgår, att sannolikheten för uppkomst av nominella regionala löneskill- nader för likartade arbetsuppgifter är myc- ket stor. Flyttningskostnader, regionala prisskillnader, osäkerhet beträffande löne- skillnadernas varaktighet, bristande infor- mation om deras existens, olikheter i res- tider för arbete och konsumtion och före- komster av positivt och negativt uppfattade miljöfaktorer såsom trygghet i arbetet, ut- bud av offentlig service, kultur- och fri- tidsaktiviteter, är exempel på faktorer som bidrar till att arbetskraften inte omedelbart flyttar till höglöneregionema utan åtmins- tone under en begränsad tidsperiod bor kvar i låglöneregioner. Ett regionbyte är som re- gel också förenat med sektorsbyte. För att nå de högre avlönade arbetstillfällena i hög— löneregionema krävs i regel en omfattande omskolning, som den äldre arbetskraften kan finna alltför krävande. Deras valfri- het är därmed starkt begränsad. OmHyttningen mellan låglöne- och hög- löneregioner under efterkrigstiden kan för- klaras med hjälp av en begreppsapparat av ovanstående slag. De högre lönerna och den låga arbetslösheten i de senare regionerna ger enligt detta betraktelsesätt högre väl- färd för den som väljer att flytta. Även om flyttningen medför längre restider och förlust av en del positivt uppfattade miljö- faktorer, så innebär detta inte att lönevins- ternas positiva välfärdseffekter elimineras. Vid analys av flyttningsrörelser måste det speciellt uppmärksammas, att det i första hand är yngre individer som flyttar. Flera förklaringar kan ges till detta. En är att ut- bildningsexpansionen medför att ungdom samlas till gymnasieorter och till orter med olika former av eftergymnasial utbildning. En definitiv flyttning underlättas för ung- domen av att flyttningskostnadema blir små och av att den ursprungliga bostadsortens miljöfaktorer kanske blir mindre attrakti-
va då en omställning ägt rum. Det stora ut— budet av utbildad arbetskraft torde också vara ett väsentligt incitament för en loka- lisering till storstadsregioner av de delar av näringslivet som kräver sådana utbild- ningskategorier. Efterfrågan på utbildad ar- betskraft torde vara störst i dessa regioner.
Även för den äldre arbetskraften torde en välfärdsökning ofta kunna uppnås efter en flyttning. Speciellt gäller detta för ar- betslösa eller extremt lågavlönade. I bägge fallen blir lönevinsterna betydande, vilket kan kompensera flyttningskostnadema och förlusterna av positivt uppfattade miljöfak- torer.
Om hushållen är osäkra om inflyttnings- regionens löner, priser och miljöfaktorer, minskar flyttningsbenägenheten. Det bör framhållas att osäkerheten om lönen på den egna orten kan vara stor om risk för ar- betslöshet föreligger. Förutom förekomsten av osäkerhet på olika orter kompliceras flyttningsbilden av att hushållen inte alltid fritt kan få välja det konsumtionsmönster som passar dem bäst inom ramen för deras ekonomiska resurser. Det förekommer med andra ord ransonering av vissa varor.
I följande avsnitt ges en empirisk belys- ning av några av de faktorer som diskuteras i avsnitt 2.1. De problemställningar som därvid behandlas är realinkomstens, arbets- kraftsefterfrågans och bostadstillgångens be— tydelse för hushållens lokaliseringsval. Va- let av dessa faktorer beror på att den till- gängliga statistiken möjliggör en undersök- ning. Orsaken är alltså inte att dessa fak- torer bedömts vara de enda relevanta i sammanhanget.
För att bättre förstå individernas välfärds- situation i olika regioner krävs ytterligare forskning. Det kan nämnas att en under- sökning, som syftar till att jämföra väl- färdsnivåer i olika regioner pågår vid socio- logiska institutionen vid Umeå universitet under ledning av docent W. Korpi.
Vid samma institution pågår ett projekt under ledning av professor G. Karlsson, som avser att genom en intervjuundersök- ning kartlägga individernas behov av service i glesbygden.
Vid kulturgeografiska institutionen vid Lunds universitet pågår ett forskningspro- jekt under ledning av professor T. Häger- strand, vilket syftar till att kartlägga indi- vidernas tidsanvändning i olika regioner.
Andra faktorer som närmare skulle be- höva belysas, är exempelvis hur regionala skillnader i tillgången på icke prissatta va- ror, t.ex. sjukvård, utbildning samt fri- tids- och kulturaktiviteter, påverkar hus- hållens lokaliseringsval. Våra kunskaper är vidare bristfälliga om vilken betydelse de sociala banden med andra människor har för individernas eventuella flyttnings— beslut.
Av de empiriska undersökningar som re- dovisas i detta avsnitt framgår följande:
För både arbetare och tjänstemän finns en klar tendens att likvärdiga arbetsuppgif- ter betalas med högre reallön i regioner med stort befolkningsunderlag än i regioner med litet. Sambandet mellan regionala skill— nader i arbetskraftsefterfrågan och hushål- lens omflyttningar förefaller starkare än sambandet mellan hushållens flyttningar och regionala reallöneskillnader.
Samtliga A-regioner i Norrland hade i genomsnitt under perioden 1963-1968 en arbetslöshet som översteg den genomsnitt- liga för hela landet. Det högsta värdet upp— mättes i Haparanda/ Kalix A-region där i medeltal 2,4 procent av befolkningen i ål- dern 15—64 år var arbetslös. De regioner som har ett litet befolkningsunderlag har i förhållande till de större regionerna en hög arbetslöshet. En betydande dold arbets- löshet torde föreligga. Om förvärvsintensite- ten för befolkningen i åldern 15—64 år i Stockholm/ Södertälje A-region antas som normgivande för landets övriga A-regioner uppstår ett utbudsöverskott på 132 000 per- soner.
Bostadstillgången innebär sannolikt en restriktion för inflyttningen till de regioner som har stort befolkningsunderlag.
2.3.2 Inkomstskillnademas betydelse för hushållens val av bostadsort
Den frågeställning som är relevant i detta avsnitt är, om det finns något samband
mellan skillnader i realinkomster och regio- nala flyttningar. För att belysa detta, skall en empirisk kartläggning av vissa regionala inkomstskillnader redovisas. Först kommer inkomst per invånare och per sysselsatt i vissa regioner att undersökas. Dessa upp- gifter ger ett visst mått på levnadsstandar- den i regionerna. Skillnader i genomsnitts- inkomst indikerar inte att regionala löne- skillnader för likvärdiga arbetsuppgifter rå- der. Detta kan bero på att det i vissa re- gioner finns förhållandevis många höglöne- yrken. En annan orsak kan vara variationer i åldersfördelning mellan olika områden.
För att belysa eventuella skillnader i lön för likvärdiga arbetsuppgifter undersökes nominella genomsnittslönen för arbetare, tjänstemän och totala antalet sysselsatta för vissa branscher och regioner.
De nominella inkomst- och löneskillna- derna ger dock ingen tillförlitlig bild av eventuella reallöneskillnader, eftersom pris- nivån kan variera regionalt. Levnadskostna- dema i olika landsdelar redovisas därför med utgångspunkt från 1964 års dyrorts- undersökning. De nominella genomsnittsin- komsterna vägs med dyrhetstalen, varvid ett approximativt mått på realinkomsterna erhålls.
Slutligen redovisas några resultat från en del sociologiska undersökningar angående sambandet mellan flyttningar och löneskill- nader.
N ominella genomsnittsinkomster i vissa regioner
För en utförlig redovisning av den indel- ning som tabell 2.3.1 bygger på hänvisas till avsnitt 2.2 s. 87. Orsaken till att denna indelning valts är, att den till skillnad från indelningar som bygger på administrativa områden möjliggör en jämförelse mellan olika agglomerationsklasser. Detta kan göras eftersom regioner med likvärdiga befolk- ningsunderlag har förts till samma grupp.
Förutom en jämförelse mellan olika ag- glomerationsklasser kan även geografiska skillnader observeras, eftersom en regional avgränsning av A-regionema och kommun-
Tabell 2.3.]. Inkomstskillnader 1966 och inrikes nettotiyttning 1963—1967 mellan olika grupper av A-regioner och kommunblock.
Nominell inkomst Nominell inkomst
Inrikes nettoiiyttning 1963—67 per 1 000 av
Grupp per inv. 1966 per syssels. 1966 folkmgd 1.11.1965 1 12718 26 681 + 24,2 2 10 519 22 783 + 34,1 3 9 030 20 153 + 7,9 4 8 334 19 333 _ 9,3 5 8 577 20 039 —19,7 6 6 976 18 101—110,15
Källor: Årsbok för Sveriges kommuner 1968, AMS-meddelanden.
blocken har genomförts.
Av tabell 2.3.1 framgår att betydande inkomstskillnader föreligger både per invå- nare och per sysselsatt. Inkomstuppgifter- na avser till kommunal inkomstskatt taxe- rad inkomst för fysiska personer. Det bör påpekas att taxerad inkomst är behäftat med många brister som mått på inkomst. Bortsett från att vissa inkomster torde un- dandras beskattning kan skillnader i natura- förmåner och egenarbeten variera starkt. Det är tänkbart att det ger en viss sys- tematisk överskattning av storstadsregioner- nas inkomster jämfört med mindre urbani— serade områden.
Storstadsregionerna (grupp 1 och 2) har ett klart inkomstövertag gentemot övriga delar av landet. Inkomsterna i Stockholm (grupp ]) överträffar motsvarande inkomster i grupperna 3, 4 och 5 med ca 50 procent. Grupperna 3 och 4 består av A-regioner i södra och mellersta Sverige med en be- folkning understigande 95 000. Den femte gruppen består i huvudsak av kommunblock i Norrlands kustland.
Det framgår vidare av tabellen att de lägsta inkomsterna, både per invånare och per sysselsatt finns i kommunblocken i Norrlands inland, (grupp 6). Inkomsten per invånare är exempelvis nära dubbelt så stor i Stockholm/ Södertälje A-region (grupp 1) som motsvarande inkomster i Norrlands inland (grupp 6).
Skillnaderna i genomsnittsinkomst är re- lativt sett mindre per sysselsatt än per in- vånare. En orsak till detta kan vara, att förvärvsintensitetema och åldersstrukturen
är olika i skilda regioner. Storstadsregio- nerna, som i större utsträckning än andra regioner kan erbjuda kvinnor anställning, torde därför verka attraherande på den typ av hushåll där båda makarna önskar för- värvsarbete.
Av tabell 2.3.1 framgår även den inrikes nettoflyttningcn inom de sex grupperna. Uppgifter om utrikes flyttningar ingår allt— så inte. Storstadsregionema har haft de största inflyttningsöverskotten. I Malmö/ Lund/Trelleborg och Hälsingborg/Lands— krona A—regioner (grupp 2) uppgick de sammanlagda inflyttningsöverskotten under femårsperioden till 3,4 procent av folk- mängden 1965. Den kraftigaste utflyttning- en har inte oväntat drabbat kommunblocken i Norrlands inland (grupp 6). Utflyttningen under femårsperioden uppgår till över 11 procent av befolkningen 1965.
Tabellen visar att flyttningarna gått i riktning från regioner med låga till regioner med höga genomsnittsinkomster. Det är dock värt att observera att, fastän kom- munblocken i Norrlands kustland (grupp 5) har högre inkomster både per invånare och per sysselsatt än A-regionerna i södra och mellersta Sverige med en folkmängd un- derstigande 95 000 (grupp 4), är utflytt- ningstakten i grupp 5 mer än dubbelt så stor som i grupp 4. Detta förhållande visar att medelinkomsterna inte räcker som för- klaring till de regionala flyttningarna.
Inom de sex grupperna kan skillnader i genomsnittsinkomster förekomma. För en utförligare redovisning av dessa inkomster hänvisas till tabell 2.3.8, där inkomsten
Tabell 2.3.2. Lön per sysselsatt och lön per arbetare i tusental kronor 1967 i olika riksområden (SiB'rorna inom parentes anger lön per arbetare).
C D I F G AC Län AB 0 M ETU HKL RPN SWX YZ BD Bransch Metallverk 34,6 23,7 26,5 24,2 22,2 24,5 25,0 23,1 25,4 (21 ,2) (20,2) (21,6) (22,0) (18,2) (22,0) (22,5) (20,8) (23,4) Metallmanufaktur 25,4 22,6 22,1 21,3 19,1 20,9 20,0 20,6 20,8 (22,5) (20,6) (20.2) (19,2) (18,3) (18,9) (18,1) (19,0) (19,9) Transportmedels- 26,0 25,1 22,4 23,0 20,9 20,3 19,8 21,3 22,4 tillverkning (23,7) (22,7) (20,9) (19,4) (19,0) (18,2) (18,6) (15,2) (20,7) Mekanisk verkstad 27,9 25,4 23,4 23,2 22,0 22,2 22,8 23,2 23,3 (23,6) (23,3) (20,7) (17,2) (19,7) (19,5) (19,7) (20,4) (21,3) Elektronisk industri 29,1 26,8 24,0 22,0 15,7 20,9 14,9 21,3 18,5 (26,2) (20,6) (21,1) (19,5) (13,1) (19,1) (17,8) (20,2) (17,9) Annan verkstads- 34,7 24,4 22,7 23,0 22,2 15,6 19,5 19,1 15,8 industri (22,8) (23,0) (21,2) (21,6) (20,6) (13,3) (17,8) (18,7) (15,4) Träindustri 23,8 21,2 21,3 20,1 19,5 19,7 19,6 19,4 19,8 (20,4) (19,7) (19,5) (18,7) (18,1) (18,1) (18,4) (18,6) (18,6) Massaindustri 23,6 22,9 23,9 23,0 20,8 20,4 21,7 23,0 25,7 (21,4) (20,7) (20,7) (20,9) (19,0) (18,0) (19,8) (20,3) (24,1) Grafisk industri 28,4 25,6 23,3 22,2 19,0 21,3 21,9 25,3 24,1 (25,2) (23,3) (21,2) (19,5) (19,0) (19,4) (19,8) (23,6) (21,2) Livsmedelsindustri 27,0 19,9 21,3 18,0 19,4 18,7 20,3 20,2 19,4 (24,0) (17,6) (18,6) (16,2) (16,9) (17,2) (18,1) (18,0) (18,4) Dryckesvaru- 30,2 21,8 19,7 22,1 18,9 22,0 20,8 19,7 20,3 tillverkning (26,2) (19,8) (18,1) (20,8) (17,3) (20,7) (19,4) (18,6) (18,7) Textilindustri 17,3 19,3 17,6 16,4 15,3 17,1 17,8 14,2 14,9 (14,5) (18,9) (14,9) (13,5) (13,6) (13,0) (15,5) (12,6) (12,2) Läder och hårvaru- 22,3 20,0 21,0 18,7 19,4 18,8 18,4 18,0 21,6 industri (19,8) (14,9) (17,6) (15,5) (17,2) (16,8) (15,2) (13,9) (19,2) Kemisk och teknisk 25,0 25,0 23,6 22,4 20,5 20,9 21,0 24,4 21,5 industri (19,1) (16,3) (16,7) (15,5) (17,2) (17,8) (17,7) (21,8) (20,0)
Källa: Industristatistiken.
per sysselsatt redovisas för samtliga A-re- gioner. I samma tabell redovisas vidare den inrikes nettoflyttningen 1963—67 för A-regionerna. Det framgår att endast 26 av de 70 A-regionerna uppvisar inflyttnings- överskott. Av Norrlandsregionerna har en- dast två, nämligen Sundsvall och Umeå A-regioner, inflyttningsöverskott. Lycksele A-region har fått vidkännas den största ut- flyttningen. Det framgår även av denna tabell, att främst de regioner som har höga inkomster har inflyttningsöverskott.
Vid en jämförelse mellan inkomstmässigt likvärdiga A-regioner i Norrland och i övri- ga delar av landet framgår, att regionerna i Norrland genomgående har högre utflytt-
ning. Detta tyder på att andra faktorer är av stor betydelse som förklaring till de re- dovisade omflyttningama. Det kan t.ex. gälla klimat, osäkerhet om framtida ar- betsmöjligheter och tillgång till icke pris- satta varor—miljöfaktorer.
Nominella genomsnittslöner i olika regioner
Om genomsnittsinkomsten skiljer sig mellan olika regioner behöver detta inte innebära att det råder skillnader i lön för en viss ar- betsinsats. Dessa kan bl. a. förklaras av att högt avlönad arbetskraft koncentreras till vissa regioner. En av orsakerna till att re- gioner med stort befolkningsunderlag kan
3 Tabell 2.3.3. Genomsnittlig timförtjänst år 1967 för vuxna manliga arbetare inom egentlig industri i olika geografiska områden. Index 100 N anger genomsnittslönen (kr 11,10) för män för samtliga industrigrupper i hela riket.
E Sthlm exkl. M Gbg m. AB Norr-Norr- exkl. m. 0 Industri- för- exkl. kö- kö- Mal- Mal- för- exkl.
grupp orter SthlmC D ping pingF G H I K L mö mö N orter GbgP R S T U W X Y Z AC BD Samtl.
Gruvindu—
stri —— —106—— — ———————-—— — —— —— ——98102104100107——-—101125112
Metall- o. verk- stadsin-
dustri 106 108 100110 94 96 96 98 94 86 96 95104 101 98115 107 100 96 97 99101102100102102106101103 Jord-o. stenin- dustri 117 107 99 96104 96 95 92 90 89 90 95104 94 95107 92 107 95 99 97 97 89 97 95 93101 98 97
Träindu- stri 109 90 94 91 88 89 93 90 90 81 87 93103 93 89101 97 91 93 90 91 92 89 92 92 90 91 96 92
Massa-o.
pappers-
ind. 109 100 97100104 99 97 90 95 —104 99 92 109 96102 95 92 91 95 92 — 95 96 99 94 94 97 97 Grafisk
ind. 133 111 104101 97 99 107103106101103102122 112 97116 100 104105 97109111 105105111 110105115119
Livsme- delsind.111 97 97 97 95 92 90 93 91 85 87 93103 92 96105 90 90 93 96 98 94 92 93 93 97 96 98 97 Dryckes-
varu- o. tobaks—
ind. 109 92 92 86 _ —— 96 89 95 — 90 88111 95 89100 _ 87 86 95 90 85 89 91 94 — — 91 97 Textil-o. bekläd- nadsind. 98 —— 91 88 88 84 89 83 85 —— 79 85 88 84 87 94 91 85 85 90 85 88 77 81 — 85 — — 86
"% 12 's & "i
|?! I N .de = I . m Ht—E _a om: Q 34:e!) & ..!
97 93 95
86 84 87
93 88 91
95 93 91
94 95100 83 94 88 87 111 94100 98 86114
98
varuind. ] 10
Kemisk o. kemisk- teknisk ind.
95
98
100 89 87 97 96 89 88 96
110
92 91 105
88 91
87 91
89 91
87
90 93 90
98
100
Samtliga industri-
94 94 95 98100 98 98 98 96100111100
101
95112
95 93 92 87 95 94104 98
98 98 96 95 Källa: SCB Am 1969: 1.
105
grupper 117
ha stor efterfrågan på högt avlönad arbets— kraft är att speciellt vissa administrativa en- heter har stora fördelar att vinna på en stark koncentration av befolkning och nä- ringsliv. En annan förklaring till skillna— der i genomsnittsinkomst kan vara regiona- la variationer i åldersfördelningen. (Se av- snitt 1.2.)
a) Årslön per sysselsatt och årslön per ar- betare i olika landsdelar och branscher
I tabell 2.3.2 visas löneskillnaderna mel- lan olika branscher och riksområden. Det framgår av tabellen att lönerna i allmän- het är högst i storstäderna, medan fram- för allt de sydvästra delarna av landet upp- visar låga löner. Textil-, trä- och läder- industri uppvisar i regel låga lönevärden, medan mekaniska verkstäder har höga.
Regionala skillnader i lönenivån förekom- mer både per sysselsatt och per arbetare. Det betyder att skillnader i genomsnittsin— komst mellan olika områden inte helt kan förklaras av att andelen tjänstemän varierar mellan de olika områdena.
I bilagan »Lokaliseringsbara enheter» dras slutsatsen, att löneskillnaderna har bidragit till omlokalisering av företag, och att före- tag med rutinmässig tillverkning, som inte kan tillgodogöra sig några fördelar av loka- lisering i höglöneregioner, flyttar ut. Denna omlokalisering påverkar efterfrågan på ar- betskraft och därmed arbetskraftens om- flyttningar. Detta torde ge upphov till att högt avlönad arbetskraft koncentreras till regioner med stort befolkningsunderlag. Att så är fallet framgår av G. Törnqvists bilaga samt av bilagan »Lokaliseringsbara enhe- ter». Tabell 5 i den senare bilagan visar att de yrkesgrupper, som innehåller olika slag av akademiskt-, administrativt— samt kameralt och kontorstekniskt arbete är över- representerade i storstäderna i förhållande till övriga län.
b) Timlön för manliga och kvinnliga indu- striarbetare uppdelade på huvudgrupper och län
Ovan redovisas löneskillnader mellan olika riksområden och branscher. Det kan häv-
2 Tabell 2.3.4. Genomsnittlig timförtjänst år 1967 för vuxna kvinnliga arbetare inom egentlig industri i olika geografiska områden. Index 100 genomsnittlslönen (kr 8,61) för kvinnor för samtliga industrigrupper i hela riket.
E Sthlm exkl. M Gbg m. AB Norr-Norr- exkl. m. 0 Industri- för- exkl. kö- kö- Mal- Mal- för- exkl. Hela grupp ort SthlmC D ping ping F G H I K L mö mö N ort Gbg P R S T U W X Y Z AC BD riket
Gruvin- gdustri————————___—___——_———————87——————126115
Metall- o. verk- stads— ind. 121 111 119106 99 105 103 99 98 96105 100108 102 103 386 108 111 102103 104110 106 111 106 95 111 100111
Jord-o. stenin- dustri—103 98——78 788387——10084101———12086—102———92——————93
Träindu- stri 103 — 104102 — 105 98 96100 — —107 — 112 — — —— 93108100101 98 99101108 —— 99 — 102
Massa- o. pappers- ind. 113 104 98 —110 93 103 94 94 _ — 95 94 114 100104 102 102 96 96 95 _ 94 93 96 — 98 95 98
Grafisk industri 122 — 112 99 95 94 99 96 95 —— —103105 103 —117 — — — 97104100 —103 — — — —110
Livsme- delsind. 115 101 101 98101 97 94 98 96 91 87 97102 94 99110 97 92101103 98 96 97 94 97102100102101
Dryckes- varu- o. tobaks- ind. 127 — — — — — 105107 — — _ —106 107 101112 —— — —111102 —103100107 —— ——106109
Textil o. bekläd- nadsind.102 93 91 91 96 90 89 86 85 79 89 90 91 89 91 98 90 93 87 88 90 91 85 89 95 82 91104 92
Tabe/i 2.3.4. ( forts. ).
'» Läder-, hår- 0. gummi-
—95
111
100 997 87 84 92 92 88 89 85
93 85 113
93 91
93
varuind. 112
teknisk
kemisk- ind.
Kemisk o.
———98
90 86 95
103
89
90 102 107 91
104 94 92
92 97 91
95 99 91 88
100
q07
Samtliga industri-
99 95 99107100
94 93 98 98105 96101
97
94112
9 94 93 99 95 97 96
106 10310199 97 96
Källa: SCB Am 1969: 1.
grupper 116
das att varje riksområde innehåller alltför heterogena delar för en utförlig analogi. Om så är fallet kan det inom riksområdena fin- nas regioner med stora variationer i löne- nivån.
I det följande skall därför industriarbe- tarlönen redovisas för olika huvudgrupper med länen som indelningsenhet. Även lä— nen kan inom sig rymma regioner med oli- ka struktur. Det är därför önskvärt att väl- ja en indelning som bygger på homogenare typer av regioner, exempelvis den indelning på sex grupper i början av detta avsnitt och i avsnitt 2.2, som till utgångspunkt har A-regioner och kommunblock med likvärdi— ga befolkningsunderlag.
Tabell 2.3.3 och 2.3.4 visar timlönerna för manliga och kvinnliga industriarbetare 1967. Index 100 anger den för hela riket genom- snittliga industriarbetarlönen, som år 1967 uppgick till 11,10 kr/tim för män och 8,61 kr/ tim för kvinnor.
Av tabell 2.3.3 framgår att den manliga industriarbetarlönen i Stockholm med för- orter överträffar rikets genomsnittslön med 17 procent. Göteborg med förorter har den näst högsta lönenivån i landet, 12 procent över riksgenomsnittet. Den höga siffran för Norrbotten förklaras bl. a. av det höga lö- neläget i gruvindustrin, som drar upp ge— nomsnittsnivån för hela länet. De lägsta in- dustrilönerna förekommer i Gotlands, Kro- nobergs och Skaraborgs län. Lönerna ligger där 13, 8 respektive 7 procent under ge- nomsnittet.
En genomgående tendens är att de län som har höga totala medelvärden för indu- strin som helhet också har höga värden in- om varje sektor. I län med låg lönenivå är i allmänhet samtliga sektorer lågavlönade. Som exempel kan nämnas att Stockholm med förorter har den högsta lönen i 8 av de 10 noterade sektorerna. I de två övriga sektorerna, som är läder-, hår- och gum- miindustri samt kemisk och kemiskteknisk industri, uppvisar Göteborg med förorter de högsta och Stockholm de näst högsta vär- dena. I fem av de sex industrigrupperna på Gotland utbetalas den lägsta lönen i landet. Den sjätte gruppen är grafisk industri.
Tabell 2.3.5. Löneläget i rikets län för valda yrkeskategorier. Index: Stockholm: 100.
Löneläget för
Trans- Grov- och tempo- Förråds-, port- och Yrkesarbetare arbetare och renhåll- lagerar- ningsar- Län Svarvare Svetsare Svarvare Svetsare arbetare betare Stockholm 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Uppsala 85,0 78,8 88,4 68,1 74,8 81,8 Södermanlands 80,4 78,9 89,6 73,4 74,1 86,0 Östergötlands 84,6 81,7 93,4 72,2 69,4 81,3 Jönköpings 79,1 77,2 91,0 72,8 74,8 82,7 Kronobergs 79,9 74,3 84,8 71 ,6 68,7 82.5 Kalmar 81,2 78,6 85,1 67,8 69,3 85,2 Blekinge 82,9 76,8 82,3 67,0 70,5 79,4 Kristianstads 84,3 78,8 79,4 67,1 72,3 85,3 Malmöhus 82,6 83,9 83,2 76,4 72,6 84,9 Hallands 79,1 73,3 88,3 72,4 72,7 88,8 Göteborgs o. Bohus 90,3 94,9 106,3 79,7 75,6 90,0 Alvsborgs 87,8 94,1 82,9 79,9 72,8 83,6 Skaraborgs 77,9 79,4 80,7 66,7 71,6 74,8 Värmlands 79,8 75,6 81,8 63,2 65,8 81,4 Orebro 82,3 82,3 84,3 73,1 68,2 78,7 Västmanlands 88,2 89,6 87,2 72,8 78,2 89,5 Kopparbergs 81,2 76,1 89,5 65,5 67,0 77,4 Gävleborgs 85,5 81,4 76,5 70,3 72,5 82,3 Västernorrlands 79,8 78,9 81,3 65,3 69,9 81 ,7 Jämtlands 85,3 75,9 88,4 75,2 72,9 92,5 Västerbottens 87,9 81,1 90,5 68,5 77,1 89,2 Norrbottens 87,0 80,1 81,7 71,3 81,6 85,2
Källa: L. Backlund: Lokalisering och löneläge, Katrineholm 1965.
Den i hela riket lägst betalda industri- gruppen är textil, där löneläget understiger det genomsnittliga med 14 procent. Den högst betalda industrigruppen är grafisk in- dustri med ett löneläge som ligger 19 pro- cent över riksgenomsnittet.
Spridningen på lönenivån mellan olika sektorer skiljer sig inom olika län. Den är störst i Norrbottens län samt i Stockholm och Göteborg med förorter, medan den är lägst inorn Gotlands och Hallands län. Det framgår av tabellen att spridningen mellan länen är större än spridningen mellan in- dustrigruppema. Det betyder att det kan vara lönsammare för en arbetare att flytta till en region med högt löneläge än att by- ta yrke på den ursprungliga bostadsorten.
Högsta lönenivån för kvinnorna finns i Stockholm och Göteborg, medan den lägsta finns i Kronobergs län. Den högst betalda industrigruppen är förutom gruvindustri,
metall- och verkstadsindustri, medan den lägst betalda industrigruppen är textil, som har en 8 procent lägre lönenivå än genom- snittet.
Det är möjligt att löneskillnaderna för industriarbetare kan ha uppkommit till följd av att fördelningen på undergrupper inom varje huvudsektor varierar mellan länen. Detta kan vara av avgörande betydelse för hushållens lokalisering. Om de redovisade löneskillnaderna helt förklaras av att den regionala fördelningen på undergrupper va- rierar och lönerna överallt är samma för lik— värdiga arbetsuppgifter, är flyttningsbenä- genheten mindre än om likvärdiga arbets- uppgifter betalas med skilda löner i olika delar av landet.
Uppgifter om industriarbetarnas timlöner finns även för vissa undergrupper. Som ex- empel kan nämnas att inom järn- och stål- manufaktur, som är en undergrupp till me-
tall- och verkstadsindustri, uppgick timlö- nen 1967 för manliga industriarbetare i Stockholm med förorter till 28 procent över den genomsnittliga lönenivån för samtliga manliga industriarbetare. I Kalmar län un— dersteg motsvarande lön den genomsnitt- liga med 12 procent. En klar tendens är att regioner med stort befolkningsunderlag även har ett klart löneövertag vad beträffar dessa undergrupper.
Det står dock klart att den strukturella sammansättningen inom olika sektorer kan dölja felkällor. Med den tillgängliga stati- stiken får man ofta inte någon klar upp- fattning om hur likvärdiga arbeten betalas i olika delar av landet. Detta framgår bl. a. av en undersökning utförd av L. Backlund, angående vissa yrkeskategorier i metall- och verkstadssektorn.l Tabell 2.3.5 är hämtad från denna undersökning. För hela metall- och verkstadssektorn uppgick löneskillna- den mellan Stockholm och Norrbotten till 8 procent 1965, medan skillnaden för de undersökta yrkeskategorierna uppgick till 13—28 procent.
c) Löner för tjänstemän i vissa regioner2
Löneläget för industritjänstemän har 1966 undersökts för 20 städer. Om städerna delas upp på dyrorter framkommer följande löne- skillnader.
Ortsgrupp 5 förekommer i huvudsak i Stockholm samt i norra och sydvästra de- larna av Norrland. Ortsgrupp 4 förekommer i ett område runt Stockholm, i Göteborg samt i sydöstra Norrland. Övriga delar av landet tillhör ortsgrupp 3. Löner i orts- grupp 5 är satt till 100. Genomsnittslönen i de övriga ortsgrupperna uttrycks i procent av denna siffra.
Tabell 2.3.6 visar att det förekommer löneskillnader mellan olika grupper och dyr- orter. Lönespännvidden är störst inom det kamerala området både för män och kvin- nor. Av tabellen framgår också att spänn- vidden är större för kvinnornas del än för männens. En förklaring till detta torde va- ra att kvinnorna relativt sett är rikligare representerade i lägre befattningar än män-
Tabell 2.3.6. Löner för industritjänstemän, uppdelade på dyrorter.
Tekn Kam Ortsgrupp pers pers Samtliga Kvinnor 3 90,0 86,4 87,2 4 96,4 91,7 91,5 5 100,0 100,0 100,0 Mån 3 93,9 91,6 93,0 4 96,1 95,6 95,8 5 100,0 100,0 100,0 Män och Kvinnor 3 92,0 4 95,1 5 100,0
nen. Spännvidden är större mellan orts- gruppema för lägre befattningar än för hög- re. Inom de mest kvalificerade yrkena upp- gick exempelvis skillnaderna i lön mellan ortsgrupp 3 och 5 för de manliga industri- tjänstemännen till mellan 3 och 4 procent 1965. För de mest okvalificerade yrkena var motsvarande skillnader över 10 pro- cent.
Löneskillnaderna för de kvinnliga indus- tritjänstemännen är större. För de mest okvalificerade yrkena uppgick skillnaden i lön mellan ortsgrupp 3 och 5 till omkring 15 procent.
En orsak till att löneskillnaderna är större- för kvinnor än för män och speciellt stora på det kamerala området kan vara, att kvinnornas arbetsmarknad i praktiken är mer geografiskt avgränsad än männens, be- roende på att hushållets lokaliseringsval vanligen bestäms av mannens arbetsmöjlig- heter i bostadsorten. På orter med ensidigt näringsliv föreligger därför ofta ett latent utbudsöverskott på kvinnlig arbetskraft.
Löneskillnadema är mindre på det tek- niska arbetsområdet samt i högre befatt- ningar på andra arbetsområden. Detta torde
1 L Backlund: Lokalisering och löneläge, Katrineholm 1965. 2 Framställningen bygger på en utredning ut- förd av TCO:s utredningsavdelning. Interlokala löneskillnader, TCO, Stockholm 1968.
Tabell 2.3.7. Kommunblocken i Sverige fördelade på riksområden och efter dyrhetstal år 1964. 910 920 940 960 980 1 000 1 020 1 040 1 060 1 080 Median- — — —— — — — — _ — —— Riksområde värde 919 939 959 979 999 1 010 1 039 1 059 1 079 AB 1 025 5 6 6 5 3 0 975 1 9 5 M 940 8 7 2
, D, U, T, E 967 3 14 19 11 1 1 1, H, F, G, K,L 947 18 18 11 3 1 R, P, N 950 2 6 17 10 2 1 S, W, X 971 11 14 14 3 1
, Z 1 014 3 7 3 4 1 AC, BD 1 039 l 4 8 5 Hela riket 2 35 58 65 44 23 19 14 8 4
Källa: SCB H 1965: 93.
förklaras av att tekniker och högre tjänste- män i större utsträckning än andra löntagar- grupper rekryteras på nationell än på lokal arbetsmarknad. Även på en ort med lågt löneläge måste företag ofta betala en »riks- lön» för en tekniker, eftersom denne anting- en rekryteras från annan ort eller utan stör- re svårigheter kan finna ny anställning an- norstädes.
Regionala reallöneskillnader
Tidigare har visats att regionala skillnader i nominella inkomster per invånare och per sysselsatt förekommer och att de nominella lönerna för likvärdiga arbetsuppgifter vari- erar mellan olika områden. Det som på- verkar hushållens lokaliseringsval torde dock vara reallönen och inte de nominella lönerna. De nominella lönerna bör alltså vägas med hjälp av ett levnadskostnadsin- dex för regioner.
De dyrhetstal som beräknades vid 1964 års dyrortsundersökning kan sägas represen- tera ett regionalt levnadskostnadsindex. Dyr- hetstalen tar hänsyn till regionala variatio- ner i prisnivån på vissa varor och tjänster. De speglar även regionala skillnader i res- kostnader, boendekostnader och skatter. Däremot justeras inte variationer i kommu- nal service, som betalas med skatteintäkter. Dyrhetstalet i Stockholms stad sattes till 1000. Om en ort har ett dyrhetstal, som
ligger 10 enheter under dyrhetstalet i Stock— holm, är dyrhetsskillnaden i förhållande till Stockholm 1 procent.
Dyrhetstalen kan sägas ge en bild av hur den genomsnittliga prisnivån varierar i olika orter. Som framgår av avsnitt 2.1 är det inte enbart den genomsnittliga prisnivån som varierar mellan olika orter. Även för- hållandet mellan olika varupriser uppvisas olika värden. Detta kan medföra stora ef- fekter på hushållens lokaliseringsval. Det är nämligen tänkbart, att ett hushåll vid val mellan två orter med likvärdig nomi- nell lönenivå uppfattar sin reallön som hög- re i den ort som har den högsta genom- snittliga prisnivån. Så är fallet om hushål- let konsumerar mycket av de varor som är relativt billiga i orten med hög genomsnitt- lig prisnivå.
Dessa reservationer samt det förhållandet att dyrortsundersökningen inte har möjlig- het att ta hänsyn till att tillgången på mil- jöfaktorer varierar, måste beaktas vid tolk- ningen av resultaten. Miljöfaktorernas in- verkan kan betyda, att ett hushåll som vid en flyttning erhåller en reallöneökning inte nödvändigtvis kan tillgodogöra sig en väl- färdsvinst.
Tabell 2.3.7 visar hur dyrhetstalen för kommunblocken varierar mellan riksområ- den. Det framgår att relativt stora dyrhets- skillnader förekommer mellan norra och södra Sverige. De enda riksområden, som
har kommunblock, vars levnadskostnader överstiger Stockholms stads med mer än 8 procent är mellersta och övre Norrland. I tabellen redovisas även medianvärdet för varje riksområde. Medianvärdet anger dyr- hetstalet för ett kommunblock inom varje riksområde. De högsta medianvärdena finns i Stockholms stad och län, samt i mellersta och övre Norrland, medan de lägsta talen finns i de sydöstra delarna av landet.
Tidigare redovisade regionala prisskillna- der och nominella löneskillnader visar att regionala reallöneskillnader förekommer. Som exempel kan nämnas att den genom— snittliga industriarbetarlönen för män i Stockholm med förorter, Göteborg med för- orter och Malmö överstiger den genom- snittliga industriarbetarlönen för män i hela riket med 17, 12 respektive 4 procent (se tabell 2.3.3) medan levnadskostnaderna en- ligt dyrortsundersökningen i Göteborg och Malmö understiger medelvärdet för landet med 2 respektive 3 procent. I Stockholm överstiger levnadskostnaderna medelvärdet med ungefär 2 procent.
Det redovisade reallöneövertaget för lik- artade arbetsuppgifter i storstäderna kan vara uttryck för en jämviktssituation, näm- ligen om arbetskraften t. ex. värderar stor- städernas miljöfaktorer negativt och därför föredrar att bo kvar i mindre regioner med lägre löner. Det föreligger dock, som disku- teras i avsnitt 2.1, stora svårigheter att upp— skatta hushållens preferenser för olika mil- jöfaktorer, och värderingarna av dessa va- rierar dessutom från hushåll till hushåll. I ett senare avsnitt visas att det råder be- tydligt högre efterfrågan på arbetskraft i de större regionerna. Det är sannolikt att denna omständighet starkt bidrar till de ovannämnda lönedifferenserna.
I tabell 2.3.8 redovisas inkomsten per sysselsatt för de sjuttio A-regionerna. För att erhålla ett mått på realinkomsten har inkomsterna vägts med dyrhetstalen för cen- tralorten i varje A-region. Det antas att dyr- hetstalen för A-regionerna förhåller sig till varandra som dyrhetstalen för centralor- terna. De realinkomster som beräknats re-
Av tabellen framgår att framför allt re- gionerna i södra och sydöstra Sverige har förhållandevis större reala inkomster per sysselsatt än vad de nominella inkomsterna anger. Situationen är den motsatta i Norr- landsregionerna. Skillnaden mellan den hög- sta realinkomsten per sysselsatt som åter- finns i Stockholm/ Södertälje A-region och den lägsta som återfinns i Visby A-region överstiger 10 000 kronor.
Förutom löne- och prisnivån i olika regio- ner påverkas hushållens ekonomiska resur- ser och dess lokaliseringsval även av de po- tentiella flyttningskostnadema. Av avsnitt 2.1 framgår att dessa kostnader inte enbart behöver utgöras av resekostnader, kostna- der för flyttning av inventarier och andra kapitalföremål, utan också kan bestå i att den som bor på avflyttningsorten kan tving- as sälja sitt egnahem till ett relativt lågt pris, medan priset på motsvarande fastighet i inflyttningsregionen kan vara betydligt hög- re.
Samband mellan reallöneskillnader och flyttning
Föregående framställning visar att betydan- de regionala reallöneskillnader föreligger och att hushållens flyttningar går från låg- till höginkomstområden. Härav kan man emel- lertid inte avgöra den exakta betydelsen av reallöneskillnader för hushållens lokalise- ringsval. Orsaken till detta är, som fram- går av avsnitt 2.1, att det inte enbart är realinkomsten som avgör flyttningsvalet. Detta avgörs av en rad samverkande fak- torer. De undersökningar som nedan pre- senteras måste därför tolkas med viss för- siktighet, eftersom det inte är möjligt att peka på en enda faktor, t.ex. reallönen, som avgörande för flyttningen.
I det följande lämnas en redogörelse för vissa huvudresultat från tre undersökningar utförda av T. Gerger vid kulturgeografiska institutionen i Stockholm.1
1 T. Gerger, Västervik, A Migration Study. Den yrkesutbildade arbetskraftens flyttnings- mönster och yrkesval. AMS, MFU 1967: 16.
Tabell 2.3.8. Inkomst per sysselsatt 1966, realinkomst per sysselsatt 1966 och inrikes nettotiytt- ning 1966—67 med fördelning på A-regioner.
Inrikes Inrikes nettoflytt- nettoHytt- ning 1963 ning 1963 Realin- f67 per Realin- —67 per Inkomst komst per 1 000 av Inkomst komst per 1 000 av per syssel- sysselsatt folkmäng- per syssel- sysselsatt folkmäng- A-region satt 1966 1966 den 1.ll.65 A-region satt 1966 1966 den 1.11.65 1 26 680 26 680 24,2 36 17 842 18 821 —— 16,5 2 20 007 19 927 27,1 37 18 586 19 200 — 7,5 3 20 878 21 068 46,6 38 17 917 19 040 — 23,2 4 22 997 23 183 45,5 39 19 996 20 743 _ 4,7 5 22 026 22 271 18,2 40 19 767 19 767 9,9 6 20 139 20 935 —26,9 41 20 236 19 976 — 67,0 7 21 440 21 833 29,7 42 20127 20 944 — 13,0 8 19 930 20 869 — 4,8 43 18 749 19 551 — 29,3 9 21 336 22 369 5,0 44 17 898 18 624 — 48,4 10 20 757 21 311 — 6,3 45 21 105 21 735 36,3 11 20 342 21 014 3,2 46 20 705 21 389 —— 28,2 12 18 343 19 008 —18,3 47 20102 20 235 —— 76,6 13 18 760 19 603 —12,5 48 22 184 22 476 48,7 14 18 505 19 357 11,1 49 20 735 21 180 3,0 15 17 284 18117 14,5 50 20 965 21 113 —— 90,6 16 18 796 19 498 10,3 51 18 782 19185 —— 32,5 17 19 075 19 665 —36,1 52 20 032 20 441 _ 1, 0 18 17 663 18 913 —34,7 53 19 742 20 043 _ 74,5 19 18 609 19 224 —16,3 54 20 511 21 211 — 67,6 20 18 903 19 249 _ 9,5 55 17171 17 275 — 56,7 21 16 758 16 576 —15,4 56 20 860 21 483 — 8,6 22 19184 19 737 —15,7 57 19 285 18 851 — 29,9 23 18 809 19 737 7,3 58 17 023 17 212 —— 42,8 24 19 273 20 547 16,5 59 20 642 20 539 0,6 25 18 842 19 876 12,3 60 19 738 19 465 — 60,0 26 19175 20 291 4,1 61 18 394 17 468 —112,1 27 20 984 22 135 22,2 62 19 339 19 417 — 28,0 28 22 737 24 060 43,7 63 18 099 17 572 — 65,6 29 17 690 18 660 —40,4 64 20 286 19 830 + 11,2 30 18 612 19 906 —— 1,2 65 20 070 19 852 — 44,5 31 19136 19 769 16,5 66 18 593 17 741 —141,4 32 18 170 18 829 9,9 67 21 069 20 435 — 42,0 33 23 367 23 917 31,7 68 22 626 21 626 — 28,8 34 18 111 18 443 —30,7 69 20 787 20 280 —105,9 35 19 309 19 764 — 3,1 70 22 326 22 326 — 96,8
Årsbok för Sveriges kommuner. Källor: Årsbok för Sveriges kommuner. 1968, AMS-meddelande, SCB II 1965—63.
Den första undersökningen omfattade samtliga inflyttade till Västervik under pe- rioden 1.7.63—30.6.64. I den andra un- dersökningen studerades den yrkesutbilda- de arbetskraften inom vissa delar av in- dustri och hantverk i Norrbotten. Den tred- je undersökningen omfattade personer bo- satta i Sverige i åldern 14—75 år. Under- sökningarna sammanfattas i tabell 2.3.9.
Arbets- och löneförhållandena är de vik- tigaste flyttningsorsakerna i de tre under- sökningarna. De har större betydelse som
flyttningsorsak i norrbottenundersökningen: än i de två andra undersökningarna. Detta torde kunna förklaras av den ogynnsamma arbetsmarknadssituationen i Norrbotten.
I norrbottenundersökningen anförde 21 procent av de tillfrågade som flyttningsmo- tiv att de ville få en ekonomiskt bättre ställning. Motsvarande tal för Västerviks— undersökningen var 22 procent. Enligt des- sa båda undersökningar skulle således unge— fär var femte person som flyttar göra det av ekonomiska motiv. Siffrorna är emeller-
AKU-undersökningen
Yrkes- Ej yrkes- Norrbot- Västerviks— verk- verk- tensunder- under- Totalt samma samma sökningen sökningen % % % % % Arbets— och löneförhållanden 45,2 52,0 29,7 63 42 Bostadsförhållanden 20,7 19,6 23,1 2 9 Utbildningsförhållanden 4,4 3,5 6,6 17 7 Miljöförhållanden 9,2 7,9 12,0 4 11 Familjeförhållanden 17,6 14,3 25,4 4 — Ovriga orsaker 1,0 0,9 1,4 5 30 Vet ej —,— —,— —,— 3 l Svaret omöjligt att koda eller ej svar 1,8 1,9 1,7 l -— Antal respondenter 1 156 806 350 505 344
Källor: Se fotnot sid. 110.
tid svårtolkade. I Norrbottenundersökning- en angav 57 procent som viktigaste flytt- ningsmotiv, att det var lättare att få an- ställning utanför länet. Detta är också en form av ekonomiskt motiv, eftersom en eventuell friställning på den ursprungliga bostadsorten hade medfört förlorad in- komst. Att utbildningsförhållandena angavs som viktigaste flyttningsorsak kan vara ut- tryck för att de intervjuade personerna önskade uppnå en högre reallön, eftersom höjd utbildningsnivå vanligen också inne- bär höjd inkomst. Barnens utbildningsmöj- ligheter har även betydelse i detta fall.
I en studie över arbetsbyten inom Norr- köping, utförd av B. G. Rundblad,1 ur- skiljdes de personer som frivilligt bytt an- ställning. Avsikten med detta förfaringssätt var att eliminera sådana flyttningsorsaker som arbetskraften inte själva kunde råda över. Av de som frivilligt bytt anställning angav 38 procent i åldersgruppen 25 år lö- nen och andra ekonomiska faktorer, t. ex. »större trygghet» och »ingen möjlighet till befordran», som huvudskäl till anställnings- bytet. Motsvarande tal för åldersgrupper- na 35 och 45 år var 46 procent respektive 38 procent. Av undersökningen framgår också att hälften eller mer än hälften av den arbetskraft i de tre åldersgruppema som fri- villigt bytt anställning uppnådde löneför-
bättringar på över 5 procent. De flesta löne— förbättringarna översteg 20 procent.
2.3.3 Arbetsmarknadens betydelse för hus- hållens val av bostadsort
Regionala variationer i arbetslöshet får ses 'som en av de främsta orsakerna till hus- hållens omflyttningar. Hushållens möjlig- heter att erhålla sysselsättning i en viss ort är beroende av företagens lokaliserings- val. Samtidigt är dock företagens lokali- seringsval beroende av hushållens val av bostadsort. Det råder alltså ett starkt öm- sesidigt beroende mellan efterfrågan och ut- bud på arbetskraft. (För analys av de fak- torer som bestämmer företagens lokalise- ringsval, se avsnitt 2.1 och 2.2).
I den fortsatta framställningen kommer efterfrågan och utbud på arbetskraft i olika regioner att redovisas med utgångspunkt från statistik över antalet registrerade ar- betslösa, antalet obesatta platser samt för- värvsintensitet. Vidare behandlas de ar- betslösas ålder, utbildningsnivå samt ar- betslöshetstidens längd. Delavsnittet avslu- tas med ett räkneexempel som belyser sam- bandet mellan hushållens flyttningar och
1 B. G. Rundblad: Arbetskraftens rörlighet, Uppsala 1964.
% (0,35
0,36 -O,54 0,55—0.69
>0.70
Figur 2.3.1 Arbetslöshet i A-regionerna 1963—1968 i absoluta tal och per 1000 av folkmängden 1965 i ål- dern 15—64 år.
Arbets- lösa per Antal 1 000 inv
A- arbets- folk- region lösa mängden (1) (2) (3) (1) (2) (3)
1 2 402 0,26 36 518 0,43 2 108 0,46 37 198 0,39 3 76 0,36 38 111 0,38 4 220 0,25 39 202 0,46 5 189 0,49 40 150 0,59 6 241 0,61 41 259 0,75 7 466 0,66 42 880 0,81 8 332 0,61 43 221 0,66 9 332 0,41 44 425 0,65 10 705 0,67 45 622 0,57 1 1 263 0,32 46 272 0,79 12 51 0,27 47 263 0,73 13 176 0,30 48 576 0,64 14 93 0,24 49 271 0,81 15 60 0,26 50 149 0,76 16 247 0,31 51 128 0,59 17 146 0,53 52 647 0,72 18 88 0,37 53 259 0,85 19 210 0,68 54 290 95,0 20 333 0,45 55 362 1,13 21 129 0,38 56 946 0,82 22 324 0,74 57 478 0,88 23 294 0,74 58 418 0,90 24 297 0,53 59 653 0,82 25 159 0,38 60 380 0,97 26 101 0,35 61 311 1,26 27 425 0,32 62 275 0,67 28 1 000 0,36 63 650 0,77 29 303 0,57 64 450 0,68 30 74 0,26 65 761 1,36 31 333 0,53 66 520 1,58 32 173 0,40 67 593 1,64 33 1 405 0,32 68 585 0,95 34 460 0,61 69 678 2,38 35 347 0,48 70 960 2,13 Hela riket 28 092 0,54
regionala variationer i realinkomst och ar- betskraftsefterfrågan.
Arbetslöshet och obesatta platser i olika regioner
Bristande jämvikt på arbetsmarknaden är som påpekats sannolikt en av de främsta orsakerna till hushållens omflyttningar. Or- saken är att den reallönevinst som ett hus- håll kan tillgodogöra sig genom en flytt- ning från en ort, där hushållet saknar ar- bete, till en annan ort, där sysselsättning kan erhållas, är betydande. Lönen på den ursprungliga orten uppgår ju bara till ett
belopp motsvarande arbetslöshetsunderstö- det. Man kan alltså förvänta sig att för- hållandevis många hushåll flyttar från re- gioner med arbetslöshet till regioner med hög efterfrågan på arbetskraft.
I fig. 2.3.1 redovisas arbetslösheten iA- regionerna under perioden 1963—1968 per 1000 av folkmängden i yrkesverksam ål- der (15—64 år) 1965. Uppgifterna bygger på Arbetsmarknadsstyrelsens statistik, som redovisar antalet arbetslösa den 15:e var- je månad. Arbetslöshetstalen i detta avsnitt är ett genomsnitt av ovanstående månads- statistik. Det framgår att även om den genomsnittliga arbetslösheten, som under perioden eppgick till 0,54 % av befolk- ningen i åldern 15—65 år, varit låg före— kommer betydande regionala variationer.
Den lägsta arbetslösheten uppmättes i storstadsregionerna och i mellersta Göta- land. Som exempel kan nämnas att arbets- lösheten i Värnamo, Uppsala och Stock- holm/Södertälje A—regioner uppgick till 0,24, 0,25 respektive 0,26 procent.
Den högsta arbetslösheten förekom i skogslänen, där samtliga A-regioner hade en arbetslöshet som översteg den genom- snittliga för hela landet. I Haparanda/Ka- lix och Kiruna/ Gällivare A—regionerna, där de högsta talen uppmättes, uppgick arbets- lösheten till 2,38 respektive 2,13 procent. Sju regioner, samtliga inom skogslänen, ha- de en arbetslöshet som var minst dubbelt så stor som medelvärdet för riket. Dessa var: Mora, Sollefteå, Skellefteå, Lycksele, Piteå, Haparanda/ Kalix samt Kiruna/Gäl- livare A-regioner. I södra Sverige fanns den högsta arbetslösheten i sydöstra Göta- land, där exempelvis både Karlskrona och Karlshamn A-regioner hade en arbetslös- het som uppgick till 0,74 procent.
Samma tendens visar antalet till arbets- förmedlingarna anmälda obesatta platser. Ingen av regionerna i skogslänen överträf- far den genomsnittliga nivån för hela ri- ket. Förhållandevis lägst antal obesatta plat- ser finns i Haparanda/ Kalix och Piteå A- regioner, medan de högsta värdena finns i Uppsala och Stockholm/Södertälje A-regio— ner.
Figur 2.3.2 Förvärvsintensitet i A-regionerna 1965 för folk- mängden i åldern 15—64 år.
Förvärvs- Förvärvs- A-region intensitet A-region intensitet 1 69,2 36 75,6 2 65,8 37 67,4 3 66,2 38 72,4 4 65,2 39 66,2 5 66,2 40 66,8 6 66,6 41 64,4 7 67,3 42 64,6 8 64,4 43 66,3 9 65,8 44 64,7 10 66,0 45 66,9 11 67,6 46 65,1 12 67,5 47 65,1 13 67,2 48 66,6 14 71,3 49 65 ,3 15 69,7 50 63,5 16 69,2 51 65,9 17 64,1 52 64,9 18 65,5 53 64,1 19 64,2 54 62,8 20 65,2 55 64,3 21 69,3 56 65,1 22 65,4 57 63,0 23 67,5 58 63,7 24 69,6 59 64,2 25 68,4 60 62,5 26 69,4 61 62,7 27 68,9 62 63,2 28 69,9 63 64,0 29 71,4 64 62,6 30 73,3 65 58,5 31 69,3 66 57,5 32 68,8 67 56,5 33 67,3 68 61,9 34 67,1 69 52,6 35 68,6 70 56,2 Hela riket 66,9
Ovanstående antyder att det råder be- tydande olikheter i arbetskraftsefterfrå- gan i skilda delar av landet. En del områ- den, speciellt storstadsregionema, har efter- frågeöverskott på arbetskraft, medan andra, främst delar av Norrland, drabbas av ar- betslöshet. Orsakerna till denna utveckling måste kopplas samman med de faktorer som styr företagens lokaliseringsval.
Arbetslösa personer och obesatta platser i olika agglomerationsklasser
Av avsnitten 2.1 och 2.2 samt G. Törnqvists bilaga framgår, att många företag söker sig till områden med stort befolkningsunderlag för att kunna tillvarata stordriftsfördelar och positiva agglomerativa effekter.
För att undersöka i vad mån efterfrå-
gan och utbudet på arbetskraft skiljer sig åt mellan regioner med olika befolknings- underlag, har A-regionerna uppdelats i fem agglomerationsklasser med hänsyn till folk- mängden i A-regionernas centralorter.
Av tabell 2.3.10 framgår att skillnaderna mellan agglomerationsklasserna är betydan- de. En klar tendens är att regionerna med stort befolkningsunderlag både har en lägre arbetslöshet och ett större antal obesatta platser. Den lägsta klassen har exempelvis en arbetslöshet som är mellan tre och fyra gånger så stor som den högsta klassen. Ovanstående resultat tyder på en brist på regional balans på arbetsmarknaden, som utgör bakgrunden till under 60-talet ac- centuerade problem.
F örvärvsintensiteten i olika regioner
De arbetslöshetsuppgifter som ovan redovi- sas ger ingen fullständig bild över de regio- nala variationerna i arbetskraftsefterfrågan. Orsaken till detta är att inte samtliga som önskar förvärvsarbete kontaktar arbetsför- medlingarna. Den s.k. dolda arbetslöshet, som alltså inte fångas upp av arbetslöshets- statistiken, speglas till en del av de skillna- der i förvärvsintensitet1 som finns i landet. En stor del av den dolda arbetslösheten om- fattas av gifta samboende kvinnor för hus- håll som bor i regioner med låg förvärvsin- tensitet och där inte alla hushållsmedlemmar som önskar erhålla sysselsättning kan få detta. Fig. 2.3.2 visar förvärvsintensiteten för befolkningen i åldern 15—64 år i A- regionerna.
Av denna figur framgår att hög syssel- sättning framför allt finns i östra Svealand, Skåne samt västra Götaland. Orsaken till den höga sysselsättningen i västra Götaland kan helt tillskrivas den höga sysselsättnings- graden för kvinnor.
De lägsta talen finns genomgående i Norrland, där ingen av regionerna når upp till 66,9 procent, som utgör den genom- snittliga sysselsättningsgraden för hela lan-
1 Förvärvsintensiteten anger hur stor del av befolkningen i arbetsför ålder (här 15—64 år) som har förvärvsarbete.
det. De lägsta värdena utanför Norrland uppmättes i Ludvika, Avesta/ Hedemora och Fagersta A-regioner, medan Oskarshamn var den region i Götaland, som hade lägst för- värvsintensitet. Om förvärvsintensiteten för Stockholm/ Södertälje appliceras på landets övriga A-regioner, kan ett approximativt mått på arbetsutbudet erhållas. Jämförs det sålunda framräknade arbetsutbudet med den faktiska sysselsättningen framgår, som re- dan tidigare nämnts att utbudsöverskottet för hela riket uppgår till ca 132000 per- soner i åldern 15—64 år, medan årsmedel- talet vid arbetsförmedlingen anmälda ar- betslösa under perioden 1960—67 uppgick till 24 618 personer.
Dessa siffror måste naturligtvis tolkas med stor försiktighet. Det är inte säkert att befolkningen i hela landet önskar arbe- ta i samma utsträckning som i Stockholm. Men å andra sidan är det osäkert om för- värvsintensiteten i Stockholm utgör något tak.
De skilda förvärvsintensiteterna kan som ovan nämnts till största delen förklaras av variationer i sysselsättningsgraden för kvin- nor. Som framgår av avsnitt 1.1 (tabell 1.13) översteg förvärvsintensiteten för gifta kvinnor i Stockholms län den i övre Norr— land med över 10 procent år 1965 .
Olika former av arbetslöshet
Vissa norrlandsregioner uppvisar för perio- den 1963—1968 en arbetslöshet, i förhål- lande till befolkningen i yrkesverksam ål- der, som är mer än 10 gånger så stor som arbetslösheten i de mest gynnade regioner- na i södra Sverige.
Jämförs dessa uppgifter med den inrikes nettoflyttningen (se tabell 2.3.8) framgår tydligt att hushållens omflyttningar till stör- sta delen går från de regioner som har hög arbetslöshet till sådana med ett gynnsamt arbetsmarknadsläge.
Vid en analys av sambandet mellan ar- betslöshet och flyttning måste emellertid uppmärksammas, att olika former av ar- betslöshet kan förekomma. En vanlig in- delningsform är att skilja på struktur-, kon-
Tabell 2.3.10. Arbetslösa och obesatta platser i olika agglomerationsklasser:
Genomsnitt- Genomsnitt— lig arbets- ligt antal löshet 1963 obesatta plat- —67 ser 1965—67 Folkmängd i Befolkn. Befolkn. centralorten 15—64 år 15—64 år 1965 1965 1965 % % >100 0001 0,27 11,1 50 000—100 000 0,48 8,9 25 000— 50 000 0,72 7,1 10 000— 25 000 0,59 6,3 ( 10000 0,87 5,6
Källa: AMS-meddelanden. 1 Storstadsregionerna.
junktur— och säsongarbetslöshet. För en när- mare diskussion av dessa begrepp hänvisas till S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga, Den regionala politikens mål och medel.
I anslutning till den utökade arbets- kraftsundersökningen hösten 1968 genom- fördes en undersökning grundad på inter- vjuer med 62 000 personer som bl. a. syf- tade till att kartlägga de arbetslösas utbild- ningsnivå, kön, ålder samt arbetslöshetens längd.1
Av denna undersökning framgår att ar- betslöshetstalen för åldersgruppen 14—24 år var högre än för de andra åldersgrup- perna. Detta kan bero på »väntetid» för de ungdomar som söker sitt första arbete. Den- na ungdomsarbetslöshet i kombination bl. a. med att många ungdomar inte i samma ut- sträckning som äldre personer äger egna hem och andra kapitalvaror, medför att flyttningsbenägenheten är särskilt stor för dessa åldersgrupper.
Vid en uppdelning av de arbetslösa ef- ter utbildningsnivå kan observeras, att ar- betslösheten är lägre för de högre utbild- ningsnivåerna. Som exempel kan nämnas att medan 2,2 procent av arbetskraften med den lägsta utbildningsnivån, folkskola eller motsvarande var arbetslösa hösten 1968, var motsvarande tal för de personer som hade studentexamen 1,4 procent. Under- sökningen tyder emellertid på att regionala
1 Se AMS, MFU, 1969: 12.
skillnader i arbetskraftsefterfrågan har stör- re betydelse för arbetslöshetsrisken än ar- betskraftsutbudets utbildningsmässiga sam- mansättning.
Det kan vidare konstateras att arbetslös— hetstidens längd varierar med utbildnings- nivån och åldern. Ett samband föreligger mellan kort arbetslöshetstid och hög utbild- ningsnivå. Sambandet mellan arbetslöshets- tidens längd och ålder framgår av att var tredje arbetslös tillhör åldersgruppen 45 år och däröver, medan varannan person vars arbetslöshetstid översteg 13 veckor tillhör denna åldersgrupp.
Realinkomstens, arbetskraftsefterfrågans och avståndsfaktoms betydelse för den inrikes net- toflyttningen — ett räkneexempel
En orsak till arbetskraftens omflyttningar kan vara att dessa ger upphov till höjda reallöner. Det finns sannolikt många hushåll som fri- villigt byter arbete och bostadsort för att erhål- la högre lön. En annan orsak kan vara att hushållen på grund av arbetslöshet måste flyt- ta för att erhålla arbete. Dessa båda orsaker till hushållens omflyttningar brukar kallas »pull»- respektive »pusheffekt». För att under- söka vilken av dessa effekter som har den största betydelsen för hushållens flyttningar har följande räkneexempel utförts. Därvid har sambandet mellan följande variabler testats:
1. Den inrikes nettoflyttningen (N)
2. Realinkomst per sysselsatt (Y)
3. Obesatta platser — Arbetslösa (E)
4. Avstånd till närmaste storstadsregion (D) Den inrikes nettoflyttningen mellan A-regio- nerna har sammanställts för perioden 1965— 67. Realinkomst per sysselsatt gäller för A— regionerna 1966. Obesatta platser och arbets- lösa är beräknad på A-regionerna 1965—67, Folkmängden i yrkesverksam ålder gäller per- soner i åldern 15—64 år i A-regionerna 1965. För att i någon mån eliminera effekten av att bostadsrestriktioner kan sätta en gräns för inflyttningen i vissa regioner har de ovan- stående variablerna endast testats på den in- rikes nettoflyttningen i de A-regioner som upp- visar nettoförluster. Följande regressionssam- band har testats:
I: N=a+bY+cE II: N=d+eE+fD
Beräkningarna ger vid handen att realin- komsten per sysselsatt har ett mycket lågt för- klaringsvärde (korrelationskoefficienten, r : 0,10). Regionala variationer i arbetskraftsef— terfrågan (E) och avståndsfaktorn (D) har där-
emot ett högt förklaringsvärde (r : 0,67). Vi- dare framgår att den inbördes korrelationen mellan arbetskraftsefterfrågan och avståndsfak- torn är hög (r: 0,77). Regressionsekvationen II får följande utseende:
N=—29,13+1,13E+0,12D
De slutsatser man kan dra av analysen är att variationer i arbetskraftsefterfrågan i betydligt större utsträckning än realinkomsten förkla- rar flyttningsrörelserna. Det framgår dessutom att de regioner som befinner sig på långt av- stånd från närmaste storstadsregion har en be- tydligt ogynnsammare arbetskraftsefterfrågan än de mera närbelägna regionerna. Ekvationen kan dock vara svår att tolka, eftersom det är tänkbart att avståndet kan ha betydelse upp till en viss gräns. Därutöver kan avståndfak- torns betydelse avta, därför att variablerna in- bördes är korrelerade. Syftet med räkneex- emplet är att visa ett av de angreppssätt som är tänkbara för att undersöka hushållens lo- kaliseringsval. Det är dock nödvändigt att få ökad statistisk kunskap, så att en mer diffe- rentierad studie kan genomföras. Ett exempel på detta är att åldersuppdela materialet, efter- som det framför allt är yngre personer som flyttar.
2.3.4 Bostadsmarknadens betydelse för hushållens val av bostadsort
Ett villkor för att en hög rörlighet på ar- betsmarknaden skall kunna upprätthållas är att de personer som önskar flytta kan er- hålla en bostad i inflyttningsregionen som motsvarar deras krav. Av de tidigare av- snitten framgår att vissa expansiva regioner har efterfrågeöverskott på arbetskraft, me- dan andra har en relativt stor arbetslöshet. Om målsättningen för den ekonomiska po- litiken är att öka sysselsättningen genom att föra över arbetskraft från orter som har svårt att upprätthålla full sysselsättning till regioner med efterfrågeöverskott på arbets— kraft, kan bostadstillgången uppträda som en restriktion på dessa omflyttningar.
För att undersöka i vad mån bostads- tillgången i olika områden utgör en sådan restriktion redovisas antalet bostadssökande, utrymmesstandarden, trångboddheten och bostadsproduktionens fördelning på olika regioner. Avsnittet avslutas med en diskus- sion om de effekter prisbildningen på bo-
Antal rum per invånare
> 1,40 1. 3 9 - 1,34 1,3 3 - 1, 26 (1 26 figur 2.3.3_Antal rum per ' 1nvånare 1 A-regionerna 1965.
rum per rum per A-region invånare A-region invånare 1 1,27 36 1,35 2 1,40 37 1,38 3 1,32 38 1,38 4 1,36 39 1,36 5 1,26 40 1,40 6 1,35 41 1,33 7 1,26 42 1,34 8 1,37 43 1,40 9 1,29 44 1,44 10 1,28 45 1,34 11 1,35 46 1,25 12 1,38 47 1,36 13 1,41 48 1,25 14 1,38 49 1,26 15 1,45 50 1,25 16 1,46 51 1,38 17 1,39 52 1,32 18 1,45 53 1,31 19 1,46 54 1,29 20 1,45 55 1,25 21 1,37 56 1,34 22 1,39 57 1,33 23 1,40 58 1,32 24 1,46 59 1,27 25 1,44 60 1,35 26 1,50 61 1,30 27 1,42 62 1,33 28 1,37 63 1,28 29 1,47 64 1,27 30 1,45 65 1,22 31 1,43 66 1,18 32 1,44 67 1,19 33 1,29 68 1,23 34 1,38 69 1,14 35 1,34 70 1,03 Hela riket 1,33
Källa: SCB SM, H 1965: 93. Allmänna bo- stadsräkningen 1965: Hyresräkningen.
stadsmarknaden kan ha på hushållens flytt- ningar.
E jterfrågeöverskott på bostadsmarknaden
En viss uppfattning om efterfrågeöverskot- tet på bostadsmarknaden i olika regioner kan man få genom att studera antalet vid bostadsförmedlingarna registrerade bostads- sökande. Av en undersökning i 154 av landets kommuner framgick att Stor-Göte- borg hade den relativt största bostadskön, 19,7 procent av folkmängden, medan mot- svarande tal för Stockholm och Malmö— Lund-området var 15,1 respektive 12,3 pro- cent. I de 74 kommuner med en befolkning
understigande 20000 invånare som finns med i beräkningarna var antalet bostadssö- kande endast 4,3 procent av befolkningen. Dessa siffror antyder att efterfrågeöverskot- tet är betydligt större i storstäderna än i övriga kommuner.
Uppgifterna måste emellertid bedömas med försiktighet, eftersom de vid bostads- förmedlingarna registrerade bostadssökande inte representerar det faktiska efterfråge- överskottet på bostadsmarknaden. Detta omfattar samtliga personer i en region som önskar, men inte kan få en viss typ av bo- stad vid den givna prisnivån och vid en viss tidpunkt.
Utrymmesstan dard
Antalet bostadssökande enligt ovan utgör inte någon tillförlitlig värdemätare på eventuella obalanser på bostadsmarknaden. Det ger inte tillräcklig information om de restriktioner som bostadstillgången kan innebära för hushållens omflyttningar. I det följande skall därför ut- rymmesskillnaden mått som antal rumsenheter (re) per invånare för de sjuttio A-regionerna re- dovisas. Orsaken till att rumsenheter och inte lä- rumsenheten har valts som jämförelsenorm är att den förra utgör ett homogenare begrepp. Det är dock klart att rumsenheterna inte är helt jämförbara beroende bl. a. på skillna- der i ålder, utrustning och läge.
Av fig. 2.3.3 framgår att den högsta utrym- messtandarden finns i landets södra delar. De högsta noteringarna av samtliga A-regioner uppvisar Ängelholm och Ystad/Simrishamns A-regioner med 1,50 respektive 1,47 re/in- vånare. Av storstadsregionerna har Stockholm/ Södertälje och Göteborg A-regioner båda vär- den, som betydligt understiger den för hela riket genomsnittliga nivån som uppgick till 1,33 re/invånare.
Utrymmesstandard i olika agglomerations- klasser
Boendetätheten i Stockholm och Göteborg antyder att den höga inflyttningstakten till dessa regioner har ägt rum på bekostnad av utrymmesstandarden för den bofasta be- folkningen. För att undersöka om utrymmesstandarden varierar mellan regioner med olika befolk-
1 Kommunal Bostadsförmedling, SOU 1967:1.
Tabell 2.3.1] . Rum/invånare, inkomst per capita och inrikes nettoflyttning för olika A-region- och kommunalblocksgrupper.
Inrikes nettotiyttning
Rum/invånare Inkomst/capita 1963—67 per 1 000 av
Grupp 1965 1966 folkmängden 1965
1 1,27 12 718 + 24, 2 2 1,34 10 519 + 34,1 3 1,34 9 030 + 7,9
4 1,41 8 334 — 9,3
5 1,29 8 57719,7 6 1,24 6 976111 0,6 Hela riket 1,33 9 564
Källor: Folk- och bostadsräkningen 1965, Årsbok för Sveriges kommuner 1968, AMS-meddelan- den.
ningsunderlag redovisas i tabell 2.3.11 ut- rymmesstandarden för sex grupper. A-re- gioner och kommunblock med likvärdiga befolkningsunderlag har förts till samma grupp. Dessutom kan geografiska skillna- der studeras efter det att en regional av- gränsning av A-regionerna och kommun- blocken genomförts.
Av tabell 2.3.11 framgår att den lägsta utrymmesstandarden finns i kommunbloc- ken i Norrlands inland (grupp 6). Detta trots att den kraftiga utflyttning som drab- bat dessa regioner kunde förväntas leda till en hög utrymmesstandard. Den näst lägsta utrymmesstandarden finns i Stockholm/Sö- dertälje A-region (grupp 1) med 1,27 re/ invånare, medan den högsta 1,41 re/invå- nare finns i de A-regioner i södra och mel- lersta Sverige som har en folkmängd un- derstigande 95 000 invånare.
Inkomstelasticiteten för bostäder har be- räknats till ett värde större än ett, vilket innebär, att en viss procentuell ökning av realinkomsten ger upphov till en procen- tuellt större ökning av efterfrågan på bo- städer.1 Detta innebär också att det är rim- ligt att anta att efterfrågan på bostäder är större i de regioner, som har höga inkoms- ter än i de regioner som har låga. Av ta- bell 2.3.11 framgår emellertid, att det inte föreligger något samband mellan inkomst- nivå och utrymmesstandard. Detta styrker antagandet om att inflyttningen till de ex- pansiva regionerna endast kunnat ske till
priset av en långsammare höjning för de redan bosatta.
T rångboddheten i olika regioner
De regionala variationerna i utrymmesstan- dard som ovan redovisats ger inget exakt mått på hur många personer som är trång- bodda i de olika regionerna. Det är näm- ligen tänkbart att i regioner som har en hög utrymmesstandard endast ett fåtal personer har många rumsenheter att disponera, me- dan förhållandevis många personer har ett litet antal rum.
Av tabellen 2.3.12 framgår att de regio- nala skillnaderna i trångboddheten över- ensstämmer ganska väl med variationer- na i utrymmesstandard. Den relativt största trångboddheten finns i övre Norrland och Göteborgs och Bohus län, medan den rela— tivt minsta trångboddheten finns i sydöstra Götaland.
Bostadsproduktionen i olika regioner
De faktorer som kan tillmätas avgörande be- tydelse för inflyttningseffekten av ett givet an- tal nytillkomna lägenheter i en region, är nivån på den andel som förmedlas till den bofasta befolkningen, förmedlingskvoten, nivån på den andel som svarar mot vad som utsaneras i första hand i form av rivning, sanerings/rvo- ten, samt slutligen den boendetäthet som de
1 Se G. Eriksson—G. Du Rietz, Bostadsefter- frågans bestämningsfaktorer, Uppsala 1969.
Tabell 2.3.12. Trångboddhet i riksområden.
Procentuell andel trångbodda hus-
Riksområden håll 1965 AB 27 0 29 M 23 C, D, U, T, 15 27 I, H, F, G, K, L 18 R, P, N 21 S, W, X 26 Y, Z 26 A , BD 29
Källa: SCB, Be 1967: 24.
inflyttade bereds. Förvärvsintensiteten hos de inflyttade blir i sista hand avgörande för in- flyttningens arbetskraftseffekt.
Som ovan visas har de två största regio- nerna, bl.a. genom den höga inflyttning- en, en i förhållande till de andra regioner- na låg utrymmesstandard och många trång- bodda hushåll. Om den bostadspolitiska målsättningen är att utjämna utrymmes- standarden, borde bostadsproduktionen vara större i dessa regioner jämfört med de and- ra regionerna. Som framgår av tabell 2.3.11 är inkomsten per invånare störst i regio— nerna med stort befolkningsunderlag, vilket medför att efterfrågan på bostäder blir för- hållandevis störst i dessa regioner. Om den- na efterfrågan skall tillgodoses förstärks be- hovet av en relativt stor bostadsproduktion i de folkrikaste regionerna.
För att undersöka hur bostadsproduktio— nen har fördelats mellan olika områden, har antalet nyproducerade rumsenheter i A-regionerna 1965—67 satts i relation till den totala befolkningsförändringen i re- spektive region. Om utrymmesstandarden mellan de olika regionerna skall utjämnas och den större efterfrågan i regionerna med stort befolkningsunderlag skall tillgodoses, bör relationen mellan bostadsproduktionen och den totala befolkningsförändrin gen vara störst i storstadsregionerna. Beräkningarna visar emellertid, att av de 24 A-regioncr som 1965—67 hade en positiv nettoinflytt— ning dessa år var den ovannämnda rela- tionen i Göteborgs och Stockholm/Söder— tälje A-regioner endast den 18:e respektive
19:e i storleksordningen. Relationstalen är därvid beräknade för bruttoproduktionen. Slutsatserna kan därför i någon mån modi- fieras eller förstärkas beroende på regionala variationer i saneringstakten.
Den låga utrymmesstandarden, den höga trångboddheten, de höga inkomsterna samt den i förhållande till befolkningsökningarna låga bostadsproduktionen i storstäderna in- nebär därför att bostadstillgången sannolikt utgör en restriktion för ökad inflyttning.
Prisbildningen på bostadsmarknaden
Fig. 2.3.4.1 visar hyresindex för de fem agglomerationsklassema under 60— och 40-talet vars hyresstruktur uppkommit under en fri hyresmarknad. Det framgår att hyressprid- ningen mellan storstäderna och de minsta agg- lomerationsklasserna i stort försvunnit på 60- talet, då hyresindex endast faller med 12 pro- cent. När man rör sig från högsta till lägsta klass på 40-talet faller hyresindex med hela 50 procent.
Om hyresregleringen upphävs kommer det att medföra effekter på hushållens flyttning- ar. Vid en homogen bostadsmarknad, skulle en avveckling av hyresregleringen innebära två motverkande effekter på inflyttningen till en viss region. För det första skulle ransonering- en på bostäder upphöra. Detta skulle medföra att efterfrågan på lägenheter och flyttningsbe- nägenheten till regionen skulle öka. Den ökade efterfrågan på lägenheter medför dock att hyresnivån stiger, vilket verkar nedåtdri- vande på realinkomsten för de personer som flyttar till regionen. Den senare effekten ver- kar dämpande på flyttningsbenägenheten.
Om bostadsmarknaden är heterogen — det kan exempelvis vara jämvikt på marknaden för nyproducerade lägenheter, medan efterfrå- geöverskott råder på marknaden för gamla lä- genheter med låg hyra och centralt läge — uppstår andra effekter vid en avveckling av hy- resregleringen. De effekter som uppstår på- verkar främst de personer som redan bor i gamla lägenheter, eftersom det i första hand är hyresnivån på dessa lägenheter som kommer att höjas. De hushåll som flyttar till regionen kommer därmed att i mindre utsträckning på- verkas, eftersom dessa företrädesvis hänvisas till marknaden för nyproducerade lägenheter i utkanten av regionen. Slutsatsen av resone- manget blir att man inte entydigt kan uttala
1 Se G. Johansson: Bostadspolitiken och storstadsregionerna från empiriska utgångs- punkter, Stockholms stads generalplanebered- ning, Stockholm 1968.
1000— 950— 900— 850— 800— 750— 7ooa 650— 600—
550—
500—
OT | | | I | | A A A B C D Sth Gbg "Ö
A:
B=30000—100000 » C=20000' 30000 ” D=10000' 20000 * E= 5000' 10000 ” F= 2000' 5000 ” G= (2000 ”
1945-46
> agglomerationsklass
! [ F G
> 100000 inv.(Sth,Gbg,Mö)
Figur 2.3.4. Interregional variation i hyresindex år 1945—46 och 1964 Kommunblock (1964) och tätorter ”1945—46) indelade i agglomerationsklasser efter folkmängd i kommunblockets centrala tätort (resp. tätort) för resp. år. Ovägda indexmedelvärden, Stockholms kommunblock (resp. Stockholms stad+förorter)=1000 Källa: SCB SM, H 1965: 93 Allmänna bostadsräkningen 1945: Hyresräkningen.
sig om de effekter som ett slopande av hyres- regleringen skulle medföra.
2.4 Empirisk belysning av faktorer som på- verkar den offentliga sektorns lokalisering
2.4.1 Uppläggning och sammanfattning
Den huvudsakliga frågeställningen i detta avsnitt är om företagsekonomiska eller sam— hällsekonomiska lokaliseringskriterier kom-
mer till användning vid lokaliseringsbeslu- ten inom olika delar av den offentliga sek- torn. Med företagsekonomiska lokaliserings- kriterier avses de tidigare nämnda kriterier- na på faktorer som avgör företagssektorns lokaliseringsval. Med samhällsekonomiska lokaliseringskriterier avses de kriterier som kan användas för att uppnå den ur natio- nell välfärdssynpunkt lämpligaste lokalise- ringen av den offentliga sektorn.
En viktig slutsats av diskussionen är att lokaliseringsmönstret och lokaliseringsut— vecklingen inom den offentliga sektorn till stor del kan förklaras med samma lokali- seringsfaktorer som för företagssektom. För den offentliga sektorns lokala och regionala delar bestäms lokaliseringsmönstret till stor del av lokala och regionala efterfrågeför- hållanden och produktionstekniska förhål- landen. Inom t. ex. skolväsendet, rättsvä- sendet och polisväsendet har skalekonomis- ka fördelar starkt bidragit till ökade kon-, centrationstendenser under senare år. Den starka koncentrationen av t. ex. den cen—, trala statsförvaltningen förklaras bl.a. av det starka kontaktbehovet inom denna del— sektor.
Av avsnittet framgår också att gränsen mellan företagsekonomiska och samhälls- ekonomiska bedömningar vid de offentliga lokaliseringsbesluten i många fall är rela- tivt oklar. Det betonas att det inte råder något generellt gällande motsatsförhållande mellan ett sektorsekonomiskt och ett sam- hällsekonomiskt betraktelsesätt. Ett ur sam- hällsekonomisk synpunkt lämpligt lokalise— ringsmönster inom ett flertal offentliga verk- samheter torde sålunda uppstå om lokalise- ringsvalet grundar sig på företagsekonomis- ka (eller sektorsekonomiska) lokaliserings- kriterier. Som exempel på fall där samhälls- ekonomiska bedömningar i viss mån ligger till grund för lokaliseringsbesluten nämns i avsnittet de statliga företagens och SJ:s verk- samhet. Vidare berörs vid diskussionen om samhällsekonomiska lokaliseringskriterier den aktuella debatten och utredningsverk- samheten angående decentralisering av vissa statliga verksamheter.
2.4.2 Ett försök att förklara den offentliga sektorns lokalisering med traditionella lokaliseringsfaktorer
I ett tidigare avsnitt (avsnitt 2.2) diskuteras olika faktorer som bestämmer företagens lokaliseringsval. De väsentligaste lokalise— ringsfaktorema för företagen anges vara de produktionstekniska förhållandena, de regionala efterfrågeförhållandena och fak-
torutrustningen i olika regioner. Det fram- går i avsnittet att de produktionstekniska förhållandena i stor utsträckning bestäms av skalekonomi och odelbarheter samt olika agglomerativa faktorer och infrastruktur. Vidare bestäms de regionala efterfrågeför- hållandena till stor del av regionernas folk- mängd och befolkningssammansättning. Det regionala utbudet av arbetskraft utgör en viktig komponent i regionernas faktorut- rustning.
Syftet med föreliggande delavsnitt är att undersöka i vilken utsträckning lokalise- ringsmöntret och lokaliseringsutvecklingen inom den offentliga sektorn bestäms av samma faktorer som för företagssektom. Ett »företagsekonomiskt» beteende innebär att beslutsfattare inom de offentliga verk— samhetsgrenarna vid sina lokaliseringsval strävar efter den mest effektiva regionala organisationen inom sina respektive verk- samhetsområden, dvs. att de inte i princip grundar sina lokaliseringsbeslut på övervä- ganden om de totala samhällsekonomiska konsekvenserna av olika lokaliseringsalter- nativ. Som visas i följande delavsnitt är det- ta en betydande generalisering som förkla- ring till den offentliga sektorns lokalisering. Det »företagsekonomiska» eller sektorseko— nomiska betraktelsesättet torde dock för åt- skilliga delsektorer ha en viss relevans.1
Man måste dock komma ihåg, att den offentliga sektorn vanligen inte grundar si- na lokaliseringsval på vinstmaximering i vanlig företagsekonomisk mening, eftersom betalningarna för de offentliga tjänsterna till stor del sker indirekt via skattesystemet. Teoretiskt sett är det emellertid möjligt att tillämpa vinstmaximeringsprincipen för den offentliga sektorn genom att åsätta de of- fentliga tjänsterna s.k. »skuggpriser». Me- toden att ta betalt för de offentliga tjäns- terna via skattesystemet hindrar ej heller att lokaliseringsvalet kan grundas på prin- cipen om kostnadsminimering.
1 Med sektorsekonomiska lokaliseringskrite- rier avses i fortsättningen i detta avsnitt sådana lokaliseringskriterier, som används för att upp— nå det ur företagsekonomisk synpunkt effekti- vaste lokaliseringsmönstret inom olika offentliga delsektorer.
I avsnitt 1.3 indelades den offentliga sek- torn i tre delar, nämligen lokal, regional och nationell del. Med den offentliga sek- torns lokala del avsågs därvid sådan offent- lig verksamhet, som är avsedd att ligga i omedelbar anslutning till hushållssektorn, t. ex. det obligatoriska skolväsendet. Den of- fentliga sektorns regionala del innefattar vi- dare sådan verksamhet, som är avsedd för större regioners behov av offentlig service, t. ex. den slutna sjukhusvården. Produktio- nen av varor och tjänster inom den offent— liga sektorns nationella del, t. ex. den cen- trala statsförvaltningen, är avsedd för hela nationens behov.
Lokaliseringen av den offentliga sektorns lokala del bestäms i huvudsak av lokala efterfrågeförhållanden. Lokaliseringsvalet består här främst i att inom ramen för ev. givna restriktioner från centrala myndighe- ter dimensionera utbudet av offentliga tjäns— ter med hänsyn till lokala variationer i frå- ga om folkmängd och befolkningssamman- sättning. Skalekonomiska fördelar medför emellertid vanligen en koncentration av de lokala verksamheterna, t. ex. det obligato— riska skolväsendet, till ett relativt fåtal or- ter inom kommunblocken.
Inom den offentliga sektorns regionala del krävs större befolkningsunderlag än för den lokala delen. Detta kan bero på att efterfrågan här är mindre per invånare än för den lokala delen. Gymnasieundervisning efterfrågas t.ex. i mindre utsträckning än grundskoleundervisning. Det kan också be- ro på att förekomst av stordriftsfördelar och odelbarheter — som t. ex. när det gäller specialister av olika slag inom den slutna sjukvården — inte anses medge en lokal spridning av sjukvårdsresurserna.
Liksom inom den offentliga sektorns lo- kala del bestäms koncentrationsgraden in— om den regionala delen till stor del av på riksnivå uppsatta standardnormer angåen- de den offentliga servicens tillgänglighet för befolkningen. En nationell målsättning om t.ex. en viss lägsta sjukvårdsstandard för befolkningen i olika regioner begränsar så- ledes möjligheterna till stordrift inom sjuk- vårdssektorn.
Vad beträffar den nationella delen av den offentliga sektorn, vars lokaliserings- mönster, som visats i avsnitt 1.3, oftast är relativt starkt centraliserat, avgörs dess lo- kaliseringsval till stor del av skalfördelar och positiva agglomerativa faktorer. Ex- empel på delsektorer där detta torde gälla är universitetsväsendet och den centrala statsförvaltningen. För den offentliga sek- torns nationella del torde också det regio- nala utbudet av kvalificerad arbetskraft ha relativt stor betydelse.
Förändringar av lokaliseringsmönstret in- om den offentliga sektorn sammanhänger till stor del med på politiskt väg genomför— da reformer av olika slag. Främst kan här nämnas förändringar i systemet för regio- nala indelningar. Beslut om sådana ändring- ar kan sägas ha som bakgrund att de re— gionala produktionsbetingelserna har för— ändrats för tillhörande offentliga verksam- heter, dvs. att de produktionstekniska för- hållandena, de regionala efterfrågeförhållan- dena eller det regionala faktorutbudet i nå- got avseende har ändrat karaktär.
Ett sätt att förklara lokaliseringsföränd— ringarna inom den offentliga sektorn är därför att studera motiven till reformer, vilka har fått betydelse för den offentliga sektorns lokalisering. Dessa motiv finns framför allt redovisade i de offentliga ut- redningarna och propositionerna samt riks- dagens utlåtanden. Några av dessa hand- lingar bildar utgångspunkt för den fort— satta framställningen i detta delavsnitt.
1. På grundval av skolberedningens be- tänkande Grundskolan (SOU 1961: 30) fat- tade riksdagen på våren 1962 beslut om in- förande av en obligatorisk sammanhållen nioårig skola med ett differentierat hög— stadium. De grundläggande målsättning- arna för grundskolan angavs bl.a. vara fria tillval av ämnen för eleverna, en för- bättrad allmänbildning och främjande av elevernas sociala utveckling. I detta sam- manhang bör uppmärksamheten särskilt riktas på den först nämnda målsättningen. Kraven på en förbättrad allmänbildning och ett främjande av elevernas sociala utveck- ling gav visserligen motiv för beredning-
ens förslag om sammanhållna klasser t. o. m. årskurs 8. Målsättningen om fria ämnestill— val för eleverna innebar emellertid i vissa ämnen en gruppindelning av eleverna i års— kurserna 7 och 8, samt en fullständig linje- delning i årskurs 9.
I det nämnda betänkandet förs en kort- fattad diskussion angående den nya skolans krav på elevunderlag. Det sägs bl.a. att alla väsentliga fördelar med det nya hög- stadiet kan anses föreligga om antalet ele- ver i årskurs 9 i varje skolenhet är cirka 75. Detta antal är detsamma som under 1950-talet hade gällt som riktmärke för den då aktuella enhetsskolan. Grundskole- beredningen nämner dock också att under- visning på alla linjer i årskurs 9 i den nya skolorganisationen kräver ett större elev- underlag än tidigare, nämligen cirka 90 ele- ver. Ett uppfyllande av den uttalade mål- sättningen om fria ämnestillval i den nya skolan måste därför innebära en stegring av kravet på elevunderlag.
Målsättningarna för grundskolan innebär alltså en tendens mot ökad stordrift och ökad regional koncentration av det obliga- toriska skolväsendet. Då Kungl. Maj:t år 1964 fastställde förteckningen över högsta- dieområden blev antalet orter med högsta- dium 499. Som jämförelse kan nämnas att antalet orter som år 1960 planerades för högstadium var 536.1
2. På grundval av ett flertal utredningar under 1960-talet (SOU 1963: 42, SOU 1963: 50 och SOU 1966: 3) fattade riksdagen år 1968 beslut om införande av en regionalt sammanhållen gymnasieskola fr.o.m. 1/7 1971 (prop. 1968:140, SU 1968: 195, rskr 404). Beslutet torde bl. a. på lång sikt inne- bära en betydande regional koncentration av den tidigare yrkesskolan. Denna kon— centration kommer att ske parallellt med en fortsatt expansion inom hela det frivilli- ga skolväsendet. Motiven till reformen finns bl. a. angiv- na i ovannämnda proposition, i vilken bl. a. vissa synpunkter i yrkesutbildningsbered- ningens betänkande refereras.2 Efterfråge- förhållandenas betydelse för den regionala organisationen av det frivilliga skolväsendet
betonas starkt. Det framhålles att ungdomen har en stark benägenhet att söka sig till den i förhållande till hemorten mest väl— belägna skolan, även om denna inte erbju- der den utbildning, som i första hand efter- frågas. Detta leder till slutsatsen att samtli- ga gymnasiala skolformer, för att valet av utbildningsväg inte skall styras av från ut- bildningssynpunkt ovidkommande faktorer, regelmässigt bör förekomma på samma ort.
Även vissa fördelar ur produktionsteknisk synpunkt redovisas. Med större skolenheter skapas förutsättningar för ett fullt och jämnt utnyttjande av undervisningslokalcr. Detta beror bl. a. på att stora skolenheter påverkas mindre av variationer i elevernas ämnestillval än vad fallet är i mindre skol- enheter. Vidare blir underlaget för lärar- tjänster större i ämnen med relativt litet timtal i varje klass. Elevernas möjligheter ifråga om tillval av ämnen förbättras och undervisningsgrupperna kan i regel bli stör- re, vilket innebär en bättre hushållning med de tillgängliga resurserna. Gemensamma pe- dagogiska hjälpmedel bedöms kunna an- skaffas i större mängd och bli bättre ut- nyttjade inom en integrerad skolenhet.
3. Sedan den 1 januari 1965 råder en ny indelning av landet i polisdistrikt. Den nya indelningen är gjord på grundval av ett betänkande av polisutredningen och inne- bär en minskning av antalet polisdistrikt från cirka 550 till 119.3 Den främsta re- gionala innebörden av reformen torde va— ra en väsentlig koncentration av polisens resurser. Det kan nämnas, att rikspolissty- relsen senare har förordat en ytterligare
1 I en undersökning av L. Andersson visas med utgångspunkt från studier av högstadielo— kaliseringen i Hallands och Västmanlands län att relativt stora regionala skillnader har upp- stått i fråga om högstadieenheternas storlek. Orsakerna till detta synes vara att riktlinjerna från riksnivå har förändrats över tiden och varit relativt allmänt hållna, vilket lämnat utrymme för betydande variationer vid tillämpningen på lokal och regional nivå. (L. Andersson, Sam- hällssystem — beslutsnivåer — rumsliga föränd- ringar, Göteborg febr 1969.) 2 Prop 1968: 140 angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet, s. 68—69, 140—146. 3 Den lokala polisorganisationen. Betänkande (nr 1) avg den 31/8 1963 av polisberedningen (stencilerat). Se även prop 1964: 100.
minskning av antalet polisdistrikt till 80. Detta förslag är f.n. under ytterligare ut- redning.
Reformen motiveras i betänkandet främst med förändringar i de produktionstekniska förhållandena inom polisväsendet.
:Polisberedningen har den bestämda uppfatt- ningen, att det förbättrade polisskyddet såväl på landsbygden som i städerna kan och bör åstadkommas genom en radikal förändring av polisens arbetsmetoder. För en dylik föränd- ring krävs i första hand, att organisationsen- heterna på lokalplanet får verksamhetsområden som bär en tillräckligt stor personalstyrka för att dels inom områdena dygnet runt hålla per- sonal i aktiv tjänstgöring, dels möjliggöra en arbetsspecialisering främst med avseende på den brottsutredande verksamheten. Vidare måste möjligheter öppnas för polisen i de olika di- strikten att, då så befinnes erforderligt, i den omfattning läget i varje särskilt fall kräver uppträda i större formationer.»
I betänkandet citeras också som ett väg- ledande uttalande bl. a. departementschefens ståndpunktstagande i en tidigare proposi- tion angående huvudmannaskapet för polis- väsendet. I detta uttalande betonas att cen- traliseringen inom polisväsendet inte får drivas för långt med hänsyn till de regio- nala efterfrågeförhållandena:1
»Från flera håll har man dock varnat för en alltför långt driven centralisering. Samma skäl har här åberopats som ifråga om distrik- tens storlek. En stark koncentration av per- sonalen till distriktets centralort anses sålunda innebära en försvagning av polisbevakningen på landsbygden och en försämrad lokal- och personkännedom hos polismännen.
Jag anser mig också böra framhålla, att avstånden numera inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk på service tillgodosedda tack vare vårt väl ut- byggda automatiserade telefonnät samt moto- rismens kraftiga tillväxt.»
4. I betänkandet Ny domkretsindelning för underrättema (SOU 1967: 4) föreslogs bl. a. en successiv minskning av antalet domkretsar i landet från 146 till 86. För- slaget bildade underlag för riksdagens be- slut med samma innehåll på våren 1969 (prop. 1969: 44, 1. LU 1969: 38, rskr 283). Reformen kommer att innebära en kon- centration av domstolsväsendet till ett avse- värt mindre antal orter.
Ett av motiven till reformen var att den- na skulle möjliggöra ett fullt utnyttjande av stordriftsfördelar inom domstolsväsen- det. Sådana fördelar ansågs bäst bli tillvara— tagna om domkretsarna gjordes så stora att de beredde sysselsättning åt minst tre do— mare. I propositionen redovisas bl.a. föl- jande tabell för att belysa detta. Tabell 2.4.1 visar sambandet mellan domstolarnas stor— lek — uttryckt i antal tjänstgörande doma- re per domstolsenhet — och genomsnittlig målkostnad respektive genomsnittlig kost— nad för inskrivningsärende. Förhållanden avser år 1964.
Det påpekas också i propositionen att fördelarna med större domstolsenheter även är av administrativ och organisatorisk art:
»Växlingen i arbetstillströmning och perso— naluppsättning blir mindre kännbar i en stör- re arbetsenhet än i en mindre. Arbetet löper därför jämnare och smidigare. Möjligheterna till en ändamålsenlig fördelning av göromålen ökar och arbetsförhållandena kan överhuvud- taget ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt.»
I motiven till indelningsreformen beto- nas dock att alltför stora domstolsenheter inte är lämpliga av hänsyn till de regionala efterfrågeförhållandena:
»Hänsyn måste tas till avstånden och kom— munikationsmöjligheterna mellan olika bygder och de orter som kan komma ifråga som kansliort eller tingsställe. Även om dessa för— hållanden med hänsyn till nutida kommuni- kationsmöjligheter inte har samma betydelse som förr, bör förhållanden av denna art beak— tas i de särskilda indelningsärendena.»2
Det kan i detta sammanhang nämnas att antalet åklagar- och kronofogdedistrikt ge- nom beslut år 1964 har minskat väsentligt, nämligen från 380 till 90 respektive från 379 till 81. Liksom ifråga om polisdistrikts- och domkretsindelningen är de nya indel- ningarna här i huvudsak uppbyggda med kommunblocken som minsta enheter.
5. Genom beslut av riksdagen år 1965 (prop. 1965: 141, SU 1965: 9, rskr 223) in— rättades från och med höstterminen 1967 en
1 Prop nr 1962: 148 angående huvudmanna- skapet för polisväsendet m m, 5. 111—113. ” Motiven till domkretsindelningsreformen redovisas bla i prop 1969:44 angående de allmänna underrätternas organisation m.m.
Tabell 2.4.1. Genomsnittlig målkostnad och kostnad för inskrivningsärende vid domstols- enheter av olika storlek 1964.
Genomsnittlig Genomsnittlig kostnad Antal domare Antal domsagor målkostnad för inskrivningsärende 1 34 416 1 1 2 57 338 10 3 13 342 10 4 3 354 1 l 5 4 333 15 6 1 348 14
decentraliserad universitetsutbildning iLin- köping, Örebro, Karlstad och Växjö. Beslu; tet fattades på grundval av betänkandet Ut- byggnaden av universitet och högskolor I och II (SOU 1965:11—12). Som främsta motiv för en decentralisering anges i ut- redningen att befintliga lärosäten framför allt från studentbostadssynpunkt måste av- lastas en del av den starka studerande- tillströmningen.
Vid utredningens diskussion om lämpli— ga lokaliseringsorter för universitetsfilialer— na beaktas i stor utsträckning de regionala efterfrågeförhållandena. Det påvisas bl.a. att restiden mellan bostadsort och studieort har väsentlig betydelse för universitetsstu— derandena i deras val av utbildningsort. Vidare påpekas, att den högsta frekvensen universitets- och högskolestuderande finns inom de fem län, som inom sig eller i ome- delbar närhet har universitet och högsko- lor. Som mått på den regionala efterfrå- gan på universitetsutbildning använder ut- redningen antalet gymnasielever i olika stör- re regioner.
En utgångspunkt vid utredningens diskus- sion om en decentralisering av universitets- utbildningen är, att produktionstekniska för- hållanden inte medger att utbildningsresur- serna kan fördelas på alltför många orter. Det kan också nämnas att en undersök- ning av utbudet av kvalificerade lärare i olika regioner i viss utsträckning ligger till grund för det slutliga lokaliseringsvalet.1
2.4.3 Samhällsekonomiska bedömningar vid den offentliga sektorns lokaliseringsval
I det föregående delavsnittet har gjorts ett försök att förklara lokaliseringsutveckling-
en inom några delar av den offentliga sek- torn med användande av traditionella »fö— retagsekonomiska» lokaliseringskriterier. De diskuterade indelningsreformema m.m. har i huvudsak motiverats med att man därmed uppnår en mer rationell regional organisa— tion inom det egna verksamhetsområdet. I föreliggande delavsnitt skall vi med någ— ra exempel illustrera hur överväganden som grundar sig på ett mer samhällsekonomiskt betraktelsesätt kan påverka den offentliga sektorns lokalisering.
En samhällsekonomisk bedömning i sam— band med ett lokaliseringsbeslut innebär i princip att de totala kostnaderna och in— täkterna för samhället vid olika lokalise— ringsalternativ beaktas. I vissa fall kan det— ta innebära att lokaliseringsbeslutet blir ett annat än om bedömningen hade gjorts från rent sektorsekonomiska utgångspunkter. Det måste dock betonas, att det inte kan sägas råda något generellt gällande motsatsför— hållande mellan ett samhällsekonomiskt och ett sektorsekonomiskt betraktelsesätt. Det ur samhällsekonomisk synpunkt lämpligas— te lokaliseringsmönstret inom t. ex. det ob— ligatoriska och icke-obligatoriska skolväsen— det torde i stort sett uppnås om lokalise— ringsbesluten grundar sig på överväganden om de regionala efterfrågeförhållandena, produktionstekniska förhållandena osv. in— om respektive sektorer. Ett ur sektorseko— nomisk synpunkt icke-optimalt lokaliserings— mönster kan endast försvaras om det kan påvisas att de samhällsekonomiska förde— larna därmed blir större än nackdelarna.
* Motiven till den decentraliserade universi— tetsutbildningen redovisas bla i Utbyggnaden av universitet och högskolor I (SOU 1965 : 11), s. 134—139, 232—240.
Syftet med följande exempel är inte att ta ställning till om de olika diskuterade of- fentliga lokaliseringsbesluten verkligen har grundat sig på i ovan angiven mening full- ständiga samhällsekonomiska bedömningar. För detta torde krävas avsevärt mer in— gående kunskap om de olika samhällseko- nomiska kostnads— och intäktsposterna än vad man för närvarande har. Exemplen av- ser endast att påvisa, att de offentliga loka- liseringsbesluten i vissa fall ges ett sådant innehåll, att man av hänsyn till olika pro- blem utanför den speciella sektorn revide- rar det lokaliseringsmönster, som ur sek- torsekonomisk synpunkt vore det effektivas- te. Av samma skäl kan man genomföra lo- kaliseringar av offentlig verksamhet, som annars inte hade kommit till stånd.
1. Den rådande starka koncentrationen av den centrala statsförvaltningen till Stock- holm kan, som tidigare påpekats, bl. a. förklaras med att agglomerativa fördelar föreligger inom denna sektor med hänsyn till kontaktbehov. Under en stor del av 1960-talet har emellertid en livlig offentlig debatt pågått om behovet och konsekven- serna av en decentralisering av delar av den centrala statsförvaltningen från Stockholm. En prövning av denna fråga gjordes i bör- jan av 1960-talet av lokaliseringsutredning- en rörande statlig verksamhet (SOU l963: 69), vars förslag emellertid ej ledde till åt- gärder av någon större omfattning. I 1969 års statsverksproposition har frå- gan ånyo aktualiserats. Bland de argument som där framförs av inrikesministern (bila- ga 13, s. 141) för en framtida utflyttning av statlig verksamhet beaktas särskilt vis- sa tänkbara fördelar med en utflyttning, som primärt gäller förhållanden utanför den studerade sektorn. Framför allt betonas be- hovet av att minska storstadsregionernas ex- pansionstakt och skapa realistiska alterna- tiv till storstäderna för företagslokalisering och bosättning:
»Enligt min mening finns det flera skäl som talar för att man bör inrikta sig på att dämpa den starka tillväxten i de nuvarande tre stor- stadsregionerna något och fördela en del av expansionen på växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet. De strävanden av denna
innebörd som kommer till uttryck i målsätt- ningarna (i länsplaneringen) bör därför stöd- jas, i synnerhet som målsättningen i stort sett håller sig på en med hänsyn till utvecklingen i resp. län rimlig planeringsnivå. Om det skall bli möjligt att förverkliga en så stark tillväxt i de nämnda stadsregionerna att egentliga lo— kaliseringsalternativ till storstadsområdena ska— pas torde det i vissa fall vara nödvändigt att i högre grad än som gjorts i länsstyrelsernas/ planeringsrådens målsättning koncentrera ut- byggnadsresurserna till de utvalda orterna och stödja en fortsatt omflyttning av befolkningen inom länen i konsekvens hämied. Jag bedö- mer det emellertid knappast som möjligt att nå en påtaglig effekt av sådana strävanden om inte åtgärder samtidigt vidtas för att flytta ut verksamheter från storstadsområdena eller i varje fall dämpa tillväxten av verksamheter där.
Jag anser sålunda att en väsentligt ökad lo- kalisering utanför huvudstadsregionen bör över- vägas i anslutning till framtida beslut som in- nebär tillväxt av den statliga centralförvalt- ningen. Åtgärder för att bromsa tillväxten i storstadsområdena synes motiverade även med hänsyn till de svårigheter som i dessa områ- den gör sig gällande för att klara den behövliga samhällsutbyggnaden.»
2. Sedan år 1964 är statens järnvägars trafiknät i ekonomiskt avseende uppdelat i två separata rörelsegrenar, nämligen af- färsbancnätet och det trafiksvaga, olönsam- ma nätet. Enligt gällande trafikpolitiska rikt— linjer bör i princip endast företagsekono- miska synpunkter anläggas på driften av af- färsbanenätet. Ungefär halva banlängden utgörs för närvarande av olönsamma lin- jer. Om strikt företagsekonomiska hänsyn togs skulle alltså denna del av SJ—nätet läggas ner. SJ har emellertid transportplikt på de trafiksvaga linjerna, varför dessa inte får läggas ner utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Orsakerna till upprätthållande av det ur företagsekonomisk synpunkt olönsamma järnvägsnätet anges i Trafikpolitiska utred- ningen av år 1961 (SOU 1961: 23, s. 164) vara av samhällsekonomisk, social och be- redskapsmässig karaktär:
»Av det anförda torde framgå att en ned- läggning av samtliga trafiksvaga järnvägsin- jer visserligen kan vara ekonomiskt motiverad, om nedläggningsspörsmålet bedömes isolerat, med hänsyn tagen endast till statens jämvä- gars affärsintresse, men att konsekvenserna för transportapparaten i dess helhet samt för nä-
ringslivet i övrigt och för den allmänna sam- färdseln av en dylik omfattande järnvägsned- läggning torde bli synnerligen vittgående och i vissa fall samhällsekonomiskt oförmånliga, åtminstone på kortare sikt. Också kraven på en med hänsyn till de geografiska förhållande- na rimlig transportförsörjning för landets oli- ka delar samt beredskapsmässiga skäl begrän- sa nedläggningens omfattning.»
3. Det torde av det föregående delavsnit- tet framgå att regionala utvecklingssyn- punkter o. dyl inte hade någon framträ- dande plats vid diskussionen om en de- centraliserad universitetsutbildning i betän- kandet av 1963 års universitets— och hög— skolekommitté. Lokaliseringsvalet kan i det- ta fall i stort sett förklaras med att den ur sektorssynpunkt lämpligaste regionala orga- nisationen därigenom uppnåddes. Det kan dock nämnas att 1968 års utbildningsut- redning, som enligt sina direktiv har att ta upp frågan om en fortsatt decentralise- ring av den eftergymnasiala utbildningen, skall bygga sina ställningstaganden i denna fråga på bl. a. de samhällsekonomiska kon- sekvenserna i stort av olika utbyggnadsal- ternativ.
4. År 1968 tillkallades en delegation för statlig industrietablering. Härvid hänvisades till de effekter på sysselsättningen som upp- kommit särskilt i skogslänen av strukturra- tionaliseringen inom näringslivet. Syftet med delegationen angavs vara att genom statligt företagande skapa nya sysselsättningstillfäl- len framför allt i dessa län. I proposition nr 56 till 1969 års riksdag har föreslagits, att de uppgifter, som nu åvilar industrietableringsdelegationen, skall överföras till ett särskilt bolag, svenska industrietableringsaktiebolaget (SVETAB). Beträffande bolagets målsättning anförs i propositionen att denna bör vara att skapa nya arbetstillfällen genom etablerande av nya och utbyggnad av befintliga företag, både helstatliga och i samarbete med det enskilda näringslivet, kommunägda företag och kooperationen. Särskild uppmärksam- het bör ägnas åt industrietablering i regio- ner med sysselsättningssvårigheter. Det be- tonas i propositionen att bolaget skall dri— vas på affärsmässiga grunder och med krav
på lönsamhet.
Det torde i detta fall kunna diskuteras om lokaliseringsbeslut i enlighet med målsätt- ningen kan anses vara grundade på före- tags- eller samhällsekonomiska kriterier. I den mån sysselsättningsproblemen är uttryck för ogynnsamma regionala produktionsbe- tingelser kan man antingen tänka sig att låta kompensation utgå som direkt bidrag till verksamheten eller att låta en företags- ekonomisk förlust uppstå. I båda fallen kan hävdas att samhällsekonomiska kriterier kommer till användning.
5. Den 27 juni 1969 tillsattes en offent- lig utredning, vilken enligt sina direktiv ha- de att föreslå lokalisering av ett militärt fredsförband till någon ort i övre Norr- lands inland. De i direktiven angivna skä- len till denna åtgärd är inte av militär art. Genom förbandets tillkomst avses förut- stättningar skapas för en expansiv utveck- ling inom en ort och dess omland, som ho- tas av avfolkning. Enligt direktiven skall en utbildningsan- stalt för jägare på 500, 1000 eller 1500 man upprättas. Som grund för lokaliserings- valet skall kostnaderna beräknas för såväl de militära investeringarna på olika tänk- bara orter, som för olika slag av erforder- lig samhällsservice, såsom skolor, trans— porter, hälsovård, vattenrening osv. Den nya lokaliseringen kommer att innebära minskning eller indragning av något mili- tärt förband i södra Sverige. Åtgärden in- nebär alltså i princip en omlokalisering från en expansiv till en kontraktiv del av lan- det.
Enligt föreliggande tidsplan skall utred- ningens redovisning rörande lämpliga loka- liseringsorter för det nya förbandet m.m. lämnas före 1 november 1970. Uppbygg- naden av förbandet beräknas sedan ske successivt med början tidigast hösten 1972.
6. I viss utsträckning kan den verksam- het, som för närvarande pågår i anslutning till länsplanering 1967 för att uppnå en ökad samordning i den regionala planering- en mellan olika offentliga delsektorer, sä- gas innebära att revideringar görs av det lokaliseringsmönster, som ur sektorsekono-
misk synpunkt kan synas mest rationellt. Avsikten med de målsättningar som for- mulerats i länsplanering 1967 kan i huvud- sak sägas vara, att de skall ge vägledning för de statliga myndigheternas beslut an- gående fördelning av investeringsresurser på olika regioner och orter. I inrikesdepar- tementets anvisningar till länsstyrelserna den 28 mars 1969 med uppdrag att utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram anges sådana fördelningsbeslut tillhöra de vikti- gaste medlen att påverka den regionala ut- vecklingen i enlighet med målsättningarna i länsplaneringen. Genom resursfördelning- en kan nämligen infrastrukturen i olika kommunblock påverkas, och därmed också förutsättningarna för näringslivets utveck- ling och lokalisering.
Arbetet med utarbetande av regionalpo- litiska handlingsprogram i länen, som för närvarande pågår, innebär i stort sett att primär- och sekundärkommunala samt stat- liga investeringsbehov inventeras för perio- den 1970—1980. Därefter sker en priori- tering av investeringsbehoven sektor för sek- tor mellan olika kommunblock av de olika fackorganen i länen. Efter denna priorite- ring av länsorganen avses en planerings- diskussion äga rum i länens planeringsråd. Syftet med denna diskussion är att klar- lägga om den sektoriella prioriteringen be- aktat målsättningen enligt länsplanering 1967 samt om den innebär en tillfredsstäl- lande samordning mellan olika sektorer. Beroende på utfallet av denna diskussion kan förändringar ske i de sektoriella priori- teringama.
Offentlig infrastruktur som ett regional— politiskt medel diskuteras närmare i föl- jande avsnitt om den regionala politikens mål och medel samt i S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga till utredningen.
3 Regional politik
I de föregående kapitlen har en översikt givits över regionala utvecklingstendenser och problem och över olika faktorer som avgör företagens, hushållens och den of- fentliga sektorns lokaliseringsval. Avsikten med föreliggande kapitel är att mot denna bakgrund föra en diskussion om den hit— tillsvarande regionala politiken i Sverige och olika tänkbara mål och medel för framti- dens regionalpolitik. Kapitlet kan till stor del sägas utgöra en sammanfattning av de tankegångar rörande den regionala politi- kens mål och medel, som framkommit inom ERU och dess projekt.
Kapitlet är disponerat så att dess inledan- de avsnitt innehåller en principiell diskus- sion om den regionala politikens plats i sam- hällsekonomin, dess samband med övrig ekonomisk och social politik, olika målfor- muleringar och målkonflikter samt medel att förverkliga de uppsatta målen. De därpå följande avsnitten innehåller fördjupningar och konkretiseringar av det inledande av- snittet. Därvid diskuteras bl.a. erfarenhe- terna av den hittillsvarande lokaliserings- politiska stödverksamheten och effekterna av frisläppande av investeringsfonder i re- gionalpolitiskt syfte.
3.1. Mål och medel för den regionala politiken
3.1.1. Sammanfattning
Diskussionen i föreliggande avsnitt samman- fattas i följande huvudpunkter:
1. En utgångspunkt vid uppställande av regionalpolitiska mål bör vara kravet på samordning med de nationella målen. Mål- forrnuleringarna måste grundas på övervä— ganden om målsamband och målkonflikter. Detta innebär i stor utsträckning att avväg- ningar måste göras mellan nationella mål- sättningar, t.ex. angående ekonomisk till- växttakt, sysselsättningsnivå och välfärdsför- delning, när de regionala målen formuleras.
2. Den regionala politikens mål kan lik- som den nationella politikens indelas i tre kategorier, nämligen allokerings-, fördel- nings- och stabiliseringspolitiska mål. Den regionala innebörden av dessa mål är i hög grad beroende av tidsperspektivet vid mål- formuleringen. På kort sikt innebär t.ex. de allokeringspolitiska målen närmast att produktionsfaktorerna arbetskraft, kapital och mark utnyttjas så fullständigt som möj- ligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. På längre sikt kan de allo- keringspolitiska målen ha som främsta re- gionala innebörd omflyttningar av produk- tionsfaktorer från regioner med ogynnsam- ma till regioner med gynnsamma produk- tionsbetingelser. Med ett längre tidsperspek- tiv kan målen också bestå i att förbättra produktionsförutsättningarna och därmed skapa expansion i vissa utvalda kontraktiva regioner. De fördelningspolitiska målen gäl— ler fördelningen av såväl de disponibla in- komsterna som olika icke prissatta varor mellan individer och hushåll i olika regio- ner.
3. Olika slag av underordnade mål kan
uppställas för den regionala politiken. Med underordnade regionalpolitiska mål avses sådana mål som är formulerade med ut- gångspunkt från de allmänna målen för den nationella och regionala politiken. Vid for- muleringen av de underordnade målen bör dessa differentieras i långsiktiga och kortsik- tiga mål. De långsiktiga målen gäller då den regionala struktur som skall eftersträvas, dvs. den framtida optimala regionala struk- turen. De kortsiktiga målen avser frågor hur balanserad expansion eller kontraktion bör uppnås i olika regioner, dvs. hur problemen i samband med utvecklingen mot den efter- strävade regionala strukturen skall lösas.
4. Praktiskt taget all ekonomisk och so- cial politik torde ha regionala verkningar. Med regionalpolitiska medel kan avses så- dana medel, med vilka man har en uttalad avsikt att uppnå regionalpolitiska mål. Det torde vara väsentligt att noggrant inventera och studera verkningarna av medel, som har kraftiga regionala effekter, men som inte för närvarande i full utsträckning används i en medveten regional politik. Bland såda- na medel kan nämnas vissa offentliga in- vesteringar, skolreformer, jordbrukspolitis- ka medel m. m.
5. En systematisering av de regionalpo- litiska medlen kan ske efter de ekonomiska subjekt, vilkas lokalisering man vill påver- ka. Medlen skulle enligt denna metod kun- na fördelas på följande sätt:
a) Medel som påverkar företagssektorns lo- kaliseringsval
b) Medel som påverkar hushållssektorns lo- kaliseringsval 0) Den offentliga sektorns lokalisering.
Gränserna mellan dessa tre medelkatego- rier är relativt oklara, eftersom de flesta medel i större eller mindre utsträckning på- verkar alla tre sektorerna. Oftast är det dock möjligt att avgöra till vilken sektor åtgärden primärt riktar sig.
6. Bland de medel, som är avsedda att påverka företagssektorns lokaliseringsval, kan tre kategorier särskiljas, nämligen
a) skattelättnader b) subventioner och bidrag
Regionalpolitiska medel, avsedda att på- verka företagssektorns lokaliseringsval, kan också fördelas på sådana medel som verkar via subventionering av
a) kapitalanvändning
b) arbetskraftsanvändning c) råvaruanvändning
d) förädlingsvärde.
3.1.2. Den regionala politikens mål Nationell och regional politik
Målen för den ekonomiska och sociala po- litiken i samhället kan sammanfattas i föl- jande huvudpunkter:
— hög tillväxttakt för produktionen och kon- sumtionen, — hög och jämn sysselsättning,
— stabil prisnivå, — balanserad utrikeshandel, — tillfredsställande välfärdsfördelning.
Ofta indelas dessa mål i tre kategorier, nämligen allokeringspolitiska, stabiliserings- politiska och fördelningspolitiska mål.1 Rea- liserande av de allokeringspolitiska målen innebär, att en effektiv branschmässig och regional fördelning av produktionsfaktorer- na skapas, så att en hög ekonomisk till- växttakt erhålles för landet. De stabilise- ringspolitiska målen innebär krav på balans mellan utbud och efterfrågan för varor, tjänster och produktionsfaktorer i olika branscher och regioner, så att full syssel- sättning och stabil prisnivå erhålles.2 Inne- börden av de fördelningspolitiska målen är starkt beroende av politiska värderingar. Of- tast avses här någon form av standardut— jämning, t. ex. mellan olika yrkeskategorier eller mellan individer i olika regioner.
De allmänna ekonomiska och sociala mål- sättningarna kan jämföras med de särskil-
1 Se t.ex. R. Musgrave, The Theory of Public Finance, Toronto 1959. ” Till de stabiliseringspolitiska målen kan även hänföras målet om balans i de utrikes betal- ningarna. Delvis sammanfaller detta mål med målet om stabil prisnivå, eftersom det främsta motivet för det senare målet är att upprätthålla konkurrensförmågan gentemot utlandet.
da regiuonala mål, som uppställts för landet. Genom beslut av 1964 års riksdag om rikt— linjer f'ör en aktiv lokaliseringspolitik an- gavs sålunda målen för lokaliseringspoliti- ken vara att främja en sådan lokalisering av näringslivet
1. att landets tillgångar av kapital och ar- betskraft blir fullt utnyttjade och fördela- de på ett sådant sätt att ett snabbt eko- nomiskt framåtskridande främjas,
2. att det stigande välståndet fördelas på ett sådant sätt att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande so- cial och kulturell service,
3. att strukturomvandlingen och den eko- nomiska expansionen sker i sådana for- mer och i sådan takt att de enskilda in- dividernas trygghet värnas,
4. att rikets försvar underlättas.
I 1969 års statsverksproposition (bilaga 13) karakteriserades regional politik som en sammanfattande benämning på olika strä- vanden, som har till syfte att förena ett ef- fektivare resursutnyttjande och ökad ekono— misk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen och däri- genom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan människor i oli- ka regioner.
Det torde framgå av det ovanstående, att den regionala politiken i huvudsak inte syf- tar till annat än att med en geografisk di- mension söka uppnå de huvudmål, som bru- kar uppställas för den allmänna ekonomis- ka och sociala politiken i samhället. I stort sett kan de ovannämnda regionalpolitiska målen karakteriseras som rumsliga tolkning- ar av de allmänna målen, varvid huvudvik— ten läggs vid snabb ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och tillfredsställande inkomst- och välfärdsfördelning. Dessutom tillkom- mer ett särskilt regionalpolitiskt mål om un- derlättande av rikets försvar.
Med de ovan givna formuleringarna av de allmänna och regionala målen lämnas på många punkter utrymme för skiljaktiga tolkningar. I det följande diskuteras därför olika tänkbara regionala konsekvenser vid en strävan att uppnå de olika målen. Fram-
ställningen disponeras härvid så att de re- gionalpolitiska målen inordnas i de tre nämnda målkategoriema för den allmänna politiken, dvs. de allokerings-, stabiliserings- och fördelningspolitiska målen.
Allokeringspolitiska mål
Den regionala innebörden av samhällets al- lokeringspolitiska målsättningar är beroen- de av vilket tidsperspektiv som anläggs. Vi skall här diskutera den regionala utform- ningen av allokeringspolitiken vid tre alter- nativa tidshorisonter.
Ett kort tidsperspektiv innebär att pro- duktionsfaktorerna utnyttjas så fullständigt som möjligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. En sådan utform— ning av allokeringspolitiken innebär, när det gäller produktionsfaktorn arbetskraft, att full sysselsättning skall råda i alla regioner.
Med full sysselsättning avses då en situa- tion, som karakteriseras av att balans råder mellan utbud och efterfrågan på arbets- kraft. Om full sysselsättning definieras på annat sätt blir konsekvenserna för den re- gionala politiken annorlunda. Om t. ex. mål— sättningen är att uppnå ett visst Värde på förvärvsintensiteten i en region, ökar san- nolikt kravet på variationsrikedom hos ar- betskraftsfrågan och näringslivsstruktur i re- gionen. Detsamma gäller om ambitionen är att skapa valfrihet mellan olika sysselsätt- ningsalternativ för befolkningen, dvs. upp- nå kvalitativ (i motsats till kvantitativ) full sysselsättning. Därmed förskjuts tyngdpunk- ten i den regionala allokeringspolitikeni riktning mot ett långt tidsperspektiv.
Ett medellångt tidsperspektiv innebär att produktionsfaktorerna styrs från lågproduk- tiva till högproduktiva regioner. De ovan formulerade allokeringspolitiska målsätt- ningarna för den allmänna och regionala politiken torde stå i bättre överensstämmel- se med detta tidsperspektiv än med det kor- ta. På grund av att produktionsförutsätt- ningarna ständigt förändras, t. ex. till följd av tekniska innovationer, smak- och in- komstförändringar samt därav betingade förändringar i efterfrågan på varor och
tjänster, krävs vid ett medellångt tidsper- spektiv kontinuerliga omflyttningar av ar- betskraft och kapital mellan branscher och företagsformer. Detta innebär också fort- gående regionala omflyttningar.
Med ett långt tidsperspektiv ges möjlig- heter att påverka förutsättningarna för pro- duktion i olika regioner. Förbättring av kommunikationer, anläggande av industri- områden m.m. är exempel på åtgärder i denna riktning.
Ett huvudmotiv för en regional politik av sistnämnda slag är att konflikter däri- genom kan undvikas med andra regional- politiska målsättningar. En målsättning om utjämning av inkomst- och välfärdsfördel- ningen i samhället kan t.ex. motivera att den regionala allokeringspolitiken inriktas på att förbättra produktionsbetingelserna i vissa utvecklingsbara regioner. Det måste dock i detta sammanhang påpekas att en utjämning av levnadsstandarden mellan oli- ka regioner också förutsätter utflyttning från regioner, som inte på lång sikt kan bedömas som utvecklingsbara, till regioner med hög produktivitet och högt löneläge.
Den i Sverige tillämpade lokaliseringspo- litiska stödverksamheten kan i huvudsak sägas ha en långsiktig inriktning. En förut- sättning för stöd är nämligen (enligt prop. 185/1964) att den lokaliseringspolitiska ef- fekten bedöms bli bestående under över- skådlig framtid. I Vissa fall har emellertid, som framgår av avsnitt 3.2, stöd utgått även i fall där målsättningen har varit att skapa kortsiktig sysselsättning.
Det särskilt formulerade regionalpolitis- ka målet om underlättande av rikets för- svar kan inkluderas i de allokeringspolitiska målsättningarna. En innebörd av försvars- målet kan vara att en regional struktur som karakteriseras av hög urbaniseringsgrad bör undvikas, så att landet inte blir alltför sår- bart för militära angrepp. Det är tänkbart att försvarsmålet, om det ges denna inne- börd, kan råka i konflikt med övriga alloke- ringspolitiska målsättningar. Självfallet mås— te man emellertid också taga hänsyn till att förutsättningar skapas för tillväxt av för- svarets resurser om den regionala befolk-
nings— och näringslivsstrukturen blir sådan, att snabb ekonomisk tillväxt främjas.l
F ördelningspolitiska mål
Den regionala politikens inriktning är ofta starkt beroende av hur målsättningen om fördelningen av den samlade välfärden kon- kretiseras. Utrymme finns här för många tolkningar, eftersom begreppet välfärd kan ges många olika betydelser och stora skilj- aktigheter kan råda i fråga om kraven på den rätta välfärdsfördelningen.
Ofta illustreras välfärdsfördelningen i sam- hället med fördelningen av förvärvsinkoms- ter och förmögenheter. Även om välfärden för individerna enbart vore beroende av mängden prissatta varor är detta mått inte helt uttömmande. Med ett rumsligt perspek- tiv måste t. ex. också hänsyn tagas till de regionala effekterna av den progressiva statsskatten och bidragen till utjämning av den kommunala beskattningen. Vidare mås- te beaktas den regionala fördelningen av bl. a. barnbidrag, pensionsförmåner och bo- stadsbidrag. Därjämte måste i princip före- komst av byteshandel med varor och tjäns- ter i olika regioner beaktas. Självfallet är emellertid inkomstfördelningen en mycket väsentlig indikator på hur välfärden är för- delad i samhället.
Om fördelningsmålet preciseras så att det avser en inkomstutjämning — mellan indivi- der eller mellan hushåll — kan det få flera innebörder för den regionala politiken. En innebörd kan vara, att en utjämning skall äga rum, så att förvärvsarbetande med lik- artad sysselsättning och i samma åldersklass får samma realinkomst, oavsett i vilken re- gion de bor. Speciellt för ungdom kan där- med betydande regionala inkomstskillnader bestå. Detta beror på att individer, som flyt- tar från kontraktiva till expansiva regioner, ofta erhåller sysselsättning i högavlönade yrken, som inte är representerade i kontrak- tiva regioner.
Som närmare belyses i avsnitt 2.3 kan det vara komplicerat att upprätthålla en
1 Se A. Lindbeck, Lokaliseringspolitiken, Skandinaviska Bankens Kvartalsskrift 1964: 2.
fördelningspolitisk målsättning av ovan an- givet slag. Regionala skillnader i yrkesstruk— tur och genomsnittlig inkomstnivå medför nämligen också skillnader i efterfrågestruk— tur, vilket kan ge upphov till regionala pris- skillnader. Även om de nominella inkoms- terna är lika i alla regioner för homogena arbetskraftskategorier uppstår därmed real— inkomstskillnader mellan dessa.
En annan innebörd av en målsättning om inkomstutjämning kan vara att de genom- snittliga inkomsterna skall vara lika i alla regioner. En sådan tolkning av fördelnings- målet innebär att en produktionsstruktur måste skapas, som medför att hög— och låg— avlönade yrken blir ungefär lika represen- terade i alla regioner. Ett motiv för en ut- formning av samhällets fördelningspolitiska mål i denna riktning kan vara att förut- sättningar därmed skapas för en större fri- het för individerna i olika regioner beträf- fande val av utbildning, sysselsättning osv.
Ytterligare en innebörd av fördelnings- målet kan vara att inkomsterna skall ut- jämnas mellan olika yrkeskategorier. Om en sådan utjämning genomförs genom starka avtalsmässiga löneförbättringar för låglöne- grupper betyder detta att lågproduktiva fö- retag snabbare måste läggas ned än om t.ex. löneutvecklingen hade följt produk- tivitetsutvecklingen. Ur regional synpunkt måste detta få som huvudsakliga konsekvens en snabbare omflyttning av arbetskraft och kapital från lågproduktiva till högprodukti- va regioner. Som framgår av de empiriska studierna i avsnitt 2.2 av regionala produk- tivitetsskillnader skulle en sådan tendens för närvarande främst innebära en ökning av urbaniseringstakten.
I de regionalpolitiska målsättningar som angavs genom beslut av riksdagen år 1964 betonades att välståndet måste fördelas på ett sådant sätt att människorna i olika de- lar av landet erbjuds en »tillfredsställande social och kulturell service». Denna mål- sättning måste anses vara av fördelningspo- litisk natur. Den kan tolkas så att man vill utjämna kostnaderna för hushållen i olika regioner för att få tillgång till olika offent- liga tjänster såsom sjukvård, undervisning,
I de olika länsutredningarna i anslutning till »Länsplanering 1967» läggs stor vikt vid denna aspekt av den regionala politiken. Målsättningsdiskussionen gäller där i stor utsträckning frågan vilka befolkningsunder- lag som krävs i vissa angivna regioner för att olika serviceverksamheter skall kunna bestå.1
Som nämnts kan välfärdsbegreppet utvid- gas ytterligare, så att det inkluderar flera typer av icke prissatta varor. Dit hör till— gång till olika fritidsaktiviteter. I de refe- rerade regionalpolitiska målsättningarna sägs bl. a. att den regionala utvecklingen måste ske på ett sådant sätt att »de enskilda indi- vidernas trygghet värnas». I begreppet trygg- het kan då t. ex. en sådan icke prissatt >>va- ra» inkluderas som möjlighet för glesbygds- befolkningen att upprätthålla tillfredsställan— de sociala kontakter. Delvis torde dock trygghetsmålet sammanfalla med målen full sysselsättning och tillfredsställande service- standard. Andra icke prissatta varor, som väsentligt kan påverka välfärdsfördelningen mellan individerna i olika regioner diskute- ras i avsnitt 2.1.
Stabiliseringspolitiska mål
Samhällets stabiliseringspolitik kan i kort- het karakteriseras som åtgärder för att be- hålla full sysselsättning och stabil prisnivå vid fortgående konjunktursvängningar inom ekonomins olika sektorer. Den regionala innebörden av de stabiliseringspolitiska må- len kan vara att skapa kortsiktiga arbetstill- fällen för arbetskraft inom regioner där låg- konjunktur råder. Stabiliseringspolitiken kan också innebära åtgärder för omflyttning av arbetskraft från dessa regioner till sådana med en i det aktuella ögonblicket gynnsam- mare konjunktur. Den kan också innebära åtgärder för att dämpa en för stark regional expansion, t. ex. i storstadsområdena, vilken kan leda till instabilitet i prisnivån och på arbetsmarknaden.
1 Se särskilt lånsutredningarna för norrlands— länen samt Kopparbergs och Värmlands län i »_L__änsplanering 1967».
Den regionala stabiliseringspolitiken är i första hand kortsiktig, eftersom dess syfte är att lösa relativt hastigt uppkommande balansproblem, som inte beräknas bli be- stående. Skillnaden mellan denna politik och den regionala allokeringspolitiken är att den sistnämnda har som ett väsentligt syfte att bidraga till ett effektivt utnyttjande av pro- duktionsfaktorerna i regioner med mer lång- siktiga strukturproblem. Detta kan ske an- tingen genom omflyttning av produktions- faktorerna till expansiva regioner eller ge- nom åtgärder som avser att förbättra de kontraktiva regionernas produktionsbetingel— ser.
Det är självfallet möjligt att regionalt sam- ordna den kortsiktiga konjunkturpolitiken och den mer långsiktiga allokeringspoliti- ken. En sådan samordning kan t. ex. inne- bära att arbetskraft, som friställts i sam- band med en konjunktumedgång, styrs till regioner som bedöms ha förutsättningar för en stadigvarande ekonomisk expansion.
I den offentliga debatten har uppmärk- samheten stundom fästs vid att en differen- tiering av näringslivet kan vara motiverad i vissa regioner för att förebygga framtida konjunkturrubbningar. Bl. a. har de små bruksorterna i Sverige nämnts i detta sam— manhang. Som påpekas av S. Engerman måste en dylik mer långsiktig regional kon- junkturpolitik bygga på vissa förutsättningar om differentieringens verkningar.1 Dessa för- utsättningar refereras i S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga till denna utredning.
Målkonflikter
En samlad målformulering för den regionala politiken kan inte göras utan insikt om sam- bandet mellan de olika målen. Framställ- ningen i detta delavsnitt begränsas till en kortfattad diskussion av tre möjliga mål- konflikter. Dessutom pekas på relationerna mellan de kommunala och statliga regional- politiska målsättningarna.
En första typ av målkonflikt kan uppstå mellan kortsiktiga och långsiktiga regional- politiska mål. Ett exempel på detta är mot- satsförhållandet mellan en ambition att häva
undersysselsättning i vissa tillbakagående re- gioner och en strävan att uppnå snabb eko- nomisk tillväxt för landet. I det första fallet kan krävas att arbetskraft och kapital be- reds möjlighet att temporärt kvarstanna även i icke utvecklingsbara regioner. I det senare fallet krävs snabb omflyttning av pro- duktionsfaktorerna till regioner med gynn- sammare produktionsförutsättningar.
En andra målkonflikt kan uppstå mellan den regionala politikens fördelningspolitis- ka och allokeringspolitiska målsättningar. För att uppnå en utjämning av inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan det t. ex. krävas en interregional skattedifferen- tiering. Om man förutsätter dels att regio- nala inkomstskillnader återspeglar produk- tivitetsskillnader, dels att regionala inkomst— skillnader utgör väsentliga flyttningsincita- ment för hushållen, elimineras därmed en väsentlig drivfjäder i den ekonomiska till- växtprocessen, nämligen arbetskraftens flytt— ningar från lågproduktiva till högproduktiva regioner.
Som en tredje målkonflikt kan nämnas det motsatsförhållande som ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena efter att uppnå en differentierad yrkes- och ut- bildningsstruktur i olika regioner. I det förra fallet kan krävas en relativt långtgående re— gional specialisering, så att t. ex. de enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till regioner, som med hänsyn till faktorutrustning m.m. är särskilt lämpade för denna typ av produktion, medan styran- de, försäljande och utredande funktioner koncentreras till ett fåtal regioner.?
Målkonflikterna i den regionala politi- ken kan också bestå i att olika regionala en- heters målsättningar inte överensstämmer. En bedömning av möjligheterna till expan- sion inom en region bestäms ofta till en del av den regionala nivå som respektive beslutsfattare befinner sig på. Detta torde inte bara gälla vid en jämförelse mellan statlig och kommunal nivå, utan även vid en jämförelse mellan statliga instanser på
1 S. Engerman, Regional aspects of stabiliza- tion policy, Essays in Fiscal Federalism, The Brookings Institution 1965. 2 Se vidare G. Törnqvists bilaga.
olika nivåer. De redovisade planerna över befolkningsutvecklingen till 1980 i kommun- blocken, länen och riket, som redovisas i »Länsplanering 1967», visar detta förhål- lande.1
Bland de vanligaste kommunala målsätt- ningarna av regionalpolitisk betydelse kan nämnas.2
1. Ekonomisk tillväxt i kommunen (alt. för- hindrande av ekonomisk tillbakagång),
2. Befolkningstillväxt i kommunen (alt. för— hindrande av folkminskning),
3. Ökat kommunalt skatteunderlag,
4. Förbättring av den kommunala infra— strukturen.
Dessa målsättningar kan i vissa fall stå i stark konflikt med statens allokeringspoli- tiska målsättningar. Ekonomisk tillväxt för landet som helhet måste för vissa kommu- ner oundvikligen medföra såväl ekonomisk och befolkningsmässig tillbakagång som minskat skatteunderlag och försämrad in- frastruktur. Ett huvudproblem vid utform- ningen av den regionala politikens mål mås- te därför vara hur konflikterna mellan olika regionala nivåer skall lösas. Beslutsproces- serna i samhällsplaneringen kommer därvid i förgrunden.
Underordnade regionalpolitiska mål
Ett villkor för en effektiv nationell och re- gional politik är att de formulerade målen är realistiska. Politikens inriktning måste i princip anges så, att den visar hur en kom- promiss mellan dess olika mål skall vara be- skaffad. När det gäller den regionala poli- tiken skall alltså lokaliseringsförändringar inom företagssektom, hushållssektorn och den offentliga sektorn med olika medel sti- muleras att ske på ett sådant sätt att samt- liga uppsatta mål beaktas och vägs mot varandra.
Hur denna kompromiss skall utformas beror bl. a. på hur de olika målen priori— teras, och vilka begränsningar som finns i möjligheterna att med tillgängliga medel samtidigt uppnå alla uppsatta mål. Vidare påverkas målformuleringen av vilka möjlig—
heter som finns att föra en gentemot utlan- det oberoende politik.
De regionalpolitiska målen har ofta i praktiken karaktär av underordnade mål till de allmänt formulerade målen. Med under- ordnade regionalpolitiska mål avses sådana mål som är formulerade med utgångspunkt från de allmänna målen, och som utgör av- vägningar mellan dessa. Vid formuleringen av de underordnade målen kan det vara klargörande att differentiera dessa i långsik- tiga och kortsiktiga mål. De långsiktiga må.- len gäller då den regionala struktur som skall eftersträvas, dvs. den framtida opti- mala regionala strukturen. De kortsiktiga målen avser frågor hur problemen i sam- band med utvecklingen mot den eftersträ- vade regionala strukturen skall lösas.
De i länsplanering 1967 angivna målen för befolkningsutvecklingen i kommunbloc- ken och länen kan karakteriseras som un- derordnade regionalpolitiska mål. En mål- sättning om t. ex. en måttlig folkminskning i ett tillbakagående kommunblock kan i princip sägas vara formulerat med utgångs- punkt från överväganden om tillväxtmålets anspråk på snabb omflyttning av arbets- kraft, fördelningsmålets krav på bibehållan- de av ett visst befolkningsunderlag för olika offentliga och privata tjänster, trygghetsmå- lets krav på en kontrollerad takt i struktur- omvandlingen osv.
I de följande avsnitten i detta kapitel dis- kuteras särskilt två underordnade regional- politiska mål
1. att skapa balanserad expansion i vissa utvalda regioner
2. att skapa balans vid kontraktion inom avfolkningsområdcn.
Med balanserad expansion rcspcktive kon- traktion avses då en regional tillväxt och tillbakagång, som sker under vidmakthållan- de av den bästa möjliga kombinationen av de överordnade regionalpolitiska målen.
Dessa mål är givetvis mycket svåra att
1 Länsplanering 1967 SOU 1969: 27 * För en utförligare diskussion av de kommu- nala målsättningarna hänvisas till S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga.
upprätthålla i praktiken. Anledningarna till detta är flera. Framför allt råder inte full- ständig kunskap om konsekvenserna av oli— ka former av expansions- respektive kon- traktionspolitik. Även om värderingarna inte nämnvärt skilde sig mellan olika individer och grupper i samhället — vilket de gör — är insikten ännu bristfällig om sambandet mellan submålen och de överordnade må- len. Utifrån samma värderingar kan man t.ex. komma till helt olika slutsatser om antalet regioner i landet, som kan beteck- nas som utvecklingsbara på lång sikt. Som tidigare nämnts råder också svårlösta mål- konflikter mellan olika regionala nivåer, framför allt stat och kommun.
Det kan slutligen nämnas, att den regio- nala politiken i praktiken ofta utformas så att en expansions— och en kontraktionspoli- tik förs samtidigt i en och samma region, så att in- och utflyttningar till och från re- gionen som helhet balanseras. En sådan politik avser oftast större landsdelar, men är tänkbar även för mindre områden, t. ex. kommunblock. Innebörden i en sådan poli- tik är i princip att en eller flera tätortsom- råden i regionen väljes som tillväxtpoler, avsedda att erbjuda sysselsättning och ser— vice för befolkningen i omlandet.
Motivet för denna form av regional po- litik är främst, att den kan innebära att för- utsättningar skapas för en samtidig mål- uppfyllelse. Den kan t. ex. bidraga till att strukturomvandlingen sker med bibehållan- de av full sysselsättning, eftersom friktions- arbetslöshet förebygges.1
3.1.3. Den regionala politikens medel
Avgränsning och indelning av de regional- politiska medlen
Praktiskt taget all ekonomisk och social politik kan sägas ha inverkan på den rums- liga fördelningen av näringslivet och be- folkningen i samhället. Förutom de medel, vilka har som syfte att påverka den regio- nala utvecklingen, kan såväl generella eko- nomisk-politiska medel som medel, vilka är avsedda att påverka speciella branscher eller
befolkningskategorier utan rumslig anknyt- ning, utöva stark påverkan på de regional- politiska målen. Orsakerna till detta är själv- fallet, att olika regioner skiljer sig i fråga om produktionsförutsättningar, bransch- struktur, befolkningssammansättning osv.
Ett sätt att avgränsa de regionalpolitiska medlen från andra medel kan vara att till den förra kategorin hänföra sådana me- del vilka har ett uttalat syfte att befrämja regionalpolitiska mål. Övriga medel blir då icke regionalpolitiska, även om de kan ha stor inverkan på de regionalpolitiska må— len. Denna definition innebär, att andelen medel i den ekonomiska och sociala poli- tiken, som kan betecknas som regionalpoli- tiska, i stor utsträckning varierar med am- bitionsnivån för den nationella politiken.
Med den ovan angivna definitionen kan de regionalpolitiska medlen indelas på flera olika sätt. I det följande skall fyra olika indelningar nämnas.
Man kan för det första skilja mellan statliga och kommunala regionalpolitiska medel. Till de kommunala medlen kan främst räknas kommunal informationsverk- samhet till företag, kommunal fysisk pla— nering och lokalisering av kommunal in- frastruktur. Dessutom kan nämnas finan- siella åtgärder inom kommunerna såsom avgifts— och taxepolitik, subventioner till privata företag, kommunal utdebitering och kommunal upplåning.2 Självfallet är det inte möjligt att helt särskilja de statliga och kommunala regionalpolitiska medlen. Loka— liseringen av den kommunala infrastruktu- ren bestäms t.ex. genom en växelverkan mellan stat och kommun.
En fördelning av de regionalpolitiska medlen kan för det andra ske efter de eko- nomiska subjekt, vilkas lokalisering man vill påverka. Analogt med framställningen
1 För en diskussion av tillväxtpoler i den re- gionala politiken hänvisas till »Regional Policy in EFTA. An examination of the Growth Centre Idea», Geneve juli 1968. Vidare hänvisas till S.—0. Larssons och B. Tallroths bilaga. 3 De kommunala ekonomisk-politiska med- len behandlas närmare i S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga.
i de tidigare kapitlen skulle indelningen då kunna få följande utseende:
l. Medel som påverkar företagens loka- liseringsval,
2. Medel som påverkar hushållens lokali- seringsval,
3. Den offentliga sektorns lokalisering.
Gränserna mellan dessa tre medelkatego- rier är relativt oklara, eftersom de flesta me- del i större eller mindre utsträckning påver- kar alla tre sektorerna. Lokalisering av en universitetsfilial i en region har t. ex. stora indirekta effekter på företags- och hushålls- sektorns lokaliseringsval. På samma sätt förutsätter uppenbarligen ett ökat statligt lokaliseringsstöd till företag i en region följdverkningar i form av bosättning och offentliga investeringar, om syftet är att åstadkomma expansion i regioner. Oftast kan emellertid den sektor, till vilken åtgär— den primärt riktar sig, särskiljas.
En tredje tänkbar indelning är följande:
1. Medel som används i regionalpolitiskt syfte,
2. Medel som f.n. ej används i regional- politiskt syfte.
Indelningen ger uttryck för att den regio- nala politiken sannolikt skulle effektivise- ras om man mer än vad som för närva- rande är fallet beaktade de regionala ef- fekterna av de samhälleliga åtgärder, som inte i första hand har ett regionalpolitiskt syfte. Även om det i många fall kan vara tveksamt till vilken kategori ett medel skall hänföras enligt denna indelning, torde det vara nödvändigt att på detta sätt överväga i vilken utsträckning de olika medlen in- går i en medveten regional politik.
Som exempel på samhälleliga åtgärder, som har betydande regionala effekter, men som inte alltid ses som led i en medveten regional politik, kan nämnas reformer på det skolpolitiska området. Den aktuella om- daningen av det obligatoriska skolväsendet har t. ex. inneburit vissa koncentrationsten— denser, beroende på bl. a. ett utökat antal studielinjer och därav följande högre krav
på befolkningsunderlag. Effekterna på hus- hållens lokaliseringsval av detta måste gi- vetvis beaktas i ett regionalpolitiskt sam- manhang.
Ett annat exempel på offentliga åtgärder, som företas i andra syften än regionalpoli- tiska, men som har utpräglade regionala effekter, är strukturrationaliseringen inom jordbruket. Denna får regionala konsekven- ser helt enkelt därför att de fysiska förut- sättningarna för stordrift varierar mellan olika delar av landet.
En utförlig redogörelse för regionalpoli— tiska medel i andra länder, som inte har nå- gon motsvarighet i Sverige, lämnas i S.-O. Larssons och B. Tallroths bilaga. Dessutom kan hänvisas till framställningen om regio— nalpolitiken inom EEC i 1968 års lokalise- ringsutredning.
Den sista indelningen av de regionalpo- litiska medlen, som här skall presenteras, är direkt knuten till de två tidigare nämn- da regionalpolitiska submålen. Indelning- en får då följande utseende:
1. Medel som kan användas för att upp- nå balanserad regional expansion,
2. Medel som kan användas för att upp- nå balanserad regional kontraktion.
Som tidigare nämnts innebär balanserad regional expansion respektive kontraktion i en region, att utvecklingen sker på ett så— dant sätt, att den bästa möjliga kompromis- sen mellan olika nationella mål uppnås. Den gjorda indelningen förutsätter uppenbarli- gen en betydande »överlappning» mellan de två medelkategorierna. Ofta kan den styrka, med vilket ett medel insätts, sägas avgöra till vilken kategori medlet bör hän- föras. Stöd till enstaka företag för ar- betskraftsintensiva verksamheter i en re- gion kan t. ex. motiveras av att balanserad tillbakagång skall uppnås, medan en bred lokaliseringspolitisk satsning även på ka- pitalintensiva verksamheter är mer ägnad att uppnå balanserad regional expansion.
En fullständig uppdelning av de regio- nalpolitiska medlen enligt ovannämnda me- tod är uppenbarligen liktydig med en in— gående analys av mål-medelsambandet i
regional politik. Som antytts redan i den ti— digare förda måldiskussionen kan det gene- rellt sägas, att åtskilligt arbete återstår in- nan en fullständig analys är möjlig. I de närmast följande kapitlen diskuteras emel- lertid vissa aspekter på mål—medelproblema- tiken i svensk regional politik.
Medel som påverkar företagens lokalise- ringsval
Bland de medel, som är särskilt inriktade på styrning av företagens lokaliseringsval, kan en första skiljelinje dragas mellan så- dana medel, som är avsedda att stimule- ra näringslivet i kontraktiva regioner, och sådana medel, som är avsedda att påverka utvecklingen i expansiva regioner. Denna uppdelning är inte helt analog med den ti- digare gjorda uppdelningen i regionalpoli- tiska submål. Som framgått kan lokalise— ringsstöd till företag i kontraktiva regioner tänkas syfta till såväl balanserad kontrak- tion som expansion.
Direkta lokaliseringspolitiska insatser för att påverka näringslivsutvecklingen i expan- siva regioner förekommer i de flesta stör- re västeuropeiska länder. Politiken har bl. a. i England och Frankrike i stor utsträck- ning en dekoncentrerande karaktär och har som ett av sina väsentligaste syften att minska expansionstakten i London- och Pa- risregionen. Bl.a. krävs i dessa regioner särskilda tillstånd vid uppförande av in- dustri- och kontorslokaler över en viss stor- lek.
De medel, som huvudsakligen är avsed— da att påverka näringslivsutvecklingen i stagnerande regioner, är internationellt sett synnerligen mångskiftande. Bland dessa me- del kan tre kategorier särskiljas, nämligen
1. skattelättnader 2. subventioner och bidrag 3. lån och lånegarantier.
Exempel på medel tillhörande den första kategorien är följande skattebefrielser: be- frielser från vinst— och annan bolagsskatt
(Frankrike, Italien), kommunalskatt (Italien), omsättningsskatt på kapitalvaror (Italien), fastighetsskatt (Belgien) och kapitalvinst- skatt (Belgien). Vidare kan nämnas gynn- sammare eller helt fria avskrivningar (Fin— land, Norge, Storbritannien, Belgien).
Ett annat sätt att klassificera de lokali- seringspolitiska medlen med inriktning på företagssektom är att fördela dem på me- del som verkar via subventionering av
1. kapitalanvändning
2. arbetskraftsanvändning 3. råvaruanvändning
4. förädlingsvärde.
Som framgår nedan har de medel, som hittills har använts i Sverige för att på— verka företagssektorns lokaliseringsval, haft en sådan karaktär att de i första hand har verkat via subventionering av kapitalan— vändning.
Ett betydelsefullt regionalpolitiskt instru- ment i Sverige, som kan hänföras till ka- tegorin skattelättnader, utgör den lokalise— ringspolitiska användningen av investerings- fonderna. En redogörelse för den tekniska konstruktionen och användningen av detta medel lämnas i avsnitt 3.3. Den ursprung- liga avsikten med investeringsfonderna var att man skulle använda dem som ett kon- junkturpolitiskt instrument genom att reg- lera omfånget av företagsinvesteringarna un- der olika tidsperioder. Under l960-talet har emellertid investeringsfonderna i stigande omfattning kommit att användas som ett medel att få till stånd lokaliseringspolitiskt motiverade investeringar, framför allt i Norrland och de nordvästra delarna av Svealand.
Bland olika i utlandet använda subventio- ner och bidrag i lokaliseringspolitiskt syfte kan nämnas räntebidrag och räntenedsätt- ningar på statliga lån, subventionering av markköp, subventionering av byggnader och maskinköp, bidrag till flyttkostnader för företag och arbetskraft, utbildningsbidrag och generella sysselsättningssubventioner.
Det i Sverige tidigare använda s.k. stats— kommunala lokaliseringsstödet (eller stats— kommunala beredskapsarbeten) är ett me—
del, som kan hänföras till kategorin sub- ventioner och bidrag till företag. Under åren 1963—1965 kunde kommuner, i hu- vudsak i Norrland, beviljas tillstånd att som beredskapsarbete uppföra eller bygga om lokaler för industriellt bruk, vilka se- dan kunde uthyras eller försäljas till före- tag mot vederlag som svarade mot kom— munens kostnader. Arbetena utfördes hu- vudsakligen av äldre, lokalt bundna ar- betslösa byggnadsarbetare. Statliga bidrag utgick till kommunerna för att täcka en del av byggnadskostnaderna, vanligen en tredjedel men i några fall upp till hälften.
Från och med den 1 juli 1965 finns möjligheter för företag, som nyetablerar eller utvidgar verksamheten i vissa regio- ner att erhålla lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån. Som antyds i den tidigare måldiskussionen är ett problem med loka— liseringsstödet hur dess målsättningar kon- kret skall formuleras. Om syftet är att skapa >>varaktig sysselsättning» uppstår frå- gan vad innebörden är i detta begrepp. Ut- formningen av lokaliseringspolitiken måste t. ex. skilja sig väsentligt i det fall ambi- tionen inte är högre än att skapa syssel- sättningstillfällen för låt oss säga tio år framåt i en region från det fall då man vill uppnå en stadigvarande ekonomisk expan- sion i regionen.
En utförlig analys av den hittillsvarande lokaliseringspolitiska stödverksamhetens ut- formning, regionala fördelning och effekter lämnas i avsnitt 3.2.
Medel som påverkar hushållens lokalise- ringsval
I Sverige användes för närvarande ett stort antal medel av selektiv natur med syfte att påverka arbetskraftens branschmässiga och regionala allokering och befolkningens lev- nadsförhållanden i olika regioner. En stor del av dessa medel hänföres vanligen till kategorin arbetsmarknadspolitiska medel. Ofta inbegripes bland de senare även den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och
andra selektiva medel med syfte att på- verka företagens produktionsbetingelser. I princip skiljer sig de arbetsmarknadspoli- tiska medlen från de regionalpolitiska dä- rigenom att de förra har ett mindre utta— lat regionalt syfte än de senare.
I stort sett finns alla former av arbets- kraftspolitiska medel som används i ut- landet med större eller mindre skillnader i detaljkonstruktion representerade i Sverige. Dessa medel är i huvudsak följande:
— flyttningsbidrag — arbetsmarknadsutbildning — beredskapsarbeten — inlösen av egna hem i stagnerande re- gioner
— arbetsförmedling — ekonomiska bidrag till äldre arbets- lösa.
De fyra förstnämnda medlen tas upp till närmare diskussion i avsnitt 3.4.
Bland andra medel, som används för att lösa problem för befolkningen i kontrakti— va regioner, kan nämnas åtgärder av skol- politisk natur, t.ex. fria Skolskjutsar, bidrag till inackordering av elever på skolorter, resetillägg för skolungdom osv. Vidare kan nämnas särskilda åtgärder för underlättan- de av varudistribution i glesbygder (t.ex. införande av varubussar), rabattmöjligheter för pensionärer på kollektiva kommunika- tionsmedel osv.
I likhet med vad som gäller för före- tagssektom saknar ofta den selektiva poli- tiken med inriktning på hushållssektorn klart utformade regionala målsättningar. En uppdelning av politiken i två delar, en som syftar till balanserad tillväxt i expan- siva regioner och en som innebär balanse- rad tillbakagång i kontraktiva regioner, tor- de också i detta fall vara klargörande. Ett i stort sett oprövat men möjligt medel för den senare formen av regional politik är direkta transfereringar till befolkningen i stagnerande regioner, där man vill ha en minskad takt i utflyttningsförloppet. Ett annat möjligt medel är regional differentie- ring av den statliga inkomstskatten.
Den offentliga sektorns lokalisering
I ett tidigare kapitel gjordes en indelning av den offentliga sektorn efter den rumsliga begränsningen av de olika verksamheternas »marknad». Tre delar kunde därvid urskil- jas, nämligen den lokala, regionala och nationella delen. Det angavs att produk- tionstekniska förhållanden, regionala efter- frågeförhållanden och regionala variationer i faktorutbud avgjorde till vilka delar de olika verksamheterna kunde hänföras. Des- sa faktorer avgjorde därmed också den re- gionala spridningen av den offentliga sek- torns olika komponenter.
De lokala och regionala delarna av den offentliga sektorn kan med ett gemensamt namn benämnas infrastruktur. Denna be- nämning antyder, att den regionalpolitiska användningen av de två delarna i stor ut- sträckning bygger på att man genom deras lokalisering kan öka regioners attraktivitet för företag och hushåll. Förbättrade kom- munikationer, bättre utbildningsmöjligheter, ökade sjukvårdsresurser, o. (1. utgör exempel på åtgärder, som kan förbättra företagens produktionsbetingelser och/eller hushållens välfärd i en region.
En ökad lokalisering av lokalt och re- gionalt bestämda verksamheter inom den offentliga sektorn till en region kan emel- lertid också ses som ett medel att via mul- tiplikatoreffekter skapa expansion i regionen. Innebörden av detta är, att de nya arbets- tillfällen och därmed den inkomst, och ef- terfrågeökning, som uppstår i en region vid lokalisering av offentlig verksamhet, får följdeffekt i form av inflyttning av företag och hushåll, varigenom förutsättningar ska- pas för en fortsatt expansion.
Bland insatta medel av infrastrukturka- raktär för att mildra de kontraktiva regio- nernas kommunikationsproblem kan näm- nas de statliga bidragen till trafiksvaga järn- vägs— och busslinjer, utbyggnader av lant- brevbärningslinjer och telekommunikationer osv.
Som tidigare antytts torde de lokala och regionala delarna av den offentliga sektorn
hittills inte i full utsträckning ha utgjort medvetna medel i den regionala politiken. Beslut om lokalisering av skolor, sjukvårds- inrättningar och annan offentlig infrastruk- tur har i huvudsak grundats på observatio— ner om den aktuella befolkningsfördelning- en. En med andra samhällssektorer integre— rad investeringsplanering med uttalade syf- ten att i olika regioner skapa balans vid expansion eller tillbakagång har i stort sett saknats.
Emellertid kan syftet med länsplanering 1967 och det uppföljningsarbete till läns- planeringen, som för närvarande pågår, till stor del sägas vara att avhjälpa denna brist. Avsikten är att under en tvåårsperiod från våren 1969 för varje län utarbeta kon— kreta regionalpolitiska handlingsprogram, varvid stor uppmärksamhet skall ägnas sam- ordningen mellan olika sektorers investe— ringsplanering. Avsikten kan i stor utsträck- ning sägas vara att skapa förutsättningar för en regional politik, som mer medvetet arbetar med de två angivna submålen.l
En stor del av den regionalpolitiska de- batten under senare år har ägnats frågan om det lämpliga lokaliseringsmönstret för den offentliga sektorns nationella del. Som närmare beröres i avsnitt 2.4 gäller diskus— sionen i stor utsträckning i vilken grad lof kaliseringsbesluten inom denna del av den offentliga sektorn bör grunda sig på över— väganden om de externa effekterna vid oli- ka lokaliseringsalternativ. Dylika samhälls- ekonomiskt betonade bedömningar är ak- tuella inom t. ex. den centrala statsförvalt— ningen, den högre undervisningen och för- svaret.
Om man med ett samhällsekonomiskt perspektiv vill bedöma konsekvenserna av t. ex. en regional spridning av den centrala statsförvaltningen krävs att hänsyn tas till effekterna i såväl den tänkta inflyttnings- regionen som i utflyttningsregionen. En en- het tillhörande den centrala statsförvalt- ningen kan t.ex. avge betydande externa
1 Planerna i samband med uppföljningen av »Länsplanering 1967» redovisas av G. Svenson- och B. Thufvesson i Kommunernas Tidskrift, maj 1969.
effekter till näringslivet i den omedelbara omgivningen. En omlokalisering av denna enhet måste därför leda till försämrade produktionsbetingelser för näringslivet i ut- flyttningsregionen. Den effektivitetsminsk- ning, som detta kan medföra, måste då vä- gas mot de fördelar som omlokaliseringen medför för den mottagande regionen.
Avslutningsvis skall i detta avsnitt upp- märksamheten fästas vid de statliga skatte— utjämningsbidragen, vilka utgör mycket vik- tiga medel för att upprätthålla en accepta- bel kommunal servicestandard i de tillbaka- gående regionerna. På grund av att be- folkningsunderlaget i dessa regioner ofta är mycket litet är skattekraften låg, samti- digt som kostnadsläget genomgående är högre än i mer expansiva regioner. Det kan nämnas, att den kommunala utdebiteringen i åtskilliga fall skulle behöva fördubblas för att servicestandarden skall kunna bibe- hållas om skatteutjämningsbidrag inte utgår. Totalt utbetalades år 1968 cirka 1,3 miljar- der kronor i skatteutjämningsbidrag.
3.2 Den lokaliseringspolitiska stödverksam- heten
3.2.1. Syfte, uppläggning och slutsatser
Syftet med föreliggande och närmast föl— jande avsnitt är att, mot bakgrund av det in- ledande avsnittets mål-medel-analys, stude- ra effekterna av den hittills förda regio- nala politiken. I detta avsnitt behandlas den lokaliseringspolitiska stödverksamheten i form av lån och bidrag till enskilda före- tag.
Det kan hävdas att det primära målet för lokaliseringsstödet är att skapa bestå- ende sysselsättningstillfällen i områden med arbetslöshet och utflyttningsöverskott. Ef- tersom en central frågeställning i detta sam- manhang är att ta reda på om lokaliserings- stödet är det lämpligaste medlet för att uppnå sådana regionalpolitiska mål som är konsistenta med den nationella politikens har dock undersökningen inte begränsats till att enbart omfatta stödets sysselsätt— ningseffekter. Diskussionerna omfattar så-
lunla såväl sysselsättningsmål som mål be- träffande ekonomisk tillväxt, utrikeshandel, prisstabilitet, inkomstfördelning m. m. Även om lokaliseringsstödet ger den största sys- selsättningseffekten i arbetslöshetsdrabbade regioner är det tänkbart att dess effekter på bl.a. den ekonomiska tillväxten och utrikeshandeln är sådana att andra medel, t. ex. flyttningsstirnulerande åtgärder, är att föredra. Lokaliseringsstödets effekter på den ekonomiska tillväxten och utrikeshandeln kan vara såväl positiva som negativa. 1 framför allt det senare fallet kan dessa ef- fekter utgöra bindande restriktioner på möj- ligheterna att öka sysselsättning med loka— liseringsstöd, Med den aktuella frågeställ- ningen är det nödvändigt att göra en jäm- förelse mellan alternativa medels verkningar på de uppsatta nationella och regionala målen.
Den följande framställningen inleds med en kort presentation av lokaliseringsstödets utformning, hittillsvarande omfattning och regionala fördelning. Därvid konstateras att stödet utgått till de folkrikaste regionerna inom det s.k. norra stödområdet i något högre grad än vad som skulle vara moti-' verat om enbart befolkningsunderlaget an- vändes som fördelningskriterium. Detta är också att förvänta, eftersom stöd inte ut- går till sådana arealkrävande näringar som jord- och skogsbruk.
Därefter analyseras sysselsättningsutveck- lingen i de företag som erhållit lokalise- ringsstöd. En jämförelse mellan dessa före- tag och industrin som helhet respektive samtliga industriföretag i skogslänen visar att de förra har den kraftigaste syssel- sättningsexpansionen under perioden 1963— 1967. Som exempel kan nämnas att me- dan industrin som helhet noterade en mind- re minskning under perioden, så ökade de företag som erhöll stöd 1965 med 44 pro- cent under perioden 1963—1967, varav 33 procent inföll efter 1964.
Av den planerade sysselsättningsökningen har för de studerade stödföretagen drygt en tredjedel realiserats 1967. För företag som erhöll statligt stöd 1965 har dock omkring två tredjedelar av den planerade
ökningen av antalet sysselsatta genomförts. En undersökning visar också att dessa före— tag i det närmaste hade utfört planerade investeringar vid årsskiftet 1967/1968. De företag som erhöll stöd 1966 och 1967 hade vid detta tillfälle endast realiserat två tredje- deler respektive en fjärdedel av sina investe- ringsplaner. Betydande sysselsättningstill- skott förväntas ha tillkommit för dessa fö- retag under åren 1968 och 1969.
Av betydelse för den framtida utform- ningen av lokaliseringsstödet till enskilda företag är att antalet nya anläggningar som sökt sig till stödområdet varit få. 63 av undersökningens 431 företag är nya an- läggningar.
Frågan om lokaliseringsstöd i form av bi- drag och lån till enskilda företag är det lämpligaste medlet för att uppnå vissa na- tionella och regionala målsättningar disku- teras i det följande under rubriken »lokali- seringsstödets effekter på landets resurs- allokering». I detta delavsnitt jämförs, i en teoretisk analys, lokaliseringsstöd med i första hand flyttningsstimulerande åtgärder.
Några säkra slutsatser om medlens verk- ningar kan inte dras. Syftet är emellertid att ge en översikt över de samband som mås- te kartläggas för att medlens effekter skall kunna kvantifieras empiriskt. Framför allt riktas uppmärksamhet mot svårigheten att samtidigt uppnå de tre målen full syssel- sättning, stabila priser och snabbt ekono— miskt framåtskridande i stödregioner och stödande regioner.
I den mån som slutsatser kan dras, så är det att lokaliseringsstöd kan vara att föredra framför flyttningsstimulerande åt- gärder då produktivitetsförhållandena är li- ka i arbetslöshetsdrabbade regioner och re- gioner med full sysselsättning eller då pro- duktivitetsförhållandena genom lokalise— ringsstödet förbättras i stödregionema.
Den empiriska analysen måste av tids— och resursskäl bli mycket begränsad. En- dast vissa delar av lokaliseringsstödets ef- fekter studeras därför. Framför allt under- söks stödföretagens produktivitetsförhållan- den. Detta motiveras av att en politik som innebär stöd till företag med väsentligt lägre
produktivitet, mått som förädlingsvärde per sysselsatt och per kapitalenhet, än övriga företag, kan innebära ett ineffektivt utnytt— jande av landets resurser och att därför andra medel är att föredra.
De empiriska uppskattningarna visar att förädlingsvärdet per sysselsatt för framför- allt de små stödföretagen är väsentligt läg- re än för riksgenomsnittet. För verkstads- industrin ligger de små företagens värden 30 procent under branschgenomsnittet. Ka- pitalintensiteten (kapital per sysselsatt) är dock lägre för de små företagen än för öv- riga. Eftersom även lönema är lägre i dessa företag ligger bruttovinsterna (mått som förädlingsvärde minus löner) per kapital— enhet på ungefär samma nivå för samtliga företagsstorlekar.
Löne- och produktivitetsmätningarna ger vid handen att ett fortsatt stöd till små- företag i vissa fall kan vara oförenligt med uppsatta mål för den ekonomiska tillväxt— takten och för inkomstfördelningen. Några definitiva slutsatser kan dock inte dras förr- än de ekonomiska konsekvenserna av alter- nativa medel utretts. I ett räkneexempel jämförs av denna anledning olika medels effekter. Vid en produktivitetsskillnad mel— lan stödföretag och övriga företag på 15 procent framgår av detta starkt förenklade exempel, att lokaliseringsstöd är att föredra framför flyttning av arbetskraft om enbart tillväxtmålet skall uppfyllas. Hänsyn tas där- vid bl. a. till flyttningskostnader. Syftet med räkneexemplet är att ge en översikt över de poster som bör ingå i sådana samhällseko— nomiska kostnads- och intäktskalkyler som bör ligga till grund för utformningen av kriterier för fördelning av lokaliseringsstöd.
De empiriska delavsnitten avslutas med en redovisning av stödföretagens likviditets-, räntabilitets— och finansieringsförhållanden. För stödföretagen i allmänhet gäller att de— ras likviditet är sämre än för företagen i det stickprov på hela industrin, som insam- las av statistiska centralbyrån. Om ränta- biliteten korrigeras med avseende på utbe- talda bidrag och lån torde även denna vara sämre än för övriga företag. Specieut gäller detta de mindre företagen.
I utredningen diskuteras inte alternativa utformningar av lokaliseringsstödet i de- talj. Ett avslutande delavsnitt ägnas emel- lertid åt en principiell diskussion av någ— ra sådana alternativ. I första hand tas där- vid subvention av arbetskraft (dvs. någon form av premium per anställd) i stället för kapital upp. Speciellt om målsättningen är att skapa en kraftig sysselsättningseffekt på kort sikt torde den förra utformningen av lokaliseringsstödet vara att föredra fram- för den senare. Denna slutsats grundar sig på ett antagande om att det finns substi- tutionsmöjligheter mellan arbetskraft och kapital. 1 ett längre perspektiv kan dock kapitalsubvention alltjämt vara det medel som ger den högsta graden av måluppfyl- lelse.
En ytterligare problemställning som be— rörs i det avslutande delavsnittet är om stödet skall begränsas till industriell verk- samhet. En rad av ERU:s forskningspro- jekt synes peka mot att stöd även bör utgå till servicenäringar. En väsentlig fråga i detta sammanhang är om man över huvud taget skall välja ut vissa ekonomiska verk- samheter som mer lämpade som lokali- seringsobjekt än andra. Det är tänkbart att diskussionen snarare borde gälla sådana grupper av projekt som man inte önskar stödja.
3.2.2. Lokaliseringsstödets utformning
Statligt lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån till enskilda företag utgår sedan 1965, då en femårig försöksperiod inled- des inom det s.k. norra stödområdet, vilket omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och norra Bohuslän. I särskilda fall kan lokali- seringsstöd utgå till övriga delar av landet. Lån och bidrag tilldelas efter ansökan den som utövar eller ämnar utöva industriell verksamhet, vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning, som är nödvändig för verksamheten. Lån utgår även vid anskaffning av maskiner, arbets—
redskap och verktyg, samt i vissa fall vid förvärv av fabriksbyggnad.
Lokaliseringspolitik i form av stöd till enskilda företag bedrevs även under perio- den 1963—1965, då kommuner, huvudsak- ligen inom det nuvarande norra stödom— rådet, kunde beviljas tillstånd att såsom beredskapsarbeten uppföra eller ombygga lokaler för industriellt bruk, vilka sedan kunde uthyras eller försäljas till företag mot vederlag, som svarade mot kommunens kostnader. I regel rörde det sig om utvidg- ningar av pågående verksamhet men även nybyggnad eller omändring av befintlig lo- kal i samband med nyetablering avsågs. Byggnadsarbetena utföres huvudsakligen av äldre lokalt bundna arbetslösa byggnadsar- betare. Statliga bidrag utgick till kommu- nerna för att täcka en del av byggnadskost- naderna, vanligen en tredjedel, men i många fall upp till hälften.
Vid bedömningen av de lokaliseringspo- litiska effekterna av denna stödform bör beaktas att vid prövningen av huruvida statsbidrag skulle utgå togs hänsyn ej blott till verkningarna på lång sikt utan också till den omedelbara sysselsättningseffekten.
De statliga bidrag som utgått till kom- munerna för dessa beredskapsarbeten ut- gör inte en tillfredsställande måttstock på hur stora subventioner som företagen kan anses ha erhållit. Subventionernas storlek får betraktas som skillnaden mellan det be- lopp som företaget erlagt vid hyrning eller köp av byggnaden, och det marknadspris som eljest skulle ha förekommit. Några upp- gifter härom föreligger dock inte.
I den fortsatta framställningen diskuteras effekter av bägge typerna av lokaliserings- stöd, varvid den förstnämnda benämnes statligt stöd och den sistnämnda statskom- munalt stöd.
Målsättningen för det statliga lokalise- ringsstödet har, i utdrag från Kungl. Maj:ts kungörelse,1 givits följande formulering: »För att främja en samhällsekonomiskt och
1 Svensk författningssamling 1965, nr 101. För en redovisning av motiven för målsätt- ningen se Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964.
i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet utgår statligt lokaliseringsstöd till industrin . . . till verksamhet, som bedömes medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort där go- da förutsättningar finnas för verksamhe- ten.»
Det är uppenbart att ovanstående mål- formulering behöver konkretiseras i flera avseenden om man vill studera i vilken grad den förda politikens effekter innebu- rit att de uppsatta målen realiserats. En sådan konkretisering kan bygga på analy- sen i kapitlets inledande avsnitt.
»Främjandet av en samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av närings- livet» kan sålunda sättas i relation till de nationella målen full sysselsättning, stabila priser, balanserad utrikeshandel, hög till- växttakt och viss inkomstfördelning samt målsättningar om viss social och kulturell service för alla medborgare. Svårigheterna att nå de uppsatta målen samtidigt är väl- kända. En hög framstegstakt kräver som re- gel en fortgående koncentration av närings- livet, så att bl. a. stordriftsfördelar kan till— godogöras. Även de offentliga resurserna kan byggas upp så att stordrift åstadkom- mes. Koncentrationen innebär emellertid även att stora befolkningsagglomerationer måste skapas, vilket i sin tur bygger på flyttningar avoproduktionsfaktorer (arbets- kraft och kapital) mellan regioner av olika typer.
För att målen full sysselsättning och sta- bila priser skall uppfyllas krävs att pro- duktionsfaktorerna flyttas mellan regioner- na på ett sådant sätt att jämvikt mellan utbud och efterfrågan på dessa råder. Bl. a. odelbarhet i produktionsprocessema gör att en sådan balans är svår att åstadkomma. Att bibehålla full sysselsättning av arbets- kraft i en utflyttningsregion torde sålunda kräva att kapitalet inte flyttas ur regionen i snabbare takt än arbetskraften. En oba— lanserad utflyttning sker t. ex. när stora an- läggningar inom massaindustrin läggs ned och den tidigare sysselsatta arbetskraften inte flyttar omedelbart. Om den kvarvaran- de befolkningen sysselsätts i produktion
med låg kapitalintensitet kan det dock vara möjligt att bibehålla full sysselsättning trots en stor utflyttning av kapital ur regionen.
Som framgår av avsnitt 3.1 är lokali- seringspolitik i form av lån och bidrag till enskilda företag ett av flera alternativa me- del för att uppnå de regionalpolitiska mål- sättningarna. Bland andra utnyttjade eller potentiella medel kan nämnas, som diskute- ras i avsnitt 3.1, bidrag per anställd i en- skilda företag och flyttningsstimulerande åt- gärder i form av bidrag till flyttande arbets- kraft.
De uppräknade medlen är alla selektiva till sin karaktär. I den ekonomisk-politiska debatten har det ofta framhållits att selek- tiva åtgärder kan få negativa effekter på landets långsiktiga resursallokering. Detta gäller speciellt om de selektiva medlen ut- formas så att regionala och sektoriella om- fördelningar av produktionsresurserna för- svåras. Vid bedömningen av den förda loka- liseringspolitikens effekter måste denna frå- geställning beaktas.
Lokaliseringsstöd utgår enligt gällande be- stämmelser om »varaktig sysselsättning» kan skapas. Innebörden av detta begrepp kan ges flera tolkningar. Det torde t. ex. inte kunna uppfattas så att man för all framtid skall låsa produktionsstrukturen i stödregionerna, så att alla företag som nu erhåller stöd skall bestå.
Ett väsentligt problem är således om de uppsatta målen skall uppnås på kort eller lång sikt. Att skapa sysselsättningstillfällen för trögrörlig arbetskraft har en klar kort- siktig innebörd, medan uppbyggandet av en produktionsstruktur som skall ge sysselsätt— nings- och inkomsttillväxt kan ses som en åtgärd med långsiktig inriktning. Om den regionalpolitiska målsättningen innebär att balans i kontraktionsförlopp skall uppnås, kan de kortsiktiga åtgärderna framförallt vara aktuella. Vid balans i expansionsför- lopp bör åtgärderna ha mer långsiktig ka- raktär.
I de empiriska delavsnitten ägnas upp- skattningen av lokaliseringsstödets syssel- sättningseffekter stort utrymme. Vid vär- deringen av resultaten måste emellertid de
synpunkter som ovan anförts tas i beak- tande. Att man med den förda politikens hjälp lyckats skapa en viss sysselsättnings- ökning i arbetslöshetsdrabbade regioner, be- höver inte innebära att politiken varit lyc- kosam. Ur samhällsekonomisk synpunkt kan en annan regional fördelning av resurser- na vara att föredra.
Innebörden av uttrycket »tillfredsställan- de lönsamhet» kan slutligen även detta ges flera tolkningar. En snäv definition av ut— trycket innebär att företagens nettovinster skall vara desamma som i motsvarande företag som inte erhåller stöd. Med en något vidare definition kan det ges innebörden att insatta produktionsfaktorer (arbetskraft, kapital m.m.) skall erhålla samma ersätt- ning som i icke-stödföretag, vilket i sin tur betyder att t.ex. arbetskraftens löner i stödföretagen skall vara desamma som lö- nerna i de expansiva regionerna.
3.2.3. Lokaliseringsstödets omfattning och regionala fördelning
I föreliggande undersökning koncentreras intresset till de industriföretag, som erhållit statskommunalt och/eller statligt stöd. De båda stödformerna har emellertid i be- gränsad omfattning även utgått till före- tag som enligt statistiska centralbyråns de- finition inte räknas som industriföretag. Bland dessa kan nämnas 14 potatislager- hus, 36 industri- och hantverkshus, ett tjugo- tal turistanläggningar och ett femtontal di- verse företag (handelsföretag, flygföretag m. m.).
Totalt har 219 arbetsställen erhållit stats- kommunalt och 481 statligt stöd fram till den 30 juni 1969, varvid även icke-industri- företag räknats. Till de förra har 105 mil- joner kronor utdelats i bidrag och till de senare 167 miljoner kronor i bidrag och 719 miljoner kronor i lån. Räntebefrielse och amorteringsanstånd för en begränsad tid kan erhållas i samband med erhållandet av lån. Används en räntesats på 8 procent som bas för kalkylen kan den beviljade räntebefriel- sen fram till 30 juni 1969 beräknas till om- kring 97 miljoner kronor. Antalet stödföre-
34 795
1 102 187 6 102 195
52 832
län
1 321 246 9 797 1 342 16 097
1968 bidrag 3 391
121 2 600
8215
län
1967 bidrag 122 1 587 3 214
551 6 261 2493 lån
1966 bidrag 460 2 987 33
lån
1965 bidrag
1 964 bidrag
1963 bidrag 9 904
19 102 47 68 103 352 573 431 1 Statligt stöd 1965 till företag som erhål
företag
Tabell 3.2.1. Det statliga och statskommunala stödets fördelning då stödföretagen hänföres till det år då de erhöll stöd för första gången. (Belopp i Antal
tusental kronor). Statskommunalt stöd 1963 Statskommunalt stöd 1964 Statskommunalt stöd 1965
Statligt stöd 1965 Statligt stöd 1966 Statligt stöd 1967 Statligt stöd 1968
61 179 =
46 516 64 757 57 314 42 217 138 774 20 494 80 011
lit statskommunalt stöd detta år.
904
9
en erhållit stöd 1967 har 35 startat under året eller vari i drift tidigare.
” Av 81 industriföretag som för första gången erhållit stöd 1968 har 57 startat under året eller varit i drift tidigare.
ång
' Av 94 industriföretag som för första g
tag är lägre än vad ovanstående siffror ut- visar, eftersom en del företag erhållit så- väl statskommunalt som statligt stöd. Vida- re måste uppmärksammas att de angivna stödbeloppen endast visar beviljat stöd. I åtskilliga fall ändras beloppen och en del av de anslagna medlen har ännu ej tagits i anspråk.
Vid uppskattningarna av stödets effek- ter har dubbelräkningar undvikits genom att företag som erhållit stöd vid flera till— fällen endast medtagits en gång. I tabell 3.2.1 har företagen fördelats efter stödets form och efter det år som stödet utgick. Av tabellen framgår vidare bidrags- och låne- beloppens storlek för respektive år. I tabel- len har endast industriföretag medtagits. De företag som beviljats stöd vid flera tillfäl- len hänförs till det år då stöd utgick första gången. Företag som ännu ej startat ingår inte i undersökningen. I det följande är det de i tabellen upptagna företagen som ana- lyseras.
Av tabellen framgår att stöd har utgått till företagen i flera omgångar. Detta sam- manhänger i första hand med att stödbe- loppen ändras efter hand som investering- arna utförs. Det definitiva stödbeloppet fastställs ofta flera år efter det att de första beloppen beviljats. En av orsakerna till det— ta är, som påpekats, att preliminära beslut fattas om stöd till investeringar som tar lång tid att planera och uppföra. I analysen av stödets effekter måste utspridningen i tiden speciellt uppmärksammas. Det kan i detta sammanhang nämnas att av de 168 företag som erhållit statskommunalt stöd har 29 också beviljats statligt stöd. Det skall också uppmärksammas att de i undersök- ningen medtagna stödföretagen i viss ut— sträckning även erhållit bidrag för utbild- ning av arbetskraft i lokaliseringspolitiskt syfte (s.k. lokaliseringsutbildning). 1965 ut- gick således ca 2 miljoner kronor i bidrag för sådan verksamhet i dessa företag. Där- efter har beloppen varit 3 miljoner 1966, 7,5 miljoner 1967, 3 miljoner 1968 och 0,7 miljoner kronor under första halvåret 1969.
Den regionala fördelningen av det be-
viljade lokaliseringsstödet är, trots att det ännu inte till fullo utnyttjats, av intresse, eftersom den anger intentionerna för den förda politiken. Denna fördelning redovisas i fig. 3.2.1 och 3.2.2. Kartorna har utarbe- tats vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet.1 Lokaliseringsstödet har delats upp på stat- ligt och statskommunalt stöd.
Som framgår av kartorna finns en stark tendens till koncentration till kusten och norra stödområdets södra gräns. För att klargöra om detta kan ses som ett led i en politik som syftar till att skapa befolk- ningskoncentrationer i dessa områden, kan stödets regionala fördelning jämföras med befolkningsfördelningen 1965.
För att inte bli beroende av mer eller mindre artificiella administrativa gränser, när stödets och befolkningens fördelning över ytan jämförs, får befolkningsunderla- get inom pendlingsavstånd från de orter till vilka stöd utgått delvis ersätta konven- tionella befolkningsindelningar. Härvid ut— nyttjas den indelning i befolkningsunder- lagsregioner som presenterades i kapitel 1
Tabell 3.2.2. Det statliga och statskommunala stödets fördelning på befolkningsunderlags- regioner 1963—1968.
Stats— Statligt kommu- Befolknings- stödi nalt stöd Invånare underlags- procent i procent i pro- region 1965—68 1963—65 cent 1965
Med mindre än
10 000 inv. inom 3 mils radie 5 8 16 Med mellan 10
och 20 000 inv. inom 3 mils radie 17 12 16 Med mellan 20
och 40 000 inv. inom 3 mils radie 35 23 31 Med mer än
40 000 inv. inom 3 mils radie 43 57 38
1 Se Sture Öberg, Lokaliseringsstödets regio- nala fördelning, Urbaniseringsprocessen nr 14, (stencil) Lund 1968.
Karla 3.2.1 Beviljat. Statligt lokaliseringsstöd. Orter i Sve- 7500 _ ”': 7500 rige som erhållit statligt stöd tiden juli 1965— & december 1968. Cirklarna är proportionella mot * O ” summan av lån och bidrag.
MILJONER KRONOR
0.3
. I . ** 2 1.
10 18
30
O 0 % .": =:
Karta 3 .2.2 Beviljat. Statskommunalt lokaliseringsstöd. Or- ter i Sverige som erhållit statskommunalt stöd tiden juli 1962—juni 1965. Cirklarna är propor- tionella mot statsbidraget.
MILJONER KRONOR 0.3- l 2 l. "5 10 18
30
O'
L_,_vx
of:- 6.
'—._
. m.: t ' 0
6500
Tabell 3.2.3. Sysselsättningsförändring för stödföretagen 1963—1968 med 1963 som basår (index 1963 = 100).
Stödföretag uppdelade efter bidragsår 1963 1964 1965 1966 1967 1968 Statskommunalt stöd 1963 100 112 125 135 110 94 Statskommunalt stöd 1964 100 116 129 151 138 125 Statskommunalt stöd 1965 100 118 146 170 166 166 Statligt stöd 1965 100 111 129 141 144 149 Statligt stöd 1966 100 108 11_4 119 119 117 Statligt stöd 1967 100 107 112 117 119 137 Statligt stöd 1968 100 105 108 106 108 122 Samtliga industriföretag i skogs-
länen 100 107 109 109 106 I+? Industrin som helhet 100 104 105 104 99 98
och som utnyttjas i avsnitt 2.2.
En jämförelse mellan befolkningsunder- lag och beviljat lokaliseringsstöd 1963- 1968 visar med klar tendens, att de största befolkningsunderlagsregionema inom norra stödområdet erhållit en större andel av lo- kaliseringsstödet än vad befolkningsunder- laget skulle motivera om målsättningen vo- re att exakt fördela stödet efter detta. Det- ta visas i tabell 3.2.2.
Stödet har således utgått till de folkrikas- te regionerna i högre grad än vad som skul- le vara motiverat om enbart befolknings- underlaget används som kriterium. Om man ser den hittills förda lokaliseringspolitiken som en försöksverksamhet, kan det hävdas att den regionala fördelningen av stödet varit sådan, att man får tillfälle att jäm- föra stödets effekter i olika regiontyper.
Av tabellen framgår att 43 procent av det statliga stödet under perioden 1965— 1968 utgått till befolkningsunderlagsregio- ner med mer än 40000 invånare inom 3 mils radie från stödföretagen. Dessa områ- den täcker 22 procent av stödområdets yta och hade 38 procent 1965 av dess befolk- ning. De fyller ett, förmodligen, väsentligt krav för ett tillväxtcentrum, nämligen en stor folkmängd i utgångsläget. Till skillnad mot övriga befolkningsunderlagsregioner in- om stödområdet uppvisar de i allmänhet be- folkningsexpansion under åren 1960 till 1965. Det torde i första hand vara i dessa regioner som en balanserad expansion kan uppnås. Om näringslivsstrukturen kan sägas att 32 procent av befolkningen arbetar inom indu-
strin och att 88 procent av hela stödområ— dets industri är belägen i dessa regioner.
Av skogslänens 2 970 industriföretag in- går 402 bland de studerade stödföretagen. (På grund av svårigheter att urskilja stöd— områdets industriföretag redovisas här upp- gifterna för skogslänen.) De studerade stöd- företagen hade 29 698 sysselsatta 1967 inom skogslänen. Det totala antalet industrisys— selsatta var då 177 533 inom detta område.
3.2.4. Lokaliseringsstödets sysselsättnings- effekter
I den regionalpolitiska debatten har lokali— seringsstödets effekter på sysselsättningen ägnats stor uppmärksamhet. Det primära målet för stödet kan ju också sägas vara att skapa bestående sysselsättningstillfällen i områden med arbetslöshet och utflyttnings- överskott. Det kan, som framgår av avsnitt 3.2.2, sägas att stödet i högre grad borde gå ut på att ge bidrag per anställd i stället för till nyanskaffning av kapital. Man skul- le nämligen i så fall ha större förutsätt- ningar för en snabb sysselsättningsökning. Med kapitalsubvetion föreligger risk för att kapitalintensiteten ökar och att antalet sys- selsatta reduceras. Det är dock tänkbart att kapitalsubventioner leder till förbättrad kon- kurrenssituation på lång sikt och att den bestående sysselsättningsökningen blir störst med detta medel.
Diskussionerna har i första hand gällt stödföretagens planerade sysselsättningsök- ning. Möjligheterna att infria dessa planer
Tabell 3.2.4. Planerad sysselsättningsökning för stödföretagen och faktisk sysselsättningsökning räknat från den tidpunkt då stödet beviljades.
Antal företag Planerad Stödföretag uppdelade som ingår i sysselsätt- efrer bidragsår undersökningen ningsökning Utfall Statskommunalt stöd 1963 19 655 1963—67 107 Statskommunalt stöd 1964 102 4 651 1963—67 2 248 Statskommunalt stöd 1965 47 2 416 1964—67 1 049 Statligt stöd 1965 68 2 051 1964—67 1 312 Statligt stöd 1966 103 3 457 1965—67 235 Statligt stöd 1967 35 832 1966—67 66 Statligt stöd 1968 57 1 003 — — 431 15 065 5 017
sammanhänger givetvis med den allmänna konjunkturutvecklingen. Konjunkturned- gången 1966—1967 torde åtminstone ha med- fört att den planerade sysselsättningsexpan- sionen förskjutits framåt i tiden.
Tabell 3.2.3 visar sysselsättningsutveck- lingen för stödföretag av olika kategorier under perioden 1963—19681
Medan sysselsättningen inom industrin som helhet minskat under perioden har den ökat för samtliga stödformer." En ökning kan också konstateras för industrin som helhet (inklusive stödföretagen) inom skogs- länen (avgränsningen av dessa redovisas i kapitel 1). Bland stödföretagen var det 1968 enbart de företag som erhållit statligt stöd 1965, 1967 och 1968 som ökade sysselsätt- ningen. Företag som beviljades stöd 1968 kan här betraktas som en testgrupp, efter- som de endast erhållit stöd under det sista av de redovisade åren. Sysselsättningsut- vecklingen för dessa företag har varit sva- gare än för övriga stödföretag, men star- kare än för industrin som helhet. En kraftig ökning kan konstateras för det år då de er- höll stöd.
En jämförelse mellan planerad sysselsätt- ningsökning och det t.o.m. 1967 konsta- terade utfallet redovisas i tabell 3.2.4:2
Som påpekats tidigare har det för en del företag tagit flera år innan beviljade me- del tillfullo utnyttjats. För det statliga stö- det har en undersökning utförts som med- ger en jämförelse mellan de investeringar som till en del planerats att finansieras med stödmedel och utförda investeringar den sis-
ta december år 1966, 1967 och 1968. Den- na jämförelse visas i tabell 3.2.5.
Av tabellen framgår att de företag som för första gången erhöll stöd 1965 i det närmaste utfört de planerade investering- arna 1968. Förändringen mellan 1967 och 1968 är relativt liten. För företag som er- hållit stöd 1966 och 1967 är investerings— ökningen mellan 1967 och 1968 betydande. Det är därmed troligt att även antalet sys- selsatta har ökat betydligt mellan dessa år. Speciell uppmärksamhet bör riktas mot ut- byggnadstakten från stabiliseringspolitiska synpunkter. Efterfrågan på anläggningsarbe- tare torde ha ökat kraftigt under den ak- tuella perioden. Det skall i det här sammanhanget också påpekas, att antalet nyetablerade anlägg- ningar varit få. Tabell 3.2.6 visar antalet nyetablerade företag och deras sysselsätt- ning 1967.
51 stödföretag utanför stödområdet sva- rar för en planerad sysselsättningsökning på 3 791 och ett utfall t.o.m. 1967 på 399. För 1968 saknas redovisning från ett be- gränsat antal företag. För företag med hit- tills inlämnade uppgifter gäller att de har en planerad sysselsättningsökning på 14 498 och ett utfall beräknat på motsvarande sätt
1 För 1968 saknas f. n. uppgifter från ett be- gränsat antal företag. Till detta har hänsyn ta- gits vid indexberäkningen. 1 Källa för beräkningarna i föreliggande ka- pitel utgör ett vid statistiska centralbyrån spe- ciellt upprättat register med data från stödföre- tagen. I någon mån har även uppgifter som in- samlats direkt till inrikesdepartementet tjänat som underlag.
Tabell 3.2.5. En jämförelse mellan planerade och utförda investeringar i stödföretag 1965-— 1968 (i tusental kronor).
Planerad investe- ring (maskiner och
Utförd investering
byggnader) 31.12.1966 31.12.1967 31.12.1968 Statligt stöd 1965 171 069 109 308 152 241 161 920 Statligt stöd 1966 345 173 75 622 235 435 309 790 Statligt stöd 19671 85 741 — 12 269 62 446 Statligt stöd 19681 109 729 — — 26 241
1 Uppgifterna gäller för de 35 företag 1967 och de 57 företag 1968 som hittills ingår i undersök-
ningen.
som i tabellen på 5076. Utfallet för de företag som erhållit statligt stöd och som lämnat uppgift om 1968 var 2551. Den planerade sysselsättningsökningen för des- sa är 7 125.
Även om antalet nya anläggningar varit relativt få, svarar dessa för en betydande del av den hittills registrerade sysselsätt- ningsökningen. De 29 nya anläggningar som erhållit stöd under 1967 och de 24 som beviljades stöd 1968 torde komma att bidra med väsentliga sysselsättningstillskott. Tre av de nystartade anläggningarna ligger utanför stödområdet. Dessa hade 148 an- ställda 1967.
Inledningsvis framhölls att lokaliserings— stödet i större utsträckning borde ges for— men av bidrag per anställd om en sysselsätt- ningsökning på kort sikt eftersträvas. I viss utsträckning kan dock sådana arbetskrafts- bidrag sägas utgå, eftersom en del av före- tagen erhållit bidrag för utbildning av ar- betskraft. Med hjälp av dessa bidrag har så- ledes 2 868 elever utbildats inom de under-
Tabell 3.2.6. Nyetablerade stödföretag och deras sysselsättning 1967.
Syssel- Antal sättning företag2 1967 Statskommunalt stöd 1963 7 160 Statskommunalt stöd 1964 18 480 Statskommunalt stöd 1965 12 412 Statligt stöd 1965 5 471 Statligt stöd 1966 21 488 63 2 011
2 Företag och anläggning används här som synonyma begrepp.
sökta stödföretagen under perioden 1 juli 1965—30 juni 1969. Fram till den 31 de- cember 1967 hade 2 043 elever utbildats på detta sätt. Dessa uppgifter kan jämföras med de sysselsättningstillskott som hittills registrerats i stödföretagen.
Ytterligare en aspekt på sysselsättnings- utvecklingen för stödföretagen är av intres— se, nämligen en jämförelse av relationen arbetare/förvaltningspersonal mellan stöd- företag och övriga företag i skogslänen respektive storstadslänen.
Som framgår av bl.a. kapitel 1 och 2 föreligger för närvarande en tendens till koncentration av kontaktkrävande arbets- funktioner till storstäderna. Dessa funktio- ner återfinns bland vad som i den officiella statistiken vanligtvis kallas förvaltningsper- sonal. Av avsnitt 3.1 framgår att denna ut- veckling kan medföra svårigheter att uppnå bl. a. inkomstutjämningsmål. För att under- söka i vilken utsträckning som lokaliserings- stödet kan sägas ha medverkat till att olika regionalpolitiska målsättningar blivit upp- fyllda är det således av betydelse att kart- lägga förvaltningspersonalens andel av to- tala antalet sysselsatta i stödföretagen.
I tabell 3.2.7 visas en jämförelse mellan stödföretag och företag i olika regioner beträffande förvaltningspersonalens andel av totala antalet sysselsatta.
En höjning av andelen förvaltningsperso- nal kan konstateras för samtliga företags- typer. Stödföretagens ligger dock väsentligt under storstadsföretagens och också lägre än för företagen i skogslänen. Uppgifterna i tabellen kan tolkas så att man med loka- liseringsstödet inte ökat andelen förvalt-
Tabell 3.2.7. Förvaltningspersonalens andel av totala antalet sysselsatta i stödföretag och in- dustriföretag i skogslänen samt i storstads— regionerna 1963 och 1967.
Antal förvaltnings- personal av totala antalet sysselsatta
Företagstyp 1963 1967 1. Stödföretag inom stöd-
området 17,9 19,6 2. Industriföretag i skogs-
länen 20,5 22,1 3. Industriföretag i stor-
stadslänen 29,6 31,9 4. Industrin som helhet 24,3 26,1
ningspersonal jämfört med förhållandena i övriga företag.
3.2.5. Lokaliseringsstödets effekter på landets resursallokering
Teoretisk bakgrund
I den ekonomisk-politiska debatten har det ofta framförts att selektiva åtgärder av ty- pen stöd till enskilda företag kan medföra effektivitetsförluster på grund av minskad konkurrens och bindning av resurser i före- tag med låg produktivitet. Detta skulle i så fall leda till sänkt tillväxttakt för eko- nomin som helhet och ett minskat utrymme för standardökningar. Det kan dock häv- das att man med selektiva åtgärder kan nå mål av det slag som i inledningsavsnittet formulerades för den regionala politiken. Det förefaller troligt att en avvägning mel- lan generellt verkande och selektiva medel måste göras. Likaså måste en avvägning ske mellan olika typer av medel som har selek— tiv karaktär. Vid bedömningen av lokalise- ringsstödets effekter på landets resursalloke- ring är det därför i första hand fråga om att jämföra dessa effekter med de som skulle inträffa om andra alternativa selektiva me- del togs i bruk.
Det faller utanför utredningens ram att i detalj studera de olika tänkbara alterna- tiven. Med hjälp av teoretisk modellanalys kan dock vissa allmänna villkor uppställas beträffande val av olika regionalpolitiska
medel i detta hänseende. Dessa villkor gäl- ler bl.a. produktivitetsutvecklingen i olika regioner, flyttningskostnadernas storlek och möjligheterna att nå balans under tillväxt- respektive kontraktionsförlopp. I det följan- de visas tänkbara tillvägagångssätt för att precisera en del av dessa villkor.
De första gäller lokaliseringspolitik i form av överförande av kapital från regioner med full sysselsättning till arbetslöshetsdrabbade re- gioner. För att denna politik skall leda till en ökning av den nationella tillväxttakten måste något av följande villkor vara uppfyllda.
a) Oändligt höga kostnader för att föra ar- betskraft mellan regionerna. Genom att föra över kapital kan man i detta fall erhålla ett större produktionstillskott i den mottagande re- gionen än förlusten i de givande. Ett ytterligare villkor är då att arbetskraften i de givande re- gionerna kan sysselsättas trots att kapitalbild- ningstakten där blir lägre än om kapitalet stan- nar kvar.
b) Förbättring av produktionsbetingelserna i den mottagande regionen genom bl.a. skapan— det av positiva externa effekter.1 Arbetskraf— ten förutsätts i detta fall vara rörlig, dvs. den kan flyttas mellan regionerna till ändliga kost- nader. De förbättrade produktionsbetingelserna medger högre löner än tidigare, vilket gör att arbetskraften dels kan sysselsättas inom regio- nen, dels genom de högre lönerna förlorar flyttningsincitanient. Liksom i föregående fall förutsätts arbetskraften i de givande regioner- na kunna sysselsättas trots en lägre kapital- bildningstakt under ett övergångsskede. Då produktionsbetingelserna förbättrats i den mot- tagande regionen skulle en återbetalning kunna ske, med ökad kapitalbildning i de givande regionerna som följd.
Effekterna av stödet kan schematiskt åskåd- liggöras som visas i fig. 3.2.3. (1 förenklande syfte förutsättes att arbetskraften endast kan flyttas till oändligt höga kostnader.)
I fig. A anger linjen I—I produktionen i den arbetslöshetsdrabbade regionen om inga åtgär- der vidtas och I—Il den produktion som in- träffar om stöd utgår. Om positiva externa ef- fekter skapas kan det tänkas att linjen I—II får en brantare lutning.
I fig. B visar linjen I—I produktionen utan stöd och I—II med stöd. Den antagna produk-
1 Med positiva externa effekter avses att pro- duktiviteten för företagen inom en region för— bättras genom gemensamt utnyttjande av kom- munikationer, tillgång till arbetskraft som ut- bildats inom företagen m.m. För en utförlig diskussion av detta begrepp se P. Bohm: Ex- ternal Economies in Production. Stockholm 1964.
Produktion Produktion i i den arbetslöshets- regionen med full drabbade regionen sysselsättning
Ill 1
A tid ' B tid
Nationell produktion vid förekomst av positiva externa effekter i stor Nationell produktion omfattning i stödregionen Ill || lll
D tid
Figur 3.2.3 Lokaliseringsstödets effekter på produktionen i olika regioner och i hela riket.
tionssänkningen motiveras av den minskade ka- pitalbildningen.
Linjen I—III illustrerar det fall då stödmed- len alternativt investeras i regionen med full sysselsättning, för att därmed öka kapitalinten- siteten i denna. Om lokaliseringsstödet t. ex. finansieras med hjälp av en sänkning av den privata konsumtionen i denna region, är det nämligen tänkbart att en snabbare tillväxttakt uppnås om medlen investeras där. Lutningarna på linjerna I—II och I—III är dock mycket svår- bestämda. Detta sammanhänger med svårighe- terna att avgöra bruttoinvesteringskvotens bety- delse för tillväxttaktenl.
Fig. C visar alternativa tillväxttakter för ekonomin som helhet. I—I visar som tidigare situationen utan åtgärder, I—II anger fallet med lokaliseringsstöd och I—III det fall då motsva- rande belopp som lokaliseringsstödet investeras i regionen med full sysselsättning. Den skugga- de ytan mellan I—III och I—II i fig. C kan ses som altemativkostnaden för lokaliseringsstödet. Om positiva externa effekter skapas i stor om- fattning i stödregionen är det som visas i fig. D tänkbart att I—II kommer att ligga ovanför I—III, dvs. fallet med lokaliseringsstöd skulle ge den högsta tillväxttakten. Om kapitalbildningen i regionen med full sysselsättning redan i ut— gångsläget är mycket hög, så att en ytterligare ökning leder till en relativt liten produktions— tillväxt, är det också tänkbart att stödalternati- vet ger högst tillväxttakt. Flera alternativa ut- gångslägen kan tänkas för denna region, även om man för samtliga dessa alternativ förutsät- ter att full sysselsättning av arbetskraft råder. Ett sådant fall är att balans råder inom regio- nen, så att relationen mellan kapital och arbets- kraft är optimal och att kapitalstocken har en optimal sammansättning och tillväxer på ett optimalt sätt.
För att beskriva effekterna kan man i förenk- lande syfte anta att ekonomin i den givande regionen kan delas upp i en konsumtionsvaru- producerande och en kapitalvaruproducerande sektor. Frågan är då vad som händer i de båda sektorerna när stöd utgår. En möjlighet är, som
tidigare nämnts, att stödet tas ut genom att hushållssektorn i givarregionen beskattas, vil- ket i första hand drabbar den konsumtions- varuproducerande sektorn. Den omedelbara ef— fekten torde bli minskat arbetskrafts- och ka— pitalbehov i denna sektor, vilket då även med- för en minskning för den kapitalvaruproduce- rande sektorn och en minskad total sysselsätt- ning av arbetskraft i regionen. En reduktion av denna minskning inträffar om stödregionen med stödmedlen köper kapitalvaror i den gi- vande regionen. En ökad sysselsättning i stöd- regionen torde också, via ökade inkomster, leda till köp av konsumtionsvaror från den givande regionen. Effekterna är emellertid osäkra. Under förutsättning att läckage inte förekommer (t. ex. genom att stödregionens in- köp inte kan göras i utlandet) kan dock full sysselsättning nås i den givande regionen, om de båda sektorerna utnyttjar en lika kapital— intensiv teknik.2
För att nå de uppsatta regionalpolitiska må- len kan som nämnts alternativa selektiva me- del komma ifråga. Bland dessa kan nämnas beredskapsarbeten och flyttningsstimulerande åtgärder. Vi skall inte i detta sammanhang göra någon ingående jämförelse mellan de olika medlens tänkbara effekter. För att påvisa ett möjligt tillvägagångssätt vid preciseringen av villkoren för att ett medel är att föredra fram- för andra, kan samma metod som redovisades ovan för bestämning av lokaliseringsstödets ef-
1 Som skall visas i det följande kan minsk- ningen av produktionen i den givande regionen dock reduceras genom att stödregionen med hjälp av stödmedlen ökar sin import från givar- regionen. Om den privata konsumtionen i givar- regionen pressas ned är det inte heller säkert att kapitalbildningen där minskas. ” I ett starkt förenklat multiplikatorresone- mang kan principerna för stödets effekter visas. Antag att regionernas försörjningsbalanser kan beskrivas på följande sätt:
Y=0=(y—T)+b+I+G+x——fly.
Noten forts. nästa sida vänsterspalten.
fekter användas. Därvid erhålles en rad alter- nativa tillväxtförlopp för ekonomin som hel- het. Det medel som ger högst tillväxt är att föredra, om högsta möjliga tillväxttakt är den enda samhällsekonomiska målsättningen. Till— växtförloppen kan dock även ha sådan karaktär att ett medel ger högst tillväxttakt under en kortare period, medan ett annat ger en högre takt på längre sikt. Tidshorisonten måste såle— des preciseras.
Om andra samhällsekonomiska mål tas i be- aktande, kan ovanstående villkor få helt an- nan karaktär. Flyttning av arbetskraft kan t.ex. medföra att befolkningsunderlaget i ut- flyttningsregionen blir för litet för en rad ser-
( Forts. frdn föreg. sida.)
Utgångsvärden regionen regionen med ar- med full betslös- syssel- het sättning
symbolerna har föl- jande innebörd y regionprodukten 500 ot marginella konsum- tionsbenågenheten skatter autonom konsum- tion
investeringar otTentliga utgifter export till region e resp. f 0 O marginell importbe- nägenhet från region e resp. f
1 000
0,75 0,75
143,75 287,50
RC)—l Qui
"Ca
0 i utgångsläget sedan 0,07
Antag vidare att beskattningen av konsumen- terna i region f ökar från 50 till 100. Ökningen översändes till region e, där den går till investe- ringar. De nya värdena blir då regionprodukten i region e ye 547 » >> » f yf ] 003 e-regionens import från f Me 38
Resultaten blir att den privata konsumtionen i den givande regionen går ned från 750 till 677, medan regionprodukten blir i stort sett oför- ändrad. Exporten från region f till region e blir 38. Produktionen i region e ökar från 500 till 547, med ökad sysselsättning som följd.
Det bör observeras att räkneexemplet i många avseenden är ofullständigt och att en rad orea- listiska antaganden gjorts. Bl. a. förutsättes att regionerna är isolerade i förhållande till omvärl- den, att region e ej exporterar till region f och att investeringarna inte har någon kapacitets— ökande effekt. Den förenklade formen har_här valts för att beskriva händelseförloppet i grova drag.
viceaktiviteter. För att kompensera detta kan- det bl. a. bli nödvändigt att öka transferering— arna från expansiva regioner till denna region, vilket i sin tur kan leda till en sänkning av till- växttakten. Kapitalöverföringar kan därmed bli det fördelaktigaste medlet, eftersom detta me- del bygger på att ett större befolkningsunder- lag behålls.
Systematiska jämförelser mellan olika medels effekter erfordrar vidare att alternativa eko- nomiska situationer diskuteras. I det följande jämförs effekterna av lokaliseringsstöd respek- tive flyttningsstimulerande åtgärder i två regio- ner, varvid i tur och ordning följande fall tas upp: (I samtliga dessa fall förutsättes att flytt- ningskostnadema är ändliga.)
1. Arbetslöshet i den ena regionen, full sys- selsättning med balans i ekonomin i den andra. Produktionsfaktorernas marginella bidrag högre i den senare regionen.
2. Arbetslöshet i den ena regionen, full sys- selsättning med balans i ekonomin i den andra. Produktionsfaktorernas marginella bidrag till produktionen lika i de båda regionerna.
3. Arbetslöshet i den ena regionen, bristan- de ekonomisk balans i den andra med överef— terfrågan på arbetskraft vid rådande löner och stigande priser. Den marginella produktiviteten högre i den sistnämnda regionen.
4. Full sysselsättning och stabila priser i båda regionerna. Produktionsfaktorernas mar- ginella produktivitet högre i den ena regionen än i den andra.
Fall ]
Att reducera arbetslösheten med hjälp av 10- kaliseringsstöd innebär i princip att kapitalbild- ningen och/eller den privata konsumtionen minskas i balansregionen, medan kapitalbild- ningen ökas i stödregionen. En minskning av den privata konsumtionen kan, i enlighet med de tidigare avsnitten, bl. a. ske genom en be- skattning av hushållen, men den kan också ske genom ökat privat sparande, t.ex. med hjälp av försäljning av statsobligationer. En minsk- ning av kaptalbildningen kan ske bl.a. ge- nom införande av investeringsavgifter i balans- regionen.
Liksom i fallet med stödåtgärder förutsättes flyttningsstimulerande åtgärder leda till mins— kad arbetslöshet. För att genomföra denna po- litik krävs att medel skapas, som ersätter ar- betskraften för direkta flyttningskostnader. Det kan också bli aktuellt att inlösa bostäder. I den mottagande regionen krävs vidare ökad kapitalbildning för att förse den inflyttande ar- betskraften med bostäder samt maskiner och anläggningar på arbetsplatserna.
Skillnaderna i effekter på tillväxttakten för de båda medlen beror bl. a. på hur stora skillnaderna i marginell produktivitet är i de
två regionerna. I den empiriska analysen kom- mer detta att belysas med grova mått.
Om båda medlen leder till att full syssel- sättning uppfylls, torde arbetskraftsomflyttning vara att föredra, om högsta möjliga tillväxt- takt är det enda målet vid sidan av sysselsätt- ningsmålet. Om ett tredje mål, stabila priser, införs kan det vara nödvändigt att revidera slutsatsen. En snabb kapitalbildning i givar- regionen kan medföra stabilitetsproblem där. För att klargöra vilket av medlen som är att föredra ur stabiliseringssynpunkt erfordras kännedom om möjligheterna till substitution mellan arbetskraft och kapital. Om arbetskraft och kapital t.ex. ursprungligen är optimalt fördelade i inflyttningsregionen och en ökning .av arbetskraften alltid måste följas av en be- stämd kapitalökning, innebär politiken med flyttningsbidrag stora stabilitetsproblem. I ut- flyttningsregionen torde dessa problem vara mindre, eftersom den flyttande arbetskraften i första hand varit arbetslös.
Sammanfattningsvis kan sägas att lokalise- ringsstöd kan vara att föredra framför flytt- ningsstimulerande åtgärder i det aktuella fallet, om den sammanlagda nationella produktionen blir högre än vid flyttningsalternativet. Om stabilitetsproblemen blir större vid stödalterna- tivet kan dock flyttningsbidrag vara fördelak- tigare. Vidare kan sägas att om transfereringar- na till den kvarvarande befolkningen i flytt- ningsalternativet måste bli omfattande för att vissa sociala målsättningar skall uppfyllas, kan stödalternativet visa sig fördelaktigt.
Fall 2
Skillnaden mellan det första och andra fallet är att produktionsfaktorernas marginella bi- drag är lika i de båda regionerna, medan ar- betslöshet, liksom tidigare, råder i den ena re- gionen och full sysselsättning med balans råder i den andra.
Den snabbare tillväxten i stödregionen ökar i detta fall sannolikheten för att stödaltema- tivet är att föredra. De likvärdiga produktivi- tetsförhållandena i de båda regionerna gör även att en osubventionerad kapitalström från regionen med full sysselsättning till den med arbetslöshet kan uppstå. Arbetslösheten i den senare regionen kan nämligen medge en expan— sion till lägre löneökningar än i den först- nämnda.
Fall 3
I det tredje fallet förutsätts liksom i fall 1 att arbetslöshet råder i den ena regionen och att den marginella produktiviteten är lägre i denna region än i den andra. Skillnaden mellan fallen består i att överskottsefterfrågan på arbetskraft råder i den senare regionen. En rad alternativa
utvecklingsförlopp kan tänkas. Ett av dessa alternativ är att efterfrågeöverskottet förstoras. Detta sker om substitutionsmöjlighetema mel- lan arbetskraft och kapital är små. Den större kapitalstocken kräver då mer arbetskraft. Ett annat alternativ är att överskottsefterfrågan re- duceras. En sådan möjlighet existerar om över- skottsefterfrågan är orsakad av bristande ba- lanser i vissa sektorer och investeringarna ut- förs i dessa.
Effekterna på den nationella totala produk- tionen är osäkra. Produktivitetsskillnaderna mellan regionerna verkar för en lägre produk- tion vid stödalternativet än vid flyttningsalter- nativet. Om den bristande balansen i givarre- gionen reduceras vid stödalternativet kan dock detta alternativ vara att rekommendera.
Fall 4
Det fjärde fallet, i vilket förutsätts att full sys— selsättning och stabila priser råder i båda re- gionerna och att de marginella produktiviteter- na är högre i den ena regionen, faller delvis utanför de situationer, som traditionellt brukar utlösa ingrepp från de offentliga myndighe- terna. En högre nationell tillväxttakt syns ligga inom räckhåll, eftersom produktionsfaktorer- nas marginella produktivitet skiljer sig mellan regionerna.
Möjligheterna att nå en högre nationell till- växttakt genom att beskatta regionen med den högsta produktiviteten, för att ge lokaliserings- stöd till den med den lägre torde vara starkt begränsade. En sådan möjlighet existerar om positiva externa effekter kan skapas i stöd- regionen, vilket i så fall måste höja de mar- ginella produktiviteterna i nivå med dem som gäller i den givande regionen. Att nå en högre tillväxttakt med den motsatta politiken, dvs. genom att ge stöd till regionen med den högsta produktiviteten torde dock vara möjligt.
En politik med bidrag för flyttning från den lågproduktiva till den högproduktiva regionen kan vara framgångsrik. Förutsättningen är dock att den inflyttande arbetskraften kan för- ses med kapital, så att en optimal fördelning mellan produktionsfaktorerna åstadkommes.
En jämförelse mellan produktivitetsförhål- landena i stödföretag tillhörande olika stor- leksklasser, branscher och regiontyper samt övriga företag
Ett centralt tema i föreliggande undersök- ning är att effekterna av den lokaliserings- politiska stödverksamheten måste bedömas med hänsyn till regionala och nationella mål. Av ovanstående framgår att den högsta
nationella tillväxttakten i vissa fall erhålls med hjälp av arbetskraftsomflyttningar, me- dan det i andra fall (då arbetskraften endast kan omflyttas till mycket höga kostnader) är kapitalomflyttningar som ger den högsta tillväxttakten. Analysen gäller i båda fallen för en given tidshorisont. Avgörande för om arbetskrafts- eller kapitalomflyttning är att föredra är, som redovisas i de tidigare av- snitten, kostnaderna för omflyttning av ar- betskraft och förekomsten av regionala pro- duktivitetsskillnader.
I det följande skall stödföretagens produk- tivitetsförhållanden redovisas. De empiriska mätproblemen är därvid betydande. Ett av dessa är att den aktuella problemställningen kräver information om avkastningen för de investeringar som tillkommit med hjälp av lokaliseringsstöd. Möjligheterna att skilja de subventionerade investeringarna från öv- riga inom stödföretagen är mycket begrän- sade. Likaså är det förenat med stora svå- righeter att skilja produktivitetsförhållande- na som gäller för äldre kapitalföremål inom ett icke nystartat företag från förhållandena för nya investeringar. Vid uppskattningen av arbetskraftens produktivitet föreligger motsvarande mätproblem.
Eftersom större delen av lokaliseringsstö- det utgått till redan existerande anlägg- ningar är de angivna problemen betydande. Som ett mått på relationen mellan äldre ka- pitalutrustning och det via lokaliseringsstöd uppförda realkapitalet kan anföras, att det totala återanskaffningsvärdet för byggnader och maskiner i de stödföretag som ingår i undersökningen ökade med 250 miljoner kronor mellan 1966 och 1967 från ca 2 mil- jarder kronor 1966,1 medan de med hjälp av lokaliseringsstöd planerade investeringar- na i motsvarande företag t.o.m. 1966 ut— gjorde ca 500 miljoner kronor och t.o.m. 1967 ca 700 miljoner kronor. En del av de äldre kapitalföremålen utrangeras med all säkerhet i samband med att nya anlägg- ningar uppföres, varför relationen mellan gammalt och nytt kapital under andra hälf- ten av 60-talet torde överskrida den här be- räknade andelen. Det kan i det här sam- manhanget nämnas att totala återanskaff—
ningsvärdet för industrin som helhet 1967 kan uppskattas till ca 125 miljarder kronor, medan investeringarna (nyinvesteringar jäm- te underhålls- och reparationsarbeten) upp- skattas till ca 10 miljarder kronor. Andelen nya kapitalföremål torde sålunda vara av- sevärt större i stödföretagen än vad som gäl— ler för industrin i övrigt även om hänsyn tas till skillnader i branschsammansättning.
Produktivitetsförhållandena i stödföretag uppdelat på branscher och företagsstorlekar
Som framgår av redogörelsen i kapitel 2 kan en förklaring till att företag i olika re— gioner uppvisar produktivitetsskillnader vara att deras storlek är olika. Stordriftsfördelar som innebär att en ökning i insatsen av produktionsfaktorer leder till en mer än proportionell ökning av produktionen, kan av olika skäl ha kommit till större använd- ning i en region än i en annan. Tillgången på arbetskraft vid ett visst löneläge kan bl.a. variera mellan regionerna i investe- ringsögonblicket, vilket medför att anlägg- ningarna uppförs i olika skala. Transport— kostnadsskillnader kan vara en annan för- klaring. Närhet till en stor avsättnings- marknad kan göra det lönsamt att uppföra en stor anläggning. Den existerande anlägg- ningsstrukturen kan utgöra ett hinder för att uppföra en stor anläggning som utnyttjar stordriftsfördelar. Ett flertal smärre anlägg- ningar kan fortleva utan att gå i förlust om intäkterna ger ett överskott över rörliga kostnader. Så länge dessa anläggningar finns kvar kan uppförande av en större anlägg- ning fördröjas. Att regionala skillnader i företagsstrukturen kan förekomma är uppen— bart.
I det följande skall stödföretagens pro— duktivitetssituation i olika storleksklasser redovisas. Uppgifterna är därvid hämtade från det tidigare omnämnda registret över stödföretagen. På grund av bestämmelserna om att enskilda företagsproduktionsuppgif- ter är sekretessbelagda kan branschuppgif—
1 Mellan 1966 och 1967 utfördes investeringar på omkring 220 miljoner enligt till inrikesdepar- tementet inlämnade uppgifter.
ter endast lämnas för verkstads- och trä- industrin. Övriga branscher har alltför få företag i varje storleksklass. Företagen har indelats i följande storleksklasser.
1. Små salutillverkningsvärde under 1 milj. kr. 2. Medelstora salutillverkningsvärde mellan 1 och 10 milj. kr. 3. Stora salutillverkningsvärde över 10 milj. kr.
Redovisningen baseras inte på identiska företag, eftersom detta skulle innebära allt- för få observationer i varje grupp. Ett före- tag som 1963 placerades bland små företag därför att det detta år hade ett salutillverk— ningsvärde under 1 miljon kronor, kan 1967 placeras bland stora företag om salu- tillverkningsvärdet ökat till över 10 miljo- ner kronor.
I tabell 3.2.8 redovisas enligt den valda indelningsgrunden förädlingsvärdet per sys- selsatt för verkstads- och träindustri.
Som framgår av tabellen föreligger be- tydande skillnader mellan storleksklasserna. De stora företagens värden överstiger både de värden som gäller för stödföretagen i all- mänhet och de som gäller för respektive bransch i hela riket. De små företagens förädlingsvärden per sysselsatt ligger när- mare 30 procent under branschgenomsnit- tens. Skillnaderna synes dessutom ha ökat under den studerade perioden.
I tabell 3.2.9 redovisas förädlingsvärdet per sysselsatt för företag tillhörande metall- och verkstadsindustri uppdelade på stor- leksklasser och regioner.
Även om storleksindelningarna inte är helt jämförbara, så tyder resultaten på att de små stödföretagens Värden är lägre än de som redovisas för små företag inom så- väl skogslänen som Stockholmsområdet. De större företagens värden förefaller att vara jämförbara eller närmast högre.
Som påpekas i avsnitt 2.2 finns det många faktorer som gör att företag med olika produktivitetsvärden kan existera sida vid sida. Till dessa hör realkapitalets sam- mansättning och ålder samt lönekostnader-
nas storlek. Innan dessa faktorer belyses redovisas i tabell 3.2.10 det produktivitets- värde som 30 respektive 70 procent av före- tagen inom en storleksklass understiger. Dessa värden jämförs med median och me- delvärde.
Skillnaderna mellan företagen är bety- dande. De 30 procent av företagen som uppvisar de lägsta värdena bör ägnas spe- ciell uppmärksamhet. En alltför stor till- delning av stöd till denna grupp kan med- föra risker för en ineffektiv fördelning av resurserna. Å andra sidan kan en fortsatt utbyggnad av lokaliseringsstödet medföra att företagen når resultat som nu endast företag med de trettio procent högsta vär— dena har.
En tänkbar orsak till de konstaterade skillnaderna i förädlingsvärde per sysselsatt är, som nämnts, att de stora företagen ut- nyttjar en kapitalintensivare teknik än de små och medelstora. För att klargöra detta har tabell 3.2.11 sammanställts.
För verkstadsindustrin är kapitalintensi- teten högst för stora och lägst för små före— tag. För träindustrin synes ett liknande för- hållande råda, med undantag för 1966 då de stora företagen hade lägre värden än de medelstora, och 1964 då de små hade högre än de medelstora. Jämfört med branscher- nas riksgenomsnitt är kapitalintensiteten i mekaniska verkstäder och gjuterier lägre i alla storleksklasser, medan träindustrin i re- gel uppvisar högre värden. För den förra branschen synes lokaliseringsstödet inte ha utgått till kapitalintensiva företag.
Som framgår av tabell 3.2.12 varierar lö- nen med företagsstorleken.
Med undantag för de stora verkstadsföre- tagen 1966 stiger lönerna med företagsstor- leken. Löneökningarna i de minsta företa- gen har varit anmärkningsvärt små. Me- dan lönerna i allmänhet såväl för stödföre- tag som för industri som helhet ökat med omkring 20 procent under perioden, ökade de med endast omkring 10 procent för dessa företag.
Tabellens löneuppgifter kan jämföras med dem som redovisas för bl.a. skogs- och storstadslänen 1967 i avsnitt 2.3. En så-
Tabe/1 3.2.8. Bruttoförädlingsvärde per sysselsatt i stödföretag uppdelade på branscher och stor- leksklasser (i tusental kronor),
Antal Antal Antal Antal Antal Företags- före- före- före- före- före- Bransch storlek tag 1963 tag 1964 tag 1965 tag 1966 tag 1967 Verkstads- små 26 21,7 34 22,9 37 21,9 37 23,7 42 25,6 industri medelstora 48 27,1 59 27,0 64 30,4 68 31,6 81 35,5 stora 15 25,0 22 33,2 25 38,7 22 38,2 25 37,6 Träindustri små 27 19,9 19 20,0 23 17,6 25 21,2 25 22,2 medelstora 38 25,7 44 30,3 46 28,5 52 28,1 65 33,7 stora 3 25,9 6 32,5 6 32,0 7 45,9 9 37,3 Genomsnitt för hela riket Verkstadsindustri 27,6 30,5 33,5 36,1 38,6 Träindustri 23,6 27,3 30,8 32,0 34,2
Förädlingsvärdet redovisas brutto, dvs före avskrivning av realkapitalet. Detta medför att kapi- talintensiva företag kan synas ge en fördelaktigare produktivitetsbild än vad som skulle framkomma vid nettokalkyl av förädlingsvärdet.
Liksom i föregående delavsnitt begagnas begreppen företag och anläggning synonymt.
Tabell 3.2.9. Bruttoförådlingsvärde per sysselsatt 1966 för företag i metall- och verkstadsin- dustri samt träindustri uppdelade på storleksklasser och regioner.
Företagsstorlek (antal anställda)
Bransch Region 5—20 21—100 101—500 >500 Metall- och Stockholm/Södertälje A-region 35,9 39,9 34,9 43,2 verkstads- Norrland, Dalarna 0. Värmland industri utom de 41 minsta kommun- blocken 30,0 30,5 32,2 30,9 De 41 minsta kommunblocken i Norrland, Dalarna 0. Värmland 31,4 32,8 . 28,6 —— Träindustri Stockholm/Södertälje A-region 31,1 45,2 — —
Norrland, Dalarna 0. Värmland utom de 41 minsta kommun- blocken 25,4 28,6 34,0 36,4 De 41 minsta kommunblocken i Norrland, Dalarna 0. Värmland 24,8 28,6 34,1 —
Tabell 3.2.10. Bruttoförädlingsvärde per sysselsatt i tusental kronor 1966 för trettionde och sjuttionde percentilen och medianen i stödföretag uppdelade på branscher.
percentil
Bransch Företagsstorlek 30 70 Median Medelvärde Mekaniska små 20,9 31 ,4 25,4 23,7 verkstäder medelstora 26,1 34,2 29,5 31 ,6
stora 31,6 43,4 37,6 38,2 Träindustri små 15,4 24,3 18,3 21,2
medelstora 20,4 32,7 27,0 28,1 stora 31 ,6 40,7 40,5 45,9
Tabell 3.2.1]. Kapital per sysselsatt i stödföretag uppdelade på branscher och storleksklasser.
Totalt återan- Återanskaff- skaffnings- ningsvärde för värde per maskiner per . .. sysselsatt sysselsatt ggeåctisiåslåastkrafter i tusental i tusental Företags- y kronor kronor Bransch storlek 1963 1964 1965 1966 1967 1966 1967 1966 1967 Verkstads- små 3,1 3,0 3,6 3,0 3,2 29,3 43,3 13,1 20,5 industri medelstora 4,4 3,9 3,6 3,9 4,2 45,0 58,0 22,7 28,8 stora 5,4 5,0 5,6 6,2 6,6 70,9 95,8 42,3 56,7 Träindustri små 8,3 9,5 6,8 7,2 8,0 54,2 61,0 21,7 18,4 medelstora 8,6 8,1 8,4 14,8 14,0 74,8 70,4 30,8 26,0 stora 14,9 13,3 12,5 11,3 7 ,9 67,9 46,9 26,6 22,6 Genomsnitt för riket Verkstadsindustri 7,8 7,9 8,2 8,2 10,5 79,8 82,3 47,5 51,2 Träindustri 9,2 9,1 9,3 10,0 8,9 53,5 64,1 22,1 31,3
dan jämförelse ger vid handen att de me- delstora och stora företagens löner ligger i nivå med dem som gäller för skogslänen inom respektive branscher, dvs. för träin- dustrin drygt 19000 kronor per sysselsatt och för verkstadsindustrin omkring 21000. För Stockholms län ligger lönerna omkring 24000 respektive 27 000 kronor. En del av skillnaderna kan förklaras av att tjänste- mannaandelen är olika stor. Till detta åter- kommer vi dock.
Produktivitets— och löneskillnaderna samt skillnaden i kapitalintensitet verkar i olika riktning, så att bruttovinsten (mått som förädlingsvärde minus löner) per kapitalen- het kan förändras på olika sätt. I tabell 3.2.13 redovisas en sammanställning över dessa värden.
Bruttovinstema för de studerade anlägg- ningarna inom verkstadsindustrin ligger hög- re än för branschen som helhet, medan trä— industrins små och medelstora stödföretag ligger lägre än vad som gäller för bran— schen. Något systematiskt samband mel- lan bruttovinst och företagsstorlek kan inte konstateras.
Dessa uppgifter ger en bild av produkti- vitets- och lönsamhetsutvecklingen för stöd- företagen. De kan användas som indika— torer på vilka typer av företag som upp- fyller uppställda krav för att stödverksam- heten skall bidra till att olika regionalpoli- tiska målsättningar skall uppfyllas. De så- ger emellertid inte något om det enskilda företagets potentiella utvecklingsmöjlighe- ter. För detta krävs, om det överhuvudta-
Tabell 3.2.12. Lön per sysselsatt i stödföretag uppdelade på branscher och storleksklasser (i tusental kronor).
Lön per sysselsatt
Företags- Bransch storlek 1963 1964 1965 1966 1967 Verkstads- små 14,3 14,8 16,6 16,0 17,8 industri medelstora 15,9 17,0 18,5 23,3 21,7 stora 16,9 19,2 19,3 20,5 21 ,9 Träindustri små 12,6 13,7 12,9 15,1 16,2 medelstora 14,0 14,8 16,7 17,7 19,0 stora 15,9 16,9 18,4 20,0 22,2 Genomsnitt för hela riket Verkstadsind ustri 17,5 18,7 20,4 22,0 23,6 Träindustri 14,3 15,4 16,9 18,4 20,1 SOU 1970: 3 161
Tabell 3.2.13. Bruttovinst per kapitalenhet i stödföretag uppdelade på branscher och storleks- klasser. Bruttovinst per tusen kr återan- . . .. kafl'ningsvärde Bruttovmst per effektiv hastkraft S.. . Företags- for realkapital Bransch storlek 1963 1964 1965 1966 1967 1966 1967 Verkstads- små 2,41 2,70 1,45 2,54 2,44 0,27 0,21 industri medelstora 2,57 2,55 3,32 2,11 3,30 0,19 0,25 stora 1,52 2,81 3,44 2,86 2,37 0,20 0,17 Träindustri små 0,87 0,66 0,69 0,85 0,74 0,15 0,13 medelstora 1,36 1,91 1,40 0,70 1,04 0,15 0,24 stora 0,67 1,17 1,09 2,30 1,91 0,38 0,36 Genomsnitt för hela riket Verkstadsindustri 1,29 1,51 1,59 1,72 1,70 0,18 0,18 Träindustri 1,02 1,31 1,50 1,36 1,36 0,25 0,22
get skall betraktas som en i det här sam- manhanget relevant väg, ingående studier av de enskilda företagen. Därvid kan det vara aktuellt att undersöka om företagen bedriver utvecklingsarbete eller ej, om fö- retagsledningen har expansionsplaner osv.
Företagens ålder och utbildningsstruktur har i några undersökningar satts i relation till företagens expansionsmöjligheter.1 Värdet av dessa undersökningar är emeller- tid begränsat bl.a. därför att motsvarande undersökningar av ledningarna för större koncerner saknas.
I det här sammanhanget kan man även peka på skillnader i tjänstemannaandelar i expansiva företag och andra företag. I ta— bell 3.2.14 presenteras denna andel för stöd- företagen. Resultaten kan jämföras med dem som visades i tabell 2.2.10.
Storföretagen bland mekaniska verkstä- der har betydligt högre tjänstemannaandel än övriga, medan de inom träindustrin
har betydligt lägre utom 1967, då som ti- digare framkommit ett antal nya företag tillkom.
Stödföretagens produktivitetsförhållanden uppdelat på olika företagsstorlekar i agglo— merationer av olika storlekar
En central fråga i den regionalpolitiska de- batten är om produktionsbetingelserna i s.k. tillväxtcentra är gynnsammare äni områden med ett utspritt näringsliv. För att ett tillväxtcentrum skall skapas, krävs dels en koncentration av ett större antal företag från skilda näringsgrenar, dels att dessa företag på något sätt är sammanlän- kade, så att bl.a. leveranser mellan dem kan förekomma och att olika former av ge- mensam skolning av arbetskraft är möjlig.
1 För ett försök av detta slag se S. E. Johans- son och B. Sillén, Småindustri och familjeföre- tagare, Stockholm 1968.
Tabell 3.2.14. Procentuell andel tjänstemän i stödföretag uppdelade i branscher och storleks- klasser. Anläggnings- Bransch storlek 1963 1964 1965 1966 1967 Mekaniska små 15 17 20 16 18 verkstäder medelstora 19 19 19 20 20 stora 25 26 26 27 27 Träindustri små 12 15 14 14 15 medelstora 13 14 14 19 15 stora 1 1 10 10 9 l 8 1 62 SOU 1970: 3
Tabell 3.2.15. Bruttoförädlingsvärde per sysselsatt i stödföretag uppdelade på befolknings- underlagsregioner och storleksklasser (i tusental kronor).
Befolknings- Antal Antal Antal Antal Antal underlags- Företags- före- före- före- före- före- region storlek tag 1963 tag 1964 ta 1965 tag 1966 tag 1967 6 mer än 80 000 små — — — — — — — — — — inv. medelstora 7 25,2 8 28,9 10 34,6 11 39,3 11 37,1 stora — — 6 37,0 5 38,4 4 57,2 8 42,0 5 mellan 40 och små 26 19,4 39 20,9 38 21,6 40 22,7 41 27,1 80 000 inv. medelstora 53 25 ,1 60 26,6 63 28,5 66 28,8 84 34,6 stora 16 26,8 16 33,6 21 36,7 18 36,9 23 37,3 4 mellan 20 och små 13 22,2 9 26,3 11 22,2 15 20,7 21 21,8 40 000 inv. medelstora 27 27,0 36 31,4 33 31,8 34 29,0 40 36,1 stora 6 26,5 8 33,8 11 41,2 13 39,9 11 43,0 3 mellan 10 och små 15 20,5 15 20,5 15 21,0 14 20,0 11 24,5 20 000 inv. medelstora 22 22,6 25 21,3 29 28,2 31 20,2 35 27,9 stora 3 32,4 4 30,7 3 32,3 — — 4 35,5 2 mellan 5 och små 6 20,5 10 18,2 9 16,5 9 22,9 8 27,9 10 000 inv. medelstora 9 30,4 9 25,6 11 28,1 14 28,2 19 32,8 stora — — —— —— — 1 mindre än små — — — _ 5 22,4 5 000 inv. medelstora — — —— —— —- stora — — — — — Alla stödföretag 24,9 29,7 33,7 32,8 37,8 Genomsnitt för industrin 28,9 32,1 35,3 37,6 40,8
Lokaliseringsstödet har hittills inte givits sådan utformning att man kan säga att det utgör en medveten satsning på tillväxt- centra.
I det följande skall produktivitetsförhål- landena för stödföretagen i de olika be- folkningsunderlagsregionerna presenteras. För att möjliggöra en redovisning för de flesta stödföretagen uppdelas materialeti detta avsnitt inte på branscher. Företagen fördelas på storleksklasser, eftersom pro- duktivitetsskillnaderna mellan företag av olika storlek tidigare konstaterats och stor- leksuppdelningar endast medför ett ringa bortfall.
I tabell 3.2.15 redovisas hur förädlings— värdet per sysselsatt varierade mellan olika befolkningsunderlagsregioner.
Skillnaderna mellan företag i olika stor- leksklasser är betydande i alla befolknings- underlagsregioner. Agglomerationsklass 6
med mer än 80000 invånare skiljer sig från övriga klasser. Mellan grupperna 2 och 5 föreligger inte några systematiska skillna- der. Från och med 1965 när inga företag i regioner med mindre än 20 000 invånare upp till genomsnittet för alla stödföretag. Det kan också hävdas att majoriteten av de anställda 1966 i regioner med mer än 20000 invånare arbetade i företag, vars produktivitet låg nära riksgenomsnittet.
Att kapitalintensiteten skiljer sig mellan företag i olika agglomerationsklasser och företagsstorlekar framgår av tabell 3.2.16. Liksom tidigare utnyttjas såväl återanskaff- ningsvärden för realkapital som effektiva hästkrafter för omedelbar drift som kapital- mått.
Det är uppenbart att de stora företagens höga förädlingsvärden per sysselsatt till en del kan förklaras av en högre kapitalinten- sitet. Några systematiska regionala skillna-
Tabell 3.2.16. Kapital per sysselsatt i stödföretag uppdelade på befolkningsunderlagsregioner och storleksklasser.
Totalt återan-
skalfningsvärde Effektiva hästkrafter per sysselsatt per sysselsatt i Befolknings- Företags— tusental kr underlagsregion storlek 1963 1964 1965 1966 1967 1966 1967 6 små — _ —— —— — — —— mer än medelstora 5,32 4,98 3,99 4,03 4,09 52,50 36,61 80 000 inv. stora —— 10,45 13,23 13,76 13,31 221,53 196,18 5 små 5,04 4,19 4,20 4,27 4,48 37,43 53,48 mellan 40 och medelstora 6,04 5,45 5,41 5,76 6,15 58,76 64,47 80 000 inv. stora 9,82 10,91 10,06 12,77 14,32 79,76 89,82 små 4,14 3,92 4,06 5,26 4,07 53,13 47,95 mellan 20 och medelstora 6,58 6,51 6,43 15,63 15,29 63,36 65,31 40 000 inv. stora 23,40 21,17 17,66 17,05 18,40 105,63 129,98 3 små 5,41 8,60 4,86 3,21 3,63 34,45 42,27 mellan 10 och medelstora 5,62 4,51 6,11 6,68 7,13 68,37 72,92 20 000 inv. stora 8,89 7,87 8,49 _ 9,50 — 79,25 2 små 11,07 10,31 4,09 6,92 6,34 50,65 50,68 mellan 5 och medelstora 7,91 7,64 8,01 9,31 8,74 85,61 69,99 10 000 inv. stora — — —— —— — — — 1 små — — — — 10,16 —— 81,96 mindre än medelstora — _ — »— — — — 5 000 inv. stora —— — — — —— — —
Tabell 3.2.17. Lön per sysselsatt i stödföretag uppdelade på befolkningsunderlagsregioner och storleksklasser (i tusental kronor).
Lön per sysselsatt
Befolknings- Företags-
underlagsregioner storlek 1963 1964 1965 1966 1967 6 små —— — — — —- mer än 80 000 medelstora 16,3 17,1 19,9 24,8 20,8 inv. stora —— 16,7 18,7 20,8 21,9 5 små 12,9 13,9 16,3 15,6 17,1 mellan 40 och medelstora 15,2 16,2 17,6 19,0 20,7 80 000 inv. stora 17,2 20,5 19,4 20,7 21,6 4 små 14,3 13,8 15,9 15,5 16,3 mellan 20 och medelstora 14,3 15,8 17,8 18,4 19,7 40 000 inv. stora 15,1 16,5 18,1 19,7 21,7 3 små 12,2 13,8 13,7 15,7 17,5 mellan 10 och medelstora 14,2 14,7 16,7 17,3 19,0 20 000 inv. stora 14,9 16,1 17,1 — 22,2 2 små 12,6 12,2 12,1 14,7 17,5 mellan 5 och medelstora 12,7 14,7 15,5 17,4 20,5 10 000 inv. stora — —— — — — 1 små —— —— — — 16,7 mindre än medelstora —— — — — -— 5 000 inv. stora —— — —— — — Alla stödföretag 15,5 16,6 18,1 19,3 21,6 Genomsnitt för industrin 16,3 17,5 19,1 20,8 22,2
der synes dock inte föreligga. Eftersom branschsammansättningen kan variera mel- lan regionerna ger det använda kapitalmåt- tet här speciellt svårtolkade resultat.
I tabell 3.2.17 redovisas lönen per syssel- satt. I befolkningsunderlagsregioner med mindre än 20 000 invånare betalar företagen med ett undantag lägre löner än genomsnit- tet för samtliga stödföretag och i regioner med mindre än 40 000 invånare ligger löner- na lägre än genomsnittet för industrin som helhet. De små företagen har lägre nomi- nella löneökningar än den genomsnittliga för alla stödföretag oavsett i vilken region de ligger.
Ett räkneexempel för uppskattning av 10- kaliseringsstödets effekter på resursalloke- ringen
Den deskriptiva redogörelsen i föregående av- snitt visar att produktivitets— och löneutveck- lingen under perioden 1963—1967 varit olika för stödföretag av olika storlek, bransch- och regiontillhörighet. Även om produktivitets- och lönevärdena ligger lägre för stödföretagen än för industrin som helhet förekommer det stöd- företag med betydligt högre värden än vad riksgenomsnittet anger.
Vid uppskattning av lokaliseringsstödets ef- fekter är en tänkbar utgångspunkt för en sam- hällsekonomisk kalkyl att basera denna på de genomsnittliga värdena för stödföretagen res- pektive för övrig industri. Liksom i det tidi- gare teoretiska avsnittet förutsätts att de medel som ställs till lokaliseringspolitikens förfogan- de alternativt kan sättas in i expansiva delar av landet. En av de samhällsekonomiska ef- fekterna av den förda politiken skulle i detta fall kunna vara att den nationella tillväxttak- ten blir lägre i stödalternativet om stödföreta- gens produktivitetsvärden är lägre än genom- snittet för industrin. För att säkra slutsatser av detta slag skall kunna dras erfordras dock att man har kunskaper bl.a. om kapitalets sam- mansättning i de båda regiontypema, om ka- pacitetsutnyttjandet och om det sätt på vilket lokaliseringsstödet finansieras.
Följande räkneexempel kan tjäna som illu- stration till resonemanget (uppgifterna är häm- tade från tabellerna i föregående avsnitt). Bland en rad förenklingar som måste göras för att exemplet skall bli överskådligt märks, att lokaliseringsstödet förutsättes finansieras ge- nom en nedskärning av konsumtionen i de expansiva regionerna och att en omallokering av resurserna sker, så att kapitalbildningen i samhället ökar under ett initialskede. Räkne- exemplet bygger på en jämförelse mellan olika
kostnads- och intäktsposter. Dessa följer inte uppdelningen i nationalräkenskapema, varför resultaten inte direkt anger effekterna på bl.a. den nationella tillväxttakten. Exemplet bygger på följande uppgifter.
Industrin Stöd- som företag helhet Förädlingsvärde per sys- selsatt i tusental kronor 1966 medelvärde 32,8 37,6 Förädlingsvärde per tusen kronor återanskaff- ningsvårde för real- kapital 1966 medel- värde 0,40 0,45 Lön per sysselsatt, tusen- tal kronor 1966 19,3 20,8
Stöd utgår med 150 miljoner kronor till stödföretagen i form av lån och bidrag. Dessa medel tänkes alternativt kunna sättas in utan- för stödområdet, varvid arbetskraft överföres till dessa delar av landet. I det följande antas, att den inflyttande arbetskraften förses med an- läggnings- och maskinkapital med hjälp av of- fentliga åtgärder. I båda alternativen förutsätts att investeringar i nya bostäder blir nödvändiga.
Om de genomsnittliga värdena också förut- sätts gälla för marginella ändringar, så kom- mer förädlingsvärdet i stödföretagen att öka med 60 miljoner kronor under det första året, om endast stödfinansierande investeringar ut- förs. En tumregel vid beviljande av stöd är att detta skall kombineras med andra finansierings- källor, vilket i regel innebär att hälften av in- vesteringarna skall finansieras med egna medel och genom upplåning på kreditmarknaden. In- vesteringsbeloppet skulle därmed bli ca 300 miljoner kronor och ökningen i förädlingsvär- det omkring 120 miljoner kronor. Ökningen i antalet sysselsatta kan därmed uppskattas till ca 3700. (Företagens egen beräknade syssel- sättning var ca 2700. Den lägre summan kan förklaras av att en del av investeringarna ut- görs av ersättningsinvesteringar och att kapi- talintensiteten kan planeras att öka.)
På motsvarande sätt kan beräknas, att en satsning på företag utanför stödområdet med värden som överensstämmer med riksgenom- snittet skulle ge en ökning av förädlingsvärdet med ca 135 miljoner kronor och en sysselsätt- ningsökning med omkring 3600, vilket täcks med inflyttning. (Även i detta fall torde en del av investeringsbeloppet gå till ersättningsinves— teringar och ökad kapitalintensitet, varför de verkliga beloppen skulle bli lägre.)
I kalkylen bör även ingå den inkomsteffekt som stödet kan tänkas ge upphov till. I stöd- alternativet skulle löneinkomster på ca 71 mil-
joner kronor skapas jämfört med ca 75 miljo- ner kronor i fallet med stöd i den expansiva regionen. I den mån hänsyn tas till fördelnings- politiska målsättningar skall denna effekt be- aktas.
Kalkylen kan göras mer realistisk i en rad avseenden. Ett av dessa är att basera den på empiriska uppgifter om marginella kvoter. Svå- righeterna att få fram dessa är emellertid be- tydande. Det vore vidare önskvärt att i kal- kylen ta hänsyn till skillnaderna mellan olika företag, branscher och regiontyper. De små företagens förädlingsvärden per sysselsatt och per kapitalenhet är omkring 21000 kronor respektive 4000 kronor. Om man för in dessa värden i kalkylen och räknar med det stöd som gått till dessa företag, skulle en för denna del av stödverksamheten betydligt ogynnsammare bild uppvisas. Det kan dock hävdas att stödet till småföretag framförallt syftar till att uppnå sociala målsättningar. Än mer näraliggande är det dock att analysera en del andra kostnadspos- ter än de som orsakas av produktivitetsskillna- der.
För fallet med lokaliseringsstöd gäller, att arbetskraft som tidigare sysselsatts inom bl. a. jord- och skogsbruk och beredskapsarbeten sys- selsätts. Till en del kan arbetskraften också tänkas rekryteras genom ökad förvärvsinten- sitet. Alternativet för denna arbetskraft är att antingen flytta till en expansiv region eller kvarstanna i tidigare sysselsättning. I det se- nare fallet sker detta förmodligen till en myc- ket låg ersättning. Mycket grova uppskattning- ar ger vid handen att förädlingsvärdet per sysselsatt inom stödområdets jordbruk vid mit- ten av 1960-talet var av storleksordningen 20000 kronor per år och att jordbrukamas in- komster uppgick till omkring 6000 å 8000 kronor. De statistiska problemen vid dessa upp- skattningar är välkända.1
I flyttningsaltemativet skall utöver produk- tionsbortfallet även hänsyn tas till flyttnings- kostnader och till de extra kapitalinvesten'ngar i bostäder som kan bli nödvändiga. Om bo- stadskostnadema per sysselsatt är omkring 100000 kronor och bostäderna beräknas vara i bruk under 50 år, kan den årliga kostnaden för denna post beräknas till 10000 kronor per sysselsatt eller i detta fall totalt omkring 40 miljoner kronor. En viss reduktion av kost- nadsposten kan vara motiverad om hänsyn tas till att nya bostäder måste uppföras som er- sättning för de förslitna, även om inga om- flyttningar av arbetskraften äger rum. Det bör vidare observeras att man även i fallet med lokaliseringsstöd måste räkna med vissa bo- stadsinvesteringar, eftersom en viss inflytt- ning till orter med stödföretag äger rum.
Kalkylen tyder, så långt som den hittills utvecklats, på att stödalternativet skulle ge
störst nettoökning av produktionen. lDet be- höver knappast påpekas att mycket growa mått har utnyttjats och att små skillnader ii kalky- lens grundmaterial kan leda till motsaztt resul- tat. I tabell 3.2.18 jämförs lokaliseringsstöd och flyttningsstimulerande åtgärder under al— ternativa antaganden om produktivitetsvärde- na. En utgångspunkt är därvid att sysselsätt- ning för 3700 personer skall skapas. Resul- taten visar att såväl stöd- som flyttningsalterna- tivet kan ge störst nettovinst. Redan efter några få år har i regel stödbelopp och konsumtions- nedskärning kompenserats av intäkter. Avsik— ten med räkneexemplet är att ge en översikt över de kostnadsposter som bör ingå. Med tanke på kalkylens grova karaktär har det inte bedömts som meningsfullt att ta upp det tänk- bara problemet med förändringar i variablerna över tiden. Bland annat tas här inte hänsyn till de tidigare diskuterade möjligheterna att skapandet av positiva externa effekter kan för- ändra produktivitetsförhållandena.
I en fullständig kalkyl måste stödets indi- rekta effekter tas med. Möjligheterna att upp- skatta dessa är emellertid synnerligen begrän- sade. För att genomföra en sådan kalkyl krävs kännedom om kapacitetsutnyttjandet för olika aktiviteter inom stödområdet och om dess produktionsstruktur på en mycket detaljerad nivå. Det är bland annat mycket svårt att för närvarande avgöra hur stor del av de med hjälp av lokaliseringsstöd utförda investeringarna som utförs av arbetskraft inom stödområdet. De flesta maskinföremålen torde t.ex. im- porteras från övriga delar av landet eller från utlandet. Lokaliseringsstödet har således med all säkerhet fått indirekta effekter utanför stöd- området.
En väsentlig fråga är hur nödvändiga in- vesteringar i samhällskapital skall tas med i be- räkningarna. I stödalternativet torde dessa in- vesteringar vara relativt små, medan de i fal- let med omflyttning av arbetskraft torde bli omfattande. Om de är av samma storleks- ordning som för bostadsbyggandet skall ytter- ligare omkring 40—50 miljoner kronor föras in som en kostnadspost i det aktuella exemp- let. Självfallet kan det i detta sammanhang hävdas, att de flyttande på grund av bl.a. dessa investeringar når en högre välfärdsnivå än de skulle nå om de stannade kvar i den ursprungliga lokaliseringen och sysselsattes i stödföretag. Det vore ytterst önskvärt att ta med även dessa individuella vinster och för- luster i välfärdskalkylen.2
1 Se tex O. Gulbrandsen och A. Lind- beck J ordbrukspolitikens mål och medel, Stock- holm 1967 och Jordbruksnäringens ekonomi, Stockholm 1969. 2 Som ett exempel på en sådan kalkyl kan (Forts. på nästa sida.)
Tabell 32.18. En jämförelse mellan kostnaderna och intäkterna vid insatser med hjälp av lokaliseringsstöd och flyttningsstimulerande åtgärder _— ett räkneexempel.
Lokaliseringsstöd Flyttningsstimulerande åtgärder
Fall l Fall 2 Fall 1 Fall 2 Förädl.v. per Förädl.v. per Förädl.v. per Förädl.v. per syss. 0,032 syss. 0,021 syss. 0,038 syss. 0,045 Förädl.v. per Förädl.v. per Förädl.v. per Förädl.v. per Kostnads— och intäktsposter kapitalenhet kapitalenhet kapitalenhet kapitalenhet (i milj. kronor) 0,0004 0,0004 0,00045 0,00045
a) direkta intäkter i form av ökat förädlingsvärde per år 120 78 139 167 indirekta intäkter —— — —— _—
b) direkta kostnader 1. intäktsbortfall för al-
ternativ sysselsättning 301 301 301 301
2. bostadskostnader 202 202 40 40
3. realkapitalkostnader 153 153 153 17'
4. flyttningskostnad —— —— 5 5 c) indirekta kostnader
investeringar i samhälls- kapital 202 202 40 40 Nettointäkt per år 35 —7 9 35 Stöd- resp. Hyttningsbidrags-
utgift under första året 150 195 5 5 1 Uppgiften bygger på ett antagande om att en del av sysselsättningstillskottet kommer från arbetslösa och tidigare icke sysselsatta.
2 Uppskattat till hälften av Hyttningsalternativets kostnad. ” Beräknat efter ett behov av omkring 80 000 kronor per sysselsatt med 20 års varaktighet för
kapitalet.
* Beräknat efter ett behov av omkring 100 000 kronor per sysselsatt.
3.2.6. Stödföretagens finansiella situation Teoretisk bakgrund
Den hittills förda diskussionen har formen av en makroekonomisk analys. Då stöd ut- går till företag i en region med arbetslöshet förutsätts detta leda till att företagen utför investeringar för medlen och att antalet sys- selsatta ökas. Investeringarna antas även medföra multiplikatoreffekter i stödregio- nerna.
De faktorer som bestämmer beteendet för de företag som erhåller stöd är emellertid av stort intresse. Det är som ofta påpekas osä- kert om stödet verkligen utlöser nya inves- teringar. De investeringar som utförs i sam- band med erhållandet av stöd skulle kanske
( Forts. från föreg. sida.) nämnas C. D. Foster och M. E. Beesley, Esti- mating the social beneht of construction and underground railway in London, Journal of the Royal Statistical Society, Series A, 126 (1963).
utföras vid samma tidpunkt oavsett om stöd utgår eller ej. Företagens finansiella situa- tion har emellertid under alla förhållanden ändrats. Om företagen utfört investeringar- na utan stöd hade nämligen eget eller främ- mande kapital i större utsträckning tagits i anspråk. Detta innebär i sin tur, att om inga nya investeringar utförs i förhållande till de tidigare planerade, så medför detta ett för företagen nytt och önskvärt förhål- lande mellan å ena sidan skulder och eget kapital och å andra sidan företagens totala tillgångar.
Det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang genomföra en systematisk ge- nomgång av de olika element som konsti- tuterar den gängse teorin för företagens be- teende. I det följande kommer i stället de delar av denna teori att tagas upp med vars hjälp huvuddragen av lokaliseringsstö- dets effekter på företagens beteende kan
I Krav på avkastning för Investeringar
Loka- lise- rings- bidrag
| |
Loka- '
Ilse- ' rlngs-
lån |
|
x Brultolnvesteringar /
Figur 3.2.4 Förändringar i företagens avkastningskrav för investeringar då lokaliseringsstöd utgår.
studeras.
Lokaliseringsstöd, i den form som det för närvarande har i Sverige, innebär som nämnts att företag som önskar utföra in- vesteringar i vissa arbetslöshetsdrabbade re- gioner erhåller ekonomiskt stöd för detta. Stödet kan utgå till såväl utbyggnad av be- fintliga företag som till företag som flyttar till dessa regioner eller som etablerar filia- ler där. Frågan är nu hur lokaliseringsstö- det påverkar företagens beteende. Kommer företag att flytta till nya regioner för att de erhåller stöd där? Kommer företag som redan är lokaliserade till stödregioner att utvidga och kan man med stöd fördröja en planerad nedläggning?
För att besvara dessa frågor kan till en början konventionell vinstmaximeringsteori va- ra till hjälp. Enligt denna har företagen som mål att för ett bestämt antal tidsperioder skapa en så stor nettointäkt som möjligt, dvs. en så stor skillnad mellan intäkter för produce- rade varor och kostnader för insatta produk- tionsfaktorer som möjligt. För att väga nära- liggande nettointäkter mot längre fram inström- mande diskonteras därvid samtliga nettointäk- ter, så att problemet gäller att maximera nuvär- det av den framtida nettointäktsströmmen. Dis- konteringssatsen utgörs därvid i första hand av marknadsräntan. Till denna räntesats läggs emellertid en riskpremie, om företagen inte agerar med perfekt information om framtiden. Som en allmän regel brukar gälla att osäkerhe- ten och riskerna är större ju längre bort i fram- tiden nettointäkten ligger. Vidare är det van— ligt att anta att företagen har, vad som bru-
kar kallas, aversion mot skuldsättning. En tänkbar ökning av nettointäkten med hjälp av ökade investeringar vägs mot nettointäkten med hjälp av ökad skuldsättning. För att ta hänsyn till detta läggs en skuldpremie till marknadsrän- ta och riskpremier. I samband med detta görs en uppdelning av skulderna på olika finansie- ringskällor, varvid antas att företagens motvil- ja mot skulder skiljer sig mellan olika lånefor— mer.
Summan av marknadsränta, riskpremier och skuldpremier anger, enligt den refererade teo- rin,1 den lägsta avkastningen för investeringar som företagen kräver, då investeringarna fi- nansieras med lån. Då interna fonder utnytt- jas kommer dock enbart marknadsränta och riskpremier att bli avgörande. Detta illustre— ras i fig. 3.2.4.
I figuren har värdet av önskvärd investe- ringsmängd för ett företag under en period avsatts efter den horisontella axeln och kravet på avkastning för investeringar efter den ver- tikala. De egna tillgängliga finansiella till- gångar som man är villig att investera anges med den heldragna kurvan 1. Om detta krav inte uppfylles kan alternativa placeringar av medlen i form av t. ex. obligationsköp bli ak- tuella. Kurvans lutning förklaras av att före- tagen av likviditetsskäl önskar behålla en del egna medel i likvidare form än realkapital. Den heldragna kurvan 11 visar hur företagens avkastningskrav stiger med stigande lånebe— lopp från kreditinstitut. Lutningen förklaras
1 Se A. Lindbeck: A Study in Monetary Ana- lysis, Stockholm 1963; T. Hagström: Kreditmarknadens struktur och funktionssätt, SOU 1968: 3; J. Myhrman: Penningmängd, bankutlåning och penningpolitikens verkningar (stencil) Stock- holm 1969.
Krav på avkastning för investeringar
av att riskerna stiger vid ökande lånebelopp. Det förutsätts här att företagen kan erhålla lån hos kreditinstitut. Även om kreditransone- ring råder antas dock att kurvorna har positiv lutning orsakad av stigande risk. I detta fall kan dock inte lån erhållas annat än i viss be- gränsad utsträckning.
När de offentliga myndigheterna inför loka- liseringsstöd innebär detta, i den form som stödet för närvarande har, dels att ett bidrag kan utgå som är förenat med låg risk för före- taget, dels att län kan beviljas som löper till låg ränta och som därmed även är förenat med förhållandevis låg risknivå. Företagens avkastningskrav då stöd utgår illustreras med de streckade kurvorna I1 och 11.1
En jämförelse mellan investeringarnas stor- lek för det fall då stöd utgår och då detta inte sker kan nu göras genom att föra in en kurva som visar de aktuella investeringsprojektens marginella avkastning. Med ett antagande om avtagande marginell avkastning som grund bru- kar denna kurva ges negativ lutning, dvs. ju större investering som utföres desto lägre mar- ginell avkastning ger den.1 Detta visas med figur 3.2.5.
I fig. 3.2.5 har kurvan som visar den margi- nella avkastningen för aktuella investerings- projekt utmärkts med symbolen MEI. Loka- liseringsstödet skulle här medföra att investe- ringarna ökar från I() till 11-
Av figuren framgår att storleken på lokali- seringsstödets effekt på investeringsnivån be- ror av lutningen på MEI-kurvan. Om denna lutar brant blir effekten ringa. Likaså beror effekten på var MEI—kurvan skär de bägge kurvorna. Om skärningspunkten ligger nära lånekurvans antagna utgångspunkt blir effekten ringa.
Att lokaliseringsstödet är speciellt gynnsamt för utvidgning av de företag som redan finns inom stödområdet är vidare uppenbart. Om dessa företags MBI-kurvor inte har mycket kraftig lutning, dvs. tänkbara investeringspro- jekt har mycket låg avkastning, eller deras egna
MEI
X Bruttoinvesteringar /
10 11 Fig. 3.2.5 Förändringar i företagens investeringar då lokaliseringsstöd utgår.
finansiella medel är omfattande i förhållande till tänkbara investeringar, torde möjligheter- na att erhålla lokaliseringsstöd omedelbart ut- nyttjas.
För företag utanför stödområdet är läget annorlunda. Om dessa företag önskar utnyttja stödet måste de antingen flytta hela sin an- läggning till stödområdet eller öppna filial där. (Här bortses från de fall då stöd utgår till orter utanför stödområdet). För att en flytt- ning skall bli lönsam fordras i första hand, att nuvärdet räknat efter marknadsränta av alla nettointäkter efter flyttningen är så mycket större, jämfört med om företagen legat vid den ursprungliga lokaliseringen, att flyttningskost— nadema täcks. Införandet av de ovan diskute- rade risk- och skuldpremiema kan emellertid verka i kvarhållande riktning. Ett skäl för detta kan vara att osäkerheten om framtiden kan öka vid en flyttning, eftersom företagarnas lokal- kännedom därvid torde vara mindre. I de em- piriska delarna av föreliggande undersökning genomförs några synnerligen grova uppskatt- ningar av lokaliseringsstödets verkningar på stödföretagens finansiella situation med ut- gångspunkt från finansstatistiska data om lik- viditet, räntabilitet och självförsörjningsgrad.
Stödföretagens likviditets-, räntabilitets- och finansieringsförhållanden
En av målsättningarna för lokaliseringsstö- det är, att detta skall utgå till företag som uppvisar tillfredsställande lönsamhet. Detta innebär, enligt en snäv definition, att före— tagens räntabilitet, mått som nettovinst per insatt riskvillig kapitalenhet eller som netto- vinst, skatt och utgiftsräntor per enhet eget och främmande kapital, skall vara sådan, att förräntningen av det insatta kapitalet
1 Denna kurva kan förskjutas då t. ex. ny tek- nik kommer till användning.
Omsätt- Omsätt— ningstill- ningstill- gångar Vinst + gångar 1+varu— skatt + 1 i lager i för- ränteutgif— Eget förhållande hållande ter i för- kapital till kort- till kort- hållande i förhål- fristiga fristiga till syssel- lande till Antal skulder skulder satt sysselsatt Lön per sysselsatta %) (%) kapital kapital sysselsatt per företag Stödföretag 1966 63,4 108,6 5,99 16,7 19 678 86 1967 69,8 110,6 5,64 15,7 21 371 67 Stickprov på 1966 104,3 152,2 5,92 34,9 21 508 435 industrin 1967 lll,4 157,4 5,85 34,2 23 154 422 Likviditet Räntabili- Finansiell tet struktur
är konkurrenskraftig med alternativa pla- ceringar. Med en vidare definition skall även ersättningen till andra produktionsfak- torer än kapital tas med i beräkningen. Ett företag med god lönsamhet skall då även ge arbetskraften konkurrenskraftiga lö- ner. I det följande skall bägge dessa aspek- ter på lönsamheten beaktas.
För att bedöma företagens finansiella för- hållanden erfordras vid sidan av räntabili- tetsuppskattningar en analys av deras likvi- ditetsläge och relationen mellan eget och främmande kapital.
Med likviditet avses företagens betalnings- beredskap. Denna beredskap måste avvägas mot räntabilitetskraven, dvs. mängden hög- likvida medel får inte vara så stor, att in- vesteringar i realkapital hålls lägre än vad som är nödvändigt. För att bedöma detta brukar ibland normtal sättas upp. Exem- pel på sådana är att omsättningstillgångar av »första ordningen» (kassa, banktillgodo- havanden, postgiro, varuväxlar, kundford— ringar, förskott till leverantörer, vissa ford- ringar mot koncemföretag m.m.) skall vara lika stora som de kortfristiga skulderna (varuväxlar, skulder till leverantörer, för- skott från kunder, vissa skulder till kon- cernföretag, kredit i räkning m.m.). Ett annat normtal är att omsättningstillgångar av »första ordningen» jämte varulager skall vara dubbelt så stora som de kortfristiga skulderna.
När det gäller förhållandet mellan eget
och främmande kapital brukar hävdas att den finansiella stadgan kräver att det egna kapitalet skall uppgå till åtminstone 50 pro- cent av det totala arbetande kapitalet. Ibland brukar även förhållandet mellan eget kapital och långfristiga skulder å den ena sidan och det totala arbetande kapitalet å den andra sidan granskas.
För att analysen av stödföretagens rän- tabilitets- och likviditetsförhållanden samt finansiella struktur skall bli korrekt, krävs att en korrigering utföres av balansräk- ningarna. I första hand gäller det därvid att erhålla en uppfattning om de s.k. dolda reserverna (dvs. en uppfattning om före- tagens verkliga kapitalsammansättning och betalningsberedskap). Av vikt är också att belysa likviditetsgraden för olika tillgångar. De okorrigerade balansräkningarna kan dock, trots de ovan påpekade bristerna, ge god information om företagens ekonomiska situation. I det följande skall därför resul- taten från stödföretagens balansräkningar för 1966 och 1967 återges.
I undersökningen av stödföretagens finan- siella situation 1966 och 1967 ingår 206 företag, som erhållit statskommunalt och/ eller statligt stöd under perioden 1963— 1966. Någon speciell uppdelning av företa- gen efter de år då de erhållit stöd genom— förs inte i detta avsnitt.
Antalet företag överensstämmer inte med det antal för vilka sysselsättningsutveck- lingen undersöktes tidigare i detta avsnitt.
Detta beror i första hand på att vissa filial- företag för filialerna endast kunnat lämna uppgifter om sysselsättningen. För att un- derlätta jämförelsen har vidare endast före- tag som lämnat uppgifter för både 1966 och 1967 medtagits. Närmare 300 företag har dock lämnat fullständiga uppgifter för åt- minstone ett av åren. Ett mindre bortfall, på grund av att några företag inte förmåtts lämna uppgifter i tid, har även inträffat.
Tabell 3.2.19 visar en jämförelse mellan stödföretag och företagen i det stickprov på industrin som helhet som insamlas av byrån för finansstatistik vid statistiska centralby- rån. Jämförelsen gäller utvecklingen 1966- 67 för likviditet, räntabilitet (okorrigerade värden), finansiell struktur samt löner per sysselsatt.
Av tabellen framgår att räntabiliteten är relativt lika för de bägge företagstyperna. En svag försämring har inträffat under den studerade perioden. Stödföretagens likvidi-
ditetsberäkningama. Likviditetsgraden hos olika tillgångar kan t. ex. variera betydligt vid olika beräkningsgrunder.
Tabell 3220 visar förhållandena 1967 för företag, som erhållit stöd någon gång un- der perioden 1963—1967, inom olika delar av stödområdet och för företag utanför stödområdet som erhållit lokaliseringsstöd.
Av sekretesskäl har endast branscher med minst 3 företag och där inget av företagen står för mer än 50 procent av de redovisade värdena medtagits. Branscherna har givits följande koder.
12: Mekaniska verkstäder och gjuterier 14: Träindustri 16: Grafisk industri och pappersförädling 17: Livsmedelsindustri Företagen indelas i små, 0—24 anställda, medelstora, 25—99 anställda samt stora, 100- anställda.
Vid regionindelningen har följande upp- delning följts:
Område Kommunblock och A-regioner
I Utanför stödområdet
II Sydvästra delen av stödområdet
Munkedals, Tanumshedes, Strömstads, Färgelandas, Melleruds, Sunnes, Torsbys, Kyrkhedens, Åmåls, Bengtsfors', Säffles, Årjängs, Åmotsfors' och Arvikas kommunblock
III Sydöstra delen av stödområdet
IV Mellesta Norrland
V Övre Norrland
Vansbros Leksands och Rättviks kommunblock, Mora, Bollnäs/Söder- hamns och Hudiksvall/Ljusdals A-regioner Sundsvalls, Härnösand/Kramfors', Sollefteå, Örnsköldsviks, Östersunds och Umeå A—regioner Skellefteå, Lycksele, Piteå, Luleå/Boden, Haparanda/Kalix, Kiruna] Gällivares A-regioner
tet är betydligt sämre än stickprovets. Även lönerna är lägre. Stödföretagen förefaller vidare att ha en lägre självfinansieringsgrad än övriga företag.
Självfallet måste en rad reservationer gö- ras. Först och främst gäller detta att skill- naderna i företagsstorlek kan medföra fel- aktiga slutsatser. Små företag, som inte erhållit lokaliseringsstöd, kan mycket väl befinna sig i samma situation som stödföre- tagen. Vi har därmed endast stött på pro- blemet med att små företag kan ha större likviditetsproblem än stora. Andra problem gäller grunderna för räntabilitets- och likvi-
Betydande skillnader mellan stödföreta- gen förekommer. De företag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuterier har lö- ner och räntabilitetsvärden som i de flesta fall ligger över genomsnittet för stödföre- tagen i allmänhet, medan träindustriföre- tagen ofta ligger under. Likaså varierar variabelvärdena kraftigt med företagsstorle- ken, varvid de största företagen uppvisar de högsta värdena.
De stora företagen bland mekaniska verk— städer och gjuterier ligger nära riksgenom- snittet, medan de små och medelstora of- tast ligger under detta. För träindustrin no-
Tabell 3.2.20. Finansiella förhållanden för stödföretag 1967 uppdelat på regioner, branscher och företagsstorlekar.
Region
Bransch
Företags- storlek
Omsättnings- tillgångar 1
i förhållande till kortfristiga skulder
(%)
Omsättnings- tillgångar 1+ varulager i för- hållande till kortfristiga skulder
(%)
Vinst + skatt + ränteutgifter i förhållande till sysselsatt kapital
Eget kapital i förhållande till sysselsatt kapital
Lön per syssel- satt arb.kra1't
Antal företag
II
III
IV
12 12 12 12 12 14 14 12 12 12 14 14 14 16 12 12 12 14 14 14 17 12 12 12 14 14 17
medelstora stora
små medelstora stora små medelstora små medelstora stora små medelstora stora medelstora små medelstora stora små medelstora stora små små medelstora stora små medelstora små 25,3 89,0 54,4 75,1 105,4 56,1 27,9 35,2 59,8 81,4 25,0 51,9 32,3 40,3 57,3 38,3 103,7 63,5 76,1 112,2 118,6
107,4 83,2 76,1 37,1 39,3 59,6
46,5 138,0
113,6 111,4 143,4 69,7 95,7
60,8 107,6 140,9 63,4 82,6 99,3 55,1 93,5 61,3 151,9 134,7 110,9 167,5 121,9
146,7 105,4 102,8 89,3 98,6 104,0
4,96 4,65 5,65 3,04 7,19 5,80 3,87 5,54 4,06 5,70 4,48 8,36 6,24 3,32 4,34 1,45 5,24 1,22 3,31 4,65 1,99 4,18 7,01 6,40 4,21 6,23 2,41
v—u N
___ a.._, __. N—
hm income-rx m—å'mv—xom mmNOhh ..
o.. . N N
VN INGOOONOO wow—Faq NDMONINONXDOO MMNQOF
wmdoa— ...
_—
19168 22173
19 336 21 532 20 813 16 275 22 286 22 960 19 657 21 280 18 224 19 647 19 470 24 940 21 627 25 975 25 442 12 582 20 381 21 594 19 113 24 241 24 754 24 930 20 250 19 600 18 348
1—1
'hND FMOVM O_hm'nmm v—1
_!
teras förlustföretag i sydvästra och mellersta & & _eåx delarna av stödområdet. 'ä 5 "5 n. . . . .. 151” E EE .: Den låga s1alvf1nans1er1ngsgraden for (52 : Fi : == gl ggg » .. .. . © .. sma foretag forklaras till en del av att 335 .. . . .. & företagarnas egna kapitalinsatser raknas $ 3 g g g 5 _.= Fox. o _ _ | 0 som upplanat kapital (privata skulder). % 2 N : : .,, 0 g % .. 0 Lonema per sysselsatt torde vara något % å %% .. o .. m "' overskattade beroende pa att den totala lo- % % & ("'—.] å &; & : .... &, nesumman inklusive ersättning till ägare 'a' 2 _. .,, 325 som själva arbetar i företagen dividerats & 5322 med totala antalet sysselsatta exklusive äga- &, 'å' M g £ :! $ $ % ä E': . .. . .. & g,. = ca '— O 0 'n =D : Cl re. Specrellt for de mindre foretagen kan 3 m:: .. ... q- .åjö' & . . .. .. . .. _H o'U 0- - . . _ , korrigering vara nodvandlg for att ett kor O N N 0 N ax —- o o o 35 _! ;; Ch —1 ON Q' Q' 8 c;; ? rekt resultat skall erhallas. :9 15.0 g ; : g = 2 ; ng va 0 N :: .-. N vr ._ -- å 90 m C'F' _ & d 0 m L.. .. - & s-aawag azsermgssoese e er a öreaens > . hace—8 :e Lokl tdt kt p" tg ff ...- o _5 ,, . . . . 0 —1 N .— : fmanszella Situation 5 åå 3 N ... ååå . "' "' .o . .. .. .. .. .. 22 5 ååå De redov1sade förhållandena for stodfore- u,, "& u”? ||: 5 ; = 5352 ;; . . .. a : :d tagen v1sar var1abelvarden som påverkats % åå ; 2 2 : $ gnuf . . .. . . . . _, ...-a.— av lokahsermgsstodet. Da lokalisermgsb1- 3 D" *” 3.42 . . . .. . > , . drag erhållits tas detta 1 allmänhet inte *5 h m 0 o __ 33— gå upp i balans- och vinst- och förlusträkning- % = 8 3 " .".” ägg 0 .. . . ..-. MU .... ar. Endast nagra foretag redov1sar b1dra- 5 "* ”" någ . .. . _" E !: gen bland mtakterna, och skriver sedan av 5 1— 39 ,, gg . .. .. . —- :. hela beloppet. De bokforda vardena pa % å % & å ä : % %% Z'o anläggningstillgångama kommer därför in- %* år)-':åp te att öka med värdet av de investeringar % = g Q' R 8 9 53.3 =! .. . . . o 01 se ln m ". som utfors med hjalp av lokalisermgsbi- __ & N .,. 2 ... ååå) drag. Lokaliseringslånen tas med bland & : gå o . . . o o . u : langfnstlga skulder och ingar saledes 1 re- % © få .. q- .. (11 N 3 Då . . . .. ... to 1. m N 14 N as a:! ** ;; sultatredovrsnmgen. I den man som rante- g; a. tå : *0 & lr > 0.5 ,: . . . . . '— N _. va en och amortermgsfrlhet bevrljas, redovrsas % .. 53 _ ... ,. ;: dock inte detta. % = å å 2 E & " 5 > . . . . '_' ” & V1d en korrigering av de redov1sade re- 35 ”5 -— =. 3 —— »En-%., sultaten kan följande utföras: % E :; å - .. . . N m a) Bidragsbeloppen laggs till de redov1sa- D: .,, ä” & ä : Så % = 3 &:=" .. .. . xo 'U'" de vardena for sysselsatt kapital. E' 3 % *” 2 g "' : 50220 b) De redovisade avskrivningsbeloppen % .5. :E justeras med hänsyn till .»normal» avskriv- =P, ååå! . . . .. . m » '.. 3: ning av ateranskaffnmgsvardet av reala till- & ; w"; . .. .. .— 0 gångar (återanskaffnmgsvarde av brandfor- 0 mg .,; säkrade och icke brandförsäkrade tillgång- 13 M 255 :: 2 ;2 >”: ar). än, 5 nu en S% i e) Från nettovinsten dras såväl förändra- :C; & 'ö' 8 ;;"U 3, . . .. .. *" ”" > e de avskr1vn1ngsbelopp som beräknad ran- _ % % q, % =O 123—å o - .. N od 'U om 'D 4.) ta pa bidragsbeloppen samt eventuell ran- eg & 5 % få & E 55% , ., .. . N w w w '— ta pa lanebeloppen om rantebefrielse med- ...; å å ä . . . .: ="" g1v1ts under det aktuella aret. :$ 3 : ;; _8 d) Från de i ovanstående tabeller redo- % 5 42.3 8 & E N N N sr v 0 o '— 1—1 1—1 v—l v—l O =
Tabell 3.2.22. Lokaliseringsutbildning vid berörda företag.
1965 1966 1967 bidrags- bidrags- bidrags- elever belopp elever belopp elever belopp 12 små —— — 8 196 10 24 12 medelstora 14 25 90 340 76 192 12 stora 4 5 1 84 900 —— _- 14 små —— —— —— — — _ 14 medelstora 24 117 _— —— 44 238
visade räntabilitetsmåttet (nettovinst + skatt + ränteutgifter) dras förändrade avskriv- ningsbelopp.
e) I den mån utbildningsbidrag utgått för utbildning av arbetskraft görs en uppskatt- ning av hur detta påverkat vinst och rän- tabilitet.
f) Likviditetsvärdena justeras med av- seende på bl. a. lagrens likviditetsgrad, var- vid nedskrivningar för inkurans utförs.
Lokaliseringsstödets effekter kommer i första hand till uttryck i punkterna a)—d).
I det följande skall en undersökning av företag som erhållit lokaliseringsstöd 1965 och 1966 redovisas. Av sekretesskäl har en- dast företag som tillhör mekaniska verkstä- der och gjuterier samt träindustri medta- gits. Undersökningen gäller vidare endast sådana företag som lämnat uppgifter till både investerings- och finansstatistiken. Vi- dare begränsas redovisningen till sådana fö- retag som redovisat sina resultat både 1966 och 1967. På detta sätt har 73 företag ta- gits ut.
De undersökta företagens bidragsbelopp, utförda investeringar och sysselsättningsut-
veckling redovisas i tabell 3221.
De beräknade bidragsbeloppen får ock- så bilda underlag för en uppskattning av de räntor som skulle ha utbetalats om bidra- gen förvandlas till län (dessa uppskattas här till 8 procent). Detta för att erhålla en korrekt uppskattning av nettovinsterna. Sysselsättningsutvecklingen har medtagits för att Visa företagens expansionstakt.
En del av stödföretagen har under den- aktuella perioden erhållit bidrag för s.k. lokaliseringsutbildning. För att åskådliggöra bidragens relativa betydelse redovisas deras omfattning i tabell 32.22.
En justering av avskrivningsbeloppen ut- förs i tabell 3.2.23 genom att »normal» av— skrivning av totala återanskaffningsvärdet beräknas och jämförs med de uppgivna av- skrivningsbeloppen. Som grund, för denna kalkyl används följande uppgifter, varvid avskrivningarna beräknas med 5 procent på anläggningar och inventarier, 6 procent på maskiner och 1,5 procent på övriga pos- ter.
Tabell 3.2.24 visar de finansiella förhål- landena för stödföretagen före och efter
Tabell 3.2.23. Uppgifter om återanskaffningsvärde och avskrivningar för utvalda stödföretag.
Totalt återanskaffnings- värde (milj. kr) Differens beråk. o. Anläggn. o. Beräknad Redovisad redovis. inventarier Maskiner avskrivn. avskrivn. avskrivning Bransch Företagsstorlek 1966 1967 1966 1967 1966 1967 1966 1967 1966 1967 12 små 5,4 7,0 3,2 6,3 0,5 0,8 0,3 0,6 0,2 0,2 12 medelstora 27 ,2 36,9 23,6 30,5 2,8 4,0 3,2 3,2 0,5 0,8 _ 12 stora 115,2 151,3 135,0 157,2 13,9 16,9 11,2 12,1 2,7 4,8 14 små 1,9 2,3 1,1 1,2 0,2 0,2 0,1 0,1 0,1 0,1 14 medelstora 16,6 19,1 11,6 13,4 1,5 1,6 1,1 1,4 0,4 0,2 1 74 SO U 1970: 3
Tabell 3.2.24. Finansiella förhållanden för företag som erhållit lokaliseringsstöd för första gången 1965 och 1966, korrigerade och okorrigerade värden med avseende på lokaliseringsstödet och avskrivningar.
Omsättnings— Vinst + skatt + Omsättnings- tillgångar 1+ ränteutg. Eget kapital tillgångar 1 varulager i Vinst + skatt+ i förhållande i förhållande i förhållande förhållande ränteutg. till sysselsatt Eget kapital till sysselsatt till kortfristiga till kortfristiga i förhållande kapital i förhållande kapital Företags- skulder skulder till sysselsatt (Korrigerade till sysselsatt (Korrigerade Lön per Bransch storlek År (%) (%) kapital värden) kapital värden) sysselsatt
18 321 21524 23 005 24 165 21 105 22 422 18 481 17417 17 933 19 548
12 små 1966 67,0 103,0 2,00 0,67 1967 59,3 95,8 2,73 1,14 12 medelstora 1966 69,9 91 ,6 5,59 5,74 1967 82,7 82,7 3,70 2,42 12 stora 1966 61,3 105,1 6,16 5,79 1967 79,3 109,7 5,72 4,75 14 små 1966 49,0 87,6 6,72 4,59 1967 37,0 73,8 4,52 1,46
14 medelstora 1966 48,2 75,6 4,23 1,50 1967 48,7 75,4 3,34 2,51
m=n- vr-n ofoo sin-- som _..—
mq- vm aCoo wrp-» som __ q—m _... MN" .—..—. No Om min *DQ; DON ND?
korrigeringar. Korrigeringar för eventuella räntebefrielser, som kan beviljas upp till 3 år saknas.
En viss nedjustering av de av företagen redovisade räntabilitetsuppgifterna är som framgår motiverad. Samtidigt bör det dock framhållas att vissa felkällor finns. Ibland kan en bristande överensstämmelse mellan utbetalda bidrag och utförda investeringar föreligga. Utöver detta bör framhållas att intrimningstiden för de nya investeringarna varit relativt kort, vilket kan ha påverkat resultaten.
3.2.7. Avslutande kommentar
Lokaliseringsstödet har med all säkerhet bidragit till en sysselsättningsexpansion inom stödområdet. Det har därmed bidragit till att uppnå full sysselsättning. Vissa av stöd- företagen förefaller dock att ha en så låg produktivitet att andra medel, bl. a. flytt- ningsstimulerande åtgärder, torde ha varit att föredra ur resursfördelningssynpunkt för de områden där de lågproduktiva företagen byggts ut.
I flera debattinlägg, bl. a. av Gösta Rehn, har det hävdats att lokaliseringsstödet i för- sta hand borde utformas så att det stimu- lerar till nyanställning av arbetskraft. Stö- det skulle i så fall kunna ha formen av en s.k. arbetskraftspremie. Fördelarna med en sådan utformning är uppenbara. Det kortsiktiga sysselsättningstillskottet skulle förmodligen bli betydande. Nackdelarna lig- ger närmast på de osäkra långsiktiga effek- terna. Företag som erhåller premier vid nyanställning kan svårligen hindras att gö- ra sysselsättningsnedskärningar efter en re- lativt kort period.
Det material som här presenterats belyser frågeställningen om arbetskraftspremiers för- och nackdelar så tillvida som att det visar att stödföretagen, trots att bidrag ut— gått till kapitalinvesteringar i regel har läg- re kapitalintensitet än företag i motsvarande branscher och storleksklasser. En arbets- kraftssubvention skulle således troligen le— da till en ännu lägre kapitalintensitet. För en politik med kortsiktig målsättning kan
detta vara fördelaktigt, medan det vid lång- siktig inriktning kanske inte är ett lämp- ligt medel. Översatt i de sammanfattnings- mål som presenteras i avsnitt 3.1 kan detta innebära att arbetskraftssubventionen är ett lämpligt medel, då målsättningen är att skapa balans i en regions kontraktions- förlopp. Då målet är att skapa balanserad expansion kan däremot kapitalsubvention vara att föredra. För stora delar av Norr- lands inland skulle i så fall stödet utfor- mas till en arbetskraftssubvention. Detta diskuteras i avsnitt 3.5. Det är också tänk- bart att en förädlingsvärdes- eller råvaru- subvention är att föredra för dessa områden, eftersom en sådan verkar neutralt på an- vändandet av olika produktionsfaktorer.
3.3. Investeringsfondernas användning i den regionala politiken
3.3.1. Bakgrund och gällande bestämmelser
Systemet med investeringsfonder innebär i korthet, att aktiebolag och vissa andra före- tag äger rätt att göra skattefria avsättning- ar till investeringsfonder med högst 40 pro- cent av sin vinst före skatt (för skogsbruk 10 procent av bruttointäkten). En förutsätt- ning är emellertid, att för aktiebolag 46 procent och för övriga 40 procent av fond- medlen insätts på ett spärrat icke ränte- bärande konto i riksbanken.
Avsikten med investeringsfonderna är, att stimulera företagen att uppskjuta investe- ringarna under högkonjunktur för att i stäl- let förlägga dem till tider då det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden är önskvärt med en ökad investeringsverksam- het. För att investeringsfonderna skall få tas i anspråk fordras särskilt tillstånd. Den investeringsstyrande effekten uppstår genom de skattemässiga förmåner som ut- går, om fonderna används efter myndighe- ternas beslut. Företagen har rätt till ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen mot- svarande 10 procent av ianspråktagna fond- medel. Sedan fem år efter avsättningen till investeringsfond gått, har företaget rätt att utan myndigheternas tillstånd använda upp
till 30 procent av fonden. För denna fria sektor utgår dock inte det extra skatteav- draget på 10 procent.
Systemet med investeringsfonder tillkom redan 1938. Denna första lagstiftning, vil- ken hade provisorisk karaktär och endast gällde för de två närmaste åren, efterträd- des av nya bestämmelser, som emellertid även de gavs begränsad giltighetstid. 1947 ersattes det provisoriska systemet med en permanent lagstiftning. 1947 års bestäm- melser avlöstes 1955 av nu gällande be- stämmelser vilka underkastades betydelse- fulla förändringar 1963.
Det var först i och med tillkomsten av 1955 års bestämmelser som fondavsättning- arna sköt fart. 1956 uppgick de samman- lagda fonderna till 539 miljoner medan motsvarande siffra 1967 var 3 814 miljo- ner kronor. Antalet företag som 1956 och 1967 hade kvarstående avsättningar var 846 respektive 3 126.
Vid tillkomsten av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturut- jämning uttalades bl.a. att i första hand ett generellt medgivande till ianspråktagan- de borde lämnas. Härigenom bereddes alla företag, som gjort fondavsättning samma skatteförmån. Under 1960-talet har dock in- vesteringsfonderna även börjat användas i den regionala politiken.
Den regionalpolitiska inriktningen kan märkas beträffande de tillstånd att använda fondmedel som företag inom stödområdet medgavs för lokaliseringspolitiskt motive- rade investeringar under åren 1963—1965. Den kan även märkas vid de frisläpp inom boråsregionen som gjordes 1966 med hän- syn till den pågående utvecklingen inom tex— til- och konfektionsindustrin. En regional- politisk avsikt har också de av Kungl. Maj:t medgivna tillstånden enligt 9 5 3 mom. som ofta innebär att investeringar samtidigt genomförs med fondmedel inom sysselsättningsmässigt svaga delar av landet och inom expansiva områden. Det kan dock i dessa fall vara svårt att uttala sig om vil— ket som är det primära syftet med frisläp— pen. Klart torde dock den regionalpolitiska avsikten framstå, då nyetableringar i skogs-
länen stimuleras med hjälp av fondmedel som fått användas enligt ovanstående pa- ragraf.
I det följande kommer investeringsfon- dernas användning i den regionala politi— ken att närmare undersökas. Intresset kom- mer därvid att i första hand koncentreras till investeringarnas storlek och regionala fördelning samt till sysselsättningsutveck— lingen inom berörda företag. Dispositionen av avsnittet följer därvid de ovan angivna punkterna. Först diskuteras frisläppen i lokaliseringspolitiskt syfte 1963—1965. Där- efter behandlas 9 5 3 mom. avseende in- vesteringarna i boråsområdet, nyetablerade arbetsställen samt övriga frisläpp enligt den- na paragraf. Avsnittet avslutas med en dis- kussion om de skatteförmåner som före- tagen kan tillgodogöra sig genom att an— vända fondmedel.
3.3.2. Investeringar syfte 1963—1965
i lokaliseringspolitiskt
Genom beslut vid 1963 års riksdag om in- vesteringsfonderna öppnades möjligheter att använda investeringsfonderna i lokalise- ringspolitiskt syfte. I överensstämmelse med detta beslut och i avvaktan på den då ar- betande lokaliseringsutredningen, erhöll ar- betsmarknadsstyrelsen rätt att medgiva ian- språktagande av fondmedel för lokalise- ringspolitiskt motiverade investeringar inom stödområdet under tiden 1.7.1963—30.6.l965 .1
Fig. 3.3.1 visar storleken och den regio- nala fördelningen av de investeringar inom industri, som tillkom i lokaliseringspolitiskt syfte med hjälp av fondmedel under den angivna tiden. Endast företag belägna in— om stödområdet har medtagits i denna un— dersökning. Sammanlagt ca 120 arbets— ställen fick under treårsperiodcn tillstånd att använda fondmedel. Summan av de beräk— nade investeringskostnadema uppgick till
1 Under tiden fram till den 26 augusti 1964 medgavs dock inte tillstånd för denna typ av frisläpp i de norra delarna av Bohuslän.
Fig. 3.3.1 Investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt syfte 1963-1965 (Cirk- ,) larna är proportionella mot den beräknade investeringskostnaden)
':
*"*-o_.,-b
I
*_______n
i..-__
| ;
Mlnonerkronor —-—-'— 71)
8010 6 ;
Tabell 3.3.1. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1967 för de företag som medgivits tillstånd att ianspråktaga fondmedel för investeringar i lokaliseringspolitiskt syfte 1963—1965. Siffrorna inom parentes anger sysselsättningsutveck]ingen för förvaltningspersonal. Index 1963 = 100.
Beslut år 1963 1964 1965 1966 1967 1963 100 102 101 109 98 (100) (102) (106) (105) (102) 1964 100 101 103 102 102 (100) (102) (106) (106) (107) 1965 100 105 114 133 124 (100) (107) (120) (131) (123) Hela industrin inom skogslänen 100 107 109 109 106 Hela industrin 100 104 105 104 99
Källa: Industristatistiken.
650 miljoner kronor, och det högsta be- lopp som fick tagas i anspråk av fonderna var 460 miljoner kronor.1
Av kartan framgår, att det finns en klar tendens till koncentration av inves- teringarna till kustområdcts största städer samt till Kiruna och Malmberget. Däremot har förhållandevis små investeringar ge— nomförts med hjälp av investeringsfonder- na i norra stödområdets södra del. Det bör observeras att eftersom tillstånden att an- vända fondmedel inom skogslänen var av generell karaktär, innebär det att fördel- ningen av investeringarna i viss mån är gi-. ven av företagens lokalisering.
Som en jämförelse kan nämnas att ur- betsmarknadsstyrelsen under tiden 19.5. 1967—31.12.1968 med hänsyn till kon- junkturläget gav 2800 företag tillstånd att använda fondmedel till en beräknad in- vesteringskostnad av 2 694 miljoner kronor. 364 av dessa företag låg inom skogslänen och den beräknade investeringskostnaden för dessa uppgick till 460 miljoner kronor.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att enligt 1967 års taxering hade 421 före- tag kvarstående avsättningar på samman- lagt 468 miljoner kronor i skogslänen, me— dan i hela riket närmare 3 000 företag ha- de kvarstående avsättningar uppgående till drygt 3,5 miljarder kronor. Det bör dock beaktas att fonderna kan användas för in- vesteringsändamål på andra orter och in- om andra län än där de är registrerade.
Sysselsättningsutveckling
Sysselsättningsutvecklingen inom de före- tag, som medgivits tillstånd att använda medel ur investeringsfonderna är från re- gionalpolitisk synpunkt av stort intresse, ef- tersom ett av de främsta målen för den re- gionala politiken är att skapa nya syssel- sättningstillfällen i regioner med arbets- löshet.
De effekter man uppnår vid frisläppandc av investeringsfonder gäller inte enbart sys- selsättningsutvecklingen inom de företag som får ta fondmedel i anspråk. En omedel- bar sysselsättningseffekt kan bl. a. uppkom- ma, genom att arbetskraft inom byggnads- sektorn under en kortare period kan be- redas sysselsättning. Framställningen be- gränsas dock här till sysselsättningsutveck- lingen för de företag, som fått tillstånd att använda fondmedel.
I tabell 3.3.1 redovisas sysselsättningsut- vecklingen 1963—1967 för ovan angivna företag. En uppdelning har därvid gjorts efter det år som beslut om ianspråktagan- de av fondmedel gavs.2
Det bör betonas att resultaten skall tol- kas med en viss försiktighet, eftersom de olika grupperna inom sig kan rymma före- tag av olika storlek och branschtillhörig—
1 För att undvika dubbelräkning har de före- tag exkluderats som erhållit tillstånd att ian- språktaga fondmedel enligt 9 5 3 mom. * Om företag medgivits tillstånd att ta i an- språk fondmedel mer än ett år, har företaget förts till det år då beslut gavs första gången.
Tabell 3.3.2. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1967 för företag som ianspråktagit fondmedel för investeringar i lokaliseringspolitiskt syfte 1963—1965, uppdelade på branscher. Siffrorna inom parentes anger utvecklingen för förvaltningspersonal. Index 1963 = 100.
1963 1964 1965 1966 1967 Gruvindustri 100 99 101 102 98 (100) (100) (103) (103) (102) Metall— o. verkstadsindustri 100 115 111 117 114 (100) (106) (108) (107) (112) Träindustri 100 103 101 98 95 (100) (125) (108) (105) (100) Massa- o. pappersindustri 100 100 104 101 98 (100) (100) (102) (100) (95)
Källa: Industristatistiken.
het. Beroende på att antalet arbetsställen som erhållit tillstånd att använda fondme- del är relativt litet, kommer utvecklingen inom ett företag med ett stort antal anställda att kraftigt påverka resultatet för hela den grupp som företaget tillhör. Om därför ett stort företag har en stark minskning i sys- selsättningsutvecklingen, kommer det att dölja det faktum, att ett antal mindre före- tag inom samma grupp har en positiv ut- veckling.
Av tabellen framgår att sysselsättnings- ökningen för de berörda företagen varit begränsad. För de företag som erhöll tillstånd 1964 och 1965 hade dock antalet sysselsatta ökat under femårsperioden. Des- sa två grupper uppvisar också en utveck- ling som överträffar den för industrin som helhet. Vid en jämförelse med hela indus- trin inom skogslänen framgår dock att två av grupperna (1963 och 1964) har en ogynn— sammare utveckling. Det bör framhållas att detta material inte ger möjlighet att be- döma hur sysselsättningsutvecklingen varit i företagen om fondmedel inte utgått.
Eftersom flera företag uppvisar en för- hållandevis svag utveckling av antalet an- ställda tyder detta på att investeringsfon- derna till en del använts till arbetsbesparan- de investeringar, vilket kan innebära att sysselsättningen inom de berörda område- na kan bli varaktigare än om inga inves- teringar kommit till stånd.
I tabell 3.3.2 redovisas sysselsättningsut-
vecklingen för samma företag uppdelade på branscher. Av de företag som använt fond- medel uppvisar de inom metall- och verk- stadsindustri en relativt kraftig ökning av antalet anställda, medan övriga branscher uppvisar en minskning.
3.3.3 Investeringsfondernas användning enligt 9 5 3 mom.
Investeringsfondslagstiftningen (9 5 3 mom) ger sedan 1959 Kungl. Maj:t möjlighet att medge, att fonderna tas i anspråk om det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter befinns vara av synnerlig vikt för det all- männa, att viss investering görs. Härmed avses främst investeringar i våra på ex- port inriktade basindustrier och andra lång- siktiga investeringar av betydelse för sam— hällsekonomin.
Vid användande av fondmedel enligt 95 3 mom. gäller, att högst 75 procent av in- vesteringarna får finansieras med fondme- del, och högst 75 procent av investerings- fonderna får användas. Dessutom gäller, att det extra skatteavdraget vid inkomsttaxe- ringen på 10 procent av ianspråktagna fond— medel inte utgår.
I det övervägande antalet fall då tillstånd enligt 9 5 3 mom. givits, gäller att in— vesteringar utförts både inom expansiva områden och inom skogslänen. Det kan
Fig. 3.2.2 Investeringsfondernas an— vändning enligt 9 Ö 3 mom 1963— 1969 (Cirklarna är proportionella 7500 ut den beräknade investeringskost— naden)
6900
,. .-. 0 L. ”"— _QN it.-O' | ! _ , —4 . GI " , # '.! n 8 'x _ . ».,”
Mluoner kronor —— 480
—— 270
1 50 70 30
6
Tabell 3.3.3. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1968 inom storstadslänen för de företag, som medgivits tillstånd att ianspråktaga fondmedel enligt 9 5 3 mom. under tiden l.6.1963—28.3. 1969. Siffrorna inom parentes anger sysselsättningsutvecklingen för förvaltningspersonal.
Index 1963 = 100.
Beslut år 1963 1964 1965 1966 1967 l968 1964—65 100 102 106 113 109 108 (100) (98) (105) (113) (108) (109) 1966 100 106 105 111 113 113 (100) (104) (101) (117) (115) (119) 1967 100 105 102 96 2 79 (100) (105) (107) (102) (78) (78) 1968—69 100 104 88 95 97 89 (100) (103) (105) (123) (123) (112) Hela industrin 100 104 105 104 99 98
Källa: Industristatistiken.
därför i många fall vara svårt att uttala sig om det primära syftet med frisläppet. Detta kan t. ex. vara att medverka till att en ur exportsynpunkt viktig investering kommer till stånd eller att stimulera till investering- ar i områden med arbetslöshet. Klart är emellertid att den regionala aspekten finns med i bilden och att därigenom ur lokali- seringspolitisk synpunkt viktiga investering- ar kommit till stånd. Detta motiverar en un- dersökning av sysselsättningsutveckling-en för de företag som medgivits tillstånd att använda fondmedel enligt 9 5 3 mom. Klarare torde den regionalpolitiska av— sikten framstå beträffande frisläppen av fondmedel för helt nya arbetsställen iskogs- länen och beträffande de frisläpp som gjor-
des 1966 i boråsregionen med tanke på utvecklingen inom textil- och konfektions- industrin.
Fig. 3.3.2 redovisar storleken och den regionala fördelningen av de totala beräk- nade investeringskostnaderna för de fall då tillstånd att använda fondmedel enligt 9 5 3 mom givits. Den period som omfattas av undersökningen är 1.6.1963—28.3.1969. Un- der perioden har ungefär 180 arbetsställen medgivits tillstånd att använda medel en- ligt ovanstående paragraf. Den beräkna- de kostnaden för dessa investeringar upp- gick till 2640 miljoner kronor, och det högsta belopp som fick användas av fond- medel var 1725 miljoner kronor. I skogs- länen uppgick de beräknade investerings—
Tabell 3.3.4. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1968 inom skogslänen för de företag, som medgivits tillstånd att ianspråktaga fondmedel enligt 9 5 3 mom. under tiden 1.7.1963—28.3. 1969. Siffrorna inom parentes anger sysselsättningsutvecklingen för förvaltningspersonal.
Index 1963 = 100.
Beslut år 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1964—65 100 102 103 140 100 99 (100) (101) (100) (108) (l06) (105) 1966 100 95 97 99 100 100 (100) (101) (105) (107) (106) (111) 1967 100 100 102 104 101 104 (100) (104) (111) (116) (115) (116) 1968—69 100 127 141 140 134 128 (100) (101) (109) (108) (108) (93) Hela industrin inom skogslänen 100 107 109 109 106 — Hela industrin 100 104 105 104 99 98 Källa: Industristatistiken. 182 SOU 1970: 3
Tabell 3.3.5. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1968 inom »övriga län», som medgivits till- stånd att använda fondmedel enligt 9é 3 mom. under tiden 1.7.1963—28.3.1969. Siffrorna inom parentes anger sysselsättningsutvecklingen för förvaltningspersonal. Index 1963 = 100.
Beslut år 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1964—65 100 99 101 105 104 102 (100) (102) (106) (107) (103) (100) 1966 100 108 119 126 125 122 (100) (102) (104) (104) (107) (101) 1967 100 99 97 125 115 111 (100) (102) (10l) (135) (125) (129) 1968—69 100 105 107 122 117 107 Hela industrin 100 104 105 104 99 98
Källa: Industristatistiken.
kostnaderna till omkring 870 miljoner kro- nor eller en tredjedel av de totala kostna- derna. Det framgår av figuren att huvud- parten av de beräknade investeringskostna- derna fallit inom expansiva områden utan- för stödområdet, medan investeringarna i skogslänen koncentrerats till kustområdet.
Sysselsätmingsutveckling
Sysselsättningsutvecklingen har undersökts under perioden 1963—1968 för de arbets- ställen som medgivits tillstånd att använda fondmedel enligt 9 & 3 mom. under perio- den 1.6.1963—28.3.1969. En uppdelning av arbetsställena är gjord, dels efter det år som tillstånd beviljades och dels efter lokalise- ringsort. Det bör betonas att redovisningen
sker netto, vilket, som tidigare påpekats, betyder att inom en grupp som uppvisar minskad sysselsättning kan det finnas fö- retag som har en betydande ökning av an- talet sysselsatta. Som exempel på detta för- hållande kan nämnas, att om företag med mer än 1 000 anställda exkluderas, kommer sysselsättningen i de arbetsställen i skogslä- nen som medgavs tillstånd 1964—1965 och 1966 att öka med 12 respektive 10 pro- cent under femårsperioden. Redovisningen i tabell 3.3.3 anger att företagen i dessa grupper inte uppnått någon sysselsättnings- ökning alls.
Av tabellerna framgår att utvecklingsten- denserna för sysselsättningen är relativt olikartade. För de flesta grupperna har dock utvecklingen till skillnad från industrin som
Tabell 3.3.6. Sysselsättningsutvecklingen uppdelad på branscher för företag inom skogslänen som medgivits tillstånd att använda investeringsfonder 1963—1968. Siffrorna inom parentes anger sysse]sättningsutvecklingen för förvaltningspersonal. Index 1963=100.
1963 1964 1965 1966 1967 1968 Gruvindustri 100 98 104 104 103 100 (100) (101) (110) (105) (107) (99) Metall- o. verkst.- 100 100 103 105 99 101 industri (100) (103) (112) (113) (110) (109) Träindustri 100 100 95 102 101 101 (100) (l09) (106) (lll) (114) (114) Massa- o. pappers- 100 107 111 112 112 109 industri (100) (92) (97) (99) (95) (105) Hela industrin inom skogslänen 100 107 109 109 106 — Hela industrin 100 104 105 104 99 98 Källa: Industristatistiken. SOU 1970: 3 183
helhet gått i positiv riktning. Endast i stor- stadslänen har en betydande minskning i sysselsättningen för de företag som erhållit tillstånd 1967 och 1968—1969 uppmätts.
Tabell 3.3.4 anger sysselsättningseffek- ten av de frisläpp som haft regionalpoli- tiskt syfte. eftersom det kan antas att fri- släppen i skogslänen i första hand haft ett sådant syfte. Av denna tabell framgår att utvecklingen av antalet sysselsatta gått i en snabbare takt vid en jämförelse med in- dustrin som helhet, medan utvecklingen va- rit begränsad vid en jämförelse med hela industrin inom skogslänen.
Orsaken till att vissa företag som bevil- jats tillstånd att använda fondmedel har uppvisat en minskad sysselsättningsutveck- ling kan vara att struktur-förändringarna är speciellt starka i vissa branscher. Det är därför av intresse att undersöka sysselsätt- ningsutvecklingen branschvis. I tabell 3.3.6 redovisas sysselsättningsutvecklingen för de företag inom skogslänen som beviljats till- stånd att använda fondmedel enligt 9 & 3 mom för fem branscher.
Som framgår av tabell 3.3.6 avviker ut- vecklingen för de fem branscherna inte anmärkningsvärt från det mönster som ovan framkommit. Den bransch som uppvisar den kraftigaste ökningen är massa- och pappers- industrin, medan övriga branscher i stort haft ett oförändrat antal sysselsatta under perioden.
För att erhålla ett mått på vilken bety- delse de olika branscherna har, kan näm- nas att av de planerade investeringskostna- dema för de undersökta företagen i skogs- länen, som uppgick till ca 870 miljoner kronor, svarar företag inom massa- och pappersindustri samt inom metall- och verk- stadsindustri för en betydande majoritet.
N yetabl eringar
Investeringsfondema kan ha stor betydel- se i den regionala politiken genom att sti- mulera till upprättande av nya arbetsstäl- len i regioner som har sysselsättningspro- blem. Under tiden 1.3.1963—31.3.1969 har tillstånd att använda fondmedel beviljats
ett femtontal arbetsställen i skogslänen. Sysselsättningen inom dessa arbetsställen uppgick 1968 till närmare 1100 personer varav ungefär 180 var förvaltningspersonal. Det bör noteras att alla nyetablerade ar— betsställen som 1969 erhållit tillstånd att använda fondmedel ännu inte startat sin produktion. varför det under den närmaste framtiden kan väntas att sysselsättningen inom dessa företag kommer att öka betyd— ligt.
Frisläppet av fondmedel i boråsregionen
Som tidigare påpekats måste det frisläpp av fondmedel i boråsregionen som gjordes 1966 med tanke på förhållandena inom tex- til- och konfektionsindustrin anses ha en uttalad regionalpolitisk insats. Frisläppen berörde 54 företag och de beräknade in- vesteringskostnadema uppgick sammanlagt till drygt 75 miljoner kronor. Det belopp som högst fick användas av fonderna upp- gick till 57 miljoner kronor.
I tabell 3.3.7 redovisas sysselsättningsut- vecklingen för de berörda företagen. Det framgår att det totala antalet sysselsatta minskade med 9 procent, medan förvalt- ningspersonalen uppvisar en ökning. Det kan observeras, att den kraftiga sysselsätt— ningsminskningen under tiden 1963—1965 avstannade 1966, vilket kan bero på de in- satta åtgärderna. Det är alltså sannolikt, att man har uppnått en positiv sysselsättnings— effekt trots en minskning totalt under pe- rioden.
Tabell 3.3.7. Sysselsättningsutvecklingen 1963—1968 för de företag i textil- och kon- fektionsindustrin i boråsregionen som 1966 erhöll tillstånd att använda fondmedel. Siffrorna inom parentes anger utvecklingen för förvaltningspersonal. Index 1963 =100.
1963 1964 1965 1966 1967 1968
100 96 85 94 98 91 (100) (125) (134) (123) (123) (117)
Källa: Industristatistiken.
3.3.4. En uppskattning av de skatteförmå— ner företagen tillgodogör sig genom att an- vända investeringsfonder
Ett villkor för att investeringsfonderna skall fungera som ett effektivt medel är, att fö— retagen anser de skatteförmåner som de kan tillgodogöra sig är tillräckligt lockande. I detta avsnitt skall dessa skatteförmåner grovt uppskattas, för att samhällets kost— nader för frisläppen av fondmedel i skogs- länen skall kunna beräknas. Framställning- en bygger delvis på beräkningar utförda av Johansson och Edenhammar.1
För att uppskatta de skattemässiga för- delar som företagen kan tillgodogöra sig genom att använda medel ur investerings— fonderna krävs en rad förenklade antagan- den angående bl.a. avskrivningstid, kalkyl— ränta och skattesatser. Den normala av- skrivningstiden för en investering har be- tydelse därigenom att om ett företag ut- nyttjar fondmedel vid en investering går det miste om normala skattemässiga av- skrivningar. Nuvärdet av den ökade skatte- kostnaden är beroende av avskrivningsti- dens längd. Ju längre avskrivningstiden är för investeringsobjektet, desto mindre blir nuvärdet av den ökade skattekostnaden.
Avgörande för om det lönar sig för ett företag att utnyttja fondmedel är om nu- värdet av de skattemässiga fördelar som företaget kan tillgodogöra sig överstiger nu- värdet av de ökade skattekostnadema. Kal- kylräntan ger uttryck för den förräntning (intemränta) efter skatt som företaget för- väntas erhålla vid placering av sparmedel inom företaget. Om denna kalkylränta sti- ger, kommer skillnaden mellan nuvärdet av de skattemässiga fördelarna och nuvär- det av de ökade skattekostnaderna att öka.
Iohansson—Edenhammar har beräknat utnyttjandeöverskottet av att använda me- del ut investeringsfonderna vid alternativ längd på avskrivningstiden och vid olika kalkylräntor. Av deras beräkningar fram- går att om kalkylräntan (efter skatt) upp- går till 6 procent och om avskrivningstiden är 25 år uppgår de skattemässiga fördelarna av att använda fondmedel till ca 20 procent
av investeringsbeloppet. Vid en kalkylränta på 6 procent och avskrivningstid 5 år upp— går utnyttjandeöverskottet till ca 4 procent. Dessa beräkningar gäller, om det extra skatteavdraget på 10 procent av ianspråk- tagna fondmedel inte utgår, vilket är fallet vid medgivande av tillstånd enligt 9 & 3 mom. Om det extra skatteavdraget utgår uppgår utnyttjandeöverskotten till 25 respek- tive 10 procent för avskrivningsperioderna.
Av de investeringar som utfördes i stöd- området genom ianspråktagande av fond- medel 1.7.1963—30.6.1969 avsåg ungefär ett dubbelt så stort belopp investeringar i byggnader som i maskiner. Om investe- ringar i byggnader antas ha en genomsnitt- lig avskrivningstid på 25 år och om in- vesteringar i maskiner har en genomsnittlig avskrivningstid på 5 år, kan företagens sam- lade skatteförmåner grovt uppskattas enligt följande beräkningar varvid investeringar i byggnader antas vara dubbelt så stora som i maskiner.
Som framgår av den tidigare redovis- ningen erhöll 120 arbetsställen tillstånd att använda 460 miljoner kronor ur investe- ringsfonderna för investeringar i lokalise- ringspolitiskt syfte. De skattemässiga för- månerna som företagen erhållit genom att använda dessa fondmedel kan på ovan an- givna sätt uppskattas till 92 miljoner kro- nor, jämfört med om investeringarna hade genomförts vid samma tidpunkt utan ian- språktagande av fondmedel.
Under perioden 1.6.1963—28.3.1969 har företag medgivits tillstånd enligt 9 5 3 mom att använda fondmedel till ett belopp upp- gående till sammanlagt 1 725 miljoner kro- nor, varav 870 miljoner kronor i skogs- länen. De skatteförmåner som företagen därvid erhöll, kan som visats ovan uppskat- tas till 253 miljoner kronor, varav 96 mil- joner kronor i skogslänen.
Av det redovisade materialet kan slut- satsen dras, att den totala sysselsättnings- förändringen för de företag som beviljats tillstånd att använda fondmedel varit be-
l Johansson och Edenhammar, Investerings- fonders lönsamhet Stockholm 1968.
gränsad. Det betyder emellertid inte, att det inte har skapats nya sysselsättningstillfäl— len. Vid nyetablerade arbetsställen inom skogslänen har närmare 1 100 arbetstillfäl- len skapats. Dessutom svarar ett förhållan- devis stort antal företag för en sysselsätt— ningsökning som betydligt överstiger den genomsnittliga utvecklingen för industrin som helhet. Frisläppet i boråsregionen bi- drog vidare till att den kraftiga sysselsätt- ningsminskningen i textil- och konfektions— industrin avtog, vilket som ovan påpekats kan betyda att förutsättningar för varakti- gare sysselsättning skapas.
Denna utveckling döljs emellertid av det faktum att framför allt ett antal större fö— retag uppvisar en kraftig sysselsättnings- minskning. Detta tyder på att fonderna delvis används till arbetskraftsbesparande investeringar.
3.4 Arbetsmarknadspolitiska medel i regio— nalpolitiskt syfte
3.4.1. Bakgrund, syfte och avgränsning
Målen för arbetsmarknadspolitiken samman- fattades genom beslut av 1966 års riksdag så, att den såväl i den enskildes som i sam- hällets intresse skall främja full produktiv och fritt vald sysselsättning. Det betonades att huvuduppgiften för arbetsmarknadspoli- tiken liksom tidigare skall vara att verka för balans på arbetsmarknaden.
Av ovanstående formuleringar framgår, att arbetsmarknadspolitiken omfattar en bred sektor av den ekonomiska politiken. 1960 års arbetsmarknadsutredningl avsåg med arbetsmarknadspolitik de åtgärder som i första hand främjar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, samt sådana åtgärder som insätts för sysselsätt- ningsökning med andra än generella ekono- misk-politiska medel. Med denna vida de- finition kan så gott som samtliga regional- politiska medel inrymmas i begreppet ar— betsmarknadspolitik. Som framgår av av- snitt 3.1 avses med regionalpolitiska medel sådana medel som har en uttalad avsikt att påverka regionalpolitiska mål.
Det bör vidare konstateras, att det finns åtgärder, som traditionellt räknas som ar- betspolitiska medel men som inte har ett uttalat regionalt syfte och därmed inte kan räknas som regionalpolitiska medel. Exem- pel på detta förhållande är insatser rikta— de till speciella grupper av arbetstagare så- som kvinnor, äldre och handikappade.
De arbetsmarknadspolitiska medlen kan i stort indelas i två grupper. Den ena grup- pen omfattar de medel som syftar till att flytta arbetskraft från regioner och sektorer med arbetslöshet till områden med efter- frågeöverskott på arbetskraft. Till denna grupp kan exempelvis de rörlighetsstimule- rande åtgärderna och omskolningsverksam— heten föras.
Den andra gruppen omfattar de arbets- marknadspolitiska medel som påverkar ef- terfrågan på arbetskraft. Till denna grupp kan exempelvis beredskapsarbetena föras. Vid en bred definition av begreppet arbets- marknadspolitik kan även till denna grupp föras medel, som stödbeställningar till in- dustrin, frisläpp av investeringsfondsmedel samt lokaliseringsstödsverksamhet.
I detta avsnitt koncentreras intresset till några arbetsmarknadspolitiska medel som har regional anknytning. Framställningen begränsas därvid till följande medel:
—— rörlighetsstimulerande åtgärder — arbetsmarknadsutbildning — beredskapsarbeten
Ovanstående medel är i första hand in- riktade på att stödja de arbetslösas anpass- ning och sysselsättning.
Syftet med framställningen är att beräk- na storleksordningen av dessa åtgärder både beträffande kostnader och antal personer, som berörs av medlen i fråga för att en uppfattning om de totala insatserna av olika regionalpolitiska medel inom speciellt skogs- länen skall erhållasfl I avsnitt 3.5 samman- fattas dessa uppgifter samtidigt som uppgif-
1 SOU 1965: 9. 2 En mer djupgående analys av effekterna av arbetsmarknadspolitikens åtgärder faller utan- för ramen för föreliggande framställning. Här kan hänvisas till de forskningsprojekt som initie- ras av expertgruppen för arbetsmarknadsfrågor (EFA).
% 90
80
70
&
1956' 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966
Utgifter för rörlighetsstimulerande åtgärder. Utgifter för omskolning.
Utgifter för allmänna beredskapsarbeten.
Iällllåä
&
Utgifter för handikappades sysselsättning.
Utgifter för arbetsmarknadsstyrelsens avlöningar och omkostnader.
Utgifter för arbetsförmedlingens avlöningar och omkostnader.
Figur 3.4.1. Procentuell fördelning av AMS, utgifter för sex verksamhetsgrenar 1956—1966.
ter om insatserna av lokaliseringsstödet och verksamheten med investeringsfonderna in- om skogslänen redovisas.
3.4.2. Arbetsmarknadspolitikens kostnader
Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter har i lö- pande priser ökat från 140 miljoner kronor till ca 1 500 miljoner kronor under perio- den 1956—19681. Fördelningen av dessa ut- gifter under tiden 1956—1966 på vissa hu- vudgrupper redovisas i fig. 3.4.1."—'
Det bör observeras att t. o. rn. 1963 sär- redovisades inte utgifterna beträffande be-
redskapsarbeten för handikappad arbets- kraft. 1964 skedde alltså en minskning av de allmänna beredskapsarbetena, beroende på att de s.k. H-arbetena började särredo— visas.
Orsaken till att utgifterna inte något år uppgår till 100 procent är, att det varit omöjligt att följa utvecklingen av vissa ut- giftsposter under hela perioden.
Figuren visar att den största andelen av utgifterna upptas av beredskapsarbetena.
1 AMS verksamhetsberättelser. 2 Figuren är hämtad från A. Leion: Arbets- marknadspolitikens mål, SOU 1968: 62.
Dessa visar upp ett mönster, som ganska klart anger att de varierar med konjunktu- ren. Omskolningsverksamheten och de rör- lighetsstimulerande åtgärderna har dock ökat i jämn takt under hela perioden.
3.4.3. Flyttningsbidrag
De rörlighetsstimulerande medlen medver— kar till att främja anpassningen mellan ut- bud och efterfrågan på arbetskraft genom att stimulera arbetstagare, som har blivit arbetslösa eller som riskerar att bli det, att flytta till områden där sysselsättningsmöj- ligheter finns. Samhället kommer därvid att tillgodogöra sig överföringsvinster eftersom dels tidigare arbetslös arbetskraft kommer att sysselsättas, dels en del hushåll efter omflyttningen kommer att arbeta i före- tag med högre produktivitet än vad före- tagen hade på den ursprungliga orten.
Den enskilde individen kan däremot upp- leva förflyttningen som en välfärdsförlust. Detta kan ske trots att en omflyttning ofta ger upphov till högre reallön. Orsaken till detta kan vara, att ett hushåll av olika icke ekonomiskt mätbara faktorer känner sig bundet till hemorten. En annan orsak kan vara höga flyttningskostnader.
Flyttningsbidragens syfte är att kompen- sera hushållet för de kostnader som upp- står i samband med omflyttningen. De bi- drag som kan utgå är respenning (för att söka och tillträda anställning eller för flytt- ning av familj och bohag), starthjälp (för utgifter under den första anställningstiden) och bortavistelsebidrag (för familjeförsörja- re som har hushåll på två orter).
Av tabell 3.4.1 framgår att av de perso- ner som flyttat över en länsgräns 1965-1967 har en betydligt större andel erhållit flytt- ningsbidrag i skogslänen än i övriga län. I skogslänen har ungefär en tredjedel av de som flyttat erhållit flyttningsbidrag, me- dan motsvarande tal för storstadslänen lig- ger under en procent. Det sammanlagda an- talet personer som 1968 erhållit flyttnings- bidrag uppgick till närmare 30 000.
Det är mycket svårt att uppskatta vilka effekter flyttningsbidragen har haft på flytt-
Tabell 3.4.1. Antal personer som 1965—1968 erhållit flyttningsbidrag, samt andelen av de personer som Hyttat över en länsgräns som erhållit flyttningsbidrag 1965—1967 i procent.
1965 1966 1967 1968 Storstads- län 756 631 659 1 139 0,9 0,7 0,8 Skogslän 18 917 15 683 14 889 20 345 _. 31,6 30,8 34,3 Ovriga län 4 149 4 091 5 949 8 431 3,5 4,2 7,0 Hela riket 23 822 20 405 21 497 29 915
Källa: Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen, Folkmängdens förändringar 1965, 1966 samt Befolkningsförändringar 1967 del 2.
ningsströmmarna. En del av dessa omflytt- ningar hade sannolikt kommit till stånd även utan dessa bidrag. Lika svårt är det att uppskatta vilken effekt bidragen haft på flyttningamas geografiska inriktning. I tabell 3.4.2 redovisas dock hur de faktiska om- flyttningama fördelats på län för de perso- ner som 1968 erhållit starthjälp.1
Av de 26 205 starthjälpsbidrag som be- viljades 1968 avsåg 67,9 procent personer bosatta i skogslänen. Mottagande områden var främst de tre storstadslänen. Dit flyt- tade 36,1 procent av de personer som er- höll starthjälp i skogslänen.
Kostnaderna för flyttningsbidragen upp- gick budgetåret 1967/ 68 till ca 30 miljo- ner kronor. Av dessa kostnader fördelade sig närmare 60 procent på skogslänen, me- dan storstadslänens andel endast uppgick till 8 procent. Skogslänens och storstadslänens andel av befolkningen uppgick 1968 till 22 respektive 36 procent.2
Av tidigare avsnitt framgår, att framför allt yngre personer kan tillgodogöra sig re— allönevinster vid en omflyttning. Detta be- ror bl. a. på den bättre utbildning och an- passningsförmåga som de yngre åldersgrup- perna har. Av de personer som under bud— getåret 1967/ 68 beviljades starthjälp var 54 procent under 25 år, 35 procent 25—44 år och 11 procent 45 år och däröver.
1 AMS—statistik. 2 Uppgift om kostnaderna för flyttningsbidra- gen i Värmlands län saknas.
Inlösen av egna hem
Ett annat förhållande som bidrar till att flyttningsbenägenheten är störst i de yngre åldrarna är, att innehav av kapitalvaror ökar med stigande ålder, vilket kan medföra höj- da flyttningskostnader. Speciellt allvarligt kan problemet vara för egnahemsägare, som till följd av arbetslöshet tvingas flytta till annan ort och måste sälja huset till ett lågt pris i förhållande till värdet på huset om arbetsmarknadsläget var gynnsammare på orten.
För att bereda ekonomiskt stöd åt dessa egnahemsägare inleddes 1964 en försöks- verksamhet, som går ut på att inlösa egna hem åt personer, som till följd av arbets— löshet tvingas flytta till annan ort. Verksam- heten omfattar i första hand Västemorr— lands, Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län. Från försöksverksamhetens bör- jan fram till 30 juni 1968 har sammanlagt 168 egnahem inlösts till en kostnad av när- mare 5 miljoner kronor. 150 av dessa egna- hem var belägna i de båda nordligaste länen.
3.4.4. Arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildning syftar dels till att lösa den enskilde individens omställnings- problem och dels till att fylla behovet av utbildad arbetskraft. Man kan säga att ut- bildningen medverkar till att uppfylla tre typer av samhällsekonomiska målsättningar. För det första medverkar den till att till- godose företagens efterfrågan på utbildad arbetskraft, vilket medverkar till en högre tillväxttakt. För det andra minskar arbets- lösheten eftersom tidigare oskolad arbets- kraft kan beredas sysselsättning. För det tredje ökar den omskolade arbetstagarens möjligheter att erhålla bättre betalda arbets- uppgifter, vilket ur välfärdssynpunkt är önskvärt.
Utbildning har i regel beretts personer över 21 år, som varit arbetslösa, hotade av arbetslöshet eller svårplacerade på arbets- marknaden. Arbetsmarknadsutbildning på- går huvudsakligen vid skolöverstyrelsens särskilda kurser, inom det ordinarie yrkesut—
bildningsväsendet eller inom företag.
Tabell 3.4.3 visar det antal personer som under preioden 1965—1968 genomgått ar- betsmarknadsutbildning, uppdelade på riks- områden. Vidare redovisas i tabellen an- delen personer som genomgått arbetsmark- nadsutbildning 1968 i förhållande till be— folkningen i åldrarna 14 år och däröver.
Det framgår av tabellen, att under tiden 1965—1968 har antalet personer som utbil- dats mer än fördubblats. 1965 erhöll 46 381 personer utbildning, medan motsvarande tal 1968 var 97 254 personer.
I de två nordligaste länen genomgick 3,4 procent av befolkningen i åldern 14 år och däröver utbildning 1968. De lägsta ande- larna finns i storstadslänen, där omkring en procent av befolkningen i yrkesverksam ål- der har utbildats. Siffrorna måste emellertid tolkas med en viss försiktighet, eftersom utbildningskursema förläggs till ett begrän- sat antal orter, varvid många personer måste utbilda sig utanför det egna länet. Lokaliseringsubildning anordnas för arbets- lösa inom företag som nybildas eller utvid- gar sin verksamhet inom sysselsättningssva- ga delar av landet. Bidrag till företag utgår endast om dessa bedöms kunna ge arbets- kraften varaktig sysselsättning, och tillfreds- ställande lönsamhet kan uppnås.
Under perioden 1.7.1965—12.5.1969 be- viljades bidrag för lokaliseringutbildning till 462 arbetsställen. Bidragsbeloppen uppgick sammanlagt till 85,3 miljoner kronor. Anta- let elever var 15 482. Det bör påpekas att utbildningen inte startar omedelbart efter det att bidrag har beviljats. Dels sker en förskjutning över hela tiden så att en del bidrag inte utbetalas förrän vid en senare tidpunkt och dels sker ett bortfall som be- tyder att en del bidrag inte utbetalas alls. Som exempel kan nämnas att budgetåren 1966/1967 och 1967/1968 beviljades bidrag för 19,9 respektive 14,9 miljoner kronor. Av dessa har dock endast 11,3 respektive 11,9 miljoner kronor utbetalats.
Av fig. 3.4.2 som redovisar bidragens storlek och regionala fördelning, framgår att bidragen spritts till stora delar av lan- det. En viss koncentration till Norrlands
Tabell 3.4.2. Personer som under år 1968 beviljats starthjälp. Fördelning efter hemlån och
anställningslän. Anställningslän
Hemlån AB C D E F G H I K L M Stockholms 31 22 1 1 10 7 5 7 5 —— 4 10 Uppsala 67 45 13 15 5 4 4 2 l 2 7 Södermanlands 248 45 104 54 17 6 l l 2 7 7 48 Östergötlands 144 15 32 216 24 13 30 2 6 8 55 Jönköpings 74 5 13 31 112 28 19 —— 6 14 48 Kronobergs 36 2 5 10 40 70 16 —— 10 31 38 Kalmar 93 4 13 41 48 34 292 4 14 27 45 Gotlands 47 6 2 4 3 2 16 2 2 3 5 Blekinge 57 1 5 16 35 32 37 2 45 38 82 Kristianstads 35 2 4 9 10 16 6 1 19 50 105 Malmöhus 56 4 5 15 25 11 16 '— 22 29 71 Hallands 23 -— 2 6 38 38 8 3 9 21 61 Göteborgs och Bohus 57 8 10 17 14 9 7 3 4 12 20 Alvsborgs 48 9 4 27 40 1 5 28 2 5 4 36 Skaraborgs 51 3 1 1 17 28 10 23 1 4 5 19 Värmlands 297 20 33 54 35 23 13 1 6 10 45 Örebro 151 19 27 86 17 4 11 1 s 12 25 Västmanlands 377 165 48 60 14 9 10 7 6 7 33 Kopparbergs 570 123 34 65 25 15 14 1 10 17 38 Gävleborgs 811 188 24 27 17 17 20 2 8 1 1 37 Västernorrlands 822 1 14 44 49 39 14 33 2 20 17 75 Jämtlands 614 65 21 71 35 5 29 4 8 18 98 Västerbottens 562 84 49 62 33 22 46 3 22 63 74 Norrbottens 1 299 163 57 90 100 22 48 3 23 63 190 Hela riket 6 620 1 112 571 1 052 761 424 744 53 265 473 1 265
Källa: Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen.
kustland kan dock märkas. I jämförelse med lokaliseringsstödet (se avsnitt 3.2) och verksamheten med investeringsfonden i re- gionalpolitiskt syfte (se avsnitt 3.3) uppvi-
sar bidragen till lokaliseringsutbildning en betydligt mer splittrad bild. Både beträf- fande lokaliseringsstödet och investerings- fonderna kan en stark koncentration av in-
Tabell 3.4.3. Antal personer i arbetsmarknadsutbildning 1965—1968 fördelade på riksområden, samt den procentuella andelen av befolkningen i åldern 14 år och däröver som genomgått ar- betsmarknadsutbildning 1968 fördelade på riksområden.
Procentuell andel av be— 1" olkningen över 14 år som 1968 genom- Antal personer i utbildning gått arbets- marknadsut- 1965 1966 1967 1968 bildning AB 5 546 6 972 7 606 14 274 1,3 0 2307 2411 3113 4177 0,8 M 1982 2187 3316 6377 1,1 C, D, E, T,U 7725 8726 11511 16706 1,6 F, G, H, I, K, L 7 642 8 077 10420 13 668 1,4 P, R, N 3 757 4 865 6 570 8 990 1,3 S, W, X 6 400 7 355 8 907 12 640 1,8 Y, Z 4 140 4 201 4 997 6 986 2,1 A , BD 6 882 8 935 11 002 13 435 3,4
Källa: Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen.
N O P R S T U W X Y Z AC BD Summa
— 8 7 6 2 2 10 8 7 4 4 —— 5 225 1 10 12 10 9 4 32 15 20 8 2 7 1 296 3 29 20 10 6 27 41 12 6 4 6 2 3 718 4 36 15 9 6 16 15 5 4 2 4 1 2 664 7 25 13 12 3 5 9 3 1 1 1 1 6 437 6 14 8 6 3 4 10 — 2 —— 1 — —— 312 4 31 19 10 4 9 9 5 3 4 — 1 —— 714 — 13 l — 1 —— 3 2 —- _ — 2 — 114 4 15 7 6 1 6 8 5 2 4 2 1 1 412 8 15 4 2 4 6 5 1 —— 2 2 2 1 309 4 15 12 5 5 8 8 10 _ 5 6 —— —- 332 38 27 29 8 2 5 —— 3 1 —— 4 —— —— 326 4 117 69 18 12 3 10 8 2 9 6 2 5 426 36 153 178 51 27 14 13 6 3 3 4 1 —— 707 5 70 45 161 6 12 9 10 6 4 1 2 3 506 12 268 198 47 614 73 61 46 8 3 2 2 7 1 878 3 64 23 48 58 182 38 50 7 9 6 2 5 856 3 40 28 13 8 46 11] 36 18 8 8 1 5 1061 10 78 26 27 22 55 132 535 81 4 23 5 _ 1 910 1 72 43 13 8 13 64 81 494 54 58 13 11 2 087 23 103 57 28 12 43 100 58 90 642 98 91 15 2 589 6 78 35 16 17 31 50 47 91 132 613 20 7 2111 13 55 52 44 12 22 75 61 53 131 22 724 47 2 331 15 233 118 150 12 46 137 49 89 110 19 144 1 704 4884 210 1 569 1 019 700 854 632 950 1 056 988 1 143 892 1 024 1 828 26 205
vesteringarna till kustområdet märkas och vad gäller lokaliseringsstödet även till stöd- områdets södra gräns.
Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för om- skolning m. 111.1 har från budgetåret 1964/- 1965 till budgetåret 1967/1968 stigit från 77 miljoner kronor till 214 miljoner kronor. Av dessa kostnader föll ungefär 34 procent på skogslänen, medan andelen för storstads- länen uppgick till 26 procent.
3.4.5. Beredskapsarbeten
Beredskapsarbeten kan främst betraktas som ett medel som selektivt insatt syftar till att skapa sysselsättning för sådan arbetskraft som inte kan beredas sysselsättning på den öppna marknaden. Orsaken till att sådant arbete ej kan beredas, kan vara hög ålder, lokal bundenhet eller nedsatt arbetsförmå- ga.
Beredskapsarbetena sysselsätter enligt ta- bell 3.4.4 i dag en betydligt större andel
äldre och handikappade personer än tidiga— re. I tabellen redovisas det antal personer som under respektive år i genomsnitt var sysselsatta i beredskapsarbeten den 15 :e var- je månad.
Av tabellen framgår att ökningen av de personer som var sysselsatta vid beredskaps- arbeten under treårsperioden helt kommer de handikappade tillgodo.
I tabell 3.4.5 redovisas antalet utförda
Tabell 3.4.4. Antal sysselsatta vid beredskaps- arbeten m. m.
Beredskapsarbeten Medeltal Samt- Handi- __ per år liga kappade Ovriga 1965 9 824 3 778 6 046 1966 9 189 4 525 4 664 1967 13712 8279 5433
Källa: Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen. * Arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsbe— rättelser.
Fig. 3.4.2 Regional fördelning av bl- drag för lokaliseringsutbildning 1965— 1969
6300 Miljoner kronor
—— 5,0 — 3,0 — 1,3 _ 1,0 — 0,2
Tabell 3.4.5. Antal dagsverken samt upparbetade kostnader fördelade på riksområden, relativ
fördelning.
1965 1966 1967/1968
dags- kost- dags- kost- dags- kost- verken nader verken nader verken nader AB 5 4 6 6 6 5 O 3 3 4 2 3 3 M 1 l 1 1 2 1 C, D, E, T, U 8 5 8 6 13 10 F, G,H,I,K,L 8 7 9 8 11 11 P, R, N 5 3 5 4 8 6 S, W, X 15 14 13 11 16 13 Y, Z 14 19 12 16 12 14 AC, BD 42 45 42 47 30 36 Hela riket 100 100 100 100 100 100 Hela riket (absoluta siffror
i tusental) 2 377 753 880 2 161 707 904 3 990 1 001 173
Källa: Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen.
dagsverken samt upparbetade kostnader för- delade på riksområden för kalenderåren 1965 och 1966 samt för budgetåret 1967/
Det totala antalet dagsverken har under perioden ökat med drygt 1,5 miljoner, me- dan de upparbetade kostnaderna i löpande priser ökat med ca 250 miljoner till en dryg miljard kronor. I vissa län har arbeten bedrivits till vilka även arbetslösa från and— ra län hänvisats. Andelen sysselsatta vid be- redskapsarbeten inom skogslänen har under hela perioden överstigit hälften av samtliga sysselsatta.
Kostnadsmässigt var skogslänens domi- nans ännu mer markerad. 78 procent av de totalt upparbetade kostnaderna föll 1965 på skogslänen. Motsvarande tal 1966 och 1967/ 1968 var 74 respektive 63 procent.
Beredskapsarbetenas samhällsekonomiska kostnader är naturligtvis mindre än ovan— stående utgiftsbelopp. De samhällsekono- miska kostnaderna utgörs närmast av skill— naden i produktionsfaktorernas avkastning i beredskapsarbeten och i alternativ använd- ning där sådan finns.1
3.5 En sammanställning av hittillsvarande insatser av regionalpolitiska medel
För att bedöma storleksordningen av de regionalpolitiska åtgärder som beskrivs i det-
ta kapitel, redovisas nedan en sammanfatt- ning av de åtgärder som satts in i skogs- länen under perioden 1963—1969. En sådan redovisning motiveras av att den regional- politiska verksamheten i hög grad koncen- trerats till dessa län.
Endast de medel som tidigare behandlats i kapitlet tas med i sammanställningen. Des— sa medel är lokaliseringsstöd, tillstånd att utnyttja investeringsfonder, flyttningsbidrag, arbetsmarknadsutbildning samt beredskaps- arbeten. Det bör observeras att en del av dessa medel i dag inte enbart är regional- politiskt inriktade. De tas dock med här, liksom i tidigare avsnitt, på grund av att de ger upphov till regionala effekter. Genom bristande tillgång på data har det inte va- rit möjligt att använda samma redovisnings- period för medlen ifråga.
Tabell 3.5.1 visar de direkta kostnaderna av insatta medel. Som framgår av den ti- digare redovisningen har medlen olika in- riktning och berör ett varierande antal per- soner. Sålunda har de 16 miljoner kronor som utbetalats i flyttningsbidrag till perso- ner inom skogslänen utgått till omkring 15000 personer år 1967, medan de 629 miljoner kronor som utbetalades för bered-
1 A. Lindbeck, Svensk ekonomisk politik, Stockholm 1968.
Tabell 3.5.1. Översikt över insatserna av olika regionalpolitiska medel i skogslänen 1963—- 1969, miljoner kronor.
Medel
Lokaliseringsbidrag
. Lokaliseringslån . Räntebefrielse vid lokaliseringslån . Statskommunalt stöd . Investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte (beräkn. invest.konst.)
6. Skattebefrielse vid investeringar enl. 5 ovan 921
7. Investeringsfondernas användning enligt 9å 3 mom. (beräkn. invest.kostn.)
8. Skattelättnad vid investeringar enl. 7 ovan
9. Flyttningsbidrag 10. Arbetsmarknadsutbildning (inkl. bidrag till lokaliseringsutbildn.) 1]. Bidrag till lokaliseringsutbildning 12. Beredskapsarbeten (total uppar-
betad kostnad)
1 l.7.1963—-30.6.l965. 2 l.7.1965—30.6.1969. 3 l.7.l963—28.3.l969.
Mål.—JN?
6501
1517
skapsarbeten inom samma område berörde 9000 personer.
För att ge en grov bild av hur dessa åtgärder kan tänkas ha påverkat utveckling- en kan nämnas, att arbetslösheten år 1967 i medeltal i skogslänen uppgick till ca 13100, och att inrikes nettoutflyttningen från länen år 1967 omfattade ca 9 100 per- soner. Samtidigt kan nämnas att de före- tag som erhållit statligt lokaliseringsstöd un- der perioden 1965—1967 ökade antalet sys- selsatta år 1967 med omkring 1200 perso- ner. Sysselsättningen i företag som erhållit statskommunalt stöd 1963—1965 minskade med ca 800 personer år 1967. Sysselsättning- en i företag som medgivits tillstånd att an- vända medel ur investeringsfonderna under perioden 1963—1967 minskade år 1967 med omkring 1 000 personer. Det bör observeras att vissa företag haft en betydande syssel- sättningsökning trots att en minskning totalt har inträffat. För nystartade arbetsställen som erhållit lokaliseringsstöd respektive er- hållit tillstånd att använda fondmedel no- teras ökningar för perioden 1963—1967 med ca 2 000 respektive ca 1 100 anställda. Om-
1963—1965 1965—1969 1963—1969 1967—1968
1512 5142 702
8703
963 16
629
kring hälften av dessa ökningar inträffade under 1967.
Som framgår av avsnitt 3.1 och 3.2 är det väsentligt att inte enbart formulera de regionalpolitiska målen i sysselsättningsta- mer. För att nå konsistens mellan nationel- la, regionala och sektoriella mål krävs, som påpekats, att även utvecklingen för olika näringsgrenar uppmärksammas.1
Lokaliseringsstödet har framför allt utgått till företag inom metall- och verkstadsin- dustri samt träindustri, medan de företag som medgivits tillstånd att utnyttja investe- ringsfonder i regionalpolitiskt syfte främst tillhör metall- och verkstadsindustri samt massa— och pappersindustri. Som exempel kan nämnas att 1967 sysselsattes något mindre än 13000 personer i företag som uppburit lokaliseringsstöd inom metall- och verkstadsindustri och omkring 4 000 perso- ner i företag inom träindustri samt om-
1 För en diskussion om samordningsproble- met mellan regional och sektoriell politik se Å E. Andersson och G. Guteland. En regional och sektoriell modell för konsistensprövning av den nationella långtidsplaneringen och de regio-
nala utvecklingsplanerna. (Stencil), ERU, Stock- holm 1968.
kring 3 000 arbetstagare i företag inom massa- och pappersindustri. Motsvarande siffror för företag som erhållit tillstånd att använda investeringsfonder uppgick 1967 inom metall- och verkstadsindustri, träin- dustri samt inom massa— och pappersindustri till omkring 18300, 2500 respektive 5500 personer.
För att bedöma effekterna av den hittills förda regionala politiken beträffande andra målsättningar än en viss sysselsättningsut- veckling krävs kunskap om produktions- förutsättningarna inom olika regioner. Ett mått på dessa förutsättningar erhålles ge- nom uppskattningar av produktivitetsför- hållandena för de existerande anläggningar- na inom skilda områden. I avsnitt 2.2 visas att skillnaderna i produktivitet mellan olika branscher och mellan anläggningar av olika storlek ofta är större än skillnaderna mellan identiska anläggningar i olika regioner. An- delen stora företag varierar kraftigt mellan regionerna, vilket bl. a. sammanhänger med efterfrågeförhållanden och utbud av pro- duktionsfaktorer.
Materialet tyder på att metall- och verk- stadsindustrin inom skogslänen uppvisar lägre produktivitetsvärden än träindustrin i relation till branschens riksgenomsnitt. Branschgenomsnittet för träindustrin ligger dock lägre än metall- och verkstadsin- dustrins. Detta kan tyda på att man bör stimulera till utbyggnad av träindustrin in- om skogslänen, eftersom denna bransch där i förhållande till andra regioner upp- visar likvärdiga produktivitetsförhållanden. Å andra sidan kan hävdas att en utbygg— nad av metall- och verkstadsindustrin i Norr- land är att föredra, eftersom detta kan med- föra en högre absolut produktivitetsnivå och därmed ett högre löneläge. Oavsett vil- ken handlingslinje som väljs, måste hänsyn tagas till efterfrågeutvecklingen för bran- schemas varor.
De branscher som erhållit stöd har i hu- vudsak varit sådana som är utsatta för in- ternationell konkurrens. En utökad satsning på metall- och verkstadsindustrin i skogs- länen kan medföra ogynnsamma effekter på bytesbalansen om företag därstädes inom
branschen inte kan tillgodogöra sig samma stordriftsfördelar och agglomerativa effek- ter som företagen i södra Sverige. et kan påpekas, att en omläggning av stödverk- samheten till att i större utsträckning gälla s.k. skyddade sektorer, såsom olika former av serviceverksamhet, även kan medföra effekter på bytesbalansen.
De hittills insatta åtgärderna med regio- nalpolitisk inriktning i skogslänen har med all säkerhet utöver sysselsättningseffekter- na även haft verkningar på inkomstfördel- ning och resursfördelning. För företag som erhållit lokaliseringsstöd diskuteras dessa ef- fekter i avsnitt 3.2. Därvid ges exempel på de kostnads- och intäktsposter som det krävs information om för att uppskattning- ar av effekter av detta slag skall kunna utföras. Motsvarande beräkningar för öv— riga insatta medel har av tids- och resurs- skäl inte kunnat genomföras.
3.6 Lokaliseringsbara enheter — en diskus- sion om inriktningen av den framtida regio- nala politiken
Den regionalpolitiska debatten har bl. a. gällt frågan om vilka ekonomiska aktivite- ter eller grupper av aktiviteter som är loka- liseringsbara, dvs. som kan flyttas mellan olika regioner.1 Arbetsmarknadspolitikens bidrag till omflyttning av arbetskraft byg- ger på förutsättningen att åtminstone en del av arbetskraften är en sådan lokalise- ringsbar enhet. Likaså utgår lokaliserings- politikens stöd av kapitalomflyttningar från föreställningen att det nybildade realkapi- talet kan ges alternativa lokaliseringar. Dis- kussionerna om lokaliseringen av offentliga myndigheter och statliga verk och företag rör också frågan om i vilken utsträckning dessa sektorer är lokaliseringsbara.
Det är uppenbart att definitionen av be- greppet lokaliseringsbar enhet måste preci- seras och konkretiseras för att kunna tjäna som hjälpmedel vid utformningen av den regionala politiken. Enligt en mycket snäv
1 Framställningen i avsnittet är till stora delar hämtad från bilaga Nr 9 »Lokaliseringsbara enheter».
definition skulle t. ex. endast sådana ekono- miska subjekt vara lokaliseringsbara som uppfyller samma företagsekonomiska vinst- kriterier var de än lokaliseras. Med en vid definition är å andra sidan de aktiviteter lokaliseringsbara som uppfyller uppsatta samhällsekonomiska kriterier efter omflytt- ning. Det är i första hand den senare tolk- ningen som här behandlas. Frågeställningen gäller främst i vilken utsträckning en viss en- het är lokaliseringsbar och med vilka medel en omlokalisering kan genomföras. Utpekan— det av lokaliseringsbara enheter kan ses som ett led i utformningen av medlen för den re— gionala politiken.
3.6.1. Den regionala politikens mål och medel och de lokaliseringsbara enheterna
För att kriterier för de lokaliseringsbara en- heterna skall kunna fastställas, är det nöd- vändigt att de nationella och regionala mål- sättningarna ges ett konkret innehåll. Då målet är att skapa balanserad expansion inom en region krävs det -— både med hän- syn till konjunkturkänslighet och med hän— syn till önskemålet att olika yrkes- och ut- bildningskategorier bör bli representerade i regionen — att ett differentierat näringsliv byggs upp och att de lokaliseringsbara. en- heterna representerar olika typer av verk- samheter. Ett ensidigt näringsliv med enbart driftsenheter torde inte kunna ge en med riket i övrigt jämförbar valfrihet beträffan- de sysselsättning.
Avfolkningsområden där man inte avser att skapa expansion kan vara mycket va- rierande beträffande befolknings- och nä- ringslivssammansättning. Till dessa hör näm- ligen såväl utpräglad glesbygd som mindre tätorter. Många åtgärder i dessa bägge re- giontyper torde behöva vara av kortsiktig natur för att olika samhällsekonomiska mål skall uppnås. I de kontraktiva tätorterna är det dock tänkbart att man kan satsa på en rad projekt med lång varaktighet, även om man därmed inte har som mål att en be— folkningsretardation skall vändas till en ök— ning av regionens befolkning.
Sambanden mellan den regionala politi-
kens mål och medel och de lokaliserings- bara enheterna kan sammanfattas på föl- jande sätt:
1. Då målet är att skapa balanserad ut- veckling i redan existerande och tillkom- mande expansiva regioner, kan de lokali- seringsbara enheterna sökas bland ekono- miska aktiviteter som tillsammans kan skapa goda produktionsvillkor på lång sikt. Sam- mansättningen av dessa aktiviteter bör vara sådan att de bl. a. kan tjäna som underleve- rantörer till varandra, i viss utsträckning ha gemensam yrkesutbildning samt utgöra un- derlag för konsultföretag och andra service- aktiviteter. Regionerna bör göras så stora att de lokala serviceaktiviteterna kan ut- nyttja stordriftsfördelar. Vidare bör storle- ken ge ett tillräckligt underlag för den of- fentliga sektorns aktiviteter. Detta gällel bl. a. utbildningsväsendet. Regioner av det- ta slag kommer att kunna tjäna som till- växtcentra, där de flesta nivåer inom sam- hällshierarkin finns representerade.
2. Då målet är att skapa balans vid kon- traktion inom avfolkningsområden, bör de lokaliseringsbara enheterna sökas bland eko— nomiska aktiviteter som kan bidra till att skapa sysselsättningsmöjligheter för i första hand äldre mer stationär arbetskraft utan att det byggs upp ett omfattande realkapital inom områdena. Arbetskraftsintensiv pro- duktion torde vara att föredra i de mest glesbefolkade retardationsområdena, medan det kan vara motiverat att satsa på kapital- intensiv produktion i avfolkningsområden som är relativt tätbefolkade. Målsättningen är då att skapa förutsättningar för lönsam sysselsättning med viss varaktighet för en begränsad del av områdets befolkning. I den mån företagen kan välja mellan en ar- betskraftsintensiv och en kapitalintensiv tek- nik torde dock som regel de regionalpoli- tiska medlen vara utformade så att de sti- mulerar till investeringar i arbetskraftsin- tensiv teknik, eftersom detta i regel ger större kortsiktig sysselsättningseffekt. En sammanställning och exemplifiering av relationerna mellan den regionala poli- tikens mål och medel och de lokaliserings- bara enheterna ges i tabell 3.6.1, som an-
Tabe/I 3.6.1.
Regionalpolitiskt mal
]. Att skapa balan- serad expansion i vissa utvalda regione
2. Att skapa balans vid kontraktion inom avfolknings- områden
Lokaliseringsbara enheter Aktivitet
varuproducerande aktiviteter inom det privata näringslivet
varuproducerande aktiviteter inom den offentliga sektorn
tjiinste- och service- aktiviteter inom det privata näringslivet
tjänste- och service- aktiviteter inom den offentliga sektorn
varuproducerande aktiviteter inom det privata näringslivet
varuproducerande aktiviteter inom den offentliga sektorn tjänste- och service- aktiviteter inom det privata näringslivet
tjänste- och service- aktiviteter inom den offentliga sektorn
Komponent
tillverkningsenheter och vissa administra- tiva enheter
aktiviteter som kräver stor lokal och regional efterfrågan
aktiviteter som täcker lokala och regionala behov samt i vissa av- seenden en landsdels behov av offentliga tjänster i form av sjuk- vård, utbildning, admi— nistration m. m.
Vägar, hamnar, vatten- 0. avloppsanläggningar
tillverkningsenheter
aktiviteter som till- fredsställer lokal och regional efterfrågan
aktiviteter som till- fredsställer uppställda standardmål för offent- lig service, ex. tillgång på apoteksvaror, sjuk- vård, åldringspensionat och kommunikationer
Exempel på regional- politiska medel
investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion
investeringar i samhälls- kapital transportsubventioner
beslut om lokalisering investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion investeringar i samhälls- kapital
beslut om lokalisering investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion
investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion statliga beställningar arbetskraftspremier
beslut om lokalisering, investering och drifts- subvention
investeringssubvention förädlingsvärdessubven- tion arbetskraftspremier
beslut om lokalisering statsbidrag vid kommu- nal drift
ger några tänkbara samband mellan den regionala politikens mål och medel och de lokaliseringsbara enheterna. Den först angivna målsättningen är av mer långsiktig karaktär än den senare och innebär om- fattande strukturella förändringar med bl. a. nya faktorpriser i de berörda regionerna.
Kraven att skapa ett allsidigt näringsliv tor- de vara större i regioner med balanserad expansion som målsättning. Detta innebär att lokaliseringsbara enheter bör sökas bland såväl tillverkningsenheter som administra- tiva enheter, eftersom detta kan ge upp- hov till en relativt bred sammansättning av
olika arbetsfunktioner inom regionen.
För utformningen av den regionala poli— tiken är det av betydelse att konstatera att de lokaliseringsbara enheterna inte enbart torde återfinnas bland de varuproduceran- dc aktiviteterna. Det kan vara nödvändigt att stimulera tillväxten av tjänsteproduce- rande sektorer i expanderande regioner för att tillfredsställa det lokala och regionala behov av tjänster som uppstår, när varu- producerande enheter lokaliseras till dessa.1 Likaså kan vissa tjänsteproducerande enhe— ter med nationell avsättningsmarknad vara aktuella lokaliseringsobjekt.
Stimulans av tillväxten av tjänsteprodu- cerande sektorer kan ges i form av investe- ringssubvention, arbetskraftspremier eller förädlingsvärdessubvention. När man skall bestämma vilket medel som skall väljas bör man hålla i minnet att den primära målsätt— ningen för tjänsteenheter med regional och lokal avsättning inte är att skapa en snabb sysselsättningsökning utan snarare att för- bättra villkoren för en allsidig expansion av näringslivet. Eftersom det gäller att få till stånd etablering av verksamheter som inte spontant sökt sig till de aktuella regioner- na, kan det ligga nära till hands att ge sti- mulans i form av produktionssubvention el- ler investeringssubvention. I det förra fallet kan subventionen ges för en begränsad tids- period.
Målsättningen är att skapa balans i av- folkningsområden och den centrala problem- ställningen gäller frågan hur koordinering av företagsnedläggningar inom framför allt duktionssubventioner kan vara viktiga kom- pletteringar t ill investeringssubventioner. jordbrukssektorn och nedläggelser av ser— vicesektorer skall ske. Arbetskrafts- och pro- Åtgärdernas kortsiktiga inriktning måste dock betonas.
Att utforma stödet så att en viss syssel- sättningsökning skall uppnås torde i detta fall inte vara meningsfullt. Däremot kan det vara betydelsefullt att komplettera kon- traktionsområdenas näringsliv med ytterli- gare enheter. I enlighet med tabellens ex- empel kan dessa enheter förmodligen med fördel väljas bland driftsenheter.
3.6.2. Exemplifiering av cnheter eller knip— pen av enh—eter lämpad-c som lokaliserings- bara aktiviteter
åväl ett företag (en organisation) som hel.; näringslivet kan delas upp i nivåer. Enhe— ter inom varje nivå fullgör vissa funktioner och står i ett visst beroendeförhållande till enheter inom samma nivå och inom övriga nivåer. Dessa kan indelas efter avsättnings— marknader i nationella, regionala och loka- la enheter. Organisationsmässigt finns det anledning att dela upp enheterna i styr-, administrations- och tillverkningsenheter. Styrenheterna kan som regel klassificeras som nationella, medan administrations- och tillverkningsenheterna återfinns på alla ni- våer. I den exemplifiering av lokaliserings- bara enheter som följer nedan särskiljs styr-. administrations- och tillverkningsenheter.
Styr- och förvaltningsorgan — enheter på hög administrativ nivå
Av bl. 3. G. Törnqvists bilaga framgår att de nationella styr- och förvaltningsorganen kon- centreras till några få centra i landet. Ett kännetecken för befattningshavare på denna nivå är den höga kontaktfrekvensen. Våra kunskaper är mycket begränsade om möj- ligheterna att ändra kontaktmönstren, så att en större spridning av tillhörande organ med nationell avsättningsmarknad kan uppnås. Möjligheterna till utökat decentraliserat be- kännetecken för befattningshavare på denna slutsfattande är således relativt outforskade. Mycket talar för att en geografisk spridning av nationella styr— och förvaltningsorgan endast kan uppnås via genomgripande för- bättringar av kommunikationsnäten. Det troliga är att en etappvis utbyggnad med spridning till någon eller några orter under ett första skede är att föredra.
Enheter på låg administrativ nivå
Den hittills förda regionalpolitiken har i hu- vudsak berört enheter på lägsta nivå — i re-
1 Det skall hållas i minnet att tjänstesektorns expansion inte torde förändras i nämnvärd ut- sträckning och att »regionala» och »nationella» enheters fåtal begränsar antalet orter som kan erhålla ett allsidigt näringsliv.
gel direkt tillverkning. Däremot har intres- set inte i någon högre grad ägnats vad som här benämns funktioner på lägre admini- strativ nivå. Det borde finnas enheter och framför allt block av enheter som kan antas vara lokaliseringsbara. I flera fall innebär detta att en decentralisering i beslutsfattan- det äger rum, så att enheter som tidigare haft nationell avsättningsmarknad blir upp- delade i enheter med regional marknad.
I den fortsatta framställningen antas att en eventuell utlokalisering av en administra- tiv enhet i första hand kan ske till orter eller regioner, som redan i dag fyller en betydande administrativ funktion i samhäl- let.
Inom offentliga och privata organisatio- ner finns det för närvarande en viss om än svag tendens till decentralisering och sekto- risering av vissa funktioner. Det kan vara lämpligt att i de regionalpolitiska strävan— dena knyta an till denna tendens och ana— lysera i vilken utsträckning och med vilka medel trenden kan stimuleras.
De administrativa enheterna har som be- kant delvis varit föremål för en utspridd lokalisering. Hela länsorganisationen är ex- empel härpå. Det finns dock utan tvivel bland ämbetsverk, förvaltningar eller affärs- drivande verk en stor mängd funktioner som är lokaliserade till Stockholm trots att det- ta inte är helt nödvändigt av produktions- tekniska skäl eller på grund av tillgång på arbetskraft med viss utbildning eller med hänsyn till avsättningsområdena.
I första hand torde detta gälla enheter i den praktiska planeringen och uppbyggna- den av infrastruktur såsom vägmyndighe- ter och andra kommunikationsförvaltningar samt byggnadsförvaltningar för planmyndig- heter. Inom utbildningens och sjukvårdens områden torde likaledes en mängd funk- tioner finnas som är lokaliseringsbara till områden eller regioner som de i huvudsak förvaltar var och en inom sin sektor.
Denna form av geografisk decentralise- ring torde utan alltför stora åtgärder kun- na bli ett effektivt sätt att sprida syssel- sättningen av högre befattningshavare över ett större antal orter än vad som i dag är
Inom den privata sektorn finns exempel på hur olika organisationer sökt avlasta hu— vudkontoret en mängd funktioner efter dessa riktlinjer. Genom regionalpolitiska åt- gärder torde flera företag kunna stimuleras härtill. Exempel på företagstyper där verk— samheten antagligen kan spridas för vissa funktioner är banker, försäkringsbolag, ad- ministrationen hos byggnads— och anlägg- ningsföretag samt trafikföretag.
Utredningen om lokalisering av statlig verksamhet som publicerades år 1963 arbe- tade i princip efter riktlinjerna att från Stockholm flytta även enheter som inte var geografiskt styrda till vissa regioner. Den huvudsakliga tanken i utredningen, nämli- gen att söka samla enheter i block för att få likartad verksamhet att även i framtiden ligga i närheten av varandra, torde fortfa- rande vara tillämpbar. Vad som i detta sammanhang kan invändas mot utredning- ens förslag är att man ville flytta hela äm- betsverk eller grupper av ämbetsverk. Det synes i enlighet med det ovan sagda vara lämpligt att söka finna funktioner och sek- torer inom respektive ämbetsverk eller före- tag och flytta dessa. Särskilt kan detta gälla nytillkommande enheter eller rutiner.
Utan kontakt- och arbetsstudier inom be- rörda ämbetsverk och förvaltningar kan inga meningsfulla rekommendationer göras. Lika- så krävs samhällsekonomiska kalkyler, i vil- ka hänsyn tas till direkta och indirekta ef- fekter i mottagande och givande regioner. Detsamma gäller — och i ännu högre grad — administrativa enheter inom privata organi— sationer.
Enheter av tillverkningskaraktär
Den hittills förda regionalpolitiken har i hu- vudsak inriktats på åtgärder som syftar till om- och nylokaliseringar av direkta tillverk- ningsenheter, dvs. vad som i detta kapitel rubriceras som den lägsta funktionella nivån. Otvivelaktigt torde även den framtida re- gionalpolitiken i mycket hög grad få en så- dan inriktning. Det finns därför anledning, om en differentiering av näringslivet önskas, att i större omfattning än vad som ovan
gjorts söka finna enheter eller grupper av enheter som kan rubriceras som lokalise- ringsbara bland de högsta funktionella ni- våerna.
Av framför allt pedagogiska skäl har en uppdelning av materialet gjorts. Först dis- kuteras således eventuella utökningar av re- dan befintliga enheter. Därefter följer ett avsnitt om kompletteringsenheter och slut- ligen ett avsnitt om helt nya enheter.
Utbyggnad och vidareutveckling av redan befintliga enheter
Det svenska näringslivet kännetecknas bl. a. av en strävan till vidareutveckling av befint- lig produktion. Den enbart råvaruproduce— rande delen av industrin minskar till för- mån för allt mer högförädlade produkter. Det kan finnas anledning att beakta detta förhållande vid diskussionen om lokalise- ringsbara enheter. Vidareförädlingsgraden hos produkter inom redan befintlig industri i ett område bör således jämföras med för- ädlingsgraden hos motsvarande produkter och industrier i andra områden. Ett antal exempel skall belysa denna ansats.
Svensk skogsindustri genomgår en rumslig förskjutningsprocess, vilken orsakas dels av olikheter i virkestillgången och dels av att massan vidareförädlas till papper av olika typer samt dels av förändringar på trans- portsidan. Papperstillverkningen, som i re- gel förläggs i anslutning till befintlig massa- anläggning, kan sägas vara en lokaliserings- bar enhet där de ekonomiska konsekven- serna av olika lokaliseringar bestäms av re- gionala produktivitetsskillnader, olika för- hållanden hos den ursprungliga massaindu- strin, olika kontaktbehov med marknader osv.
Medan 40 procent av de anställda inom träindustrisektorn år 1950 var sysselsatta i sågverksproduktion var motsvarande andel år 1965 endast 35 procent samtidigt som hela branschen ökat i antalet sysselsatta med 8 procent. De fem norrlandslänens an- del har minskat från 25 till 18 procent av totala antalet sysselsatta inom branschen. Ökningen i antalet sysselsatta beror på ex- pansion av trähus-, snickeri-, och möbel-
fabrikation. Branschens lokaliseringsbara en- heter kan vara sådana som tillverkar pre- fabricerade inredningsdetaljer till bostäder som köksutrustning, skåp och dörrar eller möbelindustri med huvudvikt lagd på trä— detaljer. Även möjligheterna till trävaru— fabrikation bör prövas trots de betungande transportkostnader som är förenade med denna verksamhet. Marknaden för de nämn- da träprodukterna torde dock expandera re- lativt långsamt, varför en ökad produktion i Norrland kanske måste ske på det övriga landets bekostnad.
Kompletteringsenheter och följd- investeringar av redan gjorda insatser
Redan befintliga anläggningar kan tjäna som utgångspunkt för bedömning av olika en- heters lokaliseringsbarhet på annat sätt än ovan redovisats. Det har i flera samman- hang visats vilken betydelsefull roll stora enheter inom vissa sektorer spelar genom att de även orsakar betydande följdinveste— ringar. Några exempel skall belysa detta.
En uppmärksammad regionalpolitisk sats- ning inom norra stödområdet utgör Umeå universitet. Kring detta universitet har, lik- som kring övriga universitet i landet, ett an- tal enheter lokaliserats, vilka på olika sätt drar nytta av och betjänar anläggningen. Exempel härpå är vetenskapliga forsknings- organ och produktionsenheter för framställ- ning av läkemedel och kemiska produkter, tekniska institut, utbildningsorgan osv. Des- sa enheter kan förmodas vara lokaliserings- bara i så måtto att alternativa lägen vid olika universitet kan prövas.
Inom verkstadsindustrin förefaller möjlig— heterna att komplettera befintlig verksam- het i bl.a. sundvalls- och härnösandsom— rådena vara goda. Lämpliga enheter kan vara verktygs- och motorindustrier. En vik- tig bransch i detta sammanhang torde vara produktion av utrustning till skogsskötsel samt massa- och pappersframställning ef- tersom denna bransch kan ha en betydelse- full regional och lokal avsättningsmarknad där utrustningen kan testas.
Det kan i detta sammanhang vara lämp— ligt att även diskutera olika servicefunktio-
Servicetyp ._ co &? o C ?: .E .: :? 9 ==: få % B få av en !==” *- ”: ri w "A L"! 1— *: å % å å % en .... CE än 3 g 2 = .5 -— = > .c 5 » E e =— '— 0 _D 9. '; få E .:: '$ & ce E & A-rcgionens nummer å g g g 'g' :E; & ': =: 52 2 g och namn ( ca 54 2 g. 5 ; 55 å & [2 13 43 Säffle/Åmål _ 1 3 1 — 5 1 1 __ 2 1 44 Arvika 1 l 4 — _ _ 5 _ 1 1 2 _ 55 Mora _ 1 2 _ _ _ 13 3 _ 7 2 1 57 Bollnäs _ 3 6 _ _ _ 7 3 1 1 2 1 58 Hudiksvall _ 1 5 _ _ 1 6 _ l 2 _ 2 59 Sundsvall 1 2 18 5 5 4 18 4 2 16 l 2 60 Härnösand _ 3 4 _ _ 2 1 l 2 2 5 _ 2 61 Sollefteå _ 2 2 _ _ _ 7 _ _ 2 _ _ 62 ansköldsvik _ 3 3 _ _ l 8 5 2 2 l 2 63 Ostersund _ 3 5 l _ 3 14 8 2 11 _ 4 64 Umeå _ 3 12 _ 1 4 9 8 1 10 2 4 65 Skellefteå 3 1 7 _ 2 _ 6 3 1 9 l 3 66 Lycksele _ _ 5 _ _ _ 5 4 _ 2 1 _ 67 Piteå _ _ 4 _ _ 1 3 _ l _ _ 1 68 Luleå _ 7 13 _ _ 4 9 8 4 10 _ 2 69 Haparanda _ — 2 _ _ _ 2 _ _ _ l _ 70 Kiruna _ 2 6 _ _ 2 3 _ 2 3 _ —
Källa: Telefonkatalogen 1965.
ners lokaliseringsbarhet. Härmed avses före- tagsservice av sådan typ att företag och in- stitutioner måste köpa den långväga ifrån. Mycket enkla beräkningar ger vid handen att stora områden i norra stödområdet sak- nar egna serviceorgan inom fack som är mer eller mindre nödvändiga för närings- livet. Det hävdas ibland att annonsbyråer tillhör denna kategori. Även om dessas loka- lisering i sin tur även styrs av olika medias lokalisering, kan det vara av intresse, att kartlägga hur lokaliseringsmönstret ser ut. Enligt telefonkatalogernas yrkesregister sak- nades 1965 t.ex. annonsbyråer i följande A-regioner i norrlandslänen: Bollnäs, Hu- diksvall, Härnösand, Sollefteå, Örnskölds- vik, Östersund, Umeå, Lycksele, Piteå, Lu— leå, Haparanda och Kiruna.
Man kan förmoda att vissa av enheterna i tabellen 3.6.2 är av lokal servicekaraktär. Andra enheter kan sälja sina tjänster över längre avstånd, exempelvis datacentraler. Detta medför att tillverkningsföretag, om en nödvändig serviceenhet saknas på orten, kan vara tvungna att inom sin organisation
innesluta serviceverksamheten eller köpa tjänster från andra orter eller regioner — ofta då från södra Sverige.
Det är denna senare företeelse som fram- för allt kan vara av intresse i en diskussion om lokaliseringsbara. enheter. Vad medför det för samhällsekonomiska konsekvenser att flytta eller nyetablera serviceenheter i områden som saknar dylika och där före- tagen härigenom måste köpa tjänster utifrån?
I uppställningen nedan är endast ett få- tal servicefunktioner medtagna som exem— pel på företeelser som inte är representerade i flera regioner. Vid sidan av dessa kan yt- terligare ett antal nämnas som är lämpade att komplettera den regionala näringsstruk- turen.
biluthyrning reklamartiklar galvanisering byggnadsma- revisorer härdverkstäder terial expressbyråer truckuthyrning klichéanstalter gummiverk- åkerier konsulter städer budsändnings- översättare emballage byråer
Nya knippen enheter
Införandet av helt nya produktionsenheter inom näringslivet ger en möjlighet att kon- kret bedöma i vilken grad en enhet är loka- liseringsbar. För att få grepp om Vilka en- heter som kan vara aktuella krävs en analys av förändringsfaktorer och pågående och förväntade processer.
Inom verkstadsindustrin kan nämnas forskning rörande tillverkning av atom- energiprodukter. Etableringar av dylika en- heter kan förmodas få betydande positiva följdeffekter i lokaliseringsregionen. I linje med de investeringar som förbereds inom atomenergisektorn — tillverkning av reakto- rer och produktion av elenergi — torde en lokalisering av vissa delar härav vara möj- lig även inom områden som behöver sys- selsättningsmässig stimulans. Avsikten skul- le vara att härigenom skapa ett knippe av aktiviteter av forsknings-, utvecklings— och tillverkningskaraktär.
Transportapparaten genomgår en snabb omstrukturering där ny teknik ständigt in- föres. Det finns anledning att pröva möj- ligheterna att inom ett eller flera relativt koncentrerade områden bygga upp knippen av enheter som ägnar sig åt transportme- delstillverkning, t. ex. system av komponen— ter som behövs i containerhantering. Det betydande samarbete som behövs mellan exempelvis truck—containerchassitillverkare talar för en samlad satsning. Statsmaktcr- nas stora andel av trafikapparaten talar för att möjligheterna ifråga om lokaliseringsval är större än inom många andra branscher.
Bland den växande produktionen av läke- medel, sanitetsprodukter, tvättmedel osv. finns anledning att söka enheter vars rör- lighet kan förmodas vara hög. I detta sam- manhang liksom för övriga här presentera- de exempel bör dock intresset inriktas på att flytta eller nyetablera system av enheter och inte enskilda aktiviteter.
Databranschen brukar ibland betraktas som den i framtiden mest betydelsefulla in- dustrin i tekniskt högt utvecklade länder. Det kan därför vara värt att undersöka i vil- ken utsträckning och vilka delar av denna
industri som kan betraktas som lokalise- ringsbara. I första hand förefaller tillverk- ning av de mer rutinmässiga tillbehören som hålkort, hålremsor, blanketter, kasetter osv. vara aktuella. Även tillbehör av mer kom- plicerad art kan eventuellt produceras utan- för storstadsområdena. Det finns även här anledning påpeka att ju mer komplicerade tillverkningar man önskar flytta eller ny- etablera, desto angelägnare är det att be- trakta hela systemet och försöka åstadkom- ma samlade lösningar. I linje härmed finns anledning att framföra idén att etablera ett »dataknippe» någonstans inom skogslänen.
Efterfrågan inom sjukvårdssektom kan förmodas fortsätta att växa, vilket innebär att en viss nyetablering kan komma att ske. Inom denna bransch bör finnas möjlighe- ter att identifiera enheter vars rörlighet är stor. Sjukvårdsutrustning kan ses som en — viktig — del av en större bransch, nämligen instrumentindustrin. Expansionen har varit och förmodas fortsätta att vara snabb in- om denna sektor.
Den grafiska industrin är koncentrerad till storstadsområdena. Då den tekniska ut- vecklingen har medfört möjligheter att över- föra bilder och text per telefon förefaller det tänkbart att åtminstone tryckeridelen av branschen skulle kunna omlokaliseras eller vid nyetableringar läggas utanför stor- stadsområdena. Om staten startar ett eget tryckeri förefaller en studie av denna en- hets lokaliseringsbarhet väsentlig. Även med ett statligt tryckeri bör statens möjligheter att styra beställningsarbetena prövas. Exem- pel på enkla tryckeriarbeten som är lämp- liga i detta sammanhang är blanketter, ut— redningar, telefonkataloger etc. Det bör dock hållas i minnet att denna bransch i allt högre grad utsätts för konkurrens från utlandet och att branschen som helhet kan komma att minska betydligt i Sverige.
Inom bilindustrin kan antagligen möjlig— heterna att lokalisera större delkomponent- tillverkning till Norrland med fördel prövas. Volvos umeåverk har haft en positiv följd- inverkan på umeåregionen. Ytterligare en- heter av denna storleksordning kan even- tuellt vara möjliga. En eventuell statlig sats-
ning på tillverkning av en stadsbil kan i det- ta sammanhang vara lämpligt att ta fram som exempel. Forskning och utvecklingsar- bete kring alternativ till förbränningsmotorn är en annan form av verksamhet som krä- ver en ökad insats. Överhuvudtaget före- faller miljövårdsteknologien vara en fram- tida stor sektor. En sådan verksamhet kan vara lokaliseringsbar i så motto att den både kan integreras i en etablerad industri eller förläggas i anslutning till denna.
4. Storstads- och glesbygdsproblem
4.1 Syfte och avgränsning samt vissa sam- manfattande synpunkter
I den regionalpolitiska debatten intar de välfärdspolitiska för- och nackdelar som föl- jer av storstädernas och glesbygdens utveck- ling en central roll. De storstads- och gles- bygdsproblem som brukar uppmärksammas är av mycket olika karaktär. För storstäder- nas del har frågeställningen i allmänhet rört möjligheterna att fastställa om en fort- satt befolkningsexpansion är förenlig med uppsatta samhällspolitiska mål. I första hand har man därvid diskuterat kostnaderna för fortsatt utbyggnad av samhällskapitalet. Uppmärksamhet har även ägnats de oba- lanssituationer som vid vissa tidpunkter upp- stått på arbets- och bostadsmarknaderna. I glesbygdsdiskussionerna har intresset huvud- sakligen koncentrerats på problemen för den kvarvarande befolkningen, framförallt den bristande tillgången på arbetsmöjlighe- ter och service för denna befolkningsgrupp.
Såsom frågeställningarna formulerats kan det hävdas att glesbygdsproblemen är bättre utforskade än storstädernas problem. Om de förra formuleras på samma sätt som stor- städernas blottlägges emellertid likartade kunskapsluckor för båda regiontyperna. Detta kan t.ex. innebära att man önskar fastställa de samhällsekonomiska effekterna av en snabbare eller långsammare takt i glesbygdens avfolkning. Delfrågor vid en så- dan problemformulering kan gälla beräk-
ning av kostnaderna för att ge glesbygdsbe- folkningen en standard som är likvärdig med den i övriga regioner. Likaså kan pro- blemet att fastställa optimal folkmängd inom glesbygden diskuteras på motsvarande sätt som för storstäderna.
I detta kapitel redovisas resultat från de av ERU initierade projekten om storstads- och glesbygdsproblematiken. Dessa har ännu inte slutförts och framställningen bygger i hög grad på preliminära diskussioner och resultat. I flera projekt poängteras gles- bygds- och storstadsproblemens nära sam- band med urbaniseringsprocessen som hel- het och med målen för den regionala ut- vecklingen.
Vid formuleringen av målen för den re— gionala resursfördelningen på kort och lång sikt krävs bl.a. kännedom om utvecklingen av samhällsekonomiska marginalkostnader respektive marginalintäkter vid expansion och kontraktion inom skilda regiontyper. Även om underlaget är bristfälligt i detta avseende och långsiktiga målsättningar där- för inte preciseras, torde regionala mål be— höva formuleras för den politik som skall föras på kort och medellång sikt. Av kapi- tel 3 framgår att dessa är av två slag. näm— ligen att skapa balans i expansions- respek— tive kontraktionsförlopp. Så länge storstä- dernas expansion och glesbygdens kontrak- tion accepteras på lång sikt, blir den cen— trala frågeställningen vid utformningen av den regionala politiken att nå balans i dessa
För att uppnå en samtidig uppfyllelse av olika delmål såsom full sysselsättning, bo- stads— och servicestandard m.m. i storstä- der och glesbygd kan det vara nödvändigt att påverka takten i expansions— och kon- traktionsprocessen. Det är således möjligt att inflyttningen till storstäderna bör öka eller minska av två skäl. Det ena kan vara att det långsiktiga målet kräver detta och det andra att det är nödvändigt för att nå en balanserad utveckling.
Vissa av de i utredningens bilagor redo- visade projektresultaten tyder på att en re- duktion av den regionala omfördelningstak- ten kan motiveras med utgångspunkt från de kortsiktiga balansmålsättningarna, medan möjligheterna är små att med utgångspunkt från det presenterade materialet dra slutsat- ser om hur de långsiktiga målen bör utfor- mas.
Kapitlet är disponerat så att storstäder- nas resp. glesbygdens roll i det regionala utvecklingsförloppet behandlas i ett inledan— de avsnitt. Där understryks bl.a. att det inte behöver föreligga något direkt samband mellan storstädernas tillväxt och glesbyg- dens tillbakagång. l framställningen beto— nas också att många av de uppmärksam- made problemen inte är unika för storstä- derna respektive glesbygden.
l kapitlets följande avsnitt ges exempli- fieringar av problemområden som kan be- tecknas som relativt specifika för storstads— och glesbygdsregionerna. Härvid diskuteras också i korthet vissa lösningar på de kort— siktiga problemen. Som ovan antytts måste de förhållanden som behandlas i kapitel 1 och 2 beaktas vid bedömningen av proble— mens art. Bland dessa kan nämnas den an— samling av administrativ personal som för närvarande finns i storstäderna och som är en av orsakerna till den ojämna inkomst- fördelning som kan förekomma mellan olika regiontyper.
4.2 Storstädernas och glesbygdens roll i regionala förändringsförlopp
Storstädernas och glesbygdens utveckling kan ses som två ytterligheter i ett regionalt
utvecklingsförlopp som innebär en koncen- tration av befolkning och näringsliv. Det bör understrykas att något direkt samband mellan storstädernas tillväxt och glesbygdens tillbakagång inte behöver föreligga. De för- ras utveckling kan ske på medelstora re- gioners bekostnad, medan den senares kan ske genom en avtappning till de medelstora regionerna. Av tabell 1.2.3 framgår att stor— stadsområdena svarade för ungefär två tred- jedelar av rikets befolkningsökning under perioden 1960—1965. Till dessa områden räknas då Stockholm—Södertäljes, Göteborgs samt Malmö—Lund—Trelleborgs A-regioner med undantag av kommunblocken Nynäs- hamn, Södertälje, Alingsås, Vårgårda och Trelleborg. Under motsvarande tid förlora- de kommunblock med mindre än 20 000 in- vånare 3 procent av sin befolkning. Internationella jämförelser visar, som på- pekas i Å Anderssons och T Hägerstrands bi- lagor till utredningen, att den näst största orten i många länder är ungefär hälften så stor som den största, den tredje orten i rang i sin tur tredjedelen av den största osv. Även om denna observation inte har någon avgö- rande betydelse för bedömning av ortshierar- kin i Sverige är det en väsentlig frågeställ- ning, om den regionala befolkningsutveck- ling som redovisas i ERU:s rapport tyder på att regionsystemets hierarkiska ordning ge— nomgår förändringar och om en sådan för- ändring i så fall är önskvärd eller inte, då olika regionalpolitiska mål tas i beaktande. Av figur 4.1, som är hämtad från Häger- strands bilaga, framgår att gruppen tätorter med mer än 2 500 invånare i Sverige hade en befolkningsmässig expansion mellan 1950 och 1965. Relationen mellan de största re— gionerna, dvs. storstäderna, och övriga med mer än 2 500 invånare, är i stort sett oför-
1 Med balans i expansions- och kontraktions- förlopp avses här, liksom tidigare, en samtidig uppfyllelse av olika delmål. Detta balansbegrepp skall inte förväxlas med det som avser fördel— ningen av olika näringslivssektorer under ex- pansionsförlopp. Det senare balansbegreppet innebär att alla sektorer skall växa med samma takt. För en beskrivning av detta se A. 0. Hirschman, The Strategy of Economic develop- ment, Yale 1958.
INV. lmil;
(Annan
uuuuuu
l) 7
50006
iOOCv
SOG—-
zrnn
Il liir 10
Figur 4.1. Tätortshierarkin i Sverige 1950 och
ändrard. Detta kan synas strida mot de ovan redovisade uppgifterna. Om tätorter med mindre än 2 500 invånare medtas, visar det sig dock att de båda kurvorna i diagrammet korsar varandra. Detta speglar de minsta tät— orternas tillbakagång.
Figuren visar tätortsbefolkningen inom 2-milsavstånd i det nationella nät som ut- arbetas vid kulturgeografiska institutionen vid universitetet i Lund.1 Om exempelvis 3-milsavstånd utnyttjas, vilket för Stock- holm innebär att förorterna inräknas, är det tänkbart att detta visar att en förskjutning till förmån för de största tätorterna ägt rum, så att figurens linjer skär varandra ovanför nivån 2 500 invånare. Föreliggande prognoser pekar på att storstädernas andel av rikets samlade befolkningsökning kom— mer att öka. Detta kan tolkas så att en kurva för 1980 i figur 4.1 eventuellt skulle kom— ma att skära kurvorna för 1950 och 1965,
59 1 300 BANG
1965.
varvid den vänstra delen av kurvan skulle komma att ligga ovanför 1965 och 1950 års kurvor.
Man kan, på motsvarande sätt som A E Andersson i dennes bilaga, ställa frågan om mönstren i diagram av detta slag uppstått till följd av några särskilda ekonomiska el- ler tekniska faktorer som generellt förkla- rar uppkomsten av en struktur av angiven art. I kapitel 2 analyseras förlopp av detta slag. Förändringar i faktorutrustning, efter- frågeförhållanden och produktionsteknik an- förs i detta kapitel som förklaringar till den pågående urbaniseringen. Detta tar sig bl. a. uttryck i att ytkrävande aktiviteter såsom jord- och skogsbruk blir alltmer kapital- intensiva, samtidigt som mark med rela- tivt ofördelaktioa produktionsförutsättning-
* Detta tätortsbegrepp är således inte iden- tiskt med det som används i den officiella sta- tistiken.
minskning Folkmängd av stora Folkmängd Å .V regioner o i X Folkmängd .. _ ökning av X okmng av () säväl stora A små regioner som små lV / regioner V "ökning av DX medelstora / regioner / 0 i v 0 ”Mom. rannord- ' 0 v '?"Wd' ninns— nings- nummer [0 = optimal hierarki
V = verklig »
nings-
nummar nummer
Figur 4.2 Illustration av sambandet mellan verklig regionstruktur och en ur välfärdssynpunkt optimal struktur.
ar överges. Landets resurser koncentreras till näringar i vilka stordrift och samlokali- sering ger hög avkastning. I kapitlet anges att det för vissa ekonomiska aktiviteter är lönsamt med en koncentration till de största städerna, medan det för andra verksamhe- ter är mer fördelaktigt att expandera i mind- re tätt befolkade regioner. För hushållssek- torn kan på motsvarande sätt en splittrad bild uppvisas. Speciellt för yngre människor med möjligheter att skaffa sig högre utbild- ning ger en bosättning i städer ofta höga nominella lönevinster. För en utförligare diskussion av de faktorer som medverkar till att regionala hierarkiska mönster av ovanstående slag uppkommer hänvisas till kapitel 2.
I nedanstående figur illustreras några tänk- bara samband mellan den verkliga region- strukturen och en ur välfärdssynpunkt op- timal struktur.
Figurerna 4.2.a—c är uppbyggda på sam- ma sätt som figur 4.1, dvs. med folkmängd efter den vertikala axeln och regionerna i rangordningsnummer efter den horisontel- la. Den hierarki som råder i den situation som beskrivs i figuren är benämnd verklig hierarki och anges i alla tre figurerna med en rät linje. I figur 4.2.a visas en optimal hierarki som innebär att små regioner skul— le behöva öka sin folkmängd medan de stora regionernas folkmängd skulle behöva mins- kas för att en optimal situation skall upp— nås. Den optimala hierarkin behöver dock inte vara rätlinjig. Den kan som visas i fi- gurerna 4.2.b och 4.2.0 vara sådan att så-
väl stora som små regioner skall öka sin folkmängd, liksom att enbart medelstora regioner skall tillväxa för att optimalitet skall nås.
Som visas i figur 4.1 förskjuts den verk- liga hierarkin över tiden. Detta gäller även beträffande den optimala hierarkin. Orsa- kerna till detta kan vara förändringar i pro— duktionstekniska förhållanden och värde— ringar. Den optimala strukturens instabilitet speglar också förändringar i den regionala politikens mål. Om man vid formuleringar av dessa anger, att befolkningen i de minsta regionerna skall garanteras en viss standard och detta endast kan nås genom en ökning av befolkningen i dessa områden, så kan detta innebära att skillnader mellan opti- mal och verklig hierarki får det utseende som anges av högra delen av figur 4.2.b.
Det är mycket tänkbart att en målsätt- ning av ovan angivet slag endast gäller för låt oss säga en lO-årsperiod, under vilken man har en hög andel åldringar i de berör- da regionerna. Om den höga åldringsande- len reduceras är det tänkbart att målen om— formuleras så att den optimala strukturen kommer att få det utseende som anges i figur 4.2.c. Det kan självfallet vara av stort intresse att se, hur den optimala struktu- ren ser ut på längre sikt, t.ex. under en ZO—årsperiod. Likaså är det av stort intresse att få kunskap om med vilka medel man skall åstadkomma regionala omfördelningar för att närma sig den optimala fördelningen. I medelavsnitten i kapitel 3 diskuteras olika medels effekter. Denna diskussion skall dock
O-optimal hierarki V-vorkliu hierarki Pu pronnn-Neuen hierarki
Rangordning-nummer
Figur 4.3. IllustrationZav samband mellan verk- lig optimal och prognosticerad regionsstruktur.
inte vidareutvecklas här.
För att ytterligare belysa den principiella karaktären av glesbygds— och storstadspro- blemet skall avslutningsvis tas upp ett ut— vidgat resonemang kring de hierarkiska kur- vorna från figur 4.1 och 4.2.
I figur 4.3 har tre hierarkiska kurvor in- ritats. Utöver den verkliga (V) och den opti- mala (O) ingår också den spontana eller prognosticerade (P). Den senare linjen visar den hierarki som skulle uppkomma om ingen förändring förekom i den regionala politiken. En skillnad mellan 0 och P kan föreligga av flera skäl. Ett skäl är att de enheter som fattar beslut om lokalisering — hushåll, företag och offentliga myndighe- ter — från företagsekonomiska grunder icke kan ta hänsyn till externa effekter i t.ex. samlokaliseringar och konsekvensinveste- ringar. Motsvarande svårigheter föreligger då man önskar bestämma ett lokaliserings- besluts påverkan av icke prissatta varor, miljöfaktorer m. m. Tillsammans leder detta sannolikt till en totalekonomiskt inoptimal lokalisering.
Regionalpolitikcn kan alltså sägas syfta till dels att söka en utveckling som leder mot hierarkin 0 som, i och för sig föränd- ras med tiden, dels att se till att utveck- lingen med alla dess tröghetsmoment sker på ett sätt som ger optimal måluppfyllel- se. Storstadens och glesbygdens optimala storlek är sålunda en fråga. Expansions— och kontraktionsprocessens problem är en an- nan fråga, delvis fristående från den första
men djupare sett sammanvävd med denna. Det kan konstateras att möjligheterna att i konkreta termer fastställa optimal region- struktur är små. Detta sammanhänger bl. a. med att det skulle krävas att de nationella målen gavs en betydligt mer preciserad for- mulering än vad de ges i dag. På motsva- rande sätt skulle då de regionala må'en, som här ses som underordnade de nationel— la, också ges en mer konkret formulerng.
Den sammanfattning av de regionala må— len i två huvudgrupper som ges i kapitel 3 kan här endast utnyttjas för ett principiellt resonemang. För regioner vars folkmängd bör öka för att den optimala hierarkin skall uppnås gäller att en balanserad expandon skall uppnås. På motsvarande sätt skall ba- lans i kontraktionsförloppet åstadkommas för sådana regioner som ligger i storleks— klasser, för vilka en reduktion är önskvärd. Som påpekats avses här liksom i kapitel 3 med balans att en samtidig uppfyllelse av flera delmål skall uppnås. I det följande vi- sas, att många av de i debatten uppmärk- sammade storstads- och glesbygdsproblemen består i att balans i ovan angivna berrär- kelse inte uppfylls. Helt naturligt kan _ik- nande balansproblem uppstå i medelstJra regioner som minskar eller ökar sin befrlk- ning. Många av de uppmärksammade pro- blemen är således inte unika för storstäcer— na och glesbygden. Det är däremot tänk- bart att de är mer accentuerade i dessa re- giontyper än i övriga och att det därför finns anledning att rikta speciell uppmärk- samhet mot de mest tätbefolkade respektive glest bebodda regionerna.
Den hittills anförda problematiken ger anledning att dela upp storstads- och glas- bygdsfrågorna i två problemgrupper. lien ena gäller den långsiktiga interregionala fir- delningen av landets resurser och därmed frågan, hur olika regiontyper bör utveck- las befolkningsmässigt för att en ur tctal välfärdssynpunkt optimal fördelning av :e- surserna skall uppnås. Här avses alltså ("en regionala strukturella balansen. Den ancra gäller den takt i vilken kontraktionen (ch expansionen sker och hur man skall läsa uppkommande balansproblem. Härutöver
tillkommer frågan om den inomregionala resursfördelningen. Denna frågeställning be- handlas dock här endast antydningsvis.
Att på ovanstående sätt dela upp stor- stads— och glesbygdsproblem i åtminstone två frågeställningar medför stora fördelar vid bedömning av problemens art och ut- formningen av medel för att lösa dem. En vanlig uppfattning är att problem av typen långa restider i storstäderna är mer eller mindre omöjliga att lösa. Med ovanstående betraktelsesätt är detta i första hand ett in- terregionalt problem, eftersom en utbygg— nad av storstädernas kommunikationsappa— rat för att erhålla väsentligt kortare res- tider förmodligen är mycket dyrbar och att resurser på kort sikt måste överföras från andra regioner vid en sådan utbyggnad. Det är då också en kostnadspost som måste medtagas i en total samhällsekonomisk kal- kyl som skall ge svar på frågan om vad som är den optimala storleken på storstäderna. Som bl. a. framgår av Å. E. Anderssons bi- laga är det emellertid mycket svårt att ge entydiga svar på de samhällsekonomiska effekterna av utbyggnader av samhällskapi- tal i storstäderna. För att redovisa detta krävs kartläggning av såväl nuvarande som framtida kostnads— och intäktsposter. En to- tal cost-benefitkalkyl har hittills inte initie- rats av ERU. Som framgår av föreliggande framställning är emellertid ett dylikt pro- jekt, åtminstone på modest ambitionsnivå, mycket angeläget.
De två följande avsnitten bygger i hög grad på förutsättningen att en mycket stor del av storstads- och glesbygdsproblemen kan lösas om samhällskapitalet byggs ut. Vid beslut om utbyggnad måste emellertid hänsyn tas till de nationella målens impli- kationer för resursfördelningen och välfärds- fördelningen mellan olika regioner. I vissa fall får man således lov att tänka sig att en utbyggnad av samhällskapital i medel- stora regioner istället för i t. ex. glesbygds— och storstadsregioner ger bättre överens— stämmelse med de nationella målen och därmed också med vad som har kallats den optimala regionhierarkin.
4.3.1 Balansproblem vid storstädernas expansion
I tidigare kapitel har storstädernas befolk- ningstillväxt och glesbygdens avfolkning bl. a. förklarats med att möjligheterna att utnyttja stordrift och tillgodogöra sig agglo- merativa fördelar i storstäderna medför att en mängd ekonomiska aktiviteter söker sig till dessa och bidrar till deras expansion. För närvarande synes det vara de verksam- heter inom såväl den offentliga som privata sektorn, vilka har stort behov av direkta när— kontakter med andra producenter och kon— sumenter som uppvisar den kraftigaste sys- selsättningsökningen. Det kan hävdas att kalkylerna som bildar underlag för beslut om lokalisering till storstäderna i regel är ofullständiga, eftersom det ofta är fråga om företag som lokaliserar administrativa pro- cesser till dessa regioner och offentliga myndigheter och organisationer som av lik— nande skäl förläggs till storstäderna. Upp- skattningar av dessa processers intäkter är svåra att genomföra. Det är dock uppen- bart att exempelvis en rad transportkostna- der vid personkontakter blir lägre, om verk- samheter med stort kontaktbehov förläggs till några få regioner jämfört med en kraf- tig regional uppdelning.
Även om företagsekonomiska kalkyler tycks ge vid handen att en fortsatt kon- centration av viss storlek till storstäderna är fördelaktig, kan dock en samhällsekono- misk kalkyl där effekter mellan olika sek— torer summeras till en totalkalkyl ge ett annorlunda resultat.1 I total kalkylen tas då hänsyn till kostnader för infrastrukturen, till miljöfaktorer, till trygghet i arbete och lik- nande faktorer, där stora städer både kan ge positiva och negativa utslag jämfört med mindre regioner. Vi vet emellertid för när- varande mycket litet om flera av de element som borde ingå i en sådan totalkalkyl.
Såsom tidigare angivits berör diskussionen kring storstadsproblemen både de berörda
1 Beträffande samhällsekonomiska kalkyler för olika regiontyper se bl. a. Regional Policy in EFTA, Geneve 1969.
städernas absoluta storlek (skaleffekt) och koncentrationsprocessens fördelning över ti- den. En expansion av näringslivet inom stor- städerna med åtföljande inflyttning av ar- betskraft kräver, om de samhällsekono— miska målen skall uppfyllas, att samhälls- kapitalet i form av bostäder, vägar, skolor m.m. byggs ut. För att avgöra möjlighe- terna att låta samhällskapitalet expandera i takt med befolkningsexpansionen är det väsentligt att känna till vilka resurser som i utgångsläget finns för en sådan expansion. Tillgången till kapital och arbetskraft inom bl. a. byggnadssektom är därvid av stor be- tydelse.
Om ökningen av samhällskapitalet sker i samma takt som i föregående skeden torde balansproblemen vara mindre än om ut— byggnadstakten måste ökas. En sådan ök— ning inom vissa sektorer kan ske dels ge- nom en nedskärning av andra sektorer inom storstadsregionerna, dels genom en inflytt- ning av arbetskraft och kapital från andra regioner. Det skall här observeras att om en minskning av näringslivets expansions- takt i storstäderna inträffar samtidigt som expansionen i övriga delar av landet ökar, kan det leda till att resurser inom de sek- torer som nu svarar för utbyggnaden av storstädernas samhällskapital måste flyttas ut. Dessa sektorer är således mycket käns- liga för förändringar.
Balansproblemet inom en expanderande storstadsregion har, som redovisas i bilaga 7, studerats av Å. E. Andersson och R. Jungen.1 I synnerhet analyseras möjligheter- na att samtidigt uppnå ett antal ekonomisk— politiska målsättningar i Göteborgs A-region under perioden 1966—1970. Uppmärksam- heten koncentreras till sådana mål som dels kan förbindas med sektoriella resurs— anspråk inom regionen och dels förelig— ger i fastställda planer eller låter sig här- ledas ur offentliga utredningar, iakttagen praxis etc. Urvalet begränsas följaktligen till mål som avser regionens bostadsstand- dard, dess kommunala service, dess industri- produktion och dess icke-kommunala ser— vice. Att storstadsexpansionens välfärdspoli- tiska återverkningar under sådana omstän-
digheter blir ofullständigt redovisade är up- penbart. Metoden möjliggör dock att må- lens resursanspråk konsistensprövas med hänsyn till regionens arbetskraftsresurser. Om konsistensprövningen visar att samtliga mål inte kan uppfyllas, har analysen givit vid handen att det föreligger en målkonflikt eller brist på social balans redan vid ett begränsat urval av målsättningar.
Resultatet av Göteborgs-undersökningen visar att den storstadsexpansion, som förutsätts i långtidsutredningens antaganden om industri- produktionens nationella tillväxt, medför en avsevärd målkonflikt i regionen. Ett sätt att kvantifiera målkonflikten är att prioritera ett par av målen och låta den eventuella obalansen ge utslag i målavvikelser för de övriga mål- variablerna. Prioriteras exempelvis målen ifråga om bostadsstandard och kommunal service enligt det givna bostadsbyggnadsprogrammet och den historiska trenden i de kommunala s.k. följdinvesteringarnas beroende av bostads- byggandet, inträder stagnation i regionens oprioriterade sektorer.
Bostadsbyggandets tillväxt, som efter vissa korrigeringar av bostadsbyggnadsprogrammet uppskattas till 11,4 procent per år, möjliggör visserligen en ökning av arbetskraftsinflyttning— en till regionen. Bostadsbyggandet tar dock även arbetskraft i anspråk. Dessutom ökar arbetskraftsbehovet för de kommunala följd- investeringarna, som under perioden stiger från ca 31000 till ca 34 000 kronor i anläggnings- investeringar per färdigställd bostad, liksom för den därav föranledda ökningen i den kom- munala driften. Resultatet blir att de återståen- de nän'ngssektorerna åsamkas en arbetskrafts- minskning, inflyttningen till trots. Industripro- duktionens genomsnittliga tillväxttakt stannar vid knappt 2 procent per år mot målsättningens närmare 8 procent. Produktionsökningen ifråga betingas enbart av stigande arbetsproduktivitet, och kontraktionen blir ännu starkare för de icke-kommunala servicenäringarna.
Själva styrkan i målkonflikten åskådliggörs kanske ännu tydligare av den ställning som den kommunala sektorn skulle få i regionens ekonomi vid en sådan prioritering. De kom- munalanställda skulle år 1970 uppgå till 22 procent av regionens totala arbetskraft mot
1 För en detaljerad beskrivning av undersök- ningen se . E. Andersson och R. lungen, Regionalekonomisk utveckling och politik. En studie i ekonomisk planeringsmetodik med till- lämpning på göteborgsregionen. Memorandum nr B: 5 från nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet, stencil 1969.
de cirka 12 procent som de faktiskt utgjorde år 1963. Vidare skulle den genomsnittliga ut- debiteringen för regionens borgerliga primär- kommuner stiga till kronor 24:50 per skatte- krona vid periodens slut från drygt 13 kronor år 1963. För Göteborgs stad skulle skatten samtidigt höjas från 14:32 till 26:50. Skall man dessutom i likhet med långtidsutredningen förutsätta att kommunerna tillämpar en prak- tiskt taget fullständig skattefinansiering, ökar den genomsnittliga utdebiteringen ytterligare till 27 kronor, motsvarande 29 kronor för Göteborgs stad.
I stället för att använda industriproduk- tionens och den icke-kommunala serviceverk- samhetens målavvikelser vid prioritering av övriga målsättningar som ett mått på obalansen kan man lika gärna låta målkonflikten ge ut- slag på bostadspolitikens och den kommunala konsumtionens målvariabler. Det gäller då. att söka en boendestandard och en kommunal kapitaluppbyggnad som är konsistenta med den önskade tillväxten för industri och privata servicenäringar. Beräkningsmetoden förutsätter dock att ekonomisk-politiska medel står till för- fogande för den omvända prioriteringen. För styrningen av det kommunalpolitiska målet hänvisas till den s.k. kommunala investerings— kvoten, som uttrycker de kommunala följd- investeringarnas beroende av bostadsbyggandet. Gäller det å andra sidan att styra bostads- standardens utveckling, kan åtgärderna exem- pelvis avse den s.k. förmedlingskvoten, dvs. den andel av nettobostadstillskottet som för- medlas till regionens bofasta befolkning och alltså inte ger inflyttningseffekt.
Beräkningarna visar att ingetdera slaget av åtgärder är tillräckligt verksamt för att ensamt kunna garantera den för industrin och de icke- kommunala servicenäringama eftersträvade produktionstillväxten. Även om man sänker trendvärderna på den kommunala investerings- kvoten med 100 procent, kommer industripro- duktionens årliga tillväxt att stanna vid 3 a 4 procent. Om man i stället lika radikalt sänker förmedlingskvoten erhålles en produktionstill- växt på 5 år 6 procent. Detta tyder visserligen på större känslighet för det sistnämnda medlet men det innebär alltjämt att man inte uppnår det uppställda målet. Först när både medlen sänks med cirka 75 procent, möjliggörs en industriproduktion som är konsistent med den nationella målsättningen. Annorlunda uttryckt krävs ett totalstopp i den kommunala utbygg- naden och en återgång, vad boendetätheten beträffar, till 1960 års bostadsstandard.
Vilkendera metoden man än tillgriper för att finna ett kvantitativt mått på graden av social obalans har därmed ingenting sagts om möjligheten att minska målkonflikten med
hjälp av ekonomisk-politiska åtgärder. I den meningen är den iakttagna obalansen delvis betingad av det givna politiska beteendet. För att ge en uppfattning om den rent ekonomiskt- tekniskt betingade målkonflikten, sådan den kvarstår efter en aktiv balanssträvande politik, har man i göteborgsundersökningen urskiljt och analyserat effekterna av ett tiotal handlings- instrument som skulle kunna användas i en integrerad regionalekonomisk politik. En be— räkning har också genomförts i syfte att sam— tidigt utjämna målvariablernas avvikelser från deras målvärden och handlingsinstrumentens avvikelser i målfrämjande riktning från deras trend- eller programvärden enligt kriteriet att skillnaderna skall vara lika stora i procent räknat, oavsett hur målvariabler och handlings- parametrar råkar vara definierade i den utnytt- jade modellen. Beräkningsresultatet, som alltså kan sägas återspegla den minsta möjliga mål- konflikten, innebär att samtliga medel ändras med ungefär 30 procent i målfrämjande rikt- ning med ungefär motsvarande effekter på målvariablerna.
Storstadstillväxtens nuvarande balanspro- blem, vilka sammanhänger med ökningstak- ten i storstädernas expansion, är som fram- går av de redovisade undersökningsresulta- ten stora. Om man försöker genomföra de olika sektorernas utbyggnadsprogram upp- står en arbetskraftsbrist. Denna kan inte hävas om man inte under en övergångs- period ändrar målsättningarna. Flera vägar står i detta fall öppna. En sänkning av bo- stadsstandarden har nämnts. En annan möj- lighet är att söka minska inflyttningstakten, så att den befintliga kapaciteten för utbygg- nad av samhällskapital räcker till. Ytterli- gare en möjlighet är ökad »import» av ka- pitalföremål t.ex. i form av prefabricerade byggnadselement. Denna skulle i så fall kunna finansieras genom ökad upplåning eller ökade skatter och sänkt privat kon- sumtion.
I göteborgsundersökningen har ett försök gjorts att utnyttja en tillfälligt skärpt obalans som medel att minska den sociala obalansen på längre sikt. Att inte samtliga utan endast enstaka mål kan främjas samtidigt i en expan- derande storstad utesluter inte att flertalet mål kan uppnås på längre sikt, om politiken nämligen koncentreras på en eller ett par målsättningar i taget. Frågan gäller om själva omkastningen av politiken kan ge en samhälls- ekonomisk vinst jämfört med en utjämnad
politik. Kan man, närmare bestämt, under en begränsad period höja bostadsbyggnadskapaci- teten och därmed inflyttningspotentialen till så höga nivåer, även på bekostnad av en tillfällig stagnation inom andra sektorer, att målen desto lättare kan uppnås under den efterföljan- de perioden trots att man då låter bostadsbyg- gandet stagnera? Beräkningar visar att man genom en sådan strategi kan uppnå bättre värde på vilken som helst av de iakttagna målvariablema, än vad som är möjligt vid en mer utjämnad politik, utan att man därför behöver uppnå sämre värde på någon av de övriga målvariablerna, även när den obalanse- rade strategin föranleder mindre total inflytt- nrng.
4.3.2 Storstädernas bostadssituation
Bostadssektoms betydelse för möjligheterna att skapa balans på arbetsmarknaden har ägnats uppmärksamhet i den ekonomisk- politiska debatten. Dess strategiska betydelse beror, som framgår av föregående delavsnitt, på att en stor del av de inflyttande under ett expansionsskede åtgår till produktion av bostäder som täcker de inflyttandes behov.
Tabell 4.1, som är hämtad ur Å. E. An— derssons bilaga till utredningen, visar att bostadsstocken i storstäderna 1960 i stort sett svarade mot befolkningsandelen. Det mycket omfattande inflyttningsöverskottet under perioden 1961—1965 till dessa städer motsvarades dock inte av ökad andel av bostadsbyggandet. Bostadsstocken svarar in- te heller mot den regionala inkomstfördel- ningen. Om inkomstnivån är en viktig be- stämningsfaktor för bostadsefterfrågan upp- står bristsituationer om höglöneregionerna inte får en relativt stor andel av bostads- produktionen.
En viss uppfattning om efterfrågeöver— skottet på bostadsmarknaden kan man få genom att studera antalet registrerade sö- kande vid bostadsförmedlingama. AV av- snitt 2.3 framgår att en förhållandevis stor andel av befolkningen i storstadsområdena är registrerade som bostadssökande. Såsom påpekats i detta sammanhang är emellertid inte antalet bostadssökande någon tillförlit- lig mätare på eventuella obalanser på bo- stadsmarknaden. Här skall därför variatio-
nerna i efterfrågan tas upp från något andra utgångspunkter. Materialet i den följande framställningen bygger på G. Erikssons och G. Du Rietz” undersökning: Bostadsefterfrå- gans bestämningsfaktorer, Uppsala 1969. Grundmaterialet till detta arbete erhölls ge- nom en intervjuvundersökning av hushållens bostadskostnader som statistiska centralby- rån utförde i anslutning till 1965 års folk- och bostadsräkning.
En av de infordrade uppgifterna i under- sökningen var önskad ]ägenhetsyta. Hushål- len i storstadsregionerna1 angav en önskad genomsnittlig lägenhetsyta om 72,8 kvadrat- meter. I förhållande till de faktiska genom- snittsstorlekarnas indikerar detta en över- skottsefterfrågan på bostadsutrymmen på 14,5 procent i storstäderna mot 10,3 procent i övriga delar av landet.
Vid den angivna undersökningen sökte man även beräkna något som kunde anges som hy- resgap, vilket utgjordes av jämviktshyra minus faktisk hyra. Hyresgapet kan sägas visa den höjning av kvadratmeterhyran som skulle be— hövas för att eliminera hushållens överskottsef- terfrågan på utrymme. I storstäderna var det genomsnittliga hyresgapet för samtliga kvalitets- grupper 18 procent per kvadratmeter eller 39 procent av den faktiska genomsnittliga kvadrat- meterhyran. Enligt dessa siffror skulle således hyresnivån i storstäderna genomsnittligt behöva öka med 18 kronor per kvadratmeter för att eli- minera den 1965 rådande överskottsefterfrågan på utrymme. I övriga landet var det genomsnitt- liga hyresgapet för hushållen nästan 16 kronor per kvadratmeter. Detta hyresgap var alltså något lägre än i storstadsregionerna.
I den aktuella undersökningen gjordes också vissa försök att uppskatta överskottsefterfrågan uttryckt i antalet lägenheter. Man utgick från följande uppgifter angående antalet bostadssö- kande år 1965:
— I storstadsregionerna bosatta personer utan lägenhet, vilka sökte egen lägenhet i samma kommun = 119 712.
— I storstadsregionerna bostta personer, villca sökte egen lägenhet i annan kommun = 60 509.
— I övriga riket bosatta personer utan lägen- het, vilka sökte egen lägenhet i samma kontr- mun = 49 954.
— I övriga riket bosatta personer, vilka söktte egen lägenhet i annan kommun : 33 866.
I beräkningen gjordes antagandet att hälftem
1 Storstadsregionerna avser Stor-Stockholm, Göteborg och Malmö-Lundregionen.
Tabell 4.1. Indikativa data för storstadsregionernas bostadsmarknad.
Område Stock- holms och Storstads- Söder- Göteborgs Malmö regio- tälje A- A-region A-region Riket nerna regioner
Befolkning, milj. pers. år 1960 7,4” 2,053 1,239 0,552 0,262 Procentuellt av rikets befolkning 100 27,4 16,5 7,4 3,5 Nettoinkomst för fysiska personer 1962
mdr. kr. 52,6 18,8 12,2 4,4 2,2 Procentuellt av rikets nettoinkomster 100 36 23 8 4 Immigr. till vinstregioner 1961—1965
per år 37 608 22 218 13 227 5 335 3 656 Procentuellt av immigration till samt-
liga vinstregioner 100 59 35 14 10 Bostadsstock, milj. rumsenheter 1960 9,118 2,479 1,508 0,651 0,320 Procentuellt av rikets bostadsstock 100 27,2 16,6 7,1 3,5 Rivning 1961—1965, lägenheter 44 731 16 140 8 786 5 552 1 802 Procentuellt av rikets rivning 100 36,1 19,7 12,4 4,0 Bostadsbyggande bruttoantal lägen-
heter 1961—1965 414 291 130 895 76 686 35 474 18 735 Procentuellt av rikets bostadsbyggande 100 31,5 18,5 8,6 4,5
Källor: AMS meddelanden från utredningsbyrån 1966: 19, AMS befolkning och näringsliv, 1965, SCB SM: Bo 1966: 17, SOS Bostadsbyggandet 1961—1964.
av antalet personer i storstadsregionerna och öv- riga riket, vilka sökte egen lägenhet i annan kommun inte hade egen lägenhet, samt att tre fjärdedelar av dessa personer sökte egen lägen- het inom sin egen region. Genom dessa beräk- ningar erhölls antalet personer i storstadsregio- nerna som saknade och sökte lägenhet till 164 636, medan motsvarande uppgift för övri- ga riket var 70 217. Genom att sätta dessa upp- gifter i relation till lägenhetsbeståndet inom res- pektive områden erhölls den procentuella över- skottsefterfrågan på antalet lägenheter i stor- stadsregionerna till 20,8 procent och i övriga riket till 8,6 procent. Det skall dock uppmärk- sammas att procenttalen är beräknade utifrån relativt godtyckliga antaganden, dels beträffan- de antalet lägenhetsinnehavare av de personer som sökte egen lägenhet i annan kommun, dels hur många av dessa personer som skulle söka lägenhet inom den region, där de är bosatta.
4.3.3 Vissa miljöfrågor i storstäderna
Vid diskussion om storstadstillväxt fram- hålls ofta bristerna i olika miljöfaktorer i storstäderna. Uppmärksamhet fästs vid bl. a. förhållanden som stress, buller och förore- ningar samt sociala problem av olika slag.
Till de senare problemen brukar hänföras en högre sjuklighet och social isolering samt en hög andel missanpassade individer såsom narkomaner och alkoholister. Vad gäller den faktiska omfattningen av de angivna missförhållandena kan konstateras att mät— svårighetema i många fall är avsevärda. Detta betyder dock inte att man inte kunnat belägga, att vissa miljöproblem är störst i storstadsområdena.
Under senare år har bullerstörningar samt luft- och vattenföroreningar rönt en ökande uppmärksamhet, och det är naturligt att des- sa förekommer i störst utsträckning i an- slutning till de största befolknings- och in— dustrikoncentrationerna. Huvudkällan till bullerstörningar anses vara biltrafiken. Stör- re delen av den civila luftfarten är koncen- trerad till storstadsområdena, Vilket också gör flygbullerproblemen markanta.
Det kan knappast råda något tvivel om att luftföroreningssituationen i våra storstä- der är otillfredsställande. Jämförande immi- sionsstudier, som utförts inom skilda sam- hällen under den senaste tioårsperioden, vi-
sar att svaveldioxid— och sothalten i allmän- het är högst i de största städerna.1 Härut- över förekommer anmärkningsvärt höga värden i vissa mindre orter med speciellt luftnedsmutsande industri. Ofta görs gäl- lande att den täta biltrafiken är huvudorsak till föroreningarna. Det framgår av genom- förda kontroller att denna förorsakar bety- dande lokala föroreningar. I samband med högertrafikornläggningen 2—3 september 1967, då trafiken tillfälligt var starkt redu- cerad, gjordes jämförelser med tidpunkter före och efter själva omläggningen. Som exempel från dessa kontrollmätningar redo- visas i följande tabell sothalten för Stall- gatan i Stockholm. Av sammanställningen framgår att en avsevärd reducering i för- oreningsgraden kunde iakttas när trafik- intensiteten var låg.
Sottal Tidsperiod enheter 26—27 augusti 7,0 2—— 3 september 3,0 9—10 september 9,0
Källa: Stockholms hälsovårdsförvaltning. Stencil 1969.
Vid andra kontrollmätningar har man kun— nat konstatera en avsevärd förhöjning av luftens koloxidhalt i rusningstrafiken.
Även om biltrafiken förorsakar stora luft- föroreningsproblem torde rök och avgaser från industrier och panncentraler vara hu- vudkällor till nedsmutsningen av luften. Föroreningama består av en rad olika äm- nen, varav svaveldioxid är särskilt framträ- dande. Denna härrör i huvudsak från de oljeeldade värmecentralema. Statens luft- vårdsnämnd har utfärdat riktvärden för högsta acceptabla svaveldioxidhalt. Stock- holms hälsovårdsnämnds mätningar i inner- staden har visat att dessa värden under de kallaste vintermånaderna tidigare överskreds praktiskt taget varje dygn med två år tre gånger de tolererbara maximivärdena. Ge- nom vissa kvalitetsföreskrifter för eldnings- oljan har man dock lyckats minska förore- ningarna väsentligt.
Beträffande föroreningsproblematiken i stort ges följande sammanfattning i den ovan nämnda promemorian:
»Sammanfattningsvis kan framhållas att stock- holmsluften är relativt starkt förorenad jämfört med förhållandena på landsbygden och de fles- ta andra städer i Sverige. Främsta förorenings— källor är värmecentraler och bilar. De ämnen som man ansett särskilt angeläget att kontrollera är svaveldioxid, sot och stoft samt koloxid.»
»För att minska föroreningshalterna har häl- sovårdsnämnden utfärdat rekommendationer om minskning av svavelhalten i eldningsoljan. Dessa rekommendationer har följts av föreskrif- ter i hälsovårdsförordningen om att svavelhal- ten i eldningsolja icke får överstiga 1 viktpro- cent. Denna bestämmelse trädde i kraft för in- nerstaden den 1 oktober 1968 och gäller för öv- riga delar av staden fr.o.m. den 1 oktober 1969. Man har vidare utfärdat förbud mot tom- gångskörning av motorfordon mer än högst tre minuter. Dessa åtgärder har lett till att så- väl svaveldioxiden som sothalten har minskat sedan åtgärderna genomförts.
Även om de i Stockholm uppmätta luftförore- ningshaltema överträffas av förhållandena i många utländska storstäder och industriorter, så finns det ändock all anledning att vidta åt- gärder för att förbättra situationen. Visserli— gen har i Stockholm inte kunnat statistiskt på- visas någon överdödlighet förorsakad av luft- föroreningar, men det kan konstateras att Stockholm uppvisar en högre frekvens av vissa sjukdomar, t. ex. lungcancer, i jämförelse med landsorten. Så till vida har luftförorenings- situationen i staden förbättrats, att de hygienis- ka riktvärdena under den senaste tiden över- skridits endast i mindre omfattning. Oaktat detta finns det åtminstone två skäl att fort- sätta kampen mot luftföroreningarna. Ett av skälen är att man inte med säkerhet känner till den eventuella förstärkta skadeverkan som oli- ka föroreningar vid samtida påverkan kan ha. Det andra skälet är att de hygieniska riktvär- dena endast får ses som ett steg mot en all- mänt renare luft och inte som ett slutmål.»
Miljöfaktorer av detta slag bör ingå i de totalkalkyler som skulle kunna ligga till grund för diskussionen om storstädernas op- timala storlek i ortshierarkien. Det är då att märka att problemen successivt ändrar art och betydelse med teknikens utveckling, som både kan lösa vissa existerande miljö- problem och tillföra nya.
1 Cyril] Brosset. Immisioner (stencil), Stock- holm 1969.
4.3.4 Diskussion av vissa lösningar till storstadsproblemen
En rad alternativa medel kan komma ifråga för att lösa de aktuella storstadsproblem, som sammanhänger med svårigheterna att uppnå balans i deras expansionsförlopp. Vill och/eller kan man av olika skäl inte öka resurserna för en accelererad utbyggnad av samhällskapitalet i storstäderna kan ba- lansproblemet angripas på åtminstone två olika sätt. Det ena innebär att man skär ned inflyttningen till storstäderna, vilket bl. a. minskar efterfrågan på bostäder och övrigt samhällskapital. Målet är att den existerande utbyggnadskapaciteten skall räcka till för en begränsad expansion. Som exempel på medel för att reducera nyetablering och ut- byggnader inom storstäderna kan nämnas direkta förbud och speciella skatter på de produktionsfaktorer som utnyttjas. Vidare kan medel tillgripas, som medför att regio- ner utanför storstäderna blir mer attraktiva. Bland dessa kan lån och bidrag till enskilt näringsliv nämnas. Utlokalisering av of- fentlig verksamhet kan även ingå.
Den andra möjligheten att lösa storstä- dernas balansproblem är att aktivt styra den sektoriella resursallokeringen under expan— sionsförloppet, så att obalanser på faktor- och varumarknaderna undviks. Som exem- pel på en sådan politik kan nämnas att man medvetet skär ned industriproduktionen och primära serviceaktiviteter under ett expan- sionsskede och överflyttar resurser till bygg- nadssektom eller till övriga sektorer som uppför samhällskapital (inkl. trafikapparat, reningsverk m. m.). Under senare skeden lå- ter man sedan ånyo industriproduktionen och/eller serviceverksamheten växa. Det är därvid väsentligt att man med olika åtgärder skär ned industrins expansionsplaner, eller förskjuter planerna ett antal år. Speciella investeringsfonder av samma typ som nu används inom konjunkturpolitiken skulle kunna vara ett tänkbart medel. Andra ak— tuella medel är speciella skatter på pro- duktionsfaktorerna under ett visst skede, om de används inom icke prioriterade sektorer.
En nedskärning av industriproduktionen
i storstäderna under ett utvecklingsskede kan medföra problem med utrikeshan- deln. Om den senare av de båda nämnda vägarna för att lösa storstadsproblemen väljs, ökar den skyddade sektorns andel i förhållande till den som konkurrerar med utlandet. På lång sikt kan detta ge gynn- samma effekter, eftersom industrin då kom- mer att kombineras med ett omfattande samhällskapital, som kan tänkas ge externa effekter till industriproduktionen. Det kort- siktiga utrikeshandelsproblemet kan emel- lertid vara omfattande. För att lösa detta är det tänkbart att det krävs, att man ökar industriproduktionens andel i övriga regio- ner eller att man skär ner importen.
En stor del av de anförda miljöproble- men skulle antagligen kunna elimineras ge- nom avgiftsbeläggningar.1 När det gäller luft- och vattenföroreningar samt övriga ty- per av negativa externa effekter från olika ekonomiska aktiviteter, kan en avgiftspoli- tik utformas så att en avgift utgår vid ned- smutsning av olika slag. En ökad avgiftsbe- läggning bör bidra till att fler totalkostnads- element kommer med vid lokaliseringsbe- slut som grundar sig på företagsekonomiska kalkyler.
4.4 Några centrala glesbygdsproblem
Liksom beträffande storstadsproblematiken föreligger stora svårigheter vid försök att formulera allmänt accepterade kriterier för glesbygd och glesbygdsproblem. Begreppen ändrar karaktär och utbredning från en tidpunkt till en annan. Den officiella sta- tistiken avser med glesbygdsbefolkning all befolkning som inte är bosatt i tätort om minst 200 invånare. Denna definition är dock bristfällig för en meningsfull analys. Som bl.a. framgår av avsnitt 1.2 har de mindre tätorterna en befolkningsutveckling, som liknar den inom de områden, vilka ut- gör glesbygd enligt ovanstående definition. Även dessa måste alltså inkluderas i reso— nemangen om glesbygdsproblem.
1 För en diskussion av möjligheterna att lösa miljöproblem av detta slag se SOU 1969: 18, Ett renare samhälle och Göran Persson, Luftförstö— ring och luftvård, Stockholm 1969.
Som närmare framgår av bilaga 2 karak- teriserar man inom forskningsprojektet vid Umeå universitet glesbygdsområden som så- dana områden, vilka har ett för vissa sam- hällsaktiviteter vikande befolkningsunderlag och ett isolerat läge med avseende på dels kontaktmöjligheter med andra regioner, dels tillgång till såväl detaljhandelsservice som offentlig service. Genom denna bestämning är det möjligt att urskilja olika områdens relativa glesbygdsgrad och som framgår av definitionerna innefattas även vissa tätorter i begreppet. Man betraktar således inte en- bart en ort eller region ur storlekssynpunkt utan tar även hänsyn till dess geografiska läge.
Vad som i första hand ger upphov till glesbygdsproblemen är enligt detta betrak- telsesätt ett alltför litet befolkningsunderlag för olika verksamheter samt stora avstånd. I detta sammanhang bör framhållas vikten av att skilja mellan allmänna sociala pro- blem och glesbygdsproblem. Många av pro- blemen i glesbygdsområdena förekommer även i andra regiontyper och har således inget direkt samband med ett isolerat läge eller ett litet befolkningsunderlag. De alltför små folkmängderna kan ytterst sägas ha uppkommit genom den tilltagande koncen- trationen och kravet på större enheter inom olika näringsgrenar. Detta innebär att vi även med en oförändrad fördelning av be- folkningen mellan olika landsdelar skulle komma att ställas inför glesbygdsproblem av skilda slag.
I den_ följande framställningen belyses några framträdande glesbygdsproblem. För en mera utförlig redogörelse hänvisas till E. Bylunds och G. Weissglas' bilaga samt till den broschyr som har sammanställts av ar- betsgruppen för glesbygdsfrågor.1
4.4.1 Bristande sysselsättningsmöjligheter
Näringsstrukturen i glesbygderna är i de flesta fall ensidig med en förhållandevis stor andel sysselsatta inom jord- och skogs— bruk. Den kraftiga sysselsättningsrrnnskning- en inom dessa näringar har haft avgörande betydelse för uppkomsten av många gles-
bygdsproblem. Såsom utförligare framgår av andra avsnitt har sysselsättningsminsk- ningen i de areella näringarna i kombina- tion med arbetskraftens trögrörlighet med- fört att befolkningen i många regioner har låg yrkesverksamhetsgrad. Sysselsättnings— intensiteten är i allmänhet lägst i block med liten folkmängd, och de är påfallande låga i stora delar av Norrland. Att genomsnitts- inkomstema är Väsentligt lägre i glesbygds- blocken än i andra block visas i avsnitt 2.3. Till en del orsakas detta av den låga yrkes- verksamhetsgraden.
4.4.2 Ofördelaktig befolkningsstruktur med hög andel åldringar
Den utflyttning som sker från glesbygdsom- råden är i allmänhet koncentrerad till åld- rarna 15—29 år. Detta jämte en högre flyttningsbenägenhet hos kvinnor än hos män undgår naturligtvis inte att sätta sina spår i befolkningsstrukturen. De flesta gles- bygdsområden har för närvarande förhål- landevis många äldre människor samt få i de yngre årskullarna. Dessa förhållan- den beskrives närmare i avsnitt 1.2. Att den nuvarande åldersfördelningen i glesbygds- blocken kan leda till att andelen äldre män- niskor ökar i framtiden illustreras av be- folkningspyramiderna i figur 4.4. Uppgifter— na för år 1980 grundar sig på Statistiska centralbyrån år 1965 publicerade framräk- ning.
De materiella levnadsbetingelserna för åldringar inom glesbygdsområden är ofta ogynnsamma. En detaljerad inventering av åldringarnas situation bl.a. i glesbygderna har gjorts av socialpolitiska kommittén. I sitt betänkande »Bättre åldringsvård» (SOU 1964: 5) konstaterar kommittén bl. a. att de dåliga åldringsbostäderna i första hand åter- finnes i glesbygden. I rikets glesbebyggelse fanns år 1965 totalt ca 180 000 åldringshus—
1 Arbetsgruppen för glesbygdsfrågor, Gles— bygd, Stockholm 1969. För en diskussion av glesbygdsproplemen ur socialantropologiska synpunkter hänvisas till 0. Brox, Central- byråkraterna och glesbygden, Stockholm 1969 samt Å. Daun, Upp till kamd i Båtskärsnäs, Stockholm 1969.
1960
160 260 300
tÖO 6
300 260
1980
225 150 is 6 fs
Figur 4.4 Befolkningspyramider för Färgelanda kommunblock 1960 och 1980.
Källa: Åke E. Andersson, Glesbygd och lokaliseringspolitik, Vänersborg 1967.
håll.1 Av dessa bodde drygt 40 procent i bo- städer som saknade vatten och/ eller avlopp. Detta innebär att även wc, bad och elvärme saknas. Motsvarande andel i tätorterna var endast 6 procent. Till bostadssituationen i glesbygdsområden återkommer vi längre fram.
Åldrings- och sjukvårdsfrågorna utgör ett stort och växande problem i hela landet, men är kanske av störst omfattning i gles- bygds- och utflyttningskommuner. Åldrings- och sjukvård kan i huvudsak lämnas i två former, nämligen som sluten och öppen Vård. Bland annat på grund av att den slut— na vården som regel är dyrare söker man öka den öppna vården. I prop. 1961: 181 angående frågan om hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena med förslag om bl. a. ändrat huvudmannaskap för tjäns— teläkarväsendet, anförde föredragande de— partementschefen bl.a. följande: »Likaväl anlitas läkare i betydligt mindre utsträck- ning av landsbygdsbefolkningen och särskilt befolkningen i de stora glesbygderna än av städernas invånare. Då, såvitt man vet, landsbygdsbefolkningens verkliga behov av läkarvård ej torde väsentligt avvika från stadsinvånarnas får det lägre konsultations- antalet per invånare anses tyda på bl. a. att landsbygden icke har en vårdorganisation,
som ifråga om lättåtkomlighet och kapa- citet motsvarar behovet.»
4.4.3 Begränsad tillgång till olika former av service
Ett stort glesbygdsproblem är den vikande tillgången till serviceverksamheter. För kom— mersiella företag ställs direkta krav på mark- nadsmässig ersättning för insatt kapital och nedlagt arbete. Även på offentliga service- verksamheter, såsom skolor, sjukhus o.d., ställs, som framgår av avsnitt 2.4, anspråk på rimliga kostnader samtidigt som verksam- heterna skall uppfylla vissa minimikrav vad det gäller önskvärd kapacitet, kvalitet och valmöjligheter för konsumenten.
Det är angeläget att påpeka skillnaden i nödvändigt underlag mellan planerade och redan befintliga anläggningar av olika slag. Även om förutsättningarna för nyanlägg— ningar är ganska små inom områden med vikande befolkningsutveckling kan befint- liga verksamheter fortsätta driften under lång tid, eftersom det i dessa fall endast blir nödvändigt att täcka rörliga kostnader. Här— med kan förklaras upprätthållandet av en rad verksamheter inom olika områden för
1 Folk- och bostadsräkningen 1965, del VIII_
Figur 45 Tandläkarutbudets regionala fördelning i Sverige 1967. Mörka ytor anger områden med färre tandläkare per 1000 invånare än riksgenomsnittet. Mätytan är cirkelformad med 3 mils ra ie.
vilka folkmängdsunderlaget är jämförelse- vis litet. Härtill kommer att de rörliga kost- naderna i många fall är låga genom att olika näringsidkare ofta har små anspråk på eko- nomisk återbäring.
För att redovisa en metod, som kan an— vändas för beskrivning av de stora geogra— fiska variationerna i olika serviceverksam- heters tillgänglighet, har landets befolkning satts i relation till spridningen av det totala antalet tandläkare inom riket i ett av del— projekten i studiet av urbaniseringsproces— sen.1 Av figur 4.5 framgår vilka delar av landet som har mindre än riksgenomsnittets 0,75 tandläkare per 1000 invånare, varvid mätytan har 3 mils radie. Inkomstförhållan- dena och informationen om vikten av täta tandläkarbesök varierar inom landet, vilket medför skillnader i efterfrågan. Behovet av tandvård per individ torde dock vara unge— fär lika stort i alla delar av landet. Som framgår av figur 4.5 återfinnes »bristområ- den» inte bara inom de egentliga glesbygds- områdena i Norrland, utan även i t. ex. södra Älvsborgs län samt Småland. Bergsla- gen utgör ytterligare ett större sammanhäng- ande minusområde. Norrland redovisar näs- tan genomgående en »brist» på tandläkare. Ofta behövs emellertid endast ett par nya tandläkare inom mätytan för att riksgenom- snittet skall uppnås.
Som ovan påpekas innebär en låg be- folkningstäthet i många fall att underlag saknas för flera väsentliga serviceinrättning- ar. I samband med länsplanering 1967 ut- fördes inom länsstyrelsen i Luleå en studie över tröskelvärdena inom olika verksam- hetsgrenar. Undersökningen inriktade sig dels på ett större antal olika serviceverk- samheter, vilkas lokalisering kan sägas spontant bestämmas av tillgången på köp- kraft, och dels på vissa aktiviteter som inte kan anses vara av samma direkt underlagsstyrda karaktär. Uppgifterna av- ser år 1965 samt det beräknade erforder- liga befolkningsunderlaget år 1980 (se ta- bell 4.2). Vad den senare uppgiften beträf- far bör observeras att branschstrukturen har förutsatts oförändrad, vilket kan vara diskutabelt, eftersom vissa branscher kan
väntas gå samman, varvid det nödvändiga befolkningsunderlaget skulle komma att minska. Det skall också uppmärksammas att de angivna värdena avser rationella en- hetsstorlekar, vilket kan jämställas med ny- etableringsbehov. Härav följer att uppgif— terna måste tas med stor reservation och att det är rimligt att räkna med väsentligt lägre värden som underlag för redan existerande verksamheter.
En av de centrala frågeställningama för glesbygdsforskningen vid Umeå universitet är att fastställa en nedre storlek för olika basorter. Härvid har man utgått från vad befolkningen uppfattar som »acceptabelt serviceaggregat». I undersökningen behand- las olika sektorer, och man har sökt bestäm- ma om dessa med tillfredsställande säkerhet finns representerade i orter av olika storlek. Tillfredsställande säkerhet anses föreligga då varje enskild serviceinrättning återfinns i minst två tredjedelar av orterna. Av un- dersökningen framgår att ett tillägg om 30 procent bör göras till basortens storlek för att verksamheternas totala avsättningsmark- nad skall beaktas. Enligt dessa beräkningar utgör 2 860 personer en nedre gräns för bas- ortema. Uppgiften gäller för år 1968. Ge- nom strukturomvandling och omlandsbort- fall beräknas kravet på ortsstorlek öka med ca 4 procent om året. Detta innebär att den minsta nödvändiga ortsstorleken har passe— rat 3 000 personer redan år 1970.
Det torde med rätta kunna hävdas att detaljhandeln intar en nyckelställning bland glesbygdens serviceinrättningar. Lönsamhe- ten för butiksenheterna i utflyttningsområ- dena är helt naturligt förhållandevis låg med hänsyn till den kvarboende befolkningens allt ogynnsammare åldersstruktur samt ge- nom de äldres mindre konsumtionsbenägen- het och lägre inkomster. Enligt undersök- ningar som utförts av Handelns Utrednings- institut har befolkningen i landskommuner- na endast ca 72 procent av storstadsbefolk- ningens konsumtionsvolym. De allra flesta butiker inom glesbygdsområden drivs av
1 Se bilaga 4 samt S. Öberg, Tandvård och befolkningsunderlag. Urbaniseringsprocessen nr 28 Lund 1969.
Tabell 4.2. Undersökta servicefunktioners rationella enhetsstorlek samt erforderligt befolk- ningsunderlag därför.
1965 års planeringskrav Uppskattat krav för år 1980
Erforderligt befolknings- underlag för rationell enhet Erforderligt Antal syssel- Antal hel- Antal syssel- befolknings- satta i konsume- satta i underlag för rationell rande per- rationell rationell Servicefunktion Fr-grup p enhet soner enhet enhet Affärsbankskontor del av 55 3 5 300 3 5 100 Sparbankskontor del av 55 1,5 4 500 2,3 8 000 Jordbrukskassekontor del av 55 1,5 4 500 2,3 8 000 Försäkringskassekontor del av 56 6 8 000 Försäkringsbolagskontor del av 56 2 30 000 2 30 000 Varuhus 60 78 17 800 81 18 700 Livsmedelsaffär (ev hall) 61 8 2 500 9 3 100 Färghandel 621 4 4 500 7 8 500 Parfymaffär 622 2,5 23 600 2,5 25 000 Apotek (moder) 623 15 15 000 15 15 000 Apotekstilial 623 1 5 000 1 5 000 Tobaksaffår 631 2 5 000 3 6 000 Kiosk 632 2,7 3 800 2,7 3 800 Bok- & pappershandel 634 5 9 000 Blomsteraffär 635 5,5 9 000 7 11 000 Systembolag 638 5 45 000 Herrkonfektionsalfär del av 641 7 6 000 8 9 600 Damkonfektionsaffär del av 641 8 5 300 6 5 000 Pälsaffär del av 644 4 20 000 4 25 000 Skinnkonfektionsaffår del av 644 1,5 5 000 2 7 000 Handsk- & Väskaffär 645 1,5 30 000 1,5 30 000 Skoaffär 646 5 5 000 4,5 6 000 Möbelaffär 651 4 7 000 5 9 600 Porslins- & husgerådsaffär 652 5 13 500 5 22 500 Järnaffär 653 5 10 000 Radio & TV-affär 654 4,5 10 700 5,5 12 100 Optikaffär del av 661 1,3 5 000 1,3 5 000 Uraffär del av 661 1,5 8 500 1,5 11 000 Guldsmedsaflär 662 2,5 8 000 3,2 12 000 Fotoaffär 664 2 12 000 2 15 000 Leksaks- & hobbyaffär 665 2 15 000 2 20 000 Cykel- & sportaffär 666 3 10 000 3 15 000 Bensinstation 681 4,8 2 900 5 2 800 Resebyrå del av 718 2 42 500 3 50 000 Postkontorl ] 500 1 500 Advokatkontor 831 2 10 000 Bokföringsbyrå 832 4 7 500 4 10 000 Bilskola 3 3 500 7 11 000 Biograf (med föreställning varje kväll i veckan) 845 2 13 500 2 17 000 Biograf (med föreställning någon kväll i veckan) 885 0 3 000 0 5 000 Tvättinrättning (ej kem- automat) del av 854 40 30 000 36 30 000 Herrfrisering 3 4 000 7 11 000 Damfrisering 3 2 800 11 14 000 Fotogranateljé 3 10 000 3 20 000 Sotning 3 8 000 3 8 000
1 Avser ej nya postanstalter för vilka krävs ett underlag på ca 6 000 personer och därvid ger en sysselsättning på ca 5 personer.
fördelning på olika lägestyper.
Bygdecentralt läge Bygdeperifert läge Totalt Omsättning i _ 1 OOO-tal kr 1950 1963 1950 1963 1950 1963 0— 49 21 20 66 35 87 55 50— 99 59 37 128 59 187 96 100—199 137 95 131 97 268 192 200—299 92 82 18 18 110 100 300—399 41 37 3 — 44 37 400—499 23 18 3 23 21 500—699 9 22 9 22 700—999 7 9 7 9 1 000— 1 7 1 7 Summa 390 327 346 212 736 539
ägaren ensam med eventuellt biträde av öv- riga familjemedlemmar. Genomsnittsåldern hos handlarna är hög med åtföljande be- gränsade möjligheter att ställa om till an— nat yrke.
Beräkningar som utförts av statens pris- och kartellnämnd tyder på att antalet buti- ker med 1—2 sysselsatta minskar med ca 40 procent och för för övriga detaljhandeln med ungefär 20 procent under åren 1964— 1970.
Den omfattande butiksnedläggelsen kan åskådliggöras genom en undersökning be- träffande antalet livsmedelsbutiker i Jämt- lands län åren 1950 och 1963.1 Butikerna har delats upp i två grupper efter lägen inom olika församlingar. Lägen inom för— samlingars huvudorter betecknas i princip som bygdecentrala medan övriga lägen an- ges som bygdeperifera. Principen har dock i vissa fall modifierats. Sålunda betecknas t. ex. de butiker som ligger inom eller i an- slutning till en tätort som bygdecentralt be- lägna, oavsett om tätorten i fråga är att be- trakta som huvudort i församlingen. Vidare anges samtliga butiker inom Östersunds stad som bygdecentrala oberoende av deras läge inom staden. I tabell 4.3 visas butikernas fördelning på olika omsättningsklasser. Upp- gifterna innefattar både privata och koope- rativa butiker och är beräknade efter 1950 års penningvärde.
Av tabellen framgår att nedläggningar- na till största delen har drabbat livsmedels- butiker med vad som betecknas som bygde-
perifera lägen. Denna grupp svarar för inte mindre än 134 av de sammanlagt 197 nedläggningarna. De butiker som upphörde under perioden var i allmänhet butiker med en årlig omsättning, som år 1950 un- dersteg 200 000 kronor. De mera centralt belägna livsmedelsbutikernas ökade betydel- se framgår av den snabba tillväxten av affärer med mer än 500000 kronors om- sättning per år, medan ingen av de bygde- perifera butikerna vid någon av de båda tidpunkterna nådde upp till denna siffra.
Av 736 butiker 1950 låg 55 i församling- ar som ökade sin befolkning mellan 1950 och 1965. Av dessa 55 lades 25 ned, var- av 16 låg i bygdecentrala och 9 i bygde- perifera lägen.
4.4.4 Lågt kapitalutnyttjande
De investeringar som utförs i form av vä- gar, skolor, vatten— och avloppsverk, bostä- der etc. brukar sammanfattas under benäm- ningen samhällskapital.
Den kraftiga utflyttningen samt låga be- folkningstal medför i många avseenden ett lågt utnyttjande av detta kapital inorn gles- bygdsområden. Det låga kapitalutnyttjan- det kan förklaras med att man i tidigare skeden byggt upp en kapitalstock som var avsedd att brukas av en betydligt större folkmängd än den aktuella. Direkta kapital-
1 C. E. Ericsson. Livsmedelshandelns utveck- ling i Jämtlands län 1950—1963, Uppsala 1969.
förluster kan sägas uppstå då det blir nöd- vändigt att uppföra nytt kapital för de flyt- tande i inflyttningsregionerna i stället för det som brukades i den ursprungliga regio- nen. Speciellt gäller detta om de flyttande tidigare bodde i moderna lägenheter eller nyuppförda egna hem, som på detta sätt överges. Det skall dock uppmärksammas att ett mycket stort antal perrnanentbostä- der övergår till att tjäna som fritidsbostäder, varigenom användningen inte helt kommer att upphöra.
För att lämna en bedömning av risker- na för kapitalförluster i form av övergivan- de av fullvärdiga bostäder gjorde bostads- byggnadsutredningen en särskild undersök- ning av bostadsbeståndets ålder i olika län. Som helt avskrivna eller gamla räknade ut- redningen de lägenheter som uppförts före 1901. För glesbygden som helhet låg den genomsnittliga andelen gamla lägenheter vid 40 procent. Endast i de fyra nordligaste lä- nen understeg de gamla lägenheterna 35 pro- cent av beståndet. I tätorter av storleksord- ningen 200—2 000 invånare var bostadsbe- ståndet relativt sett yngst i Norrbottens och Västerbottens län medan Gävleborgs län hade en särskilt hög andel gamla lägenhe- ter. Även i större tätorter hade Norrbot- tens och Västerbottens län en mindre andel . gamla lägenheter än riket som helhet.
En modell för att söka bedöma de fram- tida kapitalförlusterna i form av övergivna bostäder har utarbetats av planeringsgrup- pen vid länsstyrelsen i Västerbottens län i samarbete med glesbygdsforskningen vid Umeå universitet.1
I ett räkneexempel har antalet friställ- da lägenheter i de olika kommunblocken i Västerbottens och Norrbottens län beräk- nats för år 1980. Alternativ 2 i länsplane— ring 1967 tillämpades som befolkningspro- gnos och en boendetäthet år 1980 om 2,70 personer per lägenhet antogs. Vid beräk- ningarna förutsattes att ingen nyproduktion av lägenheter skulle ske under perioden 1970 —1980. I sju av Västerbottens tolv kom- munblock förväntas lägenheter överges före den beräknade avskrivningstidens slut. An- talet bostäder som väntas vara överflödiga
år 1980 uppgår sammanlagt till ca 2400. I Norrbottens län beräknas enligt den an- givna metoden nio av de fjorton kommun- blocken ha överskott med tillsammans näs- tan 7 000 lägenheter.
De anförda uppgifterna kan jämföras med dem som framräknades av kommittén för näringslivets lokalisering.2 Denna gjorde det schablonmässiga antagandet att alla lä- genheter som var äldre än 60 år var för- slitna och skulle utmönstras ur beståndet. För Norrbottens län fann kommittén att befolkningen i glesbygder skulle kunna mins- kas med 27 procent utan att fullvärdiga bostäder friställdes. Om man emellertid för- utsatte en folkminskning med 37 procent, vilket var i överensstämmelse med en av prognoserna för befolkningsutvecklingen i länet, skulle en kapitalförlust på ca 60 mil— joner kronor uppstå.
Det är synnerligen angeläget att under- stryka att vad som ovan betecknas som ka— pitalförluster endast är den ena sidan i ut- vecklingsförloppet. De samlade vinster som följer av omflyttningama och som bl. a. tar sig uttryck i högre inkomster för de flyttan- de torde i allmänhet vara av väsentligt större omfattning. Detta utesluter naturligt— vis inte att förlusterna kan vara aVSevärda för enskilda individer vid en omflyttning.
4.4.5 Diskussion av vissa åtgärder avsedda att lösa glesbygdsproblem
Åtskilliga av de regionalpolitiska medel som är avsedda att lösa eller mildra gles- bygdsproblemen är speciella och har var för sig ofta relativt liten betydelse. Här skall inte lämnas någon fullständig översikt av regionalpolitiska medel som syftar till att lösa glesbygdsproblem. För en förhållande- vis utförlig katalogisering av dessa hänvisas till den broschyr som utarbetats av arbets— gruppen för glesbygdsfrågor. Det bör vidare uppmärksammas att en parlamentarisk gles- bygdsutredning tillsatts under sommaren
1 R. Axelsson: Kapitalförlust till följd av snabb befolkningsminskning. Glesbygdsforsk- ningen rapport nr 7. Stencil 1969. 2 SOU 1963: 58.
1969. Dess uppgift är huvudsakligen att föreslå åtgärder för att lösa glesbygdspro- blem. I föreliggande framställning förs en- dast en kortfattad diskussion om vissa åt- gärder som kan företas utan att flyttning av befolkningen behöver ifrågakomma. I avsnittet om glesbygdsproblemens ytt- ringar framhålls i första hand att arbetstill- fällen och olika serviceverksamheter allt- mer koncentreras, vilket leder till ökande avstånd som skapar problem för den del av befolkningen som kommer att bo isolerat. För att komma till rätta med dessa problem finns det huvudsakligen två alternativa lös- ningar. Den första innebär att man med olika medel söker öka rörligheten vid bibe- hållet boende för befolkningen och det and- ra att man på skilda sätt söker sprida ser— viceaktiviteter och i viss mån arbetstillfällen. Vid det senare alternativet torde det i de flesta fall, bland annat genom befolkningens åldersstruktur, vara rimligt att i första hand inrikta sig på kortsiktiga lösningar. Den enskilda persontrafiken har under senare tid tilltagit i omfattning, vilket del— vis har minskat underlaget för den kollek- tiva trafiken. Efter hand som levnadsstan- darden tillväxer kan man räkna med en ökande daglig pendling med bil. En mel- lanform mellan enskild och kollektiv person- trafik utgör samåkning i privatbil. Fr.o.m. 1 juli 1964 har rätten till samåkning ut- vidgats, vilket innebär att det är tillåtet att mot ersättning i vanlig personbil ta med högst fyra passagerare till och från arbets- plats, skola eller militärförläggning. Statens järnvägars linjenät omfattar f.n. en totallängd av 13 000 km, varav drygt hälften tillhör affärsbanenätet och resten det svaga icke lönsamma linjenätet. Till drift av trafiksvaga järnvägslinjer lämnar staten bidrag som för budgetåret 1968/ 69 uppgick till drygt 200 miljoner kronor. Un- der 1960-talet har en viss nedläggning av järnvägslinjer förekommit. I de flesta fall har ersättningstrafik på landsväg erbjudits, varvid i många fall en bättre service kun- nat erbjudas genom att vägtrafiken bättre kan tillgodose varje enskilt områdes behov och mera anpassas till den aktuella bebyg-
gelsestrukturen. Även till busslinjetrafiken ges ett omfattande stöd där trafikunderlaget är för svagt för att medge lönsam drift. Sam- manlagt utgår ca 10 miljoner kronor i stat- ligt stöd. Härav går drygt hälften av belop- pet till linjer i de fem nordligaste länen. Det bör observeras att storstädernas lokaltrafik för närvarande, via kommunalskatten, sub- ventioneras med vida högre belopp.1
Inom kommunikationsdepartementet har utarbetats en modellplan för att man med rimliga insatser skall kunna förbättra den befintliga kollektiva trafiken. Planen tilläm- pas på Vilhelmina kommun i Västerbotten och är så utformad att den skall kunna ge andra kommuner vägledning för anordnan- det av kollektiv trafikförsörjning. Förslaget innefattar komplettering av den befintliga kollektiva trafiken med matartrafik, men försöker även visa hur tillgängliga resurser kan tillvaratas bättre genom omstrukture- ring av linjetrafiken i ett trafikområde.
Utgångspunkten har varit att varje ål- derspensionär, förtidspensionär eller lång- tidssjuk skall nås av två reguljära förbin- delser per vecka till närmaste ort med livs- medelsbutik och till centralorter. Även and- ra skall dock kunna utnyttja en sådan tra- fikservice. Förbindelsema kan tänkas upp- rätthållas på olika sätt. Befintliga skolskjut— sar kan utnyttjas, postverkets entreprenö- rer för postbefordran kan medges rätt att ta upp passagerare, befintliga busslinjer, Skolskjutsar eller postutväxlingsturer kan ut- sträckas, särskilda turer med taxibil kan anordnas och privatpersoner med egen bil kan inlemmas i trafikservicen. Av ekono- miska skäl avses den kompletterande tra- fiken endast äga rum efter beställning. Transportmöjligheterna avses inte bara in- nefatta resande utan även styckegods, t. ex. livsmedel, och för såväl person— som varu— transporterna föreslås en avgift motsvaran- de bussbiljettpris.
Den andra ovan i korthet angivna åt- gården är att anpassa arbetstillfällen och serviceaktiviteter efter befolkningens bo— stadsorter. Denna anpassning kan tänkas
1 För vissa uppskattningar av subventionerna se SOU 1966: 69. '
förekomma i två former, nämligen dels som en permanent förläggning av olika verk- samhetsformer i mera direkt anslutning till glesbygdsbefolkningen och dels vad servicen beträffar genom en uppsökande verksam- het. Av skäl som framkommit i den tidigare framställningen måste möjligheterna anses begränsade att etablera arbetsplatser och serviceanordningar av skilda slag inom ren- odlade glesbygdsområden.
Företagarföreningarna bedriver verksam- het för att stimulera till ökat hemarbete. _För att öka tillgången på arbetsuppgifter i form av hemarbete, som kräver ringa ut- bildning och liten insats av kapital i form av maskininvesteringar, har riksdagen bevil- jat ett anslag på 5 miljoner kronor. Härtill kommer att medverkande företag erhåller ersättning för merkostnader som gäller kon- troll, transporter, instruktioner etc.
Här kan också nämnas ett par andra åt- gärder som möjliggör för personer i arbets- föra åldrar att kvarbo i glesbygdsområden, nämligen näringshjälp samt bidrag till äldre arbetslösa. Näringshjälp utgår i form av bi— drag eller län till handikappade, ensamstå- ende kvinnor eller medelålders och äldre ar- betstagare, som avser att starta egen verk- samhet, och som inte kunnat få lämpligt ar- bete på den öppna arbetsmarknaden. Avsak- naden av lämpligt arbete på hemorten för äldre arbetstagare kan alltså i vissa fall hä- vas genom denna möjlighet för de arbets- sökande att etablera sig som egna företa- gare. För arbetslösa, som saknar möjlighet att starta egen rörelse, och som befinner sig i åldrarna 60—66 år, föreligger möjligheter att erhålla kontantstöd. Vid arbetslöshet, som framkallas av företagsnedläggning eller driftsinskränkning, sänks den nedre ålders- gränsen efter särskild prövning från 60 till 55 år.
De servicemöjligheter som står till buds för glesbygdsbefolkningen, utan att denna skall behöva förflytta sig över stora avstånd, måste av skäl som framkommit tidigare huvudsakligen vara av uppsökande natur. På varuförsörjningens område innebär det- ta att man, förutom de möjligheter som kan erbjudas genom den ovan redovisade
modellplanen, är hänvisad till ambuleran- de handel. Butiksbussar utgör alltså en möj- lig form för att lösa varudistributionen. På grund av höga driftkostnader finns dock anledning att förutse en minskning även av antalet bussar. Inom vårdsektorn har man, som påpekats tidigare, av främst kostnads— skäl visat ökat intresse för öppen vård under senare tid. Även områden, som tra- ditionellt inte brukar hänföras till vårdsek- torn, exempelvis olika former av social hem- hjälp, har man börjat ägna ökad uppmärk- samhet i många glesbygdskommuner. Sålun- da utförs på vissa håll försök med kommu- nalt ordnad distribution av färdiglagad mat till åldringar. Ett annat intressant projekt är en allmän servicebuss, som är avsedd att förmedla vissa hjälptjänster i hemmen, främst till sjuka, pensionärer och handi- kappade.
5. Sammanfattning och slutsatser
5.1. Syfte och uppläggning
I föreliggande kapitel förs en sammanfattan- de diskussion med utgångspunkt från mate- rialet i bilagorna och de inom ERU:s kansli utarbetade avsnitten. På grund av materia- lets omfattning eftersträvas ingen fullständig sammanfattning. Kapitlet är disponerat en- ligt samma mönster som den tidigare fram- ställningen. Företagssektorn, hushållssektorn och den offentliga sektorn behandlas var för sig. Vidare sammanfattas undersökning- arna rörande glesbygds- och storstadsproble- men samt den regionala politikens mål och medel i särskilda avsnitt.
Enligt givna direktiv består ERU:s upp- gifter bl.a. i att samla informationer om och föreslå koordinering av forskningsverk- samheten samt att definiera forskningsbe- hov i lokaliseringsfrågor. I enlighet härmed lämnas i slutet av varje avsnitt i kapitlet en redogörelse för ERU:s slutsatser angående framtida forskningsbehov. Avslutningsvis framförs också vissa synpunkter på forsk— ningsarbetets organisation.
I ERU:s uppdrag har inte ingått att ge- nomföra utredningar och föreslå åtgärder inom något visst avgränsat problemområde. ERU har emellertid funnit det befogat att mot bakgrund av det presenterade materia- let ge vissa allmänna synpunkter på utform- ningen av den regionala politiken. Dessa synpunkter lämnas i samband med de fram- förda slutsatserna angående framtida forsk- ningsbehov.
5.2 F öretagssektorn
5.2.1. Sammanfattning av den regionala utvecklingen inom företagssektom
]. Bland de för den framtida regionalpo- litiken viktigaste utvecklingstendenserna in- om näringslivet kan nämnas den fortgåen— de snabba sysselsättningsminskningen inom jord- och skogsbruket och ökningen inom servicesektorn. År 1965 var andelen syssel- satta inom jordbruksnäringarna 10,4 procent och inom servicesektorn 45,8 procent av an- talet förvärvsarbetande i landet. Enligt prog- nos 0 i länsplanering 1967 kommer är 1980 motsvarande andelar för de två sektorerna att vara 3,6 respektive 53,0 procent. (Se av- snitten 1.1.2 och 1.1.8.)
2. Industrins sysselsättningsandel kom- mer enligt föreliggande prognosmaterial att förbli i stort sett oförändrad eller sjunka nå- got till år 1980. Mellan 1965 och 1967 minskade antalet sysselsatta inom industrin i landet med drygt 42 000 eller 4,3 procent. Industrisysselsättningen ökade under samma tid något i mellersta och norra Norrland. Övriga riksområden, däribland samtliga storstadslän, hade en kraftig minskning av industrisysselsättningen. (Se avsnitten 1.1.5 och 1.1.8.)
3. Företagssektorn kännetecknas av kon- centrationstendenser av olika omfattning. Inom industrin minskade antalet arbetsstäl- len med fler än fem sysselsatta endast obe- tydligt under perioden 1955—1965, medan det genomsnittliga antalet sysselsatta per ar-
betsställe ökade i alla delar av landet. Kraf- tiga koncentrationstendenser kan också kon- stateras inom detaljhandeln och partihan- deln. Inom jordbruket sker en snabb minsk- ning av antalet brukningsenheter, samtidigt som den genomsnittliga åkerarealen per brukningsenhet ökar endast förhållandevis obetydligt. (Se avsnitten 1.1.4, 1.1.5 och 1.1.7.)
4. De tre storstadsregionerna (Stock- holm/ Södertälje, Göteborgs och Malmö/ Lund/ Trelleborgs A-regioner) hade år 1966 ca 30 procent av antalet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel. Samma regioner hade år 1966 48 procent av den ledande administrativa personalen och 46 procent av de mest kon- taktberoende befattningshavarna inom dessa näringsgrenar. Enbart i Stockholmsregionen fanns 27 procent av de kontaktberoende be- fattningshavarna, vilket kan jämföras med att regionen hade 17 procent av samtliga befattningshavare inom nämnda näringsgre- nar. (Se bilaga 5.) 5 . Sysselsättningsexpansionen under förs- ta hälften av 1960-talet har främst ägt rum inom de administrativa delarna av företags- sektom. Antalet befattningshavare i arbets- funktioner som svarar för utbyte och be- handling av information har ökat väsentligt, samtidigt som sysselsättningen har ökat svagt eller minskat inom funktioner som svarar för materialbearbetning och godshan- tering. Totala antalet anställda i företag in- om tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel ökade sålunda mellan 1960 och 1965 med 5,5 procent, medan enbart den administrativa personalen inom dessa näringsgrenar ökade med drygt 30 procent mellan 1960 och 1966. (Se bilaga 5.)
6. Samtliga storstadsregioner hade en mycket kraftig sysselsättningsökning inom företagens ledande funktioner mellan 1960 och 1966. Antalet befattningshavare i de mest kontaktberoende funktionerna inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel ökade sålunda i Stockholmsre- gionen med 39 procent, i Göteborgsregionen med 46 procent och i Malmöregionen med 67 procent. I Stocholmsregionen ökade an-
talet tjänstemän inom de tre näringsrenarna med nära 15 000, medan antalet sysselsatta inom företagens driftsdelar samtidigt mins- kade väsentligt i denna region. (Se bilaga 5.)
5.2.2 Sammanfattning av faktorer som avgör företagssektorns lokaliseringsval
]. I ERU:s rapport görs ett försök till en utvidgad analys av orsakerna till den regio- nala utvecklingen. I traditionell lokalise- ringsteori riktas i första hand uppmärksam- heten mot regionala transportkostnadsskill- nader, löneskillnader och i någon mån skill- nader i marknadsunderlag. Arbetskraften, råvarorna och avsättningsmarknaderna för- utsätts härvid ofta bundna till den ur- sprungliga lokaliseringsorten. I ERU:s rap- port betonas det ömsesidiga sambandet mel- lan de faktorer som styr företagssektorns, hushållssektorns och den offentliga sektorns lokaliseringsval. Detta motiveras av att ett beslut om en lokaliseringsförändring, som fattas inom en sektor, torde utlösa en ked- jereaktion med beslut om förändringar inom de övriga sektorerna. Dessa förändringar kan i sin tur medföra nya lokaliseringsbeslut inom den sektor som startade förändringen. (Se avsnitt 2.1 .)
2. En analys av produktivitetsförhållan- dena i olika regioner inom några valda branscher tyder på att produktiviteten med ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är högre i regioner med stort befolkningsun- derlag än i regioner med litet. Materialet synes visa att storstadsregionerna i vissa branscher har ett klart produktivitetsöver- tag gentemot övriga regioner. Produktivi- tetsskillnaderna mellan små och stora före- tag är betydande för de flesta av de studera- de branscherna. Dessa skillnader torde i stor utsträckning bero på att företagen i olika ut- sträckning kan tillgodogöra sig skalekono- miska och agglomerativa fördelar. Flera re- servationer måste fogas till detta. Hög pro- duktivitet kan t. ex bero på större andel nytt realkapital. I en totalekonomisk kalkyl måste vidare även de externa kostnaderna beaktas, t. ex. sådana som uppstår till följd
av utbyggnad av infrastruktur. En samhälls- ekonomisk produktivitetskalkyl kan därför ge annat resultat än en företagsekonomisk. (Se avsnitt 2.2.2.)
3. Personal inom företagsledning, utred- nings- och planeringsarbete samt försäljning koncentreras allt mer till storstadsregio- nerna. Orsaken till detta torde vara att nämnda personalkategorier är särskilt be- roende av personlig kontakt med andra före- tags och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunktioner. Avsevärda kostnadsbesparingar och effektivitetsförbätt- ringar kan uppenbarligen uppnås genom en koncentration av dessa funktioner. Produk— tiviteten torde alltså — vid nuvarande kon- taktformer -— för dessa vara högre i regio- ner med liten tidsåtgång för det externa kontaktarbetet än i regioner med stor tids- åtgång. (Se avsnitt 2.2.2 och bilaga 5.)
4. Regionala skillnader i efterfrågan på varor och tjänster torde ha stor betydelse för företagens lokaliseringsval. Med utgångs— punkt från produkternas avsättningsmarkna- der kan branscherna indelas i internationel- la, nationella, regionala och lokala grupper. Transportkostnadernas storlek avgör i stor utsträckning till vilka av dessa grupper de olika branscherna kan hänföras. Fördelning- en mellan grupperna kan ändras över tiden. Detaljhandeln har t. ex. i stor utsträckning övergått från den lokala till den regionala gruppen. En förklaring till denna utveck- lingstendens är sänkta transportkostnader. En annan förklaring är att lönehöjningar framtvingar rationalisering, som får formen av stordrift. (Se avsnitt 2.2.3.)
5. Företagens lokaliseringsval påverkas av regionala skillnader i fråga om utbud av produktionsfaktorer. Särskilt kan här näm- nas tillgången till olika kategorier av arbets- kraft. Regioner med samma folkmängd kan generera väsentligt olika arbetskraftsutbud. Detta kan bero på regionala skillnader i be- folkningens ålders-, köns- och utbildnings- struktur. Det kan också bero på regionala löneskillnader. Av ERU:s material framgår att betydande sådana skillnader föreligger. (Se avsnitt 2.2.4.)
5.2.3. ERU:s slutsatser
]. Den konstaterade förskjutningen mellan olika sektorer inom näringslivet måste en— ligt ERU:s mening få vittgående konse- kvenser för utformningen av den framtida regionala politiken. Man måste utgå från att sysselsättningsökningen i framtiden huvud- sakligen kommer att ske inom sådana om— råden som administration, undervisning och forskning, sjukvård och andra tjänster. Vi- dare måste stort avseende fästas vid den på- gående strukturutvecklingen inom bran- schema.
2. Av ERU:s material framgår att ut- vecklingen har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informa- tionsbehandling och styrning, och en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas på direkt varuproduktion. Enligt ERU:s uppfattning kan en fortsatt sådan ut- veckling få allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser. Den kan mot- verka t. ex. möjligheterna till en utjämning av skillnaderna i förvärvsintensitet. Den kan också skärpa de regionala olikheterna när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur. I denna utveckling syns de starkaste skälen ligga för att i vissa punkter utanför stor- stadsområdena försöka åstadkomma tillväxt- möjligheter för hela spektrat av funktioner inom näringslivet, så att det i alla delar av landet finns möjlighet att upprätthålla ett varierat samhällsliv och en efterfrågan på arbetskraft, som så långt som möjligt svarar mot utbudet från utbildningsväsendet.
3. För ERU:s fortsatta arbete är en om- fattande uppgift redan fixerad, nämligen det på riksdagens beslut grundade uppdraget att studera produktionskostnaderna i olika re- gioner (jfr bankoutskottets utlåtande 1969 nr 30). En viss belysning av frågan finns redan i ERU:s nu framlagda rapport, men en fördjupning är önskvärd. Särskilt bör, som bankoutskottet också framhåller, kostnaderna — och även intäkterna — stude- ras ur samhällsekonomisk synpunkt. I an- slutning härtill har aktualiserats ytterligare studier om bl. a. externa effekter, infrastruk-
turkostnader och förbättrade och utvidgade nationalräkenskaper. I detta sammanhang kan också nämnas det arbete som ERU del- tagit i och som under den närmaste tiden avses intensifieras med sikte på att försöka utveckla de regionala perspektiven i sam— band med långtidsutredningens arbete.1 Med hänsyn till de tendenser som redovisas i rap- porten och vissa bilagor om servicenäringar- nas snabba tillväxt ur sysselsättningssyn- punkt vill ERU också understryka deras be- tydelse som forskningsprojekt.
5.3 H ushållssektom
5.3.1. Sammanfattning av den regionala utvecklingen inom hushållssektorn
]. ERU har studerat befolkningsutveckling- en inom nio riksområden. Mellan 1960 och 1968 ökade storstadslänens samt östra Svealands och Östergötlands andelar av lan- dets befolkning. Övriga riksområden hade andelsminskningar. Den största andelsök- ningen förekom i Stockholms län, och den största minskningen i de tre riksområden, som tillsammans bildar Norrland och nord- västra Svealand. Alla riksområden utom de tre nordligaste hade en ökande folkmängd under 1960-talet. Denna utveckling kom— mer enligt redovisade prognoser att fortsät— ta under tiden fram till år 1980. Av en to- tal tillväxt i landet mellan 1960 och 1968 på omkring 450 000 invånare tillföll cirka 300 000 de »tre storstadslänen. Motsvarande tal för perioden 1968—1980 är 810000 och 625000 enligt prognos 0 i länsplanering 1967. Skogslänen beräknas under samma tid få en folkminskning med 140000 invånare enligt samma prognos. (Se avsnitten 1.2.3, 1.2.8 och bilaga 6.)
2. Folkmängdsförändringarna inom mera begränsade områden belyses av ERU:s ma- terial på olika sätt. Mellan 1960 och 1965 ökade 107 och minskade 142 kommunblock sin folkmängd. I gruppen med mindre än 10000 invånare år 1965 minskade 58 av 70 block. Mellan 1965 och 1968 var ut- vecklingen under påverkan av konjunktur- nedgången jämnare och folkminskningen i
de minsta respektive folkökningen i de störs— ta kommunblocken inte lika omfattande. Enligt föreliggande prognoser kan bortemot 100 block beräknas ha mindre än 10 000 in- vånare år 1980, vilket kan jämföras med att endast 70 block låg under detta befolknings- tal år 1965. (Se avsnitten 1.2.4 och 1.2.8.)
3. Stora regionala variationer förekom- mer i befolkningens åldersfördelning. I övre Norrland är medelåldern betydligt lägre än i mellersta och nedre Norrland. Åldern 15 — 24 år har en relativt hög andel i övre Norr- land och inom ett vidsträckt område kring Stockholm. Befolkningsgruppen 25—54 år är högt representerad i storstadsområdena och lågt representerad i nedre och mellersta Norrland. Övre Norrland och storstadsre— gionerna har små andelar äldre personer. (Se avsnitt 1.2.7.)
4. Yrkesverksamhetsgraden hos befolk— ningen i åldrarna 15—64 år varierar kraftigt mellan olika riksområden och kommun- blocksgrupper. Den högsta yrkesverksam- hetsgraden förekommer i storstadslänen. I övre Norrland är en relativt liten andel av befolkningen yrkesverksam. De största re- gionala variationerna förekommer bland den kvinnliga arbetskraften. Inom denna kategori varierar yrkesverksamhetsgraden med nära 20 procentenheter mellan olika riksområden. Motsvarande skillnad för båda könen är drygt 10 procentenheter. Förvärvs- intensiteten för den kvinnliga arbetskraften ökade väsentligt mellan folkräkningama 1960 och 1965. (Se avsnitt 1.1.3.) 5 . ERU har försökt belysa den demogra- fiska utvecklingen inom lokala arbetsmark- nadsområden i olika delar av landet genom att frångå administrativa indelningar och studera utvecklingen inom områden med en radie av 30 km. I absoluta tal minskade folkmängden mellan 1960 och 1965 inom de på detta sätt avgränsade lokala arbets- marknadema norr om en linje från norra Bohuslän till Gävle, med undantag av smär-
1 Å. Andersson och G. Guteland, En regional och sektoriell modell för konsistensprövning av den nationella långtidsplaneringen och de regio- nala utvecklingsplanerna. (stencil) Stockholm 1968.
re spridda tillväxtområden främst vid kus- ten. Söder om gränsen ökade de lokala ar- betsmarknadema med undantag av spridda minskningsområden. De verkligt betydande ökningarna i absoluta tal är begränsade till några få punkter. Stockholms lokala arbets- marknadsområde, avgränsat enligt ovan- nämnda metod, fick ett tillskott på 80 000 invånare, Göteborgs på 40 000 och Malmö— Lunds på 20000. I inre Mälardalen före- kom likaså ökning med 20000 invånare. (Se bilaga 1.)
6. De registrerade procentuella föränd- ringarna i 3-milsnätet nyanserar bilden av tillväxten något. Den största relativa ök- ningen, 15 procent, förekom i stockholms- områdets ytterkanter samt i det lappländska gruvdistriktet. En tioprocentig ökning inträf- fade i stockholmsområdets mitt, i inre mä- lardalen och mellersta Bohuslän samt i Mal- mö, Växjö, Umeå och Luleå. Alla tre stor- stadsområdena omges av var sin region med 5—10 procents folkökning. Flera andra om- råden i Götaland och Svealand nådde sam- ma relativa ökning. I stort sett förekom folkminskning i alla delar av landet, vilkas lokala befolkning låg under 50 000 invånare. Detta gäller hela Norrland och nordvästra Svealand samt östra Uppland, nordöstra Småland och sydöstra Skåne. Det förekom också minskningsområden på några ställen i intervallet 50000—100000 invånare, sär- skilt där flera län stöter samman. (Se bi- laga 1.)
7. ERU har även studerat tätortsfolk- mängdens förändringar mellan 1960 och 1965 inom 3-milsnätet. Det mest slående draget är den kraftiga minskningen av tät- ortsfolkmängden i Norrlands inland. Det är här inte frågan om att strödda orter har minskat så som skett i södra och mellersta Sverige. Stora regioner har förlorat tätorts- befolkning. Minst 5 procents ökning är re- gel söder om en gränslinje, som går från mellersta Medelpad till norra Värmland. Inom denna del av landet ligger inte den maximala tillväxten i storstadsområdena. I Stockholm och Göteborg understiger till- växten 10 procent. Den största ökningen -— mer än 15 procent — förekom i östra Svea-
land utom Stockholm samt sydvästra Göta- land. (Se bilaga 1.)
5.3.2. Sammanfattning av faktorer som avgör hushållssektorns lokaliseringsval
]. Betydande nominella inkomstskillnader förekommer i landet. Inkomsten per in- vånare är exempelvis nära dubbelt så stor i Stockholm som i Norrlands inland. Detta kan bero på regionala skillnader i åldersför- delning och förvärvsintensitet. En annan or- sak är att de högavlönade arbetsfunktio- nema är koncentrerade till storstadsområ- dena. Det förekommer dock även betydande regionala inkomstskillnader för likvärdiga arbetsuppgifter. Som exempel kan nämnas att en industriarbetare inom metall- och verkstadsindustri i Stockholm har 20 pro- cent högre lön i genomsnitt än en arbetare inom samma bransch på Gotland. De re- gionala variationerna i levnadskostnader fö- refaller inte att i någon större utsträckning utjämna skillnaderna i nominell inkomst. Detta betyder att även betydande regionala reallöneskillnader före-kommer. (Se avsnitt 2.3.2.)
2. Skillnaden i tillgången på arbetsmöj- ligheter mellan olika regioner får betraktas som en av de främsta orsakerna till hushål- lens omflyttningar. ERU:s material tyder på att regionala variationer i arbetskraftsefter- frågan i större utsträckning än regionala skillnader i realinkomst förklarar den inri- kes nettoflyttningen. Den lägsta arbetslöshe- ten i landet finns i storstadsområdena samt i mellersta Götaland. Arbetslösheten i samt- liga A-regioner i skogslänen överstiger den genomsnittliga för hela landet. Det kan ock- så konstateras att en betydande dold arbets- löshet förekommer i stora delar av landet. Som exempel kan nämnas att ett utbuds- överskott på 132 000 personer skulle uppstå om förvärvsintensiteten för befolkningen i åldern 15—64 år i Stockholm/ Södertälje A— region applicerades på övriga regioner. (Se avsnitt 2.3.3.)
3. Förutom de prissatta varorna påverkas hushållens välfärd och därmed deras loka- liseringsval av en mängd icke prissatta mil-
jöfaktorer såsom tillgång till utbildning, sjukvård och annan samhällsservice, samt utbud av olika fritids- och kulturaktiviteter. En i detta sammanhang väsentlig icke pris- satt faktor är de sociala kontakter för fri- tidsumgänge eller för andra ändamål som varje individ är beroende av. Även tidsåt- gång för resor till olika aktiviteter är av be- tydelse. (Se avsnitt 2.1.4.)
4. De olika delarna av den offentliga sek- torn finns mer fullständigt representerade i regioner med stort befolkningsunderlag än i övriga regioner. Emellertid pågår för när- varande en viss decentralisering av den of- fentliga sektorns regionala och nationella delar, t. ex. den slutna sjukhusvården och den högre utbildningen. Eftersom efterfrå- gan på offentliga tjänster är stor och väntas öka, kommer sannolikt den regionala för- delningen av dessa tjänster även i framtiden att få stor betydelse för hushållens lokalise- ringsval. (Se avsnitt 1.3.)
5. Hushållens information om förhållan- dena i olika orter, speciellt om arbetsmark- nadsförhållandena, kan ha stor betydelse vid valet av bostadsort. Sannolikt medför ökad information ökade omflyttningar. (Se av- snitt 2.1.4.)
6. I många fall torde hushållens valfrihet beträffande bostadsort vara starkt begrän- sad. Detta gäller särskilt då en arbetstagare inte kan byta yrke. Av ERU:s materia! framgår att många yrkeskategorier är hän- visade till val mellan ett fåtal orter för bo- sättning, på grund av att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft är regionalt starkt kon- centrerad. Till denna begränsning i valmöj- ligheterna beträffande bostadsort bidrar att hushållen ofta består av flera förvärvsar- betande. Detta förhållande kan under 1970- talet få ökad betydelse för hushållens lokali- seringsval på grund av att de gifta kvinnor— na i ökande utsträckning söker sig ut på ar- betsmarknaden. (Se avsnitt 2.1.4.)
5.3.3. ERU:s slutsatser
1. Enligt ERU:s bedömning bör folkmäng— dens storlek inom en region inte ses som ett mål i och för sig för den regionala po-
litiken. En beskrivning av folkmängdsut- vecklingen gör det emellertid möjligt att ge en översiktlig bild av aktuella utvecklings- tendenser och avgränsa olika typer av pro— blemregioner för den regionala politiken. För att få en fullständig bild av de regio- nala problemen krävs dock även att utveck- lingen inom företagssektom och den offent- liga sektorn uppmärksammas.
2. Individernas välfärd är beroende av deras inkomstnivå. Som mått på välfärden är emellertid inkomsten otillräcklig, efter- som även en mängd icke prissatta faktorer påverkar människornas levnadsförhållanden. Eftersom individernas miljöpreferenser är vetenskapligt nästan helt obelysta anser ERU att forskningen om människornas önskemål om typ av samhälle och omgivning borde intensifieras. Det gäller att inte se ensidigt på skillnader i förvärvsinkomst mellan olika regioner, utan det gäller att beakta alla kom- ponenter som bygger upp hushållens lev- nadsnivå och miljö.
3. Vid sociologiska institutionen i Umeå har ett forskningsprojekt börjat på uppdrag av inrikesdepartementets expertgrupp för arbetsmarknadsfrågor (EFA), vilket primärt avser att studera levnadsnivåförändringar vid geografisk omflyttning. Tanken är att pa- rallellt med denna studie ta upp frågan om levnadsnivån inom olika regioner och orter samt om individernas attityder till detta. Inom den nordiska arbetsgruppen för lokali- seringsforskning ankommer det på Sverige att svara för en behandling av just dessa frågeställningar varför den ovan skisserade uppläggningen efter hand bör kunna bilda grund för ett nordiskt kontaktutbyte.
5.4 Den offentliga sektorn
5.4.1. Sammanfattning av den regionala utvecklingen inom den offentliga sektorn
1. Sysselsättningen inom de offentliga tjäns— terna har ökat kraftigt under 1960-talet. Expansionen har fortgått i alla delar av landet och inom alla typer av kommun- block, således även i block med litet be- folkningsunderlag och kraftig folkminsk-
ning. Av särskild betydelse för den regio- nala näringslivs— och befolkningsutveckling- en är att ökningen i stor utsträckning har skett inom de regionala och nationella de— larna av de offentliga tjänsterna. Detta gäl— ler särskilt undervisningen, hälso- och sjuk- vården och den statliga förvaltningen. Den gymnasiala utbildningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expansion inte minst inom de medelstora kommunbloc- ken. Tillväxten inom bl. a. den högre ut- bildningen och den centrala statsförvalt- ningen har emellertid också bidragit till en betydande expansion inom de tre storstads- regionerna. Särskilt i stockholmsregionen kan stark tillväxt konstateras av den offent- liga sektorns nationella del. (Se avsnitten 1.3.2—1.3.7.)
2. Totala antalet sysselsatta inom hela den offentliga tjänstesektorn var år 1965 drygt en halv miljon. Samtliga riksområden utom Stockholms län och övre Norrland hade en lägre andel sysselsatta inom de of- fentliga tjänsterna än andel av befolkningen. Detta gäller således även Göteborgs— och Bohus samt Malmöhus län. Stockholms län hade drygt 130 000 eller 25 % av de syssel- satta, vilket överstiger motsvarande procent— siffra för befolkningen samma år med 7,4 procentenheter. (Se avsnitten 1.3.2—1.3.7.)
3. Antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna ökade med nära 115000 eller 28,1 procent mellan 1960 och 1965. Av riksområdena visar de tre storstadsregioner- na en något lägre takt i sysselsättningsexpan- sionen inom de offentliga tjänsterna än den genomsnittliga för riket. Den snabbaste ex- pansionen hade östra Svealand (utom stock- holmsregionen) och Östergötland. Ökningen i skogslänen var, trots folkminskningen där, genomsnittligt kraftigare i relativa tal än i storstadsregionerna. Medan folkmängden i nordvästra Svealand och Norrland mellan 1960 och 1965 minskade med nära 30000 personer ökade antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna där med över 22000. Denna utveckling illustrerar väl den utom- ordentligt starka expansion, som huvudde- len av de offentliga tjänsterna i Sverige gc- nomgått under första hälften av 1960-talet.
Expansionstakten synes inte ha avtagit ef- ter 1965. (Se avsnitt 1.3.2—1.3.7.)
4. Av alla tjänstemän inom offentlig för- valtning fanns år 1966 39 procent i stor- stadsregionerna, därav 27 procent i Stock- holm/Södertälje A-region. De högre tjäns- temännen, som enligt gjorda undersökning- ar ägnar en stor del av sin arbetstid åt ex- terna personkontakter, är mycket starkt kon- centrerade geografiskt. År 1966 fanns 61 procent av alla statsanställda chefstjänste- män (tjänstemän på B- och C-planen) i stor- stadsregionerna, därav 48 procent enbart i Stockholm/ Södertälje A-region. Av de högre tjänstemännen inom affärsverken fanns år 1967 nära 80 procent i storstadsregionerna och 65 procent i Stockholmsregionen. (Se bilaga 5 .)
5.4.2 Sammanfattning av faktorer som påverkar den offentliga sektorns lokalisering
1. Med utgångspunkt från storleken hos av- sättningsområdena kan de offentliga tjäns- terna uppdelas i tre grupper. Till en första lokal grupp kan hänföras sådana tjänster, som är avsedda för slutlig lokal konsum- tion inom hushålls- och företagssektom. Ex- empel på sådana tjänster är det obligato— riska skolväsendet, den primärkommunala socialvården och viss öppen hälso- och sjuk- vård. En andra regional grupp består av så- dana offentliga tjänster, som är avsedda att tillgodose efterfrågan inom större regioner. Huvuddelen av det icke-obligatoriska skol- väsendet och den slutna sjukvården kan bl. a. hänföras till denna grupp. En tredje nationell grupp består av sådana tjänster, vilkas avsättning inte är förbehållen någon fast avgränsad del av landet. Den centrala statsförvaltningen utgör ett exempel på den- na del av den offentliga sektorn. (Se av- snitten 1.3.1 och 2.4.2.)
2. Lokaliseringen av den offentliga sek- torns lokala grupp bestäms i stor utsträck- ning av lokala efterfrågeförhållanden. Loka- liseringsvalet består här främst i att inom ramen för ev. givna restriktioner från riks— nivå dimensionera utbudet av offentliga tjänster med hänsyn till lokala variationer
i fråga om folkmängd och befolkningssam- mansättning. Skalekonomiska fördelar med- för emellertid vanligen en viss koncentration av de lokala verksamheterna. Inom den of- fentliga sektorns regionala grupp krävs stör- re befolkningsunderlag än för den lokala gruppen, främst beroende på en ökad före- komst av stordriftsfördelar och odelbarhe- ter. Inom den offentliga sektorns nationel- la grupp, t. ex. universitetsväsendet och den centrala statsförvaltningen, utgör skalekono- miska och agglomerativa fördelar viktiga lokaliseringsfaktorer. Även det regionala ut- budet av kvalificerad arbetskraft torde här ha relativt stor betydelse. (Se avsnitten 2.4.2 och 2.4.3.)
3. Strävanden att uppnå den ur sektor- synpunkt mest effektiva regionala organisa- tionen har under senare år bl. a. tagit sig uttryck i en tendens mot stordrift inom fle- ra delsektorer inom den offentliga sektorn, t.ex. undervisnings-, polis— och rättsväsen- det. Detta har fått påtagliga regionala effek— ter. I vissa fall har i lokaliseringsvalet ingått uttalade samhällsekonomiska bedömningar, dvs. överväganden om de externa effekterna vid olika lokaliseringsalternativ. Aktuella exempel på sådana överväganden är diskus- sionerna om en decentralisering av den cen- trala statsförvaltningen och om lokalisering av en teknisk högskola, vissa militärförband, statliga företag m.m. till Norrland. (Se av- snitt 2.4.3 .)
5 .4.3 ERU:s slutsatser
1. Den i ERU:s material beskrivna expan- sionen av den offentliga sektorn innebär enligt ERU:s uppfattning att denna sektor fått ökad betydelse som styrande faktor i den regionala utvecklingen. Lokaliserings- beslut inom en rad offentliga verksamhets- områden har inte enbart stora direkta sys- selsättningsmässiga konsekvenser. De påver- kar också indirekt företagens och hushål- lens lokaliseringsval, eftersom de bidrar till att skapa nödvändig infrastruktur för före- tagen och ett mer varierat utbud av icke prissatta varor för hushållen.
2. Det är enligt ERU:s uppfattning ange-
läget med ytterligare undersökningar som kan bilda underlag för offentliga lokalise- ringsbeslut. Bland annat torde fördjupade studier krävas av sambandet mellan ser- vicebehov och befolkningsstruktur i olika regioner och av regionala skillnader i ser- vicestandard. Bland ERU:s pågående pro- jekt kan i detta sammanhang nämnas un- dersökningarna vid kulturgeografiska insti- tutionen i Lund angående befolkningströsk- lar och målsättningsstandard för olika of- fentliga verksamheter.
3. Ett projekt som ERU tidigt intresse- rade sig för, nämligen den administrativa strukturen sett ur regionalpolitikens syn- punkt, har tagits upp inom de nordiska ar- betsministeriemas arbetsgrupp för lokalise- ringsforskning och inom dess ram blivit fö- remål för ett norskt statsvetenskapligt pro- jekt under ledning av professor K. D. Jacob- sen.1 Datainsamlingen för projektet beräknas kunna avslutas under år 1969, och en hu- vudrapport avses bli publicerad under loppet av år 1970. Lnom Sverige har ERU tagit initiativ till en delvis besläktad undersökning, som avser beslutsprocessen vid sjukhusloka— lisering.2
5.5. Storstads- och glesbygdsproblem 5.5.1 Sammanfattning
1. Storstads- och glesbygdsfrågorna kan de- las upp i åtminstone två problemområden. Det ena gäller den långsiktiga interregionala fördelningen av landets resurser och där- med frågan hur olika regiontyper bör ut- vecklas befolkningsmässigt för att en ur to- tal välfärdssynpunkt optimal fördelning av resurserna skall uppnås. Det andra gäller den takt i vilken kontraktion och expansion skall ske och hur man skall lösa uppkom- mande balansproblem. (Se avsnitt 4.2.)
2. Vid utformningen av den regionala po-
1 Se K D Jacobsen, Den institusjonelle ramme for regionalpolitikken. Organisasjonsmessige og administrative problemer. (Rapport fra nordisk seminar om regionalpolitikkens mål og midler, Oslo 1969, stencil.) 2 I Larsson, Den statliga styrningen på sjuk- vårdens område (pågående arbete).
litiken och bedömningen av storstädernas och glesbygdens önskvärda befolkningsut- veckling föreligger betydande svårigheter att ta hänsyn till alla de faktorer som påverkar individernas välfärd. I de samhällsekonomis- ka kalkyler som kan utföras vid denna be- dömning, är man som regel hänvisad till att utnyttja kvantifierbara ekonomiska variab- ler. Det är därför tänkbart att den välfärds- mässigt optimala regionhierarkin avviker från den som eftersträvas med hjälp av de regionalpolitiska insatserna. (Se avsnitt 4.2.)
3. Storstädernas balansproblem kan i princip lösas på två sätt. Det ena sättet gäl- ler under förutsättning att ökad utbyggnad av samhällskapital inte får komma i fråga. För att upprätthålla balans krävs då att in- flyttningen till storstäderna skärs ned, vilket minskar efterfrågan på bostäder och annat samhällskapital. Som exempel på medel som syftar till att reducera nyetableringar och utbyggnader inom storstäderna kan nämnas direkta förbud för utbyggnad och speciella skatter på de produktionsfaktorer som ut- nyttjas. Vidare kan medel tillgripas, som medför att regioner utanför storstäderna blir mer attraktiva. Bland sådana medel kan nämnas en planmässig styrning av privata och offentliga investeringar till ett fåtal sto- ra tillväxtcentra samt utlokalisering av of- fentlig verksamhet. (Se avsnitt 4.3.)
4. Ett annat sätt att lösa balansproble- men är att aktivt styra den sektoriella re- sursfördelningen under expansionsförloppet, så att obalanser på varu- och faktormark- naderna undviks. Denna styrning kan ex- empelvis ske så att viss serviceproduktion skärs ned under ett skede av expansionen för att resurser skall kunna föras över till byggnadssektorn eller till övriga sektorer som bygger samhällskapital. Under senare skeden låter man ånyo serviceproduktionen växa. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av speciella investeringsfonder av den typ som nu an- vänds inom konjunkturpolitiken. (Se av- snitt 4.3.)
5. Glesbygdsproblemen kan ha både lång- siktig och kortsiktig karaktär. De kortsik-
tiga problemen uppstår bl. a. om ett kon- traktionsförlopp, som i och för sig anses som ofrånkomligt, sker så snabbt att de obalanser som därvid uppkommer inte hin- ner motverkas. Ett mycket allvarligt pro- blem är de bristande sysselsättningsmöjlig- heter som finns på många håll i glesbyg- den. Det kan exempelvis nämnas att ar- betslösheten för befolkningen i åldern 15— 64 år i genomsnitt under perioden 1963— 1968 var nära tio gånger så stor i Hapa- randa/ Kalix A-region som i Stockholm/Sö- dertälje A-region. För att lösa de kortsik- tiga sysselsättningsproblemen är det möjligt att arbetskraftspremier som subventionerar arbetskraft är att föredra framför ett stöd som subventionerar kapital. Ett annat gles- bygdsproblem är den minskade tillgången till service i avfolkningsområden. Som ex- empel kan nämnas att 134 av 197 livsme- delsbutiker, som lades ned under tiden 1950 —1963 i Jämtlands län var belägna i orter som inte utgör huvudort i församling. San- nolikt medför dessa nedläggningar att kon- traktionsförloppet påskyndas. (Se avsnitt 4.4 och bilaga 2.)
6. De långsiktiga problemen kan sägas bestå i att bedöma möjligheterna att bygga upp regioner i Norrland och andra utsatta områden, som kan konkurrera med övriga delar av landet. Av stor betydelse är därvid att välja ut ett fåtal orter så att en koncen- tration av insatserna kan komma till stånd. I anslutning till arbetet inom ramen för länsplanering 1967 görs ett första försök att välja ut orter som är lämpliga för ex- pansion i skogslänen.1 (Se avsnitten 3.1 och 4.4.)
ER U:s slutsatser
1. Glesbygdsproblemen måste ägnas stor uppmärksamhet under 1970-talet. Mycket i ERU:s material stöder emellertid hypotesen att 1970-talets stora regionala problem blir de många branschmässigt ensidiga tätorter-
1 Se Länsplanering 1967, SOU 1969: 27. Jämför även Lokaliseringsförutsättningar inom stödområdet (stencil), Stockholm 1969 och Lo- kaliserings- och regionalpolitik, SOU 1969: 49.
na. Många mindre tätorter befinner sig re- dan på tillbakagång. Till dessa hör ett fler- tal små handels- och serviceorter, som med minskande underlag och ökad aktionsradie hos befolkningen slås ut i konkurrens med centra av hög dignitet. Även vissa större or- ter med ensidig näringsgrensstruktur kan ställas inför svåra omställningsproblem un- der 1970—talet.
2. Ur ERU:s synpunkt bör av urbanise- ringsprojektets fortsatta arbete, bl. a. resul- taten från tidsbudgetstudierna, bli av stort intresse liksom en vidare utveckling av stu- dierna om interregionala sammanhang och organisatoriska system i rummet. En kvanti- fiering av kontaktmöjligheternas betydelse som lokaliseringsfaktor — en forskningsupp- gift G. Törnqvist antyder i sin bilaga — framstår också som angelägen. Storstads- frågorna har inte belysts ur alla aspekter. Det syns väsentligt att olika ortshierarkier och kontaktmönster mellan orterna blir fö- remål för studier. Därigenom kan frågan om storstaden, dess fördelar och nackdelar inpassas i ett vidare sammanhang.
3. När det gäller glesbygdsforskningen har utöver vad som antytts i E. Bylunds och G. Weissglas” bilaga bl. a. följande möjliga forskningsteman framkommit i olika sam- manhang:
a. Fortsatta analyser av servicenäringarnas lämpliga sammansättning och kvalitet samt av tröskelvärdena för olika former av serviceverksamhet
b. Sysselsättningsutvecklingen i skogsbruket och konsekvenserna därav c. Kapitalförluster vid olika hastigheter i kontraktionsförloppet
d. Konsekvenserna av en officiellt uttalad stödjepunktspolitik e. Undersökningar om hur en välfärdsmäs- sig avvecklingsplan skall vara utformad
5.6 Mål och medel i den regionala politiken 5 .6.1 Sammanfattning
1. ERU har granskat relationerna mellan den regionala och nationella politikens mål. En utgångspunkt vid uppställande av regio-
nalpolitiska mål bör vara kravet på sam- ordning med de nationella målen. Målfor- muleringama måste grundas på övervägan- den om målsamband och målkonflikter. Det- ta innebär att avvägningar måste göras mel- lan nationella målsättningar, t.ex. angående ekonomisk tillväxttakt, sysselsättningsnivå och välfärdsfördelning, när de regionala må- len formuleras. (Se avsnitt 3.1.2.)
2. Den regionala politikens mål kan lik- som den nationella politikens indelas i tre kategorier, nämligen allokerings-, fördel- nings- och stabiliseringspolitiska mål. Den regionala innebörden av dessa mål är ihög grad beroende av tidsperspektivet vid mål- formuleringen. På kort sikt innebär !. ex. de allokeringspolitiska målen närmast att produktionsfaktorerna arbetskraft, kapital och mark utnyttjas så fullständigt som möj- ligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. På längre sikt kan de allo- keringspolitiska målen ha som främsta re- gionala innebörd omflyttningar av produk- tionsfaktorer från regioner med ogynnsam- ma till regioner med gynnsamma produk- tionsbetingelser. Med ett längre tidsperspek- tiv kan målen också bestå i att förbittra produktionsförutsättningarna och därmed skapa expansion i vissa utvalda kontraktiva regioner. De fördelningspolitiska målen gäl- ler fördelningen av såväl de disponibla in- komsterna som olika icke prissatta miljéfak- torer mellan individer och hushåll i olika regioner. (Se avsnitt 3.1.2.)
3. Olika slag av underordnade mål kan uppställas för den regionala politiken. Med underordnade regionalpolitiska mål avses sådana mål som är formulerade med ut- gångspunkt från de allmänna målen för den nationella och regionala politiken, och som utgör avvägningar mellan dessa. Vid formu- leringen av de underordnade målen bör des- sa differentieras i långsiktiga och kortsikti- ga mål. De långsiktiga målen gäller då den regionala struktur som skall eftersträvas. dvs. den framtida optimala regionala struk- turen. De kortsiktiga målen avser frågor hur balanserad expansion eller kontraktion bör uppnås i olika regioner, dvs. hur problemen i samband med utvecklingen mot det ef-
tersträvade regionala strukturen skall lösas. (Se avsnitt 3.1.2.)
4. Praktiskt taget all ekonomisk och so- cial politik torde ha regionala verkningar. Med regionalpolitiska medel kan avses så- dana medel, med vilka man har en uttalad avsikt att uppnå regionalpolitiska mål. Det torde vara väsentligt att noggrant inventera och studera verkningarna av medel, som har kraftiga regionala effekter men som inte för närvarande i full utsträckning an- vänds i en medveten regional politik. Bland sådana medel kan nämnas vissa offentliga investeringar, skolreformer, jordbrukspolitis- ka medel m. 111. (Se avsnitt 3.1.3.) 5 . En systematisering av de regionalpoli- tiska medlen kan ske efter de ekonomiska subjekt, vilkas lokalisering man vill påverka. Medlen skulle enligt denna metod kunna fördelas på följande sätt:
a. Medel som påverkar företagssektorns lo- kaliseringsval b. Medel som påverkar hushållssektorns lo— kaliseringsval c. Den offentliga sektorns lokalisering
Gränserna mellan dessa tre medelkate- gorier är relativt oklara, eftersom de flesta medel i större eller mindre utsträckning på- verkar alla de tre sektorerna. Oftast kan emellertid den sektorn, mot vilken åtgärder primärt riktar sig, särskiljas. (Se avsnitt 3.1.3.)
6. Bland de medel, som är avsedda att påverka företagssektorns lokaliseringsval, kan tre kategorier särskiljas, nämligen
a. Skattelättnader b. Subventioner och bidrag c. Lån och lånegarantier.
Regionalpolitiska medel, avsedda att på- verka företagssektorns lokaliseringsval, kan också fördelas på sådana medel som verkar via subventionering av
a. Kapitalanvändning
b. Arbetskraftsanvändning c. Råvaruanvändning d. Förädlingsvärde. (Se avsnitt 3.1.3.)
7. Inom ERU har en empirisk genom-
gång gjorts av olika ekonomisk-politiska me- del med uttalat regionalpolitiskt syfte. Till dessa hör lokaliseringsstöd, viss frisläppning av investeringsfonder och en rad arbets- marknadspolitiska medel. I begränsad ut- sträckning har jämförelser utförts mellan de olika medlens tänkbara effekter. En grund- läggande tankegång har därvid varit att de regionalpolitiska målen skall uppnås med hjälp av de effektivaste medlen och att jäm- förande studier av medlen kan belysa vilka dessa medel är. Ofta kan kombinationer av medel vara det lämpligaste sättet att uppnå de uppsatta målen. (Se avsnitten 3.2—3.6.)
8. Den hittills förda lokaliseringspoliti- ken syns vad beträffar perioden 1965—1968 ha utgått till företag som uppvisar betydan- de sysselsättningsökning. Av ERU:s rapport framgår att det kan vara missvisande att enbart studera sysselsättningsförändringen inom stödföretagen. Väsentligt torde vara att jämföra dessa företags utveckling med andra företags. Medan industrin som hel- het i stort sett hade oförändrat antal syssel- satta under perioden 1963—1968, ökade vis- sa grupper av stödföretag med inemot 40 procent. Vissa av stödföretagen förefaller dock ha en så låg produktivitet att andra medel, bl. a. flyttningsstimulerande åtgärder, kunde ha varit fördelaktigare ur resursför- delningssynpunkt. På motsvarande sätt kan hävdas att lönenivån vid en del stödföretag är så låg att andra medel vore att föredra ur inkomstfördelningssynpunkt, åtminstone på längre sikt. (Se avsnitten 3.2.3—3.2.5.)
9. Lokaliseringsstödet är utformat så att det subventionerar investeringar. Det har hittills utgått till företag, som utfört investe- ringar av storleksordningen 250 miljoner per år inom stödområdet. Under de fyra första åren torde sysselsättningstillskottet i stöd- företagen sa-mmanlagt vara 5 000 ä 6000 arbetstagare. Det är troligt att en del av det- ta tillskott erhållits även om stöd ej ut- gått, eftersom stödföretagen ofta uppvisar expansion redan innan stöd erhålles. (Se av- snitt 3.2.4.) 10. Trots att stödet i första hand stimu- lerar till ökning av företagens realkapital kan inte någon ökning i mekaniseringsgra-
den konstateras. Det är emellertid tänkbart att man med motsvarande stödbelopp skul- le kunna nå ännu större ökning av antalet sysselsatta, om stödet gavs formen av pre- mier till företagen per sysselsatt. (Se avsnitt 3.2.5.)
11. Utnyttjandet av investeringsfonder i lokaliseringspolitiskt syfte kan konstateras ha medfört en förhållandevis måttlig sys- selsättningsökning. För gruv- och massain- dustri torde tillgången till investeringsfon- derna ha medfört att arbetskraftsbesparan- de investeringar utförts. Beträffande inve- steringsfonderna användning i lokaliserings- politiskt syfte kan nämnas att närmare 1100 nya sysselsättningstillfällen på detta sätt torde ha skapats under perioden 1963— 1968 vid anläggningar inom skogslänen. (Se avsnitten 3.3.2—3.3.3.)
5 .6.2 ERU:s slutsatser
1. Regionalpolitiken på lång sikt bör enligt ERU:s uppfattning ha till uppgift att gö- ra bebyggelsestrukturen mera robust inför framtida ekonomiska påkänningar och att göra den bättre ägnad för en rättvis för- delning av sociala och kulturella tjänster. Strukturen skall så långt möjligt ge trygg- het genom att mängden tvångsmässiga lång- väga förflyttningar begränsas. Samtidigt skall strukturen vara sådan att valmöjligheterna för enskilda individer beträffande arbets- uppgifter och bostadsort är stor.
2. Kravet på orter med möjlighet att kla- ra av ekonomiska förändringar och med för- utsättningar att dra till sig ett mångsidigt näringsliv leder oundvikligen fram till re- gionala mål, som innebär en koncentration av insatserna. För en sådan koncentration talar också de agglomerativa och externa ef- fekternas betydelse som lokaliseringsfakto- rer.
3. En sådan koncentration av de regio- nalpolitiska insatserna innebär inte att eko- nomisk expansion skulle vara utesluten i mindre orter. Självklart kan sådana orter utvecklas också i fortsättningen på grund av särskilda lokaliseringsförutsättningar, per- sonliga initiativ osv. Möjligheterna att föra
en politik som syftar till expansion i ett stort antal orter måste dock bedömas som små, och sannolikheten är stor för att alltför kraf- tiga satsningar på mindre orter kan skapa framtida risksituationer. Även de mindre orter, i vilka en positiv näringsutveckling kan åstadkommas, får i stor utsträckning falla tillbaka på något större centrum i vis- sa servicehänseenden. Över huvud taget skulle en framgångsrik politik som syftar till att bygga upp slagkraftiga växtcentra i olika delar av landet och ett effektivt kom- munikationsnät dem emellan bidra till ett bi- behållande även av orter av mindre storlek inom normalt pendlingsavstånd.
4. De långsiktiga regionala målen bör en- ligt ERU:s uppfattning inte formuleras i termer som innebär att man uppnår eller bibehåller en viss folkmängd inom en be- stämd region. Snarare bör målen formule- ras så att man inom vissa angivna orter för- söker åstadkomma en tillräcklig ekonomisk utveckling och ett tillräckligt differentierat näringsliv för att individernas trygghet och valfrihet skall kunna tillgodoses.
5. Även i den del av den regionala po— litiken som tar sikte på att få till stånd stödjepunkter för glesbygdsområdena i fram- för allt Norrlands inland blir en koncentra- tion nödvändig. Även en koncentrerad in- sats torde kräva betydande resurser för att lyckas.
6. Vid utformningen av de regionalpoli- tiska medlen är det väsentligt att ta ställ- ning till om kortsiktiga eller långsiktiga mål avses att uppfyllas. Det är därvid tänkbart att de medel som nu utnyttjas i regional- politiskt syfte kan anpassas efter den aktuel- la måltypen. Som exempel kan nämnas att lokaliseringsstöd i form av lån och bidrag till enskilda företag kan användas såväl i regioner för vilka målsättningen är att ska- pa balanserad expansion som i regioner i vilka balans i kontraktionsförlopp skall ska— pas. I det senare fallet torde projekt med relativt kort varaktighet vara att föredra. Motsvarande distinktion kan göras för öv— riga regionalpolitiska medel, som ges for- men av subvention till företag.
7. Forskningsarbetet rörande den regio-
hala politikens mål och medel bör enligt ERU:s uppfattning drivas vidare med in- riktning mot en ökad konkretisering särskilt när det gäller målformuleringarna. En an- gelägen utvecklingslinje för forskningen med anknytning till mål/medel-problemen är en belysning av de regionala effekterna av en i och för sig icke regionalt inriktad poli- tik. Det gäller här kanske framför allt trans- port- och kommunikationssystemet samt ut- bildningsväsendets utbyggnad. Över huvud taget kan man här anknyta till behovet av uppföljningsstudier av olika samhällsåtgär- der och deras effekter.1
5.7. Några synpunkter på forskningsarbetets organisation m. m.
ERU:s forskningsprojekt har fungerat som fristående forskning vid universitetsinstitu- tioner. I de mera direkt till ERU knutna projekten har medel ställts till förfogande t. ex. för forskningsassistenter via universi- tetens förvaltning. Projektledarna är knutna till ERU som experter i en kommitté. De kostnader som inte täckts av ERU har be- stritts av medel från i första hand riks- banksfonden men också från forskningsråd.
Såvitt ERU kan bedöma har denna form för arbetet varit lämplig. Den ger forskar- na en fri ställning samtidigt som den genom ERU:s förmedling till departementet ger en anknytning mellan forskningen och det ak— tuella arbetet på regionalpolitikens utform- ning och därmed också en viss lösning på problemet att kanalisera forskningsresulta- tet till konsumenten. ERU har också upp- levt det så att ett organ av dess karaktär och inriktning har givit vissa möjligheter dels till tvärvetenskapliga kontakter, dels till kon- takter mellan forskningsinstitutioner på skil— da orter. Som exempel vill ERU peka på arbetet inom den grupp som studerat frå- gan om lokaliseringsbara enheter (jfr bi- laga 9). Där har en grupp yngre forskare från olika ämnesområden och universitets- orter haft tillfälle att diskutera ett mång- sidigt problem och samtidigt fått tillfälle till allmänt inforrnationsutbyte om regionala frågor.
Från forskarnas sida har bl. a. framförts den synpunkten att man på sikt, om en verksamhet av denna karaktär skall fort- sätta, bör sträva efter att få fram konti- nuerliga forskningsuppdrag till berörda in- stitutioner så att ojämnheter i belastningen med åtföljande personalproblem kan und— vikas.
1 Se t. ex. A. Lindbeck, Samhällsvetenskapliga forskningsproblem och utvecklingstendenser_ SACO-tidningen 6/1968, särsk. sid. 131.
Statens offentliga utredningar 1970
Systematik förteckning
Utbildningsdepartemantet Om stat och kyrka. [2]
Inrikesdepartemantet Balanserad regional utveckling. [3]
Civildapartementet Barns utemiljö. Tryckaribolaget. [1]
Anm. Siffrorna inon klammer betecknar utredninqamaa nummeri den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1970