Prop. 1968:140

('angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet',)

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

1

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det

frivilliga skolväsendet; given Stockholms slott den 28 juni 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådspro­ tokollet över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hem­ ställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden från yrkesutbildningsberedningen och från skogs­ brukets yrkesutbildningskommitté läggs i propositionen fram principförslag dels om sammanförande av skolorna på det gymnasiala stadiet till en skolform, dels om ut­ formningen av den framtida yrkesutbildningen.

Nuvarande tre skolformer fackskola, gymnasium och yrkesskola föreslås den 1 juli 1971 bli sammanförda till en skolform, vars namn inte nu fixeras. Såsom arbetsnamn under beredningsarbetet har använts ordet »mellanskolan» och denna benämning används av praktiska skäl också i propositionen. Den nya mellanskolan skall organisatoriskt utgöra en skolform, vilket bl. a. innebär att lärare anställs vid mellanskolan i kommunen med placering vid viss skolenhet.

De framlagda förslagen syftar till ett fullföljande av 1964 års beslut om refor­ mering av de gymnasiala skolorna. En samordnad planering för alla utbildnings­ linjer inom mellanskolan förutsätts således. Vid planeringen bör eftersträvas att flertalet studievägar inom mellanskolan kan erbjudas på varje ort, där mellanskol- utbildning anordnas. Självfallet måste avvikelser från denna princip få förekomma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

5

(I), försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (I, III), dåvaran­ de medicinalstyrelsen (1), poststyrelsen, televerket, statens järnvägar (I, III), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (I), statens vattenfallsverk, sjöfartsstyrelsen (I, III), statens vägverk (III), byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, general­ tullstyrelsen, statistiska centralbyrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäte- ristyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, veterinärstyrelen (I, III), kommerskolle­ gium (I), statens institut för hantverk och industri, statens institut för konsumentfrå­ gor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen (I, III), överståthållarämbetet — som hört Stockholms stad —, samtliga länsstyrelser —■ som haft att höra samtliga kommuner med gymnasium och ett lämpligt antal kommuner med yrkesskola men utan gymnasium — domka­ pitlet i Uppsala (I), universitetskanslersämbetet — med yttranden från ämbetet un­ derställda lärosäten —, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, Musika­ liska akademiens styrelse (I, III), styrelsen för konsthögskolan (1), Akademien för de fria konsterna — efter hörande av konsthögskolans lärarråd — (III), styrelser­ na för lantbrukshögskolan och skogshögskolan (I, III), styrelsen för veterinärhög­ skolan, statens brandskola (I), teater- och orkesterrådet, samarbetsnämnden för so­ cialhögskolorna (III), centrala studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens konsumentråd, Alnarpsinstitutet (I, III), styrelsen för internationell utveckling (I), Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (I, III), 1966 års värnpliktskommitté, krigsmaktens lärlingsutredning, statens handi­ kappråd, handikapputredningen, 1960 års blindvårdsutredning, 1962 års ungdoms- utredning, skolarbetstidsutredningen, utredningen rörande sexual- och samlevnads­ frågor i undervisnings- och upplysningsarbetet, utredningen rörande utbildning av lärare för blind- och dövskolväsendet, utredningen rörande utbildning av bibliote­ karier in. m., skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, bemslöjdsutredningen, per- sonalutbildningsberedningen (I), utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden, 1965 års musikutbildningskommitté, kompetensutredningen, trädgårdsnäringsutred- nir.gen (I, III), utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala skolfor­ merna m. m., organisationskommittén för behandling av vissa frågor rörande jord­ brukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor, konstnärsutbildningssakkun- niga (III).

Yttranden har även inkommit från följande organisationer m. fl. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbun­ det (I, III), 23 landstingskommuner (I), Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsledareför­ bund, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska byggnadsentreprenörför­ eningen, Jernkontoret, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Han­ delns arbetsgivareorganisation (I, III), Sveriges mekanförbund, Sveriges kemiska industrikontor (kemikontoret) (I), Sveriges mekanförbund i samråd med Sveriges verkstadsförening, Arbetsmarknadens yrkesråd, Svenska byggnadsindustriförbundet, Grafiska arbetsgivareförbunden (III), A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening, Svenska tidningsutgivarföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers central­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

7

dagsmännen Nils B. Hansson, Herbert Hermansson och Jon Jonsson. Åt Lane uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Jonsson avlidit till­ kallades den 11 september 1962 riksdagsmannen K. Olof Persson såsom sakkun­ nig. Sedan Lane anhållit om entledigande från utredningsarbetet förordnades den 1 februari 1966 Nilsson att vara ordförande. Samtidigt tillkallades riksdagsmannen Erik Mossberger såsom sakkunnig.

De sakkunniga antog benämningen skogsbrukets yrkesutbildningskommitté (SYK).

SYK har avlämnat två betänkanden över skoglig yrkesutbildning, nämligen del I (SOU 1965: 67) och del II (SOU 1967: 38).

I betänkandena behandlas följande skolformer, nämligen skogsbruksskolor, sta­ tens skogsskolor och skogsmästarskolan. I detta sammanhang tas de frågor upp som gäller skogsbruksskolorna.

Efter remiss har yttranden över de båda betänkandena avgetts av arbetarskydds- styrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skogshögskolan, statens skogsmästarskola, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Västman­ lands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga landstingskommuner, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, TCO, SACO, LO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Forskningsstiftelsen skogsarbeten, Föreningen skogs­ brukets arbetsgivare, RLF, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Svenska skogsarbe­ tareförbundet, Svenska skogsmästareförbundet, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) och YB.

Över del I har vidare yttranden avgetts av riksrevisionsverket, lantbrukshögskolan, Alnarpinstitutet, Hushållningssällskapens förbund, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göte­ borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, samt av Svensk yrkesvägledarförening.

Över del II har yttranden vidare avgetts av byggnadsstyrelsen, centrala studie- hjälpsnämnden, De skogsskolebildade tjänstemännens samarbetsråd, Skogsindustri­ ernas samarbetsutskott, skogspolitiska utredningen, Stiftelsen Värmlands och Öre­ bro läns skogsskola, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges agronom- och lant- brukslärareförbund och Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling

1.3.1 Propositionens bakgrand

I direktiven för YB lämnades mot bakgrunden av den utveckling som ägt rum efter 1955 års riksdagsbeslut om utbyggnad av yrkesskolväsendet (prop. 1955: 139,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

9

Beträffande huvudmannaskapsfrågan berördes även yrkesskolans ställning och föredragande departementschefen uttalade härom följande.

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de principiella och praktiska motiven för gymnasial kommunalisering med samma styrka kan åbe­ ropas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit, en samordnad plane­ ring och normalt också en lokalmässig samordning av yrkesskola och andra skol­ former. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då beredningen tillsattes. Vilka konkreta slut­ satser som bör dras härav beträffande huvudmannaskapet för de olika utbildning­ arna inom yrkesskolan är emellertid inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation närmare klarlagts.

Riksdagen godtog i allt väsentligt de i det föregående redovisade ställningstagan­ dena och fattade dessutom i enlighet med departementschefens förslag beslut om ett i huvudsak enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala skolformerna.

1.3.2 Propositionens uppläggning

Samtidigt som YB haft till uppgift att lägga fram förslag rörande

utformningen

av den framtida yrkesutbildningen har en mycket väsentlig uppgift för YB varit att överväga hur denna utbildning bör infogas i det gymnasiala skolväsendet. YB:s förslag i sistnämnda avseende ansluter nära till de tankar som redovisats i gymna- sieutredningens betänkande och i 1964 års proposition angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. Vid ställningstagandena till YB:s förslag har det befun­ nits angeläget att till slutligt övervägande ta upp de problem som är knutna till frågan om yrkesutbildningens sammanfogande med övrig gymnasial utbildning. Re­ dovisningen för nämnda överväganden lämnas huvudsakligen i avsnittet En sam­ manhållen mellanskola.

Av den tidigare redogörelsen framgår att SYK tillkallats av chefen för jord­ bruksdepartementet och att kommittén redovisat sitt utredningsarbete till denne. De av YB och SYK behandlade utbildningsproblemen har emellertid många be­ röringspunkter. Detta har även understrukits av remissinstanserna. Det har därför bedömts lämpligast att de båda utredningarnas förslag rörande den skogliga yrkes­ utbildningen redovisas i ett sammanhang. Härtill kommer att YB:s förslag även omfattar yrkesutbildning inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden var­ för det befunnits sakligt motiverat att i föreliggande proposition behandla yrkesut- bildningsproblemen —- dvs. sådana som berör den grundläggande utbildningen — inom nämnda tre näraliggande områden. Förslagen från YB och SYK jämte remiss­ behandlingen därav redovisas i det följande i avsnitt 4 samt de i samråd med chefen

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

13

talet kurstyper bör begränsas i förhållande till nuläget och grundutbildningen in­ riktas mot stora huvudsektorer. Utbildningens beredskapseffekt bör vidare för­ stärkas genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.

Den grundläggande utbildningen förutsätts i regel inte ge utrymme för den spe­ cialisering eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. En sådan, för en bestämd funktion avslutande utbildningsetapp kallar YB färdigutbildning. YB finner det lämpligt, att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och företag. För att garantera frihet i yrkesvalet på orter med svagt differentierat näringsliv bör man enligt YB räkna med att färdigutbildning även måste ges helt i yrkesskola.

Om utbildningen eller viss del därav är företagsspecifik och de meddelade kun­ skaperna i huvudsak avsedda för visst företag eller företagsgrupp benämns ut­ bildningen inskolning. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt varje nyanställd.

Fortbildningens syfte är att hålla yrkeskunskaperna aktuella. Fortbildningen ges kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information som ofta med fördel kan ges i form av speciella fortbildningskurser.

Med vidareutbildning avser YB sådan utbildning som syftar till att öka yrkes- kunnandet och göra det möjligt för arbetstagaren att fullgöra nya och mera krä­ vande arbetsuppgifter. Även om vidareutbildning till stor del erhålls genom den direkta yrkesutövningen är det dock enligt YB:s mening i ökande utsträckning nöd­ vändigt att vidareutbildning meddelas genom organiserade utbildningsåtgärder.

Vid mera genomgripande förändringar i ett företag kan behov uppstå av helt nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande utbildningsinsatser i nivå- höjande syfte. Denna arbetsmarknadspolitiskt betingade vidareutbildning benäm­ ner YB uppskolning.

Omskolningen är likaså en arbetsmarknadspolitiskt betingad utbildning för vuxna, som omfattar personer, som drabbats av arbetslöshet eller riskerar att bli arbetslösa och för vilka ett ingripande från samhällets sida är påkallat. Från och med år 1966/67 pågår ■— enligt riktlinjer i prop. 1966: 52, framlagd efter över­ lämnandet av YB I — försöksverksamhet med utbildning i yrken inom vilka det är angeläget att snabbt öka tillgången på arbetskraft (bristyrkesutbildning).

Beträffande målet för yrkesutbildningen framhåller YB vidare att den gymna­ siala yrkesskolans primära uppgift bör vara att ge unga människor en grundläg­ gande yrkesutbildning så långt möjligt anpassad till såväl individens behov och förutsättningar som avnämarnas intressen. Den utbildning som skolorna medde­ lar i dag måste vidare vara utformad så att den i största möjliga utsträckning mot­ svarar morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att för­ verkliga eftersom utvecklingen inom skilda områden fortskrider i gradvis stegrat tempo. Det finns därför enligt YB skäl att ingående ompröva den grundläggande yrkesutbildningens specialisering.

YB:s uppfattning är, att yrkesutbildningen — i varje fall i sitt slutskede •— trots alla komplikationer måste vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yr­ kesområden. Det är vidare angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov.

Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i utbildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. YB har i stället med

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

15

skola. Dels föreslås att den nuvarande möjligheten att efter tvåårig yrkesskola vinna inträde i årskurs 1 av fackskolan inom den s. k. kvoten bibehålls, dels föreslås att elev, som äger förutsättningar härför, får möjlighet att övergå från yr­ kesskolans årskurs 2 till årskurs 2 av fackskolan genom att inom ramen för ett fritt tillval under två år i yrkesskolan inhämta teorikunskaper motsvarande fack­ skolans årskurs 1.

YB vill inte föreslå någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkesskola och gymnasium men förutsätter, att den enskilde eleven i yrkesskolan skall få möjlig­ het att inom ramen för det fria tillvalet förbereda övergång till gymnasiet.

Övergång från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan synes, enligt YB, i framtiden bli en ingalunda ovanlig företelse även om det i dessa fall oftast blir fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen ovanför den gymnasiala yrkesutbildningens nivå.

YB anser, att övergång efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola bör tillåtas och underlättas.

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad (YB I 11.3, 15, 27.4, YB III 1.1, 1.4)

Beträffande läroplanernas konstruktion framhåller YB att varje läroplan bör inledas med en koncis presentation av utbildningens organisation och mål. Den skall vidare innehålla dels en timplan, angivande förekommande undervisningsäm­ nen, antalet veckotimmar m. m., dels kursplaner med mål och allmänt beskrivna huvudmoment. Till varje läroplan skall fogas metodiska anvisningar.

I anslutning till läroplansbetänkandet har YB framhållit att en temporär utred- ningskommitté aldrig kan framlägga förslag till alla ifrågakommande läroplaner. YB har sett som sin uppgift att utföra så många läroplaner i detalj att det skulle bli möjligt att bedöma om YB:s principförslag vore hållbara eller ej. YB framhåller vidare att de läroplaner som nu presenterats är generella, vilket enligt YB är na­ turligt med hänsyn till att läroplanerna dels skall åstadkomma jämförbarhet mellan en och samma utbildning oavsett på vilken ort den genomgås, dels skall underlätta den samläsning inom gymnasieskolans ram som är förutsatt inte minst inom de all­ männa ämnena, dels skall skapa enhetliga utgångspunkter för lärarnas utbildning och fortbildning.

De principer som varit vägledande i läroplansarbetet för gymnasiet, fackskolan och grundskolan sägs också i hög grad ha varit gällande för YB.

YB har starkt understrukit vikten av att läroplanerna inte binds i ett stelt system. Genom en fortlöpande bearbetning och förnyelse av de metodiska anvisningarna, vilket arbete bör ankomma på skolöverstyrelsen, ernås en rullande läroplansrevi- sion.

Yrkesutbildningen i dagens yrkesskolor är, såsom YB framhållit, från grunden starkt specialiserad och differentierad mot ett stort antal specifika yrken. Med hän­ syn till bl. a. svårigheterna att på lång sikt förutse arbetskraftsbehovet inom de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

17

för grupperingen av det gymnasiala stadiets samtliga läroplaner. Sektorerna svarar enligt YB tämligen väl såväl mot ungdomens skilda intresseriktningar som mot samhälls- och arbetslivets allmänna struktur.

Den ämnesgrupp, som skall ge yrkesutbildningen dess karaktär, har samlats till ett ämnesblock, betecknat yrkesteknik med underbenämningarna fackteori och arbetsteknik. Denna term föreslås ersätta den nu använda termen yrkesarbete. Den tillgängliga undervisningstiden måste avvägas med hänsyn till utbildningens mål och innehåll och kan komma att variera icke obetydligt mellan skilda linjer och grenar.

I YB I framhålls att yrkesutbildningens primära uppgift är att förbereda för ut­ träde i arbetslivet. Av olika skäl måste den grundläggande yrkesutbildningen också kunna förbereda för fortsatt utbildning och för eventuell omskolning. I utbildning­ en måste därför inrymmas moment som syftar till vidgad kringsyn och allmän in­ tellektuell träning.

YB:s överväganden leder till slutsatsen att den grundläggande yrkesutbildningen dels skall inrymma en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen och dels, i den mån det är möjligt, skall inriktas mot arbetslivets stora huvudsek­ torer.

För att tillmötesgå skilda intresse- och begåvningstyper bör de för alla elever obligatoriska ämnena starkt begränsas och ett relativt frikostigt utrymme ges för individuellt tillval. Det bör också finnas möjligheter för elever med särskilda svå­ righeter för vissa ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska un­ dervisningen i dessa ämnen.

För att skapa en från såväl principiella som praktiska synpunkter önskvärd sam­ ordning och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör yrkesskolan ha en uppsättning allmänna ämnen som svarar mot de för samtliga elever i motsvarande linjer inom fackskolan gemensamma ämnena.

Konkret sett innebär YB:s förslag rörande de allmänna ämnena, att samtliga elever i yrkesskolan obligatoriskt skall ha svenska och obligatoriskt välja till minst ett av ämnena engelska (alternativt B-språk), samhällskunskap och religionskun­ skap. Nämnda ämnen ingår i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fack­ skolans motsvarande linjer och i regel även i samma årskurs som i fackskolan. Detta innebär att t. ex. en yrkeselev i en linje inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn förutsätts ha samma timtal i exempelvis samhällskunskap som en elev i teknisk fackskola. Vidare skall i den gymnasiala yrkesutbildningen — oavsett utbildningsväg -— förekomma arbetslivsorientering med en veckotimme i årskurs 2, gymnastik med två veckotimmar i varje årskurs samt en veckotimme till förfogande i årskurs 1.

Utöver denna grupp allmänna ämnen skall utrymme ges för fritt tillval i mera vid bemärkelse. Av YB I framgår att utrymmet för det fria tillvalet enligt YB bör vara tämligen omfattande. YB nämner som exempel att för ändamålet bör an­ slås tolv veckotimmar. Av de timplanemodeller som presenteras i YB I framgår att utrymme för det fria tillvalet skall beredas eleverna därigenom att tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

19

svårigheter vid övergång inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn. I sådana fall blir det enligt YB nödvändigt att eleverna erbjuds komplettering även genom deltidskurser.

YB kommer i YB III också in på en del av de organisatoriska svårigheterna i samband med det fria tillvalet samt berör något möjligheterna att lösa dessa pro­ blem.

YB erinrar först att man i YB I tänkt sig att utrymme för det fria tillvalet skall ges under andra årskursen. Emellertid har YB klart insett att det ibland kan vara svårt att medge tillvalet under andra årskursen åtminstone vid ett större antal vecko­ timmar. Svårigheterna har uppmärksammats bl. a. inom den byggnadstekniska lin­ jen liksom inom de jordbruks- och skogsbrukstekniska linjerna. Enligt YB bör, om det är lokalt möjligt att organisera, det fria tillvalet kunna spridas över såväl första som andra årskurserna. Man kan också tänka sig att koncentrera tillvalstimmarna till en eller annan dag i veckan. En sådan koncentration försvårar eller omöjliggör dock samläsning med övriga grupper inom skolenheten.

YB finner det rimligt att låta de lokala skolmyndigheterna fatta de beslut som krävs för att med hänsyn till de lokala förhållandena så långt möjligt förverkliga YB:s intentioner avseende det fria tillvalet. YB hävdar vidare den uppfattningen att det fria tillvalet skall kunna ske bland samtliga inom skolenheten förekommande ämnen såväl arbetstekniska som allmän- och fackteoretiska. Detta får, understry­ ker YB, dock ej betyda att eleverna utan hänsyn till vare sig meningsfullheten i ämnesvalet eller de praktiska möjligheterna inom skolan får »fritt botanisera» bland läroplanerna.

YB bedömer för övrigt risken av att eleverna frivilligt väljer ur egen synvinkel olämpliga ämnen som högst obetydlig.

YB understryker vidare starkt betydelsen av att varje möjlighet till samläsning tillvaratas. YB avser härmed att det skall vara möjligt att organisera elevgrupper (klasser) bestående av elever från de olika skolformerna. Genom en sådan anord­ ning, som YB benämner pedagogisk integration, skapas bättre organistoriska förutsättningar att tillgodose elevernas fria val.

YB framhåller att den pedagogiska integrationen för eleverna måste ha många betydande fördelar. Den underlättar möjligheterna till fria tillval samt möjlighe­ terna till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Den pedagogiska integrationen får härigenom enligt YB ett socialt värde.

YB utvecklar de sociala aspekterna på integrationen samt konstaterar inlednings­ vis att ett av skälen för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grun­ dar sig på hänsynen till eleverna. Ungdomen måste tillförsäkras rätten att välja utbildning inom breda fält. Eleverna i den gymnasiala skolan måste dessutom ha möjlighet att byta utbildningsväg om den först valda visat sig mindre lämplig. Valrätten och bytesmöjligheterna underlättas självfallet om man på varje gym- nasieort kan erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skolformer med alla reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl för integration är att man därigenom skulle bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

21

Ekonomisk Distributions- och kontorsteknisk

Distributionsteknisk, kontorsteknisk

N aturvetenskaplig-teknisk Maskin- och elteknisk Verkstadsmekanisk, svets- mekanisk, fordonsmekanisk, elteknisk

Mekanisk Verkstadsmekanisk, plåt- och svetsmekanisk

Fordonslinje

Bil-, maskin- och flygmekanisk samt reservdelsgren

El-telelinje

Elektrisk, styrningsmekanisk, telereparatörs- och telemon- törsgren

Byggnadsteknisk

Målare, VVS-montörer, be­ tongarbetare, murare, träarbe­ tare, anläggare

Träteknisk

Verkstadssnickare, båtbyggare, modellsnickare

Skogsbruksteknisk

Trädgårdsteknisk J ordbruksteknisk

Livsmedelsteknisk

Produktionsteknisk, serverings- och distributionsteknisk

Processteknisk

Massa- och pappersteknisk, kemiteknisk

Härtill kommer linjer för plastyrken, gummiyrken och grafiska yrken samt guldsmedslinje, optikerlinje, beklädnadsteknisk linje, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Beträffande förslagen till block inom de olika linjerna framhåller YB att det i stort sett har varit möjligt att i YB III bibehålla de förslag som framlagts i YB I. Vissa justeringar har dock måst ske med hänsyn till synpunkter som framkommit under läroplans arbetet. Så har exempelvis den samhällstekniska linjen utelämnats vid blockkonstruktionen inom den humanistisk-sociala sektorn. Inte heller har YB funnit anledning utöka sitt läroplansarbete till att omfatta utbildningsvägar som inte närmare behandlats i det första betänkandet. Detta förklarar, framhåller YB, var­ för t. ex. sjöfartsnäringens yrkesutbildningsproblem och den mättekniska utbild­ ningen inte berörs av YB.

För att möjliggöra en prövning av de skiljaktiga synpunkter som YB och vissa remissinstanser anlagt på den konsumtions- och vårdtekniska linjen inom den hu­ manistisk-sociala sektorn samt den maskin- och eltekniska linjen inom den natur- vetenskaplig-tekniska sektorn har YB jämsides med sina ursprungliga förslag pre­ senterat alternativa blockförslag. Förslagen innebär att man delat upp det gemen­ samma konsumtions- och vårdtekniska blocket på ett konsumtionsblock och ett vårdtekniskt block samt maskin- och eltekniska blocket på ett mekaniskt block, ett fordonsblock och ett el-teleblock.

Följande exempel från YB III belyser hur blocken inom linjerna är uppbyggda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

23

Blockschema för maskin- och elteknisk linje.

Styrn. o. regl.mek.6

Telemontörer Kontorsmask.rep. Telereparatörer4

Hissmontörer Kraftv. o. elv.el. Industrielektr. Installationsel.

Flygmekaniker

Maskinyrken3

Bilyrken2

J ärnbruksyrken1

Rörarbetare Grovplåtslagare

Maskinarb. spec. Finmekaniker M askinmontörer Verkt.mask.rep. Instrumentmak. Verktygsmakare Ritsare

Styrnings- och regleringsmek.

Telemontörer

Telereparatörer

El-kraft- teknisk gren

Flygmekaniker Reservdelspers. Maskinmekaniker

Fordonsmekaniker

J ärnbruksyrken prod. inriktning Järnbruksyrken mek. inriktning

Entrepr.mask.för.

Svetsare

Rörarbetare Grovplåtslagare Ind. plåtslagare

Maskingren

Bänkgren

c

4) fe)

M

co G

ju S

s*

*§ §

O o

B

*x r-i '-m

>■§.5

M \3 c

2 3.-3

cl i

^| 2

--

£ P<

O

>

CO

c

cd

^4

W

C

o

»X

o

Px

>

CO

s

c

2

oo t»

G

05

G

^

.2

o ^ t* c ■§ S

a a

<D O

O

T3 ö ■2 <D g ko w 00 a ° H co

S n

cd oj

O u oS SS

Öl

cd ^

>(*

S m ed er D ie se lh y d ra u li k -p n eu m at ik L an tb ru k sm as k in er In d u st ri el ek tr o n ik

V är m eb eh an d la re

B il p ro v ar eb es ik tn in g sm än

E n tr ep re n ad m as k in er

R ad ar te k n ik

S tä ll ar e A n al y sm ek an ik er

M at er ia lm än

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB anger att schemat inte är fullständigt. Ytterligare utbildningar kommer att bli nödvändiga från och med termin 3.

Blockschema för livsmedelsteknisk linje.

Ter­

min

4

Variant för storhushåll1

Variant för restaurang1

Bageri och konditori­

teknisk

variant1

Charkute-

riteknisk

variant1

Serveringsteknisk

variant1

3

Produktionsteknisk gren

2

Serverings- och distribu­

tionsteknisk gren

1

Livsmedelsteknisk linje

1 Exempel på specialisering efter genomgången produktionsteknisk respektive serverings- och

distributionsteknisk gren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

27

I det följande redogörs närmare för YB:s syn på läroplanerna inom de olika linjerna samt redovisas ett antal timplaner som YB nu lagt fram förslag till.

Enligt YB skall de allmänna ämnen som föreslås bli införda i yrkesundervis­ ningen i den gymnasiala skolan läsas i enlighet med läroplanen för fackskolan. Detta skall dock ej gälla ämnet arbetslivsorientering och i vissa fall inte heller ämnet gymnastik. YB förutsätter att samläsning i stor utsträckning skall etableras i de allmänna ämnena. Sådan samlad undervisning skall kunna ges både en bland­ ning av elever från fackskola och yrkeslinje och elever från olika yrkeslinjer. YB finner angeläget att undervisningen, i den mån den organiseras för elever enbart från yrkeslinjer, inriktas mot aktuella yrken. Sådan inriktning bedöms mest lämplig vid undervisning i svenska och främmande språk.

Undervisningen i arbetslivsorientering, som i allmänhet skall ges under års­ kurs 2, har enligt YB följande huvudmoment, nämligen de grundläggande rätts­ normerna, arbetsmarknadsfrågor, anställningen, anställningsvillkoren, företagets organisation och funktion, arbetsetik, arbetsplatsens skyddsfrågor och utbild­ ningsfrågor. YB framhåller att ämnet omspänner ett mycket stort område varför det är nödvändigt att begränsa stoffet till mera centrala spörsmål. Huvudvikten bör läggas vid att ge en helhetsbild av de mångskiftande faktorer, som i olika avseenden påverkar den unges anpassning till arbetsmiljön.

Ämnet gymnastik skall förekomma inom alla yrkeslinjer i samtliga årskurser. Även om läroplanen för fackskolan skall äga tillämpning är det enligt YB viktigt att gymnastikundervisningen i hög grad ägnar uppmärksamhet åt arbetsfysiologiska moment. Detta gäller särskilt för de yrkeslinjer som inte har arbetsfysiologi som särskilt ämne eller huvudmoment inom yrkestekniken.

Beträffande den föreslagna timmen till förfogande föreslår YB att de anvisningar som gäller för fackskolan med smärre justeringar också får gälla för de yrkes- utbildande linjer för vilka YB presenterar läroplaner.

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor (YB I 15.3, YB III 4, 7,1 och 2)

YB redovisar under denna rubrik läroplaner för estetisk linje samt för kon­ sumtions- och vårdteknisk linje. YB har dessutom inom sistnämnda områden lagt fram alternativa läroplansförslag i vilka utbildningsvägarna redan från grunden uppdelats på respektive område.

YB har i YB I gett uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen i högre grad än andra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra grund för fortsatt vidareutbildning samt sålunda i relativt lägre omfattning ge sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställning och utkomst. Under läroplansarbetet har det emellertid visat sig, framhåller YB, att möjlig­ heterna att inom den estetiska linjen genomföra utbildning syftande till omedelbar anställning efter gymnasieskolan är förhållandevis goda. Det understryks dock att den estetiska linjens roll som förutbildande till vidareutbildning alltjämt är starkt markerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

29

Utbildningen inom musikgrenen bör leda fram till bl. a. kyrkomusiker, militär­ musiker, underhållningsmusiker. YB bedömer det dock sannolikt att utbildningen för de flesta instrument kräver ett tredje år.

Genomgång av den konstfackliga grenens varianter miljö, reklam och industriell formgivning anses kunna ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbild­ ning i företag som bl. a. heminredare, konstvävare, reklamtecknare, illustratör, drejare eller ciselör. Kartritare, byggnadsritare och inredningsritare skall också kunna få sin grundutbildning inom denna gren.

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje återfinns på s. 22. I det följande redovisas dels timplanen för den konsumtions- och vård­ tekniska linjens första termin, dels den alternativa timplanen för termin 1 och 2 inom den vårdtekniska linjen.

Timplan för konsumtions- och vårdteknisk linje (termin 1)

Ämne

vtr

utr1

YRKESTEKNIK (4.2.3) .....................................................

26—30

Konsumentkunskap (4.2.3.1) .................................................

2

40

Familjekunskap (4.2.3.2) .....................................................

I

20

Hushållsteknik (4.2.3.3) .........................................................

7

135

Miljökunskap (4.2.3.4) .........................................................

5

95

Vårdkunskap (4.2.3.5) ...........................................................

7

135

Psykologi (4.2.3.6) ..................................................................

2

40

Sociologi och socialmedicin (4.2.3.7) ..................................

2

40

ALLMÄNNA ÄMNEN .....................................................

10—6

Svenska ...................................................................................

4

Engelska (B-språk)2 .............................................................

3

Samhällskunskap2 ..................................................................

4

Religionskunskap2,3 ..............................................................

0

Gymnastik ..............................................................................

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE ........................................

1

Summa veckotimmar 37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning. 3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna. 3 Läses i årskurs 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

31

enheter. De senaste årens erfarenheter har gett vid handen att en vidare utbyggnad av de större specialiserade sjukhusen kommer att ställa sådana resursanspråk att vårdbehoven blir svåra att tillgodose om samtidigt ett ökat antal patienter skall tas emot för högkvalificerad vård. Ett ledmotiv för en reviderad vårdpolitik kommer troligen att bli en mera konsekvent genomförd differentiering, inte med utgångspunkt från sjukdomarnas indelning i olika grupper, utan med ledning av de enskilda patienternas varierande behov av vård. En sådan differentiering har för övrigt redan inletts vid vissa sjukhus.

Förändringarna i vårdarbetets struktur leder till en renodling av de direkt pa- tientstyrda funktionerna medan andra funktioner centraliseras och förs över på personal som inte behöver en allmän vårdutbildning. Det är dock önskvärt att utbildningen av vårdbiträden behålls.

Personalen på nivån närmast över vårdbiträdena kommer sannolikt att inta en nyckelposition i framtidens vårdorganisation. Det är önskvärt att denna kategori ges möjlighet att överta mera kvalificerade och självständiga uppgifter inom den medicinska vården samt att den utbildas för att leda underställd personal. Gruppen får antas bli betydligt mindre än gruppen vårdbiträden.

Utbildningen på båda nivåerna bör ge en bred behörighet med minsta möjliga begränsning i fråga om användbarheten inom olika vårdformer och vårdspecia­ liteter. Utbildningen skall ges ett sådant innehåll att omställningssvårigheter i sam­ band med organisations- och metodförändringar undviks. En granskning av vård­ uppgifternas karaktär leder till att även den specifika yrkesutbildningen helst skall vara avslutad före utträdet i arbetslivet.

Kravet att yrkesutbildningen skall vara adekvat på både kortare och längre sikt är inom den givna tidsramen svårt att förena med önskemålet om en höjning av elevernas allmänkunskaper annat än i de obligatoriska allmänna ämnena.

YB:s slutsatser blir att vårdpersonalen behöver en breddad utbildning med hänsyn till integrationssträvandena inom vården och som en beredskap inför den framtida utvecklingen. Inslaget av fackteoretiska ämnen bör av samma skäl för­ stärkas. Dessa förändringar bör också underlätta elevernas möjligheter att för­ bereda sig för vidareutbildning. På samma gång skall utbildningen ge så speciali­ serade yrkeskunskaper och -färdigheter att den utbildade personalen kan gå direkt ut i förvärvsarbete och fullgöra sina arbetsuppgifter inom den nuvarande vård­ organisationen. Vad gäller utbildningens utformning anför YB att utbildningen av vårdpersonal skiljer sig från flertalet andra yrkesutbildningar därigenom att träningen av de moment som ingår i yrket inte enbart kan förläggas till en konstrue­ rad arbetsmiljö i skolans lokaler. Lämpliga praktikplatser behöver disponeras.

Knappheten på praktikplatser har under senare år lagt hinder i vägen för en önskvärd ökning av vårdutbildningen på olika nivåer. YB finner angeläget att situationen inte förvärras, utan att utbildningens organisation tvärtom tillåter ka- pacitetshöjningar. YB har därför sett det som en viktig uppgift att åstadkomma en pedagogiskt motiverad avvägning mellan teoretisk och tillämpad utbildning, vilken samtidigt gör det möjligt att förse praktikställena med en jämn ström av

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Nedan återges timplanen för ifrågavarande linje.

D = distributionsteknisk gren K = kontorsteknisk gren

Ämne

Åk 1

Ål

D

V 2

K

YRKESTEKNIK (5.1.3).......................

27—30

28—29

28—29

Maskinskrivning (5.1.3.1) ...................

5

2/51

Kontorsteknik (5.i.3.2) .......................

6

3/01

Distributionsteknik (5.1.3.3) ...............

6

3

Maskinräkning (5.1.3.4) .......................

2

Varukännedom (5.1.3.5).......................

4

Arbetsteknik i företag (5.1.3.6)...........

18

18

Företagsekonomi (5.1.3.7) ...................

5

3

3

Matematik (5.1.3.8)................................

3

Konsumentkunskap (5.1.3.9) ...............

2

ALLMÄNNA ÄMNEN.......................

9—6

9—8

9—8

Svenska .................................................

4

3

3

Engelska (B-språk)2................................

3

3

3

Samhällskunskap2 ..................................

2

2

2

Religionskunskap2 ..................................

0

2

2

Abetslivsorientering ..............................

0

1

1

Gymnastik ...............................................

2

2

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE.........

1

0

0

Summa veckotimmar 37

37

37

1 Elever som önskar specialisera sig mot siffervarianten väljer till 3 vtr kontorsteknik utöver 2 vtr maskinskrivning. Elever som vill specialisera sig mot skrivvarianten väljer till ytterligare 3 vtr i maskinskrivning, men avstår från kontorstekniken. 3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor (YB I 15.5 och 6, YB III 6,

7.3—5)

Inom denna sektor har YB framlagt läroplansförslag för maskin- och elteknisk linje — alternativt för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje, byggnadsteknisk linje, träteknisk linje, skogsbruksteknisk linje, trädgårdsteknisk linje, jordbruksteknisk linje, livsmedelsteknisk linje, processteknisk linje, gren för gruvyrken, guldsmedslinje, optikerlinje, linje för plastyrken, linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk linje, linje för grafiska yrken, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Utbildningstiden inom nämnda linjer är tvåårig utom för skogsbrulcstekniska linjen, som är ettårig, samt guldsmedslinjen och urmakarlinjen, som är treåriga.

Blockschema för maskin- och elteknisk linje samt alternativt schema för me­ kanisk linje återfinns på s. 23 och 24. I det följande redovisas den föreslagna tim­ planen för sistnämnda linje.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

35

I anslutning till den föreslagna läroplanen för byggnadsteknisk linje framhåller YB, att en meningsfylld utbildning inom byggnadsbranschen kan åstadkommas endast om tillgången på utbildningsbyggen är tillräcklig såväl med avseende på antalet sådana byggen som med hänsyn till deras lämplighet. YB understryker att det är nödvändigt att eleverna med så få avbrott som möjligt kan följa den för en arbetsplats normala arbetstiden när man är knuten till utbildningsbygge. Detta kan självfallet få återverkningar på elevernas möjligheter att delta i t. ex. teoriunder­ visning på skolan. YB understryker också att det är viktigt att de lokala skolmyn­ digheterna i samverkan med branscherna kan företa de ändringar i utbildningens organisation som lokala förhållanden motiverar.

Den framlagda läroplanen avser utbildning av inte mindre än elva olika yrkes­ kategorier. Den gemensamma första delen av blocket är uppbyggd så att alla i blocket representerade yrken får en för alla lika grundutbildning omfattande åtta veckor. Fr. o. m. nionde arbetsveckan påbörjar målarna och värme- och sanitets- montörerna sin mera specialiserade utbildning medan den gemensamma utbildning­ en för övriga yrken fortsätter inom arbetsområdena betongarbete, murning och träarbete.

Beträffande läroplanen för liv smedelst eknisk linje bygger YB:s förslag på den klart uttalade principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall bestå av gemensamma utbildningsblock, där innehållet utgörs såväl av en syntes av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorienterande moment från vart och ett av de yrken som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket. Livsmedelsindustrins omfattning liksom det faktum att en mängd centrala yrkes­ moment och fackkunskaper är gemensamma för olika livsmedelsyrken, utgör ett mycket starkt motiv för att i det inledande skedet sammanföra utbildningen till ett sådant gemensamt utbildningsblock. Till en livsmedelsteknisk linje bör därför föras utbildning av personal dels för olika livsmedelsbranscher, dels för restau­ ranger och storkök.

Den livsmedelstekniska linjen skall normalt vara tvåårig och uppbyggd så att de för yrkena gemensamma eller likartade ämnena i huvudsak behandlas under den första terminen. Linder andra terminen sker en uppdelning i en produktions­ teknisk och en serverings- och distributionsteknisk gren. Den livsmedelstekniska linjens första år är avsett att ge sådana grundläggande kunskaper och färdigheter att eleverna skall kunna övergå till en slutlig specialisering mot en viss yrkessektor eller ett visst yrke under de tredje och fjärde terminerna, eller efter en kortare be- fattningsinriktad inskolning inom ett företag kunna göra en produktiv insats.

Av blockschemat för den livsmedelstekniska linjen på s. 25 framgår att denna linje innehåller varianter för utbildning av personal för resturanger och för stor­ hushåll. YB erinrar om att utbildning av nyss nämnd personal även ingår i den konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den alternativa läroplanen för konsum- tionsteknisk linje.

YB föreslår att yrkesutbildningen i enlighet med här avsedd läroplan blir före­ mål för försöksverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

37

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor (YB I 16, 23, YB III 1.4, 2)

YB framhåller inledningsvis under denna rubrik i YB I, att undervisningssitua­ tionen i yrkesskolan i ett avseende är tämligen speciell. Härvid åsyftas det förhål­ landet att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av färdighetsövningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbets- teknik. Den speciella pedagogik och metodik som krävs i detta sammanhang har enligt YB blivit föremål för studium och analys först sedan de stora industriföreta­ gen börjat intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former. Sam­ hället har däremot i alltför ringa utsträckning intresserat sig för hithörande pro­ blem.

YB kommer i YB I också in på den yrkespedagogiska forskningen och konsta­ terar, att det finns ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlär- ningsfrågor, som är förknippade med yrkesutbildningen. YB föreslår, att frågan ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder vidtas för att få till stånd en ut­ vidgad forskning på det yrkespedagogiska området.

I YB III har lämnats betydande utrymme åt behandlingen av här aktuella frågor. Man understryker att de pedagogiska och metodiska frågorna vid ett ge­ nomförande av förslagen om framtidens yrkesutbildning blir viktigare än någonsin förut. YB uppger att avsikten med beredningens behandling av dessa frågor är

att ge en viss beskrivning av det pedagogiska nuläget inom svensk yrkesutbildning, att försöka ge en sammanfattning av de viktigaste synpunkterna på detta område

som hittills framförts, att ge en rad synpunkter på önskvärda och möjliga förbättringar i pedagogik och

metodik samt att genom ett påpekande av de många olösta frågorna försöka väcka intresse

för även vetenskaplig behandling av dessa. Den lämnade redogörelsen torde enligt YB ha stort värde för all yrkesutbildning, icke minst som ett första samlat grepp på alla dessa frågor.

I det följande kommer att lämnas en översiktlig och starkt koncentrerad redo­ görelse för YB:s tankar och förslag rörande de aktuella spörsmålen. För vidare information i ämnet hänvisas till betänkandena (YB I kap. 16, YB III kap. 2).

Inledningsvis framhålls i YB III att de utbildningsmetodiska frågor som man behandlar i första hand avser yrkestekniken och då framför allt arbetstekniken och dess speciella problem. YB anser att integrationen av vissa delar av den fackteore­ tiska undervisningen med arbetstekniken också är en utbildningsmetodislc fråga av stor vikt. YB framhåller för övrigt att de problem som man tar upp i detta avsnitt ingalunda är speciella för yrkesutbildningen. Mot den bakgrunden finner YB lämp­ ligt att de pedagogisk-metodiska problemen i gymnasieskolan så långt möjligt får en gemensam behandling.

I sin beskrivning av det pedagogisk-metodiska nuläget belyser YB i anslutning till ett antal exempel från dagens yrkesutbildning de pedagogisk-metodiska pro­

39

metodiska problemet i modern undervisning. Härmed förstås en undervisningsform anpassad till elevens individuella förutsättningar, dvs. en form som låter eleven arbeta i den takt och med de uppgifter som är nödvändiga för att ge precisa kun­ skaper och färdigheter. Individualisering konstitueras också av integrering mellan kunskap och färdighet. En individualiserad undervisning kräver lärarkomplette- rande och självinstruerande läromedel samt tillgång på i varje särskilt fall erfor­ derliga yrkesredskap och arbetsobjekt.

Individualiseringen försvåras avsevärt under de perioder då eleverna syssel­ sätts med externa arbetsobjekt. YB visar med några exempel att svårigheterna dessutom kan vara av väsentligt olika slag.

YB kommer härefter in på de interna och externa arbetsobjektens värde och kommer beträffande de interna arbetsobjekten, dvs. sådana som konstruerats spe­ ciellt för en viss utbildning, till slutsatsen att de bör komma till användning i be­ tydligt större omfattning än hittills. De externa arbetsobjeken bedöms av YB i de flesta fall få betydligt mindre omfattning i gymnasieskolan än i de nuvarande yr­ kesskolorna. För de yrkesutbildande linjer, där elevernas kunskaper och färdig­ heter närmar sig eller kommer upp till en färdigutbildningsnivå är de externa arbetsobjekten dock inte bara önskvärda utan ofta helt nödvändiga. Svårigheten att anskaffa externa arbetsobjekt belyses av YB. YB pekar här särskilt på svårig­ heterna att anskaffa lämpliga utbildningsbyggen. YB anser att det bör övervägas om inte samhället i högre grad än hittills borde garantera att externa arbetsobjekt ställs till förfogande.

YB behandlar värdet av olika arbetsinstruktioner och stationsutbiidning. Be­ träffande stationsutbildningen framhålls att en av de mest väsentliga ekonomiska fördelarna ligger i den tidsbesparing som uppnås genom att utbildningsmaterialet är permanent iordningställt och att utbildningen kan börja omedelbart då eleverna anländer. En annan fördel sägs vara att läraren frigörs från ett ur utbildnings- synpunkt mindre väsentligt arbete och att man kan vara säker på att eleverna får påbörja sin utbildning under likartade förhållanden. Vid helt självinstruerande sta­ tioner är läraren frigjord från den rutinmässiga delen av undervisningen och agerar i huvudsak som arbetsledare. Vid bedömning av lokalbehovet för stationsutbiid­ ning kan observeras att ett omfattande lärostoff med litet elevantal kräver större yta per elev medan man vid stora elevantal kan göra avsevärda besparingar i vad avser lokal-, material- och lärarkostnader per elev. Enligt YB:s uppfattning bör yrkesutbildningen i stor utsträckning organiseras som stationsutbiidning.

Yrkesutbildningen skall ge kunskaper och färdigheter samt arbetslivsfostran. Denna tredubbla målsättning utgör enligt YB en förutsättning för att den enskilde individen erhåller möjligheter till yrkesframgång. En sådan yrkesframgång förut­ sätter dessutom att kunskaperna, färdigheterna och arbetslivsfostran ständigt vidare­ utvecklas.

YB finner det ytterst angeläget att yrkesutbildningens tredubbla målsättning till­ godoses och att sålunda arbetslivsfostran blir föremål för samma intresse som de två övriga komponenterna, kunskaper och färdigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

41

gymnasiala linjer eller till efterföljande skolor är faktorer, som medför ökat behov av orientering och vägledning. Lägger man härtill att undervisningstiden inom yr­ kesskolan förkortas blir det enligt YB än mer angeläget, att eleverna får allt tänkbart stöd för att arbeta effektivt och undvika osäkerhet och felval.

Studieorienteringen i yrkessektom av skolväsendet skall enligt YB bygga på den grund som den obligatoriska skolan lagt samt ge information och vägledning om utbildningsgång och valmöjligheter inom de yrkesinriktade utbildningslinjerna var­ vid hänsyn också skall tas till sidoliggande resp. högre skolor och kurser och deras inträdeskrav.

Yrkesorienteringen, som också skall bygga på grundskolan, avses medverka till fördjupningen av kunskaper om arbetsliv, yrken och arbetsmarknad. Den skall ge information om yrkessamhället genom översikter över utbildningsväsen, yrkes- värld, arbetsförhållanden, arbetsmarknadsorganisationer samt arbetsuppgifter och krav inom olika yrken.

Studie- och yrkesorientering skall genomföras genom kollektiv eller enskild in­ formation, utredande kontaktarbete samt enskild vägledning med utbildningspla­ nering. Varje elev bör erhålla studieorientering genom deltagande i lektion eller föreläsning härom och/eller genom tryckt material. Orienteringen bör visa hur utbildningen inom sektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll och hur den peda­ gogiskt fungerar. Den enskilde eleven skall dessutom beredas möjligheter till an- lagsorientering och ges enskild vägledning.

Senast under åk (årskurs) 9 av grundskolan bör yrkesskolans lärare och tjänste­ män organisera studiebesök vid gymnasieskolor och i grundskolan informera elever och föräldrar om yrkesutbildningen. Under åk 1 ges kollektiv och enskild yrkesori­ entering samt studieorientering om yrkesskolans kurser, tillval, arbetssätt m. m. Under åk 2 fortsätter arbetet med orientering med ökad tyngd åt frågor om över­ gång till andra utbildningsanstalter eller utbildningsformer och om arbetsmarknads­ frågor. De medverkande vid yrkesskolans studie- och yrkesorientering bör enligt YB i stort sett vara desamma som vid övriga gymnasiala skolor. En viss anpass­ ning till yrkesskolans förhållanden av det för fackskolor och gymnasier antagna personalprogrammet torde dock krävas. I högre grad än i skolsektorer av mer all­ män karaktär behövs sålunda enligt YB insatser inte bara från länsarbetsnämnder­ nas yrkesvägledare utan även från t. ex. personal för allmänna arbetsmarknadsfrå­ gor, arbetsvärd m. m.

Som tidigare antytts har YB föreslagit att den prövotid för inträde i yrkesut­ bildningskurs som för närvarande gäller enligt skolstadgan skall slopas. YB fram­ håller att man är medveten om att bestämmelsen om prövotid ibland varit till nytta även om den tillämpats relativt sparsamt. De av YB framlagda förslagen rörande den framtida utbildningen inom det gymnasiala stadiets skolor medför enligt YB ändrade förutsättningar för tillämpning av en särskilt föreskriven prövotid. Bland annat medför de föreslagna breddade blockutbildningarna en ökad möjlighet för enskild elev att pröva sig fram inom blocket för att först efter någon termin behöva bestämma sig för specialisering.

2* —• Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

43

Mekanförbundet och Verkstadsföreningen erinrar om att man i sitt yttrande över YB I föreslog att genomgång av yrkesskola skulle utgöra inträdeskrav till teknisk fackskola och utvecklar sitt resonemang på följande sätt.

Elever som efter genomgången grundskola ej dras mot teoretiskt inriktade studier kunde omedelbart påbörja en yrkesinriktad utbildning, som sedan i en följd, eller efter några års praktisk yrkesverksamhet, kunde byggas på med teore­ tisk utbildning i fackskola. Yrkesskolan skulle därigenom inte behöva upplevas som en »återvändsgränd», då naturliga vidareutbildningsmöjligheter skulle erbjudas dem, vars teoretiska studieintresse och ambitioner vaknar först några år efter grundskolans avslutande. Med den här föreslagna konstruktionen skulle man också komma ifrån alla de övergångsproblem mellan yrkesskola och fackskola, som YB har besvärats av och inte heller tillfredsställande lyckats lösa.

I yttrandet framhålls vidare att de som utbildats vid teknisk fackskola härigenom också skulle få en utbildning som är ordentligt förankrad i praktisk erfarenhet.

Liknande synpunkter uttalas av bl. a. SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Jernkontoret.

Frågan om den grundläggande yrkesutbildningens längd har mera direkt berörts endast i yttrandena över YB I. Sålunda har YB:s principiel­ la förslag om en tvåårig gymnasial yrkesutbildning tillstyrkts av bl. a. flera länsskolnämnder, statens vattenfallsverk, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrel­ sen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SACO, TCO och Svenska yrkesutbildningsföreningen.

Även betänkligheter har framförts. Länsskolnämnderna i Södermanlands och

Östergötlands län beklagar sålunda att inga analyser av innehållet i utbildningen gjorts innan man fixerar utbildningstidens längd. Liknande synpunkter har redo­ visats av länsskolnämnden i Västmanlands län.

Statens institut för hantverk och industri tar upp frågan mot bakgrunden av YB:s förslag om avkortning av läsårets längd och minskning av veckotimtalet. Institutet finner det problematiskt att under sådana förhållanden kunna inom en av YB allmänt föreslagen utbildningstid uppfylla kraven på en yrkesspecifik utbildning.

Frågan måste stå öppen och möjligheter finnas att anpassa utbildningstidens längd efter omständigheterna.

Svenska landstingsförbundet och flera landstingskommuner finner det svårt att ange närmare, vilka följder den i normalfallet oförändrade studietiden i kom­ bination med det betydande inslaget av allmänna ämnen kommer att få. Inom vårdsektorn, där den effektiva utbildningstiden för en undersköterska idag är ca tre terminer, beräknas YB:s förslag vid en i övrigt oförändrad målsättning leda till att utbildningen skulle behöva förlängas med två terminer. Sannolikt blir en motsvarande förlängning aktuell inom åtskilliga andra sektorer. Landstingsför­ bundet framhåller vidare att takten i skolväsendets fortsatta utbyggnad måste bli beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen samt hur de tillgängliga resur­ serna fördelas. Även om investeringar i utbildning har en hög lönsamhet, kan dock inte reformer som medför förlängda studietider och ökade krav på skollokaler och lärare genomföras i snabbare takt än tillgångarna medger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

45

De läroplaner som YB nu presenterar och de resonemang som förs kring de principiella frågorna kastar givetvis nytt ljus över vissa frågeställningar, men vi måste tyvärr konstatera att det fortfarande återstår några synnerligen viktiga frågor, som ingående måste penetreras innan man kan betrakta underlaget som tillräckligt för att utarbeta proposition till riksdagen. I första hand gäller detta frågor och problem avseende samarbetet mellan skola och avnämare.

YB:s förslag rörande blockutbildningen har i stort sett utan undantag rönt positivt mottagande bland remissinstanserna även om blocken inom de olika sektorerna i detaljer blivit föremål för kritik. Bland dem som anslutit sig till blockutbildningsprincipen ingår skolöverstyrelsen, 14 länsskolnämnder, lärarhög­ skolan i Malmö, seminarierna för huslig utbildning i Göteborg och Uppsala, för­ svarets personalnämnd, statskontoret, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län, Svenska landstings­ förbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SAF, LO och Sveriges grossistförbund.

Skolöverstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt i yttrandet över

YB I.

Sammanförande av utbildningen inom olika närbesläktade yrken till gemen­ samma utbildningsblock i avsikt att åstadkomma en bred grundutbildning finner SO vara väl motiverad. Bedömningen av vilka yrkesområden som skall ingå i de olika blocken är emellertid en komplicerad fråga, där ej endast pedagogiska utan även skolorganisatoriska och ekonomiska omständigheter inverkar.

Utan tillgång till noggranna analyser av de olika yrkena och av vilka kunskaper och färdigheter som krävs för att utöva dessa, synes det inte möjligt att ta ställning till hur eller under vilka närmare former blockutbildningen skall bedrivas. Ställ­ ningstagandena i dessa avseenden får ske i det fortsatta läroplansarbetet. Tillkom­ sten av nya yrken och utbildningar samt förändringar i metoder vid utövningen av olika yrken, som kan komma att återverka på utbildningarna, medför att de olika utbildningsblocken måste vara flexibla och ständigt kunna förändras till om­ fattning och innehåll.

I sitt yttrande över YB III framhåller skolöverstyrelsen att man till en början inte bör konstruera för stora block med hänsyn främst till de direkta och indirekta eko­ nomiska konsekvenserna. Det är enligt SÖ av detta skäl bättre att börja med något mindre block för att senare alltefter vad erfarenheterna utvisar verka för större sådana. Det är angeläget att medelst undersökningar, forskningsinsatser och ut­ vecklingsarbete så småningom förbättra våra kunskaper om vad olika blockinne­ håll ger i fråga om allmänbildningsvärde, allmän framgång i olika yrken, grundval för framtida omskolningar etc.

LO anför i sitt yttrande över YB III.

Sedan YB presenterat läroplaner för de nya yrkesutbildningslinjerna kan LO konstatera att förslaget organisatoriskt går att genomföra. Principen med en blockutbildning bör därför genomföras, även om vissa ändringar av blockens sam­ mansättning blir nödvändiga i samband med det fortsatta reformarbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att utbildningsblockets bas ej bör göras så bred att utbildningsmålet förloras i sikte eller att utbildningen kommer att inne­ hålla disparata moment som försvårar utbildningens meningsfulla genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

47

ämnet arbetslivsorientering som med utformningen av ämnet. Åtskilliga remissin­ stanser föreslår att ämnet placeras redan under första läsåret med tanke på de ele­ ver som lämnar skolan efter ett års utbildning.

Lärarhögskolan i Malmö påpekar att det i arbetslivsorientering finns vissa mo­ ment som även ingår i samhällskunskap. Lärarhögskolan ifrågasätter därför nöd­ vändigheten av att skapa ett nytt ämne, vilket även förutsätter en särskild lärarut­ bildning. Sveriges mekanförbund anser att läroplanen för arbetslivsorientering måste överarbetas då den är alltför ambitiös. Arbetarskyddsstyrelsen och statens vattenfallsverk understryker i yttranden över YB I att arbetarskyddsfrågor bör be­ handlas i ämnet arbetslivsorientering.

I sitt yttrande över YB III framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetarskyddet i YB:s läroplansförslag givits en plats som man måste slå vakt om.

YB:s förslag gällande ämnet gymnastik har i de flesta fall vunnit gehör i remiss­ svaren. Vikten av att tillräcklig hänsyn vid undervisningen tas till de arbetsfysio- logiska momenten har ofta under strukits.

Skolöverstyrelsen påpekar att yrkesskolans nuvarande kursplaner i gymnastik har en betydligt mindre omfattning än fackskolans och framhåller.

En tillämpning av fackskolans kursplan hela yrkesutbildningen igenom skulle försvåra för gymnastikläraren att anpassa undervisningen efter varje elevs yrkes­ mässiga behov och hans eller hennes intresseinriktning.

Kursplanerna för yrkesutbildningen bör om möjligt klargöra hur gymnastik­ undervisningen skall utformas för att tillfredsställa olika yrkens speciella krav för att förebygga yrkesskador och underlätta yrkesutövandet. Överstyrelsen föreslår därför att speciella kursplaner utarbetas för gymnastikundervisningen vid yrkes­ utbildningen.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna ser med tillfredsställelse att samtliga linjer får obligatorisk träning men beklagar att timtalet inte kunnat sättas till tre timmar per vecka, vilket av fysiologisk och medicinsk expertis anses vara minimum.

YB:s förslag om fritt tillval av ämnen tilldrar sig stort intresse bland re­ missinstanserna. I det följande redovisas de framförda synpunkterna så som de kommit till uttryck i yttrandena över YB III, i vilket YB mera fylligt behandlat denna fråga.

LO delar YB:s synpunkter på värdet av det fria tillvalet av ämnen och fram­ håller vidare.

Det är enligt LO:s mening riktigt att detta förstärker yrkesutbildningen. I prin­ cipen om det fria tillvalet av ämnen ligger också enligt LO:s uppfattning ett jämlik­ hetskrav — alla elever på det gymnasiala stadiet skall få chans till en så likvärdig utbildning i allmänna ämnen som möjligt. Dessutom blir yrkesutbildningen mer attraktiv när eleverna ges större möjligheter att odla speciella intressen. Samtidigt kommer det fria tillvalet att underlätta för eleverna att gå över till sidoordnad yr­ kesutbildning eller komplettera tidigare skolutbildning.

Mera markerat positiva synpunkter på det fria tillvalet framförs också av sta­ tistiska centralbyrån, Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

49

Nu anförda synpunkter kommer till uttryck i yttranden från elva länsskolnämnder, socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, ar­ betsmarknadsstyrelsen, Svenska yrkesutbildningsföreningen, Sveriges hantverksoch industriorganisation, Högerpartiets kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska by ggnadsentreprenörsföreningen, SACO och Centerns kvinnoförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner angeläget att det fria tillvalet begränsas till al­ ternativ som kan bredda vederbörandes yrkeskunskaper eller som med hänsyn till framtida studie- och yrkesplaner är speciellt motiverade.

Svenska yrkesutbildningsföreningen hävdar att tillval inom ämnet yrkesteknik även bör kunna ske. Detta skall ske på bekostnad av sådana teoretiska ämnen som eleven inte finner vara nödvändiga för sin kommande yrkesutövning.

Liknande synpunkt framförs av Högerpartiets kvinnoförbund.

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörsföreningen anför att de flesta av de tillvalsmöjligheter som YB skisserat är omöjliga att ge­ nomföra med hänsyn till arbetet på utbildningsbyggena. Ett koncentrerat styrt till­ val för några få elever är tänkbart.

Kritiska synpunkter redovisas av statens institut för hantverk och industri, kom­ petensutredningen, SAF och Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planerings­ nämnd, Sveriges mekanförbund, Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

Kompetensutredningen uttalar en stark tveksamhet beträffande de faktiska möj­ ligheterna att genom tillval möjliggöra en sidoordnad, meningsfylld och målinriktad utbildning eller att därigenom ge eleverna tillfälle att övergå till årskurs två i fack­ skolan. Utredningen går närmare in på frågan om övergång från yrkesskolan till årskurs två av fackskolans tekniska linje och framhåller.

I det, i och för sig inte alls otänkbara fall, där en övergång till fackskola re­ sulterar i ett studiemisslyckande och därigenom i ett studieavbrott, befinner sig eleven, efter kanske 2 V

2

års studier eller mer, i den situationen att han varken

har kompetens för yrkesverksamhet inom det ursprungligen valda området eller någon klar definierad kompetens för fortsatt utbildning utöver den han hade, då han lämnade grundskolan.

Om tillvalssystemet kommer till stånd måste man, framhåller utredningen, skapa strikta regler för systemets handhavande och säkerhet för att de tillval som görs är sakligt väl motiverade från den enskilde elevens synpunkt likaväl som från ar­ betsmarknadens.

Svenska landstingsförbundet anser att skrivningarna i läroplansbetänlcandet rö­ rande det fria tillvalet innebär en markerad glidning i YB:s ställningstagande.

Även Stor-Stockholms planeringsnämnd konstaterar en markant

svängning

ifråga

om villkoren för det fria tillvalet. Båda remissinstanserna ser dock fortfarande skeptiskt på YB:s tillvalssystem. Landstingsförbundet tillstyrker emellertid ett till­ val som förstärker eller möjliggör en sidoordnad men målinriktad yrkesutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

51

Graden av färdigutbildning inom YB:s estetiska linje diskuteras av flera remiss­ instanser. Instanserna finner i flertalet fall att eleverna inte är färdigutbildade efter två år.

Kompetensutredningen anser att linjen med den utformning den fått mer är att betrakta som en förberedelse för vidare yrkesutbildning inom resp. område än som en utbildning direkt för arbetsmarknaden om man bortser från vissa spe­ cialiseringar för t. ex. kartritare och byggnadsritare. Svenska musikerförbundet av­ visar likaledes tanken att denna linje med inriktning på konstnärlig utövning skall kunna syfta till omedelbar anställning efter gymnasieskolan och betraktar i stället gymnasieskolans yrkesutbildning som enbart en grundutbildning.

Konstnärsutbildningssakkunniga anser det vara förenat med avsevärda svårighe­ ter att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så att den dels är klart yrkesin­ riktad, dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området.

YB:s förslag är alltför teoretiskt orienterat för att passa i en yrkesinriktad utbild­ ning och de teoretiska momenten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska om­ rådena för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbild­ ning inom de konstnärliga områdena.

Förslagen till läroplan för den sceniska grenen har i stort sett inte mött några invändningar från remissistanserna även om vissa förslag till ändringar i detaljer framförts.

YB:s förslag beträffande den musikaliska utbildningen har där­ emot mött delvis ganska hård kritik från flera håll. Skolöverstyrelsen, musikaliska akademien, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté, Svenska musikerförbundet och Teatrarnas riksförbund som företräder såväl landets samt­ liga orkesterföreningar som Sveriges radios symfoniorkester och Kungliga teaterns hovkapell anser, att musikutbildningskommitténs betänkande bör avvaktas innan ställning tas till hur den gymnasiala musikutbildningen bör organiseras. Man på­ pekar vidare att YB enligt vad som framgår av betänkandet inte anlitat någon mu­ sikalisk expertis vid utarbetandet av läroplanen. Den av YB föreslagna utbildning­ en på två år anses vidare vara för kort för att leda fram till omedelbar anställning.

Läroplanen för den konstfackliga grenen har diskuterats från syn­ punkten om denna utbildning kan anses leda fram till omedelbar anställning eller utgöra tillräcklig grund för fortsatta konstnärliga studier. Någon entydig opinion finns dock inte bland remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen tillstyrker försöksverksamhet men menar att den slutliga ut­ formningen av den konstfackliga grenen i den estetiska linjen bör hänskjutas till konstnärsutbildningssakkunniga.

När det gäller läroplanen för konsumtions- och vårdtek- n i s k linje är meningarna hos remissinstanserna delade om det bör finnas en gemensam första termin eller om det bör vara två skilda block.

Sedan YB nu presenterat sina läroplaner uttalar skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Stockholms län, länsskolnämnden i Östergötlands län, lantbruksstyrelsen, se­ minarierna för huslig utbildning i Stockholm och Uppsala samt LO:s statstjänar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

53

livsmedelstekniska linjen. För den breda och skiftande storhushållssektorn finns det enligt institutets mening behov av både en yrkesutbildning med mera renodlad hvsmedelsteknisk inriktning och en med undervisning även i andra konsumtions- tekniska ämnen. TCO bedömer det som oriktigt att skapa dubbelutbildningar inom två olika linjer. Därför bör enligt TCO vid bearbetning av läroplanerna efter­ strävas en klar uppdelning mellan de olika slagen av storhushållsutbildning så att sådan utbildning för institutioner t. ex. för sjuk-, åldrings- och barnavården

liksom

skolbespisningar och liknande helt förläggs till den konsumtionstekniska utbild­ ningen, medan livsmedelstekniska linjens storhushållsutbildning inrättas för enbart industriell tillverkning. Statens konsumentråd, Sveriges husmodersföreningars riks­ förbund samt seminarierna för huslig utbildning i Göteborg, Umeå och Uppsala, vilka anser att utbildningen för storhushåll är likvärdig inom den konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den separata konsumtionstekniska linjen, förordar stor­ hushållsutbildning enbart inom konsumtionsutbildningen och avstyrker således sådan utbildning på hvsmedelsteknisk linje.

Svenska landstingsförbundet, SAF, Sveriges industriförbund, inom LO Svenska livsmedelsarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund samt utbildningsrådet för hotell och restauranger förordar däremot enbart den livsme­ delstekniska linjen som utbildning för storhushåhspersonal. Svenska livsmedelsar­ betareförbundet anför att förbundet i samarbete med Bageri- och konditoriarbets­ givareförbundet, försvarets intendenturverk, Försvarsverkens civila personals för­ bund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Svenska kommunalarbetareförbun­ det, Svenska landstingsförbundet och utbildningsrådet för hotell- och restauranger har utarbetat ett förslag till hvsmedelsteknisk linje inom naturvetenskaplig-teknisk sektor.

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor

Att den ekonomiska sektorns läroplan för distributions- och kontorsteknisk linje bör inrymmas inom ett block med ett ge­ mensamt första år har godtagits av flertalet remissinstanser. SAF och Sveriges in­ dustriförbund, som i denna fråga hört Handelns arbetsgivareorganisation framhål­ ler, att det för de mindre och medelstora företagen framstår som naturligt att sam­ manföra distributions- och kontorsutbildning på handelns område, då dessa företag i första hand har användning för en allsidigt utbildad personal, medan de större företagen anser att den starka specialiseringen och strukturutvecklingen mot allt större enheter utgör skäl för att den distributionstekniska och kontorstekniska gre­ nen bör skiljas. Länsskolnämnderna i Kalmar län och i Jönköpings län förordar att den gemensamma utbildningen under det första läsåret begränsas till den första terminen. Sveriges grossistförbund anser, att de båda grenarna i sig själva är så breda att de var för sig ger underlag för den eftersträvade basutbildningen men föreslår också alternativt en gemensam termin eller ett serviceblock.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vissa remissinstanser saknar i läroplansförslaget utarbetade varianter för vissa specifika yrkesgrupper. Svenska samfundet för af färsutbildning och vissa köp­ mannaförbund saknar utbildning av sekreterare, läkarsekreterare, datapersonal, in­ köpare, kassörskor i självbetjäningsaffärer, dekoratörer m. fl. Centerns kvinnoför­ bund anser, att det bör finnas möjligheter till övergång från den ekonomiska linjens första termin till den konsumtionstekniska linjen för de elever som ämnar utbilda sig till t. ex. detaljhandelsbiträden inom livsmedelsområdet eller inom det textila området, vilket skulle kunna bidraga till förbättrad information till konsumenterna.

Remissinstanserna har visat stort intresse för frågan om utbildningen i arbets- teknik bör äga rum i skolan eller i företag. Flertalet instanser finner placeringen i företag värdefull men man hyser i vissa fall farhågor för möjligheterna att få till­ räckligt antal lämpliga företag att medverka.

Skolöverstyrelsen anser det vara tveksamt om en i skolan bedriven utbildning i arbetsteknik, som måste ske i en annan miljö än den verkliga, kan ge eleverna av­ sett utbyte. Med hänsyn till vad som skulle krävas i fråga om lokaler, utbildnings- materiel och lärarinsatser är det enligt överstyrelsen osäkert om utbildningsresul- tatet skulle komma att stå i rimlig proportion till resursinsatsen i skolan. Om det likväl skulle visa sig ogenomförbart att förlägga utbildningen i arbetsteknik till ar­ betsplatserna bör i första hand en försöksverksamhet med arbetsteknik i skolan komma till stånd.

SAF och Sveriges industriförbund, som hört Handelns arbetsgivareorganisation, liksom Kooperativa förbundet anser att kunskaper i ämnet varukännedom i första hand bör förmedlas i samband med praktisk utbildning inom företagen. Handelsanställdas förbund varnar för att utbildningen i arbetsteknik kan bli alltför företags- betonad. Lärarhögskolan i Malmö och länsskolnämnden i Västmanlands län är rädda för att elever som placeras i företag och får en viss arbetsuppgift får behålla denna under större delen av sin vistelse hos företaget. Lärarhögskolan anser att ämnet arbetsteknik till största delen bör behandlas inom skolan. Lärarhögskolan i Göteborg anser det lämpligt att en för yrkesutbildningen speciell skolfirmaverksam- het etableras. Även Svenska facklärarförbundet är inne på samma tankar.

Ett tiotal remissinstanser har framfört detalj erinringar mot timplanernas ämnes­ innehåll. Här skall endast framhållas att YB:s uttalande angående utbildning av ste- nografer mött invändningar från skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Jönköpings län samt Svenska facklärarförbundet. Överstyrelsen framhåller vikten av att behovet av färdighet i stenografi för olika befattningshavare på kontor analyseras och på­ pekar i övrigt liksom länsskolnämnden i Jönköpings län att eleverna i yrkesskolan enligt YB:s förslag skall läsa samma kurs i både svenska och engelska som fack­ skolans elever.

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor

I fråga om läroplanerna inom denna sektor framträder bland remissinstanserna en utbredd negativ inställning till tanken på ett gemensamt block för maskin-

55

och eltekniska linjen. Skolöverstyrelsen, flertalet länsskolnämnder, Sve­ riges hantverks- och industriorganisation, Elektriska arbetsgivareföreningen, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien samt Sveriges mekanförbund ut­ talar sig till förmån för en uppspaltning av utbildningen på mekanisk linje, fordons- linje och eltelelinje.

Några remissinstanser ger emellertid i likhet med statens vattenfallsverk, SJ och länsskolnämnden i Gävleborgs län uttryck åt en mer positiv inställning till förslaget om en gemensam maskin- och elteknisk linje. Jernkontoret vill att både blocket med en sammanslagen maskin- och elteknisk linje och alternativet med fristående block för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje prövas för att man skull kunna utröna vilket av alternativen som bäst motsvarar industrins behov på sikt. TCO och Svenska facklärarförbundet anför att blockprincipen uppges, om tre skilda linjer anordnas, och föreslår en uppdelning på två block, en gemensam linje för maskin- och fordonsteknisk utbildning och en el-telelinje. TCO anser emellertid att försöksverksamhet bör anordnas med utbildning enligt läroplaner dels i ett gemensamt block enligt YB:s huvudförslag, dels i två block enligt TCO:s förslag, dels slutligen i tre block enligt YB:s alternativa förslag.

Även mot förslaget till läroplan för byggnadsteknisk linje är kritiken kraftig. Den riktas främst mot förslaget om en gemensam grundutbildning om­ fattande även lågfrekventa yrken.

Skolöverstyrelsen framhåller att genom tillkomsten av allmänna ämnen och en bredare grundutbildning minskar tiden för grundutbildning i skolverkstad inom resp. yrke, vilket medför att behovet av sådan utbildning kvarstår även i sena­ re årskurs. I vissa fall krävs härigenom fördubbling av antalet skolverkstäder.

Genom att lågfrekventa yrken som målare och värme- och sanitetsmontör ingår i blocket skulle dessutom på de flesta gymnasieorter krävas investeringar i loka­ ler och läromedel avsedda för just dessa yrken. De resurser som härigenom ska­ pas, kommer i de flesta fall att utnyttjas blott åtta veckor per läsår.

Statens vägverk framhäver betydelsen av att avnämarnas möjligheter till med­ verkan vid extern utbildning klarläggs och Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att den alternativa timplanen bör bli nor­ malplan för att inte systemet med utbildningsbyggen i undervisningen skall även­ tyras.

Förslaget till läroplan för träteknisk linje har kommenterats blott av ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen bedömer att övergången till utbildning enligt blockschema för träteknisk linje bör kunna ske utan speciella problem. De länsskolnämnder, som yttrar sig rörande linjen, tillstyrker i stort sett förslaget.

Någon enhetlig opinion rörande förslaget till läroplan för den livsmedels- tekniska linjen avspeglas inte i remissyttrandena. Tvistepunkten är linjens orientering mot den produktionstekniska sidan och den därmed sammanhängande frågan om personalen för storhushåll och restauranger bör utbildas vid denna linje eller vid en konsumtionsteknisk linje. Remissinstansernas syn på frågan har redo­

Kungl. Majits proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

57

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor

Så gott som alla remissinstanser ansluter sig till YB:s huvudsynpunkter under rubriken pedagogiska och metodiska frågor. Alla är ense om att yrkesutbildningens pedagogik och metodik måste förbättras och att behovet av ökad forskning på om­ rådet är mycket stort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att man i sitt remissvar över YB I ställde sig kritisk till en del av de förslag till pedagogiska och organisatoriska lösningar som YB framförde i sitt första betänkande. Inställningen var betingad främst av pedagogiska och ekonomiska skäl. Till de allmänna pedagogiska och organisatoriska resonemang som utvecklats i YB III vill överstyrelsen i allt väsentligt ansluta sig.

Enligt bl. a. TCO utgör YB:s redovisning av det pedagogiska läget inom yrkes­ utbildningen en god utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet på området. Stor uppmärksamhet säger organisationen bör ägnas åt integrering av fackteori och arbetsteknik.

SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att vad YB här anför är kärnpunk­ ten i det nya yrkesutbildningssystem som föreslås och det medel genom vilket lika goda eller bättre slutresultat skall kunna uppnås på kortare tid än inom den gamla yrkesskolan. Man varnar för att det utan ytterligare pedagogisk forskning kanske inte går att införa en ny pedagogik och nå det uppställda målet.

Beträffande YB:s redovisning av det pedagogiskt-metodiska nuläget anser Stor­ stockholms planeringsnämnd att den bild som tecknats är långt ifrån fullständig. Nämnden vill framhålla att det oftast inte är insikten om hur det borde vara och hur pedagogiska hjälpmedel skall sättas in som för närvarande saknas utan till­ räckliga anslag och adekvata pedagogiska resurser.

Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening ställer sig positiva till försöksverksamhet med nya och moderna undervisningsmetoder i syfte att uppnå effektivare undervisning till lägre kostnad, men finner anledning att varna för en överdriven tilltro till de vinster som kan göras. Vid bedömning av resultat från försök med nya metoder är det väsentligt att hänsyn inte bara tas till det mått av kunskaper och förståelse som eleverna inhämtat utan att man även väger utbild- ningsresultaten mot den erforderliga kostnadsinsatsen, varvid hänsyn självfallet måste tas såväl till driftkostnader som till kapitalkostnader. I likhet med YB anser organisationerna att behovet av forskning och försöksverksamhet på detta område är synnerligen stort.

Remissinstanserna understryker det stora intresse både skolan och avnämarna har av att skolan kontinuerligt erhåller erforderlig information om ändrade yrkes­ krav. Alla är ense om att sådan information måste lämnas i mycket högre grad än som sker nu. Rikspolisstyrelsen anser det vara nödvändigt att den centrala skol­ myndigheten svarar för förmedlingen av denna information, medan Svenska kom­ munförbundet föreslår att detta i första hand sker genom de lokala yrkesråden,

men att det även bör ske centralt. Svenska facklärarförbundet framhåller att dylik information främst är en uppgift för avnämarna.

För att lokaler och materiel skall utnyttjas i största möjliga utsträckning, vilket remissinstanserna är ense om är mycket angeläget, förordar Jernkontoret skiftgång, vilket skolöverstyrelsen finner mindre lämpligt med hänsyn både till den tid det i många yrkesutbildningar tar att återställa lokaler och utrustning för en ny grupp elever och till att inom vissa yrken en uppställning ibland måste disponeras av en elev under flera dagar i sträck. Länsskolnämnden i Östergötlands län och Svenska facklärarförbundet varnar i detta sammanhang för att vidta rationaliseringar och besparingar som försämrar undervisningen.

Statst jänarkartellen anför att yrkesutbildningens kapacitet skulle radikalt kunna förbättras om ämnet arbetsteknik skars ned, så att t. ex. verkstadslokalerna kunde utnyttjas av två fulla klasser.

De flesta remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s förslag om integre­ ring och individualisering av yrkesundervisningen. Man framhåller dock från flera håll att det måste vara ett mål på lång sikt, vilket kräver ytterligare forskning och försöksverksamhet samt att det fordras att lärarutbildningen anpassas till de nya utbildningsmetoderna.

Skolöverstyrelsen påpekar att det redan nu i vissa utbildningar finns ett inte ringa inslag av undervisning i svenska och arbetslivsorientering integrerat med ämnet yrkesteknik.

Svenska facklärarförbundet konstaterar att YB:s intentioner i integrationsfrågan inte konsekvent beaktats vid utarbetandet av förslag till kursplaner.

Socialstyrelsen och Svensk sjuksköterskeförening finner en alltför individualiserad utbildning mindre lämplig inom vårdutbildningen.

Av de remissinstanser som yttrat sig härom tillstyrker de flesta YB:s förslag till avvägning av interna och externa arbetsobjekt i undervisningen. Åtskilliga invänder dock att externa objekt är att föredra framför interna. Härtill anförs allmänt att de externa objekten kan vara mer inspirerande och kan åstadkomma en lättare an­ passning till arbetslivet. Man framhåller också, att det för vissa utbildningslinjer måste vara mycket lämpligare med externa objekt. Så anser t. ex. skolöverstyrelsen vara fallet med utbildningen under andra året av bilreparatörer, LO vad gäller utbil- ningen för skogs- och jordbruk samt i viss mån inom byggnadsfacket samt Koopera­ tiva förbundet vad gäller utbildningen av detaljhandelspersonal.

Beträffande stationsutbildningen framhåller Svenska facklärarförbundet att den­ na rätt upplagd och organiserad i de flesta fall torde ge den största möjligheten till individualisering och integrering i undervisningen samt att man därmed också uppnår det bästa utbildningsresultatet.

Skolöverstyrelsen anser att praktiskt taget alla former av undervisning kan klas­ sas som stationsutbildning enligt YB:s terminologi. Överstyrelsen ifrågasätter om inte begreppet stationsutbildning och utbildningsstation numera bör ersättas, det sistnämnda med begreppet studieplats eller normerad studieplats. Begreppet sta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

59

tionsutbildning förefaller kunna utgå — man talar helt enkelt om utbildning och utbildning vid normerade studieplatser.

Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att undervisningen på varje station måste vara detaljprogrammerad och specialiserad om den skall fylla någon funk­ tion. Nämnden påpekar också att denna sorts undervisning ställer krav på lokalre­ surser, som ej kan tillgodoses inom ramen för nu gällande normer för skolbygg­ nader.

Den övervägande delen av remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s åsikter angående arbetslivsfostran.

LO efterlyser en utförligare behandling av arbetstagarens rättigheter. Lärarhög­ skolan i Malmö anser att arbetstagarens roll betonats alltför mycket, arbetsledarens roll bör behandlas i lika mån.

Länsskolnämnden i Östergötlands län är kritiskt inställd till förslaget och anser att det måste omarbetas då det för närvarande finns tydliga metodiska svårigheter för lärarna att få det rätta greppet om detta ämne. Svenska facklärarförbundet föreslår däremot att särskilda fortbildnings- och kompletteringskurser i arbetslivs­ fostran ordnas för lärare som undervisar i yrkesteknik.

Flertalet remissinstanser har inte tagit ställning till YB:s förslag rörande bedöm­ ning av arbets- och utbildningsresultat. Bland de instanser som tillstyrker förslaget om en relativ betygsättning baserad på en femgradig skala utan slutprov märks flera länsskolnämnder, LO, Stor-Stockholms planeringsnämnd samt TCO.

Skolöverstyrelsen indelar vid sin behandling av frågan om bedömning av arbets- och utbildningsresultaten ämnena inom yrkesutbildningen i yrkesinriktade ämnen och allmänna ämnen. För de allmänna ämnena bör i enlighet med YB:s uppfattning en relativ bedömning i femgradig skala användas. Detta bör gälla både de obligato­ riska allmänna ämnena och motsvarande tillvalsämnen. Vad gäller de yrkesinrik­ tade ämnena diskuterar överstyrelsen om man bör ha relativ betygssättning eller ett absolut bedömningssystem dvs. betygsgrader som relateras till vissa konkret definierade prestationer. Skolöverstyrelsen anser att övervägande skäl talar för att de ämnen, som ingår i yrkestekniken, bör bedömas och betygssättas enligt en abso­ lut femgradig skala. Bedömningskriterierna bör fastställas med tillhjälp av det slags prov som YB behandlar. Provsystemet bör dels omfatta diagnostiska prov för att följa upp utbildningen, dels färdighetsprov som — utan att vara slutprov — anger betygen i förhållande till vissa färdighetskrav. Överstyrelsen är också benägen att förorda ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen yrkesteknik.

Även SACO förordar en absolut bedömning av de yrkestekniska ämnena.

SAF och Sveriges Industriförbund anför.

Organisationerna delar YB:s åsikt att de diagnostiska proven bättre än något an­ nat bedömningsinstrument ökar sannolikheten för att de uppsatta utbildningsmålen uppnås genom att utvisa brister i utbildningen, elevmaterial, lärarkunnande, utrust­ ning osv. Sådana mellanprov bör läggas in med viss periodicitet och kan anknytas till lämpliga övningsserier. Det är emellertid även värdefullt att på något sätt få yrkesutbildningens resultat fastställt och dokumenterat. Organisationerna föreslår

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

63

Sedan år 1964 har det totala antalet elever i heltidskurser ökat endast måttligt eller från närmare 76 000 till ca 80 000 elever hösten 1967. Denna måttliga ök­ ning får ses i samband med att vissa tekniska och ekonomiska kurser avvecklas allteftersom fackskola införs. Ökningen av det totala elevantalet döljer alltså en större reell ökning av utbildningskapaciteten på övriga områden. Antalet elever har ökat särskilt starkt på vårdyrkesområdet, nämligen från ca 3 400 till ca 8 000. På övriga områden har förändringarna varit relativt små.

Trots den måttliga ökningen av elevantalet i yrkesskolan har även intagningen i yrkesskola ökat starkt och beräknas nu motsvara över 30 % av en årskull.

YB har vidare studerat relationerna mellan antalet elever som fullbordat yrkes­ utbildning och antalet elever som avgått från utbildningen utan att fullborda den­ samma. Undersökningen avsåg heltidskurser om minst 5 månaders längd. Den högsta relativa avgången utan fullbordade studier förekommer inom industri- och hantverkssektorn med drygt 18 %, medan den lägsta avgången, knappt 5 %, förekommer inom vårdutbildning och huslig utbildning. YB förklarar den påvisade förtidsavgången bl. a. med förhållandena på arbetsmarknaden. YB pekar emeller­ tid också på vissa osäkra faktorer i avbrottsstatistiken.

Beträffande övrig yrkesutbildning konstaterar YB att det med hänsyn till av- gränsningsproblem och brist på statistisk belysning föreligger stora svårigheter att ge en fullständig bild av yrkesutbildningens olika former. Av den yrkesutbildning, som inte står under skolöverstyrelsens tillsyn eller inte är underkastad samma reglering, genom stadgebestämmelser och statliga tjänsteavtal m. m., som den nyss behandlade huvuddelen av yrkesutbildningen, behandlas därför mycket summariskt endast vissa klart avgränsade former av utbildning. YB tar i denna del sålunda upp lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor, trädgårdsskolor, sådan sjuk- vårdsutbildning (bl. a. sjuksköterskeutbildning) som ligger vid sidan av yrkessko­ lans utbildning av sjukvårdsbiträden, konstnärlig utbildning, utbildning för handi­ kappade, lärlingsutbildning samt yrkesutbildning för arbetslösa m. fl.

Följande tabell ger en bild av den nuvarande utbildningskapaciteten på vissa av nu nämnda utbildningsområden.

Skolform Elevantal ca

Antal skolor

Lantbruksskolor ...................................................................... 3 000

47

Skogsbruksskolor .................................................................. 750

43

Trädgårdsskolor ...................................................................... Lanthushållsskolor ..................................................................

250

3

3 000

42

Sjukskö terskeskolor .............................................................

8 000

34

Lärlingsutbildning .................................................................. 5 500

—

Vid sina överväganden rörande det gymnasiala skolsystemets framtida dimensio­ nering erinrar YB om att statsmakterna hösten 1964 beslöt, att ca 50 % av en ungdomskull inom några få år skulle få möjlighet till gymnasie- eller fackskole-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier. Med utgångspunkt i intagningskapaciteten i samhällsägda yrkesskolor 1964 (drygt 20 %) konstaterar YB att totalt ca 75 % av en ungdomskull om några år får skolmässig vidareutbildning efter grundskolan.

YB pekar på tre faktorer av betydelse för utbildningsdimensionering, nämligen tillströmning, arbetslivets efterfrågan och resurser.

Tillströmningen bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt kartlagts. YB erinrar att gymnasieutredningen gjort vissa försök att närmare kart­ lägga de orsaker som var avgörande för ungdomarnas efterfrågan på gymnasie­ utbildning. Slutsatserna av denna undersökning var dock att endast ett fåtal variab­ ler rent statistiskt kunde tillmätas betydelse. YB anser det dock stå klart att en framtida dimensionering måste ske med hänsyn till elevernas utbildningsönskemål. Arbetslivets efterfrågan på utbildade måste också påverka planeringen särskilt när det gäller skolformer med mera avgränsade utbildningsmål.

Knapphet på ekonomiska och personella resurser kan dessutom föranleda prioriteringar eller maximeringar som i en viss situation tar över både tillström­ nings- och arbetsmarknadsaspekter, när dimensioneringen skall bestämmas.

Som utgångspunkt för sina bedömningar rörande yrkesutbildningens omfattning ställer YB upp frågan om hur många elever yrkesutbildningsväsendet per år bör ta emot för att möta näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft och samtidigt tillgodose utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkesutbildning.

Yrkesutbildningen måste enligt YB vara målinriktad mot vissa slag av arbets­ uppgifter. Efterfrågan från näringslivet kommer därigenom att spela en större roll för den kvantitativa planeringen. I sammanhanget pekar YB på yrkesvägledningen, som genom sitt sätt att verka kan bli ett instrument med vars hjälp man kan sammanjämka önskemålen från de studerande med efterfrågan från arbetslivet. Betydelsen av denna vägledningsverksamhet bedöms bli långt större i den yrkes­ skola som beredningen föreslår genom den förhållandevis måttliga specialise­ ringen under första delen av utbildningen.

YB:s principiella inställning i dimensioneringsfrågan framgår av de krav i kvantitativt hänseende, som YB anser bör ställas på det statsunderstödda yrkes- utbildningsväsendet och som YB formulerar på följande sätt.

Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som önskar sådan utbildning, skall få tillgång därtill.

Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt som kvantitativt.

YB är medveten om att ungdomsyrkesutbildningen inte ensam löser arbets­ marknadens behov. Rekrytering till ett yrke kan ske på flera olika vägar. Arbets- kraftsströmmarna är föga statistiskt kartlagda. Förändrade motivationer hos den enskilde liksom strukturförändringar i näringslivet m. m. kan framtvinga yrkes- byten. En bred grundläggande ungdomsutbildning som medger omställning och anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter skapar en viktig »omställ- ningsberedskap». Den kompletteras av den i form av omskolning meddelade

65

vuxenutbildningen, som har en klart arbetskraftsdirigerande effekt. Ungdoms­ utbildningen kan inte lämpligen på samma sätt som vuxenutbildningen anpassas efter arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar utan bör ges en viss stabilitet år från år. Som konjunkturregulator bedömer YB vuxenutbildningen mer lämpad. YB har sett kvantitetsproblemen så att man sökt belysa en rimlig relativ för­ delning mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given andel av årskullen. YB har härvid begränsat sig till det gymnasiala åldersstadiet.

Skolväsendets dimensionering har, framhåller YB, hittills utgått från riksbehov av arbetskraft och/eller utbildning. Regionala studier har inte gjorts och ofta ej heller varit erforderliga. När det gäller yrkesutbildningen är emellertid, enligt YB, en samordning nödvändig mellan riksbehovets utveckling och utvecklingen inom olika regioner. En riktig planering kräver enligt YB att hänsyn tas till närings­ livets struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Vissa utbildnings­ områden såsom verkstads-, handels-, kontors- och vårdområdena, bör dock med hänsyn till elevernas valmöjligheter finnas representerade i praktiskt taget varje region. Med hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter då det gäller att söka beräkna eller bedöma ett riksbehov torde det enligt YB:s mening vara nödvändigt med en stark central planering av yrkesutbildningsväsendets dimensionering och lokalisering. Stor betydelse bör dock tillmätas det regionala (lokala) initiativet.

YB behandlar frågan om yrkesskolans dimensionering i tre etapper. Den första utgörs av en beskrivning av läget på arbetsmarknaden vid 1960-talets början. Den andra etappen omfattar sammanställningar av uppgifter rörande utvecklingen fram till 1970-talets början. Etapp tre omfattar överväganden och förslag rörande en framtida dimensionering. YB redovisar etappernas grundmaterial i sju tabeller med beteckningarna 7: 1—7: 7 på sidorna 538—554 i YB I.

YB understryker osäkerheten i de bedömningar som gjorts framför allt vad gäller beräkningen av den s. k. yrkesskolandelen, dvs. ett procenttal som för varje ifrågakommande yrke utvisar den andel av de sysselsatta utan skolutbildning på studentexamensnivå som hade eller borde ha haft yrkesutbildning motsvarande normalt omkring två års skolgång. Även när det gäller framräknandet av ersätt- ningsbehovet av yrkesskolutbildade (i betydelsen yrkesskolandelen) har man enligt YB måst röra sig med grova approximationer.

Antalet yrkesskolutbildade i nyss angiven mening beräknas av YB till omkring 850 000 medan ersättningsbehovet anges till 29 000 personer per år.

YB kommer fram till ett årligt utbildningsbehov i en årskurs av totalt ca 51 000 personer, vilket jämförs med en kapacitet i nuläget om ca 38 000 elev­ platser (tabell 7: 7, YB I s. 554).

YB konstaterar att dess beräkningar inte är tillfyllest som underlag för en beräkning av yrkesutbildningsväsendets framtida omfattning. Ytterligare analyser och prognoser behövs, de sistnämnda helst avseende hela utbildningsfältet efter grundskolan.

YB bedömer dimensioneringen främst bli en fråga om tillgång på elever. Åtskilliga ungdomar bedöms även framdeles komma att sakna intresse för vidare

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kimgl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

67

Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkes­ skolan. Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med unge­ fär 30 000 elever i dessa utbildningar.

Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dessa elever uppskattar YB till ungefär 10 000.

Det sammanlagda elevplatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle totalt alltså komma att uppgå till ungefär 114 000.

YB:s förslag och beräkningar i YB III och IV berör endast de ovan redovisade 74 000 eleverna och ej de två senare grupperna på 30 000 resp. 10 000 elever.

3.1.2 Yttre planering (YB I 10.1, 11.7, 13 YB III 1.4)

Dagens yrkesutbildning karakteriseras enligt YB i hög grad av specialisering och inriktning mot klart avgränsbara yrken eller yrkesområden. Inslaget av all­ männa ämnen är merendels ganska ringa. Yrkesutbildningen bedrivs i nuläget, oavsett vem som är huvudman, med få undantag vid fristående skolenheter, dvs. skolenheter som inte är samorganiserade med annan skolverksamhet utanför yr- kesutbildningsfältet. Inom yrkesskolan själv, särskilt de större kommunala och landstingskommunala skolorna, är verksamheten i viss utsträckning integrerad såtillvida som personella och materiella resurser samutnyttjas för olika slag av utbildning. Antalet små yrkesskolor med endast en eller ett fåtal utbildningslinjer är dock betydande.

I direktiven för YB har framhållits nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a. planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».

YB erinrar också om att gymnasieutredningen på sin tid redovisade en modell för det gymnasiala skolsystemet som omfattade gymnasium, fackskola och yrkes­ skola. Gymnasieutredningen påvisade i detta sammanhang möjligheterna att med en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning. YB delar gym- nasieutredningens uppfattningar i denna fråga och har funnit att en gemensam planering för de tre gymnasiala skolformerna kan föra till en långtgående inte­ gration.

Morgondagens yrkesutbildning får enligt YB inte konstrueras så att den endast leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också erbjuda övergångsmöjligheter till andra delar av det gymnasiala skolsystemet. En förutsättning härför är att ett visst, inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägama. Inom yrkesskolans huvudsektorer bör därför, efter samma princip som tillämpats inom gymnasiet och fackskolan, förekomma en ämnesuppsättning som karakteriserar sektorn. Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill ut­ bildningen skall syfta blir jämförbar med linje- och grenindelningen i fackskola och gymnasium. YB menar sig sålunda ha kommit fram till en organisationsmodell som i princip kan anslutas till den som gäller för gymnasiet och fackskolan. Här­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

69

regel till samma ort. Gymnasieregionerna skall utgöra elevområde för de tre gymna- sieskolformema. De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet har emellertid lett till att elevunderlaget i olika regioner kan förete betydande kvan­ titativa olikheter. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fack­ skolan erhållit blir det omöjligt att erbjuda alla alternativ i regioner med litet underlag. Med den differentiering av yrkesskolan som YB föreslagit krävs ett av­ sevärt elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas. Yrkesskolorna och deras elevområden skulle alltså behöva göras mycket stora och relativt få. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i görligaste mån skall ha lika tillgång till samhällets gymnasiala utbildning kräver emellertid enligt YB primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområ­ den. Med de förslag till struktur och differentiering inom yrkesskolväsendet, som YB framlägger, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regio­ nen kunna erhålla önskad utbildning.

YB föreslår, att yrkesskolan i princip skall ha ett med fackskolan och gymnasiet gemensamt elevområde. Även i fortsättningen bör dock i icke obetydlig utsträck­ ning vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar med annat — i regel större — elevområde än det nyss sagda. Det nuvarande systemet med riksskolor och storregionskolor måste alltså bestå enligt YB. Detsamma bör gälla om det nuva­ rande systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika elevområden. YB framhåller i detta sammanhang, att de gemensamma elevområ­ dena ger skolledningen möjlighet att samlat bedöma de gymnasiala skolformernas behov och att genom samordnad planering på bästa sätt disponera tillgängliga re­ surser.

I den mån en samordnad planering för de gymnasiala skolorna i regionen leder till att dessa sammanförs till en gemensam skolanläggning eller till närbelägna skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler som eljest endast delvis beläggs av de enskilda skolformerna. Lokalbehovet i de stora skolenheterna påverkas också mindre av variationer i elevernas ämnestillval än vad fallet blir i mindre skolenheter.

En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar förutsättningar för en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet.

Väsentliga fördelar kan enligt YB uppnås genom en pedagogisk integration. Underlaget för lärartjänster även i ämnen med relativt litet timtal i varje klass blir sålunda större. Elevernas möjligheter i fråga om tillval av ämnen förbättras och undervisningsgrupperna kan i regel bli större, vilket innebär en bättre hus­ hållning med de tillgängliga resurserna. Gemensamma pedagogiska hjälpmedel be­ döms kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad skolenhet. Enligt YB:s mening är fördelarna uppenbara, då det gäller att till yr­ kesundervisningen skaffa lämpliga teorilärare liksom när det gäller att få goda lärarkrafter för den yrkesinriktade delen av utbildningen inom gymnasium och fackskola. YB förutsätter att lärarna skall anställas vid viss skolenhet och inte vid viss skolform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

71

skolan anses böra utformas i fasta tal bör kommentarer och anvisningar ges så att gruppstorlekarna inom en given ram kan varieras.

3.1.3 Lärotider (YB I 12, YB III 1.4)

I detta avsnitt har YB behandlat frågor rörande läsårets längd, veckotimtal, lek- tionslängd m. m. Med hänsyn till att frågan om läsårets längd och skolarbetsveckan nyligen behandlats av riksdagen (prop. 1968: 64, SU 107, rskr 258) upptas i det följande inte sådana frågor som slutbehandlats i nyssnämnda proposition.

Yrkesskolans lärotider har, konstaterar YB, mer fått vara avhängiga av traditio­ ner och förhållanden inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveck­ ling, till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t. ex. gymnasieutredningen gjort sig till tolk för.

I första hand måste man fråga sig om det finns några hållbara motiv för att även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans lärotider, som betydligt skiljer sig ifrån de andra skolformernas lärotider.

Man har ibland sökt motivera de annorlunda lästidema i yrkesskolan på så sätt att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbild­ ning vore teoretisk. Enligt YB:s mening är en sådan motivering varken logiskt riktig eller praktiskt hållbar. För den ena individen kan en rent teoretisk utbild­ ning vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan motsatsen vara fallet. YB är inte benägen att i fråga om belastning av eleverna i fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya moment, för framtiden var­ aktigt dra en klar gräns mellan teoretisk och praktisk utbildning inom det svenska skolväsendet.

På tal om läsårets planering föreslår YB en stark rekommendation till skol­ myndigheterna att genomföra intagning och avgång minst två gånger årligen vid yrkesskolorna överallt där en sådan anordning önskas och är möjlig att genom­ föra.

YB kommer härefter in på integrationstanken och framhåller att integrations­ strävandena har varit en bärande princip i allt YB:s arbete. Detta leder enligt YB till att olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad torde bli en administra­ tiv belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kostnader utan annan på- tagbar »vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition som har sin upp­ rinnelse i äldre tiders bedömningar. Inom det gymnasiala området bör på denna punkt enhetlighet och samordning eftersträvas.

YB konstaterar att antalet veckotimmar för närvarande är högre i yrkesskolan än i någon annan skolform. Rent principiellt anser YB att den del av den inte­ grerade gymnasiala skolan, som inte utgörs av gymnasiet bör ha samma veckotim­ tal. För fackskolan gäller veckotimtalet 35 och detta bör alltså i princip gälla också för den gymnasiala yrkesskolan. YB föreslog i YB I, att den integrerade gymna­ siala yrkesskolans veckotimtal i princip skulle bestämmas till 35 men att detta tal skulle bli 36 för kurser, som hade 6—10 vtr. arbetsteknik, 37 för kurser, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

73

i relativt ringa mån — statligt. Totalt finns i landet omkring 800 yrkesskolor under skolöverstyrelsens tillsyn. Detta antal fördelar sig på olika huvudmän på följande sätt:

Primärkommuner ca 60 % Enskilda och företag ca 27 % Landstingskommuner ca 13 % För de flesta primärkommunala yrkesskolkurserna bildar enligt YB skoikom- munen med den omgivande bygden elevområde. Detta elevområde utgör en mot­ svarighet till gymnasiets och fackskolans elevområde och sammanfaller ofta helt eller delvis med detta.

Bland de landstingskommunala yrkesskolorna utgör de centrala verkstadssko­ lorna den största gruppen. Dessa skolor har till uppgift dels att ge yrkesutbild­ ning åt ungdom från kommuner, som saknar underlag för egna skolor, dels att till­ godose behovet av utbildning för yrken som har relativt ringa rekryteringsunderlag och som därför fordrar stora elevområden. En allt väsentligare uppgift för lands­ tingen har på senare år blivit, vid sidan av sjuksköterskeskolorna, utbildning för andra vårdyrken med anknytning till de sjukvårdsanstalter, som landstingen är huvudmän för. Landstingen står också som huvudmän för yrkesutbildning utanför skolöverstyrelsens tillsyn. Flertalet av landets lanthushållsskolor och lantbruks­ skolor står sålunda under landstingens huvudmannaskap.

I YB:s uppdrag beträffande huvudmannaskapsfrågan har inte ingått att granska de statliga eller enskilda yrkesskolorna. YB har emellertid framhållit, att de två viktigaste formerna för näringslivets medverkan i den gymnasiala yrkesutbildningen — inbyggda skolor och företagsskolor — bör finnas kvar utan någon ändring av konstruktionen. YB uttalar sig även positivt om lärlingsutbildningen och anser att den alltjämt bör finnas och understödjas.

Vid sina överväganden rörande det framtida huvudmannaskapet för yrkesskolan understryker YB inledningsvis de argument som framförts för en integrerad gym­ nasieskola och hävdar i princip, att denna skola bör stå under en gemensam huvud­ man.

YB erinrar därefter om att genom riksdagsbeslut år 1964 fastslagits, att gym­ nasiet och fackskolan skall vara primärkommunala undervisningsanstalter. YB finner med hänsyn härtill och till samordningen med grundskolan övervägande skäl tala för att primärkommunen i princip skall vara huvudman för den integre­ rade gymnasiala skolan. YB understryker dock dels att en omprövning av detta ställningstagande kan visa sig påkallad framdeles, dels att ställningstagandet inte får tolkas så att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedöms som olämplig. Kurser, som är av specialkaraktär eller som av vissa skäl inte lämp­ ligen kan ingå i gymnasieskolan, bör även i fortsättningen kunna organiseras av annan huvudman än primärkommunen. Såsom exempel nämner YB lantbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Sjukvårdsutbildning bör enligt YB:s mening också i framtiden — som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola — kunna bedrivas av landstingen.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kung}. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

75

visar till att i prop. 1965: 1 (bil. 10 s. 248) antalet handikappade barn i Sverige uppskattades till mellan 26 000 och 37 000. Av dessa bedöms ungefär 40 % ha enbart mentalt handikapp, ungefär 40 % enbart somatiskt handikapp och resten handikapp av båda slagen.

YB jämför vissa likartade utbildningsförsvårande effekter, som följer med i sig själva helt olikartade handikapp. En dylik jämförelse kan enligt YB vara av värde för den praktiska bedömningen av vilka säranordningar som kan behövas för handikappade elever inom yrkesutbildningsväsendet. Sådana effekter anges vara långsam inlärning, begränsat ordförråd, begränsad samhällsorientering och »över­ beskydd». Utredningen konstaterar att olika handikapp ofta ger likartade effekter.

De handikappades yrkesutbildning har tidigare bedömts schablonmässigt och målet för deras utbildning har satts relativt lågt. Nyare synsätt innebär en avsevärt högre målsättning. Målet bör, framhåller YB, vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda fallet.

I största utsträckning bör den handikappade få sin utbildning inom den ordina­ rie yrkesutbildningen men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbild- ningsvägar vidmakthållas eller tillskapas.

YB redogör för de åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra de handikappades utbildningsmöjligheter. I denna del hänvisas till betänkandet (YB I s. 328—333).

YB framför följande principiella synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom detta utbildningsområde.

Den ordinarie yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning göras till­ gänglig för de handikappade. Anpassnings- och andra förberedande kurser för yt­ terligare habilitering av handikappade inför kommande yrkesutbildning bör an­ ordnas i erforderlig utsträckning. Tills vidare bör de kunna anslutas, även i stats- bidragshänseende, till den skolverksamhet, som i det aktuella fallet har de bästa möjligheterna att stå som värd.

Närmare ställning till organisationen av yrkesutbildning för rörelsehindrade bör ej tas förrän betänkande föreligger från utredningen angående omvårdnaden av handikappade. Samma sak gäller beträffande yrkesutbildningen för blinda och andra synskadade samt för döva och hörselskadade, vilkas problem utreds av 1960 års blindvårdsutredning resp. skolöverstyrelsen.

Hjälpklasselevernas yrkesutbildning bör vidareutvecklas enligt de planer som ge­ mensamt lagts fram av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Skolöver­ styrelsen bör snarast bemyndigas föreskriva att särskild kurs för yrkesutbildning av främst intellektuellt utvecklingshämmade får upprättas för minst 6 elever och att sådan klass får delas om elevantalet uppgår till 13.

De föreslagna särskilda avdelningarna vid större yrkesskolor (med tillgång till elevhem) inom varje län bör snarast komma till stånd.

Enstaka elever bör beredas plats i yrkesskolans ordinarie avdelningar, eventuellt efter genomgången anpassnings- eller förberedande kurs. För de svagast utrustade bör möjlighet beredas att få yrkesutbildning eller yrkesträning inom särskolans

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

77

göras sådan att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter sig till näringslivets behov.

Skolöverstyrelsen, som ägnat frågan ingående uppmärksamhet, anför i huvudsak bl. a.

Valfrihet mellan olika utbildningsvägar är en primär utgångspunkt för utbild­ ningsväsendets planering. Av ekonomiska skäl måste emellertid utbildningsresur­ serna i stort dimensioneras efter produktionslivets behov. En sammanställning av elevernas och arbetslivets önskemål visar att en lösning av utbildningsproblemen på det gymnasiala stadiet inte kan nås utan en sammanvägning och sammanjämkning av önskemålen. Det gymnasiala skolväsendet bör utbyggas så, att alla, som direkt efter grundskolan vill ha en gymnasial utbildning, skall kunna få en sådan. Med anpassning i stort till produktionslivets behov av arbetskraft med olika skolmäs­ siga utbildningskvalifikationer bör det gymnasiala stadiet dimensioneras och orga­ niseras så att varje elev så långt möjligt kan fritt välja utbildningsväg inom stadiet på grundval av en effektiv studie- och yrkesorientering i grundskolan och under hela den gymnasiala skolgångens förlopp.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det första ställningstagandet i dimensio- neringsfrågan måste vara att bestämma vilken faktor som skall vara den avgörande, arbetsmarknadens krav eller elevernas fria val. Styrelsen ger emellertid inte ut­ tryck för något klart ställningstagande på denna punkt men framhåller att ju mer målinriktad en utbildning är desto mer måste den anpassas till arbetsmarknaden för att inte framstå som en felinvestering för både samhället och den enskilde. Socialstyrelsen råder till försiktighet när man tar hänsyn till arbetslivets behov och erinrar om att målsättningen för hela skolreformen varit att ge ungdomen i gör­ ligaste mån fria möjligheter att välja yrke.

Något starkare betoning av arbetsmarknadsfaktorn återfinns i remissvaren från

SAF och Sveriges industriförbund samt från Sveriges socialdemokratiska ungdoms­ förbund. SACO uttalar för sin del klart, att arbetsmarknadsbehoven bör gå före ungdomens önskemål om de båda faktorerna inte kan förenas.

YB:s betoning av yrkesvägledningen som ett instrument att sammanjämka de båda efterfrågeaspekterna understryks av ett flertal remissinstanser, bl. a. skol­ överstyrelsen, flera länsskolnämnder, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Uppsala och Västerbottens län, poststyrelsen, Stor-Stockholms planeringsnämnd och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Seminariet för huslig utbildning i

Stockholm anser att YB inte tillräckligt hårt tryckt på behovet av en väl utbyggd yrkesvägledning.

YB:s beräknings- och prognosmetodik har behandlats av ett flertal remissinstanser. Beräkningarnas osäkerhet samt den nuvarande bristen på tillfredsställande prognosverksamhet understryks.

Skolöverstyrelsen påvisar, hur olika antaganden i fråga om de av YB använda faktorerna »yrkesskolandel» och »genomsnittstid i yrket» kan påverka slutre­ sultatet. Överstyrelsen uttalar sammanfattningsvis att behovsanalyser måste om­ fatta hela arbetsmarknaden, inte blott de s.k. akademikeryrkena. Prognosverk­ samheten bör bedrivas kontinuerligt och i första hand åvila statistiska central­ byråns prognosinstitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

79

skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, flera länsskolnämnder, länsstyrelsen i Kalmar län samt LO och TCO.

Vissa remissinstanser betonar, att de föreslagna frekvenstalen bör betraktas endast som riksgenomsnitt. Så gör länsstyrelsen i Norrbottens lön, Sveriges arbets­ ledareförbund, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Sve­ riges grossistförbund.

Regional anpassning som en förutsättning för användande av frekvenstalen framhålls av bl. a. Skolledarförbundet, överståthållarämbetet, skolnämnden för

Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnden i Gotlands län, Stockholms stad och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Kritiska röster mot de i procent angivna ramarna har höjts av bl. a. dåvarande socialstyrelsen, länsskolnämnden i Malmöhus län, länsarbetsnämnden i samma län samt ABF.

Länsstyrelsen i Kronobergs län liksom länsarbetsnämnden i länet och Söderman­ lands läns landstingskommun manar till försiktighet och anmäler viss tvekan mot en så stor ökning av yrkesskolans kvantitativa omfattning som YB föreslagit.

Sistnämnda landstingskommun och SACO framhåller att vid planeringen hän­ syn även bör tas till den eftergymnasiala utbildningen.

SFS tar i sammanhanget upp frågan om övergång från yrkesskola till fackskola.

I vilken utsträckning en sådan övergång kommer att äga rum anser SFS svårt att bestämma men frågan bedöms komma att påverka dimensioneringen av både fackskola och yrkesskola och SFS finner, att ytterligare utredning är nödvändig på denna punkt.

Beträffande fördelningen på utbildningssektorer framhåller skolöverstyrelsen, att förutsättningarna för en fördelning är små och att de gjorda beräkningarna är mycket grova och endast kan utgöra allmänna hållpunkter. Ar­ betsmarknadsstyrelsen finner YB:s fördelning vara en rimlig avvägning som i jäm­ förbara stycken visar god överensstämmelse med t. ex. 1965 års långtidsutredning.

Statistiska centralbyrån anser, som tidigare angetts, att de gjorda prognoserna tills vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer för dimensioneringen. Statskontoret anser, att det med hänsyn till underlagets kvalitet är vanskligt att bedöma den kvantitativa utbyggnaden, särskilt fördelningen på sektorer. Centerns ungdoms­ förbund och Centerns studentförbund önskar att mer omfattande avnämarunder- sökningar görs innan fördelningen fastställs.

LO är införstådd med YB:s svårigheter att beräkna fördelningen mellan olika branscher och bedömer att svårigheterna kommer att öka i samband med den strukturella omvandlingen av näringslivet.

3.2.2 Yttre planering

Frågan om en helintegrerad gymnasieskola har helt naturligt tilldragit sig ett mycket stort intresse. Betydligt över etthundra remissinstanser har gjort direkta uttalanden i denna fråga. Anslutningen till huvudprincipen i YB:s

81

En avveckling av fackskolan i dess nuvarande form förordas av SAF och Sve­ riges industriförbund.

Förslag av samma innebörd framläggs i det utlåtande som avgetts av A-pressens samorganiscition m. fl. Rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Lunds universitet anser det böra övervägas att avveckla yrkesskolan och facksko­ lan som särskilda skolformer.

Tveksamhet inför YB:s förslag yppas i de yttranden som Svenska kommunför­ bundet och Svenska stadsförbundet avgett. Förbunden anser det vara en mycket vansklig fråga, huruvida tiden redan nu är mogen för en totalintegrerad gymnasie­ skola, främst med hänsyn till de väldiga nybyggnadsbehov som ett beslut om denna skola kan förutsättas skapa i kommunerna. Enligt förbundens mening är det nöd­ vändigt att i nuvarande investeringsläge skapa sådana organisationsformer för de gymnasiala skolorna, att dessa i varje fall under en betydande övergångsperiod kan fungera i befintliga skollokaler. Det är behövligt att samordningen av skolformerna sker med viss varsamhet under en längre period. Det kan också, enligt förbunden, vid bedömning av samordningsfrågorna finnas anledning att observera att vid ett förverkligande av den mera långsiktiga målsättning, som siktar till en sammanhållen 11—12-årig ungdomsskola, den egentliga yrkesutbildningen måste komma att hänföras till ett åldersstadium ovan den skisserade gymnasieskolan. Ett inord­ nande av yrkesutbildningen i en sammanhållen gymnasieskola skulle därför kunna bli något av ett provisorium.

Av 112 gymnasiekommuner, som yttrat sig, har 82 uttalat förståelse för en integration på det gymnasiala stadiet, sju ställt sig tveksamma, fem negativa, medan åtta inte redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Bland 119 kommuner utan gymnasium har 66 uttalat förståelse för ett integre­ rat gymnasialt stadium, 19 ställt sig tveksamma, 17 negativa och 17 ej redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Helt eller delvis avvisande till den föreslagna integrationen ställer sig Sveriges mekanförbund, rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola, matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet, länsskolnämnden i Kalmar län samt Svenska lantarbetareförbundet.

Sveriges mekanförbund anser att den föreslagna integrationen kommer att ta lång tid att genomföra. Detta förhållande bidrar i sig självt i viss mån till att minska de fördelar som YB eftersträvat i sitt förslag. Man kan vidare befara att rent plane- ringstekniska problem kan hindra ett så långt drivet gemensamt lokalutnyttjande som YB föreslår.

Beträffande den pedagogiska integrationen, framhåller förbundet, kan visser­ ligen tjänster tänkas kombinerade på ett resursbesparande sätt. Detta inrymmer dock många praktiska problem, inte minst av facklig natur, som YB helt förbigår. Med hänsyn till att utbildningen på olika nivåer har olika målinriktning kan det ifrågasättas, om bästa resultat uppnås genom att samma lärare tjänstgör på olika nivåer. Lärarnas kompetens bör baseras på utbildningens krav, och dessa är olika på de olika nivåerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

83

och torde representera den mest ekonomiska lösningen, innebär enligt organisa­ tionen vissa svagheter. Bl. a. försvåras pedagogisk integration över sektorsgrän- serna.

YB:s förslag att yrkesutbildningen i princip skall ha med fackskolan och gym­ nasiet gemensamt elevområde accepteras i huvudsak av remissinstan­ serna.

Skolöverstyrelsen påpekar, att principen om gemensamt elevområde för gym­ nasium, fackskola och yrkesskola i huvudsak endast kan gälla årskurs 1. Det bör eftersträvas, att eleverna i denna kurs i likhet med vad som gäller för gymnasiet och fackskolan så långt möjligt får grundutbildning inom den egna gymnasieregio- nen. Under det andra och tredje året skulle däremot vissa elever, i första hand från mindre regioner, komma att hänvisas till annan gymnasieort för ett avsevärt antal färdigutbildningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i sitt i princip tillstyrkande remissvar, att såväl önskemålet att i ökad utsträckning ge ungdomen samma möjligheter att välja mellan olika slag av utbildning som hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft borde motivera inrättandet av alla betydelsefullare yrkesutbildningslinjer på så många gymnasieorter som möjligt.

Enligt flera remissinstanser är de föreslagna elevområdena för små. Statens in­ stitut för hantverk och industri framhåller sålunda, att behovet av specialiserade linjer av naturliga skäl blir betydligt större för yrkesskolan än för gymnasiet och fackskolan. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kronobergs län, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnderna i Göte­ borgs och Bohus samt Västmanlands lön, landstingskommunerna i Jönköpings, Kro­ nobergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, Folkpartiets ungdomsförbund samt

Svenska yrkesutbildningsföreningen varvid bl. a. framhålls, att rekryteringsområ­ det för vissa specialutbildningar bör bli ett län eller ännu större område. Behovet av samordnad planering understryks.

Några remissinstanser betonar, att yrkesskolor måste finnas också utanför gym­ nasieorter och berör därvid också frågan om redan befintliga yrkesskolor, som är belägna på icke-gymnasieort. Uttalanden i denna riktning görs av arbetsmarknads­ styrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, Jönköpings och Kristianstads läns landstings­ kommuner samt SAF och Sveriges industriförbund.

TCO anser, att principerna om gemensamt elevområde och samlat utbud av all gymnasial utbildning på en ort inte omedelbart bör få leda till att redan etablerade skolor med gymnasial utbildning utanför dessa centralorter indras. Organisationen framhåller, att de ekonomiska beräkningar, som blir aktuella vid fråga om bibe­ hållande eller nedläggande av decentraliserad yrkeslinje, måste beakta alla rele­ vanta kostnadsfaktorer, alltså även elevernas merkostnader för förflyttning till eller vistelse på annan ort.

YB:s förslag i YB I om elevantalet i heltidskurser berörs av endast ett fåtal remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av de sju länsskolnämnder som yttrat sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

85

Flertalet övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har även tillstyrkt YB:s förslag att sådana bestämmelser skall utfärdas att elevgruppernas storlek skall kunna variera med hänsyn till olika inlärningssituationer, elevmaterial, till­ gång på läromedel och lärare etc.

Åsikter av sådan innebörd har sålunda redovisats av ett tiotal länsskolnämnder, statens järnvägar, statens institut för hantverk och industri, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, Sveriges mekanförbund, Stor-Stockholms planerings­ nämnd, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Hermods, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksför­ bund.

Mekanförbundet varnar för de något ensidiga strävandena mot stora undervis­ ningsgrupper. För viss typ av yrkesutbildning har erfarenheterna inom industrin visat att det bästa och minst kostnadskrävande resultatet uppnås genom fördel­ ning av små elevgrupper på flera lärare. Förbundet finner det väsentligt att stats- bidragsbestämmelserna ges sådan utformning att kostnaderna för av olika skäl små elevgrupper ges full täckning.

Även Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien framhåller att det vid såväl grundutbildning som färdigutbildning ofta kan vara nödvändigt med utbildningsgrupper med få elever.

Statskontoret som även synes ha en positiv inställning till YB:s förslag om varierande gruppstorlekar framhåller att ett genomförande av förslaget bl. a. av statsbidragstekniska skäl kräver tillgång på genomsnittliga normtal på gruppstor­ lekar utifrån vilka skolledarna inom givna ramar får variera elevgruppernas storlek.

Frågan om benämning av den integrerade gymnasieskolan har föranlett utta­ landen i ett tjugotal remissvar. Härvid har — utöver det av YB föreslagna namnet gymnasieskolan — flera olika namn diskuterats och föreslagits, t. ex. högskola, fortsättningsskola, läroverk, gymnasial skola och gymnasium. För det sistnämnda namnet har skolöverstyrelsen stannat med följande motivering.

Ordet gymnasieskola är i vissa sammansättningar ohanterligt och tungt, t. ex. »gymnasieskolnivå», »gymnasieskolstadium» osv. Om man inför ett helt nytt namn för den samordnade gymnasiala skolan, kan det antas, att de gamla skolformsbe- nämningarna konserveras. Dvs. inom »gymnasieskolan» eller »högskolan» kom­ mer termen gymnasium till användning för att beteckna de 3-åriga teoretiska lin­ jerna, fackskola för de 2-åriga teoretiska linjerna och yrkesskola för vissa yrkes- utbildande linjer. SO föreslår av detta skäl, att benämningen gymnasium införs för att beteckna hela det gymnasiala stadiet.

Även SACO och TCO har stannat för namnet gymnasium. Poststyrelsen,

Kristianstads läns landstingskommun, Tekniska linjers lärarförbund och Sveriges mekanförbund vill ha kvar de nuvarande namnen som underbenämningar. Mekan­ förbundet framhåller härvid, att svårigheterna för avnämarna att bilda sig en upp­ fattning om kompetensen hos en arbetssökande utan att lätthanterliga benäm­ ningar på studievägarna används, är uppenbara. Samma svårigheter måste också

87

blem som närmast behöver beaktas samt gör en bedömning av hur undervisnings­ tiden för yrkesteknik kan komma att påverkas i samband med genomförandet av det integrerade gymnasiet.

Överstyrelsen konstaterar att ett införande av fria lördagar, minskat antal veckor per läsår, avkortad lektionstid och införandet av allmänna ämnen skulle minska den tillgängliga tiden för yrkesteknik till i runt tal hälften av den nuvarande. Vissa blockkonstruktioner kommer dessutom att minska eller framflytta tillgänglig tid för utbildning i yrkesteknik på vederbörande gren och variant, jämfört med re­ spektive grens eller variants nuvarande motsvarighet.

Överstyrelsen räknar med att de angivna tidsförkortningama för yrkesteknik kommer att medföra krav på kompenserande förlängningar av ett antal yrkesut­ bildningar med färdigutbildning, inskolning etc. Uppkommande frågor får lösas successivt och läroplans- och blockvis i intimt samarbete med berörda branscher.

YB:s förslag om antalet undervisningstim mar per vecka har föranlett mera delade uttalanden. Ett flertal remissinstanser, bland dem skolöver­ styrelsen, skolarbetstidsutredningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt TCO, anser att man bör fastställa ett fixt veckotimtal. I samtliga fall har man uttalat sig för 35 undervisningstimmar i veckan. Enligt skolöverstyrelsen bör dock undervisningstiden vid arbetsplatsanknuten utbildning kunna ökas till högst 40 veckotimmar. Skolarbetstidsutredningen uttalar att ett maximalt veckotimtal av 35 även med ett schema helt utan håltimmar skulle innebära en genomsnittlig arbetsdag om sju lektioner vid genomförd femdagarsvecka. Sveriges hantverksoch industriorganisation anför att organisationens delägare hyser delade

meningar

i frågan om veckotimtalet. Organisationen ansluter sig dock för egen del till YB:s förslag.

TCO befarar att YB:s förslag till regler för undantag från huvudprincipen om ett lika veckotimtal i hela gymnasieskolan vid den praktiska tillämpningen leder till att huvudprincipen blir undantag.

SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund samt Svenska bygg­ nadsindustriförbundet föreslår att yrkesskolans veckotimtal skall fastställas till 40.

Mekanförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Huruvida någon skillnad i fysisk och psykisk belastning vid olika typer av ut­ bildning föreligger eller inte undandrar sig vårt bedömande. Emellertid måste man för att uppnå rättvisa mellan olika utbildningslinjer i de offentliga skolorna beakta elevernas totala arbetsbörda per vecka och således även inräkna den tid eleverna måste ägna åt hemarbete. Det är knappast troligt att eleverna i gymnasiet ägnar mindre än en å två timmar per dag åt hemarbete. Den totala arbetsbördan torde således för dessa elever knappast någonsin understiga 40 timmar. Tvärtom är det nog inte ovanligt att elevernas veckoarbetstid uppgår till betydligt mer. Mot denna bakgrund är det inte bara ett effektivitetskrav utan också ett rättvisekrav att yrkes- skolelevernas schemabundna tid överstiger övriga linjers. Vi föreslår därför att veckotimtalet i den av samhället drivna yrkesskolan sätts till 40 timmar.

YB:s förslag rörande lektionstidens längd tillstyrks av de flesta remissinstanser som yttrat sig därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

89

kanförbund, SACO, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, SAF och Sveriges industriförbund.

För landstingskommunalt huvudmannaskap uttalar sig bl. a. statens vattenfallsverk, statens institut för hantverk och industri, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges Folkhögskoleelevers förbund och ett fåtal lands­ tingskommuner.

Ungefär hälften av de instanser som tagit ställning till frågan om huvudman för hela den föreslagna gymnasieskolan framhåller liksom YB vikten av att frågan senare omprövas. För en omprövning uttalar sig bl. a. dåvarande socialstyrelsen, några länsstyrelser, Lantbruksförbundet, statskontoret, ett tiotal landstingskom­ muner, TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen och Chalmers Tekniska Hög­ skola.

Ungefär 25 instanser anser med YB, att annan än primärkommunen kan eller bör som nu inneha huvudmannaskapet för utbildning inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring, om inte särskilda skäl föreligger. Bland dessa återfinns domän­ styrelsen, lantbruks styrelsen, skogsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, ett antal landstingskommuner och några länsstyrelser.

Av ett relativt stort antal instanser, som tar ställning till förslaget att vård­ yrkesutbildningen bör som en möjlighet vid sidan av en primärkommunal skola kunna drivas av landstingen, tillstyrker så gott som samtliga YB:s förslag. Till YB:s förslag ansluter sig bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen, ett antal läns­ styrelser och landstingskommuner, statens handikappråd, Svenska kommunför­ bundet och Svenska landstingsförbundet.

YB:s förslag, att landstingskommun i vissa fall skall kunna överta huvudman­ naskapet för hela gymnasieskolan, har behandlats av ett stort antal remissinstan­ ser. Till- och avstyrkanden fördelar sig tämligen lika.

Skolöverstyrelsen anser, att YB inte redovisat ordentliga skäl för detta förslag och att frågan på det hela taget är otillräckligt utredd. SO är därför inte beredd att ta ställning i frågan nu utan anför.

En så radikal åtgärd som att på två huvudmän klyva skolväsendet mellan grund- skolestadiet och det gymnasiala stadiet bör emellertid inte komma i fråga, utan att man först på ett övertygande sätt visat på fördelar som väger upp nackdelarna. Även om en sådan ytterligare belysning av problemet i första hand sker från pe­ dagogiska och skolorganisatoriska samt allmänt kommunalpolitiska synpunkter, bör dessutom en ordentlig penetration ske av de, såvitt SO kan förstå, mycket komplicerade administrativa konsekvenserna, som skulle uppkomma om man vill förverkliga tanken på ett landstingskommunalt huvudmannaskap för det gymnasiala skolsystemet.

Endast 1 av 10 till SO inkomna remissyttranden tillstyrker förslaget. Förslaget avstyrks vidare bl. a. av davarande socialstyrelsen, fem länsstyrelser och två landstingskommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och likaså Svenska lands­ tingsförbundet och fem landstingskommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan instämmer i YB:s förslag att skolöverstyrelsen skall överta den centrala tillsynen över samtliga yr- kesutbildningsformer. Några få understryker dock endast behovet av en central ledning t. ex. byggnadsstyrelsen.

Ett par länsstyrelser, styrelsen för Skogshögskolan, blind- och dövlärarutredningen, skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, Sveriges mekanförbund, SFS och några landstingskommuner tillhör de instanser som förordar skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Flera av de myndigheter som mera direkt skulle komma att beröras av förslaget intar en tveksam hållning eller uttrycker en från YB:s förslag avvikande uppfatt­ ning.

Så gör bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen och Alnarpsinstitutet.

3.2.5 Utbildning av handikappade

Frågan om de handikappades utbildning har berörts i ungefär en tredjedel av remissyttrandena över YB I. Samtliga har ställt sig positiva till YB:s tankegångar. Man instämmer i YB:s målsättning för handikappades utbild­ ning och anser tiden vara inne för en genomgripande reform på detta område.

Skolöverstyrelsen lämnar en egen redogörelse för beslutade och planerade åtgär­ der på området och säger sig ha för avsikt att utfärda rekommendationer beträf­ fande skolbyggnader och planeringsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med YB:s förslag.

Dåvarande medicinalstyrelsen framhåller, att de anförda principiella synpunkter­ na beträffande organisationen av de handikappades yrkesutbildning bör kunna bli av stort värde vid den framtida uppläggningen av organisationsplaner. De handi­ kappades yrkesutbildning är otvivelaktigt av så väsentlig betydelse, att man dock knappast kan avvakta att en mer rationell organisationsplan kommer till stånd.

Beträffande de handikappades yrkesval ansluter sig medicinalstyrelsen till av YB förordad kontakt med specialister utanför skolans ram. De av YB föreslagna an- passningskursema bör kunna ersätta det tionde och elfte skolåret, som för närva­ rande prövas för svårt fysiskt handikappade elever. Dessa kurser bör enligt medi­ cinalstyrelsens mening få en relativt fri utformning till innehåll och längd, men torde i många fall vara avgörande för att eleven senare skall kunna tillgodogöra sig yrkesutbildning eller yrkesträning. Medicinalstyrelsen anser även att det bör övervägas, huruvida inte ett speciellt samarbetsorgan på länsnivå, med uppgift att planera och utöva tillsyn över de handikappade ungdomarnas utbildning och sociala anpassning, bör anordnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar vikten av att man uppmärksammar de bio­ teknologiska aspekterna. Vidare understryks att det för vissa grupper av handi­ kappade även i fortsättningen blir nödvändigt med specialkurser och specialskolor.

Bristen inom detta område är för närvarande mycket stor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

93

Vid skogsbruksskolorna, som f. n. är 43 till antalet, anordnas huvudparten av den statsunderstödda skogsyrkesutbildningen, vilken skogsvårdsstyrelserna är ålag­ da att bedriva under skogsstyrelsens ledning och tillsyn.

De planerande och samordnande uppgifterna i fråga om utbildningen inom resp. län handhas av en utbildningsledare, vilken i större län är chef för skogs- vårdsstyrelsens utbildningssektion, medan ifrågavarande funktion i mindre län förenas med andra arbetsuppgifter. Som platschefer på skolorna finns rektorer. Lärarpersonalen består av två huvudgrupper, nämligen yrkeslärare och instruk­ törer. Därtill kommer timlärare, som svarar för undervisningen huvudsakligen i allmänna ämnen samt för speciella avsnitt i vissa ämnen. Vid fem skolor med omfattande maskinteknisk utbildning har försöksvis tjänster som tekniker in­ rättats.

Skogsbruksskolans årskurs 1 utgör första ledet i den skogliga utbildningsgången. I den meddelas grundutbildning för blivande skogsarbetare, skogsbrukare och förmän. Den utgör också en obligatorisk utbildning för inträde i skogsskola. I skogsbruksskolans årskurs 2 är utbildningen uppdelad på en driftsekonomisk linje för skogsbrukare och en maskinteknisk linje för utbildning av traktorförare. Ut­ över nämnda kurser förekommer grundläggande förmansutbildning samt fort­ bildningskurser för yrkesverksamma skogsarbetare, skogsbrukare och förmän.

SYK diskuterar skogsyrkesutbildningen ur två principiellt skilda synvinklar, nämligen dels som en intern angelägenhet för skogsnäringen med syfte att till­ godose skogsbrukets behov av arbetskraft, dels som ett samhällets engagemang i avsikt att erbjuda ungdomen önskad utbildning. SYK framhåller, att dessa syn­ sätt i praktiken mycket väl kan förenas. Planering och dimensionering av yrkes­ utbildningen måste t. ex. ta hänsyn till både näringslivets behov av arbetskraft och de presumtiva elevernas önskemål om utbildning. Ingendera av dessa båda faktorer bör ges företräde. Behovet av arbetskraft inom skilda näringar och yrken bedöms emellertid, åtminstone på längre sikt, komma att bli utslagsgivande vid avvägningen av utbildningsresurserna. Skogsutbildningen måste självfallet in­ riktas på yrkesverksamhet inom skogsbruket, men den kan därför inte betraktas som en från annan yrkesutbildning isolerad verksamhet. Kommittén hänvisar till att utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet alltmer kommit att be­ traktas som ett system, vars olika delar bör hänga samman med varandra samt så långt som möjligt tillgodose såväl olika ungdomars anlag, intressen och önske­ mål som samhällets behov av utbildade.

Med utgångspunkt från direktiven för YB och dess principförslag diskuterar SYK olika typer av utbildningsblock, dvs. en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning, som måste följas av inskolning i företag, som anställer de utbildade. Gemensam grundutbildning för jord- och skogsbruk har därvid ansetts ligga nära till hands men även andra kombinationer har övervägts, t. ex. mellan skogsbruket och skogsindustrin respektive verkstadsindustrin.

SYK finner en gemensam grundläggande utbildning för jord- och skogsbruk inte vara befogad som normal linje. I yrkesskolorna för jordbruk resp. skogsbruk

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

95

samhet med kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk. Även på vi- dareutbildningsplanet förutsätts viss integration mellan uibildningsformerna för de två näringarna.

SYK har utarbetat förslag till läroplaner dels för ettårig grundutbildning samt yrkesspecialiserande linjer för utbildning till företagare, maskinförare och

form

-in

dels för kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk.

I följande timplan för grundkursen anges de obligatoriska momenten. Därutöver förutsätts högst tre veckotimmar kunna anslås för frivilliga tillvalsämnen, av vilka främst engelska bedöms bli aktuellt.

Timplan för ettårig grundutbildning vid skogsbruksskola

Ämne

1. Läroämnen Svenska ......................................................................................................................... Samhällskunskap .......................................................................................................... Ergonomi .......................................................................................................................

2. Redskap och maskiner Maskin- och materiallära........................................................................................... Redskap och maskiner för skogsproduktion........................................................... Redskap och maskiner för drivning ........................................................................

3. Skogsproduktion Marklära och skogsbotanik ....................................................................................... Beståndsanläggning ...................................................................................................... Beståndsvård ................................................................................................................

4. Drivning

Sortimentsmetoden ...................................................................................................... Stam- och trädmetoder............................................................................................... Virkesvård ..................................................................................................................... Fjärrtransport ..............................................................................................................

5. Skogsmätning Matematik ..................................................................................................................... Virkessortiment och virkesmätning.......................................................................... Aptering ......................................................................................................................... Skogsuppskattning ........................................................................................................

6. Naturvård

Lagar och organisationer ........................................................................................... Landskapsvård ............................................................................................................ Vilt- och fiskevård........................................................................................................

7. Fysisk träning

Summa

Rikttid timmar

40 80 45

165

40 30 105

175

45 170

no

325

365

50 20 20

455

40 30 30 20 120

10 20 10

40 120

1 400

Införandet av nioårig grundskola anses möjliggöra en sådan utökning av läro­ stoffet i skogsbruksskolornas grundutbildningskurser, som svarar mot de skärpta yrkeskraven på både skogsarbetare och företagare i framtiden. En fördjupning och i vissa avseenden breddning av lärostoffet bedöms vara mest aktuell för ämnena skogsproduktion, maskin- och redskapslära samt skogsmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

97

allmänna trenden lär däremot kunna bedömas peka klart mot högre pensions­ avgång än normalt och överflyttning av många säsongarbetare till andra yrken.

SYK anser att tidigare utredningar i allmänhet underskattat rationaliserings- takten. Riskerna för felbedömningar i denna riktning anses därför böra särskilt uppmärksammas.

SYK har framräknat ett teoretiskt nyrekryteringsbehov för hela landet av 1 425 heltidsarbetande för år. Antalet personer med sysselsättning inom skogsbruket kommer dock att bli större än vad de nämnda beräkningarna visar, eftersom en viss del av arbetskraftsbehovet, särskilt inom privatskogsbruket, kommer att fyllas av deltidsarbetande.

Utbildningsbehovet måste sättas lägre än rekryteringsbehovet, eftersom inte alla nyrekryterade kan förutsättas genomgå skoglig grundutbildning. För vissa arbeten torde skoglig grundutbildning inte heller behövas. Med hänsyn till rationali­ seringarna inom skogsnäringen och den relativt låga nyrekryteringen under senare år har kommittén bedömt att skogsbruksskolorna omkring 1970 bör vara dimen­ sionerade för sammanlagt 900 elever i ettårig grundutbildning samt för 250 elev­ platser för vidareutbildning och fortbildning.

SYK framhåller att det bör ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndig­ heterna att bestämma över skogsbruksskolornas framtida lokalisering. SYK har emellertid upprättat ett förslag till hur utbildningsbehovet, 1 150 elevplatser, skulle kunna tillgodoses med avseende på antal skolor och elevplatser i olika län.

Kommitténs rekommendationer innebär att antalet skogsbruksskolor minskas från nuvarande 43 till 30. Från ekonomiska synpunkter anser kommittén, att ett full­ följande av den planering, som den rekommenderat, är ytterst välmotiverat och angeläget. I anslutning härtill framhåller kommittén att den inte funnit några skäl som talar för att en koncentration av skolverksamheten enligt dess rekommen­ dationer skulle få negativ inverkan på elevrekryteringen.

Koncentration av utbildningen till en skola i flertalet län gör det enligt SYK:s mening inte längre nödvändigt med ett särskilt organisatoriskt led mellan skogs- bruksskolans styrelse och dess rektor. De arbetsuppgifter avseende grund- och vidareutbildning, som nu åligger utbildningssektioner och utbildningsledare anses kunna överföras på rektorerna. Viss förstärkning av skolornas arbetskraft för kon- torsgöromål torde komma att behövas i samband därmed.

SYK anser att en utvidgad undervisning i vissa ämnen förutsätter kunskaper, som yrkeslärare i allmänhet inte kunnat förvärva i skogsskolan. Dessa problem kan lösas antingen genom fortbildning av nu verksamma yrkeslärare eller genom över­ flyttning av undervisningen på lärare med adekvata ämneskunskaper.

SYK har funnit att samtliga skogsbruksskolor med plats för minst två klasser i grundutbildning bör ha underlag för en tjänst som ämneslärare (motsvarande adjunkt). I de fall lärarbehovet kan tillgodoses genom anlitande av timlärare med motsvarande kompetens, anses detta böra prövas i första hand.

Erfarenheterna från verksamheten vid skogsbruksskolorna visar att uppgifterna för yrkeslärare och instruktörer inte är så skiljaktiga, som det avsågs när sist-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

99

SYK förordar en särskild styrelse för skogsbruksskoloma. En gemensam styrelse bör tillsättas vid landsting med flera skogsbruksskolor. För de landsting, som har central styrelse för alla sina skolor, kommer självfallet även skogsbruksskolan att lyda under denna.

SYK förordar i överensstämmelse med beslut av 1963 års riksdag, att den centrala tillsynen över såväl skogsbruksskoloma som skogsinstituten skall föras över till skolöverstyrelsen. Länsskolnämnden blir därigenom tillsynsmyndighet för skogsbruksskoloma.

I fråga om den centrala tillsynens organisation föreslår SYK att en ny byrå inrättas inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning för yrkesutbildningsfrågor. Denna byrå skulle handlägga pedagogiska ärenden rörande yrkesutbildningen för såväl skogsbruk som jordbruk. SYK utgår från att tillsynen över båda förs över till skolöverstyrelsen vid samma tidpunkt. Den föreslagna nya byrån skulle delas i en sektion för skogsbrukets ärenden och en sektion för jordbrukets samt förses med sektionschefer och konsulenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

4.2 Remissyttranden

Domänstyrelsen och skogsstyrelsen avstyrker YB:s förslag till läroplan för skogsbruksteknisk linje och anför därvid huvudsakligen följande ar­ gument. De allmänna ämnena har getts för litet utrymme i utbildningen och begrän­ sat möjligheterna till fritt tillval för elever som väljer skoglig utbildning. Läropla­ nen är i alltför hög grad avpassad efter dagens konventionella arbetsmetoder medan hänsyn icke tagits till den snabba utveckling mot högmekanisering som skogsbru­ ket undergår. Utbildningen bör vara tvåårig. Skogshögskolan har i stort sett fram­ fört samma synpunkter.

Flertalet skogsvårdsstyrelser tillstyrker däremot i princip YB.s förslag. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om inte utbildningen bättre borde an­ passas till ett framtida, mera högmekaniserat skogsbruk men finner att en sådan anpassning inte kan göras utifrån de osäkra uppgifter om skogsbrukets framtida yrkeskrav som nu föreligger.

Remissinstanserna anför inga principiella invändningar mot läroplansförslagen avseende de trädgådstekniska och jordbrukstekniska lin­ jerna.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att YB i fråga om jordbruks- och trädgårdsut­ bildning endast uppehållit sig vid den grundläggande yrkesutbildningen, och hävdar, att uppmärksamhet även måste ägnas den yrkesspecialiserande utbildningen på om­ rådet. Veterinärstyrelsen, lantbrukshögskolan, Alnarpsinstitutet och Svenska lant­ arbetareförbundet anför olika synpunkter rörande innehållet i trädgårdslinjen.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser den hushållstekniska grenen inom jordbrukslinjen överflödig. Statens institut för konsumentfrågor, seminariet

bruk och skogsbruk inte längre torde vara aktuell med hänsyn till pågående struk­ turomvandling.

I allmänhet accepterar remissinstanserna kommitténs förslag till utbild­ ningsgång. Väsentligt skild uppfattning redovisas dock från några instanser, som bestämt förordar en långt gående samordning med den av YB föreslagna gym­ nasieskolan resp. med jordbrukets yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen och domänstyrelsen aunsluter sig i princip till den föreslagna ut­ bildningsgången.

Skolöverstyrelsen anser att kommittén inom ramen för de, enligt styrelsens me­ ning, snäva riktlinjerna i direktiven konstruerat en grundutbildning, som måste betraktas som rationell från både pedagogiska och organisatoriska synpunkter.

Styrelsen framhåller dock, att den snabba utvecklingen och strukturförändringarna inom det svenska näringslivet efter loppet av bara några år kan påkalla sådana förändringar av utbildningsgång och utbildningsblock, att ett beslut inte får låsa möjligheterna till anpassning. Ett beslut i fråga om utbildningsgången får heller inte hindra skolan att genomföra den effektivisering av undervisningen, som forsk­ ning och nya metoder kan ge möjlighet till.

Förslaget om kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk gillas av flertalet remissinstanser. I fråga om utbildningsvolymen skiftar dock meningarna. YB och TCO finner förslaget utgöra ett steg mot den samordning av utbildningen i jordbruk och skogsbruk, som överensstämmer med den förordade principen om utbildningsblock. YB finner det högst sannolikt, att den föreslagna försöksverksamheten med samordnad utbildning snabbt skall visa ett långt större behov än vad man för dagen anser föreligga. Många länsstyrelser och landstingskommuner samt instanser med anknytning till lantbruket framför liknan­ de synpunkter. Lantbruksstyrelsen anser det vara svårt att med prognoser som grund uppskatta behovet av integrerad grundutbildning i jord- och skogsbruk. Sty­ relsen biträder kommitténs förslag om att utbildningen startas vid ett mindre antal lantbruksskolor.

Flera av skogsbrukets remissinstanser ställer sig mer eller mindre tveksamma till den integrerade utbildningen i jordbruk och skogsbruk även om man inte motsätter sig försöksverksamhet. Som motiv för den reserverade hållningen anförs i allmänhet att utvecklingen inom båda näringarna torde medföra alltmer specia­ liserade metoder och maskiner som är direkt anpassade till förutsättningarna för vardera näringen. Den snabba övergången till heltidssysselsatt arbetskraft innebär ökade svårigheter för den kombinerade brukaren att finna kompletterande syssel­ sättning utanför den egna fastigheten. Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Skogsarbe­ tareförbundet och Skogsvårdsstyrelsernas förbund ger uttryck för denna uppfatt­ ning. Sistnämnda instans tillstyrker försöksverksamhet i begränsad omfattning i sådana delar av landet, där behovet kan anses vara störst.

Förslaget till läroplaner kommenteras i relativt få yttranden. I allmänhet har remissinstanserna begränsat sin granskning till principiella frågor i anslutning till utbildningsgången. I några fall understryks behovet av mera omfattande un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

103

dervisning av direkt betydelse för de mekaniserade arbetsmetoderna, vilka redan nu kännetecknar en stor del av skogsbruket. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att arbetarskyddet inte beaktas tillräckligt i SYK:s förslag. Enligt styrelsens me­ ning är olycksriskerna så stora vid skogsarbete, att arbetarskyddet kräver särskilt stor uppmärksamhet. Olycksfallfrekvensen i relation till arbetstimmarna är större än inom någon annan näring och visar ingen sjunkande tendens. Antalet svåra olycksfall förefaller tvärtom att öka.

I stort sett accepteras kommitténs slutsater och bedömningar om utveck­ lingstendenserna i fråga om arbetsmetoder och organisationsformer inom skogsbruket. I åtskilliga yttrandet understryks, att prognoserna i dessa avseenden bygger på mycket osäkra faktorer. Högmekaniserade arbetsmetoder kan nämligen dels minska det totala arbetskraftsbehovet mera än vad som nu kan förutses, dels medföra stora förskjutningar mellan yrkesgruppernas relativa storlek samt i fråga om kraven på deras kvalifikationer. Man understryker även nödvändigheten av så­ dan flexibel utbildningsorganisation, att kapaciteten för olika utbildningslinjer kan smidigt anpassas till växlingar i framtida rekryteringsbehov.

Den föreslagna grundutbildningsvolymen för skogsarbetare tillstyrks i huvudparten av yttrandena. I många yttranden betraktas kapaciteten för vidare­ utbildning och fortbildning däremot som otillräcklig.

Skogsstyrelsen erinrar om att den beräknat rekryteringsbehovet för landets sam­ lade skogsbruk till ca 1 500 heltidsarbetare per år. Styrelsen framhåller att det här rör sig om en nettoberäkning. En teoretisk beräkning av bruttobehovet ger som resultat ca 4 000 man per år.

Skogsstyrelsen anser sig dock kunna godta kommitténs beräkningar främst av den anledningen, att specifikt skoglig grundutbildning efterhand kan väntas avta samtidigt som efterfrågan på kortare specialkurser torde komma att öka. Kom­ mitténs förslag till kapacitet för fortbildningen bedöms som klart otillräckligt med hänsyn till nuvarande volym och önskvärdheten av utbyggnad av denna verksam­ het.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund accepterar det framräknade utbildningsbehovet men påpekar i anslutning härtill att mycket synes tala för en stark förändring av den skogliga grundutbildningen i framtiden. Vid skolplaneringen bör därför upp­ märksammas, att undervisningen i en nära framtid troligen kommer att i huvudsak bestå av fortbildning och vidareutbildning.

I stort sett accepteras kommitténs förslag beträffande verksamheten vid skogsbruksskolorna. I åtskilliga yttranden förbigås emellertid denna fråga helt eller också understryker man allmänt att undervisningen vid skogsbruks­ skolorna bör organiseras och genomföras enligt samma principer som kommer att gälla för annan yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsen utgår från att sådana organisatoriska anordningar och bestäm­ melser, som avviker från vad som gäller för skolväsendet i övrigt på samma nivå, skall utfärdas endast där detta är nödvändigt med hänsyn till specifika omstän­ digheter för skogsbruket. Man anser att utbildningen för skogsbruket rimligtvis i

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

107

omfattningen av nyssnämnda linjer inom en sektor uppgår till minst 9 poäng. Yt­ terligare tjänster skall kunna inrättas vid poängtalen 21, 39, 66 och 105.

YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gym­ nasieskolan. Huvudlärarfunktionen måste komma att gälla skolenheten som helhet. Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. YB anser, att man också bör pröva lämpligheten av att införa huvudlärarfunktioner för övriga ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.

För genomförandet av YB:s förslag är, konstaterar YB, lärarnas utbildnings- och erfarenhetsgrund av stor betydelse. YB ger en översikt över lärarstruktu- ren i dagens yrkesutbildning och redovisar allmänna synpunkter på lärarfrågan. YB:s allmänna ståndpunkt i fråga om lärarnas kompetens är att de s. k. yrkes­ ämnena ställer samma krav på lärarna som de s. k. läroämnena, att kraven på lä­ rama inom yrkesundervisningen såvitt gäller kunskaper i allmänna ämnen måste skärpas avsevärt och att därjämte också en god fackteoretisk grund måste garan­ teras.

YB behandlar slutligen frågor, som gäller den integrerade skolans övriga tjäns­ temän.

Beträffande behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. fl. tjänstemän, som behandlats av gymnasie- och fackskoleutredningarna, ansluter sig YB till de syn­ punkter som nämnda utredningar anfört.

Behovet av särskilda institutionstekniker minskar för hela gymnasiets vidkom­ mande i och med att skolverkstäderna i betydande omfattning kommer att fun­ gera som tekniska institutioner. YB förutsätter nämligen att den lärare som har huvudansvaret för en viss skolverkstad liksom hittills skall svara för materielvård, reparationer och underhåll samt framställning av demonstrations- och undervis­ ningsmaterial.

Behovet av vaktmästarpersonal och fastighetsskötare varierar med lokala för­ hållanden. Det är därför enligt YB inte möjligt att utfärda generella rekommenda­ tioner om antalet sådana tjänstemän. Även behovet av kanslipersonal måste be­ dömas från fall till fall.

I YB IV framhålls att tiden för undervisning i yrkesteknik genom tillkomsten av allmänna ämnen och den föreslagna minskningen av antalet veckotimmar kommer att minska från f. n. i genomsnitt ca 37 veckotimmar till ca 30, dvs. med ca 20 %. Det framtida lärarbehovet kan dock enligt YB, som ej tar ställning till frågan om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, enklast uttryckas så, att det som regel kommer att behövas en yrkeslärartjänst per klass i yrkesteknik.

Genom utbildningsblockens successiva avsmalning uppstår vissa svårigheter inom en del utbildningar att konstruera lärartjänster med ett bestämt, lika antal veckotimmars undervisningsskyldighet under hela läsåret. Dessa problem uppstår t. ex. inom den humanistisk-sociala sektorn i utbildning för sjukvård, åldringsvård och barnavård. Problemen är här mest påtagliga för barnavårdslärarna. Det är vanskligt att söka bedöma verkan av den integrerade gymnasieskolan beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

109

av fortbildning. YB föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller medel för anordnande av tio symposier, därav ett som helt skall ägnas frågan om särskilda metodikkurser för lärare i yrkesteknik. YB tar i övrigt inte ställning till vilka ämnen, som skall handläggas på symposierna utan anger endast fördelning på linjer inom yrkesut­ bildningen. YB räknar med att skolöverstyrelsen skall organisera och administrera erforderlig fortbildning på ifrågavarande område och anser att överstyrelsen kom­ mer att behöva viss personalförstärkning härför. YB finner det vara av största betydelse att nödvändiga medel anslås snarast och framlägger förslag till sådan kursverksamhet som enligt YB snabbt kan påbörjas. YB föreslår att skolöversty­ relsen erhåller ett anslag på 2 milj. kr. för ändamålet. Kostnaderna för de tio föreslagna symposierna beräknas av YB till 300 000 kr. Sammanlagt skulle alltså enligt YB kostnaderna för den första fortbildningen uppgå till ca 2,3 milj. kr., vartill kommer vissa kostnader för personalförstärkning hos skolöverstyrelsen.

Till deltagarna i fortbildningen förutsätts i allmänhet utgå oavkortad lön under kurstid samt ersättning enligt resereglementets bestämmelser.

YB erinrar i YB IV om sitt tidigare förslag rörande fortbildning av lärare i yr­ kesteknik samt framhåller nödvändigheten av att den föreslagna fortbildningen sna­ rast kommer till utförande.

YB fäster uppmärksamheten på att fortbildning för lärare i yrkesämnen blir relativt kostnadskrävande men att den bör tillmätas stor angelägenhetsgrad. Upp­ skattningsvis torde kostnaderna för fortbildning för lärare i yrkesteknik komma att belöpa sig till 4—5 milj. kr. årligen under de närmaste åren.

5.1.3 Omställning, planering (YB I 24.6, 26)

I YB I framhålls att förslaget om en totalintegrerad gymnasial skola i princip kan genomföras från vilken tidpunkt som helst. Det praktiska genomförandet i de olika gymnasieregionerna blir beroende av olika förutsättningar, främst lokal- och personalförhållanden. YB föreslog i YB I att den helintegrerade gymnasieskolan i princip skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1967, dock att det praktiska genomförandet i gymnasieregionerna skulle ske så snart efter nämnda datum som det bedömdes möjligt. Enligt YB borde också förslagen om blockutbildning, linjer och grenar samt allmänna ämnen i yrkesutbildningen i princip genomföras fr. o. m. nämnda dag. Ett praktiskt genomförande av förslagen kunde dock ej ske förrän detaljerade tim- och kursplaner hunnit utarbetas och fastställas. Även i fråga om övriga förslag ansåg YB tidpunkten den 1 juli 1967 lämplig.

I det föregående (avsnitt 3.1.4) har redovisats hur YB ser på de praktiska pro­ blem som hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utanför g-ort, dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verksamhet, dels till yrlcesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkes­ undervisningen.

I YB I berörs också något det problem som ligger i att ett integrerat gymnasium skulle kunna medföra en minskning av lokala utbildningsmöjligheter och att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

111

a) löner (allmänt driftbidrag),

b) ersättning åt föreläsare,

c) särskilda kostnader vid heltidskurs för industri- och hantverk av verkstads- skolkaraktär m. m.,

d) särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola,

e) särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola och sjömansskola,

f) lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin. Redogörelsen för YB:s förslag ansluter i det följande till denna indelning. YB föreslår i fråga om yrkesutbildning i kommunala skolformer att underlaget för det allmänna driftbidraget skall — liksom vid gymnasium och fackskola —=- ökas med ett schablonbelopp motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdes- hjälp åt lärare, institutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare. Statsbidrag till sådan kommunalt anställd och lönereglerad personal föreslås av YB utgå med dels 1 000 kr. per klass och år, dels 15 000 kr. per skolenhet.

Bidraget till ersättning åt föreläsare anser YB böra ingå i det allmänna drift­ bidraget.

Bidrag till särskilda kostnader för heltidskurs med normalläsår för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs utgår f. n. med 7 000 kr. för läsår. YB föreslår här en annan utformning. Bidraget bör anknytas till kostnader för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel i spe­ ciellt kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär även om dessa kurser avser annan utbildning än inom industri- och hantverks- området. Bidraget bör enligt YB beräknas procentuellt efter en av skolöversty­ relsen fastställd normalutrustningslista. Bidrag bör kunna utgå för såväl primär- som sekundärkommunala yrkesskolor samt till enskilda yrkesskolor exklusive före- tagsskolor.

För särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola utgår bidrag per kurs och år inom industri, hantverk och handel med 13 000 kr. och inom husligt arbete och vårdyrken med 10 800 kr. YB föreslår här dels att bidraget skall utgå per elev i stället för per kurs, dels att bidraget i princip skall beräknas efter 100 % av företagets lärarlönekostnader, dock högst faktiska kost­ naderna för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. När det gäller elev­ antalet framhåller YB, att nuvarande bestämmelser i sin tillämpning ej tar tillräck­ lig hänsyn till variation i elevantalet. Samma bidrag utgår således för 8 som för 16 elever. Först vid lägre antal än 8 sker reduktion. I syfte att stimulera till ökade klasstorlekar bör enligt YB bidraget utgå med en femtondel per elev, vilket an­ sluter till den vid sjuksköterskeutbildning normerande gruppstorleken om 15 elever. I fråga om bidrag till lärarlönerna i inbyggda skolor innebär YB:s förslag en väsentlig höjning. Beredningen räknar med att det från såväl statlig som kom­ munal synpunkt är angeläget att stimulera utbildning i inbyggda skolor, eftersom

investeringsbehovet därigenom kan minskas. — YB förutsätter, att bidrag enligt nu nämnda principer skall kunna utga även till inbyggda skolor i kommunala och statliga företag och institutioner.

YB föreslår också att i princip samma bidragsregler som för inbyggd under­ visning bör gälla för enskilda yrkesskolor inklusive företagsskolor. Också här är stimulanssynpunkten det främsta motivet. Även statliga företagsskolor, exempelvis affärsverkens utbildning, anses böra omfattas av bidraget.

Bidraget till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verk­ stadsskola och sjömansskola föreslår YB skall avvecklas fr. o. m. budgetåret 1967/ 68. Bidraget har mycket ringa omfattning och YB pekar också på att motsvarande bidrag inte finns vid annan gymnasial utbildning.

Till lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin utgår f. n. statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels utöver grandbidraget i vissa fall kurstillägg.

YB föreslår att man söker samla flera lärlingar och ordna gemensam ut­ bildning för dessa i form av inbyggd undervisning under någon kommunal skola. För lärlingar i utbildning av nuvarande form föreslår YB ett bidrag höjt till 2 000 kr. per år och lärling. Kurstilläggen föreslås utgå med nuvarande belopp men före­ slås dessutom utga med förhöjda belopp vid viss ökning av teoriundervisningens omfattning. För varje hantverksmästare bör antalet bidragsrum begränsas till fyra. Någon begränsning av totala antalet bidragsrum bör däremot enligt YB inte före­ skrivas. YB framhåller att förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidraget till lärlingsutbildningen.

Statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervis­ ningsmateriel utgår efter olika grunder beroende på huvudman och skolform. I korthet gäller att för yrkesskolor av central typ — vilka i regel har landsting så­ som huvudman — bidrag utgår med nio tiondelar av kostnaderna. För övriga yrkesskolor, främst lokala sådana, som i övervägande antalet fall har primärkom­ munal huvudman, utgår bidraget med hälften eller, i undantagsfall, två tredjedelar av kostnaderna. YB föreslår att bidragsformen även för här avsedda utgiftsända- mål bör vara enhetlig för samtliga gymnasiala skolformer och räknar med en gene­ rell bidragsgrund om hälften av kostnaderna för av skolöverstyrelsen beräknad normalutrustning. — För enskilda skolor föreslår YB ingen ändring av nuvarande regler.

YB har även föreslagit enhetliga bestämmelser i fråga om statsbidrag till upp­ förande av skollokaler och elevhem.

YB framhåller i YB III att man under läroplansarbetet gång efter annan kom­ mit i kontakt med problem som härrör från frågor som har att göra med samarbetet mellan skolan och avnämarna. Som exempel på sådana frågor nämner YB behovet av yrkesanalyser, definitioner på anspråksnivåer i utbildningen osv. YB har funnit att alla de frågor och problem som föreligger avseende samarbetet mellan skola och avnämare är av sådan omfattning och vikt, att de bör göras till föremål för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

113

särskild och noggrann undersökning. YB har därför inom sig tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift bl. a. att framlägga förslag till hur nyssnämnda samarbete skall organiseras liksom även till hur kostnaderna för yrkesutbildningen rimligen bör fördelas mellan stat, kommun och avnämare.

YB erinrar i YB IV om att man i sitt principbetänkande gjorde ett försök att uppskatta de ökningar och minskningar i statens kostnader för yrkesutbildningen, som skulle bli följden vid ett genomförande av YB:s förslag i fråga om dels den framtida yrkesutbildningens elevkvantitet, organisation och innehåll, dels ock änd­ ringar i statsbidragsgivningen i olika hänseenden. Då emellertid dessa kostnads­ beräkningar skulle spegla de mycket genomgripande ändringsförslag i fråga om den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll, som YB:s princip­ förslag innebar, men samtidigt inte kunde grundas på några konkreta läroplans- förslag, blev beräkningarna preliminära och mycket resonemangsvis gjorda. YB framhåller att man var väl medveten om detta, men att det var omöjligt att i dåvarande läge åstadkomma fastare och mera detaljerade beräkningar.

YB:s förslag om bidrag till lärlingsutbildning beräknades i YB I öka statens kost­ nader med ca 1,9 milj. kr. vid oförändrad omfattning av utbildningen. Som en särskild fråga behandlade YB behovet av medel till information om den nya yrkesutbildningen liksom tidigare för gymnasium och fackskola. Informationen borde avse hela den föreslagna gymnasieskolan. Huvudansvaret borde åvila skol­ överstyrelsen. YB räknade med att sammanlagt minst 1 milj. kr. erfordrades under en tvåårsperiod.

De merkostnader som i övrigt skulle kunna föranledas av YB:s förslag utgjor­ des av tillkommande lärarlönekostnader för eventuellt ökande lärartäthet vid ökat elevantal eller genom de nya läroplanerna. YB ansåg dock att dess olika för­ slag skulle möjliggöra större klasser, varför varken en måttlig elevantalsökning eller förslagen om utbildningsinnehåll och läroplaner torde medföra ökade kost­ nader.

Kostnader kunde dock uppstå om inte hela den i det föregående framförda ök­ ningen av elevantalet — från nuvarande 75 000 till ett beräknat antal om 114 000 år 1970 (YB I) — kunde balanseras genom ökning av klasstorleken.

YB framhåller att sedan man nu gett förslag till ett antal konkreta läroplaner har ett av de största hindren för reella kostnadsberäkningar försvunnit. Stora svå­ righeter föreligger dock alltjämt bl. a. med hänsyn till osäkerheten rörande den framtida elevfördelningen och svårigheterna att närmare bestämma vilka möjlig­ heter som finns att inom den helintegrerade gymnasieskolan samutnyttja lärare och lokaler.

YB IV är uppdelat i två stora avsnitt. Del I innehåller YB:s synpunkter och ställningstaganden i en rad principiella frågor som bildar förutsättningarna för själva kostnadsberäkningarna.

I del II redovisas beräkningar gjorda av en av YB tillsatt expertgrupp. Expert- gruppen ansvarar själv för innehållet i del II. Kostnadsberäkningarna syftar endast

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

115

YB konstaterar att huvuddelen av alla yrkesutbildningar blir täckta på detta sätt men framhåller särskilt att några specificerade kostnadsberäkningar ej redovisas för utbildning inom bl. a. jordbruksteknisk, skogsbruksteknisk och estetisk linje.

YB påpekar att det fallit utom ramen för YB:s arbete att upprätta förslag till den framtida gymnasieskolans lokalprogram. Kostnadsberäkningarna grundas på antagandet att nu gällande lokalnormer är tillämpliga vid genomförandet av YB:s förslag. I vissa fall måste dock lokalbehovet påverkas av en förändrad utbildnings­ organisation. Så är fallet, framhåller YB, inom exempelvis den grundläggande vårdbiträdesutbildningen. Även inom byggnadsyrkesutbildningen uppstår ett ökat lokalbehov på de orter där elevintagningen sker med full klass två gånger per år.

YB konstaterar allmänt att läroplansförslagen i de fall då det inte är fråga om helt nya utbildningar i regel ej kommer att kräva väsentligt ökad utrustning, kost- nadsmässigt sett. YB erinrar om att man i YB I framhållit att det kommer att fin­ nas avsevärda variationer mellan de skilda gymnasieregionerna såväl beträffande elevunderlag och differentieringsmöjligheter som beträffande de oiika skolloka­ lerna och skolenheternas läge. Följaktligen måste det finnas ett betydande ut­ rymme för variation i gymnasieskolans organisatoriska uppbyggnad. Dessa varia­ tioner i fråga om de olika gymnasieorternas förutsättningar omöjliggör generella kostnadsberäkningar som är giitiga för alla gymnasieregioner. Utbudet av speci­ fika yrkesutbildningar kan bli mycket varierande på olika g-orter. Vissa g-orter kan ha förutsättningar att erbjuda utbildning inom alla grenar och varianter inom en viss linje, samtidigt som andra g-orter endast kan erbjuda l:a och/eller 2:a terminens utbildning i samma linje.

För att få en någorlunda säker överblick av de totala kostnaderna för genomfö­ randet av en viss bestämd utbildning måste förhållandena på flera g-orter betraktas. En systematisk länsplanering utförd med beaktande av näringslivets struktur, elev­ underlaget och avstånden mellan g-orterna är i vissa fall nödvändig för att erhålla en tillfredsställande grad av säkerhet i beräkningarna av kostnaderna för genom­ förandet av viss utbildning.

YB framhåller i anslutning till det nyss sagda att man f. n. inte heller har underlag för några bedömningar rörande förekomsten av ett tredje skolår inom vissa utbildningslinjer. I de redovisade kostnadsberäkningarna har — med undan­ tag för vårdutbildningen samt den distributions- och kontorstekniska linjen — ej gjorts försök att beräkna kostnaderna för den framtida inbyggda undervisningen. Skälen härtill är dels att några jämförande kostnadsberäkningar för närvarande ej finns, dels att förhållandena är synnerligen varierande från företag till företag. Härtill kommer att YB senare torde komma att utarbeta förslag till bl. a. bidrags- bestämmelser för inbyggd undervisning och samtidigt bedöma behovet av peda­ gogisk materiel och personal för nämnda utbildning.

YB framhåller avslutningsvis att man i sitt läroplansarbete varit obunden av gäl­ lande regler rörande ämnesindelningen i yrkesskolan. I flera av YB:s läroplans- förslag har sålunda under rubriken yrkesteknik hänförts såväl ämnen som enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

117

helhet uppskattats till ca 30 %. Motsvarande ökning av behovet av undervis­ ningsmateriel är också att förutse.

Vissa ur utrustnings- och lokalsynpunkt dyrbara utbildningskombinationer kan förekomma. Dessa torde bli aktuella inom små g-regioner, men de bör kunna undvikas om resurserna inom flera närbelägna regioner samordnas, anser YB.

Utrustningen för en klass av första årskursen av processteknisk linje beräknas kosta 275 000 kr.

5.2 Remissyttranden

5.2.1 Lokaler och utrustning

Frågor om skolanläggningarnas storlek och om indelningen i institutioner (sek­ torer) berörs i stort sett endast i yttranden över YB I.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den hittills bedrivna lokalplaneringen för de gymnasiala skolformerna ger vid handen, att skolenheter med mer än 1 500 elever kommer att bli relativt få, eftersom en uppdelning på mer än en skolenhet i regel sker där antalet 16-åringar i regionen beräknas överstiga 800—900. Mer än hälften av skolenheterna torde få mindre än 1 000 elever. Överstyrelsen gör gällande, att den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna sektorsvis, där varje institution i princip skall betjäna en utbildningssektor, skiljer sig väsentligt från det institutionssystem, som skolöverstyrelsen presenterat i sina skolbyggnadsanvis- ningar. Enligt detta system grupperas undervisningslokalerna i institutioner för språk, orienteringsämnen, matematik, ekonomiska ämnen, fysik, kemi, biologi och tekniska ämnen, som var och en förses med rum för hjälpmedel samt ett antal arbetsrum för lärare och studierum för elever. Lokalerna utnyttjas av alla klasser inom skolenheten, oberoende av sektorstillhörighet. I de fall där en uppdelning sker på två eller tre skolenheter förläggs i regel gymnasiets, fackskolans och yr­ kesskolans tekniska linjer till samma enhet. Detsamma gäller den ekonomiska sektorn. SÖ:s normer för beräkning och disposition av lokalbehovet för gymnasium och fackskola bör enligt SÖ:s mening i tillämpliga delar kunna gälla även för yrkesskolan. En lösning i princip enligt YB:s förslag om gruppering av institutio­ nerna sektorsvis skulle förmodligen medföra betungande ekonomiska konsekvenser.

Kritik framförs också mot befarade alltför stora skolanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att en skolanläggning med omkring 1 600 elever kan bli pedagogiskt och organisatoriskt tungrodd och från uppfostringssyn- punkt inte något ideal. I de större gymnasieregionerna skulle skolanläggningen bli ännu större, 2 000—2 500 elever. En sådan skola torde ej, enligt länsstyrelsens me­ ning, kunna insprängas i samhällsbebyggelsen utan måste förläggas utanför denna.

Lärarnas riksförbund, pekar på de stora planerings- och samordningsproblem som är förenade med stora skolenheter —- i de större gymnasieregionerna 2 000— 2 500 elever i en totalintegrerad skola. YB har ej gjort några beräkningar av de ekonomiska fördelarna med skolenheter av det omfånget. Frågan har även mental­ hygieniska aspekter. Många elever kommer att få stora svårigheter att anpassa sig